Onsdagen den 11 april Sid (Riksdagens protokoll 1956:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1956

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 13

10 — 11 april

Debatter in. m.

Onsdagen den 11 april Sid.

Anslag under femte huvudtiteln:

Mödralijälp in. m........................................... 6

Avlönande av hemvårdarinnor .............................. 9

Anstalter för halvöppen barnavård .......................... 11

Utbildning av personal inom den halvöppna barnavården . . . . 16

Ferieresor för barn ........................................ 17

Ferieresor för husmödrar ..... 2(1

Ungdomsvårdsskolorna .................................... 21

Anordnande av vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. in.....26

Länkrörelsen ................................ 28

Arbetsmarknadsstyrelsen .............. 29

Den offentliga arbetsförmedlingen .......................... 32

Utrustning m. m. av vissa samlingslokaler .................. 35

Sjukkassor m. m........................................... 37

Social upplvsningsfilm .................................... 39

Direktiv för den parlamentariska försvarsberedningen .......... 40

Pensionsförhållandena vid förstatligade trafikföretag ............ 41

Statstjänstemannens löner under år 1956 m. m................... 45

Höjning av de allmänna barnbidragen .......................... 57

Förordningsförslag om kontroll å ädelmetallarbeten ............ 76

Utredning om svenska privatkapitalisters engagemang i andra länder
...................................................... 79

Enhetliga bestämmelser för kommunal upphandling m. m.......82

Interpellation av herr Pålsson ang. systemet med s. k. delade telefonledningar
................................................ 86

I Första kammarens protokoll 1956. I\''r 13

>''r 13

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 april Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) ................................ 6

— nr 59, ang. direktiv för den s. k. parlamentariska försvarsbered ningen

.................................................. 40

— nr 60, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet .............. 41

— nr 62, ang. vissa anslag under sjunde huvudtiteln ............ 41

— nr 63, ang. pensionsförh&llandena vid förstatligade trafikföretag
...................................................... 41

— nr 68, ang. statstjänstemannens löner under år 1956 m. m.....45

Bankoutskottets utlåtande nr 8, ang. ändring i förordningen om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar
m. m. ...................................... 56

— nr 9, ang. anskaffande av en samling porträtt i olja av svenska

statsministrar ............................................ 56

—■ nr 10, om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen ang.
postsparbanken .......................................... 57

—nr 11, ang. ändrad lydelse av 57 och 60 §§ lagen om bankrörelse
m. m..................................................... 57

— nr 12, ang. fortsatt giltighet av valutalagen .................. 57

—- memorial nr 14, ang. användning av riksbankens vinst för år

1955 57

Andra lagutskottets utlåtande nr 20, ang. höjning av de allmänna
barnbidragen ............................................ 57

— nr 21, ang. förslag till förordning om kontroll å ädelmetallar beten

.................................................... 76

Tredje lagutskottets utlåtande nr 9, ang. fördelningen av kostnader
för anordningar i korsningar av järnväg och väg m. m....... 79

— nr 10, ang. avdragsrätten vid uppskattning av normalavkastning

vid ecklesiastikt boställe .................................. 79

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 15, ang. rätten att företaga
installationer inom televerkets arbetsområde ............ 79

—- nr 16, ang. utredning om svenska privatkapitalisters engagemang
i andra länder ...................................... 70

— nr 17, om utredning ang. enhetliga bestämmelser för kommunal
upphandling m. m..................................... 82

— nr 18, ang. utredning av frågan om den andliga vården vid sjukhusen
m. m............................................... 85

— nr 19, ang. kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna och de- ''

ras ekonomiska läge ...................................... 86

— nr 20, ang. behovet av omnibusförbindelser på landsbygden

»i- ni................................................''..... 86

— nr 21, ang. ersättning till bilägare för skada eller förlust genom

trafikolyckor ............................................ 86

Tisdagen den 10 april 1956

Nr 13

Tisdagen den 10 april

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller om fortsatt
ledighet från riksdagsarbetet enligt bifogat
läkarintyg.

Ringarum den 7 april 1956

Ivar Milzon

Att ledamoten av riksdagens första
kammare herr Ivar Milzon, Ringarum,
på grund av hjärt- och kärlaffektion
är i behov av fortsatt ledighet från riksdagsarbetet
under tiden från och med
den 16 april till och med den 31 maj
1956 intygas härmed i tjänsten.

Gusum den 31/3 1956

W. Cederberg
Provinsialläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
vidare herr Hagberg för tiden
den 4—den 12 innevarande månad för
bevistande av Interparlamentariska unionens
rådsmöte i Dubrovnik, Jugoslavien,
samt herr De. Geer för tiden från
och med den 13 till och med den 22
april och herr Elmgren för tiden den
14—den 25 april, de båda sistnämnda
för deltagande i sammanträde med Europarådets
rådgivande församling i
Strasbourg.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 154, till Konungen i anledning av
väckta motioner om underlättande av

arrendatorers friköp av arrendegårdar
under större gods m. in.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 155, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 156, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1956/57 till rasbiologiska
institutet, farmacevtiska institutet
m. m. jämte i ämnet väckta motioner; nr

157, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående avlöningar till regeringsrätten;
och

nr 158, i anledning av väckta motioner
om stöd åt produktionen av svensk
barnfilm.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 144, med förslag till förordning
om erkända arbetslöshetskassor
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
angick förordningsförslagen, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
145, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Europarådets rådgivande
församling år 1955 vid dess
sjunde ordinarie möte fattade beslut.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr 149,
angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet.

Nr 13

Tisdagen den 10 april 1956

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 153, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 10 § förordningen den
4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
nedannämnda motioner:
nr 542, av herr Ollén m. fl.;
nr 543, av herr Hansson in. fl.;
nr 544, av herr Domö m. fl.;
nr 545, av herr Mannerskantz m. fl.;
nr 546, av herr Sunne m. fl.;
nr 547, av herr Olsson, Erik, m. fl.;
nr 548, av herrar Velander och
Arrhén;

nr 549, av herrar Strandler och Damström; nr

550, av herr Ohlon m. fl.;
nr 551, av herrar Ohlon och Sundelin.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 5, 59—63 och
68, bankoutskoltets utlåtanden nr 8—
12 och memorial nr 14, andra lagutskottets
utlåtanden nr 20 och 21, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 9 och 10 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 15—21.

På framställning av herr talmannen
beslöts att statsutskottets utlåtande nr
61, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
skulle uppföras sist bland två gånger
bordlagda ärenden på föredragningslistan
för morgondagens sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

147, med förslag till allmän prisregleringslag,
in. m.;

nr 148, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 september 1953
(nr 603) om motverkande i vissa fall av

konkurrensbegränsning inom näringslivet
m. m.;

nr 150, med förslag till taxeringsförordning,
m. m.;

nr 152, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 19 november
1886 (nr 84 s. 14) angående skyldighet
för utländsk man att i rättegång vid
svensk domstol mot inländsk man ställa
borgen för kostnad och skada;

nr 155, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s.

3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt;

nr 156, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.; och

nr 160, angående tjänstgöringstiden
för tandläkare inom folktandvården.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1956/57 under tionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag för budgetåret
1956/57 under statens allmänna fastighetsfond
m. m., i vad propositionen
avser handelsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; nr

65, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1956/57;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser
socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner; samt
nr 67, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1956/57, i vad avser

Tisdagen den 10 april 1950

Nr 13

inrikesdepartementets verksamhetsområde; bankoutskottets

utlåtande nr 13, i anledning''
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 1 g lagen den 3 juni 1949 (nr 314)
angående rätt för Konungen att i vissa
fall meddela särskilda bestämmmelser
om bankaktiebolags kassareserv, så ock
om fortsatt giltighet av samma lag, m. in.
jämte i ämnet väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående placeringen av prästlönefondsmedel;
samt

nr 12, i anledning av väckt motion
om viss ändring av 14 § folkbokföringsförordningen;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående omorganisation
av statens lantbrukskemiska kontrollanstalt
samt kemiska analyslaboratoriet
vid lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
m. m.; samt

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda hemställan
rörande anslag till Fiskerilånefonden
jämte i ämnet väckta motioner.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.10.

In fidem
G. II. Berggren

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Onsdagen den 11 april

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

147, med förslag till allmän prisregleringslag,
m. m.; och

nr 148, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 september 1953
(nr 603) om motverkande i vissa fall av
■konkurrensbegränsning inom näringslivet
in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 150, med förslag till taxeringsförordning,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts propositioner: nr

152, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 3 § lagen den 19 november
1886 (nr 84 s. 14) angående skyldighet
för utländsk man att i .rättegång vid
svensk domstol mot inländsk man ställa
borgen för kostnad och skada;

nr 155, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17:o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; samt
nr 156, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 21 december 1945
(nr 872) om verkställighet av frihetsstraff
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 160,
angående tjänstgöringstiden för tandläkare
inom folktandvården.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 10 och 64—67,
bankoutskottets utlåtande nr 13, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 11 och 12
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr
14 och 15.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för budgetåret
1956/57 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner in. m.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1.1 och i sammanhang därmed
punkten It

Anslag till mödrahjälp m. m.

I punkten 13 hade utskottet på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts i ämnet
framlagda förslag samt med avslag å motionen
11:491 ävensom motionerna I:
182 och II: 351, i vad de berörde förevarande
anslag, till Mödrahjälp för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 4 500 000 kronor.

I punkten 14 hade hemställts, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna Ii
182 och II: 351, såvitt nu vore i fråga, till
Mödrahjälpsnämnderna för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag av
140 000 kronor.

I motionen TI: 491, av fru Läfqvist och
fru Holmquist, hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att mödrahjälp
skulle utgå med liögst 900 kronor vid
ettbarnsfödelse och med 1 200 kronor
vid flerbarnsbörd samt att anslaget
till mödrahjälp skulle uppräknas till
6 000 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 182, av
herrar Magnusson och Arrhén, samt IT:
351, av herr Hagård m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte dels till mödrahjälp
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 2 500 000 kronor,

Onsdagen den 11 april 1950

Nr 13

dels beakta de synpunkter beträffande
mödrahjälpens handhavande, som i motionerna
anförts, dels ock till mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av 100 000
kronor.

Vid punkten 13 hade reservation avgivits
av herrar Ragnar Bergh, Skoglund i
Doverstorp och Staxång, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionen II: 491 ävensom
med bifall till motionerna 1:182 och II:
351, i vad de berörde förevarande anslag,
till Mödrahjälp för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av 2 500 000
kronor.

Enligt en vid punkten 14 avgiven reservation
hade samma reservanter ansett,
att utskottets yttrande under nämnda
punkt bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort under punkten hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 182 och II: 351, såvitt nu vore i
fråga, till Mödrahjälpsnämnderna för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 100 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Mitt namn har knutits till
några vid detta utskottsutlåtande fogade
reservationer, som alla har det gemensamt
att de innebär en minskning av
statens utgifter på punkter, där en nedskärning
efter min mening inte kan medföra
några påtagliga olägenheter.

Vad nu först beträffar punkterna 13
och 14, så är de såvitt jag förstår ett par
exempel, bland många andra i femte huvudtiteln,
på att anslagsposter hänger
med under oförändrade rubriker, fastän
förutsättningarna är helt annorlunda än
då de första gången fördes upp i budgeten.
Sedan anslaget om mödrahjälp,
under den nu förevarande punkten 13,
först upptogs i huvudtiteln har det hänt
två i detta sammanhang ganska väsentliga
ting: vi har fått nya lagar dels om

Anslag till mödrahjälp m. m.

socialhjälp och dels om moderskapshjälp,
bägge två av den beskaffenheten
att de otvivelaktigt måste påverka medelsförbrukningen
då det gäller mödrahjälpsanslaget
och även anslaget till
mödrahjälpsnämnderna.

Nu skriver man i propositionen, att
medelsbehovet inte kan överblickas, eftersom
lagen om moderskapshjälp är så
pass ny, och därför uppföres anslaget,
liksom i fjol, med 4,5 miljoner.

Då nya lijälpformer här har tillkommit,
måste konsekvensen enligt min mening
bli att man kan minska bägge dessa
anslag, och reservationerna innehåller
i det avseendet, att anslaget till mödrahjälp
skulle sättas ned från 4,5 till 2 miljoner
kronor och anslaget till mödrahjälpsnämnderna
från begärda 140 000
till 100 000 kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de bägge reservationerna.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Bergh inledde sitt
anförande med att säga, att punkterna
13 och 14 i statsutskottets förevarande
utlåtande är exempel på hur anslag
hänger med fastän förutsättningarna har
ändrats. Det går så schablonmässigt till,
menade han, att man inte närmare kontrollerar
det verkliga anslagsbehovet.

I anledning av detta vill jag erinra om
att anslaget till mödrahjälp -— alltså
punkt 13 i utskottets utlåtande om årets
femte huvudtitel — var upptaget till It)
miljoner kronor budgetåret 1953/54 och
att det budgetåret 1954/55, med hänsyn
till belastningen året före, sattes ned till
6 miljoner kronor. För innevarande budgetår
utgör anslaget 4,5 miljoner, och
samma belopp är nu föreslaget och tillstyrkt
för nästa budgetår.

Att man har stannat för samma förslag
i år som föregående år beror på det
faktiska förhållandet, att man inte kan
bedöma hur det blir med sjukförsäkringshjälpen
och den särskilda hjälpen
enligt moderskapsförsäkringen i sjukkasseverksamheten.
Detta är orsaken till att
utskottet för sin del liar tillstyrkt Kungl.
Maj:ts förslag. Försiktigheten bjuder det -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till mödrahjälp m. m.

ta; det finns ingen anledning att handla
annorlunda.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! I år liksom i fjol har liögerreservanter
gått till attack mot mödrahjäpen,
som de tycks ha ett gott öga
till — eller skall vi kanske hellre säga
ett ont öga till.

Utskottet har, såsom vi hörde nyss av
herr Karlsson i Munkedal, yrkat avslag
på den föreslagna nedprutningen av anslaget
med 2 miljoner kronor, liksom utskottet
också avvisat ett socialdemokratiskt
motionsyrkande om en höjning av
samma anslag med 1,5 miljoner kronor.
Det har skett med hänvisning till den
pågående utredningen på familjepolitikens
område.

Vi har i alla fall hört herr Bergh säga
här, att man oberoende av detta hör kunna
pruta ned anslaget med nära hälften.
Till stöd för sitt yrkande anför han i
reservationen, att detta bör kunna gå,
om reglerna för mödrahjälpen tillämpas
så att endast mödrar, som är i verkligt
behov av stöd, får sådant. För närvarande
utnyttjas detta anslag helt. Under
andra halvåret 1955 förbrukades således
litet mer än hälften av det för helt budgetår
upptagna anslaget på 4,5 miljoner
kronor. Anslaget är således redan ansträngt,
och ingenting talar för att det
kommer alt bli mindre ansträngt under
nästa budgetår.

Behovet av mödrahjälp är alltjämt
stort, trots levnadsstandardsförbättringarna.
Det visar erfarenheten och behovsprövningen,
som är allt annat än
generös. För att erhålla det högsta mödrahjälpsbeloppet,
600 kronor, får således
en mor, som får sitt första barn —
jag vet inte om herr Bergh känner till
detta — inte ha högre årsinkomst än
1 900 kronor i ortsgrupp 2 och 2 200
kronor i ortsgrupp 5. I förrgår kväll talade
jag på ett möte i Göteborg, där en
sjubarnsmamma steg upp och berättade,
att hon inte kunnat få någon som helst
mödrahjälp därför att familjen hade en

inkomst av 900 kronor i månaden. Nio
hundra kronor att mätta nio munnar
med är en inkomst ■— jag har kontrollerat
hennes uppgift efteråt, och den är
riktig — som alltså är för stor för att
erhålla mödrahjälp enligt socialstyrelsens
normer för behovsprövningen, som
omfattar barnantal, inkomst, dyrort
in. m. Någon anledning att skärpa den
stränga behovsprövningen finns sannerligen
inte.

År 1952 var ännu 33 000 mödrar, en
tredjedel av alla barnbördsfall i landet,
berättigade till mödrahjälp enligt dessa
normer, och under det sista året har av
32 000 mödrar, som sökt mödrahjälp, endast
19 000, eller 60 procent, kunnat få
sådan hjälp. Frekvensen är sjunkande —
så långt har herr Bergh rätt — men olikheterna
i fråga om ekonomisk standard
i olika delar av landet är mycket stora,
och man kan inte bedöma, hur mycket
behovet konuner att avta från det ena
året till det andra på grund av förbättrade
inkomstförhållanden. Med en hårdare
behovsprövning kan man naturligtvis
minska »behovet» efter behag. Om
man hugger av häl och tå, kan man
klämma in foten i en liten askungesko!
Men vår sociala omvårdnad bör ändå
inte ha formen av en sådan alltför trång
sko.

Jag'' vill därför rekommendera kammaren
att bestärnt avvisa denna attack
mot mödrahjälpen och rösta med utskottet.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet,
herr talman, för att reagera mot statsrådets
Lindströms sätt att uttrycka sig.
Både i början och i slutet av hennes anförande
använde hon så olämpliga uttryck
som att denna reservation skulle
innebära en »attack mot mödrahjälpen».
Jag hade trott, att man skulle slippa höra
sådana yttranden från statsrådsbänkcn.
Det kan omöjligen kallas en attack
mot mödrahjälpen alt — som jag försökt
göra i min motivering — försöka hyfsa
anslagspunkterna en smula. Jag vill påpeka
att när vi har nya lagar om social -

Onsdagen den 11 april 195(5

Nr 13

hjälp och om moderskapshjälp, som otvivelaktigt
bör påverka anslagsbehovet,
borde man inte behöva höra sådana uttryck
som att det här skulle vara fråga
om en »attack mot mödrahjälpen».

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vidhåller, att det är
en attack mot mödrahjälpen om man försöker
skära ned den med 50 procent.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i de nu föredragna
punkterna hemställt samt vidare på antagande
av de förslag, som innefattades
i de vid dessa punkter avgivna reservationerna;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 15

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor

Kung], Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 3 600 000 kronor.

i förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Sjöström-Bengtsson och herr Bergman
(I: 65) och den andra inom andra kammaren
av fru Johansson i Skövde in. fl.
(Il: 124), i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte besluta, att från och
med kalenderåret 1957 statsbidrag skulle
utgå till socialhemhjälpsverksamhet i
överensstämmelse med vad i motionerna
anförts och till högst 3 500 heltidsanställda
eller ett däremot svarande antal deltidsanställda
hemvårdarinnor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Jacobsson och fru Ilamrin-Thorell (I:
66) och den andra inom andra kammaren
av fru Sjöstrand in. fl. (II: 127);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fri!

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor
Svenson in. fl. (1:67) och den andra
andra kammaren av herr Carlsson i Bakeröd
(II: 143);

dels ock en inom andra kammaren av
fröken Wetterström och fru Ewerlöf
väckt motion (11:562).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. beträffande statsbidragsbestämmelserna
till den sociala hemhjälpsverksamheten
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt i anledning av motionerna II:
562, 1:65 och 11:124, 1:66 och 11:127,
I: 67 och II: 143, sistnämnda fyra motioner
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t giva till känna vad utskottet
under punkten anfört;

IT. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 67 och
11:143, i vad de berörde anslagsberäkningen,
till Bidrag till avlönande av hemvårdarinnor
för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 3 600 000 kronor.

Fru SJÖSTRÖM-BENGTSSON (s):

Herr talman! När man läser igenom
statsutskottets utlåtande angående femte
huvudtiteln finner man, att det i en
mängd frågor hänvisar till den av statsrådet
Lindström tillsatta kommittén,
som skall utreda och — som jag förmodar
— komma med förslag till åtgärder i
familjevårdande syfte. Jag tror att denna
kommitté säkert får påsen full, och
jag funderar på hur det skall ske, helst
som man tycks mena att utredningen bör
företas ganska skyndsamt.

Det finns dock en och annan punkt,
som man tycker att riksdagen direkt
skulle kunna besluta om. Dit hör den om
hemvårdarinnor, anser jag. Jag är naturligtvis
tacksam för att frågan hänskjutits
till kommittén, men jag tycker ändå,
att man kunde ha förelagt riksdagen ett
förslag i denna fråga, helst i samma anda
som kommit till uttryck i de av oss
motionärer i första och andra kamrarna
väckta motionerna. När hemvårdarinneinstitutionen
infördes, ställde man upp

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till avlönande av hemvårdarinnor
vissa villkor för statsbidrag. För en heltidsanställd
hemvårdarinna eller däremot
svarande deltidsanställd skulle
statsbidrag utgå till en hemvårdarinna
per 4 000 invånare i städer och tättbebyggda
samhällen och en per 2 000 invånare
på landsbygden. Motiveringen för
den strängare regeln för städerna än för
landsbygden var för det första, att avstånden
där är längre och att man därför
behöver fler hemvårdarinnor. Den
andra motiveringen var, att det är lättare
att i städer och tättbebyggda samhällen
skaffa annan hemhjälp än dessa
hemvårdarinnor. Det sista tror jag inte
längre kan anföras som skäl.

Vi har med våra motioner angående
höjda bidrag till sociallieinhjälpsverksamheten
avsett, att hemvårdarinnornas
antal skulle ökas även för de tättbebyggda
samhällenas del. Regeln om det
högre antalet invånare i tätorterna i förhållande
till landsbygden kan leda till
verkliga absurditeter. Man har funnit att
det i Huddinge, som har 22 800 invånare,
finns sex hemvårdarinnor, Det blir
en hemvårdarinna på 3 800 invånare. I
t. ex. Burträsk däremot har man en hemvårdarinna
per 1 042 invånare.

Jag ber om ursäkt för att jag här återger
vad som står i motionen II: 124, men
det finns kanske någon här i kammaren
som inte har trängt så djupt in i siffrorna.

Vad vi således har begärt är att en omräkning
skall ske så att maximibestämmelserna
i förhållande till folkmängden
hell slopas och att statsbidrag på 1 400
kronor utgår till varje heltidsanställd
hemvårdarinna respektive fyra kronor
per timme till deltidsanställd hemvårdarinna.
Då statsbidraget ändå är maximerat,
behöver man inte frukta att kommunerna,
som själva får stå för 70 procent
av avlöningen, skulle skaffa sig fler
hemvårdarinnor än de har användning
för.

Herr talman! Eftersom det inte finns
någon reservation fogad till utskottets
utlåtande på denna punkt, är det inte
någon mening att nu yrka bifall till motionen,
även om jag skulle önska, att jag
kunde göra det. Jag har intet yrkande.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! På denna punkt föreligger
om jag minns rätt fyra motioner,
som utskottet har avstyrkt med hänvisning
till den utredning på familjepolitikens
område som fru Sjöström-Bengtsson
omnämnde. Jag kan förstå, att motionärerna
inte tycker om ett sådant
uppskov. Det ligger åtskilligt av förnuft
i yrkandena i tre av dessa motioner,
bl. a. den av fru Sjöström-Bengtsson, vilken
innebär att man skulle avlägsna de
nuvarande bestämmelserna om invånarantal
i fråga om statsbidrag till hemvårdarinnor.
Man kan såsom fru Sjöström-Bengtsson
tycka, att detta borde
kunna ske omgående utan vidare utredning.
Statsbidraget är, som hon här
nämnde, knutet till befolkningsunderlaget
så att det utgår statsbidrag till en
hemvårdarinna per 2 000 invånare på
landet och per 4 000 invånare i stad.
Statsbidraget är vidare maximerat till
1 400 kronor om året. Efter dessa normer
uppbär kommunerna för närvarande
statsbidrag till 2 881 heltidsanställda
och 189 deltidsanställda hemvårdarinnor.
Det är ett rätt blygsamt antal, och
önskemålen om att hemmen får tillgång
till flera hemvårdarinnor är mycket
starka.

Hemvårdarinnorna är också mycket
ojämnt fördelade över landet, beroende
på det större eller mindre kommunala
intresset för verksamheten. Det finns —
fru Sjöström-Bengtsson var inne på detta
— städer, som skulle kunna erhålla
statsbidrag till flera hemvårdarinnor än
de har, liksom det finns städer som har
utbyggt verksamheten till det dubbla antalet
mot vad de kan erhålla statsbidrag
för. Samma sak gäller även på landsbygden.

Hur man skall stimulera de kommuner,
som ännu inte byggt ut denna verksamhet
i den omfattning, som statsbidraget
vill uppmuntra till, kan det råda flera
meningar om. Det har framlagts flera
förslag i de motioner, som föreligger i
denna fråga. Det finns en motion, där
man tror sig kunna lösa frågan genom
att räkna upp statsbidraget per hemvårdarinna
och därmed ge kommunerna ett

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

större finansiellt stöd. Jag är litet tveksam
om huruvida en sådan höjning av
statsbidragsbeloppet skulle kunna få
fram fler hemvårdarinnetjänster — det
ur allmänhetens synpunkt angelägnaste
önskemålet.

Den väg, som fru Sjöström-Bengtsson
förordar och som innebär att man skulle
ta bort bestämmelserna om det antal invånare,
för vilket statsbidrag utgår till
hemvårdarinna, är kanske mer sporrande,
om man vill ha organisationen utbyggd.
Det skulle innebära, att kommunerna
själva fick bedöma behovet av
tjänster och tävlade med varandra om de
statsbidragsutrymmen för utbyggnad av
verksamheten, som varje år kom att ställas
till förfogande. Ur statens synpunkt
skulle nog riskerna inte vara så stora.
Jag instämmer nämligen med fru Sjöström-Bengtsson
i att kommunernas andel
av hemvårdarinnekostnaderna är så
pass stora, att man inte behöver räkna
med att de skulle inrätta okynnestjänster
härvidlag.

Vilken väg man bör gå i detta fall är
ännu inte fullt klarlagt. Jag vill erinra
om att statsbidragsutredningen i sitt betänkande,
som nu är ute på remiss, har
förordat ett slopande helt och hållet av
statsbidrag till den sociala hemhjälpen.
Det finns också en del andra frågor, som
kommer in i sammanhanget, frågan om
ambulerande hemvårdarinnor — på detta
område pågår försöksverksamhet —
frågan om deltidstjänster för hemvårdarinnor
och frågan hur man skall ta vara
på den elastiska arbetskraften över huvud
taget, inte minst för åldringsvården.

Detta är stora uppgifter för den sociala
hemhjälpen i framtiden, och det finns
allt skäl att låta den pågående familjepolitiska
beredningen arbeta igenom
dessa frågor ordentligt, även om motionärerna
gärna skulle ha sett en ändring
omedelbart i den ena eller andra riktningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande punkt hemställt.

Punkterna 16 -27

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2S

Anslag till anstalter för halvöppen
barnavård

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av anstalter
för halvöppen barnavård för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
3 650 000 kronor.

I en inom andra kammaren av herrar
Malmborg i Skövde och Dahlén väckt motion
(II: 492) hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att anslaget till Bidrag till
driften av anstalter för halvöppen barnavård
måtte höjas från av Kungl. Maj :t föreslagna
3 650 000 kronor till 4 210 000
kronor.

Utskottet, som i förevarande sammanhang
till behandling förehaft jämväl en
redogörelse för iakttagelser rörande ifrågavarande
bidragsverksamhet, vilken
riksdagens år 1955 församlade revisorer
lämnat under § 11 i sin berättelse, hade
i den nu föredragna punkten hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 492, såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till dritten
av anstalter för halvöppen barnavård
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 3 650 000 kronor;

II. i anledning av riksdagens revisorers
förevarande uttalande i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
under punkten anfört.

lteservation hade anmälts av herrar
Ohlon, Sundelin och Jacobsson, fröken
Elmén, herr Löfroth, fröken Ager samt
herr A''eländer, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionen II:
492, såvitt nu vore i fråga, till Bidrag till
driften av anstalter för halvöppen barnavård
anvisa ett reservationsanslag av
4 210 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! När det gäller anstalter
för den halvöppna barnavården, alltså

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till anstalter för halvöppen barnavård

daghem, lekskolor, eftermiddagshem,
jordbrukardaghem o. s. v., redovisar ju
de föreliggande utredningarna en oerhört
stor platsbrist. De barn som anmälts
har till 50 % ej kunnat beredas
plats. De organ, som har haft tillfälle att
yttra sig i dessa frågor, har också enstämmigt
vitsordat det stora behov, som
här föreligger och det värde och den betydelse
som dessa anstalter för den halvöppna
barnavården har.

Familjeutredningen exempelvis har rekommenderat
olika åtgärder beträffande
ifrågavarande verksamhet, bl. a. ökat
statligt stöd för att stimulera kommunerna
till fortsatt utbyggnad av dessa anstalter.
Socialstyrelsen har också i olika
sammanhang begärt ökat statsbidrag till
dessa institutioner. Men dessa framställningar
har i olika sammanhang avvisats,
bl. a. med hänvisning till att man bör
avvakta resultatet av den allmänna statsbidragsuIredningens
arbete.

Statsrevisorerna har också i silt yttrande
sagt bl. a. följande: »Enligt revisorernas
mening har den halvöppna barnavården
en viktig funktion att fylla i
olika hänseenden. Här må allenast erinras
om betydelsen av att mödrar kunna
frigöras från hemmen för att tillgodose
den allmänna arbetsmarknadens behov
av arbetskraft. Vad lekskolorna angår
giva dessa barnen tillfälle till utvecklingsfrämjande
lek och sysselsättning.»

Det är alltså en allmän mening, att
dessa institutioner har en utomordentlig''
betydelse, och det är väl inte heller
någonting som motsäger den uppfattningen,
att behovet på detta område
kommer att ständigt öka. Antalet förvärvsarbetande
mödrar stiger ju hastigt
— mellan de båda senaste folkräkningarna
har antalet gifta förvärvsarbetande
kvinnor ökat med 55 procent. Det är
alltså uppenbart, att här föreligger ett
mycket stort och ständigt växande behov
av anstalter av ifrågavarande slag.

Utskottet har i sitt utlåtande sagt, att
utskottet inte anser sig kunna biträda det
motionsvis framförda yrkandet om en
allmän höjning av statsbidragen av den
halvöppna vården, och motiverar detta
med att man vill avvakta resultatet av

det pågående utredningsarbetet på familjepolitikens
område och av statsbidragsutredningens
arbete.

.lag vill avslutningsvis säga, att alldeles
oavsett vilket resultat den fortsatta utredningen
på familjepolitikens område
kan komma till finns det väl ingen anledning
att tro, att man inte kommer
att anvisa ytterligare åtgärder just på
detta speciella område. Därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid denna punkt fogade reservationen.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Såsom en »biprodukt»
till den föreliggande frågan har utskottet
tagit upp statsrevisorernas anmärkning
om alt socialstyrelsen upprätthåller
alltför stränga krav på lokaler för den
halvöppna vården. Man apostroferar
också i detta sammanhang ett beslut av
mig att godkänna några utrymmen för
halvöppen vård i Malmö, trols att golven
i lokalerna befunnit sig på lägre nivå än
markytan, vilken anordning på den
grunden inte vunnit godkännande av socialstyrelsen.

Med anledning av att jag sålunda har
indragits i denna fråga vill jag till en
början hänvisa till att utskottet för sill
del framhåller, att det är av vikt att »bestämmelserna
underkastas en fortlöpande
översyn med hänsyn till utvecklingen
hi. a. på det byggnadstekniska området».
Jag tror, att utskottet här har träffat
kärnpunkten i frågan. På den tid, då
medicinalstyrelsens och socialstyrelsens
föreskrifter beträffande lokaler av detta
slag tillkom, hade utvecklingen på det
byggnadstekniska området inte hunnit så
långt som i dag. Yi har för närvarande
möjligheter att genomföra fullständig
isolering mot kyla och fukt och att få till
stånd fullgod dager och fullgod ventilation
även i utrymmen som befinner sig
under markytan. Det förhåller sig säkerligen
så att medicinalstyrelsens ståndpunkt
från början har varit begränsad
till att gälla lokaler i äldre fastigheter,
där man inte har kunnat tillfredsställande
tillgodose de hygieniska villkor som
jag nu har nämnt. Jag tror att det är full -

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Anslag till anstalter för halvöppen barnavård

komligt riktigt, såsom utskottet säger, att
man här måste på ett annat sätt än hittills
följa med den byggnadstekniska utvecklingen.
Såvitt jag förstår måste detta
uttalande anses vara en pekpinne riktad
mot socialstyrelsen.

Herr SVENSSON, AXEL, (s):

Herr talman! Alla parter är säkerligen
besjälade av en vilja att få fram
goda lokaler för det ändamål, som avses
i utlåtandets p. 28. Att jag här tagit till
orda beror på att jag har en mycket lång
erfarenhet av de svårigheter som föreligger
när man skall anskaffa lokaler av
denna typ. Bestämmelserna har ju varit
sådana, att barndaghemmen och lekskolorna
helst skulle förläggas i separata,
friliggande fastigheter. Det har vållat
kommunalmännen i våra kommuner icke
så litet huvudbry. Dels är det svårt
att för sådant ändamål få fram en tomt,
som är så väl anpassad till bostadsbebyggelsen
som man önskar, dels är det
ju betydligt dyrare att lösa lokalfrågan
genom en friliggande byggnad.

När man sedan försöker få in dylika
lokaler i det allmänna bostadsbeståndet,
träffar man också på åtskilliga svårigheter.
Bestämmelserna innebär, att golvytan
helst bör ligga över marken, och
då kommer man in på frågan hur man
skall kunna anordna lokalerna på ett sådant
sätt, att man inte binder utrymmet
för framtiden och sålunda inte får möjlighet
att längre fram använda det för
andra ändamål. I min hemstad har man
haft ett sådant bekymmer. Man har byggt
ett mycket modernt och författningsenligt
barnhem för 13 år sedan. Nu har
utvecklingen gått därhän, att det inom
stadsdelen inte längre finns några som
behöver detta barnhem. Resultatet har
också blivit, att barnhemmet har måst
upphöra. Staden har därför måst utnyttja
byggnaden för annat ändamål,
vilket enligt mitt förmenande inte i alla
avseenden är lyckat. Man har nämligen
där placerat barn som är mer eller mindre
imbecilla, och detta i en stadsdel där
det finns omkring 1 500 hushåll i de
närmaste kvarteren.

Det skulle således vara önskvärt, herr
talman, om socialstyrelsen på ett eller
annat sätt kunde tillämpa bestämmelserna
litet mera generöst. Alla de villkor
som nu är uppsatta är det svårt att fylla,
dels med hänsyn till placeringen av
lokalerna, dels med hänsyn till att man
vet så litet om hur längre de kan komma
att användas för sitt ändamål. Dessutom
har man att ta hänsyn till kostnaderna,
när lokalerna skall upphöra att användas.

Jag kan nog säga att det härvidlag
föreligger ett önskemål från kommunernas
sida om större frihet, och jag tror
att man kan vara tacksam mot statsrevisorerna,
som har fört fram frågan genom
sin skrivelse. Det är märkvärdigt
att man kunnat godkänna en lokal i
Lund, som är av ungefär samma beskaffenhet
som de lokaler i Malmö vilka
man underkänner. Det kan tyckas att det
är mer än märkligt att två sådana ståndpunkter
kan intagas av socialstyrelsen.

Jag hemställer således till dem det vederbör
att här noga beakta de svårigheter,
som föreligger för att genomföra det
program som finns på detta område på
ett sådant sätt, att det blir något lättare
för kommunerna.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s) :

Utskottets utlåtande i denna punkt är,
som debatten i dag har visat, uppdelat
på två avdelningar. Det gäller först anslagsfrågan,
och därefter kommer yttrandet
över revisorernas förslag.

Jag har ingen anledning här att för
utskottets del ge mig in på några kommentarer
till vad som har skrivits om
revisorernas uttalanden. De debattinlägg
som har gjorts ger mig ingen anledning
till några kommentarer alls.

Vad jag vill med några ord beröra är
reservationen vid denna punkt. Föredragande
statsrådet har ju beaktat socialstyrelsens
beräkningar av att kostnadsstegringen
för barndaghemmen och Ickskoleverksamheten
efter 1943 har steg -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 195G

Anslag till anstalter för halvöppen barnavård

rats med omkring 40 procent. Föredragande
statsrådet har med beaktande härav
föreslagit en höjning av statsbidraget
till helbarndaghemmen, alltså de daghem
dit förvärvsarbetande mödrar kan
få liimna sina barn under dagen. Detta
betraktas utan tvivel som det viktigaste
avsnittet i denna verksamhet, och det
har krävt ett starkare stöd från statens
sida redan nu. Denna ståndpunkt har
utskottet funnit vara riktig och därför
tillstyrkt detta förslag. Reservanterna
vill i anslutning till väckta motioner att
man skall gå längre, så att det ökade stödet
också lämnas lekskolorna. Utskottet
har ansett att man i denna del bör avvakta
den översyn av familjeutredningens
förslag, som pågår i kanslihuset, och
har därför inte kunnat tillstyrka motionernas
yrkanden.

