Onsdagen den 10 mars. Sid (Riksdagens protokoll 1954:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

1954

FÖRSTA KAMMAREN

Nr 9

6—10 mars.

Debatter m. m.

Onsdagen den 10 mars. Sid.

Ändrade bestämmelser om kommunala val m. m............... 8

Vidgade möjligheter för sjuka att utöva rösträtt.................. 14

Fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m................... 16

Upphävande av tullen och skatten på kaffe ..................''17

Upphävande av varuskatten för glass ........................ 19

Beskattning av förströelsetidskrifter ............................ 21

Inkomsttaxering av medel, som insatts å skogskonto, m. m.......23

Redovisningen i koncerner av ekonomiska föreningar m. m.. . 31
Utlandssvenskarnas folkbokföring .............................. 34

Samtliga avgjorda ärenden m. m.

Onsdagen den 10 mars.

Val av ledamöter och suppleanter i särskilda utskottet .......... 7

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. ändring i lagen om
landsting m. m........................................... 8

— nr 4, ang. vidgade möjligheter för sjuka att utöva rösträtt . . 14

Statsutskottets utlåtande nr 32, ang. bestridande av vissa haverikostnader
................................................ 16

— nr 33, ang. täckande av vissa medelsbrister, redovisade såsom
propriebalanser i försvarets civilförvaltnings räkenskaper .... 16

— nr 34, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag 16

— nr 35, ang. fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m......... 16

— memorial nr 36, ang. statens förvärv av fastigheten Onkel Adam

nr 6 i Östersund ......................................... 17

1 Första kammarens protokoll 195b. Nr 9.

Nr 9.

Innehåll

Sid

Bevillningsutskottets betänkande nr 20, ang. upphävande av tullen
och skatten på kaffe ...................................... 17

— nr 21, ang. upphävande av varuskatten för glass ............ 19

— nr 22, ang. utredning av frågan om beskattning av förströelsetidskrifter
................................................ 21

— nr 25, ang. inkomsttaxering av medel, som insatts å skogskonto,

m. m..................................................... 23

— memorial nr 26, ang. överlämnande till särskilda utskottet av

motioner om rätt att tillverka och försälja ciderdrycker ...... 31

Första lagutskottets utlåtande nr 8, ang. utredning och lagstiftning
rörande redovisning och revision i koncerner av ekonomiska föreningar
m. m............................................. 31

— nr 9, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen om hittegods .......... 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 8, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens fattade beslut ........ 34

— nr 9, ang. enhetliga körriktningsvisare på bilar............... 34

— nr 10, ang. komplettering av 48 § 1 mom. vägtrafikförordningen 34

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, ang. prövning av frågan om utlandssvenskarnas
folkbokföring ............................ 34

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6, ang. översyn av det
offentliga utredningsväsendet .............................. 52

— nr 7, ang. ändring av statens offentliga utredningars yttre anordning
.................................................. 52

Lördagen den 6 mars 1954.

Nr 9.

Lördagen den 6 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
februari.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg anhålles
härmed om ledighet från riksdagsarbetet
under i intyget angiven tid.

Norrtälje den 2 mars 1954.

L. Franzun.

Riksdagsman Laur Franzon är på
grund av influensa + astmatisk luftrörskatarr
oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
under tiden den 1—13 mars
1954, vilket härmed intygas.

Norrtälje 5 mars 1954.

Gösta Widman,
stadsläkare.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1954/55 under tredje
huvudtiteln, avseende anslagen inom
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

103, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1954/55 till understödjande av helikopterflyg
m. m.;

nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag;

nr 105, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till P.
O. H. Rydbro m. fl.; och

nr 106, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning i vissa
fall i anledning av olycksfall i arbete
eller yrkessjukdom.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
herr Herlitz motion, nr 412, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående polispersonalens avlöningsförmåner
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
herr Berghs motion, nr 413, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 2 § 1 mom. och 3 § 1 mom.
förordningen den 21 juni 1922 (nr 277)
angående postsparbanken.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott nedannämnda
motioner:

nr 414, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 26 § lagen den 19 juni 1942
(nr 429) om hyresreglering m. m., så
ock om fortsatt giltighet av samma lag,
m. m.; samt

nr 415, av herr Norling och herr Persson,
Ola, i samma ämne.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 97, angående anslag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret
1954/55 m. m.;

nr 101, angående anordnande av landsfiskalsbostad
i Gäddede;

Nr 9.

Lördagen den 6 mars 1954.

nr 102, angående ytterligare lån till
föreningen Röingegården u. p. a. till vissa
byggnadsarbeten m. m.;

nr 103, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.; samt

nr 104, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 20 juni 1924 (nr
349) om landsting m. m. ävensom i ämnet
väckta motioner; samt

nr 4, i anledning av väckta motioner
om vidgade möjligheter för röstberättigade,
som drabbats av ohälsa eller invaliditet,
att utöva rösträtt;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings
räkenskaper;

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag;

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m. jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 36, i anledning av väckt motion
angående statens förvärv av fastigheten
Onkel Adam nr 6 i Östersund;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 20, i anledning av väckt motion
angående upphävande av tullen och
skatten på kaffe;

nr 21, i anledning av väckta motioner
om upphävande av varuskatten för glass;
nr 22, i anledning av väckta motioner

angående utredning av frågan om beskattning
av förströelsetidskrifter;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om taxering för inkomst av medel, som
insatts å skogskonto, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 26, angående överlämnande till
särskilda utskottet av väckta motioner
angående rätt att tillverka och försälja
ciderdrycker;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
om utredning och lagstiftning rörande
redovisning och revision i koncerner
med avseende å de ekonomiska föreningarna;
samt

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den
22 april 1938 (nr 121) om hittegods;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1953 vid dess trettiosjätte
sammanträde fattade beslut;

nr 9, i anledning av väckt motion om
åtgärder för användning av enhetliga
körriktningsvisare på bilar; samt

nr 10, i anledning av väckt motion
om viss komplettering av 48 § 1 mom.
vägtrafikförordningen;

tredje lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av väckta motioner angående
prövning av frågan om utlandssvenskarnas
folkbokföring; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

6, över motion om översyn av det
offentliga utredningsväsendet; samt
nr 7, över motion om viss ändring av
statens offentliga utredningars yttre anordning.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och

Tisdagen den 9 mars 1954.

Nr 9.

herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit
utsedda att jämte dem tillsätta
befattningshavare hos kammaren,
den 3 mars 195b.

På därom gjord ansökning beviljades
stenografen hos kammaren Ernst Ekman
tjänstledighet för enskilda angelägenheter
under tiden den 8—den 11 innevarande
månad; och antogs till vikarie för
Ekman under ifrågavarande tid tillför -

ordnade kanslisten hos kammaren Rune
Söderström.

År och dag som ovan.

In fidem
G. H. Berggren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.09.

In fidem
G. H. Berggren.

Tisdagen den 9 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herrar Näsström och Werner anmälde,
att de åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 2, 3
och 6 innevarande månad.

Upplästes en till ikammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare.

Med stöd av bifogade läkarintyg ber
undertecknad få anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under en veckas
tid.

Arboga den 9 mars 1954.

Iwar Anderson.

Härmed intygas, att riksdagsman Iwar
Anderson insjuknat i influensa och att
han fördenskull bör vistas i hemorten
minst ytterligare en vecka framåt.

Arboga den 8 mars 1954.

B. Lindstrand,
leg. läkare.

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 107, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 211 § utsökningslagen
m. m.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 112, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående ratifikation
av Förenta Nationernas konvention
om kvinnans politiska rättigheter.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 113, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
i vissa fall från betalningsskyldighet
till kronan.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 97, angående anslag till Jordbrukarungdomens
förbund för budgetåret
1954/55 m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 101, angående anordnande av
landsfiskalsbostad i Gäddede;

Nr 9.

Tisdagen den 9 mars 1954.

nr 102, angående ytterligare lån till
föreningen Röingegården u. p. a. till vissa
byggnadsarbeten m. m.;

nr 103, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid de allmänna
läroverken m. m.; samt

nr 104, angående anslag för budgetåret
1954/55 till avlöningar vid blindoch
dövskolorna.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3 och 4,
statsutskottets utlåtanden nr 32—35
samt memorial nr 36, bevillningsutskottets
betänkanden nr 20—22 och 25 samt
memorial nr 26, första lagutskottets utlåtanden
nr 8 och 9, andra lagutskottets
utlåtanden nr 8—10, tredje lagutskottets
utlåtande nr 7 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 6 och 7.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 105, med förslag till lag om ändrad
lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 10 juli 1947 (nr 629) angående
ändring i lagen den 28 maj 1937
(nr 249) om inskränkningar i rätten att
utbekomma allmänna handlingar;

nr 106, angående bidrag till driften av
anstalter för kirurgisk tuberkulos m. m.;

nr 108, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.;

nr 11, angående förvaltningen av vissa
stödlån;

nr 113, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen den
27 juni 1924 (nr 322) om vård av omyndigs
värdehandlingar;

nr 116, angående anslag för budgetåret
1954/55 till statens biografbyrå
m. m.;

nr 117, angående avveckling av kommunskogslånefonden; nr

118, angående sänkning av vissa
postavgifter; och

nr 120, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av prisregleringslagen den
30 juni 1947 (nr 303).

Anmäldes och bordlädes en av herr
I‘''alk under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 416, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.05.

In fidem
G. H. Berggren.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 108, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket;

nr 109, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i vattenlagen m. m.; samt

nr 110, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m. dels ock i
ämnet väckta motioner.

Företogs val av tolv ledamöter i särskilda
utskottet.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Jag får härmed överlämna
en lista med förslag till ledamöter i
det särskilda utskottet. Listan är godkänd
av de av kammaren utsedda ledamöterna
i talmanskonferensen.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan»
upptog följande namn:

Sandler

Pettersson

Sundelin

Elowsson, Nils

Wahlund

Franzon

fru Carlqvist

Lundqvist

Englund

Elfving

Franzén

Huss

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma på

gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda
till ledamöter i särskilda utskottet.

Anställdes val av tolv suppleanter i
särskilda utskottet.

Ordet lämnades på begäran till herr
FÖRSTE VICE TALMANNEN, som yttrade
:

Herr talman! Jag får likaledes överlämna
en lista med förslag till suppleanter
i det särskilda utskottet. Även
denna lista är godkänd av de av kammaren
utsedda ledamöterna i talmanskonferensen.

Herr förste vice talmannen avlämnade
sedermera en lista, som under partibeteckningen
»Den gemensamma listan»
upptog följande namn:

Lindahl

Gillström

Sunne

Fahlander

Andersson, Alvar

Andersson, Birger

fröken Ranmark

Arrhén

Söderquist

Holmqvist

Johansson, Theodor
Aastrup

Efter det herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev densamma
på gjord proposition av kammaren godkänd;
och förklarades de å listan upptagna
personerna hava blivit utsedda till
suppleanter i särskilda utskottet.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 105, med förslag till lag om
ändrad lydelse av övergångsbestämmelserna
till lagen den 10 juli 1947 (nr 629)

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

angående ändring i lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Ivungl. Maj:ts proposition nr 106,
angående bidrag till driften av anstalter
för kirurgisk tuberkulos m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
108, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 111, angående förvaltningen av vissa
stödlån.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 113, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 6 och 8 §§ lagen
den 27 juni 1924 (nr 322) om vård av
omyndigs värdehandlingar.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 116
angående anslag för budgetåret 1954/
55 till statens biografbyrå m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 117, angående avveckling av kommunskogslånefonden.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 118, angående sänkning av vissa postavgifter.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, med förslag till lag om
fortsatt giltighet av prisregleringslagen
den 30 juni 1947 (nr 303).

Föredrogs och hänvisades till särskilda
utskottet herr Falks motion, nr 416,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.

Ang. ändrade bestämmelser om kommunala
val m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 20 juni
1924 (nr 349) om landsting m. m. ävensom
i ämnet väckta motioner.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna hänvisat en av Kungl. Maj:t
till riksdagen avlåten proposition, nr 71,
däri Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen att
antaga vid propositionen fogade förslag
till

1) lag angående ändring i lagen den
20 juni 1924 (nr 349) om landsting;

2) lag med vissa bestämmelser om
kommunalval för perioden 1955—1958
m. m.

Det förra lagförslaget avsåg vissa ändringar
i fråga om valkretsindelningen
vid landstingsval. Det senare lagförslaget
innebar, att vid landstingsvalen för
perioden 1955—1958 den nuvarande
d’Hondtska regeln för mandatfördelning
mellan partierna skulle ersättas av samma
metod, som provisoriskt införts med
avseende å andrakammarvalen 1952, och
att den nuvarande möjligheten till teknisk
valsamverkan genom kartellbildning
skulle borttagas. I denna del hade
den föreslagna reformen utsträckts att
avse även de kommunala fullmäktigevalen
för samma period.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft de inom
riksdagen i anledning av propositionen
väckta och till konstitutionsutskottet
hänvisade likalydande motionerna I: 408
av herr Sunne m. fl. och 11:524 av herr
Tliapper m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte

1) med avslag å motionerna I: 408 och
II: 524 antaga det i förevarande proposition
framlagda förslaget till lag angående
ändring i lagen den 20 juni 1924
(nr 349) om landsting; samt

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Ang. ändrade bestämmelser om kommunala val m. m.

2) antaga det likaledes i propositionen
framlagda förslaget till lag med
vissa bestämmelser om kommunalval för
perioden 1955—1958, m. m.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Då mitt namn inte återfinnes
under detta utlåtande av konstitutionsutskottet,
är jag angelägen att få
för kammaren anmäla att det beror på
att jag var förhindrad att deltaga i utskottets
behandling av ärendet. Jag ber
också att få meddela, att hade jag deltagit,
skulle jag inte i utskottet ha framburit
något annat yrkande än det som
blev utskottets.

Jag skall inte heller nu framställa något
annat yrkande. Jag menar att då vi
inte kunde få den valordning som är
den enda rationella, nämligen att med
bibehållande av nuvarande valsätt genomföra
ett system med tilläggsmandat,
var det ingenting annat att göra än att
acceptera denna lösning. Men jag skall
tillåta mig att på samma gång också
säga — jag talar nu helt och hållet för
min personliga räkning — att då jag accepterar
det här resultatet, som ju innebär
att vi överför den nya metoden
med udda tal och 1,4 som första divisor
till de kommunala valen, gör jag
det med mycket djupt beklagande.

Jag har sagt det flera gånger förut,
men jag får vid detta tillfälle upprepa
det: den gamla valmetoden vilar på ett
logiskt resonemang. Man kan med menige
man resonera sig fram till varför
man, då det har avgivits så och så
många röster, kommer till det resultatet
att partierna skall få så och så många
mandat. Det var sålunda möjligt för
medborgarna att genom egen eftertanke
klargöra för sig själva grunden för hela
vår folkstyrelse. Min tanke går i detta
ögonblick till alla de människor som i
detta land — i skolor, i studiecirklar,
under självstudiums vid föreläsningar
och på annat sätt — har kämpat sig
igenom alla konstigheterna med det proportionella
valsättet, som omsider kommit
fram till klarhet och som insett att
detta är ett logiskt och rationellt sätt
att genomföra ett val: nu ser jag att

vår folkstyrelse vilar på en rationell
grund. Alla dessa människor kommer nu
att känna sig djupt desorienterade i tillvaron.

Vad har vi hädanefter att svara dem,
då de ställer frågor — som jag inte här
skall exemplifiera —- om varför man räknar
så och så? Ja, vi har ju inte något
annat svar att ge dem än det gamla klassiska
romarord som har varit det traditionella
uttrycket för diktaturens mentalitet,
det ord som lyder: »Detta vill
jag och detta befaller jag; i stället för
en förnuftig motivering står min vilja.»
De ställs inför överhetens uträkningar
om vad som är praktiskt och klokt, de
ställs inför denna överhets vilja och
därmed basta. Det är djupt beklagligt att
erfara att man i diskussionen om detta
ärende, under den remissbehandling som
har ägt rum, bara på något enstaka håll
förnummit någon oro häröver, sett en
glimt av den medborgerliga syn på de
proportionella valens sammanhang som
jag hade föreställt mig vara ganska vitt
utbredd i vårt land.

Nu är alltså fältet fritt. Man har nästan
singlat slant om olika metoder. Vi
har nu fått 1,4-metoden, och sedan detta
steg en gång är taget, får väl det svenska
folket finna sig i att öyerheten ett annat
år bestämmer att det skall bli 1,25, åter
ett annat år 1,3 som divisor, allteftersom
uträkningarna då leder till det ena eller
det andra resultatet.

Det är ytterligare en sak att tillägga
med avseende på det beslut som skall
fattas i dag. Den valordning som vi genomförde
för andrakammarvalen och
som nu skall genomföras även med avseende
på landstingsvalen, har ju en
sorts motivering däri att, som visst Kellgren
säger, »dåligt är vart enskilt stycke
väl, men samlingen tör lyckas». Det blir
med andra ord i och för sig oriktiga
resultat i varje valkrets, men dessa oriktigheter
skall leda till att resultatet för
hela riket blir det rätta. Det resonemanget
kan ju kanske också till nöds gälla då
det är fråga om att bestämma valmetod
vid landstingsmannavalen, där man också
har att se valet i den valkrets i sammanhang
med valen i de övriga. Det

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. ändrade bestämmelser om kommunala val m. m.

finns ju någon grund för resonemanget,
att om en person finner sitt parti missgynnat
i sin valkrets, han kan trösta sig
med att partiet gynnats i en annan valkrets
i stället. Men vad som är utomordentligt
märkligt är, att man knappast
med något resonemang alls, utan några
invändningar och nästan utan diskussion
har överfört den nya ordningen på
de primärkommunala valen. Jag kan
mycket väl förstå att man har gjort det,
ty att bjuda folket olika metoder vid
olika val är ju någonting som lagstiftaren
måste rygga tillbaka för. Men det
är egendomligt i alla fall. Hela den nya
valmetoden har ju sin grund däri, att om
än valresultatet i varje särskild valkrets
blir otillfredsställande, man likväl kommer
till ett på sitt sätt rättvist resultat,
om man ser valen i alla de olika valkretsarna
som en enhet. Men det resonemanget
har inte skymten av tillämpning
då det t. ex. gäller kommunalfullmäktige,
som väljs i en enda valkrets. Jag bär inte
heller sett skymten av förklaring varför
det skulle vara riktigt att genomföra en
ny metod med avseende på dessa val.
Och jag förmodar, att på den punkten
den nya valmetodens verkningar kommer
att bli litet mera uppmärksammade
än då det gäller andra val. Det kan hända,
att man inom kommunerna verkligen
märker det egendomliga i att vi ger
makten åt eu minoritet i stället för åt
en majoritet o. s. v., och då kan det
hända att de praktiska erfarenheterna
medför, att man reagerar mot det godtycke
som nu är satt i högsätet.

Man får kanske, herr talman, fastna
vid dessa förhoppningar, då vi i dag
nödgas rösta för det framlagda kungliga
förslaget.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman!

Jag trodde att det inte skulle bli någon
diskussion i denna fråga i dag. Men
när herr Herlitz säger, att det här förslaget
framlagts utan diskussion, vet
herr Herlitz inte vad han talar om. Vi
har diskuterat denna fråga under de

fem år som har förflutit, sedan herr Herlitz
och jag hade våra debattuppgörelser
i denna kammare. Herr Herlitz har
inte varit med vid dessa diskussioner
efteråt, och jag märker det. Vi har diskuterat
saken inom den utredning som
nu arbetar, vi har diskuterat den inom
den delegation som konstitutionsutskottet
har tillsatt, och vi har också diskuterat
den i konferenser tillsammans med
partiledarna, och vi har kommit fram
till ett resultat, som jag inte på alla
punkter helhjärtat ställer mig bakom
men som jag dock gläder mig åt att de
fyra partierna godtagit. Jag anser, att
det är mycket viktigt att man kommer
överens i just en sådan här fråga.

Jag skall något beröra förhistorien till
denna debatt. Den började för fem år
sedan, då jag lade fram en motion, vari
jag lanserade uddatalsmetoden. Den diskussion
som då fördes mycket mellan
herr Herlitz och mig — det var också
andra som angrep metoden — var av
teknisk art.

Sedan övergick diskussionen till att
bli politisk. Man ville karakterisera denna
uddatalsmetod, och särskilt då valet
av spärren 1,4, som ett sätt av majoriteten
att på otillbörligt vis tillskansa
sig mandat. Vi hörde i dag hur herr
Herlitz också var inne på dessa tongångar.
Så kom det sista andrakammarvalet,
och då visade det sig, att denna
uddatalsmetod med 1,4 som spärr fungerade
perfekt. Med perfekt menar jag
inte att uddatalsmetoden skall tillgodose
de villkor som herr Herlitz här har uppställt
och som jag inte godkänner, utan
med perfekt menar jag att uddatalsmetoden
skulle kunna åstadkomma ungefär
samma valresultat utan karteller som
man tidigare fick med karteller. Det är
ju detta, som de fyra partierna velat,
och det är det som också kommit till
uttryck i propositionen och i detta
enhälliga konstituti»nsutskottsutlåtande.
Det är det vi var ute efter, herr Herlitz!

Herr Herlitz kan inte säga att uddatalsmetoden
är så mycket krångligare än
den d’Hondtska metoden. Det är inte
krångligare att dividera med 1, 3, 5, 7
än det är att dividera med 1, 2, 3, 4, åt -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Ang. ändrade

minstone inte för mig, och jag tror, herr
Herlitz, inte för de allra flesta.

Herr Herlitz talade om barnen ute i
skolorna, som skulle ha så svårt att förstå
detta. Ja, herr Herlitz, när jag diskuterat
denna sak, har jag försökt att anlägga
ungefär den ton som man använder
vid herr Herlitz’ seminarium i Stockholms
högskola. Jag har här inte försökt
mig på att framlägga saken populärt,
men eftersom herr Herlitz nu vill
det, skall jag gärna göra det.

