Nr6 ANDRA KAMMAREN 1969

ProtokollRiksdagens protokoll 1969:6

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr6 ANDRA KAMMAREN 1969

11—14 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 februari

Interpellationer av:

herr Sörenson (s) ang. relationen mellan hyreskostnad och inkomst

såsom villkor för rätt till omstationeringstraktamente..........

herr Mundebo (fp) ang. åtgärder för att förbättra tryggheten för

deltagare i sällskapsresor till utlandet........................ 6

Meddelande om enkla frågor av:

fru Jonäng (ep) ang. fördelningen av ansvaret mellan manlig och
kvinnlig personal inom försvaret............................ 8

herr Eriksson i Arvika (fp) ang. företagen minskning av beredskapsarbeten
.....................

Onsdagen den 12 februari

Svar på interpellation av herr Börjesson i Falköping (ep) ang. statliga

bidrag för restaurering av kyrkor.............................. 8

Ändringar i grundlagarna, innebärande övergång till enkammarriksdag
m. in................................................... 11

Grundlagsändring, avseende upphävande av postmedlens egenskap

av bevillning............................................... 17

Granskning av riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning.......... 19

Meddelande ang. plenum onsdagen den 19 februari................ 21

Meddelande ang. inställande av information om automatisk databehandling
................................................... 21

Meddelande om enkla frågor av:

fru Marklund (vpk) ang. direktiven för utredningen om företagsdemokrati
i de statliga aktiebolagen........................... 22

herr Wikner (s) ang. domänverkets jaktarrenden................ 22

1—Andra kammarens protokoll 1969. Nr 6

2

Nr 6

Innehåll

Torsdagen den 13 februari

Sid.

Svar på frågor av:

herr Ahlmark (fp) ang. beviljandet av inresetillstånd till annat land

för svensk korrespondent................................... 23

herr Enskog (fp) ang. förflyttning av civil verkstadspersonal...... 24

herr Jonasson (ep) ang. publiceringen av lagsökningsansökning.... 25

fru Frsenkel (fp) ang. vaccinberedskapen....................... 27

herr Mundebo (fp) ang. socialnämndernas ansvar för handikappvård

och uppsökande verksamhet................................ 28

fru Hjelm-Wallén (s) ang. den fackliga elevrörelsens representation

i kommunala skolstyrelser.................................. 30

fru Mogård (m) ang. den relativa betygsättningen............... 32

Interpellation av fröken Åsbrink (s) ang. information inom skolväsendet
om jämlikheten mellan könen............................. 34

Meddelande om enkla frågor av:

fru Marklund (vpk) ang. åtgärder för att förhindra att lasarett nedlägges
på grund av lälcarbrist............................... 36

herr Glimnér (ep) ang. omorganisation av den veterinärmedicinska

laboratorieverksamheten................................... 36

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. förrättningstaxan avseende

förarprov för körkort...................................... 36

herr Stridsman (ep) ang. laxfisket i gränsälven mellan Sverige och

Finland.................................................. ^6

herr Häll (s) ang. företagsdemokratin inom de statsägda företagen 36

Fredagen den 14 februari

Interpellation av herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. vidgad rätt till

invaliditetsersättning........................................ 36

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gustafson i Göteborg (fp) ang. anställningsproblem somför anledes

av nedläggningen av F 9............................ 38

fru Nilsson (ep) ang. inträffade olyckor vid transport av skolbarn 38

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. invaliditetstillägg.............. 38

herr Andersson i Örebro (fp) ang. Villingsbergs skjutfält......... 38

herr Nelander (fp) ang. radions s. k. missionärssändningar........ 38

fru Kristensson (m) ang. spädbarnsdödligheten.................. 38

herr Romanus (fp) ang. arbetsgruppen för överläggningar om den
kommunala demokratin.................................... 38

Innehåll

Nr 6

3

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 12 februari

Sid.

Val av en ledamot i talmanskonferensen......................... 8

Konstitutionsutskottets memorial nr 1, ang. vilande förslag till ändringar
i grundlagarna, innebärande övergång till enkammarriksdag
in. m.................................................. 11

— nr 2, ang. ett vilande förslag till grundlagsändring, avseende upphävande
av postmedlens egenskap av bevillning................ 17

— nr 3, ang. vissa vilande förslag till ändringar i grundlagarna..... 18

Statsutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna för kungl. hov- och

slottsstaterna.............................................. 19

— nr 12, rörande utgifterna inom civildepartementets verksamhetsområde.
.................................................. 19

— nr 14, om anslag till oförutsedda utgifter...................... 19

— nr 15, ang. för flera huvudtitlar gemensamma frågor........... 19

— nr 16, om anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsför luster.

.................................................... 19

—- nr 17, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond............. 19

— nr 18, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet................ 19

Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i

riksbanken till bankoutskottet avgivna berättelse.............. 19

—- nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till
innevarande riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.
.................................................. 19

— utlåtande nr 3, ang. verkställd granskning av riksdagsbibliotekets

styrelse och förvaltning..................................... 19

— nr 4, ang. verkställd granskning av riksdagens lönedelegations

verksamhet under år 1968................................... 19

Första lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning av verkställd granskning
av riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning............. 19

■

'' V ’ .v. . •"

Tisdagen den 11 februari 1969

Nr 6

5

Tisdagen den 11 februari

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§1

Justerades protokollet för den 31
nästlidne januari.

§ 2

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å hordet
vilande motionerna nr 1028—1040.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 1—3,
statsutskottets utlåtanden nr 1, 12 och
14—18, bankoutskottets memorial och
utlåtanden nr 1—4 samt första lagutskottets
utlåtande nr 1.

§ 4

Interpellation ang. relationen mellan hyreskostnad
och inkomst såsom villkor
för rätt till omstationeringstraktamente.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SÖRENSON (s), som yttrade:

Herr talman! Enligt statens avlöningsreglemente
(AST, 2 kap. 7 § 2 mom.)
äger statstjänsteman, som omstationeras
exempelvis på grund av den nu aktuella
strukturrationaliseringen, utfå
s. k. omstationeringstraktamente. Förutsättningarna
härför anges även i AST,
35 §.

Till de villkor som därvid anges hör
att traktamentet skall åtnjutas »tills möjlighet
föreligger att få en med hänsyn
till avståndet till arbetsplatsen och and -

ra förhållanden godtagbar bostad».
Från dag då godtagbar bostad erhålles
upphör omstationeringstraktamente att
utgå. Eljest utgår traktamentet i princip
under första omstationeringsåret
utan särskild prövning. Med hänsyn till
den pågående strukturomställningen
har denna bestämmelse varit till god
nytta för personal, som eljest till övriga
sociala och psykologiska olägenheter i
samband med omflyttning också skulle
drabbats av betydande ekonomiska svårigheter.
Situationen på bostadsmarknaden
under större delen av efterkrigstiden
har varit sådan, att betydande
väntetider uppstått i bostadsköer för
dem som av olika skäl tvingats flytta
till större tätorter.

Under 1968 kom emellertid av olika
skäl visst överskott av större och dyrare
lägenheter i nyproduktion att uppstå
på ett fåtal större orter i landet. Ensidigt
och med frångående av bostadsstyrelsens
tidigare rekommendation angående
skälig s. k. maximal hyresprocent
utsatt till 20 enheter har nu statens avtalsverk
rekommenderat berörda verksmyndigheter
att höja den maximala liyresprocenten
till talet 25. Med maximal
hyresprocent avses relationen hyreskostnad—inkomst.
Genom denna höjning
av hyresprocenten har i ett flertal
fall omstationerade lägre statstjänstemän
ställts inför ett orimligt val. Vägran
att godta bostaden därest den ej medför
högre hyresprocent än 25 medför
förlust av omstationeringstraktamentet,
godtagande av den medför en med
hänsyn till inkomsten i den lägre statstjänstemannaintervallen
ofta svårbemästrad
ekonomisk situation.

Jämförd med den tillämpade hyres -

1*—-Andra kammarens protokoll 1969. Nr 6

6 Nr 6 Tisdagen den 11 februari 1969

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra tryggheten för deltagare i sällskapsresor
till utlandet

sättningen inom statens tjänstebostadsmarknad,
reglerad genom rekommendationer
i statens personalbostadsdelegations
(SPD) cirkulär A: 1, samt rätten
enligt AMS cirkulär A: 1 att utfå s. k.
bortavistelsebidrag i samband med flyttning
från en ort till en annan genom
strukturomställningen, ter sig den av
SAY nu tillämpade ordningen obillig
och i sina verkningar orationell även
gentemot de statliga företag som tvingas
tillämpa den, eftersom den motverkar
dessa företags strukturomställning.

Genom den i SPD cirkulär A: 1 normerade
hyressättningen reglerad efter
riksdagens beslut av den 17 maj 1961
(prop. 1961:136, SU 100, rskr. 268) har
för tjänstebostadsmarknaden inom statens
område följts bostadsstyrelsens rekommendation
om en maximal hyresprocent
uppgående till 20 enheter beräknad
på tredje löneklassen i berörda
befattningar inom lönegraderna Al—10;
19 procent inom All—17; 18 procent
inom A18—22; 16 procent inom A23—
25 och 15 procent inom A26—Bl och
uppåt. Även om här följes den egendomliga
regeln att hyresprocenten sättes generösare
gentemot den ekonomiskt bärkraftigares
överskrides dock inte bostadsstyrelsens
rekommendation för de
lägsta lönegradsplaceringarna. Inte heller
ställer av AMS tillämpade regler för
erhållande av s. k. bortavistelsebidrag
de av SAV nu rekommenderade villkoren.

Jämförd slutligen även med den i radio-TV
och press (DN 20.12.68; 18.1.69
och 21.1.69 samt AB 19.12.68) uppmärksammade
läkarvärvningen i Danmark
till bl. a. Västerbottens läns landsting,
varvid förutom god lönesättning utlovades
starkt subventionerade tjänstebostäder,
ter sig SAV:s höjning av den maximala
hyresprocenten såsom direkt klassmässig
med diskriminering av de lägre
inkomsttagarna, eftersom verkningarna
främst kommer att drabba dem.

Lösningen av ärendet kan åstadkom -

mas antingen genom att direktiv ges
till SAV att ompröva och sänka nu tilllämpade
hyresprocent som villkor för
rätt till omstationeringstraktamente eller
genom att anvisning ges till de avtalsslutande
parterna att träffa överenskommelse
om sådan maximal hyresprocent,
som kan accepteras av parterna
ömsesidigt. Utgångspunkten för en sådan
diskussion bör då vara bostadsstyrelsens
20-procentregel.

Med hänsyn till vad jag anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för civildepartementet
få framställa följande fråga:

Är civilministern beredd att medverka
till en återgång till den av bostadsstyrelsen
rekommenderade maximala
hyresprocenten, antingen så som jag
anvisat eller på annat sätt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra
tryggheten för deltagare i sällskapsresor
till utlandet.

Ordet lämnades på begäran till

Herr MUNDEBO (fp), som yttrade:

Herr talman! Varje år anordnas ett
mycket stort antal sällskapsresor till utlandet.
De flesta av dessa resor fungerar
bra. Då och då förekommer emellertid
resebyråkrascher, och det inträffar
att resor blir inställda eller avbrutna,
kritik riktas mot resorna, hotellen
etc., och många resenärer drabbas
mer eller mindre hårt av att resebyråer
inte fullföljer sina förpliktelser.

Sällskapsreseutredningen konstaterade
också 1966 (SOU 1966:25) att —
även om inga allvarligare anmärkningar
kunde riktas mot större delen av resorna
— det förekommer sällskapsresor
vid vilka resenärerna blir lidande till
följd av allvarliga fel och brister i arrangemangen.

7

Tisdagen den 11 februari 1969 Nr 6

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra tryggheten för deltagare i sällskapsresor
till utlandet

Det torde redan nu kunna konstateras
att 1967 års lag om ställande av säkerhet
vid sällskapsresor till utlandet
har varit av värde. Det måste dock samtidigt
konstateras att lagen i vissa avseenden
är ofullständig.

Enligt lagen skall den som anordnar
sällskapsresa ställa säkerhet i form av
betalningsutfästelse med ett belopp som
bestäms med hänsyn till reseverksamhetens
art och omfattning. Denna säkerhet
får tas i anspråk för återbetalning
av medel vilka erlagts för sällskapsresa
som blir inställd. I fråga om
sällskapsresa, som påbörjats men icke
slutförts, får säkerhet tas i anspråk endast
för resenärernas uppehälle i utlandet
och för deras återresa. En särskild
nämnd, resegarantinämnden, prövar
ärenden rörande ianspråktagande av säkerhet.

Nuvarande lag ger sålunda resenärerna
god trygghet i fråga om resor som
blir inställda, medan tryggheten är ofullständig
i fråga om resor som påbörjats
men icke slutförts. Det finns för närvarande
inga möjligheter att få kompensation
för förkortad utomlandsvistelse,
något som starkt reducerar den
nuvarande lagens betydelse.

Allt flera människor deltar i sällskapsresor
av lång varaktighet. De förskottsvis
betalade avgifterna för resorna
kan i sådana fall vara av betydande
storlek. Resor av sjukvårdskaraktär —
också de ofta av lång varaktighet och
kanske gjorda med utnyttjande av en
stor del av den resandes ekonomiska
tillgångar — blir allt vanligare. Om ett
resebyråföretag går i konkurs då utomlandsvistelsen
just påbörjats kan förlusterna
för den enskilde bli betydande,
kanske flera tusental kronor.

De nuvarande reglerna kan också
medföra konsekvenser som för den enskilde
måste te sig svårfattbara. Om en
resebyrå går i konkurs innan en grupp
hinner lämna Arlanda, kan avgiften för
hela resan återbetalas. Om gruppen

däremot hinner lämna landet och konkursen
blir känd exempelvis i samband
med mellanlandning i Kastrup, kan endast
återresan återbetalas.

