Nr IT ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:17)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

‘server-,-Tc-<yi -

[Egt

Nr IT ANDRA KAMMAREN 1970

14—15 april

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 april

Svar på interpellation av herr Ringaby (m) ang. variationerna i socialhjälpskostnader
mellan olika kommuner.......................

Sid.

Onsdagen den 15 april fm.

Ett statligt företag för tillverkning av tekniska hjälpmedel för handikappade
.................................................. 18

Avveckling av ortsgrupperingen av de statsanställdas löner ......... 19

Löneavdrag för statstjänsteman vid tjänstledighet för fullgörande av

offentligt uppdrag.......................................... 23

Underhåll av svenska ambassadbyggnaden i Tokyo ................ 30

Utredningsväsendet .......................................... 33

Utgifterna inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde:

Skolöverstyrelsen........................................... 41

Bidrag till vissa elevorganisationer ........................... 44

Bidrag till vissa föräldraorganisationer........................ 47

Bidrag till driften av grundskolor m. m........................ 48

Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor ............ 64

Sjöbefälsskolorna: Utbildningskostnader....................... 66

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m..... 67

Bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet m. m............ 69

Skolfrågor................................................... 69

Anslag till vissa kulturändamål och internationellt-kulturellt samarbete: -

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek
m. m................................................ 87

1—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 17

Nr 17

Innehåll

Sid.

Bidrag till Svenska riksteatern............................... 91

Rikskonsertverksamhet ..................................... 92

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet....... 94

Bidrag till ungdomsledarutbildning ........................... 100

Interpellationer av:

herr Nygren (s) ang. rekryteringen av nämndemän............... 101

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. provisoriska åtgärder för information
till invandrare........................................ 102

Utsträckt motionstid ......................................... 103

Onsdagen den 15 april em.

Anslag till vissa kulturändamål och internationellt-kulturellt samarbete
(forts.):

Bidrag till folkbibliotek...................................... 103

Anslagen till rundradioverksamheten m. m....................... 109

Liberalisering av reglerna för trådöverföring av TV- och radioprogram
..................................................... 129

Statens vattenfallsverks redovisning av inkomst från kraftverk vid

taxeringen till kommunal inkomstskatt m. m................... 141

Åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet............. 136

Interpellation av herr Hellström (s) ang. ökad samhällelig kontroll

över läromedlen ............................................ 147

Meddelande om enkla frågor av:

fru Marklund (vpk) ang. sänkning av svavelhalten i eldningsolja ... 150

herr Sjöholm (fp) ang. den norska säljakten..................... 150

herr Fälldin (ep) ang. fastighetstaxeringen beträffande kraftverk ... 150

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 15 april fm.

Val av valmän och suppleanter för utseende av fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret med suppleanter.................... 16

Statsutskottets utlåtande nr 44, om ett statligt företag för tillverkning

av tekniska hjälpmedel för handikappade .................... 18

—- nr 45, om avveckling av ortsgrupperingen av de statsanställdas

löner .................................................... 19

nr 46, om löneavdrag för statstjänsteman vid tjänstledighet för

— fullgörande av offentligt uppdrag............................ 23

— nr 47, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond ............. 30

— nr 48, ang. livränta till vissa personer.......................... 32

Innehåll

Nr 17

Sid.

— memorial nr 51, ang. överlämnande till lagutskott av två till statsutskottet
hänvisade motioner ............................... 32

Första lagutskottets utlåtande nr 23, om ökat minoritetsskydd åt aktieägare
i svenskt aktiebolag.................................. 33

—• nr 24, om en översyn av bestämmelserna angående aktieemission .. 33

— nr 25, ang. lag om utlämning till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut om vård eller behandling, m. m. 33

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 19, om inrättande av toaletter
på bussar och busstationer m. m.......................... 33

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 23, om offentlig handläggning i

samarbetsnämnderna inom kommunblocken .................. 33

■— nr 24, om utredningsväsendet ............................... 33

— memorial nr 25, föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut om

sänkning av rösträttsåldern................................. 41

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande utgifterna inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde ......................... 41

— nr 49, ang. skolfrågor...................................... 69

— nr 43, om anslag till vissa kulturändamål och internationellt-kul turellt

samarbete (punkterna 1—21).......................... 87

Onsdagen den 15 april em.

Statsutskottets utlåtande nr 43, om anslag till vissa kulturändamål och
internationellt-kulturellt samarbete (punkterna 22—30) ........ 103

— nr 52, rörande anslagen till rundradioverksamheten m. m........ 109

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, om liberalisering av reglerna

för trådöverföring av TV- och radioprogram ................... 129

Statsutskottets memorial nr 53, i anledning av kamrarnas skiljaktiga

beslut i fråga om bidrag till vissa hjälpmedel för handikappade ... 136

Bevillningsutskottets betänkande nr 32, ang. statens vattenfallsverks
redovisning av inkomst från kraftverk vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt m. m..................................... 136

— nr 33, om åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet ... 141

K) i

, Kl 1

Tisdagen den 14 april 1970

Nr 17

Tisdagen den 14 april

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 3 innevarande
april.

§2

Herr talmannen meddelade, att herr
Karlsson i Olofström enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 9—den 25 innevarande
april.

Herr Karlsson i Olofström beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§3

Svar på interpellation ang. variationerna
i socialhjälpskostnader mellan olika
kommuner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Ringaby har ställt
vissa frågor till mig angående variationerna
i socialhjälpskostnader mellan
olika kommuner. Med anledning härav
vill jag svara följande.

Statistiska centralbyrån redovisar en
årlig löpande statistik om socialhjälpen
som bygger på uppgifter från kommunerna.
Denna löpande statistik ger inte
tillräckligt material för en analys av
hur exempelvis socialhjälpskostnaderna
varierar mellan olika kommuner och
vad sådana kommunala kostnadsvariationer
beror på. Man får dock komma
ihåg att redovisningar som går ut på att
klarlägga orsakssammanhangen bakom
de individuella socialhjälpsbehoven är
mycket komplicerade.

För att få ett bättre underlag för analyser
av socialhjälpen har under de senaste
åren genomförts vissa specialundersökningar.
Inom socialdepartementet
har gjorts en undersökning rörande
socialhjälpen i län och kommuner år
1967. Undersökningen redovisar socialhjälpens
omfattning i olika kommuner,
och hjälpen sedd i relation till kommunernas
ekonomi, befolkningssammansättning,
näringsliv, andra socialvårdsfunktioner
m. m. Socialhjälpsbehovet
inom vissa grupper av befolkningen —
ålderspensionärerna, barnfamiljerna
och invandrarna — har särskilt redovisats.
Undersökningen innehåller åtskilligt
material som belyser orsakerna
till att socialhjälpskostnaderna varierar
mellan kommunerna.

Under år 1968 fick statistiska centralbyrån
i uppdrag att göra en statistisk
urvalsundersökning rörande personer
med socialhjälp i maj 1968. Undersökningen
avser att kartlägga de socialhjälpsbehövandes
förhållanden, redovisa
de faktorer som har betydelse för socialhjälpsbehovet
samt belysa samspelet
mellan socialhjälpen och samhällets
övriga stödåtgärder. Undersökningen,
som beräknas kunna redovisas i år, kan
väntas ge material som belyser bl. a. orsakerna
till de varierande socialhjälpskostnaderna.

Jag vill också nämna att socialdepartementet
för närvarande genomför en
undersökning som i viss mån kan väntas
belysa vilken betydelse de nya bostadstilläggen
har i fråga om barnfamiljers
socialhjälpsberoende.

Olika normer och praxis i kommunerna
för socialhjälpsverksamheten torde
bidra till kostnadsvariationerna. De -

ö Nr 17 Tisdagen den 14 april 1970

Svar på interpellation ang. variationerna i socialhjälpskostnader mellan olika
kommuner

partementets socialhjälpsundersökning
år 1967 visade att de riktlinjer och normer
som tillämpas varierade avsevärt
mellan kommunerna. Jag är därmed inne
på herr Ringabys fråga huruvida socialstyrelsens
Råd och anvisningar i
tillfredsställande omfattning följs inom
socialhjälpsverksamheten och om dessa
anvisningar liksom själva socialhjälpslagen
kan ligga till grund för en enhetlig
praxis.

Som interpellanten framhåller är socialnämnderna
under vissa villkor skyldiga
att lämna bistånd, s. k. obligatorisk
socialhjälp, enligt 12 § socialhjälpslagen.
Lagen anger till skillnad från
t. ex. socialförsäkringen inga belopp
och innehåller inte heller några andra
bestämmelser som närmare preciserar
hjälpens omfattning. Vad som skall anses
utgöra skälig socialhjälpsstandard
kan vara föremål för skiftande bedömningar
i kommunerna. Variationer i
praxis mellan olika kommuner behöver
inte innebära att skyldigheten att lämna
hjälp åsidosätts.

När det gäller den frivilliga socialhjälpen
enligt 13 § socialhjälpslagen
kan kommunens fullmäktige besluta om
grunder för denna hjälp. Om sådana
grunder inte fastställts meddelar socialnämnden
sådan hjälp efter vad nämnden
prövar erforderligt. Eftersom socialhjälpen
är en kommunal angelägenhet
är socialstyrelsens anvisningar till socialhjälpslagen
allmänt hållna.

Lagen liksom anvisningarna ger alltså
utrymme för betydande variationer i
praxis främst i fråga om den frivilliga
socialhjälpen. Man har anledning räkna
med att skillnaderna kommer att utjämnas
då kommunreformen är genomförd
och vi har fått färre och större kommuner.

Jag vill till sist understryka, att socialvårdens
framtida utformning för
närvarande är föremål för en allsidig
och omfattande utredning. Vid denna
översyn av socialvårdens målsättning

och arbetsformer får socialutredningen
också anledning att ta upp de nu berörda
viktiga frågorna beträffande socialhjälpen.

Vidare anförde:

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min interpellation,
ett svar som jag dock tycker
är mera en redogörelse för situationen
och mindre ett ställningstagande till
frågorna.

I slutet av svaret hänvisar statsrådet
Aspling till den sittande socialutredningen
och hoppas på förslag därifrån.
Det kan man självfallet instämma i. Men
det är en mycket stor utredning. Direktiven
omfattar sju tätskrivna sidor, och
det kan dröja åtta—tio år innan den är
färdig. Det finns alltså härigenom en
risk för en låsning av socialpolitiska
åtgärder under lång tid. Jag hoppas för
min del att det kommer till stånd snabba
dellösningar och då främst när det
gäller den frivilliga socialhjälpen.

Jag skall, herr talman, beröra ett par
områden som omnämns i svaret och
även i socialutredningens direktiv.

Herr Aspling pekar på att skillnaderna
i den frivilliga socialhjälpen kommer
att suddas ut när kommunreformen
genomförts och vi alltså fått större kommuner.
Det kommer säkerligen att bli
på det sättet, men samtidigt skapar dessa
stora kommuner en hel del problem.
Det är ju så, herr Aspling, att den s. k.
tysta nöden finns just i de stora kommunerna
— det är svårt att spåra upp
människorna där. Gamla och beskedliga
och litet tillbakadragna människor får
också ofta sitta emellan när det gäller
den frivilliga socialhjälpen. Däremot
blir yngre årgångar, som är mera påstridiga,
inte sällan bättre tillgodosedda.
Man vill helt enkelt bli av med dem
på socialbyråerna; jag har fått många
bevis på det från olika socialarbetare.

Tisdagen den 14 april 1970 Nr 17

Svar på interpellation ang. variationerna i socialhjälpskostnader mellan olika

kommuner

Socialdepartementet har gjort eu
egen liten utredning som heter Socialhjälpen
i län och kommuner 1967. Av
den framgår att de små kommunerna
faktiskt har inte bara till antalet färre
utan även procentuellt färre socialhjälpstagare
än de stora kommunerna.
Det är i de stora kommunerna som problemen
uppkommer, och det kan måhända
vara ett litet apropå.

Men varpå beror nu dessa stora skillnader
i socialhjälpskostnader? Ja, till
en del beror de kanske på medborgarnas
inställning till socialhjälpen. De
äldre människorna i den lilla glesbygdskommunen
har mycket små anspråk på
livet och de begär heller ingen socialhjälp.
Den utredning jag nämnde har
också uttalat att många känner olust inför
tanken att gå till socialvården.

Föreligger det — den frågan kan
även ställas — olikheter i inställningen
till socialhjälp mellan unga och gamla?
Det har gjorts en utredning om saken
i Mälarlänen, där bl. a. Stockholm ingår.
Utredningen visar att åldersgruppen
16—29 år — alltså de mest arbetsföra
åldrarna — tog i anspråk inte
mindre än 23 procent av regionens hela
socialhjälp, medan åldersgruppen 50—
66 år tog i anspråk bara 19 procent av
den totala socialhjälpen. Finns det inom
den unga generationen flera individer
med en mindre uttalad klara-dig-självmentalitet
än hos de äldre? Frågan kan
som sagt ställas.

Den utredning som departementet
gjort är intressant ur många synpunkter.
Det heter att en av orsakerna till
att det föreligger så stora skillnader i
hjälpbehoven hos invånarna i olika
kommuner är att inslaget av inflyttade
familjer är stort i vissa kommuner. Där
finns det många problemfamiljer. Obenägenhet
att ta arbete, bristande ekonomisk
hushållning och alkoholmissbruk
framhålls som orsaker till att man måste
söka socialhjälp.

I Tyresö kommun var det inte mind -

re än 25 procent av de nyinflyttade familjerna
som behövde socialhjälp, och
det tyder på att det är något fel någonstans.
En kommun som Ramsjö uppgav
att de bristfälliga allmänna kommunikationerna
var orsak till stora kostnader.
Pensionärerna fick åka taxi så
långt som 10—20 mil för att komma till
ett sjukhus. Det låter heller inte särskilt
bra. Man pekar också på att arbetslösheten
är olika stor i olika kommuner
och därför förorsakar skilda kostnader.

Det finns en mycket intressant orsak,
som jag tycker att vi alla skulle kunna
hjälpas åt att få bort. Den har med skillnaderna
i levnadskostnader att göra. Jag
citerar ur socialdepartementets utredning:
»Som ett exempel på levnadskostnadernas
betydelse kan nämnas att de
urvalskommuner, vilka har ett starkt inslag
av särskilt nyproducerade hyreslägenheter,
också tenderar att ha en relativt
omfångsrik socialhjälp.»

Samma tema är en annan socialarbetare
inne på. Det är socialvårdschefen
Bengt Hedlén i Malmö — ordförande i
Föreningen Sveriges socialvårdschefer
— som har framträtt i tidningen Metallarbetaren.
Han påpekar att vi 1965 hade
275 000 socialhjälpstagare i Sverige och
i dag över 400 000. Det är en beklaglig
utveckling; man tycker att antalet borde
ha gått nedåt i stället för uppåt. Vidare
framhåller han: »En del av ökningen
utgöres av människor som arbetar
full tid varje dag. De höga hyrorna
slår emellertid hårt på låginkomsttagarnas
levnadskostnadsnivå.»

Nog är det ändå, herr socialminister,
ganska betecknande att just bostadsmarknaden
— den mest statsreglerade
av alla sektorer — har lett fram till en
formlig hyreskollaps med kostnader
som skapar behov av socialhjälp, med
hyror som måste betalas av stat och
kommun. Socialministern säger också i
sitt svar att han har uppmärksammat
dessa problem och hoppas på att bostadsbidragen
skall kunna lösa dem. Det

8 Nr 17 Tisdagen den 14 april 1970

Svar på interpellation ang. variationerna i socialhjälpskostnader mellan olika
kommuner

är klart att om man tillräckligt kraftigt
höjer bostadsbidragen, kan man komma
ifrån detta hjälpbehov, men det är
dock enligt min uppfattning en irrationell
och felaktig lösning. Borde inte regeringen
i stället på allvar överväga att
försöka avbyråkratisera bostadspolitiken,
innan vi hamnar i en socialt prekär
situation? Byggnadsarbetareförbundets
ordförande Knut Johanssons propå
om bostadspolitiken, som efter vad jag
kan förstå måste leda till högre hyror,
borde faktiskt också skrämma en socialminister.

Den andra frågeställning som jag
tänker ta upp här återfinns även i utredningens
direktiv. Den gäller huvudmannaskapet
för vårdanstalter för alkoholmissbrukare.
Är inte tiden inne, herr
Aspling, att ta itu med problemet alkohol
i ett vidare syfte: för att försöka
bringa ned antalet alkoholmissbrukare
och inte bara för att lösa huvudmannafrågan? En

av mina frågor gäller också den
kommunala statistiken — eller rättare
sagt frånvaro av kommunal statistik —
beträffande orsakerna till socialhjälp.
Man kan misstänka att alkoholmissbruket
är en bidragande orsak till de ökade
kraven på socialhjälp. Enligt den
gamla fattigvårdslagen hade vi tidigare
sådan statistik. Den togs emellertid bort
1938, och den har inte ersatts med någon
moderniserad form av statistik. Tiden
borde nu vara mogen för att upprätta
en ny statistik beträffande orsakerna
till socialhjälpsbehovet; det blir
kanske litet lättare att tackla problemen
då.

Av den departementsutredning som
har gjorts framgår också att kommuner
med höga socialhjälpskostnader även
har många invånare som har varit föremål
för nykterhetsvårdande åtgärder.
Här finns alltså ett klart samband. Alkoholismen
och narkomanin hotar att
bli verkligt stora sociala problem i detta
land. Fem gånger fler människor dör

varje år av sprit- och narkotikamissbruk
än i trafiken. Vi får offra 2 miljoner
vårddagar varje år på sjukhus och
anstalter på alkoholskadade, och vi vet
att alkoholismen är orsak till 75 procent
av alla brott som begås här i landet.
Alkoholismen har sålunda ett digert
syndaregister. Vi vet också att en
fjärdedel av alla som skrivs ut från sluten
nykterhetsvård saknar logi första
natten de är ute — det är verkligen eu
dålig socialvård som bidrar till de ökade
kostnaderna.

Vi har under den senaste tiden fått
se en rikhaltig provkarta på olika typer
av socialhjälp här i landet. Vi har upplevt
den beryktade flygplanskaparens
gastronomiska lyxvandring med hustru
och två barn från Särsta värdshus över
Hotell Gustav-Vasa och Frälsningsarméns
Hotell till Hotel Carlton. Under
denna vandring hann han även säga
nej till en trerumslägenhet som socialmyndigheterna
erbjöd honom. Allt detta
skedde på tre månader. Hans maträkning
uppgick under en enda månad
till 5 000 kronor. Att beloppet blev så
stort berodde enligt ett utredningsprotokoll
bl. a. på »att familjen ofta försåg
sig med extra mat som togs upp på
rummen». Man frågar sig hur en sådan
socialhjälp kunde pågå i tre månader
— den strider enligt var jag kan förstå
klart mot intentionerna i 13 § lag om socialhjälp.

Vi har också erfarit att två alkoholskadade
män från Eskilstuna fått åka
på fjällsemester till ett hotell i Vilhelmina
och att socialnämnden efteråt
även fått betala skador som de under
vistelsen åsamkade hotellet. Det är också
ett exempel på mycket dålig socialvård.

En riksomfattande debatt pågår för
närvarande med anledning av socialchefens
i Stockholm förslag om sociallöner.
Det tycks vara så, herr statsråd,
att landets socialarbetare använder
kommunerna som experimentalfält för

Tisdagen den 14 april 1970 Nr 17

Svar på interpellation ang. variationerna i socialhjälpskostnader mellan olika

kommuner

olika socialpolitiska hugskott, och det
är långt ifrån bra. Vi borde försöka
komma fram till ett mer enhetligt agerande.
Det vore mycket olyckligt om
någon kommun under den pågående socialutredningen
omotiverat hoppar in
med en prejudicerande åtgärd och låser
den förutsättningslösa utredningens
arbete.

Frågan om sociallöner bör nog övertänkas
mycket noga innan man bestämmer
sig för att införa sådana. Vi måste
acceptera att människor är olika till karaktär
och läggning. Det framhålles i
departementets egen utredning att somliga
människor inte kan sköta pengar.
Trots en aldrig så riklig sociallön i början
på månaden kan det komma att krävas
socialhjälp i slutet av månaden.

Erfarna socialarbetare hävdar att
man måste arbeta efter mycket flexibla
metoder och anpassa socialhjälpen till
den mycket brokiga skara hjälpbehövande
med vitt skilda behov och möjligheter,
som vi trots allt har i vårt
land. Det finns personer som tillfälligt
råkar i svårigheter och som då kan få
ett lån av socialnämnden med en vettig
amorteringsplan, varigenom vederbörandes
problem blir lösta. För dem som
inte kan sköta sina pengar menar socialarbetarna
att det bästa sättet är att
man helt enkelt betalar ett rum, där de
kan bo, och för en månad i taget betalar
maten på ett pensionat. Därutöver kan
de få ett mindre belopp i fickpengar.
Många socialarbetare hävdar att de i sin
praktiska verksamhet funnit detta vara
en mycket bra lösning. Vidare finns det
skötsamma äldre och handikappade
människor, som av olika skäl inte kan
klara ett arbete, och för dem kan sociallön
vara en god lösning.

Herr statsråd! Jag har här lämnat en
utförlig framställning, men det gäller
också ett stort fält. Jag skulle vilja rekommendera
statsrådet Aspling att vid
de överläggningar mellan regeringen
och Landstingförbundet, som nu pågår

eller skall startas, inte bara ta upp kostnadsfördelningen
beträffande alkoholistvården.
Jag tycker att man då också
skall diskutera hur man skall kunna
minska antalet alkoholmissbrukare, alltså
inte bara hur kostnaderna skall fördelas.
Det behövs verkligen krafttag för
att minska alkoholmissbruket. Jag anser
att intressen av social, humanitär och
ekonomisk karaktär talar för detta.

Herr talman! Med det anförda ber jag
än en gång att få tacka för svaret på
min interpellation.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Ringaby har i en
interpellation bl. a. frågat mig om vilka
grunder som finns för en enhetlig
praxis beträffande tillämpning av socialhjälpslagen
och om orsakerna till
de stora skillnader som han anser föreligga
mellan vad han kallar likvärdiga
kommuner. Det är på herr Ringabys interpellation
jag givit ett svar. Vi har nu
avlyssnat ett anförande som svept över
mycket stora fält, och jag skall inte gå
in i någon längre debatt med anledning
av detta anförande. Det var i vissa avseenden
rätt märkligt. Jag vill emellertid
framföra några synpunkter till herr
Ringaby.

Först och främst noterar jag med tillfredsställelse
att herr Ringaby har tagit
del av den utredning som socialdepartementet
utfört. Den har gjorts just för
att belysa de aktuella problemen och för
att ligga till grund för det utredningsarbete
som pågår inom socialutredningen.

Ökningen av kommunernas socialhjälpskostnader
skall naturligtvis inte
bagatelliseras, men det bör understrykas
att de bara utgör någon enstaka
procent av samhällets sammanlagda utgifter
på området. Samhällets utgifter,
herr Ringaby, för social trygghet genom
socialpolitiken beräknas för år
1970 uppgå till cirka 27 miljarder kro -

1* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 17

Nr 17

Tisdagen den 14 april 1970

Svar på interpellation ang. variationerna i socialhjälpskostnader mellan olika

kommuner

nor. Den kommunala socialhjälpen beräknas
sammanlagt kosta cirka 300 miljoner
kronor under 1970, d. v. s. ungefär
1 procent av samhällets totala kostnader
för socialpolitiken.

Jag tror att det är av ett visst värde
att hålla dessa siffror i minnet — framför
allt proportionerna, herr Ringaby.
Då kan debatten bli litet rimligare. Hade
inte socialförsäkringarna och andra
generella stödåtgärder byggts ut så
kraftigt som har skett, skulle socialhjälpskostnaderna
i dag sannolikt ha
varit mycket högre än vad de nu är.
Låt mig ge ett exempel. Det är nyttigt
ibland att erinra sig hur det har varit
och hur det är.

För 30 år sedan måste 80 000 personer
i vårt land söka socialhjälp till
kostnader för vård på sjukhus. Efter
tillkomsten av en allmän sjukförsäkring
är siffran nere i några tusen. Det visar
verkligen vad de stora generella reformerna
har betytt.

Vad är då orsakerna till att socialhjälpskostnaderna
har ökat? Jag har i
mitt svar pekat på en del faktorer. Det
är lätt att i rubriker peka ut dem: urbaniseringen,
de höjda bostadskostnaderna,
de arbetsmarknadspolitiska problemen
— i varje fall temporärt — attitydändringarna
och ändringarna inom
socialvården. Här tillkommer, herr
Ringaby, i framtiden en annan viktig
sak, nämligen den uppsökande verksamheten.
Jag hoppas att herr Ringaby
ställer sig bakom den viktiga sociala
aktiviteten. Den kan komma att medföra
ökade kostnader, men jag tror att
den är angelägen och viktig, därför att
den just bringar fram i dagen de i
många avseenden dolda behov och stora
bekymmer som enskilda människor
har.

Vi skall inte heller glömma bort en
annan sak. På sitt sätt är allt detta rättvisefrågor.
Även socialhjälpen måste
kompenseras för prisstegringar, och
även de människor som här har att söka

hjälpen skall liksom andra ha sin del
av standardförbättringarna. Det är alltså
fråga om rättvisa mot de stämst ställda.
Det är också känt från tidigare undersökningar
att de som behöver socialhjälp
— därav många barnfamiljer -—
bor sämre än folk i allmänhet. När man
nu särskilt i städerna sanerar slumområdena
får dessa människor hyggliga
bostäder, vilket är mycket tillfredsställande.
Men därigenom blir också hyrorna
högre. I den mån bostadstilläggen
inte täcker de stegrade hyreskostnaderna,
får kanske socialhjälpen stå för en
viss mellanskillnad. Detta är i dag väl
känt.

Herr Ringaby sveper över stora områden
och jag har sagt, herr talman, att
jag inte skall ta upp alla de olika ting
som han nämnt. Han radade upp enskilda
fall som har givit rubriker i tidningarna.
Om herr Ringaby känner
mycket stor indignation över dessa fall,
skall han vända sig till rätt forum. Han
vet mycket väl att en socialminister inte
står här och diskuterar enskilda fall.
Herr Ringaby bör också veta att dessa
frågor ligger på det kommunala planet.
Det är de kommunala instanserna som
har handlagt dem och som har att ta
sitt ansvar.

Herr Ringaby! Jag är medveten om
att alkoholfrågorna är viktiga spörsmål,
men de är också ständigt föremål för
inte bara uppmärksamhet utan även åtgärder.
Jag tror inte att herr Ringaby
kan tillhandahålla någon patentlösning.
Vi måste alla söka bidra med åtgärder
för att så långt möjligt åstadkomma förbättringar.

Herr Ringaby nämnde i slutet av sitt
anförande en del aktiviteter som utvecklas
i olika städer, bl. a. i Stockholm.
Jag skall inte ge mig in på den
diskussion som pågår i Stockholm, men
vad jag har förstått gäller det ett försök
att skapa enkla och enhetliga normer
för socialhjälpen, och inte minst herr
Ringabys interpellation visar att det fö -

Tisdagen den 14 april 1970 Nr 17

Svar på interpellation ang. variationerna i socialhjälpskostnader mellan olika

kommuner

religger ett behov därav.

Låt mig, herr talman, till sist säga att
herr Ringaby var pessimistisk beträffande
socialutredningens möjligheter
att i rimlig tid framlägga förslag. Han
efterlyste delförslag. Jag hoppas att
herr Ringaby redan i dag har fått i sin
hand just ett delförslag från socialutredningen.
Här har nämligen i bänkarna
delats ut en proposition som öppnar
möjligheter för kommunerna att ersätta
socialnämnd, barnavårdsnämnd och
nykterhetsnämnd med en för de tre
vårdområdena gemensam socialnämnd,
kallad social centralnämnd. Detta ger
bl. a. möjligheter för de kommuner som
så önskar att organisera den kommunala
socialvården efter vad jag tror rationella
och riktiga principer.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Jag vet faktiskt inte varför
socialministern anser mitt anförande
märkligt. Visst svepte jag över stora
fält för att belysa problemen från olika
synpunkter. Men anförandet var väl inte
märkligt annat än ur den synpunkten
att jag efterlyste mer enhetliga bestämmelser
på detta område.

Socialministern talade om »de stora
skillnader som herr Ringaby anser föreligga».
Det är emellertid inte jag som
har ansett att det föreligger stora skillnader
i fråga om kostnaderna, utan det
är den utredning vilken socialministern
själv har tillsatt som konstaterar detta.
Det beror väl på att § 13 i socialhjälpslagen
är mycket allmänt hållen och ger
stort spelrum för socialnämnderna i
kommunerna. Detta kan i och för sig
vara bra, men det finns exempel på att
där man får en ny socialassistent i en
socialnämnd kan kostnaderna antingen
fördubblas eller halveras på ett år.

Det är inte ett uttryck för någon negativism
mot socialhjälpen när man
konstaterar detta, men det är inte bra
att sådant kan förekomma, utan det borde
skapas fastare normer för hjälpen.

Vidare var det väl, herr Aspling, jag
som föreslog en ökad uppsökande verksamhet,
och det behövs sannerligen
inget påpekande om att jag skall ställa
mig bakom det förslaget. I de stora
kommuner vi nu får behövs en uppsökande
verksamhet i större utsträckning
än tidigare; de stillsamma och tillbakadragna
människorna kan lätt komma
bort i en stor kommun.

Nog är det värt att påpeka, herr Aspling,
att det måste föreligga något fel
när 25 procent av de nyinflyttade i en
kommun måste söka socialhjälp. Då fungerar
inte samhället på ett riktigt sätt.
Det finns stora inflyttningsproblem i
många kommuner. Vi har i dag en rörlig
arbetsmarknad, många människor
måste omplaceras och söka sig nya utkomstorter.
Då är det beklagligt om 25
procent av dem skall behöva söka socialhjälp
när de flyttar in i en ny kommun.

Det är också märkligt att hyrorna
— det område som staten verkligen har
bemödat sig om att reglera med politikens
hjälp — skall vara orsak till att
folk måste söka socialhjälp. Det påtalas
både i herr Asplings egen utredning och
av socialchefen i Malmö.

Jag tog också upp frågan om alkoholen
därför att jag tycker att det är dags
att göra någonting med hänsyn till de
oerhört stora sociala problem som alkoholmissbruket
— och på senare tid narkotikamissbruket
— har förorsakat.

Vidare anförde jag, herr statsråd, att
socialutredningen borde i lugn och ro
få tänka över uppslaget med sociallöner,
så att utredningen inte blir låst i
sitt ställningstagande.

Det var vad jag ville ha sagt i mitt
anförande, och om herr Aspling tyckte
att det var så märkligt får det faktiskt
stå för honom själv.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag refererade förut till

Nr 17

Tisdagen den 14 april 1970

Svar på interpellation ang. variationerna i socialhjälpskostnader mellan olika

kommuner

att herr Ringaby ställt en interpellation
med vissa konkreta frågor som jag svarat
på. Det är klart att det är herr Ringabys
egen sak att avgöra hur långt han
sedan vill vidga en debatt av det här
slaget, men jag har då också rätt att karakterisera
den formen av debatteknik.

För att rätta till ett misstag från hem
Ringabys sida vill jag säga att det inte
är 25 procent av de nyinflyttade i Tyresö
som uppbär socialhjälp. Den korrekta
uppgiften, hem Ringaby, är att
under de första sju månaderna 1968 utgjorde
de nyinflyttade hjälptagarna 25
procent av samtliga hjälptagare, medan
nyinflyttningen under perioden motsvarade
ca 9 procent.

Jag gläder mig åt att herr Ringaby
är beredd att ställa sig positiv till den
uppsökande verksamheten. Vi får emellertid
vara beredda, hem Ringaby, att
det kommer att kosta pengar, om man
skall komma åt den dolda nöd som kan
finnas.

Att problemen finns i storstäderna,
det vet vi. Problemen är ofta svåra och
komplicerade. Vill herr Ringaby sätta
sig till doms över de sociala myndigheterna
i de växande städerna, får han
göra det. Vi har tagit i håll med dessa
problem, bl. a. i den statliga socialutredningen.
Jag kan nämna för herr Ringaby
att vi inom det socialdemokratiska
partiet också är engagerade här, därför
att detta är viktiga frågor. Vi har tillsatt
en arbetsgrupp som tar upp de
kommunala sociala frågorna till grundlig
penetrering. Jag vet inte, om man
har gjort likadant inom moderata samlingspartiet.
Om så inte är fallet kan ju
herr Ringaby få det här tipset av mig.

Det pågår inom socialvården en betydelsefull
utveckling mot aktivare och
mera uppsökande arbetsformer, syftande
till att man skall möta de hjälpbehövandes
behov så tidigt som möjligt.
Ett led i detta arbete är öppnare attityder
och bättre information och hjälpmöjligheter.
Det finns mycket att göra

på området. Mycket av den gamla fattigvården
har skuggat socialvården, och
det finns anledning att så långt som
möjligt och så snart som möjligt eliminera
den belastningen. Socialhjälpen är
ett viktigt komplement till det trygghetssystem
vi har byggt upp bl. a. på de sociala
försäkringarna. Vi behöver den
kommunala socialhjälpen.

Herr Ringaby har tagit upp bostadskostnaderna.
Jag har redan redovisat
att de kan spela en viss roll, men herr
Ringaby får inte glömma bort att det
samtidigt har genomförts en mycket
stor bostadssocial reform, nämligen bostadsstödet
till just barnfamiljer och familjer
med lägre inkomster. Detta stöd
betyder i dag mycket och ger möjligheter
för många människor att hyra hyggliga
bostäder. Man kan nog säga rent
allmänt, herr Ringaby — jag skall sluta
här — att mycket av de gamla bördorna
som låg på kommunerna har lyfts
bort just genom de reformer vi icke
minst i detta hus genomfört under de
senaste 20 åren.

Herr Ringaby rekommenderade mig
att ta kontakt med Landstingsförbundet
för diskussioner om bl. a. alkoholistvården.
Det behöver herr Ringaby inte
göra. Detta är frågor vi fortlöpande följer,
och herr Ringaby kan utgå ifrån att
jag själv svarar för kontakterna med
Landstingsförbundet.

Herr RINGABY (m):

Herr talman! Det är kanske inte så
mycket mer att tillägga. Jag ställde
emellertid också en fråga om möjligheterna
för kommunerna att upprätta statistik
för att utröna orsakerna till hjälpbehoven.
Socialministern har inte lovat
att man skall överväga att försöka få
fram en sådan statistik, men jag vore
glad om så kunde ske.

Det kostar självklart pengar, om man
skall försöka få till stånd en adekvat socialhjälp,
men jag har sannerligen inte

Tisdagen den 14 april 1970 Nr 17

Svar på interpellation ang. variationerna i socialhjälpskostnader mellan olika

kommuner

dragit mig när det gäller de kostnader
som kan uppstå härigenom.

Jag håller gärna med om att 300 miljoner
kronor för kommunernas frivilliga
socialhjälp inte är någon särskilt stor
summa. Det intressanta är att det fortfarande
rör sig om 4 procent av befolkningen
som behöver socialhjälp, såsom
var fallet även i början på 1900-talet.
Men just under depressionstiden på
1930-talet var, som socialministern påpekar,
siffran högre.

Mitt parti har inte heller motsatt sig
bostadsstödet. Jag fattade socialministern
som om vi skulle vara negativt inställda
till de många och stora reformer
som genomförts för att förbättra bostadsförhållandena
för människor som
lever i små omständigheter, men det har
vi inte varit. Vi har kanske någon gång
haft ett annat förslag än vad regeringen
presenterat, men i princip har vi aldrig
ställt oss negativa till sådan hjälp, tvärtom.
Jag framhöll bara att om folk i
ökad utsträckning måste söka socialhjälp
därför att hyrorna är för betungande,
är det kanske bättre att försöka
utröna orsaken till att hyrorna blivit
så höga än att utan vidare i socialhjälpen
täcka in de ökade kostnaderna. Det
måste vara en riktigare politik.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionerna:

nr 64, med förslag till kungörelse om
ändring i byggnadsstadgan (1959:612),
och

nr 102, med förslag till lag om ändring
i militärersättningsförordningen
(1950: 261), m. m.;

till statsutskottet propositionen nr
108, angående riktlinjer för försäljning
av krononybyggen i särskilda fall,
m. m.; samt

till bevillningsutskottet propositionen
nr 111, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:370).

§5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionen nr 1292;
och

till bankoutskottet motionen nr 1293,

§6

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden och memorial
nr 19 och 23—25, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 8, 43, 52
och 53, bevillningsutskottets betänkanden
nr 32—34, första lagutskottets utlåtanden
nr 28 och 29, andra lagutskottets
utlåtanden nr 22—28, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 27, 28 och 32,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 13—
15 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 20.

§7

Föredrogs den av herr Burenstam
Linder (m) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för industridepartementet angående staten
som företagare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§8

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista skulle uppföras dels
statsutskottets utlåtande nr 49 närmast
efter samma utskotts utlåtande nr 8,
dels konstitutionsutskottets utlåtande nr
19 närmast efter statsutskottets utlåtande
nr 52.

Nr 17

Tisdagen den 14 april 1970

§9

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 124, till Konungen angående eu
svensk vitbok rörande Nigeria-konflikten.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 56, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig fast egendom m. m.,
nr 88, angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland,
nr 95, om ökning av den svenska kvoten
i Internationella valutafonden,

nr 96, angående vissa organisationsfrågor
rörande försvaret,

nr 97, angående nytt planerings- och
budgeteringssystem för försvaret,

nr 106, med förslag till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för de
allmänna underrätterna, m. in.,

nr 107, med förslag till lag om ändring
i förordningen (1965: 268) om skatteutjämningsbidrag,
in. m.,

nr 109, angående vissa trafiksäkerhetsfrågor,

nr 113, med förslag till lag om ändring
i epizootilagen (1935:105) m. m.,
nr 114, med förslag till lag om skydd
mot flyghavre,

nr 115, angående utbetalning av ersättning
för upplåtelse av vissa kommunala
sjukhus för läkarutbildning och
forskning,

nr 116, med förslag till ändring i regeringsformen
m. m.,

nr 117, med förslag till lag om ändring
i lagen (1909:38 s. 3) om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt,

nr 119, angående riktlinjer för lotsoch
fyrväsendets organisation och för
.statliga sjöfartsavgifter,

nr 121, med förslag till lag om social
centralnämnd m. in.,

nr 122, angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm m. m., samt

nr 123, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:430)
om mervärdeskatt, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§11

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 46, angående dialekt- och ortnamnsarkiven
m. in., motionerna:

nr 1294, av fröken Ljungberg m. fl.,
nr 1295, av fröken Ljungberg m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 53, angående riksinternatskolor,
motionerna:

nr 1296, av herr Eriksson i Arvika
in. fl.,

nr 1297, av herrar Hedin och Nordstrandh,

nr 1298, av herr Hedin m. fl.,
nr 1299, av fru Nilsson m. fl., och
nr 1300, av herr Wennerfors m.fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 55, angående riksskatteverkets
organisation m. m., motionerna:

nr 1301, av herr Magnusson i Borås
m. fl., och

nr 1302, av herr Östrand;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 68, angående fortsatt valutareglering,
motionen nr 1303, av fru Nettelbrandt
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 69, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser om riksbankens sedelutgivning,
m. m., motionen nr 1304,
av herrar Enarsson och Magnusson i
Borås;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 75, med förslag om den fortsatta
regionalpolitiska stödverksamheten,
m. in., motionerna:

nr 1305, av herrar Haglund och Westberg
i Hofors,

nr 1306, av herr Jonasson,

Tisdagen den 14 april 1970

Nr 17

nr 1307, av herr Jonasson,
nr 1308, av herrar Nilsson i Agnäs
och Petersson i Gäddvik, och
nr 1309, av herr Vigelsbo m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 76, angående anslag för budgetåret
1970/71 till byggnadsarbeten
samt inredning och utrustning av lokaler
vid universitet, högskolor m. m., motionerna: nr

1310, av herr Björkman m. fl., och
nr 1311, av herr Romanus m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 79, angående stöd till idrotten,
motionerna:

nr 1312, av herr Ericsson i Åtvidaberg
m. fl.,

nr 1313, av herr Hermansson m. fl.,

nr 1314, av herr Lindahl,

nr 1315, av herr Martinsson,

nr 1316, av herr Wachtmeister,

nr 1317, av herrar Wachtmeister och
Lundberg, och

nr 1318, av herr Wennerfors;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 84, angående transportstöd
som regionalpolitiskt medel, motionen
nr 1319, av herr Oskarson;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 87, angående godkännande av
konvention om avskaffande av rasdiskriminering,
m. m., motionerna:
nr 1320, av herr Oskarson,
nr 1321, av herr Oskarson,
nr 1322, av herr Romanus, och
nr 1323, av herr Wiklund i Stockholm;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 94, med förslag till lag om arbetsgivares
kvittningsrätt, m. m., motionen
nr 1324, av herr Magnusson i Borås
m. fl.; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 105, angående utgifter på till -

läggsstat III till riksstaten för budgetåret
1969/70, motionen nr 1325, av herrar
Magnusson i Borås och Burenstam
Linder.

Dessa motioner bordlädes.

§ 12

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 14—
17 april 1970 för deltagande i det fyrtiosjätte
mötet med Europarådets ministerkommitté,
vilket äger rum i Strasbourg
den 14—16 april 1970.

Stockhom den 13 april 1970

Torsten Nilsson

Till Riksdagens andra kammare
Härmed får vi anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tider för deltagande i Europarådets
rådgivande församlings session i Strasbourg.

Stockholm den 13 april 1970

Bo Martinsson
Astrid Bergegren
Stig Alemyr
Daniel Wiklund
Bengt Sjönell

17—23 april
17—23 april
20—24 april
17—23 april
17—23 april

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 13

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.47.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Onsdagen den 15 april

Kl. 10.00

§ 1

I enlighet med kammarens därom
den 7 och den 8 innevarande april fattade
beslut företogs nu val av tjugofyra
valmän för utseende av dels fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret,
dels ock suppleanter för dessa fullmäktige.

Ordet lämnades på begäran till

Herr MARTINSSON (s), som yttrade:
Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Listan upptar namn å så
många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Den av herr Martinsson för valet av
valmän avlämnade listan upptog under
partibeteckningen »Gemensam lista»
följande namn:

Karlsson i Olofström (s)

Odhe (s)

Persson i Skänninge (s)

Larsson i Luttra (ep)

Xelander (fp)

Cassel (m)

Almgren (s)

Bengtsson i Landskrona (s)

Hagnell (s)

Börjesson i Glömminge (ep)
Lundmark (s)

Antby (fp)

Wetterström, fröken (m)

Andersson i Billingsfors (s)

Carlstein (s)

Dockered (ep)

Haglund (s)

Gustafsson i Uddevalla (s)

Enskog (fp)

Magnusson i Borås (m)

Anderson, fröken (s)

Eriksson i Bäckmora (ep)
Hammarsten (s)

Källstad (fp).

Herr talmannen uppläste nu denna
lista, vilken kammaren godkände; och
förklarades de personer, vilkas namn
upptagits å listan, utsedda till valmän.

§ 2

Anställdes val av tolv suppleanter för
de under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr Martinsson
avlämnade en lista, vilken under partibeteckningen
»Gemensam lista» upptog
följande namn:

Lindkvist (s)

Göransson (s)

Mossberg (s)

Josefson i Arrie (ep)

Löfgren (fp)

Krönmark (m)

Jönsson i Arlöv (s)

Wiklund i Härnösand (s)

Sundström, fru (s)

Andersson i Knäred (ep)

Nilsson i Lönsboda (fp)

Kristensson, fru (m).

Sedan denna lista av herr talmannen
upplästs och av kammaren godkänts
förklarades de personer, vilkas namn
fanns upptagna å listan, utsedda till
suppleanter för här ifrågavarande valmän.

§ 3

Justerades protokollet för den 7 innevarande
april.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

§ 4

Herr talmannen meddelade, att herr
Ohlin enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 14—den 17 innevarande april.

Herr Ohlin beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 5

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:
nr 56, angående överlåtelse av viss
staten tillhörig fast egendom m. m., och
nr 88, angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland;

till bankoutskottet propositionen nr
95, om ökning av den svenska kvoten i
Internationella valutafonden; samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 96, angående vissa organisationsfrågor
rörande försvaret, och

nr 97, angående nvtt planerings- och
budgeteringssystem för försvaret.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 106, med
förslag till lag med vissa bestämmelser
i anledning av statens övertagande av
lokalhållningen för de allmänna underrätterna,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg lagförslagen, till lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr
107, med förslag till lag om ändring i
förordningen (1965:268) om skatteutjämningsbidrag,
m. m.; och

till lagutskott propositionen nr 109,
angående vissa trafiksäkerhetsfrågor.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 113, med
förslag till lag om ändring i epizootilagen
(1935:105) m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåg riktlinjerna
för ersättning vid utbrott av salmonel -

lainfektion, till jordbruksutskottet och
i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 114,
med förslag till lag om skydd mot flyghavre; till

statsutskottet propositionen nr
115, angående utbetalning av ersättning
för upplåtelse av vissa kommunala sjukhus
för läkarutbildning och forskning;

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 116, med förslag till ändring i
regeringsformen m. m.;

till lagutskott propositionen nr 117,
med förslag till lag om ändring i lagen
(1909:38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt; till

statsutskottet propositionen nr
119, angående riktlinjer för lots- och
fyrväsendets organisation och för statliga
sjöfartsavgifter;

till lagutskott propositionen nr 121,
med förslag till lag om social centralnämnd
m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr
122, angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm m. m.

Slutligen föredrogs Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 123, med
förslag till förordning om ändring i
förordningen (1968:430) om mervärdeskatt,
m. m.; och hänvisades propositionen,
såvitt avsåg ändring i vägtrafikförordningen,
till lagutskott och i
övrigt till bevillningsutskottet.

§ 6

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr
1294—1302;

till bankoutskottet motionerna nr
1303 och 1304; samt

till statsutskottet motionerna nr

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

1305—1308.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 1309, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 75, med
förslag om den fortsatta regionalpolitiska
stödverksamheten, m. m., hänvisades
motionen, såvitt avsåg införande
av etableringskontroll, till bankoutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Härefter föredrogs var efter annan
och hänvisades till statsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 1310 och
1311.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 1312, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 79, an^
gående stöd till idrotten, hänvisades
motionen, såvitt avsåg statsbidrag till
uppförande av simanläggningar, till
jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr
1313—1317;

till jordbruksutskottet motionen nr
1318;

till statsutskottet motionen nr 1319;

till lagutskott motionen nr 1320;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 1321; och

till lagutskott motionen nr 1322.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 1323, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 87,
angående godkännande av konvention
om avskaffande av rasdiskriminering,
m. m., hänvisades motionen, såvitt avsåg
ändring i tryckfrihetsförordningen,
till konstitutionsutskottet och i övrigt
till lagutskott.

Slutligen föredrogs var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till lagutskott motionen nr 1324;
och

till statsutskottet motionen nr 1325.

§ 7

Ett statligt företag för tillverkning av
tekniska hjälpmedel för handikappade

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
44, i anledning av motioner om ett
statligt företag för tillverkning av tekniska
hjälpmedel för handikappade.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Staten har i allt högre
grad engagerat sig för att säkra handikappades
försörjning med tekniska
hjälpmedel. Genom att sådana nu kostnadsfritt
ställs till handikappades förfogande
är det möjligt att radikalt förändra
deras levnadsbetingelser och göra
dem i hög grad oberoende av andras
bistånd. Men även när det gäller att
främja utvecklingen av nya tekniska
hjälpmedel satsar samhället stora belopp.
Handikappinstitutet bedriver
självt eller stödjer ett omfattande forsknings-
och utvecklingsarbete. Handikappinstitutet
har emellertid inte någon
egen tillverkning av dessa hjälpmedel
utan bär att skaffa exploatörer
av dessa. För sådana hjälpmedel, som
beräknas bli kommersiellt lönande, är
det ingen svårighet att finna tillverkare
och distributörer. I många fall gäller
det emellertid hjälpmedel som är av
stor betydelse för endast ett fåtal personer,
varför lönsamheten därvidlag är
låg. Det är svårt att få till stånd en tillverkning
av sådana hjälpmedel.

Även när det gäller traditionella
hjälpmedel bör det vara möjligt att
åstadkomma en effektivare tillverkning
och distribution än man nu har. Hjälpmedel
för den dagliga livsföringen, rullstolar
m. m., tillverkas dels av en rad
enskilda företag, dels hantverksmässigt
vid rehabiliteringsverkstäder eller
skyddade verkstäder. Ytterst sällan tar
man därvid hänsyn till de senaste rönen
på området, till lämpligaste funktion
för skilda handikapp och framför
allt till formgivningen. Handikappades

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Avveckling av ortsgrupperingen av de statsanställdas löner

hjälpmedel bör ha en sådan konstruktion
och formgivning att de dels tillgodoser
det funktionsbehov som skall
kompletteras, dels är så estetiskt tilltalande
att de icke bryter av mot den
form och stil som finnes hos andra produkter
i vår omgivning. Först härigenom
får hjälpmedlen sin fulla effekt.

För att få till stånd en lönsam tillverkning
av hjälpmedel för handikappade
samtidigt som man tillgodoser behovet
av en kvalitetsförbättring av dessa
är det angeläget att samhället ansvarar
även för produktionsledet. Jag och
några medmotionärer föreslår därför
att riksdagen skall begära åtgärder i
syfte att bilda ett statligt företag med
uppgift att tillverka och distribuera tekniska
hjälpmedel för handikappade.

Vid behandlingen av frågan har statsutskottet
inte närmare velat gå in på
denna problematik och har inte heller
funnit anledning att vidarebefordra motionen
till den arbetsgrupp inom socialdepartementet,
som har till uppgift
att följa hjälpmedelstillverkningen. Jag
hoppas ändå att denna arbetsgrupp skall
uppmärksamma motionskravet och
mycket snabbt lägga fram förslag i linje
med detta, d. v. s. om inrättande av
ett statligt företag på hjälpmedelsområdet.
Först härigenom kan man få billigare
och mera funktionella hjälpme del.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Avveckling av ortsgrupperingen av de
statsanställdas löner

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
45, i anledning av motioner om avveckling
av ortsgrupperingen av de statsanställdas
löner.

I de likalydande motionerna 1:88
av herr Bengtson m. fl. och II: 10b av
lierr Hedlund m. fl. hade hemställts att

riksdagen måtte uttala sig för att dyrortsgrupperingen
av de statsanställdas
löner avvecklades i enlighet med vad i
motionerna anförts samt att därvid de
särskilda förhållandena beträffande övre
Norrland beaktades.

I motionen 11:412 av herrar Westberg
i Ljusdal och Kelander hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte ge uttryck för den
meningen att dyrortsgrupperingen snarast
möjligt borde avvecklas men att
därvid hänsyn borde tas till speciella
omständigheter som kunde föreligga i
särskilda fall, t. ex. i övre Norrland.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 88 och II: 104 samt II: 412.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn, Dahlgren och Sundman
(samtliga ep), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att rikdagen måtte med bifall till motionerna
I: 88 och II: 104 samt II: 412
som sin mening ge Kungl. Maj :t till
känna vad reservanterna anfört angående
avveckling av ortsgrupperingen av
de statsanställdas löner.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det måste te sig märkligt
för många människor i detta land
att samtidigt som det pågår en mycket
livlig debatt om att vi skall skapa jämlikhet
i samhället tillämpas ett system
som kallas dyrortsgruppering men som
inte motiveras av några levnadskostnadsskillnader.
Systemet är därtill så
konstruerat, att om man är en hög befattningshavare
i samhället och är placerad
på de högsta löneplanerna existerar
ingen dyrortsgruppering, utan då
är lönerna desamma vare sig man bor
i Stockholm, Göteborg, Malmö, Visby
eller var det nu kan vara, men ju lägre
lönegrad man har, desto större är

20 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Avveckling av ortsgrupperingen av de statsanställdas löner

spännvidden i lön i samma lönegrad.

Under en lång följd av år har centern
mycket energiskt verkat för att
denna dyrortsgruppering skall avvecklas.
Vi har lyckats när det gällt ortsavdragen
och en del andra ting, och
kvar står sedan några år endast lönegrupperingen.
Därvidlag har den opinion,
som vi i hög grad bidragit till
att skapa, lett till att det blivit en
minskning av antalet ortsgrupper och
även en minskning av spännvidden totalt
mellan högsta och lägsta dyrortsgrupp.

Vi kan också glädja oss åt att 1969
och 1970 års löner innebär en fortsatt
minskning av spännvidden, och det
finns protokollsanteckningar som ger
vid handen att man syftar till att helt
utjämna skillnaden i lön mellan ortsgrupp
4 och ortsgrupp 3 år 1971. Detta
sker inom den kostnadsram som man
kommer överens om för lönehöjningarna.

Detta är bra — det vill jag gärna
konstatera. Det är emellertid också ett
skäl för att fortsätta att avveckla systemet.
Det är en principdeklaration
som vi har velat göra, men det är också
ett krav på att man beaktar detta
vid de kommande förhandlingarna.

Jag vill erinra om att den prisgeografiska
undersökning, som genomfördes
för några år sedan och genom vilken
man — till skillnad mot vid tidigare
undersökningar — mera objektivt
försökte klarlägga den faktiska standarden,
visade att det inte finns några
som helst motiv för en fortsatt dyrortsgruppering,
bortsett från att det med
hänsyn till avstånd och klimat även
fortsättningsvis behövs speciella tilllägg
för främst Övre Norrland. Detta
har vi också framhållit i motionen.

Utskottet uttalar även denna gång
att dessa frågor bör tas upp i riksdagens
lönedelegation. Med tanke på dyrortsgrupperingens
historia och det beslut
som riksdagen för något år sedan
fattade om att en ny prisgeografisk un -

dersökning skulle ligga till grund för
en ny indelning har vi på centerhåll
menat att riksdagen inte på något sätt
— vare sig formellt eller reellt — bör
avstå från sin rätt att deklarera att
dyrortsgrupperingen i sin helhet bör
avvecklas och att statens avtalsverk i
kommande avtalsförhandlingar bör verka
härför.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
brukar årligen återkomma i
riksdagsdebatterna. Från centerhåll har
man ständigt samma motivering. Men
centerpartisterna vill inte böja sig vilka
sakskäl som än anförs mot deras
motioner.

Herr Eliasson i Sundborn säger att
det måste te sig märkligt att vi nu diskuterar
jämlikhet fastän vi har ett system
med lönegruppering. Det kan verka
bestickande, om man uraktlåter att
tänka på innehållet i detta uttalande.
Är det verkligen så märkligt att man
i en förhandlingsuppgörelse har nyanser
av olika slag, när detta förekommer
på hela den svenska arbetsmarknaden?
När nu herr Eliasson i Sundborn tydligen
också vill ansluta sig till resonemanget
om vidgad jämlikhet, måste jag
rent personligen säga att det är märkligt
att centerpartiet alltjämt vill uppträda
som husbonde för statstjänarorganisationerna
liksom om det hade något
slags förmyndarrätt över dem. Vore
det inte riktigare att överlåta detta
problem till de fria förhandlingar
som skall föras, om man nu menar allvar
med talet om att ge de statsanställda
fullständig förhandlingsrätt? Tv den
fria förhandlingsrätten utgör, herr talman,
en betydelsefull del i den svenska
demokratin.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Avveckling av ortsgrupperingen av de statsanställdas löner

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag har svårt att förstå
att det skulle innebära något slags
förmynderskap om Sveriges riksdag uttalar
sig för att man bör aktualisera
dyrortssystemets avveckling. Samhället
är ju arbetsgivaren, och samhället har
väl också rätt att aktualisera ett önskemål.
Sedan får vi se av förhandlingarna
vilket resultatet blir. Herr Lindholm
skall inte försöka att smita ifrån
problemet eftersom löntagarorganisationerna
själva önskat att man skulle avveckla
dyrortsgrupperingen. Det är alltså
inte löntagarorganisationerna som
motsatt sig en tidigare avveckling.

Vidare vill jag påpeka att centerns
representanter i riksdagens lönedelegation
begärt, vilket framgår av officiella
redogörelser, att delegationen —
vilken har som uppgift att ange riktlinjerna
för förhandlingarna — skulle
uttala sig för att man skulle avveckla
dyrortssystemet. Inom lönedelegationen
har emellertid inte uppnåtts någon majoritet
för detta, därför att bl. a. socialdemokratiska
ledamöter motsatt sig ett
sådant förslag till uttalande. Att man
har en uppfattning i Sveriges riksdag
kan ändå inte innebära ett förmynderskap;
det är ju två parter vilka sedan
skall träffa ett avtal.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Om man skall tolka
herr Eliassons i Sundborn uttalande
välvilligt, vill han här tydligen enbart
ge uttryck åt en opinionsyttring utan
materiellt innehåll. Mig veterligt har
ingen personalorganisation hittills begärt
att hela lönegrupperingen skall slopas.
Däremot har det förekommit diskussioner
om nyanseringar i den och
om begränsning av antalet grupper.

Beträffande förmynderskapet vill jag
endast tillägga att det i kammaren enbart
är centerpartiet som vill tala om
för de förhandlande hur förhandlingsresultatet
skall se ut. Jag kan inte uppfatta
detta på annat sätt än som att

man som någon slags husbonde vill ha
bestämmanderätt över hur förhandlingsresultatet
slutligen skall utformas.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Herr Lindholm menar
alltså att om riksdagen uttalar, att denna
fråga bör aktualiseras vid förhandlingarna,
utövar den förmynderskap,
men om socialdemokraterna tillsammans
med andra i riksdagens lönedelegation
avvisar önskemålet om att frågan
om dyrortsgrupperingarna tas upp
vid förhandlingarna utövar de inte förmynderskap.
Jag undrar om inte kammaren
har ganska lätt att inse orimligheten
i herr Lindholms resonemang.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Då det gäller att här i
riksdagen uttala sig för hur förhandlingsresultatet
skall se ut är centerpartiet
ensamt. De övriga partierna vill
ge statstjänarorganisationerna den fulla
förhandlingsrätten och således möjlighet
att vid förhandlingsbordet träffa
uppgörelse om sina löne- och anställningsvillkor.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Vad herr Lindholm vill
förhindra är att Sveriges riksdag ger
till känna sin önskan att dyrortsgrupperingen
skall avvecklas, d. v. s. herr
Lindholm vill inte att det förhandlande
avtalsverket skall ha något stöd för
ett handlande i den riktningen. Varför?
Jo, därför att herr Lindholm med all
säkerhet är den varmaste vän av fortsatt
dyrortsgruppering som finns i denna
kammare.

Jag förvånar mig inte över herr Lindholms
åsikt i detta fall, men låt oss inte
blanda in frågan om förmynderskap
— frågan gäller inte förmynderskap för

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Avveckling av ortsgrupperingen av de statsanstalldas loner

ivederbörande avtalsslutande parter
utan hur man ser på dyrortsgrupperingen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! När herr Eliasson i
Sundborn talar om mig som den varmaste
vän av dyrortsgrupperingssystemet
vågar jag påstå, att det finns ingen
som har medverkat till begränsningar
i detsamma i större utsträckning än jag
har gjort. Däremot är jag den varmaste
vän av fria förhandlingar.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Får jag bara göra en
enda, kort kommentar.

Från 1940-talet fram till nu har det
skett successiva förändringar, som har
lett till att dyrortsgrupperingen har avskaffats
på vissa områden. På löneområdet
har spännvidden minskats. Såvitt
jag vet har man endast vid ett enda
tillfälle träffat en uppgörelse som
har gått precis stick i stäv mot denna
utveckling. Som herr Lindholm erinrar
sig var han vid detta tillfälle löneminister.
Det var år 1957 — ett årtal
som jag kanske har särskild anledning
att lägga på minnet i detta sammanhang
— som dåvarande civilministern
utan någon kontakt med statsrådets övriga
ledamöter vid förhandlingarna genomförde
en ökning av spännvidden.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag har väl inte anledning
att förlänga denna debatt alltför
mycket; vi har ju åtskilliga andra
ärenden på föredragningslistan. Det var
emellertid jag som avskaffade ortsgrupp
2, herr Eliasson, och jag har medverkat
till att ortsgrupp 3 skall försvinna nästa
år.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag bara konstaterar att
herr Lindholm inte sade någonting i

det senaste anförandet om år 1957. Det
är också en talande replik.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Eftersom jag inte sade
någonting om år 1957 vill jag nu erinra
om att det förslag som då lades i förhandlingspaketet
var en produkt av direkt
förhandling med personalorganisationerna,
varvid dessa aktivt medverkat
till utformningen av löneplanen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Bengtson in. fl Sedan

kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Sundborn begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 163 ja och
40 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

§ 9

Löneavdrag för statstjänsteman vid
tjänstledighet för fullgörande av offentligt
uppdrag

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
46, i anledning av motioner om löneavdrag
för statstjänsteman vid tjänstledighet
för fullgörande av offentligt
uppdrag.