Vi antar att vi har en kioskförsäljare
som säljer chokladkakor. Vi säger att
han har 230 chokladkakor — jag väljer
försynt 230, herr talman, och exemplet
gäller alltså inte denna kammare. Så
kommer en liten pojke och vill köpa en
chokladkaka. Han har bara 35 öre med
sig, men kakan kostar 1 krona. Han får
ingen chokladkaka, därför att det behövs
1 krona. Pojken blir ledsen och
skall ge sig i väg, men då säger den som
har kiosken: »Nej, dina 35 öre tar jag
band om.» Jag måste säga, att man behöver
inte ha gått länge i skola för att
bli förvånad redan på den punkten. Sen
kommer en annan pojke, som har 2 kronor
och 35 öre med sig, och han får två
kakor. Ja, säger kioskinnehavaren, jag
tog 35 öre av honom också. Men, säger
den första pojken, han som inte hade så
mycket pengar, det är väl ändå mera
kännbart för mig, som inte får någon
choklad alls. Så fortgår kommersen. Jag
ser att herr Herlitz sitter och antecknar,
och jag vet att bilden inte håller helt.
Det blir några chokladkakor över för
denne kioskägare; han har ju fått in en
del pengar extra. Men då säger han: »Ja,
jag tog tydligen litet för mycket betalt,
jag skulle i stället ha tagit t. ex. 80 öre,
då hade det gått ihop, då hade jag delat
ut 230 chokladkakor.»

Detta är, herr Herlitz, precis den
d’Hondtska metoden, presenterad på ett
populärt plan. Jag tror att vem som
helst, även skolpojken som herr Herlitz
talar om, skulle kunna förstå denna sak.

Herr talman! Jag tror inte jag behöver
fortsätta längre utan nöjer mig med
att yrka bifall till konstitutionsutskottets
förslag.

bestämmelser om kommunala val m. m.

Herr BERGVALL (fp):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
i anledning av herr Walilunds anförande,
men jag måste konstatera att
det verkligen var en desillusion för mig.
Jag trodde, att jag begrep någonting av
uddatalsmetoden förut, men när chokladkakorna
kom med i spelet, då hann
jag bara konstatera en enda sak, nämligen
att min intelligensnivå ännu inte
hunnit upp till skolpojkens. Men jag
lämnar detta åt sidan.

Det är inte heller för att diskutera uddatalsmetoden
eller den d’Hondtska metoden
som jag begärt ordet, och jag tänker
inte ställa något yrkande med anledning
av det enhälliga förslag som
föreligger från konstitutionsutskottet
och som jag förutsätter blir kammarens
beslut i dag. Det är ju resultatet av en
kompromiss. Jag har begärt ordet för
att göra en deklaration, som i första
hand gäller mig personligen men säkerligen
också för många som ser på dessa
problem på samma sätt som jag gör.

När vi accepterar det i dag föreliggande
förslaget, betraktar vi icke detta
som någon tillfredsställande lösning av
det för hela vår demokrati centrala problem
som ligger i att man skall se till
att riksdagen i möjligaste mån representerar
de meningsriktningar, vilka
gör sig gällande ute bland folket, utan
att göra några andra korrigeringar än
dem som till äventyrs kan visa sig alldeles
oundgängligen nödvändiga för att
icke konstra till regeringsbildningen genom
att befordra uppkomsten av mycket
små partier. Det föreliggande förslaget
fyller icke dessa anspråk på rättvisa.
Det fyller med andra ord inte, om
jag uttrycker det ändå populärare, det
anspråk på att en man eller en kvinna,
en medborgare, skall ha en röst, som
jag tycker är fundamentalt i detta sammanhang.
Jag har ju haft tillfälle att
delta i valsätts-utredningens arbete. Jag
har där, jämte åtminstone en kollega till
mig som sitter i andra kammaren, haft
tillfälle föreslå andra metoder i olika
sammanhang, byggda på tilläggsmandat,
riksmandat, utjämningsmandat över huvud
taget. Jag hade vida föredragit att

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. ändrade bestämmelser om kommunala val m. m.

vi tagit steget fullt ut och fått den rättvisa
valordning som vi behöver. Vad
som nu beslutas är emellertid ett provisorium.
Det är resultatet av en kompromiss.
Det är enligt min mening icke
något gott förslag men det bästa möjliga
som vi i dag kan uppnå, och därför
har jag, herr talman, ingen anledning
att ställa något yrkande.

Herr WAHLUND (bf) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
min vän Bergvall, som har svårt att
räkna med chokladkakor, att jag kommer
att tänka på en skolhistoria. I en
skola frågade en folkskolinspektör på
besök: »Om du har 5 äpplen och ger
bort 3, hur många har du kvar?» Pojken
kunde inte klara detta, utan sade:
»Vi har aldrig lärt oss räkna med äpplen,
vi räknar med potatis.»

Herr JOHANSON, KARL AUGUST (s):

Herr talman! Efter de anföranden som
hållits hade jag egentligen ingen anledning
att uttala mig här, men herr Herlitz
sade någonting som jag särskilt fäste
mig vid. Jag tror det var: Det är inte
min vilja som sker här, och jag vill säga
det är inte min heller.

Jag har varit med vid behandlingen
av detta ärende hela tiden. Jag liksom
en del andra har inte velat vara med
om förslaget, men vi har fått böja oss
för att det är en överenskommelse mellan
partierna att förslaget skall läggas
fram i föreliggande skick. Vi har från
olika håll fått ge avkall på våra principer
och åsikter, och resultatet härav
föreligger nu.

Men i en detalj kan jag ändå inte instämma
med herr Wahlund. Han är ju
expert då det gäller valsätten. Han säger,
att det går lika bra med uddatalsmetoden
som med den gamla vanliga
metoden. Men det gör det inte, herr Wahlund,
jag har räknat på detta och gått
efter resultaten i vår kommun vid 1950
års kommunala val. Det är något besvärligare
att först dividera med 1,4 och se -

dan med 3, 5, 7, 9 o. s. v. — jag kom
upp till 35, om jag minns rätt. Det är
svårt att hålla detta i minnet. Herr
Wahlund har kanhända en enklare metod,
men en vanlig dödlig, som inte har
så stor skolunderbyggnad, måste använda
den vanliga divisionen, och då blir
det litet svårare.

Jag har tidigare deklarerat min åsikt
beträffande valsätt och valmetoder. Det
sätt som enligt mitt förmenande är det
bästa är majoritetsval i enmansvalkretsar,
men vi har inte kommit dit. Jag
får väl heller inte uppleva den dagen,
men det må vara hänt •—■ det sker ju
ingen olycka därför.

Herr Herlitz var också inne på en
annan detalj. Han undrade, varför man
skulle genomföra det nya valsättet också
vid val till stadsfullmäktige och kommunalfullmäktige.
Det är för att man
skall få enhetlighet mellan landstingsval
och kommunalval; det har man kommit
överens om i utskottet. Det är detta
som är grunden för det hela.

Jag är inte nöjd, herr Herlitz, det är
inte min vilja som går igenom, men på
grund av att det träffats en överenskommelse
har jag böjt mig utan att reservera
mig i detta fall.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Jag är angelägen att
göra ett klarläggande med anledning av
den tillrättavisning som jag fick av
herr Wahlund för att jag påstått att det
inte förekommit någon diskussion. Herr
Wahlund lyssnade tydligen inte uppmärksamt
till mitt anförande. Då jag talade
om bristande diskussion, gällde
det frågan om den nya metodens tilllämpning
på de kommunala valen. Jag
vidhåller vad jag sade därom. Jag inhämtar
i handlingarna, att utredarna
själva inte haft något uppdrag i detta
hänseende. De har stannat vid ett resonemang
som vi sett refererat och som
inte tycks vara så vidlyftigt. De redovisar
bara skälen för och emot. Sedan
har förslaget utremitterats, men det upplyses
att det blott föreligger ett fåtal ytt -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Ang. ändrade bestämmelser om kommunala val m. m.

randen, där frågan om kommunala val
berörts.

Jag har sålunda full täckning för mitt
påstående, att denna del av reformen
har skett utan någon grundligare diskussion
och utan att sakens vikt uppmärksammats.
Detta belyses också på ett
utomordentligt sätt av herr Karl August
Johansons anförande, i vilket han betecknade
frågan om hur valen i våra
kommuner skulle gå till och hur våra
fullmäktigeförsamlingar skulle sammansättas
som en »liten detalj». Det var så
orden föll.

Låt mig säga ett par ord till. Herr
Wahlund sade till mig, att jag hade uppställt
krav som han inte kunde godkänna.
Det gällde tydligen mitt krav ur allmän
demokratisk synpunkt, att vi skall
ha en valordning, vars funktionerande
kan göras begripligt för människorna.
Herr Wahlund har kort och gott konstaterat,
att han inte godkänner detta krav.
Jag konstaterar bara skillnaden. Kammarens
ledamöter får överväga, vilken
ståndpunkt som är den riktigaste: att
kräva att det skall finnas en förnuftig
och begriplig motivering för en valordning
eller att säga att man inte godkänner
detta krav.

Kammarens ledamöter uppmärksammade
väl, att när herr Wahlund sedan
gav sig in på ett försök till förklaring,
han inte ens svarade på det som frågan
gällde. Jag begärde inte någon förklaring
över hur den nuvarande metoden
verkar. Utan förhävelse skulle jag vilja
säga, att jag har brukat försöka ge en
något enklare förklaring än herr Wahlund,
och jag tycker att det har lyckats.
Men jag fick inte någon förklaring på
hur herr Wahlund vill att den nya metoden
med 1,4 och uddatal skall utläggas
för folket. Man kan naturligtvis lära
människorna detta räknesätt. Det är inte
krångligheten, som är det stora problemet.
Utan det som frågan gäller är hur
man skall bära sig åt för att förklara, att
det är just genom det magiska talet 1,4,
som en rationell och rättvis ordning förverkligas.
Om man är beredd att göra
detta, återstår att också förklara hur
även en metod byggd på t. ex. 1,25 eller

1,3 kan vara lika rationell. Det är detta
som jag har efterlyst och inte fått något
svar på.

Herr WAHLUND (bf):

Herr talman! Det svaret är mycket lätt
att ge. Den gamla metoden, den d’Hondtska,
är så konstruerad, att ett parti, som
får låt mig säga dubbelt så många röster
som ett annat, skall vara tillförsäkrat
det dubbla antalet mandat. Det kan mycket
väl få fler mandat än dubbelt men
aldrig färre.

Det är självklart att med en sådan
mekanism resultatet kommer att bli det
som vi kan konstatera i all statistik som
har gjorts på detta område — också den
som är redovisad i slutet av konstitutionsutskottets
utlåtande — nämligen en
kraftig överrepresentation av de stora
partierna. Detta sammanhänger alltså
med att den d’Hondtska metoden avrundar
uppåt. Uddatalsmetoden är proportionell
som den d’Hondtska, men till
skillnad från denna avrundar uddatalsmetoden
både uppåt och nedåt och får
alltså inte in någon systematisk bias vid
tilldelning av mandat. Detta var om uddatalsmetoden
som sådan, jämförd med
den d’Hondtska metoden.

Sedan några ord om siffran 1,4. Det
finns inte på samma sätt som i den
d’Hondtska metoden någon direkt logisk
motivering för denna siffra, det är sant,
herr Herlitz. För min personliga del
skulle jag vilja säga, att en siffra på
något under 1,4 kanske vore bättre avvägd.
Men man måste göra klart för
sig, vad det är för princip i denna avvägning.
Det är den rent praktiska principen
— som står nämnd i utskottsutlåtandet
och som partierna kommit överens
om — att den nya metoden skall
utan karteller ge samma resultat som den
tidigare metoden gav med karteller. Gör
man från denna utgångspunkt en undersökning,
får man när det gäller landstingsvalen
fram siffran 1,4. Gäller undersökningen
ett andrakammarval, skulle
man komma till en siffra något därunder,
men man skulle i varje fall inte komma
under 1,3. Det är alltså denna rent prak -

14 Nr 9. Onsdagen den 10 mars 1954.

Om vidgade möjligheter för sjuka att utöva rösträtt.

tiska avvägning som ligger bakom faktorn
1,4. Det är vad jag kan säga, herr
talman.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om vidgade möjligheter för sjuka att
utöva rösträtt.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta
motioner om vidgade möjligheter för
röstberättigade, som drabbats av ohälsa
eller invaliditet, att utöva rösträtt.

I de likalydande, till konstitutionsutskottet
hänvisade motionerna nr 136 i
första kammaren av herr Söderquist och
nr 204 i andra kammaren av herr Hamrin
m. fl. hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om en utredning av frågan om
vidgade möjligheter för röstberättigade,
som drabbats av ohälsa eller invaliditet,
att vid de allmänna politiska valen utöva
sin rösträtt.

Motionärerna åsyftade utsträckning i
två avseenden av sjukas möjlighet att
rösta. De förordade dels att ensamstående
sjuka skulle få möjlighet att avlämna
valsedel genom annan, dels att
poströstning, som vid de större, politiskt
betydelsefulla valen sedan september
1948 förekommit vid omkring 140 sjukvårdsinrättningar,
skulle äga rum vid
flera sådana inrättningar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:136
och II: 204, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts av, utom annan,
herrar von Friesen och Hamrin, vilka
inom utskottet yrkat, att utskottet
måtte tillstyrka de föreliggande motionerna.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Avsikten med den föreliggande
motionen har varit att söka

åstadkomma vidgade möjligheter för
medborgare, som drabbats av ohälsa eller
invaliditet, att vid de allmänna politiska
valen utöva sin rösträtt. Det uppstår
tämligen säkert särskilda problem,
kanske svåra problem, för dem som är
besjälade av samhällsansvar och intresse
för allmänna angelägenheter men som
är sjuka eller invalider, då de inte i vanlig
ordning kan infinna sig i vallokalen.
Ofta känner de detta som ett svårt handikap
och som en ytterligt pressande
börda utöver den som själva sjukdomen
medför för dem. Gärna skall erkännas,
att en del har gjorts för att komma de
sjuka till hjälp härvidlag. Vid ett antal
sjukvårdsinrättningar beredes exempelvis
en del patienter möjlighet att avge
sina röster på särskilda för ändamålet
anordnade postanstalter. Genom den begränsning,
som denna anordning fått -—-den förekommer i stort sett endast vid
några större sjukvårdsinrättningar —-har emellertid denna i och för sig tacknämliga
åtgärd fått något godtyckligt
över sig.

Det synes oss motionärer, som om tiden
nu vore inne för att ompröva hela
detta problem och genomföra en reform,
som skulle avse en utökning av möjligheterna
att utöva rösträtt för patienter
på olika sjukvårdsinrättningar och utsträcka
möjligheten även till övriga sjuka,
som nu icke har denna möjlighet.

Utskottet avstyrker motionen, vars yrkande
dock endast går ut på en prövning
av problemen. Utskottets inställning till
frågan är emellertid i och för sig sympatisk,
och man kan kanske beteckna
skrivningen, som det brukar heta i riksdagen,
som välvillig, även om slutet är
avstyrkande. Utskottet anser det sålunda
vara en angelägenhet av vikt, att röstberättigade
i möjligaste mån får tillfälle
att utöva sin rösträtt, och det erinrar
med gillande om de åtgärder, som redan
har vidtagits, för att hjälpa dem som
på grund av sjukdom eller av andra skäl
har svårt att rösta i vanlig ordning. Det
framhålles bl. a. att äkta makar kan rösta
för varandra, att det sedan länge är
möjligt att få avlämna sin röst via postverket
vid bortovaro från hemorten och

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Om vidgade möjligheter för sjuka att utöva rösträtt.

att vid vissa sjukhus anordnas postanstalter
för ändamålet o. s. v. Allt detta
är också gott och väl och värt att tacksamt
notera. Det har vi motionärer också
gjort.

Enligt min och medmotionärernas mening
borde emellertid ytterligare något
kunna göras. Det är en utredning om
problemen, som vi begär i våra motioner.
Även om Kungl. Maj:t kan tänkas
ha sin uppmärksamhet riktad på dessa
ting, som utskottet framhåller, så menar
vi, att en skrivelse från riksdagen
med begäran om utredning kunde påskynda
detta ärende, vilket vi anser vara
av vikt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till vår motion, vilket är detsamma
som bifall till den vid utskottet
fogade reservationen av herrar von Friesen
och Hamrin.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Motionerna har i alla
fall en dubbel syftning, vilket inte riktigt
framgick av herr Söderquists anförande.
I motionerna föreslås dels ombudsröstning
för sjuka i allmänhet och
dels ökad röstning på sjukvårdsanstalter.
Det är nog mot den första delen i
motionerna som de starkaste betänkligheterna
reser sig. Jag hänvisar till vad
1944 års vallagssakkunniga uttalade om
de många komplicerade frågor som möter
i detta sammanhang, t. ex. hur sjukdom
skall kunna konstateras, hur framlämnande
av valsedel skall gå till o. s.
v. Jag har ingen anledning att gå närmare
in på detta, när herr Söderquist
inte har gjort det i sitt anförande.

Vad den andra delen beträffar, nämligen
de ökade möjligheterna för röstning
på sjukvårdsanstalter, har utskottet här
t. o. m. gjort en egen utredning, som ju
kammarens ledamöter kan finna i utskottsutlåtandet.
Jag är angelägen framhålla
att utskottet är av den uppfattningen,
att tiden är mogen för att även
på mindre sjukvårdsanstalter undersöka
om det inte är möjligt att där inrätta
postanstalter för röstning. Inom utskottet
fanns det verkligen en stark mening

härför. Men redan i vallagssakkunnigas
förslag uttalades, att sedan man fått erfarenhet
av poströstning, som skulle inskränkas
till sjukhus med 100 ä 200 vårdplatser,
skulle man fortsätta på den inslagna
vägen. Utskottet menar alltså,
att efter detta riksdagsbeslut bör
Kungl. Maj :t ha sin uppmärksamhet riktad
på frågan.

Jag vill emellertid påpeka att det inte
går att rösta för bifall till reservationen
och motionerna utan att också då bifalla
den första delen av yrkandet i motionerna.
Jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till det av utskottet framställda
förslaget.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Visst har jag observerat,
att utskottet talat om de svårigheter, som
skulle kunna vara förenade med bifall
till tanken i motionernas första avsnitt.
Jag erinrar emellertid om att motionerna
endast yrkat på utredning, en utrednig
bl. a. om hur man skall kunna råda
hot på de svårigheter som utskottet påpekar
och som självklarj också finns.
Funnes inga svårigheter, hade utskottet
väl utan vidare tillstyrkt motionerna. Då
det nu finns svårigheter, torde ett tillstyrkande
ha varit lika självklart, eftersom
det gäller ett utredningskrav.

Även det har jag observerat, vilket jag
också sade i mitt första anförande, att
utskottet varit mycket välvilligt och sympatiskt
inställt till hela tanken i motionerna,
även till den första delen av desamma.

Jag sade också, att även om det skulle
råka vara på det sättet, att Kungl. Majt:
har sin uppmärksamhet riktad på dessa
problem — och det tror jag visst, eftersom
det är ett så klart rättvisekrav —
skulle en skrivelse från riksdagen möjligen
kunna påskynda utredningen i detta
viktiga ärende och påskynda framläggandet
av ett förslag i frågan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet hem -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. fortsatt statsgaranti för exportkredit m. m.

ställt samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Söderquist begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifallas de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
vissa haverikostnader;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående täckande av vissa
medelsbrister, redovisade såsom propriebalanser
i försvarets civilförvaltnings räkenskaper;
och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. fortsatt statsgaranti för exportkredit
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt statsgaranti
för exportkredit m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

I en till riksdagen avlåten proposition,
nr 24, hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
medgiva, att svenska staten finge
intill utgången av budgetåret 1956/57 åtaga
sig betalningsansvar i form av statsgaranti
för exportkredit till ett belopp
av högst 300 miljoner kronor, varav för
lagerhållning av svenska exportvaror
utomlands samt för finansieringsgarantier,
avseende produktion för export, tillhopa
högst 100 miljoner kronor; i de
angivna högsta beloppen skulle inräknas
summorna av de till och med den
30 juni 1954 beviljade garantierna.

Vidare hade i två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Norling m. fl. (1:181) och
den andra inom andra kammaren av
herr Johansson i Stockholm m. fl. (II:
189), hemställts, att riksdagen, med godtagande
i övrigt av proposition nr 24,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till sådana ändringar
i gällande bestämmelser om exportkreditgarantigivningen,
att en av dess viktiga
uppgifter bleve att främja kraftigt
vidgad handel med Sovjetunionen och
övriga krisfria marknader i öster, i syfte
att säkra upprätthållandet av produktion
och full sysselsättning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt,

a) att riksdagen måtte medgiva, att
svenska staten finge intill utgången av
budgetåret 1956/57 åtaga sig betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit
till ett belopp av högst 300
miljoner kronor, varav för lagerhållning
av svenska exportvaror utomlands samt
för finansieringsgarantier, avseende produktion
för export, tillhopa högst 100
miljoner kronor; i de angivna högsta beloppen
skulle inräknas summorna av de
till och med den 30 juni 1954 beviljade
garantierna;

b) att motionerna 1:181 och II: 189
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Herr PERSSON, HELMER (k):

Herr talman! Yi har i motion hemställt,
att bestämmelserna om de stat -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Om upphävande av tullen och skatten på kaffe.

liga exportgarantierna skulle omarbetas
i syfte att få till stånd en vidgad handel
med Sovjetunionen och med de folkdemokratiska
staterna. Utskottet anser
emellertid att systemet fungerar bra och
att de mest betydelsefulla huvudformerna
för de statliga exportgarantierna inte
är begränsade till vissa utländska marknader
utan står öppna för export till
alla länder. Detta är emellertid enbart
ett påstående från utskottet; jag tror icke
att det finns någon täckning i verkligheten
för det påståendet. Ty ingen kan
väl komma ifrån att utbyggnaden av garantisystemet
på exportkreditens område
ensidigt inriktats på att till varje pris
gynna exporten till dollarområdet. Beslutet
vid fjolårets riksdag i denna fråga
är bl. a. tydligt vittnesbörd därom.
Förra årets riksdag sade emellertid, att
när sysselsättningsläget blir sämre, måste
frågan om en utvidgning av exportkreditgarantierna
tas under omprövning.
Jag tror för min del att situationen redan
nu är sådan, att en omprövning av hela
denna fråga är på sin plats. Jag vill
emellertid notera i sammanhanget —- vilket
jag har gjort tidigare — att en tendens
finns till förbättring av handelsrelationerna
med exempelvis Sovjetunionen.
Det är dock bara fråga om en tendens.
Jag tror att det växer fram en
bestämd mening bland industriens folk
och bland andra grupper, att denna tendens
måste utvecklas och resultera i en
verklig utvidgning av våra handelsförbindelser
med dessa länder. Jag tror bestämt
att exportkreditgarantierna därvidlag
spelar en icke obetydlig roll.