Tryggheten för resenärerna är sålunda
ofullständig. Olika vägar att förbättra
resenärernas trygghet bör prövas.
En möjlighet är att vidga lagens
omfattning så att säkerhet kan få tas
i anspråk även för kompensation för
förkortad utomlandsvistelse. Detta kan
ske genom viss ändring av nuvarande
lag. En annan väg är någon form av
obligatorisk försäkring vid sällskapsresor,
ett alternativ som bl. a. berördes i
några remissyttranden över sällskapsreseutredningens
betänkande.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser regeringen att
vidta för att förbättra tryggheten för
resenärer som deltar i sällskapsresor till
utlandet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 5, med förslag till lag om telefonavlyssning
vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott m. m.,
motionerna:

nr 1041, av herr Bergman in. fl., och

nr 1042, av herr förste vice talmannen
von Friesen;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 11, angående anslag till teckning
av aktier i AB Gullhögens Bruk,
motionerna:

nr 1043, av herr Antby m. fl.,

nr 1044, av herr IJenningsson m. fl.,
och

nr 1045, av herr Magnusson i Borås
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 12, med förslag till lag om

8

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr
163) om införande av brottsbalken, motionen
nr 1046, av herr Dockered; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 13, med förslag till lag om
ändring i narkotikastrafflagen den 8
mars 1968 (nr 64), m. m., motionerna:
nr 1047, av herr Hedlund m. fl., och
nr 1048, av herr Holmberg in. fl..

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Jonäng (ep), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående fördelningen av ansvaret mellan
manlig och kvinnlig personal inom
försvaret, samt

herr Eriksson i Arvika (fp), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående företagen minskning
av beredskapsarbeten.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 12 februari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
februari.

§ 2

I enlighet med kammarens därom vid
sammanträde den 5 innevarande februari
på förmiddagen fattade beslut företogs
val av en ledamot i talmanskonferensen;
och blev därtill utsedd

herr Martinsson (s)

med 147 röster.

§ 3

Svar på interpellation ang. statliga bidrag
för restaurering av kyrkor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat mig om jag är beredd
att medverka till att små församlingar
med stora ekonomiska svårigheter erhåller
bidrag ur kyrkofonden eller på
annat sätt för att restaurera och vidmakthålla
sina kyrkor.

Till en början vill jag framhålla att en
viss lättnad i de små församlingarnas
ekonomiska villkor har inträtt genom
det skatteutjämningssystem som trädde
i kraft den 1 januari 1966. Vidare vill
jag peka på församlingarnas möjligheter
att gå samman och bilda kyrkliga
samfälligheter med större ekonomisk
bärkraft.

Interpellanten har ifrågasatt om inte
små församlingar bör kunna få bidrag
ur kyrkofonden eller på annat sätt. Närmast
bör väl i så fall kyrkofondsmedel
komma i fråga. Kyrkofondens huvudsakliga
uppgift är att fungera som en utjämningsfond
för pastoraten såvitt gäl -

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

9

Svar på interpellation ang. statliga bidrag för restaurering av kyrkor

ler deras kostnader för avlöning av
präster och kyrkomusiker. Fonden används
dock för flera andra ändamål,
bl. a. av rikskyrklig karaktär. Frågan
om användning av kyrkofondsmedel till
nya ändamål har vid flera tillfällen aktualiserats.
En utvidgad användning av
kyrkofonden i olika hänseenden bör
emellertid enligt min mening inte övervägas,
så länge det är osäkert hur förhållandet
mellan svenska kyrkan och
staten kommer att gestaltas i framtiden.
Hur man över huvud skall förfara med
kyrkofonden är ju i hög grad beroende
på vilken ställning som tas i denna fråga.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till utbildningsminister
Palme få rikta ett tack för
svaret på min interpellation. Jag beklagar
att svaret inte var så positivt som
jag väntat, eftersom jag är medveten om
att frågan om de små församlingarnas
möjligheter att restaurera sina kyrkor
är ytterst små och i många fall helt obefintliga
av ekonomiska skäl.

Av statsrådets svar framgår att man
på regeringshåll saknar intresse för att
pröva möjligheten att med något slag
av bidrag se till att dessa församlingar
kunde få behålla sina kyrkor i sådant
skick att de inte förfaller. Statsrådet
hänvisar till det skatteutjämningsbidrag
som trädde i kraft 1966. Detta bidrag
kan självfallet endast i viss utsträckning
påverka församlingarnas ekonomi
och kan knappast göra det i den omfattning
att utrymme ges för de ändamål
jag här aktualiserat. Vidare erinrar
statsrådet om möjligheterna att sammanslå
församlingar där avfolkningen
motiverar sådan åtgärd. Utvecklingen
leder utan tvivel till allt fler sammanslagningar,
men en sammanslagning behöver
i och för sig inte vara ett motiv
för att man i samma takt låter kyrkor
och andra institutionella byggnader gå

sitt förfall till mötes. Kyrkorna representerar
i många fall ett stort kulturellt
värde för bygden och dess invånare -—
även om det kan vara fråga om ett
mindre antal människor. Vi vet dock att
det alltid kommer att bo människor även
i avfolkningsbygder, och statsmakterna
har sina skyldigheter också mot dessa.
Regeringen har på senare tid visat ett
större intresse än tidigare för att göra
insatser i våra glesbygder, vilket jag noterar
med tillfredsställelse. Men statsrådet
Palme verkar ointresserad för de
små församlingarnas problem, vilket
framgår av svaret på min interpellation,
och jag finner detta beklagligt.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Om församlingar bildar
samfälligheter, sker detta för att skaffa
större ekonomisk styrka för att t. ex.
kunna reparera kyrkobyggnader eller
för att kunna utföra restaureringar.
Men jag tror att herr Börjesson i Falköping
har missat det väsentliga i mitt
svar när han talar om bristande intresse.
Här kan man genomföra en ändring
av bestämmelserna rörande användningen
av kyrkofonden, men en sådan
ändring skulle jag i detta fall närmast
tolka som bristande respekt för kyrkan.

När vi befinner oss mitt uppe i ett
intensivt utvecklingsarbete beträffande
det framtida förhållandet mellan staten
och kyrkan skall staten så långt som
det över huvud taget är möjligt undvika
att nu använda sin lagstiftningsmakt
för att förändra kyrkliga förvaltningsregler.
Vi vet inte hurudant läget kommer
att vara om ett par år, och vi vill
inte binda en framtida utveckling.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Min antydan om att
statsrådet Palme inte tycktes ha något
större intresse för de små församlingarna
grundade jag just på det svar han
lämnade på min interpellation.

Vad som givit mig anledning till den -

10

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Svar på interpellation ang. statliga bidrag för restaurering av kyrkor

na interpellation är de stora ekonomiska
svårigheter som de olika församlingarna
— speciellt i våra glesbygder — har
när det gäller att restaurera sin kyrkor.
Jag tänker på en församling i Skaraborgs
län, Sveneby församling, som är
en av de minsta med egen kyrka; den
har 62 invånare. Församlingens kyrka
är till största delen byggd på 1600-talet,
den rymmer 150 platser och den
har värdefulla inventarier. Bland annat
finns två medeltida triumfkrucifix, av
vilka det ena är unikt för Norden. Kyrkan
bör enligt såväl de lokala kyrkoinyndigheterna
som riksantikvarieämbetet
restaureras, eftersom den börjar hotas
av förfall. Kostnaderna är preliminärt
uppskattade till cirka 200 000 kronor,
ett belopp som församlingen själv
inte har några möjligheter att åstadkomma.
Av den behövliga summan torde
församlingen kunna bidra med 50 000
kronor; resten måste anskaffas på annan
väg.

Ett annat exempel är Långlöts församling
på Öland, som också har en kyrka
som är i synnerligen stort behov av reparationer.
Församlingen har 250 invånare,
och kyrkans restaurering beräknas
kosta cirka >/4 miljon kronor.

Herr talman! Jag skulle kunna ta fram
många fler exempel på små församlingar
som brottas med stora svårigheter på
grund av kostnadskrävande restaureringar
av sina kyrkor. Jag är medveten
om att det inte är så enkelt att lösa detta
problem, men jag har sett en möjlighet
däri att man i synnerligen trängande
fall borde kunna ta medel ur kyrkofonden.
Visserligen arbetar en utredning
med frågan, men den har hållit på i
över 12 år — om jag inte är alldeles fel
underrättad — och man har inga garantier
för att den kommer att lägga fram
förslag inom det närmaste året. Därför
finner jag det angeläget att man i särskilt
ömmande fall trots detta vidtar åtgärder.
Om möjligt bör man ta pengar
ur kyrkofonden; det borde inte vara
alldeles uteslutet.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Dessa kyrkors läge är
förvisso svårt och behjärtansvärt. Jag
konstaterar emellertid att vad herr Börjesson
i Falköping föreslår skulle förutsätta
en ändring av kyrkofondslagen,
vilken finge föregås av en utredning
om kyrkofondens framtida användning.
Detta skulle vara att direkt ingripa i det
utredningsarbete som sedan ett år pågår
beträffande förhållandet mellan kyrka
och stat. Jag måste därför konstatera
att herr Börjesson i Falköping i sak inte
har något annat förslag än vad jag
har.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Om jag inte är fel underrättad
har denna fråga varit föremål
för kyrkomötets prövning. Såvida mitt
minne inte sviker mig skrev kyrkomötet
så sent som 1963 till Kungl. Maj:t
och begärde en utredning angående kyrkofondens
användning.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
minns helt korrekt. Skälet till att
vi inte gjort en utredning om kyrkofondens
framtida ställning är att vi inte
vet om vi över huvud taget kommer att
ha en statskyrka i framtiden. Så länge
vi inte har klart för oss hur förhållandena
kommer att regleras vill vi inte ta
initiativ till ändringar av reglerna om
kyrkofondens användning. Om kyrkan
skiljs från staten skall kyrkan själv
bestämma hur pengarna skall användas.

Det är denna enkla principfråga som
jag, tydligen utan större framgång, försökt
förklara för herr Börjesson i Falköping.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag beklagar att statsrådet
Palme har svårt att övertyga mig.
Det faktum, att kyrkorna, speciellt i
avfolkningsbygderna, håller på att för -

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

11

Ändringar i grundlagarna, innebärande övergång till enkammarriksdag m. m.

falla, gör emellertid att jag finner det
nödvändigt att vi inte dröjer alltför
länge med att vidta åtgärder för att hjälpa
dessa små församlingar. Jag har pekat
på en möjlighet att göra det. Jag är
medveten om att frågan inte är så enkel,
men om man inte vill tillgripa kyrkofondsmedel
kanske det finns andra
möjligheter att hjälpa församlingarna.
Man skulle kanske kunna ge ökat stöd
via den kommunala skatteutjämningen
eller på något annat sätt. Jag kan inte
här presentera några direkta konkreta
förslag, och det har inte heller varit
min mening.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionerna nr 1041 och
1042; samt

till statsutskottet motionen nr 1043.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1044, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 11, angående
anslag till teckning av aktier i
AB Gullhögens Bruk, hänvisades motionen,
såvitt avsåg utredning rörande
byggnadsmaterialbranschen, till bankoutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och
hänvisades därvid

till statsutskottet motionen nr 1045;
samt

till lagutskott motionerna nr 1046—
1048.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Sörenson (s), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
relationen mellan hyreskostnad

och inkomst såsom villkor för rätt till
omstationeringstraktamente, samt

herr Mundebo (fp), till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående åtgärder för att förbättra
tryggheten för deltagare i sällskapsresor
till utlandet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Ändringar i grundlagarna, innebärande

övergång till enkammarriksdag m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 1, med uppgift på vilande
förslag till ändringar i grundlagarna,
innebärande övergång till enkammarriksdag
m. m.

Konstitutionsutskottet hade för riksdagens
slutliga ställningstagande anmält
det vid 1968 års riksdag som vilande
antagna förslaget till ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen,
innebärande övergång till enkammarriksdag
m. m.

Utskottets anmälan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Den ordning, som beträffande
ett vilande förslag till grundlagsändring
säger, att ett sådant förslag
bara kan antingen förkastas eller oförändrat
antas, är åtminstone för oss som
är nyvalda och som inte varit med i
första omgången inte särdeles tillfredsställande.
Yi tvingas nu att ta ställning
till ett lagförslag, med vars tillkomst
vi intet haft att skaffa. Vi har inga möjligheter
att yrka på ändringar i enskilda
avsnitt, utan måste ta allt eller intet.
Under sådana förhållanden ligger
det nära till hands att man låter en del
detaljer av kanske mindre tilltalande
slag slinka igenom oemotsagda.

Kompromisser är ingenting ovanligt
här i huset; kompromisser måste vi gö -

12

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Ändringar i grundlagarna, innebärande övergång till enkammarriksdag m. m.

ra, om vi över huvud taget skall komma
någonstans. Det kan dock finnas paragrafer
av sådan innebörd, att man helt
enkelt inte kan acceptera dem. En sådan
paragraf är för mig den föreslagna
§ 16 mom. 3 riksdagsordningen, d. v. s.
lagrummet om 4-procentspärren. Den
spärren är ett led i en utveckling som
hotar att föra vår svenska demokrati
över i ett slags totalitarism, där vi låser
fast dagens partiväsende vid etablerade
partier, utanför vilka ingen salighet
finns.

Vi har i dag dragit upp en gräns mellan
socialism och borgerlighet. I vissa
frågor är den gränsen mycket klart
markerad. I andra frågor är den däremot
så vag, att man frågar sig om
gränsen över huvud taget bör gå där.
För några år sedan var Jarl Hjalmarson
inne på dessa tankegångar, då han varnade
för de »teknokratiska översåtarna».
Vi behöver inte gå så värst långt
utanför riksdagshusets väggar för att
finna hur teknokraterna tvärs över alla
politiska partigränser — och sannolikt
mot det överväldigande flertalet medborgare
— gjort vår huvudstad till en
enda otrivsam lekplats för traditionsfientliga
stadsplanerare och arkitekter.