Med dessa få ord, herr talman, tillåter
jag mig sålunda yrka bifall till utskottets
förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Först några ord till reservanten herr
Jacobsson, som här talat till förmån för
folkpartimotionen med dess hemställan
om 40 procents höjning även av anslaget
till förskolorna. Utskottet har ju, som vi
nyss hörde herr Karlsson i Munkedal
säga, avvisat detta med hänsyn till den
familjepolitiska utredning som arbetar.
Själv har jag i .statsverkspropositionen,
innan denna beredning var vare sig tillsatt
eller planerad — ty familjeutredningens
betänkande var då ute på remiss,
och man visste inte vad som skulle
komma ut av remissbehandlingen — i
denna punkt gjort ett första och enda
avsteg från det principiella status quo,
som hänsynen till statsbidragsutredningens
då väntade principförslag ansetts
kräva under de senaste åren och som
för övrigt gällt praktiskt taget alla de
verksamhetsområden vartill statsbidrag
utgår. Avvikelsen innebär att man med
40 procent återställer realvärdet från år
1943 vad statsbidragen till daghemmen
beträffar, och detta har motiverats med
de akuta svårigheter som fullsysselsättningssamhället
skapat. Herr Jacobsson

anförde själv den statistik, som visar hur
de förvärvsarbetande gifta kvinnornas
antal ökat, och den därmed följande
stegrade köbildningen vid daghemmen.
Det är förhållanden, som utgjorde anledningen
till att bryta igenom det principiella
»status quo», som jag nyss talade
om. Den föreslagna ökningen av statsbidragen
är också avsedd att litet mer
inrikta det kommunala intresset på inrättande
av daghem än av förskolor, vilka
hittills tycks ha haft en större andel
i kommunernas intresse. Förskoleverksamheten
är av utomordentligt värde,
det är jag angelägen att slå fast, men
med sina tre—fyra timmars tillsyn av
barnen dagligen kan den inte rädda familjerna
från det inkomstbortfall, som
blir följden om en förvärvsarbetande
mor inte skulle kunna ordna heldagsvård
för sina barn. Det må vara, att det
innebär en utomordentlig avlastning för
en hemarbetande mor att kunna ha barnen
några timmar i en förskola, men
man kan inte komma ifrån att detta ändå
är mera en åtgärd för att tillgodose eu
högre standard än vad de åtgärder är,
som rycker familjerna till undsättning,
när de inte själva kan ta hand om sina
barn under dagen.

Detta har varit skälet till att vi tagit
daghemmen först, så mycket mer som
regeringen varit tvungen att hålla utgifterna
nere för det kommande budgetåret
och anslagslyftningar endast beviljats
efter sträng behovsprövning. Man har då
velat lägga det ökade statsstöd, som man
kunnat ge, helt och odelat på de institutioner,
som erbjuder barnen heldagsvård.

Sedan också några ord, herr talman,
med anledning vad herrar Huss och
Svensson här anfört. De tog upp det tvistefall
mellan socialstyrelsen och Malmö
kommunala bostadsaktiebolag om godkännande
av och statsbidrag till vissa
lekskolelokaler. Statsrevisorerna hade
framställt vissa anmärkningar mot socialstyrelsen,
som ligger i linje med dem
de bägge talarna här framfört. Dessa anmärkningar
bär — förutom till den berörda
myndigheten själv — remitterats
till medicinalstyrelsen och statskontoret,

Onsdagen den 11 april 195G

Nr 13

Anslag till anstalter för halvöppen barnavård

och sedan båda sidor därmed fått yttra
sig, liar statsutskottet avgivit ett opartiskt
domslut, som jag för min del inte
har några invändningar mot och jag förmodar
inte heller de herrar som yttrat
sig i frågan.

Utskottet fastslår, att den princip är
riktig'', efter vilken socialstyrelsen arbetat,
och jag är angelägen om att fastslå
detsamma: lekskolelokaler bör principiellt
uppfylla samma minimikrav i fråga
om hygien som gäller för skollokaler.
.Men om detta är regeln, bör den dock, i
likhet med alla andra regler, kunna ha
sina undantag. Som skäl till dispenser
har statsutskottet anfört det allmänna
ekonomiska läget och omständigheterna
i de särskilda fallen, t. ex. behovet av
fler lekskoleplatser. Hur långt man kan
gå med sådana medgivanden är naturligtvis
en omdömessak. Det måste göras
med restriktivitet, så att inte regeln blir
underminerad genom för många undanlag.
Å andra sidan får inte heller tillsynsmyndigheten
uppträda alltför »renlärigt».
När det i en del fall, såsom i det
här åberopade, har kärvat till sig mellan
socialstyrelsen och kommunen, kan det
bero på att handlaget inte varit helt gott
från någondera sidan. Sådant händer dä
och då, när en stor verksamhet skall skötas
och olika intressen skall pusslas ihop.
Det är mänskligt. Både socialstyrelsen
och, som jag tror, det kommunala bostadsbolaget
i Malmö är hårt arbetsbelastade.
Man bör då främst se till uppsåtet
i verksamheten, även om ett och
annat missgrepp kan begås. Socialstyrelsens
uppsåt är inte byråkratens uppsåt,
där paragrafer är självändamål. Vi vet
alla, att dess uppsåt är att bevaka barnens
intressen, och det gör den med en
lidelse, som någon Sång; slår över men
som är en stor tillgång i sig själv.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att inte med tillfredsställelse notera det
positiva intresse, som statsrådet visat i
denna fråga, även om vi reservanter beklagar,
att detta jntresse inte kommit
att omfatta förskoleverksamheten på
samma sätt som daghemsverksamheten.

Anledningen till att vi anser, att förskolor
och lekskolor i detta avseende
har en utomordentlig betydelse är bl. a.
också, att det bland de förvärvsarbetande
gifta kvinnorna säkerligen finns en
mycket stor procent deltidsarbetande
kvinnor, som skulle vara betjänta av att
lämna in sina barn till dessa förskolor
och lekskolor. Det är alltså även ur ren
arbetsmarknadssynpunkt som vi ansett
det angeläget, att också denna form av
halvöppen barnavård hade beretts det
stöd som vi i reservationen avser.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Med anledning av statsrådets
uttalande om lokalernas hygieniska
förhållanden och den parallell som
statsrådet drog upp — och som även utskottet
tagit upp — mellan fordringar
på lokaler av detta slag och vanliga skollokaler,
vill jag framhålla, att man redan
länge tvingats släppa kravet även
i fråga om skollokaler, därför att ett
stort antal skollokaler finns i hus som
byggts på en sluttning, så att ena hälften
ligger under och andra hälften ligger
ovanför markens yta.

Jag vill också erinra om att när man
på sin tid började bygga bergsrum, mötte
man till en början mycket stora betänkligheter
både från arbetarskyddsstyrelsens
och från medicinalstyrelsens sida.
Sedan emellertid undersökningar hade
utförts av försvarets forskningsanstalt
och man hade funnit, att det gick
att upprätthålla samma hygieniska förhållanden
i dessa bergsrum som i byggnader
belägna utomhus, har man helt
och hållet givit upp motståndet mot dessa
lokaler.

Om man alltså skall i fortsättningen
hälla på kravet även beträffande skollokaler,
finns enligt min mening all anledning
att uppta frågan om dessa fordringar
till översyn.

Överläggningen ansågs härmed slhtad,
varefter talmannen yttrade, att med anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av utskot -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till utbildning av personal inom den halvöppna barnavården

tets i den nu ifrågavarande punkten
gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkten 2.9

Anslag till utbildning av personal inom
den halvöppna barnavården

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till utbildning av personal
inom den halvöppna barnavården
m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 381 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels den under föregående punkt
nämnda, av herrar Malmborg i Skövde
och Dahlén väckta motionen 11:492,
vari, såvitt nu var i fråga, hemställts, att
anslaget till Bidrag till utbildning av
personal inom den halvöppna barnavården
m. m. måtte höjas från av Kungl.
Maj:t föreslagna 381 000 kronor till
573 000 kronor;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Siinne (I: 103) och den andra
inom andra kammaren av fru Andrén
och fru Sjöstrand (II: 101), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära skyndsam
utredning angående förskoleseminariernas
förstatligande.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag å
motionen II: 492, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till utbildning av personal

inom den halvöppna barnavården m. in.
för budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 381 000 kronor;

II. att motionerna I: 103 och II: 101
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Eftersom jag vid denna
punkt har avgivit en motion skulle jag
vilja säga några ord.

Det gladde mig att statsrådet Lindström
nyss talade om att förskoleverksamheten
var av utomordentligt värde. Denna
punkt sammanhänger intimt med den föregående.
Här gäller det utbildning av
personal, som skall tjänstgöra vid förskolor.

Statsrådet betonade att hon satte daghemmen
först. Jag för min del skulle gärna
vilja sätta lekskolorna först. I lekskolorna
kan man ju ta emot barn under en
del av dagen — i regel tre timmar — och
det finns många pensionärer, mormödrar
och farmödrar och andra, som skulle
kunna ta hand om barnen under den
andra delen av dagen men som inte
står ut med att ha dem hela dagen. På
detta sätt skulle alltså denna arbetskraft
kunna tas i anspråk, som annars inte
bleve utnyttjad, och det skulle bli betydligt
billigare med lekskolorna än med
daghemmen.

Åtskilliga av förskoleseminarierna är
rätt så gamla. Det har varit en verklig
lidandets historia för dem, därigenom
att både seminarierna och deras personal
i tjugo års tid har funnit sig i att
avvakta olika statliga utredningars resultat
och låtit sig undan för undan tystas
av förhoppningar om en positiv lösning
av problemen.

Ser man på vad utskottet här har skrivit
är skillnaden i år mellan utgifter och
inkomster cirka 220 000 kronor. Nu har
man sökt att på olika sätt täcka underskotten,
men det sägs dock att för seminariet
i Uppsala har underskottet inte
kunnat täckas i sin helhet, vilket har
lett till att seminariet häftar i skuld till
personal för löner med cirka 4 500 kronor.
Det är alldeles tydligt att det inte

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

kan få fortgå på detta sätt. Just nu, när
det råder en sådan väldig brist på lärarinnor
i daghem och lekskolor, står
dessa förskoleseminarier inför — jag vågar
nästan säga — ekonomisk ruin. Visserligen
föreslås det nu att man tillfälligt
skall täcka underskottet så att seminariet
kan hanka sig fram. Det sägs i
utskottets utlåtande att socialstyrelsen
har föreslagit höjningar av statsbidraget
i avvaktan på en av styrelsen förebådad
utredning om förskoleseminariernas förstatligande
och då räknat med ett ökat
medelsbehov av 284 000 kronor.

Utskottet har ju i viss mån behjärtat
detta, men jag tror inte att man kan
vänta hur länge som helst med att ta upp
frågan om förskoleseminariernas förstatligande.
Det statsfinansiella läget har
alltid använts som motiv för uppskov när
det har begärts effektiv hjälp. Jag tror
inte att det nu går att vänta längre.

Herr talman! Tyvärr finns det inte
någon reservation att hänga upp något
yrkande på, varför jag inte ställer något
förslag. Jag har endast velat få detta
mitt anförande antecknat i protokollet
till den kraft och verkan det hava kan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Kungl. Maj:ts förslag
beträffande förskoleseminarierna, som
herr Sunne här berörde, innebär ju en
bidragshöjning med totalt 93 000 kronor.
Den tillgodoser i huvudsak socialstyrelsens
förslag i denna del när det
gäller att förbättra seminariernas ekonomi.

Att det är mycket ojämnt mellan de
olika seminarierna i fråga om ekonomien,
vet vi. Den nu föreslagna höjningen
ger i alla fall möjlighet för de sämst
ställda, där något kommunalt bidrag inte
utgår — som fallet är t. ex. i Uppsala,
som herr Sunne här nämnde —
att få finanserna att gå ungefär ihop.
Det ytterligare bidrag som motionärerna
påyrkar förbättrar i stort sett inte
seminariernas ekonomiska ställning, eftersom
höjningen i huvudsak skulle
komma att gå till ersättning för terminsavgifter,
som ju då skulle slopas,

2 Första kammarens protokoll 13C>6. Nr 13

Anslag till ferieresor för barn
och till anordnande av kurser och konferenser.
Sådana åtgärder föreligger ju
inget akut behov av, även om de kan
vara mycket önskvärda i sig själva. Det
förefaller därför lämpligt att avvakta
den av socialstyrelsen bebådade utredningen
om förstatligande av seminarierna
eller eventuellt någon annan omorganisation,
varmed man kan uppnå en
större fasthet, enhetlighet och trygghet
för seminariernas ekonomi.

När socialstyrelsen anmält att den tänker
ta itu med detta problem har jag
ingen anledning att skjuta detta initiativ
åt sidan och tillsätta någon ytterligare
utredning, en parlamentarisk utredning,
som motionärerna föreslår. Skulle socialstyrelsen
av någon anledning inte hinna
med den uppgift, som den anmält
sitt intresse för, får vi väl ta upp frågan
till omprövning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten 30

Anslag till ferieresor för barn

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av föredragande
statsrådet i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956 förordad
ändring i bestämmelserna rörande
ferieresor för barn, dels ock till Ferieresor
för barn för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 2 400 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 183) och den andra
inom andra kammaren av herr Dickson
(II: 353), i vilka motioner, såvitt nu var
i fråga, hemställts, att riksdagen målte
avslå föredragandens förslag om ändring
i statsbidragsbestämmelserna rörande ferieresor
för barn samt till ferieresor för
barn för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 2 000 000 kronor;

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till ferieresor för barn

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av fröken Andersson (I: 184) och den
andra inom andra kammaren av fru Boman
och fröken Karlsson (11:350), i
vilka motioner, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t begära en allmän översyn
av bestämmelserna för erhållande av bidrag
till fria resor för barn.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. avslå i motionerna I: 184 och II: 350
framställt yrkande om översyn av bestämmelserna
rörande ferieresor för
barn;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 183
och II: 353, såvitt nu vore i fråga, godkänna
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956 förordad
ändring i bestämmelserna rörande ferieresor
för barn;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
183 och II: 353, såvitt de berörde anslagsberäkningen,
till Ferieresor för barn
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 2 400 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp
och Staxäng, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under II och III hemställa,
att riksdagen måtte

II. med bifall till motionerna I: 183
och II: 353, såvitt nu vore i fråga, avslå
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956 förordad
ändring i bestämmelserna rörande ferieresor
för barn;

III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
183 och 11:353, såvitt de berörde anslagsberäkningen,
till Ferieresor för
barn för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 2 000 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I den reservation som
är fogad till denna punkt av utskottets
utlåtande föreslås en nedsättning av anslaget
med 400 000 kronor från 2,4 till
jämnt 2 miljoner kronor. Två skäl åberopas
för denna nedsättning.

För det första konstateras, att det föreligger
en nedåtgående tendens i fråga om
antalet resor, vilket ju också redovisas i
propositionen, där det framgår att det
skett en påtaglig nedgång i antalet resor
vid en jämförelse mellan åren 1953 och
1954. Socialstyrelsen anför visserligen
att det varit litet fler resor under år
1955 än under 1954. Härav drar socialstyrelsen
den slutsatsen, att man egentligen
bör räkna med ett något högre anslag
för dessa resor. Kungl. Maj:t har
dock stannat vid att föreslå oförändrat
belopp. Såvitt jag förstår är läget faktiskt
sådant att en nedsättning kan göras.

Härtill kommer ytterligare ett skäl,
som jag något skall uppehålla mig vid.
Föredragande statsrådet föreslår att inkomstgränsen
höjes från 5 200 till 5 700
kronor. Det gäller här inte den uppburna
inkomsten och inte heller taxerat belopp
utan beskattningsbar inkomst, varför
man får räkna med att vederbörandes
egentliga inkomst ligger ungefär
dubbelt så högt. Det är ganska märkligt
att man nu föreslår att höja taket från
5 200 till 5 700 kronor. I olika sammanhang
har det ju här i riksdagen annonserats
att det pågår en utredning av hela
familjepolitiken. Att medan en sådan
utredning pågår ändra grunderna för
ett bidrag av denna art är något ganska
ovanligt i detta hus.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag kan ge herr Bergh
rätt i att det är en god princip att icke
under pågående utredning föreslå eller
besluta ändrade grunder för de bidrag
som är föremål för utredningen. Utskottet
betraktar dock den justering, som

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

föredragande statsrådet här förordar av
det beskattningsbara beloppet för att
kunna komma i åtnjutande av dessa resebidrag,
som så välgrundad, att utskottet
ansett sig kunna tillstyrka statsrådets
förslag. Den enda ändring som Kungl.
Maj:t föreslår är ju att gränsen för den
beskattningsbara inkomsten skall höjas
från 5 200 till 5 700 kronor, således med
500 kronor, vilket utskottet som sagt
för sin del kunnat tillstyrka.

Jag vill inte ingå på någon närmare
argumentation mot reservanternas förslag
och herr Berghs yrkande. Jag tycker
det talar för sig självt. Enligt vår
uppfattning är det nödvändigt att hålla
fast vid den sociala linjen sådan den är
utstakad och således göra denna lilla
justering intill dess att vi får den översyn
verkställd som nu pågår. Det är, såsom
vi betonat från utskottets sida, angeläget
att denna översyn går i familjevänlig
riktning, men samtidigt måste vi
naturligtvis självfallet ta hänsyn till vad
våra ekonomiska resurser medger.

Med dessa få ord, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Här föreligger två olika
högermotioner om anslaget till ferieresor
för barn, och dessa motioner har
samlat tre reservanter i statsutskottet.
Den ena motionen är väckt av fru Boman
och fröken Karlsson, och i den
hemställes, att riksdagen måtte begära
en allmän översyn av bestämmelserna
för erhållande av bidrag till fria resor
för barn. Det är en motion, som ju är
besvarad i och med att en sådan översyn
för närvarande pågår. Familjeutredningen
yrkade redan i sitt betänkande i
höstas på att en översyn skulle företas
av hela problemkomplexet om fria resor.
Familjeutredningens utgångspunkt
var emellertid en helt annan än motionärernas.
Syftet med den nu pågående
utredningen är icke heller att försöka
ytterligare snåla in på en reform, som
visserligen redan har förlorat en del av
sitt värde genom inkomstutvecklingen,
men som dock alltjämt spelar en roll för
cirka 50 000 barn bär i landet.

Anslag till ferieresor för barn

Förslaget att nu omedelbart amputera
400 000 kronor från ett anslag på 2,4
miljoner kronor är med förlov sagt lättvindigt
tillyxat. Det är sant att resefrekvensen
har nedgått successivt. Reservanterna
åberopar siffrorna från
1954. Men under 1955 tycks antalet ferieresor
ha stigit igen enligt socialstyrelsens
uppgifter. Därtill kommer att
biljettkostnaderna har ökat med 13 procent
från och med den 1 juni 1955. Detta
gjorde, att socialstyrelsen hade velat
ha en höjning av anslaget med 300 000
kronor. Kungl. Maj:t har stannat vid
oförändrat anslagsbelopp, närmast med
hänsyn till en å anslaget förefintlig reservation.
Vi har räknat med att anslaget
ändå skulle ge utrymme för en liten
jämkning uppåt av den inkomstgräns,
som utgör stoppgräns för fria ferieresor.

När dessa resor infördes 1946, var det
meningen att den som hade en inkomst,
vilken låg något över den genomsnittliga
industriarbetarlönen i högsta ortsgrupp,
skulle kunna få del av denna reseförmån.
Vi har sedan försökt följa penningvärdeförändringen
något så när; fyra
gånger sedan 1946 har det beskattningsbara
maximiinkomstbeloppet höjts. Nu
föreslår Kungl. Maj:t en femte sådan
justering med 500 kronor uppåt. Det är
ingenting märkvärdigt, som herr Bergh
vill göra det till.

Allvarligt talat är jag rätt så chockerad
över den inställning till ferieresorna,
som högerns motionärer och reservanter
här ådagalagt. Två av de drivande
krafterna härvidlag, vilka återkommer
år efter år, är representanter för det
fattiga och barnrika Norrland, där dessa
resor är en anlitad social förmån. Den
omtanke om statens finanser, som herr
Berghs och fru Bomans parti ådagalägger,
må vara aktningsvärd i allmänhet,
inen i detta fall har man valt ett sällsynt
olämpligt objekt.

Det är sedan klart, att man bör eftersträva
en god planering av ferieresorna
liksom av all annan verksamhet. Motionärerna
och reservanterna har föreslagit
eu hel del åtgärder, som de menar skulle
kunna medföra en bättre planering, men

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till ferieresor för husmödrar
eftersom herr Bergh inte nu gick in på
dessa i motionen framförda något dubiösa
förslag, skall inte heller jag befatta
mig med dem, utan vill bara uttrycka
min förhoppning om att kammaren följer
utskottet.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det förefaller mig lämpligt
att börja med att påpeka, att reservationen
i likhet med utskottets förslag
innefattar ett avstyrkande av motionerna
1:184 och 11:350, med hänvisning
till att de frågor, som beröres i dessa
motioner och som gäller de allmänna
grunderna, är föremål för utredning. Det
avsnitt av statsrådet Lindströms inlägg,
som har att göra med den frågan, saknar
jag följaktligen anledning att uppehålla
mig vid.

Jag skall emellertid ta upp ett par
andra punkter i statsrådet Lindströms
anförande.

Diskussionen håller sig inte längre till
saken, utan efter folkmötesmönster använder
statsrådet personliga argumentationer.
Som ett argument mot reservanternas
inställning anföres sålunda,
att det inte borde vara lämpligt för mig
och en kammaren icke tillhörande motionär
att såsom representanter för Norrland,
där det finns mycket barn, tala för
en nedsättning av anslaget. Det är ett
slags argumentation, som det räcker för
mig att referera för att den i en diskussion
i denna kammare bör anses vara
bemött.

Sedan vill jag ta upp en punkt till.
Statsrådet Lindström karakteriserade
vårt förslag som ett »lättvindigt tillyxande»
och höll det för sällsynt olämpligt.
Det lättvindiga tillyxandet skulle bestå
i att vi under hänvisning till det minskade
behovet föreslår en prutning med
400 000 kronor och att vi håller på att
under en pågående utredning bidragsgrunderna
inte skall ändras. Redan detta
konstaterande torde innefatta ett bemötande
från min sida.

Jag har, herr talman, inget ytterligare
att tillägga.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av de därunder förekomna
yrkandena propositioner komme att
framställas särskilt beträffande mom. I
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan samt särskilt rörande
mom. II och III.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Därefter gjordes enligt de i fråga om
mom. II och III förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställanden samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

Punkten 31

Anslag till ferieresor för husmödrar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels godkänna av föredragande
statsrådet i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956 förordad
ändring i bestämmelserna rörande
ferieresor för husmödrar, dels ock
till Ferieresor för husmödrar för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av I 140 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft jämväl
de under föregående punkt nämnda motionerna,
nämligen

dels de likalydande motionerna I: 183
och 11:353, i vilka motioner, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte avslå föredragandens förslag om
ändring i statsbidragsbestämmelserna
rörande ferieresor för husmödrar;

dels ock de likalydande motionerna
I: 184 och II: 350, i vilka motioner, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära en allmän översyn av bestämmelserna
för erhållande av bidrag till fria
resor för husmödrar.

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

I. avslå i motionerna 1:184 och II:
350 framställt yrkande om översyn av bestämmelserna
rörande ferieresor för husmödrar; II.

med bifall till Kung], Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 183 och
II: 353, såvitt nu vore i fråga, godkänna
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956 förordad ändring
i bestämmelserna rörande ferieresor
för husmödrar;

III. till Ferieresor för husmödrar för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 1 140 000 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Staxäng ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under II hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 183 och II: 353, såvitt nu vore i fråga,
avslå i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 4 januari 1956 förordad
ändring i bestämmelserna rörande ferieresor
för husmödrar.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I denna reservation yrkas
ingen förändring av anslagsbeloppet
utan allenast att vi i avvaktan på den
utredning som pågår icke skall ändra
bidragsgrunderna.

Jag tillåter mig anse att detta är tillräckligt
som argument i denna fråga och
ber alltså att få yrka bifall till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall1 Ull vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

som förordats i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 32—34

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 35

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1956 förordat, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för statens skolor tillhörande barnaoch
ungdomsvården, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1956/
57, dels ock till Statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 5 290 000 kronor.

I syfte att minska rektorernas arbete
med räkenskapsgöromål hade socialstyrelsen
föreslagit, att fem bokhållar- och
två kanslibiträdesbefattningar skulle inrättas
inom ungdomsvårdsskoleorganisationen.
Departementschefen hade i detta
hänseende föreslagit, att medel skulle
anvisas för att i första hand pröva möjligheterna
att uppnå lättnad i rektorernas
administrativa arbetsbörda genom
att mot arvode anlita någon bokföringskunnig
person i orten eller eljest i skolans
närhet för sådana räkenskapsgöromål,
som rektorerna lämpligen kunde
lämna ifrån sig, och förordat, att för angivna
ändamål skulle för nästa budgetår
beräknas ett belopp av 30 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydandc motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Wallentheim in. fl. (I: 406) och den andra
inom andra kammaren av fru Torbrink
in. fl. (11:487), i vilka motioner

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

hemställts, att riksdagen måtte, med bifall
till socialstyrelsens framställning om
fem bokhållartjänster i Ce 21 och två
kanslibiträdestjänster i Ce 11, för ändamålet,
utöver av Kungl. Maj:t begärda
30 000 kronor, anvisa ytterligare 52 980
kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Sehlstedt och Andersson i Dunker
väckt motion (11:490), vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta, att för skolhemmet på Lövsta
skulle införas i motionen angiven personalorganisation
med husföreståndarinnor
och vårdare i respektive 13 och 12
lönegraden.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 406 och II: 487 ävensom II: 490,
sistnämnda motion såvitt nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för statens skolor tillhörande barna- och
ungdomsvården, soro föranleddes av vad
departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1956 förordat;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) till Statens skolor tillhörande barna-
och ungdomsvården: Avlöningar för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 5 290 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Hesselbom,
som dock ej antytt sin mening.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Socialstyrelsen har i sina
petita i avseende å ungdomsvårdsskolorna
begärt att få inrätta fem nya
bokhållar- och två nya kanslibiträdesbefattningar
vid statens ungdomsvårdsskolor.
Syftet med detta förslag är ju att
avlasta rektorerna från räkenskapsgöromål
och andra administrativa arbetsuppgifter.

Dessa av staten inrättade skolor är ju
ganska dyrbara anstalter. Jag vill erinra
om att under denna och de två följande
punkterna i utskottets utlåtande äskas
sammanlagt cirka 10 miljoner kronor
för denna verksamhet. Det måste
därför vara angeläget att dessa skolor
utnyttjas så effektivt som möjligt, men
för att detta skall kunna ske måste rektorer
och assistenter kunna ägna sin
arbetstid åt eleverna och hjälpa dem till
rätta i olika avseenden. Detta kan de
nu många gånger inte göra, då de är
bundna vid skrivbordet, ofta med mera
rutinartade arbetsuppgifter. Det finns,
herr talman, skolor, där rektorn inte ens
har ett skrivbiträde till sitt förfogande
utan får sköta allt detta rutinarbete på
bekostnad av den verksamhet som rektorn
egentligen är avsedd att utöva.

Det råder inga delade meningar mellan
socialstyrelsen, departementschefen,
motionärerna och utskottet om att denna
ordning inte är tillfredsställande, då
ju det av utskottet tillstyrkta departémentschefsuttalandet
har observerat dessa
förhållanden och även föreslagit vissa
åtgärder. Däremot råder det delade
meningar om hur man skall få till stånd
en god ordning. Socialstyrelsens förslag,
som har upptagits i ett motionspar, skulle
medföra en kostnadsökning av ca
83 000 kronor, och det är, herr talman,
givetvis en summa som man måste ha
respekt för, ty tillsammans med andra
summor av denna storleksordning blir
det ju dock pengar, men i detta speciella
fall vågar jag säga att dessa 83 000 kronor
vore mycket väl använda pengar
och att de i realiteten kommer att innebära
en besparing.

Nu har departementschefen inte ansett
sig kunna acceptera socialstyrelsens
förslag, men han har velat anvisa 30 000
kronor för att »mot arvode anlita någon
bokföringskunnig person i orten eller
eljest i skolans närhet för sådana räkenskapsgöromål
som rektorerna lämpligen
kan lämna ifrån sig». Utskottet har
tillstyrkt denna medelsanvisning, då det
delar departementschefens mening, att
man i första hand bör pröva möjligheterna
att förutom tillgänglig biträdesperso -

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

nal utnyttja arvodesanställda personer
med kunnighet i bokföring.

Ja, jag förmodar att det där låter mycket
bra i departementet, men hur är det
ute vid skolorna? Många av dessa skolor
är belägna på landsbygden ganska
långt från någon tätort på platser där
det inte inom räckhåll finns någon bokföringskunnig
person med de kvalifikationer
som man dock måste ställa på en
sådan arbetskraft.

Det är också en annan sak, som jag
tror kommer att vålla svårigheter, om
man skall följa det av utskottet förordade
förslaget. Rektorerna vid de större
skolorna har ju ett kanslibiträde till sitt
förfogande, och hon deltar givetvis i
bokföringsarbetet, men rektorn är dock
alltjämt den ansvarige redogöraren för
skolan, och med de mycket invecklade
författningar vi har och då inte minst
avlöningsförfattningarna ger dessa mycket
arbete för rektorn i hans egenskap
av redogörare. Man kan fråga sig om det
är möjligt att få en arvodesanställd person,
som också är så pass inne i de statliga
avlöningsförfattningarna och andra
författningar, att han kan vara ansvarig
redogörare. Kan han inte detta, har man
inte vunnit mycket med den anordning
som departementschefen har tänkt sig
och som utskottet har tillstyrkt.

Jag anser därför, att det förslag som
utskottet har tillstyrkt inte kommer att
innebära någon lösning av detta problem,
och trots, herr talman, att ett bifall
till motionerna skulle innebära en
ytterligare kostnadsökning på 53 000
kronor, vågar jag ändå yrka bifall till
motionerna nr 406 i första kammaren
och 487 i andra kammaren.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Herr Hesselbom har ju
givit ett riktigt referat av den fråga det
gäller, och jag har ingen anledning att
upprepa detta. Jag vill, her talman, bara
göra det tillägget, att om den utväg inte
skulle lyckas, som departementschefen
föreslagit ocli utskottet förordat, nämligen
att försöka få tag i arvodesanställda
biträden i orterna för dessa skolor, utan

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

det måste bli en annan ordning, så
skulle jag tro att departementschefen är
villig att ta upp frågan efter andra linjer
för att förstärka biträdesarbetskrafterna,
och jag tror att han i så fall skulle
få utskottets bistånd i det hänseendet.

Något annat är inte att säga, men jag
tror att man ändå får försöka denna
väg, innan man slår in på att anställa
biträden på heltid. Kan man på någon
punkt förenkla och förbilliga, bör man
åtminstone pröva de möjligheterna. Det
är utskottets inställning.

Jag yrkar, herr talman, således bifall
till utskottets föreliggande förslag.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Det råder på alla håll
en allvarlig, naturlig oro, utan några
psykosinslag, inför den stigande ungdomskriminaliteten
och andra former
av svåra missanpassningsbeteenden.
Denna oro avspeglar sig bl. a. i att ett
flertal motioner har väckts i båda kamrarna,
motioner som tagit upp olika sidor
och anmält olika önskemål när det
gäller ungdomsproblemen.

Det är sålunda inte på något sätt märkvärdigt
att pressen på ungdomsvårdsskoleorganisationen
och dess personal har
ökat. Läget är detta: behovet av platserna
ökar, någonting som man försöker
möta genom att avkorta vårdtiderna,
vilket enligt min mening är högst
beklagligt. Man kan genomgående konstatera
en försämring av elevmaterialet.
På kortare vårdtid skall alltså en otillräcklig
personal nu försöka åstadkomma
det arbetsresultat som alla ropar efter.
Vissa personalförstärkningar har även i
år genomförts, men de gäller egentligen
inte kontorssidan av verksamheten. De,
som känner litet till arbetet inom en ungdomsvårdsskola,
vet att den personalförstärkning,
som skolorna bär fått, behövs,
men de vet också att man inte
bara med personal på den pedagogiska
och vårdnadssidan -—• personal som är
i knappaste laget, ty mera får man inte
— kan lösa de arbetsuppgifter på ett
rationellt och vettigt sätt, som åligger
ungdomsvårdsskolorna, nämligen att på

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

bästa möjliga sätt ta hand om ungdomarna.
Detta vågar jag säga, herr talman,
efter åtta års erfarenhet som ordförande
i styrelsen för en ungdomsvårdsskola
för flickor.

Kontorsarbetet innebär en alldeles
orimlig belastning speciellt på rektorerna.
I föreskrifterna i ungdomsvårdsskolestadgan
finns upptagna de skyldigheter
som åligger vederbörande. Rektor
skall granska utgiftsverifikationer och
ansvara för att debiterat belopp är till
siffran riktig, tillse att verifikationerna
har försetts med vederbörlig attest,
o. s. v., i överensstämmelse med gällande
föreskrifter upprätta avlöningslistor
för skolans personal, räkna ut sjukförmåner
och obekvämhetstillägg, verkställa
beslutade utbetalningar, sköta skolans
postgirokonto enligt riksräkenskapsverkets
detaljerade anvisningar och i samtliga
andra avseenden fullgöra de räkenskapsåligganden
som styrelsen bestämmer,
d. v. s. föra böckerna på ett överskådligt
sätt, göra upp rapporter och
översikter, verkställa utredningar, besvara
skrivelser och allt möjligt annat —
ett arbete, vars nödvändighet jag inte
ett ögonblick ifrågasätter och som i varje
fall är ganska betydande till sin omfattning.
Åtminstone på de skolor, där
rektor inte har någon som helst arbetskraft
till sin hjälp för detta ändamål,
tvingas rektorerna att sitta uppe på kvällar
och nätter för att utföra detta arbete.

Jag frågar: År detta rimligt och är det
ekonomiskt försvarligt? Ungdomsvårdsskoleutredningen,
som avlämnade sitt
betänkande år 1954, var enig om att
detta var ett orimligt förhållande och
att man snarast möjligt måste rusta upp
på den ekonomiska sidan. Den begäran,
som socialstyrelsen i år återkommit
med, gäller de tjänster som utredningen
hade föreslagt. Framställningen har nu
på nytt avslagits. Jag är fullständigt överens
med herr Hesselbom om att det inte
råder någon meningsskiljaktighet om att
förhållandena inte är bra som de är och
att de behöver ordnas upp. Men icke
förty har departementschefen och utskottet
helt kort avfärdat behovet med att

säga att kontorsarbetskraften, där sådan
finns, får räcka till och att övriga
skolor genom att anlita någon person
mot arvode får försöka skaffa sig den
erforderliga arbetskraften. Mina försök
att argumentera mot detta genom att
peka på svårigheterna, för att inte säga
omöjligheten för många skolor att i
praktiken följa den rekommendationen,
har inte ens haft den ringa effekten att
de föranlett ett enda ord i utskottets
utlåtande. Men min argumentation baserar
sig på erfarenhet. Att anställa en
person, som kan plita ned några siffror
på ett papper, medför ju ingen arbetsavlastning.
Något sådant har heller inte
förutsatts, utan man har sagt att skolorna
skall skaffa sig en bokföringskunnig
arbetskraft. Att skolor, som är belägna
miltals från en tätort, skulle få tag på
en sådan bokföringskunnig person, som
är villig att hjälpa till, måste bero på
en mirakulös tur. Jag vet av erfarenheten,
att man inte ofta hittar sådana
pärlor. Då återstår för skolorna att konkurrera
om den arbetskraft, som finns
i den intilliggande staden. Såvitt jag vet
finns det inte någon uppsjö av kontorskunnigt
folk, och tror någon verkligen
att skolornas konkurrenskraft om denna
arbetskraftstillgång med de långa avstånden,
de långa restiderna och en
ersättning, som inte ligger i överkant,
är särskilt stor?

Nej, med departementschefens och
statsutskottets ståndpunkt blir allt vid
det gamla. Jag vet mycket väl att man
inte kan få allt vad man vill och att
resurserna tvingar till en avvägning
mellan det som behövs och det man vill.
Det är ju mycket man vill i detta hus,
och jag avundas inte departementschefen,
som tvingas göra denna avvägning.
Men man kan ju ha olika meningar om
vad som ger en sparsamhetseffekt och
vad som inte gör det. Det är ju självklart
att om man inte medger någon
upprustning på kontorssidan, betyder
det minskade utgifter i år, men enligt
min mening är det inte uttryck för någon
verklig sparsamhet, vare sig i år
eller ännu mindre på längre sikt, utan
tvärtom är det uttryck för ett slöseri

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

med pengar och ett felaktigt användande
av kvalificerad arbetskraft. Jag tror
att vi har en viss benägenhet att offra
en hel del när det gäller det yttre skalet
i vissa sammanhang, men när vi sedan
kommer till bemanningssidan sätter vi
in en sparsamhet, med påföljd att vi
inte får någon riktig fason på någonting.

För att komma till rätta med ungdomsbrottsligheten
måste vi acceptera
de högre driftskostnader, som erfordras
för att få till stånd en personaluppryckning,
säger man i en högermotion, och
den meningen delar jag också.

När jag därför, herr talman, vågar
yrka bifall till motionerna, gör jag det
i full övertygelse om att jag därmed
främjar samhällsekonomiska intressen
och att därigenom framför allt större
möjligheter skapas för den kvalificerade
personal, som vi har, att maximalt sätta
in sina krafter på den uppgift, som ändå
är viktigast och som vi alla är överens
om är angelägnare i dag än någonsin,
nämligen att göra folk av ungdomarna.

Häri instämde fru Sjöström-Bengtsson
(s).

Herr statsrådet ERICSSON:

Herr talmani Herr Hesselbom började
sitt anförande med en erinran om att
dessa skolor kostar pengar och mycket
pengar. När han ändå hade ett säryrkande,
ville han betona att alla är överens
om att man bör få till stånd en mera
tillfredsställande ordning när det gäller
visst administrativt arbete. Jag vill bara
här betyga, att det inte råder några delade
meningar om att i den mån man
kan bör man avlasta tyngande arbetsuppgifter
av kontorsgöromåls karaktär
från kvalificerad personal. Om man
emellertid ställs inför en serie av olika
önskemål och tvingas till en avvägning,
måste man ändå alltid på någon punkt
säga: Här kommer vi inte längre.

Jag har då sagt mig: Vi kan väl försöka
utröna möjligheterna att finna personer
som mot ett arvode skulle kunna
klara dessa arbetsuppgifter. En sådan
ordning tillämpas redan nu på någon

Anslag till ungdomsvårdsskolorna

skola, och jag tror inte att man har gjort
något allvarligt försök att lösa hela frågan
på det sättet. Jag hyser inte uppfattningen,
att det är absolut nödvändigt att
anlita någon person som bor precis på
orten. Med nuvarande kommunikationsmedel
borde det vara möjligt att få afbetsuppgifterna
utförda utan att vederbörande
bor just på den plats där skolan
ligger.