Med hänvisning till det anförda vill
jag, herr talman, yrka bifall till motionen
II: 189.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Den föreliggande motionen
från kommunisterna har väl tillkommit,
förmodar jag, på grund av ovetskap
om de verkliga förhållandena. När motionärerna
genom utskottsutlåtandet blivit
upplysta om hur det ligger till, tycker
jag att de skulle ha kunnat nöja sig
med detta och icke ha framställt något
yrkande om bifall till motionen.

2 Första kammarens protokoll 195b. Nr 9.

Jag antar, att herr Persson i sitt anförande
nu syftar på att de åtgärder,
som 1953 beslöts av riksdagen, främst
avsåg att gynna exporten på hårdvalutaländerna.
Men det är ju en sak som är
mycket viktig, och jag tror inte att riksdagen
ångrar det beslutet.

I övrigt framgår det av utskottsutlåtandet
att exportgarantierna mest utnyttjats
med avseende å exporten på vissa
öststater, främst Polen och Östtyskland.
Det finns ingenting som hindrar, att garantierna
utnyttjas för export även till
Sovjetunionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu förevarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till de i ämnet väckta motionerna; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 36,
i anledning av väckt motion angående
statens förvärv av fastigheten Onkel
Adam nr 6 i Östersund.

Om upphävande av tullen och skatten på
kaffe.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 20, i anledning av väckt
motion angående upphävande av tullen
och skatten på kaffe.

I en inom riksdagen väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, II: 46,
av herr Senander m. fl., hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta upphäva tullen
och skatten på kaffe.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att motionen II: 46 av herr Senander
in. fl., angående upphävande av
tullen och skatten på kaffe, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Om upphävande av tullen och skatten på

Herr PERSSON, OLA (k):

Herr talman! Kaffepriset har sprungit
upp i drygt 15 kronor per kilogram.
Svartabörspriset på kaffe under kriget
höll sig ungefär i dagens pris på den
öppna marknaden. Kaffet beskattas som
en umbärlig vara, ehuru var ocli en vet
att det ingått så i svenska folkets levnadsvanor,
att man kan kalla kaffet en
folkdryck, en nödvändighetsvara för det
arbetande folket. Fastän så är förhållandet
uttages i tull 45 öre per kilogram för
orostat och 60 öre för rostat kaffe. Till
detta kommer den särskilda skatten med
35 öre per kilogram för orostat och 45
öre för rostat kaffe. I tidningarna meddelas
nu att kaffepriset skall ökas med
ytterligare 1—2 kronor per kilogram.

Med kaffepriser på mellan 15 och 17
kronor per kilogram synes det vara särskilt
motiverat att riksdagen beslutar
slopa såväl tullen som skatten på kaffe,
så att en prissänkning därmed kan ske
med 80 öre per kilogram orostat och
1 krona 5 öre per kilogram rostat kaffe.
Det kan väl icke vara försvarligt att staten
ur finansiell synpunkt pålägger kaffet
denna beskattning under de förhållanden
och med den prispolitik som nu
råder.

Utskottet hänvisar till att frågan har
varit uppe till behandling vid 194G och
1947 års riksdagar i anledning av motioner,
som, även de, syftade till en
sänkning av kaffepriset. Nu skriver utskottet
att ifrågavarande beskattning
fått en starkt reducerad betydelse med
avseende å dess andel i konsumentpriset.
Det är klart att tullen och skatten
på kaffe ingår som en mindre del i konsumentpriset
då detta utgör 15 kronor
per kilogram än om priset, såsom i början
av 1940-talet, hållit sig nere i 3—4
kronor. Motionärerna vill nu i första
hand få ned priset på kaffe genom att
slopa den tull och skatt som staten hittills
tagit ut på denna oumbärliga vara.
Utskottet förklarar som stöd för sin uppfattning
att »den statsfinansiella aspekten
på frågan måste fortfarande beaktas».
Tullen ger i runt tal 23 miljoner
kronor och skatten 17 miljoner kronor
per år. Nog borde man väl kunna slopa

kaffe.

både skatten och tullen på kaffe, så att
priserna kan sänkas. Statsfinanserna får
väl klaras genom andra utvägar än att
man fördyrar kaffet i en tid av ohämmad
prisstegring och orimligt höga konsumentpriser.
Jag tänker härvid alldeles
särskilt på våra hundratusentals folkpensionärer
och andra som ligger i samma
inkomstläge, för vilka kaffet utgör
en mycket viktig vara i deras hushåll
och livsföring. Med gällande kaffepriser
vore det på sin plats att staten i stället
för att ta tull och skatt på detta kaffe
gjorde det möjligt för pensionärerna att
erhålla subvention genom rabattkort på
kaffet och att staten i övrigt ombesörjde
en prissänkning.

Med vad jag här bär anfört ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till vår
motion nr II: 46, vilket innebär ett upphävande
av skatt och tull på kaffe.

Herr SNYGG (s):

Herr talman! Tullen och skatten på
kaffe är en gammal företeelse i vårt land.
Kaffe har faktiskt varit en vara, som av
tradition belagts med både tull och skatt.
Skälen härtill har varit rent statsfinansiella.

Kaffeprisets utveckling bär, såsom utskottet
framhåller, medfört att medan
tullen och skatten på kaffe år 1940 utgjorde
nära 30 procent av priset, var
motsvarande andel i januari 1954 endast
5 procent. Det skulle naturligtvis ur
konsumenternas synpunkt vara värdefullt,
om man kunde upphäva tullen och
skatten på kaffe och därigenom sänka
kaffepriset med 1 krona. Mot denna önskan
måste man emellertid väga det statsfinansiella
behovet. Tullen och skatten
på kaffe gav år 1952/53 staten omkring
39 miljoner kronor i inkomst. Det är
självklart att man på något sätt måste
fylla denna lucka, om riksdagen nu skulle
avskaffa tullen och skatten på kaffe.

Kaffepriset har stigit mycket starkt
undan för undan. Därigenom har, som
både herr Ola Persson och utskottet påpekar,
tullen och skatten på kaffe kommit
att utgöra en allt mindre del av kaffets
utförsäljningspris. En verklig sänk -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

ning av kaffepriset kan åstadkommas
endast genom att priset på världsmarknaden
pressas ned. Den skatt och tull,
som för närvarande ligger på kaffet, är
alltför obetydlig för att den skulle ha
någon större inverkan på kaffepriset.
Jag vill dessutom framhålla, att indirekta
skatter och tullar ju finns i alla länder
och är någonting som inte heller vårt
land helt kan frigöra sig från.

Då det gäller priset på kaffe vill jag
erinra herr Ola Persson om att kaffet i
Sovjetunionen enligt tillgängliga uppgifter
betingar ett så högt pris som 55 rubel
per kilogram, vilket är betydligt
högre än våra kaffepriser. Det höga priset
på kaffe i Sovjetunionen beror väl
till stor del på att där uttages en väsentlig
del i skatt eller tull.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på bifall till den i
ämnet väckta motionen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Om upphävande av varuskatten för glass.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 21, i anledning av väckta
motioner om upphävande av varuskatten
för glass.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 29 av herr Bengtson m. fl.
och II: 43 av herr Adolfsson m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att varuskatt icke vidare skulle utgå för
glass.

Utskottet hade i det nu föredragna betänkandet
på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
29 av herr Bengtson m. fl. och II: 43 av
herr Adolfsson m. fl. om upphävande av

Om upphävande av varuskatten för glass.

varuskatten för glass icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Gustaf Elofsson, Niklasson och Jansson
i Aspeboda, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr BENGTSON (bf):

Herr talman! Det är mycket vanligt
och i de flesta fall riktigt, att en motion
avstvrkes, när utredning pågår, och bevillningsutskottet
bär använt denna motivering
även i detta fall. Jag har emellertid
inte samma uppfattning som utskottet
i nu föreliggande fråga.

Skatten på glass utgör för närvarande
65 procent. Vad kan anledningen vara
till en sådan bestämmelse? Jo, det beror
på att glass hänföres till samma grupp
som choklad- och konfityrvaror. Man
kan fråga sig om det är berättigat att
hänföra ett högvärdigt svenskt livsmedel
till samma grupp som choklad- och konfityrvaror.
Vad beträffar dessa varor
skulle jag inte tveka att vara med om att
höja skatten ytterligare, om förslag därom
skulle framläggas. Det är helt enkelt
förvånansvärt att en sådan reklam kan
gå i folk, att man t. ex. skall köpa mjölk
och andra näringsmedel i form av choklad
till ett pris av cirka tio kronor per
kilogram, när man kan köpa mjölk ofördärvad
av kakaoböner till 1/20 av delta
pris. Hur kan man få det därhän, att
man hänför glassen till denna grupp av
varor? Grunden härtill är förordningen
om varuskatt år 1941. Konsumtionen var
väl vid den tidpunkten mycket låg, och
denna fråga har förmodligen inte ägnats
den uppmärksamhet som den är värd.

Jag är av den bestämda uppfattningen,
att glassen inte på något sätt kan likställas
med chokladen. Glassen är inte någon
lyxartikel utan ett livsmedel och
ett högvärdigt sådant. På andra håll i
världen, såsom i Amerika, England och
Tyskland, betraktas glassvarorna som
livsmedel och behandlas i beskattningsavseende
som andra mejeriprodukter.
Man har med andra ord inte alls skattebelagt
dem, och därigenom har glasskonsumtionen
i dessa länder blivit be»

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Om upphävande av varuskatten för glass,
tydligt högre. I Sverige är konsumtionen
inte mer än en liter per person och
år. I Amerika är den 14,2 liter och i
England 8 liter. I de nordiska grannländerna
har man skatt på glass i Danmark
och i Norge men inte i Finland.

I Danmark uppgår skatten emellertid till
endast 1/4 av vad som uttages i vårt
land, och i gengäld är konsumtionen
mer än fyra gånger så stor som i vårt
land.

Bevillningsutskottet har inte tagit upp
dessa skäl utan avstyrkt motionen under
hänvisning till pågående utredning. Jag
anser dock, att det här föreligger ett så
uppenbart skäl att bryta ut denna fråga,
att man borde ha gjort det. Det är
inte alltid, man bör krypa bakom en utredning
för att avstyrka motioner. Om
man har en detalj och stoppar in den
i en utredning, som har mycket vittomfattande
arbetsuppgifter, når man ju inte
något resultat beträffande denna detalj,
även om man anser det riktigt. Därvidlag
kan man inte undgå att tänka på vad
som vid något tillfälle sagts, att om Moses
varit en kommitté, så skulle Israels
barn ha varit kvar i Egypten ännu. Om
vi skall vänta på varubeskattningsulredningen,
blir det säkert stora svårigheter
att få bort skatten på glass.

I sakens nuvarande läge anser jag,
herr talman, det inte vara möjligt att
framställa något yrkande i denna fråga.

Herr CARLSSON, GEORG (hf):

Herr talman! Jag kan i stort sett instämma
med herr Bengtson. Det är ju
här fråga om ett mycket högvärdigt livsmedel
och en mejeriprodukt, i vilken i
stor utsträckning ingår smörfett. Smörfett
är ju en vara, som vi har ett visst
överskott av, och då exporten av smörfett
sker med hjälp av exportpremier
och vi får lägre pris på detta smör än
inom landet, är det ganska egendomligt
att man härvidlag skall ha en skatt på G5
procent, som dels hämmar försäljningen
och dels höjer priset för konsumenterna.
Därtill kommer att kontrollen av
de tusentals glassproducenterna nog är
ganska minimal. Vi får ju in cirka fem

miljoner kronor i skatt från glasstillverkarna,
och av dessa fem miljoner kronor
betalar en enda tillverkare in två
miljoner kronor, medan de andra tre
miljonerna delas upp på de övriga. Var
finns kontrollen? Det är en fråga, och
det är en fråga som man bör tillmäta
ganska stor betydelse, när det är fråga
om att ta ut skatten på ett rättvist sätt.

Det visar sig ju, såsom redan framhållits,
att man i länder där denna vara är
skattefri, exempelvis Amerika, kommer
upp till ungefär 14 gånger så stor förbrukning
som vi har här i landet. Jag
anser att det borde vara ett gemensamt
intresse för producenter och konsumenter
att få bort skatten på denna vara.

Bevillningsutskottets majoritet har
dock inte kunnat biträda yrkandet utan
hänvisar till pågående utredning. Jag vet
att riksdag och utskott i det avseendet
är traditionsbundna, men denna fråga är
ganska viktig, och om vi inte i dag kan
ställa något yrkande med utsikt att nå
resultat, lär nog motionärerna återkomma,
bl. a. i den kommitté som har hela
problemkomplexet under utredning.

Herr SNYGG (s):

Herr talman! Då intet yrkande framställts,
skulle det kanske vara onödigt
att säga något från utskottets sida.

Jag vill understryka, att utskottet inte
tagit ställning i sak, utan av rent formella
skäl avstyrker bifall till motionerna
just nu, med hänvisning till den pågående
utredningen om de indirekta
skatterna.

Jag tillåter mig också framhålla, att
det inte är all glass som beskattas, utan
endast den fabriksgjorda. Den glass som
tillverkas av hotell och matserveringar
och i hushållen är skattefri, och jag skulle
tro att den utgör större delen av all
glass som konsumeras i landet. Den skattebelagda
fabriksglassen säljes mest sommartid,
och under kalla somrar blir åtgången
ganska liten. Jag skulle tro att
förhållandet bleve detsamma, även om
denna glass inte alls vore skattebelagd.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag har ingen anledning
att ta upp någon debatt i denna fråga,
men det förefaller mig som om motionärerna
har mycket stora anspråk på bevillningsutskottet
och därmed också på
riksdagen, när de framför sådana synpunkter
som de två första ärade talarna
föll tillbaka på. Riksdagen avvisade i
fjol en motion med enahanda innehåll
och syfte som de nu föreliggande, och
det skedde just under åberopande av
den pågående utredningen om de indirekta
skatterna. Nu åberopar utskottet
samma skäl, och utskottet har desto större
anledning att göra det, som riksdagen
i fjol godtog det skälet och utredningen
därtill i år måste ha kommit närmare
sin avslutning.

Jag fäste mig särskilt vid att en av motionärerna
yttrade något om att »bevillningsutskottets
majoritet» intagit den
och den ståndpunkten. Jag deltog inte
i den förberedande behandlingen av motionerna
inom bevillningsutskottets första
avdelning, men jag var med i utskottet
vid deras slutliga behandling, och
jag vill gärna upplysa om att fullständig
enhällighet rådde i utskottet beträffande
klämmen i betänkandet; inte den
minsta erinran däremot restes från någon
ledamot av utskottet. Inte heller beträffande
motiveringen restes några invändningar
inom utskottet, vare sig från
bondeförbundshåll eller från något annat
håll. Därför är det knappast riktigt,
när man här antyder att utskottet inte
skulle ha varit enhälligt i denna fråga;
det var i varje fall utskottet in pleno vid
den slutliga behandlingen därav.

I sak vill jag säga, att jag i långa stycken
kan följa motionärernas resonemang,
men med hänsyn till vad som förekommit
i fjol och i år och med tanke
på den nu arbetande utredningen rörande
de indirekta skatterna är jag inte beredd
att nu ta någon konsekvens av detta
resonemang. Det gjorde ju inte heller
motionärerna, när de inte framställde
något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Ang. beskattning av förströelsetidskrifter.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 22, i anledning av väckla
motioner angående utredning av frågan
om beskattning av förströelsetidskrifter.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 221 av herrar Gustaf Elofsson
och Karl Persson samt II: 437 av
herr Carlsson i Bakeröd m. fl. hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om att frågan om beskattning av förströelsetidskrifter
måtte bli föremål för
prövning i samband med nu pågående
utredning rörande de indirekta skatterna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna 1:221 av
herrar Gustaf Elofsson och Karl Persson
samt II: 437 av herr Carlsson i Bakeröd
m. fl. angående utredning av
frågan om beskattning av förströelsetidskrifter
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Gustaf Elofsson, Niklasson och Jansson
i Aspeboda, vilka dock ej antytt sin mening.

Herr ELOFSSON, GUSTAF (bf):

Herr talman! Denna fråga förekommer
ju allt som oftast på kammarens föredragningslista,
och ibland är yrkandena
i medvind, ibland i motvind.

När man ser finansministerns förslag
till beskattning av svenska folket på alla
olika områden, kan man fråga sig: Varför
är han så rädd för att lägga en liten skatt
på den s. k. kolorerade veckopressen?
Då skatten på tidningspapper 1949 infördes,
yttrade bevillningsutskottet som
vi minns, att man skulle gå in för en
skatt på den kolorerade veckopressen
när skatten på tidningspapper upphörde.
Riksdagen godkände också detta bevillningsutskottets
betänkande. Men när
finansministern år 1950 framlade propositionen
om pappersskattens slopande,

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. beskattning av förströelsetidskrifter,
underlät han att föreslå skatt på den kolorerade
veckopressen och förklarade, att
frågan var av sådan art att beskattningen
inte kunde genomföras.

När man diskuterar denna sak, säges
det ofta, att vi inte bör beskatta det fria
ordet. Jag skulle bara vilja fråga kammarens
ärade ledamöter, om ni tror att
vi gör det svenska samhället någon stor
skada, om vi skulle ta ut 30 procents
beskattning på denna veckopress. Det
är klart, att man kan ha den meningen,
att det är svårt att finna en avgränsning
mellan vad som kan kallas kolorerad
veckopress och andra tidskrifter. Men
om jag inte minns fel, bar kontrollstyrelsen
år 1949 lagt fram ett förslag, som
utvisade att det var möjligt att skilja
på dessa båda slag av tidskrifter.

Om det hade tagits ut en skatt av 30
procent på denna kolorerade veckopress,
som är så begärlig och som säljes i miljonupplagor
och åter miljonupplagor,
tror jag inte, att näringslivet på något
sätt hade lidit skada. Jag tror inte heller
att de förlag, som ger ut dessa tidningar,
hade kommit att lida någon större
skada. Om upplagan hade minskat något
litet, tror jag inte att det hade varit till
någon förlust för svenska folket.

När man med ljus och lykta söker efter
skatteobjekt på alla möjliga områden,
varför kan man då inte beskatta de tidskrifter
det här är fråga om och försöka
få en minskning av deras upplagor, så
att man i någon mån kan hindra att
många läsare i dessa tidskrifter får uppslag
till både den ena och andra ogärningen? När

vi nu ser att den kolorerade veckopressens
upplagor jämt och ständigt
ökar, kan vi nog utgå ifrån att en så
ringa beskattning, som motionärerna här
har begärt, inte skulle — såsom jag förut
sagt — skada de företag, som ger ut
dessa tidskrifter.

Det är naturligtvis meningslöst att här
ställa något yrkande, och jag skall i detta
sammanhang, herr talman, avstå ifrån
att göra detta, men jag har inte velat
underlåta att vid detta tillfälle ge uttryck
åt de synpunkter jag ovan framfört,
ty det kan ju hända, att den dagen
kommer, då finansministern får ta till
en beskattning på detta område.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Denna fråga låg litet annorlunda
till på den tid, då vi hade omsättningsskatt,
som också träffade böcker.
Då kunde man tycka att det var rätt
egendomligt, att det inte uttogs skatt
också på tidskrifter. Men när omsättningsskatten
sedan avskaffades, bortföll
detta motiv. Därefter infördes en
pappersskatt, och så länge pappersskatten
existerade, fanns det ingen anledning
att ta upp förevarande fråga till prövning.
Man menade då att när pappersskatten
slopades, skulle denna fråga kunna
omprövas. En sådan omprövning
skedde, och när man såg, till vilka konsekvenser
en skatt av här föreslagen typ
skulle kunna leda, nämligen att det skulle
erfordras en institution av censorer,
som skulle avgöra vilka tidskrifter som
skulle beskattas och vilka som icke skulle
beskattas, tvekade man inför en sådan
besvärlig kvalitetsbedömning av tidskrifterna.
Man sade, att man inte kunde ge
sig in på någonting sådant.

Av samma uppfattning är fortfarande
utskottet. Utskottet vill inte ta något initiativ
till en beskattning av denna art.
Kungl. Maj :t har inte överlämnat något
utredningsmaterial beträffande tidskriftsskatt
till kommittén för indirekta
skatter. Därmed har tydligen sagts ifrån,
att Kungl. Maj :t inte heller vill ta något
sådant initiativ. Men det är naturligtvis
kommittén obetaget — mer är kommittéer
inte bundna här i landet — att ta
upp denna fråga till prövning i ett eller
annat sammanhang, därest så kan befinnas
lämpligt ur dess synpunkt.

Herr talman! Jag kan inte finna annat
än att den av herr Elofsson rekommenderade
skatten på 30 procent på tidskrifter
leder till sådana konsekvenser, att
såväl Kungl. Maj:ts som riksdagens vägran
år efter år att tillmötesgå ett sådant
önskemål är så starkt motiverad, att det
inte finns någon anledning för riksdagen
att i år ändra mening i detta avseende.

Jag ber att få tillstyrka bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande betänkandet hemställt.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Ang. inkomsttaxering av medel, som

insatts å skogskonto, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 25, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om taxering för inkomst av
medel, som insatts å skogskonto, m. in.,
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 30 december 1953 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 14, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om taxering för inkomst
av medel, som insatts å skogskonto;
samt

2) lag med vissa bestämmelser om medel,
som innestå å investeringskonto för
skog.

