Onsdagen de» 23 April

ProtokollRiksdagens protokoll 1873:423

Den 23 April, f. ra.

143

Onsdagen de» 23 April.

Kl. 10 f. m.

§ 1-

Justerades protokollet för den 16 April.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo för andra gången bordlagda:

Stats-Utskottets memorial N:o 66, utlåtande N:is 67 och 68 samt
betänkande N:o 69; och

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 7.

§ 3.

Föredrogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 23, i anledning a;f Kong!.
Maj:ts nådiga proposition, angående förändrad bestämmelse i fråga om
nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej linnes.

Härvid yttrade

Herr Per Nilsson i Espö. Herr Talman! Då man med uppmärksamhet
genomläser Svenska Fornminnes-föreningens skrifvelse till Kongl.
Maj:t i det ämne, hvarom nu är fråga, så synes det, som om man deraf
borde kunna få ett redigt och klart begrepp om samma ämne. När denna
skrifvelse inkom till Kongl. Maj:t remitterades den till utlåtande af Vitterhets-,
Historie- och Antiqvitetsakademien, som åter deröfver infordrade
Riksantiqvariens yttrande. Detta hans yttrande utföll icke fördelaktigt
för det i nämnda skrifvelse framlagda förslaget, i det Riksantiqvarien mot
derå punkter i detsamma framställde anmärkningar hvilka sedermera biträddes
af akademien, i följd hvaraf jemväl akademien afstyrkte förslaget,
och dertill sade sedermera Justie-kanslersembetet ja och amen. Om man
tager i betraktande dessa anmärkningar, som blifvit framställda mot förslaget,
finner man till en början, att Riksantiqvarien yttrat, att de fynd,
“som antingen direkte eller genom Kongl. Maj ds Befallningshafvande hembjödos,
åtföljdes af uppgifter om lokalen, der de anträffats, om hvad som
funnits tillsammans jemte andra omständigheter, som kunde sprida ljus
öfver de funna sakernas ålder och användande, under det dylika uppgifter
i eu stor del af de enskilda samlingar, som för museum inköpts,
saknades. “ Det är mycket sant, att de stora enskilda samlingar af bronspjeser,
som af akademien inköpts, icke varit åtföljda af beskrifningar öfver
fynden, men orsaken dertill är kembudsskyldigheten. Den samlare
som vet att han emot gällande lag och förordning, köpt en antiqvitet, icke

144

Den 23 April, f. m.

vill eller vågar lian beskrifva densamma. Dessa samlare kunna nemligen
i vanligaste fall icke blifva innehafvare af fynden, enär de genom ett uppköp
af desamma skulle handla rakt i strid mot gällande författning. Anledningen
till att dylika beskrifningar så ofta saknas är således att söka
huvudsakligast i de nu gällande bestämmelserna. Ett bevis för detta
mitt påstående ^ kan lätt finnas, om man tager i betraktande de enskilda
samlingar af från hembud frigifna fynd, som nu mera mångenstädes finnas.
Under förflutna tider, när det fanns förbud för enskilde att samla
t.^ ex. flintvapen, då såg man aldrig hos enskilde samlare någon beskrifning
på dessa fynd, men sedan desamma, enligt 1807 års förordning, från
hembud frigåfvos, så finner man i hvarje enskild samling fullständiga och
noggranna beskrifningar på hvarenda dylik pjes. Man erhåller således
mycket bättre och klarare upplysningar i fornforskningens verkliga intresse,
om man lernnar denna forskning alldeles fri. Jag vill i förbigående
berätta eu tilldragelse såsom exempel på beskaffenheten af de uppgifter
om fornfynd, som kan genom Landshöfdinge-embetena inkomma. En
bonde hade på sin egendom lemningar efter eu stendös, men lian tyckte,
att dessa lågo honom till hinder samt lät planera och utlägga till åker
den mark, der (lösen förut varit. Några af hans antagonister anmälde
detta för kronobetjeningen och bonden blek, såsom riktigt var, stämd till
häradsrätten. Der gjorde han den invändning, att den omtalade fornlemningen
blott var ett stenrös, och då häradshöfdingen dervid allvarligt
tillsporde angifvaren, om det varit eu stendös eller ett stenrös, så kunde
denne, som icke visste gorå skilnad på dessa ting, icke bestrida bondens
uppgift, att den förstörda fornlemningen varit blott ett stenrös, och i
följd deraf kunde förbrytelsen icke straffas. Det bär således visat sig, att
man icke kan hafva pretention på att kronobetjeningen eller ens prester
kunna gifva någon verklig uppgift på, vare sig fyndorten, eller hvad slag
af fynd böra tillvaratagas och hembjudas. Skulle nu alla möjliga fornfynd
hembjuda», så undrar jag, om icke akademien snart skulle blifva för mycket
besvärad, om den finge vidkännas följderna af ett sådant stadgande,
som Lag-Utskottet föreslagit. Här finnas ofta i jorden messingssiljor och
bronsbitar af hvarjehanda slag, som tillhört sednare tid till och med förra
århundradet, allt detta skulle komma att hembjudas Akademien med stora
pretentioner.

Vidare fortsätter Riksantikvarien, “att eu förändring i fyndlagen i
den riktning Fornminnes-föreningen ifrågasatt skulle tillintetgöra möjligheten
att fortfarande gifva statens historiska Museum en större och för
vetenskapen främjande oneklig utveckling.“ Ett sådant påstående kan
icke bättre vederläggas än genom det exempel som vårt grannrike Danmark
erbjuder. Der är bronzen frigifven från hembudsskyldighet, men
det oaktadt visar det sig, att samlingen af bronzantiqviteter i Köpenhamns
museum är så långt öfverträffande dessa samlingar i Stockholms museum,
att någon jemförelse dem emellan knappast kan göras. Danska vetenskapsmän
hafva också uttryckligen sagt, att de ingalunda vilja hindra
den enskilde forskaren att samla och beskrifva fornfynd, ty just derigenom
väckes och lifvas hågen för studium af förn vetenskapen, hvaraf åter
blir en följd att på skiljda håll af enskilde samlare uppgifter inhemtas,

bvilka

Den 23 April, f. in.

145

hvilka sedermera sammanfattas till ett helt. Derigenom att andan för
fornforskningen sålunda blir allmännare utbredd vinner man äfven, att de
enskilde samlarne sätta en ära uti och täfla om att upptäcka och inlemna
verkligt rara fornfynd till det stora museet, bvilket således oupphörligt
tillväxer, just derigenom att de enskilda samlingarne alltid förr
eller sednare dermed förenas.

Sedermera fortsätter riksantiqvarien, “att erfarenheten visat, att nu
gällande lag icke hindrat bildandet af andra offentliga och äfven enskilda
samlingar inom fäderneslandetHuru kan det vara möjligt att bilda enskilda
samlingar af bronsantiqviteter, när detta icke tillätes af lagen? Flera
stora samlingar äro visserligen köpta till riksmuseum från Skåne, men
huru kan Akademien vilja inköpa dylika samlingar när den vet, att dessa
samlingar på lagstridigt sätt uppkommit? Hvarföre icke helt enkelt
stämma och åtala den enskilde samlaren och med lagens tillhjelp beröfva
honom hans samlingar, i stället för att köpa dem, och jag vet icke hvad
rätt Akademien kan hafva att på detta sätt åsidosätta eu Kongl. Maj:ts
förordning. Det är dessutom mycket vigtigt för utvecklingen af vår historia,
att hågen för den antiqvariska forskningen allt mera lifvas och utbredes
och att man icke låter densamma utgöra ett monopol blott på ett
enda ställe. Det har visat sig, hvarthän en sådan sammanhopning af
fornminnen, som den hvilken uppkommer i följd af nu gällande bestämmelser
om hembudsskyldigheten, kan leda. Jag vill såsom exempel härpå
blott nämna de i de stora museerna befintliga samlingarne af gamla mynt,
kufiska, anglosachsiska och bysantinska mynt, hvilka under 8:de, 9:de
och 1 linie seklerna, då myntpräglingen ännu icke var införd i Sverige, utgjorde
de betalningsmedel och värdemätare, som vi hade i landet. Dessa
mynt lemna ett ganska vidsträckt fält för studier, men genom gällande
bestämmelser ingingo de flesta af dem till Akademiens samlingar och undanhöllos
derigenom för de enskilde forskarne. I följd deraf samlades
slutligen så stora massor af dem inom Akademien, att densamma för att
bereda sig tillgångar att inköpa andra saker lät kasta i degeln och uppsmälta
flera skålpund af dylika mynt, hvilka gjort ojemförligt mera nytta,
om de i stället varit tillgängliga för den enskilda forskningen.

Jag kan således icke finna annat än att Kongl. Maj:ts framlagda proposition
har så mycket skäl för sig, att man bör tillstyrka densamma.
Det visar sig nu här, huru svårt det är både för Regering och Representation
att göra någon brytning med gamla inbitna plägseder. Det minsta
man vill röra på eller ändra något inom ett embetsverk eller en akademi,
så komma de genast fram med alla möjliga farhågor, och motståndskraften
blir så stor, att den ifrågasatta rubbningen knappast eller åtminstone
blott med största möda kan verkställas. Det är derföre märkvärdigt,
att Kongl. Maj:t nu vågat att, i strid med Akademiens hemställan,
komma fram med ett sådant förslag som det ifrågavarande, men Kongl.
Maj:t har dervid haft ett mäktigt stöd i det utlåtande Högsta Domstolen
i ämnet afgifvit.

Emellertid får jag nu på grund af hvad jag anfört i den fria forskningens
och vetenskapens intresse yrka, att Kammaren måtte, med afslag
å Utskottets hemställan, bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Riksd. Prof. 1873. 2 Afd. 4 Band.

10

146

Oen 23 April, f. m.

Herr Lars Persson: Inom Utskottet delade jag deras mening, som
ville bifalla Kong! Maj:ts i ämnet afgifna proposition i oförändradt skick,
men då frågan förevar till slutlig behandling inom Utskottet var jag icke
der närvarande, hvilket är anledningen till att jag icke reserverat mig mot
nu framlagda betänkande.

Lika med Kong! Maj:t och fornminnesföreningen tror äfven jag, att
det icke ligger någon risk uti att borttaga hembudsskyldigheten i fråga
om upphittade fornsaker af brons äfvensom att det vore ganska godt,
om jemväl i landsorterna funnos samlingar af fornfynd att studera. Jag
ber att, till bevis för mitt påstående att någon risk ej ligger uti att bifalla
hvad Kong! Maj:t föreslagit, få uppläsa några ord i den Kongl.
propositionen. Der säges bland annat: “I detta hänseende torde det vara
klart, att, om en hvar berättigas, utan hembud till staten, samla äfven
inhemska bronsfynd, allt flera personer inom landet skola fatta intresse
för bildande af samlingar af fornsaker, hvilka de egde ostördt behålla,
föröka och studera, utan fruktan för anspråk från statens sida att derur
bekomma de måhända värdefullaste föremålen. Med visshet lärer det
ock kunna antagas, att de aldraflesta sådana samlingar i sinom tid, antingen
genom gåfva eller genom köp, komma att öfvergå till statens historiska
museum, hvilket just på detta sätt skulle vinna den största förkofran4''.

Då jag i allo instämmer uti hvad sålunda uttalats, inskränker jag
mig till att helt enkelt, på de skäl Kongl Maj:t anfört, yrka bifall till
den i ämnet framlagda nådiga propositionen.

Herr A. P. Danielsson: Då historien antyder, att de folkstammar,
som från söder invandrade och befolkade den höga norden eller de
landsdelar vi nu ega och bebo, först intogo och bebodde stränderna
af fasta landet och öarne i dess närhet, då vi veta detta och tilllika
se, att företrädesvis de sydliga kusterna i vårt land och öarne deromkring,
särdeles den ö, hvarest jag har mitt hemvist, och som jag
egentligen i detta fall känner, äro betäckta med minnesmärken, såsom
bautastenar, hällristningar, domareringar, ättehögar och skeppsformar, ja
till och med jotagrafvar, hvilka alla vittna om den gråa forntiden, så är
det icke underligt, om man på dessa ställen ofta finner en del effekter,
såsom vapen, smycken, husgerådsartiklar och dylikt, hvilka utgöra lemningar
af dessa nordens äldre innevånare. I min hemtrakt återfinnas vid
odlingsföretag och äfven eljest ganska ofta sådana fornsaker, hvilka leda
tanken tillbaka på gamla tider. I följd häraf och då jag tager i öfvervägande
det lagförslag, som nu föreligger till afgörande, kan jag ej annat
än finna, det Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna proposition har företräde
framför det förslag, Lag-Utskottet framlagt. Jag har många gånger med
ledsnad erfarit, att just i följd af det nu gällande förbudet för enskilde
att uppköpa en del fornfynd, det inträffat, då fornsaker upphittats, att
upphittaren, då fyndet bestått af sämre metall, såsom brons, icke med den
aktsamhet som varit att önska förfarit med detsamma eller ens hembjudet
staten det, under förutsättning att det icke lönade mödan att derför göra
sig så mycket besvär. Om nu icke ett dylikt stadgande om förbud för
enskilde att uppköpa fornfynd förefunnes, så kunde ju hvem som helst, i
den mån han nitälskade för fornforskningen, sätta sig i besittning af

147

Den 23 April, f. m.

dylika fynd, kvilka således kunnat undgå förstörelse och räddas, för att
måhända sedermera förr eller sednare komma nationalmuseum till godo.
Säkert är åtminstone, att vetenskapen och forskningen skulle vinna på
upphäfvande! af nämnda stadgande. Jag kan derföre icke annat än yrka
afslag å Lag-Utskottets betänkande och bifall till den Kongl. propositionen,
i den fasta öfvertygelse, att man bäst kommer till det åsyftade målet i
detta fall, befrämjande af fornforskningen, genom att låta denna forskning
vara fri, och här är ju för öfrigt af Kongl. Maj:t taladt om frigifvande
endast i fråga om bronsfynd.

Herr Philipsson: Då jag reserverat mig mot Lag-Utskottets föreliggande
betänkande, må det äfven tillåtas mig att få yttra några ord
till belysande af min från Utskottets majoritet afvikande åsigt i ämnet.

Jag vill emellertid här icke inlåta mig på något försök att bedöma
förevarande fråga från synpunkten af vetenskapens intresse, ehuru min
enskilda tro är, att forskningen och vetenskapen bäst trifvas i frihetens
jordmån och att det derföre vore klokast att upphäfva alla de bestämmelser,
som för närvarande finnas angående skyldighet för dem som upphitta
saker af antiqvitetsvärde, att hembjuda dem till staten, ty min öfvertygelse
är, att dessa bestämmelser vida mer skada än gagna den sak
man vill befrämja.

Jag vill betrakta frågan mera från juridisk synpunkt, De bestämmelser,
som uti ifrågavarande hänseende funnos i 1734 års lag och derifrån
öfverflyttades till den om införande af vår nu gällande Strafflag utfärdade
förordning af den 16 Februari 1864, innehålla, att upphittare af
gammalt mynt, guld, silfver, koppar, metall eller andra konststycken bör
hembjuda det Konungen, som, derest han löser det in, gifver honom fulla
väldet och l/s dertill. Med Konungen förstås här naturligtvis icke annat,
än Kongl. Maj:t såsom utöfvande sin beslutande rätt i administrativ väg.
Då nu Kongl. Maj:t funnit skäl förklara, att han icke vidare anser hembud
af bronsantiqviteter böra ega rum, så synes det mig, som om denna
omständighet ensam är ett tillräckligt skäl att godkänna propositionen,
ty Kongl. Maj:t, såsom den der eger lösningsrätten till fornfynd sig tillagd''
och utöfvar denna rätt genom en vetenskaplig institution, är följaktligen
den, som i främsta rummet är behörig att förklara hembudsskyldigheten
vara öfverflödig. Denna uppfattning gjorde sig äfven gällande vid utfärdande
af den på administrativ väg tillkomna författningen angående fredande
_ af fornminnesmärken af den 29 November 1867, hvilken författning
innebär väsendtliga förändringar uti omförmälda lagstadgande, ty
när detta stadgande bestämmer, att ifall hittad sak består af “gammalt
ujyut» guld, silfver, koppar, metall eller andra konstycken''1 skall den hembjudas,
sa inskränker 8 § 1 mom. i 1867 års författning upphittarens
förbindelse att hembjuda fornfynd kronan till inlösen till fornsaker af
“guld, silfver, koppar eller brons (s. k. metall)11. Deraf följer, att af de
1..1734 år?. !ag angifna, hembudsskyldighet underkastade fornfynd genom
nämnda författning frigifvits i 2 mom. af nämnda § jemväl omnämnda
fornsaker af mindre materielt värde, hvarmed hufvudsakligen
afsågos fornsaker af sten och jern. Efter min uppfattning förefinnes icke
något hinder för Kong]. Maj:t att i enahanda ordning, som 1867 års för -

148

Den 23 April, f. m.

fattning tillkommit, eller i administrativ väg, besluta jemväl upphäfvande
af skyldigheten att hembjuda bronsfynd. Då nu Kongl. Maj:t emellertid
icke gjort detta, utan på grund af de betänkligheter som uttalats af
Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien, samt Justie-kanslersembetet
ansett sig böra underställa frågan Riksdagens pröfning, så bör Riksdagen
äfven godkänna Kongl. Maj:ts proposition.

Hvad nu Lag-Utskottets i ämnet framlagda förslag angår, så har
jag mot detsamma två anmärkningar att framställa. Först och främst
hafva alldeles icke några klagomål försports deröfver, att den, som upphittat
en fornsak, af Akademien fått en icke tillfredsställande löseskilling.
Jag tror, att i de flesta fall bekommer upphittaren mycket mer af Akademien
än han skulle få, om han försålde fyndet på enskild väg, och således
kan icke någon obelåtenhet med löseskillingen gerna finnas. Det
finnes likväl eu annan omständighet, som något bör tagas i betraktande,
nemligen att de bestämmelser, som förekomma i 1867 års författning, äro
af den beskaffenhet, att det faller sig besvärligt för upphittaren att fullgöra
hembudsskyldigheten. Det heter nemligen i denna författning, i
fråga om hembud, att upphittaren skall ofördröjligen inlemna fornfyndet,
omsorgsfullt förvaradt, antingen till närmaste kronobetjent eller omedelbart
hos Konungens Befallningshafvande, med noggrann uppgift om fyndstället,
sättet huru fyndet blifvit anträffadt, om någon fast fornlemning
finnes i grannskapet, med hvad mera kan till upplysning i ämnet tjena.
Det inses ganska lätt, att dessa föreskrifter icke så obetydligt verka till
besvär och olägenheter för dem, som upphittat en sak till jemförelsevis
ringa värde, på sätt jemväl erinras af fornminnesföreningen, som säger:
“Förpligtelse!! att till staten hembjuda äfven materielt värdelösa fornsaker
förorsakar ofta, att dessa bortkastas eller förstöras för att undvika
trassel med kronobetjeningen“. Det är i synnerhet detta, att man ansett
önskvärdare att frigifva dispositionsrätten öfver eu del fornfynd an, att
de skola såsom värdelösa bortkastas, som varit anledning till den ifrågasätta
lagförändringen.

Den andra anmärkningen jag har att framställa är den, att efter
min uppfattning Lag-Utskottets förslag i det syfte, som Utskottet velat
befrämja, är helt och hållet betydelselöst, enär det deri förekommande
stadgande mycket lätt kan eluderas. Der står nemligen: “är fyndet af
koppar eller brons, vare upphittaren ej skyldig fyndet afstå, derest han
ej med den honom erbjudna lösen åtnöjes“. Om en person hittar en
fornsak af brons och någon fornforskare, som fått kännedom om fyndet,
erbjuder sig att köpa detsamma, så får han visserligen måhända af upphittaren
det svar, att fyndet först författningsenligt måste hembjudas åt
kronan, men om den enskilde samlaren dervid erbjuder sig att, i fråga
om fullgörandet af denna hembudsskyldighet, vara upphittarens ombud
och af denne får en fullmakt dertill, så är det temligen klart att forskaren,
Akademien må bjuda huru mycket som helst för fyndet, likväl af
begär att sjelf få behålla detsamma skall afslå Akademiens anbud och
sedermera sjelf af upphittaren lösa sig till samma fynd. Utskottets förslag
till lag kan sålunda lätt kringgås.

Fn sådan lagstiftning kan jag för min del icke gilla. Lagstiftningens
■ändamål måste väl vara att befrämja lydnaden och tillgifvenheten för

149

Den 23 April, f. m.

lagen, och eu lag får icke vara skrifven så, att den snart sagdt uppmuntrar
till öfverträdelse.

Man har bland annat sagt, att, om man bifaller Kong!. Maj:ts proposition,
så borde äfven fynd af koppar vara inbegripna under frigifning
från hembudsskyldighet, derföre att i de flesta fall det är svårt att skilja
kopparen från bronsen. Emot detta tillåter jag mig säga, att om Kongl.
Maj:t ifrågasatt att kopparen likaväl som bronsen borde frigifvas, så hade
man bort lyssna till en sådan framställning, men då detta icke skett, så
tror jag icke heller, att det är skäl att, för vinnande af ändring i dylik
riktning, återremittera betänkandet till Lag-Utskottet. Jag tror nemligen,
att, då fornminnesföreningen icke ifrågasatt kopparens ingifvande, så böra
bestämmelserna om densamma qvarstå oförändrade, till dess man får se
vcrkningarne af de förändrade bestämmelser, som nu blifvit af Kongl.
Maj:t ifrågasatta och livilka jag hoppas skola vinna Riksdagens bifall.

På grund af hvad jag anfört, yrkar jag, att den Kongl. propositionen
måtte af Kammaren bifallas.

Herr Grefve Po sse: Herr Talman, mine Herrar! Jag ber Lag-Utskottet
om ursäkt derför, att jag icke kan Inträda det förslag, som af Utskottet
i detta utlåtande blifvit framlagdt. Förslaget grundar sig, som jag förmodar,
hufvudsakligen på de invändningar, som utaf riksantiqvarien blifvit
framställda emot svenska fornminnesföreningens, yttrade önskan, att
äfven bronsfynd måtte för forskningen fullkomligt frigifvas. Utskottet bar
visserligen icke obetingadt godkänt dessa invändningar, men de hafva utan
tvifvel inverkat på Utskottets uppfattning af frågan, och det torde derföre
vara skäl att något litet beröra dem.

Riksantiqvarien säger först, att “bibehållandet af föreskriften af hembud
af bronsfynd äfven afsett hittarens fördel, enär många saknade förmåga
att skilja mellan guld och brons.“ Denna omtanke är, som jag tror,
väl ej nödig. Den som finner en metallbit, som ser besynnerlig ut, plägar
först och främst skaffa sig reda på, hvad sorts metall fyndet är och dernäst,
hvad det kan vara värdt. Vidare säger riksantiqvarien, att, då före
1828 antalet fynd, som liembjödos till staten, var mycket ringa, så härefter
utfärdandet af samma års förordning ett alldeles motsatt förhållande
egt rum, eu mängd fynd hafva blifvit hembjudna icke blott till riksmuseum,
utan äfven till museerna vid universiteten, till gymnasierna och till enskilda
samlingar. Att detta inträffat såsom följd af 1828 års författning,
torde riksantiqvarien väl ej på fullt allvar kunna påstå; orsaken är helt
annan, det är utvecklingen af den antiqvariska vetenskapen, som 1828 icke
stod så särdeles högt, som vållat att fynden under de sednare tiotalen
mer och mer tillvaratagits och hembjudits dels till enskilde, dels till staten.
Riksantiqvarien säger vidare, att 1828 års författning under den tid den
varit gällande icke lagt hinder i vägen för uppkomsten af enskilda samlingar
och vill dermed visa, att det icke egentligen är något stort besvär
eller olägenhet förenad med den i författningen stadgade inskränkningen
i dispositionsrätten öfver fynden, de komma ändå de enskilde saralarne
till godo — han har nemligen förut medgifvit, att dessa enskilda samlingar
äro så till vida gagnande, att de i vidare kretsar underhålla och lifva
intresset för vetenskapen och slutligen vanligen sammanflyta i statens sam -

150

Den 23 April, f. in.

ingår. Men å andra sidan ligger också i denna invändning ett medgifvande,
att författningen icke medfört den verkan, som med henne afsågs, eller att
alla fynd skulle till statens samlingar inlemnas, och invändningen förefaller
derföre mig åtminstone ganska besynnerlig, betraktad som ett försvar för
författningen. Asigten att full frihet i dispositionsrätten öfver fynden skulle
afböja den olägenhet, som nu, särdeles i de södra provinserna, eger rum,
att enskilde uppköpare sträfva omkring och upphandla dessa bronsfynd
och sedermera föra dem öfver till Danmark, anser riksautiqvarien oriktig;
eu författning, som tvingar upphittareu att hembjuda fyndet till staten,
skulle, säger han, hindra dessa hemliga uppköp. Men det borde väl vara
klart, synes mig, att om det linnés eu författning, som framkallar svårigheter,
obehag och besvär för upphittaren af en bronssak, så skall det
ligga nära till hands för honom att befria sig från allt det der trasslet
genom att sälja saker till en enskild person och för denne att, om han
riskerar något genom att här i landet besitta fyndet, gå öfver gränsen till
ett främmande land, der han oförhindradt kan sälja det till hvem som
helst. Förhållandet med fynden är i detta afseende alldeles detsamma
som med tjufgods, hvilken, enligt hvad vi veta, åtminstone i södra Sverige
oftast afyttras i Danmark. Anmärkningen, att det för den allmänna bildningen
och fornforskningen skulle ligga något menligt i ett öfverdrifvet
centraliserande —- man har nemligen invända att det vore oriktigt att
staten ensam skulle hafva rätt att tillhandla sig dessa fornfynd — säger
riksantiqvarien icke förtjena afseende. Ett särdeles beqvämt sätt att argumentera!
Ty någon vidare utredning af den saken har han icke framställt.
Vidkommande slutligen det åberopade exemplet af Danmark, der det icke
finnes något förbud för fyndens fria användande, säger riksantiqvarien,
att förhållandena der äro annorlunda än i vårt land, men erkänner likväl
att der finnas de rikaste samlingar just af brons. I hvad män förhållandena i
Danmark äro annorlunda än hos, vet jag icke, förmodligen äro de det i många
fall, i ett åtminstone — det är säkert — och det är att der i landet är
dispositionsrätten öfver fornsaker fri, i Sverige deremot bunden af lagen.
Men i ett annat afseende är förhållandet i de båda länderna fullkomligt
lika, i det afseendet nemligen att Danmark, oaktadt sin fria lagstiftning
i detta fall, har lika rika fornsakssamlingar som Sverige, en omständighet
som torde bevisa, att Danmark utan nå,gra tvångslagar, på frihetens och
konkurrensens väg, kommit till samma mål som Sverige, att skaffa sig eu
rik antiqvitetssamling.

Efter det riksantiqvarien yttrat sig, har Vitterhets-, Historie- och
Antiqvitets-akademien afgifvit ett utlåtande, hvari de af riksantiqvarien
uttalade åsigter till alla delar gillas. Men dervid torde det icke vara skäl
att synnerligen fästa sig, då, som bekant, riksantiqvarien är denna Akademis
sekreterare och således ej torde hafva saknat allt inflytande på
Akademiens uppfattning af frågan.

Oberoende af dessa invändningar har Kongl. Maj:t funnit skäl att
göra denna framställning om frigifvande af bronsmyntens användande.
Skälen för den Kongl. propositionen äro tre, som jag tror, ganska lätt
funna, men svåra att vederlägga. Det första är att, om det nuvarande
förbudet upphäfves och hvar och en berättigas att utan hembud till staten
samla inhemska fornfynd, så skola allt flere personer inom landet fatta

Den 23 April. f. m.