I Svenska Dagbladet kunde vi i går
läsa hur man till år 2000 förutsåg ett
allt behärskande akademikerparti. Partiväsendet
i 1960-talets skick är, med
andra ord, inte det tusenåriga riket —
det är inte ens det hundraåriga. Men nu
gör vi ändå ett försök att djupfrysa det.
Partigränserna kan inom en ganska nära
framtid komma att bli helt andra än
de vi i dag har.

Fn sådan gradvis omläggning av skiljelinjerna
inom vår politik skall vi åtminstone
inte försvåra, men det är just
vad vi gör nu. 4-procentspärren är ett
led i processen att djupfrysa dagens läge.
Dagens läge är annars så pass väl
garderat, att det borde vara onödigt
med även denna åtgärd.

Ett annat led i strävandena att låsa
fast läget är nämligen de etablerade

partiernas priviligierade ställning när
det gäller valdebatterna i radio och TV
—• där de s. k. småpartierna kanske får
vara med någon enstaka gång på ett
hörn —• som t. ex. KDS fick vara i förra
årets valdebatt — medan andra inte får
vara med alls.

Ytterligare ett utslag av vår välutvecklade
förmåga att gynna oss själva är partistödet
via riksstaten, där vi bara går
efter antalet riksdagsmandat.

Man har motiverat partispärren med
att en mängd småpartier skulle hota
parlamentarismen, och man har som
exempel härpå nämnt den tyska Weimarrepubliken.
Alla skall veta att det
exemplet är avskräckande. Men en
grundregel i vår svenska uppfattning
av begreppet demokrati är väl, att alla
åsikter skall ha rätt att göra sig hörda
i konkurrens på lika villkor, att alla
åsiktsriktningar skall ha rätt att dela
på mandaten, vare sig det gäller valkretsmandat
eller riksmandat. Om man
måste upphäva demokratin för att hålla
liv i parlamentarismen, ja då är parlamentarismen
inte mycket värd och då
ifrågasätter jag om man skall göra så
stora ansträngningar för att vidmakthålla
den.

Att med konstlade medel försöka stoppa
misshagliga åsikter är att angripa
symtomen i stället för det ondas orsak.
Om inte det fria samhället med egna
medel kan förhindra småpartierna,
då måste väl felet ligga hos oss som tillhör
de stora partierna. Om vi nu skulle
hamna i ett sådant läge som Weimarrepubliken,
så har väljarna misströstat om
vår vilja och vår förmåga att lösa samhällsproblemen,
och de söker sig då
andra vägar. Det är där sjukdomen i så
fall ligger, inte i småpartierna som sådana.
Ju fler småpartier som bildas,
desto uttryckligare underbetyg utgör
det för vår förmåga att sköta politiken.

En demokrati som bygger upp lagliga
skyddsvallar mot varje inbrytning
av nykomlingar är en totalitär demokrati.
Man försvarar 4-procentregeln

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

13

Ändringar i grundlagarna, innebärande övergång till enkammarriksdag m. m.

med att demokratin skall ha rätt till
självförsvar. Och ingen vill väl förneka
den rätten, inte ens om den i ett akut
utrikespolitiskt läge skulle ta sig uttryck
i ett förbud mot samhällsomstörtande
partier. Men om demokratin under
ordinära förhållanden anser sig
tvingad att inskränka både friheten och
väljarnas rätt att bestämma exempelvis
hur många partier de vill ha, då har
vi förväxlat självförsvar med självmord.

En fråga som rör själva grundtanken
i hela vårt statsskick får inte lösas bara
med hänsyn till ett visst partipolitiskt
behov.

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag har befunnit mig i svår samvetsnöd.
Det parti jag tillhör har — låt vara
utan entusiasm — accepterat föreliggande
kompromiss. Skall jag lojalt ansluta
mig till partiets förra året fattade
beslut? Eller skall jag, sedan jag nu
framfört mina tankar, låta bli att ställa
till vidare besvär och lägga ned min
röst? Eller skall jag yrka avslag? Jag
har kommit till det resultatet att jag inte
är bunden av fjolårets beslut, eftersom
jag då inte tillhörde riksdagen.
Vidare är det min uppfattning att jag
sitter här i kammaren för att delta i beslut
i den ena eller andra riktningen och
därför inte kan avstå från att rösta.
Grundlagsförslaget har obestridligen
många förtjänster, övervägande förtjänster,
men eftersom 4-procentspärren är
ett uttryck för demokratins tendenser
att döda demokratin nödgas jag, herr
talman, i enlighet med spelets regler nu
yrka avslag på förslaget i dess helhet.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Då författningsfrågan
behandlades vid fjolårets riksdag konstaterade
jag i en reservation att den utformning
förslaget fått led av så allvarliga
brister att jag inte kunde biträda
förslaget. Jag har fortfarande den uppfattningen
att det inte uppfyller de krav
som bör ställas på en reform av våra
grundlagar. De närmare motiven för
2* —■ Andra kammarens protokoll 1969. Nr 6

min ståndpunkt utvecklade jag i fjolårets
debatt, som jag ber att få hänvisa
till. Nu är det inte möjligt att ändra
detaljer i förslaget, och jag hemställer
därför att det vilande grundlagsförslaget
måtte förkastas såvitt gäller konstitutionsutskottets
memorial nr 1.

I detta anförande instämde herr Dockered
(ep).

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Redan under förra årets
debatt här i kammaren i maj månad
om den partiella författningsreformen
hade vi från vårt partis sida tillfälle
framföra våra synpunkter på den nu
diskuterade spärregeln, som vi slutgiltigt
skall fatta beslut om i dag. Vi ifrågasatte
redan då det berättigade i att
över huvud taget ha någon spärr. Vi hävdade
att man överdriver faran för nya
småpartier och det negativa som skulle
ligga i att olika smärre opinioner skulle
få bli representerade i riksdagen. Det
måste vara ett naturligt demokratiskt
önskemål att varje mera betydande meningsyttring
i form av ett parti får komma
till tals i riksdagen om det finns
underlag härför, utan spärrar. Vi påpekade
redan i fjol — och det framhölls
också från annat håll här i kammaren
— det oformliga i att ett parti, som uppnår
låt oss säga 170 000 röster, inte
skulle få någon representant i riksdagen,
under det att ett parti som uppnår
175 000 röster skulle få 14 platser —
detta givetvis förutsatt att gränsen för
fyra procent låge just mellan dessa siffror.

Vi anser det vara en riktig princip att
varje röst skall ha lika värde. I konsekvens
härmed borde alla spärrar avskaffas.
Vid omröstningen förra året stödde
vi också den reservation som hade det
lägsta procenttalet för spärren.

Jag vill härmed, herr talman, ha deklarerat,
att denna synpunkt, som vi
förde fram under frågans behandling
i maj månad förra året, är giltig också

14

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Ändringar i grundlagarna, innebärande övergång till enkammarriksdag m. m.

i dag för vårt partis vidkommande. Utgången
av höstens val har icke ändrat
vår uppfattning.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag befinner mig i en
rätt egendomlig situation. Mitt bedömande
av det föreliggande vilande förslaget
överensstämmer mycket långt
med den mening som herr Larsson i
Luttra tillkännagav, men jag skall ställa
rakt motsatt yrkande, nämligen om bifall
till det vilande grundlagsförslaget.
Jag gör det därför att jag förra året gick
med på en kompromiss. Har man gjort
det, anser jag att man skall stå kvar
vid sitt ställningstagande.

Det är egentligen allt vad jag behöver
säga med anledning av det anförande
herr Larsson i Luttra höll. Jag tycker
inte det är behövligt att här avge någon
allmän deklaration, eftersom vi hade
tillfälle förra året att från olika håll redovisa
våra åsikter om den fråga som
här föreligger.

Jag kan mycket väl förstå herr
Wachtmeister. Han var inte med förra
året, och han anser sig därför fri att
ställa vilket yrkande han vill. När jag
hörde hans anförande väntade jag mig
att han bara skulle deklarera sin ståndpunkt
och låta det stanna vid detta, men
det gjorde han ju inte.

Nu tror jag att det inte är alldeles ur
vägen att tala om spärren i valsystemet
också i dag. Herr Wachtmeister gick förvånande
långt när han frågade, varför
vi skall ha parlamentarism, om parlamentarismen
är så dålig att den behöver
sådana spärrar — jag hoppas att
mitt referat är riktigt.

Ja, det är nu en gång så — det har
sagts från alla håll under tidigare diskussioner
här i kammaren och annorstädes
— att vi nödvändigtvis behöver
en spärr i valsystemet för att mota uppkomsten
av småpartier. Herr Wachtmeister
åberopade erfarenheter från utlandet
och nämnde Weimarrepubliken.
Jag skulle kunna tillägga Frankrike fö -

re de Gaulle och anföra ytterligare
exempel på samma sak.

Vi måste ha en spärr i valsystemet
som gör det litet svårare för småpartier
att få mandat. Vi hade det i vårt gamla
valsystem, som ju ligger till grund också
för det nuvarande. Där var första divisorn
1,4. I det parti jag företräder
tyckte vi att det var en alltför kraftig
spärr, och vi var inte heller särskilt förtjusta
över 4-procentspärren i det föreliggande
vilande förslaget, men vi godkände
den kompromissvis.

Vill man följa herr Waclitmeisters
linje, vore det rejälare att förorda enmansvalkretsar.
Jag skall ta upp den
frågan i dag, eftersom den fortfarande
tycks vara aktuell — den diskuterades
bl. a. i TV i går kväll.

Åtminstone inom vårt parti vill vi
inte ha enmansvalkretsar, eftersom det
systemet ger en oerhörd överrepresentation
för större partier och, vad än
värre är, ger en i hög grad ojämn geografisk
representation.

Som läget nu är skulle det i stora
delar av norra Sverige bara väljas socialdemokrater
till riksdagen, medan
de övriga partierna inte skulle ha några
möjligheter att bli representerade. I
södra delen av landet skulle det väljas
borgerliga representanter. Det är inte
lämpligt för demokratin att någon vet
att hans parti inte har någon som helst
utsikt att få en representant i riksdagen
från hans valkrets.

Det är sådana saker som har gjort
att vi har gått ifrån tanken på enmansvalkretsar,
även om ett sådant system
skulle lösa herr Wachtmeisters problem.
Vi vill ha proportionell representation,
och då får vi finna oss i — det har alla
varit överens om hittills — att ha en
spärr. Vad diskussionen gäller är hur
hård denna spärr skall vara. Det är en
fråga som man inte kan ge något entydigt
svar på. Man kan konstatera att
vårt nuvarande valsystem inte bara har
spärren 1,4 utan också ■— vad första
kammaren beträffar — eu mycket kraf -

15

Onsdagen den 12 februari 1969 Nr 6

Ändringar i grundlagarna, innebärande övergång till enkammarriksdag m. in.

tig spärr inbyggd i själva valsättet. Det
finns ingenting som säger att just 4 procent
skulle vara en riktig siffra — det
är, såsom jag sade, herr talman, en avvägningsfråga.

I detta sammanhang bör man också
tänka på en rent teknisk sak. Så snart
ett parti har kommit över 4 procent av
rösterna får partiet plötsligt »fullt» antal
mandat i riksdagen. Denna tekniska
fråga behöver inte vålla några partiskilj
aktigheter, men sådana tröskeleffekter
är inte lämpliga. Jag har emellertid
menat att vi inte bör bråka om den saken
— det skall nog vara möjligt att för
ett parti finna en mera mjuk övergång
från noll mandat till proportionerlig
riksdagsrepresentation, om man bara
ger sig tid att fundera på saken.

Herr talman! Jag har känt ett behov
av att framföra dessa synpunkter i dag.
Jag yrkar bifall till det föreliggande förslaget.

Herr WACHTMEISTER (m) kort genmäle: Herr

talman! Först en liten detalj
beträffande uttalet av mitt namn. Det
uttalas Wachtmeister och icke »Wachtmajster».
Släkten har varit svensk i
400 år, och jag tycker det estniska kunde
vara glömt vid det här laget.

Herr Wahlund sade att han hoppades
att referatet var riktigt, att parlamentarismen
inte var mycket att ha, om man
skulle behöva avliva demokratin för
dess skull. Det är alldeles riktigt; det
är precis vad jag menade.

Herr Wahlund sade också att vi skulle
kunna hamna i det läget, att en mängd
småpartier skulle göra det omöjligt för
demokratin att fungera. Är det så säkert?
Om vi gav oss in på en riktig författningsreform
och inte bara en mera
organisationsteknisk rationaliseringsåtgärd,
som detta författningsförslag innebär,
om vi t. ex. finge en folkvald statsminister
— skulle det inte bra mycket
mer harmoniera med hela vår regeringsform
än vad parlamentarismen

gör? Det vore ju en faktisk förändring.
I Washington löser man regeringsproblemet,
om jag inte är alldeles fel underrättad,
genom att folket får välja både
representation och regeringschef,
och Förenta staterna är ju världens äldsta
fungerande demokrati.

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det kän ju inte komma
i fråga att jag ger mig in på de mycket
vittsyftande tankar som herr Wachtmeister
redovisade.

Mitt ärende här i talarstolen är endast
att be om tillgift för min germanisering
av hans namn.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Som de ärade kammarledamöterna
nog har upptäckt har det
icke varit möjligt för konstitutionsutskottet
att i samband med framläggande
av det föreliggande memorialet ta
upp en ny sakdiskussion om frågan,
utan memorialet framläggs helt i enlighet
med det förslag som godkändes av
kammaren 1968. Det är kanhända förklaringen
till att vi nu kan se konstitutionsutskottets
vice ordförande uppträda
och framlägga annat yrkande utan
att det föreligger någon skriftlig reservation
i utskottet. Han är i sin fulla rätt
att göra det.

