Onsdagen den 11 december Sid (Riksdagens protokoll 1968:44)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 44

FÖRSTA KAMMAREN

1968

11 december

Debatter m. m.

Onsdagen den 11 december Sid.

Näringspolitiken ............................................ 4

Svar på interpellation av herr Wallmark (h) ang. vissa frågor

inom arbetsmarknadspolitiken ............................ 5

Fördelning av anslag till atomenergiforskning m. m........... 28

Svensk anslutning till ett system med särskilda dragningsrätter,

m- m..................................................... 32

Svar på interpellation av herr Jacobsson, Gösta, (h) ang. förhållandena
på det internationella valutaområdet .............. 39

Domartjänster m. m. i Kalmar län............................ 49

Om viss ersättning till arrendatorer i anledning av utvidgning av

Prästtomta skjutfält ...................................... 59

Riktlinjer för det frivilliga skolväsendet ...................... 63

Utlänningspolitiken, m. m................................... 74

Medborgarskapslagstiftningen ................................ 400

Ändring i giftermålsbalken, m. m............................. 102

Förbud mot upplåtelse av annan andelsrätt än bostadsrätt...... 131

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 11 december

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39, ang. antalet statsdeparte -

ment och statsråd utan departement ...................... 4

Statsutskottets utlåtande nr 198, ang. bestridande av kostnader

för ett nyinrättat statsdepartement m. m................... 4

— nr 199, ang. ett konsortialavtal mellan staten och ASEA om
samarbete på atomkraftområdet m. m..................... 28

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 44

Nr 44

Innehåll

Bankoutskottets utlåtande nr 66, ang. godkännande av föreslagna
ändringar i och tillägg till Internationella valutafondens stadga,
m. ..................................................

Statsutskottets utlåtande nr 197, ang. domartjänster vid vissa underrätter
................................................

— nr 186, ang. utgifter på tilläggsstat I: försvarsdepartementet ..

— nr 187, ang. utgifter på tilläggsstat I: socialdepartementet----

_ nr 188, ang. utgifter på tilläggsstat I: kommunikationsdepartementet
..................................................

_ nr 189, ang. utgifter på tilläggsstat I: finansdepartementet----

— nr 190, ang. utgifter på tilläggsstat I: utbildningsdepartementet
......................................................

_ nr 191, ang. utgifter på tilläggsstat I: handelsdepartementet ..

— nr 192, ang. utgifter på tilläggsstat I: civildepartementet----

_ nr 193, ang. utgifter på tilläggsstat I: statens allmänna fastig hetsfond

................................................

_ nr 194, om viss ersättning till arrendatorer i anledning av utvidgning
av Prästtomta skjutfält ..........................

— nr 195, ang. riktlinjer för det frivilliga skolväsendet........

— nr 196, ang. riktlinjer för utlänningspolitiken m. m.........

Första lagutskottets utlåtande nr 54, ang. ändring i lagen om
svenskt medborgarskap, m. m. och ändring i utlänningslagen,

m. m...................................................

Andra lagutskottets utlåtande nr 73, ang. ändring i utlänningslagen,
m. m.............................................

Första lagutskottets utlåtande nr 49, ang. ändring i giftermåls balken,

m. m.............................................

Tredje lagutskottets utlåtande nr 71, ang. förskott vid upplåtelse

av bostadsrätt, m. m.....................................

Jordbruksutskottets utlåtande nr 48, ang. utgifter på tilläggsstat I:
jordbruksärenden ........................................

Sid.

100

102

131

133

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Onsdagen den 11 december förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Fru Myrdal anmälde, att hon åter infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från torsdagen den
12 december kl. 12 till och med fredagen
den 13 december för deltagande i
sammanträden i Paris med Europarådets
permanenta och politiska kommittéer.

Stockholm den 10 december 1968

Kaj Björk

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 377, i anledning av motion angående
behandlingen av värnpliktsfrågor;

nr 379, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående svenska bidrag
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA);

nr 380, i anledning av motioner angående
lokalisering av flygplatser inom
stockholmsregionen och utredning om
lokalflygplats för Stockholm; samt
nr 381, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:f att i visst fall avstå arv
som tillfallit allmänna arvsfonden jämte
motion.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 382, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition nr 124 med förslag
till förordning om ändring i vägtrafikförordningen
den 28 september 1951
(nr 648) (dieselavgaser), dels proposition
nr 160 med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § 1 mom. i
nämnda förordning (bensinavgaser);
och

nr 383, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 19 maj 1944
(nr 219) om djurskydd.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 384, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 29 november
1946 (nr 722) med särskilda bestämmelser
om uppfinningar av betydelse
för försvaret;

nr 385, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 13 mars 1942 (nr 117)
med vissa bestämmelser om kungörande
i kyrka;

nr 386, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 17 kap. 12 § handelsbalken; nr

387, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 och 4 §§ skattestrafflagen
den 11 juni 1943 (nr 313), m. m.;
samt

nr 388, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 4:o) och

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. näringspolitiken

16:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)

om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 389, till Konungen i anledning
av motioner om riksdagens informationsbehov.

Anmäldes och godkändes allmänna
beredningsutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 392, i anledning av motioner om
särskilda naturcentra vid Vindelälven
för forskning och turism, om vissa
stödåtgärder inom vindelälvsområdet
samt om en plan för vindelälvsområdets
användning för friluftsliv och rekreation;
ävensom

nr 393, i anledning av motioner om
en allmän identitetshandling.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 40,
statsutskottets memorial nr 200 och 201,
bevillningsutskottets betänkanden nr 70
och 72 ävensom bankoutskottets utlåtanden
samt memorial nr 67—71.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning
av proposition med förslag till
lag om antalet statsdepartement och
statsråd utan departement, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. näringspolitiken

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 198, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående bestridande
av kostnader för ett nyinrättat statsdepartement
m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 165 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokoll över finansärenden
för den 31 oktober 1968, föreslagit riks -

dagen att bemyndiga Kungl. Maj:t a)
att bestrida kostnaderna för avlöning
till chef för ett nyinrättat departement
under tiden den 1 januari—den 30 juni
1969 från andra huvudtitelns förslagsanslag
Statsrådsberedningen: Avlöningar
och att bestrida övriga kostnader för
samma departement från sjunde huvudtitelns
förslagsanslag Finansdepartementet:
Avlöningar, Omkostnader, Kommittéer
m. m. och Extra utgifter, b) att
i departementet inrätta en tjänst som
statssekreterare i Cr 4, en tjänst som
expeditionschef/rättschef i Cr 3 och en
tjänst som planeringschef i Cr 3.

Genom propositionen nr 164, som behandlats
i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 39, hade föreslagits, att antalet
statsdepartement den 1 januari 1969
skulle ökas från elva till tolv genom
att från finansdepartementet avsöndrades
ett nytt departement med huvudsaklig
uppgift att svara för den verksamhet
av framför allt näringspolitisk natur
som sedan den 1 mars 1967 bedreves
inom finansdepartementets s. k. ekonomienheter.

I propositionen nr 165 hade föredragande
statsrådet redogjort för vissa frågor,
som behandlats inom finansdepartementets
nuvarande ekonomienheter,
och angivit vissa riktlinjer för den fortsatta
verksamheten på ifrågavarande
område samt från denna utgångspunkt
utvecklat de omständigheter som motiverade
inrättandet av det nya departementet.
Med anledning av vad härvid
anförts beträffande bland annat statsmakternas
fortsatta insatser inom det
näringspolitiska området hade i

dels de likalydande motionerna I:
1030, av herrar Hernelius och Gösta Jacobsson,
samt II: 1305, av herr Bohman
och herr Magnusson i Borås,

dels ock de likalydande motionerna
I: 1031, av herrar Lundström och Stefanson,
samt II: 1306, av herr Ståhl,
framförts vissa synpunkter, vilka motionärerna
önskade skulle delgivas
Kungl. Maj:t.

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att bestrida kostnaderna
för avlöning till chef för ett nyinrättat
departement under tiden den 1 januari
—den 30 juni 1969 från andra huvudtitelns
förslagsanslag Statsrådsberedningen:
Avlöningar och att bestrida
övriga kostnader för samma departement
från sjunde huvudtitelns förslagsanslag
Finansdepartementet: Avlöningar,
Omkostnader, Kommittéer m. m. och
Extra utgifter,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att i departementet inrätta
en tjänst som statssekreterare i Cr 4,
en tjänst som expeditionschef/rättschef
i Cr 3 och en tjänst som planeringschef
i Cr 3,

3. att riksdagen måtte giva Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört beträffande departementets
benämning, ävensom

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1030 och II: 1305 samt I: 1031
och 11:1306.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser (h), Ottosson (h), Strandberg
(h), Bohman (h) och Björkman (h),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört i anledning av motionerna
1:1030 och 11:1305 samt I:
1031 och II: 1306.

Reservanterna hade i sitt yttrande
bland annat anfört, att uppgiften att
främja näringslivets utveckling hörde
nära samman med finans-, kreditmarknads-
och arbetsmarknadspolitiken och
måste fullföljas utan att åtskillnad gjordes
mellan enskilda, kooperativa och
samhällsägda företag. Om särskilda sociala
skäl ansåges föreligga för att upprätthålla
en viss statlig verksamhet borde
dessa och därmed förknippade kost -

Ang. näringspolitiken

nader klart redovisas. Rent allmänt ansåge
reservanterna, att näringspolitiken
som sådan inom riksdagen lämpligen
borde behandlas i annat sammanhang
än det nu förevarande.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Nyman
(fp), Bengtson (ep), Karl-Erik Eriksson
(fp), Johan Olsson (ep), Ståhl (fp),
Nihlfors (fp), Mattsson (ep), Mundebo
(fp) och Sjönell (ep).

Herr statsrådet WICKMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
i samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Wallmarks (h) interpellation
angående vissa frågor inom
arbetsmarknadspolitiken, erhöll nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Låt mig innan jag besvarar
herr Wallmarks interpellation
bara säga några ord i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag om inrättande av
ett nytt statsdepartement och statsutskottets
utlåtande i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition.

Det är inte min avsikt — och därmed
tror jag att jag också ansluter mig till
en uppfattning som delas av det övervägande
antalet ledamöter i kammaren
— att i dag inleda en allmän diskussion
om uppläggningen, principerna och motiven
för en aktiv näringspolitik.

Jag vill i dag bara konstatera att den
ställning som utskottet har tagit till
förslaget om att inrätta ett nytt departement
för industripolitiska och näringspolitiska
frågor visar den betydande
förskjutning i inställningen till dessa
frågor som har ägt rum under de senaste
åren. Jag grundar detta omdöme
inte så mycket på utskottsmajoritetens
uppfattning utan fastmer på den borgerliga
reservation och det särskilda
yttrande som är fogade till utskottsutlåtandet.
Av dem framgår att enighet
har nåtts i varje fall så långt att
man numera allmänt inser att den ekonomiska
situation som vårt land liksom
andra industriländer befinner sig i

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. näringspolitiken

kräver ett väsentligt aktivare engagemang
i näringspolitiken från statsmakternas
sida än som tidigare har varit
fallet. Det innebär i princip ett fullföljande
av den fulla sysselsättningens politik
som tidigare har bedrivits. Men
förändringar som vi utförligt har redovisat
i tidigare diskussioner har gjort
det nödvändigt att komplettera och vidareutveckla
den tidigare politiken med
nya medel. Det är dessa medel som vi
sammanfattningsvis benämner den aktiva
näringspolitiken.

Det är egentligen bara på en punkt
som reservanterna markerar en avvikande
inställning i detta sammanhang.
Det gäller inställningen till det statliga
företagandet. Låt mig bara först konstatera
det alldeles självklara, att en uppgift
för näringspolitiken och industripolitiken
är att tillse att de 90 procent
av industrin som befinner sig i privat
ägo får möjligheter och stimulans att
utvecklas i positiv riktning för att därmed
skapa trygga sysselsättningstillfällen
— och underlaget för en fortgående
standardstegring.

När vi trycker på det statliga företagandets
uppgifter innebär detta inte —
och det borde egentligen vara en självklarhet
som inte behövde särskilt understrykas
— att vi därigenom skulle
anse att man kunde försumma de problem
som gäller för den dominerande,
privatägda delen av den svenska industrin.
När vi säger att vi framöver måste
ägna det statliga företagandet större
uppmärksamhet än tidigare och ge det
statliga företagandet större uppgifter
än tidigare så bottnar detta inte bara
i den självklara angelägenheten att de
statliga företagen, tillkomna av olika
skal, av hänsyn till den totala ekonomins
utveckling och till sysselsättningen
i de existerande företagen ges möjlighet
till ytterligare effektivisering och
expansion. Detta är en, som jag tycker,
inte kontroversiell utgångspunkt.
Det beror också på att det statliga företagandet
ur den lokaliseringspolitiska

eller låt oss säga regionpolitiska målsättningen
framstår som ett nödvändigt
medel.

På den punkten, så länge vi talar om
lokaliseringspolitik, har vi åtminstone
centern och folkpartiet med oss. Men
sedan upphör enigheten. Yi hävdar
nämligen bestämt att vid sidan av detta
viktiga motiv för statligt företagande,
att lösa sysselsättningsproblemet i
utsatta regioner, finns även motivet att
gå in där det privata företagandet på
grund av risktagandets storlek och av
andra skäl inte utvecklas på ett sätt
som ur total samhällsekonomisk synpunkt
ar önskvärt. Vi menar att det i
sådana fall är samhällets uppgift att sätta
in statligt företagande, antingen genom
helstatliga företag eller i form av
samgående med privata företag. Under
de framförliggande åren kommer i
många fall samgående med privata företag
att bli den naturliga framgångsvägen
för expansion av den statliga
företagssektorn.

Risktagandet kan gälla kapitalinsatsens
storlek. Det kan vara risktagande
på nya områden, där forsknings- och
utvecklingskostnaderna är så höga att
man inte kan räkna med att få fram
tillräckliga resurser genom privata initiativ.
Jag tror att om man för resonemanget
mycket allmänt uppstår motsättningar
som i många fall naturligtvis är
ideologiskt grundade. När vi framlägger
konkreta förslag visar erfarenheten att
det ideologiska motståndet mot statligt
företagande om inte faller samman så
dock starkt reduceras. Ett exempel på
detta är det förslag som senare i dag
kommer att behandlas av kammaren,
nämligen bildandet av ASEA-ATOM.

När vi i framtiden kan visa upp konkreta
exempel på vad vi syftar till med
det statliga företagandet och vad vi
kan åstadkomma med det, kommer vi
också att i de konkreta fallen uppnå
denna relativa enighet. Men kvar står
alltså, och det markeras i både reservationen
och det särskilda yttrandet,

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

framför allt i reservationen, ett misstänkliggörande
av det statliga företagandet.

Yi diskuterade detta också i våras.
Viljan från framför allt högerpartiet
men också från centern och folkpartiet
att hålla tillbaka det statliga företagandets
expansion tog sig då sådana uttryck
att man i strid mot de principer
man annars hävdar, nämligen konkurrens
på lika villkor, ville direkt försämra
konkurrensförutsättningarna för
ett par statliga företag. När man går så
långt att man, som när det gällde utvecklingsbolaget
och Statens skogsindustrier,
direkt vill sätta de statliga företagen
i ett sämre läge än de privata företag
med vilka de statliga företagen
skall konkurrera, då har man visat att
den ideologiska inställningen har tagit
överhanden över den rationella, företagsekonomiska.
Det är denna mot det
statliga företagandet i princip fientliga
inställning som kommer fram i reservationen.

Herr Wallmark har i en interpellation
till mig begärt en redovisning av vilket
ansvar och vilka skyldigheter gentemot
arbetskraften som bör åvila å ena sidan
näringslivet och å andra sidan samhället.

Bakgrunden till frågan är enligt herr
Wallmark att det skulle föreligga en
motsättning mellan vad som anförts i
1966 års proposition om riktlinjerna för
arbetsmarknadspolitiken och ett intervjuuttalande
som jag nyligen gjort
i en tidskrift.

Herr Wallmark påpekar att man i
den ifrågavarande propositionen framhöll
att den rörlighetsfrämjande arbetsmarknadspolitiken
ger arbetsgivarna
ökade möjligheter att rationalisera verksamheten
utan att komma i konflikt med
sitt sociala ansvar. Detta ställs emot ett
uttalande av mig vari jag yttrade bl. a.
följande:

»Den produktiva befolkningen skall
— i sin helhet -—- beredas sysselsättning.
Detta gäller inte minst den äldre

Ang. näringspolitiken

arbetskraft som med strikt företagsekonomisk
värdering i alltför stor utsträckning
skulle slås ut från marknaden.
Många företagare anser det är deras
sak att välja ut den arbetskraft som är
effektivast för deras produktion och
verksamhet. Den som inte passar får det
bli samhällets sak att ta hand om. Samma
resonemang återkommer när det
gäller miljövården. Skall samhället lösa
dessa frågor i egen regi, måste vi beskatta
företagen desto hårdare för att
finansiera verksamheten. Jag tror därför
att det är mycket bättre om man
från företagarhåll inser att sysselsättningen
och miljövården från början
måste tas in som en kostnadsfaktor i
produktionen.»

Låt mig försöka klargöra mitt uttalande
ytterligare genom att närmare
diskutera olika metoder som kan användas
för att korrigera den motsättning
som kan uppstå mellan företagens
kalkyler och en samhällskalkyl.

På miljövårdsområdet kan samhället
genom olika regler och förbud eller avgifter
som helt täcker reningskostnaden
förändra förutsättningarna för företagens
kalkyler genom att tvinga dem att
ta in kostnaderna för att hindra utsläpp
av föroreningar, buller etc. Detta
är ett exempel på vad jag avsåg med
att samhällsintressena måste in i företagets
kostnader.

Samma motsättning möter vi även på
arbetsmarknadsområdet. Genom överenskommelse
mellan arbetsmarknadsparterna
om t. ex. permitteringslön har
skillnaden i viss mån utjämnats mellan
företagens kalkyler och en samhällskalkyl.
Det kan här tilläggas att ytterligare
krav i detta avseende kommit
fram i den nu pågående lönerörelsen.
Ett annat exempel på en avtalsbunden
restriktion är avtalet om varsel vid nedläggning
eller driftsinskränkning, vilket
nyligen väsentligt utvidgats.

I andra fall påverkas företagskalkylen
av att samhället som villkor för
igångsättningstillstånd ställt att en viss

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. näringspolitiken
andel äldre arbetskraft sysselsätts. Säsongregleringen
av byggnadsverksamheten
är ett annat exempel.

Starka skäl talar emellertid för att
företagen i sina bedömningar bör söka
ta hänsyn till sociala välfärdssynpunkter
och inte inskränka sig till att göra
det minimum som man är tvungen att
prestera. Lyckligtvis har många företag
också varit medvetna om detta och
handlat därefter. Jag vill kort beröra
några av företagens skäl för ett större
hänsynstagande.

Ett skäl är att företagen därigenom
får lättare att anpassa sig till de allt
högre krav som det är rimligt att utvecklingen
för med sig. Ett annat skäl
är att ett ökat hänsynstagande till sociala
och humana synpunkter innebär
en mer långsiktig personalplanering
vilket i de flesta fall är till stor nytta
för företaget självt på längre sikt.

Att det skulle finnas något slags motsättning
mellan mitt uttalande och de
allmänna riktlinjerna för arbetsmarknadspolitiken
är en ren konstruktion
som får stå för herr Wallmarks räkning.
Jag vill erinra herr Wallmark om
det uttalande som gjordes i årets statsverksproposition
vari sägs: »Omsorgen
om den enskilda människans välfärd
är grundläggande. Det är inte rättvist
att låta den enskilde bära alla de kostnader
och olägenheter som omställningen
för med sig särskilt som fördelarna
av strukturomvandlingen kommer
hela samhället till del. Företagen
har ett betydande ansvar och stora
möjligheter att mildra omställningssvårigheterna
för den enskilde men även
från samhällets sida är insatser för att
lindra dessa svårigheter nödvändiga.»

De olika krav som ställs på företagen
i fråga om både politiskt fastställda
restriktioner i handlingsfriheten och
sådana som den allmänna opinionen
ställer har successivt ökat i takt med
människornas krav på samhällsåtgärder
för att skapa ett tryggare, rikare
och rättvisare liv. Denna höjning av
ambitionsnivån har fortgått under lång

tid. Allt talar för att den kommer att
fortsätta.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag vill först framföra
ett tack till statsrådet Wickman för att
han besvarat min interpellation. Han
utvidgade svaret på det sättet att han
gav en allmän överblick i anslutning
till behandlingen av propositionen om
det nya näringsdepartementet.

Alla parter är såvitt jag förstår helt
överens om att trygghetsfrågorna är en
av de väsentliga angelägenheterna för
oss. Jag har i olika sammanhang i kammaren
sagt att om de anställda skall
göra en prioritering mellan olika önskemål
— löneökningar, längre semester,
kortare arbetstid och tryggheten
— är jag helt övertygad om att man
sätter tryggheten som den främsta faktorn,
något som även sociologiska undersökningar
har visat.

Det finns alltså skäl att ingående diskutera
hur man klarar trygghetsfrågan
för de anställda, inte minst i den förändringens
värld som vi nu lever i. Det
torde vara omöjligt att trygga sysselsättningen
i just det arbete varje enskild
har. Det skulle i realiteten innebära
att man återgick till ett skråväsende,
och det är väl ändå ingen som har
en tanke på att göra. Därför måste vi
alltså diskutera vilka metoder och vilka
vägar vi skall anlita för att klara
denna fråga.

När vi 1966 diskuterade dessa problem
i anslutning till riktlinjerna för
arbetsmarknadspolitiken, drogs de här
frågorna upp ganska ingående av det
ansvariga statsrådet, herr Johansson.
Jag vill återge några uttalanden ur propositionen.
Statsrådet sade att de olika
förhållandena var bakgrunden till att
man behövde få en aktivare arbetsmarknadspolitik,
så att den enskilde
inte skulle stå för de kostnader som en
omställning innebär, en omställning
som normalt även synes vara en förbättring
för samhället i dess helhet.
Dessa omständigheter utgjorde motiv

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

för att samhället skulle medverka till
att underlätta omställningen i näringslivet.
Beträffande formerna för samhällets
medverkan i denna omställningsprocess
fastslog departementschefen
att de arbetsmarknadspolitiska åtgärderna
bör utformas så att de bidrar
till att befästa den fria arbetsmarknaden
och ger arbetsmarknadens parter
växande utrymme för egna insatser. Departementschefen
anför vidare: »De
rörlighetsfrämjande åtgärderna ger arbetsgivarna
ökade möjligheter att rationalisera
verksamheten utan att komma
i konflikt med sitt sociala ansvar.» Man
drog alltså upp en gränslinje mellan
vad företagen å ena sidan skulle göra
och vad samhället å andra sidan skulle
göra.

Den debatt som har pågått sedan dess
har emellertid som det synes mig visat
att statsmakterna i praktiken icke har
velat acceptera denna gräns. Det har
kommit till uttryck genom att även ledamöter
av regeringen har framfört anklagelser
mot svenskt näringsliv för
bristande ansvar, trots att de spelregler
som drogs upp i en proposition år 1966
om arbetsmarknadspolitiken har följts.

I det näringspolitiska program som
socialdemokraterna har lagt fram kan
man konstatera att kritik har framförts
mot de enskilda företagen. Man säger
att dessa inte kan trygga någon sysselsättning.
I en mycket stort upplagd
annonskampanj för någon eller några
veckor sedan framhålls bl. a., att utan
ett aktivt statligt företagande går det
inte att trygga sysselsättningen».

Ja, herr talman, det finns verkligen
skäl att i dessa dagar diskutera denna
fråga, kanske ganska ingående. Vi har
framför oss flera exempel på hur det
kan gå. Det mest aktuella fallet är helt
naturligt Durox, där såvitt jag kan förstå
det finns anledning att förmoda att
ett antal människor kommer att bli friställda.
Här har vi alltså ett företag som
inte har kunnat klara sig i konkurrensen
trots ett mycket stort kapitaltillskott
från staten. Vi har vidare pro -

Ang. näringspolitiken
blem med den centrala flygverkstaden
i Västerås som sysselsätter över 500 anställda
och som skall läggas ned om ett
år. Jag förmodar att det nya företaget
SMT endast kan sysselsätta en fjärdedel
eller en femtedel av dessa anställda.
Jag tror det kunde vara av stort värde
inte minst just i dagens situation om
statsrådet Wickman skulle vilja ge kammarens
ledamöter en inblick i hur förhållandena
är vid Durox för närvarande.
Det är ju ett statligt företag, och det
kan därför synas rimligt att representanterna
för ägarna, riksdagen, får en
information så snart som möjligt. Jag
ber därför herr statsrådet lämna en
kort information om den faktiska situationen
beträffande Durox.

Jag har med dessa exempel velat konstatera
att det ur trygghetssynpunkt
inte finns någon skillnad om de anställda
arbetar i ett privat eller i ett
statligt företag. Om statsrådet Wickman
har en annan uppfattning än den jag
nu anser mig kunna slå fast är jag tacksam
om han vill motivera den. Varför
skulle det vara möjligt att bättre kunna
trygga sysselsättningen vid ett statligt
företag än vid ett privat?

I sin inledning till interpellationssvaret
tar statsrådet Wickman upp frågan
om de fortsatta företagsformerna
och nämner samverkan mellan staten
och enskilda företag. Han säger att de
eventuella ideologiska motsättningar
som finns faller samman när man konfronteras
med enskilda projekt. Vi har
under flera år, senast i vårt näringspolitiska
program, ifrån högerpartiets
sida sagt att det för oss är en ganska
naturlig sak att inom vissa specifika
områden stat och näringsliv samarbetar
i företag, såsom i ASEA-Atom. Bakgrunden
till att det krävs en statlig aktivitet
i det fallet är i och för sig mycket
enkel. I andra länder, som vi i detta
fall skall konkurrera med, förekommer
betydande statliga insatser, och vill vi
över huvud taget konkurrera inom dessa
områden är vi nödsakade att godta
de internationella spelregler som gäl -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. näringspolitiken
ler, och det blir då en samverkan mellan
enskilt näringsliv och staten.

Jag ville gärna slå fast att här inte
finns någon ideologisk skillnad. Det är
en pragmatisk uppfattning i allra
högsta grad som vi har när vi konstaterar
att staten icke har större möjligheter,
snarare tvärtom, att bedriva företagsamhet
på ett ekonomiskt sätt.

Det är så lätt att säga att vi måste dra
i gång företag för att ordna sysselsättningen.
Men, herr statsråd, man måste
också kunna sälja sina produkter.

Såvitt jag har förstått har Durox ägnat
sig åt dumpingverksamhet genom
att sälja sina produkter till avsevärt
lägre priser än marknadspriser och alldeles
uppenbart till ett lägre pris än
som täcker kostnaderna. Man kan ju
fråga sig: Är det på det sättet man skall
driva den statliga verksamheten? Det
går an för ett företag som har hela
statskassan bakom sig och kan fylla på
kapitalet. Men det har ju privata företag
inte någon möjlighet till, och det
är väl i alla fall, herr statsråd, inte den
vägen vi skall trygga sysselsättningen!
Det slutar ju, som vi nu tyvärr märker,
med förskräckelse.

Jag vill starkt betona att det inte är
fråga om något slags skadeglädje över
att vi fick rätt, när vi reserverade oss
mot köpet av Durox. Detta är en olycka
för de människor som blir drabbade.
Med den ökade aktivitet man har bedrivit
blir slaget så mycket hårdare
när det nu drabbar vederbörande.

Om vi alltså kan konstatera -— och
det tycker jag finns skäl att göra — att
tryggheten för de anställda icke är annorlunda
hos den enskilde företagaren
än hos staten, uppstår frågan: Hur skall
gränsdragningen ske mellan staten och
enskilda beträffande de anställda?

Jag vill inte här diskutera var gränsen
exakt skall dras. Statsrådet Johansson
gjorde det i propositionen om arbetsmarknadspolitiken
så sent som
1966. Såvitt jag förstår var det hela regeringens
uppfattning, och riksdagen
antog enhälligt förslaget.

När jag har märkt att debatten ifrån
regeringspartiets sida icke följt de spelregler
man själv dragit upp, har jag
tagit upp frågan här i riksdagen och
föreslagit överläggningar mellan regeringen
och arbetsgivarparten för att
ånyo fastlägga dessa gränslinjer så att
vi slipper detta misstänkliggörande.
Jag har emellertid, herr talman, en obehaglig
känsla av att det icke finns något
intresse för regeringen att fastlägga
dessa gränser på ett riktigt sätt. Jag
tror man är intresserad av att hålla
dem flytande för att ha möjlighet att
misstänkliggöra företagen och påstå att
de missköter sin uppgift ur social synpunkt.
Det har framgått av ett antal anföranden
under valrörelsen.

Om det inte är så, om jag mot all förmodan
skulle ha fel, skulle jag vilja
fråga statsrådet Wickman: Är statsrådet
beredd ta initiativ till överläggningar
med de enskilda företagen för att få
en klarare gränsdragning mellan statens
ansvar å ena sidan och företagens
ansvar å andra sidan?

Anledningen till att jag tog upp detta
spörsmål var en artikel i Veckans
Affärer. Jag vet av egen erfarenhet att
den tidningen — i motsats till många
andra — låter vederbörande granska
manuskriptet. De trycker icke ett ord
där utan att man haft tillfälle att titta
på det. Det måste alltså innebära att
statsrådet Wickman ytterst noggrant
har vägt varje ord innan han har skrivit
ned det. Det är ingen intervju som
har blivit hastigt hopkommen under
natten, där journalisten skriver ungefär
såsom han har uppfattat uttalandena.

I denna artikel kräver statsrådet alltså
att företagen skall gå in och ta ett helt
annat ansvar än det riksdag och regering
gemensamt har lagt fast. Jag menar att
det är uppseendeväckande att ett statsråd
tar initiativ till en sådan sak, ty här
kommer vi in på både de nationella och
de internationella spelreglerna. Statsrådet
nämner två områden i sin artikel,
nämligen miljövården och arbetsmark -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

naden. Jag skall ta ett exempel från
miljövårdens område för att belysa vad
jag menar.

Det företag som jag själv är anställd
i satte upp en reningsanläggning på sitt
gjuteri, som kostade ungefär tre kvarts
miljon kronor. Det fanns inget åläggande
att göra detta, men man gjorde det
i alla fall. Alldeles ostridigt innebar det
en ökad belastning på de produkter
man framställde, främst för avskrivning
och skötsel av anläggningen, och
som konkurrenterna inte behövde ta. I
och för sig kanske det inte fördyrade
produkten så förfärligt mycket, men
det blev en fördyring, som innebar att
företaget inte fick samma möjlighet som
tidigare att priskonkurrera, eller också
gavs det mindre utrymme för ökade förmåner
åt de anställda.

Vad jag menar med det exemplet är
att det är statens uppgift och skyldighet
att dra upp de spelregler som näringslivet
skall följa, exempelvis på
miljöpolitikens område. Det lönar sig
mycket litet att stå i talarstolar och
gräla på svenskt näringsliv därför att
dess företrädare inte känner ett socialt
ansvar. Det är ett felaktigt sätt att tackla
denna fråga. Vare sig det gäller hur
höga decibeltal vi kan godta för kompressorer
som skall arbeta i tätorter
eller motorljudet från lastbilar som går
genom tätorter, luftföroreningar — genom
skorstenar eller på annat sätt —
eller utsläpp i vatten, så är det statens
rättighet och skyldighet att dra upp
gränslinjerna. Därvidlag får man givetvis
ta hänsyn till den internationella
konkurrensen. Vi kan naturligtvis icke
i och för sig ålägga vårt näringsliv eller
vissa grenar av det sådana väsentliga
kostnader att det inte kan sälja sina
produkter. Jag utgår dock ifrån att man
inom regeringen har sådant förstånd
att man kan göra den lämpliga avvägningen.
Men initiativet måste hela tiden
ligga hos statsmakterna att dra upp riktlinjerna
för vilka ramar som svenskt
näringsliv skall arbeta inom.

Ang. näringspolitiken

Detta måste också gälla arbetsmarknadspolitiken.
Nu kritiserar statsrådet
Wickman i sitt svar att företagen i detta
avseende håller sig »på en miniminivå»,
dvs. den nivå som är överenskommen
och avtalad med arbetsmarknadens
parter i fråga om avgångsbidrag,
varseltid osv. Men, statsrådet Wickman,
det tillhör spelets regler att när man
har träffat ett avtal, så skall detta vara
ett fixerat avtal. Jag tror inte att statsrådet
Wickman, när han har träffat ett
affärsavtal, säger: Och så lägger vi på
fem miljoner till, ty vi skall väl vara
litet hyggligare här. Nej, statsrådet betalar
exakt på öret vad det kostar och
ingenting mer. Detta gäller också avtalsfrågorna
mellan företag och anställda.
Jag vill än en gång betona att jag
inte har sagt var jag anser att gränsen
för ansvaret skall gå. Det är inte det
som är det intressanta. Nej, det intressanta
är om man kan träffa en överenskommelse
om var gränserna skall gä
mellan företagens ansvar och statens.

Nu har jag i min interpellation frågat:
Är herr statsrådet beredd att tala
om var gränsen går mellan företagen
och staten i denna ansvarsfråga? Det
har han inte gjort. Statsrådet har endast
sagt att han förutsätter att företagen
känner ett större socialt ansvar,
och därmed är frågan besvarad. Nej,
statsrådet Wickman, så lätt klarar man
inte av en sådan situation! Om man
strör omkring sig uttalanden måste man
vara beredd att antingen bevisa att de
är riktiga eller »sopa ihop dem», ta hem
dem och vara försiktig en annan gång
när man gör uttalanden.

Jag är tacksam för att få svar på de
delfrågor jag nu har tagit upp beträffande
Durox, centrala flygverkstaden, delansvar
och statens ansvar för uppdragande
av gränserna. Dessutom vill jag
fråga om statsrådet Wickman själv tror
på vad som står i den där annonsen,
nämligen att sysselsättningen endast
kan tryggas genom statlig företagsamhet.

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. näringspolitiken

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Låt mig först när det
gäller Duroxkoncernen säga att jag i
morgon får tillfälle att som svar på en
enkel fråga redovisa läget och utvecklingen
i det företaget, och jag kommer
därför inte att göra det i dag. Jag
vill heller inte gå in på frågan om
centrala flygverkstaden. Denna fråga,
sorterar, som herr Wallmark vet, under
ett annat statsråd.

Låt mig i stället ta upp frågan om
de statliga företagen och sysselsättningen.
Herr Wallmark använder en teknik
som är rätt välkänd. Han låtsas —
men han är naturligtvis inte i god tro
•— att jag eller någon i mitt parti eller
i regeringen skulle inbilla sig att enbart
ett satsande på statliga företag kan
ge lösningen på sysselsättningsproblemen.
Naturligtvis tror vi inte det, vilket
jag sade redan i mitt inledningsanförande.
Jag förstår egentligen inte
vad detta sätt att argumentera har för
värde i en allvarlig diskussion.

Vad vi har sagt är — och det upprepar
jag — att för att lösa sysselsättningsproblemen
är också ett aktivt statligt
företagande nödvändigt, under förutsättning
att vi har den ambition för
full sysselsättning som regeringspartiet
har. Nu kan herr Wallmark säga
att riskerna med statliga företag ur
en mångfald synpunkter är så störa att
en expansion av dem måste avvisas.
Slutsatsen blir då att vi bör minska
sysselsättningsambitionen, men då måste
vi diskutera den och inte de statliga
företagen.

Självfallet kan vi inte för ett enstaka
statligt företag garantera sysselsättningen,
så att de som är anställda där
också i fortsättningen kommer att bli
sysselsatta i just det företaget. Det vore
att ställa ett orimligt krav på de statliga
företagen.

Därför kommer det i framtiden att
inträffa att sysselsättningen minskar i
vissa statliga företag men expanderar
i andra. När vi i ett statligt företag råkar
ut för att sysselsättningen går ned

på grund av marknadsutvecklingen försöker
vi självfallet primärt att ersätta
den inom det företaget med en annan
produktion. Men i de fall detta inte är
möjligt drar vi konsekvenserna, och jag
kan försäkra herr Wallmark att de statliga
företagen icke kommer att präglas
av principen att sysselsättningen skall
tryggas genom en icke lönsam produktion.

Det finns speciella fall, t. ex. Norrbottens
järnverk — som vi får tillfälle
att diskutera under vårriksdagen — där
en väsentlig anledning till förlusterna
på produktionen är de lokaliseringsbetingade
belastningar som gäller för
ett järnverk i Luleå. Vi är beredda att
ta den förlusten, men självfallet är målet
att komma ifrån sådana förluster.
Jag vill inte lova att det är möjligt på
kort sikt, men en reduktion av dem
framstår som ett nödvändigt mål.

Jämför vi sysselsättningen i statliga
företag totalt med sysselsättningen i
den privata industrin totalt sedan 1965,
finner vi en nedgång på den privata
sidan med 7 procent och på den statliga
sidan med 1 procent. Man kan därför
inte ta det förflutna som intäkt för att
staten som arbetsgivare på företagssidan
skulle ge en mindre total sysselsättningstrygghet
än den privata industrin.

Sedan var det fråga om gränslinjen
mellan företagsekonomiska värderingar
och samhällsekonomiska värderingar.
Det är riktigt som herr Wallmark sade
att intervjuer i den tidskrift där den
omnämnda intervjun förekom är granskade
av den intervjuade, och jag står
för vad jag har sagt, vilket i och för sig
inte hindrar att även sådana intervjuer
kan komma till rätt snabbt. Låt mig
förtydliga och säga att ett av huvudsyftena
med mina uttalanden var att
polemisera mot vissa företagares föreställning
att hänsynstagande till de sociala
synpunkterna är en företagsekonomisk
belastning. Det gäller oberoende
av om den samhälleliga påverkan av
företagen sker genom en direkt regie -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

ring, genom avgifter, lagstiftning eller
avtal, eller om den sker genom en anpassning
till den sociala miljö i vilken
företagen arbetar, även om de sociala
kraven icke är klart fixerade.

Jag tycker inte att det är någon orimlighet
att ställa krav på företag också
när kraven går utöver de minimifordringar
som är fixerade. Jag angav i
mitt interpellationssvar att många företag
redan i dag uppfyller sådana högre
krav. I Sverige arbetar företagen i en
miljö där företagandet — det privata
företagandet men sannerligen också
det statliga, det märker vi i dag, och
vi kommer att märka det de kommande
dagarna — är underkastat offentlig debatt,
vilket jag tycker är riktigt. Företagandet
— såväl det privata som det
statliga och det kooperativa —- berör
så väsentliga ting för medborgarna att
ingen företagare bör anse sig som skyddad
från den offentliga debatten. Det
är självklart att denna debatt både på
kort och lång sikt påverkar företagens
handlande.

Herr Wallmark har både i sin interpellation
och i sitt anförande för en
stund sedan tolkat inrikesministerns
uttalanden i 1966 års arbetsmarknadsproposition
på det sättet att företagen
och arbetsgivarna mera principiellt
skulle befrias från det sociala ansvaret
och att detta ansvar i stället exklusivt
borde åvila samhället. Denna absoluta
gränsdragning var verkligen aldrig avsedd
i propositionen och inte heller i
de senare uttalanden som har gjorts av
inrikesministern. På den punkten är
alltså inrikesministern och jag fullt
ense. Därför är det nog riktigare, om
vi diskuterar hur spelreglerna för att
använda herr Wallmarks term successivt
förändras. Jag tycker att det är viktigt,
för att få dessa spelregler accepterade,
att man gör klart för sig själv och
att företagarna gör klart för sig själva
att av allmänna sysselsättningsskäl och
av sociala skäl införda begränsningar
i handlingsfriheten på kort sikt och
omedelbart för den enskilde företaga -

Ang. näringspolitiken

ren, ofta verkar som en belastning, som
en inblandning och som en irritationskälla.
Men får man företagarna att diskutera
och uppleva dessa frågor från
en vidare aspekt, kommer de också att
inse att den långsiktiga effekten i verkligheten
är gynnsam även nr långsiktig
företagsekonomisk synvinkel.

Yi kan ta det exempel som jag vet
har föranlett rätt mycken irritation,
nämligen igångsättningstillståndsgivningen
och säsongregleringen, som för
den enskilde byggaren naturligtvis är
en begränsning i hans handlingsfrihet
och som han kan uppleva såsom en
omedelbar företagsekonomisk belastning.
Men ser vi på totaleffekten finner
vi att man genom den anpassningen av
de olika företagens privata efterfrågan
uppnår en bättre balans på arbetsmarknaden
och därmed också en bättre kostnadsutveckling
och en högre effektivitet.

Ett annat exempel är äldrestödet, som
genomfördes i våras. Genom förbättringen
av äldrestödet skulle man med
herr Wallmarks resonemang kunna säga
att nu finns äldrestödet och då är
det så att säga fritt fram för en mycket
snabbare avveckling av den äldre svårplacerade
arbetskraften. Jag tycker att
det är en felaktig slutsats, och det är
en slutsats som — jag vill erinra om
det — även inrikesministern polemiserar
mot både i propositionen och i debatten
om densamma. Vi vill föra en
politik som hjälper de enskilda människorna
att bära omställningens bördor,
men det skall naturligtvis inte tolkas så
— och jag vill gärna säga att det i allmänhet
inte heller tolkas så —- att företagen
just av den anledningen skall låta
rationaliseringen gå ut just över de
svårplacerade.

Jag får därför göra herr Wallmark
besviken. Jag är inte beredd att dra
någon bestämd gränslinje mellan samhällets
ansvar och företagens ansvar.
Vi kan inte göra det i detta samhälle,
och vi kan inte heller göra det i något
annat samhälle. Jag har tidigare påpe -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. näringspolitiken

kat att denna gräns successivt kommer
att förskjutas. Det kommer att avspegla
sig i vissa fixerade regler men också
i en allmän pågående attitydförändring.
Jag finner därför ingen mening i att
här lägga fast gränsen. Det är inte heller
någon mening i att säga att de och
de kraven skall vara uppfyllda och vad
som sedan händer är inte föremål för
diskussion. Det är nämligen just diskussionen
kring det som ligger utanför
det, om jag så får säga, minimireglerade
hänsynstagandet som blir grundvalen
för framflyttningen av dessa minimigränser.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag fick väl mina misstankar
bekräftade av statsrådet Wickmans
inlägg, när han säger att han inte
är intresserad av att ta upp överläggningar
med näringslivet om en gränsdragning.
Det är tydligen underbart att
ha kvar möjligheten att försöka dra upp
en skiljelinje mellan företagen och de
anställda. Detta utmärkta instrument
har utnyttjats politiskt under de senaste
två åren, och avsikten är tydligen
att fortsätta på samma vis. Det är med
djupt beklagande man måste konstatera
att statsrådet har den inställningen.

Jag menar självklart inte med överläggningar
att man en gång för alla
fixerar en gräns som inte kan förändras.
Det är ju samma förhållande här
som med avtalsförhandlingar: varje
gång man förhandlar flyttas positionerna
och därmed ändras även ansvarsfördelningen.
Givetvis är det efter de
spelreglerna en överläggning skall ske.

Jag riktade detta förslag även till
statsrådet Johansson under en nattlig
diskussion för ett eller två år sedan
här i kammaren. Inte heller det föranledde
något initiativ från regeringens
sida. Nu för vi diskussionen mitt på
dagen, men statsrådet Wickmans inställning
tycks inte vara annorlunda än
den som statsrådet Johansson vid det
tillfället deklarerade.

Nu säger statsrådet Wickman att han
inte vill diskutera Durox eftersom den
frågan skall debatteras i morgon, och
han vill inte diskutera centrala flygverkstaden
eftersom den sorterar under
ett annat statsråd. Jag inbillade mig
att statsrådet Wickman företrädde regeringen
i detta sammanhang, men jag
kan ju inte tvinga honom att ta upp en
diskussion som han inte själv ville vara
med om.

I alla fall fick jag en bekräftelse av
mitt påstående att sysselsättningen inte
tryggas annorlunda i ett statligt företag
än i ett enskilt. Jag tycker att det kan
vara värdefullt att ha fått fastslaget att
man i och för sig följer samma spelregler.

Vidare uttrycker statsrådet Wickman
sin glädje över att en rad företag går
utöver vad han kallar minimireglerna.
Ja, borde inte statsrådet då snarare berömma
näringslivet för detta än klandra
andra för att de inte gått längre än
minimireglerna anger? Minimiregler
liksom maximiregler grundas ju normalt
på avtal. Det är en underlig glidning
i statsrådet Wickmans argumentering
som säkerligen inte beror på
bristande erfarenhet inom detta område.
Snarare är det fråga om bristande
vilja att ge en klar politisk deklaration;
jag kan inte tolka det på annat sätt.

När sedan herr Wickman säger att
alla företag får vara beredda på en
offentlig debatt så är vi helt överens
om den saken. Alldeles självklart skall
vi ha en offentlig debatt omkring såväl
enskild som offentlig företagsamhet •—
därvidlag kan det rimligtvis inte vara
någon skillnad.

Jag har aldrig velat tolka det nya beslutet
om äldrestödet så att företagen
därmed skulle vara befriade från sina
förpliktelser. Tvärtom har jag i denna
kammare hävdat att gränslinjen mellan
enskilda företag och staten skall förflyttas
när det gäller ansvaret för arbetskraften
—■ de enskilda företagen
bör ta ett större ansvar på sig.

Men det är ju inte den saken vi dis -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

kuterar, utan om vi över huvud taget
skall söka finna spelregler för detta.
Och statsrådet Wickman säger alltså
att han inte vill vara med om det. Tyvärr
innebär detta en ytterligt klar
deklaration om att man vill ha företagsamheten
som en spottkopp. Det är den
man vill skälla på för att locka väljare
till sig, men man vill inte sakligt behandla
dessa problem.

Jag hade hoppats att få ett annat besked
på den punkten. Det är med beklagande
jag måste konstatera att statsrådet
har gjort mig djupt besviken.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag vet inte hur man
skall bete sig för att inte göra herr
Wallmark besviken. Jag vill inte returnera
med att säga att herr Wallmark
har gjort mig besviken. Han har dessvärre
inte ens gjort mig förvånad; herr
Wallmark demonstrerar i detta ärende
den teknik som han brukar använda.

Jag tog inte särskilt upp herr Wallmarks
fråga, om vi skulle ha en konferens
rörande fastställandet av spelreglerna.
Herr Wallmark vet mycket väl
att vi från regeringens sida utöver en
offentlig debatt har löpande konferenser
med näringslivet, i miljöfrågor och
i allmänna näringspolitiska frågor. Det
är självklart att de frågor som herr
Wallmark aktualiserat kommer upp till
diskussion i alla beredningar av detta
slag.

Vad herr Wallmark i verkligheten efterlyser
är tydligen några mycket schematiska
spelregler. Det är detta sätt att
se på problemet som jag tycker är felaktigt.
Jag gör det verkligen inte för
att placera mig i en bekväm position
och för att kunna använda näringslivet
som — jag tror att herr Wallmark använde
det ordet — spottkopp.

Herr Wallmarks uppträdande i denna
fråga är dessbättre inte typiskt för
näringslivet, men det hindrar inte att
man hos en del företagare möter litet
grand av de tankegångar som herr Wallmark
i dag låtit komma till uttryck.

Ang. näringspolitiken

Herr Wallmark erkänner själv att det
i ett samhälle som det svenska är självklart
att företagandet står under debatt.
När jag säger att somliga företag presterar
ting som går utöver de minimigränser
som är fastställda, tycker jag
inte att jag särskilt skall behöva utfärda
ett betyg åt dessa företag. När jag
nämner detta är det bara ett konstaterande
av faktum, och det kan väl vara
glädjande för herr Wallmark att också
en medlem av den socialdemokratiska
regeringen konstaterar fakta som är positiva
för näringslivet; det gör vi faktiskt
rätt ofta, herr Wallmark. Jag tycker
att det är något av ett spel från herr
Wallmarks sida när han framställer den
svenska regeringen som en regering som
vill spotta på näringslivet, när i verkligheten
vår faktiska politik och hela
vår diskussion om näringspolitikens utformning
har till syfte att effektivisera
vårt näringsliv och att se till att den
svenska ekonomin och den svenska miljön
blir attraktiva för industriell verksamhet.
Hela värderingen bakom detta
upplevs — det förefaller som om herr
Wallmark inte har upptäckt det — också
positivt från näringslivets sida. Men
det är självklart att samhället i relationerna
med näringslivet också kommer
att ställa krav som i många fall kortsiktigt
uppfattas som gående emot de företagsekonomiska
intressena. Det är därför
som en debatt som denna är viktig,
för att bevara det samarbetsklimat som
vi har i detta land. Det är vår strävan
att få företagen att inse — många av
dem inser det redan — att denna anpassning
är någonting som på sikt också
ligger i företagens intresse; med herr
Wallmarks sätt att resonera skulle jag
väl säga att de företag som inser detta
är särskilt duktiga, men det tycker jag
inte behövs.

Det var denna som jag tycker enkla
pedagogik som var motivet för mina
uttalanden i den intervju som herr
Wallmark har tagit till utgångspunkt
för sin interpellation.

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. näringspolitiken

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag företräder inte här
någon liten minoritet inom svenskt näringsliv.
Jag har tagit upp frågan ur
de anställdas synpunkt. Problemet gäller
nämligen vem det är som bär ansvaret
för åtgärder som skall vidtas. Att
den som olyckligtvis råkar bli friställd
skall vara skadeslös är vi ju helt överens
om. Att vi har haft ett utomordentligt
gott samarbetsklimat mellan näringsliv
och de offentliga myndigheterna
— på ett helt annat sätt än man har
i de flesta andra länder —- är vi också
medvetna om. Men finns det då skäl,
statsrådet Wickman, till sådana här attacker
som vi ständigt har mött? Den
fräna och hårda kritik som har förekommit
mot svenskt näringsliv, inte
minst under valdebatten, kan väl inte
ha undgått statsrådet Wickman. Det enda
enkla krav som jag tycker att man
kan ställa — inte ur näringslivets utan
ur den enskilde anställdes synpunkt —
är att vi vet vem som har ansvaret för
vad. Att det sedan finns företag som
kan gå långt utöver det officiella ansvaret
är ju i och för sig bara glädjande,
om de har de ekonomiska resurserna
att göra detta. Men man måste väl
ändå dra upp en viss gränslinje, och
jag tror att majoriteten inom svenskt
näringsliv -— för att inte säga alla inom
svenskt näringsliv — har intresse av
att diskutera dessa frågor.

Statsrådet säger att frågorna kontinuerligt
är föremål för överläggningar
vid olika konferenser, vare sig det gäller
miljövård eller andra problem. Jag
frågar mig om det inte då är naturligt
att statsrådet Wickman tar upp dessa
frågor, så att vi får uppleva att man
inte konstruerar upp motsättningar
mellan anställda och enskilda företag,
motsättningar som i realiteten inte
finns utan som bara är konstruktioner
av politiska valmakare. I så fall har vi,
herr statsråd, uppnått det syfte som jag
hade med denna interpellation.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Det utlåtande som vi
här har att behandla berör i första hand
tillsättandet av vissa tjänster inom ett
nyinrättat departement. I den frågan
har det inte rått några delade meningar
inom utskottet, och vi har i den delen
enhälligt tillstyrkt proposition nr
165. Vi har även uttalat oss för att detta
ny departement skall få namnet industridepartementet.

Men till detta utlåtande har också fogats
en reservation av utskottets högerledamöter.
Reservationen berör närmast
de näringspolitiska synpunkter
som har framförts i propositionen och
som vi på högerhåll inte helt har kunnat
ansluta oss till. Våra synpunkter
har närmare berörts i motionerna I:
1030 och II: 1305.

Statsrådet har i propositionen anfört
att tendensen mot ökad ägarkoncentration
inom näringslivet utgör ett fördelningsproblem
och att därför ett av
målen för regeringens näringspolitik
skall vara att stimulera den industriella
utvecklingen med medel, som underförstått
innebär ökad statlig dirigering
av företagsamheten på det enskilda näringslivets
bekostnad. Propositionen
ger även genomgående uttryck för en
övertro på statsmakternas förmåga att
bedöma den framtida utvecklingen och
att genom företrädesvis statlig verksamhet
göra de välståndsskapande insatser
som forskning och teknisk utveckling
kan initiera. Vi har väl här en både
praktisk och ideologisk skiljelinje.

Statsrådet Wickman sade i sitt första
anförande att han inte fann någon anledning
att här ta upp en principiell
näringslivsdebatt. Vi har sagt precis
samma sak i utlåtandet. De borgerliga
ledamöterna i statsutskottet ansåg nämligen
att de rent principiella näringslivsfrågorna
inte skall behandlas i statsutskottets
femte avdelning. De har av
hävd behandlats i annat utskott, i första
hand bankoutskottet. Men när nu
denna frågas behandling har sammanförts
med en interpellation, kan man

Onsdagen den 11 december 19G8 fm.

Nr 44

ju inte undgå att komma in på en näringslivsdebatt,
även om den blir av
mindre format.

Man har i den allmänna debatten inte
kunnat undgå att ta del av den statliga
företagsamhetens problem. I flera företag
har det uppstått bekymmer både
för produktionen och — framför allt
— för de anställda.

Jag har en känsla av att den debatten
har klargjort, att om vi i detta land
skall ha råd att driva statlig företagsamhet
av den karaktären, förutsätter
det också att vi har ett starkt näringsliv
som skapar fram de resurser som
behövs för att hålla de statliga företagen
vid liv.

Om man från regeringshåll skall kunna
övertyga oss om att statlig företagsamhet
är att föredra på allt fler områden,
då är det väl rimligt att begära
att det först skapas något företag som
kan uppvisas som ett föredöme inom
ramen för konkurrens på lika villkor
när det gäller effektiv produktion och
lönsamhet och som samtidigt innebär
insyn och trygghet för den anställde.
Vi har hittills, såvitt jag vet, inte fått
se några sådana prov, och därför har
vi inte heller kunnat övertyga oss om
den statliga företagsamhetens företräden.

1 motionerna har vi anfört att det
framför allt är genom riktigt utformad
och konsekvent genomförd ekonomisk
politik som förutsättningar skapas för
goda arbetsbetingelser i det svenska näringslivet,
för förstärkning av dess internationella
konkurrenskraft och därmed
på sikt för trygghet och fortsatt
standardhöjning. Den ekonomiska politiken
bör enligt vårt sätt att se kompletteras
med sådana näringspolitiska
åtgärder att vårt lands samlade resurser
kan utnyttjas på det mest effektiva
sättet. Alla hittillsvarande erfarenheter
talar för att såväl samhällets som de
enskilda människornas behov och önskemål
bäst tillgodoses med en fri marknadshushållning,
där konkurrensen

2 Första kammarens protokoll 1968. Ar 44

Ang. näringspolitiken

fungerar som regulator. Den typ av
marknadshushållning, som hittills tilllämpats
i vårt land, och som brukar karakteriseras
som blandekonomi, har inneburit
att statsmakterna inom förhållandevis
vida ramar gett fritt spelrum
för enskilda insatser och initiativ, men
jag har en känsla av att de nya tongångarna
från regeringshåll ger anledning
förmoda att detta spelrum skall
successivt minska.

I en tid av hårdnande konkurrens och
dessutom med en liberal handelspolitik
kan vi konstatera att industrins omställning
och därmed de marknadsmässiga
och sociala konsekvenserna ställer
stora krav både på företag och samhälle.
Planering och samverkan mellan
stat och näringsliv måste därför alltid
finnas, men om nya samarbetsformer
för kontakter mellan näringsliv och
samhälle skall skapas, vilket enligt vår
uppfattning är viktigt och i många fall
nödvändigt, då måste samarbetet institutionaliseras
och ges sådan struktur
att det motsvarar offentlighetsprincipens
och demokratins krav.

Över huvud taget bör en större öppenhet
prägla samarbetet mellan offentliga
och enskilda sektorer. Därigenom
kan missuppfattningar förebyggas och
ett bättre underlag skapas för ömsesidig
förståelse. De krav som i dag med
rätta reses från statsmakternas sida på
ökad insyn inom företagsamheten och
likställighet i konkurrenshänseende bör
i motsvarande mån riktas även mot
kommunal eller statlig företagsamhet.
Effektivitets- och insynskraven bör med
andra ord gälla generellt och inte bara
vissa sektorer. Jag hoppas att chefen
för det nya industridepartementet skall
medverka till att det blir en sådan likställighet.

Herr talman! Får jag till sist yrka
bifall till utskottsutlåtandet när det gäller
punkterna 1, 2 och 3, medan jag
under punkten 4 yrkar bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. näringspolitiken

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Såsom påpekats finns
det också ett särskilt yttrande till utlåtandet
nr 198. Bakom detta särskilda
yttrande står representanter för centerpartiet
och folkpartiet. De har velat
framhålla att den principiellt viktiga
frågan om näringspolitiken bör diskuteras
i andra sammanhang och inte
nödvändigtvis i samband med inrättandet
av detta nya departement. Nu har
vi redan fått en diskussion till stånd i
samband med herr Wallmarks interpellation,
och det kan inte skada.

Vi har inte kunnat ansluta oss till
alla de näringspolitiska synpunkter
eller som jag skulle vilja säga understatements
som statsrådet tecknat som
bakgrund till departementsreformen i
propositionen nr 165. Vi framhåller att
vi betraktar den aktuella departementsreformen
som angelägen såväl när det
gäller utformningen av en mera aktiv
näringspolitik som när det gäller att
skapa bättre möjligheter till rationell
skötsel av de statliga företagen. På de
punkterna är vi alltså överens. Där har
statsrådet anfört att man med det nya
departementet inte avser att försumma
näringspolitiken då det gäller de icke
statliga företagen, och det har jag antecknat
med tacksamhet.

Det är kanske med anledning av
statsrådets uttalande på denna punkt
som vi i det särskilda yttrandet har
gjort den anmärkningen, att näringspolitiken
är en del av samhällets ekonomiska
politik och hör samman mer
med t. ex. finanspolitik, kreditmarknadspolitik
och arbetsmarknadspolitik
än med skötseln av de statliga företagen.
Näringspolitikens huvuduppgift —
jag tror att vi är eniga på den punkten

__ är att genom exempelvis ekonomisk

politik, kreditpolitik, forskning etc.
medverka till att förbättra förutsättningarna
för produktionen utan åtskillnad
mellan enskilda, samhällsägda och
kooperativa företag.