Nu är jag inte alls sakkunnig rörande
dessa ting, medan fru Wallentheim har
personlig erfarenhet av arbetet vid en
sådan här skola. Det är klart att jag beaktar
hennes argument, men jag tror
ändå att det kan vara skäl att pröva denna
utväg. Jag betraktar det som ett försök,
och skulle det misslyckas, får vi ta
upp frågan vid ett annat tillfälle.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Till detta skulle jag först
och främst vilja säga, att många av dessa
skolor ligger så till att kommunikationerna
närmast får betecknas såsom ganska
miserabla, med två bussturer dagligen,
en i vardera riktningen.

Vid Hornö — den skola som jag tidigare
har företrätt och som ligger 14 km
från Enköping — gjordes under flera år
försök att lösa frågan på den väg som
man här rekommenderar, men med misslyckat
resultat. Folk stod ut en månad
eller två, men sedan tog vederbörande
något annat arbete som var bekvämare
och bättre. Vi gjorde också ett försök,
då vi hade fått kontakt med en bankman,
att låta honom ta med sig en del lämpligt
arbetsmaterial till staden. Följden
blev, att när vi sedan behövde papperen
så fanns de inte. — Vi har alltså gjort
försök.

Men jag får väl nöja mig med vad herr
statsrådet nu säger och ta fasta på hans
förklaring, att om det visar sig att denna
väg inte är framkomlig — och det är
jag övertygad om — så har man att vänta
förslag i ärendet.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde proposi -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till anordnande av vårdanstalter
tioner, först på bifall till vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionen
1:406; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes av
bifall till motionen I: 406.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 36—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Anslag till anordnande av vårdanstalter
för alkoholmissbrukare m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till anordnande av erkända
vårdanstalter för alkoholmissbrukare
m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 100 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft åtskilliga
i ämnet väckta motioner.

I vissa av dessa motioner hade påyrkats
en skyndsam utredning rörande provisoriska
anordningar för avhjälpande
av rådande brist på vårdplatser för alkoholskadade.

för alkoholmissbrukare m. m.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. i anledning av i motionerna I: 177
och 11:439, 1:178 och 11:441 samt I:
179 och II: 440 framställa utredningsyrkanden
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet under punkten
anfört;

II. avslå motionerna I: 180 och II: 438;

III. med bifall till Kungl. Maj:t förslag
ävensom med avslag å motionerna II:
130, 1:178 och 11:441 samt 1:179 och
II: 440, sistnämnda fyra motioner i vad
de berörde denna fråga, till Bidrag till
anordnande av erkända vårdanstalter
för alkoholmissbrukare m. m. för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Herr ENGLUND (fp):

Herr talman! Hur oktoberreformen i
fråga om nykterhetslagstiftningen har
utfallit är tills vidare på många punkter
omstritt. På en punkt råder emellertid
redan nu ganska stor klarhet: det ökade
missbruk som kommit till stånd beror
praktiskt taget uteslutande på ökning av
missbruket bland de gamla missbrukarna.
Någon nyrekrytering av missbrukare
äger icke rum. Antalet förstagångsfyllerister
— som är en tämligen pålitlig mätare
när det gäller nyrekrytering av
missbrukare — har icke ökat efter den
1 oktober.

Den ansvällning som sålunda ägt rum,
beror i hög grad på den administrativa
miljö, om jag så får säga, i vilken missbruket
sker. Första veckan i oktober
gjorde jag en undersökning i Maria polisdistrikt
här i Stockholm — där Högalids
vårdhem och ett antal ungkarlshotell
ligger — och den visade att av 48
fylleriförseelser inom distriktet kom 14
på vårdhemmet och 7 på ungkarlshotellen.
Nästan halva antalet fylleriförseelser
berodde alltså på personer, som tillhörde
det lägsta bottenskiktet i fråga om
missbruk på detta område. Vid ett senare
tillfälle begicks tre fylleriförseelser
på lika många dagar av en man, som

Onsdagen den 11 april 195G

Nr 13

Anslag till anordnande av vårdanstalter för alkoholmissbrukare m. m.

saknade fast bostad. Denna siffra, tre fylleriförseelser
på tre dagar, kan lämpligen
jämföras med alkoholistlagens rekvisit
för internering av missbrukare uteslutande
på grund av begångna fylleriförseelser.
I nämnda lag förutsättes ett
minimum av tre fylleriförseelser under
två år. Det är således en frapperande
ansvällning av inslagen från de grova
missbrukarna. Man skulle kunna plocka
ut ett begränsat antal missbrukare, som
svarar för en mycket betydande del av
den fylleriökning som ägt rum efter den
1 oktober. Det innebär med andra ord,
att man genom att ur storstadsmiljön
plocka ut ett antal av de grövsta missbrukarna
har möjlighet att helt och hållet
förändra bilden av det missbruk som
har ägt rum och fortfarande äger rum
efter 1 oktober.

Det var cn förutsättning vid reformens
genomförande att nykterhetsvården skulle
upprustas för att kunna möta den väntade
anstormningen. Man sköt fram reformens
genomförande 16 månader från
beslutet, för att en sådan förberedelse
skulle komma till stånd. Den har tydligen
inte fått tillräcklig omfattning. I
och för sig skulle det vara frestande att
presentera bakgrunden till den bristande
tillförlitligheten hos nykterhetsvården,
framför allt uttryckt i avsaknaden
av tillräckligt antal vårdplatser för dem
man behöver internera. Den kritik som
jag i det hänseendet skulle vara benägen
att rikta gäller icke regeringen. De föreskrifter
som finns i § 90 regeringsformen
hindrar mig att gå in på en analys
av de omständigheter i administrationen,
som enligt min mening ligger bakom
denna bristande beredskap. Men så mycket
tror jag, herr talman, att jag vågar
säga att jag drar slutsatser av dessa överväganden.
Det har anslutning till vad
som sägs i förevarande punkt av utskottets
utlåtande, där det berättas att socialstyrelsen
bar hemställt att få i uppdrag
att utreda möjligheterna att försätta anstaltsvården
i ett bättre läge. Den slutsats,
som jag således är benägen att draga,
är att socialstyrelsen icke bör få det
uppdraget.

Det har nämnts, att det här ifrågasät -

tes en utredning, och jag hemställer således,
att, i den mån en sådan utredning
kommer till stånd, det blir en från
den hittillsvarande administrationen fristående
utredning. Vad utredningens inriktning
beträffar skulle jag mot bakgrunden
av vad som har inträffat och
den bedömning jag vill göra av den sannolika
utvecklingen på detta område vilja
uttala det önskemålet, att utredningens
uppdrag klvves i två etapper: att
den som en första etapp får i uppdrag
att utröna möjligheten att av det bestånd
av byggnader som finnes tillgängliga i
det svenska samhället inrätta ett antal
provisoriska anordningar som genast eller
så snabbt som möjligt kan ställa till
förfogande de anstaltsplatser som just nu
behöves. Det är den fullkomligt centrala
uppgiften i detta sammanhang. Utifrån
mitt sätt att se på den kommande utvecklingen
är jag benägen att intaga den
ståndpunkten, att jag inte är alls säker
på att vi under någon längre tid kommer
att vara i behov av ett större anstaltsbestånd
på detta område. Jag tror tvärtom
att tillbakagången kommer att bli så pass
snabb att det vore ytterst oändamålsenligt,
om det svenska samhället nu skulle
inrikta sig på att skapa ett platsbestånd
av den storleksordning som betingas av
dagens läge.

I själva verket är det platsbehov, som
för närvarande yppar sig, enormt högt.
Man har ungefär 1 200 platser. Man har
räknat med att det skulle erfordras en
ökning till ungefär 2 000 platser. Mot
bakgrunden av det behov som yppat sig
i andra länder är det en mycket hög
siffra. Då man vid en jämförelse måste
erinra sig, att olikheterna i många hänseenden
är betydande, skulle jag inte
göra en sådan jämförelse, om inte siffrorna
vore så frapperande olika. Danmark,
som saknar obligatorisk alkoholistvård
men som på grund av vissa domstolsbeslut
och enskilda organisationers
intresse ändå har en alkoholistvård, har
inte mer än 100 platser å de inom landet
tillgängliga alkoholistanstalterna.
Därtill kommer att dessa platser inte
alltid iir fullbelagda. Man kan alltså ställa
det stora behovet i Sverige av 2 000

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till länkrörelsen

platser mot ett behov av 100 platser i
Danmark.

Mot denna bakgrund, herr talman,
hoppas jag att vi i enlighet med ett av
yrkandena i motionerna på detta fält
snabbt skall få en utredning till stånd.
Då det finns ekonomiska möjligheter -—-utan att avvakta ett riksdagsbeslut om
särskilt anslag för ändamålet — att vidtaga
provisoriska anordningar, har jag,
herr talman, intet särskilt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 55—62

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 63

Anslag till länkrörelsen

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Länkrörelsen för budgetåret
1956/57 anvisa ett anslag av
25 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft följande motioner,
nämligen

dels en inom första kammaren av herr
Thun väckt motion (I: 181), vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta om
ett anslag för budgetåret 1956/57 av
100 000 kronor för ändamålet;

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Hamrin och Himmerfors väckt
motion (II: 26), vari hemställts, att riksdagen
måtte för budgetåret 1956/57 som
bidrag till länkrörelsen anvisa ett anslag
av 50 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten anfört:

»Utskottet är utan att underskatta betydelsen
av länkrörelsen icke berett tillstyrka
större anslagshöjning än Kungl.
Maj:t föreslagit och avstyrker sålunda
förevarande motionsyrkanden. Utskottet
hemställer alltså, att riksdagen må med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna 1:181 och 11:26
till Bidrag till Länkrörelsen för budget -

året 1956/57 anvisa ett anslag av 25 000
kronor.»

Reservation hade anmälts av herr
Thun, som likväl ej antytt sin åsikt.

Herr THUN (s):

Herr talman! Under ifrågavarande
punkt som gäller bidrag till Länkrörelsen
har jag vid utskottsbehandlingen avgivit
en blank reservation.

Då jag läser igenom ärendet, finner
jag att departementschefen varit vänlig
nog att föreslå en höjning av detta anslag
för kommande budgetår med 10 006
kronor till 25 000 kronor. Jag har ansett
att man härutöver borde räkna upp anslaget
ytterligare till 100 000 kronor.
Att jag väckt motion om en sådan anslagshöjning,
bottnar i att jag i olika
sammanhang haft möjlighet att bilda
mig en uppfattning om hur Länkrörelsen
arbetar och till vilka resultat den
genom sitt arbete lyckats komma. Det
har närmast varit möjligt för mig att
över det kommunala planet få en inblick
i verksamheten.

Det är numera känt, att såväl landsting
som primärkommuner lämnar betydande
anslag till Länkrörelsen. Speciellt
gäller det bidragen till rörelsen
för att ge den möjlighet att ordna sina
lokalproblem i de olika städerna och tätorterna,
där Länkrörelsen bedrives. Det
förhåller sig ändå så, att det viktigaste
för Länkrörelsen är att den inte får
alltför stora ekonomiska bekymmer så
att den inte kan sköta sin medlemsvårdande
verksamhet på ett tillfredsställande
sätt. Och då kommer jag närmast in
på frågorna om lokalerna, som kostar
rörelsen betydande belopp. Städerna har
ju ofta ställt sig relativt välvilliga och
lämnat anslag till eller försökt skaffa
lokaler på något sätt för att verksamheten
skall kunna arbeta. Utan tillfredsställande
lokaler, relativt centralt belägna,
skulle det vara otänkbart för rörelsen
att verka på ett effektivt sätt.

Det gäller för rörelsen att ta hand om
medlemmarna under veckan efter slutade
arbetsdagar för att de inte skall dras
ned i sitt gamla elände. Man samlas där -

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

för i de lokaler, som står till buds och
där man försöker uppbygga varandra i
syfte att kunna undgå ett fortsatt alkoholmissbruk.
Man försöker också här
intressera Länkmedlemmarnas fruar, att
delta i verksamheten på visst sätt. Enligt
vad jag erfarit har det lyckats mycket
bra, och i åtskilliga fall har männen
lyckats komma över sitt alkoholbegär
genom att hustrun via Länkrörelsen fått
möjligheter att sätta sig in i alkoholproblemet
såsom sådant och lärt sig bedöma
möjligheterna för en människa att
över huvud taget komma ifrån alkoholbegäret.

Länkrörelsen har inte någon fast huvudorganisation,
och därför är det givetvis
svårt att i detta fall ställa mera
betydande anslag till rörelsens förfogande.
Men det är givet, att en sådan fråga
borde kunna ordnas genom socialstyrelsens
försorg över de städer och tätorter,
där Länkrörelsen bedrives. Jag
förstår att det inte finns några möjligheter
att i dag pressa fram mera pengar
till Länkrörelsen, utan det är väl en fråga
som man får sträva efter på längre
sikt. Men jag skulle vara mycket tacksam,
om socialministern i samband med
— förmodar jag — ett beslut om utredning
beträffande vidgad anstaltsvård för
alkoholsjuka ville vara vänlig och se till
att frågan om stöd till Länkrörelsen blir
föremål för närmare utredning. Jag tror
nämligen att man genom att ge Länkrörelsen
det stöd den behöver skulle i åtskilliga
fall kunna förskona människor
från anstaltsvård. Jag har själv erfarenhet
av att detta har skett i min hemort.
Där har jag konstaterat, huru som nykterhetsnämnden
i avvaktan på Länkrörelsens
försök att rädda någon alkoholsjuk
människa väntat med beslutet om
internering eller inplacering på alkoholistanstalt.
Jag vet bestämt, att en hel
del människor på detta sätt räddats och
nu är i fullt arbete i produktionen. De
betalar sina skatter och fullgör sina övriga
skyldigheter mot samhället på ett
fullt tillfredsställande sätt.

Jag vill än en gång uttala den förhoppningen,
att socialministern så långt möjligt
ser till atl de av mig anförda syn -

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen
punkterna tas upp till prövning av den
blivande utredningen.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den nu
ifrågavarande punkten hemställt.

Punkten 64

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta
organisation, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 4 januari
1956 förordat, dels godkänna av
departementschefen förordad avlöningsstat
för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta
organisation, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1956/
57, dels ock till Arbetsmarknadsstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1956/57
anvisa ett förslagsanslag av 4 672 800
kronor.

I en inom andra kammaren av herr
Dahlén m. fl. väckt motion (II: 114) hade,
såvitt nu var i fråga, yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att en samarbetsnämnd för
planläggningen av den högre undervisningen,
särskilt yrkesundervisningen och
den vetenskapliga fackutbildningen,
måtte tillsättas i huvudsaklig överensstämmelse
med vad 1949 års arbetskraftsutredning
i ett den 8 september
1955 avgivet betänkande föreslagit.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt

I. att motionen II: 114, såvitt nu vore
i fråga, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

II. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta
organisation, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
(iver socialärenden för den 4
januari 1956 förordat;

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1956/57;

c) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 4 672 800 kronor.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade herrar Ohlon, Sundelin och
Jacobsson, fröken Elmén, herr Löfroth,
fröken Ager samt herr Nelander ansett,
att utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den ändrade lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under I hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionen II: 114,
såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att en samarbetsnämnd
för planläggningen av den högre
undervisningen, särskilt yrkesundervisningen
och den vetenskapliga fackutbildningen,
måtte tillsättas i huvudsaklig
överensstämmelse med vad arbetskraftsutredningen
föreslagit.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Under 1940-talet kunde
man konstatera en bristande balans i
fråga om arbetskraften här i landet. På
vissa områden spårades brist på arbetskraft,
under det att på andra områden
ett visst överskott förelåg. Med anledning
därav motionerade vid 1949 års
riksdag den grupp, som jag tillhör,
om en utredning rörande dessa förhållanden.
Kungl. Maj:t tillsatte också längre
fram under riksdagen en utredning
i motionens syfte, och motionen kunde
därför avslås av riksdagen.

I berättelsen till 1950 års riksdag om
vad sig i riket tilldragit utlovades, att
den ifrågavarande utredningen •— 1949
års arbetskraftsutredning — skulle vara
färdig år 1950. Motsvarande löfte gavs
1951 och, vill jag minnas, 1952. År 1953
sades ingenting, men i berättelserna till
riksdagarna 1954 och 1955 utlovades,
att arbetskraftsutredningen skulle slutföra
sitt arbete under året. Utredningen
blev verkligen färdig förra året. Men
under den tid som utredningen har ar -

betat har förhållandet på arbetsmarknaden,
särskilt beträffande mera kvalificerad
personal, förändrats från ont
till värre.

Arbetskraftsutredningen föreslog efter
en vidlyftig statistisk undersökning bl. a.,
att det skulle inrättas en samarbetsnämnd
för planläggningen av den högre
undervisningen och i samband därmed
en utredningssektion inom arbetsmarknadsstyrelsen.
Härom säger departementschefen,
att den centrala samarbetsnämnden
har blivit föremål för kritik
vid remissbehandlingen och att denna
fråga därför får anstå. I själva verket
förhåller det sig så, att flertalet av de
remissinstanser, som har yttrat sig i
ärendet, har tillstyrkt arbetskraftsutredningens
förslag om en central samarbetsnämnd.
Huruvida sedan samarbetsnämnden
skall förläggas till arbetsmarknadsstyrelsen
eller direkt kopplas till
Kungl. Maj:ts kansli — den senare tanken
skymtar i statsverkspropositionen
— torde vara ganska likgiltigt.

Ett annat skäl, som departementschefen
anför för att inte ta upp frågan om
den centrala samarbetsnämnden, är att
vi har fått en ny universitetsberedning
och att det arbete, som denna har sig
förelagt, har nära anknytning till arbetsmarknadsfrågorna.
Detta är nog att
pressa universitetsberedningens uppgift
litet för hårt. Beredningen skall ju bara
syssla med en del av den arbetsmarknad,
som det här gäller, och dessutom har
beredningen så stora uppgifter i övrigt,
att den säkert endast kan ägna ett ringa
intresse åt denna sak.

Det förvånar mig, att ärendet om den
centrala samarbetsnämnden har uppskjutits
efter samråd med ecklesiastikministern.
Jag tycker att ecklesiastikministern
borde vara den förste som skulle
inse betydelsen av att det verkligen göres
någonting på detta område. På 1930-talet hade vi inom läroverkslärarkåren
en svår arbetslöshet, som gick så långt,
att inom vissa ämnesgrupper hela årskadrer
nyutbildade filosofie magistrar
ställdes utan arbete. På 1940-talet förändrades
situationen, och då blev det
brist på lärare vid de högre skolorna,

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

en brist som består ännu den dag som
i dag är. I en tidningsnotis kunde man
häromdagen läsa, att under detta år
inte mindre än närmare 400 adjunktsoch
lektorstjänster i naturvetenskapliga
ämnen, som varit ledigförklarade, icke
fått någon sökande. Vi förstår, vilka följder
detta kommer att få för undervisningens
kvalitet i de nyckelämnen, som
naturvetenskaperna för närvarande utgör
— man ropar ju på många olika områden
inom samhället efter naturvetenskapligt
utbildad arbetskraft. Samtidigt
som det råder en så svår brist på naturvetare,
föreligger enligt vad omdömesgilla
iakttagare sagt risk för att vi
återigen kommer att få ett arbetskraftsöverskott
och arbetslöshet i fråga om
humanister. Staten har sällan visat sin
oförmåga att driva en planhushållning
så tydligt som skett i detta fall.

Nu säger departementschefen, att han
är intresserad av att följa tendenserna i
fråga om tillgång och efterfrågan på
fackutbildad arbetskraft, inte bara när
det gäller tjänster inom den offentliga
sfären, utan även inom den enskilda
verksamheten. Departementschefen håller
före, att de undersökningar, som arbetskraftsutredningen
utfört, bör fullföljas
i mera permanent form, och därför
föreslås — i enlighet med utredningens
förslag — inrättande av nya tjänster
inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Så långt är allt gott och väl. Men när
det gäller att bedöma utvecklingen på
dessa områden, speciellt i fråga om de
intellektuella yrkena, räcker det inte
med kalla siffror. Det räcker inte med
bara statistik, det behövs också en bedömning
av framtidsutsikterna med hänsyn
till förändringar som kommer att
ske antingen direkt beroende av statsmakternas
beslut eller indirekt beroende
på bur den vetenskapliga inriktningen
gestaltar sig. Jag vill här nämna ett exempel.
Atomenergiverksamheten har
krävt en massa naturvetare, något som
man nog hade kunnat förutse, men som
man inte har räknat med vid utbyggnaden
av våra naturvetenskapliga och tekniska
utbildningsanstalter.

I den samarbetsnämnd, som förr eller

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen

senare måste komma till stånd, bör man
sätta in sådana personer, som har erfarenhet
av den intellektuella arbetsmarknaden
och som med ledning av utvecklingstendenserna
kan ge bidrag tilll prognoser.

Jag beklagar, att departementschefen
inte har tagit upp denna fråga. Så ont
om folk som vi har är det ett fundamentalt
krav att vi hushållar med de knappa
resurserna och ser till, att det inte
inom vissa fack blir överflöd på arbetskraft
med lång utbildning, medan
det samtidigt är underskott på utbildad
arbetskraft inom andra områden. Vid
årets riksdag har herr Dahlén i andra
kammaren motionerat om att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att en samarbetsnämnd av denna
typ tillsättes, och detta yrkas också i
den reservation som är fogad till föreliggande
punkt.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talmani Den samarbetsnämnd,
som herr Ohlon nu förordar, skall bestå
av nio ledamöter. Enligt utredningens
betänkande, som reservanterna i huvudsak
följer, skall chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
vara ordförande. Universitetskanslern
eller någon av honom föreslagen
universitetsman skall vara med.
I övrigt föreslås följande ledamöter: en
företrädare för de fackhögskolor, som
inte hör under universitets kanslersämbete,
chefen för skolöverstyrelsen, chefen
för överstyrelsen för yrkesutbildning,
en företrädare för den offentliga
förvaltningen, en företrädare för det enskilda
näringslivet och två företrädare
för den utbildade eller under utbildning
varande arbetskraften. Detta organ skall
till sitt förfogande ha följande tjänstestab:
en byrådirektör i lönegrad Ca 33,
en förste aktuarie i lägst Ca 27, två amanuenser,
eu kansliskrivare i lönegrad
Ca 15, ett kanslibiträde och två kontorsbitriiden.
Dessutom föreslås, att arbetsmarknadsstyrelsens
statistiska sektion

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen

förstärkes med en amanuens och ett
kanslibiträde. Det är nu det organ som
skall åstadkomma att alla de svårigheter,
som herr Ohlon här har påpekat
och som nog i viktiga avsnitt föreligger,
det vill jag inte bestrida, skall försvinna.
Det finns visserligen en hel del remissinstanser,
som i princip har tillstyrkt
förslaget om detta organ, men
andra har verkligen sagt att detta får
vi nog titta på närmare. Det är fråga om
huruvida inte det samarbete och den
samordning, som denna nämnd skall ha
hand om, ändå lika bra kunde skötas i
kanslihuset. De som har avstyrkt är
statskontoret, kanslern för rikets universitet,
överstyrelsen för de tekniska högskolorna
och Sveriges industriförbund.
Flera av dessa avstyrkande instanser har
sagt att det är skäl i att vänta med avgörandet,
om en sådan nämnd skall tillsättas,
tills man får se vad universitetsutredningen
kan komma fram till för
förslag. Detta har departementschefen
gått på, och utskottet har vid prövningen
av detta ärende funnit det vara välbetänkt.

Jag har ingen anledning att gå in på
herr Ohlons historieskrivning här, som
han inledde sitt anförande med, utan
jag vill inskränka mig till detta, herr
talman, och yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i den nu föredragna
punkten gjorda hemställan.

Sedermera gjordes enligt de i fråga
om mom. I förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda moment hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. II hemställt.

Punkterna 65 och 66

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 190 och
II: 498, såvitt nu vore i fråga,*

a) besluta, att i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med tio;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1956/57;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av 28 089 000
kronor.

I punkten 68 hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts därom framlagda förslag samt
med avslag å motionerna I: 190 och II:
498, såvitt nu vore i fråga till Den offentliga
arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 5 455 000 kronor.

I de likalydande motionerna I: 190,
av herrar Mannerskantz och Ragnar
Bergh, samt 11:498, av herr von Seth,
hade hemställts, att riksdagen måtte,
utom annat, dels till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret
1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 19 289 000 kronor, dels ock till Den
offentliga arbetsförmedlingen: Omkostnader
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 5 085 000 kronor.

Vid punkten 67 hade reservation anförts
av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Staxång, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den
ändrade lydelse, som i reservationen an -

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen

givits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 190 och II: 498, såvitt
nu vore i fråga,

a) besluta, att i personalförteckningen
för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation antalet kontorsbiträden
i lönegrad Ca 8 skulle ökas
med tio;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingens
permanenta organisation,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1956/57;

c) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av 19 289 000
kronor.

Enligt en vid punkten 68 avgiven reservation
hade samma reservanter ansett,
att utskottets yttrande under nämnda
punkt bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under punkten hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna I:
190 och 11:498, såvitt nu vore i fråga,
till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader för budgetåret 1956/57 anvisa
ett förslagsanslag av 5 085 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I propositionen om anslag
till avlöningar inom den offentliga
arbetsförmedlingen har Kungl. Maj :t nu
begärt 20 089 000 kronor emot 18 329 000
kronor för innevarande budgetår. Kostnadsökningen
är till väsentlig del av
automatisk natur, men i propositionen
förekommer några uttalanden som ändå
ger anledning till vissa kommentarer.

Det redovisas i propositionen att organisationsnämnden
har, som det uttrycks,
funnit indikationer på att det
inom den offentliga arbetsförmedlingen
skulle finnas ungefär 100 anställda mer
än som behövs. Det är tveksamt huruvida
nämnden menar att det är 100 exklusive
biträdespersonal eller om biträil
Första kammarens protokoll l''J56. Nr 13

despersonalen är inräknad. Det är den
ena faktorn, som man har att hålla i
minnet här.

Man finner för det andra i propositionen
att det, som jag tror, med full
rätt påpekas behov av personalökningar
i fråga om vissa arbetsuppgifter såsom
ungdomsförmedling, yrkesvägledning
och arbetsvärd. Denna omständighet
föranleder ett yrkande i propositionen
om anvisande av 175 000 kronor till
nya tjänster. Det sägs också i propositionen
beträffande arbetskraftsöverskottet
att man räknar med ett successivt
överförande av en del av personalen till
dessa nya arbetsområden. Det är också
naturligt, ifall man är tveksam om möjligheten
att så särskilt snabbt kunna
dra in dessa påstådda övertaliga tjänster.

Statskontoret hyser för sin del den
meningen, att det finns vissa utsikter till
omplaceringar. I sitt yttrande menar ämbetsverket
att man inte bör pröva personalfrågan
nu i annan mån än som är
alldeles nödvändig, förrän organisationsundersökningen
är fullständigt färdig
och man alltså vet fullständigt i
vad mån indragningar kan ske.

Det har fallit sig så, att jag på grund
av ett uppdrag haft tillfälle att ytterligare
undersöka dessa förhållanden. Jag
har frågat för det första: Vad bygger
organisationsnämnden sitt påstående på
om att 100 befattningshavare skulle vara
övertaliga? Och för det andra: Hur
bedöms möjligheterna att i så fall inom
de närmaste månaderna omplacera eller
dra in dessa tjänster?

Svaret på dessa frågor är ganska väsentligt
vid bedömandet av om det anslag
som Kungl. Maj:t har begärt i sin
helhet är behövligt eller inte.

På den första frågan fick jag det svaret,
att det har gjorts tidsstudier på ett
flertal arbetsförmedlingskontor ute i
landet och att undersökningar bär gjorts
i ett så pass stort antal fall, att de kunde
anses representativa, och att man på
den grunden hade kommit till detta resultat.

Den andra frågan föranledde ungefär
följande besked. Det pågår redan nu

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen

inom arbetsmarknadsstyrelsen en undersökning
om hur snabbt tjänsterna kan
dras in, och enligt en uppgift, som dock
inte var officiell, hade man allaredan nu
kommit till det resultatet, att åtminstone
ett sextiotal tjänster inom mycket
kort tid skulle kunna dras in.

Dessa uppgifter har jag fått under
hand, men jag har fått dem ifrån sådant
håli, att jag icke har anledning att tvivla
på deras tillförlitlighet. När så är fallet
förefaller det mig, som om den reservation,
som är knuten till denna
punkt, är särdeles väl grundad. Vi föreslår
där att anslaget sänks med 800 000
kronor. Om det är låt oss säga 100 befattningar
som kan dras in, finns ju utrymme
även för den tillfälliga förstärkning,
då det gäller ungdomsvägledning,
yrkesvägledning och arbetsvärd, som
jag tror det finns ett konstaterat behov
av.

Det är med den motiveringen, herr
talman, som jag först och främst vill
yrka bifall till den reservation, som är
fogad till p. 67.

Samtidigt ville jag också motivera vårt
prutningsyrkande under nästa punkt,
som avser omkostnaderna. Detta vårt yrkande
är på sätt och vis en följd av det
resonemang jag nyss har fört. Kungl.
Maj:t har föreslagit att anslaget till omkostnader
skulle höjas med 770 000 kronor.
Statskontoret har dock menat att
det kunde räcka med en höjning av
400 000 kronor, och det är denna statskontorets
åsikt som reservanterna ansluter
sig till.

Jag ber sålunda, herr talman, att få
yrka bifall även till den reservation som
är fogad till p. 68.

Herr talmannen yttrade, att med anledning
av de av herr Ragnar Bergh
framställda yrkandena även punkten 68
komme att nu föredragas.

Efter det sådan föredragning skett,
anförde

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Som kammarens ledamöter
finner, gäller det här ett förslagsan -

slag i p. 67 på 20 089 000 kronor, och
detta vill, som herr Bergh anfört, reservanterna
minska med 800 000 kronor till
19 289 000 kronor. Dessa belopp är av
förslagsanslags natur, liksom anslaget under
p. 68.

Som herr Bergh anförde, har organisationsnämnden
fullföljt en parlamentarisk
undersökning, som gjordes för några
år sedan av arbetsförmedlingsorganisationen.
Vid denna organisationsnämndens
undersökning har man fått, som
man säger i nämnden, indikationer på
att det skulle finnas ett kapacitetsöverskott
på ungefär 100 befattningshavare,
men man har inte kunnat precisera hur
det kan ligga till.

Samtidigt som man har fastslagit detta
kapaeitetsöverskott indikationsmässigt,
har man också konstaterat, att det föreligger
ökat behov av arbetskraft på vissa
områden. Kapacitetsöverskottet har man
konstaterat på den allmänna verksamheten,
men för de speciella verksamheterna
såsom arbetsvärden och ungdomsförmedlingen
har man funnit, att det behövs
arbetskraftsförstärkning, och man
har antytt detta behov till 84 tjänster.
Det skulle kunna överföras vissa tjänster,
och därför kommer man fram till
ett nettobehov av 78 tjänster på dessa
speciella verksamhetsgrenar.

Departementschefen har sagt, att här
givetvis bör göras alla de besparingar
som är möjliga, men att man nog litet
närmare får undersöka var besparingarna
skall sättas in. Utskottet har för sin
del understrukit, att man bör ta från
den allmänna verksamheten och sätta
in på de områden som är speciellt belastade.
Om det skulle bli möjligt att
entlediga några befattningshavare bör,
anser utskottet, detta också ske. Utskottet
har emellertid inte funnit anledning
att göra några andra justeringar av anslaget
eller några uttalanden i övrigt.

Jag tillåter mig, herr talman, alt yrka
bifall till punkterna 67 och 68 i utskottets
förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositio -

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Anslag till utrustning m. m. av vissa samlingslokaler

ner, först på bifall till vad utskottet i
de nu ifrågavarande punkterna hemställt
samt vidare på antagande av de
förslag, som innefattades i de vid dessa
punkter avgivna reservationerna; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 69—81

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 82

Anslag till utrustning m. m. av vissa
samlingslokaler

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till utrustning m. m. av
vissa samlingslokaler för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag av
400 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Pettersson m. fl. (I: 104) och den andra
inom andra kammaren av fröken Sandell
m. fl. (Il: 140), i vilka motioner hemställts,
att riksdagen måtte som bidrag
till utrustning m. in. av vissa samlingslokaler
för budgetåret 1956/57 anvisa ett
reservationsanslag av 450 000 kronor enligt
fördelning och grunder som gällde
för innevarande budgetår;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Cassel och fröken Wetterström
väckt motion (11:488), vari hemställts,
att riksdagen måtte avslå vad Kungl.
Maj:t hemställt under förevarande punkt.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag ävensom med avslag å motionerna
1:104 och 11:140 samt 11:488
till Bidrag till utrustning in. m. av vissa
samlingslokaler för budgetåret 1956/57
anvisa ett reservationsanslag av 400 000
kronor.

Reservationer hade avgivits

a) av herr Birger Andersson, som ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 104 och II: 140 ävensom med avslag å
motionen II: 488 till Bidrag till utrustning
m. m. av vissa samlingslokaler för
budgetåret 1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 450 000 kronor;

b) av herrar Ragnar Bergh, Skoglund
i Doverstorp och Staxäng, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort avfattas på
sätt i denna reservation angivits och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
måtte med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna I: 104 och II: 140
ävensom med bifall till motionen II: 488
besluta, att reservationsanslaget till Bidrag
till utrustning in. m. av vissa samlingslokaler
icke skulle uppföras å riksstaten
för budgetåret 1956/57.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det här begärda anslaget
på 400 000 kronor har tidigare varit
uppdelat på två punkter, dels ett anslag
till inventarier för vissa samlingslokaler
och dels ett anslag för köksservisutrustning
m. in. för sådana lokaler. I en budget,
som rör sig om flera miljarder, kan
det kanske synas somliga underligt att
fästa något större avseende vid 400 000
kronor.

Såsom vi från vårt håll har tillåtit oss
att framhålla redan tidigare, gäller det
dock här ett anslag som även rent principiellt
är ganska besynnerligt. Det finns
ju ett stort antal kaféidkare här i landet
som skall försörja sig på sin rörelse,
men det bär inte fallit dessa människor
in att begära statsanslag till inköp av
kaféstolar, kafébord, kaffekoppar, teskedar
och allt sådant som de behöver för
sin rörelse.

Man har velat ge den del av detta anslag
som avser bidrag till inköp av servis
m. in. en nykterhetspolitisk motivering.
Genom att ge dessa samlingslokaler
tillgång till denna utrustning hoppas

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till utrustning m. m. av vissa samlingslokaler

man kunna vänja folk att söka sig dit i
stället för att gå till andra lokaler, där
man förtär alkohol. Besynnerligt nog
krävs emellertid inte som ovillkorlig förutsättning
för erhållande av bidrag från
detta anslag att alkoholservering icke får
förekomma inom bär ifrågavarande samlingslokaler.
Därmed är ju också den
nykterhetspolitiska motiveringen borta.

Det är, herr talman, i huvudsak denna
motivering som ligger bakom avslagsyrkandet
i den reservation som jag fogat
till utskottets utlåtande. Jag ber alltså att
få yrka bifall till den i punkten 82 med
12 b) betecknade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Till utskottets utlåtande
har inte bara fogats den av högern avgivna
avslagsreservationen utan även en
reservation av mig med yrkande om en
höjning av anslaget från 400 000 till
450 000 kronor.

När detta anslag på sin tid tillkom,
var avsikten, såsom herr Bergh redan
erinrat om, bl. a. att det skulle stimulera
till nykterhetsfrämjande åtgärder för
ungdomien. Anslaget har också använts
till upprustning och utrustning av samlingslokaler
i detta syfte, men pengarna
har inte visat sig förslå. När frågan tidigare
behandlats, har herr Bergh gycklat
med saken — han gjorde det även i
dag fastän mycket försiktigt — och sagt
att det är ganska onödiga ting som man
vill anskaffa med hjälp av dessa pengar.
Han ansåg att man lika gärna borde ge
de vanliga kaféidkarna anslag till inköp
av kaffekoppar och teskedar. Nu ligger
det emellertid så till, att dessa pengar
inte väsentligen används för inköp av
köksutrustningar. De används i främsta
rummet till utrustning av lokaler som
behöver få eu sådan karaktär, att ungdomen
verkligen dras dit. Man behöver
fördenskull ofta inköpa t. ex. grammofoner,
bandinspelningsapparater, bildbandapparater
och annat som lockar
ungdomen till här ifrågavarande samlingslokaler
och förmår de unga att söka
sig dit från andra skadliga miljöer.

Det har ibland talats om att de loka -

ler, som folkrörelserna skapat, utgjort
verkliga centra för utbredningen av demokratien
i vårt land. Nu är kanske
detta inte nödvändigt längre. I stället är
det så mycket nödvändigare att vi tillhandahåller
de unga sådana lokaler, att
de slutar att driva på gatorna och dras
från miljöer som är skadliga för dem.

Min uppfattning är alldeles densamma
som den departementschefen och utskottet
här har redovisat. Jag har dock
ansett att riksdagen borde i år anslå
samma belopp som förra året, med vetskap
om att pengarna inte räcker till.
Jag har hört i dag att till statens nämnd
för samlingslokaler har för budgetåret
1955/56 inlämnats 185 ansökningar med
begäran om ett anslag om 5 000 kronor.
Av dessa 185 ansökningar lär högst 20
kunna bifallas. Dessa små anslag täcker
givetvis inte behovet, men de har visat
sig vara goda stimulansbidrag — de har
stimulerat organisationerna, framför allt
de nykterhetsfrämjande organisationerna,
att snygga upp sina lokaler. De har
därför varit mycket gagnande för de
principer, som riksdagen knäsatte, när
riksdagen beslutade den nya given beträffande
vår sprithantering.