I propositionen hade framlagts förslag
om permanent lagstiftning angående
rätt för skogsägare att göra insättning
på särskilt skogskonto i bank. Insättaren
skulle enligt förslaget erhålla
uppskov med inkomsttaxeringen till det
år då uttag från kontot skedde. Insättning
skulle få göras med högst 60 procent
av köpeskillingen för rotsåld skog,
40 procent av köpeskillingen för avyttrade
skogsprodukter och 40 procent av
saluvärdet av skogsprodukter, som uttagits
för förädling i egen rörelse. Rätten
att göra insättning skulle endast
tillkomma fysisk person, oskift dödsbo
eller familjestiftelse. Lagstiftningen skulle
tillämpas första gången vid 1955 års
taxering. Vidare hade föreslagits, att fysisk
person, oskift dödsbo eller familjestiftelse,
som hade skogsmedel innestående
å spärrat konto i riksbanken, skulle
äga att från och med den 1 september
1954 utan inskränkning uttaga medlen.
Hade medlen icke uttagits före utgången
av år 1954, skulle desamma anses
vara insatta å skogskonto och följa de
nya reglerna för dessa konton.

Till utskottets behandling hade hänvisats
följande i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:19
av herr Eliasson m. fl. och 11:31 av
herr Jansson i Aspeboda ni. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:211
av herr Hansson in. fl. och 11:271 av
herr Widén m. fl.;

3) de likalydande motionerna 1:212
av herrar Ebbe Ohlsson och Eskilsson
samt 11:270 av herr Magnusson m. fl.;

4) de likalydande motionerna I: 213
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och 11:269
av herr Magnusson m. fl.; samt

5) motionen 11:432 av herr Kristensson
i Osby m. fl.

I de likalydande motionerna 1:213 av
herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 269 av
herr Magnusson m. fl. samt i motionen
II: 432 av herr Kristensson i Osby
m. fl. hade framställts yrkande av innebörd,
att rätten att uttaga spärrkontomedel
enligt 1951 års lagstiftning skulle
utsträckas att gälla samtliga skattskyldiga,
i anslutning vartill i de båda förstnämnda
motionerna yrkats, att samtliga
efter 1954 års utgång kvarstående spärrkontomedel
skulle anses insatta å skogskonto
och följa reglerna för dessa konton.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet av angivna orsaker hemställt,

A) att riksdagen måtte, med förklarande
att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 14 icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas och i anledning
av de likalydande motionerna I: 19 av
herr Eliasson m. fl. och II: 31 av herr
Jansson i Aspeboda m. fl., de likalydande
motionerna 1:211 av herr Hansson
m. fl. och II: 271 av herr Widén m. fl.
samt de likalydande motionerna I: 212
av herrar Ebbe Ohlsson och Eskilsson
och 11:270 av herr Magnusson in. fl.
ävensom med avslag å de likalydande
motionerna I: 213 av herr Ebbe Ohlsson
in. fl. och II: 269 av herr Magnusson
m. fl. samt motionen 11:432 av herr
Kristensson i Osby m. fl.

1) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning
om taxering för inkomst av medel, som
insatts å skogskonto, med viss ändring
av ikraftträdandebestämmelserna;

2) för sin del antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag med vis -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. inkomsttaxering av medel, som insatts å skogskonto, m. m.

sa bestämmelser om medel, som innestå
å investeringskonto för skog; samt

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 19 av
herr Eliasson m. fl. och II: 31 av herr
Jansson i Aspeboda m. fl.,

2) de likalydande motionerna 1:211
av herr Hansson m. fl. och II: 271 av
herr Widén m. fl. ävensom

3) de likalydande motionerna 1:212
av herrar Ebbe Ohlsson och Eskilsson
samt II: 270 av herr Magnusson m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet förut anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Velander, Söderquist,
Kristensson i Osby, Sjölin, Kollberg
och Nilsson i Svalöv, vilka ansett,
att utskottet under hänvisning till innehållet
i de likalydande motionerna I: 213
av herr Ebbe Ohlsson m. fl. och II: 269
av herr Magnusson m. fl. samt motionen
II: 432 av herr Kristensson i Osby m. fl.
bort under punkten A 2 hemställa, att
riksdagen måtte avslå det vid propositionen
fogade förslaget till lag med vissa
bestämmelser om medel, som innestå å
investeringskonto för skog, samt i stället
för sin del antaga följande

Förslag

till

lag om upphävande av lagen den 14 december
1951 (nr 783) om investeringskonto
för skog.

Härigenom förordnas, att lagen om investeringskonto
för skog den 14 december
1951 skall upphöra att gälla med utgången
av december månad år 1954.

Insättare äger återfå å investeringskonto
för skog insatta medel från och
med ingången av oktober månad år
1954. Hava medel, som insatts av fysisk
person, oskift dödsbo eller familjestiftelse,
icke uttagits före utgången av år
1954, skola desamma anses vara insatta
å sådant konto, som avses i förordning -

en den 1954 om taxering för

inkomst av medel, som insatts å skogskonto,
och skola följaktligen bestämmelserna
i nämnda förordning därefter tilllämpas
med avseende å dessa medel. Å
investeringskonto enligt lagen den 14
december 1951 efter utgången av år 1954
kvarstående medel, som insatts av annan
än fysisk person, oskift dödsbo eller
familjestiftelse, skola av riksbanken
senast återbetalas under januari månad
år 1963. Å medlen gottgöres ränta från
ingången av år 1955 efter räntefot, som
av riksbanken fastställes, motsvarande
sedvanlig depositionsränta.

II) av herrar Velander och Nilsson i
Svalöv, vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag skall tillåta mig att
knyta några reflexioner till bevillningsutskottets
föreliggande betänkande.

Det är ju klart, att vi på högerhåll med
tillfredsställelse har hälsat framläggandet
av den förevarande propositionen.
Den sammanfaller till sitt innehåll i allt
väsentligt med vad vi under de senaste
riksdagarna konsekvent förordat.

Insättningarna är frivilliga; det var
vår linje redan hösten 1951. Uttagen
kan, med iakttagande av viss uppsägningstid,
ske när som helst; den ordningen
har vi städse påyrkat. Medlen
skall under hela den tid, de innestår,
löpa med ränta; det är i överensstämmelse
med den av oss från början hävdade
uppfattningen. Gränserna uppåt för
skogskontoinsättningarna, motsvarande
60 procent av köpeskillingen för rotsåld
skog samt 40 procent av köpeskillingen
för resp. värdet av avyttrade eller i egen
rörelse förädlade skogsprodukter, sammanfaller
väsentligen med vår ståndpunkt
under hela den tid, som frågan
därom varit aktuell.

Det konstaterande, som jag här tillåtit
mig, bottnar icke i någon lust att komma
dem till livs, som hyst andra meningar
än vi inom högern. Alla bör vi nog
gemensamt glädjas åt att vi äntligen nått
fram till en godtagbar ordning på detta
område, en ordning, vars svårighets -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Ang. inkomsttaxering

grad väsentligt överdrivits och som därför
den ena gången efter den andra undanskjutits.
Men, herr talman, den tidigare
diskussionen i ämnet har varit så
föga realitetsbetonad och understundom
följt så utpräglat partitaktiska linjer, att
jag näppeligen kunnat underlåta att rikta
uppmärksamheten på de fakta, jag
här berört. Det kan näppeligen vara ett
sakligt resonemang, om exempelvis en
gruppordförande i en av riksdagens
kamrar det ena året överlägset viftar
bort såsom knappast allvarligt menat ett
motionsvis framfört förslag från högerhåll
med t. ex. orden: »Motionen är väl
ett litet överbud från högerns sida av
det vanliga välmenta slaget» för att det
följande året säkerligen generöst välsigna
finansministerns klokhet att med
stöd av bl. a. det egna partiet såsom
parlamentariskt underlag framlägga precis
samma förslag! Man fick vidare i
sammanhanget lyssna till en representant
för vårt största parti, som anförde
bland annat: »Jag anser det önskvärt, att
ett sådant förslag genomföres» — alltså
ett förslag i den riktning som då var
aktuellt — samt därtill foga: »Bevillningsutskottet
har skrivit två gånger i
denna fråga. Men att låta vederbörande
efter behag sätta in 60 procent av sin
inkomst och utta medlen efter behag
utan att det ens skulle vara fråga om en
ackumulerad inkomst, är orimligt. Det
skulle ställa skogsbrukarna i fördelaktigt
läge jämfört med alla andra, för vilka
lagen om ackumulerad inkomst gäller.»
Den ärade talaren kommer emellertid
nu att rösta just för ett sådant förslag.

Att utskottet på grund av motioner
från samtliga borgerliga partier nått
fram till ett enhälligt förslag om beaktande
av deras behöriga intressen i beskattningshänseende,
som på ett kännbart
sätt råkat komma i beröring med
realiteterna bakom begreppet stormfälld
skog, bör också hälsas med tillfredsställelse.
Att även därvid högerlinjen i väsentliga
stycken följts, är dock icke ägnat
att utlösa någon självförhävelse,
därför att i förevarande hänseende
fråga är om en lämplig och skälig avvägning
samt därvid det ena uppslaget

av medel, som insatts å skogskonto, m. m.
kan anses ha vägt lika tungt som det
andra.

De reservationer, som fogats till utskottsbetänkande!,
rör sig väsentligen på
det principiella planet.

1951 års lagstiftning om skyldighet till
insättning av viss del av skogsinkomsterna
på spärrkonto i riksbanken gäller
såväl fysiska personer och därmed likställda
som juridiska personer. Det nu
föreliggande förslaget äger däremot tilllämpning
endast på de fysiska personerna.
De juridiska personerna skall alltså
icke vara berättigade att till utjämning
av sina skogsinkomster insätta någon del
av dem på skogskonto i bank. De skall
inte heller i likhet med de fysiska personerna
äga rätt att under innevarande
års sista månader utan inskränkning
disponera över sina medel, innestående
på spärrkonto i riksbanken.

Man kan efterlysa den bärande, den
rationella grunden till att de fysiska och
de juridiska personerna skall behandlas
på så olika sätt. Vilka olägenheter skulle
följa, frågar man sig, av en utsträckning
av den nu ifrågasatta lagstiftningen även
till de juridiska personerna? Kan icke
en utjämning av skogsvinsterna även för
dessas vidkommande vara påkallad?
Kan icke till följd av konjunkturernas
växlingar skogsvårds- och sysselsättningssynpunkter
motivera en likställighet
i förevarande hänseende? Det räcker
icke, synes det mig, med en hänvisning
till att beskattningen är i det ena fallet
proportionell och i det andra progressiv
eller därtill att 1951 års lagstiftning motiverades
ur penningpolitiska synpunkter,
medan den nu avsedda, mera permanenta
lagstiftningen främst syftar till
en särskild skatteberäkning för inkomst
av skogsbruk.

Utskottet kan näppeligen heller undgå
det omdömet, att dess förslag beträffande
den stormfällda skogen präglas av en
något överdriven försiktighet, då de juridiska
personerna även hör har uteslutits
från den möjlighet till utjämning av
skogsinkomsterna, som avsetts. Någon
bärande motivering härför kan knappast
förutsättas vara möjlig att prestera.

Inom utskottet har ifrågasatts, om icke

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. inkomsttaxering av medel, som insatts å skogskonto, m. m.

tillfälle borde beredas skattskyldiga,
som så önskar, att få sina medel överförda
från spärrkonto i riksbanken till
skogskonto i annan bank, givetvis med
bibehållen rätt att åtnjuta uppskov med
beskattningen. Från början var man
inom utskottet av den uppfattningen, att
detta också var propositionens linje, och
då hade man ingenting att erinra mot
det förmenta innehållet av propositionen
på den punkten. Sedermera blev
man på det klara med att detta inte var
propositionens linje, och då ansåg man
inom utskottet, att det enda riktiga var
att stödja propositionen!

De skäl, som har anförts till stöd för
denna utskottets ståndpunkt, är att hänföra
till tekniska svårigheter och vissa
kontrollsvårigheter. Det är dock något
svårt att förstå denna tankegång. Ett genomförande
av en anordning som den
antydda skulle nämligen kunnat ske på
det enkla sättet, att vederbörande kontoinnehavare
meddelar riksbanken eller
något dess kontor att han önskar få
sina på spärrkonto innestående medel
överförda till sin egen bankförbindelse.
När denna bank mottagit pengarna från
riksbanken, skulle den givetvis på övligt
sätt meddela vederbörande att pengarna
mottagits och insatts på skogskonto i
banken. Någonting därutöver skulle näppeligen
behöva ifrågakomma. Från sådana
utgångspunkter måste det enligt
mitt sätt att se framstå som egendomligt,
att man ansett sig böra göra gällande, att
den ordningen inte kunde genomföras
med hänsyn till de besvärligheter, som
skulle vara förenade därmed. Jag tror
inte heller att det skulle vara att räkna
med några svårigheter för vederbörande
bankföretag att till taxeringsnämnderna
lämna erforderliga uppgifter för eventuellt
erforderlig kontroll.

Med den till utskottsbetänkandet fogade
blanka reservationen av herr Nilsson
i Svalöv och mig har avsetts det sist berörda
förhållandet ävensom den omständigheten
att de juridiska personerna,
när det gäller rätten till insättningar
på skogskonto, icke likställts med de
fysiska personerna.

Den av oss och utskottets ledamöter,

tillhörande folkpartiet, till utskottsbetänkande!
fogade reservationen avser
rätten för de juridiska personerna att
under viss tid i likhet med de fysiska
personerna fritt förfoga över på spärrkonto
i riksbanken insatta medel.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till sistnämnda reservation.

Herr SJÖDAHL (s):

Herr talman! Denna lagstiftning om
rätt för enskilda att sätta in pengar på
skogskonto har riksdagen länge ansett
vara önskvärd. Det är därför mycket
tacknämligt ur utskottets synpunkt, att
efter speciella utredningar ett förslag så
tillfredsställande som detta har kunnat
läggas på riksdagens bord. Den föreslagna
bestämmelsen ger möjlighet för en
enskild skogsägare, som tar ut virke ur
sin skog, låt oss säga vart sjunde, åttonde
eller kanske vart femte eller sjätte
år, att inte låta hela inkomsten
därav läggas till grund för den progressiva
beskattningen. Han får nu möjlighet
att innehålla en del inkomster för
att fördela dem på den period, under
vilken han inte tar ut något virke ur
skogen. Han kan sålunda använda dem
för att dämpa den progressiva beskattning,
som eljest skulle falla på honom,
och han blir därför likställd med dem,
på vilka lagen om beskattning av ackumulerade
inkomster är tillämplig. Men
dessutom kan de insatta pengarna bilda
en investeringsfond för det enskilda
skogsbruket. Pengarna kan nämligen tagas
ut och användas för skogsvårdande
åtgärder.

Lagen fyller alltså tvenne syften. Dels
är den för de enskilda skogsägarna en
motsvarighet till lagen om ackumulerad
inkomst, dels skapar den en investeringsfond
för bondeskogsbruket.

Jag tror att utskottet har varit mycket
tacksamt för att Kungl. Maj:t framlagt
sådana förslag i detta ämne, som utskottet
helt kunnat tillstyrka.

Nu anförs från herr Velanders sida
anmärkningar mot förslaget på ett par
punkter.

Den ena punkten är att den före -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Ang. inkomsttaxering

slagna lagstiftningen icke gäller bolagen.
Men därvidlag måste först och
främst framhållas att det ena syftet med
lagstiftningen, nämligen att mildra den
progressiva beskattningen, ju inte har
något avseende på bolagen, vilkas beskattning
är proportionell; av dem uttas
ju numera oförändrat 40 procent i statsskatt
varje år, alldeles oberoende av hur
stor inkomst bolagen redovisar. De regler
som det här gäller har alltså ingen
uppgift att fylla för bolagens vidkommande.

När det däremot gäller frågan om insättning
å investeringsfond, som herr
Veländers andra anmärkning avser,
skulle lagstiftningen kunna tänkas vara
av intresse för bolagen. Men om man här
skulle bifalla högerns yrkande, betydde
det ju att det skapades en investeringsfond
för bolagens skogsbruk utan varje
samband med den investeringsfondslagstiftning
som i övrigt genomförts för bolag
här i landet, låt vara att den för tillfället
är satt ur bruk. Dessa investeringsfondsregler
föreskriver dels en begränsning
av hur mycket som får insättas av
bolagsvinsten, på ett visst sätt beräknad,
dels en tidpunkt inom vilken medlen
inte får användas utan att tagas till
beskattning, dels — och det är det betydelsefullaste
— att fonderna kan utan
beskattning tagas i bruk blott efter Kungl.
Maj:ts eller arbetsmarknadsstyrelsens
prövning. Dessa fonder är nämligen avsedda
att tagas i bruk för att motverka
en fallande konjunktur. Hela denna konjunktursynpunkt
skulle helt åsidosättas,
om man anslöt sig till högerns tankegång
att den föreslagna lagen, som egentligen
är avsedd för enskilda skogsägare,
även skulle gälla bolagen. Det ligger ju
dessutom till på det sättet att regeringen
har tillsatt en särskild kommitté, den
här i riksdagen ofta omnämnda företagsbeskattningskommittén,
som har till
uppgift att pröva frågan om investeringsfonderna
för bolagen ur konjunkturutjämningssynpunkt.
Det vore rätt orimligt
att då skapa skogsinvesteringsfonder
hos bolagen utan sådana begränsningsregler,
som nu finns beträffande bolagens
övriga investeringsfonder eller

av medel, som insatts å skogskonto, m. m.
som till äventyrs kan genomföras på förslag
av den arbetande företagsbeskattningskommittén.
Frågan om investeringsfonder
för bolagens skogsbruk bör
upptagas och lösas i samband med investeringsfondslagstiftningen
för bolag
över huvud taget och inte i samband
med de åtgärder som avser enskilda
skogsägare.

Tillika har högern — i det fallet jämte
folkpartiet — framlagt ett förslag om
att även bolagen skulle få lov att uttaga
vad som nu är innestående å skogskonto
enligt den lag som kom till, jag vill minnas
år 1953. För de enskilda skogsägarna
innebär detta att de 44 miljoner
kronor som de har insatta å skogskonto,
kan av dem uttagas efter den 1 september
i år. Medlen kan också innestå, så
att de sedermera kan användas i skatteutjämnande
syfte eller för vidtagande av
skogsvårdande åtgärder. Med tanke på
beskattningens progressivitet är det väl
sannolikt att de enskilda skogsägarna
uttar medlen så småningom under en
följd av år, i varje fall om det gäller
mer betydande summor. När det gäller
bolagen, som inte påverkas i återhållande
riktning genom någon progressivitet
i beskattningen, kan det däremot
tänkas att medlen uttas omedelbart. Det
är fråga om inte mindre än 70 miljoner
kronor, som alltså omedelbart skulle
kunna användas för investeringar av bolagen,
ty det finns inga hinder för det.
Ett sådant medgivande skulle innebära
att samtidigt som riksdagen har beslutat
en lag om investeringsbegränsande åtgärder
även under innevarande inkomstår
skulle man släppa loss 70 miljoner
kronor, som skogsbolagen kunde investera,
d. v. s. att riksdagen skulle handla
som om den inte visste den ena dagen
vad den gjort den andra. Detta förefaller
vara tämligen orimligt.

Jag vill erinra om att bolagen på de
pengar som de insatte i början av år
1953 får uppbära 2 y2 procents ränta
från och med år 1955; det är vanlig depositionsränta.
De kan från och med
nästa års början lyfta pengarna, under
förutsättning att de använder dem för
skogsvårdande uppgifter efter prövning

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. inkomsttaxering av medel, som insatts å skogskonto, m. m.

av viss myndighet. Från och med den 1
januari 1958 kan sedermera hela beloppet
uttagas. Jag tror att bolagen genom
dessa åtgärder har fått mycket stora dispositionsmöjligheter
när det gäller dessa
synnerligen betydande fonder, men de
är undandragna möjligheten till en omedelbar
investering av medlen, vilket inte
skulle stå i överensstämmelse med riksdagens
tidigare beslut i dessa avseenden.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag oförändrat
i alla de berörda punkterna.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Herr Sjödahl införde ett
begrepp, nämligen investeringsfonder,
som visserligen inte är nytt men som
inte har med den aktuella diskussionen
att skaffa. Jag har inte på något sätt talat
om att man här skall gå in för en
anordning i linje med investeringsfonderna.
Jag har inte siktat till någonting
annat än att de juridiska personerna
skulle ha möjligheter till insättningar på
skogskonto i bank på samma sätt som
de fysiska personerna. Varför har jag
gjort det? Jo, jag menar, att det också
kan vara påkallat och lämpligt att de juridiska
personerna kan falla tillbaka på
vissa reserver, bildade under tämligen
goda år, till täckning av uppkommande
utgifter vid en anpassning till förändrade
och försämrade konjunkturer. Det
är det som är grundtanken i mitt resonemang,
och att här komma och söka
snedvrida diskussionen genom att bita
sig fast i begreppet investeringsfonder
är åtminstone för mig fullständigt främmande.

Herr Sjödahl anförde sedan: Vilka
olägenheter skulle icke uppstå, om man
tilläte företagen att plocka ut från spärrkonton
i riksbanken de 69 miljoner kronor
som finns där för bolagens del? Ja,
herr Sjödahl, vad inträffar då, om bolagen
eller de juridiska personerna i
detta konjunkturläge plockar ut pengarna?
Eftersom man får förutsätta, att de
flesta företag har inkomster tillgängliga
för att täcka förekommande utgifter och

kanske något därutöver betyder det att
de skulle få betala skatt för dessa 69 miljoner
kronor med ens. Det skulle alltså
betyda, att staten tillföres ungefär 50
procent av detta belopp. Jag misstänker,
att det inte skulle komma att gå alldeles
på det sättet, herr Sjödahl, utan de
juridiska personerna skulle nog finna
det angeläget att, i den mån de orkar
med det, spara dessa pengar för att använda
dem vid, som jag nyss yttrade,
förändrade och försämrade konjunkturer,
när nya anpassningsproblem uppkommer.
Det tycks vara skillnaden mellan
herr Sjödahls och min utgångspunkt
i detta sammanhang.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ansåg det tillbörligt
att fästa uppmärksamheten på att bestämmelserna
för investeringsfonderna
för bolag är under omarbetning, och om
en ändring skall ske, bör den väl åstadkommas
genom en lagstiftning i detta
sammanhang.

Sedan nämnde herr Velander — om
jag fattade honom rätt — att på dessa
70 miljoner skulle man betala skatt och
spara pengarna i övrigt för att sedermera
använda dem för olika åtgärder.
Om detta är avsikten, då kan de väl lika
gärna få stå kvar på spärrkontot, ty då
blir de också sparade, och man slipper
dessutom tills vidare att betala någon
skatt på dem.