I sitt inledningsanförande sade departementschefen
ungefär så här: När

regeringen kommer med konkreta förslag,
faller ofta det ideologiska motståndet
från de borgerliga partierna.
På det skulle jag vilja svara, herr statsråd,
att det beror på förhållandena. Låt
oss ta nästa ärende, det gäller ASEAATOM.
Där har statsrådet själv påpekat
att det knappast finns något ideellt
motstånd, men när det gällt andra statliga
företag har det varit ett starkt
ideellt motstånd. Det hela beror på vad
förslaget går ut på. Det är en riktig anmärkning
att vi är mycket benägna för
att hålla tillbaka statlig verksamhet
därför att vi tror på den fria företagsamheten.
Det är vår grundsyn. Men
i och med detta är vi inte motståndare
definitivt till statlig verksamhet. Det är
en fråga som vi har diskuterat flera
gånger förut i riksdagen. Vi har inte
den övertron när det gäller statlig verksamhet
som vi ibland tycker att ni har.
Vi förstår att statlig verksamhet behövs,
och vi vill diskutera från fall till fall
de förslag som kommer.

Herr talman, när det gäller detta
ärende kommer jag att på punkt 4 lägga
ned min röst.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag kan ansluta mig
till vad herr Nyman har anfört, och jag
vill med anledning av det särskilda yttrandet
ytterligare tillägga några ord.

Vi har med det särskilda yttrandet
velat markera att vi inte helt ansluter
oss till det näringspolitiska resonemang
som presenteras i propositionen nr 165.
Vi är dock med på att ett industridepartement
inrättas, och det gäller närmast
för femte avdelningen i statsutskottet
att medverka till att medel ställs
till förfogande för att detta departement
skall kunna fungera.

Det har här blivit en näringspolitisk
debatt, och jag vill här framföra några
synpunkter.

I propositionen talas det om angelägenheten
av en aktivare näringspolitik,
och det är någonting som vi från

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

centerpartiet gärna vill instämma i. I
allt vårt handlande under årtionden har
vi hävdat att samhället måste föra en
aktivare näringspolitik. Det innebär
inte att man därmed inrättar flera statliga
företag, utan vi menar att staten
och samhället skall skapa de förutsättningar
som ger vårt näringsliv de bästa
utvecklingsmöjligheterna. Vi anser att
en sådan aktiv näringspolitik givetvis
borde ha kommit till stånd mycket tidigare.
Det är klart att samhället borde
ha ägnat intresse åt att skapa förutsättningar
för det svenska näringslivets
möjligheter att konkurrera på världsmarknaden
innan vi fick de problem
som vi nu kämpar med — konkurrensen,
den många gånger alltför hastiga
och därmed dyrbara strukturomvandlingen
och den hastigt påtvingade rationaliseringen.
Samhället har trätt in
för sent för att skapa det gynnsamma
klimat som vi har efterlyst. Samhället
borde också tidigare ha ägnat intresse
och uppmärksamhet åt t. ex. lokaliseringspolitiken.

I sitt inledande anförande sade statsrådet
Wickman att man på den punkten
hade centerpartiet och folkpartiet
med sig. Jag skulle vilja vända på det
och säga att det är centerpartiet som
har fått socialdemokratin med sig beträffande
lokaliseringspolitiken. Lokaliseringspolitik
innebär inte bara att
förebygga arbetslöshet på regionalt besvärliga
områden, utan det innebär
också att man lättar trycket på koncentrationen
till storstadsområdena och
till stora industriområden. Därmed
medverkar denna regionala politik till
att dämpa inflationstrycket och att sänka
kostnaderna. En aktiv lokaliseringseller
regionalpolitik bör alltså medverka
till att skapa ett bättre konkurrensläge
gentemot utlandet. Det finns all
anledning att fästa större uppmärksamhet
på det avsnittet i den framtida näringspolitiken.

En ökad regionpolitik och ett ökat
intresse inte minst för den mindre och
medelstora företagsamheten bidrar ock -

Ang. näringspolitiken
så till att motverka tendensen till ökad
koncentration av ägarintresset inom
näringslivet, som det talas om i propositionen.
En utökad regionpolitik skulle
alltså få gynnsam effekt även på detta
område.

Jag vill med särskilt intresse notera
följande uttalande i propositionen: »En
gynnsam utveckling inom näringslivet
förutsätter att inte minst de små och
medelstora företagen kan erhålla riskvilligt
kapital.» En fråga som vi i många
år har arbetat för är att inte minst
samhället skulle medverka till en förbättring
av denna företagssektors möjligheter.
Från många håll, bl. a. från
socialdemokratins sida, har man ansett
att sinåföretagsamheten är orationell
och snarast möjligt bör avvecklas. Jag
vill notera som en framgång och som
en ändrad attityd från regeringspartiets
sida, när man nu uttalar sig positivt
gentemot mindre och medelstor företagsamhet,
och jag hoppas att denna
syn skall utvecklas ytterligare.

Man skulle kunna ta många exempel
på hela bygder, stora områden, som är
helt beroende av den mindre och medelstora
företagsamhetens existens. Det
skulle inte gå att ersätta den med statlig
verksamhet, hur gärna man än skulle
vilja det och hur mycket pengar man
än skulle satsa — om man alltså hävdar
kravet på lönsamhet.

Det finns ett litet företag i min närhet,
som har gjort som så många andra:
när korna flyttat ut från ladugården har
maskinerna flyttat in, och man har börjat
tillverka i det här fallet en speciell
typ av sågverksmaskiner. På några år
har denna produkt genom ett ambitiöst
arbete från företagarens sida utvecklats
så att den nu går över praktiskt taget
hela världen. Detta har skapat trygghet
och sysselsättning för dem som tidigare
blev arbetslösa i jordbruket, och
man har fått nytt arbete i orten.

Detta är exempel på att just den typen
av företagsamhet inte kan ersättas
med statlig verksamhet. Däremot kan
den stimuleras genom den statliga loka -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. näringspolitiken
liseringspolitiken, vilket också skett i
det här fallet.

Regeringen går här tydligen in för
en ny linje, när man konstaterar att
man vill ökad samverkan med det enskilda
näringslivet. Vi tycker det är
riktigt och bra med statliga insatser på
de områden, där det enskilda näringslivet
inte har möjligheter, förmåga och
kapacitet att klara de nya stora krav
som ställs.

Jag tycker man kan säga att statsrådet
Wickmans syn på dessa frågor innebär
en kursförändring. Man erkänner
till att börja med det enskilda näringslivets
möjligheter och förutsättningar
och nödvändighet. I stället för den tidigare
avvisande hållningen, går man in
för ett mera förtroendefullt resonemang
om problemen.

Tidigare har man ofta menat att det
enskilda näringslivet är någonting som
enskilda människor utnyttjar för att ta
ut största möjliga vinst och personliga
inkomster. Jag skulle i stället vilja betrakta
näringslivet som en omistlig tillgång
för samhället. Ett väl konsoliderat
näringsliv, ett väl konsoliderat företag
är en tillgång och skall betraktas och
bemötas som en tillgång till trygghet för
arbete och för de anställda.

I den mån enskilda personer tar ut
inkomster och vinst för egen del, får
man givetvis vara beredd att tillämpa
det system vi har och som innebär att
var och en skall betala samhällets kostnader
efter bärkraft. Då tror jag inte
man behöver befara den inställningen,
att det är enskilt profitbegär bakom näringslivet.

Det är ju ganska självklart att vi vill
att det nya industridepartementet skall
bidra till att förbättra lönsamheten
bland de statliga företagen. Även i det
fallet anser vi att initiativet kunde ha
kommit tidigare.

Statens ökade medverkan måste alltså
ligga på det förutsättningsskapande området.
I vissa fall måste vi givetvis ha
statlig verksamhet, av sociala eller regionalpolitiska
skäl. Men låt oss ta Norr -

bottens järnverk som exempel. I pressen
ser vi i dag att detta företag ånyo
redovisar en förlust, 21 miljoner kronor
före avskrivningar. Jag tror att det vore
värdefullt om man i samband med redovisningen
av dessa företags bokslut
också ville försöka räkna fram de merkostnader
som sådana statliga företag
har på grund av sin sociala eller lokaliseringspolitiska
uppgift: avståndskostnader,
frakter och annat. Därmed
skulle man också kunna värdera och
jämföra det statliga företaget med andra
företag, sedan man alltså räknat bort
den del som åtgår för den sociala uppgiften.
Detta skulle skapa större förståelse
hos allmänheten gentemot den statliga
företagsamheten.

Jag anser alltså, herr talman, att vi
kan hälsa inrättandet av det nya näringslivsdepartementet
med tillfredsställelse,
och förutsätter att denna åtgärd
skall bidra till en stimulans och
utveckling av det näringsliv vi har i
landet. Jag ber därför att få yrka bifall
till statsutskottets utlåtande nr 198.

Herr HERNELIUS ()i):

Herr talman! Statsrådet Wickman har
ju alltid ett mycket sympatiskt sätt att
framträda i kammaren. Han besvarar
de frågor som ställs till honom i en lågmäld
och förstående ton, och till skillnad
från i varje fall någon av sina kolleger
sitter han kvar i regeringsbänken
under den tid interpellationsdebatten
pågår. Det är mot denna bakgrund naturligtvis
inte särskilt angeläget att ta
upp en polemik med honom. Det är så
mycket mindre angeläget som man odelat
kan instämma i stora delar av hans
anförande.

När statsrådet Wickman talar om målsättningen
— ett tryggare, rikare och
rättvisare liv för människorna — så är
det en målsättning som gäller för varje
politiker som är värd namnet och som
inget parti kan vara ensamt om eller
försöka monopolisera. Det är en målsättning
som delas av oss alla. Ävenle -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

des när statsrådet talar om att företagen
måste anpassa en del av sin verksamhet,
sin politik, efter det samhälle som de
verkar inom, så är det en självklarhet
och något som företagsledningen i alla
instanser, där den verkar, till företagets
bästa givetvis har att iaktta.

Å andra sidan, herr Wickman, har
naturligtvis samhället också det allra
största intresse av att företagsamheten
blomstrar, att företagsamheten får sådan
livskraft att den genom den sysselsättning
den skapar och genom de avgifter
och skatter som erläggs, kan vara
med och bära den övervägande delen
av utgifterna i vårt land, bland vilka
också tyvärr ingår att betala underskottet
på viss statlig företagsamhet.

Men det finns andra saker än dem vi
är överens om, som kanske kan vara
värda att ta upp för ett ögonblick, t. ex.
frågan: Vad menas egentligen med den
nya näringspolitiken?

När herr Johansson, chefen för inrikesdepartementet,
i går besvarade en
interpellation av herr Nilsson i Mora,
lyssnade jag med intresse när statsrådet
kom in på frågan om vad som menas
med den nya näringspolitiken. Vad vi
fick veta var att det skulle vara någonting
nytt. Men herr Johansson tilläde
mycket snabbt att egentligen var det inte
något nytt. Jag tror att han har rätt
i det. Vad är det nya i den statliga näringspolitiken?
Jag är frestad att citera
Shakespeare: ömsom en vessla, ömsom
en kamel! Det går inte att få något grepp
om vad den nya statliga näringspolitiken
skall innebära. Det är dityramber
av uttalanden. Det är annonser och flygblad,
— av vilka väl en del måste makuleras
i dagarna — som sprids. Men
vad är det för konkret bakom orden?

Jag läser i en annons: »Ett särskilt
departement för näringspolitiken inrättas
den 1 januari 1969. Det ger ökade
resurser och därmed ökad styrka och
effektivitet åt näringspolitiken.»

Vi står bakom förslaget om inrättande
av ett särskilt departement för näringspolitiken.
Men vad blir det för vat -

Ang. näringspolitiken

tendelare i svenskt ekonomiskt liv den
1 januari? Vad händer den 2 januari
som inte händer den 31 december? Vad
gör departementet plötsligt? Kan tillkomsten
av ett departement ändra förutsättningarna
för sysselsättningen här i
landet? Kan det påverka det internationella
klimatet för svenska företagare,
för svenska tjänstemän och för svenska
anställda i alla egenskaper? Det kan det
naturligtvis inte.

Man har så mycket större anledning
att i dag ställa den frågan. När man
lyssnade på statsrådet Wickmans anförande
här föreföll det som om det nya
egentligen är att staten icke skulle dra
sig för att aktivt gå in där det behövs
för att trygga sysselsättningen. Ja, det
är väl inte någon större nyhet — det
har ju hänt förr, ibland med hyggligt
resultat och ibland med mindre hyggligt.
Framför allt är det ingen större nyhet
om man till detta fogar en målsättning,
vilket herr Wickman mycket riktigt
gjorde, nämligen, som han uttryckte
saken, att »jag försäkrar herr Wallmark
att staten kommer icke att upprätthålla
en sysselsättning som icke är
lönsam». Då har man ju rivit bort många
av invändningarna mot den statliga
företagsamheten — att den ibland upprätthåller
icke lönsam sysselsättning,
att den ibland söker leva vidare genom
subventioner och förmåner i lagstiftningen,
skattemässigt eller genom särskilda
privilegier av olika slag, alltså
genom särskilda företrädesrättigheter.

Men om man skall söka efter en röd
tråd — och det vill man ju gärna ■—
finns det väl ändå en syftning, som
ibland har framkommit från statsrådet
Wickman och andra, till ett ökat statligt
företagande. Detta kommer kanske mest
oförblommerat fram i en ryktbar intervju,
som gjordes måndagen efter valet
med statsrådet Wickman. Kanske man
inte skall fästa så stort avseende vid den
intervjun, som väl tillkom under tyngden
av det ansvar som valsegern medförde,
och kanske också i glädjen över den
stora valsegern. Men i den intervjun sa -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. näringspolitiken

de statsrådet — den korrigerades senare
något men huvudfrågan tror jag inte
blev föremål för någon klarläggande dementi
— att han såg inget orimligt i att
den statliga företagsamheten gick upp
till 25 procent. Han tilläde också att
»efter detta val förhandlar vi från en
helt annan maktposition med näringslivet».
Det uttalandet kanske var mera
intressant än siffran.

Nåja, det där stod sig inte så många
dagar. Statsministern — herr Wickmans
chef — höll ett föredrag i Malmö någon
vecka senare, där statsministern betonade
att han hade läst statsrådet Wickmans
olika intervjuer, och han markerade
också en viss skillnad i uttryckssätten.
Denna skillnad ansåg statsministern
delvis ha sin förklaring i att herrarna
i fråga om ålder tillhörde olika
generationer.

Om vi ser på den statliga företagsamheten
i dag står det i den av mig nyss
citerade annonsen, som jag verkligen
vill rekommendera till studium så länge
den lever, att i de statliga företagen arbetar
över 200 000 personer. I propositionen
står samma siffra och där tillläggs
att det svarar mot 6 procent. Låt
oss gå till dessa 200 000 personer. Vi
har fått ett utomordentligt hjälpmedel i
form av en skrift som statsrådet Wickman
utgivit 1968 och vars vackra etikett
mera påminner om en katalog för
holländska tulpaner men där innehållet
är så mycket mera intressant. Där finns
en specifikation över den statliga företagsamheten.
Vad finner man då för företag?
Jo, man finner de affärsdrivande
verken, av vilka det överväldigande antalet
har drivits i statlig regi sedan
ganska länge oberoende av regeringar i
det här landet. Man finner ett företag
som SAS, dock med den betecknande
fotnoten att statens andel är 3/14 — en
välkommen och upplysande fotnot. Man
finner Nya systembolaget med närmare
2 000 anställda. Man finner Centralsarabolagen,
Varabolagen och Barabolagen
med närmare 7 000 anställda. Man finner
Tipstjänst, och man finner Öre -

sundsbolaget, som tjänar pengar på att
sälja cigarretter under resor mellan Malmö
och Köpenhamn. Vidare finner man
Vin- och spritcentralen, Trafikrestauranger,
Tobaksbolaget, Penninglotteriet,
och man finner Bevakningsbolaget. Man
finner så att säga en blandning av små
företag och stora, varvid naturligtvis
de stora klossarna är Norrbottens järnverk
och LKAB, förutom de affärsdrivande
verken.

Nå, är det nu så mycket att göra reklam
av, denna statliga företagsamhet
som sysselsätter 200 000 personer, när
den omfattar så att säga fiskala monopol,
företagsamhet som drivs i helt andra
syften än dem som det bör vara fråga
om när det gäller att ge exempel på statlig
företagsamhet? Vad är det för enorma
initiativ bakom att driva öresundsbolaget?
Vad är det för innovation i det?
Naturligtvis ingen alls! Det är bara så
att staten har tagit hand om det, och så
redovisas det som ett exempel på hur
staten skapar sysselsättning.

I annonsen står det tyvärr också
»tryggar sysselsättningen». Det har ju
herr Wickman i dag själv bemött, så jag
behöver inte gå närmare in på det. Om
jag är rätt underrättad av tidningarna,
har herr Wickman en ännu värre pärs
att utstå i Skövde i dag, när han skall
tala över detta ämne inför ett auditorium
där. Det blir naturligtvis en mycket
svårare uppgift än att stå inför riksdagens
första eller andra kammare, särskilt
som statsrådet Wickman gör det
lättare för sig här i riksdagen genom att
säga att han inte behöver tala om Durox
i dag, eftersom han skall svara på en
enkel fråga om det i morgon. I diskussioner
rörande enkla frågor deltar oftast
— om inte herr talmannen är på
särskilt solskenshumör — icke andra än
statsrådet och frågeställaren; såsom
debatt kanske det inte är helt till fyllest
att en så viktig sak behandlas i samband
med en enkel fråga — men det
må nu vara som det är.

Jag vill säga att en tryggare sysselsättning
tack vare den statliga företag -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 41

samheten naturligtvis är en myt, i den
mån man icke lägger bördorna för en
icke lönsam sysselsättning på annan företagsamhet
och alltså ökar otryggheten
i den andra företagsamheten i motsvarande
mån. Det är ju helt enkelt en
konklusion av detta. Nu har statsrådet
Wickman från denna talarstol icke förfallit
till sådana synpunkter, och det
finns därför ingen anledning att gå vidare
i den saken just nu. Jag skulle dock
vilja säga att om herr Wickman som departementschef
från och med årsskiftet
låter samma målsättning ligga till grund
för sitt arbete som den han anfört i dag
i sitt svar till herr Wallmark och i vissa
andra uttalanden, så tror jag att hans
departement kan bli till nytta. Men inte
är det nya himlar och ny jord! Inte är
det något alldeles särskilt märkvärdigt
som händer i och med inrättandet av
detta departement. Utvecklingen beror
på helt andra omständigheter, och därför
skulle jag vilja tillönska statsrådet
Wickman en något bättre kontroll över
partiets propagandaapparat i samband
med hans nya funktion.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! På en punkt kan jag
helhjärtat instämma med herr Hernelius:
det är inte fråga om några nya
himlar och någon ny jord. Jag tror att
ingen har varit mera angelägen än jag
om att framhålla att den politik som vi
kommer att vidareutveckla för att lösa
de problem vi står inför med nödvändighet
är en politik som i sina verkningar
siktar framför allt på 1970-talet.
Vi utlovar verkligen inte några förändringar
från den ena dagen till den andra.
Dess bättre förstår också svenska
folket att frågan om det svenska näringslivets
strukturomvandling reser
problem som man verkligen inte löser
genom att inrätta ett departement. Man
löser problemet genom att skapa de
planeringsresurser som är nödvändiga
och genom att skapa de institutioner
som underlättar och är effektiva instrument
för politiken.

Ang. näringspolitiken

Det är från vissa synpunkter riktigt
att detta inte är en helt ny politik. Naturligtvis
är den inte det, ty målen för
politiken är ju välkända och etablerade.
Men det nya är att den situation
som svenskt näringsliv — inte bara
svenskt näringsliv utan detta gäller
också andra industriländer — befinner
sig i nödvändiggör, i vårt land precis
som i andra länder, en delvis ny politik.
När vi utformar vår industripolitik
och vår näringspolitik finns det i den
givetvis många drag som överensstämmer
med den politik som förs i andra
länder. Men vår politik kommer självfallet
också att ha vissa speciellt svenska
drag. Låt mig säga att de svenska
dragen —• eller de socialdemokratiska
svenska dragen —- i politiken har samband
med vår värdering av en jämnare
inkomsts- och förmögenhetsfördelning.
Det betyder att valet av medel vid denna
politik kommer att bestämmas av
det målet i högre grad än vi kan vänta
kommer att vara fallet i vår omvärld.
Detta får vi som sagt tillfälle att återkomma
till flera gånger. Jag skall i dag
inte hålla något långt näringspolitiskt
anförande.

Jag kan försäkra herr Hernelius att
det inte är det förhållandet att det är
en enkel fråga som jag skall besvara
som gjort att jag i dag avstår från att
tala om Durox. Jag gör det av den enkla
anledningen att jag först faktiskt vill
tala om lösningen av företagets problem,
vilka vi länge har arbetat med,
inför företagsnämnden, innan jag gör
det i riksdagen. Jag hoppas att kammaren
inte anser att jag därmed har
åsiodsatt den respekt som jag bör känna
för kammaren.

Jag hoppas — jag inser omedelbart
att det är en litet naiv förhoppning -—
att man skall kunna diskutera statligt
företagande i något andra termer än att
dra fram ett visst företag och säga att
det företaget går med förlust och att vi
följaktligen kan mer eller mindre utdöma
det statliga företagandet. Jag är
medveten om att inte heller staten så -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. näringspolitiken

som företagare kan för varje enskild
arbetsplats inom den statliga sektorn
tillförsäkra dem som arbetar på just
den arbetsplatsen fortsatt sysselsättning
i den funktionen — och det är vad som
kommer att inträffa bl. a. i Skövde.
Detta uttalande av mig står verkligen
inte i något motsatsförhållande till det
allmänna programuttalande som herr
Hernelius ville sätta upp emot detta
fullkomligt självklara konstaterande,
alltså den programförklaring som går
ut på att vi vill trygga sysselsättningen
— låt mig säga bidraga till en tryggare
sysselsättning, ty statlig företagsamhet
har självfallet aldrig varit ett exklusivt
medel för att trygga sysselsättningen.
Det betyder att skapa sådana resurser
och en sådan ledning av det statliga
företagandet att vi får en expansiv och
lönsam statlig företagssektor. Det är
vad löftet innebär. Det innebär självfallet
inte att varje given funktion i en
vid ett visst tillfälle existerande statlig
företagsamhet skall bestå oförändrad.
Att lägga den innebörden i ordet trygghet
kan herr Hernelius inte göra i god
tro.

•lag kan försäkra herr Ottosson att
den insyn, som vi kräver i privata företag,
avser vi också att ge beträffande
de statliga företagen. Det kommer inte
att vara någon skillnad mellan statliga
och privata företag i våra krav och i de
krav som riksdagen kan ställa. Vi kommer
senare att redovisa våra förslag till
förbättrad insyn i de statliga företagen.

Det är alldeles riktigt när man säger
att näringspolitik i vid mening också
innefattar skattepolitikens, konjunkturpolitikens
och kreditpolitikens utformning.
Men vi kan inte låta närings- eller
industripolitiken begränsas till de generella
politiska medel som faller under
den rubriken. Vi har i arbetsmarknadspolitiken
upplevt hur de selektiva
inslagen blir allt viktigare och får allt
större roll för att bevara balansen på
vår arbetsmarknad och motverka de
risker för en överhettning som skulle
föreligga om man enbart hade de gene -

rella medlen att arbeta med. Detsamma
gäller industripolitiken. Visst finns det
en generell politik för en effektivt fungerande
kreditmarknad, arbetsmarknad,
kostnadsstabilisering osv., men de
selektiva inslagen kommer att bli allt
nödvändigare i framtiden om strukturomvandlingen
skall kunna anpassas.
Man kan säga att arbetsmarknadspolitiken
är selektiv på kort sikt och industripolitiken
selektiv på lång sikt för
att åstadkomma den samplanering,
prioritering och kraftsamling som måste
till inte minst i ett litet land som
vårt, om vi skall lyckas att i längden
bevara en konkurrenskraftig och sysselsättningsskapande
produktion.

Ja, herr talman, jag skall inte uppehålla
mig ytterligare vid de olika frågor
som tagits upp, utan vill bara säga
att den regionpolitiska motiveringen
för näringspolitiken — som centerpartiet
varmt stöder — blir grundvalen för
nästan varje näringspolitisk åtgärd, om
man tänker igenom problemen och drar
ut konsekvenserna. Regionpolitiken visar
nämligen i sina olika aspekter tydligt
på nödvändigheten av just en genomtänkt
planering, ökade resurser för
samhället, möjlighet till vidgade samhällsengagemang
i näringslivet. Detta
är nödvändigt för att lösa de regionpolitiska
frågorna. Med ett växande regionpolitiskt
engagemang från samtliga
partiers sida är det möjligt att vi på
något längre sikt — liksom tidigare i
så många andra frågor i svensk politik
— kommer att nå i stort sett enighet
om den näringspolitik som nu är under
uppbyggnad.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Wickman
sade att det möjligen var en naiv förhoppning
att slippa diskutera statlig
företagsamhet utgående från olika
vinst- och förlustsiffror.

Jag tror inte alls att det är någon
naiv förhoppning, utan vi kan säkert
komma in på en sådan debatt. Att göra

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

sig löjlig över att ett statligt företag
har svårigheter, tycker jag är en ganska
befängd inställning, eftersom statlig
företagsamhet, normalt sett, inte har
andra skyddsmurar än vad den enskilda
företagsamheten har — den borde
i varje fall inte ha det.

Vi kan mycket väl föra en sådan debatt.
Men därav följer inte, herr Wickman,
att vi skulle undgå att intressera
oss för vad som i dagarna händer med
Durox, mot bakgrunden av att det för
endast några år sedan stod en våldsam
debatt för och emot detta engagemang.
Regeringen försäkrade den gången att
det var en utmärkt affär. Man sade inte
att det var ett guldägg — för att erinra
om en gemensamt bekant i Tumba —
men man sade i varje fall att det var
en utmärkt affär. Är det inte mot bakgrunden
av den oro, som råder i Skövde,
rätt klart att frågan kunde ventileras
här? Nu kommer ju så att ske, och
det skäl som herr Wickman nämnde,
nämligen att företagsnämnden skall
sammanträda, tycker jag kan accepteras
för en bordläggning på den punkten.

Jag lyssnade med stort intresse till
vad som skulle vara det speciella svenska
socialdemokratiska draget i utformningen
av näringspolitiken; den svenska
dräkten, om jag får tillåta mig att
använda ett gammalt uttryckssätt.

Det skulle vara, att man i Sverige
skulle lägga större tonvikt vid jämlikhet
än på andra håll. Detta var ett mycket
märkligt resonemang. Menar herr Wickman
därmed att hans kolleger i olika
socialdemokratiska internationaler
utomlands inte har samma jämlikhetsintresse
som den svenska socialdemokratin
har? Är den svenska socialdemokratin
enastående på den punkten?
Vidare, innebär den statliga företagsamheten
i sig själv en jämlikhetsgaranti?
Ingalunda — i det land där den
statliga företagsamheten ( är nära nog
hundraprocentig är olikheterna större
mellan människorna än på andra håll.
Det finns ingen som helst garanti för

Ang. näringspolitiken
ökad jämlikhet genom statlig sysselsättning.
Snarare tvärtom.

Herr Wickman sade också, att näringsdepartementets
resultat byggs för
1970-talet. Ja, därmed har han befriat
sig från den anmärkning som Nietzsche
en gång gjorde om människorna, nämligen
»bortom dagen ställa de icke några
mål». Herr Wickman kan gärna få
ett moratorium till 1970-talet. Men ge
då också propagandisterna samma moratorium! -

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Herr Hernelius behöver
inte oroa sig för de socialdemokratiska
agitatorerna. De kommer att i denna
fråga som i andra frågor driva sin agitation,
och jag kommer att vara en av
dem, utifrån den grundval som jag här
har skisserat.

Det betyder inte alls, herr Hernelius,
att ingenting påtagligt kommer att inträffa
före 1970-talets ingång. Det betyder
endast att de större förändringarna
med nödvändighet kommer att mogna
ut först under 1970-talet.

.lag vill självfallet inte, herr Hernelius,
undandra mig när den dagen kommer
— i morgon och senare — att diskutera
Durox-affären. Jag gläder mig
åt att vi är överens om att i fortsättningen
slippa generella omdömen om
det statliga företagandet baserat på ett
misstag som har blivit begånget av ett
statligt företag. Ingenting skiljer i detta
avseende statliga företag från privata
företag.

Min förhoppning är bara att diskussionen
om de statliga företagen inte på
något håll drivs på det sättet, att de
statliga företagen skulle känna en sådan
rädsla för misstag, att de av den
anledningen undviker att över huvud
taget fatta framåtriktade och därmed
med nödvändighet riskabla beslut.

Vi kommer i varje fall inte att acceptera
en sådan attityd till det statliga
företagandet, så länge vi representerar
företagens ägare.

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. näringspolitiken

Vi är inte så märkvärdiga jämfört
med andra socialdemokratiska partier,
herr Hernelius. Men dess värre är det
en viss skillnad när det gäller några av
våra broderpartiers möjligheter att påverka
utvecklingen i sina länder. Det
var därför jag ansåg mig ha rätt att
säga att den socialdemokratiska näringspolitiken
kommer att ha vissa
speciellt svenska särdrag.

Jag nämnde det bl. a. som jämförelse
med den industri- och näringspolitik,
som är under uppbyggnad inom EEC.
När man där angriper många problem
— regionpolitiken, samordningen och
hanterandet av de kontraktiva industribranscherna,
stödet för de teknologiskt
avancerade, expansiva branscherna
—- är problemen mycket likartade med
dem som vi möter. I vissa fall kommer
också medlen att vara likartade. Men
självfallet kommer vid valet av medel
våra värderingar att på vissa avgörande
punkter vara andra än de som företräds
i de ledande EEC-staterna.

Detta innebär icke någon gradering
eller något självberöm åt just det
svenska socialdemokratiska partiet utan
är uteslutande en reflex av de olika
partiernas olika ställning inom sina
länder.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill med tillfredsställelse
notera den deklaration med
vilken statsrådet Wickman avslutade
sitt näst föregående anförande, nämligen
att vi här måste få en utökad regional
satsning, en aktivare regional
politik. Såvitt jag förstår var hans mening
att vi därmed skulle få en bättre
balans i samhället.

Jag hoppas att det blir en likartad
bedömning inom hela regeringen, alltså
även inom andra departement. Vi
måste möta den starka koncentration
på olika områden, som nu pågår. Det

båtar föga om vi skapar sysselsättning
i någon landsända, om på samma gång
andra faktorer i samhället påskyndar
en stark koncentration till några få enheter.
En väsentlig och grundläggande
förutsättning är att man verkligen angriper
riksplaneringsfrågorna med dess
skiftande problem samtidigt. Jag ville
särskilt understryka detta.

Samtidigt vill jag bemöta ett påstående
i det första inlägget, nämligen att vi
vill medverka till att statlig företagsamhet
inte får arbeta på lika villkor.
Jag vet inte vad detta påstående baserar
sig på, men jag vill från centerpartiets
sida förklara att vi är beredda på
att man inom statlig och enskild verksamhet
skall arbeta under samma förutsättningar.
Det kan inte alla gånger
gälla för social verksamhet eller lokaliseringspolitisk
verksamhet, men om det
är fråga om produktion bör det vara
samma förutsättningar.

Risken är dock stor att det enskilda
näringslivet kan bli handikappat och
att staten lägger sin tunga hand i vågskålen,
så att det blir en snedvridning
av konkurrenskraften, som jag menar,
åt fel håll.

Vi måste, som statsrådet Wickman
också sade, till 90 procent lita på den
enskilda företagsamheten även i fortsättningen.
Anledningen därtill är, att
den av olika skäl har möjlighet att vara
mest konkurrenskraftig. Det är alltså
det enskilda initiativet, den enskilda
människans vilja till insatser, den fria
konkurrensen, vinstintresset, det fria
konsumtionsvalet och den stora anpassningsförmåga,
som det enskilda näringslivet
har, som skapar denna konkurrenskraft.

Detta är alltså faktorer som gör det
i många stycken överlägset statlig verksamhet.
Vi måste till huvudsaklig del
lita på detta. Men det enskilda näringslivet
kan bli än bättre och utvecklas
snabbare om vi får en aktiv näringspolitik
som ger det enskilda näringslivet
bättre förutsättningar.

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Vi i folkpartiet har,
som herr Nyman redan framhållit, tillstyrkt
förslaget till ett nyinrättat statsdepartement.
Vi har gjort det därför
att vi är medvetna om att inrättandet
av ett sådant departement kan främja
en aktiv näringspolitik. Det anföres i
Kungl. Maj :ts proposition, att en av huvuduppgifterna
i statsdepartementet
skall vara att tillgodose behovet av en
aktivare näringspolitik, ett behov som
har vuxit sig allt starkare under senare
år.

Man talar bl. a. om att den internationella
konkurrensen har hårdnat.
Detta sammanhänger med den tekniska
utvecklingen och den pågående
marknadsintegrationen i Europa samt
med den ökade industrialiseringen och
strukturomvandlingen inom vårt näringsliv.
Vi är fullt medvetna om att
åtgärder behöver vidtas för att underlätta
näringslivets omställningsproblem
och anpassningen till de krav som inte
minst på grund av utlandskonkurrensen
ställs på näringslivet.

Vår förhoppning är att det nya departementet
skall kunna medverka till
detta. Vi anser att huvudinriktningen
hos det nyinrättade departementet bör
vara att skapa gynnsammare förutsättningar
för näringslivet i vårt land.

Som framgår av det särskilda yttrandet
av herr Nyman m. fl. är det fråga
om skattepolitik, kreditpolitik och
naturligtvis också arbetsmarknadspolitik.
Utbildningsfrågorna, som dock ligger
hos ett annat departement, hör
också hemma i den bilden.

Det är alldeles givet att företagen
och näringslivet har ett betydande socialt
ansvar, inte minst därför att företagandet
i dag i mycket högre grad
än tidigare påverkar vår miljö.

Jag instämmer i vad herr Wallmark
har sagt om att det är nödvändigt att
företagen då också är på det klara med
ansvarsfördelningen mellan staten och
näringslivet. Det är naturligtvis bra om
företagen därvid har möjlighet att gå

Ang. näringspolitiken
utöver de ramar som lagstiftning, överenskommelser
och avtal bestämmer. Jag
anser dock att man inte direkt kan kräva
detta. Man får inte misstänkliggöra
företagen och ge dem en asocial prägel,
vilket många gånger sker i debatten,
om de håller sig till de ramar som
är uppdragna för ansvarsfördelningen.

Det är alldeles nödvändigt att det
sociala ansvaret också tas med i företagens
kalkyler. När företagen skall
göra sin investeringsplanering måste
de också kunna avgöra hur deras ansvar
för miljö och för sociala åtaganden
påverkar produktionskostnaderna
och lönsamheten, liksom också vilket
stöd de har att räkna med från staten
när det gäller investeringar för att exempelvis
dämpa buller och oljud, för
att motverka luftföroreningar och nedsmutsning
på grund av utsläpp i vattendragen.

Jag skulle i detta sammanhang vilja
fråga: Hur är det med de statliga företagens
ansvar för miljövården? Har de
här gått längre än de enskilda företagen
har gjort? Har de känt ett större
socialt ansvar?

De statliga företagen representerar
ju den andra sidan av departementets
verksamhet, och vi vill gärna — såsom
herr Nyman också sagt i sitt anförande
— inom det nya departementet ha
en gränsdragning, så att skötseln av de
statliga företagen läggs på en särskild
avdelning i departementet. Den verksamheten
skall inte sammankopplas
med den allmänt näringspolitiska verksamheten,
utan där bör de statliga företagen
ha samma förutsättningar och
samma behandling som enskild företagsamhet.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Efter den debatt som
förts och de inlägg som statsrådet
Wickman gjort begränsar jag mig till
att under hänvisning till vad statsutskottet
anfört i sitt utlåtande nr 198
yrka bifall till utskottets hemställan.

28 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. fördelning av anslag till atomenergiforskning m. m.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkterna 1—3 samt därefter
särskilt avseende punkten 4.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
1—3.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 4 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 198 punkten
4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 25.

Därjämte hade 25 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. fördelning av anslag till atomenergiforskning
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 199, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av ett konsortialavtal mellan staten
och ASEA om samarbete på atomkraftområdet
m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 169 hade Kung!.
Maj:t, under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokoll över finansärenden
för den 8 november 1968, föreslagit
riksdagen att 1. bemyndiga Kungl. Maj:t
att godkänna ett konsortialavtal mellan
staten och ASEA i huvudsak efter de
riktlinjer, som anförts i statsrådsprotokollet,
2. bemyndiga Kungl. Maj:t att
godkänna ett avtal mellan staten och
Aktiebolaget Atomenergi i huvudsak efter
de riktlinjer, som anförts i statsrådsprotokollet,
3. till Teckning av aktier
i Aktiebolaget ASEA-ATOM på kapitalbudgeten
på tilläggsstat I för budgetåret
1968/69 under fonden för statens aktier
anvisa ett investeringsanslag av 48 miljoner
kronor, 4. bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontor^ att i överensstämmelse
med vad som anförts i statsrådsprotokollet
ikläda staten garanti för
fullgörandet av vissa förpliktelser, som
ASEA-ATOM övertoge från dotterföretag
till ASEA.

Det i propositionen behandlade konsortialavtalet
innebure en sammanslagning
inom ramen för ett särskilt bolag,
Aktiebolaget ASEA-ATOM, av de resurser
hos Aktiebolaget Atomenergi och
ASEA, som arbetade med utveckling,
projektering och marknadsföring av
kommersiella reaktortyper samt bränsle
till dem. Samgåendet gällde även tillverkning
av bränsleelement. ASEA -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang. fördelning av anslag till atomenergiforskning m. m.

ATOM:s försäljning skulle avse såväl
den svenska marknaden som utländska
marknader. ASEA-ATOM komme att
övertaga pågående eller avtalade leveranser
från atombolaget och ASEA. Dessa
leveranser avsåge enligt propositionen
främst Oskarshamnsverket och det
första aggregatet till Ringhals kraftstation.

I de likalydande motionerna 1:1033,
av herrar Lundström och Stefanson,
samt II: 1307, av herrar Ståhl och Ohlin,
hade anhållits, att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungi. Maj:t begära, att
förslaget om överlämnande av den närmast
för forskningsändamål avsedda
Studsviksanläggningen till en särskild
stiftelse skyndsamt måtte prövas, att
styrelsen för teknisk utveckling finge i
uppdrag att uppgöra förslag till fördelning
av de anslag som av staten ställdes
till förfogande för forskning inom
atomenergi- och angränsande områden,
att alla för en klargörande offentlig debatt
på detta område erforderliga fakta
icke utan starkt vägande skäl hemligstämplades
samt att i övrigt vad som
anförts i motionerna måtte bringas till
Kungl. Maj:ts kännedom.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj.-t att godkänna ett konsortialavtal
mellan staten och ASEA i huvudsak
efter de riktlinjer, som anförts
i statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 8 november 1968,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att godkänna ett avtal mellan
staten och Aktiebolaget Atomenergi
i huvudsak efter de riktlinjer, som anförts
i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte till Teckning
av aktier i Aktiebolaget ASEA-ATOM på
kapitalbudgeten på tilläggsstat I för
budgetåret 1968/69 under fonden för
statens aktier anvisa ett investerings•anslag
av 48 miljoner kronor,

4. att riksdagen måtte bemyndiga fullmäktige
i riksgäldskontoret att i överensstämmelse
med vad i statsrådsprotokollet
anförts ikläda staten garanti för
fullgörandet av vissa förpliktelser, som
ASEA-ATOM övertoge från dotterföretag
till ASEA,

5. att motionerna I: 1033 och II: 1307,
i vad de avsåge forskningsstationen i
Studsvik, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd,

6. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1033 och II: 1307, i vad de avsåge
visst uppdrag åt styrelsen för teknisk
utveckling,

7. att motionerna I: 1033 och II: 1307,
i vad de avsåge information m. m. om
atomenergiverksamheten, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1033 och II: 1307 i vad de icke
behandlats under 5—7.

Reservation hade anförts, utom av
annan, beträffande fördelning av anslag
till atomenergiforskning m. m., av herrar
Nyman (fp), Karl-Erik Eriksson
(fp), Ståhl (fp), Nihlfors (fp) och
Mundebo (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 6 hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:1033 och 11:1307 giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört beträffande utredning av
frågan om fördelningen av anslag för
forskning inom atomenergiområdet och
angränsande områden.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Propositionen nr 169,
som behandlas i statsutskottets utlåtande
nr 199, innebär att nuvarande riktlinjer
för atomenergipolitiken i vårt
land ändras vad avser formerna för
samarbetet mellan staten och industrin.
I första hand gäller det den del av
atomenergipolitiken, som nu går in i vad
man skulle kunna kalla ett kommersiellt

30 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. fördelning av anslag till atomenergiforskning m. m.

skede. Detta har markerats genom bildandet
av det halvstatliga företaget
ASEA-ATOM med uppgift att utveckla,
projektera och marknadsföra kommersiella
reaktortyper samt bränsle till dem.
Samgåendet med AB Atomenergi innebär
även tillverkning av bränsleelement.

Ett enigt utskott har godkänt detta
s. k. konsortialavtal mellan staten och
ASEA.

Men propositionen innebär också ett
godkännande av de i densamma refererade
huvudlinjerna för den framtida
atomkraftpolitiken. I motionerna 1:1033
och 11:1307 med herrar Ståhl och Ohlin
som huvudmotionärer har kritiserats
vissa inslag i den hitintills förda atomkraftpolitiken,
under det att den nya
inriktningen har accepterats.

Vissa förslag har lagts fram, som i en
reservation tagits upp i ett enda avseende,
nämligen då det gäller fördelningen
av de anslag som av staten ställts till
förfogande för forskning inom atomenergiområdet
och angränsande områden
som naturvetenskap och teknik. Det
behandlas under punkten 6 i utlåtandet.
Det kan synas vara ett litet problem i
det stora hela, men det kan också vara
väsentligt rent principiellt.

Man måste förstå bakgrunden till detta
förslag. Det förklaras av den tidigare
förda politiken, ja, man kan nästan säga
hitintills förda, när det gäller atomkraften.
Det är den reaktorteknik, som
ibland har kallats »den svenska linjen».
Det har visat sig att den har fått mindre
och mindre ekonomisk betydelse. I utlandet
dominerar nu system med lättvattenreaktorer.
Genom att vi för länge
har hållit fast vid vårt system, så har vi
dragit på oss onödigt stora kostnader
och investeringar i jämförelse med det
uppnådda resultatet.

Det sagda innebär inte att jag eller
ens motionärerna skulle vilja påstå, att
tungvattenlinjen inte har varit försvarbar
och att den i en framtid ej kan visa
sig utvecklingsduglig. Kritiken gäller
mera att AB Atomenergi i tid skulle ha

förutsett och anpassat sig till utvecklingen
av en mer kommersiellt överlägsen
reaktortyp.

Den svenska linjen kan nu icke heller
hävda sig inom det egna landet, eftersom
planerade atomkraftstationer skall
köras efter lättvattenprincipen. Resultatet
har blivit, enligt kritikerna, att den
förda atompolitiken när det gäller reaktorutveckling,
uranutvinning och
Studsviksstationen föranlett stora investeringar
i förhållande till våra resurser,
och man menar från flera håll att
dessa cirka 2 miljarder kronor borde
kunnat komma till bättre nytta. En annan
fördelning av statens anslag mellan
atomenergiverksamheten och de länge
till några få tiotal miljoner kronor uppgående
anslagen till t. ex. de naturvetenskapliga
och tekniska forskningsråden
skulle ha lett till en bättre medelsanvändning
ur forskningens synpunkt
utan att den svenska atomenergiförsörjningen
i framtiden därmed hade behövt
försämras.

Men detta är det förgångna, och vi
ser framåt. Det nya avtalet och politikens
omläggning samt den tekniska nyorienteringen
tror vi kommer att åtföljas
av en ändrad fördelning av de statliga
kostnaderna för forskningen. Det
kanske också kan komma de naturvetenskapliga
och tekniska områdena till
del.

Medelsanvisningar för sådana forskningsändamål
och anslagen till andra
verksamheter av betydelse i detta sammanhang
anser vi reservanter, liksom
motionärerna, bör bli föremål för en
viss samlad prövning och bättre avvägning
än fallet är för närvarande. Huruvida
förslag i dessa anslagsfrågor bör
göras upp av styrelsen för teknisk utveckling,
vilket föreslås i motionerna,
eller av något annat organ, bör också
lämpligen belysas av en utredning, som
vi alltså föreslår.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen på denna
punkt.

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 31

Ang. fördelning av anslag till atomenergiforskning m. m.

Herr PETERSSON, BERTIL, (s):

Herr talman! Efter det mycket sympatiska
och försiktiga anförande herr
Nyman hållit här, finns det inte anledning
för mig att bli mångordig.

Jag vill bara helt kort notera att när
det gäller huvudfrågan, alltså avtalet
mellan ASEA och staten, finns det inte
några delade meningar, utan vi är enstämmigt
positiva.

I en reservation, som föreligger till
utskottsutlåtandet och som bygger på
ett motionspar som väckts i anledning
av propositionen, tar man upp bl. a.
frågan om driftskostnaderna vid Marviken
och Ägesta. I anledning härav framhåller
utskottet, att underlaget för en
bedömning av frågan torde i vad det
gäller Marviken föreligga först när verket
tas i kommersiellt bruk i början på
1970-talet. Vad Ågesta beträffar så är det
en experimentanläggning. Dess kostnader
är inte några hemligheter. I proposition
nr 69 till 1967 års riksdag redovisas
utgifter och inkomster för anläggningen.
Man kan notera att utgifterna
har varit 5,9 miljoner och inkomsterna
5 miljoner kronor, varför det har blivit
ett underskott på 900 000 kronor. Man
beräknar samma summa för 1968.

I fråga om den konkurrens på lika
villkor mellan å ena sidan ASEA-ATOM
och andra företag — som man har ifrågasatt
i motionen — framhåller utskottet,
att så långt utskottet kan finna är
något monopol inte avsett för företaget.
Atombolagets resurser skall stå till förfogande
för både ASEA-ATOM och andra
svenska företag och utnyttjandet
skall ske på samma redan vedertagna
ekonomiska villkor.

En annan fråga som har tagits upp av
motionärerna och som väl också är huvudförslaget
i reservationen, men i en
annan version, är frågan om vem som
skall fördela de anslag som ställs till
förfogande för forskningen inom atomenergiområdet
eller angränsande områden.

I motionen föreslås direkt, att det
skall underställas styrelsen för teknisk

utveckling. Reservanterna är något försiktigare
i det avseendet och hemställer
att frågan blir föremål för utredning.
De begär i sitt förslag att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skall begära
en sådan.

På denna punkt föreligger alltså uppenbarligen
mycket stor tveksamhet.
Utskottsmajoriteten har inte funnit anledning
att ompröva den frågan utan
tillstyrker den nuvarande ordningen.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
först särskilt angående punkterna
1—5, därefter särskilt i fråga om
punkten 6 samt vidare särskilt rörande
punkterna 7 och 8 av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkterna 1—5.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten 6 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Nyman m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Nyman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 199 punkten
6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. svensk anslutning till ett system med särskilda dragningsrätter, m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nyman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Nyman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —109;

Nej— 23.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
7 och 8.

Ang. svensk anslutning till ett system
med särskilda dragningsrätter, m. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 66, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av föreslagna ändringar i och
tillägg till Internationella valutafondens
stadga, m. m., jämte motion.

I en den 25 oktober 1968 dagtecknad
proposition, nr 150, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag om ändring i lagen den
30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank,

2) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
de av styrelsen för Internationella
valutafonden antagna förslagen
till ändringar i och tillägg till valutafondens
stadga,

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att ansluta
Sverige till systemet med särskilda
dragningsrätter och att vidtaga de
åtgärder som erfordrades härför,

4) bemyndiga Sveriges riksbank att
besluta i frågor rörande det särskilda
dragningskontot.

Styrelsen för Internationella valutafonden
hade antagit förslag om ändringar
i och tillägg till stadgan för
fonden. Dessa förslag avsåge dels inrättande
inom valutafondens ram av
ett system med särskilda dragningsrätter,
dels vissa ändringar i bestämmelserna
för valutafondens verksamhet
i övrigt.

Systemet med särskilda dragningsrätter
(SDR) syftade till att göra det
möjligt att tillgodose de anslutna ländernas
samlade behov av ökande valutatillgångar
i den omfattning och takt
som krävdes för en kontinuerlig och
stabil tillväxt i världsekonomin. Den
nya reservtillgång som SDR utgjorde
skulle vid underskott i betalningsbalansen
få växlas mot erforderlig konvertibel
valuta. Sverige finge efter anslutning
cirka 1 procent av de dragningsrätter,
som kunde komma att fördelas.
I gengäld skulle Sverige — liksom
Övriga länder som ginge med i
systemet — förbinda sig att inom en
viss ram tillhandahålla konvertibel valuta,
i utbyte mot SDR, till länder som
behövde sådan.

I anledning av propositionen hade
väckts motionen I: 1025, av herr Åkerlund,
vari anhållits,

1) att riksdagen måtte uttala, att
Sveriges representation i IMF:s styrelse
borde verka för en skyndsam utredning
av frågan om guldets ställning i
det internationella betalningssystemet
i syfte att dels åvägabringa en funktionsduglig
fri marknad för guld och
friaste möjliga guldrörelser över gränserna,
dels ock klarlägga guldprisets
roll för det internationella betalningssystemets
fortsatta funktion,

Onsdagen den 11 december 1968 fm. Nr 44 32

Ang. svensk anslutning till ett system med särskilda dragningsrätter, m. m.

2) att riksdagen måtte besluta, att
skyldigheten att mottaga SDR skulle
begränsas till tre gånger den tilldelade
dragningsrätten.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med avslag på motionen
I: 1025 måtte bifalla Kungl.
Maj:ts proposition nr 150.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (h) och Enarsson (h), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte bifalla Kungl. Maj:ts
proposition nr 150, dock med uttalande
— i anledning av motionen I: 1025
— av

dels att riksbankens innehav av särskilda
dragningsrätter icke borde överstiga
ett belopp svarande mot tre gånger
Sveriges tilldelning därav,

dels att Sverige genom sin representation
i Internationella valutafondens
styrelse borde i enlighet med vad reservanterna
anfört verka för en skyndsam
utredning rörande en reform av
det internationella valutasystemet.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Det internationella valutasamarbetet
är svåröverskådligt, säger
statsrådet Wickman i sin proposition
om de speciella dragningsrätterna,
vilken riksdagen nu har att ta ställning
till. Jag instämmer gärna i utsagan
samtidigt som jag säger att det inte är
svårare nu att följa vad som sker på
detta område än vad det alltid har varit.
Det är med andra ord inga direkta
överraskningar eller epokgörande nyheter
vi konfronteras med vare sig i
propositionens förslag eller i den utveckling
som det internationella valutasamarbetet
för närvarande undergår.
Det är bara »fortsättning följer» på det
redan inträffade och nya puzzelbitar
som fogas in i mönstret.

Jag har många gånger tidigare varit
inne på hithörande spörsmål och redo 3

Första kammarens protokoll 1968. Nr 14

visat min politiska linje, även om det
i dag är första gången jag får nöjet att
diskutera med statsrådet Wickman.

En och annan intressant iakttagelse
är nu att göra med det på området nya
statsrådets inträde på scenen. Jag skall
peka på en som kanske chockerar en
och annan riksdagsledamot. För första
gången på decennier — alltså på mycket
länge — talas det nu i en svensk
kungl. proposition om guldet på ett sådant
sätt, att läsaren verkligen bibringas
föreställningen att den gula metallen
spelar eu viktig roll. I mångas uppfattning
var den väl död och begraven för
länge sedan, och nu presenteras den
som så betydelsefull att dess roll måste
tonas ned för att inte dominera alltför
kraftigt. Kan detta bidraga till att skingra
vidskepelsen om metallen hälsas det
naturligtvis med tillfredsställelse.

Det är en märklig frontförändring,
redan denna. Naturligtvis gläder det
mig, om man gör upptäckter i kanslihuset,
men ännu gladare kommer jag
att bli den dag man där tillägnar sig
en i verklig mening realistisk bedömning
av den gula metallen och dess roll
i det ekonomiska och finansiella livet.
Skall jag själv döma av propositionen
har regeringen och dess medhjälpare
dock lång väg kvar att gå innan dess.

Efter denna lilla inledande uppmjukning
skall jag tillåta mig att taga ledamöternas
uppmärksamhet i anspråk
med en kort presentation av tankegången
i systemet med de speciella
dragningsrätterna och deras bakgrund.
Låt mig emellertid redan från början
säga, att jag på ett undantag när inte
motsätter mig propositionens förslag
att ratificera överenskommelsen om
dessa s. k. SDR. Till undantaget skall
jag återkomma. Vad jag har att säga om
SDR gäller deras användbarhet, och
jag tror inte att de kommer att ha någon
större praktisk betydelse i världens
finansiella liv. Förmodligen blir
det med dem som med de ordinära
dragningsrätterna i Valutafonden. De
blir inte betydelselösa i och för sig,

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. svensk anslutning till ett system
men de överflyglas vida av andra arrangemang
såsom tioländerklubbens lån
och eurodollarmarknadens transaktioner.
Det finns emellertid alltid den risken
med dragningsrätterna, att de lägger
hinder i vägen för bättre lösningar
av valutaproblemen, men därom vet
man för dagen naturligtvis ingenting.

Om jag börjar med några historiska
tillbakablickar, får jag erinra om att
det nuvarande internationella valutasystemet
tillkom genom en överenskommelse
i Bretton Woods i USA år 1944.
Syftet var att skapa ett finansiellt
system på det internationella fältet,
som kunde främja full syselsättning,
hög realinkomst, utveckling av de produktiva
resurserna och en vidgande
internationell handel m. m. Valutasystemet
skulle i sin tur möjliggöra avskaffande
av valutarestriktioner och ge
ett multilateralt betalningssystem med
konvertibilitet för i första hand löpande
transaktioner samt förhindra valutakursförändringar
i konkurrenssyfte.
Allt detta kan nu i dagens situation sägas
ligga i vågskålen.

Systemet baserades på guldet samt
den dollar, som av den amerikanska
kongressen fastlagts att innehålla cirka
888 milligram fint guld, motsvarande
ett guldpris av 35 dollars per ounce.
Andra valutor skulle därefter fastlägga
sina pariteter, dvs. guldvikter och dollarkurser.
Den svenska kronan kom
med i Internationella valutafonden år
1951 med en guldvikt av cirka 172 milligram
och en kurs av 5 kronor och 17
öre för en dollar. England fick år 1946
en 3 miljarders dollarkredit i utbyte
mot åtagandet att införa pundkonvertibilitet,
allt i överensstämmelse med bestämmelserna
i Internationella valutafondens
stadgar. Detta slutade dock år
1947 i valutakris och hård ny valutakontroll.

Så kom Marshallhjälpen och med den
den europeiska betalningsunionen. Det
har visst intresse att erinra om denna
i dag, eftersom de speciella dragningsrätterna
i sitt system rätt mycket på -

med särskilda dragningsrätter, m. m.

minner om den clearingunion som EPU
utgjorde. Betalningsunionen hade spelat
ut sin roll år 1958, då en vidgad
valutakonvertibilitet igen infördes samtidigt
med att EFTA och EEC bildades
fr. o. m. år 1959.

Det är det förnyade återfallet i valutakriser
och inskränkningar i valutakonvertibiliteten
t. ex. för dollarn i
mars i år och pundet som aktualiserat
ett nytt modifierat system av kreditgivning
med inslag av girering, vilket
presenteras i form av de föreslagna
dragningsrätterna.

Jag utesluter inte att SDR kan komma
att fullgöra en nyttig uppgift, men
det viktigaste skälet för mig att acceptera
detta förslag är att bevara Internationella
valutafonden i funktion. Jag
har i tidigare debatter under flera år
sagt, att fondens verksamhet varit utomordentligt
gagnande för att ordna
upp valutaförhållandena i världen och
hindra uppkomsten av mer eller mindre
kaotiska förhållanden, och jag vill
understryka detta i dag. Har jag vissa
kritiska synpunkter att anföra, så träffar
de icke själva tanken på ett internationellt
valutasystem utan endast att
reformer i vissa hänseenden kan vara
erforderliga i en ändrad värld. Ingen
skall heller vara blind för att den s. k.
tioländergruppen i praktiken spelat en
långt viktigare valutapolitisk roll under
1960-talet än vad Valutafonden
gjort.

Det nuvarande valutasystemet har en
svaghet som SDR-systemet på sina håll
tros skola bota. Mängden av internationellt
gångbara betalningsmedel —
eller, som det heter, den internationella
likviditeten — tillkommer på ett
egendomligt sätt. Viktigast av dessa
medel är naturligtvis guldet. De monetära
guldförråden i världen, vilka beräknas
uppgå till drygt 40 miljarder
dollars värde, kan få tillskott från dels
den löpande guldproduktionen, dels
från guld i privat ägo. Därutöver räknas
till den internationella likviditeten
dollar- och pundtillgodohavanden på

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang. svensk anslutning till ett system med särskilda dragningsrätter, m. m

andra händer än amerikanska och brittiska.
Att sådana tillgodohavanden i
själva verket är skulder för USA och
England kan väl ingen förneka, men
dessa skulder fråndras inte när man
beräknar den internationella likviditeten,
utan det görs undantag för dessa
två valutor, som därför kallas reservvalutor.
Det får väl, ärade kammarledamöter,
anses vara något ganska egendomligt,
att ju mera USA och England
sätter sig i skuld, desto likvidare säges
världen bli, inte bara i övrigt utan totalt
sett. Men så är det i varje fall.

Helt utan skarp kritik har detta system
inte kunnat passera. Särskilt från
franskt håll har protester avhörts mot
att den internationella likviditeten skall
få tillskott genom att de s. k. reservvalutaländerna
sätter sig i skuld till
följd av stora underskott i sina betalningar.
Även genom Internationella valutafonden
äger viss liknande skuldsättning
rum, vilken anses öka den internationella
likviditeten.

