Onsdagen den 1 april Sid (Riksdagens protokoll 1970:13)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 13

FÖRSTA KAMMAREN

1970

1 april

Debatter m. m.

Onsdagen den 1 april Sid.

Svar på interpellation av fröken Pehrsson (ep) om ökad utbildning
av sjukgymnaster .................................... 3

Anslag under femte huvudtiteln:

Bostadstillägg för barnfamiljer, m. m....................... 6

Bidrag till driften av barnstugor............................ 11

Bidrag till kommunala familjedaghem ...................... 14

Bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning............ 19

Hälsovårdsupplysning .................................... 22

Om anslag till kurs för tillsynsman vid ungdomsvårdsskolor

m. .................................................... 28

Placering av ungdomsvårdsskoleelever i enskilda hem........ 29

Bidrag till Länkrörelsen m. m............................... 31

Statens arbetsklinik ...................................... 33

Bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade .............. 35

Om ändrade bestämmelser för statsbidrag till omsorger om psykiskt
utvecklingsstörda .................................. 37

Bidrag till De handikappades riksförbund .................. 39

Bidrag till Hörselfrämjandets riksförbund .................. 40

Arbetsmedicinska institutet ................................ 41

Om inrättande av en befattning som socialattaché i Tokyo .... 44

Bosättningslån till ensamstående............................ 46

Den allmänna arbetsgivaravgiften ............................ 48

Om begränsning av stadsplaneläggning till samhällsägd mark---- 56

Interpellation av herr Lindblad (fp) om tillvaratagande av flyg förarutbildningen

inom flygvapnet, m. m................... 61

Meddelande ang. enkel fråga av herr Åkerlund (m) om information
till allmänheten angående ändrad ränta på kvarstående
skatt .................................................... 66

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 13

Nr 13

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 april sid.

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna inom socialdepartementets
verksamhetsområde .............................. 6

— nr 41, ang. bemyndigande att beställa viss utrustning till akademiska
sjukhuset i Uppsala .............................. 48

— memorial nr 42, ang. överlämnande till allmänna beredningsutskottet
av två till statsutskottet hänvisade motioner........ 48

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, om den allmänna arbetsgivaravgiften
............................................ 48

— nr 21, ang. trafikpolitiken ................................ 55

— nr 22, ang. tullklareringen av flygplan...................... 55

— nr 23, ang. rätten till avdrag för reklam- och representationskostnader
.............................................. 55

— nr 24, ang. beskattningen av likvid för stormfälld skog...... 55

— nr 25, om ökad information till allmänheten i skattefrågor .... 55

Andra lagutskottets memorial nr 29, ang. överlämnande till statsutskottet
av två till lagutskott hänvisade motioner .......... 55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 21, om förbud mot avyttring till
enskild av kommunägd mark.............................. 56

— nr 22, om begränsning av stadsplaneläggning till samhällsägd

mark .................... 56

— nr 24, ang. reglerna om personlig lämplighet för körkortsinne hav,

m. m............................................... 59

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Onsdagen den 1 april

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollen för den 13, 17,
18, 19 och 20 nästlidne mars.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Svenungsson för tiden den
1—den 17 april på grund av ett från
honom inkommet, nu uppläst läkarintyg,
utvisande att han till följd av virosis
vore sjukskriven för tiden till och
med sistnämnda dag.

Om ökad utbildning av sjukgymnaster

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
CARLSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara fröken
Pehrssons (ep) interpellation om
ökad utbildning av sjukgymnaster, erhöll
ordet och yttrade:

Herr talman! Fröken Pehrsson har
frågat mig om jag är beredd att medverka
till en skyndsam utbyggnad av
kapaciteten för utbildning av sjukgymnaster.

En betydande ökning av utbildningen
har skett under senare hälften av
1960-talet. Det är emellertid angeläget
att man ytterligare ökar utbildningskapaciteten.
Enligt riktlinjerna i propositionen
73 år 1964 om utbildning av arbetsterapeuter
och sjukgymnaster skall
den fortsatta utbyggnaden av sjukgymnastutbildningen
ske under kommunalt
huvudmannaskap och med statsbidrag
enligt för yrkesskola gällande grunder.
Det ankommer därför på skolöverstyrelsen
att fatta beslut om den avsedda
ökningen.

Enligt vad jag inhämtat övervägs för
närvarande inom skolöverstyrelsen att

anordna sjukgymnastutbildning på ytterligare
orter. Ansökningar från sjukvårdshuvudmän,
som är intresserade
att starta sådan utbildning, föreligger.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Först vill jag tacka utbildningsministern
för svaret. Jag vill
gärna tolka det så att statsrådet är positivt
inställd till ökad utbildning av
sjukgymnaster.

Det råder för närvarande stor brist
på sjukgymnaster, och många tjänster
är vakanta. Till bilden hör att avgången
av yrkesverksamma bland de yrkesutbildade
gymnasterna är omfattande
och att åtgärder för att ändra på detta
förhållande är ytterst angelägna. Det är
möjligt att den aktuella skattereformen
kan medverka till detta.

Det måste också konstateras att ett
väsentligt antal utländska sjukgymnaster
fyllt många tjänster. Det är inte
säkert att vi får behålla denna arbetskraft,
och det är inte heller säkert att
rekryteringen i fortsättningen kan bli
stor från andra länder.

Huruvida den utbildning som riksdagen
beslöt år 1964 blir av den omfattning
som krävs för att fylla behovet
av sjukgymnaster kan ifrågasättas. Jag
noterar dock med tillfredsställelse att
utbildning av sjukgymnaster kan komma
att anordnas på ytterligare orter än
för närvarande. Det är angeläget att de
sjukvårdshuvudmän som önskar starta
utbildning får möjlighet att göra detta.

När man bedömer det framtida behovet
av sjukgymnaster bör man inte
bara se på de tjänster som finns nu. Det
är av stor vikt att verksamheten vidgas.
Som jag framhöll i interpellationen är
det angeläget såväl för den enskilde
som för samhället att den väsentliga

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Om ökad utbildning av sjukgymnaster
funktion som sjukgymnasterna fyller
inom sjukvården kan upprätthållas i så
stor utsträckning som behövs. Mot den
bakgrunden måste man tillvarata de
möjligheter till ökad utbildning som
kan föreligga.

Jag blev litet förvånad över statsrådets
svar, där det sägs att sjukvårdshuvudmännen
skall stå för den framtida
utbildningen. Det är ju sjukvårdshuvudmännen
som närmast har kännedom
om de stora problem bristen på
sjukgymnaster har vållat. Varför utbildar
då inte huvudmännen gymnaster så
att behovet täcks, det kan man verkligen
fråga sig. Förklaringen finns i propositionen
73 år 1964, som statsrådet
nämner i sitt svar. Där läser jag:

”Sjukgymnastutbildningen måste baseras
på fullt utvecklad regionsjukvård
enligt regionsjukvårdsplanen för att undervisningen
skall kunna täcka hela
verksamhetsområdet.

Sjukgymnastutbildningen fordrar tillgång
på lärare med akademisk kompetens
och institutioner för teoretisk undervisning,
bl. a. i anatomi och fysiologi.

Den praktiska undervisningen skall
inlemmas i den ordinarie sjukhusorganisationen
och antalet elever avpassas
efter patientunderlaget.

Sjukgymnastutbildningen kräver tillgång
på väl utbyggda rehabiliteringsavdelningar
baserade på bl. a. omfattande
och varierande industriell verksamhet
på platsen.

Koncentrering av utbildningen till
färre institut innebär, att dessa kan få
större stab av fast anställda lärare och
undervisningen därigenom kan förbättras.

Liksom all annan högre utbildning
bör sjukgymnastutbildningen vara förenad
med vetenskaplig forskning på läroanstalterna.
”

Läser man detta förstår man begränsningen
av utbildningen. Det är inte alla
huvudmän som har möjlighet att bygga
ut denna utbildning. Den skall först begränsas
till regionsjukhus och dess om -

råde, och då blir det inte så många huvudmän
som har möjlighet härtill.

Det anfördes vidare i propositionen
år 1964 att orter som Örebro och Linköping,
som ju har regionsjukvård, då
av olika anledningar inte var lämpliga
att ge denna utbildning. Det var en
ytterligare begränsning.

Det framhölls vidare i propositionen
73 år 1964 att frågan om ytterligare utbildning
på andra orter än de som då
var aktuella — Lund, Stockholm och
Göteborg — lämnades öppen. Jag vill
därför fråga statsrådet om det har skett
någon ytterligare utbildning på andra
orter än dessa tre uppräknade och i så
fall med hur stor kapacitet.

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Jag vill bara understryka
vad jag nämnde i mitt första svar,
att det är angeläget med en ytterligare
ökning av utbildningskapaciteten. Detta
har också markerats från centralt
håll, och jag är personligen övertygad
om att huvudmännen kommer att följa
upp dessa intentioner.

Jag vill därutöver komplettera mitt
svar på en punkt, nämligen med att erinra
om att U 68 kommer att göra en
bedömning av utbildningsbehovet inom
hela vårdsektorn och inriktningen
av denna utbildning. Därvid kommer
också sjukgymnastutbildningen automatiskt
in i bilden. Den mera långsiktiga
problematiken, som fröken Pehrsson
också var inne på i sitt inlägg, får
alltså bedömas i detta sammanhang.

Fröken PEHRSSON (ep):

Herr talman! Jag tackar för detta ytterligare
förtydligande och anser det
positivt när statsrådet säger att U 68
skall undersöka möjligheterna att bygga
ut även sjukgymnastikutbildningen.
Det är enligt min mening också viktigt
att landstingen, som är huvudmän för
sjukvården, får kännedom om vilka
möjligheter som finns att bygga ut utbildningen
av sjukgymnaster.

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

I propositionen 73 År 1964 framhöll
dåvarande departementschefen: ”Om

efter hand förutsättningar för anordnande
av den arbetsterapeut- och sjukgymnastutbildning
på andra orter än
de nyss angivna visar sig finnas och
behov av en ökad utbildningskapacitet
konstateras, skall givetvis hinder inte
föreligga för Kungl. Maj:t att medge
statsbidrag till sådan utbildning.” Med
denna skrivning i propositionen och
statsrådets positiva uttalande här hoppas
jag att vi kan förvänta en ytterligare
utbildning av sjukgymnaster.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! När 1964 års proposition
om utbildning av sjukgymnaster
och arbetsterapeuter framlades rörde
sig diskussionen i ganska hög grad om
huruvida, såsom tidigare hade gällt, studentexamen
skulle fordras för sjukgymnastutbildning.
Jag vet av erfarenhet
att inte ens en mycket god studentexamen
tidigare räckte för att komma in
på de två eller tre utbildningsanstalter
som då fanns. Men genom 1964 års
riksdagsbeslut fastställdes att grundskolan
skulle vara tillräcklig grund för
sjukgymnastutbildning.

Jag vill nu fråga undervisningsminister
Ingvar Carlsson hur utvecklingen
har varit på detta område. Jag vet att
det de första åren efter 1964 års riksdagsbeslut
var så många med gymnasial
utbildning och även akademiska
examina som sökte till sjukgymnastutbildning
att sökande med enbart grundskola
inte kunde göra sig gällande. Sedermera
har det införts ett visst kvoteringssystem
för de inträdessökande.
Hur har detta utfallit? Har det uppstått
några problem när det gällt att
undervisa elever med så olika grundutbildning?
Har sjukgymnaster med enbart
grundskola som utgångspunkt i sin
praktiska verksamhet sedan visat sig
jämngoda med övriga sjukgymnaster eller
har det märkts någon skillnad i kvalitet
mellan de olika kategorierna?

Om ökad utbildning av sjukgymnaster

Herr statsrådet CARLSSON:

Herr talman! Enligt de uppgifter jag
har tillgängliga är det mycket få som
med enbart grundskola som bakgrund
har genomgått denna utbildning —
kanske färre än vad man hade anledning
att hoppas på och räkna med. Jag
vill emellertid hänvisa till att U 68 får
bedöma de praktiska erfarenheter man
nu har vunnit och utifrån dem dra upp
riktlinjer för den framtida utvecklingen
på detta område.

I detta sammanhang vill jag också
peka på den försöksverksamhet som
främst när det gäller socionom- och medicinarutbildningen
föreslås äga rum
med något ändrad inträdeskompetens
jämfört med vad som för närvarande
gäller.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 60, med förslag till lag
om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge anvisande
av förslagsanslag till Täckning av merkostnader
för bidrag till sjukförsäkringen,
till statsutskottet och i övrigt till
lagutskott.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 66, med förslag till lag
om ändring i lagen (1962:381) om allmän
försäkring, m. m., hänvisades propositionen,
såvitt den avsåge anvisande
av förslagsanslag till folkpensioner, till
statsutskottet och i övrigt till lagutskott.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 74, med förslag till ny
organisation av läkemedelsförsörjningen
m. in., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge författningsförslagen,
till lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo bevillningsutskottets
betänkanden nr 28
-—30, första lagutskottets utlåtanden nr
15, 21 och 22, andra lagutskottets utlåtanden
nr 17, 18, 20 och 21, tredje lagutskottets
utlåtande nr 23 samt jordbruksutskottets
utlåtanden nr 1, 3, 10
och 12.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—7

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Ang. bostadstillägg för barnfamiljer,
m. m.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att

1. godkänna den i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2 januari
1970 förordade ändringen i grunderna
för bostadstillägg för barnfamiljer att
gälla från och med den 1 januari 1971,

2. till Bostadstillägg för barnfamiljer,
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 415 000 000 kronor.

Kungl. Maj :t hade bland annat förordat,
att inkomstgränsen för oreducerade
bostadstillägg skulle uppjusteras
från och med den 1 januari 1971. Förslaget
innebure, att oreducerade bostadstillägg
som nu utginge upp till en
beskattningsbar inkomst på 7 200 kronor,
motsvarande en årsinkomst av ca
17 000 kronor, komme att utgå upp till
en beskattningsbar inkomst på 8 000
kronor, vilket motsvarade en årsinkomst
av cirka 18 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 48,
av herr Högström m. fl., och It: 55, av
herr Bergman m. fl., i vad avsåge anhållan 1.

att riksdagen hos Kungl. Maj:t måtte
hemställa om en skyndsam utredning
angående en utbyggnad av systemet för
bostadstillägg till att omfatta även ensamstående
och familjer utan barn under
16 år,

2. att riksdagen måtte besluta, att den
övre hyresgränsen för de statsbidragsberättigade
kommunala bostadstilläggen
skulle slopas,

dels de likalydande motionerna I: 76,
av fru Olsson, Elvy, m. fl., och 11:92,
av fru Nilsson m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om förslag till sådan
ändring av gällande bestämmelser,
att vid inkomstprövning för bostadstilllägg
för barnfamiljer den fastställda beskattningsbara
inkomsten ökades med
10 procent av den behållna förmögenhet
som överstege 30 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
147, av fröken Pehrsson och herr Andreasson,
samt ll: 161, av herr Larsson
i Öskevik in. fl., vari yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om förslag till sådan ändring av
gällande bestämmelser, att det särskilda
bostadstillägget för barnfamiljer med
höga bostadskostnader gjordes statligt
och i sin helhet finansierades av staten,

dels de likalydande motionerna /:
467, av herr Helén m. fl., och 11:533,
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., i
vad avsåge hemställan att riksdagen
måtte uttala, att en utvidgning av de
bostadssociala stödåtgärderna till att
omfatta alla lägre inkomsttagare borde
prövas,

dels de likalydande motionerna I:
477, av herr Werner, och II: 545, av fru
Ryding m. fl., vari föreslagits,

att riksdagen — med ändring av nu
gällande regler för bostadstillägget —
skulle besluta att från och med den 1

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 1.1

januari 1971 fastställa en årsinkomst av
20 000 kronor, från vilken inkomstgräns
avtrappningen av bostadstillägget
skulle inträda,

att riksdagen — med ändring av nu
gällande regler för bostadstillägget —
skulle besluta, att sådant skulle kunna
utgå till familjer med barn upp till 18
års ålder, vilka på grund av studier icke
hade egen inkomst, samt

att riksdagen skulle besluta anvisa ett
förslagsanslag till Bostadstillägg för
barnfamiljer för budgetåret 1970/71 av
450 000 000 kronor,

dels de likalydande motionerna I:
649, av herr Dahlberg m. fl., och II:
756, av herr Gadd m. fl., vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle framhålla nödvändigheten av att
åtgärder vidtoges för att personer som
levde under äktenskapsliknande förhållanden
i fortsättningen skulle behandlas
som gifta vad bostadstilläggen beträffade,

dels de likalydande motionerna I:
653, av herr Gei jer, Arne, och herr Johansson,
Knut, samt 11:770, av herr
Johansson i Ljungby m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
hos Kungl. Maj :t anhålla om en översyn
av nuvarande regler för bostadsstödet
i syfte att ytterligare utjämna boendekostnaderna
för familjer med låga
inkomster,

dels de likalydande motionerna I:
669, av fru Lundblad, Margit, in. fl., och
II: 804, av fru Skantz m. fl., vari anhållits,
att riksdagen som sin mening måtte
giva Kungl. Maj :t till känna vad som
i motionerna anförts om statsbidrag till
kommunala bostadstillägg,

dels ock motionen II: 784, av herr
Lindkvist m. fl., vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om översyn av och
förslag till sådan ändring i kungörelsen
den 28 maj 1968, nr 425, att de i motionen
redovisade effekterna för familjer
med 1 eller 2 barn under 16 år eliminerades.

Ang. bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 11:784, 1:649 och 11:756,
1:653 och 11:770, 1:48 och 11:55 och
1:467 och 11:533 samt med avslag å
motionerna 1:477 och 11:545, de sex
sistnämnda såvitt nu vore i fråga, som
sin mening giva Kungl. Maj:t till känna
vad utskottet i punkten anfört om
en översyn av bestämmelserna för bostadstillägg,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:669 och 11:804 som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet i punkten anfört om statsbidrag
för kommunalt bostadstillägg som
avsåge retroaktivt debiterade boendekostnader,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 147 och II: 161,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 76 och II: 92,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:477 och 11:545, de
nämnda motionerna såvitt nu vore i
fråga, godkänna den förordade ändringen
i grunderna för bostadstillägg
för barnfamiljer att gälla från och med
den 1 januari 1971,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:477 och 11:545, de
nämnda motionerna såvitt nu vore i
fråga, till Bostadstillägg för barnfamiljer,
in. in. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 415 000 000 kronor.

Beservationer hade avgivits

1, beträffande finansieringen, av herrar
Bohman (in), Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Bengtson (ep) och
Kaijser (m), fru Elvy Olsson (ep), herrar
Wikström (fp) och Eliasson i
Sundborn (ep), fröken Ljungberg (m)
samt herrar Nilsson i Tvärålund (ep),
Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp), Westberg i Ljusdal (fp) och Wen -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.
nerförs (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort under 3 hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 147 och II: 161 som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört;

2, beträffande förmögenhetsprövningen,
av herrar Bohman (in), Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp),
Bengtson (ep) och Kaijser (in), fru
Elvy Olsson (ep), herrar Wikström
(fp) och Eliasson i Sundborn (ep), fröken
Ljungberg (in) samt herrar Nilsson
i Tvärålund (ep), Andersson i Knäred
(ep), Mundebo (fp), Westberg i
Ljusdal (fp) och Wennerfors (in), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 4 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:76
och 11:92 som sin mening giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om förmögenhetsreglerna i bestämmelserna
om bostadstillägg.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Genom beslut av 1968
ars riksdag omkonstruerades de gamla
familjebostadsbidragen till bostadstilllägg
för barnfamiljer. Beslutet innebar
bl. a. att barnfamiljer, som hyr lägenheter
med höga hyror, kan erhålla ett
kommunalt bostadstillägg, om kommunerna
beslutar så. Kommunerna erhåller
då statsbidrag med 50 procent av
sina kostnader.

Motionärer och reservanter anser att
det är principiellt felaktigt att vältra
över en del av barnstödet på kommunerna.
Det bör åligga staten att svara
för detta. Systemet medför också mycket
administrativt arbete för kommunerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
1.

Den andra reservationen under p. 8
tar upp förmögenhetsprövningen för bostadstilläggen.
Vi motionärer och reser -

vanter finner det helt i sin ordning att
det skall tas hänsyn till förmögenhet
av viss storleksordning, men vi finner
det helt orimligt att 20 procent av förmögenheter,
som i dag överstiger 30 000
kronor, läggs till den beskattningsbara
inkomsten. Att förmögenhetsgränsen nu
enligt förslag i proposition nr 65 kommer
att höjas till 50 000 kronor förändrar
ingenting i sak; principen är densamma
och lika oacceptabel. Om man
därtill betänker vad föredragande statsrådet
skriver om anledningen till höjningen
av förmögenhetsgränsen, nämligen
höjningen av fastighetstaxeringsvärdena,
som för villafastigheter uppgår
till 36 procent och för jordbruksfastigheter
till 31 procent i genomsnitt,
då förstår man att den behållna förmögenheten
snabbt kommer att stiga. Den
ekonomiska standarden för flera av dessa
familjer kommer emellertid fortfarande
att vara lika låg.

Det brukar anföras att samma procentsats
tillämpas när det gäller inkomstprövning
för studiemedel. Jag anser
inte detta vara något försvar. Principen
är lika felaktig även i detta fall.
När det gäller vissa förmåner för pensionärer,
t. ex. hustrutillägg och kommunalt
bostadstillägg, tillämpas en lägre
procentsats, nämligen 10 procent.
Vi finner detta mera rimligt och har
svårt att förstå varför bedömningen
skall vara så olika vad gäller barnfamiljernas
bostadstillägg och förmåner
för pensionärer.

Herr talman! Jag yrkar bifall även
till reservation 2.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Till detta mycket omfattande
utskottsutlåtande är fogat en
hel rad reservationer. De rör i allmänhet
detaljfrågor.

Beträffande reservationerna 1 och 2
vid denna punkt har jag i stort sett endast
att instämma i vad fru Olsson nyss
sade. Vi tycker också att den omfördelning
av ekonomiska resurser som

Onsdagen ilen 1 april 1970

Nr 13

äger rum med hjälp av skattefinansierade
bidrag principiellt bör åvila staten.
De utgifter som kommunerna här
skulle stå för beräknades, när denna
form av bidrag beslöts, uppgå till ungefär
10 miljoner kronor per år. Det hela
skulle kosta cirka 20 miljoner kronor,
varav 10 miljoner föll på staten och
10 på kommunerna. Enligt vår mening
är det i princip riktigt att staten skall
stå för dessa kostnader.

Även beträffande den andra reservationen
kan jag i stort sett instämma i
vad fru Olsson nyss sade. Vi tycker att
det är egendomligt att 20 procent av
förmögenheten skall beräknas som inkomst
vid de här understödsåtgärderna,
medan man bara behöver ta upp 10
procent vid beräkningen av hustrutilllägg
och kommunala bostadstillägg till
folkpensionen och vid beräkning av
pensionerna för de s. k. övergångsänkorna,
som vi diskuterade för några
veckor sedan.

Det förefaller oss riktigast att samma
beräkningsgrund skall gälla i båda fallen.
Jag vill därför också yrka bifall
till reservation 2 vid denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Varje år när femte huvudtiteln
behandlas föreligger rätt olika
meningar, och det finns rader av reservationer,
som i regel innehåller önskemål
om större anslag än vad utskottsmajoriteten
har ansett det vara möjligt
att för tillfället tillstyrka. Vi har också
nu en rad sådana reservationer. Beträffande
en del reservationer är det inte
så stor skillnad mellan vad majoriteten
och oppositionen anför, men oppositionen
har tydligen sökt att synbart få
fram meningsskiljaktigheter, som i regel
är ganska små.

