Nr il ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:11)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr il ANDRA KAMMAREN 1968

12—15 mars

Debatter m.m.

Tisdagen den 12 mars

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Larsson i Norderön (ep) ang. prioritering av lokaliseringspoli tiska

insatser framför rörlighetsstimulerande åtgärder.......... 7

herr Adolfsson (h) ang. ungdomsarbetslösheten.................. 15

herr Norrby (fp) ang. vissa åtgärder för att förbättra möjligheterna

till fritidsfiske, m. m....................................... 22

Interpellationer av:

fru Ryding (vpk) ang. normalbeloppet för existensminimum...... 29

herr Jansson (vpk) ang. åtgärder mot den industriella uttunningen

i stockholmsregionen....................................... 30

herr Tobé (fp) ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för Bull tofta.

................................................... 32

Meddelande om enkel fråga av herr Hermansson (vpk) ang. åtgärder

med anledning av politiken i Rhodesia......................... 34

Onsdagen den 13 mars fm.

Sänkning av statsbidraget till den allmänna sjukförsäkringen....... 36

Uppvärmning av bostadslägenheter.............................. 41

Föreningsrätten............................................... 45

Införande av provisoriskt körkort............................... 47

Den kommunala förköpsrätten till fastighet...................... 50

Upphävande av affärstidslagen................................. 52

Åtgärder till förhindrande av olycksfall bland barn................ 52

Offentlig auktorisation av låssmeder............................. 53

En statlig propagandakampanj för bättre förebyggande hälsovård... 55

Vissa ändringar i jorddelningslagen.............................. 56

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 11

Nr 11

Innehåll

Sid.

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska Republiken
Vietnam............................... 63

Utgifterna inom finansdepartementets verksamhetsområde:

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.................. 63

Befrämjande av hemslöjden.................................. 69

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål m. m.............. 71

Utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde:

Handelssekreterare.......................................... 74

Sprängämnesinspektionen: Avlöningar......................... 79

Främjande av utrikeshandeln m. m............................ 81

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar..................... 85

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar................ 87

Bidrag till varudeklarationsnämnden.......................... 93

Patent- och registreringsverket: Avlöningar.................... 95

Skattemässig täckning av kommuns kostnader för fritidsbebyggelse.. 100

Tidpunkten för kommuns besvär över taxering till kommunal inkomstskatt
...................................................... 102

Beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad inkomst........ 105

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. in........................ 106

Interpellation av herr Rimmerfors (fp) ang. översyn av vissa överenskommelser
mellan försvarsmakten och jordägare............. 118

Onsdagen den 13 mars em.

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m..................... 119

Åtgärder för att meddela journalister upplysning angående riksdagens

arbetsformer.................................................122

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman................... 128

Medborgarvittnen vid demonstrationer m. m...................... 140

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare....... 141

Meddelande angående arbetsplenum............................. 145

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och kort tidsanställda

samt lågavlönade................ 145

Vårdbidrag till handikappade barn under 16 år....... 148

Tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer........................ 149

Förande av sparkstötting...................................... 151

Personalbristen inom sjukvården................... 153

De hemarbetandes situation....................... 154

Meddelande om enkla frågor av:

herr Karlsson i Huddinge (vpk) ang. tidpunkten för avlämnande av

proposition rörande valkretsindelning i primärkommunala val. . 156

herr Källstad (fp) ang. införande av spärrar vid lärarhögskolorna. . 156

Innehåll

Nr 11

Sid.

Torsdagen den 14 mars

Svar på frågor av:

herr Larsson i Borrby (ep) ang. humanitära åtgärder för att hjälpa

befolkningen i Vietnam.................................... 156

herr Lindahl (s) ang. ifrågasatt omprövning av beslutet att låta
Sydafrika deltaga i de olympiska sommarspelen i Mexiko....... 158

herr Thylén (h) ang. åtgärder för att tillgodose behovet av fritidsområden
vid ett genomförande av Väröbacka-projektet och herr
Antby (fp) ang. planerad kraftverks- och industriutbyggnad i

västra Sverige............................................ 160

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. televisionens anslagsram..... 162

herr Öhvall (fp) ang. avgiftsbeläggning av isbrytarverksamheten,

m. m.................. 164

herr Mundebo (fp) ang. förhållandena vid Arlanda flygplats...... 166

herr Persson i Heden (ep) ang. möjligheterna för anställda vid statens
järnvägar att erhålla tjänstledighet för fullgörande av allmänna
förtroendeuppdrag.................................. 167

fru Ryding (vpk) ang. väntetiderna vid installation eller flyttning

av telefon................................................ 168

herr Sjöholm (fp) ang. postförsändelser med förnärmande eller

missfirmande påskrift......... 170

herr Nordstrandh (h) ang. lottning såsom grund för intagning vid

läroanstalt............................................... 172

Svar på interpellationer av herr Andersson i Örebro (fp) ang. information
om mervärdeskatt och herr Öhvall (fp) ang. mervärdeskattens

utformning...................... 174

Svar på interpellation av herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. larmtelefoner
vid motorvägar och på fråga av herr Hamrin i Kalmar

(fp) ang. hjälptelefoner vid allmänna vägar............... 175

Meddelande om enkla frågor av:

fru Sundberg (h) ang. tidsutdräkten mellan inrättande och tillsättande
av tjänster vid ungdomsvårdsskolor och vissa yrkesskolor 179
herr Jonasson (ep) ang. utsändningen av material till taxeringsnämnderna.
.............................................. 179

herr Werbro (fp) ang. tidpunkten för avlämnande av proposition beträffande
tjänsteställning inom krigsmakten.................. 180

herr Nilsson i Agnäs (h) ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder i

vindelälvsområdet................................ 180

herr Dahlgren (ep) ang. vissa åtgärder med anledning av arbetslösheten
bland byggnadsarbetare.............................. 180

Nr 11

Innehåll

Sid.

Fredagen den 15 mars

Meddelande om enkla frågor av:

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. förenkling av ansökningshandlingarna
för bostadslån..................................... 182

herr Werbro (fp) ang. användandet av övergångsställe på gata. . .. 182

herr Björk (s) ang. förvärv av mark för naturvårdsändamål...... 182

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 13 mars fm.

Val av valmän och suppleanter för utseende av riksdagens ombudsmän

jämte ställföreträdare....................................... 35

Andra lagutskottets utlåtande nr 5, om sänkning av statsbidraget till

den allmänna sjukförsäkringen............................... 36

— nr 6, ang. uppvärmning av bostadslägenheter.................. 41

— nr 7, ang. föreningsrätten.................................... 45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, om införande av provisoriskt körkort.
..................................................... 47

— nr 7, ang. bestämmelserna för återkallelse av körkort........... 50

— nr 8, ang. den kommunala förköpsrätten till fastighet........... 50

— nr 9, om upphävande av affärstidslagen....................... 52

— nr 10, om åtgärder till förhindrande av olycksfall bland barn.... 52

— nr 11, ang. övergångsställe för gående......................... 53

— nr 12, om offentlig auktorisation av låssmeder................. 53

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 6, ang. en statlig propagandakampanj
för bättre förebyggande hälsovård.............. 55

— nr 7, om åtgärder för att tillgodose de hemlösas hjälpbehov..... 56

— nr 8, om skyldighet att inlösa engångsglas..................... 56

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring i lagen med särskilda

bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av
Kopparbergs län, m.m., om förenkling av lantmäteriförrättningar
och om vissa ändringar i jorddelningslagen.................... 56

Utrikesutskottets utlåtande nr 1, om upprättande av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska Republiken Vietnam.............. 63

Statsutskottets utlåtande nr 7, rörande utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde................................. 63

— nr 10, rörande utgifterna inom handelsdepartementets verksamhetsområde.
............................................... 74

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, om skattemässig täckning av

kommuns kostnader för fritidsbebyggelse...................... 100

— nr 9, ang. tidpunkten för kommuns besvär över taxering till kommunal
inkomstskatt........................................ 102

— nr 12, om överlåtelse av AB Tipstjänst till Sveriges riksidrottsför bund.

.................................................... 105

Innehåll

Nr 11

Sid.

— nr 16, ang. beräkning av statlig inkomstskatt för ackumulerad

inkomst................................................... 105

— nr 17, om undantagande från beskattning som naturaförmån av

fritt bränsle från egen fastighet.............................. 106

— nr 18, rörande förvärvsavdragen vid beskattningen m. m........ 106

Onsdagen den 13 mars em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 20, ang. avskrivningsunderlaget

för skogsvägar, m. m........................................ 119

Bankoutskottets utlåtande nr 12, om åtgärder för att meddela journalister
upplysning angående riksdagens arbetsformer........... 122

— nr 13, om tillsättande av en riksdagens pressombudsman........ 128

Första lagutskottets utlåtande nr 15, om ändrad lydelse av 7 kap. 8 §

och 54 kap. 9 § rättegångsbalken m. m........................ 139

— nr 16, ang. kungörande i kyrka.............................. 140

— nr 17, om medborgarvittnen vid demonstrationer m. m.......... 140

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, om socialförsäkringsskyddet för

företagare och fria yrkesutövare.............................. 141

— nr 4, ang. förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids och

korttidsanställda samt lågavlönade....................... 145

— nr 8, om vårdbidrag till handikappade barn under 16 år........ 148

— nr 9, ang. ersättning enligt lagen om allmän försäkring i samband

med transplantation........................................ 149

— nr 10, om tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer............ 149

— nr 11, om vårdbidrag till fosterföräldrar....................... 151

Tredje lagutskottets utlåtande nr 15, ang. dels obligatorisk reflexanordning
för gående, dels skyldighet för fotgängare att vara försedd
med reflex eller lykta ...................................... 151

— nr 16, ang. besvärstiden vid beslut om tomtindelning........... 151

— nr 17, ang. dels färdiggjutna registreringsskyltar för motorfordon,

dels placeringen på motorfordon av bevis om erlagd fordonsskatt,
dels ock placering på motorfordon av bevis om erlagd försäkringspremie.
................................................... 151

— nr 18, ang. förande av sparkstötting.......................... 151

Jordbruksutskottets utlåtande nr 7, ang. överlåtelse av viss staten tillhörig
mark, m. m.......................................... 153

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 9, ang. personalbristen

inom sjukvården........................................... 153

— nr 10, ang. de hemarbetandes situation....................... 154

’ f".; *

. ''3 ; . V :v J ij:-; •. , ;;■> ■ $1

Tisdagen den 12 mars 1968

Nr 11

Tisdagen den 12 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 1 innevarande
mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herrar
Kedjer och Ekström i Björkvik enligt
till kammaren inkomna läkarintyg vore
sjukskrivna från och med den 11 innevarande
mars tills vidare.

Herrar Keijer och Ekström i Björkvik
beviljades ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare.

§ 3

Svar på interpellation ang. prioritering
av lokaliseringspolitiska insatser framför
rörlighetsstimulerande åtgärder

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Norderön
har frågat om jag vill uttala mig för
en prioritering av lokaliseringspolitiska
framför rörlighetsstimulerande insatser
och om jag är beredd att, i avvaktan
på utredningsarbetet angående
glesbygdsproblemen, vidta ytterligare
sysselsättningsfrämjande åtgärder i områden
med brist på arbetstillfällen och
iaktta återhållsamhet i fråga om de rörlighetsstimulerande
åtgärderna.

Den av herr Larsson i interpellationen
berörda frågan har under de senaste
åren vid flera tillfällen behandlats
av riksdagen. I 1964 års proposition
om riktlinjer för lokaliseringspolitiken
framhöll jag bl. a. att om den ekonomiska
tillväxttakten skall kunna vidmakthållas
och om möjligt ökas, måste

arbetsmarknadspolitiken tilldelas en
central roll. Liksom hittills måste ansträngningarna
inriktas på att använda
våra begränsade resurser av arbetskraft
så rationellt som möjligt. För att
realisera detta mål får den rörlighetsfrämjande
arbetsmarknadspolitiken stor
betydelse även i fortsättningen. Den
måste byggas ut till ett allt smidigare
instrument, som kan underlätta den enskildes
anpassning till den snabba
strukturomvandlingen.

Bankoutskottet framhöll i sitt utlåtande,
vilket godtogs av riksdagen, att
det uppfattade arbetsmarknadspolitik
och lokaliseringspolitik som alternativ,
vilka båda bör begagnas i syfte att så
fullständigt som möjligt utnyttja den
arbetskraft som står till buds. Att starka
skäl även av annan art talar för en
aktiv lokaliseringspolitik i sysselsättningssvaga
områden fick enligt bankoutskottet
inte tas till intäkt för att låta
rörlighetsstimulans komma i fråga endast
i den mån lokaliseringspolitiska
åtgärder på en avfolkningsort inte bedömes
vara ekonomiskt möjliga.

I 1966 års proposition om riktlinjer
för arbetsmarknadspolitiken framhöll
jag att en viktig uppgift inom strukturpolitiken
tillkommer också de lokaliseringspolitiska
åtgärderna. Företagen
måste emellertid vara lokaliserade
till orter med goda företagsekonomiska
betingelser. För att lämplig arbetskraft
i tillräcklig utsträckning skall kunna
erhållas i dessa orter måste rekryteringen
många gånger sträckas ut över
ett stort område. Skall den tillgängliga
arbetskraften inom detta område kunna
mobiliseras är det nödvändigt att
underlätta arbetskraftens flyttning genom
ekonomiska bidrag. Bidragen kan
dock inte begränsas till dem som flyt -

Nr 11

Tisdagen den 12 mars 1968

Svar på interpellation ang. prioritering av lokaliseringspolitiska insatser framför

rörlighetsstimulerande åtgärder

tar inom eller till regionen. Samma bidrag
måste erbjudas dem som föredrar
att flytta från regionen.

Dessa uttalanden godkändes av riksdagen.
Enligt min mening bör de riktlinjer
som statsmakterna sålunda dragit
upp alltjämt vara vägledande för arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitiken.

Vad gäller arbetet inom den s. k.
glesbygdsgruppen i Kungl. Maj:ts kansli
vill jag framhålla, att detta huvudsakligen
syftar till åtgärder som kan
trygga glesbygdsbefolkningens behov
av service. Gruppen har dock även tagit
initiativ till vissa sysselsiittningsfrämjande
åtgärder i glesbygden. Förslaget
har underställts riksdagen i årets
statsverksproposition, elfte huvudtiteln.
Jag vill vidare erinra om att den
utredningsman som nyligen tillkallats
för att pröva formerna för den fortsatta
lokaliseringspolitiska stödverksamheten
enligt sina direktiv skall undersöka
den regionala fördelningen av lokaliseringsstödet
och vilka möjligheter som
finns att styra stödverksamheten.

Ingen behöver tvivla på regeringens
vilja att beakta och pröva alla realistiska
förslag som syftar till att ge glesbygdsbefolkningen
bättre sysselsättningsmöjligheter
och service. När arbetslöshet
föreligger i ett område där
möjligheterna till nylokalisering är
synnerligen ovissa måste dock arbetsmarknadsmyndigheterna
medverka till
att de arbetslösa får möjlighet att söka
sig till orter med bättre utkomstmöjligheter.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Det refererar utförligt vad som framhållits
i propositioner och sagts i utskott,
men jag måste säga att ett klarare
besked kunde ha givits i de aktuella
frågeställningarna.

Det råder väl ingen tvekan om att
sysselsättningsfrågorna är av grundläggande
betydelse för en bygds eller en
regions fortbestånd och utveckling. Den
omfattande utflyttning som skett och
sker från stora delar av norra Sverige
och som i största utsträckning företas
av unga människor hänger väsentligen
samman med att arbetsmöjligheter saknas
på hemorten. I vissa delar av dessa
områden liar lokaliseringspolitiska insatser
gjorts. Det har medfört att utglesningen
av bygderna begränsats och
utvecklingen börjar gå åt rätt håll.
Bland annat har lokaliseringspengarna
givit god utdelning i Jämtland — i detta
län har kunnat noteras den lägsta
kostnaden per anställd jämfört med övriga
län.

Lokaliseringspolitiken måste, som så
ofta har poängterats från vårt håll, erhålla
hög prioritet och ges avsevärt
vidgade resurser. Vid sidan av lokaliseringspolitiken
och oftast i avvaktan
på dylika insatser behövs beredskapsarbeten,
omskolning och rörlighetsstimulerande
åtgärder. Dessa tre sistnämnda
arbetsmarknadspolitiska medel
är betydelsefulla men måste handhas
med omsorg. De får enligt min mening
inte användas till eller förorsaka en ytterligare
uttunning av norrlandslänen.

Jag vill starkt ifrågasätta riktigheten
av etablering av riksutbildningsanstalter
dit man, som det heter i arbetsmarknadsstyrelsens
publikation Arbetsmarknaden,
lockar arbetskraft från
andra delar av landet, företrädesvis
norrlandslänen. Enligt uppgifter som
jag har erhållit är kapaciteten på omskolningssidan
inte utnyttjad till fullo
i exempelvis Jämtlands län. Enligt min
mening är det en riktigare politik att,
om och när ökad omskolning krävs, öka
utbildningsresurserna i de län där de
arbetslösa finns. Jag kan inte frigöra
mig från intrycket att rörligheten är
angelägnare än allt annat för dem som
har ansvaret för arbetsmarknadspoliti -

Tisdagen den 12 mars 1968

Nr 11

Sva»- på interpellation ang. prioritering av lokaliseringspolitiska insatser framför

rörlighetsstimulerande åtgärder

ken. I dag lyckas man inte flytta människor
till arbete, eftersom efterfrågan
på arbetskraft bar dämpats. Men flytta
folk skall man, och därför flyttar man
vederbörande till omskolning i stället.
När departementschefen i svaret inte
vill uttala sig för en prioritering av lokaliseringspolitiken
ligger det mycket
nära till hands att uppfatta det som att
han är mera benägen att satsa på rörlighetsstimulerande
åtgärder. Den här
refererade verksamheten med t. ex. riksutbildningsanstalter
synes bestyrka
denna tolkning.

I glesbygdsproblematiken måste man
arbeta med två perspektiv. För det
första gäller det kortsiktiga åtgärder:
de! måste ordnas arbete och försörjning
i avfolkningslänen, detta för att
behålla det befolkningstal som är nödvändigt
för att upprätthålla ett fungerande
.samhälle. För det andra gäller
det långsiktiga åtgärder: efter slutförandet
av utredningar — jag tänker
exempelvis på glesbygdsgruppen —:
niaste man ha ett befolkningsunderlag
för bestående åtgärder. Uttunningen av
bygderna får inte gå alltför långt, om
man skall kunna ge de människor det
här är fråga om erforderlig samhällsservice
till rimliga kostnader.

Jag kan inte finna annat än att om
man fortsätter med en utflyttningspolitik
som har målsättningen att — som
Arbetsmarknaden skriver — »kunna
locka flera hela familjer från samma
ort i Norrland hit» — det är Skåne
som avses — »för omskolning och därefter
arbete» rycker man undan grunden
för de åtgärder som kan och måste
vidtas av de organ som sysslar med
glesbygdsproblematiken.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är berättigat att under
debatt ställa frågan: Vad är arbetsmarknadspolitikens
uppgift? Och när
jag säger arbetsmarknadspolitikens

uppgift är det självfallet att jag tänker
på den uppgift som tillkommer alla dem
som är sysselsatta i detta arbete. Arbetsmarknadspolitikens
uppgift är att
om möjligt skaffa arbete åt dem som i
dag saknar arbete — de som har blivit
arbetslösa och de som kommer från våra
utbildningsanstalter, färdiga att gå
in i produktionen.

Det är huvuduppgiften. Det tillkommer
de befattningshavare som vi har
anställda att söka klara detta problem.
De har inte att göra en gradering av
vad som är angelägnast, att lokalisera
eller att flytta, och jag tror inte heller
att de ser det som sin uppgift. Från
den utgångspunkten förefaller det mig
inte korrekt av herr Larsson i Norderön
att tala om att de som sysslar med
dessa uppgifter skulle vara mer angelägna
att klara rörlighetspolitiken än
att fullfölja lokaliseringspolitiken. De
gör helt enkelt sitt jobb.

Lokaliseringspolitiken är — som jag
sade i mitt interpellationssvar —- ett alternativ
till arbetsmarknadspolitiken,
till rörlighetspolitiken. Med stöd av de
erfarenheter vi har vill jag svara ja på
frågan, huruvida lokaliseringspolitiken
är möjlig — men under vissa förutsättningar.
Om vi väntar oss att genom
lokaliseringsåtgärder kunna ersätta alla
sysselsättningstillfällen, som av skilda
anledningar faller bort, och att ersätta
dem just på de orter där bortfallet inträffar,
tror jag inte att vi kan lyckas.
Är vi däremot beredda att godta att
företagen söker sig till bärkraftiga tätortsbildningar
med omland tror jag att
lokaliseringspolitiken kan ha stor betydelse
som bidrag till en utveckling
mot bättre befolkningsbalans även inom
de delar av landet som under vissa
tider varit utsatta för inte obetydliga
befolkningsminskningar genom utflyttning.

Detta förutsätter emellertid att rörlighet,
d. v. s. flyttningar, kommer till
stånd inom länen. Även vid betvdande

1*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 11

Nr 11

Tisdagen den 12 mars 1968

Svar på interpellation ang. prioritering

rörlighetsstimulerande åtgärder

lokaliseringspolitiska ansträngningar är
tyvärr situationen i vissa landsdelar sådan
att många känner sig föranlåtna att
flytta till från sysselsättningssynpunkt
mera gynnsamma områden. Det är
exempelvis ganska naturligt att ungdomen
orienterar sig mot säkrare inkomstställen.
De rättar sin utbildning
härefter och väljer boplats för utkomstens
skull.

Företagen har också att söka bedöma
förutsättningarna för sin verksamhet
och möjligheterna att få kvalificerad
arbetskraft. I det senare avseendet är
anspråken i ständig tillväxt. Ju rikare
urvalsmöjligheter det finns, desto större
garantier har företagen för att få den
arbetskraft de önskar. I detta ligger en
drivkraft till koncentration, som också
påverkar servicens lokalisering och
därmed även utkomstmöjligheterna
inom detta område. Det blir på något
sätt en acceleration i koncentrationen,
eftersom de som bygger upp serviceverksamheterna
måste ta hänsyn till det
underlag för dessa som erfordras, vilket
herr Larsson i Norderön själv berörde
i sitt anförande. När jag talar om regioner
— det har jag ofta framhållit —
avser jag områden med en tätortsbildning
som centralpunkt och en radie på
upp till 5 mil; mellan 3 och 5 mil är i
dag inte något avstånd som man förskräcks
inför.

Från år 1963 fram till i dag har vi
eu erfarenhet, som visar att det har
varit möjligt att — genom bidrag, över
investeringsfonderna, genom lån — påverka
ett icke obetydligt antal företag
så att de nu enligt arbetsmarknadsstyrelsen
ger arbete åt cirka 25 000 människor.

Ur befolkningsbalanssynpunkt betyder
detta mycket. Men vi har anledning
att konstatera att av de företag som antingen
har använt sig av investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt syfte
eller fått bidrag av lokaliseringsmedel
har mer än 75 procent gått till A-cent -

av lokaliseringspolitiska insatser framför

rum inom de arbetsmarknadsregioner
som vi har. Det är en ganska talande
siffra.

Om vi säger att detta inte är tillfredsställande
utan att vi önskar en annan
utveckling måste vi vidta längre syftande
åtgärder för att påverka företagen.
Då uppställer sig den utomordentligt
känsliga frågan med vilka medel vi
skall kunna påverka företagen. Yi kan
differentiera bidragen, och det gör vi.
Vi ger större bidrag till de företag som
är beredda att flytta till inlandet än till
de företag som flyttar till de framväxande
industriregionerna, exempelvis
i Norrlands kustland. Men om någon
ställer frågan om det medfört att vi förmått
fler företag att flytta till inlandet
måste jag tyvärr svara nej; inte ens det
hjälper. Det är kanske förklarligt, eftersom
det ändå är företagen som måste ta
det slutliga ansvaret, bära bördan av företagens
verksamhet, ta konsekvenserna
om en lokalisering inte lyckas. Det är
ett betydande ansvar som de har gentemot
både sig själva och samhället —
framför allt i den mån de tvingar samhället
att bygga bostäder och serviceanläggningar.
Där ligger den svårighet,
herr Larsson i Norderön, som vi gemensamt
måste fundera över.

Herr Larsson i Norderön framhöll alt
det parti han representerar ofta har
sagt att lokaliseringspolitiken måste ges
hög prioritet. Ja, det är så riktigt att ni
ofta har sagt det. Men några konstruktiva
förslag till ändringar av den ordning
som vi har i dag har jag inte hört
er framlägga. Det är förklarligt, ty denna
fråga är inte så enkel. Vi får försöka
resonera oss fram till vad som kan betecknas
som rimligt.

Ingen kan säga att vi anslår för litet
medel. Jag upprepar vad jag sagt tidigare:
Alla de företag som vi funnit möjligt
att ge lokaliseringsstöd har fått det.
Vi har varit beredda att ta relativt stora
ekonomiska risker när det gällt att få eu
önskad lokaliseringseffekt. Jag tror allt -

Tisdagen den 12 mars 1968

Nr 11

Svar på interpellation ang. prioritering

rörlighetsstimulerande åtgärder

så inte att någon kan säga att regeringen
inte varit beredd att ge lokaliseringspolitiken
hög prioritet.

Genom lokaliseringspolitiken kan vi
dock inte klara alla uppgifter, utan
vi måste också ha en rörlighetspolitik.
Vi måste kunna erbjuda människor,
som inte kan finna sysselsättning inom
ett område, arbete och utkomst på de
orter och i de regioner där sysselsättningsmöjligheter
finns. I mitten på februari
tillhörde 5 600 arbetslösa Svenska
metallindustriarbetareförbundets arbetslöshetskassa.
Arbetsmarknadsstyrelsen
gjorde en specialundersökning beträffande
lediga platser och tog därvid
ut företag som efterfrågade minst 15 arbetare.
Det var ganska intressant att
konstatera att sju eller åtta av länen
hade behov av över 100 och i vissa fall
150 å 200 metallarbetare.

Man kan naturligtvis fråga sig vad
som är anledningen till att det förekommer
en så pass betydande arbetslöshet
bland metallarbetarna, samtidigt
som det råder en efterfrågan på kanske
2 000—2 500 metallarbetare. Jo, detta
sammanhänger med att den lediga arbetskraften
inte finns på de platser där
det vid den aktuella tidpunkten föreligger
en sådan efterfrågan. Se t. ex. på
Kalmar län, där man hade en efterfrågan
på mellan 100 och 150 metallarbetare
vid samma tidpunkt som man hade
de stora bekymren i Oskarshamn.

Det gäller för de anställda inom arbetsmarknadsverket
att i den mån det
är möjligt medverka till en flyttning
till orter där det förekommer ett sug
efter arbetskraft, .lag kommer i detta
sammanhang till det speciella problem,
som herr Larsson i Norderön tog upp,
nämligen riksutbildningsanstalter som
han inte gillade. Men varför bygger
man då sådana? Jo, de byggs upp på
samma sätt och på samma principiella
grund som storarbetsplatserna, vilka
ofta är förlagda till delar av södra Sverige
därför att de arbetare som tas

av lokaliseringspolitiska insatser framför

exempelvis från Norrland skall få möjlighet
att känna sig för huruvida de
eventuellt skulle kunna trivas i den
landsända, där de får sin utbildning
eller sitt arbete. Detta bär visat sig vara
effektivt.

Jag gladde mig häromdagen när de!
i konselj beslöts om utbildningsbidrag
till ett företag i Umeå, vilket skall ta in
ungefär 120 personer för utbildning.
Arbetskraften skall tas från Norrland
men skall efter utbildningen gå ut som
servicepersonal, nämligen som reparatörer,
inom ett mycket stort företag och
får därmed räkna med att bil utplacerad
över praktiskt taget hela vårt land.
Detta är en effektiv form för utbildning
och rekrytering av arbetskraft. Bosättningsorten
har dock i detta fall inte
samma betydelse, eftersom det i allmänhet
blir fråga om resemontörér,
d. v. s. ambulerande servicepersonal,
som utbildas och därmed anställs. Det
är annorlunda för dem som eventuellt
skall få anställning vid industrierna i
södra Sverige. Därför tycker jag inte
att det är så märkligt att man bygger
riksutbildningsanstalter för att härigenom
underlätta omflyttning av arbetskraft.

Jag tror också att rörlighetspolitiken
med dess möjligheter till omskolning
och till omflyttning genom bidrag har
visat sig vara framgångsrik. I det senaste
numret av Arbetsmarknaden, arbetsmarknadsstyrelsens
speciella organ,
förekommer en artikel som beskriver
förhållandena i samband med en
uppsägning av 58 tjänstemän vid Uddeholms
AB i Värmland under fjolåret. 1
rubriken meddelas att en person blev
arbetslös en vecka. Jag har inte fått
fram siffrorna över hur många av dessa
som fick flyttningsbidrag — det är
en siffra som vi kanske så småningom
kan få fram — utan vill bara konstatera
att »flyttningsbidrag i någon form
utgick till samtliga, som placerades
utanför länet. Även för flyttning till

Nr 11

Tisdagen den 12 mars 1968

Svar på interpellation ang. prioritering av lokaliseringspolitiska insatser framför

rörlighetsstimulerande åtgärder

Norge har bidrag utgått.» — Det gällde
en del norska medborgare, som efter
många års anställning i Sverige fått
plats i Norge. Vart bär då dessa tjänstemän
tagit vägen? Jo, de har i allmänhet
placerats i uppgifter likartade de som de
friställdes från.

Huvuduppgiften för våra ansträngningar
är — för att återgå till inledningen
av mitt inlägg — att i den mån
det är möjligt söka skaffa ett likvärdigt
eller mera lönsamt arbete för dem som
blir arbetslösa. Därför måste vi använda
oss av såväl rörlighetspolitiken som lokaliseringspolitiken.

Speciella problem kommer att uppstå
i glesbygderna. Där lyckas vi inte
med lokaliseringspolitik. I de bygder
som många människor har flyttat ut
från gäller det att ta till sådana åtgärder
som vi har diskuterat och som riksdagen
har att ta ställning till. Jag förmodar
att vi kommer att få diskutera
dem mera ingående, när utskottet har
blivit färdigt med sin behandling. Jag
tror på denna försöksverksamhet, men
vi kan naturligtvis inte säga alltför
mycket i förväg.

Förslag har också framlagts om äldrestödet
för att ge bistånd i kontant form
åt dem som vi inte kan begära skall
flytta. Det är sådana åtgärder som jag
anser nödvändiga att vidta från samhällets
sida för att skapa ökad trygghet
åt de människor som berörs av de
förändringar som sker i vårt näringsliv,
Jag tror att det farligaste vi kan
göra är att hänge oss åt ett önsketänkande
om att vi i vår del av världen
skulle kunna komma undan den effektivisering
och den anpassning av hela
produktionen som är nödvändig för att
klara konkurrensen på världsmarknaden.

Detta är utgångspunkten för bedömningen
av näringslivets möjligheter att
ge oss alla en någorlunda rimlig levnadsstandard.
Att inte vilja acceptera
en sådan utveckling och anpassa oss till

den tror jag vore väldigt farligt, för att
inte säga ödesdigert. Vill vi inte det,
måste vi vara beredda att avstå från en
väsentlig del av den standard vi har i
dag. Men är vi beredda till det? Här
står valet mellan å ena sidan en anpassning''
som kan innebära flyttning av åtskilliga
människor och å andra sidan
avstående från en ökad standard eller
rent av en sänkning av den standard
vi har i dag. Jag tror inte att vi är beredda
att gå ut och säga till människorna
att vi väljer det senare alternativet.
Vi får försöka klara anpassningen med
så litet obehag som möjligt för de människor
som drabbas av verkningarna,
d. v. s. kanske framför allt de äldre.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag måste först få rätta
till vad jag förmodar vara en missuppfattning.
Inrikesministern ansåg att
jag talade om inställningen hos dem
som sysslar med arbetsmarknadspolitiken.
Det gjorde jag naturligtvis inte,
utan min fråga ställdes till inrikesministern.
Jag talade om dem som har
ansvaret för arbetsmarknadspolitiken,
och med detta avsåg jag inte någon
tjänsteman i arbetsmarknadsverket eller
hos någon annan myndighet. Jag har
hela tiden vänt mig till inrikesministern.

Enligt min mening har inrikesministern
nu ganska klart utvecklat sin syn
på den här saken, och jag'' tycker att det
står ännu klarare än förut att han prioriterar
rörligheten framför lokaliseringspolitiken.
I mitt inlägg har jag
hävdat att jag anser att det borde vara
en annan turordning.

Varför är man så angelägen om stora
utbildningscentra, när man inte har utnyttjat
de utbildningsresurser som finns
inom de områden dör människorna har
drabbats av arbetslöshet?

Jag har angett ett exempel från mitt
eget län, där det fortfarande finns goda
möjligheter, ökade utbildningsresurser

Tisdagen den 12 mars 1968

Nr 11

Svar på interpellation ang. prioritering av lokaliseringspolitiska insatser framför

rörlighetsstimulerande åtgärder

inom ett område är väl också en positiv
lokaliseringsfaktor, i första hand för
de företag som skall lokalisera sig dit
eftersom de får tillgång till omskolad
arbetskraft på det sättet. Vidare bidrar
väl de som är sysselsatta i omskolningsverksamheten,
t. ex. lärare, till att öka
bygdens köpkraft — och det är i och
för sig också en god lokaliseringsfaktor.

Det är också något av en konstruktiv
åtgärd att förlägga sådana här omskolnings-
och utbildningscentra till områden,
där det finns människor som behöver
sådan utbildning, ty samtidigt utnyttjas
ju också resurserna inom det
området.

Jag tycker inte att det är anledning
att dra upp en lång debatt kring detta
spörsmål. Jag har ställt dessa frågor
om utbildningscentra samt efterlyst inrikesministerns
syn på dessa och på
prioriteringen. Jag tycker att jag nu
har fått svar på frågorna och jag får
väl då säga att jag är tillfredsställd med
att svaret är klarläggande.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om vi nu enbart skulle
ha diskuterat riksutbildningsanstalterna,
hade det varit ett enkelt problem.
Då hade jag kunnat koncentrera mig
på den uppgiften. Men herr Larsson i
Norderön har ställt problemet mera
principiellt, d. v. s. han har ställt rörlighetspolitiken
kontra lokaliseringspolitiken,
och det tycker jag är rimligt
och riktigt.

Jag tillbakavisar herr Larssons påstående
att nu har inrikesministern givit
klar prioritet för rörlighetspolitiken.
.Tåg betraktar den politiken som
likvärdig med lokaliseringspolitiken.
Men jag försöker att realistiskt bedöma
möjligheterna av en lokaliseringspolitik.
Jag skulle inte vilja tillråda de
människor som bor i områden där det
råder arbetslöshet att, när vi inte har

lyckats lokalisera företag dit, bara envist
stanna kvar på orten, även om det
finns sysselsättningsmöjligheter på andra
håll i landet, kanske till och med
inom det egna länet. Det är ju detta
som är den springande punkten. Rörlighetspolitiken
kan vi inte undvara.
Utvecklingen i Norrland talar härvidlag
sitt tydliga språk.

Vi har kunnat påverka företag till en
nyetablering i kustbandet men inte till
glesbygdsområdena i inlandet i den omfattning
som skulle varit önskvärd. .lag
tycker det är bra att vi fått företag till
Norrland även om det inte varit möjligt
att få dem till inlandet i önskad
omfattning. Då kan man ju inte säga
annat än att rörlighetspolitiken fyller
en betydelsefull uppgift.

Det gläder mig om jag missuppfattade
ett uttalande som herr Larsson i Norderön
gjorde. Det är inte missuppfattningen
i och för sig som jag gläder mig
åt, men jag fick närmast den uppfattningen
att herr Larsson yttrade att de
som sysslar med dessa uppgifter tycks
vara mer angelägna att bedriva rörlighetspolitik.
Jag godtar herr Larssons
uppgift att detta inte var innebörden
i hans resonemang. Kritisera gärna mig
och kritisera gärna regeringen. Men
de som sitter i arbetsmarknadsverket
gör sitt jobb enligt de direktiv och riktlinjer
som regeringen och riksdagen fastställt.
Om de går ut och talar om vilka
arbetsmöjligheter som finns i andra delar
av landet och söker hjälpa människor
till flyttning, så ligger det inom
deras upp giftsområde.

Sedan vill jag gärna säga — och jag
tror att vi har skrivit det i statsverkspropositionen
i år — att de befintliga
utbildningsresurserna skall utnyttjas.
Vi har kunnat konstatera att man kan
ha en omskolningskurs inom ett län
kanske i närheten av eller vid gränsen
till ett annat län. Man finner att denna
omskolningskurs inte är fullbelagd, medan
man på den andra sidan länsgrän -

Nr 11

Tisdagen den 12 mars 1968

Svar på interpellation ang. prioritering

rörlighetsstimulerande åtgärder

sen har svårigheter att bereda alla utbildning.
Det har förelegat eu tröghet i
fråga om att genom samarbete utnyttja
de befintliga resurserna. Det är inte
möjligt att vid de mera regionala oms
kolni ngsi nst itution ern a få en sådan
differentiering av utbildningen som vid
en stor utbildningsanstalt.

Jag har varit och tittat på ett par
storarbetsplatser som alltså haft till syfte
att vara slussar för arbetskraft som
skall gå in i beredskapsarbete, men
samtidigt bedrivs en aktiv förmedling
av arbetskraft. Vederbörande får tillfälle
att resa ut och se på det nya arbetet
som de erbjuds i industrier o. s. v.
och får därmed möjlighet att orientera
sig dels på platsen om arbetsuppgiften,
dels undersöka om de skulle kunna trivas
i den delen av landet, om de skulle
kunna skaffa sig bostad ifall de har
familj o. s. v. Jag tycker att detta har
varit en utomordentligt värdefull anordning.
De riksutbildningsanstalter
som byggs upp har även denna funktion.

Jag kan förstå det resonemang som
herr Larsson i Norderön för när han
säger: Är det ändå inte bra att man
bär utbildad arbetskraft; det är i och
för sig en lokaliseringsfaktör. Ja, det
är det, om man någorlunda vet vilka
uppgifter den skall gå till. Men här
är meningarna ofta delade. Jag har haft
diskussioner med representanter för ett
par kommuner i det norrländska inlandet,
där man engagerat några akademiker.
Det är möjligt att det är de som
är drivkrafterna. Där vill man först
starta utbildningen, och sedan hoppas
man att man så småningom skall kunna
bygga upp en industri som passar för
den utbildning som man här tänkt sig.

Jag har ifrågasatt om det inte är riktigt
att man först har alldeles klart för
sig att de sysselsättningsmöjligheter som
är tilltänkta blir en realitet. Sedan kan
man börja den utbildning som åt denna
nya verksamhet skall ge den arbetskraft
som man eftersträvar. Jag tror att

av lokaliseringspolitiska insatser framför

man i vissa fall överdriver vad utbildningen
skall syfta till och möjligheterna
att anordna kurser. Även i detta avseende
är det angeläget att man ser
mycket realistiskt på problemen.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag tycker inte att det
är något som ändrat min uppfattning
att inrikesministern uttalat sig för prioritering
av rörlighetsstimulans. När det
nu gäller även utbildningsverksamheten
förefaller det som om också den
skulle prioriteras när det gäller dessa
större utbildningscentra.

Inrikesministern sade att man i de
andra områdena givetvis kan utbilda
och omskola, men differentieringen
blir lägre än om man får ett större
utbildningscentrum. Kontentan av detta
måste bli att differentieringen blir ännu
lägre när man tar bort dem som har
möjligheter att utbildas på sin hemort.
Då faller ju graden av differentiering
även där, under det att om samtliga
eller så många som möjligt fick utbildning
i hemorten det skulle finnas möjligheter
att differentiera på ett annat
sätt.

Jag vet mycket väl att det här rör
sig om i hög grad invecklade frågor och
att det kan bli fråga om olika bedömningar
från olika utgångspunkter.

Jag har fått del av inrikesministerns
syn på dessa frågor och vill nu bara
upprepa min syn på dem genom att
säga att prioriteringen borde gå i en
annan riktning. Jag vill till sist ytterligare
slå fast att en god utbildning
samtidigt är en bra lokaliseringsfaktor.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det tjänar väl inte mycket
till att herr Larsson i Norderön och
jag tvistar om vilken uppfattning jag
har i fråga om prioritering mellan rörlighet
och lokalisering. Jag har sagt att
jag betraktar dem som likvärdiga. Jag

Tisdagen den 12 mars 1968

Nr 11

Svar på interpellation ang. ungdomsarbetslösheten

har liört talas om folk som går upp i
en debatt och bestrider fakta. Om det
nu är herr Larssons i Norderön avsikt
att göra det, får han fortsätta därmed,
men jag kan inte finna att det är mycket
lönande.

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jag har inte vid detta
tillfälle försökt att misstolka inrikesministern.
Han har misstolkat mig en
gång, och det har vi rättat till. Jag
tycker att det är tillfredsställande att
inrikesministern nu i alla fall så klart
har uttalat sig för jämställdhet i dessa
frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. ungdomsarbetslösheten Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Adolfsson har frågat
om jag vill lämna en utförlig redovisning
av ungdomsarbetslösheten samt
redogöra för de åtgärder som vidtagits
på grund av denna samt vilka åtgärder
som vidtagits med anledning av
att antalet vakanta yrkesskoleplatser är
större än antalet arbetslösa ungdomar.

Under hösten och vintern har ett
stort antal ungdomar anmält sig hos
arbetsförmedlingarna. Antalet arbetslösa
under 25 år var i september 1967
cirka 7 500 eller l/i av samtliga arbetslösa.
Antalet har därefter med ett avbrott
i december stigit successivt till
cirka 11 000 eller 17 procent i januari.
I den yngsta gruppen, d. v. s. ungdomar
under 18 år, har arbetslösheten emellertid
sjunkit från cirka 2 300 i september
1967 till cirka 1 400 i januari
1968. Ungdomsarbetslösheten är spridd
över hela landet. En viss koncentration
till storstäderna, en del industriorter
och norrlandslänen är dock märkbar.

I samband med arbetslöshetsräkningen
i oktober 1967 gjordes en specialundersökning
beträffande de arbetslösas
utbildningsnivå. Denna visade att
av de arbetslösa under 25 år hade 60
procent ingen eller kortare yrkesutbildning
än ett år, cirka 30 procent minst
ett års yrkesutbildning samt mindre än
10 procent fackskola, gymnasium eller
högre skolunderbyggnad. Av undersökningen
framgick vidare att ungdomar
med endast folkskola har betydligt större
arbetslöshet än som svarar mot deras
andel av befolkningen. Ungdomar
med realskola, grundskola e. d. har en
lägre arbetslöshet än som svarar mot
befolkningsandelen, medan de som har
gymnasium, fackskola eller högre utbildning
har en arbetslöshet som i stort
svarar mot deras befolkningsandel.

1 oktober 1967 antog arbetsmarknadsstyrelsen
ett aktivitetsprogram mot ungdomsarbetslöshet,
vilket till väsentlig
del går ut på att öka möjligheterna till
yrkesutbildning såväl inom det ordinarie
skolväsendet som inom arbetsmarknadsutbildningen.
I december 1967 avdelades
vidare särskilda tjänstemän vid
länsarbetsnämnderna för att följa upp
programmet.

Med anledning av att ungdomsarbetslösheten
till stor del synes vara ett utbildningsproblem
har antalet vakanta
platser inom det ordinarie skolväsendet
samt möjligheterna att snabbt få
i gång nya kurser inom sådana yrkesområden
där det råder brist på arbetskraft
inventerats. Resultatet av inventeringen
visade att vid månadsskiftet
november—december 1967 fanns
över 6 200 vakanta platser vid kommunala
och landstingskonmnmala yrkesskolor
samt att mer än 4 800 platser
kunde tillkomma vid kurser som med
kort varsel skulle kunna startas under
vårterminen år 1968. Vid månadsskiftet
februari—mars 1968 gjordes en ny
inventering''. Resultatet av denna skall
inom den närmaste tiden publiceras
skola för skola. Jag vill i detta sam -

Nr 11

Tisdagen den 12 mars 1968

Svar på interpellation ang. ungdomsarbetslösheten

manhang också framhålla den expansion
som sker av utbildningsväsendet
som helhet under nästa läsår, manifesterad
i ökad intagning vid en rad utbildningslinjer.

Som interpellanten påpekat har emellertid
många arbetslösa ungdomar inte
tillvaratagit de möjligheter till yrkesutbildning
som ställts till deras förfogande.
Med anledning härav vidtog vid
årsskiftet en intensifierad information
genom annonser i riks- och ortspress
samt genom radio och TV. Länsarbetsnämnderna
inbjöd ungdomarna till särskilda
informationsmöten. Information
genom uppsökande verksamhet kommer
att ske under våren.

Efter beslut av regeringen kan utbildningsbidrag
enligt arbetsmarknadskungörelsen
numera i allmänhet utgå till
ungdomar redan när de fyllt 20 år.
Därmed kommer möjligheterna att erbjuda
omskolning åt ungdomar som tidigare
haft förvärvsarbete att öka. I
fråga om ungdomar med försörjningsbörda
liksom i fråga om handikappade
ungdomar kan för övrigt utbildningsbidrag
utgå även om de är under
20 år.

Dessa åtgärder samt effektivare arbetsförmedling
har lett till att från och
med den 1 november 1967 till slutet
av januari 1968 10 000 ungdomar hade
arbetsplacerats på öppna marknaden,
att mellan 4 000 och 5 000 hade påbörjat
utbildning inom det ordinarie skolväsendet
samt att 3 000 hade placerats
i arbetsmarknadsutbildningen.

Bland ungdomarna finns emellertid
ett icke obetydligt antal som av ena eller
andra skälet inte är intresserade av
utbildning. Andra åter behöver på
grund av psykiska eller sociala handikapp
särskilt avpassad undervisning.
För dessa kategorier strävar arbetsmarknadsstyrelsen
efter att få till stånd
speciella beredskapsarbeten som även
skall innehålla vissa moment av yrkesutbildning.
Sådana arbeten har kommit
i gång i vissa län. Man kommer också

att i ökad omfattning försöka placera
ungdomar i skyddad eller halvskyddad
sysselsättning. I samband med utarbetandet
av vårprognosen kommer länsarbetsnämnderna
att ägna särskild uppmärksamhet
åt den väntade examinationen
från skolorna och möjligheterna
att bereda de nyutexaminerade arbete
eller fortsatt utbildning.

Som framgått av min redogörelse pågår
en mycket omfattande verksamhet
för att bereda ungdomar sysselsättning.
För regeringen framstår det självfallet
som en ytterst viktig uppgift för arbetsmarknadspolitiken
att bekämpa tendenser
till ungdomsarbetslöshet. Utvecklingen
på detta område följs därför
noga, så att vid varje tillfälle erforderliga
åtgärder snabbt skall kunna
sättas in.

Vidare anförde:

Herr ADOLFSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret, men i likhet med
de arbetslösa ungdomarna och deras
föräldrar hade jag hoppats att det skulle
ha innehållit mer av konkreta åtgärder
ägnade att förbättra ungdomarnas
svåra situation.

Statsrådet talar i svaret om de tusentals
platser som står obesatta vid de
kommunala yrkesskolorna, men han
nämner inte de tusental ungdomar som
står i ko och vill in på den yrkesutbildning
som bedrives inom näringslivet.
Det var olyckligt att en motion,
väckt av en av högerpartiets ledamöter
här i kammaren, i vilken begärdes 1 000
nya bidragsrum för lärlingsutbildningen
inom företagen, avslogs för ett par
veckor sedan. Det är bevisligen den formen
av utbildning som ungdomarna efterfrågar
och som ger dem bättre förutsättningar
att erhålla arbete, vilket
också arbetsmarknadsstyrelsen har påpekat
i olika sammanhang.

Statsrådet nämner i svaret ingenting
om kontinuerlig intagning av elever i

Tisdagen den 12 mars 1968

Nr 11

Svar på interpellation ang. ungdomsarbetslösheten

yrkesskolorna under läsåret, vilket bl. a.
har förordats av flera länsarbetsnämnder.
Inte heller säger statsrådet någonting
om en skyndsam utbyggnad av arbetslöshetsskyddet.
Två tredjedelar av
de arbetslösa ungdomarna under 22 år
stod vid decemberräkningen utan sådant
skydd.

Den informationskampanj som statsrådet
talar om har inte lett till önskat
resultat. Annonseringen har bara omfattat
en begränsad del av dagspressen,
och det har rått oklarhet om vem som
skall stå för kostnaderna för kampanjen.
I ett län har det inträffat att länsskolnämnden
i efterhand begärt anslag
hos landstinget för att kunna betala
dessa annonskostnader. Man får ett intryck
av att kampanjen varit bristfälligt
planerad och genomförs halvhjärtat.

Dagens ungdom har hamnat i en svår
situation. Den som lyckas få arbete har
många gånger svårt att få bostad, och
får man en bostad är den ofta så dyr
att det inte är möjligt för ungdomar
att bo i den. De flesta ungdomar har
stora studieskulder då utbildningen är
färdig. Vill ungdomarna bilda familj
blir det i regel en ekonomisk nödvändighet
att båda har förvärvsarbete, och
då möter man från samhället krav att
kanska halva inkomsten skall betalas i
skatt. Dagens ungdom är inte i någon
avundsvärd situation.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det var intressant att
lyssna till inrikesministerns svar på
herr Adolfssons interpellation. Men jag
hade nog, liksom herr Adolfsson, väntat
mig att litet mera konkreta åtgärder
skulle redovisas, i synnerhet som statsrådet
under den föregående interpellationsdebatten
sade att de befintliga utbildningsresurserna
skall utnyttjas.

I ett TV-program för ungefär 14 dagar
sedan sade generaldirektör Bertil
Olsson att många ungdomars arbetslöshet
beror på att de saknar yrkesutbild -

ning. Vidare framhöll han att vi måste
hålla på allas rätt till arbete. Inrikesministern
bekräftar i sitt svar till herr
Adolfsson att arbetslösheten i stor utsträckning
beror på att vederbörande
ungdomar inte har yrkesutbildning.
Statsrådet understryker att »många arbetslösa
ungdomar inte tillvaratagit de
möjligheter till yrkesutbildning som
ställts till deras förfogande» och framhåller
slutligen att det pågår »en mycket
omfattande verksamhet för att bereda
ungdomar sysselsättning».

När vi hör dessa uttalanden från
statsrådet Johansson och från arbetsmarknadsstyrelsens
chef förvånar det
oss än mer än tidigare att Sveriges
riksdag dagen efter det att generaldirektör
Olsson framträtt i det nämnda
TV-programmet avslog motionen II:
686. I denna motion hade vi redovisat
förslag som, om riksdagen bifallit motionen,
skulle ha kunnat ge i varje fall
1 000 ungdomar en värdefull yrkesutbildning
och samtidigt en skälig inkomst
under utbildningstiden. Jag är
övertygad om att statsrådet Johansson
förstår vilken yrkesutbildning jag syftar
på — det är den som sker i näringslivet
och som går under beteckningen
lärlingsutbildning hos hantverksmästare
in. m. Jag ber i detta sammanhang
med några siffror få belysa mitt påstående,
att det finns en för den yrkesutbildningen
verkligt intresserad ungdom.

Jag beklagar att yrkesskoleplatser står
tomma, men jag förstår de ungdomar
som hellre vill ha sin yrkesutbildning
hos hantverksmästare. De får ju under
hela utbildningstiden kollektivavtalsenlig
lön. .Tåg tycker det hedrar dessa
ungdomar att de dels vill lära sig någonting,
dels vill försöka göra rätt för
sig vad beträffar både samhället och
hemmet. Låt mig anföra några siffror!

När vi i januari månad skrev den
nämnda motionen var det 3 272 ungdomar
som hade sökt få komma in på den
aktuella utbildningsvägen. Det fanns

Nr 11

Tisdagen den 12 mars 1968

Svar på interpellation ang. ungdomsarbetslösheten

2 200 bidragsrum. När vi för 14 dagar
sedan behandlade ärendet här i riksdagen
var motsvarande antal ungdomar

3 041. Det hade alltså skett en snabb
ökning.

Det riktas ofta kritik mot denna utbildningsform
för att den gäller enbart
vissa yrken, men så förhåller det sig
inte. Ansökningarna kommer till största
delen från byggnadsyrkena, och vad
dem beträffar finns det all anledning
att försöka stimulera till utbildning.
Ungefär tusen ansökningar kom in bara
till VVS-branschen. Det är orimligt
att man på detta område skall vara låst
till ett bestämt antal bidragsrum. Enligt
min uppfattning borde regeringen
lia möjlighet att i samråd med skolöverstyrelsen
bestämma ramen för denna
utbildning.

•lag vill med några siffror belysa också
ett annat förhållande. Enligt min mening
kostar denna utbildning inte samhället
något. Låt oss ta två exempel! Vi
förutsätter att två ungdomar väljer denna
väg för yrkesutbildning till ett lågavlönat
kvinnligt yrke respektive ett
genomsnittligt manligt yrke. Utbildningstiden
är tre år. Den lågavlönade
flickan tjänar under dessa tre år enligt
kollektivavtalet 23 000 kronor. Den
manlige lärlingen tjänar i genomsnittsyrket
under samma tid cirka 35 000
kronor. Enligt skattetabellerna betalar
vederbörande 4 000 kronor i det ena
fallet och 12 000 kronor i det andra i
skatt under utbildningstiden. De har
kvar 19 000 respektive 23 000 kronor
att leva på. Multiplicerar vi dessa
skattesummor — 4 000 respektive 12 000
kronor — med det antal bidragsrum
som enligt vårt förslag skulle tillkomma
— 1 000 — får vi alltså 4 miljoner
respektive 12 miljoner kronor i inbetald
skatt till samhället. Dividerar vi
dessa siffror med tre — för de tre
åren — får vi 1,3 miljon i det första
fallet och 4 miljoner i det andra fallet.
Kostnaden för de tusen bidragsrum
som vi hemställde om i motionen är en -

ligt skolöverstyrelsen knappt 1 miljon
kronor. Varför inte satsa på denna
yrkesutbildning? Om inrikesministern
hyser en uppriktig vilja att tillvarata
alla chanser för att skapa utbildningsoch
arbetstillfällen för ungdomen, förvånar
det mig att inte inrikesministern
passar på att utnyttja dessa möjligheter
till yrkesutbildning i all synnerhet som
siffrorna visar att även från samhällssynpunkt
denna utbildning är ekonomiskt
fördelaktig.

Med tanke på den erfarenhet av denna
utbildning som statsrådet Johansson
säkerligen har från tidigare år och det
intresse som jag vet att statsrådet har
visat för den ungdom som vill ha utbildning
och sysselsättning inom hantverk
och industri, hoppas jag, att statsrådet
i samråd med arbetsmarknadsstyrelsen
— kanske också med hänsyn
tagen till det brev som den organisation
jag representerar i detta sammanhang
ganska nyligen skrivit till
Eder — skall kunna finna någon form
för att omedelbart förstärka denna utbildning,
som tydligen är eftertraktad
av ungdomen. Faktum är att det är nu
den behövs, det är nu de arbetslösa
ungdomarna vill ha utbildning och det
är när skolorna slutar i juni som de
som lämnar grundskolan eller andra
skolformer vill ha samma möjlighet.

Herr talman! Jag vädjar till statsrådet
Johansson — trots att vår motion
har avslagits — att denna interpellation
och resonemangen kring den skall föranleda
statsrådets medverkan till att
snabbt lösa dessa problem, gärna bl. a.
enligt den linje som vi har föreslagit.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Den fråga som herr
Adolfsson tagit upp är mycket intressant,
och jag kan inte underlåta att ge
några synpunkter på den. Därvid skulle
jag också vilja beröra ett lokalt problem
som gäller storstockholmsregionen
— det är egentligen inte lokalt, ef -

Tisdagen den 12 mars 1968

Nr 11

Svar på interpellation ang. ungdomsarbetslösheten

tersom det som händer i denna region
också måste betraktas som rikspolitiskt.

Herr Nordgren sade att inrikesministerns
svar på interpellationen var magert.
.lag vill inte göra någon bedömning,
men jag vill säga att frågan inte
iir så lätt. Debatten har egentligen gällt
följderna och inte orsakerna. Arbetslösheten
bland de unga beror i mycket
hög grad på lokaliseringen av industrin.
Tnte minst inom storstockholmsregionen
har helt nya problem uppstått för
ungdomen. Det har påpekats att ungdomen
kanske inte är tillräckligt intresserad
av att ta varje chans att komma
in på en yrkesskola. Det är riktigt.
Många ungdomar vill ha ett så inkomstbringande
jobb som möjligt med
den begränsade utbildning de har. Men
ambitionen att gå på yrkesskola kan
ju dämpas något när man upptäcker
att ungdomar med relativt god utbildning
nuförtiden inte får något arbete.

I Stockholm beror detta i hög grad
på lokaliseringen av industrin. Här pågår
en industriell uttunning genom att
de industriella aktiviteterna flyttar från
storstockholmsregionen och s. k. intelligensindustrier
uppstår med ett ökat
antal servicetjänster. Bara under 1967
varslade totalt 71 företag i Stockholms
stad och län om personalinskränkningar,
därav 28 på grund av driftsnedläggning.
De av dessa inskränkningar
och nedläggningar berörda arbetarna
var totalt 3 355, varav 1 267 på grund
av nedläggning av driften. Under 1968
följer ytterligare flyttningar och nedläggningar,
och en del företag har redan
varslat härom för 1969. Jag skall
inle gå in på vilka företag det gäller.
Låt mig bara säga att från 1962 har till
stockholmsregionen en enda större industriell
nyetablering ägt rum.

Den omständigheten att det blir allt
svårare att få industriarbete medför naturligtvis
helt nya problem för de ungdomar
som inte har någon hög utbildning.
Hent allmänt är det intressant att konstatera
att procenten arbetslösa ungdo -

mar ökat hela tiden från 1963 och fram
till nu. 1963 utgjorde de arbetslösa under
25 år 14,7 procent av det totala antalet
arbetslösa. Procentsiffran har sedan
stigit och är nu uppe i 16,9.

Ett annat fenomen som jag vill rikta
uppmärksamheten på är att av 5 267
arbetslösa i storstockholmsområdet i
januari 1967 var 932 ungdomar under
25 år. När man ser på deras utbildning
kommer man fram till följande, som
alltså gäller Storstockholm. Av ungdomarna
hade 565 folkskola, 279 grundskola
och 78 realexamen, normalskolekompetens
eller folkhögskola. Dessutom
hade 18 fackskola, gymnasium eller
universitet som bakgrund men kunde
ändå inte finna ett arbete. Detta betyder
att det är en delvis ny situation
som har skapats, och jag ville bara i
debatten föra in de speciella svårigheter
som råder inom denna region.

Jag tycker inte att man skall överdriva
betydelsen av den tekniska sidan
i form av annonser och kampanjer för
att ungdomen skall söka sig till yrkesskolorna,
ehuru den givetvis inte får
underskattas.

Eftersom detta är en fråga som inrikesministern
i hög grad ägnar sig åt
vill jag framhålla att den till sist avgörande
faktorn ändå är hur industrin
lokaliseras och att det blir ett differentierat
näringsliv i alla områden. Det talas
här i riksdagen oerhört mycket om
glesbygdsproblemen och den första interpellationen
som besvarades i dag
gällde inte minst dessa, men man glömmer
genomgående bort att det håller på
att uppstå en ensidighet i fråga om arbetstillfällena
i de stora regionerna och
att det differentierade näringsliv som
vi tidigare liaft i dessa inte längre har
samma utseende.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det problem som herr
Jansson tar upp är vidlyftigt. Det är
inte på något sätt ointressant, tvärtom.

Nr 11

Tisdagen den 12 mars 1968

Svar på interpellation ang. ungdomsarbetslösheten

Vi bär haft anledning att följa denna
utveckling, där industrier har flyttat
från storstockholmsregionen. Några nya
har, såsom herr Jansson nämnde, inte
tillkommit, under alla omständigheter
inte i sådan utsträckning att de har balanserat
utflyttningen. Självfallet har
en av avsikterna med lokaliseringspolitiken
varit att åstadkomma en bättre
balans i fråga om utvecklingen utanför
storstadsregionerna men även inom
dessa.

Trycket mot storstadsregionerna, som
har en ständigt stigande befolkning
med ett nettotillskott på 20 000—
25 000 personer om året, är naturligtvis
för dessa regioner en kolossal påfrestning,
som inneburit att det inte
varit möjligt att klara bostadsförsörjningen,
behovet av skolor, sjukvård
o. s. v. i den takt som varit önskvärd.
Lokaliseringspolitiken kommer härvidlag
in som ett medel för att begränsa
svårigheterna.

.lag tror att det var år 1964 som jag
på en mässa här i Stockholm tog upp
problemet om obalansen i befolkningssammansättningen,
eftersom vi kunde
förvänta oss en utflyttning av industrierna
och en tillväxande servicesektor,
vilket ur vissa synpunkter inte är tillfredsställande.

Jag vill gå tillbaka till den redovisning
som jag nämnde i den föregående
interpellationsdebatten och som innefattade
en av arbetsmarknadsstyrelsen
gjord undersökning beträffande lediga
platser i företag, vilka sökte mer
än 15 nyanställda. Det visade sig att
det största antalet lediga platser fanns
i Stockholm men att det inte fanns ett
enda företag inom den industriella sektorn
som där behövde så många som 15
nyanställda. Alla de ungefär 1 000 lediga
platser som det rörde sig om tillhörde
vad jag vill beteckna som tjänstesektorn,
vilket kanske är en talande
uppgift.

Detta säger oss att vi måste fundera
över i vilken omfattning den del av

servicen och administrationen, som har
lokaliserats till Stockholm, lämpligen
antingen kan flyttas ut härifrån eller i
sina tillväxande delar lokaliseras till
andra orter i landet. Därmed skulle det
inte vara på samma sätt angeläget att
flytta industrier från stockholmsregionen
till de andra delar av landet där arbetstillfällen
så väl behövs.

Det är ganska naturligt att antalet
arbetslösa ungdomar är störst i september,
när skolorna har slutat, examina
är klara och semestrarna är över.
De ungdomar som efter avslutad skolutbildning
vill gå in i produktionen har
kanske haft ledigt under sommaren eller
haft tillfällighetsarbeten. I den mån
de nu inte finner nya arbetsuppgifter
blir de registrerade på arbetsförmedlingarna
som arbetslösa. I fjol höst var
ungefär 25 procent av det totala antalet
arbetslösa under 25 år, men siffran
sjönk sedan ganska snabbt. Under månaderna
från oktober—november till
januari—februari placerades 10 000
ungdomar under 25 år i arbete. Därför
visar det sig nu att, som någon angav
bär, cirka 17 procent av dem som var
arbetslösa i mitten av februari var under
25 år.

Antalet ungdomar under 25 år som
var arbetslösa i mitten av februari i
år var 6 000. Vid samma tidpunkt i fjol
var motsvarande antal 8 300. Det var
alltså ett mindre antal i år än i fjol.
Jag skall inte ställa den i och för sig
intressanta frågan vad det beror på att
det här problemet inte föranledde någon
större uppmärksamhet i fjol. Det
kan väl inte vara det förhållandet att
det är val i år som gjort en och annan
intresserad av problemet? Det är ingen
insinuation utan bara ett konstaterande
av att problemet inte väckte samma
intresse i fjol, när det var större,
än vad det gör i år.

Trots vad herr Adolfsson säger har
arbetsmarknadsstyrelsen vidtagit långtgående
åtgärder. Programmet för att
motarbeta ungdomsarbetslösheten fast -

Tisdagen den 12 mars 1968

Nr 11

Svar på interpellation ang. ungdomsarbetslösheten

ställdes i höstas. Nu sker en uppföljning
av detta program med redovisning
av lediga utbildningsplatser och en
kampanj för att försöka förmå ungdomen
att underkasta sig en utbildning
med tanke på de lediga platserna. När
det sedan vid årsskiftet gjordes en
sammanställning av kampanjens resultat
befanns det att åtskilliga ungdomar
inte är beredda att yrkesutbilda sig.
I slutet av januari gick det ut ett cirkulär
till arbetsmarknadsmyndigheterna
med uppmaning att ordna speciella beredskapsarbeten
för den yngre arbetslösa
arbetskraften. Det har sålunda vidtagits
nya och långtgående åtgärder,
men herr Adolfsson säger att ingenting
görs.

Det måste ha blivit något slags stå3nde
fras i varje anförande efter ett
interpellationssvar, att interpellanten
inte är nöjd med svaret. Jag begär inte
att alla skall vara helt nöjda, men dessa
uttalanden om att man hade väntat
sig konstruktiva förslag o. s. v. förvånar
mig litet grand, framför allt när
de kommer från personer som inte själva
har någonting konstruktivt att komma
med.

Vad är det som herrarna tagit upp,
först herr Adolfsson och sedan herr
Nordgren? Jo, ni har velat genomföra
eu retroaktiv riksdagsdebatt kring en
motion som redan har avhandlats i
riksdagen. Jag förmodar att när motionen
var aktuell så gav talmannen möjlighet
för herrarna att tala så mycket
ni ville. Ändå anser ni nu att ni skall
hålla långa anföranden — och det har
jag ingenting emot; jag lyssnar gärna
—- kring denna motion som en gång
avslagits framför allt därför att yrkesutbildningsberedningen
just nu utreder
frågan om bidragen till lärlingsutbildningen.
Det är ganska rimligt, att man
innan man gör justeringar, avvaktar
den utredning som tittar på hela problemet
om yrkesutbildningen. Jag skulle
förmoda att det var huvudmotivet
för det ställningstagande som majoriteten
i riksdagen tog. Man får väl än -

då acceptera ett riksdagsbeslut. Men
naturligtvis har ni rätt att gå ut och
säga att ni ogillar majoritetens beslut.
Men jag kan inte finna att en debatt
oss emellan om vad det skulle innebära
har något speciellt positivt syfte —
framför allt med tanke på att jag har
redovisat att ungefärligen 10 000 yrkesutbildningsplatser
i skolans och arbetsmarknadsstyrelsens
regi står till ungdomarnas
förfogande och erbjuds dem. Det
har alltså inte varit brist påyrlcesutbildningsplatser
i och för sig som varit anledningen
till att ungdomarna inte gått
in här, utan det har varit av andra
skäl som de inte gjort det. Vi får acceptera
detta förhållande. Ungdomen
vill snabbare gå in i produktionen och
få en inkomst. Där måste arbetsförmedlingen
och arbetsmarknadsverkets personal
anstränga sig för att så långt det
är möjligt tillmötesgå ungdomarna.
Lyckas inte det, får vi i den ordning,
varom arbetsmarknadsstyrelsen skrivit
till länsarbetsnämnderna, undersöka
om speciella beredskapsarbeten kan ge
sysselsättning åt en del av dessa ungdomar.

Det finns också anledning, herr talman,
att i detta sammanhang framhålla
att vi har gjort en åldersanpassning beträffande
utbildningsbidragen, så att de
som är fyllda 20 år kan få sådant bidrag.
Tidigare var det 21 år, med
vissa undantag. Vi har gått ned till 20
år därför att de som rycker ut efter
fullgjord värnpliktstjänstgöring i allmänhet
är mellan 20 och 21 år. När vi
hade 21-årsregeln var det många av
dem som inte hade tillfälle att gå in i
omskolningskurser och få den ersättning
som då utgår. Många av dem kunde
inte heller omedelbart få anställning.
Jag tror att denna sänkning från
21 till 20 år är en åtgärd som bör uppmärksammas.
Den kommer att väsentligt
underlätta för den ungdom, som
går ut från sin värnpliktstjänstgöring,
att återanpassa sig till produktionslivet.

22 Nr 11 Tisdagen den 12 mars 1968

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder för att förbättra möjligheterna till fritidsfiske,
m. m

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Statsrådet Johansson
har naturligtvis alldeles rätt i att vi debatterade
detta ämne för fjorton dagar
sedan och att vi då hade möjligheter att
framföra vad vi önskade. Det gjorde vi
också. Det är bara beklagligt att statsrådet
Johansson inte hade tillfälle att
vara här då. Det är inte min mening att
ta upp någon lång debatt i denna fråga,
men saken är den att statsrådet Johansson
själv efterlyste konstruktiva
förslag och jag anser att vi framförde
ett konstruktivt förslag i motionen, som
tyvärr blev avslagen.

Jag tar inte heller åt mig av statsrådet
Johanssons uttalande att det inte
skulle ha varit något intresse för denna
sak i fjol. Min företrädare och jag bär
väl kämpat hårt för denna utbildningsform,
och det är med glädje jag erkänner
att regeringen från det vi började
vår kamp successivt har ökat på de här
bidragsrummen. Det har nämligen visat
sig att detta har varit en värdefull utbildningsform.
Tydligen har regeringen
delat den synpunkten. Då arbetslösheten
bland ungdomen tyvärr har ökat i
år i förhållande till fjolårets siffror —
vilket inrikesministern själv talat om —
hade vi därför väntat att man skulle
överväga att ta ytterligare ett steg på
denna väg och öka bidragsrummen med
låt oss säga 1 000 stycken, detta i all
synnerhet med tanke på de siffror som
jag räknat fram med hjälp av kollektivavtalen
— och av vilka det ena berör
mitt yrke och det andra statsrådets tidigare
yrke. Jag tror att de siffrorna
stämmer. Därför förvånade det mig att
riksdagen för 14 dagar sedan inte kunde
acceptera detta förslag. Då den emellertid
inte gjorde det vädjar jag trots allt
till arbetsmarknadsstyrelsen och därmed
till inrikesministern att ytterligare
fundera över detta spörsmål.