Jag vill emellertid inför de nyvalda
ledamöterna i kammaren ha sagt att vi
under ganska lång tid haft en mycket
ingående diskussion omkring dessa frågor.
Kammarens ställningstagande i fjol
har ju sedan förts ut i valrörelsen. Men
det skall medges att någon omfattande
diskussion på denna punkt har det icke
varit, såvitt jag kan bedöma, och jag
skulle också vilja säga att i långa stycken
har debatten i kammaren förts över
folkets huvuden. Av den anledningen har
jag tillsammans med några kammarledamöter
väckt en motion om att vi, när vi
nu stadfäster det föreliggande förslaget,
också skall gå ut och informera väljarna

16

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Ändringar i grundlagarna, innebärande övergång till enkammarriksdag m. m.

om innehållet i de ändrade grundlagarna.

Herr Wachtmeister tog upp en diskussion
om den s. k. 4-procentspärregeln i
det föreliggande förslaget. Herr Wahlund
har svarat honom hur frågan ligger
till. Regeln är närmast att betrakta
som en kompromiss mellan partierna.
Det har inte varit socialdemokratin som
har fört fram tanken på just 4 procent,
utan vi hade från början tänkt oss en
lägre procentregel. Jag skall inte nu gå
in på den saken, eftersom en kompromiss
har träffats mellan partierna. Den
står vi givetvis fast vid. Jag vill tillägga
att frågan om spärregeln inte kan få
bli den som välter hela författningsändringen.
Tekniskt ligger det så till att
förslaget är att se som en enhet. Det
går inte att bryta ut en enskild detalj
i detta sammanhang.

Fru Ryding har den uppfattningen att
höstens val inte har ändrat någonting i
detta avseende. Det yttrandet skall jag
inte närmare kommentera. Var och en
av ledamöterna i kammaren har anledning
att själv dra sina slutsatser om
detta uttalande.

Herr talman! Med hänvisning till vad
utskottet har sagt i det föreliggande
memorialet, där utskottet hänvisar till
betänkandet nr 20 och propositionerna
nr 27 och 92 till 1968 års riksdag, hemställer
jag om att grundlagsändringsförslaget
antas av kammaren.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Vi skall nu fatta det definitiva
beslutet om att fördjupa folkstyrelsen
i Sverige mer än vad riksdagen
har gjort någon gång sedan det demokratiska
genombrottet för 50 år sedan.
Enkammarsystem. Direkta val. Hela
riksdagen utses i ett enda val. Det är
reformer som vi liberaler har arbetat
intensivt för under många år och gläder
oss mycket åt.

Men priset blev den gemensamma
valdagen, som regeringspartiet krävde
för att gå med på en ny författning. Jag

har hela tiden motarbetat den gemensamma
valdagen och röstade mot den
delen av författningspaketet i riksdagen
förra året.

Men vad vi nu har att göra är, som
redan framhållits, att säga ja eller nej
till reformen i dess helhet. Nu finns
det alltså ingen möjlighet att skilja ut
de delar man gillar — enkammarsystemet,
direkt val, det förbättrade valsättet
— från det som innebär en försämring.
I det läget finns det, enligt min
mening, bara en sak att göra: nämligen
att godta det förfaftningsmemorial som
ligger på riksdagens bord.

Det innebär på intet sätt att arbetet
på en fördjupad kommunal demokrati
upphör eller mattas. Tvärtom tror jag
att det nu gäller att intensifiera debatten
om hur vi på 1970-talet skall kunna
minska avståndet mellan väljare och
valda ute i kommunerna. Med den gemensamma
valdagen kommer rikspolitiken
ännu mera än hittills att dominera
och dränka de kommunalpolitiska inslagen.
Men jag undrar om det systemet
kommer att accepteras när det fått verka
under ett par val. Jag tror att en allt
starkare opinion inom alla partier kommer
att hoppas på en förändring längre
fram.

Det som ägt rum i samhällsdebatten
under det senaste året är talande nog.
Diskussionen om samhällsplaneringens
villkor, om människornas inflytande
över sin lokala miljö och om kontakterna
mellan styrande och styrda har varit
stimulerande på många sätt. Den debatten
visar också hur långt ifrån framtidens
krav som den gemensamma valdagen
befinner sig.

Men det gäller alltså framtiden. Nu
har vi att säga ja eller nej till det vilande
grundlagsförslaget som helhet. Jag
har inget yrkande utöver det som framförts
av konstitutionsutskottets företrädare.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Jag har vid den tidigare

17

Onsdagen den 12 februari 1969 Nr 6

Grundlagsändring, avseende upphävande av postmedlens egenskap av bevillning

behandlingen av frågan framfört mina
starka betänkligheter gentemot det nu
vilande grundlagsförslaget och skälet
har för mig liksom, såvitt jag förstår,
även för många av mina kolleger i kammaren
varit den berättigade oron för
den kommunala demokratin och som
herr Ahlmark också berörde. Många har
försökt övertyga mig om att min oro är
obefogad. Man säger att den kommunala
demokratin inte kommer att försämras
men härvid bör observeras att, såvitt
jag vet, ingen velat påstå att den
kommer att förbättras — och det är
ändå det vi skall eftersträva.

Jag tror att så gott som alla står litet
undrande, litet tveksamma och ödmjuka
inför utvecklingen på den kommunala
demokratins område. Kanske
ligger det trots allt något positivt häri
eftersom frågan säkerligen kommer att
följas noggrant. Jag hoppas också att
det delbeslut som fattades förra året
om att pröva olika åtgärder för att förbättra
den kommunala demokratin kommer
att omsättas i handling.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på antagande av det genom utskottets
berörda memorial anmälda
grundlagsändringsförslaget, dels ock på
förkastande av detsamma; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wachtmeister begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren antager
det genom konstitutionsutskottets memorial
nr 1 anmälda förslaget till ändringar
i regeringsformen och riksdagsordningen,
innebärande övergång till
enkammarriksdag m. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
ifrågavarande förslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wachtmeister begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 169 ja och 5 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså antagit förevarande
förslag till grundlagsändringar.

§ 7

Grundlagsändring, avseende upphävande
av postmedlens egenskap av bevillning Föredrogs

konstitutionsutskottets memorial
nr 2, med uppgift på ett vilande
förslag till grundlagsändring, avseende
upphävande av postmedlens egenskap
av bevillning, samt utlåtande i anledning
av motioner i detta ämne vid denna
riksdag.

Vid 1968 års riksdag antogs som vilande
ett förslag till ändrad lydelse
av 60 § regeringsformen, enligt vilket
postmedlens egenskap av bevillning
skulle upphävas. Detta förslag anmäldes
nu av utskottet för riksdagen.

Under den allmänna motionstiden vid
årets riksdag väcktes ett par likalydande
motioner, I: 252 av herrar Schött och
Brundin samt 11:289 av herr Magnusson
i Borås m. fl., vari hemställdes,

»att riksdagen —- i avbidan på förslag
frän grundlagberedningen ■—• måtte
besluta att icke antaga det vilande
grundlagsförslaget om ändrad lydelse av
§ 60 regeringsformen angående överfö -

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

18

Grundlagsändring, avseende upphävande

rande från riksdagen till Kungl. Maj :t
av beslut om postmedel». Motionerna
hade av kamrarna hänvisats till konstitutionsutskottet.

Utskottet

1. anmälde det vilande förslag till
ändring av 60 § regeringsformen, som
framginge av bilaga till utskottets betänkande; 2.

hemställde att motionerna 1:252
och II: 289 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Vad utskottet anmält och hemställt
föredrogs; och anförde därvid:

Herr ELIASSON i Moholm (in):

Herr talman! I detta ärende har det
väckts två likalydande motioner, I: 252
och II: 289, med hemställan »att riksdagen
—• i avbidan på förslag från grundlagberedningen
— måtte besluta att icke
antaga det vilande grundlagsförslaget
om ändrad lydelse av § 60 regeringsformen
angående överförande från riksdagen
till Kungl. Maj:t av beslut om
postmedel».

Konstitutionsutskottet skriver emellertid
att det inte behövs något yttrande i
frågan. Över huvud taget behövs det inte
vidtagas någon särskild åtgärd; riksdagen
har endast att antingen anta eller
förkasta förslaget. Enligt praxis finns
det dock möjlighet till en annan lösning,
nämligen att uppskjuta prövningen. Så
har gjorts vid ett tidigare tillfälle. Det
är angeläget att postmedlen också i
framtiden kommer att räknas in bland
bevillningarna. Posten är ett monopolföretag
som saknar konkurrens, och den
enda prövning som förekommer över
huvud taget är riksdagens prövning.

Herr talman! Under åberopande av
vad som anförts i motionerna I: 252 och
II: 289 yrkar jag i första hand, att riksdagen
för sin del ville besluta att uppskjuta
den slutliga prövningen av det
vilande grundlagsändringsförslaget till
1970 års riksdag, samt i andra hand,

av postmedlens egenskap av bevillning

om det första yrkandet ej bifalles, att
det vilande grundlagsändringsförslaget
måtte förkastas.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag kan inte gå in i
någon diskussion i detta ärende. Jag
vill hemställa att kammarens ledamöter
måtte besluta om avslag på uppskovsyrkandet
och i stället antaga det vilande
grundlagsändringsförslaget.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav till en början
propositioner på bifall till eller avslag
å det under överläggningen framställda
yrkandet att riksdagen för sin del ville
besluta uppskjuta den slutliga prövningen
av det genom utskottets berörda
memorial anmälda grundlagsändringsförslaget
till 1970 års riksdag; och avslog
kammaren yrkandet i fråga.

Härefter gav herr talmannen propositioner
dels på antagande av grundlagsändringsförslaget,
dels ock på förkastande
av detsamma; och antog kammaren
förevarande förslag till grundlagsändring.

§ 8

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 3, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna,
avseende ändrad lydelse av dels
§ 62 regeringsformen och § 71 riksdagsordningen
(riksdagens lönedelegations
befogenhet), dels § 42 regeringsformen
(regler om expeditioners undertecknande
i vissa fall), dels ock §§ 96, 97
och 98 regeringsformen och § 68 riksdagsordningen
(ombudsmännens ställföreträdare)
.

Herr talmannen gav särskilda propositioner
beträffande vart och ett av de
tre i utskottets memorial intagna för -

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

19

Granskning av riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning

slagen, nämligen dels på antagande av
förslagen, dels ock på förkastande av
desamma; och antog kammaren förevarande
förslag till ändringar i grundlagarna.

§ 9

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
1, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 för kungl. hov- och slottsstaterna.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Lades till handlingarna.

§ 11

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1969/
70 till oförutsedda utgifter,

nr 15, i anledning av vissa i statsverkspropositionen
behandlade för flera
huvudtitlar gemensamma frågor,

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1969/
70 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,

nr 17, i anledning av Kungl. Majtts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens all -

männa fastighetsfond för budgetåret
1969/70, och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1969/70.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 12

Föredrogs vart efter annat och lades
till handlingarna bankoutskottets memorial: nr

1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse, och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

§ 13

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 3, angående verkställd granskning av
riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Föredrogs och lades till handlingarna
bankoutskottets utlåtande nr 4, angående
verkställd granskning av riksdagens
lönedelegations verksamhet under
år 1968.

§ 15

Granskning av riksdagens ombudsmäns
ämbetsförvaltning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av verkställd
granskning av riksdagens ombudsmäns
ämbetsförvaltning.

Sedan utskottets anmälan föredragits
anförde

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! En helt ny struktur på

20

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Granskning av riksdagens ombudsmäns

JO-institutionen gäller som bekant från
den 27 mars förra året, då riksdagen
valde tre justitieombudsmän i stället för
som hittills en justitieombudsman och
en militieombudsman. Det är uppenbart
att den nya organisationen måste få litet
tid på sig för att man skall kunna bedöma
resultatet av den sålunda genomförda
reformen av JO-institutionen.

Vi är inte utan fog stolta över denna
institutions existens, och den har ju fått
efterföljare i andra länder; JO-idén har
blivit exportartikel, ett förhållande som
bl. a. tar sig uttryck i att årets JO-berättelse
försetts med en sammanfattning
på engelska språket.

Ändå, herr talman, är det väl i och
för sig inte anledning att känna tillfredsställelse
över att denna institution, som
erbjuder en extraordinär väg att vid sidan
om vanliga klagovägar få ett ärende
rättsligt granskat, växer och måste utbyggas
genom att ett ökat antal ärenden
kommit under JO:s prövning. De nya
ärendena under 1968 var 2 120, en ökning
jämfört med motsvarande tal för
JO- och MO-ämbetena 1967 med 10 procent.
Denna ökning kommenteras med
den uppgiften att enskilda personer i
starkt ökad utsträckning begärt JO:s
granskning på grund av innehållet i
tidningsartiklar, som åberopats av anmälarna.
En smula oroväckande får det
nog anses vara att antalet initiativärenden
nedgått med 314 jämfört med 1967
och att en av förklaringarna till detta
förhållande är att militära myndigheter
inspekterats i mera begränsad utsträckning
än under MO-ämbetets tid, en ordning
som dock överensstämmer med
riktlinjerna för den nya organisationen.

Jag måste, herr talman, nog för min
del beklaga om detta skulle vara huvudförklaringen
till initiativärendenas
minskning, eftersom försvaret är den
minst demokratiskt präglade delen av
den statliga verksamheten och behovet
av fortlöpande JO-verksamhet inriktad
på denna del därför kanske är större än
vad beträffar den civila stats- och kom -

ämbetsförvaltning

munalförvaltningen. Jag kan givetvis
inte fälla något generellt omdöme på
den här punkten och vill inte alls ställa
försvaret i något slags särställning
utan bara med detta fästa uppmärksamheten
på nedgången av de så kallade
initiativärendena.

