Onsdageit den 23 April 1873

ProtokollRiksdagens protokoll 1873:423

200

Den 23 April, i. m.

Onsdageit den 23 April 1873.

.Kammaren sammanträdde kl. 10 f. m.

Justerades 3 protokollsutdrag för den 22 och protokollet för den
7 dennes f. m.

Föredrogs ock lades till kandlingarne Stats-Utskottets den 22''
dennes bordlagda Memorial N:o 66, med anledning af erhållen återremiss
å lista punkten af Stats-Utskottets Utlåtande N:o 58.

Föredrogos och biföllos Stats-Utskottets den 22 dennes bordlagda
Utlåtanden:

N:o 67, i anledning af Kong]. Maj:ts nådiga proposition om anvisande
af anslag för Hennes Kong!. Höghet Hertiginnan af Dalarne
na. m.; samt

N:o 68. i anledning af Kong]. Maj:ts nådiga proposition om anvisande
af medel till bestridande af utgifterna för Kongl. Maj:ts
kröning.

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet StatsUtskottets
den 22 dennes bordlagda Utlåtande" N:o 69, i anledning
af väckt fråga om allmänna bevillningens och öfriga till Riksgälds-kontoret
nu ingående uppbördsmedel leverering till Statskontoret
samt om öfverflyttande till sistnämnda embetsverk af den Riksgäl
ds-kontoret ännu tillhörande befattning med en del af till extra
statsreg]eringen börande utgifter m. m.

Den 23 April. f. in.

201

Föredrogs men begärdes af flere ledamöter ånyo på bordet Bevillnings-Utskottets
den 22 dennes bordlagda Betänkande N:o 7,.
i anledning af väckt förslag om upphörande af den nu stadgade särskilda
afgift för bränvin still verkning i sammanhang med pressjästberedning.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 16 och 17 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 23, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga proposition
angående förändrad bestämmelse i frågan om nedgrafven skatt,,
bottenfynd eller annat dylikt, hvartill egare ej finnes.

Herr Caspersson: Jag anser mig böra för Kammaren tillkännagifva,
att jag var af sjukdom hindrad att, när detta ärende förevar i
Lag-Utskottet, der vara tillstädes, hvarföre jag icke deltagit i detta
ärendes behandling.

Herr von Möller: Uti riksantikvariens utlåtande i anledning
af fornminnesföreningens hemställan om ändring af förordningen den
29 November 1867, hvithet i särskildt tryck blifvit bland Kammarens
ledamöter utdeladt, yttras å sidan 20: “1 öfrigt må man med
afseende på bildandet af det värdefulla riksmuseet i Köpenhamn
erinra, att förhållandet i Danmark icke är detsamma som hos oss.
(rrundläggaren af det danska riksmuseet och derjemte af reformen i
nordiska arkeologien, den högt förtjente Thomsen, lyckades genom
sin entusiasm framkalla hos landets invånare eu utomordentlig välvilja
för detta museum, hvithet snart betraktades icke blott som en
nationalegendom, utan som en nationalära, till följd hvaraf gåfvor
inströmmat och fyndskatter hembjudits från alla håll". Han tillägger
äfven, att han icke vågar antaga, att vårt nationalmuseum i alla
delar af landet omfattas med samma patriotiska hänförelse, som det
köpenhamnska. Jag kan icke neka, att jag delar hans uppfattning i
visst hänseende; men det står här, efter mitt förmenande, såsom ett
klander mot svenska folket, som icke har “den patriotiska hänförelsen
att anse sitt nationalmuseum som en nationalära11, och jag tror
att man bör noga granska förhållandena innan man uttalar ett sådant
omdöme. Jag erkänner, att Thomsen genom sin entusiasm, sitt
förekommande väsende och sitt tacksamma erkännande af äfven de
anspråkslösaste bidrag till de arkeologiska samlingarne lyckats tillvinna
sig en välvilja, som burit rika frukter, men jag tror, att äfven
om han icke varit entusiast, utan endast en lugn kalkylator, både
han varit tvungen att beträda samma väg, emedan han icke, ! likhet
med hvad fallet är i Sverige, varit skyddad af några speciela lagbestämmelse)''.
Han var icke någon lagens väktare, icke någon justitieombudsman
på det arkeologiska gebietet, icke någon uppbördsman,
till hvilken hvarje person, som icke vill vara en lagbrytare, var tvungen
att hembjuda de skatter han funnit “i jorden, i vattnet, i gamla
byggnader eller annorstädes11. I dessa lagar tror jag orsaken bör

202

Den 23 April. f. m.

sökas, om icke svenska folket med samma varma intresse omfattar
sitt nationalmuseum som det danska folket omhuldar sitt.

I tvänue århundraden hafva vi haft dessa speciallagar, men jag
vågar påstå, att ännu hafva de icke erkänts af folkets rättsmedvetande.
Detta bestyrkes af de tusentals lagöfverträdelser, som ständigt
begås, och derom vittna äfven de rika samlingar, som finnas vid
läroverken och vid universiteten samt de till ett antal af omkring
100 kända enskilda samlingarne.

Sedan under de sista decennierna arkeologien omfattats äfven af
andra personer än de officiela arkeologerna, har ett missnöje gifvit
sig tillkänna i afseende på den nu gällande lagstiftningen, och svenska
fornminnesföreningen har gjort sig till tolk derför. Kong!. Maj:t har
med anledning deraf till Riksdagen a fl åt it den nådiga proposition,
som vi nu hafva att behandla.

Det torde kanske af en och annan finnas anmärkningsvärd!, att
Kongl. Maj:t förbisett såväl hvad riksantiqvarie!! och VitterhetsHistorie-
och Antiqvitets-akademien, som justitiekansler en haft att
anmärka vid fornminnesföreningens hemställan, men lag tror, för
min del, att Kongl. Maj:ts åtgärd att. oaktadt dessa anmärkningar,
framlägga en nådig proposition, var välbetänkt. I den Kongl. propositionen
säges:

‘''Vid jemförelse af hvad sålunda biff vit i ärendet anfördt, anser
Kongl. Maj:t frågan, huruvida föreskriften om bronsfynds hembjudande
må upphäfvas, böra bedömas med afseende å den arkeologiska
vetenskapens eget bästa. I detta hänseende torde det vara klart, att
om en hvar berättigas, utan hembud till staten, samla äfven inhemska
bronsfynd, allt flera personer inom landet skola fatta intresse förbildande
af samlingar af fornsaker, Indika de egde ostördt behålla,
föröka och studera, utan fruktan för anspråk från statens sida att
derur bekomma de måhända värdefullaste föremålen. Med visshet
lärer det ock kunna antagas, att de aldra flesta sådana samlingar i
sinom tid, antingen genom gåfva eller genom Köp, komma att öfvergå
till statens historiska museum". Dertill kommer äfven, att de ständiga
lagbrotten .skulle kunna undvikas.

Kongl. Maj:ts proposition har icke af Lag-Utskottet iemnats oförändrad.
Utskottet har sökt att gå en medelväg, då det föreslagit att
kembudsskyldigketen skulle bibehållas, men att upphittaren ej skulle
vara skyldig att afstå fyndet, derest, lian ej åtnöjdes med den honom
erbjudna lösen. Jag vill icke ingå i någon kritik af detta förslag,
men jag tror likväl icke att det länder till någon fördel hvarken i
ena eller andra afseendet. Då nu Utskottet i en så väsendtlig del
ändrat Kongl. Maj:ts proposition, kan jag icke neka, att den tanken
uppstått hos mig. hvarföre det icke utsträckt detta stadgande äfven
till fynd af silfver och guld och ställt dem i samma fördelaktiga förhållande
som koppar- och bronsfynd. Ser man på den not. som förekommer
å sidan 23 uti riksantikvariens utlåtande, synes mig att Lagutskottet
haft skäl att gå längre uti sin ändring; ty der förklaras,
att Akademien fått anmärkning af Kong!. Kammarrätten i afseende
på icke mindre än 33 poster, der Akademien för guld och silfver betalt
mer än £ öfver metallvärdet, hvarigenom Akademien förmentes

hafva öfverträdt i agens bestämda föreskrift. Akademien afgaf en förklaring
och Kammarrätten lät dervid bero. Det uppgifVes äfven att
anmärkning gjorts deröfver att ett silfverfynd som vägde £ lod betalts
med 25 it:dr, ehuru Akademien icke haft rätt att betala mer än
värdet af ;j lod och f dertill. För min del anser jag, att Akademien
handlat i öfverensstämmelse med rättvisans och billighetens fordringar,
men lagen har visat sig vara felaktig och bör derför ändras.
Jag vill dock icke yrka på ärendets återförvisning till Utskottet, då,
såsom Herr Justitie-statsministern till statsrådsprotokollet yttrat, författningen
angående forntida minnesmärkens fredande och bevarande
tillkommit i administrativ väg samt följaktligen kan af Kong!. Maj:t
utan Riksdagens hörande ändras.

De fleste af Kammarens ledamöter hafva säkerligen genomläst
riksantikvariens samt Vitterhets-, Historie- och Antiqvitets-akademiens
utlåtanden, men de torde kanske icke ega kännedom om att det finnes
en af våra officiela arkeologer, som icke delar de af nämnda myndigheter
uttalade åsigter. Han har icke genom broschyrer sökt utsprida
sina åsigter, utan han har, med anledning af eu uti Göteborgs
Handels- och Sjöfarts-tidning intagen artikel, deri yrkats: att hvarje
län skulle få behålla de inom detsammas område gjorda fynd, till
samma tidning insändt en uppsats, undertecknad af Oscar Hontelius
— eu man, hvilkens omdöme alla, som älska fornkunskapen, måste
värdera — och hvari yttras följande: “Jag skulle vilja föreslå eu
annan sats, så enkel, att den väl kan betraktas som ett axiom. Utan
samlingar är ingen vetenskaplig forskning möjlig, lika litet inom
arkeologiens som inom naturvetenskapens område, och en vetenskaplig
samling förfelar lätt sitt mål, om icke samlaren har rättighet att förvärfva
allt som han vill och kan på ärligt sätt förskaffa sig. Om en
tattare vill behålla hvad han funnit, om en enskild samling eller ett
offentligt museum lyckats erhålla en fornsak, så bör — enligt min
åsigt — lagstiftningen icke försöka att ingripa, hvarken såsom hon nu
gör eller på sätt herr B—z föreslagit. Hon blir vanmäktig, derföre
att hennes bud icke bringas till efterlefnad, och hon blir öfverflödig,
emedan förhållandenas makt bättre än hon leder till det åsyftade
målet. I 90 kanske 99 fäll af 100 skall nemligen hittaren finna det
med sin fördel öfverensstämmande att afstå fyndet till en samling".

Det har visat sig, att många enskilda samlingar öfVergått till
nationalmuseum, hvilket på detta sätt erhållit, bland annat, några af
de värdefullaste bronsyxor från Mälardalen, och äfven den vackraste
bronsyxa, som finnes i norden, hvilken af egaren doktor Ehrengranat,
blifvit, på uppmaning af Montelius, som fick se detta konstföremål,
under det han på halländska fornminnesföreningens bekostnad genomreste
Halland, till svenska staten testamenterad. Då jag tror, att den
känslan snart skall tränga sig in hos folket, att dess nationalmuseum
är eu nationalära, och då jag är lifligt öfvertygad om att hos oss,
likasom i Danmark, någon tvångslag icke är behöflig, anhåller jag
om afslag å Utskottets förslag och bifall till Kong!. Maj:ts proposition.

Herr trefven och Talmannen til Ikänna gaf. att anslag blifvit utfärd
adt till sammanträdets fortsättning kl. 7 e. m.

20-i Den 2:5 Aprii, i. in.

Friherre af Ugglas: Jag måste erkänna, att det var för mig.
oväntadt, att, då Kong!. Maj:t vid denna riksdag framlagt en nådig
proposition, åsyftande att bereda större frihet för en inom vårt land
ganska vigtig forskningsgren, denna proposition icke skulle af Lagutskottet
omfattas med mera understöd än bär varit fallet, utan att
Utskottet skulle i denna fråga vara mindre liberalt än Kongl. Maj:t...
Jag ber att med några ord få motivera den ståndpunkt, jag i denna
fråga intager, och vill då till en början basta en blick på nu gällande
lags föreskrifter. Kongl. Förordningen åt den 29 November 1867
innehåller i 8 §, att en hvar, som hittar bronsfynd, skall hembjuda
detsamma till Kongl. Maj:t och Kronan samt mottaga den lösen, som
af vederbörande myndigheter honom erbjudes. Detta är ett bestämdt
stadgande, som af 3 mom. i samma 8 § erhåller ytterligare
förtydligande derigenom att der stadgas, att den, som undandöljer,
nedsmälter, förskingrar, bortskänker eller föryttrar sådant
fynd innan det varit kronan hembjudet, miste utan lösen hvad han
af fyndet egen qvar och böte dubbla värdet af hvad han deraf nedsmält,
förskingrat, bortskänkt eller föryttrat. Lagens stadgande är
sålunda alldeles bestämdt ocli oförtydbart, att hvar och en, som hittar
det minsta fynd af brons, skall hembjuda det till kronan, och
gör han det icke, mister han fyndet och betar dess dubbla värde.
En sådan lag är, efter mitt förmenande, icke möjlig att tillämpa, och
det bär äfven bär i landet visat sig, att mångfaldiga fynd blifvit
påträffade, med Indika icke så förfarits, som denna Kong], förordning
föreskrifter, ritan att man ens vågat mot dem, som så förbrutit sig,
göra lagen tillämplig. Jag vågar således såsom ett giftet faktum
antaga, att denna lag icke tillämpas och icke heller kan tillämpas.
Endast af detta förhållande har jag ansett skäl förefinnas till en förändring,
ty en lag, som icke kan tillämpas och som man icke vågar
tillämpa, är en dålig lag, hvilken måste förändras; men skall man
underkasta sig en sådan lag, så förefaller det mig, att något godt
och vigtigt ändamål derigenom skall befordras och framför allt att
detta ändamål i sjelfva verket vinnes. Men äfven i detta afseende
vågar jag hysa störa tvifvel. Visserligen finnes i bilagan till Kong],
Maj:ts proposition infördt ett utlåtande, afgifvet af den myndighet,
som i främsta rummet bar att öfvervata våra fornsakers skydd, hvithet
utlåtande uttalar den bestämda åsigt, att, ifall denna lag skulle
ändras i den syftning Kongl. Maj:t föreslagit, skulle derigenom också
för statens museum hvarje tillfälle gå förloradt till att föröka sina
samlingar. Så villig jag än är att erkänna de stora fort)ensterna hos
denna myndighet, vågar jag dock betvifla, att dess uppfattning af
denna fråga är den riktiga, och jag stödjer mig dervid på den erfarenhet,
som såväl inom vårt land som andra länder i detta hänseende
vunnits. Jag vågar påstå, att långt ifrån att statens museum genom
en förändring i den syftning, Kong!. Maj:t föreslagit, skulle gå miste
om sina samlingars förökande, skulle tvärtom genom bifall till Kong],
Maj:ts proposition musei samlingar komma att i betydlig mån ökas.
Kasta vi nu först och främst en blick på vårt eget museum och hålla
oss till de föremål, som nu är o i fråga, så finna vi, att omkring 30
procent af de bronssaker, som der finnas, hafva erhållits i strid mot

205

Dea 25 April, f. in.

lagens föreskrifter. De hafva erhållits genom gåfvor och inköp från
enskilda personer, hvilka olagligen innehaft dessa konstföremål, men
det oaktadt hafva de hittat vägen till museum. Efter min uppfattning
är det naturligt, att en större frihet i detta afseende skall i
sista hand lända museum till fördel. Omkring af de fynd, som nu
göras, äro beroende på slumpen och tillfälligheten, ity att de hittas
vid jernväg^arbeten och större gräfningar med mera. Man drar sig
för att uppsöka dylika fynd. så länge man icke eger rätt att behålla
dem, ty man vill icke göra sig sjelf till en lagbrytare och man
förlorar allt intresse för att anställa sådana undersökningar. Om
man nu skulle medgifva full frihet i detta afseende, lider det intet
tvifvel, att intresset skulle i hög grad ökas, och det slutliga resultatet
blefve, att dessa fynd hittade väg till nationalmuseum. Om vi
betrakta förhållandena uti vårt grannland Danmark, så finna vi att
dess oldnordiske museum, som i afseende på rikedom visserligen icke
står efter vårt nationalmuseum, uppkommit och tillväxt, oaktadt den
största frihet, beträffande de samlingar, hvarom nu är fråga, alltid
der varit rådande. I Danmark har nemligen eu alldeles motsatt åsigt
mot den i vårt land hittills rådande städse gjort sig gällande. Den
officiela fornforskningens målsmän hafva der fört frihetens talan, och
jag vågar påstå, att om man ser på resultaten af de båda museernas
verksamhet, kan man icke säga, att Danmark blir på jernförelsen
lidande. Efter som jag befinner mig på detta ämne, ber jag att få
meddela en upplysning, för hvars noggrannhet jag tror mig kunna
ansvara, ehuru jag icke sett de officiela handlingarne, nemligen att
på den danska Riksdagens bord hvilar för närvarande ett af enskild
motionär väckt förslag om införande af eu expropriationslag, förmedelst
hvilken kronan skulle kunna skydda de fasta fornlemningarne.
Jag har hört, att detta lagförslag icke omfattas med något lifligt intresse
af den nuvarande fornforskningens målsman, och att han i
fornforskningens intresse önskar, att lagen icke måtte komma till
stånd. Jag vågar sålunda tro, att vår nu gällande lag'' icke kan vara
hållbar, då den icke kan tillämpas, och jag vågar äfven påstå, att
erfarenheten inom vårt land och ännu mera inom Danmark visat, att
friheten i detta hänseende vida mera befordrar förökandet af statens
samlingar än det tvång, som här i landet eger rum. Om nu detta
är förhållandet, hvilket jag tror vara temligen gifvefc, så frågar jag,
hvad det finnes för skäl att icke äfven vi skulle beträda eu mera
fri bana, än nu är fallet. Lag-Utskottet har icke delat en sådan åsigt,
utan har föreslagit endast den förändring i nuvarande författning, att
bronsfynd skola hembjudas till staten, men upphittaren icke vara
skyldig att afstå fyndet, derest han icke åtnöjes med den honom erbjudna
lösen. Jag vill erkänna, att häri ligger ett steg framåt, men
jag kan icke finna, att härigenom något väsendtligt blifvit gjordt för
åstadkommande af ett bättre förhållande uti ifrågavarande afseende.
Den stora olägenhet, som för närvarande eger rum, ligger deri, att
om någon hittar ett fynd, är han skyldig att lemna detsamma till
kronobetjeningen eller Konungens Befallningshafvande, som uppsänder
det till statens museum, der det granskas och priset bestämmes, i fall
staten vill behålla det, men eljest skickas det tillbaka. Allt detta

206

Den 23 April, f, na.

besvär och dessa omgångar, som måste ega ram, när något fynd
blifvit hittadt, åstadkomma, efter mitt förmenande, vida mera o ridt,
än frågan om det högre eller lägre pris, som för ett sådant fynd
kan komma att af kronan erläggas. Jag tror icke, att genom £agUtskottets
förslag något väsendtligt godt i detta fall är att vinna;
men, i händelse man skulle beträda den väg Lag-Utskottet föreslagit,
vågar jag påstå, att man måste låta det föreslagna stadgandet gälla
icke blott bronsfynd utan äfven alla fornsaker. Om det stadgades,
att hvarje fornfynd skulle hembjudas staten och upphittaren bestämma
priset, så vore det en genomföra princip, men att tillämpa en sådan
hembudsskyldighet endast på bronsfynd men icke på de öfriga, anser
jag vara ett hälft steg.

I största korthet vill jag för Kammaren tillkännagifva, huru denna
fråga i sjelfva verket uppkommit. Det är visserligen svenska fornminnesföreningen,
som framburit denna önskan till Kong!. Maj:t, men från
början uttalades den af en man, hvilkens omdöme i denna fråga icke lärer
kunna jäfvas, nemligen Professor Nilsson. Uti ett arbete, som han utgaf
för några år sedan, uttalade han sin öfvertygelse, att det för fornforskningens
framgång vore nödvändigt, att bronsfynd blefve befriade
från det tvång, som de nu äro underkastade, och ställdes i samma
förhållande som sten- och jernfynd. Det förefaller också onaturligt,
att då jern- och stenföremål äro befriade från någon hembudsskyldighet,
just det ämne, som utgör materialet för studium af den mellanliggande
perioden mellan sten- och jernålder^ skall vara underkastad!
ett tvång, som icke åligger de andra. Professor Nilsson
yttrar också, _ att, såvida man vill studera dessa saker, måste man
ega tillgång till de materialier, som utgöra sammanbindningslänken,
likaså väl som till materialierna för den föregående och efterföljande
perioden; och detta förefaller mig så enkelt och klart, att jag icke
kan annat än instämma i hans åsigt. Jag vågar derjemte påstå, att
han i detta afseende bör kunna anses vara en auktoritet, på hvars
ord man kan lita, helst som han understödjes, på få undantag när.
af hela den yngre generationen af fornforskare och af män sådana
som Thomsen och Worsaae i Köpenhamn.

Det har förefallit mig särdeles besynnerligt, att lagen skall i afseende
på studiet af denna vetenskap ålägga ett tvång, som icke
någon annan vetenskap är underkastad. Hvarföre skall man icke
få ega samma frihet att samla bronsfynd som t. ex. manuskript
och många andra material för studier? Jag inser icke hvarföre i
detta afseende ett tvång skall vara mera nödvändigt än i andra fall,
ocli jag är _ öfvertygad, att ett bifall till Kongl. Maj:ts proposition
skulle kraftigt uppväcka och befordra det intresse, som lyckligtvis
börjat att göra sig gällande i afseende på vården och studiet af våra
fornsaker. Då jag dessutom hyser den bestämda öfvertygelsen, att
detta i sista hand skulle lända till musei tillväxt och utveckling,
tvekar jag icke att tillstyrka Kammaren, att med afslag å LagUtskottets
betänkande bifalla Kongl. Haj:ts nådiga proposition.

Herr Dahm: Jag behöfver icke för denna bildade församling
framhålla, hurusom den nu gällande lagstiftningen rörande fynd af

Den 23 April, f. in.

207

fornsaker leder sitt ursprung från insigten derom, att fornforskaren
i likhet med historieforskaren måste, för att kunna forska grundligt
och väl, hafva ett stort material att bearbeta på det han må komma
i tillfälle att genom noggrann kors examinering och kollationering af
fynden uppspåra sanningen. Till följd af den lagstiftning som,
stödjande sig på denna grundsats, länge hos oss varit gällande, har
det lyckats oss att erhålla ett museum, som står högt bland samlingar
i denna riktning och som med skäl utgör föremål för vår
stolthet. Att lagstiftningen ensam bär förtjensten häraf, vill jag
icke säga, men jag vågar påstå, att den i väsendtlig mån härtill bidragit.
Nu vill man i den arkeologiska vetenskapens intresse öppna
alla portar och göra handeln med fornsaker alldeles fri. Jag befarar, att
detta skall visa sig lika välbetänkt som om man öppnade alla portarne
till sitt hus och anförtrodde sin egendom åt den allmänna
rättskänslan. Till stöd för denna min åsigt torde jag få anföra
några skäl; men dessförinnan vill jag göra några anmärkningar med
afseende å den rika litteratur, som på kort tid uppvuxit angående
detta ämne och som frikostigt kommit oss till del.

Denna litteratur utmärker sig förnämligast derigenom, att den
med åtskilliga slagord, lånade än från den ena, än från den andra
vetenskapens rustkammare, vill bryta sig fram här i verlden. Bland
dem är det ett, som väger mycket tungt när det rätt användes,
nemligen det att man icke genom tvångslagar bör förnärma “den
enskildes rätt". I detta afseende kan jag icke finna annat, än att
den enskildes rätt, att skörda der han icke sått och upptaga der
han icke nederlag^ icke är fotad på någon bredare basis, än den samhällets
lagar lagt för densamma, samt att således anmärkningen härom
icke bör tillerkännas någon större betydelse. Ett annat slagord, som
jemväl användts, är, att man genom den nu gällande lagen lägger
hinder i vägen för “det fria utbytet". Låt vara att så är; men då
man talar om hinder för det fria utbytet vid måhända endast ett
eller annat hundratal köp om bronssaker under ett decennium synes
mig, att man närmar sig det sublima — på ett stegs afstånd.

Man talar om “privilegierade forskare"; men icke kan jag se,
att den nuvarade lagen ställer museets vårdare i någon privilegierad
ställning, då den bereder dem utväg att taga kännedom om de fornsaker,
som anträffas, men tillika ålägger dem det privilegiet att
förevisa de offentliga samlingarne för hvem som helst och dervid
lemna alla nödiga upplysningar. Med lika mycket skäl kunde man
säga, att en bibliotekarie vore privilegierad derföre, att han eger
tillgång till de lärdoms-skatter, soin blifvit satta under hans vård.
Men privilegiet, om man nu andeligen vill anse att ett sådant existerar,
har för en sådan man, liksom för statens antiqvarier, icke någon betydelse,
derest han icke tillika eger det, att i dessa skatter kunna
se mera och läsa tydligare än andra; men detta privilegium gifves
honom icke af staten utan af Gud.

Jag kan icke heller förstå hvad man menar då man talar om
»inskränkning i den fria forskningen". Afser man dermed friheten
att forska eller leta efter fornsaker, så har ju den ifrågavarande lagförändringen
icke något att dermed skaffa. Afser man åter friheten

203

Deri 2’6 April, f. m.

att forska i fornfynd eller med tillhjelp af fornfynd, så får jag bekänna,
att jag icke förmår inse i hvad mån denna frihet lider någon
inskränkning genom nuvarande lagstiftning. Mig synes uppenbart,
att forskningens frihet, om man dermed vill afse lättheten att forska,
är vida bättre tillgodosedd derigenom att materialet finnes på ett
ställe, än om forskaren för sina studier vore hänvisad till hundratals
ställen. Utom det, att besöken på de spridda ställena skulle
föranleda betydlig tidsförlust och ansenliga kostnader, må man betänka,
att det ingalunda är säkert, att den, som innehade ett dyrbarare
fornfynd, ville framlägga det för ändras blickar. Något sådant
kan icke inträffa då fyndet eges af staten, tv statens samlingar
äro ständigt tillgängliga för en och hvar.

Man talar om det “trassel, som uppstår derigenom, att man
skall hänvända sig till kronobetjeningen“ eller Konungens Befallningshafvande.
När man använder sådana argument, stärker man
icke den sak, hvars talan man för. Icke hafva väl några fornsaker
blifvit undandolda derföre, att man befarat trassel med kronobetjeningen;
ty upphittaren har ju endast att aflemna fyndet, hvarefter
kronobetjeningen har allt bestyret.

Det talas om “eu systematisk transitohandel med svenska fornsaker
öfver Danmark till England och andra länder.1'' Då uppgiften
förekommer i eu offentlig handling, måste man väl tro, att handeln
bedrifves i stor skala och att föremålet för denna transitohandel
redan har ett högt handelsvärde. Men om så är, att dessa varor
hafva högt handelsvärde, så är ock säkert, att om handeln dermed
alldeles frigöres, komma de äfven att, liksom andra värderika handelsvaror,
blifva föremål för annonsering, och det skulle då icke förvåna
mig om man en vacker dag finge läsa en annons hurusom, sedan
svenska statens förmynderskap öfver den fria forskningen lyckligtvis
blifvit afskaffadt och upphäfdt, så hafva vi N. N. af intresse för deri
arkeologiska forskningen nu öppnat agentur i Stockholm och i de
särskilda städerna inrättat filialafdelningar för uppköp af fornsaker,
som af oss betalas med mångdubbelt högre pris, än af staten, och
få vi till allmänhetens lugnande upplysa att ingen af våra uppköpare
är kronobetjent, som förorsakar trassel. Sådana annonser, spridda
öfver land och rike, skulle sannolikt icke blifva utan verkan, och
antagligen blefve det endast undantagsvis, staten komme i tillfälle att
förvärfva anträffade fornsaker. Slikt annonserande torde icke vara.
synnerligen ensidigt, och det skulle icke kunna ega rum, derest LagUtskottets
förslag antagen. Staten vore då den enda som annonserade
och det genom lagen, som påbjöd hembud: men lagstadgandet
vore icke annat än en påminnelse till hvar och en att uppfylla en
fosterländsk pligt, men något våld utöfvades ej derigenom mot den
enskildes rätt.

Det har anmärkts, att det vore underligt, att forskarne i denna
vetenskap ej Unge bilda samlingar, då deremot rättigheten att göra,
samlingar eljest är obegränsad. Denna vetenskap befinner sig emellertid
i en alldeles egendomlig ställning, till följd deraf, att en stor del af
hvad som för densamma samlas är unikt, under det att materialet

för

Dan 23 April, f. m. 209

''för aDdra vetenskaper finnes i oändlighet. Nu kan man val framhålla.
att,. oberoende af lagens bestämmelser, enskilda samlingar
blifvit. bildade.; men detta har sin förklaring deri, att sedan aea
offentliga samlingen blifvit tillgodosedd, behöfver staten icke alla de
fornsaker, som anträffas, utan då får den enskilde samla; och om
äfven den enskilde i någon man hindras att göra samlingar, så är
detta icke någon stor förlust; icke är det väl nödvändigt, att forskaren
sjelf skall vara egare till det material, hvaröfver han skall anställa
forskning. Det må nu vara angenämt för honom att kunna
såga, att detta fynd är hans; men icke blir fyndet derigenom mera
upplysande eller forskaren skarpsyntare, utan snarare tvärtom; ty
just den omständighet, att det är hans, kommer mången gång att
förläna detsamma en egendomlig betydelse för honom, och då man
känner den menskliga svagheten, torde det icke vara oberättigadt
att påstå, att den, som forskar i egen samling, löper fara att något
för högt uppskatta dess värde, så att han deri ser hvad som ingen
annan opartisk skulle kunna upptäcka.

Man säger, att de enskilda samlingarne komma att föräras till
Nationalmuseum och införlifvas med dess samling. Jag är öfverfy§a(i)
att så kommer att ske, då våra samlare allmänt äro lifvade
af fosterländsk anda; men intill dess sådant införlifvande egt rum,
äro dessa fornsaker icke lika tillgängliga för forskningen, som de
hvilka staten eger, och i allt fall finnas helt säkert många samlare,
som icke äro så patriotiska, utan som skulle låta hvad de förvärfvat
komma under handelns allmänna lagar. Men i enlighet med dessa
lagar söker sig varan dit, der den bäst betalas; och tillvaron af den
förut omnämnda transitohandeln vittnar, att varan betalas bra i
England och att följaktligen der kunde blifva en marknad för våra
fornsaker. Nu säges visserligen, att vetenskapen är kosmopolitisk,
och att. det derföre är likgiltigt hvar materialet förvaras. Jag tror
emellertid,, att denna sats icke eger giltighet, då fråga är om svensk
fornforskning. Denna .måste nemligen företrädesvis vara svensk, och
jag tror att undersökningen af eu fornsak lämpligast eger rum i det
land, der den är funnen, emedan man der säkrast kan få reda på
alla vid och med fyndet förknippade omständigheter, som stundom
äro mera upplysande än sjelfva fyndet. Det är väl troligt, att då
en fornsak går i handel, vanligen en så kallade fyndhistoria medföljer,
men innehållet af denna fyndhistoria torde mången gång vara mindre
tillförlitligt, just till följd deraf att fornsaken betraktas såsom handelsvara.

Man åberopar exempel från Danmark, och jag medger, att detta
exempel är stort och lysande. Men månne icke Danmarks museum
tillkommit under helt egendomliga förhållanden, och blir det väl så
säkert, om man granskar det som rörande detta talats och tryckts i
Sverige, att samma anda i detta hänseende finnes hos oss som i
Danmark?

De anmärkningar, jag tillåtit mig framställa, gälla hufvudsakligen
Kongl. Maj-.ts proposition, men äfven med afseende å LagUtskottets
förslag torde jag få göra en erinran. I likhet med den

Rikad. Prof. 1873. 1 Afd. 3 Band. 14

210

Den 23 April, f. m.

näst föregående talaren tror äfven jag, att bäst hade varit om mala
tagit steget fullt ut och sålunda utsträckt bestämmelserna för fynd åt
koppar och brons jemväl till fynd af guld och silfver. Man hade da handlat
mest konseqvent, och dit kommer man i allt fall framdeles, derest
förändring i hittills gällande stadganden nu beslutes. Men dessutom får
jag till Kammaren hemställa, huruvida icke för ernående af det åsyftade
ändamålet, att fornfynden skola hembjuda? staten innan de få
blifva föremål för enskildes spekulation, tjenligt vore att i lagen stadgades,
att hembud till staten skall ega rum, och att öfverenskommelse
om priset må träffas mellan upphittaren och staten,, men att, för den
händelse sådan öfverenskommelse ej kan träffas, priset skall bestämmas
af en särskild nämnd, ett slags expropriationsnämnd. Ett sådant
stadgande vore, efter mitt förmenande, synnerligen gagneligt, tv
eljest kunde det inträffa, att i archeologiskt hänseende vigtiga fynd
undandroges statens samling, derföre att upphittaren fordrade sä
hög betalning, att staten icke mäktade inlösa dem. Stadgandet kunde
ej heller anses förnärmande för den enskildes rätt, ty då lösningssumman
bestämdes af expropriationsnämnd, vore upphittaren tillförsäkrad
att erhålla hvad han skäligen kunde fordra.