I de likalydande motionerna 1:93
av herr Axel Georg Pettersson m. fl.
och II: 64 av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl. hade hemställts att riksdagen
måtte uttala att statstjänsteman vid
tjänstledighet för offentligt uppdrag
som ledamot av riksdagen skulle vidkännas
C-avdrag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 93 och II: 64.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn, Dahlgren och Sundman
(samtliga ep), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
I: 93 och II: 64.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! .lag skall tillåta mig att
säga några ord till tjänstemännens försvar
med anledning av förevarande motion
som i denna kammare väckts av
herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

Det grundläggande motivet för utskottets
avstyrkande av denna motion
är att detta är en avtalsfråga. lag ansluter
mig helt och fullt till vad herr
Lindholm vid behandlingen av föregående
ärende sade om värdet av fria
förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter. Nu har centerpartiet återigen
aktualiserat en fråga där man vill lägga
sig i dessa förhandlingar och låta
statsmakterna höja ett pekfinger mot

parterna och tala om hur de bör förhålla
sig. Lag tror att det vore ytterligt
olyckligt att beträda den vägen.

Både herr Gustavsson i Alvesta och
reservanterna vet att avtalsförhandlingar
innebär ett givande och tagande;
man får en fördel på ett håll och får
avstå från en fördel på ett annat håll.
Det är självklart att denna relativa fördel
för statstjänstemännen har kostat
andra fördelar. Om vi inte haft denna
förmån, hade vi måhända haft bättre
betalt; vill herr Gustavsson vara med
om det är det i så fall glädjande.

En nackdel som är skönjbar för oss
alla här i riksdagen är att statstjänstemän
inte får någon riksdagspension.
Om herr Gustavsson och jag lämnade
riksdagen samtidigt, så skulle herr Gustavsson
få riksdagspension men inte
jag. Jag bortser från att herr Gustavsson
har fler riksdagsår än jag — något
som man knappast kan förstå efter hans
agerande i denna fråga. Var den högre
rättvisan häri ligger kan kanske herr
Gustavsson förklara. Detta är alltså en
nackdel för statstjänstemännen som är
omedelbart påvisbar.

Jag vet att herr Gustavsson i detta
ärende brukar plädera för att om man
inte sätter sin fot på arbetsplatsen så
skall man inte heller ha någon avlöning.
Jag har börjat grubbla över hur herr
Gustavsson bär sig åt för att på sommaren
göra rätt för riksdagsarvodet. Antingen
måste herr Gustavsson avstå från
arvodet under sommarmånaderna eller
också går han kanske omkring här i plenisalen
och utskottslokalerna och håller
små tjänstemannafientliga anföranden
utan risk för att bli motsagd, och det
är naturligtvis en fördel för herr Gustavsson.

Dessa motioner motiveras med att det
skulle ligga en jämlikhetssträvan bakom

dem. Jag ställer då frågan, herr Gustavsson:
Hur är det med jämlikheten?
Undersök hur riksdagsmännen har det
i detta avseende och börja förslagsvis
i den egna riksdagsgruppen! Hur stor
del av sin hemmalön avstår centerpar -

24 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Löneavdrag för statstjänsteman vid tjänstledighet för fullgörande av offentligt uppdrag -

tisterna i genomsnitt ifrån på grund av
att de är i riksdagen? Det skulle vara
mycket intressant att göra en sådan utredning.
Låt den gärna omfatta alla
från partitoppen och nedåt! Skall det
vara jämlikhet bör det naturligtvis vara
jämlikhet också i det avseendet. Herr
Gustavsson vill att statstjänstemannen
inte skall behålla sin lön när de fullgör
riksdagsarbetet och då bör naturligtvis
inte heller någon annan få göra det. Är
det alltså herr Gustavssons mening att
man bör försöka få det dithän, att ingen
riksdagsman under riksdagstiden skall
ha avlöning från sin civila gärning?
Detta måste bli följden om man vill
åstadkomma jämlikhet. Jag är säker på
att åtskilliga riksdagsmän inte har
dubbla B-avdrag, utan inga avdrag alls,
och jag tror att dessa riksdagsmän är
särskilt talrikt representerade i just centerpartiet.
För dessa personer innebär
det ingen ekonomisk uppoffring alls att
vara riksdagsmän. Här finns det alltså
oplöjda tegar för herr Gustavssons jämlikhetspatos.
Verka på detta område och
visa oss till nästa års riksdag i en motion
hur det förhåller sig i detta avseende
för alla riksdagsmän!

Sedan vill jag fråga herr Gustavsson
om han inte tycker att det är rimligt
att just staten vill främja möjligheterna
för sina anställda att åta sig allmänna
uppdrag. Det är ju en tendens i samhället
för närvarande att på alla sätt
underlätta för människorna att åtaga
sig sådana uppdrag. Man håller nu på
att vidtaga åtgärder för att göra det
lättare för fackföreningsfunktionärer
att med bibehållen lön vara borta från
sina anställningar. Och det är ju fullt
riktigt. Även på det kommunala planet
arbetar man på att underlätta för människor
som är intresserade av samhällsfrågor
att deltaga i kommunens arbete.
Det är livsviktigt för demokratin att
så kan ske. Detta tangerar också en annan
fråga; en reservofficer är, om han
är statstjänsteman, fri att göra sina mö -

ten och har då enkelt B-avdrag. Reservofficerarna
har det alltså förmånligare;
de sätter inte heller sin fot på arbetsplatsen.

Om denna motion skulle vinna gehör
skulle det innebära att man helt plötsligt
försämrar anställningsvillkoren för
en grupp i samhället. Tror herr Gustavsson
att någon grupp i detta samhälle
skulle gå med på det utan kompensation?
.lag tror ingen löntagiargrupp i
vårt samhälle skulle acceptera att få
det sämre än de har det; alla grupper
strävar ju efter att få det bättre.

Reservanterna har flytt från denna
motion, och det visar gott omdöme. Vad
reservanterna uttalat i reservationen är
bara en liten omskrivning av vad utskottet
sagt i sitt utlåtande. Utskottet
har klart och tydligt framhållit att detta
inte är någon riksdagsfråga; det kan
vara en fråga för riksdagens lönedelegation
att ta upp. Och detta är också
vad reservanterna uttalat. Herr Gustavsson
har ju motionerat om att riksdagen
skulle uttala sig för ett C-avdrag, och
det är verkligen att ingripa i de fria
förhandlingar som vi inte vill vara
utan. Det luktar litet valfläsk om denna
motion. Eftersom den är överhängd
från förra året luktar det dessutom litet
härsket.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Liksom den förra frågan
är detta, för att anknyta till herr
Eliassons i Sundborn beteckning, en
jämlikhetsfråga. Det förs i vårt land i
dag en intensiv jämlikhetsdebatt. Man
diskuterar dels ersättningen för utfört
arbete, dels en mängd andra frågeställningar.
Vi har under den gångna veckan
haft en hel del dueller med socialdemokraterna,
och där har jämlikhetsfrågorna
dominerat. Jag anser att den
fråga vi har att behandla här är en jämlikhetsfråga
av första ordningen. Skall

Onsdagen den 15 april 1970 fm. Nr 17

Löneavdrag för statstjänsteman vid tjänstledighet för fullgörande av offentligt uppdrag -

debatten om ökad jämlikhet verkligen
ge ett resultat, måste det finnas opinionsförmedlare
som verkligen för ut
jämlikhetstanken och aktualiserar de
olika frågeställningarna i de instanser
där avgörandena skall träffas. Jag anser
att riksdagens ledamöter — både
herr Sjöholm och jag — har en viktig
roll i opinionsbildningen. Till den rollen
hör enligt min uppfattning inte bara
att diskutera hur människorna ute i
landet har det på arbetsplatserna, i lönehänseende,
o. s. v., utan även att diskutera
riksdagsmännens löneförhållan den.

Vi var några centerledamöter som
förra året tog upp denna fråga till
granskning, och då fann vi att en betydande
grupp av riksdagens ledamöter
uppbär en inte oväsentlig del av sin
lön från statlig tjänst, trots att de är
ijänslediga en stor del av året och,
herr Sjöholm, inte sätter sin fot på arbetsplatsen.
De erhåller, med andra ord,
en arbetsfri inkomst. Jag frågar: På vilka
andra områden inom samhället kan
personer år efter år lyfta en inte obetydlig
lön utan att fullgöra något arbete?
Ju högre lönegrad man har, desto
större är den lön som utgår för ett arbete
som inte utförs. Vi ansåg att detta
system är felaktigt, och vi begärde
i en motion till förra årets riksdag att
riksdagen skulle uttala sig för att sådana
här uppenbara privilegier skulle undanröjas.
Men även den gången sade
riksdagens majoritet att man inte ville
göra ett sådant uttalande; man hänvisade
till att detta var en förhandlingsfråga.
Och det har vi inte förnekat. Men
vi har ansett att riksdagen bör kunna
redovisa en uppfattning i en sådan här
viktig principiell fråga, och det är därför
vi har återkommit med motionen.
Jag anser att denna fråga är principiellt
viktig och har en betydande räckvidd,
inte minst därför att den berör
den grupp som sitter i detta hus och
beslutar om hur människor ute i landet

skall ha det.

Även om motionen föll förra året föll
den framåt, ty det har varit ett intensivt
intresse och debatt kring denna fråga
under det gångna året. Därför har vi
tagit upp frågan på nytt. Statsutskottet
har behandlat ärendet mycket kortfattat.
Man har även i år gått förbi den
centrala frågeställningen: Skall systemet
vara kvar eller inte? I en reservation
framhålles att riksdagen bör göra
ett uttalande.

Herr Sjöholm säger nu att vi inte
skall komma med någon pekpinne till
parterna. Jag anser det fullt riktigt att
riksdagen gör ett uttalande bl. a. med
hänsyn till att det här gäller riksdagsledamöter.
Herr Sjöholm brukar ju
framställa sig som en radikal person
i vissa sammanhang. Nu talar han om
att det är »härsket» att motionera i samma
ärende två år i rad. Jag har inte
tidigare kommit underfund med att herr
Sjöholm hade den uppfattningen. Men
jag vill säga till herr Sjöholm att det
är »härsket» att slå vakt om egna privilegier.
Det reagerar jag emot. Jag tycker
inte om att vissa grupper har privilegier
och dessutom själva slåss för
dem.

När det gäller riksdagslönen vill jag
säga till herr Sjöholm att jag inte är här
under sommaren när inte riksdag pågår.
Herr Sjöholm vet ju att riksdagsarvodet
är beräknat för två tredjedels
år men betalas ut månadsvis.

Herr Sjöholm säger att jag visar en
tjänstemannafientlighet. Men, herr Sjöholm,
det är ju en mycket liten del av
den stora tjänstemannagruppen som kan
tillgodoräkna sig den förmån som herr
Sjöholm kämpar för. När man talar om
avtal och förmåner utgår man från att
hela den grupp det gäller skall kunna
tillgodoräkna sig dessa förmåner. Så
är det inte i detta fall, utan det är eu
mycket liten grupp det gäller.

För de egna företagare som kommer
till detta hus är det väl i regel så att

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Löneavdrag för statstjänsteman vid tjänstledighet för fullgörande av offentligt upp
drag

de måste skaffa en ersättare för att fullgöra
den arbetsuppgift i det egna företaget
som de själva inte kan sköta. Huruvida
det förekommer att personer i
privat tjänst har särskilda förmåner vet
jag inte, men i så fall får det bli en
uppgörelse mellan det företag, som ve-j
derbörande är anställd i, och den anställde.
Det kan inte riksdagen lägga
sig i.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till den reservation som
är fogad vid statsutskottets utlåtande
nr 46.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora och Vigelsbo
(båda ep).

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! I det förra ärendet diskuterade
vi, huruvida vi skulle vara
förmyndare för statstjänarorganisationerna
när dessa träffar sina förhandlingsuppgörelser.
Centerpartiet bestred
att man inom detta parti var något
slags förmyndare. Även i denna fråga
kommer centerpartisterna emellertid
och vill bestämma hur förhandlingsresultatet
skall se ut, och sedan åberopar
man den jämlikhetsdebatt som förs.

Vad är det för slags jämlikhetsdebatt
som centerpartiet för, när man där vill
begränsa åtgärden till en del av de ledamöter
som finns i denna kammare?
Det är endast de i statlig tjänst anställda
som man vill bestämma över och
fastslå hur de skall ha det.

När herr Gustavsson i Alvesta i sitt
anförande säger att denna rättighet skall
gälla alla och inte bara den lilla grupp
som sitter i riksdagen, avslöjar han därmed
bristande kunskap om problematiken
vid en förhandling. Man resonerar
ju om en totalkostnad för förhandlingarna,
och av den totalkostnaden tar
man en viss del till speciella åtgärder
på olika avsnitt bland de anställda, medan
resten utgår som en generell in -

komstförbättring. Den del som utgår
till speciella åtgärder kan gälla justering
av vissa tjänsteförteckningar, men
de kan också vara s. k. C-listeärenden.
Det kan vidare gälla allmänna bestämmelser,
arbetstidens förläggning, arbetstidens
längd, semester- och sjukbestämmelser
och andra ledighetsbestämmelser.

I anslutning till dylika förhandlingar
i samband med C-listan har det från
statstjänarorganisationernas sida förele»
gat en vilja att avstå en del av löneförmånerna
för att därigenom kunna
medverka till en bättre situation för de
medlemmar som blir ledamöter av riksdagen.
Det är alltså statstjänarna själva
som i fria förhandlingar har ansett att
en del av den totala potten som stod
till förfogande skulle användas till detta
ändamål.

Nu går jag tillbaka till herr Gustavssons
jämlikhetsdebatt. Om nu herr Gustavsson
verkligen menar jämlikhet, betyder
hans förslag att han tar upp den
tankegång som framfördes i Interparlamentariska
unionens kongress, som —
om jag inte minns alltför fel — ägde
rum i slutet på 1920-talet och där det
från franskt håll framfördes förslag, att
unionen borde uttala sig för att ledamot
av parlament icke skulle få ha annan
anställning eller inkomst än den som utgick
i parlamentet. Från svensk sida —-det var Arthur Engberg som den gången
förde den svenska gruppens talan —
reagerade man mycket starkt mot denna
tankegång. Man menade att just ledamöternas
anställningar ute på olika
områden tillförde det parlamentariska
livet ett visst mervärde som var betydelsefullt
vid handläggningen av olika
angelägenheter.

Men om herr Gustavsson verkligen
menar allvar med talet om jämlikhet
i detta sammanhang, bör han inte begränsa
sig till en grupp som i fria förhandlingar
har träffat uppgörelse om
att detta skall ingå som en del av löne -

Onsdagen den 15 april 1970 fm. Nr 17

Löneavdrag för statstjänsteman vid tjänstledighet för fullgörande av offentligt upp
drag

villkoren, utan då bör han resa krav
på att samtliga riksdagsmän icke skall
få ha annan inkomst än riksdagsarvodet.
Jag skulle tro att den propån kan
vi ingalunda förvänta från centerhåll;
man vill nog på den kanten slå vakt
om sina privilegier i olika sammanhang.

Jag känner till att också tjänstemän
i det enskilda näringslivet får behålla
en del av lönen under den tid då de
är ledamöter av riksdagen, men jag vet
också att andra som är anställda i enskilda
företag måste avstå vartenda öre.
Det är alltså ett mönster med många
variationer beträffande inkomst utöver
riksdagsarvodet som man möter. Om
herr Gustavsson och hans partivänner
vill vara konsekventa i sitt ställningstagande
bör de kräva ett absolut förbud
mot att ha annan inkomst än riksdagsarvodet.

Herr talman! Så djärva grepp på jämlikhetens
område tror jag inte att man
kan förvänta från det hållet. Jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm ville
kringgå den egentliga frågeställningen.
Han tog upp ett exempel med en parlamentarisk
konferens och undrade någonting
i den här stilen: Vill herr Gustavsson
med »jämlikhet» hävda att en
person inte skall få ha en anställning?
Det är ju inte fråga om anställningen,
utan vad frågan gäller är huruvida en
person skall kunna uppbära lön från
två håll. I detta fall är det staten som
är arbetsgivare. Sålunda betalar staten
ut ersättning åt två håll samtidigt.

Det är detta vi vänder oss mot, herr
Lindholm, nämligen att det utgår ersättning
under den tid då något arbete
icke utföres. Här finns de som erhåller
en arbetsfri inkomst under riksdagsperioden,
som är större än en årslön för

vissa jobbare ute i landet. Jag anser det
är felaktigt.

Det principiellt felaktiga i det nuvarande
förhållandet är att samma arbetsgivare,
staten, på detta sätt betalar
ut lön på två håll till samma person,
som endast fullgör en tjänst. Riksdagen
har ju i alla fall ansvaret för detta, eller
hur, herr Lindholm?

Vidare talar herr Lindholm om förmynderskap.
Utskottet erinrar om att
det ankommer på lönedelegationen att
göra principiella uttalanden i lönefrågorna.
Vi hävdar att riksdagen skall
göra sådana principiella uttalanden. Det
är skillnaden här, och jag tycker att det
är riksdagens fulla rätt att redovisa en
uppfattning i en sådan här fråga.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Gustavsson i
Alvesta, jag har icke gått förbi det som
är väsentligt, utan det är herr Gustavsson
som har gått förbi det väsentliga
i denna fråga. Han vill med sitt agerande
framställa det som om statstjänstemännen
hade alldeles utomordentliga
privilegier, medan det faktiska förhållandet
är att statstjänstemännen i fria
förhandlingar avstått en del av sin löneökning
till förmån för möjligheten för
statsanställda att få lön med dubbelt
B-avdrag den tid de sitter i riksdagen.

Det har från samtliga statstjänarorganisationers
sida ansetts vara så pass
värdefullt att få denna bestämmelse,
att de fördenskull i fria förhandlingar
avstått från motsvarande löneökning.
Det är på den punkten herr Gustavsson
vill uppträda som förmyndare och ha
bestämmande inflytande på förhandlingsresultatets
utformning, samtidigt
som han vägrar att göra sin princip
generellt gällande.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
ondgjorde sig över att jag förde
statstjänstemännens talan, eftersom jag

28 Nr 17 Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Löneavdrag för statstjänsteman vid tjänstledighet för fullgörande av offentligt uppdrag -

själv är statstjänsteman. Nu talar jag
inte på egna vägnar utan just för statstjänstemannen.
De är ganska många.
Jag känner mig invald i någon mån
som statstjänsteman, herr Gustavsson,
och jag tycker jag minns att det har
hänt att någon centerpartist, tillika
jordbrukare, har talat sig varm för bättre
lönsamhet inom jordbruket. Det har
alltså nu herr Gustavsson i mycket hårda
ordalag fördömt — man får ju inte
tala om egna förmåner. Det var en intressant
upplysning.

Vidare förhåller det sig väl som herr
Lindholm säger, nämligen att huvudfrågan
här är jämlikhet, och då vill herr
Gustavsson pressa ner statstjänstemannen.
De skall ha C-avdrag, alltså ingen
lön alls. Vad är då jämlikhet? Jo, att
ingen annan heller skall ha det, naturligtvis.
Då skall, som herr Lindholm
säger, alla som träder in här i huset
avstå från alla förmåner som de har i
sin privata verksamhet. Jag säger än
en gång: Börja inom ert eget parti, herr
Gustavsson, och undersök hur det förhåller
sig med det! Det är nog mycket
pengar som då skulle kunna inbesparas.
Det är klart att det är många, både
inom centerpartiet och andra, som har
ganska bra betalt i sina privata jobb,
fastän de är här. Om herr Gustavsson
menar det minsta med talet om jämlikhet,
är det ju fullständigt självklart att
då skall vi gå den vägen.

Annars är det fortfarande, som jag
sade, fråga om valfläsk: att skälla på
statstjänstemän är en sak som går hem
ibland. Men att plocka poäng i jämlikhetsdebatten
genom delta kommer ändå
herr Gustavsson att misslyckas med.
Det blir en bumerang.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skäller inte på statstjänstemännen
som grupp. Det jag vänder
mig mot är den lilla privilegierade
grupp som sitter i riksdagen. Herr Sjö -

holm vill göra sig till tolk för statstjänstemannagruppen.
Men här finns
statstjänstemän i denna riksdag, som
har följt den linje jag företräder. Jag
har inte träffat någon statstjänsteman
utanför riksdagsmannakretsen som har
resonerat på det sätt som herr Sjöholm
gör. Här gäller det de statstjänstemän
som sitter i riksdagen.

När man talar om löneförmåner och
förhandlingsresultat, har man det i bilden
att dessa förmåner skall kunna utgå
till hela gruppen. Men dessa förmåner
utgår bara till en liten, begränsad grupp.

Herr Lindholm talade om förmynderslcap,
och menar han allvar måste jag
säga att vad som står i statsutskottets
utlåtande om att lönedelegationen skall
uttala sig saknar relevans. Lönedelegationen
skulle i så fall inte heller kunna
göra något uttalande eftersom även det
skulle innebära ett förmynderskap.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets uttalande saknar
ingalunda relevans alldenstund riksdagen
har uppdragit åt lönedelegationen
att å riksdagens vägnar handlägga
lönefrågorna. Men här vägrar ju centerpartiet
att medverka och vill alltjämt
ha riksdagsbeslut om hur det skall
gå till.

Det var ändå rätt underbart att herr
Gustavsson i Alvesta fortfarande vidhåller
att en förmån som ges vid en
förhandling som berör en liten grupp
skall gälla samtliga statstjänstemän.
Med herr Gustavssons motivering kan
man hädanefter vid förhandlingar ingalunda
ha vare sig B- eller C-lista utan
enbart generella löneförhöjningar, om
den delen av förmynderskapet också
skall förverkligas.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Jag vet inte vilken i
riksdagen företrädd kategori statsanställda
herr Gustavsson i Alvesta kan
avse då han är så bekymrad för dem

Onsdagen den 15 april 1970 fm. Nr 17

Löneavdrag för statstjänsteman vid tjänstledighet för fullgörande av offentligt
uppdrag

som inte sätter sin fot på sin arbetsplats;
jag känner inte till vilka statstjänstemän
som företrädesvis arbetar
med fotterna. Man kan nämligen, herr
Gustavsson, verkligen utföra nyttig
verksamhet alldeles oavsett var man för
ögonblicket råkar ha sin fot.

Det är nog faktiskt så beträffande
många i riksdagen sittande statstjänstemän
— jag skulle gissa att det gäller de
allra flesta — att den arbetsfria inkomst
som herr Gustavsson så mycket
talar om inte är arbetsfri. Man kan nämligen
inte släppa kontakten med sitt
vanliga yrke därför att man under en
större del av året sitter i riksdagen,
och jag talar liksom herr Sjöholm inte
i egen sak men av egen erfarenhet eftersom
jag tillhör den här kategorin.
Vi måste ju alla räkna med risken att
väljarna lyfter ut oss ur den här salen,
och efter några år tycker vi kanske
själva att det kan vara lämpligt att lämna
plats åt någon annan. Att då gå tillbaka
och försöka försörja sig i det yrke
man hade och detta efter några år, kanske
något årtionde i riksdagen, utan
att ha följt den civila verksamheten och
deltagit i den så pass att åtminstone
kontakten och erfarenheten finns kvar,
lär inte lyckas, herr Gustavsson. Det är
faktiskt inte fråga om någon arbetsfri
inkomst.

En annan och väsentligt allvarligare
sak har herr Gustavsson uppenbarligen
inte tänkt på, nämligen riksdagsarvodets
storlek i förhållande till avstådd
lön. Jag vågar inte exakt säga hur mycket
arvodet motsvarar i lön efter den
statliga löneplanen men balanspunkten,
för att nu låna en term av finansminister
Sträng, torde ligga någonstans i närheten
av lektorers lönegrad. Det innebär
att alla statsanställda med högre
lönegrad än lektorer inte skulle kunna
åta sig ett riksdagsuppdrag utan att
vara i stånd och vara beredda att avstå
från en del av sin inkomst, d. v. s.
acceptera en totalminskning av inkoms -

ten. Lektorerna är inte de allra sämst
ställda i detta land, det har ingen hävdat,
men någon exklusiv ekonomisk
överklass utgör de definitivt inte. Man
kan också komma ett stycke högre på
skalan utan att hamna i den kategorin.

.Tåg vet inte om herr Gustavsson menar
att vi verkligen skall utestänga den
gruppen tjänstemän från möjligheten
att utan inkomstminskning acceptera ett
riksdagsuppdrag. En gång ansågs det
vara ett stort demokratiskt framsteg när
inte bara andra kammaren, som fick
arvode från början, utan också första
kammaren, som först var utan, tillerkändes
arvode för riksdagsupp draget.
Det var ett demokratiskt framsteg, därför
att det ansågs viktigt att ingen av
ekonomiska skäl skulle behöva avstå
från att tjäna sitt land som riksdagaman,
om han blev därtill vald.

Med herr Gustavssons sätt att resonera
skulle vi få det problemet tillbaka
när det gäller en grupp medborgare, tv
då kommer det att finnas en grupp
tjänstemän som inte utan — i vissa fall
betydande —• ekonomiska uppoffringar
kan åta sig ett riksdagsmannauppdrag.
Och det, herr Gustavsson, är varken
jämlikhet eller demokrati!

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Till herr Lindholm vill
jag bara säga att riksdagens lönedelegation
ju inte för några förhandlingar.

Sedan är det ganska intressant att
konstatera att de flesta av dem som stiger
upp i denna talarstol för att slå
vakt om den löneförmån det här gäller
själva åtnjuter detta privilegium.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Menar alltså herr Gustavsson
i Alvesta att de människor som
har erfarenheter på detta område inte
skall få lov att yttra sig? Om jag drar
ut kontentan av herr Gustavssons resonemang,
så menar han att statsmakterna
skall blanda sig i de privata uppgö -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Underhåll av svenska ambassadbyggnaden i Tokyo

relserna på arbetsmarknaden. Han menar
vidare att vår strävan skall vara att
riksdagsmän icke skall få uppbära lön
från annat håll — ty skall det vara
jämlikhet, så skall det! Herr Gustavsson
kan ju inte sätta statstjänstemannen i
strykklass.

Slutligen förnekar herr Gustavsson
att det är ett statens intresse att ge
sina anställda möjligheter att åta sig
offentliga uppdrag. Vi är annars sällsynt
eniga om att det är livsviktigt för
en demokrati att medborgarna kan åta
sig sådana uppdrag, men denna centerpartimotion
är en av käpparna i hjulen
när det gäller att handla efter den principen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat

verkställdes. Därvid avgavs 144 ja och
44 nej, varjämte 15 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Underhåll av svenska ambassadbyggnaden
i Tokyo

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
47, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1970/
71 jämte motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! För att man skall förstå
innebörden av denna fråga fordras att
riksdagens ledamöter något lyssnar på
vad jag har att säga.

Jag vill först deklarera att detta inte
är någon stor fråga. Det är emellertid
ett spörsmål av principiell betydelse
för riksdagens anseende och visar på
vilket sätt vissa statliga organ lämnar
upplysningar till riksdagen.

Statsutskottets femte avdelning har
gjort en resa bl. a. till Tokyo för att
studera den japanska statens samarbete
med näringslivet, för att se på varvsindustrin
i Japan m. m. En av de riksdagsmän
som deltog vid det vänliga
mottagande, som vi fick på den svenska
ambassaden, uppmärksammade att denna
byggnad — vilket inte bara observerades
av mig själv — såg något egendomlig
ut och var mindre väl underhållen.
Jag föreställer mig att en svensk
ambassad, som är ett stycke svensk
mark i ett främmande land, skall visa
upp något av Sverige. Det är ganska
viktigt hur en sådan ambassad ser ut.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Underhåll av svenska ambassadbyggnaden i Tokyo

Den uppfattning som människorna får
av oss kan påverkas av det underhåll
som våra ambassadbyggnader får.

•lag tog en del fotografier på ambassadbyggnaden,
och sedan jag hade återkommit
efter resan väckte jag under
motionstiden en motion, där jag tog
upp frågan om dess tillstånd. Statsutskottets
femte avdelning remitterade
denna motion till byggnadsstyrelsen,
som har hand om förvaltningen av ambassadbyggnaderna.
Där behandlade
man frågan på det sättet att en professor,
som varit med om att rita och uppföra
ambassadbyggnaden, fick i uppdrag
att skriva ett brev till en annan
professor i Tokyo, som hade biträtt vid
ritningsarbetet och materialval. Den
svenske professorn skrev att det hade
riktats en anmärkning mot byggnaden
och att riksdagsmannen i fråga troligen
inte tyckte om byggnadsmaterialet. Det
är fråga om en offentlig skrivelse, eftersom
det var byggnadsstyrelsen som
hade givit professorn uppdraget i fråga.
Bl. a. återfinns i skrivelsen inom
parentes följande passus: »Riksdagsmän
borde aldrig få resa.»

Med detta uttalande har byggnadsstyrelsen
givit till känna att det är besvärligt
att riksdagsmän får företa resor
och sedan kan göra anmärkningar på
byggnader som byggnadsstyrelsen förvaltar.

Men inte nog med det. Den japanske
professorn svarar på sin kollegas brev
— mycket artigt och vänligt -— och
skriver att han i och för sig inte kan
konstatera några sådana korrosionsskador
på byggnaden som jag har påtalat.
I Japan är det ju mycket starka luftföroreningar,
och det blir kraftig korrosion
på byggnaderna, om man använder
felaktigt material, om man har
plålrännor och vattnet rinner utmed
väggarna uppstår missfärgning. Men
den japanske professorn svarar alltså
mycket artigt och säger att han egentligen
inte kan finna några sådana här
skador. Han framhåller dock att om det

anses att materialet inte är lämpligt
skulle man kunna vidta de och de åtgärderna.
Man skulle bl. a. kunna stryka
på ett tyskt medel — enligt uppgift
kallat Bon-Tile —• som troligen skulle
göra materialet mera beständigt.

Byggnadsstyrelsen lämnar då en rapport
till femte avdelningen, som emellertid
inte är fullständig. Byggnadsstyrelsen
skriver visserligen att man bör
använda det ifrågavarande materialet
på grund av jordbävningsrisker o. d. —
det är ett vanligt cementmaterial som
kommit till användning — men styrelsen
utelämnar bl. a. den japanske professorns
förslag. Byggnadsstyrelsen ger
alltså inte en fullt korrekt bild av situationen
— den som den japanske professorn
har lämnat — och säger helt
enkelt att det inte finns några skador
på byggnaden.

Jag är ledsen, herr talman, att dokumentprojektorn
här i kammaren är
ur funktion, ty jag hade för avsikt att
i vår intern-TV visa hur byggnaden ser
ut. Jag har med UD:s hjälp skaffat
fram bilder och på egen bekostnad låtit
förstora dessa för att kunna visa dem
för alla kammarens ledamöter. Nu kan
jag inte visa bilderna, men jag kommer
att be om tillstånd av riksdagens talmän
att få sätta upp bilderna i sammanbindningsbanan
eller på annan plats
inom riksdagshuset, så att riksdagsledamöterna
kan avgöra om byggnadsstyrelsens
rapport är riktig eller inte.

Herr talman! Detta är alltså bakgrunden
till min framställning. Femte avdelningen
har mycket korrekt behandlat
frågan mot bakgrund av byggnadsstyrelsens
skrivelse. Tyvärr hade jag
inte möjlighet att deltaga i det ögonblick
då femte avdelningen behandlade
ärendet. Jag kunde alltså inte redovisa
mitt material och ge femte avdelningen
den grund som avdelningen kunde behöva
för sitt beslut. Därför har jag och
några andra utskottsledamöter i efterhand
utformat en reservation. Jag avser
inte att ställa något yrkande om

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Underhåll av svenska ambassadbyggnaden i Tokyo

bifall till denna för så vitt den värderade
ordföranden i femte avdelningen
vidgår att riksdagen har satts på undantag
och att byggnadsstyrelsen inte behandlat
femte avdelningen korrekt samt
att det kan erkännas att vissa skador
finns på byggnaden som mycket väl
skulle kunna klaras av. Det är min motivering.

Frågan är ju inte stor, men jag tycker
att riksdagen bör hålla på sitt anseende
och kräva att bli korrekt behandlad
av de statliga myndigheterna i sådana
här sammanhang.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Också jag anser att man
mycket starkt kan reagera när det görs
sådana uttalanden som att riksdagsmän
aldrig borde få resa. Den resa som statsutskottets
femte avdelning gjorde hade
ett oskiljaktigt samband med de arbetsuppgifter
avdelningen har. Jag vågar
påstå att resan berikade avdelningens
möjligheter att bedöma de olika problem
den har att handlägga. Jag skulle
vilja tillägga att det i remisskrivelser
av den arten inte såvitt jag kan förstå
finns någon anledning att framföra slika
synpunkter. Det är väl i alla fall vi
i riksdagen som själva bestämmer hur
vi skall bedriva vårt arbete utan några
som helst pekpinnar från folk som känner
sig stötta i kanten på grund av att
påpekanden görs om sådana ting som
man ser när man är ute och reser.

Herr talman! När det sedan gäller
ambassadbyggnaden i Tokyo är det riktigt
att denna utvändigt lämnar en del
övrigt att önska ur skönhetssynpunkt.
Men det var någonting som de flesta
byggnader där ute hade gemensamt,
vilket, som herr Lothigius sade, hade
sitt samband med den starka syrehalten
i luften. När nu statsutskottets femte
avdelning så när som på herr Lothigius
som deltagit i denna resa haft att
behandla den av herr Lothigius väckta
motionen, får det väl anses att avdel -

ningen varit sakkunnig när det gäller
detta problem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag om avslag på
motionen.

Iierr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! Jag tror visst att statsutskottets
femte avdelning är kapabel
att bedöma denna fråga. Jag har dock
en känsla av att en del av mina kamrater
— det är några som följt min reservation
— inte tittade så mycket på
själva byggnaden utan mera diskuterade
de frågeställningar som vi var där
för att studera. Jag har suttit med i en
tävlingsjury tillsammans med chefen
för landets byggnadsstyrelse, som skall
bedöma byggnaders utseende i andra
sammanhang. Detta medför kanske att
jag bär ett visst intresse av hur det
hela ser ut.

Till ordföranden i femte avdelningen
vill jag säga att jag är tveksam hur jag
egentligen skall göra. Med tanke på femte
avdelningen ställer jag inte något bifallsyrkande
till min reservation, herr
talman, men jag ställer ut bilderna så
att kammarens ledamöter kan avgöra
huruvida femte avdelningens representanter
eller jag har rätt när det gäller
utseende och korrosionsskador. Det är
inte bara fråga om utvändiga skador
utan även om invändiga, vilket väl syns
på dessa bilder.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 11

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande och memorial: nr

48, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående livränta till vissa
personer, och

nr 51, angående överlämnande til]
lagutskott av två till statsutskottet hänvisade
motioner;

Onsdagen den

första lagutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning av motion om ökat
minoritetsskydd åt aktieägare i svenskt
aktiebolag,

nr 24, i anledning av motioner om
en översyn av bestämmelserna angående
aktieemission, och

nr 25, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om utlämning
till Danmark, Finland, Island
eller Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling, in. m.;

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
om inrättande av toaletter på bussar
och busstationer m. m.; samt

konstitutionsutskottets utlåtande nr
23, i anledning av motioner om offentlig
handläggning i samarbetsnämnderna
inom kommunblocken.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 12

Utredningsväsendet

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av motioner
om utredningsväsendet.

I detta utlåtande behandlades två par
motioner, nämligen

1) 1:445 av herr Helén m. fl. och
11:492 av herr Gustafson i Göteborg
m. fl., vari såvitt nu var i fråga hemställdes att

riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad som anförts
i motionerna angående tidigare
publicering av material och andra reformer
inom det statliga utredningsväsendet;
samt

2) I: 544 av herr Lidgard och II: CA2
av fru Mogård m. fl., vari hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhåller om uppdrag åt grundlagberedningen
att utreda och framläg -

15 april 1970 fm. Nr 17 33

Utredningsväsendet

ga förslag om sådant tillägg till 4 kap;
i förslaget till regeringsform att därigenom
även systemet för utredningsväsendet
blir närmare reglerat».

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:544 och 11:642 samt 1:445 och
II: 492, sistnämnda båda motioner i den
del som behandlats i detta utlåtande.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson (m), Harald Pettersson
(ep), Richardson (fp), Hernelius (m),
Hans Petersson (fp), Neländer (fp),
Björkman (m), Boo (ep), Glimnér (ep)
och Strömberg (fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:544 och 11:642 samt
I: 445 och II: 492, sistnämnda båda motioner
i den del som behandlats i detta
utlåtande, som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det svenska utredningsoch
remissväsendet har fått en omfattning
och betydelse som i få andra länder.
Ibland har kritik framkommit om
att utredningar blir alltför omfattande,
pågår alltför lång tid och kostar alltför
mycket pengar. Givet är att också
inom den statliga sektorn arbetet bör
bedrivas rationellt och inte dra för
mycket ut på tiden.

»Det svenska kommittéväsendet är att
uppfatta som ett led i beredningen av
ärenden före regeringens avgörande»
— så står det i inledningen till konstitutionsutskottets
majoritetsutlåtande nr
24, som nu är under kammarens behandling.
Givetvis är detta riktigt. Men
även för riksdagen har en utredning
stor betydelse när det gäller behandlingen
av respektive frågekomplex.
Många gånger har en utredning begärts
av riksdagen i anledning av motioner,

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Utredningsväsendet

enskilda eller partimotioner, emanerande
från ett eller flera partier. Också
allmänheten och den politiska opinionen,
näringslivet och arbetsmarknadsparterna
bär naturligtvis stort intresse
av det samlade utredningsmaterial som
kunnat läggas fram.

Själva beredningsförfarandet är till
större delen oreglerat i gällande regeringsform.
Några bestämmelser om utredningsväsendet
finns inte däri. Det
normala förfaringssättet är, och bör väl
vara, att Kungl. Maj:t på departementschefens
begäran — ofta efter krav från
riksdagen — bemyndigar respektive
statsråd att tillsätta en särskild kommitté
eller utredning. Värdefullt är enligt
min mening att en sådan utredning
är parlamentariskt förankrad och att
de demokratiska partierna bereds tillfälle
att utse representanter däri.

Naturligtvis måste beredning, eventuellt
också överarbetning, göras inom
respektive departement innan proposition
avlämnas till riksdagen. Ofta har
departementspromemorior i stor utsträckning
fått ersätta en verklig parlamentarisk
utredning, vilket bör vara
huvudformen när det gäller viktigare
problemområden.

Från folkpartiet bär väckts ett motionspar
— 1:445 och 11:492 -—■ vari
föreslås åtskilliga åtgärder för att stärka
demokratin — på det statliga området
liksom på det kommunala. Bl. a.
har vi ställt krav på vidgad offentlighet
i utredningsarbetet.

Utskottsmajoriteten menar att grundlagberedningen,
som har i uppdrag att
lägga fram förslag till ny författning,
också måste göra en översyn av utredningsväsendet.
Detta må vara riktigt,
men de frågor som våra motioner, liksom
andra, aktualiserar anser vi vara
så betydelsefulla, att de bör i skrivelse
föras fram till Kungl. Maj:t. Detta gäller
inte minst en större öppenhet i utredningsarbetet.

Vi anser att när det s. k. materialinsamlingsskedet
har avslutats i utred -

ningen och innan definitiva ståndpunkter
har tagits till slutresultatet, bör en
redovisning kunna göras och frågan offentligt
debatteras. Frågorna skulle
många gånger vinna på att bli belysta
från flera olika alternativa synpunkter
i stället för att bli föremål för en kompromiss.

En översyn av utredningarnas arbetssätt
skulle vara motiverad för att söka
åstadkomma ett rationellare förfarande
och en bättre samordning. I de direktiv
som ges till kommittéerna skulle med
fördel en viss tidsplanering kunna anges.
Ett krav på delredovisning bör kunna
tillgodoses utan att slutliga beslut
i frågan försenas. Olika utredningar
inom samma område bör också kunna
samordnas.

Dessa och i motionerna framförda liknande
synpunkter bör i skrivelse delges
Kungl. Maj:t. Jag ber därför att få
yrka bifall till den trepartireservation
som har fogats vid utlåtandet.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Motiven för de motioner
som har väckts i denna fråga hänför
sig åtminstone till en del till den
metod som regeringen — i vars hand
utredningsväsendet ligger — i ökande
utsträckning använder: interna departements-
och expertutredningar i slutna
rum i Kanslihuset, undandragna offentligheten.
Och detta sker samtidigt som
man allt flitigare talar om mer offentlig
insyn och kontroll.

Det färskaste exemplet på denna metod
är skattepaketet. Det innehåller en
rad väsentliga nyheter i det svenska
skattesystemet som inte har behandlats
av någon utredning. En så radikal omläggning
av skattesystemet borde enligt
praxis ha föregåtts av en parlamentarisk
utredning och remissförfarande i
vanlig ordning. Men regeringen har inte
ens velat acceptera en granskning av
andra experter än finansdepartementets
egna eller en granskning av arbetsmarknadens
parter, vilka i hög grad

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

borde vara intresserade av denna proposition
om omläggning av beskattningen.

Av den ganska utförliga historiken
i konstitutionsutskottets utlåtande framgår
att frågan om de offentliga utredningarna
åtskilliga gånger har varit uppe
i riksdagen med anledning av motioner.
Även statsrevisorerna har behandlat
frågan. Kritiken har gällt det
stigande antalet utredningar — för närvarande
270 enligt riksdagsberättelsen
— 270, de ständigt stigande kostnaderna,
bristande samordning av olika utredningar,
alltför höga ambitioner i fråga
om fullständighet i de historiska delarna
och alltför otillförlitliga kostnadsberäkningar;
som bekant är de nästan
alltid för optimistiska.

I motionen av fru Mogård m. fl. yrkas
att grundlagberedningen får i uppdrag
att behandla frågan. Som ledamot
av grundlagberedningen kan man bli
litet ängslig för allt det som riksdagen
önskar skicka till beredningen; vi har
ju, allt sådant förutan, rätt omfattande
arbetsuppgifter.

Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattning förefaller
vara djupgående. Är den det i
realiteten? Nog borde utskottsmajoriteten
ha kunnat ansluta sig till många
av de synpunkter som framförts i motionerna
och som vi redovisat i reservationen.
I direktiven till grundlagberedningen
sägs inte uttryckligen att frågan
skall tas upp, men konstitutionsutskottets
majoritet framhåller att det är
ofrånkomligt att grundlagberedningen i
sitt arbete måste överväga beredningen
av regeringsärendena och att i detta
sammanhang även frågan om utredningsväsendet
kommer att aktualiseras.
I konstitutionsutskottets majoritet ingår
två s. k. tunga ledamöter av grundlagberedningen,
nämligen ordförandena i
de båda arbetsgrupperna. Då måste man
väl tro på att grundlagberedningen även
kommer att ta upp frågan om det offentliga
utredningsväsendet. Men ut -

Utredningsväsendet

skottsmajoriteten har inte velat ge något
på hand om vad behandlingen i
grundlagberedningen egentligen skall
syfta till. Majoriteten säger bara att frågan
kommer att tas upp i samband
med att man överväger beredningen av
regeringsärenden. Jag är rädd för att
tankegången bakom detta uttalande inte
riktigt är den som framkommer i utskottsutlåtandet.
Men vi får väl se vad
som händer i beredningen.

Vi reservanter har försökt att på papperet
fästa vissa önskemål beträffande
de offentliga utredningarna. Det innebär
naturligtvis en kritik mot det allt
flitigare användandet av interna beredningar.
Vi anser att i stora politiska
frågor det normala beredningsförfarandet
bör vara att man har en parlamentariskt
sammansatt utredning. Åtskilliga
motionärer, statsrevisorerna och många
andra har under årens lopp kritiserat
det förhållandet att det är alldeles för
många ledamöter i utredningarna och
även för många experter — ibland finns
det där fler experter än ledamöter.

Men frågan gäller också direktiven
till utredningarna. Det är ju regeringen
som själv bestämmer hur direktiven
skall utformas. Jag känner bara till ett
enda väsentligt undantag från denna
regel, nämligen de mycket omfattande
direktiven till grundlagberedningen.
Anledningen till detta undantag kan sägas
vara att författningsfrågan hade
kört fast sedan författningsutredningen
framlagt sina betänkanden. Arbetsgruppen
under nuvarande statsminister Palmes
ledning försökte leta sig fram i
denna labyrint för att få en uppslagsända
för en författningsreform, och då
skedde det verkligen överläggningar
mellan partierna om innehållet i direktiven.
Det var egentligen bara på en
enda punkt som vi inte kunde bli eniga,
nämligen när det gällde det socialdemokratiska
kravet — både motionen och
utskottsutlåtan det var försiktigt skrivna
— att frågan om republik eller monarki
skulle tas upp av grundlagbered -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Utredningsväsendet

ningen. I övrigt var samtliga partier
överens om hur direktiven skulle utformas.

Reservationen gäller också frågan om
redovisningen av det material som samlas
in av utredningar. Det borde kanske
i fortsättningen bli en vana att man,
sedan man samlat in en mängd, inte
minst statistiskt material, redovisade
detta på ett tidigare stadium för att
ge möjligheter även för andra intresserade
än utredningens ledamöter att bedöma
frågorna. Detta har skett ibland;
i bilskatteutredningen exempelvis gjorde
vi en mycket omfattande statistisk
sammanställning beträffande fordonsbestånd,
fordonsvikter m. m. och körsträckor,
vilken redovisades för ett par
år sedan. Detta förfarande har även
varit på tal inom andra utredningar,
bl. a. i grundlagberedningen. Det står
också, såvitt jag minns, i direktiven för
grundlagberedningen, att denna successivt
skall redovisa utredningar som görs
för att därmed ge tillfälle till debatt.
Det gäller bl. a. frågan om regeringsbildningen
i andra länder.

Ett tredje önskemål gäller samordningen
mellan utredningarna. Motionärerna
har liksom statsrevisorerna många
gånger kritiserat den bristande samordningen.
Det görs för mycket dubbelarbete,
och det förekommer att flera
utredningar sysslar med samma sak.
Det borde bli en bättre samordning.

Det är emellertid här inte minst fråga
om oppositionens möjligheter till ett
fördjupat utredningsarbete. För närvarande,
när utredningsmaskineriet ligger
i regeringens hand, har oppositionen
betydligt sämre förutsättningar än regeringen
att framlägga alternativa förslag
till lösningar. Man borde även ge oppositionen
en chans att utreda frågor som
regeringen inte är särskilt intresserad
av. Den möjligheten har vi inte nu med
de begränsade resurser som oppositionspartiernas
kanslier förfogar över.

Vi bär i reservationen inskränkt oss
till att hemställa att riksdagen skall ge

Kungl. Maj:t dessa önskemål till känna
som sin mening, och det är väl en
rätt blygsam begäran. Men antingen har
majoriteten i konstitutionsutskottet en
lieit annan principiell uppfattning än
vi om hur utredningarna skall tillsättas,
nyttjas och arbeta, eller också aktar
man sig, med hänsyn till vad som komma
skall i grundlagberedningen, väldigt
noga för att säga mer än vad som är
absolut nödvändigt. Majoriteten har inskränkt
sig till att uttala att frågan tas
upp under alla omständigheter, men vi
reservanter har inte velat vara så restriktiva,
utan vi har velat ange bestämda
önskemål.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen.

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Som framgår av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24 och
som herr Björkman redan sagt bär behovet
av en reformering av det statliga
utredningsväsendet upprepade gånger
påtalats bl. a. till förmån för ökad effektivitet
och snabbhet och för att
åstadkomma en minskning av kostnaderna
och av antalet kommittéledamöter.
Historiken beträffande påpekanden
motionsvägen, från statsrevisorerna och
från rationaliseringsutredningen gör ett
lätt patetiskt intryck med hänsyn till de
blygsamma resultat som uppnåtts. Jag
tycker också att det är anmärkningsvärt
att den promemoria som upprättades
i april 1967 av en arbetsgrupp inom
statsrådsberedningen och i vilken flera
vägande förslag framfördes hittills inte
har lett till någon som helst åtgärd.

Det kanske kan vara intressant att
få några siffror som belyser hur kommittéväsendet
har tillväxt. År 1934 var
antalet kommittéer 156, 1944 hade antalet
stigit till 250, 1954 till 288, 1964
till 371 och 1969 till 373. Det är självklart
att kostnaderna också bär ökat.
Jag har siffror för kostnaderna anpassade
till 1969 års prisnivå. Dessa visar
att kostnaderna har stigit från 11 mil -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

joner kronor 1934 till 24,5 miljoner
kronor 1964 och 39,5 miljoner kronor
1969.

Det är emellertid inte i första hand
för att nedbringa kostnaderna eller för
att reducera antalet sysselsatta i utredningar
— även om också det är väsentliga
frågor — som motion nr 642
väckts i denna kammare. Det fundamentala
är, om resultatet av de satsade
resurserna är tillfredsställande. Här
finns det påtagliga brister.

Traditionellt gäller att man undviker
all publicitet under utredningens gång.
Det har förekommit få undantag från
den regeln. I en uppsats som heter
Bureaucracy and Policy Formation in
Sweden, publicerad i Scandinavian Political
Studies, påpekar professor Hans
Meijer det egendomliga i att i ett demokratiskt
system mycket betydelsefulla
diskussioner på så sätt förs inom stängda
dörrar och utan allmänhetens insyn.

De bristande möjligheterna till insyn
gäller också i stor utsträckning riksdagen.
Det är, som jag ser det, en allvarlig
invändning mot rådande system.
Inte minst är det viktigt att även den
part i riksdagen som befinner sig i opposition
— för tillfället eller, som dess
värre nu, till synes permanent — kan
skaffa sig ett fullgott underlag för sina
alternativa förslag. Som bekant har både
enskilda ledamöter och partier synnerligen
dåliga möjligheter därtill. Av
bl. a. ekonomiska skäl hyser jag ringa
sympati för en vidsträckt parallell utredningsapparat
för oppositionspartiernas
del. Med den omfattning och de
kostnader som utmärker kommittéväsendet
bör detta kunna användas så,
att också oppositionens behov av underlag
för sina bedömningar kan tillfredsställas.

Konstruktiva förslag i syfte att råda
bot på missförhållandet i detta avseende
framläggs i reservationen till utskottsutlåtandet.
Det torde böra övervägas,
om inte regler för utredningsarbetet
kan utformas så att utredningar

Utredningsväsendet

regelmässigt arbetar i tre steg: ett materialinsamlingsskede,
ett skede där olika
tänkbara alternativ för frågans lösning
redovisas och slutligen ett skede
som jag skulle vilja beteckna som rent
politiskt, där regeringen beställer ett
genomarbetat förslag enligt det alternativ
den förordar. Varje skede bör
kunna avslutas med en publicering av
resultaten.

Regeringen tycks vara inne på rakt
motsatt väg. Antalet parlamentariska
utredningar — eller utredningar där
någon riksdagsman är med —• har enligt
professor Meijer drastiskt minskat
från genomsnittligt 47 procent för tioårsperioder
under tiden 1903 till 1954
till endast 27 procent för perioden 1955
—1967. Likaså bär antalet riksdagsledamöter
och intressegruppsrepresentanter
som blir kommittéordförande minskat.
Enligt professor Meijer är detta ett
tecken på ökad regerings- och departementskontroll
över utredningarna, en
förmodan som jag inte kan finna någon
som helst anledning att betvivla. Att
tyngdpunkten nu alltmer läggs på experterna
visar följande siffror: kostnaderna
för ledamöter var 1934 2,7 miljoner
kronor, 1969 5,3 miljoner kronor
— en i och för sig ganska rimlig ökning
— medan kostnaderna för experter,
sekreterare m. fl. från 5,6 miljoner
kronor år 1934 har växt till 21 miljoner
kronor 1969, fortfarande i 1969 års
prisnivå. Det bör tilläggas att regeringen
i dess värre okänd omfattning använder
sig av s. k. arbetsgrupper för
utredningsuppdrag. Dessa redovisas inte
i riksdagsberättelsen, och insyn i deras
verksamhet är helt utesluten.

Det har från regeringshåll framhållits
upprepade gånger, som svar på kritik
mot det förhållandet att parlamentariska
utredningar alltmer sällan förekommer,
att sådana utredningar främst
bör tillsättas i stora och principiellt
viktiga frågor. Men om man studerar
förteckningen över de nu arbetande
kommittéerna kan man inte urskilja

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Utredningsväsendet

någon sådan princip för tillsättandet
av den ena eller andra typen av utredning.

Ett resonemang om en uppdelning av
utredningsarbetet i olika skeden — detta
kan självfallet inte tillämpas i samtliga
fall — reser enligt min mening
frågan, om det är rimligt att betrakta
kommittéarbetet i dess helhet som ett
led i regeringens beredning av ärendena
och om inte grundlagberedningen
hör söka närmare bestämma vad som
skall ligga i begreppet beredning.

Den utveckling som skett beträffande
direktivens utformning gör denna fråga
angelägen. Det bär ansetts självklart att
valet av utredningstyp och utredningsuppgift
oinskränkt tillkommer regeringen.
Det är emellertid önskvärt att även
andra områden än de av regeringen
prioriterade kan utredas. Det kan dessutom
starkt ifrågasättas, om materialinsamling
och sökandet efter alternativa
lösningar bör begränsas av ofta politiskt
styrda direktiv. En reglering av
utredningsförfarandet är påkallad; den
bör här ta sikte på att undvika styrning
av utredningens arbete i dessa två
skeden.

En tredje anmärkning mot det nuvarande
systemet gäller tidsåtgången.
Av de ca 280 nu verksamma kommittéerna
har 13 stycken arbetat i tio år
eller mer, och hela G5 bär arbetat i fem
år eller mer. Vad en lång utredningstid
betyder vet varje motionerande riksdagsman
som vägras sakbehandling av
framförda förslag, stora som små, om
de ligger inom ett område som befinner
sig under utredning — var och en
av oss vet att angelägna ändringar i rådande
förhållanden kan uppskjutas i
åratal av denna anledning. Propositioner
däremot kan framläggas, och framläggs,
helt oberoende av huruvida de
berör områden som är under utredning
eller inte. Det är alltså här fråga om en
kraftig inskränkning i riksdagens initiativrätt.

: Den ofta långa utredningstiden sam -

manhänger inte minst med den tradition
vi har här i landet, att bedömningen
av en fråga skall göras innehållsrik
och djupgående. Med den snabba
tekniska utvecklingen, som vi är väl
medvetna om och ofta talar om, är det
riskabelt att inte begrunda, om denna
arbetsmetod fortfarande är effektiv. Utvecklingen
kräver ofta snabba beslut.
Utredningarna riskerar att framlägga
förslag till beslut på redan föråldrat
material. Och man kan befara att detta,
i den mån vi inte redan i stor utsträckning
är där, kan leda till att de
demokratiska institutionerna sätts åt sidan,
att riksdagen blir en sorts reservat
för politiker som tror sig styra en
utveckling, som de de facto inte längre
har något inflytande över. Särskilt på
miljösidan förefaller det mig uppenbart
att vi har en kapplöpning med utvecklingen
och tiden, som det är stor
risk att vi kommer att förlora.

För att råda bot på denna brist och
ändå bevara den grundlighet, som man
i så många utskottsutlåtanden över motioner
i detta ärende har uttalat sig
positivt om, kan man gå olika vägar.
Det torde vara möjligt att avgränsa utredningsuppdragen
så, att de kan beräknas
slutföras inom rimlig tid — i
direktiven bör lämpligen ingå en tidsplanering.
Då det gäller en överblick
över ett stort område torde det bli nödvändigt
att friställa ledamöterna i åtminstone
någon utsträckning från deras
ordinarie arbete; utredningsuppdrag
bör alltså jämställas med offentliga
uppdrag t. ex. som riksdagsledamot.
Den praxis som utbildats, att under
hänvisning till en sittande utredning
utan närmare prövning avvisa delförslag
bör kunna uppmjukas.

Vad jag här anfört tyder, herr talman,
enligt min mening på att vårt
kommittéväsende, som ostridigt fyller
en mycket viktig funktion, bör bli föremål
för översyn. I konsekvens med vad
jag sagt om lång utredningstid vill jag
hoppas att Kungl. Maj :t tillsätter en sär -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

skild utredning med uppgift att precisera
de krav som kan ställas och de
tänkbara alternativ till lösningar som
kan erbjudas, varefter regeringen hos
grundlagberedningen, som inte bör belastas
med detta tidsödande arbete —
herr Björkman har vitsordat att utredningen
är arbetstyngd — kan beställa
förslag till de författningsföreskrifter
som anses nödvändiga.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
som är fogad till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 24.

I detta anförande instämde herr Åkerlind
(m).

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon mera omfattande debatt med de
tidigare talarna, som här framfört en
råd önskemål om hur det svenska utredningsväsendet
enligt deras åsikt bör
fungera. Vad som sagts kan måhända
vara en viss vägledning för grundlagberedningen
när den så småningom
skall ta ställning till dessa frågor. Såsoni
herr Björkman här riktigt skildrat kommer
grundlagberedningen, enligt vad
dess ledamöter anser, att låta frågorna
bli föremål för närmare behandling, och
man brukar ju inte från riksdagens
sida göra någon beställning i fråga om
ting som redan är föremål för uppmärksamhet.
Jag vill bara på en punkt kommentera
de inlägg som är gjorda. Herr
Björkman tar upp skattefrågan som ett
exempel på hur det .svenska utredningsväsendet
fungerar i dag och säger, att
man får det intrycket, att frågan icke
skulle ha varit föremål för offentliga
utredningar. Detta är inte riktigt. Det
nu föreliggande skatteförslaget har föregåtts
av en rad olika utredningar, i vilka
också har deltagit parlamentariker.
Men det är riktigt att, när regeringen
har utformat sitt förslag, det har varit
en intern utredning.

Om jag förstod fru Mogård rätt, hade
hon emellertid ingenting emot ett så -

Utredningsväsendet

dant förfaringssätt. Hon utvecklade det
också i sitt anförande här.

Jag vill vidare, eftersom man kanhända
av denna debatt kan få det intrycket,
att oppositionspartierna varit
mycket illa ställda i detta sammanhang,
hänvisa till den utredning som fru Mogård
åberopade och som är gjord av
professor Meijer, där han klart konstaterar,
att oppositionspartierna är mycket
väl representerade i vårt utredningsväsende.
De har t. o. m. under hela den
tid, 1955—1967 som undersökningen
omfattar haft majoritet i dessa utredningar
genom det parlamentariska inslaget.

Fru Mogård sade någonting om kostnadsutvecklingen
inom utredningsväsendet,
men jag uppfattade det inte på
det sättet, att hon skulle vara kritisk
därvidlag. Dessa siffror talar emellertid
om vilken väldig omfattning som
det svenska utredningsväsendet har.

Det är klart att man kan hävda att
utredningarna borde arbeta snabbare
och att man kan uttala önskemål om att
de som deltar i utredningsarbetet bör
friställas från andra uppgifter.

Själv deltar jag i en utredning, som
sysslar med offentlighet och sekretess,
vilken i mycket stor utsträckning kommer
att röra sig med tekniska ting på
ADB-området o. s. v. Inom kommittén
är man rörande överens om nödvändigheten
av att ställa heltidsanställd arbetskraft
till förfogande. Men det har
hittills inte varit möjligt att frigöra någon
sådan expertis, med hänsyn till att
de, som kan anses behärska detta område,
redan tidigare i hög grad är engagerade
i annat arbete.

Problemet är alltså inte så lätt, även
om önskemålen finns. Det gör kanhända
att en del utredningsarbete tar längre
tid än man skulle önska. Jag delar i
övrigt fru Mogårds uppfattning om att
man bör i rimlig omfattning söka friställa
ledamöterna från andra uppgifter
för att fullfölja utredningsarbetet i
så snabb takt som möjligt. Jag tror ock -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Utredningsväsendet

så att så sker i ganska stor utsträckning.

Herr talman! Jag har inte tänkt ta
upp någon längre diskussion om detta
med hänsyn till att, som utskottsmajoriteten
konstaterar, frågan är uppmärksammad
och kommer att bli föremål för
grundlagberedningens prövning.