Det är riktigt, som statsrådet säger,
att det står yrkesutbildningsplatser tomma
vid en del yrkesskolor, och del be -

klagar vi i högsta grad. Jag har ingenting
emot den utbildningen. Men då en
del ungdomar inte gärna accepterar den
utan hellre vill ha den utbildning, som
bjuds på hemorten hos de eventuella
där befintliga företagen, och kan få det
om dessa bidragsrum ökas något, får
man väl tänka om och uppfylla denna
önskan från ungdomens sida. Det kanske
inte är lika lätt att resa bort och
lägga sig på en yrkesskola eller en
landstingets verkstadsskola och i varje
fall inte lika ekonomiskt vare sig för
ynglingen eller flickan själv eller hemmet.
De har ju dock sin kollektivavtalsenliga
lön. Mot denna bakgrund ville
jag gärna framföra den bär saken
på nytt. Jag vädjar fortfarande till statsrådet
Johansson som, det vet jag, har
god förståelse för hantverket, den mindre
industrin och ungdomen att fundera
på om man inte kan hjälpa denna ambitiösa
ungdom på något sätt, gärna med
stöd av arbetsmarknadsstyrelsen, till
den yrkesutbildning de önskar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder
för att förbättra möjligheterna till
fritidsfiske, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Norrby har ställt
vissa frågor som hänger samman med
vattenföroreningarnas inverkan på fritidsfisket.

Regeringen har i proposition nr 37
till årets riksdag föreslagit åtgärder
mot föroreningen av våra vatten. Dessa
åtgärder får självfallet betydelse även
för fritidsfisket. Jag får hänvisa till propositionen.
Jag vill även nämna att regeringen
uppdragit åt naturvårdsverket

Tisdagen den 12 mars 1968 Nr 11

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder för att förbättra möjligheterna till fritidsfiske,
m. m

att skyndsamt undersöka möjligheterna
att hindra utsläpp av avloppsvatten,
som innehåller kvicksilver. 1964 års naturresursutredning
liar fått i uppdrag
att utreda möjligheterna att sanera
kvicksilverförorenade vatten.

Vidare kan nämnas att fritidsfiskeutredningen
enligt vad jag inhämtat räknar
med att inom kort lägga fram ett betänkande
med förslag till statliga insatser
i fråga om fritidsfisket. Det blir då
tillfälle att mot en bredare bakgrund
överväga vilka speciella åtgärder som
behövs för att tillgodose fritidsfiskets
intressen.

Vidare anförde:

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag tackar jordbruksministern
för interpellationssvaret som i
ail sin korthet ändå ger vissa löften.
Proposition nr 37 som statsrådet hänvisade
till talar om en naturvårdsforskningens
organisation och om statsbidrag
till avloppsreningsverk in. in. Där
skisseras en rad åtgärder som är nödvändiga
men inte tillräckliga förutsättningar
för intensifierade vattenvårdsinsatser.
Att de inte är tillräckliga belyses
bäst av att forskningen först måste
genomföras, dess resultat måste tillämpas,
avloppsreningsverken måste byggas,
förstörda vatten måste saneras. Det
är alltså fråga om relativt långsiktiga
åtgärder som man ger incitament till i
proposition nr 37.

Ur fritidsfiskesynpunkt är det dessutom
att notera att Fiskefrämjandets remissyttrande
över naturresursutredningens
betänkande inte har beaktats i
propositionen. I denna kan jag i alla
fall finna en del av ett svar på den
tredje av mina interpellationsfrågor.

Eftersom frågorna antytts mycket
flyktigt i svaret skall jag ta mig friheten
att upprepa dem. Det kan tjäna som
bakgrund till den fortsatta diskussionen.

Min första fråga var då: Vilka åtgärder
avser statsrådet att vidta för att
kompensera fritidsfiskarna för de försämringar
i möjligheterna att utöva fiske
som »kvicksilverförbuden» medför?

Den andra frågan var: Är statsrådet
beredd att medverka till att Fiskefrämjandets
kostnader för information till
allmänheten om kvicksilverförorenade
fiskevatten täcks med anslag av statsmedel? Den

tredje frågan: Vilka övriga tillfälliga
och bestående åtgärder är statsrådet
beredd att vidta för att möjligheterna
till fritidsfiske inte skall begränsas
av vattenföroreningar?

Och den fjärde frågan: Anser statsrådet
det motiverat att i ökad omfattning
engagera sportfiskare och andra
friluftsmänniskor i kampen mot miljöförstöringen? De

återstående svaren — alltså på 3V>
av mina frågor — måste då återfinnas i
fritidsfiskeutredningens betänkande,
som statsrådet åberopar. Men detta betänkande
offentliggöres inte förrän på
fredag. Det är därför svårt för mig att
kommentera interpellationssvaret på
denna punkt. Jag har ju inte haft tillfälle
att ta del av betänkandet. Jordbruksministern
får det väl officiellt på
torsdag, förmodar jag.

Det enda jag vet om detta betänkande
är vad som har stått i tidningarna om
förhandsgissningar — inte förhandsbesked
alltså. Det finns därför all anledning
för en intresserad fritidsfiskare att
med stora förväntningar se fram mot
den fullständiga redovisning som förmodligen
kommer på Fiskets dag, ett
arrangemang som äger rum på fredag,

Det kortfattade interpellationssvaret
får väl tolkas som ett besked om att
jordbruksministern då — på fredag
alltså — kommer att belysa mina frågeställningar
i ett större sammanhang.

Nu har jag faktiskt hänvisat till fritidsfiskeutredningen
redan i min interpellation
och ställt frågorna så att de

24 Nr 11 Tisdagen den

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder

fiske, m. m

kan besvaras oberoende av utredningens
betänkande. Direktiven för fritidsfiskeutredningen
och tidsplanen för
dess arbete gör att kvicksilverfrågorna
knappast kan ha tagits upp i någon
nämnvärd grad i utredningens betänkande.

.lag vill sedan något kommentera de
press gissningar som gjorts kring de förslag
som fritidsfiskeutredningen kommer
att framlägga. Fritidsfiskeutredningen
skall ju enligt sina direktiv
föreslå en samordning av länsfiskestadgorna.
Det är, tror jag, ett relativt lätt
problem; det behöver inte bli några
diskussioner om ett förslag i den riktningen.
Men i Aftonbladet i dag finns en
notis, rubricerad »Nu skall det bli licens
på allt fritidsfiske i Sverige», och
enligt den notisen skulle två miljoner
fritidsfiskare få betala envar 10 kronor
om året i fortsättningen för att få lov
att utöva sin hobby. Om dessa uppgifter
är riktiga, innebär det alltså att man
inför en punktskatt på en mycket nyttig
och angenäm fritidssysselsättning, fritidsfiske.
Det strider ju rätt mycket
mot de skatteprinciper som vi annars
följer här i landet, nämligen att successivt
avveckla punktskatter. I första
hand skall naturligtvis dessa åtgärder,
som är önskvärda och nödvändiga för
fritidsfisket, betalas med så att säga
vanliga pengar, inte med några särskilda
licenspengar. I det sammanhanget
är det värt att peka på att fritidsfiske
ofta sker från eller i samband med motorbåtsåkande,
och då använder man
ofta bensin som bränsle och betalar en
rejält tilltagen bensinskatt. Småbåtstrafiken
här i landet beräknas köra in
30 miljoner kronor om året i bensinskattepengar.
Återbäringen till småbåtsanläggningar
och liknande rör sig om
cirka 5 miljoner kronor. Det finns alltså
där en hel del att ta utav, så pass mycket
att det mer än väl räcker för att
klara utvecklingen av fritidsfiskemöjligheterna.

12 mars 1968

för att förbättra möjligheterna till fritids Debatten

i dag kan alltså inte bygga
på några fakta kring fritidsfiskeutredningens
betänkande. Den får i stället
bygga mera på interpellationen än på
interpellationssvaret. Jag förmodar att
jordbruksministern är intresserad av
och positivt inställd till de frågor som
jag har tagit upp, och jag förutsätter
att han kommer med litet utförligare
synpunkter redan i denna debatt.

Fritidsfiskeproblemen kommer in i
den aktuella miljövårdsdebatten på
många sätt. Kvicksilverföroreningar är
bara ett exempel, vattenföroreningar i
övrigt ett annat exempel. Yrkesfiskets
kris ger en annan infallsvinkel mot
problemen. I torsdags kom det en ny
infallsvinkel. Vattenfall presenterade då
sina planer på ett kärnkraftverk vid
Bogesund. Ur vattensynpunkt innebär
det 150 kubikmeter kylvatten per sekund
med eu övertemperatur på 8 å 10
grader. Det kommer naturligtvis att påverka
förhållandena i några av de viktigaste
vattnen som har drabbats av
kvicksilverförbudet. Det är här fråga
om bra och välbelägna fiskevatten, nära
ett stort tätortsområde. De ekologiska
förändringar som sker i vattnet kommer
att bli omfattande. Man kommer att
få en förhöjd vattentemperatur, andra
förutsättningar för flora och fauna. Det
leder tanken till att man i framtiden
kanske kan fånga ullhandskrabbor,
djävulsrockor och tigerhajar i Stora
Värtan, och det kan ju vara ett fascinerande
men kanske också avskräckande
perspektiv för fritidsfiskare. Man vet
att mikroklimatet kommer att påverkas.
Man vet att vattnets självreningsförmåga
kommer att påverkas, liksom strömningsförhållandena
i Stockholms inre
skärgård. Inom parentes sagt är det
anmärkningsvärt att ett statligt verk
presenterar så omfattande planer innan
samråd har tagits med de lokala och
regionala planeringsorganen. Det här
projektet hade ju omgetts av den allra
största sekretess, ända till dess det of -

Tisdagen den 12 mars 1968 Nr 11

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder för att förbättra möjligheterna till fritidsfiske,
m. m

fentliggjordes. Kärnkraftverket och de
ännu under flera år bestående utsläppen
av låggradigt renat avloppsvatten
från tätortsområdet runt Stockholm leder
för en fritidsfiskare lätt till tanken
på ett vattenvårdsförbund för Stockholms
inre skärgård. Vattenvårdsförbundens
ställning och organisation är
rätt oklara i dag, men riksdagen har
förra året skrivit till Kungl. Maj :t om
den saken på hasis av motioner och
tredje lagutskottets utlåtande nr 32.
Bollen ligger alltså nu hos regeringen.
Just ur fritidsfiskesynpunkt är det mycket
angeläget att vattenvårdsverksamheten
kan regleras fastare, att regler för
statsbidrag kan införas o. s. v.

Sedan vill jag också något kommentera
mina interpellationsfrågor litet
mera i detalj. Min första fråga löd: Vilka
åtgärder avser statsrådet att vidta
för att kompensera fritidsfiskarna för
de försämringar i möjligheterna att utöva
fiske som »kvicksilverförbuden»
medför? På den frågan hoppades jag få
eif svar som innebar att staten eller
möjligen kommunerna skulle kunna
hjälpa till att organisera arrenderingen
av nya fiskevatten, alltså sådana vatten
som i dag ur fiskesynpunkt är lågt
exploaterade, att staten också skulle
kunna undersöka möjligheterna att förbättra
kommunikationerna till andra,
alternativa fritidsfiskevatten samt att
staten kunde hjälpa till att klara ut en
del informationsfrågor. Det är så mycket
allvarligare nu att klara informationsfrågorna,
eftersom ytterligare svartlistningar
av fiskevatten har gjorts sedan
jag framställde min interpellation.

Ett råd kan man naturligtvis alltid
ge fritidsfiskarna: Fortsätt att fiska i
förbjudna vatten — eller rättare sagt
i vatten där försäljningsförbud har införts
på den fångade fisken — och gräv
sedan ned fångsten! Det torde vara
tveksamt om man ens får skänka bort
den fisk man fångar. Det strider förmodligen
mot gällande förordningar.

Personligen brukar jag dock inte ha
några större problem därvidlag, och
jag kommer väl inte att få det i sommar
heller. Jag är visserligen ivrig fritidsfiskare
men får just aldrig någon fisk.
Problemet berör därför närmast andra.

Min andra fråga löd: År statsrådet beredd
att medverka till att Fiskefrämjandets
kostnader för information till
allmänheten om kvicksilverförorenade
fiskevatten täcks med anslag av statsmedel?
Den frågan framställde jag mot
bakgrund av de mycket omfattande
prutningar på naturvårdsverkets äskanden,
framför allt på informationssidan,
som skett i statsverkspropositionen.
Sådana prutningar har gjorts både när
det gällt naturvårdsverkets egen förvaltning
och anslagen för upplysning i naturvårdsfrågor.
Dessa stora prutningar
berörde ett ur naturvårdssynpunkt oerhört
känsligt avsnitt, nämligen informationsverksamheten.
I det läget ansåg
jag att man måste aktualisera informationsfrågan
på nytt, när stora nya informationsbehov
dyker upp. Det kan
rimligtvis inte finnas möjligheter att
ur nästa års budget ta de pengar som
behövs för nytillkommande informationsutgifter,
när prutningarna har varit
så hårda.

Min tredje fråga gällde vilka övriga
tillfälliga och bestående åtgärder statsrådet
är beredd alt vidta för att möjligheterna
till fritidsfiske inte skall begränsas
av vattenföroreningar. Den frågan
är delvis besvarad, varför jag kan
gå förbi den nu.

Den fjärde frågan löd: Anser statsrådet
det motiverat att i ökad omfattning
engagera sportfiskare och andra
friluftsmänniskor i kampen mot miljöförstöringen?
Det är en allmän och
principiell frågeställning som jag tycker
är utomordentligt intressant att diskutera.
Här har vi en aktionsgrupp bestående
av fritidsfiskare och friluftsmänniskor
— och en mycket betydelsefull
sådan grupp — som gör observa -

26 Nr 11 Tisdagen den 12 mars 1968

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder för att förbättra möjligheterna till fritidsfiske,
m. m

tioner i miljövårdsfrågor ute på fältet,
men deras iakttagelser om miljöförstöringen
systematiseras inte på lämpligt
sätt och samlas inte in centralt. På
grund därav går vi miste om ett inte
minst från vetenskaplig synpunkt värdefullt
informationsmaterial. Där kan
man mycket väl tänka sig att organisera
upp en verksamhet som snabbare än
eljest kan ge goda forskningsresultat.

Herr talman! Jag är inte bara intresserad
fritidsfiskare utan försöker också
sätta in rekreationsfrågorna och fritidsfisket
i ett större samhällsekonomiskt
sammanhang. Som politiker har man ju
bl. a. den uppgiften att försöka se de
stora sammanhangen mellan olika samhällssektorer.
Och gör man det, så kommer
fritidsfiskefrågorna i ett helt annat
läge. Fritidsfisket är en erkänd och dokumenterat
god rekreationsform. Fritidsfiskaren
söker sig ut i naturen, han
håller den takt i friluftslivet som han
själv önskar och som passar honom.
Han väljer också de miljöer som han
helst vill söka sig till och sysslar med
en rogivande och föga ansträngande hobby
— speciellt om han inte får för mycket
fisk. Här har vi alltså ett sätt att
förbättra rekreationsmöjligheterna, något
som inte minst ur produktionsökningssynpunkt
är väsentligt. Stressade
människor torde hitta få bättre rekreationsmöjligheter
än dem fritidsfisket
kan erbjuda.

Fn ökad fritidsfiskeverksamhet längs
våra kuster är dessutom en sysselsättningsskapande
åtgärd i avfolkningsbygder,
där rationaliseringsåtgärder för
närvarande tenderar att försämra sysselsättningsmöjligheterna
och att leda
till avfolkning. Här liar man alltså en
förnämlig möjlighet att kompensera
bortfallet av sysselsättningsmöjligheter.
Och det kanske allra väsentligaste är
att om man skall kunna driva en aktiv
naturvård ute på fältet måste man ha
akliva naturvårdsmänniskor på platsen.
Just fritidsfiskarna tror jag kan vara

mycket värdefulla i det sammanhanget.
De har lärt sig att respektera naturen,
de har lärt sig att ta vara på de favörer
som naturen ger och de kan hjälpa till
att visa andra, mindre nogräknade
människor till rätta.

Skall jag sammanfatta dessa synpunkter
vill jag göra det med orden: Vi har
inte råd att spara när det gäller kostnader
för fritidsfisket.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vet knappast vad
jag skall säga i anledning av detta mycket
populärt hållna kåseri om fritidsfisket
i största allmänhet. Det har framförts
några konkreta frågor — jag har
inte svarat på dem. Jag har den känslan
att det varit bättre, om herr Norrby
velat driva dessa frågor och få fram ett
snabbt avgörande, att herr Norrby utnyttjat
den möjlighet som står riksdagsmännen
till buds att aktualisera en fråga
genom att väcka motion. Herr Norrby
borde inse att den rätta vägen inte
är att gå via ett statsråd och fråga honom
vad han tänker göra — kanske just
i samma ögonblick som man väntar att
en utredning skall publiceras.

Jag har alltså inte möjlighet, herr
Norrby, att i dag ge en uttömmande beskrivning
på dessa olika problem. Men
när jag svarade pekade jag på de väsentliga
åtgärder som vi vidtagit för att
på lång sikt kunna tillvarata fritidsfiskets
intressen, d. v. s. våra insatser för
att komma till rätta med förstöringen
av vattnen. Det är ju ändå underlaget
för denna verksamhet, och det tyckte
jag var väsentligt att peka på.

Om jag sedan försöker ge ett besked
med anledning av de fyra frågor som
framställts måste jag göra det helt kort.

Det har kanske gått herr Norrby förbi
att vissa fiskare — deltidsfiskare —
faktiskt fått möjlighet att erhålla kom -

Tisdagen den 12 mars 1968 Nr 11 27

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder för att förbättra möjligheterna till fritidsfiske,
m. m

pensation. De kan få upp till 1 000 kronor
som ersättning för förlorat fiske.
Det invänds måhända att detta inte gäller
fritidsfiskare utan deltidsfiskare,
men jag vågar faktiskt inte ge mig in på
en definition av vad det ena och det
andra är härvidlag. Så mycket är säkert
som att vissa fiskare i ifrågavarande
vattendrag fått ersättning ehuru de inte
är yrkesfiskare.

Frågan om informationsverksamheten
har förut varit uppe. Det har givits
särskilda anslag till upplysningsverksamhet
just kring kvicksilverförekomsten
i fisk. Frågan har också behandlats
i interpellationsdebatter tidigare. Fiskefrämjandet
har ett visst bidrag av statsmedel.
Och helt allmänt vill jag säga
att jag verkligen har det intrycket, att
det inte skulle behövas någon extra puff
på fritidsfolket och dess organisationer
för att dessa frågor skulle tas upp.
Tvärtom är det på det sättet, herr Norrby,
att det i dag finns ett intresse som
aldrig någonsin hos organisationerna
för att diskutera dessa frågor och bilda
opinion och på det viset bidra till ett
ökat intresse för att ta vara på möjligheterna
till fritidsfiske.

.lag har inte anledning att vidare gå
in i diskussion av dessa frågor. Mycket
av vad herr Norrby sade var, som
sagt, synnerligen allmänt hållet, och
jag tror att vi bör vänta med den fortsatta
diskussionen tills utredningen
föreligger. Utredningen tillsattes år
1963 just i förvissningen att det var på
tiden att man tog upp dessa frågor till
prövning och allvarligt undersökte vad
samhället kunde göra för att förbättra
möjligheterna att utnyttja fritiden. Detta
var vi alltså på det klara med år
1963, och nu presenteras utredningens
betänkande snart. Utredningen har tagit
för lång tid, men när vi nu kan vänta
dess betänkande i dagarna har jag
alltså inte anledning att gå in i någon
diskussion om vad betänkandet kan innehålla.

Flerr NORRBY (fp):

Herr talman! Jordbruksministern karakteriserade
mitt tidigare inlägg som
ett populärt kåseri. Jag får bara konstatera
att jag inte är tillräckligt erfaren
här i huset för att veta hur man skall
göra när man får ett så kort och sä
märkligt utformat svar som det jag fick.
Det innehåller ju inga svar på de frågor
jag har ställt utan bara en hänvisning
till åtgärder som jag väl känner till.
Jag har arbetat rätt mycket de senaste
veckorna med proposition nr 37 och
dessförinnan ännu mer med naturresursutredningens
betänkande, som jag
vill beteckna som något av det mest
glädjande som hittills inträffat på miljövårdsområdet
här i landet. Propositionen
som följde på detta betänkande
anser jag naturligtvis också vara mycket
glädjande.

Mot bakgrunden av svaret var det
alltså inte särskilt lätt att göra någonting
annat än hålla ett populärt kåseri,
men detta innehöll tydligen så pass
mycket att jordbruksministern ansåg
att det hade varit lämpligare att i stället
motionera i dessa frågor. Det har
jag delvis gjort.

Jag har tagit upp fritidsfiskefrågorna
som en väsentlig ingrediens i en motion
och som en perifer ingrediens i en
annan; den första handlar om skärgårdsområdenas
utveckling, den andra
om åtgärder för att stimulera båtsporten.
Dessutom har jag berört saken i en
del sammanhang både inom och utom
riksdagen.

Det är alldeles givet att man kan formulera
svaret så som jordbruksministern
har gjort, om man lämnar det ett
par dagar innan den utredning man
åberopar presenterar sitt betänkande.
Emellertid hade det varit iätt att vänta
en vecka med svaret; det är inte jag
som har bestämt tidpunkten för det.

Jordbruksministern talar om den ersättning
med 1 000 kronor som kan utgå
till deltidsfiskare. Jag har mycket

Nr 11

Tisdagen den 12 mars 1968

Svar på interpellation ang. vissa åtgärder

fiske, m. m.

väl lagt märke till det och även till att
yrkesfiskarna i dessa sammanhang kan
få 2 000 kronor, men det är inte dem
det är fråga om utan det gäller fritidsfiskarna.
De är inte hjälpta av en ekonomisk
ersättning, om deras fritidsfiskemöjligheter
faller bort. Det går inte
att med pengar kompensera de oerhörda
stimulansvärden som ligger i att utöva
fritidsfiske, speciellt i vetskap om
att den fisk man fångar är ätbar.

Jag följde också intresserat den mycket
korta interpellationsdebatt om informationsverksamheten,
vari det i
form av en tillagd mening i interpellationssvaret
meddelades kammaren att
200 000 kronor anslogs åt fiskeupplysning.

Jag tolkar jordbruksministerns ord
så att Fiskefrämjandet mycket väl kan
komma i fråga när det gäller ersättningar
för sin tillkommande verksamhet
med information till allmänheten.
Observera att det här inte är fråga om
en intern upplysning till medlemmarna
utan om tillkommande funktioner,
som Fiskefrämjandet kan undvika bara
om det stänger sin telefonväxel eller
sållar frågorna genom att ta reda på
om den som ringer är medlem eller
inte. Så arbetar inte en ideell organisation.
Fiskefrämjandet tar alltså hand
om denna information och har av den
anledningen fått en oerhört ökad arbetsbelastning
under de senaste månaderna.

Det är också riktigt att de organiserade
fritidsfiskarna inte sviker sina organisationer
i en situation som den som
nu har uppstått. Tvärtom har man både
i Sveriges allmänna fiskevårdsförbund
och i Fiskefrämjandet märkt en ökad
anslutning och ett växande intresse och
engagemang från medlemmarna. Det är
helt naturligt att människor med gemensamma
intressen sluter sig samman
i ett läge där dessa intressen hotas.

Vad jag säger i dessa frågor måste
tyvärr i mycket bli allmänt hållet. Hade

för att förbättra möjligheterna till fritids debatten

kommit en vecka senare, hade
vi kanske haft mera sakmaterial att resonera
om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 40, med förslag
till lag om ändrad lydelse av 9 § kommunallagen
den 18 december 1953 (nr
753).

S 7

Föredrogs å bordet vilande skrivelse
från den svenska parlamentariska delegationen
hos Europarådets rådgivande
församling med överlämnande av
redogörelse för församlingssessionerna
under år 19(57.

Redogörelsen hänvisades till utrikesutskottet.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 1, statsutskottets
utlåtanden nr 7 och 10, bevillningsutskottets
betänkanden nr 8, 9, 12, 16—
18 och 20, bankoutskottets utlåtanden
nr 12 och 13, första lagutskottets utlåtanden
nr 15—17, andra lagutskottets
utlåtanden nr 3, 4 och 8—11, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 15—18,
jordbruksutskottets utlåtande nr 7 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 9 och 10.

§ 9

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att tredje lagutskottets
utlåtande nr 1 skulle uppföras närmast
före utrikesutskottets utlåtande nr 1
bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

Tisdagen den 12 mars 1968

Nr 11

§ 10

Interpellation ang. normalbeloppet för
existensminimum

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (vpk), som yttrade:

Herr talman! Kravet om slopande av
dyrortsgrupperingen röner en allt starkare
anslutning''. Inte minst är detta fallet
från fackligi håll. Vid LO:s senaste
kongress förelåg till behandling fyra
motioner i denna fråga. Vid Teleförbundets
kongress i september 1967 yttrade
LO:s representant enligt pressreferaten:
Det skulle vara värdefullt att
någon gång från ansvarigt håll få klart
utsagt vari den rättvisa består som säger
att lågavlönade skall vara missgynnade
genom dyrortssystemet. LO-anslutna
Statstjänarkartellen och TCO uttalade
vid samma tidpunkt att vid de stundande
förhandlingarna frågan om ändrad
dyrortsgruppering kraftigt skulle
hävdas.

Vid de tillfällen kravet om dyrortsgrupperingens
slopande varit till behandling
i riksdagen har ständigt hävdats
alt detta var en facklig förhandlingsfråga.
Även om denna ståndpunkt
accepteras kvarstår att det borde ankomma
på statsmakterna att föregå med
gott exempel och medverka till att den
orimlighet som dyrortsgrupperingen utgör
blir avskaffad. I skattemässigt hänseende
har som bekant ortsavdragen
gjorts lika över hela landet.

I de pågående .statliga löneförhandlingarna
föreligger nu enligt offentliggjorda
meddelanden ett förhandlingsbud
från avtalsverket om en ortsgruppsreform.
Det finns emellertid ett område
där det inte kan bli tal om vare sig förhandlingar
eller en uppgörelse mellan
»parterna». Det gäller de låginkomsttagare
eller personer som av sjukdom
eller andra skäl kommit i en sådan
situation, att bestämmelserna om normalbelopp
för existensminimum äger
tillämpning. Ortsavdraget vid beskattning
är på intet sätt till fyllest för att
återstående lön efter skatt skall kunna

medge en dräglig försörjning. Det har
sålunda fastställts en beloppsgräns för
ett extra skatteavdrag utöver ortsavdraget.
För folkpensionärerna kallas
motsvarande avdrag extra skattelindringsavdrag.
För den kategori det här
är fråga om är benämningen existensminimum.

Enligt min mening är det anmärkningsvärt
att medan såväl ortsavdraget
vid beskattning som de extra avdragen
för folkpensionärerna är lika för hela
landet, så är beloppen för existensminimum
dyrortsgraderade. De har visserligen
blivit uppräknade för år 1968
jämfört med föregående år. Men orimligheten
i en indelning i ortsgrupper
belyses av följande exempel ur den nu
gällande tabellen.

För en ensamstående i ortsgrupp 3
är normalbeloppet för existensminimum
450 kr., i ortsgrupp 4 är beloppet
475 kr. och i ortsgrupp 5 500 kr. — per
månad räknat. För exempelvis makar
med 2 barn är motsvarande belopp
765, 808 och 860 kr. Yad kan motivera
en skillnad i detta avseende mellan
Göteborg och Stockholm, för att nämna
ett exempel? Givetvis borde en generell
uppflyttning ske till de för ortsgrupp 5
gällande summorna.

Men frågan har även en annan sida.
I normalbeloppen för existensminimum
ingår boendekostnad med 1 800 kr. per
år. Det var de under senare år kraftigt
stegrade hyrorna som föranledde 1967
års riksdag att uttala sig för att avskaffa
»taket» 4 500 kr. för de extra skattelindringsavdragen
för pensionärerna.
Men i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
kvarstår beloppsgränsen 4 500 kr.
för makar eller likställda (6 750 kr. för
ensamstående) som maximum för existensminimum.
I de fall då bostadskostnaden
är högre än den ålderstigna siffran
1 800 kr. — och det torde i de flesta
fall vara förhållandet — uppnås norinalbeloppets
maximum utan att andra
omständigheter såsom sjukdom eller
dylikt kan beaktas. En ändring i denna
paragraf är uppenbarligen motiverad.

Med hänvisning till det anförda hem -

Nr 11

Tisdagen den 12 mars 1968

Interpellation ang. åtgärder mot den industriella uttunningen i stockholmsregionen

ställer jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Delar statsrådet uppfattningen att
dyrortsgrupperingen bör frångås vid
fastställande av normalbelopp för existensminimum,
och är statsrådet i så fall
beredd att ta initiativ härtill?

2. Vill statsrådet pröva frågan om en
ändring av 50 § kommunalskattelagen
avseende maximeringen till 4 500 kr. av
normalbeloppet för existensminimum i
enlighet med synpunkterna i interpellationen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. åtgärder mot den industriella
uttunnningen i stockholmsregionen Ordet

lämnaides på begäran till

Herr JANSSON (vpk), som yttrade:

Herr talman! Den arbetsmarknadsoch
näringspolitiska utvecklingen i storstockholmsområdet
skapar oro. Under
1967 varslade totalt 71 företag i Stockholms
stad och län om personalinskränkningar,
därav 28 på grund av
driftnedläggning. De av dessa företag
berörda arbetstagarna var totalt 3 353,
varav 1 239 på grund av driftnedläggning.
Under 1968 följer ytterligare förflyttning
och driftnedläggning och några
företag har redan varslat om förflyttning
fr. o. in. början av 1969.

Industriutflyttningen är ingen ny företeelse.
År 1962 flyttade sådana stora
företag som ASEA (Stockholmsverken),
som berörde 500 arbetstagare, till Hälsingborg
och de Laval Ljungström
Pump AB med 700 arbetstagare till Finspång
och Västerås. 1964 flyttade bl. a.
Hammarby Bakelit Industri AB med 103
anställda till Kristianstad och LM Ericssons
fabrik i Huddinge, omfattande 190
anställda, till Östersund. AB Electrolux’
fabriker i Hammarby och Bromma
med 575 resp. 239 anställda flyttade

1965 till Motala respektive Uppsala.
Samma år flyttade Calors Verkstads AB
till Ronneby med en fabrik som sysselsatte
229 löntagare. 1966 fortsatte denna
utveckling då bl. a. AB Alpha härdplastfabrik,
omfattande 230 arbetstagare,
flyttade till Kristianstad.

Under tiden från 1962 och fram till
nu har över 70-talet betydande industriföretag
flyttat ut från stockholmsregionen,
medan endast en större industriell
nyetablering kunnat uppspåras, nämligen
Minnesota Mining and Manufacturing
AB (3 M), som startade sin verksamhet
i Rotebro 1962 och nu har
ca 350 anställda. Ser man på andra
nyetableringar rör det sig endast om
små företag av hantverksmässig karaktär
där antalet anställda är obetydligt.
I andra fall rör det sig inte om
genuina nyetableringar utan om en del
företag som något ökat antalet anställda.
Samtidigt ökar antalet arbetstillfällen
genom expansionen av icke-industriella
aktiviteter; de s. k. intelligensindustrierna
ökar liksom antalet servicetjänster.

Den arbetsmarknads-, lokaliseringsoch
näringspolitik som på detta sätt
kommer till uttryck i främst Stockholms
stad men även i Stockholms län
är i allt väsentligt dikterad av storfinansiella
intressen. Som framgår av
bl. a. SOU 1968:7 »Ägande och inflytande
inom det privata näringslivet» är
det i hög grad den Wallenbergska finansdynastin
som bestämmer den näringspolitiska
utvecklingen i storstockholmsområdet.

I det privata näringslivets produktionsplanering
ingår att flytta rutintillverkningen
från tätorter med ett relativt
sett högre löneläge och till de stora
tätorterna lokalisera de mest specialiserade
och kvalificerade verksamheterna,
lednings- och beslutsfunktionerna,
experimentell produktion och forskning,
viss kvalificerad service o. d. Förflyttningen
av rutintillverkningen till
perifera lägen och de starkt specialise -

Tisdagen den 12 mars 1968 Nr 11

Interpellation ang. åtgärder mot den industriella uttunningen i stockholmsregionen

rade företagens lokalisering till stora
tätorter i allmänhet och stockholmsregionen
i synnerhet kommer med till
visshet gränsande sannolikhet att leda
till en betydande strukturarbetslöshet
också i stockholmsregionen. Samtidigt
leder det till en social obalans i den
meningen att stockholmsregionen, och
särskilt regionens inre kärna, blir befolkad
av högt utbildade människor,
ett slags kategori av »finare folk», medan
kroppsarbetande och mindre utbildade
kategorier, »vanliga människor»,
kommer att leva utanför detta område.
En fortsatt förskjutning i denna
riktning, där industriarbetarna blir allt
färre och de högkvalificerade yrkena
får en allt större kvantitativ dominans,
leder till att befolkningens sociala sammansättning
i stockholmsregionen kommer
att skilja sig från landet i övrigt.
Denna »sociala obalans» skapar på lång
sikt ett läge som i social och politisk
mening motverkar en strävan till vidgad
demokrati.

Den kategori av löntagare som minskat
snabbast i stockholmsregionen är
metallarbetarna, då det framför allt är
rutintillverkningen inom denna bransch
som förflyttats. Det är påtagligt att det
privata näringslivet låter en industriförslumning
äga rum. Medan allt fler
magnifika och moderna bankpalats växer
upp i Stockholms city är det allt
mer sällsynt att moderna industribyggnader
lokaliseras till centrala delar av
regionen. Då modern maskinpark ytterst
sällan kan anpassas till äldre industrifastigheter,
blir den starka dominansen
av äldre industribyggnader ett
hinder för den industriella utvecklingen.
Storstadens industri förslummas och
de nya, moderna industribyggnaderna
lokaliseras alltmer utanför tätorten. I
flera av stockholmsregionens industriområden
finner man att industribyggnaderna
utöver att de är föråldrade
också är placerade på ett sätt som inte
svarar mot en rationell och företagsekonomisk
produktion.

1 LO-utredningen om samordnad näringspolitik,
som förelädes LO-kongressen
redan 1961, avvisades lokaliseringsåtgärder
som gick ut på att hindra industriell
expansion i Stockholms-, göteborgs-
och malmöregionerna. Trots
LO-kongressens klara ställningstagande,
som måste anses liktydigt med löntagarmajoritetens
ställningstagande, fortsätter
uttunningen av den industriella
verksamheten i stockholmsregionen. En
följd av denna utveckling är den ganska
omfattande arbetslöshet som stockholmsregionen
fått kännas vid under
det senaste året. För första gången på
lång tid råder bär en betydande arbetslöshet
bland ungdomen, inte endast
bland unga med enbart grundskoleutbildning
utan även bland ungdomsgrupper
med realexamen samt fackskole-,
gymnasie- och universitetsutbildning.
Av 5 267 anmälda arbetslösa i februari
1967 inom Stockholms stad och
län var 932 av de arbetslösa under
25 år.

Stockholmsregionens arbetsmarknad
och näringsliv är rikt differentierat,
men den industriella uttunningen skapar
stor oro. Oron gäller inte endast
dem som redan berörts genom att den
industri vid vilken de haft anställning
flyttat till annan del av landet utan
även tiotusentals andra löntagare. Många
äldre arbetare, som under hela sitt produktiva
liv varit bosatta i regionen och
där känner sig fast rotade, upplever
det som en orättvisa av stora mått att
det skall ligga i bankers och enskilda
finansmäns hand att avgöra huruvida
de framgent skall kunna räkna med
sysselsättning inom stockholmsområdet.
För många löntagare är situationen den,
att den andra parten inom familjen har
förvärvsarbete och att barnen håller på
att utbilda sig och därför bostadsmässigt,
ekonomiskt eller på annat sätt är
beroende av att familjen kan stanna i
sin tidigare miljö eller på orten. Det
är därför inte ägnat att förvåna, om
den enskilde upplever den industriella

Nr 11

Tisdagen den 12 mars 1968

Interpellation ang. förläggningen av en ersättningsflygplats för Bulltofta

uttunningen, med minskade arbetstillfällen
som en naturlig följd, som en
orättvisa.

Stockholmsregionen är alltjämt det
mest expansiva området i landet och
utgör, som det största tätortsområdet,
en stimulans för fortsatt ekonomisk tillväxt.
Stockholmsregionens tillväxt kan
emellertid inte få ske efter vad som
förefaller att vara de stora finansdynastiernas
önskemodell. Det måste vara
samhällets egna organ som leder produktionslivets
utveckling och lokalisering
så, att dess fortsatta differentiering
vidmakthålles och den sociala sammansättningen
blir ett tvärsnitt av det
svenska samhället utanför denna region.

Läget i stockholmsregionen motiverar
statliga initiativ på arbetsmarknads-
och näringspolitikens område liksom
när det gäller mark-, bostads-, trafik-,
hälso- och sjukvårdsfrågor. Likaså
måste en administrativ samordning forceras
under statens bestämda medverkan.
Utan att se bort ifrån att kommunal
splittring och försummelser från
regeringens sida försvårat en sund, ändamålsenlig
och allsidig utveckling av
stockholmsregionen, är det alltmer uppenbart
att storfinansens, och särskilt
Wallenbergdynastins, maktställning utgjort
och alltjämt utgör det verkliga
hindret för att landets största tätort
skall fungera på ett ändamålsenligt sätt.

Det förhållandet att den fulla sysselsättningen
i stockholmsregionen, trots
den starka differentieringen inom näringslivet,
likväl sviktar aktualiserar åtgärder
från statsmakternas sida. Sådana
initiativ kan inte anses utgöra något
intrång i den kommunala självstyrelsen,
då de bör ske i samråd med områdets
kommunala och interkommunala
organ. De statliga åtgärderna skulle
bl. a. kunna bestå i större kvot- och
kredittilldelning för bostadsbyggandet,
industribeställningar, aktiv investeringspolitik
när det gäller statsägda bolag,
halvstatliga företag, kooperativa fö -

retag eller företag där privat företagsamhet
är medpart.

Att tillåta de storfinansiella intressena
att bestämma arbetsmarknads- och
näringspolitikens inriktning i landets
största tätortsregion kan inte längre
framstå som ett rimligt alternativ. Näringslivets
utveckling och tillväxt, planläggning,
investeringar och lokalisering
måste ytterst styras av samhällets valda
organ. Utvecklingen av landets största
tätort — stockholmsregionen — är därtill
inte endast en lokal utan i hög grad
en rikspolitisk angelägenhet.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få framställa följande
fråga:

Överväger statsrådet att mot bakgrunden
av den industriella uttunning som
äger rum i stockholmsregionen — och
som medfört att betydande löntagargrupper
ställts inför arbetslöshet, omskolnings-
och utflyttningsproblem —
vidta några omedelbara åtgärder ägnade
att motverka dessa tendenser i den
näringspolitiska utvecklingen och därmed
förhindra en tilltagande strukturarbetslöshet? Denna

anhållan bordlädes.

S 12

Interpellation ang. förläggningen av en
ersättningsflygplats för Bulltofta

Ordet lämnades på begäran till

Herr TOBÉ (fp), som yttrade:

Herr talman! Frågan om ersättningsflygplats
för Bulltofta har varit under
diskussion sedan några år tillbaka.
Riksdagen behandlade år 1966 ett förslag
att Bulltofta skulle ersättas av annan
flygplats och anslog därvid 13 milj.
kr. till markförvärv. Själva markförvärvet
skulle dock göras av Malmö stad.
Totalkostnaden för anläggningen beräknades
i dåvarande penningvärde till
70 milj. kr. varav 45 milj. kr. skulle

Tisdagen den 12 mars 1968

Nr 11

Interpellation ang. förläggningen

betalas av staten och 25 milj. kr. av
lokala intressenter.

Det första förslaget till lokalisering
av ny flygplats gällde holmejaområdet
östsydöst om Malmö. På grund av en
stark opposition från naturvårdshåll
har därefter ett östligare läge vid Sturup
kommit i blickpunkten.

Såvitt bekant har rekognoseringen av
olika lägen för flygplatsen inte föregåtts
av några allmänna planeringsöverväganden.
Luftfartsexpertis har fått söka
lämplig plats inom ganska snäva gränser.

Frågan om lokalisering av en så
markkrävande och på en vid omgivning
inverkande anordning som en ny
flygplats borde ha föregåtts av en omfattande
planering, där olika alternativa
lägen kunnat komma under diskussion.
Vid en sådan planläggning hade
man att pröva fördelar och nackdelar
ur samhällsplaneringssynpunkt. Trafikleder,
nya bostadsområden och industriområden
i anslutning till flygplatsen,
bullerstörningar, inverkan på social
och kulturell naturvård, konsekvenser
för utbyggnaden i övrigt av öresundsregionen,
kommunal och statlig
ekonomi, näringslivets användning av
fraktflyg och allmänhetens bekvämlighet
vid flygresor in. in. är omständigheter
som borde beaktas.

När nu regionplaneringen för sydvästra
Skåne endast är i sitt inledningsskede
och riktlinjer för en länge väntad
riksplanering ännu inte presenterats är
det hart när omöjligt att bedöma vart
en ersättningsflygplats för Bulltofta
lämpligen bör förläggas. De utredningar
som hittills blivit kända är inte övertygande
i detta avseende.

Med hänvisning till det anförda ber
jag om kammarens medgivande att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Ämnar statsrådet föranstalta om en
allsidig utredning om den ur samhällsplaneringssynpunkt
lämpligaste förlägg2
— Andrit kammarens protokoll 1968, t

av en ersättningsflygplats för Bulltofta

ningen av en ersättningsflygplats för
Bulltofta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 98, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till narkotikastrafflag,
m. in., i vad propositionen avser
riktlinjerna för organisationen av
vården av narkotikamissbrukare; och
nr 99, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde;
samt

från bevillningsutskottet:
nr 97, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om särskilt investeringsavdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt jämte motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

100, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående anslag på
tilläggsstat för utredning om riksdagens
hus in. in.;

nr 101, till Konungen angående projektering
av provisoriska lokaler för
riksdagen; och

nr 102, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående lönegradsvr
11

Nr 11

Tisdagen den 12 mars 1968

placeringen av tjänsten som chef för
förvaltningskontoret.

§ 14

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 44, med förslag till lag om
vissa kommunala befogenheter inom
turistväsendet, överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 15

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 26, angående vissa byggnadsarbeten
vid universiteten in. m., motionen
nr 994, av herr Källstad in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 29, angående särskilt stöd åt
äldre arbetslösa in. in., motionerna:

nr 995, av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl.,

nr 996, av herr Gustavsson i Alvesta,
nr 997, av herr Jonasson in. fl.,
nr 998, av fru Ryding in. fl.,
nr 999, av herr Svensson i Kungälv,
och

nr 1000, av herr Åkerlind;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 36, med förslag till smittskyddslag,
m. in., motionerna:

nr 1001, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Ullsten,

nr 1002, av herr Norrby,

nr 1003, av herrar Ullsten och Sjönell,

nr 1004, av herr Åkerlind och fru
Heurlin, och

nr 1005, av herr Åkerlind och fru
Heurlin; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 37, angående naturvårdsforskningens
organisation och statsbidrag till
avloppsreningsverk in. m., motionerna:

nr 1006, av fru Sundberg och herr
Adolfsson,

nr 1007, av fru Svensson och herr
Zetterström, och

nr 1008, av herrar Tobé och Grebäck.

Dessa motioner bordlädes.

§ 16

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen lidställts
en enkel fråga av herr Hermansson
(vpk) till hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena angående
åtgärder med anledning av politiken i
Rhodesia.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.50.

In fidens

Sune K. Johansson

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars

Kl. 10.00

§ 1

I enlighet med kammarens därom den
7 innevarande mars fattade beslut skulle
nu anställas val av dels tjugufyra
valmän för utseende av två riksdagens
ombudsmän jämte ställföreträdare, dels
ock sex suppleanter för dessa valmän;
och företogs först valet av valmännen.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDRE VICE TALMANNEN,
som anförde:

Herr talman! För vart och ett av de
val som skall företagas vid detta plenum
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Listan upptar namn
å så många personer, som det ifrågavarande
valet avser.

Den av herr andre vice talmannen för
valet av valmän avlämnade listan upptog
under partibeteckningen »Gemensam
lista» följande namn:

Johansson, fru (s)

Eriksson i Stockholm, fru (s)
von Friesen (fp)

Ekström i Björkvik (s)

Svensson i Vä (ep)

Dickson (h)

Löfqvist, fru (s)

Alemyr (s)

Gustafsson i Borås (fp)

Bergegren, fröken (s)

Dockered (ep)

Magnusson i Borås (h)

Lundberg (s)

Gärde Widemar, fru (fp)

Andersson i Storfors (s)

Haglund (s)

Larsson i Norderön (ep)

Bengtsson i Landskrona (s)

Kristensson, fru (h)

Berglund (fp)

Martinsson (s)

Hammarberg (s)

Johansson i Växjö (ep)

Wetterström, fröken (h).

Sedan herr talmannen för kammaren
uppläst denna lista, blev den av kammaren
godkänd; och förklarades de
personer, vilkas namn upptagits å listan,
utsedda till valmän.

J 2

Anställdes val av suppleanter för de
under nästföregående paragraf omförmälda
valmännen. Herr andre vice talmannen
avlämnade en lista, sqm under
partibeteckningen »Gemensam lista»
upptog följande namn:

Lindekvist, fru (s)

Jönsson i Malmö (s)

Nelander (fp)

Hansson i Piteå (s)

Jonasson (ep)

Turesson (h).

Herr talmannen uppläste nu denna
lista för kammaren, som godkände densamma;
och förklarades de å listan
upptagna personerna utsedda till valmanssuppleänter.

:§ 3

Justerades protokollet för den 5 innevarande
mars.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ls å bordet
vilande proposition nr 44, med förslag
till lag om vissa kommunala befogenheter
inom turistväsendet.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Sänkning av statsbidraget till den allmänna sjukförsäkringen

§ 5

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 994—997.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 998, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 29, angående
särskilt stöd åt äldre arbetslösa
m. m., hänvisades motionen, såvitt avsåg
omställningsbidrag, till statsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

Vidare föredrogs var för sig följande
ä bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 999
och 1000;

till lagutskott motionerna nr 1001—
1005; samt

till jordbruksutskottet motionerna nr
1006—1008.

§ 6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
normalbeloppet för existensminimum,

herr Jansson (vpk), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående åtgärder mot den industriella
uttunningen i stockholmsregionen, och

herr Tobé (fp), till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående förläggningen av en ersättningsflygplats
för Bulltofta.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Sänkning av statsbidraget till den allmänna
sjukförsäkringen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner om

sänkning av statsbidraget till den allmänna
sjukförsäkringen.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner,
I: 692 av herrar Sveningsson och Åkerlund
samt II: 881 av herr Ringaby in. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte
antaga i motionerna framlagt förslag
till lag angående ändring av lagen om
allmän försäkring den 25 maj 1962 (nr
381), av innebörd att statsbidraget till
sjukförsäkringen minskades från 40 till
36 % av försäkringskassornas utgifter
för ifrågavarande del av försäkringen.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 692 och II: 881, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Blomquist (h) och fröken Wetterström
(h), vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 692 och II: 881, måtte
för sin del antaga i reservationen
framlagt förslag till lag angående ändring
av lagen om allmän försäkring den
25 maj 1962 (nr 381).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! I år liksom tidigare år
har det från högerhåll väckts motioner
med yrkande om sänkning av statsbidraget
till den allmänna sjukförsäkringen.
Motionärerna föreslår en sänkning
från nuvarande 40 till 36 procent.
Härigenom skulle en besparing på 45
miljoner kronor göras i statens utgifter.
Motionärernas och reservanternas
avsikt är inte att höja försäkringsavgifterna
eller att minska kassornas utbetalningar;
det vill jag starkt poängtera,
eftersom man ständigt och jämt söker
misstänkliggöra högerpartiet på den
punkten.

Under 1960-talet har fonderna vuxit
kontinuerligt. Visserligen redovisar

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Sänkning av statsbidraget till den allmänna sjukförsäkringen

kassorna under åren 1965 och 1966 ett
underskott på sammanlagt 3,6 miljoner
kronor, men enligt uppgift kommer det
underskottet att för 1967 förbytas i ett
stort överskott. Siffran 75 miljoner kronor
har nämnts i detta sammanhang.

Försäkringskassornas obligatoriska
fonder — jag talar nu uteslutande om
dessa fonder — uppgick totalt vid 1966
års slut till 611,8 miljoner kronor. Dessa
fonderade medel skall ju tjäna såsom
en buffert inför påfrestningar, som
försäkringskassorna kan råka ut för i
form av epidemier av svårare slag. Vi
anser på vårt håll att den höjd som
fonderna nu har nått är fullkomligt
tillräcklig. Vi har väl ändå genom vår
höga standard på hälso- och sjukvården
nått därhän att vi inte behöver riskera
att råka ut för farsoter liknande
digerdöden.

.lag vet att man på sin tid gjorde den
bedömningen att fondbildningen borde
nå en nivå, som motsvarar ungefär ett
års intäkter av avgifter. Detta uttalande
gjordes av socialförsäkringsutredningen
år 1952 och kan väl knappast
vara relevant år 1968. Jag tycker att
det är otillfredsställande att det i lagen
om allmän försäkring inte anges
några närmare regler om vad som avses
med dess uttryck »erforderlig fondering».

Andra lagutskottet anför i år liksom
förra året att det anser ökningen av
fonderna vara måttlig. Därom har vi
alltså olika meningar. Jag tycker för
min del att det vore på tiden att en undersökning
genomfördes för att ge riksförsäkringsverket,
som ju har att fastställa
försäkringsavgifterna, mera preciserade
riktlinjer för vad som i dagens
läge kan anses vara erforderlig
fondbildning. Såsom läget nu är har
verket fullständig frihet att tolka detta
begrepp.

För vår del anser vi att fondbildningen,
om den över huvud taget skall
fortgå, kan ske i betydligt mindre utsträckning
än för närvarande. Om så

blir fallet, herr talman, finns det också
möjlighet att utan avgiftshöjningar
sänka statsbidraget. Avslås reservationen
även i år, måste vi väl undersöka
på vilka vägar vi skall kunna nå det
åsyftade resultatet. Möjligen behöver
systemet konstrueras om och nya principer
för avgiftsbestämningen tillämpas,
dock inte — jag upprepar det
ånyo — så att avgiftshöjningar blir
följden.

Ja, denna fråga har debatterats i
kammaren under en följd av år, och jag
finner det därför inte nödvändigt att
Ytterligare argumentera för den reservation
som är fogad till andra lagutskottets
utlåtande nr 5, utan ber med
dessa ord, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr RINGABY (b):

Herr talman! .lag vill först till alla
delar instämma i det anförande som
fröken Wetterström har hållit. Såsom
motionär i denna fråga vill jag emellertid
göra några ytterligare kommentarer.

Vid första påseendet verkar ju förslaget
att sänka statens bidrag till en
del av sjukkassornas kostnader för sjukvården
vara en enkel åtgärd. När man
tränger något djupare in i problemet
finner man dock, att sjukförsäkringssystemet
liksom de flesta av våra sociala
system är utomordentligt komplicerat.
Gör man sig besväret att tränga
in i denna materia finner man också
att motionärerna har visst fog för sitt
påstående att statsbidragsandelen kan
sänkas.

Vi har i Sverige 27 olika försäkringskassor.
Det står visserligen i reciten
att det finns 28 försäkringskassor, men
enligt uppgifter som jag fått från riksförsäkringsverket
helt nyligen lär det
endast vara 27. Jag vet inte vem som
har rätt och vem som har fel därvidlag.

De 27 försäkringskassornas fonder
varierar sinsemellan mycket starkt —
alltifrån 4 miljoner kronor upp till in -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Sänkning av statsbidraget till den allmänna sjukförsäkringen

emot 70 miljoner kronor. Men denna
variation i fondstorleken för de olika
kassorna försvårar ju ingalunda realiserandet
av en generell bidragssänkning.
Som kammarens ledamöter vet är
den statliga bidragssatsen nu för varje
år 40 procent av försäkringskassans utgifter
för sjukvårdsersättning (dock ej
ersättning för sjukhusvård i riket),
grundsjukpenning, barntillägg och moderskapspenning.
Bidraget är generellt
och utgår enligt samma grunder oavsett
kassornas inbördes ekonomiska status.
Bent praktiskt klarar man nu den
ekonomiska sidan av saken medelst en
avräkning av de statliga förskotterade
medlen, och i övrigt sker det ett centralt
utjämningsförfarande, så att ingen
sjukkassa blir lidande, oavsett fondstorleken.

Som fröken Wetterström sade var del
i början av 1950-talet som man — i förarbetena
till lagen om allmän försäkring
— kom fram till den diffusa benämningen
»erforderlig fondering».
Systemet har utvecklat sig så att ungefär
ett års egenavgifter skall vara fonder
— det är ungefär 1,25 miljard. Detta
bedöms på många håll som en mycket
stor fondering. Tillväxten av sjukförsäkringsfonderna
tillsammantagna
har de sju senaste åren varit cirka 50
miljoner kronor per år, och det tycker
vi är en mycket kraftig ökning, som
skulle motivera en sänkning av statsbidraget.

Vid behandlingen av motionsparet i
andra lagutskottet har man enligt min
mening något ensidigt uppehållit sig
vid enbart den obligatoriska sjukförsäkringsfonden.
Att skilja denna från
den allmänna sjukförsäkringsfonden
kan sägas vara bokföringsmässigt riktigt,
men i praktiken sker det en samverkan
mellan dessa två fonder, som
gör det nödvändigt att se dem i ett
sammanhang. Enligt de uppgifter jag
luir fått finns det inga vattentäta skott
mellan den obligatoriska sjukförsäkringsfonden
och den allmänna sjukför -

säkringsfonden. Fonderna är alltså inte
specialdestinerade till vissa områden
utan fyller samma mission, och därför
måste båda tas med i resonemanget.

Den obligatoriska sjukförsäkringsfonden
består huvudsakligen av egenavgifter
— man betalar själv — medan
den allmänna sjukförsäkringsfonden
huvudsakligen består av arbetsgivaravgifter.
För närvarande betalar arbetsgivarna
2,6 procent på alla arbetsinkomster
upp till 7,5 gånger basbeloppet
— alltså i dag cirka 43 500 kronor

— i arbetsgivaravgift till sjukförsäkringen.
Av dessa 2,6 procent är 7/2« eller
0,7 procent destinerade till sjukvårdsförsäkringen.
Dessa pengar går i
första hand till läkemedelsrabatterna;
de är för övrigt helt finansierade av avgifter
och graverar sålunda inte fonderna
på något som helst sätt. Resten
av arbetsgivaravgifterna — alltså 19/>r,

— skall användas till att täcka 75 procent
av de anställdas tilläggssjukpenningsutgifter
både vid sjukdom och vid
havandeskap. De återstående 25 procenten,
som alltså inte täcks av arbetsgivaravgiften,
betalar de anställda själva.
Det är huvudsakligen dessa medel som
förs till den obligatoriska sjukförsäkringsfonden,
och utskottsmajoriteten
uppehåller sig enbart vid denna del.
Detta är inte riktigt korrekt. Eftersom
"''/-ja av arbetsgivaravgifterna skall täcka
samma kostnader i sjukförsäkringen
som de anställdas egenavgifter bör man
behandla båda fonderna i ett sammanhang.

Avsättningarna till den allmänna
sjukförsäkringsfonden har stigit mycket
kraftigt under de senaste åren. Under
budgetåret 1965/66 gjordes två avsättningar
till fonden — år 1965 avsattes
18 miljoner kronor och år 1966
avsattes 54,5 miljoner kronor. Frågan
är komplicerad, eftersom avsättningen
till fonderna släpar efter två år, precis
som B-skatten. Avsättningarna under
19(55—1966 avser alltså under 1963—
1964 inbetalda avgifter.

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Sänkning av statsbidraget till den allmänna sjukförsäkringen

År 1966—1967 — alltså av avgifter
som betalades år 1965 — gjorde man
en ny avsättning till den allmänna
sjukförsäkringsfonden på 28 miljoner
kronor. Vi kommer enligt beräkningar
att i år avsätta ytterligare 6 miljoner
kronor, vilket avser 1966 års arbetsgivaravgifter.
Till dessa 6 miljoner kronor
får man lägga 20 miljoner kronor
i ränteinkomster, varför avsättningen i
stället blir 26 miljoner kronor. Detta
innebär att den allmänna sjukförsäkringsfonden
är uppe i rätt ansenliga
belopp. I utskottsreciten anger man beloppet
till 390 miljoner kronor, men
enligt senaste uppgifter från riksförsäkringsverket
uppgår de fonderade medlen
till 416 miljoner kronor, alltså en
något högre siffra.

Det är också på sin plats att påpeka
att arbetsgivaravgifterna höjdes från
1,5 till 2,6 procent den 1 januari 1967.
Det finns utomordentligt starka skäl att
förvänta sig att överföringarna till den
allmänna sjukförsäkringsfonden kommer
att bli stora även i fortsättningen,
när 1967 års avgifter slår igenom år
1969. Man måste också ta med räntorna
på dessa fonder i bilden. Det verkar,
herr talman, som om den allmänna sjukförsäkringsfonden
skulle avhända sig
en del av sina räntemedel. Om man
studerar bokslutet finner man nämligen
att tillgångarna i sjukkassornas fonder
är placerade på olika sätt — de
finns upptagna som kontanter, som
medel på postgiro och i banker samt
som medel placerade i fastigheter. Det
finns obligationer för 70 miljoner kronor
och inteckningar för 3 miljoner
kronor. Sjukkassorna lånar tydligen ut
medel till kommunerna, ty det finns
även kommunlån upptagna till 14 miljoner
kronor.

Utöver detta finns det en stor post
på 345 miljoner kronor, bokförd som
fordran på statsverket. Jag vågar inte ta
ställning till hur detta fungerar. Jag
begär inte heller att utskottets ärade
talesman skall förklara de 350 miljo -

nerna, men det skulle vara intressant
att veta hur de kommit att placeras där
och om det betalas någon ränta på dessa
pengar eller om detta är en dold beskattning
via sjukförsäkringsavgiften.
Jag vågar inte med bestämdhet uttala
mig om detta, utan skulle gärna vilja
ha en närmare förklaring.

Herr talman! Ytterligare en justering
av en siffra i utskottsutlåtandet. Där
sägs att 1966 års bokslut visar ett underskott
på 0,1 miljon kronor.

Enligt riksförsäkringsverkets senaste
uppgift är det inte ett underskott på
100 000 kronor utan ett överskott pa
It miljoner kronor för år 1966. Det
innebär alltså att slutsiffran 611 miljoner
kronor i fonderna för den obligatoriska
sjukförsäkringen i stället skall
vara 623 miljoner kronor, detta nämnt
som eu upplysning till utskottets ärade
talesman.

Herr talman! Detta är en komplicerad
fråga, som det inte är alldeles enkelt
att utreda på en kaffekvart. Jag
har dock gjort ett litet försök att tränga
in i problematiken och finner mig därvid
styrkt i min uppfattning. Jag instämmer
därför i fröken Wetterströms
yrkande om bifall till reservationen.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Reservanternas yrkanden
utgår från ett motionspar från högern
om en sänkning av statsbidraget
till sjukkassorna med 4 procent, vilket
skulle innebära en årlig besparing för
statskassan med cirka 45 miljoner kronor.
I stort sett är detta kanske riktigt,
men jag vill kraftigt understryka att
om man gör en sådan besparing, överflyttar
man motsvarande kostnader pa
försäkringstagarna i form av avgifter;
därom är det ingen diskussion.

Man kan givetvis ha delade uppfattningar
om hur stor avgiftsfinansieringen
skall vara. Vi som representerar utskottsmajoriteten
har ansett den nu
gällande kostnadsfördelningen mella.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 19(58 fm.

Sänkning av statsbidraget till den allmänna sjukförsäkringen

staten och försäkringstagarna vara riktig.
Vi stöder oss i detta fall på att
fonderna inte har vuxit nämnvärt under
senare år.

År 1965 visade fonderna för den obligatoriska
sjukförsäkringen ett underskott
på 3,5 miljoner kronor. Herr
Ringaby hävdar nu att den uppgift om
ett underskott på 100 000 kronor, som
i utskottsutlåtandet redovisas för är
1966, inte är fullt just. I stället skulle
det vara något litet överskott. Jag kan
inte på något sätt bestyrka detta. Utskottet
bygger sin redogörelse på de
uppgifter vi har fått från riksförsäkringsverket.
Om dessa skulle vara felaktiga,
är det möjligt att herr Ringaby
har rätt, men det spelar ingen egentlig
roll för vårt ställningstagande. I varje
fall är det ett faktum att fonderna under
de senaste åren har visat en tendens
att stå stilla.

Statsbidraget är dessutom så konstruerat
att det ej ökar fondbildningen, och
det är det viktiga i detta sammanhang.
Statsbidraget utgår nämligen på det
belopp som utbetalas, inte på det som
inflyter i avgifter eller i annan form.
1966 års riksdag sänkte statsbidraget
från 50 till 40 procent, och det medförde
en avgiftshöjning som till större
delen måste betalas av de sjukförsäkrade.
Arbetsgivarnas tillskott till den
del av sjukförsäkringen vartill .statsbidrag
utgår höjdes också från 1,5 till
2,6 procent. Att man nu skulle kunna
sänka statsbidraget utan sådana följder
ter sig fullkomligt obegripligt. Det finns
därför, herr talman, ingen anledning att
föra någon lång debatt. Vi i utskottsmajoriteten
anser oss ha alla argument
på vår sida.

Reservanterna, som har talat här
tidigare, har påpekat vissa brister i utformningen
av reglerna, varför de ansett
att bl. a. en översyn av dessa behövde
företagas. Det kan väl hända att
det finns vissa brister, men jag tycker
ändå att motionärerna först borde ha
tagit upp detta krav i sin motion och

att reservanterna varit skyldiga att ta
med det i reservationen, om de tänkt
tala för det här i kammaren. Därigenom
skulle de ha uppfört sig mera gentlemannamässigt
mot utskottets övriga ledamöter.
De borde dessutom åtminstone
ha antytt någonting om detta vid utskottsbehandlingen.
När emellertid så
inte har varit fallet, har jag ingen anledning
att ta upp den debatten här;
jag har endast velat påpeka att jag anser
att det varit riktigare att ta upp denna
sak vid utformningen av motionen och
ärendets behandling i utskottet. Men
inte ett enda ord eller en enda rad har
influtit om önskvärdheten av en sådan
reform — i så fall skulle några besparingar
naturligtvis inte ha kunnat redovisas
i en skuggbudget!

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Rlomquist och fröken
Wetterström.

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Fröken Wetterström begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 175 ja och 31 nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
frän att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Uppvärmning av bostadslägenheter

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motion angående
uppvärmning av bostadslägenheter.

Andra lagutskottet hade behandlat en
till lagutskott hänvisad motion, nr
11:871, av herr Jansson, i vilken hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till regeringen hemställa om
sådan ändring av hälsovårdsstadgans
§ 16 att som lämplig rumstemperatur
anges 20° C för natt och 22° C för dag».

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, II: 871, icke matte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av fröken Wetterström (h).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Uppfattningen om vilken
rumstemperatur som kan anses vara
lämplig är individuell och varierar alltså
hos olika människor. Dessutom bör
rumstemperaturen växla under dagen
och under natten. Vidare beror det ofta
på den boendes ålder vilken temperatur
som krävs. Barn och gamla människor,
särskilt de som tillbringar större delen
av sin tid i en lägenhet, behöver varmare
bostäder än andra.

Det har förekommit många tvister om
bostadsuppvärmning. På grund av
att det inte finns någon bestämmelse
om hur varm en bostad bör vara har
dessa tvister oftast slutat med att hvres -

Uppvärmning av bostadslägenheter

gästerna förlorat de mål som inletts
gentemot hyresvärdarna.

Det är från denna utgångspunkt jag
väckt en motion om att i hälsovårdsstadgans
16 § borde införas en bestämmelse,
som fastställer en rimlig rumstemperatur
under såväl natt som dag.
.lag väckte denna motion för tre år sedan.
Den avstyrktes även då av utskottet
med ungefär samma motivering
som nu; det var inte nödvändigt att
införa denna bestämmelse i hälsovårdsstadgan.

Emellertid gjorde medicinalstyrelsen
en rekommendation, i vilken man föreslog
nya normer. Det är klart att detta
halva tillmötesgående var en framgång,
men det vore nog rimligare, om man
liade handlat i överensstämmelse med
motionens yrkande. Jag beklagar därför
utskottets negativa hållning till detta
förslag och vill yrka bifall till motionen.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Det kan kanske anses
en smula förbluffande och egendomligt
att jag instämmer i de synpunkter som
herr Jansson här har deklarerat, men
det finns ju gudskelov en och annan
fråga som går över de partipolitiska
gränserna. Om man sitter och huttrar
i en kall lägenhet som håller en temperatur
på omkring 18 grader eller därunder,
tror jag inte det spelar någon roll
om man råkar tillhöra vänsterpartiet
kommunisterna eller om man är högerman.
Det kan verka egendomligt, menar
jag, när jag i denna fråga har samma
uppfattning'' som herr Jansson,
fastän vi tillhör väsensskilda partier, att
jag inte stött honom genom en motiverad
reservation. Det ligger kanske någon
grads skillnad i våra uppfattningar,
men då tänker jag enbart på grader
Celsius.

Anledningen till att jag inte stött
herr Jansson med en motiverad reservation
är helt enkelt att jag när reservationen
skulle avlämnas befann mig i

2* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Uppvärmning av bostadslägenheter

mitt eget landsting som då hade sammankomst.

Alltjämt anses det tillräckligt med de
råd och anvisningar som dåvarande
medicinalstyrelsen utfärdade 1966.
Egentligen är det ganska festligt att
läsa vad som står skrivet: »En inomhustemperatur
på +18 till + 22° Celsius
under dagen anses i allmän bäst
befrämja välbefinnande och arbetsförmåga.
» Då vill jag, herr talman, inom
parentes gärna säga att jag tror att välbefinnandet
och arbetsförmågan bl. a.
i denna kammare säkerligen skulle
ökas avsevärt om temperaturen vore
litet mera tillfredsställande.

Kanske är gradantalet normalt. .Tåg
vet ingenting därom, eftersom jag bland
de lösa inventarierna här i kammaren
inte funnit några termometrar. Men ett
vet jag; det är ofta kallt och det blåser
så att papperen på pulpeten flaxar. .Tåg
tror att detta är en av de ännu inte
redovisade orsakerna till att en stackars
ledamot av denna kammare då och
då nödgas fly från sin bänk för att söka
lä, vilket försämrar statistiken över de
under debatterna närvarande. Detta är,
som bekant, ett kärt ämne för både
radio och TV, inte minst för TV.

I medicinalstyrelsens råd och anvisningar
anges att en acceptabel minimigräns
för uppvärmning av bostadsrum
i regel är en temperatur av under dagen
minst 18 grader och under natten minst
16 grader. För åldringar, vissa långtidssjuka
och personer med nedsatt
vitalitet erfordras mången gång, sägs
det, en eller annan grad högre medeltemperatur.

När man själv anser sig frisk och
arbetsför är det faktiskt ganska deprimerande
att känna att man kanske ändå
tillhör dessa kategorier, eftersom man
fryser när man sitter hemma vid sitt
skrivbord trots att man har eu rumstemperatur
på 17—18 grader.

Då man bedömer denna fråga bör
man ta hänsyn till just de människor
som det talas om i dessa råd och an -

visningar: de gamla, sjuka och stillasittande
som behöver en högre rumstemperatur.
I många lägenheter är temperaturen
faktiskt inte tillfredsställande.

Jag hör ingalunda till dem som i tid
och otid vill att lagar skall stiftas. Vi
bör enligt min mening så långt som
möjligt träffa överenskommelser på frivillighetens
väg. I detta fall tror jag
dock att det skulle vara brn om bestämmelser
infördes i hälsovårdsstadgan.
Detta skulle ha en helt annan
psykologisk verkan än om fastighetsägarna
bara har att följa råd och anvisningar.
En sådan lösning tror jag
vore lycklig. Därför instämmer jag i
herr Janssons yrkande.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Som redan framhållits
behandlades 1965 en liknande motion
som den vi nu diskuterar. Både medicinalstyrelsen,
Hyresgästernas riksförbund
och Sveriges fastighetsägareförbund
avstyrkte motionen; man fann
det inte nödvändigt att i hälsovårdsstadgan
införa minimitemperaturer.
Inte heller andra lagutskottet ansåg det
påkallat att i hälsovårdsstadgan införa
detaljerade bestämmelser om värmegrad
för bostadslägenhet. Utskottet
framhöll att eftersom flera faktorer,
bl. a. luftens fuktighet, inverkade vid
bedömningen av lämpligt gradantal ansåg
man det inte lämpligt att frågan
reglerades lagstiftningsvägen.