Detta förslag torde ej, sådant det nu blifvit framstäldh kunna
af Kammaren antagas, och då jag ej vill yrka återremiss, måste jag
anhålla om afslag å såväl Kongl. Maj:ts proposition som LagUtskottets
betänkande.

(Grefve Hamilton, Henning: Jag är kanske af en allt för lugn
sinnesstämning; men jag får erkänna, att jag icke kan förstå, huru
det varit möjligt att kunna göra denna fråga så storartad som den
på sednare tider blifvit, om man får döma efter den skriftvexling,
som egt rum dels i allmänna tidningarna, dels ock i broschyrer.
Skulle man döma efter dessa handlingar, kunde man föreställa sig,
att i den mörka byggnaden vid Skeppsholmsbron sitter en månghöfdad
tyrann, som vill beröfva svenska folket dess dyrbauaste rättigheter,
inskränka dess frihet och förhindra det från möjligheten att
fritt disponera öfver sin egendom, hvilket anses både som ett vilkor
för och frukten af en stadgad samhällsordning. För mig ställer sig
saken mindre farlig och mera enkel; och detta vare sig jag betraktar
den ur vetenskapens eller den enskildes intresse. Kongl. Maj:t har
i sin nådiga proposition sett den endast ur vetenskaplig synpunkt,
och det må nu vara, riktigt; i det hänseendet tyor jag, att man kan
vara af olika mening, stödjande sig dels på auktoriteter, som en talare
gjost, dels på den erfarenhet som i vårt grannland Danmark vunnits;
men å andra sidan tror jag, att man också kan anföra ganska giltiga
skäl, hvarför det från vetenskaplig ståndpunkt kan vara anledning
att bifalla Utskottets förslag. Fornforskningen förutsätter, för att
blifva verklig vetenskap, ett någorlunda rikt material; den fornforskare,
som sitter och för sin vetenskaps bearbetande begagnar en liten
samling, skall sannolikt deraf icke kunna draga några allmänt vetenskapliga
resultat. Det är först genom jemförelse af_ ett större antal
exemplar och af samlingar i flera länder, som de verkligt vetenskapliga
resultaten vinnas. Eu enskild samling har egentligen sitt värde sa -

211

som blifvände bidrag till en större offentlig samling, och frågan skulle
således kunna reducera sig till det mer eller mindre sannolika att
dessa små samlingar må komma till statens. Vi hafva den erfarenhet
har, att åtskilliga samlingar blifvit dels till staten donerade dels ock
af staten inköpta, och jag drager deraf den slutsats, att icke vare
S1g fäderneslandet eller vetenskapen skadas genom den Komd nropositionen;
men å andra sidan tror ia o- att TTfcWem-.-,

^ ... „ genom aen ivono,l i

£?■Äne?.;nme^ a a“dra mdan tror jag, att Utskottets förstärka
tillfredsställande och vill, för mm del. bifalla, detsamma ]röl. (]en

tillfredsställande och vill, för mm de], bifalla detsamma'' börden
enskilde upphittaren tror jag, att Utskottets förslag verkligen är fördelaktigare
an Kong!. Maj:ts proposition; han är derigenom till en
början betryggad att . finna en köpare af sitt fynd, om han icke
foi di ar ett orimligt pris, och for att finna denna köpare behöfver han
icke ga längre an till narmaste kronobetjening. Om t. ex. en bonddräng
under plöjning finner en liten spännbuckla af brons, skulle det
icke vara särdeles lönande för honom att behöfva söka en samlare
för att inköpa hans fynd Men det är eu annan omständighet, som
ai af stor vigt för upphittaren, eller att lian kan få för sin vara hvad

^törsts''1 fe11 af Trdr ar allde^es omöjligt för den, som hittar

stol std delen af de tornsaker;, som finnas i den svenska jorden, att

sjelf bestämma deras varde. Jag anförde nyss exemplet af en spänn bli?n®!

s.om. ,är höSst vanligt fynd; en sådan har fått
f. 1 mhgen lågt pris i handeln, men det kan vara en högst obetydlig
omständighet, som endast den mera bildade fornforskare!! kan
forsta, och som åt ett sådant exemplar gifver tiofaldig! värde mot
det vanliga. i)et kan vara en liten skilnad i formen eller olikhet i
ziraterna, som är af beskaffenhet, att den antyder ett annat ursprung
och gifver anledning till att detta fynd betalas mångfaldiga
gånge! högre an ett vanligt exemplar. Detta kan i allmänhet icke
ens den enskilde samlaren bedöma, utan kan först komma i dagen,
om fyndet hembjudes till statens samlingar, der tillfälle är att <?öra
jemförelse mellan ett större antal exemplar och der större kännedom
härom ar att påräkna. Hembudsskyldigheten till staten är ock
ett skydd for upphittaren i ett annat hänseende. Det händer någon
gång, att personer hitta saker af guld, men som genom ålder och den
omgifning, i hviska de vant blifvit så vanställda, att man icke vet
vad det ar. De skickas då till statens museum; man undersöker
dem och man kan vara förvissad, att den tyranniska Vitterhetsakademien
icke söker profitera af hittarens okunnighet om fyndets
varde; men det är icke lika visst att så skulle ske, om handeln
v oie fullkomligt fri, och den förste köparen, som kom, fick taga fyndet
om hand. Vore nu besväret för upphittaren synnerligen stort, kunde
man saga att i hans. intresse staten kunde hafva skäl att eftergifva
något åt sina önskningar; men hela besväret är icke vidare, än att
han . gar till narmaste kronobetjening, genom hvars försorg fyndet
inskickas till museum, och om man icke kommer öfverens om priset,
s lt-kas det tillbaka pa samma väg och således reducerar sig alltsammans
i värsta fall till en liten förlust af tid.

Hvad som egentligen förorsakat, att man nu fäst sig vid bronstynd,
ar den omständighet, att under det vårt museum, som i afseende
a guld ar särdeles rikt och beträffande stensaker kanske öfverflödigt

212

Dea 23 April, £. m.

rikt, samt i allmänhet är rätt väl försedt, saknar detsamma dock den
mellanliggande länken, som utgöres af brons. Man har således önskat
att, såvidt det genom tvång kan åstadkommas, söka att ytterligare
med bronssaker rikta museum, till dess detsamma äfven i detta hänseende
kan bättre motsvara vetenskapens fordringar. Man har såsom
stöd för en fullständig frihet i detta hänseende åberopat Danmarks
exempel, och jag vill erkänna, att det är särdeles talande. Der har
handeln med fornsaker varit fullkomligt fri och museum har likväl
der blifvit på ett märkvärdigt sätt riktadt; men det finnes vissa omständigheter,
som framkallat detta förhållande i Danmark och icke i
samma mån ega ruin i Sverige. Hufvudsakligen bör då bemärkas,
att landet är så litet och att fynden äro gjorda inom en liten krets,
der alla hafva nära till Köpenhamn. Det finnes knappt någon af
den danska allmogen, som icke reser in till Köpenhamn och genom
det intresse för museum, som dess förre föreståndare, lyckats ingifva,
besökes museum af det stora flertalet, som kommer till hufvudstaden.
Deraf följer, att alla fynd med lätthet hitta väg till. museum, under
det omöjligen samma förhållande kunde ega rum i Sverige, hvars
hufvudstad och i synnerhet museum besökes af ett. jemförelsevis
ganska inskränkt antal personer af dem, som kunna blifva upphittare
af fornsaker. eller landets befolkning i allmänhet. Att denna fullständiga
frihet i Danmark burit så rika frukter, vittnar derföre icke
bestämdt derom, att samma frihet hos oss skulle åstadkomma samma
resultat.

Mot den nu gällande lagen har ock blifvit anfördt, att den icke
efterlefves, att åtskilliga enskilda samlingar finnas, och man har till
och med sagt, att man icke skulle våga tillämpa denna lag. Det
uttrycket synes mig dock något vågadt, i synnerhet som lagen verkligen
har blifvit tillämpad, ehuru icke genom Vitterhets-akademiens
åtgärd utan till följd af en enskild persons anmälan, hvarpå åtal
verkligen följde och sedermera laga straff. Man kan i detta fall
åberopa åtskilliga andra lagar, som också gälla, oaktadt man vet, att
temligen uppenbart brytes deremot; jag behöfver blott anföra bränvinslagstiftningen,
som hvarje år sysselsätter oss här, mot hvilken
man vet, att många öfverträdelser begås, utan att något åtal eger
rum. Att exemplet icke är mycket slående, vill jag gerna erkänna;
men det kan i allt fäll tillgripas och må nu gälla hvad. det kan.
Hvad som emellertid bör anmärkas är, att icke alla .enskilda samlingar
hafva olofligen tillkommit; och åtminstone har icke allt hvad
de innehålla blifvit olofligen inköpt. Det finnes åtskilligt i dessa
samlingar som verkligen varit hembjudet till staten, men som staten
icke behöft, och hvilket derföre qvarstannat i enskilda samlingar.
Dessutom är det klart, att, då den auktoritet, som hufvudsakligen har
att öfvervaka efterlefvandet af lagen, vet, att en samling kan göras utan
skada för vetenskapen, låter den sådant ega rum, och endast i det
fall att någon skada sker, kan det komma i fråga att tillämpa
lagen.

Mot Utskottets förslag har man anmärkt den ofullständighet, att
det icke skulle utsträcka den regel, som är föreslagen angående brons,
äfven till guld eller silfver. Skulle Riksdagen anse detta nödigt,

213

Den 23 April, f. m.

finner jag icke någotondt deri; men jag tror likväl, att, då upphittaren
får metallvärdet och en åttondedel förhöjning derutöfver, deri redan
ligger en borgen för honom, att han får hvad saken är vard, i synnerhet
då dertill kommer, hvad erfarenheten bekräftat och i dag här
blifvit anfördt, att, då ett fynd egt ett synnerligt vetenskapligt värde,
Yitterhets-akademien icke tvekat, oaktadt Kammarrättens anmärkningar,
att utöfver denna en åttondedels förhöjning betala hvad det
verkligen^ varit värdi Lagen berättigar visserligen säljaren att få
i;dels förhöjning; men den kan omöjligen förbjuda köparen att betala
hvad han derutöfver anser saken vara vard, då köparen har full
dispositionsrätt öfver det härför anvisade anslaget.

•lag skall icke vidare upptaga Kammaren, utan vill blott tillkännagifva,
att jag kommer att rösta för bifall till Utskottets förslag.

Herr von Gegerfelt: Efter det anförande, som den siste talaren
afgifvit till försvar för Utskottets betänkande, har jag ganska ringa
att tillägga. Huru skiftande meningarne, intressena eller sympatierna
i denna fråga må vara, torde det dock vara en sak, hvarom alla
komma öfverens och som står i spetsen för resonnementet i Kongl.
Maj:ts proposition, att denna fråga bör bedömas med afseende på den
arkeologiska vetenskapens eget bästa. Eör mig synes det klart, att
den verkliga, på djupet gående vetenskapen icke blott bär intresse
af, utan ovilkorligen fordrar, att större samlingar är o på ett ställe
förvarade; endast då kan forskaren genom jemförelse draga sina
slutsatser och derigenom utveckla vetenskapen. Jag har den största
aktning för dilettant-studium, det lifvar intresset och framkallar
vetenskapsmän; men icke bör detta dilettant-studium befordras på
vetenskapens bekostnad. Fornminnesföreningen har grundat sina anspråk
derpå att den enskilde samlarens rätt skulle vara förnärmad
genom det företräde statens museum i förevarande hänseende åtnjuter.
Jag för min del känner icke någon rätt att köpa annans egendom;
val kan den, som har något att sälja, ega giltigt anspråk att få sälja
till hvem han vill; och, såsom den siste talaren yttrade, är säljarens
intresse genom Utskottets betänkande behörigen tillgodosedt. En
hufvudsaklig olägenhet i nu gällande stadgande är, att det befordrar
fornfynds försäljning till utlandet. Man har fruktat och med skäl,
att, när upphittaren icke är förvissad om att få sitt fynd betaldt af
staten lika högt som af enskild köpare, han skall derigenom blifva
frestad att undandraga sig att hembjuda detsamma till staten. Detta
är förekommet genom Utskottets förslag, enligt ''nvilket han icke
skulle behöfva afstå fyndet utan eu ersättning, hvarmed han åtnöjer
sig. För staten återstår den fördelen att få taga kännedom om
fyndet och att komma i tillfälle att sluta aftal med upphittaren, om
han vill afstå sitt fynd. Att någon skulle undandölja ett fynd för
att undandraga sig det besvär, som ligger i hembudet, anser jag för
min del vara mindre troligt; åtminstone, om ett sådant skäl förefinnes,
vittnar det icke om den kärlek till museum, såsom en national
ära och stolthet, som här blifvit åberopad. För öfrigt, hvad som
brister i detta hänseende, torde i viss mån få tiliskrifvas personliga

214

Deri 23 April. £. m.

förhållanden och för dessa bör icke lagen stiftas, ty de äro af öfvergående
natur.

Man har sagt, att vederbörande icke kunde eller vågade tillämpa
denna lag. Den anmärkningen är redan besvarad af den siste talaren,
och jag vill blott, tillägga, att hvarje sådan lag som denna vinner på
att .med urskiljning tillämpas och att förbises, der det icke är behöfiigt
eller lämpligt att göra derå grundade anspråk gällande.

Friherre af Ugglas har frågat, hvarför ett studietvång skall finnas
i den arkeologiska vetenskapen, då det icke finnes inom andra vetenskaper.
Något tvång finnes alls icke för den som vill studera, endast
för den som vill samla; och det är den väsendtliga skilnaden mellan
denna och andra vetenskaper, att ifrågavarande föremål, intill dess
de upphittas,, icke hafva någon egare, under det föremålen för andra
samlingar ovilkorligen finnas inom den enskildes eganderätt, och det
är väsentligen olika att nödga någon att afstå hvad han hittar eller
hvad han eger.

Man har här åberopat professor Nilssons auktoritet. Skall man
bygga pa auktoriteter, får man ihågkomma, att å andra sidan äro
Biks.antiqyarien, Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-akademien samt
Justitiekansleren .också auktoriteten För Girigt, auktoriteter i all
ära;. men allraminst hafva de någon afgörande betydelse, när de
enskilda passionerna komma med i spelet; och den skriftvexling, som
egt rum i denna fråga, visar, att striden icke förts med det lugn,
som i en vetenskaplig fråga vore önsklig.

Emot Utskottets betänkande har blifvit anmärkt, att det föreslagna
stadgandet bort tillämpas på alla fornsaker och särskildt på
silfver, och guld.. Jag är fullkomligt af denna åsigt; men hvarken
Fornminnes-föreningens ansökan eller Kong]. Maj:ts proposition berör
fynd af silfver eller guld, hvarför Utskottet på goda skäl ansett sig
icke böra ingå i någon pröfning i afseende på dem. Det kan anmärkas,
att Utskottet begått en inkonseqvens, då det hänfört koppar
tnl brons;, men kopparn står så nära bronsen och kan ofta icke
skiljas derifrån, att eu lag angående brons svårligen kunnat tillämpas,
utan att äfven hänföra kopparen dit. För öfrigt har jag, för min de!, ej
väntat, att från Fornminnes-föreningens sida någon anmärkning kunde
göras, mot Utskottets, förslag; det innehåller nätt och jemnt de åsigter,
som i en utdelad skrift äro uttalade af friherre Djurklon, hvilken må
anses, såsom förande föreningens talan. Enligt hans yttrande (pag. 5)
medgifver den privata, fornforskningen, som af Fornminnes-föreningen
representeras, staten “förköpsrätt till märkligare fynd", och han förklarar
(pag. 34), att i afseende på bronssakerna finnes “intet skäl till
a™äu’1ming, iitom det att det torde kunna ifrågasättas om det är så
alldeles rättvist att. säljaren eller hembjudaren skall vara tvungen
att lemna sin vara till det pris som köparen sjelf bestämmer". Denna
sednare anmärkning är genom Utskottets förslag undanröjd. Hembjudaren
skulle ej vidare behöfva lemna sin vara utan för ett pris,
hvarmed han åtnöjes.

En annan talare har velat gå ännu längre än Utskottet och ansett
statens inlösningspris höra bestämmas genom en expropriationsnämnd.
Jag tror, att för den meningen finnas föga sympatier; då

Den 23 April, f. m.

213

samme talare icke gjort något yrkande derom, behöfver jag icke besvara
hans anförande.

Jag yrkar bifall till Utskottets förslag.

Herr Berlin: Om den princip, som legat till grund för stad gandet

i Förordningen af den 16 Februari 1864, måste anses hafva
varit en önskan att föröka de offentliga samlingarne af fornsaker.,
och man får antaga, att samma princip gjort sig gällande äfven i
Förordningen af den 9 November 1867, då fornlämningar af sten och
jern samt andra fornsaker af ringa materiel värde undantogos, måste
denna sednare förordning hafva berott derpå, att man ansett de offentliga
samlingarna vara tillräckligt försedda med dylika fornsaker;
men om vi skola bibehålla samma princip äfven nu, kunna icke fornsaker
af brons behandlas på samma sätt som fynd af sten, emedan
det är just fornsaker af förra slaget, som vi behöfva samla i största
mängd för att kunna utreda bronsens förhållande, till urinnevånarnes
ursprung och kultur. Om åter det af Kongl. Maj:t föreslagna undantaget
för brons skulle grunda sig på grundsatsen, om frihet vid köp
och försäljning af jordfynd i allmänhet, finner jag för min del en
inkonseqvens nu vara begången deruti, att icke denna frihet blifvit
utsträckt äfven till fornlemningar af guld och silfver, hvilka i sjelfva
verket äro mindre upplysande än fornlemningar af brons. Kongl.
Maj:ts proposition torde äfven i ett annat afseende kunna ingifva
någon betänklighet, emedan den förutsätter, att upphittaren skulle
förstå att skilja mellan guld, silfver, koppar och brons. När.dylika
fynd göras, äro vanligen silfverfynden svarta och visa den hvita silfverffirgen
först vid skrapning; bronsfynden äro ofta anlupna af erg,
men vid skrapning kommer fram en gul färg, som föranleder de flesta
att tro, att de funnit guld, då deremot när de verkligen funnit guld,
de kunna anse detta vara messing och derföre göra sig skyldiga till
lagbrott, om fyndet icke företes till inlösning. I detta fall synes mig
Utskottets förslag hafva det bestämda företräde, att det öfverlemnar
till sakkunnige personer att afgöra icke allenast beskaffenheten af
fyndet, utan äfven att på samma gång bereda det offentliga tillfälle
att inlösa detsamma till ett pris, som kan och måste vara för säljaren
tillfredsställande. Man har anfört, att, om handeln af bronssaker
frigöres, intresset för antiqviteter och arkeologiska studier derigenom
skulle väckas och förökas. Jag tror visserligen, att intresset för
antiqviteter derigenom skulle kunna ökas, ity att många skulle lägga
sig till samlingar endast för samlingarnas skull ofta blott för att
med vinst afyttra dem; men jag anser, att endast i få fall studiet
häraf skulle mycket befordras. För arkeologiens studium är nödvändigt
att kunna rådfråga en mycket stor mängd af föremål, stora
samlingar hopkomna från olika lokaliteter och med bestämd uppgift
om stället, der fynden äro gjorda. De flesta misstag, som fordom
blifvit begångna vid antiqvariska forskningar, hafva berott derpå, att
man undersökt ett alltför inskränkt alntal föremål och deraf dragit
•allmänna slutsatser. Det är således alldeles nödvändigt för den arkeologiska
förskaren att hafva tillgång till ett större antal arkeologiska
föremål, än han sjelf någonsin skulle kunna uppsamla. Man har här

216

Den 23 April, f. m.

nämnt ett namn, som tillhör vår förste arkeolog; och hans auktoritet
i denna fråga har blifvit åberopad. Jag bär haft tillfälle att bevittna,
huruledes denne utmärkte fornforskare, när han sysselsatte sig med
stenålderns studium, ehuru han hade förskaffat sig en ganska stor
enskild samling af stensaker, det oaktadt var nödsakad att undersöka
större samlingar både inom och utom riket för att kunna draga
bestämda slutsatser; och dessa samlingar stå ju öppna för hvar och
en. Jag skulle visserligen kunna tillägga åtskilligt i denna fråga;
men jag är hufvudsakligen förekommen af föregående talare och inskränker
mig till att yrka bifall till Utskottets förslag, då jag icke
anser, att ett bestämdt afslag på både Utskottets och Kongi. Maj:ts
förslag kan medföra några bättre följder.

Friherre k!ordenfalk: Då detta betänkande justerades i Utskottet,
hade jag icke tillfälle att dervid närvara och nck derföre icke
anmäla min reservation, hvilken eljest skulle innehållit ett yrkande
om bifall till Kongi. Maj:ts proposition, hvilken jag inom Utskottet
sökte förorda. Hvarföre jag tror, att den af Kongi. Maj:t föreslagna
ändringen kan och bör bifallas, är, emedan det undantag, som gjordes
år 1867 med afseende på sten- och jernåldrarne, icke visat sig hafva
haft några vådliga verkningar, utan att en mängd föremål tillhörande
samma åldrar i allt fall efter den tiden kommit museum till del;
vidare emedan erfarenheten från Danmark talar för denna förändring
och kanske främst emedan den nuvarande lagen, efter allas erkännande,
icke är tillämplig. Den lärer väl af enskild person i ett fall
blifvit tillämpad; men såsom vi nyss hörde, har just staten, hvars
skydd den egentligen afser, icke kunnat använda den, utan öfverträdelser
af densamma förekomma stundligen. Väl säger man, att
då museum redan 1867 hade en tillräcklig mängd af fornsaker af de
båda nyssnämnda åldrarna, så kunde den eftergift, som då gjordes,
utan våda ske; men när man talar om bronsåldern, anser man, att
det i detta fall förefinnes en väsendtlig olikhet. Att nya former
kunna'' framkomma, gäller dock i afseende så väl på den ena som
den andra åldern. Utskottets förslag i denna del tror jag visserligen
vara ett steg i den rätta riktningen, men ett för ringa, allrahelst
Utskottet icke kunnat tillämpa sitt förslag äfven på fornsaker
af guld och silfver. Detta låg tyvärr icke inom Utskottets befogenhet,
då fråga derom icke var väckt.

Dem, som vilja försvara den nu gällande lagen, torde man böra
fråga, huruvida det icke vore mera enligt med deras syfte, att densamma
ändrades så, att ej endast upphittaren drabbades deraf. Det
är nemligen sannolikt, att den nu gällande lagen verkar derhän, att
en del samlare, för att förvissa sig att få behålla hvad de funnit af
guld, silfver och brons, osann! uppgifva att de erhållit fyndet af främmande,
hvarigenom uppgifterna om fyndorten just för närvarande
lätt blifva o tillförlitliga.

En talare har nyss anfört åtskilligt, som det kunde vara skäl
bemöta; men då jag icke vill trötta Kammaren, skall jag endast fästa
mig vid ett par af de förslag han angifvit. Det ena var, att han
ansåg lämpligt, att priset på fornsaker skulle bestämmas af en “ex -

Den 23 April, f. ro.

217

propriationsnämnd“, något som jag för min del skulle tro vara föga
praktiskt. Vidare yttrade han, att “andan“ hos våra fornforskare
icke vore lika god som i Danmark. Jag vågar deremot tro, att det
intresse för fornforskningen, som på sednaste tid uttalat sig såväl i
många andra hänseenden som i den begäran att fornforskningen måtte
äfven här få vara fri såsom hvarje annan vetenskap, icke berättigar
till ett sådant omdöme. Om man ser, att verkningarna af den lag,
som finnes i Danmark, varit välgörande, och man önskar, att en dylik
lag måtte blifva gällande här, borde detta icke blifva föremål för
tadel utan tvärtom. För min del tror jag, att det förslag Kongl.
Maj:ts proposition innehåller, går i den rätta riktningen, och att man
kan och bör bifalla densamma. Det synes mig ej ovärdigt den Riksdag,
som borttagit de sista fjettrarne å öfvertygelsens frihet, att äfven
bidraga till borttagandet af det skråtvång, som ännu hämmar
den naturligen fria vetenskapliga forskningen. Jag yrkar bifall till
Kongl. Maj:ts proposition.

Herr Hallenborg: Då diskussionen i denna fråga varat särdeles
länge och ämnet blifvit från alla sidor af föregående talare skärskådadt,
skall jag icke besvära med något långt anförande. Jag vill
endast förklara, att jag förenar mig i de åsigter, som af Friherre af
Ugglas blifvit uttalade; och då Utskottets förslag bibehåller skyldigheten
för uppkittaren att hembjuda fynd till staten, men icke betryggar
staten att få allt hvad som upphittas, om staten så önskar,
tror jag att, då jag har att välja emellan Utskottets och Kongl. Maj:ts
förslag, jag röstar för bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Grefve Mörn er, Oscar: Då Kongl. Förordningen den 16 Fe bruari

1864 om nya strafflagens införande skrefs, ansåg man, att
stadgandet i 48:de kap. Missgernings-balken om fynd icke behöfde
någon ändring, utan blef detsamma till framtida gällande kraft bibehållet
och samma stadganden upptogos och återupprepades samt
stärktes genom tillagda straffbestämmelser i den åt Kongl. Maj:t i
administrativ väg utfärdade förordningen den 29 No\mmber 1867.
Då detta skett, kan det icke undgå att förvåna, att Kongl. Maj:t i
detta ämne redan nu, eller blott fem år och några månader efteråt,
ansett nödigt att föreslå en förändring i denna af regeringen så nyss
och, enligt hvad man måste antaga, efter mogen öfverläggning beslutade
lagbestämmelse. Jag skulle önska någon mera stabilitet i lagstiftningen,
så att lagar icke utan nogaste besinning'' vare sig infördes
eller sedermera ändrades. Jag har äfven försökt att göra mig
reda för, hvad som kunnat föranleda behofvet af nu ifrågavarande
lagförändring, men jag har sannerligen icke funnit det. Visserligen
har jag sett åberopadt, att svenska Fornminnesföreningen ingått till
Kongl. Maj:t med en begäran om ändring; men Fornminnesföreningen
i all ära, vet jag dock för min del föga om hvad den är och ännu
mindre om hvad den uträttat, och kan således vid den och dess möjliga
förmenande]! icke fästa någon synnerlig vigt. Deremot har jag
erfarit, att Vitterhets- Historie- och Antiqvitets-akademien motsatt
sig denna begäran af Fornminnesföreningen och Vitterhets-akademien

218

Den 23 April, f. in.

måste jag åter anse förtjena uppmärksamhet i anseende till genom
den framställda åsigter. Jag kan som sagdt icke se någon anledning,
hvarför denna förändring i afseende å brons skulle behöfvas.
Hade regeringen framkommit med förslag, att denna förändring skulle
afse alla fornsaker, äfven af guld och silfver, skulle jag kunnat förstå
det; då skulle jag måhända betänkt mig att motsätta mig förändringen,
men hvarför endast artikeln brons skall undantagas, utan
att man ens låter koppar följa med, ehuru den svårligen skiljes från
bronsen, kan jag icke begripa. Emellertid upphäfdes af diverse mer
eller mindre fanatiske personer ett rop derom, att en ändring skulle
ske, och så framkom först propositionen ifrån regeringen och derefter
från. Utskottet detta förslag, hvarigenom man ville söka att jemka
meningarne och se, som det påstods först och på ett ganska besynnerligt
sätt, vetenskapen och så äfven tillika den så kallade upphittaren
till godo. Hvad nu först vidkommer vetenskapen, kan man
betvifla, att några små samlingar hos en och annan fornforskare, vare
sig den som antager denna benämning gör det med skäl eller måhända
blott fuskar litet i saken, kunna blifva till särdeles gagn,
isynnerhet om någon sådan, kanske en eminent fornforskare, skulle
göra sig en förvärfskälla genom att till utlandet sälja de samlingar
han lyckats bilda, och hvad upphittareus rätt beträffar, är den
val. sådan nu gällande lag framställer densamma, icke så synnerligen
stor; och när en talare framhöll, att i afseende å manuskripter full
frihet existerade och deraf vill draga någon analogi i anseende till
fornfynden, glömde han, att förhållandena äro helt olika. Ett manuskript
är något, hvartill alltid eu egare funnits, och innehafves med
en eganderätt, hvilken staten icke bär rätt att kränka. Hvad åter
angår fynd, finner jag för min del åtminstone, att staten icke erkänt
att upphittaren har någon egentlig eganderätt dertill. I Missgerningsbalkens
48 kap. 1 § heter det:

“Hvar, som något hittar, han bör det genast kungöra och lysa
låta, tre söndagar å rad i närmaste kyrka å landet eller i alla stadens
kyrkor, så ock å häradsting eller rådstufva. Kommer den som
mist häfver och viser att det hörer honom till, tage sitt åter och
gifve skälig hittelön. Kommer han ej inom natt och år, sedan lyst
är, tage Konungen två delar och tridiung den, som bitte".

Staten har således icke bär medgifvit någon eganderätt vid dylika
tillfällen. I fråga om nedgrafven skatt stadgas uti 2:dra paragrafen,
att “der ej egare finnes till, tage jordägare hälft, och hälft
den som Jätte". Att denna princip blifvit frånträdd i afseende på
fornsaker, finna vi visserligen redan i äldre stadgande:! i 1684 års
plakat och vidare i nu gällande lag, men detta frånträdande har ingalunda
skett för någon upphittares förmenta rätt utan just för att, i
enlighet med gällande åsigter att för den historiska forskningens
gagn dessa fynd borde bevaras, så ordna att de upphittade sakerna
komme i statens ego. Det var denna sak jag ville isynnerhet påpeka,
på. det att icke någon må låta beveka sig genom vackra ord
om upphittarens förmenta rätt, och denna är väl icke större i afseende
på fynd af brons än utaf andra fornsaker.

Angående saken i öfrig! betvifla!’ jag för min de!, att fornforsk -

Den 2.3 April, f. in.

219

ningen skulle befrämjas derigenom, att man foge bort alla dessa
stadganden. Hvad liar af Utskottet blifvit föreslaget afser att förbehålla
staten tillfälle att kunna få inlösa det som för dess samlingar
anses behöflig! och gagneligt, och detta förslag, innefattande redan
det en eftergift å det allmännas sida, torde innehålla den gräns
hvarutöfver man icke bör gå och aldraminst behöfver gå, då man afväger
de skäl som för förändringens påstådda nödvändighet blifvit
anförda.

Jag får yrka bifall till Utskottets förslag.