När det nu gäller bostadstilläggen vill
oppositionen gå utöver vad regeringen
har föreslagit och vad majoriteten i
statsutskottet har tillstyrkt. Utskottet
har emellertid begärt en översyn av bestämmelserna
om bostadstillägg för

Ang. bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.
barnfamiljer, bl. a. i syfte att undersöka
möjligheten att lämna bidrag även till
övriga grupper med svag betalningsförmåga.
Utskottet är enigt om att eu sådan
översyn bör komma till stånd.

I ett par reservationer vid denna
punkt återkommer kravet att finansieringen
av de kommunala bostadstilläggen
helt skall ankomma på staten. Reservanterna
begär också att den förmögenhetsandel
som skall läggas till inkomsten
skall vara 10 procent och inte
som nu 20 procent.

När det gäller finansieringsfrågan har
utskottet ansett att det inte är mer än
riktigt att kommunerna bidrar till kostnaderna
för ett hyresanknutet stöd bl. a.
av det skälet att kommunala beslut och
kommunala initiativ kan påverka hyresnivån
i kommunen.

När det gäller förmögenhetsregeln
sägs i reservationen att den procentandel
som skall läggas till inkomsten bör
vara densamma som gäller för de kommunala
bostadstilläggen för pensionärer,
d. v. s. 10 procent. Man kan emellertid
med samma rätt hävda att samma
regler bör tillämpas som för det inkomstprövade
tillägget inom studiehjälpen,
d. v. s. en ökning med 20 procent.
Studiestödet har som bekant inte tillkommit
enbart av utbildningspolitiska
skäl utan också av familjepolitiska skäl.
Det finns alltså en gemensam nämnare
mellan bostadstillägget och studiestödet,
vilket framträder inte minst när barnet
fyllt 16 år.

Vidare har inträffat, vilket bör nämnas
i detta sammanhang, att Kungl.
Maj:t i proposition nr 65 efter utskottets
behandling av detta ärende föreslagit
att förmögenhetsgränsen i detta avseende
skall höjas från nuvarande 30 000
till 50 000 kronor. Fru Olsson var inte
nöjd med detta. Hon ansåg att det även
med denna höjning skulle bli en viss
nackdel för dem som man här pratar
för. Men endast i de fall att det finns en
förmögenhet över 50 000 kronor har
denna regel någon betydelse i framtiden.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. bostadstillägg för barnfamiljer, m. m.

Jag vill med detta, herr talman, yrka sitionen på bifall till utskottets hemstälbifall
till utskottets hemställan. lan, sig finna denna proposition vara

med övervägande ja besvarad.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Utskottets talesman sade
att det varje år avgetts reservationer
vid behandlingen av den huvudtitel det
här gäller. Det är riktigt, och det är
kanske inte heller så underligt att vi
har olika bedömning.

Han sade också att det många gånger
inte förelåg så stora skillnader mellan
reservationerna och utskottets förslag.
Men det föreligger ju ändå principiella
skillnader. Vi ser här olika på principen
om staten skall ta hand om stödet
till barnfamiljerna eller om kommunerna
skall hjälpa till, och vi ser olika på
principen om procentsatsen.

Det är riktigt att samma procentsats
råder i fråga om studiestödet — och jag
nämnde det också — men jag finner
det ändå lika orimligt att så är fallet.
Jag kan inte finna någon förklaring till
— och herr Birger Andersson gav inte
heller någon sådan förklaring — att vi
har olika bedömning när det gäller stödet
till barnfamiljerna och stödet till
pensionärerna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan komme
att framställas först särskilt angående
mom. 1 och 2, vidare särskilt rörande
vartdera mom. 3 och 4 samt därefter
särskilt avseende mom. 5 och 6.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i mom. 1 och 2.

Därpå gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propo -

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
8 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —60;

Nej — 52.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de angående mom. 4 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Bohman
in. fl. vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten 8
mom. 4, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Bohman m. fl.
vid punkten avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — Öl.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 5
och 6.

Punkterna 9—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Ang. bidrag till driften av barnstugor

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att

1. godkänna den i statsrådsprotokollet
över socialärenden för den 2 januari
1970 förordade ändringen i grunderna
för bidrag till driften av barnstugor,

2. till Bidrag till driften av barnstugor
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 77 000 000 kronor.

Kungl. Maj :t hade föreslagit, att statsbidragen
till barnstugor skulle höjas

Ang. bidrag till driften av barnstugor
från och med den 1 juli 1970. Driftbidraget
till daghem borde enligt förslaget
höjas med 1 200 kronor per plats,
d. v. s. från nuvarande 1 600 kronor till
2 800 kronor per plats och år. För fritidshemmen
föresloges en höjning med
900 kronor till 1 500 kronor per plats
och år. Årskostnaden för höjningen
hade beräknats till cirka 50 miljoner
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

203, av herr Werner, och II: 230, av
herr Hermansson m. fl., såvitt nu vore
i fråga,

dels de likalydande motionerna I:

290, av fru Landberg m. fl., och II: 322,
av fru Sigurdsen m. fl., vari anhållits,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t
hemställa om utredning av formerna för
och konstruktionen av statens driftbidrag
till barnstugorna,

dels de likalydande motionerna I:

462, av herr Blomquist m. fl., samt II:
544, av herrar Regnéll och Nordstrandh,
vari hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om att förslag till särskilda statsbidragsbestämmelser
avseende driften
av barnstugor i städer med universitet
och universitetsfilialer snarast måtte

föreläggas riksdagen,

dels ock de likalydande motionerna
1:642, av herr Alexanderson, och II:
803, av herr Romanus ni. fl., vari föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa, att förslag
snarast måtte framläggas till sådan
ändring av reglerna för bidrag till
driften av barnstugor, att ökat stöd gåves
åt kommuner som i förhållande till
sitt skatteunderlag hade särskilt stort
behov av barntillsynsplatser.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:203 och 11:230 i vad avsåge

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. bidrag till driften av barnstugor

uttalande om en successiv höjning av
driftbidraget till barnstugorna,

2. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 462 och II: 544
samt 1:642 och 11:803,

b. som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet i punkten anfört
i anledning av motionerna 1:290
och II: 322,

3. att riksdagen måtte godkänna den
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 januari 1970 förordade
ändringen i grunderna för bidrag
till driften av barnstugor,

4. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna I: 203 och II: 230, de nämnda
motionerna såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till driften av barnstugor för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 77 000 000 kronor.

Reservation hade anförts, beträffande
särskilda statsbidragsregler för universitetsorter,
av herrar Bohman (m),
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Kaijser (m) och Wikström (fp),
fröken Ljungberg (m) samt herrar
Mundebo (fp), Westberg i Ljusdal (fp)
och Wennerfors (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 2
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:290 och 11:322,
1:462 och 11:544 samt 1:642 och II:
803 som sin mening giva Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört om
en översyn av statsbidragsreglerna för
driften av barnstugor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Tredje avdelningens
ärade ordförande har redan konstaterat
att det finns ett stort antal reservationer
under det här utskottsutlåtandet, och
han drar därav den slutsatsen att det
är ett uttryck för oppositionens behov
av att konstruera motsättningar. Jag
tror att det är en något förenklad beskrivning
av de former under vilka vi

är hänvisade att arbeta här i riksdagen.
Reservationen är ju den form som oppositionen
har att använda sig av när
den vill ge uttryck för andra meningar
än de som omfattas av utskottets majoritet.
Jag har emellertid uppfattat det
stora antalet reservationer som en anledning
för oss att försöka fatta oss kort,
och på de punkter där jag ämnar yttra
mig vill jag försöka begränsa mig så
långt det nu är möjligt.

I reservationen vid den här punkten,
som gäller driften av barnstugor, begärs
en översyn av statsbidragsreglerna med
speciell tanke på städer med universitet
och universitetsfilialer. Behovet av
barntillsynsplatser blir ju på sådana orter
onormalt stort i förhållande till den
bofasta befolkningens skattekraft och
möjligheter att tillhandahålla det antal
platser för barntillsyn som krävs.

Behovet av barntillsyn på universitetsorterna
har under senare år vuxit
mycket snabbt. Kommunerna har i
många fall svårt att tillgodose denna
efterfrågan. Samtidigt gäller det här
ett klientel som i stor utsträckning lämnar
universitetsorterna efter fullgjorda
studier och inte tillför de kommuner
som det är fråga om några nämnvärda
skatteinkomster. Nu kan det förstås sägas
att dessa kommuner har varit angelägna
att få insitutionerna förlagda
inom sina gränser och att de då också
bör svara för de åtaganden som detta
kan föra med sig. Detta resonemang kan
vara riktigt, men förhållandena kan
också medföra konsekvenser som inte
är rimliga eller önskvärda. Det kan t. ex.
medföra att de gifta kvinnliga studenterna
kan få särskilt stora svårigheter
att fullfölja sina studier och att barntillsynen
i kommunen kan bli lidande i
största allmänhet. Vi som står för denna
reservation anser därför att en översyn
av statsbidragsreglerna med hänsyn till
dessa förhållanden bör ske och att detta
bör ges Kungl. Maj :t till känna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Bohman
m. fl.

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Herr KAIJSER (in):

Herr talman! Även på denna punkt
vill jag i huvudsak instämma med den
föregående talaren.

Också vi anser att starka skäl talar
för att man vid fastställandet av de
regler som man ämnar utarbeta för
statsbidrag till anläggning och drift
av barnstugor bör ta särskild hänsyn
till förhållandena i de städer som har
universitet eller universitettsfilialer eller
som på annat sätt är rikligt försedda
med utbildningsanstalter som drar
till sig unga människor från många
andra kommuner. Herr Jacobsson har
redan i huvudsak anfört de synpunkter
som man kan ha i denna fråga.

Det har uppfattats som principiellt
riktigt att barntillsynen är en kommunal
angelägenhet. Gentemot detta kan
anföras att staten genom det statsbidrag
som har utgått både till anläggningsoch
driftkostnader för barnstugeverksamheten
har demonstrerat sitt intresse
för denna verksamhet.

Det har sagts att studentfamiljerna
på grund av det stora antal fall då båda
föräldrarna studerar eller arbetar i särskilt
hög grad har behov av barntillsyn.
Herr Jacobsson antydde nyss vilka
verkningar som kan uppstå om inte
behovet av barntillsyn för särskilt de
studerande mödrarna tillgodoses.

Det har från vissa håll gjorts gällande
att studenterna har blivit i särskilt
hög grad tillgodosedda, vilket skulle ha
lett till att andra grupper, som också
är i behov av barnstugeplatser, inte i
samma utsträckning har fått sina behov
tillgodosedda; studenterna skulle med
andra ord ha prioriterats.

Avsikten med de regler som tillskapas
i detta sammanhang bör vara att
någon prioritering av studenterna inte
sker utan att möjligheterna att anordna
barntillsyn, vid barnstugor eller på annat
sätt, förbättras för berörda kommuner
på ett sådant sätt att det särskilda
behov som bl. a. kommuner med
universitet och universitetsfilialer obestridligen
har kan bli tillgodosett.

Ang. bidrag till driften av barnstugor

Med dessa ord ber jag också, herr talman,
att fä yrka bifall till reservationen
vid punkten 12.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Kaijser började
med att säga att han kunde i stort sett
instämma med vad herr Per Jacobsson
hade anfört. Jag kan instämma med
herr Jacobsson på en punkt, nämligen
när han sade att vi skall försöka begränsa
debatten.

I de direktiv som utfärdats till 1968
års barnstugeutredning sägs att frågor
som rör finansieringen av barnstugornas
verksamhet skall tas upp till behandling
i särskild ordning.

Utskottet har också i sitt yttrande begärt
att riksdagen skall få tillfälle att
samtidigt ta ställning till såväl den
framtida organisatoriska utformningen
av barnstugornas verksamhet som finansieringsfrågorna.

I reservationen till utskottets utlåtande
framhålls att vid de överväganden
som sker beträffande finasieringen
skall beaktas att kommuner med universitet
och universitetsfilialer har ett
i förhållande till andra orter mycket
stort behov av barnstugeplatser och
därmed också mycket dryga kostnader.

Reservanterna vill således införa ett
högre statsbidrag för daghemsplatser i
universitetsorterna. De facto innebär
detta att studenterna och deras barn
behandlas förmånligare än någon annan
grupp i samhället när det gäller
barntillsynen. Med samma rätt, eller
kanske till och med med större rätt,
skulle kunna hävdas att kommuner
med många ensamstående föräldrar
skulle behöva ett högre statsbidrag än
andra kommuner. Man kan även hitta
andra grupper utan att behöva leta alltför
länge. Utskottsmajoriteten anser att
ett statsbidrag av denna typ måste utgå
enligt samma regler till alla, oberoende
av vilken grupp i samhället som skall
tillgodogöra sig barntillsynen.

Herr talman! Med det anförda ber jag

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande punkt gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt
angående vartdera mom. 1 och 2
samt därefter särskilt rörande mom.
3 och 4.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Sedermera gjorde herr talmannen
enligt de avseende mom. 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
12 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu

votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej —41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet hemställt i mom. 3 och 4.

Punkten 13

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem Kungi.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till kommunala familjedaghem
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 23 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 71,
av herrar Helén och Bengtson, samt
11: 87, av herr Hedlund och herr Gustafson
i Göteborg, varit yrkats, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag till sådana
omändrade bestämmelser för statsbidrag
till kommunal familjedaghemsverksamhet 1.

att nu gällande kvotregel, som begränsade
bidragsrätten till att gälla när
den organiserade barntillsynen i kommunen
uppnått viss omfattning uttryckt
i platser per antal invånare i kommunen,
utginge, samt

2. att nu gällande balansregel uppmjukades
i enlighet med vad i motionerna
anförts så att statsbidrag till familjedaghem
utginge högst för det antal
familjedaghemsplatser som motsvarade
dubbla antalet statsbidragsberättigade
barnstugeplatser i kommunen,

dels de likalydande motionerna I:
353, av herr liaijser, och II: 400, av herr
Åkerlind, vari anhållits, att 2 § i Kungl.
Maj :ts kungörelse den 10 maj 1968 (nr
236) om statsbidrag till kommunal familjedaghemsverksamhet
måtte få i

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

motionerna angiven lydelse, vilket förslag
avsåge, att den s. k. balansregeln
skulle utgå.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 71 och II: 87 i vad avsåge slopande
av den s. k. kvotregeln,

2. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 71 och II: 87 i
vad avsåge uppmjukning av den s. k.
balansregeln,

b. avslå motionerna I: 353 och II: 400
om slopande av den s. k. balansregeln,

3. att riksdagen måtte till Bidrag till
kommunala familjedaghem för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 23 000 000 kronor.

Vid punkten hade avgivits tre särskilda,
med 4, 5 a och 5 b betecknade
reservationer.

I reservationen 4, beträffande kvotregeln,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp) och Bengtson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Wikström (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp) och
Westberg i Ljusdal (fp) ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 71 och II: 87, såvitt
nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om slopande av den
s. k. kvotregeln.

I reservationen 5 a, beträffande balansregeln,
hade herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp) och Bengtson
(ep), fru Elvy Olsson (ep) samt herrar
Wikström (fp), Eliasson i Sundborn
(ep), Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp) och
Westberg i Ljusdal (fp) ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del
bort lyda så, som reservationen visade,
samt att utskottet bort under 2 liem -

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
ställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:71 och 11:87, såvitt
nu vore i fråga, samt i anledning av
motionerna 1:353 och 11:400 som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om en uppmjukning
av balansregeln.

I reservationen 5 b, beträffande balansregeln,
hade herr Kaijser (m) ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 2 hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:353
och 11:400 samt i anledning av motionerna
I: 71 och II: 87, de två sistnämnda
såvitt nu vore i fråga, som sin mening
giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört om slopande av
den s. k. balansregeln.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Man kan mäta graden
av standard på olika sätt. I flera avseenden
har vi hög standard, men i
andra situationer är den betydligt lägre.
Vi har låg standard när det gäller
vårt sätt att klara barntillsynen kvantitativt.
Standarden är nämligen låg när
det finns 300 000 å 400 000 barn under
tio år som behöver tillsyn i barnstuga
eller fritidshem och vi har platser för
17—18 procent. I en sådan situation
måste många provisorier tillgripas för
att vi skall klara av problemen — provisorier
som kan vara till skada för
barnen och som måste slita på föräldrarna.
Den allvarligaste situationen
uppstår naturligtvis när barnen är helt
utan tillsyn då föräldrarna förvärvsarbetar,
och vi har i dag flera tusen barn
som är det. Jag upprepar att det är
allvarligt och att det är en skamfläck
att sådant får förekomma.

Varför har vi då kommit i detta läge?
Bristande planering, bristande ansvarskänsla
och brister när det gäller att
förutse att allt flera mödrar både önskar
och är tvingade att förvärvsarbeta
har bidragit till att skapa denna situation.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem

Barntillsynen är en kommunal angelägenhet,
säger man. Hur skall då staten
påverka de kommunala besluten?
Jag är väl medveten om att det finns
kommuner som visat ett alltför litet intresse
för barntillsynen, men staten har
också gjort mycket litet för att stimulera
till utbyggnad. Först under senare
år, när läget blivit ytterst prekärt, har
bidraget ökat. De höjningar som nu föreslås
i driftbidrag till daghem och
fritidshem är mycket angelägna och
mycket välkomna. Men även om det
blir mera stimulans åt kommunerna vet
vi att det kommer att ta oerhört lång
tid att bygga i kapp behovet — om vi
någonsin kommer att göra det. Därför
måste vi även satsa på andra lösningar,
nämligen familjedaghem. Man kan säga
att statsmakterna under många år missade
chansen att genom organiserad
familjedaghemsverksamhet, där det
också skulle kunna ställas kvalitativa
krav, öka det samlade platsantalet för
barntillsyn. De missade både den kvantitativa
utbyggnaden och den kvalitativa
förbättringen genom att ej bevilja
statsbidrag.

Så vaknade regeringen till sist efter
många påtryckningar, och nu utgår i
princip statsbidrag. Men statsbidragsbestämmelserna
är omgärdade med svåra
hinder, och många kommuner märker
när formulären till statsbidragsansökan
skall fyllas i, att det inte blir som man
hade tänkt sig, att det inte blir några
bidrag på grund av den kvotregel och
den balansregel som gäller.

Kvotregeln innebär, som vi vet, att
man först måste uppnå ett visst antal
tillsynsplatser i förhållande till invånarantalet
och att statsbidrag endast
utgår till platser som överstiger en sådan
gräns. Balansregeln innebär att i
kommuner med mer än 10 000 invånare
bidrag ej utgår till fler familjedaghemsplatser
än som motsvarar antalet
statsbidragsberättigade barnstugeplatser
i kommunen.

Vi önskar att kvotregeln avskaffas
och att balansregeln mjukas upp så att

antalet familjedaghemsplatser skall vara
dubbelt så stort som antalet barnstugeplatser.
Vi tror inte att detta på något
sätt skulle påverka intresset för utbyggnaden
av barnstugorna. Vi anser att
läget i dag är så allvarligt — ty det är
allvarligt när så många barn saknar
tillsyn — att alla möjligheter måste
samordnas. Det är bara halvgjort arbete
att införa statsbidragsbestämmelser
när man också sätter upp villkor som
motverkar utbyggnaden.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
4 och 5 a.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! De förslag till ökade
driftbidrag, som nu har lagts fram, är
välkomna och behövs. Men samtidigt
stiger kostnaderna. När vi kanske börjar
närma oss en årlig driftkostnad på
10 000 kronor per barn — som det i
vissa fall kan bli, enligt vad som har
sagts — är kostnaderna så avsevärda
för kommunerna, även om man tar hänsyn
till de ökade statliga driftbidrag
som kommer att utgå, att det alltjämt
blir mycket svårt att få barnstugeverksamheten
utbyggd på ett sådant sätt att
den kommer att tillgodose efterfrågan
och behov. Jag tror därför att det är
mycket angeläget att man också söker
andra och billigare lösningar i den
mån som detta kan vara en framkomlig
väg.

Den punkt som vi nu behandlar gäller
ju bidrag till kommunala familjedaghem.
Såsom redan är sagt berörs
här dels kvotreglerna, dels den s. k.
balansregeln. Vi som står för reservationerna
5 a och b vid denna punkt anser
att kvotregeln bör slopas och balansregeln
bör mjukas upp. Dessa synpunkter
har vi framfört tidigare, senast
de två föregående åren, och vi
återkommer även i år med samma yrkande,
då vi är övertygade om att det
har mycket starka skäl för sig.

Statsbidragsrätt för kommunala familjedaghem
föreligger ju — såsom re -

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

dan liar påpekats — endast om kommunens
organiserade barntillsyn genom
både barnstugor och familjedaghem har
eu viss omfattning, uttryckt i platser
per antal innevånare i kommunen. Jag
skall inte närmare redogöra för hur
denna regel fungerar, men i många fall
vågar man nog göra gällande att bestämmelserna
motverkar sitt eget syfte.
Det innersta syftet är ju att insatserna
för en organiserad barntillsyn skall stimuleras.
Detta borde innebära att man
får möjlighet att använda de metoder
som bäst lämpar sig med hänsyn till de
skiftande lokala förhållandena. Det är
inte möjligt med de regler som för närvarande
gäller. Detta innebär att vissa
kommuner under överskådlig tid inte
kan tillgodogöra sig någon statlig stimulans
till familjedaghem.

Vi har också den s. k. balansregeln
som innebär att i kommuner med mer
än 10 000 innevånare bidrag inte utgår
för fler familjedaghemsplatser än vad
som motsvarar antalet statsbidragsberättigade
barnstugeplatser i kommunen.
Denna regel utgör enligt vår mening ett
hinder för ökning av det totala antalet
barntillsynsplatser i kommunerna. Vi
anser därför att regeln bör mjukas upp
och att riksdagen bör ge denna mening
till känna.

Herr talman! Jag ber alltså att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationerna
4 och 5 a.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Vid denna punkt har
jag avgivit reservation 5 b, som syftar
till att man helt och hållet skall släppa
balansregeln. Denna innebär ju att för
att familjedaghemmen skall bli statsbidragsberättigade
får inte antalet platser
där överstiga antalet i barnstugor anordnade
platser för barntillsyn.

Jag tycker att balansregeln är onödig.
Både familjedaghemmen och barnstugorna
har sina speciella fördelar och
nackdelar. Alldeles oavsett hur det inom
olika kommuner kan vara lämpligt

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 13

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
att anordna barntillsynen, är förhållandena
olika också för barnen. Somliga
barn mår bättre av att vara tillsammans
med många andra barn, de får då
en social anpassning. Men det finns andra
barn som är känsliga för förkylningar,
och det finns barn för vilka
samvaron med många andra innebär eu
nervös påfrestning. För dessa barn är
det mycket bättre att få vistas i familjedaghem.
Jag har sett exempel på ett
barn som varje gång det kommit in i
det stora barndaghemmet har insjuknat
och behövt vara hemma några veckor.
Det barnets mamma sade att skillnaden
mellan ett familjedaghem och den
stora barnstugan var som mellan natt
och dag. Hon hade nytta av det ena,
men inte någon nytta av det andra.

Det är också klart att det inom kommuner
med stora glesbygdsområden och
med en liten centralort över huvud taget
inte finns möjlighet att anordna några
barndaghem eller barnstugor, som
kan utnyttjas av de i glesbygdsdelen
boende föräldrarna.

Allt detta gör enligt min mening att
man bör slopa balansregeln. Liksom under
de senast förflutna åren ber jag
därför att få yrka bifall till det förslag,
som här ingår i reservation 5 b.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är nu tredje gången
i följd vi behandlar det här ärendet,
och överens tycks vi inte bli. Det
är kanske inte heller meningen.

Fru Olsson gick ut mycket hårt och
talade om ansvarslöshet. Det är klart att
man kan beteckna saker och ting med
olika namn. Jag är fullt medveten om
att det finns åtskilliga kommuner i detta
land som icke har något som helst
intresse för att ordna barntillsyn. Det
är inte regeringens eller riksdagens fel
— det beror på att kommunerna helt
enkelt inte vill. Jag vet några kommuner
i mitt eget hemlän, som efter påtryckningar
från föräldrar bara sagt att
vi kan inte vara med om något sådant,

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. bidrag till kommunala familjedaghem
det innebär att vi tvingas höja skatten.
Det är kommuner med mycket låg skatt.