Om man, som fröken Wetterström
tycks göra, upplever luftväxlingen i
denna lokal som ett drag och tycker
att det därför blir för kallt, visar det
att man har anledning att ta mera hänsyn
till sådana faktorer än ange en bestämd
grad i hälsovårdsstadgan. Andra
lagutskottet skrev också 1965 att det
nuvarande systemet att i medicinalstyrelsens
råd och anvisningar ge mera
preciserade föreskrifter såvitt utskottet
kunde bedöma fungerade tillfredsställande.

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Utskottet vidhåller sin tidigare ståndpunkt,
och jag yrkar bifall till andra
lagutskottets hemställan.

Vi har haft tillfälle att diskutera
denna fråga i utskottet, och den skildring
som fröken Wetterström lämnade
gav mig det intrycket att det inte gällde
en person som bor i ett allmännyttigt
eller kooperativt bostadsföretag, utan
avsåg boende i en privatägd fastighet
där man har ett inklusivekontrakt,
d. v. s. ett kontrakt där värmekostnadsersättningen
inräknas i hyran. Då ligger
det naturligtvis i fastighetsägarens
intresse att hålla en låg temperatur för
att därigenom spara på utgifterna. Med
ett exklusivekontrakt får hyresgästerna
betala värmekostnaden utöver den fastställda
kallhyran. Flertalet av hyresgästerna
har exklusivekontrakt, och
därför är frågan inte så stor som man
vill göra gällande, även om jag vill
erkänna att den kan vara ett problem
för en del.

Det är kanske inte så lämpligt att här
i kammaren bedriva agitation för en
viss organisation, men om jag läser upp
vad Sveriges fastighetsägareförbund
sade 1965, så är väl all rättvisa uppfylld: »Såvitt

förbundet har sig bekant, har
det i landet ej varit något problem med
uppvärmning av bostadslägenheter, och
där hyresgästerna någon gång framför
anmärkningar om denna, avser detta
fastigheter, där även i övrigt förekommit
motsättningar mellan parterna om
exempelvis den bränsleklausul, som
skall tillämpas, eller om andra frågor
i fastigheten. I allmänhet brukar därvid
hyresgästerna vända sig till hyresgästföreningen
på platsen och förhandlingar
inledes då mellan organisationerna
på fastighetsmarknaden.»

Jag har velat erinra om delta yttrande,
som Sveriges fastighetsägareförbund
avgav 1965.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort
genmäle:

Uppvärmning av bostadslägenheter

Herr talman! Det är kanske inte sä
underligt att de organisationer, som fru
Skantz nämner och som även utskottet
talar om, på sin tid yttrade sig i avstyrkande
riktning, ty de är väl samtliga
fastighetsägare och har fördenskull
kanske inte så stort intresse av att se
denna fråga ur hyresgästernas synpunkt.

Fru Skantz siiger att det är andra
orsaker som kan bidra till de otillfredsställande
temperaturerna, luftens fuktighetsgrad
o. s v. Men var felet än ligger,
så borde det vara fastighetsägarens
skyldighet att rätta till det hela,
så att det blir tillfredsställande temperatur.
Det är helt naturligt att så
i nte kan ske så länge vi har hyresregleringen
och fastighetsägarna inte har
råd att vidta de förändringar som behövs.

För mig är det fullkomligt likgiltigt
om man fryser i ett privatägt hus eller
i ett kooperativt. Det är människorna
det gäller, och jag tror inte att vi kommer
åt detta problem bara genom att
hänvisa till att man inte funnit några
olägenheter. Om man gjorde en gallupundersökning
i denna fråga, tror jag
att många skulle instämma med mig.

Herr JANSSON (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Jag tillåter mig notera
att önskan att ha hygglig värme
i lägenheterna går över partigränserna
och inte bestäms av den partibok man
har, och det är ju glädjande. Att sedan
de som talat för denna motion skiljer
sig många grader politiskt är en helt
annan sak.

Fru Skantz erinrade om att Hyresgästernas
riksförbund tidigare hade avstyrkt
denna motion. Det är riktigt,
men det är samtidigt mycket beklagligt,
eftersom Hyresgästernas riksförbund
vet att många hyresgästföreningar
agerat i dessa frågor utan att nå
någon framgång. I sitt uttalande betonade
Hyresgästernas riksförbund, att
en stor del av bostadsbeståndet nu var

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1908 fm.

Uppvärmning av bostadslägenheter

kommunalt eller kooperativt och att
man i dessa fastigheter höll goda värmegrader.
Emellertid stämmer inte heller
det alltid. Att däremot Sveriges fastighetsägareförbund
inte ansåg att det
var något problem tycker jag nog går
helt in i bilden. För fastighetsägarna
är detta inte något stort problem, utan
det är för hyresgästerna som det är
ett problem.

Argumentet om luftens fuktighetsgrad
är inte alls relevant i detta sammanhang.
Visserligen har vi eu mycket
omfattande miljöförstöring, men så
länge man kan öppna ett fönster i varje
fall i tron på att få in något friskare
luft — det är ju inte alltid man får det
— så finns ju den möjligheten om man
tycker att det är litet för varmt i lägenheten.
Men är det för kallt är det
väldigt svårt att själv lösa frågan.

Fru SKANTZ (s) kort genmäle:

Herr talman! Till fröken Wetterström
vill jag säga att Hyresgästernas riksförbund
inte företräder fastighetsägare.
Förbundet avstyrkte motionen 1965,
och det gjorde också medicinalstyrelsen.
Man vill alltså inte ha in dessa bestämmelser
i stadgan utan man vill ha
dem i medicinalstyrelsens råd och anvisningar.

Beträffande det gradantal som här
har nämnts vill jag säga att om en hyresgäst
har det så besvärligt som här
har skildrats, är det väl naturligt att
hyresgästen ber hälsovårdsnämnden
komma och kontrollera temperaturen.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Som en bestyrkande illustration
till vad herr Jansson sade i
sitt första anförande vill jag meddela
kammaren att min gamle far, som levde
då detta sekel befann sig i tonåren,
hade den bestämda principen att det
aldrig fick vara mer och inte heller
mindre än 16 grader i huset. Blev det

mer gick han och öppnade fönster. Jag
säger inte att detta är ett efterföljansvärt
exempel, men det bestyrker som
sagt herr Janssons uttalande att smaken
är olika.

Jag vill emellertid också säga att det
finns en risk att vi i detta civiliserade
samhälle blir så noga med vår omgivning
att vi till slut bara har en svärdsegg
att balansera på. Blir det en grad
för mycket så pustar vi av värme, och
blir det en grad för kallt så darrar vi
av köld. Detta är ett svaghetstecken, vi
håller på att degenereras i många avseenden,
även fysiskt.

Jag har velat tillägga detta lilla element,
herr talman, till debatten.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag vill bara meddela
att vi inom hyresgäströrelsen mycket
ofta sysslar med dessa frågor. Jag tror
att det är ganska enkelt att lösa hela
problemet förhandlingsvägen.

Det är helt enkelt så att om man har
exklusivekontrakt, det vill säga om hyresgästerna
själva betalar värmen, så
får man precis den värme man vill ha.
Vi har i Malmö 95 procent exklusivekontrakt
och har träffat överenskommelse
med Fastighetsägareföreningen
om 20 respektive 18 grader i lägenheterna,
men om det behövs mer så är
det ingen svårighet att ordna det. I
Stockholm är förhållandet det motsatta;
95 procent av kontrakten är inklusive
kontrakt och 5 procent exklusivekontrakt.
Då kan det förekomma en viss
snåleldning -— det förekommer ju ingen
redovisning av kostnaderna om hyresgästerna
har inklusivekontrakt men
däremot om de har exklusivekontrakt.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen 11:871;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 13 mars 1908 fm.

Nr 11

§ 9

Föreningsrätten

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner angående
föreningsrätten.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Vi har en föreningsrättslagstiftning
i detta land som är effektiv
och som är betydelsefull för alla
slags föreningar, inte minst för fackföreningsrörelsen
som också har vuxit
sig stark och på ett effektivt sätt bidragit
till stabiliteten på arbetsmarknaden,
kanske på ett sätt som är unikt.
Det är ett skydd som emellertid —
trots att det i mycket stor utsträckning
får anses vara tillfredsställande — ändå
på en punkt är mindre tillfredsställande.
Det ger ett effektivt skydd för
dem som är anslutna till de stora organisationerna,
men det har på flera
områden visat sig ge ett mindre bra
skydd för den som är ansluten till den
mindre organisationen på arbetstagarsidan,
nämligen SAC.

Jag har tidigare tagit upp denna fråga
i kammaren, nämligen för två år
sedan, och då pekat på att SAC inte
är representerat i arbetsdomstolen, vilket
TCO och LO är, och att man då
kan i arbetsdomstolen hamna i en situation,
där medlem som är ansluten
till SAC har ett mål, men där det i
domstolen inte finns någon representant
för hans organisation men väl för
den organisation, som han kan befinna
sig i konflikt med. Jag har också tagit
upp en annan fråga tidigare, nämligen
det s. k. mätningsmonopolet, d. v. s. de
bestämmelser i avtalen som mer eller
mindre direkt gör det omöjligt för SAC
att delta i mätningar.

I år har jag nöjt mig med att ta upp
en tredje fråga — den var också uppe
i motionen förra gången — nämligen
de s. k. monopolklausulerna. Föreningsrätten
innebär ett skydd för den anställde
men inte för den arbetssökande.

Den garanterar så att säga rätten att
tillhöra en organisation men inte rätten
att stå utanför. Det har lett till att
en del kollektivavtal på vissa områden
kan innehålla s. k. monopolklausuler,
som innebär att eu arbetsgivare kan
avvisa en arbetstagare därför att han
inte tillhör den avtalsslutande parten.
Det är en monopolklausul som får sin
praktiska konsekvens just för dem som
är medlemmar i SAC:s olika organisationer.

Vad beträffar Svenska arbetsgivareföreningens
område — de avtal som
gäller mellan företagare anslutna till
SAF och LO — accepteras inte dessa
monopolklausuler, men på den övriga
delen av arbetsmarknaden kan det förekomma,
inte minst när det gäller de
kommunala bostadsföretagen.

TCO sade i sitt remissvar, när denna
fråga var uppe förra gången, att saken
borde övervägas. Man tyckte inte att
förhållandena i detta avseende var tillfredsställande
och menade att denna
sak borde beaktas, ifall det blir en allmän
översyn av föreningslagen. Andra
lagutskottet uttalade sig i samma riktning
men avstyrkte ändå motionen.

Jag har, herr talman, inget yrkande
denna gång. Jag har bara den förhoppningen,
att man skall göra en översyn
av föreningslagen och att man i det
sammanhanget skall undersöka, på vilket
sätt man kan få bort denna som
jag tycker fläck i ett i övrigt mycket
bra föreningsrättsskydd, och jag tycker
att vi har råd att visa den generositeten
mot den lilla SAC-organisationen.
Jag tror inte att en sådan utvidgning
av föreningsrätten skulle hota stabiliteten
på den svenska arbetsmarknaden.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Det är riktigt att, som
herr Ullsten redan har framhållit, denna
fråga har behandlats tidigare ganska
utförligt i riksdagen och eftersom
herr Ullsten inte ställde något yrkande
skulle jag egentligen kunna inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
förslag. Jag vill i alla fall göra ett par

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Föreningsrätten

kommentarer, därför att jag tycker att
den bild som herr Ullsten målade upp
av förhållandena på arbetsmarknaden
— jag förstår att han i stort sett syftar
på byggnadsindustrin — är litet missvisande.
Jag tycker att han överdriver,
när han uppträder som talesman för
SAC.

Herr Ullsten har sagt att man kan
träffa avtal med organisationsklausuler,
som kommer att innebära nackdelar
för vissa mindre starka organisationer,
och i motionen har framhållits, att LO
kan träffa sådana avtal. Jag skulle vilja
fråga herr Ullsten: Vilket avtal har LO
träffat med organisationsklausuler? Har
det över huvud taget förekommit? Jag
känner i varje fall inte till något sådant
avtal. Det är nämligen fackförbunden
som träffar avtal. Jag vet inte att LO
över huvud taget har sanktionerat detta
om organisationsklausuler. I varje
fall har man inte såvitt jag vet träffat
några avtal.

Jag tror inte att dessa frågor är så
kontroversiella numera. Det har ägt
rum en uppmjukning. Det är riktigt att
det finns organisationsklausuler inom
byggnadsindustrin, men arbetsgivaren
kommer nog sällan i kontakt med dessa
problem. Han anställer väl förmannen,
eller lagbasen som han kallas, och
denne i sin tur tar in arbetskraft. År
förmannen LO-ansluten blir det väl i
första hand fråga om LO-anslutna medlemmar
medan han om han är ansluten
till SAC helt naturligt i första hand tar
in arbetare tillhörande den organisationen.
Laget skall ju fyllas med folk och
förmannen fortsätter naturligtvis tills
han har tillräckligt med gubbar i laget,
oavsett vilken organisation de tillhör.
Jag tror att denna fråga i regel löses
så, att vederbörande går in i den avtalsslutande
organisationen när han får
ett arbete på en arbetsplats, och allt
går nog på det hela taget ganska smidigt
till. År han inte redan tidigare ansluten
till organisationen ansluter han
sig säkert då. Han kan ju inte heller

anslutas utan att ett anställningsförhållande
föreligger.

Det är riktigt att när denna fråga
var uppe 1966 behandlades en liknande
motion men den var mycket mer omfattande.
Det gällde som herr Ullsten
framhöll också en del andra saker. Herr
Ullsten har här påpekat att TCO ansåg
att man skulle överväga en översyn av
saken. Jag vill emellertid erinra om att
både LO och Arbetsgivareföreningen avstyrkte.
De tycker nog att de rådande
förhållandena på arbetsmarknaden är
rätt bra. Jag vill också tillägga att det
enligt min mening inte finns någon särskild
anledning att ömka just SAC, ty
när denna organisation har ett avgörande
inflytande ställer den minst lika
stränga och bestämda villkor som eu
LO-ansluten organisation.

Herr Ullsten sade att SAC har en
rättsligt svagare ställning än de stora
organisationerna, men på vilket sätt?
Lagstiftningen är ju lika för alla organisationer
men det är helt naturligt att
denna lilla utbrytarorganisation, som
ofta får åka snålskjuts på de övriga organisationernas
bekostnad i fråga om
arbetsvillkoren, inte har samma starka
ställning på arbetsmarknaden. Den saken
kan väl emellertid knappast klaras
lagstiftningsvägen.

Herr talman! Jag skall inskränka mig
till detta och yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag utgår ifrån att varken
herr Fredriksson eller jag uppträder
i denna talarstol som partintressent.
Jag talar inte som SAC-medlem — det
är jag för övrigt inte — utan bara intresserad
av vår föreningsrätt. Det är
inget tvivel om att lagen avsiktligt är
utformad så, att den ger ett sämre
skydd för personer som är anslutna
till SAC. Jag nämnde två exempel som
jag inte har med i dag men som var
med förra gången, nämligen arbetsdom -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

stolens sammansättning och mätningsmonopolet.

I dag har jag tagit upp frågan om
monopolklausulen. Det är riktigt att det
inte är LO som sluter dessa avtal utan
fackförbunden — det är möjligt att jag
gjorde en felsägning'' därvidlag. Men detta
ändrar ju inte på förhållandet. I dag
kan man faktiskt med hot om arbetslöshet
påverka en person att välja organisation
och enligt min mening kan
detta inte vara i linje med föreningsrättens
anda. Det är också riktigt att
det inte rör särskilt många människor,
utan det är fråga om ett intresse för en
liten organisation.

Det är självfallet rätt få personer som
berörs av förhållandet, men jag tycker
inte att detta är ett skäl för oss att inte
ta upp frågan. Snarare är det så mycket
angelägnare att vi sysslar med spörsmålet
och försöker att, så långt möjligt
och så långt det är önskvärt med hänsyn
till stabiliteten på arbetsmarknaden,
skapa rättvisa mellan olika organisationer
och en föreningsrätt som ger
alla samma skydd, vare sig de tillhör
den ena eller andra organisationen. Man
borde också vid en översyn av föreningsrättslagen
sträcka sig så långt, att
den vidgas till att gälla inte bara skydd
för anställda utan även för arbetssökande.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Ullsten att det nog inte är fråga om någon
felsägning i detta fall, eftersom det
står i motionen att LO har möjligheter
att i sina avtal med arbetsgivarna införa
klausuler av det slag det här gäller.
I fortsättningen skriver motionärerna
att lagstiftningen är diskriminerande
för SAC-anslutna medlemmar, och det
påståendet vill jag mycket bestämt bestrida.
Lagstiftningen är lika för alla organisationer
i det fallet. Att en organisation
sedan inte i alla avseenden på
grund av sitt fåtal medlemmar kan hävda
sig i samma utsträckning som en

Införande av provisoriskt körkort

större och kraftigare organisation går
väl inte att komma till rätta med genom
att ändra denna lagstiftning.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 10

Införande av provisoriskt körkort

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om införande av provisoriskt
körkort.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Förslaget om införande
av provisoriska körkort har diskuterats
vid ett flertal tillfällen. Senast
gjorde vi det under fjolårets riksdag.
Därför finns det ingen anledning att
nu ta upp någon större debatt i ämnet.
Som motionär har jag emellertid begärt
ordet nu för att poängtera denna frågas
vikt och betydelse.

I motsats till ledamöterna i tredje
lagutskottet tror jag att ett införande
av provisoriska eller s. k. interimistiska
körkort skulle betyda avsevärda
vinster från trafiksäkerhetssynpunkt
och att de vinsterna mer än väl skulle
uppväga kostnaderna för att införa ett
sådant system. En förares lämplighet
att köra bil torde inte framkomma förrän
vederbörande kör i den reguljära
trafiken, och utan tvivel tar det avsevärd
tid innan en ny bilförare förvärvat
den rutin och de erfarenheter som
gör att hans duglighet som bilförare
kan objektivt bedömas. Mot den bakgrunden
ter det sig önskvärt att ha ett
system, enligt vilket det definitiva avgörandet
beträffande en persons lämplighet
som bilförare inte behöver träffas
förrän en tid efter det att utbildningen
genomgåtts. Därför bör till eu
början endast provisoriska körkort utfärdas.
Om det visar sig att den kör -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 19(58 fm.

Införande av provisoriskt körkort

kortssökande under förslagsvis ett år
har ådagalagt tillräckliga körkunskaper
kan han sedan få definitivt körkort.

Utskottet har avvisat tanken på provisoriska
körkort bl. a. med hänvisning
till den stora och komplicerade apparat
som eu sådan ordning skulle kräva.
Enligt min mening är de riskerna avsevärt
överdrivna. Ett system med provisoriska
körkort borde kunna tillämpas
med en förhållandevis enkel administrativ
apparat genom att begångna
trafikförseelser antecknas på det
provisoriska körkortet. Vinsterna från
trafiksäkerhetssynpunkt skulle som sagt
bli stora och överväga de administrativa
nackdelarna med systemet.

Jag anser det vara lämpligt att trafikmålskommittén
— som bl. a. har till
uppgift att utreda frågor rörande körkortsindragningar
— även får i uppdrag
att utreda frågaii om provisoriska
körkort. Det torde få anses som en rimlig
begäran.

Herr talman! Mot ett enhälligt utskott
finner jag det dock nu vara meningslöst
att yrka bifall till motionen
II: 74. Jag har med det anförda endast
velat ge min mening till känna.

1 detta anförande instämde herr
Gomér (ep).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är riktigt som utskottet
skriver, att förslag om införande
av provisoriska körkort både har
diskuterats och avvisats av riksdagen
— och om vilka frågor gäller inte det
för övrigt? Jag och många med mig
anser att provisoriska körkort skulle
öka trafiksäkerheten. Jag bygger den
uppfattningen på att statistiken över
skadade personbilsförare i svensk trafik
visar en markant topp under och
omkring 20-årsåldern.

De unga bilförarna är i allmänhet
mycket skickliga — somliga av dem
är t. o. m. utomordentligt skickliga —
men de saknar erfarenhet. De är därför

benägna att snabbt demonstrera sin körskicklighet.
Sista delen av utskottets utlåtande
innebär ett öppet erkännande
av den problematik som jag påtalat i
min motion. Den högre trafikolycksfallsbelastningen
hos unga bilförare är
ett faktum, vilket utskottet inte förnekar.

Utskottet framhåller avslutningsvis
att det förutsätter att den utredning,
som statens trafiksäkerhetsråd framlagt,
närmare övervägs av berörda myndigheter
under det fortsatta trafiksäkerhetsarbetet.
Också jag förutsätter
detta, och vi får väl i framtiden se
i vilken riktning dessa överväganden
kommer att leda. Jag skall därför inte
framställa något yrkande utan har bara
velat anföra dessa synpunkter i anslutning
till motionen.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Såsom utskottet påpekat
har denna fråga så sent som föregående
år varit föremål för riksdagens
behandling, varvid tanken på provisoriska
körkort har avvisats. Jag kunde
inskränka mig till att helt kort yrka
bifall till utskottets avslagsyrkande —
saken är ju för övrigt under utredning
— men jag kan när jag nu begärt ordet
inte underlåta att peka på det förhållandet
att införandet av ett provisoriskt
körkort skulle innebära, att vi
skulle tillämpa ett rättssystem med olika
behandling av likartade förseelser.
Det skulle, såsom jag uppfattat saken,
ligga närmare till hands att dra in de
provisoriska körkorten än de definitiva
körkorten.

När två fordonsförare kolliderar är
det ingalunda ovanligt att domstolarna
lägger hälften av skulden på vardera
parten. Detta har i varje fall förekommit
och lär också i fortsättningen
kunna förekomma. Hur skall då den
myndighet — länsstyrelsen eller kanske
i framtiden någon annan myndighet
— som har att handlägga indragningar
av körkort ställa sig, om den
ena av dessa körkortsinnehavare har

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

ett provisoriskt och den andra har ett
definitivt körkort? Skall den som har
ett provisoriskt körkort få detta indraget,
medan den som har ett definitivt
körkort skall få fortsätta att föra bil
på våra vägar? Ett rättssystem som fungerar
på detta sätt kan jag inte finna
vara riktigt.

Utskottet har som sagt avstyrkt motionen,
och jag ber, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det domstolsförfarande,
som herr Johansson i Torp har pekat
på, tycker jag inte har någon relevans
i förhållande till vad som avses
med min motion. Vad jag har fäst mig
vid och tycker är mycket allvarligt är
det förhållandet, att statistiken över
skadade personbilsförare i den svenska
trafiken visar en mycket markerad
topp under och omkring 20-årsåldern.
.lag har menat att man kanske skulle
kunna komma till rätta med detta problem
genom införandet av ett provisoriskt
körkort.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fästa herr Johanssons
i Torp uppmärksamhet på att
alla körkort är mer eller mindre provisoriska.
Vad vi föreslagit är ett obligatoriskt
provisorium — d. v. s. föraren
skall dokumentera sin lämplighet som
bilförare och först därefter kunna erhålla
ett definitivt körkort. Jag tycker
det är en rimlig begäran, som utskottet
kunde ha tillmötesgått, att trafikmålskommittén
skall få i uppdrag att utreda
frågan om införande av provisoriska
körkort.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
för att gå in på förslaget om införande
av provisoriskt körkort. Det betyder

Införande av provisoriskt körkort

emellertid inte att jag är motståndare till
tanken, utan tvärtom tycker jag det
skulle vara förnuftigt att låta trafikmålskommittén
utreda frågan. Men i
utlåtandet från tredje lagutskottet behandlas
även en motion av herr Sjönell
angående körkortsindragningarna,
och det är om den jag vill säga några
ord.

Det är långtifrån tillfredsställande att
länsstyrelsen kan dra in ett körkort
efter en förseelse vid bilkörning utan
att domstolsförhandling ägt rum. I andra
fall kan det vara så att domstolen
först prövar förseelsen och länsstyrelsen
i efterhand får dra in körkortet.
Enligt mitt sätt att se är det inte riktigt
att man sålunda i vissa fall drar in
körkort utan att vederbörande haft möjlighet
att föra talan inför domstol. En
körkortsindragning kan ju ha mycket
långtgående konsekvenser för den enskilde,
som måhända är beroende av
körkortet för sin utkomst. Det kan alltså
gälla en hel familjs försörjning. Dessa
ärenden bör prövas av domstol och
inte på administrativ väg — i det senare
fallet kan behandlingen bli mera
subjektiv.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Jag instämmer till fullo
med herr Börjesson i Falköping när
han säger att alla körkort är mer eller
mindre provisoriska. Just därför tycker
jag det är riktigt att avslå herr
Gustafssons i Borås motion.

Herr Franzén i Träkumla körde faktiskt
med litet för stor hastighet, ty den
motion av herr Sjönell, som han talade
om, behandlas först under nästa punkt
på föredragningslistan.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att jag var ute i förväg — men nu har
jag i alla fall sagt min mening!

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

5(1

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Den kommunala förköpsrätten till fastighet

§ 11

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelserna för
återkallelse av körkort.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Den kommunala förköpsrätten till
fastighet

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckta motioner
angående den kommunala förköpsrätten
till fastighet.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 699 i
första kammaren av herrar Yngve Nilsson
och Ebbe Ohlsson samt nr 893 i
andra kammaren av herr Nilsson i
Bästekiile och fru Heurlin.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes, att riksdagen för sin del
måtte antaga i motionerna framlagt förslag
till lag om ändring i förköpslagen
den 8 december 1967 (nr 868), av innebörd
att vissa i lagen angivna tidsfrister
om tre månader begränsades till trettio
dagar.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 699 och II: 893 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herr Ebbe Ohlsson (h).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! I föreliggande utlåtande
behandlas två motioner, I: 699 och
11:893. Motionärerna vill endast ha en
liten ändring av 4 §. Lagen föreskriver
nu att en kommun har tre månaders
tidsfrist att göra sin rätt gällande. Vi
vill ha denna tid ändrad till 30 dagar.
Det har frågats varför man behöver
ändra nu. Vi har i motionerna försökt

klargöra att tre månader är en onödigt
lång tid. Vi anser att det är fullt tillräckligt
med 30 dagar, därför att det
annars kan medföra en hel del besvärligheter
för köparen. Om vi antar att
ett par unga människor beslutar sig för
att köpa ett jordbruk och ett avtal upprättas
i mitten av januari, finns det nu
risk för att kommunen kan göra sin
rätt gällande ända till mitten av april.
Vi anser att detta är felaktigt. Om man
ändrar tiden till 30 dagar, kan vederbörande
tillträda sin egendom i mitten
av mars som tanken var från början.

Det sägs att kommunerna behöver ha
tre månaders tidsfrist. Jag tror inte på
detta. Såsom varande gammal kommunalman
vet jag att en kommun måste
ha så pass mycket reda i sin markplanering
att den har mycket god tid på
sig när den får 30 dagar till sitt förfogande.
Om en kommun inte har någon
plan, har den sig själv att skylla.
Ett sådant här beslut kan dessutom senare
överklagas. Den som eventuellt har
tänkt förvärva en fastighet i år kan
således kanske inte få göra det förrän
nästa år, om han ens får det då — det
vet man ingenting om.

Man vill vänta och se; några olyckor
har hittills inte inträffat. Jag har den
uppfattningen — såväl kommunalt som
rikspolitiskt — att man inte behöver
vänta på att olyckor skall inträffa.
Man kan försöka förebygga sådana,
det är en god insats det också.

Jag ber, herr talman, att med detta
korta inlägg få yrka bifall till motionerna
1:699 och 11:893.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
glömmer bort en sak, nämligen att
kommunerna inte så enkelt kan fatta
beslut när det gäller inköp av mark.
Fastighetsnämnden måste ansöka om
medel hos drätselkammaren, och så betydelsefulla
frågor måste också avgöras
av stadsfullmäktige eller kommunalfullmäktige.
Det tar sin tid, och det är gans -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Den kommunala förköpsrätten till fastighet

ka naturligt att det behövs några månader
för att klara detta.

Vid utskottsbehandlingen upplyste
medlemmar från markvärdestegringskommittén
att denna fråga varit uppe
till noggrann prövning. Det hade visat
sig att kommunerna egentligen behöver
längre tid än tre månader; under exempelvis
sommaruppehåll och semestrar
kan sammanträden inte hållas i vanlig
ordning. Denna tid — 3 månader —
är alltså mycket hårt bantad och kan
under inga förhållanden avkortas. Kommunen
måste få tillräckligt rådrum.
Man har dock inte velat pressa tiden
ytterligare utan har tagit hänsyn till
köparens intresse och stannat för tre
månader.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Har en kommun så illa
förberett sina markinköp att den behöver
långliga tider på sig, är det eu
underlig kommun.

Herr Svenning menar att man kan
behöva ännu längre tid för att klara
saken. Man står väl ändå inte precis
handfallen? Man har kanske åratal i förväg
tänkt på att man inom överskådlig
tid behöver ett markområde och har
väl reda på sig. Att man sedan kan kalla
till sammanträde ganska snabbt vet herr
Svenning lika väl som jag; vi är gamla
kommunalmän båda två.

De skäl som här anföres för att kommunerna
skulle behöva långa förköpstider
håller inte i verkligheten. I stället
vållar man den enskilde köparen besvär,
som han enligt min mening inte
behöver ha.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Även om kommunerna
har stadsplaneringen mycket väl förberedd
— somliga kan arbeta med den
åtta å tio år i förväg — behöver de
under alla förhållanden en kontakt med

de myndigheter som ger de ekonomiska
bidragen; det vet varje kommunalman.
En fastighetsnämnd eller någon
annan inköpare handlar inte självständigt
utan måste helt enkelt ta denna
kontakt.

Ibland behöver man för ett sådant
köp, när det gäller en mindre summa,
kanske inte ha ett stadsfullmäktigeller
kommunalfullmäktigsammanträde,
men man måste alltid ha kontakt med
drätselkammaren, och för det krävs
det tid.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Nu har i alla fall herr
Svenning retirerat så mycket att han
medger att man kanske inte behöver
ha ett fullmäktigsammanträde. Jag anser
dock fortfarande att fullmäktige
skall sammanträda för ett sådant köp
och att kommunalnämnd respektive
drätselkammare inte ensam skall avgöra
det. Att den begär medel är fullt
naturligt.

Vi har olika uppfattningar i denna
fråga, den saken är klar. Jag anser
emellertid att man med utskottsförslaget
gör ett större intrång i den enskilda
människans rättigheter än nödvändigt.
Kommunerna lider ingen skada av att
få förköpstiden reducerad till 30 dagar.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det är klart att vi kan
göra ett köp, om inköpssumman är begränsad;
det var närmast det jag talade
om. Om vi skall göra ett markköp för
t. ex. It miljoner kronor är det emellertid
nödvändigt att inhämta kommunalfullmäktiges
eller stadsfullmäktiges
bifall.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 699
och IT: 893; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Åtgärder till förhindrande av olycksfall bland barn

§ 13

Upphävande av affärstidslagen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckta motioner
om upphävande av affärstidslagen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SÖDERSTRÖM (h):

Herr talman! Tredje lagutskottet har
i sitt utlåtande konstaterat att det inte
har inträffat någonting på detta område,
som skulle kunna föranleda ett ändrat
ståndspunktstagande, och vill därför
inte tillstyrka det förslag som motionärerna
har framlagt. Emellertid är utskottsmajoritetcn
tydligen inte helt säker
på att så är fallet; de sista nio
raderna i utlåtandet tyder nämligen på
att man är oviss om praxis i tillämpningen.
Man framhåller också kraftigt
att den måste vara enhetlig.

Departementschefen angav när denna
lag kom till att det fanns tillräckliga
skäl för att ersätta butiksstängningslagen
med en friare reglering. Vad vi
motionärer närmast har avsett att belysa
är att det har förekommit så många
fall av olika tillämpning inom kommunerna
att det i praktiken blivit en dålig
lag, och en dålig lag vill vi inte ha.
Därför har vi funnit det bättre att begära
att den helt skulle slopas.

.lag vill i detta avseende hänvisa till
den interpellationsdebatt jag förde med
handelsminister Lange i december 1967,
varvid handelsministern lovade att hos
länsstyrelserna inhämta upplysningar
om tillämpningen av denna lag. Jag
hoppas att det, om de informationer
handelsministern får visar att det finns
fog för de krav vi har framfört, snarast
skall komma en ändring till stånd. Därför,
herr talman, har jag i dag inte något
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Då motionären inte har

något yrkande, har jag heller inget annat
att säga än att kort och gott yrka
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Åtgärder till förhindrande av olycksfall
bland barn

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förhindrande av
olycksfall bland barn.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru LINDEKVIST (s):

Herr talman! I motion 11:890 hemställer
vi att kommerskollegiets, statens
planverks och bostadsstyrelsens bestämmelser
och anvisningar ändras så,
»att våra bostäder i största möjliga utsträckning
göres barnsäkra».

Det finns många olycksfallsrisker i
ett hem. Vi har nämnt fönsterstängen,
eluttag, medicinskåp och utrymmen för
kemikalier, tvätt- och rengöringsmedel.
Dessa anordningar bör ingå när bostäderna
byggs och inreds. Kostnaden beräknas
till 300 kronor i en lägenhet
med 90 000 kronor i byggnadskostnad.
Det skulle dra större kostnader att
ändra detta i efterhand. Och vad säger
hyresvärden om en familj, som äntligen
fått en modern lägenhet, börjar
med att byta ut eluttagen i väggarna
och stänganordningarna i fönstren, att
lyfta ut en del skåp ur köken för att
ersätta dem med i deras tycke säkrare?
Det skulle innebära en både dyrbar och
långsam modernisering av vårt bostadsbestånd.
En mycket större effekt skulle
uppnås, om de cirka 100 000 lägenheter
som nu byggs och planeras för varje år
också inreddes så barnsäkert som det
är möjligt.

Nu godkänner vi endast S-märkt elmateriel,
men vi önskar att våra eluttag

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

inte bara är S-märkta utan också barnsäkra.
S-märket fastställdes obligatoriskt
redan på den tiden då vi hade
bara en stickkontakt, placerad mitt
emellan golv och tak. Barnsäkra elkontakter
borde vara självklara, när eluttagen
sitter nere vid golvet och dessutom
kan ha flera sladdkontakter och
sladdosor fästade vid sig. När det gäller
fönstren är väl avståndet från golv
till fönsterhake i lägenheten ungefär detsamma
nu som förr, men det är farligare
att ramla ut från ett höghus än
från ett envåningshus.

Ett medicinskåp för alla piller och
tabletter, som är så lika godsaker, och
en möjlighet för husmor att låsa om för
barn helt olämpliga flaskor och burkar
med olika kemikalier och rengöringsmedel
borde bli tidsenlig standard allteftersom
floran av dessa farliga saker
växer.

Det finns redan nu bostadsområden,
där garaget eller parkeringsplatsen för
bilen är inräknad i hyran, oavsett om
hyresgästen har bil eller inte. Det är
onekligen också en form av ökad standard
men har väl ingenting med barnens
säkerhet att göra. Däremot kan
den ökade standarden hindra barnfamiljerna
att hyra en för dem lämplig
bostad på grund av den ökade hyran.

Dess bättre kan vi enligt tredje lagutskottets
skrivning förvänta initiativ
i de frågor vi har tagit upp i motionen.
Vi är glada och tacksamma över utskottets
positiva ställningstagande till vår
motion och har inget eget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående övergångsställe för
gående.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Offentlig auktorisation av låssmeder

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
om offentlig auktorisation av låssmeder.

Tredje lagutskottet bade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 269 i
första kammaren av herrar Stefanson
och Tistad och nr 337 i andra kammaren
av herrar Andersson i Örebro och Nordgren.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
av frågan om offentlig auktorisation
av verksamheten inom låssmedsbranschen.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:269 och 11:337 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Tredje lagutskottet behandlar
i sitt utlåtande nr 12 ett motionspar,
i vilket vi motionärer hemställt
om att frågan om en låssmedernas
auktorisering skall utredas.

Sedan lång tid tillbaka finns det en
mycket vidsträckt näringsfrihet för
svenska medborgare, vilket innebär att
de flesta yrken och sysselsättningar
kan bedrivas utan restriktioner. Därvidlag
råder en del undantag inom
bvggnadsyrket, elektrikeryrket och optikeryrket,
där viss behörighet erforras.

Vad gäller låssmederna skall man
självfallet i första hand ställa krav på
deras yrkeskunnighet. Men allmänheten
måste när den tar kontakt med en
låssmed kunna känna sig trygg för att
vederbörande dels besitter yrkesskicklighet,
dels har den vandel som man
har rätt att kräva av en utövare av
detta yrke. De garantier som man fatt
när det gäller en speciell lagstiftning

Nr 11

Onsdagen den 13 niars 1968 fm.

Offentlig auktorisation av låssmeder

för de yrken jag nämnde har tillkommit
därför att det förelegat ett behov
av skydd.

Vi motionärer finner det inte tillfredsställande
att låssmedens yrke inte
skall auktoriseras. De krav i detta hänseende
som allmänheten bör kunna
ställa är berättigade. Kontakten mellan
allmänheten och företrädare för låssmedsyrket
bygger på ett förtroende
för den pålitlighet och den redbarhet
som vederbörande yrkesutövare förväntas
representera.

Denna fråga var uppe under fjolårets
riksdag. Samtliga remissorgan
hade den gången tillstyrkt en utredning
om låssmedsyrket för införande
av någon form av auktorisering. Enligt
min mening var det mycket tungt vägande
remissinstanser som yttrade sig.
Rikspolisstyrelsen, kriminalvårdsstyrelsen,
överståthållarämbetet i Stockholm
m. fl. tillstyrkte sålunda en utredning.

Utskottet har i sin skrivning sagt att
det inte har förekommit något som bör
föranleda ett ändrat ställningstagande
från utskottets sida. Förra året sade utskottet
att frågan skulle följas med uppmärksamhet.
Det är självklart att frågan
följes med uppmärksamhet, framför
allt från polismyndigheternas sida.
Antalet inbrott som begås i lägenheter
har ökat — under 1966 förekom över
8 000 lägenhets- och villainbrott, av
vilka 1 688 klarades upp, d. v. s. ungefär
20 procent. Polisen har tydligen
inte möjlighet att klara upp alla inbrott.

Det hade då funnits alla skäl att biträda
de motioner som tillstyrkts av
de remissorgan vilka besitter all önskad
kunnighet och erfarenhet på området.
Rikspolisstyrelsen och kriminalvårdsstyrelsen
utgör ju vårt yttersta värn
mot brottsligheten.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till motionerna I: 269 och II: 337.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Eftersom denna fråga

behandlades förra året skall jag inskränka
mig till att med hänvisning till
utskottets motivering yrka bifall till
tredje lagutskottets hemställan.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag konstaterar att utskottets
talesman inte hade mycket att
säga beträffande herr Anderssons i
Örebro inlägg och att han inte heller
hade något nämnvärt försvar för utskottets
ställningstagande.

.lag ber, herr talman, att till alla delar
få instämma i vad herr Andersson
i Örebro sade. Vi försöker inte att få
till stånd en auktorisation för att skydda
respektive företagare, utan avsikten
med motionerna är att i den mån det
går skapa ett skydd för allmänheten,
kunderna, konsumenterna, och ge dem
garanti för ett fullgott arbete. Det tycker
jag är ett rimligt krav som allmänheten
har rätt att ställa även när det
gäller ett yrke som rör skyddet av medborgarnas
privata egendom. Som herr
Andersson i Örebro påpekade är auktorisation
genomförd för många andra
yrken, såsom elektriker, optiker och
hela raden medicinska yrken. 1 det fall
som vi nu diskuterar kan brott förorsakas
på grund av att det inte finns
någon som helst kontroll av huruvida
en låssmed har en hederlig vandel. Vem
som helst kan öppna ett låstillverkningsföretag
— även den som släpps ut
från en kriminalvårdsanstalt. Kunden,
allmänheten, kan inte veta vilken bakgrund
han har. Det vore därför rimligt
att någon myndighet undersökte det.

Då ärendet i fjol remissbehandlades
tillstyrkte samtliga remissinstanser förslaget.
En remissinstans, polismästaren
i Stockholm, yttrade: »För egen del får
jag framhålla att jag nu — i likhet med
1959 — anser det vara ett viktigt allmänt
intresse, att allmänheten vid behov
av låsarbeten har tillgång till yrkesutövare,
vars pålitlighet prövats av
myndighet. Prövning av låssmeders på -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

En statlig propagandakampanj för bättre förebyggande hälsovård

litlighet kan vidare antagas ha en allmänt
brottsförebyggande effekt.»

Någon vecka efter det att vi behandlat
detta ärende i riksdagen i fjol förekom
det ett TV-program — jag beklagar
i allra högsta grad att det inte
visades omedelbart före riksdagsbehandlingen
då eller i dag — som gav
en ganska tydlig inblick i hur det kan
gå till vid nyckeltillverkning och vilken
betydelse detta kan ha för inbrott.
Skall det vara nödvändigt att vänta fler
exempel? Varför inte förebygga?

Herr talman! Jag ber att få understryka
vad herr Andersson i Örebro
sagt och instämmer i hans bifallsyrkande.

Herr JOHANSSON i Torp (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag erkänner att mitt
anförande var mycket kort, men jag
trodde inte att jag skulle få klander
för att jag bara hänvisade till utskottsutlåtande!,
som jag förmodar att kammarens
ledamöter tagit noggrann del
av. Min avsikt var att i någon mån föregå
med gott exempel för att nedbringa
den långa debattiden här.

Motionärernas yrkande går ut på att
den som vill ägna sig åt låssmedsyrket
skall skaffa ett intyg om hederlig vandel.
Det är ju ungefär detsamma som
att brännmärka låssmedsyrket och göra
gällande att detta yrke i särskilt hög
grad drar till sig brottsliga element. I
hur många yrken krävs vandelsintyg
för att få etablera sig i branschen?
Man skulle med samma rätt som när det
gäller låssmedsyrket kunna räkna upp
det ena yrket efter det andra och säga,
att det är risk för att tjuvar och bedragare
söker sig till yrket; i nästan
vilket yrke som helst finns det väl möjligheter
för dess utövare att bedra människor.

Jag vidhåller mitt avslagsyrkande.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Vår motion innebär

inte, herr Johansson i Torp, någon
diskriminering av låssmedsbranschens
utövare. Det borde herr Johansson ha
kunnat läsa ut ur motionen. Branschen
själv vill för övrigt ha någon form av
auktorisation. Vad vi begärt i motionen
är att frågan skall utredas.

Jag skall tillåta mig att citera de sista
raderna i utskottsutlåtandet: »Som uttalades
vid fjolårets utskottsbehandling
bör emellertid den av motionärerna
aktualiserade frågan följas med uppmärksamhet
och, därest brottsutvecklingen
skulle påkalla det, torde någon
form av ingripande från det allmänna
få övervägas.»

Man frågar sig vem som skall sköta
denna fortlöpande kontroll och med
uppmärksamhet följa hrottsutveeklingen.
Jo, det är de remissorgan — rikspolisstyrelsen
och kriminalvårdsstyrelsen
—• som tillstyrkt den utredning vi i
motionen föreslagit.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 269 och II: 337; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 17

En statlig propagandakampanj för
bättre förebyggande hälsovård

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av motioner
angående en statlig propagandakampanj
för bättre förebyggande hälso-;
vård.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman ! Jag vill med några ord
beröra den blanka reservation, som jag
fogat till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6.

Utskottsutlåtandet behandlar en motion,
i vilken det begärs att riksdagen

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Vissa ändringar i jorddelningslagen

måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning om en riksomfattande
statlig propagandakampanj
för en bättre förebyggande hälsovård.
En liknande motion väcktes även vid
fjolårets riksdag.

Jag känner sympati för motionen;
alla är väl intresserade av att det bedrivs
en så effektiv förebyggande hälsovård
som möjligt. Motionärerna anför
bl. a. att »ohälsa, sjukdom och för tidig
död kostar svenska folket uppskattningsvis
15 miljarder kronor årligen
i direkta och indirekta utgifter och
produktionsförlust». En betydande del
av dessa »kostnader — och mänskligt
lidande — skulle kunna begränsas med
förebyggande åtgärder av skilda slag»,
anför motionärerna vidare.

Hälsovårdsupplysningsdelegationen inom
socialstyrelsen bedriver en kontinuerlig
upplysningsverksamhet angående
den förebyggande hälsovården. Vi
ser också av utskottsutlåtandet, att hälsovårdsupplysningen
i år fått sitt anslag
uppräknat med 200 000 kronor och
att anslaget nu uppgår till 1,1 miljon
kronor. Men jag vill inte för den skull
påstå att anslaget är absolut riktigt avvägt
i förhållande till behovet. I jämförelse
med det inkomstbortfall som
förorsakas av ohälsa utgör givetvis de
1,1 miljon kronor som anslås till upplysning
för förebyggande hälsovård
ett mycket litet belopp. En tillfällig
större propagandakampanj för förebyggande
hälsovård utöver den kontinuerliga
vore säkert också berättigad.
Men att utreda detta spörsmål kan
kanske vara överflödigt; det hela får
väl anses vara en anslagsfråga.

Herr talman! Jag har velat ge uttryck
för dessa mina synpunkter och
har inget särskilt yrkande.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av motion om åtgärder
för att tillgodose de hemlösas
hjälpbehov, och

nr 8, i anledning av motioner om
skyldighet att inlösa engångsglas.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 19

Vissa ändringar i jorddelningslagen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet
inom vissa delar av Kopparbergs län,
in. in., dels motioner om förenkling av
lantmäteriförrättningar, dels ock motion
om vissa ändringar i jorddelningslagen.

Genom en den 3 november 1967 dagtecknad
proposition, nr 167, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och
lagrådets protokoll föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag
till bl. a. lag angående ändring i
lagen den 18 juni 1926 (nr 326) om delning
av jord å landet.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande under den
allmänna motionstiden väckta motioner,
nämligen

A. de likalydande motionerna I: 486
av herr Torsten Andersson m. fl. och
II: 613 av herr Larsson i Norderön
in. fl.;

B. motionen II: 527 av herr Tobé, vari
hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att för sin del antaga i motionen angivna
ändringar i jorddelningslagen.

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med avslag pa
motionerna i: 486 och II: 613 i fråga om
yrkandet rörande lantmätarens befallning
med protokollföringen bifalla propositionen
nr 167 år 1967 såvitt avsåge
ändrad lydelse av 19 kap. 9 § lagen den
18 juni 1926 (nr 326) om delning av
jord å landet (jorddelningslagen);

B. att riksdagen måtte — med förklaring
att viss ändring och vissa tilllägg''
borde göras i förslaget angående
ändring i jorddelningslagen — med bifall
till motionen 11: 527 för sin del besluta
dels att ingressen till nämnda förslag
skulle erhålla av utskottet angiven
lydelse, dels att i jorddelningslagen
skulle införas en ny paragraf, 16 kap.
3 a §, av i utskottets hemställan angiven
lydelse, dels ock att 21 kap. 46 § jorddelningslagen
skulle erhålla ändrad lydelse
på sätt utskottet angåve;

C. att riksdagen måtte -— med förklaring
att viss ändring borde göras i
ikraftträdandebestämmelserna — dels
antaga förslaget till ändring i jorddelningslagen
i de delar, som ej berörts
ovan i utskottets hemställan, dels förslaget
angående ändrad lydelse av 5
kap. 2 § lagen den 12 maj 1917 (nr 269)
om fastighetsbildning i stad med de
ändringar däri att ikraftträdandebestämmelserna
erhölle i utskottets hemställan
angiven lydelse;

I). att motionerna I: 486 och II: 613 i
vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid B. i utskottets hemställan

I. av herrar Levin (s), Göran Karlsson
(s), Svante Kristiansson (s), Erik
Jansson (s) och Johansson i Torp (s),
fru Torbrink (s) samt herr Persson i
Tandö (s), vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att motionen II: 527 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

Vissa ändringar i jorddelningslagen

II. av herr Hansson (s), utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Det föreligganae förslaget
till ändring i lagen har utskottet i
stort sett enhälligt tillstyrkt. Utskottet
har emellerid också tillstyrkt en motion
som avser att kringgärda dessa
angelägenheter med ytterligare bestämmelser
om vissa säkerhetsåtgärder. Det
är fråga om ägokravsjämkning; herr
Tobé har ansett att det på den punkten
behövs ytterligare en bestämmelse utöver
vad som föreslås av Kungl. Maj :t,
och utskottsmajoriteten har tillstyrkt
hans motion. Därför har vi några stycken
avgivit en reservation, och jag skall
be att med några ord få utveckla anledningen
till det.

Vi anser att vad som i utskottsförslaget
kallas 3 a § är ett onödigt tillägg,
som inte har någon egentlig uppgift att
fylla. Det är för all del tillkommet i
vällovligt syfte att stärka rättssäkerheten,
så att exempelvis inteckningshavare
och även i vissa fall ägare inte skall
lida någon rättsförlust. Men vi anser
att det är så väl sörjt för att förrättningsmannen
skall se till att dessa rättsinnehavare
får sina intressen beaktade,
att detta tillägg saklöst kan bortfalla.

Sedan utskottet hade fattat detta beslut,
underställdes utskottsutlåtandet
lagrådets granskning, och i utskottet
har anmälts, att lagrådet har avgivit
utlåtande i frågan. Jag har också fått
en PM med sammandrag av lagrådets
synpunkter, men jag skall inte trötta
kammaren med att läsa upp det liela,
utan jag skall bara göra ett par citat.

Lagrådet säger till en början, att anteckningen
skall enligt förslaget inte
ha någon rättsbildande betydelse. Den
skall sålunda inte hindra, att lagfart
meddelas för ny ägare eller att inteckning
beviljas. En sådan anteckning fyller
inte någon verklig skyddsfunktion.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Vissa ändringar i jorddelningslagen

Lagrådet fortsätter med en ganska nedgörande
kritik av tillägget och slutar
med att säga, att strävandena nu är att
ur fastighetsböckerna rensa bort så
många betydelselösa anteckningar som
möjligt. Lagrådet behandlar just nu ett
förslag i denna riktning. I detta läge
bör man inte införa nya regler om anteckningar
med mindre starka skäl talar
därför.

Jag kan påpeka för den som inte har
haft tillfälle att läsa utlåtandet så noga,
att de anteckningar som lagrådet talar
om och som omnämns i utlåtandet innebär
en föreskrift för förrättningsmannen,
alltså lantmätaren, att sedan förrättningen
har avslutats underrätta vederbörande
inskrivningsdomare, som
får göra anteckning i intecknings- eller
fastighetsboken. Sedan förrättningen är
fastställd skall den fastställande myndigheten
i sin tur underrätta inskrivningsdomaren,
så att denne kan avföra
ifrågavarande anteckning.

Med hänsyn till den korta tid som i
regel förflyter från det att en förrättning
avslutas intill dess den är fastställd
— tiden är kort jämfört med den
tid liela förrättningen kan ta — ansåg
vi reservanter, att, som jag tidigare hatsagt,
en sådan anteckning inte har någon
uppgift att fylla, och nu har lagrådet
gått på precis samma linje. Detta
bör väl vara ett belägg för att reservationen
är sakligt grundad.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
herr Levin m. fl.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Detta ärende är uppseendeväckande
på det sättet att det
gäller ett lagförslag, ändring i jorddelningslagen,
som helt avstyrkts av lagrådet
— och detta inte på några få sidor
utan i en ganska lång avhandling.

I detta läge tyckte jag och några andra
att det var pinsamt att inte kunna gå
lagrådet till mötes litet mera än propositionen
gjort. Därför utformades mo -

tionen 11:527 som vunnit majoritet i
utskottet och som jag alltså här skall
tala för.

Vid överförande av mark från en fastighet
till en annan, som ju blir allt
vanligare, framför allt vid jordbrukets
och skogsbrukets rationalisering, är
man för närvarande bunden vid ganska
invecklade procedurer. Marken skall
förvärvas, den skall avstyckas och avstyckningen
skall fastställas —- i detta
fall i samband med sammanläggning.
Ärendet måste alltså passera överlantmätaren
varefter det går till ägodelningsdomaren.
Denne skall ha kontakt
med inskrivningsdomaren för att tillse
att under tiden inteckningar relaxeras
beträffande det område som övergår
från en fastighet till en annan. Det
skall lämnas lagfart på de nya fastigheterna,
först vilande och sedan definitiv.
Sedan skall ärendet tillbaka till
lantmäterikontoret för registrering i
jord- eller fastighetsregister. Därefter
skall kanske den nya fastigheten intecknas
på nytt. Det är alltså fråga om en
ganska omständlig procedur.

Nu har man under några år övat sig
med att göra en del av dessa marköverföringar
genom ägoutbyte. Man började
så smått med att byta markområden
som inte var lika mycket värda, men
man har också vid några tillfällen gjort
utbyten på det sättet att den ena parten
har fått mark och den andra pengar.
Det har alltså inte skett ett ägoutbyte
i ordets egentliga bemärkelse.

Jag har skrivit en motion som jag
trodde skulle ta bort något av lagrådets
tveksamhet. Lagrådet har nämligen
bland annat anmärkt på att fastigheter
kan byta ägare efter det att ägoutbvtet
beslutats vid förrättningen. Vi visade
därför på den möjligheten, att förrättningsmannen
när han slutat förrättningen
gör en anmälan till inskrivningsdomaren
att det överförts så och
så mycket mark, värd ett visst belopp,
som markägaren har att fordra. Härom
skall det sedan göras en anteckning i

Onsdagen den 13 mars 19G8 fm.

Nr 11

lastighetsboken. Detta skulle betyda att
en under mellantiden inträdande ny
ägare av fastigheten är varnad för att
det har hänt någonting; fastigheten omfattar
ett mindre område och är mindre
värd. En ny kreditgivare skulle finna
att fastigheten inte har det värde som
framgår av fastighetstaxeringen eller
andra värderingar, utan att värdet är
ett annat.

Denna ordning har ingen betydelse
från rättssynpunkt men utgör i alla fall
en varning, och vi utgick därför ifrån
att det i verkligheten skulle medföra
större rättssäkerhet.

Motionen fick utskottsmajoritetens
stöd, men herr Johansson i Torp har
här talat för reservationen och därför
skulle jag vilja bemöta honom dels generellt,
dels punkt för punkt med hänsyn
till vad lagrådet yttrat om förändringen
i propositionen.

Först och främst skall inte herr Johansson
i Torp tro att lagrådet tycker
bättre om propositionen än om utskottets
förslag, tv lagrådet har ju helt underkänt
propositionen i detta avseende.

Den förbättring som vidtagits — och
det är utan tvivel en förbättring — är
en så liten krusning på ytan att den
inte spelar stor roll. Jag utgår från att
lagrådet har sett saken på det sättet.

Sedan vill jag beröra några av de
synpunkter som lagrådet har anfört.
Lagrådet skriver att en anteckning av
det slag det här gäller visserligen är
en varning, men man behöver inte brv
sig om den. En person som lånar ut
pengar till en fastighetsägare har vetorätt
i slutomgången och det vet han.
När han lämnar ut lånet får han en inteckning,
och då förrättningen skall fastställas
kan han säga att han inte går
med på uppgörelsen. Tror herr Johansson
att en seriös kreditgivare, ett penning-
eller kreditinstitut, handlar så?
Det är ju sådana inrättningar vi i regel
har att göra med. Om det blivit en
förändring i fastighetens värde tar naturligtvis
banken reda på det. Veder -

Vissa ändringar i jorddelningslagen

börande bank går inte först med på
det hela för att sedan, när förrättningen
skall fastställas, klippa till och säga att
man lägger in sitt veto. Ett sådant resonemang
är mycket verklighetsfrämmande.

Beträffande överlåtelse av fastighet
som sker under tiden är det i regel så,
att överlåtelsen sker i samförstånd med
förrättningsmannen. Det är ofta han
som har hand om köpet. Det är ett
förfarande som har stark förankring
och som medför större garantier för
att allting'' går rätt till än om köpet
verkställes helt fristående från förrättningsförfarandet.

Vidare har lagrådet framhållit atl
den nye ägaren inte är bunden av vad
en tidigare ägare beslutat, när han var
med om förrättningen. Därvidlag instämmer
jag i vad departementschefen
har anfört. Han har åberopat en bestämmelse
i jorddelningslagen som inte
ändrar någonting i detta avseende, och
den bestämmelsen skall också gälla
fortsättningsvis.

Vad kan då hända mellan förrättningens
avslutande och fastställandet?
Ja, förfarandet måste ta minst en månad.
Låt oss säga att det i allmänhet
tar två månader. Men det kan dröja
åratal, om förrättningen överklagas, och
under den tiden kan naturligtvis överlåtelse
komma till stånd. Lagrådet anser
att det är mycket litet som sker under
den tiden, och därför finns det ingen
anledning att vidta några åtgärder.

Det har också sagts, framhåller lagrådet,
att man skall ta bort betydelselösa
anteckningar i fastighetsboken.
Men om en överföring av mark har
skett från en fastighet till en annan, så
är den person som fastställer förrättningen,
överlantmätaren eller ägodelningsdomaren,
skyldig att till inskrivningsdomaren
anmäla detta för att anteckning
skall kunna göras. Det står sålunda
redan i lagen att sådan anteckning
skall verkställas. Vad vi har föreslagit
är att den anteckningen skall gö -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Vissa ändringar i jorddelningslagen

ras på ett tidigare stadium, såsom en
varning när förrättningen är avslutad,
men att den blir verklighet först när förrättningen
är fastställd. Och det kan
jag inte se är en onödig anteckning.
Den kan säkert formuleras så att man
kan direkt överföra den från den ena
typen av anteckning till den andra.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Bakgrunden till de förslag
som riksdagen nu behandlar är
det starka behovet av att kunna genomföra
nödvändiga ändringar i fastighetsindelningen
så snabbt och enkelt som
möjligt utan onödig arbetsinsats eller
tidsutdräkt. Det gäller här t. ex. sådan
fastighetsbildning som behövs för rationalisering
av jord- eller skogsbruk,
för bostadsändamål inom snabbt växande
tätorter samt för att tillgodose det
starkt ökade intresset för fritidsbostäder.

Förenklingssträvandena måste naturligtvis
alltid avvägas mot rättssäkerhetskraven,
men de förslag det här
gäller är i princip begränsade till sådana
fastighetsbildningsåtgärder där
det inte finns några stridiga intressen
eller där åtgärderna bygger på överenskommelser
mellan berörda sakägare
och medverkan från de tredjemansintressen
som kan vara berörda. Det
är sålunda situationer där det bör föreligga
goda möjligheter till förenkling
som bär gjorts till föremål för eu
partiell lagstiftningsreform. En fullständig
modernisering av fastighetsbildningslagstiftningen
håller ju samtidigt
på att förberedas, men det tar några
är innan den nya lagstiftningen kan
träda i kraft.

Inom tredje lagutskottet tycks det
nu råda allmän enighet om att förslagen
bör genomföras. Det är bara om
en detaljfråga som meningarna är de -

lade. Reservanterna i utskottet vill att
propositionen skall antas i oförändrat
skick medan utskottsmajoriteten, som
också vill anta propositionen, önskar
tillfoga bestämmelser om anteckning
i fastighetsboken. För min del kan jag
inte finna att den föreslagna anteckningen
skulle kunna fylla någon väsentlig
funktion. Den får, såsom herr
Tobé själv medgav, i allmänhet aktualitet
under en mycket begränsad tidrymd,
i de flesta fall bara under en
eller annan månad. Under denna tid
kan anteckningen visserligen i enstaka
fall tänkas bli av ett visst faktiskt intresse
för presumtiva fastighetsköpare
och kreditgivare men den skall inte ha
någon rättsverkan, och fastighetsägarens
och inteckningshavarens rättsskydd
tillgodoses på annat sätt, såsom
också utskottet har funnit.

Man bör vidare inte bortse från att
ett genomförande av förslaget om anteckning
i fastighetsboken medför krav
på vissa arbetsinsatser både från fastighetsbildningsmyndigheten
och på
domarkansliet. Anteckningsskyldigheten
skulle alltså motverka de förenklingssträvanden
som ligger bakom de
lagförslag riksdagen nu behandlar.

Jag kan i detta sammanhang också
nämna att regeringen nyligen till lagrådet
har remitterat ett förslag till vissa
lagändringar som avser en förenklad
fastighetsbokföring. Bland annat
föreslås att vissa nu gällande bestämmelser
om antecknings- och anmälningsskyldighet
skulle upphävas.

Utskottsmajoritetens förslag står därför
inte i samklang med de aktuella
strävanden som förekommer på detta
område.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Efter herr statsrådets
inlägg skulle jag ha kunnat avstå från
att ytterligare förlänga debatten. Herr
Tobé och jag har emellertid blivit oense
om vad lagrådet uttalat och menat. Jag
omnämnde i mitt förra anförande eu

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

(il

PM med lagrådets yttrande som presenterades
i utskottet, och eftersom det
kanske verkar något förvirrande för
kammarens ledamöter att bara få höra
brottstycken ur denna PM känner jag
mig nödsakad att läsa upp hela handlingen
— den är inte särskilt lång.

Jag ber emellertid först att få säga
några ord till herr Tobé, som tydligen
trodde att hans motion skulle stå i
samklang med lagrådets uppfattning.
Samtidigt framhåller han att lagrådet
inte är särskilt förtjust i propositionen,
och då borde han rimligtvis ha yrkat
avslag på denna i dess helhet.

Den PM som jag nämnde har följande
lydelse: »Utskottet har i utlåtandet förordat
att det i propositionen nr 167
år 1967 framlagda förslaget till ändringar
i jorddelningslagen kompletteras
med bestämmelser om skyldighet för
lantmätaren att sedan förrättning avslutats
göra anmälan till inskrivningsdomaren
beträffande fastighet som
minskas med tillämpning av de nya
bestämmelserna. Frågan har underställts
lagrådet. Lagrådet avstyrker utskottets
ändringsförslag under anförande
att en anteckning av det ifrågasatta
slaget inte fyller någon funktion. Lagrådet
anför följande huvudsakliga synpunkter.

1. Anteckningen skall enligt förslaget
inte ha någon rättsbildande betydelse.
Den skall sålunda inte hindra att lagfart
meddelas för ny ägare eller att inteckning
beviljas.

Fn sådan anteckning fyller inte någon
verklig skyddsfunktion. I fråga om
en ny inteckningshavare behövs inte
heller något skydd utöver det som följer
av lagförslaget. Ny innehavare av
inteckning, som tillkommit sedan förrättningen
avslutats, måste enligt detta
lämna sitt medgivande till marköverföringen
för att förrättningen skall kunna
fastställas. Han har genom sin vetorätt
en så stark ställning att någon
''varningssignal’ i form av en anteckning
i fastighetsboken inte behövs. Det

Vissa ändringar i jorddelningslagen

finns helt enkelt inte något att varna
honom för.

2. Beträffande ny ägare av fastighet,
som skall minskas enligt de nya reglerna,
skulle anteckningen kunna tänkas
få betydelse i en tvist mellan .säljare
och köpare. Det för förrättningen viktiga
är emellertid att fastställelsemyndigheten
noggrant kontrollerar om nya
rättsägare tillkommit under tiden mellan
avslutandet av förrättningen och
fastställandet. Lagrådet vidhåller för
övrigt sin uppfattning att ny ägare inte
är bunden av tidigare ägares överenskommelse
om ägokravsjämkning. Även
ny ägare har enligt lagrådets mening
vetorätt. I denna del råder delade meningar
mellan lagrådet och departementschefen.
Enligt lagrådets mening
gäller det dock en lagtolkningsfråga
som domstolarna har att avgöra.

3. Anteckning skall enligt förslaget
ske först sedan förrättningen avslutats.
Dess betydelse reduceras härmed ytterligare.
Fastställelseproceduren torde i
allmänhet inte ta någon längre tid.

4. Anteckning skall ske endast beträffande
fastighet som minskas men
inte i fråga om fastighet som är gemensamt
intecknad med sådan fastighet.
Medgivande krävs emellertid i vissa fall
också av nya rättsägare i gemensamt
intecknad ''sidofastighet''. Dessa nås inte
av den föreslagna anteckningen.

5. Man vet inte hur vanligt det är
att äganderätts- och inteckningsförhållanden
ändras under den enligt förslaget
aktuella tiden. Förmodligen är
det inte så vanligt och i den mån det
sker torde respektive parter känna till
förrättningen och dess konsekvenser. I
det stora antalet fall blir anteckningen
därför helt meningslös. Kvar står ett
fåtal fall där den har en viss upplysningsfunktion,
vars betydelse dock enligt
vad förut sagts är ringa eller ingen.

6. Strävandena är nu att ur fastighetsböckerna
rensa bort så många betydelselösa
anteckningar som möjligt.
Lagrådet behandlar just nu ett förslag

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Vissa ändringar i jorddelningslagen

i denna riktning. I detta läge bör man
inte införa nya regler om anteckningar
med mindre starka skäl talar därför.»

Ifrågavarande anteckningar skulle
alltså komma att göras först efter det
att förrättningen avslutats. Och som vi
anfört i reservationen I kan det gälla
en förrättning som pågått under ett
flertal år.

Herr talman! .lag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen I.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Herr Johansson i Torp
ansåg att jag borde yrka avslag på
propositionen. Det vill jag dock pa intet
sätt göra. Propositionen är ju byggd på
ett förtroende för att lantmäteriet skall
fungera i dessa sammanhang, och jag
är naturligtvis som yrkesman ytterst
glad åt att propositionen har denna utgångspunkt.

Däremot har lagrådet i stor utsträckning
misstrott lantmäteriet. I det läget
ville jag visa att jag önskade gå lagrådet
till mötes så långt som möjligt, och
jag tror att departementschefen måste
medge att det rör sig om ett tillmötesgående
av lagrådets önskemål, även om
det är ett mycket litet steg som tas.

Och jag kommer tillbaka till skräckmålningen
i den PM som herr Johansson
i Torp läste upp. I denna PM hävdas
att inteckningshavaren skulle vänta
tills han blir tillfrågad av fastställelsemvndigheten
och då inlägga sitt veto.

Så går det inte till. Så besvärligt som
det är att låna pengar från banker och
andra kreditinstitut, tar de minsann
reda på vilka säkerheter som finns. Om
bankerna får en antydan om någon
förändring hos fastigheten, tar de naturligtvis
reda på det faktiska förhållandet.
Det är en ren skräckmålning
som här har gjorts.

Rörande anteckningar i fastighetsboken
är det självklart att man skall rensa
ut onödiga anteckningar. Men departementschefen
kan väl inte mena att en

anteckning om att en fastighet har
minskat i värde skulle vara onödig och
att den nye markägaren skall vara ovetande
om att fastigheten har minskat
i värde. Den anteckning som nu görs
enligt bestämmelse i jorddelningslagen
måste finnas kvar så länge man inte
på fastställelsedagen klarar av affären.
En sådan anteckning är naturligtvis
inte onödig. Om den görs några månader
tidigare behöver den inte räknas
som särskild anteckning.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Torp begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i inom.
B) i utskottets utlåtande nr 1 röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
I) av herr Levin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna rada
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsäpparat
verkställdes. Därvid avgavs 101 ja och

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska Republiken Vietnam
— Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

110 nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
I) av herr Levin m. fl.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

8 20

Upprättande av diplomatiska
förbindelser med Demokratiska
Republiken Vietnam

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta motioner
om upprättande av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska Republiken
Vietnam.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utrikesutskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Utgifterna inom finansdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Skatteutjämningsbidrag till
kommunerna m. m.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 9, punkt
D 2, s. 78—81) föreslagit riksdagen att

till Skatteutjämningsbidrag till kommunerna
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 1 380 000 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 117
av herr Johan Olsson och 11:161 av
herrar Eriksson i Bäckmora och Westberg
vari hemställts att riksdagen måtte
besluta sådan ändring av förordningen
om skatteutjämningsbidrag att hela
Gävleborgs län hänfördes till skattekraftsområde
2, vad avsåge såväl landstingskommun
som annan kommun, och
att området i fråga om tillskott av skattekraft
i dess helhet erhölle 110 % av
medelskattekraften,

dels de likalydande motionerna 1:172
av herrar Nils Nilsson och Ove Karlsson
och II: 227 av herr Jonsson in. fl.
vari hemställts att Mora köping samt
Orsa, Ore och Sollerö landskommuner
skulle överflyttas till skattekraftsområde
2 från och med bidragsåret 1969.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 117 och II: 161 samt I: 172 och
II: 227,

2. att riksdagen måtte till Skatteutjämningsbidrag
till kommunerna m. m.
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 1 380 000 000 kr.