Herr Carlson: Författningen af 1867 bär här anförts såsom
läggande band på den fria forskningen och ett nästan oerhördt tvång
på vetenskapen. Jag anhåller att få erinra derom, att denna författning
grundar sig på den lagstiftning, som af ålder gällt i vårt
land, och om den i något skiljer sig, så är det genom en eftergift,
nemligen i afseende å sten cell trä. Och hvarför gjorde man denna
eftergift? Jo derför att tiden dertill ansågs vara inne, då den offentliga
samling, som vetenskapen behöfde, redan hade sitt behof fyldt. Hvarpå
är det åter som svenska lagstiftningen allt från äldsta tider grundat
den nu gällande rättsregeln? Jo, på den i folkmedvetandet fastrotade
föreställningen om Konungens rätt till det, som ingen viss enskild
egde. Om en hittare är underkastad en sådan skyldighet, som
för närvarande eger rum, så är det derföre att hans eganderätt är
honom af staten tillagd. Hittills har han egentligen ej ens ansetts
hafva fått en sådan, utan det har endast hetat, att. sedan fyndet
blifvit kronan hembudet, löseskillingen skulle tillfalla honom. Detta
är också orsaken, hvarför naturhistoriska föremål och manuskript ej
äro underkastade samma hembudsskyldighet. De naturhistoriska föremålen
röra sig i naturen, den, som fälle)'' ett djur, eger detsamma så
snart det skett inom ett område der han bär jagträtt. Den, som
innehar en bok eller ett manuskript, har ju påtagligen eganderätt
till densamma. Der finnes således ingen grund för en hembudsskyldigliet.
Orsaken åter hvarför staten bör begagna sig af den honom
sålunda tillkommande rätt ligger i den särskilda vetenskapens ställning
och i dess ställning just för det närvarande. Denna vetenskap
behöfver ett stort antal föremål bredvid hvarandra för att kunna
grundlägga en bestämd uppfattning, för att kunna leda sig till att
urskilja genom tidernas dunkel de vägar, kulturen tagit i dessa aflägsna
tider, innan ännu en skriftlig tradition fanns. Den behöfver
det just nu, derför att den period, som här är i fråga, eller bronsens,
är den, som är fattigast representerad i våra samlingar. En talare
frågade hvarföre, då sten och jern och trä voro förklarade fria, ej
äfven den mellanliggande perioden skulle vara det. Men det är ej
någon mellanliggande period, som representeras af bronsen; tvärtom,
den sträcker sig icke allenast in i den äldsta jernåldern utan blandar
sig äfven med den nyare, och det är således en högst betydlig
tid, som omfattas af bronsen under dess olika förmer. Att man, när
behofvet är så stort och man har en gammal lag, då skall släppa
denna, dertill finner jag ej alls någon grund. I likhet med den näst
föregående talaren tror jag ej, att förhållandena hafva så förändrat

220

Den 23 April, f. m.

sig sedan i November 1867. att de nu föranleda en förändrad lagstiftning.
Författningen innehåller för öfrigt många andra bestämmelser,
som skulle falla, om den ifrågavarande bestämmelsen borttages.
Det är nemligen ej blott hembud, som är föreskrifvet, utan
skyldigheten för kronobetjenir.gen att gå hittaren tillhanda vid hembudet;
denna bestämmelse skulle bortfalla, om brousen uttages ur
antalet af de föremål, som skola i nu stadgad ordning hembjudas
kronan. Man har sagt, att det ännu händer att trä och sten hembjudas,
fast skyldigheten att göra det upphört och att faran derföre är
ringa. Ja, vanan öfverlefver alltid någon liten tid lagstadgandet,
men den förlorar sig sedan, och det snart, i mån af tidens fortgång.
I de kretsar, der ännu det allmänna intresset för fornforskningens
skyddande ej är fullt utvecklad, der behöfves ganska väl att man
håller vid lif'' önskvärdheten deraf att hvad som hittas är ett materiel
som bör bevaras för den vetenskap som behöfver det.

i afseende å en och annan detalj anhåller jag få tillägga några
ord. Man har trott att forskningens frihet skulle vara i fara, derföre
att hembudsskyldighet vore stadgad. Ingenting kan vara mera
ogrundad! Forskningen är fullkomligt fri; och forskare, som
infinna sig för att se samlingarne, hafva mycket större gagn af att
på ett ställe taga kännedom af dem, än om de derför måste resa
kring landet och fatta sitt omdöme först efter det eu längre tid
förflutit mellan det de sett hvarje föremål. Jag tror till och med,
att den starka utveckling vår fornvetenskap tagit på senare tiden,
det försprång den eger framför så många andra länders, till ej
obetydlig de] grundar sig på det tillfälle som funnits att på
ett ställe taga kännedom af ett mycket rikt materiel. Det har ock
blifvit sagdt att ingen skulle bry sig om att uppsöka fornfynd, om
han nödgades hembjuda dem till staten, men jag ber att få fästa
uppmärksamheten derå, att detta argument helt och hållet förfaller
om Utskottets förslag antages, ty den person, som söker och finner,
kan ovilkorligen behålla fyndet utan det ringaste intrång i statens
rätt, om han nemligen ej är nöjd med den betalning staten bjuder,
och är han samlare så är det all sannolikhet att han sätter så mycket
värde på det funna att han behåller det.

Jag tror sålunda för min del, att den gamla författningen ganska
väl hade kunnat bibehållas, men Utskottets förslag innebär en modifikation,
som synes ganska antaglig, enär enligt detsamma hittaren
sjelf får bedöma, huruvida lian vill antaga det pris, som hjudes
eller icke. Det har väl anmärkts ligga en inkonseqvens deruti,
att silfver och guld icke äfven blifvit häri inbegripna; men denna
anmärkning har föga vigt af det enkla skäl, att föremål af silfver
och guld hafva sin särskilda karakter; de hafva ett högt materiel!
värde, som lätt kan bestämmas; detta är också orsaken att de behandlas
efter andra grunder ej blott i vår lagstiftning men äfven i
andra länders. Hos bronsföremålen deremot är det det vetenskapliga
värdet, som är det förnämsta. Vetenskapens fördel är det som man
här förnämligast bör tillgodose. Derföre är det som jag för min del
yrkar, att Utskottets förslag bör bifallas.

Daa 23 April, f. :n.

221

Friherre af'' Ugglas: Då; jag från flera håll hört anmärkas, att

Kongl. Maj:ts proposition, som jag för min del understödjer, skulle
lända vårt museum till skada, har jag begärt ordet för att förklara,
att anledningen hvarföre jag understödjer det Kongl. förslaget just
är ett af Kongl. Maj:t anfördt skäl, nemligen att man, genom att bereda
större frihet för forskningen uti denna vetenskap, äfven skulle
bereda museum större fördelar. Jag är lika med den näst föregående
talaren öfvertygad derom, att en stor samling är af ett stort och väsendtligt
värde, men jag är också fullkomligen öfvertygad, att ett
bifall till Kongl. Maj:ts proposition, långt ifrån att skada museum,
tvärtom skulle gagna detsamma. I detta afseende kunna tankarne
naturligtvis vara delade, och jag respekterar till fullo eu motsatt
åsigt, men den af mig uttalade åsigten stöder jag på den erfarenhet,
vårt eget museum företett. Det förhåller sig nemligen så, att en högst
betydlig del af de bronsföremål der finnas, och just de dyrbaraste,
icke tillkommit genom hembud, utan derigenom att enskilda samlingar
hittat väg till museum; dertill kommer att Danmarks museum,
som ända hittills lefvat under fullkomlig frihet och varit grundad!
på enskilda bidrag, har vida rikare bronssamlingar än vårt museum.
''Dessa båda omständigheter måste väl betyda någonting till stöd för
den af Kongl. Maj:t här uttalade grundsats. Jag vill för min del ej
vidröra alla de hänsyftningar här framkastats angående partistrider,
angående mer eller mindre lugn i afseende å skriftvexlingen i detta
ämne, angående tillvaron af en smyghandel med fornsaker i Skåne,
alla dessa omständigheter vill jag ej vidröra, utan önskar jag, att
Kammaren måtte, utan afseende å dylika motiv, fatta sitt beslut uteslutande
på grund af öfvertygelsen derom, att detta förslag är gagnande
för den svenska fornforskningens framtid. Detta är det enda
motiv, som får ligga till grund för vårt beslut, och måste vi förbise
allt hvad eljest i frågan förekommit. Det finnes väl ej någon fråga,
som under sin förberedelsetid icke gifvit anledning till strid och till
ord. som helst icke bort blifva fällda, men det tillkommer representationen
att oberoende af dylikt fatta sitt beslut, och det är det jag
anhåller att Kammaren behagade gorå.

En aktad talare, min granne till venster, stödde sin begäran om
bifall till Lag-Utskottets hemställan deruppå, att derigenom hittarens
rätt skulle vara bättre skyddad; hittarens rätt skulle nemligen derigenom
vara betryggad att han finner köpare för sitt fynd, att han
får det betaldt med hvad det verkligen är värdi, och att han ej befarar
att få en verklig guldsak såld såsom en sak utan något högre
värde. Jag medgifver, att denna rätt vore i fara, så vida fråga vore
att borttaga hembudsrökfen till kronan, men så länge denna rätt finnes
qvar och, så länge man ej har någon anledning att antaga, att intresset
att öfverkomma dyrbara fynd skall minskas hos dem, som
hafva det förtroendet att vårda vårt museum, qvarstår ju hittarens
rätt att hembjuda sitt fynd till kronan och att åt vederbörande få
veta hvad det är värdi." Så länge ej denna rätt borttages, medför
det ej något äfventyr för hittaren, att skyldigheten borttages.

1 denna fråga har redan blifvit så mycket ordadt, att ej något
vidare kan vara att tillägga, men jag anhåller ännu en gång, att

-22 Den 23 April, i. ro.

Kammaren uteslutande ur synpunkten af fornforskningens eget intresse
ville bedöma denna fråga, och att om, såsom Kongl. Maj:t i
sin_ proposition fullkomligen ådagalagt, Kammaren finner Kongl.
Maj:ts förslag lända ej blott fornforskningen, utan äfven vårt museum
till gagn och utveckling, Kammaren då måtte skänka sitt bifall till
detsamma.

Grefve von Plåten: Det kan visserligen, efter hvad redan blifva
anfördt i denna fråga, ej vara af något synnerligt intresse för
Kammaren att. höra mina åsigter i ämnet, men lika visst som jag
hoppas, att. Riksdagen. aldrig skall afgöra en fråga efter sympatier
eller antipatier, för att icke säga godtycke, lika rädd är jag att sjelf
låta mig ledas af något dylikt. Kär det sålunda blir fråga om att
förändra en. nu befintlig lag, vill jag gerna först undersöka hvilka
skal, som finnas för förändringen, hvilka olägenheterna kunna vara
af det närvarande, hvilka förbättringar förändringen skulle föra med
sig. Att jag hyllar friheten, tror jag knappt att jag behöfver omtala,
jag hyllar den i allmänhet, jag hyllar den i politiken, i handel och
vandel, och sannerligen icke minst i. afseende å vetenskaper och konster.
Det finnes blott en sak, som jag sätter högre, och för hvilken
lag anser, att den enskilda friheten bör underordna sig, och det är
lagen. Man har såsom ett skäl för en förändring anfört, att missbruk
af och brott emot deu nuvarande lagen hafva skett, men om vi skulle
upphäfva alla lagar, som. ej ovilkorligen efteriefvas, huru skulle det
då gå med vårt statsskick? Lagen mot stöld är temligen gammal,
men det kan dock ej nekas, att missbruk sker i det afseendet, och
det faller väl dock ej någon in att säga, att den lagen skall upphäfvas?
Jag tror dessutom, att man något öfverdrifver när man
talar om missbruken, visserligen har jag anledning tro, att lagen understundom
förbises, men så efterlefves den också i många fall. Således
kan jag ej anse detta vara ett giltigt skäl för lagens upphäfvande.

Vidare har bill vit sagdt, att den ifrågasatta förändringen skulle
lifva intresset för fornforskningen., men ser man på det intresse, hvarmed
denna fråga bedrifvits både i tal och skrift, får jag bekänna, att
detta intresse redan synes mig vara väckt. Hvad svenska fornminnesföreningen
. uträttat känner jag ej, men jag förmodar att det är
väl något. Vi kafva flera enskilda samlingar, tillkomna just under
den tid som skalle vant så hindrande för all utveckling af fornforskningen.
Jag tror således ingalunda, att det är någon fara för att
intresset under närvarande förhållanden skall do ut.

Man har äfven velat antyda, att olägenheter skulle uppstå deraf,
att samlingarne voro. inskränkta till ett enda ställe. Flera talare med
vida bättre omdöme i dessa saker än jag hafva redan tydligt ådagalagt
fördelarne af att en samling, som skall ligga till grund för
vetenskapliga studier, är så stor och fullständig som möjligt, men
det är dessutom ej fullt faktiskt, att den stora samlingen äter upp
alla de smärre, utan hafva vi så väl i Lund som vid åtskilliga gymnasier
ganska vackra samlingar i denna väg. Således finner jag ej
heller ur denna synpunkt någon anledning till förändring.

Den 23 April, f. m.

223

Det har jemväl blifvit sagdt, att i följd af gällande lag en mängd
fornfynd säljas till enskilde eller gå till utlandet, och jag vill visst
ej neka till att ganska mycket går ur landet, men jag måste bekänna,
att jag ej kan fatta annat, än att, om man tager bort det nuvarande
förbudet, sådant framdeles skall ske i ännu större skala, och jag tror
derföre, att lagen länder till rätt mycket gagn. Förhållandena i Danmark
hafva anförts såsom exempel att lända till efterföljd, men om
exempel från främmande länder skola betyda något, tror jag att man
först måste vara säker, att ej andra omständigheter der tillkomma,
och det tror jag här vid lag vara händelsen. En hvar, som tagit kännedom
om de annonser, som under de sista tio åren förekommit i
våra tidningar om uppköp af föremål, vare sig utaf konstnärligt eller
vetenskapligt värde, skall finna, att ej allenast intresset för sådana,
saker — det kan ju ej vara annat än önskligt — men jagten efter sådana
föremål, för att derpå förtjena penningar, blifvit något helt annat
under dessa sista 10 år än förut. Om jag ej misstager mig, har den
stora värderika danska samlingen hufvudsakligen blifvit bildad före
den sednare tiden, och utom de skal. som af talaren på Södermaniandsbänken
anfördes, hvarföre denna samling blifvit så stor, tror jag ett
ytterligare ligga deruti, att den bildades på en tid, då hågen att uppköpa
dylika föremål ej var lika allmän öfver hela verlden som nu..
Jag tror derföre ej, att det är så gifvet, att det skulle vara nyttigt
för oss att nu slå in på samma väg.

Man har gjort en jemförelse mellan bronsen å ena sidan, jern,
sten och trä å den andra, samt tyckt att det ej vore någon fara,
om samma bestämmelse gällde den förra som de sednare. Ett alldeles
tillfyllestgörande motskäl är dock i mina ögon, att bronsen är
mycket sämre representerad i vårt museum.

När jag mi i främsta rummet fäster mig vid Kong!. Maj:ts proposition,
så kan det ej annat än väcka förundran, att, då vederbörande,
i öfverensstämmelse med 10 § Regerings-formen, blifvit hörda
öfver förslaget, och dessa vederbörande äro Riksantiqvarien, YitterhetsBistorie-
och Antiqvitetsakademien, Justitiekansleren och Högsta domstolen,
så finnes det ingen af dessa höga auktoriteter, som ej gjort
någon anmärkning vid förslaget, fast i olika delar. Under sådana
omständigheter kan jag ej tillstyrka bifall till detsamma. Utskottets,
förslag anser jag deremot gå allmänna önskningarne till mötes, och
ännu mer, jag anser det gå i den riktning saken en gång kommer
att taga, nemligen till fullkomlig frihet. Jag kan ej se, att, om LagUtskottets
förslag antages, någon svårighet skall uppstå för den,
som hittar något, att få för sitt fynd hvad han önskar, och tror jag,
att den skyldighet, kronobetjeningen nu har att befatta sig dermed,
ej skulle förändras. På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra,
får jag anhålla om bifall till Lag-Utskottets förslag.

Herr von Kock: Efter den diskussion, som här redan egt rum,
kan det naturligtvis ej falla mig in att vilja orda mycket vidare i
frågan, utan önskar jag blott få tillkännagifva det resultat, hvartill
jag kommit, dels på grund af hvad här yttrats, dels på grund af min
egen lilla erfarenhet. Min erfarenhet i detta fall har lärt mig, att

224

Dea 23 April. f. m.

förevarande lag har ej blott det med alla lagar gemensamma felet
att ej kunna alltid blifva åtlydda, utan hvad värre är, det felet att
den högst sällan åtlydes. Den utväg, som anvisats upphittare, att
få anlita kronobetjening, innebär en ganska tvifvelaktig fördel; jag
hemställer nemligen till dem af Herrarne, som bo på landet, och till
dem, som bo här i Stockholm, om det icke är nästan lika svårt att
förmå en person af den tjenande klassen eller af allmogen att vända
sig till länsmannen, som det är här i Stockholm att förmå sin piga
gå upp i polisen.

Om jag vore säker på att Utskottets förslag ledde till det resultat,
som jag äfven åstundan, eller samlingarnes fullständigande i vårt
museum, visste jag att detta snarare vunnes på tvångets än på frihetens
väg, skulle jag ej hafva mycket emot att votera för Utskottets förslag,
men nu förefaller det mig som man just antagit hvad som skulle
bevisas. Jag har nu hört sakkunnige personer säga att frihetens väg
äfven här vore bäst, för att få hvad som nu är ofullständigt i vårt
museum. Jag skulle derföre ock helst se, att alla föreskrifter om hembud
af fornsaker toges bort. Då jag nu kommer att rösta för Kong!.
Maj:ts proposition, sker det i den förhoppning, att den innebär första
steget i en sådan riktning, jag tager den, som engelsmännen säga “as
an instalment“. — För öfrigt måste jag erkänna, att jag har högst
ringa erfarenhet i afseende å samlingar, har aldrig sjelf delat den
allmänna vunnen att ens “samla pipor, sigillmen jag föreställer mig
att man i detta, som i så många andra afseenden kommer längst på det
fria utbytets och konkurrensens väg. Blir det väl allmänt kändt, att
museum önskar köpa bronssaker, och att det betalar hvad det deraf
behöfver med sakens högsta värde — hvithet ju är en bagatell för det
allmänna, som dessutom ej bör tillskansa sig fördel på enskild persons
bekostnad; — så kan man nog lita på att sakerna hitta vägen
dit. Jag har aldrig för min del brukat afstå anslag till vittra eller
lärda samfund, ehuru jag visst ej på något vis kan räknas till den
klassens folk, och jag skall alltid med nöje bevilja hvad för konst
och vetenskap kan erfordras. Jag har häruti i allmänhet funnit mig
dela åsigter med svenska folkets öfriga mindre bildade representanter.
Jag tror dessa gerna för museer och akademier gifva anslag, om
man blott då också vill taga bort monopol, sådana som de ifrågavarande
och dem som Svenska akademien och Vetenskaps-akademien ega.
Hvad har väl följden blifvit af dessa sistnämnda monopol? Jo. en
dålig almanacka, en dyr och dålig kalender och en dålig statstidning,
och sådana blifva i allmänhet resultaten af monopol. Den väg, vi
hittills följt i afseende å bronssaker, har ej visat sig lycklig, tv vi
hafva ej kunnat få vår bronssamling fullständig; hvarföre då ej beträda
den, som inslagits i Danmark? Den har förordats af åtskillige
vetenskapsmän äfvensom af flere mycket kände dilettanter, som ej
alls äro rädda derför. Det finnes dessutom ett särskilt skäl, som
jag har, och det i vetenskapens eget intresse. Huru det nu kan vara,
vet jag ej, men nog minnes jag, att det i min ungdom funnos åtskilliga
gamla herrar samlare, som man aldrig tordes släppa in i en samling
isynnerhet om de hade mycket yfviga peruker. Det var troligen en

naturlig

Den 23 April, f. m.

225

naturlig följd af en lagstiftning som ständigt frestade till små förbiseenden
af lagen, till dess fallet skedde och derefter gränsen mellan små
och större öfverträdelse!’ nedföll; jag vill hoppas att moraliteten nu så stigit
att dylikt ej vidare förekommer, men man är skyldig att betaga folk
frestelsen till dylika förseelser. Jag slutar detta mitt anförande med
tillkännagifvandet af att jag för öfrigt som regel antagit “in re dubia
pro rege“; samt således äfven af denna anledning skulle rösta för
Kongl. Maj:ts förslag.

Herr von Möller: Här har redan yttrats så mycket i denna
Kammare både för och emot att jag blott skall tillägga ett par ord
i afseende på ett yttrande, som här fälldes derom, att en eminent fornforskare
sålt en betydande samling formsaker; men detta är ej annat
än ett obestyrkt rykte, som icke i ringaste mån bör inverka på någons
omdöme. För öfrigt kan jag, medan jag har ordet, nämna för
dem, som hafva större sympatier för Kongl. Maj:ts förslag än för
Utskottets, att Andra Kammaren redan antagit den Kongl. propositionen
med 151 röster mot 28.

Herr Caspe räson: Jag hade ej ämnat uppträda i denna fråga
och skall nu ej heller upprepa de skäl för och emot, som förut blifvit
anförda, utan anser jag att diskussionen i den riktning, den hittills
förts, varit uttömmande. Man har såsom ostridigt framhållit
att denna _ fråga bör uteslutande bedömas ur vetenskaplig synpunkt;
jag vill ej söka afgöra huruvida man ej här förblandat vetenskapen
med vetenskapsmännen; vetenskapens fördel är ej detsamma som de
enskilde samlarnes. Hvad jag egentligen vill fästa uppmärksamheten
å är det nuvarande stadgandet om jordegarens rätt. Då de fleste af
Kammarens ledamöter väl ej hafva lagboken till hands, berjagattfå
läsa upp 16 § B mom. i förordningen om nya Strafflagens införande:
“af nedgräfva skatt, bottenfynd eller annat slikt, der..ej finnes
egare till, tage jordegare hälft och hälft den som hitte. Är det
gammalt mynt, guld, silfver, koppar, metall eller andra konststycken;
då bör han det Konungen bjuda. Löser Konungen det in, gifve honom
fulla värdet och en åttondedel dertill; den lösen behålle han
som hitte o. s. v.» — Deraf följer således, att, om Konungen löser
fyndet, får hittaren behålla lösen, men gör han det ej, har jordegaren
sin rätt till hälften bibehållen. Man kan tycka att häruti ligger en
inkonseqvens, men den hvilar på historisk grund; ursprungligen ansågs
nemligen allt dylikt tillhöra Konungen, och då han afstod
hälften till jordegaren, skedde det under förbehåll att Konungen skulle
hafva rätt till inlösen af allt, som hade värde för fornkunskapen.
Att nu i all tysthet vidtaga en så principiel lagförändring, utan att
något derom förekommer i Utskottets betänkande eller Kammarens
öfverläggningar, kan jag ej anse lämpligt. Det låg i jordegarens intresse
att tillse det fynd ej fördoldes, och då upphittaren, om han
försummade göra hembud, måste frukta att jordegaren skulle göra
sin rätt gällande, låg här en kontroll, som gjorde särskilt bötesansvar
obehöflig!, och härigenom förklaras orsaken att åtal nästan

liiksd. Prof. 1873. 1 Af cl. 3 Band. 15

22f.

Den 23 April, f. ur -

åldrig förekommo. Jag kar ej något yrkande att framställa, men tro
icke att frågan bör af denna Kammare afgöras, innan den sida af
saken, jag påpekat, blifvit utredd till fullo. Jag bär endast velat
anföra detta till det afseende Kammaren kan behaga dervid fasta.

Herr Statsrådet Wennerberg: Utskottet har gått en medel väg

mellan den nu gällande lagen och den af Kongl.Maj:t föreslagna.
Utskottet har dervid råkat ut för det, som så ofta hander, nar man
söker att sammanjemka två stridiga åsigter, att nemligen ej lyckas
ställa någondera tillfreds. Utan tvifvel skulle statens högsta myndighet
för förn forskningen vara mera belåten med den lag, som ar,
änS med den af Utskottet föreslagna, emedan, om den antages, allt
skäl finnes att antaga, att fynd visserligen dit hembjudas, men i allmänhet
till så höga pris att det blir omöjligt att erlägga dem. Deri
Enskilde samlaren blir ej heller belåten, men val hittaren. Lagutskottet
har nemligen ansett, att hittaren af bro®
skall nödgas att till statens samlingar afyttra sitt tyna tor aess i
allmänhet Obetydliga metalliska värde plus för historiska,

som kan lemnas, utan han kan, enligt Lag-Utskottets loi
sias: sätta hvad pris han behagar på sitt fynd; och derigenom ar

onekligen hans rätt bevarad. Det finnes tva slag af hatare, de, som
tillfälligtvis utan insigt om det funnas värde, hitta någonting, o n
fS hvflla detta då ej har annan betydelse än den, som penningen
kan gifva deråt, samt de, som tillika äro sökare och samlare pa
grund8 af ett större eller mindre vetenskapligt intresse. For dessa
sednare är ingalunda sörjdt, de stå qvar på samma punkt som förut.
de äro skyldiga hembjuda sina fynd till statens museum och riskera
att förloradenf för sina egna samlingar. En samling bär sitt val de för
mången derigenom, att den uppkommit under f °n,^c

det ena fyndet gifven det andra ökad betydelse, sa att, om det basta
tvndet tages bort. så har hela samlingen såsom sådan Iiait.
y Det kan ej nekas att ett djupare forskande i vissa vetenskaper i
hög oråd krafvel- tillgång till stora och rika samlingar, ba ai toi

håflandet inom de naturvetenskapliga ämnena så med konsthistorien

„s arkeologien. Det är derföre fullkomligt ratt nvaci

som säges i inledninfen till Lag-Utskottets betänkande, att ett djupa"
studium af denna vetenskap förutsätter en rik samling^ Men det
djupare studiet kommer ej, förr an det mindre dJ"Pa or i.

detta sednare ei förr än intresset derför blifvit vackt. Intresset åter

S&Ä» M*. rf i* ».taka, »rf de o» ver ja( l

föremålen Det är en anmärkningsvärd företeelse, att just var i a
seende å naturalster så sparsamt utrustade Nord frambragt de^storsfö
naturforskare, under det de saknas saval från de tolft ga^nder,80
lio-ga inom polcirkeln, som ock från de yppiga zoner, som bränna»
afSen hetare Psol. Detta torde icke oväsendtligt sammanhänga dermed
att naturen hos oss under olika årstider småningom oeK sparsamt
frambringar alster, som ej öfverväldiga, men icxe heller undeData

att framkalla åskådarens intresse. Jag betviflar att“ äPkt och
skapsman inom arkeologien ursprungligen fatt sm bag

227

Den 23 April, f. m.

blifvit bildad i ett storartadt museum, likasom jag också betviflar
att någon sådan uppstått, der alla yttre väckelser saknats.

Långt från att Kong!. Maj:ts proposition skulle i minsta mån
hindra det historiska museet här i Stockhom i dess utveckling, låter
den detta museum fritt utveckla sig och sålunda lemna den mognade
vetenskapsmannen ett nödigt material för hans forskningar, på samma
gång som det allmänna intresset i hela landet kraftigare lifvas derigenom,
att icke enskilde forskare och samlare någonstädes blifva
hindrade att göra mindre samlingar. Man tror att härpå skulle statens
historiska samlingar komma att lida. Jag kan ej dela denna
förmodan. En hvar ^måste finna att i sådana frågor som den, hvilken
nu utgör föremål för öfverläggning, kommer man icke långt
med några försök till aprioriska bevis, utan måste stödja sig på erfai
enhet och faktiska förhallanden. Om vi da se till huru det förhåller
sig i andra länder, visar det sig, så vidt jag kunnat få reda
på sauen, att någon egentlig fyndlag ej finnes mer än i Baiern och
England. Helt visst finnes åtminstone ingen dylik i större delen af
Tyskland, Holland och .Belgien, och den i Danmark är endast gällande
guld och silfver. 1 Danmark har dock under uppmuntran af
dem, som haft med^ dess fornhistoriska museum att göra, detta höja
sig till en punkt, på hvilken något annat dylikt museum ej befinner
sig. Detta kan dock ej, ^ såsom i riksantikvariens utlåtande blifvit
sagdt, hafva varit beroende på några för Danmark egendomliga förhållanden.
som jag rätt ej vet, Indika de skulle vara, utan helt visst
deruppå, att den enskilde der varit oförhindrad samla. Det är nemligen
ganska väl kändt att enskilda samlingar utgöra tillflöden för
statens, och mycket störa och värdefulla tillskott hafva tillflutit äfven
vårt museum från enskilde. Sådana skola äfven framgent ske. fullt
ut lika_ ofta som förut, emedan det genom antagande af Kong!. Maj:ts
proposition bör blifva så väl lättare för den enskilde att samla och
mer möjligt att förhindra det våra fornfynd inköpas af kringresande
handlande och sedan föras till utlandet. Jag vet att en motsatt åsigt söker
göra sig gällande, och den tyckes visserligen vid första påseendet hafva
skäl för sig. Må man likväl besinna, att nu finnes en konkurrens endast
^mellan utländska köpare och statens fornmuseum; men antages
Xongl. Maj:ts förslag, deltager äfven hvarje enskild samlare i uppköpet.
Fornfynden komma så att stiga i_ pris. Det är en känd sak att nästan
för Hvarje Hytt föremål, som införlifvas med en samling, ökas samlarens
intresse och^han blir benägen att mer och mer göra uppoffringar för sin
samling. På så sätt komma fynden att stanna inom landet och förr
eller sednare införlifvas med landets förnämsta samling, antingen genom
köp, gåfva eller utbyte. Sådant utbyte försiggår, i förbigående sagdt,
redan mellan vårt fornmuseum och läroverkens samlingar, till stort
gagn för dessa sednare. Eör att saväl den enskildes rätt som det
allmänna vetenskapliga intresset må tillgodoses, tror jag derföre att
det ej behöfves mera än att man later den så kallade hembudsskyldigheten
upphöra, men bibehåller hembudsrätten och utrustar det
historiska museum i Stockholm med medel att bättre kunna betala
behöfliga fynd samt sålunda med större framgång kunna konkurrera
med den enskilde.

228

Den 23 April. t m.

Jag kan ej underlåta att slutligen uttala den.önskan, som jag
tror vara i full öfverensstämmelse med den arkeologiska vetenskapens
bästa, att denna Kammare, med afslag å Lag-Utskottets förslag, måtte
antaga Kongl. Majits proposition, enär denna äfven tillgodoser andra
än de rent vetenskapliga intressena. Och jag vågar erinra ånyo
derom, att den djupa vetenskapliga forskningen alltid har behof af
ett föregående allmännare intresse, hvilket det kunde vara skäl att
väcka till lif mera. än hvad som hittills skett här i landet.

Herr Bergstedt: Min ärade granne, som nyss hade ordet, ut tryckte

sin förvåning öfver, att en angelägenhet så obetydlig som
denna fått äran att blifva föremål för en Kongl. proposition. Jag
har delat denna förvåning och kanske dertill förundrat mig öfver
att, då landets alla officiela auktoriteter hafva afstyrkt en framställning
i ämnet, Kongl. Maj:t grundat sin proposition på en auktoritet,
som icke är officiel, ifall den ens öfver hufvud taget är en
auktoritet. Samme ärade talare nämnde, att han icke kände något
om hvad den svenska fornminnesföreningen egentligen vore eller
hvad den uträttat. Hvad dess enskilda medlemmar gjort för vetenskapen
hör icke hit, men hvad föreningen sjelf uträttat torde vid
denna frågas bedömande icke vara utan sin vigt. I afseende derå
ber jag att få omtala hvad som kommit till min kunskap, och hvilket
stått att läsa i offentligt tryck. Svenska fornminnesföreningen utgifter
handlingar, hvilka dock icke äro af arkeologiskt innehåll, såsom
en af dess egna medlemmar under en ganska känd signatur har
förklarat i en offentlig tidning. Uti en recension, som förliden år
förekommit i ett af de största stockholmsbladen, säger nemligen
denne ledamot, att föreningen icke kan befatta sig med arkeologiska
undersökningar, emedan lagstiftningen i Sverige lägger hinder deremot.
Het har emellertid icke fallit den ärade recensenten och ledamoten
af fornminnesföreningen, som är bosatt i Stockholm, in, att
han, på kanske endast femtio stegs afstånd från sin bostad, gratis
hade tillträde till statens stora samlingar för alla undersökningar, af
hvilka han kunde vara i behof. Hvad deremot den svenska fornminnesföreningen
offentligen visat sig vara, det är en polemisk institution.
Den började med att under diskussionen på sitt . första
offentliga möte göra ett utfall mot Kongl. Vitterhets-, Historie- och
Antiqvitets-akademien eller, rättare sagd!, tillät en af sina medlemmar
att göra detta utfall, hvilket, af en aktad svensk tidskrift förklarad!
vara nära nog skandallöst, fått qvarstå i dess protokoll..

Ett nytt element har nu inkommit i denna fråga, nemligen eganderätten.
Jag vågar dock påstå, att denna i och för sig i ^ detta fall
är af så ringa betydelse, att den icke kan blifva föremål för lagstiftningen,
ty de flesta materiela ting, som komma under den bär
ifrågavarande lagens tillämpning, äro, med undantag för dem af silfver
och guld, blott af ett ideellt värde. Den svenska fornminnesföreningen
skvndade att kalla till sin förste hedersledamot ep man,
hvilkens namn här blifvit nämndt och ej kan nämnas utan djupaste
vördnad. Han aflat till föreningen en skrifvelse, sedermera intagen
i dess protokoll, som var full af flera bittra känsloutbrott, än man

Den 23 April, i. in.

229

kanske i allmänhet är van att höra från personel’, som ställt sig på
det vetenskapliga området. Jag tror med anledning deraf att det
på djupet af denna fråga ligger icke en eganderättstvist utan en
stor vetenskaplig kontrovers, som gått till en häftighet, hvilken jag
för den vetenskapliga forskningens skull beklagar. En olika uppfattning
i afseende på den arkeologiska hypotesen om närvaron af
ett folk af semitiskt ursprung här i norden har medfört dessa känslor
af missförstånd, och jag misstänker högeligen, att mycket uti denna
fråga om eganderätten till bronsfynden har sin grund just deruti.