351

intresse för bildandet utaf samlingar af fornsaker och för den antiqvariska
vetenskapen. Det andra skälet är, att man med visshet kan antaga, att
de enskilda samlingar, som öfver allt i landet uppstå, komma att sammanflyta
antingen till muséet här i Stockholm eller till universiteten eller till elementarläroverken
i provinserna och således blifva offentligen tillgängliga, lika
väl som om de funnes i riksmuseum, ehuru spridda i andra orter, något, som
jag för min del icke kan finna skadligt. Det tredje skälet är att, om man också,
såsom riksantiqvarien och Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademien
gjort, kunde antaga att lagen i verkligheten ej tillämpades, det icke kan
vara synnerligen gagneligt att hafva en lag, som man stiftat under förutsättning
att den icke skall tillämpas, och på det sättet framtvinga
lagbrott, som eu god medborgare annars icke gerna vill begå, hvilket
i detta fall är så mycket försåtligare, som de flesta i detta afseende begångna
lagbrott hafva sin orsak i okunnighet om lagens tillvaro och innehåll;
de fleste, som försummat hembjuda gjorda fynd till Kronan, hafva
gjort det af okunnighet om denna besynnerliga lag, som nu gäller.

Det torde äfven böra tagas i öfvervägande, huruvida det af Lagutskottet
föreslagna stadgandet verkligen kan hafva något praktiskt värde
eller betydenhet. Skyldigheten att hembjuda bronsfynd till staten, förenad
med rättigheten att sjelf bestämma priset å fyndet, leder, efter min tanke,
egentligen endast till besvär för upphittaren, men visst icke till det afsedda
ändamålet, fyndets bevarande åt staten. Vore jag t. ex. samlare af
fornsaker ocli någon kom till mig för att utbjuda ett bronsfynd, icke skulle
jag, om säljaren besvarade min fråga om han hade bjudit fyndet till staten
med ja, anse för min skyldighet att innan jag köpte fyndet hålla något
polisförhör med honom, huruvida han talade sanning eller ej. Köparen
är, i min tanke, i sin fulla rätt, om han på detta sätt hjelper säljaren
att begå ett lagbrott. Köparen kan vidare före hembudet hafva uppgjort
aftal med säljaren att oaktadt hembudet få köpa fyndet för ett visst på
förhand bestämdt pris: hembudet sker då endast för syns skull och under
förutsättning att, hvilket pris staten än må bjuda — säljaren behöfva''
för öfrigt ju icke ens begära någon viss summa — staten ändå icke skall
blifva egare af fyndet. Förslaget skulle endast leda till besvär både för
köparen och säljaren, men bestämdt icke till fördel för vetenskapen. Och
denna står för öfrigt verkligen så högt, att hon väl kan tåla den allmänna
konkurrensen. Fullkomlig frihet är, efter min öfvertygelse, lika fördelaktig
för vetenskap som för all annan utveckling, vare sig inom konstens
eller industriens område.

På de skäl Herr Philipsson från rent juridisk synpunkt nyss anfört
och på de af mig nu framställda mera praktiska, anhåller jag, att Kammaren
behagade afslå Utskottets förslag och bifalla Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Sedan så många talare före mig

hafva förordat Kongl. Maj:ts proposition och yrkat afslag å Utskottets förslag,
så kan jag, som är af samma mening, vara ganska kort. Jag beder
dock få tillkännagifva, det jag helst skulle hafva önskat, att den Kongl.
propositionen hade varit ännu liberalare än den är, ty jag anser att i
detta såsom i många andra fall fullständig frihet bör råda, och jag tror

152

len 23 April, f. m.

att det icke är mycket värdt att stifta sådana lagar, hvilkas efterlefnad
det nästan är komplett omöjligt att öfvervaka. Det är alldeles ogörligt
att tillämpa öfver kela riket en sådan lag, som vill tvinga personer att
hos vederbörande anmäla dylika fynd. Detta framgår äfven tydligen af
det sätt, hvarpå våra fasta fornlemningar blifvit bevarade. En särdeles
allmän klagan i detta hänseende bar länge försports, men ingalunda har
man funnit att någon väsendtlig förändring till det bättre egt rum. Jag
har i min hemort sett, huru vackra ättehögar tid efter annan totalt försvunnit
icke blott från allmogens egor, utan till och med från de mest
framstående vetenskapsmäns och från kungsgårdars egor. Jag har sett huru
flera nära hvarandra belägna ättehögar blifvit raserade och platsen, der
dessa vackra högar funnos, upptagas af torp för gårdens soldater. När
lagen är så vanmäktig i fråga om att bereda skydd för våra förnämsta
fornlemningar, huru skall den då kunna taga vara på hvarjehanda små
bronsvapen eller silfvermynt och dylika fynd. Alla dylika minutiösa bestämmelser
anser jag det vara omöjligt att öfvervaka, och de torde lämpligast
kunna jemföras med de gamla skråförfattningarne, hvilka för 3in
tid icke uträttade något synnerligen godt: så icke heller dessa nu ifrågavarande
lagparagrafer med hänsyn till den fria forskningen.

Jag yrkar afslag å Utskottets hemställan och bifall till Kongl. Maj:ts
proposition.

Herr Carlén: Vi hafva på dessa sednare dagar varit öfversväm made

med en sådan uppsjö af stora och vigtiga betänkanden, att jag icke
tror mig säga någon oartighet mot denna Kammares ledamöter, om jag
vågar förutsätta, att en och annan icke har så mycket studerat denna
fråga att han inser huru enkel den i sjelfva verket är. Härpå vinner
icke saken, ty om man i allmänhet gifven en fråga större dimensioner än
den egentligen eger, så leder det vanligen dertill, att sjelfva frågan förvecklas,
och uppfattningen blir oklar. Om man hade närmare studerat
den nu föreliggande frågan, så hade man icke här behöft tala om våra
fasta fornminnen, om vetenskapens frihet med mera dylikt. Saken rör
nemligen icke dylikt, den är ganska enkel; det är, såsom rubriken på
utlåtandet utvisar, endast fråga om förändrad bestämmelse angående skyldighet
att hembjuda Jäsa jordfynd, nedgrafven skatt, bottenfynd eller
annat dylikt, hvartill egare ej tinnes, och i forskningens frihet göres intet
intrång.

Våra lagar, så långt man känner tillbaka, utgå från den synpunkten,
att sådana fynd tillhöra staten, och att den som finner dem blott kan
hafva anspråk på hittarelön, hvilken småningom har ökats, tilldess enligt
nu gällande lag upphittaren af dylika fynd erhåller från statens sida hela
fyndets metallvärde och derjemte dess vetenskapliga värde. Då staten
fortfarande anses vara egare till sådana fynd, så är det naturligt, att
hembudsskyldigheten äfven måste finnas. Men nu säger man, att denna
lag är bristfällig i åtskilliga afseenden: först och främst deruti, att det
är obilligt, att den som hittar ett fynd af denna beskaffenhet icke skall
få behålla detsamma och lägga det till sina egna samlingar, om han intresserar
sig för sådana saker; samt för det andra deruti, att om upphittaren
vill sälja sitt fynd, så har han icke rättighet att för detsamma

Ben 23 April, !''. m.

153

betinga sig det pris som han anser skäligt, ty då auktoriteterna ega att
åsätta fyndet dess värde, kan detta komma att uppskattas mindre än
det förtjena!’. Dessutom, säger man vidare, då upphittaren icke sjelf får
kontrahera om det pris, hvartill han vill sälja sin vara, så lockas både
han och den, som vill köpa fyndet åt honom, att blifva lagbrytare. Till
dessa anmärkningar säger Utskottet ja och jag med. Alla anmärkningarne
äro fullkomligt riktiga, och det är ingen, som velat bestrida dem.
Utskottet har verkligen funnit, att det är något sjukt i lagen, det har
derföre också sökt borttaga det sjuka elementet, men låta det friska stå
qvar. Utskottet skiljer sig från Kongl. Maj:t endast deri, att Utskottet icke
velat göra såsom läkaren i eu af Holbergs komedier, hvilken, efter att
hafva gifvit patienten en mixtur, hvaraf han dog, utropade, då man förehöll
honom detta: “visserligen döde Manden, men sygdomen forlod ham“.
Man har velat bota sjukdomen men låta karlen lefva; på den ståndpunkten
står Lag-Utskottet. Utskottet har nemligen ansett att, genom
bibehållande endast af hembudsskyldigheten, det för staten och äfven
vetenskapen goda i den nuvarande lagbestämmelsen kan bevaras; ty det
lärer väl icke kunna bestridas, att det är fördelaktigt för staten att fortfarande
genom denna lagbestämmelse blifva i tillfälle att rikta riksmusei
samlingar med värderika fynd. Dessa samlingar äro visserligen redan nu
mycket berömda och näst deri antiqvariska samlingen i Köpenhamn, som
lär vara den förnämsta i Europa, kommer vår. Men att samlingen behöfver
ökas är väl ostridigt. Och då den blifvit så god som den är just
på grund af den lag, som vi hittills haft om hembudsskyldighet, synes
derföre icke vara skäl att nu bortkasta denna grund, så vida icke sådant
beiinnes nödigt för rättsprincipens eller för vetenskapens skull. Men just
vetenskapens intressen äro bäst tillgodosedda derigenom att dessa dyrbara
samlingar finnas här i hufvudstaden och icke spridas vida omkring i bygderna,
der man har svårt att taga notis om dem, och hembudsskyldighet
kan omöjligen skada dessa intressen. Tänker man derefter på upphittaren,
så, fastän denne enligt lag icke är egare till fyndet, låter Lagutskottet
honom dock få åtnjuta precis samma förmåner, tom om han
vore laglig egare till fyndet; ty han behöfver icke, om han icke vill, afstå fyndet
till staten. Om han t. ex. upphittar ett bronsfynd af 10 K:drs värde,
så har han visserligen skyldighet att aflemna detsamma till närmaste
kronobetjening, på det att detsamma må blifva staten till inlösen hembudet;
men han eger på samma gång rättighet att å detta sitt fynd
sätta ett värde af 100 R:dr eller 1,000 Rall- eller 10,000 R:dr, med ett
ord, han kan värdera det huru högt han vill och derigenom, om han så
önskar, tillförsäkra sig att få behålla fyndet. Ingen eger makt beröfva
honom det; på statens bekostnad afsändes det hit för att erbjudas staten
till inlösen; vill staten icke erlägga det pris, som upphittaren värderat
fyndet till, så underrättas upphittaren derom och om det pris staten är
villig att betala; åtnöjer upphittaren sig ej dermed, så får han åter på
statens bekostnad fyndet sig tilisändt, och sedan har ingen menniska något
att förebrå honom, om han med fyndet förfar såsom honom bäst
synes. Lider han något derigenom? Jag kan icke finna det. Vill han
sedan sälja fyndet, så kan han derför betinga hvilket pris som helst. Vill
han behålla det, så kan ingen hindra honom, han bryter derigenom icke

Den 23 April, f. m.

154

lagen, utan är i sin goda rätt. Genom att ändra den lag, som nu finnes,
då upphittaren ej blir skyldig att vid hembud till staten taga det pris,
som staten bestämmer, men sättes i tillfälle att få sitt fynd samvetsgrannt
af statens auktoriteter bedömdt, blir lian ej längre skygg att ställa sig
lagens bud till efterlefnad, utan finner tvärtom sin fördel deruti. Han
behöfver ej låta den förste bäste han påträffar bestämma ett värde, som
han vanligen icke sjelf kan bedöma och fördelen af att få fyndet på statens
bekostnad hit uppskickadt och på det mest honnetta sätt värderadt,
lär han sig nog snart inse. Det är sålunda oriktigt att tänka, det upphittaren
genom denna hembudsskyldighet skall kunna något förlora; han
vinner tvärtom derpå i alla hänseenden.

När nu både staten och vetenskapen och upphittaren vinna på bibehållandet
af denna hembudsskyldighet, huru kan man då vilja påstå att
detta lagstadgande är oefterrättligt. Hvem är det som förlorar derpå?
Många visserligen, men desse representera hvarken vetenskapens, statens
eller upphit,tårens intressen, utan det i sig sjelft ganska aktningsvärda
begäret att samla gamla mynt och dylikt. Men icke tror jag att det
kommer vetenskapen till godo, om dilettanter i landsorten ega dylika
fynd, hvilkas rätta plats väl torde vara uti ett verkligt museum. Den
förlust dilettanterne lida består deri, att de få betala högre pris, just
derföre att, genom upphäfvande af hembudsskyldigheten, upphäfves i väsendtlig
män konkurrensen. Det finnes nemligen icke någon farligare
konkurrent i detta fall än staten, som har bättre förmåga att betala än
den enskilde, och hvilken är mera honnett i sina anbud, ty han kan icke
gerna missbjuda. Vill man deremot blifva befriad från konkurrens i detta
hänseende från statens sida, så torde man böra antaga Kong!. Maj:ts
förslag. Der är det som skon klämmer och icke på något annat ställe.
Jag kan antaga detta så mycket heldre, som af alla de talare, hvilka
hittills yttrat sig, ingen enda egentligen annat än ganska löst vidrört
Utskottets hemställan, men deremot riktat sina anfall mot riksantiqvariens
yttrande, hvilket ingalunda biff vit af Utskottet accepteradt.

Utskottets förslag innebär dessutom det företräde framför den Kongl.
propositionen, att derigenom koppar komme att ställas i paritet med
brons hvad fyndlagen beträffar. Ett ergadt kopparstycke är omöjligt att
skilja från ett ergadt bronsstycke, och det är förbjudet att skrapa dylika
fynd för att närmare undersöka dem, och man kan sålunda lätt blifva
lagbrytare utan att veta det, då man tror sig hafva att göra med ett
stycke brons, fastän det i sjelfva verket är koppar. En inkonseqvens är
äfven, att bestämmelsen angående fynd åt guld och silfver förblifvit oförändrad,
men detta är icke Utskottets, utan Kongl. Maj:ts fel, ty Utskottet
har icke haft att yttra sig om dessa sednare.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Ivey: Då flere föregående talare, enligt min tanke, redan hafva

framlagt goda skäl för Utskottets förslag, så skulle jag i denna fråga icke
upptagit Kammarens tid, så framt jag icke ansåg, att den siste ärade
talaren, som försvarat Utskottet så godt sig göra låter, i någon mån borde
bemötas. Sjelf har jag äran att vara ledamot af fornminnesföreningen,

155

Den ‘23 April, f. m.

och hoppas, att Kammaren ursäktar, då jag nu fiuner mig föranlåten att
yttra några ord.

Det har först och främst blifvit taladt om riksantiqvariens yttrande,
både i Utskottets betänkande och af talare här i dag. Men just af detta
yttrande vill det synas i viss mån, som vore det icke likgiltigt antingen
nuvarande bestämmelserna komme att bibehållas eller om man bifölle
vare sig Utskottets utlåtande eller Kongl. Maj:ts proposition. Riksautiqvarien
sjelf anför nemligen om den nu vande lagen bland annat följande:
“Erfarenheten har redan visat, att denua lag icke hindrat bildandet af
andra offentliga och äfven enskilda samlingar inom fäderneslandet. “ Ja,
så är det, och får man antaga att den tolerans från riksantiqvariens sida,
som har möjliggjort detta, varit riktig, då erkänner riksantiqvarien ju med detsamma
äfven att den nuvarande lagen i detta hänseende är oriktig, ty denna
oriktiga lag har måst korrigeras genom toleransen; — eller också antager
man toleiansen varit oriktig och att lagen bort efterlefvas konseqvent, då
måste ju riksantiqvarien haft orätt, som härvidlag visat sig vara tolerant.

Jag tror emellertid att det är långt bätte att enskilda samlingar och
provinsmuséei af fornfynd få bildas, icke oaktadt förbud mot sådana utan
med statens tillstånd, ty en lagöfverträdelse, om än aldrig så mycket godkänd
af allmänna rättsmedvetandet, kan dock icke vara detsamma som
något hvilket enligt lag är tillåtet. Den ärade ledamoten af Lag-Utskottet
anförde att Utskottets förslag bland annat skulle deruti ega företräde fram
för Kongl. Maj:ts, att det förra tillerkänner upphittaren sjelf rättighet
att med staten kontrahera om priset på fynd af koppar. Jag erkänner
att denna bestämmelse har företräde framför den Kongl. propositionen,
och att det är en brist, ehuru praktiskt sedt obetydlig, uti denua sednare,
att bestämmelserna icke blifvit likadana i afseende å brons- och
kopparfynd.

Men, sedan jag pligtskyldigast gjort detta erkännande, nödgas jag
uttrycka den förmodan, att Lag-Utskottets utmärkte ledamöter tagit ett
förvändt intryck af förevarande ämne, så att de gräft ned sina pund.
antagligen för att förvara dem till något lägligare tillfälle; de hafva försmått
att lägga dem i dagen i förevarande betänkande, som, efter hvad
jag kunnat upptäcka, icke innehåller några “bottenfynd11, och borde derför
hafva. förfäktat mera liberala åsigter rörande skyldigheten att hembjuda
dylika fynd åt staten. Hvad man sjelf underlåter skall man icke
fordra af andra.

Lag-Utskottet säger nemligen på sidan 10: att “det allmännas intresse
synes tillräckligt tillgodosedt, om man, med bibehållande af sjelfva
hem budsskyldigheten, lemnar upphittaren rätt att, i fall staten ej kan
med honom träffa träffa öfverenskommelse om priset, sjelf förfoga öfver
fyndet. “ Detta är detsamma som att säga, att vi i vetenskapens intresse
och i nationalmuseii intresse böra bibehålla ett stadgande som i sjelfva
verket ingenting betyder, utan som hvar och eu kan undandraga sig: ty
den ärade talaren erkände ju sjelf att priset på fyndet af upphittaren
kan sättas hur högt som helst. Men hvad i all verlden tjenar det då till
att bibehålla detta stadgande.

Vidare såges det i Ltskottets betänkande, att transporten för dylika
fynd icke skall kosta upphittaren någonting, fy staten åtager sig dessa

156

Den 23 April, i'', m.

omkostnader både fram och åter. IH ör den händelse nu att eu mängd
sådana fynd, af egarne taxerade till ett ganska stort värde, skulle på en
gång göras, och staten funne skäl att inlösa desamma till högt pris, så
skulle det icke dröja länge innan staten blefve alldeles öfversvämmad
af dylika anbud både likt och olikt, så att kanske för erbjudna sakers befraktande
enkom ett särskidt anslag blefve behöfiigt för postverket. Detta
kan blifva en temligen storartad affär, och i allt fall ett sätt för den enskilde
att söka förtjena på det allmänna; och det är så mycket troligare
att det kommer att försökas, som det ingenting skulle kosta den enskilde
att göra dylika försök. Nog skulle derföre Utskottets förslag medföra
kostnad och besvär för statsverket, och båda oftast helt onödigt, det är
tydligt, men deremot är det svårare förstå, att någon praktisk nytta deraf

kan vinnas. _

Slutligen må jag fråga, hvarigenom är vetenskapen bäst betjenad,
antingen genom monopol eller genom frihet Jag tror att det aldraminst
kan ligga i den vetenskapliga forskningens intresse att fortfarande bibehålla
dylika monopol, ty om fullständig frihet inom något område bör
finnas, så är det väl här, och man behöfver endast påminna sig hvad
vår utmärkte fornforskare Professor Nilsson i detta hänseende yttrat för
att häraf finna sig öfvertygad. Den ärade talaren sjelf påstod, att vårt
riksmuseum i afseende å antiqvariska samlingar är det rikaste i Europa
näst det i Köpenhamn, samt att man icke bör fråndraga detta rikhaltiga
museum den vinst och den fördel det har af rättigheten att tillegna sig
de fornsaker, som inom riket upphittas. Mot detta argument är att märka,
att dessa samlingar i Köpenhamn, hvilka talaren sjelf erkänt vara de
rikaste i Europa och större än våra, tillkommit just pä grund af frihetens
grundsats. Om jag ej misstager mig, så var det en ung grosshandlare,
dilettant och avtodidakt, sedermera Konferensrådet Thomsen,
som på det fria samlandets väg skapat detta museum, hvilket nu med
råtta utgör Danmarks stolthet. Jag anser sålunda, att vi kunna lugna
oss med hvad Kongl. Maj:t nu föreslagit, ehuru jag för min del skulle
hafva velat gå ännu längre. Det är under förhoppning att så i sinom
tid skall ske, som jag för närvarande anhåller om bifall till den Kongl.
propositionen och utslag å Utskottets hemställan.

Herr Lundström: För min del måste jag yrka utslag å Utskottets
förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition. Jag gör detta, ehuru jag
icke funnit mig fullt tillfredsställd med hvad den sistnämnde talaren föreslår.
Jag skulle nemligen helst önskat, att den fria dispositionsrätt, som
densamme föreslår i afseende å bronsfynd älven blifvit utsträckt till fynd
af koppar, men då hittills icke någon talare derå framställt yrkande, vill
jag icke heller göra det, enär jag är öfvertygad derom, att en återremiss i
sådant syfte vid den nu så långt framskridna tiden af Riksdagen icke
skulle till någonting tjena.

Den ärade talare på stockholmsbänken, hvilken näst före den siste
talaren hade ordet, och dervid sökte försvara Utskottets förslag, nämnde,
bland annat, att de talare, som uppträdt mot Utskottets hemställan, endast
med len hand vidrört hvad deruti blifvit anfördt, och att de uti sin
argumentation egentligen vändt sig mot riksantiqvariens yttrande i ämnet.

Den 23 April, e. m.

157

Jag kan dock ej finna annat, än att Utskottets förslag redan blifvit temligen
vidlyftigt kritiseradt, men då denna kritik, att döma efter nyss anförda
yttrande icke synes hafva gjort till fyllest, beder jag att få tillägga
några ord. Utskottets slutord i sjelfva den s. k. klämmen lyda sålunda:

“ är fyndet af koppar eller brons, vare upphittaren ej skyldig fyndet afstå,
derest han ej med den honom erbjudna lösen åtnöjes“. Jag får säga^att
ett sådant lagstadgande synes mig vara fullkomligt illusoriskt och icke
ledande till det syftemål, som Utskottet dermed torde hafva afsett. Mig
är det klart, att ett af de två måste inträffa: antingen är upphittaren af
ett dylikt fynd icke villig att sälja detsamma, eller ock är han dertill benägen.
I förra fallet är det tydligt, att han, derest Utskottets förslag bifalles,
skall sätta så högt pris på sin vara, att staten icke gerna kan
komma att inlösa fyndet, eller ock skall han, hvad värre är, frestas att
begå lagbrott genom att icke hembjuda detsamma till staten. Han måste
naturligtvis vid hembudet iakttaga en viss måtta i afseende på prisbestämmandet,
om det icke skall synas att han nödvändigt vill behålla
fyndet. Derigenom kan lian dock befara, att staten skall inlösa detsamma,
och det ligger derföre nära till hands att antaga, det han skall föredraga
att utan hembud behålla fyndet heldre än att riskera att staten skall
inlösa det. Vill han åter sälja fyndet, så är det klart att, med den benägenhet,
som hos upphittaren måste förutsättas, att öfverskatta dess
värde, han i allmänhet skall sätta priset derå så högt, att ingen inlösen
från statens sida kommer att ega rum. Han behåller derföre fyndet i afvaktan
att någon privat person eller samlare skall göra honom något fördelaktigt
anbud, och dervid kali det ofta hända, att fyndet kommer att
säljas till billigare pris; ty, såsom man vet, faller det sig ofta mycket
lättare att man och man emellan öfverenskomma om priset, enär köparen
der kan genom öfvertalande eller annorledes inverka på säljarens beslut.
Dessutom skulle jag tro, att säljaren ganska lätt fruktar att, om han icke
antager ett gjordt anbud af en enskild person, han alldeles kan gå miste
om att få sälja fyndet fördelaktigt, enär han icke kan vara säker om att
staten, vid förnyadt anbud från hans sida, skall vilja köpa detsamma, likasom
han ock torde hafva försyn för att ånyo och till lägre pris än
förut hembjuda fyndet åt staten. Jag kan sålunda icke finna att det
skulle till någonting tjena, att staten, på sätt Utskottet föreslagit, skulle
ega en blott skenbar företrädesrätt till inlösen af dylika fynd. Samme
ärade talare yttrade äfven, att just genom den lag, vi i detta fall nu ega,
våra samlingar af fornfynd skulle vara de bästa i verlden näst dem som
finnas i Köpenhamn. Jag medgifver riktigheten af detta påstående; ty
min åsigt är den att, om vår lagstiftning i detta hänseende varit lika fri
som Danmarks, så skulle äfven våra antiqvitetssamlingar för närvarande
hafva varit lika stora om ej större, än de som nu finnas i Danmark.

Jag vill icke längre uppehålla Kammarens tid, utan inskränker mig
till att yrka afslag å Utskottets förslag och bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag kunde gerna genast afstå från
ordet och inskränka mig till att påyrka bifall till Kongl. Maj:ts proposition,
sedan Herr Key bemött Herr Carléns anförande, hvilket jag, då jag begärde

158

Deri So April, f. m.

ordet, annars hade ämnat göra. Mig synes nemligen detta nu hafva biifvit
grundligen vederlagdt i det hufvudsakligaste, men ett af Herr Carléns
skäl återstår dock oberördt-, och jag vill derföre nämna några ord med
afseende derpå. Han sade, att den skilnad, som, enligt Kong! Ma j ris
förslag i afseende på hembudsskyldighet förefinnes mellan koppar- och
bronsfynd, skulle medföra svårighet vid lagtillämpningen; men jag är säker
att om Kongl. Majris proposition antages och bronsfynd blifva fria från
hembudstvånget, det icke kan dröja länge, innan kopparfynden följa med
och jemväl blifva fria. Dessutom tror jag att detta skäl icke är så allvarligt
menadt, ty om Utskottets majoritet i öfrigt varit för den frihet,
som af Kongl. Majri biifvit föreslagen i afseende på bronsfynd, hade man
väl med lika skäl, som Utskottet nu gjort, äfven kunnat med den utsträckning
af denna frihet som i den Kongl. propositionen finnes angifven, jemväl
medgifvit denna utsträcktare frihet för koppar, hvilket var starkt
i fråga inom Utskottet. Jag finner således den omtalade svårigheten icke
vara af någon betydelse, utan yrkar bifall till Kongl. Majris proposition
och afslag å Utskottets betänkande.

Nils Petersson: Då jag bidragit till Utskottets beslut, vill jag

med några ord redogöra för mina åsigter i frågan. Man påstår i allmänhet,
att dessa fornfynd, som hittas i vår gamla jord, under nu gällande lagstiftning
icke få rätt komma landet tillgodo, emedan lagstiftningen lägger
hinder i vägen för enskilde och för fornminnesföreningar att bilda samlingar
och derigenom skulle vara den vetenskapliga forskningen till ganska
stor skada. A andra sidan vill man tillvita svenska folket bristande intresse
för våra fornminnen, på grund hvaraf utländingen skulle hafva lätt
att för en ringa penning draga märkvärdiga fynd ur landet. Jag tycker
att, om så är, detta är ett både beklagligt och besynnerligt förhållande,
men då så många påstå det, måste jag väl antaga, att intresset för våra
fornminnen icke är särdeles utbredt. Huru skall man nu vinna det dubbla
ändamål att både tillgodose enskilde forskares och samlares intresse och
att förebygga, att utländske uppköpare för obetydligt pris tillegna sig våra
fornfynd? Jag tror, att Lag-Utskottets förslag just är egnadt att uppfylla
de fordringar, som från båda dessa synpunkter kunna uppställas.

Jag vill nu med några ord bemöta hvad Herr Key anfört. Han sade,
att en lag, sådan som Utskottet föreslagit, skulle vara den vetenskapliga
forskningen till hinder. Det förefaller mig besynnerligt, huru man kan
göra ett sådant påstående, då, enligt Utskottets förslag, de enskilde samlarne
skulle få full frihet att konkurrera med staten om inköp af ifrågavarande
fynd. a. andra sidan sade Herr Key, att, om Utskottets förslag
blefve lag, så skulle en sådan massa fynd blifva insända till museum, att
ett särskildt anslag till postverket komme att erfordras. Jag trodde, att
det skulle vara ett ganska lyckligt förhållande, om många fynd tillvaratogos
och insändes till museum, och att sådant väl vore värdt försändningskostnaden.
Herr Key gick så långt, att han önskade borttagande af hembudsskyldigheten
äfven med afseende å silfver och guld. Men skulle all
hembudsskyldighet borttagas, så vore ju hela inrättandet af nationalmuseum
en misslyckad affär, och man borde hafva tänkt på frågan, om
man ville behålla hembudsskyldigheten, innan man tog sig för att bygga

159

Den 23 April, f. m.

ett så dyrbart museum. Då Riksdagen nyss bekostat detta storartade bus,
så vore väl eget, om man nu vill stäuga detsamma och förklara, att samlingarne
ej borde finnas på ett ställe utan spridda i landet. Jag tror
icke sådant skulle vara välbetänkt. Men vill man verkligen derhän, så
“a la bonheur“ må man taga steget ut och besluta realisera nationalmuseum.