Så nog finns det de som handlar ansvarslöst,
det skall vi komma ihåg.

Avsikten med statsbidraget är inte
att täcka baskostnaderna för den kommunala
barntillsynen utan i stället att
möjliggöra för kommunerna att ordna
nya familjedaghemsplatser. Det är då
naturligt med en kvotregel av det slag
som finns, eftersom en sådan regel
medför att statsbidraget utgår just till
nya familjedaghemsplatser. Om man
slopar kvotregeln såsom reservanterna
vill, blir resultatet bara att statens bidrag
ökar medan kommunerna kan inkassera
detta bidrag utan att behöva
anstränga sig för att åstadkomma en
enda ny plats i daghem eller familjedaghem.

När det sedan gäller balansregeln är
det så att på kort sikt kostar det mer att
inrätta en barnstugeplats än en familjedaghemsplats.
För att undvika att vissa
mindre framsynta kommuner satsar
sina resurser enbart på utbyggnad av
familjedaghem har denna balansregel
kommit till. Därigenom garanteras en
balanserad utbyggnad av både den institutionella
barntillsynen och barntillsynen
i familjedaghem. Båda formerna
behövs för att samhället skall kunna erbjuda
barnfamiljerna en god barntillsynsservice.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 1 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 4 be -

tecknade reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
13 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 4
betecknade reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 80;

Nej — 36.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I fråga om mom. 2, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av fru Olsson, Elvy, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herr Axel Andersson in. fl. vid
punkten avgivna, med 5 a betecknade
reservationen; samt

3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som inne -

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Ang. bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

höllcs i den av honom vid punkten anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt berörda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående omröstningen;
och förklarade herr talmannen
sig finna de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till fru Elvy
Olssons yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående statsutskottets
utlåtande nr 5 punkten 13 mom. 2 antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Axel Andersson m. fl. vid punkten
avgivna, med 5 a betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits den av
herr Kaijser vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och be -

funnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —37;

Nej —19.

Därjämte hade 61 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en omröstningproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
13 mom. 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med 5 a
betecknade reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därpå bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 3.

Punkterna 14—17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Ang. bidrag till försöksvis anordnad
familjerådgivning

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till försöksvis anord -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

nåd familjerådgivning för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
430 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1: 355, av fru Olsson, Elvy, och fröken
Pehrsson, samt II: 388, av fru Frsenkel,
vari anhållits, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala sig för
åtgärder för att stimulera till en ökad
omfattning av den sociala rådgivningsverksamheten
genom vidgade möjligheter
till statsbidrag för primärkommunalt
ordnad socialrådgivningsverksamhet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:355 och 11:388,

2. att riksdagen måtte till Bidrag till
försöksvis anordnad familjerådgivning
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 430 000 kronor.

Reservation hade avgivits, beträffande
statsbidrag till primärkommunerna,
av herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp) och Bengtson (ep), fru
Elvy Olsson (ep) samt herrar Wikström
(fp), Eliasson i Sundborn (ep),
Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson i
Knäred (ep), Mundebo (fp) och Westberg
i Ljusdal (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:355 och 11:388
som sin mening giva Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört om
ökad omfattning av den sociala rådgivningsverksamheten
genom vidgade möjligheter
till statsbidrag till primärkommunalt
ordnad social rådgivningsverksamhet.

i ett stressat samhälle, där många upplever
sin situation som starkt pressande.

Mycket samverkar till detta: befolkningsomflyttningen
från landsbygd till
stad, befolkningsomflyttningen mellan
olika landsdelar, arbetstempot, som är
högre uppskruvat än tidigare. Vi har
t. ex. ackordssystemet, som sliter hårt
på människor och som endast både fysiskt
och psykiskt starka personer i
längden orkar med. Otrivsel på arbetsplatsen
föder andra problem —- samlevnadsproblem
när det gäller äkta makar,
alkoholproblem och allmän svårighet
att anpassa sig i samhället. Det är mycket
allvarliga problem som den enskilde
råkar ut för och som många gånger
för honom kan leda till en personlig
tragedi. Men det måste också ur samhällets
synpunkt vara mycket oekonomiskt
att människor inte kan få den
hjälp de behöver, så att de kan fullgöra
sina funktioner i arbetsliv och i
samhälle.

Nu pågår försöksverksamhet med s. k.
familjerådgivning i landsting och landstingsfria
städer. Denna rådgivning syftar
direkt till att reda upp akuta samlevnadsproblem.
Det är som sagt en
försöksverksamhet och det gäller där
att hitta former för den fortsatta verksamheten.

Vi anser att det finns skäl att vidga
försöksverksamheten till att omfatta
även primärkommuner och att man därvid
också bör pröva formen av en ökad
socialrådgivningsverksamhet. Pågående
utredning bör inte vara något hinder
för detta utan försöken bör tvärtom
kunna ge ett bättre underlag för socialutredningen,
när den skall framlägga
förslag till den kommande verksamheten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Behovet av rådgivning Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):
för lösande av problem i olika situatio- Herr talman! Detta är också en fråga
ner ökar. Det hör ihop med att vi lever som vi några gånger tidigare har dis -

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Ang. bidrag till försöksvis anordnad familjerådgivning

kuterat; de skiljaktiga meningarna när
det gäller femte huvudtiteln omfattar
praktiskt taget ingenting nytt.

Vad nu gäller familjerådgivningen
har socialstyrelsen gjort en sammanställning
och analys av erfarenheterna
av den hittillsvarande försöksverksamheten.
Det har visat sig, att rådgivningen
till största delen berört samlevnadsproblem
och socialekonomisk rådgivning;
den har i mindre grad gällt sexualfrågor
och endast i ett fätal fall föräktenskaplig
rådgivning. Enligt socialstyrelsens
mening bör familjerådgivningen
hållas skild från abortrådgivningen,
men socialstyrelsen anser ändå
att den nuvarande försöksverksamheten
bör fortsätta enligt hittillsvarande principer
till dess att abortkommittén har
slutfört sitt uppdrag.

Nu kräver centerpartiet och folkpartiet
i en gemensam reservation att försöksverksamheten
skall utvidgas till att
omfatta även primärkommunerna. Majoriteten
i utskottet har inte kunnat ansluta
sig till detta förslag, bl. a. mot
bakgrund av att familjerådgivningsverksamheten
berörs av en rad pågående
utredningar.

Förutom vad jag nämnde tidigare om
abortrådgivningen skall socialutredningen
undersöka möjligheterna att
skapa socialcentra i kommunerna,
eventuellt samordnade med den öppna
sjukvårdens organ. Sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut
har nyligen tillsatt en
arbetsgrupp som på grundval av socialstyrelsens
år 1968 framlagda principprogram
för den öppna sjukvården skall
medverka vid det fortsatta arbetet på
den öppna vårdens utbyggnad och utformning.
Slutligen tillsatte socialstyrelsen
förra året en utredning om den
icke institutionsbundna socialvårdens
målsättning och organisation.

Det är givet att allt arbete som pågår
kan ge nya infallsvinklar på familjerådgivningens
organisation i framtiden.
Det finns då inte några direkt starka
skäl för att i detta läge starta en ny

försöksverksamhet med familjerådgivning
på primärkommunal basis.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vartdera momentet av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
18 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Anslag till hälsovårdsupplysning

Ja —73;

Nej — 38.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkten 19

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 20

Anslag till hälsovårdsupplysning

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Hälsovårdsupplysning för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 2 500 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:

292, av herr Schött, och II: 320, av herr
Ringaby,

dels de likalydande motionerna I:

359, av fröken Pehrsson m. fl., och II:
387, av herr Börjesson i Falköping,

dels de likalydande motionerna I:

466, av fru Hamrin-Thorell och herr
Sörenson, samt II: 530, av fru Frsenkel
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

607, av fru Olsson, Elvy, och fru Hamrin-Thorell,
samt 11:713, av fru Nilsson,

dels ock motionen II: 750, av herr
Fridolfsson i Stockholm och herr Oskarson.

I motionerna 1:292 och 11:320 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa, att anslaget
till Hälsovårdsupplysning för budgetåret
1970/71 måtte uppräknas till
4 000 000 kronor.

I motionerna 1:466 och 11:530 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta, att
till Hälsovårdsupplysning under socialhuvudtiteln
anvisa ett i förhållande till
Kungl. Maj :ts förslag med 1 000 000 kronor
förhöjt reservationsanslag om
3 500 000 kronor.

I motionerna I: 607 och II: 713 hade
föreslagits, att riksdagen skulle

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till vidgad kostupplysning
i enlighet med vad i motionerna anförts,

2. besluta om fortbildning i kostupplysning
för lärarpersonal.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:292 och 11:320, 1:466
och II: 530 samt II: 750 till Hälsovårdsupplysning
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 2 500 000
kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 359 och II: 387,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 607 och II: 713.

Reservationer hade anförts

a, beträffande medelsanvisningen, avherrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Wikström (fp), Mundebo
(fp) och Westberg i Ljusdal (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
del bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:292 och 11:320
samt med bifall till motionerna 1:466
och II: 530 och med avslag å motionen
II: 750 till Hälsovårdsupplysning för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 3 500 000 kronor;

b, beträffande vidgad kostupplysning,
av fru Olsson, Elvy, (ep), som dock ej
antytt sin mening.

Vid punkten hade därjämte fogats ett
särskilt yttrande av herrar Bohman
(m), Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep) och Kaijser
(m), fru Elvy Olsson (ep), herrar Wikström
(fp) och Eliasson i Sundborn
(ep), fröken Ljungberg (m) samt herrar
Nilsson i Tvärålund (ep), Andersson
i Knäred (ep), Mundebo (fp), Westberg
i Ljusdal (fp) och Wennerfors
(m).

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vi satsar årligen miljarder
på sjukvård i det här landet. Vi anses
också ha en även vid internationella
jämförelser högtstående sjukvård, och
det är glädjande att så är förhållandet.
Däremot måste det väl sägas att vi satsar
mycket blygsamma belopp på hälsovårdsupplysning
och förebyggande åtgärder
på hälsovårdsområdet. Den upplysning
som ges på det här området är
i många avseenden tung och svårtillgänglig
för en bredare allmänhet. Å andra
sidan kan man kanske säga att den är
oförarglig, menlös och välmenande och
att den är i många avseenden föga effektiv.

Jag tror att det finns anledning att
ta sig en funderare på om man inte
ändå på det här området skulle kunna
åstadkomma någonting mera effektivt.
Vi skulle t. ex. kunna utnyttja TV och
andra massmedia i större utsträckning
och på ett helt annat och effektivare
sätt än vi nu gör. För närvarande sker
ett kolossalt och växande utbud av information
och propaganda på olika områden,
och om man skall kunna göra sig
hörd och bli observerad i denna väldiga
kör, måste man också försöka göra
sin propaganda slagkraftig och säljande,
som vi har uttryckt det i reservationen.

Jag tror att det är motiverat att riksdagen
anvisar ett större belopp än vad
Kungl. Maj:t och utskottet föreslår, och
jag ber därför att få yrka bifall till reservation
a vid den här punkten. Det
har förekommit motioner även från
andra håll i frågan, och jag hoppas på
en bred anslutning till reservationens
yrkande.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Som motionär i det här
ärendet ber jag att få säga några ord.
Inledningsvis kan jag då helt instämma
med herr Jacobsson.

Alla är vi oroade för vår samhällsekonomi,
där de mycket höga sjukvårds -

Anslag till hälsovårdsupplysning
kostnaderna intar en framskjuten plats.
De beräknas uppgå till 8 å 9 miljarder
kronor om året, och de befinner sig i
ständigt växande. Allt fler inser att
man måste göra någonting för att stoppa
den våldsamma ansvällningen av dessa
kostnader. Helt naturligt bör då främst
krafttag sättas in i fråga om den förebyggande
hälsovården.

Det är att märka att våra kunskaper
om sambandet mellan vårt hälsotillstånd
och vår allmänna livsföring, inte minst
i fråga om motion och kostvanor, är
goda. Men de följs inte upp genom en
tillräcklig satsning på hälsovårdsupplysningens
område. Kunskaperna finns,
men resurserna för en effektiv information
saknas.

Socialstyrelsen understryker angelägenheten
av att samhället söker påverka
medborgarnas vanor beträffande
kost, motion och stimulantia med hjälp
av metodisk, målinriktad information.
Samtidigt framhålles att denna information
måste ges kontinuerligt och under
ständigt växlande former via olika
media. Härför krävs emellertid ökade
resurser. Det måste, såvitt jag förstår,
vara samhällsekonomiskt oklokt att ej
satsa mer än 2,5 miljoner, enligt departementschefens
förslag, till hälsovårdsupplysning,
mot bakgrunden av de våldsamma
sjukvårdskostnaderna på 8 å 9
miljarder.

Herr talman! Då reservation a närmast
motsvarar socialstyrelsens äskande
och min motion i ärendet, ber jag
att få yrka bifall till sagda reservation.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i herr Per Jacobssons anförande. Jag
vill sedan ta upp en litet speciell sak
och ställa en fråga till herr Birger Andersson
med anledning av en motion,
som fru Elvy Olsson och jag har väckt
och som utskottet har avfärdat mycket
korthugget. Det gäller en alldeles ny
sak, så herr Birger Andersson får tillfälle
att sysselsätta sig med någonting

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Anslag till hälsovårdsupplysning
som faktiskt inte har varit uppe i riksdagen
tidigare.

Alla som något har följt utvecklingen
av vad jag nästan skulle vilja kalla bakåtlut
i fråga om folkhälsa, hälsokontroll
och hälsoupplysning måste hålla med
om att utvecklingen i varje fall inte går
framåt. Förhållandena blir egentligen
sämre och sämre, och därför måste alla
goda krafter sättas in för att söka sprida
inte minst kostupplysning. Det säger
både näringsfysiologiska och medicinska
experter.

I vår motion har vi föreslagit att man
skall använda sig av ett väldigt praktiskt
och billigt sätt. De som är utbildade
när det gäller hälsokost och över huvud
taget pedagogiskt skickliga just i
att sprida upplysning på dessa områden
är hushållslärarna. Efter omläggningen
av grundskolan har det visat sig att eu
skara hushållslärare blir s. k. friställda.
De som är ordinarie får fortsätta inom
skolan. De extra ordinarie har regeringen
beslutat skall få behålla sina löner
men placeras inom andra närliggande
arbetsområden. Det blir väl i främsta
rummet med arbete på skolkanslier och
liknande uppgifter. Genom läroplanens
omläggning kommer hemkunskapslokalerna
att stå tomma i några övergångsår
på många ställen. Då frågar man sig,
om det inte vore vettigt att använda utbildade
hushållslärare till att sprida
kunskap om kostlära och näringslära i
de lokaler, som alltså i många kommuner
står tomma.

Detta är det praktiska och billiga
sätt som vi har föreslagit i vår motion,
men det förslaget har utskottet avfärdat
på endast ett par rader. Utskottet påstår
att frågan har med konsumentutredningen
att göra. Det kan jag inte förstå,
och jag skulle vilja veta i vad mån så är
fallet. Detta är ju en tillfällig sak, som
inte kan gälla mer än några år tills
omläggningen på grundskolans schema
med hemkunskap i hk 8 och 9 har skett.
Skall vi vänta på konsumentutredningen,
har ju detta tillfälle gått oss ur händerna.

Jag tycker, som sagt, att vårt förslag
innebär en praktisk och billig metod,
och jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motionen 1:607.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! De frågor som riktats
till mig vill jag delvis besvara genom
att förklara, att vi inom den avdelning
av statsutskottet som behandlat vissa
önskemål angående kostupplysning har
varit av den uppfattningen att man inte
så där utan vidare kan åstadkomma en
kostupplysning som människorna accepterar.
Det har varit alltför mycket,
jag höll på att säga, kvacksalveri i kostupplvsningen
under många år. Vi vet
att det ibland är mycket nyttigt att äta
ägg och ibland är det livsfarligt. Ibland
skall man äta smör, ibland inte. Ibland
skall man dricka mjölk, ibland inte. Det
är något konjunkturbetonat över alla
dessa upplysningar.

När jag var ordförande i min hemstads
skolstyrelse fick jag en dag ett oförskämt
brev från någon som hade inspekterat
vår skolbespisning och tyckte
att det serverades för litet grönsaker.
Jag tog kontakt med den som förestod
skolbespisningen och fick veta, att så
var säkerligen inte fallet. De fick fem
tunnor grönsaker över varje vecka och
hade bekymmer att göra sig av med
dem.

Åtskilligt av den kostupplysning som
förekommer är människorna mycket
misstrogna emot. Vi var också inom avdelningen
misstrogna och likaså utskottsmajoriteten.
Men det är klart att
det ligger mycket i att människorna bör
upplysas om skadliga ting — inte precis
så att man rekommenderar folk att
äta den eller den maten; att man till
varje pris skall äta ärter på torsdagarna
och bruna bönor på tisdagarna. I stället
får man försöka upplysa om saker som
är värdefulla.

Vi har emellertid en livsmedelsindustri
som påverkar människorna på ett
otroligt sätt. Det förekommer i den rikt

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

flödande veckopressen matrecept i
långa rader som en del också tyr sig
till. Råd från en myndighets sida påverkar
inte människorna på samma sätt
som veckotidningarnas receptsamlingar
och kokböckernas recept.

Nu tror jag inte att fru Hamrin-Thorell
är nöjd med mitt svar, men detta
är det svar jag kan ge. Det är bakgrunden
till att utskottet inte ansett sig
kunna tillstyrka motionen.

Anslaget till hälsovårdsupplysning
uppräknades för innevarande budgetår
med 800 000 kronor. För nästa budgetår
föreslås en ytterligare höjning med
600 000 kronor. Avsikten är att huvuddelen
av medlen för nästa budgetår
skall användas till upplysning om narkotikaproblemen,
till information i kostoch
näringsfrågor och om den fysiska
motionens betydelse för folkhälsan. På
grund av höjda anslag till idrottsrörelsen
kommer också mer pengar att stå
till förfogande för upplysning om den
fysiska motionens betydelse ur många
synpunkter.

Nu vill folkpartiet i sin reservation
öka anslaget med 1 miljon kronor. Utskottsmajoriteten
är i och för sig inte
negativt inställd till att ytterligare medel
anslås för förebyggande åtgärder.
Men innan vi dränker svenska folket i
information om olika ting bör vi veta
litet mera om effekten av den upplysning
som ges. Utskottsmajoriteten har
också i likhet med Kungl. Maj :t framhållit
betydelsen av att mätningar på
detta område kommer till stånd. När det
är gjort har man litet bättre underlag
för eventuella beslut om ytterligare medel
till hälsovårdsupplysning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Anderssons verkligen
livsfarliga flykt bland fläsk och
bruna bönor och veckotidningarnas recept
är inte så mycket att kommente -

Anslag till hälsovårdsupplysning
ra, den vittnar om en okunnighet utan
like. Värre är hans förolämpning mot
hushållslärarkåren, som har utbildats
under fyra år för att undervisa i näringslära
och kostlära. Det är den kåren
som jag har ansett bör få möjlighet
att fortfarande bedriva undervisning
bland vuxna människor i lokaler som
står tomma. Detta har inte ett dugg att
göra med de motiv som herr Andersson
ansåg ligga bakom motionen. Det
visar att varken herr Andersson eller
utskottsmajoriteten har förstått vad det
hela rör sig om eller över huvud taget
har varit intresserad av att ta del av
vad motionen syftar till.

Här gäller det inte pengar. Jag vet
mycket väl att det i denna kammare
är mycket svårt att få pengar för olika
ändamål. Tvärtom skulle vi här kunna
utnyttja de anslag som finns; lokalerna
finns och även pengar till löner åt dessa
lärare. Här föreligger från utskottets
sida ett bristande intresse att ta till
vara den möjlighet som finns att göra
någonting genom denna kår. Jag tycker
att detta är allvarligare än sådana utsvävningar
bland matrecept och skolmåltider
som herr Andersson gör. Skolmåltiderna
har inte heller med denna
fråga att skaffa. Skolmåltiderna sköts
inte av den kår som enligt vårt förslag
skulle ta haud om kost- och hälsoupplysning.

Vi som sysslar med dessa kostfrågor
vet att det sprids åtskilliga upplysningar,
som inte är tillräckligt sakligt grundade,
och informationer som inte är
så väsentliga att man inte kunde vänta
med att lämna dem till dess man fått
ett bättre underlag. Men det är en helt
annan fråga än den jag tagit upp i denna
motion.

Herr JACOBSSON, PER, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Birger Andersson
säger att man ökat anslagen för detta
ändamål år från år. Detta är riktigt,
men trots det står vi fortfarande vid en

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Anslag till hälsovårdsupplysning

så pass blygsam summa i det här sammanhanget
som 2,5 miljoner kronor,
vilken vi föreslår skall ökas med en
miljon — alltså till 3,5 miljoner kronor.
Även om anslaget totalt rör sig om
miljoner är beloppet ändå, för det ändamål
där det skall användas, såvitt
jag förstår ganska blygsamt.

Nu säger herr Andersson, med hänsyftning
på folkpartiets reservation vid
denna punkt: Innan man dränker folket
i information måste man mäta effekten.
— Det kan vara bra att mäta
effekten av information, men det är
sannolikt inte alltid så lätt att göra
det. Jag har den uppfattningen att man
måste försöka åstadkomma information
som ger någon effekt, innan man försöker
mäta denna.

Herr SCHÖTT (in) kort genmäle:

Herr talman! Herr Birger Anderssons
inlägg vittnar enligt min mening om
att det behövs mer upplysning på detta
område. Det han anförde om situationen
i skolbarnsbespisningen tyder på
att vi behöver propaganda som når
hemmen via massmedia, så att föräldrarna
blir ordentligt informerade och
kan påverka sina barn att på ett bättre
sätt tillgodogöra sig vad som erbjuds
dem i bespisningen.

Det är riktigt att anslagen har ökat,
men de är alltjämt blygsamma och otillräckliga.
Jag tror att socialstyrelsen
kan bedöma detta och jag betvivlar att
det skulle vara någon risk för att anslagen
blir för stora och inte kan utnyttjas
på ett effektivt sätt.

Till slut är jag tacksam för att herr
Andersson nämnde något om idrottsrörelsen
och anslagen till denna. Jag
förstår att han med det ville framhålla
idrottens stora betydelse när det gäller
förebyggande hälsovård. Jag tackar
för det.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Man blir ju vis av erfarenheten,
som det heter. Jag vet att
det är litet farligt att raljera när man

står i denna talarstol, men ibland kan
man inte underlåta att göra det. Resultatet
blev att inte bara statsutskottets
tredje avdelning utan hela statsutskottet
okunnigförklarades av fru HamrinThorell.

Det är klart att vi inte behärskar alla
detaljer, det har vi aldrig givit oss ut
för att göra. Vi har ingenting emot att
dessa lärarkrafter, som finns vid husmodersskolorna,
utnyttjas för att sprida
kostupplysning. Tvärtom, det är bara
bra. Men vad vi är tveksamma om
är vilka vinster man gör med en alltför
intensiv kostupplysning. Jag sade
tidigare, och jag vidhåller, att människorna
är rätt kritiska mot alla sådana
kostupplysningar. Vi är alla individualister.
Visserligen påverkas vi många
gånger omärkligt, men man vet i varje
fall inte om en stort upplagd kostupplysning
från statens sida kan få samma
effekter som när ett livsmedelsföretag
basunerar ut något nytt njutningsmedel
på livsmedelsområdet. Det gör att vi
får vara litet försiktiga. Kan man åstadkomma
en kostupplysning som är till
gagn, har vi givetvis ingenting däremot.
Men vi tvivlar.