Med hänsyn till det yrkar jag bifall
till utskottets förslag.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag inregistrerar med
tacksamhet ett uttalande av herr Adamsson
som tillhör majoriteten i utskottet,
nämligen att vad som anförts från reservanternas
sida skulle kunna utgöra
en vägledning för grundlagberedningen
när den så småningom tar upp även
frågan om utredningsväsendet. Ja, det
skall vi hoppas herr Adamsson. Jag kan
inte se att herr Johansson i Trollhättan
är här närvarande, men jag skall framföra
till honom att vi har herr Adamssons
ord på att reservationen kan vara
en vägledning.

Det är riktigt, herr Adamsson, att
riksdagen vanligen inte beställer en ny
utredning när en utredning redan pågår,
men man kan väl ändå få tala om
vad man önskar i fråga om riktlinjerna
för utredningen, för att därmed visa
vad man vill ha i stället för det nuvarande.
Herr Adamsson nästan anklagade
mig för att jag talade om skattepaketet
igen, när jag tog detta som ett
exempel på utredningsväsendets förfall.
Herr Adamsson säger att vi inte skall
ta upp en debatt om den saken, eftersom
det varit en lång rad utredningar. Nej,
herr Adamsson, det var en stor utredning,
allmänna skatteberedningen, men
resultatet lades på hyllan. Ett av de väsentligaste
inslagen i detta förslag var
just en sänkning av progressiviteten
och därmed av marginalskatten. Nu
blev det precis tvärtom i skattepaketet,
till följd av alla ommöbleringarna i skattesystemet
och det har ju inte skett någon
verkligt samlad bedömning av för -

slagets verkningar med avseende på
bl. a. avtrappade avdrag och många
andra nyheter.

Jag tycker därför, herr Adamsson, att
skattepaketet klart visar hur ett förslag
inte bör framläggas för riksdagen.
Ingen remissbehandling och ingen expertbehandling
bär skett annat än inom
finansdepartementet. Detta är ett felaktigt
förfarande och utgör ett avskräckande
exempel på hur det inte skall gå
till. Och det stärker bara vår kritik.
Vi vill att det offentliga utredningsväsendet
skall fungera på ett annat sätt
än för närvarande.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Givetvis har jag ingenting
emot att herr Björkman och oppositionspartierna
både här och i reservationen
uttalar önskemål om hur utredningsväsendet
skall fungera. Det har
de rätt till. Men att gå så långt som att
kräva att vi på alla punkter skall dela
deras uppfattningar är väl att begära
för mycket.

Jag måste säga att jag inte är beredd
att ta upp någon skattedebatt just nu
och därför inte skall gå in på frågan
om skattepaketet. Det kan ju misstänkas
att man menar att regeringen och
riksdagen bör vara mer eller mindre
bundna av utredningsresultaten, men så
ser inte jag på utredningsväsendet. Är
detta herr Björkmans mening har jag
en helt annan syn på saken. Utredningsväsendet
bör sikta till att utreda frågorna
och klargöra sammanhangen samt
ett även framlägga sammanfattningar i
form av förslag. Prövningen av dessa
förslag bör däremot åligga regering och
riksdag utan någon bindning från utredningarnas
sida.

Herr BJÖRKMAN (m):

Herr talman! Jag delar herr Adamssons
uppfattning: lagt skattepaket ligger.
Bevillningsutskottet håller nu på
att veckla upp det och plocka isär det.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Därför skall jag lämna den saken därhän.

Jag förstår, herr Adamsson, att konstitutionsutskottets
majoritet inte vill ha
fästat på pränt några önskemål om utredningsväsendet.
Antingen tycker ni
att allt är bra som det är, eller också
har ni vissa önskemål vid sidan om som
ni inte vill framföra. Herr Adamsson
har emellertid här givit så mycket på
hand att det står klart att våra önskemål
ändå kan utgöra en liten vägledning.
Även om ni inte vill fästa något
på pränt i ett utlåtande kan ni ha vissa
uppfattningar om hur det hela bör
vara.

Jag hoppades att jag skulle kunna
provocera herr Adamsson att i alla fall
säga några ord på vägen till grundlagberedningens
ledamöter om hur man
skulle tackla frågan i fortsättningen,
och om ni tycker att det nuvarande
systemet är bra eller om ni vill ha ett
bättre. Men det lyckades tydligen inte,
vilket jag beklagar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp2*—Andra
kammarens protokoll 1970.

Skolöverstyrelsen

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nelander begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 89 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 13

Föredrogs och lades till handlingarna
konstitutionsutskottets memorial nr 25,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande utskottets utlåtande nr
9 i anledning av motioner om sänkning
av rösträttsåldern.

§ 14

Utgifterna inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde

Foredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Skolöverstyrelsen

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
D 1, s. 160—163) föreslagit riksdagen
att till Skolöverstyrelsen för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
42 981 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 282 av herr Wirtén m. fl. och II: 216
av herr Källstad m. fl. i vad avsåge
Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 15 aprd 1970 fm.

Skolöverstyrelsen

hemställan att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa att alla
grupper som vore verksamma i skolan
gåves representation i skolöverstyrelsen.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Skolöverstyrelsen
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 42 981 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:282 och 11:216 i vad de avsåge
sammansättningen av skolöverstyrelsens
styrelse.

Reservation hade avgivits

1. beträffande representation i skolöverstyrelsens
styrelse för olika grupper
som är verksamma i skolan av
herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Wirtén (fp),
Wallmark (m), Nordstrandh (m) och
Källstad (fp), fru Sundberg (m) samt
herr Westberg i Ljusdal (fp), som ansett
att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:282 och 11:216, såvitt
nu var i fråga, hos Kungl. Maj:t hemställa
att de grupper som vore verksamma
i skolan gåves utvidgad representation
i skolöverstyrelsens styrelse.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Den 10 juni 1969 meddelade
Kungl. Maj :t bestämmelser om
försöksverksamhet med studeranderepresentation
i skolöverstyrelsen. Sedan
dess har såsom ledamot av styrelsen
för tiden den 6 september 1969—30 juni
1970 förordnats en medlem av SECO.

Statsutskottet har betonat vikten av
att skolöverstyrelsens styrelse håller så
god kontakt som möjligt med de olika
grupper som deltar i eller på annat sätt
berörs av skolans verksamhet. Enligt
utskottets mening är emellertid de i
skolan verksamma arbetstagargrupper -

na i rimlig grad representerade i styrelsen
genom sina huvudorganisationer.

Jag kan inte finna att denna representation
är tillfredsställande. Nuvarande
bestämmelse om att det i styrelsen
skall ingå tre företrädare för arbetstagarintressen
är visserligen bra men inte
tillräcklig. Det behöver åstadkommas en
bredare kontakt med opinionen bland,
dem som bär sitt dagliga arbete ute i
skolorna. Om man har representanter
för SECO i SÖ:s styrelse, bör det där
finnas en klar representant också för lärarkategorierna.

Det är alltså önskvärt med en utökning
av antalet arbetstagarrepresentanter,
och därför har vi i vår reservation
uttalat oss för att de grupper som är
verksamma i skolan skall ges en utvidgad
representation i SÖ:s styrelse.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
punkten It i statsutskottets utlåtande
nr 8 fogade reservationen 1.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Det är visserligen sant,
såsom det framhålles i utskottsmajoritetens
utlåtande, att det i SÖ:s styrelse
för närvarande finns tre företrädare för
arbetstagarintressena. Man skall emellertid
observera vad detta ärende gäller,
nämligen frågan om arbetstagarintressen
och arbetstagarsynpunkter över
huvud taget, något som också återspeglas
i valet av de personer som arbetstagarorganisationerna
brukar utse till
SÖ:s styrelse.

Den pedagogiska erfarenhet och kunskap
som finnes framför allt ute på
fältet och som sannerligen inte över
hövan tynger skolöverstyrelsens nuvarande
styrelse bör enligt motionärernas
uppfattning få sin speciella företrädare
genom en lärarrepresentant, tagen direkt
från det praktiska pedagogiska arbetet,
alltså inte från centraladministrationen
inom ämbetsverk eller personalorganisationer.

Såsom herr Källstad framhöll, har eleverna
nyligen fått sin representant i

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

SÖ:s styrelse. Den enklaste konsekvens
— för att lägga denna synpunkt till
de övriga — kräver att den andra stora
och avgörande komponenten i skolsamhället,
läraren, också får sin företrädare.

Därtill kommer att skolöverstyrelsen
och skolväsendet över huvud taget skulle
tjäna på ett tillmötesgående av denna
begäran. Det är det senare motivet —-och inte något slags prestigeskäl — som
är huvudmotivet.

Slutligen vill jag erinra om att det
inte bär gått så många månvarv sedan
riksdagens majoritet kastade ut lärarrepresentanterna
ur de lokala skolstyrelserna.
Skälen för det var, som framgick
av den debatt som då fördes, tämligen
klena. Det är för mig helt oförklarligt,
att samhället för sin skolledning
— lokalt och centralt — inte vill
effektivt utnyttja lärarerfarenheterna så
mycket det någonsin går. Lärarna är,
efter vad jag förstår, beredda att ställa
sig till förfogande med sina kunskaper,
och jag tycker då att vi också bör sätta
in dem i det organ där de kan göra
den nytta som alla av vårt undervisningsväsende
berörda har glädje av.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 av herr Bohman
m. fl.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! I den värld som skolan
utgör fungerar det som bekant många
olika grupper av befattningshavare: lärare,
skolmåltidspersonal, administrativ
personal, människor som sysslar med
skolhälsovård o. s. v. I och för sig är
det värdefullt om dessa arbetstagargrupper
i så stor utsträckning som möjligt
kan vara med och påverka skolans ledning
allra högst upp, i skolöverstyrelsen.
Men med tanke på hur många dessa
grupper är vågar jag påstå att det
skulle bli en definitivt otymplig organisation
av skolöverstyrelsen om alla
dessa gavs representation där.

Herr Nordstrandh talade huvudsakli -

Skolöverstyrelsen

gen om lärarna. Jag inser att lärarna
kan ha önskemål i den riktning herr
Nordstrandh här uttalat sig för. Men
man kan inte, om det skall bli en vidgning
av skolöverstyrelsen, bara ta hänsyn
till lärarkategorierna, utan man
måste då också ta hänsyn till de andra
grupperna som arbetar inom skolan.

Herr talman! Det är ju så i dag att
arbetstagarna är representerade i skolöverstyrelsen
genom sina huvudorganisationer.
Det sitter där tre fackliga representanter,
och enligt utskottsmajoritetens
mening täcks de önskemål som
kan komma från arbetstagarna av att
dessa tre finns med i styrelsen. Mot
bakgrunden av att vi inte vill vara med
om att skapa en så otymplig organisation
som skulle uppkomma, om det i
skolöverstyrelsen fördes in ytterligare
en rad företrädare för olika yrkeskategorier
yrkar vi avslag på motionen,
och jag hemställer om bifall till utskottets
förslag.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Det är självklart, att
varenda grupp inte utan vidare kan
beredas tillfälle att vara representerad
i skolöverstyrelsen. Det skulle medföra
att man fick en styrelse, vilken, som
herr Alemyr framhöll, vore helt enkelt
otymplig. Nej, det är om lärarna, den
stora och avgörande gruppen i skolsamhället
vid sidan om eleverna, som
diskussionen här står. Detta kan man
understryka även utifrån den synpunkten
att skolöverstyrelsen — som frågan
om representationen nu gäller — är den
myndighet som har den pedagogiska
ledningen i första hand över vårt undervisningsväsende.
Lärarna och viss
annan personal inom skolväsendet fyller
sina uppgifter inom detta område,
och de är mera direkt underställda skolöverstyrelsen
än andra personalgrupper
är.

Det är därför jag framför allt betonat
lärarnas och de närstående gruppernas
roll i detta sammanhang.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till vissa elevorganisationer

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Då noterar jag, herr talman,
att herr Nordstrandh egentligen
inte talar om vad som står i reservationens
kläm, därför att där talas inte
bara om lärarna utan om de grupper
som arbetar inom skolan, Om vi nu
skall begränsa diskussionen till lärarnas
ställning i skolan, är det uppenbarligen
så att lärarorganisationerna är väl
företrädda i den nuvarande skolöverstyrelsen.
De problem som lärarna har
att brottas med är säkerligen på sina
håll mycket besvärliga, men jag kan
inte, herr talman, se någon anledning
till att alldeles speciellt uppmärksamma
lärarna i det här sammanhanget.
Om herr Nordstrandh vill ge lärarna
ökad representation i skolöverstyrelsen,
då måste det vara rimligt att också
de andra grupperna får en motsvarande
ökning. Men detta kan jag inte tänka
mig vara möjligt, eftersom skolöverstyrelsen
då blir alldeles för otymplig.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag har inte på något
sätt tagit avstånd från de andra gruppernas
representation. Jag noterar ett
uttryck i herr Alemyrs yttrande om
»motsvarande» representation. Det är
viktigt, det är den linje som man kan
gå på. Men det betyder inte, att varenda
smågrupp i och för sig kan ha en
egen representant, utan de bör gå samman
i en större gruppering. Men ordet
»motsvarande» är ett utmärkt begrepp
i sammanhanget.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen t;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde emeller -

tid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 11
mom. 2 i utskottets utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1 av herr Bohman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 144 ja och 56 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 12 och 13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Bidrag till vissa elevorganisationer

Kungl. Maj:t hade (punkt D 4, s. 165)
föreslagit riksdagen att till Bidrag till
vissa elevorganisationer för budgetåret
1970/71 anvisa ett anslag av 255 000 kr.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels motionen 1:46 av herr Wallmark,
vari hemställts att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, att Kungl. Maj :t vid fördelningen
av medlen ur anslaget Bi -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

drag till vissa elevorganisationer under
statsverkspropositionens åttonde huvudtitel
för budgetåret 1970/71 tillerkände
Tekniska linjers elevförbund ett bidrag
på minst 30 000 kr. samt beaktade
vad som i övrigt anförts i motionen
angående fördelningen av ifrågavarande
bidrag,

dels de likalydande motionerna I: 337
av herr Olle Eriksson och 11: 509 av
herr Larsson i Borrby in. fl.,

dels motionen 11:212 av herr Björck
i Nässjö.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall (ill
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:337 och 11:509 till Bidrag
till vissa elevorganisationer för
budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag av
255 000 kr.,

2. att riksdagen måtte i anledning
av motionen 1:46 i vad den avsåge
statsbidrag till Tekniska linjers elevförbund
som sin mening ge Kungl. Maj:t
till känna vad utskottet anfört,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
1:46 i vad den avsåge synpunkter på
fördelningen av medel ur förevarande
anslag,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 212.

Reservationer hade avgivits

2 a. beträffande bidrag till Tekniska
linjers elevförbund av herr Wallmark
och fru Sundberg (båda m), som ansett
att utskottet under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen 1: 46, såvitt nu var i fråga,
hos Kungl. Maj:t anhålla att Kungl.
Maj :t vid fördelningen av medel ur förevarande
anslag för budgetåret 1970/
71 tillerkände Tekniska linjers elevförbund
ett bidrag av minst 30 000 kr.;

2 b. beträffande fördelningen av bidrag
till elevorganisationerna av herrar
Bohman och Wallmark samt fru Sundberg
(samliga m), som ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,

Bidrag till vissa elevorganisationer

att riksdagen måtte i anledning av
motionen 1: 46 i vad den avsåge fördelningen
av medel ur förevarande anslag
som sin mening ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Under denna punkt
skall vi diskutera Bidrag till vissa elevorganisationer.
Elevorganisationerna —
deras existens, deras arbetssätt och deras
funktion — har debatterats flera
gånger förut i denna kammare. Deras
berättigande torde aldrig ha ifrågasatts.
Bildandet av elevorganisationerna, av
vilka SECO utgör den största, är väl
det förnämsta ledet i den ökade demokratiseringen
inom skolan. Det är ett
tecken på elevernas vilja att själva ta
ansvar och tränas i ansvarstagande för
sin verksamhet inom skolan.

Att administrera elevorganisationer
är emellertid inte lätt, inte bara beroende
på att administratörerna i många
fall är orutinerade och unga. Svårigheten
ökar därigenom att elevorganisationerna
för alla är genomgångsorganisationer.
När skolan är slut mister eleven
kontakten med och beroendet av den
organisation han har tillhört under några
år. Intresset för elevorganisationerna
är också mycket varierande.

I reservationen 2 a vid punkten 14
har herr Wallmark i första kammaren
och jag i denna kammare velat reservera
oss för ett högre bidrag än vad
utskott.smajoriteten har velat föreslå till
Tekniska linjers elevförbund. Det är ett
nyare elevförbund, och vi har avgivit
reservationen därför att detta elevförbund
av de tre som erhåller bidrag ur
anslaget torde vara det som bäst uppfyller
kraven på en demokratiskt fungerande
elevorganisation, där frågor om
elevernas verksamhet och funktion i
skolan upptar huvuddelen av arbetet.
Därtill kommer att elevernas anslutning
till förbundet är frivillig, att detta är

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till vissa elevorganisationer

väl uppbyggt och fungerar bra. Anslutningen
är också hög. Förbundet har
26 000 medlemmar, fördelade på 91 lokalavdelningar
och 9 distrikt. Skolöverstyrelsen
har i sina petita för året föreslagit
ett anslag till Tekniska linjers
elevförbund på 30 000 kr., och vi har
velat framställa samma yrkande i reservationen.

Det finns emellertid också en reservation
2 b. Här gäller det att göra ett
uttalande om principen för fördelningen
av bidrag till elevorganisationer. Vi
reservanter vill att riksdagen skall framhålla
att »anslaget är avsett att ge stöd
åt organisationer med karaktär av elevorganisationer
i egentlig mening d. v. s.
organisationer som i demokratiska former
arbetar med de frågor som är av
intresse för eleverna just i denna deras
egenskap». Vidare framhåller vi: »Eventuellt
inträffande genomgripande förändringar
i den allmänna karaktären
av en organisation och i inriktningen
av dess arbete måste givetvis beaktas
vid prövningen av om bidrag bör utgå
ur förevarande anslag.»

Jag har citerat dessa meningar ordagrant
ur reservationen, eftersom jag finner
formuleringen mycket väsentlig.
Den står nämligen i motsatsförhållande
till ut.skottsmajoritetens text, där det
sägs att »elevernas fostran till verksamhet
inom ett demokratiskt samhälle bäst
främjas av en fri tävlan mellan olika
åsiktsriktningar inom elevorganisationerna».

; Skillnaden är att reservanterna vill
att elevorganisationen i första hand
skall arbeta med frågor som rör elevernas
ställning som elever, träna dem
till medbestämmanderätt och ökat inflytande
i skolans arbete och funktion,
medan utskottsmajoritetens skrivning
ger rätt åt den uppfattningen att organisationen
kan tjänstgöra med clevstämpeln
som »camouflage» för att olika politiska
åsikter mer eller mindre i lugn
och ro skall få kämpa om makten inom
organisationen. Den fria tävlan mellan

åsiktsinriktningar blir ofta en politisk
tävlan, och den som vinner — jag vill
här klart säga ifrån att jag inte alls är
säker på att det i dag är vänstergrupperna
inom SECO som har majoriteten
— kommer i åtnjutande av medel som
i stället för att befrämja organisationens
verksamhet för elevernas bästa inom
skolan kan användas till ytterligare agitation
o. s. v.

Jag vill med detta starkt betona att
vi inte har fört fram något krav på att
bidraget till SECO eller över huvud taget
till elevorganisationer skall minskas
eller ens förbli statiskt, men vad vi reservanter
vill är att i någon mån göra
bidraget beroende av att organisationerna
verkligen kommer att fungera
som elevorganisationer.

Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till reservationerna 2 a och 2 b
vid punkten 14.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Skillnaden mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas
uppfattning är väl egentligen inte så
stor. Vad reservanterna nu är ute efter
torde vara att få fram ett uttalande från
riksdagen som innebär kritik av verksamheten
inom SECO. Utskottsmajoriteten
är inte beredd att göra ett sådant
uttalande. Ingen av oss vet vad det blir
av SECO i framtiden; vi önskar väl alla
att det skall vara möjligt att bygga upp
en effektivt fungerande elevorganisation
som på ett riktigt och klokt sätt kan
spegla opinionen bland eleverna och
utgöra ett instrument för den studerande
ungdomens medverkan i ledningen
av skolan och i den pedagogiska debatten.

Utskottsmajoriteten vill inte göra något
uttalande som kan störa SECO under
en period då organisationen försöker
samla sig och hitta sin riktiga livsform.
Det innebär inte att vi nu vill låsa
anslaget vid nuvarande nivå; vi gör
över huvud taget inget uttalande härom
utan säger att Kungl. Maj :t som tidigare

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

bör få fördela de bidrag som riksdagen
anvisar till elevorganisationerna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Låt mig vända mig mot
vad herr Alemyr sade om att vi med
vårt uttalande riktar kritik mot elevorganisationerna.
Med den formulering
som vi vill ge utskottsutlåtandet försöker
vi i stället hjälpa elevorganisationerna
att finna den form som är önskvärd
och som jag är övertygad om att
vi är helt överens om. Jag ser det alltså
som ett stöd för elevorganisationerna
om vi låter dem känna de krav som
riksdagen har rätt att ställa när den
fördelar bidragen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 a
av herr Wallmark och fru Sundberg;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 3

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 b;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sundberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 14
mom. 3 i utskottets utlåtande nr 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar

Nr .17

Bidrag till vissa föräldraorganisationer

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 b av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Sundberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 23 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15

Bidrag till vissa föräldraorganisationer

Sedan punkten föredragits anförde

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 8 behandlas under punkten 15
Bidrag till vissa föräldraorganisationer.
I detta sammanhang har utskottet behandlat
en trepartimotion — 1: 609 och
11:716 —• som framhåller behovet av
ökat statsbidrag till Riksförbundet Hem
och Skola och utmynnar i en begäran
om ett i förhållande till Kungl. Maj:ts
förslag med 100 000 kronor förhöjt anslag.
Vi motionärer har därvid anslutit
oss till förslaget från skolöverstyrelsen,
att Riksförbundet Hem och Skola för
budgetåret 1970/71 måtte erhålla 200 000
kronor i statsbidrag, en ökning med
100 000 kronor i förhållande till föregående
budgetår.

Denna relativt kraftiga höjning motiveras
av de ökade insatser av Riksför -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

48 Nr 17

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

bundet Hem och Skola som är önskvärda
med anledning av genomförandet
av den reviderade läroplanen för grundskolan.

Beträffande verksamheten i övrigt inom
Riksförbundet Hem och Skola ber
jag att få hänvisa till mitt anförande i
remissdebatten tidigare i år. Jag vill
dock understryka att sedan starten år
1945 med ett tiotal över landet spridda
föreningar antalet Hem och Skola-föreningar
i dag ökat till 1 200. Dessa omsluter
över en halv miljon hem, hem
för över 700 000 skolbarn. Detta beundransvärda
uppbyggnadsarbete är huvudsakligen
utfört genom otaliga frivilliga,
helt utan ekonomisk ersättning utförda
arbetsinsatser ute i de enskilda skolorna.
Ledstjärnan har alltid varit elevernas
och skolans bästa. De föreningsmedlemmar
som i dag utför speciella
uppgifter som funktionärer utgör tillsammans
en skara på 40 000 föräldrar,
av vilka 30 000 fungerar som klassombud.

Vi upplever i dag hur klyftan mellan
generationerna i utbildningshänseende
kan undergräva den ömsesidiga tilliten
och förtroligheten mellan vuxna och
barn och hur en känsla av ömsesidigt
främlingskap kan växa fram. Tonåringar
kan i dagens skola ha tillägnat sig
mera teoretisk kunskap än föräldrarna
haft möjlighet att skaffa sig under hela
sin livstid. De problem samhället har
finns också i hemmet och i skolan. Föräldrarna
måste -— liksom alla andra —
få nödvändig kunskap om och förståelse
för skolan, som måste följa med i samhällets
förändringar. Skolan kan inte
leva för sig själv som en isolerad företeelse.
Den måste i stället alltmer införlivas
med samhället i övrigt. Denna
vetskap har varit och är vägledande
vid Riksförbundet Hem och Skolas allt
starkare inriktning mot en medveten
informationsverksamhet, där de enskilda
hemmen inom klassens ram är det
viktigaste. Det stora informationsutbud,
som i dag konkurrerar om män -

niskornas uppmärksamhet, gör att våra
instrument för en meningsfylld dialog
mellan föräldrar, elever, lärare och övriga
befattningshavare inom skolan
ständigt måste utvecklas.

Riksförbundet Hem och Skola höll
sitt senaste fullmäktigemöte i mitten av
mars månad i år. För att kunna bibehålla
den ambitionsnivå inom alla led
i förbundet som motsvarar behovet inom
rörelsen beslöt detta förbundets
högsta beslutande organ att höja de lokala
föreningarnas medlemsavgift till
förbundet. Man är alltså beredd att satsa
mera även ekonomiskt för att kunna
fullgöra sina uppgifter, bland vilka
informationsverksamheten intar den
mest framträdande platsen.

Utskottet har till min glädje ställt
sig positivt till vårt motionsförslag så
till vida att man förordat en höjning av
förevarande anslag med 25 000 kronor.
Det är ett litet steg i rätt riktning. Jag
vill uttrycka förhoppningen att man
framöver fortsätter på den inslagna vägen
men i snabbare takt än hittills.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än utskottets, men eftersom statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
är i kammaren skulle jag gärna
vilja fråga honom om fördelningen
mellan de olika intressenterna av det
anslag som har föreslagits i statsverkspropositionen.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 16 och 17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt D 8, s.
174—187) föreslagit riksdagen att bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidta erforderliga
åtgärder i fråga om vissa över -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

gängsproblem och statsbidragsfrågor i
samband med införandet av grundskolans
nya läroplan i enlighet med vad
som anförts i statsrådsprotokollet, att
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats
i fråga om statsbidrag för speciallärare
samt föreståndare och biträdande
föreståndare vid elevhem samt
att till Bidrag till driften av grundskolor
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 2 932 000 000
kr.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:67
av herr Sveningsson in. fl. och 11:83
av fru Sundberg m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 193
av herrar Svenungsson och Karl Pettersson
samt II: 223 av herr Nordstrandh
in. fl.,

dels motionen 1: 276 av herrar Ernulf
och Richardson,

dels de likalydande motionerna I: 573
av herr Bohman m. fl. och ll: 679 av
herr Holmberg m. fl. i vad avsåge hemställan
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle att frågan om betygssättningen
inom skolväsendet måtte
bli föremål för en offentlig utredning i
enlighet med vad som anförts i motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 579
av fru Florén-Winther och II: 727 av
fru Sundberg m. fl., vari hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställde att 1968 års barnstugeutredning
finge tilläggsdirektiv med uppdrag
att utreda möjligheterna att göra förskolan
obligatorisk, varvid också borde
utredas förutsättningen för en flexibel
åldersgräns för övergång till grundskolan
liksom förutsättningen för att
administrativt integrera förskolan med
grundskolan,

dels de likalydande motionerna I: 588
av herrar Thorsten Larsson och Wirtén
samt II: 693 av herrar Källstad och
Mattsson, vari hemställts att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t begärde att

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

1968 års barnstugeutredning inriktade
sig på att utreda och framlägga förslag
med sikte på en tvåårig obligatorisk
förskola samt att tilläggsdirektiv
gåves att utreda förskolans inordnande
i skolväsendet med skolöverstyrelsen
som huvudman,

dels de likalydande motionerna I: 615
av herrar Richardson och Thorsten
Larsson samt II: 668 av herrar Elmstedi
och Källstad i vad de avsåge hemställan
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställde att kompetensutredningen
erhölle tilläggsdirektiv att utreda
betygsfrågorna på grundskolan
och i gymnasiet,

dels de likalydande motionerna I: 625
av herrar Svanström och Nils-Eric Gustafsson
samt II: 666 av herr Dahlgren
m. fl.,

dels motionen II: 375 av herr Björck
i Nässjö,

dels motionen II: 511 av herrar Mattsson
och Berndtsson,

dels motionen 11: 705 av herr Mattsson
m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte

a. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidta
erforderliga åtgärder i fråga om vissa
övergångsproblem och statsbidragsfrågor
i samband med införandet av
grundskolans nva läroplan i enlighet
med vad som anförts i statsrådsprotokollet,

b. godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i fråga om statsbidrag för
speciallärare samt föreståndare och biträdande
föreståndare vid elevhem,

c. till Bidrag till driften av grundskolor
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 2 932 000 000
kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:67 och 11:83 om trafikkunskap
som obligatoriskt ämne i grundskola,
fackskola och gymnasium,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 375 om viss obligatorisk trafiksäkerhetsundervisning
i grundskolan,

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

4. att riksdagen måtte -avslå motionen
II: 511 oiii viss utredning inom arbetsgruppen
för trafikundervisning i
skolan,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:193 och 11:223 om möjlighet
till konfessionell kristendomsundervisning
på grundskolans högstadium,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
1:276 om rättsundervisningen i
grundskolan,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:579 och 11:727 samt 1:588
och II: 693 om uppdrag åt 1968 års
barnstugeutredning -att utreda frågan
om en obligatorisk förskola m. m.,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:573 och II: 679 i vad de avsåge
utredning av frågan om betygssättningen
inom skolväsendet samt motionerna
1:615 och 11:668 i vad de avsåge
uppdrag åt kompetensutredningen
att utreda betygsfrågorna i grundskola
och gymnasium,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 625 och II: 666 om övergång
från B 1- till B 2-klasstyp,

10. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 705 om den praktiska yrkesorienteringen
i grundskolan.

Reservationer hade avgivits
. 3 a. beträffande tilläggsdirektiv till

1968 års barnstugeutredning av herrar
Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep) och Wirtén (fp),
fru Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson i
Sundborn (ep), Mattsson (ep), Nilsson
i Tvärålund (ep) och Källstad
(fp), fru Sundberg (m) samt herr
Westberg i Ljusdal (fp), som ansett
att utskottet under 7 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:579 och 11:727 samt
I: 588 och II: 693 hos Kungl. Maj:t hemställa
att tilläggsdirektiv av den innebörd
reservanterna angivit utfärdades
för 1968 års barnstugeutredning;

3 b. beträffande utredning om betygssättningen
i skolan av herrar Bohman
(m), Bengtson (ep) och Wallmark (in),

fru Elvy Olsson (ep), herrar Eliasson
i Sundborn (ep), Nordstrandh (m),
Mattsson (ep) och Nilsson i Tvärålund
(ep) samt fru Sundberg (in), som ansett
att utskottet under 8 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 615 och II: 668 samt med
bifall till motionerna I: 573 och II: 679,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
hos Kungl. Maj:t hemställa att uppdraget
att överväga frågan om betygssättningen
i skolan anförtroddes en offentlig
utredning med parlamentariskt inslag; 3

c. beträffande utredning om betygssättningen
i skolan av herr Westberg
i Ljusdal (fp), utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Av de frågor som är
samlade under denna punkt skall jag
ta upp två till ytterligare belysning utöver
vad som framgår av utskottsmajoritetens
skrivning och reservanternas
skrivningar.

Den första frågan gäller betygsättningen
inom skolväsendet. Jag har den
åsikten att betygsfrågan är så viktig och
har så vittgående samhälls- och samlevnadsaspekter
att en utredning av
denna problematik — betyg eller inte
betyg, hur betygen skall se ut o. s. v. —
inte bör ligga inom blott ett ämbetsverk.

Inom skolöverstyrelsen verkar just nu
eu speciell grupp med uppgift att komma
till något resultat i betygsfrågan.
Det hade kanske varit naturligt att låta
utredningsuppdraget ligga där, om det
bara hade gällt ett tekniskt spörsmål.
Men frågan är mer än ett sådant spörsmål.
Som jag tidigare har framhållit i
en debatt kring en enkel fråga som jag
ställde går användningen av betyg, absoluta,
relativa -eller målrelaterade så -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

dana, långt utanför skolan och inträdet
till spärrade universitets -och högskolelinjer.
Man lämnar den postgymnasiala
utbildningen, högskoleutbildningen,
med betyg som stundtals kan
vara av utomordentligt avgörande betydelse
längre fram i livet. Vid anställning
betyder betyg mycket, och de är
kanske avgörande ibland även vid byte
av anställning. I årets statsverksproposition,
bil. 10, s. 158, har utbildningsministern
— låt vara mycket kortfattat
— varit inne på betygens betydelse på
arbetsmarknaden.

Betygs-, bedömnings- eller utvärderingsfrågan,
vad man nu vill kalla den,
är alltså enligt mitt och reservanternas
sätt att se någonting vida mer än en
fråga för skolöverstyrelsen även på ett
relativt förberedande stadium. De olika
leden hänger samman i betygshänseende:
grundskola, gymnasium, universitet,
högskola, anställning och byte av anställning.
Enligt vår uppfattning vore
det riktigt att, gärna vid sidan av skolöverstyrelsens
betygsutredning av mera
teknisk karaktär, tillsätta en övergripande
parlamentarisk sådan med
uppgift att ta itu med problemet i
hela dess vidd. I den bör givetvis inte
saknas representanter för de politiskt
samhälleliga bedömningarna.

Jag ber alltså att i detta avseende få
yrka bifall till reservationen 3 b.

Den andra frågan, som ligger inom
den punkt som vi nu behandlar, gäller
bur det nya ämne som kallas »fritt valt
arbete» kan vara beskaffat. Det är ju så
•— vilket, hoppas jag, kammarens ledamöter
är väl underkunniga om —- att
det från och med läsåret 1970/71 skall
anslås två lektionstimmar i veckan för
.grundskolans högstadieelever i ett nytt
ämne, kallat fritt valt arbete. Årskurs 7
startar nu till hösten med detta ämne,
under läsåret 1971/72 kommer det att
gälla både klasserna 7 och 8, för att
slutligen vara fullständigt infört i skolan
läsåret 1972/73.

Syftet med ämnet fritt valt arbete

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

är att stimulera eleverna till intressanta
och utvecklingsfrämjande fritidsaktiviteter,
att få dem engagerade i samhälleligt
och ideellt arbete samt att föra
in dem i samhällets kulturaktiviteter av
olika slag. Verksamheten kan bestå i
studieuppgifter av dels allmänt eller
specialiserande slag, dels inriktade på
att grundlägga och uppöva färdigheter,
t. ex. — jag citerar ur läroplanen — studier
av foto, film och konst, sociala,
ekonomiska och politiska förhållanden,
dramatik, idrott eller musik. Det kan
vara konkreta uppgifter i fråga om
praktiskt arbete, t. ex. arbete i en förening,
hjälpa andra. En tredje grupp
är hobbybetonade sysselsättningar, t. ex.
modellbygge, göra film, spela schack
och liknande sysselsättningar.

Påfallande är nu, att exemplifieringen
i läroplanen för grundskolan i fråga
om val och utformning av aktiviteter
inom det fritt valda arbetet icke tar
upp uppgifter inom arbetsområden av
religiös eller eljest ideell karaktär. Det
är i det ljuset som motionerna I: 193
och 11:223 bör ses. Dessa motioner,
som bl. a. — de berör andra ting också
— vill ha klart uttalat, att fritt valt
arbete också skall kunna omfatta studier
och arbetsområden av religiös,
etisk eller eljest ideell karaktär. Med
glädje finner man att i nr 1/1970 av
skriften Information från statens ungdomsråd
i en katalog över aktiviteter
inom ramen för fritt valt arbete även
tagits upp en rad förslag från kristna
ungdomsorganisationer. Det talas där
om intressegrupper i livsåskådningsfrågor,
om verksamheter som rör sådana
frågor, det talas om konfirmationsundervisning
av speciell karaktär, om information
om de s. k. kristna yrkena
pastor och diakonissa, om programpaket
rörande den kristna missionen
o. s. v. Det är nu bara att hoppas, att
den aktualisering som arbets- och studieområdena
inom fritt valt arbete fått
genom motionerna och genom utskottets
klargörande skrivning skall bära

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

den frukten, att ungdomens eventuella
val av religiöst betonade aktiviteter inte
skall förbises av planerande ansvariga
myndigheter utan tvärtom uppmuntras.

Jag har inget yrkande utöver det som
framgår av utskottets skrivning.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Vid årets riksdag har
väckts ett antal motioner, där skolmiljöfrågor
tas upp. Här kommer givetvis
grundskolan in i bilden. Att man har
tagit upp dessa frågor i motioner torde
spegla den allmänna debatten om de
problem som är förknippade med att
skapa en tillfredsställande skolmiljö.
Frågan är föremål för stort intresse i
vårt land, och detta finns anledning
att hälsa med tillfredsställelse.

Tidigare gjordes ofta gällande, att
det var lärarnas sak att skapa en god
skolmiljö. Givetvis är det fortfarande
viktigt att de ägnar denna fråga stor
uppmärksamhet. Men enligt min uppfattning
finns det numera en utbredd
mening om att vi alla såsom medborgare
är skyldiga att göra insatser på
detta område. Det är inte bara lärarna
utan också eleverna, personalen utöver
lärarpersonalen, målsmännen och
i övrigt vi alla som såsom medborgare
måste känna ansvar i denna fråga.

Det talas i den allmänna skoldebatten
mycket om skoldemokrati, och det
är ett glädjande tecken. Jag tror emellertid,
att vi lättare fångar in vart vi vill
komma, om vi talar om behov av samverkan
i skolan. I skolan måste ske en
samverkan, och där måste eftersträvas
en känsla av gemenskap. Alla som arbetar
i skolan bör omfattas av den gemenskapskänslan.

Det är emellertid av grundläggande
betydelse för skolarbetet att det råder
ordning och reda i skolan. I annat fall
blir det inte vare sig samverkan eller
trivsel, och det blir skolarbetet lidande
på. I skolan skall man sträva efter
att uppnå samverkan, gemenskap, jämlikhet
och ansvar. Eleverna erbjuds att

utöva medinflytande, och man må ha
rätt att förvänta sig deras hjälp för att
skolan skall kunna fungera inom de
ramer som vi har beslutat om i demokratisk
ordning. Vi har erfarit att en
del ungdomar tyvärr inte godtar detta
utan vill använda skolan som en plattform
för att åstadkomma en total förändring
av vårt samhälle. Hur många
de är vet vi inte, men så mycket skall
sägas, att de inte bidrar till att skapa
en bättre skolmiljö.

Vi vet att olika människor har olika
intressen. Vi har inte vare sig lust eller
fallenhet för samma slags arbete. En
del har lätt för att klara det teoretiska
skolarbetet. Andra har sin begåvningsinriktning
åt praktiskt arbete. För de
senare, alltså de praktiskt begåvade,
blir det ofta påfrestande att vara på
samma arbetsplats, där det förekommer
en till övervägande del teoretisk undervisning.
Det måste bli påfrestande att
vara på en arbetsplats i nio år och ägna
sig åt ett arbete, som man bär väldigt
svårt för att kunna följa med i.

Det har påtalats i en motion att den
praktiska yrkesorienteringen skulle
kunna vara ett medel att hjälpa de ungdomar,
som har svårt att följa den teoretiska
undervisningen, att finna sin
skoltid meningsfull. Bl. a. har i denna
motion nämnts vikten av att de som
handleder i den praktiska yrkesorienteringen
är utbildade för att handleda
sina elever.

Utskottet framhåller att det är angeläget
att skolmyndigheterna med uppmärksamhet
följer utvecklingen på området.
Därtill har hänvisats till den nya
läroplanen i grundskolan, som innebär
förändringar i den praktiska yrkesorienteringen.
Att det blir förändringar
är sant, men jag är inte säker på att
den nya läroplanen är tillräckligt välvillig
mot de praktiskt begåvade eleverna.
Det är därför enligt min mening
alldeles särskilt anledning att understryka
vikten av att skolmyndigheterna
följer utvecklingen med uppmärksam -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

het. Det gäller att i skolarbetet finna
sådana former att också de som inte
har begåvning för teoretiska studier
kan få sina intressen tillgodosedda, så
att de finner sin skoltid meningsfull.
Det är ett jämlikhetskrav att alla elever
skall kunna uppleva skolarbetet som
meningsfullt.

I flera motioner har trafikundervisningen
tagits upp och det är inte första
gången. Utskottet har också i år hänvisat
till att det finns en arbetsgrupp
inom skolöverstyrelsen som ägnar sig
åt denna fråga. Det har inte gått att
vinna förståelse för de förslag till konkreta
åtgärder som framförts i motionerna.
Givetvis är det i och för sig bra
att man säger att eleverna skall lära sig
trafikreglerna, att de skall visa hänsyn
i trafiken och ha respekt för de krav
som ställs på den enskilde som trafikant.
Men av allt att döma måste vi
skärpa oss. I motionerna framhålles att
man bör ägna ökad uppmärksamhet åt
trafikundervisningen; det beror givetvis
på att många av dagens trafikanter
framstår som varnande exempel.

Enligt min mening måste vi gå in
för att i grundskolans trafikutbildning
ha som mål att söka meddela trafikkunskaper
motsvarande vad som krävs
i det teoretiska provet för körkort för
bil, att trafikundervisningen intensifieras
också i den gymnasiala skolan, att
det görs antingen betygsanteckningar
eller också lämnas intyg om genomgången
trafikundervisning, att vi inom
varje rektorsområde får en ansvarig lärare
för trafikundervisningen och att
det i länsskolnämnderna finns en trafikkonsulent
som kan medverka till att
trafikundervisningen blir effektiv. Jag
anser det också vara angeläget att man
i lärarutbildningen lägger stor vikt vid
trafikkunskaperna. Jag tror att det också
skulle vara stimulerande för kommunerna,
om man kunde lämna statsbidrag
till övningsbanor för trafikundervisning
för skolungdom.

Jag bär även vid behandlingen av

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

motioner om grundskolan särskilt fäst
mig vid den motion som tar upp frågan
om lägsta antal elever i glesbygden för
att B 1-skolan skall få behållas. Jag vill
understryka utskottets skrivning att
gällande bestämmelser skall tillämpas
med varsamhet och hoppas att detta uttalande
skall underlätta för dem som
behandlar dessa frågor att vara generösa.
Det gäller inte bara ekonomiska
värden. De långa resvägarna för eleverna
kan bli ansträngande och kulturlivet
förlorar ofta åtskilligt när en skola
läggs ned. Bevarandet av en levande
bygd är starkt beroende av just en
skola i bygden.

Då det gäller reservationerna så är
det naturligtvis mycket att säga om
dem. Beträffande förskolan vill vi reservanter
att 1968 års barnstugeutredning
skall erhålla tilläggsdirektiv för
att även utreda frågan om obligatorisk
förskola och spörsmålet om vem som
skall svara för huvudmannaskapet. Eftersom
jag har den uppfattningen att
förskolan skall vara en obligatorisk skola
där alla barn som kan skall delta —
så att vi inte får en uppdelning av
barnen mellan sådana som gått i förskola
och sådana som inte gjort det —
finner jag det befogat att barnstugeutredningen
får tilläggsdirektiv att utreda
såväl frågan om obligatorisk förskola
som spörsmålet om huvudmannaskapet.

Vad sedan frågan om betyg i skolan
angår har herr Nordstrandh redan varit
inne på den, och jag vill nu bara
säga att det enligt min bedömning är
en mycket svår fråga. Betygen säger
inte allt, och det gör inte heller testning
— inte ens betyg och testning i
kombination, som ändå är det bästa vi
har för närvarande. Jag tror att det
blir svårt att finna något mera användbart
än en kombination av test och
betyg. I det fallet skall jag emellertid
inte uttala mig kategoriskt. Det kanske
kan finnas bättre metoder. Men då gäller
det att finna något bättre, som sam -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

tidigt stimulerar eleverna till att försöka
berika sitt kunnande och som ger
dem förutsättningar att bli goda och
dugande medborgare. Givetvis är det
samtidigt fråga om att lärarna måste
bilda sig en uppfattning om huruvida
deras undervisning ger resultat eller inte
— och hur detta nu skall mätas.
Likaså måste man finna lämpliga vägar
för att nå god kontakt med elevernas
målsmän. Samverkan och gemensamt
ansvar måste under alla förhållanden
vara av väsentlig betydelse, oavsett om
man har betyg eller något annat system
för att ge eleverna bästa möjliga utbyte
av sin skolgång.

Det skall också i sammanhanget sägas,
att var man än ställes i livet, inte
minst på arbetsplatsen, blir man bedömd
efter den insats man gör. Så är
det på arbetsplatsen men även i föreningslivet
och förmodligen också i det
politiska livet. Att ändra på det förhållandet
tror jag inte går. Men därmed är
inte sagt att allt är bra som det är för
närvarande när det gäller betygen. Därför
är det viktigt att även frågan om
betygen utreds. Det är emellertid en så
stor och betydelsefull fråga att jag anser
att den bör behandlas av en parlamentarisk
utredning, som givetvis skall ha
behövlig expertis till sitt förfogande.
Nu är det en expertutredning som behandlar
den frågan, och det anser jag
inte vara den bästa och lämpligaste metoden.
Därför yrkar jag bifall till reservationerna
3 a och 3 b. I övrigt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag skall endast ta upp
en av de punkter som herr Mattsson
här berört, nämligen den som knyter
an till reservationen 3 a vid punkten
18 i statsutskottets förevarande utlåtande
och som handlar om tilläggsdirektiven
till 1968 års barnstugeutredning.

Från folkpartiets och centerpartiets
sida har vi under flera år motionerat

om en allmän förskola, och därvid har
två huvudlinjer utkristalliserat sig. Man
kan tänka sig antingen en sänkning
av intagningsåldern till grundskolan eller
att tillskapa en allmän förskola som
är organisatoriskt knuten till det obligatoriska
skolväsendet. Båda linjerna
har fog för sig.

I motionen 11:693 av herr Mattsson
och mig har vi pläderat för en obligatorisk
förskola, Motivet härför är att barnen
i de flesta västeuropeiska länder
börjar sin obligatoriska skolgång vid
fem eller sex års ålder. Förhållandena
är som bekant annorlunda här i vårt
land. Att skolpliktsåldern i Sverige —-liksom i det övriga Norden — inträder
först vid sju års ålder har främst historiska
orsaker. Det lär vara så att sjuårsgränsen
sattes för mer än 125 år sedan.

Barnens förutsättningar att fungera
i skolan och i samhället grundläggs ju
mycket tidigt genom den påverkan de
får från sin uppväxtmiljö. Den som
kommer från en socialt torftig miljö
blir handikappad i förhållande till andra
barn. Det har också visat sig att en
lika stor del av barnets ordförråd, kommunikationsförmåga
och inlärningsförmåga
utvecklas mellan 4 och 6 år som
mellan 6 och 9 år.

Vi har alltså mot bakgrunden av den
pedagogiska syn, som framläggs i motionen,
ansett att en obligatorisk förskola
bör införas och att denna bör vara
tvåårig. Detta krav betingas främst
av viljan att ge alla samma förutsättningar
att fungera i samhället. För detta
krävs naturligtvis en speciell pedagogik,
där förskolans inriktning måste
framhållas. Också samarbetet med
grundskolan är en mycket angelägen
fråga, och för att underlätta detta bör
förskolan inordnas under skolmyndigheterna
centralt, regionalt och lokalt.

I direktiven till 1968 års barnstugeutredning
heter det att utredningen bör
pröva formerna för och omfattningen
av en förskoleverksamhet — i lekskola

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

eller daghem — som på sikt kan komma
alla barn till del under en tid närmast
före inträdet i grundskolan. Vi har ansett
att våra tidigare krav på utredning
av problematiken kring förskolan i varje
fall till viss del tillgodosetts av barnstugeutredningen.
Det är dock anmärkningsvärt
att frågan om förskolans inordnande
i skolväsendet inte tas upp
till utredning om man har som målsättning
att genomföra en obligatorisk
förskola.

Statsutskottets majoritet har nu uttalat
att barnstugeutredningens arbete
innefattar en prövning av formerna för
och omfattningen av en förskoleverksamhet,
som på sikt kan komma alla
barn till del under en tid närmast före
inträdet i grundskolan. Utskottet förutsätter
att utredningen också kommer
att pröva frågan om huvudmannaskapet
för en allmän förskola. Därför har man
inte ansett det nödvändigt att göra någon
framställning till Kungl. Maj:t angående
inriktningen av barnstugeutredningens
arbete. Vi reservanter har velat
gardera oss mot den tveksamhet och
osäkerhet som kan råda på denna
punkt. Vi menar att denna utredning
bör genomföras inom ramen för 1968
års barnstugeutredning och att direktiven
bör utformas i linje därmed.

För att inte någon tvekan skall råda
om att utredningens arbete i denna
del skall inriktas på frågan om förutsättningarna
för en allmän obligatorisk
förskola menar vi, att tilläggsdirektiv
skall meddelas för utredningens arbete.
Vidare bör frågan om förskolans inordnande
i skolväsendet tas upp till
noggrann behandling.

Herr talman! Jag vill i anledning av
det anförda yrka bifall till reservationen
3 a, gällande tilläggsdirektiv till
1968 års barnstugeutredning.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag tillhör dem som i
motionen II: 727 framfört krav vilka
i hög grad överensstämmer med dem

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

som herr Källstad redogjort för i sin
motion, nämligen att tilläggsdirektiv
skulle lämnas till 1968 års barnstugeutredning.
Låt mig säga några ord om
anledningen till att jag intagit samma
ståndpunkt som reservanterna när det
gäller reservationen 3 a vid punkten
18.

Många menar att en obligatorisk förskola
måste innebära att tre- eller fyraåringar
tvingas in på institutioner och
att vi inte skulle få någon valfrihet när
det gäller vården och uppfostran av
barnen. Låt mig klart deklarera att det
över huvud taget inte är fråga om något
sådant i detta sammanhang.

Herr Källstad redogjorde för de två
alternativ som finns när det gäller att
så att säga praktiskt sänka skolåldern.
Jag biträder den uppfattningen att det
riktiga tillvägagångssättet icke är att
direkt låta grundskolans årskurs 1 påbörjas
vid sex års ålder; vårt grundskolesystem
är inte uppbyggt för de
åldersklasser det då skulle bli fråga om.

Däremot ställer jag mig utomordentligt
frågande till varför Sverige skall
vara snart sagt det enda land inte bara
i Västeuropa utan i världen som anser
att barnen inte är skolmogna förrän
vid sju års ålder. Vi har skyllt på våra
glesbygder, men glesbygder finns
också i andra länder, och våra möjligheter
till kommunikationer bär starkt
förbättrats. Vi har skyllt på vårt klimat
— de kalla vintrarna och svårigheterna
uppe i Norrland. Det finns också
de som sagt att vi här uppe i Norden
mognar senare — och om man är snäll
säger man kanske också att vi lever
längre.

Men alla dessa skäl måste vara irrelevanta,
om man ser till de resultat som
kommer fram vid internationella jämförelser
av barns skolresultat. Det är
nu beslutat att vårt land skall deltaga
i de internationella jämförelseprov som
skall göras med barn över hela världen
och där barnens förmåga att förstå
och behandla modersmålet liksom

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

deras kunskaper i naturvetenskapliga
ämnen skall undersökas och jämföras.
Dessa jämförelser skall göras i tre olika
åldersstadier: i tioårsåldern, i avslutningsklassen
av den obligatoriska skolan
och på gymnasienivå.

Vi måste i det fallet vara medvetna
om att tioåringarna i de flesta länder
har gått i skola fyra eller kanske fem år
medan våra tioåringar har en treårig
skola bakom sig när dessa prov görs.
Genomförandet av projektet kommer
att ta ett par år. Och visst kan vi från
början acceptera situationen och säga
att det här kommer att gå som det gjorde
för oss vid de internationella jämförelserna
på matematikens område —
vi kommer att ligga sist eller näst sist
i jämförelserna. Kanske slår vi oss till
ro med det och försvarar oss med vårt
välfärdssamhälle. Med den internationalisering
vi upplever, med den ökade
omflyttningen och med de förbättrade
möjligheterna för människorna genom
kommunikationernas utveckling är
det felaktigt att resonera på detta sätt.

Införandet av en obligatorisk förskola
— och jag vill starkt framhäva kravet
på att en sådan organisatoriskt inlemmas
i det ordinarie skolväsendet — är
en första åtgärd för att våra barn skall
få möjligheter till undervisning i den
pedagogiska form som gäller för förskolan.
Det är utomordentligt viktigt
att vi utnyttjar alla förskolepedagogikens
möjligheter till handledning av
barnen.

Den moderna pedagogiken har ju
också gått ifrån uppfattningen att det
är direkt felaktigt att låta barn i förskola
leka med siffror och bokstäver.
Man säger — säkerligen alldeles riktigt
— att sysselsättningen måste följa
barnens utvecklingsgrad; då först blir
den meningsfull. Barn är i dag mera
försigkomna än för några decennier
sedan. Vi vet det bl. a. därför att det är
betydligt vanligare i dag att barn som
börjar första årskursen i skolan kan läsa
och räkna än vad det var bara för

något decennium sedan. Till stor dej
beror det kanske på den ökade konsumtionen
av TV-program och säkerligen
också på serietidningarna.

Utskottsmajoriteten skriver nu albarnstugeutredningen
skall utreda des
sa frågor. Herr Källstad anförde citat,
och jag skall inte göra någon upprep
ning. När det gäller frågan om sam
ordning med det ordinarie skolväsendet
finns det inte något sagt i direktiven.
Det heter där att utredningen också
har att diskutera hur en allmän förskoleverksamhet
lämpligen bör samordnas
med övrig barnstugeverksamhet
— d. v. s. hur barndaghem, fritidshem
och förskolor skall samordnas.
Men det är inte detta vi vill ha utrett.
Vi vill ha utrett vilka möjligheter som
finns för förskolan att integreras i det
ordinarie skolväsendet och kanske ge
möjlighet till en flexibel övergång till
den vanliga grundskolan. Måhända måste
man lösa glesbygdsproblemen med
ambulerande lärare i stället för ambulerande
barn. Detta bara som exempel
på frågor som måste undersökas och utredas
innan man kan ta ställning i denna
fråga.

Jag vill med detta yrka bifall till reservationerna
3 a och 3 b vid punkten
18.

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Under punkt 18 i statsutskottets
utlåtande nr 8 tillstyrker utskottet
enhälligt bifall till utbildningsdepartementets
hemställan om ett förslagsanslag
till driften av grundskolor
på i det närmaste 3 miljarder kronor,
d. v. s. ungefär en femtondel av statens
samtliga utgifter under budgetåret.

Det är endast i två avseenden som
utskottet inte har kunnat enas och där
det föreligger reservationer. Ingen av
dessa berör budgeten. Jag skall här nöja
mig med att säga några ord om reservationen
3 b om betygsättningen i
skolorna. Den andra reservationen

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

kommer att kommenteras av fru Ludvigsson.

Någon skillnad mellan utskottets förslag
och reservanternas föreligger inte
nar det gäller betygsfrågans betydelse.
Utskottet säger visserligen i sitt betänkande
att »betygsättningen i skolan
är otvivelaktigt en viktig samhällelig
angelägenhet», medan reservanterna
strukit ordet otvivelaktigt och nöjt sig
med att säga att det är en viktig samhällelig
angelägenhet. Jag vill inte gärna
tolka detta så att reservanterna har
mindre intresse för frågan än utskottsmajoriteten.

Den 3 oktober i fjol fick skolöverstyrelsen
i uppdrag av utbildningsdepartementet
att utreda frågan om behovet
av betyg samt betygsättningens
effekter, funktioner och form. Som
framgår av Aktuellt från Skolöverstyrelsen
nr 35 har skolöverstyrelsen därefter
den 3 december beslutat om riktlinjerna
för det fortsatta arbetet i betygsfrågan.
Jag citerar ur Aktuellt: »Det
direkta utredningsarbetet, som innefattar
en förutsättningslös utredning av
betygsfrågan, har anförtrotts en tvärstrukturell
arbetsgrupp med företrädare
för de båda undervisningsavdelningarna,
lärareutbildningsavdelningen,
planeringsavdelningen och folkbildningsbyrån.
För berikande av utredningsarbetet
med olikartade synpunkter
utifrån och för främjande av kontakterna
med sådana grupper och organisationer,
som är direkt eller indirekt
berörda av betygsättningsfrågorna, t. ex.
elever, lärare, föräldrar och avnämare,
har skolöverstyrelsen även utsett en referensgrupp
bestående av 15 personer.»

Därefter meddelas att för principiella
ställningstaganden och beslut i betygsfrågan
svarar skolöverstyrelsens
styrelse, till vilken arbetsgruppen fortlöpande
skall redovisa sitt arbete. Skolöverstyrelsen
avser att senare under
vårterminen inkomma med förslag till
vissa kortsiktiga åtgärder i betygsfrågan.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

I utbildningsdepartementets PM till
skolöverstyrelsen i samband med utredningsuppdraget
framgår också att
utredningsarbetet bör ske i nära kontakt
med kompetensutredningen när det
gäller problematiken i samband med
intagning till eftergymnasial utbildning,
och vidare bör kontakt hållas med testutredningen
och andra statliga utredningar,
vilkas arbete berör aspekter av
betygsfrågan.

De politiskt ansvariga instanserna
bör naturligtvis i sista hand pröva frågan
om betygsättningen, och utskottet
vill inte utesluta, att det innan denna
prövning sker kan bli fråga om en parlamentarisk
kommitté som får överväga
det resultat som den pågående utredningen
kan komma till, men anser
i motsats till reservanterna att detta
resultat först måste avvaktas innan ställning
tas till frågan om en sådan kommitté.
Det finns därför i dag ingen anledning
att föregripa expertutredningen,
och jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna understryka
för herr Jönsson i Arlöv att om
man skall ha en utredning i en viktig
fråga, måste det vara helt naturligt att
man låter parlamentariker överväga den
med anlitande av de experter som kan
behövas. I en parlamentarisk utredning
får ju de olika politiska partierna
tillfälle att framföra sina synpunkter.
Man kan också begära att experterna
skall utföra vissa undersökningar. Jag
är övertygad om att fler faktorer då
också blir beaktade i utredningsarbetet.

Detta är, som här tidigare sagts, inte
bara en teknisk fråga. Vad tekniker eller
andra experter föreslår kan se bra
ut, men det måste övervägas hur det hela
fungerar i praktiken, ty detta är det
avgörande. Man kan ställa sig undrande
i frågan om experter, inte minst med
tanke på att det under några år har

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

funnits gott om experter som har försvarat
den relativa betygsättningen,
trots att de har varit medvetna om att
den inte har slagit igenom och blivit
så uppskattad som de trodde att den
skulle bli.

Att först låta experterna utreda och
sedan låta parlamentariker överväga
vad de har kommit fram till blir inte
alls samma sak som om parlamentarikerna
redan från början fått vara med
och utreda frågan. Det är en väsentlig
skillnad mellan att ha en parlamentarisk
utredning och att först ha en
expertutredning och sedan få lov att
överväga vad den har resulterat i.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag är helt övertygad,
herr Jönsson i Arlöv, om att en parlamentarisk
utredning av något slag kommer
förr eller senare, och det tycks
herr Jönsson också vara, om jag rätt
förstår tonläget i hans uttalande. Men
det är, om inte för sent, dock alltför
sent som den kommer in.

Att skolöverstyrelsen gör en utredning
är det kanske i och för sig inte
så mycket att säga om. Det finns bara
den lilla haken, att man kan ställa sig
en aning frågande inför överstyrelsens
möjlighet att göra en absolut förutsättningslös
utredning. Jag har verkligen
mina dubier. Skolöverstyrelsen har
trots all kritik som riktats mot den relativa
betygsättningen ganska ihärdigt
idkat ett uppehållande försvar för den,
och det blir kanske svårt för överstyrelsen
att komma ifrån saken helt. Nu
finns det dock vissa tecken som tyder
på att man lösgör sig från denna inställning,
så någon förhoppning kan vi
hysa.

Jag konstaterade med tillfredsställelse,
att herr Jönsson i Arlöv hade läst
in detta ämne bra och också hade
upptäckt att det finns en referensgrupp
som skall biträda skolöverstyrelsens utredning.
Om den vill jag bara säga att

den förmodligen får samma betydelse,
eller snarare icke-betydelse, som referensgrupperna
har i U 68. Ingen behöver
ta hänsyn till vad de säger som
sitter i en referensgrupp. De beslutar
ingenting. De kan bara få framlägga sina
synpunkter. I skolöverstyrelsens referensgrupp
finns flera personer som
förvisso är väl lämpade att sitta i en
sådan, men jag betvivlar att någon kommer
att ta hänsyn till dem, om han inte
blir tvingad till det.