Herr talman! Med dessa få ord ber
jag att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade, av mig avgivna
reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Den förste talaren, herr
Bergh, byggde sitt anförande —- liksom
även reservanterna i utskottet gör —
bland annat på ett uttalande av statens
nämnd för samlingslokaler, vilken sammanfattat
sin erfarenhet, såsom det står
i reservationen, av ifrågavarande bidragsgivning
så, »att, om man vägde fördelar
och nackdelar mot varandra efter
det första årets facit, nämnden för sin
del vore benägen att avstå från att påkalla
anvisande av ytterligare anslag för
ändamålet».

Ja, man kanske kan dra den slutsatsen,
om man inte närmare känner till
det verkliga förhållandet och inte tar del

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

av vad nämnden säger om denna verksamhet
i dess helhet. Nämnden har kommit
fram till denna kritiska synpunkt
på grund av att den anser att de medel,
som kan anvisas för verksamheten, blir
alldeles för små för var och en av de
sökande. Behandlingen av varje ansökan
innebär en alltför stor omgång bara
för att ge några hundratal kronor i statligt
stöd, menar nämnden. Nämnden har
alltså frågat sig, om det är värt att kosta
på en så stor administrationsapparat för
så små anslagsbelopp.

Nu har det ju efter utredningar på
två olika håll föreslagits, att man skall
sammanföra denna bidragsverksamhet,
som för närvarande är uppdelad på två
olika poster, till en post och kanske också,
vilket jag för min del vill rekommendera,
sammanföra den med den lånegivning
för lokaler som äger rum.
Man skulle då kunna ge något större bidrag,
så att statsunderstödet verkligen
blir av något värde.

I fråga om herr Birger Anderssons inlägg
har jag inte något annat att säga
än att hans framställning är i stort sett
riktig beträffande behovet. Att herr
Bergli har kommit fram till en annan
uppfattning, måste bero på att han inte
har kontakt med de folkrörelser och de
lokaler som det här gäller, ty om han
hade haft det, skulle han inte ha kommit
fram till en sådan slutsats som han
har gjort. Utskottet har emellertid inte
nu velat göra något med hänsyn till bostadskollektiva
kommitténs förslag och
det förslag som utarbetats av en särskild
utredningsman. Båda dessa betänkanden
ligger på Kungl. Maj:ts bord, och vi väntar
att prövningen av dem skall kunna
leda till positiva resultat. Sedan kommer
ju kammaren, kanske möjligen redan
nästa fredag, att behandla frågan om anslag
till lånefonden för allmänna samlingslokaler.
Vi får hoppas att för framtiden
få en effektivare och bättre form
för statsunderstöd till denna verksamhet.

På dessa skäl har utskottet funnit sig
böra tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag, och
jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Anslag till sjukkassor m. m.

Efter härmed slutad överläggning yttrade
herr talmannen, att i avseende på
den under behandling varande punkten
yrkats 1 :o) att vad utskottet hemställt
skulle bifallas; 2:o) att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av
herr Birger Andersson vid punkten avgivna
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna herr Ragnar
Berghs m. fl. vid punkten anförda reservation.

Sedermera gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 83—88

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 89

Anslag till sjukkassor m. m.

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts i ämnet framlagda förslag samt
med avslag å motionen 11: 558 till Bidrag
till sjukkassor m. in. för budgetåret 1956/
57 anvisa ett förslagsanslag av 260000 000
kronor.

I motionen 11:558, av herr Sjölin
in. fl., hade föreslagits, att riksdagen
skulle till Bidrag till sjukkassor m. m. för
budgetåret 1956/57 anvisa ett förslagsanslag
av 250 000 000 kronor, innebärande
en nedräkning av det av departementschefen
föreslagna anslaget med 10 miljoner
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Ohlon, Sundelin, Ragnar Bergh, Jacobsson
och Skoglund i Doverstorp, fröken
Elmén, herrar Staxäng och Löfroth, fröken
Ager samt herr Kelander, vilka ansett,
att utskottets yttrande hort hava
den ändrade lydelse, reservationen visade.
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med bifall till motionen
11:558 till Bidrag till sjukkassor
m. m. för budgetåret 1956/57 anvisa ett
förslagsanslag av 250 000 000 kronor.

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Anslag till sjukkassor m. m.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Som bidrag till sjukkassorna
har Kungl. Maj:t föreslagit ett förslagsanslag
på 260 miljoner kronor. Riksförsäkringsanstalten
föreslog ett belopp
av 250 miljoner kronor och grundade
detta sitt anslagsäskande på utgifterna
under mars, april och maj månader 1955.
Med utgångspunkt från dessa siffror
skulle medelsbebovet uppgå till 240,5
miljoner. Riksförsäkringsanstalten räknade
alltså med en marginal på ungefär
10 miljoner kronor.

Under ärendets behandling i utskottet
har riksförsäkringsanstalten haft tillfälle
att göra ytterligare beräkningar med
ledning av medelsbehovet under hela år
1955, och dessa pekar på ett utgiftsbelopp
för nästa budgetår på 243,4 miljoner
kronor. Även om man räknar med
detta belopp, finns alltså en rätt avsevärd
marginal, om man stannar vid ett
anslag på 250 miljoner kronor.

Även om det här är fråga om ett förslagsanslag
och följaktligen det belopp,
som faktiskt erfordras, också kommer
att ställas till förfogande, så anser vi reservanter
att det i varje fall är principiellt
oriktigt att uppta förslagsanslaget
till större belopp än den ansvariga myndigheten
har ansett erforderligt för ändamålet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den föreliggande reservationen.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Man får ju anse att det
förslag till petita, som riksförsäkringsanstalten
inlämnar så tidigt som kanske
i augusti månad föregående år, endast
kan vara en prognos när det gäller medelsåtgången
för sjukkasseverksamheten.
Det är således någonting ganska obestämt,
och riksförsäkringsanstalten hade,
om jag inte minns fel, kommit fram till
ett erforderligt belopp på 240,5 miljoner
kronor. Den summan justerade departementschefen
upp till 260 miljoner
kronor för att vara på den säkra sidan.

När utskottsavdelningen prövade ärendet,
begärde den in uppgifter från riks -

försäkringsanstalten om vilken prognos
beträffande medelsåtgången för nästa
budgetår som den då skulle anse trolig.
Riksförsäkringsanstalten förklarade att
om den vid det tillfället skulle ha lämnat
in förslag till anslag, skulle den ha begärt
ca 243,5 miljoner kronor, alltså ett
ökat belopp. Tendenserna har väl föranlett
en sådan ändring av prognosen. Detta
är en omständighet som talar för att
man bör vara försiktig vid anslagsgivningen,
så att man inte beräknar utgifterna
för lågt.

En annan omständighet, som talar i
samma riktning, är att sedan den första
prognosen gjordes, har en uppgörelse
träffats med läkarna efter förhandlingar,
och denna kommer med säkerhet att
medföra ökade kostnader, som beräknas
till mellan 2,5 och 5 miljoner kronor. I
nuvarande läge kan man alltså inte bestämt
påstå att det först beräknade anslaget
måste ökas med 7 eller 8 miljoner
kronor, men allting pekar på att utgifterna
kommer att uppgå till större belopp
än man trodde, då budgeten fastställdes.
Om därtill kom en ökad sjukfrekvens
skulle anslaget kanske inte räcka
till, och då vore det ju ingen mening
i att ens i princip, såsom herr Jacobsson
yttrade sig. ansluta sig till reservanternas
förslag. Vi har efter en ganska noggrann
prövning inom utskottet och på
tredje avdelningen kommit fram till att
det är förnuftigt av riksdagen att bevilja
det anslag som Kungl. Maj:t äskat, nämligen
260 miljoner kronor.

•Tåg ber alt få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt de
yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
89, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som.
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Punkterna 90—107

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 108

Anslag till social upplysningsfilm

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Social upplysningsfilm för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Ragnar
Bergh (I: 188) och den andra inom
andra kammaren av herrar östlund och
Dickson (11:344), hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förevarande
förslag.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten hemställt, att riksdagen måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts förslag samt
med avslag å motionerna I: 188 och II:
344 till Social upplysningsfilm för budgetåret
1956/57 anvisa ett reservationsanslag
av 30 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Ragnar Bergh, Skoglund i Doverstorp,
Rubbestad, Staxäng, Löfroth och Svensson
i Stenkyrka, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som

Anslag till social upplysningsfilm

i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte
med avslag å Kungl. Maj:ts förslag samt
med bifall till motionerna I: 188 och II:
344 besluta, att reservationsanslaget till
Social upplysningsfilm icke skulle uppföras
å riksstaten för budgetåret 1956/
57.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Under de föregående
punkterna hade det ju, såvitt jag förstår,
funnits lämpliga tillfällen att spara en
hel del pengar, men den uppfattningen
har inte delats av kammarens flertal, och
det är väl därför små förhoppningar att
kammarens majoritet skulle intressera
sig för att spara 30 000 kronor på den
punkt det nu gäller. Emellertid är 30 000
kronor i mina ögon också stora pengar,
särskilt om det är andras, och jag vill
därför framhärda. Jag anser i likhet med
statskontoret, att detta anslag temporärt
kan utgå, och ber med denna motivering,
herr talman, att få yrka bifall till
reservationen nr 143.

Herr KARLSSON, GUSTAF, (s):

Herr talman! Mina gamla trätobröder
herr Bergh och herr Rubbestad borde ju
på något sätt uppmuntras för sin uthållighet
i det här ärendet. De har ju hållit
på att yrka avslag alltsedan detta anslag
för ett tiotal år sedan tillkom, men denna
verksamhet, som bedrives för upplysning
genom film, är dock inte betydelselös,
och anslaget har reducerats till det
relativt obetydliga beloppet 30 000 kronor.
Vi har i utskottet ansett, att detta
anslag bör bibehållas, åtminstone tills
vidare, och jag yrkar således, herr talman,
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med de
därunder förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu förevarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Ang. direktiv för den parlamentariska försvarsberedningen

Punkterna 109 och 110

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 111

Lades till handlingarna.

Ang. direktiv för den parlamentariska
försvarsberedningen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 59, i anledning av väckta motioner
angående vissa direktiv för den s. k.
parlamentariska försvarsberedningen.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Öhman och Norling (I: 175) samt den
andra inom andra kammaren av herr
Hagberg in. fl. (II: 340), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära, att sådana direktiv måtte
utformas för den tillsatta parlamentariska
försvarsutredningen, att den kommande
försvarsorganisationen skulle fylla
uppgifterna att vara ett neutralitetsförsvar
i stället för eu efterapning av
stormakternas krigsorganisation, att huvudvikten
skulle läggas vid den levande
värnkraften, som skulle ges en god utrustning
och bli oberoende av tillförsel
utifrån för att under längre tid kunna
fungera och även under en eventuell
ockupations förhållanden kunna fortsätta
försvarskampen, att alla planer på anskaffning
av atomvapen skulle avskrivas,
att motsvarande hållning skulle intagas
till planerna på att skaffa kemiska och
biologiska vapen, att sådana besparingar
skulle åstadkommas genom minskning
av tekniska vapen, som reducerade de
samlade försvarsutgifterna till den nivå,
som riksdagen funnit rimlig 1948 — alltså
minus en miljard kronor — samt att
en verklig demokratisering av försvaret
skulle uppnås.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
anfört bland annat:

»Avsikten med de nu föreliggande motionerna
synes vara, att försvarsberedningens
nuvarande frihet och obundenhet
vid sina bedömanden av frågan om
krigsmaktens fortsatta utveckling skulle

i väsentliga avseenden begränsas. Utskottet
anser sig icke i vidare mån än vad
som nu anförts böra ingå i prövning
av motionerna i fråga, vilka alltså avstyrkas.

Utskottet hemställer, att motionerna
1: 175 och II: 340 icke må till någon riksdagens
åtgärd föranleda.»

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! För ungefär ett år sedan
hade vi i denna fråga en tämligen
långvarig och ingående diskussion. Den
tid, som gått sedan dess, har inte medfört,
att de argument som anförts från
det håll jag representerar har blivit svagare,
tvärtom har utvecklingen bevisat
styrkan i dessa argument, samtidigt som
svagheterna i den position som majoriteten
i riksdagen då intog har framträtt
all! tydligare. Det finns således ingen
anledning att upprepa vad jag sade i
förra årets debatt, utan jag hänvisar
eventuellt intresserade till kammarens
protokoll från den diskussionen, men det
är ett par moment, som jag vill fästa
uppmärksamheten på.

Fjolårets beslut i riksdagen innehöll
en mycket klart formulerad hemställan
till regeringen, att den beredning, som
sedermera tillsattes, skulle slutföra sitt
arbete till hösten 1955, men ännu i dag
föreligger inga resultat från beredningens
arbete.

Däremot föreligger någonting annat.
ÖB-planen — som det här gäller — genomföres
steg för steg, och de militära
utgifterna tenderar att bli alltmer betungande
för vårt folk. Opinionen mot
denna politik växer sig också starkare
inom allt bredare lager, framför allt
inom arbetarklassen och bland bönderna.

.lag vill, herr talman, bara foga den
reflexionen till detta utskottsutlåtande,
att det enligt min mening är ännu mera
orimligt i nuvarande läge än för ett år
sedan, att den s. k. ÖB-planen skall ligga
till grund för vår försvarsorganisations
utbyggande. Hela den förutsättning, på
vilken ÖB-planen bygger, har raserats
av den internationella utvecklingen; den
avspänning som inträtt i de mellanstat -

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Ang. pensionsförhållandena vid förstatligade trafikföretag

liga relationerna är bevis nog för detta
påstående.

Ocli att riksdagen, såsom utskottet nu
hävdar, skall avstå från att öva inflytande
på den beredning som har till
uppgift att utforma vårt försvar, det är
en sådan inkompetensförklaring som jag
knappast trodde vara möjlig. Den militära
expertis, som tydligen ingenting
vill lära och ingenting vill förstå av de
politiska realiteterna, borde verkligen
inte få sätta sin prägel på vårt försvars
utformning.

Det är tanken som ligger till grund
för de motioner vi från kommunistiskt
håll väckt, och jag ber, herr talman,
alt få vidhålla yrkandet i motion nr 175
i denna kammare.

Herr GILLSTRÖM (s):

Herr talman! Förra årets riksdag beslöt
begära denna översyn av öB-planen.
I riksdagsbeslutet sades uttryckligen, att
översynen inte skulle bindas av några
begränsande direktiv eller förutsättningar.
På grundval av riksdagens framställning
har Kungl. Maj:t tillsatt den parlamentariska
beredningen, som nu arbetar
efter dessa fria linjer.

Enligt utskottets mening har ingenting
inträffat som skulle kunna föranleda
en omprövning av förra årets riksdagsbeslut.
Jag hemställer därför att
kammaren måtte bifalla utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna yrkanden
gjordes propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till motionen 1: 175; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1956/57;
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om vissa anslag för budgetåret
1956/57 under sjunde huvudtiteln
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. pensionsförhållandena vid förstatligade
trafikföretag

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 63, i anledning av väckt motion
om åvägabringande av full likställdhet
mellan pensionärerna vid de av staten
övertagna enskilda trafikföretagen och
pensionärer vid statens järnvägar.

I en inom andra kammaren av herrar
Senander och Hagberg väckt motion
(II: 158) hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om förslag till innevarande års riksdag
i syfte att i princip åvägabringa full likställdhet
i pensionshänseende mellan
pensionärerna vid av staten övertagna
enskilda trafikföretag och pensionärer
vid statens järnvägar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen II: 158 icke måtte till
någon riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade avgivits av, utom annan,
herrar Karl Andersson, Hesselbom
och Jacobsson, fröken Elmén, herrar
Thapper och Löfroth, fröken A ger samt
herrar Nelander och Mellqvist, vilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionen
II: 158, i .skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag i syfte att i princip
åvägabringa full likställdhet i pensionshänseende
mellan pensionärerna vid av
staten övertagna enskilda järnvägar och
pensionärer vid statens järnvägar.

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! Denna fråga har tidigare
varit föremål för riksdagens behandling,
då motioner med liknande syfte — såsom
utskottet erinrar om — har behandlats
av riksdagarna 1952, 1953 och 1954.

Förhållandet är ju det att pensions -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Ang. pensionsförh&liandena vid förstatligade trafikföretag

bestämmelserna vid de enskilda järnvägarna
var olika, och när staten övertog
vissa enskilda järnvägar, uppstod frågan,
hur man skulle ordna pensionsförhållandena
för de redan då pensionerade
befattningshavarna vid dessa järnvägar.
Beslutet 1918 innebar som bekant,
att man garanterade sådana pensionärer
vid övertagna järnvägar minst samma
pension efter förstatligandet som de hade
vid tillfället för övertagandet, dock
lägst 80 procent av pensionen för motsvarande
befattningshavare som avgått
med pension vid statens järnvägar.

Hur detta verkar, framgår av den tabell
som intagits på s. 18 i utskottets
utlåtande. Av den kan framläsas, att
pensionsvillkoren skiljer sig för f. d.
befattningshavare vid SJ och vid enskilda
järnvägar. Detta förhållande med olika
pensionsnivåer har vållat och vållar
alltjämt mycket missnöje och stor olust
bland pensionärerna, som helt naturligt
gör jämförelser. En stationskarl som
pensionerats före ett visst datum — när
det gäller exempelvis Bergslagsbanan före
den 1 juli 1918 — har svårt att förstå,
att han skall ha lägre pension än
hans tidigare arbetskamrat, som kanske
pensionerats efter nyssnämnda datum.

Det har också kommit att bli rena tillfälligheten
som avgjort, huruvida en
pensionär kunnat komma i åtnjutande
av den högre pensionen eller inte. Som
bekant fattade riksdagen sitt principbeslut
om förstatligande av järnvägsnätet
redan 1939, men det dröjde ytterligare
nära 10 år, innan man började genomföra
detta beslut i någon nämnvärd
utsträckning.

När det gäller pensionärerna vid Bergslagernas
järnvägar kommer härtill, att
det råder en tvist mellan järnvägsstyrelsen
å ena sidan och pensionärerna å
andra sidan om vilket pensionsbelopp
beräkningarna skall grundas på. Från
järnvägsstyrelsens sida hävdas, att det
skall vara en tolvmånaders period, under
det att pensionärerna hävdar att
det sista halvåret bör läggas till grund
för beräkningen av pensionerna. Jag
skall inte ingå på resonemangen kring
denna tvist, och jag skall inte heller fälla

något omdöme om vilken ståndpunkt
som är den riktiga. Men jag anser det
angeläget att denna fråga göres till föremål
för ett förnyat grundligt övervägande,
så att man kan få detta missnöje
och denna olust, som nu råder bland
dessa pensionärer, ur världen och hela
denna fråga avförd från dagordningen.
Enligt min mening kan detta inte ske
på annat sätt än att man söker komma
fram till full jämställdhet med SJ:s
»egna» pensionärer.

En förbättring av de äldre pensionärernas
villkor, så att de blir jämställda
med pensionärerna från statens järnvägar,
skulle självfallet medföra en ökad
belastning för SJ, men i fråga om denna
anslagsfråga gäller dock i motsats till
praktiskt taget alla andra sådana frågor,
som riksdagen har att ta ställning till,
att behovet av medelsanvisning sjunker
undan för undan, då det bär är fråga om
gamla människor och avgången alltså
måste vara mycket stor.

I den reservation, som vid utskottsutlåtandet
fogats av nio ledamöter av statsutskottet,
föreslås att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall anhålla om
förslag i syfte att i princip åvägabringa
full likställdhet i pensionshänseende mellan
pensionärerna vid av staten övertagna
enskilda järnvägar och pensionärer
vid statens järnvägar.

Då jag, såsom jag redan sagt, anser
det angeläget att denna fråga göres till
föremål för en förnyad prövning, ber
jag att få yrka bifall till den av herr
Karl Andersson m. fl. avgivna reservationen.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Ilerr Hesselbom har redan
lämnat en redogörelse för denna
frågas tidigare behandling i riksdagen,
och jag skall inte upprepa vad han sagt.

Jag skall här endast be att få understryka
att de pensionsvillkor, som fastställts
för dessa pensionärsgrupper, beslöts
vid 1948 års riksdag och innebar
att dessa pensioner skulle uppgå till 80
och i vissa fall 90 procent av pensionerna
för motsvarande personal vid sta -

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Ang. pensionsförhållandena vid förstatligade trafikföretag

tens järnvägar. Pensionsregleringen år
1948 byggde på ett av järnvägsstyrelsen
framlagt förslag, mot vilket Svenska
järnvägsmannaförbundet förklarade sig
inte ha något att erinra. Föredragande
departementschefen erinrade om att pensionerna
i det enskilda företaget, de
•s. k. kassapensionerna, i åtskilliga fall
betydligt understeg pensionerna enligt
de nya reglementena, och departementschefen
fann att billighetsskäl talade för
en pensionsreglering enligt järnvägsstyrelsens
förslag. Det föreslogs också i
propositionen, att det vid omregleringen
skulle tillses — såsom herr Hesselbom
också antydde — att vederbörande
icke vid någon tidpunkt komme i åtnjutande
av mindre sammanlagda pensionsförmåner
än om pensionsregleringen
inte kommit till stånd. Propositionen
godtogs av 1948 års riksdag. Ett redan
då framlagt motionsförslag, som syftade
till att åstadkomma i princip full likställdhet
med statens pensionärer, vann
inte riksdagens bifall. I utskottsutlåtandet
— det var bankoutskottet som då
hade behandlat frågan -— framhölls, att
förslaget innebar en icke oväsentlig genomsnittlig
förbättring för denna pensionärsgrupp.

Det tycks nu närmast vara förut anställda
vid Bergslagernas järnvägar, som
är missnöjda. Jag vet inte, om man på
det håller direkt påstår, att staten inte
skulle ha fullgjort sina åtaganden enligt
det eu gång träffade avtalet, men
man anmärker i varje fall på beräkningsgrunderna,
och det påstås att Kungl.
järnvägsstyrelsen lämnat felaktiga uppgifter.
Det förefaller nog, som om Bergslagernas
järnvägars pensionärsförening
som den kallar sig — inte närmast syftar
till vad motionen och reservationen
avser, nämligen att helt jämställa dessa
pensionärer med pensionärer hos staten,
utan vill att dessa pensionärer skall,
som det heter, tillerkännas ett förhöjt
grundpensionsbelopp i enlighet med de
principer och riktpunkter statsmakterna
säger sig hävda, nämligen att ingen
från enskilt företag övertagen pensionär
skall efter övertagandet och som

statspensionär ha mindre pensionsförmåner
än han förut haft.

Denna fråga om jämförelse mellan den
nu utgående pensionen och vad som skulle
ha utgått från det enskilda företaget
har Bergslagernas järnvägars pensionärsförening
hos Kungl. Maj:t anhållit måtte
få utredas. Kungl. Maj:t har genom beslut
den 12 september 1955 lämnat denna
anhållan utan åtgärd. Beslutet grundar
sig på ett utlåtande i frågan av järnvägsstyrelsen.
I detta utlåtande säges
bl. a. följande: »Den av sökandena påyrkade
utredningen syftar till att få till
stånd en belysning av förhållandena sådana
de skolat gestalta sig med andra
principer för fastställandet av pensionens
grundbelopp än de som avspegla
sig i den ovan berörda överenskommelsen
i juni 1948. Styrelsen anser, att en
utredning med dessa bristande förutsättningar
ej är sakligt motiverad.»

Inom utskottet har vi ansett, att staten
i det här fallet nog fullgjort vad
som överenskoms i det en gång träffade,
av riksdagen godkända avtalet.
Här är det ju fråga om huruvida man
skall ändra på de principer, som en
gång fastställdes. Det kan ju tyckas, att
det är riktigt och kanske rättvist att
jämställa de pensionärer det här gäller
med övriga statspensionärer i motsvarande
ställning, men det stöter väl också
på vissa praktiska svårigheter att
nu i efterhand reglera pensionerna. Hur
skall man exempelvis förfara med retroaktiviteten
i detta fall? Om man skulle
besluta att nu fastställa pensionerna till
samma belopp som gäller för statens
pensionärer och besluta att de skall gälla
i fortsättningen, skulle man då inte handla
orätt gentemot de pensionärer, som
har erhållit lägre pensioner under den
gångna tiden? Eller är det meningen att
man retroaktivt skulle utbetala dessa
högre pensionsbelopp till pensionärerna
och deras efterlevande? Detta är praktiska
svårigheter som jag tror att man
måste ta med i beräkningen, då man går
att besluta i denna fråga.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Ang. pensionsförhållandena vid förstatligade trafikföretag

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att säga några ord i anledning av detta
ärende, då Göteborgs stad — som jag
representerar här i riksdagen — hade
aktiemajoriteten i Bergslagernas järnvägar
vid tiden då järnvägarna överläts
till staten. Jag måste framhålla, att Göteborgs
stad inite hade den inställning
gentemot pensionärerna vid dessa järnvägar,
som här kommit fram.

Jag vill först och främst understryka
vad herr Senander sagt i motiveringen
i den motion, som han väckt i detta ämne.
Han framhåller, att han kan vitsorda,
att den allmänna uppfattningen i Göteborgs
stadsfullmäktige var att vid
överlåtelsen förknippats det villkoret,
att dessa pensionärer skulle jämställas
med de statliga pensionärerna.

För att ytterligare belysa detta vill jag
framhålla att pensionärerna redan år
1947 genom en skrivelse till stadsfullmäktige
i Göteborg klagade över att järnvägsstyrelsen
sänkt utgående tillägg på
grundpensionen, och de befarade att
detta skulle komma att återverka på
kommande pensionsförmåner. Skrivelsen
resulterade i att stadsfullmäktige i Göteborg
uppdrog åt stadskollegiet att i skrivelse
till styrelsen för BJ begära en
sådan omreglering av pensionerna, att
de komme att bli jämställda med de
statliga pensionerna. Här har således
stadsfullmäktige tydligt givit uttryck åt
den meningen, att Bergslagernas järnvägars
pensionärer skulle i pensionshänseende
jämställas med statliga pensionärer.

Åtskilliga skrivelser växlades mellan
berörda myndigheter utan att något resultat
uppnåddes. Till slut beslöt stadskollegiet
redogöra för ärendet i en
skrivelse som överlämnades till finansministern.
Man kan inte förundra sig
över att de pensionärer, som avgick
från tjänsten, innan staten övertog järnvägen
och som nu bara erhåller 80 procent
av den pension som de får, vilka
avgick efter statens övertagande av järnvägen,
känner besvikelse. Man frågar
sig, varför en sådan kategoriklyvning
skall finnas. Enligt säljarens mening

borde ju pensionärernas rätt tillvaratagas
på ett riktigt sätt,

På s. 18 i utskottsutlåtandct finns,
som herr Hesselbom redan påpekat, en
tabell som utvisar pensionerna såväl vid
Enskilda järnvägarnas pensionskassa
och vid Bergslagernas järnvägars pensionskassa
som enligt statliga gällande
pensionsreglementen. Av denna tabell
framgår att skillnaden är störst när det
gäller de lägre tjänstemännen. Således
blir skillnaden mellan den statliga pensionen
och en till 80 procent reducerad
pension från Bergslagernas järnvägars
pensionskassa för t. ex. en banvakt 723
kronor. Det är ganska egendomliga siffror
man här bär fått fram.

Nu säger utskottsmajoriteten, att det
möter praktiska svårigheter att omarbeta
pensionsreglerna. Ja, jag vet inte. Alla
svårigheter är ju till för att övervinnas,
och så kan väl ske också i detta fält.

Till slut vill jag endast påpeka, att
dessa pensionärer, särskilt gäller del
dem från Bergslagernas järnvägar som
nu får den till 80 procent reducerade
pensionen av staten, på sin låga lön hade
bidragit till att bilda en pensionsfond
på 168 miljoner kronor som staten
har fått övertaga. Staten skulle inte
göra någon större förlust, åtminstone
vad gäller Bergslagernas järnvägars pensionärer,
om pensionerna höjdes till
samma nivå som de statliga pensionerna.

Jag anser således, att övervägande
skäl talar för bifall till den reservation
som här har framställts. Det gäller inte
bara statens järnvägar, utan alla järnvägar
som övertagits av staten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
nr 1).

Herr HESSELBOM (s):

Herr talman! I anledning av de synpunkter
herr Sundelin framfört i denna
fråga vilt jag endast säga, att den aktion,
som har satts i gång från Bergslagernas
järnvägars pensionärsförening, syftar till
en omprövning av pensionsläget med utgångspunkt
från de av riksdagen 1948

Onsdagen den 11 april 195G

Nr 13

Ang. statstjänstemannens löner under år 1956 m. m.

beslutade grunderna. Det är en väg som
denna förening har haft att slå in på, sedan
man inte kunnat vinna framgång
när det gällt att söka uppnå jämställdhet
med SJ :s pensionärer. Reservanterna
anser inte, att en lösning efter de grunderna
är den riktigaste eller åtminstone
den rimligaste, då, som herr Norling påpekade,
redan nuvarande bestämmelser
leder till mycket stora ojämnheter, beroende
på att löneläget och därmed pensionsläget
vid en råd järnvägar var så
skiftande i förhållande till det vid statens
järnvägar. En rättvisare och mera likformig
lösning av frågan är därför den som
reservanterna närmast har tänkt sig,
nämligen en jämställdhet med de till
SJ:s pensionärer utgående pensionerna.

Herr Sundelin visade upp en rad praktiska
svårigheter. Jag tror nog, att det
var de obotfärdigas förhinder. Jag är
medveten om att i fall man skall få till
stånd en retroaktiv lösning av frågan,
kan det uppstå vissa praktiska olägenheter.
Jag tror för min del, att tillfredsställande
förhållanden skall kunna åstadkommas,
om man inte gör ett sådant beslut
retroaktivt utan låter det endast verka
för framtiden. Även om detta skulle
innebära vissa orättvisor för gången tid,
så jämställer det i varje fall pensionärerna
för framtiden, och därmed är ingalunda
litet vunnet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! Jag her i anledning av
herr Norlings yttrande, att Göteborgs
stad skulle ha varit mycket intresserad
av att på detta område bereda bättre
förmåner, bara få påpeka att löneläget
för dessa järnvägstjänstemän vid tiden
för övertagandet ju också är i viss mån
avgörande för pensionerna. Det stadgas
nämligen i överenskommelsen, att ingen
skulle få sämre pensioner än han skulle
fått, om han hade stått kvar i det enskilda
företaget.

Efter härmed slutad överläggning gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först

på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på godkännande av den av herr Karl
Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hesselbom begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 63, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Karl Andersson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositioneri
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hesselbom begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 71;

Nej — 57.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstodc från att rösta.

Ang. statstjänstemannens löner under år
1956 m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statstjänstemännens
löner under år 1956 m. m. jämte i
ämnet viickta motioner.

1 eu till riksdagen avlåten proposition,
nr 81, hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsproto -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Ang. statstjänstemannens löner under år 1956 m. m.

kollet över civilärenden för den 23 februari
1956, föreslagit riksdagen att fatta
beslut angående statstjänstemannens löner
under år 1956 in. m. på sätt i propositionen
närmare angivits.

På sätt av berörda statsrådsprotokoll
framgick innefattade Kungl. Maj:ts ifrågavarande
förslag resultatet av förhandlingar,
som förts mellan representanter
för civildepartementet å ena sidan och
statstjänstemannens huvudorganisationer
å den andra.

I detta sammanhang hade utskottet till
behandling förehaft

dels en vid riksdagens början inom
andra kammaren av herr Senander m. fl.
väckt motion (11:76), vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte som sin mening ge till känna,
att den icke accepterade den s. k.
samordningslinjen för statstjänstemännens
del och därför komme att oberoende
av dess resultat pröva frågan om
statsjänstemännens löner;

dels ock en i anledning av förevarande
proposition inom andra kammaren
av herr Senander m. fl. väckt motion
(11:658), vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta sådan ändring i Kungl.
Maj:ts proposition nr 81, att de i densamma
föreslagna höjningarna av månadslönerna
ersattes med ett för alla
lönegrader lika lönetillägg, beräknat efter
10 procent på nu utgående månadsbelopp
i löneklass 15 eller i avrundade
tal på 2-, 3-, 4- och 5-ort respektive 81,
84, 88 och 91 kronor, samt att pensionerna
höjdes i motsvarande grad; alternativt
hade hemställts, att riksdagen
måtte uttala, att nya förhandlingar snarast
borde upptagas med statstjänstemannens
huvudorganisationer i syfte att
ernå en omedelbar förbättring från och
med innevarande års början av de lägre
statstjänstemännens löneställning.

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet hemställt,

A. att motionen II: 76 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

B. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionen II: 658,

1) besluta, att till de i statens grundlöneförordning
angivna månadslönerna
skulle, med de undantag varom Kungl.
Maj:t kunde finna gott förordna, under
år 1956 läggas särskilda lönetillägg enligt
de grunder, som angåves i den i
statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 23 februari 1956 omnämnda
överenskommelsen;

2) besluta, att sådant rörligt tillägg
på pensioner m. m., som enligt av Kungl.
Maj:t utfärdade föreskrifter kunde utgå
efter grunder, fastställda av Kungl.
Maj:t med stöd av riksdagens beslut,
skulle under år 1956 — med beaktande
av vad i statsrådsprotokollet anförts beträffande
en fortsatt provisorisk samordning
av tjänstepension och folkpension
— utgå efter 71 procent av tilläggsunderlaget; 3)

besluta, att kristillägg under år
1956 skulle utgå enligt grunder, som angivits
i statsrådsprotokollet;

4) bemyndiga Kungl. Maj:t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder besluta
om höjning av arvoden till befattningshavare
i statlig eller statsunderstödd
verksamhet;

5) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (nr
436) samt kungörelsen den 4 mars 1955
(nr 68) om obekvämhetstillägg, som erfordrades
för genomförande av förslagen
om höjning från och med den 1 juli
1956 av sjötillägg och obekvämhetstilllägg; 6)

bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåren 1955/56 och 1956/57 medge
de överskridanden av maximerade anslag
och anslagsposter, som kunde föranledas
av vad under 1—5 föreslagits;

7) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa löneoch
pensionsförmåner å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1955/56 un -

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Ang. statstjänstemannens löner under år 1956 m. m.

der tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 45 000 000 kronor;

8) till Täckning av beräknat överskridande
av anslagsmedlen för vissa löneoch
pensionsförmåner för budgetåret
1956/57 under tolfte huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 100 000 000 kronor.

1 motiveringen hade utskottet anfört
bland annat:

»Av utskottets ställningstagande folier,
att utskottet avstyrker de i ämnet
väckta motionerna 11:76 och 11:658. 1
anledning av den i sistnämnda motion
gjorda alternativa hemställan vill utskottet
erinra om att chefen för civildepartementet
den 2 mars 1956 tillkallat en
särskild beredning med uppdrag att biträda
vid en förutsättningslös utredning
angående de lägre statstjänstemännens
löner m. m.»

Herr NORLING (k):

Herr talman! Statsutskottet hemställer
i detta ärende att riksdagen måtte bifalla
den uppgörelse som träffats mellan
civildepartementet och berörda statstjänarorganisationer,
vilken i sin tur bygger
på den samordnade linje som LO och
Svenska arbetsgivareföreningen överenskommit
om. Förbittringen bland statens
tjänstemän är stor och då särskilt bland
de lägre tjänstemännen, som sedan flera
år tillbaka släpar efter med sina löner.

Om man ser på de statistiska uppgifterna,
finner man att lönerna 1947 var
ungefär jämställda för statstjänstemän
och personer i enskild tjänst, men sedan
dess har en stor löneskillnad uppstått,
och för närvarande släpar de lägre statstjänstemännen
efter med 30—35 procent
i förhållande till lönerna i den öppna
marknaden. Att de lägre befattningarna
mer och mer blir svårbesatta är en naturlig
följd av den förda lönepolitiken.
Sålunda bär eu ordinarie stationskarl,
brevbärare eller tullvakt en begynnelselön
som i de olika ortsgrupperna varierar
mellan 699 och 759 kronor i månaden.
Jag har varit närvarande vid ett opinionsmöte
av statstjänare, där man vittnade
om att man måste tillgripa olika
bisysslor för att klara sin ekonomi.

Det är klart, att om en statstjänare
skall behöva arbeta även på sin fritid då
han skulle vila sig, kan man inte heller
förundra sig över att den s. k. mänskliga
faktorn inte kan fungera i fullgott skick.
Flertalet av de lägre befattningshavarna
har tjänsteåligganden som är förenade
med stort ansvar, och ansvar utkräves,
om det anses att de förorsakat rubbningar
eller föranlett olyckor.

Även civilministern tycks ha på känn
att något måste göras utöver vad överenskommelsen
innebär. Enligt vad som
meddelas har förhandlingar förts om speciella
storstadslöner för de statstjänare
som finns i storstäderna, men dessa förhandlingar
har senare avbrutits, och frågan
har hänskjutits till en särskild beredning
som har till uppgift att förutsättningslöst
utreda de lägre statstjänstemännens
löner.

I motion 658 i andra kammaren har
ställts ett huvudyrkande och ett alternativt
yrkande om dessa förslag. Jag vill
emellertid på grund av att uppgörelse nu
har träffats, och det ju inte är brukligt
att man i riksdagen föreslår ändring i en
sådan — fastän jag inom parentes får säga
att riksdagen naturligtvis har behörighet
att ändra även en träffad uppgörelse
— inte ställa några yrkanden eller vidhålla
de yrkanden som görs i motionerna,
utan i stället vill jag föreslå att ett
tillägg görs till utskottets motivering. Jag
föreslår således att i motiveringen efter
det stycke i utlåtandet som börjar med
orden »Av utskottets ställningstagande»
och slutar med orden »de lägre statstjänstemännens
löner» införs ett nytt
stycke av följande lydelse: »Utskottet
förväntar att ifrågavarande utredning bedrives
med sådan skyndsamhet att förslag
till förbättring av de lägre statstjänstemännens
löneläge kan föreläggas
innevarande års höstriksdag.»