Det har sagts här att man redan i
hemmen skall skapa intresse för kostupplysning.
Husmödarna är också individualister.
Om man går i en livsmedelsbutik
och ofrivilligt lyssnar till resonemangen
där, finner man att kunderna
inte precis är så enkelspåriga.
Den ena vill ha det, den andra vill ha
det. Ibland blir det rätt högljudda resonemang
om att det inte är bra att
äta, det skall man äta, det skall man
absolut undvika — trots att det kanske
i affären finns anslag med propaganda
för en viss vara, som rekommenderas
för att den är vitaminrik eller kalorifattig,
vilket en del önskar. Men det
hjälper inte; smakvanor och matvanor
följer egna, outgrundliga vägar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yr -

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

kats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje moment
av utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de avseende mom. 1 framkomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr Axel Andersson
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition avföljande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
20 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Axel Andersson
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej — 28.

Anslag till hälsovårdsupplysning

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande mom. 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall
till motionerna 1:607 och 11:713;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
20 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles motionerna I:
607 och 11:713.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —85;

Nej — 25.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 21 och 22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Punkten 23

Om anslag till kurs för tillsynsman vid
ungdomsvårdsskolor m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Efterutbildning av viss sjukvårdspersonal
m. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
570 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 684, av fröken Pehr sson, och 11: 790,
av fru Nilsson, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta om ett anslag av
138 500 kronor för kurs för tillsynsman
vid ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter
för alkoholmissbrukare och därför
till Efterutbildning av viss .sjukvårdspersonal
in. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
708 500 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majrts förslag och med avslag å
motionerna I: 684 och II: 790 till Efterutbildning
av viss sjukvårdspersonal
in. m. för budgetåret 1970/71 anvisa eif
förslagsanslag av 570 000 kronor.

Reservation hade avgivits, beträffande
kurs för tillsynsmän, av herr Bengtson
(ep), fru Elvy Olsson (ep), samt
herrar Eliasson i Sundborn (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep) och Andersson i
Knäred (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag och med bifall till motionerna
I: 684 och II: 790 till Efterutbildning av
viss sjukvårdspersonal in. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 708 500 kronor.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! Tillsynsmän vid ungdomsvårdsskolor
och vårdanstalter för
alkoholmissbrukare kan inte få den utbildning
som de behöver. Frågan har

diskuterats vid skilda tillfällen, men
någon lösning har inte kommit till
stånd. Att utbildning sker är utomordentligt
viktigt inte bara ur den anställdes
synpunkt — jag tänker på den
osäkerhet som kan råda i yrkesutövningen
— utan först och främst ur den
vårdades synpunkt.

Socialstyrelsen har hemställt om medel
för att kunna anordna en specialkurs
för nämnda personal under nästa
budgetår, men departementschefen har
inte medgivit detta. Utskottet finner
inga skäl att frångå departementschefens
uppfattning.

Herr talman! Enligt min mening föreligger
starka skäl att bifalla socialstyrelsens
önskemål, och jag hemställer
därför om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I den reservation som
fru Olsson nu har talat för föreslås att
anslaget till efterutbildning av viss
sjukvårdspersonal höjs med 138 500
kronor och att dessa pengar skall användas
till kurs för tillsynsmän vid
ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter
för alkoholmissbrukare.

Utskottsmajoriteten har inte funnit
skäl att bifalla förslaget. Jag vill bl. a.
peka på att socialstyrelsen har ett särskilt
anslag till sitt förfogande för
personalutbildning vid ungdomsvårdsskolorna
och att detta anslag för nästa
budgetår är uppfört med 410 000 kronor.

Jag vill fördenskull, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Anslag till placering av ungdomsvårdsskoleelever i enskilda hem

Fru Olsson, Elvy, begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
23, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej —12.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 24—28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Anslag till placering av ungdomsvårdsskoleelever
i enskilda hem

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Ungdomsvårdsskolorna:
Vård utom skola för budgetåret 1970/71
anvisa ett förslagsanslag av 8 215 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:358, av fröken Pehrsson m. fl., samt
It: 392, av herr Gustavsson i Alvesta och
herr Andersson i Knäred, vari föresla -

gits, att riksdagen skulle besluta om
anslag till placering av ungdomsvårdsskoleelever
i enskilda hem i enlighet
med socialstyrelsens anslagsframställning
och således till Ungdomsvårdsskolorna:
Vård utom skola för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
8 013 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
1:358 och 11:392 till Ungdomsvårdsskolorna:
Vård utom skola för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 8 215 000 kronor.

Reservation hade anförts, beträffande
placering i enskilda hem, av herr
Bengtson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Eliasson i Sundborn (ep),
Nilsson i Tvärålund (ep) och Andersson
i Knäred (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1:358 och 11:392 till Ungdomsvårdsskolorna:
Vård utom skola
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 8 613 000 kronor.

Fru OLSSON, ELVY, (ep):

Herr talman! De som arbetar inom
ungdomsvårdsskolorna är ense om att
tiden vid skolan för den intagne bör
bli så kort som möjligt och att man bör
pröva andra behandlingsvägar om sådana
föreligger, t. ex. vård i enskilt hem.

Det börjar nu bli brist på lämpliga
hem, inte minst hem där vårdnadshavarna
har en passande ålder. Skolan får
vara beredd att betala mer än det gängse
priset. Det rör sig här om ett stort
och ansvarsfullt åtagande. Det gäller
vård av ofta mycket störda ungdomar
som fordrar mycket av det hem i vilket
de bor. Den gamla synen har varit och
är kanske här och var fortfarande att
här gör man en god gärning som ger

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Anslag till placering av ungdomsvårdsskoleelever i enskilda hem

en själv tillfredsställelse, och man ser
kanske inte så mycket på ersättningens
storlek — den är inte avgörande. Naturligtvis
gör sådana familjer en god
gärning. Varför skall de då inte ersättas
med vad det är värt? Jag känner
till fall där hustrun i familjen så helt
går in för uppgiften att se till och vårda
den placerade pojken där att hon
till och med har lämnat sina egna barn
till familjedaghem. Då går man verkligen
in för sin uppgift, och det bör
också ersättas.

Socialstyrelsen beräknar inackorderingskostnaden
för vård i enskilt hem
till i genomsnitt 600 kronor per månad
under nästa budgetår, en i mitt
tycke låg summa. Föredragande statsråd
gör i statsverkspropositionen en
stor nedbanting av socialstyrelsens äskande,
vilket för mig — jag tvekar inte
att säga det — är chockerande och verkar
ligga långt borta från verkligheten.
Härigenom blir det väsentligt minskade
möjligheter till inplacering av ungdom
i lämpliga hem.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Anslaget för vård utom
skola har för nästa budgetår räknats
upp med 38 procent. Det innebär bl. a.
att elva nya tjänster för vård- och tillsy
nspersonal tillkommer för vården
utom skola, att anslagsposten för placering
i enskilda hem har räknats upp
med 650 000 kronor och att medelersättningen
för placering i enskilda hem
räknats upp från cirka 430 kronor per
månad till cirka 535 kronor per månad
under nästa budgetår.

Vidare har under anslaget till ungdomsvårdsskolornas
driftkostnader beräknats
medel för nio nya tjänster
som förste assistent för att möjliggöra
en intensifiering av vården utom skola.
Kungl. Maj :ts förslag innebär alltså
en kraftig satsning på vården utanför
institutionerna.

I den reservation som fru Elvy Olsson
nyss argumenterat för föreslås att
anslaget räknas upp med ytterligare
398 000 kronor för att möjliggöra högre
ersättningar till de enskilda hem som
tar emot ungdomsvårdsskoleelever. Jag
vill emellertid nämna att den gjorda beräkningen
av medelsbehovet för olika
ändamål under detta anslag är ungefärlig.
I mån av behov kan en omfördelning
av medlen ske.

Med hänsyn till detta finns det inte
så starka skäl att bifalla förslaget i
reservationen. Jag yrkar därför, herr
talman, bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar, enligt
föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Olsson, Elvy, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Då emellertid fru Olsson, Elvy, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 17.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 30—33

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3''f

Ang. bidrag till Länkrörelsen m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Länkrörelsen
m. m. för hudgetåret 1970/71 anvisa ett
anslag av 2 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:198, av herr Helén m. fl., och II: 229,
av herr Gustafson i Göteborg m. fl., i
vad avsåge hemställan att anslaget Bidrag
till Länkrörelsen m. m. måtte uppräknas
med ytterligare 500 000 kronor
för att möjliggöra stöd åt religiösa och
ideella organisationers gemenskapsfrämjande
arbete bland socialt handikappade,
främst alkohol- och läkemedelsmissbrukare.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 198 och II: 229, de
nämnda motionerna såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till Länkrörelsen m. m.
för budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag
av 2 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits,
beträffande medelsanvisningen, av
herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Wikström (fp), Mundebo
(fp) och Westberg i Ljusdal (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort lyda så, som re -

Ang. bidrag till Länkrörelsen m. m.

servationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna 1:198 och
11:229, de nämnda motionerna såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till Länkrörelsen
m. in. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett anslag av 2 500 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Utskottet vitsordar värdet
av de insatser som olika organisationer
gör för de socialt handikappade.
Man får väl anse att i det uttalandet i
och för sig ligger ett instämmande i
grundtanken i den motion som ligger
som grund för reservationen vid denna
punkt. Utskottet finner emellertid,
med hänsyn till anslagets speciella inriktning,
inte skäl att bifalla motionsyrkandet.
Man har alltså hittat en formell
utväg att avstyrka ett yrkande som man
i stort sett ansluter sig till. Det är ett
tillvägagångssätt som sannerligen inte
är alldeles okänt i det här huset.

Jag skall inte alls dra upp hela det
stora komplex av problem vi möter på
detta område. En sådan diskussion är
såvitt jag kan se inte heller nödvändig,
eftersom vi i grunden är rätt ense. Frågan
är bara om det i vårt samhälle, som
i så många avseenden är, jag skulle
vilja säga olidligt välordnat, är nödvändigt
att vara så förfärligt formell.
Kunde vi inte vara så generösa att vi
försökte jämna vägen för de frivilliga
krafter som vill verka på samhällets
skuggsida, att vi kunde låta medmänsklig
spontaneitet blomma ut bland människor
vilkas tillvaro i många fall ter
sig hopplös och komplicerad och vilkas
situation också är utomordentligt
känslig och ömtålig?

Vi gläder oss åt det växande välståndet
— och med all rätt — men det verkar
som om vi samtidigt får en växande
grupp som så att säga hamnar på
samhällets botten, som blir ett slags
restklientel, om man får uttrycka det
så. Detta är måhända ett bevis på att

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. bidrag till Länkrörelsen m. m.
den svenska socialpolitiken på viktiga
punkter alltjämt inte fungerar tillfredsställande.

Socialvården arbetar med uppsökande
verksamhet, men bristen på resurser
gör att denna verksamhet sällan blir i
egentlig mening rehabiliterande. Man
erbjuder mat och sängar, kanske för
ett stort antal människor samtidigt, men
den personliga omtanken, kontakterna,
möjligheterna till stimulerande upplevelser,
till någon liten personlig framgång
kan man inte ge därför att man
inte har de materiella resurserna att
följa upp de ansatser som görs, att ”ta
nästa steg”, som kanske skulle kunna bli
avgörande.

Formellt är det här fråga om ett anslag
till Länkrörelsen. Det är naturligtvis
inte tal om att nagga detta anslag
i kanten. Jag kan dock inte se att det
föreligger något hinder för att låta
även andra rörelser, som verkar i samma
anda och syfte, få ett ekonomiskt
handtag i sin uppsökande och kontaktskapande
verksamhet.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Som alla vet utgår från
det anslag det här gäller bidrag till
sammanslutningar av förutvarande alkoholmissbrukare.
Anslaget har för
nästa budgetår beräknats till 2 miljoner
kronor. Det har skett en ökning av anslaget
år från år. Reservanterna vill att
anslaget skall uppräknas med ytterligare
500 000 kronor för att även nya grupper,
som från början inte var avsedda
att vara anslagsberättigade, i varje fall
inte under denna titel, skulle kunna erhålla
medel ur förevarande anslag.

Bidrag kan emellertid utgå inte bara
till sammanslutningar för alkoholmissbrukare
utan även till organisationer
som är bildade för att stödja och hjälpa
läkemedelsmissbrukare. Det är således
ett alldeles speciellt syfte med detta an -

slag, och det är också anledningen till
att utskottsmajoriteten inte ansett sig
kunna biträda det förslag som reservanterna
framfört. Utskottsmajoriteten är
— som också framhållits i utlåtandet
och som herr Per Jacobsson påpekat —
medveten om värdet av olika såväl
ideella som religiösa organisationers insatser
för de socialt handikappade. Men
bidrag till denna verksamhet bör enligt
majoritetens mening inte utgå från detta
speciella anslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
34, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 22.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 35

Anslag till statens arbetsklinik

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statens arbetsklinik för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 1 545 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 655, av fru Hamrin-Thorell m. fl., och
II: 749, av fru Frsenkel m. fl., i vad avsåge
i motionerna — med hänvisning
till motiveringen i motionerna I: 855
och 11:1005 — gjord hemställan, att
riksdagen måtte besluta att till statens
arbetsklinik under socialhuvudtiteln
anvisa ett i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag med 316 000 kronor förhöjt
anslag av 1 861 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:655 och 11:749, de
nämnda motionerna såvitt nu vore i
fråga, till Statens arbetsklinik för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 1 545 000 kronor.

Reservation hade avgivits, beträffande
medelsanvisningen, av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp) och
Bengtson (ep), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Wikström (fp), Eliasson
i Sundborn (ep), Nilsson i Tvärålund
(ep), Andersson i Knäred (ep), Mundebo
(fp) och Westberg i Ljusdal (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den avfattning,
som i reservationen angivits, samt att

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 13

Anslag till statens arbetsklinik
utskottet hort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna
1:655 och 11:749, de nämnda motionerna
såvitt nu vore i fråga, till Statens
arbetsklinik för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 1 861 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Det talas så mycket om
jämlikhet i vår tid — med all rätt, det
skall gärna medges. Tyvärr är det väl
dock ofta så att det mest blir fråga om
en jämlikhet uttryckt i lönegrader och
andra materiella förmåner. Emellertid
kommer vi alltid att ha en stor grupp
människor i vårt samhälle som på
grund av sin personliga situation inte
får möjlighet att leva upp till detta jämlikhetsideal.
Vi kan ändå göra åtskilligt
för att så att säga normalisera deras
tillvaro. Jag tänker på olika grupper av
handikappade.

Förutsättningen för att någonting
skall kunna göras för dessa grupper är
dock att fler människor kan ägna sig åt
deras problem och att vetenskapens och
teknikens framsteg blir fullt utnyttjade.
Det skall villigt medges att det har
gjorts och görs åtskilligt på det här området,
men frågan kan alltid ställas:
Har vi gjort allt som vi har möjlighet
att göra? Det har vi naturligtvis inte
gjort, och någon gör säkerligen den
naturliga invändningen: På vilket område
har vi möjlighet att göra en maximal
insats?

Invändningen är befogad, men jag
vill ändå sätta i fråga om inte det här
är ett område där vi, som har förmånen
att leva ett normalt liv, ändå borde
göra allt som vi vet är möjligt att
göra. Detta gäller alla de områden som
berörs i denna och efterföljande punkter
vilka behandlar de handikappades
situation: nya hjälpmedel, lämpligt avpassade
möjligheter till utbildning, till
rehabilitering, till förströelse och anpassning
i samhället.

Vi berör, som sagt, i efterföljande

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Anslag till statens arbetsklinik
punkter en del av dessa områden, och
jag skall inte nu ägna mig åt dessa utan
inskränka mig till att yrka bifall till
den anslagshöjning som statens arbetsklinik
begär, vilket innebär en ökning
av Kungl. Maj:ts förslag med 316 000
kronor. Jag yrkar alltså, herr talman,
bifall till reservationen på den här
punkten.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson erinrade
om att efter denna punkt kommer
andra punkter, där det också föreligger
reservationer i vilka det yrkas att
riksdagen skall anslå mer än vad majoriteten
i utskottet har kunnat tillstyrka.
Det är alltså fråga om de vanliga
överbuden som förekommer år efter år,
och det kan ju i och för sig vara rätt
naturligt att oppositionen många gånger
vill gå längre än majoriteten.

Herr Jacobsson undrade om man inte
borde försöka göra allt på det här området.
Den reflexionen kan man göra litet
var, men vi måste alltid stanna inför
kalla ekonomiska realiteter. När vi i
statsutskottets tredje avdelning behandlar
motioner som är varmhjärtat skrivna
och som upptar förslag som jag
tycker att det skulle vara värdefullt att
få genomförda, så brukar jag framhålla
att om allt detta tillstyrkes kommer vi
upp i utgifter som ingen här i kammaren
vill vara med om att skaffa pengar
till. Man är därför tvingad att ta hänsyn
till de resurser som föreligger. Det
bar vi gjort i denna punkt och i de
punkter som kommer härefter. Nu har
Kungl. Maj:t räknat upp anslaget till arbetskliniken
med 200 000 kronor, vilket
ger utrymme för en personalökning som
motsvarar två tjänster. Detta har majoriteten
i utskottet ansett sig kunna
godtaga, och jag yrkar, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson
och jag är nog helt överens om att man

måste göra prioriteringar och ekonomiska
avvägningar. Det skulle inte vara
möjligt att arbeta på annat sätt med de
anspråk i olika avseenden som ställts på
alla punkter som vi har att behandla.
Men det finns områden där åtminstone
jag menar att vi kanske inte nödvändigtvis
skulle behöva göra denna prioritering.
Det finns områden där vi borde
försöka göra allt vad vi anser är
möjligt att göra i dagens situation.
Framför allt gäller detta de handikappade
och de människor som alldeles
oförskyllt och utan eget förvållande råkar
befinna sig i en situation, som vi
som är friska och kan leva ett normalt
liv har mycket små förutsättningar att
kunna sätta oss in i.

Jag är helt överens med herr Birger
Andersson om att vi måste göra prioriteringar
på många områden. Den ekonomiska
verkligheten tvingar oss till
detta. Men det finns å andra sidan områden,
där jag menar att vi skulle kunna
tillåta oss en något större satsning.
Jag har den uppfattningen att detta är
ett av dessa områden. Jag tror inte att
i den 46-miljardersbudget som vi ändå
rör oss med ett bifall till reservationen
i detta fall skulle åstadkomma några
märkbara svårigheter.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag har ingen trängtan
att på något sätt förlänga debatten, men
när man för fram de handikappade vill
jag framhålla att det dess bättre knappast
finns någon grupp i samhället som
under senare år har varit så omhuldad
som denna. Vi har alla strävat efter att
där åstadkomma värdefulla ting.

Prioriteringen är alltid svår. I praktiskt
taget alla frågor som vi behandlar
finns det någon eller några som vill gå
längre än vad Kungl. Maj:t eller ett utskott
föreslår. Alla kan med samma rätt
säga att just deras behov bör tillfredsställas.
Då är frågan: Vem skall avgöra
att just det behovet och inte något annat
är det viktigaste? För oss i statsut -

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Ang. bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade
Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode frän att rösta.

skottets tredje avdelning har det varit
mycket svårt att väga på guldvåg vad
som kan tas och inte tas. Det har gjort
att vi i många fall, inte alla, har känt
oss bundna av den avvägning som hade
skett innan statsverkspropositionen
presenterades för riksdagen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
35, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 76
Nej — 33.

3f Första kammarens protokoll 1970. Nr 13

Punkten 36

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 37

Ang. bidrag till vissa hjälpmedel för
handikappade

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vissa hjälpmedel
för handikappade för budgetåret 1970/
71 anvisa ett förslagsanslag av 90 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 73,
av herr Karlsson, Göran, och herr Larsson,
Lars, samt II: 151, av fru Skant:
in. fl., vari hemställts, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning angående möjligheten
att införa statsbidrag för glasögon,
dels de likalydande motionerna I:
195, av herrar Axelson och Skagerlund,
samt II: 227, av herr Eriksson i Arvika
m. fl., vari föreslagits, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t skulle hemställa,
att en översyn måtte ske av gällande
bestämmelser om bidrag till tekniska
hjälpmedel för handikappade, så
att bidrag kunde utgå till de i motionerna
omnämnda och andra hjälpmedel
som hade visat sig vara av väsentlig betydelse
för handikappade,

dels de likalydande motionerna I:
079, av herr Olsson, Erik, in. fl., och
II: 762, av herr Hedin m. fl., vari anhållits,
att riksdagen i .skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte vidtaga sådana ändringar som
i motionerna anförts av bidragsfördelningen
samt av handläggningen av bidragsärenden
då det gällde dyrbara
tekniska hjälpmedel till handikappade,
dels de likalydande motionerna I:
685, av fröken Pehrsson och herr Eriksson,
Olle, samt II: 791, av fru Nilsson
och herr Josefson i Arrie, vari yrkats,

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle begära utredning om möjligheterna
att erhålla statsbidrag till
glasögon enligt vad som angivits i motionerna,

dels ock motionen 11:748, av fru
Eriksson i Stockholm och herr Lindkvist.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:73 och 11:151 samt I:
685 och 11:791 som sin mening giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet
i punkten anfört,

2. att riksdagen måtte till Bidrag till
vissa hjälpmedel för handikappade för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 90 000 000 kronor,

3. att riksdagen måtte

a. avslå motionerna I: 195 och II: 227,

b. avslå motionerna I: 679 och II: 762,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 748.

Reservation hade anförts, beträffande
översyn av bidragsbestämmelserna,
av herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp) och Kaijser
(m), fru Elvy Olsson (ep), herr
Wikström (fp), fröken Ljungberg (in)
samt herrar Nilsson i Tvärålund (ep),
Mundebo (fp), Westberg i Ljusdal (fp)
och Wennerfors (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen som sin mening
måtte giva Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört i anledning av
motionerna I: 195 och II: 227 samt I:
679 och II: 762.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Denna punkt gäller liksom
den föregående punkten handikappade.
Här är det fråga om vissa hjälpmedel
för de handikappade. Reservationen,
som är anknuten till punkten,
bygger på tvenne motionspar. I det
första, som är tryckt i andra kamma -

ren under nr 227, yrkar man att bland
hjälpmedel för handikappade skall inräknas
dels batterier till hörapparater,
dels automatiska växellådor i handikappades
bilar.

Frågan om batterier till hörapparaterna
har diskuteras många gånger tidigare.
Från början sade man att det
skulle betyda ganska avsevärda kostnader
att även ge bidrag till batterierna.
I förhållande till de stora belopp
som det här är fråga om är, som det
nyss sades i ett annat sammanhang, ett
utökande av bidragen till att gälla även
batterierna till hörapparater i nuvarande
läge en mycket liten post.

Beträffande de automatiska växellådorna
i de hörselskadades bilar påpekas
i motionen dels att bilarna hjälper
till att bryta isoleringen för de hörselskadade,
som ofta kan vara ganska svår,
dels också att — därför att de hörselskadade
inte uppfattar om motorerna
går på höga varv — automatiska växellådor
kan vara av särskilt stor betydelse
i deras bilar.

Ännu viktigare är emellertid det som
anförs i det andra motionsparet, tryckt
i andra kammaren under nr 762. Där
påpekar man att det i allmänhet tar
mycket lång tid för en handikappad att
få mer kvalificerade hjälpmedel. Det
kan röra sig om många månader, ja
ända upp till ett år. Ibland har det till
och med tagit så lång tid som ett och
ett halvt år innan man slutbehandlat
frågan om huruvida den handikappade
skulle få det aktuella hjälpmedlet eller
inte. Det förefaller mig mycket angeläget
att på något sätt korta ned dessa
tider, och i motionen anges ett tillvägagångssätt
som i avsevärd grad skulle
förkorta de långa väntetiderna. Det gäller
framför allt permobilen, som ju är
en utmärkt, elektriskt driven rullstol.
Jag kanske kan säga att de propagandametoder
som har använts för den inte
alltid riktigt har tilltalat mig. Men det
faktum att de handikappade får vänta
avsevärd tid på ett så ytterst värdefullt
hjälpmedel har stor betydelse.