Efter den linjen är det nu man avser
att gå vidare genom SDR. Dragningsrätter
skall räknas som internationell
likviditet, skulder skall man inte låtsas
om. Det är i detta hänseende jag finner
propositionen mest otillfredsställande.
Läsaren bibringas föreställningen
att det är någon vänlig fe som stiger
ner till oss människor med »tillgångar
utan omedelbar motprestation»,
för att använda propositionens egna
ord. Så väl är det dock inte i denna
världen att man får någonting gratis,
och det är heller inte meningen att så
skall bli fallet nu.

Jag har därför i min motion nr 1025
i denna kammare bemödat mig om att
visa att det väl kan bli vissa länder
som kan nyttiggöra dragningsrätterna
till sin favör medan andra blir de som
får betala. Mänskligt att döma kommer
Sverige att tillhöra den betalande gruppen,
och det tycker jag att statsrådet
inte skulle ha undanhållit riksdagen.
Han borde tvärtom ha varit ytterst angelägen
om en tydlig redovisning där -

vidlag. Jag beklagar att detta inte skett
och måste för min del nog med ledsnad
räkna med att endast en ringa del
av riksdagens ledamöter bemödat sig
om att ta del av min bevisföring för
att SDR kan bli en dyr affär för vårt
land. Jag vet inte om jag tolkat ett av
finansminister Sträng nyligen hållet
anförande rätt, men att därav skulle
framgå att finansministern är medveten
om att det finns företeelser på valutaområdet
som inte direkt gagnar
vårt land förefaller mig inte helt uteslutet.

Statsrådet Wickman omtalar i propositionen
att vid ett antagande om årliga
tilldelningar av SDR om totalt 2 000
miljoner dollar skulle Sveriges skyldigheter
att »tillhandahålla de facto konvertibel
valuta», som det heter i fondstadgan,
i utbyte mot SDR uppgå till
cirka 40 miljoner dollar, dvs. 200 miljoner
kronor om året. Mot detta står en
rätt att erhålla 14 miljoner dollar, eller
70 miljoner kronor om året i valutastöd
i händelse av akuta svårigheter för
vårt land.

I propositionen föreslås nu, och utskottsmajoriteten
tillstyrker, att riksbanken
skall få obegränsad rätt att utbyta
»de facto konvertibel valuta» mot
dragningsrätter. Herr Enarsson och jag
reserverar oss häremot och anser, att
riksdagens medgivande skall inhämtas
för längre gående åtaganden än dem
som speglas av de 40 miljonerna dollar,
dvs. tre gånger den tilldelade dragningsrätten.
Vi kan rent allmänt sett
inte förstå att det skall vara nödvändigt
att — som sker gång efter annan —
ikläda vårt land långtgående åtaganden
och negligera våra egna mera näraliggande
intressen att på ett rimligt sätt
se om vårt eget hus. Därav behöver
ingen ta anstöt, och man gör det säkerligen
inte heller utomlands. Reservanternas
linje är den försiktiga linjen,
som beaktar vårt lands trots allt begränsade
resurser i de stora sammanhangen,
och vi hemställer om kammarens
stöd härför.

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. svensk anslutning till ett system

Jag skall nu också säga några ord om
det andra yrkandet i reservationen. Det
går ut på ett uttalande från riksdagens
sida, att Sveriges representation i Internationella
valutafondens styrelse bör
verka för en skyndsam utredning rörande
en reform av det internationella
valutasystemet.

Herr talman! Det rasar en storm på
valutafronten utanför vårt lands gränser!
För jämnt ett år sedan svepte en
iskall kåre av denna samma storm in
över vårt land, när det brittiska pundet
devalverades. Den gången kom vi
undan med blotta förskräckelsen.

Jag vill fråga: Vad tror kammarens
ledamöter om vindstyrkan av den kåre
som hade svept in över oss om den
franska francen devalverats den 24 november
och det brittiska pundet dragits
in i cyklonen som följd? Hade kronan
då, som i november i fjol, kunnat
stå upprätt i vinddraget? Är kammarens
ledamöter övertygade om att fortfarande
ingenting kan inträffa och att
stormen kommer att draga förbi även
denna gång? Låt oss hoppas att den gör
det, men låt oss inte vara för säkra. När
jag skrev motionen nr 1025 visste jag
självfallet inte på tisdagen vad som
skulle inträffa på fredagen i samma
vecka, men tillräckligt tydligt pekade
ändå valutabarometern på storm.

Herr Gösta Jacobsson har i en interpellation
sedan krisen brutit ut — jag
förmodar på grund av den stora betydelse
det har för svenskt näringsliv att
valutorna inklusive kronan förblir stabila
— vänt sig till statsrådet Wickman
för att efterhöra dennes syn, och herr
Wickman skall enligt föredragningslistan
besvara interpellationen i detta
sammanhang. Jag avvaktar med stort
intresse statsrådets svar och kan eventuellt
få återkomma med synpunkter
som föranleds därav.

Min egen uppfattning om vad ett litet
land kan göra i dessa stora sammanhang
är, tycker jag, ganska modest utformad
i motionen, reservationen och
den sistnämndas hemställan. Jag har

med särskilda dragningsrätter, m. m.

inget behov av att nu gå in på spekulationer
om vad som kommer att inträffa
på området och de rekommendationer
som avhörs. De är talrika som rymdens
fåglar. Självfallet blir den nye amerikanske
presidentens ståndpunkt av
största betydelse, men det finns också
de länder, vilkas faktiska makt i detta
sammanhang är så stor, att man bör
räkna med dem på allvar. En avvaktande
hållning, präglad av försiktighet
utan räddhåga och en målmedveten
strävan att se om sitt eget hus, om något
skulle hända, är just precis vad reservationen
ger uttryck åt. Den betonar
också skyldigheten att inom ramen
för ett litet lands och dess medborgares
förmåga söka ge positiva bidrag till lösning
av de problem, som nu är så brännande
och har så stor betydelse för
människornas sysselsättning och ekonomins
utveckling på det internationella
fältet lika väl som i svenska samhällen.

Jag hemställer alltså, herr talman,
om bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Under de senaste veckornas
ofta dramatiska rapporter från
internationella finanskonferenser har
vi väl alla blivit medvetna om den roll
som de internationella kapitalrörelserna
och det internationella betalningssystemet
spelar för enskilda länders
ekonomiska politik och därmed för den
ekonomiska konjunkturutvecklingen
över huvud taget. Med tanke på detta
är det, tycker jag, ganska naturligt att
valutafrågorna sedan länge har varit
föremål för överväganden inom flera
av de ekonomiska samarbetsorgan som
finns på det internationella planet.

Det förslag som nu skall prövas av
riksdagen har kommit fram som ett resultat
av flera års utredningar och förhandlingar
inom främst den s. k. tioländergruppen
och inom Internationella
valutafonden.

Låt mig till att börja med nämna nå -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang. svensk anslutning till ett system med särskilda dragningsrätter, m. m.

got om bakgrunden till dessa överläggningar.
De traditionella reservtillgångarna
som alla länder brukar räkna in
i sina valutareserver utgörs huvudsakligen
av guld och reservvalutor, främst
dollar och engelska pund. Dessa reserver
ökade kraftigt under 1950-talet och
början av 1960-talet genom stigande
guldproduktion och genom årliga betalningsunderskott
hos Förenta staterna.
Nu har det emellertid visat sig att
dessa reservkällor har sina begränsningar.
Efterfrågan på guld för andra
än monetära ändamål ökade starkt, och
villigheten att acceptera dollarn som
reservvaluta visade sig avta. Det var
och är fortfarande en allmän uppfattning
att en bättre balans borde skapas
i USA:s och Storbritanniens utländska
betalningar. Härigenom skulle tillflödet
av dollar och pund för reservändamål
avta. När de mera traditionella reservtillgångarna
såg ut att sina var det naturligt
att intresset inriktades på att
söka få fram en ny typ av reserver, antingen
reserver i egentlig mening eller
nya internationella kreditmöjligheter.
Man var nämligen ense om att det under
normala förhållanden behövs en
kontinuerlig ökning av den internationella
likviditeten för att de enskilda
länderna skall uppleva sig ha en säkerhetsmarginal
i sin ekonomiska politik.

Ett synnerligen omfattande utrednings-
och förhandlingsarbete kring
dessa frågor bar utförts inom tioländergruppen,
där Sverige ingår, och
inom Internationella valutafonden, där
Sverige också är medlem. På fondens
årsmöte 1967 fattades principbeslut om
det system med särskilda dragningsrätter
som vi nu liar att behandla. De
slutliga kompromisserna träffades vid
ett möte med ministrar och centralbankschefer
inom tioländergruppen här
i Stockholm i våras.

Herr talman! Jag har velat nämna
något om bakgrunden för att betona att
det förslag om särskilda dragningsrätter
— eller SDR som den gängse förkortningen
har blivit — som förelagts

riksdagen genom proposition nr 150
och som bankoutskottet har behandlat
i sitt utlåtande nr 66 har föregåtts av
ett mycket noggrant förberedelsearbete.
Jag vill understryka att utskottet
mycket noga har prövat förslaget och
kommit till samma slutsats som föredragande
statsrådet, nämligen att världens
monetära myndigheter genom
SDR-systemet skaffar sig ett instrument
för att skapa valutareserver planmässigt
och i lagom avvägda mängder med
hänsyn till totalbehovet.

Men SDR-systemet är tekniskt sett
onekligen en smula komplicerat, och
jag skall inte fresta de ärade kammarledamöternas
tålamod med att gå igenom
alla dess olika detaljer. Jag begränsar
mig till att ta upp de punkter
som behandlas i reservationen och som
herr Åkerlund här nyss diskuterade.
Jag kan börja med att konstatera att
utskottet är enigt i huvudfrågan, att
SDR-systemet bör accepteras. Inte heller
herr Åkerlund har velat motsätta sig
att systemet införs — det hörde vi av
hans senaste anförande. Däremot redovisar
herr Åkerlund en syn på det internationella
valutasystemet och dess
problematik som på flera väsentliga
punkter avviker från föredragande
statsrådets och även från utskottsmajoritetens.

Jag vill framhålla att jag har den allra
största respekt för herr Åkerlunds
vetenskapliga kvalifikationer på det
område som det här är fråga om. Trots
detta kan jag inte ansluta mig till de
bedömningar som är redovisade i reservationen
och som herr Åkerlund
nyss framförde. Det är framför allt i
fråga om guldets ställning i det internationella
betalningssystemet som herr
Åkerlund hyser en uppfattning som avviker
från min egen, från utskottsmajoritetens
och för övrigt från flertalet
andra bedömares. Herr Åkerlund anser
enligt reservationen att »endast ett återställt
förtroende mellan en verkligt fri
marknad för guld, nyproduktion av
guld och de monetära myndigheterna

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. svensk anslutning till ett system
kan lägga grunden till varaktig internationell
valutastabilitet». Han förordar
sedan »att en funktionsduglig fri
marknad för guld med fri privat äganderätt
och friaste möjliga guldrörelser
över gränserna åvägabringas samt att
guldprisets roll för betalningssystemets
fortsatta funktion klarläggs». Även om
jag inte är riktigt på det klara med vad
herr Åkerlund i detalj avser med dessa
formuleringar, är det i varje fall klart
att han önskar en utredning om guldets
roll i det internationella betalningssystemet.
Han vill att Sverige genom
sin representation hos Internationella
valutafonden skall verka för att en sådan
utredning kommer till stånd.

Herr talman! När det gäller guldets
roll som betalningsmedel och frågan
om guldprisets höjd anser jag mig
knappast behöva gå in på en diskussion
i sakfrågan. Jag kan här nöja mig
med att hänvisa till den utförliga redovisning
som lämnats bl. a. i bankofullmäktiges
skrivelse, vilken är tryckt som
bilaga nr 2 till propositionen.

Beträffande herr Åkerlunds konkreta
yrkande om en utredning kan jag inte
underlåta att göra den reflexionen att
herr Åkerlund tycks vara ute i ogjort
väder. Frågan om guldets roll i betalningssystemet
har ju under senare år
— som herr Åkerlund givetvis känner
till — varit uppe till grundlig diskussion
i olika sammanhang, inte minst i
inlägg från vetenskapligt akademiskt
håll. Enligt min bedömning är därför
herr Åkerlunds krav på utredningar
redan tillgodosett. Jag vill tillägga att
såvitt jag kan bedöma skulle nog Sverige
ådra sig en mindre smickrande
uppmärksamhet, om vårt lands företrädare
i Valutafondens styrelse skulle
kräva en utredning av det slag som här
förordats. Jag tycker därför att utskottets
formulering att »ett initiativ av det
slag som motionären påyrkar» framstår
»som icke vare sig behövligt eller
lämpligt» ganska väl täcker den bedömning
som utskottets majoritet gör.

I reservationen ställs också ett annat

med särskilda dragningsrätter, m. m.

konkret yrkande, nämligen »att riksbankens
innehav av särskilda dragningsrätter
icke må överstiga ett belopp
svarande mot tre gånger Sveriges
tilldelning därav». Föredragande statsrådet
och utskottet har ansett att eftersom
de särskilda dragningsrätterna är
att betrakta som en reservtillgång av
samma slag som guld och valutor och
eftersom riksbanken nu har obegränsad
rätt att förvärva guld och valutor,
finns det ingen anledning att begränsa
bankens rätt att inneha SDR.

Enligt förslaget till stadga för Valutafonden
är ett medlemslands skyldighet
att motta SDR begränsad till ett belopp
motsvarande tre gånger landets tilldelning.
Det finns dock enligt artikel XXV
§ 4 en möjlighet för ett land att med
fonden överenskomma om en mera omfattande
skyldighet att motta SDR. Här
är det naturligtvis fråga om rent frivilliga
åtaganden från vederbörande
lands sida. Reservanterna anser nu att
»de speciella dragningsrätterna i allt
väsentligt är att betrakta som krediter
och eventuellt härutöver till någon del
som bistånd utan motprestation, varför
en försvagning av Sveriges valutasituation
skulle kunna uppkomma vid tillmötesgående
av alltför starka fondkrav,
vilka riksbanken skulle kunna ha svårt
att motstå».

Jag tycker att dessa formuleringar
andas en viss misstro mot riksbankens
förmåga att handha våra internationella
betalningar, som är helt omotiverad. Det
är enligt min mening naturligt och konsekvent
att man visar riksbanken det
förtroendet att banken får rätt att efter
egen bedömning förvärva SDR liksom
guld och valutor.

Herr talman! Utskottet har efter en
grundlig genomgång kommit fram till
att systemet med SDR kan spela en viktig
roll för att skapa förutsättningar för
stabilare förhållanden på valutamarknaden
och för ett effektivt fungerande
internationellt betalningssystem, och jag
ansluter mig, liksom utskottets majoritet,
till den bedömningen. Jag ber där -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang. svensk anslutning till ett system med särskilda dragningsrätter, m. m.

för, herr talman, att få sluta med att
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet WICKMAN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
i samband med behandlingen av detta
ärende besvara herr Gösta Jacobssons
(h) interpellation angående förhållandena
på det internationella valutaområdet,
erhöll nu ordet och anförde:

Herr talman! Innan jag besvarar herr
Gösta Jacobssons interpellation vill jag
bara helt kort komplettera herr Ståhles
bemötande av herr Åkerlund. Herr Ståhle
redovisade utförligt de argument som
har föranlett både regeringen och utskottsmajoriteten
att avvisa de förslag
som herr Åkerlund har framställt. Jag
behöver därför inte upprepa vad herr
Ståhle anförde på dessa punkter.

Låt mig bara säga följande. Kammarens
ledamöter måste av herr Åkerlunds
inlägg ha fått det intrycket — jag vill
därmed inte påstå att de accepterar det
som en riktig beskrivning av förhållandena
—- att vi under förhandlingarna
och i vårt accepterande av de speciella
dragningsrätterna på något sätt skulle
ha eftersatt den egna nationens intressen
och att de speciella dragningsrätterna
i verkligheten skulle kunna visa
sig bli en rätt dyrbar affär för den
svenska nationen. Jag vill alldeles bestämt
tillbakavisa den tolkningen, både
i fråga om motiven för och innebörden
av vårt handlande och SDR-systemets
faktiska verkningar. SDR är en dyr affär,
säger herr Åkerlund. Ja, i en viss
mera begränsad bankmässig mening kan
jag så till vida ge herr Åkerlund rätt
som att vi gärna skulle se att ränteavkastningen
på de speciella dragningsrätterna
skulle vara högre än den procentsats
som man nu har överenskommit
om och som är 1,5 procent. Men det var
naturligtvis inte det som herr Åkerlund
åsyftade utan det förhållandet att rätten
att disponera de tilldelade dragningsrätterna
under en femårsperiod begränsas
till i genomsnitt 70 procent. Sverige

har i detta fall blivit designerat av Valutafonden
att ta emot andra länders
dragningsrätter till ett visst maximerat
belopp. Det ingår alltså i själva avtalet.
Men då skall vi komma ihåg att de dragningsrätter
som vi tar emot och som vi
betalar med konvertibel valuta är dragningsrätter
som vi sedan i vår tur kan
nyttja som i sin helhet fullt likvida tillgångar
om vi skulle komma i en sådan
betalningsbalanssituation att en sådan
åtgärd skulle bli påkallad.

Det är därför felaktigt att säga att
detta är en dyr affär, att om vi inte
gjort en dumhet så i varje fall något blåögt
eftersatt våra egna intressen.

Jag tror att det finns två sätt att se
om sitt eget hus — för att använda herr
Åkerlunds formulering — i valutasammanhang,
och de är båda lika nödvändiga.
De ersätter inte alls varandra utan
de förutsätter varandra. Det ena är den
uppgift som åvilar varje nation, nämligen
att bevara den fundamentala jämvikten
i sina utrikesbetalningar och på
den vägen upprätthålla förtroendet för
den egna valutan. Det finns inget valutasystem
som kan befria vare sig oss eller
något annat land från den uppgiften.
Det är för varje land den första och vitalaste
uppgiften, när det gäller att se
om sitt eget hus.

Den andra uppgiften är att — vid
sidan om att man sköter sin egen ekonomiska
politik på detta sätt — aktivt
medverka till det internationella samarbetet,
ty utan ett internationellt samarbete
finns det inte något valutasystem
som kan fungera, och i det samarbetet
självfallet främja — och det är det som
vi gjort — lösningar som gagnar en expansiv
världsekonomi och världshandel
samt motsätta sig lösningar som är jämviktsrubbande,
protektionistiska eller på
annat sätt hämmande för utvecklingen.

Just detta system som naturligtvis inte
alls — jag kommer strax tillbaka till det
i mitt svar till herr Jacobsson •—■ löser
alla valutaproblem innebär en väsentlig
förbättring av vårt nuvarande valutasystem.
Det är uttryck för den utveck -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. svensk anslutning till ett system
ling som valutasystemet successivt genomgått.
Låt mig säga att det inte är
något dåligt valutasystem som vi har för
närvarande. Det är ett system som visat
sig i stånd till successiva reformer, och
det är under det valutasystemet som vi
under 1950- och 1960-talen haft en enastående
expansion av världshandeln.

Låt mig nu, herr talman, besvara herr
Gösta Jacobssons interpellation.

Herr Gösta Jacobsson har i en interpellation
bett mig redogöra för de aktuella
och framtida förhållandena på det
internationella valutaområdet. Interpellationen
har framställts mot bakgrund
av den markerade oro på valutamarknaderna,
som bröt ut i mitten av förra
månaden. Interpellanten anför att den
senaste valutakrisen grusat förhoppningarna
om att systemet med särskilda
dragningsrätter i förening med de tidigare
amerikanska och brittiska åtstramningsåtgärderna
skulle skapa lugn på
valutaområdet. Utvecklingen skulle ha
visat att SDR-systemet har ett begränsat
värde i dagens situation.

Huvuduppgiften för SDR är, somframgår
av propositionen, att skapa
möjlighet för en långsiktig och stabil
tillväxt i ländernas valutareserver. SDRsystemet
har däremot aldrig utgetts för
att vara — och kan heller aldrig bli —
en metod att rätta till problem som bottnar
i att länder inte lyckats upprätthålla
långsiktig betalnings]ämvikt. Det är
heller ingen metod för att neutralisera
spekulativa kapitalrörelser.

I detta sammanhang kan erinras om
mitt svar till herr Jacobsson förra gången
han interpellerade mig, alltså efter
tiogruppens Stockholms-möte i mars
detta år. Jag sade då avslutningsvis att
valutareformen inte ger någon universell
lösning på alla internationella monetära
problem, men den ger åt alla
länders myndigheter utsikter att kunna
se med större tillförsikt på den långsiktiga
försörjningen med internationell
likviditet. Avgörande för betalningssystemets
möjlighet att fungera är, som
jag framhållit i propositionen, att län -

med särskilda dragningsrätter, m. m.

dernas interna ekonomiska politik är så
inriktad och avstämd att betydande
jämviktsbrister förebyggs och elimineras
utan långa dröjsmål.

Sedan kompromissuppgörelsen om
SDR träffats vid tiogruppens möte i
Stockholm inträdde en period av relativt
lugn på valutamarknaderna. En av
anledningarna till oro inför framtiden
— frågan om de framtida tillskotten
till de monetära reserverna — hade
förlorat sin aktualitet. Kraftfulla åtgärder
för att förbättra den amerikanska
betalningsbalansen hade vidtagits. Ytterligare
en orosanledning låg i frågan
hur man skulle klara de påfrestningar
på betalningssystemet som skulle uppstå
om yttre sterlingområdets länder
gjorde massiva konverteringar från
pund till andra reservtillgångar. Detta
riskmoment kunde emellertid avföras
genom det kreditarrangemang varom
centralbankerna kunde träffa principuppgörelse
i somras.

Att en akut kris ändå bröt ut i november
berodde på att en rad ogynnsamma
omständigheter kom att sammanfalla.

Framför allt blev det alltmer tydligt
att Västtysklands höga bytesbalansöverskott
inte minskade nämnvärt, trots den
tyska ekonomins kraftfulla återhämtning
under perioden sedan mitten av
1967 från den lågkonjunktur som rått
under ett år dessförinnan. Man kom
tydligen under dessa omständigheter
att se skeptiskt på möjligheterna att
också i fortsättningen kunna lösa det
internationella jämviktsproblem som
ställs av stora och varaktiga västtyska
bytesbalansöverskott genom kapitalexport
från Västtyskland. Redan under
sommaren gjorde sig förväntningar om
en uppskrivning av D-marken gällande.

Å andra sidan hade den franska valutan
hamnat i en ömtålig situation,
trots hög valutareserv och jämvikt i betalningsbalansens
grundläggande poster.
Till den realekonomiskt och långsiktigt
föga befogade nervositeten kring
francen bidrog främst löneökningarna

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang. svensk anslutning till ett system med särskilda dragningsrätter, m. m.

och prisstegringarna efter strejkerna i
maj och juni samt myndigheternas beslut
att i möjligaste mån möta köpkraftsstegringen
genom stigande produktion.
Jag vill erinra om att man så
sent som i juni i internationella diskussioner
rekommenderade Frankrike en
sådan expansionistisk lösning på problemen.

Ytterligare en anledning till instabilitet
på valutamarknaderna låg i den
brittiska ekonomins svaga prestationer,
utrikesbalansmässigt sett. Först i mars
underbyggdes devalveringen från november
1967 med resoluta ingrepp för
att begränsa den interna efterfrågan.
Fördröjningen medverkade till att hålla
den privata konsumtionen och importen
på nivåer som hade en negativ inverkan
på förtroendet för pundet.

De åtgärder som mot bakgrund av
valutakrisen vidtagits i internationell
samverkan och i enskilda länder för
att häva valutakrisen och befrämja en
återgång till ordnade förhållanden på
marknaderna ligger oss så nära i tiden
att jag väl inte behöver beröra dem i
detalj. Vad som förekommit är i huvudsak
en utfästelse om en internationell
centralbankskredit till Frankrike på 2
miljarder dollar -—■ vari bl. a. Sverige
medverkar — finans- och kreditpolitisk
åtstramning samt återinförande av en
rigorös valutakontroll i Frankrike,
skattehöjningar, kreditåtstramning och
införande av ett importdepositionssystem
i Storbritannien och slutligen
skattemässiga åtgärder i Västtyskland
för att fördyra exporten och förbilliga
importen samt åtgärder för att avvärja
kortfristig kapitalimport.

Jag gläder mig åt att herr Jacobsson
tagit upp frågan om inte en viss internationell
kontroll behövs av det kortsiktiga
kapitalflödet. Från högern liksom
från folkpartiet har man ju regelmässigt
framställt kontrollen av kapitalrörelserna
som utslag av regeringens
regleringsiver. Erfarenheterna från förra
månaden och tidigare akuta valutakriser
visar vilken enorm potential för

jämviktsstörande kapitalrörelser som
existerar och hur angeläget det är att
i möjligaste mån kunna kontrollera flödena.
Detta är emellertid inte någon
lätt uppgift. Betydande delar av de kapitalströmmar
varom är fråga härrör
ur en tidsförskjutning i betalningarna
vid export och import, vilken är svåråtkomlig
för en effektiv påverkan. Men
rent finansiella placeringar kan förhindras,
såsom nu dubbelsidigt sker
genom de valutaregleringsåtgärder
m. m. som företagits i Frankrike och
Västtyskland. Det är inte rimligt att
enskilda kursspekulanter — utan att
löpa någon egentlig egen risk —■ skal]
kunna äventyra ländernas handelsutbyte
och valutastabilitet. Under överskådlig
tid måste länderna till stöd föi
sina strävanden att nå uppställda ekonomisk-politiska
mål upprätthålla en
stadigvarande möjlighet till kontroll
över i synnerhet spekulativa kapitalrörelser.

Min förhoppning är att de åtgärder
som över det senaste året genomförts
i Storbritannien, Förenta staterna,
Frankrike och Västtyskland lyckas stabilisera
förhållandena på valutamarknaderna.
För att harmoniska förhållanden
skall kunna råda på lång sikt erfordras
såväl att SDR-systemet aktiveras
som att energiska och samordnade
ansträngningar görs för att utjämna
jämviktsbrister i de internationella betalningarna
och komma till rätta med
valutaspekulationerna. Den genomlidna
krisen torde också ha ökat förståelsen
för att konstruktiva insatser behövs på
båda dessa plan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Wickman för interpellationssvaret, vilket
jag finner mycket intressant men
på vissa punkter mot slutet möjligen
något tystlåtet för att inte säga intetsägande.
Det ligger inget klander i detta,
herr statsråd. Hade jag varit i herr
Wickmans kläder, hade kanske också
jag varit en smula försiktig.

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. svensk anslutning till ett system

I fråga om de särskilda dragningsrätterna
har jag ingenting annat att
tillägga till interpellationssvaret än att
jag tror att herr Wickman något överskattar
deras betydelse även på lång
sikt. Det är i grunden inte så stora saker
det rör sig om i jämförelse med den
totala likviditeten.

Att dragningsrätternas betydelse för
den aktuella internationella valutasituationen
är begränsad är vi tydligen ense
om. Den psykologiska betydelsen av
Stockholmsöverenskommelsen, vilken
herr Wickman starkt sköt fram i interpellationsdebatten
i våras, har såvitt
jag kan finna förflyktigats de senaste
veckorna. Dragningsrätterna betecknas
som supplementär reservtillgång. Deras
juridiska innebörd är inte så enkel att
klarlägga för sig, men så småningom
har jag kommit till den uppfattningen
att de i viss mån är att jämställa med
en sedelutgivningsrätt på ett internationellt
plan, och därför kan beteckningen
tillgång vara berättigad.

Jag kan hålla med statsrådet Wickman
i det mesta av hans skildring av
det nuvarande internationella valutasystemets
fördelar, men jag delar inte
hans optimism. Jag är nämligen rädd
för att hans förhoppningar, att de åtgärder
som vidtagits av de direkt inblandade
länderna skall lyckas stabilisera
förhållandena på valutamarknaden,
vilar på något av en illusion, hur
gärna man än skulle vilja tro annorlunda.

Det multilaterala systemet med fasta
växelkurser har otvivelaktigt skapat en
stabilitet som varit den bästa tänkbara
grundvalen för en expanderande världshandel.
Valutastabiliteten har skapat en
gynnsam atmosfär för affärerna. Det är
tryggt i affärslivet att veta vad den
vara, som man har köpt, kostar i svenska
pengar. Jag ger statsrådet Wickman
rätt i att de stabila kurserna penningmässigt
medverkat till den exempellösa
ekonomiska expansion som ägt rum de
senaste årtiondena. Jag tror därför att
man måste så långt som möjligt slå vakt

med särskilda dragningsrätter, m. m.

om dessa stabila kurser, inklusive systemets
förankring i guldet efter 35 dollar
per uns. Det har varit ett alldeles utmärkt
system, men hur ter det sig i dag
i praktiken? överensstämmer det med
de ursprungliga intentionerna? Jag är
inte riktigt säker på det.

Systemets konstruktörer var på sin
tid medvetna om att vid förskjutningar
i betalningsjämvikten länderna emellan
behövdes det någon form av utjämningsmekanism.
Betalningsunderskottet
i ett land skulle vid sådana jämviktsförskjutningar
i första hand mötas med
en restriktiv inre ekonomisk politik.
Om man inte lyckades med det, skulle
vid en s. k. fundamental jämviktsrubbning''
en paritetsändring, dvs. en ändring
av valutakurserna på utlandet, få
tillgripas i form av devalvering eller
revalvering. Det var finessen med det
hela men — som det har visat sig —
tillika akilleshälen. Systemet fungerade
i huvudsak perfekt enligt ritningarna,
till för ungefär ett år sedan. Det var så
länge det amerikanska betalningsunderskottet
sörjde för en fortlöpande tillförsel
av ny likviditet i Västeuropa. Inte
minst var den s. k. eurodollarn en viktig
likviditetsfaktor. I och med att tillförseln
av dollar upphörde och dollarströmmen
under det senaste året t. o. m.
så smått började vända tillbaka till USA
blev emellertid påfrestningarna på systemet
allt svårare. Det upptod en bristande
balans mellan varuomsättningen
i den internationella varuhandeln och
penningtillgången. Vidare ökade spänningen
mellan den skiftande ekonomiska
tillväxten i olika länder och den varierande
inflationsgraden.

Förtroendet för de nationella valutorna,
som är den primära faktorn i olika
valutasammanhang ■—- herr Wickman
strök också under det — undergrävdes.
Av dessa orsaker började det att gnissla
allt kraftigare i maskineriet. Det är detta
som i sin tur under det senaste året
tagit sig uttryck i att den ena valutakrisen
avlöst den andra. Kedjereaktioner
har uppstått. Men i det avgörande ögon -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang. svensk anslutning till ett system med särskilda dragningsrätter, m. m.

blicket har regeringarna ofta tvekat inför
de djupgående verkningarna av de
erforderliga paritetsändringarna.

Olika monetära samarbetsorgan har
i stället fått rycka ut med ambulansen
för att hjälpa insjuknade valutapatienter
med konstgjord andning i form av
stödkrediter eller gyllene-snitt-operationer,
såsom skedde med guldet i våras.

Den största oron orsakade såvitt jag
kan förstå den senaste krisen i november,
då både pundet, francen och D-marken
var inblandade. Det var ofantliga
belopp som det blev fråga om -— det har
sagts nio miljarder dollar — när den
internationella kapitalmarknaden som
en fjällavin satte sig i rörelse. Det har
sagts att denna kris innebar sådana
jämviktsrubbningar som enligt Bretton
Wood-avtalet borde ha utlöst paritetsändringar.
Ja, det är troligt, men, herr
talman, centralbankscheferna-experterna
trängdes undan och herrar politiker
gjorde i stället sin dramatiska entré i
sjukrummet i Bonn. De ekonomiska intressemotsättningarna
mellan länderna
trädde i öppen dag. De så vackert tänkta
kollektiva besluten uteblev. Politiker
har inte alltid sina bästa byxor på sig
ens när de sitter i ett sjukrum.

Man kan endast konstatera faktum att
tyskarna vägrade appreciera D-marken
och fransmännen att devalvera francen.
Båda parter hade sina politiska skäl,
bl. a. tror jag EEC:s jordbruksreglering
skapade vissa hinder. Det gick helt enkelt
inte, och man skall inte moralisera
däröver. När systemet på detta sätt
konfronterades med de politiska realiteterna
sattes jämviktsmekanismen helt
enkelt ur spel utan förbarmande, och
där står världen i dag. Den senaste krisen
är säkert inte den sista. Förtroendet
har inte återvänt. Tillståndet för pundet
är uppenbarligen alltjämt kritiskt.
Labourregeringens serier av improvisationer
har inte varit ägnade att återställa
förtroendet, och den andra störa reservvalutan,
dollarn, torde i fortsättningen
få allt svårare att så gott som

ensam bära den monetära bördan i det
internationella valutasystemet. Man vet
inte heller hur det går med francen.

Den sociala oron ute i världen gör att
man har att räkna med att även denna
sida kan komma att medföra påfrestningar
på de nationella valutorna under
kommande år. Vi har sett exempel på
detta i Frankrike. Det är fara värt atl
kommande kriser kan bli mera djupgående
än de som hittills förekommit.
Detta kommer via världshandeln att
drabba produktionen och sysselsättningen
i olika länder samt att gå ut över den
fulla sysselsättningens politik. Detta kan
hända även oss. Deflationens isiga hand
har redan lagts på vissa länder.

Det går inte att blunda för att den
fria världshandeln i dag är något av en
chimär. Många länder har på senaste
tiden nödgats vidtaga, förutom penningpolitiska
åtgärder, kännbara regleringar
av utrikeshandeln och kapitalrörelserna
för att skydda den egna valutan. Och
man försöker komma till rätta med den
s. k. spekulationen. Man har infört
stränga restriktioner för utländska investeringar,
och på vissa håll har man
även försökt att stoppa turistvalutorna.
Olika jippon användes för att minska
importen och stimulera exporten utan
hänsyn till att andra länder träffas.
Tillfälliga devalveringar och revalveringar
har införts via bakdörrar. Till
allt detta kommer att vissa avvikelser
från de fria kurserna i form av kurshöjningar
förekommer.

Herr talman! Det är ingen idealvärld
vi lever i. Systemet med de stabila kurserna
löper i dag ingalunda friktionsfritt,
det måste vi med sorg i hjärtat
konstatera.

Läser man utländsk ekonomisk press
— och det har jag ganska intensivt roat
mig med under de senaste veckorna ■—
förefaller det som om allt flera iakttagare
lutar åt uppfattningen att någonting
måste göras och att det fordras resoluta
ingripanden på det internationella
planet för att valutasystemet skall

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. svensk anslutning till ett system
fungera mera tillfredsställande och sjuklingarna
komma på fotter.

Jag tror för min del att en av de första
större politiska åtgärder som president
Nixon kommer att vidta efter sitt
tillträde den 20 januari blir att kalla till
överläggningar i ämnet. Valet av rådgivare
tyder härpå. Jag kan nästan lova
— jag säger nästan — att äta upp
min hatt om inte någonting här kommer
att hända. Jag lovar ingenting bestämt.

Reservanternas allmänt hållna utredningsyrkande
har alltså viss internationell
bakgrund och internationell aktualitet.
Det vill jag gärna understryka.

Det vare givetvis fjärran från mig att
våga komma med något recept eller att
uttala mig om den ena eller den andra
medicinen, men jag känner till att det
finns flera sådana. I fråga om diagnosen
vill jag dock peka på två ting. Det ena
är att osäkerhet råder om det kommande
värdet av världens valutor i förhållande
till guldet. Det andra är att man
kan ha anledning ställa sig skeptisk till
den praktiska användbarheten av regeln
om fundamental jämviktsrubbning. Det
måste nämligen — en politiker konstaterar
detta med sorg — gå mycket långt
innan en ledande politiker vidgår att i
hans land ett sådant tillstånd råder,
nota bene om han inte kan lägga skulden
till svårigheterna på ett annat regerande
parti, så som det har skett i
England.

Under tiden endast ackumuleras bekymren.
Det borde enligt min mening
finnas mjukare verkande medel, dvs.
medel som visserligen i princip bygger
på de nuvarande stabila pariteterna
men som medger mindre ändringar i
dessa även utan att villkoret fundamental
jämviktsrubbning är uppfyllt, t. ex.
någon form av inbyggda bromsar. Ett
sådant medel kan gå ut på att något
vidga marginalen kring de nuvarande
pariteterna -— större avstånd mellan
centralbankernas interventionskurser,
större avstånd mellan golv och tak. Inom
parentes vill jag tillfoga att den

med särskilda dragningsrätter, m. m.

svenska kronan inte är en reservvalutas
och därför inte här ligger i riskzonen
på samma sätt som en del andra valutor.

Statsrådet Wickman gav i sitt interpellationssvar
uttryck åt sin glädje över
att jag tagit upp frågan om att en viss
kontroll behövs över s. k. hot money.
Jag skall inte grumla denna hans glädje.
Jag unnar honom väl detta lilla
glädjeämne, ty han har så många andra
bekymmer. Jag tror att den orosmättade
situationen kan kräva en sådan kontroll.
Jag vill endast framhålla att jag
därmed givetvis på intet sätt tagit avstånd
från högerpartiets — och för den
delen också folkpartiets — krav på fria
kapitalrörelser som normal företeelse.
Jag avsåg ingenting annat och mera än
att i ytterst kritiska situationer vissa
nödfallsåtgärder på ett internationellt
plan kan vara erforderliga. Jag skulle
i sammanhanget vilja fråga statsrådet
Wickman om han har några sifferuppgifter
att lämna om storleken av det
internationella spekulationskapitalet,
ifall jag får kalla det så. Jag har mig
bekant att det i dagarna framlagts ett
förslag — den s. k. Fowler-Carli-planen
— om internationella åtgärder för att
neutralisera spekulativa kapitalrörelser
genom skapande av ett nytt automatiskt
swapnätverk genom vilket de rent spekulativa
hot-money-rörelserna länderna
emellan skulle identifieras och kanaliseras
tillbaka till ursprungsländerna.
Till övervägande del har dock, såvitt
jag kan finna, dessa s. k. korta hotmoney-rörelser
en kommersiellt betingad
bakgrund, ofta en önskan att i
tiden förskjuta varulikvider, och det
komplicerar saken. Jag finner det mycket
tveksamt, om det här förslaget innebär
en möjlig teknisk lösning. Hinder
får i varje fall inte skapas för legitima
kapitalrörelser eller för rent finansiella
placeringar. Vad menas med
spekulanter? Spekulanter enligt min
mening är de som utan bakomliggande
kommersiella engagemang gör affärer

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang. svensk anslutning till ett system med särskilda dragningsrätter, m. m.

i valutor endast för att diirmed bereda
sig vinst. Jag skulle vilja göra den inskränkningen.

Till sist, herr talman, vill jag understryka
att världen förvisso består av
suveräna stater, men en förutsättning
för stabilitet i världsekonomin är att
största möjliga samordning sker av den
ekonomiska politiken länderna emellan.
Statsrådet Wickman var ju inne på
det. Det förefaller mig emellertid som
om de ganska trevande försök att genomföra
en sådan samordning som
gjorts av OECD-organisationen i dag
förefaller ha stannat vid intressanta
rapporter och vid att ministrar då och
då träffas och är tillsammans. Hur samordningen
av den ekonomiska politiken
sker har vi inte så mycket fått reda på.

Jag tackar än en gång statsrådet
Wickman för interpellationssvaret.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag skall tillåta mig
några få kommentarer i anledning av
de inlägg som har gjorts av herr Ståhle
och av statsrådet Wickman.

Jag vill då först börja med att säga
att herr Ståhle i sitt anförande präglades
av en betydande realism i sin bedömning
av den situation som har uppkommit.
Jag hoppas att jag inte blir
missförstådd om jag säger att jag hälsar
detta med glädje, ty för de fortsatta
debatter som kan komma att äga rum
här i kammaren kan det vara av stort
värde att nå något litet av ett genombrott
i förhållande till de diskussioner
som vi har haft tidigare när vi debatterat
riksbankens valuta- och penningpolitik.

Emellertid var det två saker som jag
finner angelägna att framhålla med anledning
av vad herr Ståhle anförde.
Herr Ståhle sade nämligen att en begäran
om utredning av de uppgifter
som guldet har eller kan ha i ett internationellt
valutasystem redan har varit
föremål för — med herr Ståhles egna
ord — »en grundlig diskussion» på det

internationella planet. Det är alldeles
riktigt att det har varit en kolossalt intensiv
diskussion. Däremot är det oriktigt
att påstå att det har företagits en
utredning av Internationella valutafonden
eller någon annan därmed likställd
myndighet. En sådan utredning har begärts
tidigare, vilket jag har framhållit
i min motion, men har avvisats av Internationella
valutafonden. Vad jag alltså
talar för här och som finns i reservationen
är ingenting annat än ett uttalande
om att vi på vår kant bör verka
för att en sådan utredning kommer till
stånd. Det sätt på vilket denna verkan
skall kunna komma till uttryck har vi
inte tagit ställning till. Vi har till skillnad
från vad herr Ståhle vill ge intryck
av i långa stycken förtroende för Sveriges
representation i Internationella
valutafonden och menar att det är dess
sak att avgöra på vilket sätt man lämpligen
bör agera för att vi skall nå det
önskade syftet att få en ordentlig och
auktoritativ utredning av denna fråga.

När herr Ståhle påstår att det skulle
uppfattas såsom »mindre smickrande»
— det är herr Ståhles egna ord — i
fonden om Sverige skulle göra ett uttalande
sådant som det jag påyrkar, vill
jag framhålla att jag inte tror att man
skulle reagera på det sättet. I en stor
församling där kontroversiella frågor
förekommer finns alltid många olika
meningar representerade. En delegat
tycker att ett förslag är dumt, en annan
tycker att förslaget är bra, etc. Vi har
här en fråga där det är rimligt att det
finns olika meningar. Men att det skulle
uppfattas såsom mindre smickrande om
vi gör en hemställan i lämplig hövlig
form att man tar upp detta problem till
behandling har jag väldigt svårt att tro.
Jag har också egna kontakter som ger
mig anledning känna mig övertygad om
att man på många håll skulle hälsa en
sådan begäran med tillfredsställelse.
Därmed har jag inte speciellt utpekat
Frankrike, om nu någon skulle låta sina
tankar gå åt det hållet.

Låt mig också säga några ord med

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. svensk anslutning till ett system med särskilda dragningsrätter, m. m.

anledning av herr Wickmans replik
till mig. Jag har använt uttrycket att
dessa SDR kan bli en dyr affär för vårt
land. Herr Wickman gör då en anspelning
på räntesatsernas höjd och säger,
att det skulle han ju kunna hålla med
om. Men jag tycker, herr talman, att
det är litet genant att tillgripa ett sådant
argument för att så att säga slå
undan det som jag är ute efter. Först
och främst har jag inte sagt att SDR är
en dyr affär utan att SDR kan bli en
dyr affär, och det är någonting helt
annat. Vårt land har påtagit sig mycket
betydande förpliktelser i det internationella
samarbetet, och jag har flera
gånger tidigare uttryckt önskemålet att
vi skall vara en liten aning försiktigare
i tempot när vi tar på oss sådana förpliktelser.
Jag kan peka på att vi har
s. k. swapavtal, eller bytesavtal, med
Förenta staterna om ömsesidiga krediter
av 250 miljoner dollar i nödsituationer.
Vi har också ett arrangemang
via tiolän dersklubben som skulle kunna
ta i anspråk 100 miljoner dollar av
våra tillgångar till Storbritannien, och
lika mycket kan gå till Frankrike. Nu
tillkommer SDR på årliga belopp av
ännu inte fastställd storlek; men statsrådet
pekar själv på en tänkbar summa
av 40 miljoner dollar. I en svår situation
när — som jag uttryckte det —
stormen kommer över oss kan detta betyda
att 2 1/2 miljarder, eller säg hälften
av våra tillgångar i guld och valutor,
blir i någon form intecknade, helt enkelt
frusna, inte kan användas för att
tillvarata rent svenska intressen. Det är
vad jag lägger in i uttrycket att detta
kan bli en dyr affär och att vi har anledning
att se om vårt hus.

Självfallet är det varje lands ansvar
— som statsrådet Wickman alldeles riktigt
understryker — att hålla sina betalningar
i balans. Därifrån kan ingen
befria oss. Men alla vet att man kan bli
utsatt för tillfälliga störningar och för
mera djupgående störningar. Statsrådet
Wickman pekade själv på att Frankrike
den här senaste gången egentligen

inte hade någon djupgående störning
i sin betalningsbalans. Däremot är Storbritannien
onekligen utsatt för ganska
djupgående störningar av mera strukturell
natur. Det är i sådana situationer
som frågan om vad vi har i reserver
spelar en roll. Och detta är ju ändå
vad vi diskuterar — inte frågan om
betalningsbalansen är tillfredsställande,
eller någonting sådant. Detta på valutafronten
är ett tekniskt arrangemang
avsett att träda i funktion när det blir
störningar av något slag.

Jag instämmer helt när statsrådet
Wickman säger att vi också har ett ansvar
att aktivt medverka i det internationella
samarbetet. Men det är litet
egendomligt att rikta detta som en kritik
mot mig — jag har ju som ett inlägg
i en viktig och allvarlig diskussion
föreslagit just en aktiv medverkan i det
internationella samarbetet.

Statsrådet Wickman säger att alla lösningar
på valutaområdet skall syfta till
att främja expansionen på världsplanet.
Jag har ingenting att invända mot den
målsättningen, möjligen med det tillägget
att det skall finnas stabilitet också
i ekonomin. Det är angeläget att vi får
en expansiv utveckling, med bibehållen
stabilitet. Vad vi nu däremot får uppleva
är i själva verket att man har tagit
ett stort steg tillbaka mot inkonvertibilitet,
mot valutakontroll och mot importrestriktioner
som träffar oss alldeles
påtagligt och som svenskt näringsliv
möter t. ex. i form av de extra kreditkrav
som nu senast har rests från
Storbritanniens sida. Vi har fått en utveckling
just i den riktning som Internationella
valutafonden vill motverka
och som det väl är meningen att dessa
lösningar av problemen skall syfta till
att komma till rätta med. Syftet måste
vara att vi söker komma tillbaka till ett
system med ökad frihet och en lugn
och stadigt växande internationell handel.
Vad som inträffat är raka motsatsen.
Systemet har gått i baklås. Varför
skall man vara rädd för att erkänna att
det är vad som har inträffat och att det

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang. svensk anslutning till ett system med särskilda dragningsrätter, m. m.

då är motiverat att vidta åtgärder i något
hänseende.

Vi är alla överens om att förtroendet
bör återställas, men när man använder
så vackra ord är man också skyldig att
ställa frågan och tillika svara på den:
Mellan vilka skall förtroendet återställas
på valutaplanet? Det kan väl inte
vara annat än mellan dem som agerar
på detta plan. De som agerar kan man
inte plocka in i fållor av typ fransmän,
tyskar, engelsmän eller amerikanare,
ty då träffar man inte själva kärnan i
problemet. Man måste veta vad det är
människor så att säga slåss om, har olika
uppfattningar om. Vi kan konstatera
att det t. ex. gäller guldet och dess roll.
Tioländergruppen, med undantag av
Frankrike, vill inte betala ett visst pris
därpå, men det finns andra utanför
denna grupp som vill betala ett annat
och högre pris. Det är den saken man
är oense om på den fronten. Det är i
det avseendet som man på nytt måste
få en fungerande marknad och tillika
en överensstämmelse mellan dem som
har en mening därom och de monetära
myndigheterna, vilka har en annan.

Inte hjälper det vår värld om centralbankerna
inom tioländergruppen sätter
sig i sitt elfenbenstorn och skyfflar guld
och valutor sinsemellan. Vilket resultat
leder det till? Dessa centralbanker är
ju ändå avsedda att tjäna näringslivets
behov och människornas behov, men
det gör de inte om de drar sig inom
sitt skal och inte vänder blicken mot
de platser där människorna agerar med
sina transaktioner, mot marknaderna,
och där skapar ett förtroende.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror att det var väsentligt
att herr Åkerlund i sitt senaste
inlägg gjorde klart att vi i själva verket
icke på någon punkt har närmat oss
varandra när det gäller frågan om guldets
roll och vårt agerande i de internationella
valutaförhandlingarna, när
det gäller centralbankernas roll och

kanske framför allt när det gäller den
amerikanska guldpolitiken.

Herr Åkerlund gjorde i sitt första inlägg
en antydan om att propositionen
skulle andas en annan syn än tidigare
när det gällde betydelsen av att fasthålla
ett oförändrat pris på guldet. Det
är icke fallet, och jag tror att herr Åkerlunds
senaste inlägg visar vilken stor
skillnad i uppfattning som här föreligger.

Jag vill inte, herr talman, ta upp
kammarens tid ytterligare i denna fråga
annat än på en punkt, som jag tycker
är allvarlig och viktig. Här kommer
herr Åkerlund tillbaka till riskerna ur
svensk nationell synpunkt med engagemangen
i såväl SDR som de stoppavtal
vi träffar. Det vore väl att underskatta
kammarens ledamöter att behöva påpeka
det enkla förhållandet — jag vill
ändå göra det eftersom herr Åkerlund
förbigick det •—- att det icke bara är
så att vi ikläder oss ett åtagande att
lämna krediter till nationer inom den
här kretsen med betalningsbalanssvårigheter.
Varje sådant avtal — det må
gälla SDR eller vilka kreditarrangemang
vi än väljer ut — är dubbelsidigt
och ger oss motsvarande rätt att erhålla
kredit, om vi kommer i svårigheter.
Anspråken på vår kreditgivning kommer
självfallet att bestämmas av vår
akuta betalningsbalanssituation. Är vi i
en svår betalningsbalanssituation —
vilket jag hoppas att vi inte skall råka
ut för — kommer ju icke vår valutareserv
att vara infrusen genom dessa
åtaganden. I den situationen ställs det
inte krav på att vi skall ge krediter,
utan vi får tvärtom möjligheter att utnyttja
de ömsesidiga krediterbjudanden
som dessa avtal innebär. Det är
alltså icke någon belastning utan ur
omedelbar svensk nationell synpunkt i
ett sådant läge en tillgång, en ökning
av vår valutareserv och därmed en ökning
av vår internationella rörelsefrihet.

Herr Jacobsson hade många funderingar
om det nuvarande valutasyste -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. svensk anslutning till ett system med särskilda dragningsrätter, m. m.

niet. Trots att han gjorde en mera allmän
reverens åt högerpartiets och andras
återkommande krav på fria kapitalrörelser
insåg herr Jacobsson, såvitt jag
förstår, nödvändigheten av att de korta
spekulativa kapitalrörelserna kan bli
föremål för effektivare kontroll än för
närvarande. I så fall är det på en inte
oväsentlig punkt som vi möter varandra.

Men den stora åtgärden mot spekulanterna
finner vi naturligtvis i ett effektivt
centralbankssamarbete. Det finns
inga privata spekulanter som icke centralbankerna,
förutsatt att de verkligen
håller ihop och har förtroende för varandra,
kan bryta nacken av. Det är ju
en sådan plan, en automatiskt verkande
— om jag så får säga — motspekulation,
som den italienske centralbankschefen
Carli har lagt fram förslag om,
som också var uppe till diskussion vid
Bonnmötet och som centralbankerna
nu närmare utreder. Om vi åstadkommer
ett sådant system så kommer skadeverkningarna
och den kumulativa effekten
av de privata spekulativa rörelserna
att väsentligt reduceras.

Jag vill komma tillbaka till vad jag
sagt tidigare — och därvidlag är vi naturligtvis
också överens. Det finns inte
något betalningssystem som löser valutaproblemen,
om inte de enskilda suveräna
nationerna är beredda att delta
och föra en politik som möjliggör en
sådan lösning. Ett av problemen är den
rätt permanenta uppdelning i över- och
underskottsländer som vi har haft sedan
åtskilliga år, i förening med ett
motstånd, vilket herr Jacobsson var inne
på, mot att förändra pariteterna, ett
motstånd mot både devalveringar och,
som i det tyska fallet, mot uppskrivningar
av den egna valutan. Accepterar
vi detta tillstånd måste vi finna
andra kompensationsmekanismer, bl. a.
som i det tyska fallet mera bestående
och mera långsiktigt organiserad kapitalexport
från Tyskland till andra länder
för att undvika dessa återkommande
spekulationer i tysk uppskrivning.

Jag vill upprepa vad jag sade tidigare.
Det nuvarande valutasystemet och
det samarbete mellan länderna som det
förutsätter har varit och är också i år
föremål för successiva reformer både
när det gäller teknik och när det gäller
samordningen av ländernas ekonomiska
politik. Naturligtvis kan vi säga — och
det med rätta — att utvecklingen går
för långsamt, men låt oss inte bortse
från att utvecklingen i varje fall när det
gäller samarbetssträvandena rör sig åt
rätt håll. Det betyder inte att vi inte
kommer att möta nya kriser, det vill jag
inte alls påstå. Men kom ihåg att varje
kris som har uppstått har visat sig möjlig
att lösa i insikten om de starka gemensamma
intressena. Det är inte bara
min förhoppning utan också min förvissning
att detta skall vara möjligt
även i fortsättningen.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Debatten har kommit
att stå mellan två företrädare för högerpartiet
och två företrädare för regeringspartiet.
Vi diskuterar nu en utomordentligt
svår teknisk fråga. Jag vill
med detta korta inlägg ha sagt att jag
icke betraktar den som någon partipolitisk
fråga, och det har också signalerats
i utskottsutlåtandet genom att bankoutskoftets
ordförande, herr Regnéll,
icke befinner sig bland reservanterna.

Jag vill bara helt kort meddela att
jag, efter att ha försökt sätta mig in i
ärendet, följt dess behandling från väggen
och i mån av min förmåga studerat
press och rådgjort med både nationalekonomisk
expertis och folk från bankvärlden.
Jag har därvid kommit till den
inställningen att jag, därest det blir votering
om reservationen, kommer att
stödja majoritetens förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden gjorde

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 66, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —115;

Nej— 21.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. domartjänster m. m. i Kalmar län

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 197, i anledning av Kungi.
Maj:ts proposition angående domartjänster
vid vissa underrätter jämte motioner.

4 Första kammarens protokoll 1968. Nr 44

Ang. domartjänster m. m. i Kalmar län

I propositionen nr 166 hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag ur
statsrådsprotokoll över justitieärenden
för den 31 oktober 1968, föreslagit riksdagen
att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att den
1 januari 1969 inrätta den tingsdomartjänst
och den rådmanstjänst som förordats
i statsrådsprotokollet,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de övergångsåtgärder i fråga om
två häradshövdingtjänster som angivits
i statsrådsprotokollet.

I propositionen hade framlagts förslag
att ändra domarorganisationen
vid vissa underrätter — bland annat
i Kalmar län — med anledning av ändringar
i den judiciella indelningen den
1 januari 1969.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen I: 1032, av herrar
Alexanderson och Ernulf, vari anhållits,
att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att, utöver vad i propositionen
föreslagits, inrätta ytterligare en
tingsdomartjänst, avsedd att placeras
i Västerviks domsaga,

dels de likalydande motionerna I:
1037, av herr Bertil Petersson m. fl.,
och II: 1313, av herr Dahlgren m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle besluta 1)

att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att den nuvarande domkretsindelningen
i Kalmar län icke måtte
ändras innan statsmakterna tagit slutgiltig
ställning till principerna för en
allmän domkretsreform, samt

2) att avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 166 i vad den avsåge förändringar
i domarorganisationen i domsagorna
i Kalmar län.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:1037 och 11:1313 bemyndiga
Kungl. Maj:t

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. domartjänster m. m. i Kalmar län

a. att den 1 januari 1969 inrätta den
domartjänst som förordats i statsrådsprotokollet
över justitieärenden för den
31 oktober 1968,

b. att vidtaga de övergångsåtgärder
i fråga om två häradshövdingtjänster
som angivits i statsrådsprotokollet,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att den 1 januari 1969 inrätta
den rådmanstjänst som förordats
i statsrådsprotokollet,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
1:1032.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson (fp), Kaijser (h), Ottosson
(h), Per Jacobsson (fp), NilsEric
Gustafsson (ep), Schött (h), Johan
Olsson (ep), Bohman (h), Ståhl
(fp), Nihlfors (fp), Mattsson (ep), Turesson
(h), Antonsson (ep) och Mundebo
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1 hemställa,
att riksdagen måtte med avslag
å Kungl. Maj:ts förslag, såvitt nu vore
i fråga, och i anledning av motionerna
1:1037 och 11:1313 som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört i fråga om domartjänster
m. m. i Kalmar län.

Reservanterna hade bland annat förutsatt,
att Kungl. Maj:t i vart fall skulle
uppskjuta ikraftträdandet av beslut om
judiciella indelningsändringar i Kalmar
län till en tidpunkt, då riksdagen
prövat principfrågorna.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Den proposition som
behandlas i detta utskottsutlåtande är
mycket liten. Den omfattar bara två sidor.
Propositionen gäller två olika saker,
av vilka den ena har en ganska stor
principiell betydelse. Den behandlar
vissa ändringar av den judiciella indelningen
i vårt land, som Kungl. Maj:t
har bestämt skall gälla från 1 januari
1969. Den ena gäller en obetydlig regle -

ring av Luleå domsaga. Den andra däremot
gäller en mycket omfattande förändring
av domkretsindelningen inom
Kalmar län.

Kungl. Maj:t, som jämlikt bestämmelserna
i brottsbalken äger att förordna
om den judiciella indelningen, har alltså
redan utfärdat föreskrifter om denna
ändring, och propositionen behandlar
vissa tjänster som är betingade härav.

Enligt vad departementschefen framför
i propositionen avser man att inom
en nära framtid genomföra en domkretsreform
här i landet, till vars principer
riksdagen beräknas få ta ställning
under vårriksdagen nästa år.

Vi som har anslutit oss till den reservation
som finns fogad vid utskottsutlåtandet
menar att vid en tidpunkt då
ett principbeslut rörande domkretsindelningen
är nära förestående endast
smärre och oundvikliga ändringar bör
komma till stånd. Som en sådan kan
man betrakta den förändring som föreslås
beträffande Luleå domsaga.