I övrigt, herr talman, är det frapperande
hur många JO-ärenden som anliängiggörs
och hur få av dessa som anses
så berättigade såsom klagomål betraktade
att de leder till egentliga åtgärder
av JO. En del går bort genom att
de överlämnas till vederbörande, av
den klagande inte utnyttjade klagoinstansen.
Under 1968 skedde detta i 76
fall. Men av totalt över 2 000 avgjorda
klagoärenden ledde bara 224 till viss
kritik från JO:s sida, sju till åtal eller
åtgärder i disciplinär ordning och fyra
till framställningar till Kungl. Maj:t.

Man kan ju spekulera över orsakerna
till båda förhållandena, alltså den
stigande klagomålsfrekvensen å ena sidan
och den stora andelen av klagoärenden
som inte föranlett åtgärder å den
andra. Man har sagt att klagoärendenas
ökning skulle bero utom på förvaltningens
starka tillväxt på försämrad
kvalitet på arbetet inom myndigheterna
och bland tjänstemännen. Detta motsäges
emellertid kraftigt av att den avgjort
större delen av klagoärendena är
sådana att de av olika anledningar bedömes
som obefogade eller i vart fall
avvisas, må vara i en del fall på formella
grunder.

Av initiativärendena är det en större
andel som leder till någon form av
kritik från JO; detta gäller något mera
än hälften av samtliga 472 under år
1968 avgjorda ärenden av denna typ.
Jag ber att få hänvisa till tablåer på s.
6 och 7 i utskottsutlåtandet. Intet av initiativärendena
ledde dock till åtal.

Om man av dessa förhållanden kan
dra slutsatsen att vi har en förnämlig
och plikttrogen stab av tjänstemän i
offentlig tjänst och myndigheter som
fungerar tillfredsställande — jag tror

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

21

Meddelande ang. plenum onsdagen den 19 februari — Meddelande ang. inställande

av information om automatisk databehandling

verkligen att det på det hela taget förhåller
sig så -— vad är då orsaken till
klagoärendenas ökade antal, utom förvaltningsapparatens
tillväxt och den
ökade mängden av ärenden som passerar
genom denna apparat? Kan bristande
tillfredsställelse med förhållandena
i det nuvarande samhället hos vissa
grupper inverka? Beror det kanske på
svårigheter att finna de normala vägarna
för besvärsärendens handläggning?
Är detta i så fall belägg för brister
i samhällsinformationen, otillräcklig
rättshjälp eller liknande förhållanden?
Jag har bara ställt frågor utan att
ge till känna någon egen mening.

Jag skulle gärna se att någon sociologi-
eller socialpsykologidoktorand sattes
att plöja igenom det material, som
finns samlat bakom JO- och MO-berättelserna
för att ge oss en bild av orsaksfaktorerna
bakom hänvändelserna
till denna svenska folkets klagomur, som
numera är gemensam för både civila
och militära mål eller ärenden och som
väcker allt större intresse världen över.
En sammanställande orsaksanalys av
antytt slag skulle givetvis inte vara ett
mål i sig utan möjligen kunna ge oss ett
bidrag till lösningen av frågan om hur
vi skall kunna bygga upp ett bättre samhälle
med mindre behov av, såsom jag
uppfattar det, extraordinära former för
kontroll av dess funktioner.

Till sist, herr talman, vill jag uttrycka
min tillfredsställelse över att JO riktat
uppmärksamheten på de svåra avigsidorna
av den av i och för sig respektabla
besparingsskäl igångsatta försöksverksamheten
med samtransport av personer
som skall överföras till fångvårdsanstalt,
ungdomsvårdsskola, allmän nykterhetsvårdsanstalt,
allmänt häkte eller
polisarrest. Verksamheten har initierats
av den sittande förpassningsutredningen.
Det av JO genom skrivelse till
Kungl. Maj :t påtalade fallet gällde en
transport av en alkoholmissbrukare. Jag
vill gärna i kammarens protokoll läsa
in ett kortare avsnitt av JO:s skrivelse:

»Det är ju utan vidare klart att den
påtalade transporten skett på ett sätt
som är helt oförenligt med de humanitära
principer som vi brukar hävda här
i landet. Men även om transporten helt
visst kunnat och bort planeras och utföras
under större hänsynstagande till
vad som är ändamålsenligt ur nykterhetsvårdssynpunkt,
är det dock vid
samtransporter svårt att undvika att låta
även nykterhetsvårdsklientelet vid
nödvändiga uppehåll i resa förvaras inlåsta
i fångvårdsanstalt och att övernatta
i häkte.»

Jag kan för min del inte finna att
denna ordning är tillfredsställande.

Kungl. Maj :t har för beaktande överlämnat
JO:s skrivelse till förpassningsutredningen
som jag hoppas snarast
skall slutföra sitt arbete, d. v. s. tidigare
än vad som anges i riksdagsberättelsen
där det står att utredningen kan beräknas
vara avslutad under 1969 — en som
vi vet ofta använd formulering som vanligen
innebär att utredningen pågår
under hela det angivna året.

Jag har, herr talman, inget särskilt yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utlåtandet lades till handlingarna.

§ 16

Meddelande ang. plenum onsdagen den
19 februari

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 19 februari, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 10.00 eller
14.00, kommer att börja kl. 14.00.

§ 17

Meddelande ang. inställande av information
om automatisk databehandling

Herr TALMANNEN yttrade:

Den information om automatisk da -

22

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

tabehandling, som enligt tidigare meddelanden
skulle äga rum i dag kl. 14.00,
måste inställas med hänsyn till att överdirektör
Åke Pernelid, statskontoret,
som skulle vara huvudföredragande, på
grund av flyghinder inte hunnit återkomma
från Amerika.

§ 18

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens förordnanden: nr

50, för herr Lars Thorsten Larsson
att vara ledamot i styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor;

nr 51, för herr Eskil Göran Daniel
Tistad att vara ledamot i styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor;

nr 52, för herr John Erik Eriksson
att vara styrelsesuppleant i riksdagens
förvaltningskontor; och

nr 53, för herr Stig Kjell Olof (Ola)
Ullsten att vara styrelsesuppleant i riksdagens
förvaltningskontor.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 54, till
Konungen angående val av en suppleant
i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond;

dels ock riksdagens förordnande, nr
55, för Kurt Allan Ingemar Mundebo att
vara suppleant i styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond.

Slutligen anmäldes och godkändes
konstitutionsutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 56, till Konungen
i anledning av vilande förslag till grundlagsändringar.

§ 19

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet
angående direktiven för utredningen
om företagsdemokrati i de statliga
aktiebolagen, och

herr Wikner (s), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående domänverkets jaktarrenden.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.29.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 13 februari 1969

Nr 6

23

Torsdagen den 13 februari

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. beviljandet av inresetillstånd
till annat land för svensk korrespondent Ordet

lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Iierr talman! Herr Ahlmark har till
mig ställt frågan om den svenska regeringens
uppfattning om Sovjetunionens
vägran att bevilja ackreditering
och inresetillstånd till Sveriges Radios
korrespondent i Moskva.

Samma dag som den sovjetiska ambassaden
i Stockholm underrättat Sveriges
Radio om att dr Rjörn Ahlander inte
kunde ackrediteras som korrespondent
i Moskva och att hans sovjetiska visum
annullerats, uppkallades den sovjetiske
pressattachén i Stockholm till utrikesdepartementet.
Vi uttryckte förvåning
över beslutet och framförde önskemål
om omprövning.

Vi har nu fått svar på denna framställning.
På sovjetisk sida framhålles
att man, när man vägrade Ahlander
ackreditering, tagit hänsyn till den kritik,
som riktats mot honom i Sverige,
men att man varit beredd att diskutera
annan kandidat. Vid denna bedömning
utgick man från strävandet att säkra
maximal objektivitet i informationen,
heter det. Samtidigt anser man inte
att denna fråga är värd att förvandlas
till en tvistefråga eller ett politiskt problem.
Därför är man i Moskva beredd
att tillmötesgå det svenska önskemålet
om dr Ahlanders ackreditering i Moskva
— om detta motsvarar uppgiften att
bedriva objektiv information till svensk

allmänhet om politiska och andra förhållanden
i Sovjetunionen, sägs det i
det ryska svaret.

Sveriges Radio har fått del av det
sovjetiska meddelandet. Det är givetvis
Sveriges Radios sak att bedöma dess
innebörd och att ordna korrespondentfrågan
i Moskva.

Vidare anförde

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern
för det mycket glädjande svaret
på min fråga.

Det verkar alltså som om Björn Ahlander
nu beviljas inresetillstånd och
ackreditering som Sveriges Radios korrespondent
i Moskva. Jag är mycket
nöjd över att så är förhållandet. Samtidigt
utgår jag från att Björn Ahlander
får tillfälle att verka i Sovjet med samma
grad av frihet som andra korrespondenter
där.

Det är klart att den här affären har
en ideologisk aspekt som inte är oviktig.
I Sverige betraktar vi det som självklart
att ha fria tidningar och fri nyhetsförmedling.
Det är inte regeringens
sak att bestämma vilka journalister
som skall få skriva om svenska förhållanden.
Det är pressen, radion, TV
och andra massmedia som själva avgör
det. Den principen gäller både
svenska och utländska journalister. Vi
avvisar inte tidningsmän från andra
länder därför att vi vet eller misstänker
att de kommer att skriva kritiskt om oss.

Så fungerar en demokrati. Den är öppen
för iakttagare, som sedan kan rapportera
fritt vad de sett och hört. I länder
som inte är demokratier förhåller

Nr 6

24

Torsdagen den 13 februari 1969

Svar på fråga ang. förflyttning av civil verkstadspersonal

det sig på annat sätt. I den egna pressen
är ofta kritiska artiklar förbjudna.
Fri nyhetsförmedling är omöjlig eller
åtminstone farlig att bedriva.

Men när ett sådant land vill påverka
valet av journalister från andra länder
försöker man i praktiken att dirigera
nyhetsflödet också utanför den
egna nationen. Och naturligtvis måste
vi reagera — vilket land det än gäller
— mot försök att välja och vraka de
korrespondenter som Sverige sänder ut
för att rapportera till den svenska allmänheten.

Därför är det glädjande att Sveriges
Radio nu tycks kunna sända den person
till Moskva som man utsett till korrespondent
där. I internationalismens
tid är det viktigt att inte i onödan hindra
kontakter över nationsgränserna eller
försvåra informationer länderna emellan.
Då är det viktigt att nyhetsförmedlingen
underlättas också mellan stater
som har olika ideologisk inriktning.

Därför hoppas många av oss på utvecklade
kontakter med Sovjetunionen
på olika plan. Jag är glad över att utrikesministerns
svar på min fråga avslöjar
att Sveriges Radios del av den svenska
nyhetsförmedlingen från Sovjetunionen
inte tycks vara så försvårad som
det under ett par veckor har verkat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. förflyttning av civil
verkstadspersonal

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Enskog har frågat
mig om jag anser att det är förenligt
med god personalvård att civil verkstadspersonal,
som enligt tidigare överenskommelse
skulle vid en angiven tidpunkt
förflyttas till viss ort, en knapp

månad före denna tidpunkt får besked
om att avdelningen skall förflyttas till
en helt annan ort.

Mitt svar är nej.

Vidare anförde:

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret
och särskilt för att försvarsministern
svarat nej.

Jag förmodar att statsrådet förstått
att anledningen till att jag ställt min
fråga är de omflyttningar som förestår
vid de centrala flygverkstäderna i landet
och främst då vid verkstaden i Västerås,
som skall avvecklas under tiden
1970—1971 enligt fjolårets riksdagsbeslut.
Nu är det ju meningen att avvecklingen
skall gå litet snabbare för att
den nya verkstad för verktyg och verktygsmaskiner,
som skall inrättas, inte
skall bli försenad.

I december 1968 informerade statssekreteraren
i försvarsdepartementet
CVV:s tjänstemän om att fortsatt arbete
hade ordnats för 670 av totalt 710 anställda;
ungefär hälften av dem hade
erbjudits arbete vid Arboga- och Malmslättsverkstäderna.
Vid ett företagsnämndssammanträde
i Västerås för en
dryg vecka sedan — den 4 februari —
som var gemensamt för nämnderna i
Malmslätt och Västerås informerades om
att en filial till verkstaden i Arboga
skulle inrättas i Östersund från den 1
maj 1969. En avdelning vars verksamhet
för närvarande bedrivs i Västerås och
som enligt i december lämnade uppgifter
skulle flyttas till Malmslätt skall enligt
de nya planerna flyttas till Östersund.
Det finns personal som gjort upp
om att flytta till Malmslätt den 1 mars
men som enligt de nya signalerna skall
till Östersund. Sådant skapar oro — det
är ovissheten som plågar personalen.
Och det är inte att undra på att stämningen
bland de anställda inte är bra
när de inte kan lita på givna besked.

Nog borde man väl i december ha ve -

25

Torsdagen den 13 februari 1969 Nr 6

Svar på fråga ang. publiceringen av lagsökningsansökning

tat att det skulle startas en filial till Arbogaverkstaden
i Östersund några månader
senare. Planläggningen synes
lämna mycket övrigt att önska.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Några missuppfattningar
tror jag ligger bakom herr Enskogs
bedömning av vad som har skett.

Försvarets fabriksverk har mycket
föredömligt hela tiden försökt hålla personalen
vid den centrala underhållsverkstaden
i Västerås, som enligt riksdagens
beslut skall avvecklas, underrättad
om planeringen för avvecklingen.
Det är riktigt att man enligt de preliminära
planer som förelåg i december
avsåg att markelektrogruppen skulle
flyttas till Malmslätt. Undan för undan
har man emellertid svängt om. Några
definitiva besked har icke lämnats vid
sammanträden där det redogjorts för
planerna.