Herr VELANDER (h) kort genmäle:

Herr talman! Den tolkning, som herr
Sjödahl tillät sig av mitt anförande, bottnade
i den föreställningen, att de juridiska
personerna, även om de icke behöver
pengarna nu, dock icke låter dem
kvarstå till dess behov därav yppar sig.
Detta bär icke med min inställning att
göra. Klart är emellertid att när än pengarna
tas ut skattskyldighet inträder.

Sedan vill jag säga, att jag inte kan
godkänna herr Sjödahls skäl för att man
i detta sammanhang inte bör syssla med
de juridiska personerna, det skälet nämligen
att frågan om avsättningar till in -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Ang. inkomsttaxering

vesteringskonton är föremål för något
slags utredning. Den nuvarande anordningen
har visserligen karaktär av provisorium,
men man har inte kunnat ange
något vägande skäl, varför man inte kan
följa samma väg, när det nu gäller en
mera permanent anordning. Att man har
pekat på att den interimistiska anordningen
avsåg en anpassning till penningpolitiska
synpunkter, men att det nu är
fråga om en utjämning av skogsvinsterna
mellan olika år räcker icke långt.

När jag förra gången hade ordet,
glömde jag att säga, att herr Sjödahl var
på vilsna vägar, när han påstod, att högern
var ensam beträffande de juridiska
personernas rätt att utta å spärrkonto
i riksbanken insatta medel. Det finns
dock en gemensam reservation av folkpartiet
och högern, där de gått på den
linjen att dessa pengar skall få disponeras
av de juridiska personerna på samma
sätt som föreslås för de fysiska personerna.

Herr SJÖDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att jag
har uttryckt mig felaktigt på denna senare
punkt, men då jag yttrade mig,
hade jag i tankarna att då det gällde juridiska
personers likställighet med enskilda
enligt den här föreliggande lagen
skilde sig folkpartiet från högern, men
däremot då det gällde uttag av de 70
miljoner kronorna är folkpartiet och
högern på samma linje.

Jag vill till slut bara säga, att då man
nu för enskilda personer har avlöst de
provisoriska bestämmelserna med en
permanent lagstiftning, bör man när det
gäller juridiska personer också avvakta
en mera permanent lagstiftning, varom
förslag är att förvänta rätt snart.

Herr statsrådet SKÖLD:

Herr talman! Endast några ord! I den
tvist, som har uppstått mellan herr Velander
och herr Sjödahl i frågan om de
juridiska personernas hänförande till lagen
om skogskonto, är det väl ändå uppenbart
att herr Sjödahl har rätt: genom

av medel, som insatts å skogskonto, m. m.
att låta de juridiska personerna falla under
denna lag skulle man ha skapat ett
slags investeringsfond, och det är inte
lämpligt att göra detta, när hela företagsbeskattningen
ligger under utredning.
Men det är inte mycket att tvista
om, eftersom herr Velander inte ställt
något yrkande på den punkten.

Sedan sade herr Velander, att beträffande
återbetalning av de juridiska personernas
insatta medel är det ingen risk,
ty troligen låter bolagen pengarna stå
kvar utan att använda dem tills det blir
anpassningssvårigheter. Jag vill bara
fästa uppmärksamheten på att om herr
Velander med det sista menar ett läge,
där det genom en konjunkturförsämring
skulle bli nödvändigt att stimulera investeringsverksamheten
inom näringslivet,
kommer naturligtvis medlen den
gången att frisläppas. Men det är något
annat än att nu utan vidare låta bolagen
disponera dessa cirka 70 miljoner kronor.
Det finns inga bärande skäl härtill.
Insättningarna är ju i stort sett likartade
med insättningarna av prisutjämningsavgifter,
där det gäller ännu större
belopp — det får väl sägas i detta sammanhang.

Herr NÄSGÅRD (bf):

Herr talman! Innan denna debatt avslutas,
ber jag att med några ord få göra
ett litet tillrättaläggande.

Jag blev mycket förvånad, när herr
Velander i sitt första anförande i dag
började göra partipolitik av denna fråga.
Jag tycker, herr Velander, att vi
alla bör förena oss och vara glada över
att det långa och slitsamma arbetet med
dessa skogskonton äntligen har förts i
hamn. Det tjänar väl ingenting till att
den ena försöker misstänkliggöra den
andra.

Herr Velander citerade ett yttrande
från i fjol, som tydligen härstammade
från mig. Jag hade sagt, att högerns dåvarande
motion var ett överbud, och
det yttrandet har jag ingen anledning
att ta tillbaka nu, ty i den dåvarande
situationen var det ett överbud. Det förhöll
sig nämligen så, herr Velander, att

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. inkomsttaxering av medel, som insatts å skogskonto, m. m.

regeringen förordnat att den obligatoriska
insättningen på investeringskonto
skulle avlösas av en frivillig insättning,
som kunde uppgå till 40 procent. Då
hade motioner väckts från olika håll om
helt upphävande av lagen om investeringskonto
för skog och införande avfrivilliga
spärrkonton i stället: herr

Werner t. ex. hade motionerat om 40
procent, från folkpartihåll fanns en motion
om likaledes 40 procent, och från
högern förelåg en motion om definitiv
lagstiftning omedelbart och 60 procents
insättning. Det var detta som jag tillät
mig beteckna såsom ett överbud, och jag
tror fortfarande att man kan betrakta
det så med hänsyn till förhållandena i
fjol. Det är att märka, att bevillningsutskottet
ställde i utsikt att förslag från
Kungl. Maj :t skulle föreläggas detta års
riksdag.

Jag har anledning att upprepa vad
jag sade i fjol i samma debatt, att jag
är glad åt att den tvångsmässiga insättningen
på investeringskonto kom till
hösten 1951, ty jag tror, att vi annars
inte hade kommit så långt som vi gjort
och nu fått en lag om frivillig insättning
på skogskonto.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! När den siste ärade talaren
säger att vi alla bör vara glada
över att vi på detta område har kommit
fram till en positiv och tillfredsställande
ordning, vill jag påpeka, att jag
mycket starkt underströk just den synpunkten
i mitt första anförande.

Sedan kan jag bekänna, att jag inte
riktigt förstår, varför man i detta sammanhang
skall bita sig så fast vid begreppet
investeringsfonder som herrar
Sjödahl och Näsgård och även finansministern
gjort. Gör man emellertid det
blir med mitt sätt att se begreppet investeringsfond
icke mer tillämpligt för
de juridiska personerna än för de fysiska.

Herr statsrådet anförde vidare, att det
inte fanns några bärande skäl för att

släppa loss de 69 miljoner kronor, som
de juridiska personerna nu har på spärrkonto
i riksbanken. För mig gäller inte
frågan rätten att ta ut dessa pengar, utan
för mig gäller frågan, huruvida det
finns tillräckliga skäl för att fasthålla
vid denna exceptionella åtgärd om
spärrkontoavsättningarnas bibehållande
över huvud taget. Det normala är väl
ändå, att företagen skall förfoga över
sina tillgångar och sina vinstmedel,
och för att de skall få det, kan väl
icke krävas, att det i varje sammanhang
skall presteras bevisning för att det inte
uppkommer några olägenheter, om så
sker.

Jag vidhåller, att de skäl, som anförts,
inte övertygat mig om att den begränsning
med avseende å de juridiska personerna,
som man här i en hastig vändning
har inlåtit sig på, bör bestå.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande betänkande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A 1 hemställt.

Sedermera gjorde herr talmannen enligt
de i fråga om punkten A 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i nämnda punkt
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Spetz m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Veländer begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 25
punkten A 2, röstar
Ja;

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Ang. redovisningen i koncerner av ekonomiska föreningar m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Veländer begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —- 97;

Nej — 37.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten B hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
memorial nr 26, angående
överlämnande till särskilda utskottet
av väckta motioner angående rätt att
tillverka och försälja ciderdrycker, bifölls
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Ang. redovisningen i koncerner av ekonomiska
föreningar m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
om utredning och lagstiftning rörande
redovisning och revision i koncerner
med avseende å de ekonomiska
föreningarna.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
235 i första kammaren av herr Veländer
in. fl. och nr 301 i andra kammaren av
herr Östlund m. fl. I motionerna, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att

riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte låta utreda
och framlägga förslag till lagstiftning rörande
redovisning och revision i koncerner
med avseende å de ekonomiska
föreningarna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:235
och II: 301, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

I motiveringen hade utskottet erinrat
om att en utredning igångsatts i anledning
av en av 1950 års riksdag begärd
översyn av lagarna om aktiebolag och
om försäkringsrörelse. Utskottet hade
därefter anfört bland annat:

»Enligt givna direktiv omfattar utredningsmannens
uppdrag visserligen endast
uppgiften att verkställa en förberedande
undersökning av möjligheterna
att förenkla aktiebolagslagen. Avsikten
torde emellertid vara att denna förberedande
utredning skall följas av en
större utredning, varvid även frågor om
materiell översyn av aktiebolagslagen
och lagen om försäkringsrörelse komma
att upptagas. Då riksdagen år 1950 särskilt
angav den kritik som riktats mot
aktiebolagslagens regler om koncern förhållanden
såsom en av anledningarna
till att en översyn av denna lag vore
önskvärd, är det tydligt, att en blivande
aktiebolagsutredning kommer att beröra
även det materiella innehållet av koncernredovisningsreglerna.
Det är enligt
utskottets mening uppenbart, att den
slutliga utformningen av redovisningsreglerna
för aktiebolags- och försäkringsbolagskoncerner
kommer att få mycket
stor betydelse vid en utredning om redovisninsgregler
för koncerner uppbyggda
av även andra associationer.»

Reservation hade anförts av herrar
Björnberg och Gezelius, vilka ansett, att
skäl icke förelåge att avvakta resultatet
av en blivande aktiebolagsutredning,
utan förmenat, att redovisningsregler för
koncerner, vari inginge såväl ekonomiska
föreningar som aktiebolag eller andra
associationer, redan nu borde göras till

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. redovisningen i koncerner av ekonomiska föreningar m. m.

föremål för en särskild utredning, omfattande
icke endast aktiebolagslagens
stadgande utan i lika hög grad bestämmelserna
i lagen om ekonomiska föreningar.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Det tycks ha utvecklat
sig till något av en tradition, att motionärer
och reservanter, när det gäller det
ämne, som jag nu går att säga ett par
ord om, inte ställer något yrkande. Jag
vill sålunda redan nu deklarera, att inte
heller jag kommer att ställa något yrkande.

Till förebyggande av varje missförstånd
med avseende på motionernas innebörd
eller syfte kan det vara lämpligt
att falla något tillbaka på vad utskottet
i visst sammanhang anför i sitt utlåtande
på sidan 14. Utskottet säger där:
».. . en koncernredovisning (är) otvivelaktigt
till stor nytta för företagen
själva och utgör ofta förutsättningen för
en tillfredsställande skötsel av de i en
koncern ingående företagen. Det är
även, såsom utskottet vidare uttalade,
ett allmänt intresse, att delägare, anställda
och borgenärer m. fl. i koncernföretag
beredes möjlighet till all den inblick
i koncernförhållanden som kan ske utan
skada för företagen. En utredning om
redovisningsregler för koncerner, av såväl
blandad som annan typ, bör därför
— såsom utskottet år 1952 funnit —
komma till stånd.»

Sedan fortsätter utskottet med att erinra
om att en viss utredning pågår för
översyn av lagarna angående aktiebolag
och försäkringsföretag samt tillägger, att
denna utredning är avsedd att följas av
en större utredning och att denna större
utredning måste komma att beröra även
det materiella innehållet av koncernredovisningsreglerna.
Utskottet förmenar
dock, att denna utredning bör komma
till stånd och fullföljas för sig utan att
man i sammanhanget bör snegla åt koncerner,
uppbyggda av de ekonomiska
föreningarna, eller åt s. k. blandade koncerner.

Jag skall inte inlåta mig på någon vidlyftigare
diskussion med utskottet på

den punkten; det finns måhända goda
skäl för dess mening. Men när motionärerna
gått in för dessa motioner, syftade
de egentligen därtill att den större undersökning
eller utredning, som utskottet
menar skall komma till stånd, även
borde omfatta de ekonomiska föreningarna,
respektive vad man kallar blandade
koncerner.

Med detta påpekande, herr talman,
skall jag fullfölja den tanke jag framförde
från början att här inte ställa något
yrkande.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Då motionären inte
ställt något yrkande, kan även jag fatta
mig kort. Jag måste emellertid säga, att
det kan verka något egendomligt, att
herr Velander syntes tala för en ökad offentlig
insyn i olika företagsformers
koncernbildningar och att utskottet —
och därmed även jag — skulle motsätta
sig detta.

Det förhåller sig emellertid på det
sättet att motionärerna har råkat ut för
två olika, jag kan säga missöden. Dels
har de råkat yrka något annat i motionen
än de enligt motiveringen avsett,
och dels hänvisar de till bestämmelser i
aktiebolagslagen, som inte finns där.

Motionärerna yrkar på förslag till lagstiftning
rörande redovisning och revision
i koncerner med avseende å de ekonomiska
föreningarna. I motiveringen
tycks man kunna avläsa, att de avser
även blandade former, d. v. s. även aktiebolag
och föreningar. I motionen säges
att dessa redovisningsregler har
kommit in i aktiebolagslagen främst
med den motiveringen att man skulle
bereda delägare och allmänhet bättre insyn.
Nu är det emellertid tyvärr så, att
bestämmelserna i aktiebolagslagen inte
medger denna insyn.

För det första är det så, att om man
skall ha regler för koncernredovisningar
i blandade företag, måste dessa regler
finnas i såväl lagen om registrerade
föreningar som i aktiebolagslagen, och
det finns inte någon sådan bestämmelse
i aktiebolagslagen.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

Ang. redovisningen i koncerner av ekonomiska föreningar m. m.

För det andra stadgar den bestämmelse,
som finns i aktiebolagslagen när det
gäller koncerner, redovisningsskyldighet
endast inför styrelse och revisorer, däremot
icke för bolagsstämma och registreringsmyndighet.
Därmed är det ju ganska
uppenbart att det inte är fråga om
den offentliga insyn, som herr Velander
med sin motion tydligen vill åstadkomma.

Det är riktigt, som herr Velander
nämnde, att när en liknande motion
väcktes 1952 — det kanske är något oartigt
mot 1952 års motionärer att säga »en
liknande motion», ty denna motion avsåg
ju hela fältet och var med andra ord
fullständig — framhöll utskottet, att det
var angeläget att en undersökning skulle
komma till stånd. Utskottet hänvisade
emellertid till att riksdagen redan 1950
hade begärt en översyn över aktiebolagslagen
och att detta resulterat i att en utredningsman
1952 fick i uppdrag att
kartlägga området. Enligt direktiven berörde
den förberedande undersökningen
visserligen i första hand endast möjligheterna
att förenkla aktiebolagslagen,
men jag vill erinra om att det motionsyrkande,
som 1950 låg till grund för denna
begäran om översyn, även tog sikte
på rent materiella ting i aktiebolagslagen
som exempelvis koncernförhållandena.
Vi anser det därför inom utskottet
naturligt att den utredning, som skall
komma till stånd efter den nu pågående
översynen, främst skall komma att syssla
med dessa materiella ting, som påpekades
i den motion som låg till grund
för denna begäran.

Jag vill till sist endast säga, att om
denna översyn av aktiebolagslagen så
småningom skulle leda fram till förslag
om regler, som verkligen möjliggör en
insyn i aktiebolagens koncernförhållanden,
skall jag inte motsätta mig en sådan
ändring av aktiebolagslagen. Jag vill endast
hoppas att herr Velander när det
gäller aktiebolagen skall vara med om
att stödja ett förslag, som han i sin motion
gör antydan om att han vill åstadkomma
när det gäller ekonomiska föreningar.

Om det skulle visa sig att en dylik

3 Första kammarens protokoll 195b. Nr 9.

ändrad regel vore motiverad att införa
i aktiebolagslagen, kan inte heller jag ha
några större invändningar emot att låta
en sådan gälla även blandade former
samt registrerade föreningar. Vad jag
däremot bestämt motsätter mig är att
föra in dylika bestämmelser för registrerade
föreningar, så länge de icke finns
för aktiebolagen. Skall det vara någon
nyansskillnad, bör det snarare vara mildare
och enklare bestämmelser i lagen
om registrerade föreningar än i aktiebolagslagen
och inte tvärtom, vilket skulle
bli följden av motionärernas förslag.

Om den pågående utredningen leder
till regler om klarare insyn i koncernförhållanden
när det gäller aktiebolag
skall jag, som sagt, inte motsätta mig
detta. Men först sedan denna utredning
är klar, är jag beredd att ta ståndpunkt
i frågan, och därför anser jag mig med
detta, herr talman, kunna yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr VELANDER (h):

Herr talman! Jag har inte någon anledning
att söka polemisera mot talesmannen
för utskottet. Hans anförande
var, som vanligt, mycket sakligt upplagt
och från hans utgångspunkter även mycket
klarläggande. Jag skall dock säga,
att motionärerna, när det gäller de ekonomiska
föreningarna, inte avsett att
resultatet av den avsedda utredningen
skulle komma att genomföras utan hänsyn
till den utredning, som man säger
nu har inletts beträffande aktiebolagen
och försäkringsföretagen, och till det resultat,
som på grund av den fortsatta
utredningen kan framkomma. Jag hoppas
för resten att resultatet av den sistnämnda
utredningen blir sådant, att herr
Ahlkvist och jag vid ställningstagandet
därtill kan komma på samma linje.

Herr Ahlkvist ansåg, att motionärerna
haft otur! Ja, det kan hända; man hinner
ju inte alltid så ingående granska alla
detaljer. Den brist, som enligt herr Ahlkvist
skulle föreligga i motionernas
kläm, hade emellertid kunnat täckas, om
man där blott hade inflickat orden »bland
annat». Då hade motionärernas avsikt

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring,
varit fullt klar. Det är den emellertid i
alla fall. Utskottet självt konstaterar ju,
att motionärerna åsyftar att få till stånd
regler om redovisning och revision också
i s. k. blandade koncerner. En förment
ofullständighet i motionerna på
denna punkt kan alJtså enligt min mening
icke motivera utskottets ställningstagande.
Utskottet har ju haft initiativrätt
och sålunda, om det velat gå på en
positiv linje, kunnat ge utlåtandets kläm
den utformning, som ansetts lämplig.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse
av 4 § lagen den 22 april 1938 (nr 121)
om hittegods, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1953 vid dess trettiosjätte
sammanträde fattade beslut;

nr 9, i anledning av väckt motion
om åtgärder för användning av enhetliga
körriktningsvisare på bilar; och

nr 10, i anledning av väckt motion om
viss komplettering av 48 § 1 mom. vägtrafikförordningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående prövning av frågan om
utlandssvenskarnas folkbokföring.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 10 i första kam -

maren av herrar Lundström och Söderquist
samt nr 11 i andra kammaren av
fröken Vinge m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t ville hemställa, att
vid den pågående utredningen av vissa
frågor rörande folkbokföringsväsendet
jämväl frågan om utlandssvenskarnas
folkbokföring måtte upptagas till prövning.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:10 och 11:11,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Osvald, Ebbe Ohlsson, Nyberg och TJtbult
samt fru Boman, vilka ansett, att
utskottets utlåtande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att förevarande motioner måtte
överlämnas till utredningen rörande vissa
frågor beträffande folkbokföringsväsendet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I det nu föreliggande
utlåtandet från tredje lagutskottet behandlas
motioner, vari yrkas, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
hemställa, att vid den pågående utredningen
av vissa frågor rörande folkbokföringsväsendet
jämväl frågan om utlandssvenskarnas
folkbokföring upptages
till prövning.

Folkbokföringen, d. v. s. kyrkobokföring
och mantalsskrivning, medför
rättsverkningar av olika slag. Främst är
kanske därvidlag att nämna rösträtt
vid allmänna val. Den har även vissa
rättsverkningar beträffande beskattning,
rätt till folkpension m. m. Vad motionärerna
i främsta rummet åsyftar är att
vissa grupper av utlandssvenskar skall
få möjlighet att utöva rösträtt vid allmänna
val i Sverige.

Det bör kanske framhållas, att den
stora grupp av människor, som vi kallar

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

utlandssvenskar, kan uppdelas i flera
olika kategorier. En talrik grupp består
av personer som uttagit utvandringsbevis
och som lämnat Sverige i avsikt att
stadigvarande bosätta sig i främmande
land och som alltså definitivt lämnat
Sverige. Därjämte finns ett stort antal
personer — hur många vet man inte
exakt — som under en längre eller kortare
tid vistas utomlands. De kan vara
anställda i rikets tjänst, t. ex. personer
inom diplomatiska kåren, eller präster
och missionärer som vistas utomlands.
De som tillhör denna grupp av utlandssvenskar
är kyrkobokförda och mantalsskrivna
i Sverige och bär alltså rösträtt
vid allmänna val. Därjämte finns
ett stort antal medborgare, t. ex. representanter
för svenska exportföretag, utlandskorrespondenter
till svenska tidningar,
studerande och praktikanter,
som vistas utomlands under så många
år, att de inte längre blir kyrkobokförda
och mantalsskrivna i Sverige, varigenom
de också förlorar sin rösträtt.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
är i vissa stycken eniga ganska långt. I
utskottets utlåtande heter det t. ex.:
»Utlandssvenskarna visar i stor utsträckning
ett glädjande intresse för
och samhörighet med Sverige, och deras
verksamhet i främmande länder är
ofta till stort gagn för vårt land.» Även
reservanterna har velat understryka detta
faktum. Den slutsats, som därav dras
i det av majoriteten dikterade uttalandet,
är emellertid icke den, att man borde
söka göra någonting för denna grupp
av medborgare. Utskottet fortsätter nämligen
på följande sätt: »Den som är bosatt
i utlandet förlorar emellertid lätt,
åtminstone vid längre utlandsvistelse,
den nära kontakt med svensk samhällsutveckling,
som bör vara en förutsättning
för rösträtt vid svenska val.»