Herr JÖNSSON i Arlöv (s) kort genmäle
:

Herr talman! Varken av herr Mattssons
eller herr Nordstrandhs anföranden
framgick om de ansåg att denna
parlamentariska utredning skulle arbeta
samtidigt med skolöverstyrelsens utredning
eller om riksdagen skulle ge
skolöverstyrelsen ett misstroendevotum
och dess utredning avslutas. Det skulle
vara intressant om herrarna ville lämna
en upplysning på den punkten.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Här är varken fråga
om förtroende eller misstroende; vi har
begärt att få en parlamentarisk utredning
som skall använda de experter
den behöver för att utreda dessa frågor.

Visst är experter bra att ha i många
sammanhang, men vi skall inte låta oss
styra av dem — folkviljan måste också
komma till uttryck.

Herr NORDSTRANDH (m) kort genmäle: Herr

talman! Låt den utredning inom
skolöverstyrelsen som har börjat
sitt arbete fortsätta därmed och låt den
syssla med de frågor som den är kompetent
att syssla med — vissa tekniska
frågor, beräkningar o. d. kan och måste
den handha, därom råder ingen tvekan.
Men den samhälleliga bedömningen
av betygens karaktär, användningen
av betygen o. s. v. bör otvivelaktigt lig -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

ga på en i det politiska livet och i samhället
förankrad utredning. Utredningarna
kan arbeta parallellt i god kontakt
med varandra.

Fru LUDVIGSSON (s):

Herr talman! Jag skall något kommentera
reservationen 3 a vid punkten
18 mot utskottets utlåtande över
motionsparen 1:579 och 11:727 samt
1:588 och 11:693 angående bl. a. den
obligatoriska förskolan.

I det första motionsparet yrkas att
tilläggsdirektiv utfärdas för barnstugeutredningen
att utreda möjligheten att
göra förskolan obligatorisk och att få
en flexibel åldersgräns för övergång
till grundskolans lågstadium samt att
pröva förutsättningarna för att skolöverstyrelsen
blir huvudman även för
förskoleverksamheten. Det andra motionsparet
utmynnar i liknande yrkanden,
och man tar där upp frågorna om
obligatorisk förskola och huvudmannaskapet.

Såväl i motionerna som i reservationen
understryks förskolans betydelse
för barnens fortsatta utveckling, och
värdet av att alla barn får del av denna
verksamhet framhålles. Herr Mattsson,
herr Källstad och fru Sundberg
har i debatten ytterligare understrukit
detta. Det finns ingen anledning att debattera
den frågan, eftersom det bara
lär finnas en uppfattning härom i riksdagen
— i varje fall bär det vid utskottets
behandling inte givits uttryck åt
någon annan mening.

Anledningen till att utskottet avstyrkt
motionerna är att 1968 års barnstugeutredning
enligt sina direktiv har att
utreda möjligheterna och formerna för
en allmän förskola. Utskottet förutsätter
att utredningen också kommer att pröva
frågan om samordningen med skolväsendet
och därmed huvudmannaskapet
och finner det därför omotiverat
att utfärda de begärda tilläggsdirektiven.
Vi kan i motsats till herr Källstad
och fru Sundberg inte känna nå -

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

gon tveksamhet huruvida utredningen
kommer att ta upp även dessa saker.

Fru Sundberg slutade med att säga
att det är många frågor som måste utredas
innan vi kommer fram till en
slutlig lösning när det gäller utformningen
av denna verksamhet. Det är
ju just det som barnstugeutredningen
är sysselsatt med, och jag kan verifiera
att utredningen verkligen tolkat sina
direktiv på så sätt att man undersöker
ämnet i hela dess vidd och alltså
även frågan om den administrativa ledningen
av förskoleverksamheten.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru SUNDBERG (in) kort genmäle:

Herr talman! Fru Ludvigsson vill göra
gällande att våra åsikter är så överensstämmande
att detta bara skulle vara
en strid om ord. Om man så vill kan
man i direktiven för alla tänkbara utredningar
läsa in någonting som man
skulle önska fanns där, och ofta gör
man det. Om man läser hela direktiven
till 1968 års barnstugeutredning
framstår det klart att den sociala aspekten
är den väsentliga: att verksamheten
inom barndaghemmen, förskolorna
och eftermiddagshemmen samordnas
och att möjligheter bereds barn
överallt i landet att komma i åtnjutande
av dessa förmåner. Vad vi velat föra
fram är något annat, nämligen barnens
rätt att börja skolan i form av förskola
t. ex. ett år tidigare än vad som i
dag är fallet i Sverige. För att detta
skall kunna ske fordras att man tar bort
den skillnad som finns mellan allmän
förskola och obligatorisk förskola, en
skillnad som gör att glesbygdsbarnen,
vilka alltid har det svårast, åsidosätts
om utredningen siktar på en allmän
förskola och inte en obligatorisk förskola,
som är inlemmad i det ordinarie
skolväsendet.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det har sagts att 1968
års barnstugeutredning skulle ha att göra
den utredning som reservanterna
önskar. I direktiven till 1968 års barnstugeutredning
talas det om att man
skall fylla högt ställda kvalitetskrav när
det gäller barntillsynen och att det föreligger
ett stort behov av organiserad
samhällelig barntillsyn. Däremot sägs
ingenting om att förskolan skall vara
obligatorisk.

Det har också sagts att det föreligger
svårigheter för barnen i glesbygderna.
Visst är det riktigt, och det är
ju därför vi vill ha en obligatorisk förskola,
så att det inte — som jag sade
tidigare — blir en skiktning av barnen
mellan dem som gått i förskola och
dem som inte gjort det.

När det gäller frågan om huvudmannaskapet
nämns ingenting i direktiven.
Man kan emellertid få den uppfattningen,
att socialstyrelsen kommer att bli
huvudman. Det heter i direktiven för
barnstugeutredningen att denna bör
samråda bl. a. med utredningen för
översyn av den sociala vårdlagstiftningen.

Motionen II: 693 liksom reservationen
3 a syftar till en utredning huruvida
icke huvudmannaskapet lämpligen
bör överflyttas till skolöverstyrelsen.
■lag tycker att det är rätt naturligt, för
det första att förskolan är obligatorisk
för att alla barn som så kan skall få gå
i förskola och för det andra att man
utreder om det inte vore lämpligast
att skolöverstyrelsen är huvudman för
denna verksamhet.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Under denna punkt beJ
handlas en väsentlig motion — nr
II: 223 — som berör kristendomsundervisningen
och som jag vill säga ett par
ord om. Den har nämligen fått en mycket
ytlig och beskedlig behandling av
utskottet.

Vi yrkar i motionen att skolan ut -

över den ordinarie kristendomsundervisningen
skall ge tillfälle till frivillig
konfessionell kristendomsundervisning.
Detta står inte i något motsatsförhållande
till kravet på objektiv undervisning;
självfallet kan man bedriva en objektiv
konfessionell undervisning också. Utskottet
anför att man på högstadiet redan
har möjlighet att behandla religiösa
uppgifter på timmarna för fritt valt arbete,
och herr Nordstrandh stod bi med
en anvisning från statens ungdomsråd,
i vilken man föreslog uppgifter av sådan
karaktär. Men man kan med tanke
på gällande bestämmelser i läroplanen
betvivla att de uppgifterna verkligen
kan komma i fråga. Där sägs nämligen
att detta fritt valda arbete inte skall utgöra
någon komplettering av andra läroämnen,
och det blir det ju tvivelsutan.
Arbetet i fråga får, som det står i utskottsutlåtandet,
i sitt slag vara jämförligt
med foto, film och konsthantverk.
Det tycker jag inte att man som motionär
kan vara tillfredsställd med. Vi
hade nog hoppats att utskottet skulle
förstå värdet av denna undervisning,
så att man hade lättat litet på bestämmelserna.

Utskottet har uppenbarligen inte läget
i Sverige riktigt klart för sig. Vid en
nyligen företagen gallupundersökning
uttalar sig 80 procent av de tillfrågade
för att de kristna idealen skall bevaras,
och 75 procent har respekt för de idea!
Jesus uppställde. Under det att vårt
skolväsende nu försöker vara livsåskådningsmässigt
neutralt och meddela en
s. k. objektiv religionsundervisning, har
73 procent av de tillfrågade i denna undersökning
uttalat sig för att åt deras
barn skall ges en kristen fostran. Mot
denna bakgrund ter sig onekligen utvecklingen
på skolans område då det
gäller detta ämne ganska märklig. Vi
har fått religionskunskap i gymnasiet.
I och med den reviderade läroplanen
för grundskolan, som skall tillämpas
från och med nästa termin i årskurserna
1, 4 och 7 försvinner kristendoms -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

ämnet ur svensk skola. Vi får religionskunskap
alla nio åren, men inte som
självständigt ämne. I klasserna 1-—3 ingår
religionskunskap i hembygdskunskap
och i årskurserna 4—6 utgör religionskunsap
tillsammans med geografi,
historia, samhällskunskap och naturkunskap
ämnesgruppen orienteringsämnen.
Religionskunskapen får inte betyg
förrän i årskurs 7.

Det är inte förvånande att kristna
grupper i vårt land hyser farhågor för
skolans kristendomsundervisning. Vi
märkte det påtagligt vid den bekanta
namninsamlingen 1963 då inte mindre
än 2,14 miljoner personer över 16 år
undertecknade uppropet. Man menar att
undervisningen om den kristna tron
och livsåskådningen under objektivitetskravets
tryck ofta har blivit urvattnad
och stundom tvivelaktig till sitt innehåll.
Läroböcker och bredvidläsningslitteratur
inger inte sällan allvarliga
farhågor, särskilt när det gäller
etiska aspekter på samlevnadsfrågorna.
Sexualundervisningen har genomgått en
»rullande reformering», som man uttryckte
det vid skolveckan i fjol. Man
ser med oro fram mot vad den länge
aviserade nya handledningen, som skolöverstyrelsen
skall ge ut, kommer att
innehålla.

Uppenbarligen håller skolan på att
avlägsna sig från uppgiften att i samverkan
med hemmen ge ungdomarna
fostran i enlighet med hittills vedertagna
normer. Den nya läroplanen undviker
ordet fostran, och hur skall för
resten en helt neutral skola kunna ge
en målinriktad fostran? Med anledning
av detta har kravet på kristna skolor
med konfessionell kristendomsundervisning
gjort sig gällande. Det har förekommit
opinionsyttringar på olika håll,
och man kan även referera till en så
känd forskare som religionssociologen
docent Berndt Gustafsson, som vid en
föreläsning i Sigtuna klart uttalade att
man borde experimentera med kristna
skolor, att skolan skall vara en komplet -

Bidrag till driften av grundskolor m. in.

tering till hemmet och församlingen
och inte tvärtom. Han ställde sig också
kritisk mot att regeringen avvisat den
av andra länder respekterade föräldrarätten.

Konfessionell undervisning behöver
självfallet i och för sig inte komma i
konflikt med kravet på objektiv undervisning.
Det faktum att vi lever i ett
pluralistiskt samhälle behöver inte heller
utgöra hinder under förutsättning
att skilda trosriktningar garanteras lika
rätt. Man kan emellertid anta att det
för skolan skulle bli alltför komplicerat
att differentiera den ordinarie kristendomsundervisningen,
i synnerhet som
ämnet numera integrerats i övriga
orienteringsämnen. Därför förordar vi
att det, utöver skolans ordinarie kristendomsundervisning,
införes någon
veckotimme av frivillig konfessionell
undervisning i den mån kyrklig eller
frikyrlig församling på orten kan ställa
personal till förfogande. Vi anser att
statsbidrag därvid skall utgå för att
täcka kostnaderna.

I vårt land är fortfarande många föräldrar
anslutna till kristna samfund. Tidigare
refererade gallupsiffror ger vid
handen att denna anslutning inte är så
formell som många gärna vill påstå. Utifrån
demokratins principer anser vi
det vara angeläget att samhället via skolan
hjälper föräldrarna att ge barnen
undervisning i den egna kyrkans lära.
Här kan som sagt hänvisas till Europarådets
och FN :s konventioner om den
s. k. föräldrarätten.

Här i riksdagen har vi i tidigare debatter
om aktuella ungdomsproblem
ofta framhållit betydelsen av en fast
livsåskådning. I det pluralistiska samhälle,
där vi lever och där många motstridande
livsmönster frikostigt presenteras
genom massmedia, torde föräldrar
och säkert också många ungdomar känna
behov av ledning och saklig insikt
i den egna kyrkans lära.

Jag skall inte besvära herr talmannen
med att yrka bifall till denna motion

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

i dag. Jag vet nämligen att det finns eu
stor opinion i vårt land som trycker
på, och kommer att ta sig påtagliga uttryck
i fortsättningen.

I detta anförande instämde herrar
Fridolfsson i Stockholm (m), Eriksson
i Bäckmora (ep) och Persson i Heden
(ep).

Herr HELLSTRÖM (s):

Herr talman! I fråga om utskottets
hemställan under punkten 18 a och
motionerna om tilläggsdirektiv till 1968
års barnstugeutredning vill jag bara
säga till herr Källstad, herr Mattsson
och fru Sundberg, att reservationen faktiskt
är meningslös, helt och hållet och
av flera skäl.

Först och främst har nämligen barnstugeutredningen
redan i sina direktiv
från regeringen fått i uppdrag att utreda
just de frågor som reservanterna
nu menar att man skulle ge tilläggsdirektiv
om. Detta gäller såväl frågan om
en obligatorisk förskola som frågan om
i vilka former en samordning mellan
förskolan och lågstadieskolan, huvudmannaskapet
o. s. v. bör aktualiseras.

Reservationen kan sägas sakna aktualitet
också av ett annat skäl: utredningen
arbetar för närvarande för högtryck
med just dessa frågor, och vi ligger på
vissa områden relativt långt framme.

Fru Sundberg ansåg att den intellektuella
målsättningen skulle bli dåligt tillgodosedd.
Jag kan säga att utredningen
arbetar relativt konkret med en pedagogisk
modell som starkt betonar samspelet
mellan å ena sidan den sociala och
den emotionella utvecklingen och å den
andra sidan den intellektuella utvecklingen.
Vi kommer att arbeta fram konkreta
programförslag om hur man på
olika områden — det kan gälla språkinlärning,
det kan gälla samhällsorientering
eller naturorientering, det kan gälla
dans, rytmik, det kan gälla enkel
matematik, det kan gälla enkel naturvetenskap
— skall få fram program som

stimulerar barnens intellektuella utveckling
men gör det i sådana former
att deras sociala samarbetsförmåga och
deras emotionella utveckling också
stöds. Vi betonar alltså starkt samspelet
mellan den sociala emotionella utvecklingen
och den rent intellektuella. Det
finns ingen motsättning därvidlag i det
program som vi arbetar med.

Utredningen arbetar också, genom de
tilläggsdirektiv vi fick i januari, med
en planeringsmetodik för utbyggnaden
av daghem, för lekskolor och för fritidshem.
Vi arbetar med integrationen
av lekskolor, daghem, lågstadieskolor,
med integrationen mellan å ena sidan
barnstugorna för barn under sju år och
å andra sidan fritidshemmen. Men vi
har också att diskutera fritidshemmens
integration i sin tur med den allmänna
fritidsverksamheten för barn i lågstadieåldrarna.

När det gäller integrationsarbetet —
som några av talarna här har tagit upp
•— pågår det redan en försöksverksamhet
som vi är angelägna om att vara
med om och att utvärdera, exempelvis
vad beträffar formerna för integration
och flexibel anpassning mellan förskolan
och lågstadieskolan. Sådan försöksverksamhet
pågår på flera håll i landet.

Några av de svåraste flaskhalsarna i
arbetet med en obligatorisk förskola är
glesbygdens problem. Det är ett oeftergivligt
krav att glesbygdens barn måste
ges samma förutsättningar som andra
barn har att få eu allsidig social och intellektuell
utveckling. Här har ju riksdagen
tidigare i år beslutat om pengar
— över socialdepartementet —• till en
försöksverksamhet som innebär, att
man kommer att gå ut till olika typer av
glesbydskommuner med olika former av
projekt: det kan vara projekt där barnen
ambulerar till förskolan, det kan
röra sig om projekt där lärarna ambulerar
till barnen och det kan även vara
en kombination av dessa olika former.
Dessa pengar finns alltså för närvarande,
och de kommuner som vill starta

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

en sådan försöksverksamhet kan söka
bidrag. Vi är självfallet mycket angelägna
om att få vara med och utforma
den försöksverksamheten.

En annan utomordentligt svår fråga
för barnstugeutredningen som vi också
arbetar intensivt med är frågan om integrationen
av handikappade barn i förskolan.
Det gäller både barn med socialt
handikapp och barn med fysiska och
psykiska handikapp. Denna fråga är en
av de övriga flaskhalsar som vi måste
ge mycket hög prioritet för att kunna
nå målet: en obligatorisk förskola. Vi
utreder också konsekvenserna av allt
detta — alltifrån den pedagogiska målsättningen,
integrationen mellan olika
former av förskola och lågstadium o. s. v.
till glesbygdsproblemen, till problemen
med de handikappade. Vilka konsekvenser
får allt detta för lärarutbildningen,
både för förskollärare och för barnsköterskor
och assistenter av olika kategorier?
Konsekvenserna för lärarutbildningen
är alltså en annan av de stora
huvudfrågorna som utredningen skall ta
upp.

Jag kan säga att en av de frågor som
vi har ägnat stor uppmärksamhet när
det gäller den obligatoriska förskolan
och just de flaskhalsar som kan förekomma
när det gäller barn med handikapp,
där extra resurser måste sättas
in, är att studera de kommuner som redan
har möjligheter att ge en allmän
förskola för sexåringar. Det finns kommuner
i landet som har sådan förskola,
och det har visat sig att det i dessa
kommuner har uppstått en relativt hög
bortfallsprocent — det rör sig i några
fall om 10 procent av sexåringarna som
inte utnyttjar de förskoleplatser som
finns där. Det är alltså en angelägen
uppgift för utredningen att i dessa kommuner
studera vilka dessa barn är, de
10 procenten som inte har kommit till
den allmänna förskola de har möjlighet
till. Genom att studera det bortfallet
tror vi oss kunna få en ytterligare
belysning av vilka svårigheter som vi

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

först måste bemästra, när vi skall gå in
för en mera allmän och obligatorisk förskola.
Det kan vara frågor om handikapp
av skilda slag. Den frågan sysslar
utredningen intensivt med för närvarande.

Sammanfattningsvis kan jag alltså säga
att de frågor som reservanterna tagit
upp, dels är täckta i utredningsdirektiven,
dels arbetar barnstugeutredningen
för närvarande utomordentligt intensivt
med alla de frågorna.

Herr talman! Jag vill därför yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 7

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3 a; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Mattsson begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringspropostion upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 18
mom. 7 i utskottets utlåtande nr 8, röstar Ja

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
3 a av herr Axel Andersson
in. fl.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm*

Bidrag till driften av kommunala gymnasiala skolor

propositionen. Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 133 ja och 71 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3 b; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nordstrandh begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 18
mom. 8 i utskottets utlåtande nr 8, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 b av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 66
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 9 och 10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 19—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Bidrag till driften av kommunala
gymnasiala skolor

Sedan punkten föredragits yttrade:

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 8, punkten 22, behandlas motionerna
1:611 och 11:715, vilka utmynnar
i en anhållan om skyndsam utredning
och förslag till åtgärder för att införa
ämnet familjekunskap som obligatoriskt
ämne i »mellanskolan», som ju
sedan motionen skrevs ändrat namn till
gymnasieskolan.

Pubertetsåldern är en betydelsefull
och kritisk period i de ungas liv då
de unga på allvar ifrågasätter sin kulturs
sociala normer. Tål dittillsvarande
ideal inte en kritisk granskning och erbjuds
inte goda och väl motiverade alternativ
går de unga vidare utan bärande
bakgrund. Samtidigt är de vid denna
tidpunkt ovanligt mottagliga för undervisning
i samlevnadens olika former
och problem. Skolan torde under denna
period i de ungas liv ha goda möjligheter
att främja en utveckling mot mål
som annars synes vara svåra att nå.

Vi motionärer anser det vara ytterst
angeläget, att de social-mänskliga moment
som nu stuvats in i samhällskunskap,
religionskunskap, biologi m. fl.
ämnen men som kan konstituera en undervisning
i familjekunskap eller samlevnadskunskap
förs samman till ett
undervisningsämne med en bestämd ansvarig
lärare.

Förslaget bör givetvis inte hindra att
moment av detta slag även fortsättningsvis
blir föremål för behandling i övriga
berörda ämnen. Det nya ämnet bör i
lämplig omfattning vara obligatoriskt i
hela gymnasieskolan och till sin uppbyggnad
identiskt på alla linjer. Beträf -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Bidrag till

fande ämnets innehåll bör påpekas att
verklighetsnära, etiska, juridiska och
ekonomiska moment skall ges vederbörligt
utrymme. Moment som barnkunskap,
sexualkunskap och konsumentkunskap
bör naturligtvis inte heller saknas.

Utskottet skriver att motionerna i och
för sig behandlar väsentliga undervisningsavsnitt
men hänvisar till skolöverstyrelsen,
som har att kontinuerligt följa
läroplansfrågorna och bedöma om
några ämnen skall utgå ur undervisningen
och nya komma till. Med den
motiveringen avstyrker utskottet motionerna.
Jag anser det emellertid vara
ytterst angeläget att den undervisning,
som skall underlätta för den enskilde
att i ett samhälle som snabbt förändras
rätt kunna bedöma sociala situationer
och att inom vida ramar välja ett livsmönster,
ges betydligt större utrymme
än tidigare. Kraven på aktualitet i ett
för samhället så viktigt ämnesstoff som
familjekunskap och samlevnadskunskap
ställs alltmer i förgrunden.

Herr talman! Jag har inte något yrkande
men ber att få återkomma i frågan.
Jag bär bara nu velat ge dessa
synpunkter till känna.

Fru HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Yi är några socaldemokratiska
ledamöter som i de likalydande
motionerna I: 583 och II: G78 har uttryckt
våra farhågor för ämnet samhällskunskap
inom de yrkesförberedande
linjerna i den skolform som tidigare
kallades mellanskolan.

Det finns i dag möjligheter att läsa
samhällskunskap för dessa elever, men
ämnet är frivilligt. Man får lov att göra
ett tillval. Samhällskunskapen ingår
nämligen i en grupp av allmänna tillvalsämnen,
där ämnet samhällskunskap
får konkurrens av bl. a. engelska och
matematik.

Vi motionärer anser att timtilldelningen
för denna allmänna tillvalsgrupp
är alltför ringa. Enligt skolöverstyrel3
— Andra kammarens protokoll 1970.

driften av kommunala gymnasiala skolor

sens förslag skall högst tre veckotimmar
avsättas härför, vilket knappast ger
en elev möjligheter att studera mer än
ett s. k. allmänt ämne. Eleverna kommer
därigenom att tvingas välja bort
exempelvis engelska och matematik för
att kunna studera samhällskunskap.

För min del anser jag att det finns
minst lika goda skäl att ge en elev på
de yrkesförberedande linjerna som andra
elever i gymnasieskolan en grundlig
utbildning i detta så viktiga ämne. Den
utbildningen kan inte helt ersättas av
den s. k. arbetslivsorientering som dessa
elever får.

Helst skulle jag önska att ämnet samhällskunskap
blev obligatoriskt på alla
linjer i gymnasieskolan. Om detta är
omöjligt — och sådant tycks läget vara
i dag — önskar jag att möjligheterna
undersöks att öka ut antalet veckotimmar
för de allmänna tillvalsämnena, så
att eleverna får välja mer än ett s. k. allmänt
ämne.

Att den nuvarande situationen inte är
helt tillfredsställande anser också utskottet,
när utskottet skriver att »skäl
talar för en viss förstärkning av de samhällsorienterande
momenten i undervisningen
i förhållande till vad som förutsatts
i skolöverstyrelsens förslag». Den
skrivningen är naturligtvis positiv, men
jag är ändå inte riktigt nöjd. Antagligen
är det arbetslivsorienteringen som
kommer att förstärkas, och då är jag
inte säker på att de moment som i vanliga
fall ingår i samhällskunskapen kan
beaktas. Jag vill därför hemställa om
att den mer direkta samhällskunskapsinformationen
verkligen beaktas, när
man gör den delen av läroplansöversynen.

Jag är medveten om att trängseln mellan
ämnena på schemat är svår och att
det naturligtvis förekommer problem
vid uppgörandet av en läroplan. Jag anser
emellertid också att vi bör undvika
att ge de yrkesförberedande linjerna en
alltför snäv yrkesinriktad prägel. Jag
vill uttrycka en förhoppning om att
Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Sjöbefälsskolorna: Utbildningskostnader

det i samband med översynen av gymnasieskolans
läroplaner genomförs en
större grad av samordning mellan alla
linjer.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Eftersom de båda föregående
talarna inte ställt några yrkanden,
har jag ingen anledning att polemisera
med någon av dem utan vill bara
göra ett kort uttalande.

Kammarens ledamöter visar ofta ett
stort och glädjande intresse för läroplanerna
inom de olika skolformerna men
observerar kanske inte alltid tillräckligt
att det är fråga om mycket komplicerade
problem, där de olika komponenterna
inbördes är beroende av varandra.
Man kan omöjligen göra någon
ändring utan att detta påverkar andra
ämnen, vilket kan få långtgående konsekvenser.

Riksdagen har därför för sin del nöjt
sig med att fastställa grunderna för läroplansarbetet,
även när det gäller gymnasieskolan.
Riksdagen har inte gjort
några mer detaljerade uttalanden om
ämnenas innehåll. Det råder, såsom en
av de föregående talarna framhållit,
trängsel bland ämnena på schemat och
det förekommer också ett tryck i riktning
mot en nedkortning av arbetstiden
i skolorna. Eleverna har också mycket
annat än det rena skolarbetet att intressera
sig för, och det utövas därför ett
mycket påtagligt tryck för en minskning
av deras hårda arbetsbelastning.
Att finna någon minsta gemensamma
nämnare i denna problematik är utomordentligt
besvärligt.

Jag har personligen de allra största
sympatier för båda de ämnen, beträffande
vilka man nu uttalat önskemål om
en förstärkning i förevarande motioner.
Jag skulle gärna se att om möjligt både
familjekunskapen och samhällsläran integrerades
med andra ämnen eller fick
en timförstärkning på schemat i alla
skolformer. Jag delar alltså bägge de

framförda uppfattningarna men har velat
erinra om vilken svår problematik
det gäller. I kampen mellan dem som
vill minska elevernas arbetstid och dem
som vill öka den för att kunna ge utrymme
för nytt ämnesstoff och nya intresseriktningar
hamnar man troligen
ungefär där vi nu befinner oss.

Vi har i utskottet uttalat att skolöverstyrelsen
fortlöpande måste följa dessa
frågor. Skolöverstyrelsen skall oavbrutet
följa utvecklingen och vidtaga de
förändringar som kan vara betingade
av tidsläget. Den måste emellertid i så
fall också ha möjlighet att ta hänsyn
till kollisionsrisker och konsekvenser
på olika ämnesområden som härvid
uppstår, och dessa möjligheter har vi
inte här i riksdagen.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 23 och 24

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 25

Sjöbefälsskolorna: Utbildningskostnader

Sedan punkten föredragits anförde

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag har vid punkten 25,
om sjöbefälsskolorna, fogat en blank reservation.
Anledningen härtill är att jag
velat ge uttryck åt den oro med vilken
jag ser den ökning av elevantalet i
sjökaptensklasserna i sjöbefälsskolorna,
som Kungl. Maj:t nu tagit initiativet
till och som vi i utskottet —■ inbegripet
mig själv —■ tillstyrkt. Jag har
kunnat göra det därför att dessa klasser
har ett relativt lågt antal elever.

Dessutom har utskottet skrivit
»mjukt» i den här frågan och hänvisat
till att det finns möjligheter till utnyttjande
av vissa bestämmelser om rätt till
delning av klass i vissa ämnen, om pe -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. nu

dagogiska olägenheter med det nu föreslagna
elevantalet skulle uppstå, vilket
jag för min del tror blir fallet.

Jag är emellertid angelägen om att
understryka att mitt ståndpunktstagande
i den här frågan inte utgör något avsteg
från min principiella uppfattning
att elevantalet i våra klasser inte nu
får börja utökas. Jag vill därför uttrycka
den förhoppningen att några nya
initiativ för att öka klassernas elevantal
för närvarande inte skall tagas.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 26—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Departementschefen har
beträffande anslagen till främjande av
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. föreslagit att antalet bidragsrum,
som under innevarande budgetår
uppgår till 2 200, skall fastställas till
2 000. Detta innebär en reducering med
10 procent.

Denna allvarliga nedskärning motiveras
enligt departementschefen av den
förändring av yrkesutbildningens utformning
som skall träda i kraft 1 juli
1971. Det förtjänar här erinras om att
skolöverstyrelsen —- alltså den sakkunniga
myndighet som på nära håll följer
denna utbildningsreform — föreslagit
att antalet bidragsrum skall vara
oförändrat.

I detta sammanhang vill jag dessutom
påminna om att riksdagsmän från olika
partier under en följd av år i motioner
framställt önskemål om en uppräkning
av de aktuella anslagen i fråga

om både antalet bidragsrum och den
anslagna summan för utbildning.

Vi har ansett att bidragsrummens antal
i princip skall vara rörligt och anpassas
efter de faktiska utbildningsbehov
som föreligger inom näringslivet.
Men departementschefens föreliggande
förslag innebär ju att den nuvarande utbildningsformen
skall börja avvecklas
året innan riksdagen har tagit ställning
till förslaget om införande av yrkesutbildningen
på gymnasie- och mellanskolenivå.

Eftersom yrkesutbildningsberedningen
ännu inte slutfört sitt arbete om formerna
för samverkan mellan skola och
näringsliv och statsmakterna som sagt
ännu inte slutgiltigt tagit ställning till
bl. a. statsbidragsformerna för inbyggd
undervisning, utbildning i företagsskolor
och annan likartad utbildning, så
anser vi motionärer det uteslutet att redan
nu påbörja denna avveckling. Vi
tycker det finns goda skäl för att under
kommande budgetår bibehålla ett åtminstone
oförändrat antal bidragsrum.

Vad säger nu utskottet under punkten
30? Man skriver så här:

»Enligt vad utskottet inhämtat ligger
bakom Kungl. Maj :ts förslag bl. a. det
förhållandet att en betydande del av de
tillgängliga bidragsrummen för närvarande
disponeras för utbildning inom
ett fåtal yrken däribland frisöryrket
---.»

Jag tror mig känna detta yrke ganska
bra och anser att det finns speciella orsaker
till att frisöryrket upptar en så
stor del av bidragsrummen. Det beror
dels på att det föreligger en mycket hög
och snabb omsättning av yrkesutövarna
här, dels på att man har mycket långt
till de kommunala yrkesskolorna för att
genomgå de kurser som gäller för herroch
damfrisörer.

Utskottet, som i och för sig anser att
utbildningen hos hantverksmästare är
ett värdefullt inslag i yrkesutbildningen,
finner det självklart att antalet bidragsrum
bör fastställas och beslutas även

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Främjande av lärlingsutbildning hos

om dessa inte är till fullo utnyttjade.
Därför går utskottet på departementschefens
förslag.

Flera nya branscher har anslutit sig,
och dessa tar eu hel del av dessa bidragsrum.
Antalet bifallna ansökningar
under detta budgetår uppgår till 1 565,
och däri ingår då ansökningar från
hantverks- och byggnadsföretag. Antalet
på remiss utsända ännu ej behandlade
ansökningar från hantverks- och
byggnadsföretag uppgår till 1 237. Tre
månader innan budgeten löper ut har
man alltså fått in 2 802 ansökningar. Det
visar sig att byggnadsbranschen, som
speciellt kommit in under de senare
åren, framför allt vad gäller WS-montörer,
under 1968/69 tog i anspråk 843
bidragsrum. Målarna tog 117 rum i anspråk.

Jag skall gärna medge att frisöryrket
tar ca 600 bidragsrum, men orsaken till
detta är, som jag tidigare sade, att en
övervägande del av arbetskraften är
kvinnlig, vilket vi självfallet kan vara
glada för. Detta medför emellertid att
omsättningshastigheten blir stor och atf
vi måste ha den höga utbildningsnivå
som vi har. I de många småorter i glesbygderna
där utbildning av damfrisörer
bedrivs har man små möjligheter
att ta sig in till de kommunala yrkesskolorna.
I ett läge då riksdagen ännu
inte har tagit slutgiltig ställning till hur
utbildningsformerna skall ordnas och
till hur statsanslaget skall utgå borde
anslaget i rimlighetens namn ha kunnat
utgå oförändrat.

Jag har, herr talman, inget yrkande
men jag vill anteckna dessa synpunkter
till kammarens protokoll.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det är knappast möjligt
att låta herr Anderssons i Örebro anförande
stå oemotsagt. Det innehåller så
många principiellt intressanta synpunkter
att det finns anledning att från utskottets
sida göra ett uttalande.

Vi är alla överens om att samhällets

hantverksmästare m. m.

utbildningsresurser skall utnyttjas så effektivt
som möjligt. Vi ställer allt större
och större krav på samhället, nya
önskemål tränger på och vill ha pengar
och det är alldeles nödvändigt att de
utbildningsresurser vi har utnyttjas så
effektivt som möjligt.

När det gäller det yrke herr Andersson
nu talat om har vi en mängd kommunala
yrkesskolor, vilkas kapacitet inte
är utnyttjad. Vi har alltså en överkapacitet,
och detta ger oss anledning till
att överväga om man inte bör skära ned
antalet bidragsrum hos hantverksmästarna
för denna utbildning. Det är vad
som sker enligt utskottets enhälliga förslag.

Vad herr Andersson anför om omsättningshastigheten
på arbetskraften är
rätt intressant, eftersom herr Andersson
väl känner till att frisöryrket är ett
yrke med ovanligt höga arbetslöshetssiffror.
Vi utbildar alltså en arbetskraft
som sedan inte kan få arbete. Detta belastar
Frisörarbetarförbundets arbetslöshetskassa.
Det kan väl inte vara rimligt
att vi fortsätter med den höga utbildningsnivån,
om vi sedan inte
kan bereda sysselsättning åt dem det
rör sig om.

Jag skulle för kammarens ledamöter
vilja omtala hur det i praktiken på sina
håll går till. När ungdomarna har fått
sin utbildning hos hantverksmästarna
— eu säkerligen mycket förträfflig sådan
— får de inte något arbete utan går
direkt och arbetslöslietsförsäkrar sig.
De går praktiskt taget omedelbart från
utbildningen och blir arbetslösa. Samtidigt
kräver frisöryrkets företrädare att
man skall få fortsätta med den höga utbildningsnivån.
Det kan inte vara rimligt,
herr talman. Detta är skälet till att
vi alla i statsutskottet kommit överens
om att tillstyrka en minskning av bidragsramen.
Samtidigt konstaterar vi att
den utbildning som sker hos hantverksmästarna
är värdefull. Det är eu i många
avseenden föredömlig och för samhällets
del billig verksamhet det rör sig

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Bidrag till byggnadsarbeten

om, men det ger oss inte anledning till
att bibehålla en onödig överkapacitet på
just detta utbildningsområde.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Det var några intressanta
saker herr Alemyr berörda, bl. a. frågan
om arbetslösheten inom vårt yrke.
Men vad är orsaken till den?

Låt mig berätta att vi inom frisöryrket
har ett kollektivavtal som stipulerar
hur många elever vi får ta in. Vi
är en av de få yrkesgrupper som har
denna dubbla förpliktelse. I vissa kommuner,
framför allt Stockholms stad,
har man emellertid påbörjat en utbildning
av frisörer som vi har mycket
svårt att godkänna, eftersom eleverna
inte är kontraktsbundna hos mästare.

De har mycket svårt att få ett arbete
när de kommer ut. Redan när man satte
i gång denna utbildningsverksamhet förklarade
vi att den skulle leda till överproduktion
inom denna yrkesgrupp, och
det ville vi inte vara med om. De kommunala
myndigheterna har emellertid
haft en annan uppfattning. Detta är den
stora orsaken till arbetslösheten.

Vi vill inte ha någon överkapacitet.

Vi önskar bara att man inom de områden
där det inte finns möjlighet till yrkesutbildning
skall kunna erhålla sådant
bidrag som tidigare utgått till lärlingsutbildning
hos hantverksmästare.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 31 och 32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Bidrag till byggnadsarbeten inom
skolväsendet m. m.

Sedan punkten föredragits anförde

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! I motionen 11:734 har

inom skolväsendet m. m. — Skolfrågor

föreslagits, att statsbidrag skulle utgå
även till lokaler för simundervisning.
Mot ett enigt utskott har jag inget yrkande,
men jag kan inte underlåta att
ställa mig frågande till att man så bestämt
skiljer mellan gymnastik och simundervisning
— denna bokstavligen
livsviktiga undervisning som så många
av eleverna vid våra skolor under rådande
förhållanden måste undvara.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 34

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 35

Lades till handlingarna.

I 15

Skolfrågor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
49, i anledning av vissa motioner i skolfrågor.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Vi har här ett enhälligt
utlåtande nr 49, och jag är glad över att
statsutskottets andra avdelning har nått
fram till det resultatet beträffande det
knippe av motioner i angelägna skolfrågor
som väckts här i riksdagen. Trots
denna enighet menar jag att dessa frågor
inte bör passera kammaren i tysthet.
De är nämligen ytterst väsentliga
för våra barn och för de lärare och övriga
som är verksamma inom skolan.

Skolan är ju en arbetsplats, och jag
vill särskilt betona vikten av att den får
vara det för såväl lärare som elever.
Men saker och ting inträffar som äventyrar
skolan som arbetsplats; vi hör och
läser om händelser i skolvärlden som i

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Skolfrågor

många fall är upprörande.

I statsutskottets andra avdelning har
vi allvarligt diskuterat dessa frågor, och
vi har haft besök av representanter för
de stora lärarförbunden. En hel del för
skolsituationen mycket allvarliga händelser
har kommit till avdelningens kännedom,
och jag skall bara göra ett litet
axplock från verklighetens värld.

Tänk er den lärarinna som upplever
sin klassituation på det sättet att alla
elever i klassrummet klappar med händerna
i bänklocken och fortsätter med
detta ända tills lärarinnan bryter samman.
Under tiden pågår en bandinspelning
som även tar upp lärarinnans slutliga
sammanbrott under lektionen. Nästa
lektionstimme sitter samma elever som
tända ljus; men ett tu tre knäpps bandspelaren
på och den föregående lektionens
händelseförlopp med lärarinnans
sammanbrott spelas upp. Det är en
s. k. psykning som är ganska fruktansvärd.
Det hör väl inte precis till vanligheten
att sådant förekommer, men
det har dock hänt. Häromdagen träffade
jag en studierektor som berättade att
i 14 rektorsområden fanns 110 elever
som praktiskt taget var omöjliga att ha
i klassrummen.

Man har frågat sig om det skall bli
en lärarrevolt, om det skall bli ett nytt
LKAB i lärarvärlden. Det vore tragiskt
om det skulle bli så. Många lärare grips
dock av hopplöshet och förtvivlan inför
de krav som ställs i det nya skolsystemet.
Lärare kollapsar, sjukskriver
sig, hoppar av eller begär förtidspension
för att komma ifrån en arbetssituation
som de inte längre orkar med.

Vi samtalade länge med lärarförbundens
representanter om frågor av denna
art, och man förstår att lärarförbunden
är angelägna om att arbetsförhållandena
i skolan förbättras. Det är oftast
läraren som får klä skott när någonting
går på tok; det är sällan eleverna
som får göra det, åtminstone inte i den
offentliga debatten. Det förekommer
att material saknas, att böcker saknas

— läraren får ändå inte klaga. De lärare
som vågar göra det stämplas ofta
som reaktionära och negativa. De disciplinproblem
som många lärare brottas
med får de ofta hålla tyst med, ty de
vågar inte erkänna att de har sådana
problem.

Ett huvudvillkor för att vi inte skall
hamna i orimliga förhållanden är säkerligen
att det finns parallellitet mellan
å ena sidan kraven på demokrati i
klassrummen och andra demokratiseringskrav
på utbildningsområdet och
å andra sidan mognad, ansvarskänsla
och insikt om att skolan är till för att
lära eleverna något. Även i fråga om
undervisningen och elevernas mognadsprocesser
måste det finnas ett samband
mellan demokratiseringskravet
och förmågan och viljan att verkligen
ta på sig ett eget ansvar. Det skall alltså
inte bara vara fråga om medbestämmanderätt
och medinflytande utan också
om medansvar.

Jag menar inte alls att vi skall ta något
steg tillbaka beträffande demokratiseringsprocessen
— långt därifrån. Den
skall ytterligare kraftigt understrykas.
Men det fordras också att det andra
ledet får sin plats i resonemanget. Det
gäller fostran, ett ord som märkligt nog
har kommit bort i den nya läroplanen
för grundskolan och ersatts av »personlighetsutveckling»,
som i och för sig
är ett bra ord det också. Men »fostran»
betyder inte bara fostran till ett kritiskt
sinnelag i alla möjliga avseenden. Det är
visserligen nyttigt att ha ett kritiskt
sinnelag, men fostran betyder tre saker,
något som vi tidigare haft anledning
att poängtera här i kammaren,
nämligen för det första att meddela kunskaper,
för det andra att öva kommunikationsfärdigheter
— skrivning, läsning,
räkning o. s. v. — och för det tredje
att inprägla attityder, d. v. s. också
attityder såsom tolerans, förståelse, respekt
— eller helt enkelt vanlig mänsklig
hut och hyfsning.

Även om de lokala skillnaderna är

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

stora, så tyder en mängd vittnesbörd
på att tillståndet på en del håll är sådant,
att det snuddar vid anarki. Dithän
får vi inte komma, utan vi måste
medverka till att åstadkomma en sådan
situation i skolan, att arbetsron i
klassrummet gör det möjligt för såväl
läraren som eleverna att arbeta med de
uppgifter som är dem förelagda enligt
läroplanen. Och det måste väl finnas
vissa rättigheter för eleverna och lärarna,
rättigheter som man skulle kunna
sammanfatta i följande tre punkter: 1.
att varje elev har rättighet att inom
klassrummets ram få arbeta under någorlunda
ostörda och harmoniska förhållanden,
2. att varje lärare också skall
ha rättighet att få utföra sitt arbete inom
klassrummets ram under någorlunda
ostörda och harmoniska förhållanden
och 3. att de lärare och elever
som av någon orsak inte fungerar så
att dessa villkor kan uppfyllas har rättighet
att få den hjälp som gör det
möjligt för dem att arbeta utan att ge
upphov till besvärligheter för övriga
medlemmar i den grupp som klassen
utgör.

Men, säger kanske de som läst statsutskottets
utlåtande nr 49, vi har ju
SISK — utredningsgruppen för samverkan
i skolan — som skolöverstyrelsen
tillsatte i februari 1968, och vi har
en nyligen antagen läroplan för grundskolan
som skall vara riktmärke.

Utredningsgruppen för samverkan i
skolan har till uppgift att kartlägga behoven
av, möjligheterna till och formerna
för samverkan i skolan, och arbetet
skall syfta till konkreta åtgärder som
skapar en god arbetsmiljö, främjar arbete
och trivsel och utvecklar känslan för
en god omvårdnad om elever och anställda.
SISK skall vidare kartlägga rådande
förhållanden beträffande samverkan
i skolan, alltså göra en kartläggning
av skolmiljön och funktioner i
skolan. Utredningsgruppen skall också
behandla en del frågor som berör forsknings-
och utvecklingsarbetet. I skol -

Skolfrågor

överstyrelsens projektredovisning och
inom Pedagogiskt centrum finns sammanlagt
över 200 planerade eller pågående
forskningsprojekt. Närmare kännedom
om dessa är givetvis av indirekt
eller direkt värde för utredningens arbete.
Dessutom skall SISK göra en analys
av samarbetsnämndens konstruktion
och funktion, m. m.

Herr talman! Jag har inför denna
diskussion kring statsutskottets utlåtande
nr 49 på nytt ganska noga läst de
delar av 1969 års läroplan för grundskolan
som berör de frågor som behandlas
i motionerna. Jag skulle i korthet
vilja poängtera några saker som kan
vara av intresse och som man kanske
ställer sig något undrande till.

Det talas i läroplanen om att »en viktig
form för samverkan är dialogen,
samtalet,» — det är ju självklart. De
vuxna i skolan pekas sedan speciellt ut:
»De vuxna i skolan måste alltid ge
akt på risken för att samvaron med de
unga bara får formen av en monolog,
att det aldrig blir tid till ett konstruktivt
tankeutbyte.» De vuxna, lärarna,
utpekas alltså speciellt, men någonting
motsvarande om de unga, eleverna,
sägs egentligen inte, bortsett från att det
betonas att en successiv träning att ta
ansvar och medverka måste kombineras
med ett praktiskt åskådliggörande av
regler och lagars funktion i ett samhälle.
»Eleverna upplever då», heter det,
»att överenskommelser är nödvändiga
för att reglera ömsesidiga rättigheter
och skyldigheter och att de är naturliga
förutsättningar för det gemensamma arbetet.
» Det talas om att läraren väl skall
känna de enskilda eleverna och att läraren
skall ge sig tid »att lyssna till elever,
till föräldrar och kolleger». Men det
sägs ingenting om att eleverna skall
lyssna på läraren. Det kanske är det
som nu särskilt behöver betonas. »Skolan
bör så långt det är möjligt fungera
efter normer och regler, som eleverna
själva är med om att utforma», och det
är uppenbart att det är riktigt att så

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Skolfrågor

sker, men det är också viktigt att normer
och regler verkligen får fungera,
så alt arbetsron bevaras och en god arbetsmiljö
skapas.

Vi har under 1960-talet fått nya skolformer
med nya arbetsformer. Betygssystemet
har lagts om, och nya elevkategorier
har tillförts skolan. Men
trivselfrågorna och miljöfrågorna har
inte tillräckligt beaktats. Det är väl detta
som är orsaken till missförhållanden
som t. ex. disciplinsvårigheter, studieneuroser,
betygsstress och skoltrötthet,
och därför är det så viktigt att
skolans elevvårdande verksamhet blir
föremål för särskild uppmärksamhet.
En allmän översyn av den elevvårdande
verksamheten bör företas med det
snaraste, har vi sagt i en av de motioner
som nu behandlas. För elever med
anpassningssvårigheter är undervisning
i stora klasser naturligtvis inte lämplig.
Klasserna skall göras mera flexibla,
och observationskliniker och specialklasser
kan bidra till att möjliggöra en
bättre individualisering av undervisningen.
De skoltrötta elevernas situation
bör också uppmärksammas, och eleverna
bör ges ökade möjligheter till varvad
utbildning och till förlängd praktisk
yrkesorientering. Hit hör också
frågan om elevernas möjlighet att i förtroende
tala med klassföreståndaren och
skolpsykologen. Det kan åstadkommas
genom att tystnadsplikt införs för dessa
personalkategorier och genom att diskretionsbestämmelserna
för övrig personal
utökas.

Om lärarnas situation, som är mycket
komplicerad, har jag tidigare talat. Disciplinsvårigheter
och andra missförhållanden
innebär en stor psykisk press för
många lärare, och de behöver ökat stöd
i sitt arbete. Därför bör kommittén för
samverkan i skolan, SISK, även utreda
möjligheterna att förbättra lärarnas arbetshygieniska
situation — jag tänker
på införande av arbetsrum i skolan för
lärarna, inrättande av ytterligare biträdes-
och assistenttjänster o. s. v.

Till sist, herr talman, vill jag anknyta
till vad jag började med, nämligen
att uttrycka min tillfredsställelse över
att vi i statsutskottet enats om ett uttalande
som går mycket långt. Utskottet
anser det ju »önskvärt med en allmän
översyn av de problem som sammanhänger
med arbetsmiljön i dagens skola».
Visserligen har skolöverstyrelsen
genom utredningsgruppen för samverkan
i skolan påbörjat en utredningsoch
försöksverksamhet på området, men
vi har i utskottet gjort den bedömningen
att de föreliggande problemen
är så stora och mångskiftande att man
har anledning att ytterligare överväga i
vilka former de lämpligast bör angripas.
Utskottet har därför inte ansett
det uteslutet att sådana överväganden
kan komma att ge vid handen att utredningsarbetet
bör bedrivas på bredare
bas än i form av en ämbetsverksutredning,
låt vara att i denna också ingår
representanter utanför verket. Detta påverkar
naturligtvis inte skolöverstyrelsens
allmänna skyldighet att följa utvecklingen
på området och vidta de åtgärder
som överstyrelsen anser lämpliga.

Skolans arbetsmiljöproblem skall alltså
noggrant analyseras och förslag om
åtgärder skall utarbetas och framläggas.
Detta arbete bör bedrivas på både kortare
och längre sikt och även på bred
basis.

Jag yrkar bifall till statsutskottets utlåtande
nr 49.

I detta anförande instämde fröken
Åsbrink (s) och herr Sellgren (fp).

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 49 utgör ett litet tunt häfte men
har ändå betecknats som ett paketutlåtande.
Många motioner ryms i utlåtandet,
och det må vara tillåtet för den,
som från denna talarstol vid olika tillfällen
diskuterat arbetsmiljöfrågor i skolan,
att uttala tillfredsställelse över att

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

vi nu har kommit så långt att man erkänner
att det finns anledning till översyn
av de problem som är förenade med
arbetsmiljön i dagens skola. Jag vill
hoppas att det arbetet snart kommer i
gång.

Det är inga nya frågor som har tagits
upp i de motioner som behandlas i detta
utlåtande. Vi har framfört dem motionsvägen
tidigare och fått avslag på
förslagen. Vi vet inte vart ett bifall till
det föreliggande utlåtandet kommer att
leda, men givetvis hoppas vi att resultatet
skall bli att man tar sig an dessa
frågor på ett bättre sätt än hittills.

Det har tidigare nära nog varit så att
den som har gett uttryck för den uppfattningen
att förhållandena inom skolan
inte är tillfredsställande har betraktats
som en person från en annan värld
som talat om sådant som inte har med
verkligheten att göra. Nu är det som
sagt annorlunda, och det är bra.

När det skall genomföras så stora skolreformer
som fallet varit under 1960-talet,
är det emellertid inte konstigt att
allt inte blir fulländat från början. Det
skulle tvärtom varit underligt om man
vid planeringen hade varit så skicklig
och så förutseende att allt skulle klaffa
till punkt och pricka. Det är nu bara att
hoppas att hänsyn kommer att tas till
de synpunkter som har framförts bl. a.
om behovet av tystnadsplikt för lärare
— åtminstone för vissa av lärargrupperna
— av fler skolsköterskor och psykologer
samt av att klasslärarna får timmar,
som inte är schemabundna, till sitt
förfogande för att kunna ägna sig åt sin
elevvårdande uppgift. Här gäller det
också att beakta minoriteternas situation
i skolan liksom de praktiskt begåvades
behov av en undervisning som passar
dem. Det är vidare fråga om specialoch
klinikundervisning, förstärkning av
lärarnas ställning i skolan, o. s. v.

Jag har inte för avsikt, herr talman,
att hålla något längre anförande, men
jag vill ändå ha sagt att jag anser det
alldeles nödvändigt att dessa frågor äg3*—Andra
kammarens protokoll 1970.

Skolfrågor

nas intresse både från statsmakternas
och från allmänhetens sida. Det är inte
bara en uppgift — såsom jag har sagt i
ett tidigare anförande — för lärarna att
skapa en god skol- och arbetsmiljö, utan
vi måste såsom medborgare i samhället
ta vårt ansvar härvidlag. Lärarna måste
erhålla stöd i sin uppgift såsom kunskapsförmedlare
och —- jag tvekar inte
att säga detta — som medarbetare när
det gäller att ge våra barn och ungdomar
en demokratisk fostran. Det kan inte
vara riktigt, som saken har uttryckts
i någon motion, att läraren inte skall
få lov att gå till en elevs skolväska och
se efter, om det finns fler mellanölsburkar
i väskan, när man har märkt på
uppträdandet att eleven i fråga redan
har inmundigat en hel del mellanöl.
Yi måste förstärka lärarnas ställning
genom att de exempelvis vid ett sådant
tillfälle skall kunna göra en undersökning.
Visst är det riktigt att elevernas
integritet skall bevaras, men man skall
ju inte bara skydda den enskilde eleven
utan också hans eller hennes kamrater.
Det är mot den bakgrunden som detta
motionskrav har tillkommit.

Herr talman! Även jag uttalar min tillfredsställelse
över att vi i utskottet är
eniga om behovet av den omnämnda
översynen, och jag tror att man måste
gå längre än vad SISK har möjlighet att
göra för att få översynen och utredningen
verkställd. Det är angeläget att detta
sker snart. Här gäller det undan för
undan olika årgångar i skolan som vi
måste kunna hjälpa att bli dugande och
ansvarskännande medborgare.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Johansson
i Skärstad (ep).

Fru MOGÅRD (m):

Herr talman! Påståendet att utbildningsexpansionen
skulle vara frukten
av socialdemokratisk politik annat än
i den meningen, att socialdemokraterna
Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Skolfrågor

råkat sitta i regeringsställning under de
senaste årtiondena, då expansionen redan
sedan länge fortgått, är nonsens.
Att expansionen skulle vara betingad
av den socialistiska ideologin är självfallet
också nonsens. Över hela den industrialiserade
världen pågår samma utveckling.
Det kan kanske inom parentes
vara av intresse att man i USA börjar
betvivla att expansionen i allo är lycklig Däremot

får regeringspartiet bära huvudansvaret
för utformningen av skolsystemet
och för resurstilldelningen, för
reformtakten och för bristerna till följd
av allt detta. Bristerna bl. a. beträffande
arbetsmiljön i våra skolor har länge
varit kända för dem som har verkat i
skolan, och de har upprepade gånger
påtalats av moderata samlingspartiet —
utan nämnvärt resultat. Det är en stor
glädje att i dag se ett enigt utskottsutlåtande,
som ger vid handen, att vi kan
förvänta oss, att den vikiga frågan om
arbetsmiljön blir föremål för åtgärder.
Stora förhoppningar ställs nu också på
att man i fortsättningen skall ta allvarligt
på en rad problem, som ständigt
aktueliseras av lärare, föräldrar och
andra intresserade. Jag vill här bara
peka på barn med s. k. bristande studiebegåvning,
praktiskt lagda eller vad man
brukar kalla dem, en kategori som jag
anser extremt missgynnade i nuvarande
skolformer. Det har som bekant redan
påpekats av lärare, som har prövat den
nya läroplanens arbetsformer, att sådana
barn kommer att få det svårare.
En kategori som alltid har haft det besvärligt
och som nu beklagligt nog kommer
att få det än värre är elever med
läs- och skrivsvårigheter, och det är
ett misstag att tro att de utgör en liten
kategori.

Utbildningsministern har i en proposition
om riksinternatskolor, som nyligen
lagts på riksdagens bord, uttryckt
sig så här: »Jag vill framhålla att planeringen
av utbildningsväsendet liksom av
alla annan samhällelig verksamhet sker

under beaktande av kravet på hushållning
av resurserna.» Det är ett påpekande
som är värt att beakta. Bl. a. mot den
bakgrunden har i motion II: 708 påtalats
det förvånande i att ingen uppmärksamhet
ägnas åt elever som avbryter sina
studier. Ingen industri skulle godta
ett spill på 10—25 procent eller mer
utan att forska allvarligt efter orsakerna.
Men det föreligger inte ens tillfredsställande
statistik över frekvensen av studieavbrott.
Jag vill gärna påpeka att
man säkerligen kan tala om ett spill också
på grundskolenivå — även om det
där naturligtvis inte kan bli tal om studieavbrott
— i den meningen att elever
börjar underprestera i förhållande
till sin verkliga kapacitet. Studieavbrott
i den ena eller andra meningen
innebär också ofta en personlig tragedi
och försämrade möjligheter för framtiden,
vilket är en minst lika viktig
aspekt.

Uppmärksamheten har av förklarliga
skäl koncentrerats på de elever som visar
bristande skolanpassning genom störande
uppträdande, företrädesvis i
grundskolan. En färsk delrapport från
en uppföljningsstudie av åldern 9—16 år
som görs i skolöverstyrelsens och lärarhögskolans
regi visar att det redan i årskurs
3 finns i genomsnitt en tredjedel
pojkar och en fjärdedel flickor som mer
än normalt »otåligt påkallar hjälp från
lärarens sida». Direkt störande under
lektionerna är på samma skolstadium likaledes
en tredjedel av pojkarna men
bara 10 procent av flickorna. Ännu i
årskurs 6 är det omkring en fjärdedel
av både pojkar och flickor som enligt
lärarnas utsago »behöver mera hjälp än
normalt för att kunna komma tillrätta
med nya arbetsuppgifter». I samma årskurs
är det vidare i genomsnitt jämnt
en fjärdedel av pojkarna men fortfarande
inte mer än 10 procent av flickorna
som direkt »stör lektioner och grupparbete
med onödigt prat eller olämpliga
upptåg». Det poängteras i rapporten att
man för att kunna hjälpa denna grupp

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

störande elever och därigenom förbättra
arbetssituationen i snart sagt varje
skolklass behöver veta mera om deras
utveckling både fysiskt och mentalt,
liksom också om deras hem- och hälsoförhållanden.

Jag vill emellertid understryka att
en elevs skolsvårigheter inte nödvändigtvis
behöver ta sig uttryck i störande
beteende. Vissa elever möter problemen
med en utpräglad passivitet, vilket
från deras egen synpunkt är minst lika
skadligt.

Vi vet mycket litet om orsakerna till
studiemisslyckande i en eller annan
form. Eftersom det rör sig om människor,
individer, är det beklagligtvis så
att generalla åtgärder i allmänhet inte
fyller någon funktion. Att t. ex. tro att
en till studier negativ eller kulturellt
arm hemmiljö kan motverkas så enkelt
som med en fysisk förflyttning av ifrågavarande
elever till en skola med annan
bakgrundsstruktur för eleverna är,
om jag skall uttrycka mig vänligt, mycket
naivt. Var och en som varit verksam
i dagens skola vet att sammanhangen
inte är så enkla. Studieintresserade
elever kommer från alla tänkbara miljöer,
missanpassade likaså. Varje elev
som misslyckas på vilket stadium det
än må vara, även inom vuxenutbildningen,
behöver individuell hjälp av varierande
slag.

Många elever kan klara sig med någon
att tala med, t. ex. klassföreståndaren,
andra behöver pedagogiskt extrastöd eller
specialundervisning, några behöver
en kurator, några en psykolog, andra
kanske bara en fullgod studierådgivning.
Vi vet i dag mycket litet om behovet,
dess storlek och orsak. Jag har
redan påpekat att statistiken är bristfällig
eller saknas helt. Men vi vet att
bristerna är stora. I motion II: 679 anges
siffror som belyser bristen på speciallärare,
t. ex. det allvarliga faktum
att 69 procent av lärarna i observationsundervisning,
inklusive klinikundervisning,
inte var behöriga enligt en enkät

Skolfrågor

som gjorts av Speciallärarförbundet
1967. Kuratorstjänster är obligatoriska
på gymnasienivå men endast rekommenderade
i grundskolan, och många
kommuner saknar ännu kuratorer, för
att bara nämna några exempel.

En målmedveten analys av behovet av
elevvård i vid mening måste ligga till
grund för en bedömning av vilka insatser
som krävs. Det förefaller mig mycket
troligt att andra behov i skolan får
stå tillbaka tills vi uppnått en någorlunda
tillfredsställande nivå beträffande individuell
omvårdnad om eleverna, så att
alla kan ges lika möjligheter till fullgod
utbildning.

Jag yrkar i likhet med de föregående
talarna bifall till utskottets hemställan
men vill också uttrycka den förhoppningen
att Kungl. Maj:t reagerar snabbt
sedan riksdagen nu ger sin mening till
känna beträffande arbetsmiljön i skolan.

I detta anförande instämde herr Wennerfors
(m).

Herr NORDSTRANBH (m):

Herr talman! Med herr talmannens
benägna tillstånd skulle jag i kammaren
vilja bedriva den enkla marknadsföringen
att rekommendera kammarens
ärade ledamöter att ta del av en liten
skrift som alldeles nyligen utgivits av
Lärarnas riksförbund, ett av de stora
lärarförbunden. Den lilla broschyren
bär den ironiska titeln »Den avundsvärde
läraren».