Onsdagen den 1 april 1970 Nr 13

Om ändrade bestämmelser för statsbidrag till omsorger om psykiskt utvecklings störda -

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen vid punkten
37.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag vill gärna inledningsvis
betona att det egentligen inte
föreligger några större skillnader mellan
ulskottsmajoritetens och reservanternas
förslag under denna punkt. Reservanterna
vill att utskottet skall förutsätta
att Kungl. Maj :t snarast möjligt
skall lägga fram förslag om sådana ändringar
som föreslås i motionerna. Utskottsmajoriteten
menar för sin del att
här pågår utredningar i dessa frågor
och att det därför inte finns någon anledning
att ytterligare påpeka att det
behövs sådana utredningar. Utskottsmajoriteten
förutsätter att Kungl. Maj:t
snarast möjligt framlägger förslag till
riksdagen när utredningsarbetet väl är
avslutat.

När jag nu, herr talman, yrkar bifall
till utskottets hemställan, gör jag det
som sagt i medvetande om att några
motsättningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna egentligen inte
föreligger i själva sakfrågan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
först särskilt beträffande mom.
1, 2 och 4 av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan samt därefter
särskilt angående mom. 3.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
hemställt i mom. 1, 2 och 4.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de avseende
mom. 3 framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen

på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Kaijser begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
37 mom. 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 58
Nej — 50.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 38 och 39

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 40

Om ändrade bestämmelser för statsbidrag
till omsorger om psykiskt utvecklingsstörda Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att

1. besluta om försöksverksamhet med
undervisning för vuxna psykiskt utvecklingsstörda
enligt de i statsrådspro -

38 Nr 13 Onsdagen den 1 april 1970

Om ändrade bestämmelser för statsbidrag till omsorger om psykiskt utvecklingsstörda -

tokollet över socialärenden för den 2
januari 1970 förordade riktlinjerna,

2. till Bidrag till driften av särskolor
m. in. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 57 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:205, av herr Wirmark in. fl., och
II: 232, av herr Larsson i öskevik m. fl.,
vari anhållits, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utarbetande av ändrade bestämmelser
för statsbidrag till omsorger om vissa
psykiskt utvecklingsstörda, syftande till
att statsbidrag skulle utgå till avlönande
av talpedagog, särskolchef, vårdchef,
biträdande sådana befattningshavare,
kurator, psykolog och biträdande
psykolog, föreståndare och biträdande
föreståndare för olika inrättningar samt
arbetsterapeut.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte besluta om försöksverksamhet
med undervisning för
vuxna psykiskt utvecklingsstörda enligt
i statsrådsprotokollet över socialärenden
för den 2 januari 1970 förordade
riktlinjer,

2. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av särskolor m. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 57 000 000 kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:205 och 11:232.

Herr WIRMARK (s):

Herr talman! I motion nr 205 i denna
kammare och motion nr 232 i andra
kammaren har hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte hemställa
om ändrade bestämmelser om
statsbidrag till omsorger om vissa psykiskt
utvecklingsstörda, syftande till att
statsbidrag även skall utgå till avlönande
av talpedagog, särskolchef, vårdchef,
biträdande sådana befattningshavare,

kurator, psykolog och biträdande psykolog,
föreståndare och biträdande föreståndare
för olika inrättningar samt
arbetsterapeut.

Att statsbidrag skulle utgå också för
dessa personalkategorier ingick ju i det
förslag som utredningen angående omsorger
om de psykiskt utvecklingsstörda
avlämnade år 1906. Tyvärr vann inte
utskottets förslag beaktande i detta
avseende. Andra lagutskottet ansåg
emellertid i sitt av riksdagen godkända
utlåtande nr 67 år 1967 att det fanns
fog för att statsbidragsbestämmelserna
beträffande personalkostnaderna blev
föremål för en översyn. Landstingsförbundet
ocli Kommunförbundet har hemställt
i skrivelse till socialdepartementet
den 10 september 1969 att gällande
bestämmelser om statsbidrag till omsorger
om vissa utvecklingsstörda skulle
göras till föremål för en allmän översyn
i samråd med företrädare för berörda
huvudmän.

Statsutskottet säger nu i sitt yttrande
att en översyn av statsbidragsreglerna
för det allmänna skolväsendet har påbörjats
och att reglerna om statsbidrag
till särskoleverksamhet skall ses över i
anslutning därtill. Därför avstyrker utskottet
motionerna. Jag vill dock påpeka
att motionerna omfattar även tjänster
som rör vårdsidan och som vi anser
borde vara statsbidragsberättigade.
Dessa tjänster kommer tydligen inte att
beröras av nämnda översyn.

Sedan den nya lagen angående omsorger
om de psykiskt utvecklingsstörda
trädde i kraft år 1968 har helt naturligt
kostnaderna för ifrågavarande
statsbidrag ökat. De väsentliga utgiftsökningarna
har dock huvudmännen —
landstingen — fått vidkännas. Av dessa
utgiftsökningar härrör huvudparten
från vårdsidan. Under en treårsperiod
1967—1969 har de ökade kostnaderna
för vårdhem, skolor och externa avdelningar
i omsorgsstyrelsens regi i
mitt hemlän enligt erhållna uppgifter
fördelat sig enligt följande. Statsbidra -

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Ang. bidrag till De handikappades riksförbund

gen har under denna tid ökat med
980 000 kronor. Landstingets nettoutgifter
för denna verksamhet har under
samma tid ökat med 0 800 000 kronor.
Men denna ökade satsning på en tidigare
eftersatt grupp är riktig.

.lag hoppas nu att statsbidragsreglerna
för skolsidan skall medföra ett önskvärt
resultat, .lag hoppas också att man
inom en snar framtid tänker på statsbidragsreglerna
vad det gäller vårdsidan
så att dessa blir föremål för en
översyn med åtföljande resultat som
kommer att stimulera till ytterligare
ökade insatser.

Herr talman! Mot ett enigt statsutskott
kämpar man förgäves, och därför
avstår jag från att ställa något yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt.

Punkten

Ang. bidrag till De handikappades
riksförbund

Kung]. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till De handikappades
riksförbund för budgetåret 1970/71
anvisa ett anslag av 450 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 655, av fru Hamrin-Thorell m. fl., och
II: 74.9, av fru Fr senkel m. fl., i vad
avsåge i motionerna — med hänvisning
till motiveringen i motionerna 1:855
och 11:1005 — gjord hemställan, att
riksdagen måtte besluta att till Bidrag
till De handikappades riksförbund under
socialhuvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj:ts förslag med
200 000 kronor förhöjt anslag av 650 000
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:655 och 11:749, de

nämnda motionerna såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till De handikappades
riksförbund för budgetåret 1970/71 anvisa
ett anslag av 450 000 kronor.

Reservation hade avgivits, beträffande
medelsanvisningen, av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Wikström (fp), Mundebo (fp) och
Westberg i Ljusdal (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:655 och 11:749, de
nämnda motionerna såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till De handikappades
riksförbund för budgetåret 1970/71 anvisa
ett anslag av 650 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vi föreslår i vår reservation
vid denna punkt ett anslag till
De handikappades riksförbund med
650 000 kronor. Det innebär en ökning
med 200 000 kronor utöver vad Kungl.
Maj :t föreslagit. Organisationen har
själv angett sitt medelsbehov för budgetåret
till 1 446 000 kronor, vilket är
ett ganska betydande belopp ställt i relation
till det statsbidrag som riksdagen
här förmodligen kommer att bevilja.

Jag finner det högst otillfredsställande
att en organisation av detta slag inte
skall kunna få större delen av sina kostnader
täckta av statsmedel. De handikappades
riksförbund bedriver ju ändå
aktiviteter som för samhället är utomordentligt
betydelsefulla, men som samtidigt
också är ytterst kostnadskrävande,
t. ex. regional konsulentverksamhet
och rekreationshem för de handikappade.
Som vi påpekar i reservationen
uppgår enbart för den sistnämnda
verksamheten, alltså rekreationsheminen,
personalkostnaderna till 765 000
kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. bidrag till Hörselfrämjandets riksförbund

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Anslaget till De handikappades
riksförbund har ökat år från
år. Statsbidraget var, vill jag minnas,
för inte så förfärligt länge sedan 50 000
kronor per år. Kungi. Maj :t föreslår nu
en ny höjning av anslaget, denna gång
med 100 000 kronor för nästkommande
budgetår. Reservanterna vill öka på
detta med ytterligare 200 000 kronor.
Önskemål kan man naturligtvis alltid
ha. Utskottets majoritet anser att den
höjning som förordats av vederbörande
departementschef är vad som nu kan
accepteras. Jag ber därför att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt sitt utlåtande nr 5 punkten
41, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 20.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkten 42

Ang, bidrag till Hörselfrämjandets
riksförbund

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till Hörselfrämjandets
riksförbund för budgetåret 1970/
71 anvisa ett anslag av 485 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1: 655, av fru IJamrin-Thorell m. fl., och
It: 749, av fru Frsenkel m. fl., i vad
avsåge i motionerna — med hänvisning
till motiveringen i motionerna 1:855
och II: 1005 — gjord hemställan, att
riksdagen måtte besluta att till Bidrag
till Hörselfrämjandets riksförbund under
socialhuvudtiteln anvisa ett i förhållande
till Kungl. Maj :ts förslag med
200 000 kronor förhöjt anslag av 685 000
kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionerna
1:655 och 11:749, de nämnda
motionerna såvitt nu vore i fråga, till
Bidrag till Hörselfrämjandets riksförbund
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
anslag av 485 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits,
beträffande medelsanvisningen, av
herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Wikström (fp), Mundebo
(fp) och Westberg i Ljusdal (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss
angiven del bort lyda så, som reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anled -

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

ning av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna 1:655 och 11:749,
de nämnda motionerna såvitt nu vore i
fråga, till Bidrag till Hörselfrämjandets
riksförbund för budgetåret 1970/71 anvisa
ett anslag av 685 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Hörselfrämjandets riksförbund
har begärt en ökning av nuvarande
anslag med 445 000 kronor.
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag innebär
en ökning med 65 000 kronor för
nästa budgetår.

Jag har en känsla av att de hörselskadades
situation inte alltid tillräckligt
beaktas och att det här är fråga om ett
handikapp som i viss mån underskattas.
De hörselskadade upplever en isolering,
ett avstånd till sina medmänniskor och
till omvärlden, på ett sätt som många
kanske har svårt att föreställa sig. Vi
som står bakom reservationen anser att
Hörselfrämjandets riksförbund, som bedriver
en omfattande informations- och
kursverksamhet för de hörselskadade
— en verksamhet som säkerligen är av
mycket stor betydelse — borde få ett
högre anslag än vad utskottsmajoriteten
föreslår. Vi har inte ansett oss helt kunna
tillgodose förbundets framställning
men föreslår ändå en ökning av nuvarande
anslag med 200 000 kronor till
685 000 kronor för nästa budgetår.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Här är återigen en sådan
punkt, där vi är oense beträffande
anslagets storlek, och där det, som jag
brukar säga, föreligger överbud.

Som utskottet anför i sitt utlåtande
innebär Kungl. Maj :ts förslag att Hörselfrämjandets
riksförbund får 240 000
kronor av begärda 250 000 kronor för
anordnande av pedagogiska kurser för
vuxna hörselskadade samt 45 000 kronor
för sin kursverksamhet m. m. bland
föräldrar till hörselskadade barn, d. v. s.
samma belopp som Riksförbundet be -

Anslag till Arbetsmedicinska institutet
gärt för detta ändamål. Vidare har anslaget
till Riksförbundets centralbyrå
räknats upp med 35 000 kronor. Totalt
ökar anslaget därigenom med 65 000
kronor i förhållande till innevarande
budgetår.

Utskottsmajoriteten bär godtagit
Kungl. Maj :ts förslag. Jag ber att i största
korthet få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 43—45

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 46

Anslag till Arbetsmedicinska institutet

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen 1.

att bemyndiga Kungl. Maj :t att inrätta
en tjänst vid arbetsmedicinska institutet
som byråchef i Ce 1,

2. att till Arbetsmedicinska institutet
för budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 7 800 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:471, av herr Nyman m. fl., och II:
810, av herr Tobé m. fl., vari yrkats, att
anslaget till Arbetsmedicinska institutet
skulle uppräknas med ytterligare
500 000 kronor till 8 300 000 kronor för
att möjliggöra utbildning av ett ökat antal
företagsläkare, sköterskor och
skyddsteknisk personal samt forskning
kring arbetsmiljön, innefattande även
kontorsmiljön, samt att motionerna
skulle överlämnas till den aviserade utredningen
för översyn av arbetarskyddslagstiftningen
för beaktande.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Anslag till Arbetsmedicinska institutet

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att inrätta en tjänst vid
arbetsmedicinska institutet som byråchef
i Ce 1,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Majrts förslag och med avslag
å motionerna 1:471 och 11:810, de
nämnda motionerna i vad avsåge medelsanvisningen,
till Arbetsmedicinska
institutet för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 7 800 000 kronor,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 471 och II: 810 i vad de ej behandlats
under 2.

Reservation hade anförts, beträffande
medelsanvisningen, av herrar Axel
Andersson (fp), Per Jacobsson (fp),
Wikström (fp), Mundebo (fp) och
Westberg i Ljusdal (fp), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort under
2 hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och
med bifall till motionerna 1:471 och
11:810, de nämnda motionerna i vad
avsåge medelsanvisningen, till Arbetsmedicinska
institutet för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
8 300 000 kronor.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Här gäller det alltså anslag
till Arbetsmedicinska institutet.

Det är riktigt som utskottet påpekar
att Arbetsmedicinska institutets utbildningsverksamhet
är föremål för utredning
beträffande utbildningens omfattning,
innehåll och kostnader. Institutet
har dock samtidigt en hel del angelägna,
akuta uppgifter som behöver lösas
— frågor som i dagens komplicerade
tekniska utveckling på arbetslivets område
blir allt viktigare. Vi anser det
angeläget att institutet så snabbt som
möjligt kan fullfölja dessa uppgifter,
inte minst forskningen kring arbetsmil -

jön. Reservanterna föreslår därför att
anslaget upppräknas med 500 000 kronor.

Det är sålunda här återigen fråga om
ett av dessa ”överbud”, som herr Birger
Andersson så ofta talar om — ett uttryck
som tycks ingå som en väsentlig
del i hans politiska vokabulär. Jag skulle
dock vilja erinra herr Andersson om
att det också finns något som heter underhud.
Här kan man möjligen säga att
det föreligger olika bud och olika ståndpunkter.
Att tala om överbud med den
negativa laddning som detta uttryckssätt
i och för sig har tycker jag inte är
nödvändigt i dessa sammanhang.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I egenskap av motionär
ber jag att få framföra några synpunkter
på den här frågan.

De växande kraven på utbyggd företagshälsovård
och vidgat arbetarskydd
har mötts med en ökad satsning på arbetarskyddsstyrelsen
och yrkesinspektionen
i årets socialhuvudtitel. Det är
värdefullt. Däremot har, som redan
framhållits av herr Per Jacobsson, Arbetsmedicinska
institutet inte fått särskilt
hög tilldelning. Man begärde 6
miljoner kronor och har endast fått omkring
1 miljon kronor. Det räcker inte
till att bygga upp institutets verksamhet,
och detta drabbar främst utbildningen.

I den utredning som föregick Arbetsmedicinska
institutets tillkomst betonades
starkt att institutet skulle vara ett
centrum för forskning och grundäggande
högre utbildning. Statsmakterna
tycks för närvarande mest vara inne på
att institutet skall syssla med uppdragsverksamhet
och avgiftsbelagd fortbildning,
vilket skulle kunna klaras på
annat sätt, om man får tro institutets
ledning.

Vi motionärer anser att det är viktigt
att den föreslagna utbildningen får ka -

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

1.5

raktär av akademisk grundutbildning
med universitetsanknytning samt att undervisningen
blir avgiftsfri, som all
annan grundutbildning.

Utskottet har avstyrkt reservationsyrkandet
om ett höjt bidrag och även
ställt sig avvisande till en del andra
synpunkter som vi för beaktande bar
fört fram i motionerna. Utskottet har
därvid åberopat den utredning som är
tillsatt för att bedöma omfattningen av
de läkarresurser som kan disponeras
för en utbyggd företagshälsovård. Det
kan vi förstå, eftersom tillgången på läkare
fortfarande är knapp i vårt land.
Man vill också utreda formerna för tilldelning
av lärartjänster för utbildningsverksamheten.

Den föreslagna uppräkningen av anslaget
med 500 000 kronor kommer givetvis
inte att lösa de framtida behoven
på detta område men kan möjligen lösa
ett akut behov av utbildning av personal
för näringslivet.

Enligt 1907 års överenskommelse mellan
Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen
skall företag med 2 000
anställda eller mer ha egen företagshälsovård
med egen läkare. Företag med
minst 500 anställda skall ha en deltidsanställd
läkare, och mindre företag skall
täcka sitt behov av företagshälsovård
genom företagshälsocentraler. En sådan
kom till för tre år sedan i Eskilstuna.

Arbetsplatsernas miljö- och hälsovårdsproblem
är viktiga och betydelsefulla,
och man väntar på snabba åtgärder.
Vi motionärer och reservanter anser
att en uppräkning av anslaget inte
behöver föregripa utredningens förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid denna punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Jacobsson var
missnöjd över att jag använt ordet överbud.
Ja, ibland kan ord bli så värdeladdade
att man ryggar inför dem, och
det har tydligen herr Jacobsson gjort.
Om man bjuder mer än någon annan

Anslag till Arbetsmedicinska institutet
kan det i varje fall inte vara fel att
kalla det för överbud. Och herr Jacobsson
kan väl inte påstå att utskottsmajoriteten
har gjort ett underhud när den
tillstyrker vad Kungl. Maj:t har föreslagit.

Eu debatt om vilken vokabulär vi
skall använda är väl heller inte nödvändig.
Det är ju sista gången som herr Per
Jacobsson och jag har nöjet att stå i
riksdagens talarstol och debattera om
socialhuvudtiteln, och då tycker jag i
varje fall att en sådan debatt är tämligen
onödig.

Som utskottet anför i sitt yttrande har
Kungl. Maj:t uppdragit åt Arbetsmedicinska
institutet att i samråd med socialstyrelsen
verkställa utredning om
utbildningen i företagshälsovård och
därmed sammanhängande frågor. I reservationen
föreslås att institutet tills vidare
skall få ett visst belopp till sitt
förfogande för att snabbt kunna fylla
ett akut behov av utbildning av läkare
in. fl.

Herr talman! Jag har litet svårt att
förstå denna reservation, eftersom det
utredningsarbete som för närvarande
pågår skall vara slutfört före utgången
av den månad vi har påbörjat i dag. Det
dröjer således bara högst en månad till
dess att utredningsresultatet föreligger
och ställning kan tagas i frågan hur utbildningen
i framtiden skall läggas upp.
Att då kräva att institutet kanske från
helt andra utgångspunkter än vad utredningen
föreslår skall sätta i gång en
snabbutbildning är väl ganska meningslöst.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner konime att
framställas särskilt beträffande varje
moment av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i mom. 1.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Om inrättande av en befattning som socialattaché i Tokyo

Därefter gjordes enligt de avseende
mom. 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid
punkten avgivna reservationen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 3.

Punkten 47

Om inrättande av en befattning som
socialattaché i Tokyo

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Socialattachéer för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 650 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 683, av herr Palm och fru Landberg,
samt 11: 781, av fru Lewén-Eliasson och
herr Ericson i Örebro, vari anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära, att förslag snarast
finge framläggas om inrättande av en
befattning som socialattaché vid den
svenska ambassaden i Tokyo med Japan
och Sydostasien som bevakningsområde
och att posten — som brukligt
vore — måtte besättas med en person
som hade god facklig och social skolning.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:683 och 11:781,

2. att riksdagen måtte till Socialattachéer
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 650 000 kronor.

Reservation hade anmälts, utom av
annan, av fru Wallentheim (s), som likväl
ej antytt sin åsikt.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Ett par motionärer har
begärt att en socialattaché skulle place -

ras i Tokyo med uppgift att bevaka
olika sociala förhållanden och frågor i
Fjärran östern. Japan är där borta ett
nvckelland med en explosiv industriell
utveckling som fortsätter i rasande fart
och som är den snabbaste i världen.
Men Japan får dyrt betala för en utveckling
där den sociala sidan ohjälpligt
släpar efter. Även vi i västländerna
får besvärliga känningar av arbetskraftens
löneläge och övriga arbetsvillkor
där borta.

Japan har i dag 10 miljoner organiserade
arbetare, och man visar i Japan
på olika sätt ett stegrat intresse för att
följa med vad som sker bl. a. i Sverige
på det sociala området. Som belägg därför
kan anföras att bara under 1969 bär
ett tiotal japanska studiegrupper besökt
enbart Landsorganisationen — personer
som på egen bekostnad rest hit för
att närmare studera hur vi ser på och
söker lösa våra sociala problem.

Det talas så ofta om värdet av att
sälja Sverige i en omvärld med ökat intresse
för internationella förhållanden
och ökade kontakter. Det värdet ligger
emellertid enligt min mening inte bara
på det ekonomisk-tekniska området,
som man gärna skjuter i förgrunden,
utan också på det väldiga fält som omfattar
sociala frågor i vid mening och
arbetsmarknadsproblem.

Att utväxla insikter och erfarenheter
samt att ge och få information och lärdomar
i fråga om både misstag och
framsteg är ett primärt intresse inte
bara för de länder som är i direkt kontakt
med varandra utan är även internationellt
av betydelse. Jag är övertygad
om att en socialattaché i Tokyo
skulle kunna göra stora insatser och bli
livligt utnyttjad för att i Japan och
Fjärran östern sprida kännedom om
Sverige, ty Sverige har, vilket jag själv
har kunnat konstatera, ett stabilt rykte
även i Japan för sin sociala välfärdspolitik
och avancerade arbetsmarknadspolitik.

Statsutskottet har avstyrkt motionen
med hänvisning till att tre departement

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

4f)

Om inrättande av en befattning som socialattache i Tokyo

liar enats om att förorda, med placering
i Tokyo, en ekonomisk attaché med
uppgift att också bevaka utvecklingen
inom social-japansk politik. Det är alldeles
utmärkt att en sådan ekonomisk
attaché placeras i Tokyo. Åtgärden behövs,
därom råder ingen som helst tvekan.
Men självfallet blir vederbörande
attaché utsedd efter sina ekonomiska
meriter, sin ekonomiska utbildning och
erfarenhet. De ekonomiska frågorna i
detta kolossala område kräver säkert
sin man. Det finns emellertid arbetsuppgifter
över nog också för en aktiv
socialattaché med hänsyn till det väldiga
arbetsfältet, som ju omfattar inte
bara Japan utan hela Sydostasien. Enligt
min och motionärernas mening är
en dubbelbemanning lika motiverad i
Tokyo som i Bryssel, detta så mycket
mera som vi för närvarande har inskränkt
oss till att placera socialattachéer
enbart i västvärlden.

Det är enligt min mening synnerligen
oklokt att inte utveckla större aktivitet
i Fjärran östern än att inskränka oss
till att ge en kommande ekonomisk attaché
den sociala bevakningen såsom
en sidouppgift att utföras i mån av tid,
möjligheter och intresse. Nej, herr talman,
för denna uppgift krävs i hög grad
en person med specialinriktad utbildning
på det sociala fältet, som har sociala
erfarenheter och gedigen politisk
och facklig erfarenhet. Rekryteringsbasen
blir alltså en helt annan.