Herr SUNDELIN (fp):

Herr talman! I den proposition, som
nu är föremål för behandling, framliigges
ju för riksdagen resultatet av förhandlingar
som har förts om de statsanställdas
löner under 1956. Utskottet

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1950

Ang. statstjänstemannens löner under År 1956 m. m.

har inte funnit anledning till annat yrkande
än om bifall till propositionen.
Det bär kanske ändå, såsom säges i den
motion som behandlas samtidigt härmed,
förekommit en löneglidning på den
allmänna arbetsmarknaden som gör att
de lägre statstjänstemännens löner har
kommit att släpa efter i förhållande till
motsvarande löner på den privata arbetsmarknaden.
Jag har här en redogörelse
som utarbetats av TCO:s utredningsavdelning,
vilken redovisar siffror
som tyder på detta. Man torde väl inte
helt kunna förneka att utvecklingen har
gått i den riktningen. Nu har jag hört
att civilministern i andra kammaren har
tagit upp till skärskådande de siffror,
som denna utredning har kommit fram
till, och delvis också bemött dem. Jag
vill inte på något sätt gå i god för att
dessa siffror är helt riktiga, men jag
tror ändå, som jag nyss sade, att man
inte helt kan förneka att utvecklingen
har gått i den riktning siffrorna anger.
Man är väl också inom civildepartementet,
skulle jag tro, fullkomligt på
det klara med att en sådan utveckling
har skett, eftersom det ju har tillsatts
en utredning som skall ta upp spörsmålet
om de lägre statstjänstemännens
löner.

Jag ber att med detta, herr talman, få
yrka bifall till utskottets såväl hemställan
som motivering.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Denna diskussion ger
mig anledning att erinra om en interpellation
som framställdes här i kammaren
till kommunikationsministern för
ett år sedan. Den gällde bristen på
brevbärare, vilken just då var aktuell
i Stockholm och Malmö och dessutom,
efter vad det sedan visade sig, var rätt
besvärande även på några andra håll.
Man var tvungen att vidta exceptionella
åtgärder för att inte alltför betydande
försämringar av brevbärningen skulle
ske.

Skälet till dessa svårigheter var just
den låga avlöning som vissa grupper av
statstjänstemän, särskilt brevbärarna,

hade, och det framgick under diskussionen
att denna avlöning var så låg,
att den inte bara verkade hämmande
på rekryteringen, utan faktiskt även låg
hotande nära eller under existensminimum.

I en liten utredning som var publicerad
i Afton-Tidningen i mars eller april
i fjol — jag minns inte exakt när det
var — konstaterades, att om en brevbärare
i Stockholm hade ett par barn och
en lägenhet som kostade 175 kronor i
månaden, måste han enligt fattigvårdsstyrelsens
normer ha socialunderstöd
för att klara sig. Jag känner inte till
om fattigvårdsstyrelsens normer har
ändrats efter det nya löneläget, men så
mycket är väl i alla fall klart att dylika
lönevillkor för tjänstemän på gränsen
till existensminimum sannerligen inte
stimulerar rekryteringen.

Jag träffade häromdagen en högre
tjänsteman i ett statligt verk, och det visade
sig under det samtal vi förde att
vi konkurrerade om en person som sökte
anställning dels hos honom, dels i ett
företag som jag hade med att göra. Den
högre tjänstemannen sade då, att om
den sökande var klok och duktig, valde
han mig, och i annat fall skulle han välja
det .statliga verket. De löner staten
har möjlighet att erbjuda på den tjänst
det gällde, sade han, är sä låga, att staten
inte kan konkurrera, utan har oerhörda
svårigheter att klara både den
totala tillgången på folk och en hygglig
kvalitet inom kåren.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
inte alls rikta någon anmärkning mot
det avtal som har träffats. Det har tvärtom
varit naturligt att man träffat avtalet
i denna form under åberopande
av den samordnade lönerörelsens krav.
Jag har med mitt anförande bara så att
säga velat lyfta denna fråga över avtalsplanet
och säga, att alldeles oavsett
vad man kan bli tvungen att ge efter
eller vad man kan vinna vid förhandlingsbordet,
har deta problem för staten
som arbetsgivare ett rent egoistiskt
framtidsperspektiv. Staten måste ju ha
ett eget intresse av att de villkor som
bjuds blir så pass bra, att personalkad -

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Ang. statstjänstemannens löner under år 1956 m. m.

rerna kan fyllas, att kvaliteten blir fullgod
och att den anställde inte skall behöva
lita till socialvården eller överanstränga
sig med dubbeltjänster, som
emellanåt förekommer, för att kunna få
även en mycket blygsam familjebudget
att gå ihop.

Denna fråga om de lägre statstjänstemannens
löner är nu föremål för en utredning.
Utskottet erinrar i sitt utlåtande
om denna utredning. Jag vill uttala den
förhoppningen att utredningen sker så
snabbt, att man inte behöver alltför länge
dröja kvar i nuvarande förhållanden, vilket
sannerligen inte är nyttigt. Det leder
till sådana svårigheter för staten på vissa
områden, att en ändring snarast möjligt
bör komma till stånd. Jag hoppas
att civilministern har möjlighet att här
meddela, huruvida denna utredning kan
bli klar i så god tid, att man redan vid
nästa löneförhandling kan ha ett annat
utgångsläge än man har haft hittills.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Då vi i år har att diskutera
resultatet av de avtalsförhandlingar
som förts, sker det under något
andra förhållanden än de vi hade förra
året. Jag tror att det var en del lärdomar,
som vi då gjorde, som starkt har
påverkat de strävanden som gjorde sig
gällande redan föregående höst, då man
eftersträvade en samordning av avtalsrörelsen,
som skulle sikta till att man genomförde
en löneökning som låg inom
ramei* för de reala resurserna och samtidigt
på det viset bidrog till strävandet
att hälla priserna i schack och söka bevara
penningvärdet.

När man i dag summerar resultatet av
den uppgörelse som har träffats och ser
den mot bakgrunden av vad som har
hänt i bland annat våra grannländer,
tror jag vi har all anledning att känna
oss relativt tillfredsställda. Det är ett
uttryck för eu inre styrka och mognad
hos de stora fackorganisationerna i värt
land, som vi fått bevittna.

Då det gäller den rent statliga sidan
4 Första kammarens protokoll 0)56. Nr 13

är det ganska naturligt, att den liksom
övriga offentliga arbetgivare i detta läge
också har sökt att vid sina förhandlingar
komma till ett resultat, som låg i paritet
med vad man hade nått hos den enskilde
arbetsgivaren. Det förslag, som
nu ligger på riksdagens bord och som
redan är godkänt i andra kammaren, innehåller
ett försök att sammanjämka de
olika meningsriktningar som finns.

Tyvärr är det så att man på den statliga
sidan har ett betydande antal organisationer.
Vi har fyra huvudorganisationer,
där intressegrupperingarna skiljer
sig vid vissa tillfällen, och så har
vi att sammanjämka dessa motstridiga
intressen till ett gemensamt resultat. Såvitt
jag kan förstå har det lyckats relativt
väl, och man har samtidigt lyckats
att ge de lägst avlönade tjänstemännen
en något bättre lönehöjning än den som
en ren procentlinje skulle ha inneburit.

Då vi i dag diskuterar det nu framlagda
förslaget är det inte utan intresse jag
tar del av herr Norlings anförande, där
han gjorde vissa statistiska utredningar
och konstaterade, att om man tog eu
jämförelse från år 1947 skulle man komma
fram till det resultatet, att statstjänstemännens
löner skulle släpa efter med
inte mindre än 35 procent. Jag tänkte
mig då, att herr Norling något närmare
skulle precisera på vilket sätt han kommit
fram till dessa 35 procent. Tyvärr
gjorde han inte det. Jag förutsätter, att
herr Norling på något sätt har en beräkningsgrund
som han stöder sig på.

Nu kan man förstås hantera statistik
nästan hur som helst. Om man med
statistik vill nå vissa resultat och är tillräckligt
fördomsfri när man utnyttjar
statistiken, kan man naturligtvis få fram
sådana produkter som exempelvis dem
herr Norling presenterade här i dag.
Om man t. ex. kopplar hort ett års lönehöjning
för statstjänarna, när de i själva
verket gått före den öppna marknaden,
och sedan börjar räkna parallellt, då
haltar jämförelsen givetvis. Om man i
stället tar med det tidigare året, blir bilden
något annorlunda. Sedan finns andra
faktorer, som mycket starkt påverkar
statistiken. Vad statstjänarna beträffar

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1950

Ang. statstjänstemannens löner under år
ligger det så till, att där återspeglas icke
löneklassförändringarna, ej heller sådant
som kallortstillägg och andra extra
inkomster vid sidan av löneplanslönerna,
under det att på den öppna marknaden
alla sådana ting ingår i den lönesumma
man rör sig med.

Man kan sedan ta hänsyn till även en
annan faktor. Herr Norling förde inte
fram den synpunkten här, men den förekom
i andra kammaren. Där tog man
ett exempel ur Konjunkturjournalen, som
gick tillbaka till 1938. Med stöd av densamma
ansåg man sig kunna visa hurusom
statstjänarnas löneutveckling har
varit sämre än industriarbetarnas. Detta
kan man givetvis göra rent procentuellt,
men man måste väl ändock se vilka realiteter
det finns bakom procentsiffrorna.
Om jag tittar på det löneläge som
förelåg på 1930-talet, så befann sig
exempelvis järnbruksarbetare, sågverksarbetare
och massaarbetare bland de
verkliga låglönegrupperna. I dag kan
man inte säga att järnbruksarbetarna
tillhör de låglönegrupper, som de då hade
samband med, utan snarare tvärtom.
Genom konjukturläget har de kunnat
uppnå en mera rättvis lönesättning, enligt
mitt sätt att se. Men om man nu, som
herr Norrling, binder sig vid den procentuella
utvecklingen, förutsätter detta
givetvis att man anser att de relationer,
som var rådande vid det tillfället, var
riktiga, eller med andra ord att det var
riktigt att exempelvis järnbruksarbetarna
skulle ligga i botten på löneskalan.
Ett sådant resonemang kan jag för min
personliga del inte godta. Ser man på
industriarbetarlönens utveckling finner
man att grupper av den art, jag här beskrivit
kanske i vissa fall har kommit
upp på den övre delen av skalan och på
så vis påverkat den procentuella utvecklingen
mycket starkt. Detta är emellertid
inte något uttryck för att statstjänarna
har blivit siimre behandlade utan visar
endast att grupper, som tidigare har legat
mycket lågt, i dag har fått en bättre
relation till statstjänarnas löneläge.

Jag menar därför att ett utnyttjande av
statistiken på det sätt som har skett från
kommunistiskt håll i diskussionen om

1956 m. m.

statstjänarnas löner ingalunda är av den
arten att det kan rekommenderas.

När sedan herr Norling i fortsättningen
av sitt anförande förklarade sig avstå
ifrån att yrka bifall till sin motion, vill
jag för min del ge uttryck åt min tacksamhet
för att även herr Norling vill
ansluta sig till dem, som är beredda att
respektera ett förhandlingsresultat. Å
andra sidan måste jag ju säga att den
lilla reservation, som låg i fortsättningen
av herr Norlings resonemang, ingalunda
innebar ett helt accepterande avprincipen
om att genom fria förhandlingar
träffa uppgörelse om löne- och
anställningsvillkor.

Nu är det ju så, att det parti herr Norling
tillhör under den senaste tiden har
levat mycket högt på att statstjänarna
inte skulle ha full förhandlingsrätt. Det
är därför som jag inte utan visst intresse
konstaterar, att herr Norling i denna
debatt markerar att det är riksdagen
som har att besluta. Detta måste i så
fall innebära, att herr Norling här tar
avstånd från den agitation som herr
Norling bedriver bland statstjänarna.
Det borde observeras på statstjänarhåll
att man på den kanten tydligen för ett
språk när man är ute på folkmöten och
ett annat då man befinner sig i riksdagen.

Herr talman! Herr Lundström anförde
några synpunkter, där han knöt an till
det resonemang som har förts om att de
lägre statstjänarna egentligen utgjorde en
samling av- socialvårdsfall. Det har förekommit
några artiklar härom i olika tidskrifter,
t. o. m. i en tidskrift där jag
vet att de anställda har väsentligt lägre
lön än just den kategori statstjänare som
man talar om. Man får val då hoppas
att denna tidskriftsartikel skall påverka
förhandlingsdelegationen inom den organisation
som tidskriften tillhör på ett
sådant sätt, att de anställda där får åtminstone
den lön som de lägre statstjänarna
i (lag åtnjuter.

När man resonerar om de låglönade
grupperna har man kopplat in enbart de
statligt anställda i blickfånget. Under
debatten i andra kammaren lämnades en
uppgift om den svenska verkstadsindu -

Onsdagen den 11 april 1950

Nr 13

Ang. statstjänstemannens löner under år 1956 m. m.

strien, som i och för sig bär vittnesbörd
om att löneläget är lågt jämväl inom den
öppna marknaden. Det lär finnas 38 000
verkstadsarbetare i detta land som har
en lön understigande 3: 68 i timmen,
alltså en lön som ligger under de lågt avlönade
statstjänarna. Och häromdagen
läste jag en uppgift i pressen, enligt vilken
textilarbetarna skulle ligga ett par
tusen kronor under den årsinkomst som
skulle vara normal för de lägre avlönade
statstjänstemännen.

Jag har inte sagt detta, herr talman, som
ett försvar för att vissa grupper skulle ha
ett relativt lågt löneläge i statstjänst,
utan jag har endast velat peka på att låglönade
grupper finns inom alla områden
inom det svenska näringslivet. Det är
alltså ingenting som är utmärkande enbart
för staten, utan det kanske förekommer
i större utsträckning hos enskilda
företagare än hos de statliga företagen.

Det har i denna diskussion ställts en
fråga till mig, nämligen när den löneberedning
som jag har tillsatt beräknas
bli färdig. Enligt de intentioner som vi
har räknar vi med att den skall vara klar
frampå höstkanten, så att det arbete som
den har utfört skall kunna utgöra underlag
för de förhandlingar, som skall föras
om 1957 års löner. Jag kanske för
säkerhets skull också skall tillägga, att
denna löneberedning träffade vi överenskommelse
om i samband med uppgörelsen
om den 4-procentiga löneökningen.

Ja, herr talman, detta är vad jag för
tillfället har att anföra i denna debatt.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Statsrådet Lindholm anmärkte
på att jag åberopade en viss statistik
utan att samtidigt klargöra, hur
denna statistik tillkommit. Jag vet verkligen
inte om man behöver misstro Konjunkturjournalen.
Mina uppgifter är
hämtade ur nr 2 av Konjunkturjournalen,
som ligger på bordet alldeles utanför
plenisalen.

Jag förundrar mig vidare storligen
(iver att statsrådet vill ta de sämst avlönade
grupperna inom industrien för

alt med utgångspunkt från deras löneläge
söka bevisa att statstjänarna inte
ligger sämre till i löneavseende. Det är
väl ändå inte meningen att statstjänarna
alltid skall ligga i botten när det gäller
löner. Den statistik som jag anförde avsåg
genomsnittslönen bland arbetarna,
och där hade man således räknat in både
högre och lägre lönegrupper. Även för
de lägre statstjänarna finns det ju olika
löneskalor.

Vad sedan beträffar den uppgörelse
som träffats och samordningen måste jag
säga, att det under hela den tid som jag
varit organiserad i fackföreningsrörelsen
— jag har varit det ända sedan 20-årsåldern
och således under mer än 40 år -—
aldrig varit brukligt att arbetsgivarparten
fått bestämma efter vilken linje som
förhandlingarna skall föras när det gäller
statstjänarnas löner. Men denna gång
har arbetsgivarna gjort det, ty arbetsgivarna
och LO har träffat en uppgörelse,
som LO har gått med på under arbetsgivarnas
tryck för att över huvud taget
få en uppgörelse. Jag kan tillägga, att
enligt ett uttalande i pressen av LOledaren
anser LO:s chef att vi ännu inte
är mogna för en sådan samordning, utan
att löneförhandlingarna i fortsättningen
måste föras på annat sätt.

Vidare har jag, herr statsråd, naturligtvis
inte förnekat att statstjänarna har
rätt att förhandla om sina löner, vilket
statstjänarna naturligtvis bör få göra lika
väl som andra grupper. Men det viktiga
här är att statstjänarna också själva bör
få besluta om huruvida de vill godta en
uppgörelse eller inte. Det är ju en princip
som är ganska brännande inom hela
fackföreningsrörelsen för närvarande.

Vad sedan beträffar det yrkande om
ett tillägg till motiveringen, som jag här
framställt, vill jag endast försäkra, att
jag inte på något sätt avser att rubba
den uppgörelse som är träffad. I mitt
tilläggsförslag understryks endast, att
riksdagen bör uttala sig för att utredningen
utföres så snabbt att man snarast
genom förhandlingar och följande godkännande
av riksdagen kan få till stånd
en förbättring av de lägre statstjänarnas
löner.

Nr 13

Onsdagen den 11 april 195(1

Ang. statstjänstemannens löner under år 1956 m. m.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har inte på något
sätt sökt ta de sämst ställda arbetargrupperna
som utgångspunkt och jämförelseobjekt,
då det gäller lönesättningen för
de statligt anställda. Jag reagerar emellertid
mot det sätt att argumentera, som
jag möter ibland och som innebär att
man söker ge en bild av att statens löner
skulle vara så låga att statstjänarna
åtminstone i de lägre grupperna kan betecknas
som eu samling socialvårdsfall.
För att bemöta det resonemanget har jag
tillåtit mig att se på löneläget på den enskilda
marknaden, varvid jag måst konstatera
att det där är ännu sämre ställt
än på den statliga sidan.

I den motion, som för en stund sedan
behandlades i denna kammare och som
väckts av herrar Senander och Hagberg
i andra kammaren, har det också från
kommunistiskt håll vitsordats, att de
statsanställda ingalunda är de sämst
ställda. I den motionen heter det nämligen:
»Till detta kommer att förstatligandet
av flera trafikföretag, trots principbeslut,
uppskjutits undan för undan, vilket
medfört dels att möjligheterna till
förbättrade löne- och pensionsförmåner
under väntetiden varit mindre än eljest
och dels att åtskilliga befattningshavare
kommit i det ogynnsamma läget att pensioneras
på sämre villkor än dem som
skulle ha gällt, om inte uppskoven skett.»
I denna motion framhåller man alltså
från kommunistiskt håll den statliga lönesättningen
vid SJ såsom ett mönster
och såsom i viss utsträckning värd att
eftersträva. Nu vet jag ju att det går rätt
fort med åsiktsförskjutningarna inom
det kommunistiska partiet. Men nog hade
jag trott, att en uppfattning som man
där hade i januari skulle stå sig åtminstone
i dag.

Jag fick heller inget klart besked av
herr Norling beträffande spörsmålet om
eftersläpningen. Det kan inte ha undgått
herr Norling att man vid förra årets avtalsuppgörelse
delade upp de 8—10 procent,
som det då gällde, i två olika procentsatser.
Det träffades då den uppgörelsen,
att av den löneökning som den
gången tillkom statstjänarna skulle 3

procent utgöra kompensation för den
eftersläpning som statstjänarna hade.
Förra årets avtalsuppgörelse innebar alltså,
att man nollställde läget på den punkten.
1 den mån herr Norling kan tala om
en eftersläpning måste den således gälla
den löneutveckling som inträffat efter
förra årets uppgörelse.

Herr Norling klagade vidare över att
arbetsgivarna skulle ha bestämt innehållet
i den i år träffade uppgörelsen.
Det uttalandet vittnar ändå om att herr
Norling är ganska främmande för vad
som förekom vid förhandlingsbordet.
Det var absolut icke så, att arbetsgivarna
ensamma bestämde.

Slutligen säger herr Norling att han
beträffande förhandlingsresultatet inte
velat rubba uppgörelsen. Det är riktigt i
så måtto, att herr Norling har avstått
från att yrka bifall till den motion som
hans partivänner väckt och som skulle
innebära ett avsteg från avtalsuppgörelsen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det meddelande som civilministern här
lämnat om att löneberedningen beräknas
vara klar framemot hösten, så att
man alltså kan ha resultatet av dess arbete
såsom underlag när man nästa gång
skall dryfta dessa frågor. Jag tror att detta
meddelande kommer att mottagas med
tillfredsställelse i vida kretsar.

Därutöver vill jag säga, att jag för min
del försökte att väsentligen lägga rekryteringssynpunkter
på denna fråga. Jag
är medveten om att det finns många andra,
som har mycket dåliga löner, men det
är ändå ett intresse att arbetsgivarenstatens
löner är sådana, att rekryteringen
kan ske på ett tillfredsställande sätt.
Därvidlag finns det ostridigt på många
håll betydande brister.

Jag har inte hämtat uppgifterna om
förhållandet mellan löner och socialunderstöd
ur några mer eller mindre tvivelaktiga
tidskrifter, utan jag har hämtat
dem ur den LO-ägda Afton-Tidningen,
och jag såg för en tid sedan också liknande
uppgifter i en intervju i Koopera -

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Ang. statstjänstemannens löner under år 1956 m. m.

tiva förbundets tidskrift Vi. Jag trodde
att det var relativt vederhäftiga tidningar.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Statstjänstemannen har
all anledning att vara tacksamma för
det intresse som deras frågor ägnas. Jag
kan för min del inte underlåta att göra
den lilla kommentaren, att intresset alllid
är starkare valår än andra år.

Beträffande det spörsmål, som vi nu
talar om, hade det funnits skäl för herr
Norling och andra att ta upp det vid en
tidpunkt, när vi haft ett något rörligare
läge än i år. I år har ju en samordning
ägt rum — icke genom ett arbetsgivarnas
diktat utan genom långvariga och
ingående underhandlingar och överläggningar
—- där resultatet, hur det nu än
kan betraktas, kanske ur reallönesynpunkt
inte är mycket sämre än det resultat,
som man skulle ha vunnit med
några procents ytterligare höjning. Vi
befinner oss ändå i det läget, det vet
vi alla, att vi ständigt måste väga nominallönen
mot reallönen, och där är vi
inte hjälpta bara genom att få en högre
procentsats.

Jag är emellertid den förste att verifiera
vad som här redan sagts, att en
del av statstjänstemännen ingalunda har
sådana löner att rekryteringen kan anses
vara betryggande. Detta gäller inte
bara de anställda vid posten och inte
heller bara låglönegrupperna, om någon
till äventyrs tror det. Det har nämligen
varit så hittills, att de mest utredningspåkallande
områdena har varit topplönerna
och bottenlönerna. Här pågår exempelvis
en utredning hur staten skall
kunna lösa rekryteringsfrågan när det
gäller civilingenjörer, eftersom industrien
tycks ha en större konkurrenskraft
när det gäller att dra till sig denna
arbetskraft. Vi har oerhörda vakanser
när det gäller försvarets underbefäl,
något som vi i längden inte kommer
ifrån att ta ställning till om vi skall
kunna hålla våra försvarsanstalter vid
makt. Vi har besvärligheter också på
flera andra områden.

Det är klart att man kan säga att det
vore önskvärt om organisationerna, som
bland annat även jag företräder, kunde
utöva en hårdare press och se till att
alla dessa frågor löstes på en gång. Men
bristen på arbetskraft på hela fältet avhjälpes
inte lönepolitiskt. Om brist råder
över hela fältet blir frågan bara den,
vem som skall ha den arbetskraft som
finns. Därför är det ett lika stort intresse
att söka rikta in krafterna på sådana
åtgärder, som jag gärna skulle vilja
förorda, exempelvis inom postens område,
nämligen arbetskraftbesparande
åtgärder. Ty det är klart att det kan diskuteras
— jag vill inte säga att jag har
någon bestämd mening därom — om staten
i eu situation, när vi är i starkt behov
av arbetskraft för att kunna höja
vår levnadsstandard, fortfarande skall ta
i anspråk mycken arbetskraft för en
viss bättre service, som allmänheten visserligen
har vant sig vid men som ur
ekonomiska synpunkter icke är så påkallad.
Det skulle till äventyrs kunna
tänkas att man inte så där prompt behövde
ha alla nuvarande brevturer. Det
är naturligtvis svårt att vänja allmänheten
av med en anordning som den
vant sig vid, men vi måste väga serviceyrkenas
större eller mindre behövlighet
mot tillgången på arbetskraft, och
då uppstår frågan vilket som är det väsentligaste,
det ena eller det andra. Jag
vill med detta bara ha sagt att man skulle
kunna på vissa områden — såväl posten
som vissa andra områden — ägna
uppmärksamhet å arbetsbesparande åtgärder.

Herr Norling ställde yrkandet, att den
utredning som är tillsatt bör vara färdig
i så god tid att vi skulle kunna behandla
frågan redan vid höstriksdagen. Jag
vill då säga, att herr Norling inte alls
behöver vara orolig. Organisationerna
skall nog se till att denna fråga blir
handlagd på sådant sätt, att de löner
som skall fastställas att gälla från den
1 januari 1957 medför (len här eftersträvade
rättelsen.

Jag kan inte, herr talman, lämna denna
plats utan att något beröra min gamla
käpphäst, nämligen svårigheterna när

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1950

Ang. statstjänstemännens löner nnder år 1956 m. in.

det gäller Stockholm och Göteborg. Jag
har haft anledning att i andra sammanhang
påtala dem, och jag vill göra det
nu också.

Sedan vi på sin tid krympte spänningen
i den statliga dyrortsskalan från
16 till 12 enheter har det visat sig att
detta inte haft den ringaste effekt på
spännvidden när det gäller industriarbetarlönerna.
Den har förblivit oförändrad.
De som den gången trodde att
man skulle kunna åstadkomma någonting,
som gick över hela fältet, har misstagit
sig. Låt oss bara kallt och nyktert
konstatera att det är på det sättet och
att staten följaktligen får lov att anpassa
sin lönepolitik med hänsyn till att man
på den privata arbetsmarknaden har en
spännvidd, som är dubbelt så stor som
den som förekommer på den statliga och
kommunala. Den som vill sörja för en
hygglig rekrytering på de statliga områdena
måste beakta detta faktum.

Jag har nämnt detta därför att när
det gäller spörsmålet om hur dessa de
sämst ställda, som man naturligtvis i
första hand får i blickfånget, skall kunna
hjälpas till en bättre ställning, så är
det ju ingen tvekan om att en anpassning
till det faktiska läget på industriarbetarområdet
ögonblickligen skulle
medföra en förändring. Genomsnittsindustriarbetarlönen
i Stockholm är i dag
It 000 kronor. Det är mot den bakgrunden
man skall so brevbärarnas och vissa
andra gruppers löner. Och det är
klart att om vi nu höjer i botten, så
återstår ju nästa problem, nämligen lönekraven
från deras sida som har vant
sig vid att ha eu lönedistans till dessa
grupper och som har mera kvalificerade
tjänster. Tror någon att de kommer
att nöja sig med oförändrade löner och
säga, att det är riktigt att de andra fått
en förbättring och att de själva inte
bryr sig om att skillnaden mellan den
egna gruppen ocli de andra praktiskt
taget bär försvunnit? Nej, det är självklart
att också dessa grupper skulle
komma att anmäla ökade anspråk. Om
man tittar litet mer ingående på frågan,
finner man alltså att den är mvcket stör -

re än den vid första aspekten förefaller
att vara.

Civilministern har i de resonemang
med organisationerna, som förevarit,
ådagalagt en starkt positiv inställning
till den här frågan, men han är ju liksom
vi andra låst av det faktiska förhållandet
att vi i år inte kan göra saker
och ting på det statliga området hur
som helst, då vi är moraliskt förpliktade
alt följa en generallinje, som bland
annat skall gälla också de privatanställda,
som han här hänvisade till och som
har ett lika dåligt eller sämre löneläge.
Vi kan alltså i dag inte agera hur som
helst på detta område, och det är väl
anledningen till att civilministern inte
har kunnat gå längre i detta fall än han
i år gjort.

Men här finns —- jag vill med glädje
konstatera det — både i civildepartementet
och hos de förhandlande organisationerna
en samstämmig uppfattning
att någonting bör göras och göras
snart. Varför det inte har kunnat ske i
år, har jag redan förklarat. Att det kommer
att ske till nästa år, är jag övertygad
om. Jag tror också att man då kommer
att ha fått klart för sig i riksdagen,
att problemet kanske har litet större
räckvidd än vad den här diskussionen
har givit vid handen. Tv det är fråga
om den statliga lönenivån över hela
linjen och om ganska intrikata spörsmål
om hur avvägningen bör göras mellan
de högre dyrortsgrupperna och de
lägre. Man får inte glömma bort, att de,
som har vant sig vid att betrakta dyrortsgrupperingen
och det underliggande
materialet som en faktisk och pålitlig
utgångspunkt, av naturliga skäl håller
fast vid att lönerna bör grundas på
den skillnad i levnadskostnaderna som
därigenom fastslagits. Det är den ena
sidan av saken.

Den andra sidan är det förhållandet
att lönerna på den privata arbetsmarknaden
—- vissa områden därav i varje
fall — inom olika dyrortsgrupper är väsentligt
olika. Varför de är det. finns
det ingen som kan förklara. Man kan
bara konstatera att det är på det sättet.

Onsdagen den 11 april 195(5

Nr 13

Ang. statstjänstemannens löner under ar 1956 m. m.

Vilka de egentliga orsakerna är till olikheten
i utvecklingen, har såvitt jag förstår
ännu inte utforskats.

Det hör till bilden, att ju högre upp
på löneskalan man kominer, desto mindre
försvinner denna spännvidd. Det
finns t. o. m. statliga och privata tjänster
som är mycket lättare att rekrytera
i Stockholm än i landsorten, och det är
ju inte märkvärdigt att de tjänsterna i
regel tillhör dem, som ligger högre upp
på skalan, medan man kan räkna med
att den för industriarbetarna gällande
spännvidden i större eller mindre grad
smittar av sig i fråga om de tjänster
som ligger på den nedre hälften av löneskalan.

Allt detta är problem, som man kommer
att få ta ställning till i samband
med den nog så välbehövliga åtgärden
att se om de lägre statstjänstemannens
intressen. Detta kommer inte att kunna
inskränka sig bara till deras mycket
brännande problem, utan det kommer
att gälla ett vidare fält, och det är detta,
herr talman, som jag gärna här har velat
påpeka.

Herr NORLING (k):

Herr talman! Jag tror att som förhållandena
är åtminstone under detta tidsskede
kan man genom en blick på arbetsmarknaden
observera, vilken industri
som har de största lönerna, och man
kan också se hur den privata industriens
löner till arbetarna och statens löner
till statstjänarna förhåller sig till varandra.
Tv den industri som har någorlunda
höga löner får alltid folk, medan
de som betalar dåligt inte får det.

Nu vill jag fråga civilministern, om
tillströmningen av arbetskraft till statstjänsterna
är stor, 1 så fall är det tydligen
riktigt, som civilministern säger,
att lönerna inte är dåliga. Men om tillströmningen
är dålig, måste lönerna också
vara dåliga. Man kan inte komma
ifrån att detta förhållande belyser läget
bättre iin statistiken.

Beträffande den procentuella löneökningen
får man jo siiga, att för de lägre
befattningshavarna inom statsverket lik -

som för de lägst ställda arbetarna inom
industrien är den av ondo, ty den medför
ju att den som redan har bra betalt
får den större höjningen, medan den
som har dåligt betalt får en mycket
mindre förbättring i förhållande till den
högre betaide.

Herr Åman sade, att jag inte behövde
vara orolig för att organisationerna inte
skulle se till att statstjänarna blir belåtna
med den uppgörelse som kommer att
träffas nästa år. Jag vill då säga herr
Åman, att jag hoppas att de skall bli
mera belåtna än de är i år, när de ju anordnar
protestmöten över hela landet.
Men även jag vill, som sagt, uttala min
förhoppning att det skall bli betydligt
bättre till nästa år.

Herr ÅMAN (s):

Herr talman! Jag bär aldrig uttalat någon
försäkran om att statstjänstemännen
nästa år skulle bli belåtna med resultatet
av lönerörelsen. Jag har ännu aldrig
träffat någon som bär varit det, och jag
tror inte att jag kommer att göra det!
Jag har endast sagt att vad man kan
vara övertygad om från herr Norlings
sida är att organisationerna kommer att
göra allt för att ställa det rätt, som nu
är krokigt. I vilken utsträckning man
kommer att kunna göra det, det vet man
inte nu, men att man skulle kunna göra
det i sådan utsträckning att alla skulle
kunna bli belåtna, det tror jag inte på.

Herr Norling sade också, att man inte
borde följa den väg man här valt med
procentuella höjningar. Den vägen har
man emellertid i vårt land i motsats mot
vissa andra nordiska länder följt ända
sedan dyrtidskompensationen infördes
vid början av kriget —- jag tror det var
1940 eller 1941, som vi slog in på den
linjen. Och att den i och för sig skulle
vara orättvis, det vill jag i viss mån bestrida.
Chefen för ett av våra större
verk har t. ex. fått en löneförhöjning,
som, räknat i behållen inkomst, inskränker
sig till 2 procent i stället för de 4
procent som hans underlydande fått. Vi
får inte glömma bort, att vi har ett utjämningsförfarande
skattevägen —- det

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Ang. statstjänstemannens löner under år 1956 m. m.

kan väl herr Norling och jag vara överens
om — som gör, om man nu skall tala
om en standardhöjning, att en del av de
nominella lönehöjningarna försvinner.
Detta är anledningen till att i varje fall
jag har slagit vakt om den procentuella
linjen för att över huvud taget kunna
hålla en linje, som inte skapar nya problem
vid lönesättningarna. Vi får ju inte
glömma bort att det finns folk med likartad
utbildning — låt oss säga högskoleutbildning
— av vilka en del går in i
statlig och privat tjänst som löntagare,
medan andra blir fria företagare. Även
om vi vet, att det kanske finns vissa differenser
i fråga om den faktiska beskattningen
av fria företagare och löntagare,
så kan vi för exemplets skull utgå ifrån
att bägge dessa grupper är likställda.
Båda får finna sig i en viss utjämning
skattevägen till följd av skatteskalans
progressivitet. Skulle vi nu dessutom säga
till löntagarna: Ni får utom denna utjämning
vara snälla och finna er i en
extra utjämning, som vi åstadkommer
genom lönepolitiken på det sättet att vi
inte höjer lönerna procentuellt, så skulle
detta betyda att vi ytterligare skulle
accentuera den orättvisa, som redan kan
finnas mellan folk i löntagarställning och
folk i likartad ställning som är fria företagare.
Detta är anledningen till att jag
för min del och den organisation, som
jag företräder utanför denna kammare,
inte kan acceptera något annat än en
procentuell linje.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i avseende
på det under behandling varande
utlåtandet yrkats dels att vad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock, av
herr Norling, att utskottets hemställan
skulle bifallas med den ändring i motiveringen,
att näst efter det stycke, som
började med orden »Av utskottets» och
slutade med »löner m. m.», tillädes ett
nytt stycke av följande lydelse: »Utskottet
förväntar, att ifrågavarande utredning
bedrives med sådan skyndsamhet,
att förslag till förbättring av de lägre
statstjänstemännens löneläge kan föreläggas
innevarande års höstriksdag.»

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Norling begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 68, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med det av herr Norling under
överläggningen påyrkade tillägget till
motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Norling begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat. Sedan därvid
befunnits, att fel uppkommit å omröstningsapparaten,
förklarade herr
Norling, på fråga av herr talmannen, att
han återtoge sin begäran om rösträkning.
På grund härav och då ingen annan
av kammarens ledamöter påkallade
rösträknings anställande, förklarades
frågan därom hava förfallit.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 och 5 §§ förordningen
den 27 mars 1953 (nr 95) om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. in.;

nr 9, i anledning av väckt motion om
anskaffande av en samling porträtt i
olja av svenska statsministrar;

Onsdagen den 11 april 195G

Nr 13

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § 1 mom. förordningen
den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 57 och 60 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, m. in.;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av valutalagen den 22 juni
1939 (nr 350); och

nr 14, angående användande av riksbankens
vinst för år 1955.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av väckta
motioner om höjning av de allmänna
barnbidragen.

Andra lagutskottet hade till behandling
i ett sammanhang förehaft åtta inom
riksdagen väckta, till lagutskott hänvisade
motioner, nämligen

dels de likalydande motionerna nr 6
i första kammaren av fru Wallentheim
m. fl. samt nr 7 i andra kammaren av
fru Eriksson i Stockholm m. fl.;

dels de likalydande motionerna nr

129 i första kammaren av herrar öhman
och Norling samt nr 134 i andra kammaren
av fru Nilsson m. fl.;

dels de likalydande motionerna nr

348 i första kammaren av herr Wahlund
m. fl. samt nr 375 i andra kammaren av
herr Pettersson i Dahl m. fl.;

dels ock de likalydande motionerna
nr 462 i första kammaren av herr Lindblom
in. fl. samt nr 493 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl.

I motionerna I: 6 och II: 7 hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Mnj:t måtte anhålla om förslag

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

så skyndsamt som möjligt till en höjning
av de allmänna barnbidragen.

I motionerna 1:129 och 11:134 hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
snarast möjligt till höjning av de allmänna
barnbidragen, med riktpunkt

a) att senast från 1957 minst återställa
deras ursprungliga realvärde,

b) att de allmänna barnbidragen indexreglerades,

c) att åldersgränsen för utbetalande av
allmänt barnbidrag höjdes till 18 år i de
fall ungdomarna studerade eller underginge
yrkesutbildning.

I motionerna 1:348 och 11:375 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag till 1957 års riksdag
rörande återställande av barnbidragens
realvärde och ursprungliga ekonomiskt
utjämnande effekt.