I afseende på sjelfva lagen har här blifvit taladt så mycket, att
ag icke dermed vill upptaga tiden. I sjelfva verket är det något
besynnerligt, att en dylik föreskrift kunnat inkomma i civillagstiftningen.
Jag tror dock, att det ifrågavarande lagstadgandet i gamla
tider varit befogadt just på grund af det utmärkta stöd, som den
svenska fornforskningen hemtat hos den svenska fosterlandskärleken,
och att det är åt detta skäl, som eu bestämmelse om undantag från de
allmänna eganderättsreglorna blifvit inrymd i Sveriges lag till förmån
för den arkeologiska vetenskapen. Den svenska staten, som med
en generositet, som från statsmakternas sida lyckligtvis icke är sällsynt,
afstod kronans rätt till fynden, har äfven med ett deltagande
för vetenskapen, som likaledes icke är sällsynt, afhändt jordegaren
den återstående rätten till dessa fynd för att lägga dem i upphittarens
hand såsom en uppmuntran till dylika eftersökningars verkställande.
De hafva också bedrifvits med ett nit, som icke af någon, som följt
den arkeologiska vetenskapens gäng, kan förnekas. Frågan gäller
nu, huruvida eu förändring i lagstiftningen skall befordra eller förminska
det vetenskapliga intresset: ty icke kan det vara ett eganderättsförhållande,
för hvilket vi lagstifta, då, som sagdt är, de flesta
bär ifrågavarande saker icke hafva något materielt värde. Jag antager
således, att vi i detta fall kunna vara eniga med den Konungens
rådgifvare, som nyss yttrade sig, att här är fråga om vetenskapen
och ingenting annat. Är det nu tänkbart, att genom det sätt
Lag-Utskottet här föreslagit för sakens uppgörande forskningen skulle
blifva lidande? Man har visserligen sagt, att upphittarne vore af
två klasser: litterata och icke litterata, samt att, då det icke litterata
upphittare-intresset ej beköfde komma under någon allvarsam pröfning,
deremot de litteratas rätt skulle trädas för nära genom ett bifall
till Lag-Utskottets hemställan. Dessa sednare skulle icke kunna
anlägga några enskilda samlingar, emedan staten hade rätt att öfverbjuda
dem, och de skulle således vara afstängda från att kunna tillgodogöra
sig resultaten af sitt nit och sin omsigt. Lyckligtvis sade
dock Herr Eeklesiastik-ministern, att de enskilda samlarne äro så
rika och nitiska, att de kunna och vilja betala betydliga summor för
dylika föremål, och genom detta erkännande tror jag, att han sjelf
fullkomligt har neutraliserat intrycket af sitt yttrande i öfrigt. Vilja
nemligen de enskilda göra så stora uppoffringar, så lär det väl för
dem icke möta något hinder att öfverflygla staten, som icke är så
öfveröst med frikostiga anslag. Jag kan icke heller dela den tanke,
som ligger till grund för Herr Statsrådets yttrande, att i de offentliga
samlingarne herde det mindre vara fråga om en stor och om -

230

Deri 23 April. £. in

fattande rikedom på material, än mera på en väl genomförd ordning,
samt att man ofta blefve förbryllad i ett stort museum, då man
deremot både mera upplysning af ett litet, men väl ordnadt. Jag
tror emellertid, att det icke allenast är för nybörjare, 6om de offentliga
museerna äro inrättade, utan äfven för forskare, och för de sednare
måste det vara en gifven fördel att hafva allt samladt på ett ställe,
naturligtvis så väl ordnadt sola omständigheterna medgifva.

För en stund sedan pågick en liten debatt mellan två ledamöter
af denna Kammare, om huruvida försäljningar af fornminnessamlingar
skett till främmande länder. Deröfver vill jag icke yttra mig, men
hvad jag vet är, att underhandlingar varit öppnade från utländsk ort
med egare af betydande samlingar, och att dessa underhandlingar
strandat just på den nuvarande lagen.

Det har varit sagdt om denna lag, att den icke kunde efterlefvas,
och en talare yttrade att, om den icke kan efterlefvas, så ligger det
i statens intresse att få den förändrad. Men, mine Herrar, huru
många paragrafer i vår lag är det icke, som ej kunna tillämpas, och
som ingen sätter i fråga att tillämpa ? Jag anser icke den paragraf;,
hvarom vi nu diskutera, såsom en strafflagsparagraf, hvilken det
åligger rättsbetjeningen i landet att tillämpa, utan snarare såsom ett
tillkännagifvande om hvad staten väntar af de enskilda personer,
hvilka få fornsaker i sina händer. För sådant ändamål tror jag icke,
att lagen är så dålig, som man velat göra den, och icke heller kan
jag betrakta Lag-Utskottets förslag såsom en försämring deruti, utan
snarare såsom en förbättring.

Jag sade nyss, att jag icke ville efterforska, huru det förhåller
sig med försäljningen af svenska fornsaker till utlandet. Att sådant
skett kan väl hända, men man spanar icke efter dylika förbrytelser
mot lagen, emedan man anser den i detta fäll snarare såsom en fingervisning
och en önskan, än såsom något, hvarmed en kitslig åtalare
kan trakassera en upphittare. Kändt är emellertid, att hvarken de
officiela tiliämparne af lagen eller någon annan och aldra minst de
auktoriteter, soxn hafva fornfynden under sin närmaste vård, hafva
ansett sig böra med åtal förfölja svenska män, som skänkt ganska
betydande samlingar till utländska furstlige personer eller museer. Om
lagen blir helt och hållet borttagen, så är det icke osannolikt, att
hvad den sökt förhindra kommer ännu oftare att inträffa, och jag
hemställer, huruvida det kan vara önskvärd! att uppmuntra dertill.

Jag har underhållit Kammaren länge nog och vill nu blott säga,
att man bär har lagt mycken vigt på den omständighet, att bronsfynden
i alla händelser skulle komma till statens antiqvariska museum,
äfven om tillfälle beredes privata forskare att tillegna sig
dem. Jag tror visserligen, att detta kan hända, men hvad
jag vet är, att det kommer att dröja mycket länge, innan
dessa fornfynd komma att hembjudas till staten; sannolikt är att
sådant ej sker, förrän efter egarens död. Jag vill nemligen fästa
uppmärksamheten på en sak, som icke är en civilrättsfråga, utan en
rent vetenskaplig fråga, och det är, att det vid vetenskapens närvarande
ståndpunkt ligger i hvarje forskares intresse att så fort som
möjligt få kännedom om hvad som af bronssaker finnes i den svenska

Den 23 April, f. m.

231

jorden, emedan kulturgraden hos det folk, som brukat desäa bronssaker,
just nu står på vetenskapens dagordning.

Här är således en vetenskaplig precedensfråga eller, om jag så
må säga, en vetenskaplig jalousi, som kommer med i spelet, och kan
man då föreställa sig, att något annat skulle kunna inträffa, än att
de enskilda forskarne skola söka att begagna tillfället för att åt sig
monopolisera dessa fynd så länge som möjligt.

För att i korthet formulera min åsigt om saken, så vill jag säga,
att mig synes det intet tvifvel underkastadt, att den närvarande
lagen är nyttig, och att vetenskapen bäst befrämjas genom att låta
det omhandlade stadgandet stå qvar. Jag kan dock icke neka, att
åsigter här gjort sig gällande, som förtjena mycket afseende, och
särskildt tror ''jag det vara af vigt att befria de lagstiftande makterna
från alla oberättigade anklagelser för någonting liknande skråtvång,
och med afseende derpå anser jag Lag-Utskottets förslag såsom ett
framsteg. Jag kan nemligen icke se annat, än att det skulle befrämja
den vetenskapliga forskningen, och kan icke finna, att det på något
sätt skulle störande ingripa i den enskilda eganderätten. Jag anhåller
derföre att få gifva mitt bifall till detta förslag.

Grefve Mörner, Oscar: Då en ärad talare från en åt''hallandsfåtöljerna
yttrat, att det skulle hafva stort inflytande på denna sak,
ifall det vore sannt hvad jag kom att nämna derom, att en eminent
forskare skulle hafva sålt en större samling fornsaker till utlandet,
så ber jag få förklara, att det kanske var orätt å min sida att, då
allting är relativt här i verlden, nyttja ordet eminent, isynnerhet om
detta kunnat utöfva det inflytande på Kammaren, som den ärade talaren
befarade. Jag hade således kanske bort inskränka mig till
att säga fornforskare utan tillägget eminent, då detta är ett helt och
hållet subjektivt begrepp. Jag behöfver för öfrigt icke framlägga
några bevis för mitt yttrande i den form det framkom, liksom jag
icke heller behöfver nämna några namn; möjligt är ock, att jag helt
och hållet blifvit vilseledd. Jag har emellertid ansett mig skyldig
att nämna detta för att förekomma möjliga missförstånd och förmenanden,
dem jag hvarken sjelf vill sprida eller önskar få utspridda.

Hvad angår sjelfva salien, så har jag derom icke mycket att
nu säga. Jag ber blott att få fästa uppmärksamheten på, att, genom
ett antagande af Kongl. Maj:ts proposition, denna redan högst besynnerliga
lagstiftning komme att inträda i ett nytt ännu besynnerligare
förhållande. Händelsen är nemligen den, på sätt jag redan framhållit,
att vi rörande dessa fornsaksfynd hafva två olika lagar. Den
ena är bestämmelsen i § 16 mom. 3 af Kongl. förordningen om nya
strafflagens införande; det andra lagbudet är det, som förekommer i
§ 8 mom. 1 i Kongl. Maj:ts nådiga förordning om forntida minnesmärkens
bevarande in. in. af den 29 November 1867. Dessa båda
lagar innehålla i hufvudsaken detsamma, ehuru 1867 års förordning
är något mera vidlyftig. Nu är emellertid icke af Kongl. Haj:t framlagd!
något förslag till ändring i denna förordning, emedan den ar
utfärdad på administrativ väg. Antager då Riksdagen Kongl. Maj:ts
förslag, hvithet således i och med detsamma är lag, så hafva vi de

1''32

Den 23 April, f. m.

facto två lagar, af hvilka den ena säger ett, den andra ett annat,.
Nu säger man, att detta hjelpes derigenom, att Kong], Maj:t yttrat
sig vilja se till, att äfven 1867 års förordning blir ändrad i öfverensstämmelse
med det i Kong!. Maj:ts proposition framställda förslaget.
Jag tviflar visst icke på, att detta löfte kommer att infrias, och rnedgifver
således, att någon egentlig skada icke kan inträffa, men jag
vill dock fästa uppmärksamheten på det kuriösa förhållande, att vi,
detta oaktadt, komma att hafva två olika lagar, den ena grundad på
Kongl. Majds proposition och Riksdagens dertill lemnade ovilkorliga
bifall, den andra utfärdad i administrativ lagstiftningsväg. Om man
i stället ser till Utskottets förslag, så innehåller det: “attRiksdagen,
med förklarande, att Kongl. Majds förevarande nådiga proposition
icke kan oförändrad bifallas, måtte för sin del besluta följande:
Förordning angående nedgrafven skatt, bottenfynd eller annat dylikt,
hvartill egare ej finnes. Med upphäfvande af ej mindre 16 § 3 mom,
i förordningen den 16 Februari 1864, om nya strafflagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall, än äfven af hvad för öfrigt
i strid mot nedannämnda bestämmelser finnes stadgadt, förordnas
som följer:“ etc. Derigenom har man upphäft alla andra lagar, som
strida deremot. Om jag således icke af min åsigt vore bunden att
yrka bifall till Utskottets förslag, så skulle jag ansett nyttigt föreslå,
att Kongl. Maj:ts proposition måtte i hufvudsak varda antagen, men
med förändrad ingress, nemligen så, att den ingress, som Kongl. Maj:t
föreslagit, skulle utbytas mot den Lag-Utskottet begagnat, ty den
passar lika väl till båda förslagen. Ett sådant yrkande kan jag dock
icke framställa, emedan jag naturligtvis måste anhålla om bifall till
Utskottets förslag; jag har endast velat fästa uppmärksamheten på
dessa omständigheter, till det afseende de kunna anses förtjena. Att
vidare ingå på frågan om sjelfva fornfynden vill jag på intet vilkor
inlåta mig; derom har jag redan hört nog och Kammaren troligen
också. Jag yrkar fortfarande bifall till Utskottets förslag.

Grefve Manderström: Denna fråga har redan blifvit så vidlyftigt
behandlad af personer, som dertill äro mera kompetenta än
jag, att jag ej skall upptaga Kammarens tid med något längre anförande.
De anspråk, som från vissa håll blifvit framställda i afseende
på den nya lagen, synas mig vara en yttring mera af benägenhet
att tillgodose den enskilde samlarens intressen än önskan, att
statens samlingar måtte blifva i högsta möjliga mån fullständiga och
rikhaltiga. Jag tror likväl, att i afseende på vetenskapliga samlingar,
och kanske företrädesvis arkeologiska sådana, det sednare är mycket
att föredraga. Man har äfven talat mycket om, å ena sidan, ömhet
för hittar en. och, ä den andra, ömhet för den enskilde samlaren. För
min del hyser jag icke någon egentlig ömhet hvarken för den ena
eller den andra. Hvad hittaren angår, så har det redan blifvit anmärkt,
att han, i händelse han påträffat något, som förut varit en
ees nallius, bör vara fullt belåten, om han icke behöfver afstå saken
annat än emot erhållandet af dess fulla värde. Beträffande åter den
enskilda samlaren, synes han i afseende på nu ifrågavarande föremål
verkligen befinna sig i en något bekymmersam ställning. Äfven jag

233

Den 23 April. f. m.

har under loppet af en lång lefnad varit samlare i åtskilliga grenar,
men det finnes icke i mina samlingar något enda föremål, om hvilket
jag icke kan bestämdt uppgifva, af hvem jag köpt eller erhållit detsamma.
En enskild samlare åter, som i sina samlingar upptager saker,
hvilka icke blifvit erbjudna staten till inlösen, står i detta afseende,
enligt min tanke, i en helt annan ställning. Jag anhåller att
få fästa uppmärksamheten derpå, att det existerar en stor skilnad
emellan samlare och samlare. Det finnes äfven bland dem personer
med ytterst aktningsvärda sträfvande!!, och bland dem, som här i dag
yttrat sig i en riktning, motsatt den åsigt jag hyser, är en person,
af hvilken statens historiska museum erhållit högst värdefulla gåfvor;
men jag befarar, att icke alla samlare hafva samma sinnelag som
han, och hvarifrån skulle väl eljest de icke obetydliga samlingar af
arkeologiska föremål från norden, hvilka finnas i British Museum, och
på flera andra ställen i utlandet, hafva kommit, om icke de blifvit
utförda från Skandinavien och till stor del äfven från. Sverige. Antagandet
af Kongl. Maj:ts proposition skulle, efter min tanke, ännu
mera underlätta denna slags samlingslusta, som har sin grund i spekulation
på utförsel, än gynna den verkligt respektable samlaren,
hvilken, såsom här förut blifvit anmärkt, aldrig blifvit af auktoriteterna
qvald för sin önskan att till vetenskapens tjenst gorå samlingar.
Ehuru jag för min del måste erkänna, att Lag-Utskottets, förslag
icke är för mig fullt tillfredsställande, så tvekar jag dock icke,
att på de grunder, som af flere föregående talare, isynnerhet af en
från Södermanlands och af en annan från Gefleborgs län, blifvit anförda,
anhålla om bifall till Lag-Utskottets förslag.

Herr Nordström: Kongl. Maj:ts och Lag-Utskottets nu ifrågavarande
förslag gå båda ut på en större utsträckning af de jordfynd
och fornsaker, som skulle befrias från den skyldighet till hembud åt
kronan, hvilken hittaren af sådana, enligt nu gällande lag, är förbunden
att fullgöra, innan han af dem får fri disposition. Regeringens
förslag vill likväl från hembudsskyldigheten utesluta endast fynd och
fornsaker af brons, medan Lag-Utskottets förslag derifrån vill utesluta
sådana både af brons och koppar. Regeringens förslag vill vidare,
att jordfynd eller fornsaker af guld eller silfver skola vid inlösen
efter hembud betalas efter metalliska värdet med en åttondedel förhöjning,
men deremot de af koppar eller annan metall efter hvad utöfver
metallvärdet kunde anses motsvara fyndets vetenskapliga värde,
medan åter Lag-Utskottet, instämmande i Regeringens proposition i
hvad angår fornfynd af guld eller silfver, föreslår, att fornsaker af
brons eller koppar väl skola hembjudas, men hittaren, om han med
det erbjudna lösningspriset ej finner sig belåten, ega att afstå det och
då öfver fyndet få fri disposition. Att äfven härvid det vetenskapliga
värdet hufvudsakligen anses böra komma i betraktande, torde
man få antaga vara meningen.

Utan att nu försöka ingå i någon framställning af den unga,
arkeologiska vetenskapens stora betydelse, — en framställning som
dessutom under loppet af debatterna i dag af flere talare före mig
blifvit gifven — tillåter jag mig anmärka, att, efter mitt omdöme,

234

Den 23 April, £. in.

Lag-Utskottets förslag om uteslutande från hembudsskyidigheten af
både brons och koppar i praktiskt hänseende eger företräde. Brons
är ej någon från naturens verkstad omedelbart utgången, enkel metall;
den är deremot endast en artificiel metall, sammansatt af koppar
och tenn. Allt efter de ändamål, för hvilka bronsen skulle användas,
kunde proportionerna emellan dessa två legeringsmetaller vara olika
och kopparn stundom så öfvervägande, att det för det oöfvade ögat
kunde blifva svårt att bestämma, huruvida fyndet är koppar eller
brons. Aldraminst torde det kunna antagas, att de till allmogens
klass hörande fattare, och dessa äro dock flertalet, alltid skulle innehafva
dertill erforderlig urskilningsförmåga. Gör man bronsfynden
fria, borde fördenskull ock kopparfynden medfölja.

Hvad inlösningspriset och de föreslagna grunderna för dess bestämmande
angår, framträder dervid den anmärkning att, då enligt
Legeringens förslag det vetenskapliga värdet i förening'' med det metalliska
skulle få tagas till grund i fråga om inlösen af brons- och
kopparfynd, men deremot i fråga om inlösen af guld- och silfverfynd
endast det metalliska värdet, ökadt med en åttondedel deröfver, dessa
bestämmelser i vetenskapligt afseende stå i motsägelse till hvarandra
i så måtto, att principen i det förra fallet förnekas i det sednare och
leder derhän, att vederbörande, som vid inlösen af guld- och silfverfynd
läte äfven det vetenskapliga värdet inverka på prisets höjande,
skulle i sjelfva verket begå eu olaglighet. Att detta dock ej kan
vara meningen, torde man få antaga, och uppenbart är, att, om exempelvis
fornfynd af guld eller silfver inom våra landamären gjordes,
som befunnos vara af feniciskt ursprung, sådana fynd i vetenskapligt
afseende skulle ega ett särdeles stort värde ur synpunkten af bidrag
till belysning af de skäl och grunder, på hvilka den ärade seniorn
bland vårt lands och biordens arkeologer stödt sina framställningar
om antagligheten af en fenicisk kolonisation i Norden, eller åtminstone
af förbindelser emellan fenicierna och Nordens dåvarande
bebyggare, framställningar, för hvilka han allaredan i sitt berömda
arbete om “Nordens ur-innevånare“ uppvisat så många, ehuru ännu
omtvistade, sannolikhetsskäl. Önskligt vore derföre, att de i Regeringens
förslag i afseende å inlösen af guld- och silfverfynd förekommande,
inskränkande bestämmelser ännu eu gång blefve tagna
under närmare öfvervägande.

Sådant vore äfven önskligt ur den synpunkt, att god betalning
för fornfynd från kronans sida innebure en särdeles verksam uppmuntran
till hembud för den klass af fattare. till hvilken dock de
fleste höra; och hvad den befarade utförseln af fornfynd angår, skulle
ock densamma redan derigenom i icke oväsendtlig mån hämmas. Ett
annat medel till dess hämmande vore ett behörigen utfärdadt förbud
mot sådan utförsel, så framt ej visas kunde, att hembud i behörigordning
derförinnan skett; och som jag, för min del, ej tror att centralisation
af fornfyndssamlingar på ett enda ställe i riket bättre
leder till de arkeologiska studiernas väckande och utbredande, än
om en större frihet dervid blefve medgifven, är jag ock af den mening,
att hembudsskyldigheten kunde till nu nämnda förhållande inskränkas.
Fornfyndens förnämsta betydelse hänför sig dock främst

Den 23 April, f. ni.

235

till det land och de orter inom landet, der de anträffats, och de inhemska
samlingarnes riktande beror i väsendtlig mån af den uppmuntran,
hittaren erhåller genom god betalning för fyndet.

På grund af allt detta och särskildt med afseende på de anförda
erinringarne vid både Regeringens och Lag-Utskottets förslag, samt
då för öfrigt bibehållande af status quo för ännu ett år ej torde
för saken medföra någon egentlig skada, hemställer jag, huruvida
icke de två förslagen nu kunde få förfalla, på det att sjelfva sakfrågan
måtte kunna blifva upptagen till ytterligare och förnyad
pröfning.

Hans Excellens Herr Justitie-statsministern Adlercreutz: En
talare har ansett sig böra framhålla, att jordegarens rätt i afseende
på fornfynd genom den ifrågasatta lagstiftningen skulle borttagas,
och han har till stöd för sin åsigt om jordegarens rätt åberopat
det nu angående jordfynd gällande stadgandet, som från 1734
års lag blifvit öfverflyttadt till den s. k. promulgationslagen. Jag
anser visserligen icke, att någon fara vore förenad dermed, att jordegaren,
i händelse han verkligen hade en sådan rätt, tinge afstå densamma
i den arkeologiska vetenskapens intresse, men jag tror icke
att någon sådan rätt enligt omförmälda lagrum tillkommer honom.
I det nu gällande stadgandet, att hittaren för egen del får behålla
den lösen han af staten kan erhålla, ligger nemligen, enligt min
uppfattning, uttryckt, att derest staten ej löser, han ensam eger behålla
fyndet eller det värde, hvartill han på annat håll kan försälja
detsamma. För ett sådant antagande anser jag mig också hafva så
mycket större stöd, som jordegaren före 1734 icke både någon andel
i fynd af fornsaker.

Hvad derefter sjeifva saken beträffar, så har det redan förut
blifvit erinradt, att frestelsen att underlåta den nu föreskrifna hembudsskyldigheten
icke är obetydlig och att, hvad värre är, det visat
sig att man hyst betänkligheter mot att tillämpa lagens bestämmelser
mot de felande. När så är förhållandet, synes det mig icke
vara skäl att utbyta det nuvarande stadgandet mot Lag-Utskottets
förslag, som snarare ökar frestelsen för hittaren att undandraga sig
kembudsskyldigheten och ingalunda minskar betänkligheterna mot
att tillämpa lagen samt dessutom till sjeifva sin uppfattning innebär
en stor oegentlighet, ty stadgandet om en hembudsskyldighet, så
ordnad att den, som har denna skyldighet, kan göra lösningsrätten
illusorisk, kan icke anses annat än som ett oting. Klart är också,
att om upphittaren sjelf är fornforskare och vill behålla fyndet, så
bestämmer han sig för att icke antaga hvilket anbud, som kan göras
honom af staten. Jag yttrade, det frestelsen att undandraga sig
hembudsskyldigheten genom Lag-Utskottets förslag skulle ökas. Detta
har jag tänkt mig skola blifva förhållandet af den anledning, att, då
för närvarande en person, som gjort ett fynd, ej har annat att iakttaga
än fullgöra sin skyldighet att hembjuda detsamma åt staten,
samt nöja sig med den lösen staten vill lemna, så måste, då det
enligt Lag-Utskottets förslag skulle bero på honom sjelf att antaga
eller icke antaga den summa, som kunde erbjudas af staten, han

23K Den 23 April, f. m.

först gorå sig underrättad hvad värde fyndet kan ega och i sådant
afseende sätta sig i beröring med personer, som äro fornforskare
och samlare samt derom kunna upplysa honom. Träffar han då på
en utländing, som sjelf skulle vilja blifva egare af fyndet, är det
klart att denne, på samma gång han upplyser om fyndets värde,
säger hvad han sjelf skulle vilja gifva, och derigenom blifver frestelsen
stor för upphittaren att icke göra något hembud till staten,
utan genast afsitta ett köp. Vänder upphittaren sig åter till eu
svensk samlare, så kan denne tänkas säga: jag erbjuder dig det och
det för fyndet; du har visserligen skyldighet att hembjuda det åt
staten, men vi komma på förhand öfverens om att du icke skall antaga
hvad staten kan komma ett erbjuda; och så blifver aftal derom
uppgjordt.

Én ärad talare _ på östgötabänken har yttrat sig om den våda,
som skulle ligga deri, att, om ingressen till Kongl. Maj:ts förslag nu
godkändes, vi skulle erhålla två författningar, den som nu blefve
antagen och Kongl. förordningen den 29 November 1867, hvilka innehölle
mot hvarandra stridande bestämmelser. Samme ärade talare har
dock haft godheten draga försorg om att visa, det någon sådan våda
i sjelfva verket icke skulle vara att befara, ty han påpekade, hvad
som ock finnes i Kongl. M_aj:ts proposition antydt, att den nya lagen
etter ^all sannolikhet icae bletve af Kongl. Maj:t promulgerad
torr an Kongl. .Maj:t på samma gång å administrativ väg ändrade
_x867 års författning. Jag tror mig derföre i detta afseende icke behöfva
tillägga något annat, än att den vådan genom ändring af ingressen
möjligen skulle kunna antagas inträffa, att Kongl. Maj:t,
med begagnande af sin administrativa lagstiftningsrätt, ändrade 1867
års författning innan den nya lagen hunne promulgeras och hvarigenony
skulle inträffa att den nya lagen upphäfde något som icke
i verkligheten funnes till.

•lag hemställer vördsamt om bifall till Kongl. Maj:ts proposition.

Friherre Nordenfalk: Jag skall icke tillåta mig att ingå i någpn
ytterligare pröfning af sjelfva saken, utan anhåller endast att
få fästa Kammarens uppmärksamhet uppå hvad, efter hvad jag
föreställer mig, följden skulle blifva, om denna Kammare bifölle
utskottets förslag, sedan Andra Kammaren redan antagit Kongl.
Maj:ts proposition. Denna borttager men Utskottets förslag bibehållet
skyldighet för upphittaren att åt staten hembjuda bronsfynd. Någon
möjlighet för Utskottet att sammanjemka dessa begge åsigter synes
mig icke förefinnas, och frågan skulle alltså, om denna Kammare bifaller
Utskottets förslag, hafva förfallit. Det är endast härpå jag
velat fästa deras uppmärksamhet, hvilka verkligen önska en förändring
i nu gällande lag, om de äfven möjligen heldre skulle vilja
antaga Utskottets förslag'' än Kong!. Maj:ts proposition.

Sedan öfver läggningen härefter förklarats slutad samt Herr
trefven och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats
dels bifall till Lag-Utskottets förevarande utlåtande; dels att Kammaren,
med utslag å Utskottets utlåtande, för så vidt det skiljde

Den 23 April, {. m.

237

sig från Kongl. Maj:ts i ämnet aflåtna nådiga proposition, skulle bifalla
samma proposition; och dels slutligen att utlåtandet måtte af
Kammaren afslås; framställde Herr Grefven och Talmannen proposition
på bifall till utlåtandet och, då dervid svarades många ja och
nej i blandning, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Efter det Kammaren, uppå Herr Grefven och Talmannens framställning,
beslutat, att kontrapropositionen vid den blifvande voteringen
skulle innehålla afslag å utlåtandet i dess från Kongl. Maj:ts
proposition afvikande del och bifall till propositionen; uppsattes,
justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som bifaller Lag-Utskottets utlåtande N:o 23, röstar

Den, det ej vill, röstar

J a;
Nej;

Vinner Nej, afslår Kammaren detta utlåtande, för så vidt detsamma
skiljer sig från Kongl. Maj:ts ifrågavarande nådiga proposition,
och bifaller samma proposition.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—33.

Nej—65.

Anmäldes och bordlädes Konstitutions-Utskottets utlåtande N:o
11, i anledning af väckt motion om borttagande af 107 § Regeringsformen.

Kammaren åtskiljdes kl. 2 e. m.

In fidem
O. Brakel.

238

Den 23 April, e. ro.

Onsdagen (len 23 April 1873.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Justerades två protokollsutdrag för sammanträdet å f. m. ock
protokollet för den 7 dennes e. m.

Anmäldes och bordlädes Bevillnings-Utskottets betänkande N:o
8, angående kurhusafgiftens upphörande och densammas ersättande
med en personlig sjukvårdsafgift.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande Lag-Utskottets
den 16 och 17 dennes bordlagda utlåtande N:o 24, i anledning
Räckta motioner om. ändring af gällande stadganden angående
skyldighet att deltaga i byggnad och underhåll af tingshus och häraasfängelse.

P.sta punkten.

Herr von Gegerfelt: Vid sidan af den stora frågan om indelningsverkets
och grundskatternas aflösning, lindring, afskrifning eller
upphäfvande — olika termer, som begagnats under frågans olika utvecklingsstadier
— hafva sedan många år tillbaka framställts yrkanden
om ändring i fördelningen af de kommunala onera och besvär,
som nu belasta endast jordegendomen eller vissa slag deraf. Man
bär anmärkt, att, då dessa kommunala onera och besvär utgå till förmän
för komnranen i dess helhet, ej blott en del utaf dess medlemmar,
utan alla borde deltaga i dess utgörande. Denna åsigt har ock
allt mer och mer gjort sig gällande inom representationen och funnit
sitt uttryck i särskilda framställningar; så anhöll Riksdagen år 1866
genom, underdånig skrifvelse, att Kongl. Maj:t måtte framlägga förslag
till. kyrkobyggnadens och väghållningsskyldighetens fördelning
efter billiga grunder; genom skrifvelse år 1871 gjordes framställning

Den 23 April. e. m.

239

i afseende å byggande af folkskolehus; och slutligen afläts 1872 en
skrifvelse i afseende å prestgårdsbvggnaden. Den enda af hithörande
frågor, som ej ännu blifvit till Kongl. Maj:ts pröfning hänskjuten
är—jag vågar påstå den minst vigtiga af dem alla, men med afseende
å hvilken billiga anspråk äfven kräfva rättelse — den om deltagande
i byggandet af tingshus och härädsfängelse. Redan år 1867
fattade båda "Kamrarne ett beslut i den syftningen, att hos Kongl.
Maj:t anhålla om förslag till fördelning af kostnaderna härför på
tingslagens samtlige innevånare. Denna skrifvelse råkade, såsom
kändt är och ofta under förhandlingarne härom omförmälts, genom
eu händelse att ej blifva expedierad. Sedan dess har frågan vid
hvarje riksdag förevarit. Andra Kammaren har vidhållit sitt beslut,
Första Kammaren har deremot afslagit förslaget om en dylik framställning.
Vid sista riksdagen fick frågan ett nytt uppslag, i det att
då framställdes förslag att byggnadsskyldigheten skulle öfver flytt as
på staten. Förslaget vann sympatier, men blef ej bifallet, antagligen
af den anledning att motion "i sådant hänseende ej blifvit väckt. Nu
har emellertid detta förslag i särskilda motioner blifvit upptaget, och
Utskottet har understödt detsamma. För min del har jag dock ej
kunnat biträda Utskottets tillstyrkan och har i en reservation sökt
utveckla skälen härtill. Utskottet säger, att, då rättstillståndets upprätthållande
obestridligen är en statsangelägenhet, borde deraf följa,
att staten skulle bekosta för sådant ändamål erforderliga anstalter,
hvartill tingshus och häradsfängelser äro att hänföra.. Jag tillåter
mig härvid erinra, att religionsvård och folkundervisning också äro
statsangelägenheter, men det oaktadt har aldrig blifvit ifrågasatt att
staten skulle öfvertaga motsvarande skyldighet beträffande . deras
upprätthållande. Jag får vidare erinra, att kostnaden obestridligen
blir större, om staten skall bygga, än om de särskilda kommunerna
göra det, enär det enskilda intresset att spara i det förra fallet får
mindre tillfälle att göra sig gällande, än i det sednare. Detta är
visserligen en underordnad omständighet, men likväl icke utan all
betydelse. Jag vågar dessutom påstå, att den föreslagna lösningen,
af frågan—ehuru jag erkänner densamma vara beqväm — icke är
rättvis. Jag bar i min reservation sökt visa detta och dervid hufvudsakligen
framhållit den orättvisa, som genom förslagets antagande
skulle drabba dem, som nu äro fria från deltagande uti ifrågavarande
byggnadsskyldighet. Af de förut väckta förslagen har ej något
gått längre, än att de nu ej byggnadsskyldige skulle deltaga efter
fyrk. Enligt föreliggande förslag komme hvarje samhällsmedlem att
deltaga efter bevillning, antagligen andra artikelns, enligt hvilken
bristen i statsbehofyen, sedan öfriga tillgångar blifvit beräknade, uttaxeras.
Nu är det klart, att, om denna byggnadsskyldighet utginge
efter nyssnämnde grund, skulle de, som erlägga bevillning för annat
än jordbruksfastighet, få vidkännas dubbelt så stor andel, som om
den beräknades efter fyrk. Vidare skulle förslaget blifva orättvist
mot de tingslag, som nu uppfört dyrbara tingshus af sådan beskaffenhet
att några kostnader för deras underhåll ej på flera år skulle
förekomma. De skulle för afstående af sina i godt stånd varande,
genom betungande uppoffringar åstadkomna tingshus ej hafva större -

240

Den 23 April, e. m.

fördel än andra tingslag, som afstodo visserligen i laga skick varande
sådana byggnader, men af obetydlig beskaffenhet, helst de
komma att lika med desse sednare i be skattnings v äg deltaga i den
på staten öfverflyttade byggnadsskyldighet. Men hvad som kanske
aldra mest, enligt min åsigt, talar mot förslaget, är den orättvisa mot
städerna det innebär. Städerna skulle nemligen fortfarande hafva
skyldighet att bygga och underhålla sina egna rättegångslokaler.
Om nu detta förslag går igenom, skulle städerna deltaga i tingshusbyggnadsskyldigheten
i mån af sin bevillning. Enligt tillgängliga
uppgifter visar det sig, att år 1872 bevilluingen efter 2:dra artikeln
för städerna utgjorde 1,285,188 R:dr 72 öre, för landet 1,041,236 R:dr
37 öre, således var bevillningen för städerna, efter denna artikel, omkring

200,000 R:dr högre än för landet. Följden skulle alltså blifva, att
städerna, jemte det de fortfarande bygga sina egna rättegångslokaler.
skulle till''mer än hälften deltaga i landets byggnadsskyldighet. Jag
vet, att jag härvid mötes af det inkast, att städerna kafva fått donationsjord,
tolag och öfriga fördelar. Detta åberopas alltid vid de
tidt och ofta förekommande frågorna om att fråntaga städerna någon
hitintills innehafd rättighet eller pålägga dem nya skyldigheter. Men
vi torde kunna vara ense derom, att, huru vidsträckt man än tänker
sig omfattningen af de ändamål, hvartill dessa förmåner äro afsedda,
ej lära de lemnats städerna för att användas till bekostande
af tingshusbyggnader på landet. Utom dessa olägenheter, som skulle
blifva en följd af förslagets antagande, finnes äfven en annan, bestående
deri, att en högst egendomlig egendomsgemensamhet i vissa
fall skulle uppstå. Uti de tingslag, som uppfört stora tingshus, hafva
dessa ofta blifvit afsedda äfven för inrymmandet af lokaler för andra
ändamål. Om nu dessa tingslag afstode sina tingslokaler till staten,
skulle de dock fortfarande ega den del af husen, som innefattade
dessa särskilda lokaler. Härigenom skulle uppkomma en samegendom,
som vore hvarken för staten eller tingslagen fördelaktig. Jag medgifver
gerna, att förslaget har den betydande förmånen att underlätta
en blifvande reglering af tingslagen, derigenom att kommunerna ej i
de kostnader, som skulle förorsakas dem genom uppförandet af nya
tingshus, skulle finna en anledning att motsätta sig en sådan reglering,
men denna fördel motväger, åtminstone enligt min tanke, icke
de olägenheter, som genom förslagets antagande skulle blifva en följd.
Jag yrkar derföre afslag å betänkandet i denna punkt, hvaremot
jag, vid föredragningen af den andra punkten, kommer att anhålla
om bifall till densamma.