Då jag och några stycken med mig på
ort och ställe med häpnad och intresse
har sett den fantastiska utvecklingen i
Japan men också skakats av dess avigsidor
och de från sociala synpunkter
dramatiska förhållanden som där råder,
kan jag inte annat än beklaga att tredje
avdelningen inte har funnit denna
motion värd ett bättre öde. Även om
jag är övertygad om att jag inte lyckas
kan jag, herr talman, inte underlåta att
yrka bifall till motionerna 1:683 och
II: 781.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Tredje avdelningen har
inte kunnat bevekas att tillstyrka motionen.
Tredje avdelningen har inte heller
varit i Japan och på ort och ställe
sett hur det är, men vi har ett livligt
minne av den strid vi förde i flera år
om att över huvud taget inrätta tjänster
som socialattachéer i vissa huvudstäder.
Intresset var inte på alla håll så förfärligt
stort. Emellertid har vi lyckats
att undan för undan bygga ut den verksamheten.

När Kungl. Maj:t nu föreslår att det
skall placeras en ekonomisk attaché i
Tokyo och att innehavaren av denna
tjänst även skall följa utvecklingen på
arbetsmarknaden och inom socialpolitiken
i Japan, så anser vi i avdelningen
att det är ett första förträffligt steg fram
emot att eventuellt så småningom även
få en socialattaché där. Vi har inom
statsutskottets tredje avdelning varit
fullkomligt överens om att vi inte kunde
gå längre än vad man har föreslagit
från departementet. I utskottet in
pleno avgav motionärerna blanka reservationer,
som det så vackert heter,
men ingen av utskottets ledamöter har
yrkat bifall till motionen. När det nu
bereds möjligheter att bevaka sociala
frågor i Japan, bör vi kunna vara nöjda
med detta och se vad det kommer
att innebära.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Sedermera gjordes i enlighet med de
rörande mom. 1 framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:683 och 11:781; och förklarades
den förra propositionen, vil -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. bosättningslån till ensamstående

ken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därefter
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkterna 48 och 49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Ang. bosättningslån till ensamstående

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1970/71 anvisa ett investeringsanslag
av 1 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 72,
av herr Helén m. fl., och II: 86, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari — med
hänvisning till motiveringen i motionerna
1:111 och 11:122 — anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa, att ensamstående
måtte givas rätt till bosättningslån
på samma villkor som gifta,

dels de likalydande motionerna I:
655, av fru Hamrin-Thorell in. fl., och
II: 749, av fru Frsenkel m. fl., i vad avsåge
i motionerna — med hänvisning
till motiveringen i motionerna 1:855
och 11:1005 — gjord hemställan, att
bestämmelserna i kungörelsen om statliga
bosättningslån måtte ändras så att
även ensamstående handikappad gåves
möjlighet att erhålla bosättningslån,
dels ock de likalydande motionerna
I: 658, av herr Högström m. fl., och II:
743, av fru Dahl m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte föranstalta om
översyn och ändring av bosättningslånekungörelsen
med tillämpningsföreskrifter,
med särskilt beaktande av i motionerna
framförda synpunkter.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte
a. avslå motionerna 1:72 och 11:86,
1:655 och 11:749 samt 1:658 och II:

743, de fyra sistnämnda i vad avsåge
bosättningslån till vissa ensamstående,

b. i anledning av motionerna 1:658
och 11:743, i vad de ej behandlats under
a, som sin mening giva Kungl. Maj :t
till känna vad utskottet i punkten anfört,

2. att riksdagen till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1970/71
måtte anvisa ett investeringsanslag av
1 000 kronor.

Reservation hade avgivits, beträffande
bosättningslån till ensamstående, av
herrar Axel Andersson (fp) och Per
Jacobsson (fp), fru Elvy Olsson (ep)
samt herrar Wikström (fp), Mundebo
(fp) och Westberg i Ljusdal (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss angiven
del bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under 1 hemställa, att riksdagen måtte
i anledning av motionerna I: 72 och
11:86 samt 1:655 och 11:749, de två
sistnämnda såvitt nu vore i fråga, samt
motionerna 1:658 och 11:743 som sin
mening giva Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag börjar känna ett
behov av att be kammaren om ursäkt
för att jag så ofta tar till orda, men
detta blir väl mitt sista framträdande
i Sveriges riksdag i debatten om socialhuvudtiteln.

Här gäller det statens bosättningslån.
Förhållandet är det att ensamstående
som ej har vårdnaden om barn inte
kan få lån ur bostadslånefonden. Emellertid
finns det även ensamstående som
både på grund av sin ekonomiska situation
och andra omständigheter har svårt
att klara utgifterna för inredning och
utrustning i samband med en bosättning
som också för deras del kan vara
alldeles nödvändig. De ensamstående
har i många fall speciella svårigheter
på bostadsmarknaden. Då kan man också
tycka att det borde vara onödigt alt

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 10

utestänga dem från (ten möjlighet att
få ett hem som hosättningslånen ändå
innebär.

Här är det fråga om lån, och jag kan
inte se att det skulle innebära några
nationalekonomiska förvecklingar att
bifalla reservanternas yrkande. Därmed
skulle också de ensamstående handikappades
problem lösas, en fråga som
har berörts i flera motioner.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen under denna
punkt.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Ju längre herr Jacobsson
och jag håller på, desto mer glesnar
skarorna, och det kan jag förstå.
Det kan inte vara så särskilt muntert
att höra herr Jacobsson och mig hela
dagen, men jag förmodar att det är sista
gången i dag som vi har ett litet meningsutbyte.

Inom utskottet har rått enighet om
att riksdagen hos Kungl. Maj:t skall
hemställa om en översyn av de nuvarande
bosättningsreglerna för att bland
annat åstadkomma en mindre restriktiv
prövning vid långivningen.

Däremot har inte utskottsmajoriteten
övertygats av de skäl som motionsledes
anförts för att bosättningslån skall kunna
utgå även till ensamstående.

När riksdagen beslöt att inrätta statens
bosättningslånefond var det i syfte
att stödja bosättningen mot bakgrunden
av den relativt låga äktenskapsfrekvensen
och den höga äktenskapsåldern.
Därigenom skulle tidiga äktenskap
främjas. Nu har detta inte hindrat
att man slopat kraven på giftermål
eller på trolovning. De befolkningspolitiska
motiv som låg bakom inrättandet
av lånefonden går ju i och för sig
lika bra ihop med s. k. samvetsäktenskap.
Någonting annat blir det emellertid
om låntagarkretsen vidgas till att
omfatta även ensamstående. En sådan
omprövning av bosättningslånereglerna

Ang. bosättningslån till ensamstående
har utskottsmajoriteten icke varit beredd
att tillstyrka.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas särskilt beträffande vartdera
momentet av utskottets i förevarande
punkt gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de angående mom. 1 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr förste
vice talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Per, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition avföljande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
50 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. den allmänna arbetsgivaravgiften
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —83;

Nej — 26.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 2.

Punkten 51

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 52

Dades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande
och memorial:

nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående bemyndigande
att beställa viss utrustning till akademiska
sjukhuset i Uppsala; och

nr 42, angående överlämnande till
allmänna beredningsutskottet av två till
statsutskottet hänvisade motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. den allmänna arbetsgivaravgiften

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 10, med anledning av
motioner om den allmänna arbetsgivaravgiften.

Till behandling hade bevillningsutskottet
förehaft

1) de likalydande motionerna 1:56,
av herr Helén in. fl., och II: 66, av herr
Gustafson i Göteborg m. fl., vari hemställts,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära, att 1968 års lokaliseringsutredning
finge i uppdrag att skyndsamt
behandla frågan om ett regionalt slopande
av den särskilda arbetsgivaravgiften; 2)

de likalydande motionerna 1: 153,
av herr Pettersson, Karl, in. fl., samt

II: 924, av herr Petersson i Gäddvik och
herr Nilsson i Agnäs, vari yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle begära förslag om sänkning av
arbetsgivaravgiften inom det av 1968
års lokaliseringsutredning i delbetänkandet
”Lokaliserings- och regionalpolitik”
(SOU 1969:49) föreslagna stödområdet;
ävensom

3) de likalydande motionerna 1:158,
av herr Wikström och herr Peterson,
Eric, samt II: 177, av herr Rimås in. fl.,
vari föreslagits, att riksdagen skulle
besluta att från allmän arbetsgivaravgift
befria fri- och lågkyrkliga sammanslutningar
samt andra ideella organisationer
som för sin verksamhet i huvudsak
vore beroende av insamlade medel.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:56 och 11:66, i vad
de behandlas i detta betänkande,

2) motionerna 1:153 och 11:924

3) motionerna 1:158 och 11:177.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m), Österdahl (fp), Larsson i
Umeå (fp), Enarsson (in), Sundkvist
(ep) och Josef son i Arrie (ep), vilka
av angivna orsaker ansett, att utskottet
bort under 1 och 2 hemställa, att riksdagen
— med anledning av motionerna
1:56 och 11:66 samt 1:153 och II:
924 — i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
begära, att motionerna finge överlämnas
till 1968 års lokaliseringsutredning
för beaktande;

2) av herrar Tistad (fp), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m), Österdahl
(fp), Larsson i Umeå (fp),
Enarsson (m), Sundkvist (ep) och Josef
son i Arrie (ep), vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort under 3
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 158 och II: 177 måtte antaga
i reservationen infört förslag till
förordning om ändring i förordningen

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

(1908:419) om allmän arbetsgivaravgift.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! I sina partimotioner
om Norrlandsfrågorna har folkpartiet
dragit upp de stora riktlinjerna för hur
partiet anser att Norrlandsproblemen
hör kunna lösas. Man har där tagit upp
frågorna om målsättningen för Norrlandspolitiken,
om prioriterings- och
serviceorter, om möjligheterna alt skapa
ett företagsvänligare klimat i Norrland,
om generella åtgärder för att
minska olägenheterna av en lokalisering
dit, t. ex. när det gäller särskilda
frakttaxor, särskilda persontaxor, inrikesflygets
taxesättning och även när det
gäller direkt lokaliseringsstödjande åtgärder.
Vidare aktualiseras frågan om
skattelindringar, t. ex. snabbare avskrivning
av industribyggnader, befrielse
från eller lindring av energiskatten, en
revision av taxan för elkraft och telefonavgifter,
o. s. v. Men man tar också
upp frågan om slopande av den allmänna
arbetsgivaravgiften.

När det gäller den allmänna arbetsgivaravgiften
yrkar folkpartiet i motionen
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär att 1968 års lokaliseringsutredning
får i uppdrag att
skyndsamt behandla frågan om ett regionalt
slopande av arbetsgivaravgiften.
1 motionen påtalas att arbetsgivaravgiften
motverkar att arbetstillfällen skapas
och att den försämrar förutsättningarna
för nu existerande arbetstillfällen.
I områden med stor arbetslöshet framstår
arbetsgivaravgiften som en olämplig
form av beskattning, säger man i
motionen.

Det primära i Norrlandsproblematiken
och även i vissa andra landsdelars
problematik, t. ex. när det gäller Gotland,
är alt skapa ökad sysselsättning
för dem som är bosatta i området. Det
sker givetvis genom att man skapar
fler arbetstillfällen. En direkt beskattning
av arbetskraftens löner är därför
ett starkt hinder för att skapa ökad sys -

Ang. den allmänna arbetsgivaravgiften
selsättning i dessa områden. Om de perifera
delarna i vårt land skall kunna
hävda sin ställning och om möjligt skapa
sysselsättning för den arbetskraft
som finns där måste produktionen inriktas
på en ytterligare förädling av de
varor som produceras. Produktionen
måste främst ta sikte på varor, vilkas
värde är högt i förhållande till transportkostnaderna
och andra kostnader
som är förenade med marknadsföring
av varan. Eu dylik förädling kräver
som regel stor arbetskraftsinsats i förhållande
till produktion av råvaror eller
halvfabrikat. Även ur den synpunkten
är det speciellt olyckligt att en allmän
arbetsgivaravgift läggs på de varor
som produceras i dessa områden.

En näringsgren som har stor betydelse
för Norrland, Dalarna, Gotland och
Öland är turismen. Ett av de viktigaste
hindren för en snabbare utveckling av
turismen är att det är dyrt att turista
i Sverige. Detta sammanhänger naturligtvis
i stor utsträckning med det höga
kostnadsläget här jämfört med kostnadsläget
i andra länder med omfattande
turism. Turismen är ju också en
mycket personalkrävande näringsgren.
Kan den svenska turistnäringen sänka
priserna vid hotell och pensionat, skulle
säkerligen turistnäringens attraktionskraft
öka bland både svenskar och
utlänningar som turistar i andra länder.
En expansion av turistnäringen i
Sverige skulle också förbättra handelsbalansen
gentemot utlandet, och utgifterna
för turismen skulle då inte så
kraftigt som för närvarande belasta den
svenska valutareserven. Även här har
arbetsgivaravgiften en klart negativ inverkan,
då den ökar kostnaderna för turistnäringen.
Detta är särskilt betydelsefullt
i de områden där sysselsättningen
är svag och där just turistnäringen
har stora möjligheter att utvecklas ytterligare.

Bevillningsutskottet är dock i sitt betänkande
kallsinnigt till en särskild utredning
om borttagande av den allmänna
arbetsgivaravgiften. Man hänvisar

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. den allmänna arbetsgivaravgiften
till att lokaliseringsutredningen i november
1969 har lämnat sitt betänkande
och där redovisat sin inställning till
frågan om lämpligheten av att använda
skattepolitiken som ett medel att styra
företag och sysselsättning till vissa
speciella landsdelar. Utredningen anser,
säger utskottet, en ”regional” skattepolitik
vara tekniskt svårgenomförbar
och också omotiverad med hänsyn
till de möjligheter företagen enligt gällande
bestämmelser har att skriva ned
varulager och anläggningstillgångar och
att avsätta medel till investeringsfonder.
Utredningen har inte heller, fortsätter
utskottet, ansett sig böra förorda
några bestämmelser om skattefavörer
i samband med nyetablering. Bestämmelserna
om företagens avsättning till
och användning av investeringsfonderna
tillgodoser enligt utredningens uppfattning
de syften sådana regler kan
främja. Utskottet instämmer i lokaliseringsutredningens
yttrande och avstyrker
bifall till motionsvrkandet.

Lokaliseringsutredningen har ju i sitt
betänkande redovisat vilka åtgärder
som vidtagits i andra länder i fråga
om skattelättnader. I åtskilliga länder,
däribland Frankrike, Västtyskland, Italien,
Förenta staterna, Finland, Belgien
och Norge, används skattelättnader som
medel att befrämja de regionalpolitiska
målen. Lättnaderna kan bestå i befrielse
från företagsbeskattning av vinster
eller fastigheter, speciella avskrivningsregler,
befrielse från energi- eller
transportskatter, möjligheter att göra
avsättning till skattefria fonder o. s. v.
När utredningen avvisar särskilda skattebestämmelser
ur lokaliseringssynpunkt
är det just beskattningen av företagsvinster
som man diskuterar.

Även om jag inte delar utredningens
uppfattning om företagsvinsternas beskattning
när det gäller lokalisering —
det finns ju begränsningar i avskrivningsmöjligheterna,
och avsättningen
till investeringsfonderna är begränsad
till aktiebolag, ekonomiska föreningar
och skogsbruk — är det ju inte frågan

om beskattningen av företagsvinster
som vi här i dag diskuterar, utan det
är frågan om en särskild beskattning
av lönekostnaderna vid företag i detta
land. Det är kanske riktigt som utredningen
anför på något ställe, att företagsvinsterna
säkerligen inte är så stora
under de första åren efter det att man
har lokaliserat sin verksamhet till annan
ort. Dock drabbar ju den allmänna
arbetsgivaravgiften företagen oberoende
av om dessa går med vinst eller
förlust. Den drabbar företaget i förhållande
till hur stora löner företaget betalar
ut. Även för ett företag som under
en viss tid, t. ex. en uppbyggnadsperiod,
går med förlust skulle ju ett slopande
av arbetsgivaravgiften innebära att man
minskade sina kostnader direkt med en
procent av de utbetalda lönerna.

Jag tycker därför att bevillningsutskottets
betänkande i denna fråga inte
är adekvat. Utskottet går förbi kärnpunkten
och försöker använda lokaliseringsutredningens
uttalande om beskattningen
av företagsvinster som ett motiv för
att inte slopa arbetsgivaravgiften. Såvitt
jag förstår kan man inte skriva av
kostnader motsvarande arbetsgivaravgiften
eller avsätta medel till investeringsfonder,
om man inte har företagsvinster
i tillräcklig omfattning. Eftersom
oppositionens representanter i utskottet
inte kan dela utskottsmajoritetens
synpunkter i denna fråga, har en
särskild reservation avgivits av herr
Tistad in. fl. Där anför vi reservanter
att det är ett stort samhälleligt intresse
att full sysselsättning kan upprätthållas
och att den regionala obalansen är
ett allvarligt samhällsproblem.

Obalansen i sysselsättningen måste
därför kraftfullt och snabbt angripas
med olika medel. Investeringsfonderna
har inte varit tillräckliga för att på ett
tillfredsställande sätt fylla en uppgift
i lokaliseringspolitiken. Vi anser därför
att det bör prövas att regionalt slopa
eller sänka uttaget av den allmänna
arbetsgivaravgiften. Pin sådan åtgärd
skulle innebära att ytterligare arbets -

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

tillfällen skapades och att förutsättningarna
för nya och befintliga arbetstillfällen
förbättrades. Därför föreslår reservanterna
att motionerna överlämnas
till 1908 års lokaliseringsutredning för
beaktande.

Jag ber, herr talman, alt få yrka bifall
till denna reservation vid bevillningsutskottets
betänkande, betecknad
med nr 1.

I en annan motion av herrar Wikström
och Eric Peterson samt av herr Rimås
m. fl. har hemställts att riksdagen beslutar
att från allmän arbetsgivaravgift
befria fri- och lågkyrkliga sammanslutningar
samt andra ideella organisationer
som för sin verksamhet i huvudsak
är beroende av insamlade medel. Utskottet
avstyrker också dessa motioner
och hänvisar till sitt betänkande förra
året, där man framhöll att syftet med
arbetsgivaravgiften var att kompensera
staten för det skattebortfall som mervärdeskatten
medförde genom att näringslivets
investeringar var undantagna
från mervärdeskatt. Alla arbetsgivare,
d. v. s. alla som hade personal anställd
och utgav löner eller naturaförmåner
av förut angivet slag, var utan
undantag skyldiga att erlägga arbetsgivaravgift,
säger utskottet i fjolårets utlåtande.
Vidare påtalar man det förhållandet
att om ett skattesubjekt var helt
eller delvis frikallat från skyldigheten
att erlägga statlig inkomstskatt, detta
inte motiverade befrielse från skyldigheten
att erlägga arbetsgivaravgift. När
frågan behandlades vid fjolårets riksdag
fördes en lång och ingående debatt
om arbetsgivaravgiftens berättigande eller
icke, då det gäller dessa kyrkliga
sammanslutningar eller andra ideella
organisationer. Dessa sammanslutningar
och organisationer är i stor utsträckning
befriade från skyldigheten att erlägga
statlig inkomstskatt. Det vore
därför naturligt om de också var befriade
från att erlägga allmän arbetsgivaravgift.
Några större svårigheter att
skilja på dessa organisationer och andra
som skall erlägga arbetsgivaravgift

Ang. den allmänna arbetsgivaravgiften

torde icke föreligga, i synnerhet om
man går efter de organisationer som är
befriade från .statlig inkomstskatt. Ännu
mera omotiverad blir arbetsgivaravgiften
för dessa, om man betänker att arbetsgivaravgiften
kom till just för att
kompensera det skattebortfall som inträdde
genom att näringslivets investeringar
blev undantagna från mervärdeskatt.
De kristna samfunden och andra
ideella organisationer som i stort sett
lever på gåvor och insamlingar skall
alltså vara med och betala skatt för att
kompensera det skattebortfall för staten
som uppstått genom att näringslivet blivit
befriat från vissa skattepålagor.

Detta är verkligen att ge med ena
handen och ta med den andra och då ta
av dem som lever under svåra ekonomiska
förhållanden och som är helt
beroende av andra människors offervilja
och givmildhet. Att som utskottet
gör hänvisa till avgiftens generella natur
och till svårigheten att finna en
form för undantag som tillgodoser rättvisekravet
utan att äventyra syftet med
avgiften kan, tycker jag, inte godtas i
ett läge som detta.

Redan i samband med lagstiftningens
införande gjordes ju undantag för rederinäringen,
där man har en lägre uttagsprocent.
Sådant undantag borde
även vara möjligt för kristna samfund
och andra ideella och humanitära organisationer
som bedriver verksamhet av
icke kommersiell art. I reservation 2 av
herr Tistad m. fl. yrkas därför att kyrkliga
sammanslutningar och andra ideella
organisationer som för sin verksamhet
i huvudsak är beroende av insamlade
medel icke skall behöva erlägga
allmän arbetsgivaravgift.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
2 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 10.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 10 med anledning av
motioner om den allmänna arbetsgivar -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. den allmänna arbetsgivaravgiften

avgiften behandlas motioner från moderata
samlingspartiet med anhållan att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
begär förslag om sänkning av arbetsgivaravgiften
inom det av 1968 års lokaliseringsutredning
föreslagna stödområdet.

Frågan om utnyttjande av generella
åtgärder berörs i utredningens förslag.
Det framhålles att sådana åtgärder i
större utsträckning bör kunna ifrågakomma
för att positivt påverka möjligheterna
till sysselsättning inom stödområdet.
I särskilt yttrande fogat till utredningen
har ledamöterna av rådgivande
nämnden herrar Ekström och
Svanberg bl. a. anfört följande:

”En snabb industriell tillväxt i de
områden, som har brist på arbetstillfällen,
är enligt vår mening inte enbart
en fråga om kapitaltillgång. Lokaliseringspolitiken
bör därför i högre grad
än tidigare inriktas på åtgärder, som
är avsedda att generellt förbättra den
industriella miljön i vid bemärkelse
och i mindre utsträckning präglas av
individuella förmåner.”

Ledamoten av nämnden herr Kahlin
anför bl. a. att generellt verkande stimulansåtgärder
bör ges ett väsentligt
ökat utrymme i en framtida regionalpolitik.

I proposition nr 75 med förslag om
den fortsatta regionalpolitiska stödverksamheten
som nu lagts fram för riksdagen
berör även departementschefen
frågan om arbetsgivaravgiften och generella
åtgärder. Han uttalar sig positivt
om framtida generella åtgärder men
säger att han för närvarande inte framlägger
förslag om någon ändring i arbetsgivaravgiften.
Med hänsyn till att
frågan behandlas i nämnda proposition
borde föreliggande motioner I: 153 och
II: 924 ha behandlats i samband med
nämnda proposition.

Majoriteten har inte kunnat gå med
på motionärernas förslag.

Utskottet åberopar i sitt betänkande
lokaliseringsutrcdningens inställning till
frågan om det skulle vara lämpligt att

använda skattepolitiken som ett medel
att styra företag och sysselsättning till
vissa speciella landsdelar. Jag vill i det
sammanhanget referera till vad jag tidigare
anfört om de yttranden som bifogats
utredningens förslag. Därtill
kommer att flera tunga remissorgan,
bl. a. LO och SAF, pekat på behovet av
att generella åtgärder i större omfattning
kommer till användning i lokaliseringspolitiskt
syfte.

I den gemensamma borgerliga reservationen
till betänkandet framhålles att
man bör pröva ett regionalt slopande
eller sänkande av uttaget av den allmänna
arbetsgivaravgiften. En sådan
åtgärd skulle innebära att ytterligare
arbetstillfällen skapades och att förutsättningarna
för nu befintliga arbetstillfällen
förbättrades.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr 1, som går ut på
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begär att motionerna överlämnas
till 1968 års lokaliseringsutredning för
beaktande.