Reservation hade avgivits av fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Johan Olsson
(ep), Eliasson i Sundborn (ep), Turesson
(h), Westberg (fp) och Sjönell (ep),
som ansett att utskottet under 1. bort
hemställa,

att riksdagen måtte ge Kungl. Maj:t
till känna vad reservanterna anfört i
anledning av motionerna 1:117 och
II: 161 samt 1: 172 och II: 227.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! År 1965 beslöt riksda -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1908 fm.

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna

gen att införa ett nytt skatteutjämningssystem.
Även om reformen inte tillgodosåg
alla de synpunkter som kom till uttryck
i motioner beträffande både enskilda
detaljer i förslaget och själva
områdesindelningen, utgjorde den i
många hänseenden ett betydande framsteg
på vägen till en tillfredsställande
utjämning av det kommunala skattetrycket.

Enligt det beslut som riksdagen fattade
gjordes bl. a. en indelning av landet
i tre skattekraftsområden. I åtskilliga
motioner yrkades på ändringar i
den framlagda propositionen. Till följd
av olika beslut i de båda kamrarna och
därav föranledd sammanjämkning beslöt
riksdagen på förslag av statsutskottet
vissa justeringar i propositionens
indelning i skattekraftsområden.
Detta medförde att man endast delvis
kom att tillgodose några motionärers
synpunkter, bl. a. synpunkter som jag
själv framförde i fråga om indelningen
i skattekraftsområden berörande delar
av mitt hemlän.

Statsutskottet har denna gång haft
att behandla motioner som yrkar på
justeringar av denna områdesindelning.

I motionerna krävs dels att alla kommuner
inom Mora kommunblock i Kopparbergs
län skall tillhöra skattekraftsområde
2 och dels — detta senare gäller
motionen från Gävleborgs län — att
hela detta län skall hänföras till skattekraftsområde
2 i stället för såsom för
närvarande är förhållandet till skattekraftsområde
1.

Dessa yrkanden har statsutskottets
majoritet avstyrkt. Vi har i reservationerna
velat framhålla att det ligger i
sakens natur att en sådan indelning,
som skall vara enkel och mera schablonmässig,
kan leda till att rättvisesynpunkterna
inte helt kan tillgodoses. Vi
menar emellertid att det nuvarande systemet,
som varit i kraft sedan 1960,
bör ha gett vissa erfarenheter av hur
denna indelning verkar. Man bör också
ha erhållit vissa synpunkter på i

m. m.

vad mån en justering kan vara nödvändig
eller inte.

I riksdagens beslut underströks starkt
att den då beslutade indelningen i skattekraftsområden
inte var en gång för
alla given, utan att man kunde tänka
sig framtida justeringar av den. Dessutom
underströk riksdagen att Kungl.
Maj:t skulle ha möjlighet att, om särskilda
skäl förelåg, göra avsteg från
indelningen såsom den fastställts av
riksdagen.

Det är mot denna bakgrund och dä
vi anser att de frågor som har väckts
i motionerna bör prövas i ett större
sammanhang som vi har yrkat att riksdagen
skulle ge till känna vad vi reservanter
anfört, nämligen att Kungl.
Maj:t nu bör låta verkställa översyn av
indelningen för att se i vilken mån
denna behöver justeras. Därvid förutsätter
vi att de frågor som aktualiserats
i motionerna kommer att upptagas till
prövning.

Jag vill gärna säga, speciellt beträffande
Mora kommunblock, att jag personligen
tycker att det är otillfredsställande
— därvid delar jag motionärernas
uppfattning — att i ett kommunblock
ha kommuner som tillhör olika
skattekraftsområden. Inte minst Orsa,
Ore och Sollerö landskommuner tillhör
geografiskt samma område, liksom
Hälsingland gör och vissa kommuner i
Västerdalarna, vilket otvivelaktigt såväl
klimatmässigt som i fråga om avstånd
väl motiverar att de tillhör skattekraftsområde
2. Tyvärr fick vi vid den kompromiss
som gjordes i statsutskottet
1965 inte gehör för dessa synpunkter.
Jag tycker att det nu vore värdefullt om
genom reservanternas skrivning Kungl.
Maj :t ännu en gång uppmärksammades
på problemet för att kunna pröva, huruvida
inte hela kommunblocket kunde
tillföras skattekraftsområde 2.

Därtill kommer ytterligare ett skäl,
nämligen att den nuvarande indelningen,
som innebär att man har en gräns
mellan skattekraftsområdena 1 och 2

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

som går rakt igenom Mora kommunblock,
skapar oklarhet beträffande hur
förhållandena kominer att bli vid eventuella
kommunsammanslagningar, vilka
har diskuterats också inom detta kommunblock.

Det är med hänsyn till detta, herr
talman, som vi reservanter har yrkat
på en prövning av frågan genom Kungl.
Maj:t, och jag ber att med dessa ord
få yrka bifall till reservation 1.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det tycks bli en följetong
som upprepas år efter år, hur vi
skall förändra de bestämmelser som gäller
för skatteutjämningen.

1965 framlades, såsom redan har
nämnts, en proposition som medförde
betydande förbättringar för kommunerna
på skatteutjämningens område. I anslutning
till propositionen väcktes vissa
motioner, som beaktades i den slutliga
behandlingen. Vid beaktandet av
de yrkanden som då framfördes i motionerna
uppfattades det slutliga beslutet
som en kompromiss, till vilken man
hade anslutit sig. Då det är fråga om
kompromisser kan alla parter inte få
exakt vad de önskar. Har man gjort
en kompromiss brukar man dock få
stå för denna till dess att det går att
påvisa att rent sakliga förhållanden motiverar
en förändring. I det avseendet
har varken motionärerna eller herr
Eliasson i Sundborn i dag pekat på
några fakta som kan motivera en omprövning.

Fundamentet för en bedömning av
hur skatteutjämningen skall utgå utgörs
dels av det skatteunderlag som finns
i kommunen och dels av den skattesats
som tillämpas. I det avseendet har
herr Eliasson i Sundborn inte framhållit
någonting som motiverar ett avsteg
från nu gällande grunder. Han har i
stället hänvisat till vissa rent geografiska
gränser. Skall man bygga enbart
på sådana och bortse från vad som är
fundamentalt för skatteutjämningen,
3—Andra kammarens protokoll 1968.

förmodar jag att vi för framtiden får
räkna med att man undan för undan
kommer att rucka på den geografiska
gränsen till dess att hela riket blir ett
enda skatteområde.

Därmed har man kommit bort från
vad som var det väsentliga då man bedömde
detta problem, nämligen att genom
skatteutjämning skapa en viss rättvisa
mellan kommunerna med hänsyn
till deras skatteunderlag och det skattetryck
som föreligger på medborgarna.

Därför har vi inom utskottet inte velat
biträda de yrkanden som framställts
i respektive motioner. Vi menar
att väsentliga ting beträffande det som
är grundläggande för systemet skall
kunna anföras som skäl innan en ändring
vidtages. Såsom även hem Eliasson
i Sundborn framhöll har Kungl.
Maj:t också fullmakt att vidta de justeringar
som kan erfordras om särskilda
skäl kan anföras.

När herr Eliasson i Sundborn åberopar
möjligheterna till en ny kommunbildning
i Dalarna, måste jag säga
att vi väl ändå får se hur kommunbildningen
skall se ut. Om inom denna
kommunbildning det skulle uppstå problem
av den arten att de bör beaktas,
har Kungl. Maj :t redan fullmakt att vidta
erforderliga justeringar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Bara några kommentarer.
Det är inte fråga om någon ny
kommunindelning i egentlig mening.
Frågan gäller om det inom kommunblocket
kan bli en sammanläggning av
kommuner. Av helt naturliga skäl vet
kommunerna i förväg inte hur detta
kommer att inverka. Det är bl. a. detta
som anförts i motionerna; kanske har
det även tagits upp i annat sammanhang.
När denna fråga behandlades år
1965 hade jag den uppfattningen, att
man borde ha tagit in flera av kommuNr
11

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna

nerna i norra Dalarna i skattekraftområde
nr 2. Jag har alltså i och för sig
inte ändrat uppfattning. Kanske man
såsom herr Lindholm sade får anse att
det hela var något av en kompromiss,
men jag vill i så fall sätta citationstecken
om ordet kompromiss. Några
verkliga förhandlingar kom i realiteten
inte till stånd, utan i praktiken fick
vi i avdelningen ett besked om vad det
största partiet hade bestämt sig för. Sedan
var det inte mycket mera att diskutera.

Med hänsyn till vad som förevar 1965
har jag inte velat gå så långt att jag
ställt något direkt bifallsyrkande, utan
jag menar att man inom ramen för
vad Kungl. Maj :t har att se över vid en
sådan indelning även bör kunna ta upp
de spörsmål som berörts i motionerna.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Nog tycker jag att det
är ett väl bräckligt underlag att i dag
kräva ändring i skattegrupperingen
med motiveringen att man inte vet hur
en eventuell förändring av kommunindelningen
i Dalarna kommer att verka.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Sundhorn (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har aldrig anfört
geografiska skäl som ett huvudmoment.
Att vi har en indelning i tre skattekraftsområden
beror inte på den geografiska
faktorn utan på avstånds- och
klimatfaktorerna, som inverkar så att
de kommunala kostnaderna för att
åstadkomma jämförbar standard är
större i mellersta och övre Norrland
än i Sydsverige. Om det inte förhöll
sig på det sättet skulle hela landet kunna
utgöra ett skattekraftsområde. Jag
hävdar med stor sakkunskap att kommuner
som Ore, Orsa och Mora är fullt
ämförbara med vissa kommuner i t. ex.
Medelpad och Hälsingland. Av det skä -

m. m.

let tycker jag inte att den nuvarande
områdesindelningen är riktig.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I punkten 11 i statsutskottets
utlåtande nr 7 behandlas skatteutjämningsbidrag
till kommunerna.
De nu gällande bestämmelserna antogs
av riksdagen den 13 maj 1965.

Det tillskott av skatteunderlag till
kommunerna som systemet innebär har
fått en mycket gynnsam effekt särskilt
för skattetyngda kommuner, som härigenom
fått en betydande skattelindring.
Tillskottet av skatteunderlag varierar
med hänsyn till kommunens skattekraft
och även till dess belägenhet. Landet
har därför indelats i tre skattekraftsområden
med olika gränser för
tillskottens storlek. Dessa varierar mellan
90 och 125 procent.

Indelningen i skattekraftsområden
har som regel följt länsgränserna. Vissa
undantag finns dock; bl. a. har Gävleborgs
län tudelats så att Gästrikland
hamnat i skattekraftsområde 1, där tillskottet
i skatteunderlag utgör endast 90
procent. I Gästrikland finns visserligen
kommuner med hög skattekraft, men
där finns också kommuner med låg
skattekraft. Länet i sin helhet hade i
medeltal 70: 34 skattekronor per invånare
1967 medan övriga Norrland hade
71:55 skattekronor. Hela landet hade
i medeltal 83: 92 skattekronor.

Sådana sakliga förhållanden anser
jag kan motivera en översyn och ny
gränsdragning i fråga om skatteutjämningen.
Mot den bakgrunden har jag
varit med om att väcka en motion i
denna kammare med yrkande om att
hela Gävleborgs län skulle hänföras till
skattekraftsområde 2.

Huvudvikten i motionerna har lagts
på att landstinget i sin verksamhet har
att räkna med kraftigt stegrade kostnader
inte minst genom övertagandet av
huvudmannaskapet för uppgifter som
tidigare har åvilat staten. Hit hör ex -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

empelvis provinsialläkarväsendet och
mentalsjukvården. Till att börja med
har de statliga bidragen täckt en icke
oväsentlig del av kostnaderna, men allteftersom
anläggnings- och driftkostnaderna
stigit har emellertid bidragens
reella värde kraftigt reducerats. En
kostnadsöverföring har således skett
från den progressiva statliga till den
proportionella kommunala beskattningen.
Vi vet att för ungefär 90 procent
av skattebetalarna den kommunala skatten
utgör den tyngsta bördan.

Eftersom principen för den kommunala
skatteutjämningen via bidrag från
staten bygger på bristande skattekraft
och tillskott av skatteunderlag, så är
ju antalet skattekronor per invånare en
indikator på behovet av bidrag. Det
visar sig då att Gävleborgs län bar ett
sämre skatteunderlag än övriga norrlandslän.
Men trots det ligger åtminstone
en del av Gävleborgs län i ett skattekraftsområde
med lägre bidrag. Det
är bara Hälsingland som ligger i skattekraftsområde
2.

Det är mot den bakgrunden som vi
motionärer föreslagit en justering av
gränserna, så att Gästrikland och självfallet
landstinget i Gävleborgs län kommer
i skattekraftsområde 2. Det skulle
ge kommunerna i Gästrikland och
landstinget en bättre utjämning av de
nuvarande ekonomiska olikheterna.

Nu bar utskottet inte velat biträda
en sådan ordning, men i en reservation
har centerpartiledamöterna i utskottet
påtalat nödvändigheten av att
åtgärder vidtas som förbättrar situationen
för de områden som kan anses
missgynnade. Detta vill reservanterna i
en skrivelse till Kungl. Maj:t ge till
känna. Det är alltså i dag inte fråga
om att direkt besluta om en förändring
av områdena, utan att i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge en sådan mening till
känna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid denna punkt fogade
reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Som gästrike borde jag
känna mig tacksam för den omtanke
som herr Eriksson i Bäckmora har om
våra skatteförhållanden. Men när herr
Eriksson nu anför genomsnittssiffror
för hela länet, så borde han ändå ha
upplyst kammarens ledamöter om att
den omständigheten att siffran blir så
pass låg har sitt samband med att skatteunderlaget
i Hälsingland är betydligt
lägre än exempelvis i Gästrikland. Det
är därför man kommer till den låga
siffra som herr Eriksson i Bäckmora
nämnde.

Genom beslutet 1965 beaktades detta
förhållande. Om herr Eriksson i Bäckmora
studerar skatteunderlaget i gästrikekommunerna,
så skall han säkerligen
finna att en hel del av dessa har
ett skatteunderlag som ligger mycket
väl uppe. Om han renodlar och tar en
genomsnittssiffra för enbart Gästrikland,
skall han då också finna, att den
siffran mycket väl motiverar den nuvarande
placeringen. Skulle det finnas
någon kommun som har exceptionellt
lågt skatteunderlag, så kan den genom
särskild framställning till Kungl. Maj:t
ha vissa möjligheter att få en förändring,
alldenstund Kungl. Maj:t har fullmakt
att vidta justeringar av den arten.

Jag vidhåller, herr talman, alltjämt
mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! När riksdagen 1965 fattade
beslut i denna fråga förelåg motioner
från gävleborgsbänken i denna
kammare, vilka jag tror att alla ledamöter
från länet utom Sigurd Lindholm
skrivit under och i vilka det yrkades
att hela Gävleborgs län skulle föras till
skattekraftsområde 2. Vi vet att det sedan
träffades en kompromiss som medförde
att Gästrikland kom att bli kvar
i skattekraftsområde 1.

Men Sigurd Lindholm intog ju redan

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Skatteutjämningsbidrag till kommunerna m. m.

1965 en negativ ståndpunkt i den här
frågan och kämpar fortfarande på den
linjen.

Jag kan instämma med herr Lindholm
i att det finns kommuner i Gästrikland
som har ett väsentligt bättre
skatteunderlag än vissa kommuner i
Hälsingland, men det finns också kommuner
i Gästrikland som har lika lågt
skatteunderlag som vissa hälsingekommuner.
Hedesunda har 50:41, österfärnebo
ligger på 50:60 och Årsunda
ligger på 57: 42. De ligger alltså på
ungefär samma nivå som många av
kommunerna i Hälsingland.

När det gäller skatteuttagen till landstingen
ligger vårt landsting på den övre
halvan. Ser man litet framöver så kommer
vår landstingsskatt enligt den prognos
som man har upprättat i landstinget
att om ett par tre år överstiga
10 kronor, och då har man ändå räknat
med en årlig upplåning av 14 miljoner
kronor.

De siffror jag har anfört visar att
det när det gäller skatteunderlaget finns
markerad skillnad mellan Gävleborgs
län och de övriga norrlandslänen, som
motiverar en förändring beträffande
gränserna för skattekraftsområdet i
Gävleborgs län på så sätt att Gästrikland
överflyttas till skattekraftsområde
2.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att jag som skulle ha stora favörer
av vad som föreslås i motionen av herr
Eriksson i Bäckmora borde instämma
med honom, om jag bortsåg från alla
sakliga synpunkter. Herr Eriksson
nämnde nu de tre kommuner i Gästrikland
som har ett lågt skatteunderlag.
Hade herr Eriksson nämnt övriga
kommuner skulle kammarens ledamöter
ha fått fullt klart för sig att det inte
finns underlag för att överföra också
dem till skattekraftsområde 2; de är
fullt jämförbara med och ligger i vissa

fall väsentligt bättre till än åtskilliga
av kommunerna i skattekraftsområde 1.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan tillmötesgå herr
Lindholm och tala om att kommunblocket
Gävle har 81 kronor, i Sandvikenblocket
77 kronor och i Hoforsblocket
80 kronor. Men ingen av dessa
kommer ändå upp i medeltalet för riket,
som ju ändå ligger på 83: 92.

Sedan kan man väl också säga att
det inom skattekraftsområdena 2 och 3
finns kommuner med både högre och
lägre skatteunderlag — jag skulle tro
att Sundsvalls stad och Skellefteå stad
hör dit — som i fråga om skatteunderlag
Hgger i full nivå med exempelvis
Gävle, Hofors och Sandviken, men sådana
enstaka fall kan inte få förhindra
en justering av gränserna i fortsättningen.

Herr HAMMARSTEN (s):

Herr talman! Det finns väl kanske
inte så stor anledning att förlänga denna
diskussion; begreppen har ju klarats
ut av herr Lindholm. Det är bara några
yttranden av herr Eriksson i Bäckmora
som föranlett mig att begära ordet.

Herr Eriksson i Bäckmora åberopade
det förhållandet, att man överfört provinsialläkarorganisationen
och mentalsjukvården
till landstinget i Gävleborgs
län. Men det är ju något som har
skett över hela landet, och det kan
alltså inte i och för sig vara anledning
att ändra på skattekraftsområdena.

Denna fråga är årligen uppe till behandling
i den skatteutjämningsnämnd
som jag tillhör. Så sent som 1966 behandlades
en framställning som var
ganska lik dessa motioner som gäller
kopparbergsområdet. Då undersöktes
hur indelningen i skattekraftsområden
verkade. Man måste då ta hänsyn till de
kommunala kostnader, som i viss
mån inte kan påverkas av kommuner -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

na. När vi fick utredningsmaterialet på
bordet vid skatteutjämningsnämndens
sammanträde blev vi ense om — centerpartiet
var liksom de övriga partierna
representerat — att det inte fanns
någon anledning att ompröva områdesindelningen.

Årligen görs det framställningar till
Kungl. Maj :t om omprövning av skattekraftsområdena.
Skatteutjämningsnämnden
får yttra sig över dessa framställningar,
och vi får ett ganska utförligt
material, som ligger som underlag
för de yttranden vi avger och därmed
också för de beslut som Kungl. Maj :t
fattar. Jag tror att det vore orimligt,
om riksdagen skulle på grundval av
motioner och på ett underlag som inte
är bättre än det som har presenterats
i detta sammanhang börja ändra på
indelningen i skattekraftsområdena. Vi
är väl alla ense om att vi i och med
genomförandet av 1965 års reform har
kommit en god bit på väg till en skatteutjämning.
Jag tror att därest man nu
skall likrikta alla skattekraftsområden
och på allt sätt försöka få dem att närma
sig varandra, så är man tillbaka i
någon mån till vad vi alla 1965 önskade
bli av med, nämligen systemet med
skattelindringsbidrag.

Jag tycker att det finns all anledning
att stödja utskottet i detta ärende.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) av fru Elvy Olsson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 12 och 13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten i 4

Befrämjande av hemslöjden

Sedan punkten föredragits anförde

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag hade i årets remissdebatt
tillfälle att uttrycka min tillfredsställelse
över den behandling hemslöjdsutredningens
förslag hade rönt i
departementet.

Som ledamot av denna utredning har
jag väl anledning att säga detta också
i dag då det mäktiga statsutskottet också
har godtagit utredningens förslag.
Tv det viktigaste var ju att utredningens
förslag i fråga om organisationen
och villkoren för statsstödet godtogs
och att det med hänsyn till hemslöjdens
kulturella och sociala betydelse
ansågs motiverat med ett fortsatt och
utökat ekonomiskt stöd från samhällets
sida. Att förutsättningen för detta stöd
från det allmänna bör vara att verksamheten
bedrivs i ändamålsenliga former
och på ett rationellt sätt, har utredningen
framhållit, och detta har ytterligare
understrukits av statsrådet.

Utskottet delar i allt dessa synpunkter,
och jag har således ingen anledning
till oro då det gäller genomförandet
av utredningens intentioner. Och
det var faktiskt detta som var det viktigaste
önskemålet i motion nr 788
i denna kammare. Nedskärningen av
det anslag utredningen äskat för förverkligandet
av sina förslag har givetvis
beky^mrat oss, och vi sökte således
efter en möjlighet till viss omdisponering
eller sammanförande av närstående
anslag. Vi förstod mycket väl att
detta skulle ha sina svårigheter inte
bara rent formellt, och utskottet har
också avfärdat dessa funderingar i motionen.

Nu är det väl inte så, att man tar
några glädjeskutt över avstyrkta motioner,
i synnerhet inte om de är ens
egna — men, som jag sade, det väsentligaste
har vi ändock vunnit. Jag förstår
mycket väl de resonemang som
jag vet har förts och som också finns

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Befrämjande av hemslöjden

redovisade i utskottsutlåtandet, nämligen
att den föreslagna organisationen
inte hinner bli klar i alla län redan
från den 1 juli 1968 och att man därför
funnit det realistiskt att räkna med ett
lägre anslagsbehov under nästa budgetår
än det av utredningen äskade.

Det av statsrådet och utskottet godtagna
villkoret för statsbidrag är ju att
vederbörande landsting åtar sig att svara
för lika stor del av kostnaderna för
konsulentverksamheten som staten gör
och att detta åtagande finns från respektive
landstings sida.

Det finns, anser jag dock, ingen anledning
att tro att landstingen inte skulle
vara positivt inställda till ifrågavarande
förslag. Landstingsförbundet var
i sitt remissyttrande helt positivt men
underströk givetvis att det ankom på
respektive landsting att själva besluta
om sina åtaganden.

Redan nu stödjer ju landstingen
hemslöjdsverksamheten ekonomiskt sedan
lång tid tillbaka — kanske med
något enda undantag. 1967 anslog således
landstingen sammanlagt 488 000
kronor till detta ändamål, av vilken
summa 360 000 kronor beräknades utgöra
bidrag till konsulentkostnaderna.
Jämförs detta med det statsbidrag på
266 000 kronor som utgår till hemslöjdens
främjande, varav 190 000 avser
kostnader för konsulentverksamheten,
förstår man att landstingen har ett betydande
intresse för denna verksamhet
och att de även i fortsättningen är beredda
att ge den ekonomiskt stöd. Enligt
vad jag erfarit har en hel del
landsting redan vid tingens sammanträden
i höstas sökt anpassa sina anslagsbelopp
så att man, om riksdagen
nu godtar utredningens förslag, är beredd
att också ta det formella beslutet
om kostnadsfördelningen. Man kan
emellertid knappast tänka sig att alla
landsting skulle vara lika väl förberedda,
utan vissa landsting kommer
sannolikt med sina beslut om åtaganden
först nästa år.

Under sådana förhållanden, herr talman,
är utskottets bedömning i fråga
om det av Kungl. Maj :t föreslagna anslagsbeloppet
till hemslöjdens främjande
godtagbart. Att det statsfinansiella
läget också inverkar är väl ofrånkomligt.
En del underhandlingar finns
också med i bilden — inte minst frågan
om huvudmannaskapet. Utredningen
har kommit fram till att länsförening
bör vara huvudman, och departementschefen
har godtagit detta förslag.

På s. 65 i betänkandet skriver utredningen
följande härom: »Då det är av
stor vikt att konsulentverksamheten bedrives
i nära kontakt med hemslöjdsrörelsen
har utredningen beslutat förorda
att regionala hemslöjdsförbund eller
hemslöjdsföreningar skall vara huvudmän
för konsulenterna.» När det
sedan gäller de krav som man bör ställa
på dylik länsförening som huvudman
säger utredningen på samma sida:
»Hemslöjdsförening, som vill komma
i åtnjutande av statsbidrag till länskonsulent,
skall inkomma med ansökan
härom till kommerskollegium, som har
att efter samråd med resp. landsting
pröva huruvida den bidragssökande föreningen
uppfyller de allmänna krav i
fråga om lämplighet m. m. som måste
få ställas på huvudmannen. Ansökningen
bör innehålla uppgifter som visar
att förutsättningarna för statsbidrag
är uppfyllda.» Om dessa förutsättningar
säger utredningen vidare att det
»av länsförening måste krävas att den
bedriver ideell hemslöjdsverksamhet»,
att den är »känd för utövande av gagnelig
verksamhet till hemslöjdens
fromma» och att ifrågavarande länsförening
»måste äga stabilitet och organisatorisk
fasthet, ha antagit stadgar
och valt styrelse samt ha en ordnad
ekonomi».

Man har också i detta sammanhang
att ta ställning till frågan om utbildning
av konsulenterna, instruktion och löneförhållanden,
vilkas enhetlighet utredningen
har lagt stor vikt vid.

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål m. m.

Vidare är det en ganska problematisk
fråga vilka län som redan i initialskedet
bör erhålla statsbidrag till hel- eller
halvtidsanställd hemslöjdskonsulent.
Det blir kommerskollegii och den
rådgivande nämndens sak att efter samråd
med landstingen lösa de problemen.
Enligt det förslag utredningen
framlagt och som har godtagits av statsrådet
och utskottet kommer nämligen
en rådgivande nämnd att inrättas. Dess
uppgift skall vara att bistå kommerskollegium
vid behandlingen av bidragsärenden
och andra viktiga frågor som
rör hemslöjden och dess organisation.

Det är sålunda mycket arbete som
skall göras och många överväganden
och underhandlingar som skall till innan
organisationen fungerar och statsbidrag
kan utgå till de utsedda huvudmännen.
Jag vet visserligen att många
föreningar redan ligger i startgroparna,
så att säga, och är ivriga att vara med
från början, men det tar ändå tid att
planera hela verksamheten. Det är tydligen
också den saken som statsutskottets
ledamöter har haft i tankarna när
man skrivit i utlåtandet: »Det torde
finnas anledning förutsätta att samtliga
av hemslöjdsutredningen förutsatta
.statliga konsulentbidrag ej blir aktuella
redan fr. o. m. den 1 juli 1968.» Utskottet
förordar därför det av Kungl.
Maj:t föreslagna anslagsbeloppet.

Herr talman! Jag tänker inte yrka
bifall till motion 11:788 utan till utskottets
hemställan. Jag har nämligen
goda förhoppningar om att statsmakterna,
när man nu har sagt A — d. v. s.
godtagit organisationen -— också kommer
att säga B, alltså se till att ifrågavarande
organisation också får resurser
för att kunna arbeta. Om inte detta
blir fallet blir ju alla våra bemödanden
i dessa sammanhang helt meningslösa.
Det blir dock nästa års statsverksproposition
som kommer att ge svar
på om denna min förhoppning är riktig
eller inte.

Herr talman! Med det anförda ber

jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 15—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Inköp av fastigheter för
förvaltningsändamål m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt 11:4, s.
144—145) föreslagit riksdagen att till
Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål
m. in. för budgetåret 1968/69 anvisa
ett investeringsanslag av 10 000 000
kr.

I de likalydande motionerna 1:621
av herr Strandberg och 11: 77.9 av herr
Nordgren in. fl. hade hemställts att riksdagen
måtte till Inköp av fastigheter
för förvaltningsändamål in. in. för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten anvisa
ett i förhållande till Kungl. Maj :ts
förslag med 5 milj. kr. minskat investeringsanslag
av 5 milj. kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna 1:621 och 11:779 till Inköp
av fastigheter för förvaltningsändamål
m. in. för budgetåret 1968/69 anvisa
ett investeringsanslag av 10 000 000
kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Axe! Andersson (fp), Iiaijser
(h), Nyman (fp) ocli Ottosson (h),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Bohman (h), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Westberg (fp) och Sjönell (ep), som
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål m. m.

motionerna I: 621 och II: 779 till Inköp
av fastigheter för förvaltningsändamål
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa
ett investeringsanslag'' av 5 000 000
kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Såvitt jag har uppfattat
har det inte rått några delade meningar
om det kloka i att staten köper
in fastigheter för förvaltningsändamål.
Byggnadsstyrelsen har dock framhållit
att man inom myndigheten har känt
sig osäker om i vilken utsträckning och
på vilka platser man i första hand skall
förvärva ytterligare fastigheter för förvaltningsändamål,
detta med hänsyn till
oklarheten om den framtida länsindelningen.
Men den synpunkten är kanske
inte lika relevant i dag, eftersom
regeringen nu har signalerat att länsindelningsfrågan,
bortsett från vissa lokala
justeringar, kommer att läggas på
is.

För egen del har jag inte kunnat
ta länsindelningsfrågan som något argument
för eller mot ett större anslag.
För mig — och jag tror även för reservanterna
i övrigt — är det den omständigheten
att medelstillgången förefaller
att vara helt tillräcklig som gjort
att vi föreslagit ett anslag på bara 5
miljoner för nästkommande budgetår.

Jag har velat ge denna förklaring
mot bakgrunden av att det för innevarande
budgetår finns sammanlagt
drygt 33 miljoner kronor disponibla
för fastighetsinköp. Det fanns den 1 juli
1966, bortsett från ett par miljoner kronor
som var bundna för projekt för
vilka slutbetalning inte hade skett, en
reservation på ungefär 8,3 miljoner
kronor. Anslaget för budgetåret 1966/
67 var 10 miljoner kronor. Detta gör
sammanlagt 18,3 miljoner kronor disponibla
för samma budgetår. Anslaget för
1967/68 uppgick till 15 miljoner kronor.
Sammanlagt var alltså 33,3 miljo -

ner kronor disponibla under innevarande
budgetår.

För budgetåret 1968/69 anges i propositionen
att det fanns en medelsreserv
den 1 juli 1967 på 17 756 000 kronor.
Tillsammans med anslaget för
1967/68 på 15 miljoner kronor rör det
sig alltså om ett disponibelt belopp på

32.7 miljoner kronor. Lägger man därtill
det anslag som föreslås i statsbudgeten
för 1968/69, kommer man fram till sammanlagt
42,7 miljoner kronor disponibla
medel under budgetåret 1968/69. Enligt
reservationens förslag skulle dessa
disponibla medel i stället uppgå till

37.7 miljoner kronor.

Det förefaller oss reservanter som om
dessa 37,7 miljoner kronor måste vara
fullt tillräckligt med hänsyn till att medelsreserven
för den 1 juli i fjol uppgick
till inte mindre än 17,7 miljoner
kronor. Det har alltså förbrukats mycket
litet av dessa anslag under årens
lopp. Man kan verkligen fråga sig om
det finns behov av att anslå ytterligare
10 miljoner kronor för detta ändamål.
Det bör under alla förhållanden räcka
med 5 miljoner kronor. Chefen för finansdepartementet
har förut gjort en
motsvarande prutning på byggnadsstyrelsens
äskanden. Med hänsyn till att
förefintliga medel enligt vår mening är
helt tillräckliga för de inköp, som rimligen
kan komma i fråga för nästkommande
budgetår, har vi yrkat på ett
investeringsanslag om enbart 5 miljoner
kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi befinner oss på denna
punkt i samma läge som förra året,
nämligen att reservanterna ytterligare
vill beskära medelstilldelningen för inköp
av fastigheter. Det kan emellertid
kanske observeras att vi har att möta
en opposition som uppträder på ett annat
sätt än vad som är traditionellt.
Oppositionens traditionella sätt att upp -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål ni. m.

träda i budgetarbetet är ju följande.
När vederbörande myndighet har äskat
en viss summa, vilken Kungl. Maj :t har
prutat på, brukar oppositionen i regel
åberopa myndighetens synpunkter för
en höjning av anslaget. I detta fall har
byggnadsstyrelsen äskat ytterligare 15
miljoner kronor som man ansett erforderliga
för att fullgöra det program beträffande
fastighetsinlösen som man har
framför sig. Detta avser inte enbart
länsplanet utan även andra områden
där staten bedriver verksamhet och har
behov av fastigheter. Kungl. Maj:t har
prutat ned byggnadsstyrelsens begäran
med en tredjedel och sänkt anslagsäskandet
från av byggnadsstyrelsen begärda
15 miljoner till 10 miljoner kronor.

Hos oppositionen blåser emellertid
en friskare vind, och man vill på detta
håll pruta ytterligare 5 miljoner kronor
bl. a. med hänvisning till en eventuell
länsindelningsreform, även om
herr Eliasson inte ville åberopa denna
som huvudskäl. Det har emellertid ändå
i propositionen redovisats en hel rad
av angelägna inköp. Vi skulle kanske
begränsa möjligheterna att tillgodose
önskemål på många områden genom att
nu sänka det av Kungl. Maj :t förordade
anslaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag vill bara tillägga
alt den faktiska medelsförbrukningen
härvidlag, som man kan se i 1966/67
års budget, var inte fullt 600 000 kronor.
Det är mot den bakgrunden och
med utgångspunkt i det faktum, att
det med vårt förslag ändå finns 37,7
miljoner disponibla under nästa budgetår,
som man får betrakta vårt yrkande
om detta anslag på 5 miljoner, vilket
vi anser vara fullt tillräckligt.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag har inte mycket att
3* — Andra kammarens protokoll 198S.

tillägga efter herr Eliassons i Sundborn
anföranden.

Det är möjligt att herr Lindholm finner
det förvånande att oppositionen i
det här fallet prutar, enligt herr Lindholms
mening är det vanligare att vi i
stället vill öka anslagen. Detta träffar
dock inte oss inom högerpartiet så hårt,
herr Lindholm. Vi har verkligen försökt
åstadkomma besparingar och prutningar
i statsutgifterna för att få utrymme
för bl. a. skattesänkningar och
för att åstadkomma en skuggbudget.
Men vad jag finner väsentligt är att
byggnadsstyrelsen i sin anslagsbedömning
bl. a. tagit hänsyn till att fastighetsförvärven
på vissa orter bör begränsas
till följd av ovissheten om den
framtida länsindelningen. Den är ju
fortfarande synnerligen oviss -—- vi vet
i dag praktiskt taget ingenting om hurudan
den kommer att bli.

Det är ju möjligt, herr Lindholm, att
man skall inkassera denna besparing
när det nu blåser en friskare vind inom
oppositionen. Jag hoppas att den
vinden skall blåsa även i fortsättningen!

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Man kan ju inte i denna
debatt åberopa att det och det året
hade vi de och de utgifterna, utan vad
som bör åberopas är väl det program
för fastighetsinlösen som byggnadsstyreslen
arbetar med. Det borde ju vara
bekant att detta kan variera från det
ena året till det andra.

Dessutom torde det inte vara obekant
för herr Björkman att det i fråga om
länsstyrelseförvaltningen finns en särskild
skrivning i utskottsutlåtande! angående
prövning från Kungl. Maj :ts
sida i dessa ärenden från fall till fall.
När oppositionen nu varit så duktig
att den prutat 50 procent härvidlag är
det ju möjligt att detta kan bli signifikativt
för prutningar på andra, väsentligare
punkter. Och om det är den
vinden som skall fortsätta att blåsa, så
Yr 11

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Inköp av fastigheter för förvaltningsändamål m. m.

tror jag inte att vi vill vara med om
vindkastningarna.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Lindholm skall dra alltför långtgående
slutsatser av vart vinden blåser. Herr
Lindholm förstår nog mycket väl vad
jag menar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositioen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 26)
i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Virgin in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser ocli voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundhorn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 109
ja och 100 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 27—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

— Handelssekreterare

Punkten 33

Lades till handlingarna.

§ 22

Utgifterna inom handelsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom handelsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Handelssekreterare

Kungl. Maj:t hade (bilaga 12, punkt
A 5, s. 12—13) föreslagit riksdagen att
till Handelssekreterare för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
3 722 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:8
av herrar Ottosson och Gösta Jacobsson
samt 11:15 av herr Thylén m.fl. vari
bl. a. hemställts att riksdagen måtte besluta
att till Handelssekreterare för budgetåret
1968/69 anvisa ett med 275 000
kr. förhöjt förslagsanslag av 3 997 000
kr.,

dels de likalydande motionerna I: 364
av herr Mattsson m.fl. och II: 447 av
herr Andersson i Örebro in. fl. vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
under Handelssekreterare anvisade
ett i förhållande till Kungl. Maj :ts
förslag med 550 000 kr. till 4 272 000 kr.
förhöjt anslag för finansiering av ytterligare
två handelssekreterare utöver vad
Kungl. Maj :t föreslagit.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

motionerna 1:8 och 11:15 samt 1:364
och 11:447, samtliga motioner i vad de
avsåge anvisande av medel till flera
handelssekreterare än Kungl. Maj :t föreslagit,
till Handelssekreterare för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 3 722 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:8 och 11:15 i vad de avsåge
tjänstgöringstiden för handelssekreterare.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Nyman (fp) och Ottosson (h),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Bohman (h), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Westbery (fp) och Sjönell (ep), som
ansett att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:364 och 11:447 samt med bifall till
motionerna I: 8 och 11: 15, samtliga motioner
i vad de avsåge anvisande av
medel till flera handelssekreterare än
Kungl. Maj :t föreslagit, till Handelssekreterare
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 3 997 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Handelsministern föreslår
att medel skall anvisas för inrättande
av endast en ny handelssekreterartjänst.
Reservanterna föreslår att två
nya handelssekreterartjänster skall inrättas.
Mot bakgrund av det utomordentligt
viktiga komplement till den
ordinarie utrikesrepresentationen som
handelssekreterarna utgör framstår,
herr talman, detta reservanternas krav
enligt min mening som mycket modest.
Det är uppenbarligen så att den utmärkta
metod att bearbeta viktiga utlandsmarknader,
som handelssekreterarinstitutionen
innebär, utnyttjas i

Handelssekreterare

alltför liten utsträckning av oss svenskar.

Sverige har för närvarande endast
tretton handelssekreterare. Utgifterna
för dessa och den med tjänsterna förenade
organisationen uppgår för innevarande
budgetår till 3,1 miljoner kronor.
Detta antal måste anses vara kraftigt
i underkant för ett land som Sverige,
vilket i så hög grad är beroende
av exportindustrins möjligheter att
hävda sig, om det skall kunna bibehålla
sitt välstånd.

Vår totala export är nu uppe i den
i relation till bruttonationalprodukten
mycket höga siffran 24 miljarder kronor.
Det kan tilläggas att den viktiga
del av vår industri, som verkstadsindustrin
utgör, exporterar 40 procent
av sin produktion. Det är sålunda klart
att den svenska staten borde ha alla
skäl i världen att på så omfattande och
differentierat sätt som möjligt söka
understödja exportindustrins ansträngningar
att bibehålla och utvidga sin
marknadsandel. Det framstår därför
som naturligt att vi som ett värdefullt
stöd åt dessa ansträngningar i snabbare
takt än hittills söker utöka antalet
handelssekreterare, så att denna organisation
inom en inte alltför avlägsen
framtid kommer i paritet med de krav
som vårt stora exportberoende ställer.

Exportföreningen har begärt inrättande
av tre nya handelssekreterartjänster,
som enligt dess mening bör
placeras på kommersiellt relativt obevakade
marknader, där snabbt utbyte
av gjorda insatser kan väntas. En tjänst
föreslås i Östeuropa med placering i
Prag, en i Fjärran östern med placering
i Bangkok och en tredje i sydöstra
delen av USA med placering i Atlanta.

Beträffande Östeuropa anför Exportföreningen
att detta område under senare
år har blivit en allt intressantare
marknad för många svenska exportindustrier.
Sålunda ökade den svenska
exporten till Östeuropa exklusive Jugoslavien
med 50 procent under åren

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Handelssekreterare

1960—1966. Vad som i förlängningen
av perspektivet, herr talman, har särskilt
intresse är den strukturomvandling,
som de östeuropeiska staternas
handel för närvarande genomgår. Tidigare
mättes i dessa stater industriföretagens
effektivitet uteslutande efter
storleken av producerade kvantiteter.
Nu uppmjukas detta från ekonomisk
synpunkt stelbent dogmatiska system,
och företagens effektivitet börjar i stället
mätas efter relationen mellan tillverkningskostnader
och försäljningsvärde.
Ett visst vinstmotiv tolereras,
och över huvud taget har marknadskrafterna
börjat få ett friare spelrum.
Detta medför i sin tur att industriföretagen
blir betydligt mer kostnads- och
kvalitetsmedvetna än tidigare. Dessutom
kommer de i en helt annan utsträckning
än förr att själva få planera
sina inköp och välja utländska leverantörer
av maskiner och utrustning. På
grund härav blir en marknadsbearbetning
med metoder som vi är vana vid
säkerligen möjlig att genomföra i Östeuropa
i avsevärt större omfattning än
tidigare.

På grund av den utveckling i Östeuropa
för vilken här redogjorts kommer
svenska företag att ställa ökade
krav på den officiella representationen
i fråga om kommersiell bevakning. Ett
naturligt och effektivt sätt att möta
dessa ökade krav är inrättandet av
liandelssekreterartjänster.

Liknande motiv för en ökning av den
kommersiella bevakningen kan framläggas
i fråga om Fjärran Östern.
Exportföreningen föreslår inrättande
av en handelssekreterartjänst för detta
område med placering i Bangkok.
Vederbörande tjänstinnehavare skulle
anförtros uppgiften att bevaka projekt
som finansieras av Världsbanken, FN
och Asiatiska utvecklingsbanken, vilken
sistnämnda förmodas komma i
gång på allvar nästa år. Den sålunda
föreslagna tjänsten skulle omfatta Indien,
Pakistan, Ceylon, Nepal, Thailand

och Indonesien. Samtliga dessa områden
är, herr talman, av mycket stort
intresse för Sverige att kommersiellt
bevaka med hänsyn till deras möjligheter
att, inte minst mot bakgrunden
av Asiatiska utvecklingsbankens framtida
insatser, relativt snabbt öka sin
handel med omvärlden.

Med hänvisning till det anförda och
till de argument som framförts i motionerna
1:8 och 11:15 finner jag
reservanternas krav på inrättande av
två nya liandelssekreterartjänster vara
synnerligen väl underbyggt. Jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen 1 vid punkten 2 i
statsutskottets utlåtande nr 10.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar mellan utskottets majoritet
och reservanter om värdet och betydelsen
av den verksamhet som handelssekreterarna
utför, utan det är egentligen
i fråga om uppbyggnadstakten
för denna organisation som vi har delade
meningar.

När handelssekreterarinstitutionen
infördes en gång i tiden var det på förslag
av en utredning som förordade att
vi skulle inrätta sju handelssekreterartjänster.
Sedan dess har det årligen tillkommit
en så att antalet för närvarande
är uppe i 13. Med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag blir det 14, alltså dubbelt
så många handelssekreterare som utredningen
på sin tid ansåg lämpligt att
föreslå.

Enligt utskottsmajoritetens mening
torde det finnas starka skäl att följa
Kungl. Maj ds förslag, ty den organisation
som vi nu har är så pass elastisk
att man inom ramen för densamma i
viss utsträckning kan tillgodose de
önskemål som herr Sjönell framför.
Den omständigheten att vi i dag har
en handelssekreterare på en viss ort,
som har varit intressant i ett tidigare
skede men som numera kanske inte är
lika intressant, betyder inte att vi i

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

fortsättningen också skall behålla handelssekreteraren
där. Det kan mycket
väl visa sig att andra orter från affärssynpunkt
blir mer intressanta, och då
har man möjlighet att omdisponera
redan inrättade handelssekreterartjänster.
Därför kan mycket väl Bangkok
komma i fråga som förläggningsort för
en handelssekreterare i stället för någon
plats som nu är mindre intressant.

Vad gäller kravet på att Sverige skall
ha en handelssekreterare i Östeuropa
vill jag påpeka att Östeuropa är ett
mycket stort och tänjbart begrepp; där
finns många stater. Enligt de uppgifter
vi fått till utskottet torde det vara lättare
att sköta handelsförbindelserna
med öststaterna på det sätt som hittills
Varit traditionellt än genom handelssekreterare.
Man vill fortfarande gärna
sköta affärsförbindelserna i dessa länder
via de ordinarie diplomatiska representationerna.

Herr talman! Med stöd av det sagda
yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Enligt utskottets mening
är det väl motiverat att organisationen
med handelssekreterare byggs
ut ytterligare. Motiven har understrukits
dels av herr Sjönell och dels av
herr Lindholm, men längre än så sträcker
sig inte välviljan mot de svenska
exportansträngningarna.

Vårt land är som bekant i högre
grad än de flesta andra länder beroende
av utrikeshandeln. Särskilt i tider
av ökande internationell konkurrens är
det av vikt att vi med kraft bedriver
våra exportansträngningar, och där bör
också staten hjälpa till.

Vi kanske bör lära av exemplet från
vår EFTA-partner Österrike, som har
byggt ut ett mycket stort system med
s. k. handelsdelegerade, vilka dessutom
finns i ett antal av 150 stycken. Det
rör sig om för staten relativt blvgsam -

Handelssekreterare

ma kostnadsökningar, men vinsten kan
bli mycket betydande.

I sista stycket av min motion II: 15
insisteras på en förlängd förordnandetid
för handelssekreterarna, men utskottet
har ansett en begränsad förordnandetid
innebära vissa fördelar. Jag
kan gå med på de fördelar som utskottet
pekar på, men systemet har också
ganska betydande nackdelar som ej redovisats
av utskottet. Jag tänker i första
hand på det förhållandet att handelssekreterarna
på många viktiga marknader
behöver lång tid för att övervinna
både språkmurarna och traditionsmurarna.
Det har, exempelvis i
Fjärran Östern, visat sig att verkliga
insatser kräver en ingående kännedom
om värdlandets traditioner och affärsmetoder,
erfarenheter som man inte
vinner på en så pass kort tid som 3 å
4 år. Det räcker ofta inte heller att
kunna de stora världsspråken. Det är
viktigt att handelssekreterarna som får
tjänstgöra ute, får en åtminstone ytlig
kunskap om landets språk.

Sist men inte minst är det av stor
vikt att vederbörande hinner bygga upp
ett kontaktsystem, och det kan ta ganska
lång tid. Även om en eventuell efterträdare
till handelssekreteraren får
del av ett sådant kontaktregister så behöver
han dock viss tid på sig för att
kontaktlistan skall övergå från att vara
namn på ett papper till personliga förbindelser.

En annan motivering för en längre
tjänstgöringstid ligger på det psykologiska
planet. Även om man kan ta för
givet att handelssekreterarna är plikttrogna
och entusiastiska representanter
för den svenska exportansträngningen,
har vederbörande i bakgrunden
alltid vetskapen om att han inom
tre år måste hitta en lämplig anställning
i enskild tjänst. Risken finns då
att han — kanske omedvetet —- i sina
exportansträngningar favoriserar något
visst företag i den förhoppningen att
han skall få en lämplig befattning i

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Handelssekreterare

detta företag när lians tid som handelssekreterare
är ute. Det saknas också
med nuvarande system en sporre, som
ett förlängt förordnande eller en karriär
kan innebära. Om inte vederbörande
är direkt »utlånad» från ett
svenskt företag — och det kan vara en
snedvridning i hans tjänst — måste
han emellertid skaffa sig så goda relationer
med svenska exportindustrier,
att han lätt kan få en plats som motsvarar
hans kvalifikationer. Även detta
kan innebära en viss risk för snedvridning
av handelssekreterarens arbete.

Utskottet har förutsatt att Kungl.
Maj:t även i fortsättningen kommer att
besluta om förlängd förordnandetid,
om särskilda skäl så motiverar. Om
man inte beslutar om en förlängd tjänstgöringstid,
bör Kungl. Maj:t tillämpa
sin beslutsrätt om förlängd förordnandetid
i större utsträckning än som hittills
varit fallet.

Herr talman! Trots min plädering
för ett förlängt förordnande för handelssekreterarna
har jag inget särskilt
yrkande beträffande den delen av min
motion utan ansluter mig till det av
herr Sjönell framställda yrkandet om
bifall till reservationen 1 vid punkten 2.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi har inom utskottet
mycket ingående behandlat frågan om
tjänstgöringstidens längd och därvid
kommit till den bestämda uppfattningen,
att handelssekreterarnas tjänstgöringstid
inte får bli så lång att de blir
permanenta tjänstemän. Det finns behov
av förnyelse beträffande lokaliseringen
av tjänstemännen. Dessutom
tror jag att det ligger i det svenska näringslivets
intresse att i sin tjänst få
anställda som vunnit erfarenhet på dessa
marknader och därigenom kan tillföra
näringslivet impulser beträffande
produktionsinriktning och marknadsbearbetning.
Detta kan vara mera betydelsefullt
än att ifrågavarande tjänstemäns
förordnanden förlängs. Då före -

ligger nämligen den risken att de knyts
till ambassaderna som vanliga ambassadtjänstemän
och inte behåller den
egenart som de i dagsläget har.

Kungl. Maj:t förlänger regelmässigt
tjänstgöringstiden med ett år utöver
de tre år under vilka handelssekreteraren
förordnas. Därest på någon plati
de traditionella internationella språken
inte är gångbara utan det tar längre
tid att acklimatisera sig, har Kungl.
Maj :t möjlighet att beakta detta och ytterligare
förlänga förordnandet.

De i motionerna uttalade önskemålen
kan därför helt tillgodses med nuvarande
ordning. Genom ett bifall till utskottets
förslag på denna punkt vinner
man den elasticitet i organisationen
som man avsett med densamma.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sjönell begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

- Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 2)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Virgin in. fl.

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

ningsapparat verkställdes. Därvid avgavs
107 jä och 100 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 3—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten C>

Sprängämnesinspektionen:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt B 3, s. 17)
föreslagit riksdagen att till Sprängämnesinspektionen
: Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 644 000 kr.

1 de likalydande motionerna 1:191
av herr Werner och II: 247 av herr
Jansson m. fl. hade hemställts att riksdagen
i skrivelse till regeringen begärde
A. eu skyndsam utredning och förslag
till åtgärder rörande riskfyllda arbetsprocesser
inom sprängämnesindustrin;
samt B. förslag om att sprängämnesinspektionen
i administrativt och
annat avseende helt bleve underställd
arbetarskyddsstyrelsen.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Sprängämnesinspektionen:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 644 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 191 och II: 247.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

JANSSON (vpk):

Herr talman! Statsutskottet avstyrker
motionerna 1:191 och 11:247, vari det
yrkas på en skyndsam utredning och
förslag till åtgärder rörande riskfyllda

Sprängämnesinspektionen: Avlöningar

arbetsprocesser inom sprängämnesindustrin.
Likaså avstyrks ett förslag om
att sprängämnesinspektionen i administrativt
och annat avseende helt skall
underställas arbetarskyddsstyrelsen.

Det finns i utskottsutlåtandet en
skrivning som något överraskar. Det
heter: »Då några skäl för ett ändrat
ståndpunktstagande från riksdagens sida
inte i motionerna anförts avstyrker
utskottet det ifrågavarande yrkandet.»
Den formuleringen är för mig obegriplig.
Om det stått att det utifrån utskottets
subjektiva uppfattning inte har anförts
några skäl, hade jag kunnat acceptera
det. Men utskottet skriver att
motionärerna inte anfört några skäl.
Motionerna innehåller ingenting annat
än skäl för de yrkanden som ställts.
Varför ställs då dessa yrkanden? För
det första därför att sprängämnesindustrin
är en i ordets verkliga mening
livsfarlig hantering. För det andra därför
att vi haft en rad olyckor inom
denna industri.

Dessa frågor har varit föremål för
riksdagens behandling många gånger.
1964 utlovade socialministern en omfattande
utredning med anledning av
den olycka som inträffade den 29 oktober
samma år, och denna utredning
kom, som vi vet, också till stånd.

Det är tekniskt möjligt att övergå till
helt automatiserad drift inom sprängämnesindustrin.
En viss övergång till
sådan drift har redan skett vid sprängämnesindustrin
i Sverige, bl. a. vid
Nitro Nobels anläggning i Gyttorp. Men
omställningen sker mycket långsamt
och långt ifrån i den takt som de tekniska
möjligheterna medger. Det enskilda
företaget bedömer dessa frågor
framför allt med hänsyn till vad som
anses företagsekonomiskt gynnsamt,
och omställningen får inte ske i en takt
som minskar företagets vinstmarginaler.

Jag skall inte uppta tiden med att citera
de uttalanden som gjorts i anslutning
till de olyckor som inträffat, exempelvis
vid Nitro Nobels anläggningar.

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

80 Nr 11

Sprängämnesinspektionen: Avlöningar

Men jag vill säga att dessa uttalanden
nära nog andas litet cynism.

Jag vill erinra om att socialministern
den 20 april förra året vid besvarandet
av en interpellation angående olyckorna
och olyckstillbuden i Gyttorp till
mig överlämnade en PM, då regeringsformen,
som han sade, förhindrade honom
att gå in på det enskilda fallet.
I denna PM heter det bl. a.:

»En omläggning av driften vid företaget
har påbörjats. Den syftar till att
flytta personalen från tillverkningslokalerna
till skyddsrum, varifrån maskinerna
skall fjärrmanövreras. Nitreranläggningen
har byggts om på detta
sätt, och ett nytt helt fjärrmanövrerat
knådhus togs i bruk hösten 1966. Även
om betydande tekniska svårigheter
finns, är målet att så långt möjligt
successivt åstadkomma en anläggning
där personalen inte skall behöva befinna
sig i riskzonen.»

Denna PM:s formulering, att målet
är att »så långt möjligt successivt åstadkomma
en anläggning där personalen
inte skall behöva befinna sig i riskzonen»,
förefaller mig nästan skrämmande
i sin tänjbarhet, om man tar i betraktande
de olyckor som ägt rum inom denna
industri. Automatisering och fjärrstyrning
av riskfyllda arbetsprocesser måste
ställas som ett ovillkorligt krav för
driftens fortsättning. Talet om betydande
tekniska svårigheter när det gäller
övergång till mera moderna tillverkningsmetoder
innebär inte en riktig
tolkning av de tekniska förutsättningar
som nu finns. Kvarvaron av gamla,
omoderna — ibland 30-åriga — tillverkningsmetoder
är, som jag ser det, förestavad
enbart av företagets vinstmotiv.

Det är inte bara tillverkningsprocessen
som bör bli föremål för åtgärder.
Också lagringen av de explosiva varorna,
liksom transporterna, måste bli
föremål för översyn. Kontrollen är alltför
slapp. Det finns anledning att erinra
om att arbetskraften exempelvis
vid Gyttorp upprepade gånger framfört

klagomål. Tillåt mig därför sammanfatta
det första yrkandet i motionen så,
att det finns skäl för den utredning som
föreslagits.

Så till det andra yrkandet, nämligen
att sprängämnesinspektionen i administrativt
och annat avseende helt bör
bli underställd arbetarskyddsstyrelsen.
Det finns skäl också för det. Utskottet
utgår ifrån att allt är i sin ordning, men
så är inte fallet. Det skulle kunna anföras
många skäl för påståendet att
sprängämnesinspektionen inte fungerar
tillfredsställande. Enligt arbetarskyddslagstiftningen
sorterar sprängämnesinspektionen
som yrkesinspektion under
arbetarskyddsstyrelsen. Å andra sidan
är sprängämnesinspektionen rent administrativt
underställd kommerskollegium.
Många års erfarenhet talar för
att det nuvarande förhållandet med
två överordnade instanser skapar en
olycklig dualism som bidragit till
sprängämnesinspektionens bristande effektivitet.
Att en särskild kontaktman
under senare tid tillsatts inom arbetarskyddsstyrelsen
för sprängämnesinspektionen
kan inte anses tillfredsställande;
detta utgör ingen egentlig lösning.

Tillåt mig erinra om, att det vid
Landsorganisationens kongress 1966
förelåg en motion från Fabriksarbetareförbundets
avdelning 57 i Gyttorp i
denna fråga, vari man krävde just den
ändring som denna motion yrkar på.
När LO-kongressen behandlade motionen
förelåg följande uttalande från
landssekretariatet, vilket också kongressen
senare godkände:

»I motionen nr 53 har framhållits att
den del av sprängämnesinspektionens
verksamhet som berör arbetarskyddsärenden
snarast må överföras till arbetarskyddsstyrelsen.
DO har hos statsmakterna
begärt att denna fråga skall
utredas. I remissvar över utredningen
om explosiva varor anförde landssekretariatet
bl. a.: ''Det kan enligt LO:s
uppfattning ej vara rationellt och ur
arbetarskyddssynpunkt effektivt att två

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

tillsynsorgan, yrkesinspektionen och
sprängämnesinspektionen, vilka med
hänsyn till verksamhetens art och syfte
har i stort sett samma arbetsuppgifter,
är underställda skilda centrala verk.’
Under hänvisning till de tidigare utredningar
som varit av samma mening som
LO, hemställdes att Kungl. Maj :t måtte
föranstalta om ingående utredning
beträffande sprängämnesinspektionens
överflyttande till arbetarskyddsstyrelsen.
I proposition över nämnda lagförslag
ansåg departementschefen en
omprövning av sprängämnesinspektionens
organisatoriska ställning icke för
närvarande påkallad. Med anledning
härav upprepade LO:s arbetarskyddskommitté
i utförligt motiverad skrivelse
till cheferna för handels- och socialdepartementen
landssekretariatets krav.
I skrivelsen anfördes bl. a. under hänvisning
till ovan citerade remissvar:
’I)etta är fortfarande LO:s och dess
arbetarskyddskommittés mening och
mot bakgrunden av vad som hittills
framkommit beträffande den senaste till
sina följder synnerligen allvarliga
sprängningskatastrofen i Gyttorp den
29 oktober 1964 har nödvändigheten av
eu omorganisation i berörda avseende
för oss framstått ännu klarare.’»

Jag skall nöja mig med detta mycket
uttrycksfullt formulerade citat och bara
erinra om att när den stora olyckan
i Gyttorp inträffade 1964, hotade samtliga
skyddsombud med att säga upp sig,
om inte företagsledningarna visade
större respekt för säkerhetsbestämmelserna.
Sprängämnesinspektören hotade
i sin tur skyddsombuden med åtal, om
de skulle sätta sin avsikt att säga upp
sig i verket. Det är ganska belysande
för hurdan situationen egentligen är
inom denna industri. Det kan inte få
vara så, att vi nu bara skall ge oss till
tåls, tills nästa stora olycka inträffar.
Eftersom omställningen av denna arbetsprocess
inte sker snabbare, kommer
det att inträffa nya olyckor.

Herr talman! Jag vill därför yrka
bifall till motionerna.

Främjande av utrikeshandeln m. m.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi är ju alla medvetna
om att vissa synnerligen tragiska
olycksfall har inträffat inom sprängämnesindustrin,
och vi har väl alla
blivit upprörda, då det har konstaterats
att förhållandena i vissa avseenden
inte har varit så nöjaktiga som vi hade
önskat. Men riksdagen har ju också
1965 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställt
att Kungl. Maj :t skall ägna uppmärksamhet
åt förhållandena på detta
område, och vi förutsätter från utskottets
sida att så sker.

Mot den bakgrunden har vi inte trott,
att man i nuläget enbart genom en
organisatorisk förändring av sprängämnesinspektionen
skulle kunna lösa
den fråga som egentligen är den centrala
i detta avseende: att man inom
sprängämnesindustrin förändrar arbetsförhållandena
på ett sådant sätt,
att de där arbetande har så långt det
står i mänsklig förmåga ett skydd mot
olyckshändelser. Och den frågan löser
man endast genom ombyggnad av de
äldre industrierna och genom att följa
utvecklingen på det området.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:191 och 11:247; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkten 7

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 8

Främjande av utrikeshandeln m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt B 5, s. 18—
22) föreslagit riksdagen att till Främ -

<82

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Främjande av utrikeshandeln in. in.

jande av utrikeshandeln in. m. för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 7 262 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:364
av herr Mattsson in. fl. och II: W av
herr Andersson i Örebro in. fl. hade
hemställts, såvitt nu var i fråga, att
riksdagen under Småindustrins exportråd
och Småindustrins exportbyrå anvisade
ett i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag'' med 61 000 kr. till
492 000 kr. förhöjt anslag.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
ä motionerna 1:364 och 11:447, såvitt
nu var i fråga, till Främjande av utrikeshandeln
m. m. för budgetåret 1968/
69 anvisa ett reservationsanslag av
7 262 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Nyman (fp) och Ottosson (h),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Johan
Olsson (ep), Bohman (h), Eliasson
i Sundborn (ep), Nihlfors (fp), Turesson
(h), Gustafsson i Skellefteå (fp),
Wesiherg (fp) och Sjön ed (ep), som ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:364 och 11:447, såvitt
nu var i fråga, till Främjande av
utrikeshandeln in. in. för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
7 323 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! Den mindre svenska
industrin, till vilken enligt en vanlig
tumregel brukar räknas företag med
mindre än 50 anställda, spelar som bekant
en ytterst viktig roll inom vår
industriproduktion. Den har också den
största betydelse för sysselsättningen,
eftersom den ger arbete åt i det närmaste
lika många människor som den

s. k. storindustrin, dvs. företag med
över 500 anställda. Den mindre industrins
produktionsvärde uppgår till
den imponerande siffran av drygt 30
miljarder kronor per år, eller nära eu
tredjedel av bruttonationalprodukten.

Även om en stor del av de mindre
industriföretagen arbetar som legotillverkare
och underleverantörer — en
fjärdedel av t. ex. verkstadsindustrins
totala produktion utgörs av underleveranser
till ett värde av cirka sex miljarder
kronor — är ändå majoriteten
av dessa företag tillverkare av färdiga
produkter. Dessa färdigvaror, som representerar
ett ytterst rikt och differentierat
sortiment, avsätts emellertid
i huvudsak på hemmamarknaden. Vår
mindre industri är dock, trots sin nuvarande
karaktär av huvudsakligen en
hemmamarknadsindustri, i stor utsträckning
lämpad för export om lämpliga
förutsättningar härför skapas. Det
finns för övrigt redan i dag en rad
mindre industrier, som bedriver en
framgångsrik exportförsäljning på både
europeiska och transoceana länder.

Att öka den mindre industrins export
har länge legat i såväl näringslivets som
statens intresse. Från samhällets sida
tog sig detta intresse konkret uttryck på
så sätt att för ett tjugotal år sedan ett
statsunderstött organ, Småindustrins
exportbyrå, bildades. Denna byrå med
sin styrelse, Småindustrins exportråd,
har från en trevande start nu börjat finna
sin form. Den utför i dag ett synnerligen
förtjänstfullt arbete när det gäller
att stimulera de mindre industrierna
till export och att hjälpa deras företrädare
att klara alla de tekniska svårigheter
av olika slag som är förknippade
med exportansträngningar.

Under en god del av den tid som
Småindustrins exportbyrå verkat, framför
allt under de första åren, har byrån
förutom med rådgivning i exportfrågor
huvudsakligen sysslat med mässverksamhet.
Byrån gjorde sålunda en inventering
av den rika floran av utländska

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

branschmässor och utvalde ett lämpligt
antal mässor i olika länder, där det bedömdes
lämpligt att utställa produkter
från den mindre svenska industrin. Detta
var en arbetsform som länge rönt intresse
och uppskattning hos många småindustriidkare,
och värdefulla exportkontakter
har härigenom kunnat knytas.

Under senare år har emellertid intresset
för deltagande i utländska
branschmässor svalnat betydligt i de
mindre företagen och Småindustrins
exportbyrå har därför satsat hårt på en
annan exportstimulerande verksamhet,
som visat sig ha betydande framgång.
Denna verksamhet består av gruppförsäljningsresor,
vilka noggrant planeras
av byrån och varvid bl. a. handelskammare
och handelssekreterarorganisationer
utnyttjas i största möjliga utsträckning.
Under kommande budgetår
planeras resor i några fall till länder
och platser där nyssnämnda organisation
inte har några representanter och
diir alltså värdefulla replipunkter saknas.
I dessa fall måste Småindustrins
exportbyrå sätta in väsentligt ökade insatser,
bl. a. i form av marknadsundersökningar.

Över huvud taget förhåller det sig så,
herr talman, att gruppförsäljningsresornas
viktigaste resultat är, att preliminära
direkta kontakter med tänkbara
avnämare i olika länder kan knytas. Det
räcker emellertid numera inte bara att
få en personlig affärskontakt på en
främmande marknad. Denna marknad
måste närmare undersökas och analyseras,
konsumtionsvanor kartläggas,
lämpliga distributionsvägar undersökas
etc. Det krävs med andra ord noggrann
och detaljerad marknadsundersökning
för att nå de önskade resultaten av exportansträngningarna.
Till skillnad
från storindustrin kan de mindre industriföretagen
av olika skäl ■— bl. a.
bristande tillgång på kompetent personal
och avsaknad av resurser att skaffa
sådan — icke på egen hand genomföra

Främjande av utrikeshandeln m. m.

de erforderliga marknadsundersökningarna.
Just i detta läge skulle Småindustrins
exportbyrå kunna neutralisera
de mindre industriföretagens underläge
när det gäller tillgången på kvalificerad
marknadsundersökningspersonal.

Enligt min mening har utvecklingen
nu gått därhän att biträde med att införskaffa
de för en framgångsrik export
oumbärliga marknadsfakta åt
mindre industriföretagare måste bli en
av huvuduppgifterna för Småindustrins
exportbyrå i fortsättningen. Det är därför
som kravet i såväl motionen II: 447
som i reservationen måste anses vara
särdeles väl motiverat. Kravet går ut
på en anslagsökning om 61 000 kronor
till Småindustrins exportbyrå och skulle
i första hand bidra till att finansiera
eu förstärkning av byråns personal med
eu handläggare för marknadsundersökningar
och ökad reseverksamhet i samband
härmed.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 2 vid punkten 8
i utskottets förevarande utlåtande nr 10.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det råder inga delade
meningar om att samhället bör stödja
småindustrins strävan att öka sin export.
Men här liksom på övriga punkter
är det en avvägningsfråga hur mycket
vi skall satsa. Det finns säkert få
punkter i årets budget, där det inte
skulle kunna anföras motiv för en höjning''
av anslagen. Den punkt vi nu diskuterar
har departementschefen behandlat
ganska gynnsamt, och det är ett
uttryck för hans personliga intresse av
en ökad satsning på detta område.

Jag upprepar att vi här har att göra
med en avvägningsfråga, inte en fråga
om olika intressen i sak. Och då jag
anser att den avvägning som gjorts innebär
ett betydande steg framåt yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖNELL (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är riktigt som herr

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Främjande av utrikeshandeln m. m.

Lindholm säger; det mesta som vi sysslar
med här i riksdagen är avvägningsfrågor.
Och varje gång som vi inom
oppositionen föreslår anslagshöjningar
på något område säger regeringen att
vi måste föra en stram budgetpolitik
och att man därför inte kan öka anslaget.
Man framhåller också att det finns
så många andra områden där krav
framställts om ökade anslag.

Men om man på något område kan
finna skäl för att göra avsteg från den
principen, så är det just när det gäller
exportstimulerande åtgärder. Exporten
är den fasta klippa på vilken vårt välstånd
ytterst vilar. Kan vi inte åstadkomma
en rimlig utveckling för vår export,
så stagnerar takten i vår välståndsökning.
Vi får då inte den standar
dökning som vi eftersträvar. Jag
anser därför att om vi skall göra en
satsning på något område, så skall det
vara på exporten. Och i det fall det här
gäller skulle det också bli en mycket
god utdelning på en liten insats. Det
finns nämligen en betydande outnyttjad
exportkapacitet hos de mindre industrierna
här i landet. Här gäller det
bara eu ökning på 61 000 kronor, och
om de pengarna satsades skulle utdelningen
kunna bli mycket god.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sjönells argument
att detta om något är ett område där
det finns skäl till en extra satsning är
det argument, som jag förmodar att de
flesta vill åberopa för det område som
de speciellt önskar omhulda. Intressena
kan variera bland kammarens ledamöter
och för var och eu av oss framstår
vissa avsnitt som väsentligare än
alla andra avsnitt.

Vi bör emellertid ändå bemärka de
insatser som görs på detta område. .lag
vill erinra om att det till kommersiell
information i utlandet anvisas ytterligare
en miljon kronor, vilket betyder
en höjning med drygt 25 procent,
till utrikeshandelsstipendier ytterligare

35 000 kronor, till utrikeshandelskamrarna
ytterligare 17 000 kronor samt för
praktikantverksamheten vid handelskamrarna
och för övriga exportfrämjande
åtgärder oförändrade belopp med
300 000 kronor respektive 90 000 kronor.