Herr von Gei jer: Onekligen är det ganska svårt att bestämma,
huruvida byggandet af tingshus och häradsfängelse rätteligen bör
vara ett statsbestyr eller en kommunalangelägenhet. I väsendtlig
mån måste frågan härom vara beroende af godtycke. Af den diskussion
rörande detta ämne, som sistförflutne riksdag egde rum. synes
mig visserligen framgå, att mellan dessa olika slag af byggnadsskyldighet
lämpligen skulle kunna göras den distinktion, att häradsfängelsebyggnad
borde tillhöra staten, men tingsbyggnadshus deremot

kommunen.

Den 2''A April, e. m.

241

kommunen. Och som jag, för min del, anser farligt att det ena efter
det andra af kommunala onera och besvär öfverflyttas till staten,
skulle jag verkligen varit benägen att hålla fast vid den förutnämnde
distinktionen, så vida jag ej af ett särskild t skäl funnit mig föranlåten
att sluta mig till Lag-Utskottets förslag, att byggandet af både tingshus
och härads fängelse skulle öfvertagas af staten. Jag antager
nemligen — och månne icke Utskottets både majoritet och minoritet
göra detsamma — att, om skyldigheten att bygga och underhålla
tingshus och häradsfängelse icke snart blefve öfverflyttad på staten,
komme förslag om förändring i grunderna för denna byggnadsskyldighets
utgörande att hvarje riksdag väckas, och följden häraf slutligen
blifva den, att detta nu ensamt hemmanen inom tingslaget påliggande
onus komme att fördelas på tingslagets alla skattskyldige innevånare,
efter, såsom det heter, billiga grunder. Och det är just eu sådan
fördelning, som jag är rådd för! Jag tror, att vår kommunala beskattning
trycker alltför hardt den klass af skattskyldige på landet,
som utgöres af små kapitalister, löntagare, handtverkare, näringsidkare
in. ff., samt att, om man på dessa skattskyldige fördelar kostnader,
som nu uteslutande påhvila jordbruksfastigheterna, komma de
att digna under bördan. Jag har sökt gorå mig bekant med för
hållandena i afseende å kommunalbeskattningen i Danmark och Norge
och tror mig kunna försäkra, att, om kommunalskatten fördelades hos
oss efter samma grunder som i nämnda våra grannländer, komme den
ifrågavarande klassen skattskyldige i landtkommun att beskattas vida
lindrigare än nu sker. Och detta oaktadt, åtminstone i Norge, eu
del af kostnaden för tingshus- och häradsfängelsebyggnad äfvensom
för väganläggning bestrides af bäradskommunens eller ock af amtkommunens
kassa, till Indika kassor de ifrågavarande skattskyldige
bidraga. Men de bidraga efter en mycket måttlig tariff. Enligt ett
af eu komité nyligen i Norge afgifvet förslag till lag för den kommunala
beskattningen å landet, uttaxeras en del af det för året bestämda
skattebeloppet på jorden ensam, en annan del på förmögenhet
d. v. s. allt fast och rörligt kapital, dervid afdrag sker för skuld
och inteckning — slutligen återstoden på inkomst, nemligen såväl
afkastning åt kapital som af personlig verksamhet, så att jordegaren,
hvilken sjelf sköter sin jord, icke såsom hos oss blir för inkomsten
af detta sitt arbete för egen räkning skattefri. Den grundsatsen,
har gjort sig gällande i detta förslag, att den kommunala beskattningen
bör ordnas med fästadt afseende å den omständigheten, att icke
alla, i kommunen varande skattskyldige kunna hafva samma intresse af
vissa utaf de ändamål hvartill kommunalafgifterna måste användas.
Derföre att detta förhållande är i vårt land snart sagdt. helt och
hållet opåaktadt, är jag rädd att få en sådan kommunalskatt, som den
ifrågasatta byggnadsskyldigheten, fördelad äfven på de medlemmar
af kommunen, Indika nu äro derifrån befriade. Det har blifvit sagdt
åt ordföranden i Lag-Utskottet såväl i hans reservation, som när
han nyss hade ordet, att det skulle vara fördelaktigare för dem, som
nu ej äro skyldige att bygga tingshus och häradsfängelse, om de
ffngo deltaga i denna byggnadsskyldighet efter fyrk än om bvggnadsRikscl.
Prof. 1873. 1 Aid. 3 Band. " 16

242

Den 28 April, e. m.

skyldigheten öfvertogs af staten. Ty, menade han, i sednare fallet
komme kostnaden för tingshus- och häradsfängelsebyggnad att bestridas
genom förhöjd bevillning enligt II Artikeln, som är en för icke jordbruksfastighetsegare
mindre förmånlig fördelningsgrund än fyrken. Jag
får i anledning deraf nämna, att jag ej kan föreställa mig att, i händelse
den nämnda byggnadsskyldigheten öfverginge till staten, bevillningen
efter andra artikeln derföre skulle komma att ökas; — iförhållande
till statsutgifternas totalbelopp blir kostnaden för tingshusoch
häradsfängelsebyggnad af en försvinnande litenhet. Staten kommer
nog alltid, att för statsbehofvens fyllande hufvudsakligen begagna
sin stora beskattningsapparat: de indirekta skatterna. Och jag må
dessutom tillägga, att med den bevillningsförordning vi nu hafva, enligt
hvilken den snart sagdt nödställde medborgaren kan komma att skatta
lika mycket som den välbergade och förmögne. behöfva vi säkerligen
icke frukta att den allmänna statsskatten, undantagandes vid utomordentliga
tillfällen, kommer att höjas utöfver sitt nuvarande låga
belopp.

Det hav vidare blifvit sagdt och påstådt, att. om byggandet af
tingshus och häradsfängelse öfvertoges af staten, skulle, i följd deraf
att staten bygger vida kostsammare än kommunen, en nationalförlust
uppkomma. Jag tror ej detta; enligt min erfarenhet, ombestyra kommunerna
sådana företag föga ekonomiskt. En ganska stor misshushållning
torde tvärtom ofta ega rum vid dylika tillfällen, åtminstone
är förhållandet sådant i den ort der jag bor. Och min erfarenhet är
tillika den, att staten numera utför byggnadsarbeten för ganska billigt
pris både i afseende å arbetskostnad och materiel.

Jag har nu endast till slut att göra en anmärkning mot den vid
Utskottets betänkande fogade, af dess ordförande afgifna reservation,
hvilken anmärkning gäller eu deri förekommande inexakt beräkning,
hvilken repeterades af Utskottets Herr ordförande nyss då han hade
ordet. Ehuru denna anmärkning ej är af någon stor vigt, tillåter jag
mig dock att framställa den. Det synes som ville Herr ordföranden
påstå att, om för utgörande af ett visst bestämdt skattebelopp bevillningen
enligt IT Artikeln tages till fördelningsgrund, komme de skattskyldige,
hvilka erlagt bevillning för annat än jordbruksfastighet, att
få vidkännas dubbelt större andel i skattebeloppet än dem tillkommit
i fall fyrken tagits till fördelningsgrund. Detta är tydligtvis ett misstag.
Om exempelvis jordbruksfastighetsegarne erlagt en million R:dr i bevillning
och icke jordbruksfastighetsegarne också en million R:dr, och

90.000 R:dr skatt skall af dem tillsamman utgöras efter fyrken såsom
fördelningsgrund, kommer, enär i fyrkberäkningen bevillningen för
jordbruksfastighet ingår med dubbel pondus, jordbruksfastighetsegarne
att betala 60,000 R:dr och icke jordbruksfastighetsegarne 30,000 R:dr.
Om bevillningen tagits till fördelningsgrund, hade jordbruksfastighetsegarne
kommit att betala 45,000 R:dr och icke jordbruksfastighetsegarne
också 45,000. Men 45,000 R:dr är ej dubbelt så mycket som

30.000 R:dr.

Det belopp icke-jordbruksfastigketsegare betalt med fyrken såsom
fördelningsgrund kan omöjligen blifva ända till dubbelt större
derigenom att i stället för fyrken bevillningen tages till fördelnings -

Den 23 April. e. m.

243

grund. Anmärkningen är, såsom jag nämnt, visserligen ej af någon betydenhet,
och jag ber den ärade ordföranden i Lag-Utskottet att han
ville anse densamma såsom ett bevis på den stora uppmärksamhet
hvarmed jag i riksdagshandlingarne läser allt, som flutit ur hans
penna.

Friherre De Ge er: Om man anser, lika med mig, och såsom det
synes allt mera börjat erkännas, att en utjemning af ifrågavarande
besvär att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse bör
ske, har man två vägar att välja; den ena, som Utskottet tillstyrkt,
eller att detta onus skulle öfvertagas af staten och den andra, som
Utskottets ordförande i sin reservation föreslagit, att det skulle på
billiga grunder fördelas mellan kommunens samtliga medlemmar.
Emot det förslag, Utskottet framställt, har af nämnde reservant blifvit
anmärkt, att någon anledning att på staten öfverflytta detta besvär
icke kan hemtas deraf, att rättstillståndets upprätthållande är en
statsangelägenhet, emedan äfven religionsvården och folkundervisningen
äro statsangelägenheter och man har icke ifrågasatt, att staten skulle
öfvertaga de deraf beroende skyldigheterna att bygga kyrka, prestgård
och skolhus. Häremot skulle man kunna invända, att staten
företrädesvis och i första rummet är en rättsanstalt och att icke
någon stat kan finnas, som icke gjort rättskipningen till sin egen
angelägenhet, hvaremot det både kan finnas och finnes stater, hvilka
icke hafva någon statsreligion, likasom folkundervisningen icke behöfver
vara en statsangelägenhet, om den äfven är det hos oss. I
allt fall har väl icke någon ifrågasatt, att det skulle vara orätt, det
tingshus och häradsfängelser skulle byggas och underhållas af kommunen,
utan man har användt detta skäl endast i den mening, att
det icke kan finnas något principielt hinder mot, att staten öfvertager
detta besvär, i händelse det af andra anledningar skulle finnas lämpligt.
Vidare yttrade den förste talaren, att en orättvisa skulle uppstå,
genom att staten öfvertager detta onus, mot dem, som äro derifrån
befriade, i stället för om det fördelas på kommunens medlemmar
efter fyrk. Men en fördelning efter fyrk skulle för vissa af kommunens
medlemmar föranleda en ännu större orättvisa, till exempel
egare af säterier, ladugårdshemman samt rå- och rörshemman, hvilka
nu äro alldeles befriade, men finge deltaga deri icke allenast efter
bevillningen enligt andra artikeln, utan efter dubbla bevillningen
eller den åsätta fyrken. I allt fall har resonnementet att, om staten
öfvertager detta onus, kostnaden lär komma att utgå efter andra
artikeln, endast i det fallet sin sanning, att man antager, det statens
alla öfriga inkomster och utgifter skulle gå jemnt ihop och man fick
taxera en förhöjning på andra artikeln af hvad som behöfs för detta
ändamål. Men så tillvägagår man väl icke. Om det anvisas något
nytt anslag på statsmedel, kan det icke sägas gå af någon viss
inkomst-titel utan af statskassan i sin helhet. Då statsinkomsterna
för närvarande äro beräknade till omkring 52,000,000 ]R:dr, men deremot
bevillningen efter andra artikeln icke går till mer än ungefär
2,000,000 R:dr, utgöres således den allra största delen af andra titlar
än bevillningen, hvilken kommer att bidraga med en ganska liten

Deri 23 April, e. m.

244

andel till hvad som utgifves. Det är val heller icke troligt, såsom
den föregående talaren anmärkte, att, i händelse skatteökning behöfs,
man kommer att tillgripa en förhöjning af andra artikeln för sådana
ständigt fortgående utgifter, som denna skulle blifva. Tillökning i II
Artikeln tror jag deremot med mycket skäl sker för tillfälliga brister
i budgeten; och detta är också den uppgift, som för bevillningen är

anvisad af grundlagen. „

Vidare har blifvit anmärkt mot Utskottets förslag, att kostnaden
för tingshusbyggnader skulle blifva betydligt större, om staten toge
befattning dermed. Det är visserligen ett gammalt påstående, och
som jag tror har varit fullkomligt sannt, att staten i Sverige har
byggt synnerligen dyrt; men detta påstående egen måhända numera
icke sanning, åtminstone icke i den utsträckning som förr. Jag tror,
att en enskild, som har dertill erforderliga insigter. kan bygga för
bättre pris än staten; men dessa byggnader byggas icke för närvarande
af enskilde utan af menigheter, som icke kunna göra det
si elfva. Jag föreställer mig, att det kommer att gå på samma sätt,
om staten skulle öfvertaga detta besvär, eller att byggnaderna komma
att byggas på entreprenad och jag kan icke se, hvarföre det skulle
blifva dyrare; deremot bar staten bättre tillfälle att kontrollera, att
byggnaderna blifva riktigt och efter kontrakt uppförda och i tillfälle
till en sådan starkare kontroll ligger icke någon dålig hushållning.

Det är medgifvet, att Utskottets förslag har företräde i det afseende^
att det underlättar domsagornas ordnande, men detta skäl
bar man icke velat tillerkänna någon synnerlig vigt. För mig deremot
eger detta skäl ganska mycken vigt. Utan att domsagorna
blifva ordnade med endast ett tingställe, kunna de icke komma i åtnjutande
af de tätare sammanträden, som beköfvas för rättsskipningen,
och jag tror att i många andra afseenden svårigheter skola uppstå,
såsom till exempel om fastighetsbocker komma att införas, hviika
blifva voluminösa och icke lätt kunna transporteras, hvarföre det blir
nödvändigt att de finnas förvarade på ett ställe i domsagan.

I afseende å det andra alternativet, att detta besvär skulle fördelas
mellan medlemmarne af tingslagen efter billiga grunder, fårjag
förklara, att jag för min del icke skulle hafva något emot eu
sådan lösning af ''frågan, om jag trodde, att den verkligen kunde
vinnas. Men jag tycker, att man icke kommer ett steg närmare
målet genom att uttala den satsen, att denna fördelning skall ske
efter billiga grunder, så länge man icke uppgifver. hviika dessa billiga
grunder äro. Hvarföre har man icke i de förslag, som afse något sådant,
utsatt att det skulle gå efter fyrk? Förmodligen är detta icke meningen,
då det icke blifvit uttryckt. Men hvad vill man då sätta i
stället? Det har visat sig, att man icke har kunnat komma öfverens,
hvad detta skulle vara, och just derföre tror jag, att frågan är lättare
och icke mera orättvist löst derigenom, att man låter staten öfvertaga
detta besvär. För öfrigt anser jag för min del icke ömkligt,
att staten genast omedelbart öfvertager detta besvär, _ utan att detsamma
bör ske i sammanhang med domstolsorganisationen; men eu
sådan verkställighet strider icke mot det förslag till skrifvelse, som
Utskottet har framställt, och vid sådant förhållande föreställer jag

Den 23 April. e. so.

245

mig* att Kong!. Maj:t vid den utredning, som kommer att göras,
skall dervid fästa afseende.

Jag anhåller om bifall till Utskottets betänkande.

Herr von Koch: Efter det yttrande, som nu sednast blifvit

afgifvet, återstår icke mycket för mig att tillägga. Jag är väsendtligen
förekommen af Friherre De Geer och instämmer med allt hvad
han sagt i afseende på nödvändigheten att tillvägabringa den så
länge efterlängtade organisationen af domstolarne på landet, hvilken
åtgärd jag icke tror det vara möjligt att väl genomföra utan att den
fråga som nu föreligger får en lycklig lösning. Detta har också
varit insett allt från den tid man började tänka på domstolarnes
organisation och fängelseväsendets dermed agande nära sammanhang.
Det första uppslaget härtill skedde vid 1840 års riksdag, då i anledning
af dåvarande Kronprinsens förträffliga skrift om straff och straffanstalter
nationen greps af en varm entusiasm för reglerandet af straffanstalterna
och i sammanhang dermed domstolarnes organisation.
Detta föranledde ock att, oaktadt Kongl. Maj:t vid nämnde riksdag
icke hade begärt mer än ett anslag af 270,000 riksdaler, egentligen
för att experimentera med cellsystemets införande, Riksdagen likväl,
sedan dåvarande Justitie-statsministern Grefve Posse med värma omlättat
detta ärende och. på Kronprinsens begäran, låtit i Justitiestatsexpeditionen
utarbeta ett förslag till domstolarnes organisation och
fängelsers inrättande öfver hela riket, hvilket förslag var färdigt inom
några månader efter den nya departemental styrelsens införande
d. 16 Maj 1840, beviljade anslag af icke mindre än 900,000 Riksdaler
banko för länshäkten, 300,000 Riksdaler banko för städernas ransakning
shäkten och 100,000 Riksdaler allt banko för häradshäkten. Statsutskottet
hade i sitt betänkande dessutom tillstyrkt en straffanstalt
efter Philadelfia-systemet; men detta sista förslag, som bifölls af
Ridderskapet och Adeln samt Prästeståndet och en ganska stark minoritet
i Borgareståndet, föll dock vid gemensam votering i Förstärkt
Stats-Utskott. Uti den skrifvelse, som Riksdagen då afgaf, förekommer
det, utom andra saker, följande angående häradshäkten: “Angående
häradshäkten stadgar visserligen lagen i 26 kap. 4 § Byggningabalken,
att byggnaden skall af Häradet bekostas; hvilken förbindelse
likväl torde böra anses fullgjord, så framt fängelset lemnar
tillräckligt utrymme för fångarnes förvarande, men icke kunna utsträckas
derhän, att Häraderna böra vidkännas de betydligt ökade
kostnader, som blifva förenade med nu åsyftade anstalter för en
mera grannlaga fångbehandling, hvarföre Rikets Ständer trött, att dessa
häktens ombyggnad och inredning till celler bör af allmänna medel bekostas".
Detta i afseende å häradshäkten. Dertill lemnades icke mer
än 100,000 Riksdaler, ehuru åtskilliga reservationer gingo ut på att
anvisa 200,000 ä 300,000 Riksdaler. I afseende å städernas ransahningsfäng
ther heter det: “Vid fråga om städernas ransakningshäkten,

anser Rikets Ständer höra tillämpas samma grundsats, som, i afseende på
häradshäktena, blifvit antagen, nemligen att kosineden för ombyggnad
efter cellsystem bär af allmänna medel bestridas; men underhållet af
fängelsebyggnaderna, inventariers anskaffande, samt fångarnes vård

Don 23 April. e. it..

240

och underhåll fortfarande bekostas af menigheterna''-1. Följden af
detta resonnement var det nämnde anslaget af 300,000 Riksdaler

banko.

Jag vill taga mig friheten att gorå en liten distinktion mellan
de två sakerna häkten och tingshus. Jag måste bekänna, att jag betraktar
dem från olika synpunkter. Den reservant i Lag-Utskottet,
som yttrade sig, har sagt, att någon giltig anledning att på staten
öfverflytta detta besvär icke kan hemtas deraf, att rättstillståndets
upprätthållande är en statsangelägenhet. Jag medgifver det. Jagtror
icke heller att staten omedelbart bör bestrida alla statsangelägenheter;
tvärtom är jag icke någon vän af centralisationssystemet,
utan anser, att en hop statsbestyr heldre kunna lemnas till kommunen,
i den mån sådant lämpligen kan ske, på grund af för handen varande
förhållanden och den upplysning, som är spridd i de särskilda kommunerna.
Angående religion-svärden, likasom fattigvården och folkundervisningen,
tror jag att decentralisationen kunde och borde vara
långt större, än den för närvarande är, och att staten t. ex. i de
lägre graderna af undervisningen borde inskränka sig till en blott
kontrollerande myndighet. Hvad häktena eller fängelseväsendet deremot
beträffar, anser jag, att detta är en så beskaffad statsangelägenhet,
som måste af en central myndighet omedelbart bestyras, emedan det är
nödvändigt för upprätthållande af likheten inför lagen att tillse, att de,
som blifva beröfvade sin frihet och isynnerhet sådana, som ännu
icke blifvit dömda, komma att behandlas på samma sätt från Torneå
till Skanör. Det är svårt att gorå detta, utan att se till att häktena
blifva på ett riktigt sätt uppförda. Jag vet icke om den värde ledamoten
besökt häkten på andra ställen än i städerna; jag har haft
till embetsskyldighet att besöka dem och dervid nästan besökt hvarje
häkte i Sverige under de 20 år jag utöfvat mitt embete, och jag har
dervid sett, hvilka ynkliga hybhlen som användas icke blott på landet
utan äfven i de smärre städerna.

Jag tror, som. sagdt är, att det är statens skyldighet tillse, att
häktade personer, isynnerhet ransakningsfångar, blifva behandlade
efter samma grund och enligt lag; men det är svårt att göra detta,
när dåliga gemensamhetshäkten skötas af gamla häradstjenare eller
rådstugunyckelbevarare. Jag nämnde, att redan vid 1840 års riksdag
hade Rikets Ständer sagt, att härads- och stadshäktena skulle
byggas af allmänna medel; men förmodligen har Herr von Gfegerfelt
icke erinrat sig detta, då han klagat öfver, att städerna skulle blifva
så betungade, om detta onus blefve allmänt. Dervid torde ihågkommas,
att jemte det städerna erhö ilo 300,000 Riksdaler banko, hvaraf

170,000 Riksdaler banko lemnades till Stockholm, som dessutom fick
det så kallade lilla mynthusets tomt af staten, ransakningshäkten i
några och tjugo länsresidensstäder hafva blifvit byggda. Jag tror
således icke, att städerna hafva så mycket att klaga öfver.

Samme talare har jemväl sagt, att icke någon gått längre, än
att deltagandet i detta onus skulle bestämmas efter fyrk. Jag tror
mig hafva ådagalagt att Rikets Ständer år 1840 hade gått vida längre.
Då fanns icke nuvarande fyrktal. Att kostnaden för dessa byggnader
skulle utgå efter fyrk är, enligt min åsigt, alldeles orimlig, då

Den 23 April, e. in.

247

dessa byggnader skola stå i många år. derest betalningen kommer
att ske genast (och icke med amorteringslån), ty derigenom skall
detta komma att drabba just herrar embetsman och kapitalister samt
personer, hvilka drifva eu rörelse, som några år kan ga bra. men
sedermera lernnar mindre goda resultat.

I afseende på, sit venia verbo — den banala fras, som vi under
den sista riksdagsperioden fått in af de hemliga motståndarne till
alla verkliga reformer, hvilka kastade sig på att smickra dem som
nöjde sig med skuggan och släppte köttstycket, och derigenom undanröjde
alla reformer angående upphörande af allmänna besvär
eller att fördela dessa efter billiga grunder, som vi hört Andra Kammarens
flertal, i skarp motsats till Skånes säteriegare, anse vara efter
fyrk, hvarigenom andra fastighetsegare komme att för tillfället
blifva skonade, men deremot nämnde säteriegare, fabrikanter, kapitalister,
skulle så mycket mera belastas, sa hafva vi sett följden af
användandet af denna fras, mot hvilken jag alltid protesterat. De
underdåniga skrifvelserna med begäran om förslag till fördelning efter
billiga grunder hafva åtminstone efter 1866 icke ledt till något
resultat i salt. men till split och tidsspillan.. Att komma till regeringen
med underdåniga önskningar och uttrycka dem i.så svaga fraser,
är blott att fresta regeringen att göra såsom den gjort med Rikets
Ständers skrifvelse år 1866 angående ändring i gällande, stadganden
att deltaga i kyrkobyggnad. Det heter nemligen i Justitie-ombudsmannens
berättelse vid denna riksdag, att nämnda skrifvelse ännu
beror på anmälan hos Kongl. Maj:t. Denna skrifvelse både följande
lydelse: “I anledning häraf anhålla Rikets Ständer i underdånighet,
att Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och nästkommande riksdag meddela
förslag till sådana förändrade stadganden angående deltagande
i byggnad och underhåll af kyrka med livad dertill hörer, äfvensom
sockenstuga och fattigstuga, att dessa åligganden blifva för medlemmarne
af kommunen efter billiga grunder gemensamma.''1 Der är den
älskliga frasen, som också reservationen nu slutar med. Jag har
protesterat och kommer alltid att protestera mot densamma.

Vidkommande den värde talarens .yttrande angående städernas
beskattning och den stora andel i bevillningen, som de utgöra, vill
jag icke nu upptaga tiden med något svar derå; jag torde vid ett
annat ärendes behandling snart nog få anledning visa hvad städerna
verkligen skatta till staten och hvad de åtnjuta af staten, och det
torde deraf framgå, att hvad städerna egentligen bidraga till statens
behof är en ren obetydlighet. Städerna hafva visserligen störa kommunalutskylder;
men hvartill användas dessa? Jo, till hoteller, gaslysning
och trottoarer och dylikt; man. måste, dock gorå dem den
rättvisan, att de på sednare tider verkligen bidragit till jernvägai
som varit af verklig nytta, hvarigenom landet fått något igen för de
inkomster af skatter, som städerna erhållit, isynnerhet a;enom tolag
och bränvinsförsäljningsafgifterna. Jag vill hafva sagt detta för att
gifva den rättvisa, som hvar och eu bör åtnjuta; men icke är det
värdt att skrämma oss med att städerna blifva så lidande af statsbidrag.

248

Don 23 April. e. m.

Hvad derefter angår tingshus, är det ett helt annat förhållande.
Detta är icke ett lika beskaffadt bestyr, ehuru det är för rättstillståndet
nödvändigt; men jag tvekar att åtminstone såsom regel
uttala, att staten bör. åtaga sig detta besvär. Jag skulle helst sett
att ordet tingshus11 blifvit uteslutet, och jag skulle påyrka detta, om
det icke funnes ett tillfälligt skäl att låta detta ord qvarstå, eller att
vi nu med (xuds hjelp torde kunna hoppas, att en mera fulländad
domstols organisation förestår, och då torde det vara ett nödvändigt
vilkor, för att kunna tillvägabringa denna organisation, att i vissa
orter bispringa för en gång, med uppförande af tingshus. Den föreslagna
skrifvelse!! är hallen i den anda angående tingshus, att jag
tror. att det stål'' Kongl. Maj:t öppet att i den blifvande propositionen
härom, hvilken jag hoppas skall komma i sammanhang med en
proposition om d o in st o 1 s o r gall i s a ti onen,. säga, att der och der är det
nödvändigt att lemna något bidrag och jag anhåller derföre, att Riksdagen
ställer sa och så stort anslag till min disposition.

Da 1840 ars riksdagshandlingar i allmänhet icke äro tillgängliga,
anhåller jag, att Rikets Ständers ofvannämnde skrifvelse angående
fängelse väsendet måtte få biläggas detta mitt anförande till protokollet
på det allmänheten må få se hvad 1840 års Riksdag var färdig
att i detta fall göra. Denna skrifvelse är af följande lydelse:

“Uti dess nådiga proposition angående statsverkets tillstånd och
behof, liar Eders .Kongl. Maj:t äskat ett extra statsanslag af 270.000
R:ar, att suesessivt i mon af behofvet, utgå för länsfängelsernas ombyggnad
eller förbättring och deras förseende med celler; och då
härförutan hos Riksens Ständer fråga förekommit, huruvida icke jemväl
mera utsträckta anstalter för en förbättrad fångvård vore af nfiden,
hafva Rikets Ständer detta ämne i dess helhet öfvervägat. samt
få nu, med anledning deraf, i underdånighet anmäla följande.

Det är kändt att brottens ..antal årligen stigit, och att fångpersonalen
har, under de sednaste åren, ökats i en progression, som måste
väcka det allvarligaste bekymmer. Under det staten fått vidkännas
mångdubblade kostnader för fångarnes vård och underhåll, hafva
anfallen emot säkerheten till person och egendom fortfarit, med en
allt mer och mer utbildad förslagenhet och förökad djerfhet. De
verkande orsakerna till detta beklagliga och oroande förhållande äro
mångahanda. Visserligen bör detta samhällsonda kunna motverkas
genom en förbättiad brottsmalslagstiftning och sorgfälligare anstalter
att befordra sann religiositet, allmän moralisk och intellektuel bildning
samt beredande af tillfälle till utvidgad ekonomisk verksamhet:
men eu djupt ingripande orsak dertill igenfinnes äfven i det sätt''
hvarpå de brottslige behandlas, sedan de blifvit föremål för åtal och
bestraffning. Till följd af. de fleste nu befintliga häktens inskränkta
inrymme eller felaktiga inredning, har det nemligen varit och är
ännu nödvändigt, att ett större antal fångar inspärras i samma rum,
dervid det ofta måste inträffa, att den ännu oförvunne, eller endast

Den 23 April. e. ro.

24#

för försvarslöshet häktade, det missvårdade barnet oek den som undergår
fängelsestraff endast för ett obetydligt bötesbelopp, sammanblandas
med förhärdade brottslingar och redan dömde missgerningsman.
Det är icke nog, att derigenom störes den sjelf besinning, hvaråt
ransaknings- och strafftiden borde vara uteslutande egnad; ännu förderfvare
är den, under sådana förhållanden, oundvikliga vexelverkan
af lastfulla efterdöme!! och brottsliga läror, hvarigenom, inom
fängelset, sprides ytterligare vanart, i förening med en ökad förslagenhet
att begå nya brott och att gäcka bemödandet för brottslighetens
upptäckande, äfvensom förbindelser knytas emellan fångarne, hvilka
såmedelst då de åter komma på fri fot, blifva ännu mera Ändliga för
allmänna säkerheten. Dessutom måste det erkännas, att hvarje häktad
egen en fordran af samhället att, så länge han är o förvunnen
till brott, icke underkastas förnedringen att vistas tillsammans med
dömde förbrytare, eller blottställas för vådan af att, genom umgänget
med dem, moraliskt förderfvas. Det är på sådana grunder, som
Rikets Ständer fullkomligt instämma uti den af Eders Kongl. Maj:t
i Dess nådiga proposition antydda åsigten, att personer, som i häkte
inmanas, böra, så vidt möjligt är och så ruda icke omständigheterna
derför lägga hinder i vägen, uti särskilda rum förvaras.