Jag kan ej förstå annat än att Lag-Utskottet fullt tillgodosett liittarens
intresse. Han får enligt Utskottets förslag begära hvad han vill för
fyndet och får försändningskostnaden betald af staten. Hvad vill man mera
hafva? Så mycket intresse för det allmänna måtte han väl hafva, att
han vill underkasta sig besväret att inlemna fyndet till vederbörande myndighet.
Den enskilde forskaren har också frihet, om han kan och vill, att
öfverbjuda staten och inköpa fyndet för högre pris än staten vill betala,
men genom hembudsskyldigheten vinnes alltid den fördel, att fyndet blir
kändt vid museum, så att der åtminstone kan tagas aftryck eller göras
afbildning af detsamma.

Jag tror, att åtminstone för närvarande de stadganden, Lag-Utskottet
i detta ämnet föreslagit, äro de lämpligaste, och jag yrkar bifall till betänkandet.

Herr Lyth: Jag skall fatta mig mycket kort. Jag ber att först få

nämna, att jag hufvudsakligen instämmer med Lag-Utskottet i principielt
hänseende. Jag kan dock icke neka, att jag i vissa punkter funnit goda
skäl anföras af dem, som förfäktat motsatta åsigten. Men jag tror att i
denna sak såsom i många andra man bör gå försigtigt tillväga enligt regeln:
“festina lente“ ; ty jag fruktar, att för hastig förändring kunde skada
en sak, som vi vilja gynna. Jag vill taga saken helt praktiskt. I min
hemort går så till, att, när ett större eller mindre fynd hittas, underrättas
först pastor i församlingen derom och genom honom inlemnas fyndet till
Konungens Befallningshafvande, der det under en eller annan vecka qvarhålles,
på det personer, som intressera sig för fornsaker, skola få tillfälle att
taga kännedom derom. Jag bör nämna, att sådana fall, som en talare nyss
påpekade, att nemligen hittare skulle förstöra sina fynd åt okunnighet om
deras värde, icke mig veterligen förekommit i min hemort. Deremot kan
jag upplysa, att alla hittare af sådana fynd, som på sednare tid genom
min försorg blifvit insända till nationalmuseum •— och dessa hafva varit
icke_ så få — varit särdeles belåtna med den lösen de erhållit, hvilken
vanligen öfverstigit deras förväntan. Härigenom har intresset att taga
vara på fornfynd på Gotland blifvit ganska lifligt.

Om Kongl. Maj:ts förslag blefve lag, fruktar jag, att utländske upphandlare,
särdeles engelske, skulle draga massor af värderika fornfynd från
oss. Efterfrågan efter sådana af engelsmän har redan försports på Gotland
under sednare åren.

Man har sagt, att en lag, som icke efterlefves, icke tjenar till något,
men hvilken lag öfverträdes icke? Man har äfven talat om den fördel
för hittaren, som konkurrensen mellan köpare skulle medföra; men jag
tror att hittarne i allmänhet för litet förstå fyndens värde för att kunna
draga nytta af konkurrensen.

160

Din 23 April, f. in.

Jag beder att också få påpeka den svårighet, som enligt Kongl. Maj:ts
förslag skulle möta vid behandling af fynd innehållande blandning af guld,
silfver0 koppar och brons, då guld, silfver och koppar fortfarande skulle
hembjudas men brons vara fri. Derföre synes mig bättre att enligt LagUtskottets
förslag bibehålla lika lagstiftning med afseende på alla dessa
metaller. En annan fördel innebär Utskottets förslag deruti, att, äfven
om nationalmuseum icke blefve egare af hembudet fynd, blefve detta dock
kändt vid museet, och museet blefve i tillfälle att åtminstone skaffa sig
aftryck eller ritad afbildning deraf.

På dessa praktiska skäl yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Grefve Sparre: Det synes mig, att Kongl. Maj:ts proposition

i detta ämne grundar sig på så klara och oemotsägliga skal, att vidlyftig
diskussion i frågan icke skulle behöfvas. Att full frihet är nyttig
för vetenskaplig forskning, lär val vara obestridligt. Ett koncentrerande
af alla fornsaker, som finnas, till hufvudstaden kan väl vara gynsamt
för forskningen härstädes, men i andra landsdelar finnas_ ochså fornforskare,
och att beröfva desse vilkoren för fortsatt forskning, det är att
lägga hinder i vägen för det vetenskapliga intresset i landsorten. På sätt
i Kongl. Maj:ts proposition anmärkes, är äfven otvifvelaktigt, att sådana
enskilda samlingar, som äro af högre värde, förr eller sednare komma att
öfvergå till statens historiska museum, emedan detta är i tillfälle att göra
inköp för de högsta pris. Desse enskilde forskare äro således just de
uppsamlare. som bereda rikedomen vid riksmuseum.

Jag vill fatta mig kort, då vidlyftigt ordande synes mig obehörigt,
men jag måste dock erkänna, att några satser, som jag under diskussionen
hört framställas, synas mig vara af så märkvärdig beskaffenhet, att de
torde, behöfva litet närmare betraktas. Jag hörde sägas, att det dyrbaraste
intresset skulle vara, att fornsaker na komme hit till museum. Jag
trodde det dyrbaraste intresset gå ut derpå, att sakerna blefve förvarade,
och föreställde mig icke, att deras Utförande kunde vara hufvudsaken. Vidare
hörde jag sägas, att Lag-Utskottets förslag vore i upphittarens intresse,
emedan den auktoritet, till hvilken fynden skulle hembjudas, på
det mest honnetta sätt bestämde pris å desamma. Det är verkligen ett
eget sätt att resonnera. Sålunda bestämde myndigheterna fordom också
på det mest honnetta sätt taxor å de pris, till hvilka varor skulle få
köpas och säljas man och man emellan. Om upphittaren är så alldeles
belåten med detta honnetta sätt, är emellertid en annan sak. Han kunde
möjligen vilja hafva sin egen opinion om priset,

Äfven hörde jag sägas, att det vore i upphittarens intresse att bereda
konkurrens. Men jag trodde verkligen, att här var fråga om ett monopol
för staten, som Kongl. Maj:t föreslagit att upphäfva, och jag påminner
mig sedan den tid i verlden, då jag läste salig Adam Smith, att monopol
icke ansetts gynnande för konkurrensen. Men det lär väl vara ett resultat
af den nyare tidens forskningar, att säljarens intresse befordras genom
monopol på inköpsrätt. För mig är det en ny sats, och då jag vant
mig vid misstroende mot monopol, får jag afstyrka bifall till Utskottets
förslag.

Herr

161

Den 23 April, f. in.

mngHFrån™äldUre:hÄlThä11^ & göra endaät eu enda anmärk ,

P'' / j Jaen aidre bronsåldern har i norden linnes ett nar andpipa pp

ngen. visst icke. byndet af mansdragten föranleddes af pn pnsbild
person sou. gjorde gräfningar i den så kallade Treenhlh och visse Wn
dervid betedde s.g rätt illa; men hade icke forskningen vidt fri Tade £

alldeles förkastligt^’ ^ dllettantforsknin8™ i landsorten icke är så

a? rsrr« izt

motivering Jmed nåT f" på.ft äf™n Antikvitetsakademiens

rtagande låna? jjf f ertanke ast, gifven vid handen, propositionens
antagande långt ifrån att skada riksmuseets samlingar skulle befm-d™
dessas förkofran och vetenskapens utveckling g bet°rdia

Jag yrkar bifall till Kong!. Majits

de Skalare i n^berg: Dot har blifvit miS berättadt, att
yrkat bifall till'' Tfo i amma,re yttrat sig uti förevarande fråga,

bände Detta1proposdlon och af''slaS * Utskottets belial ’
allt skäl liomias Ht tf6 anIedmnS att tatta “ig kort, då jag sålunda har
11? ’ att Kammaren genom sitt beslut i ämnet skall visa sig

stämm? åsigten, att kongl. Maj:ts nu framlagda förslag fullt öfverens!
stammermeden fri lagstiftnings och fri vetenskaplig forsknings fordringar
t,llåt.f g anmarknmgar mot Utskottets betänkande vdl lag dock

virfti i^V VS°t et .. !ar, påtagh''gen gått eu medelväg och sökt att så
vidt möjligt, tillfredsställa båda de parter, som i frågan yttrat si- nem

ä ena Sldan statens historiska museum genom Vitterhets- Historiech
Antiqvitets-akademien, å andra sidan de särskilda fornforskningssällska
Snin“aS ÖnSkniDgar bHfvit franiPurna genom Svmiska^ornndnnes Först

och främst torde böra anmärkas, att nu gällande lag angående
hembui1 af fynd icke kan efterlefvas och icke heller8 hai bli vft efterlefd
Redan häri ligger ett skäl att afskaffa densamma. Det är eu känd och
sifpfp ° <3I?t ''f.en erPand sap, att arkeologiska samlingar finnas vid univercke
ord iaroverken och att enskilda0 sådana finnas till ett äntå™

Safva alla Äh ”f " ,HunJ hafva dessa saml“gar uppkommit?

bulna ti staten "1 N1 ■ f0rTker’ sh?raf de bestä, en "gång varit hemock
oanjLlä “öl J^,vägar påstä’ att de tillkommit på olagligt om
tastligt satt. Men de kunna måhanda anses hafva erhållit ett berät liihd.

Prat. 1873. 2 A/d. 4 Band.

11

162

Den 23 April, f. ro.

tigande från statens sida, derigenom att de vant kända för den arkeologiska
forskningens förnämsta myndighet i landet och opåtaldt åt denna

I vårt grannrike Danmark tinnes också en fyndlag, afseende silfver
och guld eller såkalladt Dannefse; men äfven denna lag tillämpas icke med
synnerlig stränghet, och Danmarks utmärktaste fornforskare hafva aldrig
ifra! för dess bibehållande. Jag tror att vi för närvarande härutinnan
hafva den strängaste lagstiftning, som någonstädes linnés. Med undanta,,
af Baiern och kanske också England, der lagbestämmelser lära finnas,
som lägga åtskilliga hinder i vägen för enskilde att skapa samlingar åt

fornsaker, råder i allmänhet frihet. . „.. , ,

Det är kändt, att Danmark egen det rikaste och förträffligaste arkeologiska
museum i Europa, och vårt historiska museum star det danska
el ovärdigt vid sidan. Dessa båda museer hafva utvecklat sig samtidigt,
det ena under en friare lagstiftning, det andra under skydd åt en
tvångslag. Man må vid sådant förhållande val fråga: hvarföre skulle
Sverige "längre bibehålla sin tvångslag, då det visat sig, att Danmark
utan eu sådan vunnit de rikaste och förträffligaste samlingart Jo, svarar
man, emedan statens historiska museum ännu har behof åt eu sådan
utveckling, som är nödig för den egentligt vetenskapliga forskningen. Detta ar

ganska sannt, men dels stämmer svaret illa tillsamman med hvad nyss blihit

upplyst, dels äro statens samlingar redan betydligt utvecklade. 1 afseende
på fornsaker af sten och jern har tvångslagen redan funnits öfverflödig
och blifvit upphäfd. Frågan gäller nu dess upphäfvande äfven med utseende
å brons. Utskottet bär sagt, att statens samlingar åt bronsantiqviteter
ännu äro timligen fattiga. Jag tror, att Utskottet b oi t saga,
såsom Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-akademien yttrat, att dessa samlingar
äro jemförelsevis fattiga, hvilket åter bör sättas i samband me
det kända förhållandet att våra samlingar af sten- och jemföra saker
äro utomordentligt rika. Någon gräns för samlandet i ett museum kan
och bör aldrig sättas, och det är troligt, att sådana fynd af sten och
jern alltjemt kunna förekomma, som äro behöfliga för statens museum
och som det bör skaffa sig. På samma sätt förhåller sig ock med bronsfynd.

Under de sednare decennierna har i vårt land visat sig ett synnerligen
lifligt intresse för fornforskning, och vi önska ju alla, att detta
måtte blifva så starkt och lefvande som möjligt. Men tor detta intresse
måste det kännas plågsamt och hämmande, att en lag qvarstår, som tvingar
att till statens museum insända och hembjuda alla så mer som mm

dre dyrbara fynd. . , . . . ,

Onekligen har Utskottet tillgodosett lnttarens ekonomiska intresse.
Han behöfver, derest Utskottets förslag antages, icke riskera att någonsin
få för litet betaldt, då lian eger att sätta hvad pris han vill pa fyndet.
Men månne icke härigenom den åsyftade fördelen för statens museum i
väsendtlig mån inskränkes? Jag kan åtminstone icke se, att Utskottets
förslag är betryggande för museets företrädesrätt att rikta sina sam ingår
Huruvida åter genom Utskottets förslag den enskilde samlaren fått
litt intresse bättre tillgodosedt, återstår att tillse. Den vanlige hittaren,
som i fyndet blott ser ett visst penmgevarde, bär val tätt sin ratt tunt
betryggad, men icke så den tattare, som sjelf är samlare onh intresserar

Den 2,‘i April, f. in.

1 Bo

sig för fyndets vetenskapliga betydelse. För hans rätt är genom Utskottets
förslag intet gjordt. Han måste fortfarande äfventyra att fyndet går förloradt
för hans samling. Men för honom är det af stor vigt att icke mista ett
godt fynd, ty kring ett sådant gruppera sig vanligen de andra mindre betydande,
som derigenom vinna större värde. Genom fara att nödgas afstå det goda
fyndet måste derföre lusten att samla motverkas, och häri ligger äfven
för statens samlingar en förlust. Det är nemligen en känd sak, att icke
obetydliga delar af statens samlingar härröra från enskilda samlingar.
Jag hörde nyss i Första Kammaren upplysas, hvad jag förut ej visste,
att 30 till 40 procent af bronssakerna i museum erhållits genom eller
från enskilde samlare.

Innan jag slutar, vill jag äfven med några ord bemöta den uttalade
farhågan, att antagandet af Kong! Maj:ts förslag skulle göra det lättare
för utländingar att draga våra fornsaker ur landet. Vore denna farhåga
grundad, förefunnes visserligen skäl till tveksamhet om antagligheten
af det Kong!, förslaget. Men jag kan icke inse, att enligt detta förslag
förhållandet i berörda hänseende skulle blifva värre än för närvarande,
utan tvärtom. Nu är statens historiska museum den enda fria konkurrenten
med utländske uppköpare, men efter lvougl. Maj:ts förslag
skulle desse komma att konkurrera äfven med enskilde svenske samlare.
Denna konkurrens blefve dem föga angenäm, ty det är bekant, att samlare
i allmänhet icke äro dåliga betalare. Man brukar ofta tala om
vurm för samlande. Den torde lika ofta förtjena eu vackrare benämning.
I allt fall är det en känd sak, att samlare ofta underkasta sig de
största uppoffringar blott för sina samlingars ökande. De enskilde samlarnes
efterfrågan skulle derföre säkerligen i hög grad stegra priset på
fornfynden, och deri ligger det verksammaste medel att undantränga de
utländske uppköparne, Indika nu ofta för ringa pris draga våra antiqviteter
ur landet.

Herr Carlé n: Jag anhåller att få yttra några ord med anledning

af det vackra anförande från statsrådsbänken, som vi nu haft nöjet att
afköra. Den största delen deraf innefattar åtskilliga sanna och vackra
satser om fri lagstiftning och fri forskning i denna väg, hvilka dock voro
egentligen riktade, icke mot Log-Utskottets föreliggande utlåtande, utan
mot den nu gällande lagstiftningen i det ifrågavarande ämnet; till försvar
för hvilken lagstiftning icke någon i denna Kammare uppträdt. Föröfrigt
är det tvänne af Herr Statsrådet Wennerbergs anmärkningar, som jag
beder att få bemöta. Den första var den, att genom Lag-Utskottets förslag
icke skulle vinnas det mål, Utskottet antages hafva åsyftat, emedan
för den vetenskapliga forskningen värdefulla fynd ändå skulle komma att
gä förlorade för museet, i följd af att upphittarne deraf kunde sätta för
högt värde på desamma. Det har dock icke varit Utskottets mening,
att museet skall hafva något monopol att tillegna sig alla dessa fornfynd,
utan har Utskottet, med hänsyn till vetenskapens intresse och behöriga
fordringar, endast ansett det nödigt att upplhttare af bronsfynd skall vara
skyldig hembjuda detsamma till staten, som då får tillfälle att taga kännedom
derom, men icke att afhända sig det, om han ej finner sig nöjd
med den honom derför erbjudna ersättningen. Den andra invändningen,

164

Deri 23 April, f. m.

som Herr Statsrådet gjorde, var att man dock i Danmark kunnat just på
frihetens grund samla ett museum, större än i Sverige. Men det är väl
för Herr Statsrådet bekant, likasom för åtskilliga andra, ehuru måhända
icke för alla, att museet i Köpenhamn har för den höga ståndpunkt,
hvarpå det för närvarande befinner sig, egentligen att tacka den personlighet,
som står i spetsen för detsamma, den synnerliga kraft och det
litiiga intresse denne person ådagalagt för saken. Och det är naturligt,
att ett sådant nit och intresse skall kunna uträtta mycket mer i det lilla
Danmark, än hvad under motsvarande förhållanden i ett så vidsträckt
land som Sverige kunde blifva fallet. Men hade icke eu sådan person
stått i spetsen för denna angelägenhet och med hela sitt intresse omfattat
densamma, skulle sannolikt i Köpenhamn icke kunnat åstadkommas
sådana samlingar som för närvarande der finnas. Och hvad en person
kan verka i detta afseende, det tror jag bäst kunna bedömas af
Herrar representanter från Skåne, hvarest, trots lagstiftningen, i följd
af personligt intresse åstadkommits ganska dyrbara enskilda samlingar.
Detta visar hvad personligt intresse kan göra. Herr Statsrådet medgaf
emellertid att äfven våra samlingar äro utmärkta, och då de kunnat
blifva det, trots det tvång, som i förevarande afseende råder i vårt land,
finnes ju intet skäl att inslå en alldeles ny bana, aldraminst kan jag
föreställa mig att Utskottets förslag skall verka hämmande på samlingarnes
ökande. Ty då vårt museum redan under ofrihetens tid blifvit riktadt
med så rika och värdefulla gåfvor af fornfynd, skall antalet af dessa
gåfvor väl icke förminskas, då friheten blir så stor och, jag vågar påstå,
så absolut som enligt Lag-Utskottets förslag skulle vara fallet.

Äfven Herr Key bär mot Lag-Utskottets förslag gjort den invändningen
— och det var, såsom jag tyckte mig finna, hans förnämsta argument
— att detsamma icke skulle blifva af någon nytta, emedan upphittaren,
i fall han icke ville sälja från sig sitt gods, helt enkelt komme att
taga det tillbaka och staten sålunda gå förlustig om detsamma. Detligger
dock stor vigt deruppå, att man i statens museum får åtminstone
se alla dessa fynd och tillfälle att afteckna dem, om man ock icke
lyckas få behålla dem. Och redan detta aftecknande kan, enligt min
tanke, vara af så stort vetenskapligt värde, att jag till och med blott
för den skull anser, att Lag-Utskottets förslag bör bifallas.

Herr Nils Petersson: Jag anhåller att få yttra endast ett par

ord. Här har så mycket framhållits Danmark och den frihet, som der
gäller i fråga om hembud af fornfynd till staten, så lockande, att äfven
vi borde förskaffa oss samma frihet. Om jag icke alltför mycket missminner
mig, lärer i Danmark vara fråga om att upphäfva denna frihet
och att genom lag göra egandet af dylika fynd till ett monopol för
staten; detta sannolikt till följd deraf, att man kommit underfund med,
att denna frihet har åtskilliga olägenheter med sig. Således håller
detta från Danmark hemtade skäl icke streck. Såsom af föregående
talare blifvit omnämndt, är det uppblomstringstillstånd, hvari Köpenhamns
museum befinner sig, en följd af en persons lifliga intresse för saken
äfvensom af särskilda omständigheter i öfrigt. Men det är icke gifvet
att förhållandena skola gestalta sig lika i Sverige. Såsom ytterligare

165

Den 23 April, f. ni.

®käl ^ Kong!. Maj:ts förslag beder jag få påpeka, att man

från främmande länder begärt att få del af vår lagstiftning i detta hänseende,
derföre att man funnit den så förträfflig. Ytterligare har man
sa§L att den vetenskapliga forskningen skulle vinna på en ovilkorlig frihet
i afseende på bronsfynds hembud åt staten, i följd af den större
tädan härutinnan, som derigenom skulle uppstå mellan upphittarne. Men
huruvida det kan vara nyttigt att i fråga om dessa saker få tre konkurrenter,
nemligen staten, den enskilde och utländingen, det lemnar
jag derhän.

anser i detta afseende Lag-Utskottets hemställan vara ett ganska
välbetänkt bemedlingsförslag mellan den nuvarande lagstiftningen och
Kongl. Maj:ts förslag. Såsom det nu är, vågar knappt den enskilde samlaren
uppvisa sina fynd, emedan han fruktar att blifva af dermed, men
genom Kongl. Maj:ts förslag åter skulle upphittaren kunna adåta dem
åt den förste som kommer. Jag anser det dock icke vara för mycket
begärdt, att hvar och en, som gjort ett fynd, hvilket ju kan vara
a.r s^°i''t vetenskapligt värde, åtminstone bör vara skyldig att gifva sådant
tillkänna eller uppvisa det. Och jag föreställer mig, att intresset för
dyhka saker är så stort i vårt land, att äfven med de förändringar i
något friare riktning, Lag-Utskottet nu föreslagit, vårt museum, som dock
val är den lämpligaste innehafvaren af dylika fornsaker, skall hembjudas
de flesta fynd som göras. Jag anser nemligen detta museum vara eu
egendom, som vi alla gemensamt innehafva såsom ett bolag, och derföre
hvar och eu svensk böra vara angelägen om att draga sitt strå till stacken.
Jag kan således icke finna att de mot Lag-Utskottets förslag anförda
skälen förtjena något afseende, och förordar jag derföre bifall till
detsamma.

Öfverläggningen var slutad. Herr Talmannen upptog de yrkanden,
^omblifvit gjorda, och afgaf i enlighet dermed propositioner, dels på
bifall till Utskottets förslag och dels på bifall till Kongl. Maj:ts framstallning.
Den sednare af dessa propositioner förklarades hafva blifvit
med öfvervägande ja besvarad; men begärdes då votering, och blef med
anledning deraf en omröstningsproposition af följande lydelse uppsatt,
justerad och anslagen:

Den, som bifaller hvad Lag-Utskottet hemställt i dess utlåtande

JN:o 23,

röstar ja;

Den, det ej vill

röstar nej;

. V“mer nej, har Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan, bifallit
Kongl. Maj:ts nådiga proposition i det ämne, hvarom förevarande
utlåtande handlar.

Omröstningen företogs och visade 28 ja mot 151 nej; och hade
Kammaren alltså beslutit i enlighet med nej-propositionen.

166

Den 23 April, f. in.

§ 4.

Till afgörande förekom Lag-Utskottets utlåtande N:o 24, i anledning
af väckta motioner om ändring af gällande stadganden angående skyldighet
att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse.

Efter föredragning af l:sta punkten anförde

flen- IT. Mmchel: Herr Talman! Mine Herrar! Jag kan för min

del icke bifalla Lag-Utskottets nu föredragna utlåtande och anhåller att
korthet få angifva mina skäl derför. Motiveringen för den framställning,
hvartill Utskottet kommit, eller att staten skall öfvertaga skyldigheten att
bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse, återfinnes å sidan 14
och lyder hufvudsakligen sålunda:

“Då rättstillståndets upprätthållande obestridligen är en statsangelägenhet,
synes deraf följa, att staten bör bekosta för sådant ändamål erforderliga
anstalter, hvartill tingshus och häradsfängelse äro att hänföra,
Jemte det att kostnaderna härigenom blefve fördelade på alla skattskyldige
öfver hela landet, skulle undanrödjas ett missförhållande, som svårligen
kan undvikas om tingslaget bibehålies såsom gemensamhet, det nemligen,
att de enskilde deltagarne inom ett litet tingslag betungas betydligt, understundom
mångdubbelt mera än deltagarne inom ett stort, emedan
byggnadsskyldigheten är för alla tingslagen i det närmaste lika, oberoende
af deras storlek eller folkmängd".

Den omständigheten, att de mindre tingslagen möjligen kunna vara
mera betungade af tingshusbyggnad än de större, må väl få anses som ett
mycket svagt skäl för ifrågavarande byggnadsskyldighets öfverflyttande på
staten. Det är ju många andra fall, närmare påpekade i Herr von Gegerfelts
reservation, der de mindre tingslagen få vidkännas mycket drygare
kostnader än de större, t. ex. i afseende å skyldigheten att bygga och
underhålla kyrka, prestgård och skolhus, och skulle nu häraderna befrias
från skyldigheten att bygga tingshus, på den grund att bördan deraf vore
jemförelsevis tyngre för de mindre häraderna än för de större, så borde
de på samma grund äfven befrias från sitt åliggande att bygga, kyrka,
prestgård etc.; men sistberörda byggnadsskyldighets öfverflyttande på staten
har ej blifvit ifrågastäldt, och jag kan då icke finna, hvarföre det af Utskottet
använda motivet skulle tillämpas i afseende på skyldigheten att
bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse.

Vidare säges att “rättstillståndets upprätthållande är en statens angelägenhet",
samt att deraf skulle följa, att staten måste öfvertaga byggnads-
och underhållsskyldigheten af tingshus och häradsfängelse. Men det
är ju mycket annat än rättstillståndets upprätthållande som, utgör statsangelägenheter,
såsom exempelvis religionsvården och undervisningen, och
det oaktadt har ju icke staten, enligt hvad nyss nämndes, öfvertagit byggandet
af kyrkor och skolhus, och dessutom om nu ifrågavarande byggnadsskyldighet
verkligen vore en statens angelägenhet, beträffande landet,

Den 23 April, f. m.

167

så frågar jag om icke äfven motsvarande skyldighet för staten finnes beträffande
städerna, i afseende på byggandet af deras rådhus och fängelser?
Jag kan åtminstone i detta afseende icke se den ringaste skilnad mellan
stad och land. Skall landet befrias från den ifrågavarande skyldigheten, så
följer naturligtvis deraf, att städerna äfven måste befrias från sin motsvarande
skyldighet. Så tycker dock icke Utskottet. Det har nemligen föreslagit,
att kostnaderna för tingshusbyggnad skola läggas på staten i sin
helhet, och i följd deraf skulle städerna icke allenast verkställa sina egna
byggnader, utan äfven hjelpa häradena att bygga sina. Den enda lättnad
Utskottet såsom någon ersättning föreslagit för städerna, är att stadsfängelserna
skulle byggas af staten. Nu är visserligen vid denna riksdag
icke väckt någon motion om eu sådan befrielse. Men då Utskottet funnit
rättvisan kräfva den och derföre, oaktadt det nu af mig antydda
formhindret, föreslagit att städerna skulle befrias från skyldigheten att
bygga stadshäkten, så kunde Utskottet lika väl ur rättvisans synpunkt
hafva tagit steget fullt ut och hemställt om städernas befrielse äfven från
skyldigheten att bygga rådhus.