Om det skall vara någon mening med
att riksdagen skall få yttra sig om principen
för domkretsindelningen skall
man inte i förväg göra en genomgripande
indelningsändring i ett helt län. Det
är möjligt att den beslutade indelningen
är sådan att den passar till de kommande
principerna. Men därom vet man
ju egentligen ingenting. Riksdagen kommer
kanske att ha en annan uppfattning
om principerna för domkretsindelningen.

Vi menar alltså att den indelningsändring
som har bestämts i Kalmar län,
och som ligger till grund för Kungl.
Maj :ts förslag om tjänster i motsvarande
delar, får avsevärda verkningar. De
motiv som talar för en indelningsändring
redan nu kan inte väga upp de
principiella skälen för uppskov. Det är
egentligen personförhållanden som ligger
till grund för att förändringarna
bör göras nu. Det finns ingenting som
hindrar att man skjuter på beslutet till

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

dess riksdagen uttalat sig om de principer
för den domkretsindelning som
bör gälla.

Med denna utgångspunkt finns det
inte heller någon anledning att bifalla
Kungl. Maj :ts förslag. Vi menar att
Kungl. Maj:t i varje fall bör uppskjuta
ikraftträdandet av de beslut som fattats
i fråga om judiciella indelningsändringar
i Kalmar län till den tidpunkt då
riksdagen prövat principfrågorna. I reservationen
framföres att riksdagen
skall ge till känna för Kungl. Maj :t vad
utskottet sålunda har anfört.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag är angelägen att
understryka att när vi nu behandlar
denna fråga, som gäller Kungl. Maj:ts
proposition nr 166 och de i samband
därmed avgivna motionerna, så är det
inte såsom det synes enbart en lokal aktion
från Kalmar län som ligger bakom
motionerna, 1:1037 och 11:1313, utan
det är i högsta grad ett principiellt ställningstagande.
Jag är också angelägen
att understryka att dessa motioner biträdes
av samtliga ifrån Kalmar län representerade
politiska partier.

Vi finner det angeläget att pröva
möjligheterna av ett uppskov med de av
Kungl. Maj :t redan beslutade indragningarna
i Kalmar län. Antalet domkretsar
skall enligt vad som är beslutat
minska från sju till fyra. Jag har,
herr talman, haft tillfälle att lyssna
till debatten i andra kammaren och
skulle därför kunna begränsa ordflödet
en aning här, eftersom jag känner till
de synpunkter som statsrådet Geijer där
anförde. Om statsrådet också vill ge
första kammaren klarläggande synpunkter
på hur man från regeringshåll ser på
denna fråga, så får jag anledning att
återkomma med mina synpunkter.

Som representant för Kalmar län
måste jag emellertid framhålla de svårigheter
som, bortsett från det princi -

Ang. domartjänster m. m. i Kalmar län
piella ställningstagandet, naturligtvis
uppstår i fråga om service till invånarna.
Het är inte bara det att en domsaga
försvinner från en ort, utan det för
också med sig att mycket annat som har
samband med domsagan och dess funktioner
flyttas till en annan del av länet.
Het är ganska självklart att invånarna i
ett län är uppmärksamma på sådana
förhållanden. Från Kalmar län vill vi
således i första hand ge till känna dessa
synpunkter. Som jag sade inledningsvis,
herr talman, är det emellertid
främst de rent principiella resonemangen
som vi har vänt oss emot.

I motionen framhålles bl. a. i frågan
om principerna för hur underrättsorganisationen
skall vara uppbyggd i
framtiden: »Innan denna fråga blir prövad
av riksdagen bör rimligtvis endast
smärre jämkningar i den nuvarande
domkretsindelningen komma i fråga.
Sådana jämkningar är t. ex. med gällande
bestämmelser nödvändiga, om det
sker en kommunsammanläggning där
både kommun eller kommundel som tillhör
domsaga och stad med rådhusrätt
berörs.» Jag är inom parentes sagt på
det klara med att sådana förändringar
kommer att äga rum vid innevarande
årsskifte i Kalmar län.

Motionärerna framhåller vidare:
»Regleringen sker trots att inga av de
förändringar i den kommunala indelningen,
som kommer att genomföras vid
kommande årsskifte, på något avgörande
sätt rubbar förutsättningarna för att
under en kortare eller längre tid bibehålla
alla de nuvarande domsagorna.

■---Att redan nu avveckla tre av

sju domkretsar inom ett så begränsat
område som ett län måste därför betraktas
som ett föregripande av statsmakternas
ställningstagande till en allmän
domkretsreform.»

Het kan sägas att förändringar tidigare
har skett i olika län och i olika delar
av vårt land, och att det har utvecklats
en praxis, där man har eftersträvat
att ersätta tidigare endomarkretsar
med domkretsar som är så stora att

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

52 Nr 44

Ang. domartjänster m. m. i Kalmar län
man där kan ha flera domare anställda
inom varje domkrets. Nu vet vi, eftersom
det föreligger en lagrådsremiss, att
riksdagen inom några månader kommer
att få ta ställning till de rent principiella
frågorna. I det läget anser vi det
ganska olustigt att ett enda län blir föremål
för så drastiska indragningar som
nu kommer i fråga för Kalmar län.

Herr talman! Jag kan i övrigt instämma
i de synpunkter som anförts av talesmannen
för reservationen, herr Kaijser,
och jag ber att få ansluta mig till
hans yrkande om bifall till reservationen.

Häri instämde herr Schött (h).

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag är för min del, fast
jag inte motionerat om det avsnittet,
beredd att instämma i de synpunkter
som ligger till grund för reservationen,
även om jag liksom herr Kaijser, är
medveten om att frågor rörande omreglering
av domkretsar sedan gammalt
avgjorts av Kungl. Maj:t ensam. Det ligger
dock mycket i vad här förut sagts.
I ett läge när regeringen redan, i samband
med en lagrådsremiss, ställt i utsikt
att underställa riksdagen allmänna
riktlinjer för kommande beslut i sådana
här frågor, kan det inte vara
lämpligt att meddela beslut med tilllämpning
av de nya riktlinjerna förrän
riksdagen haft tillfälle att uttala sin mening.

Om reservationen bifalles, saknas anledning
att diskutera den fråga som
väckts i en motion av herr Ernulf och
mig, men för den händelse att reservationen
avslås vill jag här närmare motivera
vårt motionsyrkande.

Det är här fråga om en domsagoreglering
i Kalmar län, som innebär att
tre nuvarande domstolar sammanslås
till en, varvid dock en viss del föres
till en annan bestående domsaga, och
vidare att en fjärde domsaga, Sevede
och Tunaläns domsaga i Vimmerby, de -

las upp på Oskarshamns och Västerviks
domsagor.

Enligt propositionen ersätts fyra ordinarie
häradshövdingtjänster av en
häradshövdingtjänst och en tingsdomartjänst.
Antalet ordinarie domartjänster
skulle således minskas till hälften.

Svårigheter kommer härvid att uppstå,
särskilt i Västerviks domsaga, nuvarande
Tjusts domsaga, där för närvarande
två ordinarie och en extra domare
tjänstgör. Den ökade arbetsbelastningen
har av utredningen — det är
en särskilt förordnad utredningsman
samt vederbörande hovrätt — beräknats
till omkring 30 procent av nuvarande
belastning. Med hänvisning härtill
föreslogs att ytterligare en tingsdomartjänst
skulle inrättas i den domsagan.
Departementschefen har emellertid
utan närmare motivering förklarat
att han inte kan finna att arbetsbelastningen
blir så stor att det behövs en
ytterligare tingsdomartjänst i domsagan.
Utskottet har anslutit sig härtill
och funnit att i andra domsagor även
ett större antal mål än de för Västerviks
domsaga beräknade inte behövt motivera
mer än två ordinarie domare.

Då vi nu har tagit upp denna fråga
i en motion är det mot bakgrunden av
det viktiga principiella kravet, att domaruppgifterna
i så stor omfattning som
är praktiskt möjligt skall handhas av
ordinarie domare. Detta krav är starkt
motiverat ur rättssäkerhetssynpunkt,
och det föreligger också i princip allmän
enighet härom. Men mot den bakgrunden
måste en allvarlig gensaga resas
mot den bedömning som departementschefen
här har gjort.

De vid domsagan tjänstgörande tre
domarna har för närvarande full sysselsättning
med nu föreliggande normala
måltillströmning. Denna visar
dessutom under senare år en tydligt
stigande trend. Just för närvarande är
domarna svårt överbelastade genom det
riksbekanta zigenarmålet, men det skall
väl inte medräknas vid en bedömning
av den genomsnittliga belastningen. Jag

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

nämner det emellertid för att belysa att
det ofta, så som har skett i detta fall,
uppstår svårigheter att ställa extra arbetskraft
till förfogande vid förefallande
behov.

Genom regleringen tillkommer arbetsuppgifter
motsvarande ungefär en
tredjedel av det nuvarande antalet. Det
är då tydligt att en ny ordinarie tjänst
är väl motiverad och inte skulle innebära
några risker för att den ordinarie
organisationen blir större än vad som
kan bli erforderligt i framtiden.

Utskottet har åberopat målantalet i
vissa andra inte närmare angivna domstolar.
Jag vill då framhålla att man
i domstolarna, och även i justitiedepartementet,
är väl medveten om att
antalet mål inte är något tillförlitligt
mått på arbetsbördan, eftersom målens
beskaffenhet är mycket varierande.
Man tar i stället i hovrätterna och i
departementet hänsyn till olika relevanta
omständigheter, och detta bedömande
har här lett till att för närvarande
tre domare anses erforderliga.
Jag kan själv vitsorda att detta i förvarande
fall inte beror på någon sämre
arbetsförmåga hos de nu tjänstgörande
domarna eller andra sådana speciella
skäl. Den redovisade arbetsbördan är
också enligt min erfarenhet ungefär normal
för tre domare. Att det finns en
eller annan domstol som på grund av
särskilt stor tillströmning av enkla mål
kan avverka flera mål saknar betydelse
i detta avseende.

Jag kan ha viss förståelse för att man,
när det är fråga om inrättande av nya
ordinarie tjänster bedömer statistiska
uppgifter och utvecklingstrender i någon
mån restriktivt. Men i förevarande
fall är det fråga om minskning av nu
befintliga ordinarie tjänster. Kungl.
Maj :ts förslag ger i detta fall en helt
överdriven föreställning om de. rationaliseringsmöjligheter
som föreligger i
samband med en domkretsreglering av
detta slag. Motionens ståndpunkt, som
också den innebär en minskning av an -

Ang. domartjänster m. m. i Kalmar län

talet ordinarie domartjänster från fyra
till tre, är betydligt mera realistisk.

Med den motiveringen ber jag, herr
talman, att, därest reservationen inte
bifalles, få yrka bifall till motionen I:
1032.

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag skall be att få ge
en bakgrund till propositionen och redovisa
de skäl som har föranlett förslagen.
Jag beklagar om det på vissa
punkter kan bli något detaljerade geografiska
uppgifter om Kalmar län, som
kanske inte alla utanför länet är så väl
förtrogna med, men jag tror det är nödvändigt
för att man skall få en bild av
vad som ligger bakom propositionen.

Under år 1968 bar Kungl. Maj:t fattat
beslut i ett stort antal fall om sammanläggning
av kommuner eller delar av
kommuner till större kommuner i enlighet
med de planer som har fastställts
för indelning i kommunblock. Ett antal
av dessa sammanläggningar berör också
den judiciella indelningen. Detta gäller
när kommuner eller kommundelar
som läggs samman tillhör olika underrätters
domkretsar. Den gällande lagstiftningen
utgår nämligen ifrån att en
kommun inte kan delas på olika domkretsar.

I Kalmar län måste tre av de kommunsammanläggningar
som sker den 1
januari 1969 samtidigt föranleda ändringar
i den judiciella indelningen. Algutsboda
kommun i Kronobergs län förs
till Kalmar län och förenas med Emmaboda
kommun i Södra Möre domsaga.
Hälleberga kommun, också i Kronobergs
län, förs till Kalmar län och förenas
med Nybro stad i Södra Möre domsaga.
Med Nybro stad förenas också
Alsterbro kommun, som ligger i Norra
Möre och Stranda domsaga. Vidare förenas
de i Hultsfreds kommunblock ingående
kommunerna Hultsfred, Lönneberga
och Målilla. Hultsfred och Lönneberga
tillhör Sevede och Tunaläns dom -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. domartjänster m. m. i Kalmar län

saga. Målilla tillhör Oskarshamns domsaga.

I Kalmar län finns för närvarande sju
underrätter, nämligen rådhusrätten i
Kalmar och sex domsagor: Tjusts domsaga,
som har kansli i Västervik, Sevede
och Tunaläns domsaga i Vimmerby,
Oskarshamns domsaga i Oskarshamn,
Norra Möre och Stranda
domsaga i Kalmar, Södra Möre domsaga
i Kalmar och slutligen Ölands domsaga
i Borgholm. I Tjusts domsaga och
i Oskarshamns domsaga finns det två
ordinarie domartjänster. I Södra Möre
domsaga finns det en ordinarie domartjänst
och en tjänst för tingssekreterare.
De tre övriga domsagorna — alltså Sevede
och Tunalän, Norra Möre och
Stranda samt Ölands domsagor — är rena
ensamdomardomsagor.

Vid övervägande av de ändringar som
måste beslutas i fråga om den judiciella
indelningen i Kalmar län redan från
och med den 1 januari 1969 var att beakta
att domstolskommittén 1967 hade
föreslagit i sitt betänkande, »Ny domkretsindelning
för underrätterna», att i
Kalmar län skall finnas tre underrätter,
nämligen en för södra delen av länet
och för Öland med säte i Kalmar, en för
mellersta delen av länet med säte i Oskarshamn
och en för norra delen av
länet med säte i Västervik. Vidare var
att beakta att Göta hovrätt efter närmare
utredningar hade föreslagit att man
den 1 januari 1969 skulle bilda de av
domstolskommittén föreslagna underrätterna
i Västervik och Oskarshamn,
medan man i Kalmar skulle ha kvar
rådshusrätten för Kalmar stad och dessutom
en domsaga för Öland och för
södra delen av länet utom Kalmar stad.
Det var också att beakta att häradshövdingtjänsten
i Sevede och Tunaläns
domsaga i Vimmerby endast uppehålls
med vikarie och att häradshövdingtjänsten
i Ölands domsaga blir ledig
den 1 mars 1969, då häradshövdingen
i domsagan pensioneras. Enligt sedan
lång tid gällande praxis återbesätts ej
häradshövdingtjänsten i s. k. ensamdo -

mardomsagor. Dessa domsagor avvecklas
successivt, eftersom de med hänsyn
till olika effektivitetsskäl anses vara för
små för att bestå. Denna ordning medför
i och för sig den beklagliga konsekvensen,
att alltfler chefsdomartjänster
uppehålls av vikarier. Detta är ej
tillfredsställande, eftersom just domartjänster
anses böra vara ordinarie för
att säkra domarnas oberoende ställning.
För närvarande är inte mindre än ett
tjugotal chefsdomartjänster i underrätter
vakanta.

I denna situation måste övervägas huruvida
domkretsindelningen kunde ändras
utan att föregripa riksdagens ställningstagande
till den kommande propositionen
om bl. a. ny domkretsindelning
för underrätterna. I denna fråga har
förslag nyligen remitterats till lagrådet,
och som redan har nämnts är proposition
i ämnet att vänta till 1969 års riksdag.

Under en följd av år har fattats beslut
som inneburit att domsagor med
endast en ordinarie domare upphört.
Jag vill bara erinra om att en liknande
mera omfattande domkretsindelning ägde
rum så nyligen som den 1 januari
1967. Då sammanlades tre domsagor
med endast en ordinarie domare i kristianstadsområdet
med rådhusrätten i
Kristianstad i samband med att de i
Kristianstads kommunblock ingående
kommunerna förenades. Vidare sammanlades
vid samma tidpunkt Färs
domsaga med kansli i Sjöbo, som också
var en ensamdomardomsaga, med den
domsaga som har kansli i Ystad. Precis
som med nu förevarande proposition
förelädes riksdagen frågan om vissa nya
domartjänster i anledning av de nu
nämnda sammanläggningarna. Riksdagen
hade då ingen erinran att göra.

I fråga om Kalmar län förelåg en del
speciella omständigheter. Om man inte
skulle ha tagit slutlig ställning till frågan
om domkretsindelningen i norra delen
av länet hade det kanske varit naturligt
att förordna att en i Hultsfredsblocket
ingående kommunen Målilla

Onsdagen den 11 december 1988 fm.

Nr 44

skulle föras från Oskarshamns domsaga
till Sevede och Tunaläns domsaga den
1 januari 19C9. Skulle man senare följa
domstolskommitténs förslag till domkretsindelning,
skulle man kanske bara
något år senare återföra det nu i Hultsfred
ingående Målilla till Oskarshamns
domsaga. Detta skulle i och för sig
vara olämpligt och talade för att man
skulle försöka finna en slutlig lösning
redan till den 1 januari 1969.

En ytterligare omständighet att beakta
var att Borgholms stad, som den 1
januari 1969 går samman med andra
kommuner, uttalat önskemål om att få
ta i anspråk Ölands domsagas kanslilokaler,
om domsagan ej skulle bestå i
framtiden. Om staden fick övertaga dessa
lokaler skulle stadens lokalproblem
kunna lösas inför sammanläggningen.

Möjligheterna att ta hand om den biträdespersonal
som tjänstgör i de olika
domsagorna måste också beaktas. Här
förelåg i en del domsagor vissa vakanser.
En samlad lösning för hela länet
den 1 januari 1969 skulle ge möjlighet
att ta hand om samtliga biträden inom
den nya organisationen. En partiell lösning
skulle kunna leda till att man måste
nyanställa biträdespersonal som i ett
senare läge kanske måste friställas för
att ge plats åt personal med längre anställningstid.
Genom den samlade lösning
som nu har beslutats har man lyckats
ta hand om all fast anställd biträdespersonal
från Norra Möre och Stranda
domsaga i Kalmar vid den nya domstolen
i Kalmar. En dellösning här hade
med säkerhet inneburit att många av
dessa biträden hade måst flytta till Oskarshamn.

Vid övervägande av de omständigheter
som jag här har redogjort för har
förhållandena bedömts så att i enlighet
med rådande praxis, som jag också
har givit exempel på, de tre rena ensamdomardomsagorna
borde dras in
den 1 januari 1969. Ingenting talade
för att riksdagens kommande ställningstagande
till princippropositionen om
domkretsindelningcn borde avvaktas,

Ang. domartjänster m. m. i Kalmar län
eftersom man endast följde rådande
praxis.

Reservanterna i utskottet har begärt
att riksdagen skall ge till känna för
Kungl. Maj :t att riksdagen förutsätter
att Kungl. Maj :t uppskjuter ikraftträdandet
av beslutet om ändrad judiciell indelning
i Kalmar län till en tidpunkt då
riksdagen har prövat principfrågorna.
Reservanterna synes inte vilja göra gällande
—• det ber jag att få understryka
-— att Kungl. Maj:t har fattat ett i sak
oriktigt avgörande genom att besluta,
att tre domsagor skall upphöra i Kalmar
län.

Ett återtagande av Kungl. Maj:ts beslut
skulle få mycket olämpliga konsekvenser
för verksamheten vid en del
av de berörda domstolarna. I fråga om
Sevede och Tunaläns domsaga gäller att
den tillförordnade häradshövding, som
nu tjänstgör där, har fått tjänst på annan
ort. De mest kvalificerade biträdena
har fått annan anställning. I fråga
om Norra Möre och Stranda domsaga
gäller att en del av kansliet skall övertas
av annan hyresgäst den 1 januari
och resten av kansliet den 1 mars 1969.
I Ölands domsaga kommer den nuvarande
häradshövdingen i praktiken att
lämna sin tjänst i början av januari
1969. En tingsnotarie har fått anställning
på annan ort. Hela biträdespersonalen
har fått annan anställning liksom
vaktmästaren. Möjligen kan ett biträde
stanna kvar. Hela kansliet är uthyrt
till Borgholms stad. Dessa omständigheter
sammantaget gör att det till
men för rättskipningen skulle uppkomma
avsevärda svårigheter att driva dessa
tre underrätter även efter den 1 januari
1969.

Låt mig därefter bara i korthet beröra
herr Alexandersons anförande i
anledning av den motion som han och
herr Ernulf har väckt.

Departementschefen har i propositionen
sagt att han inte kan finna att
arbetsbördan i Västerviks domsaga blir
så stor att det behövs en ytterligare
tingsdomartjänst.'' Det är givetvis myc -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. domartjänster m. m. i Kalmar län

ket svårt att göra en säker bedömning.
Man kan anföra skäl för och emot,
men om arbetsbördan till äventyrs skulle
bli större än beräknat så finns, med
den ståndpunkt som departementschefen
här har intagit, den möjligheten att
hovrätten kan ställa extra domarpersonal
till förfogande. På dessa skäl anser
jag att det inte bör finnas något behov
att i dagens läge gå på herr Alexandersons
linje.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman! Som jag framhöll i mitt
föregående anförande, motsätter vi oss
inte smärre regleringar av olika domsagor,
men så genomgripande förändringar
som det här är fråga om och
som avses bygga på principer som riksdagen
kommer att ta ställning till nästa
år anser vi det vara fel att så att säga
beta av i förväg genom att nu göra en
indelning som riksdagen alltså inte får
uttala sig om i princip.

Statsrådet sade att det hade gjorts
lika stora indelningsändringar för bara
några år sedan beträffande Kristianstad
med omgivning och beträffande
Ystad med omgivning. Det beslöts före
1967, och det var inte i det läget där vi
befinner oss just nu, nämligen då framläggandet
av en proposition, som skall
innehålla nya principer för domkretsindelningen,
är nära förestående.

Skall det vara någon verklig mening
med riksdagens ställningstagande i den
här frågan, tycker jag att man skulle
ha avvaktat med avgörandet. Det är
dock bara fråga om ett halvår, och de
personella förhållanden, som synbarligen
har vägt mycket tungt när regeringen
fattade beslut i frågan, kan inte
vara av den arten att man inte skulle
kunna uppskjuta ställningstagandet ett
halvt år.

Herr SVANSTRÖM (ep) kort genmäle:
Herr talman! Jag kan förstå att de
ledamöter som lyssnar till den här de -

batten och som inte känner till alla
namn och orter i Kalmar län har funnit
statsrådet Geijers redogörelse synnerligen
intressant, inte minst ur geografikunskapssynpunkt.
Jag vill tillägga
att såvitt jag kan förstå är det en till
alla delar korrekt redogörelse för förhållandena
som statsrådet har lämnat.
Jag vill tacka för att även första kammaren
fått del av den redogörelsen, liksom
tidigare andra kammaren.

Däremot, herr talman, vill jag upprepa
vad jag förut sagt och även herr
Kaijser nu framhållit, att när de av
statsrådet åberopade förändringarna i
Kristianstads län den 1 januari 1967
genomfördes kände man inte till att
riksdagen snart skulle få principiellt
behandla domkretsarnas organisation.
Därför var det rimligt att riksdagen på
hösten 1966 inte hade några invändningar
att göra. Statsrådet nämnde också
att ändringar fram och tillbaka kunnat
bli nödvändiga. Sådana ändringar
kan självklart inträffa — till exempel
beträffande Målilla i Kalmar län — men
enligt min mening får man ta sådana
olägenheter hellre än att göra, som vi
bedömer det, en för tidig behandling
av en fråga som riksdagen har möjlighet
att ta principiell ställning till.

Att biträdespersonalen sökt sig andra
tjänster — liksom att domartjänster är
vakanta — kan ha sin naturliga förklaring
i att dessa förändringar aviserades
redan tidigt på våren 1968. Självklart
fick personalen en vink om det lämpliga
i att söka sig andra tjänster. Det är
ingenting ont att säga om detta.

Vad sedan beträffar lokalerna i Borgholms
stad så är det ganska självklart
att staden var ute efter dessa kanslilokaler
som man antog skulle bli lediga.
Men jag har i dag gjort mig underrättad
om att någon form av avtal inte föreligger.

Ja, herr talman, jag finner att statsrådet
inte anfört några sakskäl utan huvudsakligen
rört sig med personal- och
lämplighetsfrågor.

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det var ett par punkter
i statsrådet Geijers anförande som gav
mig anledning att på nytt ta till orda.

Han talade om den praxis, som skulle
ha gällt under senare år, att inte återbesätta
tjänster i endomardomsagor. De
beslut om sådana regleringar, som fattats
under senare år, har väl i själva
verket inneburit en tillämpning av nya
principer och i viss mån föregripit den
allmänna prövning som man har önskat
och som kommer till stånd nästa
år. Visserligen råder tämligen allmän
enighet om att man efter den kommande
reformen inte skall ha kvar domsagor
som bara sysselsätter en ordinarie
domare, men det hindrar inte att
reformen på den punkten ändå kommer
att i viss mån bestämmas av om
det blir större eller mindre domsagor;
och därvidlag innebär alltid en genomförd
reglering ett visst föregripande av
de kommande principerna.

På tal om min motion sade herr statsrådet,
att man kommer att ställa extra
arbetskraft till förfogande om arbetsbelastningen
blir större än beräknat. Men
det är ju inte detta som är situationen,
utan om arbetsbelastningen blir den beräknade
måste ytterligare en domarkraft
ställas till domsagans förfogande.
Då blir det proportionen två ordinarie
och två extra domare, och det är den
principiella situationen som jag i detta
avseende har vänt mig emot.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Efter statsrådet Geijers
utförliga redovisning i detta ärende
kunde jag inskränka mig till att yrka bifall
till utskottets hemställan. Jag vill
dock göra ett litet påpekande till talesmännen
för reservationen.

Reservanterna håller envist fast vid
att personalfrågan skulle vara enda orsaken
till förslaget i propositionen. De
vill inte godta resonemanget om att de
av kommunerna enhälligt beslutade

Ang. domartjänster m. m. i Kalmar län

kommunsammanslagningarna har haft
någon betydelse i detta sammanhang.
Kommunsammanslagningarna har väl
ändå varit huvudorsaken till förslaget.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande punkten 1
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 197 punkten
1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. domartjänster m. m. i Kalmar län
funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej —- 68.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls därpå
utskottets hemställan i punkten 2.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
punkten 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionen I: 1032; och förklarade herr
förste vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 197 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionen I: 1032.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej — 47.

Därjämte hade 9 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

186, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 187, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 188, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
jämte motioner;

nr 189, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 190, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 191, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 192, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde; och
nr 193, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser staten för statens
allmänna fastighetsfond,

varvid utlåtandena nr 186—191 och
193 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Om viss ersättning till arrendatorer i

anledning av utvidgning av Prästtomta

skjutfält

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 194, i anledning av motioner
om viss ersättning till arrendatorer i
anledning av utvidgning av Prästtomta
skjutfält.

I de likalydande motionerna 1:306,
av herr Eskilsson m. fl., och II: 386,
av lierr Gomér m. fl., hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta, att ersättning
av statsmedel skulle utgå till de arrendatorer,
som vid utvidgningen av Prästtomta
skjutfält tvingats att frånträda
sina arrenden, för av dem erlagd statlig
och kommunal inkomstskatt i vad
densamma belöpte på avtalad anpassnings-
och omställningsersättning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:306 och 11:386.

Reservation hade avgivits av herrar
Ivar Johansson (ep), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Mattsson (ep) och Antonsson
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionerna 1:306 och 11:386
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört.

Reservanterna hade bland annat ansett,
att förevarande fråga vore av den
art, att den i första hand borde prövas
av Kungl. Maj :t. Reservanterna ansåge
därför, att det borde ankomma på
Kungl. Maj:t att efter undersökning av
föreliggande omständigheter vidtaga de
åtgärder som funnes påkallade.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! År 1959 beslöt riksdagen
om en utökning av Prästtomta
skjutfält i Östergötland för att bl. a. få
ett tillräckligt stort skjut- och övningsfält
för infanteriskjutskolan och övriga
förband i Linköping. Utökningen om -

fattade ungefär 5 200 hektar, varav hälften
var mark i enskild ägo och hälften
ingick i Gullbergs kronopark. Ungefär
75 jordbruk med 250 bosatta personer
berördes av utökningen, och samtliga
måste förflyttas från det utvidgade
skjutfältet. Av de 75 jordbruken ägdes
och brukades ungefär hälften av enskilda
jordbrukare, medan den andra hälften
brukades av arrendatorer.

Riksdagsbeslutet 1959 skedde under
mycket starkt motstånd både lokalt från
Östergötland och från annat håll. Man
framhöll de svårigheter som skulle uppstå
framför allt för arrendatorerna när
de tvingades att bryta upp och flytta
från gårdar, där deras familjer i många
fall hade bott i flera generationer.

För att lösa de uppkommande problemen
tillsatte försvarsministern en
särskild kommitté, den s. k. skjutfältsdelegationen,
som skulle göra värderingar
och träffa överenskommelser om
ersättningar m. m. både till markägarna
och arrendatorerna. Det var underförstått,
att skjutfältsdelegationen skulle
handla med generositet när det gällde
ersättningsfrågorna.

Under ett par års utredningsarbete
träffade delegationen sedan avtal om
ersättningar i samband med skjutfältets
utvidgning. För jordägarna bestämdes
en köpeskilling, som inkluderade all ersättning
till dem i samband med avflyttningen,
således även ersättning för
de olägenheter som själva tvångsförsäljningen
kunde innebära. För arrendatorerna
delades däremot ersättningen upp
på flyttningsersättning, ersättning för
inventarier och en särskild s. k. omställningsersättning,
dvs. ersättning för
de svårigheter som uppstod i samband
med avflvttningen.

I samtliga fall intogs en bestämmelse
i de upprättade avtalen om att detta
skulle »anses ha träffats under sådana
förhållanden, som avses i kommunalskattelagens
35 § 4 mom.». I detta lagrum
stadgas att skatteplikt icke föreligger
när fast eller lös egendom avyttras
genom tvångsförsäljning.

För jordägarna har denna klausul

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Om viss ersättning till arrendatorer i anledning av utvidgning av Prasttomta

skjutfält

medfört att hela köpeskillingen vid försäljningen
av fastigheterna, även eventuell
kompensation för tvångsförsäljningen,
blivit skattefri.

Även arrendatorerna utgick ifrån att
omställningsersättningen skulle vara
skattefri, liksom ersättningen för försålda
inventarier. De lokala taxeringsnämnderna
upptog emellertid omställningsersättningen
till beskattning, vilket
överklagades hos länsprövningsnämnden.
Prövningsnämnden hävdade
därvid, såsom bl. a. framgår av dess remissvar
till statsutskottet, att omställningsersättningen
inte kunde anses vara
skattepliktig inkomst av jordbruksfastighet.
Denna principiella inställning har
länsprövningsnämnden även vidhållit
i fortsättningen. Kammarrätten och regeringsrätten
ändrade emellertid taxeringen,
så att hälften av omställningsersättningen
blev föremål för beskattning.

Sammanlagt uppgick omställningsersättningarna
för samtliga arrendatorer
till omkring 800 000 kronor, och den
erlagda skatten har av prövningsnämnden
beräknats till 142 000 kronor.

För arrendatorerna har det framstått
som en orättvisa att ersättningen till
dem behandlats på annat sätt än ersättningen
till jordägarna. Vid riksdagens
början väcktes därför motioner i
båda kamrarna, undertecknade av flertalet
riksdagsmän från Östergötland, i
vilka hemställdes om ersättning av statsmedel
till arrendatorerna för den erlagda
skatten. Statsutskottet avstyrker motionerna,
men till utlåtandet är fogad en
reservation av herr Ivar Johansson m. fl.
Reservanterna anser, att vissa billighetsskäl
talar för att arrendatorerna tillerkännes
ersättning av statsmedel för
den minskning av de avtalade ersättningarna
som blivit en följd av beskattningen.
Eftersom det gäller mycket
komplicerade problem anser reservanterna
att frågan i första hand bör prövas
av Kungl. Maj:t och att det bör ankomma
på Kungl. Maj:t att efter under -

sökning vidta de åtgärder som må finnas
påkallade.

Även om detta förslag avviker från
motionernas kläm öppnas dock därigenom
en möjlighet att få frågan prövad
ännu en gång, och jag anhåller därför,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Skattefrågan i detta fall
hade uppenbart en undanskymd roll i
förhandlingarna mellan jordägare, arrendatorer
och staten. Det var en förhandling
som skulle ske och som jag
också anser skedde i en generös anda
gentemot dem, som fick avträda mark
för att Prästtomta skjutfält skulle kunna
utvidgas. Det som kom att bli skillnader
i fråga om beskattning av ersättningarna
blev slutligen beroende på
ägarförhållanden.

I nära tidsmässig kontakt med detta
problem övertygades jag om, vid en utförlig
utredning, som föregick ställningstagandet
i skattemålet i första instans,
att skattefrihet borde gälla för
dessa ersättningar oavsett om det var
självägande jordbrukare eller arrendatorer
som uppbar dem. Den inställningen
intog också, som herr Eskilsson
har framhållit, prövningsnämnden i sitt
beslut i vilket jag deltog. För min del
föreligger inte någon sådan omständighet,
att jag finner anledning att sedan
dess inta en annan ståndpunkt till frågan,
och jag kan därför inte vara med
om att rösta för utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Många i denna kammare
har livliga minnen av denna frågas
upprinnelse. Det var ju en livlig
debatt i kammaren för nio år sedan, innan
en utvidgning av Prästtomta skjutfält
i Östergötland beslutades. Oavsett
var vi stod i debatten då har vi känt
en viss tillfredsställelse över att proble -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Om viss ersättning till arrendatorer i anledning av utvidgning av Prästtomta

skjutfält

men i sammanhanget har kunnat lösas
så bra som skett.

Gårdsägarna sålde sina gårdar till staten
för mellan parterna överenskommet
pris, vari fick anses utgå ersättning för
genom bortflyttning uppkommen skada.
Kronoarrendatorerna, som var formellt
rättslösa genom att i deras arrendekontrakt
fanns klausuler om kronans rätt
till marken om den behövdes för annat
ändamål, kompenserades även de och
garderades mot betungande skattekonsekvenser
genom överenskommelse om
på flera år utslagen utbetalning av den
av parterna överenskomna omställningsersättningen.
Halva omställningsersättningen
har dessutom, som här har
framhållits, i prövningsinstans undantagits
från beskattning.

Till årets riksdag har motionärer
hemställt att ersättning för erlagd statsoch
kommunalskatt skall utgå till ifrågavarande
arrendatorer.

Av remissmyndigheterna är det bara
länsstyrelsen i Östergötlands län som
yttrat sig tillstyrkande. Riksskattenämnden
anser att praxis har följts och
avstyrker bifall till motionerna.

Utskottet, som har full förståelse för
de problem och svårigheter som kan
uppstå i en situation som den som varit
för handen, anser inte att arrendatorerna
blivit vanlottade och anser sig vidare
inte, bl. a. av prejudikatbildningsskäl,
kunna tillstyrka bifall till motionsyrkandet.

Så långt går inte heller reservanterna.
De anser att vissa billighetsskäl talar
för att arrendatorerna bör få ersättning
för erlagd skatt men tvekar tydligen
att biträda förslag om detta. Som
en genväg ut ur problemkomplexet tänker
sig reservanterna att Kungl. Maj :t
skall få undersöka föreliggande omständigheter
och vidta de åtgärder som
må befinnas påkallade.

Det är inget fel att ta genvägar, om
man kan finna bra sådana, men här har
reservanterna kommit in på en mycket
farlig genväg. Det är svenska folket som

har att sig självt beskatta genom sina
valda ombud. Dessa bör då inte sända
tillbaka skatteärenden till Kungl. Maj:t
för korrigering. Skall det ske korrigeringar
av beskattningen, skall riksdagen
göra korrigeringarna själv.

Utskottet anser det i föreliggande fall
inte motiverat med en på politisk väg
gjord korrigering.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte gå in i
någon lång polemik med statsutskottets
talesman.

Jag ber bara att få notera till protokollet,
att även herr Gustavsson medger
att jordägarna och arrendatorerna har
behandlats på olika sätt vid beskattningen
av de ersättningar de har fått.
Om jag inte hörde fel nämnde nämligen
herr Gustavsson att i den köpeskilling
som jordägarna fick vid försäljning
av sina fastigheter ingick en
ersättning för den genom bortflyttningen
uppkomna skadan. Det var alltså en
motsvarighet till den omställningsersättning
som arrendatorerna fick för de
olägenheter det innebar för dem, utöver
själva försäljningen av inventarier
och flyttningskostnader, att behöva
lämna sina arrenden. Det är denna olikhet
vid behandling av ersättningsfrågorna
som känts som en orättvisa för
arrendatorerna och som föranlett att
man från deras sida ville få en rättelse
till stånd.

Visserligen kommer man in på skattefrågor
och principer, som är svåra att
bedöma. Den omständigheten att regeringsrätten
har medgivit skattefrihet
för halva omställningsersättningen innebär
emellertid att man lämnat det
principiella planet och mera gått över
till skälighetsprövning. Man kunde ha
medgivit skattefrihet för tre fjärdedelar,
och man borde enligt vår mening

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Om viss ersättning till arrendatorer i anledning av utvidgning av Prästtomta
skjutfält

ha medgivit skattefrihet för hela om- Herr ESKILSSON (h):
ställningsersättningen. Herr talman! Det är jag inte, men

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall samma möjlighet står ju öppen för rikstill
reservationen. dagen även i ett annat fall.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Det är helt klart att två
olika bedömningar gjorts. När det gäller
gärdsägarna har det varit fråga om
en överlåtelse av egendom. Där har
skattefrågorna reglerats genom gällande
lag. För de andra gällde det en gottgörelse
på ett annat plan.

Men det säger väl ingenting om skälighetsfrågan.
Skall man se det som vederfarits
arrendatorerna som en orättvisa,
blir det väl, som riksskattenämnden
framhåller, bara en överflyttning
av orättvisan på ett nytt plan. Det blir
orättvisor mellan arrendatorerna i detta
fall och andra arrendatorer, som
mycket väl kan komma i samma situation.

Riksskattenämnden, som väl är den
mest auktoritativa myndighet vi kan
stödja oss på i det här fallet, anser att
ett mycket betänkligt prejudikat skulle
skapas, om man gick med på några nya
principer här när det gäller skatteåterbäring.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Det har dock rått en alldeles
särskild situation i detta fall. Vederbörande
arrendatorer fick lämna
sina jordbruk på grund av ett riksdagsbeslut
som de inte kunde påverka. Detta
alldeles speciella skäl borde riksdagen
ha kunnat ta hänsyn till vid bedömningen
av ersättningsfrågan.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Är herr Eskilsson så
övertygad om att detta är sista gången
riksdagen får fatta ett beslut i fall som
detta?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes,
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 194, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej —41.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang. riktlinjer för det frivilliga skolväsendet Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 195, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för det frivilliga skolväsendet jämte
motioner.

I propositionen nr 140 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokoll över utbildningsärenden
för den 28 juni 1968, föreslagit
riksdagen att godkänna de riktlinjer
för det frivilliga skolväsendet som
förordats i statsrådsprotokollet.

På grundval av betänkanden från
yrkesutbildningsberedningcn och från
skogsbrukets yrkesutbildningskommitté
hade i propositionen framlagts principförslag
dels om sammanförande av
skolorna på det gymnasiala stadiet till
en skolform, dels om utformningen av
den framtida yrkesutbildningen.

Nuvarande tre skolformer fackskola,
gymnasium och yrkesskola hade den
1 juli 1971 föreslagits bliva sammanförda
till en skolform, vars namn icke
nu fixerades. Såsom arbetsnamn under
beredningsarbetet hade använts ordet
»mellanskolan» och denna benämning
användes av praktiska skäl också i
propositionen. Den nya mellanskolan
skulle organisatoriskt utgöra en skolform,
vilket bland annat innebure, att
lärare anställdes vid mellanskolan i
kommunen med placering vid viss
skolenhet.

För den utbildning, som motsvarade
nuvarande gymnasium och fackskola,
föresloges i propositionen inga ändringar
i läroplanerna. Däremot hade i
huvudsaklig anslutning till yrkesutbildningsberedningens
förslag förordats en
omläggning av utbildningen inom den
del av mellanskolan som svarade mot
nuvarande yrkesskola. Detta innebure
bland annat, att yrkesutbildningslinjerna
finge en bred inriktning och organiserades
enligt den s. k. blockprincipen.
Den inledande utbildningen inom
varje linje skulle sålunda bliva ge -

mensam för ett flertal utbildningsvägar,
vilka successivt differentierades
och ledde fram till mer specifika utbildningsmål.
Yrkesutbildningen bleve
i regel 2-årig. Vissa modifikationer i
yrkesutbildningsberedningens förslag
hade förordats bland annat rörande
det maskin- och eltekniska blocket och
utbildningen inom vård- och konsumtionsområdet.
I de föreslagna timplanerna
för yrkesutbildning på olika linjer
inrymdes obligatoriskt allmänna
ämnen med valmöjligheter för eleven.
Härjämte lämnades utrymme för fritt
tillval, som naturligt skulle anknyta till
studieprogrammet i övrigt. Införandet
av de nya läroplanerna för yrkesutbildningslinjerna
beräknades komma
att utsträckas över en längre tidsperiod.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

998, av fru Hamrm-Thorell m. fl., och
II: 1262, av fröken Wetterström m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att två skilda utbildningar för
storhushållspersonal skulle inrättas,
nämligen en utbildning inom konsumtionsteknisk
linje avpassad för institutionsstorliushållet
och en utbildning
inom livsmedelsteknisk linje avpassad
för industrins behov,

dels de likalydande motionerna 1:

999, av herr Sörlin m. fl., och II: 1261,
av herr Enskog m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte uttala, att behovet
av delvis avvikande organisatoriska
lösningar inom vårdutbildningens område
borde beaktas i den vidare planläggningen
för det frivilliga skolväsendet,

dels de likalydande motionerna I:
1002, av herr Thorsten Larsson m. fl.,
och II: 1269, av herr Källstad m. fl.,
vari yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t

I. anhålla om utredning och förslag
beträffande frågan om yrkesutbildning
i form av färdigutbildning under ett

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fin.

Ang. riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

tredje läsår enligt i motionerna anförda
riktlinjer,

II. anhålla om att lokalprogram för
den integrerade gymnasieskolan så
snart som möjligt ställdes till huvudmännens
förfogande,

III. uttala, att vid utarbetandet av
yrkesutbildningens kursplaner möjligheten
för arbetslivets och näringslivets
företrädare att få komma till skolan på
i motionerna anförda grunder borde
beaktas,

IV. uttala, att minimiantalet elever i
tillvalsgrupp efter länsskolnämndens
prövning borde fastställas till lägst fem,

V. uttala, att namnet på den integrerade
skolan borde vara gymnasieskolan,

dels de likalydande motionerna I:
1003, av herr Lidgard, och II: 1270, av
herr Nordstrandh m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen som sin mening
skulle uttala, att den nya integrerade
skolan på gymnasial nivå borde kallas
gymnasium,

dels motionen I: 1004, av herrar Nyman
och Wallmark, vari hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte uttala,

att yrkesskolans integrering i »mellanskolan»
endast kunde godtagas under
förutsättning att frågan om kostnaderna
för färdigutbildningen inom
näringslivet bleve lösta på ett för företagen
tillfredsställande sätt,

att näringslivets instruktörer och yrkeslärare
genom de pedagogiska instituten
borde beredas tillfälle till grundoch
färdigutbildning i för dem anpassade
kurser med anledning av näringslivets
ansvar för färdigutbildningen,

att förutsättningarna för samhällets
ekonomiska bidrag till branschorganisationernas
yrkeskonsulenter borde utredas,

att förutsättningarna för ökad pedagogisk
forskning och utvecklingsarbete
inom yrkesutbildning, färdigutbildning
och omskolningsverksamhet snarast
borde utredas,

dels de likalydande motionerna I:
1009, av herr Holmberg m. fl., och II:
1275, av herr Bohman m. fl., vari yrkats,
dels att riksdagen skulle anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte tillsätta en parlamentarisk
utredning med uppgift att
göra en sammanfattande utredning om
det frivilliga skolväsendets inre struktur
med beaktande av vad i motionerna
anförts och dels att riksdagen vid
behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 140 såsom riktlinjer för fortsatt
arbete skulle uttala,

a) att det gymnasiala skolväsendet
borde dimensioneras så att ingen uteslötes
från utbildning,

b) att yrkesvägledning och studierådgivning
borde förstärkas i syfte att
principen om det fria valet kunde upprätthållas,

c) att s. k. färdigutbildning — oavsett
var den ägde rum — vore en samhällelig
angelägenhet och

d) att det ankomme på skolöverstyrelsen
att följa utvecklingen beträffande
s. k. fritt tillval,

dels ock motionen 11:1276, av fru
Ryding m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1. beträffande utbildningen av storhushållspersonal,
med avslag å motionerna
I: 998 och II: 1262 godkänna vad
i statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 28 juni 1968 härvidlag
förordats,

2. beträffande yrkesvägledning och
studierådgivning, med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och i anledning av motionerna
I: 1009 och II: 1275, såvitt nu
vore i fråga, godkänna vad i statsrådsprotokollet
härvidlag förordats,

3. i övrigt godkänna de riktlinjer för
det frivilliga skolväsendet som förordats
i statsrådsprotokollet,

4. med bifall till motionerna 1:999
och II: 1261 besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t uttala, att behovet av delvis
avvikande organisatoriska lösning -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang. riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

ar inom vårdutbildningens område borde
beaktas i den vidare planläggningen
för det frivilliga skolväsendet,

5. i anledning av motionerna I: 1002
och 11:1269 samt 1:1003 och 11:1270,
förstnämnda båda motioner såvitt nu
vore i fråga, giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört om
namnet på den integrerade skolan på
gymnasiestadiet,

6. avslå motionerna I: 1002 och II:
1269 i vad de avsåge utredning om
färdigutbildning under ett tredje läsår,

7. avslå motionerna 1:1002 och II:
1269 i vad de avsåge minimiantalet
elever i tillvalsgrupp,

8. avslå motionerna 1:1002 och II:
1269 i vad de avsåge orientering i skolorna
om arbetslivs- och näringslivsfrågor
genom representanter för företag
m. m.,

9. avslå motionerna I: 1002 och II:
1269 i vad de avsåge lokalprogram,

10. i anledning av motionerna I:
1004 samt 1:1009 och 11:1275, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
giva Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört om samhällets
ansvar för färdigutbildningen,

11. avslå motionen 1:1004 i vad den
avsåge näringslivets instruktörer och
3''rkeslärare samt branschorganisationernas
yrkeskonsulter,

12. avslå motionen I: 1004 i vad den
avsåge utredning om förutsättningarna
för ökad pedagogisk forskning,

13. i anledning av motionerna I:
1009 och II: 1275, i vad de avsåge en
parlamentarisk utredning om det frivilliga
skolväsendets struktur, giva
Kung], Maj:t till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört,

14. avslå motionerna 1:1009 och II:
1275 i vad de avsåge dimensioneringen
av det gymnasiala skolväsendet,

15. avslå motionerna 1:1009 och II:
1275 i vad de avsåge utvecklingen beträffande
s. k. fritt tillval,

16. avslå motionen II: 1276 om beaktande
av vissa synpunkter i det fort 5

Första kammarens protokoll 1968. Nr 44

satta arbetet med riktlinjer för det frivilliga
skolväsendet.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Jag vet av lång erfarenhet
att det inte är populärt att stiga
upp och säga någonting i en fråga som
ett utskott har avgivit ett enhälligt utlåtande
om. Men det finns ändå vissa
särskilda anledningar att göra det i det
här fallet.

Om det inte föreligger någon reservation
inbillar man sig lätt att det inte
gäller någon viktig fråga; att det är ett
föga betydelsefullt ärende som liksom
har gått rakt igenom behandlingen i utskottet.
En sådan uppfattning är i detta
fall en villfarelse. Utlåtandet och den
proposition som ligger till grund för
detta gäller en mycket betydelefull
fråga, nämligen så att säga slutstenen i
våra skolreformer.

Hur pass viktigt detta är kanske
framgår om man läser i utskottets utlåtande
där propositionen citeras. Där
heter det: »På grundval av betänkanden
från yrkesutbildningsberedningen
och från skogsbrukets yrkesutbildningskommitté
läggs i propositionen fram
principförslag dels om sammanförande
av skolorna på det gymnasiala stadiet
till en skolform, dels om utformningen
av den framtida yrkesutbildningen.»

Häri ingår alltså två stora frågor,
nämligen dels att man kommer fram till
en sammanhållen skolform och dels att
det är fråga om hur yrkesutbildningen
i framtiden skall utformas. Att detta ändå
har intresserat kamrarnas ledamöter
framgår av att det förelåg inte mindre
än sju motioner till detta ärende
med undertecknare från samtliga riksdagens
partier. Motionerna uppehöll sig
vid sådana frågor som utbildningen för
storhushåll, frågan om organisationen
på vårdutbildningens område, frågan
om lärare, instruktörer och fördelningen
av kostnaderna för färdigutbildningen
inom näringslivet, utredning om det
frivilliga skolväsendets inre struktur

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

och sist men inte minst den nya skolformens
namn.

Någon har betecknat det som en närmast
historisk händelse, att en så stor
fråga som denna har kommit fram till
kamrarna utan att det föreligger någon
som helst reservation. Jag tror att det
är riktigt, men det finns kanske också
alldeles speciella anledningar till den
enigheten.

För det första gäller det här ett principförslag.
Man återkommer sedan till
de olika detaljerna, och det har varit
om inte lätt så i alla fall möjligt för
andra avdelningen i statsutskottet att
här resonera sig fram till enighet. Vidare
har motionärerna blivit tillgodosedda
på ett sätt, som inte alltid är vanligt.
Deras öde brukar i allmänhet bli
betydligt sämre än i detta fall.

För det tredje kan motionärerna liksom
alla andra som är intresserade av
dessa frågor hysa goda förhoppningar
om att de önskemål som har framförts
skall bli tillgodosedda när detta principprogram
i fortsättningen bearbetas
och man kommer fram till konkreta förslag.

I det sammanhanget anser jag mig ha
rätt att ta mig den friheten att tillrättalägga
vissa påståenden som tidigare
gjorts. Statsrådet Moberg påstod vid ett
tillfälle här i kammaren att skolreformerna
hade genomförts under ett kompakt
motstånd ifrån högerns sida och
ett inte fullt så kompakt men rätt betydande
motstånd ifrån folkpartiets sida.
Det har också berättats mig att
statsrådet Palme nyligen i andra kammaren
— han har försäkrat mig att han
var tämligen snäll — skulle ha gjort
gällande att folkpartiet varit motståndare
till dessa reformer.

Jag vågar försäkra att jag i varje
fall under de många år, som jag har suttit
i statsutskottets andra avdelning,
aldrig har varit i den situationen att
folkpartiet har yrkat avslag på någon
av de propositioner som har framlagts
i skolfrågor. Ändå har det ju varit fråga
om stora saker. Om folkpartiet har

haft några invändningar, så har det inte
varit i fråga om principerna och formerna,
utan det har varit fråga om
vissa detaljer som visserligen har kunnat
vara rätt väsentliga men som i stort
sett inte har berört själva sakfrågorna.

Jag vågar alltså påstå, att folkpartiet
i intet fall har varit motståndare till
de skolreformer som har genomförts.
Jag vågar till detta också påstå att
folkpartiet sedan flera år har varit angeläget
om att skapa det som nu har
blivit av, nämligen yrkesutbildningen.

För det fjärde är det ytterligare en
sak, som har medfört att statsutskottets
andra avdelning har blivit så rörande
enig i denna fråga, nämligen vår ordförande.
En sådan sak har självklart
inte fått vara absolut avgörande men
dock en bidragande orsak. Jag tror att
vi i andra avdelningen liksom har menat,
att det sista ärende som herr Emil
Näsström skulle sätta sin signatur under
borde vara ett ärende där vi var
överens. Det blev också på det sättet,
och jag tycker att det innebär en uppriktig
och ärlig honnör för andra avdelningens
mångårige ordförande, som
vi inom oppositionen ibland kanske har
haft vissa beska saker att säga men som
vi i stort sett har varit glada över att
ha haft i ledningen för statsutskottets
andra avdelning.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Låt mig börja där herr
Andersson slutade och instämma i vad
han sade beträffande ledningen av andra
avdelningens arbete. Jag har inte
haft förmånen att tillhöra andra avdelningen
så många år, men det totalbetyget
kan jag väl få lov att utfärda
i dag, att herr Näsström alltid haft
som ledstjärna att behandla skolfrågorna
sakligt utifrån de utomordentliga
erfarenheter han har ute på fältet. Det
har gjort att skoldebatten, som jag har

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

G 7

Ang. riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

upplevt den, mera har handlat om sakfrågor
än om rent politiska viljeyttringar.
Jag vill alltså instämma i det
tack som herr Andersson framförde till
herr Näsström.

Jag ser det utlåtande som avdelningen
nu har kommit med mera som ett
tecken på att man försökt lägga de politiska
värderingarna åt sidan och
granska frågan ur allmän saklig synpunkt,
och det har faktiskt resulterat i
ett enhälligt utlåtande. Jag tror inte att
detta skall uppfattas så, att man i och
för sig ville ha ett enhälligt utlåtande.
Det hade det inte blivit om meningarna
skilt sig i sakfrågan, och det tror
jag är värdefullt att lägga fast här.

Statsrådet Palme inleder i propositionen
sin syn på dessa frågor med att den
här aktuella reformen är en mycket betydelsefull
etapp på vägen mot ett huvudmål,
som han talar om, nämligen en
minst tvåårig ungdomsskola. Det är
dock endast allmänna riktlinjer för en
reform av det frivilliga skolväsendet
han lägger fram.

Jag tror att man, som herr Andersson
sade, kan dela in frågan i två delar,
nämligen dels vad som gäller den allmänna
skolreformen, dels det som gäller
yrkesutbildningen.

Från högerpartiets sida har väckts
en partimotion, som i klämmen i huvudsak
har blivit tillstyrkt. Vi har gjort
ett försök att teckna någonting av den
framtidssyn vi vill ha på det nya gymnasiet.
Vi konstaterar att 1964 års reform
endast var en delreform. Den gällde
gymnasiet och fackskolan. Vid det
tillfället var det inte möjligt att ta ställning
till yrkesskolan, eftersom yrkesutbildningsberedningen
var tillsatt så sent
att vi inte hade något sakmaterial till
förfogande. Om sanningen skall fram,
så har vi det egentligen inte i dag heller.
Det hade i och för sig varit klokt att
vänta med den här propositionen till
nästa år vid den här tidpunkten, ty då
skulle yrkesutbildningsberedningen ha
varit färdig med sitt arbete. Av olika
skäl — kanske främst hänsyn till kom -

munernas planering — var det dock
nödvändigt att få fram förslaget. Därför
har det också i huvudsak blivit ett
allmänt principuttalande.

Erfarenheterna från det nuvarande
gymnasiala stadiet pekar dess värre i
en riktning, som gör att det finns skäl
att pröva om skolväsendet. Det har
bekräftats att gymnasiet på ett mycket
markerat sätt har blivit förstahandsalternativet
och att fackskolan inte ens
kommer i andra hand utan är det alternativ,
som ungdomarna väljer först när
alla möjligheter inom gymnasiet är uttömda.
Även om riksdagen bifaller den
här propositionen kommer dessa förhållanden
att kvarstå, och det finns skäl
att anta — eller frukta — att yrkesutbildningen
alltjämt kommer att vara det
sista alternativet för ungdomarna. Skälet
till detta är naturligtvis att endast
gymnasiet för närvarande ger kompetens
till fortsatta högre studier.

Vi har försökt granska den här frågan
för att finna ett alternativ som gör
det möjligt att bryta trenden — att man
väljer mera ur en social synpunkt än
för att få en utbildning som passar ens
egen lämplighet och förmåga — utan att
vederbörande därför går miste om möjligheterna
till fortsatt utbildning. Vi har
då kunnat konstatera — och detta är
väl inte så märkligt — att det enda som
värderas när det gäller möjlighet till
fortsatt utbildning är teoretiska kunskaper.
Den praktiska utbildningen har
inte ansetts vara av något värde i det
sammanhnaget. Detta är egentligen
kärnpunkten i alltsammans.

Vi har då gjort ett försök till en skiss

— vi säger att det inte är mer än så

— av ett tvåårigt gymnasium. Vi återupptar
alltså diskussionen om det horisontalkluvna
gymnasiet. Ovanpå de
två åren läggs ett tredje år som vi har
kallat »collegeår», eftersom den beteckningen
förekommit tidigare i debatten.
Alla ungdomar, vare sig de gått praktiska
eller teoretiska vägar, skall ha
tillträde till detta för antingen färdigutbildning
inom ett speciellt yrkesfack

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

eller komplettering av sina kunskaper i
och för tillträde till universitet och högskolor.

Vi har inte bundit oss definitivt för
denna lösning, men våra försök till analyser
av det nuvarande utbildningsväsendet
och våra försök till framtids.
blick när det gäller uppbyggnaden av
ett nytt gymnasium säger oss, att utredningen
i varje fall inte torde kunna
gå förbi den här möjligheten. Vi har
varit så blygsamma i vår kläm att vi
begär en förutsättningslös parlamentarisk
utredning, som skall beakta den
skiss vi presenterat.

Herr Stellan Arvidson i andra kammaren
har varit vänlig nog att i sitt
anförande säga, att han har analyserat
vårt förslag och funnit att det kanske
är ett av de mera framtidsblickande
förslagen han mött. Det är klart att man
kan göra samma reflexion som herr
Andersson i Brämhult en gång här i
kammaren, när han hade fått en vänlig
klapp på axeln av statsministern och
i en replik sade: »Herr Erlander har
gett mig några vänliga ord, och då inställer
sig naturligtvis den frågan: Vad
har jag nu sagt för tokigt?» Men om
herr Arvidson från sina utgångspunkter
kommer fram till att hans skolsystem
i stort sett skulle kunna överensstämma
med den skiss vi har presenterat,
behöver ju inte det i och för sig
innebära att vi har fel i vår skiss.

Utskottet har med stor vänlighet behandlat
högerpartiets principiella inställning
och velat ge en del synpunkter
till känna, som vi väl i och för sig får
vara nöjda med. Till hundra procent
har inte motionen blivit tillstyrkt, men
det var ju inte heller att vänta.