Vid ordnandet af fängelseanstalterna bör det visserligen icke förbises,
att en ny brottmålslagstiftning, efter dertill redan utarbetadt
förslag, är att snart förvänta, och att dessa anstalter böra lämpas
efter de straffbestämmelser, som den nya lagstiftningen kommer att
innehålla; men det för handen varande behofvet af skyndsamma åtgärder
för att hämma brottens tillväxt, medgifver icke”att, under det
denna lagstiftning afbidas, omsorgen fö)’ fängelsernas förbättring lemnas
å sido och måste dessutom en allvarligt ingripande åtgärd i detta
afseende betraktas såsom en nödvändig förberedelse för möjligheten
att införa ett straffsystem, som öfverensstämmer med närvarande tids
förhållanden.

Det är i synnerhet med afseende å länshäktena, som de omförmälda
olägenheterna af fångvårdens närvarande skick påkalla en
skyndsam förändring. Dessa häkten äro på en gång straff-fängelser
för ringare förbrytelser samt förvaringsställen för ransakningsfångar,
äfvensom bysatte och försvarslöse personer. Mångfalden af de olika
klasserna utaf fångar är således bär störst, och då desse sedermera
utgå till åtskilda orter, blifver det inom häktet bibringade moraliska
förderfvet genom dem kringsprida Dessutom visar sig i allmänhet
fångarnes antal, i förhållande till utrymmet, vida större i länshäktena
än vid andra häkten, och det har ingalunda varit ovanligt att fångpersonalen
till hälften och ända till dubbelt öfverstigit det antal som
\’arit påräknadt, att der kunna intagas. Den trängsel, som sålunda
uppkommit, har nödvändigt måst verka högst menligt på helsotillståndet,
hvadan ock antalet af fångar, hvilka med döden afgått, någon
gång varit dubbelt större inom länshäkte än å fästning, i förhållande
till de derstädes inrymdes antal.

Af de upplysningar, som kommit Rikets Ständer tillhanda, rörande
förhållandet emellan utrymmet och fångpersonalen i länshäktena
under de sednaste fem åren, hafva Rikets Ständer inhemtat, att, så -

250

Den ''23 April, c. m.

vidt hvarje fånge skall kunna förvaras i särskild! runa. erfordras, då
fångpersonalens antal beräknas till lika belopp, hvartill den hittills vanligen
uppgått, ungefärligen 2,000 celler för alla länen sammanräknade.
Byggnads kostnaden äro Rikets Ständer visserligen icke i tillfälle att
med noggrannhet uppgifva, helst densamma bland annat beror af
olika pris å byggnadsämnen och arbeten i olika orter; men enligt
skedt öfverslag, anse Rikets Ständer denna kostnad kanna beräknas
till ungefärligen 666 R:dr 32 sk. för hvarje cell, deraf visar sig att
de af Eders Kong]. Maj:t äskade 270,000 R:dr icke på långt när
blifva tillräckliga för förändringens tillvägabringande, så vidsträckt
och fulländad som Rikets Ständer densamma önska; men så vidt en
förändring af stads- och häradshäkten derjemte tillvägabringas, så
att dessa häkten hufvudsakligen kunna påräknas för fångarnes förvarande
under ransakningstiden, och då dessutom i vederbörandes uppgifter
om fångantalet äro inbegripne bysatte personer, för Indika enskilda
rum icke erfordras, kan byggnaden för länshäktena göras mindre
vidsträckt äfven med förutsättning, att de mera än som hittills skett,
begagnas till straffängelser; hvarförutan den uppgifna kostnaden torde
kunna minskas genom begagnande af redan befintliga byggnader, i
den mån de finnas användbara. Med afseende härå hafva Rikets
Ständer, ehuru de hysa den åsigt, att ifrågavarande förbättring bör
utsträckas till samtlige länen och tillvägabringas efter ett för alla
dessa häkten gemensamt antaget fullständigt system, likväl ansett
det för behofvet erforderliga anslaget kunna för närvarande inskränkas
till 900,000 R:dr och hafva på grund häraf, godt funnit till Eders
Kongl. Maj:ts nådiga disposition anvisa ett extra statsanslag af nyssnämnde
summa, att under loppet af fyra år, räknadt från och med
det innevarande, successivt användas till länshäktenas ombyggnad
och förseende med celler, till det antal och den storlek, som för
hvarje särskild! län af Eders Kongl. Maj:t må pröfva:? erforderligt;
och torde vid byggnadsplanens uppgörande få tillses, att berörda
fängelser anläggas icke ensamt vid landshöfdingeresidensen, utan äfven
å andra lämpliga ställen inom länen, då dessas vidsträckthet
eller andra lokala förhållanden dertill föranleda, hvilken sednare åtgärd,
i väsendtlig mån ledande dertill, att fångarne, intill dess ransakningen
är fulländad, kunde stanna i det fängelse, som är beläget
närmast ransakningsstället, såmedelst komme att underlätta ransakningen,
jemte det betydlig besparing af forslingskostnad derigenom
bereddes.

I sammanhang härmed hafva Rikets Ständer, för beredande af
tillgång å tjenliga lokaler för anläggandet af dylika häkten, der de
förut begagnade ej pröfvas tillräckliga eller för ändamålet lämpliga,
beslutat, det Eders Kongl. Maj:t må ega, till länshäktenas utvidgande
eller ombyggnad, disponera staten tillhöriga, för andra ändamål
icke erforderliga, tomter och byggnader, eller, om tillgång dertill
icke finnes, genom köp eller byte med enskilde eller korporationer
sådan tillgång bereda; börande den kostnad, som erfordras, så
väl i detta afseende, som för anskaffande af de nya inventarier, hvilka
till följd af häktenas nybyggnad blifva behöfliga, anses inbegripen
under berörda anslagssumma, men deremot af det för innevarande

251

Den 25 April. c. m.

år å Åttonde liufvudtiteln samt för 1842 och följande aren å den Andra
uppförda anslag för fångars vård och underhåll utgå den aflöning, som
Eders Kongl. Maj:t pröfvar nödig, utöfver hvad,å stat redan finnes uppfördt,
intilldess Rikets Ständer, vid nästinstundande riksdag, kommaitillfälle
att anvisa sådana löner på stat; dock att den tillökta aflöningen för
fångvården vid hvarje häkte icke vidtager förr än, sedan häktet blifvit
omhyggdt och i sammanhang dermed en ny ordning derstädes införd.

Då Rikets Ständer härmed åsyftat att länshäkten må blifva använda
till straffängelse mera vidsträckt än hittills skett, hvilket ofta
skulle leda till besparing i transportkostnader samt en mera ändamålsenlig
verkställighet af straffen, hafva Rikets Ständer trott det
böra, genom särskild förordning, stadgas, att brottslingar, hvilka blifvit
dömde till fästningsstraff eller arbete å fästning på högst två år,
må, sedan länsfängelserna blifvit i nu omförmäld ordning förändrade,
der undergå sådant straff, så vidt utrymmet det medgifver, dock anse
Rikets Ständer sig böra i underdånighet anhålla, att för de personer,
hvilka äro för skuld bysatte, må vid länsfängelsernas förändring afsättas
och inredas särskilda rum, lämpade efter den behandling, som,
i afseende på sådane fångar, bör iakttagas.

Angående häradshäkten stadgar visserligen lagen i 26 kap. 4 §
Byggninga-balken, att byggnaden skall af häradet bekostas; hvilken
förbindelse likväl torde böra anses fullgjord, sb framt fängelset lemnar
tillräckligt utrymme för fångarnes förvarande, men icke kunna
utsträckas derhän, att häraderna höra vidkännas de betydligt ökade
kostnader, som blifva förenade med nu åsyftade anstalter för en mera
grannlaga fångbehandling; hvarföre Rikets Ständer trott att dessa
häktens ombyggnad och inredning till celler bör af allmänna medel
bekostas. Som häradsfängelsernas blifvande antal och de ställen, der
de böra anläggas, likväl bero af de bestämmelser, hvilka. vid pröfning
af nya lagförslaget, kunna antagas, i anledning af deri föreslagen
förändring af hvad hitintills är stadgadt, rörande sammanträdesställen
för underdomstolar på landet, och då pa den nya brottmålslagstiftningen
ankommer, huruvida dessa häkten böra i någon
mån såsom straffängelser begagnas, hvilket Rikets Ständer med afseende
å häradshäktenas närvarande beskaffenhet och fåtaligheten af
den der anställde bevakningspersonalen, icke anse nn kunna ega rum,
samt då derförutan erfordras en närmare utredning, i afseende på
dessa, häktens nuvarande antal och beskaffenhet, antalet af fångar,
som hittills varit i hvarje af dem förvarade och i hvad mån flera
menigheter kunna sig om ett gemensamt häkte förena, få Rikets
Ständer hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla, att en noggrann
undersökning må anställas om beskaffenheten åt redan befintliga
häradshäkten samt vederbörande höras, hvarest och till hvilket
antal dylika häkten för framtiden kunna erfordras; att derefter uppgöres
en fullständig plan för häradsfängelsernas ordnande inom hela
riket, med iakttagande att, till besparing af kostnad, antalet i möjligaste
måtto inskränkes, äfven derigenom att läns- eller stadshäkte tillika
begagnas för angränsande landsort, der utrymmet och lokalen det
medgifver, samt att Eders Kongl. Maj:t, etter det förhållandet sålunda
blifvit utredt. täckes vid nästa riksdag meddela Rikets Ständer

Den 23 April, e. in.

: ull ständigt förslag till de anstalter, som kunna finnas lämpliga att
vidtagas.

Emellertid på det förändringen af käradshäkten må i bredd med
läns länge J s ern as förbättring kunna påbörjas och fortgå å de orter,
der hinder derför_ tilläfventyrs icke. möta, hafva Rikets Ständer till
in!wvV-01T!> j uådiga disposition ställt ett extra stats-anslag

åt 1JJ,000 E:(ir, att, under loppet af fyra år, från och med det innevarande,
användas till häradshäktens ombyggnad och förseende med
erforderligt antal celler, i den ordning Eders Kongl. Maj:t efter memgheternas
hörande, pröfva!'' sådant kunna och böra före det nya
lagförslagets antagande verkställas, efter en sådan allmän plan, söm
olyan. linnés omförmäld; dock att menigheterna icke i vidsträcktare
man än hittills skett, få vidkännas kostnader för fångarnes vård samt
inventariers anskaffande, äfvensom framtida underhållet af fängelsebyggnaderna,
att de så beskaffade byggnader som redan finnas, användas
för ombyggnader, om så lämpligen ske kan, eller ock menigheternas
fördel att få fritt begagna de till fängelse förut nyttjade
lägenheterna tages i skälig beräkning till minskning af statens kostnadsanslag,
samt att, sedan häradsfängelserna blifvit bragte till det
full ändade skick, som nu. åsyftas, fåugarne der qvarstanna under ransakningstiden,
så att de icke förr, än utslag i första instansen är öfver
dem fäldt, må till länshäkte afsändas.

^<1 i fråga om städernas ransakningsliäkten, anse Rikets Ständer
jk0.1?, tillämpas samma grundsats, som i afseende på häradshäktena
blitvit antagen, nemligen att kostnaden för ombyggnad efter cellsystem
bär åt allmänna medel bestridas, men underhållet af fängelse^.
ySSjla(b''rlia> inventariers anskaffande samt fångarnes vård och underhall
fortfarande bekostas af menigheterna. Emellertid är dessa häktens
ombyggnad, särdeles i de större städerna, ännu mera af behofvet
pakailad i samma mån som, enligt hvad erfarenheten visat, brottens
tillväxt och fångpersonalens antal är i städerna större än på
landet. Sålunda bär uti Stockholm, enligt hvad Rikets Ständer iniQQOi-
antalet åt fångar, som i stadens häkten under loppet af år
i-S i oa^’ uppgått till 5,676 personer, hvaraf på en gång varit
häktade 307, och de kostnader staden för fångars värd och underhåll
fatt vidkännas, hafva från år 1835, då de utgjort 7,034 R:dr 3 sk. 6
rst., årligen ökats, så att de år 1838 uppgått till 20,070 R:dr 20 sk. 1
rst. Stadens styrelse har äfven anmält sig hafva varit betänkt på
att uppfora ett större häkte med celler, hvartill tvänne särskilda
Kostnadsförslag med tillhörande ritningar blifvit upprättade, det ena
töi ett fängelse med 125 celler, att uppbyggas å eu staden tillhörig
urna Radhuset belägen tomt, för hviiket fängelse kostnaden beräknats
till 100,000 R:dr, det andra för ett häkte med 200 celler, att
uppiöras å samma tomt. jemte den Kronan tillhöriga, derintill gränsande,
så kallade lilla mynthus-tomten, för hviiket kostnaden uppjaga,
0 till 170,000 R:dr; men oaktadt den för det större antalet celler
beräknade fängelsebyggnaden vore högst behöflig, har likväl, i saknad
at ““Sängar, någon verkställighet derå icke följt.

-rörändringen af städernas fängelser är, i förhållande till häradsMkten,
mindre beroende af det nya lagförslagets antagande, i så

Den 23 April, e. m

233

måtto, som härvid icke kan uppstå någon tvekan om stället der fängelse-byggnaden
bör uppföras, hvadan denna förändring för städerna
mera allmänt och omedelbart bör kunna verkställas. I afseende på
kostnadsberäkningen sakna väl Rikets Ständer all ledning, vidare
än af hvad sålunda är uppgifvet för Stockholms stad; men då det
såsom otvifvelaktigt kan antagas, att flere om icke de fleste af rikets
städer hafva behof af dylika ombyggnader, synes den erforderliga
summan icke kunna beräknas till mindre än 300,000 R:dr, eller 130,000
R:dr utöfver hvad för Stockholm är vordet uppgifvet; hvarföre Rikets
Ständer beslutat att till Eders Kongl. Maj:ts nådiga disposition ställa
ett extra statsanslag af 300,000 R:dr att, under loppet af fyra år,
från och med det innevarande, efter förut uppgjord allmän plan, på
sätt om häradshäkten är i underdånighet föreslaget, användas till
fängelsebyggnader i Stockholm och rikets öfrige städer, i den mån,
Eders Kong!. Maj:t finner det af behofvet påkalladt, likväl så, att för
fängelsebyggnaden i Stockholms stad högst användes det beräknade
kostnadsbeloppet 170,000 R:dr och med iakttagande, att, sedan Eders
Kong!. Maj:t_ i _ nåder pröfvat och godkänt de kostnadsförslag med
tillhörande ritningar, hvilka komma att ligga till grund för byggnaden,
samt vederbörande blifvit hörde, det må öfverlemnas till städerna
sjelfve att utföra arbetet på eget ansvar om summan öfverskrides,
och att, för detta ändamål, medlen utbetalas i den mån, arbetet fortgår;
dock att redan befintliga fängelsebygnader på enahanda sätt,
som för landet blifvit i underdånighet hemstäldt, användas eller tagas
i beräkning för ombyggnader, och att, äfven inom städerna, fängelserna,
sedan de blifvit ombyggda, böra begagnas för ransakningsfångar
tills desse blifvit af förste instansen dömde, utan att de förut
må försändas till länshäkte; och få Rikets Ständer härjemte hos
Eders Kongl. Maj:t i underdånighet hemställa, att, med undantag för
Stockholm, fängelse för de städer, der länshäkte finnes, må till besparing
af kostnad, alltid med sådant häkte förenas, med förbindelse förstäderna,
dels att till byggnadens årliga underhåll äfvensom för fångvården,
lemna skäligt bidrag, svarande emot förmånen att befrias
från det direkta utgörandet af detta besvär, dels ock att bekosta
uppehälle under ransakningstiden för fångar, som vid städernas domstolar
äro ställde under tilltal".

“Såsom allmänna iakttagelser vid dispositionen af de till fängelsebyggnader
sålunda bestämda anslag, hafva Rikets Ständer beslutat,
att expenser och förvaltningskostnader böra utgå af totalsumman och
att, då de af Rikets Ständer vid denna riksdag anvisade anslag icke
kunna blifva tillräckliga att dermed åstadkomma en nödvändig förbättring
af alla ransakning- och straff-fängelser, arbetet må företagas
först å de orter, der behofvet är störst, och ej på en gång utsträckas
till flera häkten, än att det arbete, som blifvit beslutadt, må kunna
fulländas med de tillgångar, som äro anvisade; och få Rikets Ständer
i underdånighet anhålla, dels att, vid arbetets verkställande, ända -

April. e. in.

2.14 Den 21! „■

in ålsenlighet, fasthet och varaktighet i förening med skyndsamhet,
må afses, samt att Eders Kongl. Maj:t i detta ändamål täckes meddela
nödiga föreskrifter och sålunda bestämma i livad större eller
mindre mån arbetet må utföras genom entreprenad, dels att fångar
vid arbetet användas, så vidt det lämpligen ske kan, dels ock att,
till vinnande af nödig ledning och erfarenhet, början må göras med
ombyggnad af ett bland länshäktena.

Slutligen och med fästadt afseende derå, att de för fängelsebyggnaderna
beviljade anslagsbeloppen ingalunda böra lemnas ofruktbara
under den tid, som kan åtgå, innan de för det bestämda ändamålet
kunna användas, helst dessa medel icke, i likhet med statsanslag i
allmänhet, äro afsedda att utgå till visst belopp hvarje år, hafva
.Rikets Ständer ansett det vara angeläget, att Riksgälds-kontorets
fullmäktige särskild! på förhand underrättas, vid hvillta tider och till
hvad belopp vid hvarje tidpunkt medlen böra hållas tillhanda, hvilket
beror af den plan, som för den vidtagande anstaltens utförande kommer
att uppgöras; i anledning hvaraf Rikets Ständer frambära den
underdåniga önskan, att Eders Kong], Maj:t efter det den byggnadsplan,
som vid de särskilda häktenas uppförande bör följas, blifvit i
nåder fastställd, täcktes, till ledning för de på Riksgälds-kontorets
fullmäktige beroende åtgärder för medlens tillhandahållande underrätta
dem om beloppet af de anslagssummor, hvilket i öfverensstämmelse
med Rikets Ständers beslut, för hvarje år, som byggnadsplanen
upptager, anses erforderligt".

Herr Sundeil: Såsom Herrarne behagade finna, har jag reserverat
mig mot Utskottets hemställan. Jag har nu begärt ordet, icke
för att i ett längre anförande vidare utveckla min från pluralitetens
afvikande mening, utan egentligen för att få tillkännagifva, att första
hälften af min reservation är så godt som afskrifven från det i protokollet
förvarade yttrande, som af Herr Faxe vid förra riksdagen
afgafs i enahanda fråga. Jag har dock tillåtit mig göra den ändring,
att, då Herr Faxe yttrade, att staten borde öfvertaga skyldigheten
att bygga tingshus och häradsfängelse, jag i stället användt uttrycket,
att staten bör “bekosta byggandet af tingshus och häradsfängelse".
Jag har nemligen trott, att det vore bättre, om staten med
penningar understödde uppförandet af dessa byggnader, än om staten
skulle till dem förvärfva eganderätt. Genom det förra sättet att tillvägagå,
blifver staten qvitt de årliga utgifter blotta tillsynen af dessa
fastigheter skulle kräfva och jemväl qvitt deras reparation och underhåll,
— kostnader, hvilka sammanlagdt kunna blifva temligen
dryga. I afseende på den i min reservation omnämnda förändrade
organisation af underdomstolarne, ber jag få anmärka, att, äfven om
man icke fäster sig vid de vidt utsväfvande planer, en del personer
i detta hänseende hysa, så antyder likväl 11 § af Kongl. förordningen
den 17 Maj 1872 möjligheten af en sådan förändring, om icke af
häradsrätterna, så åtminstone af tingsställena.

Jag tror ingalunda på ofelbarheten af egna förslag, men i enlighet
med vedertaget bruk får jag nu emellertid vördsamt anhålla,
att Kammaren behagade omfatta såsom sin mening första hälften af

Den 23 April, e. m.

2sr.

min reservation. Den sednare delen deraf torde deremot kanske ej
kunna läggas till grund för något Kammarens beslut och jag vill
derföre ej vidare påyrka bifall till densamma. Skulle emellertid under
den vidare diskussionen, som nu torde uppstå, något yrkande om
frågans återremitterande framställas, så vill jag härmed på förhand
förklara, att jag för min del icke har något att erinra mot en sådan
åtgärd.

Herr Caspersson: Sedan jag begärde ordet, hafva flera talare,

och bland dem företrädesvis Friherre De Greer, framlagt de skäl, som
tala för bifall till Lag-Utskottets förslag och jag skulle hafva föga
att tillägga, såvida det ej för mig utgjorde ett behof att rättfärdiga
min ställning till frågan.

När denna fråga vid förra riksdagen förevar, inkom Utskottet
med ett förslag af samma lydelse, som den af Utskottets ordförande i
hans reservation nu föreslagna. Jag var en bland de få talare, som
då yrkade rent afslag, hufvudsakligen af det skäl, att jag ansåg att
fastighetsegarne voro de enda, som hade någon permanent fördel af
tingshusen, och att det vore obilligt att de personer, hvilka endast
mera tillfälligtvis voro bosatta inom kommunen, skulle nödgas med
en ej ringa kostnad bidraga till uppförande af tingshus, då dessa, så
snart de, kanske i samma ögonblick tingshuset blifvit färdigt, flyttade
ur tingslaget, skulle gå miste om all fördel af sitt nedlagda kapital,
hvaremot en fastighetsegare. som flyttar, öfverlemnar sin rätt
på den nye egaren till fastigheten. Men Kammaren gillade icke
dessa åsigter och med en ganska stor majoritet återremitterades
frågan till Utskottet i den bestämda syftning, att Kammaren ansåg
önskvärd!, att kostnaden för tingshus och häradsfängelser, synnerligen
för de sednare, skulle gäldas af allmänna medel. Utskottet inkom
derefter med förslag i denna syftning. Då yttrade sig visserligen
flera talare i denna Kammare deremot, men med uttryckligt
tillkännagifvande endast på grund af formela skäl. Andra Kammaren
antog deremot Utskottets förslag. Under sådana förhållanden
ansåg jag mig nu böra gå Kamrarnes önskningar till mötes och
bidraga till framläggande af ett förslag i den syftning, begge Kamrarne
förklarat önskvärdt. Det var det positiva skål, som föranledde
mig att biträda det förslag, som nu framställa; men jemte detta skäl
hade jag äfven ett negativt, nemligen motviljan mot det förslag, som
af en reservant blifvit framstäldt. Jag har motsatt mig och skall
vid alla tillfällen motsätta mig skrifvelse!'' till Kongl. Maj fl, hvilka
icke tydligt uttrycka Riksdagens mening. Kan Riksdagen ej komma
öfverens om hvad den vill, så är det svårt för regeringen att kunna
göra .något. Ensamt detta skäl skulle hafva varit tillräckligt för
mig att afstyrka reservantens förslag till skrifvelse.

Ett annat skäl är, att, om reservantens mening bifölles, blefve
sannolikt följden den, att man fördelade ifrågavarande utgifter efter
fyrktalet och jag vågar tro, att detta vore en. större orättvisa än
hvad som nu eger rum eller som skulle uppstå derigenom att städerna
finge deltaga i kostnaden.

Då ett tingshus skall byggas är intet, som hindrar att besluta,

256

Den 23 April, e. ro.

att kostnaden derföre skall utgå på ett år, och detta kan komma att
drabba särdeles tungt en person, som endast tillfälligtvis bor inom
kommunen. År han derjemte icke fastighetsegare, kan han icke, när
han flyttar, få någon ersättning för sina nedlagda kostnader. Särskilt^
skulle antagandet af reservantens förslag hårdt trycka en samhällsklass,
presterskapet, hvilken mindre än någon annan torde af tingshusen
draga någon direkt nytta. Presterne bidraga redan nu till
uppförande af tingshus och häradsfängelse i förhållande till sina boställen.
Skulle de härjemte bidraga efter fyrktalet, skulle det kanske
blifva ett lika stort belopp.

Om någon orättvisa skulle tillfogas städerna genom Utskottets
förslag, blir den i alla fall mindre betungande än om kostnaden fördelades
efter fyrktalet. Utskottets förslag har äfven den fördel, att
enligt detsamma skall kostnaden gå ut med ett litet omärkligt belopp
hvarje år, då deremot byggnadsskyldigheten, när den, såsom nu,
åligger en mindre krets, är särdeles kännbar, när den ifrågakommer,
om än detta sker mera sällan. Att tå ett förslag, som tillfredsställer
alla möjliga fordringar på rättvisa, tror jag vara omöjligt, men
då Utskottets förslag torde vara det billigaste och rättvisaste vi nu
kunna få, får jag anhålla om bifall till detsamma.

Herr von Sydow: Jag har inom Utskottet deltagit i behand lingen

af detta ärende samt biträdt det slut, hvartill Utskottet
kommit, och jag anser mig derföre skyldig att besvara de anmärkningar,
som blifvit gjorda mot Utskottets förslag af en reservant,
Utskottets ordförande. Föregående talare hafva emellertid redan
vederlagt flera af de anmärkningar, som af honom framställts, men
några återstå ännu obesvarade och det torde tillåtas mig att bemöta
dem. Reservanten har i sin reservation, och äfven muntligen, anfört
bland annat, att det skulle vara orättvist mot de tingslag, som uppfört
dyrbara tingshus, af sådan beskaffenhet att de ej på många återfordra
någon nämnvärd underhållskostnad, om de fingo i beskattningsväg
vidkännas utgifter för de tingslag, som ej lika fullständigt
fullgjort sin byggnadsskyldighet. Detta skal tror jag för min del vara
af föga vigt. Jag föreställer mig att, om man gjorde hemställan till
de tingslags innevånare, hvilka nyligen uppfört tingshus, äfven åt
ganska dyrbar beskaffenhet, att de skulle få afstå dessa hus mot det
att kronan åtoge sig att framdeles underhålla dem samt bekosta de
nybyggnader som erfordrades, man icke behöfde befara, att något
enda af nämnde tingslag skulle säga nej.

Ett annat skäl, som Herr Ordföranden i Lag-Utskottet anförde
och skarpt betonade, var, att det skulle vara en orättvisa mot
städerna att, under det de voro skyldiga att underhålla sina egna
domstolars sessionsrum, de äfven måste bidraga till underhåll af
domstolslokaler för landet. Jag tror att icke heller detta skäl vore
synnerligen afsevärdt, ty utom det att städerna, åtminstone de flesta,
såsom talaren sjelf nämnde, hafva fått sig anslagen icke obetydlig
donationsjord mot uttrycklig förpligtelse att upprätthålla rättsskipningen
inom städerna, så förekommer ett annat skäl, som, åtminstone

för

Den 23 April, e. m. 257

för mig, är mycket talande, ock det är att städerna hafva privilegium
att nästan uteslutande efter eget godtycke ordna sin rättskipning.
De få i det närmaste fritt icke allenast bestämma antalet åt domstolens
ledamöter och fördelningen af göromålen dem emellan, utan
äfven tillsätta ledamöterne. Vilja städerna afstå från denna förmån,
så finnes för dem intet. hinder att lägga sig under landsrätt och i
sådant fall äro de befriade från sitt onus att underhålla domstolslokaler.
Sa länge de deremot bibehålla rättigheten att efter behag
ordna rättskipningen, synes mig fullt riktigt, att de också tillhandahålla
lokaler för rättskipningens utöfvande.

Att liera svårigheter uppstå vid genomförande af Utskottets
förslag, vill jag visst icke förneka; men jag anser dem icke oöfvervinnerliga
och åtminstone ej i någon mån större än de svårigheter,
som skulle uppstå om reservantens förslag antoges. Att nemligen
utfinna de “billiga grunder11, efter Indika, enligt reservantens förslag,
ifrågavarande onus skulle fördelas mellan tingslagets innevånare,
skulle enligt min mening vara förenadt med vida större svårigheter än
att, på sätt Utskottet föreslagit, bestämma vissa grunder, hvarefter
staten skulle öfvertaga hela detta onus.

De skäl, som tala för en förändring af nu gällande lag, äro
många gånger förut framhållna, och jag vill icke upptaga Kammarens
tid med att upprepa dem. Ett enda är likväl af den vigt, att det
för mig är ensamt alldeles bestämmande och det är, att en förändrad
anordning i detta hänseende är ett oundgängligt vilkor för att komma
till det mål, man afsåg med antagande af den lag, som vid sista
riksdagen var föremål för öfverläggning, nemligen att bereda en
större permanens åt underdomstolarne. Just skyldigheten att bygga
tingshus anser jag vara förnämsta skälet, att denna lag ännu icke
blindt så allmänt genomförd, som man åsyftat och hoppats. Vi veta. att
lagen innehåller, att i de domsagor, som bestå af ett tingslag, skola hållas
tio ordinarie sammanträden om året och i domsagor med två tingslag fem
sådana sammanträden i hvarje, men att deremot 1 de domsagor, som
innehålla derå än två tingslag, förhållandena skola blifva såsom förut.
Om nu tre eller flera tingslag kunde sammanslås til! eu domkrets,
så möter under nuvarande förhållanden oftast den svårighet, att intet
af de befintliga tingshusen lämpar sig att blifva tingshus lorden lira
domskretsen, utan man måste uppföra ett nytt, och just kostnaden
härför har, efter livad jag föreställer mig, gjort att, så vidt jag vet,
icke något fall hittills inträffat, då tre eller flera tingslag begärt att
få förena sig till ett. Om deremot Utskottets förslag antagen af
Riksdagen och hos Kongl. Majd vinner afseende, föreställer jag mig,
att saken kunde ordnas på det sätt, att Kongl. Majd uppgjorde förslag
till fördelning af domsagorna i särskilda domskretsar. ''Deröfver kommen
menigheterna att höras och endast i det fall, att de medgåfve en sammanslagning
till ett visst antal innevånare för hvarje tingslagskulle tingshusbyggnadsskyldigheten
öfvertagas af staten. Härigenom blefve det ett
intresse för menigheterna att ingå på förening af tingslagen och det
mål man åsyftar, eller en större permanens åt landsdomstolarne,
skulle vinnas. Att kostnaderna blifva stora, vill jag medgifva, men

llihd. Prof. 1873. 1 Afd. 3 Iland. 37

Deu 23 April, e. in.

258

uppnår man det af mig nu antydda ändamål, så tror jag, att de ävo
långt ifrån illa använda.

Af dessa skäl tillstyrker jag bifall till Utskottets förslag.

Grefve Posse: Såsom flere talare anmärkt är denna fråga

visserligen i sig sjelf icke så betydande, men den står dock i sammanhang
med vissa andra särdeles vigtiga frågor. Jag menar naturligtvis,
att den i sig innebär den princip, att skatter och onera, som
förut legat på särskilda samhällsklasser, böra öfverflyttas på det
allmänna. Man kan i detta hänseende gå till väga på två sätt. Det
ena är att kasta dem direkt på staten, den andra att öfverföra dem
på kommunen. Begge dessa sätt äro nu här föreslagna, det ena af Utskottet
och det andra afen reservant, Herr von Gegerfelt. För Utskottets
åsigt hafva vi af en ledamot på blekingebänken hört en utredning,
som gick tillbaka ända till 1840 års riksdag och hvilken, så vidt jag
kan förstå, var mycket fullständig och på mig utöfvade det inflytande,
att. ehuru jag mera lutar åt reservantens mening, jag likväl tycker,
att de skäl han anförde voro mycket goda. Jag ber dock få göra
honom uppmärksam på, huruvida icke de skäl han angaf skulle kunna
lika väl användas för reservantens åsigt, Han säde nemligen, att
man redan vid 1840 års riksdag yrkade, att häradshäktena skulle
byggas af allmänna medel. Jag hemställer nu om icke kommunalmedel
äro allmänna medel och om icke således, såvida ifrågavarande
skyldighet öfverflyttas på kommunen, den kommer att bestridas af
allmänna medel. Jag tror således, att det skälet skulle kunna gälla
lika mycket för reservantens åsigt, men det finnes dessutom ett annat
skäl, som talar för densamma. Utskottet har nemligen i sitt utlåtande
sagt, att under flera föregående riksdagar framställningar blifvit
gjorda, åsyftande att lätta ifrågavarande besvär med bibehållande af
häradet eller tingslaget såsom gemensamhet vid skyldighetens fullgörande
och att i öfverensstämmelse härmed begge Kamrarne vid
1867 års riksdag beslöto en skrifvelse i ämnet, som dock ej blef
expedierad. När nu Riksdagen vid eu så nära tidpunkt beslutat en
skrifvelse i eu riktning, är det då skäl att, ehuru intet blifvit i
frågan afgjordt, nu aflåta eu skrifvelse i en annan riktning? Det
synes mig, att om Riksdagen vidblefve den åsigt, som 1867 års skrifvelse
uttalar, och in gin ge med en förnyad påminnelse, så skulle derigenom
ett större tryck utöfvas, än om Riksdagen nu yrkade något
nytt, ty uå kunde Regeringen med skäl saga, att Riksdagen ej vet
hvad den vill. 1867 års skrifvelse går i alldeles samma riktning som
den af reservanten tillstyrkta.