En annan fråga är också den, huruvida det kan anses vara en vinst
för landet, att tingshus och häradsfängelse byggas på allmän bekostnad.
Jag tror det näppeligen, utan anser tvärtom, hvad äfven Utskottet medgifvit,
att de byggnadsföretag, som kommunerna sjelfva ombesörja, alltid
blifva billigare än om staten skall utföra dem, emedan det bland annat
alltid är lättare och billigare för kommunens innevånare att in natura
lemna vissa prestationer, såsom virke, körslor, dagsverken med mera dylikt,
än att dertill sammanskjuta kontanta penningar. Jag är således öfvertygad,
att, om staten lät uppföra 100 tingshus på samfäld bekostnad och
fördelade kostnaden för desamma på 100 härad, så skulle hvarje härad
drabbas af en högre utgift, än om de hvar för sig hade fått uppföra sitt
tingshus.

Jag tror vidare, att den utjemning af kostnaderna, som åsyftas, bäst
vinnes genom de förslag, som innefattas i Herrar Näsmans och Erikzons
i ämnet väckta motioner. Vi veta väl, att, sedan genom det nya representationssättets
införande, politiska och medborgerliga rättigheter blifvit
utsträckta till nästan alla innevånarne i städerna, äfven beskattningen i
städerna undergått betydliga förändringar genom den s. k. likställighetens
införande. Jag ser icke någon omöjlighet, att ju icke en dylik efter landets
förhållanden lämpad likställighet skulle kunna äfven inom landtkommunerna
åvägabringas och i följd deraf en del onera, som nu åligga jorden
ensamt, kunna efter billiga grunder utsträckas äfven till andra kommunens
medlemmar. Då emellertid för närvarande icke lärer kunna ifrågakomma
någon sådan lättnad i städernas byggnadsskyldighet, som motsvarar
hvad Utskottet för landet föreslagit, och ett bifall till utlåtandet
följaktligen, efter min uppfattning, innebure en orättvisa emot städerna,
så kan jag icke annat än ynka afslag å Utskottets utlåtande och bifall
till Herr von Gegerfelts mot detsamma afgifna reservation.

I Herr Mtechels yttrande hördes flere af Kammarens ledamöter instämma.

168

Den 23 April. f. ni

Vidare yttrade

Herr Claiifelt: Herr Talman! Miiie Herrar! Det är eu känd ock
erkänd sak, att då ett. företag, af hvad slag som helst, utföres på statens
bekostnad, det alltid blir dyrare än då den enskilde verkställer detsamma.
Derföre, och då enligt miii tanke i Utskottets förslag ligger
en icke så obetydlig grad af orättvisa, kan jag icke annat än förena
mig med den talare, som yrkat afslag derå. Denna orättvisa består icke
endast deii, att de härad, som redan uppfört tidsenliga och prydliga
tingshus, skulle blifva hårdare betungade, än de härad, som icke fullgjort
denna skyldighet, utan äfven, och detta icke minst, deri, att städerna
skulle få vidkännas dryga och betydliga kostnader, som de nu
icke hafva. Såsom vi veta, är bevillningen i städerna i allmänhet proportionell
långt större än den är på landet. I eu af de städer jag representerar,
nemligen Christianstad, uppgår bevillningen till mer än en
femtedel af bevillningen i hela länet, och denna stad har likväl icke
mer än 7,000 innevånare, under det att i länet finnas öfver 200,090.
Utskottet ha,r visserligen i någon mån velat underlätta denna nya skyldighet
för städerna genom att föreslå att staten skulle bygga äfven stadshäkton.
Men då i residensstäderna dessa städers ransakningsfångar inrymmas
i statens der uppförda cellfängelser, hvarför städerna få betala
särskild afgift, så behöfvas der för städernas räkning inga andra fängelser
än s. k. polishäkten, livilka naturligtvis äro af ganska enkel beskaffenhet
och derföre också kunna uppföras för eu vida mindre kostnad än
häradshäkteua. I de mindre städerna åter är vanligtvis särskilt häkte inrättadt
i sjelfva rådhuset, och dessa städer hafva således icke att vänta
någon ersättning^ från staten om Utskottets förslag antages. Då härtill
kommer att de a sednare tider uppförda tingshusen, likasom Utskottet
yttiar om städernas rådhus, oftast äro af sedda äfven för administrativa
ändamål, såsom lokaler för sparbank, brandstodsbolag o. d., så kan jag
icke finna någon rimlig grund hvarföre städerna skulle deltaga i byggandet
af dessa hus eller betungas på det sätt Utskottet föreslagit. På
dessa skål yrkar jag afslag å Utskottets föreliggande betänkande och bifall
till Herr von Gegerfelts reservation, eller att Kammaren ville, med
bifall till Herrar Näsmans och Erickzons i ämnet väckta motioner, besluta
en underdånig skrifvelse med anhållan “att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådana förändrade stadgande:!
angående deltagande i byggnad och underhåll af tingshus och
häradsfängelse, att dessa åligganden blifva för medlemmarne af tingslagen
efter billiga grunder gemensamma “.

Herr Ola Andersson: Herr Talman! Denna fråga hör visserligen
icke till de s. k. stora frågorna, men dock till dem, som icke kunna
falla, utan ständigt återkomma, tills de fått eu någorlunda tillfredsställande
lösning. Nog är det många som säga, att man icke bör alltför
mycket inlåta sig på småsaker. Jag anser det dock vara bättre att lösa
de små frågorna väl än de stora illa. Sällan sammanskjutas på landet
medel till ifrågavarande byggnader utan att man hör den frågan,
fastän naturligtvis i åtskilliga variationer, på ett mer eller mindre harm -

I''en So April, f. m. 1Q9

fullt satt framkastas; -Hvarföre skall jag bidraga till dessa byggnader,
clä den eller den hemman,segaren eller innehafvare]), den eller den fabrikseller
vrkesidkaren, kapitalisten eller tjenstemannen icke är skyldig att
betala till detta onus, under det likväl dessa personer kanske ofta mer än
omgå inom orten draga andra eller hvarandra inför rätta, hvaremot jag med
mm fot knappast trädt inom tingshusets dörr? För min del tror ja*
också, att ^ det nuvarande beskattningssättet hvarken är helsosamt eller
rattvist. Erkänner man att under tidernas lopp, allt efter som nya industriel-
uppkommit och utvecklat sig, äfven nya rättsförhållanden inträdt
och att dessa naturligtvis förutsätta och nödvändiggöra flera aftal, än
som någonsin ingås mellan jordegarne, med deraf följande större antal
tvister nu än förr, som påkalla rättskipning, så får man väl också erkänna,
att det under sådana förhållanden icke kan vara annat än rättvist
och billigt, att äfven dessa rättsökande från andra samhällsklasser
bidraga till underhåll och byggnad af tingshus och häradsfängelse. Men
dä uppstår frågan, huru skall man fördela kostnaden derför? För min
del är jag af flera skäl, lika med de två föregående talarne, obetingadt
med om att bibehålla dessa kostnader inom häradet och icke kasta dem
på staten; ehuru jag derföre icke vill deltaga i det temligen skarpa
klander som Utskottet af nämnde talare fått uppbära. Ty erkännas må
val, att både Utskottet och de motionärer, som väckt förslag i samma
riktning, icke saknat skäl dertill, eftersom ju sistlidne Riksdag redan
anvisade denna väg. Frågan kom då något på sned, ty Första Kammaren
lockade oss så att säga i eu fålla. När frågan nemligen förekom
till behandling har i Kammaren, upplystes det att Första Kammaren i
sm helhet återremitterat Utskottets betänkande i ämnet, i syfte att kasta
hela den ifrågavarande skyldigheten på staten. Då man sålunda fick
,-f,a memnpn vara, att alla skulle bidraga, så tyckte man det vara
bättre an det närvarande åtminstone, och följden blef, att äfven Andra
Kammaren återremitterade betänkandet. Lag-Utskottet hade då natur(
uj1C * annat att göra än att framkomma med ett nytt förslag i den
åt båda Kamrarne angifna riktningen. När frågan sedan återkom till
borsta Kammaren, föll den der på den formela grunden, att Kammaren
icke ansåg sig befogad fatta beslut i enlighet med Utskottets förslag
enär någon motion i det syftet icke blifvit väckt. I Andra Kammaren
deremot bifölls Utskottets förslag sådant det för andra gången hade blifvit
afgifvet. ö

För min del vill jag nu i det närmaste biträda ordföranden i Lagutskottet
Herr von Gegerfelts reservation. Det är dock något i densamma,
som jag icke är fullt belåten med. Han begagnar nemligen uttrycket:
"billiga grundel- — ett uttryck, som förut blifvit användt af
Riksdagen i fråga om skyldigheten att bygga och underhålla kyrkobyggnad,
skolhus och sockenstuga. Jag anser, att der man kan använda
klara och tydliga ord, bör man äfven göra det och icke använda sväfvande.
Visserligen säger Utskottet, att frågan alltsedan år 1867 vant
föremål för Riksdagens uppmärksamhet, men att de framställningar, som
i ämnet blifvit gjorda, strandat mot de betänkligheter man hyst synner!1.
fa.st med afseende å svårigheten att uppställa billiga och praktiskt
tiilamphga grunder för bidragens utgörande. Jag tror det icke vara svårt

170

Den 23 April, f. m.

att i detta afseende uppställa billiga och praktiskt tillämpliga grunder.
En sådan grund anser jag fyrktalet vara; ty då blifva de ifrågavarande
kostnaderna mindre för de personer som nu äro befriade från dem, än
om de skulle fördelas efter 2:dra Art. bevillning, i hvilket fall de naturligtvis
blefve dubbelt så störa. Detta torde hvar och en inse, som känner
till skilnaden mellan fyrktal och bevillning. Jag har- visserligen häremot
hört den invändningen göras, att mindre stadigt bofaste personer, såsom
löntagare, yrkesidkare m. fl. sådana, som äro på mera rörlig fot, derigenom
skulle drabbas af en orättvis beskattning, enär eu sådan person
det ena året kunde inflytta i ett härad, som icke fullgjort sin skyldighet
att bygga tingshus och häradsfängelse, och således blifva tvungen att
der lemna bidrag dertill, men nästa år slå sig ner i ett annat härad och
der drabbas af samma fide. En sådan otur förefaller mig dock verkligen
litet märkvärdig. Jag antager snarare att en sådan person lika lätt
kunde hafva den turen att flytta in i häradet just då de ifrågavarande
byggnaderna hade blifvit färdiga och således slippa ifrån alla onera derför.
Det sednare är bestämdt mera sannolikt, emedan sådana personer
i do flesta fall råda öfver sig sjelfva och kunna flytta hvart de vilja.
En ledamot af Första Kammaren föreslog vid den sista riksdagen, att
denna klass bevillningsskyldigc endast skulle bidraga med eu mindre
del, motsvarande en slags hyra för byggnaden. Men skulle han lemna
detta bidrag endast då nybyggnad kom i fråga, så finge han icke betala
hyresafgift mer än hvart 50:de ä inrede år; och detta kan väl icke vara
meningen. Skulle lian deremot betala hvart år, så blefve deraf eu gifven
följd, att de öfrige underhållsskyldige stoppade afgiften i sina egna
fickor eller deraf tillskapade kassor kanske för helt andra ändamål. Detta
vore väl heller icke hvarken rättvist eller billigt.

Ett annat sätt vill jag föreslå, nemligen att sådana byggnadsföretag
aldrig skulle verkställas'' utan genom lån på viss amorteringstid samt ansvarigheten
för dessa fördelas efter fyrk. Derigenom skulle, enligt min
uppfattning, bidragen blifva jemnare fördelade och mindre tryckande.
Det kan mycket väl gå för sig på detta sätt, Sedan man nemligen uppgjort
kostnadsberäkningen för den ifrågaställa byggnaden samt bestämt
på hur lång tid lånet skall upptagas, kan man med ganska god sannolikhet
beräkna och bestämma huru mycket deraf under så och så många
år komme på hvarje fyrk. På detta sätt tror jag frågan löses rättvisast
och billigast, och jag begagnar nu tillfället att fästa Regeringens uppmärksamhet
på denna, enligt min tanke, lämpliga fördelningsgrund, i fall
tilläfventyrs ärendet skulle komma att af Regeringen behandlas i sammanhang
med de af Riksdagen dit redan hänskjuta» frågor om skyldighet
att bygga och underhålla kyrka, skolhus och sockenstuga. Att nu
kasta det omkandlade åliggandet på staten, anser jag vara i högsta grad
olämpligt. Hvarje gång ett dylikt byggnadsföretag ifrågasattes, skulle då
en mängd undersökningar verkställas och Regeringen vara skyldig infordra
upplysningar samt låta upprätta kostnadsförslag äfvensom att framkomma
till Riksdagen med proposition i ämnet. Men jag tror »^Regeringen redan
har tillräckligt att göra för att vi skulle pålägga den detta ytterligare
besvär.

Såsom ett ytterligare skäl derför att, på sätt äfven af föregående

Den 2." April, f. ro.

171

talare blifvit yttradt, det alltid blir dyrare då staten bygger än då den
enskilde gör det, vill jag framhålla, att man i det förra fallet vanligen
bygger mer än som beliöfves. Man skulle kanske efteråt få höra berättelser
om huru i de nya tingshusen blifvit inrymda lokaler, afsedda för, visserligen
ofta för orten nyttiga, men för det egentliga ändamålet alldeles
främmande angelägenheter. Utomdess skulle en mängd andra olägenheter
deraf uppstå. För att hemta ett exempel från ett för Malmöhus läns
räkning uppfördt sjukhus: genom något slarf uppstår i byggnaden mureller
trädsvamp, stora reparationskostnader erfordras å ett nytt hus, jemte
ty åtföljande rättegångar med entreprenörer och tillsyningsman. Det skulle
blifva trefliga historier för Regeringen att inkomma till Riksdagen med
och gifva anledning till många misshälligheter. Jag tror således att både
Regeringen och Riksdagen böra betacka sig för det besväret.

Jag anser således att skyldigheten bör åligga endast häradet, men
alla som skatta till staten och efter fyrktal. Och fördenskull tillåter jag
mig föreslå, att Herr von Gegerfelts reservation, i hvilken Herr Magnus
Jonsson instämt, måtte af Kammaren bifallas, med den förändring, att
orden: “billiga grunder11 utbytas mot ordet: “fyrktal-''. Värsta följden af
ett sådant beslut vore att Första Kammaren skulle antaga vare sig UR
skottets eller reservantens förslag oförändradt. Men det är väl icke så
svårt att sammanjemka dessa beslut, t. ex. att Utskottet inkommer med
ett nytt förslag, innehållande båda alternativen, hvilka underställas Kongl.
Maj:ts pröfning. På dessa skäl yrkar jag bifall till Herr von Gegerfelts
reservation, med den förändring deri, jag nyss tog mig friheten föreslå.

Herrar Per Nilsson i Kul bult och Nils Nilsson i Stäfvie förenade
sig med Herr Ola Andersson.

1 anledning af hittills afgifna yttranden och med afseende på det
nära sammanhang som förefuunes emellan utlåtandets båda punkter,
hemställde Herr Talmannen, att äfven 2:dra punkten nu måtte få föredragas
och den vidare öfverläggningen således omfatta utlåtandet i dess
helhet. Sedan Kammaren bifallit denna hemställan, skedde uppläsning
af 2:dra punkten, hvarefter ordet lemnades till

Herr Helander: Lag-Utskottets ifrågavarande förslag kan jag ej

gilla, emedan det, enligt min åsigt, icke är grundadt på rättvisa och billighet
redan derutinnan, att land och stat skulle behandlas olika, i det
att staten skulle för landet öfvertaga skyldigheten att bygga och underhålla
tingshus, då deremot städerna fortfarande skulle kännas skyldiga
att bekosta sina domstolslokaler sjelfva. Spörjer man Utskottet om anledningen
till detta olika behandlingssätt, så får man uppgift på tre särskilda
skäl dertill. Det första: att städerna begagna sina domstolslokaler
i allmänhet äfven till administrativa ändamål, till sammankomster i kommunala
angelägenheter o. s. v. Jag kan likväl intyga att detta ganska
ofta äfven är förhållandet på landet med tingshusen, emedan jag under
loppet af många år och på åtskilliga orter öfvervarit sammankomster
hållna i tingshus för hvarjehanda ändamål, hvarför jag anser någon synnerlig
olikhet i detta afseende land och stad emellan verkligen icke exi -

172

Oen 23 April, f. ju.

stera. Det andra skälet skulle bestå deruti, att fordringarne i afseende
på lokalernas beskaffenhet uti städerna skulle vara vida större än på
landsbygden. Härmed torde Utskottet mena, att dessa lokaler verkligen i
städerna äro mera storartade än på landet. Deremot måste jag erinra
att, om det ock är en känd sak att domstolslokalerna i Stockholm och
Göteborg — som hafva representanter inom Utskottet — och några andra
större städer, stå långt framom hvarje tingshusbyggnad i utrymme och
prydlighet, det likväl är förhållandet att dylika lokaler inom många andra
städer, i synnerhet de minsta, äro vida oansenligare än hvad tingshusbyggnaderna
i allmänhet äro. På åtskilliga ställen äro dessa sistnämnda
byggnader ganska storartade, verkliga palatser, såsom det af en talare
från Skåne uppgafs under diskussionen i denna fråga vid sistlidne riksdag.
Jag kan således ej heller anse detta Lag-Utskottets andra skäl hållbart.
Det tredje och sista af Utskottets skäl är det vanliga, som man brukar
åberopa för att försvara uudantagsåtgärder för städerna, det nemligen,
att de åtnjuta privilegier, eller, såsom det denna gång heter, vissa särskilda
förmåner just med afseende å förpligtelse!! att sjelfva uppehålla rättsväsendet.
Härmed åsyftas förmodligen den städerna donerade jorden.
Det är väl sanning att eu eller annan stad af dylik jord har ganska goda
inkomster, men inom många städer åtföljer jorden tomterna, med Indika
den går i köp, och bereder således städerna icke någon direkt inkomst.
Andra städer — bland dem den der jag är boende — hafva sedan århundraden,
väl ett par sekler åtminstone, mistat större delen af den donerade
dugliga jorden, hvilken är i enskilda personers händer, hvarförutan,
såsom bekant är, städer finnas som icke ega en enda jordlapp förutom
sjelfva stadstomten. Så förhåller det sig i verkligheten med denna så
kallade förmån, som städerna skulle besitta, och på grund af hvilken man
anser sig berättigad att behandla dem annorlunda än landet.

Så länge förhållandet är att bevillning utgår enligt bevillningsstadgaus
2:dra artikel torde det icke vara oriktigt att anse tillökning i statsutgifter
drabba de särskilda kommunerna i mån af den från dem utgående bevillning.
Då man nu känner att minst hälften af all bevillning utgår
från städerna, bland Indika det ensamt på Stockholm belöper omkring
13 procent af det hela, kan man deraf finna i huru hög grad betungande
Lag-Utskottets förslag, blifvet verklighet, skulle blifva för städerna.
Emellertid är det icke blott här påpekade förhållandet som jag finner
orättvist, ty stor obillighet uppstode äfven landtkommunerna emellan,
hvilket är klart om man besinnar, hvad redan blifvit antydt, att somliga
tingslag hafva uppfört ytterst dyrbara tingslokaler, under det att andra
hafva synnerligen tarfliga, och åter andra helt och hållet sakna egna byggnader,
hvarföre de nödgas hyra lokaler för rättsförhandlingarne.

Att öfverflyttandet på staten skulle komma att medföra stora olägenheter
och kostnader finner jag vara alldeles afgjordt. Då förhållandet på
åtskilliga ställen är sådant, att i tingshusen äfven inrymmas lokaler för
hvarjehanda andra ändamål, såsom för sparbanker, bostad för läkare o. s. v.,
kan det ej annat än leda till oreda och trassel om, på sätt enligt Utskottets
förslag skulle blifva händelsen, gemensamhet i afseende å dylika
tingslokalers underhåll skulle råda emellan staten och tingslagen. Hvad
kostnaden beträffar så har Utskottet visserligen både insett och erkänt

Den 23 April, f. in.

173

att denna blir större genom öfvertagandet af staten, inen Utskottet undaurödjer
helt beqvämt den olägenheten dermed, att, om de ekonomiska
detaljerna ordnades på ett lämpligt sätt, skilnaden (i kostnad) ej torde
blifva särdeles afsevärd. På det sättet kunna alla svårigheter undanrödjas;
men det sker också endast på papperet, i verkligheten komma de
nog att qvarstå. Anmärkningsvärd t är att till och med en af motionärerne,
visserligen icke uti sin motion, men under diskussionen uti detta
ämne under nästlidne riksdag inom Medkammaren, bestämdt uttalat sig
emot att staten skulle öfvertaga byggnad och underhåll af tingshusen,
just till följd af de iifven af honom befarade, derigenom uppkommande
dryga kostnaderna, hvilket likväl ej afhållit honom från att vid nu pågående
riksdag motionera om ett dylikt öfvertagande.

På grund af hvad jag nu anfört är det klart att jag icke kan annat
än yrka afslag å Herrar Hasselrots och O. B. Olssons motion samt LagUtskottets
på dem grundade förslag i betänkandets första punkt. Som jag
derjemte är af den åsigt att billigheten synes mig fordra att någonting
åtgöres i anledning af de motioner, som i ämnet blifvit väckta af Herrar
Näsman och Erickzon, och finner mig i det hänseendet kunna instämma
uti en betänkandet vidfogad reservation; så får jag tillika, med påyrkande
jemväl af afslag å den andra punkten, anhålla att Kammaren
ville bifalla den af Herr von Gegerfelt afgifna reservationen.

Herr Granlund: Ingen kan heldre än jag önska förändring i den

nuvarande bestämmelsen i fråga om skyldigheten att bygga och underhålla
tingshus och häradsfängelse. Dock kan jag icke godkänna det förslag
Utskottet här framställt. Vi veta, mine Herrar, att det i många år
varit fråga om reorganisation af våra domstolar i förening med att domare
i småstäder äfven skulle vara domare på landet. Det kan väl, då
en dylik organisation är ifrågasatt, icke vara lämpligt att staten nu öfvertager
den ifrågavarande skyldigheten, ett åliggande, som dessutom, på
sätt föregående talare framhållit, skulle blifva mycket dyrare för staten,
än hvad det är för kommunen. Så är förhållandet med allt hvad som
staten skall göra, och i detta fall icke minst i följd af den kontroll, som
staten skulle behöfva utöfva öfver sådana byggnadsföretag och dess framtida
underhåll. Jag tror erfarenheten från våra cellfängelser i detta fall
vara tillräcklig. Utskottet erkänner också detta sjelf!., då det nemligen
säger: “Visserligen är det sannolikt, att byggnadsskyldigheten komme att
ställa sig något dyrare för staten än för tingslagen; men om de ekonomiska
detaljerna ordnades på ett lämpligt sätt, borde skilnaden ej blifva
särdeles afsevärd, synnerligast som staten otvifvelaktigt komme att hålla
byggnaderna i ett mera tidsenligt skick än som i allmänhet är förhållandet.
" Men hvad menar man då med tidsenligt skick? Meuar man
kanske att alla de tingshus, som redan nu finnas, icke äro tidsenliga, samt
att staten bör företaga sig att bygga om dem allesamman? Med kännedom
om huru tingslagen inrättat sina tingshus, med bostäder der för
läkare samt lokaler för apotek, sparbank m. m., så är det verkligen
svårt att föreställa sig huru ersättningsanspråken mellan staten och
kommunen skola kunna regleras. Dertill kommer att under det det ena
tingslaget har ett stort tidsenligt tingshus, så har det andra intet sådant,

174 lien 23 April, i'', in.

titan hyr lokal för ändamålet. Skall staten då betala dem som hafva
tingshus eller tvärtom?

Jag är öfvertygad om att i detta fall ingen bestämmelse kan vara rättvisare,
än att kommunen sjelf må bygga och underhålla sina tingshus och
häradsfängelser, men att bidragen derför icke skola utgå på det sätt som
nu sker, hvilket jag anser vara i högsta måtto orättvist. Då i vår tid
kapitalen och rörelsen göra sig så mycket gällande, den ena nya industrien
följer efter den andra, hvilket nödvändiggör långt flera aftal än
förr, och naturligen föranleder dertill, att personer i allmänhet måste mer
begagna sig af rättskipningen, så är det väl icke mer än billigt att denna
stora kategori af rättsökande äfven må vidkännas skyldigheten att bidraga
till underhåll af de ifrågavarande byggnaderna. I hög grad orättvist är
det att den priviligierade jorden nu är frikallad från delaktighet i förevarande
onus. Jag tror att i vår tid man icke bör söka skydd bakom
dessa privilegier, då det är fråga om kommunens gemensamma angelägenheter.

På grund af hvad jag nu anfört och med anhållan att få förena
mig uti Herr Cfegerfelts reservation samt Herrar Näsmans och Erickzons
motioner, yrkar jag afslag å Lag-Utskottets nu föredragna utlåtande.

Herr Näsman: Herr Talman! Jag anser att om Utskottets förslag
komme att antagas, så skulle inom tingslag, der inga tingshus finnas uppförda,
utan de byggnadsskyldige hafva funnit det billigare att förhyra
dertill tjenliga lokaler, de ej komma att blifva befriade från detta
onus förrän de uppfört behöriga tingshus, hvilka då skulle till staten i
laggildt skick öfverlemuas eller ock på annat sätt öfverenskommelse träffas
om den ersättning, som i annat fall borde till staten utgå för den händelse
byggnadsskyldigheten blifvit fullgjord. Detta skulle, tror jag, åtminstone
hvad de mindre tingslagen beträffar, komma att blifva särdeles betungande.
Man lär väl få antaga att uppförande af eu dylik byggnad
i dessa tider ej skulle komma att aflöpa med mindre än 12,000 eller 15,000
riksdaler, och uti tingslag som utgöras af 200 eller 800 byggnadsskyldige
skulle detta väl, såsom jag nyss har nämnt, blifva ganska känbart. Nej,
låt kostnaden för underhållet blifva jemnare fördelad än som nu är fallet,
och det är äfven detta, som jag med min motion åsyftat. Det är på
dessa grunder som jag får yrka afslag å Utskottets betänkande och bifall
till reservantens förslag.

Herr Lyttkens: Herr Talman, mine Herrar! Det är kanske orätt
af mig att begära ordet i denna fråga, då jag hör att alla äro eniga,
men jag kan ej underlåta att tillkännagifva min glädje, när jag hör så
många representanter, som förut ifrigt kämpat emot någon lindring i de
bördor, som trycka jordbruket, nu uppträda med den vackra principen
att dessa bördor böra äfven på andra beskattningsföremål fördelas. Vi
böra vara Utskottet särdeles tacksamme, som åstadkommit, att så inånga
representanter, hvilka förut varit af annan tanke, nu uttalat sig för billigheten
af nämnda grundsats. 1 denna fråga kommer äfven jag till
samma resultat som de, hvilka förut yttrat sig, men på helt andra skäl.

De» 23 April, f. in. 175

Utskottet bär, tyckes mig, på underhaltig motivering kommit till ett oriktigt
resultat. I sina motiv säger nemligen Utskottet på sidan 15: “Såsom
vilkor för besvärets öfverflyttande på staten torde böra bestämmas,
att de nu byggnadsskyldige derförinnan skola till staten aflemna ifrågavarande
byggnader i laggildt skick. Då likväl på några ställen tingshusen,
såsom afsedda för andra ändamål, t. ex. bostad för distriktläkare,
lokal för sparbank o. s. v., äro större än behofvet eljest kräfver, synes
billigheten fordra, att saken der regleras på det sätt, att till staten öfverlemnas
endast de lokaler, som för det ifrågavarande statsändamålet äro
behöfliga." Men då fråga är om rådhusen i städerna finner Utskottet icke
skäl. att föreslå att desamma skola af staten öfvertagas, ty de begagnas
dessutom till andra ändamål, såsom kommunalsammanträden m. in. Alltså,
då fråga är om samma sak på landet eller i städerna, kommer Utskottet
till olika resultat. Denna motsägelse är enligt mitt sätt att se saken en
stor inkonseqvens.