Självfallet är den lilla skriften en
partsinlaga, ty annars hade den väl inte
blivit utgiven. Men läser man den med
kritiskt sinne •— och det kan man göra
även om man som jag själv är lärare till
yrket — är det alldeles tydligt att skriften
fångat in en hel del av vad som sker
i våra skolor och även anvisat några av
de vägar vi skulle kunna gå för att förbättra
arbetsförhållandena i skolorna.
Så mycket kan man nämligen konstatera
av nämnda skrift och även på många

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Skolfrågor

andra sätt, att arbetsförhållandena för
närvarande är helt otillfredsställande.
Och, vad värre är, när lärarkåren påtalar
dessa försämrade förhållanden i
våra skolor, så får den tyvärr oftast det
svaret från skolmyndigheterna att verksamheten
ändå i stort sett fungerar bra.
Att det förekommer disciplinsvårigheter
— jag tar detta praktfulla ord i min
mun — är inte något att särskilt fästa
sig vid. Det har alltid varit så, säger
man. »Du minns väl hur det var när du
själv gick i skolan», säger man — och
så kommer de gamla skolhistorierna på
löpande band.

Det är ett faktum att kommunikationerna
uppåt om det som händer i våra
skolor är mycket dåliga. Om någonting
inträffar i klassrummet, så går kommunikationen
härom vidare till rektor, och
därvid sker en första uttunning av vad
som hänt. Sedan går kommunikationen
vidare till skolstyrelsen, och då förtunnas
den ytterligare. Därefter går den till
länsskolnämnden och blir ännu mer
ljusblå, därpå till skolöverstyrelsen, där
man inte har märkt mycket, och slutligen
till regeringen, där man praktiskt
taget ingenting har förnummit. Det är
en underlig situation, och därför hälsar
jag med den allra största tillfredsställelse
att det vid årets riksdag har
väckts så många motioner i vilka man
uppmärksammat vad som försiggår i
våra skolor. Under de få år som jag har
suttit här i riksdagen har jag aldrig
tidigare upplevt en sådan aktion. Den
är inte samlad eller igångsatt eller centraldirigerad,
det har bara plötsligt
väckts en rad motioner i ämnet. Och
förklaringen är bara den att situationen
nu har blivit sådan i skolan att frågan
har aktualiserats spontant även här
i Sveriges riksdag.

Vad utskotten skriver är alltid försiktigt
formulerat, och i detta fall har utskottet
talat om en analys av arbetsförhållandena
och om situationen i skolorna
samt om åtgärder som kan bli aktuella
efter en företagen analys. Man kan

nu bara uttrycka förhoppningen att vad
utskottet skrivit verkligen kommer att
bära frukt och att vi får en utredning
av något slag, gärna en parlamentarisk
sådan. Därvid vill jag inte binda behandlingen
på något sätt, men det måste
göras något utöver det som sker för
närvarande. Den arbetsgrupp som jag
här flera gånger nämnt, SISK, orkar inte
med den saken. Jag har vissa kontakter
där och vågar därför säga det. Inte heller
har den några direktiv i detta avseende,
men det är självklart att den
kan få det. Jag tror emellertid inte att
sammanslutningen är mäktig ett sådant
arbete. Här måste större ansträngningar
göras och kraftigare åtgärder sättas in.

När man läser skriften Den avundsvärde
läraren kan det vara intressant
att plocka ut några förslag till åtgärder.
Där har gjorts en, jag medger gärna
ytlig och snabb, men dock analys, som
utmynnar i vissa önskemål från lärarkåren.
Det kan finnas även andra infallsvinklar
och önskemål än dessa, men
i skriften anges ändå vad den lärarkår
vill framhålla som i mycket stor utsträckning
har att göra med högstadiet
i grundskolan, som är den del av skolan
som för närvarande är den mest
problemfyllda. Gymnasiet är inte lika
problemfyllt, det kan jag vittna om av
egen erfarenhet. Jag ber alltså att få
anföra några av dessa önskemål, som
ju kan vara en bas för den kommande
utredningen och analysen av vad som
därvid skall göras.

Lärarna önskar en väl genomförd information
från skolan till föräldrar, elever
och andra samhällsgrupper om skolans
uppgift och funktion, dels för att
skapa en bättre studiemotivation hos
eleverna, dels för att bidra till en realistisk
och rättvis bild av lärargärningen.
Det skall inte förnekas att man försökt
lämna en hel del information, men
den räcker inte. Den har varit tafflig
och fumlig i ganska många avseenden.
Man har inte nämnt olika företeelser
vid deras rätta namn och har inte gått

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

till roten med det som man vill informera
om. Inte minst när det gäller informationen
om den nya läroplanen har
det varit ganska bedrövligt ställt, vilket
också medgivits från ansvariga myndigheters
sida.

Ett gammalt krav, som vi ibland försökt
formulera också här i riksdagen, är
ökad forskning på skolans arbetsområde
beträffande elevers, lärares och annan
skolpelsonals attityder, behov, trivsel
m. m. Denna forskningsram, som bör
vara mycket vid, bör bl. a. inrymma en
systematisk uppföljning framför allt
inom skolöverstyrelsen av bur nya läroplaner
skall genomföras, av vilka problem
som möter härvid och av hur personal
och elever upplever sin nya arbetssituation.

Vi har genomfört flera nya läroplaner
och vi går att genomföra ytterligare sådana.
Trots att vi alltså har ett material,
som vi skulle kunna arbeta med,
finns det inte någon riktigt klar och utmejslad
bild av vilka problem som möter
vid genomförandet av en ny läroplan.
Detta genomförande sker inte
smärtfritt. Det är inte klart i och med
att man skickar ut läroplanen. Så fungerar
inte en skola och inte heller lärare
och elever. De upplever ofta sin
nya arbetssituation häpnadsväckande
negativt, vilket tar sig uttryck i arbetsolust
både för elever och för lärare. Vi
vet inget om hur man skall möta denna
situation, och vi har inte gjort mycket
åt detta förhållande. Det är ett stort
område att komma till rätta med.

Lärarna har vidare krav på att erhålla
resurser för att kunna fullgöra
sina åligganden enligt läroplanerna.
Också jag vill hänvisa till det under debatten
tidigare nämnda förhållandet,
som även diskuterats inom utskottet,
att det med den knapphetens stjärna
som vi lever under är en tvingande nödvändighet
att ha adekvata och tillräckliga
lokalutrymmen. Detta önskemål
framförs från lärarhåll, och jag instämmer
helt i det. Vi har inte sådana lokal -

Skolfrågor

möjligheter; den som påstår något dylikt
har fel. Vi har inte de läromedel
och den utrustning som behövs, inte ens
de rätta läromedlen. Vi har vidare inte
heller tillräcklig institutionspersonal
och institutionsutrustning. Tillgången
skiftar från kommun till kommun —
detta är i första hand en kommunal
uppgift —- men det kommer aldrig att
ske någon väsentlig förbättring innan
dessa behov hjälpligt tillgodoses.

Man uppställer också från lärarnas
sida det självklara önskemålet, som nästan
är en truism, att man skall ha drägliga
arbetsförhållanden inom klasserna.
Jag vill upprepa den uppfattningen
— vilken ligger helt i linje med den
pedagogiska syn jag nyss framfört i ett
annat sammanhang, nämligen i frågan
om sjöbefälsskolorna — att dessa drägliga
arbetsförhållanden kan åstadkommas
dels genom att skolornas och uridervisningsavdelningarnas
storlek minskas,
dels genom att det ges tid och resurser
för elevvård.

Jag upprepar det gamla önskemålet
om ett ökat antal klassföreståndartimmar
— eller vad de skall kallas -— med
specialundervisning. Det är inte någon
grammofonskiva som jag nu spelar upp
utan jag menar faktiskt allvar. Det behövs
ett ökat antal skolkuratorer, skolpsykologer
och även skolläkare eller ett
insättande av dem som vi redan har på
längre tid än vad som för närvarande
sker.

Ett önskemål som anknyter till det
jag sade om kommunikationen från botten
och uppåt är att det mellan lärare
och skolledning åstadkommes en öppnare
redovisning av störningar i skolarbetet
utan prickning av lärare. Här
är det fråga om gamla hämningar och
förhållanden som vi inte kunnat komma
till rätta med. Det är absolut nödvändigt
att en sådan redovisning kommer
till stånd och inte stannar på lägre
nivå utan når upp till den topp varifrån
direktiven utgår.

Jag skulle kunna fortsätta, ärade kam -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Skolfrågor

inarledamöter, att dra fram flera önskemål
från den del av det stora skolsamhället
som lärarna utgör, men jag skall
inte göra det. Och jag är väl medveten
om att eu liknande broschyr skulle kunna
utges från elevhåll med ett lika högt
läsvärde och med måhända lika många
goda uppslag. Den skulle bli elevernas
egen partsinlaga, något som skulle emotses
med stort intresse. Jag tror också att
elevernas och lärarnas önskemål om
inte helt så i väsentliga stycken skulle
överensstämma.

Jag har givetvis inte någon annan
ståndpunkt än tidigare talare, nämligen
att vi med stor glädje skall bifalla statsutskottets
hemställan.

Fru HJELM-WALLÉN (s):

Herr talman! Den oro som i dag kan
konstateras i många skolor har givit
upphov till en rad motioner. Där har
problemen angripits genom diskussion
av dels skolans anpassning till eleven,
dels elevens anpassning till skolan. Resultatet,
det enhälliga utskottsutlåtande
som föreligger, verkar nästan förvånande
men är samtidigt mycket glädjande.
Tydligen har man emellertid
kommit fram till detta utlåtande längs
mycket skilda vägar.

Det är bra att skolproblemen ventileras
men nog tillgrips ibland alltför
djupa brösttoner i den diskussionen.
Det blir för mycket av svartmålning
och kverulans. Genom att skolan vuxit
så snabbt kvantitativt — både vad gäller
antalet elever och skolpersonalen —
kan tillväxtproblem inte undvikas. En
utgångspunkt i debatten härom bör vara
att alla elever skall höra hemma
i skolsamhället; det må gälla elever
med hur olika social bakgrund som
helst eller elever med mycket skiftande
förutsättningar för att klara av skolarbetet.

Målsättningen måste vara att skapa
en arbetsmiljö i skolan som gör alla
elever motiverade för sitt skolarbete
och som bidrar till att de finner sig till

rätta där. Anpassningen av elev och skola
måste alltså ske ömsesidigt, men jag
är säker på att mycket skulle kunna
förändras i skolan för att underlätta
situationen för elever med anpassningsproblem.

Det har blivit naturligt att barn med
fysiska handikapp får kosta skolsystemet
mera än s. k. normalelever. Ett
sådant betraktelsesätt borde också omfatta
de elever som har sociala, psykiska
eller andra former av handikapp.
Immigrantbarnens speciella problem får
vi inte heller glömma.

Pedagogoiskt har man sökt nå problemlösningar
genom specialundervisning,
alltså genom att mer eller mindre
avskilja de berörda eleverna från klassen
eller att inom klassens ram bedriva
s. k. individualiserad undervisning.
Tyvärr måste konstateras att sådana
metoder inte haft någon större framgång.

Säkerligen räcker det inte heller att
söka lösa problemen med enbart pedagogiska
metoder. I än högre grad måste
sociala metoder tillgripas. Det är alltså
fråga om elevvård i mycket vid bemärkelse.
Skolans beredskap och utrustning
på detta område är alltför
bristfällig. En ny organisation måste
därför byggas upp, och då bör nya
vägar kunna prövas.

Kontakterna mellan skolan och övriga
myndigheter måste intensifieras. I
en del fall har man placerat tjänstemän
från barnavårdande myndighet i skolan.
Sådana experiment har givit mycket
goda resultat. Eleverna uppskattar kontakten
med personer som har en något
lösare anknytning till skolan än
övrig elevvårdande personal. Andra
exempel är s. k. skolvärdar eller skolvärdinnor,
elevkonsulenter o. s. v. vilka
på ett smidigt sätt kan umgås med eleverna
och lösa många av de sociala
konflikter som helt naturligt uppstår
i skolsamhället.

De anpassningsproblem som många
elever har är ofta problem med social

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

anknytning snarare än pedagogisk. Därför
anser jag det vara felaktigt att i dag
tala om disciplinproblem. Det tyder
på att man snarare enbart är beredd att
ta itu med själva symtomen, alltså det
som lärarna upplever som disciplinsvårigheter,
än med de bakomliggande
orsakerna. För att angripa dem fordras
säkerligen en helt annan personal än
den vi vanligtvis har i skolorna. Att denna
personal i dag saknas är en brist.

Jag tror emellertid inte att det räcker
att enbart rätta till denna brist.
Det finns nog alltför mycket kvar av en
rätt naturlig lärarfilosofi om att det
en lärare har att göra är att lära ut så
mycket som möjligt. Det största intresset
kommer då helt naturligt att ägnas
de elever som lyckas bäst. För många
lärare är det svårt att acceptera att de
nu fått ytterligare en betydelsefull roll
jämsides med den pedagogiska, nämligen
att arbeta för den enskilde individens
personliga utveckling och att därvid
ge de elever som har det svårast det
största stödet. Lärarnas sätt att uppleva
disciplinproblemen speglar något
denna situation. Även lärarna har sina
anpassningsproblem i den nya skolan.
.lag tror dock att elevernas anpassningsproblem
särskilt bör beaktas. Just eleverna
med anpassningsproblem har varit
en grupp som vi eftersatt för mycket.

Vi vet alltså att åtgärder behöver sättas
in, men vi vet inte hur de skall
sättas in. I anledning av den avsaknaden
av kunskaper har vi, några socialdemokratiska
motionärer, hemställt om
en expertutredning av dessa problem,
och jag konstaterar med glädje att utskottet
också anser att en sådan utredning
bör komma till stånd. Jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Att det är en viktig
och allvarlig fråga vi behandlar visar
det stora antal motioner som ligger
till grund för detta utskottsutlåtande
och av att så många talare uppträtt,

Skolfrågor

trots att utskottets skrivning är både
enig och positiv. Men att det inte är
väl beställt vad gäller arbetsmiljö och
skoldisciplin framgår också tydligt av
de allt talrikare rapporterna om bristande
ordning och om besvärliga arbetssituationer
i skolan. Dessa besvärliga arbetssituationer
går i första hand ut över
lärarna.

Det senaste tillskottet fick vi häromdagen,
då ett stort antal lärare i Uddevalla
i en uppmärksammad aktion vände
sig mot vad de kallar »reformraseriet»
i skolan. De anser bl. a. att de
elever som inte är lämpade eller som
inte har naturliga förutsättningar för
studier skulle kunna avstängas från skolarbetet,
om de medvetet saboterar skolarbetet
och undervisningen. Starkt kritiska
synpunkter framfördes också på
den s. k. skoldemokratin, ett begrepp
som de ansåg ha fått en alltför allsidig
tolkning i massmedia och även i styrelser
och departement.

Herr Nordstrandh har här tidigare
berört den skrift som Lärarnas riksförbund
har givit ut och där man pekar
bl. a. på den negativa attityd till skolarbetet
från vissa elevers sida, som
bl. a. har tagit sig uttryck i sådana
tillmålen som »gubbdjävul», »dra åt
helvete, käring» och »det skiter vi i»
m. fl. Det är klart att en sådan arbetsmiljö
måste resultera i minskad trivsel
och minskad effektivitet i arbetet
både för lärare och för elever.

Det talas ju mycket om skoldemokrati,
elevvård och medinflytande, och
det är viktiga saker. Mera sällan — men
jag måste konstatera att det har hänt
i dag — har vi hört talas om någonting
som skulle kunna kallas »lärarvård».
Lärarnas arbetssituation bär under lång
tid skjutits i bakgrunden. Visst har
många elever stora svårigheter då det
gäller att anpassa sig till skolarbetet,
men detta får inte leda till att studiemöjligheter
och arbetsro förvägras de
elever som både vill och kan tillgodogöra
sig undervisningen. Den gruppen

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Skolfrågor

utgör ändå det stora flertalet. Samspelet
mellan lärare och elever måste resultera
i ett produktivt tagande och givande
från båda parter.

Eleven skall motta fostran i skolan,
det är mycket riktigt, men primäruppgiften
är väl ändå att inhämta kunskaper
och färdigheter, och det är lärarens
uppgift att meddela dessa. Att
dagens skolarbete är hårt och pressande
för alla elever tror jag är ett känt
faktum. Detta kan dock inte i och för
sig vara något skäl för att man inte
skulle kunna kräva hut och hyfsning
och ett städat uppträdande från elevernas
sida. En skolklass får inte, efter
vad jag kan förstå, bli ett forum för
beundran för den som kan slunga ut
de grövsta tillmälena eller kläcka de
mest revolutionerande och radikala förslagen
i fråga om skolans arbetsformer
eller samhällets omstörtande. Såväl allmän
lagstiftning som skolstadga måste
ge ett bättre stöd åt upprätthållande
av ordning i skolan. På detta område
tycker jag att skolmyndigheterna med
utbildningsdepartementet i spetsen hittills
har ställt sig alltför passiva och
avvaktande.

Herr talman! Jag skall inte göra några
jämförelser, och jag behöver väl inte
heller säga att jag inte är någon beundrare
av det sovjetiska samhällssystemet
och dess arbetsförhållanden, men jag
kan likväl inte underlåta att här läsa
upp ett par punkter ur det 20-punktsprogram
som gäller för ordningens upprätthållande
inom det ryska undervisningsväsendet.
I punkten 3 sägs att det
är varje lärjunges plikt att »utan invändningar
lyda rektor och lärare».
I punkten 8 föreskrivs att eleven skall
»sitta upprätt under lektionerna och inte
stödja sig på armbågarna eller sitta
hopsjunken i bänken samt uppmärksamt
lyssna till lärarens förklaringar
och kamraternas svar, inte prata eller
ställa till odygd». I punkten 16 påbjuds
att eleven skall »vara hänsynfull och
omtänksam mot små barn, mot åldring -

ar, mot svaga och sjuka, ge dem plats
i bussen och vika undan för dem på
gatan samt hjälpa dem på alla sätt».

Herr talman! Jag skall inte kommentera
dessa regler utan har bara velat
läsa upp dem. Sedan får var och en
göra sina reflexioner.

I ett motionspar — I: 594 och II: 724
— har vi begärt att en undersökning
skall komma till stånd för att klarlägga
frågan om lärares attityder till
lärararbetet och arbetsförhållandena i
skolan. Vi anser att man för att komma
till rätta med problemen verkligen
måste klara ut vilka de är, vad de har
för karaktär och vilken omfattning de
har. Vi anser också att dessa undersökningar
bör genomföras i samverkan med
lärarorganisationer och representanter
för eleverna.

Vi ifrågasätter också om skolstadgans
bestämmelser beträffande åtgärder för
elevs tillrättaförande i dag fyller kraven
— enligt vår mening ger de inte
tillräckligt utrymme för ett effektivt
tillrättaförande av elever som inte kan
inordna sig i skolarbetet. Möjligheterna
till avstängning bör göras effektivare
och kunna utnyttjas snabbare än vad
som för närvarande är fallet. Även andra
lösningar än avstängning, t. ex. olika
slag av specialundervisning, bör prövas
i större utsträckning än som nu
är möjligt. Vi har också framfört krav
på att skoltrötta elever skall få avbryta
undervisningen inför åttonde och
nionde åren och ägna sig åt praktiskt
arbete, med rättighet att återvända till
skolan och undervisningen vid ett senare
tillfälle.

Herr talman! I detta sammanhang är
det synnerligen angeläget att hemmens
och elevernas samt framför allt skolförvaltningarnas
ansvar för ordning
och trivsel i skolan framhävs betydligt
starkare än nu. Att disciplinsvårigheterna
i skolan ofta har sin rot i uppfostran
före skolåldern är väl ingen
hemlighet. Barnen har inte alltid fått
lära sig de mest elementära normerna

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

för den sociala samlevnaden människor
emellan. Det är därför mycket angeläget
att samhället på olika vägar bibringar
föräldrar och vårdnadshavare
ökade insikter i uppfostringsfrågor. Att
olyckliga hemförhållanden hos barnen
orsakar störningar som i sin tur negativt
återverkar på trivseln i skolan är
väl också ett känt förhållande. En på
hemmen direkt inriktad social- och
sjukvård kan därför ha stor betydelse
för att åvägabringa förbättrade arbetsförhållanden
i skolan.

Som redan framhållits i debatten är
det glädjande att utskottet har ställt
sig positivt till den begärda undersökningen
och uttalat att skolans arbetsmiljöproblem
noggrant bör analyseras
samt att förslag om åtgärder för att
komma till rätta med dem bör utarbetas.
Jag har inget yrkande, men jag
vill uttrycka den förhoppningen, att
statsmakterna, främst utbildningsdepartementet,
i framtiden visar större intresse
för dessa problem och att den av
statsutskottet begärda undersökningen
omgående kommer till stånd.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 49 behandlas bl. a. motionsparet
1:605 och 11:717. I motionerna
anhålls om en utredning angående åtgärder
för att stimulera en utökning
av den skolverksamhet som för närvarande
står till buds för sådana elever
som inte orkar med den vanliga
skolan.

Ute i landet finns institutioner som
kan ge de barn och ungdomar som
fått anpassningsproblem en positiv miljö
och terapi så att de kan återföras
till en välanpassad tillvaro med återvunnen
psykisk hälsa. Tyvärr är emellertid
dessa institutioner helt otillräckliga
inför det alltmer ökande behovet.

När motioner i detta ämne väcktes

Nr 17 81

Skolfrågor

förra året uttalade skolöverstyrelsen att
det finns elever med psykiska störningar
av sådant slag, att de för närvarande
inte kan erhålla den för dem lämpligaste
hjälpen inom den vanliga skolans
ram eller på annat sätt genom samhällets
försorg. Skolöverstyrelsen har
också framhållit att insatser på detta
område skulle underlättas, om skolstyrelserna
fick möjligheter att hjälpa
till, och har förordat en expertutredning
på området.

Det är glädjande att utskottet vid behandlingen
av denna fråga i år uttalat
sig betydligt mer positivt än förra året.
Utskottet finner det vara mycket väsentliga
problem som tagits upp i dessa
motioner och tillstyrker att de ägnas
särskild uppmärksamhet.

Utskottet anser det önskvärt, som det
sagts förut i debatten, med en allmän
översyn av de problem som sammanhänger
med arbetsmiljön i dagens skola.
Jag noterar detta med stor tillfredsställelse.
Vidare finner jag det vara bra
att utskottet inte utesluter möjligheten
att utredningsarbetet i detta avseende
bedrivs på en bredare bas än i form
av en ämbetsverksutredning. Jag anser
att detta ämne är av en sådan räckvidd
att det självklart bör göras till
föremål för en parlamentarisk utredning.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det har från flera håll
noterats att detta utlåtande -— kanske
något överraskande — är enhälligt. Det
baserar sig på en lång rad motioner från
olika partier, och jag vill ge dem rätt
som förmodar, att det naturligtvis inneburit
vissa besvärligheter för många ledamöter
att vara med på ett enhälligt
utlåtande, eftersom vi mött detta problem
från så skilda politiska utgångspunkter.
Men efter allvarliga överläggningar
och mycket studerande av denna

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Skolfrågor

besvärliga materia lyckades vi skriva
ihop oss, och jag vill gärna som ordförande
i andra avdelningen uttala min
stora tillfredsställelse häröver och tacka
mina kolleger i avdelningen för att de
varit beredda att mötas på detta sätt.

Jag har alltså ingen anledning att
polemisera mot någon av utskottskamraterna
med anledning av deras inlägg
i dag. Jag hade över huvud taget
hoppats slippa göra detta till ett politiskt
anförande. Men jag måste ändå
reagera mot ett inlägg som hållits av
en ledamot som inte tillhör statsutskottet.
Fru Mogård gick in i debatten med
ett anförande, varefter hon omedelbart
försvann ur kammaren utan att vänta
på ett bemötande. I sitt anförande sade
hon, att det är den socialdemokratiska
politiken som har lett till att skolan
fått alldeles för begränsade resurser
för att kunna klara de problem
som nu tornar upp sig över oss. Hon
gjorde i stor utsträckning det som stundom
kallas disciplinproblemen i skolan
till en fråga om bristande resurstilldelning
från den socialdemokratiska
regeringens och riksdagsmajoritetens
sida.

Jag talar nu inte i egenskap av ordförande
i statsutskottets andra avdelning
utan som ledamot av denna kammare.
Det är ganska fantastiskt att ett
sådant påstående kommer från en person
som representerar ett politiskt parti,
vars insatser i riksdagsarbetet under
de senaste åren i så hög grad gått
ut på att minska samhällets resurser
över huvud taget. Hade de politiska intentioner
som fru Mogård arbetar för
accepterats, skulle vi ha haft ännu
mindre resurser att röra oss med när
det gäller skolans utbyggnad.

Herr Oskarson har också gjort ett
inlägg i debatten som i och för sig var
mycket intressant. Jag avser inte att polemisera
mot honom utan vill bara notera
att hans inlägg var en hyllning till
den gamla lärdomsskolan. Det står naturligtvis
var och en fritt att hylla den -

na. Men ytterligt få av dem som är
initierade i skolproblematiken i dag är
beredda att instämma i den hyllningssången.
Det händer så mycket nytt på
skolans område, som syftar till att frigöra
eleverna och göra dem bättre anpassade
till samhället och även att göra
dem mer intresserade av det kunskapsstoff
de skall inhämta. Det händer så
mycket fascinerande, som jag, när jag
lyssnade till herr Oskarson, fick ett intryck
av att han inte alls observerat.
Den gamla skolan, som hyllades i anförandet,
är jag inte beredd att slå vakt
om. Det är utskottets ambition att vi
så fort som möjligt skall komma ifrån
den och realisera allt det nya och fina
på skolans område som vi som sysslar
med detta känner till.

I diskussionerna ute i samhället omkring
anpassningsproblemen i skolan
målas det ibland upp en domedagsstämning.
Om detta vore riktigt skulle
det råda kaos i skolan. Det är inte kaos
i den svenska skolan. Någon domedagsstämning
förekommer inte. Det är en
kraftigt överdriven skildring av skolan
i dag. Men detta innebär inte, herr talman,
att det inte finns problem. Vi har
också i utskottets utlåtande uttalat att
det på många områden finns besvärliga
problem. Lärarnas arbetssituation är
på sina håll mycket besvärlig. Det finns
av olika anledningar — som vi begär
att regeringen skall analysera för att
man skall kunna lösa problemen —
många ungdomar som har svårigheter
att anpassa sig i skolan, som gör en
dålig arbetsprestation och vilkas sociala
miljö är sådan att vi bör känna till
mer om den för att kunna hjälpa dem
till rätta. Mitt i allt detta nya som
händer är det mycket vi inte behärskar
eller helt bemästrar. Jag är ytterligt angelägen
att betona att vi bara skadar
skolan om vi ensidigt målar upp en
svart bild av den. Det finns så många
ljusa inslag, så mycket av optimism och
entusiasm bland dem som i olika egenskaper
arbetar i skolan, och jag upple -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

ver det så att det trots allt är de inslagen
som dominerar.

Statsutskottets andra avdelning gjorde
för ett par veckor sedan en resa i
ett par delar av landet. Efter denna
reda var vi överens om att vi överallt
mött ambition och entusiasm, god vilja
och hänförelse inför uppgiften att
skapa något nytt och hjälpa ungdomarna
till utbildning och anpassning. Jag
är angelägen att starkt betona detta. Jag
vill också uttala min tacksamhet till alla
dem som i olika egenskaper medverkar
i detta arbete. Samtidigt som
jag gör det erinrar jag ännu en gång
om att det finns problem och att det
naturligtvis är samhällets uppgift och
skyldighet att försöka medverka till lösningen
av de problemen.

Utskottet tar inte ställning till detaljyrkandena
i alla de motioner som avgivits
i ärendet; vi gör det egentligen
bara på en enda punkt. Vi avvisar, genom
hänvisning till tidigare riksdagsbeslut,
tanken att vidga möjligheterna
till befrielse från det sista skolåret. Vi
tror inte det är riktigt att vidga dessa
möjligheter. Detta har riksdagen uttalat
sig om tidigare, och utskottet erinrar
om det gamla beslutet och säger
sig inte ha skäl att ändra sitt tidigare
ställningstagande. I övrigt håller vi dörrarna
öppna och hemställer att Kungl.
Maj :t skall försöka finna former för
att utreda de problem som ännu är olösta
för att både på kort sikt och på lång
sikt skapa de instrument som kan behövas
för att göra skolreformen så bra
som möjligt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få instämma i yrkandena om bifall
till statsutskottets hemställan.

I detta anförande instämde fröken
Sandell (s).

Herr OSKARSON (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte vad herr
Alemyr menade när han sade att jag
skulle ha hållit ett hyllningstal till äld -

Skolfrågor

re skolformer. Det har jag inte gjort.
Jag försökte skildra förhållandena sådana
de är i skolan i dag. Jag utgick i
mitt anförande helt och hållet från hur
arbetsmiljön är enligt vad som har kommit
fram både från lärarhåll och från
annat håll och tog inte alls vare sig
äldre eller gamla skolformer till utgångspunkt
för mitt anförande.

Sedan sade herr Alemyr att det gäller
att så snabbt som möjligt komma ifrån
de gamla skolformerna och komma in
på de nya och bättre metoderna. Det håller
jag med om. Men, herr Alemyr, det
finns ändå vissa saker i den gamla skolformen
som är värda att ta vara på. Det
är att få arbetsförhållanden i skolan
som ger möjligheter för både elever och
lärare att arbeta på ett ändamålsenligt
sätt och att skapa en arbetsmiljö där
såväl lärare som elever kan trivas och
verkligen prestera sitt bästa.

Jag påtalade även — vilket inte kan
ha undgått herr Alemyr — att många
elever har både stora anpassningsproblem
och problem när det gäller att
följa med i undervisningen. Jag talade
även om de åtgärder som på detta område
bör vidtagas — att sätta in arbete
på att upplysa föräldrarna om problemen,
att samarbeta med föräldrarna och
även att samarbeta med de lokala skolmyndigheterna
— för att få fram den
bästa arbetsmiljön för både lärare och
elever. Det måste väl ändå vara vad vi
strävar efter även i den nya skolan.

Herr WENNERFORS (in):

Herr talman! Jag har många gånger
tagit kammarens tid i anspråk under de
senare åren för att peka på bristerna i
svenskt skolväsende sedan 1962 och
efterlysa behövliga åtgärder. Jag hade
tänkt att i dag inskränka mig till att
uttala min stora tillfredsställelse över
att ett enhälligt statsutskott äntligen erkänner
att det finns brister, att problemen
måste analyseras och att förslag
till åtgärder måste utarbetas.

1 viss mån utgör kammarens beslut

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Skolfrågor

i dag, som vi strax skall fatta, ett besked
till den som nästan har förlorat
hoppet om att regeringspartiet någonsin
skulle bry sig om andra än s-märkta
synpunkter och erfarenheter. Man skulle
alltså nu kunna säga att opposition
lönar sig trots allt. Där, herr talman,
hade jag tänkt att mitt anförande skulle
vara slut, men jag måste komma med
en replik till herr Alemyr.

Herr Alemyr blev mycket irriterad
över fru Mogårds anförande. Anledningen
tycks ha varit att hon påminde herr
Alemyr om det ansvar som regeringspartiet
har för hur reformerna har genomförts.
Jag skall be att få fortsätta
på detta tema och påminna herr Alemyr
om hur vi har reformerat den svenska
obligatoriska skolan. Hur genomfördes
egentligen 1962 års beslut beträffande
en 9-årig grundskola? Ja, det var inte
fråga om något grenomförande utan
det var fråga om att införa en 9-årig
skola i kommun efter kommun runt om
i hela vårt land. Men genomförde vi reformen?
Det är väldigt tveksamt, herr
Alemyr.

Jag kan här påminna om att lärarna
faktiskt inte fick vara med om det bakomliggande
utredningsarbetet, eftersom
det sades att de kom med fackliga
synpunkter. Det kanske inte alltid
var så roligt för yrkesmännen att höra
det från regeringspartiets företrädare.
Hur var det med informationen?
Den var urusel och när den kom skedde
det för sent. Hur var det med utbildningen
för att kunna genomföra
denna reform? Den var inte heller särskilt
god. Hur var det med det pedagogiska
utvecklingsarbetet? Jo, det satsade
vi alldeles för litet på. Hur var det med
läromedlen, med hjälpmedlen, som skulle
användas i individualiserad undervisning? Då

svarar herr Alemyr: Och det skall
ni säga i moderata samlingspartiet eller
förutvarande högerpartiet! — Jo,
det kan vi göra, därför att vi under
de senare åren har kritiserat er för att

ni inte har satsat tillräckligt mycket
på detta. Jag har i denna talarstol tidigare,
för några år sedan, sagt att om
vi verkligen skall kunna genomföra de
individualiserade undervisningsmetoderna
är det inte fråga om att bara satsa
kanske ett par miljoner kronor, utan
då är det fråga om att satsa kanske uppemot
100 miljoner. Vi har dessutom
flera gånger kommit med vad man
kallat överbud, herr Alemyr, och blivit
kritiserade för att vi kommit med
överbud när det gällt just dessa anslag.

1966/67 fick vi belägg för att det inte
var riktigt som det borde med denna
stora, enastående grundskolereform,
som det hölls vackra tal om i denna
kammare för åtta år sedan. Vi fick 1968
ett förslag till en ny grundskolereform,
varom vi fattade beslut den 4 december
1968. Och nu skall den reformen
genomföras — jag hoppas att den inte
bara skall införas — från och med det
läsår som börjar till hösten. Men då
vet vi, herr Alemyr, hur den stora lärarkåren
ser på detta. Man har inte
fått information om reformen, man har
knappt fått en egen läroplan att se i,
man har inte erhållit tillräcklig utbildning
för det nya. Finns det läromedel,
finns det lokaler för att genomföra
den?

Ja, då kan naturligtvis herr ordföranden
i andra avdelningen i statsutskottet
svara: Vi har ju tillämpat principen
om ett fortskridande reformarbete,
ett rullande reformarbete. Jag instämmer
gärna i det. Men i det rullande
reformarbetet får inte finnas alltför
stora brister. Det anser jag verkligen
att det har funnits, och dessa har
också påvisats under de senare åren.
Dessa brister har försvårat skolarbetet
och gjort att folk tyckt det vara
nästan hopplöst och meningslöst. Det
är synnerligen viktigt och väsentligt att
vi nu lugnar oss litet och försöker få våra
yrkesmän att komma i fatt när det
gäller skolarbetet —- d. v. s. det inre
skolarbetet, inte det som gäller den ytt -

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

re reformen, utan det som gäller arbetet
i klassrummen.

Herr talman! Jag har här varit kritisk
och jag har också varit det tidigare.
Jag trodde inte jag skulle behöva
vara det i dag, men jag tyckte jag var
tvungen att peka på detta, eftersom
herr Alemyr yttrade sig på det sätt som
han gjorde. Jag har i en fråga här tidigare
ställt samma spörsmål till vår
nuvarande utbildningsminister, och han
nekade naturligtvis bestämt till att det
skulle finnas några sådana brister, vare
sig när vi genomförde 1962 års reform
eller när vi nu skall genomföra
1968 års reform. Men jag vidhåller:
bristerna är för stora. Det är också
därför som jag i dag velat framföra
min stora tillfredsställelse med att statsutskottet
och framför allt dess andra
avdelning har observerat detta och föreslagit
åtgärder.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! När vi skrev ihop oss i
andra avdelningen i statsutskottet och
lade de partipolitiskt skilda meningarna
åt sidan var det, som jag sade i mitt
anförande nyss, i syfte att gagna skolan.
Vi tog inte ställning till de olika
yrkandena i skilda motioner utan knippade
ihop alltsammans till en anhållan
till Kungl. Maj:t att se över problematiken.

Detta innebär emellertid inte — vilket
herr Wennerfors tycktes tro — att
de s-märkta synpunkterna på skolans
område skulle ha lagts på hyllan eller
att vi nu skulle ha avstått från det som
herr Wennerfors menade att vi tidigare
alltid gjort, nämligen att slå vakt om
dessa s-märkta ståndpunkter, och att vi
i stället skulle ha övertagit några andra
ståndpunkter. Ingen har övergivit
sina partipolitiska ståndpunkter i statsutskottet,
när denna fråga behandlats.
Jag är angelägen att betona det. Det är
därför jag menar, att fru Mogård och
även herr Wennerfors i denna debatt
skadar den svenska skolan, därför att

Skolfrågor

de fört över debatten till det partipolitiska
plan, där vi hade hoppats att
man inte skulle behöva föra denna debatt
just nu. Det kan inte stå oemotsagt
från socialdemokratisk sida, när
företrädare för moderata samlingspartiet
går upp och säger, att orsaken till
att dessa problem finns är att den socialdemokratiska
regeringen inte har
medverkat till att ge tillräckliga resurser.
Det kan inte stå oemotsagt, därför
att detta uttalande kommer från ett
politiskt parti, som genom alla år har
bekämpat våra krav på att ge samhället
resurser.

Det har genomförts en snabb, mycket
kostsam expansion av det svenska
utbildningssystemet. Ansvaret för den
har regeringen och regeringspartiet i
första hand tagit, men med glädje kan
man notera att riksdagen vid de flesta
tillfällena har varit enig om reformeringen.
Det är emellertid ingen hemlighet
för kammarens ledamöter, att
detta kostsamma reformarbete mycket
ofta har följts av intensiva diskussioner
om man skall ge samhället de pengar
samhället behöver för att klara av det.

Jag tror inte att någon av oss kan
vara beredd att säga, att den reform vi
nu beslutat skall vara färdig med detsamma.
Vi kommer att fortlöpande få
reformera skolväsendet och ge det de
resurser vi med gemensamma ansträngningar
kan uppbringa. Vi kan inte gå ut
och lova dem som arbetar i skolan, att
de skall få allt det de nu önskar sig.
Det har vi inte resurser till.

Men skall vi av det skälet, ärade kammarledamöter,
avstå från att fatta beslut
om reformerna? Herr Wennerfors
sade någonting i slutet av sitt anförande
om att vi nu måste lugna oss litet
och låta dem som arbetar i skolan
komma i kapp. Var det en gammal säker
högersynpunkt som där kom fram,
att vi skall bromsa utvecklingen? Det
argumentet har vi nämligen mött förr
i tiden i skoldebatter.

Herr talman! Jag beklagar, att den -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Skolfrågor

na diskussion, som skulle ha kunnat enbart
gagna skolan utan partipolitiska
inslag, på grund av inhopp från moderata
samlingspartiet har fått den prägel
den nu har fått.

Herr WENNERFORS (m):

Herr talman! Vi har hört många anföranden
av socialdemokratiska riksdagsmän
och socialdemokratiska statsråd
om den svenska skolan, där man
verkligen har varit partipolitisk i sin
argumentation. Men nu, när vi riktar
litet kritik mot det sätt, på vilket man
har genomfört reformerna, då är det
fult att vara partipolitisk. Nej, snälla
herr Alemyr, det hänger inte riktigt
ihop. Låt oss nu få vara litet partipolitiska
även när vi måste se till att få
bristerna ur världen!

Det finns så många saker när det
gäller den svenska skolan som enar oss,
och vi känner väl till de ljusa inslag
i denna bild som herr Alemyr talade
om i sitt tidigare inlägg. Däri instämmer
jag helt och varmt. Men vi kan inte
acceptera, att man försöker genomföra
reformer utan att ta konsekvenserna
av det. Det är ju just den kritik
som lärarna riktar mot detta reformerande.
Visst skall vi reformera, men
vi måste väl också räkna ut vad det
kostar och vi måste ta konsekvenserna
av det. Det måste vi göra vare sig
vi är socialdemokrater eller vi tillhör
moderata samlingspartiet. Det är jag
helt medveten om.

Jag tycker att ni skall klart säga, att
ni har misslyckats med 1962 års grundskolereform.
Nu gäller det att inte misslyckas
med 1968 års reform, den som
genomförs de närmaste åren. Men att
ta ansvar är väl inte bara att tala om
hur bra det socialdemokratiska partiet
är när det gäller att reformera skolan
utan att ta ansvar är också att erkänna
bristerna och låta oppositionen
få peka på bristerna. Jag känner ansvar
när jag pekar på de bristerna och fö -

reslår, att vi skall vidta åtgärder för
att häva dessa brister.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är nog ingen i denna
kammare som har någonting emot
partipolitiska diskussioner. Jag har haft
otaliga sådana och har också hållit otaliga
partipolitiska föredrag om skolan.
Det är inte det saken gäller i dag, vilket
herr Wennerfors över huvud taget
inte tycks ha fattat. Vad det gäller är
detta utskottsutlåtande där vi skrev ihop
oss utan att slåss för de partipolitiska
principerna genom att med allmänna
talesätt be Kungl. Maj:t utreda en allvarlig
problematik. Vi trodde att detta
skulle gagna skolan. Det är på denna
punkt, herr talman, som jag framhållit
att det inte hjälper skolan att göra sådana
inhopp som representanter för
moderata samlingspartiet gjort i dag.

Jag hinner inte säga så mycket under
den korta repliktiden men vill till sist
understryka att det är direkt felaktigt,
herr Wennerfors, att påstå att det
svenska samhället har misslyckats med
att genomföra 1962 års skolreform. Det
är bara ett försök att svartmåla och
skapa ytterligare osäkerhet inom skolväsendet
och medverka till kverulans
och missnöje på områden där det vore
bättre att försöka se på de ljusa sidorna
än att peka på ännu olösta problem.

Herr WENNERFORS (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag sade inte, herr Alemyr,
att det svenska samhället hade
misslyckats med att genomföra 1962 års.
grundskolereform utan framhöll att den
socialdemokratiska regeringen misslyckats
härmed. Det är litet skillnad.

Vidare har vi nu fått veta att det är
ordföranden i statsutskottets andra avdelning
som avgör när vi får vara partipolitiska
och när vi inte får vara det
i vår argumentation i andra kammaren
i Sveriges riksdag.

Onsdagen den 15 april 1970 fm. Nr 17

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt att blanda mig i diskussionen mer
eftersom jag sagt mitt i denna fråga,
men då jag är rädd för att herr Alemyrs
yttrande kan vålla missförstånd måste
jag faktiskt ställa en direkt fråga till
honom. Jag tycker jag kan göra det
efter snart sex år i statsutskottets andra
avdelning.

Vill herr Alemyr med anledning av
sina uttalanden om moderata samlingspartiet
exemplifiera när vi moderater,
tidigare kallades vi ju högermän, i statsutskottets
andra avdelning gått emot
väsentliga anslag till skolan. I detaljfrågor
kan vi väl ha olika meningar,
men när har vi yrkat avslag beträffande
väsentliga ting?

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Högerpartiet har inte
yrkat avslag rörande väsentliga anslag
till skolan men har byggt upp sitt politiska
agerande på skattesänkningsprogram,
som, om de hade genomförts,
skulle ha ryckt undan basen för vårt
reformarbete över huvud taget — både
på skolans område och på andra reformområden.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Kan herr Alemyr garantera
att det, om vi hade haft högre skatter,
anslagits mer pengar till reformarbete
på skolans område? Var vänlig
gör ett uttalande i den frågan!

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan

§16

Anslag till vissa kulturändamål och
internationellt-kulturellt samarbete

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
43, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
om anslag för budgetåret 1970/

71 till vissa kulturändamål och internationellt-kulturellt
samarbete jämte motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
B 5, s. 29—33) föreslagit riksdagen att
till Ersättning åt författare m. fl. för utlåning
av deras verk genom bibliotek
m. m. för budgetåret 1970/71 anvisa ett
förslagsanslag av 6 772 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 492
av herr Werner och II: 559 av herr Hermansson
in. fl.,

dels motionen II: 888 av herr Sundman,
vari hemställts att riksdagen måtte

I. i .skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
att grundbidraget vid ersättning för
framställning av talböcker skulle utgå
med 1: 65 kr. per inspelad halvtimme
och bok upp till tio timmar och därefter
med 1: 65 kr. per inspelad timme och
bok till svenska författare och med halva
grundbeloppet i fråga om översättning
samt dubbelt grundbelopp i fråga
om lyrik samt II. till Ersättning åt författare
m. fl. för utlåning av deras verk
genom bibliotek m. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
6 792 000 kr.,

dels motionen II: 892 av herr Sundman
m. fl, vari hemställts att riksdagen
måtte I. i skrivelse till Kungl. Maj:t
uttala att ersättningen till författare för
utlåning av deras verk genom bibliotek
måtte höjas enligt i motionen anförda
riktlinjer och att den första avtrapp -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ersättning åt författare in. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

ningsgränsen för utgående författarpenning
sattes icke vid 50 000 utan vid
100 000 hemlån (eller motsvarande antal
referensexemplar) oavsett det beslut
som fattades om grundbeloppets storlek,
samt II. till Ersättning åt författare m. fl.
för utlåning av deras verk genom bibliotek
m. m. under åttonde huvudtiteln för
budgetåret 1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 14 167 000 kronor.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Ivungl. Maj ds förslag avslå motionen
II: 892 i vad den avsåge ytterligare höjning
av biblioteksersättningens grundbelopp,

2. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 892 i vad den avsåge författarpenningens
storlek,

3. att riksdagen måtte i anledning av
motionen 11:888 för ersättning åt författare
och översättare för framställning
av deras verk i form av talböcker
och taltidningar beräkna ett belopp av
180 000 kr.,

4. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionen
II: 888 samt med avslag å motionen
II: 892, nämnda motioner, i vad de avsåge
medelsanvisningen, till Ersättning
åt författare m. fl. för utlåning av deras
verk genom bibliotek m. m. för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 6 792 000 kr.,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 492 och II: 559.

Reservationer hade avgivits

1 a. beträffande författarpenningen av
herrar Johan Olsson, Olle Eriksson, Eliasson
i Sundborn, Mattsson och Sundman
(samtliga ep), som ansett att utskottet
under 2 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionen II: 892 såvitt nu var i fråga
besluta att den första avtrappningsgränsen
för utgående författarpenning sattes
vid 100 000 hemlån;

b. beträffande grundbidraget av herr
Sundman (ep), utan angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SUNDMAN (ep):

Herr talman! I statsverkspropositionen
har föreslagits en höjning av biblioteksersättningens
grundbelopp från 6
till 12 öre och motsvarande höjning av
andra ersättningar. Höjningen innebär
alltså en fördubbling från föregående
år, vilket naturligtvis i och för sig är
glädjande. Anslagsfördubblingar tillhör
ju ingalunda vanligheterna. Å andra sidan
är det, som påpekats i motionen
II: 892, ett mycket lågt belopp som genomgått
denna hundraprocentiga förstoring.
I själva verket har biblioteksersättningen
med den föreslagna höjningen
ännu inte kommit upp till det
reella värde som föreslogs av bokutredningen
för snart 20 år sedan. Det rör
sig alltså om en fas i en mycket långsam
mognadsprocess.

I den motion jag nämnde nyss föreslås
att grundbeloppet höjes till 25 öre
per hemlån, alltså i enlighet med styrelsens
för Sveriges författarfond äskande.
Utskottet har avstyrkt bifall till
motionen under hänvisning till pågående
utredning. Jag tänker här inte framställa
något yrkande men vill poängtera
att 1968 års litteraturutredning i
skrivelse till utbildningsdepartementet
har uttalat sina sympatier — till och
med sina starka sympatier — för en
höjning av grundbeloppet till 25 öre redan
nu. Det finns mycket starka sociala
skäl som talar för den höjningen, och
den skulle ha kunnat genomföras utan
att man därmed föregrepe litteraturutredningens
kommande förslag till en
mera slutlig lösning av denna fråga.

Jag skall som sagt inte ställa något
yrkande i dag utan nöjer mig med att
betrakta årets höjning som ett steg på
vägen mot en riktigare och rimligare
storleksordning på författarnas biblioteksersättning.
Däremot vill jag ta upp
en annan ur principiell synpunkt mycket
viktig fråga. Från Författarfonden

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

och från författarnas fackliga organisationer
har man framfört vissa synpunkter
på utformningen av biblioteksersättningen.
Av de medel som tillförs Författarfonden
genom biblioteksersättningen
går som bekant eu del, författarpenningen,
direkt till de enskilda
författarna. Resten tillförs fondens s. k.
fria de! för att nyttjas som stipendier
och pensioner etc. Förra året föreslog
författarna att reglerna för utbetalning
av författarersättningarna skulle justeras
på vissa punkter. Man ansåg att den
nedre gränsen för utbetalning av författarpenningen
borde höjas, dels för
att statistiken vid låga lånesiffror inte
är tillförlitlig, dels därför att den innebär
orimligt höga administrationskostnader.
Gränsen borde därför höjas från
500 till 1 500 lån. Under det iånetaket
skulle alltså inga pengar utbetalas direkt
till författaren.

Hittills bär den regeln gällt att den
författarpenning, som utbetalats direkt
till respektive författare vid mer än
50 000 boklån, har reducerats med 50
procent. Författarna har föreslagit att
den avtrappningsgränsen skall böjas till
100 000 boklån. Skälet härför är att huvuddelen
av våra mera betydande yrkesförfattare
finns inom den kategori
som har omkring 50 000 lån per år eller
mera.

Slutligen har författarna genom sina
organisationer föreslagit att en ny avtrappningsgräns
skall införas, nämligen
vid 200 000 boklån, och då med cirka
80 procents reduktion av ersättningen.
Oetta har skett i jämlikhetens namn och
för att kapa topparna för de 12 å 13
verkligt högutlånade författarna här i
landet. I statsverkspropositionen påpekas
på ett par ställen att utbildningsdepartementet
har haft överläggningar
med konstnärernas organisationer, och
det understryks även att man vid utarbetandet
av propositionen har tagit
hänsyn till de önskemål som därvid
framförts av kulturarbetarna. När det
gäller författarnas önskemål har man

således höjt den nedre gränsen för utbetalning
av författarpenningen i enlighet
med författarnas förslag. Man
bär, också det i enlighet med författarnas
förslag, infört en ny övre avtrappningsgräns
vid 200 000 boklån.

Däremot har man inte tillgodosett
önskemålet om en höjning av den första
avtrappningsgränsen från 50 000 till
100 000 boklån. Detta beslut framstår för
mig såsom egendomligt. Jag har all respekt
för utbildningsdepartementets
klokhet och goda omdöme, men jag tror
att författarorganisationerna och styrelsen
för Författarfonden, som i åratal
sysslat med dessa problem och verkligen
penetrerat dem i detalj, faktiskt
har de bästa förutsättningarna att bedöma
detaljutformningen av författarpenningen
och de avtrappningsgränser
som jag talat om. Respekterar man
önskemålen om en ny nedre gräns, under
vilken författarpenningen inte utgår,
och om en ny övre avtrappningsgräns
bör man rimligen också ta steget
fullt ut och respektera det tredje önskemålet,
om en höjning av den första avtrappningsgränsen.
Jag upprepar att det
rör sig om en mycket viktig principiell
fråga.

Jag vill vidare bara göra ett kort
provokativt tillägg: Det är ju ändå författarnas
pengar det gäller! För klarhetens
skull vill jag också göra ett annat
påpekande: En höjning av avtrappningsgränsen
påverkar inte det totala
anslagets storlek. Det rör sig bara om
en omfördelning inom anslagets ram.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 1 a vid punkten 3.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi brukar ju varje år
i samband med behandlingen av den
aktuella huvudtiteln ha en diskussion
om författarnas ersättning. Jag skall gärna
dela herr Sundmans uppfattning att
det finns åtskilliga författare i vårt land.
vilkas inkomstförhållanden är sådana
att det föreligger berättigad anledning

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Ersättning åt författare m. fl. för utlåning av deras verk genom bibliotek m. m.

att begära en förbättring. Det är också
därför som det har tillsatts en särskild
litteraturutredning för att undersöka
på vilket sätt samhället bättre kan tillgodose
berättigade önskemål från författarna
om en förstärkning av deras
ekonomiska förhållanden.

I anslutning härtill föreslås också, såsom
redan herr Sundman nämnde, vissa
förbättringar beträffande ersättningarna
till författarna. Herr Sundman
tycks för dagen vara missnöjd bara på
en punkt, nämligen när det gäller avtrappningsgränsen
vid 50 000 boklån. Å
andra sidan tror jag att herr Sundmans
uppgift om att kostnaden skulle bli densamma
inte håller. Om ett stort antal
författare har en utlåning som ligger
under den nuvarande första avtrappningsgränsen,
skulle ändringen såvitt
jag kan förstå betyda att större summor
skulle utgå. Dessutom bör väl litteraturutredningen
få arbeta även med dessa
problem. Vi får väl när den framlägger
sina förslag ta ställning till dessa.
Avsikten är ju att när denna utredning
slutfört sin verksamhet genomföra en
förbättring för författarna.

Herr talman! Jag hemställer om hifall
till utskottets förslag.

Herr SUNDMAN (ep):

Herr talman! Ibland blir man förtvivlad,
nämligen när personer som arbetat
med en fråga plötsligt visar att de inte
alls känner till den. Det är mycket tråkigt.
Det är faktiskt så att biblioteksersättningen
utgår i två former, för det
första en författarpenning direkt till
författaren, för det andra återstoden
som går till fondens fria del. Om man
höjer biblioteksersättningen, minskar
fondens fria del. Däremot ökar icke behovet
av pengar till anslagsposten. Det
är elementärt. Jag är ledsen att en som
ägnat sig åt denna fråga inte bättre satt
sig in i den.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 a; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Sundman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 3
mom. 2 i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a av herr Johan Olsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sundman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 151 ja och 50 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

Punkten 5

Bidrag till Svenska riksteatern

Kungl. Maj :t hade (punkt B 9, s. 40—
43) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till Svenska riksteatern för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag av
25 719 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:751 av herrar Johan Olsson och
Thorsten Larsson samt II: 891 av herr
Sundman i vad avsåge hemställan att
riksdagen måtte till Bidrag till Svenska
riksteatern för budgetåret 1970/71 anvisa
ett förslagsanslag av 26 219 000 kr.

Utskottet hemställde,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna I: 751 och II: 891, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till Svenska riksteatern för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 25 719 000 kr.

Reservation hade avgivits

2. beträffande medelsanvisningen av
herrar Johan Olsson, Olle Eriksson,
Eliasson i Sundborn, Mattsson och Sundman
(samtliga ep), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:751 och 11:891, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till Svenska riksteatern för budgetåret
1970/71 anvisa ett förslagsanslag
av 26 219 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr SUNDMAN (ep):

Herr talman! I årets statsverksproposition
föreslår departementschefen en
uppräkning av anslaget till Svenska
riksteatern från 21,8 miljoner kronor
till 25,7 miljoner. Detta är naturligtvis
i och för sig förträffligt.

Vid närmare granskning visar det sig
att av höjningen på 3,9 miljoner kronor
utgör huvudparten — 2,25 miljoner kronor
— en rent automatisk höjning på
grund av ökade utgifter för löner och
lönekostnadspålägg.

Svenska riksteatern har i sitt anslagsäskande
framhållit det önskvärda i att
skolteaterverksamheten utökas och begär
medel för hl. a. 15 skådespelare och
12 tekniker. Man beräknar de totala
nettokostnaderna härför till cirka 1,6
miljoner kronor. Man har ju också vissa
inkomster av verksamheten.

Teater- och orkesterrådet finner att
en utbyggnad av denna sektor — skolteaterverksamheten
— är ytterst angelägen
men stannar för en något lägre
utbyggnadstakt och föreslår en höjning
av anslaget med blott 529 000 kronor.

I motionerna 1:751 och 11:891 betonas
att just verksamheten inom skolteatern
måste, för att citera Teater- och
orkesterrådet, betecknas som »ytterst
angelägen». Det rör sig ju här om en
verksamhet som är riktad till ungdomen
—- den framtida teaterpubliken — och
det rör sig dessutom i första hand om
en verksamhet på landsbygden, där
möjligheterna till teaterbesök är betydligt
mindre än inom tätortsregionerna.

Att det dessutom är fråga om en verksamhet
som främst är knuten till mindre
teatergrupper betraktar jag som ett
extra plus. De små teaterensemblernas
aktiviteter under senare år utgör ett särskilt
intressant inslag i teaterns utveckling
i dag, inom teaterns ambitioner att
pröva sig fram till nya, inkonventionella
teaterformer.

Motionärerna föreslår en höjning av
anslaget till skolteaterverksamheten.
Med hänsyn till det ansträngda ekonomiska
läget har man ytterligare prutat
Teater- och orkesterrådets förslag med
29 000 kronor och föreslår att anslagshöjningen
skall begränsas till blygsamma
500 000 kronor.

Utskottet anser sig inte kunna biträda
höjningsförslaget och hänvisar till att
medel anvisats för anställande av en

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Rikskonsertverksamhet

barnteaterkonsulent. Det är väldig bra
med barnteaterkonsulenter, men det är
inte den saken det gäller här.

Jag ber att få yrka bifall till reservation
2.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar om att barnteaterverksamheten
är av väsentlig betydelse i det svenska
kulturarbetet. På den punkten tror
jag inte att vi över huvud taget behöhöver
ta upp någon diskussion. Vad
som skall diskuteras är de pengar som
beviljas till olika områden. Om man nu
ser på kulturbudgeten totalt, kan man
konstatera att en avsevärd förstärkning
har skett i år.

Sedan är det uppenbart att man möter
åtskilliga avvägningsproblem då det
gäller att fördela medlen inom detta
område; ständigt står man inför många
behjärtansvärda önskemål vilka man
gärna skulle vilja tillgodose. Enligt såväl
statsrådets som utskottets uppfattning
bör det inom ramen för det föreslagna
anslaget finnas möjligheten att
disponera medel till barnteaterverksamhet.
Därför har vi inom utskottet avstyrkt
motionen, och jag hemställer,
herr talman, om bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sundman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 5 i
utskottet utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 av herr Johan Olsson.
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sundman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 168 ja och 32 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 6

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 7

Rikskonsertverksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt B 11, s.
45—47) föreslagit riksdagen att till
Rikskonsertverksamhet för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 11 600 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:751 av herrar Johan Olsson och
Thorsten Larsson samt 11: 891 av herr
Sundman i vad avsåge hemställan att
riksdagen måtte till Rikskonsertverksamhet
för budgetåret 1970/71 anvisa ett
reservationsanslag av 12 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:751 och 11:891, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Riks -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

konsertverksamhet för budgetåret 1970/
71 anvisa ett reservationsanslag av
11 600 000 kr.

Reservation hade avgivits

3. beträffande medelsanvisningen av
herrar Johan Olsson, Olle Eriksson,
Eliasson i Sundborn, Mattsson och
Sundman (samtliga ep), som ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:751 och 11:891, nämnda motioner såvitt
nu var i fråga, till Rikskonsertverksamhet
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett reservationsanslag av 12 100 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

SUNDMAN (ep):

Herr talman! Jag är anhängare av
korta anföranden och snabb handläggning.
Därför kan kammarens ledamöter
kanske vänta ett par minuter till nästa
votering; jag tänker nämligen begära
votering också på den här punkten, som
gäller rikskonsertverksamheten.

Institutet för rikskonserter har föreslagit
en höjning av anslaget till konsertverksamheten
för kommande budgetår
med 8,5 miljoner kronor, vilket
naturligtvis är ett uttryck för optimism
i överkant. Departementschefen har i
statsverkspropositionen stannat vid en
höjning på 1,5 miljoner. I motionerna
I: 751 och II: 891 föreslås en ytterligare
höjning med 0,5 miljoner, vilket belopp
är erforderligt för ökade insatser
i de tre län där Institutet för rikskonserter
har påbörjat en starkt begränsad
men dock betydelsefull försöksverksamhet
med skolkonserter. De tre länen är
Västerbottens, Västernorrlands och
Värmlands län, vilket vederbörande
riksdagsledamöter kan notera.

Utskottsmajoriteten avvisar motionerna
med motiveringen att det är tillräckligt
om Institutet för rikskonserter
får »möjligheter att se över och konsolidera
verksamhetsformerna och den

Rikskonsertverksamhet

centrala organisationen». Jag delar inte
den uppfattningen. Termen konsolidering
har visserligen en förtroendeingivande
klang, men den kan också användas
för att dölja något som liknar
stagnation i en angelägen utvecklingsprocess,
och det är väl det det är fråga
om här.