Härtill kommer ytterligare ett skål, som talar för bifall till
reservantens skrifv el seförslag. Om det är en riktig princip, att flytta
skatter från särskilda samhällsklasser in på allmänheten och att så
är, derom är jag fast öfvertygad, så är dock af den aldra yttersta
vigt, att denna princip icke blir våldsamt genomförd utan sakta och
fogligt. Reservanten har vrkat, att man skall gå in till regeringen
med begäran att regeringen ville låta tillvägabringa erforderlig utredning
i frågan samt derefter för Riksdagen framställa förslag grundadt
på en fördelning efter billiga grunder. Jag tror att man bör iakttaga

Ueti 23 April. e. m. 262

dtJi försigtighet, som reservanten tillstyrkt, tv om man också icke
kan såsom befogad anse den af honom framförda klagan, att städerna
bd.a orätt genom Utskottets förslag, så är dock troligt, att städerna
lefva ! den öfvertygelsen och dervid bör man fästa det afseende, att
man icke går våldsamt tillväga utan lemnar tillfälle till den utredning
somi niåste blifva en följd åt eu skrifvelse i den af reservanten
angifna syftning.

<xår man således den medelväg reservanten angifvit, d. v. s. att
man erkänner en princip, men icke vill våldsamt tillämpa den, utan.
såsom det heter här i landet, lemna vederbörande tillfälle att blifva
hörda, så har man beträdt den rätta vägen.

Uerr Faxe: _ Jag dela)'' i viss mån de motiv, som af Herr von
Gegerfelt blifvit i hans reservation anförda, nemligen i så måtto som
jag anser det olämpligt, att staten skulle öfvertaga skyldigheten att
underhålla redan befintliga tingshus och häradsfängelser eller att staten
skulle i stället för häradet bygga tingshus åt sådana tingslag,
som för närvarande icke äro försedda med dylika. Efter min tanke
skulle derigenom en oberättigad förmån tillskyndas de härader, som
hittills underlåtit att fullgöra sina skyldigheter uti ifrågavarande hänseende.
Dessutom skulle underhållet af nu befintliga tingshus för
staten medföra en ganska betydlig inveckling af förhållandena eller
också kostnader, som icke skäligen böra drabba staten, ty en del
tingshus innefatta jemväl boställen åt häradshöfdingarne och på andra
ställen äro de byggda i så stor skala, att de äfven innehålla
lokaler för sammanträden af hvarjehanda slag. Jag anser således
att byggnadsskyldighet icke bör ifrågakomma för staten i andra fall’
hvad städs- och häradshäktena beträffar, än då fråga är om att uppföra
^nya sådana, af mera tidsenlig och omfattande art, d. v. s. efter
eu sådan plan och af sådan beskaffenhet, som af Kongl. Maj:t godkännes,
och, hvad tingshus beträffar, endast vid nybyggnad och
äfven detta blott i de fall, att denna föranledes af tingslags sammanläggning
eller tingsstads flyttning eller förändrad domstolsorganisation.
En talare på stockholmsbänken trodde, att det är
ungefär detta, som åsyftas i den föreslagna skrifvelsen. Jag kan
icke finna, att en sådan uppfattning är riktig, ty den af Utskottet
föreslagna skrifvelsen innehåller:'' “att Riksdagen måtte i underdånig
skrifvelse, med uttalande af den åsigt, att staten bör öfvertaga
skyldigheten att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse,
sa ock stadshäkte, anhålla att Kong], Maj:t täcktes i sådant afseende
låta åvägabringa erforderlig utredning angående sättet och vilkoren
för sakens genomförande samt derefter för Riksdagen framställa förslag
i ämnet. Efter orden måste detta afse jemväl alla nu befintliga
tingshus och häradsfängelser.

En talare på skaraborgsbänken, som instämde med reservanten
Herr von G-egerfelt, ställde denna fråga i sammanhang med flera andra
stora frågor. Jag tror icke, att detta är rätt lämpligt, utan att
vi nu böra hålla oss ensamt till denna sak och icke till något annat.

För min del är jag tacksam mot den ärade representanten från
Kopparbergs län, som upptagit mitt förslag från förra riksdagen.

2150

Den 2i> Anrii, e. m.

men jag vill nu, om det tillätes mig, närmare precisera det och föreslår
således, att Riksdagen må i underdånig skrifvelse, mod uttalande
af den åsigt, att staten bör icke allenast, på sätt hittills stundom
sbett, vidkännas den kostnad, som erfordras för uppförande af stadsoch
häradshäkten efter sådan plan och af sådan beskaffenhet, som
af Kongl. Maj:t godkännas, utan ock bekosta nybyggnad af tingshus,
der sådan nybyggnad föranledes af förändring utaf tingslag eller
tingsställen eller af domstolarnes organisation, anhålla, att Kong!.
Maj:t täcktes i hvarje förekommande fall taga under öfvervägande
om och i hvad mån bidrag från statens sida bör iemnas, samt derom
till Riksdagen göra framställning*1.

Då emellertid nu icke mindre än fyra förslag föreligga, finner
kanhända Kammaren sig för närvarande icke kunna fatta ett afgörande
beslut, och då Medkammaren återremitterat frågan, så vill jag
nu icke yrka bifall till mitt förslag, utan hemställer om betänkandets
återremiss.

Herr von Ehreuheim: En talare har här yttrat, att frågan
om de undantagsskatter eller besvär, som ligga på jorden, allt mer
och mer tränger sig på oss och i denna obestridligen sanna sats ligger,
efter min uppfattning, en uppmaning att särdeles varsamt gå till
väga i alla dithörande frågor. Af denna grund finner jag mig nu
förhindrad att kunna biträda Lag-Utskottets här framställda förslag.
Det synes mig knappt finnas något skäl att. så länge den nuvarande
organisationen i afseende på domsagornas indelning och storlek är
beståndande, ålägga staten både att bygga och underhålla tingshus
och häradsfängelse. Hvad tingshusen beträffar, så erkänner Utskottet,
att de på många ställen, förutom till domstolslokal, användas till helt
andra ändamål, icke blott till bostäder åt personer, som häradet förskaffar
sådana, utan äfven till häradets sammankomster i allmänhet.
På andra ställen och visserligen icke på ett ringa antal, finnas ej
särskilda tingshus, utan tingen hållas i sockenstugan, folkskolesalen
eller annan dylik lokal. Att nu yrka, att staten skulle öfvertaga
uppförandet och underhållet af tingshus under förhållanden, som äro
så oregelbundna och så fullkomligt olika på olika ställen, synes mig
alldeles orimligt. Om man också vill tro, att staten numera bygger
billigt — att den bygger billigare än kommunen medgifver jag — så
är säkert, att anspråken på staten blifva större och att, sedan staten
åtagit sig den här föreslagne byggnadsskyldigheten, så kommer icke
ifråga, att hålla tingen i skolsalen eller sockenstugan, utan då komma
nog anspråken på rymliga tingshus att göra sig gällande. Det enda
skal. som finnes för att staten skall öfvertaga ifrågavarande skyldighet.
är den omtalade organisationen af domsagorna. Det synes mig
nemligen, på sätt två talare förut antydt, vara alldeles gifvet, att,
om en sådan organisation kommer till stånd och flera härader sammanslås
till ett tingslag, skäl finnas för att staten första gången träder
emellan och till en del eller helt och hållet uppför det nya tingshuset;
men äfven i sådant fall protesterar jag emot att staten öfvertager
underhållsskyldigheten. Denna skyldighet torde så mycket snarare
kunna förläggas på den större samfälligheten, som deri nu ilig -

Den 23 April. e. m.

261

ger den mindre. Deremot delar jag den uppfattning, att man lika
litet bör låta underhållet af tingshus och häradsfängelse som andra
allmänna hus uteslutande hvila på jorden. Det är nemligen min åsigt,
att i denna skyldighet att fullgöra ett ovisst besvär, hvars kostnader
äro alldeles oberäkneliga såsom beroende på det sätt, hvarpå det
utföres och efter prisen på materialet, ligger en orättvisa af alldeles
samma art, om än mindre, som den, hvilken begicks för två- ä trehundra
år sedan, då skatterna uteslutande ålades vissa klasser eller
viss egendom. Jag anser således, att underhållsskyldigheten bör fördelas
på en vidsträcktare krets. Nu har en talare sagt. att uttrycket
“billiga grunder" vore honom förhatligt, emedan det är så obestämdt.
Jag medgifver detta och önskar, att Riksdagen ville närmare bestämma
det. men då detta ärende tillhör Lag-Utskottet, som vid hvarje
riksdag är belastad! med många göromål, så är föga sannolikt, att
eu så svår fråga kan inom Utskottet finna sin lösning. Han frågade
vidare hvad som menas med “billiga grunder". För min del anser
jag i första rummet, att tyrktalet icke är en billig grund, ty det
är gifvet, att intet är orättvisare, ärt att på den tillfälliga inkomsten
och på dem. som tillfälligtvis bo inom kommunen, lägga eu
så stor de! af kostnaden för allmänna hus’ byggande och underhåll,
som efter tyrktalet skulle belöpa sig på dem. Också finnes i 1867
års riksdags-skrifvelse eu bestämd antydan härom, då det der heter,
att embets- och tjensteman borde erhålla lindring eller blifva befriade.
Jag tror verkligen icke, att det med god vilja skulle vara så oändligt
svårt att i detta afseende träffa några tillfredsställande grunder.
Det kunde då låta sig gorå antingen att inkomstbevillningen i allmänhet
deltoge i ringare män än fastighetsbevillning, eller att man
alldeles undantoge eller medgaf eu betydlig lindring för den del
af bevillningen, som härflyter från löner och dylikt.

Emellertid, i den ställning frågan nu innehar, och då man vill
aflåta en skrifvelse till Kongl. Maj:t. så synes mig, att denna skrifvelse
snarare borde innehålla något i den syftning, som Herrar Faxe
och Sundeil föreslagit, men med det tillägg att, sedan tingshus och
häradsfängelse blifvit uppförda, underhållsskyldigheten skall utgöras
af kommunen efter billiga grunder, och anhåller lag i sådan syftning
om återremiss.

Friherre Nordenfalk: Om icke yrkande på återremiss här blifvit
framstäldt, skulle jag icke besvära Kammaren med att framlägga
min särskilda mening, men om detta yrkande af Kammaren bifalles,
skulle jag vilja hafva uttalade de skal, som hindrat mig att bifalla
Utskottets förslag sådant det nu föreligger.

Hvad emellertid först beträffar reservantens förslag, hvartill några
talare yrkat bifall, vill jag erinra, att Lag-Utskottet flera gånger förr
framställt samma förslag. Det har icke synts mig lämpligt, att ånyo
framlägga detsamma, då Kammaren förut afslagit det och återremitterat
frågan för att få andra grunder för fördelningen bestämda, ungefärligen
dem som nu ligga till grund för Utskottets betänkande.

Orsaken, hvarföre jag dock ej heller bär i allo gilla Utskottets

2(32 Den 23 April, t. na.

förslag är den, att det förefaller mig oegentligt, att Utskottet — ehuru
påpekande de stora svårigheter, som skulle uppstå deraf, att staten
öfvertager ifrågavarande byggnadsskyldighet — likväl ovilkorligen anser,
så böra ske och derefter hemställer om en anhållan till Kong], Maj:t,
att få saken utredd. För min del tycker jag, att en utredning bör
föregå ett så kategoriskt uttalande, som det Utskottets skrifvelse innehåller.
Jag tror, att, om Riksdagen vill aflåta eu skrifvelse i ämnet,
den bör grunda sig på de åsigter, som vid förra riksdagen uttalades
af Herr Faxe och nu upptagits af Herr Sundeil i förra delen
af hans reservation. Men i denna skrifvelse torde böra intagas jemväl
en anhållan rörande stadshäktena, då härigenom den ensidighet,
hvaraf Utskottets förslag synes lida, förekommes. Är man ense om,
att staten bör öfvertaga ifrågavarande skyldighet, så torde ordet “om“
böra utgå och endast uttrycket “> hvad mun“ qvarstå. Deras betänkligheter,
hvilka anse, att staten bör öfvertaga ensamt byggnadsskyldigheten,
blifva på så sätt undanröjda. Ehuru jag icke vill motsätta
mig eu återremiss, så får jag likväl nu anhålla om proposition på
mitt förslag, så lydande: “att Riksdagen i underdånig skrifvelse

anhåller, det Kong!. Maj:t i sammanhang med åtgärderna för underdomstolarnes
reorganisation täcktes taga under öfvervägande i hvad
mån staten bör bekosta byggandet af tinghus, härads-och stadshäkte,
samt, efter erforderlig utredning af frågan, derom till Riksdagen afgifva
förslag.

Herr von Gegerfelt: Ehuru diskussionen blifvit temligen lång,
vågar jag dock påkalla några ögonblicks uppmärksamhet för att få
besvara de anmärkningar, som blifvit framställda mot min reservation
och mitt förra yttrande.

En talare har anmärkt, att en förhöjning i bevillningen efter
andra artikeln i allmänhet ifrågakomma endast då eu tillfällig brist
i stadskassa!! uppstode. Jag får dervid erinra, att, i samma mån
som statsmedel användas till behof, som nu fyllas af kommunen, blir
bristen större. För öfrigt har jag endast exempelvis tagit 2:dra
artikeln till grund för min beräkning, och äfven öfråga skatter utgå
väl efter något så när samma förhållande. Hvad särskildt angår
städerna, måste man väl, i trots af Herr von Kochs yttrande, medgifva,
att de i ganska betydlig män deltaga i statsutgifterna, och åtminstone
måste jag antaga detta, intill dess Herr von Koch kommer
med sin utlofvade utredning. Beträffande den ofta upprepade, af
Herr von _ Koch åberopade, omständigheten att städerna uppbära bränvinsförsäljningsafgiften,
så får jag erinra, att detta är en beskattning
på kommunens medlemmar af en rörelse, idkad inom kommunen.

Det har anmärkts af en bland de förste talarne, att staten
skulle kunna bygga med större hushållning än kommunerna; men
äfven om så sker, torde de större anspråken, hvilka i sådant fäll
otvifvelaktigt komma att göra sig gällande, tagas i beräkning.
Utskottet har riktigt anmärkt, att tingshusen skulle blifva “tidsenligare",
om de byggdes af staten. Jag fruktar att i sådant fall
hushållsaktigheten icke komma att anses för tidsenlig.

Flere talare hafva frågat hvad som menas med uttrycket “billiga
grunder''1. Derpå behöfver jag endast svara, att dessa ord i detta
hänseende betyda detsamma som när de förekomma i andra skrivelser
till Kongl. Maj:t, såsom i den vid sista riksdagen aflåtna angående
likartade ämnen. Det måtte val icke vara värre att bestämma billiga
grunder för det betydliga onus, som nu är i fråga, än för de vida
större besvären, prestgårds- och kyrkobyggnadsskyIdigheden. För öfrigt
är min åsigt, att fyrktalet verkligen är en billig grund. Det har
anmärkts, att de som endast eu kort tid äro bosatta inom en kommun
och derunder få deltaga i ett större byggnadsföretag, drabbas
af en obilligt stor utgift. Huru i detta hänseende bör förfäras, derför
har Herr von Koch gifvit en synnerligen god anvisning, då han
i flera motioner föreslagit, att hvarje nybyggnad skulle fördelas på
flera år genom amortering.

Friherre De G-eer och flere talare med honom hafva uttryckt
den åsigt, att staten endast i sammanhang med ett förändradt ordnande
af domskretsarne bör öfvertaga ifrågavarande skyldighet;
derom lemnar dock Utskottets skrifvelseförslag icke. någon antydan;
enligt detsamma skulle öfvertagandet blifva ovilkorlig!.

Herr von Koch har hufvudsakligen uppehållit sig vid frågan om
skyldigheten att, bygga fängelser; tingshusbyggnadsskyldighet är dock
den hufvudsakligaste delen åt ifrågavarande onus. För fängelserna
har staten redan gjort mycket och kan gorå ännu mera, utan att. de
af mig åberopade skälen mot Utskottets förslag derå blifva tillämpliga.
Om öfverflyttningen af byggnadsskyldigheten inskränkes till fängelserna.
har jag ej något att deremot erinra. En talare har yttrat, att
eu mindre orättvisa skulle uppstå derigenom, att staten öfvertager
byggnadsskyldigheten och kostnaden således fördelades på alla medborgare,
än om kostnaden bestredes af samtlige medlcmmarne inom
kommunen. Häremot får jag anmärka, att en orättvisas tryck beror
icke på hvad den kostar, utan på sjelfva orättvisans beskaffenhet,
och orättvisan består just deri, att städerna skulle åläggas att bygga
domstolslokaler icke allenast åt sig sj elfva utan jemväl åt landsbygden.

Herr Nordström har ansett det icke vara lämpligt att framlägga
det förslag, min reservation innehåller, emedan det flera gånger tillförene
blifvit ogilladt. Jag tror likväl, att stämningen blifvit något
förändrad, och att Kammaren vill mera tillmötesgå de anspråk, som
befinnas billiga. Då emellertid nu flera nya åsigter blifvit framställda,
af hvilka en del synas mig vara ganska tänkvärda och Andra Kammaren
återremitterat detta betänkande, anhåller lag att få afstå från
mitt förra yrkande och förena mig med dem, som yrkat återremiss.

Herr Tornerhjelm: Denna fråga är långt ifrån ny, ty vid tre
riksdagar har den förevarit, ehuru under en annan klädnad. Då har
Utskottet framkommit med förslag att denna skyldighet., som nu åligger
vissa delar af jorden, skulle fördelas äfven på den jord som nu är
derifrån befriad. Dessa förslag hafva med ovilja och i. mer eller
mindre skarpa uttryck blifvit af denna Kammare tillbakavisade, och
det har gjort, att Utskottet nu förlorat smaken att, om jag så får

Deri 23 April, c. in.

264

saga, tumma på eganderätten. Den siste talaren yttrade, att Lan
trodde, det denna Kammare nu fått eu annan uppfattning, eller, såsom
det heter, -‘ville med mera beredvillighet gå Medkammaren till mötes“.
Det är visserligen sannt, att man vill gå Andra Kammarens önskningar
till mötes vid de stora reformerna och borttaga eller fördela
några prestanda, hvilka nu hvila på vissa delar af jorden, och som
möjligen tillkommit under orättvisa förhållanden. Jag tror, att när
man kommer till den stora, frågans lögning, denna Kammare skall
visa sig tillmötesgående, men att kasta denna börda, som nu åligger
några, på andra, det kallar jag icke ett tillmötesgående utan en orättvisa.
Ku inrymmes dessutom i detta förslag tjensteman och löntagare,
och man vill fördela bördan på alla klasser af medborgare. Om det
vore en nödvändighet som framkallat detta förslag, skulle jag kunna
biträda det, men jag vet icke, att ifrågavarande onus är så särdeles
tryckande eller att det framkallat någon oro ilandet. Saken är den,
att, då en enskild motion framkastas, Lag-Utskottet gerna går dess
ärenden. Lag-Utskottet vill kasta bördan på staten, ehuru man vet,
hvilka kostnader tingshusbyggnader medföra. Hvartill de gamla
skulle användas vet jag e] rätt, om icke till barnhem eller något
dylikt. De nya skulle säkerligen byggas som palatser. Dessutom
tror lag, att man icke nu bör biträda de partiela reformernas väg.

Hvad den siste talarens reservation beträffar, kan jag icke förena
mig deri, då den innebär ett närmande till de åsigter, som denna
Kammare tre gånger afslagit. Skulle denna reservation vinna bifall,
så vore denna Kammare Liga konseqvent, lieser va liten bär begagnat
orden “billiga grand er‘. ett mycket vackert och nätt uttryck; men,
mina Herrar, hvad är billiga grunderV År det att taga en börda
från den som har den och kasta den på en annan? Det är mycket
behagligt och visserligen mycket billigt för den ena men lika obehagligt
för den andra.

Många talare hafva nppträdt i olika riktning, många hafva talat
för bifall till Utskottets förslag. Bifalla det vill jag icke, och jag
skulle helst vilja yrka bestämdt afslag, ty jag tycker, att det vore
bäst öfverensstämmande med denna Kammares sjelfständiga hållning
om den sade sin mening rent ut. Emellertid hafva äfven yrkanden
om återremiss blifvit framställda, också för att “tillmötesgå Hedkammaren",
som beslutat återremiss. Hade Andra Kammaren ansett
den i Utskottets förslag uttryckta princip riktig, så både den nog
bifallit förslaget. Detta har Andra Kammaren icke gjort, utan endast
återremitterat frågan för att se hvad denna Kammare skulle besluta.
Kanhända är det derföre politiskt klokt, att äfven vi återremittera betänkandet.
Jag får således hemställa om återremiss af betänkandet;
kanske äro vi nog lyckliga att ej få återse det denna riksdag.

Grefve Mörn er, Oscar: Det har här blifvit anfördt, att skyldigheten
att bygga och underhålla tingshus och häradsfängelse icke
skulle vara en statsangelägenhet, utan något som allenast tillkomme
medlemmarne i de kommuner, af hvilka häradet utgjordes. År det
emellertid för någonting, som menniskorna förenat sig i samhällen,
så måtte det vara för att afskaffa det våld, som egt ram under

205

Den 23 April. e. m.

naturrättens dagar, och för att införa ett ordnadt rättstillstånd. Då
inåste också rättstillståndets upprätthållande blifva samhällets första
och mest oeftergifliga pligt. Om man emellertid anmärker, att skyldigheten
att bygga lokal för rättsskipningen sedan lång tid tillbaka
i Sverige varit ett onus, som till betydlig del hvilat på eu enskild
klass af medborgare, och man med anledning deraf mot en allmännare
fördelning af denna skyldighet invänder, att andra medborgare deraf
alltför mycket skulle betungas, så torde man dock böra erinra sig,
huru förhållandet varit i Sverige under fordna dagar. Der, liksom i
allmänhet i hvarje nybildadt samhälle, fördelades nästan allting på
enskildheter: vissa orter lingo vissa enskilda förpligtelse!'', så att utskyld^-
och pålagor ingalunda voro för hela samhället gemensamhet,
utan genom aggregatet åt alla dessa särskildheter fylldes samhällets
allmänna och oundvikliga behof. Vid denna fördelning föll naturligtvis
tyngsta bördan af skatter och onera på jorden och dess eg are,
kvilka också voro de mest beskattbara af alla dem, på hvilka utgifter
kunde läggas. Från denna tid härleder sig äfven stadgandet i vår
lag, att tingshus och häradsfängelse skola byggas och underhållas af
kommunerna; men om man besinnar, att tingshusen ingalunda äro
till för kommunernas enskilda bästa, utan att alla landets medborgare
der kunna få sina angelägenheter afhandlade, och då hvar och en vet,
att det dagligen inträffar, att personer från alla landsändar hafva
rättegångar än här och än der och derföre också måste begagna dessa
för rättsskipning upplåtna lokaler, så bör man också deraf kunna
finna, att den rättsgrund, enligt, hvilken kommunerna skola bygga
och underhålla dessa byggnader, verkligen numera icke eger giltighet,
äfven om medgifvas måste, att denna skyldighet för kommunerna,
som rätteligen borde tillkomma staten, fortfarit längre än många
andra, hvilka, från att vara en kommunens, öfvergått till att vara eu
samhällets gemensamma angelägenhet. Härmed torde jag äfven hafva
besvarat den anmärkning, som blifvit gjord derom, att genom Utskottets
förslag utgifter skulle tillskyndas det allmänna. Sådana utgifter påföras
ofta det allmänna genom nya företag, men då de knifvas af
samhällets väl, så har man icke rätt att deröfver klaga. Skyldigheten
att bygga tingshus och häradsfängelse torde väl icke i och
för sig anses såsom särdeles betungande, men då rättelse blifvit påyrkad,
vill det synas mig som om man borde tillse, att den ändring
som vidtages går på den enda vägen som är den rätta, och det är
den, att nämnda skyldighet upphör att vara ett åliggande för ett
mindre antal personer och i stället blir ett åliggande för samhället i
dess helhet.

Man har här åberopat, att vid 1867 års riksdag en underdånig
skrifvelse till Kongl. Haj:t. åsyftande att lätta ifrågavarande besvär
genom eu jemnare och mera tidsenlig fördelning på alla medlemmarne
af tingslagen, blifvit beslutad, ehuru samma skrifvelse icke
kom att blifva expedierad. Detta är ganska sannt. Huru beslutet
om denna skrifvelse tillkom vet jag icke, och jag tror icke, att jag
var närvarande i det plenum, då beslutet fattades; men det vet jag,
att jag icke kan anse detta beslut såsom bindande för mina åsigter
vid detta tillfälle. Riksdagen kan nemligen byta om åsigter, och då

266

Den 23 April, e. m.

vi på förmiddagen erfarit, att en af Kongl. Maj:t utfärdad författning,
som icke är äldre än från 1867, kunnat af Kongl, Maj:t anses påkalla
ändring, så måtte det finnas mindre underligt, om en ändring i åsigter
kan anses rättmätig i fråga om ett beslut, som aldrig blef expedieradt
och således i sjelfva verket icke blef något egentligt beslut.

Jag vill icke nu uppehålla Kammaren med att åter upprepa en
mängd saker, som här blifvit yttrade, men då flera olika förslag här
blifvit framställda och jemväl en återremiss påyrkats, så ber jagblott
Kammaren besinna, hvartill en sådan skulle kunna leda. Utskottet
kan då naturligtvis icke framkomma med det förslag, som nu är framlagdt,
då Utskottet nemligen måste anse, att denna åsigt blifvit af
Kammaren förkastad, och att Kammaren således förklarat, att rättsskipningens
upprätthållande icke hör vara ett statsbestyr utan något
annat. Skall då det närvarande förhållandet fortfara? Det vilja vi
icke, säger en ganska kompakt opinion. Eller skall kanske skyldigheten
öfverflyttas på några enskilda individer i stället för på staten?
Man säger, att det är eu rättskränkning, om skyldigheten öfverflyttas
på staten i sin helhet, men man besinnar icke, att rättskränkningen
blefve ännu större, om skyldigheten öfverflyttades på endast ett antal
enskilda individer. Jag vet verkligen icke hur man skall kunna
åstadkomma reda i detta kaos.

Det har äfven här blifvit föreslaget, att staten .skulle öfvertaga
denna skyldighet endast i den mån en förändring skedde i den närvarande
domstolsorganisationen; men hvad innebär väl detta förslag,
om man utvecklar konseqvenserna deraf? Jo, staten erkänner, att
det är dess skyldighet att öfvertaga kostnaderna för rättsskipningen,
men staten vill icke fullgöra denna skyldighet utan att stipulera
vissa vilkor. År väl detta, mina Herrar, att handla efter en princip?
Antingen har staten en skyldighet, och då bör den också fullgöra
den, eller också har staten den icke. och då bör staten vara derifrån
befriad!

Vidare bär det blifvit yttradt, att det skulle vara politiskt klokt
att återremittera frågan. Jag förstår mig icke på den politiken, men
jag inser, att åtminstone min verksamhet i Lag-Utskottet genom ett
sådant förfaringssätt skulle blifva dödad. Erhåller Utskottet icke
något yttrande, som upplyser hvarföre ärendet blifvit återremitterad!,
så — jag kan icke säga hvad jag måste tänka om en sådan åtgärd,
men hvad jag vet är, att jag måste anse mig pligtig att afhålla mig
ifrån egentligt deltagande i ärenden, om hviikas möjliga behandling
i Kamrarne man icke kan göra sig något begrepp. Om Kammaren
ogillar Lag-Utskottets förslag, så vore det Kammaren värdigt att
formulera ett annat beslut eller att åtminstone något närmare antyda
hvad den vill; men då det i Kammaren råder ett kaos af divergerande
meningar och det endast framhålles, att Lag-Utskottets åsigt
skall förkastas, hvad kan man väl då begära af Utskottet? Något
beslut kommer väl Utskottet sannolikt att fatta, men det beslutet kali
väl icke gerna blifva något annat än att föreslå Riksdagen en underdånig
skrifvelse till Kongl. Maj:t, med anhållan om sådana förändrade
stadganden att de närvarande åliggandena i detta afseende
blifva för medlemmarne af tingslagen efter billiga grunder gemen -

samma. Yi skulle således antaga ett slags palliativåtgärd: vi säga
att det är orättvist att öfverflytta skyldigheten på staten, men vi
medgifva icke, att det vore orättvist att dermed betunga en enskild
klass af medborgare. Jag hade verkligen icke ämnat att yttra mig i
denna fråga, men jag har till slut icke kunnat bibehålla tystnaden,
och jag nödgas nedlägga min protest mot Kammarens beslut, i fall
det skulle blifva en återremiss.

För öfrigt har jag ingenting annat att tillägga, än att jag yrkar
bifall till Utskottets förslag.

Herr Nordström: Redan under två föregående riksdagar har
frågan om byggande af tinghus och häradshäkte blifvit i följd af
derom väckta motioner underställd Riksdagens pröfning. .Detta och
att den åter nu väckes, är i min tanke lätt förklarligt. De uti 4 §
26 kap. Byggninga-balken derom gifna och nu gällande stadgande!)
kunna icke mer erkännas vara tidsenliga, ej mindre i afseende å dessa
byggnaders beskaffenhet, än i hvad angår.frågan om Indika i kostnaderna
för uppförandet skola deltaga. Andamålet med dessa hus
är sådant, att någon befrielse från deltagande deri ej borde ifrågakomma:
men privilegierna i detta afseende äro likväl ännu så befästade
genom 114 § Regel ings-formen, att de ej kunna förändras
utan Ridderskapet och Adelns i behörig ordning dertill gifna bifall.
Det vore, efter mitt omdöme, numera väl på tiden, att alla de kommunala
privilegier af olika slag, sorn ännu äro jordlägenheter af
sätesfrälse- och allmänt frälses natur förbehållna och uti Byggningabalken
omförmäla», skulle upphöra att gälla. De äro ej förenliga
med vårt nya, genom lag fastställda och utbildade kommunalväsende,
ej heller med vår på ståndskilnadens upphäfvande grundade nya
statsförfattning, och ej heller med den medborgerliga tidsandan i allmänhet;
men oförändradt, det oaktadt, kvarstående blifva de endast
hinderliga för ändamålsenlig utveckling af vårt ekonomiska samlif
och för vidtagande af sådana åtgärder, som måste anses såsom naturliga
följder af den genomgripande förändring af förhållandet
emellan landtmanna- och stadsmanna-näringar, som i nyare tider försiggått
och allt vidare kommer att fortgå.

Man måste beklaga det i vårt lagstiftningsarbete så ofta framträdande
grundfel, som visar sig deri, att vid ifrågasatta förändringar
i vissa delar af vår ekonomiska lagstiftning man förbiser det
samband, hvari det som skall förändras står med andra delar af den
positiva rätten, och den ändring som i följd deraf äfven borde
vidtagas i dessa sednare. Sådant är ock nu förhållandet i hvad den
föreliggande frågan beträffar. Att staten skulle öfvertaga byggandet
af tingshus och häradshäkten kunde val ur principiel synpunkt försvaras,
ehuru . verkställigheten obestridligen skulle medföra drygare
kostnader, än hvartill den nu såsom en häradsangelägenhet uppgår.
Men en sådan öfverföring af en kommunalskyldighet på staten blefve
öfverflödig, derest de befrielser från deltagande i kostnaderna dertill,
som nu ega rum, upphäfdes, och således all jord komme att
deri taga del. En stor tjenst åt det allmänna skulle derföre beredas,
om regeringen ville vidtaga erforderliga mått och steg till afskaffande

268

Den 23 -April. e. m.

i behörig ordning åt'' alla de i Byggninga-balken omförmälda kommunala
privilegier, som nu berättiga till befrielse från deltagande i
de s. k. besvär af olika slag, hvilka kommunerna på landet i förhållande
till det allmänna skola fullgöra. Så länge sådant ej skett,
måste hvad nu derom är stadgadt hållas vid makt; och detta utgjorde
skälet, hvarför äfven den nu föreliggande frågan vid de föregående
tillfällen, då den till pröfning förekommit, icke kunnat annat
än förklaras böra förfalla. Att, såsom nu är föreslaget, öfverföra
på staten och således alla dess medlemmar eu utgift, som no
åligger vederbörande kommuner, må vara skäligt, om utgiften uppgår
till det belopp, som gör den för respektive kommuner tryckande;
men om det tryckande har sin grund uti ojemn fördelning, är det
naturligtvis der, som boten bör användas; och som aktningen fölvederbörande
ståndsrepresentanters fosterländska tänkesätt icke tilllåter
annat än antagandet, att de från dessa privilegier vilja, på
tillfrågan, afstå, så anser jag för min del, att denna utväg vore
den, som i främsta rummet borde vidtagas. I frågans nuvarande
skick kan annat än utslag å de proponerade ändringarne ej följa.

Herr Faxe: Jag anhåller att få uppgifva skilnaden emellan de

tre förslag, som i ungefär samma riktning här blifvit framställda.
Lag-Utskottets förslag innehåller, att staten skall utan inskränkning
öfvertaga skyldigheten att bygga och underhålla tingshus, bävadefängelse
och stadshäkte, således såväl de nuvarande som de blifvande.
Det förslag, som Friherre Nordenfalk framställt, afser, att
Riksdagen bos Kongl. Maj:t skulle hemställa, att Kong]. Maj:t, i
sammanhang med åtgärderna för domstolarnes förändrade organisation,
ville taga under öfvervägande, i hvad män staten bör bekosta
byggandet af tingshus och häradsfängelser och derom till .Riksdagen
afgifva förslag.