På sidan 14 säger Utskottet: “att då rättstillståndets upprätthållande
obestridligen är en statsangelägenhet, synes deraf följa, att staten bör
bekosta för sådant ändamål erforderliga anstalter, hvartill tingshus och
häradsfängelse äro att hänföra." Enligt min åsigt uppehälles icke rättskipningen
i underdomstolarne af staten, ty man kan väl icke tala om
domrarnes boställen och löner, ty do äro så ringa, utan af de rättsökande,
som betala domaren genom papperslösen.

Men för att komma till saken, så är det sannt, att om staten skall
bygga tingshusen, så bör den bygga städernas rådhus också, men en stor
olägenhet kommer deraf att uppstå, nemligen den stora kostnaden, ty
staten bygger betydligt dyrare än kommunerna. Detta skulle dock icke
göra så mycket; det är eu annan sak, som jag icke gillar. Det är den
centralisation som förslaget afser, hvilken strider mot hela tidsriktningen,
som går ut på decentralisation och sjelfstyrelse i verkligt kommunala angelägenheter.
Man vill nemligen göra tingshusbyggnadsskyldigheten till
statsangelägenhet, hvarigenom man blir nödsakad underhålla eu embetsmannakorps
för desammas tillsyn. Äfvenledes skulle mycket trassel uppstå
till följd af de många olika förhållanden i och mellan de enskilda tingslagen.
Utskottets förslag anser jag således vara alldeles olämpligt.

Att deremot låta det nuvarande tillståndet fortfara, anser jag vara
i högsta grad orättvist. Det sätt, hvarpå frågan skall'' lösas, anser jag
vara, att donna börda fördelas på samtliga skattdragande i samhället, ty
såsom nu är, då säterier, insockne frälse- samt rå- och rörshemman äro
alldeles fria, är kostnaden orättvist fördelad.

Jag sluter mig derföre till dem som yrka bifall till Herr von Gegerfelts
reservation. Hvad Herr Ola Anderssons förslag beträffar, att utbyta
orden “billiga grunder" i Utskottets förslag, mot “efter fyrktalet", så kan
jag icke godkänna detsamma, utan önskar att Herr von Gegerfelts reservation
måtte af Kammaren godkännas.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Herr Talman, miue Herrar! Jag
har i Lag-Utskottet medverkat till det slut, hvartill Utskottet i denna
fråga kommit, och detta har jag gjort på, såsom jag anser, fullt giltiga
skäl. Jag vill likväl tillstå, att jag gerna skulle hafva förenat mig om det för -

176

Ilen 23 April, f. m.

slag som Herr von Gegerfelt i sin reservation framlagt och af åtskilliga
talare nu blifvit förordadt, om jag kunnat tro att detsamma skulle kunnat
vinna Riksdagens bifall. Vi veta alla, åtminstone i denna Kammare,
att jag under de tre sist förflutna riksdagarne väckt förslag i alldeles
samma ordalag som det, hvartill nu yrkas bifall, och man vet äfven att
oaktadt de som nu uppträdt för detta förslag, förut bekämpat detsamma
det ändå gått igenom i denna Kammare med eu betydande majoritet
af roster vid de tvänne riksdagarne, men blifvit afslaget af Första
Kammaren. Man torde således kunna finna, att jag icke skulle hafva
något särdeles emot om sagda förslag kunde vinna Riksdagens bifall,
men jag har haft den öfvertygelsen, att Riksdagen icke skulle gå in på
detsamma, och aldraminst att Första Kammaren skulle göra det, isynnerhet
då sagde Kammare vid sista riksdagen kom fram med det
förslag, som nu af Lag-Utskottet blifvit tillstyrkt och föreligger oss till
afgörande, för att få frågan slutligen afgjord och skiljd ifrån Riksdagen,
der den varit så länge å bane. Det är visserligen sannt att Första Kammaren
då afslog förslaget, men med blott några rösters majoritet, kvilka
dock voro af den meningen, att frågan då icke var i grundlagsenlig ordning
väckt, men deremot bifölls detsamma i denna Kammare, då man
trodde sig gå Medkammarens åsigter till mötes.

Jag äi foxtjärande af den öfvertygelsen att Första Kammaren kommei
att vid denna riksdag bifalla Lag-Utskottets förslag, men jag hade
deremot icke väntat mig att i denna Kammare så många röster skulle
höja sig mot förslaget, då så många vid riksdagen sistlidet år voro för
antagande af detta förslag. Jag skall icke motsätta mig det å andra
sidaxi uppställda förslag, så framt man finner att detta förslag kan vinna
Riksdagens bifall. Men jag ber då alt, för att möjligen kunna vinna
detta mål, Kammaren icke må förhasta sig med att antaga något förslag,
förrän vi tätt inhemta Första Kammarens beslut i ämnet, så att frågan
icke må blifva ännu någon tid uppskjuten. Detta kan icke vinnas på
annat satt än att återremittera frågan till Lag-Utskottet, då derigenom
första Kammaren kan komma i tillfälle att först yttra sig i densamma
hvarigenom möjlighet beredes denna Kammare att kunna förena sig om
ett af de föreliggande förslagen.

Hvad nu sjelfva saken beträffar, så tror jag att Utskottet äfven
framställt ganska goda skäl för sitt utlåtande. Jag skall försöka att till
besvarande upptaga en del åt de invändningar, som deremot blifvit
framställda.

Det vigtigaste skälet mot Utskottets åsigt är, att Utskottet föreslagit,
att i afseende på byggande och underhåll af hus för rättskipningens
utöfvande städerna och landet icke blifvit fullt lika ställda.
Om man hade läst Utskottets motivering, så är jag säker på att man
boit hafva insett, hvarföre Utskottet icke velat taga steget fullt ut.
Skälet dertill var att någon motion angående ordnande af detta förhållande,
så vidt det rörer staderna, icke blifvit väckt. Städerna hafva
dessutom, såsom vi alla veta, för detta ändamål fått flerahanda privilegier,
som landsbygden icke har, och om man ville att staten skulle öfvertaga
denna byggnadsskyldighet i städerna, så skulle man väl på samma

gång

3 77

L>en 23 April, f. m.

gång rättvisligen hafva fråntagit dem dessa deras privilegier. Men städerna
skulle säkerligen icke ingå på något sådant, utan heldre behålla skyldigheten
att uppehålla ifrågavarande byggnader än att berörda privilegier
skulle dem fråntagas. Af dessa skäl har Utskottet ett ganska godt försvar
för sin åsigt att icke ställa städerna och landet lika i detta afseende.

Man liai vidare klandrat Utskottet, som säger, att bördan af nämnda
s underhall skulle blifva jemnare fördelad, om man antager
Utskottets förslag. Detta Utskotts utlåtande tror jag vara riktigt, och
anser deremot att man icke kan säga att bördan blir jemnare och rättvisare
fördelad om man antager reservanternes förslag. Ty det finnes
ju tingslag och härad af ofantligt olika storlek. Det finnes Hora som
äro mycket små, samt andra som äro mycket stora, och oberoende af
storleken måste de ju alltid hafva ett tingshus, så att kostnaden kan, i
synnerhet i mindre tingslag, blifva särdeles betungande, jemförelsevis emot
i de större tingslagen.

Likaså har någon sagt att det skulle vara orätt, att när kommunerna
underhålla kyrkor och skolhus, de icke äfven skola bygga tingshus,
och således jemfört detta onus med en kommunens angelägenhet, Jag
tror likväl icke att man kan jemföra dessa byggnader med byggnader
för kyrkan och skolväsen. Dessas uppehållande måste alltid vara eu
kommunal angelägenhet, hvaremot tingshusens byggande bör vara en
statens. Jag kan nemligen icke finna att underdomstolarne stå till staten i
annat förhållande än öfverdomstolarne, och öfverclomstolarnes vård och
underhåll åligger ju staten.

Man har vidare sagt att det skulle blifva dyrare om staten skulle
bygga och underhålla dessa hus; detta skäl medgifver jag må hafva någon
giltighet, fastän ej till den grad att man derföre bör förkasta förslaget.
Förhållandet är att staten, när den bygger något, gör det varaktigt,
och derigenom blifva dess byggnader dyrare än den enskildes, som
måste tänka på att spara och derföre får sämre byggnader. Jag tror
icke heller att man kali säga att medel, som för statens räkning skulle
komma att användas på byggnader för rättskipningens upprätthållande,
kunna blifva bortslurfvade, mera då, än om tingslagen bygga sjelfva, ty
när man byggt det som är nödvändigt, så behöfver man icke göra mera,
och detta får väl vara regeln för såväl staten som den enskilde. Det är
dessutom ett faktum, att tingshusbyggnader, åtminstone i Skåne, uppförts
af härad, som blifvit mycket dyra, och jag känner ett, som kostat i det
närmaste 30,000 riksdaler. När redan nu, då dessa hus byggas för
tingslagens räkning, de blifva så dyra, så bör skilnaden mot när de
skola byggas för statens räkning icke blifva särdeles stor, om ens någon.

Ilerr Ola Andersson, som talat för den omnämnda reservationen, har
framkommit med förslag, att orden “billiga grunder1* i Utskottets förslag
skulle emot “efter fyrktalet“ utbytas. Antagandet af detta förslag beror
alldeles på om detsamma står sjelfständigt eller icke, och det beror då
på motiveringen för förslaget, Om man nu vill drifva förslaget igenom
i denna Kammare, och utbyter de ifrågavarande orden, utan att i motiveringen
antyda eftergifter för vissa inkomster, sa blir detta förslag
iiiksd. Prof.. Iö73. 2 Af cl. 4 Hand.

178

Deri 23 April, f. m.

mycket säkert förkastadt i Första Kammaren, hvilket jag tror äfven blir
förhållandet om man än bibehåller samma motivering som af Riksdagen
blifvit antagen i skrifvelserna till Kongl. Maj:t i fråga om kyrko- och
skolhusbyggnader, eu motivering, som jag för min del aldrig kunnat godkänna,
då åtskilliga provinser, om ett sådant förslag blefve lag, skulle
beredas betydande lindringar i jemförelse mot andra, och då iörediager
jag heldre Utskottets förslag, som delar bördan lika på alla.

Att, såsom samme talare äfven föreslog, i den underdåniga
skrifvelsen, hvartill detta Lag-Utskottets utlåtande, i händelse af bifall,
kommer att leda, insätta två alternativa förslag, anser jag icke vara
riktigt, Skall en skrifvelse aflätas, så anser jag första vilkoret vara, att
man skall vara viss på hvad man genom densamma vill erhålla, och
icke komma fram med flera alternativ, för att göra regeringen villrådig
om hvad Riksdagen menar.

Här har äfven talats om den dåliga motiveringen i Utskottets betänkande.
Derom vill jag icke inlåta mig i tvist, ty derom får hvar och
en för sig hafva sin mening, men jag för min del tror att, såsom jag
nu sökt visa, den rätt väl kan försvaras. Jag vill framför allt icke att
frågan skall för denna riksdag falla, och derföre vill jag, ehuru jag helst
skulle önska att Utskottets förslag blefve antaget, likväl yrka att betänkandet
måtte till Utskottet återremitteras, för att komma i tillfälle
få inhemta Medkammarens beslut i saken innan denna Kammare skrider
till sitt afgörande.

Herr Abr. Rundbäck: Efter hvad som redan förekommit i frågan

kunde jag väl afstå från ordet, men da jag lätt det, vill jag fatta mig
kort. Med afseende å de större kostnader, som skulle blifva eu följd
deraf att staten öfvertager ifrågavarande byggnads- och underhållsskyldighet,
så anser jag, i likhet med flere föregående talare, att det är
mycket bättre, om hvarje härad för halfva kostnaden bygger sitt eget
tingshus, än om alla häraden i riket förena sig att bygga föi hvarandra
till dubbla kostnaden. En annan sak vill jag anmärka, och det
är den nya teorien, att rättvisans skipande skulle mer än religionsvården
och skolväsendet vara eu statens angelägenhet, och således framför
dem förtjent att vara föremål för statens omsorg. Denna teori håller
enligt min åsigt alls icke streck. Staten är skyldig att skaffa prester,
skollärare och domare och att genom lag reglera deras verksamhet, men
att anskaffa lokaler, dertill är staten lika litet skyldig i ena fallet som
i det andra. Och då nu ingen ifrågasätter statens skyldighet att bygga
kyrkor och skolhus, så vet jag icke heller hvad skyldighet den skulle
hafva att bygga tingshus, hvilka, liksom de förra, det hittills ålegat kommunerna
att bygga och underhålla.

Hvad angår den i Utskottets förslag liggande orättvisan mot staderna,
så vill jag icke uppehålla mig dervid. Jag kan blott uttrycka
min förvåning att Utskottet har föreslagit, att stadshäktena skola af
staten underhållas. Det har ingen menniska begärt, och så vidt jag vet
bär Lag-Utskottet icke någon motionsrätt. Jag, såsom stadsrepresentant,
kan för öfrig t icke vara med om den taktiken att, ifall andra begära
någon lindring i sina bördor, jag vill biträda dylika anspråk, blott

Den 23 April, f. m.

179

jag sjelf kan på affären vinna någon fördel. Jag anser att städerna böra
fortfarande underhålla sina stadshäkten, helst de icke begärt att staten
skall åtaga sig denna skyldighet i deras ställe.

Med afseende å hvad jag sålunda anfört, får jag yrka bifall till det
af reservanterne framställda förslag.

Herr Rylander: Jag tror icke att Utskottet har träffat på en
lycklig lösning af denna fråga, Först innehåller betänkandet ett förnärmande
mot städerna, som jag icke vill biträda. Jag tror icke heller, att
häraden skulle vara särdeles tacksamma för förslaget, ty Utskottet bär
gifvit en _ häntydning om att förslagets godkännande skulle lätta öfvergången
till domstolarnes omorganisation och häradens sammandragning
i _ större domskretsar. Men jag tror häraden heldre vilja behålla skyldigheten
att hålla sina tingshus, än att genom sammandragning i större
domskretsar få långa vägar till tingsställena. Dessutom synes det vara
mindre ekonomiskt om staten skall bygga och underhålla tingshusen, ty
denna utgift kommer säkerligen att blifva för statsverket känbar, utan
att någon ökad nytta dermed vinnes. Det synes mig således som Herr
von Gegerfelts förslag skulle medföra stora fördelar framför Utskottets,
som jag icke kan godkänna, och derföre yrkar jag att Herr von Gegerfelts
reservation måtte af Kammaren godkännas.

Herr A hl ström: I likhet med de fleste talare, hvilka yttrat sig
i frågan, kan icke heller jag biträda Utskottets hemställan, utan yrkar
deremot att det förslag, Herr von Gegerfelt i sin reservation framlagt,
måtte af Kammaren antagas. Skälen härför äro till det väsendtligaste
anförda dels i sjelfva reservationen och dels nu under diskussionen, så
att icke mycket torde vara att tillägga, Jag vill likväl påpeka några
omständigheter. Det har redan blifvit nämndt, att sjelfva uppförandet
af ifrågavarande byggnader otvifvelaktigt skulle blifva mycket dyrare
om det öfvertoges af staten, och likaså komme säkerligen äfven underhållet
att derigenom väsendtligt fördyras. Då skulle nemligen derå, likasom
förhållandet är med alla andra statens byggnader, årligen hållas
ekonomiska besigtningar af vederbörande tjensteman med tillkallade byggnadskunnige
personer, och att bristfäiligheter dervid skulle, såvidt möjligt,
uppsökas och anmärkas, är naturligt. Sedan skulle för deras afhjelpande
entreprenadauktioner utlysas, och slutligen efter arbetets fullbordande besigtning
derå förrättas, och ju derå formaliteter det sålunda blefve för
byggnadernas underhåll, desto större blefve också kostnaden.

Men hufvudsakligaste skälet, som blifvit anfördt emot antagande af
Utskottets förslag, är likväl den orättvisa mot städerna, som man funnit
detsamma innehålla. I detta afseende ber jag, för att visa i hvilken
grad en sådan orättvisa skulle ega rum, att få omnämna förhållandet
mellan stad och landsbygd med hänsyn till derifrån utgående bevillningen
efter 2:dra artikeln Bevillningsstadgan. Jag har, enär detta förhållande
icke synes af i allmänhet tillgängliga statistiska arbeten och följaktligen torde
för mången vara obekant, från Kongl. Kammarrätten förskaffat mig sammandrag
öfver nämnde bevillning för år 1872, utvisande särskildt bevillningsbeloppetför
hvarje län i dess helhet och särskildt för de derinom belägna städer,

180

Den 23 April, f. m.

och framgå!'' deraf att totalbeloppet af bevillningen efter 2:dra artikeln utgör
2,276,425 R:dr 10 öre, hvaraf från städerna utgå icke mindre än 1,235,188
R:dr 73 öre, eller mer än hälften af bevillningen från hela riket. Om nu
det af Lag-Utskottet framställda förslag rörande byggnad och underhåll
af tingshus och häradshäkten skulle blifva antaget, och således kostnaderna,
i följd af det sätt hvarpå bristen i statsbehofven fylles, kunde
sägas utgå efter den allmänna bevillningen, så skulle städerna alltså
komma att bidraga med mer än hälften af hela kostnaden. Jag är
förvissad att, efter inhemtande af nu omförmälda förhållande, det icke
skall falla någon in att vilja kasta denna tunga på städerna. Annorlunda
hade förhållandet varit om stad och land kunnat förenas i judicielt afseende,
men den tidpunkt, då sådant kan ske, torde ännu vara långt aflägsen.

Jag inskränker mig till hvad jag nu haft äran anföra och yrkar bifall
till Herr von Gegerfelts reservation.

Herr Ros: Det har här blifvit yttradt att denna fråga skulle vara
af ringa vigt, men i denna åsigt kan jag icke instämma. Jag får på förhand
tillkännagifva att jag ämnar yrka bifall till Herr von Gegerfelts
reservation.

Vid första påseendet af Lag-Utskottets betänkande synes som om
häradsboerne, hvilka nu hafva skyldighet att bygga och underhålla tingshus
och häradsfängelse, skulle få någon lindring. Men flere talare hafva
yttrat den åsigt, hvilken äfven jag biträder, att om staten kommer att
öfvertaga byggnadsskyldigheten, så skulle den komma att bygga dyrt; och
jag får säga, att jag tror att den komme att bygga så dyrt att, efter
fördelning på stad och land, den återstående delen, som kommer på landsbygden,
drabbar densamma lika tungt som förut. Men deremot komma,
städerna att drabbas af en börda, som de icke förut haft. Jag tror att
man bör spara städernas förmåga att betala till andra utgifter, som
hafva mera skäl för sig.

Deremot vill jag säga att grunden för uttaxeringen inom häraden
är orättvis och deruti vill jag hafva ändring.

Det har många gånger förundrat mig att man velat sätta i fråga
att denna Kammare icke skulle fatta sitt beslut förrän Första Kammarens
beslut blifvit kändt. Ett sådant förfarande är stridande mot
Riksdags-ordningen, som säger, att betänkande af ständigt eller särskildt
Utskott skall, så vidt möjligt är, i båda Kamrarne samtidigt föredragas.
Derföre vill jag icke vara med om någon återremiss, utan yrkar
afslag å Utskottets betänkande och bifall till Herr von Gegerfelts reservation.

Herr O. B. Olsson: Jag har vid sex föregående riksdagar väckt
motioner i denna fråga, eller om ändring i skyldigheten att deltaga i
byggnad och underhåll af tingshus och häradsfängelse, och dessa motioner
hafva alla gått hufvudsakligen i samma riktning som Herr von Gegerfelts
reservation. Orsaken att jag nu gjort framställning i annat syfte
är den, att Första Kammaren förut uttalat sig till förmån för en sådan
åtgärd som min motion afser och jag derföre hoppades vinna Kamma -

181

Den 23 April, f. m.

rens bifall åt densamma. Detta tyckes dock, att döma af hvad man nu
lärt, icke blifva förhållandet. Jag bär icke motionerat i saken hvarken
för egen eller för mina kommittenters vinning, ty det härad jag representerar
har byggt ett ganska storartadt tingshus för en kostnad af inemot
58,000 It:dr, men jag betvifla!'' att, såsom flere talare anfört, det skulle
blifva så särdeles mycket dyrare om byggnadsskyldigheten öfvertoges af
staten; åtminstone tror jag detta icke skulle hafva blifvit förhållandet
med det tingshus jag nu nämnt. Men, äfven med antagande att förhållandet
i allmänhet så skulle gestalta sig, vill jag dock till svar derpå
fråga: hvad är staten egentligen? Månne icke detsamma som folket?
Och om statskassan bestrider dessa medel samt de icke komma i utländingens
hand, så kan det väl icke med fog sägas att staten gör någon
synnerlig förlust, om också det som staten bygger ställer sig något
dyrare.

Här har talats om att städerna skulle lida orätt om detta förslag
antages; men jag ber få fästa uppmärksamheten derpå att städerna i
allmänhet hafva sig anslaget en betydlig myckenhet jord för byggande
och underhåll af rådhus in. m., och jag skulle kunna uppgifva städer som
hafva ända till 200 tunnland yppersta jord för detta ändamål.

Det kan väl vara för mig temligen likgiltigt hvilketclera som antages,
Stats-Utskottets förslag eller Herr von Gegerfelts, men på det frågan
måtte blifva löst vid denna riksdag vill jag yrka återremiss i syfte
att, sedan Första Kammarens beslut blifvit kändt, Lag-Utskottet med
ledning deraf måtte kunna framställa ett för begge Kamrarne antagligt
förslag.

Herr Nils Hansson: Då ifrågavarande byggnadsskyldighet torde
vara en af de mest orättvisa bördor, som trycka jordbruket, så är jag
Utskottet särdeles tacksam för det sätt hvarpå saken blifvit af detsamma
behandlad, men då det tyckes vara så många olika förslag å bane och
man är okunnig om hvad beslut Första Kammaren kommer att fatta, så
vill jag för min del förena mig i yrkandet om återremiss. För att visa
orimligheten af det sätt, hvarefter betalningen nu utgår, vill jag nämna,
att i min hemort finnes en församling bestående af 52 mantal, der endast
2V, mantal äro byggnadsskyldige, en annan med 48 mantal och 2
byg?naclsskyldige samt en tredje med 1V2 mantal byggnadsskyldige på
36 mantal jord. Dessa församlingar bestå nemligen nästan uteslutande
åt säterier och insockne frälsehemman som äro från detta onus fria, men
vid dessa stora egendomar finnas en mängd handtverkare, arbetsfolk och
arrendatorer som föranleda ganska många tvistighet^'', hvilka blifva föremål
för domstols behandling, hvarföre det icke synes med rättvisa och
billighet öfverensstämmande att just dessa egendomar skola vara från
byggnadsskyldighet befriade.

Jag yrkar, som sagdt, återremiss.

Herr A. P. Danielsson: Att tiderna mycket förändrats sedan stadgandet
i 26 kap. 4 § Byggningabalken nedskrefs torde väl få anses vara
allmänt bekant. Vi hafva fått en mängd nya näringsgrenar hvilka böra lika
väl som jordbruket bidraga till dessa byggnader, och det synes derföre vara

Den 23 April, f. m.

J82

ganska tidsenligt att detta gamla stadgande nu undaurödjes. Jag vill
derföre instämma i yrkandet om åtterremiss, men hufvudsakligen af det
skäl, att Lag-Utskottet i sin hemställen inskjutit en fråga, som Utskottet
icke grundlagsenligt haft befogenhet att gemensamt med förevarande
ämne behandla. Utskottet har nemligen framkommit med ett förslag att
staten skulle öfvertaga byggande och underhåll af stadshäktena. Härom
har ingen af motionärerne yttrat sig, och icke heller har frågan annorledes
blifvit till Utskottets bedömande öfverlemnad. På denna rent formela
och lagliga grund, men jemväl på det att Första Kammarens beslut må
inhemtas innan denna Kammare fattar sitt, yrkar jag, som sagdt, återremiss
af betänkandet.

Herr Johan Jönsson: Det kunde synas alldeles öfverflödigt att
taga ordet nu, sedan denna fråga blifvit af flere talare så väl och fullständigt
utredd, men jag har gjort det för att rättfärdiga mig och den
kommun jag representerar från all misstanke att i denna fråga handla
af egennytta, hvarföre man så gerna vill beskylla isynnerhet oss skåningar.
Jag vill då nämna att den kommun jag tillhör har öfver 2,000
innevånare med ej mindre än 12,000 fyrkar, men betalar ändock ingenting
till tingshus och häradsfängelse, emedan kommunen består uteslutande
af sådan jord, som är från detta onus fri. Jag anser detta vara högeligen
orättvist och önskar derföre en förändring, men vill emellertid, i
afvaktan på Första Kammarens beslut, förena mig i yrkandet om åtorre
miss.

Herr Peter Olsson: Det är ganska fägnande att höra en åsigt,

som förr rönt så mycket motstånd, nu finna en så stor mängd försvarare.
Det vore väl om man också i andra frågor, der orättvisa ligger till
grund för utdebiteringar, ville låta rättvisa och billighet göra sig gällande,
och jag tror att det vore bättre ju förr detta kunde ske, emedan det är
bästa vägen att på ett tillfredsställande sätt lösa frågor, som måste lösas
och icke utan våda kunna uppskjutas. Att eu orättvis uttaxering ligger
till grund för skyldigheten att hygga tingshus och häradsfängelse lärer val
icke kunna bestridas och då är det val äfven skäl att tillse huru eu förändring
härutinnan lämpligast må kunna ske.

Hvad Lag-Utskottets förslag beträffar, så synes mig detsammas antagande
möta åtskilliga praktiska svårigheter. Först och främst vill
det val synas som om Utskottets förslag komme att för staten medföra
skyldighet att uppföra sådana hus i städerna, som motsvara tingshus
på landet. Detta skulle åter orsaka ganska stora kostnader, icke
blott derföre att, såsom helt naturligt är, hvad stateu bygger i allmänhet
ställer sig dyrare, utan äfven derföre att vi icke sakna exempel på
att vissa städer uppfört palatser för detta ändamål. Jag medgifver visserligen
att Riksdagen äfven skulle kunna reglementera så att byggnaderna
uppfördes efter omständigheterna för hvarje särskild ort, men det fattas
icke exempel på att man, sådant oaktadt, byggt dyrare än som varit nödvändigt.
Fn tredje svårighet ligger deri att flera härad finnas, som
redan åt sig uppfört präktiga tingshus, som måhända kunna stå 100 år
och derutöfver, och jag vet icke rätt i hvad förhållande i afseende å ut -

183

Den 28 April, f. in.

taxeringen dessa härad skulle komma att stå till de.öfriga, som finge
sina tingshus uppförda på statens bekostnad. När härtill kommei, att
städerna komme att deltaga i byggnadskostnaden för tingshus på landet,
eu sak hvarmed städerna rättvisligen icke kunna eller böra betungas, lärer
det icke kunna bestridas, att åtskilliga olägenheter äro med antagande åt
Utskottets förslag förknippade.

Deremot finner jag ordförandens i Lag-Utskottet reservation vara af
beskaffenhet att böra''antagas, och det är af denna anledning som jag för
min del vill biträda yrkandet om återremiss, på det Lag-Utskottet må sattas
i tillfälle att efter tagen kännedom af Första Kammarens beslut åstadkomma
ett förslag, som går i den riktning, att de orättvisa uttaxeringarne
må blifva på ett rättvist och billigt sätt fördelade. Jag tror att Lagutskottet
då skulle kunna i mera bestämda ordalag föreslå Riksdagen ett
sätt för deltagande i detta onus, antingen efter fyrktal eller annan billig
grund. Af denna anledning och då jag önskar att liågan ma få eu för
både stad och land lycklig lösning, instämmer jag, som sagdt, i yrkandet
om återremiss.