Vad som nu hänt är att man givit företagsnämnderna
möjligheter att före
den 1 mars, tror jag det är, säga sin mening
om de dispositioner som föreligger.
Och jag har talat med fabriksverket
som förklarat att — vilket också meddelats
personalen — mycket stor hänsyn
liksom tidigare kommer att tas till
olika önskemål beträffande tidpunkter
för förflyttning o. s. v. Enligt min mening
är fabriksverket värt ett erkännande
för att verket på detta sätt samverkar
direkt med sin personal.

Det kan inte gärna finnas någon vid
verkstaden i Västerås som har blivit
ålagd att flytta till Malmslätt. Ingen har
fått något definitivt besked. Det förefaller
mig nästan omöjligt att någon på
grundval av de besked om planeringsläget,
som gavs i december, skulle ha
kunnat gå åstad och hyra bostad i Linköping.
Jag har i varje fall inte kunnat
få uppgifter hos fabriksverket om alt
någonting sådant har förekommit; jag
har sett det i tidningarna, men därföi
behöver det inte vara sant.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Försvarsministern säger
nu att det endast är förslag som har
lagts fram och som skall diskuteras med
personalen. Jag har emellertid fått det
intrycket att vad som yttrades vid företagsnämndssammanträdet
inte uppfattades
som ett förslag utan som ett besked:
Nu skulle det flyttas till Östersund.
Det hade väl också varit rätta
tidpunkten att göra läget klart för personalen
vid detta tillfälle i företagsnämnden.

Beskedet på denna punkt i dag gör inte
saken bättre. Ovissheten kvarstår, och
de anställda vet nu ännu mindre än tidigare.
Det är klara besked som bör ges
för att personalen verkligen skall veta
vad den har att rätta sig efter.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Personalen är fullt medveten
om att den har fått denna chans
att yttra sig och dessutom om att beslut
icke är fattat utan skall fattas först sedan
personalen har givit sin mening
till känna.

Denna markelektrobyrå, som skulle ha
flyttat till Malmslätt om två månader,
kommer inte att flyttas från Västerås
under detta år, någonting som jag tror
att personalen redan vet men som den
får besked om i mars. Däremot är andra
flyttningar aktuella.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag tackar för dessa
kompletterande upplysningar. Den personal
jag har talat med har emellertid
inte fått detta intryck, och därför vore
det bra om det hela klarades ut.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. publiceringen av
lagsökningsansökning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

26 Nr 6 Torsdagen den 13 februari 1969

Svar på fråga ang. publiceringen av lagsökningsansökning

Herr talman! Herr Jonasson har frågat
mig, om jag anser att åtgärder bör
vidtas i syfte att garantera att lagsökningsansökan
inte publiceras innan
domstolen har avgjort målet.

I januari 1966 besvarade jag i denna
kammare en fråga av i princip samma
innebörd. Jag har fortfarande den uppfattning
som jag då gav uttryck för.
Svaret på frågan är därför nej.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret på min fråga.
I denna har jag tagit upp frågan om åtgärder
beträffande publicering av lagsökningsansökan;
det kan ibland vara
ovisst om sådan bör publiceras. I detta
sammanhang skall dock fordran vara
förfallen till betalning, åtminstone formellt,
och jag kan på den punkten i
viss mån förstå justitieministern.

Vad som är ännu värre är publicering
av ansökan om betalningsföreläggande.
Med stöd av lagsökningslagen
kan ansökan om betalningsföreläggande
inges mot vilken person som helst. Kravet
kan dessutom vara hur ogrundat
som helst; domstolen prövar inte riktigheten
av kravet för att ansökan skall
upptas till behandling. Vem som helst
kan alltså inge ansökan om betalningsföreläggande
utan att kravets riktighet
är styrkt.

Då vissa kreditupplysningsbyråer genom
sina tidningar publicerar dessa ansökningar
kan en person, som vid närmare
prövning kanske inte alls häftar
i någon skuld, utpekas och råka i dålig
dager dels inför den han säljer till
eller köper av, dels inför allmänheten.
Sådan publicering kan bli till stor nackdel
för honom både rent personligt och
i hans verksamhet — och detta trots
att han inte har begått något som helst
fel.

Enligt min mening kan detta inte vara
riktigt, och ett ingripande borde där -

för vara befogat. Jag vill därför gärna
fråga justitieministern hur han ser på
detta spörsmål.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Ansökningshandlingarna
i mål om lagsökning och betalningsföreläggande
är offentliga, och det kan
enligt min mening inte komma i fråga
att man beträffande dessa handlingar
skulle göra undantag från den viktiga
offentlighetsprincip som vi har i vår
processrätt. Enligt tryckfrihetsförordningen
står det envar fritt att i tryckt
skrift offentliggöra allmänna handlingar
som inte enligt särskild föreskrift
skall hållas hemliga.

I och för sig finns naturligtvis möjligheten
att kriminalisera publicering
av innehållet i ansökningar i mål om
lagsökning och betalningsföreläggande.
Men några större olägenheter anser jag
inte har uppkommit av sådan publicering.
De som tar del av de publikationer
det här är fråga om känner säkerligen
mycket väl till skillnaden mellan
en ansökan i målet och ett domstolsavgörande.
De olägenheter som kan uppstå
får vägas mot olägenheten av att kriminalisera
publiceringen och därmed begränsa
yttrandefriheten.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Justitieministern säger
att en publicering inte torde medföra
några större olägenheter. Men det är
väl ändå så, herr justitieminister, att vi
på olika sätt vill skydda människorna
mot misstankar för något som kommer
dem att framstå i dålig dager. Om man
skulle utsätta justitieministern eller mig
för sådana misstankar, skulle vi då anse
det vara riktigt?

Bör vi därför inte försöka åstadkomma
en förändring på detta område?
Även om de människor som brukar läsa
ifrågavarande publikationer känner
till skillnaden mellan en ansökan och
en dom har dock många inte klart för

Torsdagen den 13 februari 1969

Nr 6

27

sig denna skillnad. En person som förbereder
en affär och genom en sådan
här publicering får sin ekonomiska ställning
misstänkliggjord kan därför skadas
allvarligt i sin verksamhet.

En expert borde få klarlägga förutsättningarna
att åstadkomma mer tillfredsställande
förhållanden. Skulle det
exempelvis inte vara möjligt att hemligstämpla
ansökningshandlingarna?

Cliefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Skulle man lagstifta i
den riktning som herr Jonasson begär
måste man gå ytterligare ett steg. Varför
då inte hemligstämpla eller kriminalisera
publiceringen av stämningsansökningar
av vad slag det vara må?

Jag tror inte att det exempel som
herr Jonasson tog var så väl valt. De
som läser dessa publikationer vet säkerligen
att både herr Jonasson och
jag sköter vår ekonomi, och de förstår
därför att det har skett ett misstag eller
en »förfalskning» om våra namn skulle
återfinnas där.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. vaccinberedskapen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Frsenkel har ställt
en fråga rörande vaccinberedskapen
mot »Hongkonginfluensan».

Den s. k. Hongkonginfluensan är i
allmänhet godartad. Den kan dock vara
farlig för personer med hjärt- och kärlsjukdomar,
vissa ämnesomsättningssjukdomar,
vissa lungsjukdomar och en
del andra kraftnedsättande åkommor.
Det första kända fallet i Sverige inträffade
den 3 november 1968. I november
och december smittades i bl. a.

Svar på fråga ang. vaccinberedskapen

Göteborg och Falun ett fåtal personer.
Först under januari månad i år fick
epidemin en större utbredning.

Influensan, som orsakas av ett virus,
kan i viss utsträckning förebyggas med
vaccination. Vaccinet framställs på
hönsägg, som ympas med virusstammen
sedan denna isolerats. Härefter
sker avdödning, rening, styrkekontroller
m. m. Det tar två å tre månader att
framställa vaccinet. Det är hållbart i
ungefär ett år.

Statens bakteriologiska laboratorium
har för närvarande kapacitet för framställning
av cirka 200 000 doser influensavaccin
per år. Vid månadsskiftet
augusti—september 1968 fick SBL den
aktuella virusstammen. Den första satsen
var färdig för distribution den 22
november. Hittills har drygt 100 000 doser
tillverkats. Från slutet av januari
har vaccin kunnat importeras från
USA. Cirka 1,1 miljon doser vaccin
har härefter importerats och distribuerats.

Någon allmän vaccinering har inte
anbefallts av socialstyrelsen. De framställda
doserna prioriterades för två
grupper, nämligen personer med medicinska
indikationer samt sjukvårdspersonal
av vissa kategorier.

Vidare anförde:

Fru FR/ENKEL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för det långa och utförliga
svar jag fått på min fråga. Jag är ändå
inte riktigt nöjd med utformningen av
vaccinberedskapen. Redan i juni läste
jag i pressen att Hongkonginfluensan
väntades till Sverige. I svaret anförs
att det första kända fallet inträffade den
3 november 1968 och att den första
satsen av influensavaccin var färdig
för distribution den 22 november. Jag
tycker för min del att man kunde ha
startat tillverkningen tidigare, så att
man verkligen hade varit beredd när
epidemin kom.

Nr 6

28

Torsdagen den 13 februari 1969

Svar på fråga ang. socialnämndernas ansvar för
verksamhet

Det heter vidare i socialministerns
svar att vaccindoserna prioriterades för
två grupper, nämligen personer med
medicinska indikationer samt sjukvårdspersonal
av vissa kategorier. Jag
kan inte finna någon anledning till att
man skulle vara tvungen att prioritera
några grupper annat än om det vaccin
man hade inte räckte till.

Jag vet att det på västkusen — i Göteborg
och i hela Bohuslän och Halland
—• rått mycket missnöje med det
sätt på vilket vaccinet kommit läkarna
till handa och med den dåliga distributionen.
Vi ser i tidningarna dagligen
uPPgifter om att Hongkonginfluensan
förorsakat industrin miljonförluster.
Det hade mot denna bakgrund varit
lämpligt att tidigt sätta in profylaktiska
åtgärder för att undvika den epidemi
vi nu har. Det är ett faktum att
sedan socialstyrelsen hade skickat ut
sitt cirkulär till samtliga läkare i riket
med en rekommendation om vaccinering
kunde man inte i Göteborg och
på västkusten i övrigt få ut något vaccin
ens till de prioriterade grupperna
förrän efter tio dagar. Eftersom det
dröjer tio dagar innan en vaccinerad
person blir immun, hade alltså närmare
tre veckor hunnit förflyta innan någon
kunde garanteras ett skydd.

Man må ha vilken uppfattning man
vilt om värdet av vaccineringen i fråga.
Har vi en tillverkning av varan i statlig
regi, anser jag dock att medborgarna
har rättighet att fordra att den finns
tillgänglig både i rätt mängd och vid
den tidpunkt när den verkligen behövs.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill säga till fru
Fraenkel att vaccin av detta slag inte
fanns färdigställt någonstans i världen
tidigare än här i Sverige. Enligt tillgängliga
rapporter har försörjningen
med inhemskt vaccin varit bättre i Sve -

handikappvård och uppsökande

rige än i andra länder med undantag
för Amerika.

Vad sedan gäller frågan om vaccineringens
omfattning har jag i mitt svar
klart angivit att den är beroende av en
medicinsk bedömning, och socialstyrelsen
har inte bedömt influensan vara av
den karaktären att man behövt anbefalla
en allmän vaccinering.

Fru FR/ENKEL (fp):

Herr talman! Då kan det hända att
tidningarna i det fallet har lämnat felaktiga
uppgifter. Där har det nämligen
stått att både i Amerika och i Ryssland
har man genomfört en allmän vaccinering
av människor på ett mycket
tidigt stadium.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag tror att man i fråga
om denna medicinska bedömning
kan lita mer på socialstyrelsen än på
vissa uppgifter som stått att läsa i en
del tidningar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. socialnämndernas ansvar
för handikappvård och uppsökande
verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Mundebo har frågat
mig vilka erfarenheter som gjorts
beträffande den uppsökande verksamhet
som socialnämnderna fått i uppgift
att bedriva enligt förra årets tillägg till
socialhjälpslagen och vilka råd och anvisningar
nämnderna har fått i detta
sammanhang.

Vid 1968 års vårriksdag antogs en
lag om ändrad lydelse av 1 och 6 pa -

29

Torsdagen den 13 februari 1969 Nr 6

Svar på fråga ang. socialnämndernas ansvar för handikappvård och uppsökande
verksamhet

ragraferna i lagen om socialhjälp. De
nya bestämmelserna, som trädde i kraft
den 1 juli 1968, innebär att socialnämnden
skall dels skaffa sig kännedom om
de individuella behoven av omvårdnad,
dels antingen själv vidta åtgärder eller
förmedla vårdinsatser.

Ett antal kommuner hade redan före
lagändringen genomfört eller påbörjat
uppsökande verksamhet i form av inventeringar,
intervjuer, enkäter eller
annan kartläggning av hjälpbehov. Den
kommunala aktiviteten på detta område
har påtagligt ökat efter lagändringen.
I ett par kommunblock pågår
särskild försöksverksamhet med deltagande
av Svenska kommunförbundet.
Någon utvärdering av gjorda erfarenheter
har ännu inte företagits.

Det ankommer på socialstyrelsen att
i den mån det behövs ge huvudmännen
råd och anvisningar för verksamhetens
bedrivande. Förslag till sådana råd
och anvisningar har utarbetats av socialstyrelsen
efter samråd med annan
expertis, kommuner och organisationer.
Förslaget är avsett att slutbehandlas
vid ett sammanträde i dagarna med en
expertgrupp på socialvårdens område,
där bl. a. Svenska kommunförbundet
och riksförsäkringsverket är företrädda.
Man kan räkna med att socialstyrelsen
meddelar råd och anvisningar
till kommunerna inom den närmaste tiden.