Jag är angelägen att betona att propositionen
i och för sig inte strider mot
vår motion — strängt taget förutsätter
motionen att propositionen i dessa
punkter bifalles.

Till sist, herr talman, vill jag också
säga några ord om yrkesutbildningen.
Det har rått och råder alltjämt en betydande
oro för yrkesutbildningen här

i landet. Ett genomförande av denna
tvååriga yrkesutbildning med ett väsentligt
bredare inslag av allmänna ämnen
och en mycket kraftig krympning
av yrkesinslagen — i jämförelse med
vissa skoltvper blir det endast 20 å 25
procent av vad man i dag lär -— väcker
naturligtvis en oro. Har vi blivit
så teoretiserade i detta land, att en normal
yrkesutbildning över huvud taget
inte längre har något värde?

Yrkesutbildningsberedningen räknar
med att lägga fram sitt slutbetänkande
i april nästa år, och den kommer då
att behandla bl. a. så betydelsefulla frågor
som färdigutbildningen. Det fanns
alltså skäl att vänta med denna proposition
till dess vi fått se vad beredningen
föreslår. Men av andra skäl fanns
det, som jag redan sagt, behov att fatta
vissa beslut.

Vi har i motionen sagt att vi skulle
kunna godta det förslag som har lagts
fram under förutsättning att färdigutbildningen
tillgodoses i en kommande
proposition. Resultatet skulle i annat
fall bli att Sverige som det första landet
i världen river ned en yrkesutbildning
utan att bygga upp någon annan i
stället. Vilket land man än studerar kan
man konstatera att landet i fråga fäster
utomordentlig vikt vid en färdig yrkesutbildning.
I vårt land görs tyvärr det
misstaget att man tror att det bara består
av stora företag. Här talas så mycket
om fusioner att man till slut inbillar
sig att det bara finns ett fåtal stora arbetsplatser
här i landet. Sanningen är
att antalet anställda i stora företag
minskat och att antalet anställda i små
företag — med små företag menar jag
företag med högst 200 anställda — ständigt
har ökat under den analysperiod
som jag har tagit del av, nämligen från
1930-talet och fram till år 1966. Det innebär
för en betydande grupp företag
— den stora gruppen av små företag —
att de icke har någon som helst möjlighet
att färdigutbilda arbetskraften. Det
skulle innebära att den som kommer
från en tvåårig utbildning icke får det

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang. riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

tredje breda utbildningsåret utan kommer
att ges en specifik arbetsuppgift,
och därmed är han i realiteten sämre
ställd än för närvarande. Det är sant
att det finns en rad yrkesområden som
i dag inte har någon yrkesutbildning
alls. Om vi tar en minsta gemensamma
nämnare kanske vi kan konstatera att
det totalt sett har blivit en förbättring,
men industrier inom stora och betydelsefulla
områden — jag tänker främst
på verkstadsindustrin som mer än andra
har ägnat sig åt dessa frågor — kommer
att bli sämre ställda, om inte färdigutbildningen
organiseras på ett riktigt
sätt.

Utskottet har även i denna fråga
trots — det vill jag betona — att yrkesutbildningsberedningen
inte ännu har
lagt fram sitt betänkande velat göra ett
uttalande till regeringen. Utskottet säger
att statsmakterna har ett betydande ansvar
för färdigutbildningen. Detta är ett
utomordentligt viktigt uttalande. Det är
min förhoppning att regeringen verkligen
kommer att observera detta uttalande.

Detta är, herr talman, egentligen de
två frågor som jag velat beröra. Jag
har alltså icke någon avvikande mening
gentemot vad utskottet har anfört.

•lag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande i dess helhet.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! Ytterligare en milstolpe
har passerats på vägen mot ett reformerat
skolväsende i vårt land. Det gäller
denna gång det integrerade gymnasiet,
i vilket yrkesskolan nu har fått sin plats
och sin upphöjelse, kanske man skulle
säga.

För egen del känner jag en mycket
stor tillfredsställelse över att frågan om
yrkesskolan har lösts på sätt som här
har skett, även om jag i viss mån delar
den oro som herr Wallmark har givit
uttryck åt när det gäller fortsättningen
av yrkesutbildningen. Det finns nämli -

gen ett »fortsättning följer» som måste
få sin avslutning. Det är den frågan
som herr Wallmark och jag har tagit
upp i motionen I: 1004. Det gäller här
färdigutbildningen och samhällets ansvar
för denna utbildning.

I motionen har framhållits det stora
krav som kommer att ställas på näringslivet
och risken för att många företag,
inte minst de mindre, av hänsyn till
kostnaderna samt svårigheterna att få
goda instruktörer och lärare kan komma
att försumma färdigutbildningen,
om de inte stimuleras tillräckligt. Därmed
har vi bara kommit halva vägen.
Det är absolut nödvändigt att vi ser till
att färdigutbildningen blir effektiv. Nu
har utskottet, som också herr Wallmark
påpekade, framhållit att denna fråga är
mycket väsentlig och att samhället har
ett betydande ansvar för färdigutbildningen.
Detta har jag kunnat notera
med stor tacksamhet.

Samtidigt har jag behov av att varmt
instämma i de ord av erkänsla och
uppskattning som har riktats till andra
avdelningens högt aktade ordförande.
Jag har haft tillfälle att under flera år
delta i andra avdelningens arbete, och
jag har tyckt att det varit en stor förmån.
Mitt hjärtliga tack!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Som här har antytts
från flera håll är detta utskottsutlåtande
ett märkligt aktstycke så till vida
att andra avdelningen i statsutskottet
trots flera motioner har lyckats »skriva
ihop sig» i vanligen kontroversiella frågor.
Man kan kanske fråga sig varför
enighet har uppnåtts. Jag vill instämma
i vad som här har sagts, nämligen
att det har varit en ambition i den riktningen
och att den ambitionen främst
har företrätts av Emil Näsström. Vi ledamöter
har också kunnat följa med honom
i dessa sammanhang, men jag vill
betona att det inte har skett till priset

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

av en mindre nogräknande sakbehandling
än vanligt. I annat fall tror jag inte
att vår samvetsgranne ordförande hade
manat på. Emil Näsströms arbete i avdelningen
har nämligen alltid karakteriserats
av noggrann sakbehandling
av frågorna. Jag har varit med i avdelningen
under många år och vågar
säga detta. När han nu slutar sin riksdagsgärning
har vi, som sagts här från
olika håll, anledning att tacka honom
för det. Ambitionen att ge undervisning
på goda och verklighetsbetonade
linjer betyder givetvis mycket för utbildningsväsendet
i hela landet, men
den har också alltid underlättat samförståndet
i utskottsarbetet. Jag tror att
vi i det svenska parlamentariska livet
skall vara medvetna om att man på
olika håll så gott man kan strävar i den
riktningen.

Men när det gäller denna proposition
tror jag det funnits ytterligare anledningar
till att enighet i detta ärende
kunnat uppnås i utskottet och att samskrivningen
i så hög grad lyckats. Det
beror nog mest på att propositionen givit
den föreslagna yrkesutbildningen en
så allmän karaktär. Det finns flera skäl
till detta, vilka jag inte skall beröra.

I vissa detaljer är propositionen
kanske litet vagt hållen. Departementschefens
skrivning har flera hänvisningar
till framtida bedömningar, framtida
överläggningar, framtida läroplansarbete
osv. Propositionen är, som det har
sagts, en påbörjad skiss till yrkesutbildning
som nu måste vidareutvecklas
av ämbetsverk och andra instanser under
fortsatta överläggningar med olika
berörda parter. Det är ett förslag till
yrkesutbildning på gymnasienivå som
har en stark prägel, tycker jag, av inställningen
att det nu äntligen måste
framläggas ett förslag. Statsrådet Palme
har valt att lägga fram det mitt under
valrörelsen. Den då rådande brådskan
har kanhända satt en viss prägel på
ansträngningarna att få fram överläggningar,
som annars kanske skulle ha
lett till något mera preciserade beslut.

Men det var, förmodar jag, angeläget
för hans parti att den kungjordes då.
Den kungjordes också med en antydan
om att den kom snabbt. Jag tycker likväl
faktiskt inte att den gjorde det. De
flesta har under många år väntat på att
en förbättring av den nuvarande yrkesutbildningen
skulle ske. Det har dock
nu framförts en del skäl från denna talarstol
till att det dröjt en del år med
frågans behandling.

Jag skulle vilja påstå att just frånvaron
av en modern yrkesutbildning
starkt har bidragit till den snedbelastning
i utbildningen som säkerligen åtminstone
till en del resulterat i den stora
anhopningen av studerande på den
akademiska banan, där många i dag
inte vet om den utbildning de får skall
ge dem sysselsättning inom det åsyftade
vrkesfältet. En undersökning visar
att det bland exempelvis studerande på
den tekniska linjen är ganska många
som knappast vet vad de egentligen vill
eller skall göra efter sin examen.

Jag anser därför att den nu föreslagna
yrkesutbildningen är både angelägen
och efterlängtad, och det finns säkert
fler som är av den uppfattningen. De
andra två gymnasiegrenarna beslutades
ju redan år 1964. Det hade varit bra
med en kortare tidsintervall mellan
dessa båda stora skolbeslut. Det hade
säkert gett en bättre balans i studievalet.
Vi hoppas nu att den nya linjen,
när den blir riktigt färdig, skall animera
ungdomen till att söka denna kortare
utbildningsväg fram till yrket. Hittills
har skolan gett alltför många teoribetonade
utslag — om jag får kalla
det så — i utbildningsväg. I grundskolan
har t. ex. 80—85 procent av eleverna
sökt sig till sådana linjer som syftar
mot akademisk utbildning.

Jag vill än en gång betona att denna
snedvridning av studievalet nu skall
kunna rättas till genom att ungdomen
får klart för sig att man via en snabbare
utbildningsväg kan nå yrke och inkomst.
Man kan då ställa frågan: Kommer
en del ungdomar att i stället för

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang.

den långa och mödosamma akademiska
vägen, där man sent får egen inkomst,
välja denna kortare vilken snabbare
leder till inkomst? Jag skulle tro att så
blir fallet, i synnerhet som vi dessutom
kan konstatera att yrkesutbildningen,
som den nu föreslås, ger ytterligare
bildningsförkovran i vissa allmänbildande
ämnen. Människorna strävar efter
en bättre sådan standard som många
i vår tid är beroende av, t. ex. vid internationella
kommunikationer av olika
slag.

Jag vill också betona att studievägledning
och yrkesvägledning i fortsättningen
bör ges en starkare ställning än
den hittills har haft. Det är i det utbildningssamhälle
vi lever i mycket
angeläget att ungdomarna får en så god
vägledning vid valet av studiebana som
över huvud taget kan ges. Alltför många
har, kanske av oförmåga att själva kunna
bedöma sina möjligheter, kommit in
på fel linje och därmed fått onödiga
utbildningsår på vägen mot yrke och inkomst.

Herr talman! Det skulle givetvis ha
funnits en hel del annat att säga, men
när man har eniga utskottsutlåtanden
är det ju inte vanligt att hålla tal om
dessa utlåtanden. I dag har det kanske
funnits särskilda skäl härtill på grund
av den stora principreform som här föreligger.
Jag skulle också kunna tänka
mig att vi i framtiden kommer att få
en viss anledning att syssla med dessa
frågor i riksdagen efter hand som vi
får erfarenhet av hur reformen verkar.

Herr förste vice talmannen, som för
en stund övertagit ledningen av kammarens
förhandlingar, tillkännagav, att
anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 19.30.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! När 1946 års skolkommission
började sitt arbete hade vi ett
relativt fåtal ungdomar som avlade
realexamen och ett ännu mindre antal

riktlinjer för det frivilliga skolväsendet
som avlade studentexamen. I skolkommissionen
var alla partier fullständigt
överens om att vi skulle försöka skapa
en ny skola som i varje fall i görligaste
mån skulle ge samtliga ungdomar ett
mått av kunskaper som i det närmaste
kunde motsvara realskolans slutmål.
Och jag tror, när vi i dag tittar på vår
grundskola och det resultat som har
nåtts där, att vi kan säga att vi i stort
sett har lyckats med den uppgiften.

Jag vågar inte sia om framtiden, men
det kan tänkas att vi om några år flyttar
fram positionerna så till vida att vi
är lika överens om att vi vill nå ett
allmänbildande slutmål som i det närmaste
motsvarar studentexamen. Jag
hoppas på att utvecklingen skall gå i
den riktningen.

Men varje tid har sina problem och
det är, i dag i varje fall, mycket svårt
att säga tidpunkten när vi skall nå dithän.
Dessutom vet vi att vi har ungdomar
— vuxna med för resten — med
mycket olika intelligenskvot. Vad vi
skulle önska för alla är kanske inte
möjligt. Jag minns mycket väl när vi
började 1952 års yrkesskoleutredning.
Då låg yrkesskolan i sin linda, och även
då var vi inom samtliga partier överens
om att vi skulle slå ett stort slag för
yrkesutbildningen. Vi satte oss före
som ett tioårsmål att fördubbla antalet
yrkesskoleelever. Det visade sig att
verkligheten var underbarare än så. Redan
efter fem år hade vi nått det utsatta
målet, och det var vi naturligtvis
enbart glada över. Vi skrev i vårt betänkande
att om det skulle visa sig gå
fortare än vi förutsett på det här området
så hade vi givetvis ingenting att
invända mot det utan tvärtom.

Vi i statsutskottets andra avdelning
har haft tillfälle att besöka en rad olika
länder och studera deras skolväsende.
Utan att förhäva oss måste jag säga att
vi med en känsla av stolthet och glädje
kunde konstatera att vårt land ligger —-jag vill inte säga på toppen men i varje
fall i dess närhet vad det gäller vår utbildning
på olika områden. Detta har

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. riktlinjer för det frivilliga skolväsendet

skett relativt snabbt. Det är kan vi säga
under de senaste 15—16 åren som denna
revolution har ägt rum. Jag vill intyga
att många goda krafter har hjälpt
till på detta område.

Vi har fått impulser från olika håll,
och i statsutskottets andra avdelning
har vi försökt att se nyktert och sakligt
på frågorna. De flesta av ledamöterna
där har samtidigt varit engagerade
ute i kommunernas skolväsende,
i landstingens yrkesutbildningsväsende
osv. Det har gjort att vi har kunnat
säga att vad Kungl. Maj:t har skrivit i
propositioner och vad statsutskottet har
åstadkommit i form av utlåtanden inte
har varit skrivbordsprodukter, utan har
grundats på en saklig verksamhet som
vi allesammans har varit glada över att
ha kunnat rekommendera.

I dag står vi åter inför en ny skolfrågas
lösning. När vi nu har lyckats bli
ense i utskottsavdelningen, så anser åtminstone
jag att det enbart är glädjande.
Jag vill emellertid förutskicka att
det här inte är den sista milstolpen. Jag
är övertygad om att ni som sitter kvar
i riksdagen om några år kommer att
få nya utvecklingsförslag, och det måste
ju vara på det sättet. Vi har inte en
gång för alla fastslagit denna skolreform
utan har, som jag gärna vill uttrycka
det, en rullande skolreform. Jag
hoppas att den kommer att rulla många
år framöver. Den i sin tur måste vara
grundad på de erfarenheter som vi har
fått under årens lopp.

Jag vill inte undanskymma att jag är
litet orolig för yrkesutbildningen, dock
inte som sådan. Men det har tidigare
från denna talarstol sagts att det finns
många små företag som inte kan fullfölja
en yrkesutbildning. Verkstadsägaren
själv har t. ex. inte fått någon egentlig
yrkesutbildning. Han har inte råd
att anskaffa lärare osv. Han har kanske
inte råd att anlita konsulenter av
olika slag, vilket gör att han måste förlita
sig på att han, när ungdomar kommer
till honom från våra yrkesutbildningsanstalter,
skall kunna sätta dem i

praktiskt taget vilket arbete som helst
inom sitt område. Det är i det avsnittet
som jag är litet orolig.

Jag unnar alla elever en så god teoretisk
utbildning som möjligt, men alla
vi som har sysslat med och fortfarande
sysslar med dessa frågor är verklighetstrogna.
Vi vet ganska bra hur vårt näringsliv
fungerar och att personer med
högre teoretisk utbildning framför allt
får ägna servicenäringarna sina tjänster,
under det att de med en lägre utbildning
— yrkesutbildningen -— skall
ge vårt näringsliv en sådan stabilitet
att vi har råd att hålla oss med dessa
servicenäringar. Därför tror jag att det
är ett gemensamt intresse för oss att se
till att även dessa ungdomar får en så
god utbildning som möjligt. Det bör
dock inte skymma framtidsmålet, den
allmänbildningsgrund som jag nyss talade
om. Jag hoppas att vi så småningom
skall nå det resultatet att vi kan
säga att alla våra ungdomar efter måttet
av sin förmåga att ta emot undervisning
har fått en så god teoretisk utbildning
som det över huvud taget har
varit möjligt att ge dem.

Herr talman! Jag ber att få tacka mina
kamrater från andra avdelningen för
de vänliga orden. Jag kan säga detsamma
om dessa kamrater. Vi har alltid försökt
att göra en grundlig undersökning.
Vi har framför allt frågat oss: Hur
kommer detta beslut att verka ute i
samhällslivet? Vi har varit angelägna
att förvissa oss om det. genom att kalla
upp sakkunniga och expertis på olika
områden och försöka att ta reda på
hur de ansett att detta kommer att verka.
I praktiskt taget alla viktigare frågor
har vi anlitat den möjligheten, och
jag tror det har varit av utomordentligt
stort värde.

För egen del hoppas jag att denna i
och för sig stora skolreform nu skall
kunna vara till fördel för våra ungdomar,
som vi önskar det allra bästa. Ofta
skrivs det i våra tidningar hur dessa
ungdomar knarkar och bär sig illa åt,
men »hälsan tiger still». Man skriver

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Ang.

och talar inte så mycket om de hundratusentals
ungdomar som sköter sig utmärkt,
som vill förkovra sig, genom utbildning,
vill fora fram de kunskaper
de fått undan för undan. Jag tror att
de som skall hygga upp vårt framtida
samhälle är just dessa ungdomar, som
vi vill ge en ännu bättre utbildning än
tidigare.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill inte förlänga
denna debatt. Det är med utomordentligt
stor tillfredsställelse och glädje man
konstaterar att denna principiellt mycket
långtgående reform har kunnat genomföras
under enighet här i riksdagen.

Emellertid är det en speciell sak jag
egentligen ville uppehålla mig vid. När
vi nyss debatterade i andra kammaren
blandades glädjen med ett visst vemod
vid tanken på att i medkammaren två
av de människor, som varit de avgörande
drivkrafterna i det svenska skolväsendets
utveckling, där talade för sista
gången i kammaren. Det var Ragnar
Edenman, som har lett en fullkomligt
revolutionerande epok i svenskt utbildningsväsende,
och det var Stellan
Arvidson, som i hög grad varit idégivare
i det praktiska reformarbetet och
den ideologiska grundsynen för skolan.
Han var 1946 års skolkommissions sekreterare,
som väl de flesta känner till.

Samma vemod känner jag när jag
kommer till denna kammare. Det var
ganska remarkabelt att herr Näsström
började sitt anförande med att säga:
»När vi i 1946 års skolkommission
övervägde---.» Det anger spänn vidden

i hans parlamentariska gärning.
Han var med och formade grundvalen
för den grundskola som nu har genomförts
och som vi i förra veckan reformerade.
Han har varit med i många utredningar.
Det är kanske två saker man
kommer att minnas speciellt. Han har

riktlinjer för det frivilliga skolväsendet
varit ett oerhört fast ankare, respekterad
från alla håll här i riksdagen och i
kammaren. Det är han som redan i
egenskap av ordförande i särskilda utskottet
för grundskolans reformering,
sedan i särskilda utskottet för gymnasiereformen
och nu i statsutskottets
andra avdelning under en oerhört arbetstyngd
tid för grundskolans reformering
och för den nya sammanhållna
gymnasieskolan har lett de särskilda utskotten
respektive andra avdelningen.
Han har därmed skapat den parlamentariska
grunden för skolreformen. Han
har för dem som haft förmånen att få
arbeta i de utskotten i hög grad varit
ett föredöme. Jag har själv haft förmånen
att under åtminstone fem—sex
år få arbeta under hans handledning i
andra avdelningen.

Redan detta är en oerhört imponerande
insats. Men dessutom tror jag att
man särskilt vill nämna Emil Näsströms
insats för vrkesskoleundervisningen.
Jag har alltid haft den känslan att för
Emil Näsström har yrkesskolan varit
hans speciella skötebarn. Han har velat
se till att yrkesskolan inte blir någonting
som ligger vid sidan av den väldiga
vågen av teoretisk utbildning och
som försummas i den allmänna expansiviteten
i skolan. Det har varit ett djupt
ideologiskt grundat ställningstagande
från hans sida — tror jag — för den
praktiska yrkesutbildningens likvärdighet
med annan utbildning och andra yrken.
Men det har säkert också varit
en omsorg om själva kvaliteten i den
svenska samhällsutvecklingen, att vi för
att vi skall utvecklas ekonomiskt, kulturellt,
socialt icke får försumma den
oerhört väsentliga del som yrkesskolan
utgör. 1 den oro som han uttryckte här
för en del av yrkesskolans uppgifter
spårades just denna omsorg om vår
samhällsutveckling i stort.

Emil Näsström var ordförande redan
i 1952 års yrkesskoleutredning. Han har
varit med i många andra sammanhang
sedan dess. Jag tycker att det är en speciell
glädje att vi på hans sista störa dag

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
i riksdagen faktiskt beslutar en mycket
stor reform på yrkesskolans område.
En reform som delvis innebär en kvalitetsökning
— det kan man avläsa i
kostnaderna som kommer att öka med
25 procent — men som dessutom även
är ett steg mot likvärdighet med de
andra utbildningsvägarna. Därmed blir
yrkesutbildningen både bättre ägnad att
tjäna sin viktiga uppgift i samhällsutvecklingen
och jämställd med andra utbildningsvägar.
Därigenom fullföljs,
hoppas jag, något av det som varit det
väsentliga för Emil Näsströms ambitioner
på utbildningspolitikens område.

Jag känner i viss mån oro för hur vi
som är kvar skall kunna fullfölja det här
beslutet när från och med nästa år så
många av dem som har burit upp den
svenska skolans reformering lämnar vår
krets. Vår tröst får väl vara att vi dels
har gått i god skola på detta område,
dels att —• därom är jag övertygad — de
tre personer som jag nu tänker på och
många andra med dem kommer att fortsätta
sina insatser för att reformera skolan
i olika andra sammanhang än här
i kamrarna.

Emil Näsström sade att här kommer
säkert nya förslag på skolans område.
Min ögonblickliga reflexreaktion var att
detta är alldeles sant. Så t. ex. är Emil
Näsström ordförande i utredningen om
huvudmannaskapet för den skola som
vi instituerar i dag. Dess förslag blir
säkerligen ett av de första som vi
kommer att få ta ställning till i det fortsatta
arbetet.

Jag har liksom kamraterna i andra
avdelningen inom utskottet på detta sätt
velat uttrycka min och min riksdagsgrupps
stora tacksamhet mot Emil Näsström
för hans insatser på det skolpolitiska
området. Jag vill sluta med att
instämma med honom och många andra
som i dag har uttalat sig i debatten.
Det är ett oerhört viktigt beslut vi fattar
i dag. Det ger en principiell ram åt
ett mödosamt praktiskt arbete på att
genomföra principerna i skolans vardag.
Det kommer likväl inte att bli annat

än en etapp i en ständigt fortgående
reformering av det svenska utbildningsväsendet.
Jag tror att vi härigenom
och på många andra sätt kan säga att
vi har en riktig inriktning på utbildningspolitiken.
Vi är på väg i ett framtidsdugligt
spår. Nu hänger det på viljan
och kraften hos oss som sysslar
med utbildningspolitiken om de ambitionerna
skall kunna fullföljas.

Emil Näsström sade någonting oerhört
viktigt, nämligen att en fördel i
utskottets andra avdelning har varit att
alla haft en anknytning till skolväsendet
ute i sina hemkommuner. De har vetat
vad det gällt och kunnat bedöma
hur saken skulle te sig i praktiken. Detta
sade jag härom dagen i andra kammaren
i samband med grundskoledebatten,
och jag vill gärna upprepa det här.
Styrkan i svensk skolpolitik är inte i
och för sig att vi arbetar hårt i departement
och riksdag, att vi har duktiga
lärare, pedagoger och specialpersonal.
Allt detta är ofantligt viktigt. Men den
grundläggande styrkan i svensk utbildningspolitik
är att vi har så ofantligt
många människor som ute i kommunerna
är engagerade i att i praktiken förverkliga
utbildningspolitiken. Och de är
engagerade — vågar jag säga — därför
att de ser i utbildningspolitiken och i
skolfrågorna ett sätt att förverkliga en
enkel demokratisk jämlikhetsidé att ge
alla ungdomar chansen att utveckla sin
personlighet, att använda skolan som ett
av instrumenten till att förändra samhället
mot en ökad likvärdighet människorna
emellan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 196, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående riktlinjer
för utlänningspolitiken m. m. jämte
motioner.

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

I propositionen nr 142 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokoll över inrikesärenden
för den 4 oktober 1968, föreslagit riksdagen
att

1. godkänna de riktlinjer för utlänningspolitiken
som departementschefen
föreslagit,

2. godkänna de grunder för utlänningsfrågornas
handläggning som departementschefen
förordat,

3. besluta, att en central utlänningsmyndighet
med de uppgifter och med
den ledning som departementschefen
angivit skulle inrättas den 1 juli 1969.

Propositionen inneliölle förslag till
riktlinjer för utlänningspolitiken och
till den framtida organisationen för
den centrala handläggningen av utlänningsfrågor.

En huvudlinje i utlänningspolitiken
skulle som hittills vara att i internationellt
samarbete skapa förutsättningar
för ett fritt folkutbyte. Förslagen i propositionen
grundades på att invandringen
till Sverige tills vidare måste
kontrolleras för att det skulle vara möjligt
att samordna den med våra resurser
och vår politik inom andra områden
och upprätthålla principen att invandrare
skulle hava möjlighet att leva
på samma standardnivå som den inhemska
befolkningen. Frågor om invandrares
anpassning i Sverige skulle
beredas ökat utrymme.

Enligt propositionen skulle statsmakterna
taga ökat ansvar för utlänningspolitiken
genom att giva närmare riktlinjer
för förvaltningsmyndigheternas
tillståndsprövning. Förslag till sådana
riktlinjer hade framlagts i propositionen.
De innebure bland annat, att den
nuvarande organiserade invandringen
av arbetskraft, med krav på arbetstillstånd
redan före inresan, skulle bestå.

Enligt de föreslagna riktlinjerna
skulle invandring av humanitära skäl
medgivas generöst. Invandring av flyktingar,
som icke vore asylsökande eller
på annat sätt befunne sig i ett akut

Ang. utlänningspolitiken, m. m.

nödläge, skulle huvudsakligen hava
formen av kollektiv överföring hit.

Uppehålls- och arbetstillstånd skulle
enligt riktlinjerna givas för längre tider
än nu. Bosättningstillstånd, som
för närvarande gåves efter minst fem
års bosättning här, skulle kunna meddelas
redan efter två års bosättning.
Dessutom föresloges lättnader i gällande
krav på att arbetstillstånd skulle
avse visst slag av arbete. Sådan yrkesbegränsning
borde i regel kunna undvaras
i fråga om utlänning som hade
arbetat här minst ett år. Arbetstillstånd
efter prövning av anställningsvillkoren
skulle liksom tidigare krävas för montagearbetare,
om arbetet i Sverige varade
mer än 14 dagar.

Utlänningsfrågor skulle enligt förslaget
handläggas av de vanliga fackmyndigheterna
inom områden där utlänningar
vore i huvudsak jämställda med
svenska medborgare, t. ex. inom undervisningen,
hälso- och sjukvården och
socialvården, övriga utlänningsfrågor
skulle handläggas av en central utlänningsmyndighet.
Denna föresloges få
avsevärt annat verksamhetsområde än
nu. Vid sidan av tillstånds- och kontrollfrågor
skulle en huvuduppgift för
myndigheten sålunda vara att handlägga
anpassningsfrågor som avsåge
bland annat samordning av anpassningsinsatserna,
uppföljning av anpassningsproblemen
och bevakning av utvecklingen
på anpassningsområdet. Vidare
skulle myndigheten handlägga
inedborgarskapsfrågor, som skulle föras
över från Kungl. Maj:t till den centrala
utlänningsmyndigheten.

Den nuvarande provisoriska centrala
utlänningsmyndigheten, statens utlänningskommission,
föresloges den 1
juli 1969 bliva ersatt med ett fristående
permanent ämbetsverk.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
1022, av herr Dahlén m. fl., och II:
1294, av herr Wedén m. fl., vari hemställts,

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

76 Nr 44

Ang. utlänningspolitiken, m. m.

1. att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla

a. om förslag till nästa års riksdag
rörande en samordning av arbetsgruppen
för invandrarfrågor och den nya
centrala utlänningsmyndigheten,

b. att bestämmelserna om kontroll
av invandringen måtte givas en mera
preciserad utformning så att osäkerhet
vid tillämpningen undvekes,

c. om samordning, förenkling och
snabbare behandling av tillståndsärenden,
samt

2. att riksdagen i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna /:
1023, av herr Åkerlund m. fl., och II:
1293, av herr Söderström m. fl., vari
anhållits,

A. att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala,

1. att en särskilt omsorgsfull prövning
borde ske vid sådana fall av tillståndsprövning,
där möjligheter till politisk
asyl kunde föreligga,

2. att såväl arbetsgivar- som arbetstagarorganisationerna
framdeles borde
givas reellt medinflytande vid tillståndsgivning
vid såväl generella ståndpunktstaganden
som i enskilda fall,

3. att kravet på bosättningstid för
bostadstillstånd borde vara två år men
att tillstånd till fritt yrkesval borde
kunna givas tidigare,

4. att behovet av regional, kurativ
verksamhet för utlänningar i Sverige
borde tillgodoses i samband med organiserandet
av den nya centrala utlänningsmyndigheten
;

B. att riksdagen måtte besluta,

1. att administrativa mål skulle berättiga
till fri rättshjälp åt medellösa
utlänningar,

2. att fastställandet av den föreslagna
centrala utlänningsmyndighetens
uppgifter och ledning skulle anstå i
avbidan på det aviserade organisationsförslaget
för denna myndighet,

dels ock motionen II: 1292, av fru
Kristensson.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. beträffande utformningen av bestämmelser
om kontroll av invandringen,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1022 och 11:1294, såvitt nu vore
i fråga,

2. beträffande innehållet i viss bestämmelse
i utlänningskungörelsen, att
riksdagen måtte avslå motionen II:
1292,

3. beträffande arbetsmarknadsparternas
reella inflytande på tillståndsgivningen
m. m., att riksdagen med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 1023 och II: 1293,
såvitt nu vore i fråga, måtte godkänna
vad i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 4 oktober 1968 föreslagits,

4. beträffande yrkesbegränsning av
arbetstillstånd, att riksdagen med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 1023 och II: 1293,
såvitt nu vore i fråga, måtte godkänna
vad i statsrådsprotokollet föreslagits,

5. beträffande bosättningstillstånd,
att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionerna
1:1023 och 11:1293, såvitt nu
vore i fråga, måtte godkänna vad i
statsrådsprotokollet föreslagits,

6. beträffande riktlinjer för utlänningspolitiken
i de delar som ej behandlats
under 3—5 ovan, att riksdagen
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits,

7. beträffande viss samordning av
anpassningsfrågor, att riksdagen med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag och med
avslag å motionerna 1:1022 och II:
1294, såvitt nu vore i fråga, måtte godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats,

8. beträffande prövning av tillståndsfrågor
i vissa asylfall, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna 1:1023
och II: 1293, såvitt nu vore i fråga,
måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

9. beträffande grunder för utlänningsfrågornas
handläggning i de delar
som ej behandlats under 7 och 8, att
riksdagen måtte godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats,

10. att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:1023 och 11:1293, såvitt
nu vore i fråga, måtte besluta, att
en central utlänningsmyndighet med
de uppgifter och med den ledning som
i statsrådsprotokollet angivits skulle
inrättas den 1 juli 1969,

11. beträffande regional kurativ
verksamhet, att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:1023 och 11:1293, såvitt
nu vore i fråga,

12. beträffande fri rättshjälp, att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
1023 och II: 1293, såvitt nu vore i fråga.

13. beträffande en snabbare behandling
av tillståndsärenden m. m., att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
1022 och II: 1294, såvitt nu vore i fråga.

I sitt yttrande beträffande den arbetstillståndsfria
tiden för montagearbetare
hade utskottet å sid. 8 i det
tryckta utlåtandet anfört bland annat
följande:

»De alternativa lösningar som förordats
i anslutning till riksdagsbehandlingen
går ut på en förlängning
av den arbetstillståndsfria tiden, något
som det liksom hittills bör tillkomma
Kungl. Maj:t att avgöra. Någon hemställan
i ämnet har icke gjorts.»

Reservationer hade avgivits

1. beträffande den arbetstillståndsfria
tiden för montagearbetare, av herrar
Kaijser (h), Ottosson (h), Schött
(h), Bohman (h) och Turesson (h),
vilka ansett, att det nyss återgivna
stycket i utskottets yttrande på sid. 8
i det tryckta utlåtandet bort hava följande
lydelse:

»De alternativa lösningar som förordats
i anslutning till riksdagsbehandlingen
går ut på en förlängning av den

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
arbetstillståndsfria tiden, vilken vid
internationell jämförelse är mycket
kort. Strikt tillämpning av den nu gällande
14-dagarsregeln kan därför ej
sällan leda till besvärande konsekvenser.
Med hänsyn till det vidgade internationella
samarbetet och den liberaliseringstendens
som karakteriserar den
europeiska arbetsmarknaden bör Kungl.
Maj:t i positiv anda pröva frågan om
en förlängning av 14-dagarsperioden.»;

2. beträffande arbetsmarknadsparternas
inflytande, av herrar Kaijser
(h), Ottosson (h), Schött (h), Bohman
(h) och Turesson (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3
hemställa, beträffande arbetsmarknadsparternas
reella inflytande på tillståndsgivningen
m. m., att riksdagen
i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 1023
och II: 1293, såvitt nu vore i fråga,
måtte giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört; samt

3. beträffande regional kurativ verksamhet,
av herrar Axel Andersson (fp),
Kaijser (h), Ottosson (h), Per Jacobsson
(fp), Schött (h), Bohman (h),
Ståhl (fp), Nihlfors (fp), Turesson (h)
och Mundebo (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 11
hemställa, beträffande regional kurativ
verksamhet, att riksdagen i anledning
av motionerna I: 1023 och II: 1293 måtte
giva Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Ståhl (fp), Nihlfors (fp) och Mundebo
(fp).

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande utlåtande
jämväl finge beröras första lagutskottets
utlåtande nr 54 och andra
lagutskottets utlåtande nr 73; yrkanden

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1908 fm.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.

beträffande sistnämnda två utlåtanden
skulle dock ställas först sedan respektive
utlåtande föredragits.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Vi skall nu gå att behandla
en fråga som är av mycket stor
betydelse. För vårt land är utlänningsproblemet
i stort sett nytt, relativt sett
åtminstone. Det har uppkommit efter
andra världskriget. Visserligen började
vi få ett invandringsöverskott redan på
1930-talet, men det var först under och
efter andra världskriget som invandringen
började ta större fart. Som det
nu ser ut förefaller det som om det
finns anledning räkna med att det nuvarande
förhållandet kommer att fortfara
under en överskådlig framtid.

Inrättandet av permanenta anordningar
för utlänningsfrågornas behandling
förefaller under sådana förhållanden
vara riktigt. Hittills har dessa frågor
skötts av utlänningskommissionen
vilken till sin organisation och i fråga
om personalens anställningsförhållanden
haft karaktären av ett provisorium.

Även om man anser att huvudlinjen i
internationellt samarbete skall vara att
skapa förutsättningar för ett fritt folkutbyte,
är det nödvändigt med en kontroll
av invandringen. En ohämmad,
okontrollerad invandring kan skapa stora
problem. Jag tror inte att vi, även
om invandringen varit helt okontrollerad,
skulle ha känt av problemen i
samma omfattning som länderna i Mellaneuropa
gjort under åren efter kriget,
men erfarenheterna därifrån liksom de
erfarenheter vi själva gjort bestyrker
uppfattningen att invandringen i stort
sett måste vara kontrollerad.

Vi har också klart för oss att den omfattning
i vilken utlänningar skall tilllåtas
invandra i vårt land bestäms av
olika faktorer, i nuvarande läge framför
allt — men inte uteslutande — av arbetsmarknadsläget.
Därjämte har naturligtvis
tillgången på bostäder och därmed
möjligheterna att bereda tillfredsställande
sådana åt de invandrade, möj -

ligheterna att ge invandrarna utbildning
samt möjligheterna att bereda dem
en tillfredsställande hälso- och sjukvård
också sin vikt.

Vi har vidare klart för oss att betydande
insatser måste göras för att underlätta
de invandrades anpassning till
det svenska samhället. Det är en viktig
uppgift. Men samtidigt bör man också
försöka att inom ramen för en anpassning
till det svenska samhället tillfredsställa
de invandrades önskan att bevara
något av sina kulturella och religiösa
traditioner och sin etnologiska egenart.
I våras tillsattes en kommitté för att
närmare utreda vad man kan göra för
att underlätta utlänningarnas anpassning
här i landet. Den kommittén har
en mycket viktig uppgift, och jag hoppas
att den inte skall behöva alltför lång
tid för att fullgöra den uppgiften. Kommittén
skall emellertid finna lösningar
som kan stå sig för lång tid framåt, och
den bör därför naturligtvis grundligt
penetrera sitt ämnesområde och inte
komma med några förhastade förslag.

Att vi i stort är överens om de riktlinjer
som propositionen anger för den
svenska utlänningspolitiken vill jag gärna
understryka. Det finns visserligen
tre reservationer fogade till statsutskottets
utlåtande, och det kan ju tyda på
att kritiken har varit svår, men det rör
sig om små detaljer. Till en del kan
man kanske tala om nyanser i uppfattning
och uttryckssätt.

Jag skall inte här närmare gå in på
de allmänna principer som behandlas i
propositionen och i utskottsutlåtandet.
Det finns ingen anledning att göra det,
och det vore väl dessutom föga uppskattat
i dessa bråda avslutningsdagar.

En princip i propositionens förslag
är att de invandrare som söker arbetstillfällen
här skall ha arbetstillstånd redan
innan de kommer in i landet. Det
är ju så redan nu. Det är alltså ingenting
nytt, men det återkommer i propositionen.
Det finns visserligen stora undantag
från det kravet. Sålunda gäller
det inte för invandrare från de nordis -

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

ka länderna och inte för anställning i
husligt arbete. Det gäller inte heller för
den person som får anställning som
torvarbetare, dock icke i befälsställning
eller med förvaltningsuppgifter. Det
sista är ju alldeles uppenbart en förlegad
bestämmelse från krigstidens svårigheter
med bränsleförsörjningen, och
den bör naturligtvis, som fru Kristensson
i andra kammaren har föreslagit i
en motion, tagas bort. Utskottet förutsätter
också att vid en översyn som
fortlöpande bör göras av utlänningskungörelsen
otidsenliga bestämmelser skall
utmönstras. Jag uppfattar den skrivningen
så att motionen i realiteten har
blivit tillstyrkt.

Kravet på arbetstillstånd gäller inte
heller s. k. montagearbetare, som är här
för särskilt korttidsarbete. Jag skall
komma tillbaka till dom om ett ögonblick.

Man kan naturligtvis diskutera om
det är riktigt att den person som vill
slå sig ner här för att söka arbete måste
ha arbetstillstånd i förväg. Den utlänning
som redan befinner sig här i
landet beviljas endast i undantagsfall
arbetstillstånd. Föreskriften kan naturligtvis
bereda vissa svårigheter och olägenheter.
Den utesluter i princip att den
tilltänkte immigranten i förväg orienterar
sig om förhållandena här i landet,
om situationen på den arbetsplats han
vill komma till och om det över huvud
taget kan vara möjligt för honom att
trivas i det nya landet. Allt detta innebär,
såvitt jag kan bedöma det, avsevärda
olägenheter. Föreskriften är naturligtvis
särskilt anpassad för kollektiv
invandring; för organiserad överföring
av arbetskraft som det opersonliga
och—som jag tycker — ganska hjärtlösa
uttrycket låter. Den är väsentligt mindre
anpassad för den individuella invandringen.
Men jag tror ändå trots allt att
det är nödvändigt med denna princip
för att man skall kunna leda invandringen
i de organiserade former som är
nödvändiga i en situation då invandringen
är stor och då önskan att in -

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
vandra i landet kommer från ett ännu
mycket större antal personer. Jag behöver
inte närmare utveckla de närmare
skälen härför. Jag tror att var och en
vid närmare eftertanke måste konstatera
riktigheten av denna bedömning i
det läge som nu är aktuellt trots att man
kan säga att den strider mot det sätt
på vilket man helst skulle vilja se att
förhållandena var ordnade.

Det finns som sagt en grupp av undantag,
och jag skall nu stanna ett
ögonblick inför det som gäller för vissa
korttidsanställningar i landet. För en
tid av 14 dagar behöver montör eller
teknisk instruktör, som styrker att han
har att utföra brådskande arbete i samband
med uppsättning eller reparation
av maskiner eller dylikt, s. k. montagearbete,
inte arbetstillstånd för denna
tidsperiod. Ett strikt tillämpande av
denna bestämmelse kan leda till orimliga
konsekvenser. I Sverige tillfälligt
inrest service- och reparationspersonal
hinner kanske inte fullborda sitt arbete
inom 14-dagarsperioden till följd av
oförutsedda tekniska hinder, t. ex. att
en långtradare med reservdelar kört i
diket och inte kommit fram i rätt tid.
Den personalen måste då ha arbetstillstånd
för att kunna fullborda uppdraget.
Emellertid skall sådant tillstånd
meddelas före inresa, varför personalen
egentligen måste resa tillbaka till sitt
hemland för att söka tillstånd och återvända
när tillståndet lämnats. Det är
uppenbart opraktiskt och dessutom
kostnadshöjande. I själva verket blir
det ju orimliga förhållanden om detta
skall skötas strikt enligt föreskrifterna.

Den i vårt land angivna tidsfristen på
14 dagar för dessa arbeten är internationellt
sett mycket kort. Jag kan inte
säga bestämt, men jag har hört att man
i Tyskland har en så lång tid som två
år. I England har man tolv månader
och i Finland tre månader. Tidsfristen
i Sverige är alltså påtagligt kortare. Saken
har också väckt irritation utomlands
och föranlett en diplomatisk hänvändelse
från Tyskland, ett ärende som

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
fortfarande är under behandling. Förhållandet
har naturligtvis också betydelse
handelspolitiskt, ur konkurrenssynpunkt.

Vi pekar på detta förhållande i reservation
1 och hemställer även i en reservation
till andra lagutskottets utlåtande
nr 73 i denna fråga att Kungl.
Maj :t skall i positiv anda pröva önskemålet
om en förlängning av 14-dagarsperioden.

Reservation 2 behandlar en detalj
som gäller den individuella invandringen.
Departementschefen förutsätter att
generella ställningstaganden väsentligen
skall användas vid beviljandet av
arbetstillstånd. Generella ställningstaganden
har dock sin största betydelse
vid kollektiv invandring. Då det gäller
individuell invandring kan generella
ståndpunktstaganden inte sällan leda
till icke önskvärda konsekvenser. En
arbetssökande presumtiv invandrare
kan i realiteten ha anställningsavtal
klart med svensk arbetsgivare men ändå
av de nu gällande reglerna hindras
att tillträda anställningen, trots att arbetsgivaren
i det speciella fallet har
stora svårigheter att tillgodose sitt behov
på den svenska arbetsmarknaden.
Möjligheterna att anställa en person under
sådana förhållanden överensstämmer
med den s. k. europeiska arbetskraftsstadgan,
som Sverige har biträtt
både på sin tid i OEEC och senare även
i OEGD:s råd. Vi har i reservationen påpekat
att arbetsgivar- och arbetstagarorganisationerna
bör få ett reellt medinflytande
även i dessa frågor. Det synes
vanligen ha skett så att arbetstagarorganisationen
och arbetsgivaren tillfrågats,
medan däremot arbetsgivarorganisationen
mera sällan blivit tillfrågad i
saken. Vi anser också att ställningstagandet
bör ske med beaktande av omständigheterna
i det särskilda fallet
och hoppas att man på så sätt skall
kunna undgå att enskilda personer
kommer i kläm på grund av generella
ställningstaganden.

Reservation 3 behandlar en fråga

som i någon mån berör organisationen
av den centrala utlänningsmyndigheten.
Den föreliggande propositionen ger endast
allmänna riktlinjer beträffande
denna myndighets uppgifter och organisation.
Vi vill peka på önskvärdheten
av att det skapas en regional kurativ
verksamhet, och vi gör det särskilt
med hänsyn till att synbarligen vissa
personer som söker fristad här inte har
kunnat utveckla de verkliga skälen för
sin önskan. Det har hänt att de har blivit
förpassade, trots att man kunde inse
att återvändandet till deras hemland
skulle kunna medföra en bestraffning,
alldenstund de hade utrest utan tillstånd.
Konkreta exempel härpå har relaterats.
Vi tror att risken för sådana
händelser skulle kunna minskas genom
inrättandet av en kurativ verksamhet.
En sådan kurativ verksamhet kan naturligtvis
också ha andra uppgifter,
t. ex. att hjälpa utlänningarna till rätta
i samhället, inte minst när det gäller
kontakten med de rättsvårdande myndigheterna
här i landet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer som har fogats
till statsutskottets utlåtande.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag kan i väsentliga
delar instämma i vad herr Kaijser har
sagt. Det statsutskottsutlåtande som föreligger
ger besked om att utskottet i
stort sett har varit enigt i fråga om de
huvudlinjer som propositionen innehåller.
Jag vill här bara göra några mera
principiella allmänna kommentarer i
den fråga som vi diskuterar.

Sverige var i slutet av 1800-talet och
i början av 1900-talet ett emigrationsland.
Nu har bilden förändrats, och nu
är Sverige ett invandrarland. Invandringen
har fått en sådan omfattning att
den påkallar särskild uppmärksamhet,
i vissa fall lagstiftningsåtgärder. Det
torde inte finnas några bestämda siffror
på antalet utlänningar i Sverige, men
enligt uppgifter som jag har sett räknar

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

man med att antalet för närvarande
uppgår till cirka 500 000. En stor del av
dessa har givetvis kommit från de övriga
nordiska länderna, särskilt från
Finland, men även från de sydeuropeiska
länderna har vi numera en betydande
invandring.

Frågan om invandring till Sverige
från andra länder är säkerligen inte
något övergående problem. Rörligheten
över gränserna, en alltmer integrerad
marknad på skilda områden kommer
säkerligen att medverka till att problemet
inte minskar i omfattning. Till detta
kan man också lägga de spänningssituationer
som gång efter annan uppstår
och som medverkar till att större
eller mindre grupper flyr från det land
där de ursprungligen hör hemma för att
söka tillflykt och utkomst i andra länder.
Krisen i Ungern år 1956 lika väl
som utvecklingen i Tjeckoslovakien är
ett par näraliggande exempel som vi
alla känner väl till.

När vi i utskottet har behandlat propositionen
om utlänningspolitiken har
vi i stort sett kunnat ena oss om det
framlagda förslaget. De reservationer
som föreligger är måhända inte alltför
väsentliga i sammanhanget.

Även om vi är tämligen eniga om att
vi inte kan undvara bestämmelser som
i någon mån reglerar invandringen,
inte minst med hänsyn till invandrarna
själva, är det väl samtidigt klart att
just tillämpningen av utfärdade föreskrifter
och vad som görs vid sidan av
gällande bestämmelser har en utomordentlig
betydelse. Med andra ord den
anda som utmärker vår invandringspolitik.
En reglering kommer alltid att
kräva undantag. De humanitära skälen
måste alltid få ett visst utrymme utöver
vad lagens kalla bokstav föreskriver.
Den erfarenheten har vi väl haft hittills,
och det lär inte bli någon ändring
i det avseendet i fortsättningen. När vi
nu skall fastlägga riktlinjerna för invandringspolitiken
i fortsättningen, är
det angeläget att fastslå att dessa riktlinjer
skall bilda den ram inom vilken

6 Första kammarens protokoll 1968. Nr 44

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
det skall vara möjligt att tillgodose de
krav på begränsning av invandringen
som i vissa lägen kan vara oundvikliga,
men också de krav på humanitet och
mänskliga hänsyn som i detta fall måhända
är ännu viktigare. Tyvärr har
det i åtskilliga fall hittills varit så att
myndigheterna först efter påtryckningar
i pressen eller opinionsyttringar i
andra former bestämt sig för att anse
att s. k. humanitära skäl förelegat. Det
är nog angeläget att vi kan finna en
form och en tillämpning av den officiella
invandringspolitiken som gör sådana
påtryckningsformer överflödiga.

En viktig fråga i sammanhanget är
naturligtvis på vilket sätt vi kan hjälpa
de utlänningar som kommit till vårt
land att anpassa sig till våra förhållanden,
känna trivsel och smälta in i
det svenska samhället. På detta område
kan vi säkert göra mer än vad som hittills
gjorts, och i det avseendet har
också såvitt jag förstår många av våra
organisationer av skilda slag — både
politiska och andra — stora uppgifter
att fylla. Massmedia kan även göra en
stor insats på detta område, och frågan
är om radio och TV har ägnat detta
problem den uppmärksamhet som det
förtjänar och funnit de rätta formerna
för den information och vägledning
som dessa media har möjlighet att förmedla.

Även om invandringsfrågan rymmer
många problem, har den också många
positiva drag. Framför allt är det ett
intresse för oss själva att de människor
som kommer hit kan känna trivsel och
samhörighet och på ett naturligt sätt
växa in i och anpassa sig till samhället
och arbetslivet. Vi har pekat på
några av dessa problem i det särskilda
yttrande som fogats till utskottsutlåtandet
och som jag här vill ytterligare understryka.

Den utländska arbetskraften är ju
spridd till skilda delar av vårt land. Resurser
att ta hand om dessa människor
och hjälpa dem till rätta finns inte
överallt. Det gäller inte bara dem som

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
har arbete och utkomst, utan kanske
framför allt dem som av olika skäl har
sökt en fristad här i landet. Det är angeläget
att vi skapar resurser, att vi söker
bygga upp en regional kurativ verksamhet
på det lokala planet för att kunna
ge informationer och råd.

Jag tror att vi är överens om att vi
inte kan klara av en obegränsad invandring,
samtidigt som vi torde inse att det
ideala förhållandet vore om vi kunde
bemästra detta problem utan regleringar
och skärpta gränsspärrar. Frågan är
om inte åtskilligt skulle kunna göras för
att minska behovet av regleringar och
föreskrifter genom att i större utsträckning
än hitills bygga upp organ för
rekrytering och information i utvandrarländerna,
för att sprida upplysning
och söka ge en korrekt bild av arbetsmarknadsläget
och de svårigheter som
möter bl. a. i fråga om bostad i vårt
land. Det har visat sig att invandringen
är konjunkturkänslig, och den som vet
att han knappast kan påräkna att få arbete
och utkomst i Sverige tvekar säkert
att lämna sitt eget land inför sådana
utsikter.

Huvudlinjen bör alltså enligt min
uppfattning vara att driva en invandringspolitik,
som genom förebyggande
och kurativa åtgärder begränsar behovet
av regleringar och lagbundna föreskrifter.
Det är en grundläggande liberal
tanke att den enskilde individen
själv skall kunna bestämma var han
skall bo och vistas, att fritt få röra sig
över territoriella gränser och att själv
få avgöra var han skall söka sin utkomst.

Denna grundläggande princip har inte
kunnat förverkligas vare sig i vårt
land eller i andra länder. Sannolikt har
vi långt dit, men vi bör se detta som
ett framtidsmål och bygga upp vår invandringspolitik
så att vi mer och mer
kan undvara tvingande föreskrifter, vi
bör lägga tyngdpunkten på våra ansträngningar
att hjälpa och ställa till
rätta på ett område som ändå rymmer
så många mänskliga tragedier, inte

minst i dagens Europa. Jag kan bara uttrycka
den förhoppningen att de riktlinjer
för vår invandringspolitik som vi
i dag fastlägger skall kunna bli instrument
som gör det lättare att arbeta med
detta mål i sikte.

Med detta, herr talman, ber jag att få
instämma i herr Kaijsers yrkande om
bifall till reservation 3 vid det nu föreliggande
utlåtandet.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Trots de tre reservationer
och det särskilda yttrande som
är fogade till det utlåtande vi nu behandlar
skulle jag vilja kalla utlåtandet
praktiskt taget enhälligt. På alla väsentliga
punkter föreligger saklig enighet.
Denna enighet är glädjande och särskilt
välkommen i dessa frågor.

Den allmänna debatten om vår utlänningspolitik
har självfallet förts mot
bakgrund av bilden av en krympande
värld. I den bilden ingår en växande
medvetenhet om de internationella frågorna
och om det egna landets förpliktelser
i internationella sammanhang.

Den svenska utlänningslagstiftningen
medger i och för sig en helt fri invandring.
Lagstiftningen anvisar emellertid
också medlen för en generell invandringskontroll.
Det ligger i Kungl. Maj :ts
hand att avgöra om och i vilken utsträckning
en sådan kontroll skall tillgripas.

De riktlinjer för utlänningspolitiken
som nu förelagts riksdagen innebär inte
någon formell förändring av kompetensfördelningen.
Däremot innebär de
att även riksdagen får ta ansvar för
målsättningar och för vilka faktorer
som skall beaktas vid utövandet av en
generell kontroll. Propositionen har
lagts fram —- och tillstyrkts — efter en
bedömning att en generell kontroll blir
nödvändig för nu överblickbar tid. Den
opinion som kommit till uttryck i remissvaren
på utlänningsutredningens
betänkande visar en praktiskt taget enhetlig
anslutning till en sådan bedömning.

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Nr 44

Även med en sådan utgångspunkt
lämnas dock spelrum för skiljaktiga
uppfattningar om invandringens omfattning
och inriktning. De förelagda
riktlinjerna utgår från de målsättningar
som ligger bakom bedömningen att en
generell kontroll blir nödvändig. Dessa
är i huvudsak: för det första att invandringen
skall kunna samordnas med
våra resurser och vår politik på andra
områden och för det andra att invandrarna
skall ha möjlighet att leva på
samma standardnivå som befolkningen
i övrigt. Mot den andra målsättningen
som sådan har knappast höjts någon
röst. Den första målsättningen — som
har ett uppenbart samband med den
andra — för vidare till frågan hur och
på vilka punkter samordningen skall
bedömas. Propositionen innebär inte
att invandringen låses fast i kvoter,
utan att statsmakterna får fatta beslut
om på vilka punkter avvägningar skall
göras och till vilka förhållanden hänsyn
skall tas. Inte på någon punkt föreligger
det här skiljaktiga meningar i
utskottet. Det är givet att avvägningarna
innebär att hänsyn tas till intressen,
knutna till infödda svenskar
och till dem som har medgivits rätt att
invandra. En uppläggning på detta sätt
leder emellertid också fram till att
ökande resurser på skilda fält ger ökade
förutsättningar för ett friare folkutbyte.
På så sätt leder invandringspolitikens
kontrollsida även i samma
riktning som insatserna på det internationella
planet. Det slås fast att i rådande
sammanhang Sverige även i fortsättningen
skall verka för att skapa
förutsättningar för ett fritt folkutbyte.

Då jag här talat om resurser och politik
har avsikten inte varit att överbetona
de samhällsekonomiska faktorerna.
Tvärtom bör understrykas att
starka humanitära inslag ingår och bör
ingå i vår utlänningspolitik.

Det ligger mycket starka krav på
oss att bygga upp även resurserna för
invandrarnas inlemmande som medlemmar
i deras nya samhälle. Inga gene -

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
rella formler kan täcka detta område.
Fjolårets riksdag tog ett av utskottet
föreslaget uttalande för vidare utredning
om anpassningsfrågorna. En utredning
har tillsatts. Mot bakgrund
därav har utskottet inte gjort några sakuttalanden
i anpassningsfrågorna men
väl strukit under deras vikt för en väl
balanserad och även i sådan mening
humanitär invandringspolitik.

Utskottet har inte haft något att invända
mot förslaget att ett fristående
permanent ämbetsverk skall ersätta statens
utlänningskommission den 1 juli
nästa år.

De reservationer som har fogats till
utlåtandet inleds med en motiveringsreservation
från högerledamöterna i utskottet
i fråga om den arbetstillståndsfria
tiden för montagearbetare. Utskottets
majoritet har nöjt sig med uttalandet
att denna fråga liksom hittills bör
avgöras av Kungl. Maj:t. Reservanterna
har haft samma uppfattning men tillagt
att Kungl. Maj:t bör »i positiv anda
pröva frågan om en förlängning» av
den nuvarande period om 14 dagar
för vilken tillstånd inte krävs. Skillnaden
är hårfin. Det har upplysts att
frågan är aktuell inom Kungl. Maj:ts
kansli på grund av en västtysk not i
ämnet och att nordiska kontakter tagits.
En nordisk enhetlighet bör eftersträvas.
Utskottet har inte velat binda
Kungl. Maj:t i ett sådant läge. Och utskottsmajoriteten
har heller inte på
samma sätt som tydligen reservanterna
påverkats av synpunkter framförda av
Svenska arbetsgivareföreningen.

Därmed är — väl att märka — inte
sagt att majoriteten är emot en viss
eventuell förlängning av tiden. Något
yrkande har inte framställts i motionerna,
och utskottet saknar därför anledning
att konstatera att ett uttalande
inte var erforderligt. Ett sådant konstaterande
finns däremot i andra lagutskottets
utlåtande, som vilar på ett konkret
motionsyrkande. Statsutskottets
motiv kan dock läsas på samma sätt
och eventuellt med tillägget att ett ut -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 fm.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
talande inte heller är lämpligt vid denna
tidpunkt.