Herr Carl Ifvarsson: Äfven jag förenar mig i yrkande om åter remiss

af detta ärende. Jag behöfver icke säga, att jag skulle vara bäst
belåten om Herr von Gegerfelts förslag kunde antagas, möjligen med den
förbättring att man närmare bestämde hvad som menas med “billiga grunder“.
Jag behöfver knappast nämna detta, säger jag, då Kammaren väl
torde hafva sig bekant att jag förr, då frågan varit föremål för Riksdagens
pröfning, understödt enahanda förslag i ämnet; men, äfven om det
framlades ett förslag, som närmade sig detta eller till och med om det ej
funnes annat att välja på än Utskottets förslag, så skulle jag \ ii ja. vala
med om att antaga detta, om jag blott vore viss på att äfven Första
Kammaren bifölle det. Ty jag anser tiden nu vara inne att på ett sätt
eller annat i detta hänseende komma öfverens, på det att det gamla och
föråldrade må blifva ersatt med något nytt och tidsenligt. _ Men innan jag
vet hvad utgång frågan får i Första Kammaren, kan jag icke påyrka bifall
hvarken till Utskottets hemställan eller till Herr von Gegerfelts reservation,
emedan, om den ena Kammaren fattar ett beslut och den andra
ett annat, det icke blir någonting af med hela saken. Fn gång när Kamrarne
fattade samma beslut blef detta icke en gång expedieradt, Skall
man söka vinna något, måste Andra Kammaren vänta på Första Kammarens
beslut, på det att, om detta blir antagligt, denna Kammare må kunna
sluta sig dertill och således något resultat vinnas. Det år hufvudsakligen
af denna anledning som jag yrkar på återremiss; men det är äfven i förhoppning
att det förslag, som sålunda må komma tillbaka från Utskottet,
må gå i den riktning som Herr von Gegerfelts reservation, ehuru i något
mer bestämda ordalag.

Hvad beträffar Herr O ia Anderssons förslag, att bidragen till dessa
byggnader skulle utgå efter fyrktal, så anser jag detta eller ock allmänna
bevillningen till grund för denna skyldighets utgörande kunna inläggas
till förtydligande om den billiga grunden; men vill dock icke heller i detta
hänseende på förhand afgifva något bestämdt omdöme om hvilket som
vore det bästa.

184

Den 23 April, f, m.

Jag faner icke skäl att nu upptaga tiden med långa öfverläggningar;
dock vill jag, med hänsyn _ till hvad en talare från Skåne yttrat," nämna
att äfven i min hemort tinnes en hel kommun, bestående af säterier
och insockne frälsehemman, hvilken således icke deltager uti ifrågavarande
onus. Jag förenar mig med dem som yrkat återremiss.

Herr Jöns Pehrsson: Det är öfverflödigt att mera orda i denna
fråga, clå det är mig kårt att höra att tankarne i denna fråga på sednare
tider ljusnat något litet. Jag instämmer med dem som yrkat återremiss
i den syftning att Herr von Gegerfelts reservation må antagas, helst med
den förbättring i uttryck som Herr Ola Andersson föreslagit; detta blir
dock en sak, hvarpå Utskottet får tänka, och jag förenar mig derföre i
yrkandet om återremiss.

Herr Sjöberg: Jag föreställer mig, att denna fråga kan betraktas
ur allmän synpunkt och sålunda utan någon särskild hänsyn vare sig till
landet eller till städerna.^ Äfven jag medgifver, att tingslagens skyldighet att
by§§a och underhålla tingshus och häradshäkte, är för de byggnadsskyldige
mycket betungande, och jag anser således en förändring af detta
onus likasom af så många andra, på jorden hvilande servituter vara af
behofvet synnerligen påkallad. Men det sätt för frågans lösning, hvilket
dey ärade Lag-Utskottet föreslagit, kan jag icke ur någon synpunkt biträda,
och det har derföre varit för mig mycket tillfredsställande att höra
så många representanter från landsbygden uttala den åsigten, att en förändring
i det syfte, Utskottets hemställan afser, skulle i hög grad motverka
det ändamål, man eftersträfvar, nemligen billighet och jemnhet i
utgifternas fördelning. Ty det ligger val i sakens natur, att, om staten
skulle öfvertaga detta onus, sådant skulle förorsaka så dryga kostnader,
att knappt någon skulle blifva dermed belåten. Hvad nu särskildt beträffar
frågan om skyldigheten att bygga och underhålla stadshäktena, så
vågar jag antaga, att Utskottet saknat anledning att, på sätt som skett,
inskjuta denna fråga i sin hemställan. Af de motioner, som i förevarande
ämne utgjort föremål för Lag-Utskottets utlåtande, kan jag icke
ännu, att det väckts någon fråga om denna sak, och såvidt jag förstår
grundlagens föreskrift uti till detta hänförliga fall, har Utskottet icke
någon motionsrätt. Den fråga, vi således nu hafva att behandla, rörer
endast de vid denna riksdag gjorda förslag om ändring af gällande stadgande!
angående skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus
och häradsfängelse, och icke något annat,

I fråga om sjelfva sättet för att till staten öfverlemna bestyret med
byggandet och underhållandet åt tingshus och häradsfängelse, synes mig
detta vara af Utskottet icke tillräckligt begrundadt. Vidare synes Utskottet
icke hafva öfvervägt den frågan, hvem som, efter det staten öfverlagd
skyldigheten att bygga och underhålla dessa byggnader, vårdandet
och handhafvande af dermed förenade förvaltningsbestyr skall åligga
T detta skall blifva ett slags kommunalbestyr eller en statens angelagenhet.
Jag föreställer mig. att tingshusen skola komma under tillsyn
af Utver-mtendentsembetet och att häradshäktena skola ställas under
kångvårdsstyrelsens inseende; men detta kommer då att framkalla en hel

185

Pell 23 April, f. ro.

bär af nya embets- och tjensteman. Sådant är väl icke antydt i Utskottets
betänkande, men då det, till exempel, talas om att forvandlingsstraff
skola kunna undergås i bäradsfängelserna, så måste väl sådant förutsätta
en, om jag så må säga, offentlig kontroll. I sitt närvarande skick torde
Utskottets förslag vara temligen opraktiskt, och jag biträder derföre deras
mening, som förordat Herr von Gegerfelts reservation, och bäst synes
mig vara att Kammaren antager denna såsom sitt beslut redan nu. Man
har talat om att afvakta Första Kammarens beslut. Med all aktning för
den ärade Medkammaren kan jag dock icke finna, att densamma bör,
mera i detta fall, än i något annat, vara ett slags ledstjerna för Andra
Kammaren. Det kan ju tänkas, att Första Kammaren kan falla på den
idéen att först vilja hafva reda på denna Kammares beslut innan den
fattar sitt, och fortgår det på sådant sätt i flera frågor af någon mer
eller mindre grannlaga natur, så skulle riksdagsarbetet blifva mer än
tillbörligt fördröjdt. Då nu emellertid en öfvervägande mening synes vara
för ett uppskof i form af åtel remiss till förmån för Herr von Gegerfelts
reservation, så vill jag icke skilja mig från de många talare, som derom
gjort framställning, ehuru detta sätt att uppskjuta ärendets afgörande
af Kammaren förefaller mig icke rätt tilltalande eller efterföljansvärdt.

Herr Edström: Bland Utskottets motiv förekommer på sidan

15 följande: “såsom vilkor för besvärets öfverflyttande på staten torde böra
bestämmas, att de nu byggnadsskyldige derförinnan skola till staten aflemna
ifrågavarande byggnader i laggift skick4. Om jag antager att
detta vilkor skulle blifva tillämpad!, iåge redan deri en stor farhåga att
en del kommuner kunde blifva oskäligt betungade med mer eller mindre
nödiga reparationer, ja kanske nybyggnader, på enskild bekostnad. Bedömandet
huruvida byggnaderna vid aflemnande! befinna sig i laggift skick
blir nemligen alltid i mer eller mindre mån beroende af de respektive
syneförrättarnes subjektiva uppfattning, och derigenom kommer det antagligen
att inträffa att byggnader, hvilka måhända i i ro alldeles jemngoda,
på det ena stället godkännas och på det andra utdömas. Det vore icke
heller efter mitt omdöme välbetänkt att antaga det af Herr Ola Andersson
framställda förslag att orden “billiga grunder“ i Iierr von Gegerfelts
reservation måtte utbytas mot “fyrktal11, ty dervid torde förtjena komma
under särskild! öfvervägande om icke möjligen den fasta befolkningen
borde taga någon drygare del uti kostnaderna, än den mera rörliga, och
åtskilnad göras för olika beskattningsföremål. Herr Ola Andersson har
visserligen till försvar för denna mening anfört, att tingshus och fängelsebyggnader
aldrig böra byggas annat än efter upptagande af amorteringslån
på längre tid, men jag kan icke tänka mig att lagstiftningen kan i
detta afseende meddela föreskrifter.

På dessa skäl och på grund af hvad andre talare anfört, instämmer
jag med dem som yrkat afslag å Utskottets betänkande och bifall till
Herr von Gegerfelts reservation oförändrad.

Herr Törnfel t: Herr Talman, mine Herrar! Här har talats om,

att det blir så dyrt, då staten bygger. Ja, staten är en god byggmästare,
men så dyr, att han borde afsättas. I min hemort har staten byggt en

186

Den 23 April, f. m.

bostad åt fyrvaktaren på Häradsskär, och denna byggnad blef väl tre
gånger så dyr, som om eu enskild person både uppfört densamma, oberäknad!
att en sjöofficer under hela byggnadstiden gick der och statade,
naturligtvis på statens bekostnad. Detta sätt bör således öfverges, der
det kan ske. I stället får man vända sig till ett annat båll.

Beträffande nu förevarande fråga anser jag, att, då hvarje menniska
möjligtvis kan komma att behöfva tak öfver hufvudet, icke blott i tingshuset
utan äfven i häradsfängelset, alla häradsboer böra bidraga till byggande
och underhåll af dessa hus. Med uppgifvande af mina presterliga
privilegier i det fallet, yrkar jag att byggnadsskyldigheten fördelas efter
fyrktalet. Jag anhåller om återremiss, på det att Lag-Utskottet måtte
framlägga ett förslag i denna syftning.

Herr Jöns Rundbäck: Då jag bör så många talare yrka bifall

till Herr von Gegerfelts reservation, så förundrar det mig högeligen, att
en så stor omkastning i åsigterna skett sedan sistlidne riksdag. Kammaren
antog då för sin del ett af Lag-U tskottet framlagdt förslag i alldeles samma
riktning som det nu afgiina. Kammaren gjorde detta på, såsom jag tror,
fullt giltiga grunder, och jag bär för min del icke ändrat mina åsigter i
ämnet. Jag ber att få återkalla i Herrarnes minne, att vi länge sträfvat
efter att förbättra vårt rättegångsväsende; dertill bör i främsta rummet
att tingen hållas oftare än förut varit brukligt. Ett förslag härom antogs
ock, såsom vi veta, vid sistlidne riksdag, men för vinnande af det
dermed afsedda ändamål erfordras att domsagorna, som nu äro fördelade
i dera tingslag, sammanslås och att tingshusen sammanbyggas. Innan
detta sker, är den beslutade förändringen rörande häradsrätternas sammanträden
af ingen verklig nytta. Vill man att reformen skall genomföras,
då bör man ej antaga reservantens förslag, ty derigenom skulle reformen
blifva än vidare undanskjuten. Genom den af honom föreslagna
anordning kommer nemligen hvarje gemensamhet att försvinna. I min
hemort finnas tre tingslag, som hvar för sig hafva sitt särskilda tingshus,
det ena bättre än det andra. Blir det nu fråga om att sammanbygga
dessa tingshus, så skall sannolikt ett eller annat tingslag motsätta sig ett
sådant förslag på den grund att tingslagets tingshus är i godt stånd och
för tingslaget tillräckligt. Någon gemensamhet kan således icke vinnas,
förr'' än staten åtager sig byggandet och underhållet af tingshus och häradsfängelse.

I afseende på fördelningen af kostnaderna för ifrågavarande hus vill
-jag icke bestrida, att i reservationen är ett steg taget till en mera rättvis
fördelning än den nuvarande. Jag hemställer dock, på hvad sätt dessa
kostnader skola på häradet fördelas. Vi hafva ju icke någon representation,
någon skatteuppbörd eller fyrktalslängd för häradet, utan blott för
socknen. Men huru skall det då tillgå? Skola socknarne sammanträda
och fördela kostnaden efter hvarje särskild sockens fyrktalslängd? Jag
känner ett tingslag, som består af icke mindre än 27 kyrksocknar. Om
då fyrktalet hvarje år sjunker eller stiger i någon socken, så måste man
för hvart år uppgöra ett nytt skattesystem. Det vore roligt att få veta,
huru Herrarne tänkt sig detta. Jag kan för min del icke finna, att fördelningen
af kostnaden låter på detta sätt verkställa sig. Deremot komme

Den 23 April, t'', m.

187

alla svårigheter att undanrödjas, om staten åtoge sig byggnads- och underhållsskyldigheten.
Man invänder väl, att det skulle blifva dyrare om
staten bygger ifrågavarande hus; men jag tror dock, att om dera tingslag
skulle tillsammans bygga, detta sannolikt blefve lika dyrt, som om staten
ensam ombesörjde uppförandet af ifrågavarande byggnader. Man har sagt,
att det lämpligaste sättet lör kostnadernas fördelning på medlemmarne
af tingslaget vore att upptaga lån och utdebitera detsamma; men då
kostnaderna för lånet i alla händelser måste fördelas efter fyrktalet, så
inträder samma förhållande, som det jag nyss nämnde, eller att fyrktalet
stiger eller sjunker och att socknarne således måste sammanträda hvarje
år i och för utdebiteringen.

För min del anser jag, att alla skäl tala för bifall till Utskottets
ifrågavarande förslag. Detta är det enda sätt, på hvilket eu lycklig lösning
af frågan kan vinnas. Om Herrarne anse, att någon fördel vinnes
genom eu återremiss, så vill jag icke motsätta mig eu sådan; men ^af
samma anledning som i fjol finner jag det vara bäst att helt enkelt bifalla
Utskottets förslag, och yrkar jag alltså bifall till detsamma.

Herr Magnus Jonsson: Af betänkandet synes att jag icke delat
Utskottets åsigt utan instämt med Herr von Gegerfelt. Då emellertid så
många talare redan förordat hans reservation kan jag inskränka mig att
med dem instämma, sä mycket heldre som 1867 års Riksdag beslöt eu
skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan att skyldigheten att bygga och
underhålla kyrka m. in. måtte blifva på billiga grunder emellan kommunens
medlemmar fördelad. Likaledes beslötos i enahanda syltning
skrivelser vid 1870 års riksdag angående prestgårdsbyggnader och vid
1871 års riksdag angående skolhus. Riksdagen hav således flera gånger
uttalat den åsigt att dylika onera böra för kommunernas medlemmar blifva
efter billiga grunder gemensamma. Jag får således yrka afslag å Utskottets
hemställan och bifall till Herr von Gegerfelts reservation.

Herr Gar lön: Herrarne få medgifva åt! det är ett kinkigt uppdrag
att deltaga i Riksdagens delegation för lagstiftningsärenden. Då. Kammaren
sistlidne riksdag fick från Lag-Utskottet emottaga ett förslag i
denna fråga i samma syftning som Herr von Gegerfelts nu framlagda reservation,
återförvisade Kammaren detta förslag under uttalande af den
åsigt, att staten borde öfvertaga skyldigheten att bygga och underhålla
tingshus och häradsfängelse. Utskottet ställde sig Kammarens önskan till
efterrättelse och framlade ett förslag i den syftning, hvari Kammaren uttalat
sig och hvilket genom votering med ölvervägande majoritet blef af
Kammaren antaget. Inom Första Kammaren var icke någon emot principen,
men förslaget föll der, emedan Kammaren ansåg, att Utskottet saknat
formelt skäl att framlägga förslaget, då någon motion, som kunnat
föranleda detsamma, icke blifvit väckt. Nu har Utskottet med anledning
af väckta motioner tagit i betraktande hvad som passerat och icke kunnat
göra annat än framlägga ett förslag i enlighet med de åsigter, som
så nyligen inom Riksdagen blifvit uttalade, men trots detta öfverhopar
man nu Utskottet med beskyllningar att dess förslag hvilar på oriktig
grund. Hvart skall man under sådana förhållanden taga vägen? Vilja

188

Den 23 Åpri], f. in.

emellertid Herrarne återgå till det gamla förslaget, så skall jag icke sätta
mig deremot, men jag ber Herrarne närmare tänka på, huruvida alla de
argument, som nu blifvit framlagda mot Utskottets förslag, verkligen
äro hållbara. Så hafva t. ex. stadsrepresentanter, förskräckta öfver de
kostnader, som ifrågavarande byggnadsskyldighets öfverflyttning på staten
skulle medföra lör städerna, talat om proportionen mellan stad och land
i fråga om allmänna bevillningen och huruledes städerna i mån af sin betydliga
andel i densamma skulle få deltaga i kostnaden för tingshusen å
landet. Jag vill härvid först och främst upplysa, att denna kostnad icke
skulle blifva så betydlig. Jag har nu icke till hands de kalkyler i detta
hänseende, som voro tillgängliga i Utskottet, men att kostnaden ej beräknades
för ringa, torde framgå deraf att hvart tingshus beräknades till
10,000 Rall’. Det tinnes visst tingshus, i Skåne t, ex , som kostat ända
till 20,000 Rall'', men de inrymma också ofta lokal för sparbank, bostad
för läkare och dylikt, och kunna så.ledes icke tagas med i beräkningen.
För 10.000 Rall’ kan man bygga ett beqvämt och tillräckligt tingshus af
trä, som kan stå minst hundra åt. Årliga underhållskostnaden för staten
uppgick i allt fall ej till högre belopp än att, om den fördelades på be
villningen efter 2:dra artikeln, ungefär 00,000 R:dr skulle falla på städerna.
Men skulle val denna utgift komma att utgå af 2:dra artikelns
bevillning? Vår budget visar eu utgiftssumma af cirka 50 millioner, men
huru mycket deraf kommer på den direkta bevillningen ? Två, högst tre
millioner och resten kommer på den indirekta bevillningen, bränvinsskatten,
tullarne o s. v. Likaledes lär icke tingshusens byggande af
staten komma att öka den direkta bevillningen och icke lär för denna
sak en enda riksdaler, eller för att begagna ett modernare uttryck, eu
enda krona, komma att utgå genom debitering på städerna.

Min ärade granne till venster sökte skrämma oss med nödvändigheten
att inrätta ett helt embetsverk eller använda eu hel embetsmannakorps,
i fall staten skulle öfvertaga skyldigheten att bygga och underhålla
tingshus och häradsfängelse. Sjelf tillhör lian ett embetsverk och torde
möjligen derifrån kantat intryck af dylikas behöflighet för allehanda bestyr,
men säkert är att något nytt embetsverk icke behöfver inrättas i
och för den ifrågavarande reformen.

Jag tillåter mig slutligen fästa uppmärksamheten på hvad Utskottet
yttrat angående häradsfängelserna, hurusom det är af synnerlig vigt att
dessa i orter, som äro belägna på längre afstånd från kronohäktena, så
inrättas, att förvandliugsstrafi der må kunna undergås, hvarigenom betydliga
kostnader för statsverket skulle kunna inbesparas. Nu kan det
hända, att fångar för att undergå 3 dagars fängelse vid vatten och bröd
eller 14 dagars enkelt fängelse måste skickas med en fjerdingsman 30 å
40 mil till närmaste kronohäkte, och staten får bekosta dessa herrars resa
fram och tillbaka. Hela denna kostnad inbesparades om förvandlingsstraffet
kunde undergås i häradsfängelset, och för att hålla uppsigt öfver fången
behöfdes endast en fjerdingsman eller en nämndeman, som för sådant
ändamål vidtalades. Man bär redan experimenterat i dylika fall. Jag
deltog i den gamla representationen, då fråga var om ett af Kongl. Maj:t
begärd t anslag till särskilda afstraffningshus, för verkställande af disciplinärstraff
för militärerne. Anslaget beviljades icke, ty man fann att en

189

De-n 23 April, f. m.

fångvaktare mycket väl kunde upplåta ett rum, der disciplinärfången kunde
undergå sitt straff, och lika enkelt kan denna sak rangeras utan någon
särskild embetsmannakorps.

Herr Jöns Rundbäck har fullständigt visat, bvilka praktiska svårigheter
det skulle möta att lägga fyrktalet till grund för fördelningen af
byggnadsskyldigheten, men det är ej nog med de praktiska svårigheterna,
utan en fördelning efter fyrktalet skulle innebära den största orättvisa,
då man vet huru fyrktalet bestämmes, och att på sådant sätt fördela bördan
går väl icke ens denna Kammare in på. En jemkning måste ske,
men den kommer att hårdast drabba den nu privilegierade jordens innehafvare,
och dessa torde aldrig medgifva den. Lättare undanrödjes detta
hinder och bäst undvikas svårigheterna genom att antaga Utskottets förslag,
hvilket dessutom endast after en skrifvelse till Kongl. Maj:t med begäran
om en utredning i ämnet. Kongl. Maj:t lär icke underlåta att med
anledning deraf för Riksdagen framlägga eu kalkyl öfver kostnaderna, och
på grund deraf får Riksdagen tillfälle att närmare decidera sig i frågan.
För min del yrkar jag bifall till Utskottets förslag.

Herr Ola Andersson: Jag behöfver icke besvara Utskottets vice

ordförandes yttrande om svårigheten för Utskottet att framlägga ett förslag
i detta ämne, när eu sådan omkastning i åsigterna inom denna Kammare
sedan sistlidne riksdag egt rum. Jag har nemligen redan i mitt
första anförande i denna fråga erkänt, att Utskottet ingalunda saknat anledning
att framkomma med nu föreliggande förslag. I detta afseende har
jag icke något vidare att säga,

Herr Jöns Rundbäck har här framställt två anmärkningar, dels mot
den af Herr von Gegerfelt afgifna reservation och dels mot det af mig
föreslagna sättet för byggnadsskyldighetens fördelning, bvilka anmärkningar
jag icke kan lemna obesvarade. Den ärade talaren yttrade nemligen,
att det icke finnes någon representation för häradet. På hvad sätt beslutar
då häradet, t. ex. i frågor om tingslags sammanslående, om ploglag,
om väg- och brobyggnader, om skjutsningsskyldighetens utgörande och
dylikt? Jo, såsom bekant är, genom sockneombud. Härmed torde jag
hafva visat, att häradet verkligen har eu representation. Denna må väl
ock kunna ega beslutanderätt i fråga ombyggande och underhåll af tingshus
och häradsfängelse!

Samme talare yttrade vidare, att fyrktalet kan stiga och sjunka, och
han ansåg af denna anledning att fyrktalet icke kunde läggas till grund
för fördelning af byggnads- och underhållskostnaden. Men jag frågar: hvad
hindrar att man till ett beslut derom, att dessa kostnader skola under ett
visst antal år utgå efter fyrktalet, fogar det tillägg, att, om fyrktalet under
tiden stiger, inställes betalningen då summan är godtgjord, eller, om
det sjunker, fortgår densamma tills bygnadslånet är inbetaldt?

Herr Carlén yttrade, att förslaget om byggnadsskyldighetens fördelande
efter fyrktalet vore det mest djerfva och orättvisa af alla förslag. Jag
undrar dock, om Utskottets förslag är rättvisare eller bättre, då detta leder
till att icke blott städerna utan äfven alla det öfriga landets hittills icke
betalningsskyldige innebyggare skola i förhållande till bevillningen (d. v. s.
dubbelt emot fyrktalet), bidraga till byggande och underhåll af tingshus

190

Den 23 April, f. in.

och häradsfängelse. Det är väl sannt, att staten eger andra inkomster än
bevillningen, men om dessa inkomster måste användas för andra ändamål
och man så ständigt ökar utgifterna, så blir den slutliga följden den, att
ifrågavarande utgifter måste bestridas af bevillningen. För öfrigt vill jag
erinra, att kostnaderna för byggande och underhåll af tingshus och häradsfängelse
alltid böra utgå under en längre tid, och då ligger val ej
någon orättvisa deri att hvarje medlem af tingslaget får i förhållande till
sin förmåga och förmögenhet bidraga till dessa kostnaders bestridande.

Då här blifvit väckt fråga om återremiss i den utaf Herr von Gegerfelt
i hans reservation angifna syftning och åtskillige talare till yrkandet
härom fogat den önskan, att Utskottet måtte mera bestämdt, än som i
nämnda reservation skett, formulera de grunder, efter Indika byggnadsskyldigheten
borde på tingslagets samtlige medlemmar fördelas, så vill jag
pa detta skäl afstå från mitt törsta yrkande och instämma med dem, som
påyrkat en återremiss.

Herr Lars Persson: Jag skall icke länge upptaga Kammarens tid.

Jag skulle icke hafva begärt ordet i denna fråga, om jag icke hatt en
särskild anledning dertill. Jag har nemligen inom Utskottet icke deltagit
i denna frågas slutliga behandling, eljest hade jag afgifvit min reservation
mot Utskottets beslut. Den orättvisa och de olägenheter, som skulle uppstå,
om Utskottets förslag blefve antaget, äro så utförligt påpekade i
Herr von Gegerfelts reservation, att jag bär föga att tillägga. Jag skulle
väl kunna ingå i frågans detaljer, men jag anser det mindre nödigt, då
så många föregående talare framhållit hvad jag ämnat anföra.

Af några talare har framställts yrkande om återremiss, men jag vet
icke, om något skulle dermed kunna vinnas. Likaledes tror jag icke, att
denna Kammare har någon skyldighet att invänta Första Kammarens beslut
i ämnet, som en del velat påstå, utan må hvardera Kammaren fatta
beslut efter öfvertygelse.

Man har bär fästat sig vid uttrycket -‘efter billiga grunder“ i reservationen
och erinrat att detta är alltför obestämdt. Jag hade äfven för
min de! helst önskat, att grunderna för byggnadsskyldighetens fördelande
blifvit mera bestämda; men jag tror, att, då man får ett förslag härom
från Regeringen, i hvithet grunderna äro angifna, det då först blir tid att
öfverlägga om dessa grunder. Nu är blott fråga om aflåtandet af en undånig
skrifvelse i ämnet.

Herr Jöns Rundbäck yttrade, att det vore nyttigt, om liera tingslag
sammansloges. Ja, nog kunde detta medföra fördelar i liera hänseenden;
men jag tror dock, att många tingslag blefve missbelåtna med en sammanslagning.
Derigenom få tingslagens innevånare längre väg att resa, såväl
parter som vittnen, och kostnaden dervid blefve långt drygare än underhållet
af särskilda tingshus.

Samme talare yttrade vidare, att några fyrktalslängder för häraden
icke finnas. Ja, detta är nog sannt; men det måste väl finnas fyrktalslängd
för hvarje socken, och någon svårighet för att sammanlägga dessa
kan jag icke inse.

Då tiden är långt framskriden och flere talare sannolikt återstå, vill

Den 23 April, f. m.

191

jag icke längre behålla ordet, utan inskränker mig till att yrka bifall till
Herr von Gegerfelts reservation.

Herrar Per Ericsson i Wik och Johan Erik Johansson förenade sig
uti Herr Lars Perssons anförande.

Härmed var öfverläggningen angående utlåtandet i dess helhet
slutad.

I afseende å Utskottets hemställan i l:sia punkten hade yrkats dels
bifall, dels afslag och dels återremiss. Efter upptagande af dessa yrkanden
och derå framställda propositioner, förklarade Herr Talmannen svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för afslag. Votering blef emellertid
begärd och, sedan till kontraproposition antagits återremiss, skedde omröstning,
enligt en så lydande, nu uppsatt och justerad voterings-proposition.

Den, som afslår hvad Lag-Utskottet hemställt i första punkten af dess
utlåtande N:o 24,

röstar ja;

Den, det ej vill,

röstar nej;

Vinner nej, är den ifrågavarande punkten till Utskottet återförvisad.

Röstsedlarne sammanräknades och visade 59 ja mot 106 nej, hvadan
Kammaren återförvisat ifrågavarande punkt till förnyad behandling af
Utskottet.