Vi reservanter menar att det i själva
verket förhåller sig så att många av
dessa grupper — framför allt de grupper
som är nämnda i reservationen, d.
v. s. representanter för svenska exportföretag,
utlandskorrespondenter, praktikanter
och studerande — behåller en
så nära kontakt med Sverige och det

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring.

svenska samhället, att det är felaktigt,
att de inte skall få behålla sin rösträtt.
Det har också framhållits i ett remissyttrande
från Utlandssvenskarnas förening,
att det alstrar bitterhet hos många
utlandssvenskar, att de inte får utöva
rösträtt, trots att de upprätthåller en
nära kontakt med fosterlandet och i flera
fall också har egendom i Sverige, för
vilken de betalar skatt. Det är därför
som det på många håll bland utlandssvenskarna
har uttalats önskemål om att
en ändring skall komma till stånd av
folkbokföringsbestämmelserna. Reservanterna
finner det helt enkelt vara en
gärd av rättvisa, att svenska medborgare,
som vistas utomlands och kanske utövar
en för vårt samhälle utomordentligt
betydelsefull och gagnande gärning,
också skall få rösta vid allmänna val.

Majoriteten i utskottet hänvisar emellertid
till de stora svårigheter, som skulle
möta vid ett förverkligande av denna
tanke. Vi som reserverat oss emot utskottets
utlåtande har emellertid menat,
att lika viil som man kan ordna denna
angelägenhet för de grupper, vilka för
närvarande är kyrkobokförda och mantalsskrivna
i Sverige och äger rösträtt
här, borde man kunna göra det även
för dessa andra grupper, som i många
fall säkerligen upprätthåller en lika nära
kontakt med Sverige. Svårigheterna torde
inte vara så stora, att de inte kan
övervinnas.

Det har bland annat från statistiska
centralbyrån i ett remissutlåtande framhållits,
att det råder osäkerhet i praxis
om hur gällande bestämmelser skall tilllämpas.
Utskottsmajoriteten menar att
denna osäkerhet borde kunna undanröjas
genom att någon överklagar ett
beslut om folkbokföringen eller på annat
sätt försöker medverka till att ett
prejudikat skapas, varigenom skulle vinnas
en enhetligare och riktigare tillämpning
av gällande rätt. Vi reservanter
menar att det är riktigare att genom
klara bestämmelser skapa den enhetlighet,
som borde fordras i detta avseende.

I fråga om formerna för utlandssvenskarnas
kyrkobokföring och mantals -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring.

skrivning har motionärerna pekat på
olika möjligheter. Jag vill här särskilt
framhålla en, som beröres i reservationen,
nämligen att man skulle kunna
låta en sådan folkbokföring, som jag nu
talar om, vara beroende av en skriftlig
anmälan från vederbörande varje år;
en sådan skriftlig anmälan skulle vara
ett klart uttryck för att vederbörande
alltjämt önskar bibehålla kontakten med
sitt fosterland.

För närvarande är en utredningsman
sysselsatt inom finansdepartementet med
en allsidig översyn över folkbokföringssystemet.
Vi anser att det vore riktigt
att denne utredningsman finge ta upp
till behandling frågan om utlandssvenskarnas
folkbokföring. Det är, såsom jag
tidigare sagt, ett krav, vilket utgår från
önskemålet att rättvisa skall råda och
att de olika grupper av utlandssvenskar,
vilka upprätthåller kontakt med Sverige,
skall behandlas likformigt och äga samma
rätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är huvudsakligen två
skäl utskottet grundar sitt avstyrkande
på. Dels tror man att ojämnheten i den
praktiska tillämpningen skall avhjälpas
genom att prejudikat så småningom skapas,
dels är man rädd för att praktiska
svårigheter skall uppstå, om fler folkbokförda
utlandssvenskar får rösträtt.

Vad möjligheten att skapa prejudikat
beträffar, är det naturligtvis inte uteslutet
att någon eller några personer vid
något tillfälle anser sig så oriktigt behandlade,
att de för sitt fall upp till
högre instans, med prejudikat som följd
av prövningen. När detta kan ske vet
emellertid ingen; jag skulle tro att det
kan dröja åratal innan prejudikat av en
sådan omfattning finns, att man här har
ordentliga riktlinjer. Och under tiden
har nya hundratal eller tusental av utlandssvenskar
funnit sig i myndigheternas
växlande avgöranden, till men för
utlandssvenskarna själva och i många

fall, därom är jag övertygad, till men
också för vårt land.

Då förefaller det mig liksom professor
Osvald och övriga reservanter betydligt
enklare, att man i stället söker
få de bestämmelser, som nu ger möjlighet
till växlande tolkningar, på nytt
översedda, detta allra helst som en utredning
rörande folkbokföringsviisendet
pågår. Inte tror jag att man i alla avseenden
kan skriva så klart och finurligt,
att möjlighet till tolkningstvister
inte uppstår, men när man är medveten
om en oklarhet bör man väl ändå försöka
komma till rätta med den.

Problemet om utlandsssvenskarnas
rösträtt har jag vid flera val kommit i
kontakt med. Många svenskar, som alltjämnt
befunnit sig i utlandet och — låt
mig tillfoga det — genom mycket goda
kontakter med hemlandet varit lika kvalificerade
att utöva sin rösträtt som en
del väljare här hemma, har inför valet
gått till sin legation eller ett generalkonsulat
för att rösta, men mött beskedet
att de inte kan få rösta, därför att
de inte längre är mantalsskrivna i Sverige.
Det kan hända att en del av deras
vänner och grannar haft rösträtt och fått
rösta. Jag för min del har inga svårigheter
att förstå, att utlandssvenskarna
finner sådant mycket underligt. Svenskar,
som tillfälligtvis under något år vistas
i utlandet under likartade förhållanden,
är ibland bokförda i hemlandet,
ibland inte. Det visar sig att några av
dem har rösträtt, medan andra inte har
det, och man har känslan, att avgörandet
många gånger berott inte på objektiva
författningsbestämmelser utan på
andra slumpvis verkande omständigheter
hur det förhållit sig i det ena och
andra fallet.

Det bör vidare observeras, att frågan
om rösträtten inte bara rör de svenskar,
som under ett val alltjämt hor kvar i utlandet.
För några år sedan kom jag i
kontakt med ett antal Abessiniensvenskar,
som återvänt vid jultiden året före
ett val, efter att under några år ha vistats
i Abessinien. De skänkte aldrig en
tanke åt frågan om sin rösträtt förrän
den aktuella valhandlingen stod för dör -

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

ren, och då var det ingenting att göra;
de hade fallit offer för den i motionen
påtalade bortföringen ur församlingsboken
något år tidigare. Vid en liten undersökning,
som jag då företog, kom jag
i direkt eller indirekt kontakt med flera
tiotal personer — om mitt minne inte
sviker mig, var det bortåt hundratalet
— som vid det valet befann sig i likartad
situation. De hade kommit hem till
Sverige efter mantalsskrivningen men i
god tid före valet; endast några få av
dem hade rösträtt, de övriga saknade
rösträtt därför att de av en eller annan
orsak inte var mantalsskrivna här.

Utskottets anvisning till vederbörande
att klaga är i dessa fall ingen tröst. Sedan
röstlängden fastställts, är ingenting
att göra för det aktuella valet, och till
nästa val har problemet för den enskilde
i många fall lösts. Han klagar inte, och
därför uteblir det av utskottet väntade
och såvitt man förstår önskade prejudikatet.

Utskottet talar om svårigheterna vid
röstningen. För den, som inte precis är
sakkunnig i de detaljer det gäller, kan
det naturligtvis vara vanskligt att avgöra
hur stora svårigheterna är. Liksom
professor Osvald tror jag emellertid, att
man har överdrivit riskerna. De från
huvudregeln undantagna har ju redan
rösträtt; bland dem som bor eller vistas
i utlandet har också många andra rösträtt.
Yissa sjömän, som är skrivna i Sverige
men långa tider vistas i främmande
länder och på fjärran hav, har sin rösträtt
kvar, liksom personer som bor utomlands
långa tider av året men har goda
förbindelser med Sverige eller besöker
hemlandet i läglig tid, så att de kan
ordna sin mantalsskrivning. Liksom föregående
talare finner jag därför, att
problemet rörande utlandssvenskarnas
röstning redan i princip är löst.

Vid varje val sättes en stor apparat i
gång för dem, som har rösträtt och bor
i utlandet. Valsedlar från alla partier
och valkretsar i landet skickas ut över
hela världen, ofta med värdefull hjälp
av utrikesdepartementet, och står till
förfogande på de olika legationer och
konsulat där röstning kan ske. Numera

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring.

ordnas också på enskilt initiativ skriftlig
upplysningsverksamhet rörande valen,
och därtill kommer att man i radio
har särskilda program för utlandssvenskar
och sjömän. Det är dels program,
som rör tekniska förfaringssätt, och dels
också rent partipolitisk upplysningsverksamhet
under medverkan av de politiska
partierna. Om jag inte minns fel
sändes vid förra valet tio sådana program
på kortvåg över hela världen.

De utlandssvenskar, som har rösträtt,
begagnar också denna i icke ringa utsträckning.
År 1948 röstade 1 822, vid
landstingsvalet år 1950 röstade 1 700 och
vid 1952 års val 2 251. När en sådan
apparat sättes i gång inte bara av de
enskilda partier, som kan vara intresserade
av att sprida upplysning, utan även
genom radions försorg och genom utrikesdepartementets
medverkan, vore det
rimligt att man inom lämpliga gränser
också försökte skapa bästa möjliga lagliga
förutsättningar för att i utlandet bosatta
svenskar finge utnyttja sin rösträtt.

Varken motionärerna eller utskottets
reservanter har ju begärt annat än att
denna fråga skall prövas av den pågående
utredningen. Reservanterna har ju
för övrigt varit ännu försiktigare och
endast föreslagit, att motionerna skall
överlämnas till utredningen. Det är väl
ändå det minsta man kan begära, att
den pågående utredningen får tillfälle
att se på denna fråga. Jag förstår inte
att det kan finnas några skäl att motsätta
sig den saken.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

Herr HERLITZ (h):

Herr talman! Nog tycker jag att utskottet
intagit en rätt kallsinnig ståndpunkt
till denna icke obetydliga fråga. För min
del har jag också övertygats av reservationen
och kommer att rösta för den.
Jag skulle egentligen ha önskat att i reservationen
hade uttalats något mera
positivt om själva kärnpunkten i hela
frågan, nämligen möjligheten för ut -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring.

landssvenskarna att deltaga i de politiska
valen. Reservanterna skriver nämligen
litet kyligt, att oavsett vilken ståndpunkt
man intager till detta motionernas
syfte vissa skäl talar för en registrering.

Jag har emellertid, herr talman, inte
tänkt att här ta upp denna fråga till diskussion
i hela dess vidd, utan jag skulle
endast vilja peka på de alldeles särskilda
problem, som hänför sig till de svenska
medborgare, som vistas i våra grannländer.
Jag skulle med avseende på deras
ställning vilja framhålla följande.

Jag är fullkomligt ense om det allmänna
betraktelsesätt, som har antytts av
utskottet och som går ut på att förutsättningen
för deltagandet i val dock
skall vara att de väljande på något sätt
har kontakt med den samhälleliga miljö,
ur vilken valen skall gå fram. Det är alltså
inte riktigt att den deltar i valen,
som är oändligt fjärran från fäderneslandet
och saknar varje kontakt med det.
Jag måste emellertid framhålla, att de
svenskar som lever i våra nordiska
grannländer i det hänseendet intar en
alldeles särskild ställning. Det är nämligen
påtagligt, att de tack vare dansk,
norsk och finsk press och på annat sätt
har särdeles goda möjligheter att göra
sig underrättade om vad som händer i
svensk politik. De principiella betänkligheter,
som man generellt kan anföra,
tycker jag således med avseende på denna
kategori har mycket liten räckvidd.

Å andra sidan skulle jag mycket starkt
vilja betona önskvärdheten av att just
bereda dessa svenskar tillfälle att deltaga
i vårt politiska liv. Låt oss komma
ihåg, att det nu för tiden är en allmänt
erkänd strävan att främja folkutbytet i
Norden. Att en svensk under en tid verkar
i Danmark, Norge eller Finland räknar
vi såsom en fördel — en fördel ur
de andra ländernas synpunkt genom kontakterna
med svenska förhållanden, och
en fördel därför att han en gång i tiden
för med sig hem erfarenheter från dessa
länder. Vi är angelägna om en gemensam
nordisk arbetsmarknad. Vi är väl i
princip sympatiskt stämda för den tanken
att exempelvis den som kan driva
näring här i Sverige skulle ha liknande

möjligheter i Danmark och Norge. Vi är
intresserade av att studerande — jag menar
både studenter och folk som har
hunnit litet längre upp i åren — skall
kunna vara verksamma i de andra nordiska
länderna. Om man vill stimulera
ett sådant folkutbyte, därför att man
anser det betydelsefullt ur samhällelig
synpunkt, är det ytterst angeläget att
ordna det på det sättet, att den som
slår sig ned exempelvis i Danmark för
några år inte därmed ställs utanför sambandet
med sitt fosterland. Vi hör inte
ställa det kravet på den, som vill göra
den goda samhälleliga insatsen att hjälpa
till att knyta banden närmare mellan
länderna, att han fördenskull skall
uppoffra sin delaktighet i sitt fäderneslands
politiska liv.

Jag har en alldeles särskild anledning
att föra fram denna sak, då det inte bara
gäller mina privata funderingar och reflexioner
i ämnet, utan det också förhåller
sig så, att denna fråga är upptagen
till behandling inom Nordiska rådet
i samband med alla de spörsmål,
som hänför sig t. ex. till en svensk medborgares
rättsställning, då han lever i
Danmark, Norge, Finland eller Island.
I detta sammanhang har man också tagit
upp och på sina håll positivt intresserat
sig för frågan om rösträtten vid
vistelse i annat nordiskt land. Det pågår
utredningar om den saken, och jag håller
inte för osannolikt att där formas
ut vissa bestämda önskemål om åtgärder
i den riktningen.

Det skulle djupt bekymra mig, om utskottets
skrivning skulle komma att tolkas
så, att man därmed liksom har velat
skjuta en bom för sådana strävanden.
Jag vet att liknande tankar som mina
bär gjort sig gällande i andra kammaren,
och jag har hört sägas att det kanske
kommer att framställas något yrkande
i den riktningen. Detta kan inte jag
göra; då jag i alla fall inte är sinnad att
rösta för utskottets förslag kan jag inte
hemställa om ändring i dess motivering.
Men jag ber att få uttala att jag förutsätter,
att vilket beslut kammaren än
fattar i dag får inte detta beslut fattas
såsom något som helst prejudicerande

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

ståndpunktstagande till frågan om möjligheten
att bereda tillfälle till röstning
vid vistelse i annat nordiskt land.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Det har fallit på min lott
att föra utskottets talan i denna fråga.
Jag måste säga att det bekymrar mig när
jag intar en annan ståndpunkt än vår
högt värderade ordförande i tredje lagutskottet,
professor Osvald. Utan att på
något sätt blotta vad vi inom utskottet
sysslar med vågar jag säga, att vår ordförande
alltid försöker sammanjämka
ståndpunkterna. Men jag vet inte hur det
här kommit sig att han så att säga låtit
sig lockas på något sätt att skriva under
en reservation, som egentligen inte är
— skulle man kunna säga — till någon
större nytta.

Syftet med de i ärendet väckta motionerna
är intet annat än att bereda i
utlandet bosatta svenska medborgare
rösträtt i vårt land såväl när det gäller
val till andra kammaren som när det
gäller val till kommunala församlingar.
Det är alldeles klart att en person, som
vistats några år i utlandet och kommit
bort från svenskt samhällsliv, inte är
särskilt insatt i våra politiska och kommunala
frågor, och han fullgör inte heller
några skyldigheter, åtminstone inte i
den utsträckning som de gör som är bosatta
här i landet. Det skulle nog verka
ganska underligt om dessa utlandssvenskar,
som vistas i utlandet, skulle få utöva
rösträtt. Det vore något ganska besvärligt,
och jag tror bestämt att det
inte skulle väcka några känslor av glädje
hos dem, som har vistats och vistas här
i landet.

Jag skall inte närmare gå in på vad
motionärerna har skrivit i sina motioner.
Det är alldeles uppenbart att såväl
majoriteten inom utskottet som reservanterna
är intresserade av att dessa utlandssvenskar
bibehåller kontakten med
sitt hemland — med sitt fosterland, såsom
det har sagts i många olika sammanhang.
Men samhörighet med fosterlandet
består väl inte enbart i att vederbörande
har rätt att rösta vid val, utan

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring,
det består givetvis också i — och det
skall vi komma ihåg — att vederbörande
fullgör sina samhälleliga skyldigheter.
Det har ju hörts ganska mycket under
de senare åren om hur olika medborgare
flyttat till utlandet främst för att slippa
betala de skatter som vi har här i Sverige
—• det är inte hemligt på något
sätt. Om vederbörande, som har flyttat
utomlands för att slippa detta skattetryck,
skulle återvända till detta land och
utan vidare få utöva sin rösträtt — inte
vore väl detta rättvist? Det måste väl
även professor Herlitz medge. Jag är
delvis inne på samma linje som professor
Herlitz i de frågor han tog upp, men
jag anser att dessa frågor nog bör tas
upp i ett annat sammanhang än detta.
Ty här förevarande spörsmål sysslar
mest med kyrkobokföring, alltså folkbokföring
och mantalsskrivning.

Nu har man i remissyttrandena, främst
från statistiska centralbyrån, inte direkt
avstyrkt men inte heller tillstyrkt förslaget.
Centralbyrån anser för sin del,
att det yrkande, som har framställts i
denna motion, egentligen inte kan sammankopplas
med den utredning som nu
pågår om folkbokföringen. Jag ber att få
citera vad centralbyrån säger: »Om en
ny utredning anses erforderlig, lärer
emellertid ämnet böra underkastas en allsidig
och förutsättningslös prövning med
beaktande av bl. a. frågan, huruvida de
föreliggande önskemålen lämpligast tillgodoses
genom en utvidgning av folkbokföringen.
Det synes nämligen icke
utan vidare givet, att detta vore det enda
eller i varje fall det bästa instrumentet
att för utlandssvenskarna skapa den förbättrade
kontakt med svenskt samhällsliv
som eftersträvas. Innan visshet vunnits
på denna punkt, kan det knappast
anses aktuellt att föra upp frågan på
programmet för den mera speciella utredning,
som översynen av folkbokföringsväsendet
innefattar.»

Det är alldeles uppenbart att jag, och
utskottsmajoriteten med mig, lika väl som
reservanterna uppskattar utlandssvenskarnas
insatser. Det är klart, att de är
vad man skulle kunna kalla kontaktmän
mellan utlandet och Sverige. Det är inte

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring,
tu tal om den saken. Det vållar emellertid
besvärligheter att ha dem kvar i
röstlängderna när det gäller val till andra
kammaren och val till de kommunala
församlingarna, såsom jag tidigare
har sagt.

Jag tror knappast att detta är en politisk
fråga. Ty om högern och folkpartiet
får några röster, får säkerligen socialdemokraterna
och bondeförbundarna
också några. Det är först och främst en
praktisk fråga, som det dock inte är
lätt att komma till fullständig klarhet i.
Vi i utskottet har ansett, att de bestämmelser,
som för närvarande gäller, är
fullt tillfredsställande.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Grym började med
att undra, hur det kunnat komma sig
att jag i detta fall hamnat bland reservanterna.
Nu har vi inte så värst ofta
reservanter i tredje lagutskottet, och anledningen
till att jag denna gång ansåg,
att jag borde ansluta mig till dem, var
helt enkelt att jag tyckte, att de begärde
en rättvis åtgärd då de ville att personer
som vistas utomlands i ett arbete, som
kan vara av allra största betydelse för
vårt eget land, och vilka dessutom i
många fall upprätthåller en mycket nära
kontakt med svenskt samhällsliv, verkligen
också skall få samma medborgerliga
rättigheter som dem som tillkommer
vissa andra grupper av medborgare, vilka
också vistas utrikes. Det förhåller sig
ingalunda så, att alla de svenskar som
lever utomlands har kommit bort ifrån
svenskt samhällsliv och förlorat kontakten
med Sverige. Jag är tvärtom övertygad
om att det finns många bland dessa
utlandssvenskar, som följer svensk samhällsutveckling
lika uppmärksamt som
många av dem, som röstar och som bor
hemma i Sverige. Detta gäller kanske
alldeles speciellt dem som herr Herlitz
talade om, nämligen de som är bosatta
i de andra nordiska länderna. De har
säkert i de allra flesta fall en mycket

god kännedom om den samhällsutveckling
som pågår och de problem som är
aktuella i vårt land.

Jag tror därför inte, att man skall
fästa så stort avseende vid den lilla obetydliga
grupp, som herr Grym nämnde
och som också skymtade ett slag i debatten
i utskottet, nämligen de människor
som har lämnat Sverige på grund
av missnöje med t. ex. skattetrycket. De
skulle nog vara mycket lätt räknade. Och
den, som en gång lämnat Sverige av en
sådan anledning, har säkerligen inte heller
något intresse av att göra den personliga
insats, som vi reservanter har
förutsatt, nämligen en årlig anmälan om
att han önskar kvarstå i kyrkobokföringen.

Jag menar därför, i all synnerhet som
jag delar herr Gryms uppfattning att
detta inte är någon politisk fråga utan
helt enkelt frågan om att få en översyn
till stånd för att därmed skapa en likformig
behandling av alla utlandssvenskar,
som vill stå kvar i den svenska
kyrkobokföringen, att detta är en gärd
av rättvisa, och det är framför allt för
den skull, som jag har anslutit mig till
reservanterna.

Herr NORMAN (s):

Herr talman! Herr Grym nämnde något
om ordförandens i tredje lagutskottets
intresse att sammanjämka. När jag
läste det föreliggande utlåtandet gjorde
jag den reflexionen, att yrkandet i reservationen
var ett sådant där typiskt
sammanjämkningsförslag, som ordföranden
brukar komma med när meningarna
är delade.