Herr talman! Jag behöver inte driva
någon omfattande argumentation. Det
rör sig här om en fråga som är helt parallell
med frågan om höjning av anslaget
till Svenska riksteaterns skolverksamhet.
Den berör främst kulturaktiviteter
för ungdom som är bosatt utanför
de stora tätortsområdena, oftast i ren
glesbygd. Därmed är den en viktig
principiell fråga inom kulturpolitikens
område.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
3.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Rikskonsertverksamheten
är en relativt ny del av den kulturella
aktivitet som samhället ger sitt
stöd. Därför har nog herr Sundman lagt
in en helt annan betydelse än utskottet
avsett när det skrivit att Institutet bör
se över och konsolidera verksamhetsformerna
och den centrala organisationen.
De orden innebär inte att utskottet
har velat sätta stopp för den framtida
utvecklingen på detta område. Många
problem måste emellertid lösas. Det råder
brist på orkestrar, lämpliga för denna
verksamhet, som kan ge tillräckligt
konstnärliga framträdanden. Åtskilliga
problem beträffande organisationens
uppbyggnad måste också lösas om den
skall kunna bli den fasta institution i
det svenska kulturlivet som vi alla hoppas
på. Jag tror därför att det är riktigt
att inte bygga ut organisationen i
snabbare takt än förutsättningarna för
dess konsolidering ger möjlighet till.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sundman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 7 i
utskottets utlåtande nr 43, röstar

3a,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3 av herr Johan Olsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sundman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 164 ja och 35 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 8—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 17

Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet

Kungl. Maj:t hade (punkt B 41, s.
98—100) föreslagit riksdagen att till Bi -

drag till ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet för budgetåret 1970/
71 anvisa ett anslag av 6 900 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 755
av herr Harald Pettersson m. fl. och
11:859 av herr Boo m. fl., vari bl. a.
hemställts att riksdagen måtte besluta
att till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet under åttonde
huvudtiteln för budgetåret 1970/
71 anvisa ett anslag på 8 200 000 kr.
att fördelas enligt de i motionerna angivna
riktlinjerna,

dels motionen II: 404 av herr Björck
i Nässjö, vari bl. a. hemställts att riksdagen
måtte besluta att grundbidraget
till ungdomsorganisationernas centrala
verksamhet i enlighet med skolöverstyrelsens
yrkande måtte sättas till 40 000
kr.,

dels motionen 11:405 av herr Björck
i Nässjö, såvitt nu var i fråga,

dels motionen II: 561 av herr Wachtmeister,

dels motionen II: 562 av herr Wachtmeister.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:755 och 11:859 samt
II: 404, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, besluta att grundbidrag fr. o. m.
den 1 juli 1970 skulle utgå med 30 000
kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 755 och II: 859 i vad de avsåge
femårsplaner,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 755 och II: 859 i vad de avsåge
rörliga bidraget,

4. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 561,

5. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 562,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:755 och 11:859 samt

Onsdagen den 15 april 1970 fm. Nr 17

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

11:404 och 11:405, samtliga motioner i
vad de avsåge medelsanvisningen, till
Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för budgetåret
1970/71 anvisa ett anslag av 6 900 000
kr.

Reservationer hade avgivits

4. beträffande grundbidraget av herrar
Bohman (m), Axel Andersson (fp),
Nyman (fp), Strandberg (m), Wikström
(fp), Johan Olsson (ep), Olle Eriksson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Mattsson
(ep), Petersson i Gäddvik (m),
Mundebo (fp), Lothigius (m), Sundman
(ep) och Eriksson i Arvika (fp), som
ansett att utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:755 och 11:859 samt
II: 404, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, besluta att grundbidrag fr. o. m.
den 1 juli 1970 skulle utgå med 40 000
kr.;

5. beträffande rörligt bidrag av herrar
Johan Olsson, Olle Eriksson, Eliasson
i Sundborn, Mattsson och Sundman
(samtliga ep), som ansett att utskottet
under 3 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:755 och 11:859 såvitt nu
var i fråga besluta att rörligt bidrag
fr. o. m. den 1 juli 1970 skulle utgå med
lägst 15 000 kr.;

6. beträffande medelsanvisningen av

a. herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Nyman (fp), Strandberg (m),
Wikström (fp), Petersson i Gäddvik
(m), Mundebo (fp), Lothigius (m) och
Eriksson i Arvika (fp), som — vid bifall
till reservationen 4 — ansett att utskottet
under 6 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 755 och II: 859 samt med avslag å motionerna
11:404 och 11:405, samtliga
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet för

budgetåret 1970/71 anvisa ett anslag av
7 420 000 kr.;

b. herrar Johan Olsson, Olle Eriksson,
Eliasson i Sundborn, Mattsson och
Sundman (samtliga ep), som — vid
bifall till reservationerna 4 och 5 —
ansett att utskottet under 6 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 755 och II: 859 samt med
avslag å motionerna II: 404 och II: 405,
samtliga motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet
för budgetåret 1970/71 anvisa
ett anslag av 8 200 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr BOO (ep):

Herr talman! Att ungdomsorganisationernas
verksamhet i vårt samhälle
är betydelsefull är vi alla eniga om.
Utan organiserad verksamhet kan inte
en demokrati, ett folkstyre, fungera.
Skall alla få sin chans att vara med i
samhällsarbetet och samhällsbyggandet
måste det finnas instrument och kanaler
som ger möjlighet därtill. För ungdomen
borde organisationer av olika slag
vara en naturlig och självklar väg härför.
Där får också den lågmälde sin
chans att framföra sin uppfattning. De
många bidragen av värdeskapande natur
formas till förslag och idéer som sedan
förs vidare. Detta är ett kraftflöde
som aldrig får sina.

Skall ungdomsorganisationer och föreningar
kunna upprätthålla, fullfölja
och vidareutveckla sin verksamhet måste
de ha ekonomiska resurser. Det bör
vara en samhällets angelägenhet att garantera
dessa. Staten ger också stöd
sedan många år tillbaka. Tyvärr har inte
utvecklingstakten när det gäller bidragen
anpassats till behoven. Vi har
från centern under många år motionerat
om ökat stöd till ungdomsorganisa -

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till ungdomsorganisationernas

tionernas samlade verksamhet. Under
åtskilliga år har riksdagsmajoriteten varit
negativt inställd till en ordentlig
uppräkning av anslaget. Man har därvid
hänvisat till att vi borde invänta
resultatet av 1962 års ungdomsutredning.
När sedan denna utredning efter
sex års arbete kom med sitt slutbetänkande,
som verkligen innehöll förslag
till en ordentlig upprustning och satsning,
ville man ändå inte följa dess intentioner.

Anslaget till fritidsverksamheten ligger
still, och man har hänvisat till att
ytterligare överväganden och utredningar
bör göras. Jag tror att denna viktiga
del av ungdomsverksamheten inte alltför
länge får läggas på is; en uppräkning
måste snart komma till stånd.

Det anslag vi behandlar under denna
punkt — Bidrag till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet — är
betydelsefullt och utgör på något sätt
garantin för organisationernas verksamhet.
Bidraget består av ett grundbidrag
och en rörlig del. Grundbidraget föreslås
i propositionen höjt från 25 000
till 30 000 kronor för varje bidragsberättigad
ungdomsorganisation. Ungdomsutredningen
föreslog 40 000 kronor,
och den summan har också förordats
av skolöverstyrelsen och även av
motionärer framförts som ett lämpligt
grundbidrag. Det är utomordentligt angeläget
att denna uppräkning kommer
till stånd.

Det rörliga bidraget utgår efter s. k.
vägningstal. Dessa tar hänsyn till
dels antalet deltagare/medlemmar, dels
spridningen av verksamheten. Sedan invägningen
har skett från de bidragsberättigade
organisationerna fördelas en
given summa på antalet vägningstal.
Detta betyder att om en organisation
något ökar sin verksamhet och en annan
ökar sin verksamhet ännu mer, så
får den första organisationen ett mindre
bidrag trots att den ökat sin verksamhet.
Detta är en följd av att man har
en given pott som skall fördelas, och ju

centrala verksamhet

fler vägningstal det är, desto mindre
blir summan per vägningstal. Detta kan
inte vara riktigt om man vill garantera
organisationerna att kunna utveckla
sitt arbete; de måste veta vilka resurser
de har att arbeta med.

I motionerna I: 755 och II: 859 har vi
föreslagit att varje organisation skall garanteras
ett rörligt bidrag på minst
15 000 kronor per vägningstal. Detta yrkande
följs upp i reservationen 5. Det
måste vara angeläget att organisationerna
får möjlighet att planera sin verksamhet
och veta vilka bidrag de har
att räkna med.

Ungdomsutredningen tog för sin del
också upp frågan om en flerårsplan för
uppräkningen av det centrala bidraget.
I motionerna har en sådan flerårsplan
förordats. Inom alla områden är man
medveten om det nödvändiga i långtidsplanering
för att man effektivt skall
kunna utnyttja resurserna, och detta är
självfallet viktigt även inom ungdomsverksamheten.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationerna
4, 5 och 6 b.

Herr WACHTMEISTER (m):

Herr talman! Jag har väckt två motioner
som behandlas under denna
punkt. Den ena —- II: 561 — avser uppdrag
till statens ungdomsråd att utreda
hur de organisationer som arbetar
med barn under 12 år skall kunna
stödjas genom statliga åtgärder. Den
andra motionen — II: 562 -— hemställer
att också anslaget till ledarutbildning
i dessa organisationer skall bygga
på en bredare grund än som för närvarande
är fallet. I det vägningstal som
herr Boo nyss talade om inräknas nämligen
för ungdomsorganisationerna bara
sådana ungdomar som är i åldern 12—
25 år. Barn under 12 räknas inte alls.

Statsutskottet har naturligtvis avstyrkt
båda motionerna och som vanligt utan
motivering. Förra årets riksdag godkände
nya riktlinjer för stöd till ung -

Onsdagen den 15 april 1970 fm. Nr 17

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

domsverksamheten; de gamla riktlinjerna
hade då gällt sedan 1954. Men
det hör till saken att de organisationer
som arbetar också med barn under 12
år hade uttalat sig för en annan utformning
av reglerna, och även skolöverstyrelsen
har för övrigt i sina petita flera
gånger begärt en sänkning av åldersgränsen
12 år. Det är framför allt scoutrörelsen
och Unga örnar som finner de
nya reglerna oförmånliga. Att Unga örnar
inte hört av sig i detta sammanhang
kanske beror på att organisationen
genom andra åtgärder kan hålla
sig skadeslös för den faktiska minskning
i till förfogande stående medel
som statsutskottet här så märkvärdigt!
betecknar som en mycket väsentlig förstärkning
av bidragsgivningen till den
centrala verksamheten och ledarutbildningen.
Men alla organisationer har tyvärr
inte möjligheter att hålla sig skadeslösa.
Den förstärkning av bidragsgivningen
som alltså inger statsutskottet
så stor tillfredsställelse slår så
fruktansvärt ojämnt att t. ex. Svenska
scoutförbundet med sina över 80 000
medlemmar inte får mera än ett par
tusenlappar mer än förut. Men samtidigt
förklarar man att organisationerna
nu fått en så stor ökning av sin
rörelsefrihet när det gäller att disponera
över de generella anslagen att dessa
i fortsättningen också skall svara för
t. ex. lägerstipendier och bidrag till internationella
resor. För detta har det
tidigare utgått särskilda anslag, men
dem har man nu dragit in. Som lök
på laxen höjer man portosatserna för
tidskrifterna, medlemsbladen, och slutresultatet
blir 15 000 kronor mindre än
man tidigare haft. Då har jag inte räknat
med den fördyring av verksamheten
som mervärdeskatten medfört på omkring
20 000 kronor per år, som man
skulle kunna kalla en beskattning av
rörelsen bakvägen, trots att denna av
riksskattenämnden förklarats icke
skattskyldig. Mervärdeskatten kan vi ju
aldrig dra oss ifrån. Denna minskning
4 — Andra kammarens

på bortåt 35 000 kronor är det alltså
som utskottet kallar en mycket väsentlig
förstärkning av bidragsgivningen.
Eftersom det väl inte gärna kan vara
den nya matematikundervisningen som
redan avsatt sådana märkliga spår i
statsutskottets tankevärld, kan jag mot
bakgrund av fakta inte tolka utskottets
ställningstagande på annat sätt än så,
att man inte funnit det mödan värt att
så här snart efter 1969 års riksdagsbeslut
ordentligt utreda frågan. Under
sådan omständigheter skall jag inte
heller uppta kammarens tid med att
närmare granska frågekomplexet. Jag
skall inte heller framställa något yrkande.

Men när nu utskottet ställt sig så kallsinnigt
till arbetet bland de yngre, må
det väl ändå vara tillåtet att till utskottets
ärade talesman ställa ett par
frågor. Den första lyder: Innebär utskottets
ovilja att ens låta utreda frågan
om en rättvisare fördelning av bidraget
med hänsyn till arbetet bland
barn under 12 år att man anser detta
arbete onödigt eller värdelöst? Min andra
fråga lyder: Om så inte är fallet,
varför vill man då inte vara med om att
rätta till den snedvridning av bidragsgivningen
som nu gällande bestämmelser
i praktiken visat sig medföra till
nackdel för vissa åldersgrupper?

Herr LOTHIGIUS (m):

Herr talman! För ordningens skull
skall jag bara be att få yrka bifall till
reservationen 6 a vid punkten 17. Den
är en följ dreservation till reservationen
4 vid punkten 17 och innebär yrkande
om en höjning av grundbidraget till
40 000 kronor i stället för av utskottet
föreslagna 30 000 kronor.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! I denna diskussion tycks
det vara enbart före detta ungdomar
som deltar och det kanske har samband
med att de minns sin egen tid i ungdomsorganisationerna
då man fick kla -

protokoll 1970. Nr 17

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

ra allting själv. Jag vill inte på något
sätt att vi skall komma tillbaka till den
tidens förhållanden. Somliga talar om
»den gamla goda tiden»; för min personliga
del vill jag nog helst tala om
»den gamla onda tiden». Det är nämligen
i högsta grad tacknämligt att samhället
på sätt som skett har börjat intressera
sig för det uppväxande släktets
organisationsverksamhet. Det är ju dagens
ungdom som skall bli morgondagens
män och kvinnor i stat och kommun,
och det är av betydelse att de har
möjlighet till utbildning och utveckling
på olika sätt. Genom de samhälleliga
bidragen kan de naturligtvis även
få bättre förutsättningar att bedriva en
rationell ungdomsverksamhet.

Vad beträffar det anslag som vi nu har
att behandla kan man konstatera att
det för varje år ökar. Detta innebär
för varje år vissa förbättringar. Vi har
haft en ungdomsutredning som redan
förra året satte vissa spår efter sig. I
år har vi ytterligare förbättringar som
får betraktas som en produkt av den
utredningens verksamhet. En del problem
som togs upp av den utredningen
behöver ytterligare bearbetas. Det
är därför som inte alla de förbättringar
som föreslagits av denna och av
myndigheterna återfinns i statsverkspropositionen.

Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
över ytterligare en sak, nämligen att
herr Wachtmeister slutade med sin
matematik där han slutade, ty om han
hade fortsatt en stund till hade han
säkerligen kommit fram till en situation
där ungdomsorganisationerna
skulle betala till staten i stället för att
få stöd av staten.

Herr Wachtmeister ställde en direkt
fråga till mig beträffande åldersgränserna.
Det föreligger motioner med yrkande
om att åldersgränsen skall sänkas
rätt avsevärt. Om så sker måste
även resurser ställas till förfogande i
väsentligt ökad omfattning, och jag är
inte riktigt övertygad om att en under -

stödd verksamhet i de lägre åldersgrupperna
blir lika betydelsefull som
inom de åldersgränser som nu är fastställda.
Eftersom samhället har vissa''
problem med en del av den ungdomen
torde det vara riktigt att koncentrera
de samhälleliga bidragen till det avsnittet.
Här liksom i alla andra budgetfrågor
gäller det en avvägning hur mycket
man har möjlighet att inom ramen
för totalbudgeten anslå till denna verksamhet.
Då man nu i statsverkspropositionen
har visat en god ambition har
vi från utskottets sida funnit anledning
uttala vår tillfredsställelse med de förbättringar
som har skett. Vi är också
medvetna om att kommande budgetår
sannolikt medför ytterligare förbättringar
på detta område. Man kan enbart
med tillfredsställelse hälsa den utveckling
som har ägt rum när det gäller stödet
till ungdomsverksamheten.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr WACHTMEISTER (in):

Herr talman! Jag skulle vilja fråga
herr Lindholm, om han bestrider de
uppgifter som jag har fått från bokföringen
i den organisation som jag har
förtroendet att leda, nämligen Svenska
scoutförbundet. Bidragsreglerna medför
faktiskt att anslaget har utfallit så, att
vi nu har fått 35 000 kronor mindre att
röra oss med än vi hade tidigare. Vi
har inte begärt ett enda öre i ökat anslag,
men vi har begärt att reglerna för
anslagsgivningen skall utformas så, att
vi får behålla åtminstone vad vi har
fått tidigare. Det tycker jag är en ganska
rimlig begäran.

Det är där vi kommer in på frågan
om vägningsmedeltalet. Jag fick aldrig
något svar från herr Lindholm på frågan,
huruvida han ansåg att verksamheten
bland åldrarna 8—12 år ■—- alltså
just den åldersgrupp som framför
allt vi och Unga örnar befattar oss med
■— skulle vara mindre betydelsefull än
annan verksamhet. Är verksamheten i

Onsdagen den 15 april 1970 fm. Nr 17

Bidrag till ungdomsorganisationernas centrala verksamhet

den gruppen mindre värd, eftersom den
över huvud taget inte skall få inräknas?

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vill inte att det av
protokollet skall framgå att jag ingenting
svarat när herr Wachtmeister frågat,
om jag ansåg att verksamheten
bland ungdomar i åldern 8—12 år skulle
vara mindre värd än annan verksamhet.
Tvärtom! Också denna verksamhet
är betydelsefull, men det är en avvägningsfråga;
om man slår ut summan,
så att den omfattar även dem, blir
följden att alla får en minskning.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Boo begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 17
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Boo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.

Därvid avgavs 111 ja och 90 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Boo begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 17
mom. 3 i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5 av herr Johan Olsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Boo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 157 ja och 40 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskott
tets hemställan.

100 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Bidrag till ungdomsledarutbildning

Mom. 4—(i

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18

Bidrag till ungdomsledarutbildning

Kungl. Maj:t hade (punkt B 42, s.
100—101) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till ungdomsledarutbildning för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat motionerna I: 741 av herr
Nils-Eric Gustafsson och II: 861 av herr
Elmstedt m. fl. i vad bl. a. avsåge hemställan
att riksdagen måtte besluta att
till Bidrag till ungdomsledarutbildning
under åttonde huvudtiteln för budgetåret
1970/71 anvisa ett anslag av
6 800 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:741 och 11:861, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till ungdomsledarutbildning för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:741 och 11:861 i vad de avsåge
femårsplan för utbyggnaden av bidragsgivningen
till ungdomsledarutbildning.

Reservation hade avgivits

7. beträffande medelsanvisningen av
herrar Bohman (m), Axel Andersson
(fp), Nyman (fp), Strandberg (m),
Wikström (fp), Johan Olsson (ep), Olle
Eriksson (ep), Eliasson i Sundborn
(ep), Mattsson (ep), Petersson i Gäddvik
(m), Mundebo (fp), Lothigins (m),
Sundman (ep) och Eriksson i Arvika
(fp), som ansett att utskottet under 1
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av,
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:741 och 11:861, nämnda

motioner såvitt nu var i fråga, till Bidrag
till ungdomsledarutbildning för
budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 6 800 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr BOO (ep):

Herr talman! Ledarfrågan är central
inom ungdomsorganisationerna. Utan
goda och kunniga ledare är det svårt
att driva en progressiv och givande
verksamhet. Det har varit och är alltjämt
en oerhörd tillgång för föreningarna,
att det finns människor som är
beredda att åta sig frivilliga ledarfunktioner
utan nämnvärd ekonomisk ersättning.
Det är också glädjande att
det i dag finns många ungdomar, som
är villiga att delta i ungdomsledarutbildningsverksamhet.
Det ställs också
ökade krav på ledarna, och en väsentlig
utökning av ledarutbildningen inom
organisationerna är utomordentligt nödvändig.

Ungdomsorganisationerna har till
skolöverstyrelsen anmält ett behov av
14 miljoner kronor för att utveckla en
ledarutbildning inom sina led på sätt
som man önskat. I statsverkspropositionen
föreslås 5 miljoner kronor. Det
är ett oerhört stort svalg mellan dessa
siffror, och det är angeläget att man
så långt möjligt försöker att ge ungdomsorganisationerna
de resurser som
de behöver i detta avseende.

Vi har i en motion föreslagit en uppräkning
av anslaget till 6,8 miljoner
kronor, vilket är samma krav som
ställs i reservationen 7. Även om det
således inte fyller hela det stora behov
som föreligger, är det dock en nödvändig
satsning för att i någon mån förbättra
den oerhört angelägna ökningen
av utbildningsmöjligheterna.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
7.

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Nr 17

101

Interpellation ang. rekryteringen av nämndemän

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Ungdomsledarutbildningen
utgör också ett betydelsefullt led
i det samhälleliga stödet till ungdomsorganisationerna
och deras verksamhet.
Ilär som på alla andra områden kan
man ha önskemål som sträcker sig väsentligt
längre än vad som föreslagits,
men ser man på detta anslag och den
proportionella ökning som skett finner
man dock att det förordas en betydande
förbättring.

Jag vill erinra om att anslaget formellt
höjs med 800 000 kronor, men genom
att vissa medel flyttas över från
detta anslag till idrottsanslaget blir den
reella höjningen för de återstående
grupperna 1,3 miljoner kronor. Då man
på detta sätt har visat en synnerligen
god ambition att ställa medel till förfogande
synes det mig också vara riktigt
att följa utskottet, till vars förslag
jag hemställer om bifall.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen va*
ra med övervägande ja besvarad. Herr
Lothigiiis begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 18
mom. 1 i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
7 av herr Bohman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Boo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 92 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 19—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående punkter i
förevarande utlåtande samt behandlingen
av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme
att fortsättas.

§17

Interpellation ang. rekryteringen av
nämndemän

Ordet lämnades på begäran till

Herr NYGREN (s), som yttrade:

Herr talman! I yttrande över motioner
till 1967 års riksdag betonade statsutskottet
vikten av att »personer som
har störst lämplighet för nämndemannasysslan
utses och att därvid en så stor
spridning som möjligt sker bland olika
yrkeskategorier». Om en på detta sätt
angiven målsättning för rekryteringen
av nämndemän till underrätterna torde
inga delade meningar råda.

Tvivel kan emellertid råda om det i
nämnvärd utsträckning varit möjligt att
nå de nyss beskrivna målen vid rekry -

102 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 fm.

Interpellation ang. provisoriska åtgärder för information till invandrare

teringen. Det kan t. o. in. ifrågasättas
om inte utvecklingen går i en riktning,
som står i direkt strid mot vad riksdagen
i sitt uttalande förklarat önskvärt.

Av en vid socialhögskolan i Umeå år
1969 utförd undersökning rörande ålder,
yrke, kön m. in. bland nämndemännen
i Västerbottens län framgår bl. a.
följande:

Nämndemännen i allmän underrätt
inom länet utgörs huvudsakligen av
.1) fria företagare;

2) yrkesutövare med delvis eller helt
bibehållen lön under nämndemannauppdragets
utövande; samt

3) ej yrkesverksamma — hemmafruar
och pensionärer.

I grupp 1 fanns 89 personer verksamma
i jord- och skogsbruk eller som
egna företagare i övrigt.

I grupp 2 fanns 23 anställda i administration
eller förvaltning, 6 arbetsledare,
4 lärare, 3 försvarsanställda, 3
redaktörer, 1 ombudsman och 1 riksdagsman.

I grupp 3 fanns 21 hemmafruar och
15 pensionärer utan yrke.

Från den på arbetsmarknaden stora
gruppen kollektivt anställda fanns, när
undersökningen gjordes, endast 26 som
kunde hänföras till kategorierna arbetare
och hantverkare.

Beträffande ålderssammansättningen
må nämnas att 74 av de 200 nämndemän
som innefattades i undersökningen
hade fyllt 60 år och att 20 av dem var
i åldrarna över 67 år.

I vad mån förhållandena i Västerbottens
län skiljer sig från vad som gäller
i landet i övrigt är ovisst.

I det inledningsvis åberopade utlåtandet
förklarade sig utskottet förutsätta
att frågan om nämndemannerekryteringen
fortlöpande ägnades uppmärksamhet
av Kungl. Maj:t.

Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få framställa följande
fråga:

År statsrådet på grundval av redan
kända fakta beredd att överväga åtgärder
för att säkra en allsidigare rekrytering
till nämndemannaposterna och
därvid pröva bl. a. frågan om arvodering
av nämndemännen?

Denna anhållan bordlädes

§18

Interpellation ang. provisoriska åtgärder
för information till invandrare

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Under 1960-talet har vi
haft en nettoinvandring på ca 200 000
personer till Sverige. Man kan räkna
med att invandringen fortsätter även i
framtiden.

Erfarenheter som vunnits under de
gångna åren visar att många invandrare
haft stora svårigheter att inlemmas
i det svenska samhället. Detta har bl. a.
berott på bristande kunskaper i svenska
språket liksom på en otillfredsställande
information till invandrarna om Sverige
och svenskt samhällsliv. För att göra
det möjligt för invandrarna att förstå
det svenska samhället och för att det
skall bli möjligt för dem att delta i samhällsarbetet
krävs en omfattande orientering
om förhållandena i vårt land.

Med tanke på att oron på den svenska
arbetsmarknaden av många har förklarats
till stor del ha sin grund i att invandrarna
inte varit informerade om
de förhållanden, rättigheter och skyldigheter
som råder på den svenska arbetsmarknaden
måste det vara av stor
vikt att en ordentlig information kommer
till stånd på detta område.

Efter förslag från yrkesutbildningsutredningen
har riksdagen beslutat införa
arbetslivsorientering som obligatoriskt
ämne i gymnasieskolan. Detta visar
att man fäster stor vikt vid att
svenska ungdomar blir väl informera -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17 103

de om hur arbetslivet fungerar.

För invandrarna, som ju när de kommer
liit oftast inte alls vet hur vårt samhälle
och därmed också vårt arbetsliv
fungerar, måste sådan information vara
än mer väsentlig.

Den invandrarutredning som tillsattes
1968 för att utreda invandrarnas anpassningsproblem
kan förväntas framlägga
förslag om en förbättring av informationen.
Eftersom behovet av en
förbättring på detta område är akut
borde dock en försöksverksamhet igångsättas
redan innan utredningen presenterar
sitt förslag.

Med hänvisning till vad här anförts
anhåller jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartement
få ställa följande
fråga:

Anser statsrådet att dagens utbildning
av och information till invandrare
redan innan utredningen framlagt förslag
bör kompletteras med provisoriska
åtgärder som försöksverksamhet?

Denna anhållan bordlädes.

§19

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran til!

Herr NORDSTRANDH (m), som yttrade
:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 88, angående högre teknisk utbildning
och forskning i övre Norrland, och
nr 122, angående utbyggnad av organisationen
för läkar- och tandläkarutbildning
i Stockholm m. in., måtte med hänsyn
till ärendenas omfattning utsträckas
till det sammanträde som infaller näst
efter femton dagar från det propositionerna
kom kammaren till handa, d. v. s.
första plenum efter onsdagen den 29
innevarande april.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 15 april

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
förste vice talmannen.

§ 1

Anslag till vissa kulturändamål och
internationellt-kulturellt samarbete
(forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande statsutskottets
utlåtande nr 43, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositio -

nen gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1970/71 till vissa kulturändamål
och internationellt-kulturellt
samarbete jämte motioner, nu komme
att fortsättas.

Punkten 22

Bidrag till folkbibliotek

Kungl. Maj:t hade (punkt B 46, s.
111-—114) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till folkbibliotek för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag

104 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Bidrag till folkbibliotek

av 6 515 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 752
av herrar Johan Olsson och Thorsten
Larsson samt II: 880 av herr Sundman,
vari bl. a. hemställts att riksdagen måtte
till Bidrag till folkbibliotek för budgetåret
1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 7 515 000 kr.,

dels motionen II: 889 av herr Sundman.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:752 och 11:890, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till folkbibliotek
för budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 6 515 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:752 och 11:890 såvitt de icke
behandlats under 1,

3. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 889.

Reservation hade avgivits

8. beträffande medelsanvisningen av
herrar Johan Olsson, Olle Eriksson,
Eliasson i Sundborn, Mattsson och
Sundman (samtliga ep), som ansett att
utskottet under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 752 och II: 890, nämnda
motioner i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Bidrag till folkbibliotek
för budgetåret 1970/71 anvisa ett reservationsanslag
av 7 515 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: -

Herr SUNDMAN (ep):

Herr talman! Jag sade förut att jag
föredrar korta anföranden. Jag ber den
fåtaliga församlingen om överseende för
att jag kommer att hålla ett något längre
anförande nu.

I sina anslagsäskanden när det gäl -

ler folkbiblioteken och utvecklingsbidragen
begärde skolöverstyrelsen en
höjning av posten för utvecklingsverksamhet
med 650 000 kr. — från 3 500 000
kr. till 4 150 000 kr. Departementschefen
ansåg sig inte kunna tillmötesgå denna
önskan. Den höjning som föreslås —
200 000 kr. — åtgår praktiskt helt för
att täcka viss experimentverksamhet
som företas i regi av 1968 års litteraturutredning.

Anslaget för bibliotekens utvecklingsverksamhet
är alltså oförändrat. Det
förhållandet uppfattar jag som mycket
olyckligt.

De generella stimulansbidragen till
folkbiblioteken avskaffades 1965 och ersattes
med denna nya bidragsform. Avsikten
är att effektivt och radikalt höja
folkbibiliotekens standard. Långsiktiga
utvecklingsplaner upprättas i samråd
med skolöverstyrelsens bibliotekssektion
och statsbidrag kan utgå under fyra
år med upp till 50 procent av kommunernas
ökade kostnader — det femte
året minskas bidraget till högst 25 procent
för att därefter helt upphöra. Vid
sidan härom kan punktbidrag utgå för
speciella engångsinsatser, t. ex. upprustning
av bokbeståndet eller inköp av bokbuss.
Det bör påpekas att bidragen inte
kan utgå till kommuner utan enbart till
kommunblock.

Utvecklingsbidragen har visat sig ha
— det framhåller såväl departementschefen
som utskottet — en synnerligen
gynnsam effekt. Det finns skäl att här
ge en något fylligare bild av denna
gynnsamma effekt.

Utvecklingsbidrag utgick första gången
1966 och då till tio kommunblock.
Dessa kommunblock var av skiftande
storlek och spridda över hela landet,
från Skåne till Lappland. Under de fyra
första åren — alltså fram till och med
förra året — har utlåningen av böcker
inom de aktuella biblioteken ökat i en
takt som överraskat även de största optimisterna.
Där lånefrekvensen ökat som
minst rör det sig om höjningar med res -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

105

pektive 53 och 69 procent; det gäller
alltså två bibliotek. Där ökningen varit
som störst har den uppgått till den astronomiska
siffran av 1 300 procent. Genomsnittligen
har lånefrekvensen inom
de tio kommunenheterna ökat med
drygt 300 procent, och den sammanlagda
utlåningen har ökat med knappt
en halv miljon böcker per år till nära
1,6 miljoner böcker.

Detta var alltså de tio första utvecklingsbiblioteken.
Det finns tecken som
tyder på att siffrorna kommer att bli
ännu mer imponerande för de kommunenlieter
som senare fått utvecklingsbidrag.

Det är alldeles uppenbart — det visar
denna utveckling — att det finns ett
mycket stort och hittills tämligen dolt
läsbehov hos medborgarna. Det gäller
bara att ordna det så att de får ett hyggligt
urval böcker att välja mellan och
att böckerna är något så när tillgängliga.
Ett exempel: I ett av de berörda
kommunblocken fanns det 1965 mellan
25 och 30 bibliotek spridda över området
—- det var tämligen små bibliotek
med magra bokförråd. Detta område har
i dag bara fyra fasta bibliotek, ett huvudbibliotek
och tre filialer, men dessa
är ganska välförsedda och kompletteras
med en bokbuss. Utlåningen har tredubblats.
Den har ökat från mindre än
tre lån per invånare och år till ungefär
8,5 lån per invånare och år. Som ett
speciellt glädjeämne för dem som har
en sparsam läggning, kan nämnas att
kostnaderna per boklån samtidigt minskat
till nästan hälften.

Dessa utvecklingsplaner för folkbiblioteken
syftar inte bara till att förbättra
den konventionella bokutlåningen.
De siffror jag här nämnt speglar
bara vad som har hänt inom en sektor
av folkbibliotekens verksamhet.

Biblioteken är inte längre bara bibliotek
i ordets ursprungliga betydelse:
en lokal där man tillhandahåller böcker
för hugade lånare. Biblioteken har satsat
på en intensiv uppsökande verksam -

Bidrag till folkbibliotek

het —- man lånar ut böckerna aktivt,
man söker upp ungdomar, pensionärer,
vårdtagare, interner på fångvårdsanstalter,
de många invandrargrupperna
o. s. v.

Verksamheten har förändrats från ren
bokutlåning till att successivt bli allmänkulturell
— man satsar på musik,
levande musik och diskotek samt musikband,
på utställningar, författaraftnar,
sagostunder, teaterföreställningar
och gruppverksamheter av olika slag —
katalogen skulle kunna göras nästan
hur lång som helst.

Folkbiblioteken är på väg att utvecklas
till de kulturhus eller om man så
vill kulturella allaktivitetshus som från
så många håll efterlyses. Jag tror att
man utan överdrift törs påstå att systemet
med utvecklingsbidrag för folkbiblioteken
— inte minst med hänsyn tagen
till det goda resultatet i förhållande
till kostnaderna — utgör en av de allra
viktigaste kulturpolitiska satsningarna i
landet hittills.

I årets statsverksproposition ansåg
sig departementschefen inte kunna tillmötesgå
skolöverstyrelsens äskande om
en höjning av anslaget till utvecklingsverksamheten.
Han hänvisade till att
statsbidragen till de tio första utvecklingsbiblioteken
upphörde eller kommer
att upphöra med utgången av år 1970
och att nya anslagsbehov alltså kan tillgodoses
inom en oförändrad medelsram.
I motionerna 1:752 och 11:890
föreslås en höjning av anslaget med 1
miljon kronor. Statsutskottets majoritet
har inte kunnat tillstyrka förslaget i
motionen. Avstyrkandet har emellertid
i all sin korthet fått en positiv utformning.
Man har funnit för det första att
den begärda höjningen är motiverad,
för det andra att man bör avstyrka den.
Detta lär, enligt vad jag numera förstår,
vara en positiv skrivning — om ock
något ologisk.

Det mest positiva i utskottets skrivning
ligger förmodligen däri att man
avstått från att hänvisa till statsverks -

4* — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 17

106 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Bidrag till folkbibliotek

propositionens motivering, d. v. s. att
statsbidragen i år kommer att upphöra
till tio kommunblock och att utrymme
därför finns för nya bidrag inom en
oförändrad medelsram.

Att bidragsgivningen till tio bibliotek
upphör i år innebär inte att tio nya
bibliotek utan vidare kan fogas in i bidragssystemet.
De tio biblioteken får ju
sina bidrag det femte och sista året,
och då utgår detta med högst 25 procent
av kostnaderna för utvecklingsverksamheten.
För nya utveeklingsbibliotek
skall bidraget som nämnts beräknas till
upp mot 50 procent av kostnaderna under
de fyra första åren. Att tio bidrag
till utveeklingsbibliotek upphör innebär
alltså att man i bästa fall kan räkna
med att de avlöses av fem nya bidrag.

Till detta kommer att intresset för
och efterfrågan av dessa utvecklingsbidrag
starkt stigit och är i ännu starkare
stigande.

Det var litet trögt i portföret när dessa
bidrag infördes. De kunde ju inte
utgå till enskilda kommuner i allmänhet,
utan enbart till kommunblock. En
förutsättning för att få bidragen var alltså
att man tillskapade kommunalförbund
eller att det träffades civilrättsliga
avta! mellan berörda kommuner. Sådant
är alltid besvärligt och trassligt. Nu är
som alla vet situationen litet annorlunda
och behovet av statliga utvecklingsmedel
ökar snabbt.

Enligt mycket färska informationer
från kommunhåll är fem bidragsansökningar
slutbehandlade, och vederbörande
hoppas kunna komma i gång i höst.
Sju kommunenheter har producerat
färdiga p aner och vill starta verksamheten
så fort som möjligt. Nio utredningar
är i princip slutförda, utredningar
är på gång i ett tjugotal kommuner
och ytterligare ett tjugotal har aviserat
att de skall påbörja utredningar.

Utvecklingen går alltså snabbt. Skolöverstvrelsen
nöjde sig i sina petita med
att begära en höjning av anslaget med
650 000 kr. I motionerna föreslås ett

högre belopp: 1 miljon kronor. Jag är
helt övertygad om att såväl skolöverstyrelsen
som Kommunförbundet är
redo att vitsorda att det sistnämnda beloppet
i dag är det riktiga och realistiska.

Man skulle kanske kunna invända att
det inte spelar så stor roll om denna
höjning med 1 miljon kronor kommer
just budgetåret 1970/71 -— man kan ju
lika gärna höja med 2 miljoner 1971/72
— men det är litet svårt att acceptera
en sådan tankegång. Behovet av utvecklingsbidrag
är så stort att det oundvikligen
blir en svacka kommande budgetår
om anslaget inte höjs, och det är
en helt onödig svacka.

Utvecklingsbidraget uppgår i år till
sammanlagt 3,5 miljoner kronor, och
det är ett ytterligt lågt belopp, sett i
relation till de imponerande kulturpolitiska
effekterna. På samma sätt är en
höjning med 1 miljon kronor en nästan
löjligt låg tilläggskostnad, förfarande
med hänsyn till de stora kulturpolitiska
effekterna. Om man i dag skall prioritera
något inom kulturdistributionen
och kulturkonsumtionen, finns det
knappast något som är mera angeläget
än just utvecklingsbidragen till folkbiblioteken.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 8.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman Jag är fullt ense med
herr Sundman om att utvecklingsbidragen
har varit en utomordentligt positiv
faktor då det gällt att på ett rationellt
sätt ordna biblioteksverksamheten. Vi
som har vuxit upp på den svenska
landsbygden vet ju hurusom våra fäder
startade småbibliotek tillsammans med
andra och hurusom det rådde brist på
den verkligt fina litteraturen därför att
biblioteken var för små. De orkade inte
tillgodose den faktiska läslust som fanns.
Den rationalisering som utvecklingsverksamheten
innebär har blivit en he -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

107

tydande plusfaktor i det svenska kulturlivet.

Emellertid är det här, liksom på alla
andra områden, resurserna som bestämmer
hur mycket man kan göra. Önskningarna
om att göra mer finns säkerligen
på de flesta områden, men det är
resurserna som bestämmer rörelseriktningen.
Man kan väl mena att 1 miljon
kronor inte är så mj eket pengar, sett
mot bakgrunden av totalbudgeten, men
om det blir många punkter där man
tycker att 1 miljon till, sett mot bakgrunden
av totalbudgeten, inte betyder
så mycket, blir det ändå tillsammans
en avsevärd summa. Det är därför som
vi i statsutskottet vid budgetbehandlingen
alltid måste ta hänsyn till effekten
på olika områden. Det finns många anslagspunkter
i budgeten beträffande vilka
det kan anföras goda skäl för att
genomföra en viss höjning. Å andra sidan
måste vi göra vissa avvägningar,
såvida vi inte är beredda att spränga
budgetramarna — men den politiken
bör vi väl ändå inte bedriva. Jag vill
bara erinra om centerledarens mycket
bestämda uttalande häromdagen, vari
han anklagade oss alla för att vi inte
drev en tillräckligt hård budgetpolitik.

Kulturbudgeten visar ■— som jag sagt
tidigare i dag — en gynnsam utveckling,
och den har under senare år accelererat
rätt bra. Därför tycker jag att
vi med en viss tillfredsställelse bör hälsa
trenden i den utveckling som vi här
möter. Att vi sedan inte kan göra allt
omedelbart och i ett sammanhang får
vi finna oss i — det gäller på livets
alla områden.

Herr Sundman sade att man inte får
så mycket nytt när anslagen upphör till
olika bibliotek. Men om man nu har
en totalsumma att röra sig med kan ju
medel utgå till nya bibliotek när anslagen
upphör till sådana bibliotek som
för närvarande bedriver denna utvecklingsverksamhet.
Det är av den anledningen
som jag i den totala anslagssumman
ser ett uttryck för en vilja att i

Bidrag till folkbibliotek

framtiden fortsätta med verksamheten.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SUNDMAN (ep):

Herr talman! Denna gång skall jag
fatta mig kort.

Jag är fullt medveten om att om man
plockar en miljon här och en där blir
det tillsammans många miljoner. Vad jag
ville poängtera var att här finns något
som vi verkligen bör prioritera om vi
ville satsa på en effektiv sektor inom
kulturdistributionen och kulturkonsumtionen.
Det har visat sig — men det har
blivit tydligt först i år — att vi här har
en av de effektivaste vägarna. Det är
alltså, menar jag, i detta fall fråga om
något som är värt en mycket hög prioritering;
vi bör verkligen satsa på detta.

Herr Lindholm sade att allteftersom
tiden går friställs bidrag efter de bibliotek
som har genomgått utvecklingsprocessen,
som regel efter fem år. Det
resonemanget är jag litet oroad över.
Det är riktigt att bidrag friställs. I dag
är det emellertid 23 bibliotek som har
förmånen av att få dessa utvecklingsbidrag
under en femårsperiod, och skall
vi med den takten klara av alla de bibliotek
som i framtiden söker utvecklingsbidrag
kommer det att ta 70—80
år innan vi har »betat av» alla kommuner.
Takten måste alltså accelereras, vi
måste vidga ramen, vi måste anvisa
mera pengar, och fler kommuner måste
komma med i utvecklingskedjan. Därför
känner jag mig orolig om man bara
ett enda år avstår från att höja anslaget.

Den i och för sig mycket positiva åtgärden
att ge utvecklingsbidrag har
också en negativ sida — medaljen har
som bekant alltid en baksida. Å ena
sidan har åtgärden som sådan en god
effekt, å andra sidan sitter man i de
kommunblock som planerar att göra något
på biblioteksområdet med armarna
i kors i avvaktan på att få dessa utvecklingsbidrag.
Det statliga utvecklingsbi -

108 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Bidrag till folkbibliotek

draget beräknas nämligen på hur mycket
pengar en kommun har satsat året
innan den erhåller det första utvecklingsbidraget.
Skulle en kommun alltså
satsa 100 000 kronor extra ett år och det
råkar vara året innan man får ett utvecklingsbidrag
förlorar den kommunen
upp mot 50 000 kronor i statsbidrag,
och sådant tänker naturligtvis de
ekonomiskt förståndiga kommunalmännen
på. Bristen på tillräckliga medel för
utvecklingsbidrag har alltså tyvärr en
negativ effekt. Det är därför jag är angelägen
om att anslaget höjes i år.

Ytterligare är situationen i dag den
att de utvecklingsbidrag som för närvarande
mer eller mindre har utlovats
av skolöverstyrelsens bibliotekssektion
har sådan omfattning att man inte
längre kan räkna med att under det
kommande året satsa på punktbidrag
— i första hand gäller det enskilda kommuner
och kommunblock som vill ha
bidrag till bokbussar. Detta är mycket
beklagligt. Bokbussarna har visat sig
vara ett av de effektivaste medlen när
det gäller att öka bokutlåningen. Inom
utvecklingskommunerna har hittills ca
50 procent av ökningen i bokutlåningen
hänfört sig till just bokbussarnas verksamhet.

Det är dessa detaljer som gör att jag
finner det angeläget att vi inte ett enda
år låter bli att höja utvecklingsbidragen.
1 miljon kronor är i detta sammanhang
ett mycket litet belopp.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Sundman talade
både med pondus och patos och sade
att det här gäller ett område som vi bör
prioritera. Jag har full förståelse för
herr Sundmans sätt att resonera i denna
fråga. Men om herr Sundman sitter i
denna kammare och lyssnar till debatter
som rör andra intressesfärer, kommer
han säkerligen att få höra ledamöter
som förklarar att just det område
som de talar för är det som bör prioriteras.
Vi har alla litet olika intressen

här i livet, och det är rätt bra; annars
skulle kanske tillvaron bli ganska trist
för oss. Men även om var och en talar
för sitt intresse måste ändå statsutskottet,
som har att ta hänsyn till totalbudgeten,
vara en smula kallsinnigt mot de
prioriteringskrav som kommer från så
många olika områden.

Visserligen kan herr Sundman från
sina utgångspunkter framföra ett prioriteringskrav,
men det kravet får då vägas
mot andra. Man kommer därvid
fram till att det finns många olika
punkter där det vore önskvärt att göra
något mer men att resurserna inte medger
det; till slut är det resurserna som
bestämmer, och det blir en fråga om
avvägning mellan olika intressen. Vi
kan väl ändå vara överens om att kulturfrågorna
inte gått illa behandlade ut
ur denna avvägning.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sundman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 22
inom. 1 i utskottets utlåtande nr 43,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8 av herr Johan Olsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång upp -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17 109

läst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Ilerr Sundman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 32 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 23—30

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Anslagen till rundradioverksamheten
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande anslagen för budgetåret
1970/71 till rundradioverksamheten
m. m. jämte motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj :t (bilaga 10, s. 142—143, 429—442
och 443—444 i utdrag av statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 2 januari 1970) föreslagit att dels
anvisa i statsrådsprotokollet angivna anslag
till rundradioverksamheten m. m.,
dels medge att televerket bemyndigades
lägga ned driften av trådradionäten i
enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 362
av herr Bohman m. fl. och II: Ml av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla att tilläggsdirektiv utfärdades
till 1966 års reklamutredning att
snarast utreda och framlägga förslag
till erforderliga bestämmelser för den

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

reklamverksamhet som fordrades för
att ett av pressen ägt fristående, reklamfinansierat
företag för TV-produktion
skulle kunna komma till stånd, att
Kungl. Maj :t måtte tillsätta en parlamentarisk
delegation kompletterad med
företrädare för vetenskap och teknik
för att följa den internationella tekniska
och ekonomiska utvecklingen på televisionens
område och med uppgifter
i övrigt enligt vad i motionerna anförts
samt alt Kungl. Maj:t framlade förslag
om reformer beträffande radio- och
TV-monopolets arbetsformer i enlighet
med vad i motionerna anförts,

dels de likalydande motionerna I: 705
av herr Bengtson samt II: 849 av herrar
Sundman och Eliasson i Sundborn,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhölle om skyndsam
utredning av frågan om den framtida
finansieringen av ljudradio- och
televisionsverksamheten,

dels de likalydande motionerna I: 725
av herr Bichardson samt II: 833 av herrar
Jönsson i Ingemarsgården och Löfgren,
vari hemställts att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om en parlamentarisk utredning
rörande radio-TV-verksamhetens
organisation och finansiering i
framtiden,

dels de likalydande motionerna I: 711
av fru Florén-Winther och II: 816 av
herr Carlshamre, vari yrkats att riksdagen
måtte besluta att uttala sig för att
radionämndens ledamöter skulle utses
av riksdagen samt att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
och förslag om upprättande av ett till
radionämnden knutet utredningskansli,
dels de likalydande motionerna I: 207
av herrar Axelson och Skagerlund samt
II: 241 av herr Eriksson i Arvika m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 211
av herr Paul Jansson m. fl. och II: 240
av herr Börjesson i Falköping m. fl.,
dels de likalydande motionerna I: 344
av herr Wikström och 11:374 av fru

Ilo Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

Anér, såvitt nu var i fråga,

dels de likalydande motionerna I: 485
av herr Karl Pettersson m. fl. och II: 840
av herr Oskarson in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 728
av fröken Stenberg och II: 839 av herr
Nordstrandh,

dels motionen I: 717 av herr Levin,

dels motionen II: 245 av herr Mellqvist
m. fl.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 705 och II: 849 och
med avslag å motionerna 1: 362 och
11:401 samt 1:725 och 11:833 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
utskottet anfört rörande radio-TV-verksamhetens
finansieringsfrågor m. in.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 711 och II: 816,

3. att riksdagen måtte

a. till Rundradioanläggningar för
budgetåret 1970/71 på kapitalbudgeten
under televerkets fond anvisa ett investeringsanslag
av 77 200 000 kr.,

b. medge att televerket i enlighet med
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
förordat bemyndigades lägga
ned driften av trådradionäten,

4. att riksdagen måtte till Radio- och
televisionshus för budgetåret 1970/71
på kapitalbudgeten under statens allmänna
fastighetsfond anvisa ett investeringsanslag
av 4 500 000 kr.,

5. att riksdagen måtte till Viss beredskapsutrustning
m. m. för budgetåret
1970/71 på driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 650 000 kr.,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:728 och 11:839 samt
I: 344 och II: 374, sistnämnda båda motioner
såvitt nu var i fråga, till Ersättning
för viss rundradioverksamhet för
budgetåret 1970/71 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
anslag av 33 690 000 kr.,

7. att riksdagen måtte avslå motionen
I: 717,

8. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 211 och II: 240,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 485 och II: 840,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 207 och II: 241,

11. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 245.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande tilläggsdirektiv till
1966 års reklamutredning m. m. och
parlamentarisk utredning rörande radio-
och TV-verksamhetens organisation
och finansiering i framtiden av

a. herrar Axel Andersson, Eric Peterson,
Wikström, Ilällstad och Mundebo
(samtliga fp), som ansett att utskottet
under 1 bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 725 och II: 833 och i anledning
av motionerna I: 362 och II: 401
samt I: 705 och II: 849 som sin mening
ge Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om en parlamentarisk
utredning rörande radio- och TV-verksamhetens
organisation och finansiering
i framtiden;

b. herrar Bohman, Strandberg, Cassel
och Petersson i Gäddvik (samtliga
m), som ansett att utskottet under 1
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 362 och II: 401 och i anledning
av motionerna I: 725 och 11:833
samt I: 705 och II: 849 som sin mening
ge Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört rörande tilläggsdirektiv
till 1966 års reklamutredning, m. m.;

2. beträffande radionämnden m. m.
av herrar Bohman, Strandberg, Cassel
och Petersson i Gäddvik (samtliga m),
som ansett att utskottet under 2 bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:711 och IT: 816 som sin
mening ge Kungl. Maj :t till känna vad
reservanterna anfört beträffande tillsättande
av radionämnden, m. m.;

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

111

3. beträffande medelsanvisningen under
anslaget till ersättning för viss
rundradioverksamhet av

a. herr Wikström (fp) och

b. herr Sundman (ep), båda utan angivna
yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m):

Herr talman! Det finns en lång rad
ärenden på riksdagens föredragningslistor
där man med utgångspunkt från
olika erfarenheter i livet kan komma
fram till olika lösningar utan att fördenskull
i fråga om de grundläggande
värderingarna stå särdeles långt ifrån
varandra. Frågan om friheten i etern
när det gäller massmedia hör icke till
dessa vardagliga problem. Här gäller
det ett klart principiellt ståndpunktstagande
för eller emot — för frihet för
olika tänkande att göra sina röster
hörda, mot monopol för en organisation
att bestämma över program och sändningar.
Egentligen kan jag inte alls förstå
att någon kan känna tveksamhet inför
ett sådant val. Kravet på frihet måste
väl sammanfalla med hela den tankevärld
som är gemensam för de demokratiska
partierna. Människor skall ha
en i princip oinskränkt rätt att lyssna
till och se vad de själva vill lyssna till
och se utan att några överhetspersoner
företar gallring och urval. Lika självklart
borde det vara att var och en skall
ha sin obeskurna rätt att tala fritt och
framföra sina åsikter vare sig de är obekväma
för de maktägande eller inte.

Dessa primära mänskliga rättigheter
kan omöjligen komma till uttryck i ett
monopol, och detta gäller vare sig monopolet
är ägt av ett privat företag eller
en finansiell grupp eller är kontrollerat
av vederbörande lands regering.
Sistnämnda uttryck är hämtade från
8 § i Europarådets rådgivande församlings
resolution nr 428, enhälligt anta -

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

gen av församlingen den 23 januari
1970. Uttrycket »regeringskontrollerat
monopol» har i vår partimotion återgivits
med orden »statligt monopol» vilket
— jag medger det — naturligtvis
inte är exakt detsamma.

Då och då får vi alla en påminnelse
om TV:s våldsamma genomslagskraft.
Den som behärskar televisionen har
därmed en ofantlig maktställning, vilket
innebär betydande risker, eftersom var
och en som har en ofantlig maktställning
löper en uppenbar fara att göra sig
skyldig till maktmissbruk. Detta ligger
djupt förborgat i den mänskliga naturen.
Att TV-människorna därvidlag
skulle utgöra ett undantag är obevisat
och föga sannolikt.

Vi svenskar i gemen är emellertid
ytterligt känsliga för indoktrinering. Vi
märker nästan omedelbart när man försöker
påverka oss i en viss riktning, och
vi har då en benägenhet att slå bakut.
Denna sunda egenskap är gemensam för
oss alla oavsett politiskt hemvist. Tyvärr
är det emellertid så att förfärligt
många av oss uppfattar TV-programmen
eller i varje fall många av dem och
t. o. m. nyhetsurvalet och dess presentation
som en form av påverkan.

Den tid är förbi då radio- och TVmonopolet
betydde att överheten hade
kontroll över vad människorna i Sverige
fick se och höra i sina TV-apparater.
Satellitsystemet utvecklas i rask
takt, och snart blir det möjligt för oss
alla att välja exakt det program som vi
själva vill se från vilken sändare som
helst på hela jordklotet. Vad är det då
för mening med att hävda ensamrätt för
ett enda svenskt företag? .lag är, herr
talman, fullt medveten om att denna absoluta
frihet i etern kommer att medföra
åtskilliga bekymmer inte minst för
de små nationerna som får svårt att
göra sina röster hörda. Men lösningen
på problemet kan i varje fall inte bli
någon sorts förbud mot avlyssning av
främmande, av den svenska regeringen
icke auktoriserade program. Jag vore

112 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

tacksam om någon av representanterna
för regeringspartiet ville bekräfta detta.

Jag behöver inte, herr talman, utveckla
min tes som helt enkelt går ut
på att det nuvarande radio- och TVmonopolet
måste brytas. Problemet är
bara hur det skall gå till. Det mest näraliggande
tycks vara att man konstruerar
åtminstone ett konkurrentföretag så
att en naturlig dialog möjliggöres —
experimentet med två kanaler i samma
företag var ju från början dömt att misslyckas.
Men, ärade kammarledamöter,
det gäller att gå omsorgsfullt till väga
vid konstruktionen av ett fristående företag,
så att man inte i sina lovvärda
försök att undgå statsmonopolets Scylla
riskerar att bli uppslukad av kapitalmonopolets
Charybdis.

Det är sådana avväganden som vi
bär sökt göra i vår motion och som har
lett till att vi har velat förankra det nya
företaget hos folkrörelserna och hos
pressen som ju är van att handha det
fria ordet. Eftersom någon annan lämplig
utväg till finansiering av det nya
företaget icke stod till buds, har vi varit
tvungna att föreslå reklamfinansiering,
men vi har mycket omsorgsfullt velat
reglera reklamens roll för att undvika
både att den skulle störa programmen
och att reklambeställaren skulle kunna
inverka på programmens utformning.
Vi har velat uppställa samma krav på
objektivitet hos det nya företaget som
man med skäl begär av Sveriges Radio.
Vårt yrkande inskränker sig till en begäran
om utredning av möjligheterna
att tillskapa ett sådant företag. Jag kan
inte förstå annat än att alla de som
verkligen är intresserade av det fria ordet
och som inte vill ha ett monopol,
utan är inställda på en fri debatt, där
olika åsikter på lika villkor kan få göra
sig gällande, borde vara inställda på att
få en sådan utredning till stånd. — Att
man sedan kan hamna i olika uppfattningar
om detaljer är en sak för sig.

Herr talman! I förhållande till massmedia
är en enskild medborgare i dag

rättslös och värnlös. Blir han överfallen
i massmedia, är han såld. Det finns
ingenting annat att göra än att ta sin
tillflykt till ett annat och helst ganska
avlägset land. Detta, herr talman, gäller
även om angreppet varit helt obefogat.
Vi har i klar överensstämmelse med
Europarådets nyssnämnda resolution i
januari 1970 velat skydda den personliga
integriteten och har fördenskull
föreslagit att en särskild befattning
skall inrättas som TV- och radioombudsman
med liknande ställning som
justitieombudsmannens. Jag är övertygad
om att detta skulle vara en mycket
nyttig anordning.

.lag yrkar, herr talman, i första hand
bifall till reservationen 1 b.

I ett radio- och TV-företag sådant
som det vi nu bär i vårt land — ett halvstatligt
företag, där halva styrelsen plus
ordföranden utses av regeringen och
där tilldelningen av pengar sker över
budgeten — är faran för politisering
överhängande. Det är knappast en tillfällighet
att samtliga ledamöter utom en
av radiostyrelsens arbetsutskott är socialdemokrater
eller vänsterradikaler.
Men med det må det vara som det är
i dag. Verkligheten är den, att med
vilken regering som än sitter föreligger
det alltid en uppenbar risk för att ett
radio- och TV-företag som ligger så
nära regeringen blir alltför följsamt mot
regeringens politik.

Nu har radionämnden till en av sina
viktigaste uppgifter att övervaka att
radio och TV lever ett självständigt liv
utan regeringspåverkan. Men är det inte
då, ärade kammarledamöter, fullkomligt
absurt att låta denna granskande
nämnd tillsättas av regeringen själv?
Mig förefaller detta lika orimligt som
om man i ett aktiebolag läte styrelsen
själv utse sina revisorer. Det enda tänkbara
organ för utseende av radionämnd
måste uppenbarligen vara Sveriges riksdag.

Jag yrkar, herr talman, även bifall
till reservationen 2.

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

113

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Regeringens radio- och
TV-politik har ju gått ut på att bibehålla
radio- och TV-monopolet, och man
har också avvisat förslag om en förutsättningslös
utredning av hela frågekomplexet.

Jag har den uppfattningen att både
principiella och praktiska skäl talar för
ett friare radio- och TV-system än det
vi nu har. Förekomsten av flera av varandra
oberoende radio- och TV-företag
skapar enligt min mening bättre förutsättningar
för en fri och allsidig opinionsbildning
och samhällsdebatt. Ett
enda statligt företag med monopolställning
innebär i dessa avseenden risker
för ensidighet och godtycke, även om
en viss konkurrens mellan olika programledningar
ordnats.

.lag vill i detta sammanhang erinra
om vad dåvarande medlemmen av 1960
års radioutredning, Gunnar Helén, anförde
i en avvikande mening beträffande
programledningen för TV 2. Utredningen
hade under arbetets gång övervägt
lämpligheten av att föreslå skilda''
programledningar för de två TV-kanalerna
samverkande genom en koordinator,
som var direkt underställd radiochefen.
Men utredningens majoritet
övergav i slutskedet sin preliminära avsikt
att föreslå två skilda programledningar,
och det skedde tydligen sedan
erinringar framförts bl. a. av nuvarande
TV-ledningen. Man ville inte eftersträva
en produktionskonkurrens inom ramen
för ett begränsat programutrymme som
kan uppnås genom två skilda programledningar
med självständig personal och
ämnesbedömning.

Om all TV-produktion i landet samordnas
i en enda programkanal, försvåras,
enligt det uttalande herr Helén gjorde
då, radikalt möjligheterna att tillförsäkra
de distriktscentraler ute i landet,
först och främst Göteborg och Malmö,
som kan ge en TV-kanal profil och substans,
en tillräckligt självständig ställning.
Själva ledningen av TV 2 borde

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

enligt hans mening förläggas till en annan
ort än Stockholm.

Det kan vara värt att erinra om detta,
även om en hel del av dessa synpunkter
numera har kommit till uttryck i
praktiskt handlande.

Själva finansieringsfrågorna måste
också få en mera klar och tydlig lösning
än vad som nu är fallet, och det
bör ske i samband med en omprövning
av den gällande ordningen i dess helhet.
Här kan reklamfinansiering komma
in såsom en tänkbar metod.

Enligt en uppfattning som jag företräder
bör man skapa ett väl fungerande
konkurrenssystem, där flera institutioner
än Sveriges Radio kan ägna sig
åt rundradiosändningar. Det betyder inte
att etableringsrätten på eterområdet
blir helt fri. Frågan om hur sändningsmöjligheterna
skall disponeras måste
göras till föremål för lagstiftning.

Jag sade alltså, att finansieringsfrågorna
måste få en klarare lösning än
nu. De är till stor del icke alls lösta.
Genom beslut för något år sedan har
ju den gemensamma avgiften bestämts
till 180 kronor per år, och en särskild
avgift för färg-TV har kommit till, en
avgift som är omotiverat hög i förhållande
till de merkostnader som färgTV
medför för Sveriges Radio.