Beträffande dernäst 2:dra punkten hade yrkanden blifvit framställda
dels på afslag å Utskottets hemställan samt antagande i stället af det
till denna punkt hörande förslag, som förekomme i Herr von Gegerfelts
vid utlåtandet fogade reservation, dels äfven på återremiss. Å dessa yrkanden
gaf Herr Talmannen propositioner, af hvilka den på återremiss
besvarades med öfvervägande ja; och hade alltså jemväl andra punkten
blifvit till Utskottet återförvisad.

Kammarens ledamöter åtskiljdes nu, kl. 7t B e. m., men sammankommo
åter

192

Deri ‘i''6 April, e. m.

Kl. 7 e. m.

§ 5.

Till Kammarens kännedom meddelade Herr Talmannen innehållet af
ett i dag inkommet läkarebetyg, enligt hvilket Herr Boman vore sedan
i går och tills vidare af sjukdom förhindrad att i Riksdagens förhandlingar
deltaga.

§ 6.

Efter nu skedd föredragning af Lag-Utskottets utlåtande N:o 25, i
anledning af väckt motion om bestämmandet af vilkor för utländings
rätt att anställa rättegång emot svensk undersåte, begärdes ordet af

Herr Sjöberg, som anförde: Jag har icke begärt ordet för att
vid ett tillfälle, sådant som detta, hålla det sedvanliga talet, utan hufvudsakligen
för att afgifva en förklaring, som jag är skyldig i första
rummet Lag-Utskottet och i det andra Kammaren. I slutet af min motion
har jag tydligen angifvit, att jag hade allt för kort tid att egna åt
densamma. Det var eu särskild omständighet, som gjorde att jag, så
att säga i elfte timman af motionstiden, kom att tänka på frågan, och
jag måste då i aldra största hast samla de materialier, som voro mig
tillgängliga. Jag utfäste mig emellertid då att, så vidt tid och omständigheter
det medgåfve, sednare lemna Lag-Utskottet en framställning af
hvad den utländska lagstiftningen i detta ämne innehölle. Utskottet har
nu i slutet af sitt utlåtande antydt, att förevarande fråga, såsom berörande
internationela förhållanden, icke utan föregående utredning af främmande
länders lagstiftning i ämnet kunde lösas, hvarför Utskottet, som
ej haft tid att åstadkomma en dylik utredning, ej ansett sig böra framlägga
något bestämdt förslag. Detta är fullkomligt riktigt och, som jag
redan sagt, jag hade varit skyldig att lemna eu redogörelse härutinnan
och skulle äfven gjort det, derest icke min tid till följd af särskilda omständigheter
varit synnerligen upptagen, och dertill kommit, att jag väntade
ett temligen färskt arbete från Tyskland, uti hvilket arbete jag hoppades
kunna finna det nyaste ocli tillförlitligaste i detta ämne.

Jag kan således icke annat än med tacksamhet erkänna det grannlaga
sätt, hvarpå Lag-Utskottet gifvit mig eu erinran. Emellertid synes mig
frågan vara tillräckligt vigtig, för att Lag-Utskottet möjligen kunnat
behandla motionen med den välvilja, att det t. ex. ansett sig böra föreslå
en skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t. Den af mig väckta motionen berör
nemligen eu sida af den stora fråga, som på sednare tider tilldragit sig
representationens synnerliga uppmärksamhet och framkallat motioner såväl
i denna som i Första Kammaren, rörande den nog stora liberalitet, som
visas utländske män, i det de utan vidare få slå sig ned här i landet

uti,

flen 23 April, e. m.

193

uti, om jag så får uttrycka mig, allehanda former. Utan tvifvel kan detta
i en snar framtid leda till ganska allvarsamma förvecklingar, och, ur denna
synpunkt sedt, torde det för en liten stat vara af vigt att taga sig till
vara och söka att, så till sågandes, sätta sig i lagligt försvarstillstånd emot
eu invasion, som torde kunna blifva farlig nog. Hvad nu förevarande ärende
särskildt angår, förhåller det sig emellertid så, att det knappt finnes något
land i Europa, med undantag möjligen af Ryssland och Turkiet, der man
icke eger en lag i hufvudsak motsvarande den af mig föreslagna. I England
har man länge egt eu dylik. I Frankrike finnes en sådan i Code Civil.
I de södra tyska staternas lagstiftning förekommer den öfverallt. Såsom
jag i min motion antyda är ett stadgande af ungefärligen samma innehåll
som mitt intaget i det förslag till allmän ny civilprocessordning, som snart
nog lärer komma till behandling inom tyska riksdagen. Likaså fanns redan
i de fordna italienska staterna en sådan lag, och i det nya Ltaliens
civilprocessordning är detta äfven förhållandet. Till och med det lilla
Grekland har funnit det vara nödvändigt att lagstifta, i samma syftning.
Jag kan således med skäl anse, att Lag-Utskottet ej sagt för mycket, då
det finner min motions syfte beaktansvärdt.

Då Utskottet vidare anfört, att ämnet borde behandlas i sammanhang
med eu revision af Rättegångs-balken i dess helhet, så erkänner jag i viss
mån giltigheten af detta skäl; men jag befarar, att, om frågan skall göras
beroende af en sådan revision, hvilken troligen skulle hafva till följd en
alldeles ny rättegångsordning, väntan på den nu ifrågasatta lagen torde
blifva allt för lång. Det lärer nemligen icke kunna nekas, att inom civillagstiftningens
område de tidsenliga reformerna framskrida särdeles långsamt,
och det är således möjligt, att, då den af Lag-Utskottet förutsatta allmänna
revisionen nalkas sitt slut, sjelfva den lag, jag förordat, ej längre
är nödvändig eller kan antagas. Af dessa skäl kunde det måhända också
hafva hemtats någon anledning för Lag-Utskottet, att, då det funnit nyssnämnda
syfte beaktansvärdt, hemställa om aflåtande af en skrifvelse i
ämnet till Kongl. Maj:t. I sakens nuvarande skick och uti den ställning,
jag intager till frågan, torde man icke kuuna begära, att jag skall yrka
bifall till Lag-Utskottets förslag, men jag vill icke heller mot detsamma
afgifva något annat yrkande.

Herr Jöns Rundbäck: Jag skall fatta mig i största korthet, men

jag kan icke underlåta att i denna fråga säga några ord, derföre att jag
redan vid debatten om det s. k. déchargebetänkandet yttrade mig angående
utländske undersåters rätt att köpa jord, hvilken fråga sedan föranledt
motioner af flere ledamöter i Kammaren. Hvad nu särskildt Herr
Sjöbergs motion angår, så vill jag härmed hembära honom min tack, men
jag får dock på samma gång säga. att det steg han vill taga endast är ett
hälft steg. Utan att vilja närmare inlåta mig i sjelfva saken, ty jag eger
ingen närmare kännedom om utlandets lagar i förevarande fall, vill jag
dock anmärka, att genom hans förslag skulle i sjelfva verket ingenting
synnerligt vinnas. Det förundrar mig derföre icke, att Lag-Utskottet afstyra
motionen, men då Utskottet säger, att man bör vänta till dess Rättegångs-balken
i sin helhet kan komma att revideras, så får jag fråga Herrar

Riksd. Prof-. 1873. 2 Afd. 4 Bänd. 13

Den 23 April, e. m.

194

ledamöter af nämnda Utskott: när skall detta ske? Denna sak har så
länge varit på tapeten, att man borde kunna få upplysning om, när allting
härutinnan blir klappadt och klart. Men det går väl med denna fråga
liksom med den fråga vi på förmiddagen afhandlade, man uppskjuter afgörandet
riksdag efter riksdag. Huru skall man emellertid bete sig, då en främling
köper jord och hans förvaltare kommer i delo med svenska undersåtar?
Stämmer man honom, så har han ganska lätt att undandraga sig rättvisans
hand. Detta är en fråga, som jag redan vid behandlingen af déchargehetänkandet
påpekade och som jag önskar måtte hållas vid lif, och det
skulle vara önskligt, att Herrar ledamöter af Lag-Utskottet ville upplysa
om när denna fråga kan blifva föremål för behandling. Hvad den ärade
motionären beträffar, skulle jag vilja hemställa, huruvida han icke till en
annan gång ville behandla frågan mera i dess stora helhet. Uti frågans
närvarande skick tror jag emellertid icke den leder till någonting, utan
anser derföre att Utskottets förslag torde böra bifallas.

Herr Peter Olsson: Jag anser mig skyldig att, då denna fråga

blifvit bragt på tal, till protokollet uttala min åsigt, att det utan allt
tvifvel är alldeles nödvändigt att en lagstiftning beslutas just i den riktning,
som af motionären föreslagits. Jag tror att ju flere utländingar
komma i besittning af svensk jord och bosätta sig i vält fädernesland,
desto mera blir det ett oafvisligt kraf att få en sådan lagstiftning åvägabragt.
Jag har mig särskildt bekant att, såsom äfven motionaren nyss
påpekade det i dera af Europas länder finnas författningar, som stadga,
att utlåning, innan han får anställa rättegång, måst hos rätten deponera
en mot de beräknade omkostnaderna svarande penningsumma. Som det
nu är, kan en utländsk man trakassera en svensk undersåte så mycket
han vill, och sedan han vunnit sitt syfte kan han helt enkelt lemna landet,
då det är påtagligt att stora olägenheter häraf skola blifva en följd. Jag
anser derföre, att det är af vigt att regeringen blir gjord uppmärksam
härpå, och jag får för egen del uttala den önskan, att någonting kunde
i denna fråga snart nog göras, ty jag anser att en reform härutinnan
blir allt mera och mera af behofvet påkallad. Jag har icke något bestämdt
yrkande, utan har blott velat till protokollet uttala min uppfattning
af frågan, förvissad att regeringen kommer att egna densamma den uppmärksamhet,
som ämnets vigt utan tvifvel förtjenar.

Med Herr Peter Olsson förenade sig Herr Törnebladh.

Herr Sven Nilsson i Efveröd: Jag anser i likhet med föregående
talare, att saken är af stor vigt, hvilket äfven Lag-Utskottet erkänt, Man
får dock ej beskylla Lag-Utskottet för att icke hafva gjort sin skyldighet,
då det nu afstyrkt motionen, ty det har, i anledning af den mängd andra
vigtiga frågor som föreligga, varit alldeles omöjligt att som sig borde utreda
densamma, i synnerhet som motionären icke varit i tillfälle att meddela
Utskottet de upplysningar, han utlofvat och som väl skulle varit en
ledning vid frågans utredande. Inom Utskottet har också frågan just för .
den skull varit hvilande en längre tid, och äfven jag var fullkomligt af
motionärens åsigt, men då han icke framställde något bestämdt förslag,

Den 23 April, e. m.

195

som kunde af Utskottet för närvarande antagas i frågans nuvarande outredda
skick, har jag icke ansett mig böra mot beslutet i betänkandet anmäla
min reservation. Hvad åter beträffar tiden, då Lag-Utskottet skulle anse
en revision af vår Rättegångsbalk kunna ega rum, så tror jag icke Utskottet
är skyldigt att härpå svara, ty derom är icke något förslag
på Utskottets pröfning beroende, och hvar och en af Riksdagens ledamöter
kan derom väcka motion och regeringen kan äfven framkomma
med proposition i ämnet, och då kan tiden vara inne att besvara den
fråga Herr Rundbäck framställt. Om motionären nu kunnat utreda frågan
och då gjort ett särskildt formuleradt förslag till skrifvelse, skulle
jag med min röst understödt detsamma; men nu kan jag icke annat än
yrka bifall till Utskottets betänkande sådant det föreligger.

Herr Sven Nilsson i Österslöf: Ingen af de talare, som haft
ordet, har förnekat att den ifrågavarande lagstiftningen ju är af behofvet
högeligen påkallad, och det torde väl äfven få medgifvas, att detta verkligen
är förhållandet och att något måste göras i det syfte motionären
föreslagit. Då det nu är bekant, att regeringen lemnar huru många utländingar
som helst tillstånd att få bosätta sig i landet, torde det ej vara
för tidigt att söka få någon kontroll med afseende å rättsförhållandena
mellan utländing och svensk undersåte. Lag-Utskottet har ansett att
saken bör anstå till dess man kan erhålla en revision af Rättegångsbalken.
Men när skall väl detta ske? Om det än icke dröjer till
yttersta dagen, så blir det i alla händelser icke med det första; ty det
går sannerligen icke så lätt att revidera lagar. Kunde man alltså dessförinnan
blifva ense om en författning i motionärens syfte, vore det ganska
välbetänkt. Dock vill jag icke medverka till att besvära Kongl.
Maj:t med en skrifvelse, om man icke kan säga hvad man dermed åsyftar:
jag önskar, att man må säga sin vilja rent och tydligt ut och icke
komma med tomma fraser. Ehuru det är långt lidet med riksdagen,
föreställer jag mig, att Lag-Utskottet, i händelse det åter toge frågan
under behandling, lätt skulle kunna framkomma med något bestämdt förslug»
fy eR sådant behöfver icke vara synnerligen vidlyftigt eller svårt
att utarbeta. Jag har visserligen inga stora insigter i ämnet, men det
förefaller mig, som om det icke skulle fordras så många kapitel eller
långa paragrafer, och att det sålunda ej skulle taga så lång tid. Med
anledning af hvad jag yttrat tillåter jag mig föreslå, att Kammaren ville
till Lag-Utskottet återremittera frågan.

Uti de åsigter Herr Sven Nilsson nu uttalat instämde Herr ÅIce
Andersson.

Vidare yttrade:

Herr Abraham Rundbäck: Jag ber att få instämma i hvad den
siste talaren yttrat. Äfven jag anser saken vara af den vigt, att den icke
bör undanskjutas. Det kommer ständigt flere och flere utländingar in i
landet, särskildt är detta fallet i södra Sverige, och vanligen äro de obekanta
med våra rättsförhållanden, hvarföre de lätt komma i kollision med

196

Den 23 April, e. m.

befolkningen; det är oftast omöjligt att få en förlikning åvägabragt, hvarföre
rättegångar ofta blifva nödvändiga. Sjelfve undandraga de sig då
lätt all påföljd derutaf, och det vore derföre en ganska god sak, om vi
finge det så ordnadt, att svenske män erhölle skydd af lagen. Det förundrar
mig verkligen, att Lag-Utskottet i denna fråga icke vidtagit någon
åtgärd, och med den maktfullkomlighet som Utskottet i allmänhet vill
tillegna sig föreslagit någon skrifvelse till Kongl. Maj:t. Emellertid förenar
jag mig med den siste talaren om återremiss, ty om detta icke kan
föranleda en skrifvelse, så har man dock afgifvit en opinionsyttring i
fr ågan.

Herr Hedin: Jag ber att få förena mig med de talare, som yrka!
återremiss, så att man måtte kunna erhålla ett bestämdt formuleradt
förslag till skrifvelse till Kongl. Maj:t i det syfte motionären angifvit.

Herr Carl Anders Larsson: Ehuru Lag-Utskottet nu fått mycket
mindre påskrifvet än vanligt, får jag dock upplysa om, att jag vid
behandlingen af denna fråga varit hemrest på permission och sålunda i
densamma icke deltagit. Jag är emellertid derföre oförhindrad att till
granskning upptaga de skäl Utskottet anfört. Sålunda säger det, att de
olägenheter, hvilkas afhjelpande motionen afser, temligen sällan inträffat,
hvarföre lagstiftningsåtgärden vore för närvarande öfverflödig. Jag får
dock säga, att så litet utländingar det än finnes i min hemort, så har det
dock inträffat åtskilliga olägenheter, hvilka visserligen icke äro så farliga,
men som dock föranledt krångel och förluster och som bevisa, huru svårt
det är att under nuvarande förhållanden hafva att göra med utländska
bolag.

Sedermera har Utskottet anfört, att man borde vänta med ett lagstadgande
i detta hänseende till dess man kunde företaga en revision af
Rättegångs-balken i dess helhet. Men, som äfven andra talare påpekat,
det är icke obekant huru det går till, när man skall företaga en revision
af hela balkar: det går sannerligen icke på så kort tid; så att det blir
verkligen för länge att vänta, om man skall afvakta en dylik genomgripande
revision. Hvad beträffar Herr Jöns Rundbäcks fråga, riktad till
Lag-Utskottet, så får jag härpå svara på samma sätt som jag gjorde en
gång förut, då jag gaf honom en skriftlig förklaring, med hvilken han
erkände sig vara nöjd. Jag upprepar, att det vore särdeles nyttigt att
veta, huru man skall få ersättning, när man har med utländska bolag
att göra. För min del instämmer jag i motionärens förslag och hoppas
att saken snart måtte få en bättre utgång.

Herr Öar lön: Det är i allmänhet en mycket svår ställning att vara
ledamot af Lag-Utskottet, men ännu svårare är den, då man, när ett
misshagligt betänkande förekommer till behandling, icke antecknat sig såsom
reservant och ej heller har att anföra såsom ursäkt, att man varit
borta på permission. Som jag i förevarande fall hvarken reserverat mig
eller åtnjutit ledighet från utskottsgöromålen, måste jag alltså hufvudsakligen
stå och svara för utlåtandet, sådant det här föreligger, och jag
skall söka att göra det så kort som tillfället kräfver.

ben 23 April, o. m.

197

Lag-Utskottet kar till en början erkänt, att Utskottet “anser ifrågavarande
motions syfte beaktansvärdt“. Jag tycker, att detta är ett rätt
vackert vitsord. Möjligen kunde ändock omdömet hafva utfallit än mera
gynsamt; men förhållandet är, att motionen, i det skick hvaruti den
kom Lag-Utskottet till hända, icke kunde af Utskottet tillstyrkas, enär
den var hållen i allt för sväfvande ordalag och dessutom ej innehöll någon
utredning af främmande länders lagstiftning i ämnet, hvarpå likväl
frågans lösning beror. För egen del har jag ej varit i tillfälle att taga
kännedom om någon annan utländsk lagstiftning i detta fall än den
preussiska. Hvad densamma beträffar, har jag funnit, att den är vida
liberalare, än den Herr Sjöberg föreslagit, och den kan äfven vara mera
liberal, då den är afsedd för en stor nation, som icke beköfver frukta
utländskt intrång, och hvilken för öfrigt, såsom man vet, vid behof tager
sig rätt. Möjligen är det ock något kinkigt, att, när de internationela
förhållandena numera synnerligen tilltagit i liflighet, vidtaga alltför restriktiva
åtgärder. Lag-Utskottet har emellertid, såsom sagdt är, erkänt,
att motionen förtjenade mycken uppmärksamhet. För detta yttrande
torde väl Utskottet åtminstone icke böra uppbära något klander.

Vidare bar Lag-Utskottet sagt, att “de olägenheter, hvilkas afhjelpande
med motionen afses, hittills lära hafva temligen sällan inträffat".
Ett Lag-Utskott kan naturligtvis i detta hänseende icke ega någon synnerligen
stor sakkännedom, Inom detta Utskott finnes gemenligen icke
många, om ens några, affärsmän. I större saknad af egen erfarenhet har
således Utskottet endast haft sig öppet att lyssna till hörsagor. På denna
väg förspordes visserligen ock från de södra orterna af riket tillvaron af
en och annan olägenhet i det hänseende motionen uppgifver. Vi tyckte
alla, att detta var ganska illa, och vi förnekade ej heller, att den ifrågasatta
lagstiftningsåtgärden vore behöflig, men vi kunde dock icke af de
anförda enstaka fallen hemta stöd för den åsigt, att behofvet vore så
stort, allmänt och trängande, att detsamma genast borde afhjelpas.

Slutligen har Lag-Utskottet här i betänkandet utkastat den olyckliga
frasen, att den föreslagna lagstiftningsåtgärden “kunde anstå, till dess en
revision af Rättegångs-balken i dess helhet varder företagen". Jag ber
Herrarne ursäkta, om Lag-Utskottet, som — hvad man än må tillvita
detsamma — dock måste, såsom Lag-Utskott, förutsättas hysa ett visst
intresse för våra lagars förbättring, i detta fäll varit något sangviniskt.
Uet vore beklagligt, om icke hos motionären skulle kunna förutsättas den
lifslängd, att han finge upplefva denna efterlängtade och så länge emotsedda
reform. Lyckligtvis är han en frisk och lefnadsglad man ännu,
och jag vågar derföre hoppas, att han skall lefva så länge, att han får
se denna sin motion uppstiga såsom eu ny phoenix och mera fullfjädrad.

Herr Sjöberg har haft den godheten, att i sin motion utfästa sig att
tillhandahålla Utskottet åtskilliga upplysningar. För honom likasom för
något hvar af oss har likväl sannolikt tiden varit för mycket anlitad för
annat, eftersom han ej uppfyllt sitt löfte. Sjelf har jag sett hos honom
stora luntor, som rörde denna fråga, och hvilka han antagligen icke sjelf
haft tillfälle att genomgå. Vid sådant förhållande må det icke heller väcka
någon förundran, att Lag-Utskottet icke medhunnit ett sådant arbete.

198

Den 23 April, e. m.

På dessa skäl, h vilka hvar för sig synas mig ganska talande, tror
jag, att Lag-Utskottet, i all synnerhet som det saknat ledning af
någon föregången utredning af främmande länders lagstiftning i ämnet
och sjelft icke varit i tillfälle att en sådan åstadkomma, svårligen kunnat
för närvarande komma till annat slut än som innefattas i dess hemställan,
att motionen icke måtte till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.
Om emellertid Herrarne vilja besluta en återremiss och Riksdagen
möjligen räcker länge, vill jag hoppas, att Lag-Utskottet skall göra
sitt bästa att bringa ärendet till ett för Herrarne mera nöjaktigt slut.

Herr Leijer: Jag anhåller endast att få förena mig med Herr
Abraham Rundbäck, dock blott hvad beträffar det yrkande han framställt.

Herr Sjöberg: Jag ber om ursäkt, att i denna, såsom måhända
af eu eller annan den kan anses, jemförelsevis mindre betydande fråga
jag ännu en gång tager till ordet, men jag har dertill erhållit särskild
anledning, enär jag fann af det yttrande, som just nu afgafs af min ärade
vän till höger, att han icke var närvarande i det ögonblick, då jag hembar
Lag-Utskottet min synnerliga tacksamhet för det grannlaga sätt,
hvarpå Utskottet erinrat mig, att jag icke afgifvit den redogörelse, hvilken
jag i motionen utlofvat. Om han hört denna min förklaring, hvilken i
sjelfva verket kan sägas hafva varit en afbön, förmodar jag, att hans
goda hjerta och särskildt hans vänskap för mig icke skulle hafva tillåtit
honom att framställa den anmärkning han nu gjort.

Då emellertid han äfven berörde frågans ställning i allmänhet, nödgas
jag återkomma till hvad jag äfven i detta afseende nyss yttrade, men
han förmodligen icke heller hörde, eller att en lag i ungefärligen enahanda
syfte, som den jag tillåtit mig föreslå, i de flesta andra länder i
Europa är gällande sedan längre tid tillbaka, samt att till och med den
lilla staten Grekland funnit nödvändigt att, så godt den kan, förskansa
sig mot utländskt inflytande i detta fall genom att antaga eu dylik lagstiftning.
Vid sådant förhållande torde det ej böra anses vara så alldeles
oriktigt, att en representant, om ock han icke förmår utreda ämnet,
såsom han tvifvelsutan borde och Lag-Utskottet kunnat fordra, söker å
frågan fästa en uppmärksamhet, som han tror dess vigt förtjena.

Min ärade vän bär slutligen uttalat den för mig mycket hugnesamma
åsigten, att det knappast vore något tvifvel om att jag skulle få upplefva
den tidpunkt, då den civila processordningen hos oss omsider undergått
en fullständig revision. Den förhoppningen har jag dock icke
sjelf, ty jag föreställer mig — och, såsom jag tror, på goda skäl — att
en särdeles lång tid skall förflyta, innan detta revisionsarbete blifver afslutadt.
Af hvad han yttrade mot slutet af sitt anförande har jag likväl
tyckt mig kunna draga den för mig angenäma slutsats, att, om måhända
redan vid nästa riksdag jag skulle ånyo framställa ett förslag i samma
syftning som det nu förevarande, jag möjligen skulle kunna påräkna hans
verksamma bistånd till dess genomförande. Och då min motion här vunnit
så mycket understöd, att flere talare gjort framställning om återremiss
af betänkandet, ligger det i sakens natur, att jag icke kan hafva något

199

Den 23 April, e. m.

att deremot invända, utan af allt hjerta instämmer i ett sådant förslag,
om man tror, att derigenom något kan vinnas för frågans lösning.

Jag förenar mig således med dem, som yrka, att ifrågavarande utlåtande
skall återförvisas till Lag-Utskottet.

Herr Jöns Rundbäck: Då jag sist hade ordet, slutade jag med

att yrka bifall till Lag-Utskottets förevarande betänkande, emedan jag
ansåg, att för närvarande något vidare icke vore att gorå i saken. Sedermera
har likväl under öfverläggningens fortgång motionärens förslag vunnit
ökadt understöd, och äfven en af Lag-Utskottets egna ärade ledamöter
har sjelf förklarat, att, om lian vid ärendets handläggning varit närvarande
i Utskottet, han för sin del skulle hafva verkat för frågans lösning
i den riktning motionären angifvit. Vid sådant förhållande och då
således frågans vigt numera synes vara erkänd; då talande skäl, mera
talande än dem Lag-Utskottet framhållit, blifvit anförda till stöd för
åsigten om nödvändigheten, att någon åtgärd redan nu vidtages för att
befrämja det afsedda ändamålet; då det är ett faktum, som Lagutskottet
icke lärer förneka, eftersom det icke är någon lätt sak att lagstifta
att måhända ett, två, tre år erfordras endast till frågans utredning;
samt då slutligen äfven mig synes angeläget, att en underdånig
skrifvelse i ämnet till Kongl. Maj:t blir beslutad vid denna riksdag, på
det att frågan må hållas vid lif och de förberedande åtgärder må kunna
vidtagas, som erfordras för dess slutliga genomförande; så och ehuru jag
fortfarande anser, att motionärens förslag icke är så omfattande och fullständigt,
som jag skulle hafva önskat, vill jag ändock, på det att Lagutskottet
må ''blifva i tillfälle att inkomma med särskiidt skrifvelseforslag,
förändra mitt yrkande derhän, att jag förenar mig med dem, som yrkat
återremiss.

Efter denna öfverläggning, som nu förklarades slutad, framställde
Herr Talmannen, i enlighet med de yrkanden som derunder förekommit,
propositioner såväl på bifall som på återremiss; och fann Herr Talmannen
den förra propositionen hafva blifvit med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid och egde rum, enligt en nu uppsatt och åt
Kammaren godkänd omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som
N:o 25,

bifaller livad Lag-Utskottet hemställt i dess utlåtande
röstar ja;

Den, det ej vill.

röstar nej;

Vinner nej, är ifrågavarande utlåtande till Utskottet återförvisadt.

Omröstningen visade 65 ja mot 79 nej, i följd hvaraf Kammaren
återförvisat detta ämne till Lag-Utskottets förnyade behandling.

200

Den 23 April, e. in.

§ 7.

1 örediogs Lag-Utskottets utlåtande N:o 26, i anledning af väckt motion,
åsyftande förändrade bestämmelser rörande arbetsordningen inom
Högsta Domstolen in. m. 1

Härvid anförde:

. Herr Treffenberg: Ifrågavarande motion innehåller trenne olika
förslag. Motionären föreslår: Do) “att, med upphäfvande af Kongl. stadgan
af den 23 Oktober 1860, Högsta Domstolen skall tjenstgöra på endast
en afdelning; 2:o) att hvarje Högsta Domstolens dom, som efter omröstning
blifvit beslutad med endast en rösts öfvervigt, skall jemte omröstningsprotokollet
införas i Svensk Författningssamling; samt 3:o) att
justitieråd, som hädanefter utnämnes, icke får innehafva eller mottaga
annan allmän eller enskild afiönad befattning eller ujipdrag.11 Enär dessa
tre skilda förslag icke hafva något sammanhang med hvarandra, så och
då, till följd af det sätt hvarpå Lag-Utskottet uppställt betänkandet,
klämmen icke passar for andra än dem, som vilja antingen afslå alla
dessa förslag eller godkänna dem alla, får jag hos Herr Talmannen anhålla,
att Herr Talmannen behagade hemställa till Kammaren, att Kammaren
måtte besluta, att nämnda tre skilda förslag skola föredragas hvart
och ett för sig.