Jag undrade också mycket varför inte
utskottets ledamöter kunde ha enats om
detta yrkande. Men av herr Gryms anförande
fick jag klart för mig åtskilligt
som kanske inte så tydligt kommer fram
i utskottets motivering. Det är klart att
man kan se på dessa spörsmål ur sådana
synpunkter, som herr Grym här anlade,
och tillägga dem rätt stor vikt. Men jag
tror inte att de bör vara avgörande. Visst
förhåller det sig så, att en del missbelåtna
medborgare lämnar landet, därför att

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

de tror att de skall få det bra mycket
bättre på annat håll. Jag träffade för
några år sedan en svenskamerikan, som
talade om att han emigrerat för att slippa
värnplikten. Men han hade själv kommit
med i första världskriget, och hans
söner kom med i andra världskriget. Det
är ju inte alltid säkert att man kalkylerar
så förståndigt i sådana fall, och detta
var han nu fullt på det klara med. Han
var glad att han på ålderdomen återigen
kunde bosätta sig här hemma och njuta
av bergslagsnaturen uppe i södra Dalarna.

Uppfattningen att utlandssvenskarna i
hög grad skulle bli främmande för förhållandena
i hemlandet och att därför
den kontakt, som bibehållandet av rösträtten
skulle innebära, inte vore så mycket
vård, tror jag inte är så alldeles riktig.
Jag kanske får anföra ännu ett exempel.
Jag sammanträffade med en annan
emigrant under liknande förhållande
som i det fall jag nyss relaterade. Det
var en värmlänning som under depressionsåren
i början av 1920-talet reste till
Amerika med hustru och fem barn. De
hade haft det synnerligen besvärligt under
utresan — alla var sjösjuka — och
de kom fram till New York ett par dagar
före julafton och hade det mycket besvärligt
under många år framåt, innan
han lyckades trygga en framtid för sig
och sin familj. Nu kom han hem på besök
som välbeställd fabrikör — han hade
en fabrik som sysselsatte rätt många arbetare
— och han var nu amerikansk
medborgare. Men hans hustru hade vägrat
att bli det, hon ville bibehålla sitt
svenska medborgarskap. Trots allt vad
hon hade upplevat, trots att familjen nått
upp till denna goda ställning, hängde
hon fast vid förhållandena här hemma
och kunde inte tänka sig att vara annat
än svensk medborgare. Det är klart att
en sådan människa kanske inte har så
väl reda på vad som händer och sker
här hemma, att hon kan bilda sig en särskilt
klar uppfattning om hur hon bör
rösta i ett val. Men nog tycker jag att
hon ändå bör få delta i valet — det
finns åtskilliga medborgare som går här
hemma och år efter år deltar i val men

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring.
om vilka vi inte kan vara så säkra att de
intar sin ståndpunkt vid valen efter någon
alldeles bestämd övertygelse, grundad
på vad de känner till om förhållandena.

Nu har det kommit till en sak som
gör denna fråga litet allvarligare än den
eljest skulle vara, och det är att, såsom
herr Herlitz påpekade, utskottets snäva
motivering möjligen kan tolkas som likgiltighet
för de strävanden som Nordiska
rådet har att befordra. Redan de farhågor,
som herr Herlitz framförde, föreföll
mig vara så beaktansvärda att jag
finner det vara allt skäl att kammaren
följer reservanterna.

Jag hemställer om bifall till reservationen.

Häri instämde herr Sten (s).

Herr NILZON, IVAR (bf):

Herr talman! Det framgår ju av motionen
att dess huvudsyfte är att bereda
utlandssvenskarna rösträtt i Sverige,
även om de vistas borta från landet.
Men det är väl i alla fall så, att rättigheter
och skyldigheter i någon mån bör
följas åt. Vi har visserligen numera inga
skattestreck för rösträtt, men trots det
slipper ju ingen undan att betala skatt,
om han har någon skattekraft. De utlandssvenskar,
som inte är skrivna i Sverige,
betalar emellertid ingen skatt här
och har inte heller några andra skyldigheter
mot landet. Nu menar motionärerna
att en del av dessa i alla fall borde
få rösträtt.

Det skulle väl vara ganska egendomligt,
om utlandssvenskarna — som inte
skulle behöva komma hem och rösta,
utan får avlämna sina röster på samma
sätt som de, som nu har rösträtt och vistas
utrikes — skulle få delta i val av förtroendemän
i en kommun, mot vilken de
inte har några skyldigheter. Även om
den kategori, som herr Grym talade om
— de som reser från landet därför att
de anser att vi har ett olidligt skattetryck
— inte är så talrik — det finns
väl inte så många av det slaget som man
i en stor del av den svenska pressen må -

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring.

lar ut det, men de finns likväl — så tror
jag att de som bor hemma i kommunen
och fullgör sina skyldigheter mot den,
inte skulle se med så hlida ögon, om
dessa utlandssvenskar fick skicka in sina
röstsedlar vid de kommunala valen.

Man får även räkna med att det blir
mycket svårt att kontrollera, huruvida
dessa utlandssvenskar med hänsyn till
andra förhållanden har rösträtt eller inte.
Vi har inte några skattestreck längre,
men om t. ex. en person är satt under
förmyndare, får han väl inte rösta. Hur
skall vi kunna kontrollera, om en svensk,
som bor nere i Tanganjika eller Sydamerika,
har kommit i det predikamentet?
Det kan man knappast göra, och följden
skulle väl bli att han finge rösträtt under
alla omständigheter.

Det skulle bli en hel del praktiska
svårigheter, om man skulle ge dessa utlandssvenskar
rösträtt, och det är det
som föresvävat utskottsinajoriteten, när
den ansett att man bör bygga vidare på
det system som vi för närvarande har.

Det har vidare sagts, att det inte har
blivit någon enhetlig tolkning, därför att
myndigheterna bedömer olika i olika
fall, huruvida utlandssvenskarna skall få
vara skrivna hemma i Sverige och utöva
rösträtt här eller inte.

Herr Lundström sade i sitt första anförande
gentemot utskottsmajoritetens
påpekande att det kunde skapas prejudikat
i denna fråga, att det inte kunde
bli några sådana på många, många år.
Jag fick den uppfattningen, att herr
Lundström trodde att det aldrig någonsin
skulle bli något prejudikat. Men har
man inte ens så stort intresse för denna
sak, att man åtminstone försöker få ett
prejudikat, då har jag den uppfattningen,
att vederbörande inte är så förfärligt
intresserade av den här saken som
det vill framgå av anförandena här i
kammaren och av motioner och reservation.

Jag tror, att man kan komma rätt långt
med det system som för närvarande
finns, om det användes på ett riktigt
sätt. Vad beträffar påståendet att det
skulle bli en oenhetlig tolkning, så gäller
det väl inte bara denna förordning,

utan nästan alla förordningar är väl föremål
för olika tolkningar. Men om man
kan få ett prejudikat i detta fall, vilket
ju inte är alldeles omöjligt, så tror jag
att det för närvarande inte är nödvändigt
att begära en utredning av denna
fråga.

Jag ber därför, herr talman, att få instämma
i herr Gryms yrkande om bifall
till utskottsförslaget.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag skulle vilja rikta den
vädjan till herr Herlitz, att han i egenskap
av ordförande i den svenska delegationen
av Nordiska rådet ville ta upp
vissa av dessa spörsmål till debatt. Jag
tror att det vore lämpligt. Det vore bra
att samtidigt få höra de synpunkter som
andra länders representanter kan ha i
dessa frågor.

Jag tror inte alls att utskottets utlåtande
kan tolkas på så sätt — vilket
herr Herlitz och herr Norman delvis
gjorde -— att utskottet skulle vara likgiltigt
i denna fråga. Långt därifrån.

Det är så, som herr Ivar Nilzon sagt,
att vi inte har någon egentlig praxis på
detta område än så länge. Jag är inte
helt insatt i en annan fråga, som har ett
visst samband med denna, men jag har
för mig att det är på det sättet, att om
en utlänning gifter sig med en svensk
medborgare, så får vederbörande inte
rösträtt här. Jag kan ta ett exempel från
min hembygd. Det händer ofta, att pojkarna
i Norrbotten gifter sig med finska
flickor som kommer över till Sverige
och blir bosatta här, men mig veterligt
får dessa kvinnor ingen rösträtt, vare sig
vid riksdagsmannaval eller kommunalval,
med mindre än de gör en ansökan
hos vederbörande myndighet. Om det är
några som borde ha rösträtt, så är det
väl sådana som är bosatta i landet och
även ämnar vara bosatta här i framtiden.

Det är sådana spörsmål, herr Herlitz,
som man borde ta upp i vissa andra
sammanhang. Ingen skall tro att jag på
något vis är fientligt inställd mot folk,
som har sådana känslor av kärlek för

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

fäderneslandet, tv om det är några som
aktar och ärar sitt fosterland, så är
det våra gränsortsbor, till vilka jag också
hör.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! I slutet av sitt anförande
sade herr Nilzon, att det inte skulle finnas
någon anledning att »begära någon
särskild utredning». Reservanterna har
inte heller gjort det! De har endast begärt
att denna fråga skulle överlämnas
till den utredning som redan är i arbete
inom finansdepartementet.

Herr Nilzon säger också, att man bör
bygga vidare på det system som vi redan
har. Vilket är då det system som vi
redan har? Jo, det är det att vissa grupper
av medborgare, som har arbete i
främmande länder, har rösträtt i Sverige.
Vi menar att de andra grupper som
är nämnda i motionerna och eventuellt
även andra grupper i samma situation
bör ha samma rätt. Det gäller bara en
konsekvent tillämpning av gällande bestämmelser.

Man säger vidare — och det gjorde
även herr Nilzon — att det kanske inte
är så många det här gäller. Nej, det må
vara sant; jag tror inte heller att det
är så särskilt många. Men även om det
bara är ett litet fåtal, så tycker jag att
de skall ha samma rätt som andra. Det
är inte mängden det kommer an på. Det
är fråga om att varje medborgare, som
vill upprätthålla kontakten med sitt fädernesland,
också skall ha möjlighet att
vara kyrkobokförd här och få utöva rösträtt.

Rättigheter och skyldigheter bör följas
åt, säger herr Nilzon. Det kan man
naturligtvis i många avseenden hålla
med om, men jag vill erinra om att
även bland dem, som nu äger rösträtt
och är kyrkobokförda i Sverige, finns
det många som inte har skyldighet att
betala skatt. Men däremot finns det, vilket
bland annat påpekats i remissyttrandet
från Utlandssvenskarnas förening,
vissa svenska medborgare, som är bo -

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring,
satta utomlands och som betalar skatt
exempelvis för fastigheter här i landet,
men som likväl inte äger rösträtt.

Herr NILZON, IVAR (bf) kort genmäle: Herr

talman! Herr Osvald påstod att
jag hade sagt, att det här inte rörde
sig om så många. När jag sade detta
syftade jag på den kategori som herr
Grym talade om, som flytt fältet för att
slippa betala skatterna. Nej, jag har
tvärtom den uppfattningen att det gäller
många — i utskottet talades det om
att det fanns omkring 500 000 utlandssvenskar.
Man yrkar ju inte på att alla
skulle få rösträtt, men jag tror att det
skulle bli en mycket stor kategori som
skulle få rösträtt, om man skulle följa
motionärernas yrkande.

Sedan talar herr Osvald om att en del
av utlandssvenskarna betalar skatt i
Sverige. Ja, det gör de, om de har en
fastighet här. Men varje medborgare
inom landet kommer i den situationen,
att om han äger en fastighet i en annan
kommun än den där han bor, får han
inte rösträtt i denna kommun, utan endast
i den kommun där han hör hemma.
Om en utlandssvensk däremot skulle ha
en fastighet i Sverige, skulle han enligt
motionärernas förslag få rösträtt i just
den kommunen vid kommunalvalen.

Herr JANSSON, AXEL (s):

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag tillhörde dem inom utskottet som
var tämligen tveksamma vid ställningstagandet
i denna fråga. Jag var närmast
inställd på att följa den linje, som utskottets
ordförande var inne på och som
har lett fram till reservationen. Men
jag hade då liksom nu den bestämda
uppfattningen, att sådana svenska medborgare,
som lämnar landet och blir något
så när stadigvarande bosatta i ett
annat land och sålunda inte har möjligheter
att följa den politiska utvecklingen
i vårt land, icke bör ha någon
rösträtt vare sig det gäller val till riksdagen
eller kommunala val. Detta har

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring,
gjort att jag inte har anslutit mig till
reservationen.

Det är också en annan sak som bär
föranlett detta mitt ställningstagande.
Såsom herr Nilzon har påpekat har ju
statistiska centralbyrån uttalat, att det
inte fins någon fullt klar praxis när det
gäller att avgöra vilka utlandssvenskar
som skall vara utestängda från svensk
medborgarrätt ock mantalsskrivning här
i landet. Det finns särskilda bestämmelser
för missionärer. Dessa vistas —- det
har nämnts förut — i utlandet under
viss tidsperiod, sedan återflyttas de automatiskt
till hemlandet, och efter att
ha vistats här någon tid återgår de till
sin verksamhet i utlandet. De intar en
särställning. Huruvida och i vilken utsträckning
andra, som är anställda i utlandet,
hos pressen eller hos svenska
företag i allmänhet, är avstängda från
svenskt medborgarskap i avseende på
röstning, är icke klart. Här har utskottet
sagt, att det i varje fall borde vara riktigt
att man får tillämpningen klarlagd
genom ett prejudikat, innan man sätter
igång någon utredning.

Jag skulle till detta vilja säga, att jag
— fastän jag inte motionerat här i riksdagen
— har tillhört dem som varit illa
berörda av att sjuka, som vistas på
mindre sjukhus och lasarett, där det
inte finns tillgång till postanstalt, är fullständigt
utestängda från möjligheten att
utöva sin medborgerliga rättighet att
rösta, såvida de inte är gifta och maken
kan utöva rösträtten. Vi har tidigare i
dag behandlat konstitutionsutskottets utlåtande
nr 4, och genom att godkänna
detta utlåtande har denna kammare uttalat,
att det på olika skäl ■—- kontrollåtgärder
o. s. v. — icke torde vara möjligt
att ge de sjuka denna rättighet. Då
ifrågasätter jag, om man inte i första
hand borde försöka ordna så, att de
svenskar, som på grund av sjukdom är
förhindrade att rösta, kan göra detta,
innan vi på allvar tar upp frågan om
att ge rösträtt åt dem som av en eller
annan orsak har lämnat hemlandet.

Jag vet inte om jag har rätt att tala
för utskottet, men jag tror inte att utskottet
med sin skrivning har avsett att

lägga något hinder i vägen för den händelse
exempelvis Nordiska rådet skulle
inta den ställningen, att det vid utbyte
av arbetare och tjänstemän mellan de
nordiska länderna bör överenskommas
att ge dem rätt att rösta i sitt hemland.
Det tycker jag är en fråga som kan behandlas
fullkomligt för sig, och jag är
övertygad om att utskottet med sin skrivning
icke har menat att lägga hinder i
vägen för en sådan eventuell överenskommelse.

Med detta, herr talman, ber också jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ANDERSON, CARL-ALBERT (s):

Herr talman! När man lyssnar till
denna debatt kan man inte fritaga sig
från det intrycket, att såväl försvararna
av utskottets yttranden som också reservanternas
inlägg präglats av åtskilligt
känslotänkande. Jag anser ju exempelvis
inte att en av de delmotiveringar som
från utskottsmajoritetens sida anförts,
nämligen den indignation som råder
mot ett antal »skatteflyktingar», i och
för sig är något bärande skäl. Det var
någon som nyss sade mig, att sådana
kanske finns på långt närmare håll än
i utlandet.

Vad som för mig är avgörande vid
det kommande ståndpunktstagandet är
bl. a. de skäl, som anförts mot ett bifall
av statistiska centralbyrån, som pekar
på praktiska svårigheter och som är
lindrigt sagt betänksam gentemot ett bifall
till motionärernas hemställan.

I detta sammanhang tycker jag att
detta yttrande väger ganska tungt. Och
om man återgår till de känslomässiga
motiveringarna kan väl vad som här
krävs knappast vara en så stor hjärtesak
för dem, som under längre tid är bosatta
i utlandet, att man av det skälet redan
nu bör genomföra en ändring. De svårigheter,
som dessa människor har att följa
med händelseutvecklingen här hemma,
omöjliggör för dem en objektiv bedömning
vid utförandet av exempelvis en
valhandling. Och jag måste säga, att jag
reagerade eu smula när herr Norman

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

motiverade sitt bifall till reservanternas
yrkande med ett påpekande av att det
också här hemma finns sådana, som föga
överväger de olika skälen för ett
ståndpunktstagande vid en valhandling
— det skulle alltså försvara ett likartat
handlingssätt från utlandssvenskarnas
sida. Jag tycker inte, att det är ett tungt
vägande inlägg till förmån för reservanternas
yrkande, och jag kommer för min
del att rösta för utskottets förslag.

Jag lyssnade som alltid med stort intresse
till herr Herlitz’ mycket välformulerade
tankegångar. Men jag undrar ändå
om inte den mening som han förde
fram rörande de eventuella risker, som
ett bifall till utskottets förslag skulle föra
med sig i fråga om kommande ställningstaganden
inom rådet för det nordiska
samarbetet, är något överdriven.
Herr Herlitz bygger här på den gamla
tankegången, att vederbörande medborgare
i något av de nordiska länderna
givetvis skulle ha sin rösträtt kvar i det
land varifrån han kommer. Är det realistiskt
tänkt med tanke på den utformning
av samarbetet, som väl alla numera
ansluter sig till? Är det inte så att man
i respektive länder i stället söker forma
lagstiftningen för våra nordiska vänner
över huvud taget på ett sådant sätt, att
de skall känna sig fullt hemmastadda i
det land där de bor och verkar? Och är
det inte från den utgångspunkten riktigare
att man snarare överväger möjligheten
att bereda dem rösträtt i det land,
där de bor, än i det land från vilket de
kommer? I varje fall skulle jag vilja
hemställa till dem, som är verksamma
på detta område, att de överväger även
dessa aspekter och inte biter sig fast i
gamla nationella tänkesätt när det gäller
ursprungslandet för de medborgare,
som flyttat över till ett annat land i den
nordiska gemenskapen.

Herr BERGH (h):

Herr talman! Det förefaller av den
hittills förda debatten — i varje fall
gäller detta de talare som jag haft nöjet
att lyssna på —- att man argumenterar

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring,
för och emot som om det gällde att nu
avgöra, huruvida utlandssvenskarna i
vidgad omfattning skulle föras in i församlingsböckerna
eller inte, medan det
i verkligheten förhåller sig på det sättet,
att man i den kläm som reservanterna
fogat till sin motivering egentligen
lämnar den frågan öppen. I klämmen begär
man endast att förevarande motioner
måtte »överlämnas till utredning rörande
vissa frågor beträffande folkbokföringsväsendet».
Om det beslut, som
reservanterna inbjuder kammaren att
fatta, är att söka i denna kläm, vilket
det bör vara, förefaller det mig litet för
tidigt att under denna debatt diskutera
för och emot på sådant sätt som här
skett. Man behövde i varje fall inte vara
rädd för att den utredning, som har att
göra med folkbokföringsväsendet, också
skulle få undersöka dessa frågor. Det är
den första anmärkningen som jag skulle
vilja göra.

Det har vidare frapperat mig en smula
att utskottsmajoritetens talesmän i övrigt
har resonerat som de gjort. Först
hörde vi herr Ivar Nilzon påtala att en
del av utlandssvenskarna icke betalar
vare sig stats- eller kommunalskatt
till Sverige. Den omständigheten ansåg
han tala emot att de skulle få rösträtt.
Det är väl ändå alldeles uppenbart att
det argumentet är fullständigt ohållbart
så länge det finns ett mycket stort antal
svenska medborgare och svenska kommunmedlemmar,
som icke betalar skatt
men som likväl har sin rösträtt obeskuren.

Ett lika ohållbart argument synes mig
det vara som herr Jansson sedermera
anförde, då han som diskvalifikationsgrund
nämnde den omständigheten, att
dessa utlandssvenskar icke har följt med
den politiska utvecklingen i hemlandet.
Skulle vi vara fullständigt uppriktiga
mot varandra måste vi väl ändå erkänna,
att rösträtt inte bara tillkommer utan
faktiskt också utövas av hemmasvenskar,
som inte så värst noga följt med den politiska
utvecklingen. Därom bär bland
annat valresultaten vittne.

Ett tredje argument kom från herr
Anderson i Stockholm, som pekade på

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring.
de praktiska svårigheter som statistiska
centralbyrån hade åberopat. Mot detta
argument skulle jag endast vilja invända,
att eftersom det nu inte är meningen
att ta definitiv ståndpunkt till
frågan huruvida utlandssvenskarnas rösträtt
skall vidgas eller inte, utan endast
att frågan därom skall bli föremål för
utredning, så komme ju dessa praktiska
svårigheter att närmare belysas. Skulle
dessa praktiska svårigheter visa sig vara
oöverkomliga, så är det ju all anledning
att vid en senare tidpunkt ta konsekvenserna
därav.

Det i själva sakfrågan i detta sammanhang
relevanta bör vara att göra åtskillnad
mellan sådana, som lämnar Sverige
för att för alltid stanna borta, och
sådana, som lämnar Sverige för att efter
kortare eller längre vistelse komma tillbaka.
Det är den senare kategorien som
det är fråga om. Den praktiska anordning,
som har skymtat, nämligen att de
skulle åläggas att anmäla om de ville
stå kvar i församlingens bokföring, skulle
från deras sida innebära ett tecken
på att de ville vara kvar. När man bland
denna senare grupp, dem som tänker
vända tillbaka, finner åtskillnader sådana
som att till exempel en utlandskorrespondent,
som får sin avlöning från
ett svenskt tidningsföretag, skall vara
satt i sämre läge än t. ex. en präst eller
missionär, som också får sin avlöning
hemifrån medan han tjänstgör några år
i främmande land, är det ju uppenbart
att rättviseskäl talar för att man behandlar
denna grupp på ett ensartat sätt.