Det tredje af mig framställda förslaget skiljer sig först från
Lag-Utskottets deruti, att jag anser staten endast böra bygga sådana
häradsfängelser, som uppföras efter eu af Kongl. Magt gillad
plan. och ej heller några andra tingshus än dem, som blifva en följd
antingen af tingslagens förändring eller tingställenas förflyttning
eller en ny domstolsorganisation. Mitt förslag skiljer sig vidare
från Friherre Nordenfalks deruti, att enligt hans åsigt det blott
skulle vara underdomstolarnes förändrade organisation, som borde
föranleda staten att bygga tingshus, hvilket deremot icke skulle
blifva eu följd hvarken af eu förändring af tingslagen eller af en
förflyttning af tingsställena. Jag har velat nämna detta, på det att
Kammaren måtte rätt uppfatta innehållet af de olika förslagen och
anhåller för öfrigt om bifall till det af mig framställda yrkandet.

Herr volt Sydow: 1 anledning af Herr Faxes förslag, som

närmast öfverensstämmer med de åsigter, på grund hvaraf Herr von
Ehrenheim yrkade återremiss, ber jag att få fästa uppmärksamheten
derpå, att om detta förslag antages, så skulle det mål, som åtminstone
jag för min del anses såsom det vigtigaste vid en förändring
i förevarande hänseende eller åstadkommandet af större permanens i

Oen 23 April. e. ni.

underdomstolarnes förhandlingar, i väsendtlig män förfelas. Detta
förslag åsyftar, att Kongl. Maj:t och Kronan skulle bygga men ej
sedermera underhålla tingshus åt sådan tingslag, som sammanslås,
eller der en förändring af tingsställena blir erforderlig. Då någon
förändring i afssende på underhållsskyldigheten af tingshusen således
ej ingår i förslaget, har detta det emot sig, att den fråga, som nu
under liera riksdagar varit föremål för vidlyftiga förhandlingar, dermed
icke kunde anses löst. Således kan jag för min del icke biträda
detsamma och, hvad beträffar yrkandet om återremiss, instämmer
jag fullkomligt uti hvad Grefve Mörner derom redan yttrat. En
talare, Herr Nordström, har anmärkt, att tiden nu icke vore inne
att vidtaga några åtgärder i detta hänseende. Jag är af alldeles
motsatt åsigt. Jag tror, att någon lämpligare tidpunkt knappast
kan finnas än den närvarande, då vi sedan ett år tillbaka hafva en
lag, som söker åstadkomma, att tingslagen så vidt möjligt förenas
till ett eller två inom hvarje domsaga, hvarigenom man vill göra
domstolarne på landet lättare tillgängliga för allmänheten, än nu är
förhållandet.

Jag fortsätter .således mitt yrkande om bifall till Utskottets
förslag.

Sedan öfverläggningcn härefter förklarats slutad, yttrade Herr
(trefven och Talmannen, att under densamma hade afgifvits följande
yrkanden, nemligen: Do) att den förevarande punkten måtte bifallas;
2:o) af Friherre Nordenfalk, att Kammaren för sin del skulle fatta
följande beslut: liatt Riksdagen må i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kong]. Maj:t. i sammanhang med åtgärderna för underdomstolarnes
förändrade organisation, täcktes taga under öfvervägande,
i hvad mån staten bör bekosta byggandet af tingshus, härads- och
stadshäkte samt. efter erforderlig utredning af frågan, derom till
Riksdagen afgifva förslag''1; 3:o) af Herr Faxe, att Kammaren skulle
antaga följande förslag till beslut: “att Riksdagen må i underdånig
skrifvelse, med uttalande af den åsigt, att staten bör icke allenast,
på sätt hittills stundom skett, vidkännas den kostnad, som erfordras
för uppförande af stads- och häradshäkten efter sådan plan och af
sådan beskaffenhet, som af Kongl. Maj:t godkännas, utan ock bekosta nybyggnad
af tingshus, der sådan nybyggnad föranledes af förändring
utaf tingslag eller tingsställen eller af domstolarnes organisation,
anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes i hvarje förekommande fall taga
under öfvervägande, om och i hvad man bidrag från statens sida bör lemnas
samt derom till Riksdagen göra framställning;" 4:o) att punkten
måtte återförvisas; samt slutligen 5:o) att densamma skulle afslås.

Härefter framställde Herr (trefven och Talmannen törst proposition
på bifall till punkten, hvarvid svarades många ja och nej i blandning,
sedermera proposition på antagande af Friherre Nordenfalks
förslag, hvartill svarades nej. vidare proposition på bifall till Herr
Faxes förslag, hvartill jemväl svarades nej. ytterligare proposition på
återremiss af punkten, då svaren utföllo med många såväl ja som
nej, och slutligen proposition på afslag derå, hvilken proposition besvarades
med många nej jemte åtskilliga ja: hvaruppå och efter det

270

Deri 23 April, e. m.

proposition, på återremiss af punkten ånyo blifvit gjord samt med
många ja ock nej i blandning besvarad, Herr (Trefven och Talmannen
förklarade sig nu hafva funnit ja öfvervägande.

Flere ledamöter begärde votering.

Efter förmälan, det Kammaren borde bestämma, hvilketdera af
de öfriga yrkanden skulle utgöra kontrapropositionen vid den blifvande
voteringen, framställde Herr (Trefven och Talmannen proposition
derå, att bifall till den ifrågavarande punkten skulle intagas i
kontrapropositionen, och då dertill svarades många ja jemte åtskilliga
nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den som vill, att lista punkten af Lag-Utskottets utlåtande N:o
24 skall till Utskottet återförvisas, röstar

Ja:

Den, det ej vill. röstar

Nej:

Vinner nej, bifaller Kammaren den ifrågavarande punkten.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

2;dra punkten.

Bifölls.

Ja—37.
Nej—45.

Föredrogs ånyo Lag-Utskottets den 16 och 17 dennes bordlagda
Utlåtande N:o 25, i anledning af väckt motion om bestämmandet åt
vilkor för utländings rätt att anställa rättegång emot svensk undersåte.

Herr Nordström: För min del tror jag, att Utskottet allt för
hastigt fattat sitt beslut uti ifrågavarande ärende. I de flesta,
jag vågar icke säga alla, utländska staters lagstiftningar är det regeln,
att man af främlingar, som uppträda inför landets domstolar,
fördrar en efter omständigheterna afpassad garanti för de kostnader,
hvartill rättegången kan föranleda. Sådant är förhållandet i England,
i Frankrike, i Italien och äfven af gammalt i Preussen. Huru
det förhåller sig med de mindre tyska staterna, kan jag nu icke upplysa,
men tror, att flera af dem antagit samma grundsats, ty den är
icke ny, utan tvärtom mycket gammal.

Den 23 April, e, m.

271

Jag kan icke keller inse annat, än att den är med rättvisan fullt
öfverensstämmande, ty huru ofta kan det icke ofta inträffa, att utländingar
uppträda med rättegångar mot svenska män, hvilka äro
helt och hållet gripna ur luften eller åtminstone icke grunda sig på
tillräcklig sakkännedom och framför allt icke väckta med kunskap
om våra lagar, hvaraf naturligtvis rättegångens beskaffenhet i väsendtlig
mån är beroende. Om nu denne man förmärker, att han
skall blifva den tappande, så kan han begagna sin rätt att begifva
sig nr landet, hvarigenom Sverige får vidkännas alla de kostnader,
som denna utländings rättegång medfört. Jag kan icke inse, hvarföre
man skall låta det förblifva vid ett sådant förhållande isynnerhet
i eu tid, då nationernas samfärdsel med hvarandra blir allt lifligare.
Utskottets hufvtidskäl har väl varit hvad som här yttras i betänkandet,
att “den ifrågaställda lagstiftningsåtgärden torde icke för
närvarande vara af något trängande behof påkallad utan kunna anstå,
till dess en revision af rättegångsbalken i dess helhet varder företagen".
Jag kan icke neka till, att detta är ett skal, och att det
vore lyckligt, om man vid en blifvande revision af rättegångsbalken
komme att taga detta ärende i öfvervägande. Då man emellertid
erkänner, att motionens syfte är beaktansvärdt, hvilket ock Utskottet
förklarat det vara, så ser jag intet hinder för att också nu vidtaga
den ifrågasatta åtgärden. På dessa skäl tager jag mig friheten föreslå,
att frågan måtte blifva till Lag-Utskottet återremitterad, hvilket
lag anser så mycket mera lämpligt, som, efter hvad jag hört. Andra
Kammaren fattat ett liknande beslut. Frågan är obestridligen för
vigtig för att blifva förkastad på så lätta skal, som Utskottet förebringat
för sin hemställan. Jag anhåller derföre om proposition på
återremiss.

Herr von Gegerfelt: Jag vågar för min del påstå, att de skal,
som Utskottet åberopat för, om icke ett afslag, så åtminstone ett
undanskjutande af frågan, torde vara fullt tillfyllestgörande. Den
siste ärade talaren har yttrat, att så beskaffade lagstadganden finnas
i de flesta främmande länder. Utskottet har också sagt, att frågan icke
kan lösas, utan tagen kännedom om främmande länders lagar, och
att tiden icke medgifvit Utskottet att inlåta sig på vidlyftiga studier
i den vägen. Vidare får jag bemärka, att intet enda exempel blifvit
uppgifvet hvarken af motionären eller någon annan, att svenska medborgare
blifvit lidande genom utländingar, som begifvit sig ur riket
för att undgå betala rättegångsomkostnader. Till de skäl, som i betänkandet
finnas angifna, torde jag kunna lägga ytterligare andra.
1 första rummet får jag dervid bemärka, att frågan icke i hufvudsaklig
mån gäller annat än tvister i underrätterna, ty både svenska
medborgare och utländingar måste ställa borgen, då de gå till högre
instans. Vidare är det tydligt, att faran ej är synnerligen stor i afseende
på de utländingar, som hafva fast egendom, idka sjelfständig
rörelse eller innehafva stadig tjenst här i riket. Det återstår således
egentligen blott de till den s. k. arbetsklassen hörande utländingar,
för hvilkas skull det föreslagna ladstadgandet kunde erfordras.
För dem kan det ofta vara svårt, till och med omöjligt, att.

272

Den 2i> April, e. m.

anskaffa den erforderliga säkerheten och billigt synes ingalunda, om.
de derigenom sättas ur tillfälle att bevaka sin lagliga rätt. Skulle
dessa åter i sådant fall, likasom våra svenska s. k. gratister. befrias
från ifrågaställda skyldighet, så vore icke mycket vunnet med det
föreslagna stadgandet. Det fall,uti hvithet samma stadgande vore mest af
behofvet påkalladt, är, då personer, som vistas utrikes, föra rättegångar
här i landet, men detta fall har motionären alldeles icke berört
i sina motiv. Mig synes förevarande partiela lagreform i alla händelser
väl kunna uppskjutas till dess den kan företagas i sammanhang
med en mera omfattande revision af rättegångsordningen, då
frågan om skyldigheten att ställa säkerhet för kostnad och skada kan
i sin helhet komma under öfvervägande. Jag yrkar bifall till LagUtskottets
förslag.

Herr Rydin: I motsats mot deri siste; talaren, och i enlighet
med hvad den förste yttrat, anser äfven jag denna fråga vara af den
vigt, att den val förtjena!'' en återremiss. Hvad den förre talaren
nämnde derom, att man icke lian begära en fullständig utredning af
Utskottet, gillar jag fullkomligt, men hvad man deremot genom en
återremiss torde kunna vinna vore, att Lag-Utskottet afgåfve förslag
till eu skrifvelse med begäran hos Regeringen, att denna måtte taga
frågan under öfvervägande, och i anledning deraf till Riksdagen inkomma
med ett lagförslag. I allmänhet sakna vi alla bestämmelser
i privaträttsligt hänseende om utländingars förhållande till svenska
män, hvarföre det vore särdeles önskvärd!, om någon åtgärd för att
afhjelpa denna brist blefve vidtagen. Den värde talaren har fästat
sig vid att det endast skulle vara några arbetare, Indika denna fråga
skulle gälla, men motionären talar om arbetare eller arbetsföreståndare
i vissa fabriks- eller handtverksyrken jemte agenter för handel
och affärer af allehanda slag. Den ifrågasatta lagbestämmelsens
tillämplighet blefve således icke så inskränkt som denne talare föreställt
sig. Med den lifliga kommunikation länderna emellan, som nu
eger ruin och då utländingar förmedelst fastighetsköp och dylikt
komma i allt närmare beröring med oss, är det af vigt, att dessa
ställa garantier på det att svenska medborgare icke må blifva lidande
genom rättegångar, som möjligen af dem kunna väckas. På grund
häraf, och då man icke nödvändigt måste anse, att en så beskaffad
internationell rättsfråga som denna ovilkorligen skall hafva sin plats
uti en svensk rättegångsbalk, så anser jag, för min de], i sin ordning,
att ett lagstadgande i detta hänseende kommer till stånd och
ett sådant kan framkallas af eu skrifvelse till Kong!. Maj:t. Jag
yrkar på dessa skäl återremiss, på det att Lag-Utskottet måtte kanna
afgifva förslag till eu sådan skrifvelse och tror. att Kammaren desto
heldre bör bifalla denna min begäran, som Andra Kammaren redan
fattat ett liknande beslut.

Herr Nordström: Jag ber att få tillägga några ord till hvad
jag yttrade, då jag förra gången hade ordet. Skulle en sådan lag
som denna stiftas i Sverige, så kan man vara fullt öfvertygad om
att den utomlands icke skulle väcka uppmärksamhet såsom något

uttryck

Den 23 April, e. m.

273

uttryck af fiendtlighet mot främmande nationer, ty den grundsats,
hvarpå den hvilar, är allmänt antagen. Man skall tvärtom finna det
alldeles naturligt, att man begär någon säkerhet i detta fall, ja lika
naturligt, som att man, såsom Herr Ordföranden i Lag-Utskottet anmärkte,
hos oss fordrar, att den, som går till högre rätt, skall ställa
borgen för kostnad och skada. En sådan bestämmelse har man större
anledning att tillämpa på utländingar. emedan de hafva lättare att
draga sig undan, när de märka, att deras anspråk icke komma att
godkännas. Den ringa åtgärd, som här är föreslagen, anser jag derföre
vara fullt berättigad, och på de af mig anförda skäl fortsätter
jag mitt yrkande om återremiss.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr (Trefven
och Talmannen upptagit de derunder gjorda yrkanden å dels bifall
till Lag-Utskottets förevarande utlåtande och dels återremiss deraf;
framställde Herr (Trefven och Talmannen proposition på bifall till
utlåtandet och, då dervid svarades ja och nej i blandning, förklarade
sig hafva funnit ja öfvervägande.

Föredrogs ånyo och bifölls Lag-Utskottets den 16 och 17 dennes
bordlagda utlåtande N:o 26, i anledning af väckt motion, åsyftande
förändrade bestämmelser rörande arbetsordningen inom Högsta Domstolen
m. m.

Föredrogs ånyo och bifölls Stats-Utskottets den 19 och 22 dennes
bordlagda utlåtande N:o 62, i anledning af väckt motion om förmedling
till 1 mantal af nyhemmanet Österskog, 1| mantal kronoskatte
i Högsrums socken och Runstens härad af Calmar län.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 19 och 22 dennes bordlagda
memorial N:o 64, i anledning af erhållen återremiss å en del afl2:te
punkten utaf Stats-Utskottets Utlåtande Nio 10.

Grefve Mörner, Oscar: Genom den förändring, som Utskottet

här föreslagit, har visserligen till en del vunnits, att icke alla i folkskolans
tjenst anställde lärare ovilkorligen genast skulle erhålla de
högre lönerna, men den förändring, som jag för min del påyrkade,
då ärendet förra gången var före, har deremot icke blifvit beaktad.
Jag medgaf nemligen, att minimilönen skulle få sättas till 500 R:dr,
men att förhöjningen till 600 R:dr icke skulle ega rum förrän efter
10 års tjenstgöring. För min del vågar jag fortsätta detta yrkande
på de skäl jag förut haft äran anföra. Jag tycker nemligen, att det
vore nästan starkt om en skollärare, efter endast 5 års tjenstgöring,
Riksd. Prof. 1871). 1 Afd. 3 Band. 18

274

Den 23 April, e. m.

skulle vara berättigad att uppnå maximum af lönen. Mig synes det
icke vara för mycket, om lian derförinnan får tjena 10 år, hvilket
ock öfverensstämmer med den grundsats, som .Riksdagen tillämpade
förra gången den förhöjde dessa lärares löner. Något skäl hvarföre
man nu skulle frånträda denna princip, kan jag för min del icke inse
och påyrkar derföre den ändring i beslutet att stadgas må, att skollärare
icke förrän efter 10 års tjenstgöring må komma i åtnjutande af högsta
lönebeloppet, eller 600 R:dr.

Grefve af Ugglas: Jag anhåller endast att med ledning, af den

diskussion, som här fördes då denna fråga sist förevar, få yrka bifall
till Utskottets betänkande.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad samt Herr Grefven
och Talmannen yttrat, att under densamma hade yrkats dels bifall
till Utskottets förevarande hemställan och dels af Grefve Mörner, att
densamma skulle bifallas med den förändring, att orden fem år utbyttes
emot orden tio år; framställde Herr Grekvän och Talmannen
proposition på bifall till Utskottets hemställan och, då dervid svarades
många ja jemte några nej, förklarade sig hafva funnit ja öfvervägande.

Föredrogs ånyo Stats-Utskottets den 19 och 22 dennes bordlagda
utlåtande N:o 65, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiga förslag om höjande
af aflöningen för åtskilliga vaktbetjente, och i sammanhang
dermed, jemlikt Kammarens den 22 sistlidne Mars fattade beslut,
Stats-Utskottets memorial N:o 28, i anledning af erhållen återremiss
å 13:de punkten af Utskottets utlåtande N:o 8, uti hvilket memorial
Utskottet hemställt, att Första Kammaren måtte fatta beslut uti den
i ofvanberörda punkt förekommande fråga om löneförhöjning för vakt -betjeningen vid länsstyrelserna.

Grefve af Ugglas: Jag har ansett mig böra fästa Kammarens

uppmärksamhet på ett missförhållande, som skulle uppstå i händelse
Kongl. Maj:ts proposition om höjande af aflöningen för vaktmästare
oförändrad bifölles.

Såsom Herrarne torde erinra sig, framlade Kongl. Maj:t vid förra
riksdagen proposition om förhöjning i aflöningen åt de vaktmästare,
som voro anställde vid statsdepartementen, enär dessa, såsom mest
sysselsatte i tjensten, ansågos mest vara deraf i behof. Denna framställning
vann då icke bifall, och vid denna riksdag har frågan återkommit,
dervid den erhållit större utsträckning, så att den numera
omfattar vaktmästare i allmänhet. Dervid har Kongl. Maj:t föreslagit,
att för förste vaktmästarne löneförhöjningen skulle blifva sådan,
att den blifvande kontanta lönen komme att i allmänhet uppgå till 750
R:dr. Nu befinnes det, enligt hvad en vid Utskottets betänkande
fogad tablå utvisar, att förste vaktmästarne i åtskilliga centrala embetsverk,
nemligen Armé-förvaltningen, Kommers-kollegium, General -

Den 28 April, e, in.

275

landtmaterikontoret, Mynt- och Kontrollverken, Kammarrätten, Skogsstyrelse^
och Sundhets-kollegium, hafva, förutom lön, fri bostad samt
toiste vaktmastaren i Kammar-kollegium bostadsersättning. Bostadsersattmngen
utgår med 150 R:dr, och till lägre belopp torde förmånen
f.1 *ri. bu°S-t^d lcke ,kun,na beräknas. Nu är tydligt, att, om enahanda
löneförhöjning medgafves åt alla vaktmästare, oafsedt om de hafva
In bostad eller ej, lomme de, som åtnjuta denna förmån, i bättre
stallning an de andra, h vilket jemväl i så måtto vore obilligt, att
vaktmastarne i statsdepartementen, hvilka icke hafva fri bostad.

liöjnhigl0rUt ans6tts böra 1 första rummet hågkommas med löneför På

grund häraf har jag ansett, att den äskade löneförhöjningen
icke borde i vidsträcktare man bifallas, än att högsta lönebeloppet
toi de vaktmästare, som åtnjuta fri kostad eller bostadsersättning
Komme att utgöra 600 K:dr Om icke den antydda skilnaden iakttages
muste följden blifva den, att vid påföljande riksdag kommer
framställning om ytterligare löneförhöjning åt vaktmästarne i statsdepartementen,
sa att dessa icke må befinna sig i sämre ställning än
vaktmastarne i kollegierna. 6

Friherre Åkerhielm: Med afseende å den i Stats-Utskottets
gjutande N.o bo afhandlade fråga om löneförhöjning åt vaktmästare
vid embetsverk i hufvudstaden, vill jag endast erinra, att då aflöningen
till dessa vaktmästare icke komme att öfverstiga 600R:dr torde

fri. Ml e Tara i?er =än bil1liSt ,att medgifva detta belopp, oafsedt det
förhållande, att, såsom den föregående talaren anmärkt, en del af
vaktmastarne derjemte hafva förmånen af fri bostad. Vanliga arbetskarlar
förtjena numera öfver 600 K:dr, och då kan denna siffra icke
anses vara för hog; hvarföre jag anhåller om bifall till Utskottets
härom gjorda hemställan.

Stats-Utskottets memorial N:o 28, som blifvit föredraget i sammanhang
med förutnämnda utlåtande, afser ifrågaställd löneförhöjning
åt de vid lansstyrelserna anställde vaktmästarne. Dessa hafva för
närvarande endast 400 R:dr i lön; och har af Kongl. Maj:t blifvit
askadt, att lönen måtte höjas med 200 R:dr och således komma att
utgoia 600 R:dr. Da nu den äskade löneförhöjningen måste anses
både af behof och billighet påkallad, hemställer jag, att Kammaren
behagade bifalla hvad Kongl. Maj:t i sådant afseende föreslagit.

Herr af Klint: En föregående talare har förespeglat, att om
Riksdagen pa sätt Utskottet hemställt, bifölle Kongl. Maj:ts framställning,
kunde vi motse en ny proposition i ämnet vid nästa riksr
ag''. Penna förespegling anser jag icke hafva tillräcklig grund, utan
f-n *^a? börvissad, att Kongl. Maj:t, vid aflåtande af framställningen,
tillgodosett behofven äfven för den närmaste framtiden. På grund
häraf anhåller jag om bifall till Utskottets hemställan.

Grefve af Ugglas: Den siste värde talaren har ansett, att min
förmodan derom att, i händelse Utskottets förslag bifölles, vi hade
att en kommande riksdag förvänta en ny proposition i ämnet, icke

276

Den 23 April. e. m.

vore tillräckligt grundad. Huru Kongl. Maj:t kommer att göra, kan
jag icke veta; men nog synes mig, att det föga vore med rättvisa
öfverensstämmande, att de vaktmästare, som äro mest upptagne,
skola åtnjuta minst löneförmåner.

Då jag, förra gången jag kade ordet, icke framställt direkt yrkande,
får jag nu hos Herr Grefven och Talmannen anhålla om proposition
å bifall till min vid Utskottets utlåtande fogade reservation.

Herr Faxe: Den aflöning, som nu bestås vaktmästare vid länsstyrelserna,
är så ringa, att de dermed icke kunna subsistera. Förr
kunde de hafva rätt goda inkomster genom kommissioner, men den
tiden är nu förbi, så att de blott hafva sin lön. Då nu lefnadskostnaden
i landsorten är densamma som i hufvudstaden och prålig ökat
lönerna för den öfriga vaktmästarestaten, synes mig, att billigheten
kräfver. att Kongl. Maj:ts förslag med afseende å länsstyrelsernas
vaktmästare bifalles, hvarom jag i likhet med Friherre Akerhielm
vördsammast anhåller.

Herr Munthe: Då man måste antaga, att, vid bestämmande af
de nuvarande lönerna, lefnadskostnaden utgjort en af de hufvudsakligaste
faktorer, är tydligt att, sedan prisen på alla förnödenheter derefter
fördubblats, dessa löner numera icke kunna anses vara tillräckliga.
I Stockholm kunna vaktmästarne hafva biförtjenster, men i de mindre
städerna äro tillfällena dertill sparsamma eller inga, så att billigheten
oundgängligen fordrar, att dessa betjentes vilkor förbättras. Jaglian
derföre icke annat än instämma med de talare, som yrkat bifall
till hvad Kongl. Maj:t i sådant hänseende föreslagit.

Grefve Mö mer, Carl Göran: Jag tror, att den talare, som
först hade ordet, begått ett misstag, då han uppgaf, att icke några
vaktmästare vid statsdepartementen både fri bostad. På den tid, då
jag hade närmare kännedom om förhållandena härutinnan, hade åtskillig
e af desse vaktmästare fri bostad, och jag åtminstone har mig
icke bekant, att detta förändrats. Den antydda farhågan torde sålunda
förfalla.

Hvad förslaget i öfrigt beträffar, är svårt att deri yrka någon
förändring, sedan frågan först hos Kongl. Maj:t varit underkastad eu
omständlig undersökning, och derefter Stats-Utskottet ytterligare skaffat
sig upplysningar, hvilka afsett t. o. m. det antal timmar, hvarunder
vaktmästarne äro sysselsatte. Material för frågans bedömande
har sålunda icke saknats, och dä Stats-Utskottet derefter godkänt
Kongl. Maj:ts förslag, synes mig, att Kammaren nu icke har annat
att gorå, än att godkänna Utskottets hemställan. Eljest skulle jag velat
påpeka, att löneförhöjning med 150 R:dr blifvit föreslagen för en
vaktmästare med 600 R:dr i lön och dessutom fri bostad, hvilken
vaktmästare dock är ledig alla eftermiddagar, under det för andra
vaktmästare, som hafva lika löneförmåner, men tjenstgöring både föroch
eftermiddag, föreslagits löneförhöjning med endast 75 R:dr. Det
är emellertid icke möjligt att häri nu gorå ändring, hvarföre jag tillstyrker
antagande af Stats-Utskottets förslag oförändradt.

Den 23 April. e. m.

277

Tillika får jag anhålla om bifall till Stats-Utskottets hemställan
med afseende å betjente vid länsstyrelserna. När denna fråga förra
gången förevar, utröntes, att all utredning saknades, som kunde ligga
till grand för bedömande af'' behofvet utaf förhöjning. Endast med
afseende å Stockholms län var sådan utredning åstadkommen, och
då Stats-Utskottet härvid gifvit sitt tillstyrkande, men frågan i öfrigt
gerna kan hvila ännu ett år, anhåller jag, att Utskottets hemställan
måtte godkännas.

Herr Rosensvärd: Då ingen talare yttrat sig mot Kongl. Maj:ts
förslag om löneförhöjning åt vaktmästarne vid länsstyrelsen i Stockholm,
vill jag dervid icke uppehålla mig. Hvad åter angår vaktmästarne
vid länsstyrelserna i landsorten torde jag få erinra, att under
den diskussion, som föregick beslutet vid 13:de punkten i StatsUtskottets
utlåtande N:o 8, såsom skäl emot Kongl. Maj:ts framställning
allenast framhölls, att begäran i sådant hänseende icke inkommit
från rikets 24 landshöfdingar. Kammaren fäste emellertid så
litet afseende vid denna anmärkning, att punkten, på framställning af
åtskillige ledamöter, till Utskottet återremitterades, och då vaktmästarne,
den gången haft så stora sympatier, änskönt de icke haft 24 förespråkare,
hoppas jag, att de äfven nu skola hafva sympatierna för
sig. Tydligt är också, att det är alldeles omöjligt för vaktmästare i
residens-stad att subsistera med 400 R:dr i lön, sedan lefnadskostnaden
numera så betydligt förökats. Tillförene hafva de haft åtskilliga sportler,
såsom för tidningsstämpling och bestyr med utlemnande af utslag:
men dessa sportler hafva numera antingen upphört eller ock
betydligt reducerats, under det lefnadskostnaden blifvit allt drygare.
Väl fördrar man icke annan färdighet af dem, än att de skola kunna
läsa och skrifva; men i allt fall torde uppenbart vara, att det för
dem är omöjligt att kunna berga sig med 400 R:dr i lön, och jag
vågar derför anhålla, att Kammaren behagade bifalla den af Kongl.
Maj:t äskade löneförhöjning.

Herr Stråle: Jag anhåller endast att få, under åberopande af
de skäl, som af andra talare blifvit anförda, yrka bifall till StatsUtskottets
hemställan i utlåtandet N:o 65 och till Kongl. Maj:ts framställning
rörande löneförhöjning åt vaktmästarne vid länsstyrelserna.

Herr Thyselius: Med anledning deraf, att uti en vid StatsUtskottets
utlåtande fogad reservation hemställes, att de vaktmästare,
hvilka åtnjuta förmånen af fri bostad eller hyresersättning, skulle
erhålla mindre löneförhöjning än af Kongl. Maj:t föreslagits, anhåller
jag. få upplysa, att vid den allmänna reglering af vaktmästarnes löner,
som sednast egt rum, den princip blifvit följd, att förste vaktmästaren
i embetsverken skulle erhålla i lön 100 R:dr mer än de
andra vaktmästarne och dessutom fri bostad. Förste vaktmästaren
i Kammar-kollegium var emellertid ej i åtnjutande af sådan bostad,
och detta föranledde, att vid sista ståndsriksdagen på Kongl. Maj:ts
proposition honom tilldelades 150 R:dr i bostadsersättning, ett belopp,
som dock icke kan anses motsvara förmånen af fri bostad. Då nu

278

Den 23 April, e. m.

Kong!. Maj:t i sin proposition afsett, att alla vaktmästare skulle
komma i åtnjutande af löneförmåner, som med 150 R:dv öfverstiga
deras nu på stat uppförda lön, lärer det finnas, att derest, på sätt
i nämnda reservation blifvit ifrågasatt, för de vaktmästare, sorn äro
med bostad eller hyresersättning försedde, något afdrag i hvad Kongl.
Maj:t för dem äskat, skulle ske, den nu varande proportionen emellan
hvad förste vaktmästarne och de andre vaktmästarne åtniuta
skulle blifva rubbad, hvartill något skäl i öfrigt icke heller förefinnes,
Jag anhåller således om bifall till betänkandet.

Sedan ofverläggmngen härefter förklarats slutad, yttrade Herr
b-relven _ och Talmannen, att som skiljaktiga yrkanden blifvit framföda
1 afseende å Stats-Utskottets Utlåtande N:o 65 och dess i
punkten af Utlåtandet N:o 8 gjorda hemställan, komme berörda
Utlåtande och punkt att blifva föremål för särskilda propositioner;
och hade, hvad törst beträffade Utlåtandet N:o 65, yrkats dels bifall
till detsamma och dels utaf Grefve af Ugglas, att Utskottets deri
gjorda hemställan måtte bifallas med följande tillägg; “dock att åt de
vaktmästare, hvilka förutom lön hafva förmån af fri bostad eller åtnjuta
b ostads ersättning, den äskade lönetillökningen ej må beviljas i
vidsträcktare mån, än att lönen ej må öfverstiga 600 H:dr.“

„ friande Herr trefven och Talmannen proposition

pa bifall till Utlåtandet N:o 65 och då dervid svarades många Ja
jemte nagra Nej, förklarade sig hafva funnit Ja öfvervägande.

Efter förmälan, att hvad åter rörde 13:de punkten i Utlåtandet
yrkande afgifvits dels å bifall till Utskottets deri gjorda hemställan
och dels derå, att Kammaren, med afslag å Utskottets hemställan,
för så vidt den skiljde sig från Kongl. Maj:ts nådiga framställning.
skulle bifalla samma framställning; gjorde Herr Grefven
och Talmannen först proposition på bifall till Utskottets hemställan,
hvarvid ^ svarades många Nej jemte några Ja, och sedermera propositicm
på afslag å samma hemställan i dess från Kongl. Maj:ts framställning
afvikande del samt bifall till Kongl. Maj:ts förslag, då svaren
utföllo med många Ja jemte några Nej; och förklarades Ja nu
hafva vant öfvervägande.

Grefve Mörner, (Jarl Göran, begärde votering.

Uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den som bifaller Stats-Utskottets hemställan i 13:de punkten af
Utlåtandet N:o 8, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

. Vinner Nej. afslår Kammaren denna hemställan, för så vidt den
skiljer sig från Kongl. Maj:ts ifrågavarande framställning, och bialler
samma framställning.

Den 23 April, e. m.

279

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—12;
Nej—40.

Uppå Herr Grrefvens och Talmannens hemställan beslöt Kammaren,
att de i dag första gången bordlagda målen skulle uppföras
främst å föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskiljdes kl. \ 11 e. m.

In fidem
O. Brakel.