Vidare anförde:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag tackar socialministern
för svaret på min fråga.

Socialministern konstaterar att den
kommunala aktiviteten på detta område
har ökat påtagligt efter lagändringen,
och jag finner detta vara tillfredsställande.
Emellertid vill jag erinra om ett
uttalande som ordföranden i statens
handikappråd, Richard Sterner, gjorde
vid en konferens helt nyligen. Han sade

att lagen tolkas för passivt, han fann
den nya lagen svävande och undrade
hur pass litet en kommun kan göra men
ändå hålla sig till lagen.

För min del tror jag att det finns ett
starkt intresse inom kommunerna för
dessa frågor. Men för många kommuner
är det här i väsentliga avseenden fråga
om ett nytt område, och behovet av riktlinjer
för kommunernas handlande är
där särskilt stort. Jag tycker därför att
socialministern har en alltför passiv syn
på denna fråga, då han konstaterar att
det ankommer på socialstyrelsen att i
den mån det behövs ge huvudmännen
råd och anvisningar för verksamhetens
bedrivande. Det behövs i särskilt hög
grad just på detta område, och det är
beklagligt att socialstyrelsen först nu,
när det snart har gått ett år sedan riksdagen
antog lagändringen, är färdig att
lämna kommunerna råd och anvisningar
om möjligheter och vägar att förverkliga
den nya lagen. De anvisningarna
borde ha kommit för länge sedan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill fästa herr Mundebos
uppmärksamhet på att initiativet
till lagändringen togs av regeringen.
Riksdagen fattade beslut om ändringen
i fjol, och i lagförslaget stod det klart utsagt
att det ankom på socialstyrelsen att
vidtaga de uppföljande åtgärderna. Det
är vad som nu sker. Någon passivitet
har det alltså inte varit fråga om.

Jag vill understryka att den uppsökande
verksamheten är angelägen och
att den behövs med hänsyn till de grupper
som måste komma under observation.
Jag är förvissad om att verksamheten
har stark resonans ute i kommunerna
därför att problem av skilda slag
tränger sig fram.

Till en person med herr Mundebos
erfarenhet behöver jag inte säga att detta
också är en svår fråga. Det gäller att
finna de riktiga formerna, den riktiga

Nr 6

30

Torsdagen den 13 februari 1969

Svar på fråga ang. den fackliga elevrörelsens representation i kommunala skolstyrelser -

uppläggningen och den riktiga planeringen.
Det är vad socialstyrelsen nu
håller på att göra. Och jag utgår från att
de råd och anvisningar, som om en tid
kommer att skickas ut till kommunerna
i samråd med bl. a. Kommunförbundet,
skall vara av den karaktären att de kan
bilda ett underlag för den aktivitet som
vi väl alla eftersträvar på detta viktiga
område.

Herr MUNDEBO (fp):

Ja, herr talman, detta är en svår fråga,
och det är därför man ute i kommunerna
känner avsaknaden av anvisningar
särskilt besvärande.

Handikapputredningen, som låg bakom
reformen på området, konstaterade
också i sitt betänkande år 1967 att det
var angeläget att socialstyrelsen gav
kommunerna råd och anvisningar för
verksamheten. Det är därför jag beklagar
för det första att socialstyrelsen inte
förrän i december 1968 — alltså när lagen
hade gällt under nästan ett halvt år
—- skrev till kommunerna och erinrade
om att en ny lag hade införts och för
det andra att man inte förrän nu på våren
1969 är beredd att ge kommunerna
råd och anvisningar om hur arbetet
skall bedrivas.

Om socialministern och jag kan enas
om att kommunerna är i behov av råd
och anvisningar när det gäller ny lagstiftning
på socialpolitikens område, så
kanske väntetiden inte skall behöva bli
så lång vid andra kompletteringar av socialhjälpslagen
som fallet varit denna
gång. Förhållandena härvidlag i samband
med denna lagändring har inte varit
tillfredsställande.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Med anledning av herr
Mundebos senaste inlägg vill jag erinra
om en viktig sak. Arbetet på det aktuella
planet påbörjades redan tidigt i fjol, och
sedan i höstas har en särskild arbets -

grupp varit organiserad inom socialstyrelsen
för ändamålet. Till arbetsgruppen
har en expertgrupp varit knuten, i vilken
bl. a. ingått tre socialchefer, två representanter
för riksförsäkringsverket
och en representant för Kommunförbundet.

Man har sannerligen förberett denna
fråga mycket noga och gjort det med
sikte på att anvisningarna skall få den
karaktären att de blir av betydelse för
kommunernas verksamhet.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag tror inte att landets
socialchefer är fullt lika tillfredsställda
som socialministern med att anvisningarna
rörande en lag, som riksdagen antog
i april 1968, inte föreligger förrän
på våren 1969. Socialstyrelsen skrev den
3 december 1968 till kommunerna och
meddelade sin avsikt att våren 1969 utfärda
råd och anvisningar. Det är givet
att det under hösten har pågått ett förberedelsearbete
inom socialstyrelsen.
Detta förberedelsearbete borde ha påbörjats
våren 1968 för att kommunerna
sommaren 1968 skulle ha fått de råd och
anvisningar de behövde.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Detta arbete påbörjades
våren 1968. Lagen trädde i kraft den 1
juli. Det är inte stort mer än ett halvt
år sedan dess, herr Mundebo. Enligt
min mening kan man verkligen säga att
det hela har varit väl förberett.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. den fackliga elevrörelsens
representation i kommunala skolstyrelser Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: -

31

Torsdagen den 13 februari 1969 Nr 6

Svar på fråga ang. den fackliga elevrörelsens representation i kommunala skolstyrelser -

Herr talman! Fru Hjelm-Wallén har
frågat chefen för utbildningsdepartementet,
om han är beredd att i positiv
anda pröva möjligheterna och formerna
för den fackliga elevrörelsens representation
i kommunala skolstyrelser. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

Frågan huruvida elever lagligen kan
ges representation i de kommunala skolstyrelserna
är för närvarande, efter besvär
över en enskild skolstyrelses beslut,
föremål för prövning i administrativ
ordning. Jag anser mig därför inte för
dagen böra uttala mig om möjligheterna
och formerna för sådan elevrepresentation.
Jag finner det dock angeläget att
skolstyrelserna utnyttjar möjligheten att
söka kontakt med företrädare för olika
intressenter i skolan, däribland eleverna,
i överensstämmelse med vad som i
allmänhet gäller för kommunal nämnd
eller styrelse.

Vidare anförde:

Fru HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret och är glad åt att
dessa problem uppmärksammas i utbildningsdepartementet.

Inom åtskilliga skolstyrelser har systemet
med elevrepresentation redan
prövats. Oklarheter har emellertid rått
om systemet stått i överensstämmelse
med skollag och stadga. I Västmanland
har t. ex. Arboga haft denna elevrepresentation
i två år, och ingen har funnit
anledning att klaga på den. I grannstaden
Köping däremot infördes representationssystemet
i höstas, men skolstyrelsen
var oenig och beslutet överklagades.
I förra veckan meddelade
länsstyrelsen att det överklagade beslutet
undanröjts, och jag antar att det är
detta beslut som nu är föremål för
prövning i administrativ ordning.

I dag har uppskattningsvis 20 skolstyrelser
givit elever rätt att närvara

vid sina sammanträden, men detta strider
tydligen mot skolstadgan. Det är
mycket otillfredsställande att de skolstyrelser
som vill ha elever med måste
fatta beslut härom mot gällande stadga.
Jag vill därför ha till stånd en snar
ändring som innebär att eleverna ges
generell rättighet att genom sin fackliga
elevrörelse adjungeras till skolstyrelsen.
Det räcker inte att, som statsrådet
Moberg säger, skolstyrelsen skall
söka kontakt med intressenter i skolan.

Jag hoppas att dessa tankegångar inte
är främmande för utbildningsdepartementet,
där man länge ställt sig positiv
till tanken att bygga ut skoldemokratin.
Naturligtvis är denna fråga en liten del
i hela det skoldemokratiska komplexet,
men den är relativt enkel att lösa. Därmed
skulle man gå till mötes de önskemål
som framförts både av den fackliga
elevrörelsen och av många skolstyrelser.

Det måste vara betydelsefullt för
skolstyrelserna att kunna ta del av
elevernas unika erfarenhet av det levande
skolsamhället. Säkerligen blir
denna möjlighet till direkt dialog mellan
elevföreträdare och samhällsföreträdare
till gagn för både eleverna och
samhället. Dessutom skulle ett sådant
representationssystem stärka den fackliga
elevrörelsen — något som är mycket
betydelsefullt i hela det skoldemokratiska
sammanhanget.

Jag hoppas nu att oklarheterna om
elevrepresentation i skolstyrelsen, som
varit en nagel i ögat på många, kommer
att undanröjas och att frågan prövas i
positiv anda.

Jag tackar än en gång för svaret trots
att statsrådet just nu inte är beredd att
i detalj säga något om formerna för
elevrepresentationen.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! I sak tror jag att fru
Hjelm-Wallén och jag har samma uppfattning,
nämligen att det som ett led

32

Nr 6

Torsdagen den 13 februari 1969

Svar på fråga ang. den relativa betygsättningen

i den vidgade skoldemokratin är angeläget
att elever i ökad omfattning får
tillfälle till resonemang och diskussioner
med alla som är ansvariga för skolan.
Men vi måste följa de former som
gäller.

Det är i och för sig riktigt, såsom
fru Hjelm-Wallén framhållit, att denna
fråga är en liten del av frågan om vidgad
skoldemokrati. Jag instämmer till
fullo i detta. Den är emellertid också
en liten del av ett annat problemkomplex,
nämligen frågan om vidgad kommunal
demokrati. Den frågan har ju
riksdagen tidigare intresserat sig för.
Inom kommunikationsdepartementet
pågår för närvarande ett förberedelsearbete
i syfte att få till stånd en utredning
avseende hela frågan om den
kommunala demokratin, varav detta
spörsmål är en del. Också detta utredningskomplex
kommer att påverka den
konkreta fråga vi diskuterar.

Jag är emellertid övertygad om att vi
skall kunna lösa den reella frågan i
detta sammanhang, nämligen behovet
av en ökad kontakt mellan eleverna och
alla som har att handha skolan, oavsett
hur frågan om den kommunala demokratin
kommer att utformas.

Fru HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Vad man närmast påtalat
från elevrörelsen är att eftersom
lärarna har adjungerade representanter
i skolstyrelsen vore det naturligt att
eleverna hade en motsvarande representation.
Det kan naturligtvis också
finnas andra grupper som vill ha representanter
i skolstyrelsen. För det första
är emellertid dessa grupper inte lika
stora som elevgruppen. För det andra
har de vuxna möjlighet att genom de
politiska valen avgöra vilka som skall
sitta i skolstyrelserna. Denna möjlighet
har inte eleverna, och vi borde ge dem
tillfälle att få denna representation.

Eftersom en utveckling i denna riktning
är på gång inom skolstyrelserna —
många skolstyrelser önskar få till stånd

en elevrepresentation och en del har
t. o. in. genomfört en sådan, trots att
de vet att det är stadgevidrigt — tycker
jag att stadgarna borde ändras så
att elevernas önskemål kan tillgodoses.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. den relativa betygsättningen Ordet

lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade:

Herr talman! Fru Mogård har frågat
chefen för utbildningsdepartementet, om
han avser att vidtaga några åtgärder
med anledning av de missförstånd som
den relativa betygsättningen vållar
bland lärare, elever och föräldrar, vilket
omvittnats bl. a. i den senaste tidens
livliga debatt om betygsättningen.
Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Den relativa betygsättningen är i vissa
skolformer av tämligen ungt datum.
Den behandlas utförligt i läroplanerna
för respektive skolformer. För att ytterligare
klargöra innebörden i systemet
ges information inom både lärarnas
grundutbildning och deras fortbildning.
Vidare förbereder skolöverstyrelsen
utgivande av en informationsbroschyr
som skall vända sig till föräldrar,
elever och lärare. En rad åtgärder har
sålunda vidtagits för att förebygga missförstånd
beträffande den relativa bety
gsättningen.

Vidare anförde:

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för svaret på min fråga.

Jag har inte vid detta tillfälle haft
för avsikt att diskutera huruvida den
relativa betygsättningen är riktig eller
ej — vi kan nog utgå från att herr Mo -

Torsdagen den 13 februari 1969

Nr 6

33

Svar på fråga ang. den relativa betygsättningen

berg och jag har diametralt motsatta
uppfattningar om detta. Jag har i min
fråga förutsatt att den relativa betygsättningen
går att genomföra med vettiga
resultat.

Jag tror inte —• och det har inte heller
varit min mening — att man kan
anklaga myndigheterna för att ha försummat
att informera i varje fall skolledare
och lärare om hur systemet skall
tillämpas — det har man hållit på med
i närmare sju år. Så länge har den aktuella
betygsättningsprincipen tillämpats,
om än inte inom alla skolformer.
Ändå existerar det, såsom framkommit
den senaste tiden bl. a. i insändarspalter
och artiklar och såsom många väl
känner till, mängder av missförstånd.

Det finns skolledare som dekreterar
att betygen i varje klass skall följa normalkurvan
och som ger den lärare, som
vill avvika från denna och sätta betyg
efter eget förstånd, en avbasning.

Det finns lärare som säger till en elev:
Du skulle egentligen ha haft en 4:a, men
det får inte vara så många 4:or i den
här klassen.

Det finns elever som aktar sig för att
hjälpa kamrater — blir en kamrat bättre
i ämnet, minskar hjälparens chanser
att få behålla ett bra betyg, tror de.

Det finns föräldrar som varnar nyinflyttade
föräldrar för sin skola: Där
finns det bara 2:or kvar!