Jag kan alltså inte finna att den argumentation,
som förebragts av talesmännen
för utskottsmajoriteten, är övertygande.
När jag vidare finner att det i
dag inte är fråga om att ta bestämd
ståndpunkt till frågan huruvida rösträtten
skall i vidgad omfattning tillkomma
utlandssvenskar eller inte utan man endast
vill att den kommitté som håller på
med folkbokföringsproblemet också skall
ta ställning till denna fråga, då tycker
jag att reservanterna kommer med ett
ganska blygsamt yrkande. Jag kommer
för min del, herr talman, att med min
röst stödja reservationen.

Herr NILZON, IVAR, (bf) kort genmäle: Herr

talman! Herr Bergh sade att det
argumentet, att utlandssvenskarna inte
betalade någon skatt, inte hade något
som helst värde. Jag sade i mitt anförande,
herr Bergh, att man skall ha både
skyldigheter och rättigheter. Jag nämnde,
att vi inte har något skattestreck i
vårt land, men att alla som har skatteförmåga
ovillkorligen måste betala skatt.
De som inte har någon skatteförmåga
slipper betala skatt, det är ganska naturligt.
Men när det gäller utlandssvenskarna
skulle de, även om de hade en
aldrig så god skatteförmåga, inte behöva
betala skatt här eller ha några andra
skyldigheter, men de skulle ändå ha
rösträtt.

Herr BERGH (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja rikta
herr Nilzons uppmärksamhet på att
det resonemang, som han nu gav en principiell
innebörd, kommer att föra honom
så pass långt att han, om han vill
dra konsekvenserna av det, kanske måste
ställa sig tveksam till de slutsatser
som han kommer till.

Herr HÄLLGREN (s):

Herr talman! Den fråga som här diskuteras
rör mest utlandssvenskarnas
rösträtt här i landet. Den frågan behandlades
i fjol av konstitutionsutskottet med
anledning av en motion från antagligen
samma motionärer som nu, och konstitutionsutskottet
beslöt enhälligt, efter
den utredning och överläggning som
skedde inom utskottet, att avstyrka motionen.
Kammaren beslöt i enlighet med
utskottets förslag.

Innan kammaren fattade sitt beslut i
ärendet, begärde jag emellertid ordet,
och i det anförande jag då höll berörde
jag de svårigheter som ansågs föreligga
när det gällde att kontrollera utlandssvenskarna,
övervaka deras medborgarskapsförhållanden
o. s. v., alldenstund
de var spridda i många länder
runt kring jorden. Emellertid ansåg jag

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

att det borde vara möjligt att på samma
sätt som man berett präster och missionärer
en undantagsställning göra ett försök
att bereda sådana utlandssvenskar
en undantagsställning, som höll sig inom
ett begränsat område, exempelvis de nordiska
länderna. Jag vädjade därför till
dem, som tillhörde Nordiska rådet, att ta
upp denna sak till undersökning. Av
herr Herlitz’ anförande att döma bär
man tillfredsställt det önskemålet, och
jag förväntar i så fall att Nordiska rådet
skall komma med något utlåtande eller
någon hemställan i denna fråga innan
någonting göres från riksdagens sida.

Naturligtvis sympatiserar jag delvis
med motionärerna, men alldenstund motionärerna
rör sig på ett så vidlyftigt
plan kan man inte bortse från de svårigheter,
som är anförda i utskottets utlåtande.
Men när å andra sidan utskottet
säger, att utskottet »anser därför ej
skäl föreligga för den av motionärerna
antydda utvidgningen av de röstberättigades
krets», förefaller mig detta uttryck
vara reaktionärt. Jag kan inte för min
del, med det föregående jag har sedan
fjolårets riksdag, instämma i ett sådant
yttrande.

Jag skall be att få göra ett yrkande om
bifall till utskottets kläm men med strykande
av utskottets motivering, då vi
förväntar att Nordiska rådet kommer
med ett initiativ i detta ärende.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Under denna debatt har
motionärerna blivit föremål för så många
sympatiförklaringar, att man nästan
hade väntat, att denna sympati också
skulle i större utsträckning än som skett
ta sig uttryck i yrkanden om bifall till
reservanternas linje. Tydligen är det
emellertid ofta sympatier som bara uttalas
men som inte är så pass kraftiga
att de kan leda till handling.

Bland de argument som har anförts
för utskottets avstyrkande märks framför
allt det skälet, att det finns en väsentlig
skillnad mellan de utlandssvenskar
som nu är undantagna från huvudregeln
och dem som inte är undantagna.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring.

Undantagna är sådana, som man väntar
skall vara i utlandet ett visst antal år
och sedan komma tillbaka hit. Ja visst,
men det är ju just om liknande fall, som
vi motionärer talar.

Vi har t. o. m. — och det har förekommit
även i andra sammanhang vid
behandlingen av denna fråga — klargjort,
att det här inte är fråga om något
slags generell regel, enligt vilken
alla i utlandet bosatta svenska medborgare,
hur länge de än vistas utomlands,
under alla förhållanden skulle
vara mantalsskrivna i hemlandet. Vi har
tvärtom i olika sammanhang antytt vissa
ganska betydande inskränkningar,
t. ex. att det skulle förutsättas ett eget
initiativ, d. v. s. att vederbörande varje
år skulle meddela om han ville stå kvar.
En annan tänkbar väg är, att folkbokföring
av utlandssvenskar endast skulle
få gälla för ett visst antal år om vederbörande
vistas stadigvarande i utlandet
— två, tre eller fyra år eller någonting
sådant. Därigenom skulle en mängd av
de exempel, som man här åberopar mot
ett bifall till reservanternas linje, falla
bort.

Det gäller alltså ett ganska begränsat
antal människor, som endast är borta
under några få år, ofta för att göra landet
tjänster, väl så stora som många gör
som inte reser ut. Tänk på alla dem
som tjänstgör i näringslivet, i vetenskapliga
sammanhang o. s. v. i utlandet, och
som sedan kommer tillbaka hit. Vi vill
bevara deras medborgerliga rätt under
denna tid, så att de kan deltaga i ett val
t. ex. om de kommer tillbaka under ett
valår.

Sedan tycks det vara klart på alla håll,
att det råder vissa skillnader i fråga
om tillämpningen. Herr Nilzon sade, att
om det dröjer mycket länge innan prejudikat
skapas, måste det bero på att
intresset för att skapa prejudikat är mycket
litet. Det är nog inte så. Själva frågan
är av sådan art, att man ofta inte
kan få rättelse för det år det gäller, och
det är kanske bara fråga om ett år. Nästa
år eller året därefter är man tillbaka i
landet igen, och då tycker man: å la
bonne lieure, det tjänar kanske inte så

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring,
mycket till att klaga! Och så klagar man
inte.

Därtill kommer att jag tror att det inte
räcker med ett prejudikat. Det skulle behövas
flera innan man på den vägen får
den klarhet i fråga om tillämpningen
som man skulle behöva. Varför skulle vi
då inte i stället gå den mycket enklare
vägen att låta vederbörande utredning
titta på detta problem i stället för att
vänta i åratal på överklaganden och prejudikat? Jag

tror visserligen att man kan anföra
både de skäl som finns i centralbyråns
yttrande och andra skäl för att
utvidga en sådan utredning bur mycket
som helst, men man kanske i första hand
bör hålla sig inom ramen för den rent
folkbokföringsmässiga delen av problemet
och se vad som kan åstadkommas
på det området. Kan man inte lösa frågan
praktiskt på det sättet, får man väl
försöka gå andra vägar. I varje fall förstår
jag inte varför utskottet, som ju
säger sig förstå motionens motiv och
sympatisera med vissa tankegångar hos
motionärerna, icke kan gå så långt, att
det biträder reservanternas tanke att
överlämna motionen till den pågående
utredningen.

Jag vill till sist säga, att jag inte tror,
att det kommer att bli så svårt att få
kontroll över dem som bor i främmande
länder. Som jag sade i mitt första anförande,
röstade år 1952 2 251 personer
i utlandet. Många av dessa var bosatta
rätt fjärran från sitt hemland. Visserligen
röstade majoriteten av dem, 1 777
personer, i Europa, men det fanns röstande
på skilda håll i Afrika, i flera av
Nordamerikas stater, i Sydamerika, i
Asien, där det var 108 röstande o. s. v.
1 Australien var det visserligen bara två
som röstade, men även där fanns det
alltså personer, som hade nåtts av valsedlar
och önskade ge sin mening till
känna.

Jag tror därför, herr talman, att om
man begränsar spörsmålet till att gälla
dem, som endast under en kortare tid på
några år är borta från landet, borde det
inte vara svårt att komma fram till en
positiv lösning.

Herr STEN (s):

Herr talman! Jag har redan givit min
mening till känna genom att instämma
i herr Normans anförande, men då jag
inte blir i tillfälle att delta i en eventuell
votering på grund av att jag tyvärr
måste delta i ett sammanträde tillhörande
skogsveckan i början av detta
plenum och därför är utkvittad, ber jag
att få tillägga några ord.

Det är med anledning av det första
anförande som herr Ivar Nilzon höll,
som jag begärt ordet. Det är ett faktum,
som herr Nilzon inte kan komma
ifrån —- även om han gjort upprepade
försök att bortförklara det — att han i
sitt första anförande fällde två uppenbart
vilseledande uttalanden beträffande
innebörden av reservanternas ståndpunkt.
Han sade bland annat att det var
fråga om att ge alla utlandssvenskar
rösträtt. Det framgår av reservationen,
att det endast är fråga om att överväga,
»om icke ur ren rättvisesynpunkt någon
jämkning är påkallad».

En jämkning här måste jag finna i
hög grad motiverad, när jag konstaterar,
att exempelvis tidningarnas utlandskorrespondenter
icke står i samma ställning
som missionärer och präster med
tjänstgöring utomlands. Jag behöver inte
nämna några namn. Alla kammarens ledamöter
känner till dessa män, som på
ett så utomordentligt sätt håller oss informerade
i egenskap av utlandskorrespondenter
både i sina tidningar och i
radio. Det finns väl ingen av oss, som
verkligen tänkt sig in i saken och som
kan vidhålla, att dessa män skulle brista
i kännedom om svenska samhällsförhållanden
eller frågeställningar vid svenska
val. Det måste vara i hög grad motiverat
att en jämkning företas.

Den andra punkten, där herr Ivar Nilzon
använde ett klart vilseledande uttryck,
var när han sade, att reservanterna
ifrågasatte en särskild utredning,
en ny utredning av detta spörsmål. Det
framgår ju klart av reservanternas kläm,
att motionerna endast skulle överlämnas
till en pågående utredning. Reservanterna
hemställer ju, »att riksdagen måtte
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

förevarande motioner överlämnas till utredningen
rörande vissa frågor beträffande
folkbokföringsväsendet». Jag måste
vitsorda vad herr Norman framhöll,
att det är en mycket vanlig väg vid utskottsbehandlingen
av motioner av det
här slaget, när läget är sådant, att en
utredning rörande samma område redan
är i gång.

Trots den höga aktning som jag hyser
alldeles särskilt för min gamle vän Axel
Jansson, med vilken jag har samarbetat
i årtionden och om vilken jag vet att
han är en absolut rättrådig man, måste
jag ändå säga, att det resultat, till vilket
mina meningsfränder i tredje lagutskottet
kommit, är en mycket svår synd
mot det elfte budet. Kammarens ledamöter
vet vad det elfte budet innehåller,
nämligen att man aldrig skall vara småaktig,
och det gäller även om motionären
skulle vara ombudsman i folkpartiet.

Herr NILZON, IVAR, (bf) kort genmäle
:

Herr talman! När herr Sten påstår att
jag har sagt, att motionärerna vill att
alla utlandssvenskar skall ha rösträtt,
måste det vara en missuppfattning. Jag
anförde bara en siffra, som nämnts i utskottet,
men tilläde uttryckligen att motionärerna
inte anser att alla dessa skall
ha rösträtt. Jag sade alltså icke att motionärerna
yrkat att alla utlandsvenskar
skall få rösträtt.

Vad beträffar talet om en särskild utredning
kan jag gå med på att om jag
uttryckt mig så, att motionärerna önskat
en särskild utredning, var det oklart
sagt. Men det är väl ändå riktigt att motionärerna
ansett att frågan måste bli
föremål för utredning, även om det skall
ske inom den utredning som redan
finns.

Herr OHLON (fp):

Herr talman! Jag fäste mig särskilt vid
det yttrande som herr Carl Albert Anderson
höll. Det föreföll mig som om
han försökte att gå udenom problemet

4 Första kammarens protokoll 1954. Nr 9.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring,
och smita undan. Han sade att i stället
för att arbeta på att utlandssvenskarna
skall få rösträtt här hemma bör man gå
in för att de skall få rösträtt i det land
där de händelsevis är boende. Man måste
väl ändå, herr talman, säga, att detta
är en orealistisk inställning. Det är
otänkbart att få en sådan ordning genomförd.

I övrigt är jag enig med herr Carl
Albert Anderson i så måtto, att även
jag tycker att debatten varit intressant,
men inte därför att den har varit sentimental
—- eller hur han uttryckte sig
— utan därför att det i debatten visat
sig att utskottsmajoritetens talesmän tydligen
är så osäkra på sin sak att de gått
fram med motsatta meningar.

Jag börjar med herr Nilzon i Ringarum.
Han ville framställa skatteplikten
såsom en nödvändig förutsättning för
att vederbörande skulle få rösträtt. Herr
Nilzon i Ringarum leker alltså med tanken
på att införa skatteplikt. Det var
en mycket överraskande upplysning,
som lämnades av en av koalitionsbröderna
och som kanske förklarar varför
utskottsutlåtandet har fått en så reaktionär
utformning.

I övrigt sade herr Nilzon i Ringarum,
att det kunde komma att inträffa, att
en svensk som till och med är bosatt i
Tanganjika skulle få rösträtt här hemma.
Då vill jag fråga, vad det är för
diskvalificerande i att vara bosatt i
Tanganjika. Det är väl inte mer diskvalificerande
för en svensk att vara bosatt
där än på någon plats här i landet.
Han kanske gör det svenska folkhushållet
lika stora tjänster som en person
som är bosatt i Ringarum.

I övrigt har herr Sten så effektivt,
tycker jag, avrättat herr Ivar Nilzon, att
jag ingenting har att tillägga på den
punkten. Och det synes mig som om
herr Ivar Nilzon icke skulle ha återuppstått
trots sitt senaste yttrande.

Herr Jansson i Hällefors nämnde, att
vi har ingen klarhet om vilka utlandssvenskar
som skulle kunna komma i åtnjutande
av rösträtt. Men det är just
den saken som skall utredas. Herr Janssons
resonemang går ut på att eftersom

Nr 9.

Onsdagen den 11) mars 1954.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring,
vi inte har någon klarhet, skall vi inte
heller skaffa oss någon klarhet. Det är
väl ändå en underlig motivering. Med
herr Janssons förutsättning borde herr
Jansson energiskt ha yrkat på att få till
stånd en undersökning på den här punkten.

Det var herr Grym som i första hand
förde utskottets talan. Jag skall inte fästa
mig så mycket vid vad han sade i
sitt första anförande. I sitt andra anförande
förklarade herr Grym, att utskottsmajoriteten
är långt ifrån likgiltig för
det här problemet och nog skulle önska
att få se det löst på något sätt. Men hur
rimmar detta uttalande med utskottets
formulering att utskottet ej anser »skäl
föreligga för den av motionärerna antydda
utvidgningen av de röstberättigades
krets», i synnerhet som utskottet
fortsätter: »Någon utredning i sådant
syfte kan alltså enligt utskottets mening
ej anses motiverad.»

Nu har herr Berlitz i dag upplyst om
att det inom Nordiska rådet försiggår
en utredning i det syfte som motionärerna
avser för i Norden bosatta svenskar,
exempelvis. Om riksdagen accepterar det
förslag till utlåtande som utskottsmajoriteten
har förebringat blir det ett slag i
ansiktet på Nordiska rådet och en kalldusch
för den utredning som där försiggår.
Då har riksdagen sagt ifrån att
den icke vill veta av någon utredning på
denna punkt. Det är också en form av
nordiskt samarbete. Det brukar väl för
övrigt vara så i riksdagen, att om man
har en utredningskommitté, som arbetar
med ett visst komplex av frågor, och
det väcks förslag om att ytterligare en
närliggande fråga skall liänskjutas till
den arbetande kommittén, brukar riksdagen
vara mycket generös och praktiskt
taget aldrig säga nej. Men i dag, när det
gäller utlandssvenskarna och det nordiska
samarbetet, är man i stora kretsar
beredd att säga nej. Man får verkligen
ett ganska egendomligt intryck av detta
ståndpunktstagande.

Jag vill, herr talman, med vad jag
här sagt i första hand yrka bifall till
reservanternas förslag och i andra hand,
om reservanternas yrkande icke bifalles

av kammaren, till det av herr Hällgren
framställda förslaget, att utskottets motivering
skall utgå, så att vi slipper denna
utmaning gentemot Nordiska rådet
och i stället hänvisar till den utredning,
som redan är i gång i rådets regi.

Herr NILZON, IVAR, (bf) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tror att en svensk
som hor i Tanganjika säkerligen kan
göra vårt land lika stora tjänster som
en som bor i Ringarum. Det har jag
aldrig bestritt, men det var inte det jag
talade om, utan jag talade om kontrollsvårigheterna.
Jag sade åt! det dock
finns vissa streck för rösträtten i detta
land. Jag talade bl. a. om det fallet, att
det blir nödvändigt att sätta en person
under förmyndare. Då är kontrollen
ganska svår att klara, om en person
kommer i den situationen och bor i
Tanganjika. Jag talade alltså endast om
kontrollsvårigheterna.

Herr JANSSON, AXEL, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Ohlon gjorde gällande,
att jag hade sagt att det inte finns
några klara bestämmelser i fråga om
utlandssvenskarnas rättigheter i det avseende,
som vi här diskuterade. Det sade
jag inte, utan jag sade att det inte
finns någon klar praxis, hur dessa bestämmelser
tillämpas. Jag vet inte, herr
Ohlon, men det är väl inte vanligt att
man utreder hur lagar och förordningar
skall tillämpas, utan därvidlag väntar
man väl på prejudikat. Det är ju också
vad utskottet hävdar i detta fall.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det har från flera håll
i denna debatt gjorts gällande, att en
folkbokföring av ulandssvenskarna eller
rättare sagt de grupper av utlandssvenskar
det gäller, skulle stöta på mycket
stora svårigheter. Bland andra har herr
Carl Albert Anderson grundat sitt yttrande
härom på en hänvisning till det
remissuttalande, som gjorts av statistiska

Onsdagen den 10 mars 1954.

Nr 9.

centralbyrån. Jag måste emellertid säga,
att såvitt jag kan läsa har inte de i remissutlåtandet
nämnda svårigheterna
preciserats, och i varje fall har man
inte preciserat några svårigheter av sådan
art som skulle göra det omöjligt
att genomföra denna reform. Svårigheterna
kan inte vara större beträffande
en grupp av medborgare än beträffande
en annan.

Vad beträffar herr Jansson, skulle jag
till en början vilja helt instämma i vad
herr Sten nyss yttrade; just därför hade
jag verkligen väntat att finna herr Jansson
på reservanternas sida. Ty om två
grupper av medborgare är missgynnade
på ett eller annat sätt — i detta fall
berövade sin rösträtt — bör man väl
ändå inte motsätta sig en förbättring för
den ena gruppen eller i varje fall en
utredning därom med motiveringen att
man inte samtidigt kan bättra förhållandena
också för den andra gruppen.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av herr Stens anförande. Som
avslutning sade han, att hans meningsfränder
i tredje lagutskottet hade varit
småaktiga, och han undrade om vi inte
vet att elfte budet lyder, att man inte
skall vara småaktig. Men det sista är
inte riktigt. Herr Sten, som efter vad
jag vet är ganska intresserad av kristna
spörsmål, vet mycket väl att vi har tio
Guds bud, inte elva, och nog är det väl
mycket begärt av herr Sten, om han vill
att hans elfte bud skall inlemmas biand
dessa goda tio Guds bud.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att, utom
beträffande motiveringen, vartill herr
talmannen ville återkomma efteråt, om
anledning därtill gåves, hade i fråga om
det nu ifrågavarande utlåtandet yrkats
dels att vad utskottet hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
godkänna den vid utlåtandet fogade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring,
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit

sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst

omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 82;

Nej — 49.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen, yttrade
nu vidare herr talmannen, hade yrkats
dels att densamma skulle godkännas, dels
ock att kammaren skulle besluta, att motiveringen
skulle utgå.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
i enlighet med dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på godkännande av motiveringen
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner motiveringen i
tredje lagutskottets utlåtande nr 7, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Nr 9.

Onsdagen den 10 mars 1954.

Ang. utlandssvenskarnas folkbokföring.

Vinner Nej, beslutar kammaren, att
motiveringen skall utgå.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Grym begärde rösträkning,
verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 61;

Nej — 59.

Därjämte hade 15 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 6, över motion om översyn av det
offentliga utredningsväsendet; och
nr 7, över motion om viss ändring av
statens offentliga utredningars yttre anordning.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 111, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 20 juni 1924 (nr 349) om landsting
m. m. jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 114, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om taxering för inkomst av medel, som
insatts å skogskonto, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
betänkande nr 25 bifölls även av andra
kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 115, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 22 april
1938 (nr 121) om hittegods.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 9 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes att till kammaren överlämnats
följande kungl. propositioner, vilka
nu var för sig föredrogos och lades på
bordet:

nr 114, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 511) om särskilda förmåner
för vissa internationella organisationer;

nr 115, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av lagen den 6 juni 1925
(nr 174) om tillämplighet å vissa polismän
av föreskrifter angående fjärdingsmän; nr

125, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster, m. m.;

nr 130, med förslag till förordning om
ändring i militärersättningsförordningen
den 2 juni 1950 (nr 261); samt

nr 132, angående anslag för budgetåret
1954/55 till ersättning till städerna
Göteborg och Malmö för vissa kostnader
för folkbokföringen, m. m.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 417, av herr Åman m. fl., om pension
åt riksdagsstenografen E. G. T. Torbiörns
änka och barn; samt

nr 418, av herr Larsson, Sigfrid, in. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående riktlinjerna för den framtida
nykterhetspolitiken m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.15.

In fidem
G. H. Berggren.

Stockholm 1954. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

540818