Allt detta är tillsammans ett uttryck
för ett positivt intresse och en förståelse
för betydelsen av den verksamhet
som bedrivs på detta område. Därutöver
kan man givetvis ha längre gående
önskningar, men det är budgetens totala
ram som bestämmer detta utrymme.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag kan instämma i vad
herr Sjönell tidigare anfört i denna
fråga, men jag vill som motionär framföra
några ytterligare synpunkter i anslutning
till motionen. Om man under
många år har ägnat sig åt den mindre
industrin vet man vilken betydelse
Småindustrins exportbyrå har för den
mindre industrins möjligheter att föra
ut sina varor till utlandet och där få
avsättning för dessa.

Jag hade en gång tillfälle att tillsammans
med Småindustrins exportråd
resa omkring i mitt hemlän, Örebro län,
och knyta kontakter med företagarna
där. Att denna verksamhet sedan följs
upp av Småindustrins exportbyrå genom
att industrins varor förs ut på utlandsmarknaden
är ju av mycket stor
betydelse. Det är trots allt så att vi kan
sätta flera människor i arbete ju mer
vi säljer.

Eftersom handelsministern är närvarande
här i kammaren vill jag fråga,
om man inom handelsdepartementet
har några exakta uppgifter om hur mycket
småindustrin exporterar. Jag har i
dag varit i kontakt med Småindustrins
exportbyrå där man beräknar den totala
exporten till drygt 24 miljarder
kronor, varav småindustrins andel skulle
vara 15—20 procent. Jag vet inte hur
pass relevanta dessa siffror är, men om
vi fick mera exakta siffror från depar -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

tementet kunde vi erhålla en bild av
vad den mindre och medelstora industrin
betyder.

Vi har i vår motion begärt ett med
61 000 kronor ökat anslag till marknadsföring.
Man kan naturligtvis göra
mycket stora besparingar genom att
ordna en vettig distribution, och man
kan inom denna sektor göra mycket
stora rationaliseringsvinster. När det
gäller produktionsrationalisering är vi
väl alla överens om att vi skall minska
kostnaderna så mycket som möjligt. För
distributions- och marknadsföringssidan
har man dock kanske inte visat
samma intresse. Det är emellertid uppenbart
att det inom denna sektor står
mycket att vinna. Det bekräftas också
från Sveriges grossistförbund att detta
är den sektor där man för närvarande
skulle kunna göra de kanske största
rationaliseringarna.

.Tåg vill med det anförda, herr talman,
yrka bifall till den vid punkten
8 fogade reservationen 2 av herr Virgin
m. fl.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sjönell begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 8)
i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings -

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sjönell begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medels omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 99 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 9 och i0

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Statens pris- och kartellnämnd:

Avlöningar

Kungl. Maj :t hade (punkt G 5, s. 27—
28) föreslagit riksdagen att till Statens
pris- och kartellnämnd: Avlöningar för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 5 492 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 611
av fru Hamrin-Thorell in. fl. och II: 777
av herr Nihlfors in. fl. vari hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen till
Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar
anvisade ett i förhållande till
Kungl. Maj ds förslag med 150 000 kr.
förhöjt förslagsanslag av 5 642 000 kr.,

dels de likalydande motionerna 1: 615
av herr Ferdinand Nilsson in. fl. samt
II: 778 av herrar Nilsson i Tvärålund
och Svensson i Vä.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 611 och II: 777, såvitt nu
var i fråga, till Statens pris- och kartellnämnd:
Avlöningar för budgetåret 1968/
69 anvisa ett förslagsanslag av 5 492 000
kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 615 och IT: 778.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Statens pris- och kartellnämnd: Avlöningar

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp) och Nyman (fp),
fru Elvy Olsson (ep) samt herrar Nihlfors
(fp), Gustafsson i Skellefteå (fp)
och Westberg (fp), som ansett att utskottet
under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall
till motionerna 1:611 och 11:777, såvitt
nu var i fråga, till Statens pris- och
kartellnämnd: Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
5 642 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STERNE (fp):

Herr talman! Alla är väl medvetna
om att man i årets statsverksproposition
är mycket försiktig med utgifterna.
I allra högsta grad gäller detta utgifter
som föranleds av begärda ökningar på
personalsidan, och detta förhållande
återspeglas inte minst under tionde
huvudtiteln.

Statsutskottet har i sin helhet naturligtvis
varit införstått med behovet av
sparsamhet. Men några gånger har det
funnits en minoritet som avgivit reservation,
bl. a. därför att det ansetts
att de äskanden som gjorts av verk
och styrelser varit så kraftigt underbyggda,
att det varit motiverat att gå
något längre än vad departementschefen
föreslagit. Så är förhållandet beträffande
statens pris- och kartellnämnd,
vars avlöningsanslag vi nu skall behandla.
Nämnden har begärt att fyra
nya tjänster skall inrättas, men statsutskottets
majoritet vill inte vara med
om att inrätta någon ny tjänst. — Under
en senare punkt i utlåtandet behandlas
avlöningsanslaget till statens
institut för konsumentfrågor. Institutet
har begärt inrättande av åtta nya tjänster,
men departementschefen föreslår
endast inrättande av en ny tjänst, ett
förslag som statsutskottets majoritet anslutit
sig till.

När det nu gäller statens pris- och

kartellnämnd är det klart att det för
att åstadkomma en effektivisering av
prisövervakningen är nödvändigt att
förstärka personalresurserna. Även om
man är medveten om att konkurrensprincipen
är överlägsen allt vad regleringsprinciper
heter måste man samtidigt
se till att en sund prisutveckling
främjas genom åtgärder som förhindrar
konkurrensbegränsningar, ocli
dit hör prisövervakning och konsumentupplysning.
Det innebär bl. a. att
man bör eftersträva en god samverkan
mellan statens pris- och kartellnämnd
och konsumentinstitutet. En personalförstärkning
genomfördes visserligen
förra året, men den har visat sig vara
helt otillräcklig. I reservationen föreslås
därför en uppräkning av anslaget
med ytterligare 150 000 kronor för inrättande
av fyra nya tjänster med bl. a.
den motiveringen att samarbetet med
konsumentinstitutet skall förbättras och
intensifieras.

Med detta, herr talman, tillåter jag
mig föreslå att kammaren måtte bifalla
reservationen 3 vid punkten 11.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att pris- och kartellnämnden behöver
personal i tillräcklig omfattning för att
kunna fullgöra sin funktion. Därför har
man också på senare tid — och senast
förra året — tillfört nämnden medel för
betydande personalförstärkningar. I nuläget
och mot bakgrund av budgetbehandlingen
tror jag dock att man bör
lugna sig en aning och låta organisationen
smälta denna tillväxt. Inte minst
från dessa synpunkter är det betydelsefullt
att följa utskottets förslag, till vilket
jag yrkar bifall.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sterne begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 11)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr It),
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sterne begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 129 ja och 54 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag avsåg att rösta ja, men råkade
trycka på nej-knappen.

Mom. 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 13

Statens institut för konsumentfrågor:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt C 7, s. 29—
31) föreslagit riksdagen att till Statens
institut för konsumentfrågor: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 2 960 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 250
av herrar Palm och Arne Pettersson
samt II: 458 av fru Lewén-Eliasson
m. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 611
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 777
av herr Nihlfors m. fl. vari bl. a. hemställts,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
till Statens institut för konsumentfrågor:
Avlöningar anvisade ett i
förhållande till Kungl. Maj :ts förslag
med 261 000 kr. förhöjt förslagsanslag
av 3 221 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:611 och 11:777, i vad de
avsåge medelsanvisning till avlöningar
vid statens konsumentinstitut, till Statens
institut för konsumentfrågor: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 2 960 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:611 och 11:777 i vad de avsåge
konsumentupplysningscentraler,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:250 och 11:458.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Axel Andersson (fp) och
Nyman (fp), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Nihlfors (fp), Gustafsson i Skellefteå
(fp) och Westberg (fp), som ansett
att utskottet under 1. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 611 och II: 777, i vad de
avsåge medelsanvisning till avlöningar
vid statens konsumentinstitut, till Statens
institut för konsumentfrågor: Avlö -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

ningar för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 3 221 000 kr.;

b) av fru Lewén-Eliasson (s), utan
angivet yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr STERNE (fp):

Herr talman! Beträffande de punkter
i statsutskottets utlåtande nr 10 som nu
återstår skall jag fatta mig mycket kort,
dels därför att handlingarna som vanligt
så utförligt redovisar både vad utskottsmajoriteten
vill och vad reservanterna
anser att jag inte behöver upprepa
det här, dels och framför allt därför
att jag vet att det i kammaren finns
motionärer, som kan ha intresse av att
själva plädera för sina åsikter.

Reservationen 4 a vid denna punkt
är väl på sätt och vis en direkt följd av
reservationen vid punkten 11. Skall statens
pris- och kartellnämnd på ett riktigt
sätt kunna fullgöra sitt arbete, fordras
naturligtvis konsumentupplysning.
Det är stora krav som ställs på konsumentinstitutet
av såväl konsumenter
som producenter. Skall det bl. a. kunna
följa produktutvecklingen av nya varor,
fordras givetvis en personalorganisation
som är tillräckligt stor för att möta
sådana nya krav. Institutet har i sina
petita begärt åtta nya tjänster, men endast
en har beviljats av departementet.

I motionerna 1:611 av fru HamrinThorell
m. fl. och 11:777 av herr Nihlfors
m. fl. föreslås en uppräkning av
medelsanvisningen till avlöningar med
261 000 kronor. I reservationen 4 a av
herr Axel Andersson in. fl. tillstyrks motionärernas
yrkande. Jag tillåter mig,
herr talman, att helt kort föreslå kammaren
att bifalla denna reservation.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! På denna punkt liksom
på åtskilliga andra kan man ha önskningar
som sträcker sig längre än resurserna
ger utrymme för. I det läge
som nu råder måste vi, om vi skall ha

en sund ekonomi, också driva en stram
budgetpolitik och avstå från utvidgningar
på områden, där de inte är
oundgängligen nödvändiga. I detta sammanhang
har så inte ansetts vara fallet,
varför jag, herr talman, hemställer om
bifall till utskottets hemställan.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Utskottets talesman,
herr Lindholm, sade nyss att det i denna
fråga inte var oundgängligen nödvändigt
att gå längre än vad Kungl.
Maj :t föreslagit riksdagen. Vi som med
särskilt intresse har studerat regeringens
förslag i statsverkspropositionen
har funnit att mycket litet har lagts till
i jämförelse med föregående år. Man
har endast gått med på att förstärka
statens institut för konsumentfrågor
med en tjänst. I övrigt är de uppräkningar
som förekommit, såvitt jag kan
se, av mera automatisk natur. Det betyder
med andra ord att de inte ger
någon förstärkning i egentlig mening.

Det föreligger säkerligen inga delade
meningar om behovet av en objektiv
konsumentupplysning och inte heller
om vikten av att denna upplysningsverksamhet
bedrives så att den breda
allmänheten så snabbt som möjligt får
kännedom om de rön som framkommer
t. ex. genom den forskning som ombesörjes
av konsumentrådet och statens
institut för konsumentfrågor.

I dagens samhälle, med en ständig
ökning av antalet produkter som konsumenten
skall välja bland och med
ständigt ökande reklam som på ett
ofta mycket skickligt sätt för fram säljarnas
argument till konsumenterna, är
det absolut nödvändigt att köparna får
stöd i en objektiv konsumentupplysning,
bedriven av statliga organ. Därmed
har jag inte sagt att reklamen inte
innehåller väsentliga fakta om olika
varor, men detta gäller tyvärr långt
ifrån all reklam. Konsumenterna behöver
därför en upplysning som är så
aktuell som tänkas kan. De alltmer tek -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

niskt utvecklade produkterna kräver
också en utbyggd konsumentvaruforskning
till hjälp för köparna. Får inte
denna forskning tillräckliga resurser
till sitt förfogande, betyder det att den
inte ens kan hålla sin nuvarande position
genom den ökade frekvensen av
ändringar i olika produkters konstruktion
•— jag tänker här närmast på en
hel del kapitalvaror, där behovet av
aktuell information är trängande.

I den föreliggande motionen, som
behandlas av statsutskottet och som
inte tillstyrkts av utskottets majoritet,
har motionärerna, av vilka jag är en,
gjort den bedömningen, att de anslagsökningar
som regeringen velat ge till
exempelvis statens institut för konsumentfrågor
och varudeklarationsnämnden
egentligen inte är mer än vad som
erfordras för att täcka de automatiska
utgiftsstegringarna. Det betyder alltså
— som jag antydde i början av mitt
anförande — en stagnation, vilket konsumenterna
knappast är betjänta av.

Om man ser litet närmare på vad
konsumentinstitutet för sin del har äskat,
finner man bl. a. i dess petita en
redovisning av utvecklingen under de
tio år som institutet varit verksamt som
helstatligt organ. Det är egentligen
ganska blygsamma förstärkningar av
personell art som kommit institutet till
del på forskningssidan. Det är bara sju
tjänster som har inrättats allt sedan
institutets första blygsamma början, och
allt som allt gäller det i dagsläget 35
tjänster plus fyra arvodister.

Det är dessa befattningshavare som
skall planera och utforma undersökningsobjekt
i dess helhet vid de egna
laboratorierna och dessutom i samråd
med skilda instanser planera och utvärdera
projekt som helt eller delvis
utförs av dessa instanser på institutets
uppdrag och bekostnad. Dessa tjänstemän
måste också utarbeta de artiklar
av vetenskaplig karaktär, vari institutets
undersökningsmetoder redovisas,
samt tillsammans med upplysningsav -

delningens personal överföra forskningsresultaten
till mera populära publikationer
och till pressmeddelanden.
Dessutom skall de medverka vid planläggningen
av utställningar och vid utarbetandet
av studiemateriel m. m.
Slutligen får man inte glömma att dessa
tjänstemän givetvis också måste följa
den tekniska utvecklingen samt vidmakthålla
och utveckla det internationella
samarbete som är särskilt angeläget
ur effektivitetssynpunkt och som
också tidigare har rekommenderats av
statsmakterna.

Ser man tillbaka på vad som har hänt
på detta område finner man att många
utredningar har arbetat under 1960-talet. 1964 års riksdag beslöt dock en
utökning av konsumentinstitutets upplysningsavdelning
på grundval av ett
betänkande som lagts fram av konsumentupplysningsutredningen.
Samma
utredning framlade 1966 ett förslag under
rubriken »Effektivare konsumentforskning»,
vilket inte omedelbart ledde
till något resultat, om man inte till
resultat vill hänföra tillsättandet av
ytterligare en utredning, den s. k. konsumentutredningen.

Utredningen från 1966, »Effektivare
konsumentforskning», ansåg att om institutet
skulle fullgöra sina dåvarande
forskningsuppgifter behövdes totalt 48
tjänster vid de tre undersökningsavdelningarna,
dvs. 13 personer utöver
den nuvarande personalstyrkan. Men i
och med att den nya konsumentutredningen
tillsattes förra året finns det
naturligtvis inte samma möjligheter
som tidigare att föreslå mera genomgripande
förändringar av konsumentupplysningsorganens
arbetsformer.

Detta är bakgrunden till att vi motionärer
och även reservanterna inte
har ansett att vi kan gå längre än till
ett förslag om fem nya forskartjänster,
alltså vad konsumentinstitutet självt
äskat medel till.

Vi tror också att detta förslag om utökade
personella resurser inte på något

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

sätt lägger hinder i vägen för den utredning
som nyligen har påbörjat sitt
arbete. Det kan inte hindra den att i
framtiden ta ställning till hur konsumentupplysningsorganen
skall arbeta.
Genom denna ökning med fem tjänster
till konsumentinstitutet anser vi att vi
gynnar konsumenterna utan att vi på
något sätt försvårar utredningens arbete.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen
4 a vid denna punkt.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att det föreligger
en viss risk för att kammarens
ledamöter får en felaktig bild av det
faktiska förhållandet, om jag låter herr
Nihlfors’ anförande stå helt oemotsagt.

Av hans anförande framgick att det
skulle bli en förstärkning med enbart
en tjänst vid konsumentinstitutet. Det
är riktigt när det gäller den fasta organisationen,
men man bör då observera
att det i propositionen föreslås att konsumentinstitutet
får disponera inkomster
av uppdragsprovningar för att anställa
tillfällig personal. Genom att konsumentinstitutet
erhåller denna möjlighet
skapas också förutsättningar att disponera
nuvarande personal på sådant
sätt, att den i ökad omfattning kan inrikta
sina arbetsinsatser på institutets
egen undersökningsverksamhet.

Detta ger en helt annan bild av förhållandet
än den som man fick då man
lyssnade till herr Nihlfors’ beskrivning.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! I dagarna har kommit
fram ett aktstycke, som är intressant
och värdefullt som inlägg i den ständigt
pågående debatten om konsumentfrågorna,
eftersom denna debatt också innefattar
samhällets ansvar för dessa frågor.
Jag syftar på den slutrapport som
den s. k. Skoglundgruppen har avgivit.
Med den sammansättning som gruppen
har ger denna rapport uttryck för de

meningar om konsumentpolitiken, som
omfattas av det socialdemokratiska partiet
och Landsorganisationen.

I anslutning till de tidigare inläggen
här vill jag gärna betona att denna rapport
innehåller krav på eu större satsning
på konsumentupplysningen från
samhällets sida. Men — och detta är för
mig i dag väsentligt — den innehåller
också krav på en annan inriktning och
utformning av samhällets insatser än
vad som nu gäller. Det viktiga är att
man i gruppens rapport uttryckligen
sökt sätta in samhällets ansträngningar
för konsumenterna som ett led i samhällsekonomin
och slagit fast att konsumentpolitiken
med bl. a. en aktiv konsumentupplysning
är nödvändig för den
totala resursfördelningen och resursanvändningen
inom ekonomin. Det är lika
viktigt ur samhällsekonomisk synpunkt
som ur den enskilde konsumentens synpunkt
att det inte framställs varor och
tjänster som är olämpligt utformade och
inte fyller rimliga krav på användningsmöjligheter
eller sådana varor som inte
är önskade av konsumenterna. Konsumentpolitiken
bör bidra till att inrikta
produktionen på varor och tjänster
av sådant slag och så utformade, att de
stämmer med konsumenternas långsiktiga
behov.

Jag skall inte gå närmare in på hur
man i Skoglundgruppens rapport skisserat
ett sådant system för en konsumentpolitik
som integreras med den allmänna
näringspolitiken, men man förutsätter
en vidareutveckling av samhällets
konsumentupplysning på alla nivåer:
centralt, regionalt och lokalt. Man förutsätter
också en inriktning av denna upplysning
som tar hänsyn till att konsumenterna
inte är någon homogen grupp,
utan består av dels mycket aktiva, informationssugna
människor, dels bekväma
och likgiltiga personer. Informationsbehovet
sett ur den samhällsekonomiska
aspekten måste ta hänsyn härtill
och erbjuda information och vägledning
på ett bekvämt sätt. Det är ock -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

•så mycket viktigt att samhället på ett
tidigt stadium ger stöd åt alla konsumenter,
aktiva såväl som likgiltiga, och
(påverkar produktutvecklingen genom
iprototypprovningar och testningar innan
serieproduktion kommer i gång.

Jag har så utförligt uppehållit mig vid
•denna rapport därför att man där analyserat
och angripit de frågeställningar
som tas upp i motionerna 1:250 och
II: 458 vilka behandlas under denna
punkt. Som en av motionärerna vill jag
säga att vi har försökt visa att konsumenternas
berättigade krav och önskemål
i fråga om en vara ofta inte står i
relation till de varor som för närvarande
framställs. Inte så sällan släpps varor
ut som är dåligt utprovade och ibland
t. o. m. förorsakar direkta skador. Vi
anför exempel på hur man genom
olämpligt utformad reklam försöker dupera
köparen och uraktlåter att informera
om väsentliga förhållanden. Vi understryker
också att den samhälleliga
upplysningen är i underläge då den
skall ta upp konkurrensen med den
enorma reklamapparaten.

I stället för att återge de exempel som
anförs i motionerna, som jag ber att få
hänvisa till, kan jag inte låta bli att ta
ett par dagsfärska exempel av samma
slag som visar vad man anser vara produktutveckling
och hur informationen
om de nya produkterna sedan serveras
konsumenterna.

I går såg jag i en tidning en annons
som talar om två diskmedel. Det ena
har funnits en tid och heter Flink 4. Om
det skriver man att det »har diskkraft så
man baxnar. Ett koncentrerat och oparfymerat
diskmedel.----Landets

mest köpta av alla märken. Det bästa
diskmedlet för Er som vill göra disken
ren, rätt och slätt.» Sedan presenterar
man ett nytt diskmedel. Det heter Tend
diskmedel. Om det skriver man att det
»har samma goda diskkraft som Flink 4.
Tend diskmedel är anpassat för Er som
vill ha något utöver diskeffekten. Dess
annorlunda konsistens, färg och mjuka

lödder gör diskbestyren behagliga. Tend
diskmedel har dessutom en skön doft.»
Vem som vill ha en doftande disk vet
inte jag. Den nya produkten kostar 15
procent mer än det diskmedel som bara
diskar »rätt och slätt».

Jag hämtar ur gårdagens tidningar ett
annat exempel från samma bransch. Det
handlar om Bris-tvålen som man upptäckt
innehåller ett livsfarligt gift för
hundar. En professor på veterinärhögskolan
anser det synnerligen befogat
med eu varning på tvålens omslag, eftersom
flera hundar avlidit sedan de
ätit upp Bris-tvål — den används tydligen
ofta för hundhygienen. Tvålen innehåller
nämligen ett direkt livsfarligt
transpirationsmedel.

Härom säger direktören i företaget
Sunlight, som tillverkar denna tvål, att
det är onödigt med en sådan varning,
eftersom folk ändå inte läser vad som
står på en förpackning.

Om nu detta är riktigt, så borde väl
samhället se till att för djur och människor
direkt livsfarliga produkter icke
fick tillverkas. Här finns utan tvivel en
lucka i lagstiftningen.

Detta var som sagt bara ett par nya
exempel som visar att någonting måste
göras på detta område.

Konsumenterna behöver stöd i köpögonblicket,
men en upplysning i det
syftet måste också ses som ett led i en
konsumentpolitik som tar sikte på ett
effektivt utnyttjande av vår ekonomis
totala resurser. Ur den synpunkten kan
inte alla möjliga mer eller mindre
olämpliga och oriktiga varor få komma
till. Det är ett uppenbart slöseri både
ur den enskildes och samhällets synpunkt
att framställa och sälja produkter
av dålig kvalitet eller att utnyttja
vår köpkraft för att skapa konstlade
behov — något som också händer —
eller att bygga upp en köp- och slängattityd
som befräinjar tillverkning och
försäljning av skräp av varjehanda slag.
Vi har förvisso så många otillfredsställda
behov i vårt samhälle både i fråga

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Statens institut för konsumentfrågor: Avlöningar

om varor och tjänster, att en sådan produktion
knappast kan anses påkallad.

Dessa sammanhang har vi velat illustrera
i motionsparet och därmed underbyggt
ett förslag att konsumentutredningen,
som tillsattes förra året, skulle
ta upp även denna fråga och lämna förslag
till åtgärder för att åstadkomma ett
närmande mellan konsumenterna och
näringslivet och därvid tillförsäkra konsumenterna
ett reellt inflytande. Vi har
tyckt att det ligger i linje med utredningens
uppdrag att utarbeta ett förslag till
ett administrativt och organisatoriskt
system för konsumentpolitiken som har
den inriktningen.

Nu framhåller emellertid statsutskottet,
att man inte särskilt behöver ge utredningen
detta uppdrag, eftersom utredningen
redan har det uppdraget.
Denna uppgift, som jag väl har anledning
att sätta tilltro till, måste betyda
att konsumentutredningen tar upp just
dessa frågeställningar. Med hänsyn härtill
avstår jag från att ställa något särskilt
yrkande.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Herr Lindholm påpekade
i sitt tidigare inlägg att konsumentinstitutet
med regeringens ställningstagande
skulle få disponera de pengar,
som man tar in genom särskilda uppdragsprovningar,
för att anställa tillfällig
personal och kanske därigenom
skulle kunna öka uppdragsverksamheten.
Jag vill då påpeka att detta är en
helt annan sida av den sak vi har diskuterat
här. Jag har uppehållit mig mest
vid den forskningsverksamhet som institutet
behöver få förstärkt personal till.
Institutet har redan i sina petita i höstas
påpekat att man borde få disponera de
inkomster man får för dessa uppdragsprovningar,
men det utesluter ju inte att
man — när nu KungL Maj :t går med på
det — också och llanske med större
rätt har anledning att inrikta sig på en
utökad forskning.

Till sist, herr talman, vill jag förstär -

ka den argumentering som vi motionärer
anfört både i motionen och i någon
mån genom mig här i kammaren genom
att erinra om vad som står i slutet av
de direktiv som regeringen gav den
konsumentutredning som tillsattes förra
sommaren. Där heter det: »Åtskilliga av
utredningens arbetsuppgifter kan kräva
lång tid. Det är därför angeläget att
framhålla vikten av att den statliga konsumentupplysningen
inte stannar i utvecklingen
under den tid utredningen
pågår.» Det är detta som har gjort att
vi trots pågående utredning anser att
sådana här relativt små förbättringar
i organisationen för bland annat konsumentvaruforskning
kan genomföras
utan att man hindrar utredningen i dess
arbete.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Först några ord till fru
Lewén-Eliasson. De problem som fru
Lewén-Eliasson i sin motion i anslutning
till statsverkspropositionen föreslår
skulle utredas är ju i sak redan föremål
för utredning inom konsumentinstitutet.
Det är också med hänvisning därtill
som utskottet har hemställt om avslag
på ifrågavarande motion.

Till herr Nihlfors vill jag bara säga
att om konsumentinstitutet får disponera
inkomster från uppdragsprovningar
för att anställa tillfällig personal och
därigenom kan frigöra en del av dem
som tidigare varit bundna av detta arbete,
så innebär detta en väsentligt större
ökning av institutets personella resurser
än att personalstyrkan har, såsom
herr Nihlfors framhåller, utökats med
en enda tjänst.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4 a); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Nihlfors begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 13)
mom. 1) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4 a) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nihlfors begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 148 ja och 51 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 14

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15

Bidrag till varudeklarationsnämnden

Kungl. Maj :t hade (punkt C 11, s. 34—
35) föreslagit riksdagen att till Bidrag
till varudeklarationsnämnden för budgetåret
1968/69 anvisa ett anslag av
800 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:611
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 777
av herr Nihlfors m. fl. hade hemställts,

Bidrag till varudeklarationsnämnden

såvitt nu var i fråga, att riksdagen till
Bidrag till varudeklarationsnämnden anvisade
ett i förhållande till Kungl.
Maj :ts förslag med 185 000 kr. förhöjt
förslagsanslag av 985 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag å
motionerna 1:611 och 11:777, såvitt
nu var i fråga, till Bidrag till varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1968/69
anvisa ett anslag av 800 000 kr.

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
I: 611 och II: 777, såvitt nu var i fråga,
till Bidrag till varudeklarationsnämnden
för budgetåret 1968/69 anvisa ett
anslag av 985 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STERNE (fp):

Herr talman! Mitt anförande skall bli
om möjligt ännu kortare än det förra.

Denna gång gäller det varudeklarationsnämnden.
I sina petita har nämnden
begärt anslag för internationellt
samarbete med 60 000 kronor och för
utredning och information med 125 000
kronor. Departementschefen har inte
funnit sig kunna biträda detta förslag.

Från folkpartihåll har i motionsparet
1:611 och 11:777 yrkats bifall till
varudeklarationsnämndens framställning.
Det förefaller mig som om det är
viktigt att varudeklarationsnämnden
får möjlighet att utveckla internationellt
samarbete, inte minst därför att
man då kan spara pengar genom rationaliseringsvinster.

Under sådana förhållanden vill jag,
herr talman, yrka bifall till reservationen
under punkt 15.

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Bidrag till varudeklarationsnämnden

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Inom utskottet har vi
inte funnit några skäl att frångå det av
Kungl. Maj :t framlagda förslaget, och
jag ber härmed att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Vad beträffar anslag till
varudeklarationsnämnden har riksdagen
för några år sedan bifallit ett motionsvis
framställt yrkande om ökning
av anslaget med 100 000 kronor utöver
vad Kungl. Maj :t då föreslog. Det var
ett tecken på att riksdagen då uppskattade
den verksamhet varudeklarationsnämnden
bedriver och ett bevis för att
riksdagen ville snabbare förstärka
nämndens möjligheter till ökade insatser.

I dag är situationen tydligen en annan.
Reservanterna anser emellertid att
nämnden bör fä, som herr Sterne sade,
ett anslag utöver vad Kungl. Maj :t föreslagit
med 185 000 kronor. Framför allt
gäller det då det internationella samarbetet,
informationsverksamheten och
vissa undersökningar.

Jag skall något mera utförligt beröra
detta, eftersom de två närmast föregående
anförandena väl får betraktas som
mera formella. Vad vi reservanter och
vi som har skrivit under motionen menar
är, att varudeklarationsnämndens
förutsättningar att effektivisera sin egen
verksamhet skulle kunna öka högst väsentligt,
om den får möjlighet att på det
internationella planet knyta kontakter
i större omfattning än hittills för att
därmed tillgodogöra sig de erfarenheter
man ute i världen skaffat sig genom
mer och mer avancerade metoder för
varuprovningar i syfte att åstadkomma
normer för varufakta. Dessutom bär vi
att beakta den utveckling som ju pågår
och som innebär, att allt fler varor
säljs i allt fler länder.

Möjligheterna att få fram internationella
och av så många länder som möjligt
godtagbara metoder är alltså större

än tidigare. Det är därför nödvändigt
att varudeklarationsnämnden håller sig
väl framme och drar nytta av de erfarenheter
som man skaffar sig ute i världen.

I fråga om informationsverksamheten
har varudeklarationsnämnden den uppfattningen
— som jag tycker att man
kan dela — att det behövs en satsning
på framför allt butiksinformation. Det
föreligger ju en tendens till upprättande
av allt fler snabbköp där kunderna
lämnas så att säga vind för våg med
alla frestelser mitt framför näsan, och
alla vet hur lätt det är att falla för dem.
Möjligheten att läsa en varudeklaration
finns ju, men alla varor har inte någon
sådan. Det är denna brist som behöver
avhjälpas, och jag tror att det är väl
använda pengar att, som vi föreslår, satsa
på en ökning av informationen.

Varudeklarationsnämndens gamla
normer har dessutom sedan flera år
tillbaka alltmer kritiserats; normerna
är inte längre helt up to date. De behöver
revideras och detta snabbare än
man tidigare ansåg behövligt. Även med
hänsyn härtill är det nödvändigt med
en höjning av anslaget till varudeklarationsnämnden.
Vi kan inte, åtminstone
inte som konsumenternas företrädare,
ha råd att avstå från en så relativt obetydlig
anslagsökning som den som föreslås
i reservationen.

Herr talman! Till slut vill jag beröra
en sak som tyvärr inte omnämns i motionen
men som redovisas i statsverkspropositionen.
Utöver sin ordinarie personalstab
har varudeklarationsnämnden
fyra tjänstemän, vilkas löner helt eller
delvis finansieras med medel från konsumentrådet.
Rådet har beviljat anslag
till tre av dessa tjänster fram till den
1 juli 1968, och anslaget för den fjärde
torde ha utgått i början av detta år.
Varudeklarationsnämnden har i sin
framställning till Kungl. Maj:t framhållit,
att det är i högsta grad angeläget
att dessa fyra tjänster överförs till
dess budget. Tjänstemännen har också

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Patent- och registreringsverket: Avlöningar

krav på att få fastare anställningsformer.
Dessutom löper varudeklarationsnämnden
risken att förlora denna typ
av kvalificerade och specialinriktade
tjänstemän, vilket naturligtvis skulle betyda
en förlust för verksamheten.

Såvitt jag förstår har Kungl. Maj :t
inte tagit ställning till frågan om dessa
tjänsters budgettillhörighet, vilket kan
beklagas också ur den synvinkeln att
det inte är särskilt bra att uppenbarligen
permanent behövliga tjänster år
efter år avlönas från statens konsumentråd,
som ju närmast har till uppgift att
besluta om anslag till vissa bestämda
forskningsprojekt vilka dessutom bör
vara tidsbegränsade.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Sterne begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 15)
i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sterne begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ -

des. Därvid avgavs 149 ja och 49 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 16

Patent- och registreringsverket:

Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (punkt D 1, s. 36
—39) föreslagit riksdagen att a) bemyndiga
Kungl. Maj :t att inrätta en tjänst
vid patent- och registreringsverket som
patenträttsråd i Ce 1, b) till Patentoch
registreringsverket: Avlöningar för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 18 474 000 kr.

I de likalydande motionerna 1:368
av herr Stefanson m. fl. och II: 459 av
herr Löfgren in. fl. hade hemställts att
riksdagen måtte besluta att under tionde
huvudtiteln till Patent- och registreringsverket:
Avlöningar för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
18 928 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att inrätta en tjänst vid
patent- och registreringsverket som patenträttsråd
i Ce 1,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:368 och 11:459 till Patent-
och registreringsverket: Avlöningar
för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 18 474 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin (h), Axel Andersson (fp), Kaijser
(h), Nyman (fp), Ottosson (h),
Bohman (h), Turesson (h), Gustafsson
i Skellefteå (fp) och AV estberg (fp),
som ansett att utskottet under 2. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1: 368 och 11:459 till Patent-
och registreringsverket: Avlöning -

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.
Patent- och registreringsverket: Avlöningar

ar för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 18 928 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

STERNE (fp):

Herr talman! Kammaren har i dag
behandlat en del frågor rörande möjligheterna
att följa utrikeshandeln och
prisutvecklingen på hemmamarknaden,
och i samtliga fall har kammarens majoritet
gått emot reservationerna om
ökade resurser för dessa ändamål, trots
att allting enligt min mening tyder på
att vi behöver rusta upp för att i möjligaste
mån vara med och konkurrera
på dessa områden. Utskottets talesman
herr Lindholm har ett par gånger framhållit
att vi måste väga det ena mot det
andra, och detta är vi väl alla ense
om, men enligt min mening har man
ändå visat alltför stor njugghet i några
fall.

Vi har nu hunnit till punkt 16 i utskottets
utlåtande som gäller anslag till
patent- och registreringsverket. Där har
det avgivits en reservation med tillstyrkan
av yrkandet i motionerna I: 368 och
11:459, som avser tillsättande av nya
tjänster till en kostnad av 454 000 kronor
inom den sektor som behandlar patentansökningar.
Patentverket har begärt
59 nya tjänster, men propositionen
har endast upptagit 8 sådana tjänster.

Det kan här påpekas att patentverket
är självfinansierande och att de som
anlitar verkets tjänster efter den i fjol
fördubblade avgiften bör kunna göra
anspråk på att patentärendena behandlas
i snabbare takt än hittills. I genomsnitt
lär ett patentärende ta fem år för
att bli klart, och det kan givetvis inte
vara tillfredsställande. Under den tiden
är en patentansökan naturligtvis inte
användbar på samma sätt som ett godkänt
patent. Uppfinningen kan ju inte
säljas, och tillverkningen kan knappast
utlämnas på licens till andra företag.

Enligt uppgift lär det nu finnas cirka

62 000 oavgjorda patentärenden i verket.
För att avlasta denna stora balans
har patentverket försökt göra en långtidsprognos
med insättande av vissa rationaliscringsåtgärder,
och det förslag
som patentverket i år lagt fram bygger
på denna långtidsprognos.

Även om det är tacknämligt att man
i departementet är försiktig med utgifterna
reagerar jag i detta fall emot det
sätt på vilket patentverkets förslag har
behandlats. Den blygsamma anslagsökning
som föreslås i nämnda motioner
bör kunna beviljas, inte minst med tanke
på den vikt näringslivet tillmäter
en snabbare behandling av patentärenden.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få föreslå kammaren att bifalla
den vid punkten 16 fogade reservationen
6 av herr Virgin m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Även denna punkt tillhör
de årligen återkommande. Vi diskuterar
varje år hur långt vi skall gå i
fråga om personalförstärkningar vid
patentverket.

Nu har ju verkets personal undan för
undan ökats; om vi blickar tillbaka ett
antal år finner vi att personalsituationen
i dag är radikalt förändrad i förhållande
till vad den tidigare varit. Men
det egendomliga är att tendensen på en
punkt är ungefär densamma, nämligen
när det gäller antalet icke behandlade
patentsökta ärenden, som tycks stiga i
samma takt som personalresurserna
ökar. Jag vill inte påstå att män på något
sätt skulle slöa inom patentverket,
utan denna situation har väl uppstått
på grund av olika samverkande förhållanden,
bl. a. en ökad aktivitet på patentområdet.

Jag vill i detta sammanhang också
erinra om att man för närvarande arbetar
med att genomföra vissa !ratio -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Patent- och registreringsverket: Avlöningar

naliseringsåtgärder. Man försöker bl. a.
att organisera upp verket så att handläggningen
av patentärenden kan bli
mer rationell. Ett ärende som är särskilt
brådskande behöver som bekant
inte ligga i en »datumkö», utan kan behandlas
med förtur. Och om någon har
sökt men ännu inte erhållit patent för
en vara, är vederbörande inte förhindrad
att tillverka denna, utan kan bedriva
produktionen i full skala. Genom att
markera att patent är sökt kan han
spärra eventuella konkurrenter.

Därtill kommer att man eftersträvar
ett visst förenhetligande av det nordiska
samarbetet beträffande patenthandlingar,
vilket i sin tur kommer att lätta
något på trycket. En ytterligare faktor
som måste verka i denna riktning är
att Kungl. Maj :t har bemyndigat patentverket
att bedriva ett visst samarbete
med Västtyskland och USA i fråga om
patenthandlingar.

Det är mycket möjligt att man trots
dessa åtgärder i framtiden ändå kommer
att få räkna med en ökad arbetsbörda
i form av ansökningar i patentärenden.
Jag vill i detta sammanhang
ytterligare understryka ett förhållande,
nämligen att viss del av den personal
som behövs skall ha inte bara ingenjörsutbildning
utan jämväl juridisk utbildning.
Det är inte så enkelt att få tag
i så mycket folk som man behöver med
just dessa kvalifikationer. Jag tror att
det nuvarande tillvägagångssättet, att
försiktigt bygga upp organisationen
med användande av extra personal i
den utsträckning sådan är disponibel,
är det enda möjliga i nuläget.

Jag ber, herr talman, med stöd av del
anförda att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag finner herr Lindholms
anförande ganska egendomligt.
För att till att börja med dra ut konsekvenserna
av den inledande delen får
man härav den uppfattningen, att han

menar att personalen på patentverket
inte sköter sig. Det har sedan inte så
stor betydelse, att han därefter tillfogar
en brasklapp om att han kanske inte
menar så. Men det synes som om granskningstakten
avtar och antalet eftersläpningar
ökar ju mer folk man sätter in

— det var ungefär vad herr Lindholm
sade.

Jag vill deklarera att jag har ett mycket
stort förtroende för tjänstemännen
och personalen på patentverket. Redan
i min motion har jag klargjort att jag
hyser den största aktning och respekt
för deras prestationer. De har verkligen
ansträngt sig inom ramen för de
ytterligt knappa resurser som statsmakterna
ställt till patentverkets förfogande.

Herr Lindholm bör beakta att jag i
min motion inskränkt mig till att begära
förstärkning just på patentavdelningens
granskningsavdelning. I år behövde
jag inte återkomma med kravet
på ytterligare en tjänst som patenträttsråd
på besvärsavdelningen, ty departementschefen
föreslår själv inrättande
av en sådan tjänst. Men att framställa
saken så, att inrättandet av denna tjänst
som patenträttsråd skulle innebära en
förstärkning av granskningsavdelningen
är ju att ge kammaren ett missvisande
intryck. Vad man åstadkommer är
att det blir möjligt att komma till rätta
med den ytterst svåra balans som föreligger
på besvärsavdelningen.

Utskottsmajoriteten skriver i utlåtandet:
»Förutom 260 000 kr. för anställande
av biträdespersonal m. m. har
medel beräknats för åtta nya tjänster,

— — —.» Kammarens ledamöter får
naturligtvis då uppfattningen att dessa
260 000 kronor uteslutande avser nyhetsgranskningen.
I verkligheten är
100 000 kronor avsedda för varumärkesavdelningen,
60 000 kronor för fortsatta
undersökningar av prestationsmätningar
inom verket och 100 000
kronor för allmänna biträdestjänster
inom hela verket. Så mycket blev det

4 — Andra kammarens protokoll 196S. Nr 11

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Patent- och registreringsverket: Avlöningar

av den generositet i fråga om nyhetsgranskningen
som herr Lindholm å utskottsmajoritetens
vägnar här givit uttryck
för!

Förra året påpekade jag att ansökningsavgiften
dubblades för tredje
gången å rad -— den höjdes alltså med
100 procent. Då hette det att man skulle
ha en ansökningsavgift som bättre
stämde överens med hela verkets kostnad
för granskningen av en patentansökan.
Vad har man då gjort sedan riksdagen
lämnade ärendet? Jo, på administrativ
väg har man nu infört avgifter
för första, andra, tredje och fjärde året
under vilket ett patent skall gälla, trots
att den statistik som läggs fram visar
att det tar i genomsnitt 4 3A år innan
en patentansökan är behandlad. Den
som ansöker om patent skall alltså numera
betala avgift för den tid under
vilken verket genomsnittligt inte kan
prestera en enda avgjord ansökan. Härigenom
får verket, enligt slutgiltiga
uppgifter som jag fick innan motionen
skrevs, in ytterligare 2 miljoner kronor.
Det oaktat står det i .statsverkspropositionen
att vid oförändrade avgiftssatser
ger verket 2,2 miljoner i överskott.
Det omtalas inte att verket därefter
genom höjning av dessa avgifter
fått in ytterligare 2 miljoner kronor.

Dessutom har man följt det råd som
jag under många år givit och infört differentierade
avgifter för tryckning av
patentavskrifter med hänsyn till hur
långa dessa är. Det tycker jag är riktigt,
men jag har blivit bönhörd över hövan:
man har infört så höga avgifter att man
får in ytterligare 500 000 kronor på
denna tryckning utöver grundavgiften.

När vi ser att verket på detta sätt dels
genom vad riksdagen beslutat, dels genom
på administrativ väg införda nya
avgifter bara ökar sina inkomster samtidigt
som regeringen säger nej till inrättande
av ytterligare tjänster, varigenom
möjligheterna att komma till rätta
med eftersläpningen skulle kunna vidgas,
så går det inte att använda sådana

argument som dem herr Lindholm
framför. Näringslivet kan helt enkelt
inte vara tillfredsställt med en sådan
ordning.

Jag har aldrig velat skämta med allvarliga
saker och jag har heller inte
velat vara cynisk. Men jag frestas säga
att det tydligen är regeringens och herr
Lindholms mening att man för att få
bort eftersläpningen bara skall fortsätta
att höja avgifterna och på det sättet
få dem som söker patent att sluta
upp med att intressera sig för den tekniska
utvecklingen i vårt land och inte
längre söka patent. Fortsätter man bara
att höja avgifterna tillräckligt mycket
och retar uppfinnarna och näringslivet
genom att låta patentverkets service bli
utomordentligt bristfällig, så går det
kanske att bringa ned eftersläpningen
— och både herr Lindholm och jag
skulle alltså bli nöjda åtminstone i det
hänseendet!

Men jag tror inte att herr Lindholm
och regeringen kan ha något intresse
av att behandla uppfinnare och företag
på det sättet.

Man lägger ned mycket arbete på att
göra en långsiktsplan — herr Lindholm
känner väl till den — och dessutom
framlägger man varje år en petitaskrivelse,
den senaste omfattande 113 sidor,
späckad med uppgifter och argument
för att åtgärder måste vidtas för
att förbättra förhållandena. Därefter
behandlas motioner i riksdagen, i vilka
det framläggs väl underbyggda argument
för att patentverket sannerligen
behöver ökade resurser. Men resultatet
blir endast att man gör uttalanden som
går ut på att trots att antalet anställda
ökas för varje år så får man ingen förbättring
till stånd i patentverket.

I petitaskrivelsen står på s. 4: »Enligt
nämnda långtidsbedömning har patentverket
därför räknat med att personalstaten
ökas med 5 tekniska granskare
vartdera av de sex budgetåren 1968/69
—1973/74. Härigenom beräknas antalet
oavgjorda patentansökningar minska till

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

Patent- och registreringsverket: Avlöningar

ca 40 000 om 10 år.» Om man nu enligt
eu så försiktig bedömning försöker få
de fem tjänster inrättade som begärdes
i fjol och som fortfarande behövs för
kommande budgetår såsom en inledning
till de sex år under vilka det skall inrättas
fem nya tjänster per år, så svarar
herr Lindholm med ett sådant argument
som att »hur mycket folk man än
ger patentverket blir det ingen bättring».

Herr talman! Jag tröttnar snart på
att argumentera sakligt. .lag vill berätta
en liten historia. Två scouter, Tom och
Kalle, skulle göra en god gärning varje
dag. En kväll frågade man Tom vilken
god gärning han hade uträttat. »Jag har
hjälpt en tant att gå över gatan.» Så
frågade man Kalle vad han hade gjort.
»Jag har hjälpt Tom.» »Men han hjälpte
ju en tant att gå över gatan.» •— »Det
gjorde jag också.» — »Men behövde ni
vara två för det?» — »Ja, tanten ville
inte.»

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi har vid skilda tillfällen
också försökt hjälpa herr Löfgren
att gå över gatan. Men han vill inte
han heller, och då är det inte så mycket
att göra åt saken.

När herr Löfgren i mitt förra yttrande
försökte tolka in sådant som
det inte innehöll, måste jag reagera. Jag
markerade att vi här har en problematik
att brottas med som inte kan
lösas enbart med personaiförstärkningar.
Om vi inte angriper problemets
kärna utan endast försöker lösa personalproblemen,
finns det risk för att
vi skapar ett mammutverk, och det förbättrar
inte förhållandena mera radikalt.
Därför bör man nog i detta läge
främst lita till de rationaliseringsåtgärder
som planeras på detta område.

Det nordiska samarbetet exempelvis
måste betyda en lättnad i patentverkets
verksamhet. Vidare liar Kungl. Maj :t
lämnat patentverket fullmakt att sam -

arbeta med Västtyskland och Amerika
när det gäller vissa patentmål. Denna
fullmakt berör enligt uppgift ungefär
20 procent av patentmålen. För min
personliga del tror jag att vi bör få
fram också andra åtgärder för att på
ett radikalare sätt bryta den mycket
tråkiga trend som vi har haft på detta
område. Jag har verkat i detta hus under
32 år och jag har praktiskt taget
varje år fått höra talas om den stora
eftersläpningen beträffande patentärenden.
Därav har jag dragit slutsatsen,
att det inte räcker med personalförstärkningar.
Det måste också vidtas
andra åtgärder för att försöka åstadkomma
ett bättre resultat. Därvidlag
förefaller mig en viss rationaliseringsprocess
vara nödvändig liksom ett
samarbete med andra länder.

Herr Löfgren försökte förringa värdet
av den personalförstärkning på olika
områden som det nu föreliggande
förslaget innebär. Det är ändock att
gå till vissa överdrifter. Jag vet inte
om det tillhörde den sakliga eller den
osakliga delen av herr Löfgrens anförande;
han markerade ju att det bestod
av två olika avsnitt. Om det tillhörde
den icke sakliga delen kan jag förstå
formuleringarna, tv den personalförstärkning
som genomföres måste totalt
sett komma verket till godo och betyda
eu lättnad i dess arbetsbörda.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag är ledsen att behöva
konstatera vad herr Lindholms senaste
anförande ungefär innehöll: »Det räcker
inte med personalförstärkningar.
Man måste också vidta vissa rationaliseringsåtgärder.
» Herr Lindholm nämnde
också en del av vad som skulle göras.
Han vet emellertid lika bra som jag
att allt detta har redovisats av patentverket.
Hade verket inte vidtagit dessa
rationaliseringsåtgärder och räknat

100 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Skattemässig täckning av kommuns kostnader för fritidsbebyggelse

med att allt det som herr Lindholm
talar om skulle komma att utföras, hade
förhållandet varit ännu mera besvärligt.

Kontentan av detta herr Lindholms
ställningstagande blir att jag i fortsättningen
nästan skulle vilja rekommendera
patentverket att sluta med att
utföra välgrundade petitaskrivelser och
utredningar för att visa regeringen och
herr Lindholm i statsutskottets femte
avdelning att det behöver vissa förstärkningar.
I stället kunde kanske patentverket
använda de pengar, som det
har lagt ned på att sakligt och välmotiverat
i tjocka luntor och utredningar
bevisa nödvändigheten av en upprustning,
till att skaffa personal för att ta
igen en del av den eftersläpning, som
vi tydligen framgent får lov att räkna
med. Om det på annat sätt skall ske
en nedbantning av denna eftersläpning,
får man tydligen även i fortsättningen
räkna med att betala dessa dyra
avgifter för patenten samtidigt med att
verket kanske genom några direktiv
minskar på granskningskvaliteten på
ett sådant sätt, att sannerligen inte
näringslivet och uppfinnarna kommer
att ha något intresse av den förbättringen
i balansen.

Herr talman! Jag har givetvis all anledning
att yrka bifall till reservationen
under denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
6); och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sterne begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 16)
mom. 2) i utskottets utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
123 ja och 80 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 17—26‘

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 27

Lades till handlingarna.

§ 23

Skattemässig täckning av kommuns
kostnader för fritidsbebyggelse

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 8, med anledning av motioner
om skattemässig täckning av
kommuns kostnader för fritidsbebyggelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka
(ep):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 8 behandlar de likaly -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

101

Skattemässig täckning av

dande motionerna 1:264 och 11:323
om skattemässig täckning av kommuns
kostnader för fritidsbebyggelse.

En inventering utförd av 1962 års fritt
dsutredning gav besked om att vi har
ett stort antal fritidshus i landet. Antalet
uppgår sannolikt i dag till över
200 000. Utredningen gav även besked
om att inte mindre än 65 procent av
tätortshushållen önskar att äga ett sådant
hus. Detta visar att här föreligger
ett uppdämt behov som vid tillfälle
kommer att göra sig gällande.

Man kan också säga att stugägarna i
allmänhet välkomnas av värdkommunerna.
På plussidan räknar man in bl. a.
möjligheterna till arbete ochutkomstför
ortens hantverkare under uppbyggnadsperioden
och möjligheterna för servicenäringarna
att betjäna och förtjäna under
den tid fritidshusen senare är bebodda.
Som exempel kan anföras att
säkerligen många lanthandlare kan fortsätta
sin näring eller utvidga och förbättra
sin åretruntservice till ortens bofasta
befolkning enbart tack vare inkomsterna
av den ökade omsättningen
under sommarmånaderna.

Givet är emellertid också att kommunerna
belastas med extra kostnader för
fritidshusens invånare och olika åtgärder
för deras välbefinnande och trivsel.
Kostnaderna har av fritidsutredningen
beräknats till mellan 50 och 100 kronor
per år och fritidshus. Utredningens förslag
var att kommunerna skulle ha rätt
att utta en årlig avgift per fritidsbostad
på högst 200 kronor. Detta förslag
liar hittills inte föranlett någon åtgärd
från statsmakternas sida. Bevillningsutskottet
konstaterar också att problemet
kvarstår. Utskottet anför sålunda:

»Det är givetvis angeläget att fritidskommunerna
blir i skälig mån kompenserade
för sina kostnader för fritidsbebyggelsen.
Det torde knappast kunna
bestridas att för åtskilliga utpräglade
fritidskommuner de skatteintäkter och
avgifter som kan erhållas från sommargästerna
ofta inte förslår till täckande

kommuns kostnader för fritidsbebyggelse

av de kostnader som fritidsbebyggelsen
medför.»

Man konstaterar alltså i betänkandet
att problemet kvarstår och förutsätter
att Kungl. Maj :t kommer att ägna spörsmålet
fortsatt uppmärksamhet. Detta
får väl tolkas så, att utskottet anser
motionärerna vara ute i angeläget ärende.
Jag vill också säga att vi anser
skrivningen positiv och välvillig, även
om jag för min del vill beklaga att utskottet
tydligen inte ansett sig kunna
gå på den linje som motionärerna angivit,
nämligen att avlåta en skrivelse
till Kungl. Maj:t i frågan.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

I detta anförande instämde herr
Arweson (s).

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! De motioner som vi nu
behandlar sammanfaller i stort sett med
dem som jag in. fl. väckte vid 1967
års riksdag och som utmynnade i ett
förslag att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära att åtgärder
vidtogs för att snarast införa en särskild
beskattning på fritidshus. Bevillningsutskottet
har såväl i sitt betänkande
nr 12 1967 som i sitt betänkande
nr 8 i år uttalat som sin mening att
utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t
kommer att ägna dessa frågor särskild
uppmärksamhet.

Herr talman! Låt mig bara tillägga
att fritidsutredningen kom fram till att
denna fråga så småningom skulle komma
att beröra cirka en halv miljon
sommarstugeägare och hundratals fritidskommuner
över hela landet. Sommarstugeskatten
föreslogs på sin tid för
att ge möjlighet för de fattiga fritidskommunerna
ute i landet att tillhandahålla
stugägarna en tidsenlig service i
fråga om vatten och avlopp, nya vägar,
sophämtning, badplatser, lekanordningar
o. d. Stugägarna, som i allmänhet
är stadsbor och kommer från de
rika kommunerna, bidrar på varierande
men, får man väl säga, i allmänhet

102

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Tidpunkten för kommuns besvär över taxering till kommunal inkomstskatt

dåligt sätt till denna service. Fritidsntredningens
tanke var att kommunerna
skulle kunna få möjlighet att besluta
om en s. k. särskild sommarstugeskatt.
Fritidsutredningen nämnde också ett
belopp på högst 200 kronor per år.

Kommunalmännen ute i landet har
oavsett politisk färg med glädje tagit
upp detta förslag, och de väntar nu
att ärendet så småningom skall komma
på riksdagens bord. Bevillningsutskottet
är också mycket positivt inställt
till frågans lösning, såväl i det betänkande
som vi i dag behandlar som i
det betänkande som lämnades i fjol. Då
är det bara att hoppas på att frågan
fått ytterligare en stöt framåt.

För dagen har jag inget yrkande, men
i likhet med herr Gustafsson i Stenkyrka
får jag säkert anledning att återkomma
till denna fråga, vilken för fritidskommunerna
är mycket angelägen.

1 detta anförande instämde herr Trana
(s).

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 24

Tidpunkten för kommuns besvär över
taxering till kommunal inkomstskatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 9, med anledning av motioner
angående tidpunkten för kommuns
besvär över taxering till kommunal
inkomstskatt.

I de likalydande motionerna I: 389
av herrar Tislad och Skärman samt
It: MO av herr Werbro m. fl. hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställde om förslag till
ändring av taxeringsförordningen, varigenom
tidpunkten för anförande av
kommuns besvär jämlikt 76 § förordningen
utsträcktes till utgången av oktober
månad under taxeringsåret.

Utskottet hemställde, att riksdagen

måtte avslå motionerna 1:389 och
It: 190.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar T istad och Ruskor/
(båda fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 9 behandlas ett motionspar,
vari hemställs om förslag till ändring
av 76 § taxeringsförordningen på
så sätt att tidpunkten för anförande av
kommuns besvär utsträcks till utgången
av oktober månad under taxeringsåret.

För närvarande gäller att kommuns
besvär skall ha anförts före utgången av
augusti månad. Avskriften av inkomstlängden
skall enligt 45 § taxeringskungörelsen
ha tillställts kommunens styrelse
senast den 31 juli under taxeringsåret.
Kommunen har därför endast augusti
månad på sig för att anföra besvär.
Det händer även att taxeringslängden
inte blir färdig i rätt tid, och
då får kommunen ännu kortare tid till
sitt förfogande. Under augusti pågår
också semestrar och man håller på med
förberedelser för att upprätta staten.
Behandlingen av taxeringsärendena
måste därför bli mycket summarisk och
besvärstiden bör sålunda förlängas i enlighet
med motionärernas förslag — allra
helst som taxeringsintendenten har
tid på sig ända till utgången av april
månad året därpå.

Herr talman! Det finns all anledning
att bifalla motionärernas förslag, men
tyvärr kunde vi inte få majoritet härför
i utskottet. Det är anledningen till
den blanka reservation som fogats vid
betänkandet. Jag har därför inget yrkande.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
gäller, som herr Enskog påpekat,
utsträckt tid för kommunerna att
anföra besvär över taxering till kom -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11 103

Tidpunkten för kommuns besvär över taxering till kommunal inkomstskatt

munal inkomstskatt. Herr Enskog har
grundligt redogjort för frågan och jag
skall därför endast anföra några synpunkter
kring utskottets motiveringar.

Redan föregående år togs denna fråga
upp i ett motionspar, vari föreslogs utsträckt
besvärstid så att kommunerna
fick lika lång tid på sig som taxeringsintendenterna.
Vi accepterade emellertid
då utskottets motivering att svårigheter
skulle kunna uppstå om kommunens
besvärstid sammanföll med taxeringsintendentens.

I årets motioner har vi efter kontakter
med taxeringsmyndigheterna yrkat
att besvärstiden för kommunerna utsträcks
till och med oktober månad under
taxeringsåret. Därmed skulle kommunerna
kunna såväl genomföra en
verklig granskning av taxeringslängderna
som infordra de handlingar som är
erforderliga för en sådan granskning.

Utskottet har inte ansett sig kunna
tillstyrka motionerna och jag ställer
mig litet undrande inför de motiveringar
som utskottet anfört som stöd härför.
Man anger att nu gällande ordning
inte innebär någon olägenhet för kommunerna
och att endast ett fåtal besvär
från dessa inkommit. Olägenheter föreligger
enär kommunerna över huvud
taget inte hinner med att granska taxeringarna.
Det är just därför som det
blir så få besvär från kommunerna.

Vidare anför utskottet den egendomliga
motiveringen, att de kommunalvalda
ledamöterna borde kunna tillvarata
kommunens intressen och hålla
kommunerna underrättade om läget under
taxeringsarbetet. Jag frågar mig
hur det skall kunna ske i en kommun
på cirka 50 000 invånare, vilken bör ha
ungefär 35 taxeringsnämnder. Dessutom
är ju ledamöterna underkastade särskilda
sekretessföreskrifter. Jag undrar hur
denna utskottets motivering håller i
verkligheten.

Utskottet anför vidare att man önskar
en snabb taxeringsprocess. Jag vill instämma
i att det är nödvändigt att få

fram längderna och därmed det slutgiltiga
beslutet från prövningsnämnden
så snabbt som möjligt. Utskottet anför
därför, att kommunerna har möjligheter
att anföra reservationsbesvär. Men
det är väl just detta som hindrar en
snabb behandling av taxeringsärendena.
Om man har ett mycket stort antal
reservationsbesvär fördröjer man arbetet
med taxeringen och förhindrar och
fördröjer dessutom avsevärt det administrativa
arbetet. Prövningsnämnden
måste ständigt övervaka de reservationsbesvär
som föreligger, så att inte
nämnden fattar beslut innan slutgiltigt
besvär inkommer eller reservationsbesvären
har återkallats.

Utskottet tar till sist upp att kommunerna
kan intressera taxeringsintendenterna
alt anföra besvär, om den ordinarie
besvärstiden har försuttits. Men
vad är det kommunerna anför besvär
om? De flesta besvärsmålen gäller en
kommuns ekonomiska förhållande till
en annan kommun, frågan om fördelning
eller överförande av kommunal
inkomstskatt från den ena kommunen
till den andra. — En kommun vill exempelvis
se till att så stor del av skatten
från ett företag, som taxeras i flera
kommuner, tillförs den egna kommunen.
Det skulle se väldigt egendomligt
ut, om en kommun försökte intressera
taxeringsintendenten att föra besvärstalan
för den ena kommunen mot en
annan kommun i samma län. .Tåg tror
inte att det är möjligt att intressera
taxeringsintendenten att föra sådan besvärstalan;
han vill säkert inte ställa
sig i den situationen att han hamnar
i konflikter mellan två kommuner.

Utskottet har dessutom anfört att efterbeskattning
skall kunna komma i fråga.
Men det är ju en helt annan fråga
än den som diskussionen nu gäller och
bör inte blandas ihop med frågan om
kommunernas besvärstid. Efterbeskattning
kan det bli fråga om när det gäller
oriktiga deklarationer, icke upptagna
inkomster o. s. v.

104 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Tidpunkten för kommuns besvär över taxering till kommunal inkomstskatt

Med hänvisning till vad jag nu anfört
ber jag att få yrka bifall till motionerna
I: 389 och II: 490.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Vi har vid behandlingen
av detta ärende inom utskottet kommit
fram till att det är sällan som besvär
behöver anföras när det gäller det
här avsedda avsnittet. I min hemkommun
har vi bl. a. ett par storföretag
som delar upp sin eventuella vinst mellan
hemkommunen och andra kommuner.
Detta är ju något som man i min
hemkommun ur rent kommunal synpunkt
har intresse av att följa för att
se till att kommunen inte blir förfördelad
av de andra kommunerna utan att
fördelningen av den eventuella vinsten
blir så riktig som möjligt. Det är såvitt
jag kan förstå bara på det avsnittet
som förslaget liar någon större aktualitet
för kommunerna. Det är ju saker som
alla i kommunerna känner till och som
bevakas av respektive kommuner. Någon
olägenhet i stil med vad den siste talaren
anförde har jag aldrig märkt.

Dessutom vill jag säga att om man
kommer i tidsnöd så skall man inte
nonchalera möjligheten att anföra reservationsbesvär.
Det är ju en möjlighet
som vid ett dylikt tillfälle är av
värde.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Utskottets talesman
nämnde att det i hans egen hemkommun
förekommer att man bevakar sådana
frågor. Men efter hand som det blir
allt fler företagsfusioner kommer den
här typen av företeelser att öka, eftersom
företagen ofta har självständiga
.styrelser i sina företagsenheter i de olika
kommunerna. Ta till exempel bankerna;
de har sina lokala kontor som
taxeras till kommunal inkomstskatt.
Dessa företeelser kommer att öka i om -

fattning på grund av den struktur som
företagsamheten får. Detta var bara ett
exempel. Jag skulle kunna nämna andra
exempel som inte berör företagsamheten,
t. ex. löntagare som försöker bli
inkomstbeskattade i kommuner som
har lägre skatt eller folk som har fastigheter
i två kommuner osv.

Vi kan väl inte här gå in i detalj på
dessa saker, men man kan konstatera
att dessa problem kommer att öka. Det
har visat sig under taxeringsarbetet att
detta är fallet i de större tätorterna
redan nu och är ett problem. Taxeringsintendenter
har flera gånger anfört att
det förekommit att kommuner anhållit
att taxeringsintendenten skall ta upp
sådana besvärsmål. Men det vill inte
taxeringsintendenten göra, eftersom det
rör två kommuner inom hans eget arbetsområde.
Det är inte så lätt för en
taxeringsintendent att engagera sig på
det sättet. Därför anser jag att det är
det lämpligaste att ge kommunerna dessa
två månader. Det är ju, som herr Enskog
också anfört, mitt i semestertiden
man får över taxeringslängden till kommunerna,
och man har då inte personal
att sköta granskningen.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Att taxeringsintendenten
skulle kunna få besvärligheter när
det gäller kommuner inom hans eget
distrikt ligger ju i sakens natur. Men
det viktigaste — och detta bestred inte
den siste talaren — är ju att denna typ
av ärenden för närvarande inte förekommer
i något större antal. Det är
klart att det kan bli en ökning av antalet
fall. Då är det motiverat med en
ändring, och vore jag då kvar i kammaren
så skulle jag väl medverka till en
ändring. Men såvitt jag kan bedöma saken
föreligger inte sådana skäl just nu.
Om utvecklingen går i den riktning som
talarna här har spått, kan de väl återkomma,
och då kanske tillräckliga skäl
för ändring föreligger.

Överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 13 mars 1968 fm. Nr 11 105

Beräkning av sta

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:389 och 11:490; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 25

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 12, med anledning av motion
om överlåtelse av AB Tipstjänst
till Sveriges riksidrottsförbund.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Beräkning av statlig inkomstskatt för
ackumulerad inkomst

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 16, med anledning av motioner
angående beräkning av statlig
inkomstskatt för ackumulerad inkomst.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! I detta betänkande behandlar
bevillningsutskottet motionen
nr 600 i denna kammare och en likalydande
motion i första kammaren, vilka
rör beräkning av statlig inkomstskatt
för ackumulerad inkomst. Det gäller
alltså sådana ersättningar som utbetalas
på en gång men som utgör vederlag som
kan hänföras till flera år.

De regler som nu gäller fastställdes
av riksdagen 1962. De innebär att beloppet
för att det skall få räknas som
ackumulerad inkomst skall uppgå till
minst 5 000 kronor och dessutom utgöra
minst en femtedel av den skattskyldiges
till statlig inkomstskatt taxerade inkomst.
På grund av penningvärdets fall
och den höjda lönenivån är det allt färre
som kan komma i åtnjutande av denna
förmån, även om de tidigare har
kunnat tillgodogöra sig denna. Att detta
är riktigt har också utskottet beredvilligt
medgivit, och utskottet har över
huvud taget ställt sig positivt till de
4*—Andra kammarens protokoll 196S.

ig inkomstskatt för ackumulerad inkomst

synpunkter som har framförts i motionen.

Vi har i motionen föreslagit att man
skall gå ned till att som ackumulerad
inkomst räkna även belopp som utgör
minst en tiondel av den till statlig inkomstskatt
taxerade inkomsten mot nu
gällande en femtedel. Som exempel på
behovet härav har vi nämnt de premier
som utgår till reservbefäl för viss tjänstgöringsperiod.
Att dessa premier är ersättning
som hänför sig till hela tjänstgöringsperioden
råder det ingen som
helst tvekan om. Lön erhåller vederbörande
när han tjänstgör. Tjänstgöringen
omfattar ungefär 170 dagar. Premien
däremot får han som ett vederlag,
när hela tjänstgöringsperioden är slut.
Reservofficeren fullgör två sådana
tjänstgöringsperioder som vardera omfattar
ungefär tio år. Premien utgör
ersättning för bl. a. att reservofficeren
mellan tjänstgöringsperioderna måste
följa med utvecklingen på det område
inom försvaret, där han skall tjänstgöra
och har att fullgöra sin uppgift, samt
för att han har ställt sig till försvarsmaktens
förfogande som reservbefäl.
Det är också ersättning för det inkomstbortfall
som han ofta åsamkas just på
grund av att han åtagit sig ökad militärtjänstgöring.
Det råder därför inget
tvivel om att premien hänför sig till hela
tjänstgöringsperioden. Utskottet är
tveksamt på denna punkt, men jag vill
försöka att nu ta dem som står bakom
utskottets mening på denna punkt ur
den villfarelsen.

Det förelåg en liknande motion 1966.
Även då var utskottet i princip välvilligt
och skrev att det förutsatte, att
Kungl. Maj :t följde frågan med uppmärksamhet
och vidtog de åtgärder som
kunde vara erforderliga. Det har nu
gått två år, och några åtgärder från
Kungl. Maj :ts sida har inte vidtagits.
Vi har därför ansett oss nödsakade att
påminna härom och har gjort en ny
framställning. Nu har tydligen utskottet
inte funnit det vara möjligt att denNr
11

106 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

na gång hänvisa till Kungl. Maj :t — jag
vet inte om det beror på att utskottet
inte tror att Kungl. Maj :t gör någonting
eller vad som har varit orsaken.
Nu anger utskottet i stället ett annat
skäl. I motionen har sagts att det inte
kan anses tillfredsställande att inkomster
av denna art blir hårdare skattebelastade
än som i princip är avsett.
Utskottet tycks dela denna mening men
anser dock att problemet bör tas upp »i
ett större sammanhang» och avstyrker
därför bifall till motionen. Jag skulle
nu vilja veta vilket större sammanhang
som åsyftas, ty det framgår inte av betänkandet,
och i så fall när man kan
räkna med att det vidtas några åtgärder
i detta större sammanhang.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 27

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, med anledning av motioner
om undantagande från beskattning
som naturaförmån av fritt bränsle
från egen fastighet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 28

Förvärvsavdragen vid beskattningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 18, med anledning av motioner
rörande förvärvsavdragen vid
beskattningen m. m.