Den andra reservationen ■— även den
från högerledamöter — avser arbetsmarknadsparternas
inflytande på arbetsmarknadsbedömningen
i tillståndsfrågorna.
Det föreligger enhällig anslutning
till departementschefens uttalande,
att arbetsmarknadsparternas inflytande
inte får minskas.

Reservationen avser parternas inflytande
vid individuell —- inte vid kollektiv
— invandring. Enligt majoritetens
bedömning har även arbetsgivarorganisationerna
möjlighet att utöva inflytande
på bedömningen. Vid de fall av
individuell invandring som reservanterna
torde ha avsett, dvs. när kontakt
tas direkt mellan svenska arbetsgivare
och en utomnordisk medborgare, tas
även hänsyn till omständigheterna i det
enskilda fallet. Majoritetens avståndstagande
från reservationens alternativa
yttrande är närmast föranlett av att uttrycket
skulle kunna misstolkas i efterhand
som innebärande någon saklig
förändring.

Den tredje reservationen har samlat
såväl höger- som folkpartiledamöterna.
Den innehåller i sak ett uttalande om
vikten — ur en speciell synpunkt — av
regional kurativ verksamhet. Utskottsmajoriteten
har sagt att den tillsatta
utredningen om invandrarnas anpassning
torde få anledning att beröra frågan,
och att det därför inte fanns skäl
att nu ta upp den till sakbehandling. Utskottsmajoriteten
kan lika väl som reservanterna
anse att det finns skäl för
en regional kurativ verksamhet, både
ur den anförda synpunkten och ur
flera andra. Det förefaller dock meningslöst
att framhålla detta innan vi
kan bedöma om dessa skäl, vägda mot
andra förhållanden och förslag, kan
tala för någon riksdagens åtgärd.

Folkpartiledamöterna i utskottet har
förenat sig i ett särskilt yttrande. Herr
Jacobsson talade nyss om det. I det
första stycket i yttrandet konstateras
att det bör vara möjligt med en generös

tolkning i enskilda invandringsfall. Mot
ett sådant påstående har jag inte någon
invändning — än mindre som detta
måste anses gälla redan i dag.

Yttrandets andra och tredje stycken
hänför sig till anpassningsfrågorna. Här
har majoriteten, som jag redan berört,
särskilt betonat vikten av att dessa frågor
ges ökat utrymme. Det kan inte
tjäna något reellt syfte att medan en
tillsatt utredning arbetar »stryka under»
vissa mer eller mindre godtyckligt
utvalda behov eller »fästa uppmärksamheten
på» vissa möjliga lösningar.

Yttrandet avslutas med önskemål om
avfattningen av de direkta bestämmelserna
— troligen främst i en eventuellt
omarbetad utlänningskungörelse. Önskemålet
är i och för sig bra — inte
minst ur den synpunkten att det så väl
beskriver just de praktiska svårigheterna.
Därför är jag för egen del förvissad
om att önskemålet beaktas som
en självklarhet inom ramen för den ansvarsfördelning
mellan statsmakterna
och myndigheterna som enhälligt godtagits.

Efter denna genomgång av reservationerna
och det särskilda yttrandet vill
jag än en gång konstatera hur enhälligt
utskottets utlåtande är i sakfrågorna.
Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

På framställning av herr talmannen
heslöts att den fortsatta överläggningen
i förevarande frågor ävensom handläggningen
av återstående ärenden å
föredragningslistan skulle uppskjutas
till aftonsammanträdet.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 373, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272) jämte motioner; nr

374, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkän -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

nande av avtal mellan Sverige och
Singapore för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet, m. m.; samt

nr 375, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 januari
1968 (nr 25), m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.51.

In fidem
Leif Ekberg

/Solveig Gemert

Onsdagen den 11 december eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen rörande
statsutskottets utlåtande nr 196, första
lagutskottets utlåtande nr 54 och andra
lagutskottets utlåtande nr 73.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har ansett det riktigt
att gå upp här efter det att utskottets
talesman har redovisat sina synpunkter
och innan debatten kanske
kommer att röra andra i och för sig viktiga
och intressanta delar av förslagen
som jag emellertid inte bär huvudansvaret
för.

Den debatt som vi ägnar oss åt rör sig
i allra högsta grad om mänskliga problem,
angelägenheter som i första hand
gäller människor som har kommit och
människor som kommer till oss från
andra länder. Men det angår i lika hög
grad oss alla som medborgare i detta
land. Vi kommer under diskussionen
här in på frågor om vår arbetsmarknad
och sysselsättningen och därmed om
våra försörjningsmöjligheter, den angelägna
bostaden, utbildningen, sjukvård
och socialvård. Det är därför som det

är ytterst tillfredsställande att riksdagen
nu — jag tror för första gången —
överväger riktlinjerna för vår invandrings-
och anpassningspolitik. Jag vill
gärna också uttrycka min uppskattning
av utskottets behandling av denna fråga
och min tillfredsställelse med enigheten
kring de väsentligaste delarna av förslagen.
De kan sammanfattas i för det första
reglerad invandring, för det andra
humanitärt betingad invandring och för
det tredje: tyngdpunkten i den nya
verksmyndighetens arbete skall ligga på
anpassningsåtgärder.

Vi har nu en hel del erfarenheter att
bygga på. Vad man kan säga är kanske
att med hänsyn till de många gånger
besvärliga avgöranden som de handläggande
myndigheterna ställs inför hade
det varit önskvärt att diskussionen om
riktlinjerna för utlänningspolitiken hade
förts långt tidigare och därmed riksdagen
och regeringen tagit på sig ett
ökat ansvar för att underlätta förvaltningsmyndigheternas
tillståndsprövning.

Men vi arbetar enligt tradition på så
sätt att vi låter utredningar föregå realbehandling
i regering och riksdag. Så
har skett också i detta fall.

I vår diskussion kring den här viktiga
frågan ser vi nu i huvudsak på
dagsläget och framtiden. Det kan emel -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
lertid vara på sin plats att erinra om
det ibland utomordentligt svåra arbete
som utförts genom årtionden på ett —
jag vill gärna säga det — i det väsentligaste
förtjänstfullt sätt av dem som varit
engagerade i verksamheter som har
berört utlänningar.

Antalet människor av utländsk härkomst
som är verksamma i vårt land
uppgår, som det sades tidigare från
denna talarstol, till inemot en halv miljon.
Det är mer än 5 procent av totalbefolkningen.
Det torde vara få av oss
som inte har en direkt kontakt med invandrare,
på arbetsplatsen, som grannar
eller annars i det dagliga livet. Jag
tror också det finns anledning framhålla
att invandrarnas insatser i vårt
samhälle har varit värdefulla på många
områden. Jag skulle kunna nämna det
tusental läkare som har kommit till oss
efter kriget. De kom i början av 1950-talet och lämnade ett utomordentligt bidrag
till våra möjligheter att klara den
sjukvård som vi bedriver i vårt land.
Sjukvården har kritiserats därför att
vi inte har haft tillräckliga resurser,
men jag tror ändå jag vågar fråga: Vad
hade vi kunnat uträtta utan dessa läkare?
Det har kommit tandläkare och
andra grupper av mycket kvalificerade
personer, men också de hundratusental
som har gått in i vår industri. Låt mig
nämna de 70 000 som har kommit från
Finland. Ja, det är ju åtskiligt flera, ty
många är nu naturaliserade svenska
medborgare, men jag tror att vi i dag
har 70 000 med arbetstillstånd, vilka vid
vissa tillfällen med brist på arbetskraft
väl har fyllt de luckor som vi haft och
möjliggjort eu kontinuitet i vårt produktiva
liv.

Jag tror inte, herr talman, att någon
på allvar kan göra gällande att totalt
sett befintligheten i vårt land av ett relativt
stort antal människor som kommit
till oss från andra länder har varit
en belastning — tvärtom. Det är också
riktigt och viktigt att öka rörligheten
över gränserna och skapa förutsättning -

ar för människan att bosätta sig i vilken
del av världen som helst.

Internationalismen som idé har traditionellt
haft en stark förankring i vårt
politiska liv. Den internationella solidariteten
har präglat bl. a. de svenska
insatserna inom flyktingarbetet under
efterkrigstiden. I dag kommer den till
uttryck bl. a. i det svenska engagemanget
i den verksamhet som FN :s flyktingkommissarie
bedriver. Internationalismen
ligger också till grund för de
svenska insatserna till stöd för ett friare
folkutbyte.

Det mest närliggande och påtagliga
exemplet är kanske det intima nordiska
samarbete som resulterat i den gemensamma
nordiska arbetsmarknaden
och det gemensamma nordiska passkontrollområdet.
Men, ärade kammarledamöter,
det är inte så länge sedan —
endast 14 år — som vi introducerade
passfrihet. Tidigare hade vi alltså att
införskaffa pass innan vi reste över för
att hälsa på i Danmark, Norge eller Finland.
Jag tror inte att någon kommer att
kräva ett återinförande av de restriktioner
och begränsningar i resemöjligheterna
inom Norden som vi hade tidigare.

Ett annat uttryck för den praktiskt
politiska styrkan av vår internationella
inriktning är vårt aktiva deltagande i
arbetet på att stärka utlänningarnas
ställning — rättsligt, socialt och ekonomiskt.
Resultatet härav är att det nu
inte finns några stora principiella skillnader
mellan utlänningars och svenska
medborgares ställning på en rad väsentliga
områden. Jag tror att det är rikligt
att säga att internationalismen har kunnat
få en så stark förankring och en sådan
genomslagskraft i vårt land därför
att den har bedrivits i ett organiskt
samarbete med våra mål för den ekonomiska
och sociala utvecklingen, dvs.
den har accepterats.

Sambandet mellan våra strävanden
på det nationella och på det internationella
planet har också varit avgörande

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

då det gällt att lägga fast riktlinjerna
för invandringspolitiken. De föreslagna
riktlinjerna utgör ett försök till en syntes
mellan önskemålet om vidgad jämlikhet,
ekonomiskt och socialt, inom ramen
för vårt samhälle och strävandena
att öka det fria folkutbytet över gränserna.
Hittills har det kommit an på
förvaltningsmyndigheterna — främst då
den centrala utlänningsmyndigheten —•
att avgöra vad som skall krävas för att
få olika tillstånd. Förvaltningsmyndigheterna
har därmed kommit att utöva
ett väsentligt inflytande över utformningen
av vår utlänningspolitik. Detta
beror på den karaktär av provisorium
som verksamheten hittills har haft. Det
är emellertid uppenbart att en ordning
som lägger ansvaret för utformningen
av politiken på ett så väsentligt område
utanför riksdag och regering inte kan
accepteras i det långa loppet. Det är ju
därför som vi diskuterar en ändring.

Riktlinjerna för utlänningspolitiken
skall läggas fast av statsmakterna. Därför
är det självfallet, herr talman, av
utomordentligt värde att kunna konstatera
utskottets eniga uppslutning kring
de förslag som har lagts. Ingen har hittills
ifrån denna talarstol haft någonting
att erinra mot de grundläggande,
väsentligaste och värdefullaste principerna
i de förslag som vi har haft att
behandla. Jag tror det är viktigt att
detta framhålles, inte minst med hänsyn
till att vi alla ute i landet säkert har
upplevt opinioner, där man på sina håll
har känt en viss tveksamhet inför den
invandring som har förekommit, framför
allt kanske till en del lokala platser.
Man har känt det som en påfrestning.
Det skulle naturligtvis vara besvärande
om någon eller något politiskt parti
skulle engagera sig mot den utlänningspolitik
och de riktlinjer som vi nu diskuterar.
Att detta inte förekommer och,
som jag hoppas, inte heller torde förekomma
i den fortsatta debatten i riksdagen
är en utomordentlig tillgång, inte
minst i det fortsatta arbetet med invandrings-
och anpassningsfrågorna.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.

Ett problem, herr talman, i detta
sammanhang är invandrarnas anpassning.
För ett par år sedan tillsatte vi
en arbetsgrupp för invandrarfrågor.
Den har under den tid den verkat gjort
stora insatser på olika områden för att
råda bot på mera framträdande brister
i fråga om samhällets insatser för att
lösa anpassningsproblemet. Det gäller
både invandrarnas problem vid inträdet
i ett nytt samhälle och den inhemska
befolkningens problem vid kontakten
med det nya befolkningsinslaget.
Båda sakerna är lika viktiga. Att göra
förståeligt för människorna i allmänhet
hur nödvändigt det är att vi söker
de mänskliga kontakterna och relationerna
mellan den inhemska befolkningen
och dem som kommer hit i arbetsoch
samhällslivet är en utomordentligt
angelägen uppgift, där inte minst organisationerna
i detta land, som har en
så rik flora av organisationer — politiska,
fackliga och ideella organisationer
samt idrottsföreningar — här har
stora möjligheter att göra en insats.
Jag skall naturligtvis inte glömma våra
religiösa organisationer.

Den arbetsgrupp som har tillsatts har
bedrivit sin verksamhet i syfte att söka
föra samman olika grupper av invandrare
och svenskar för att därmed söka
öka förståelsen. Våra kunskaper är
emellertid otillräckliga. En huvuduppgift
för den utredning om anpassningsproblemen
som tillkallades på försommaren
blir därför att försöka göra en så
fullständig kartläggning som möjligt av
dessa problem. På grundval därav skall
utredningen lägga fram ett samlat handlingsprogram
för samhällets aktiviteter
i fråga om anpassningen.

Det torde i stort sett råda enighet om
att vi på något sätt måste kontrollera
invandringens omfattning och inriktning.
Vi måste ha en reglerad invandring.
Vi skall naturligtvis söka undvika
att dessa våra kontrollmedel används i
vidare utsträckning än som bedöms såsom
absolut nödvändigt. Det är mot
den bakgrunden som man får se för -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.

slagen i propositionen om förlängning
av de tider för vilka tillstånd ges och
om större utnyttjande av bosättningstillstånd.
Sådana ändringar kan också
bidra till att minska den känsla av
övervakning som förekomsten av kontroll
och tillstånd innebär för invandrarna.

Vilka är då de faktorer som mera
direkt föranleder behov av att kunna
ingripa i och påverka invandringens
omfattning och inriktning? En grundläggande
faktor är givetvis arbetsmarknadsförliållandena.
Den svenska arbetsmarknaden
präglas av de speciella och
mycket goda relationerna mellan parterna.
En snabb strukturomvandling pågår
inom näringslivet med många gånger
smärtsamma konsekvenser för de
enskilda arbetstagarna. Genom aktiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärder söker
man i möjligaste mån begränsa omställningsproblemen
för de enskilda.
Dessa har också stött strukturomvandlingen,
som de sett som ett led i strävandena
efter bättre inkomstförhållanden.
Det är nödvändigt att vi i vår invandringspolitik
beaktar detta förhållande.
Vi har inte råd med en invandringspolitik
som återverkar menligt på
förhållandet mellan arbetsgivar- och
arbetstagarorganisationer eller som verkar
till arbetstagarnas nackdel.

En förutsättning för invandringen
måste därför vara att den tillkommer
i samarbete mellan arbetsmarknadsmyndigheterna
och parterna på arbetsmarknaden.
För närvarande har arbetsmarknadens
parter det avgörande inflytandet
när det gäller att bedöma
vilket utrymme som finns på arbetsmarknaden
för invandringen. Jag vill
betona uttalandet i propositionen att
detta avgörande inflytande från arbetsmarknadens
parter skall bestå även
framgent. Erfarenheterna här är goda.
Dessutom påpekas i propositionen att
arbetsmarknadsparterna bör sträva efter
att försöka göra generella bedömningar
så att deras yttrande inte skall
behövas i varje särskilt ärende. Huvud -

syftet med denna rekommendation är
att tillgodose befogade önskemål om
snabbare handläggning av tillståndsärenden,
men det är väsentligt att komma
ihåg att det är arbetsmarknadsparterna
själva som avgör om det är möjligt
och lämpligt att göra generella bedömningar.
Någon försvagning av arbetsmarknadsparternas
inflytande i arbetstillståndsärenden
är det alltså inte
fråga om. Tvärtom sägs uttryckligen
ifrån att det är arbetsmarknadsparterna
ensamma som gör arbetsmarknadsbedömningen
i tillståndsärenden. Jag tror
att vi därmed har lagt grunden till ett
förtroendefullt samarbete mellan arbetsmarknadsmyndigheten
och företagarna
och fackförbunden.

Att situationen på bostadsmarknaden
liksom i fråga om resurser för sociala
ändamål och undervisning måste tas
med i bilden när man tar ställning till
frågan om invandringen är också självklart.
Invandringen får inte leda till
ökade svårigheter att tillgodose behoven
för dem som redan finns här i
landet. Å andra sidan får den inte
heller medföra att invandrarna i verkligheten
kommer att sakna möjligheter
att åtnjuta en hygglig bostad, undervisning
m. m.

Ett grundläggande drag i invandringspolitiken
måste vara att invandrarna
skall leva på med den svenska
jämförbar standard. Det gäller såväl i
fråga om löner och arbetsförhållanden
som i fråga om bostäder och annat.

Bara genom en sådan likställighet i
standard blir det möjligt att bedriva en
effektiv och meningsfull anpassningspolitik
som riktar sig till både invandrarna
och våra egna medborgare. Med
anledning av en del presskommentarer
vill jag i detta sammanhang stryka under
att de föreslagna riktlinjerna ingalunda
innebär att Sverige stänger gränserna
för all invandring. Riktlinjerna
anger bara vilken inverkan skilda förhållanden
skall ha på bedömningen av
våra möjligheter att ta emot invandrarna.
Finns det förutsättningar för in -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

vandring, så kan och skall också invandring
komma till stånd. Någon missuppfattning
på den punkten bör inte
föreligga. Vad vi hindrar med de regler
som vi nu ställer upp är import av arbetslöshet
och import av bostadsslum,
och det tror jag är utomordentligt viktigt.

I den allmänna debatten har det hävdats
att vårt asylbegrepp är för snävt.
Till detta vill jag först säga att asylbegreppet
är internationellt definierat i
flyktingkonventionen. Det skulle vara
olägligt — jag skulle vilja säga orimligt
— att ha ett inhemskt och ett internationellt
asylbegrepp med olika innebörd.
I verkligheten har emellertid
frågan om vårt asylbegrepp begränsad
betydelse för möjligheterna att av humanitära
skäl få komma in i Sverige.

Såsom jag har redovisat i propositionen
tillämpar vi beträffande dem
som vill komma in i Sverige i praktiken
ett väsentligt vidare asylbegrepp än det
internationella, och denna tillämpning
skall fortsätta. Vi gör oftast ingen formell
klassificering av flyktingar i asylfall
och andra. Frågan om politiskt
flyktingskap får nämligen betydelse huvudsakligen
när utlänningen av en eller
annan anledning skall avlägsnas
från Sverige. Det är först då som frågan
om förföljelse i hemlandet ställs på
sin spets och kräver ett ställningstagande.
För huvuddelen av dem som
kommer till vårt land som flyktingar
blir ställningstaganden till om det är
asylfall i flyktingkonventionens mening
därför aldrig aktuella.

Låt mig bara ett ögonblick uppehålla
mig vid frågan om utländska montagearbetare,
eftersom det föreligger en reservation
på den punkten.

I propositionen redovisas regeringens
syn på ett av de syften som kravet
på arbetstillstånd för montagearbetare
fyller, nämligen att förebygga oro på
arbetsmarknaden. Detta syfte måste
hållas för ögonen när man går att bedöma
i vilken utsträckning undantag
kan medges från arbetstillståndskravet.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
Det har framhållits i skilda sammanhang
att det inte råder enhetlighet i
Norden i denna fråga. Sverige och Danmark
har en tillstån dsfri tid på 14 dagar,
medan Norge och Finland inte har
någon tillstån dsfri tid alls. Även i fråga
om tillståndsprövningar — prövningens
syfte och omfattning — föreligger
olikheter, främst mellan Sverige och
Danmark å ena sidan och Norge och
Finland å andra sidan. Med hänsyn
härtill synes det erbjuda vissa svårigheter
att åstadkomma enhetlighet i
denna fråga inom Norden, en enhetlighet
som i och för sig vore önskvärd.
\i har försökt att åstadkomma en samordning
genom överläggningar.

Låt mig beträffande den föreslagna
nya centrala utlänningsmyndigheten
kraftigt betona den vikt som jag fäster
vid sammanföringen av tillstånds- och
anpassningsfrågor under en enda myndighets
ansvar. Argumenten är angivna
i propositionen, och jag behöver inte
upprepa dem här. Jag vill emellertid
framhålla att det fortsatta arbetet med
myndighetens organisation har som allmänt
mål att i all möjlig utsträckning
få till stånd en integration av myndighetens
olika uppgifter, så att anpassningsfrågorna
blir beaktade i alla stadier
av myndighetens kontakter med invandrare.

Som alla förstår kan dessa frågor inte
få sin slutgiltiga lösning till den 1 juli
nästa år, men en bit på väg kan man
komma bland annat genom att flytta
in de uppgifter som arbetsgruppen för
invandrarfrågor nu har till den nya
myndigheten. Den slutgiltiga organisatoriska
lösningen tror jag måste växa
fram efter hand under en övergångstid.
Vad som främst har betydelse för myndighetens
framtida organisation och
arbetsformer är resultatet av utredningen
om invandrarnas anpassning. Men
jag vill gärna peka på ett par andra
faktorer av betydelse, nämligen det arbete
som pågår beträffande den inre
utlänningskontrollens utformning. Jag
hoppas att vi därvidlag skall finna lös -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
ningar som tillgodoser de önskemål om
en uppmjukning och ett underlättande
som har framförts från åtskilliga håll.
Det betyder att vi hoppas att det skall
vara möjligt att nå förenklingar redan
till den 1 juli nästa år. En tillfredsställande
slutlig lösning blir dock beroende
av i vilken utsträckning det blir
möjligt att utnyttja andra kunskapskällor
än de som för närvarande står till
förfogande.

Vad jag nu sagt leder fram till att de
organisatoriska lösningar som man kan
göra den 1 juli 1969 då myndigheten
inrättas får betraktas som provisoriska.
Därefter får organisationsarbetet drivas
kontinuerligt och omsättas i praktiken
efter hand som förutsättningar skapas.
Det blir väl tillfälle att återkomma till
dessa frågor.

Därmed, herr talman, har jag gett
några synpunkter även utöver vad propositionen
innehåller i den mycket viktiga
fråga som vi i dag behandlar. Jag
vill än en gång uttrycka min tillfredsställelse
över utskottets behandling och
över den enhälliga uppslutningen kring
huvuddragen i propositionen från statsutskottets
sida.

Jag hemställer att kammaren måtte
följa statsutskottet i dess förslag.

Herr KAIJSER (h) kort genmäle:

Herr talman: Jag vill ännu en gång
bekräfta att enigheten i utskottet har
varit påfallande stor beträffande alla
grundprinciper i propositionen. Eftersom
inrikesministern såg på mig när
frågan om läkarnas betydelse i det här
sammanhanget diskuterades vill jag
också bekräfta att importen av läkare
— särskilt under 1950-talet — har spelat
en stor roll för våra möjligheter att
sköta sjukvården tillfredsställande. Detsamma
gäller tandläkarna inom folktandvården,
och det märktes ganska ordentligt
när utländska tandläkare här i
stor utsträckning började dra sig tillbaka
till sina hemländer, vilket förekom
under en viss tid.

Men jag begärde egentligen ordet för
att diskutera frågan om montagearbetarna.
Först vill jag säga att det står
fullkomligt klart för oss att man skall
försöka undvika oro på arbetsmarknaden.
När det gäller montagearbetarna
har oron enligt min mening egentligen
orsakats av frågan om vilka arbetare
med sådana här uppdrag som har betraktats
just som montagearbetare. Vi
har inom utskottet framfört den uppfattningen
att denna benämning egentligen
endast bör tillkomma de specialister
som handhar maskiner och apparatur
som de har särskild kännedom om.
Vi är fullt på det klara med att det inte
är i enlighet med de grunder som bör
gälla att samtidigt ta in mindre specialiserade
eller kanske rentav ospecialiserade
arbetare för uppdrag av denna
art och att kalla dem montagearbetare.

Inrikesministern sade här att det i
Finland inte finns någon tillståndsfri
period. Detta är kanske formellt riktigt,
men i Finland ger man automatiskt
arbetstillstånd i tre månader för sådana
här uppdrag. Skillnaden är här rent
formell, förefaller det mig. I Finland
behandlas alltså dessa arbetare som om
de hade en arbetstillståndsfri tid på tre
månader, eftersom man enligt praxis utfärdar
sådana arbetstillstånd helt automatiskt.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! I det paket vi nu diskuterar
ingår tre propositioner, och det
är också tre olika utskott som behandlat
dessa propositioner. Det är närmast
proposition nr 128 om medborgarskapslagen
som föranleder mig att ta till
orda.

Redan vid fjolårets riksdag behandlades
en motion som återkommit i år
med nr I: 16 och II: 65. Vid granskning
av proposition nr 128 finner man att
den tar upp tre olika synpunkter på
medborgarskapslagstiftningen. Man vill

begränsa de statslösas antal, man vill

Onsdagen den 11 december 19G8 em.

Nr 44

också begränsa möjligheterna för en
person att inneha flera medborgarskap,
och vidare tar man upp ett förslag till
ändring i lagen för erhållande av
svenskt medborgarskap, det gäller närmast
att förkorta tiden för att få bli
svensk medborgare.

De betingelser under vilka man kan
erhålla svenskt medborgarskap gäller
följande fall: för det första barn i
äktenskap där fadern är svensk medborgare,
för det andra barn som föds
i riket i äktenskap där endast modern
är svensk medborgare och fadern
icke har medborgarskap i någon stat eller
om fadern är från något av de s. k.
östländerna där barn vid födelsen
förvärvar faderns medborgarskap. För
det tredje gäller det barn utom äktenskap
vars moder är svensk medborgare.
Barnen kan alltså vid födelsen under
dessa betingelser bli svenska medborgare.

Men vi har en stor grupp av äktenskap
där kvinnan är svensk medborgare
och mannen icke är svensk. Åtskilliga
äktenskap här i landet ingås under
dessa betingelser, och det blir väl också
vanligare med hänsyn till de internationella
kontakter vi har. De barn som
föds i dessa äktenskap får faderns medborgarskap
och blir alltså inte svenska
medborgare. Detta medför vissa problem
i hemmen. Många kanske inte har
kännedom om att barnen under sådana
betingelser inte blir svenska medborgare.
I en del äktenskap kanske det blir
barn med olika medborgarskap. Låt oss
säga att det blir ett barn före äktenskapet,
och modern är svensk. Då blir barnet
svensk medborgare. Om föräldrarna
sedan gifter sig och får barn i äktenskapet,
erhåller dessa barn faderns
medborgarskap. Det kan vara litet
olyckligt att det i samma äktenskap
finns barn av olika medborgarskap.

Vi har här i landet haft principen att
det är härstamningen, föräldrarnas
medborgarskap, som är avgörande, medan
man i andra länder har andra principer.
Den som föds i ett sådant land

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
blir automatiskt medborgare där. Vi har
i detta fall gamla principer, och det har
inte varit några större problem tidigare
när de flesta äktenskap ingicks mellan
svenska medborgare. Dessa problem
uppstår när det ingås äktenskap där fadern
är utländsk medborgare.

Första lagutskottet har vid behandlingen
av dessa motioner delvis gått oss
till mötes genom att man vill bringa
till riksdagens kännedom att dessa barn
i socialt hänseende blir bättre behandlade,
särskilt när det gäller folkpension,
förtidspension och vårdbidrag. För att
åtnjuta dessa förmåner måste vederbörande
vara svensk medborgare. Det är i
och för sig bra att man kan lösa den
sociala delen av detta problem.

Men i själva grundfrågan har man inte
gjort någon ändring. Man har inte
sagt någonting i slutklämmen, och jag
utgår från att man i varje fall inte gått
oss motionärer till mötes utan att frågan
fortfarande är olöst. Om barnen
växer upp i vårt land, går i svensk
skola och fostras i svensk anda, tycker
man att det vore ganska naturligt att de
redan från början skulle få svenskt
medborgarskap även om fadern vore utlänning.
Många invänder att vi då får
flerfaldigt medborgarskap. Jag tror inte
att det har någon större betydelse under
uppväxtåren. Det är väl först senare
som det kan bli problem. Någon har
sagt att det kan bli besvärligt vid värnplikten.
Men det är ju inte något land
som har så låg värnpliktsålder att inte
vederbörande upp till 18 år kan ha detta
dubbla medborgarskap och sedan
själv ta ställning huruvida han vill ha
moderns eller faderns medborgarskap.
De allra flesta väljer väl medborgarskap
i det land där de har fostrats och
där de vistas. Det bästa vore att man så
fort som möjligt kunde få medborgarskap
i det land där man verkar. Det är
ju också medborgarskapet som ger möjlighet
till inflytande. Men detta kan vi
inte råda över, tv de olika länderna har
olika lagstiftning i detta fall.

Vi kommer ändå inte ifrån detta pro -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.

blem. Motionerna har denna gång inte
bara varit på remiss till de institutioner
där de var i fjol utan även till
barnavårdsnämnderna i Västerås, Borås
och Stockholm. De yttranden som de
har avgivit över motionerna har varit
positiva. I Västerås exempelvis har man
påvisat att där finns 1 506 utländska
medborgare som fötts till utländska
medborgare där. Det är väl likadant i
många andra orter. Där vi har en koncentration
av utländsk arbetskraft händer
det ofta att de män som kommer
till vårt land gifter sig med svenska
flickor, och därigenom får barnen faderns
medborgarskap. Jag tror därför
att den översyn som vi här har krävt —
det är inte fråga om någonting annat —
om möjligheten att lösa detta problem
vore önskvärd. Vi behöver nog inte sätta
till någon stor parlamentarisk utredning
för att klara av dessa problem. Vi
har därför i motionens kläm krävt att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en översyn av gällande
bestämmelser i vad avser medborgarskap
för här i riket bosatta barn,
där endast den ena av föräldrarna är
svensk medborgare.

När första lagutskottets utlåtande här
kommer upp kommer jag att yrka bifall
till motionerna I: 16 och II: 65.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! De motioner som herr
Dahlberg här har talat för så engagerat
måste ses i sammanhang med bl. a. proposition
nr 128 som första lagutskottet
har haft till behandling samtidigt med
motionerna. Motionärerna hoppas —
och indirekt gjorde herr Dahlberg det
här — att det inte skall behöva uppstå
något motsatsförhållande mellan proposition
och motioner och vill att riksdagen
skall uttala att så inte är fallet, och
utskottet har därför lagt ned mycket
omsorg på att undersöka den saken.
Men utskottets slutsats har blivit den
motsatta: den att Sverige inte kan i enlighet
med Kungl. Maj:ts förslag i pro -

position nr 128 underteckna 1963 års
Europarådskonvention om begränsning
av fall av dubbelt eller flerdubbelt medborgarskap,
om vi på samma gång skulle
ändra vår medborgarskapslag i syfte
att i princip ge alla i Sverige bosatta
barn, där bara den ena av föräldrarna
är svensk, ett dubbelt medborgarskap
fram till 18 års ålder. Om man spekulerar
i att andra länder, till åtlydnad av
denna konvention, skulle komma att
befria från det ursprungliga medborgarskapet
sådana barn som efter ansökan
eller automatiskt — det framgår
inte klart vad motionärerna här tänkt
sig — blir svenska medborgare, så att
därmed det totala antalet dubbla medborgarskap
i Europa inte ökar, kanske
rent av minskar, kan man ändå inte
försvara att Sverige för egen del låter
bli att efterleva konventionen, nota
bene om vi undertecknar den. Jag har
svårt att tro att riksdagen vill rekommendera
Kungl. Maj:t en dubbelmoral
— det kan låta hårt, men jag måste använda
ordet — i internationella sammanhang,
där vi annars alltid uppträder
korrekt och har namn om oss att
respektera avtal som vi ingår. Men om
motionärerna anser att det svenska
medborgarskapet för de barn, som det
här rör sig om, generellt betyder mycket
större trygghet än vad andra medborgarskap
skänker, så tycker jag nog
också att de i konsekvensens namn måste
yrka avslag på proposition nr 128 i
den del denna berör ratificeringen av
Europarådskonventionen, dvs. yrka avslag
på punkt c i utskottets hemställan.
Jag kunde inte i herr Dahlbergs anförande
finna någon antydan om att han
tänkte göra detta, däremot att han står
fast vid förslaget om en översyn av
medborgarlagstiftningen med det syfte
som motionärerna har redovisat. Och
då nödgas jag säga, att om man underlåter
det förra men gör det senare, innebär
det ett försök att kringgå ett dilemma
med en tvetydighet som riksdagen
inte gärna kan medverka till.

Herr Dahlberg nämnde ”vissa pro -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

blem” som uppkommer när barnen inte
har svenskt medborgarskap från födelsen.
Men han gav inte några egentliga
exempel på olägenheterna därvidlag.
Det framgår av utskottets utförliga redovisning
av hur den svenska medborgarskapslagen
tillämpas för närvarande,
att biandfamiljer ■— familjer där ena
föräldern är svensk och den andra utlänning
— som är bosatta i Sverige och
som har barn födda här kan få svenskt
medborgarskap för barnen liksom för
den utländska parten efter högst fem
års vistelse i Sverige, dvs. tiden innan
barnet börjat skolan för så vitt familjen
utnyttjar sin möjlighet att ansöka om
svenskt medborgarskap och inte bara
passivt låter åren rinna undan. Det är
svårt att förstå hur ett barn i förskoleåldern
i allmänhet skulle behöva lida
några sociala eller psykologiska men av
detta, om barnet bor tillsammans med
båda föräldrarna.

Däremot finns det några få men betydelsefulla
sociala och ekonomiska
förmåner som dessa barn går miste om
i de fall det inte finns något avtal mellan
Sverige och faderns hemland om att
dessa förmåner skall utgå ömsesidigt.
Utskottet nämner t. ex. folkpensionsförmånerna
och vårdbidrag vid invaliditet
och vill i anledning av motionerna att
Kungl. Maj:t utreder möjligheterna att
låta i Sverige bosatta utländska barn få
del i de sociala förmåner där de ännu
inte har full likställighet med svenska
barn. Jag är glad över att herr Dahlberg
uppfattade detta som ett tillmötesgående
mot motionärerna, ty det är det.
Det är något för dem att vara till freds
med att det på deras initiativ kommer
ett förord från utskottet, och jag hoppas
från riksdagen strax, att alla i Sverige
bosatta utländska barn skall kunna
likställas med svenska barn när det gäller
sociala förmåner; observera att utskottet
härvidlag går ett stycke längre
än motionärerna, som ju fäster uppmärksamheten
uteslutande på de utländska
barn där ena föräldern — i
praktiken modern — är svensk.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.

Herr talman! Jag har inte i herr Dahlbergs
uttalanden funnit något mer som
jag för stunden behöver kommentera,
utan jag kommer, när vi skall yrka någonting
i denna fråga i enlighet med
talmannens anvisningar, att yrka bifall
till utskottets utlåtande med avslag på
motionerna i den del de inte har godtagits
av utskottet.

Herr DAHLBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Att man ingår en konvention
kan ju inte innebära att man för
all framtid godtar den. Vi har ett stort
antal konventioner framför allt på det
sociala området. Det hindrar inte att
vi här i Sverige gör utredningar och
annat som har samband med dessa konventioner.
Det är först när man har
gjort en översyn och av den finner att
det bör ske en ändring som yrkanden
på undantag kan få göras. Man vet inte
i dag vad en översyn på detta område
leder fram till. Det är klart att det
dubbla medborgarskapet har sina praktiska
konsekvenser. Men det är som
fru Lindström säger, att dessa barn inte
är dubbla medborgare längre än till den
tidpunkt då exempelvis fadern till barnet
söker svenskt medborgarskap. Då
söker föräldrarna naturligtvis också
medborgarskap för barnet, och på det
sättet löser sig frågan. I det fall då man
håller fast vid åldersgränsen fem år för
att få bli svensk medborgare behöver
inte barnet ha dubbelt medborgarskap
mer än några få år. Det är det som gör
att jag tror att det i praktiken skulle
vara lätt att ordna denna fråga. De allra
flesta som finner sig till rätta i vårt
land söker ju svenskt medborgarskap.
Jag tror inte det är många som uppehåller
sig i vårt land under längre tid
utan att söka svenskt medborgarskap.
Har de fått fotfäste här och bildat familj
söker de medborgarskap och får
samma rättigheter som svenska medborgare
i gemen. Meningen med detta
ärende är väl också att man så fort som
möjligt skall ordna det så. Man har en

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
känsla av att utlänningspolitiken också
går ut på att se till att de som kommer
till vårt land så fort som möjligt får
kontakt med samhället därest de vill
stanna. På den korta tid som fem år
utgör får de tillfälle att visa vad de går
för, och många blir svenska medborgare.

Det är givet att det i dessa familjer
lika väl som i svenska familjer kan
uppstå slitningar med skilsmässa som
följd. Då kommer barnet i blickpunkten
och frågan uppstår om vem som
skall få vårdnaden om det. Har barnet
faderns medborgarskap, har denne
kanske också ett pass där barnet är infört.
Det innebär att fadern kanske anser
att barnet är hans. Vid skilsmässor
är det visserligen domstolarna som avgör
vem som får vårdnaden. Jag anser
dock inte att det är för mycket att begära
en översyn. Detta är också i viss
mån en jämlikhetsfråga. Här tillmäter
man inte kvinnan den roll som man
ofta i jämlikhetsdebatten vill göra gällande.
Jag tror att det finns länder som
enbart tillmäter kvinnan den avgörande
rollen när det gäller medborgarskap.
Jag anser att även vi i vårt land borde
pröva om inte frågan skulle kunna lösas
genom en översyn i första hand för
att sedan presentera den för riksdagen
och redovisa resultatet. I andra kammaren
bifölls det yrkandet med 116
röster mot 65. Där finns alltså ett stort
intresse för en översyn av frågan.

Fru LINDSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Ja, herr Dahlberg, visst
kan man göra utredningar i frågor som
berörs i konventioner som vi har undertecknat,
men vi har aldrig undertecknat
en konvention och samtidigt
beslutat sätta i gång en utredning i det
öppna syftet att genomföra en lagändring
stick i stäv med andemeningen i
den konventionen.

Herr Dahlberg påpekade att detta är
en fråga om jämlikhet. Visst är det bestickande
att när båda föräldrarna en -

ligt svensk lag är vårdnadshavare och
förmyndare för barnet, endast den ena
föräldern — fadern — bestämmer barnets
medborgarskap. Det skall villigt
medges att det bygger på traditionen att
i första hand räkna härstamningen från
manssidan, barnet får faderns släktnamn,
medborgarskap osv. Så är ju traditionen
nästan överallt i världen, och
vår medborgarskapslagstiftning kan inte
fungera utan viss hänsyn till medborgarskapslagstiftningen
i dessa många
andra länder, där härstamningsprincipen
är medborgarrättens grundval. I
den svenska praktiken blir regeln mycket
modifierad, och det är inte sällan
som fadern-mannen skulle kunna ha viss
anledning att för sin del klaga över
bristande jämlikhet i förhållandet mor—
far—barn i medborgaravseende.

Om praxis i tillämpningen av vår
lagstiftning står det mycket i utskottsutlåtandet.
Men jag är inte säker på att
alla har läst detta utmärkta utlåtande,
så att jag vill mycket kort rekapitulera
några fakta som står bakom detta mitt
påstående: Barn till svensk kvinna och
utländsk man, fött före äktenskapet,
följer moderns medborgarskap och behåller
sitt svenska medborgarskap även
sedan föräldrarna har gift sig och så
länge de bor i Sverige. Barn till svensk
kvinna och utländsk man, som skiljer
sig, tilldöms nästan alltid modern. Sedan
hon fått vårdnaden kan hon ansöka
om och erhåller då alltid svenskt
medborgarskap för sitt barn, vare sig
mannen samtycker eller inte. Det är
endast i bestående äktenskap, där föräldrarna
har skilda medborgarskap,
som barnet en kort tid — högst fem år
som jag sade nyss — kan få vänta på
att bli svensk medborgare tillsammans
med sin far. Även regeln att barn i bestående
äktenskap följer fadern i medborgaravseende
har undantag i vår
svenska praxis. Om båda föräldrarna
gemensamt ansöker om att barnet skall
få svenskt medborgarskap och påvisar
att barnet har olägenhet av att sakna
det, bifalles ansökan så gott som alltid,

Onsdagen den 11 december 1968 em.

sedan man undersökt att barnet antingen
kan befrias från sitt ursprungliga
medborgarskap, då vederbörande
lands lagstiftning är sådan att den medger
det, eller barnet inte kan få sådan
befrielse därför att landet — det gäller
mer exotiska nationer -— av nationella
eller traditionella skäl inte släpper sina
medborgare ifrån sig. I sådana fall accepterar
Kungl. Maj :t ändå att ge barnet
svenskt, dvs. i det här fallet dubbelt
medborgarskap. Detta är praxis, och
det finns alltså rätt många modifikationer
i faderns roll som riktningsvisare i
fråga om familjens och barnens medborgarskap.
Vi har redan en praxis som
prövar varje enskilt fall med stor generositet,
men det är skillnad mellan
att vidmakthålla en sådan praxis och
att göra en direkt ändring i medborgarskapslagstiftningen,
en ändring som
skulle göra det till regel med dubbla
medborgarskap för alla barn till svensk
mor och utländsk far här i landet.

Herr DAHLBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till fru Lindström vill
jag säga att det faktiskt är så att om
barnet föds utom äktenskapet får det
moderns medborgarskap. Om det funnes
allmän kännedom om detta, tror jag
att många skulle leva under sådana förhållanden.
Det vore väl inte heller riktigt,
ty det skulle kanske innebära
otrygghet för barnet på annat sätt genom
att det inte skulle få det skydd
som ändå äktenskapet utgör i händelse
av att maken-fadern går bort osv. Jag
tror att om dessa förhållanden blir allmänt
kända finns det risk för att många
kommer att leva i s. k. Stockholmsäktenskap.
Då ser alltid modern till att
barnet blir svensk medborgare. Genom
att föräldrarna ingår äktenskap kommer
barnen i fortsättningen att bli utlänningar.
Det är detta problem vi vill
komma till rätta med. Detta måste i
viss mån anses vara en jämlikhetsfråga.
Skall vi handla på det sättet att John
Bulls söner väger mera än moder Sveas
egna döttrar?

Nr 44 95

Ang. utlänningspolitiken. m. m.

Herr HtiBINETTE (h):

Herr talman! Låt mig allra först beröra
en olägenhet som har uppstått vid
detta ärendes behandling. Det är ju tre
skilda propositioner som nu diskuteras,
den ena rörande riktlinjer för utlänningslagen.
Propositionerna har lagts
fram vid skilda tidpunkter, vilket skapat
en viss förvirring. Man har nämligen
inte kunnat få ett samlat motionsskrivande,
vilket i sin tur har medfört
en hel del trassel vid utskottsbehandlingen
av propositionerna. Jag
har fått kontakt med detta ärende i
andra lagutskottet, som haft att ta ställning
till förslaget om ändring av utlänningslagen.

Som framgår av andra lagutskottets
utlåtande är utländsk montör och teknisk
instruktör, som styrker att han har
att utföra brådskande arbete i samband
med uppsättning eller reparation av
maskiner eller dylikt, inte skyldig att
ha arbetstillstånd, om arbetet inte tar
mer än 14 dagar. Detta spörsmål har
herr Kaijser tidigare berört, men det är
värt ytterligare ett påpekande, och som
reservant i andra lagutskottet vill jag
nu säga några ord.

I ett par högermotioner har förordats
en förlängning av den här mycket korta
tiden. Som ett alternativ har motionärerna
föreslagit att någon form av au
tomatisk tillståndsgivning skulle införas
för ifrågavarande grupp av utländska
arbetare, i de fall de 14 dagarna visar
sig vara otillräckliga. Jag har tillsammans
med fröken Wetterström i
andra kammaren reserverat mig mot
majoritetens ställningstagande till motionerna.
Innan jag går närmare in på
sakfrågan vill jag framhålla att det inte
har varit särskilt stor skillnad mellan
majoritetens och reservanternas syn på
det här problemet. Vid utskottsbehandlingen
framkom dock att statsutskottet
redan berört problemet i samband med
behandlingen av den större frågan om
arbetstillstånd över huvud taget skall
krävas av ifrågavarande kategori arbetare.
Majoriteten i andra lagutskottet

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.

ansåg sig då inte kunna avvika från det
mäktiga statsutskottets ställningstagande,
nämligen att det liksom hittills bör
tillkomma Kungl. Maj:t att avgöra frågor
om förlängning av den tillståndsfria
tiden. Det var på den punkten
svårigheterna uppstod. I andra lagutskottet
sade vi oss att det är orimligt
att två utskott har skilda majoritetsuppfattningar
i en fråga och förelägger
riksdagen sina utlåtanden för behandling
samma dag. Å andra sidan får riksdagen
inte behandla samma ärende två
gånger under ett år. Därför fick lagutskottet
naturligtvis rätta sig efter statsutskottet.

I andra lagutskottet nöjer man sig
emellertid inte med detta utan gör ett
tillägg i motionens syfte. Man säger
nämligen att det kan förutsättas att
Kungl. Maj:t tar upp den här aktualiserade
frågan i samband med en prövning
av utlänningskungörelsens bestämmelser.
Och det finns verkligen
skäl att ompröva den här regeln.

I vår reservation -— som i sin tur
hänvisar till reservation nr 1 i statsutskottets
utlåtande — framhålles att den
nuvarande arbetstillståndsfria tiden är
mycket kort i jämförelse med internationell
praxis. Statsrådet Johansson har
just talat om de olika tidsperioder som
tillämpas i andra länder. Vår regel ger
onekligen upphov till stora svårigheter.

En annan sak som bör påtalas och
som har samband med detta spörsmål
är naturligtvis det sätt på vilket man
kringgår lagen och kungörelsen. Kammarens
ledamöter kan själva förstå reaktionen
hos en reparatör från annat
land som kommer hit och skall utföra
en reparation och det visar sig att den
arbetstillståndsfria perioden på 14 dagar
inte räcker till. Då har han — som
herr Kaijser sade -— att antingen fara
hem till sitt land igen eller att resa till
ett näraliggande land. Det har ifrågasatts
om det räcker att åka exempelvis
till Köpenhamn och där ansöka om arbetstillstånd.
Då har man i stället gjort
så att man skickar in en ansökan redan

medan vederbörande är kvar här i landet
i sitt jobb och låter utlänningskommissionen
behandla den. Man vet att
det tar ungefär fjorton dagar innan utlänningskommissionen
sammanträder,
och under tiden kan polisen inte förpassa
vederbörande ut ur landet. På det
sättet får man en frist så att arbetet kan
fullföljas.

Det kan inte vara rimligt att det skall
gå till på det sättet, utan här måste en
ändring ske, vilket vi hoppas skall
kunna ske via utlänningskungörelsen.

Herr talman! Detta var endast ett litet
exempel på vilka besvärligheter som
kan uppstå på grund av den snäva tiden.
Jag tror inte att arbetsmarknadsparterna
behöver känna sig oroliga för
de konsekvenser som en ändring kan få.
Det är ingen stor grupp det gäller utan
en mycket liten. Men alla parter skulle
säkert vinna på att man vore något mer
generös.

Herr talman! Jag kommer vid bifall
till reservation 1 vid statsutskottets utlåtande
att yrka bifall till reservationen
vid andra lagutskottets utlåtande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Hiibinetle har rätt
så till vida att vi vid behandlingen av
förslaget till ändringar i utlänningslagen
har betraktat det förelagda förslaget
såsom beroende av de riktlinjer som
statsutskottet behandlade i anledning av
proposition 142. Följaktligen ansåg vi
oss inte kunna ta ställning till de väckta
motionerna med yrkande om förlängning
av den tillståndsfria tiden för sådana
som reste till Sverige för mera
tillfälligt arbete på uppdrag av sina arbetsgivare
för att stå till tjänst åt företag
i Sverige, såvida inte statsutskottet
på ett eller annat sätt uttalade någon
positiv önskan om ändringar i detta avseende.
Vidare är jag inte riktigt säker
på att vi accepterade de exempel man
anförde såsom svårigheter av praktiskt
taget oövervinneligt slag, därför att det

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

kan inte beröra ett mindre antal men
ändå vara förenat med betydande svårigheter
att klara problemet.

Om vederbörande företag i utlandet,
som skall sända arbetskraft till Sverige
för tillfälliga uppgifter, redan från början
kan räkna med att 14 dagar är för
kort tid, kan arbetstillstånd för en längre
tid sökas redan innan arbetarna
sänds till Sverige.

Vi hade i utskottet också klart för oss
att om man bedömde arbetet inte vara
av längre varaktighet än att det klarades
på 14 dagar kunde det vid reparation
av en tidigare levererad vara uppträda
komplikationer t. ex. på så sätt att
reparationen visade sig vara besvärligare
än vad man från början räknat med.
1 sådant fall hade vi i utskottet den
uppfattningen att man kunde tillämpa
en sådan ordning att förlängd vistelse
begärdes direkt från den arbetsplats
där vederbörande arbetade.

Nu vet jag inte, herr talman, om jag i
detta avseende behöver utveckla mina
synpunkter längre. Jag tror att herr
Hiibinette har rätt. Om man bifaller reservationen
till statsutskottets utlåtande
nr 196 så bör man som en konsekvens
därav också bifalla reservationen till
andra lagutskottets utlåtande nr 73, eftersom
ärendena enligt min uppfattning
bör behandlas lika från båda utskotten.
Detta om andra lagutskottets utlåtande
nr 73.

I anledning av herr Dahlbergs anförande
vill jag gärna säga att frågan har
varit uppe i andra lagutskottet och föranlett
ett särskilt yttrande, som finns på
sista sidan i utskottsutlåtandet. Det gäller
medborgarskap för barn som är födda
i äktenskap, där endast modern är
svensk medan fadern är utländsk medborgare.
Utskottets behandling av denna
del av ärendet var väl egentligen inte
en realbehandling utan närmast ett resonemang
om hur det egentligen kunde
ligga till, men de enda besvärligheter vi
kunde få fram gällde de sociala förmånerna,
speciellt de bidrag som utgår
från folkpensioneringen och vilka ett

7 Första kammarens protokoll 1968. Nr 44

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
sådant barn kunde gå miste om. Detta
problem har första lagutskottet observerat
och behandlat positivt genom att begära
en översyn av reglerna.

I fråga om medborgarskap för barn
var vi fullt på det klara med att om
mannen vill söka svenskt medborgarskap
— det gäller huvudsakligen fall
dkr kvinnan är svensk och mannen utländsk
medborgare — och får svenskt
medborgarskap så får även barnet
svenskt medborgarskap. Följaktligen utgick
vi från att det knappast kan bli
några svårigheter för ett barn som är
fött i Sverige och har vistats i Sverige
till den dag då man söker anställning
på arbetsmarknaden. När barnet är 18
år kan det för övrigt söka eget medborgarskap.
Såsom fru Lindström sagt —
jag tror att det även är skrivet i första
lagutskottets utlåtande — kan sådant
medborgarskap erhållas tidigare om
omständigheterna är sådana att detta är
motiverat. Under sådana förhållanden
kan jag inte finna att det yrkande som
har framställts av herr Dahlberg har något
annat fog för sig än att han tycker
att det vore mera rättvist om barnet
fick sitt dubbla medborgarskap. Såsom
fru Lindström också har anfört finns
det vissa betänkligheter mot att gå en
sådan väg. Det skulle nämligen strida
mot en internationell konvention.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Beträffande andra lagutskottets
utlåtande nr 73 vill jag framhålla,
att jag inte var närvarande vid
justeringen och alltså inte kunde underteckna
det särskilda yttrande som
finns fogat till utlåtandet.

När det sedan gäller de praktiska
konsekvenserna, vilka förste vice talmannen
var inne på, vill jag betona att
det inte bara är en rättvisefråga. Man
kan nämligen tänka sig att en utländsk
man, som gifter sig med en svensk kvinna
och får barn med henne, har ett sådant
förflutet att han inte får svenskt
medborgarskap. Har han exempelvis be -

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.
gått en förseelse så får han inte sitt
svenska medborgarskap, och då kan inte
heller barnet få det förrän det blir
18 år. Det är ytterst sällan man kan ge
barnet företräde, när fadern är utländsk
medborgare.

Man kan inte heller tvinga en utländsk
medborgare att söka svenskt
medborgarskap. Avgörandet ligger helt
och hållet i hans egen hand. Han kan
ansöka om det efter fem år, om han har
fört en hederlig vandel, men han kan
också skjuta på det, något som främst
sker på grund av värnpliktsförhållanden.
Det är mycket vanligt att framför
allt finska medborgare inte vill söka
svenskt medborgarskap därför att de
riskerar att få göra svensk värnplikt.
De har ofta väntat till över 40 års ålder.
Sådana problem kan också komma in
i bilden. Den som blir svensk medborgare
får finna sig i svenska lagar, och
många finner dem vara av den arten att
de vill behålla sitt utländska medborgarskap
tills de kommit så långt upp i
åren att de inte kan bli inkallade till
militärtjänstgöring i Sverige. Finländare
som t. o. m. varit med både i första
och andra vinterkriget och sedan blivit
svenska medborgare har fått göra värnplikt
i Sverige även om de fullgjort sådan
många gånger om i Finland. Sådana
förhållanden försvårar för många
att söka svenskt medborgarskap, och det
kan också finnas annat som gör att somliga
vill behålla det utländska medborgarskapet,
och då blir heller inte barnet
svensk medborgare förrän det kommit
en bit upp i åren.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag vill bara säga med
anledning av det exempel herr Dahlberg
tog upp att även om modern i bestående
äktenskap ensam ansöker om
att hennes barn skall få svenskt medborgarskap,
därför att barnet kan behöva
det —- fadern kanske av olika skäl
inte kan få svenskt medborgarskap på
grund av vandelsanmärkningar eller

kriminalitet, eller han kanske inte vill
ha det, beroende på att han väntar arv
eller har egendom i sitt hemland, eller
han inte vill medverka till att barnet
blir svensk medborgare — så kan ansökan
ändå bifallas.

De fall som herr Dahlberg nämnde
om värnplikten som ett skäl att avslå
faderns och barnets medborgarskapsansökan
omnämnde jag själv i fjol. Det
var en praxis som fanns på min tid,
men utvecklingen går fort. En ytterligare
liberalisering av praxis har inträtt
i samband med den allmänna liberalisering
som utlänningslagstiftningen nu
genomgår. Nu blir barnet inte i något
fall vägrat svenskt medborgarskap, när
skäl finns för att barnet behöver detta
medborgarskap, även om fadern skulle
vara värnpliktsvägrare.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner beträffande statsutskottets
förevarande utlåtande komme
att framställas först särskilt i fråga
om utskottets yttrande beträffande den
arbetstillståndsfria tiden för montagearbetare
samt därefter särskilt angående
varje punkt av utskottets hemställan,
varvid dock vissa punkter komme
att sammanföras.

Såvitt gällde det avsnitt av utskottets
yttrande angående den arbetstillståndsfria
tiden för montagearbetare,
som å sid. 8 i det tryckta utlåtandet
började med orden »De alternativa»
och slutade med »icke gjorts», fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels godkännande
av detsamma, dels ock att
kammaren skulle godkänna den lydelse
av ifrågavarande avsnitt, som föreslagits
i den av herr Kaijser m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av förevarande av -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

snitt enligt utskottets förslag vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner det avsnitt av
statsutskottets yttrande angående den
arbetstillståndsfria tiden för montagearbetare,
som börjar på sid. 8 i utskottets
utlåtande nr 196 med orden »De
alternativa» och slutar med »icke
gjorts», röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den lydelse
av ifrågavarande avsnitt, som föreslagits
i den av herr Kaijser m. fl. vid
utlåtandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —104;

Nej— 22.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
1 och 2.

Vidkommande punkten 3, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels bifall
till utskottets hemställan, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Ang. utlänningspolitiken, m. m.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 196 punkten
3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Kaijser m. fl.
vid utlåtandet avgivna med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej — 24.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
4—10.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende punkten 11
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Axel Andersson m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposi -

100

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. medborgarskapslagstiftningen

tion vara med övervägande ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 196 punkten
11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 45.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna 12
och 13.

Ang. medborgarskapslagstiftningen

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 54, över dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1950
(nr 382) om svenskt medborgarskap,
m. m., dels i anledning av propositionen
väckta motioner, dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193), m. m., i vad proposi -

tionen hänvisats till lagutskott och behandlats
av första lagutskottet, dels
ock motioner om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen.

Genom en den 28 juni 1968 dagtecknad
proposition, nr 128, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokoll
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att

dels godkänna

1) den i New York den 30 augusti
1961 avslutade konventionen om begränsning
av statslöshet,

2) den i Strasbourg den 6 maj 1963
avslutade konventionen om begränsning
av fall av flerfaldigt medborgarskap
och om militära förpliktelser i
fall av flerfaldigt medborgarskap,

dels antaga ett vid propositionen fogat
förslag till lag angående ändring
i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om
svenskt medborgarskap.

En av grundsatserna i 1963 års europarådskonvention
vore, att en person,
som efter egen ansökan bleve medborgare
i en stat, skulle förlora sitt tidigare
medborgarskap.

I anledning av propositionen nr 128
hade väckts de likalydande motionerna
1:978, av herr Dahlberg m. fl., och
II: 1240, av fru Svensson m. fl.