Skoldirektionen i Stockholm har uttryckt
missnöje med skolöverstyrelsens
sätt att sköta informationen. Det kommer
protestskrivelser från elever i olika
läroverk, ofta med instämmande från
lärarna.

Det får väl ändå betraktas som minst
sagt förargligt att den högsta pedagogiska
instansen här i landet inte lyckas
utforma anvisningar så att de blir fattbara.
Jag känner till att skolöverstyrelsen
avser att komma med en ny informationsbroschyr,
som skall vända sig
till lärare och elever och ■— vad jag förstår
av statsrådets svar — också till föräldrar.
Det vore mycket skönt.

Viktigast av allt är ändå: Är informationen
denna gång utformad så att alla
berörda får fullt klart för sig hur den
relativa betygsättningen skall fungera?

Min fråga var egentligen denna: Har
statsrådet Moberg bildat sig en uppfattning
om orsakerna till missförstånden,
och kan herr Moberg med någon förtröstan
denna gång säga, att den broschyr
som nu utges kommer att undanröja
dem?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Kraven från fru Mogårds
sida på min förmåga att genomskåda
vilka konsekvenser som informationsbroschyren
kommer att få är ju
stora. Det är självklart att jag inte kan
förutse det. Men jag hoppas givetvis att
de missförstånd som föreligger kommer
att undanröjas, ty problemet är
inte så förtvivlat svårt som man tydligen
på vissa håll anser det vara.

Jag vill bara, herr talman, erinra om
att det i de grundläggande dokumenten
för skolan, t. ex. i läroplanen för gymnasiet,
i de inledande bestämmelserna
när det gäller betygsättningen mycket
tydligt står hur själva betygsättningssystemet
skall fungera. Jag vill citera
den inledande meningen: »Den enskilde
elevens betyg uttrycker i vad mån
han i relation till totala antalet övriga
elever i årskursen i riket uppnått studiemålet
för ämnet i fråga.»

Till yttermera visso finns det i samma
dokument ett antal exempel som
alldeles klart visar att systemet inte
skall tolkas så, som fru Mogård påstår
att man stundom gör, nämligen att man
i varje klass skall få en fördelning av
betygen i enlighet med den s. k. normalkurvan.
Där finns exempel på hur
den kan se ut i en ordinär klass, i en
bra klass, i en svag klass, i en jämn
klass och i en ojämn klass, allt till ledning
för betygsättarna.

Fru Mogård vill inte ta upp frågan
om de relativa betygen i relation till de
gamla absoluta betygen. Då skulle det,

Nr 6

34

Torsdagen den 13 februari 1969

Interpellation ang. information inom skolväsendet om jämlikheten mellan könen

som hon sade, om jag tolkade henne
rätt, framkomma att vi har diametralt
motsatta uppfattningar. Det är anmärkningsvärt
att höra, att det fortfarande
råder den uppfattningen i sakfrågan
att de relativa betygen är underlägsna
de absoluta. Jag trodde att man nu
i alla partier var överens om att de
relativa betygen i princip är rättvisare
än de absoluta och att det nu gäller
att ytterligare förbättra informationen
till lärarna, till skolorna och till hemmen
om den tillämpning av de gällande
reglerna som bör ske.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Jag vägrar tro att statsrådet
Moberg kan bli förvånad över att
det finns delade meningar om den relativa
betygsättningen; men låt oss inte
ta upp någon diskussion om den saken.
Jag tror visst att den betygsättningen
kan bli mera rättvis, men det förutsätter
att den kan tillämpas korrekt.

Jag känner väl till hur mycket information
man får som lärare rörande hur
betygsättningen skall gå till. För min
egen del har jag förstått den saken, men
jag tycker det är ängsligt att så många
andra tydligen inte har förstått den.
Och den princip jag alltid haft som lärare
tycker jag kan gälla också här: om
någon inte fattar en information, så är
det fel på informationen, inte på personen
i fråga.

Betygsättningen är en mycket allvarvarlig
sak. I mitt förra inlägg sade jag
att de missförstånd som kan uppstå är
förargliga. De är emellertid mycket allvarligare
än så. Betyg är viktiga; man
räknar poäng på dem. Betygsjakten är
hård, och eleverna har rätt att kräva
att betygsättningen sker efter samma
principer överallt. Om en lärare missuppfattar
principerna kan det få förödande
konsekvenser för den enskilde
eleven. Också föräldrar och samhället
i övrigt måste ha rätt att fordra att tilllämpningen
sker korrekt.

Jag hoppas att den kommande bro -

schyren skall få god effekt och att herr
Moberg kommer att läsa den, men framför
allt hoppas jag att herr Moberg ägnar
denna fråga livligt intresse också i
fortsättningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Justerades protokollen för den 5 innevarande
februari.

§ 9

Interpellation ang. information inom

skolväsendet om jämlikheten mellan
könen

Ordet lämnades på begäran till

Fröken ÅSBRINK (s), som yttrade:

Herr talman! I den rapport över
kvinnornas status i Sverige som utgör
den svenska regeringens svar på framställningar
från Förenta Nationernas
generalsekreterare och som överlämnades
den 1 juli 1968 framhåller regeringen,
»att alla de insatser, som kan främja
en ökad jämlikhet mellan män och
kvinnor, bör ges hög prioritet» (s. 5). I
fortsättningen förklarar regeringen vidare,
att man är medveten om att det
erfordras »speciella insatser för kvinnorna
i nuläget» (s. 10).

Ehuru de juridiska förutsättningarna
för jämlikhet mellan könen i stort sett
föreligger i vårt land uppvisar det
svenska samhället alltjämt i realiteten
stora brister i detta hänseende.

Eftersom skolans stora betydelse för
utformningen av individens mönster
och attityder är oförneklig, frågar man
sig vilken skolans insats på detta område
är. En granskning ger vid handen,
att beträffande skolans fostran av individerna
tydliga brister kvarstår i
fråga om fostran till en självklar jämlikhet
mellan könen.

Det förhoppningsfulla uttalande, som
man finner på s. 29 i den nämnda regeringsrapporten
om en kontinuerlig

35

Torsdagen den 13 februari 1969 Nr 6

Interpellation ang. information inom skolväsendet om jämlikheten mellan könen

bevakning av läroböckerna, för att de
inte skall ge »eleverna en traditionell
bild av kvinnligt resp. manligt arbete»,
stannar tyvärr i alltför bög grad på papperet.
En granskning av i bruk varande
läroböcker visar beklagligt och tydligt
hur svagt man reagerar vid denna
granskning. Detta gäller icke blott läroböckerna
i samhällskunskap utan också
— ibland i påfallande grad — exempelvis
texterna i moderna språk.

Lärarutbildningen lämnar ingen
orientering om könsrollsfrågorna. En
sådan orientering är dock synnerligen
angelägen, om de av regeringen i rapporten
angivna riktlinjerna för ungdomens
fostran till jämlikhet mellan könen
skall kunna förverkligas.

Ett värdefullt instrument för att relativt
snabbt kunna påverka skolsituationen
och därmed samhället skulle
vara, att vid de pedagogdagar och kurser
som ägnas de mest skilda pedagogiska
och skolpsykologiska problem
könsrollsfrågorna blev föremål för föredrag
och diskussioner, vilket nu icke
är fallet. Har det någon gång skett någonstans,
så är det endast undantaget
som bekräftar regeln.

Skall samhällets syn på jämlikhetsfrågan
snabbt kunna påverkas, måste
den nuvarande och kommande lärargenerationen
spela en huvudroll. Här
är speciella aktiveringsåtgärder av nöden.

Stark kritik har under senare tid
riktats mot den svenska skolan för underlåtenheten
att ta upp dessa problem.
Senast skedde detta vid en av Fredrika
Bremer-förbundet anordnad konferens
på Sundbyholm under Allhelgonahelgen
1968 för yngre och blivande lärare.
Till denna konferens hade skolöverstyrelsen
sänt en representant.

I starkt medvetande om hur mycket
som återstår att göra för att icke de
deklarationer som inrymmes t. ex. i rapporten
till Förenta Nationerna skall förbli
endast deklarationer utan verklighetsunderlag
får jag härmed fråga stats -

rådet och chefen för utbildningsdepartementet: Vilka

åtgärder är statsrådet beredd
att vidtaga för att lärarkårerna inom
alla skolformer, yrkesvägledare och blivande
lärare — genom föredrag vid pedagogdagar
och kurser, genom litteratur
och litteraturanvisningar etc. —
bibringas för undervisningen erforderlig
kunskap i frågan om jämlikheten
mellan könen samt för att de principer
för läroboksgranskningen som förbjuder
varje form av ras- eller gruppdiskriminering
noga följes också beträffande
jämlikheten mellan könen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet den 18—19
februari 1969 på grund av resa till Helsingfors
för sammanträde med de nordiska
statsministrarna.

Stockholm den 11 februari 1969

Tage Erlander

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i kommitté-sammanträden
för Europarådets räkning i Paris
och Rom anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet dagarna den 19, 20 och
21 februari 1969.

Stockholm den 12 februari 1969

Daniel Wiklund

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet för att under tiden
20 februari—13 mars 1969 företa en
studie- och konferensresa till Malaysia,
Singapore och Sydindien.

Stockholm den 12 februari 1969

Ove Nordstrandh

Kammaren biföll dessa ansökningar.

36

Nr 6

Fredagen den 14 februari 1969

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder för att förhindra att
lasarett nedlägges på grund av läkarbrist,

herr Glimnér (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående omorganisation av den
veterinärmedicinska laboratorieverksamheten,

herr Börjesson i Falköping (ep), till

herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förrättningstaxan
avseende förarprov för
körkort,

herr Stridsman (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående laxfisket i gränsälven
mellan Sverige och Finland, samt
herr Häll (s), till herr statsrådet och
chefen för industridepartementet angående
företagsdemokratin inom de statsägda
företagen.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.30.

In fidem
Åke Gustafsson

Fredagen den 14 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 6 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs den av fröken Åsbrink (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
angående information
inom skolväsendet om jämlikheten
mellan könen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Interpellation ang. vidgad rätt till invaliditetsersättning Ordet

lämnades på begäran till

Herr WIKLUND i Stockholm (fp),
som yttrade:

Herr talman! I lag 25 maj 1962 om
allmän försäkring stadgas i 9 kap. 2 och
3 §§ om invaliditetstillägg och invaliditetsersättning.
Invaliditetstillägg till ålderspension
eller förtidspension utgår
enligt 2 § »därest den försäkrade är ur
stånd att reda sig själv och på grund
härav vid upprepade tillfällen dagligen

är i behov av hjälp av annan---»,

varjämte invaliditetstillägg till vissa slag
av förtidspension utgår »därest den försäkrade
utför förvärvsarbete men på
grund av höggradig nedsättning i
kroppsorgans funktion är i behov av avsevärd
fortlöpande hjälp av annan person
eller får vidkännas betydande merutgifter
för färdmedel eller andra
hjälpmedel för att kunna utföra arbetet».

Enligt 3 § kan vårdbidrag i form av
invaliditetsersättning utgå till invalidiserad
person över 16 års ålder om förutsättningarna
i 2 § uppfylls -— förvärvsarbete
samt behov av avsevärd

Fredagen den 14 februari 1969

Nr 6

37

Interpellation ang. vidgad rätt till invaliditetsersättning

fortlöpande hjälp av annan person eller
betydande merutgifter för färdmedel eller
andra hjälpmedel. 13 § görs dock
den betydelsefulla inskränkningen ätt
invaliditetsersättning inte utgår till person
som uppbär något slag av allmän
pension.

Dessa stadganden förutsätter alltså
att en invalidiserad person, som förvärvsarbetar,
om han skall kunna erhålla
bidrag till exempelvis merutgifter
för färdmedel måste vara partiellt
förtidspensionerad, för att därigenom
kunna erhålla invaliditetstillägg, eller
inte uppbär något slag av allmän försäkring,
för att i detta fall få möjlighet
att erhålla invaliditetsersättning. Denna
lagstiftning innebär således att försäkringstagare
med änkepension ej kan erhålla
invaliditetsersättning. Innan ATPsystemet
är fullt utbyggt ställer detta
förhållande de kvinnor, som har låg
änkepension, inför svåra ekonomiska
problem. Invaliditetsersättning, som utgår
till kvinna då hennes make lever
och har inkomst, dras in då maken avlider
och kvinnan därigenom blir berättigad
till änkepension. I många fall innebär
detta en försämrad ekonomisk
situation för kvinnan.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

År statsrådet beredd att förorda sådana
ändringar i lagstiftningen eller tilllämpningen
av denna att invalidiserade
förvärvsarbetande kvinnor genom erhållande
av änkepension ej skall gå miste
om invaliditetsersättning, som de eljest
varit berättigade till?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen framlagda för -

slag till stat för ''försvarets fastighétsfond
för budgetåret 1969/70,

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser justitiédepartementets
verksamhetsområde, ,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde,

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
IT till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
IT till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj ds

38

Nr 6

Fredagen den 14 februari 1969

proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde, och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till vissa
personer; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av motioner om åtgärder
till hjälp åt ensamstående, och
nr 2, i anledning av motioner om
högtidlighållande av femtioårsminnet
av den kvinnliga rösträttens införande.

§ 5

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

herr Gustafson i Göteborg (fp), till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående anställningsproblem
som föranledes av nedläggningen
av F 9,

fru Nilsson (ep), till herr statsrådet

och chefen för kommunikationsdepartementet
angående inträffade olyckor
vid transport av skolbarn,

herr W estberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående invaliditetstillägg,
herr Andersson i Örebro (fp), till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående Villingsbergs
skjutfält,

herr Nelander (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående radions s. k. missionärssändningar,

fru Kristensson (m), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående spädbarnsdödligheten, och
herr Romanus (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående arbetsgruppen
för överläggningar om den kommunala
demokratin.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem
Åke Gustafsson

ESSELTE AB. STHLM 69
914110