Bevillningsutskottet hade upptagit
till behandling i ett sammanhang följande
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 120
av herr Holmberg in. fl. och 11:163 av
herr Bohman in. fl. med yrkande att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställde, att Kungl. Maj :t måtte efter
företagen utredning med beaktande av
de i motionerna anförda synpunkterna

förelägga riksdagen förslag om komplettering
av gällande förvärvsavdrag
innebärande dels att föräldrar med minderåriga
barn måtte kunna erhålla avdrag
för styrkta nödiga kostnader för
den av förvärvsarbetet föranledda barntillsynen,
dels att personer som hade
vårdnaden om sjuk eller åldrig nära anhörig
måtte äga avdragsrätt för nödiga
tillsynskostnader;

2) de likalydande motionerna I: 127
av herr Tistad och II: 171 av herr Werbro
med yrkande dels att riksdagen
måtte besluta, att hemskilda och särlevande
gifta med hemmavarande barn
under 18 år måtte jämställas med ogifta
skattskyldiga med hemmavarande
barn under 18 år såvitt gällde schablonavdrag
för kommunalskatt vid taxering
till statlig inkomstskatt och avdrag för
försäkringspremier utöver sjukförsäkringsavgift
vid taxering till statlig och
kommunal inkomstskatt, dels att vederbörande
utskott måtte utarbeta erforderlig
författningstext;

3) motionen 11:103 av herrar Lindberg
och Johansson i Skärstad med yrkande
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om snar
utredning i syfte att förbättra möjligheten
till avdrag för lejd arbetskraft
vid fall av förvärvsarbete, sjukdom,
svaghet eller för stor arbetsbörda för
vårdnadshavare av hemmavarande minderåriga
barn; samt

4) motionen 11:481 av fru Kristensson
och herr Nordgren med yrkande
att riksdagen måtte besluta om sådana
ändringar i skattelagstiftningen att make
som biträdde den andra maken i
hans rörelse skulle äga rätt att deklarera
för värdet av sina arbetsinsatser,
samt att vederbörande utskott måtte
utarbeta erforderlig lagtext.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte med anledning
av motionerna 1:127 och 11:171 anta
i utskottets hemställan intaget förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 4 | 1 mom. förordningen den 26 ju -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

107

Ii 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; B.

att riksdagen måtte avslå

1) motionerna 1:120 och 11:163,

2) motionerna 1:127 och 11:171, i
den mån de inte kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och hemställt,

3) motionen II: 103,

4) motionen 11:481.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Lothigius (samtliga h),
vilka ansett, att utskottet under punkterna
B 1) och 3) bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
de likalydande motionerna I: 120 och
II: 163 samt i anledning av motionen
11:103 — i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära utredning och förslag till riksdagen
om komplettering av systemet
med förvärvsavdrag enligt schablon, innebärande
dels att föräldrar med minderåriga
barn måtte kunna erhålla avdrag
för styrkta nödiga kostnader för
den av förvärvsarbetet föranledda
barntillsynen, dels att personer som
hade vårdnaden om sjuk eller åldrig
nära anhörig måtte äga avdragsrätt för
nödiga tillsynskostnader;

2) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Lothigius (samtliga h),
vilka ansett att utskottet under punkten
B 4) bort hemställa,

att riksdagen måtte med anledning
av motionen 11:481 i skrivelse till
Iiungl. Maj:t begära förslag till 1968
års höstriksdag om sådan ändring i
skattelagstiftningen att make som biträdde
den andre maken i hans förvärvsverksamhet
skulle äga rätt att
fr. o. in. 1969 års taxering deklarera
för värdet av sina arbetsinsatser;

3) av herrar Stefanson (fp), Tistad
(fp), Fälldin (ep), Gustafson i Göteborg
(fp), Vigelsbo (ep), Enskog (fp)
och Börjesson i Falköping (ep), utan
angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Eftersom vi diskuterat
dessa frågor flera gånger förut här i
kammaren skall jag endast mycket kort
beröra bakgrunden till högerledamöternas
reservationer.

I utskottets skrivning klargörs hur
de nu gällande reglerna som är kända
av oss alla fungerar. Högerpartiet föreslår
i stället för ett fast schablonavdrag,
som i de flesta fall inte täcker de verkliga
kostnaderna, utredning och förslag
till riksdagen om komplettering av de
nuvarande reglerna, så att föräldrar
med minderåriga barn kan erhålla avdrag
för styrkta nödiga kostnader, då
de genom sitt förvärvsarbete är tvingade
att ha barntillsyn, samt att den som
har vårdnaden av åldrig eller sjuk anhörig
skall få samma möjlighet.

Det finns många skäl att låta vissa
kostnader vara avdragsgilla. Ett skäl
är att man därigenom ger familjen större
valmöjligheter till förvärvsarbete.
Familjen kan också anpassa sitt arbete
så som är naturligt för kvinnan eller
mannen. Kanske kan därigenom också
— det är min egen reflexion — könsrollsambitionerna
dämpas. Det är nämligen
inte säkert att mannen i dagens
samhälle är den lämpligaste att i alla
sammanhang vara huvudförsörjare för
familjen. Det kan vara beroende av hälsa,
personliga intressen, arbetstillfällen,
bostadsort, strukturförändringar o. s. v.

En annan konsekvens som också är
nämnd i vår första reservation är att
en man som med hustruns hjälp driver
en rörelse kan få förvärvsavdrag med
högst 1 000 kronor, om familjen har
minderåriga barn. Om det däremot är
hustrun som står för rörelsen och mannen
biträder henne där kan hon få förvärvsavdrag
upp till 3 000 kronor. Detta
förhållande är inte tillfredsställande.
Om förvärvsavdraget i stället anknytes
till de verkliga kostnaderna, så får man
även det problemet löst.

Vad sedan gäller vården av sjuk
eller åldrig anhörig vet vi att samhällets
resurser inte räcker till för att ordna

108 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

den vården tillfredsställande genom allmänna
inrättningar. Många gånger kan
man ordna en mera naturlig och human
vård i hemmet. Det skulle också kosta
samhället mindre att ordna vården så
om detta passar familjen. Utskottet har
i det stycket hänvisat till familjeskatteberedningen,
som väntas framlägga sitt
betänkande i år. Vi har ju väntat på
resultatet av den utredningen, och om
utskottet hade uttalat sig välvilligare om
tanken på avdragsrätt för de verkliga
kostnaderna hade vi inom högern kanske
nöjt oss med ett yttrande. Men nu
har vi velat trycka hårdare på vårt
ställningstagande och därför fogat en
reservation till utskottets betänkande
vid denna punkt. Jag ber att få yrka
bifall till reservationen nr 1.

I reservationen 2, som grundar sig
på eu motion av fru Krisiensson och
herr Nordgren, har det självklara kravet
rests att samma sociala trygghet
skall tillkomma båda makarna, om den
ena maken är yrkesarbetande i den
andra makens företag, det må vara jordbruk
eller annan rörelse. En motivering
härför är den att vid äktenskapsskillnad
tillfaller på båda makarnas arbetsinsatser
belöpande ATP-poäng företagaren
själv. I det fallet har utskottet
skrivit relativt positivt och framhållit
att det är möjligt att familjeskatteberedningen
kan finna en form för detta. Utskottet
avstyrker därför förslaget i väntan
på resultatet av beredningens arbete.
Detta — möjligt att finna en form —
är vi inte nöjda med. Orättvisan är alltför
tydligt dokumenterad. Det går mycket
bra att angripa problemet direkt vid
höstriksdagen och få en sådan ändring
i skattelagstiftningen att man kan deklarera
för värdet av arbetsinsatser vid
1969 års taxering.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall även till reservationen 2.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig ganska
kort. Högerns yrkande om utred -

ning av frågan om rätt till avdrag för
faktiska kostnader vid förvärvsarbete
för tillsyn av barn och för kostnader
i samband med vård av sjuk eller åldrig
nära anhörig har behandlats av riksdagen
åtskilliga gånger men alltid blivit
avslaget. Jag har tidigare uttalat min
sympati för metoden att ha ett förvärvsavdrag,
som skulle motsvara de verkliga
kostnaderna, men jag har tvivlat
på att den skulle kunna genomföras i
praktiken. Det är ju uppenbart att ett
schablonmässigt förvärvsavdrag, såsom
också högermotionärerna anför i sin
motion, inte är någon särskilt bra lösning,
eftersom det, med hänsyn till att
avdraget kan göras även om det inte
förekommer några kostnader för barntillsyn,
inte kan höjas särskilt mycket
mera.

Senast förra året uttalade emellertid
utskottet bl. a. att det inte kan vara
lämpligt att företaga några mera väsentliga
förändringar i utformningen
av förvärvsavdraget innan familjeskatteberedningens
arbete har avslutats.
Problemen i samband med förvärvsavdragen
hänger ändå samman med sambeskattningsfrågorna,
och samtliga dessa
spörsmål utreds ju inom familjeskatteberedningen.
Jag har sett att fru
Eriksson i Stockholm har begärt ordet,
och jag hoppas att hon kommer att
säga något om dess arbete.

Vidare uttalade utskottet i fjol att en
kompensation för vissa av de kostnader
motionärerna berör lämpligen borde
lämnas av samhället på annat sätt än
via beskattningen. Man ifrågasatte alltså
om det över huvud taget borde beaktas
vid beskattningen. Utskottet menade
dock att det i första hand är familjepolitiska
kommittén som bör ta
ställning till dessa frågor.

Motionärerna har nu inte anfört några
nya skäl, och utskottet har inte heller
funnit någon anledning att ändra
sin ståndpunkt. Snarare har vi väl kommit
närmare den dag när familjeskatteberedningen
skall framlägga sitt be -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

109

tänkande. Det väntas nämligen enligt
vad jag har erfarit — och tvärtemot
vad fru Kristensson skriver i sin motion
— ske i år. Vi får höra om fru Eriksson
kan avslöja något om detta senare.

Om jag är riktigt underrättad kommer
vidare familjepolitiska kommittén
nu att börja sitt arbete med frågan om
bl. a. vårdkostnaderna för barn och
därmed sammanhängande problem. Det
finns därför ännu mindre anledning att
nu begära en särskild utredning och
förslag om detta.

Bevillningsutskottet behandlade även
förra året ett yrkande liknande det som
framföres i motion 11:481. I denna
hemställes om en omedelbar lagstiftning
som skulle innebära att make,
som biträtt den andra maken i dennes
förvärvsverksamhet, skall äga rätt att
deklarera för värdet av sina arbetsinsatser.
Detta skulle enligt motionärerna
få betydelse för den sociala tryggheten.
Såsom förhållandena nu är kan maken
i vissa fall gå miste om exempelvis
ATP-poäng.

Ja, även detta är ett spörsmål som
kommer att behandlas av familjeskatteberedningen.
Denna har i uppdrag att
lösa de problem som är förknippade
med en övergång till fullständig eller
modifierad särbeskattning.

Jag vill vidare gärna understryka den
av utskottet anförda uppfattningen, som
också herr Lothigius hänvisade till, att
det är möjligt att familjeskatteberedningen
kan finna någon lösning som
tillgodoser önskemålen i motionen. Då
vi som sagt redan i år kan vänta resultatet
av beredningens arbete bör vi
dock först avvakta detta och inte begära
någon omedelbar lagstiftning. Om några
månader kanske vi har ett konkret förslag
till lösning att studera, som kan
läggas till grund för ett positivt beslut.

Bevillningsutskottet bär — det känns
roligt att få säga det — faktiskt ovanligt
nog tillstyrkt en motion av herrar Tistad
och Werbro, där det yrkas att
särlevande gifta skall jämställas med

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

ogifta skattskyldiga i vad gäller schablonavdraget
för kommunalskatt. Det
betyder alltså att särlevande som har
vårdnaden om hemmavarande barn under
18 år kan få det högsta schablonavdraget,
4 500 kronor.

Herr talman! Jag skall inte orda mer
om detta utan ber att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Iierr talman! Jag vill bara helt kort
uttala min glädje över att herr Brandt
känner en viss sympati för det förslag
vi framlagt beträffande avdrag för de
verkliga kostnaderna. Det är bra.

Låt mig endast tillägga att vi i vår
partimotion om rätt till avdrag vid beskattningen
för barntillsyn m. m. tagit
upp frågan om hur man skall bära sig
åt för att nå en rimlig lösning. Det heter
i motionen: »Svårigheten att avgränsa
avdragsgilla omkostnader gör, att man
torde böra söka en norm, en måttstock
på avdragets skäliga omfattning, till
uppnående av likformighet och rättvisa.
» Dessförinnan har vi påpekat följande:
»Beträffande sådan barntillsyn
som utövas i den skattskyldiges hem
bör viss ledning för prövning av beloppets
skälighet kunna hämtas från jämförelser
med de offentliga institutionernas
självkostnader för den barntillsyn
som utövas där.» Dessa synpunkter som
framförts tycker jag'' det finns anledning
att beakta.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Högerledamöterna har
till bevillningsutskottets förevarande
betänkande knutit två reservationer
som verkar en smula förbryllande. Man
undrar: Vad menar egentligen högermännen?
Vill de ha särbeskattning eller
vill de fortfarande ha sambeskattning?
Håller de på den gamla tudelningen
eller hur är det?

Någon invänder kanske att detta inte

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

är frågor som nu skall behandlas. Men
om vi skulle följa högern härvidlag
skulle vi i alla fall ytterligare avlägsna
oss från tanken på en särbeskattning.
Högern vill öka avdraget för förvärvsarbetande
hustrur som har barn och vill
göra det möjligt för dessa att få avdrag
för kanske en heltidsanställd. Högern
vill alltså ytterligare komplicera beskattningen
och är tydligen främmande
för införande av särbeskattning, eftersom
en sådan har kännemärket att
beskattningen inte baseras på familjens
sammansättning, utan var och en beskattas
för sig, oavsett om vederbörande
är gift eller ogift. Hänsyn till förekomsten
av barn skulle inte tas vid
särbeskattning, utan i den män man
vill ge ett stöd åt barnfamiljerna skall
detta ske genom bidrag.

Detta är intressant. Jag har faktiskt
hört att högern skulle ha ändrat sig och
blivit särbeskattningsintresserad, men
det resonemang jag här redogjort för
tyder ju inte på något sådant. Det är
kanske två röster som talar ur samma
högerbröst; den ena rösten säger herr
Lothigius och den andra säger, som jag
hoppas, fru Kristensson. Men det skulle
vara intressant att veta vilken röst som
skall vara den tongivande, den som man
skall rätta sig efter. Tyvärr har ju högern
inte någon representant i den utredning
rörande familjebeskattningen
som arbetar, så vi kan inte få någon ledning
där. Mot den bakgrunden är det
särskilt intressant att få veta hur pass
stor resonans det inom högern finns för
en modernare familjebeskattning.

Den andra av de två högerreservationerna
gäller frågan om de faktiskt
sambeskattade. Jag tycker det är riktigt
att man även beträffande denna grupp
anlägger en något modernare syn och
betraktar man och hustru var för sig
som individer med rätt till både försäkringar
och lön, om de utför förvärvsarbete.
Då måste båda naturligtvis också
beskattas. Denna princip är riktig,
men det gäller kanske inte i första hand
en skattefråga. Det vore roligt att höra

hur högern ser på denna fråga. Kan ni
inte utveckla detta litet mer så att vi
får någon vägledning när vi nu ändå
skall ta ställning till dessa frågor?

Här har sagts att beredningen inte
är färdig. Det är riktigt, men det kommer
att före valet presenteras en utredning
som innehåller många möjligheter
till lösning av särbeskattningen, en utredning
som kanske förordar ett förslag
men som har tagit ställning till en
rad olika kombinationer av bidrag, avdrag
och skatteskalor. Vi får kanske
möjlighet att diskutera dessa frågor före
valet, och det vore roligt att få litet
vägledning av högern också. Jag beklagar
att medlemmar av högerpartiet inte
kan framföra sina åsikter i kommittén
— det har de själva ofta beklagat —
men högern har ju chans att göra sig
hörd här i riksdagen och få in det i
protokollet. Dessa två reservationer
skapar ingen klarhet om högerns inställning
— de förbryllar, och jag väntar på
ett klarläggande.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte låta mig
lockas in på en diskussion om särbeskattnings-
och sambeskattningsfrågor.
Jag slcall försöka hålla mig till sakfrågan.

Fru Eriksson i Stockholm tog upp det
förslag till avdragsformer som vi har
lagt fram. Här finns den vanliga kontroversen
mellan vår och socialdemokraternas
inställning till bidrag och avdrag.
Vi har funnit att avdragen gör sig
alltmer gällande och spelar en allt större
roll för den vanliga inkomsttagaren
i vårt land. Därför har vi en stark känsla
av att detta är en riktig väg att gå,
även om man i vissa sammanhang skall
använda sig av bidragsformen såsom ett
komplement.

Jag skulle också gärna vilja ha ett förtydligande
av fru Eriksson, hennes synpunkter
på utredningen och det resultat
den kommer till. Vilken är fru Erikssons
egen inställning?

Onsdagen den 13 mars 19G8 fm.

Nr 11

111

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Den utredning som här
nämns har fått i uppdrag att lägga fram
särbeskattningsförslag, och det kommer
den att göra. Men det skulle vara en
vägledning om man visste hur detta
särbeskattningsförslag kommer att slå
an hos olika grupper. Folkpartiet har
ständigt sagt sig vilja ha särbeskattning,
och detta har på sistone även poängterats
från centern. Yi har sagt att med
förbehåll för uppenbara orättvisor med
hänsyn till skatteförmåga är vi i princip
intresserade av särbeskattning. Högern
har ibland sagt sig ha något litet
intresse för särbeskattning men ibland
inte varit inne på den linjen.

Nu är man i färd med att föreslå en
lösning som skulle fjärma oss ytterligare
från ett särbeskattningsförslag. Därför
är det av intresse att få veta om ni
på något sätt har tagit ställning i frågan
så att vi vet om vi får »trubbel» med
högern när vi föreslår särbeskattning.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Bevillningsutskottets
betänkande nr 18 behandlar ett flertal
motioner om förvärvsavdrag vid beskattning,
däribland en motion i denna
kammare av herrar Lindberg och
Johansson i Skärstad rörande rätt till
avdrag för lejd arbetskraft vid fall av
förvärvsarbete, sjukdom, svaghet eller
för stor arbetsbörda för vårdnadshavare
av hemmavarande minderåriga barn.

Motionärerna anför bl. a. att bristen
på kvalificerad arbetskraft ofta gör sig
påmind, exempelvis på sjukvårdens område.
Det finns många hemmafruar med
sjuksköterskeutbildning, vilka gärna
skulle ta anställning åtminstone på
halvtid, om bara kostnaderna för hemhjälp
vore avdragsberättigande i självdeklarationen.
Eftersom så inte är fallet,
blir utgifterna för inkomstens förvärvande
ofta större än den reala merinkomst
som ett förvärvsarbete på halvtid
innebär. Heltidstjänst kan kanske
inte ifrågakomma, om familjen har min -

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

deråriga barn både före och i skolåldern.
Den dubbelarbetandes börda
blir alltför tung eftersom lejd arbetskraft
i regel endast delvis kan ersätta
en husmor. Det är dålig samhällsekonomi
att inte utnyttja utbildad arbetskraft
i det arbete vartill utbildning erhållits,
och det kan också betraktas som orimligt
att begära att enskilda människor
skall ikläda sig ekonomiska uppoffringar
för sin yrkesutövning och samhällstjänst.

Det kan inte förnekas att vissa samhällsgrupper
har blivit påtagligt eftersatta
när det gäller den sociala tryggheten.
Detta gäller inte minst, som motionärerna
framhållit, mödrar med
hemmavarande barn. Deras ekonomiska
situation kan ofta vara brydsam nog,
och när sjukdom stöter till blir förhållandena
närmast katastrofala. En faktor
som man därvidlag sannerligen måste
räkna med är att man, när lejd arbetskraft
anlitas, icke får avdraga kostnaderna
härför i självdeklarationen.
Den del av inkomsten som åtgår till
avlöning åt hemhjälp blir dessutom föremål
för beskattning en andra gång.

Såväl behovet av utbildad arbetskraft
som omsorgen om vår sociala trygghet
talar för att en förändring av bestämmelserna
om avdrag vid självdeklaration
är nödvändig i riktning mot generellt
avdrag för de kostnader lejd arbetskraft
betingar vid fall av förvärvsarbete,
sjukdom, svaghet eller för stor
arbetsbörda för vårdnadshavare av
hemmavarande minderåriga barn.

Motionärerna har begärt en snar utredning
angående behandlingen i skattehänseende
av de kostnader som uppkommer
för barnfamiljerna på grund
av föräldrarnas förvärvsarbete. Deras
begäran har nu tillmötesgåtts. Utskottet
anför nämligen att behovet av en
utredning angående behandlingen i
skatte- och bidragshänseende av de
kostnader, som uppkommer för barnfamiljer
på grund av föräldrarnas förvärvsarbete,
redan är tillgodosett genom
familjeskatteberedningens arbete,

112

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

vars resultat väntas bli framlagt under
innevarande år.

Med hänsynstagande därtill, herr talman,
finns det ingen anledning att redan
nu kräva en ny utredning. Vi avvaktar
i stället resultatet av familjeskatteberedningens
arbete.

Fri! KRISTENSSON (h):

Herr talman! Några positiva inslag
kan man notera i årets debatt om förvärvsavdragen.
Det första är att herr
Brandt tydligen har blivit ganska positivt
inställd till tanken att man skulle
kunna få göra avdrag för de verkliga
kostnaderna, låt vara att han menar att
svårigheterna att styrka kostnadernas
omfattning är så stora att han för närvarande
måste ställa sig avvaktande.
Det är dock ett framsteg att utskottets
talesman anser att tanken är riktig.

Det andra positiva inslaget har fru
Eriksson i Stockholm svarat för. Hon
beklagar nämligen att högerpartiet inte
är representerat i familjeskatteberedningen.
Jag tycker det är glädjande att
höra detta. Vi beklagar från högerpartiet
— och det har vi även gjort tidigare
— att vi inte har haft möjlighet att
följa det arbetet på ett sätt som skulle
ha varit välgörande, tror jag, ur vårt
partis synpunkt och kanhända också i
själva sakfrågan.

Det tredje positiva svarar centerpartiet
för genom sin motion, där man inte
bara ansluter sig till högerpartiets partimotion
om förvärvsavdrag utan t. o. m.
går ett steg längre och menar att ännu
generösare avdragsregler skulle kunna
tänkas beträffande tillsynskostnader för
barn.

Men, herr talman, jag liar ändå ett
behov, tycker jag, av att ganska kort
sammanfatta varför vi inom högerpartiet
menar att förslaget om förvärvsavdrag
som grundar sig på de verkliga
kostnaderna är så positivt.

För det första tycker jag att man bör
hålla fast vid skatteförmågeprincipen.
Man kan inte säga att en familj som har

ett barn på 15 år har samma tillsynskostnader
som en familj som har flera
barn i förskoleåldern. Det borde rimligen
finnas er. variation i rätten till
avdrag. Enligt schablonen blir det samma
avdrag oavsett hur familjen ser ut
och oavsett vilka kostnader den har.

För det andra skulle en sådan rätt
till avdrag för verkliga kostnader stimulera
till en ordentlig barntillsyn.
Därigenom skulle man underlätta för
föräldrarna att ordna barntillsynen på
ett sätt som är försvarligt —• för närvarande
hindrar skattereglerna föräldrar
att t. ex. anställa en hemhjälp just
därför att denna del av inkomsten blir
dubbelbeskattad i så stor utsträckning.
För det tredje skulle ett sådant system
innebära en likställighet mellan olika
tillsynsformer. Ur högerpartiets synpunkt
är det inte tillfredsställande att,
såsom sker för närvarande, den kollektiva
tillsynsformen gynnas genom de
subventioner som den får, under det att
tillsyn i det egna hemmet medför att
avdrag inte ens får göras för de faktiska
kostnaderna.

För det fjärde vill jag peka på att
en sådan avdragsrätt skulle kunna leda
till att också vården av barn i hemmet
får en konkurrenskraftig lönesättning.
Det kan inte vara rimligt att tänka sig
att man skall kunna betala en adekvat
lön för hemhjälp när man inte för denna,
på motsvarande sätt som man får
göra i fråga om annan anställd arbetskraft,
får göra avdrag för lönekostnaden.

För det femte och slutligen vill jag
säga att en sådan anordning på ett
mycket positivt sätt skulle kunna medverka
till alt lönsamheten ökar när båda
föräldrarna är förvärvsarbetande och
man samtidigt har småbarn.

Utskottet nöjer sig med att hänvisa
till familjeskatteberedningens betänkande.
Ja, vi väntade förslaget från familjeskatteberedningen
förra året, men det
kom inget sådant. Nu har vi fått höra
att betänkandet kan väntas komma i

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

113

År, men lika fullt kan vi väl ändå inte
vänta något lagförslag till årets riksdag,
såvitt jag förstår.

Fru Erikssons i Stockholm argumentering
är att förvärvsavdrag visst inte
är förenligt med exempelvis ett särbeskattningssystem.
Jag tycker att detta
tyder på att man inte heller kan vänta
något förslag från familjeskatteberedningen
just i fråga om förvärvsavdraget,
och detta gör att vår reservation på
denna punkt blir desto mera befogad.

Jag hävdar nämligen, fru Eriksson,
att eftersom vi för närvarande, när vi
har rätten till frivillig särbeskattning,
också har möjlighet att i ett sådant
system få bibehålla förvärvsavdragen,
så finns det ingenting som hindrar att
man i ett renodlat särbeskattningssystem
bibehåller systemet med förvärvsavdrag.
Jag skulle vilja fråga fru Eriksson:
Menar fru Eriksson verkligen, att
för den händelse vi skulle få obligatorisk
särbeskattning, så skulle därmed
alla avdrag för olika omkostnader för
inkomsternas förvärvande som man kan
ha försvinna? Skulle vi inte kunna få
bibehålla ett avdragssystem för olika
omkostnader? Detta har åtminstone jag
uppfattat såsom självklart i ett särbeskattningssystem,
och det tyder väl
på att ett förvärvsavdrag ganska väl
låter sig förena med särbeskattning.

Fru Eriksson skulle försöka locka in
oss på en diskussion om hur vi vill
ha beskattningen utformad. Jag tror
emellertid att inte ens fru Eriksson, i
egenskap av ledamot i denna beredning,
är beredd att tala om efter vilka
linjer ni har diskuterat och vilket förslag
man har anledning att förvänta
sig.

Jag tror inte att fru Eriksson i Stockholm
kan förvänta sig att från oss i
högerpartiet i förväg kunna få någon
carte blanche. Så mycket vågar jag
ändå säga, fru Eriksson, att det också
inom högerpartiet finns resonans för
en modernare familjebeskattning. Om
man sedan kallar denna för en modi -

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

fierad sambeskattning eller en modifierad
särbeskattning är ganska likgiltigt.
Jag har den personliga uppfattningen
att man i denna fråga liksom i
andra väsentliga frågor inte bör göra
tvära kastningar i lagstiftningen, utan
att man bör gå fram på ett sätt som naturligt
anpassar sig till utvecklingen.

Den motion som högerpartiet lade
fram syftade också till möjligheterna
att få göra avdrag för de omkostnader
man har när det gäller tillsyn av anhörig.
Den frågan har något kommit bort
i diskussionen, och jag skall inte yttra
mycket därom. Men jag är i varje fall
av den uppfattningen att just den frågan
knappast kommer att behandlas
av familjeskatteberedningen. Denna fråga
är så pass viktig att man från utskottets
sida borde ha kunnat ena sig
om att beställa ett förslag i den riktningen.
Jag skall inte säga något mera
om besvärligheterna när det gäller åldringsvården,
ty alla har väl från egen
erfarenhet färska exempel på hur situationen
kan vara. I varje fall borde man
kunna få göra avdrag för de omkostnader
som hänför sig till den egna inkomsten,
vilka man har när man måste
dra försorg om en anhörig. Jag tycker
att detta förefaller vara en rimlig begäran.

Till slut, herr talman, vill jag säga
några ord om den andra reservationen.
Den gäller en fråga som borde ha varit
så självklar alt den kunde ha beaktats
redan nu. I alla företag där ena maken
biträder den andre i en rörelse
har den make som biträder icke möjlighet
att få deklarera för värdet av
egen inkomst. Detta har medfört olika
konsekvenser, bl. a. den att man får ett
mycket mindre förvärvsavdrag än man
skulle få, om man kallades egen inkomsttagare.
Det har också den konsekvensen
att man inte lika lätt som en
egen inkomsttagare har möjlighet att
få sjukpenning. Man får heller inte räkna
ATP-poäng. Vidare blir det heller
inte fråga om något invaliditetsskydd,

114

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.
utom i vad gäller förtidspension inom
folkpensioneringen.

Detta gäller en grupp människor som
i praktiken är yrkesarbetande men som
inte har något av det skydd som andra
yrkesarbetande åtnjuter. I riksdagen
har vi många gånger talat om att vi
bör sträva efter att varje människa
skall få ett socialförsäkringsskydd. Vi
har ofta talat om hemarbetande kvinnor
och om att de borde få ett sådant skydd.
Desto större anledning finns det att
just för denna kategori, som bevisligen
har ett yrkesarbete, göra den enkla
förändringen i lagstiftningen att vederbörande
får rätt alt deklarera för värdet
av den arbetsinsats som han eller
hon gör. Därmed får de även den sociala
trygghet jag nämnt om.

Herr talman! Jag har inte fattat mig
kort och jag skall sluta med att yrka
bifall till reservationerna 1 och 2 till
bevillningsutskottets betänkande nr 18.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna betyga,
fru Kristensson, att utskottet som helhet
förstår allvaret i fråga om vårdnaden
av sjuk eller åldrig nära anhörig. Detta
är ett problem som behöver lösas, men
vi har inte varit beredda att här skriva
till Kungl. Maj :t om en utredning.

Det var emellertid inte för denna sak
jag begärde ordet, utan det var för tolkningen
av vad jag tidigare sade. Jag
underströk att jag i tidigare debatter
uttalat min sympati för högerns krav
på att man skulle söka ernå avdragsrätt
för de verkligen styrkta kostnaderna.
Men samtidigt har jag haft den reservationen
att detta möjligen kommer att
möta stora praktiska svårigheter.

För närvarande sysslar familjeskatteberedningen
med skattefrågorna, däribland
avdragsspörsmålen.

Vi har å andra sidan familjepolitiska
kommittén som efter vad jag hört nu
skall ta itu med problemen beträffande
vårdkostnaderna. Jag föreställer mig att
dessa båda utredningar måste synkroni -

seras. Om förvärvsavdraget helt tas bort
måste det kompletteras och kompenseras
med andra hjälpåtgärder. Det är
möjligt att man kan tänka sig en kombination
av dessa system, och det måste
såvitt jag förstår betyda att man i viss
utsträckning tillgodoser högerns önskemål,
även om det inte blir genom ett
förvärvsavdrag, ty det tror jag inte att
vi har möjlighet att införa.

Det är min förhoppning att vi skall
kunna lösa dessa problem, och helst
med samhällelig hjälp på annat sätt än
via beskattningen, för dem som har förvärvsarbete
och verkligen behöver
hjälp med vårdnaden av sina barn. Kan
man sedan också åstadkomma bättre
hjälp — landstingen ger ju redan sådan
— till dem som har vårdnaden om sjuka
barn, sjuka föräldrar eller åldrig
annan anhörig hälsar jag det med tillfredsställelse.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Fru Kristenssons svar
var helt avslöjande — hon sade emot
sig själv. Hon ansåg att förvärvsavdragen
skulle finnas kvar och ökas. Men
högern vore ganska tillfredsställd, sade
hon, sedan vi fått den frivilliga särbeskattningen.
Ja, just det; den hjälpte
de familjer som har två relativt goda
inkomster och tog inte bort någonting
från familjer med hemmafru och endast
en hög inkomst. I propagandan för särbeskattningen
talar man alltid om att
man inte skall gynna höga inkomsttagare
med hemmafruar. Men högern är tydligen
inte angelägen att genomföra någon
ändring därvidlag utan vill ha förvärvsavdraget
kvar och öka det. Det
betyder att man strängt taget inte vill
gå in på frågan om särbeskattning i
den mening den tidigare diskuterats.

Högern anser att man skall ta hänsyn
till skatteförmågan. Den som har sämre
skatteförmåga och sämre möjligheter att
få hjälp med vårdnaden av sina barn
skall ha lägre avdrag. Den som har hög

Onsdagen den 13 mars 19(38 fm.

Nr 11

115

Förvärvsavdragen vid beskattningen in. in.

skatteförmåga och kan anställa någon Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

att vårda sina barn skall också gynnas Herr talman! När fru Eriksson i

i fråga om skatten. Det är konsekvensen Stockholm nu tar till brösttonerna är det
av högerns inställning. Därför var det kanske angeläget att framhålla, att höctt
klart och bra besked som jag kan tro gerpartiet bl. a. i denna kammare drivit
att högern enhälligt kommer att sluta fram tudelningsprincipen, som ger lägre
upp kring när vi behandlar särbeskatt- skatter och som när det gäller särbeningsfrågan
—• högern kommer uppen- skattningen inte betyder ett dugg för
barligen att ställa sig vid sidan om den. inkomster upp till 35 000 kronor.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Brandt sade att
han för sin del tyckte det var angeläget
med en synkronisering av familjebeskattningens
och familjepolitiska kommitténs
arbete. Det var ytterligare ett
positivt uttalande av herr Brandt. Den
synkroniseringen borde ha ägt rum för
länge sedan. Men när man framställer
ett sådant önskemål — och jag biträder
det — måste man samtidigt inse att
detta arbete inte kan bli färdigt så snart,
eftersom familjepolitiska kommittén inte
har gjort så mycket åt den senare
delen. Den har nyligen avlämnat ett betänkande
— och vi vet hur det gick
med det — och har knappast hunnit
börja med nästa avdelning. Om man
skall vänta på en synkronisering blir
våra reservationer ännu angelägnare.

Det är en alltför vanlig debatteknik
som fru Eriksson i Stockholm använde
— jag är ledsen att behöva säga det —
när hon sade att jag sagt mig vara tillfredsställd
med den frivilliga särbeskattningen.
Jag konstaterade att den frivilliga
särbeskattningen fortfarande accepterade
förvärvsavdrag. Det tyder enligt
min mening på att man också i ett vanligt
särbeskattningssystem bör kunna
acceptera olika avdrag och även förvärvsdrag.
Det var bara detta jag sade.
Jag delar annars fru Erikssons i Stockholm
uppfattning att den frivilliga särbeskattningen
egentligen inte löser de
problem som vi båda är inställda på att
försöka lösa. Jag menar alltså att man
även i ett särbeskattningssystem måste
tillåta olika omkostnadsavdrag.

Herr LINDBERG (ep):

Herr talman! Det finns kanske egentligen
inte så mycket att säga mot den
uppfattning som utskottet ger uttryck
för i sitt utlåtande, ty de principer som
gäller för utskottens arbete har vi accepterat:
när en utredning pågår i ett ärende,
så brukar oftast motioner i samma
ärende avstyrkas. Så har skett även med
motionen II: 103 angående avdrag för
lejd arbetskraft när mor till minderåriga
barn blir sjuk eller utövar yrke. Det
är ju naturligt att man när det gäller
avdragen räknar bort kostnader som är
tillgodosedda genom sjukpenning eller
förvärvsavdrag.

Utskottet hänvisar på sedvanligt sätt
till arbetet inom familjepolitiska kommittén
och till familjeskatteberedningen,
som beräknas bli färdig med sitt arbete
under innevarande år. Men eftersom
många utredningar givit ett så föga
tilltalande resultat — kanske inte minst
just i dessa frågor — finns det anledning
att peka på en del missförhållanden och
uttala en förväntan, att den utredning
som nu arbetar åtminstone skall lägga
fram ett förslag som medför ett definitivt
stopp på den faktiska straffbeskattning,
som en familj råkar ut för när
husmor blir sjuk, genom att den del av
familjeförsörjarens inkomst, som åtgår
till att avlöna nödvändig hemhjälp, blir
beskattad en andra gång.

Trots att många väsentliga åtgärder i
syfte att åstadkomma social rättvisa vidtagits,
kvarstår denna orimliga ordning.
Det är framför allt detta genanta missförhållande
i vårt välfärdssamhälle som

116 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Förvärvsavdragen vid beskattningen m. m.

jag velat fästa uppmärksamheten på
med min motion och med dessa få ord.

Jag har inget yrkande trots att jag hade
hoppats på åtminstone några positiva
uttalanden från utskottets sida. Jag nöjer
mig med att på detta sätt markera
min förväntan om ett gynnsamt resultat
av den pågående utredningen, så att en
familj som drabbas av sjukdom åtminstone
inte får sin inkomst dubbelbeskattad.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Utskottet hänvisar i sin
motivering till utskottets tidigare ställningstaganden.
Då vi från folkpartioch
centerpartihåll inte har anslutit oss
till dessa ställningstaganden, har vi velat
med en blank reservation markera
detta. Anledningen till att vi inte biträtt
reservationerna med krav på utredning
är helt enkelt den, att eftersom eu utredning
pågår och väntas lägga fram ett
förslag ganska snart så anser vi att tiden
att sätta i gång nya utredningar nu
kanske inte är den lämpligaste. Det är
det som motiverar vår blanka reservation.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag vill göra en kort
kommentar till några ord som fru Eriksson
i Stockholm fällde. Fru Kristensson
har redan åberopat detta, men jag vill
särskilt understryka det.

Fru Eriksson sade: Tyvärr är ju inte
högerpartiet representerat i familjeskatteberedningen.
Nej, det kan vi vara
helt överens om, fru Eriksson. Men varför
ställdes högern utanför? Nog var
det väl en besynnerlig diskriminering
av högern från finansdepartementets
sida. Vi hade ju i många år ägnat särskilt
stort intresse just åt familjebeskattningen.
Högerpartiets kvinnoförbund
gjorde en hemställan till finansdepartementet
om att få bli representerat
i familjeskatteberedningen, men detta
bifölls icke av finansministern.

Vi hade, som jag sade, ägnat stort in -

tresse åt t. ex. tudelningsmetoden, som
till sist i praktiken accepterades upp
till en viss inkomst genom dubbla ortsavdrag
och skiktgränserna i skatteskalorna.
Vi hade också ägnat stor uppmärksamhet
åt förvärvsavdraget, och
därvidlag lyckades vi ju så småningom
åstadkomma en höjning. Det är klart att
vi är särskilt spända på att få se hur
familjeskatteberedningen skall klara
uppgiften att inte lägga en mycket stor
skattehöjning på de familjer, där hustrun
sköter hemmet och där man har
barn eller där barnen redan är vuxna,
om man helt genomför en särbeskattning.
Det är väl just det som är kruxet
i de förslag som vi avvaktar med sådan
spänning.

Vi trodde — detta sades förra våren —
att förslaget skulle komma någon gång
i höstas, i augusti—september. Sedan
skulle det komma vid årsskiftet. Nu är
vi i mitten av mars och ännu har vi
inte sett detta skatteförslag på bordet.
Då måste vi naturligtvis fråga oss: Hur
lång tid kommer det att ta innan detta
nya system eventuellt kommer att genomföras?
Så länge vi dras med det nuvarande
skattesystem måste vi ändå
vara oförhindrade att föreslå förbättringar
i fråga om förvärvsavdragen.
Hur skulle vi kunna avstå från det när
vi inte har den ringaste aning om hur
de många alternativa förslagen av familjeskatteberedningen
för att klara
dessa problem kommer att se ut? Det
kan vi inte gärna göra. Det är därför vi
föreslår bättre förvärvsavdrag i det nuvarande
skattesystemet tills ni framlägger
era förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Nej, jag förstår inte hur
högern skulle ha kunnat avstå från att
väcka dessa motioner, om man inte vill
ha ett annat slags beskattning. Alla de
svårigheter som herr Björkman nämnde
har jag tagit upp många gånger; det är
de som är kruxet när vi skall övergå
till särbeskattning. Därför är det ju in -

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Nr 11

117

tressant att höra att de som inser besvärligheterna
också har funderat vidare.
Yad som nu krävs är bara ett konsekvent
fullföljande av en linje som går
stick i stäv mot en särbeskattning, och
det ger inte något begrepp om vad ni
egentligen vill komma till.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag kan inte dra någon
annan slutsats än att detta måste ha erbjudit
också familjeskatteberedningen
stora besvär eftersom den har blivit så
försenad. Det är tydligen inte bara vi
som brottas med dessa problem, utan
det har nog ni i beredningen gjort också,
fru Eriksson.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Folkpartiet, centerpartiet
och socialdemokraterna har i princip
uttalat sig för en särbeskattning
med de reservationer som fru Eriksson
här har nämnt, under det att högerpartiet
inte tagit någon ställning.

När nu herr Björkman prisar tudelningsmetoden
vill jag säga att det alternativ
för en kommande utformning av
familjebeskattningen som allra sist kan
komma i fråga vore en konsekvent genomförd
tudelningsprincip. En konsekvent
genomförd tudelningsprincip skulle
innebära, att man särskilt gynnar höga
inkomsttagare med hemmavarande
hustrur.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! För närvarande gäller
ju, herr Gustafson i Göteborg, tudelningsprincipen
upp till en viss inkomst.
Det är alltså läget nu. Jag har redan
nämnt de besvärligheter som kan uppstå
vid en konsekvent genomförd särbeskattning,
och det har också fru
Eriksson i Stockholm talat om.

Eftersom det tydligen föreligger
många alternativ är det ändå bra mycket
begärt att vi innan utredningen har
framlagt sina alternativ, skall ta definitiv
ståndpunkt till ett system, när vi

Förvärvsår dragen vid beskattningen m. ra.

inte vet, hur skattehöjningen klaras för
de familjer där hustrurna är hemma.
Det är dock så, herr Gustafson, att den
nuvarande särbeskattningen gynnar endast
makar, vilkas sammanlagda inkomster
överstiger 36 000 kronor. Nog
finns det anledning att diskutera saken
ingående.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten A

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna B 1 och 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkterna
B 1) och 3) i utskottets betänkande
nr 18, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 163 ja
och 30 nej, varjämte 3 av kammarens

Nr 11

118

Onsdagen den 13 mars 1968 fm.

Interpellation ang. översyn av vissa överenskommelser mellan försvarsmakten och
jordägare

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten B 2

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten B 4

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B 4) i utskottets betänkande nr 18,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 164 ja och
29 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskot tets

hemställan.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 29

Interpellation ang. översyn av vissa

överenskommelser mellan försvarsmakten
och jordägare

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade: Herr

talman! Under tid som gått har
kontrakt tecknats mellan försvarsmakten
och enskilda markägare beträffande
upplåtelse av mark för militära eller
bevakningsändamål. I många fall har
dessa avtal träffats med numera bortgångna
personer och avser då rådande
förhållanden och ersättningsanspråk. I
vissa av dessa fall har det visat sig
önskvärt för vederbörande arvingar eller
nya markinnehavare att få ett sådant
avtal ändrat eller annullerat. De militära
myndigheterna har understundom
visat sig synnerligen ovilliga att tillmötesgå
sådana, som det synes mig, berättigade
önskemål. En tidigare generation
kan i god tro ha undertecknat ett
avtal som för arvtagarna kan vara besvärligt
att fullfölja och där en för båda
parterna bättre lösning kunde åstadkommas
genom förhandlingar. Sådana
uppgörelser tycks ha försvårats av bristande
tillmötesgående från militär sida.

Jag anhåller i detta sammanhang om
andra kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr försvarsministern villig att
medverka till en översyn av överenskommelser
mellan försvarsmakten och
sådana jordägare som under ett tidigare
skede och delvis andra betingelser upplåtit
mark för anläggningar i samband
med försvars- och bevakningsändamål

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Nr 11

119

— där sådan ändring har begärts av
markägaren?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 13 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, med anledning'' av motioner
angående avskrivningsunderlaget
för skogsvägar, m. in.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Samtliga de tre frågor
som jag här skall beröra — ändrade
regler för avdrag för kostnader för
skogsvägar, avdrag för kostnader för
nyplantering av skog på icke förut
skogbeväxt mark samt rätt till avdrag
för kostnader för yrkesfruktodlare för
plantering av fruktträd på mark som
tidigare inte utnyttjats för fruktodling
— har i princip behandlats välvilligt
av bevillningsutskottet. Beträffande de
två första frågorna hänvisar utskottet
till skogsskattekommittén, som utskottet
beräknar skall bli färdig med sitt
arbete våren 1968. Mot den bakgrunden
är det ganska naturligt att jag i utskottet
har nöjt mig med en blank reservation.

1 vårt mekaniserade tidevarv, där
man måste använda allt tyngre maskiner
för skogsavverkningen för att få en
lönsam skogsdrift och där vi begagnar

oss av nya kalavverkningsmetoder på
stora områden, är det orimligt att behålla
nuvarande föråldrade avdragsrättssystem.
Det är helt klart att staten
kommer att vinna på frikostigare avdrag
genom det större engagemang detta
för med sig från markägarnas sida.

Samma sak gäller för nyplantering
av skog. För närvarande tvingas jordbrukarna
mer eller mindre på grund av
nedläggningen av åkerarealerna att ersätta
den gamla grödan med skogsgröda.
Samhället självt har också uppmanat
jordbrukarna att göra det i framtiden.

Vad sedan gäller omplanteringen av
fruktträd är saken så uppenbar att den
knappast behöver diskuteras. Jag vet
också att man i utskottet i princip var
ganska överens om att någonting måste
ske på det området och att avdragen
borde höjas. Men tyvärr delar jag inte
utskottets uppfattning när utskottet skriver:
»Frågan om avdrag för kostnader
för nyplantering av fruktträd har emellertid
delvis kommit i ett annat läge
efter införandet av en ’evig’ realisationsvinstbeskattning
vid avyttring av
fastighet.» Det fanns nämligen tillräckliga
motiv redan tidigare under de förhållanden
som då rådde.

Härefter skall jag helt kort ta upp en
fråga som förut inte har diskuterats i
utskottet eller i riksdagen annat än i
samband med en interpellationsdebatt
med finansministern, nämligen skatteavdrag
för omkostnader för landskaps -

120

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. in.

vårdande åtgärder. Där har några kammarledamöter
i en motion aktualiserat
hela den problematik som uppstår i
och med den förändring som nu håller
på att ske inom det svenska jordbruket.
Jag kan nämna att åkerarealen
minskar med nära 60 000 hektar årligen
och att iordbruket fram till 1980
enligt gjorda beräkningar kommer att
reduceras med 1 miljon hektar. Och vi
vet att endast en tredjedel av den
arealen för närvarande utnyttjas för
plantering av skog. En stor del av återstoden
blir ett förslummat landskap
som det gäller att på ett eller annat sätt
ta hand om.

Utskottet uttalar att en markägare redan
enligt nuvarande bestämmelser är
berättigad till avdrag för de kostnader
han nedlägger på buskbekämpning och
andra för landskapsvården behövliga
åtgärder. Ja, men denna avdragsrätt
får endast utnyttjas om man anställer
en person för att göra arbetet. En enskild
jordbrukare som själv ger sig ut
för att försöka klara en sådan uppgift
får sannerligen inte göra något avdrag.

Utskottet hänvisar vidare till att lantbruksnämnderna,
när man anser att odlingslandskapet
i en bygd bör hållas
öppet, har möjlighet att ge bidrag i
särskilda fall så långt medlen räcker.
Mot den bakgrund, som jag nyss har
skisserat, nämligen att mycket stora
åkerarealer varje år kommer att försvinna
inom det svenska jordbruket och
inte heller kommer att återplanteras
med skog, behöver vi Sveriges jordbrukare
som medhjälpare i det stora arbetet
med att försöka skapa en tilltalande
landskapsbild.

Det är av denna anledning, herr talman,
som jag föreslagit att man skulle
försöka finna former för beviljande av
skatteavdrag för de direkta kostnader
som är förenade med landskapsvårdande
åtgärder. Utskottet har emellertid
inte följt denna linje. Jag har då fogat
en blank reservation till dess utlåtande
eftersom jag önskar förbereda en an -

nan inställning till dessa frågor. Jag
tror att man från statsmakterna så småningom
kommer att inse behovet av att
göra något på detta område.

lag har inget yrkande.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Även jag tillhör dem
som har avlämnat en blank reservation
i detta ärende. Utskottets utlåtande behandlar
ju motioner som samtliga syftar
till att stimulera omställningen inom
jord- och skogsbruket, främst det senare.
Det är en mycket hög takt i omställningen
och mekaniseringen inom
skogsbruket, och vi anser att det är berättigat
med ett större avskrivningsunderlag.

Enligt gällande bestämmelser får endast
en tredjedel av kostnaderna för
anläggning och underhåll av permanenta
skogsvägar bilda underlag för avskrivning.
I de motioner som avser dessa
vägar yrkas, att i stället två tredjedelar
av kostnaderna skulle få utgöra
beräkningsgrund för avdraget. Vi reservanter
anser framför allt av två
skäl att dessa motioner är värda att
stödjas.

Det första skälet är önskvärdheten av
att skogsbruket får möjlighet att fortsätta
rationaliseringen, vilket är nödvändigt
för att skogsbruket skall få
ökad konkurrenskraft. Det andra skälet
är att en stimulans av detta vägbyggande
kan leda till flera arbetstillfällen,
vilka behövs i den akuta situationen på
arbetsmarknaden inom här aktuella områden.

Nu har utskottsmajoriteten uppmärksammat
att skogsskattekommittén beräknas
slutföra sitt arbete under första
halvåret i år, och vi ansluter oss till
utskottsmajoritetens mening att ställningstagandet
till kommitténs förslag
bör inväntas. Jag vill dock kraftigt understryka
att bevillningsutskottets majoritet
inte bestrider att ett större avskrivningsunderlag
för beräkning av
värdeminskningsavdraget är befogat. Vi

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Nr 11

121

Avskrivningsunderlaget för skogsvägar, m. m.

är alltså beredda att avvakta förslaget
från skogsskattekommittén, men vi förväntar
att Kungl. Maj:t lägger fram ett
förslag. Om så inte sker ber vi att få
återkomma i saken.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! I förevarande utlåtande
från bevillningsutskottet behandlas
gamla välkända önskemål, som flera
gånger aktualiserats. De likalydande motionerna
I: 381, väckt av herrar Yngve
Nilsson och Ebbe Ohlsson, samt II: 486,
väckt av mig själv och fru Heurlin, innehåller
det gamla förslaget om att kostnaderna
för yrkesfruktodlarnas omplantering
av fruktträd skall vara avdragsgilla
vid beskattningen även i de
fall då omplantering sker på ny mark.
Utskottet anför precis samma skäl som
förut, och det betyder givetvis att jag
för min del kommer att upprepa de
önskemål som jag framfört vid tidigare
tillfällen.

Enligt gällande bestämmelser får jag
inte, om jag vill dra av kostnaderna för
omplanteringen, använda ny mark. Jag
får heller inte använda mark som redan
är planterad om jag inte stoppar
ned de nya fruktträden i precis samma
hål som de gamla stått i. Detta anser
jag vara fullkomligt felaktigt, ty var och
en som sysslat med jord över huvud
taget vet att det i det långa loppet inte
går att undvika virus. Under sådana
förhållanden kan det vara lämpligt att
låta även den mark ligga i träda som
varit planterad med fruktträd och ta
ny mark i anspråk. Man vill emellertid
inte låta oss få den föreslagna ändringen
genomförd, utan påstår att det finns
en mängd hinder.

Även på fruktodlingens område har
vi gått in för en mycket kraftig rationalisering.
Rationaliseringar genomförs
alltså inte bara inom jordbruket —
även vi fruktodlare måste följa med.
Det innebär att medan vi tidigare hade
träd på helt andra grundstammar och
träd som var större och som plantera -

des med ett avstånd av 5 gånger 5 meter,
i vissa fall 5 gånger 6 meter, har
vi i dag helt andra och svagare grundstammar.
Avståndet mellan träden är i
dag inte mer än 5 gånger 3 meter. Genom
att grundstammarna är svaga blir
träden inte så stora; de skall heller inte
bli så höga, och över huvud taget skall
det vara lättare alt plocka frukten från
dem. Å andra sidan har dessa träd inte
samma livslängd som de tidigare träden
— deras livslängd är betydligt kortare,
och det måste man också ta hänsyn
till.

Mot denna bakgrund menar vi att det
är befogat att kräva avdragsrätt för
kostnaderna vid omplantering. Genomförandet
av den rationalisering jag talade
om drar stora belopp.

Utskottet skriver i sitt utlåtande:
»Frågan om avdrag för kostnader för
nyplantering av fruktträd har emellertid
delvis kommit i ett annat läge efter
införandet av eu ’evig’ realisationsvinstbeskattning
vid avyttring av fastighet.
» Men om vi säger till en man på
25 år som startar en fruktodling och har
höga kostnader för att rationalisera
driften, att han nu inte får göra några
avdrag men att han kan få göra sådana
när han efter 40 år lämnar sin odling,
så måste det ju betraktas som alldeles
felaktigt. Jag tror mig ha någon sakkunskap
på området och vågar därför
yttra mig.

Jag anser att man skulle kunna antaga
det förslag som vi framfört och
inte avvisa det varje gång. Saken är
nämligen inte så märkvärdig, om man
inte gör den märkvärdig.

I utskottets utlåtande heter det: »Med
nuvarande system för beskattning av
realisationsvinster torde det inte inge
några allvarligare betänkligheter av
principiell natur att införa rätt till avdrag
för kostnader för plantering av
fruktträd inom den yrkesmässiga fruktodlingen.
» Därefter förklarar utskottet
att det förutsätter att frågan blir föremål
för förnyade överväganden sedan

Nr 11

122

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Åtgärder för att meddela journalister upplysning angående riksdagens arbetsformer

företagsskatteutredningen slutfört sitt
utredningsuppdrag. Samma besked fick
jag förra året. Jag har väntat och sett
men inte märkt att man kommit någon
vart.

Jag anser mig därför med fullt fog
kunna fråga: När blir utredningen färdig?
Blir den färdig någon gång över
huvud taget?

Man behöver inte vänta med att besluta
i denna sak, den är som sagt inte
så märkvärdig. De avdrag vi har begärt
kan mycket väl beviljas. Jag har
tidigare sagt, herr talman, att om man i
bevillningsutskottet inte anser sig ha
tillräcklig sakkunskap för att kunna
lösa denna mycket enkla fråga, är jag
beredd att lämna de upplysningar som
behövs. Det är fråga om en rättvisesak
och ingenting annat, en i och för
sig enkel åtgärd, men viktig för dem
som berörs.

Då jag av formella skäl är förhindrad
att yrka bifall till motionerna I: 381
och 11:486 har jag, herr talman, inget
yrkande.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! De motioner som behandlas
i föreliggande utskottsbetänkande
är i och för sig ingen nyhet för
kammaren men de har likväl sitt stora
berättigande, och det är väl anledningen
till att de har återkommit under
några år.

Vad gäller avskrivningsunderlag för
skogsvägar och avdrag för skogsplantering
synes inställningen i bevillningsutskottet
ha ändrats till det bättre i år.
Utskottet har visserligen även denna
gång avstyrkt motionerna, men man
har gjort en ganska välvillig skrivning
och vill avvakta resultat av pågående
utredningar som är att vänta inom den
allra närmaste tiden. Med hänsyn härtill
finner jag ingen anledning att redovisa
alla de skäl som motiverar de gynnsammare
avskrivningsregler som har yrkats
i motionerna. Med den blanka reservation
som vi fogat till utskottets

betänkande har vi velat markera vår
förhoppning om att utredningarnas resultat
skall komma snart och att de skall
motsvara den positiva inställning till
dessa frågor som utskottet har givit uttryck
för. Jag hoppas att regeringen,
när skogsskattekommitténs betänkande
föreligger, omedelbart skall framlägga
ett förslag till riksdagen. Det är i den
förhoppningen som vi har biträtt utskottets
skrivning på denna punkt.

Yad sedan gäller avdrag för de landskapsvårdande
åtgärderna kan jag, herr
talman, kort och gott instämma i vad
herr Lothigius nyss anfört.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Här föreligger ett enhälligt
betänkande från bevillningsutskottet,
och jag har ingen anledning
att ta upp någon diskussion med motionärerna
eller att över huvud taget redogöra
för frågan. Jag hänvisar till betänkandet
och yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 2

Åtgärder för att meddela journalister
upplysning angående riksdagens arbetsformer Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motion om åtgärder
för att meddela journalister upplysning
angående riksdagens arbetsformer.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Att vara offentlig person
har olika sidor. Ibland är det riktigt
behagligt, men ibland får man en
smärtsam upplevelse av hur det känns
att vara bevakad. Det skall man också
finna sig i. Man skall komma ihåg att
är man allmänhetens tjänare måste man

123

Onsdagen den 13 mars 1968 em. Nr 11

Åtgärder för att meddela journalister upplysning angående riksdagens arbetsformer

känna ansvar, inte bara bevaka sitt privata
intresse utan också vara medveien
om att man med sitt uppträdande
skapar opinion för eller mot det man
företräder, vare sig det är ett parti
eller Sveriges riksdag. Man måste ha
klart för sig att riksdagens anseende i
hög grad beror på den enskilde riksdagsmannens
beteende.

Det är massmedia som har till uppgift
att bevaka hur de offentliga personerna
.sköter sitt värv, och det är helt på sin
plats. Man kan emellertid fordra att
massmedia fyller denna uppgift med
kunskap om ämnet, så att de ger en
saklig upplysning och inte gör missvisande
anklagelser. Om det senare är
fallet anser jag att den som råkar ut
för anklagelsen har rätt att protestera.

Det är inte i mitt eget intresse som
jag har motionerat. Bakgrunden till motion
nr 497 i denna kammare är inte
på något sätt personlig annat än att
jag känner personlig indignation ä riksdagens
vägnar; det gäller riksdagen som
institution. 1 TV har visats bildsviter
av många tomma riksdagsbänkar. De
har gått ut till svenska folket, som har
tagit dem som ett bevis på att riksdagsmännen
inte är intresserade av sina
arbetsuppgifter. Vi som är ute på fältet
har fått ständiga påminnelser om
detta. Jag känner en viss ledsnad över
att det i detta land finns så många människor,
som vet så ytterst litet om riksdagens
arbetsformer och riksdagsmännens
uppgifter att de verkligen tror att
riksdagsarbetet endast och allenast består
i att man sitter i sin bänk och lyssnar
på debatterna.

Allteftersom jag har fått dessa återkommande
påminnelser om den reaktion,
som har vuxit fram mot riksdagen
och dess ledamöter, har jag kommit till
den uppfattningen att detta förhållande,
att televisionen med kommentarer till
somliga bildsviter medvetet eller omedvetet
ger sken av att riksdagsmännen
inte skulle känna tillräckligt ansvar inför
sitt arbete, måste bero på bristande

kunskaper. .lag tror inte att det betingas
av samma medvetna intresse av
att misskreditera eller moralisera som
oppostionen visar, när dess talesmän i
debatterna oupphörligen beklagar att
statsråden inte sitter i sina bänkar,
trots att de vet att statsråden är upptagna
av delegationer och allt möjligt
annat arbete samt dessutom genom högtalaranläggningarna
ständigt bevakar
debatterna och på en minut kan vara
här i kammaren och svara på frågor.
Detta oaktat fortsätter oppositionen i
debatt efter debatt att tjata om att statsråden
är frånvarande. Naturligtvis är
det roligt att få sådant i protokollet
för att i framtiden kunna peka på att
statsråden inte är tillräckligt intresserade
av kammarens angelägenheter.

Jag har inte heller undertecknat den
klagoskrift som har framlämnats till
talmanskonferensen, även om den är
så välformulerad, att man skulle kunna
tro att det varit en jurist som skrivit
den. Det kanske beror på att jag är rädd
för petitioner — petition betyder för
mig ungefär detsamma som masspsykos,
och masspsykos bör man akta sij
för.

Egentligen gör det väl inte så mycket,
om det i en TV-bild visas en riksdagsledamot
som med nål och tråd i högsta
hugg justerar sin klädsel; om man vill
vara välvillig kan man tolka detta så,
att denna ledamot hyser ett oerhört
stort intresse för vad som försiggår
i kammaren, eftersom vederbörande sitter
där inne och lagar sina kläder. Och
inte betyder det väl heller så mycket
om man får se en riksdagsman peta näsan;
det gör vi kanske alla då och då
— även herrarna bakom TV-kameran,
förmodar jag — och det lär dessutom
vara ett tecken på hög andlig spänning
att göra det!

Om det i TV visas en riksdagsman
som sover i sin bänk, så är detta naturligtvis
inte någon bild av skönhet, men
det är mänskligt i alla fall, och om TVgossarna
tycker att de gör en kulturgär -

124 Nr 11 Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Åtgärder för att meddela journalister upplysning angående riksdagens arbetsformer

ning genom att visa en sådan bild, så
må de ha den tillfredsställelsen.

Men att med ord och bild i samverkan,
såsom när tomma bänkrader visas,
ge svenska folket liksom ett ständigt
återkommande intryck av att riksdagsmännen
är oansvariga och kanske ute
och löper på stan i stället för att sköta
sitt riksdagsarbete — det kan bara tolkas
så, att man vill ge intryck av deras
brist på ansvar. Det kan t. ex. låta som
det gjorde en vacker majdag, när från
dagens debatt i kammaren en rad med
tomma bänkar visades och kommentatorn
sade: »I dag var det så vackert
väder, så det var inte så många i kammaren.
» Detta måste ge ett intryck av
att riksdagens ledamöter saknar ansvarskänsla.

Sedan det nu uppstått debatt omkring
dessa ting, bl. a. genom klagoskriften
och min motion, har till min
tillfredsställelse flera tidningar framhållit
just vad jag önskat skulle komma
fram till svenska folket, nämligen
att riksdagsmännen ju inte utför sitt
arbete bara när de sitter i bänken eller
deltar i debatter, utan att riksdagsarbetet
består också av mycket annat i det
It är huset.

När det gäller alt bevaka bortovaron
från voteringar är jag helt införstådd
med att massmedia bör göra detta. Det
är också riktigt att man bör hålla litet
räfst och rättarting en och annan gång,
när bortovaron är så omfattande, att
den inte är att anse som »normal».

.Tåg har på flera sätt fått stöd för min
teori om att det i Radiohuset råder eu
viss okunnighet om riksdagens verksamhet.
I det sista numret under 1967
av den tidning som Sveriges Radio ger
ut satte jag mig för att lösa korsordet,
och då fann jag där att ett nyckelord
gällde: Är höstriksdagen . ..? .Ta, tänkte
jag, den är förstås avslutad. Nej, minsann,
så var det inte! Urtima var ordet.
Jag undrar när vi sista gången
hade en urtima riksdag. Alltsedan vi
fick en ny riksdagsordning med höst -

riksdagar förekommer inte längre urtima
riksdagar.

Sedan jag framlämnat min motion
slog jag den sista lördagskvällen i januari
på radion för att lyssna på en
man som har till uppgift att underhålla
pensionärer. Han började ungefär så
här: Förra veckan var jag på läktaren
i riksdagen då det var remissdebatt,
men varför skall man trängas på läktaren
när det är så tomt i kammarens
bänkar? Då blev jag tvärarg och stängde
av radion. Men jag ångrade mig och
slog på igen. Då fick jag höra sluttiraden:
»Dom bestämmer ju sina löner
själva. Tycker ni inte det skulle vara
bra att ha ett jobb där man själv bestämmer
sin lön?»

Ja, det finns många sätt att göra sig
populär på, men det bästa och mest pålitliga
är nog att skälla på riksdagsmännen,
särskilt om den publik man
underhåller inte kommer på att fundera
över vad gaget är för den som underhåller
och vem som bestämmer detta.

Det finns tidningar som skrivit att
riksdagsmännen inte skall vara som
prinsessan på ärten. Nej, minsann, det
är vi inte heller. Vi är väldigt härdade.
Ibland tycker man sig vara den sten, på
vilken alla spottar. Det finns de som
säger att bara detta är värt 500 kronor
i månaden. Men om man skall göra sådana
avvägningar vid lönesättningen,
skulle TV-chefen vara värd sin vikt i
guld så utskälld som han ständigt är.

Jag tror för min del alltid på de
mänskliga relationerna. Om man märker
okunnighet eller ovilja, skall man
inte skriva brev till varandra utan man
skall träffas och resonera. Det är därför
som jag har avlämnat den motion
som nu behandlas.

Jag har tänkt på riksdagens anseende
och på hur viktigt det är att upplysning
ges om riksdagen och dess arbetsformer
på ett riktigt och kunnigt sätt. Jag
är glad över det initiativ som talmanskonferensen
tagit och som redovisas i
utskottets utlåtande. Jag har givit tal -

125

Onsdagen den 13 mars 1968 em. Nr 11

Åtgärder för att meddela journalister upplysning angående riksdagens arbetsformer

manskonferensen ett råd, och jag tror
att de åtgärder som talmanskonferensen
företagit och kommer att företaga
även skall leda till en saklig upplysning
och ett närmande mellan TV och
riksdag. Jag tror att detta närmande
skall bli till fromma för båda parters
arbetsförhållanden.

Herr talman! Jag har därför inget yrkande
utöver ett bifall till utskottets
hemställan.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Som läsaren av bankoutskottets
utlåtande finner har utskottet
i stort sett delat de synpunkter som fröken
Sandell har fört fram. Men eftersom
det bara är riksdagsmännen som
har tillfälle att ta del i debatten i dag,
skulle det kanske inte skada att vi ett
ögonblick också ser det ur den andra
partens synpunkt.

TV-reportrarna har till uppgift att
göra ett reportage av vad som sker här
i riksdagen. Det mesta som sker här är
uppriktigt sagt inte så putslustigt att
det direkt fångar uppmärksamheten.
När så svenska folket efter fullgjord arbetsdag
skall få sitt program serverat,
får det väl inte i alla sammanhang göras
så seriöst. Det måste lättas upp med
det ena och det andra, ty annars reagerar
väl tittaren på ungefär samma
sätt som fröken Sandell sade att hon reagerade
mot ett radioprogram: Hon blev
helt enkelt tvärarg och stängde av.

Då har man inte nått det resultat vi
önskar uppnå här i riksdagen, nämligen
att svenska folket skall ta del av vårt
arbete. Inte heller har TV-reportern
uppnått det som han önskade, nämligen
att göra ett trivsamt och uppskattat program.
Det är naturligtvis en balansgång.
Händer det då att TV-fotografen
och reportern spelar på just de mänskliga
strängar som fröken Sandell behärskar
med sådan skicklighet — det
hörde vi i hennes anförande nyss —
skall vi kanske inte alltid klaga på det.

Vad vi har anledning att vara litet

missbelåtna med — men det gäller inte
bara TV-reportagen — är föreställningen
att en tom bänk betyder en lat riksdagsman.
Vi vet själva så innerligt väl
att det ofta är tvärtom, att vi kan komma
in i kammaren när vi är riktigt trötta
och inte orkar med det arbete som
skall utföras i andra sammanhang. Men
det är något som klistras på oss ungefär
som historier om svärmödrar på sin
tid klistrades på dem — man skrattar
en tid åt det men så småningom blir
det väl litet uttjatat.

Fröken Sandell ställde inget yrkande.
Jag har med detta inlägg bara velat
säga att saken nog har två sidor och att
vi inte bara skall se på våra bekymmer
utan också på TV-reportrarnas bekymmer
att göra njutbara program av vad
som händer här i kamrarna.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag skall inte utbreda
mig särskilt mycket över detta ämne,
men jag kunde inte motstå lockelsen
att ta till orda för att göra ett par reflexioner.
Jag tycker att motionärens i
överkant magistrala tongångar trots allt
har tagits litet väl seriöst av utskottet,
när man tillmötesgår henne på halva
vägen eller rent av ett stycke längre.
Jag kan definitivt inte ta upp någon
tävlan med fröken Sandell i fråga om
grundliga studier av detta ämne — där
jag är klart distanserad — men det
hindrar inte att jag kan ha några synpunkter
att anföra.

Jag kan omöjligen finna det rättvist
eller korrekt att framställa de här i huset
verksamma TV- och radioreportrarna
som så okunniga, desorienterade
och rent av underutvecklade som fröken
Sandell gjorde. Enligt hennes åsikt
behöver de tydligen specialbehandlas
och specialskolas för att kunna fylla
sin uppgift. Jag hoppas verkligen att de
av talmanskonferensen utsedda kommitterade,
som tydligen skall ha till
uppgift att följa upp motionärens synpunkter
och också de intentioner som

Nr 11

126

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Åtgärder för att meddela journalister upplysning angående riksdagens arbetsformer

kom fram i den — jag tillåter mig säga
— litet opåkallade Börjessonska petitionsskrivelsen,
inte tar alltför bokstavligt
på de anmärkningar som gjorts. Jag
är rädd för att vi i så fall biter oss i
tummen, och det skall vi akta oss för
att göra. Det skulle nämligen kunna
hända att de yrkesverksamma journalisterna
kom med en propå som gick ut
på att vi riksdagsledamöter i vår tur
skulle behöva upplysning, sättas på
skolbänken, för att komma underfund
med de arbetsvillkor och förutsättningar
som gäller för TV-reportrarna och
för andra här i huset ackrediterade aktiva
journalister.

Press och massmedia måste i viss
mån göra andra värderingar och bedömningar
och anlägga andra synpunkter
på den materia de har att behandla
och presentera för allmänheten än vi
gör och tycker oss ha rätt att göra. Tidningarna
kan aldrig bli några färdigjusterade
protokoll, och det är väl inte
heller någon som kräver det. Något liknande
tror jag också kan sägas om radions
och televisionens arbete. Man
skall framför allt beakta den tidspress,
under vilken dessa yrkesmän har att
arbeta. Jag vill påstå att det är en faktor
som i detta sammanhang spelar en
mycket stor roll. Jag kan över huvud
taget inte finna, att det generellt sett
kan riktas några anmärkningar mot
brister i den sakliga uppläggningen av
referaten av debatterna eller reporlagen
från detta hus. Om inan härutöver
söker lätta upp det hela och hittar på
en eller annan poäng, kan jag inte se att
det skulle vara något så stort fel.