,Hejjr A- p- Danielsson: För närvarande och till dess jag

bort, hvilket beslut Kammaren kommer att fatta med anledning af föregående
talares yrkande rörande föredragningssättet, afstår jag från ordet
med förbehåll att sedermera få återtaga det.

Herr Ca rlé n: t ör såvidt jag icke alltför mycket misstager mig om grundlagens
bud, lärer väl icke de i ett ämne väckta motioner utan vederbörande
Utskotts deröfver afgifna betänkanden utgöra föremål för föredragning;
hvadan och då Herr Treffenbergs hemställan beträffande föredragmngssattet
grundar sig på en motsatt uppfattning, såsom innefattande
yrkande att motionen, men ej det lagutskottsbetänkande, som dero
ver afgilvits, skall till afgörande föredragas, jag vågar antaga att sagda
hemställan icke torde kunna bifallas. Naturligtvis utgör emellertid detta
förhållande icke något hinder för den eller de ledamöter, som vilja debattera
frågan att, med hänsyn till de skilda förslag som i motionen innefattas
göra de framställningar hvartill hvart och ett af dem må anses
föranleda.

, , Herr 1 reffenberg: Jag har endast velat tillkännagifva, att jag
helt och hållet instämmer med den siste talaren.

Herr A. P. Danielsson: Jag inser mer än väl, att jag icke eger
mycken förhoppning, att min motion skall kunna tillvinna sig godkännande
af Kammaren, sedan Lag-Utskottet funnit den icke böra å Riks -

Den 23 April, e. m.

201

dagens sida föranleda till någon vidare åtgärd. Jag kan likväl icke underlåta
att i korthet redogöra för de orsaker, på grund af hvilka jag tagit
mig friheten att väcka denna motion.

Jag har sålunda bland annat trott mig tinna, att inom landet vore
rådande en ganska utbredd klagan öfver de olika principer, som i likartade
rättsfall blifvit tillämpade i Högsta Domstolen. Om denna klagan
varit befogad eller icke, vågar jag ej bedöma. Att den förefunnits, är
dock ett faktum, som icke kan förnekas. Detta sakförhållande har gifvit
mig anledning att eftertänka, hvad som egentligen skulle kunna vara orsaken
till missnöjet. Min tanke leddes då på möjligheten, att en anledning
skulle kunna vara den, att Högsta Domstolen arbetade på tvänne
afdelningar. I detta mitt antagande har jag sedermera blifvit till någon
del ytterligare styrkt, då jag kom till riksdagen och tick tillfälle att i
1860 års riksdagshandlingar taga kännedom om de motiv, hvilka föranledde
tillkomsten af Kongl. stadgan af den 23 Oktober 1860, genom
hvilken infördes Högsta Domstolens tjenstgöring på två afdelningar. Hufvudskälet
var, att göromålen inom Högsta Domstolen så hopat sig, att
någon annan utväg icke funnes att få undanröjd balansen af oafgjorda
mål äu den, hvarom sålunda blef förordnadt, hvarvid dock derjemte tillädes,
att, sedan jemn vigten blifvit återställd, fördelningen skulle upphöra.
Då, jag derefter fick tillfälle att se Justitie-ombudsmannens sednaste embetsberättelse,
blef hos mig ännu mera liflig min åstundan att väcka
ifrågavarande förslag. Jag återfann der ungefärligen samma tankar, som
grundlagt min motion och jag i den sökt uttala. Herrarne känna säkerligen
alla hvad uti ifrågavarande hänseende blifvit yttradt af Riksdagens
Justitieombudsman. Jag skall derföre blott tillåta mig att i minnet
återföraett kort utdrag af hans yttranden. Han säger sålunda bland
annat, pag. 51, följande: “det tillhör den "utredning af lagskipningens tillstånd
i riket“, hvilken Justitie-ombudsmannen i sin embetsberättelse skall
lemna, att icke med tystnad förbigå det nog allmänt öfverklagade förhållandet,
att domsluten i vigtiga rättsfrågor inom högsta domstolsinstansen
äro så vacklande, att det i viss mening kan sägas, att i dessa
frågor saknas lag i vårt land, ty en lag, som i samma dcmstolsinstaus
icke tolkas lika i de rättsfall, der den skall tillämpas, är icke bättre,
snarare sämre, än ingen lag. Hvilka betänkliga följder ett slikt tillstånd
skall medföra är ej svårt att inse. Först och främst ökas rättegångar nes
antal. Ingen vill gifva sin sak förlorad, när lian kan hysa den förhoppning,
att någon ny rättsåsigt kan uppstå och göra sig gällande inom lagskipningen,
om icke förr åtminstone i högsta instansen." Och å pag.
52 heter det “vare härmed huru som helst, det vissa är, att det onda
synes hafva tilltagit — såsom ock naturligt är — efter det Högsta Domstolen
blifvit delad på två divisioner". Jag skall icke uppläsa mera, helst
innehållet i öfrigt icke är Herrarne obekant. Det anförda torde dessutom
vara tillräckligt för att, med stöd utaf den högsta auktoritet jag i
detta fall kan åberopa, ådagalägga, att jag åtminstone icke saknat fog för
min framställning. Lag-Utskottet har emellertid varit af eu annan mening
och mot mitt förslag framställt åtskilliga erinringar, hvilka jag icke
helt och hållet kan med tystnad förbigå.

Hvad alltså först beträffar den af mig i motionen väckta frågan om

202

Den 23 April, e, m.

upphäfvande af nyss omförmälda Kong], stadga angående Högsta Domstolens
tjenstgöring på två afdelningar, har Dag-Utskottet anfört åtskilliga
skäl, genom hvilka Utskottet vill anse följa, att behofvet af Domstolens
tjenstgöring på två afdelningar alldeles icke upphört, och att beiörda
stadga derföre borde fortfarande förblifva i kraft. Utskottet meddelar i
detta afseende bland annat att revisionssakerna visa en afgjord benägenhet
att tilltaga i antal, och att förhållandet vore enahanda med de så
kallade besvärs- och ansökningsmålen. Utskottet tillägger vidare: häraf
och då derjemte i räkningen intages den redan befintliga balansen, utgörande
vid 1871 års slut 454 mål, deraf 210 revisionsmål. vill det synas
som om de arbetskrafter, hvilka för närvarande tagas i anspråk för målens
afgörande inom högsta instansen, icke äro större än som erfordras
för uncfvikande af så beskaffad tillväxt i balansen af oafgjorda mål, som
på sin tid föranledde Högsta Domstolens förstärkning och dess fördelning
till tjenstgöring på två afdelningar. Jag betviflar ingalunda riktigheten
af de sifferuppgifter Lag-Utskottet här meddelat. Jag är icke i tillfälle
att kunna kontrollera dem och jag måste derföre sätta tro till hvad Lagutskottet
uppgifvit. Med Lag-Utskottet tror jag likväl, att emot de betänkligheter,
som sålunda möjligen skulle ur anförda synpunkten kunna
framställas emot föreslagna förändringen, man med fog kan framhålla
såsom motvigt de stora fördelar, som enhet i lagskipningen i högsta instansen
skulle medföra. Utskottet delar emellertid icke heller de förhoppningar
jag i detta hänseende hyst och i motionen uttalat. Utskottet
förmenar, att "erfarenheten från den tid, då Högsta Domstolen arbetade
på blott en afdelning, är härutinnan upplysande". . "Den visar"

_ säger Utskottet — "att då likasom nu skiljaktiga meningar mången

gång yppade sig inom Domstolen, och att till följd af ombyte af ledamöter
i likartade rättsfall icke alltid samma åsigter gjorde sig gällande."
Detta må ock så vara, Det är väl temligen gifvet, att, då andra ledamöter
inträda i Högsta Domstolen, ingen säkerhet finnes derför, att
dessa skola hysa och tillämpa samma åsigter som de förutvarande. Men
sådan är dock, såvidt jag kan förstå, i alla mensklig^ förhållanden sa,-kernas vanliga gång. Individens öfvertygelse kan man icke binda, Skall
man på en sådan grundval bygga sitt resonnement, har man dermed
naturligtvis också erkänt omöjligheten att på denna väg åtminstone någonsin
uppnå det stora målet af enhet i lagskipning i högsta instansen.

Jag öfvergå!- nu till Lag-Utskottets yttrande, angående andra delen
af mitt förslag, deruti jag yrkat, att hvarje Högsta Domstolens dom,
som efter omröstning blifvit beslutad med endast en rösts öfvervigt eller
efter den främste ledamotens utslagsröst måtte jemte omröstningsprotokollet
införas i Svensk Författningssamling. . Jag får erkänna, att jag
verkligen bra mycket håller på mitt förslag i denna del. Jag tror, att
derigenom skulle beredas en god hjelpreda för den. rättsökande allmänheten.
Den skulle derigenom erhålla ett lätt tillfälle att inhemta^ kännedom
om de olika åsigter, som inom Högsta. Domstolen gjorde sig
gällande i rättsfrågor, likartade med dem hvari man sjelf, kunde vilja,
vinna rättelse. Man skulle sålunda på ett billigt och tydligt sätt. sjelf
kunna bilda sig ett omdöme om, huruvida det vore skäl att börja en
tillämnad rättegång eller låta dervid bero. Såsom Herrarne torde veta

Den 23 April, e. in.

203

löper den rättsökande, som icke sjelf är i stånd att sköta sin rättegång,
under närvarande förhållanden ofta nog en ganska stor risk, derigenom
att han nödgas sätta förtroende till ett ombuds åtgärder. Det händer
icke så alldeles sällan, att sådana personer missleda de rättsökande och
derigenom förorsaka dem förluster, tidsutdrägt och andra olägenheter,
hvilka möjligen kunnat undvikas, om den rättsökande sjelf varit i tillfälle
att på förhand öfvertyga sig om den ringa utsigten för honom att
på rättslig väg vinna sitt mål. Det skulle derföre, såsom jag nyss nämnde,
hafva varit mig synnerligen kärt, om detta mitt förslag kunnat bringas
till verklighet. Lag-Utskottet anser emellertid en sådan anordning mindre
lämplig. Utskottet tillägger dock, att, om jag i stället hade framställt
yrkande om en periodiskt utkommande, mera fullständig “prejudikatsamling",
som redogjorde för Högsta Domstolens beslut i alla mål af
principiel natur, skulle Utskottet möjligen hafva tillstyrkt ett förslag i
sådan riktning. För egen del må jag likväl bekänna, att jag icke rätt
fårmår fatta, hvilken skilnaden egentligen skulle vara, om redogörelsen
för Högsta Domstolens berörda beslut intages i en särskild prejudikatsamling
eller i Svensk Författningssamling, hvilken redan är spridd bland
folket, Jag tror, att resultatet i det närmaste blefve detsamma, men
möjligen har jag orätt.

Hvad slutligen beträffar den delen af mitt förslag, som afser förhud
för justitieråd, som hädanefter utnämnes, att innehafva eller mottaga
annan allmän eller enskild aflönad befattning eller uppdrag, har LagFTtskottet
äfven härutinnan icke funnit mig hafva anfört tillräckliga skäl
för att Utskottet skulle kunna i denna del understödja motionen. Utskottet
yttrar härom bland annat, att mitt yrkande, “att genom lag
måtte stadgas, att blifvande justitieråd icke skulle få mottaga enskilda
aflönade befattningar eller uppdrag, förutsätter lagstiftningens inblandning
i rent privata förhållanden — eu inblandning, som alltid är vådlig
och i förevarande fall måste; anses desto mera obefogad, som innehafvarne af
det höga embetet att döma Konungens dom nog lära af sig sjelfva till
fullo beakta sin pligt att ej åtaga sig något uppdrag, som i någon mån
hindrar dem att med nit fullgöra sina embetsåligganden." Jag skall
tillåta mig, mine Herrar, att något litet uppehålla mig vid denna motivering.
Jag har med ledning af de källor, till hvilka jag kunnat bereda
mig tillgång, sökt att få reda på de enskilda uppdrag, som åtskilliga
Högsta Domstolens ledamöter för närvarande innehafva jemte denna befattning.
Innan jag skrider till dessa meddelanden, ber jag att få förutskicka
den erinran, att jag dermed ingalunda har för afsigt att framställa
några anmärkningar mot de personer, hvilka nu bekläda detta
höga embete. Jag nämner blott, hvad jag utrönt. En af Högsta Domstolens
ledamöter innehar sålunda derjemte fyra särskilda uppdrag. Han
är Do ledamot af direktionen för civilstatens pensionsinrättning; 2:o ledamot
af styrelsen för Stockhoms enskilda hank; 3:o ledamot af styrelsen
för rånte- och kapitalförsäkringsanstalten i Stockholm samt 4:o ledamot
af styrelsen för bränsleaktiebolaget derstädes. Eu annan ledamot
af Högsta Domstolen är dessutom ledamot af styrelsen för bruksegarnes
hypotekskassa och för städernas allmänna brandstodsbolag. En tredje
af Högsta Domstolens ledamöter har åter blott ett enda enskildt upp -

204

lien 23 April, e. tn.

drag, då han nämligen är ordförande i styrelsen för Trollhätte kanalverk.
En annan af samma Domstols ledamöter innehar likaså endast
uppdraget att fungera såsom ordförande i styrelsen för aktiebolaget
Stockholms handelsbank. Kommer så åter eu ledamot af samma Domstol,
hvilken jemte denna befattning har att ombesörja fyra enskilda
uppdrag. Han är ledamot af styrelsen för bo Skandinaviska kreditaktiebolaget;
2:o Göta kanalbolag; 3:o Stockholms hypotekskassa och4:o
försäkringsaktiebolaget Skandia. Slutligen är en ledamot af Högsta Domstolen
derjemte tillförordnad sekreterare i Svenska Akademien och direktör
i Seminarium för bildande af lärarinnor. Huruvida, efter hvad
jag nu meddelat, Lag-Utskottets motivering uti anförda stycket, der Utskottet
förnekar möjligheten att Högsta Domstolens ledamöter skulle
åtaga sig något uppdrag, som “i någon man hindrar" dem att behörigen
sköta sina embetsgöromål, huruvida, säger jag, Utskottets motivering i
detta hänseende kan anses hållbar och riktig, hemställer jag till Herrarne
att bedöma. Såsom jag nyss nämnde, vill jag härmed dock på intet
sätt förringa de ledamöter af Högsta Domstolen, hvilka derjemte åtagit
sig enskilda uppdrag.

1 öfrigt vill jag icke nu framställa något yrkande, ehuruväl jag gerna
skulle hafva varit böjd dertill, men jag befarar, att detsamma icke
skulle vinna något större understöd af Kammaren, och det lärer således
för det närvarande icke löna mödan annat än att låta bero vid Utskottets
hemställan.

Herr Tre tf enberg: Då jag för en stund sedan begärde ordet och

anhöll att Kammaren måtte besluta, att hvar och en af de delar, hvaraf
motionen består, måtte blifva föremål för särskild föredragning, så anade
jag icke att detta förslag skulle möta betänkligheter af den formela beskaffenhet,
som jag sedan inhemtat; och jag behåller fortfarande den åsigten,
att Kammaren varit i sin goda rätt och ej gjort sig skyldig till någon
afvikelse från grundlagen, om hon beslutit en sådan behandling. Men
den saken lärer numera icke kunna hjelpas. Jag ber derföre att få yttra
några ord angående den delen af motionen, hvilken enligt min tanke
blifvit alltför knapphändigt behandlad af Lag-Utskottet, nemligen den sista,
der motionären föreslagit, att “Justitieråd, som hädanefter utnämnes, icke
får innehafva eller mottaga annan allmän eller enskild aflönad befattning
eller uppdrag." Detta förslag har visserligen på goda och riktiga grunder
blifvit af Utskottet afstyrka men, som nyss nämndt, på ett, såsom mig
synes, väl knapphändigt sätt. Frågan om tjenstemännens rätt att, utom
sina egna tjenster, emottaga andra befattningar och uppdrag, kan nemligen
betraktas från dera sidor, och bör äfven sålunda betraktas, enär frågan i
och för sig är af stor vigt och dessutom har ett visst sensationsintresse
för dagen; då man ju vid så många tillfällen, offentligt och enskildt, i tal
och skrift, inom och utom riksförsamlingen nu för tiden får höra ett allmänt
ogillande uttalas deröfver att tjensteman i allmänhet, och således
icke blott Högsta Domstolens ledamöter, finna sig oförhindrade att vid
sidan af sina tjenster emottaga andra besättningar och uppdrag. Jag har
derföre ansett det väl kunna löna mödan att någon gång göra ett försök
att ställa denna fråga på sin rätta punkt.

Den 23 April, e, m.

205

Jag är — och deri lära väl alla instämma med mig, — ense med
motionären derutinnan, att det måste anses i hög grad klandervärd!, om
tillräckligt aflönade tjensteman emottaga andra tjenster eller uppdrag af
sådan beskaffenhet, att dessa inkräkta på den tid, som ju i sjelfva verket
är statens egendom. Men frågan blifver då den att undersöka, huruvida
justitieråden tillhöra nämnda kategori af embetsman, huruvida justitieråden
verkligen för närvarande åtnjuta en efter deras höga embetsställning
och embetsvärdighet afpassad aflöning. Jag bestrider, att så är förhållandet.
Jag anser, att justitierådens nuvarande aflöning är alltför otillräcklig.
Lönen för ett justitieråd utgör, som vi veta, 8,000 R:dr, till hvilket
belopp den för ett tiotal af år eller något mera tillbaka höjdes från det
förutvarande: 6,000 R:dr; men 8,000 R:dr nu för tiden utgör, med afseende
på de ökade lefnadskostnaderna, en vida mindre aflöning än 6,000
R:dr på den tiden, då justitierådens aflöning var bestämd till detta belopp.
Man kan väl säga, att lönen, sådan den nu är, bör vara tillräcklig för ett
justitieråd, som lefver ogift, och äfven för justitieråd, som är gift, men
antingen icke har barn eller endast minderåriga sådana; men förhållandet
ställer sig helt annorlunda, då den tiden kommer att dessa barn skola
erhålla en dyr uppfostran, dyr i synnerhet om bland dem finnas söner,
hvilka måste vid universitetet genomgå en längre kurs för vinnande af de
för deras framtida lefnadsbana erforderliga kunskaper. Man skall måhända
säga — och den invändningen vore i dessa tider icke oväntad —
att justitierådens eller andra höga embetsmäns söner ju icke behöfva
blifva embetsman eller genomgå långa och dyra lärokurser, utan alltför
väl kunna ingå i de flerahanda försörjningsyrken, som fordra mindre själsodling
och mindre genom studier utbildade kunskaper, men mine Herrar,
vi måste komma ihåg att dessa embetsmäns söner hafva utgått från hem,
der till följd af sociala förhållanden eller missförhållanden, hvilka det i
alla händelser icke står i vår makt att afhjelpa, vissa vekliga vanor hafva
blifvit grundlagda, hvilka i allmänhet verka derhän att dessa barn vid
inträdet i ynglingaåldern icke äro rätt väl användbara för dessa yrkesanstalter,
der det fordras uthållighet och ihärdighet, och vi veta litet hvar
att den s. k. herreklassens barn endast med ett visst misstroende emottagas
vid fabriker och dylika anstalter. Men vare härmed huru som helst,
hufvudfrågan blir i alla fall den, huruvida det för svenska staten vore
en vinning och huruvida det för svenska domareembetet vore en verklig
fördel, om genom ett förbud för justitieråd att emottaga andra
aflönade befattningar alla de personer hvilka icke befinna sig i den lyckliga
ställningen att ega förmögenhet, ärfd eller genom giftermål förvärfd,
om alla de som sakna annan rikedom än rika anlag, rik erfarenhet och
rika insigter afhölles från inträde i Högsta Domstolen endast derföre att
de redan inträdt eller förmodade sig komma att inträda i ställningen af
familjefäder? Vore det vidare eu vinning för svenska staten och en fördel
för domareembetet, om obemedlade personer, hvilka redan blifvit familjefäder,
men ändock vågat försöket att emottaga plats i Högsta Domstolen,
sedermera till följd af den otillräckliga aflöningen och förbudet att
emottaga andra befattningar tvungos att läsa sig inne på sina rum under
de från erabetsrummet lediga timmarne, att från sig bortvisa hvarje anbud
till inköp af den ut- eller inländska litteraturens alster som skulle

206

Den 23 April, t. m.

behöfvas för underhållande och utbildande af hans begrepp i rättsvetenskapen,
att afhålla sig från den personliga beröring med det sociala lifvets
förhållanden, som skulle bidraga till vidgande af hans vyer, hans erfarenhet
om det menskliga lifvet, om menniskolynnet och den yttre verldens
gång, sä att han om dessa förhållanden erhölle kännedom endast genom
protokollen i de till hans afgörande hänskjutna rättegångar eller ett och
annat inköpt tidningsblad för dagen. Det är dock just dessa det menskliga
lifvets alla förhållanden, uti hvilka hvarje ledamot i landets Högsta
Domstol, för att rätt kunna sköta sitt kall, och för att så till sägandes
gripa rättvisan lifslefvande, både inom det civila och kriminela området,
måste hafva en säker och klar inblick, förhållanden uti hvilka han likväl
alltid måste komma att skåda såsom uti ett dunkelt glas, till följd af den
isolerade ställning man genom förbudet att emottaga annan befattning
vill anvisa honom.

Jag har hittills i mitt resonnement utgått från den förutsättningen,
att justitierådens nuvarande aHöning är otillräcklig, och det är då gifvet
att om den förutsättningen är falsk, så faller ock den byggnad jag derpå
rest. Men äfven om man antager, att justitierådens aflöning är tillräcklig,
återstår dock att tillse huruvida det vore rätt välbetänkt att absolut
förbjuda dessa embetsmän att mottaga “andra allmänna eller enskilda
aflönade befattningar eller uppdrag.“ Aro nemligen icke dessa befattningar
eller uppdrag ofta af den stora vigt för en mängd inrättningars,
associationers och enskildes rättsförhållanden och intressen, att det måste
anses som en stor förlust äfven för dessa befattningar, om personer med
de kunskaper och den erfarenhet, som skola förutsättas hos Högsta Domstolens
ledamöter, icke kunde af det medborgerliga förtroendet uppsökas
med uppdrag att utöfva hägn och tillsyn öfver dessa inrättningar?

Detta är nu den moraliska sidan af saken. Men frågan har äfven
en annan sida, den juridiska. Motionären har försökt att genom Lagutskottet
åstadkomma ett förbud för Högsta Domstolens ledamöter att
mottaga andra aflönade befattningar. Härvid är dock att märka, att det
endast är Regeringsformen i dess 34 § som konstruerar justitierådsembetet;
det är denna grundlagsparagraf som bestämmer qvaliflkationerna
för dess tillsättning, vilkoren för embetets utöfning och för dess återtagande
emot inuehafvarens vilja. Man kan då väl fråga, huru ett förbud
för justitieråd att emottaga annan befattning skulle kunna omsättas i
form af ett allmänt lagbud. Icke kan det ske genom att förbjuda Konungen
att till justitieråd utnämna en person, som innehar annan befattning, och
lika litet kan det ske genom att förbjuda justitieråden att emottaga dylika
befattningar, ty alla stadganden härom, vare sig i den ena eller andra
riktningen, tillhöra grundlagen. Icke heller kan det ske genom att
förbjuda enskilda bolag eller andra inrättningar att vid dermed förenade
befattningar engagera justitieråden, enär härtill skulle erfordras ändring i
de för dessa inrättningar gällande bolagsordningar och reglementen, hvilka
ju fastställas ensamt af Kongl. Maj:t; men Kong! Maj:t lärer väl icke
förordna om dylika ändringar, utan att vederbörande, om hvilkas rätt det
är fråga, förut blifvit i saken hörde.

Man bör äfven fästa sig vid en annan sida af saken, nemligen obilligheten
deraf att genom det ifrågasatta förbudet justitieråden i sjelfva

Deri 23 April, e. in.

•207

verket skulle försättas i den egendomliga ställningen, att de under vissa
förhållanden till och med icke skulle få förvalta sin egen förmögenhet.
Om ett justitieråd t. ex. är delegare uti en bank, så skulle, under det
att bolagets öfriga delegare äro oförhindrade att efter val ingå i bolagets
styrelse och såmedelst sjelfva förvrdta sin förmögenhet, justitieråden komma
i "den undantagsställning att nödgas låta sin egendom förvaltas af andra.
Orimligheten häraf ligger i öppen dag.

Slutligen torde icke böra förbigås den egendomliga fyndighet, för
hvilket förslaget utmärker sig, då nemligen förslaget, som ju tillkommit i
syfte att genom förbud för justitieråden att emottaga annan aflönad befattning
spara deras tid uteslutande till deras embetens handhafvande,
sådant oaktadt lemnar justitieråden öppet att emottaga huru många ickeaflönade
befattningar som helst; det vill med andra ord säga att endast
man kan från justitieråden aflägsna den lockelse, den dragningskraft, som
penningen på dem utöfvar, så är det icke så farligt med de öfriga mera
ideela intressena, konsten, vetenskapen och den sköna litteraturen m. m.,
hvilka kunde ingifva justitieråden lust att splittra sin verksamhet. Jag
vågar påstå att förslaget i denna sin fyndighet närmar sig gränsen af det
lågsinnade och för lagstiftningen ovärdiga.

För min del tror jag icke, att man genom yttre lagbud någonsin skall
vinna det mål, man här eftersträfvar; jag tror att det måste öfverlemnas
åt hvarje tjenstemans eget samvete att afgöra, om hans pligt mot staten
tillåter honom att emottaga någon annan befattning.

A. P. Danielsson: Jag vill i anledning af den föregående talarens

ord i slutet af hans anförande endast erinra att, då motionen blifvit af
Lag-Utskottet afstyrkt och jag ej framställt något yrkande om bifall till
densamma och den värde talaren ej heller gjort det, jag anser dessa hans
ord temligen öfverfiödiga. Jag vill endast tillägga, att jag hvarken af
lågsinthet eller af andra för lagstiftaren ovärdiga motiv framlagt förslaget,
ty af hvad jag här andragit tror jag mig hafva visat skäl för
detsamma.

Sedan öfverläggningen härefter förklarats slutad, bifölls Utskottets
hemställan.

§ 8-

Med afseende på angelägenheten deraf att sådana frågor, deri besluten
kunde hafva inflytande på den blifvande statsregleringens uppgörande,
måtte hos Kammaren vinna en i möjligaste måtto skyndsam handläggning,
föreslog Herr Talmannen, att nedan omförmälda, tvänne gånger bordlagda
mål finge å föredragningslistan uppflyttas och till slutlig behandling företagas
framför öfriga, till afgörande förberedda ärenden. Till sådan uppflyttning
anmälde alltså Herr Talmannen Stats-Utskottets utlåtanden och
memorial N:is 61, 64, 65, 66, 67, 68 samt betänkande N:o 69 äfvensom
Bevilluings-Utskottets betänkande N:o 7.

Detta Herr Talmannens förslag blef af Kammaren bifallet.

208

Den 23 April, e. m.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Jan Andersson i .lönvik under 8 dagar från och med den 27 April och
» Astrand.......... „ 14 „ „ „ 28 .

§ io.

Anmäldes följande inkomna ärenden, nemligen:

Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o 11, i anledning af väckt motion
om borttagande af 107 § Regeringsformen; samt

Bevillnings-Utskottets betänkande N:o 8, angående kurhusafgiftens
upphörande och densammas ersättande med en personlig sjukvårdsafgift.

Dessa ärenden, som nu för första gången bordlädes, skulle med afseende
å möjligen förekommande ytterligare bordläggning, uppföras främst
å den lista, som för föredragningen i Kammarens nästa sammanträde
komme att upprättas.

§ 11.

Justerades protokollsutdrag för detta sammanträde.

Kammarens ledamöter åtskiljdes kl. ''/2 9 e. m.

In fidem
11. Husberg.