Underskotten i rundradioverksamheten
finansieras genom att rundradiorörelsens
fond tas i anspråk. Det bär också
framhållits här i vår reservation, att
denna fond kan förväntas vara slutdisponerad
ganska snart, något av de närmaste
åren, och det gör att ett ställningstagande
till finansieringsfrågan
från statsmakternas sida är högst påkallat.
Licensavgifter på 350 å 400 kr. i
genomsnitt för alla TV-hushåll är inte
någonting orealistiskt, om den nuvarande
finansieringspolitiken skall fortsätta.

Jag nämnde också att bland de olika
finansieringsmöjligheterna reklamfinansieringen
är en tänkbar utväg. Men ett
absolut villkor för en sådan finansie -

114 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

ringsform är ju, att annonsörerna inte
får något inflytande över programproduktionen
och att garantier skapas för
att sändningsmöjligheter inte koncentreras
till någon enstaka politisk eller
ekonomisk maktgruppering.

Tre utredningar arbetar för närvarande
med frågor som tangerar det vi
nu behandlar, nämligen reklamutredningen,
kommittén för television och
radio i utbildningen, den s. k. TRUkommittén,
och 1969 års radioutredning.
Men ingen av dem har till uppgift
att göra en utredning av det slag
som vi har avsett. Därför föreslår vi
att en parlamentarisk utredning tillsätts
för att utreda radio- och TV-verksamhetens
organisation och finansiering i
framtiden.

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga några ord om ett särskilt programråd
och betydelsen härav. Den utredning
som vi föreslår bör beakta det förhållandet,
att den nuvarande organisationen
för programplanering inte tycks
fungera på ett sätt som kan anses tillfredsställande.
Något organ med representanter
för allmänheten för diskussion
om uppläggning av programverksamheten
finns inte nu. Sveriges Radios
styrelse sysslar med dessa frågor och
radionämnden har en annan uppgift,
nämligen eftergranskning av programmen.
Jag menar därför att ett särskilt
programråd med representanter för
lyssnare och folkrörelser bör komma till
stånd, och inom den av oss begärda utredningen
bör man kunna överväga den
saken. Jag vill särskilt kraftigt betona
betydelsen av att ett sådant speciellt
programråd inrättas.

.lag yrkar därför bifall till reservationen
1 a av herr Axel Andersson m. fl.
i vilken vi önskar ge »Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört om en parlamentarisk
utredning rörande radiooch
TV-verksamhetens organisation och
finansiering i framtiden».

Herr SUNDMAN (ep):

Herr talman! Jag återfinns inte bland
reservanterna men finner ändå skäl att
ta till orda, detta främst med anledning
av reservationen 2 av herr Bohman
m. fl. beträffande radionämnden.

Reservationen behandlar såvitt jag
förstår två olika frågor: dels hur radionämnden
skall utses, dels nämndens arbetsformer,
särskilt behovet av ett kvalificerat
utredningskansli.

Frågan om huruvida radionämnden
skall utses av Kungl. Maj :t eller riksdagen
diskuterades 1966 och avvisades då,
och den har därefter tagits upp på nytt
i flera olika sammanhang. Som skäl för
att riksdagen och inte Kungl. Maj :t skall
utse radionämndens ledamöter anförs i
reservationen, att det tillhör nämndens
uppgifter att »se till att radioföretaget
bedriver sin verksamhet utan inflytande
från regeringen». Det tillhör självklart
radionämndens uppgifter att tillse att
Sveriges Radios programverksamhet inte
präglas av någon politisk styrning
från regeringens sida. Det är uppenbarligen
detta man i det här fallet avser.
Herr Cassel förtydligade detta genom
att säga att faran för politisering
är överhängande med en styrelse som
är sammansatt som Sveriges Radios.

Jag vill erinra om att det i 1967 års
radiolag framhålls, att Sveriges Radio
äger att med ensamrätt avgöra vilka radioprogram
som skall förekomma, att
ensamrätten skall utövas opartiskt och
sakligt och att radionämnden finns för
att granska vad som förekommit i rundradiosändning.
I det s. k. samhällsavtalet
— avtalet mellan staten och Sveriges
Radio om programverksamheten —-framhålls att bolaget skall hävda de
grundläggande demokratiska värdena
och att programverksamheten skall
präglas av skälig balans mellan olika
åsikter, och i instruktionen för radionämnden
betonas, att nämnden skall bevaka
eller övervaka att Sveriges Radio
verkligen utövar sin ensamrätt opartiskt
och sakligt och efter de riktlin -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

115

jer som anges i radiolagen och'' samhällsavtalet.
Här har vi alltså bakgrunden.

Om regeringen försöker få ett politiskt
inflytande över radions programverksamhet
och om Sveriges Radios
styrelse, Sveriges Radios direktion och
Sveriges Radios tjänstemän lät regeringen
få ett sådant inflytande skulle det
innebära att Sveriges Radio på ett häpnadsväckande
sätt åsidosatte stipulationerna
i radionämnden och samhällsavtalet.
Jag är för min del optimistisk
nog — eller möjligen blåögd nog —
att tro, att den politiska anständighetsnivån
här i landet ligger så pass högt,
att vi inte behöver befara en sådan politisk
styrning från regeringens sida,
oavsett om vi har en socialdemokratisk
eller icke socialdemokratisk regering.
Jag har för övrigt mycket svårt
att tänka mig hur den styrningen skulle
kunna fungera i det stora företag som
Sveriges Radio utgör. För mig framstår
alltså farhågorna som teoretiska.

Jag vill också i egenskap av ledamot
av radionämnden tillägga att kammarens
ledamöter kan känna sig övertygade
om att för den händelse en sådan
styrning trots allt observerades, så
skulle det resultera i en mycket stark
reaktion från den sittande radionämnden,
trots att denna utses av Kungl.
Maj :t.

Den radionämnd som tillsattes 1967
har sedan sin tillkomst handlagt ett
mycket stort antal anmärkningar mot
program i Sveriges Radio. I många anmärkningar
och anmälningar har man
klagat över radions vänstervridning och
i ungefär lika många fall på radions
högervridning. Jag kan inte på rak arm
erinra mig att det förekommit — i varje
fall inte under senare år — någon seriös
anmälan mot att programverksamheten
skulle vara regeringsvriden.

I sin skrivning har reservanterna varit
mera drastiska än herr Carlshamre
har varit i den motion till vilken reser -

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

vanterna har refererat. Herr Carlshamre
finner det mera allmänt vara olämpligt
att Kungl. Maj:t tillsätter såväl radionämnden
som ledamöterna i Sveriges
Radios styrelse. Därför vill han att riksdagen
skall tillsätta radionämnden. Den
saken kan naturligtvis diskuteras. Man
kan mycket väl tänka sig att riksdagen
gör det. Men frågan är om en sådan
nämnd skulle vara bättre ägnad att
granska programverksamheten. Såvitt
jag förstår skulle en av riksdagen tillsatt
radionämnd få parlamentarisk sammansättning
och i första hand bestå
av politiker. De flesta frågor som radionämnden
hittills haft att handlägga har
emellertid inte varit av direkt politisk
karaktär. Till dess jag blir övertygad
om motsatsen tror jag därför att det
är bättre med den hittills tillämpade
ordningen, som medför att nämnden får
en mera allsidig sammansättning.

Min uppfattning är snarare att om
något skall ändras, så är det inte i första
hand de regler som säger att Kungl.
Maj :t skall tillsätta radionämnden utan
snarare de regler som säger att Kungl.
Mai:t skall utse hälften av Sveriges Radios
styrelseledamöter samt därutöver
styrelsens ordförande. Där skulle jag
hellre se en ändring.

I reservationen 2 behandlas vidare
radionämndens arbetsformer. Man efterlyser
bl. a. ett kvalificerat utredningskansli
med tillräckliga resurser för att
genomföra fortlöpande programanalyser.
På den punkten kan jag fatta mig
kort. Radionämndens arbetsuppgifter
sväller undan för undan. Det står redan
nu klart att kansliresurserna är otillfredsställande
och att nämndens arbetsformer
måste effektiviseras och rationaliseras.
Personligen bedömer jag det som
sannolikt att den sittande radionämnden,
innan dess mandattid går ut sommaren
1971, kommer att formulera synpunkter
på denna sak och framlägga
förslag med utgångspunkt i sina erfarenheter.

116 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m) kort genmäle:

Herr talman! Vi har nu hört en representant
för radionämnden förkunna
att det är bra som det är, och jag har
inte heller riktat någon som helst anmärkning
mot radionämnden. Herr
Sundman och jag är uppenbarligen
överens om att det icke bör få förekomma
någon politisk influens från regeringen
gentemot Sveriges Radio. Vi är
också överens om att det är radionämndens
uppgift att vaka över att någon
sådan influens inte förekommer.

Det förefaller mig tämligen självklart
att den institution som skall vaka över
att regeringen icke övar influens över
Sveriges Radio inte bör tillsättas av regeringen
utan av någon annan. Och
jag kan inte finna någon annan som
är mera lämpad att tillsätta en sådan
institution än Sveriges riksdag. Jag
finner det inte på något sätt ligga i
sakens natur att därmed ensidigt skulle
komma att utväljas bara parlamentariker
eller politiker. Sveriges riksdag
borde väl ha precis samma möjligheter
som Kungl. Maj:t att söka reda
på personer även utanför det politiska
livet som lämpar sig för detta uppdrag.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen 2.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! Varför behövs massmediaforskning?
Det är ju sådan forskning
som herr Wikström och jag begärt
i motionsparet I: 344 och II: 374, vilken
motion bland många andra avstyrkts av
statsutskottet och för vilken herr Sundman
avlämnat en blank reservation. Den
del av motionen, som i dag behandlas,
gäller visserligen bara kravet på ökade
medel till Sveriges Radios egen forsknings-
och arkivservice — det blir tillfälle
att återkomma till de vidare kraven
på massmediaforskning i ett annat
sammanhang — men det krav som diskuteras
i dag är faktiskt det grundläggande.
Om inte Sveriges Radio får möj -

lighet att mera tillfredsställande än hittills
tillgodose egna och andras behov
av radions eget arkivmaterial, kommer
det nämligen att finnas mycket litet
kvar att forska i, när universiteten så
småningom får möjlighet att sätta i gång
sådan verksamhet.

Jag skall bara i korthet peka på ytterligare
två skäl till att sådan forsknings-
och arkivservice i ökad grad
bör möjliggöras för Sveriges Radio. Det
första skälet är den ständigt ökande efterfrågan
från universitet och skolor
efter illustrationsmaterial till deras undervisning
och efter källmaterial till deras
forskning. Jag råkar genom mitt
eget arbete känna till, hur den allra
största delen av alla bandade program
som sänds inom relativt kort tid måste
avmagnetiseras, därför att det är för
dyrt att behålla inspelningarna, och hur
det är en helt omöjlig uppgift att i förväg
avgöra vad som kommer att ha intresse
för massmediaforskningen eller
inte bara några få år efter det att programmen
sänts och banden avmagnetiserats.

Vidare har radio och TV redan betytt
så mycket för landets kultur- och samhällshistoria,
att en kartläggning av
Sveriges Radios insatser vore mycket
väl värd att utföra. Det är på tiden att
göra en sådan. Detta arbete försvåras i
ökande grad genom att Sveriges Radio
inte har möjlighet att lägga upp sådana
arkiv som skulle behövas.

Det andra skälet för en bättre utbyggd
arkivservice har framlagts i våra
motioner med följande ord: »För
Sveriges Radios programplanering är
det betydelsefullt att vinna vidgade
kunskaper om olika programformer.»
Denna knapphändiga formulering rymmer,
som kammarens ledamöter förstår,
ett mycket stort och hett problemkomplex.
Sveriges Radios programplanering
äger rum efter grunder, som ofta
och utan för någon utomstående begriplig
anledning skiftar både snabbt
och radikalt. Hur begripliga dessa grun -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

117

der är för dem som arbetar i huset, ber
jag att få slippa uttala mig om.

Vilka olika typer av program de olika
kanalerna skall sända — både när
det gäller radio och när det gäller TV
— vilken sorts lyssnartid som tilldelas
s. k. smala och s. k. breda program,
vilket slags presentation och vilket utrymme
som anses lämpligt för olika
ämnesområden, bedöms som bekant
från år till år, av skäl som undandrar
sig vanliga dödligas bedömning, på
mycket varierande sätt.

En vetenskaplig uppföljning av radiolyssnarnas
och TV-tittarnas reaktioner
under dessa många olika faser av
radio~TV:s verksamhet skulle — tycker
man — inte bara kunna ge Sveriges
Radios ledning ett fastare underlag
för sina beslut, utan också möjliggöra
en mera informerad och inträngande
allmän debatt om hur vårt etermonopol
hanteras. Denna debatt bör inte i förväg
strypas genom att det inspelade materialet
i alltför stor utsträckning förintas.

Jag har inget yrkande i denna fråga,
då det endast föreligger blanka reservationer,
men jag har velat understryka
dess vikt och hoppas att det skall bli
möjligt att återkomma till den med
bättre resultat.

I detta anförande instämde herr
Sundman (ep).

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Jag tror inte att vi i år
har behov av en större principdebatt
angående radio- och TV-verksamheten
vid behandlingen av statsutskottets utlåtande
nr 52. Vi som inom statsutskottets
fjärde avdelning har att handlägga
dessa frågor har nästan varje år sedan
1956 varit inblandade i sådana debatter,
och argumenten har väl i stort sett
upprepats år efter år. På ena sidan har
stått de moderata och folkpartiet, på
andra sidan centerpartiet och socialdemokraterna.
De moderatas motion till

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

årets riksdag kan väl därför betecknas
som en gammal bekant. På nytt
ställs förslag om tilläggsdirektiv till
1966 års reklamutredning samt om ett
av pressen ägt fristående reklamfinansierat
företag. Jag har inte trots flitigt
studium kunnat upptäcka någon ny synpunkt.
År efter år har dessa tankegångar
avvisats av riksdagen, och det är väl
inte överraskande att utskottet även i
år vidhåller sin uppfattning.

Men det finns en nyhet på detta område
som det kan vara värt att notera.
För första gången har folkpartiet prövat
att gå egna vägar. Den motion som
väcktes i januari var inte att betrakta
som en partimotion, det var endast tre
enskilda folkpartiriksdagsmän som
framträdde som undertecknare, och den
nyvalde partiledaren var inte med
bland dem. Och det blev inte någon
gemensam reservation denna gång med
de moderata i utskottet. Ingen kraftfull
begäran i år alltså från folkpartiet
om utredning för att skapa ett gentemot
statsmakterna fristående och av
Sveriges Radio oberoende företag!

I folkpartiets reservation framhålls
att bland de olika finansieringsformerna
utgör reklamfinansiering en tänkbar
metod. Det har således skett en
glädjande uppmjukning i tidigare låsta
folkpartipositioner.

Det är en intressant utveckling som
här tycks vara på gång. Vi har tre borgerliga
partier som agerar på tre olika
linjer i denna fråga. Detta med reklamTV
var ju en stor och kontroversiell
fråga i det s. k. mittensamarbetet inför
1968 års val. Det verkar nu som om
centerpartiets upplysningsverksamhet i
mitten börjat ge vissa resultat. Kanske
folkpartiet t. o. m. försiktigt är på glid
mot den uppfattning som vi socialdemokrater
tillsammans med centerpartiet
har fått kämpa för under många
år utan stöd från andra håll. Jag säger
kanske — man vet ju aldrig.

Riktigt pålitliga i kampen för kom1
mersiell radio och TV tycks numera ba -

118 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Anslagen till rundradioverksamheten in. m.

ra de moderata vara. Jag tillät mig redan
i fjolårets debatt framhålla att tveksamheten
syntes öka inom folkpartiet,
och detta tycker jag på sitt sätt nu har
bekräftats. Det är ju känt att den tidigare
foikpartiståndpunkten — som man
hade gemensam med de moderata —
inte alltid var så populär inom de religiösa
samfunden eller inom exempelvis
nykterhetsrörelsen. Enligt pressen
är ju för övrigt folkpartiets nyvalde
partiledare den som vi skall tacka för
den förnuftiga omprövning som här
tycks ha kommit till sitt första uttryck.

Vi socialdemokrater brukar ibland
när vi diskuterar radio- och TV-frågor
klandras för ett dogmatiskt tänkande
och ovilja att söka nya ståndpunkter.
Det är nog på sitt sätt riktigt. Vi har
inte och har heller inte haft behov av
att ompröva vårt principiella ställningstagande.
Tiden arbetar enligt vår mening
inte för en reklamfinansierad radio-
och TV-verksamhet i vårt land.
Vi har i utskottsutlåtandet också erinrat
om innehållet i 1966 års proposition.
Det framhölls där att det är angeläget
att finna ett system som ställer
etermedia fria från kommersiella intressens
eller politiska gruppers ensidiga
inflytande. Det då sagda har i dag
samma aktualitet.

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att ytterligare kommentera vare sig utskottets
hemställan eller reservationerna
och jag kan därför nöja mig med
att på alla punkter yrka bifall till utskottets
hemställan i dess utlåtande nr
52.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m) kort genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar med något
beklagande men inte med någon förvåning,
att utskottets ärade talesman
icke har kommit med något argument
som är ägnat att övertyga vare sig mig
eller kammaren om att han har rätt
i sitt gamla, något förlegade ställningstagande.

Får jag nu fråga min vän herr Essen
Lindahl om han inte liksom jag är
anhängare av principen att var och en
skall ha rätt att fritt lyssna på det han
vill lyssna på. Är han inte anhängare
av principen att var och en skall ha
rätt att inför allmänheten försöka propagera
för de synpunkter som han finner
vara riktiga? Denna frihet att lyssna
och se och frihet att driva propaganda
för sin övertygelse måsle väl herr
Essen Lindahl lika väl som jag anse
vara primära demokratiska rättigheter.

Tror man då inom det parti som herr
Essen Lindahl företräder att man med
ett monopol — låt vara statsägt och
statskontrollerat — vinner möjligheten
till största möjliga frihet för den
enskilde? Tror man verkligen detta?
Kan man inte tänka sig möjligheten att
om man sluppe monopolet och finge en
dialog mellan olika företag skulle den
enskildes möjligheter att utöva sin naturliga
demokratiska fri- och rättighet
bii mera och bättre tillvaratagna? Går
man med på det resonemanget uppstår
problemet hur ett sådant företag skall
konstrueras för att man inte skall råka
ut för andra monopolsvårigheter
med avseende på reklamkontrakt o. d.
Men det är ju detta man skulle undersöka.
Varför motsätter man sig i
den situationen att göra en objektiv och
förutsättningslös undersökning? Det enda
skälet till att motsätta sig detta är
att man är övertygad om att det system
vi nu har är det hundraprocentigt riktiga.
Jag tror att herr Essen Lindahl är
ganska ensam om denna tro.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Lindahl sade vill jag sammanfatta
mina synpunkter på följande sätt. Jag
har för det första framhållit att både
principiella och praktiska skäl talar för
ett friare radio- och TV-svstem än det
vi för närvarande har. För det andra
har jag sagt att reklamfinansieringen är
en tänkbar metod och för det tredje att

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

119

etableringsrätten på etermediaområdet
inte skall bli helt fri. Hur sändningsmöjligheterna
skall disponeras bör bli
föremål för lagstiftning.

Herr Lindahl sade att ingenting nytt
har inträffat, men det är dock en mycket
allvarlig sak som föreligger när det
gäller finansieringen. Underskotten i
rundradioverksamheten finansieras genom
att rundradiorörelsens fond tas i
anspråk. Jag har skaffat fram Sveriges
Radios petita när det gäller finansieringsläget,
och det är verkligen mycket
bekymmersamt när det gäller utvecklingen
av de totala kostnaderna för Sveriges
Radio och televerket. Det visar sig
att med 1969/70 års penningvärde är
driftkostnaderna innevarande budgetår
513,9 miljoner och de stiger till 668 miljoner
1974/75. Med en 6-procentig årlig
kostnadsökning skulle de 1974/75 bli
839,3 miljoner. Rundradiofonden omfattar
i alternativet med en 6-procentig årlig
kostnadsökning 238 miljoner år
1969/70 men har 1971/72 sjunkit till 44
miljoner, och sedan är det minus hela
vägen. Det framgår alltså att 1971/72
blir det sista år under vilket fonden visar
någon behållning.

Sveriges Radio har utformat ytterligare
ett alternativ när det gäller driftkostnaderna,
enligt vilket ett 3-procentigt
tillägg för kvalitetsförstärkning har
lagts ovanpå kompensationen för automatik.
Det visar sig då att kostnaderna,
som 1969/70 är 513,9 miljoner, 1974/75
skulle vara uppe i drygt 926 miljoner.
Återverkningarna på rundradiofonden
blir enligt detta alternativ sådana, alt
den år 1969/70 uppgår till 238 miljoner
och har sjunkit till 19 miljoner år
1971/72. Sedan är det minus efter hela
linjen. Även enligt denna beräkning visar
fonden behållning t. o. m. budgetåret
1971/72.

Den ekonomiska situationen är alltså
ytterst allvarlig, och det förstärker
den uppfattning jag tidigare uttryckt,
nämligen att en parlamentarisk utredning
behövs beträffande radio- och TV -

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

verksamhetens organisation och finansiering
i framtiden.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tog i mitt första inlägg
inte upp herr Cassels olika påståenden,
eftersom jag tyckte att hans anförande
var något slagordsmässigt utformat.
Det är ju ganska lätt att tala om
frihet i etern, och det låter mycket bra.
Emellertid dröjde det inte många minuter
förrän herr Källstad sade att det
är klart att etableringsrätten aldrig kan
bli helt fri. Jag vet inte om herr Cassel
lever i den tron, att släpper vi in rekla;
men i svensk television är friheten räddad
här i landet. Jag anser att problemet
ligger åtskilligt djupare. Friheten
att se en och annan annons i TV på
'' kvällarna, är det den friheten som inle
i har förunnats det svenska folket tidigare
och som nu skall eftersträvas?

Det förekom många sådana uttryck
som missbruk och maktställning i herr
t Cassels något dramatiserade framtäll i

ning. Han utdömde också redan nu,

1 fyra månader efter starten, te.evisio nens

kanal 2 och sade att den hade
misslyckats. Är det så säkert? Är inle
den ett intressant försök av Sveriges
Radio att inom det nuvarande förelagets
ram bjuda ett alternativ? Varför
r vara så otålig, varför inte vänta ytterligare
någon tid innan man fäller så
, generella omdömen?

5 Finansieringsfrågan togs upp av herr
Källstad. Den har också varit föremål
n för utskottets prövning i anslutning till

t centerpartiets motionspar. Utskottsma r

joriteten erinrar, liksom herr Källstad

r gjorde i sitt anförande, om att för niir a

varande tre utredningar arbetar med

i- skilda frågor inom denna verksam t-

het: reklamutredningen, TRU-kommit tén

samt 1969 års radioutredning. Get-
mensamt har dessa utredningar många

r stora problem att syssla med. De utre t,

der bl. a. finansierings-, ekonomi- och

1- organisationsfrågor. Utskottet under /-

stryker att det finner det vara »angelä -

120 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

get att finansieringsfrågorna i deras
helhet och på något längre sikt tas upp
till en ingående prövning», varvid bl. a.
de motionsledes framförda synpunkterna
övervägs. Detta har utskottet, som
man brukar säga på riksdagsspråk, velat
ge till känna.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(in) kort genmäle:

Herr talman! Får jag erinra herr Essen
Lindahl om att vi på sin tid hade
en författare här i Sverige som hette
August Strindberg. Han hade en mycket
klar föreställning om skillnaden
mellan makten och det fria ordet — en
mycket klarare föreställning än herr
Essen Lindahl har. Kommer herr Essen
Lindahl ihåg August Strindbergs
ord:

»I han makten, jag har ordet,

Jag har ordet i min makt.»

Det var alltså skillnaden mellan makten
och ordet.

Herr Essen Lindahl förfäktar på det
socialdemokratiska partiets vägnar monopolet
över det fria ordet. Kan det
vara en princip som man med skäl kan
hävda och kommer man i fortsättningen
att fastna i en sådan princip? Jag skulle
beklaga det.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Cassel och övriga
ledamöter av moderata samlingspartiet
tycks tro att friheten i etern skulle öka
därest vi införde reklamfinansierad television
i landet. Det återstår för herr
Cassel att bevisa riktigheten i det påståendet.
Utländska erfarenheter pekar
i en annan riktning. Man kan aldrig
åstadkomma frihet i etern, det måste
alltid bli begränsningar — rent tekniska
om inte annat.

Ordet lämnades på begäran till

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag inte längre har någon replikrätt.

Härefter anförde:

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Herr Lindahl säger att
frihet i etern låter bra. Jag trodde att
vi var överens om, herr Lindahl, att
frihet är något som inte bara låter bra
utan som faktiskt är bra — något viktigt
och eftersträvansvärt.

Vidare säger herr Lindahl att han
inte har kunnat hitta något nytt i moderata
samlingspartiets partimotion till
årets riksdag. Det är inte alldeles korrekt
att säga så — det finns faktiskt eu
hel del för året nytt material i den motionen.
Men det spelar strängt taget inte
så stor roll; en gammal sanning blir
inte mindre sann därför att den får något
år på nacken, och den behöver inte
dekoreras med nyheter varje år för att
bli sannare.

Men, herr talman, jag begärde egentligen
ordet för att göra några reflexioner
i fråga om radionämnden och vem
som bör tillsätta ledamöter i den. Herr
andre vice talmannen har redan på ett
enligt min mening övertygande sätt visat
att det principiellt är riktigt att radionämnden
inordnas i den verksamhet
som vi kallar riksdagens utövande
av sin kontrollmakt. Nu säger herr
Sundman att ingenting talar för att radionämnden
bättre skulle rykta sitt värv
om den vore tillsatt av riksdagen än
när den är tillsatt av regeringen. Det
kan vara riktigt, om vi ser praktiskt på
saken, herr Sundman. Det finns heller
ingenting som talar för att inte justitieombudsmannen
skulle sköta sitt värv
lika bra om han vore utsedd av regeringen
som när han är utsedd av riksdagen.
Det är inte ens helt osannolikt
att det skulle bli samme person — vad
vet jag. Det är en fråga om meritering
och kompetens, om möjlighet att utföra
arbetet, om att vara duglig. Den
kompetensen kan man utan tvivel ha
oavsett av vem man har fått sitt uppdrag.
Men det är inte detta saken gäller,
och jag skulle vilja utveckla denna tan -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

121

ke en liten aning.

Numera statsministern, tidigare radio-
och TV-ministern av ett flertal
departement, Olof Palme älskar att tala
om Sveriges Radio som ett public
service-företag, ett företag till allmänhetens
tjänst — ett samhälleligt, ett offentligt
företag till allmänhetens tjänst.
Det må vara riktigt att vi ser företaget
i dess nuvarande framtoning som ett
public service-företag. Men i det begreppet,
ett företag till allmänhetens
tjänst, ligger — alldeles särskilt när företaget
har karaktär av monopolföretag
— enligt min mening att detta företag
i någon mån bör stå under allmänhetens,
under folkets kontroll.

Som bekant är vi i moderata samlingspartiet
ingalunda i alla stycken
avvisande mot statlig företagsamhet. Till
de skäl som vi inte bara accepterar
utan gärna även driver för statlig företagsamhet
hör, att på vissa områden
har vi att göra med vad man med ett
lätt missbruk av en teknisk term kan
kalla för naturliga monopol, alltså verksamheter
som på grund av sitt innehåll
lämpligen bör drivas i ett exemplar,
i ett företag i form av monopol. Och
då säger vi, att när monopol är nödvändiga
eller lämpliga, är tveklöst ett offentligt
monopol bättre än ett enskilt
monopol. Men varför är ett offentligt
monopol bättre än ett enskilt monopol?
Jo, därför att det är lättare att kontrollera.
Det kan på politisk väg kontrolleras,
vilket kan vara svårare med ett enskilt.
Nu accepterar vi inte att radiooch
TV-verksamheten måste vara ett
monopol. Men så länge den är det bör
den i sin egenskap av monopolföretag
vara underkastad den offentliga kontrollen.
Det har blivit så i vårt samhälle,
att det framför allt är riksdagens
uppgift att utöva den sortens kontroll.
Därför tror jag att det vore principiellt
ganska värdefullt om riksdagen finge
tillsätta radionämnden, i stället för att
Kungl. Maj :t skall göra det, och därmed,
som herr andre vice talmannen

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

Cassel påvisade, i någon mån komma i
samma situation som en bolagsstyrelse
därest denna finge utse sina egna revisorer.

Nu finns det emellertid ytterligare
en synpunkt på denna fråga som jag
anfört i den motion som ligger under
reservationen i detta ärende. Jag tror
att det är rätt många som upplevt det
som en brist, att den allmänhet, som
public service-företaget Sveriges Radio
skall tjäna, har mycket små möjligheter
att öva något inflytande på företagets
programpolitik.

Vi har i moderata samlingspartiet i
olika sammanhang sökt efter utvägar att
ge allmänheten ett sådant inflytande,
och jag skall gärna medge att det inte
är lätt. En del av de tankar vi varit
inne på får nog karakteriseras som
hugskott som inte har kunnat föras vidare.
Det beror på svårigheten i problemet.
Det är inte lätt att ge denna
väldiga publik en möjlighet att verkligen
utöva inflytande.

Men alla vi som finns här i denna
kammare har också gång på gång upplevt
det som en brist, att det inte ens
i riksdagen ges någon konstitutionell
och formell möjlighet att i princip —
jag menar verkligen inte i detalj — diskutera
Sveriges Radios programpolitik.
Så länge det är ett halvstatligt, till funk’
tionen i det närmaste helstatligt monopolföretag,
finns det behov av en möjlighet
att diskutera företagets politik. Vi
vet vad som händer om någon ledamot
av denna kammare — jag saknar dess
t värre för ögonblicket herr Eriksson i
Bäckmora ibland oss — försöker ta upp
5 en debatt om programpolitiken i Sveriges
Radio. Man gör det interpellationsvägen
eller i form av en enkel
i fråga, och man möts av en för flera år
sedan sammanskriven stencil med ett
t svar som är lika från gång till gång
3 och som innehåller det i och för sig
t fullständigt korrekta, att sådana frågor
kan inte diskuteras, i varje fall icke
i med något statsråd eftersom ett stats -

122 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

råd inte har rätt att lägga sig i Sveriges
Radios programpolitik. Detta är riktigt,
men det upplevs ändå gång på
gång som en besvikelse att det icke
finns något forum, där man kan få
diskutera riktlinjerna och principerna
för programpolitiken i ett monopolföretag.

Om radionämnden finge utses av
riksdagen i stället för av regeringen
— låt oss säga att vi finge utse radionämnden
vart tredje år, om vi nu skall
ha valperioder på tre år — så skulle
vi i samband med valet och i samband
med att denna av riksdagen utsedda
nämnd till riksdagen avger berättelse
över sin verksamhet få tillfälle
till just en sådan principdiskussion.
Den skulle komma att knytas till frågan
hur nämnden har ryktat sitt värv
att kontrollera programpolitiken, att
kontrollera att avtalet mellan radion
och staten och radiolagen efterlevs, och
det skulle ge möjlighet till en diskussion
i stora drag och efter principiella
linjer om hur radio- och TV-verksamhet
skall drivas i detta land. Jag tror,
herr talman, att det är många som skulle
hälsa en sådan möjlighet som en befrielse.
Det är ett av skälen till att vi
har motionerat om att radionämnden
skall utses av riksdagen i stället för
av Kungl. Maj :t.

Herr LINDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tog inte i mitt anförande
upp frågan om radionämnden,
därför att jag tyckte att det efter herr
Sundmans anförande inte återstod särskilt
mycket av den kritik som herr
Cassel tidigare anfört på den punkten.
Herr Carlshamre har väckt en motion,
som vänder sig emot att Kungl. Maj:t
tillsätter radionämnden. Jag vill emellertid
betona att radionämnden såvitt
jag förstår har en mycket allsidig sammansättning;
det kan inte anföras någon
kritik på den punkten. Vill man
att riksdagen skall utse radionämnden
och ge riksdagen tillfälle att diskutera

programverksamheten i radio och TV
undrar jag, herr Carlshamre, om detta
kan tänkas bli en åtgärd för att avpolitisera
verksamheten. År herr Carlshamre
övertygad om att åtgärden kommer
att få en sådan verkan?

Herr Sundman, som belyste verksamheten
inom radionämnden, framhöll
också att radionämnden fått en
självständigare ställning än tidigare.
Efterhandsgranskningen bär till främsta
uppgift att pröva om radio- och TVverksamheten
bedrivs i enlighet med
de allmänna riktlinjer som gäller för
programverksamheten, och på den
punkten tycktes herr Sundman som ledamot
av radionämnden ha positiva erfarenheter.

Jag vill också i samband med herr
Carlshamres motion på denna punkt
erinra om att riksdagen tidigare har
avslagit en motion som yrkade att ledamöterna
skulle utses av riksdagen.
Jag tror för min del att det var ett
klokt ställningstagande, och jag vidhåller
uppfattningen att vi skall följa utskottets
hemställan även på denna
punkt.

Herr SUNDMAN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag var ett slag litet bekymrad
för mina utförsgåvor. Det var
när herr Cassel talade om en styrelse
som utsåg sina egna revisorer — det
skulle ha någonting med radionämnden
att göra — och när herr Carlshamre
talade om JO och radionämnden. Jag
hade mycket svårt att se parallellerna.
Men nu har jag upptäckt att herrarna
har fallit i en semantisk fallgrop. Det
ni föreslår att riksdagen skall utse är
inte radionämnden utan ett helt annat
och nytt organ, som skall kontrollera
programverksamheten och diskutera
programpolitiken. Det är en annan sak.
Kom alltså ihåg nästa gång ni skriver
motion i denna sak att det inte är fråga
om radionämnden utan om ett nytt organ.
Då blir det litet klarare och man
slipper sådana här missförstånd.

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17 123

Medan jag ändå är uppe i talarstolen
vill jag bara i hast beröra frågan om
reklamfinansiering, som det ligger mig
varmt om hjärtat att förhindra. Herr
Lindahl sade att detta inte är rätt tid
och rätt plats att ta upp denna fråga
igen. Nej, det behöver vi inte göra. Vi
kan överlåta debatten på stortinget, för
vilket jag har den djupaste respekt. Det
är nämligen så att kirke- og undervisningsdepartementet
där helt nyligen
åstadkommit en tilråding, i vilken man
lägger fram resultatet av den utredning
som gjorts i Norge beträffande reklamfinansiering
av TV. I den lilla akt jag
har och som kom i början av april finns
ett sammandrag av hur remissinstanserna
har yttrat sig, och där kan man göra
en lustig iakttagelse. När man här i
Sverige talar om reklam i TV är man
mycket mån om att framhålla att reklamen
inte får påverka programverksamheten.
Men alla de här killarna i Norge
som på allvar suttit och grunnat på detta
har kommit underfund med att det
inte är reklamens påverkan av programverksamheten
som är det besvärliga
utan det är reklamen som sådan. Det är
den de ogillar. Det har inte varit aktuellt
med något annat än europeisk TVreklam,
alltså att undvika en påverkan
på programsättningen.

När man studerar de olika remissinstansernas
yttranden blir man stärkt i
sin tro på att vi bör undvika reklam.
.Tåg skall inte gå närmare in på detta,
men jag kan nämna att de som ivrar för
reklam i TV är i stort sett samtliga förekommande
reklam- och annonsbyråer i
Norge. I övrigt är man tydligen ganska
överens om att avstyrka, detta nämnt
i förbigående.

Herr CARLSHAMRE (in) kort genmäle: Herr

talman! Herr Sundman fann att
herr andre vice talmannen och jag föll
i en semantisk fallgrop. Men jag tror
att herr Sundman tog miste eller inte
riktigt hörde på. Herr Sundman är le -

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

damot av radionämnden och måste veta
att exakt i de avseenden som jag angav,
nämligen när det gäller programverksamhetens
överenstämmelse med
avtalet mellan Sveriges Radio och staten
och med radiolagen, har radionämnden
att övervaka programverksamheten.
Endast på dessa två punkter talade
jag om att övervaka programverksamheten.

Till herr Lindahl vill jag säga att
han i sin tur föll i en semantisk fallgrop.
Han har nog tänkt fel när han
undrar om en av riksdagen utsedd radionämnd
och i samband därmed till
äventyrs i kamrarna — i kammaren
fr. o. m nästa år — hållna debatter skulle
bidraga till att avpolitisera programverksamheten.
Programverksamheten
kan aldrig och bör aldrig avpolitiseras.
Det finns bestämda regler för hur den
skall utformas i sådana avseenden, och
det är just de krav på saklighet och
opartiskhet som radiolagen och avtalet
ställer, men inom den ramen skall programverksamheten
visst icke avpolitiseras.

I detta sammanhang finns en annan
innebörd i begreppen politisera och avpolitisera.
Företaget som sådant kan
aldrig avpolitiseras. Det är ett politiskt
företag. I och med att det är ett halvstatligt
företag, som står under statsmakternas
kontroll och verkar enligt
avtal med statsmakterna, är det en politisk
fråga hur detta företag organiseras,
uppträder och verkar. Detta kan vi
aldrig komma ifrån. Frågan om Sveriges
Radio, dess verksamhet med rundradio,
ljudradio och TV, är och förblir
en politisk fråga, och vi i riksdagen
— liksom regeringen — kan aldrig avhända
oss ansvaret för hur den verksamheten
bedrives.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindahl bär gett
oss inblickar i sitt monopolistiska seende.
Men om vi nu får ha bara ett

124 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

radio- och TV-företag, varför har vi då
inte bara en tidning och en tidskrift?
Då skulle ni kunna övervaka det hela
på ett helt annat sätt än ni gör i dag
och ni skulle kunna slippa diskussioner
mellan oliktänkande.

Herr Lindahl glömde emellertid att
svara på en fråga som jag ställde. Jag
begärde eu upplysning från någon representant
för regeringspartiet hur man
ser på det problem som uppstår i det
ögonblick när den tekniska utvecklingen
gått så långt att var och en av oss
kan sitta i sitt hem och via satelliter
koppla in vilken radio- och TV-station
som helst i världen. Jag frågade om det
är meningen att regeringen skall sovra
det material som kommer att stå oss
till buds. Skall det bli förbjudet att lyssna
till den eller den stationen, skall regeringen
göra ett urval ur materialet
som skall tillföras Sverige och svenska
lyssnare och tittare? Det vore intressant
att få svar på den frågan.

Herr OLHEDE (s):

Herr talman! Det har talats om semantik.
Jag tycker det är välbehövligare
att försöka definiera begreppet frihet
i sådana här sammanhang. Man är
alltid tvungen att svara på frågan: Frihet
till vad och frihet för vem?

Jag är övertygad om att vi icke har
någon som helst anledning att på något
sätt ytterligare bidra till vårt samhälles
kommersialisering. Radion och
televisionen har sannerligen andra uppgifter
än att vara försäljningsorgan, och
skulle jag definiera ordet frihet i detta
sammanhang, skulle det vara eu från
kommersiella intressen fri radio och television.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Detta är väl ändå eu
något snäv definition av begreppet frihet.

För det första är den definitionen,
som så ofta från socialdemokratiskt
håll, negativ — det är mycket ofta frå -

ga om frihet från, inte frihet till, för
det andra är det frihet från bara en alldeles
bestämd sorts inflytande.

Herr Olhede bör kanske ha klart för
sig, att för mycket stora delar av svenska
folket — jag skulle nästan våga tro
för större delen av svenska folket —
är benämningen »kommersiell» inte något
fult ord. Ordet kommersiell betyder
eu verksamhet där man bedriver hederliga
affärer, och detta är ingenting som
upplevs som särskilt vanhedrande eller
nedsättande bland vanligt folk i det här
landet.

Men strängt taget är det inte detta
saken gäller. Det kommersiella motivet
har aldrig varit det primära. Inget parti
här i landet har någonsin fört fram
tanken, att vi i första hand måste trygga
en kommersiell radio och TV — det
är en andrahandsfråga. Det viktiga är
att trygga en alternativ radio och TV,
att säkra möjligheten för mer än ett
företag att göra sig hört i etern.

Sedan uppkommer andrahandsfrågan:
På vilket sätt är detta möjligt ? Jag tror
att svenska folket — det licensbetalande
folket — är djupt övertygat om att vi
i varje fall icke kan göra det licensvägen.
Radio- och TV-licenserna är dyra
nog som de är och, bl. a. i anknytning
till de siffror som herr Källstad nämnde
för en stund sedan, kan vi, vare sig
vi vill eller icke, inom några få år emotse
en TV-licensavgift av storleksordningen
dubbelt så hög som den nuvarande.
Det kan knappast råda något
tvivel om att där hamnar vi. Att då
finansiera ytterligare radio- och TVverksamhet
på samma sätt är helt enkelt
icke möjligt. Det är alltså i andra
hand, när man skall undersöka hur det
skall vara möjligt att finansiera ytterligare
radio- och TV-verksamhet, som
det kommersiella kommer in i bilden;
icke förr.

Då — och detta är också viktigt; det
hade vi upp till behandling för ungefär
ett år sedan — kan man verkligen
med eu viss oro fråga sig: Om rekla -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

125

men, i den form som det kommersiella
skulle kunna tänkas komma in, släpps
in i radio- och TV-verksamheten i vårt
land, på vilka vägar skall den då släppas
in? Jag har tidigare sagt att jag
personligen är djupt skeptisk mot tanken
på att släppa in reklamen i ett
monopolföretag som är finansierat väsentligen
med licensmedel.

Det är inte någon hemlighet att den
fria pressens företrädare ser med en
viss oro på den konkurrens om reklammarknaden
som en TV-reklam i vårt
land skulle innebära, Jag kan dela den
oron, under förutsättning att reklamen
skulle förekomma i ett väsentligen licensfinansierat
företag. Då har vi nämligen
etablerat en konkurrens som icke
är en konkurrens på lika villkor. Vi får
då ett företag som säljer reklam, som
säljer annonsutrymme och som kan sätta
priset på detta annonsutrymme utan
hänsyn till de verkliga kostnaderna.
Man kan sätta priset enbart av konkurrenshänsyn.
Finner man det vid något
tillfälle lämpligt att konkurrera ut pressen
eller någon del av pressen, är det
bara att sänka priset för reklamen och
sedan rekvirera kostnadstäckning licensvägen.

Detta är för mig en ytterligt oroande
tanke, som jag inte vill tänka mig realiserad
utan att ha fått i varje fall grundligt
fundera över den och ha sett ett
betryggande utredningsmaterial, som vi
hoppas att vi skall erhålla. Ett företag
vid sidan av det hittillsvarande monopolföretaget,
ett företag som är för sin
verksamhet helt beroende av kommersiella
inkomster, d. v. s. reklaminkomster,
blir däremot en konkurrent på tämligen
lika villkor.

Där blir man tvungen att, när man
säljer reklamutrymme, verkligen söka
kostnadstäckning för den programverksamhet
som reklamen innebär, och då
kan övriga reklammedia möjligen vara
med och konkurrera.

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

Herr OLHEDE (s):

Herr talman! Frihet från och frihet
till, det beror på hur man formulerar
det. Men frihet från kan vara väl så
viktig i många sammanhang som det
andra. Frihet från nöd är någonting,
som socialdemokratin verkligen har
kämpat för, och den friheten skapar
frihet till trygghet.

Det är likadant i detta sammanhang,
helt enkelt därför att vi kanske har
olika värderingar om kommersialiseringen.
Frihet från kommersialisering
av samhället, från extrem kommersialisering
av samhället, är frihet till andra
värderingar, värderingar, som är av djupare
natur, kulturella värderingar, som
aldrig är omsättningsbara i penningar
eller kommersialiserade.

Det finns en annan sak, herr talman,
som herr Carlshamre tar upp här. Det
tycks vara så, att han tror, att detta
land i olika avseenden har obegränsade
resurser. Vi le,er i ett expansivt
samhälle, och det skall vi vara oerhört
glada för, därför att det vittnar om alt
människornas önskningar är stora. Då
kommer prioriteringen in. Varje sak
som man vill göra måste man prioritera,
och då kommer sannerligen detta
mycket lågt ned i sammanhanget. Det
finns andra väsentligare uppgifter för
detta samhälle att göra.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Det var intressant att
höra herr Olhedes uttalande nu. Det
är nämligen första gången under de
många år vi har debatterat denna fråga,
som jag börjar ana, att vi från vårt
håll har kommit en bit på väg. Nu
reducerar herr Olhede plötsligt frågan
från en principfråga till en lämpliglietsoch
prioriteringsfråga. Är herr Olhede
med mig om att den dag, då vi har möjlighet
att utan att eftersätta andra väsentliga
ändamål etablera en fri ra-,
dio och TV i Sverige, då skall vi göra
det? I så fall tycker jag, att herr Olhede
bör ansluta sig till kravet på en för -

126 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

utsättningslös utredning, som till äventyrs
visar, att det finns möjlighet att
finansiera och etablera fler radio- och
TV-företag.

I detta sammanhang bör man också
erinra om att det är litet för enkelt att
föra denna debatt om möjligheten att
etablera fler företag i etern, om man
begränsar sig bara till TV. Vi vet alla
att det är dyrt att etablera TV. Det är
desto billigare att etablera ljudradio.
Det är i själva verket så billigt, att det
är långt billigare än att försöka etablera
en ny tidning. Det har sagts mig av
folk som förstår sådant — och något
litet förstår jag själv -— att om man skulle
etablera en ny tidning i Storstockholm
i dag, vågar man sig knappast på
det med ett mindre startkapital än låt
oss säga 50 miljoner kronor. Men del
bär också sagts mig av folk som förstår
sådant, att för 50 000 kronor skulle
man kunna sätta upp en alldeles förträfflig
FM-sändare, som täcker Storstockholmsområdet.
Det blir alltså då i
själva verket fråga om en mycket mindre
investering, en mycket enklare etablering
än för en stor dagstidning i
dag. Det bör också nämnas i dessa
sammanhang. Men det är inte desto
mindre tacknämligt, om vi får frågan
reducerad till en lämplighets- och prioriteringsfråga.

Till sist vill jag, herr talman, säga
alt mitt tal om kommersialisering och
frihet till och frihet från var närmast
tänkt som ett vänligt tips för herr 01-hede. Jag tror att man far vilse, om
man tror, att svenska folket eller någon
överväldigande del av det är så negativt
inställt till det som ligger i begreppet
kommers och kommersialism som
herr Olhede uppenbarligen tror. .Tåg
upprepar att kommersiell verksamhet
är en verksamhet som vi uppfattar som
att driva en hederlig affär. Jag tror alt
det finns väldigt många människor, till
och med långt in i herr Olhedes eget
parti, som betraktar detta som inte bara
en tillåten och hedervärd utan rent

av som en allmännyttig verksamhet,
t. o. in. som en public service-verksamhet.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Herr Cassels tal om frihet
i etern ger mig anledning att erinra
om vad vi beslutade i riksdagen redan
1966. I den proposition som då
förelädes riksdagen framhölls att en fri.
etableringsrätt i etern är en omöjlighet
redan på grund av det begränsade
antalet frekvenser. Den sanningen
gäller också i dag.

Förslaget om införandet av kommersiell,
privatägd television avvisades av
1966 års riksdag, och utskottet erinrar
i år om att vi under många år diskuterat
just denna fråga. Enligt min
mening finns det inget skäl för ett annat
ställningstagande, och inledningsvis
erinrade jag om att moderata samlingspartiet
i dag isolerats mera än tidigare
i denna fråga alldenstund folkpartiet
— medbrodern som tidigare alltid
stått bakom de gemensamma reservationerna
— i dag sviktar och inte vill
följa de moderata och hålla fast vid
det gamla ståndpunktstagandet utan
mera närmar sig mittenbrodern, centerpartiet.
Jag hälsar detta med tillfredsställelse,
men det är tydligt att
utvecklingen inte går i den riktning
som herr Cassel är förespråkare för.

Jag tror inte på en obegränsad frihet
i etern. Beträffande resonemanget att
vi har många tidningar vill jag säga att
vi kan ge ut hur många tidningar som
helst i detta land, men såvitt jag vet kan
vi bara sända ett par tre TV-program.
Varken de tekniska eller ekonomiska
resurserna tillåter mera.

Herr Cassel tror att det via satellitsändningar
skall kunna skapas nya möjligheter
och jag hoppas också på detta,
men jag räknar med att det då måste
komma till stånd internationella
överenskommelser som gäller världen
i dess helhet.

Beträffande herr Cassels tal om fri -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17 127

het i etern kan man fråga sig vad som
döljer sig bakom de moderatas önskan
om ett fristående kommersiellt TV-bolag.
När man kommer till kärnan visar
det sig att det gäller att införa reklamprogram
för att vi på det sättet skall
slippa ta på oss några kostnader. Det
skulle vara som när jultomten kommer
med gåvorna, men det fungerar inte
på det sättet. Vi konsumenter får nog
betala oavsett vilken finansieringsmetod
som används.

Internationella erfarenheter pekar på
att det med herr Cassels modell för
kommande svensk television skulle bli
program som inramas av reklam för
exempelvis kosmetika och tobak som
motsvarar annonsörernas intressen och
att det endast skulle bli större och riksomfattande
företag som skulle kunna
komma i fråga. Det heter så vackert att
programverksamheten inte skall påverkas.
Det är vår förhoppning att så inte
skulle bli fallet, men internationella
erfarenheter pekar även i detta fall
i en annan riktning. TV-reklamen skulle
också kunna påverka och allvarligt
rubba balansen mellan massmedia, vilket
skulle kunna få till följd minskade
intäkter också för pressen.

Mot denna bakgrund vill jag göra gällande
att inga av dessa uppräknade
fakta tyder på att det skulle innebära
några som helst fördelar för Sverige,
om vi fölle för herr Cassels locktoner
om införande av reklamfinansierad TV.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(m), kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindahl sade att
jag påstått att vi skulle ha en absolut
fri etablering, men det har jag ju inte
sagt. Jag har framhållit att vi borde
undersöka om vi inte kan få till stånd
ett konkurrentföretag, och det är inte
samma sak.

Under förra valrörelsen fick vi höra
mycket om valfrihetens samhälle, men
i fråga om TV vill inte herrarna ha någon
valfrihet. Det påminner mig litet

Anslagen till rundradioverksamheten m. m.

grand om en gammal exercishistoria.
Det var en värnpliktig som på sin tid
begärde ledighet för att bevista ett möte
i Frälsningsarmén, men då sade fanjunkaren:
»År det så att herrarna inte
kan nöja sig med den religion som
Kungl. Maj:t och kronan består, så kan
ni vara utan.»

Herr OLHEDE (s):

Herr talman! Jag tror att jag har uttryckt
mig tillräckligt klart på denna
punkt, herr Carlshamre. Jag säger ja
till flera och bättre program, men jag
säger nej till flera radioföretag. Det är
den prioriteringen som är den viktiga.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Herr Olhede vill utveckla
den verksamhet som herr andre
vice talmannen en gång så drastiskt och
klarläggande betecknade som en gigantisk
buktalare inbegripen i dialog med
sig själv, d. v. s. herr Olhede vill ha flera
och bättre program men alla inom
samma företag.

Ju mer jag funderar över herr Olhedes
sätt att resonera, desto mer bekymrad
blir jag för statens affärer. Herr
Olhede är ju en av dem som har tagit
på sig ett stort ansvar för statens affärer,
och han borde bättre än de flesta
veta att litet rejäl kommersialism inte
vore ur vägen i både hel- och halvstatliga
företag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
1 a av herr Axel Andersson m. fl.;
samt 3:o) bifall till reservationen 1 b
av herr Bohman m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr andre vice talmannen
Cassel begärde likväl votering, i anledning
varav herr förste vice talman -

128 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Anslagen till rundradioverksamheten m.

nen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr förste
vice talmannen nu fann den under 2:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr andre vice talmannen
Cassel votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 1 i statsutskottets utlåtande
nr 52 antager reservationen 1 a
av herr Axel Andersson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 b av herr Bohman
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
37 ja och 34 nej, varjämte 131 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1 i
utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste
vice talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen. Herr
Wedén begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 138
ja och 47 nej, varjämte 17 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2; och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr andre vice talmannen Cassel begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2 i
utskottets utlåtande nr 52, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 av herr Eohnian m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

129

Liberalisering av reglerna för

uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr andre vice
talmannen Cassel begärde emellertid
rösträkning, varför Votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 165 ja och 31 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Liberalisering av reglerna för trådöverföring
av TV- och radioprogram

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av motioner
om liberalisering av reglerna för trådöverföring
av TV- och radioprogram.

I detta utlåtande behandlades de likalydande
motionerna I: 330 av herr
Wikström och 11:361 av herr Ahlmark,
vari hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer,

att en snabbutredning tillsätts om hur
§ 5 i radiolagen — och andra delar av
lagen som bär samband med den —•
bör ändras för att liberalisera reglerna
för trådöverföring av program till
och i Sverige, samt

att Kungl. Maj:t förelägger 1971 års
riksdag förslag till ändring av de delar
i radiolagen som berörs vid en sådan
reform».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 330 och
II: 361.

Reservation hade avgivits av herrar
Richardson, Hans Petersson, Helander
och Strömberg (alla fp), vilka ansett
5 — Andra kammarens protokoll 1970.

trådöverföring av TV- och radioprogram

att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 330 och II: 361 anhålla
hos Kungl. Maj :t om förslag till liberalisering
av gällande regler för tråd- och
länköverföring av radio- och TV-program.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Redan under förarbetena
till radiolagen fördes en ganska omfattande
diskussion om vad denna lag
skulle omfatta. Delade meningar fanns
om trådsändningar skulle regleras eller
ej. Nu blev beslutet sådant att radiolagen
definierar rundradiosändning som
radiosändning eller trådsändning vilken
är avsedd att mottagas direkt av
allmänheten.

Ärendet bereddes av ett sammansatt
konstitutions- och tredje lagutskott. I
utskottet fanns sex reservanter som dels
anförde principiella synpunkter mot en
reglering av trådsändningar, dels uttalade
att en mängd besvärliga gränsdragningsproblem
skulle uppstå. Erfarenheterna
och utvecklingen har visat
att de farhågor reservanterna hyste
1966 blivit verklighet efter några få
år.

I motionsparet I: 330 och II: 361 bär
herr Wikström och herr Ahlmark begärt
utredning om liberalisering av reglerna
för trådöverföring. De centrala
frågorna i detta sammanhang är av
principiell natur. Det gäller dels vilka
inskränkningar radiolagen kan tillåtas
göra i fråga om yttrandefriheten i etern,
dels vilka inskränkningar vi skall acceptera
med de allt större och ständigt
växande tekniska möjligheterna att ge
allmänheten en god och allsidig service
i fråga om nyheter, information
in. m.

5 § i radiolagen är principiellt sett
lika omöjlig i dag som 1966. De gränsdragningsproblem
som reservanterna
Nr 17

130 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Liberalisering av reglerna för trådöverföring av TV- och radioprogram

befarade 1966 var verklighet redan
1967 — ja, de var så reella att Sveriges
Radio och justitiekanslern hade olika
uppfattningar huruvida en sändning var
rundradiosändning eller ej. Denna skillnad
i lagtolkningen mellan Sveriges Radio
och justitiekanslern har sedan på
nytt kommit till uttryck.

I en bilaga till konstitutionsutskottets
utlåtande redovisas ett antal fall
då fråga uppkommit om att Sveriges
Radio delvis skulle avstå sitt monopol.
1 huvudsak rör det sig om idrottsarrangemang,
t. ex. kvalmatcher i fotboll.
De diffusa gränsdragningar som
det här rör sig om kan belysas av frågan
om överförandet av kvalmatchen
mellan Sandvikens IF och östers IF
från Sandviken till Växjö i oktober
1967. Ett radioreferat skulle anordnas
av östers IF i Växjö. Allmänheten inbjöds
via pressen. Då ingrep Sveriges
Radio och förklarade att i och med
att allmänheten inbjöds till referatet var
det fråga om rundradiosändning och
Sveriges Radio hade ensamrätt. När
däremot inbjudan till allmänheten
återtogs var det ej längre fråga om
rundradiosändning. Föreningen kunde
arrangera ett referat för enbart medlemmar.
Sveriges Radio stöder sig härvidlag
på departementschefens uttalande
i propositionen 149 år 1966.

Tolkningen av radiolagen är tydligen
sådan att man kan låta t. ex. ett antal
medlemmar av Östers IF få lyssna på
ett referat — d. v. s. en sluten krets
vars medlemmar är förenade genom
en påtaglig gemenskap av annat slag
än ett gemensamt intresse att lyssna på
sändningen — medan närvaron av exempelvis
några personer som ej är medlemmar
i föreningen gör att det blir
fråga om rundradiosändning varvid
Sveriges Radio har monopol. Sveriges
Radios monopol hänger på ett medlemskort
till en idrottsförening!

Motionärerna tar upp ett aktuellt fall.
Sveriges Radio behandlade 1969 en begäran
att få överföra de gudstjänster

som Billy Graham skulle hålla i Dortmund
i Västtyskland våren 1970. Gudstjänsterna
var avsedda att återsändas
på TV-skärmar i hyrda hallar i några
städer. Sveriges Radio avslog en ansökan
om delvis överlåtelse av sin ensamrätt.

De här anförda exemplen från idrottsevenemang
och Billy Grahams kampanj
i Västtyskland visar att de nuvarande
reglerna för tråd- och länköverföring
av radio- och TV-program är högst
otillfredsställande. Resultatet blir att
nyheter, information, kontakter och mötesdeltagande
m. m. riskerar att omöjliggöras
trots att många anser det önskvärt
och värdefullt att på detta sätt
kunna ta del av teknikens möjligheter.
I fråga om Billy Grahams mötesserie
bör anföras att tillstånd lämnats för
sändningar i Norge. I Danmark har något
sådant tillstånd ej varit erforderligt
då sändningarna ej ansetts strida mot
Danmarks radios monopol.

Enligt min uppfattning rör vi oss här
med frågor som aktualiserar gränserna
för mötes- och yttrandefriheten, och
starka betänkligheter måste resas mot
den nuvarande lagstiftningen. De sändningsformer
som vi här talat om är
tråd- eller tråd-länköverföring. Dessa
tar upp intet eller föga utrymme i
etern och stör inga andra program.
Mot den bakgrunden framstår inskränkningarna
i fråga om dessa sändningar
som än mer omotiverad.

I konstitutionsutskottet har jag tillsammans
med folkpartiets övriga representanter
reserverat mig och yrkat
att utskottet bort hemställa om förslag
till liberalisering av gällande regler för
tråd- och länköverföring av radio- och
TV-program.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
talmannen övertog ledningen av förhandlingarna,
instämde herr Nelander
(fp).

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

131

Liberalisering av reglerna för trådöverföring av TV- och radioprogram

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! År 1966 tillkom radiolagen
och regleringen av rätten till rundradioutsändningar.
Man beslöt då att
dessa skulle omfatta även trådsändningar.
Detta motiverades med att något då
inte hade framkommit som gav anledning
till en ändring av de grundläggande
principerna för rundradioverksamheten
och att det skulle innebära ett
väsentligt avsteg, om man avstode från
att reglera trådsändningarna. Ett undantagande
av trådsändningarna från
radioföretagets ensamrätt skulle med all
sannolikhet leda till att det snart skulle
uppstå omfattande ledningsnät i privat
regi för sändning av radio- och TVprogram
med inslag av kommersiell reklam.

Utskottet har inte funnit att det föreligger
något skäl till att nu inta en annan
ståndpunkt till frågan om lagstadgad
reglering av trådsändningarna. Det
föreligger heller inte enligt utskottets
mening tillräcklig anledning att i övrigt
aktualisera en omprövning av den
i radiolagen gjorda gränsdragningen
mellan sändningar till vilka radioföretaget
har ensamrätt och andra sändningar.

Reservanterna har inte direkt yrkat
bifall till motionen utan inskränker sig
till att föreslå anhållan hos Kungl. Maj :t
om förslag till liberalisering av gällande
regler för tråd- och länköverföring av
radio- och TV-program. Man kan självfallet
ha olika meningar om huruvida
Sveriges Radio borde ha bifallit den aktuella
ansökan om överföring av Eilly
Grahams gudstjänster, men ställningstagandet
i ett enskilt fall utgör dock
knappast tillräckligt skäl för reservanternas
begäran.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det finns de som vill
försöka göra den här frågan till ett
rent tekniskt problem. Ingenting kan

vara mera felaktigt. Yad vi nu diskuterar
är, som jag ser det, en ideologisk
skiljelinje mellan liberalism och socialism.
För socialdemokrater handlar
5 § i radiolagen om att monopolet inte
får luckras upp ens för trådsändningar
av olika slag. För oss folkpartister gäller
det i stället att forma den här paragrafen
så att man vidgar yttrande- och
mötesfrihetens gränser.