Mer bekymmersamt — och det kan
vara ett allvarligt problem som kan
kräva litet studier •— är om referaten
härifrån inte skulle vara partipolitiskt
objektiva eller rättvisa. Det har förekommit
en diskussion också på den
punkten. Det tycker jag är en allvarligare
fråga, men därvidlag har jag för
ögonblicket inte någon mening och
ikall alltså inte göra något uttalande.

Ett och annat misstag i fråga om
bildvisningen från riksdagshuset i TVrutan
kan man självfallet leta upp; det
är inte svårt. Olycksfall i arbetet inträffar
tyvärr i alla sammanhang och på
alla nivåer. Men när det på något ställe
i utlåtandet litet hotfullt mumlas om att
det skulle vara en så stor frekvens på
dessa misstag, att det rent av övervägs
att stoppa TV-sändningarna från riksdagen,
vill jag i varje fall för min del
bestämt reservera mig. Så får vi ändå
inte förstöra både för oss själva och allmänheten.
Även om det visst förekommer
en del som man självfallet skulle
önska inte förekom, så tycker jag absolut
att det — i varje fall för att balansera
fröken Sandells mycket starka kritik
— borde sägas att TV- och radiofolket
här i huset är värda ett ord av
erkänsla för vad de uträttar. Jag tror
att de gör både oss och den stora allmänheten
en tjänst, som det finns anledning
att värdera mycket högt.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Ilamrin i Jönköping visar prov på litet
väl livlig fantasi när han påstår, att
jag framställt TV-männen såsom underutvecklade.
Det har jag aldrig gjort.
Men jag har föreställt mig att det måste
föreligga en viss okunnighet om riksdagens
arbetsformer när det förekommer
sådana saker som både jag och
andra har påtalat.

Jag har den största respekt för alla
som arbetar inom press och radio. Jag
har själv litet vid sidan om arbetat som
tidningsskrivare, även om det inte varit
i en så fin tidning som den herr Hamrin
företräder. Jag vet vad det arbetet
innebär. Jag har också litet smått sysslat
med att göra radioprogram en gång
i världen när jag och några andra under
ett par år gjorde program för lasarettet
i Karlstad. Jag fick då en kolossalt stor
respekt för det arbete som ligger bakom
sammanställningen av ett radioprogram.
Jag har alltså inte ett ögonblick

Onsdagen den 13 mars 1968 em. Nr 11 127

Åtgärder för att meddela journalister upplysning angående riksdagens arbetsformer

haft den uppfattningen att radio- och
TV-folket var underutvecklat. Men jag
föreställer mig, att om man fortsätter
på det sätt som skett så måste det betyda,
att man inte riktigt vet vad som
försiggår i huset när bänkarna är tomina.

Jag har tidigare sagt att det upprörde
mig att det fanns så många människor
i vårt land som tog detta ad notam
och tydligen trodde, att om vi inte sitter
i vår bänk, så befinner vi oss inte i huset
och sköter inte vårt arbete. Då kände
jag mig maktlös. Jag visste inte vad
jag skulle göra. Jag gjorde faktiskt en
trevare hos Sveriges Radio, huruvida vi
inte skulle kunna få ett program som
visade hur riksdagen arbetar. Jag fick
då till svar, att ett sådant program redan
har getts en gång. Jag fann i det
läget att det enda sättet att sprida upplysning
bland människorna var att ta
upp frågan i en motion, och det är den
huvudsakliga anledningen till att jag
motionerade.

Jag kan inte finna att man behöver
ta detta som en sådan anklagelse som
herr Hamrin har velat påstå att det är.
Jag är helt ense med herr Hamrin om
att riksdagsmännen också behöver upplysning
på många, många punkter, inte
bara om hur det går till på radio och
i pressen. Jag tar med glädje och tacksamhet
emot varje inbjudan jag får från
sådana institutioner som vill visa mig
hur deras arbete går till.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt delta i debatten. Jag vill emellertid
säga ett par ord till min vän
Hamrin i Jönköping. Han påstod, om
jag inte fattade honom fel, att hänvändelsen
till talmanskonferensen var obefogad.
Jag anser inte att den var obefogad.
Att så många skrev under skrivelsen
är ett klart och tydligt bevis
på att skrivelsen funnit resonans och
att den framstöt som gjordes sannerligen
var väl befogad.

Jag är medveten om, herr talman, att
radio och TV många gånger arbetar
under ganska pressande förhållanden;
det gäller att snabbt plocka fram matnyttigt
material att presentera tittarna
och lyssnarna. Det är kanske inte alltid
så lätt att på kort tid få fram just det
material man behöver. Men det har
ganska ofta förekommit att man haft
en benägenhet att visa någonting som
kunnat göra riksdagens ledamöter till
åtlöje. För en tid sedan förekom i TV
en bild på en tom kammare där vederbörande
ledamöter — det var 8 stycken
på bilden — låg framstupa över bänkarna.
Den bilden togs den 10 januari
1957 och var arrangerad av Dagens Nyheter,
men den visades för någon månad
sedan på TV. Man kanske inte skall
vara så känslig för att bli trampad på
tårna, men det skall inte heller radions
och TV :s personal vara.

Jag är glad och tacksam för att talmanskonferensen
tagit upp överläggningar
med radiochefen. Jag tror att
de kommer att leda till ett positivt resultat.
Jag ber att få tacka för ordet.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det är klart att man kan
ha delade meningar och göra olika bedömningar
i en fråga av denna karaktär.
Det är ju också styrkt genom vad
som har förevarit här tidigare. Vad jag
bestämt reagerar mot är den onyanserade
teckning av läget som fröken
Sandell gjort sig skyldig till. Jag tycker
det är en teckning uteslutande i svart
och fullkomligt oriktigt att framställa
saken på det sättet.

Jag skall inte säga något mer än att
jag med synnerlig tillfredsställelse noterar
att fröken Sandell tydligen är öppen
för att motta litet information och upplysning
också om hur radio- och TYreportrar
arbetar; jag tror att det också
kan vara till nytta.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag kan säga ungefär

128

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman

som herr Börjesson i Falköping gjorde,
att jag hade inte tänkt delta i denna
debatt. Jag begärde emellertid ordet
närmast för att herr Hamriii i Jönköping
gick upp och gjorde detta häftiga
angrepp mot fröken Sandell. Vad fröken
Sandell innerst inne menar är det,
att vi behöver varandra så väl, journalister
och riksdagsmän. Vi behöver kontakt
med varandra. Jag har icke fattat
fröken Sandells motion eller hennes anförande
som något angrepp mot TV- eller
tidningsreferenter.

Den som verkligen här har försökt
att komma i rampljuset vid åtskilliga
tillfällen är herr Hamrin. Han är ju
redaktör för en tidning och har möjlighet
att på det sättet skaffa sig publicitet.
Jag har bara velat ha detta sagt
för att inte herr Hamrins påstående
skall stå oemotsagt, då han vill pådyvla
fröken Sandell, att hon skulle ha
haft för avsikt att ge dem som sysslar
med reportageverksamheten härifrån,
tidningar och TV, en snyting. Det har
aldrig varit meningen. Jag tror att vi
alla behöver varandra. Vi behöver upplysning
på alla områden.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 3

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motioner om tillsättande
av en riksdagens pressombudsman.

I motionerna I: 267 av herr Åkerlund
m.fl. och 11:336 av herr Söderström
m. fl. hemställdes att riksdagen skulle
besluta om inrättande av en tjänst som
riksdagens pressombudsman samt uppdraga
åt riksdagens förvaltningskontor
att utarbeta de närmare bestämmelserna
för pressombudsmannens verksam -

het i enlighet med de riktlinjer som
anförts i motionerna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:267 och
II: 336.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (li), Lundberg (h), Mattsson
(ep), Regnéll (h) och Antonsson (ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
I: 267 och II: 336 måtte uppdraga
åt talmanskonferensen att föranstalta
om en utredning rörande riksdagens
utåtriktade informationsverksamhet i
enlighet med vad reservanterna anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Hem talman! Den sakliga bakgrunden
till denna motion är densamma som till
fröken Sandells motion. Den behöver
därför inte kommenteras.

För min del har jag hamnat som reservant,
och jag ber att få yrka bifall
till reservationen. Jag vill säga att den
tankegång som fått mig att bli reservant
är densamma som jag redovisade i mitt
inlägg i det förra ärendet. Jag menar
nämligen att vi inte skall nöja oss med
att registrera vad som förekommer och
kanske bli missbelåtna och ledsna, utan
vi skall försöka göra en aktiv insats
för att råda bot på vad vi betraktar som
missförhållanden. Reservanterna tror
att det skulle man kunna uppnå genom
att anmoda talmanskonferensen att
överväga också möjligheterna till aktiva
åtgärder i detta sammanhang.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Självfallet råder det
inga delade meningar inom utskottet
om att det är ytterst värdefullt med en
ökad och förbättrad information om
riksdagen och dess verksamhet. Yad
vi däremot inte är ense om är att just
tillsättandet av en riksdagens pressom -

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Nr 11 129

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman

budsman skulle vara den bästa vägen
att klara problemet att ge allmänheten
en korrekt och initierad version av
riksdagsarbetet.

Det finns flera motiv för en negativ
inställning till inrättandet av en pressombudsmannatjänst.
Bland annat överlämnas
till Tidningarnas Telegrambyrås
riksdagsredaktion allt arbetsmaterial
från riksdagen. Det gäller såväl propositioner,
motioner, utskottsutlåtanden
som andra publikationer härifrån. Tidningarnas
Telegrambyrå i sin tur redigerar
och vidarebefordrar. Dessutom
distribuerar de olika partikanslierna,
Förenade landsortstidningar m. fl. i
många fall utförligt nyhetsmaterial,
som de anser ha politiskt nyhetsvärde.
För övrigt gäller ju de flesta riksdagens
beslut rena rutinfrågor, frågor som kontinuerligt
återkommer, och dessa kan
man inte med bästa vilja i världen
påstå ha något särskilt nyhetsvärde,
vare sig för pressen eller Sveriges Radio.

Flera tidningar har också egna medarbetare
som är fast stationerade i
riksdagen, och Sveriges Radio har för
sina olika program i radio och TV en
kontinuerlig bevakning av riksdagsarbetet.
Med risk att tangera det förra
ärendet en aning kan man kanske beträffande
den sista punkten säga, att
det finns anledning fordra en något
mer nyanserad nyhetsförmedling. Jag
anser att det är beklagligt att TV upphör
med sina särskilda riksdagsprogram,
och man får väl hoppas på en
snar återgång till den gamla ordningen.

Såväl allmänheten som riksdagen är
betjänta av en så stor publicitet som
möjligt. Naturligtvis måste krav då ställas
på en objektiv nyhetsförmedling
från TV:s sida. Jag tror emellertid inte
att någon pressombudsman i världen
kan dirigera dessa frågor, utan därvidlag
gör man inom Sveriges Radio och
TV precis som man vill. I det fallet
har talmanskonferensen redan tillsatt
en särskild kommitté som vi nyss re -

sonerade om. På den punkten kan därför
motionärerna och reservanterna
känna sig tillfredsställda.

Det är riktigt som redan har sagts
att denna fråga var uppe till behandling
i praktiskt taget samma former genom
motioner vid förra årets riksdag.
Bankoutskottet ansåg även då att någon
pressombudsman inte borde tillsättas.
Utskottet remitterade motionerna till
bl. a. Publicistklubben och Tidningarnas
Telegrambyrå, och båda dessa remissinstanser
ifrågasatte starkt det
lämpliga i att inrätta en pressombudsmannatjänst.
De menade att kontakterna
mellan riksdagen å ena sidan och
press, radio och TV å andra sidan i
stort sett fungerade väl. Det betyder i
klartext att dessa massmedia inte anser
sig betjänta av någon ytterligare mellanhand.
De anser tvärtom att en pressombudsmans
verksamhet understundom
skulle kunna uppfattas som en obehövlig
påtryckning vid journalisternas
och radions nyhetsförmedling. Således
skulle enligt dessa remissinstansers och
även bankoutskottets mening inte några
påtagliga resultat nås genom inrättandet
av en pressombudsmannatjänst.

Mot bakgrunden av detta anser utskottsmajoriteten
det vara mindre välbetänkt
att nu besluta om den föreslagna
åtgärden. Utskottsmajoriteten räknar
självfallet med att den redan inledda
försöksverksamheten på informationsområdet
som talmanskonferensen
har startat skall fortsätta och utökas.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Tål vi inte att skrattas
åt, hur skall vi då tåla att hedras? Med
detta citat, mycket fritt efter Johan
Ludvig Runeberg, vänder jag mig till
herr Börjesson i Falköping.

Herr Börjesson i Falköping är ännu
så länge oskyldig i samband med detta
ärende, eftersom han inte tagit till or -

Andra kammarens protokoll 196S. Nr 11

130 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman

da; lian yttrade sig i närmast föregående
ärende. Men dessa båda ärenden,
bankoutskottets utlåtanden nr 12 och
13, hör så nära samman att jag finner
det vara närmast en smaksak under vilken
punkt vi behagar begära ordet. Jag
har väntat till nr 13 för att få höra flera
anföranden innan jag gick upp i talarstolen.
Det är väl också så, att utlåtandet
nr 13 handlar om någonting mer
substantiellt, något mer att ta på, än
utlåtandet nr 12. Beträffande förslaget
att inbjuda pressens representanter, såvitt
jag förstår närmast de aktiva riksdagsjournalisterna
— det kan ju, fröken
Sandell, inte gärna vara fråga om korsordkonstruktörerna
i Sveriges Radios
tidning — till en information om
riksdagens arbetsformer, så hoppas jag
att inte bli uppfattad som alltför illojal
om jag råkar vara övertygad om att
motsatsen är mera av nöden. Vi skulle
sannolikt vinna bättre effekt om vi inbjöd
några erfarna riksdagsjournalister
att informera om pressens arbetsformer.

Men utlåtandet nr 13 sysslar med ett
bestämt, konkret förslag, att inrätta en
pressombudsmannainstitution i riksdagen.
Om vi hade fått denna information
om pressens arbetsformer som jag tror
att vi litet var behöver, är jag inte övertygad
om att de motioner som ligger till
grund för den reservation som är knuten
till utlåtandet nr 13 hade kommit
till stånd.

Kärnpunkten i hela frågeställningen
ligger såvitt jag förstår i det triviala
faktum, som i reservationen på s. 6 i
bankoutskottets utlåtande nr 13 uttrycks
på följande sätt: »Inriktningen
synes emellertid alltför ofta vara den
att man ur materialet söker utvinna
främst vad som bedömes vara av intresse
för en bred publik, varvid det
sakligt väsentliga kan komma i skymundan.
» Det är väl detta som vi fackmän,
professionella politiker och riksdagsmän
naturligt nog kan reagera mot
gång efter annan. Men, ärade kammar -

ledamöter, det råkar vara ett faktum
att press, radio och TV har en bred
publik, och det är den som bestämmer
deras arbetsformer. Om vi med hjälp av
en pressombudsman eller på annat sätt
lyckades förmå massmedia att ur riksdagsmaterialet
dra ut bara det som vi
professionella betraktar som sakligt väsentligt,
så skulle vi därmed sannolikt
inte ha vunnit någonting. Vi skulle bara
ha fyllt våra tidningar från början till
slut. Det är nämligen så att en enda
debattdags TT-referat i den stora versionen
fyller en svensk dagstidning från
första sidan till sista, om materialet
publiceras. Vi skulle ha fyllt våra tidningar,
men sannolikt skulle vi inte
ha vunnit en enda läsare.

Press, radio och TV har som sagt en
bred publik med den vanliga massmediapublikens
preferenser. Vi har inte
rätt att begära att svenska folket skall
ägna timmar och dagar åt att läsa långa
och dess värre tråkiga framställningar
av vad vi har för oss i riksdagen och
som vi anser vara sakligt väsentligt.
Med den metod som nu tillämpas tvingas
massmedia i stort sett att värdera
nyheterna efter den gamla tumregeln:
Om en hund biter en karl, så är det
ingen nyhet; men om en karl biter en
hund, då är det en nyhet. Det ovanliga
och avvikande, det något bisarra och
annorlunda är nyheten som intresserar.

Detta är —• något karikerat — vad
olika massmedia måste ta hänsyn till
när de vänder sig till en bred publik.
Vi löser icke detta problem med en
pressombudsman. Vi har däremot löst
det genom riksdagens snabbprotokoll,
som står till förfogande för de människor
— många eller få — som verkligen
vill ha det sakligt relevanta materialet
utförligt presenterat för sig och
som för en billig penning — mycket
billigare än för någon dagstidning —
kan prenumerera på detta. Dess värre
lär upplagan, i den mån den inte går
till fackmän inom politiken, vara ganska
begränsad.

Onsdagen den 13 niars 1968 em.

Nr 11

131

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman

Vi har ju, ärade kammarledamöter,
i stort sett tre slag av nyhetsmaterial
från riksdagen. Vi har först hela den
väldiga floden av det som officiellt
faktiskt hänt. Det är motioner, propositioner,
interpellationer och enkla frågor
samt debatterna i kamrarna. Allt
detta står till massmedias förfogande
så snabbt som någon människa kan
begära. Ingen pressombudsman i världen
kan snabbare förmedla detta material
till press, radio och TV. Det går
mycket snabbt — på minuter och timmar
— och det hela fungerar synnerligen
väl.

Jag vet att det är en inte helt sällsynt
företeelse att ledamöter av denna kammare
har besökt TT :s riksdagsredaktion
där uppe under taket av detta hus
för att förhöra sig om hur det kom sig
att det intressanta och viktiga anförande
vederbörande föregående dag hade
hållit inte gick ut i referatet. TT :s
riksdagsredaktion har då kunnat visa
att det visst gick ut — det omfattade
kanske en halv sida. I lokaltidningen
på hemorten stod det emellertid inte en
rad om det. Ledamoten hade helt enkelt
blivit refuserad på hemmaplan av redaktören
på tidningen, men det var
inte nyhetsförmedlingen från riksdagen
som klickade.

En sådan händelse kan, mina damer
och herrar, i hög grad ha berott på
tidpunkten för anförandet. Vi är oerhört
konservativa här i riksdagen. Ingenting
tycks kunna ändra på det förhållandet
att utskottens utlåtanden
skall placeras i en viss sedan tidernas
begynnelse fastställd ordning.

Riksdagen håller en dag som denna
på från klockan 10 på morgonen. Vem
vet, vi håller på ännu klockan 10 i
kväll, kanske senare än så. Klockan 10,
klockan 11, klockan 12 i kväll är dess
värre ingen tid för några massmedia.
Det är inte fråga om att vilja eller inte
vilja. Det är fråga om att inte kunna.
Det finns inte någon möjlighet för
press, radio eller TV att referera vad
vi gör här i natt.

Om vi rutinmässigt alltid tog upp
de mest kontroversiella, de mest intressanta,
de sakligt mest väsentliga frågorna
klockan 10 på förmiddagen och
de närmaste timmarna därefter, skulle
vi vinna ett bättre resultat publiceringsmässigt
än vad vi gör nu. Men det
kan ingen pressombudsman göra, ty så
stor makt får ingen pressombudsman
i detta hus att han kan skriva om riksdagens
heliga föredragningslistor. Det
är ett av de ting som skulle kunna göra
verklig nytta.

Den andra stora strömmen av nyheter
är de politiska nyheterna som kommer
från partierna. Partierna, partigrupperna
är väsentliga nyhetskällor.
Ingen pressombudsman i världen, knuten
till riksdagen som verk, kan göra
någonting åt det. Partierna får efter
förmåga — statsverket är ju vänligt och
betalar en del av kostnaderna numera
— se till att de håller sig med en presstjänst
som kan klara ut den nyhetsförmedlingen.
Den är mycket begärlig
och kommer säkert ut.

Om man från partisynpunkt ser på
riksdagsreferatet och nyhetsförmedlingen
från riksdagen som sådan och tror
att någonting i riktning mot större
objektivitet eller rättvisa kan åstadkommas
av en pressombudsman, far man
vilse. Vad händer, mina vänner, om vi
tillsätter en institution, anställd av
riksdagen, med uppdrag att bevaka att
press, radio och TV är objektiva? En
av mina vänner i riksdagen gav mig
ett exempel i går. Vi hade en debatt
häromsistens i denna kammare om utlandssvenskarnas
rösträtt. I debatten
deltog, om jag minns rätt, fem ledamöter:
herr Hamrin i Jönköping, herr
Johansson i Trollhättan, jag själv och
två högerledamöter till. I TV fick man
höra herr Hamrin utlåta sig ganska
mångordigt. Vi fick också höra herr
Johansson i Trollhättan utlåta sig. Jag
förekom inte alls, ingen av mina partivänner
heller. I radio förekom jag i en
bisats, de andra inte alls. Allright, vore
det inte skäl i, säger man, att någon

132 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman

påpekade för radio och TV att man
gjort ett snedreferat, som inte är objektivt,
inte rätt avvägt?

Det är klart att jag skulle känna mig
mycket lycklig då, men jag är övertygad
om att herr Hamrin i Jönköping
och herr Johansson i Trollhättan och
alla deras meningsfränder skulle fullkomligt
ärligt stå upp och betyga att
det väsentliga i debatten ändå blev
återgivet, att det viktiga som sades, det
var vad deras meningsfränder sade.
Och det kom ju ut i TV, skulle man säga.
Att sedan Carlshamre och ett par
högermän till stod och babblade om
detsamma — eller vad de nu kan ha
sagt — det hör liksom inte dit.

Vad skall en av riksdagen anställd
pressombudsman göra åt det? Man kan
från partiernas informationstjänster
försöka göra något åt det. Men en av
riksdagen anställd pressombudsman
kan inte göra ett dugg. Vi skulle få ett
ämbetsverk som sannolikt skulle avge
en berättelse en gång om året ungefär
som riksdagens ombudsmän gör till
riksdagen om vad de har uträttat under
året. Och så skulle vi få en debatt här
i kamrarna: Har nu vår pressombudsman
varit objektiv? Har han tillräckligt
mycket beivrat att herr Carlshamre
inte blev återgiven i TV? Har han
tillräckligt mycket beivrat att någon
annan människa inte blev tillräckligt
mycket återgiven i TV? Detta går inte,
ty det ligger för mycket värderingar
bakom. Sådant kan inte göras objektivt
i den meningen att det kan mätas i minuter
och sekunder. Därmed är en
pressombudsman i riksdagens tjänst
slagen till slant.

Återstår den tredje nyhetsströmmen
•—■ den som handlar om riksdagen som
riksdag, att vi sitter här, att vi rör oss
här, att vi arbetar i utskott och kommittéer
och styrelser och nämnder och
vad det kan heta och stundom till och
med sitter i kamrarna. (Det börjar
»fvllna till» riktigt bra nu här i kamrarna!
Synd att inte TV har en kamera

här när vi är så många!) Det är den
tredje strömmen, och det är den minsta,
självklart, om man ser saken ur det
medborgerliga intressets synpunkt. Där
skulle möjligen en PR-man ha en uppgift
att fylla. Men jag tror att uppgiften
även härvidlag är ganska begränsad,
ty det skulle med nödvändighet
bli vad all erfarenhet säger att PRverksamliet
icke får vara: en censurverksamhet.

Vad är det vi läst i klagoskrifter till
talmanskonferensen? Vad är det vi hört
av fröken Sandell och andra? Jo, det
är mest klagan på hur det inte bör vara.
En pressombudsman, en PR-avdelning,
som har i uppdrag av sin arbetsgivare
att se till att det och det inte
blir publicerat, är från början slagen
till slant och kommer aldrig att lyckas.
— Dessutom ligger det i sakens natur
att sådana institutioner inte kan redovisa
sitt fögderi i mätbara storheter.
Det går inte att säga: Vi har lyckats där
och där att få en objektiv publicitet
kring riksdagen. Det går endast att få
ett allmänt diffust intryck av att det
ser ganska trivsamt ut just nu, och jag
är inte säker på att vi skulle nöja oss
med det när vi skall börja betala kostnaderna
för denna verksamhet.

Ärade kammarledamöter! Är det inte
så, för att återvända till utgångspunkten,
att när det gäller denna tredje nyhetsström
•— det som handlar om riksdagen
som institution, om vårt sätt att
arbeta och vara — så måste vi försöka
se saken med något litet humor. Jag
har själv blivit fotograferad sovande i
min bänk.

I två stora stockholmstidningar fann
jag mig själv återgiven. Och jag skyller
inte på att jag satt och tänkte, ty jag
tror inte att jag gjorde det, utan jag
tror att jag sov, om sanningen skall
fram. Jag har mycket lätt för att sova
när andra talar. Och om vi skall vara
uppriktiga har väl de flesta av oss,
som de proffs vi är, för länge sedan
kommit underfund med att det enda

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Nr 11 133

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman

sätt som finns alt göra föredrag uthärdliga
är att hålla dem själv, och när
andra talar sover man gärna då och
då. Det är mänskligt och inte mycket
att skämmas över.

Jag skäms inte ett dugg över att sitta
i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter
och sova. I det aktuella fallet var
man vänlig och satte inte ut mitt namn,
men det fanns säkerligen de som kände
igen mig ändå.'' Man var till och
med så snäll — det gällde en remissdebatt
— att man i bildtexten något friserade
verkligheten och antydde att remissdebatten
som vanligt drog ut på
småtimmarna. Jag vet ju att bilden var
tagen vid elva- eller tolvtiden på dagen,
och jag sov redan då. Men jag
kan inte båda upp någon riktig indignation
över detta. Om man däremot,
mina vänner, just nu hade haft en kamera
uppe på läktaren och tagit en
bild av mig, panorerat ut över kammaren
och sett vad jag just för ögonblicket
slipper se: en djupt inslumrad kammare,
då skulle jag ha blivit generad. Det
är väl den som står i talarstolen som
har anledning att möjligen bli en aning
generad om vi sover, inte vi som har
somnat.

Låt oss ta detta litet lugnt! Den
svenska allmänheten ställer inte så
enorma anspråk på sina riksdagsledamöter
som vi stundom tycks tro, i varje
fall inte när det gäller att sitta i
bänkar. Vi har viktigare saker att göra,
och låt oss tala om det! Vi som sällan
sitter här -— jag erkänner gärna att jag
hör till dem •— borde säga: Där sitter
de som inte har något viktigare för sig.
Jag hoppas att ingen tar illa upp att
jag säger så. Vi måste se detta med något
litet humor och självironi. Skall vi
börja bevaka press, radio och TV efter
varje liten accident där någon av
oss eller riksdagen som riksdag kan ha
blivit utsatt för löje eller skämt, då får
vi väldigt mycket att göra. Jag skulle
tro, mina damer och herrar, att vi får
placera den där pressombudsmannatjänsten
i en fullkomligt gigantisk lö -

negrad om vi skall få någon sökande
till den. De flesta av Sveriges journalister,
som kunde tänkas intressera sig
för den kommer troligen att betacka
sig för uppgiften att i den meningen
popularisera riksdagen.

Herr talman! Ett yrkande om bifall
till utskottets hemställan är redan framställt.
Jag instämmer i det.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag kan inte befria mig
från känslan av att herr Carlshamre
tog tillfället i akt att i varje fall komma
i TV-rutan i kväll. Han talade inte så
mycket som riksdagsman i detta sammanhang,
utan fastmera som journalist.
Hans argumentering gjorde inget djupare
intryck på mig, ty jag har aldrig
träffat en journalist som har varit intresserad
av att något slag av institution
eller företag har en pressombudsman.

Det betyder emellertid inte att den
som är utsatt för pressens granskning
inte bör ha ett skydd, d. v. s. en person
som på samma sätt som en yrkesjournalist
kan försvara vederbörande institution.
Det kan inte hjälpas, men herr
Carlshamre försökte glida ifrån den
väsentliga saken i sammanhanget. Han
gjorde ändå ett visst medgivande, att
han kunde tänka sig att riksdagen hade
en PR-man.

Vad är det saken gäller, herr Carlshamre?
Jo, i vad mån det svenska folket
får en riktig uppfattning om hur
riksdagen arbetar. Jag kan säga herr
Carlshamre, att under de senaste månaderna
har jag haft nöjet att tala om
författningsfrågan vid en rad sammankomster.
Vid varje tillfälle har jagmötts
av frågor, som har varit föranledda
av de reportage som radio och
TV har gjort från den svenska riksdagen.
Man har frågat mig: »Varför säger
inte riksdagsmännen ifrån? Varför talar
ni inte om hur era arbetsförhållanden
är? Varför får vi inte upplysningar
om detta?» Herr Carlshamre vet, att
i många stycken är det inte möjligt för

134 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman

en journalist att alltid följa med i den
debatt som förs i denna kammare.

För något år sedan blev jag fullständigt
felrefererad av Sveriges Radio i
en bostadspolitisk debatt. Jag vände
mig till vederbörande journalist som
sände referatet. Vad fick jag för svar?
Jo, att när det gällde jordbrukspolitik
och bostadspolitik så kunde man inte
följa med i debatten. Men att tillskriva
en kammarledamot en uppfattning som
han inte har, det kunde man göra. Det
fanns ju ändå möjlighet för vederbörande
journalist att ta kontakt med
mig. Visst brister det, herr Carlshamre,
och visst är det angeläget att det svenska
folket får en riktig uppfattning om
hur riksdagen arbetar. Det behöver inte
alls vara på det sättet, att en pressombudsman
arbetar med målsättningen,
att han skall lägga allting till rätta för
riksdagen. Nej, hans uppgift bör fastmera
vara att informera en bred allmänhet
om hur riksdagen arbetar, och
det finns i detta fall inycket att belysa
och många initiativ som kan tas.

Jag är nämligen inte alls övertygad
om att våra i övrigt utmärkta tjänstemän,
sekreterare och andra som tjänstgör
i kamrar och utskott, är lämpade
för denna uppgift. De är i och för sig
duktiga och skickliga, men de är inte
alltid utbildade för den arbetsuppgift
det här är fråga om. Jag vill nog på
denna punkt säga att jag har en rakt
motsatt uppfattning till den som herr
Carlshamre här företräder.

Jag skall för min del be, herr talman,
att få till protokollet anteckna att
jag kommer att rösta med reservanterna
i denna fråga.

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Den fråga, som vi nu
håller på att diskutera, är väl ganska
allvarlig. Jag tycker att alla synpunkter,
som har anförts, redan håller på att
komma på sned. Om herr Carlshamre
och herr Adamsson inte är eniga, kan
vi väl inte ge oss till att gå till angrepp

på en grupp av yrkesutövande samhällsmedborgare
som vi är mycket angelägna
om att få ett gott samarbete med i syfte
att informera allmänheten.

Självfallet måste vi — jag håller med
herr Carlshamre i långa stycken om
detta — ändå se till att denna grupp
själv får välja det material som den
sedan skall förse den läsande allmänheten
med. Jag tänker inte försvåra
för vare sig massmedia eller Tidningarnas
Telegrambyrå att i kväll furnera
våra morgontidningar med material om
denna debatt.

Jag måste ändå begära ordet för att
nyansera herr Carlshamre i hans inlägg Jag

såg nästan mest på lektorn vid
journalisthögskolan, som talade till en
rad elever uppe på den ganska glest
besatta pressläktaren.

Själv har jag också medverkat till att
förmedla uppgifter från riksdagen —
låt vara inte direkt utan på annat sätt
— och har erfarenheter som säger mig
att en pressombudsmans uppgift i en
riksdag är tämligen omöjlig, om han
skall vidarebefordra nyheter. Det klarar
yrkesmannen, journalisten, som bevakar
frågan, väl så bra.

Jag trodde att man genom att tillsätta
en pressombudsman ville bredda
informationen om hur riksdagen arbetar.
På denna punkt håller jag med
herr Adamsson, ty ute på informationsmöten
får man ofta frågor om den saken.

Det var verkligt intressant att höra
att herr Carlshamre sov klockan 12 på
dagen. Jag har nyligen tillåtit mig att
skriva en liten notis om hur TV sökte
upp några tomma bänkrader här i kammaren
en dag och sedan mixade in
dem i ett bildsvep, som visade en relativt
tom kammare. Norrlänningarna,
som inte tar tåget hem så tidigt, satt
ganska talrikt kvar, men kameramannen
föredrog de obesatta platserna. Resultatet
fick jag se i TV på kvällen.

Sådant kan naturligtvis vara en

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Nr 11

135

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman

»skojig grej» från journalisternas synpunkt,
och deras journalistik kan vi
inte göra så mycket åt. Däremot måste
ett förtroligt samarbete komma till
stånd. Det är inte bara så att riksdagsledamöterna
bör känna till pressens arbetsformer,
utan det behövs en förtroendefull
samverkan mellan oss och
dem som förmedlar nyheterna vidare till
allmänheten. Det råder ju inte något
tvivel om att publiken är bred — därom
är jag helt överens med herr Carlshamre
—• och vi kan inte nå den utom
genom nyhetsmedias förmedling.

Om jag skulle tillåta mig att vara litet
småelak i denna fråga skulle jag vilja
säga, att vi väl borde eftersträva att
låta den svenska allmänheten få reda
på hur vi arbetar när vi inte sover —-att vi sover i mindre utsträckning än
vi är vakna framgår av den uppräkning
herr Carlshamre gjorde bland annat
av antalet motioner, antalet interpellationer
och antalet enkla frågor. Jag
hoppas att den vaksamheten skall kunna
intensifieras från nyhetsbevakarna,
och jag tror att bl. a. talmanskonferensen
i detta avseende skall lyckas i sin
strävan att öka kunskapen om vad riksdagen
verkligen uträttar.

Sedan skulle jag även önska att herr
Adamsson ville närmare precisera på
en punkt i sitt inlägg —- det är möjligt
att det var en felsägning. Jag tyckte
han sade att han eftersträvar ett skydd
för den enskilde ledamoten av riksdagen.
Om han menar allvar med vad
han säger vill jag fråga honom: Vilket
skydd? Han borde veta att pressen har
frihet att bevaka frågorna utifrån sina
egna utgångspunkter, och om herr
Adamsson sedan inte har möjlighet att
lämna genmälen till de exempel som
han gav är det en allvarlig historia,
som jag tycker att han borde ha vidarebefordrat
till de instanser som har att
handlägga sådana frågor. Men om skyddet
skulle vara sådant, att journalisterna
ständigt skulle bli utsatta för påtryckning
från olika grupper, då är

det ju en omöjlighet. Därmed kommer
vi i det läget att den läsande allmänheten
ingenting får veta om hur vi arbetar,
vare sig vi sover eller vi är vakna.

Jag vill med detta, herr talman, givetvis
ansluta mig till utskottsmajoritetens
förslag, men jag har inte kunnat
underlåta att begära ordet för att
något nyansera herr Carlshamres synpunkter
på frågan. Jag tror dock att
herr Carlshamre och jag, liksom kanske
alla andra som sysslat med journalistik,
är ense om en sak: att de som
inte arbetar inom gamet kan de här
frågorna bäst. Herr Carlshamre nämnde
herr Börjesson i Falköping, och
även jag vill anknyta till honom — jag
har sett att han begärt ordet och alltså
har en chans att ändra på den bedömning
jag gör av honom. För ett tag
sedan hörde jag herr Börjesson i ett
inlägg ge klart besked om hur de utövande
journalisterna borde återge en
fråga som gällde flyktingarna och deras
problem i det svenska samhället.
Jag anser att sådant hör till det omöjliga.

Det gäller för oss att med alla medel
sträva efter samarbetsformer och
samverkansformer som ger det bästa
möjliga resultatet för det vi vill åstadkomma,
nämligen att den breda allmänheten
även skall få kunskap om
vad vi håller på med i riksdagen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill inte på något
sätt göra anspråk på att vara särskilt
sakkunnig i tidningsfrågor, men jag kan
ju erkänna att jag med vaken blick
söker följa tidningspressen och journalisternas
sätt att arbeta; och jag anser
mig ha rätt att i ett demokratiskt samhälle
ge till känna min mening i det
avseendet.

Men jag har närmast begärt ordet
därför att jag skulle vilja rikta en fråga
till herr Carlshamre. I en stor daglig
tidning förekom den It februari i år

136

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman

en artikel, där man talar om att ett
eller annat utskottssammanträde i riksdagen
måst inställas därför att ledamöterna
hellre velat se färgsändningar i
TV från vinterolympiaden. Jag vände
mig till upplysningstjänsten och bad
att man för min räkning skulle ta kontakt
med utskottssekreterarna. Så skedde
och enligt den uppgift jag fick lär
icke något utskottssammanträde ha inställts
på grund av vinterolympiaden
för att deltagarna skulle få möjlighet
att följa olympiaden i TV.

Hur skall man, herr Carlshamre,
åstadkomma ett tillrättaläggande? Vem
skall informera allmänheten om rätta
förhållandet, ty vad blir följden av
denna felaktiga uppgift? Jo, den skapar
hos allmänheten en känsla av att vi i
riksdagen inte på allvar följer de frågor
som vi är satta att bevaka och sköta,
d. v. s. att riksdagsmännen inte tar
sitt arbete på allvar utan hellre tittar
på olympiaden.

Jag vill inte svara på denna fråga
själv, men när jag ställer mig frågan
undrar jag om inte en pressombudsman
i ett sådant fall kunde vara den
rätte mannen att komma med tillrättaläggande
uppgifter.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Det är inte särskilt
svårt att svara på herr Börjessons i
Falköping fråga. Om herr Börjesson,
efter att ha gjort den sannolikt något
betungande arbetsinsatsen att ta reda
på hur det verkligen förhöll sig med
påståendet att ett utskottssammanträde
hade inställts, dessutom hade gjort den
långt mindre betungande insatsen att
ta telefonen och ringa till vederbörande
tidning och tala om hur det förhöll
sig så hade pressombudsmannens uppgift
den gången varit fylld. Det förhåller
sig ju faktiskt så att riksdagen
består av 385 pressombudsman, som
dessutom har den fördelen att •—- låt
vara för påstått höga arvoden, som vi
dock har för andra uppgifter — stå

gratis till förfogande för denna uppgift.
De flesta av oss upplever det väl
ändå som något ganska väsentligt att
informera massmedia om vad vi har
för oss. Om vi inte gör det får vi skylla
oss själva.

Jag kan berätta att jag för omkring
ett år sedan gjorde ett försök att göra
en liten insats. Jag disponerade en tidning
i den meningen att jag var chefredaktör
för den. Nu var det dessvärre
en tidning som visserligen har en stor
och imponerande upplaga men ■—■ jag
skall inte göra reklam för den här —•
den var i sådana här sammanhang beklagligt
ensidigt spridd inom ett enda
parti. Jag lät en dag en medarbetare
gå igenom detta hus för att ta reda
på vad som där hände och för att
finna förklaringen till varför det då och
då var glest i bänkarna. Vi kunde vid
en bestämd tidpunkt på dagen räkna
till 46 identifierbara sammanträden i
huset. Dessa sammanträden hölls på
en gång och de var kända i den meningen
att någon liksom hade en lokal
på lut för dem. Av dessa 46 är jag säker
på att åtminstone sex var mycket
viktiga, ja, kanske de 40, vad vet jag.

Men sådan information skaffar vi bäst
själva. Det är det som är problemet
och det ärende vi i dag har att handlägga.
Kan något av detta klaras upp
med hjälp av en pressombudsmannainstitution
i riksdagen? Det är detta som
jag av gammal och delvis bitter erfarenhet
bestrider. Vi är 384 pressombudsmän.
Vi själva kan klara dessa saker.

Om man sedan, herr Börjesson i Falköping,
till äventyrs inte skulle lyckas
få en sak tillrättalagd är det beklagligt.
Om den tidning som påstått att vi satt
och tittade på TV i stället för att sitta
i utskott när vi i själva verket bara
satt och tittade på TV i stället för att
sitta i plenum — vilket är någonting
helt annat — och tidningen inte vill tillrättalägga
detta när herr Börjesson i
Falköping ringer, är det som sagt be -

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Nr 11 137

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman

klagligt. I svåra fall kan det bli en sak
för Pressens opinionsnämnd att ta ställning
till.

Men märk väl att en pressombudsman
anställd av riksdagen inte har ett
dugg större befogenhet än herr Börjesson
i Falköping har att försöka
tvinga tidningen till ett tillrättaläggande.
Det är t. o. m. sannolikt att herr
Börjesson i egenskap av riksdagsman
har större tyngd i sin personliga framställning
än någon professionell pressombudsman
i världen har.

Herr WIKLUND i Härnösand (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja ställa
en retorisk fråga till herr Börjesson i
Falköping: Skulle den felaktiga uppgiften
blivit mindre felaktig om vi haft
en pressombudsman? Jag tror det inte;
uppgiften kom nog inte genom någon
avdelning i riksdagen.

Herr Börjesson i Falköping har naturligtvis
sin fulla demokratiska rätt att
granska de felaktiga uppgifter som tidningar,
radio och TV lämnar och även
att kritisera dem — den rätten har
jag aldrig velat förmena honom. Vad jag
avsåg att anmärka på var att herr Börjesson
har så bestämda synpunkter på
hur informationen skall se ut.

Jag har varit utövande journalist i
så många år att jag vet att om herr
Börjesson i Falköping försökte bli sin
egen pressombudsman, som herr Carlshamre
uppmanade honom att bli, skulle
han sköta den uppgiften perfekt.
Skulle vi övriga riksdagsledamöter vara
så förnämliga egna pressombudsmän,
skulle den svenska allmänheten veta
mycket mer om vad som försiggår inom
den svenska riksdagen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet igen, men jag måste göra
det ändå för att tacka herr Carlshamrr
för hans inlägg. Men är det ändå inte

bättre att en person sköter bevakningen
än att var och en ringer vederbörande
tidning och anmäler att en felaktig
uppgift kommit in? Det kan väl inte
anses vara en utopi att tänka sig att
riksdagen har en särskild pressombudsman
som sköter bevakningen av riksdagens
arbete. Har man inte inom de
stora företagen en pressombudsman eller
någon annan person som ger pressen
uppgifter när så erfordras?

Jag beklagar om man fattar mig så,
att jag är alldeles tvärsäker när jag
pratar. Jag vill erinra den föregående
talaren om att jag inför debatten den
gången hade varit i kontakt med människor
som varit berörda av dessa tidningars
skriverier. Jag bara vädjade till
pressen att den skulle visa en smula
hänsyn. Jag kan absolut försäkra att
jag inte har uppträtt på något kategoriskt
pockande sätt. Jag vill att vi
skall slå vakt om och värna om en fri
press, men en press som känner sitt
ansvar. Därmed har jag inte sagt att
den svenska tidningspressen inte känner
sitt ansvar.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om det är
första gången jag har i stort sett samma
synpunkter i en fråga som herr Börjesson
i Falköping. När det gäller denna
fråga kan jag emellertid säga att han
i långa stycken har rätt.

Till herr Wiklund i Härnösand vill
jag säga: När har det inträffat att någon
som har haft en annan mening än
en tidning har fått rättelse i tidningen?
Jag tillhör själv en tidningsstyrelse och
har under ett par års tid haft en polemik
i en rent teknisk fråga, som det
skulle vara mycket lätt att objektivt belägga.
Det var emellertid inte möjligt
för mig, att få en rättelse införd på
den punkten.

Det ligger mycket i vad herr Lundberg
en gång sade i en debatt, nämligen
att det är bra med pressfrihet, men
man bör helst ha en egen tidning och

5* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 11

138 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman

ha så stort inflytande över den som
man har om man är chefredaktör.

Jag skall inte orda mera om detta
utan vill sluta med att säga att den
reservation som vi nu diskuterar tar
sikte på en utredning av frågan. Detta
tycker jag är en väsentlig sak, och jag
hemställer om bifall till reservationen.

Herr WIKLUND i Härnösand (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Börjessons i Falköping senaste inlägg
kan få stå oemotsagt. Han säger att nyhetsmedia
söker upp dessa olyckliga
människor i alla sammanhang. Jag är
övertygad om att dessa människor i de
allra flesta fall vänder sig till nyhetsmedia.
Om tidningsmän, TV- och radiojournalister
i stället för att nyanserat beskriva
vad som kan ha ett allmänt intresse
verkligen skulle återge hur människorna
i dessa sammanhang lämnar ut
sig själva, skulle herr Börjesson förmodligen
bli mörkrädd.

Till herr Adamsson vill jag säga att
jag nu förstår honom bättre. Han talade
om skydd i sitt första inlägg; nu
talade han om brist på möjligheter att
få rättelse, vilket är en helt annan sak.
Jag förstår att en tidningsstyrelse har
stora svårigheter på den punkten. Jag
håller helt med herr Carlshamre om att
riksdagsledamöterna något borde känna
till pressens arbetsformer och de förutsättningar
som finns. Men att man
inte skulle få in rättelser bestrider jag,
även om det många gånger kan vara
ganska svårt. En rättelse kommer in,
speciellt om den avser sådant som bedömes
skada enskilda människor.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Till herr Wiklund i
Härnösand vill jag kort och gott säga
att den debatt som han har i åtanke
rörde pressens förhållande till exempelvis
flyktingtragedierna. Jag stödde mig
på kontakter som jag haft med flyk -

tingar, och jag gjorde i den debatten
gällande att man väl inte behövde skildra
allt så i detalj att vederbörande,
släktingar och anförvanter kunde ta
skada av dessa skildringar. Det var bara
en vädjan som jag riktade till tidningspressen,
det var inga direktiv.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Låt oss hålla oss kvar
vid det som debatten gäller, nämligen
frågan huruvida vi bör ha eller inte
ha en pressombudsman; det är bara
den frågan det gäller. Någon sorts allmän
debatt om pressens allmänna förträfflighet
eller allmänna uselhet, om tillförlitligheten
i massmedias information
och sådant kan vi väl inte lämpligen ta
upp i detta sammanhang. Gamla journalister
vet bättre än de flesta, att tidningar
i stort sett är usla och att förskräckligt
mycket i dem inte är särskilt
bra. Men det är inte detta denna
debatt handlar om, utan frågan är huruvida
en riksdagens pressombudsman
kan göra någonting åt detta när det
gäller informationen om riksdagen. Och
det är det jag tillåter mig tro att han
inte kan.

Man kunde av ett par inlägg —- för
att inte i onödan fresta till repliker,
eftersom vi borde komma till ett slut
på denna debatt, skall jag inte nämna
något namn —- ana sig till att vederbörande
önskade en pressombudsman utrustad
med befogenheter att ge order
till massmedia. Men det är en helt annan
sak. Om vi stiftar en lag — vi
kan göra det; vi är de enda som kan
det — som föreskriver att vad riksdagens
pressombudsman lämnar till pressen
eller till radio och TV snällt skall
publiceras och därefter rätter och packer
I Eder, då kan det bli effektivt. Men
jag trodde inte att det var tänkt så
långt. Och om vi inte tänker så långt,
är vi allihopa var för sig sannolikt
auktoritativare pressombudsmän än vad
någon anställd någonsin kan bli.

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Nr 11

139

Tillsättande av en riksdagens pressombudsman

Herr andre vice talmannen CASSEL

(Ii):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt delta i denna debatt. Men jag har
många gånger funderat över det förhållandet,
att parlament över huvud taget
— det gäller alltså inte bara det
svenska — inte är så särskilt högt uppskattade
i de länder där de verkar. Jag
kan göra undantag för det norska stortinget
och kanske för det engelska underhuset,
men i övrigt tror jag att regeln
är tämligen generell. Man kan fundera
över var orsakerna till denna brist
på uppskattning ligger.

Till att börja med kan man väl fastslå
att själva vår arbetsform, den parlamentariska
eller »talande» arbetsformen
— metoden är ju den att vi, olika
tänkande människor, kommer tillsammans
och utbyter tankar — kan förefalla
vad man i dagligt tal kallar det praktiska
livets män som ett egendomligt
och ineffektivt sätt att arbeta. En annan
sak som kan vara en anledning
till att man inte tycker att vårt arbete
är så intressant är att alla problem
som läggs på riksdagens bord är ganska
gamla redan när de kommer hit. Det
bar förts diskussion i pressen, det har
gjorts sakkunnigutredningar och det
har varit remissförfaranden, varför
diskussionen och överläggningarna om
saken redan pågått i kanske månader
och år innan frågan hamnar på vårt
bord. Det är alltså inte färskt material,
material som i någon större utsträckning
har nyhetsvärde.

Sedan hör det väl till bilden — om vi
nu skall titta på den speciella situationen
för vårt eget parlament — att
ett parlament verkar tämligen maktlöst
när man haft samma regering i decennium
efter decennium. Man säger sig
ute bland folk att egentligen är det väl
regeringen som bestämmer, och vad
som sägs och görs i parlamentet saknar
väl verklig betydelse. Men det är alldeles
uppenbart att det ur demokratisk
synpunkt är mycket olyckligt om människorna
får för sig att den främsta

demokratiska institutionen i landet är
eu dignitet av mindre betydelse och
att denna institutions medlemmar
egentligen inte sysslar med alltför allvarligt
arbete. Det är otäckt om det
skulle förefalla allmänheten som om
diktaturerna arbetade så mycket effektivare
än demokratierna gör; det är
inte sant, men det kan förefalla så.

Men jag tror liksom herr Carlsliamre
och andra att man inte löser dessa problem
vare sig med någon PR-man eller
någon pressombudsman; de ligger mycket
djupare än så. Jag tror att vi själva
bär en mycket stor del av ansvaret.
Vad vi kan göra för att ute i våra valkretsar
tala om hur verksamheten här
bedrivs har mycket stor betydelse.

Det är också av stor betydelse, om vi
kan intressera människorna för de
problem vi är satta att lösa, förklara för
dem vad det är som händer och hur
det går till. Om vi dessutom här i kammaren
kan ålägga oss litet mera självdisciplin,
begränsa våra inlägg, hålla
litet tyst då och då i bänkarna — jag
talar inte om hur det är i kväll, men
det kan förekomma, att vi inte gör det
■— och vara litet oftare närvarande på
våra platser i kammaren, skulle vi med
dessa enkla medel förbättra det anseende,
som riksdagen som institution är
väl värd, och jag måste i rättvisans
namn säga som vi som riksdagsmän
också är väl värda.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Åkerlund m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 4

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 15, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 kap. 8 § och 54
kap. 9 § rättegångsbalken in. m., samt

140 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Medborgarvittnen vid demonstrationer m. m.

nr 16, i anledning av motion angående
kungörande i kyrka.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 5

Medborgarvittnen vid demonstrationer
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 17, i anledning av motioner
om medborgarvittnen vid demonstrationer
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Här gäller det ett par
motioner som går ut på att det skall
tillsättas en arbetsgrup]) med uppgift
att utarbeta och framlägga förslag om
införande av medborgarvittnen att följa
polisens arbete vid större folksamlingar,
såsom demonstrationer och liknande.

Jag kan inte underlåta att tycka, att
utskottet vid behandlingen av dessa
motioner gjort det litet för lätt för sig
och att behandlingen varit alltför
snabb. Utskottet har helt förlitat sig
på sin egen bedömning och egen kunskap
utan att inhämta synpunkter från
myndigheter. Jag medger gärna, att
tanken på medborgarvittnen av den karaktär
och med de uppgifter, som beskrivs
i motionerna, kan betraktas som
djärv, men den avser under alla förhållanden
att vara konstruktiv och positiv.

Direkt förvånande är att motionsparet
inte remitterats till någon myndighet
som har med saken att göra och
som skulle kunna vara intresserad,
t. ex. rikspolisstyrelsen. Jag tror mig
veta, att man åtminstone på sina håll
inom polisen med intresse tagit del av
motionerna och deras förslag. Lokala
poliskammare med erfarenhet av demonstrationer
och liknande liksom av

medborgarvittnen i andra sammanhang
kunde också ha tillfrågats, och andra
remissinstanser torde det inte vara så
särskilt svårt att uppleta.

Med tanke på vad jag nu har sagt
kan motionärerna inte vara nöjda med
motionernas behandling, men jag har
inget annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! Utskottet anser i likhet
med motionärerna att det är ett angeläget
önskemål att förståelsen för polisens
arbete, särskilt i samband med demonstrationer,
ökas. Utskottet anser
emellertid att man bör gå fram på
andra vägar än de i motionerna förordade.

Det har föreslagits att vittnen skulle
utses parlamentariskt och ersättas av
allmänna medel. Principiellt är det väl
tveksamt om man bör tillskapa en form
av bevisning som skall anses ha särskild
tyngd på grund av att vittnet
skulle vara garanterat objektivt och
kunna göra särskilt goda iakttagelser.
Det måste vara mycket svårt att veta
precis var det kommer att blossa upp
och att just då mitt i allt tumultet vara
tillräckligt nära och ändå tillräckligt
utanför för ätt kunna följa händelserna
i detalj. Om ett sådant vittne inte sett
vad man räknar med att man skulle ha
sett, kan det bli bekymmersamt för vittnet
att nödgas konstatera detta. Det
ligger måhända inte fjärran att vittnet
helt omedvetet förfaller till ett önsketänkande
att vissa iakttagelser verkligen
gjorts. Det är faktiskt mänskligt.

Utskottet delar naturligtvis uppfattningen
att bättre arbetsbetingelser måste
skapas för ordningsmakten. Det har
dock inte varit utskottets uppgift att
vid behandlingen av dessa motioner göra
något uttalande i den frågan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Nr 11

141

§ 6

Socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om socialförsäkringsskyddet för
företagare och fria yrkesutövare.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:189 av herrar Nils-Eric Gustafsson
och Wikberg samt II: 246 av herrar
Gomér och Svensson i Yä.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare
i syfte att åstadkomma ökade
valmöjligheter i enlighet med vad i
motionen anförts».

Utskottet hemställde,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 189 och II: 246, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag rörande ändrade grunder
för socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare i syfte att
åstadkomma ökade valmöjligheter.

Reservation hade avgivits av herr
Strand, fru Carlqvist, herrar Dahlberg,
Odhe och Bengtsson i Varberg, fröken
Sandell samt herr Fredriksson (samtliga
s), vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

att förevarande motioner, 1:189 och
II: 246, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Det är nästan litet genant
att besvära kammaren i en fråga
som denna efter den debatt vi nu har
lyssnat till i ett par timmar om hur
man skall slå vakt om riksdagsmännen
och hur riksdagsmännen skall presenteras
ute i landet.

Men detta är en fråga som har en
viss betydelse för människorna i vårt
land, och det är inte för oss som riksdagen
är till utan för dem. Det är en
gammal fråga vi nu skall behandla. De
borgerliga riksdagsledamöterna vill ha
till stånd en ändring i lagen om allmän
försäkring så att företagare skall
kunna vara med i sjukförsäkringen
utan att behöva vara med i ATP. Vidare
vill man att företagarna skall ha
valfrihet inom ATP. De skall kunna
få välja riskskyddet, d. v. s. förtidspension
och efterlevandepension, och de
skall också kunna välja en lägre pensionsnivå
i fråga om ålderspensioneringen.

Tillåt mig, herr talman, påstå att jag
tror att damerna och herrarna bakom
detta förslag inte har någon stark företagaropinion
bakom sig. Erfarenheterna
visar alldeles klart att företagarna
och de enskilda yrkesutövarna vill ha
samma sociala skydd som anställda.
Detta har dokumenterats vid flera tillfällen.
Inte minst gäller det sjukförsäkringen
och ATP. Jag vill erinra om att
när ATP genomfördes var företagarna
inte med obligatoriskt i den första utredningen.
Sedan kom de med i regeringsförslaget
efter att ha utövat en
viss påtryckning. Men så sade man att
när det gäller företagarna tar man bara
med två tredjedelar av inkomsten.
Sedan har de blivit försäkrade för hela
inkomsten. I fråga om sjukförsäkringen
var de också kritiska; deras tillläggssjukpenning
var frivillig och inte
obligatorisk.

I lagen om allmän försäkring har vi
behandlat alla som har förvärvsinkomst
lika. Vi har gett företagarna en viss
valfrihet. De kan inom sjukförsäkringen
välja en längre karenstid — 93 dagar.

De borgerliga begär att vederbörande
skall kunna vara med i och få tilläggssjukpenning
i sjukförsäkringen men inte
i ATP. Men det skulle innebära att
vi gick ifrån det som är den stora
vinsten med lagen om allmän försäkring,
nämligen samordningen mellan

142

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

de båda försäkringarna. Tidigare hade
vi en sjukförsäkring vid vilken sjukhjälp
utgick under viss tid. Sedan var
man utförsäkrad. Då kunde man hamna
i luckan mellan ett par försäkringar.
Den risken har eliminerats genom
samordningen. Nu kan en person rimligen
inte bli utan försäkringsskydd.
Han har antingen sin sjukpenning eller
pension från ATP. Det vore mycket
olyckligt om företagarna nu skulle kunna
stå utanför ATP; jag behöver inte
utveckla den frågan närmare.

Om det skulle bli tillåtet att bara vara
med i sjukförsäkringen, så måste
vi givetvis där ha en bestämd tid under
vilken sjukhjälp utgår, och när den
tiden är ute är också vederbörande utförsäkrad.
Då har han inget skydd
längre. Jag anser det vara fel av de
borgerliga att ta på sig ett sådant ansvar
och medverka till en sådan »valfrihet».

Det visar sig emellertid att reservanterna
är litet skrämda av sitt eget förslag.
De vill nämligen att vederbörande
skall kunna vara med i ATP:s riskskydd
och få förtidspension och efterlevandeskydd
men inte ålderspension.
Vidare vill reservanterna ha möjligheter
att välja en lägre pensionsnivå i
ATP:s ålderspension. Men vi måste se
lagen om allmän försäkring som en
helhet. Det går inte att tillgodose individuella
önskemål i den försäkringen.
Om en företagare bara vill ha det skydd
som en sjukpenningsförsäkring ger och
ingenting annat, så har han alltid möjligheter
att teckna frivilliga försäkringar,
om han inte vill sitta i farbror
statens knä.

Det visar sig nu att det bara är ett
mindre antal företagare som har anmält
sitt utträde ur ATP. Det är därvid
oftast fråga om sådana som har mycket
små inkomster, vilket kan vara en
förklaring till deras ställningstagande.
Man anför vidare kostnadsskäl för sitt
utträde, och jag vill säga några ord om
detta.

Den som har en relativt låg inkomst
betalar också en låg avgift. Den företagare
som har en hög inkomst får visserligen
betala en hög avgift, men denna
är avdragsgill vid beskattningen, vilket
gör att den inte är så betungande som
den ser ut att vara.

Den samordning som vi nu har inom
lagen om allmänförsäkring är utformad
så att den ger en effektiv trygghet
både för anställda och för företagare.
Jag har en alldeles bestämd känsla av
att den motsvarar ett utbrett behov och
ett önskemål även hos företagarna.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till den reservation av herr Strand
m. fl. som är fogad till utskottets utlåtande.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Detta ärende har, såsom
herr Bengtsson i Varberg nämnde,
återkommit under flera år. Såväl motionsyrkandena
som riksdagens beslut
har därvid upprepats år efter år. I fjol
bildade de ledamöter av utskottet som
stödde oss motionärer majoriteten, medan
socialdemokraterna blev reservanter.

Jag vet inte varifrån herr Bengtsson
fått uppgiften att det inte är så många
som är berörda av den fråga vi nu behandlat.
Han menade att det inte heller
var bra för företagarna att stå utanför
tilläggspensioneringen. Det ligger naturligtvis
en hel del i denna uppfattning,
och i många fall är det naturligtvis
inte bra för vederbörande att stå
utanför.

Frågan om socialförsäkringsskydd
för företagare och fria yrkesutövare
bär varit föremål för behandling i riksdagen
varje år. Motionärerna och utskottsmajoriteten
vill upphäva sammankopplingen
mellan sjukförsäkringen
och tilläggspensioneringen. Den som
är undantagen från tilläggspensioneringen
får ju inte vara försäkrad, det
har herr Bengtsson sagt, och det är
också på det sättet.

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Nr 11

143

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

Enligt vår mening är denna sammankoppling
oriktig. Jag har min tro
att falla tillbaka på och herr Bengtsson
har sin, men det är ett uttalat behov
hos många människor — jag säger
många — att ha den trygghet som
sjukförsäkringen ger. Däremot har man
inte samma behov av tillägspensionering.
Det hänger främst samman med
att det kapital och den arbetsinsats
som företagaren lägger ner i sin rörelse
ger en viss trygghet på ålderns
dagar. Det hör också till saken att företagarna
ofta har omfattande utgifter
i form av investeringar, amorteringar
m. m. under sin aktiva förvärvstid och
följaktligen kan ha svårigheter att utöver
detta betala pensionsavgifter. Det
är ju inga små avgifter det är fråga om.
Jag vill erinra om att utskottets ordförande
vid behandlingen av detta ärende
också sade att det inte är fråga om
småpengar för många företagare. Det
kan bli betungande för dem.

Som det verkliga skälet mot en reform
av detta slag har man anfört de
administrativa svårigheter som skulle
uppkomma. Men det må jag säga att
krångligare uppgifter har Kungl. Maj :t
klarat av. Det kan inte vara rimligt
att år efter år avvisa en reform bara
därför att den liksom inte passar in i
systemet sådant det är uppbyggt från
början.

Vi minns ju alla, att man när ATP
infördes sade att man efter en tid
skulle företa en prövning och ändra
sådant som borde ändras. Det kan inte
vara riktigt att man på det sociala området
konstruerar ett system, som sedan
inte kan ändras, om det i praktiken
visar sid nödvändigt att göra det.
Under de fem år som gått har vi vunnit
betydande erfarenheter, och argumenten
mot en sammankoppling av de
försäkringsformer det här gäller har
väl inte försvagats utan tvärtom på sina
håll förstärkts.

Behovet av korttidsskydd för de
grupper det här är fråga om är stort.

Det rimmar inte med det ansvar som
man har att förmena dessa grupper
möjlighet att ansluta sig enbart till försäkringen
för tilläggssjukpenning.

Sammanfattningsvis vill jag säga att
det inte kan vara rimligt att dessa
grupper i samhället ställs inför valet
att antingen ansluta sig till en försäkringsform
som inte svarar mot deras
faktiska behov eller avstå från väsentliga
delar av försäkringssystemet särskilt
nu då sjukförsäkringsförmånerna
väsentligt förbättras. Det framstår nu
för tiden som en allt större orättvisa —
det kan inte hjälpas — att ifrågavarande
grupper inte kan få detta försäkringsskydd.

Mot denna bakgrund, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets hemställan,
som innebär ett upphävande av
sammankopplingen av de båda försäkringsformerna.

I detta anförande instämde herr
Jonsson (fp).

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Vi har diskuterat denna
fråga många, många gånger tidigare,
och det verkar kanske litet tjatigt
att fortsätta diskussionen. Men jag tycker
att det är en mycket allvarlig fråga,
varför jag anser att det finns anledning
att diskutera den.

Herr Gomér sade bl. a. i sitt anförande
att det väl är rimligt att den genomförda
reformen förändras då och då,
när så är behövligt. Ja, det är alldeles
klart att man skall förändra och förbättra
reformen, men man skall inte
försämra den — något sådant går det
aldrig att få mig med på.

Vidare sade herr Gomér att det i
praktiken visat sig att det är olägligt
för företagarna med den samordning
som förekommer. Men det har det inte
alls, herr Gomér, utan företagarna inser
tvärtom hur nödvändigt det är för
dem att ha samma skydd som löntagarna.
De har denna mening i större

144 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

utsträckning nu än när reformen genomfördes.

Den ändring man vill göra är rätt
allvarlig. Man säger att företagarna
skall vara sjukpenningförsäkrade och
ha ett korttidsskydd. Detta skall de kunna
välja —• därutöver skall de ingenting
ha. Men är det inte att ta på sig ett
stort ansvar, herr Gomér, att propagera
för att företagarna bara skall teckna
ett korttidsskydd? Yad gör vederbörande
när korttidsskyddet upphör, om de
råkar ut för livslång invaliditet? Hur
blir det om de faller ifrån — vad får
familjen då, när det inte finns något
efterlevandeskydd? — Nej, det föreligger
ingen utbredd önskan hos företagarna
att få denna reform förändrad.

Avgifterna är synnerligen höga, hävdar
herr Gomér. Men jag framhöll ju
i mitt inledande inlägg att har man en
låg inkomst, så har man en låg avgift,
och har man en stor inkomst så har
man en stor avgift. Jag anser inte att
den stora avgiften är betungande därför
att den för de stora inkomsttagarna
är avdragsgill vid beskattningen. Det
innebär att avgiften inte blir så betungande
som den ser ut.

Vidare bör man observera att vi lever
i en tid med snabba förändringar
på arbetsmarknaden och i näringslivet.
Det är inte alls säkert att en person
som är företagare i dag kommer att
vara företagare så många år till. Vi vet
att det i morgondagens arbetsmarknad
blir mycket vanligt att en person under
sin yrkesverksamma tid är löntagare,
företagare och därefter kanske anställd
igen. Därför är det olägligt att införa
sådana här förändringar i lagen om allmän
försäkring.

Jag ber att än en gång få yrka bifall
till reservationen.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Herr Bengtsson i Varberg
började med att säga att vi inte
borde försämra reformen. Det håller
jag med om. Det är inte fråga om att

försämra den. Vårt förslag går ut på att
pröva i vad mån man skulle kunna förbättra
reformen för de människor det
gäller.

Utskottet anser det naturligt att förutsätta
att »den som anser sig själv
kunna svara för långtidsskydd och familjeskydd
icke alltid kan ordna korttidsskyddet
på egen hand. I vart fall är
det enligt utskottets mening särskilt
angeläget att det allmänna erbjuder ett
försäkringsalternativ med enbart korttidsskydd.
» Vidare har de företagare
det här gäller inte haft möjlighet att
säga sin mening.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bengtsson i Varberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Strand m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 93 ja
och 100 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

145

Onsdagen den 13 mars 1968 em. Nr 11

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Strand m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Fru SVENSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag av misstag röstade ja, medan
min avsikt var att rösta nej.

§ 7

Meddelande ang. arbetsplenum

Herr TALMANNEN yttrade:
Kammarens sammanträde fredagen
den 22 mars blir ett arbetsplenum och
tar sin början kl. 11.00.

§ 8

Förmånerna inom den allmänna försäkringen
för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner angående
förmånerna inom den allmänna
försäkringen för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner,
I: 684 av herr Axel Kristiansson m. fl.
samt II: 873 av herr Jonasson m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam prövning samt förslag rörande
en sådan reformering av berörda
regler i ATP-systemet att den nuvarande
disproportionen mellan avgift och förmån
för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade avlägsnas i enlighet
med vad i motionen anförts».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 684 och II: 873, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Nilsson (ep) samt herrar Gustavsson i

Alvesta (ep) och Ringaby (h), vilka
ansett, att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 684 och II: 873, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
utredning i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
fru Hamrin-Thorell samt herrar Edström,
Jönsson i Ingemarsgården och
Jonsson (samtliga fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Öskeviksby (ep):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
har andra lagutskottet behandlat motioner
rörande förmåner inom allmänna
försäkringen för stora grupper av
deltids- och korttidsanställda samt lågavlönade.
Det är förklarligt om dessa
grupper, vilkas problem berörs i motionerna,
har svårt att förstå det riktiga
och rättvisa i att inbetalda avgifter så
dåligt överensstämmer med tillgodoförda
pensionspoäng. På sid. 2 i utlåtandet
ger utskottet i sin recit exempel
som belyser de disproportioner som
kan uppstå.

Utskottet hänvisar till ett tidigare utlåtande,
vari det anfört att det inte är
möjligt att »åstadkomma absolut överensstämmelse
mellan inbetald avgift
och tillgodoförd pensionspoäng». Vidare
framhåller utskottet att ändringar av
det slag motionärerna förordar skulle
»äventyra de stora fördelar som är förenade
med tilläggspensioneringens enhetliga
uppbyggnad».

Enligt min och motionärernas mening
bör man, även om man inte kan
nå absolut överensstämmelse, sträva efter
så stor överensstämmelse mellan avgift
och pension som är möjlig utan
att äventyra tilläggspensioneringens
uppbyggnad. Såsom anförts i reservationen
är nuvarande förhållanden otillfredsställande,
och olägenheterna drab -

146 Nr 11 Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade

bar till övervägande del personer med
relativt små inkomster.

Med dessa få ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Detta är en perenn fråga,
som kammaren säkert känner väl
till. Motionerna och reservationen handlar
om finansieringen av ATP och om
15- och 30-årsreglerna.

När man diskuterar detta spörsmål
är det nödvändigt att erinra sig att
ATP finansieras enligt ett fördelningssystem.
Arbetsgivarna erlägger en kollektiv
avgift i form av en viss procent
av den utgivna lönesumman. De
betalar alltså inte en avgift för någon
namngiven person. Det finns således
ingen som har ett eget pensionskonto
inom ATP, på vilket man bokför avgifter
inbetalade för honom och som
bygger upp någon pensionsrätt. Det är
alldeles nödvändigt att klara ut detta:
ATP bygger inte på ett premiereservsystem.
Man kan alltså inte påstå, såsom
reservanterna har gjort, att betydande
avgifter erlägges för någon
person utan att denne får pensionsrätt,
och man kan inte heller påstå att någon
får lägre pension än som är motiverat
av den erlagda avgiftens storlek. Det
finns inte någon människa som får för
låg pension från ATP —- tvärtom får
alla för mycket, i vart fall under hela
uppbyggnadsskedet.