Reservation nr 2 av herr Tistad m. fl.
gäller frågan om befrielse för vissa
ideella organisationer från skyldigheten
att erlägga allmän arbetsgivaravgift.
Där har utskottets majoritet inte kunnat
gå med på motionärernas framställning.
Gällande bestämmelser drabbar
hårt kristna samfund, nykterhetsorganisationer
och humanitära organisationer
som bedriver verksamhet av icke
kommersiell natur.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den borgerliga reservationen
även i denna del.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skall be att få ge
några synpunkter på den allmänna arbetsgivaravgiften,
som i realiteten är
en löneskatt. Jag vill göra det med anledning
av den motion som jag tillsammans
med herr Eric Peterson har väckt
i denna kammare.

Löneskatten tillkom vid omläggning -

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

en av omsättningsskatten till mervärdeskatt.
Det är möjligt för företag att kompensera
denna ökade kostnad genom att
höja priserna på de varor de säljer.
Men hur kompenserar eu nykterhetsorganisation,
en ungdomsrörelse eller ett
frikyrkligt samfund denna merkostnad?

Det har sagts mig vid samtal jag haft
med ledande socialdemokrater att man
här i sjiilva verket begick ett misstag i
departementet. Man förbisåg att avgiften
skulle komma att drabba även denna
typ av arbetsgivare. Det är inte
orimligt att misstag begås också i departementen!
Det finns enligt min mening
inte heller anledning för oppositionen
att speciellt utnyttja det under
förutsättning att vederbörande departement
är berett att erkänna att det begick
ett misstag.

Denna löneskatt är det första exemplet
på en direkt beskattning av gåvooch
offermedel. Organisationer och kyrkor
har under år 1969 reagerat mycket
kraftfullt. Vid årsmöten, generalkonferenser
och kongresser har man protesterat
livligt. Protesterna gäller naturligtvis
principen.

Men detta är inte bara en principfråga,
utan för varje berörd organisation
utgör den allmänna arbetsgivaravgiften
också en kännbar kostnad. Det
som utmärker nykterhetsrörelsen, frikyrkorörelsen
och de övriga folkrörelserna
är ju att de inte är kapitalintensiva
men desto mer personalintensiva.
Denna löneskatt är av den speciella karaktären
att den slår ovanligt hårt på
personalintensiva arbetsgivare men inte
alls på samma sätt drabbar ett kapitalintensivt
företag.

För mitt eget samfunds del, Svenska
missionsförbundet, innebär det nuvarande
skatteuttaget en utgift på 250 000
kronor per år och för pingströrelsen
lika mycket. Man skulle kunna räkna
upp organisation efter organisation för
vilka detta skatteuttag är lika kännbart.
Det drabbar svenska kyrkan så hårt
att statsrådet Alva Myrdal i en särskild
proposition föreslår kompensation för

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 13

Ang. den allmänna arbetsgivaravgiften
de enskilda pastoraten. Det tycker jag
iir bra. Men vad gör de kyrkor som
inte kan få en sådan kompensation av
staten, och vad gör nykterhetsrörelsen
och alla de övriga ideella organisationerna? Bisken

är ju också att arbetsgivaravgiften
ytterligare höjes. Enligt uppgifter
övervägde regeringen allvarligt att göra
det i samband med skatteförslaget. Enligt
samma uppgifter skulle t. ex. statsminister
Palme ha varit inne på den
linjen. Jag förstår det, tv som ett finanspolitiskt
instrument är arbetsgivaravgiften
mycket bekväm, men ser man
den som en skatt på frivilligt insamlade
medel, kommer naturligtvis en höjning
i framtiden — som visst inte är
otänkbar — att drabba utomordentligt
hårt.

Argumenten mot motionskravet om
befrielse från arbetsgivaravgiften är huvudsakligen
av två slag. Antingen anser
man att principiellt skall även ideella
organisationer och kyrkor drabbas
av denna sorts skatt — man har
alltså ingenting emot att de beskattas
— eller också anser man att undantag
iir svåra att göra. Det första argumentets
karaktär kan jag förstå, även om
jag inte delar det. Det andra argumentet
håller verkligen inte. Undantag
gjordes redan från början för rederinäringen,
och jag har svårt att tro att man
inom finansdepartementet eller utskottet
inte skulle ha den sakkunskap som
behövs för att klara uppgiften att utforma
den lagtext som är erforderlig
för detta syfte.

Då återstår till sist bara principfrågan.
Om man anser att kyrkor och frivilliga
organisationer skall drabbas av
en löneskatt, skall man naturligtvis följa
utskottsmajoritetens förslag, men om
man anser att frivilligt insamlade gåvor
och offermedel för kyrkor och ideella
organisationer över huvud taget inte
bör beskattas, då bör man följa reservanternas
förslag.

Herr talman! För min del är valet
inte svårt — jag följer reservationen.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Ang. den allmänna arbetsgivaravgiften

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Gång efter annan hamnar
man i den situationen att man skall
försvara ett utskottsbetänkande och känner
igen alla argument genom tidigare
behandling, men ändå skall det, enligt
den ordning som tillämpas här, finnas
en talesman för utskottet. Jag hade för
avsikt i dag att inte gå upp i talarstolen
utan slå kvar i bänken och yrka bifall
till utskottets hemställan, men det
blev inte så.

När jag lyssnade till herr österdahls
anförande slog det mig att han sade att
bevillningsutskottet är mycket kallsinnigt
i sitt ställningstagande. Ja, man
kanske kan uttrycka det så. Utskottsmajoriteten
har nämligen den uppfattningen
att här gäller det en åtgärd av
generell karaktär. I den mån som det
gjorts misstag vid lagtextens utformning,
vilket herr Wikström ville göra
gällande, vill jag gärna ha reda på de
dokument som ger bevis härpå. Det
räcker inte att säga att man träffat ett
antal socialdemokrater, som tyckt att
det blivit fel från början. Det måste till
litet mera som bevis.

Det är klart att man kan säga att om
ett företag får en procents lättnad på
sitt lönekonto, så verkar det i positiv
riktning. Det är en sanning som inte går
att bestrida. Men det finns också en
annan effekt: samhället måste få in de
pengar som behövs till den verksamhet
vi fattar beslut om. Detta får man också
ta med i beräkningen. Jag kan inte
föreställa mig att en procents belastning
kan få någon avgörande betydelse. Vi
vet ju att vi tyvärr har en utveckling i
vårt samhälle som i vissa stycken ur
kostnadssynpunkt innebär mycket större
belastning än eu avgift som denna.

Min mening är sålunda att utskottsmajorileten
vidhålller en uppfattning
som mycket väl går att styrka.

Herr Karl Pettersson säger att han vill
ha sin motion behandlad i annat sammanhang,
och det kan ligga någonting
i det. Men herr Karl Pettersson har friheten
att i anledning av den kommande

stora lokaliseringspropositionen väcka
ytterligare en motion. Då kan han ju
föra fram sina synpunkter vad gäller lokaliseringsfrågan.
Jag tycker att det
vore ett riktigare sammanhang än detta.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag noterade att herr
John Ericsson öppet och oförblommerat
— mera öppet än jag någonsin hört
det — erkände att det här är fråga om
en direkt löneskatt, som enbart har finanspolitiska
motiv. Alltså står här två
principer mot varandra. Den socialdemokratiska
principen innebär att man
mycket väl kan beskatta kyrkor, ideella
organisationer och ungdomsrörelser.
Det är ett av många medel att finansiera
statens utgifter. Mot detta står den
icke-socialistiska minoritetens uppfattning
att frivilligt insamlade gåvo- och
offermedel icke skall beskattas.

Herr talman! Klarare kan man inte
uttrycka den ideologiska skillnaden
mellan de båda uppfattningarna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkterna 1 och 2 samt därefter
särskilt rörande punkten 3.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkterna 1
och 2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Tistad m. fl. vid betänkandet avgivna,
med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Onsdagen ilen 1 april 1970

Nr 13

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10 punkterna 1 och 2, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 1 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 52.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

I fråga om punkten 3, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

5I>

Ang. den allmänna arbetsgivaravgiften

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
10 punkten 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Tistad m. fl.
vid betänkandet avgivna, med 2 betecknade
reservationen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 60;

Nej — 53.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 21, med anledning av motion angående
trafikpolitiken;

nr 22, med anledning av motioner angående
tullklareringen av flygplan;

nr 23, med anledning av motioner angående
rätten till avdrag för reklamoch
representationskostnader;

nr 24, med anledning av motioner angående
beskattningen av likvid för
stormfälld skog; och

nr 25, med anledning av motioner
om ökad information till allmänheten
i skattefrågor.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 29, angående
överlämnande till statsutskottet av två
till lagutskott hänvisade motioner, bi -

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Om begränsning av stadsplaneläggning till samhällsägd mark

fölls vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 21, i anledning
av motion om förbud mot avyttring
till enskild av kommunägd mark,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om begränsning av stadsplaneläggning
till samhällsägd mark

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 22, i anledning av motioner
om begränsning av stadsplaneläggning
till samhällsägd mark.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 118 i
första kammaren av herr Werner och
nr 129 i andra kammaren av herr Hermansson
m. fl., i vilka likalvdande motioner
yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungi. Maj :t skulle hemställa om utredning
och förslag om att endast samhällsägd
mark skulle kunna stadsplaneläggas.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att motionerna I: 118 och IT:
129 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! I likhet med vad som
var fallet när motioner i denna fråga
behandlades förra gången avstår utskottet
från att argumentera mot motionärernas
förslag. Utskottet hänvisar i
stället till att lagstiftningen om förköpsrätt
för kommuner, ändringar i tomträttslagstiftningen
samt ändrade bestämmelser
om skatt på realisationsvinst
vid försäljning av fast egendom
varit i kraft så kort tid att det ännu
är för tidigt att dra några bestämda
slutsatser om deras verkan. Vidare hän -

visas till det nyligen avgivna betänkandet
från expropriationsutredningen.

Det är riktigt att expropriationsutredningens
förslag innebär väsentliga
förbättringar när det gäller kommunernas
möjligheter att expropriera mark
som är nödvändig för samhällsutbyggnaden.
Trots detta och trots de nyss
nämnda reformerna som företogs 1967
— och redan då av vårt parti och enskilda
socialdemokrater ansågs otillräckliga
— är de nuvarande instrumenten
och resurserna inte till fyllest för
att ge kommunerna möjlighet att driva
en aktiv markpolitik och samtidigt komma
till rätta med den nuvarande markspekulationen.
Det är därför optimistiskt
i överkant, när utskottet med hänvisning
till de föreslagna nya reglerna
i expropriationslagstiftningen, i förening
med ett genom tomträttsinstitutet
behållet förfogande över marken, anser
detta som tillräckliga medel att
komma till rätta med markvärdestegringen.

Skall man på ett verksamt sätt ge
samhället möjligheter att påverka markdisponeringen
och stoppa markspekulationen,
så måste enligt vår mening de
nuvarande instrumenten förbättras och
byggas ut. Vi tror att detta är nödvändigt,
om man inom överskådlig tid vill
nå målsättningen att kommunerna skall
ha en markreserv motsvarande i första
hand ett tioårigt utbyggnadsbehov. Vi
har därför i våra motioner pekat på
att förköpslagen måste ändras dithän
att samhället ges rätt att pröva det överenskomna
priset vid övertagna köp. Det
kunde exempelvis ske genom inrättande
av en markvärderingsnämnd i varje län,
med rätt att nedsätta markpriset till en
skälig nivå. Vi tror att en sådan åtgärd,
kombinerad med väsentligt ökade resurser
för markförvärv, skulle göra den
nuvarande lagen om kommunal förköpsrätt
långt mer effektiv än den är
för närvarande.

Vad beträffar markvinstbeskattningen
är det otillräckligt med en sådan
konstruktion som bara till en del drar

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Om begränsning av

in den värdestegring som ett markområde
har undergått i första band till
följd av samhälleliga insatser. Den värdeökningen
anser vi bör beskattas till
fullo.

Vi har vidare ansett alt det mycket
starkt kan ifrågasättas, om inte statliga
lån till bostadsbyggande bör beviljas enbart
till hus som byggs på samhällsägd
mark, för att begränsa den nuvarande
prisförhöjande konkurrensen om marken
som i flertalet fall har till syfte att
garantera byggmonopol för markägare
eller inrättande av ett sådant monopol
vid en eventuell försäljning till en kommun.
Det bör också övervägas om privatföretag
skall få bygga på samhällsägd
mark, därest de inte kan garantera
samma hyresnivå som om huset hade
varit statligt belånat.

Det nuvarande planmonopolet ger
kommunerna formella möjligheter att
besluta om markanvändningen, men erfarenheterna
visar att det så kallade
monopolet ingalunda ensamt garanterar
att kommunerna kan genomföra en
samhällsutbyggnad utan att kompromissa
fram stadsplaner, om markägaren är
en annan intressent än kommunen. För
att kommunen skall kunna genomföra
en stadsplaneläggning utan sidoblickar
till andra intressen än kommunens, är
det därför nödvändigt att ett ökat kommunalt
markägande kommer till stånd.
En lämplig komplettering vore att planmonopolet
utvidgades så att samhälleligt
ägande av marken gjordes till förutsättning
för afl stadsplaneläggning
skall få ske. Därigenom skulle man på
ett avgörande sätt beskära möjligheterna
till markspekulation, därför att mark
som är nödvändig för bebyggelse förr
eller senare måste komma samhället
d.v. s. kommunen till del. Möjligheterna
att spekulera i mark skulle då bli avsevärt
mindre än de är i dag.

Herr talman! Med vad jag anfört ber
jag att få yrka bifall till motionerna
1:118 och II: 129.

stadsplaneläggning till samhällsägd mark

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Herr Werner påstår all
utskottet inte argumenterat mot den motion
som han företräder, men det har
utskottet gjort. Vi har bl. a. anfört att
en av de viktigaste faktorerna när det
giiller att komma åt markvärdestegring
och annat är den expropriationslagstiftning
som man räknar med skall
komma om något år. Den utredning
som blev färdig för en tid sedan håller
nu på att remissbehandlas, och det skulle
kanske vara egendomligt om utskottet
tillstyrkte en motion av detta slag
just medan man håller på att remissbehandla
en expropriationsutredning,
som går mycket, mycket längre än vad
den nuvarande expropriationslagen gör
och som kommer att ge samhället större
möjligheter att klara markproblemen
i tätorterna än som för närvarande
är fallet.

Om jag ytterligare skall utveckla detta
ärende vill jag framhålla att kommunerna
först och främst har planmonopolet,
som inte är så verkningslöst som
herr Werner vill göra gällande. Rätt
skött betyder planmonopolet utan tvekan
eu väldigt stor tillgång för kommunerna.
Sedan är det givet att kommunerna
själva måste driva en aktiv
markpolitik och på det sättet skapa
förutsättningar för att kunna behärska
detta viktiga område. Den förköpsrätt
som har tillkommit är ett led i kommunernas
möjligheter att påverka utvecklingen.
Den är naturligtvis inte ensam
tillräcklig. Men har man bl. a. de
förbättrade realisationsvinstbeskattningsreglerna
samt förköpsrätten och
får man nu också en förbättrad expropriationslagstiftning,
har man helt andra
förutsättningar att med denna treklang
göra mer än vad man har gjort
tidigare.

Tomträttsinstitutet, som utan vidare
kan betecknas såsom ett mycket värdefullt
instrument i samhällets händer,
håller på att hl i av allt större intresse
i kommunerna. Man kan väl säga att det
har varit en svaghet hos kommunerna

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Om begränsning av stadsplaneläggning till samhällsägd mark

att de inte tidigare i större utsträckning
har använt sig av tomträttsinstitutet.
Här kan kommunerna göra mera.

Dessutom har inrikesministern tillsatt
en utredning, som bl. a. skall ta
upp byggmonopolfrågan, som herr Werner
berörde. Det är ytterligare ett argument
för att vi inte nu behöver besluta
i enlighet med de motioner som
herr Werner talade för.

Det är klart att jag delar herr Werners
uppfattning att det är riktigt att
kommunerna lägger sig till med så mycken
mark som möjligt. Men hur skall
det gå till, herr Werner? Varifrån skall
kommunerna få pengar i tillräcklig
mängd för att köpa all den mark som
erfordras för att kommunerna helt skall
kunna lösa detta problem, så att det inte
finns möjlighet att bygga på enskild
mark?

Herr Werner! Det är i och för sig
ett lovvärt försök som det kommunistiska
partiet har gjort här genom att
ta fram dessa frågor i rampljuset, men
det förslag som utskottet har och som
hänvisar till bl. a. de förbättrade regler
som kan väntas på expropriationslagstiftningens
område anser vi för närvarande
tillräckligt för att lösa problemen.
Skulle det visa sig att alla de försök
som gjorts — det är ändå inte så
små ting som har skett på detta område
under de senaste åren — är otillräckliga
och att det behövs ännu flera, vill
jag försäkra herr Werner att den socialdemokratiska
delen av utskottet
mycket väl kan tänkas gå längre. Men
just i dag vill vi inte tillstyrka den motion
som här föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! När man hör herr
Karlsson argumentera för utskottets utlåtande
gör man osökt den reflexionen
att gränsen för vad som anses realistiskt
alltid går exakt mellan ett utskottsutlåtande
och sådana förslag som
inte finner nåd inför utskottets ögon.

1 fråga om målsättningen är vi väl i
stort sett överens, herr Karlsson. Vad
som skiljer oss åt i den här frågan är
takten; hur lång tid det skall ta innan
vi når fram till målsättningen att kommunerna
skall ges möjligheter att köpa
mark för ett 10—15-årigt utbyggnadsbehov.

•lag noterar ändå ett framsteg sedan
vi sist diskuterade denna fråga. Då kallades
det förslag som jag förde fram
för ett fantasifoster. Jag replikerade
den gången herr Karlsson att det i så
fall var ett fantasifoster som vårt parti
hade tillsammans med SSU.

Även om expropriationsutredningen
ger kommunerna större möjligheter än
för närvarande att expropriera nödvändig
mark för sin utbyggnad och även
om kommunerna ges större möjligheter
genom markförvärvsfonden att tillgodose
sina markbehov, blir det en dyr väg
att gå. Så långt är vi överens.

Jag vill erinra om de hutlösa priser
som exempelvis Stockholms stad har
tvingats betala vid expropriation av
fastigheter i City i Stockholm. Man har
i något fall tvingats betala 6 500 kronor
för en kvadratmeter mark. Det kommer,
herr talman, att fordras åtskilliga
miljoner innan vi kan kalla den här
staden för vår stad, om sådana priser
skall få tas ut. Därför behövs det inte
bara pengar, utan en kombination av
olika markpolitiska instrument måste
till. Vi har gett exempel på några sådana
som vi anser skulle kunna bidra till
eu riktigare utveckling på detta område
än den vi för närvarande tvingas
åse.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Gränsen, herr Werner,
mellan realism och orealism när det
gäller utlåtanden från ett riksdagsutskott
kan man naturligtvis diskutera,
men ett utskott måste ändå hålla sig till
fakta. Ett utskott kan inte gå med på —
jag kan upprepa det — vilka fantasifoster
som helst utan måste ta sakliga

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Om begränsning av stadsplaneläggning till samhällsägd mark

hänsyn. Sådana sakliga hänsyn liar
tredje lagutskottet tagit i detta ärende.
Utskottet har bland annat hänvisat till
att det finns en utredning som för närvarande
remissbehandlas och att proposition
i ämnet kan väntas till nästa är.
1 den situationen skulle det vara egendomligt
om utskottet biträtt den kommunistiska
motionen.

Vad herr Werner sade om tomtpriserna
i Stockholm har knappast med
motionen att göra. Menar herr Werner
att vi skall konfiskera tomterna? Det
måste väl bli konsekvensen av hans inlägg
här.

•lag frågade herr Werner varifrån
kommunerna skulle ta pengar för att
köpa den mark som herr Werner vill
att de skall ha tillgång till för att vara
tillräckligt garderade när det gäller att
klara markfrågan. På den punkten fick
jag inte något svar. Jag skulle gärna
vilja höra hur herr Werner vill lösa
detta problem.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Den saken trodde jag
att herr Karlsson kände till, eftersom
han sysslar med dessa frågor.

Vi har bland annat föreslagit att
markförvärvsfonden skall ges ökade resurser
i enlighet med bostadsstyrelsens
förslag. Jag trodde att det var en sak
som herr Karlsson var på det klara
med, eftersom ökade resurser för denna
fond är en förutsättning för att den
kommunala förköpsrätten skall kunna
få ett sådant innehåll att den blir verkningsfull.

Jag trodde vi var överens om målsättningen
att kommunerna bör äga
mark för ett 10—15-årigt utbyggnadsbehov.
Den målsättningen har herr
Karlssons parti också gett uttryck åt.
Varifrån vill ni ta pengarna? Jag trodde
att vi var överens om att kommunerna
skall ges ökade möjligheter att
uppnå den målsättning som jag nyss
talade om.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag vill gärna säga att
vi iir överens om att det behövs ett
kommunalt markinnehav som tryggar
tomtmark för minst 15 år framåt. Vi
har anvisat medel för att klara det problemet,
men herr Werner har ett mer
långsiktigt program, enligt vilket praktiskt
taget all mark skall tas om hand
av kommunerna. Det har vi i dag inte
resurser att klara. Sådant är det verkliga
förhållandet, herr Werner.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 24, i anledning
av motioner angående dels reglerna
om personlig lämplighet för körkortsinnehav,
dels införande av personlig
prövning och test av körkortssökande,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Herr TALMANNEN yttrade:

Arbetsplenum nu på fredag den 3
dennes, som börjar kl. 10.00, kommer
att avslutas senast omkring kl. 16.00.

Jordbruksutskottets utlåtanden nr 1,
3, 10 och 12 avses bli satta först på fredagens
föredragningslista.

Ärenden som eventuellt inte medhinnes
på fredag kommer att behandlas
nästa onsdag.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 102, i anledning av motioner om
ökat stöd åt jordbruket i norra Sverige;
och

nr 121, i anledning av motioner om
statsbidrag till underhåll av skogsvägar.

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

46, angående dialekt- och ortnamnsarkiven
m. in.;

nr 53, angående riksinternatskolor;
nr 55, angående riksskatteverkets organisation
m. m.;

nr 58, angående anslag till marknadsrådet
och konsumentombudsmannen;

nr 59, med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen (1960:74);

nr 63, angående organisationen av
den statliga förhandlingsverksamheten
i löne- och anställningsfrågor, in. in.;

nr 68, angående fortsatt valutareglering; nr

69, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. in.;

nr 75, med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. in.;

nr 76, angående anslag för budgetåret
1970/71 till byggnadsarbeten samt
inredning och utrustning av lokaler vid
universitet, högskolor in. in.;

nr 77, angående förbättrat studiestöd
in. in.;

nr 78, angående kapitaltillskott till
Norrbottens Järnverk AB;

nr 79, angående stöd till idrotten;
nr 80, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1970/71;

nr 81, angående anslag till lån till
nordiska industrialiseringsfonden till
förmån för Island;

iir 82, med förslag om vissa stödåtgärder
för svensk varvsindustri;

nr 83, angående anslag till delegationen
för atomenergifrågor för budgetåret
1970/71;

nr 84, angående transportstöd som
regionalpolitisk! medel;

nr 85, angående Norrlandsfondens
fortsatta verksamhet in. m.;

nr 86, angående statliga garantier för
skadeersättning vid vissa atomolyckor,
m. in.;

nr 89, med förslag till kungörelse om
ändring i sjötrafikförordningen (1962:
150);

nr 90, med förslag till kungörelse om
ändring i livsmedelsstadgan (1951:
824);

nr 91, angående viss utvidgning av
långivningen ur statens lånefond för
den mindre skeppsfarten; och

nr 105, angående utgifter på tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70.