I motionerna 1:462 och 11:493 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
utredning om höjning av de allmänna
barnbidragen som komplettering till
införandet av barnavdrag vid beskattningen,
varom utredning begärts av motionärerna
i annan ordning, i syfte att
åstadkomma den på lämpligaste sätt avvägda
förbättringen av barnfamiljernas
ställning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av förevarandc
motioner, nämligen

1. I: 6 och II: 7,

2. I: 129 och II: 134,

3. 1:348 och 11:375 samt

4. 1:462 och 11:493,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till 1957 års riksdag om en
höjning av de allmänna barnbidragen.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nils Elowsson, Axel E.
Svensson, Grönkvist, Nilsson i Göteborg
och Bengtsson i Varberg, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den ly -

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1950

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

delse, reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att förevarande
motioner, nämligen

1. I: 6 och II: 7,

2. I: 129 och II: 134,

3. 1:348 och 11:375 samt

4. I: 462 och II: 493,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2) av herrar Mannerskantz och Hut/ärd,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den avfattning, som i denna
reservation angivits, och avslutas med en
hemställan, att förevarande motioner,
nämligen

1. 1:6 och II: 7,

2. I: 129 och II: 134,

3. I: 348 och II: 375 samt

4. 1: 462 och II: 493,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Jag var ju i tillfälle att
säga åtskilligt om barnbidragen under
remissdebatten, och jag skall naturligtvis
inte nu upprepa vad jag då yttrade. I
huvudsak skall jag, herr talman, hålla
mig till det material som nu ligger på
riksdagens bord i andra lagutskottets
utlåtande nr 20.

Låt mig då först konstatera, att jag
tror att om vi motionärer hade väckt
våra motioner vid förra årets riksdag,
så skulle de inte alls ha blivit lika gynnsamt
mottagna som de nu blivit. Det är
inte tu tal om att någonting har skett
under det sista året i opinionen kring
de familjestödjande åtgärderna. Intresset
för dessa ting har hastigt blommat
upp.

Det har också hänt någonting som
man kanske inte omedelbart lägger märke
till, nämligen att innehållet i idébilden
bakom kraven på en aktiviserad befolkningspolitik
successivt har förändrats.
Det ser man tydligt vid ett studium
av den diskussion i dessa ting, som har
ägt rum under de 20 år problemet varit
aktuellt inom svensk politik.

Här i Sverige går vi ju inte till några

överdrifter, och när det gäller befolkningspolitiken
har vi alltid ansett, att
människan är målet, inte medlet. Sådana
företeelser som barnvagnsparader
och medaljerade barnaföderskor — som
minsann förekommit i många länder,
också demokratiska — har vi i Sverige
varit befriade från.

Men nog brukar man i debatten hänvisa
till att vår befolkningssituation är
allvarlig, eller, om man vill uttrycka sig
riktigt målande, att det är risk för att
den svenska folkstammen utdör — vi
måste skaffa flera barn till världen, säger
man, vi måste därför stödja barnfamiljerna.
Denna attityd förekommer
emellertid inte lika ofta nu som förr.

År 1935 yttrade dåvarande socialministern
i direktiven för den WohlinMyrdalska
befolkningsutredningen, att
intet folk med oförsvagad livsvilja och
livskraft kan underlåta att göra någonting
åt en så låg nativitet som vår, Något
sådant skulle icke en minister av i
dag skriva.

Jag har inte sagt detta för att på något
sätt förlöjliga socialministern av år
1935. Fastmer anser jag, att det kanske
har gått för mycket materialism i befolkningspolitiken,
liksom i politiken på
många andra områden. Men jag vill slå
fast, att när vi motionerar i barnbidragsfrågan,
så är vår inställning en annan
— den är av socialpolitisk natur, man
skulle kunna säga humanitär, då med
särskild tanke på de inkomstfattiga
barnrika familjerna. Vi vet mycket väl,
att befolkningssituationen i dag är mer
kritisk än för 20 år sedan, men vi säger:
Detta är en fråga för sig, det bär primärt
inte med den här saken att göra. På sin
höjd kan vi någon gång tillåta oss en
stillsam reflexion, att det inte är så underligt
om barnfamiljerna i viss utsträckning
etablerar födelsestrejk i en
åtminstone ur ekonomiska synpunkter
barnfientlig miljö.

I stället önskar vi av rättviseskäl en
förstärkning av familjepolitiken. Men
när vi går att omsätta våra önskemål i
praktisk politik, märker vi att inte ens
de i och för sig tungt vägande socialpolitiska
motiveringarna egentligen be -

Onsdagen den 11 april 195(1

Nr 13

hövs. Det räcker i dag ined att hänvisa
till att barnfamiljerna är eftersatta i beskattningshänseende;
jag påminner om
att den vida övervägande delen av barnfamiljerna
befinner sig skatteräjongen.

Från denna utgångspunkt har högerreservanterna
alldeles rätt, när de anlägger
skatteaspekterna. Men jag kan inte
följa högerreservanterna, när de sedan
fortsätter och talar om vilka medel som
iiär skall tillgripas och framlägger ett
förslag om att barnavdragen skall återinföras
i beskattningen. Jag trodde att
ortsavdragssystemet hade vittrat samman
och att ingen var betänkt på att
bygga upp det på nytt. Jag trodde inte
att man skulle behöva ta upp hithörande
frågor till dikussion, men det är tydligen
nödvändigt.

Systemet med ortsavdrag för barnen
kan redan av tekniska skäl inte användas.
Vi vet ju alla, att enligt detta system
en viss inkomst undantages från
beskattning och att på så sätt skattefrihet
åstadkommies i de lägsta inkomstskikten
upp till den gräns, som ortsavdraget
markerar. Så till vida är ju
allt gott och väl, men när man kommer
högre upp på inkomstskalan får ortsavdraget
(ten funktionen, att det tar bort
bara en del av inkomsten från beskattning.
Och vi vet ju av all erfarenhet,
att det inte går att förena detta ortsavdrags
två funktioner, nämligen att åstadkomma
skattefrihet i botten och skatteavvägning
högre upp i inkomstskikten.
Det är ganska lätt att illustrera den saken.
Antag att vi inför ett ortsavdrag på
låt oss säga 1 000 kronor per barn. Det
blir naturligtvis då inte någon subvention
till de barnfamiljer, som inte betalar
skatt. Om vi kommer upp i skatteräjongerna,
ligger skatten där vid ungefär
10 procent, och då är detta ortsavdrag
på 1 000 kronor värt 100 kronor
för en barnfamilj. Högre upp blir marginalskatten
20 procent och barnsubventionen
200 kronor, och med skattens
mycket hastiga progressivitet kommer vi
mycket snart upp till 30 procent i marginalskatt,
och barnsubventionen blir
300 kronor, o. s. v. Detta kan inte vara
rimligt.

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

Nu kan högerreservanterna med allt
skäl säga, att barnkostnaderna förändras
med inkomsten, att de blir större
med stigande inkomst. Det är en sak,
men barnkostnaderna växer ju ingalunda
progressivt med inkomsten liksom
skattesatserna. Man vet genom gjorda
undersökningar, att de inte stiger ens
proportionellt.

Nej, skall man införa något slags barnavdrag
vid beskattningen, måste man gå
fram på en annan väg, nämligen att göra
ett avdrag för barnen på skattsedelns
slutbelopp. Det blir någonting helt annat.
Man räknar ut skatten brutto och
gör ett avdrag i kronor för ett, två, tre
barn o. s. v. och får på det sättet fram
vad vederbörande netto skall betala i
skatt. Man kan gentemot ett sådant system
säga, att barnsubventionen i skatteräjongerna
inte kommer modern till
del. Vi anser det betydelsefullt, att barnbidraget
går ut till modern. Jag tror
visserligen inte detta har så stor praktisk
betydelse, men det är utan tvekan
av psykologisk vikt. Men om vi bortser
från detta, är det klart att vid barnavdrag
— i denna nya mening — contra
barnbidrag det endast är en bokföringsfråga,
om man gör ett avdrag på skattsedelns
slutbelopp eller om man ger ut
pengarna kontant. Men det finns här ett
villkor sine qua non, nämligen att när
man kommer under de inkomster, där
man betalar skatt, måste ett avdragssystem
som detta fullföljas med barnbidrag,
och i föreliggande situation med
utökade barnbidrag. Men jag måste konstatera,
och jag gör det med stor ledsnad,
att här tycks inte alls högerreservanterna
vara så heta på gröten längre.

Om vi ser på reservationerna vid utskottsutlåtandet,
säges det i den med 1)
betecknade reservationen följande: »Utskottet
förväntar, att frågan om de allmänna
barnbidragen härvid kommer att
lösas på sådant sätt, att förslag om en
höjning av desamma kan framläggas till
1957 års riksdag.» Går man sedan över
till den med 2) betecknade reservationen,
finner man att den i långa stycken
är precis likalydande med den förra reservationen,
med undantag av att den av

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

mig citerade meningen inte finns med
i högerreservationen. Det finns då ingen
annan möjlighet än att tolka detta så,
att man från högerhåll inte anser att det
är så bråttom med att höja barnbidragen.
Jag går ut från detta och konstaterar,
att högern varit med oss andra när
det gällt att förbättra folkpensionerna.
Jag skall därför göra en liten jämförelse
mellan barnbidragen och folkpensionerna
i anslutning till reciten i utskottsutlåtandet.
Men låt mig först säga att när
jag gör det, innebär det ingen som helst
missunnsamhet mot folkpensionärerna!
Folkpensionen är barnbidragens äldre
bror, och i hyggliga familjer brukar det
vara så att man unnar äldre bror allt
gott, men lille bror vill ändå snegla på
vad äldre bror får — och det är vad jag
tänker göra nu.

Man skulle naturligtvis kunna säga, att
det vore rimligt att barnbidragen i de
lägsta inkomstskikten skall tillförsäkra
barnen samma levnadsstandard som
folkpensionen tillförsäkrar folkpensionärerna.
Detta är inte alls någon orimlig
ståndpunkt. Men om man räknar på det
sättet, skulle det bli så stora barnbidrag,
att krav på sådana inte skulle innebära
praktisk politik. Vi motionärer har
inte alls så stora pretentioner, och vi
går inte ens så långt att vi säger att det
vore rimligt att ökningen av barnbidragen,
sedan den tidpunkt då de kom
till, skulle bli lika stor som den samtidiga
ökningen av de förmåner som utgår
till folkpensionärerna, utan vi nöjer
oss med ännu mindre. Det finns ju i dag
olika bud i olika motioner, men håller
jag mig till bondeförbundets partimotion,
förklaras i den, att vi önskar återställa
barnbidragets realvärde och att vi
därutöver vill återställa barnbidragens
ursprungliga inkomstutjämnande effekt.

Nu finns det ju andra möjligheter till
familjestöd att tillgripa än att höja barnbidragen;
jag hänvisar till direktiven för
den beredning, som försiggår departementalt.
I högerreservalionen pekas på
en möjlighet, nämligen att vidta bostadspolitiska
åtgärder. Jag skall inte alls ge
mig in i några funderingar över anledningen
till alt högern i detta samman -

hang är så intresserad av bostadspolitik,
utan jag vill helt sakligt siiga, att
går man in på sådana linjer, är ett säkert,
nämligen att det inte blir den snabba
förbättring av barnfamiljernas förmåner
som vi önskar! Jag vill dock säga,
att det naturligtvis är rätt att barnfamiljerna
har det mycket besvärligt i bostadshänseende,
även om detta mera utgör
symptom på den egentliga sjukan —
barnfamiljernas sämre ekonomi.

Jag vet nu att statsrådet Ulla Lindström
mycket snart kommer att ställas
inför uppgiften att undersöka olika familjesociala
åtgiirder och väga dem emot
varandra. Jag anser att det då kan vara
på sin plats att vi från vårt håll deklarerar,
hur vi ser på dessa ting. Det är ju
klart, att det måste bli fråga om högst
allmänna reflexioner, eftersom vi inte
har några konkreta förslag framför oss.
Vi från bondeförbundshåll är inte så litet
tveksamma inför åtgärder av naturaart
eller, som det så ofta kallas, konsumtionsdirigerande
åtgärder. Det föreligger
många skäl härför. Ett skäl är naturligtvis
att man av erfarenhet vet att
det är mycket svårt att vidta sådana åtgärder
till lika nytta för alla folkgrupper
och inte minst svårt att föra ut åtgärderna
till landsbygden. Vi vet dessutom
att det mycket ofta uppstår höga
administrationskostnader, som måste
bestridas av de begränsade medel, som
kan anvisas till barnfamiljerna. Men någonting
som för oss härvidlag ter sig
mest väsentligt är, att vi i princip inte
vill binda konsumtionen — det skall föreligga
alldeles särskilda skäl om man
skall göra det.

Om vi håller oss till skatteräjongen,
ligger vår motivering helt på det planet,
att skatten bör utgå efter bärkraft och
att en skattesänkning för barnfamiljerna
kan substitueras genom ökade barnbidrag.
Det är nu klart att de konsumtionsdirigerande
åtgärderna inom dessa
räjonger inte får så stort utrymme, utan
när man talar om konsumtionsredigering,
måste detta gälla de fattiga barnfamiljerna
i de inkomstskikt där skatt inte
betalas. Vi drar oss alldeles särskilt för
att binda konsumtionen just här. Vi vill

Onsdagen den 11 april 195(5

Nr 13

ha kvar friheten i vardagstillvaron också
för fattiga familjer. Vi anser att den
slant, som kan delas ut till barnfamiljerna,
blir mera värd, om man — jag talar
fortfarande rent allmänt och principiellt
— överlämnar bidraget i reda
pengar till husmor och förtroendefullt
låter henne stoppa in pengarna där de
bäst behövs i den hårt trängda familjebudgeten.
Jag har velat säga detta, och
sedan har jag, herr talman, inte så mycket
att tillägga.

Jag har inte så mycket att säga om
den med 1) betecknade reservationen.
Rent substantiellt innebär den ju detsamma
som utskottsutlåtandet. Skillnaden
är bara att utskottets majoritet anser,
att det bör bli en skrivelse till regeringen,
under det att det i den med 1)
betecknade reservationen säges, att man
förväntar en höjning av barnbidragen,
varför någon skrivelse till regeringen
inte behövs.

Detta representerar inte någon stor
fråga, men jag undrar, varför vi inte kan
avlåta en skrivelse till Kungl. Maj:t. När
vi avfattade våra motioner, var läget det
att det i statsverkspropositionen stod något
om att en omedelbar höjning av
barnbidragen inte var aktuell. Vi hade
alltså anledning att motionera. Sedan har
en departemental beredning tillsatts. Jag
fäster mig inte alls vid att det i beredningens
direktiv inte nämnts någonting
om barnbidragen; det tror jag inte har
någon reell betydelse. Men vad jag mera
fäster mig vid är, att denna beredning
inte har fullmakt att framlägga förslag
om ökade barnbidrag.

Nog tror jag, att statsrådet Lindström
har lagt märke till formuleringen i vår
motion. Det syntes oss angeläget att motionen
inte skulle kunna uppfattas som
en kritik mot statsrådet, vilket vi skulle
anse vara orättvist. Jag vill, herr talman,
säga, alt det är med fullt förtroende
för statsrådet Lindström som jag
nu slutar med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Den majoritet, som har
dikterat motiveringen till detta utskotts -

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

utlåtande, har en något ovanlig sammansättning.
Den består, som vi finner,
av tre socialdemokrater, fyra folkpartister
och två bondeförbundare. Det är ju
en konstellation som inte är så vanlig.

Anledningen till att det blivit på det
sättet har ju visst samband med den behandling
frågan fått i utskottet. Och det
hör väl också något samman med det
som hänt under den tid som frågan varit
under behandling. Det är ju inte
mindre än fyra olika yrkanden i de motioner,
som utskottet haft att behandla,
dels det socialdemokratiska som går ut
på en höjning snarast möjligt av barnbidragen,
dels det kommunistiska om att
man skall återställa realvärdet av barnbidragen
senast 1957, dels bondeförbundets,
som vi nyss hörde herr Wahlund
redogöra för, dels ock folkpartiets, som
går ut på såväl en höjning av barnbidragen
som samtidigt en utredning rörande
möjligheten att införa barnavdrag
vid beskattningen, varvid förutsättes att
dessa båda ting skall utredas samtidigt
så att den avvägning som skulle vara
behövlig kan komma till stånd.

Som vi vet har familjeutredningen avgivit
sitt betänkande 1955. Betänkandet
har varit ute på remiss under tiden därefter.
När vi började behandla nu förevarande
ärende i utskottet, granskades
remissullåtandena över betänkandet
samtidigt i departementet, och efter
hand blev inom departementet en särskild
delegation med mycket vida direktiv
tillsatt för att behandla utredningens
förslag och vad som framkom
av remissyttrandena.

Det framstår under sådana förhållanden
för oss, som undertecknat reservationen
nr 1, som fullkomligt meningslöst
alt avgiva en skrivelse till Kungl.
Maj:t och begära utredning av denna
sak, ty eu sådan utredning har ju redan
presterats av familjeutredningen. Vi
ansåg det inte heller vara någon som
helst mening med att skriva till Kungl.
Maj:t och begära en utredning rörande
barnavdrag, eftersom vi var på det klara
med att en utredning skulle ta ganska
lång tid i anspråk och att den sannolikt,
om den även skulle taga upp frågan

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1950

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
om förhöjt barnbidrag, inte skulle göra
det möjligt att få en höjning till stånd
av barnbidragen 1957. Det var av den
anledningen vi motsatte oss att riksdagen
skulle skriva till Kungl. Maj:t i en
sak, som det inte fanns någon anledning
att skriva om. Det är därför som vi har
avgivit den till utskottets utlåtande fogade
reservationen nr 1.

Om man ser närmare på saken, skall
man emellertid finna, att i föreliggande
utskottsutlåtande klämmen inte går ihop
med motiveringen. Ser vi på motivering
och kläm finner vi vidare, att ingendera
av dem överensstämmer med den
motion som folkpartiet framlagt och
som går ut på både en höjning av
barnbidragen och harnavdrag. Det har
nämligen blivit en glidning från de olika
inotionärsgruppernas sida hän mot en
punkt, som man från början inte tänkt
sig. På det sättet bär man kommit fram
till det märkliga förslag som utskottets
hemställan onekligen utgör. Vad som i
övrigt framförts under utskottets behandling
av denna sak har inte på något
sätt kunnat rubba oss i vår absoluta
övertygelse om att det är en överioppsgärning
att skriva till Kungl. Maj:t
i denna fråga. Vi finner det så mycket
mera onödigt som statsrådet Lindström
klargjort, att förslag kommer att framläggas
till 1957 års riksdag om barnbidragen.
Följaktligen talas det om en sak
som man kan betrakta som i realiteten
redan avgjord.

Fn annan sak är också anmärkningsvärd.
I ett ärende av samma karaktär
som det nu föreliggande, som vi behandlat
tidigare i dag i samband med
socialhuvudtiteln och över vilket statsutskottet
avgivit utlåtande, var frågan
uppe att höja barnbidragen, men ett
enigt utskott uttalade, att eftersom frågan
är under behandling i departementet
finns det ingen anledning att föregripa
det resultat som man kommer
fram till där.

Det är precis samma mening som vi
kommit fram till när vi avgivit reservationen
nr 1, till vilken jag ber, herr talman,
att få yrka bifall.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
skulle kunna behandlas på två sätt. Det
ena är att diskutera huruvida en särskild
skrivelse till Kungl. Maj:t är erforderlig
eller inte, och det andra sättet är
att gripa tillfället att starta valrörelsen
och låta de olika partierna här deklarera
sin allmänna inställning till de skilda
familjestödjande åtgärderna. Man
man säga att den förste ärade talarens
inlägg i denna debatt kanske var en sådan
allmän deklaration.

.lag tycker annars att det riktigaste är
alt här befatta sig mest med vad klämmarna
innehåller. Då vill jag säga att
reservation nr 2 är precis likadan som
reservation nr 1. Reservanterna röstade
också gemensamt när det gällde att fastställa
vad utskottet skulle uttala sig för.
Egentligen skulle väl saken ha kunnat
skötas så, att vi kommit till samma
kläm. Sedan hade man kunnat få skriva
litet olika motiveringar, det hade
kanske inte gjort så mycket.

Jag säger liksom min granne här närmast
till vänster att under alla de år
som jag har varit i riksdagen har man
alltid varit mycket noga med att så snart
man kunnat få reda på någon utredning
som pågått i ett ärende man behandlat,
har man inte velat sända en
särskild skrivelse till Kungl. Maj:t, utan
i stället har man velat avvakta vad den
utredningen kan komma att ge. I detta
speciella fall är det väl så att man sällan
träffar på ett så intensivt utredningsarbete
som det här är fråga om. Ibland
har man sett att ett utskott nappar på
de mest avlägsna utredningar som endast
kan snudda litet vid det ämne det
gäller och där det är mycket tveksamt
huruvida de egentligen har sammanhang
med ärendet. Men i detta fall har vi faktiskt
fått boken »Samhället och barnfamiljerna»,
som avhandlar hela familjepolitikcns
utformning i framtiden, kartlägger
och redogör för olika åtgärder
som skulle kunna vidtas. Sedan har
statsrådet Lindström behövt hjälp för
att behandla alla de remissutlåtanden
som har kommit in. Ärendet har alltså

Onsdagen den 11 april 1950

Nr 13

varit ute på remiss. Jag vet inte hur
många remissyttranden som lämnats in,
men jag hörde i utskottet att det var
minst 150, och jag förvånar mig därför
inte alls över att det behövs några som
ordnar upp detta.

Till yttermera visso har vi ju här kunnat
referera direktiven för den särskilda
beredning som är tillsatt. Det sätt på vilket
utskottsmajoriteten läser dessa direktiv
tycker jag är ganska märkvärdigt.
Jag skulle möjligen tro att orsaken
därtill är att vi hade fattat ett preliminärt
beslut. Vi röstade, om det skulle
avsändas en skrivelse till Kungl. Maj:t
eller inte, och detta skedde på ett tidigt
stadium, då vi ännu inte hade de där
direktiven tillgängliga. När sedan majoriteten
hade fastnat för sitt underliga
förslag hade den inte annat att göra än
att ur direktiven försöka läsa ut det den
ville. Det är nog detta som gör att det
blivit en något oriktig tolkning. Det kan
ju hända att det skulle vara möjligt att
här få statsrådet Lindström att bestyrka
att utskottet kan vara tryggt för att förslag
kommer att läggas fram, och då
kanske till nästa års riksdag. Om förslag
inte kan läggas fram då, måste det väl
bero på att inte beredarna har hunnit
få fason på detta stora material och på
att man inom departementet behöver ännu
mera tid på sig. Då undrar jag vad
man skall göra åt den saken. Dessa ting
måste väl i alla fall bli färdigutredda.
Därför är jag fullkomligt enig med herr
Elowsson om att avsändandet av en
skrivelse till Kungl. Maj:t inte bara är
obegripligt och onödigt utan nästan litet
löjligt, sett ur synpunkten av vanlig
riksdagsutskottspraxis.

Det hade nog varit möjligt att få en
gemensam reservation för oss som ansett
att man inte skulle avlåta en särskild
.skrivelse. Vad som egentligen förhindrade
detta var uttalandet i reservation
nr 1 att man förväntar att just frågan
om de allmänna barnbidragen skall
komma att lösas på ett sådant sätt att
förslag om höjning av desamma kan
framläggas för 1957 års riksdag.

Jag har därmed inte sagt att inte högerpartiet
kan tänka sig att vara med om

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

en höjning av de allmänna barnbidragen.
Det är mycket möjligt att så kan bli
fallet. En sak som man behöver överväga
är om denna höjning skall ske över
hela linjen med lika barnbidrag för alla,
oavsett antalet barn eller inte. Det är en
sak som man behöver överväga, men det
är ju också många andra ting, som man
gemensamt måste överblicka. Vi har därför
inte nu i april 1956 velat binda oss
för ett uttalande om vilka åtgärder som
kan anses vara de lämpligaste för att
förbättra barnfamiljernas förhållanden

— ett beslut härom skall fattas kanske
först i april 1957 eller möjligen 1958.
Det förhåller sig nämligen på det sättet,
att den allmänna inkomst- och förmögenhetsbeskattningen
påverkar barnfamiljernas
ställning i mycket stor utsträckning.
Om skatten är särskilt hög,
kommer det att fattas ett antal kronor,
som dragits ifrån deras inkomster. Detta
verkar ju hårdast på de familjer, som
har stora utgifter för sina barn. Bland
annat på grund därav spelar det en viss
roll, hur stor den allmänna skattesänkningen
kan bli.

Jag tycker inte heller att man skall
bortse från följande mening, som står
på sid. 8 i utskottsutlåtandet: »I sammanhanget
må erinras om familjeutredningens
uttalande, att Sverige veterligen
är det enda land, där barnantalet

— bortsett från vissa specialfall — inte
har något som helst inflytande på skattens
höjd». Vi menar alltså, att det torde
vara klart att i någon form ta hänsyn
till beskattningen av barnfamiljerna, eftersom
det väl inte är sannolikt, att Sverige
skulle vara den enda förståndiga
nationen i världen i detta avseende. Om
det i kanske 25 andra länder har ansetts
vara klokast att förena stödet åt barnfamiljerna
med någon form av lindring
i själva beskattningen, kan vi inte nonchalera
en sådan påtaglig företeelse.
Därför har vi menat, att man inte bör i
år binda sig så, att man inte kan tänka
sig också en sådan lösning.

Sedan finns det ju, såsom har framhållits
i reservationen nr 2, också andra
sätt att hjälpa barnfamiljerna. Det kan
ju inte undvikas, att man kanske måste

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1950

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

gå fram på flera vägar, ty olika typer
av familjer kan ha olika bekymmer för
sina barn. Det kan gälla barnens uppfostran
och studiekostnaderna, där man
kan lämna hjälp på olika sätt och där
man kanske gör större nytta genom att
ingripa med skattelättnader än med bara
ett generellt ingripande — det enkla men
dyra sättet att höja de allmänna barnbidragen
lika över hela linjen och inte
göra någonting annat.

Vi har tyckt, att det vore riktigast att
för vår del hålla oss obundna för att till
nästa år eller när statsrådet Lindström
eljest är färdig att lämna fram sina förslag
kunna föreslå mera differentierade
åtgärder.

Det är också på det sättet, att om man
satsar alltför många miljoner kronor på
höjning av barnbidragen, har man därigenom
kanske statsfinansiellt berövat
sig möjligheten att göra ingripanden,
som i övrigt skulle vara lämpliga och
behövliga — man kan måhända inte balansera
budgeten, om man har gjort av
med för mycket pengar på en enda åtgärd.

Detta har jag sagt, herr talman, för att
belysa och motivera den reservation,
som är avgiven av mig och herr Hagård.

Vad herr Wahlund yttrade kanske i
och för sig inte tarvar några kommentarer
nu, om vi inte önskar ta upp barnfamiljernas
problem mera allmänt här.
Jag skall därför inte utbreda mig ytterligare,
utan har velat begränsa mitt inlägg
i debatten till en motivering för reservation
nr 2, vilket delvis är detsamma
som en motivering för både reservation
nr 1 och reservation nr 2.

Innan jag slutar, skulle jag, herr talman,
vilja säga, att om man känner ett
behov inom de olika partierna att redan
nu redovisa sin uppfattning om och inställning
till barnfamiljerna, så att man
sedan i valrörelsen kan lägga fram för
väljarna, vad partierna har uttalat i riksdagen,
är ju detta ett mycket legitimt
och riktigt intresse. Det är bara den
nackdelen, att det väl är svårt för partierna
att i nuvarande läge, med arbetande
beredning o. s. v., precisera vad
man önskar göra för barnfamiljerna. In -

formationen till väljarna blir därför
kanske ofullständig. Jag skulle nästan
vilja säga att det under de senaste månaderna
visats en sådan yra att tala om
att man vill hjälpa barnfamiljerna. Jag
tycker, att man inte behövde flåsa så
mycket om detta. Det är bättre att noga
och samvetsgrant tänka över, hur vår
gemensamma kaka skall fördelas. När så
skett och alla omständigheter, som inverkar
på saken, är klarlagda, skall man
lugnt och sansat ta ställning.

Man skulle kanske kunna tillägga en
sak — jag gör det i anledning av herr
Wahlunds anförande. Det finns ju många
sätt här i livet att skaffa sig glädje och
tillfredställelse. Somliga människor väljer
rent av att låta bli att gifta sig, och
tycker det är en friare tillvaro. Då får de
ofta en bättre ekonomi och kan ge sig ut
och röra sig fritt i världsalltet litet hur
de vill och kan spendera sina inkomster
på ett sådant sätt som gör att man säger,
att har man en fru så är det dubbla kostnaden
och halva nöjet. Men det kan också
vara andra som tycker att en fru är
bra att ha och som är beredda att ta på
sig den dubbla kostnaden och kanske finner
att det är dubbla nöjet. Skaffar de
sig sedan inte barn, har de också bättre
ekonomiska möjligheter än de som skaffar
sig en barnskara. De förra skaffar
sig lättare en bil och ett bibliotek, reser
till Italien o. s. v.

Men de som valt både en fru och att
skaffa sig barn måste väl fråga sig om
inte den glädjen och tillfredsställelsen
också har en valör, som är högre än detta
som ungkarlar och gifta utan barn
skaffar sig på olika sätt genom att de
kan spendera pengar och skaffa sig glädje
av dem. Kan man inte säga att glädjen
att se sina barn växa upp och att försöka
bibringa dem en god uppfostran och
goda förutsättningar i livet i sig självt
har ett sådant värde att man inte kan
räkna bort det?

Det finns en annan sak som jag tycker
man bör reagera en smula emot. Det har
inte framföris här i kammaren, men det
har framförts i vissa andra sammanhang.
Man säger att vår befolkningsutveckling
är så oroväckande nu, att vi behöver

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

satsa pengar på att bevara vår folkstam,
alltså på att öka nativiteten. Då skulle
man locka med barnbidrag och sådant,
så att folk kan få ekonomisk revenv av
att de gagnar samhället genom att sätta
fler barn till världen. Den inställningen
tycker jag inte är särskilt uppmuntransvärd,
om och i den mån den förekommer.

Detta sista, herr talman, kan anses
vara onödigt att säga på detta stadium i
behandlingen av barnfamiljernas problem,
men det kan väl sägas någon gång
det också.

Under den debatt som har förevarit
nu har jag inte blivit övertygad om att
det finns någon anledning för mig att
ställa något annat yrkande än om bifall
till reservation 2).

Herr WAHLUND (bf) kort genmäle:

Jovisst, herr Mannerskantz, det är
glädjande att ha barn! Det är ingen som
sagt något annat. Men den glädjen får
nog litet annan nyans när man kommer
en bit upp på inkomstskalan än då det
gäller den fattiga familjen. Modern ser
barnet i vaggan, och visst är hon glad att
ha det, men glädjen kanske grumlas en
smula vid tanken på den grå framtid
som hon har möjlighet att bereda den
lilla.

Herr Mannerskantz ville inte diskutera
problemen i stort, utan sade att det är
vissa detaljproblem han här ville föra
fram. Han nämnde möjligheterna att
lindra studiekostnaderna. Javisst! Det
har framförts förslag i den riktningen,
fast med olika nyans, av högern och
kommunisterna. Det kanske kan bli någon
allians mellan högern och kommunisterna
på den punkten, och jag skall
i så fall inte tveka att vara med.

Men iag begärde egentligen ordet
främst därför, att återigen detta problem
dyker upp: vi kanske inte behöver ge
barnbidragen och andra familjesociala
åtgärder till första barnet, utan vi kan
vänta till det andra eller kanske till det
tredje. Åh, vad jag känner igen det där!
Jag var i kontakt med den Wohlin-Myrdalska
befolkningskommissionen på sek 5

Första kammarens protokoll 19.r>6. Nr 13

reterarplanet, och jag var med i den Erlanderska
utredningen, och det är klart
att frestelserna kom att undantaga första
eller kanske också andra barnet från åtgärderna,
men vi föll inte för dem.

Det är klart att det kostar pengar, om
man tar med alla barn. Enbarnsfamiljerna
är de flesta. Visserligen kan vi säga
att det bär är fråga om en i huvudsak
skattemotiverad åtgärd, men man kommer
inte ifrån att »kostnaden» belastar
budgeten.

Men jag vill på den här punkten varna.
Låt oss titta på saken principiellt. Det
borde te sig som självklart att man vill
stödja en fattig familj, även om den bara
har ett barn. Vad beträffar dem som betalar
skatt är det likaledes självklart, när
man lägger den aspekten att skatten skall
utgå efter bärighet, och att barnbidragen
utgör substitut för en skattesänkning,
en familj med ett barn har lägre levnadsstandard
och därmed mindre skattekraft
än en barnlös familj. Det är t. o. m. så
att i fråga om vissa kategorier, exempelvis
de yrkesverksamma hustrurna, betyder
just första barnets ankomst en mycket
stor påfrestning på levnadsstandarden.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Det har ju, som tidigare
nämnts, under denna riksdag från samtliga
partier med undantag av högern
motionerats om höjda barnbidrag. Den
socialdemokratiska motionen var undertecknad
av mindre än, om jag minns
rätt, 26 personer.

Eftersom herr Wahlund här redogjorde
något för innehållet i bondeförbundets
motion tar jag mig också friheten
att något redogöra för innehållet i folkpartiets
motion. I folkpartimotionen betonas
att det är i familjen som individen
får sin första sociala fostran. Det
är där den blivande samhällsmedborgaren
får lära sig känna, tänka och handla
i ett samspel med andra människor. Omsorgen
om familjen är därför en uppgift
som intet samhälle kan försumma utan
oersättliga förluster. Det måste därför
ankomma på samhället att föra en stöd -

Nr 13

Onsdagen den 11 apri! 1956

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
jande, familjevänlig politik, som ökar
möjligheterna för unga människor att
bilda hem, lättar barnförsörjarnas ekonomiska
börda och främjar tillkomsten
av goda uppväxtvillkor för barnen.

Folkpartiet har också en del andra
motioner vid denna riksdag, t. ex. om
ungdomens målsparande för bostadsändamål.
Detta är något som herr Mannerskantz
var inne på nyss. Vi tror att
ungdomens sparlust skulle stimuleras om
den finge konkreta mål att inrikta sitt
sparande på.

Familjepolitiken har enligt vår mening
sin väsentligaste uppgift i att förbättra
barnens uppväxtförhållanden. De
vägar som man här kan gå fram på är
dels ett rimligt hänsynstagande till barnfamiljernas
försörjningsbörda vid beskattningen
och dels socialpolitiska stödåtgärder
av kontant eller servicenatur.

Vi har i motioner till denna riksdag föreslagit
bl. a. höjning av förvärvsavdraget
för gifta kvinnor, utvidgning av hemhjälpsverksamheten
och utbyggnad av
småbarnsinstitutionernas verksamhet. Den
frågan diskuterade vi ju tidigare här i
dag då det gällde daghem och förskolor,
vilka ju har mött stor uppskattning från
hemmens sida. Vid förskolorna blev föregående
år inte mindre än 17 000 barn
avvisade, vilket var ungefär hälften av
de sökande. Därför behövs det, som vi
tidigare också framhållit här i dag, en
ökad statlig kreditgivning eller snarast
möjligt förstatligande av förskoleseminarierna
för att dessa skall få möjlighet
att utbilda ett större antal lärarkrafter.

Samhället bör på allt sätt underlätta
och förbilliga barnens studiegång. Utvecklingen
av skolmåltidsverksamheten
bör gynnas och stipendiemöjligheterna
utökas.

Man måste också ordna det så att
principen om skatt efter förmåga kommer
till sin rätt när det gäller barnfamiljerna.
Familjeutredningen har ju
påvisat den minskning i den ekonomiska
bärkraften, som kännetecknar
barnfamiljerna. Utredningen tycks betrakta
barnbidragen närmast som ett socialpolitiskt
instrument och inte som ett
led i skattedifferentieringen. Det kan

därför inte betraktas som någon dubblering,
om man vid sidan av de allmänna
barnbidragen har ett skattesystem med
barnavdrag. Jag tror nog att man skulle
kunna konstruera ett system som kan
gynna barnfamiljerna. Ett sådant system
finns, som herr Mannerskantz anförde,
i andra länder där kontanta barnbidrag
utgår.

Värdet av de 1947 beslutade allmänna
barnbidragen har emellertid starkt försämrats
på grund av penningvärdets fall.
Vi har därför ansett det oundgängligt
att en höjning av de allmänna barnbidragen
sker i en nära framtid. Det är
också detta vår motion går ut på. Inställningen
till denna fråga måste bli
beroende av de skattelättnader, som
eventuellt kan komma att beredas barnfamiljerna.

Andra lagutskottet tog definitivt ställning
till dessa motioner den 21 februari
i år. Utskottsmajoriteten beslöt föreslå
att i anledning av de förevarande motionerna
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om förslag till nästa års riksdag
om eu höjning av de allmänna barnbidragen.

Här har det sagts, framför allt av herr
Elowsson, att motiveringen och klämmen
inte går ihop. Jag kan inte förstå annat
än att de gör det. Här blev det visserligen
en kompromiss, man sökte att komma
överens, och det lyckades ju också.
Det måste då bli så att vissa motionärer
har måst ge efter på vissa krav som
framkommit i respektive partiers motioner.

Protokollet justerades den 23 februari,
och först den 2 mars tillsatte statsrådet
Lindström en beredning som skulle
ha till uppgift att genomgå de familjepolitiska
problemen. Beredningen skulle
enligt direktiven bedrivas med skyndsamhet,
och resultaten skulle redovisas i
sådan tid att förslag på familjepolitikens
område skulle kunna föreläggas
1957 års riksdag.

I utskottsmajoritetens motivering heter
det:

»Av direktiven framgår, att beredningen
icke har att gradera olika åtgärder
och att den ej skall upptaga

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

problem på skattepolitikens område. Beredningens
uppgifter är alltså, ehuru
kvantitativt omfattande, i sak synnerligen
begränsade. Det ankommer således
icke på beredningen att exempelvis föreslå
en höjning av de allmänna barnbidragen:
dessa har för övrigt över huvud
taget icke särskilt omnämnts i beredningens
direktiv. Ehuru beredningen
visserligen må kunna framlägga resultaten
av sitt arbete i etapper har icke i
direktiven antytts, att de allmänna barnbidragen
skulle komma att förlursbehandlas.
Tillsättandet av beredningen
kan uppenbarligen icke föranleda någon
slutsats om huruvida man inom departementet
avser att framkomma med något
förslag till höjning av de allmänna
barnbidragen.»