Genom en den 31 oktober 1968 dagtecknad
proposition, nr 158, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av statsrådsprotokoll
över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att, såvitt nu vore i fråga, antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den
22 juni 1950 (nr 382) om svenskt medborgarskap,
samt

2) lag angående ändrad lydelse av
3 och 5 §§ lagen den 9 april 1965 (nr
94) om polisregister m. m.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl förehaft de vid

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

101

riksdagen i början väckta likalydande
motionerna I: 16, av herr Dahlberg
m. fl., och II: 65, av fru Svensson m. fl.,
i vilka motioner anhållits, att riksdagen
i skrivelse till Kung], Maj:t måtte
hemställa om en översyn av gällande
bestämmelser i vad avsåge medborgarskap
för här i riket hosatta barn, där
endast den ena av föräldrarna vore
svensk medborgare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte

a) i anledning av de likalydande
motionerna 1:16 och II: 65 i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
utskottet i utlåtandet anfört i fråga om
sociala förmåner åt i Sverige bosatta
utländska barn;

b) med bifall till propositionen nr
128 såvitt avsåge 1961 års konvention,
godkänna konventionen;

c) med bifall till propositionen nr
128 såvitt avsåge 1963 års konvention
samt med avslag å motionerna I: 978
och II: 1240, godkänna konventionen;

d) med bifall till propositionen nr
158 såvitt avsåge förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 3 och 5 § §
lagen den 9 april 1965 (nr 94) om polisregister
m. m., antaga nämnda förslag; e)

på det sätt bifalla propositionerna
nr 128 och nr 158 i vad avsåge de
genom propositionerna framlagda förslagen
till lagar angående ändring i
lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om
svenskt medborgarskap, att riksdagen
för sin del antoge i utlåtandet infört
förslag till lag angående ändring i lagen
den 22 juni 1950 (nr 382) om
svenskt medborgarskap.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till motionerna
1:16 och II: 65.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag i samtliga

Ang. medborgarskapslagstiftningen
punkter och därmed avslag på motionärernas
tilläggsförslag i punkten a.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt rörande punkten a
och därefter särskilt angående punkterna
b—e av utskottets i förevarande
utlåtande gjorda hemställan.

I fråga om punkten a, fortsatte herr
talmannen, komme först att upptagas
frågan om sociala förmåner åt i Sverige
bosatta utländska barn samt därefter
det i motionerna I: 16 och II: 65
framställda yrkandet om viss översyn
av medborgarskapslagstiftningen.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i punkten a rörande
sociala förmåner åt i Sverige bosatta
utländska barn.

Vidkommande utskottets utlåtande
såvitt avsåge det i motionerna 1:16
och 11:65 framställda yrkandet om
viss översyn av medborgarskapslagstiftningen
gjorde herr talmannen härefter
propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare därpå
att kammaren skulle bifalla förevarande
motionsyrkande; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av utskottets
utlåtande i denna del, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Dahlberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som godkänner första lagutskottets
utlåtande nr 54 såvitt avser det i
motionerna 1:16 och II: 65 framställda
yrkandet om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen,
röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

102

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

Vinner Nej, bifalles förevarande motionsyrkande.

Då emellertid herr Dahlberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej— 20.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna
b—e.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 73, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i utlänningslagen den 30
april 1954 (nr 193), m. m., såvitt propositionen
behandlats av andra lagutskottet,
jämte motioner i ämnet.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 49, rörande dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i giftermålsbalken, m. m.,
dels i anledning av propositionen väckta
motioner, dels motion angående
vårdnaden om barn i visst fall, dels
ock motion om ändring av reglerna för
hemskillnad.

Genom en den 4 oktober 1968 dagtecknad
proposition, nr 136, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande av
propositionen bilagt utdrag av stats -

rådsprotokoll över justitieärenden och
lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i giftermålsbalken,

2) lag angående ändrad lydelse av
1 kap. 3 och 4 §§ lagen den 8 juli 1904
(nr 26 s. 1) om vissa internationella
rättsförhållanden rörande äktenskap,
förmynderskap och adoption,

3) lag angående ändring i lagen den
12 november 1915 (nr 434) om fullföljd
av talan mot beslut i vissa ärenden
rörande äktenskaps ingående, samt

4) lag angående ändring i lagen den
12 november 1915 (nr 437) om äktenskaps
ingående i vissa fall inför svensk
myndighet i utlandet.

I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i giftermålsbalkens regler
om förutsättningarna för äktenskaps
ingående och upplösning.

I fråga om äktenskaps ingående innebure
förslaget, att äktenskapsåldern för
män skulle sänkas från 21 till 18 år,
varigenom åldersgränsen bleve densamma
för män och kvinnor. Vidare
hade förordats, att epilepsi och könssjukdom
skulle slopas som äktenskapshinder.
Lysningen bleve enligt förslaget
frivillig.

I skilsmässoreglerna hade endast förordats
mindre ändringar. Bland annat
föresloges i enlighet med en rekommendation
av Nordiska rådet, att rätten
till omedelbar äktenskapsskillnad
vid otrohet icke längre skulle vara
ovillkorlig. Om hänsyn till barnens
bästa eller andra särskilda skäl talade
därför, skulle domstol i stället kunna
döma till hemskillnad.

Antalet borgerliga medlare skulle
ökas, och det skulle bliva större möjligheter
än för närvarande att påkalla
medling utan samband med skilsmässa.
Nuvarande krav på medling i hemskillnadsmål
skulle uppmjukas. Rörande
medling som processförutsättning hade
föreslagits gemensamma bestämmelser

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

103

för mål om hemskillnad enligt 11 kap.
1 och 2 §§ giftermålsbalken. Sådana
mål skulle enligt den föreslagna huvudregeln
i 15 kap. 8 § icke få upptagas
om det icke visades att medling
hade ägt rum. Om någon av makarna
underlåtit att inställa sig på kallelse
eller icke kunnat anträffas med kallelse
till medling, borde emellertid processförutsättningen
anses uppfylld om
den andra maken infunnit sig för medling.

De föreslagna ändringarna avsåges
träda i kraft den 1 juli 1969.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

A. motioner väckta i anledning av
propositionen

1) de likalydande motionerna 1:982,
av herr Alexanderson m. fl., samt II:
1250, av herrar Nyberg och Neländer,
vari hemställts,

att riksdagen måtte avslå propositionen
såvitt avsåge upphävande av 15
kap. 7 § och ändring av 15 kap. 8 §
giftermålsbalken (anginge medling såsom
processförutsättning),

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att vårdlagstiftningssakkunniga
måtte få tilläggsdirektiv
beträffande utredning om sambandet
mellan medlingsorganisationens och
familjerådgivningens organisation samt

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära, att en handledning
beträffande de sociala och psykologiska
aspekterna på skilsmässo- och
vårdnadsproblem måtte utarbetas samt
att kursverksamhet måtte anordnas för
medlarna;

2) de likalydande motionerna I:
983, av herr Blomquist, och II: 1254, av
herr Werner m. fl.;

3) de likalydande motionerna I: 984,
av herr Blomquist, samt II: 1251, av
herr Oskarson och fru Sundberg;

4) motionen I: 985, av fru HamrinThorell
m. fl., vari anhållits att 1 § 2
kap. giftermålsbalken måtte erhålla i

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.
motionen angiven lydelse, vilket förslag
avsåge, att äktenskapsåldern för
män skulle bestämmas till 20 år;

5) de likalydande motionerna I: 986,
av herr Lidgard, och II: 1249, av fru
Kristensson m. fl.;

6) de likalydande motionerna 1:987,
av herr Lidgard, och II: 1248, av fru
Kristensson, vari yrkats, att riksdagen
i samband med behandlingen av Kungl.
Maj :ts proposition nr 136 skulle besluta,
att giftermålsåldern för män skulle
sänkas till 20 år;

7) de likalydande motionerna I: 988,
av fru Lindström m. fl., och II: 1245,
av fröken Bergegren m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta att i
lagen om ändring av giftermålsbalken
vidtaga vissa ändringar i §§ 2 och 10
kap. 11 samt i § 1 kap. 14 i enlighet med
i motionerna infört förslag till lagtext,
vilket förslag, såvitt avsåge 14 kap. 1 §,
innebure att behörighet att medla skulle
tilläggas föreståndare för statsunderstödd
familjerådgivningsbyrå — vilken
byrå dreves av landstingskommun, stad
eller kommun — eller föreståndarens
ersättare;

8) motionen I: 989, av herr Nilsson,
Ferdinand, vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att obligatorisk lysning
till äktenskap skulle som hittills
ske när tvenne medlemmar av svenska
kyrkan avsåge att inträda i äktenskap
samt att beträffande äktenskap då endera
eller båda kontrahenterna icke tillhörde
kyrkan skulle förfaras såsom i
propositionen föreslagits;

9) de likalydande motionerna 1:990,
av fru Lilly Ohlsson och herr Hansson,
samt II: 1247, av fru Hörnlund m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen måtte, med
ändring av förslaget i propositionen nr
136, besluta, a) att endast »särskilda
skäl» skulle kunna åberopas som grund
för hemskillnadsdom vid otrohet och
att stadgandet om »hänsyn till barnens
bästa» sålunda skulle utgå ur lagtexten,
b) att medling skulle ingå som ett helt
frivilligt led i samband med äktenskapstvister
mellan makar och att medling

104

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

alltså icke längre skulle utgöra processförutsättning
i hemskillnadsmål;

10) de likalydande motionerna I:
991, av herr Svenungsson, och II: 12b6,
av herr Fridolfsson i Stockholm m. fl.;

11) motionen II: 1252, av fru Ryding;

12) motionen II: 1253, av herr Werner
m fl.;

13) motionen II: 1255, av fröken Wetterström
m. fl.;

B. motioner väckta vid riksdagens
början

1) motionen II: 500, av herr Martinsson;
samt

2) motionen II: 505, av herr Rubin.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte,

A. såvitt avsåge det genom förevarande
proposition, nr 136, framlagda
förslaget till lag om ändring i giftermålsbalken,

1. med avslag å

a) motionerna I: 987 och II: 1248
samt 1: 985,

b) motionen 11:1252, såvitt avsåge
2 kap. 1 §,

bifalla propositionens förslag till ändrad
lydelse av 2 kap. 1 §;

2. med avslag å

a) motionerna I: 984 och II: 1251,
såvitt avsåge 3 och 4 kap.,

b) motionen I: 989, såvitt avsåge 3
och 4 kap.,

bifalla propositionen i motsvarande
delar;

3. med avslag å motionen II: 505, såvitt
avsåge 11 kap. 1 §, bifalla propositionen
i motsvarande del;

4. med avslag å

a) motionerna 1:986 och II: 1249,

b) motionerna I: 990 och II: 1247, såvitt
avsåge 11 kap. 8 §,

c) motionen II: 1252, såvitt avsåge
11 kap. 8 §,

bifalla propositionens förslag till ändrad
lydelse av 11 kap. 8 §;

5. med förklaring att riksdagen icke
kunnat i oförändrat skick antaga det

genom propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse av 11 kap. 10 §
samt med avslag å

a) motionerna 1: 988 och II: 1245, såvitt
avsåge 11 kap. 10 §,

b) motionen II: 1252, såvitt avsåge
11 kap. 10 §,

för sin del antaga förslaget med den
ändringen, att paragrafen erhölle i utlåtandet
angiven lydelse;

6. med dels förklaring att riksdagen
icke kunnat i oförändrat skick antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
till ändrad lydelse av 14 kap. 1 §,
dels bifall till motionerna I: 988 och
II: 1245, såvitt avsåge denna paragraf,
dels ock avslag å motionerna I: 983 och
II: 1254, för sin del antaga förslaget
med den ändringen, att paragrafen erhölle
den lydelse, som angivits i utlåtandet; 7.

med avslag å

a) motionerna I: 982 och II: 1250, såvitt
avsåge 15 kap. 7 och 8 §§,

b) motionerna I: 990 och II: 1247, såvitt
avsåge 15 kap. 8 §, bifalla propositionen
i motsvarande delar;

8. med avslag å motionerna I: 990
och II: 1247 i övrigt, bifalla propositionen
såvitt avsåge 15 kap. 9 §;

9. i övrigt antaga det ovannämnda
genom propositionen framlagda förslaget
till lag om ändring i giftermålsbalken; B.

avslå motionerna I: 982 och II:
1250 i övrigt;

C. avslå motionerna I: 988 och II:
1245 i övrigt;

D. avslå motionerna 1:991 och II:
1246;

E. avslå motionen 11:500;

F. avslå motionen II: 505 i övrigt;

G. avslå motionen II: 1252 i övrigt;

H. avslå motionen II: 1253;

I. anse motionen II: 1255 besvarad
med vad utskottet i utlåtandet anfört
om anvisningar för hindersprövningen;

K. såvitt avsåge övriga genom propositionen
framlagda lagförslag, med
avslag å

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

105

a) motionerna I: 984 och II: 1251 i
övrigt,

b) motionen I: 989 i övrigt,
bifalla propositionen.

Av utskottet föreslagen ändring i 11
kap. 10 § förslaget till lag om ändring
i giftermålsbalken innebure, att make
ägde vinna äktenskapsskillnad, om ej
hänsyn till brottets beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt talade däremot.

I sitt yttrande rörande äktenskapsskillnad
på grund av otrohet hade utskottet
å sid. 53 i det tryckta utlåtandet
anfört bland annat följande:

»Utskottet anser att sexuell trohet
mellan makarna normalt är av grundläggande
betydelse för ett gott förhållande
i äktenskapet. Lagstiftningen bör
dock ta hänsyn till att omständigheterna
ibland kan vara sådana att otroheten
inte behöver spoliera utsikterna till äktenskapets
fortbestånd. Det bör också
beaktas att otrohet i vissa fall snarare
är en följd av söndring mellan makarna
än den egentliga orsaken till söndringen.
Mot denna bakgrund framstår
Nordiska rådets rekommendation och
propositionens förslag rörande utformningen
av förevarande paragraf såsom
ett steg i rätt riktning.»

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Schött (h) och Lidgard
(h), fru Johansson (s), fru Kristensson
(h) samt herr Gustafsson i Borås (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande beträffande
äktenskapsåldern bort i viss
del erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under A 1 hemställa, att riksdagen måtte,
med avslag å

a) motionen 11:1252, såvitt avsåge 2
kap. 1 §,

b) propositionen, såvitt avsåge 2 kap.

1 §,

bifalla motionerna I: 987 och II: 1248
samt I: 985 och således för sin del antaga
i reservationen införd lydelse av
2 kap.1 §;

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

2) av herrar Ferdinand Nilsson (ep),
Dockered (ep) och Sjöholm (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande angående
äktenskapsåldern bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A 1
hemställa, att riksdagen måtte, med
avslag å

a) motionerna 1:987 och II: 1248
samt 1: 985,

b) motionen II: 1252, såvitt avsåge
2 kap. 1 §,

c) propositionen, såvitt avsåge 2 kap.

1 g,

för sin del antaga följande lydelse av

2 kap. 1 §: »Den, som är underårig, må
ej träda i äktenskap utan tillstånd av
länsstyrelsen i det län, där den underårige
har sitt hemvist. För den, som är
över aderton år, är sådant tillstånd
dock ej erforderligt, om den med vilken
äktenskapet skall ingås uppnått
myndig ålder.»;

3) av herr Ernulf (fp), beträffande
äktenskapsåldern, utan angiven åsikt;

4) av fröken Mattson och herr Martinsson
(båda s), vilka ansett, att den
del av utskottets yttrande rörande äktenskapsskillnad
på grund av otrohet,
som upptoges i andra stycket på sid.
53 i det tryckta utlåtandet, bort ersättas
med text av följande lydelse:

»Utskottet -anser att sexuell trohet
mellan makarna visserligen regelmässigt
är av grundläggande betydelse för
ett gott förhållande i äktenskapet. Lagstiftningen
bör---(lika med utskottet)
---till söndringen. I en

framtida lagstiftning torde det inte finnas
utrymme för särskilda regler om

otrohet i äktenskap. Mot denna---

(lika med utskottet)---rätt rikt ning.

»;

5) av herr Ernulf och herr Gustafsson
i Borås (båda fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande rörande medling
bort erhålla den ändrade lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under A 7 hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag å

106

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

a) propositionen, såvitt avsåge 15
kap. 7 och 8 §§,

b) motionerna 1:990 och 11:1247,
såvitt avsåge upphävande av 15 kap.
7 och 8 §§,

bifalla motionerna 1:982 och 11:1250
i motsvarande del;

6) av herrar Schött och Lidgard
samt fru Kristensson (alla h), beträffande
medling, utan angiven mening;
ävensom

7) av herr Nilsson, Ferdinand, (ep),
beträffande den del av utskottets yttrande
som benämnts allmänt om lagstiftningen,
likaledes utan angiven mening.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 136, som behandlats i första lagutskottets
utlåtande nr 49, utgör enligt
justitieministern endast en första begränsad
etapp i en översyn av den familj
er ättsliga lagstiftningen. En mer genomgripande
revision av äktenskapslagstiftningen
än den som är möjlig på
grundval av nu föreliggande material
bedömes erforderlig inom en inte alltför
avlägsen framtid.

De ändringar i giftermålsbalkens regler
om förutsättningar för äktenskaps
ingående och upplösning som föreslås i
denna första etapp är emellertid mycket
betydelsefulla. Förslaget innebär således
bl. a. att äktenskapsåldern för
män sänks från 21 till 18 år, att epilepsi
och könssjukdom slopas som äktenskapshinder
samt att lysningen blir frivillig.
Detta föreslås i fråga om äktenskaps
ingående.

I fråga om äktenskaps upplösning
föreslås att rätten till omgående äktenskapsskillnad
vid otrohet inte längre
skall vara ovillkorlig. Om hänsyn till
barnens bästa eller andra skäl talar
därför, skall domstol i stället kunna
döma till hemskillnad. Detta förslag är
i överensstämmelse med den rekommendation
av Nordiska rådet som syftar
till att hindra förhastad upplösning
av äktenskap. Vidare föreslås en ök -

ning av antalet borgerliga medlare och
större möjligheter än för närvarande
att påkalla medling utan samband med
skilsmässa.

Beträffande det mesta är lagutskottet
enigt, men framför allt på en väsentlig
punkt, vid vilken jag nu skall uppehålla
mig, går meningarna isär. Jag
avser frågan om äktenskapsåldern, vilken
väl också är den fråga som hos allmänheten
tilldrar sig det största intresset.

För närvarande gäller att man under
21 år eller kvinna under 18 år inte får
gifta sig utan tillstånd av den länsstyrelse,
där den som är minderårig har
sitt hemvist. Den som är under 21 år
och inte varit gift tidigare får vidare
inte gifta sig utan samtycke av föräldrarna.
I propositionen liksom av utskottsmajoriteten
föreslås nu att äktenskapsåldern
för män sänkes till 18 år,
varigenom åldersgränsen skulle bli densamma
för båda könen.

Det kan erinras om att den nuvarande
äktenskapsåldern för män härrör ända
från 1734 års lag och att enligt förarbetena
till 1915 års lag en sänkning
av denna ålder ej ansågs tillrådlig med
hänsyn till den jämförelsevis sena utvecklingen
hos den manliga ungdomen.
Vidare ansågs det från rättslig synpunkt
fördelaktigt att äktenskapsåldern sammanföll
med myndighetsåldern.

Familjerättskommittén konstaterade
för sin del att åtskilligt ändrats sedan
1915, både i fråga om ungdomens ekonomiska
situation och i fråga om det
sexuella förhållandet mellan könen. Enligt
kommittén torde såvitt angår kravet
på kroppslig utveckling numera
knappast någonting vara att invända
mot att äktenskapsåldern för män
sänks något. Däremot kunde det svårligen
bestridas att en man i åldern 18
till 20 år i regel saknar önskvärd allmän
erfarenhet och mognad för att ingå
äktenskap. Familjerättskommittén
kom närmast till den uppfattningen att
ingen sänkning av äktenskapsåldern
var önskvärd, men ansåg sig slutligen

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

107

kunna föreslå en sänkning av äktenskapsåldern
för man till 20 år. Det förslaget
fick ett övervägande gynnsamt
mottagande under remissbehandlingen,
varför propositionens förslag om en
sänkning av åldersgränsen för man ända
ned till 18 år egentligen borde väcka
förvåning.

I den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen nr 1, bakom vilken står
inte bara högermän, utan också representanter
för socialdemokraterna och
folkpartiet, föres i stort sett samma
argumentering som familjerättskommitténs.
Vi reservanter understryker att
ungdomens utbildningstid förlängts, både
genom den utsträckta obligatoriska
skolgången och genom de stegrade kraven
på yrkesutbildning. Detta har till
följd att de unga nu kommer senare ut
i förvärvsarbetet och där kan tillägna
sig de erfarenheter och den mognad
som detta innebär.

Mot ingående av äktenskap vid alltför
ung ålder talar också den höga
skilsmässofrekvensen bland dispensäktenskapen.
Vi reservanter har ingen
erinran mot den praxis som utvecklats i
dispensärendena — dispens beviljas nu
regelmässigt när barn väntas — men vi
anser att de många dispensfallen inte
får bli normgivande och innebära en så
kraftig sänkning av äktenskapsåldern
för män som till 18 år. Syftet bör ju
vara att förhindra äktenskap som hotas
av svårigheter och upplösning genom
att kontrahenterna saknar tillräcklig
mognad och erfarenhet.

Jag nämnde skilsmässofrekvensen för
dispensäktenskapen. Familj er ättskommittén
redovisar en undersökning som
utvisade att skilsmässofrekvensen efter
fem år var omkring tre gånger större
bland dispensäktenskap än bland övriga
och efter tio år ungefär dubbelt så stor.
Vidare visade utredningen att riskerna
för skilsmässa under äktenskapets fem
första år ökar med sjunkande ålder hos
kontrahenterna. Som orsak till skilsmässorna
anges problem med bostad och
ekonomi, vantrivsel i äktenskapet, otro -

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.
het, omognad och brist på ansvarskänsla
för familjen. Även om utredningsresultatet
får tas med viss reservation
tycker jag att det manar oss till
stor försiktighet vid en eventuell sänkning
av äktenskapsåldern. Svea hovrätt
har också i sitt remissyttrande framhållit
att man bör avvakta erfarenheterna
av en sänkning till 20 år, innan ytterligare
sänkning övervägs.

Att vi reservanter trots redovisade
betänkligheter förordat en sänkning av
äktenskapsåldern för män till 20 år beror
på att myndighetsåldern, för närvarande
21 år, nästa år väntas bli sänkt
med ett år. Som från flera håll framhållits
innebär det uppenbara fördelar
med överensstämmelse mellan mannens
äktenskapsålder och myndighetsåldern,
då mannen härigenom kan vara förmyndare
för barn i äktenskapet.

Slutligen beklagar vi reservanter att
dessa båda åldrar med sina många beröringspunkter
inte kunnat behandlas
i riksdagen samtidigt.

Herr talman! Mitt namn återfinns
också under reservation nr 6, som avser
medling. Reservationen är blank,
varför jag skall fatta mig mycket kort.
Med tillfredsställelse konstaterar jag
att antalet borgerliga medlare ökats.
Det hade enligt min mening varit önskvärt
med en ytterligare ökning, genom
en generösare behandling av exempelvis
motionerna 1:983 och 11:1254, i
vilka föreslås att behörigheten att medla
för församlingspräst i svenska kyrkan
och borgerlig medlare skall vara
generell, dvs. oberoende av var makarna
är kyrkobokförda eller bosatta.

Principiellt vill jag nämligen, så långt
det är möjligt, stödja människors naturliga
önskemål att fritt kunna välja
medlare. Såvitt jag förstår bör samhället
i eget intresse hjälpa dem och hjälpa
dem i tid att söka rädda äktenskapet.
Antalet skilsmässor är i vårt land
skrämmande stort och befinner sig i
ständigt stigande. Från år 1920 till år
1966 steg årssiffran från 1 325 till
10 288.

108

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

Vår uppgift bör vara — därom torde
vi alla vara eniga — att genom väl avvägda
bestämmelser för äktenskaps ingående
och upplösning söka minska
antalet skilsmässor och öka antalet
hållbara äktenskap, äktenskap vilka
som målsättning bör ha livslång gemensam
lycka.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1 och i övrigt
bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Till första lagutskottets
utlåtande nr 49 har jag anfört reservation
rörande ålder vid ingående av äktenskap
samt — och det är enligt min
uppfattning i sak ännu betydelsefullare
— angående utskottets allmänna moti
vering.

Rent allmänt vill jag reagera mot det
ideligen återkommande klåfingrandet
på allt som har med religion och tradition
att göra, liksom även den emellanåt
framträdande allmänna barnslighet,
som tror sig vara radikal för att man
trampar på och sårar andras känslor.
Radikalism bör komma till synes i fråga
om verkliga krafttag för att förbättra
där stora brister finnes i fråga om
sådant som bereder normalt funtade
människor allvarliga bekymmer. Av
det slaget finns ännu efter snart 40-årig socialdemokratisk dominans tillräckligt
kvar. En del har vi dessutom
fått extra tack vare regimen under dessa
år.

I förbigående också ett ord om det
inte alltid lika nödvändiga lagfabricerandet,
som enligt vad justitieministern
i våras råkade medge tagit intresse
från rättsvården, från uppgiften att se
till att det finns möjligheter att upprätthålla
gällande lag, att hävda lag och
ordning samt värna om människors liv
och egendom.

Den föregående talaren — vars resonemang
jag i långa stycken kan instämma
i — har framhållit att den proposition
vi nu behandlar karakterise -

rar sig själv som endast en begränsad
etapp i översynen av den familj erättsliga
lagstiftningen. Enligt propositionen
kan vi inom en inte alltför avlägsen
framtid emotse en mera genomgripande
revision därav.

Nu genomföres sänkt äktenskapsålder.
Den kyrkliga lysningen göres frivillig
eller — om man så vill uttrycka
det — onödig. Uppfattningen om otrohet
i äktenskap som grundval försvagas
genom att otrohet icke medför rätt
till omedelbar skilsmässa. I annat sammanhang
har genom proposition underlättats
att anlita s. k. borgerlig vigselförrättare.
Nu föreslås också ökat
antal borgerliga medlare vid söndring
i äktenskap, varjämte den kyrkliga lysningen
skall upphöra som obligatorisk
institution. Allt detta ingår i det systematiska
avkristnandet av samhället,
som vi återfinner även på undervisningens
område.

Jag går inte vidare in på alla dessa
förhållanden. Reklagligt är dock att
inte ens förslaget i motion 1:989 om
obligatorisk lysning i de fall då båda
kontrahenterna tillhör svenska kyrkan
kunnat vinna beaktande. På denna
punkt kan man inte göra gällande att
det skulle innebära något som helst
tryck på vederbörandes samvete, där
skulle religionsfrihetssynpunkterna inte
kunna göras gällande. Det är dock
inte bara fråga om en urgammal tradition.
Därigenom skulle också hävdas
känslan av gemenskap med församlingen
genom att äktenskapets ingående anbefalles
i församlingens åtanke genom
den lysning som förekommer.

Frågan om sänkning av äktenskapsåldern
är knappast sakligt sett aktuell.
Gränsen 18 år för kvinna och 21 år för
man har genom flitig och konsekvent
dispensgivning satts ur kraft då så erfordrats.
Men då detta sålunda har
skett av särskilda skäl är det något förvånande
att dessa särskilda skäl skall
kunna motivera en normering i detta
fall. Jag har svårt att förstå det logiska
sambandet. Reservationen anger myn -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

109

dighetsåldern som generell gräns, vilket
påverkas av att denna nu är 20 år.
Reservationen har ingen åldersgräns
utan betonar begreppet myndighet. Då
äktenskapsåldern hittills för kvinna är
18 år tages viss hänsyn härtill genom
bestämmelsen att för den som är över
18 år erfordras ej dispens om andra
kontrahenten uppnått myndig ålder.

För min del anser jag att myndighetsålder
vid äktenskaps ingående bör
vara målsättningen och att avsteg därifrån
bör förutsätta dispens. Jag tror
att det är av betydelse att lagen i första
hand avser att båda kontrahenterna
skall vara myndiga. Men vi har nu
kommit så pass långt att denna princip
inte kan hävdas. Lagen bör gälla lika
både för man och kvinna, men de olika
åldersgränserna på detta område är ett
arv från den tid då kvinnan principiellt
var omyndig; först under faders och
sedan under makes förmynderskap. Det
är därför vi har den lägre äktenskapsåldern
för kvinna. Detta betraktelsesätt
har vi nu kommit över, och i konsekvens
härmed bör enligt min uppfattning
kontrahenterna bedömas lika. Med
hänsyn till tidigare lägre äktenskapsålder
för ena kontrahenten synes emellertid
ett avsteg från kravet på myndighetsålder
kunna göras då endera av
kontrahenterna uppnått myndig ålder.
På detta sätt undviker man en könsdiskriminering
och hävdar att kvinnan
i det fallet bör behandlas lika som mannen.
Avgörande är att eftersom vi för
närvarande har en lägsta äktenskapsålder
på 18 år för ena kontrahenten,
så bör det inte tas hänsyn till om den
kontrahenten är man eller kvinna. När
sålunda avsteg göres från målsättningen
om myndig ålder för båda parterna
bör detta kunna ske i de fall där endera
av dem har nått myndig ålder;
det må sedan vara mannen eller kvinnan.

Jag .skulle kunna nöja mig med detta,
men jag vill göra den anmärkningen
att det är klart att ett anknytande av
äktenskapsålder vid myndighetsåldern

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

innebär vissa möjligheter till en kommande
sänkning av äktenskapsåldern.
Principen är i varje fall att myndig ålder
bör vara målsättningen och att då
avsteg göres med hänsyn till tidigare
gällande bestämmelser man och kvinna
bör bedömas lika.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 2 till utskottsutlåtandet.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Med kammarens medgivande
tänker jag ta upp en viss principdiskussion
kring den proposition som
icke är framlagd — jag beklagar det
— men som vi väl alla förväntade oss
när vi i somras fick läsa regeringens
principdeklaration kring utredningen
om kvinnans status i Sverige. Där återfann
man vad gäller äktenskapet nästan
exakt samma tankegångar som departementschefen
har gett uttryck åt på sidan
70 i propositionen, nämligen att äktenskapet
är en förening mellan två fullt
självständiga människor och att utvecklingen
har gått därhän, att det icke
längre som förr är en trygghetsfaktor
för människorna.

Vi hade väl hoppats att vi skulle få
något mer substantiellt, något av mera
principiell karaktär när vi fick den
länge väntade propositionen kring äktenskapslagstiftningen.
Vi får hoppas
att det kommer ganska snart, vid nästa
års riksdag. Det är desto mer angeläget
som det finns få lagar som verkligen
reglerar förhållandet mellan individer
och som så klart skriver in kvinnornas
ställning i ett samhälle som äktenskapslagstiftningen.

Den som vistas i u-länder och möter
jurister och bildade kvinnor får ofta
höra hur man just för fram äktenskapslagstiftningen
som den lag vilken fortast
bör ändras för att ge en diskriminerad
grupp likaberättigande. Det är
också ganska intressant att notera att
när FN:s Commission of the Status of
the Women för två å tre år sedan sam -

110

Nr 44

Onsdagen den 11 december 19G8 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.
lade jurister från hela världen för att
diskutera äktenskapslagstiftningen, då
förde man fram vår nordiska lagstiftning
såsom den mest efterföljansvärda.
Vi har för vår del funnit att vår lagstiftning,
som 1920 i vissa stycken harmonierades
med lagstiftningen i de övriga
nordiska länderna, i dag egentligen
är mogen att ändras i en jämlikhetsriktning,
ändras i takt med ett nytt
samhälle som vuxit fram.

Vi kan också se ett mycket intressant
faktum inom EEC-länderna, där de
aktiva kvinnoorganisationerna, de aktiva
parlamentarikerna och de aktiva
juristerna har krävt att man skall harmonisera
EEC-blockets äktenskapslagstiftning
i en liberalare riktning. Det är
helt naturligt, eftersom en lång rad av
dessa länder — Frankrike, Italien, Holland,
Belgien, Luxemburg, andra att
förtiga — fortfarande har en lagstiftning
som mer eller mindre gått tillbaka
på Code Napoleon från 1804.

I Frankrike har man visserligen något
moderniserat den men där är —-som det tyvärr är hos oss — fortfarande
försörjningsbegreppet inskrivet,
dessutom också mannens förmynderskap
över hustruns inkomster.

Den modernaste lagstiftningen på
detta område inom EEC-blocket är den
västtyska, den som har satts upp som
mål för allt reformarbete på hithörande
fält men som vi från våra nordiska utgångspunkter
ingalunda kan acceptera.
Denna lag — två eller tre år gammal —
ger visserligen kvinnan rätt att ha yrkesarbete
också sedan hon har gift sig,
men det kommer ett mycket viktigt tilllägg:
förutsatt att detta icke strider mot
hennes skyldigheter som maka och mor.

Jag tycker att det principresonemang
som departementschefen har fört in i
remissvaret till FN och i proposition
nr 136, pekar långt framåt. Jag tycker
också att det känns en aning nedslående
att vi i dag endast har att ta ställning
till vissa delförslag — sänkt äktenskapsålder,
borttagande av vissa
faktorer som tidigare har hindrat äk -

tenskaps ingående, viss uppmjukning
av medlingsinstitulionen.

Men i och för sig kan man givetvis
vara ganska tacksam över att vi ändå
har fått några förslag att ta ställning
till. När vi nu från de två föregående
talarna har hört viss tveksamhet uttalas
om en sänkning av äktenskapsåldern,
vill jag bara peka på att man
världen runt har betydligt lägre äktenskapsålder
än vi har. Man behö-ver inte
alls peka på de nordiska sammanhangen.
Dem känner vi till och dem försöker
vi såvitt vi kan anpassa oss efter.
Man kan bl. a. framhålla att om utskottsutlåtandet
antas kommer vi att få
överensstämmelse med Finland när det
gäller kvinnornas äktenskapsålder, och
vi kominer väl också att få det med
Norge, eftersom Norge efter utskottets
ställningstagande och propositionen i
utskottet till stortinget har förklarat sig
berett att föreslå samma regler som
skall gälla i Sverige. Men vi kan gå litet
längre. Vi kan t. ex. se på Belgien, där
mannen har rätt att gifta sig vid 18 år
och kvinnorna vid 15, Frankrike där
mannen har rätt att gifta sig vid 18 år
och kvinnan vid 15. Västtyskland skall
nästa år ändra äktenskapsåldern till 18
år för män och 15 år för kvinnor. Irland
går längre, 14 respektive 12 år.
Storbritannien har stipulerat 16 år och
Schweiz 18. Luxemburg har också 18
år för män och 15 för kvinnor.

Jag tycker att vi skall se ett stycke
utöver det nordiska samarbetet när vi
tar ställning till detta spörsmål. Man
skall inte vara så rädd för att sänka
äktenskapsåldern. Därvidlag finns det
förebilder överallt, om vi ser det internationellt.

Att jag har begärt ordet beror —
utom på det att jag faktiskt ansåg att
en viss principdiskussion passar in
även vid detta tillfälle — på att mitt
namn återfinns på en reservation som
är fogad till utskottets utlåtande. Efter
den principdiskussion som statsrådet
Kling har fört och efter den deklaration
som han gjorde när han avlämnade

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

111

propositionen har utskottet just inte
tagit ställning till någon av dessa principer.

Man har sagt att man i fråga om
principer för den framtida lagstiftningen
anser, att ändrade samhällsförhållanden
och nya värderingar måste få
sätta spår i en lagstiftning som är av så
central betydelse både för enskilda och
för samhället. Men utskottet är inte nu
berett att på det underlag som står till
buds göra några närmare ståndpunktstaganden
i fråga om efter vilka linjer
en kommande översyn och ett fortsatt
reformarbete bör bedrivas.

Vi som har haft en annan åsikt i utskottet
har nog för vår del önskat, att
utskottet och därmed också riksdagen
på en mycket väsentlig punkt skulle
göra ett uttalande.

Statsrådet Kling säger i propositionen
att hela elfte kapitlet i giftermålsbalken
bör revideras från grunden, och
han kommer till en kärnfråga när det
gäller äktenskapens upplösning. Frågan
om domstol skall döma till hemskillnad
eller äktenskapsskillnad när söndring
uppstått i ett äktenskap bör i princip
vara beroende uteslutande på hur pass
allvarlig och djupgående söndringen
är. Meningen med hemskillnadsinstitutet
är att ge makarna en betänketid i
sådana fall, då det kan finnas utsikter
till försoning. Både för skillnadsfrågan
och för regleringen i samband med
skilsmässan av makarnas ekonomiska
förhållanden bör orsakerna till söndringen
vara ovidkommande. Därför säger
departementschefen — och han
upprepar det i propositionen när han
återger protokollet över justitieärendena
— att det inte torde finnas utrymme
för särskilda bestämmelser om
otrohet i äktenskapet.

Det är de meningarna som vi har
önskat tillfoga. Vi har ansett det oändligt
värdefullt att kunna ge en antydan
om vad riksdagen anser när man skall
gripa sig an med en revidering av den
äktenskapslag vi har.

Jag vill, herr talman, betona att det

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

är en revidering som mycket snabbt
bör komma till stånd.

Detta innebär endast en liten lappning
av en lag som ändå har en hel del
tankebegrepp, vilka principiellt skiljer
sig från de åsikter och förhållanden
som har vuxit fram. Vi har försörjarbegreppet
och otrohetsbegreppet. Och
det är min förhoppning att vi mycket
snart verkligen får anledning till en
reell diskussion om hela äktenskapslagstiftningen.
Det är någonting som
krävs så långt som vår jämlikhet och
diskussionen om de lika villkoren har
kommit på andra områden.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag står i dag som motionär
i en fråga där jag redan som
ung intresserad riksdagsman för 22 år
sedan motionerade. Då gällde det en
allmän översyn av giftermålsbalken, nu
gäller det smärre förbättringar i ett regeringsförslag
om modernisering av
äktenskapsrätten, där den aktuella propositionen
bara är första steget i en
aviserad trestegsreform. Och denna
gång har jag dessutom haft möjlighet
att delta i behandlingen av frågan i utskottet.
Under mellantiden mellan då
och nu var jag länge en klagomur i
kanslihuset för familjer med bekymmer
och slitningar av olika slag.

När jag på så sätt följt dessa frågor
närmare har jag observerat hur domstolarna
med åren blivit allt mera neutrala
i familjemål, och hur de försöker
undvika att anknyta sina värderingar i
skilsmässoprocesser till sådana starkt
värdeladdade ord och ålderdomliga begrepp
i giftermålsbalken som saknar
resonans hos dagens människor. Detta
är tacknämligt. Ty folk i genomsnitt
tänker inte nu för tiden i termer som
hor, otukt och ett lastbart liv, även om
de fortfarande ofta talar om hur ena
parten har största skulden till att ett
äktenskap har gått sönder. Skuldfrågan
har dock minskat i betydelse, och
toleransen har ökat med antalet skils -

112

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1908 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

mässor, som har vuxit. När det i dag
registreras 1 skilsmässa på 6 äktenskap,
cirka 10 000 om året, bör man också
veta att skilsmässorna är proportionsvis
flera inom kategorin nyare äktenskap
och äktenskap med unga kontrahenter,
en instabilitet som man kan
anta sammanhänger med den friare
sexualmoralen bland ungdomen och
ökat ekonomiskt oberoende bland kvinnor
i yngre åldrar och med förvärvsarbete.

Den klyfta som alltså har uppstått
mellan lagen och livet har till en del
kunnat överbryggas av en vettig domstolspraxis,
men en revision av själva
lagstiftningen är inte mindre angelägen
för det — den är ofrånkomlig.
Många av de gamla formlerna i giftermålsbalken
innehåller moraliska suggestioner,
som kan göra upplösningen
av ett misslyckat äktenskap extra plågsam
med frågor av typen: Har han
grovt försummat sina plikter? Har hon
egenvilligt och utan giltig orsak undandragit
sig sammanlevnaden? Kan det
verkligen sägas att jag varit hemfallen
åt missbruk av rusgivande medel? När
kan domstolen skäligen fordra att vi
fortsätter äktenskapet?

Samhället som förmyndare för den
enskilde ■— så starkt förnimbart i snart
50-åriga giftermålsbalken ■— är inte en
föreställning, inte en relation som 1960-talets människor godtar. Särskilt de i
den unga generationen, som okonventionellt
experimenterar med andra former
för samlevand, vänder sig i protest
mot det tvång som äktenskapsinstitutionen
representerar i deras ögon. Och vi
—■ här inräknar jag mig själv — som
tror på äktenskapet som huvudalternativet
även i framtiden för människor som
vill bilda familj, tror på äktenskapet som
en funktionell ram för gemenskap mellan
två människor och tillflykt i en
otrygg värld, vi är också ivriga — från
våra utgångspunkter — att formerna
för äktenskapet ändras så att de får
passform för en ny tid.

Det är mot bakgrunden av denna på -

gående omvandling av attityderna till
äktenskapet, som vi får bedöma och
förstå justitieministerns åtgärd att nu
endast förelägga riksdagen sådana
praktiska ändringar av giftermålsbalken
som har mognat tillräckligt för att
accepteras av flertalet. Varken som motionär
eller utskottsledamot har jag haft
några invändningar mot propositionens
förslag om sänkt äktenskapsålder, så
att pappersexercisen vid dispensansökningar
avskaffas, om frivillig lysning,
om slopade äktenskapshinder, om statsbidrag
som gör borgerlig vigsel smidigare
och mera tillgänglig. Allt det
här är lämplighetsfrågor och inte principfrågor
av det slag, som rör vid själva
nerven i ett äktenskapligt förhållande.
Men den nerven blottas desto mer
så snart äktenskapet råkar i kris och
det blir aktuellt med en upplösning av
samlivet. En privataffär blir då plötsligt
också en samhällsangelägenhet och
hela giftermålsbalkens apparatur med
obligatorisk medling, skilsmässoorsaken
redovisad enligt paragraf så eller så,
domstolsprocess med hemskillnadbetänketid
eller med omedelbar äktenskapsskillnad
och skadestånd, om en
part har blivit förfördelad genom den
andres äktenskapsbrott —- sammantaget
en uppslitande, ofta grym procedur som
alltså vart sjätte äktenskap så småningom
genomgår. Justitieministern har varit
medveten om att detta snuddar vid
djupt principiella frågor om individens
integritet och fria vilja och om hur
långt samhället skall betrakta sig såsom
intressent i äktenskapet med moralisk
rätt att blanda sig i hur medborgarna
förvaltar sina äktenskap. Vigselformulärets
portalsats, som säger att äktenskapets
ändamål är »enskildas väl och
samhällets bestånd» speglar åsikten att
samhällets delaktighet är betydande.
Giftermålsbalkens skilsmässoregler utgår
också från den premissen.

Men Herman Kling deklarerar i propositionen
sin framtidsvision av äktenskapet
på ett sätt som har min och
mångas med min fulla anslutning. Om

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

113

justitieminstern inte hittar så många
deklarationer av motsvarande slag i
första lagutskottets utlåtande, skall han
inte fördenskull tro att han saknar utskottets
stöd för en fortsatt reformering
av äktenskapets legala status i det syfte
som han har angivit, nämligen att göra
äktenskapet till en form för frivillig
samlevnad mellan självständiga personer.
Åsikter i dessa frågor är inte lätta
att nyansera, och även små skiljaktigheter
kan vara svåra att jämka ihop.
Detta har gjort att utskottets flertal har
varit överens om att inte nu uttrycka
åsikter om den äktenskapsreform »på
djupet», som enligt departementschefen
skall förberedas genom en ny utredning
i ämnet. Utan annat arbetstekniskt underlag
än vad som har stått utskottet
till buds ville utskottet inte föregripa
riktlinjerna för en kommande generell
översyn.

Jag säger detta därför att det i TV
och en del tidningar har lämnats en
missvisande framställning av utskottets
behandling av otrohetsparagrafen. Dess
nya utformning, där man har ersatt
»hor» med det sakliga »samlag med
annan» och håller två utgångar öppna
hemskillnad och äktenskapsskillnad —
bl. a. med barnens bästa för ögonen,
utgör en klar förbättring jämfört med
den nuvarande horparagrafen. Därom
har vi alla i utskottet varit ense. Däremot
var inte alla så avgjort på det
klara med hur den framtida lagstiftningen
skall se ut, att de omgående
ville uttala, att det inte kommer att
finnas utrymme för särskilda regler om
otrohet i framtiden. Därför avstod utskottet
som sagt från att säga något om
detta.

Själv hoppas jag — i likhet med justitieministern
— att otrohet efter hand
skall reduceras från äktenskapsbrott
med påföljd av skadestånd till en söndringsorsak
bland andra orsaker — allvarlig,
men inte så ödesdiger att den
behöver spoliera utsikterna till äktenskapets
bestånd. Jag delar alltså fröken

8 Första kammarens protokoll 196S. Nr 44

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

Mattsons åsikt men inte hennes reservation
i denna fråga.

Jag har närmast begärt ordet för att
uttrycka min tillfredsställelse med två
förbättringar i lagförslaget, som utskottet
har infört och som har haft sin upprinnelse
i en motion, som jag har avgivit
tillsammans med några kolleger här
i kammaren.

Den ena ändringen är en rent formell
omredigering, där utskottet har utbytt
en stötande villkorssats mot en neutral
reservation när det gäller äktenskapsskillnad
i misshandelsfall. Skilsmässa
omgående skall kunna vägras om det
»skäligen kan fordras» att makarna fortsätter
äktenskapet, stod det i propositionstexten.
Utskottet föredrar att man
uttrycker saken så, att äktenskapsskillnad
får man vid misshandel om inte
»omständigheterna talar däremot».

Den andra ändringen gäller medlingen,
där utskottet även vill ge kommunal
familjerådgivare behörighet att medla
och utfärda medlingsintyg. När varje
präst, oberoende av om han har erfarenhet
och kvalifikationer i övrigt, är
automatiskt behörig att förrätta medling
mellan sina församlingsbor, så kan
det ju inte vara rimligt att den kommunala
familjerådgivaren, som är läkare
eller psykolog och expert på samlevnadsproblem,
inte erhåller motsvarande
behörighet. Om ett vacklande äktenskap
har fått stöd och råd genom en familjerådgivningsbyrå
men ändå inte lyckats
stabilisera sig, är det mera praktiskt
och mera hänsynsfullt att vederbörande
får ett medlingsintyg från byrån än att
de anvisas att gå vidare till en ny utomstående
person för att rekapitulera sina
svårigheter.

Detta gäller alltså själva medlingsapparaten.
Medlingen själv, som idé och
åtgärd, berörs däremot inte i den här
etappen av giftermålsbalkens omarbetning.
Som motionär hade jag önskat att
medlingen skulle bli frivillig, där den
nu är en proformasak, men jag har
låtit mig åtnöja med ett uppskov av

114

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.
frågan till en senare utredningsetapp,
då förhoppningsvis även skilsmässan
mellan stat och kyrka är genomförd,
så att medlingsinstitutionen kan omprövas
i sin helhet. Under tiden fram
till dess får man trösta sig med justitieministerns
uppmjukning av medlingsobligatoriet.
Han låter det räcka med
medlingsförsök i alla skilsmässoprocedurer.

De ändringar i giftermålsbalken som
propositionen har föreslagit och utskottet
tillstyrkt är alltså mycket måttliga,
det håller jag med fröken Mattson om.
Herman Klings anspråkslösa beteckning
»ett steg i rätt riktning» är adekvat. Om
vårriksdagen får tillfälle att behandla
bebådade förändringar i fråga om giftorätten
och andra ekonomiska verkningar
av äktenskapet kanske vi ändå den 1
juli nästa år får i tillämpning en så
pass uppsnyggad giftermålsbalk att den
duger som provisorium några år.

Ytterst är det makarnas och familjens
försörjningssituation som avgör om man
kan lagstifta fram ett rationellt skilsmässoförfarande.
Så länge det i flertalet
äktenskap finns en helt hemarbetande
hustru eller en hustru med avsevärt
lägre förvärvsinkomster än mannens,
har man inte den faktiska jämställdhet
mellan makarna som delar äktenskapets
rättigheter och skyldigheter lika. Och
så länge som kvinnans ekonomiska jämställdhet
inte är ett manligt intresse på
samma sätt som hennes sexuella jämlikhet
— hon blir ju lättare tillgänglig genom
den — riskerar den kvinnliga parten
större svårigheter och får oftast mer
än hälften av skyldigheterna vid skilsmässa,
redan med den konstruktion
som äktenskapet har för närvarande.

Det är därför viktigt och önskvärt att
justitiedepartementet snarast griper sig
an med de störa, principiella äktenskapsfrågorna.
Och jag vill här tillägga:
utan att alltför mycket rätta takten efter
de andra nordiska länderna.

Efter dessa reflexioner vill jag sluta
med att yrka bifall till utskottets ut -

låtande i samtliga punkter som jag här
berört.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig som
om fru Lindström och jag på en punkt
är ganska djupt oeniga, fastän vi innerst
inne är helt överens, något som
fru Lindström också har framhållit.
Jag tänker då inte på reservation 4 som
sådan, utan på nödvändigheten av att
de ytterst väsentliga och framsynta
åsikter, som departementschefen gett
uttryck åt i sin proposition, förs ut i
debatten som riktlinjer för ett kommande
lagstiftningsarbete.

När fru Lindström nu har vitsordat
att många inom utskottet delar mina
och herr Martinssons åsikter men ställer
sig en aning tvivlande till möjligheterna
att framställa dem i en reservation,
tar jag det som ett tecken på
att reservationen fått instämmanden
från en stor del av utskottets ledamöter
under själva behandlingen, när det i
slutet av punkten 11 i utskottets yttrande
sägs: »Utskottet är emellertid icke
berett att på det underlag som nu står
till buds göra några närmare ståndpunktstaganden
i frågan om efter vilka
linjer en kommande översyn och ett
fortsatt reformarbete bör bedrivas.»

Det är väsentligt att dessa synpunkter
kommer till uttryck i debatten och tas
till kammarens protokoll.

Med hänsyn till det medgivande som
fru Lindström har gjort på egna och
på många andras vägnar kan jag avstå
från att yrka bifall till min och herr
Martinssons reservation.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Mattsons sista
inlägg uppfordrar mig till att upplysa
om, att det var åtskilliga i utskottet som
tog ett bestämt avstånd från hennes
propå i reservationen. Vi ville inte vara
med om en skrivning innebärande att

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

115

otrohet i äktenskap inte skulle ha någon
plats i en kommande lagstiftning.
Visserligen ser många av oss med tolerans
på otroheten, men vi kan inte bortse
från den.

Medan jag har ordet, herr talman,
vill jag något beröra fröken Mattsons
första inlägg, i vilket hon talade om
vilken låg äktenskapsålder man har i
andra länder. Hon nämnde till slut att
Irland hade en äktenskapsålder av 14
år för man — man får väl säga pojke
— och 12 år för kvinna — man får väl
säga flicka.

Detta är väl ändå åldrar som vi bör
akta oss för att komma ner till. Vad jag
tidigare nämnt beträffande det höga
antalet skilsmässor inom de unga äktenskapen
bör varna oss. Vi bör gå försiktigt
fram i denna fråga.

Det är f. ö. anmärkningsvärt att man
här vill ta till en så kraftig sänkning
som med tre år, från 21 år till 18 år.
I andra sammanhang går vi försiktigt
fram. Jag tänker exempelvis på rösträttsåldern.
Vi brukar ta det lugnt och
ta ett år i sänder.

Vad som har sagts om likställighet
mellan könen föranleder mig att säga,
att jag inte tror att kvinnorna anser sig
diskriminerade genom att man har olika
bestämmelser beträffande äktenskapsåldern
för man och kvinna. Jag
tror att man finner det naturligt med
den åtskillnad som nu finns. I likhet
med herr Ferdinand Nilsson vill jag
erinra om att äktenskapsåldern för
kvinnan tidigare var 17 år. Den höjdes
sedan till 18 år. Konsekvensen av mitt
tidigare resonemang borde naturligtvis
ha varit att föreslå att äktenskapsåldern
bestämmes till 20 år för både man och
kvinna, men det finner jag nu inte vara
politiskt möjligt.

Även jag anser att äktenskapet naturligtvis
skall vara en frivillig samlevnad
mellan självständiga individer.
Men jag håller så styvt på äktenskapet
och tror så mycket på dess betydelse
både för individen och för samhället,
att jag vill agera långt aktsammare i

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

denna fråga än vad fröken Mattson här
har gjort.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Vid behandlingen av
detta ärende har vi så mycket uppehållit
oss vid gränserna för äktenskaps
ingående på Island, i Finland, i Norge
och i Danmark, att jag tyckte att det
kunde vara intressant att ur den internationella
statistik, som jag har tagit
del av, återge några siffror. De visar
att många länder i Västeuropa — Belgien,
Frankrike, Holland, Luxemburg,
Italien — har samma eller lägre giftermålsålder.
Det finns en del som ligger
ännu lägre, t. ex. Irland.

Jag kan försäkra herr Schött att jag
icke anser att detta är eftersträvansvärt
på något sätt. Men jag tycker att det kan
vara intressant att göra en uppräkning
ganska fullständig, så att man ser vart
trenden går på andra håll i världen.
Jag har menat att detta kan komplettera
de nordiska reglerna, som vi tidigare
har talat om.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Det är väl ett riktigt
konstaterande som fru Lindström och
även andra talare har gjort, att det inte
är några stora saker som behandlas i
denna proposition. Det är ett begränsat
avsnitt av äktenskapslagstiftningen,
regler beträffande äktenskaps ingående
och upplösning.

Men som det även erinrats om är detta
en första etapp. Nästa år skall det
komma en ny proposition som tar upp
andra och kanske väsentligare ting i
denna lagstiftning, nämligen äktenskapets
ekonomiska rättsverkningar, främst
efterlevande makes rätt och arvsrätt
för barn utom äkenskap. Samtidigt
kommer det att föreslås regler i föräldrabalken
för fastställande av faderskap
till utomäktenskapliga barn. Det
har också aviserats att hela detta lagkomplex
skall utredas och att det så

116

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

småningom skall framläggas förslag till
en väsentligare omstuvning av hela giftermålsbalken.

Med hänsyn till ämnets disposition
i propositionen och med anledning av
de många motioner, som väckts och
som vi haft till behandling, har utskottsutlåtandet
försetts med vissa underrubriker
— Äktenskapsåldern, Lysningsförfarandet,
Äktenskapsskillnad,
Hemskillnad, Vårdnaden om makarnas
barn, Medling och Allmänt om lagstiftningen.

Det har fogats några reservationer
till utlåtandet, även om vi med tanke
på de många motionerna tycker att det
gått att åstadkomma en ganska påtaglig
enighet i utskottet. De båda första reservationerna
gäller äktenskapsåldern.
Den fjärde vill ha en annan formulering
av utskottets skrivning med anledning
av propositionens förslag till ändring
av 11 kap. 8 § och åtföljande motioner,
och den femte vill behålla nuvarande
regler rörande medling vid
hemskillnad enligt 11 kap. 1 §. De övriga
reservationerna är blanka.

Jag vill helt kort säga något om vad
som anförts i debatten. Beträffande
giftasåldern har herr Schött talat för
den första reservationen och alltså föreslagit
att giftasåldern skall vara 20 år
för män och 18 år för kvinnor i enlighet
med familjerättskommitténs förslag.
Det är klart att det kan finnas en
hel del skäl som talar för den meningen,
främst kanske det gap som kommer
att uppstå mellan äktenskapsålder och
myndighetsålder när även äktenskapsåldern
för män sätts till 18 år. De besvärligheter
som följer med detta torde väl
i första hand göra sig gällande när de
unga makarna får barn och själva inte
kan vara förmyndare för barnet, eftersom
de då blir jäviga. Men det är väl
ändå inte i många unga äktenskap som
särskild förmyndare måste förordnas,
och det dröjer heller inte så många år
förrän föräldrarna själva blir myndiga.
Det här är ju för resten inte något nytt
problem utan kan vara för handen

även i de nuvarande dispensäktenskapen.

Ett motiv för att sätta äktenskapsåldern
till 20 år för män och 18 år för
kvinnor kan ha varit att då skulle uppstå
största möjliga nordiska rättslikhet.
Familjerättskommittén utförde ju sin
utredning i nordiskt samarbete. Det
fanns kommittéer som arbetade samtidigt
även i övriga nordiska länder,
och det förekom vissa kontakter mellan
kommittéerna. Nu är det ändå på det
sättet — jag tror det var fröken Mattson
som erinrade om det — att den stortingskommitté
som behandlat denna
fråga i Norge enhälligt har föreslagit
samma ålder som i Sverige, alltså 18 år
för både män och kvinnor. Även i det
utskott som sysslar med dessa saker i
Danmark finns det i varje fall en stark
meningsriktning för samma förslag som
framlägges i den svenska propositionen.
För Sveriges del finns det väl också
viss anledning att titta litet på de
bestämmelser som man i detta hänseende
har i Finland — där gäller åldern
18 år för män och 17 år för kvinnor.

Av särskilt intresse är att titta på statistiken
över internordiska äktenskap.
År 1967 ingicks 313 dansk-svenska, 385
norsk-svenska, 3 isländsk-svenska och
hela 1 115 finsk-svenska äktenskap. Och
såsom man har framhållit är ju ute i
Europa och världen i övrigt äktenskapsåldern
i allmänhet 18 år för män
och ännu lägre för kvinnor.

Vad som enligt mitt tycke i alldeles
särskild grad motiverar gemensam ålder,
18 år, för män och kvinnor är den
dispenspraxis som har utvecklats i
länsstyrelserna under senare år. Nu blir
faktiskt 99,5 procent av alla dispensansökningar
bifallna, och i de fall besvär
har anförts hos Kungl. Maj :t över nekad
dispens har besvären alltid bifallits.

Med dessa fakta som bakgrund är det
inte något överord när någon tidigare
här sagt, att det nuvarande förfarandet
är en onödig pappersexercis.

Herr Ferdinand Nilsson talade om
reservation nr 2. Där föreslås flexibla

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

117

äktenskapsåldrar — om en av kontrahenterna
är myndig, räcker det med att
den andra har fyllt 18 år. Om det kan
man väl säga, att det i varje fall är ett
originellt förslag. Det förekommer inte
heller i någon motion, utan det var en
synpunkt som kom fram i utskottet under
behandlingen. Mig veterligt finns
inte de reglerna i något annat land i
hela världen; det är något alldeles nytt.
F. ö. skulle väl ett godtagande av detta
förslag leda till att många kvinnor i
18—19—20-årsåldern skulle bli tvungna
att söka dispens, fastän de enligt nu
gällande lag är giftasberättigade vid 18
år. Det vore kanske inte så populärt
hos flickorna, om man nu skulle införa
dessa bestämmelser.

Vad gäller reservation nr 4 har fröken
Mattson ordat en del om den, men
hon har inte yrkat bifall till den. Det
rör sig om en ren skrivningshistoria.
Reservanterna vill att det i utlåtandet
skall heta: »I en framtida lagstiftning
torde det inte finnas utrymme för särskilda
regler om otrohet i äktenskap.»
Reservanterna menar alltså att otrohet
inte blir någon självständig, särskilt
markerad orsak till att äktenskap går
isär i en kommande lag utan endast en
av många anledningar som kan bli
söndrande för äkta makar.