Karl-Erik Strömberg har redan med
exempel visat hur orimlig den nuvarande
lagen och dess tillämpning är.
Trots att trådsändningar inte konkurrerar
med andra program, trots att de
i regel inte tar något som helst utrymme
i etern och trots att de inte kostar statsmakterna
någonting — trots allt det
har man alltså förhindrat överföringar
av olika slag (idrottsreferat, predikningar
m. m.) till hyrda lokaler för att
ge dem som är intresserade chansen
att lyssna på en gudstjänst, följa en fotbollsmatch
eller något annat. Och man
gör det uttryckligen med motiveringen
att här får man inte lätta på monopolet.
Det gäller att slå vakt och värna om
Sveriges Radios monopolställning —
inte därför att det är nödvändigt men
därför att doktrinerna måste hållas i
helgd.

I förra veckan hölls det en väckelsekampanj
i Europa. Det var Dilly Graham
som under åtta dagar höll en serie
gudstjänster i Dortmund i Västtyskland.
De överfördes via Eurovisionens reservlänk
till nio länder. Sedan »tappade
man av» länken via tråd och överförde
gudstjänsterna till jättelika filmdukar
i stora, hyrda hallar. Flera tiotusen
människor kunde därigenom följa hela
väckelsekampanjen i samma ögonblick
som predikningarna hölls i Dortmund.

Det här konkurrerade inte med några
andra TV-program; Grahamkampanjen
gick ju på reservlänken. Det kostade
inte länderna något, eftersom arrangörerna
betalade kostnaderna. I nästan
hela det demokratiska Europa — och
dessutom i en av kommuniststaterna —

132

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Liberalisering av reglerna för trådöverföring av TV- och radioprogram

knnde man i 36 städer följa förra veckans
väckelsekampanj.

Men i ett land gick det inte. Det var
Sverige. Där har vi 5 § radiolagen. Den
ger Sveriges Radio rätt att utan chans
till överklagande hindra överförande av
trådsändningar av det här slaget. Sveriges
Radio har utnyttjat den rätten.
I Sverige förbjöds de sändningar som
tilläts i andra länder. De möten som
planerades i Stockholm, Göteborg, Örebro
och Borlänge var man tvungen att
ställa in.

Nu finns det de som säger: jag gillar
inte Billy Graham, det är lika bra att
stoppa hans gudstjänster. Graham har
gjort uttalanden om Vietnam som inte
har varit bra. Eller: jag gillar inte hans
typ av förkunnelse. Det är ingen angelägen
sak att slåss för hans frihet att få
överföra tråd- och länkmöten till Sverige.

Det är förmyndarens reaktion. Hans
tonfall och hans tankar har vi kunnat
lyssna till också i den här kammaren.
Bertil Zachrisson —- som jag hoppas går
upp i den här debatten — gav oss chansen
till det i höstas i en interpellationsdebatt.
För förmyndaren är det naturligt
att genast fråga sig: Gillar jag den
här predikanten eller gillar jag honom
inte? Och svaret på den frågan får sedan
spela en avgörande roll för om mötet
skall få hållas eller inte.

För oss liberaler är det sättet att tänka
helt främmande. Vi säger i stället
så här: om vi gillar Billy Graham eller
inte har ingen som helst betydelse i det
här sammanhanget. Vad frågan gäller
är, som herr Strömberg sade, om vi
skall vara med och vidga yttrande- och
mötesfrihetens gränser. Kan vi öka mötesfriheten
utan att andra värden kommer
i kläm, utan att vi minskar friheten
för andra människor, då skall vi
ge tillstånd till tråd- och länköverförda
program av det här slaget att spelas
upp där arrangörerna vill göra det.

Det är inte Sveriges Radios eller regeringens
eller min sak att avgöra om

en väckelsekampanj är bra eller dålig.
Det får människorna själva bestämma
— och deras frihet att överföra och
hålla sådana möten skall inte beskäras
i onödan.

Jag förstår att dessa synpunkter på
liberalism inte uppskattas på den socialdemokratiska
kanten. Där vill man
helst se denna fråga som ett tekniskt
problem. Om det inte går påstår man
väl, som utskottet har gjort, att lättar
man något på monopolet får man snabbt
ett »omfattande ledningsnät i privat
regi för sändning av radio- och TV-program
med inslag av kommersiell reklam».

Det argumentet är ett missförstånd.
För det första krävs i reservationen,
som jag såsom motionär ansluter mig
till, ett förslag till liberalisering utan
att vi binder oss för en viss bestämd
lösning. För det andra kan man mycket
väl skilja mellan ideella och kommersiella
överföringar, om man vill
göra det. För det tredje vore det kanske
inte någon olycka om det blev reklaminslag
i en del trådsända program, när
de inte konkurrerar med utrymmet i
etern eller beskär friheten för några
andra grupper.

Men om de frågorna behöver vi inte
tvista. Vad det nu gäller är om vi över
huvud taget skall ha en liberalisering av
träd- och länköverförda program eller
inte. Vill vi ha det måste vi stödja reservationen.
De som vill behålla dagens
läge och dagens 5 § får gå på utskottets
linje.

Men de som gör det säger då också,
att det var bra och riktigt att vi förra
veckan stoppade överföringen till Sverige
av den gudstjänstkampanj som fick
sändas till 9 andra länder och 36 städer
i Europa. Och de som försvarar utskottet
bör då också erkänna att det
som vi nu diskuterar är en ideologisk
vattendelare mellan liberalism och socialism.

I detta anförande instämde herrar
Rimås och Sellgren (båda fp).

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

133

Liberalisering av reglerna för trådöverföring av TV- och radioprogram

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Efter de långa debatter
som vi tidigare har fört om denna fråga,
inte minst 196G såsom herr Larsson i
Luttra påminde om, skall jag nöja mig
med två påpekanden.

Det första är att utskottets ställningstagande
självfallet inte är något som
helst inlägg i debatten om Billy Graham
— honom har vi inte diskuterat.
Det är därför fel av herr Ahlmark att
påstå att om man röstar för utskottets
förslag tar man ställning i fråga om
Billy Graham. Så är inte alls fallet.

Det andra påpekandet jag vill göra —
och det var närmast därför jag begärde
ordet — gäller det som herr Ahlmark
började och slutade med, nämligen att
här går en ideologisk skiljelinje mellan
liberalism och socialism. Ja, herr talman,
man behöver bara studera utskottsutlåtandet
för att finna att i så
fall är socialisternas skara mycket stor
inom utskottet — den omfattar alla utskottets
ledamöter med undantag för
folkpartisterna.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag uppfattade inget
som helst argument i sak i det som herr
Johansson i Trollhättan nu sade. Här
har vi en viktig principiell fråga. Vi
har förmånen att diskutera den några
dagar efter att en av de största väckelsekampanjer,
som har hållits i Europa,
just avslutats. Den har sänts till 36 städer
och 9 länder men inte till Sverige.
Vi har nämligen 5 § i radiolagen i dess
nuvarande dogmatiska utformning.

Herr Johansson vägrar att i det läget
gå upp i eu sakdebatt om 5 § och
hur denna paragraf illustreras av vad
som skedde förra veckan. Det belyser
hur ointresserad man på socialdemokratiskt
håll är av att diskutera hur
man kan vidga mötes- och yttrandefrihetens
gränser. Och det är en ideologisk
skiljelinje mellan herr Johansson och
mig, mellan socialism och liberalism.

Om herr Johansson nu kommer till5*—Andra
kammarens protokoll 1970.

baka för att ta upp ett sakresonemang

— något som jag tycker skulle vara
trevligt — kanske han säger, att vi ju
har ett monopolsystem i Sverige och
att det var den saken vi diskuterade
1966. Herr Johansson tycks nöja sig
med den debatten och hänvisar till vad
som hände för fyra år sedan. Därför
kan vi inte ändra på § 5.

Men i Danmark har vi ett monopolsystem
och där förekommer inga reklamsändningar
i TV. Där följdes dessa
Billy Grahammöten i Köpenhamn på
det sätt som arrangörerna i Sverige
ville göra. I Norge har vi också ett monopolsystem,
och det är ingen reklam
i TV i Norge. Där hölls dessa program
i samma ögonblick som gudstjänsterna
sändes från Dortmund i Ålesund, i Bergen,
i Kristiansand, i Oslo, i Molde, i
Sarpsborg och Trondheim.

Kan herr Johansson i Trollhättan
svara mig på ett par frågor: Vad är det
för olyckor som drabbat Danmark och
Norge som följd av att man fick hålla
gudstjänstkampanjen där i förra veckan?
Har det varit ett grundskott mot
radio- och TV-monopolet i Norge och
Danmark som vi lyckligtvis undgått här
i Sverige? Har det blivit ett kommersiellt
trådsänt radio- och TV-nät i Danmark
och Norge, något som man hotar
med i utskottets utlåtande? Eller har det

— som Bertil Zachrisson anförde i debatten
här i kammaren i november
förra året — minskat friheten för danskar
och norrmän att hålla dessa möten?
Det var ett av herr Zachrissons specialargument.
Jag hoppas att herr Zachrisson
inte flytt ut ur kammaren just
nu för att slippa besvara frågan om erfarenheten
nu bekräftat vad han sade
för några månader sedan.

Därför är den här frågan, herr Johansson,
en ideologisk skiljelinje mellan
våra båda partier och våra båda
rörelser, när ni inte vill ändra på § 5
och vi vill göra det.

Jag hörde ett argument i den föregående
debatten som jag vore glad om
Nr 17

134 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Liberalisering av reglerna för trådöverföring av TV- och radioprogram

herr Johansson ville kommentera, eftersom
herr Zachrisson, som kanske nu
kommer in i kammaren, tydligen inte
vill göra det. Han sade att den hiir kampanjen
på fyra ställen i Sverige skulle
kosta 300 000 kronor, och att de pengarna
kunde användas mycket bättre, t. ex.
till en höjning av pastorslönerna.

Jag har personligen ingen synpunkt
på hur kyrkor och samfund skall använda
sina insamlade pengar. Jag tycker
inte heller att herr Johansson eller
herr Zachrisson skall ha det som lagstiftare
och ledamöter av andra kammaren.
Vi skall ge människorna rätt att
själva bestämma hur de vill använda
sina pengar. Om de vill hålla möten eller
höja pastorslönerna är likgiltigt för
oss, det är det samfundens sak att avgöra.
Även där går det en skiljelinje
mellan herr Johanssons parti och mitt.
Det bör herr Johansson erkänna i sitt
nästa inlägg.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det vore frestande att
ta upp en stor debatt med herr Ahlmark
om detta, men vid denna tidpunkt på
kvällen kanske kammarens ledamöter
ändå är intresserade av att vi något
begränsar debatten. Och faktiskt förde
vi en stor debatt om detta 1966, ehuru,
jag då inte hade äran att få diskutera
med herr Ahlmark.

Jag har emellertid aldrig påstått att
det inträffat några olyckor i Norge och
Danmark. Det relevanta är, att med den
lagstiftning vi har så går det inte att
genomföra detta här i landet. Jag uppfattar
herr Ahlmark på det sättet, att
han inte angriper Sveriges Radio i detta
avseende utan att han accepterar handläggningen
av ärendet inom Sveriges
Radio.

I den tidigare diskussionen utvecklade
vi en rad sakskäl för att man inte
skulle tumma på detta. Det fanns då
skilda meningar. Vad som hänt sedan
dess har enligt min och utskottsmajori -

tetens mening inte på något sätt kunnat
ändra vår ståndpunkt.

Herr Ahlmark envisas med att säga,
att det i detta avseende går en skarp
gränslinje mellan hans parti och mitt.
Då bortser herr Ahlmark alldeles från
det faktum som jag pekade på för en
stund sedan, nämligen att vi i detta fall
har en överväldigande utskottsmajoritet,
i vilken det ingår inte bara socialdemokrater
utan även centerpartister
och moderata. Dessa blir alltså nu räknade
som socialister. Det må vara deras
sak, men det är svårt att göra gällande
att behandlingen av denna fråga
visar på en ideologisk skiljelinje mellan
socialism och liberalism, när folkpartisterna
blivit ensamma i utskottet.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! På en enda punkt kan
jag hålla med herr Johansson i Trollhättan;
jag är också förvånad över att
folkpartisterna blev ensamma i utskottet
om en reservation.

Även om timmen är sen kunde man
väl ändå fyra år efter det att denna
lag antogs kosta på sig ett enda sakskäl
för § 5 i dess nuvarande utformning.
Ett enda litet argument kunde
väl herr Johansson i Trollhättan i sin
blygsamhet ha viskat fram så vi fick
höra det. Men det har inte gått. Han
bara säger att vi diskuterade detta för
fyra år sedan och att timmen är sen.

Men herr Johansson medger ändå att
det inte hänt några olyckor i Danmark
och Norge. I Sverige har vi däremot en
annan lag. Ja, just det, vi har § 5. Och
vad reservanterna och motionärerna
kräver är ju att vi skall ändra § 5. Det
är ju just lagen vi diskuterar. Om vi reservanter
säger att detta är en dålig
lag kan väl inte utskottets talesman
säga: Men vi har ju lagen; lagar kan
man inte ändra. Jag har hört talas om,
herr Johansson — jag vet inte om det
är rätt eller fel — att man har ändrat
lagar i den svenska riksdagen. Det har
hänt flera gånger. Jag tror herr Jo -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17 135

Liberalisering av reglerna för trådöverföring av TV- och radioprogram

liansson varit med om det. Men § 5 är
tydligen så helig att man inte ens får
antyda att den kan justeras.

Jag är fortfarande ledsen över att
lierr Zachrisson som var i kammaren
för ett ögonblick sedan har sprungit ut
och inte vill försvara det han sade för
ett par månader sedan och vad han har
skrivit i en rad tidningar tidigare. Det
finns ett sensationellt inslag i denna
debatt. Herr Zachrisson sade tidigare
att det inte alls var bra att hålla de här
mötena på fyra ställen; i stället skulle
något program gå över det ordinarie
TV-nätet.

Jag invände redan då att det inte
var fråga om att låta en enda kvälls
sändning konkurrera med dessa fyra
möten. Vad arrangörerna ville var ju
att följa upp åtta gudstjänster kväll efter
kväll. Men det intressanta är att
herr Zachrisson förra året utlovade att
Sveriges Radio i sina ordinarie program
ändå skulle ta upp den här saken.
Men såvitt jag vet har man inte
i något enda program i förra veckan
tagit upp Billy Graham-kampanjen.

Då kanske Bertil Zachrisson invänder
— jag för alltså en polemik mot en
som är frånvarande, men jag hade utgått
från att han skulle vara här och
försvara sig och vad han skrivit — att
det kanske planeras program i Sveriges
Radio om Billy Graham-kampanjen.
Låt mig då till sist, herr talman,
läsa upp vad riksdagens upplysningstjänst
sagt mig i dag: Enligt uppgift
från Sveriges Radio finns inga planer
att överföra Billy Graham-programmen
under den tidsperiod som nu kan överblickas!
Också detta påstående har alltså
fallit sönder veckan efter att en väckelsekampanj
hållits som gick i nio länder
och 36 städer men som i Sverige
stoppades av § 5.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att herr
Ahlmark behöver undervisa mig om att

lagar kan ändras. Men det är ju inte
nödvändigt att man ändrar dem därför
att herr Ahlmark motionerar om en
ändring. Mina skäl står i utskottets utlåtande.
Jag förutsätter att kammarens
ledamöter även tagit del av utskottets
utlåtande. Där finns ett referat av de
skäl som utvecklats tidigare av det sammansatta
utskottet. De skälen står enligt
min mening fast.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det anges ett enda skäl
i utskottets yttrande. Det skulle bli »ett
omfattande ledningsnät i privat regi för
sändning av radio- och TV-program
med inslag av kommersiell reklam» om
man accepterade vår motion. Så har det
inte blivit i Danmark. Så har det inte
blivit i Norge. Där har det gått bra.
Danmark och Norge bär vederlagt det
enda skäl som utskottet hade. Och något
annat skäl har herr Johansson inte ens
kunnat viska fram här i kammaren.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! Det har väl i alla fall
hänt en sak sedan radiolagen antogs
1966, nämligen att ungefär fyra år har
förflutit och man alltså har erhållit
fyra års erfarenhet av hur den verkar.

Det har visat sig att de svårigheter
i fråga om gränsdragningar, som man
redan 1966 befarade skulle uppkomma,
har blivit verklighet. Vad motionärerna
befarade är en realitet i dag,
och det blev en realitet redan efter
något år. Sveriges Radio har inte samma
uppfattning om detta som t. ex.
justitiekanslern, vilket framgår av det
material som finns. Detta bör tolkas så
att gränsdragningsproblematiken är
svår, och det finns all anledning att
se över vad som har hänt.

När så små skillnader skall avgöra
om det är fråga om rundradiosändning
eller ej att ett medlemskort till en
idrottsförening är avgörande, torde det
vara skäl att undersöka om inte regler -

13G Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

na på något sätt kan liberaliseras. Det
är ganska besynnerligt att vi i vårt
land skall lösa denna fråga på ett helt
annat sätt än man gör i de flesta andra
— inte bara nordiska — länder i
Europa.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Strömberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Richardson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Strömberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 146 ja och 54 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
statsutskottets memorial nr 53, i anledning
av kamrarnas skiljaktiga beslut
i fråga om bidrag till vissa hjälpmedel
för handikappade.

§ 5

Statens vattenfallsverks redovisning av
inkomst från kraftverk vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 32, med anledning av motioner
angående statens vattenfallsverks
redovisning av inkomst från kraftverk
vid taxeringen till kommunal inkomstskatt
m. m.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

1) de likalydande motionerna 1:19
av herr Karl Pettersson m. fl. och II: 68
av herr Petersson i Gäddvik m. fl., vari
hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde att Kungl. Maj :t med anledning
av de vid 1970 års allmänna fastighetstaxering
föreslagna kraftigt sänkta
taxeringsvärdena för statens vattenfallsverks
vattenkraftsanläggningar föranstaltade
om utredning och till riksdagen
inkomme med förslag med beaktande
av vad i motionerna anförts,

2) de likalydande motionerna 1:20
av herr Karl Pettersson m. fl. och II: 67
av herr Petersson i Gäddvik m. fl., vari
hemställts,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t begärde förslag om tillämpningsregler
för ändring av statens vattenfallsverks
nuvarande redovisningsprinciper,
så att de inom varje kommun belägna
kraftverks- och regleringsanläggiiingarna
redovisades vid inkomsttaxering
för kommunal beskattning av inkomst
från kraftverksrörelse på sådant
sätt, att principerna för avskrivningsoch
ränteavdragsrätten överensstämde
med vad som finge tillämpas för enskilda
vattenkraftsproducerande företag
vid kommunal beskattning i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna 1:19 och 11:68 samt

2) motionerna I: 20 och II: 67.

Reservation hade avgivits av herrar

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

137

Statens vattenfallsverks redovisning av inkomst från kraftverk vid taxeringen till

kommunal inkomstskatt m. m.

Tistad (fp), Levin (fp), Gösta Jacobsson
(m), Karl Pettersson (m), Johan
Olsson (ep), Vigelsbo (ep), Eriksson
i Bäckmora (ep), Enarsson (m) och
Ahlmark (fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

a) under 1

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:19 och 11:68 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära att Kungl. Maj :t
med anledning av de vid 1970 års allmänna
fastighetstaxering föreslagna
kraftigt sänkta taxeringsvärdena för
statens vattenfallsverks vattenkraftsanläggningar
föranstaltade om utredning
och till riksdagen inkommer med förslag
med beaktande av vad i motionerna
anförts;

b) under 2

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1: 20 och II: 67 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära förslag om
regler angående sådan ändring av statens
vattenfallsverks redovisningsprinciper,
att inkomsten av de inom varje
kommun belägna kraftverks- och regleringsanläggningarna
vid taxering till
kommunal inkomstskatt redovisades på
i huvudsak samma sätt som enskilda
vattenkraftsproducerande företags anläggningar
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 32 har de borgerliga
ledamöterna avlämnat en reservation
som jag med några få ord vill ytterligare
motivera.

Den första punkten i reservationen
gäller det förslag till kraftigt sänkta
taxeringsvärden som föreslagits bli
gällande i 1970 års fastighetstaxering
för vattenkraftverken.

Vi reservanter ställer oss frågande
inför en sådan åtgärd och undrar, om

den verkligen är sakligt underbyggd,
särskilt vid jämförelse med andra typer
av fastigheter, t. ex. jordbruks-, egnahems-
och fritidsfastigheter, som i de
flesta fall får kraftiga höjningar med
30 till 40 procent eller mera. Vi kan,
inte finna att räntabiliteten för vattenkraftsverken
skulle ha försämrats sedan
1965 års allmänna fastighetstaxering,
vilket väl i så fall skulle vara
motivet för åtgärden.

Yrkandet under denna punkt går ut
på en hemställan hos Kungl. Maj :t om
utredning och förslag rörande 1970 års
taxeringsvärden för statens vattenkraftsanläggningar
i enlighet med vad som
anförts i motionerna 1:19 och 11:68.

Punkten 2 i reservationen gäller statens
vattenfallsverks redovisningsprinciper
vid beräkning av inkomst till
kommunal inkomstskatt. Denna fråga
har varit föremål för utredning och diskussioner
under mer än 30—40 år utan
att man kommit fram till enligt vår
uppfattning godtagbart resultat.

Utskottsmajoriteten har samma målsättning
som reservanterna, nämligen
att reglerna för inkomstredovisningen
skall vara lika . för staten och för enskilda
kraftproducenter. Utskottet har
senast 1969 haft att pröva motionsyrkanden
härom, men dessa avvisades då
med hänvisning till affärsverksutredningen,
som framlade sitt betänkande
i november 1968, vilket innebar förslag
till begränsning av vatlenfallsverkets
rätt att göra avdrag för gäldränta.

Nämnda förslag är numera remissbehandlat
men bär inte föranlett något
förslag av Kungl. Majd. Utskottsmajoriteten
vill inte heller nu medverka till
någon omedelbar ändring av reglerna
trots, som man säger, en positiv inställning
till motionärernas och reservanternas
förslag. Man förutsätter att
förslag snart skall komma att framläggas
härom och att frågan är föremål
för Kungl. Maj ds uppmärksamhet.

. Vi reservanter kan inte vara till freds

138 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Statens vattenfallsverks redovisning av

kommunal inkomstskatt m. m.

med en sådan tågordning då frågan,
såsom jag nyss sade, har diskuterats
och utretts under flera decennier utan
något resultat. Därför yrkar vi på en
skrivelse till Kungl. Maj :t med begäran
om förslag till ändrade regler i enlighet
med vad som framförts i motionerna
1:20 och 11:67, d. v. s. i huvudsak
jämställdhet mellan statens vattenfallsverk
och de privata kraftproducenterna,
i fråga om redovisningsmetoder.

Herr talman! Med denna korta motivering
ber jag att få yrka bifall till
den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Enarsson här har framhållit, eftersom
vi båda står under samma reservation
i detta ärende.

Som redan framgått av vad föregående
talare sagt är det ju åtskilliga
kommuner i Norrland med statliga
kraftverk och regleringsanläggningar,
som årligen går miste om stora kommunalskatteintäkter.
Anledningen härtill
är ju de storä avdrag för värdeminskning
och för gäldränta, som statens
vattenfallsverk har möjligheter att
tillgodogöra sig. För att åstadkomma
rättvisa i denna fråga har vi i reservation
till bevillningsutskottets betänkande
yrkat på en utredning i frågan.

Jag ber med denna korta motivering
få yrka bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Agnäs (in):

Herr talman! Man kan ibland göra
underliga reflexioner. När jag läst vad
som berörs i detta utskottsbetänkandet
har jag tänkt så här: Tänk om enskilda
företag hade ägt naturtillgångarna,
så att vattenfallen hade varit utbyggda
av dem, då skulle det ha sett
helt annorlunda ut för många kommuner.
Vi har eu stor ödemarkskommun
uppe i Norrbotten som heter Jokkmokk,
där det finns mycket kraftverk.

inkomst från kraftverk vid taxeringen till

Kommunen förlorar på grund av att
det inte är samma beskattningsregler
för staten som för enskilda inte mindre
än 9,6 miljoner kronor. Stensele i Västerbottens
län förlorar av samma anledning
2,5 miljoner kronor och Umeå
stad förlorar 2 miljoner kronor om
året. Man kan ju säga att de genom
skatteutjämningspengar i stället får
kompensation, men som jämförelse med
Jokkmokks 9,6 miljoner i förlust står
endast i runt tal 95 000 kronor i skatteutjämningsmedel.

När jag som motionär här vill göra
ett uttalande i frågan, vill jag säga att
det onekligen ger ett sällsamt intryck
att läsa majoritetens tankar i den fråga
vi debatterar, särskilt med hänsyn
till den pågående debatten om landsbygdens
framtid och lokaliseringsåtgärder
och stöd som vi resonerar om
på andra områden just nu.

Här har den socialdemokratiska majoriteten
blankt vägrat att gå med på
en lösning av problemet om en rättvis
kommunal beskattning av statens vattenfallsverk.
Man talar i andra sammanhang
mycket om sin omtanke om
Norrland, men när det motionsledes
framförts förslag, som skulle gynna eu
rad glesbygdskommuner, skyndar man
sig att motsätta sig dessa förslag. Hänvisningen
till utredningar verkar inte
förtroendeingivande, då man vet att
det knappast kommer några förslag
från Kungl. Maj :t på grund av de utredningar
som åberopas.

Det är en historia på mer än 40 år
man kommer till, när man vill läsa om
försöken att göra rättvisa åt kommunerna
vid beskattning av kraftverksfastigheter.
Och nu skall taxeringsvärdena
ändras enligt anvisning från Vattenfalls
sakkunniga med nya avskrivningsregler
och nya värderingar av
kraftverk som gäller fr. o. m. 1970 års
taxering. Den största firman i branschen
är Vattenfall, och man får också komma
ihåg att den som industri räknat har

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

139

Statens vattenfallsverks redovisning av

kommunal inkomstskatt m. m.

få anställda och ger liten sysselsättning.
Det blir liten skatteinkomt från det
hållet, och därtill kommer att Vattenfall
går in för att ytterligare inskränka
personalen och styra och sköta sina
kraftverk från centraler fjärran från
ifrågavarande kommuner.

Som exempel kan nämnas att Jämtlands
läns kraftverk sjunker i värde
med 39 miljoner — det blir ett skattebortfall
på 132 000 kronor. Och enskilda
kommuner i länet drabbas ännu
värre, t. ex, Stugun och Fors, där enligt
de preliminära siffrorna värdena
sjunker 28,8 respektive 28,2 miljoner
kronor, vilket leder till ett skattebortfall
på 125 000 kronor. Sju kommuner
inom Jämtlands län drabbas av sänkningen.
Man har sagt att sänkningen
är orimlig i en tid när alla andra taxeringar
höjs. Indalsälvens kommuner bär
drabbats hårdast, men också i västra
Ångermanland har det blivit negativa
verkningar, främst i Junsele och Ådalsliden.
Man har svårt att förstå att inte
samma praxis skall gälla för Vattenfall
som för andra industrier och kraftverk
i fråga om avskrivningar och skatteuttag,
särskilt när man tänker på vad
detta skulle betyda just för dessa hårt
drabbade områden, där kraftverken ligger.

Utsköttet säger ju också på sätt och
vis detta, men det egendomliga är att
när det nu i motionerna pekas på praktiskt
genomförbara förslag att lösa vattenfallsverkets
beskattning av inkomst
av kraftverksrörelse, nämligen på samma
sätt som gäller för alla andra företag
med inkomst av rörelse, oavsett
om det är kraftverksföretag eller andra
företag, avvisas förslagen.

Jag vill gärna tala om vad som skulle
ha skett om man för ett år sedan varit
positivt inställd till förslaget om
en skrivelse i frågan. Vid röstningen
var siffrorna i första kammaren 51
för en skrivning som innebar bifall till
motionerna och 64 emot. Samtliga 9

inkomst från kraftverk vid taxeringen till

närvarande norrländska socialdemokrater
röstade emot. Hade de däremot röstat
för hade siffrorna blivit 60 för och
55 emot riksdagsskrivelsen. I andra
kammaren blev det 97 röster för och
113 emot en skrivelse. De 17 närvarande
norrländska socialdemokratiska
riksdagsmännen röstade emot skrivelseyrkandet,
men hade även dessa 17 ledamöter
tillvaratagit vad vi anser vara
landsdelens intressen hade siffrorna i
andra kammaren blivit 114 för och 96
emot en skrivelse. Därmed hade det
blivit bifall i båda kamrarna. Vi hoppas
att det i dag skall bli ett annat
resultat än i fjol.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till den reservation som är fogad
till bevillningsutskottets betänkande
nr 32.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Senast förra året behandlade
utskottet motioner om en begränsning
av vattenfallsverkets rätt att
göra avdrag för gäldränta, och då uttalade
utskottet »att staten som kraftverksföretagare
hade ett försteg framför
privata kraftverksföretag genom att
finansieringen av dess kraftverksrörelse
kunde ske praktiskt taget helt med
gäldräntekrävande kapital». Då anslöt
sig utskottet till motionärernas uppfattning
att vattenfallsverkets gäldränteavdrag
inneburit och alltjämt innebär
problem för de kommuner inom vilka
staten har mer betydande kraftverksoch
kraftregleringsanläggningar. Men
utskottet ville inte tillstyrka motionerna
på grund av affärsverksutredningens
förslag, som herr Enarsson tidigare redogjort
för.

Utskottet understryker även nu »alt
det inte minst från rättvisesynpunkt iir
angeläget att vattenfallsverket och de
enskilda kraftproducenterna så långt det
är möjligt blir jämställda i konkurrenshänseende».
Utskottet anser också att
det är naturligt »att landets ojämförligt

140 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Statens vattenfallsverks redovisning av inkomst från kraftverk vid taxeringen till
kommunal inkomstskatt m. m.

största kraftleverantör skall bidra till
kommunernas skatteintäkter i samma
mån som de enskilda kraftföretagen».
Vidare framhålles att detta åstadkommes
»enklast och bäst genom att likställa
de skattemässiga förutsättningarna
för vattenfallsverket med dem som
gäller för enskilda företag». Utskottet
förutsätter att förslag som tillgodoser
motionärernas önskemål föreläggs riksdagen
så snart som möjligt, men med
hänsyn till att frågan nu är föremål för
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet vill utskottet
inte medverka till omedelbara
åtgärder.

Jag undrar om det över huvud taget
kunnat bli en mera positiv skrivning
med anledning av motioner än vad som
här är fallet. Motionärerna måste väl
ändå medge att det rör sig om en mycket
positiv skrivning, men det är inte
bevillningsutskottets praxis att skriva
till Kungl. Maj :t då en utredning redan
prövar en fråga. Det är endast på denna
punkt som utskottet bär en annan
inställning än motionärerna som ju önskar
omedelbara åtgärder. Jag vill dock
gärna understryka att det är utskottets
mening att det bör vidtas åtgärder och
att affärsverksutredningens intentioner
bör verkställas så att det blir resultat,
vilket vi också klart understrukit. Om
detta nu sker och vattenfallsverket och
enskilda företag likställs, torde det andra
motionsyrkandet om utredning och
förslag med anledning av taxeringsvärdena
för statens vattenfallsverks vattenkraftsanläggningar
bli i huvudsak tillgodosett.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Av herr Brandts anförande
frarngick att det beträffande målsättningen
i princip inte råder några
delade meningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Men utred -

ningsarbetet i denna fråga har nu pågått
oerhört länge. Den första utredningen
började sitt arbete 1928. Sedan har
fönyade utredningar gjorts år efter år,
och i fjol sades det ganska kraftigt ifrån
att ett beslut som verkligen rättar till
missförhållandena bör fattas. Men ingenting
har hänt.

Vore det inte bättre då, herr Brandt,
att trots principerna biträda vårt yrkande
om en skrivelse till Kungl. Maj :t,
så att vi fick den praktiska lösning på
frågan som vi alla eftersträvar? Det
vore väl det enklaste. Därmed kanske
vi kunde vinna det resultat som vi alla
siktar till.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Som jag sade är det
inte praxis att utskottet handlar på
det sättet. Men när utskottet nu flera
gånger har skrivit så kraftigt och positivt
som fallet är förutsätter jag för
min del att Kungl. Maj :t ser till att riksdagen
får ett förslag i frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under
a i reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Enar sson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
1 i utskottets betänkande nr 32, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

141

Åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

Vinner Nej, har kammaren bifallit
yrkandet under a i reservationen av
herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 112 ja och 89 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till yrkandet under
b i reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Enarsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
2 i utskottets betänkande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
yrkandet under b i reservationen av
herr Tistad m. fl.

sitionen. Herr Enarsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 88 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Åtgärder vid beskattning i syfte att
främja sparandet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 33, med anledning av motioner
om åtgärder vid beskattning i
syfte att främja sparandet.

Utskottet behandlade i detta betänkande
följande motioner:

I) de likalydande motionerna 1:97
av herr Bohman m. fl. och II: 113 av
herr Holmberg m. fl., vari hemställts

1) att riksdagen måtte anta i motionerna
framlagda förslag till

a) lag om bostadssparande,

b) lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370);

2) att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t ge till känna vad i motionerna
anförts angående aktiesparande; II)

de likalydande motionerna/: 784
av herrar Thorsten Larsson och Olle
Eriksson samt II: 919 av fru Nilsson
in. fl., vari hemställts

att riksdagen beslutade om sådan
ändring av kommunalskattelagen att det
extra avdraget för inkomst av kapital
höjdes med 200 kr. för ensamstående
och 400 kr. för makar till sammanlagt
600 respektive 1 200 kr. samt att vederbörande
utskott utarbetade erforderlig
författningstext;

III) de likalydande motionerna I: 796
av herr Svanström och II: 899 av herr
Antonsson m. fl., vari hemställts

'' att riksdagen i skrivelse till Kungi.

142 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

Maj:t anhölle om förslag till riksdagen
med ledning av vad i motionerna anförts
rörande premiering av personligt
sparande på särskilt sparkonto i bank
eller annan penninginrättning samt rörande
skattelättnader för målinriktat
bostadssparan de;

IV) motionen 11:414 av herr Björck
i Nässjö, vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t begärde utredning om hushållens
sparvanor i syfte att åstadkomma förslag
till åtgärder syftande till att stimulera
det enskilda sparandet och till
åtgärder som underlättade en övergång
till olika former av vinstandel och delägarskap;
samt

V) motionen 11:564 av herrar Antby
och Enskog, vari hemställts

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhölle om förslag till riksdagen
med ledning av vad i motionen anförts
rörande premiering av personligt bostadssparande
i bank eller annan penninginrättning.

De under I) och IV) upptagna motionerna
hade, i vad avsåge åtgärder
vid beskattningen i syfte att främja
sparandet, hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till bankoutskottet.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå

1) motionerna I: 97 och II: 113,1 vad
de hänvisats till bevillningsutskottet,

2) motionerna I: 784 och II: 919,

3) motionerna I: 796 och II: 899,

4) motionen II: 414, i vad den hänvisats
till bevillningsutskottet, samt

5) motionen II: 564.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Enarsson (samtliga m),
vilka ansett

dels att utskottet bort tillstyrka bifall
till de i motionerna I: 97 och II: 113
framförda förslagen om

1) rätt att i deklarationen göra avdrag
för insättning på särskilt bostadskonto
under åren 1971—1976 av me -

del, avsedda för förvärv av egethem eller
för insats i bostadsförening med
belopp på sammanlagt högst 9 000 kr.
för ensamstående och 18 000 kr. för
makar,

2) rätt för ägare av en- och tvåfamilj
sfastighet eller bostadsrättslägenhet
att under vissa förutsättningar i deklarationen
göra avdrag för amortering
av skuld på fastigheten eller lägenheten,
i den mån amorteringen överstege
1,5 % av vederbörande taxeringsvärde,
dock maximalt med 700 kr. jämte 200
kr. för varje hemmavarande barn under
16 år,

3) rätt till sparavdrag om högst 400
kr. för ensamstående och 800 kr. för
äkta makar för den som insatt sparkapital
i inkomstkällorna jordbruksfastighet,
annan fastighet eller rörelse, dock
endast i den mån sparavdraget ej kunnat
utnyttjas i inkomstkällan kapital,

4) åtgärder på beskattningens område
i syfte att stimulera aktiesparandet;

dels att utskottet på grund härav under
1 bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:97 och 11:113 i vad de
hänvisats till bevillningsutskottet,

a) anta de vid motionerna fogade förslagen
till lag om bostadssparande och
lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370) samt

b) i skrivelse till Kungl. Maj:t ge
till känna vad i motionerna anförts angående
aktiesparande;

II) av herrar Tistad (fp), Yngve Nilsson
(in), Levin (fp), Gösta Jacobsson
(in), Johan Olsson (ep), Vigelsbo (ep),
Eriksson i Bäckmora (ep), Enarsson
(m) och Ahlmark (fp), vilka ansett att
utskottet under 2—5 bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionerna I: 784 och II: 919, I: 796
och II: 899, II: 414, i vad motionen hänvisats
till bevillningsutskottet, samt
11:564 i skrivelse till Kungl. Maj:t begära a)

utredning och förslag om höjning
av det s. k. sparavdraget i inkomstkäl -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

143

Åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

lan kapital till 600 kr. för ensamstående
och 1 200 kr. för makar,

b) utredning och förslag rörande
premieri,ng av personligt sparande på
särskilt sparkonto i bank eller annan
penninginrättning samt rörande skattelättnader
för bostadssparande,

c) utredning om hushållens sparvanor
och förslag till åtgärder i syfte att
i övrigt stimulera det enskilda sparandet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Vid bevillningsutskottets
betänkande nr 33, i vilket behandlas
motioner om åtgärder vid beskattningen
i syfte att främja sparandet, har
fogats två reservationer som jag med
några ord vill kommentera.

Av tillgänglig statistik framgår att
sparandet i vårt land är stadigt sjunkande
i vad gäller både företagssparandet
och vad man brukar kalla hushållssparandet.
Detta är en utveckling som
man har anledning att beklaga inte bara
på grund av dess negativa effekt på
vår framstegstakt och välståndsutveckling
utan också från den enskildes synpunkt.
Minskade möjligheter till sparande
motverkar nämligen de önskemål
den enskilde kan hysa om att ordna
sina ekonomiska förhållanden på det
lämpligaste sättet.

Det är en sund princip, som i varje
fall tidigare varit djupt rotad hos de
flesta människor, att inte innan pengar
finns att betala med köpa något som
kan undvaras. Viljan att spara finns
fortfarande hos många människor, men
deras möjligheter att spara har genom
den förda politiken blivit starkt begränsade.
När skatter och levnadskostnader
tagit sin del av inkomsten återstår det
i många fall ingenting för avsättning
till framtida behov.

Sparandet kan främjas på olika sätt.
Den ekonomiska politiken över huvud

taget har avgörande betydelse härvidlag.
Det är genom denna som de grundläggande
möjligheterna skapas för enskilt
sparande. En viktig sak är att
vidta åtgärder som förhindrar skattehöjningar
och prisstegringar och inte
minst orimliga verkningar på den
översta delen av inkomsten, som medför
att större delen av varje intjänad
hundralapp går till skatt. Ett sådant
förhållande stimulerar inte till ökade
inkomster genom extraarbete och inte
heller till sparande. Det går helt enkelt
inte att spara sedan marginalskatten kapat
50 å 60 procent och mera i skatt.

Under 1960-talet bär en markant förskjutning
ägt rum mot en kraftig ökning
av det offentliga sparandet, medan
det enskilda sparandet har stagnerat.
Den s. k. sparkvoten, som är relationen
mellan hushållens sparande och disponibla
inkomster, har sjunkit från 6,5
procent år 1965 till 3,5 procent år 1969.
Det offentliga sparandet genom AP-fonderna
har däremot ökat från ca 5 miljarder
i behållning i fonderna år 1963
till drygt 31 miljarder vid 1969 års slut.
lielationen mellan dessa båda sektorer
av sparandet finner vi på vårt håll betänklig.
Vi anser det olyckligt med eu
politik som medför en så stark förskjutning
av ekonomiska resurser från de
många enskilda händerna till statens
hand.

I reservationen I bär vi tagit upp flera
förslag som syftar till att främja det
enskilda sparandet. Det gäller sparande
till egen bostad. Vi föreslår att den som
sätter in pengar på ett särskilt bostadskonto
skall få göra avdrag härför i sin
deklaration under en period av sex år,
begränsat till 1 500 kronor per år för
ogift och 3 000 kronor per år för makar.
Vidare föreslår vi att den som har ett
egethein och på sina lån gör större
amorteringar än normalt skall få göra
avdrag för överskjutande belopp upp
till vissa angivna gränser. Vi vill även
stimulera aktiesparande! och pekar där
på att en successiv avveckling av skat -

144 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

ten på den utdelade vinsten skulle fä
en gynnsam inverkan.

Samma rätt till avdrag som nu gäller
för inkomst av kapital, d. v. s. räntor
och utdelningar, yrkar vi även skall tillkomma
den som har sitt kapital insatt
i jordbruksfastighet, annan fastighet eller
rörelse, dock endast då sparavdraget
ej kunnat utnyttjas på inkomst av kapital.
I reservationen II har vi även biträtt
ett yrkande om utredning och förslag
till olika åtgärder för främjande
av det enskilda sparandet.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till de vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationerna.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag har försökt räkna
efter hur många gånger denna fråga
om sparfrämjande åtgärder har varit
uppe här i riksdagen. Om jag inte räknat
fel är det sjuttonde året som jag
står antecknad på en reservation i frågan.
Men trots att jag varit reservant
under så många år beslutade jag mig
för att även denna gång biträda reservationen.

Hur det än är måste det ju vara riktigt
att i mån av förmåga försöka få
ett sparande till stånd. Det har sagts
att sparandet förutom att det innebär
att man sätter undan pengar också har
ett förädlande inflytande på människorna.
Statsmakterna bör inte förbise detta.

Under de senare 20 år som denna fråga
har diskuterats har vi behandlat olika
sparformer. Nya motiveringar har
under årens gång aktualiserats, och man
räknar inte med att längre kunna komma
med så många nya uppslag. I motionerna
I: 784 och II: 919 finns dock något
nytt. I dessa motioner föreslås att
det skattefria beloppet för inkomst av
kapital, som för närvarande uppgår till
400 kronor för ensamstående och 800
kronor för äkta makar, skall höjas. Dessa
belopp har varit oförändrade alltsedan
1962. Nu föreslås att beloppen skall

ändras till 600 för ensamstående och
1 200 kronor för äkta makar.

Om en sådan inkomstförbättring på
något sätt skulle kunna befrämja sparandet
skulle den ingalunda vara ur vägen.
Vi har velat understryka detta önskemål
i reservationen II av herr Tistad
m. fl., som vi fogat till detta utskottsbetänkande,
och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till denna.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora, Persson i Heden
och Börjesson i Falköping (samtliga
ep).

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är klart att vi alla
ser mycket allvarligt på frågan om nedgången
i sparandet. Den frågan kommer
sökert också att tas upp både i den
ekonomiska debatten i maj och i den
skattedebatt som vi skall ha i nästa månad.

Gunnar Helén har ställt en interpellation
i första kammaren som gäller
just en utredning om hushållens sparvanor.
Denna interpellation överensstämmer
alltså med reservationen II
mom. c. Bakgrunden är, som herrar
Enarsson och Vigelsbo var inne på, den
nedgång som ägt rum i förhållandet
mellan sparandet och inkomsten. Dessutom
är det en nedgång i sparandet i
absoluta tal. Detta är allvarligt för kapitalförsörjningen
och kan också vara
allvarligt för den ekonomiska politiken
i övrigt. Därför är det viktigt att vi får
till stånd betydande satsningar både på
kortsiktiga ekonomisk-statistiska undersökningar
och på en beteendevetenskaplig
forskning på sparandets område.
Det beteende man redan börjat uppmärksamma
på konsumtionsområdet.

Behovet av sådana undersökningar
har understrukits av statistiska centralbyrån,
som i sina petita säger: »För ett
flertal ändamål inom ekonomisk politik
och analys erfordras en aktuell bild av
hushållssparandets omfattning, fördel -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

145

Åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

ning på grupper av hushåll och sammansättning
med avseende på slag av
tillgångar och skulder».

Landsorganisationen har också gjort
ett ganska intressant uttalande i sitt
remissvar över kapitalskatteberedningen:
»Beträffande utjämningsargumen ten

vill LO påpeka att en utjämning i
viss mening också främjas genom goda
tillväxtmöjligheter för små kapital. Sådana
kan skapas t. ex. via sparandets
behandling...»

Det är just de frågorna som tas upp i
reservationen II, och jag yrkar bifall
till den.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Vigelsbo sade att vi under många år har
diskuterat frågan om premiering av sparandet
genom lättnader i beskattningen.
Jag tror att riksdagen i minst ett par
årtionden behandlat motioner av sådant
slag.

Utredningar bär också företagits i
syfte att finna en godtagbar lösning av
problemet, men man har kommit till det
resultatet att det inte är möjligt att den
vägen premiera enbart nysparandet,
och det är ju detta som måste ske, om
det skall vara någon mening med det
hela. Vid den senaste utredningen konstaterades
t. o. m. att premieringskostnaden
skulle bli större än den ökning
av sparandet som kunde förväntas.
Dessutom skulle stat och kommun åsamkas
minskade intäkter med de betydande
verkningar som detta skulle ha.

Riksdagen har hittills visat sig ganska
kallsinnig mot dessa propåer och
avslagit motioner om dylik premiering.
Vad som medges via beskattningen för
att främja sparandet är det s. k. sparavdraget
vid inkomst av kapital, avdrag
för premier för socialförsäkringar samt
höjning av gränsen för beskattningsbar
förmögenhet.

Den utredning som jag här talat om
föreslog att sparandet i stället borde
främjas på annat sätt, exempelvis ge -

nom ungdomens lönsparande och det
allmänna lönsparandet. Vidare förordades
vissa åtgärder för att främja bostadssparandet.
Allt detta har också genomförts
med ganska gott resultat. I
kampanjen för ungdomens lönsparande
och det allmänna lönsparandet har
staten under de senaste sju åren satsat
över 4,5 miljoner kronor.

I ungdomens lönsparande deltar nu
över 145 000 personer med ett totalt
sparande av 272 miljoner. I det allmänna
lönsparandet deltar över 814 000
personer med ett totalt sparande av
1,9 miljarder. Tillsammans innebär det
ett sparande på 2162 miljoner kronor.
Detta är glädjande. I detta sammanhang
har representanter för sparinstituten,
statsmakterna och arbetsmarknadsstyrelsen
gjort betydande, aktiva
insatser, som jag gärna även i år
vill framföra ett tack för; jag har gjort
det också vid tidigare tillfällen.

Att utskottet även i år avstyrker i
stort sett likalydande yrkanden om
sparfrämjande åtgärder via beskattningen
beror inte därpå att utskottet skulle
stå främmande för sparandets betydelse
för samhällsutvecklingen. »Vill man ha
nya skördar, duger det inte att man äter
upp spannmålen på torget», som någon
vis man har sagt. Förslitna maskiner,
verktyg och anläggningar av olika slag
måste ersättas, kapital för nyinvesteringar
sparas. Allt detta är fullkomligt
självklara saker för alla politiker.

Därför kan man inte vara tillfredsställd
om det enskilda sparandet minskar.
Avgörande är dock det totala sparandet,
hur detta än sker. Företagens
minskade självfinansiering och nedgången
i det enskilda sparandet kompenseras
av ett ökat offentligt sparande,
exempelvis genom AP-fonderna, genom
Investeringsbanken och genom kommunernas
ökande skattefinansiering av
sina investeringar. Detta sparande innebär,
som utskottet framhåller, en konvertering
av konsumtion till sparande.
Medel som i annat fall skulle ha gått

146 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Åtgärder vid beskattning i syfte att främja sparandet

till konsumtion samlas upp i AP-fonderna
och används till finansiering av
nödvändiga investeringar. Ökningen av
det offentliga sparandet motsvarar i
stort sett minskningen av företagssparandet
under 1960-talet.

Nu siktar man in sig på hushållssparandet,
som enligt statistiken har minskat.
Konjunkturinstitutet säger emellertid
att denna statistik är ofullständig
och svårtolkad. Man underskattar med
andra ord detta sparande; sparkvoten
för hushållen ligger alltså för lågt. Det
har säkerligen skett en inkomstfördelning
till förmån för låginkomsttagarna,
säger konjunkturinstitutet, som svårligen
statistiskt kan påvisas men som
genom ökad tendens kan ha sänkt sparkvoten.
Även tillväxten av antalet löntagare
bör verka i samma riktning på bekostnad
av antalet enskilda företagare
som antas ha större sparkvot än löntagarna.
En annan omständighet som
jag tror att man bör lägga märke till är
ombildningen av familjebolag till aktiebolag,
vilket också minskat sparkvoten
för hushållen ehuru sparandet därför
ingalunda bör vara mindre. På det
sättet blir det emellertid en förskjutning
i statistiken.

Hur det än är med denna sak torde
vi emellertid kunna förvänta en utredning
om hushållssparandet. I förra vecltans
ekonomiska debatt erinrade finansministern
om att han i remissdebatten
lovade att han med konjunkturinstitutets
och statistiska centralbyråns
hjälp skulle låta utreda detta sparande.
».Tåg har inte glömt utfästelsen», förklarade
finansminister Sträng. Detta får
väl tas som en utfästelse att utredningen
kommer till stånd.

•Tåg skall inte i detalj gå in på de
olika förslagen, utan nöjer mig med
vad jag nu har anfört. Jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen I;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Enarsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i
punkten 1 i utskottets betänkande nr
33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 30 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2—5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen II;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Enarsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punk -

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

147

Interpellation ang. ökad samhällelig kontroll över läromedlen

terna 2—5 i utskottets betänkande nr
33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen II av herr Tistad m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Enarsson begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 113 ja och 92 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att min röstning vid den senaste voteringen
inte registrerades på voteringstablån.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 17 innevarande april.

§ 7

Interpellation ang. ökad samhällelig
kontroll över läromedlen

Ordet lämnades på begäran till

Herr HELLSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! Utvecklingen av olika
slag av undervisningsteknologi har de

senaste åren varit snabb på den internationella
marknaden. I skilda sammanhang
har man betonat faran av att ett
relativt fåtal starka producenter på
bi. a. data- och elektronikområdet kommer
att styra skolornas utbildningsmål
genom utformningen av undervisningssystem
som snarare anpassas till olika
företagsintressen än till samhälleliga,
utbildningspolitiska målsättningar.

Man har menat att man genom t. ex.
en datastödd undervisning kan nå en
viss typ av individualisering — uppgifterna
kan enkelt anpassas till varje
individs förmåga — samtidigt som andra
slags individualiseringsmål försvåras;
man riskerar att motverka utvecklingen
av vissa kreativa begåningstyper
liksom verbal fantasi och
uttrycksförmåga. En skola som domineras
av dataundervisning, TV-program,
arbete i inlärningsstudios o. s. v. kommer
vidare att ge alltför litet utrymme
åt samarbetsmål och social träning.

Å andra sidan kan undervisningsteknologin
ge möjligheter för den sociala
utvecklingen, om den i stället konsekvent
används för att avlasta läraren vissa
arbetsuppgifter samtidigt som den
frigör klasserna för andra funktioner,
såsom just en gemensam samverkan
kring olika problem.

Det lokala medinflytandet på undervisningens
innehåll är sannolikt ett av
de mål som är svårast att förena med
de flesta typer av avancerad undervisningsteknologi,
som vanligen förutsätter
en central produktion för stora
användningsområden. Det är från denna
synpunkt angeläget att de utbildningssystem
vidareutvecklas, där lärare
och elever lokalt kan gå in i programmen,
göra korrigeringar och i någon
mån bygga upp sitt eget undervisningsprogram.

Det torde vara tekniskt möjligt att
utveckla undervisningsteknologin eller
delar av den så att den stöder och inte
motverkar de samhälleliga utbildningsmålen.
Frågan är om en till största de -

148

Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Interpellation ang. ökad samhällelig kontroll över läromedlen

len privat läromedelsproduktion kan
styras i den riktningen. Flera faktorer
talar emot att detta blir lätt att åstadkomma.
För de stora data- och elektronikkoncernerna
är undervisningsmarknaden
en marginell marknad. Deras produkter
har i huvudsak andra användningsområden.
Läromedelsutvecklingen
är en biprodukt, beträffande vilken man
sannolikt även i fortsättningen kommer
att intressera sig mer för att den är
väl anpassad till företagets vanliga produktionsmönster
än till det svenska
samhällets utbildningsmål.

Möjligheten att utöva en samhällelig
kontroll av innehållet i läromedlen torde
påverkas starkt av en undervisningsteknologisk
expansion. Den statliga läromedelsutredningen
har i uppdrag att
överväga en kontrollorganisation som
omfattar också andra läromedelsmedia
än trycksaker. En dylik kontroll vore
givetvis värdefull, men det är tveksamt
om den -— med rådande marknadsförhållanden
— kan spela mer än en marginell
roll i en undervisningsvärld där
marknaden kan översvämmas exempelvis
av TV-program i kassettform, som
de stora företagen själva producerar
och säljer till skolorna. Omfattningen
av en sådan programproduktion kan
lätt få en helt annan dimension än en
ändå relativt begränsad traditionell läroboksutgivning.
Mångfalden av nya
media med korta produktionstider kommer
sannolikt — även med en större
kontrollapparat — att leda till väsentligt
mindre möjligheter för samhället
än för närvarande att få en uppfattning
om, och än mindre kontroll över, innehållet
i skolans undervisning, om
marknaden får domineras av privata
producenter.

Från dessa utgångspunkter finns det
anledning att vara vaksam i fråga om
producentutvecklingen på marknaden.
Förutom utländska producenter -—■ som
ännu inte gjort väsentliga inbrytningar
— finns på den direkta svenska läromedelsmarknaden
tre större företag

varav två privata. Det samhällsägda nya
Utbildningsförlaget kommer efter den
pågående sammanslagningen med Gleerups
att få ungefär hälften så stor omsättning
som det största företaget, det
privata Läromedelsförlaget.

Förutom i läromedelsförlagen bedrivs
undervisningsteknologiskt utvecklingsarbete
i två utvecklingsbolag, dels i det
nystartade statliga Svenska utvecklingsaktiebolaget
SUAB, dels i Wallenbergsgruppens
betydelsefulla utvecklingsbolag
Incentive, som har ett eget dotterföretag
för läromedelsutveckling, Incentive
läromedelssystem. Incentive har,
liksom SUAB, prioriterat läromedelsutveckling
som en huvuduppgift. TCO
har i sitt nyligen framlagda forskningspolitiska
program analyserat och jämfört
Incentives och SUAB:s utvecklingsmöjligheter
och varnat för Incentives
personella resurser och ekonomiska
styrka. Det finns en risk, menar
man, att forsknings- och utvecklingsarbete
på socialt angelägna områden i
alltför hög grad kommer att drivas inom
enskilda industrigrupper med privata
målsättningar i stället för i samhällets
egen regi och med samhälleliga
mål.

Det är mot denna bakgrund väsentligt
att samhället bygger upp instrument
för att hävda de utbildningspolitiska
målen vid en framtida undervisningsteknologisk
expansion. Det gäller
mål om individualisering, social träning
och medinflytande, som både angår utbildningens
innehåll och dess former.
Det gäller vidare målet om en likvärdig
standard hos utbildningen, var i landet
man än är bosatt. Det gäller också
det ekonomiska effektivitetskravet att
vid givna mål nå lägsta kostnader. Från
dessa utgångspunkter synes det i första
hand väsentligt att resurserna avsevärt
förstärks — såväl personellt som
ekonomiskt — för det utvecklingsarbete
som bedrivs av de samhälleliga företagen,
Utbildningsbolaget och SUAB.

Men även andra åtgärder torde vara

Onsdagen den 15 april 1970 em.

Nr 17

149

Interpellation ang. ökad samhällelig kontroll över läromedlen

nödvändiga för att åstadkomma en anpassning
till de angivna målen av den
tekniska utrustning som skolorna erbjuds
att köpa. En väg att lösa flera av
de här berörda problemen skulle vara
att inrätta en central inköps- och upphandlingsorganisation
för läromedel
med uppgifter jämförliga med de som
det nya Apoteksbolaget och försvarets
materielverk har inom sina respektive
områden. Inköpsorganisationen — där
staten, kommunerna och folkbildningsrörelserna
kunde vara representerade

— skulle ges ensamrätt för inköp av
läromedel till den offentliga sektorn,
vidarebefordra kommunala och andra
läromedelsbeställningar etc. Standardiseringskrav
kunde härigenom ställas på
produkterna, en anpassning av tekniken
till utbildningsmålen kunde nås
lättare än om kommunerna var för sig
bearbetades av de stora producenterna;
kostnaderna kunde pressas genom
en stark förhandlingsposition etc.

Ett dylikt system är dessutom möjligen
nödvändigt för att lösa den svåra
frågan om den samhälleliga kontrollen
av läromedlens innehåll, i den nya situation
där en mångfald program utbjuds
i en rad media. Med en central
inköpsorganisation behövde det statliga
kontrollorganet endast granska en
enda kanal för läromedel, i stället för
många hundra. Inköpsorganisationen

— med stor marknadsöverblick — kunde
också spela en roll för att stimulera
och bidra till utvärderingen av en angelägen
kommunal försöksverksamhet med
nya och oprövade läromedelstyper

o. s. v.

En organisation av detta slag skulle
ha betydelse för att hävda utbildningskonsumenternas
intressen och samhälleliga
mål i en värld där undervisningsteknologin
utvecklas av ett relativt fåtal
stora producenter.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få rikta följande

frågor:

1. Vill statsrådet medverka till en
förstärkning av de ekonomiska och personella
resurserna för det utvecklingsarbete
för läromedel som bedrivs i
samhällets egen regi, främst genom Utbildningsförlaget
och SUAB?

2. Vill statsrådet medverka till att
en central inköpsorganisation för läromedel
kommer till stånd för att effektivt
kunna främja olika utbildningspolitiska
mål?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
jordbruksutskottets utlåtande nr 16,
i anledning av motioner angående förhandlingar
rörande prissättningen på
jordbrukets produkter; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

21, i anledning av motioner om
belysningsutrustningen på motorfordon,
nr 22, i anledning av motioner angående
körkortsutbildningen och utbildningen
av trafiklärare m. m.,

nr 23, i anledning av motioner om åtgärder
för att stimulera den socialmedicinska
forskningen,

nr 24, i anledning av motioner om
försök med Hibitan i den profylaktiska
tandvården,

nr 25, i anledning av motioner om
åtgärder för att minska bristen på provinsialläkare
i glesbygd, och

nr 26, i anledning av motion om obligatorisk
utrustning av motorfordon
med första förband.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för bud -

150 Nr 17

Onsdagen den 15 april 1970 em.

getåret 1970/71 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på driftbudgeten
för budgetåret 1970/71 inom
kommunikationsdepartementets verksamhetsområde
jämte motioner; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 136, i anledning av motion angående
grunderna för utdelning av utmärkelsen
»För nit och redlighet i rikets
tjänst»;

nr 137, i anledning av motion om
samordning av den civila och militära
sjukvårdsutbildningen; och

nr 138, i anledning av motioner om
en regionplan för användningen av
landets grustillgångar.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 103, om riktlinjer för en partiell
omorganisation av den statliga länsförvaltningen,

nr 118, med förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
m. m., samt

nr 124, angående ökning av garantifonden
för Skeppsfartens sekundärlånekassa.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Anmäldes motionen nr 1326, av herr
Nordstrandh, i anledning av Kungl.

Maj:ts proposition nr 77, angående förbättrat
studiestöd m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 12

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i sammanträde med
Europarådet hemställes om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden 18
till och med 23 april.

Stockholm den 15 april 1970

Gunnar Hedlund

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 13

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående sänkning av svavelhalten
i eldningsolja,

herr Sjöholm (fp), till herr statsministern
angående den norska säljakten,
och

herr Fålldin (ep), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående fastighetstaxeringen beträffande
kraftverk.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.55.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK. STHLM 70

014285