I årets statsverksproposition uttalar,
såsom redan tidigare påpekats, föredraganden,
statsrådet Ulla Lindström, att i
fråga om de allmänna barnbidragens belopp
f. n. icke föreligger förutsättningar
för ett ställningstagande. Utskottet säger
sig kunna »dela denna uppfattning endast
så till vida, att man icke torde böra
utan närmare utredning fastställa, med
vilket belopp de allmänna barnbidragen
bör höjas. Såsom utskottet redan uttalat,
anser utskottet det emellertid ofrånkomligt
att en höjning kommer till stånd redan
under år 1957. Storleken av denna
höjning röner givetvis inflytande av
vilka familjepolitiska åtgärder i övrigt
som genomföres».

I både bondeförbundets och folkpartiets
motioner yrkas nu att en särskild
utredning skall verkställas. Vi har emellertid
för vår del inte hållit på detta
krav, för att få en överenskommelse till
stånd. I kompromissen ingår att utskottet
begränsar sig till att nu föreslå riksdagen
att hos Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till 1957 års riksdag om en höjning
av de allmänna barnbidragen. Detta
är alltså den överenskommelse som
majoriteten kommit fram till. Tillsättandet
av beredningen med dess vaga direktiv
bar självfallet inte kunnat förmå ulskottsmajoritcten
att ändra mening.

.lag tycker att det föreligger eu ganska
väsentlig skillnad mellan de båda reser -

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
vationerna. Den kanske viktigaste meningen
i reservation 1): »Utskottet förväntar,
att frågan om de allmänna barnbidragen
härvid kommer att lösas på
sådant sätt, att förslag om en höjning av
desamma kan framläggas till 1957 års
riksdag», är helt och hållit struken i reservation
2). Man gör där alltså icke någon
framställning om att höjningen av
barnbidragen skall ske vid 1957 års riksdag.
Herr Mannerskantz bär ju också här
utvecklat sina synpunkter. Jag har fått
den uppfattningen trots herr Mannerskantz’
försäkran i dag, att man från
högerns sida inte har något större intresse
för barnbidragen, åtminstone inte som
en familjepolitisk stödåtgärd. I pressen
såg jag häromdagen att högerns ungdomsförbund
i en nyutkommen broschyr »Med
sikte på 60-talet» under rubriken »En
familjevänlig politik» påyrkar omedelbart
stöd åt barnfamiljerna, som hårdast
drabbats av dvrtiden, genom höjda allmänna
barnbidrag från tredje barnet. Det
är sannerligen inga stora förhoppningar
man från högerns sida här inger barnfamiljerna.
Absolut sett är det naturligtvis
dyrare att ha två barn än ett och att
ha fyra barn än tre. Men man glömmer
bort att det första barnet är det mest
tyngande för barnfamiljens ekonomi, ty
det omöjliggör för hustrun att ha förvärvsarbete.
Det är därför knappast befogat
att genomföra en differentiering
efter tredje barnet eller över huvud taget
en differentiering efter barnantal.

Jag tycker också att detta »utskottet
förväntar» i reservation 1) är ganska underdånigt
sagt. När jag såg reservanternas
uttalande erinrade jag mig en skildring
från 1686 års riksdag som jag läste
nyligen. I den skildringen berättades att
prästeståndets talesman förklarade, att
Kungl. Maj:ts ständer voro komna för att
höra vad Ifans Maj:t behagade förelägga
och av kunglig mildhet befalla.

Vad sedan beträffar herr Mannerskantz’
senaste yttrande, där han talade
om hur ett giftermål i vissa fall kan inverka
på människornas ekonomi, tycker
jag nog att det något erinrar om en historia
av (iuhlin som jag häromdagen
läste i en tidning: »Att vara gift är att

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
vara förbunden med ett kvinnligt väsen
som deltar i ens glädje, fördubblar ens
sorger och tredubblar ens utgifter.»

Herr talman! För att återgå till mera
allvarliga ting kan jag inte finna annat
än att det är lämpligast att i denna fråga
följa utskottsmajoritetens förslag. Detta
konstaterande innebär på intet sätt någon
kritik mot statsrådet Ulla Lindström
utan tvärtom ett understödjande av de
avsikter som hon väl, förmodar jag, har
när det gäller barnbidragen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr MANNERSKANTZ (h) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Sunne hade älskvärdheten
att börja sitt anförande med
att konstatera, att alla partier utom, högern
har väckt motioner om höjning av
de allmänna barnbidragen vid årets
riksdag. Jag tackar herr Sunne för detta
konstaterande, ty det ger mig tillfälle
att tala om för kammarens ledamöter, att
vi tydligen är de enda som läser tidningarna
och följer med vad som händer.
Här har det ju gång på gång talats om
att familjeutredningen framlagt ett betänkande.
Det har varit en väldig remissflod.
Det har talats om att statsrådet Ulla
Lindström har ett brinnande intresse
för dessa frågor. Vi bär faktiskt trott
att det varit ett levande och uppriktigt
intresse — jag hoppas statsrådet är beredd
att bestyrka det. Men då är vi väl
också de enda som bedömt saken riktigt.

Herr Sunne säger att högern tydligen
inte har något större intresse för en höjning
av de allmänna barnbidragen. Jag
har inte sagt någonting därom, utan herr
Sunne får göra vilken tolkning han vill.
Jag vill bara konstatera en sak, nämligen
att vi inte vill åtaga oss att konkurrera
med folkpartiet i att plocka poäng runt
hela horisonten på varenda huvudtitel,
bland annat av den orsaken att vi vill
lämna full ekonomisk täckning för alla

våra förslag. Då kanske man handlar
med något större eftertanke än om man
bara inriktar sig på vad jag här kallar
att plocka poäng.

Herr talman! Tack för ordet!

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! I de motioner, som andra
lagutskottet haft att behandla, har pekats
på hur de allmänna barnbidragen
släpat efter och barnfamiljernas läge
blivit väsentligt försämrat. Samma mening
framföres i 1954 års fainiljeutrednings
betänkande, och samma mening
skulle jag tro är till finnandes hos de
flesta kammarens ledamöter. Att något
bör göras är vi kanske också överens
om och likaså att frågan inte längre går
att skjuta åt sidan. Trots vetskapen om
den av statsrådet Ulla Lindström den 2
mars i år tillsatta särskilda beredningen
med uppgift att inom departementet
biträda med handläggningen av frågor
om samhällets stödåtgärder för barnfamiljerna
och därmed sammanhängande
spörsmål har utskottet föreslagit en skrivelse
till Kungl. Maj:t. Beredningens
uppgifter synes oss i sak vara ganska begränsade,
och utskottet har inte kunnat
finna att det i direktiven står någonting
om att de allmänna barnbidragen bör ha
förtursrätt.

Utskottsmajoriteten har i sin skrivning
velat understryka, att den anser det
önskvärt och behövligt med en höjning
av de allmänna barnbidragen och att
förslag bör föreläggas 1957 års riksdag.
Till herr Elowsson skulle jag vilja säga
att det inte någonstans står i utskottets
hemställan, att vi begär en utredning.

Kammarens ledamöter har ju hört de
båda manliga reservanternas förlöjligande
av utskottets ställning i denna fråga,
men trots detta, herr talman, ber jag med
dessa få ord att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SUNNE (fp):

Herr talman! Till herr Mannerskantz
vill jag säga med anledning av vad han
sade om att plocka poäng, att om det

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

är någon som vill plocka poäng, så är
det väl högern, fastän det ibland blir
negativa poäng. Jag vill därvidlag erinra
om debatten i förra veckan. Jag tror
inte att folkpartiet vill vara med om
högerns förslag, när det gäller att pruta
på anslagen till säkerhetsanordningarna
vid våra järnvägar eller utbyggandet av
vattenfallen.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag känner mig uppkallad
av herr Sunnes referat från fredagens
debatt om kommunikationsverkens
kapitalbudget. Herr Sunne uttryckte sig
på samma sätt som ett flertal folkpartitidningar
i landet, och återgav den
felaktiga tolkning av vårt yrkande som
herr Pålsson i Lit tillät sig göra under
debatten. Herr Sunne säger, såsom del
står i ett flertal tidningar, att vi velat
pruta på säkerhetsanordningar inom SJ.
Man har vidare satt detta vårt förslag
till prutning i samband med de järnvägsolyckor
som skett på senaste tiden.
Jag vill uppmana herrarna att läsa igenom
utskottsutlåtandet från i fredags
och själva förvissa sig om att vårt förslag
gällde s/<7Ji«fsäkerhetsanordningar.
Ingen av olyckorna har haft med signalanordningarna
att göra.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Utskottet har uttalat att
en höjning av allmänna barnbidragen
bör ske 1957, oavsett vilka andra familjestödjande
åtgärder som kan förekomma.
Beredningen uttalar en förväntan i
samma riktning. Det finns eu gradskillnad
i uttrycksättet, men såvitt jag läst
och förstått av diskussionen har i kammaren
inte i den positiva inställningen
till syftet med bland annat den motion,
som jag och andra väckt i båda kamrarna.
Det är en sak som vi naturligtvis
är glada för.

Jag iinnu mindre än någon annan, som
talat här, har någon som helst ängslan
för att inte regeringen så fort den kan
kommer alt lägga fram förslag till en
nv familjepolitisk giv, som skall ge oss

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

ett barnvänligare samhälle, och jag kan
av den anledningen inte finna alt det
finns något .särskilt skäl att nu ta upp
ett resonemang över hela fältet och inte
heller att inlåta sig på en fäktning med
herr Mannerskantz, även om jag måste
säga att det kunde vara ganska lockande.
Auktoritativa uttalanden från högsta
nivå har nämligen gjorts om att stödet
till barnfamiljerna kommer att ökas. Det
har också antytts att förslag skall presenteras
till 1957 års riksdag.

Efter motionsavlämnandet har också
en beredning tillsatts för att biträda departementet
i dess arbete med de här
frågorna. Man kan naturligtvis under
sådana förhållanden fullt förstå reservanternas
ståndpunkt att utskottsmajoriteten
genom att hemställa om en skrivelse
till Kung]. Maj:t med begäran om
en höjning av barnbidragen slår in öppna
dörrar. Vi rör oss redan med ett
helt system av familjestödjande åtgärder.
Den beredningen anbefallda genomgången
av fakta och uppslag i utredningsmaterialet
liksom remissgranskningen
kan måhända ge upphov till helt
nya stödformer. Man kan inte säga att
beredningens arbetsuppgifter är få, och
troligen är inte heller alla så lätt avverkade.
Beredningen skall konkretisera
och närmare motivera tänkbara åtgärder,
men dessa skall enligt direktiven
inte angelägenhetsgraderas. Därav
följer att beredningen anbefallda kostnadsberäkningar
kan komma att behöva
uppgöras rörande ett flertal olika uppslag.
Sak samma gäller klarläggandet av
den administrativa apparatur, som kan
komma att behövas, liksom de författningsbestämmelser
som kan komma att
bli erforderliga.

Beredningen har ålagts skyndsamhet
för att förslag på det familjepolitiska
området skall kunna föreliiggas 1957 års
riksdag, men såsom här förut sagts har
ingenting nämnts om att prioritet skall
ges åt barnbidragen. Utskottsmajoritetens
slutsats att tillsättandet av beredningen
i och för sig inte ger något avgörande
stöd för att ett förslag om höjda
barnbidrag kommer afl framläggas
år 1957, finner jag vara fullt logisk. Det

Nr 13

Onsdagen den 11 april 195G

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

kan vara andra ting som man av olika
skäl vill skjuta i förgrunden. Omfattningen
av beredningens arbete kan bli
större än som förutsatts. Departementet
kan i väntan på att få en önskad överblick
av alltihop tänkas inte vilja bryta
ut just barnbidragen, om inte riksdagen
ger sin önskan därom till känna. Utskottsmajoriteten
har föreslagit att riksdagen
skall göra det, och det är eu
linje som jag med glädje ansluter mig
till. Formbundenheten i detta hus är
väl många gånger ett ankare som är bra
att ha, men alt rucka på den en aning
när det gäller en sak, som inte kan
skada och som alla är med på, kan man
väl ändå göra utan att man, som kineserna
säger, behöva tappa sitt ansikte.

Jag ber att få yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Andra lagutskottet framhåller
i sitt utlåtande här att barnbidragens
realvärde bär minskat, att de uppenbart
inte längre ger barnfamiljerna
det stöd, som avsågs när reformen genomfördes,
och att barnfamiljernas läge
därmed har försämrats. Det är en riktig
beskrivning som ingen kan ha något att
invända mot. Inte heller slutsatsen, att
barnbidragen behöver höjas, har det
rests några invändningar mot här i riksdagen,
i varje fall inte som jag har hört.
Men bakom denna insikt om barnfamiljernas
ekonomiska situation och de slutsatser
man vill dra därav ligger en ganska
färsk opinionsbildning.

1954 års familjeutredning presenterade
som bekant sitt betänkande i september
i fjol. Det gick omedelbart ut på
remiss. Därunder blev det läst och diskuterat
i organisationer och kommunala
samfälligheter av alla slag — stora städer
och små landskommuner — och naturligtvis
diskuterades det också i tidningspressen.
Först den 15 januari i år
började dock de första remissyttrandena
inkomma med synpunkter, som visade
var den upplysta opinionen verkligen
befann sig i barnbidragsfrågan.

En månad senare — omkring den 15

februari — var tendensen fullt tydlig.
Remissvaren över familjeutredningens
betänkande -- inalles cirka 240 — var så
gott som samstämmiga för en höjning
av de allmänna barnbidragen i någon
form med endast några enstaka röster
mot. Ståndpunktstagandena hade skett
så att säga i princip och i allmänhet inte
med tanke på, om praktiska och ekonomiska
möjligheter förelåg eller inte att
höja barnbidragen inom den närmaste
framtiden. Att samhällsekonomien inte
tillåter att man på en gång förbättrar
hela raden av de åtgärder, som ingår i
vår familjepolitiks brokiga mönster, har
flertalet remissinstanser varit nog verklighetssinnade
att inse, och de har därför
graderat de olika tingen såsom de
funnit dem angelägna, angelägnare eller
angelägnast. Barnbidragen, den till storleksordningen
största av stödåtgärderna,
har därvid stått i centrum. De har också
i stor utsträckning sammanlänkats
med skattefrågan.

Detta har skett dels på samma sätt
som andra lagutskottet här gjort i sin
skrivning, där det heter att barnbidragen
är en form av justering av skattetrycket
efter skattebetalarnas bärkraft.
Höjning av barnbidragen eller återinförande
av barnavdrag vid beskattningen
framstår då som två alternativ att välja
mellan, ett val som åtskilliga remissinstanser
har övervägt, ehuru flertalet
har avvisat en återgång till de gamla
barnavdragen. Höjda barnbidrag och
skattelättnader efter barnförsörjningsbördor
placerar remissopinionen så att
säga i var sin ände av den samhällsekonomiska
gungbrädan: ökar man vikten
på den ena sidan, så förlorar den andra
beröringen med marken och verkligheten.
Dels sammanställes barnbidragen
med skatterna även ur den rent statsfinansiella
synpunkten om vi har råd att
höja barnbidragen eller ej och hur mycket.
Remissinstanserna över familjeutredningens
betänkande har naturligtvis
inte kunnat uttala några egna meningar
om detta sista. De har ju inte haft tillgång
till det material, varpå en finansminister
får bygga sina prognoser.

Fn barnbidragshöjnings beroende av

Onsdagen den 11 april 1950

Nr 13

och sammanhang med skattetrycket har
däremot belysts direkt i en annan parallell
remissbehandling, den nämligen av
statsskatterevisionens betänkande. LO:s,
TCO:s och KF:s m. fl. synpunkter på
den föreslagna skattesänkningen som en
åtgärd, vilken kanske inte borde ha
getts förtur framför en barnbidragsliöjning,
förstärkte intrycket av att en förskjutning
i opinionen ägt rum. Men detta
opinionens utslag blev alltså inte tydligt
förrän i februari månad detta år.
Innehållet i regeringens finansplan och
i statsverkspropositionen i övrigt bestäms
emellertid som bekant redan under
höstens budgetarbete. Vid jultiden,
när den sista handläggningen sker av de
huvudtitlar, som utskottet yttrar sig om
nu på vårkanten — som i dag — måste
regeringen tyvärr konstatera att om dess
löfte om ett skattesänkningsförslag till
1956 års riksdag skulle kunna hållas,
samtidigt som man måste hålla en bestämd
front mot inflationsfaran genom
en sträng sparsamhet och genom en viss
överbalansering av budgeten, så fanns
det inget ekonomiskt utrymme för en
höjning av barnbidragen under 1956.
Detta konstaterades då i statsverkspropositionen,
där jag framhöll, att beträffande
de allmänna barnbidragens belopp
inte för närvarande förelåg förutsättningar
för ett ställningstagande. Andra
lagutskottet har förstått detta och instämt
däri, samtidigt som utskottsmajoriteten
i stället gör en beställning om
förslag i ämnet till 1957 års riksdag, sedan
närmare utredning skett beträffande
liöjningsbeloppet.

Att räkna ut vad det kostar att höja
barnbidragen med olika procentsatser
—- generellt och lika för alla barn eller
differentierat efter barnantalet i familjerna
— är en mycket enkel sak. Det
finns redan i familjeutredningens betänkande
en tabell, som redovisar de
olika utgiftssummorna vid olika alternativ.
Däremot är de administrativa komplikationerna,
om man till äventyrs
skulle differentiera barnbidragen efter
familjernas barnantal, i behov av närmare
utredning liksom även de tekniska,
administrativa och ekonomiska verk -

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen
ningarna av de många andra familjepolitiska
åtgärder, där uträkningarna är
svårare att göra, därför att de är förbundna
med inkomstprövning, inkomststreck
eller den olika förekomsten av
samhällsinstitutioner såsom daghem,
hemvårdarinnor, skolmåltider och dylikt.
Det är också med dessa ting, som
det för närvarande arbetas inom den
tjänstemannaberedning, som tillsattes
den 2 mars. På beredningen ankommer
det inte — såsom lagutskottet riktigt
påpekat — att komma med förslag om
höjning av de allmänna barnbidragen.
Inte heller anger direktiven för beredningen,
att de allmänna barnbidragen
skall komma att behandlas i förtur. Anledningen
har jag redan antytt här: barnbidragshöjningens
belopp måste bestämmas
i sammanhang med den allmänna
budgetuppläggningen för det budgetår,
som börjar den 1 juli 1957, och det måste
till storleken bli beroende av de
inkomstberäkningar, konjunkturbedömningar
och konkurrerande anslagsbehov,
som hör allt budgetarbete till. Det är
bedömningar, som bara regeringen kan
göra själv och som riksdagen sedan kan
godtaga eller korrigera efter sitt omdöme.
Men det iir inte ägnat att vara ett
tjänstemannaarbete eller ett kommittéuppdrag.
Sin avsikt att höja barnbidragen
fr. o. in. den 1 juli 1957 — alltså
utan att nu kunna bestämma beloppet
— har regeringen som bekant redan givit
till känna. Redan den 26 februari uttalade
sig finansministern och jag tillsammans
i pressen om denna regeringens
avsikt och meddelade, att förslag
om barnbidragens höjning kunde väntas
till 1957 års riksdag. Detta var sedan
remissbehandlingen av familjeutredningens
och statsskatterevisionens respektive
betänkanden stärkt regeringens
förhoppningar på att få en förankring
i den bredare folkopinionen av ett blivande
förslag om höjda barnbidrag.

Har då verkligen regeringen behövt
övertyga sig om folkmeningen härvidlag,
finns det de som undrar. Ja, säkert.
Tidningsopinioncn iir eu sak, allmänhetens
föreställningar om vad som är behövligt
och rättvist eu annan. Även vad

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

riksdagsopinionen beträffar måste man
säga, att den inte varit entydig förut.
Alltsedan 1954 års val, då oppositionens
krav på skattesänkningar snarast möjligt
kom att bli det centrala i valdebatten,
bar skattesänkningar varit huvudtemat
för de principdebatter vi haft här i
riksdagen. Kraven på skattesänkningar
upprepades både vid höstens remissdebatt
i fjol och vid vårriksdagens remissdebatt
i januari. Vid det senare tillfället
var det första gången på många år, som
barnfamiljernas problem togs upp jämsides
inför detta forum, och sammanlagt
ett 20-tal talare i båda kamrarna uttalade
sina sympatier för ökat stöd åt
barnfamiljerna. Men oppositionsledarna
var tämligen fåordiga i denna punkt; de
talade alltjämt mest om skattelättnader.
Högern lät förstå, att den önskar ett ökat
stöd till barnfamiljerna över en skattelättnad
med höjda ortsavdrag för barnfamiljer,
måhända med en höjning av
barnbidragen från och med tredje barnet
i flerbarnsfamiljer. Partiets senaste
förslag till skattesänkning har en sådan
volym, att jag har svårt att se att vid
dess sida skall kunna klämmas in någon
marginal för barnbidragshöjning i år
eller nästa år. Även folkpartiet har nu
velat öka på den av regeringen föreslagna
skattesänkningen och genom förslaget
att göra folkpensionshöjningen retroaktiv
visat upp att något utrymme för höjda
barnbidrag i år har det inte räknat
med. Folkpartiet har nöjt sig med att
lägga fram en motion om utredning i
barnbidragsfrågan med sikte på ett kommande
år. Vidare har vi regeringspartiernas
intresse för barnfamiljerna, demonstrerat
i motioner med begäran om
förslag i barnbidragsfrågan till 1957 års
riksdag, en begäran som regeringen är
fullt inställd på att effektuera och kommer
att effektuera, nota bene om svenska
folket efter höstens val har samma
regering och om inte någon konjunkturpolitisk
force majeure uppstår.

Med hänsyn till det här sagda är en
riksdagsskrivelse till Kungl. Maj:t såsom
andra lagutskottets majoritet förordar
knappast behövlig. I Kungl. Maj:ts intresse
för denna sak finns täckning för

den Elowssonska rservationens skrivning,
att utskottet »förväntar» förslag
till nästa års riksdag. Å andra sidan kan
ju majoritetsskrivningen bli ett kraftigt
uttryck för riksdagens vilja att stödja
barnfamiljerna med en höjning av barnbidragen
och kan kanske vara en nyttig
erinran härom nästa år, om riksdagen
efter höstens val skulle komma att
få en delvis ny sammansättning. Vilken
ståndpunkt kammaren än behagar intaga
— till förmån för utskottsmajoriteten
eller den Elowssonska reservationen —
kommer jag att tolka ståndpunkten så,
att riksdagen har ett positivt intresse
för att det snart nog bör bli en standardlyftning
för barnfamiljerna.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Bara några ord!

I andra lagutskottets skrivning förekommer
en sats, som väckt ett visst genljud
här i debatten. Utskottet skriver, att
Sverige veterligen är det enda land, där
barnantalet inte har något inflytande på
skattens höjd. Ett sådant uttalande kan
vara formellt riktigt, men de flesta av oss
vet — kanske även andra lagutskottets
majoritet — att det reellt är fullständigt
oriktigt. År 1947 infördes i stället för
statliga barnavdrag ett system med barnbidrag,
som för flertalet fall kom att per
barn täcka vad vederbörande eljest hade
i skattelättnad, till och med litet mer.
Man ersatte alltså ett skattemässigt bestämt
barnavdrag med någonting som
motsvarade detta och kallade det barnbidrag.
Vi måste därför bedöma vår skattelagstiftning
med hänsyn till vad som
skedde år 1947, alltså skatten minus
barnbidraget. Vad hände sedermera år
1950? På förslag av ortsavdragskommittén
och sedermera regeringen beslöt
riksdagen, att de kommunala barnavdragen
skulle ersättas med ett höjt barnbidrag.
Förut utgick 260 kronor för varje
barn. Det blev nu i stället 290 kronor,
och de 30 kronorna motsvarade genomsnittligt
vad de gamla kommunala avdragen
betydde. Formellt kan man därför
säga att barnantalet inte spelar någon
som helst roll vid vår skatteberäk -

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

ning, men i alla resonemang, som förts
i riksdagen under de sista tio åren i denna
fråga, har man sagt precis motsatsen,
vilket andra lagutskottet tydligen fullständigt
glömt bort.

Vad som gjorde att man lämnade
barnavdragslinjen och gick över på barnbidragslinjen
var dessutom det förhållandet,
att ju större inkomster man hade,
desto större lättnad fick man i skatten
genom barnavdraget. Om man nu
skulle återinföra barnavdrag, skulle det
med den skatteskala, som regeringen har
föreslagit och som med all sannolikhet
blir riksdagens beslut, betyda att det i
skikt upp till 14 000 kronors inkomst, om
barnavdraget är 1 000 kronor, skulle bli
en skattelättnad på 110 kronor. Vid en
inkomst på 50 000 kronor skulle skattelättnaden
bli 430 kronor, och den skulle
sedan kunna stiga upp till 650 kronor.
Man skulle alltså åt de minsta inkomsttagarna
ge det minsta bidraget, och ju
större inkomsten är, desto större skulle
bidraget bli. Orättvisan i detta system
gjorde att man lämnade barnavdragslinjen
och gick över på barnbidragslinjen.

Det är även en annan passus i utskottets
utlåtande, som har gjort mig mycket
betänksam, alltså inte bara den jag
förut berörde, som är historiskt oriktig,
ehuru den formellt kan ha ett visst fog
för sig. Jag syftar på uttalandet i utskottsutlåtandet,
att i den mån barnavdrag
införes i beskattningen påverkar
detta självfallet också frågan om barnbidragens
höjning. Ja, mina socialdemokratiska
vänner i utskottet, de två eller
tre damerna, och mina vänner inom
bondeförbundet har kanske måst ta denna
skrivning för att något litet smeka
folkpartiet om kinderna, ty folkpartiet
har ju i sin motion tydligt sagt ifrån, att
det visserligen vill ha systemet med
barnbidrag, men samtidigt också barnavdrag.
.lag vet inte från vilket håll kurtisen
kom, men i alla fall föll damerna
och gick med på denna lilla sak!

Nå, de biiggc av mig nu berörda omständigheterna
gör, herr talman, att jag
för min del inte kan stödja utskottets
utlåtande. Och efter statsrådet Lindströms
yttrande nyss är det viil ingen

Ang-, höjning av de allmänna barnbidragen
som över huvud taget tror annat än att
vi — såvida inte en fullständig ekonomisk
katastrof drabbar landet — får höjda
barnbidrag nästa år.

Såsom gammal språkman får jag kanske
också tillåta mig att ställa uttrycken
i de olika yrkandena till kammarens
beskådande. Utskottets majoritet föreslår
riksdagen att »anhålla» om förslag —
man väntade sig nästan: »i underdånighet»
— medan den första reservationen
»förväntar» att Kungl. Maj:t lägger förslaget
på riksdagens bord. Rent språkligt
tycker jag att det starkaste av uttrycken
är, att vi förväntar att få förslaget
nästa år.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till herr Elowssons reservation.

Herr SUNNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjödahls yttrande
gav intrycket, att det var ett uttalande
av andra lagutskottet han läste upp. Detta
är alldeles felaktigt — det rör sig om
ett citat från familjeutredningen. Andra
lagutskottet har inte skrivit detta, och
därför kan vi jo inte ta åt oss anmärkningen.

Herr Sjödahl talade också om någon
»smekning» av folkpartiet. Det är nog
en fullständig feltolkning av herr Sjödahl
— jag har verkligen inte kunnat
märka någonting sådant i utskottet.

Herr ARRHÉN (li):

Herr talman! Jag tycker att vi inom
alla partier har anledning att hälsa med
tillfredsställelse, att denna debatt nu
har kommit till stånd här i kammaren.
Den visar, att under årens lopp en ny
situation bär mognat fram på detta område.
Från alla sidor erkännes för närvarande,
att disproportionen mellan
barnfamiljernas och andra kategoriers
ställning i samhället har blivit för stor;
den har ju sina givna orsaker, särskilt i
penningvärdeförsämringen.

Det föreligger utan tvivel en viss risk
för all del skall uppstå en spänning mellan
de äldsta åldersgrupperna i samhället
de tillhör ju den tärande delen,

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

som det brukar heta — och de ålderskategorier,
som statistiskt kallas närande
och som bl. a. även har att svara för
kostnaderna för de äldres försörjning.
Alla, som har sysslat med befolkningspolitik,
känner igen detta resonemang.
Det har uttalats farhågor för att i framtidens
samhällen — som eventuellt kommer
att starkare än dagens vara präglade
av fenomenet att de äldre åldersklasserna
ökar och de yngre minskar — denna
spänning skall bli allt starkare och
slutligen leda till en nästan olidlig atmosfär.
.lag vill inte uttala mig om värdet
av sådana spådomar, men de återspeglar
väl ändå ett känsloläge, som har
något att säga även på det realistiska
planet. Därför måste vi alla vara intresserade
av överväganden av det slag vi
här i debatten står inför.

Vad kontroversen här gäller är jag inte
riktigt på det klara med. Man förebrår
det parti, jag har äran tillhöra, att
vi inte strikt har uttalat oss för en höjning
av barnbidragen. Herr Mannerskantz
har redan påpekat, att vi tills vidare
lämnar den saken förtroendefullt i
Kungl. Maj :ts händer — och det vill i
den föreliggande situationen förefalla,
som om detta vore en ganska trvgg tillflykt.

Statsrådet Lindström betygade i sitt
inlägg, att hon fann, att invändningar
mot höjning av barnbidragen icke rests
från något håll. Jag tror, att detta är en
riktig karakteristik, tills vi sett förslaget.
Regeringen har, sade statsrådet
Lindström också, förklarat sig villig att
höja barnbidraget, men icke bundit sig
för beloppet. Detta är nog en mycket klok
inställning från regeringens sida. Tills
vidare får vi ju nöja oss med att vänta
på regeringsinitiativet. Vad som emellertid
sagts i reservation 2 är, att det skulle
kunna tänkas, att man i samband med
korrigeringar av barnbidraget inför andra
arrangemang, där bl. a. övervägandena
beträffande användandet av barnavdraget
såsom en regulator i detta sammanhang
kunde ha en viss betydelse. I
några av de föreliggande motionerna
föreslås exempelvis, att man skulle höja
det nuvarande barnbidraget till att mot -

svara dagens realvärde, alltså en höjning
upp till 65 procent. Detta skulle inte
till varje pris behöva ske på det sättet,
att man bara höjer det kontanta barnbidragsbeloppet,
utan man skulle också
kunna tänka sig att den eventuella differensen
täcktes genom ett för alla lika
tillägg, som skulle fylla i upp till de 65
procenten men i form av rätt till avdrag
vid deklarationen. Det är ju en av
de möjligheter, som här föreligger.

Sedan tror jag, att det inte finns någon
anledning att här vara alltför självsäker
när det gäller att plötsligt ta ställning
till vad som kan vara det riktiga och
för barnfamiljerna i varje läge bästa, tv
diksussionen pågår alltjämt. Även personer,
som tillhör — för att citera vad
fru Wallentheim nyss sade — den »högsta
nivån», har visat sig vara ganska
osäkra, när det gällt att bestämma vilka
vägar som skall väljas.

Jag erinrade mig, när jag hörde de
kärleksförklaringar, som i detta sammanhang
nyss avgavs, ett referat av ett
föredrag som för 14 dagar sedan hölls
av förre statssekreteraren i socialdepartementet,
nuvarande landshövdingen i
Göteborg, Per Nyström inför soc. dem.
studentklubben i Göteborg. Han förklarade,
att han för sin del inte var anhängare
av en utvidgning av statsbidragssystemet.
Han sade, att hela detta
resonemang avtecknade sig mot en helt
annan tidshorisont — han menade 30-talet — och inte hade någonting med
dagens samhällstyp att göra. Vad han
menade med detta resonemang, vet jag
inte, men det innebär i varje fall inte,
att han ställde sig på barnbidragslinjen
och ansåg, att en höjning av bidraget var
det allena saliggörande medlet härvidlag.
Han sade vidare, att dagens samhällstyp
i stället krävde, att man lättade
barnuppfostringsbördan för barnfamiljerna.
Det ligger måhända mycket också
i det resonemanget, fastän det förefaller
mig, som som det dock vore att
helt bygga på ett delproblem. Som jag,
av förklarliga skäl, inte hade nöjet att
själv höra vad herr Nyström i det sammanget
sade, kan jag emellertid bara
göra denna antydan om i vilken rikt -

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Ang. höjning av de allmänna barnbidragen

ning lians tankar gick. Självfallet utan
något sammanhang med denna episod
anvisas en liknande möjlighet att hjälpa
barnfamiljerna i reservationen nr 2. .lag
kan, som sagt, inte finna att den i de
här sammanhangen på något mer väsentligt
sätt skiljer sig från avsikterna
och den goda viljan hos andra meningsriktningar
att hjälpa barnfamiljerna. Det
ur ju ändå därpå, herr talman, som det
til syvende og sidst kommer an.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats 1 :o) att vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet hemställt
skulle bifallas; 2:o), av herr Elowsson,
Nils, att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av honom in. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Mannerskantz, att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av honom och herr
Hagård vid utlåtandet anförda reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering,
i anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående yrkandena
med hemställan, huruvida kammaren
ville antaga detsamma till kontraproposition
i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen sig finna
de härå avgivna svaren hava utfallit med
övervägande ja för deras mening, som
ville till kontraproposition antaga bifall
iill herr Nils Elowssons yrkande.

Herr Mannerskantz äskade emellertid
votering jämväl om kontrapropositionens
innehåll, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontrapropositionen i
huvudvoteringen angående andra lagutskottets
utlåtande nr 20 antager bifall
till herr Nils Elowssons yrkande i ämnet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits bifall till herr
Mannerskantz yrkande i frågan.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes nu votering medelst omröstningsapparat.
Enär därvid befanns,
att omröstningsapparaten visade felaktigt
resultat, företogs ny votering medelst
nämnda apparat; och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 60;

Nej — 60.

Därjämte hade 14 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Enär alltså de avgivna rösterna befunnits
lika delade, nedlade herr talmannen
i kammarens därtill avsedda rösturna eu
ja-sedel och en nej-sedel, båda lika till
storlek och utseende, tryckta och omärkta
samt var för sig slutna och hoprullade,
varefter på anmodan av herr talmannen
herr Tlum ur rösturnan upptog den
ena av röstsedlarna, och befanns denna
vara nej-sedeln.

Kammaren hade således fattat beslut i
enlighet med nej-propositionen.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 20, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herrar Mannerskantz
och Hagård vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Förordningsförslag om kontroll å ädelmetallarbeten

genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Förordningsförslag om kontroll å ädelmetallarbeten Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 21, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om kontroll å ädelmetallarbeten.

Genom en den 9 december 1955 dagtecknad
proposition, nr 7/1956, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
anhållit om riksdagens yttrande över vid
propositionen fogat förslag till förordning
om kontroll å ädelmetallarbeten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet under åberopande av det däri
anförda hemställt, att riksdagen i anledning
av förevarande proposition, nr
7, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t som
sin mening giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet bland
annat uttalat, att utskottet icke ville motsätta
sig en i propositionen föreslagen
jämkning av den lägsta tillåtna finhalten
för guldarbete och minimihalten för 18
karats guld från 760 till 750 tusendelar.

Enligt en vid utlåtandet avgiven reservation
hade herrar Huss, Mannerskantz
och Hagårtl ansett, att utskottets motivering
bort i vissa delar hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits.
1 det av reservanterna föreslagna yttrandet
hade bland annat uttalats, att utskotlet
ansåge, att några bärande skäl för en
ändring av den hävdvunna haltbestämmelsen
icke förelåge, och därför förordade,
att denna bestämmelse skulle bibehållas
oförändrad.

Herr MANNERSKANTZ (h):

Herr talman! Denna fråga är kanske
inte lika omfattande som den föregående,
men på det område det här gäller
kommer det i alla fall att ha en viss betydelse
hur kammaren i dag ställer sig.
Saken rör ett förslag till förordning som
Kungl. Maj:t har överlämnat till riksda -

gen för yttrande. Det är sålunda ingen
lag som beslutas av riksdagen. Men jag
förmodar, att Kungl. Maj:t kommer att
rätta sig efter riksdagens ställningstagande.

Det rör en ny förordning om kontroll
å ädelmetallarbeten vilken innebär modernisering
och precisering av en äldre
förordning i ämnet. Det är också många
lämpliga ändringar som nu föreslås. I
femte paragrafen och i en följdparagraf
till denna föreslås emellertid, att 18 karat
guld, som förut skulle hålla en finlialt
av 760/1000 rent eller »fint» guld,
nu skall få sin finhalt sänkt till 750/
1000. Det kan ju tyckas vara en ganska
liten ändring, en ändring som saknar
betydelse. Vi är emellertid några reservanter,
som anlagt följande syn på saken.

Det gäller här en bestämmelse, som
har upprätthållits här i vårt land till
skillnad från de flesta andra länder ända
sedan 1752. Vi har då menat, att skall
man göra en ändring på en sådan gammal
och vördnadsvärd sak som hela vår
guldhandel har varit inriktad på i alla
tider så att säga, skall det vara mycket
starka skäl för att ändra det. Vi vill alltså
vända på saken och inte säga, som
utskottet och Kungl. Maj :t att detta bör
ändras, därför att det inte finns några
skäl som talar för att ha bestämmelserna
kvar. Vi tycker, att när det gäller
en sådan här gammal, nästan vördnadsvärd
bestämmelse, är det riktigare att
säga att det skall föreligga mycket starka
skäl för att man skall ändra den, då
den har ägt bestånd i mer än 200 år.
Detta är det ena skälet till att vi har
velat behålla denna finhetsgrad för guldet.
Frågan har ju också en historisk
uppkomst som finns relaterad både i utskottsutlåtandet
och i reservationen. Det
skulle egentligen vara 18 karat och
4 grain, d. v. s. 763,9 tusendelar. Men
man har av rent praktiska skäl tillämpat
regeln om 760 tusendelar.