Det är mycket möjligt, för att inte
säga troligt, att den framtida lagstiftningen
går i den riktningen. Utskottet
har dock föredragit att samla så mycket
enighet som möjligt kring utlåtandet
och har därför inte sagt något alls
i denna fråga. Detta harmonierar även
med vad som utskottet skrivit på sidan
62, sista stycket, i utlåtandet: »I fråga
om principerna för det framtida lagstiftningsarbetet
anser utskottet att ändrade
samhällsförhållanden och nya värderingar
måste få sätta spår i en lagstiftning,
som är av så central betydelse
både för enskilda och för samhället.
Utskottet är emellertid icke berett att
på det underlag som nu står till buds
göra några närmare ståndpunktstaganden
i frågan om efter vilka linjer en

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.
kommande översyn och ett fortsatt reformarbete
bör bedrivas.»

Detta skriver utskottet visserligen
gentemot två motioner med starkt divergerande
meningar om hur den framtida
lagstiftningen skall se ut, men jag
tror att ordvalet väl täcker även utskottets
inställning till reservation nr 4.

Ingen har ännu talat för reservation
nr 5. I den skrivna texten heter det i
varje fall, att om medlingsinstitutet så
småningom kommer att reformeras, så
är det inte nu angeläget att som det
föreslås i propositionen genomföra likartade
regler för medlingsförfarandet
i hemskillnadsmål.

Det är olika förfaranden som föreslås
här. I det ena fallet kan det vara fråga
om en process inför domstol, i andra
fallet kan målet prövas på handlingarna
efter gemensam ansökan av makarna.
I det förra fallet räcker det med ett
försök till medling. Har svaranden underlåtit
att infinna sig till medling eller
om han inte kunnat anträffas med kallelse,
får domstolen det till trots döma
till hemskillnad. När däremot hemskillnadsmål
prövas på handlingarna efter
gemensam ansökan av makarna fordras
att medlingen ägt rum och att vanligen
båda makarna kommit tillstädes. Om
någon av makarna är hindrad att infinna
sig, kan det bli fråga om en domstolsprocess,
fastän makarna är eniga
om att skiljas. Det är alltså en rent
praktisk sak att ändra lagparagrafen i
detta hänseende.

Herr Ferdinand Nilsson gick i sitt
anförande också in på att man jämt och
ständigt vill liksom tränga undan de
religiösa värdena och att detta i någon
mån kommer fram också i propositionen
och i det utlåtande som första lagutskottet
här presenterat.

Jag vill endast erinra om vad som
sägs i utskottsutlåtandet sidan 62: »Genom
att äktenskapslagstiftningen kanske
mer än någon annan lagstiftning
påverkar de enskilda människornas
förhållanden är det nödvändigt att den
har sådan utformning att den i stort

118

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1908 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

kan omfattas med förtroende av alla
delar av vårt folk, oberoende av religiös
eller politisk inställning.»

Det är denna utgångspunkt utskottet
har haft när det har prövat propositionen
och tagit ställning till motionerna.

Beträffande lysningsförfarandet erinrade
Ferdinand Nilsson om att han
framlagt en motion, genom vilken man
velat bevara de värden som kan finnas
just beträffande lysningen. Jag vill erinra
om att allmänna kyrkomötet i höst
med tillfredsställelse konstaterade att
det judiciella momentet i kungörelseförfarandet
i kyrkorna nu blir upphävt.
De var alltså synnerligen nöjda,
och det var väl av den anledningen Ferdinand
Nilsson inte utvecklade denna
motion till en reservation.

Herr Schött tog i ett senare anförande
än en gång upp frågan om äktenskapsåldrarna
och ansåg att det var
onödigt med en sänkning till 18 år. Han
jämförde med rösträttsåldern. Ingen
har därvidlag satt i fråga att det skulle
vara en så låg ålder där som 18 år. Motioner
har väckts i ärendet men dessa
har inte vunnit bifall. Man kan i varje
fall konstatera att när det gäller rösträtten
föreligger inga dispensmöjligheter,
det är en väsentlig skillnad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill göra några reflexioner
i anledning av herr Svedbergs
anförande.

Han säger att årets proposition inte
innehåller några väsentliga nyheter,
och det kan jag ge honom rätt i. Man
kan till och med fråga sig om allt som
står i denna proposition var lika nödvändigt;
jag har mina tvivel på en
eller annan punkt.

Herr Svedberg sade gentemot vad jag
framfört angående det förringande avreligiösa
värden och traditionsvärden,
som åter och åter kommer till synes,

att staten inte bör gå in på frågor där
människorna är så oense. Herr Svedberg
och jag har olika uppfattningar
om vilken inställning Sveriges folk har
till dessa värden. Många människor
som inte vill göra gällande att de helt
är positivt kristna har likväl stor respekt
för dessa religiösa värden. Jag
är övert)rgad om att den klenmodighet
som har gripit en del kretsar i toppen
av den svenska kyrkan är någonting
som kan komma att övervinnas när
man ser att det finns så pass stor anslutning
till de grundläggande värdena
på dessa områden.

Herr Svedberg sade alltså att det här
inte gäller några så stora och nya saker,
men samtidigt anmärkte han på
att det förslag som ligger till grund för
reservation 2 var någonting »nytt och
originellt». Det hade inte ens förekommit
i någon motion. Men, herr Svedberg,
inte skall vi väl vara så konservativa,
att vi ondgör oss över att ett förslag
är nytt. Det betyder bara att man
skall pröva det omsorgsfullt, och är det
klokt och förståndigt skall man biträda
det.

Vidare säger herr Svedberg, att dispenspraxis
talar för en äktenskapsålder
på 18 år. Men dispenspraxis betyder
ju att det föreligger särskilda omständigheter,
det finns alldeles särskilda
skäl, som motiverar att man påskyndar
äktenskapets ingående. Jag är mycket
tveksam om den skall bli normerande.
Jag tror att den högre åldersgränsen
är något värdefullt som målsättning
att hålla fast vid. Den låter sig
mycket väl förenas med ett dispenssystem,
som tar hänsyn till förhållanden,
vilka bör beaktas med hänsyn till
enskilda människor. Jag tror inte att
det föreligger någon stor motsägelse på
den punkten.

Herr Svedberg säger sedan, att enligt
den där originella reservationen måste
18-åriga kvinnor söka dispens. Ja, det
är alldeles riktigt, om inte maken är
20 år. Vi har ju hittills klarat oss ganska
bra med en omfattande dispensgiv -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

119

ning. Varför har den nu x>lötsligt blivit
så felaktig, när den fungerat hyggligt
under flera år? Klara upp den saken,
herr Svedberg!

Det har sagts här att kvinnorna nog
inte känner sig diskriminerade av att
det är mannen, som bör ha nått myndig
ålder för att dispens inte skall behöva
sökas. Jag vill inte behandla frågan
som en prestigesak. Men jag trodde
att det var värdefullt för en mor att
vid fyllda 20 år kunna vara förmyndare
för sina barn. Jag tror att det är
rimligt och skäligt att man i det fallet
inte ställer den ena parten sämre än
den andra.

Herr SCHÖTT (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill än en gång understryka
att målsättningen här bör
vara att vi bestämmer en äktenskapsålder,
som är tillräckligt hög för att vi
skall kunna räkna med att vederbörande
har nått den mognad och har den
erfarenhet, som fordras för att klara
äktenskapet.

Jag fäste mig vid att utskottsordföranden
i sitt anförande talade om dispensfallen
och ville göra dem till normgivande.
Det tycker jag är en felaktig
syn på det hela. Dispensfallen bör alltjämt
vara dispensfall. De får icke utgöra
norm för lagstiftningen.

När jag nämnde rösträttsåldern ville
jag därmed erinra om hur försiktigt vi
där går fram. Där tar vi ett år i taget,
och det är då anmärkningsvärt att man
här vill göra en så kraftig sänkning
som med på en gång tre år. Jag vill än
en gång åberopa Svea hovrätt, som
framhållit att man bör gå försiktigt
fram. Om man nu sänker äktenskapsåldern
till 20 år, bör man avvakta erfarenheterna
av den sänkningen, innan
man överväger ytterligare sänkning.

Vad gäller den framtida lagstiftningen
lägger man in olika tolkningar i vad
utskottet skrivit längst ned på sid. 62.
Här var meningsskiljaktigheterna ganska
stora inom utskottet. Det är därför

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

man skrivit försiktigt, och var och en
kan tydligen i denna skrivning lägga
in vad han vill. När man talar om att
nya värderingar måste få sätta spår i
en lagstiftning, som är av så central
betydelse både för den enskilde och
för samhället, kan det ju tänkas att erfarenheterna
av utvecklingen i samhället
blir sådana, att man kanske måste
»skärpa» äktenskapslagstiftningen och
inte gå den andra vägen. Det får framtiden
utvisa.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få yrka bifall till reservation nr 1 och
i övrigt till utskottets hemställan.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det var inte så att jag
ondgjorde mig över att herr Ferdinand
Nilsson hade kommit med ett rationellt
förslag till flexibla giftasåldrar, utan
jag gav snarast en komplimang till att
han kunnat åstadkomma ett förslag som
är enastående i hela världen när det
gäller denna lagstiftning.

Men om Sveriges riksdag skulle bifalla
det förslaget skulle det kanske —
om vi nu bara håller oss till Norden —
kunna bli så att den norska stortingskommitténs
förslag vinner gehör och
Norge får giftasåldern 18 år för både
män och kvinnor; i Danmark kan man
kanske förvänta att det blir 20 respektive
18 år, även om där finns starka
meningar för att följa den svenska propositionen,
och i Sverige skulle det bli
flexibelt 18—20 år samt i Finland 18
respektive 17 år. Det bleve alltså fråga
om en total nordisk oenighet, och det
var väl ändå inte avsikten med denna
lagstiftning, till vilken förarbetena i
viss mån har gjorts i nordisk samverkan.

I vårt land har det ju hittills gått
bra med åldrarna 21 respektive 18 år
—- dispens har ju kunnat beviljas. Varför
reagera så kraftigt mot den ordningen
nu? När det nu ändå kan konstateras
att det blir en pappersexercis

120

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1908 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

och det heller inte behöver vara någon
olycka att sänka den gemensamma åldern
till 18 år — som ju förekommer
på de flesta håll ute i världen — måste
det här förslaget såvitt jag förstår kunna
accepteras.

Jag ber därför, herr talman, att än
en gång få yrka bifall till detta.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Den år 1956 tillsatta
familjerättskommitténs förslag, som
propositionen grundats på och som här
förevarande utlåtande är resultatet av,
har blivit utsatt för en ganska skarp
kritik. Den skarpaste kritiken har väl
riktats mot den del av familjerätten
som riksdagen — som herr Svedberg
påpekade -— kommer att få ta ställning
till nästa år. Men även när det gäller
äktenskaps ingående och upplösning,
äktenskapsåldern m. m. har från radikala
kretsar sagts att kommittén har
lagt fram ett förslag som är så dammigt
att det är omöjligt att föra ut i det praktiska
livet. Man har sagt att kommittén
inte har tagit någon som helst hänsyn
till de nya samlevnadsformer som nu
har fått allt större betydelse.

Jag skall inte ge mig in på det. Men
jag vill påpeka att de direktiv som gavs
av den dåvarande justitieministern Herman
Zetterberg gällde äktenskapsrättsliga
frågor och villkoren för äktenskapets
ingående och upplösning samt bodelningen
och äganderättsförhållandena.
Några direktiv därutöver gavs inte
alls av Kungl. Maj :t, och från riksdagen
har heller inte kommit några sådana
önskemål. Att då »skjuta in sig» på familjerättskommittén
tycker jag är en
aning omotiverat. Dessutom skulle basen
vara nordisk, och vi i kommittén
arbetade alltså tillsammans med de
danska, norska och finska kommittéerna.

I propositionen förutskickar justitieminister
Kling att det nu framlagda
förslaget endast är en första begränsad
etapp i en översyn av den familje -

rättsliga lagstiftningen, och att vi har
att emotse en ny utredning. Såvitt jag
förstår har hänsyn där tagits till de
nya samlevnadsformer som man anser
skall om inte ersätta äktenskapet så åtminstone
existera vid sidan av detta.
Om det är så som övriga talare här har
sagt kommer väl den utredningen att
leda till en betydligt mer radikal och
genomgripande reform.

Nu har vi endast att ta ställning till
vissa begränsade ändringar i giftermålsbalken,
och jag tycker inte att de
skiljer sig i så väsentliga delar från
familjerättskommitténs förslag att det
finns anledning göra någon större affär
av dem.

Lysningen kan naturligtvis slopas
utan att någon större skada sker. Det
är en gammal svensk tradition som
man både kan ha och mista. Kommittén
föreslog där en uppmjukning som
ett första steg.

Att barnen för första gången har
kommit med i lagen som en väsentlig
faktor tycker jag är en fördel. Vid en
skilsmässa är det barnen som det skall
tas hänsyn till, och det är de som lider
mest om denna sker förhastat. Därför
bör rätten till omedelbar äktenskapsskillnad
vid otrohet inte längre vara
ovillkorlig.

I fråga om äktenskapshindren är det
enligt min uppfattning en aning betänkligt
att man helt och hållet har tagit
bort epilepsi och könssjukdom i
smittosamt skede som äktenskapshinder.
Att man tar bort det tycker jag är
fullt förklarligt, men att man inte ersätter
det med den upplysningsplikt
som föreslogs i kommittén kan ha sina
risker. Kommittén föreslog nämligen
att vederbörande vid hindersprövningen
skall vara pliktig att upplysa sin
kommande man respektive hustru om
dessa sjukdomar i den mån han eller
hon känner till dem. Motiveringen var
närmast att man i så fall skulle kunna
få vederbörande att ta kontakt med en
läkare. Det sägs också i propositionen
att man bör veta vem man gifter sig

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

121

med. Det tycker jag är väldigt naturligt.
Varför skall man inte kunna tänka
sig en sådan upplysningsplikt? Det är
verklighetsfrämmande att epilepsi jämställes
med ungefär vilken annan sjukdom
som helst — vilket sägs i allmänt
tal och även i propositionen — därför
att upptäckten av denna sjukdom hos
den andra parten kan bli en fruktansvärd
chock för den som ingenting vet.

Medlingen är också föremål för olika
bedömanden. Jag har anslutit mig till
dem som anser att vi kan vänta med
att ta ställning till medlingsinstitutet.
Det mest praktiska är att hos Kungl.
Maj:t begära att tilläggsdirektiv ges till
vårdlagstiftningssakkunniga för att utröna
vilket samband man kan tänka sig
mellan familjerådgivningsinstitutionen
och medlingsinstitutionen. Själv har
jag blivit övertygad av många av dem
som var inkallade såsom experter åt
kommittén och som själva fungerade
som medlare om att institutionen inte
är alldeles betydelselös. Jag vet mycket
väl att andra medlare har andra erfarenheter,
men jag är helt övertygad om
att en medling i många fall kan leda
till att skilsmässan blir, om jag så får
uttrycka mig, hövligare. Den behöver
inte bli så uppslitande och i synnerhet
för barnen inte av en i många fall rent
farlig effekt. Det är klart att vi måste
ha flera borgerliga medlare, och det är
lika klart att de måste ha utbildning för
sina uppgifter. Dessa kan ju vara av
ekonomiskt, juridiskt och rent humanitärt
slag.

Till sist, herr talman, vill jag säga
några ord om den mest kontroversiella
frågan, nämligen äktenskapsåldern som
nu är 21 år för män och 18 för kvinnor.
Familjerättskommittén diskuterade
ingående — det vet ju första lagutskottets
vice ordförande lika bra som
jag, eftersom vi båda två var ledamöter
av kommittén — om äktenskapsåldern
skulle sänkas. Vi kom då fram till
att man för män skulle sänka den till
20 år. Jag skall inte gå närmare in på
motiveringen. Jag vill bara påpeka —

9 Första kammarens protokoll 1968. Nr 44

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.
det har visst redan gjorts fast jag tyvärr
inte var inne när herr Schött
nämnde det — att antalet skilsmässor
i de dispensäktenskap som nu förekommer
är två till tre gånger så stort under
ett antal år framåt som i de årskullar
som är några år däröver. Skilsmässor
är onekligen inte något som
man eftersträvar, så uppslitande som
de nästan alltid är.

Vi föreslog alltså 18 och 20 år. Remissvaren
har varit delade, men ett
stort antal har biträtt kommitténs förslag.
Olika förslag har framlagts. Utskottet
föreslår 18 och 18 år. Reservationerna
innehåller ett par olika förslag,
dels att vi skall behålla de åldersgränser
vi har och dels att vi skall skapa
en flexibel äktenskapsålder.

Jag måste framhålla att jag, hur
kvinnosaksvänlig jag än är och hur
gärna jag än ser att könsolikheterna utjämnas,
i den heliga likställighetens
namn inte kan anse att det måste vara
samma ålder och att den skall vara 18
år för både pojkar och flickor. Jämlikheten,
som tidigare har varit föremål
för ett ganska ljumt intresse här
i kammaren, har — förefaller det mig
— plötsligt blivit liksom en helig ko.

Många skäl gör att jag tycker att
18—18 är en för låg ålder. Dels går ju
ungdomarna då fortfarande i skola —-antingen en teoretisk skola eller en
praktisk skola — dels skall gossen ut
och göra sin värnplikt, och det blir väldigt
liten tid över för honom att sätta
bo och ordna för familj. Han kan ju
i de allra flesta fall inte ens försörja
sig själv och mycket mindre en familj.

Det är klart att vi alltid får räkna
med katastroffall, och jag är alldeles
övertygad om — i motsats till fru Lindström
— att det blir precis lika många
dispensfall sedan också. Skillnaden är
bara den att det blir i lägre åldrar. Det
är naturligtvis en tro jag har, och fru
Lindström kan tro motsatsen, ty vi vet
ingenting om detta, men det skulle förefalla
mig väldigt besynnerligt om det
inte blev några dispensfall i framtiden.

122

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

Jag tror sålunda inte att vi kommer
ifrån dispensäktenskapen, även om vi
bestämmer oss för alternativet 18—18.
Dessutom gör man då 18 års ålder normaliserande.
Vi bestämmer inte den
här åldern för katastroffall utan för
normalfall. Vi sätter in i lagen att detta
är den lämpliga åldern för ungdomar
att gifta sig. Vi kan inte komma ifrån
att bestämmelsen kommer att uppfattas
så. Man må ha vilka meningar som helst
om hur auktoritativa föräldrar kan
vara, men det kommer att bli svårt för
föräldrar att förmå ungdomar att vänta
tills de nått litet större mognad än vad
de har vid 18 års ålder. Det tycker jag
är någonting som är värt att reflektera
över. Ungdomarna kommer naturligtvis
att säga att det står i lagen att de får
gifta sig när de är 18 år. Vad har
mamma och pappa då att göra med
det? Jag tror att lagen kommer att bli
normerande på det här sättet, och det
tror jag inte är bra.

Nu förväntar vi en sänkning av myndighetsåldern
men knappast ner till 18
år, och det gör i alla fall, om vi sätter
äktenskapsåldern till 18 år, att ingen
av föräldrarna kan vara förmyndare
för sina barn, utan det måste i så fall
bli någon annan, och det kan heller
aldrig vara riktigt.

Vad beträffar en gemensam nordisk
lagstiftning vet ingen här i kammaren
hur Norge kommer att göra. Där har
inte fattats något beslut. I Danmark har
man stannat för »20—18» liksom på Island,
och i Finland tillämpas en lägre
äktenskapsålder. Hur vi än bär oss åt
blir det ingen gemensam basis. Det
tycks vara svårt att åstadkomma ett gemensamt
nordiskt beslut i fråga om
äktenskapsåldern.

Jag har väckt en motion som går ut
på ett bibehållande av 20 år för man
och 18 år för kvinna, men jag måste
säga att sämre riksdagsledamot är inte
jag — och det är inte herr Svedberg
heller, eftersom han gick ifrån den inställning
till äktenskapsåldern som han
intog i familjerättskommittén — än att

jag kan rösta för det förslag som kallas
för den flexibla åldern och som framlagts
i reservation 2. Jag tycker att den
reservationen har en stark ställning i
raden av förslag. Där föreslås att endera
maken skall vara 20 år, och jag
kan inte finna att det har framförts något
som helst argument som talar emot
ett sådant förslag. Med det har vi ju
åstadkommit likställigheten, och då behöver
vi inte gräla om den. Antingen
han eller hon skall vara 20 år, och det
gör detsamma vilken av dem det är.
Därmed har vi klarat det blindskäret.
Vidare kan alltid någon av föräldrarna
vara förmyndare för barnen, och det
tycker jag är en obestridlig tillgång.
Dessutom kan vederbörande då få råda
över sin egen ekonomi.

Herr talman! Jag har alltså frångått
min motion och kommer att rösta på
reservation 2, till vilken jag ber att få
yrka bifall.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag tog mig friheten att
begära ordet när fru Hamrin-Thorell
erinrade om familjerättskommittén —
det är ju ändå ganska många år sedan
den arbetade med dessa frågor och det
har hänt litet grand under tiden därefter.
Bland annat har vi fått den utveckling
i fråga om beviljandet av dispensansökningar
som berörts tidigare i
debatten. Av alla dessa ansökningar bifalles
ju 99,5 procent ute i länsstyrelserna,
och om någon får avslag och anför
besvär hos Konungen blir besvären
bifallna. Den utvecklingen har ägt rum
under senare år.

Vidare har vi över 1 100 svensk-finska
äktenskap per år — jag medger att
detta argument kanske är litet mera
långsökt, men även det är i alla fall
någonting påtagligt — och i Finland är
giftasåldrarna 18 respektive 17 år.

Fru Hamrin-Thorell erinrade också
om den undersökning som familjerättskommittén
gjorde beträffande skilsmäs -

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

123

sorna i dispensäktenskapen; om jag inte
minns fel var det genom barnhuset som
den utredningen kom till. Men det poängterades
ju att utredningen hade begränsad
omfattning. Man kunde alltså
inte utan vidare säga att resultaten var
allmängiltiga.

Jag kan naturligtvis inte direkt påstå
att stortinget i Oslo kommer att följa
sitt utskott, men utskottet är i varje fall
enigt och det händer som bekant inte så
ofta åtminstone i Sveriges riksdag att
beslutet då blir ett annat än vad utskottet
har föreslagit — låt vara att det i ett
tidigare ärende under dagen gjordes ett
lovvärt försök att stjälpa ett enigt utskott.
Jag tror alltså för min del att giftasåldrarna
kommer att bli 18 respektive
18 år även i Norge. Inte heller i
Danmark är frågan avgjord, men vi vet
i alla händelser att det också i folketingsudvalget
finns en stark mening för
samma förslag som i den föreliggande
propositionen.

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! I de likalydande motionerna
1:990 och 11:1247 har vi föreslagit
att medling skall ingå som ett frivilligt
led i samband med äktenskapstvister
och alltså inte längre utgöra processförutsättning
i hemskillnadsmål.

De allmänna bestämmelserna angående
medling har omnämnts av föregående
talare. Orsaken till att vi föreslagit frivillig
medling är att vi anser att makarna
bör ha valfrihet att söka medling
eller inte. Medlingen framstår nu som
en tom formalitet. Det finns också medlare
som saknar personliga förutsättningar
och kvalifikationer att ha hand
om bittra och olyckliga människor. Den
medlare som makarna har att vända sig
till är kanske en privatmänniska, en
ortsbo som det kan kännas ganska besvärande
att lägga fram sina äktenskapliga
konflikter för. Det fordras stor hänsynsfullhet
och förståelse hos dem som
skall ta emot sådant förtroende. I en
del fall sker tyvärr också medlingen för

Ang. ändring i giftermålsbalken, in. m.

sent för att äktenskapet skall kunna
lappas ihop.

Vi har ansett att en kvalificerad rådgivning
vid en statsunderstödd familjerådgivningsbyrå
är bättre, och vi är
verkligen glada åt att utskottet har beaktat
den synpunkten. Redan nu vänder
sig många makar till dessa byråer för
att få hjälp och råd i samlevnadsfrågor.
Har makarna tidigare besökt byrån, kan
den utredning som redan finns ge underlag
för en medling. Där kan ges upplysning
om ekonomiska möjligheter.
Hemmets ekonomiska störningar spelar
ofta en stor roll i äktenskapets slitningar.

Utskottet delar departementschefens
tankegång rörande den framtida medlingsverksamheten,
men utskottet är inte
berett att förorda att medlingen redan
nu blir frivillig. Även om jag hade önskat
att frivillig medling nu beslutats,
har jag låtit mig övertygas i utskottet
att denna fråga inte kan lösas förrän i
samband med den principiella översynen
av äktenskapsrätten, bland annat
därför att alla nordiska länder alltjämt
har obligatorisk medling i sin lagstiftning
och dessa problem måste lösas i
samförstånd.

Herr talman! Med stöd av departementschefens
uttalande, som återges på
sid. 41 i utskottets utlåtande, hoppas jag
och vågar förutsätta att frågan om frivillig
medling tages upp inom ramen
för en framtida äktenskapslagstiftning.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har jag fogat en blank och en
motiverad reservation, den sistnämnda
tillsammans med herr Gustafsson i Borås.

Den blanka reservationen gäller äktenskapsåldern.
Det är framför allt principiella
skäl om jämställdhet mellan
könen som gjort att jag — efter mycken
tvekan, det skall jag gärna erkänna —
har anslutit mig till departementschefens
och utskottsmajoritetens stånd -

124

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

punkt, som innebär att äktenskapsåldern
bör fastställas till 18 år både för
man och för kvinna.

Ett annat skäl som har varit betydelsefullt
för mig personligen är att denna
ståndpunkt förefaller att bäst främja en
ökad nordisk rättslikhet på området, låt
vara att det inte blir fullt enhetliga regler,
hur man än bär sig åt. Jag är medveten
om att ställningstagandet till förmån
för en äktenskapsålder av 18 år för
både man och kvinna har den svagheten
att båda makarna kan vara omyndiga
och att alltså ingen av dem då är
behörig som förmyndare för makarnas
barn. Men såvitt jag förstår är de praktiska
olägenheterna härav inte särskilt
stora, därför att även omyndiga makar
har den rättsliga vårdnaden om sina
barn. Det innebär alltså att även de
omyndiga makarna bestämmer var barnet
skall finnas och hur det skall uppfostras.
De kan även företräda barnet i
en del fall inför domstol. Efter vad jag
kan se framträder den praktiska olägenheten
av att makarna är omyndiga egentligen
främst i det fallet att barnet får
förmögenhet genom arv eller på annat
sätt. Då måste en förmyndare förordnas,
och det måste alltså bli en utomstående.
Jag kan inte finna att den olägenheten
är så stor, att den bör vara avgörande
för frågan om äktenskapsåldern. Det är
anledningen till att jag inte har anslutit
mig till den s. k. flexibla ålder som det
talats om så mycket här. Mot en sådan
åldersgräns talar att den absolut inte
främjar någon nordisk rättslikhet.

Det är emellertid klart att de olägenheter
som jag nu har berört — hur stora
eller små de nu är — är betydligt
mindre, om omyndighetsåldern är lägre
än den nuvarande, om alltså skillnaden
mellan myndighetsålder och äktenskapsålder
är så liten som möjligt. Departementschefen
har ju förutskickat att han
till våren tänker föreslå en sänkning av
myndighetsåldern från 21 till 20 år. Jag
tycker faktiskt att det hade varit lämpligast
att han hade väntat med frågan om
sänkning av äktenskapsåldern och tagit

upp den i samband med frågan om myndighetsåldern.
Kanske hade man då också
kunnat finna en särskild reglering av
dessa rätt sällsynta fall när bristen på
myndighet hos föräldrarna medför olägenhet.
Det är detta som gjort att jag
velat inlägga en stilla protest genom en
blank reservation.

Jag har, herr talman, också en motiverad
reservation som jag skrivit på tillsammans
med herr Gustafsson i Borås.
Den gäller medlingsinstitutionen. Eftersom
jag har förstått både här i kammaren
och genom resonemang tidigare att
man inte riktigt fått klart för sig vad
den åsyftar, nödgas jag ta kammarens
tid något i anspråk för att förklara den.

Jag är ense med departementschefen
och utskottsmajoriteten om att även
medlingen bör reformeras och att den
lämpligen bör få sin plats inom familjerådgivningen
— alltså en förbättrad och
utökad familjerådgivning med erforderlig
utbildning av medlarna för dessa
uppgifter. I varje fall tycker jag att detta
bör bli ett alternativ till den nuvarande
medlingen. Men innan den reformen
är genomförd kan jag inte anse att
det finns tillräckliga skäl för att ändra
de nuvarande medlingsreglerna. Därför
yrkar jag, herr talman, bifall till reservation
nr 5 av herr Gustafsson i Borås
och mig.

Till slut vill jag säga att jag bl. a. med
hänsyn till den framskridna tiden inte
skall ta upp någon principiell debatt.
Ett ännu viktigare skäl är, som fru Lindström
har framhållit, att något tillräckligt
underlag för att debattera de framtida
riktlinjerna för en äktenskapslagstiftning
— vi är alla överens om att
det behövs ytterligare reformer — inte
fanns vid utskottsbehandlingen. Det är
alltså såvitt jag förstår lämpligast att vi
väntar med den debatten tills vi får ett
förslag från regeringen.

Herr LIDGARD (h):

Herr talman! Jag förstår att det är
ett önskemål att vi skall rationalisera

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

125

våra inlägg så här i slutet av debatten.
Därför skall jag instämma i vad fru
Lindström sade beträffande den del av
utskottsutlåtandet där utskottet säger
att man inte är beredd att på det underlag
som nu står till buds göra några
principiella uttalanden. Det liade väl
i och för sig inte varit mer att säga om
dettg än vad fru Lindström sade. Men
när fröken Mattson avstod från sitt yrkande
lade hon in i fru Lindströms uttalande
en tolkning som jag kanske inte
riktigt fattade. För säkerhets skull vill
jag säga att man inte kan tolka in någonting
annat än det som står där, nämligen
att utskottet inte är »berett att på
det underlag som nu står till buds göra
några närmare ståndpunktstaganden».
Vi har avvisat både justitieministerns
propåer i olika hänseenden och en motion
i ärendet — en motion som på
visst sätt låg mig ganska nära. Jag har
tyckt att det varit lojalt att behandla
båda förslagen, från justitieministern
och motionärerna, på samma sätt.

Jag trodde också att jag skulle kunna
rationalisera mitt anförande beträffande
äktenskapsåldern och i det hänseendet
instämma i vad fru Ruth HamrinThorell
sade. Det kan jag göra ända
fram till hennes kovändning, då hon
hamnade i armarna på herr Ferdinand
Nilsson. Fram till dess tyckte jag det
var ett riktigt bra anförande, som jag
gärna vill instämma i.

Nu när det gick som det gick med
äktenskapsåldern måste jag få lov att
gå tillbaka till familjerättskommittén.
Herr Svedberg sade att det har hänt
mycket sedan familjerättskommittén
blev färdig. Han antydde att det var så
förfärligt länge sedan och att det har
runnit så mycket vatten under Stockholms
broar sedan den tredjedel av
familjerättskommittén som finns här i
kammaren var med om att lägga fram
betänkandet. Men det är faktiskt inte
mer än fyra år sedan, jag vill minnas
att det var i maj 1964 som man lade
fram betänkandet.

Jag frågar verkligen: Vad är det som

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.
har hänt sedan ni i familjerättskommittén
så bestämt sade: »Det kan svårligen
bestridas att en man på 18—20 år
i allmänhet saknar önskvärd allmän
erfarenhet och mognad för att ingå äktenskap.
» Det var ni ju alldeles överens
om den gången.

Av familjerättskommitténs betänkande
kan man dessutom utläsa att kommittéledamöterna
i själva verket var
förhållandevis tveksamma inför att lämna
21-årsåldern. Det är faktiskt riktigt,
eller hur? Det enda som drev kommittén
att gå ner till 20-årsåldern var hänsynen
till en samnordisk lagstiftning.
Det står tydligt i kommittébetänkandet.

Nu har herr Svedberg talat om för oss
hur det har gått med den samnordiska
lagstiftningen. Resultatet är naturligtvis
beklagligt för oss som tror på att det
är önskvärt och riktigt att på så många
olika nivåer som möjligt kunna samsas
i de nordiska länderna med avseende
på lagstiftningsfrågor. Nu har man inte
gjort det. Då måste jag säga att när de
andra nordiska länderna bedömer äktenskapsåldern
utifrån sina egna lokala
förhållanden och synpunkter, får väl vi
i rimlighetens namn också göra det.

Vad har vi nu för underlag för att
bedöma detta? Vi har familjerättskommitténs
mycket bestämda uttalande om
hur pass mogen för äktenskap man kan
anses vara när man är 18—20 år och
dessutom råkar vara man. Vad har vi
mer? Vi har naturligtvis remissutlåtandena
över familjerättskommitténs betänkande.
Och vad säger de? Jo, flertalet
instämmer i vad som sägs i familjerättskommitténs
betänkande. En del
remissinstanser kopplar äktenskapsåldern
till myndighetsåldern. Det finns
också några instanser som går på vad
fru Hamrin-Thorell kallade den radikala
linjen, dvs. 18—18 — det låter nästan
som ett handbollsresultat.

Vad har debatten tillförts för nytt?
Den har tillförts ett mycket diffust
jämlikhetsresonemang, diffust på det
sätt som fru Hamrin-Thorell utvecklade
det. Jag skulle vilja späda på något och

126

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.
säga att när vi normalt talar om att vi
eftersträvar jämlikhet så gäller det att
lyfta någon grupp som ligger illa till
upp till en bättre nivå. I allmänhet går
jämlikhetsresonemanget ut på att skapa
bättre jämställdhet mellan könen, dvs.
bättre förhållanden för kvinnorna. Här
upplever vi för en gångs skull den litet
bisarra situationen att man icke gör
någonting för kvinnorna när det gäller
jämlikhet, utan man gör något för männen.
Jag ifrågasätter verkligen om det
man gör för männen i detta sammanhang,
när man föreslår en sänkning av
äktenskapsåldern till 18 år, står i så
förfärligt god samklang med den mycket
fina formulering av målsättningen
för äktenskapslagstiftningen som finns
i slutet på utlåtandet: »Äktenskapet är
hos oss, liksom i flertalet övriga länder
inom vår kulturkrets, av grundläggande
betydelse för samhälls- och kulturlivet.
Utskottet anser det därför angeläget att
äktenskapet som livsform har sådant
stöd i lagstiftningen att det skall kunna
behålla sin centrala roll för människor
som vill bilda familj.» Det är en målsättning
för lagstiftningen som vi allesammans
varit överens om. Vi vill med
lagstiftningsåtgärder värna om äktenskapet,
och då frågar jag verkligen:
Värnar vi om äktenskapet om vi lagstiftningsvägen
bestämmer att en ung
man som är 18 år är mogen för äktenskap,
när vi har ett så bestämt och jag
förmodar välövervägt uttalande som
familjerättskommitténs? Det låter sig
»svårligen bestridas» att han inte är
mogen för äktenskap. Jag tror att man
här bäddar för en risk, som man inte
borde framkalla. Därför, herr talman,
står jag fast vid min ståndpunkt. Jag
har inte blivit övertygad av dem som
argumenterar för den lägre giftasåldern,
utan jag vidhåller den reservation
som jag undertecknat.

Så några ord om medlingen. Det föreligger
en motion i fråga om medlingsinstitutet.
Den går ut på att man skulle
vidga behörigheten för församlingspräst
utöver församlingsgränsen. Det är

en ytterst praktisk motion. Den tar
kanske framför allt sikte på förhållandena
i ett större samhälle där man har
flera församlingar och där det kanske
är naturligt att de som söker medling
får välja mera fritt bland de präster
som finns till förfogande. Jag har mycket
stor förståelse för denna praktiska
motion. När jag ändå varit med om att
inte biträda den, är anledningen att vi
fått veta att medlingsinstitutet mycket
snart kommer att ses över, och då kommer
väl även denna fråga upp.

Skall en medling lyckas — och det
skall man väl eftersträva — måste man
förutsätta att kontrahenterna hyser förtroende
till den som skall medla, och
förtroendet känner förvisso inga församlings-
eller kommungränser.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s) kort genmäle: Herr

talman! Det är väl i avsevärd
del riktigt vad som framhölls av herr
Lidgard beträffande giftasåldern. När
den behandlades i familjerättskommittén
ansågs den dock inte som någon
stor och avgörande sak i lagstiftningen.
Men i debatten här i dag med det utrymme
som dessa frågor får blir kanske
giftasåldrarna betraktade som det
allra väsentligaste när det gäller äktenskapslagstiftningen.

Familjerättskommittén arbetade i
nordiskt samarbete, vilket har nämnts
här, och i de övriga nordiska länderna
fanns det inget intresse för att gå lägre
än till det som föreslogs av familjerättskommittén.

Men man får inte bortse från de rent
praktiska synpunkterna och den utveckling
som ägt rum under senare år,
i första hand när det gäller dispensförfarandet.
I och med att så gott som alla
som söker dispens får tillstånd att gifta
sig fastän de inte har åldrarna inne,
visas att vi anser att de är fullt berättigade
att ingå äktenskap. De har ju även
då fått föräldrarnas tillstånd att ta det
steget. Det är den utvecklingen som gör

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

127

att man nu måste acceptera lika ålder
för män och kvinnor. När det hänvisades
till remissinstanserna kan jag nämna
— detta gäller även fru HamrinThorell
— att folkpartiets kvinnoförbund
och dess ungdomsförbund har
godtagit 18-årsåldern. Så är även fallet
med socialdemokratiska kvinnoförbundet
och dess ungdomsförbund.

Herr Ernulf tog upp frågan om medlingen.
I utskottsutlåtandet, sid. 42
överst, finner vi belägg för att Advokatsamfundet
och rättshjälpsjuristerna
har påvisat praktiska olägenheter av
att vid hemskillnadsmål som prövas på
handlingarna båda makarna skall vara
med vid medlingen. Det kan leda till
process trots att makarna varit eniga
om att skiljas. Om vi i framtiden skall
pröva frågan om en helt frivillig medling
— jag tror att fru Lilly Ohlsson
uttryckte denna mening — får väl det
som nu föreslås betraktas som ett steg
på vägen mot en fortsatt utveckling i
det hänseendet. Att utskottet inte är
negativt inställt till medlingsinstitutet
har vi fått belägg för genom att utskottet
har godtagit den motion, som yrkade
att även föreståndare vid familjerådgivningsbyråer
blir behöriga medlare.
Vidare har i propositionen föreslagits
tillsättande av borgerliga medlare
i varje kommun, och detta har
även utskottet yrkat bifall till.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Jag skall, herr talman, uttrycka mig
mycket kortfattat.

Herr Svedberg säger att den omfattning
som dispensförfarandet har visar
hur lämpligt det är med den sänkta äktenskapsåldern.
Nej, herr Svedberg, det
visar bara att de unga väntar barn och
att föräldrarna medger att äktenskap
skall komma till stånd. Något annat visar
det inte.

När det gäller herr Lidgard har jag
alltid tyckt att han haft förmåga att
bena upp problem och fullfölja tankegångar.
Jag har sällan blivit så besvi -

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.
ken på honom som i dag, när han plötsligt
så att säga kopplade bort och inte
kunde fullfölja ett resonemang. Varför
skall det vara så nödvändigt att just
mannen skall vara 20 år? Varför kan
man inte i det fallet jämställa man och
kvinna, eller reagerar herr Lidgard när
det gäller könstänkandet »rent med
skinnet»?

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall instämma med
herr Ferdinand Nilsson i synpunkterna
på dispensäktenskapen, och därmed
vare nog sagt om den saken.

Det är tråkigt att jag gjort herr Ferdinand
Nilsson besviken, men det är i
så fall ömsesidigt. Med den uppläggning
som herr Sjöholm gjort av detta
ärende har det kommit att reduceras
till en diskussion om myndighetsåldrar.
Man har ansett det lämpligt att någon
av parterna i äktenskapet är myndig.
Vad jag velat betona är att parterna
rimligtvis bör vara mogna för att påtaga
sig det ansvar som äktenskapets
ingående innebär. Jag anser inte att
myndighetsförhållandena är så viktiga,
eftersom vi vet att de inte vållar så stora
praktiska svårigheter. Däremot anser
jag att mognadsfrågan är viktig.
Den enda dokumentation vi har på
denna punkt är passusen »Det kan
svårligen bestridas» i familjerättskommitténs
betänkande. Där drar man
gränsen olika för män och kvinnor —
vid 20 år för män och 18 år för kvinnor.

Sedan vill jag till slut, herr talman,
bemöta herr Svedberg. Han erinrade
om att bl. a. några politiska ungdomsförbund
uttalat sig för den lägre myndighetsåldern,
men jag har gjort mig
besväret under den tid denna fråga varit
aktuell att gå runt i några skolor
här i staden för att ta reda på vilket
intresse ungdomarna har för denna
myndighetsålder. Ungdomarna är faktiskt
inte särskilt intresserade. Man får
oftast frågan tillbaka: Vad skall nu det
här vara bra för?

128

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill helt kort säga
att jag är tacksam för att herr Lidgard
inte tog om hela sitt anförande angående
familjerättskominittén.

Jag konstaterar att han fortfarande
inte har klart för sig vad det innebär
att man vidgar basen vid bedömningen
genom att eliminera det forntidsbetonade
och tar det starka i Kungl. Maj :ts
proposition, nämligen att man jämställer
man och kvinna. Det gör reservation
2 också.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag tillhör de ledamöter
som i huvudsak har varit hänvisade
till propositionens text för att få klarhet
i motiven bakom de föreliggande
förslagen. Jag vill gärna ansluta mig
till de allmänna synpunkter som justitieministern
ger uttryck åt på sid. 69
och första hälften av sid. 70 i propositionen.
Dessutom sympatiserar jag med
flertalet av hans detaljförslag. Däremot
stegrar jag mig när jag mitt på sid. 70
i propositionen möter följande mening:
»Samhället har givetvis intresse av att
med olika medel förebygga förhastade
skilsmässor.» Det är i själva verket ett
diskutabelt uttalande. Det tycks utgå
från föreställningen att samhället över
huvud taget skulle ha möjligheter att
bedöma vilka skilsmässor som är förhastade,
en bedömning som allra högst
kan göras av de berörda parterna. Man
spårar också en grumlig tanke att
olyckliga äktenskap under alla förhållanden
är att föredra framför lyckliga
skilsmässor.

Om man accepterar denna tanke, om
man menar att samhället har ett särskilt
intresse och ett särskilt ansvar för
att förebygga förhastade skilsmässor,
måste samhället också rimligtvis ha ett
intresse av och ett ansvar för att förebygga
förhastade äktenskap. I själva
verket är det sannolikt att samhället
har större möjligheter att bedöma vilka

äktenskap som är förhastade än vilka
skilsmässor som är förhastade. Om
samhället skall bedriva en sådan förebyggande
verksamhet, gör man det inte
— såvitt jag kan förstå — genom att
lagstiftningsvägen uppmuntra till äktenskap
vid 18 års ålder.

Jag måste också reservera mig mot
ett uttalande på sid. 71 i propositionen,
där det sägs att den nordiska rättslikheten
på äktenskapslagstiftningens område
är av stort värde och så långt möjligt
bör bevaras även i framtiden. Jag
vill inte alls bestrida att det finns ett
värde i gemensam nordisk lagstiftning
och rättslikhet. Det gäller lagstiftning
på vissa områden, däremot inte på andra.
Äktenskapslagstiftningen gäller ett
område, där man kan misstänka att
värderingar och föreställningar skiljer
sig åtskilligt mellan olika nordiska länder
och där det finns risk för att de
mest konservativa kommer att bestämma
takten. Varningar för en överdriven
nordism på lagstiftningens område har
också nyligen, såvitt jag uppfattat saken
rätt, uttalats från justitieministern
närstående håll.

För att återgå till frågan om äktenskapsålder
så förefaller det mig utomordentligt
svårt att ta bestämd ställning
till ett förslag om en äktenskapsålder
på 18 år, så länge man inte har övervägt
en rad problem med anknytning
till de mycket unga äktenskapens situation.
Man har inte övervägt i vad mån
det kunde finnas skäl för att skapa nya
legala former för samlevnad mellan
mycket unga människor som med nuvarande
lagstiftning blir insnärjda i ett
nät av förpliktelser, som kan bäras av
mogna människor men som kan bli en
mycket tung börda för dem som kanske
nätt och jämnt kommit ut i arbetslivet.
Man har inte övervägt i vad mån
det bör beredas ökade möjligheter till
snabb upplösning av unga äktenskap
där risken för misstag måste bedömas
vara stor. Man har inte bedömt den
mycket komplicerade frågan i vad mån
samhället kan anses ha några särskilda

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Nr 44

129

förpliktelser gentemot parterna och
gentemot barnen i mycket unga äktenskap,
där ofta en av föräldrarna kan
tvingas avbryta sin yrkesutbildning och
därmed blir handikappad längre fram
i livet. Jag kan med andra ord inte
uppfatta ett förslag om sänkt äktenskapsålder
som något entydigt uttryck
för radikalism. Visst är det angeläget
att slå vakt om könens jämlikhet, men
i så fall skulle man exempelvis kunna
ansluta sig till fru Gunvor Rydings motion,
i vilken hon med radikala motiveringar
föreslår en gemensam äktenskapsålder
för män och kvinnor på 21
år. Jag tror nu inte heller att det är
en gångbar lösning. Men jag blev verkligen
inte alls imponerad när fröken
Mattson hänvisade till den låga äktenskapsåldern
i en serie andra västeuropeiska
länder.

Jag fäste mig vid att de länder som
har en särskilt låg äktenskapsålder också
företräder en särskilt konservativ
syn på äktenskapet som institution. Det
tycks i själva verket vara så att de länder
som har en låg laglig äktenskapsålder
samtidigt har en lagstiftning som
lägger särskilt stora hinder i vägen för
skilsmässa. De utgår med andra ord i
sin lagstiftning från en djupt konservativ
ideologi, som i varje fall är mig
främmande.

Med hänsyn till att jag inte finner
justitieministerns förslag på denna
punkt tillräckligt genomarbetat och till
att jag å andra sidan inte finner alternativen
i reservationerna övertygande
blir jag, herr talman, nödsakad att avstå
vid omröstningen på den punkt som
avser äktenskapsålder.

Herr SöRENSON (fp):

Herr talman! Jag önskar göra en kort
kommentar till en detalj i det förslag
som föreligger. Det gäller vigselfrågan.
Den borgerliga vigseln kommer nu att
få en starkare ställning genom att ersättningen
till borgerliga vigselförrättare
ordnas. Jag anser detta vara en helt

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.
riktig utveckling, och jag har tidigare
talat för den.

Departementschefen framhåller i propositionen
att den övervägande delen
vigslar av tradition förrättas kyrkligt.
Det finns kyrkliga vigselförrättare i
varje enhet i vårt land. Nu har man
erkänt vissa frikyrkliga pastorer som
vigselförrättare. Jag fick själv 1952 ett
brev från överståthållarämbetet, som
säger att jag har rätt att förrätta vigsel
om en av kontrahenterna tillhör det
samfund jag tjänar eller ungdomsorganisationen
i det samfundet. Dessa pastorer,
vilka fullgör ett uppdrag på statens
vägnar, har ingen ersättning — och ber
i och för sig inte heller om det. Men
när det nu är så att en präst genom att
han har statlig lön får ersättning för
att han förrättar en vigsel, och när vi
låter vigselförrättaren som förrättar
borgerlig vigsel få samma ersättning,
tycker jag att det är en rättvisefråga
att låta frikyrkliga pastorer med statlig
legitimation få ersättning för den tjänst
de gör i detta avseende.

Hur det i detalj skall ordnas vet jag
inte, liksom jag inte heller vet hur det
är ordnat med ersättningen till borgerliga
vigselförrättare. Det finns ingen
motion som jag kan hänga upp något
förslag på. Jag vill bara uttala den förhoppningen
att departementschefen —
gärna i samråd med herr finansministern
-— på samma sätt som det sägs att
han har gjort beträffande ersättning
till borgerliga vigselförrättare också
kommer till rätta med denna i och för
sig ganska ringa del av kostnaden för
vigslar. Det är ändå ur rättvisesynpunkt
en mycket väsentlig fråga.

Herr talman! Jag uttalar alltså förhoppningen
att departementschefen
försöker komma till rätta med även
denna del av vigselförrättandet.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt

130

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. ändring i giftermålsbalken, m. m.

av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan, varvid dock vissa
punkter komme att sammanföras.

I fråga om punkten A 1, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Schött, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av honom m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen;
samt

3:o), av herr Nilsson, Ferdinand, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom
m. fl. vid utlåtandet anförda, med 2
betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Schött begärde votering, i anledning
varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr
Schötts yrkande.

Herr Nilsson, Ferdinand, äskade
emellertid votering om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående första lagutskottets
utlåtande nr 49 punkten A 1
antager det förslag, som innefattas i
den av herr Schött m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det
förslag, som innefattas i den av herr
Ferdinand Nilsson m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 2 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
begärde röströkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —27;

Nej —31.

Därjämte hade 69 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 49
punkten A 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Ferdinand
Nilsson m. fl. vid utlåtandet avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Ferdinand,
hegärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstnings -

Onsdagen den 11 december 1968 em. Nr 44 131

Ang. förbud mot upplåtelse av annan andelsrätt än bostadsrätt

apparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —72;

Nej — 43.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet hemställt i punkterna
A 2—A 6.

Vidare gjordes i enlighet med de rörande
punkten A 7 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ernulf och herr
Gustafsson i Borås vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i punkterna A 8
och A 9 samt punkterna B—K.

Ang. förbud mot upplåtelse av annan
andelsrätt än bostadsrätt

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 71, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt,
an. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 31 oktober 1968 dagtecknad
proposition, nr 161, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokoll över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om förskott vid upplåtelse
av bostadsrätt, m. m.

Kungl. Maj :ts förslag innebure bland
annat, att förskott på avgift för upplåtelse
av bostadsrätt icke finge uppbäras
utan att ekonomisk plan över
bostadsrättsföreningens verksamhet
upprättats och mottagits av länsstyrel -

sen samt betryggande säkerhet ställts
hos länsstyrelsen för fullgörande av
den skyldighet att återbära uppburet
förskott som kunde uppkomma. Lagförslaget
innehölle vidare förbud för
förening, som icke vore bostadsrättsförening
eller aktiebolag, att upplåta
andelsrätt, varmed följde rätt att för
begränsad tid besitta eller hyra bostadslägenhet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I:
1029, av herr Lundberg, och II: 1303,
av herr Bengtson i Solna m. fl., samt

B. motionen II: 1304, av herrar Lindkvist
och Lundberg.

I motionerna I: 1029 och II: 1303 hade
anhållits, att riksdagen måtte med
anledning av propositionen nr 161 antaga
i motionerna infört förslag till lag
om förskott vid upplåtelse av bostadsrätt,
m. m., vilket förslag avsåge, att de
bestämmelser i Kungl. Maj:ts förslag,
som gällde förbud mot upplåtelse av
andelsrätt, skulle utgå.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med avslag på följande
motioner, nämligen

a) I: 1029 och II: 1303; samt

b) II: 1304,

måtte bifalla propositionen nr 161.

Reservation hade anförts av herrar
Ebbe Ohlsson (h) och Krönmark (h),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort

1 viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med avslag
på motionen II: 1304 —- med förklaring
att propositionen nr 161 icke
kunnat oförändrad bifallas — och med
bifall till motionerna I: 1029 och II:
1303 för sin del måtte antaga det vid
propositionen fogade lagförslaget med
de ändringar däri, att dels 3 § och punkt

2 i övergångsbestämmelserna utginge,

132 Nr 44 Onsdagen den 11 december 1968 em.

Ang. förbud mot upplåtelse av annan andelsrätt än bostadsrätt

dels 4 § erhölle i reservationen angiven
lydelse.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
bygger på propositionen nr 161 och går
närmast ut på att vi nu skall slopa den
gamla kontrollagen, som tillkom i hyresregleringens
år 1942 och som senast
har förlängts till den 31 december i år.
Lagen gäller givetvis endast på orter
där hyresregleringen fortfarande består.
Från vårt håll har vi självfallet
ingenting att erinra mot att den gamla
och slitna kontrollagen om upplåtelse
och överlåtelse av bostadsrätt slopas,
utan vi tycker att det är bra att den
försvinner.

Men nu behövs det en ny lag för att
den gamla kontrollagen skall kunna
slopas — lag om förskott vid upplåtelse
av bostadsrätt. I sak handlar det
framlagda förslaget om att legalisera
förskott vid teckning av bostadsrätt.
Samtidigt skall det finnas en ekonomisk
plan, och det skall finnas betryggande
säkerhet för de bostadssökande,
innan man bestämmer sig. Allt det här
är riktigt och i överensstämmelse med
våra egna synpunkter.

Nu säger departementschefen att den
nya lagen skall ses såsom ett provisorium
medan vi väntar på en allmän
översyn av bostadsrättslagstiftningen.
Det är mot bakgrunden av att det är
fråga om ett provisorium som vår reservation
skall ses. Den gäller närmast
3 § i lagförslaget, vilken stadgar förbud
för annan andelsteckning än för
bostadsrätt. I de motioner som undertecknats
av höger- och folkpartiledamöter
avvisades förbudsparagrafen.
Varken motionärerna eller reservanterna
har någon annan uppfattning än att
bostadsrätt kan vara en fullgod form
av samägande, men det kan starkt ifrågasättas
om förbud för andra former
av samgående skall införas och gälla
hela landet, t. ex. när det gäller en
kombination av bostads- och service -

lägenheter och andra former av samägande
i en ekonomisk förening.

Bland de remissinstanser som yttrat
sig över bostadsrättskommitténs förslag
var bl. a. HSB mycket kritiskt och
ville att förslaget på denna punkt skulle
avstyrkas. Utskottet framhåller: »Något
större behov av bostadsupplåtelse
i aktiebolags eller bostadsföreningars
form har inte heller uttalats.» På grund
av det ringa behovet av bostadsupplåtelse
är detta inte någon stor fråga
utan en liten fråga. Utvecklingen går
dock åt motsatt håll. I likhet med ett
icke obetydligt antal remissinstanser
tycker vi, att en förbudsbestämmelse
av detta slag bör avvisas. Jag yrkar
därför, herr talman, bifall till reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Egentligen torde det
väl finnas anledning att vid detta tillfälle
knyta några mera allmänna reflexioner
till det förhållande som herr
Ebbe Ohlsson här påtalade, nämligen
att det beslut som vi nu fattar innebär
att vi kommer att slopa den priskontroll
på bostadsrättslägenheter som har
gällt under hela den tid hyresregleringen
har varat och att vi därigenom
således tar ytterligare ett steg på vägen
till ett fullständigt slopande av den direkta
priskontrollen på bostadsrättssektorn.
Med hänsyn till den framskridna
tiden skall jag emellertid avstå
från detta och bara gå in på den detaljfråga
som berörts i reservationen.
Jag kan liksom herr Ebbe Ohlsson fatta
mig ganska kort på den punkten.

Enligt gällande lag är bostadsrättsformen
obligatorisk om föreningsandel
skall kopplas ihop med upplåtelse av
nyttjanderätt till lägenhet på obegränsad
tid. Under kriget sökte man kringgå
de bestämmelserna och den med
bostadsrättsformen hopkopplade priskontrollen
genom att i stället upplåta
lägenheter för lång men begränsad tid,

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

133

Ang. förbud mot upplåtelse av annan andelsrätt än bostadsrätt

t. ex. 25 år. Ett förbud häremot infördes
därför i kontrollagen. Om priskontrollen
nu upphävs är visserligen risken
för kringgående inte särskilt stor,
men å andra sidan har det inte påvisats
något behov av en sådan konstruktion,
som ju faktiskt tillkommit helt i
kringgående syfte. Jag har faktiskt inte
vare sig i motionen eller i reservationen
kunnat skönja något konkret förslag
som kunde motivera en sådan anordning;
de anförda exemplen kan
mycket väl klaras av i andra former.
Därför synes det väl motiverat att bestämmelsen
i kontrollagen görs permanent
genom den föreslagna lagen. Den
innefattar till yttermera visso en dispensmöjlighet
som i första hand är avsedd
för vissa äldre, redan etablerade
och val skötta subjekt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående utgifter på
tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1968/69, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att statsutskottets memorial nr
200 skulle uppföras sist å föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 396, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 397, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 398, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69, i vad avser kommunikationsdep
artementets verksamhetsområde,

jämte motioner;

nr 399, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 400, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 401, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 402, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 403, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser staten för statens
allmänna fastighetsfond; och

nr 404, i anledning av Kungl. Maj.ds
proposition angående riktlinjer för det
frivilliga skolväsendet jämte motioner.

134

Nr 44

Onsdagen den 11 december 1968 em.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 405, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående riktlinjer för utlänningspolitiken
m. m.;

nr 406, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående domartjänster
vid vissa underrätter;

nr 407, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för ett nyinrättat statsdepartement
m. m.; samt

nr 408, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
ett konsortialavtal mellan staten och
ASEA om samarbete på atomkraftområdet
m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes andra lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 410, till
Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193), m. m., såvitt propositionen
behandlats av andra lagutskottet,
jämte motioner i ämnet.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 73 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag.

På framställning av herr talmannen
beslöt kammaren nu, kl. 23.36, att —
för att avvakta utgången av andra kammarens
beslut i fråga om första lagutskottets
utlåtande nr 54 samt bereda
utskottet tillfälle inkomma med eventuellt
sammanjämkningsmemorial —
ajournera sina förhandlingar.

Då förhandlingarna återupptogos, kl.
01.35, anmäldes och bordlädes första
lagutskottets memorial nr 57, föranlett
av kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
första lagutskottets utlåtande nr
54 över dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 22 juni 1950 (nr 382) om
svenskt medborgarskap, m. m., dels i
anledning av propositionen väckta motioner,
dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 1954 (nr
193), m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, dels ock motioner
om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 01.36.

In fidem

Leif Ekberg

/Solveig Gemert

KUNGI. BOKTR. STHIH