Anmäldes och bordlädes styrelsens
för riksdagens förvaltningskontor berättelse
för dess verksamhet under år 1969.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 21, i anledning av motioner om
riksdagens medverkan vid planeringen
av den framtida industrilokaliseringen;
samt

nr 22, i anledning av motioner om
rätt för kommun att utan vederlag överlåta
viss sjukvårdsutrustning till u-land;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 26, med anledning av motion om
beskattning av spelautomater;

nr 27, med anledning av motioner om
tullättnader för färdigprodukter frän
u-länderna; samt

nr 31, med anledning av motioner beträffande
vissa uppbördsfrägor;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 17, i anledning av motioner om
automatisk överföring av medel från
postlönekonto till annan bank;

nr 18, om verkställd granskning av
riksbankens och riksgäldskontorets .styrelse
och förvaltning;

nr 19, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken;

nr 20, i anledning av motioner om åtgärder
för undvikande av företagsnedläggningar;
samt

nr 21, i anledning av motioner om
ökad insyn i enskilda och statliga företa
tf*

första lagutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av motioner om
överförande från läkare till sjuksköters -

Onsdagen den I april 1970

Nr 13

Interpellation om tillvaratagande av llygförarutbildningen inom flygvapnet, m. in.

ka av blodprovstagning vid rattfylleri;
samt

nr 20, i anledning av motion om ändrade
regler för arbetsgivares redovisningsskyldighet
enligt införsellagen;

andra lagutskottets utlåtande nr 19,
i anledning av motioner om undantag
för ambulerande skrivbyrå från förbudet
mot arbetsförmedling i förvärvssyfte; jordbruksutskottets

utlåtande nr 11,
i anledning av motioner angående skördeskadeskyddet
m. m.; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 14, i anledning av motioner om
prövning av handikappads önskan att
erhålla fosterbarn;

nr 15, i anledning av motioner om
utbildning i medicinsk teknik;

nr 16, i anledning av motion om
samordning av den civila och militära
sjukvårdsutbildningen;

nr 17, i anledning av motioner om
eu regionplan för användningen av landets
grustillgångar; samt

nr 18, i anledning av motion om offentliga
utfrågningar i statliga utredningar.

Interpellation om tillvaratagande av
flygförarutbildningen inom flygvapnet,
m. m.

Herr LINDBLAD (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Flygvapnets flygförarpersonal
består av officerare och fältflygare.
Den senare kategorin är korttidsanställd.
Senast vid 34 års ålder
måste den enskilde fältflygaren lämna
flygvapnet. För att fältflygarna då skall
kunna börja ett ”andra yrke” ges de en
civil utbildning under tjänstetid. En
tjänstepremie utgår också vid avgången.
Fältflygarinstitutionen infördes 1946,
och därmed upphörde antagningen av
underofficerare i flygförartjänst. I dag
finns ca 500 tjänster som fältflygare.

Sedan flera år har det stått klart alt
systemet med korttidsanställningen av
flygförare numera är till stor nackdel
för både flygvapnet och individen. Genom
den tekniska utvecklingen och dess
krav på förare och utbildning skulle
stora vinster göras om fältflygarnas färdigheter
användes under längre tid. Det
är eu grov misshushållning att kosta
på varje förare närmare en miljon i utbildning
och sedan neka att använda
honom mer än ett begränsat antal år i
förhållande till vad han skulle kunna
ge. Undantagen är de fältflygare som antas
till officersutbildning.

1963 föreslog den s. k. fältflygarutredningen
övergång till ett system med
långtidsanställning av fältflygarna. Chefen
för flygvapnet hade tidigare lämnat
samma förslag.

Det är beklagligt att en lösning av
frågan inte nåtts under de sju år som
gått sedan förslagen om den nya flygförarkategorin
framfördes. Såvitt bekant
har ingen instans motsagt att stora
ekonomiska och effektivitetsmässiga
vinster skulle stå alt vinna med ett nytt
system. Under dessa sju år har åtskilliga
fältflygare tvingats lämna sin tjänst
trots att de enligt allas uppfattning är
väl lämpade för fortsatt tjänst. Samhällets
och den enskildes intressen synes
sammanfallande -— likväl har välutbildade
och fullt tjänstedugliga förare nekats
fortsatt tjänst.

Beslutet 1946 byggde på tanken att
flygtjänsten är fysiskt mycket krävande
och att förare av krigsflygplan måste
sluta med denna tjänst strax över 30
års ålder. Flygvapnets behov av förare
i transporttjänst och liknande var då
begränsat. Slutsatsen blev att flygföraryrket
skulle vara en korttidssysselsättning
för icke officersutbildade. Fältflygare
som inte kunde beredas plats i
kommersiellt flyg skulle gå över och bli
affärsman, lärare, ingenjör eller något
annat.

Läget är sedan flera år väsentligt annorlunda.
Flygplanen har blivit betydligt
mer invecklade. Utbildningstiden

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Interpellation om tillvaratagande av flygförarutbildningen inom flygvapnet, m. m.

har därför blivit längre. Före den egentliga
flygutbildningen ges en 1—2-årig
allmän utbildning vid FÖFS (Förberedande
fältflygarskolan). Den grundläggande
utbildningen, som till största delen
är förlagd till jetflygplan, ger större
färdigheter än tidigare. Likväl behövs
en klart längre utbildningsperiod på
krigsflygplanen än tidigare. Tidigare
gick eleven direkt från Ljungbyhed till
en flottilj, nu går alla jaktflygare en särskild
s. k. typinflygningsskola i Uppsala
för att lära flyga Draken. Planens
elektroniska utrustning, robotbeväpning
etc. gör att det tar längre tid än förr
innan föraren kan anses i stånd att
krigsmässigt föra sitt plan.

Utbildningstiden i flygvapnet för en
fältflygare fram till krigsplacering kan
nu anges till fem år, ungefär en fördubbling
sedan fältflygarinstitutionen
infördes. Kostnaden beräknas till närmare
en miljon per förare, en flerdubbling
genom främst den mer komplicerade
materielen.

Inte nog med att varje förare kostar
mer i utbildning. Slutar fältflygaren vid
samma ålder som tidigare blir antalet
år i tjänst, d. v. s. efter utbildning, färre
och därmed behöver fler förare än
förr utbildas för att hålla t. ex. en division
krigsduglig.

Det är här man kommit till att den
enskilde kan fungera som förare i krigsflygplan
längre än man tidigare räknat
med. 1946 hade man krigets erfarenheter
att bygga på. De var då för jaktflygets
del fråga om att den enskilde skulle
kunna göra snäva svängar — i en
duell mellan två plan blev den fysiska
konditionen hos föraren avgörande.
Flygplanen uppträdde normalt förbandsvis,
och divisionschefen eller
gruppchefen blev den som fattade de
flesta besluten.

Dagens läge är väsentligt förändrat.
Flygplanen uppträder alltmer ensamma
— föraren måste mer än förr fatta
beslut och erfarenheten blir en avgörande
tillgång. Nyckelorden blir precision
och omdöme. Robotar avfyras mot må -

let på ett betydande avstånd, och det
ger en annan teknik än när det var fråga
om luftcirkusliknande manövrer under
en utdragen luftstrid. I flygvapenchefens
förslag 1963 uttrycktes det så
här: ”Utvecklingstakten på flygmaterielområdet
beräknas icke avtaga inom
överskådlig framtid. För närvarande synes
tendens föreligga, att obalans mellan
flygande personal och materiel kan
komma att uppstå genom den höga takten
i den tekniska utvecklingen. För att
om möjligt säkerställa balans mellan
människa och materiel måste ändrade
och högre krav i skilda avseenden än
för närvarande ställas på flygförarna
samt dessas utbildningsgång förbättras
och omläggas.”

Utbildningsgången har förbättrats och
lagts om, däremot har alltså inte den
längre tjänstetiden kommit — och därmed
har flygvapnet gått miste om den
erfarenhet och den skicklighet som
förarna besitter vid avgångstillfället.
Fn bedömning är att förarna bör kunna
föra krigsflygplan till 35—40 års ålder.
Utländska erfarenheter tyder på detsamma.
Den grupp sovjetiska krigsflygplan
som för ett par år sedan gästade
Sverige hade förare med en medelålder
strax över 40 år. Militära tjänstgöringsåldersutredningen
räknar med att förare
i krigsdivisioner kan kvarstå till i
genomsnitt 38 år.

Det tycks uppenbart att en utbildning
för en miljon kronor bör utnyttjas så
långt det går. Efter tiden som förare avstridsflygplan
kan vederbörande fortsätta
som flyglärare och förare av transportflygplan
och helikoptrar. Med korttidsanställning
av fältflygarna har flygvapnet
tvingats ta förare från förbanden
till sådana uppgifter. Under många
år kunde man använda de underofficerare
som fanns kvar från systemet före
1946, men i takt med att dessa pensionerades
vid 50 år, blev det fältflygare
som fick tjänstgöra här något eller några
år innan de vid 34 år avskildes
från flygvapnet. Vid krigsflygskolan i
Ljungbyhed har detta lett till en ytterst

Onsdagen den I april 1970

Nr 13

(>3

Interpellation om tillvaratagande av flygfiirarutbildningen inom flygvapnet, m. m.

snabb omsättning av liirarkrafter, vilket
rimligen försvårat utbildningsförhållandena.
Dessa fiiltflygare bar inte
kunnat få den rutin i lärartjänsten som
längre tjänstgörande kan fä — till detta
kommer alltså att äldre fältflygare under
400 timmar per år skall syssla med
utbildning till sitt ”andra yrke”.

Flygvapnets transportflyg fanns praktiskt
taget inte 1940, helikoptrarna har
helt tillkommit efteråt, även i armén
och marinen. Därtill har en rad funktioner
inom stridsledning och andra
marktjänster där flygerfarenhet är av
värde tillkommit. Utbildning av fältflygare
till trafikledare förekommer, men
det är då fråga om en ny anställning.

Fältflygarutredningen fann följande:
”En av utgångspunkterna i direktiven
har varit att utredningen skulle undersöka
vilka statliga — såväl militära som
civila — befattningar, som kan vara
lämpade för f. d. fältflygare. Frågan
har alltså enligt direktiven närmast varit
ett placeringsproblem. Införande av
ett system med långtidsanställning kan
emellertid enligt fältflygarutredningens
mening komma att förvandla problemet
om placering till ett om rekrytering och
avgång, d. v. s. hur flygvapnet skall
kunna behålla tillräckligt antal av sina
utbildade flygförare.”

Militära tjänstgöringsåldersutredningen
räknade i sitt betänkande i fjol med
att fältflvgare skulle kunna användas
enligt följande efter tjänst på krigsflygplan:
63 som flyglärare i åldrarna 32—
41 år, 86 som transport- och helikopterförare
i åldrarna 38—54 år samt som
foto- och simulatorunderofficerare. Under
förutsättning att ca 25 fältflygare
vid i genomsnitt 27 års ålder går över
till civil luftfart och vid jämn åldersfördelning
återstår då 6 fältflygare per
år. De kan placeras inom stridsledningssystemet
efter utbildning till radarjaktledare,
en tjänst där deras flygerfarenhet
kommer till stor nytta.

Fn faktor i sammanhanget är naturligtvis
minskningen av antalet flygplan.
Då man utgick frän ett större antal

krigsflygplan samtidigt som behovet på
flyglärarsidan och i transporttjänst var
relativt mindre — liksom inom stridsledning
och trafikledning — kunde det
te sig naturligt att se flygtjänsten som
en korttidstjänst för de flesta.

1 dag är problemet kanske inte att
det utbildas för många flygförare. Flygvapnet
har vakanser, varför frågan om
utnyttjande av utbildade förare direkt
kan gälla vilken effekt de i försvaret
nedlagda pengarna skall ha. En pilot
som inte används så länge som vore
möjligt har inte bara en miljon i utbildning
i sig. F''inns ingen ersättare
kan man riskera att flerdubbelt större
belopp i materiel inte kan nyttjas i det
läge de avsetts för. Men även om inga
vakanser funnes är det alltså galenskap
att slänga ifrån sig tjänsteduglig personal.
I stället bör man då utbilda färre.

Frågan om flygvapnets flygförare berörs
nära av det civila pilotbehovet. Bara
undantagsvis anställer trafikföretagen
personer utan militär flygutbildning.
Egentligen är den för dessa behov
överkvalificerad, eller felinriktad, men
den är ju ur både den enskildes och
flygbolagens synpunkt gratis. Avgången,
i fråga om både officerare och fältflygare,
har varit avsevärd och just lett
till vakanser även när flygvapnets utbildning
mer än väl dimensionerats för
vapnets egna behov.

Den fiiltflygare som trivs med flvgtjänst
finner det alldeles självklart att
söka civil flygtjänst — ty den militära
måste han ju upphöra med vid ett par
och 30 år. Han kan flygjobbet och representerar
ett kunnande till ett värde även
miljon. Hellre då flyga än att efter
en krävande flygutbildning sätta sig på
skolbänken — även om det sker på av
staten betald tjänstetid för att bli ingenjör
eller folkskollärare. Men han törs
inte vänta till den dag han inte längre
får vara kvar i flygvapnet, tv vem vet
om flygbolagen anställer några just det
året.

Det är alltså inte förvånande att
många fältflygare hoppar av flygvapnet

64 Nr 13 Onsdagen den 1 april 1970

Interpellation om tillvaratagande av flygförarutbildningen inom flygvapnet, m. m,

när den obligatoriska kontraktstiden på
sex år är slut. Man ser en chans att fortsätta
det man inriktat sig på — att
flyga. Det förvånande är att statsmakterna
fortfarande kan betrakta denna
den kanske dyrbaraste av alla utbildningar
som något som bara gäller ett
årtionde i aktiv tjänst.

Fältflygarutredningen räknade med
700 trafikflygare 1962, och antalet har
ökat. En avsevärd ersättning för pensionsavgångna
trafikflygare behövs
också. När flygvapnets förarantal
minskat genom förbandsindragningar
och trafikflygets ökar är det uppenbart
att eu rekrytering över flygvapnet
kan leda till allvarliga vakanslägen.
Det är mot den bakgrunden man får se
flygvapenchefens förslag om en särskild
trafikflygarlinje på Ljungbyhed; det
vore billigare för skattebetalarna — som
tydligen under alla förhållanden får
subventionera flygbolagen.

Hur stor avgången var framgick av
faltflygarutredningens uppgift att 78
procent av fältflygarna under perioden
1953—1962 avgått efter en anställningstid
av endast 6—9 år. Trots detta kunde
flygvapnet klara sitt förarbehov. Det är
tveksamt om det går i dag och i framtiden.
Militära tjänstgöringsåldersutredningen
har beräknat medelåldern
för de fältflygare som anställdes i civila
flygbolag 1965—1967 till 27 år. Jag
har nämnt att man numera kan räkna
med omkring 5 år innan en elev som
antagits till förberedande fältflygarskolan
kan anses vara operativt tjänstduglig
i ett krigsflygplan — rutinen och
därmed ökad skicklighet dröjer ännu
längre. Blir det då många som slutar
efter 6—9 år blir flygvapnet orimligt
bundet vid grundläggande flygutbildning,
typinflygningar och grundläggande
flygslagsutbildning. (Till bilden
hör dock att en del av de avgångna
kvarstår i krigsorganisationen som
värnpliktiga flygförare, men det är genom
den mer komplicerade materielen
svårare än förr att genom repetitionsövningar
och frivillig tjänstgöring

kunna uppehålla färdigheten i krigsflygplan,
vid typbyte på en flottilj faller
förmodligen alla värnpliktiga förare
bort.)

Avgångarna till civil tjänst är ännu
ett starkt skäl för att möjliggöra långtidsanställning.
Slutar många i förtid
är det angeläget att slå vakt om dem
som vill stanna, det ökar kontinuiteten
vid förbanden. Bristen på äldre kamrater
minskar möjligheterna att få del av
erfarenhet.

Medvetandet om att den militära flygtjänsten
är en korttidsanställning ökar,
så som nämnts, benägenheten att söka
civil flygtjänst. Det leder rimligen till
att åtskilliga väljer ett civilt flygarbete,
som i och för sig är mindre tilltalande.
Vederbörande ville hellre stanna i flygvapnet,
men han vet att det ändå är
något som han inte får göra längre än
till 34 år. En långtidsanställning skulle
kanske inte minska avgångarna till de
stora trafikflygbolagen. Men mer eller
mindre osäkra jobb i snabbt uppdykande
flygföretag i skilda delar av världen
skulle sannolikt inte locka längre
— det finns flera exempel på att svenska
piloter tagit riskabla jobb i okända
företag för att få något att syssla med
under den tid de söker en mer stabil
sysselsättning.

Fältflygarutredningens förslag ledde
till att fältflygargruppen trodde sig ha
en mer fast framtid i flygvapnet. Det
var också en uppskattning av deras förmåga,
tyckte fältflygarna; försvaret hade
behov av dem och deras kunnande
under längre tid. När flygvapnet hade
stort behov av kunniga förare kändes
det säkerligen förödmjukande att bara
den som gått officerskurs skulle få sitta
i ett flygplan längre än till 34 år,
flygmedicin är väl ändå inte eu fråga
om vilken grad man har.

Men när år lagts till år utan besked
har fältflygarna känt sig lurade — särskilt
de som avstått från erbjudna civila
jobb för att stanna i flygvapnet. Det är
många som trott sig ha en framtid i
flygvapnet som med sorg måste kon -

Onsdagen den 1 april 1970

Nr 13

Interpellation om tillvaratagande av flygförarutbildningen inom flygvapnet, m. m.

statera att kvarnen malt för långsamt,
lifter tre år reagerade regeringen på

fiiltflygarutredningen — och remitterade
den till militära tjänstgöringsåldersntredningen.

Eu handfull dispenstjänster hade
kommit 1966. 1 mars i fjol gavs tillstånd
till 45 extratjiinster, 25 motsvarande
fanjunkare och 20 motsvarande
sergeant. Det visade sig att omkring
50 procent av fältflygarna var intresserade
av dessa tjänster. Det var alltså
fråga om eu mycket blygsam förbättring.
Eftersom antagningsåldern för
fältflygarelever spänner över flera år
och man gav extratjänsterna efter
tjänsteår finns det i dag åtskilliga fältflygare
som är mycket nära 34 år och
som inte vet om de kommer att få eu
chans att stanna. Eu bitterhet är naturlig
när de vet hur stort behov flygvapnet
har av deras kunnande.

1 sju år har de fått höra att frågan
är under utredning. Den skall stoppas
in i olika sammanhang, nu tydligen i
den stora bedömningen av militära
tjänstgöringsåldrar över huvud. Tar det
också sju år? Hur många fler förare för
en miljon styck behöver då utbildas för
att ersätta dem som petas bort? Under
1960-talet har det varit fråga om åtskilliga
divisioner.

En med fältflygarna närbesläktad
grupp är de likaledes korttidsanställda
flygnavigatörerna. Deras utbildning är
inte lika lätt att nyttiggöra inom civil
luftfart, och de har enligt uppgift därför
mer medvetet än fältflygarna utnyttjat
möjligheten till ny yrkesutbildning
under tjänstetid. En speciell svårighet
i deras fall är att tvåsitsiga jaktflygplan
nu i det närmaste helt utgått
och att även attackflottiljerna de närmaste
åren övergår till enmansbetjänade
flygplan. Kommer den division som
skall uppsättas med attackversionen av
SK 60 att använda flygnavigatörer? Det
förefaller rimligt att så långt möjligt
också ta i anspråk det kunnande som
denna kategori har.

Med hänvisning till det anförda an -

håller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Är statsrådet beredd att underlätta
och påskynda ett bättre tillvaratagande
av den flygförarutbildning som ges inom
flygvapnet och kan riksdagen vänta
förslag i linje med av fältflvgarutredningen
1963 skisserad ny flygförarkategori
inom flygvapnet som ersättning
för nuvarande fältflygarinstitution?

2. Ämnar statsrådet vidtaga åtgärder
för att ingen fältflygare skall tvingas
lämna flygvapnet under den tid som
återstår innan besked lämnats om möjligheterna
att bättre nyttiggöra fältflygarnas
kunnande och erfarenhet?

3. Kan statsrådet lämna en redogörelse
för de åtgärder som är vidtagna
för de flygnavigatörer som inte behövs
i nuvarande funktion när flygplan 32
Lansen utgår ur organisationen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1032, av herr Lindblad,
nr 1033, av herr Palm,
nr 1034, av herr Strandberg m. fl.,
samt

nr 1035, av herr Strandberg m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 18, angående ökat .statligt stöd
till de frivilliga försvarsorganisationerna
och hemvärnet;

nr 1036, av herr Andersson, Ingvar,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 36, angående vissa anslag
ur kyrkofonden, in. in.;

nr 1037, av herr Pettersson, Harald,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 37, angående samordning
av veterinärhögskolans verksamhet med
annan forskning och utbildning m. in.;

Nr 13

Onsdagen den 1 april 1970

Meddelande ang. enkel fråga

nr 1038, av herr Dahlén m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
40, med förslag till ändring i regeringsformen,
m. m.;

nr 1039, av herr Svanström och herr
Olsson, Ernst, i anledning av Kungl.
Majrts proposition nr 40, med förslag
till ändring i regeringsformen, m. m.;

nr 1040, av herr Bohman m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 44, angående anslag för budgetåret
1970/71 till utrikesförvaltningen, m. in.;

nr 1041, av herrar Helén och Bengtson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 65, med förslag till lag om
ändring i lagen (1947:529) om allmänna
barnbidrag, m. in.; samt

nr 1042, av fröken Mattson och fru
Lundblad, Grethe, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 65, med förslag
till lag om ändring i lagen (1947:529)
om allmänna barnbidrag, in. in.;

nr 1043, av herr Andersson, Ingvar,
m. fl.,

nr 1044, av herr Bohman m. fl.,
nr 1045, av herr Bohman m. fl.,
nr 1046, av herr Bohman m. fl.,
nr 1047, av fru Florén-Winther,
nr 1048, av herr Gustavsson, Bengt,
nr 1049, av herrar Helén och Bengtson,

nr 1050, av herr Pettersson, Karl, och
herr Strandberg,

nr 1051, av herrar Stefanson och Österdahl,

nr 1052, av herr Sörenson, samt
nr 1053, av herr Werner,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 70, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370),
in. in.; ävensom

nr 1054, av herrar Axelson och Skagerlund; nr

1055, av herr Bohman m. fl.,
nr 1056, av herr Eriksson, Olle, och
herr Richardson,

nr 1057, av herr Geijer, Arne, och
herr Johansson, Knut,

nr 1058, av herr Jacobsson, Gösta, och
herr Nilsson, Yngve,

nr 1059, av herr Larsson, T hor sten,
och herr Andreasson,

nr 1060, av herr Levin m. fl.,
nr 1061, av herr Levin m. fl.,
nr 1062, av herr Petersson, Hans,
m fl.,

nr 1063, av herr Pettersson, Karl,
m. fl.,

nr 1064, av herr Stefanson m. fl.,
nr 1065, av herr Tistad m. fl.,
nr 1066, av herr Tistad m. fl.,
nr 1067, av herr Werner,
nr 1068, av herr Wikström och herr
Larsson, Nils Theodor, samt

nr 1069, av herrar Åkerlund och
Strandberg,

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 71, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1947:577)
om statlig förmögenhetsskatt, in. in.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 20 mars framställts av herr
Åkerlund (m) till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet: ”Har
Statsrådet uppmärksammat att de allmänt
förekommande deklarationshandledningarna,
utgivna av banker m. fl.,
anger räntan på kvarstående skatt till
9 % medan riksdagen numera beslutat
höja denna ränta till 12 % och har
Statsrådet för avsikt att i någon form,
t. ex. annonsering, informera allmänheten
om dessa ändrade räntebestämmelser
före fyllnadsskattebetalningsterminens
utgång den 30 april?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.37.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1070