Det finns också en annan orsak. F7n
ändring kommer otvivelaktigt att påverka
handeln med guldsmedsvaror här i
landet. Utlandet har som jag nyss nämnde
— i allmänhet för 18 karats guld

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Förordningsförslag om kontroll å ädelmetallarbeten

en hall av 750 tusendelar, och det är
därför svårare att tillverka varor med
760 tusendelar i utlandet. Det är alltså
besvärligare att importera färdiga guldarbeten
hit till landet. Om man så önskar
måste man i utlandet se till att de
tillverkas med 760 tusendelars finhetsgrad.

Vidare är att märka att vi här i landet
har en guldransonering som inte har sin
motsvarighet överallt. Därför skulle våra
guldsmedsverkstäder få ett särskilt besvär
att driva sin hantering. Man kan
befara att bara på grund av denna ändring
i finhetsgraden det skall bli svårt
att uppehålla arbetet inom vår guldsmedsindustri.

I varje fall får man kanske säga, att
så länge vi har en guldransonering, är
det oförsiktigt att utsätta yrket för risken
av arbetslöshet. Vi tycker därför
också att det är oriktigt att man på
sådan här grund skall blottlägga vår inhemska
näring för en kanske ganska förödande
konkurrens, varvid det inte är
säkert att det alltid blir kvalitativt högststående
varor som importeras och säljs
här, vilket vår guldsmedsindustri väl i
allmänhet har kunnat prestera.

Detta är huvudskälen till att vi har
velat bibehålla den guldhalt som har förekommit
under så lång tid.

Jag ber med dessa ord att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr HUSS (fp):

Herr talman! Att jag i likhet med herrar
Mannerskantz ocli Ilagård har reserverat
mig i ett par punkter beträffande
utskottets motivering och förslag, nämligen
i fråga om finhalten av guld i guldarbeten,
liar flera orsaker, av vilka herr
Mannerskantz redan har berört några.

Man säger att en sänkning av finhalten
från 760 till 750 tusendelar, d. v. s.
med en procent, inte kan ha någon
nämnvärd betydelse i kvalitetshänseenfle.
För att göra en jämförelse med ett
annat, kanske inte fullt jämförligt område,
vill jag framhålla att enligt våra
nuvarande bestämmelser får smör inte

innehålla mindre än 82 procent fett. Jag
är övertygad om att det skulle komma
att resas högljudda och för övrigt fullt
berättigade invändningar om man sänkte
denna fetthaltsgräns med en procent.
Att det här rör sig om en kvalitetsförsämring
är alltså uppenbart, och den
torde i sin tur medföra en mindre lämplig
stegring av priset på de guldvaror
som har tillverkats, innan denna sänkning
kommer till stånd.

Men om man nu söm en följd av önskemål
om liberalisering av handeln på detta
område, vilket i och för sig är en riktig
princip, sänker finhalten från 760
till 750 tusendelar i guldvaror av 18 karat,
så vore det väl konsekvent att också
liberalisera handeln med silvervaror,
men bär vill man inte sänka finhalten,
så att det blir möjligt för Finland, Danmark,
Västtyskland, Schweiz, Österrike
och Frankrike att konkurrera på den
svenska silvermarknaden.

Detta är ju så mycket egendomligare,
som vi har guldransonering men inte
silverransonering här i landet. Guldbransclien
har alltså inte någon möjlighet
att genom en rationaliserad och
kvantitativt utbyggd tillverkning av guldvaror
kompensera den våldsamt ökade
konkurrens på guldvarumarknaden, som
vi hädanefter måste räkna med.

Därmed är jag inne på ett annat område,
nämligen frågan om denna reforms
inverkan på den svenska guldsinedsbranschens
sysselsättning. Det är
en fråga som herr Mannerskantz redan
har berört. Svenska metallindustriarbetarförbundet
har avstyrkt ändringen,
men dess yttrande redovisas inte. Däremot
redovisas arbetsgivarförbundens
yttranden, och av dessa framgår enstämmigt,
att företagna undersökningar
inom guldsmedskåren visar, att man väntar
en avsevärd arbetslöshet, inte bara
för företagarnas del, utan också för arbetarna
i branschen.

Denna fråga har emellertid märkligt
nog inte tagits upp till diskussion av departementschefen.
Han berör den endast
på det sättet, att han säger: »Frågan i
vilken mån den svenska guldsmedsnäringen
kan vara i behov av skydd mot

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Förordningsförslag om kontroll å ädelmetallarbeten

utländsk konkurrens torde sålunda få
prövas på samma sätt som sker beträffande
andra varor, alltså i samband med
tullskyddets avvägning.» Detta yttrande
kan väl inte tolkas på annat sätt än att
statsrådet lovar att öka tullskvddet för
guldvaror. Men — och jag riktar frågan
direkt till herr statsrådet — förhåller
det sig inte i stället så, att kommittén
kommer att föreslå en minskning, låt
vara inte så betydande, av tullen på guldvaror?
Åtminstone säger ryktet så.

Då jag utgår från att tullkommittén,
om nu detta rykte är sant, inte utför sitt
arbete utan att stå i nära kontakt med
finansministern, måste jag inför den förbryllande
samling av argument för och
emot — huvudsakligen emot — en sänkning
av finhalten guld i guldvaror, som
propositionen innehåller, yrka bifall till
reservationen. Denna innebär ju inte något
annat än att man bibehåller guldfinhalten
vid 760 tusendelar.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Vi har här i riksdagen
alltemellanåt att syssla med små frågor,
men jag undrar, om inte denna fråga är
den minsta som vi har haft att ta itu
med på mången god dag. Det gäller 10
tusendelar i fråga om finhalten på 18
karats guld. Det är säkert en sak, som
kommer att gå den köpande allmänheten
fullkomligt spårlöst förbi. Det är
väl inte många köpare av vare sig guldringar
eller annat som har funderat över
bur stor guldhalten är, och det kommer
man förmodligen inte att göra i fortsättningen
heller. Det är alltså enligt min
mening att göra alldeles för mycket väsen
av denna sak, när man reserverar
sig och talar så som reservanterna här
har gjort. Jag tycker faktiskt inte att
saken är värd att spilla så många ord
på.

När man säger, att det är en tradition
att det skall vara just 760 tusendelar i
vårt land, medan det är bara 750 tusendelar
i andra länder, frågar man sig,
om det verkligen finns någon anledning
att hålla på en sådan tradition. Jag
föreställer mig, att man lika gärna kan

förorda en sänkning och som motiv anföra,
att det är angeläget att det finns
en enhetlig internationell regel, så långt
det är möjligt att åstadkomma en sådan,
så att guldvarorna har samma halt i vilket
land man än köper dem. Då blir
det betydligt lättare för den köpande allmänheten
att finna sig till rätta, om den
vill skaffa sig guldvärden. Ett sådant
resonemang tycker jag väger lika tungt
som talet om traditionen.

Sedan säger man, att det skulle uppstå
svårigheter för guldhandeln. Det är
möjligt — det vet vi ingenting om —
men det finns ju redan nu ett tullskydd.
Om det skulle vara så, att det behövs
ett skydd för en viss vara, i detta fall
guldet, bör — såsom departementschefen
uttalar — detta skydd ges på samma
sätt som för alla andra varor. Det finns
ingen anledning att genom en kvalitetshöjning
eller kvalitetssänkning öka eller
minska konkurrensmöjligheterna,
utan de olika varorna bör väl behandlas
enhetligt. Utskottet har funnit detta resonemang
så rimligt, att utskottet inte
ansett det vara någon anledning att frångå
departementschefens förslag. Man bör
i detta sammanhang också tänka litet
grand på konsumenterna, på det sättet
att man gör det möjligt för dem att köpa
under gynnsammare betingelser än de
skulle kunna göra under andra förhållanden.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr MANNERSKANTZ (li):

Herr talman! Jag vill bara vända mig
mot herr Elowssons uttalande, att frågan
är så liten, att man därför inte behöver
ägna sig så mycket åt den. Frågans
litenhet är inte så utpräglad för
dem som har sitt levebröd i denna
bransch, företagare såväl som anställda.
För dem är det en mycket stor fråga.
Jag vill bara stryka under, att ändringen
kan ha den verkan, att de kommer
att berövas sitt levebröd eller att
det blir en betydande minskning av sysselsättningsgraden.
Därför bör vi inte
vidtaga denna åtgärd, som även i övrigt
kan vara tveksam.

!Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Ang. utredning om svenska privatkapitalisters engagemang i andra länder

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de därunder
förekomna yrkandena gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som förordats i den vid
utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mannerskantz begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 21, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående dels fördelning i vissa fall av
kostnader för anordningar i korsningar
av järnväg och väg, dels ock framläggande
för 1957 års riksdag av förslag till lag
om skyldighet för järnvägsinnehavare att
upplåta mark till ny övergång in. in.;
samt

nr 10, i anledning av väckta motioner
om rätt att vid uppskattning av
normalavkastning vid ecklesiastikt boställe
göra avdrag för kostnad för skogsarbetarbostad.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 15,
i anledning av väckta motioner om rätt
för annan personal än televerkets att
företaga vissa installationer inom televerkets
arbetsområde, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. utredning om svenska privatkapitalisters
engagemang i andra länder

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av
väckta motioner angående en utredning
om svenska privatkapitalisters engagemang
i andra länder.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna 1:
400 av herrar Öhman och Norling och
II: 470 av herr Hagberg m. fl. hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kung]. Maj:t begära en skyndsam och
grundlig utredning om svenska privatkapitalisters
engagemang i andra länder.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
400 och II: 470 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Några korta kommentarer
med anledning av utskottets utlåtande!
Vi har nämligen begärt en grundlig
utredning om svenska privatkapitalisters
engagemang i andra länder. Utskottet
har avstyrkt med bl. a. den motiveringen,
att en grundlig utredning
skulle bli för kostsam, och därtill hänvisar
utskottet till valutakontorets yttrande
som bland annat går ut på att man
år 1943 föreskrev deklarationsskyldighet
för kapitalengagemang i andra länder.
Såvitt jag förstår, hyser även utskottet
den meningen, att en grundlig utredning
förutsätter mer än självdeklarationer -—
detta är ju alldeles riktigt ■— och avstyrker
samtidigt vårt yrkande i vår motion.

Utskottet säger vidare att i motionerna
icke har nämnts för vilket ändamål

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1950

Ang. utredning om svenska privatkapitalisters engagemang i andra länder

utredningen skulle verkställas, och jag
ber därför att å läsa upp ett avsnitt ur
vår motion, där det heter: »Dessa svenska
företags engagemang i utlandet har
givetvis ett allmänt intresse för Sveriges
folk. När svenska kapitalister engagerar
sig i andra länders ekonomiska liv
drivs de helt naturligt också att intressera
sig i dessa länders politik. De drivs
dessutom till att använda sitt inflytande
över svensk politik för att främja sina
egna ekonomiska intressen i andra länder.
Med kännedom om det avgörande
inflytande på svensk politik, som storfinansen
har, ligger det nära till hands
att antaga att storkapitalister med svenskt
medborgaskap och väsentliga ekonomiska
intressen i utlandet lockas att använda
sina möjligheter att öva intlytande
över svensk politik för att främja
sina egna intressen i utlandet. Att därvid
även det svenska folkets intressen
kan skadas är uppenbart.»

Ur det upplästa bör det inte vara svårt
att dra den slutsatsen att svenska folket
i sina bedömningar av utrikespolitiken
även bör få med frågan om kapitalexporten
i blickfältet. Det kapital, som exporteras,
är ju resultatet av svenska folkets
arbete, och då bör det också få säga till
om var kapitalet skall investeras och
framför allt säga sin mening, om det inte
är nödvändigare att göra vissa kapitalinvesteringar
här i landet.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om den miljard, som Grängesberg bär
betingat sig vid inlösen av stamaktierna
i LKAB. Jag erinrar vidare om att i
debatten här i riksdagen i maj månad i
fjol menade man ifrån bl. a. folkpartihåll
att Grängesberg nog kommer att
utvidga sin gruvdrift i Afrika. Men är
det nu så säkert att det ligger i svenska
folkflertalets intresse att så sker? Jag
vill understryka att vår motion bl. a.
syftar till att låta det svenska folket
få någonting att säga till om när det
gäller kapitalexporten, bestämma om inte
kapitalet i första hand skall investeras
i det svenska näringslivet.

Det finns flera stora koncerner och
bolag i detta land, som har dubbelt så
många anställda i sina utländska före -

tag som i de inhemska företagen. Jag
kunde här dra en rad exempel på kapitalexporten,
sådan den försiggår, men jag
skall på grund av den långt framskridna
tiden inte dra dessa siffror och exempel.
Jag kan emellertid inte underlåta
att citera någonting om hur det egentligen
förhåller sig med kapitalflykten
från detta land och problemen i samband
därmed. Jag skall citera en inom
storfinansiella kretsar mycket intresserad
person, nämligen Torsten Kreuger,
som i en skrift som utkom 1948 bl. a.
skrev följande: ». . . erfarenheterna i olika
länder genom tiderna har lärt, att kapitalflykt
aldrig går att förhindra, vilka
restriktioner man än försöker sig på,
och våra få verkliga kapitalister, d. v. s.
de som icke är beroende av tillgångar i
Sverige, har för länge sedan säkerställt
sig.» Vidare skriver Kreuger: »Industrin
gör dotterbolag utomlands, och vinsterna
kommer givetvis att läggas där kapitalet
har större skydd ... givetvis låter
redarna en del av inseglingarna stanna
kvar i utlandet . . . industrin ordnar dotterbolag
i utlandet och när tiden blir
mogen flyttas produktionen över till sådana
länder där skatterna icke tar bort
vinsterna.» Beträffande kapitalflykten
och förberedelser till kapitalflykt fortsätter
Kreuger med att säga att »de flesta
välskötta bolag har skaffat sig försäljningsbolag,
dit vinsterna dirigeras, och
de valutor som samlas där vet varken
riksbanken eller regeringen om och kan
aldrig komma åt».

Här säger eu inom storfinansiella kretsar
mycket initierad person att riksbanken
och regeringen egentligen litet vet
om den kapitalflykt som har ägt rum och
äger rum. Nog måste man väl säga, att
det är en angelägen sak för det svenska
folket, för den svenska riksdagen och
regeringen att ha detta klart för sig och
att skapa en sådan ordning, att man kan
kontrollera och dirigera det. Bland annat
är detta nödvändigt för att kunna bemästra
den ekonomiska politiken. Den
kapitalflykt, som här har ägt rum, har
ju bl. a. skapat en rad stora svårigheter
när det gäller att bemästra den ekonomiska
politiken i vårt land.

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Ang. utredning om svenska privatkapitalisters engagemang i andra länder

Med det anförda vill jag, herr talman,
yrka bifall till föreliggande motioner.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Även om jag försökte
lyssna på herr Persson för att av hans
anförande få ut ett slags motivering för
denna utredning som han ville igångsätta,
måste jag konstatera att jag fann
anförandet i alltför hög grad utgöras av
helt allmänna talesätt, och herr Persson
kom inte fram till att konkretisera vad
en sådan här utredning skulle tjäna till.

Det är alldeles klart att man kan påstå
ungefär som sker i motionen, d. v. s.
att man kan antaga att svenska storkapitalister
»lockas att öva inflytande över
svensk politik för att främja sina egna
intressen i utlandet». Ja, herr Persson,
man kan anta förfärligt mycket. Man kan
faktiskt anta att det finns politiker och
andra i landet, som utan att ha ekonomiska
intressen i utlandet dock i vissa
frågor uppträder, som om de i verkligheten
hade sina intressen bundna utomlands.

Man bör enligt min mening inte beställa
en utredning av det omfattande
slag som det här gäller. Det är ju ganska
väl dokumenterat från remissinstansernas
sida, att man kanske inte kan komma
fram till ett sådant resultat som herr
Persson åsyftar. Man har ju bland annat
att ta hänsyn till vissa sekretessbestämmelser
som jag föreställer mig att kammaren
utan vidare inte vill sätta sig över.
Även i övrigt hade vi den mycket bestämda
uppfattningen inom utskottet, att
denna fråga icke kan lösas på det sätt
som herr Persson föreställer sig, i varje
fall inte utan att det skulle bli förenat
med mycket stora kostnader och ansträngningar.
När förslagsställarna inte
kunnat närmare dokumentera, varför en
dylik utredning hör ske, har utskottet
stannat vid att yrka avslag på motionen.

■lag ber, herr talman, att i korthet få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr PERSSON. HELMER, (k):

Herr talman! Vad beträffar kravet på
motiveringen för vår begäran vill jag en C

Första kammarens protokoll 19!>6. Nr 13

dast erinra om att jag ju här läst upp
ett avsnitt av motionen. Vårt krav kan
dessutom motiveras med att det faktiskt
sker en export från landet av kapital
som svenska folkets majoritet har slitit
ihop men där folket inte har ett dugg
att säga till om beträffande var kapitalet
sedan placeras. Jag har vidare hävdat
och styrkt med uttalanden från initierat
håll att denna kapitalflykt till utlandet
försiggår genom sådana kanaler,
att riksbanken och regeringen inte kan
kontrollera den. Jag är övertygad om
att i varje fall socialdemokraterna här
i kammaren nog är medvetna om svårigheterna
att bemästra den ekonomiska
politiken, när sådant som denna kapitalflykt
får försiggå utan att några egentliga
krafttag tas för att stävja den taktiken.

Jag vill vidare erinra om vad den
engelske premiärministern Eden sade för
inte så länge sedan. Vad som står på
spel för England i Mellersta Östern är,
yttrade Eden, våra kapitalinvesteringar
i oljekällorna där. Det yttrandet visar
klart vilka faror som kan uppstå vid
kapitalexport av denna art.

Under alla förhållanden bör svenska
folket få kännedom om hur det egentligen
ligger till. Riksdagen och regeringen
måste få veta det.

Till sist vill jag erinra om den diskussion
vi i fjol hade här i riksdagen
angående Torpshammar. Där har man
byggt en ny tändsticksfabrik och investerat
5 miljoner kronor utan att en enda
tändsticka tillverkats. Samtidigt investerar
tändstickskoncernen stora kapital
i utlandet och bygger fabriker utomlands.
Det exemplet visar väl att systemet
med fri kapitalexport många
gånger inte är enbart till nytta för svenska
folket.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det är ju ändå så, att
svenska medborgare och företag i detta
land på vissa punkter äger en väsentlig
frihet. Det är alldeles uppenbart att
svenska företag har rätt att arbeta inom
den ram som är uppdragen i det

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Om enhetliga bestämmelser för kommunal

svenska rättssamhället. Det ligger också
mycket i vad som framhållits av Industriförbundet,
nämligen att erövring av
utländska avsättningsmarknader icke
skulle varit möjlig utan betydande svenska
investeringar i utlandet. Jag tycker
därför att det inte finns anledning att
i denna diskussion ge sig in på speciellt
frågan om kapitalflykt ur landet.
Vad herr Persson betecknar som kapitalflykt
förmodar jag i många fall utgör
fullt legitima åtgärder från företagsamhetens
sida.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
erinra om att hösten 1939 emigrerade
en av vårt lands största kapitalmagnater
från Sverige. Samtidigt skedde ett väldigt
kapitalöverförande till andra länder.
Även den tidningspress, som herr Holmqvist
håller sig med, har uttryckt sin
förtrytelse över detta.

Jag nämner detta fall bara för att ytterligare
illustrera, hur det hela ligger
till.

Efter härmed slutad överläggning gjordes
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
under behandling varande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om enhetliga bestämmelser för kommunal
upphandling m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 17, i anledning av
väckta motioner om utredning angående
enhetliga bestämmelser för kommunal
anskaffning och upphandling.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 396 av herr Weiland m. fl. och II: 472
av herr Carlsson i Stockholm m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kung!. Maj:t anhålla om tillsättande av

upphandling m. m.

en utredning under medverkan bland
annat av Svenska stadsförbundet, Landskommunernas
förbund, Landstingsförbundet
och företrädare för näringslivets
organisationer i syfte att klarlägga,
hur enhetliga och ur rättssynpunkt
tillfredsställande bestämmelser för kommunal
anskaffning och upphandling bäst
borde åstadkommas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I: 396 och
II: 472 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Lundström, som dock ej antytt sin mening.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! När jag till detta utlåtande
fogat en blank reservation har
det närmast skett för att jag med några
ord skall få kommentera utskottets utlåtande.

Den, som läser utskottsutlåtandet, får
måhända den uppfattningen att motionärerna
uttalat sig för en lagstiftning
rörande den kommunala upphandlingen.
Så är emellertid inte fallet. Motionärerna
har diskuterat olika alternativ. De
konstaterar, att det inte är bra som det
är, och menar att en förändring bör
komma till stånd genom tillskapande av
vissa enhetliga riktlinjer. Men vilken väg
man skall välja — lagstiftningsvägen eller
någon annan väg — lämnas öppen.
Man säger att en lagstiftning kan ha vissa
fördelar, men man har samtidigt diskuterat
också andra vägar.

Det är därför klart att avsikten med
denna motion inte har varit, att staten
med sin makt skall genomföra någon
lagstiftning som beskär den kommunala
självbestämmanderätten. Meningen har
däremot varit att man skall stimulera
till ett initiativ för att få en bättre
tingens ordning än som för närvarande
råder. Det har förutsatts att detta skulle
kunna ske genom en utredning i samverkan
med de kommunala förbunden.
När nu de kommunala förbunden ansett
sig vilja klara denna sak själva och

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Om enhetliga bestämmelser för kommunal upphandling m, m.

icke tillsammans med staten, kan jag
förstå att man inte har kunnat tillstyrka
motionen. Men jag vill begagna tillfället
att uttrycka den förhoppning, som
också utskottet självt uttalar i sitt utlåtande,
att någonting skall ske, att det
verkligen skall bli en förändring.

Att någon förändring bör ske, tycks
alla vara ense om. Vem som skall ta
initiativet är däremot inte klart. Då det
är olika organ som måste samordnas,
hoppas jag att närmast inrikesministern
har ögonen på detta problem och undersöker,
om det inte går att på ett eller
annat sätt stimulera Stadsförbundet,
Landskommunernas förbund och Landstingsförbundet
att gemensamt ta upp en
utredning om enhetliga riktlinjer för den
kommunala upphandlingen. Jag tror att
det skulle vara av betydelse för själva
saken. Det är inte heller en alldeles oväsentlig
fråga för staten. Det nämndes ju
exempelvis i ett av remissvaren, nämligen
från handelskammaren, att under
den kommunala upphandlingen på sätt
och vis kan föras den upphandling som
företas av kommunala byggnadsföretag,
till vilka ju staten bidrar med subventioner
och lån upp till 100 procent.

Det är alltså inte bara ett kommunalt
utan i viss mån även ett statligt intresse,
att ordning och reda råder på detta område.
Det är i stort sett fallet redan nu,
men åtskilliga missförhållanden finns,
och det hela kan därför bli bättre.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Att kommunerna under
de senaste åren på grund av de växande
kommunala uppgifterna blivit en allt
större kund hos industri, handel och
hantverk är för alla, som något sysslat
med de kommunala angelägenheterna,
en känd sak. Upphandlingen för olika
kommunala ändamål rör sig om en så
betydande del av de olika kommunala
enheternas budget, att det är av stor
betydelse, hur den skötes rent ekonomiskt
sett. Dessutom bör det vara ställt
utom all diskussion, att denna upphandling
skall skötas med absolut oväld och
på sådant sutt, att ingen får tillfälle att

utnyttja ovidkommande intressen till
sin egen fördel på samhällets bekostnad.

I allmänhet har det väl också förhållit
sig så, att någon anledning till befogade
anmärkningar mot dem, som fått
sig uppgifterna på hithörande område
anförtrodda, icke förefunnits. Detta
konstaterande, att det i allmänhet förhållit
sig så, hindrar dock icke att vid
ett och annat tillfälle oroande tendenser
kommit till synes i vissa sammanhang
och även offentligt diskuterats i
pressen. Det bör särskilt ses till, att företag
som vill och kan lämna anbud
också får göra detta och att anbud som
vid objektiv prövning visat sig förmånligast
blir antaget. Regler för tillämpning
av dessa principer och till skydd
mot obehöriga inflytelser i sådana sammanhang,
som det här är fråga om, har,
såsom framhållits i motionen, för den
statliga upphandlingsverksamheten fastslagits
i särskild förordning.

För den kommunala upphandlingen
finns inte några sådana i lag fastställda
bestämmelser, och det är denna brist
som motionärerna vill ha avhjälpt. I
större eller mindre utsträckning förekommer
det väl inom de olika kommunerna,
att kommunerna själva har bestämt
regler eller att det har utbildats
en praxis som man har följt, men alldeles
oavsett detta torde väl skäligheten i
rättskravet på att alla företag i sina affärsförbindelser
med de kommunala myndigheterna
skall känna säkerhet för att
inga obehöriga intressen skall få göra
sig gällande anses obestridlig. Detta vitsordas
också av utskottet, men längre vill
man icke gå. Visserligen har, säger utskottet
i sitt utlåtande, missförhållanden
undantagsvis förekommit, men de
utgör icke tillräckliga skäl för särskilda
regeringsingripanden. Utskottet fortsätter
dock omedelbart i detta sammanhang
och yttrar: »Vissa grundläggande,
enhetliga regler för kommunernas upphandling
skulle dock vara önskvärda.»
Hur stora missförhållandena skulle vara
för att utskottet skulle vilja gå från
ord till handling, får man dock inte reda
på, och det kan man kanske inte heller
begära. Det har som bekant under

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Om enhetliga bestämmelser för kommunal upphandling m. m.

de senaste åren icke saknats både små
och stora belägg för att motionärerna
icke varit ute i ogjort väder.

Ett litet fall kanske jag här kan få omnämna.
En sjukhusavdelning stod färdig
för invigning någonstädes i vårt avlånga
land. Med anledning härav tog sig
direktionen för sjukhuset — som icke
hade haft något med vare sig byggnationen
eller möbleringen att göra — en
stund för att bese såväl byggenskapen
som inredningen. Det var särskilt en av
direktionens ledamöter som intresserade
sig för möbleringen, och detta berodde
på att han hade anställning hos en av
de största möbelfabrikerna i landet. Detta
företag hade nämligen icke fått vara
med om att lämna offert, ehuru det
enligt hans mening borde ha varit naturligt
att det också fått vara med om
att tävla. När han sedan kom litet längre
fram i det rum, där man uppehöll sig,
och tog en stol och vände upp och ned
på den, fann han att stolen var tillverkad
i Danmark. Denna upptäckt gjorde
honom inte vidare glad, ty det företag,
där han själv var anställd, hade vid tillfället
inte något överflöd på arbetsmöjligheter
att erbjuda sina arbetare. I
sjukhusstadgan, som gäller för av landsting
och kommuner drivna sjukhus,
har emellertid föreskrivits, att de för
den statliga verksamheten gällande reglerna
skall iakttagas vid upphandling
av inventarier, matvaror och förbrukningsartiklar
m. m. Man gör sig nog inte
skyldig till någon överdrift, om man påstår
att detta i åtskilliga fall förbises.
Stockholms handelskammare, som yttrat
sig i ärendet, framhåller också att lagstiftning
bör tillgripas, enär man därigenom
skulle erhålla säkrare rättsgarantier.

Utskottets i viss mån välvilliga skrivning
understrykes i slutet av utskottets
yttrande med följande uttalande: »Av
vad ovan anförts torde framgå, att det
står klart för utskottet att ett visst behov
av större fasthet och enhetlighet i
formerna för den kommunala upphandlingen
förefinns.» Detta uttalande noteras
med tacksamhet, och steget härifrån
till motionärernas förslag är icke långt.

Kerr talman! Jag tar mig därför friheten
att yrka bifall till motionerna.

Herr STRANDLER (s):

Herr talman! Herr Lundström sade, att
det inte gällde en lagstiftningsfråga. Det
är emellertid märkligt, att de, som har
yttrat sig, Landskommunernas förhund,
Landstingsförbundet och Stadskommunernas
förbund, i varje fall har uppfattat
det som om åtminstone ett av alternativen
vore lagstiftning. Sedan har herr
Weiland, som ju också är motionär,
framhållit att det gällde just en lagstiftning.
Detta har utskottet inte ansett sig
kunna gå med på, och en lagstiftning har
också bestämt avstyrkts särskilt av
Landskommunernas förbund, och utskottet
ifrågasätter om icke en reglering lagstiftningsvägen
till och med skulle vara
ett ingrepp i den kommunala självbestämningsrätten.

Naturligtvis finns det också ett annat
alternativ, nämligen att det blir en utredning
om generella regler för anbudsförfarande
m. in., men även i det fallet
framskymtade det, såvitt jag kunde finna
i herr Lundströms anförande, att en utredning
om sådana regler skulle företagas
genom staten, t. ex. genom departementet
och i samverkan med Landskommunernas
förbund, Landstingens förbund
och Stadsförbundet. Vi anser att kommunerna
själva genom de nämnda förbunden
bör kunna göra en sådan utredning,
om den anses påkallad, och det finns ju
motionsrätt. Jag förmodar att herr Weiland
har motionsrätt i Svenska stadsförbundet,
och då går det att väcka en motion
där. Om ärendet anses vara angeläget,
så kommer väl en sådan utredning
till stånd. Utskottet känner naturligtvis
till, att en del missförhållanden beklagligtvis
förekommer vid den kommunala
upphandlingen. Men det har vitsordats
här även av motionären herr Weiland
att det i allmänhet går riktigt till på detta
område. Jag tror att det förhåller
sig så.

Vad sjukhusen beträffar är det ju så,
att dessa skall följa de bestämmelser, som
gäller för den statliga upphandlingen.

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Om enhetliga bestämmelser för kommunal upphandling ni. m.

Dessa bestämmelser följes i regel också,
och det finns de som skall övervaka att
så sker. Direktionerna kan ju inte handla
hur som helst. Det är klart att om
icke gällande jävsregler iakttages och om
inte revisorerna fyller sina uppgifter, då
kan mycket hända, men under sådana
förhållanden hjälper det knappast, att
det finns några instruktioner eller t. o. m.
lagparagrafer.

Det sades nyss att utskottets skrivning
delvis är ganska välvillig, och det kan
man ju säga. Jag skulle tro, att det kanske
finns ett behov av större fasthet och
enhetlighet, när det gäller formerna för
den kommunala upphandlingen. Men utskottet
anser, att det är kommunerna
själva och deras organisationer som bör
vidtaga de åtgärder som kan befinnas
lämpliga.

Herr talman! Jag vill därför yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WEILAND (fp):

Herr talman! Motinärerna bär, såsom
här tidigare framhållits av herr Lundström,
inte yrkat på lagstiftning. Det
var Stockholms handelskammare som ansåg
att det var lämpligt att en lagstiftning
infördes på detta område, varigenom
de, som brukade inge anbud och på
annat sätt kom i kontakt med upphandlingsväsendet
inom kommunerna, skulle
kunna känna sig säkra att få sin rätt
respekterad.

Jag tror också att vi, som har varit
med under åtskilliga år, har funnit att
det ändå i vissa fall skulle ha varit angenämt,
om man hade haft någonting sådant
att falla tillbaka på.

Jag ber därför herr talman, att få vidhålla
mitt yrkande.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! För att det inte skall behöva
råda någon tvekan om denna sak
tillåter jag mig att läsa upp ett par meningar
ur motionen. Där står: »I och för
sig ligger det nära till hands att tänka
sig lagfästa bestämmelser i detta avseende
iiven för kommunernas del. Utan

föregående utredning vill vi emellertid
icke bestämt förorda en sådan lösning.
Kommunerna själva och deras organisationer,
Svenska stadsförbundet och
Landskommunernas förbund samt
Landstingsförbundet, har givetvis möjligheter
att gemensamt utarbeta normer
för den kommunala upphandlingen, som
sedan kan antagas av de olika kommunerna».
Efter detta följer ett resonemang,
där motionärerna säger att även lagstiftningsvägen
bör prövas vid en utredning,
och så slutar motionen med yrkandet att
en sådan utredning skall företagas för
att »klarlägga hur enhetliga och ur rättssynpunkt
tillfredsställande bestämmelser
för kommunal anskaffning och upphandling
bäst bör åstadkommas».

Jag måste säga att det är oförklarligt
att man av en sådan motivering och en
sådan kläm kan draga den slutsatsen
att en lagstiftning har förordats. Men
herr Strandler har naturligtvis rätt i att
den utvägen har nämnts som ett alternativ
som bör undersökas.

När man har att göra med flera huvudmän,
måste ju någon av dem ta initiativet
till en sådan undersökning, och
det var detta vi åsyftade med den här
motionen. Då det nu inte går att ta initiativet
på detta sätt, får man väl hoppas
att något av de kommunala förbunden
själva tar initiativet eller möjligen att
regeringen försöker att stöta på om saken.
Om det skulle visa sig att ingenting
sker och att olägenheterna kvarstår, får
vi väl återkomma i saken ett annat är.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förkarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 18, i anledning av väckt motion angående
utredning av frågan om den andliga
vården vid sjukhusen in. m.;

Nr 13

Onsdagen den 11 april 1956

Interpellation ang. systemet med s. k. delade telefonledningar

nr 19, i anledning av väckta motioner
om en kartläggning av de lägsta inkomstgrupperna
och deras ekonomiska läge;

nr 20, i anledning av väckta motioner
dels om åtgärder med anledning av den
ekonomiska kris som för närvarande
övergår ett flertal trafikföretag i skogsoch
glesbygderna och dels om tillgodoseende
och säkerställande av behovet av
ändamålsenliga och väl förgrenade omnibusförbindelser
på landsbygden; samt
nr 21, i anledning av väckt motion angående
ersättning till bilägare för dem
vid trafikolyckor utan eget förvållande
tillskyndad skada eller förlust.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr talmannen hemställde nu, att behandlingen
av det återstående ärendet på
föredragningslistan måtte få uppskjutas
till ett annat sammanträde samt att de
anslag, som utfärdats till det pågående
sammanträdets fortsättande på aftonen,
måtte få nedtagas.

Denna hemställan bifölls.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag vill meddela kammaren att nästa
arbetsplenum kommer att hållas på fredag
med början klockan 13. Det är icke
avsikten att ha något kvällsplenum denna
dag..

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

159, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr
337) om kommunalstyrelse i Stockholm;
och

nr 164, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 21 september
1915 (nr 362) om behörighet att
utöva läkarkonsten.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 152, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1956/57 till statens jordbruksnämnd
m. m.; och

nr 153, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tilhörig fast egendom,
m. m.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 159, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående statstjänstemännens löner
under år 1956 m. m.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 68 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
om vissa ändringar i gällande
tjänste- och personalförteckningar i riksbanken.

Interpellation ang. systemet med s. k.
delade telefonledningar

Herr PÅLSSON (bf) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Antalet telefonabonnenter
i Sverige var den 1 januari 1955 enligt
uppgift från televerket i runt tal 1,7 miljoner.
Av dessa hade drygt 57 000, d. v. s.
något över 3 procent, s. k. delad ledning,
vanligen enligt systemet med Aoch
B-nummer. Som bekant innebär detta
att två eller flera abonnenter är hänvisade
till att begagna sig av samma
ledning. Självfallet medför detta en
mindre god service än den som kommer
abonnenter med »egen» ledning till del,
enär varje ledning ju kan befordra bara
ett samtal åt gången. En abonnent med
delad ledning kan alltså inte använda
sin telefon när en »medabonnent» samtalar.

Abonnemangsavgiften för telefon med
delad ledning är visserligen något lägre

Onsdagen den 11 april 1956

Nr 13

Interpellation ang. systemet med s. k. delade telefonledningar

— 5 å 6 kronor per kvartal — än avgiften
för vanlig telefon, men inträdesavgiften
är densamma, d. v. s. 300 kr. Systemet
med delad ledning motiveras med
att televerkets kostnader för att anlägga
särskild ledning för varje abonnent i vissa
fall skulle bli för stora. Som följd
härav är det främst bland glesbygdernas
abonnenter som delade ledningar förekommer.
I en del fall lär ända upp till
10 abonnenter vara hänvisade till en och
samma ledning.

Önskvärt vore att de olägenheter, som
är förenade med delade telefonledningar,
kunde undanröjas och samtliga abonnenter
såvitt möjligt kunde beredas likvärdig
service. I varje fall synes det skäligt
att den höga inträdesavgiften minskades
för abonnenter med delad ledning.
Lämpliga åtgärder i sådan riktning
bör vara motiverade som ett led i
det allmännas strävan att ge glesbygdernas
befolkning samma sociala förmåner
som tätorternas.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att fråga
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet: Anser

herr statsrådet att nuvarande
system med delade telefonledningar
medger en fullgod och från rättvisesynpunkt
godtagbar service?

Om så inte är fallet, ämnar herr statsrådet
vidta åtgärder för att åstadkomma
en mera tillfredsställande ordning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 552, av herr Andersson, Karl, m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjer för sjöräddningsväsendet; nr

553, av herrar Lundström och Söderquist,
i anledning av Kungl. Maj ds

proposition med förslag till allmän ordningsstadga,
m. m.;

nr 554, av herr Lindblom in. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till allmän ordningsstadga, m. m.;
samt

nr 555, av herr Larsson, Sigfrid, och
herr Nilsson, Alfred, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående försäljning
av viss kronoegendomar m. m.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens första kammare
samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte dem
tillsätta befattningshavare hos kammaren,
den 10 april 1956.

Föredrogs en från stenografen hos
kammaren, assessorn hos Stockholms
rådhusrätt K. E. Skarvall inkommen ansökning,
däri han, med förmälan att
han enligt beslut av Svea hovrätt icke
vidare ägde med sin tjänstgöring hos
rådshusrätten förena befattningen som
stenograf hos kammaren, anhållit om
entledigande från sistnämnda befattning.

Ansökningen bifölls; och till stenograf
hos kammaren från och med den 11 innevarande
månad antogs juris kandidaten
Johnny Sköldvall, vilken anmält sig
som sökande till befattningen och vid
anställda prov visat sig äga företräde
framför övriga anmälda sökande.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.40.

In fidem
G. H. Berggren