Pension erhåller man i förhållande
till den inkomst man haft. Det spelar
ingen roll om det är inkomst från anställning,
om det är inkomst från eget
företag eller om det är blandade inkomster.
År totalinkomsten 20 000 kronor,
så blir den pensionsgrundande inkomsten
lika stor, alldeles oberoende
av varifrån inkomsten kommer eller
vilket slag av förvärvsarbete den utgör
betalning för.

Vill man ha överensstämmelse mel -

lan inbetalda avgifter och pensioner,
så går detta bra att få, men då måste
man välja ett premiereservsystem, där
avgifterna bokföres för den enskilde
personen, och då bygger han upp en
individuell pensionsrätt. Detta system
har bara ett fel, och det är att pensionen
blir ungefär tre gånger mindre än
den pension man skulle få från ATP.

Det förhåller sig på samma sätt med
15- och 30-årsreglerna. Full pension erhåller
man om man varit med i systemet
i 30 år — under uppbyggnadstiden
20 år.

Varför har vi då valt 30 pensionsgrundande
år för erhållande av full
pension? Det ligger inte mycket grubbleri
bakom det valet, utan man har tagit
det statliga pensionssystemet till förebild.
30 år ger enligt detta full pensionsrätt,
och statstjänarna har befunnit
sig väl därav. Vi har därför ansett
att vi kunnat välja detta system
även för den privata arbetsmarknaden.
Detta system ger möjlighet till full pension.
De grupper som måste vara borta
från arbetsmarknaden under flera år
-— kvinnor som måste vara borta under
barnsbörd, de som måste vara borta
på grund av sjukdom och de som
kommer ut sent på arbetsmarknaden
därför att de studerar under lång tid
-—- har alltså möjligheter att få full
pension. Bestämmelserna ger också rätt
stora marginaler för sjukdomsfall och
annan bortovaro. Men, herr talman, det
är tyvärr lång väg dit, och därför har
vi måst införa särskilda bestämmelser
för sjukdomsår som skall ge ATP. Och
nu kommer ju också arbetslöshet in i
bilden. Fram till år 1991 finns det ingen
marginal. Då pensioneras de som är
födda år 1924. De utgör således den
första årsklass som hinner tjäna in 30
år. Den påstådda orättvisa som ligger
i att full pension utgår efter 30 år —
nu är det ingen orättvisa utan en bra
sak inom systemet — ger alltså inte
något verkligt utslag förrän omkring

147

Onsdagen den 13 mars 1968 em. Nr 11

Förmånerna inom den allmänna försäkringen för deltids- och korttidsanställda
samt lågavlönade

sekelskiftet. Därför tycker jag att det
är litet onödigt att skrämma folk med
detta redan nu. Det är inte heller möjligt
att inkassera fördelarna förrän vid
sekelskiftet. Det förhållandet att pensionerna
fastställs med hänsyn till de
15 bästa åren kan omöjligen vara till
nackdel för någon enda människa, och
detta är därför en bra regel.

Vi har, herr talman, diskuterat dessa
frågor vid så många tillfällen, att
jag kan nöja mig med att nu yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON i Öskeviksby (ep):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten så mycket. Detta är ju, som
herr Bengtsson i Varberg sade, en gammal
fråga. Den går tillbaka till tiden
för tilläggspensioneringens införande,
då just fördelningen av avgifterna diskuterades
och då det sades att man
längre fram skulle ta upp till prövning
de bestämmelser som rör avgifterna.

Allmänna skatteberedningen sade i
sitt betänkande år 1964 när man diskuterade
frågan huruvida man skulle ta
in socialavgifter även på basbeloppet
att den i vissa fall mindre goda överensstämmelse
mellan förmåner och avgifter
inom tilläggspensioneringen, som
det nuvarande systemet inrymmer, skulle
tillrättaläggas genom den reformen.
Jag tror inte att det är omöjligt att
redan på nuvarande stadium få en ändring
till stånd så att de deltidsarbetare,
som nu känner sig orättvist behandlade
i fråga om avgiftsinbetalning till
ATP, skulle få en bättre ställning.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag har varje gång försökt
framhålla att detta tal om orättvisor
inte är riktigt. Ingen betalar för
höga avgifter till ATP, inte heller den
som har blandade inkomster.

En person som har blandade inkomster
betalar aldrig mer än den som har
inkomst exempelvis enbart av sitt fö -

retag. Antag att en företagare har 20 000
kronor från sitt företag. En annan, som
har blandade inkomster, hälften från
vardera inkomstkällan, betalar aldrig
mer än den förstnämnde företagaren.
Avgifterna på löneinkomster betalas
inte av den anställde utan av företagare.
Det finns dessutom inte något
direkt samband mellan pensioner och
inbetalda avgifter. Att inte löntagarna
betalar sin avgift framgår av att vi på
riksdagsarvodet har pension från ATP.
Ingen av damerna och herrarna kan
väl påstå att vi själva betalar avgiften
för ATP, utan det gör riksdagen för
oss precis som alla andra arbetsgivare.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! När herr Bengtsson i
Varberg säger att ingen betalar för höga
avgifter för sin pension, får detta inte
stå oemotsagt. Visst gör man det, herr
Bengtsson.

För en person som på en fyramånadersanställning
har en inkomst av
5 500 kronor betalas en pensionsavgift
för en inkomst på 3 600 kronor, men
det pensionsgrundande beloppet är lika
med noll. Han får alltså ingen pension.

Vi tar en typisk småbrukare, herr
Bengtsson, som på skogshuggning har
en inkomst av 6 000 kronor per år under
en tid av sex månader och som också
har en inkomst från sitt småbruk
på 5 800 kronor. För honom erlägges
avgifter både av honom själv och av
arbetsgivaren för en beräknad inkomst
av cirka 9 000 kronor, men hans pensionsgrundande
inkomst blir 6 000 kronor,
herr Bengtsson. Då blir avgifterna
för honom större än vad han någonsin
får pension för.

På samma sätt betalas ATP-avgifter
för personer som är under 16 år men
som aldrig i de centrala sjukkassorna
registreras för någon som helst pensionspoäng.

Det enda försvar herr Bengtsson kan
komma med i denna fråga är att det

148 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Vårdbidrag till handikappade barn under 16 år

här inte gäller någon individuell försäkring
utan ett kollektivt system. Det
är sannerligen ett dåligt försvar, herr
Bengtsson. Den som är orättvist behandlad
känner sig inte mindre orättvist
behandlad enbart därför att det är fråga
om ett kollektivt system.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Jag vill inte påstå att
herr Ringaby följer herr Carlshamres
dåliga exempel då någon annan talar,
men nog hörde han dåligt på mitt anförande.
Jag framhöll klart att avgiften
är kollektiv. Man betalar ingen avgift
för någon enskild person. Det är riktigt
att en person som ett år har en
viss inkomst kanske just då inte uppnår
någon pensionspoäng, men vad vet
herr Ringaby om hans pension den
dag då han får den?

De personer under 16 år, för vilka
kollektiv avgift betalas — de kan inte
vara så värst mycket yngre än 16 år,
det vet herr Ringaby — får inte heller
ut för liten pension; de får för stor
pension. Under hela uppbyggnadstiden
får varje människa för stor pension,
om man utgår från ett premiereservsystem,
det kan ingen förneka. Herr
Ringaby reste runt i landet och skrämde
för ATP med anledning av den enorma
överkompensation man skulle få,
särskilt under de första 20 åren, på
grund av systemets uppbyggnad. Har
det nu blivit en förändring så att man
får det sämre än vad herr Ringaby sade
när han reste riket runt?

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Öskeviksby begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av fru Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Öskeviksby begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 131 ja och 52 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Vårdbidrag till handikappade barn
under 16 år

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motioner om
vårdbidrag till handikappade barn under
16 år.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! Jag skall vid denna
sena timme inte ta kammarens uppmärksamhet
i anspråk någon längre
stund, i synnerhet som jag med tillfredsställelse
tagit del av andra lagutskottets
utlåtande med anledning av
vår motion nr 32 i denna kammare. I
utlåtandet har jag återfunnit de synpunkter
som förts fram i vår motion
liksom i den framställning som Handikapporganisationernas
centralkommitté

Onsdagen den 13 mars 1968 ein.

Nr 11 149

Tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer

gjorde till socialministern i juni i fjol.

Utskottet förefaller att dela vår mening
att det finns anledning att nu ompröva
nuvarande avgränsning av den
bidragsberättigade kretsen. I oktober
1967 utgick vårdbidrag till 5 517 barn
under 16 år. En ordentlig inventering
av antalet handikappade har gjorts bara
i vissa län, men där sådan inventering
utförts har man i allmänhet överraskats
av omfattningen. Detta faktum liksom
HCK:s beräkningar av bidragsbehovet,
bl. a. för de utvecklingsstörda
barnen, gör det uppenbart att det måste
föreligga ett betydligt större behov av
bidrag och att det därför krävs en avsevärd
satsning på att utvidga verksamheten.

Mot en sådan utvidgning har riksförsäkringsverket
anfört att det tröskelproblem
som redan nu finns — där
det är tveksamt om vilka barn som är
bidragsberättigade och vilka som inte
är det — skulle bli större och ömtåligare.
Det är mot den bakgrunden som
vi i motionen anfört att behovet att
gradera vårdbidragen ökar. Med en sådan
gradering skulle man kunna lämna
bidrag även för mindre behov utan
att stöta på de nu gällande restriktionerna.

En utvidgning av verksamheten är
av stor betydelse för de utvecklingsstörda
barnen och kan också bidra till
att öka möjligheterna till träning i olika
avseenden för handikappade barns utveckling
och fostran. Det är därför det
behövs en uppmjukning av de nu gällande
villkoren och därmed en gradering
som tar hänsyn till olika mått av
behov.

Med hänsyn till att jag anser frågan
vara så viktig hoppas jag, att den av
utskottet förordade undersökningen blir
genomförd snart och att den resulterar
i positiva förslag.

Med detta, herr talman, ber jag att
få ansluta mig till utskottets utlåtande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner angående
ersättning enligt lagen om allmän
försäkring i samband med transplantation.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner
om tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner,
1:138 av herr Blomquist samt II: ISO
av herr Carlshamre.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj :t måtte skyndsamt utreda
och föreslå införande av tandvårdsförsäkring
för ålderspensionärer».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 136 och II: 180, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ringaby (h), som ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 136 och II: 180, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att
Kungl. Maj:t måtte skyndsamt utreda
och föreslå införande av tandvårdsförsäkring
för ålderspensionärer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Det finns en reservation
till detta utlåtande som bygger på
en motion av bl. a. mig.

Vi lever politiskt i en tid av nödtvunget
reformstopp när det gäller de
mycket stora tingen. Vi är väl i stort

150 Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer

sett överens om att det den närmaste
tiden framöver inte blir några nya
trygghets- och välfärdsreformer av den
storlek som vi sysslade med för några
år sedan — pensionsreform, sjukförsäkringsreform
och sådant. Enligt min
mening är det då så mycket större anledning
att tänka på att i en sådan där
paus utnyttja tiden och de resurser som
kan finnas till förfogande till att bota
brister i välfärds- och trygghetsbyggnaden
där vi kan se sådana.

Vi hade för något år sedan ett utredningsförslag
om en allmän tandvårdsförsäkring.
Det blev tills vidare
ingenting av med den. Det förslag att
införa tandvårdsförsäkring för ålderspensionärer
som här föreligger kan ses
som ett delförslag i den riktningen.

Det är väl ostridigt att det föreligger
ett mycket stort behov av tandvård hos
den gruppen medborgare. Genom utredningsmaterial
och på annat sätt är
det känt att våra ålderspensionärer inte
kostar på sig den översyn av sina tänder
som skulle behövas. Det är känt
att detta får hygieniska följder av icke
önskvärt slag. Det är inte bara det, att
tanduppsättningen blir sämre än som
skulle ha varit nödvändigt med därav
följande andra medicinska svårigheter;
det är också så att en regelbunden,
noggrann kontroll av munhålan skulle
kunna i tid avslöja andra skavanker
som vi nu vet i stor utsträckning plågar
just våra ålderspensionärer — jag
tänker på tumörer och sådant.

Det är helt enkelt fråga om ett förslag
att prioritera en mindre grupp av
folket till en tandvårdsförsäkring. Jag
vet att det finns andra, som har annnan
uppfattning om vilka som bör prioriteras
om man skall välja ut en grupp
och börja med den. Det talas t. ex.
ibland om vissa ungdomsgrupper, mellan
16 och 19 år i första hand, därför
att det är erfarenhetsmässigt känt att
när skoltandvården upphör så rasar
gärna tänderna innan militärtandvård
respektive mödratandvård tar vid.

När jag och en medmotionär och några
meningsfränder till oss ändå har
prioriterat pensionärernas tandvårdsproblem,
så är det väl närmast därför
— detta är i varje fall jag för min del
övertygad om — att frågan om tandvården
för pensionärerna på ett helt
annat sätt än för andra grupper, även
de unga grupperna, är en fråga om
pengar, alltså en ekonomisk fråga. När
det gäller de yngre är det sannolikt
mer en fråga om upplysning, propaganda
och vilja än en fråga om tillgång
till faktiska resurser.

Jag har tyckt och tycker alltjämt att
det är en välmotiverad reform att för
en måttlig kostnad börja tandvårdsförsäkringen
med de äldsta grupperna,
med pensionärerna, och därför ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
reservation av herr Ringaby som är
knuten till andra lagutskottets utlåtande
nr 10.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Utskottet har inte ansett
sig kunna tillstyrka yrkandet i motionsparet
1:136 och II: 180.

Frågan om allmän tandvårdsförsäkring
har utretts inom allmänna försäkringen.
När betänkandet härom behandlades
i departementet, ansågs det att
det behövdes ytterligare utredning innan
slutlig ställning kunde tas i frågan
om allmän tandvårdsförsäkring. Därför
tillsattes 1967 års folktandvårdsutredning,
som har att redovisa sitt arbete
och vars förslag utskottet anser att man
bör avvakta.

Vi vet att gruppen folkpensionärer
är en stor grupp på 800 000—900 000
människor, och detta ställer stora krav
på tandvårdsorganisationen, inte minst
i fråga om tandläkare och övrig personal.
Skall vi nu ha en allmän tandvårdsförsäkring,
som eventuellt skall
genomföras successivt, talar väl mycket
för att ungdomarna över 16 års ålder
bör prioriteras. Herr Carlshamre var ju
också inne på tanken att vissa grupper

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Nr 11

151

i så fall kunde prioriteras men ansåg
att det är viktigare med gruppen ålderspensionärer
än med ungdomarna.

Utskottet skriver bl. a. följande: »Enligt
utskottets uppfattning är det angeläget
att man förbättrar möjligheterna
för den enskilde att erhålla god tandvård
till rimliga kostnader. Detta gäller
självfallet för pensionärer lika väl som
för andra medborgare. Huruvida en reform
bör ske genom en allmän försäkring
eller på annat sätt kan utskottet
inte nu ta ställning till. Resultatet av
1967 års folktandvårdsutrednings arbete
måste avvaktas. Med hänsyn härtill
och då inte nu kan överblickas om en
framtida reform bör ske successivt och
vilka grupper som i så fall skall prioriteras,
kan utskottet inte biträda motionerna.
» Utskottet hemställer således om
avslag på ifrågavarande motioner.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Ringaby; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtande nr 11, i
anledning av motioner om vårdbidrag
till fosterföräldrar; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 15, i anledning av väckta motioner
angående dels obligatorisk reflexanordning
för gående, dels skyldighet
för fotgängare att vara försedd med
reflex eller lykta,

nr 16, i anledning av väckta motioner
angående besvärstiden vid beslut
om tomtindelning, och

nr 17, i anledning av väckta motioner
angående dels färdiggjutna registreringsskyltar
för motorfordon, dels placeringen
på motorfordon av bevis om

Förande av sparkstötting

erlagd fordonsskatt, dels ock placering
på motorfordon av bevis om erlagd
försäkringspremie.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 13

Förande av sparkstötting

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 18, i anledning av väckta motioner
angående förande av sparkstötting.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Jag tycker för min del
att man måste ställa sig undrande inför
anledningen till att det i vägtrafikförordningen
införts en bestämmelse
som klassificerar sparkstöttingen som
fordon, under det att den som för fram
barnvagn, rullstol eller lekfordon enligt
samma trafikförordning skall gälla
för gående och hålla sig på andra sidan
av vägen.

Jag menar att den som i dag använder
sparkstötting i regel är en person
som behöver den som stöd. De vägar,
som trafikeras i dag och på vilka motorfordon
och andra rullande fordon
går fram, är i regel under vintern och
under isförhållanden sandade så att
det är mycket obehagligt och obekvämt
att använda sparkstöttingen, om man
verkligen vill komma fram fort. Men
däremot händer det att äldre personer
och svaga personer och kanske i viss
utsträckning också barn förekommer
på vägen framförande en sparkstötting.
Sparkstöttingen kan i så fall nästan
jämställas med en käpp, som någon
använder för att kunna ta sig fram.
Det finns naturligtvis en mängd personer
som använder sparkstöttingen på
annat sätt, men jag tänker särskilt på
dem som behöver den som hjälp och
som skickas ut i trafiken på den sida

152

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Förande av sparkstötting

av vägen, där de snabba fordonen tar
sig fram och där det särskilt i mörker
kan uppstå stora risker för dem. Det
är nämligen knappast möjligt att begära
att dessa personer skall medföra
en lykta eller ha en reflexanordning -—■
det finns ingen lag på att det skall vara
på det sättet, även om det har uttalats
att det är önskvärt att reflexer
finns. Det finns flera exempel på dödsfall
som har inträffat under dessa omständigheter
— fall som jag själv känner
till från nära håll — och som visar
vådan och risken av detta.

Jag skulle kunna vara nöjd med tredje
lagutskottets utlåtande, eftersom det
bl. a. däri framhålles: »Utskottet finner
motionernas syfte att öka trafiksäkerheten
för sparkstöttingförare värt beaktande.
»

När jag emellertid läser om det förslag
om enhetliga nordiska trafikregler,
som väntas från Nordisk vägtrafikkommitté,
ställer jag mig litet frågande.
I utskottsutlåtandet skriver man:
»Enligt förslaget skall som gående anses
också den som för sparkstötting.»
Men så kommer det: »I motsats till gående
får emellertid sådan trafikant begagna
gångbana endast om annan del
av vägen icke är framkomlig för honom.
Vidare skall han enligt förslaget
företrädesvis använda vägens högra sida.
»

Det förslag som vi således har att
vänta i slutet av detta år förändrar i
själva verket inte de nuvarande förhållandena.

Det vore anledning att snart göra någonting
på detta område. Dock har jag
nu inget yrkande, herr talman!

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Då jag ganska nyligen
har fått svar på en enkel fråga i detta
ärende, skall jag inte bli så mångordig
i dag. Jag vill i alla fall understryka
och livligt instämma i det som herr
Nilsson i Agnäs har framfört.

Jag får också passa på att rätta till

en missuppfattning från en del tidningsreferenters
sida, även om jag inte
tar det så allvarligt som vi hörde andra
göra här i kväll, då sådana misstag begicks.
Det är inte så att jag framför
sparkstötting på vänster sida, som tidningarna
har refererat att jag sagt, eftersom
vägtrafikförordningen ännu envisas
att kalla sparkstötting för fordon.
I stället undviker jag det fortskaffningsmedlet,
om jag skall kalla det så,
just därför att jag anser att det är livsfarligt
att gå med en sparkstötting i
samma riktning som trafiken. Jag kan
klara livhanken lättare om jag får möta
bilarna. Som herr Nilsson i Agnäs sade
är också många människor beroende
av en sparkstötting att stödja sig på
under den tid på året, då våra vägar
trots snabb sandningsberedskap ofta
uppvisar en och annan halkfläck.

I det utlåtande vi nu behandlar skriver
utskottet bl. a.: »Utskottet finner
motionernas syfte att öka trafiksäkerheten
för sparkstöttingförare värt beaktande.
Vissa skäl synes också tala för
att det från trafiksäkerhetssynpunkt
kan vara riktigare att föra sparkstötting
på vägens vänstra sida.»

Men trots sin positiva inställning till
frågan yrkar utskottet ändå avslag på
motionerna för att avvakta Nordisk
vägtrafikkommittés utlåtande efter kommitténs
granskning av remissvaren,
som nu skall ha kommit in.

Jag vill inte förringa vikten och värdet
av nordisk enighet, men jag finner
det anmärkningsvärt att vi i den frågan,
om vi här i Sverige skall framföra
sparkstötting på vänster eller höger sida
av vägen, fäster så stort avseende
vid den nordiska enigheten att vi måste
vänta år ut och år in på ett förslag i
enighetens tecken innan vi företar oss
något.

I andra frågor av mera påtagligt, gemensamt
nordiskt intresse handlar vi
mycket mera fristående från varandra.
Vi framförde t. ex. länge våra verkliga
fordon på vägens vänstra sida, och när

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Nr 11 153

vi slutligen böjde oss för kravet på
nordisk enighet i det fallet borde vi
ha löst den detalj vi nu talar om samtidigt
och låtit de andra nordiska länderna
följa oss i denna lilla, men ändå
nog så viktiga fråga.

Utskottet hänvisar emellertid till förslagen
från Nordisk vägtrafikkommitté,
där remissmaterialet nu behandlas. Det
står ändå så i förslaget såsom herr
Nilsson i Agnäs framhöll, att enligt
2 § 3 mom. skall såsom gående anses
också den som framför sparkstötting.
I 26 § 1 mom. uttalas emellertid ■— och
detta påpekas även av utskottet utan att
man finner det vara något anmärkningsvärt
— att sådan trafikant skall begagna
gångbana endast om annan del av vägen
icke är framkomlig för honom. 1
samma lagrum föreskrives också att vederbörande
företrädesvis skall använda
vägens högra sida.

Jag frågar mig, herr talman: Hur
skall man egentligen ha det? Först får
föraren av sparkstötting en chans att
rädda sig enligt 2 § 3 mom. — om nu
förslaget antas oförändrat — men sedan
skall han riskera att avlivas enligt
26 § 1 mom.

Jag utgår nu från att man, om man
ändå skall avvakta nordisk enighet
i detta mycket viktiga ärende, åtminstone
skall se till att samtliga paragrafer
i det slutliga förslaget står i överensstämmelse
med varandra.

Herr JOHANSSON i Torp (s):

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
citerade ju ett avsnitt ur utlåtandet,
där utskottet refererar vad Nordisk
vägtrafikkommitté uttalat. Jag tror
emellertid inte att han läste upp följande
rader av utskottets skrivning:
»Betänkandet har remissbehandlats i
de olika länderna, därvid som närmare
framgår av redogörelsen ovan åtskilliga
remissinstanser ansett att bestämmelserna
om gåendes uppträdande
i trafiken också bör gälla dem som
för sparkstötting.»

Personalbristen inom sjukvården

Det är väl ändå ett hoppets tecken,
att dessa remissinstanser tydligtvis anser
att förare av sparkstötting bör
hänföras till kategorin gående.

Med hänvisning till utskottets motivering
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl Maj :ts
proposition angående överlåtelse av
viss staten tillhörig mark, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

Personalbristen inom sjukvården

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av
motioner angående personalbristen inom
sjukvården.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
har beredningsutskottet behandlat
ett par motioner rörande sköterskebristen,
och eftersom jag är ansvarig
för en av de motionerna vill jag
också här framföra några synpunkter.

I motionerna har vi pekat på den
sköterskebrist, som fortfarande gör sig
starkt gällande, och framhållit att det
måste vara angeläget att kartlägga de
problem som kan hänga samman med
detta förhållande. För att öka tillgången
på sjuksköterskor och aktivitetsgraden
måste man enligt vår mening
först känna till de orsaker, som ligger
bakom bristen. I motionerna har vi
också pekat på en rad faktorer som vi
tror kan ha intresse därvidlag.

Beredningsutskottet tillstyrker inte

154

Nr 11

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

De hemarbetandes situation

motionerna men har heller inte helt
kunnat bestrida, att en personalbrist
råder inom sjukvården. I stället hänvisar
utskottet till att en undersökning
bedrivs på uppdrag av Landstingsförbundet
och sjukvårdsstyrelserna i
Stockholm och Göteborg. För mig är
det förhållandet inte helt obekant; och
det kan ju vara till någon tröst för motionärer
och utskott, att sjukvårdshuvudmännen
inte är lika passiva i dessa
frågor som riksdagen har visat sig vara.

Den pågående undersökningen är enbart
glädjande, men de olika faktorernas
betydelse för sakfrågan och sakläget
har delvis sådan innebörd att endast
riksdagen kan vidtaga åtgärder och
fatta beslut. Det är gott och väl att vi
till att börja med får en kartläggning
av problemet, men lika klart är att positiva
åtgärder måste vidtagas för att
vi skall få en utveckling till det bättre,
och därvidlag kan man inte gå förbi
riksdagen. Det är därför som vi motionärer
på nytt velat aktualisera frågan
för riksdagen, den instans som har ett
avgörande ansvar och inflytande i dessa
sammanhang.

Man blir en smula betänksam när
riksdagen för sin del drar den slutsatsen
av den pågående undersökningen,
att den skall resultera i en akademisk
avhandling innevarande år. Sjuksköterskebristen
kan ju inte botas med en
akademisk avhandling, och därför får
man hoppas att riksdagen, om riksdagen
på nytt avvisar tanken på egna åtgärder
just nu, kommer att ha sin uppmärksamhet
riktad på problemet. I sådant
fall har motionerna tjänat sitt syfte
att hålla frågan levande.

Utskottet hänvisar även till den ökade
intagningen på sjuksköterskeskolor,
och att vi fått en kapacitetsökning från
år 1960 till nu är alldeles klart. Vid den
jämförelsen måste vi också ta hänsyn
till att sjukvården har byggts ut och
att antalet sjukvårdsplatser har ökat väsentligt
under samma tid, varför det
Knappast blir tal om något nettotillskott.

Jag vill, herr talman, instämma med
utskottet om att sjukvårdshuvudmännen
gör stora insatser för att hjälpa
upp situationen, något som säkerligen
betytt mycket.

Då jag förmodar att det inte tjänar
mycket till att ställa ett yrkande mot
ett enigt utskott avstår jag, herr talman,
från att ställa något sådant.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

De hemarbetandes situation

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av
motioner angående de hemarbetandes
situation.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Även beträffande det
nu förevarande ärendet vill jag helt
kort anföra några synpunkter.

I de likalydande motioner som ligger
till grund för utskottsutlåtandet har
begärts en allsidig och förutsättningslös
utredning av möjligheterna till en
socialekonomisk lösning av de hemarbetandes
situation. Som motionär beklagar
jag att utskottet med hänvisning
till företagna och pågående utredningar
kategoriskt avstyrker motionerna.
Att riksdagen tidigare avslagit motioner
i hithörande delfrågor och att gjorda
utredningar inte lett fram till några
konkreta förslag bör rimligtvis inte utgöra
skäl för att avstyrka det i motionerna
framförda kravet.

Av utskottsutlåtandet framgår att frågan
är splittrad på ett stort antal utredningar,
något som enligt min mening
måste försvåra en önskvärd lösning
av problemet. De olika utredningarna
har att handlägga även andra familjepolitiska
spörsmål. Jag anser att
det vore värdefullt, om de hemarbetan -

Onsdagen den 13 mars 1968 em.

Nr 11

155

des pensions-, sjukförsäkrings- och andra
frågor som inrymmes i sociallagstiftningen
sammanfördes till en enda utredning
som på grundval av de ekonomiska
undersökningar vilka gjorts för
att belysa det ekonomiska värdet av
hemservice i dess helhet kunde utarbeta
förslag till den socialekonomiska lösning
som begärts i motionerna. De vetenskapliga
undersökningar som enligt
utskottet utförts med statsmedel bör ge
värdefullt underlag för en sådan utredning.
Vidare bör också det material
som utarbetats av pågående utredningar
kunna utgöra underlag för ytterligare
bearbetning.

Jag är medveten om att det här gäller
ett mycket omfattande och tidsödande
arbete, men samtidigt tror jag inte
att frågan kan lösas ens på längre sikt
om den splittras på ett otal utredningar.
Alla torde dock vara överens om
att stora orättvisor föreligger för de
hemarbetande genom att denna stora
grupp människor ställs så gott som
helt utanför de sociala förmåner som
enligt lag skall omfatta alla medborgare.

Jag har, herr talman, inte något yrkande
att ställa men avser att vid ett
annat tillfälle återkomma med de krav
som framförts i motionerna.

I detta anförande instämde herr Börjesson
i Falköping (ep).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelse:

Till Riksdagen

Undertecknad, hovrättsrådet Gunnar
Thyresson, som f. n. är ställföreträdare
för riksdagens militieombudsman, får
härmed vördsamt avsäga sig detta ställföreträdarskap
räknat från dagen för
valet av ställföreträdare i den nya or -

De hemarbetandes situation

ganisationen för riksdagens ombudsmän.

Stockholm den 12 mars 1968

Gunnar Thyresson

Kammaren beslöt, att med anledning
av denna avsägelse erforderligt val skulle
i föreskriven ordning anställas.

§ 18

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:
nr 104, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 kap. 8 § och 54 kap.
9 | rättegångsbalken m. m.; samt
från tredje lagutskottet:
nr 80, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen framlagda
förslag angående riktlinjer för en reform
av fastighetsregistreringen; och
nr 105, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 17 juni
1932 (nr 223) med särskilda bestämmelser
om delning av jord å landet inom
vissa delar av Kopparbergs län,
m. m., dels motioner om förenkling av
lantmäteriförrättningar, dels ock motion
om vissa ändringar i jorddelningslagen.

§ 19

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 34, angående inskrivning och redovisning
av värnpliktiga, samt

nr 35, angående organisation m. m.
av försvarets rationaliseringsverksamhet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 20

Till bordläggning anmäldes
skrivelse från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående till -

156 Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

läggspension till avdelningssekreteraren
i statsutskottets första avdelning
K. Å. G. Gyllenram, och

skrivelse från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor om företagsnämndernas
verksamhet inom riksdagsförvaltningen
in. m.

§ 21

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet tiden 24 april—3
maj 1968 för att som delegat deltaga
vid Metodistkyrkans världskonferens
(The General Conference) i Dallas,
Texas, USA.

Stockholm den 12 mars 1968

Thorvald Källstad

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 22

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Karlsson i Huddinge (vpk), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående tidpunkten
för avlämnande av proposition
rörande valkretsindelning i primärkommunala
val, och

herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående införande av spärrar vid
lärarhögskolorna.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.40.

In fidem
Åke Gustafsson

Torsdagen den 14 mars

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. humanitära åtgärder
för att hjälpa befolkningen
i Vietnam

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Borrby
har frågat mig vilka omedelbara humanitära
åtgärder som jag avser att
vidtaga för att hjälpa befolkningen i
Vietnam.

Till svar vill jag säga att Sverige
sedan 1965 lämnat bidrag av statsmedel
till humanitär hjälp åt Vietnam.
Bidragen har lämnats genom Svenska

röda korset. Under åren 1965—1967
gavs till Nord- och Sydvietnam samt
FNL sammanlagt 550 000 kronor. Därutöver
har bidrag lämnats till samtliga
parter av Röda korset av egna medel
och av medel från Radiohjälpen. Vidare
har medel skänkts från Nationalinsamlingen
för Vietnam.

Vad beträffar innevarande år har nyligen
— genom beslut i januari — lämnats
bidrag av statsmedel med 400 000
kronor, vilka fördelas av Röda korset
med 200 000 kronor till Nordvietnam,
100 000 kronor till Sydvietnam och
100 000 kronor till FNL.

Tillsammans med vissa medel från
Radiohjälpen — 250 000 kronor — har
alltså för närvarande funnits 650 000
kronor till fördelning för hjälp åt Viet -

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11 157

Svar pa fråga ang. humanitära åtgärder för att hjälpa befolkningen i Vietnam

nam. På grundval av framställningar
från sina systerorganisationer i Nordoch
Sydvietnam och FNL har Svenska
röda korset till dags dato härav disponerat
550 000 kronor. Planering för
återstående 100 000 kronor pågår för
närvarande inom Röda korset.

Av de 550 000 kronorna har Sydvietnam
fått 150 000 kronor för användning
i flyktingaktioner i Sydvietnam.
Under utsändning till FNL befinner sig
1 000 liter blodplasmaersättning, 150 kg
lokalbedövningsmedel, 200 000 antimalariatabletter
samt diverse kirurgiska
instrument till ett sammanlagt värde
av 200 000 kronor. Nordvietnam kommer
att få material till ett värde av
200 000 kronor enligt en framställning
som Svenska röda korset mottagit från
Nordvietnams röda kors. Tyngdpunkten
kommer att ligga på kirurgiska instrument
och läkemedel.

Genom att medel fortlöpande tillföres
Röda korset genom Radiohjälpen och
på annat sätt kommer ytterligare betydande
hjälp att kunna ges.

Jag kan tillägga att Svenska röda korsets
generalsekreterare Olof Stroh, som
för närvarande befinner sig i Indien
och Pakistan, har mottagit en inbjudan
att besöka Hanoi och har för avsikt
att göra detta om intet oförutsett inträffar.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
utrikesministern för svaret på min fråga.
Svaret är ju en oklanderlig redogörelse
för vad som förekommer och vad
som är planerat när det gäller den humanitära
hjälpen. Jag konstaterar med
särskild tillfredsställelse meddelandet
att Svenska röda korsets generalsekreterare
också kommer att ta kontakt
med Hanoi.

Däremot tycker jag mig ha anledning
reagera litet mot att de svenska åtgärderna
såsom klart framgår av svaret

i huvudsak har vidtagits av olika organisationer
och endast till mindre del
härrör från staten. Jag vill här uttrycka
en önskan om en betydligt kraftigare
ökning när det gäller statens engagemang.
Jag säger detta inte minst mot
bakgrunden av att kriget har trappats
upp och att det nu föreligger ett ökat
hjälpbehov för att mildra ett ökat lidande.
Jag tar mig friheten att mot den
bakgrunden säga, att det alltmera aktiva
intresset för vietnamproblematiken här
i vårt land — som man givit uttryck
för inte minst från regeringens sida —-väl kan förplikta till också en kraftig
ökning av de konkreta åtgärderna.

Personligen anser jag beträffande
denna svåra problematik att det lilla
Sveriges väsentliga roll ligger i att satsa
på humanitära åtgärder i den utsträckning
vårt land orkar och i en grad som
motsvarar vårt intresse av att ge hjälp.
En önskedröm hade varit att det i svaret
skulle ha stått att regeringen avser
att framöver kraftigt öka de humanitära
insatserna exempelvis i form av rödakorssjukhus,
fältlasarett, fler ambulanser
etc.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag förstår inte hur
herr Larsson i Borrby ur mitt svar
kunnat utläsa att privata organisationer
skulle ha satsat mera pengar än
staten härvidlag. I själva verket är det
staten som tillfört hjälpverksamheten
mest pengar, vilket framgår alldeles tydligt
av mitt svar. Det måste alltså röra
sig om ett missförstånd från herr Larssons
sida.

Vad den fortsatta hjälpverksamheten
beträffar vill jag understryka, att det
är mycket viktigt att veta vad de som
är berörda av krigets fasor själva önskar.
Herr Larsson talar om fältambulanser,
rödakorssjukhus o. d. Men det
är inte sådant man önskar. Anledningen
till att generalsekreterare Stroh exempelvis
far till Hanoi —• han har tidigare

158 Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

Svar på fråga ang. ifrågasatt omprövning av beslutet att låta Sydafrika deltaga

i de olympiska sommarspelen i Mexiko

varit i Sydvietnam —• är att han skall
skapa sig en bild av vad vederbörande
önskar. Sedan försöker vi i görligaste
mån tillmötesgå önskemålen. Detta
är det enda riktiga i sammanhanget.

Jag kan också nämna att när Nordvietnams
ambassadör för någon tid sedan
besökte mig frågade jag honom direkt,
huruvida man exempelvis inte
kunde inrätta ett barnsjukhus för att
hjälpa krigsskadade barn. Han förklarade
emellertid att det var andra ting
som man hellre ville ha hjälp med,
och det skall vi naturligtvis ta hänsyn
till.

Jag kan villfara herr Larssons begäran
så långt att jag utan vidare säger,
att när vi får en bild av vad vi praktiskt
kan hjälpa till med i framtiden,
så är vi också beredda att tillskjuta
statsmedel i större utsträckning än hittills.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag vill inte säga att
det rör sig om ett missförstånd. Låt
mig förtydliga vad jag avsåg att framhålla
i mitt första inlägg genom att
säga, att det är glädjande att det finns
en betydande hjälpverksamhet — såsom
redovisats i utrikesministerns svar
— kanaliserad via exempelvis Radiohjälpen.
Man kan ju alltid hysa förhoppningar
om en ökning av denna
hjälp. Men min fråga gällde i första
hand hur staten direkt avser att öka
sina insatser. Och jag kan inte tänka
mig att det skall behövas alltför lång
tid för att få en klar bild av vilket
hjälpbehov som föreligger.

Jag vill tacka för den sista positiva
formuleringen i statsrådets replik, att
staten är beredd att göra en kraftig
ökning av hjälpinsatserna. Jag tror
man måste göra en sådan ökning för
att få en rimlig proportion i förhållande
till andra av regeringen demonstrerade
intresseyttringar för Vietnamproblematiken.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag vill bara påpeka
att när hjälp skall lämnas är det ett
önskemål från dem som skall ta emot
hjälpen att den lämnas genom Röda
korset. Även i fortsättningen kommer
staten därför att ställa medel till Röda
korsets förfogande, därför att Röda korset
är den organisation som bäst kan
genomföra vad som här behöver göras.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. ifrågasatt omprövning
av beslutet att låta Sydafrika deltaga
i de olympiska sommarspelen i
Mexiko

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindahl har frågat
om jag observerat att riksidrottsstyrelsen
uppmanat Sveriges olympiska
kommitté att hos den internationella
olympiska kommittén begära en omprövning
av beslutet att låta Sydafrika
starta i de olympiska sommarspelen i
Mexiko och om detta föranleder någon
kommentar.

Jag har med största uppmärksamhet
följt den diskussion som pågått med anledning
av att den internationella olympiska
kommittén vid sitt sammanträde
i Grenoble beslutat låta Sydafrika starta
i de olympiska sommarspelen i Mexiko.

Jag vill gärna framhålla att jag personligen
delar riksidrottsstyrelsens uppfattning
att detta beslut bör omprövas.
Rasdiskriminering är helt främmande
för de idéer som de olympiska spelen
— och för övrigt all idrott -— bygger
på. Den strider mot den stadga som utformats
för spelen. Någon möjlighet att
påverka apartheidpolitiken i uppluckrande
riktning genom beslutet att låta

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11 159

Svar på fråga ang. ifrågasatt omprövning av beslutet att låta Sydafrika deltaga
i de olympiska sommarspelen i Mexiko

Sydafrika starta föreligger såvitt jag
kan förstå inte. Däremot kan det finnas
risk för att förespråkarna för apartheid
i den internationella olympiska
kommitténs beslut ser ett godtagande
av sin politik. Den följdriktiga åtgärden
till tidigare beslut hade därför enligt
min mening varit en fortsatt suspendering
av Sydafrika.

Ett stort antal länder har förklarat
att de inte kommer att deltaga i Mexiko
om Sydafrika tillåts starta. Det är nu
klart att en majoritet av de länder som
anmält sig till de olympiska spelen
önskar en omprövning av internationella
kommitténs beslut. Jag hoppas att en
sådan kan komma till stånd och att
det år 1964 fattade beslutet om Sydafrikas
utestängning från de olympiska
spelen får stå fast.

Vidare anförde:

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
jag tagit del av svaret på
min fråga, och jag vill tacka statsrådet
för detta klara ställningstagande mot
Sydafrikas deltagande i de olympiska
spelen i Mexiko under nu rådande förhållanden.

Sydafrika utestängdes år 1964 därför
att landet inte ville tillämpa den självklara
principen att idrottsmän skall
behandlas lika oavsett hudfärg. När internationella
olympiska kommittén i år,
med ändring av sitt tidigare ställningstagande,
beslutat att låta Sydafrika delta
i olympiaden, har den bäddat för en
konflikt, som sätter dennas framtid på
spel. Över 30 stater har redan bojkottat
olympiaden, och flera lär det bli. Det
är tydligt att de olympiska idrottslekarna
kommer att förlora sin mening, om
rasförtryckarna släpps in.

Statsrådets ställningstagande vinner
-—• därom är jag övertygad — respekt
och gillande i de vidaste kretsar, trots
att det naturligtvis kan finnas en och

annan som tycker att vi i alla fall skall
ställa upp.

Vi skall inom kort i riksdagen anvisa
medel till fonden för idrottens främjande.
Däri ingår inte mindre än
900 000 kronor, som Sveriges riksidrottsförbund
har begärt för svenskt
deltagande i de olympiska spelen. Under
normala förhållanden skulle detta
belopp ha anvisats med glädje. Nu blir
det svårt att inta en positiv hållning till
denna viktiga anslagsfråga. Man borde
först veta om internationella olympiska
kommittén kommer att ompröva sitt
olyckliga ställningstagande, men klarhet
på den punkten kommer att vinnas
först fram emot sommaren.

Vårt ekonomiska åtagande ter sig meningsfyllt
endast under förutsättning att
de olympiska spelens fina tanke och idé
inte förfuskas. I annat fall torde pengarna
kunna komma till bättre användning
på annat håll inom idrottsrörelsen.

Om det inte blir någon omprövning
eller om det nu fattade beslutet står
fast, är enligt min mening ett svenskt
deltagande uteslutet. Vad kan vi, herr
statsråd, vidta för ytterligare åtgärder
från svensk sida för att åstadkomma en
meningsfylld olympiad och för att rädda
ett deltagande från bl. a. de 33 afrikanska
staterna? Delar statsrådet min
mening att vi om våra protester avvisas
kan ha anledning att ompröva vårt
beslut om deltagande?

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill gärna på nytt
understryka att jag hoppas att en omprövning
av internationella olympiska
kommitténs beslut kommer till stånd;
jag delar helt den uppfattning som herr
Lindahl gav uttryck för i sitt anförande.
Opinionsyttringarna har också varit
ganska entydiga, och jag har svårt att
föreställa mig att kommittén på nytt kan
gå emot denna opinion. Jag är medveten
om att den inte är vald på basis av

160 Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

Svar på frågor ang. åtgärder i samband med planerad kraftverks- och industriutbyggnad
i västra Sverige

representation från skilda nationella
idrottsförbund —■ det hade varit rimligt
— men den måste likväl såvitt jag
förstår ta hänsyn til dessa nationella
förbunds ställningstagande.

Som svar på herr Lindahls senast
ställda fråga vill jag säga, att jag har
förståelse för om riksdagen ställer sig
tveksam till att bifalla det yrkande om
anslag som skulle möjliggöra eller bidra
till vårt deltagande i de olympiska
spelen, om en omprövning inte kommer
till stånd. Det är inte jag som fattar det
beslutet; jag vill bara säga att jag har
förståelse för om utskottet hyser tveksamhet
därvidlag.

De statliga medel som under handelsdepartementets
huvudtitel ställs till tävlingsidrottens
förfogande har alltid fördelats
efter hörande av och under senare
år också i nära samråd med riksidrottsförbundet.
Jag föreställer mig att
det i det sammanhanget inte kan undgås
att vid den fortsatta bedömningen
av medelsanvisningen också utvecklingen
av frågan om Sydafrikas deltagande
i olympiaden måste ingå som ett
element.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Allard begärt ordet; och beslöt
kammaren att beträffande denna
fråga upphäva den i § 20 mom. 4 kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr ALLARD (s), som yttrade:

Statsrådet Lange har i sitt svar till
herr Lindahl uttryckt sin tillfredsställelse
över den inställning som riksidrottsstyrelsen
och Sveriges olympiska
kommitté intagit i sydafrikafrågan. Då
jag varit med vid behandlingen av denna
fråga såväl inom riksidrottsstyrelsen
som inom Sveriges olympiska kommitté
tror jag det kan vara på sin plats att
jag här lämnar en redogörelse för de

motiv som legat till grund för det beslut
som fattats.

Först och främst har man ansett att
internationella olympiska kommitténs
beslut är felaktigt, eftersom några väsentliga
förändringar i den sydafrikanska
politiken inte ägt rum som kunnat ge
internationella olympiska kommittén
anledning att ändra sitt tidigare ställningstagande.
Som bekant fick Sydafrika
inte vara med på olympiaden i Tokyo.

Det andra motivet var den omedelbara
reaktionen från ett flertal stater, som
innebar att om beslutet stod fast skulle
de inte komma att delta i olympiaden
i Mexiko.

Det tredje motivet var att en sådan
blockad i första hand skulle komma att
gå ut över tredje part, nämligen arrangören
av olympiaden i Mexiko och ett
stort antal idrottsmän som tränat och
förberett sig för deltagande där.

Inom svensk idrottsrörelse hoppas
man nu att internationella olympiska
kommittén sammankallas på nytt och
att den tar sådant intryck av den allmänna
opinion som gjort sig gällande,
att den vid omprövningen av det beslut
som fattades i Grenoble fattar ett
nytt beslut som innebär att olympiaden
i Mexiko inte kommer att äventyras.
Om så inte sker anser jag det ofrånkomligt,
att man inom riksidrottsstyrelsen
och även inom Sveriges olympiska
kommitté har att allvarligt överväga hur
Sverige skall ställa sig till ett deltagande
i Mexikoolympiaden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på frågor ang. åtgärder i samband
med planerad kraftverks- och industriutbyggnad
i västra Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: -

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11 161

Svar på frågor ang. åtgärder i samband

byggnad i västra Sverige

Herr talman! Herr Thylén har frågat,
om jag anser att särskilda åtgärder
behöver vidtas för att tillgodose behovet
av fritidsområden vid ett genomförande
av Väröbacka-projektet. Vidare
har herr Antby frågat om jag ämnar
beakta inte blott miljöskyddet utan även
det dokumenterade behovet av ökad
tillgång på arbetstillfällen i den berörda
regionen, när frågan om kraftverksoch
industriutbyggnad i västra Sverige
skall avgöras.

Frågan om de åsyftade anläggningarnas
tillåtlighet enligt vattenlagen prövas
för närvarande av vattendomstol.
Länsstyrelsen har vidare underställt
Kungl. Maj ds prövning förslag till
stadsplan för industriområdet. Dettg
ärende bereds för närvarande i kommunikationsdepartementet.

Med hänsyn till att några avgöranden
ännu inte träffats i de aktuella
ärendena är jag inte beredd att uttala
mig i de frågor som ställts till mig.

Vidare anförde:

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga. Svarets innehåll var väl mer eller
mindre väntat. Så mycket mer angeläget
är det därför att ge regeringen en
hälsning på vägen i detta spörsmål.
Tanken med den aktivitet som utvecklas
från göteborgsregionen i detta ärende
är just att fästa uppmärksamheten
på konsekvenserna av ett tydligen nära
förestående regeringsbeslut i frågan och
på vad detta kan betyda för både naturvårds-
och fritidsintressena.

Det är eu mycket väsentlig uppgift för
representanterna från göteborgsregionen
att värna om de närbelägna kustzonerna
såväl i norr som i söder. Kustzonen
i norr är redan mer eller mindre
begränsad genom stenungsundsprojektet
och andra nu genomförda planer.
Det kan knappast råda något tvivel om

med planerad kraftverks- och industriut alt

landets näst största befolkningskoncentration
behöver ett fritidsområde
för bad och rekreation och att smutsande
storindustrier får lokaliseras till
mindre värdefulla delar av landet, även
om de nödvändigtvis kräver ett kustläge.

Västkustens återstående badbara
stränder är också ett riksintresse. Denna
landsändas utomordentliga värde ur
skönhets- och naturvårdssynpunkter
samt dess betydelse för göteborgarna
såsom ett ströv- och badområde för
rekreationssökande människor är allmänt
erkänt. Herr jordbruksministern
vet också att ju mer vårt land industrialiseras,
desto mer stiger västkustens
betydelse som ett förlovat land för
hela vårt folk.

Det bör kanske även påpekas att det
i det berörda området i dag finns cirka
10 500 fritidshus med ett värde av 400—-500 miljoner kronor samt att därtill i
influensområdet finns 43 olika barnkolonier
och semesterhem, som direkt
blir utsatta för luft- och vattenföroreningar
för den händelse att det planerade
ångkraftverket förläggs till Värö
kommun.

Dessutom har Göteborgs stad gjort
en stor investering genom att förvärva
Tjolöholms egendom för att där kunna
erbjuda göteborgarna ett näraliggande
område för rekreation och avkoppling.

Herr jordbruksminister! Låt detta
vara en hälsning till regeringen. Med
hänsyn till att det i svaret uttalats att
ännu inget avgörande har skett, är det
så mycket mer angeläget att i denna
stund få framföra dessa synpunkter till
en av regeringsrepresentanterna, som
kan vidarebefordra dem till sina kolleger
för att begrundas i deras hjärtan.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag vill också tacka
jordbruksministern för svaret på min
fråga.

6 — Andra kammarens protokoll 19Ö8. Nr I t

1G2

Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

Svar på fråga ang. televisionens anslagsram

Herr Holmqvist uppträder här som
en försiktig general, och det är ingenting
att säga om det. Jag vill nu bara
göra den lilla kommentaren, att jag hoppas
att man vid handläggningen av de
i detta sammanhang aktuella frågorna
kommer att eftersträva en rimlig balans
mellan arbetslivets och fritidslivets
behov av markutrymmen i västra
Sverige.

Givetvis förutsätter jag också att svaret
får tydas så, att miljövårdens och
näringslivets problem härvidlag ägnas
all möjlig uppmärksamhet.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Här har ställts en del
frågor i anslutning till Väröbacka-projektet.
I ena fallet kan det bakom frågan
ligga en ängslan för att det inte
skall bli tillräckligt med arbetstillfällen.
Jag antar att herr Antby har utgått
från att regeringen skulle kunna avböja
projektets förverkligande. I andra fallet
ängslas man för att det inte skall finnas
tillräckligt stora fritidsområden, om anläggningen
kommer till stånd. Jag vill
svara att oavsett hur detta ärende behandlas
kommer det att finnas ganska
stora områden för fritidsbruk. Detta
framgår av de handlingar som framkommit
i samband med Väröbacka-projektet.
Redan i den dispositionsplan
som nu läggs fram är avsatt 490 hektar
som fritidsområde direkt på halvön.

Det är riktigt som här sagts att Tjolöholm
har förvärvats av Göteborgs stad
för fritidsändamål. Jag kan tillägga att
det också pågår förhandlingar mellan
naturvårdsverket och markägare om att
förvärva ett område i Näsbokrok. Söder
om Värö pågår också vissa undersökningar
i samband med säkerställande
av ytterligare ett naturreservat. Jag vill
betona att dessa åtgärder har aktualiserats
utan något direkt samband med
frågan om huruvida fabriken eller kraftverket
skall komma till stånd eller ej.

Herr THYLÉN (h):

Herr talman! Den uppgift vi nu fick
om ett strövområde på 490 hektar är
väl mark som närmast är avsedd för de
anställda vid dessa industrier, inte som
fritidsområde för göteborgarna — om
vi nu tänker på dem. Avsikten är väl
att erbjuda de anställda vid atomkraftverket
och sulfatfabriken ett rekreationsområde
i nära anslutning till deras
bostäder. Det bör observeras att
vi nog bör skilja de båda sakerna åt.
Det är här inte fråga om bibehållandet
av ett fritidsområde för göteborgarna
— och för det övriga landets befolkning
som har anknytning till västkusten.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag är litet förvånad
över herr Thyléns ord, ty självfallet
gäller strandlagen här liksom på andra
håll. De områden som avsättes kommer
att stå öppna för envar. Det kommer
inte att monteras upp några grindar,
där man får visa upp inträdeskort
som bevisar att man är anställd vid
industrierna. Det är alldeles uppenbart
att här som på andra håll gäller att
naturen är tillgänglig för envar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. televisionens
anslagsram

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat om jag anser att TV:s
anslagsram för budgetåret 1968/69 ger
möjligheter till ett tillfredsställande
programutbud.

Svaret är ja.

Vidare anförde:

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11 163

Svar på fråga ang. televisionens anslagsram

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Det svar jag fått av
statsrådet Palme är ju i kortaste laget
— det är så kort att jag nästan hade
svårt att finna det på papperet, men
det fanns ändå där. Jag känner mig
emellertid ändå inte missnöjd, ty att
få ett svar från statsrådet Palme när
det gäller TV :s program och programutbud
tillhör verkligen inte det lättaste
i denna världen. Även om jag inte är
helt nöjd med innehållet i svaret, så
betraktar jag det ändå som en framgång
att jag fått ett svar, och jag ber
att få framföra mitt tack.

Framgången ger faktiskt också litet
mersmak och lockar mig att fresta statsrådet
med några kommentarer och
följdfrågor. I sakfrågan har jag noterat
att Sveriges Radio-TV i sina petita för
budgetåret 1968/69 bl. a. äskat medel
på —- om jag inte sett alldeles fel —
3 miljoner kronor för täckande av kostnader
för olympiska spelen i Mexiko
och det ekumeniska världskyrkomötet
i Uppsala. Detta anslagsäskande har
Kungl. Maj :t icke biträtt, och då uppstår
frågan: Vilka ekonomiska förutsättningar
har TV att bevaka dessa två
i världssammanhang stora händelser?

Jag förutsätter att herr Palme inte
menar att tittarna skall gå miste om
dessa båda stora evenemang. Men låter
det sig göra för TV att pressa in de
stora kostnaderna härför i sin budget
utan att detta på ett oförmånligt sätt
inverkar på den övriga programverksamheten?
Någon försämring beträffande
denna tror jag inte att vare sig statsrådet
Palme eller jag eller licensbetalarna
är beredda att godta. Det är mot
denna bakgrund jag ställt min fråga,
om vi kan räkna med ett tillfredsställande
programutbud, och på den frågan
har statsrådet Palme svarat ja.

Min nästa fråga blir om inte detta
måste betyda att Sveriges Radio-TV
gjort sin budget så pass rymlig att den
tål en ytterligare belastning med dessa
cirka 3 miljoner kronor. Jag har i tid -

ningspressen sett uppgifter från TVledningen
om att ifrågavarande sändningar
skulle föranleda inskränkningar
i eller på annat sätt påverka den övriga
programverksamheten. Jag tycker
det vore synd om det skulle bli på detta
sätt. Visserligen får Sveriges Radio
en anslagshöjning i förhållande till anslaget
föregående budgetår, men detta
förbrukas säkerligen av automatiska
kostnadsstegringar.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är klart att det
kan vara riskabelt att ge herr Eriksson
i Bäckmora ett finger. Men skälet till
att jag i tidigare fall inte lämnat något
besked är att de frågor som herr Eriksson
ställt varit av den art att jag genom
avtalet med Sveriges Radio varit förhindrad
att besvara frågorna.

Nu är det så att det är mot våra
principer att ge anslag för speciella
program. Det måste ligga inom ramen
för Sveriges Radios egna uppgifter att
prioritera programmen på det sätt som
man finner lämpligt. Och skall det bli
många sändningstimmar från olympiska
spelen i Mexiko och från världskyrkomötet
i Uppsala får naturligtvis
några andra programinslag maka åt sig.
Det var likadant med Grenoble, som
tog mycken programtid. Å andra sidan
var sändningarna från Grenoble mycket
billiga per sändningstimme räknat i
jämförelse med det mesta andra.

Framför allt i fjol men även i år,
då dock mycket pengar går till förberedelserna
för program 2, har vi lyft
anslaget till programproduktionen ganska
väsentligt. Sedan får Sveriges Radio
försöka att prioritera programmen på
ett rimligt sätt. Jag hoppas att det skall
kunna ske så att vi får se olympiaden
— även om där skulle förekomma ett
eller annat skägg — utan att dragspelet
kommer alltför mycket i kläm, herr
Eriksson i Bäckmora.

164 Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

Svar på fråga ang. avgiftsbeläggning av isbrytarverksamheten, m. m.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
för denna kommentar som jag uppfattar
som ett medgivande att anslaget
icke är tillräckligt.

När Sveriges Radio och TV gör sin
anslagsframställning måste de motivera
sina behov. Jag har här en avskrift
av petita för 1968/69, där Sveriges
Radio har äskat de särskilda medel på
3 milj. kronor som jag redan framhållit.

Statsrådet Palme och jag kan naturligtvis
ha litet olika värderingar beträffande
vad som bör anses vara ett
tillfredsställande program, men som jag
ser det måste väl målsättningen också
för Sveriges Radio och television vara
att åstadkomma en kvalitetsförbättring.
I nuläget kan programmen ändå inte
sägas vara helt tillfredsställande.

Jag tror att TV-ledningen har sådana
ambitioner liksom att den önskar öka
sändningstiden, men finns det ekonomiska
förutsättningar härför? Finns det
möjligheter att redan för nästa budgetår
åstadkomma en förbättring av programkvaliteten? Jag

tycker också att TV bör ges ökade
möjligheter till en egen produktion av
program just med tanke på en kvalitetsförbättring.
Jag vill inte påstå att
TV hittills helt har lyckats med denna
uppgift, men det kanske bättrar sig.
Varför skulle vi inte kunna göra flera
filminspelningar av kända svenska författares
verk, i vilka sprit och slagsmål
och svordomar kanske flödade mindre
ymnigt än i filmen Bombi Bitt? Skulle
vi inte kunna få en filmatisering av
exempelvis Gösta Berlings saga? Jag vet
att det kostar mycket pengar, men jag
tror att en sådan film är efterlängtad
och skulle uppskattas av tittarna.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag undrar om inte
herr Eriksson i Bäckmora är litet djärv
nu. Om jag minns rätt, hade ju Gösta

Berling en hel del för sig som ur herr
Erikssons synvinkel måste betraktas
som farligheter.

Det enkla faktum är emellertid att
vi inte har velat plocka ut enskilda program
och ge pengar just till dem. Med
hänsyn till avtalet vore det tvivelaktigt
att göra så, och därför har vi sagt att
vi ställer så mycket pengar till förfogande
som det går att skaffa fram, varefter
Sveriges Radio inom denna ram
får prioritera efter bästa förstånd.

Både herr Eriksson i Bäckmora och
jag hoppas naturligtvis på en fortgående
förbättring av programkvaliteten
parallellt med den kvantitativa utbyggnad
som nu försiggår. Jag vet inte om
jag vågar tolka det som ett tecken på en
pågående kvalitetsförbättring att det
var längesedan herr Eriksson i Bäckmora
senast lät höra av sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. avgiftsbeläggning av
isbrytarverksamheten, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet GEIJER, som yttrade:

Herr talman! Herr Öhvall har frågat
inrikesministern, om han anser att den
av sjöfartsstyrelsen aviserade indragningen
av lotsplatserna i Kalix och
Piteå samt avgifter för isbrytarverksamhet
kan vara förenliga med den
lokaliseringspolitiska målsättningen.
Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

De fyra lotsplatserna i Bottenviken
uppvisade år 1967 ett underskott på
drygt 2 miljoner kronor. För att minska
detta underskott har sjöfartsstyrelsen
upprättat ett förslag — som av styrelsen
sänts ut till berörda intressenter
för yttrande — om samordning av lotsningsverksamheten
inom kalix- och
pileåområdena med lotsplatserna i
Luleå och Skellefteå. De förändringar

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11 165

Svar på fråga ang. avgiftsbeläggning av isbrytarverksamheten, m. m.

som förslaget innebär kommer inte att
minska möjligheterna att erhålla lots.

Kostnaderna för den statliga isbrytarverksamheten
uppgår för närvarande
till omkring 20 miljoner kronor och
täcks endast delvis av fyr- och båkmedel.
Sjöfartsutredningen och lotsorganisationsutredningen
har i uppdrag att
se över utformningen av avgiftssystemet
för sjöfartsverkets tjänster.

De frågor som herr Öhvall tagit upp
är således föremål för utredningar och
kommer att handläggas i överensstämmelse
med de riktlinjer och principer
för rationaliseringar inom lotsväsendet
som redovisats för riksdagen. Förslag
om avgiftssystem för sjöfartsverkets
tjänster kommer sedermera att redovisas
för riksdagen.

Vidare anförde:

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Geijer för svaret.

Det förhållandet att jag ställde frågan
till inrikesministern men fick svar från
kommunikationsdepartementet genom
statsrådet Geijer belyser problemen på
detta område. Min fråga gällde huruvida
indragningen av lotsplatser och avgiftsbeläggningen
av isbrytningen kan
förenas med de lokaliseringspolitiska
målsättningarna.

I svaret sägs att de fyra lotsplatserna
i Bottenviken skall sammanföras till två
av den anledningen att lönsamheten är
dålig; verksamheten här uppvisar ett
underskott på 2 miljoner kronor. I svaret
framhålls att detta inte kommer att
betyda att lotsservicen försämras. Meningarna
är tydligen delade på den
punkten, och jag tror mig redan nu veta
att remissvaren norr ifrån blir negativa.
Förändringarna uppfattas där som försämrad
service och de höjda avgifterna
för isbrytningen som en kostnadsövervältring.

Frågan kvarstår alltså: Kan man överblicka
resultaten av de åtgärder som
sjöfartsverket nu vidtar? Det är också
6* — Andra kammarens protokoll 1968.

en fråga om vad effekten blir på näringslivet
i den del av landet som berörs
så intimt härav. Av den samlade
exporten i landet går 50 procent över
de hamnar som har besvär med isförhållandena.

Jag ämnar inte gå in på de tekniska
frågorna i detta sammanhang; jag hade,
som jag tidigare framhållit, frågat inrikesministern
huruvida dessa åtgärder
kan förenas med den aktiva lokaliseringspolitik
som dock bedrivs i länet.
Skall man stimulera näringslivet i norr
med den ena handen och lägga avgifter
på näringslivet med den andra? Det är
frågeställningen. Jag tycker att man
kunde ha dröjt med detta utspel tills
den samlade utredningen var klar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! När det gäller den allmänna
lokaliseringspolitiken är vi och
har varit inriktade på att göra betydande
insatser inte minst i de norra delarna
av landet, men lokaliseringspolitiken
skall ändå inte bedrivas av sjöfartsstyrelsen
eller lotsverket, utan den
skall utövas i annan form. Vi har varit
överens om avgifterna för de tjänster
som de olika trafikverken har att utföra.
Vi har sagt oss att vi skall eftersträva
en kostnadstäckning för dessa tjänster.
Om man sedan av lokaliseringspolitiska
skäl vill göra speciella insatser för
exempelvis Norrbotten i dessa sammanhang,
får man överväga på vilket sätt
man skall låta direkta bidrag från
staten utgå i sådant syfte, ungefär som
man gör på andra områden när det
gäller trafikpolitiken.

Jag tycker att vi borde vara överens
om att vi här i riksdagen inte skall överlåta
åt trafikverken att föra lokaliseringspolitiken.
Vi skall eftersträva att få
ordning på statens räkenskaper och låta
lokaliseringspolitiken föras av de politiskt
ansvariga genom åtgärder och insatser
som vi på detta håll är beredda
att besluta om.

Nr I t

166 Nr 11 Torsdagen den 14 mars 1968

Svar på fråga ang. förhållandena vid Arlanda flygplats

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Jag framhöll i mitt föregående
inlägg att jag inte var beredd att
diskutera de tekniska arrangemangen.
Vi väntar ju en utredning på denna
punkt. Det står emellertid ändå klart att
en statlig aktivitet på ett område, där
den är riktig och befogad och haft goda
verkningar, inte bör få dessa verkningar
eliminerade av en annan aktivitet
från samhället. Ju längre söder ut man
förlägger isbrytningen, desto större bärighet
får denna självfallet, men då har
man också gjort ett avsteg från de primära
uppgifter som man faktiskt har i
detta sammanhang.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag får ett intryck av
att herr Öhvall inte riktigt förstår innebörden
av vad jag sagt i denna debatt.
Jag har just i denna fråga fått ta emot
uppvaktningar från norrlandsföretag,
som varit oroade för hur situationen
skulle bli. Vi vet ju ännu ingenting om
hur det blir med avgiftsbeläggningen av
isbrytningen, men man var ändå orolig
för att den utredning som pågår skulle
leda till dessa resultat.

När jag redovisade min principiella
inställning till frågan fick jag ett starkt
intryck av att man inom företagsamheten
var väl införstådd med mitt synsätt
på dessa frågor. Jag tror trots allt att
det kommer att vara av värde att vi,
när vi skall bedriva lokaliseringspolitik
i olika delar av landet, vet, vilka insatser
som går utöver vad som behöver
göras i normala fall och hur dessa insatser
skall betalas. Vi bör också redovisa
dem på ett sådant sätt att det framgår
att det är fråga om ett stöd till lokaliseringspolitiken.
Annars blir statens
räkenskaper ganska »hoparörda».

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Nej, jag vill inte gå
med på att jag har missuppfattat frågan.
Jag känner väl till vad remissinstan -

serna har uttalat. De är oroade av utvecklingen
på detta område och menar
att man kunde ha inväntat en samlad
redovisning av de utredningar som är
på gång i ämnet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. förhållandena vid
Arlanda flygplats

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Mundebo har frågat
mig om jag anser att nuvarande förhållanden
vid Arlanda flygplats är tillfredsställande
för de resande och — om
inte -— vilka åtgärder som planeras för
att förbättra situationen.

Den nuvarande stationsbyggnaden,
som togs i bruk våren 1962, beräknades
med dåvarande uppskattningar av trafikutvecklingen
bli tillräcklig för att
klara utrikestrafiken på Arlanda fram
mot år 1970. Den faktiska trafikutvecklingen
har emellertid kommit att överstiga
den förväntade, till största delen
beroende på en ombasering av chartertrafiken
till Arlanda.

För närvarande pågår arbete med tillbyggnad
av stationsbyggnaden för att
bl. a. utöka utrymmena för ankommande
passagerare och för att få ett särskilt
expeditionsområde för avgående chartertrafik.
Arbetena, som totalt kostnadsberäknats
till cirka 4,6 miljoner kronor,
beräknas vara avslutade till sommaren
1968.

Vad beträffar den långsiktiga planeringen
kan jag erinra om att medel för
utredningar angående ny stationsbyggnad
och nytt stationsområde föreslagits
i årets statsverksproposition.

Vidare anförde:

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11 167

Svar på fråga ang. möjligheterna för anställda vid statens järnvägar att erhalla
tjänstledighet för fullgörande av allmänna förtroendeuppdrag

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret.

Som framgått av en skrivelse från
Stockholms handelskammare är förhållandena
vid flygplatsen Arlanda icke
tillfredsställande. Alla som utnyttjar Arlanda
har också kunnat erfara det, i
den mån det inte framgått av den allmänna
debatten. Där råder trängsel på
grund av att stationsbyggnaden är underdimensionerad.
Där bildas köer, och
servicen är dålig. Samtidigt ökar platsbehovet.

Nu projekterar luftfartsverket en ny
stationsbyggnad, men den blir färdig
tidigast 1975. Den provisoriska utbyggnad
som blir färdig i sommar kommer
att innebära en temporär lättnad, men
generaldirektör Winberg i luftfartsverket
har framhållit att i och med att trafiken
ökar blir det ånyo besvärligt.

Handelskammaren skriver också att
den nu pågående utbyggnaden inte
nämnvärt kan förbättra situationen. De
åtgärder som nu håller på att vidtagas
räcker inte för att lösa problemen vid
Arlanda.

Stockholms handelskammare motiverade
adresseringen av sin skrivelse —
den ställdes till regeringen i stället för
till luftfartsverket, som är den närmast
ansvariga myndigheten — med att handelskammaren
inte ville han sin kritiska
skrivelse nedlagd i en skrivbordslåda
utan att någonting hände. Jag skall
här inte yttra mig om de farhågorna
beträffande luftfartsstyrelsen, men jag
hoppas att förväntningarna på regeringen
och förhoppningen att något ytterligare
skall göras är berättigade. I sitt
svar aviserar emellertid inte statsrådet
några sådana ytterligare åtgärder, vilket
jag beklagar.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! De pågående utbyggnaderna
löser naturligtvis inte de långsik -

tiga problemen, men de kommer att i
betydande grad skapa bättre förutsättningar
för de närmaste åren.

Vidare framgår det ju ändå av svaret
att vi i statsverkspropositionen har beräknat
medel för den projektering det
här gäller, och längre kan man väl för
stunden inte komma. Vi måste ju ha ett
underlag för de beslut vi så småningom
skall fatta, och det får vi genom de
pengar vi nu ställer till förfogande för
projektering.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Den utbyggnad som nu
pågår kommer att temporärt förbättra
situationen, men som chefen för luftfartsverket
också har understrukit är det
bara en temporär lättnad. Vi får en permanent
stationsbyggnad först vid mitten
av 1970-talet. Men redan i början av
1970-talet kommer man att sätta in mycket
stora passagerarplan, och inte ens
med den tillbyggnad som nu sker blir
kapaciteten vid Arlanda då tillräcklig.

Jag anser att man redan nu bör påbörja
planeringen av ytterligare provisorier
för att klara situationen fram till
mitten av 1970-talet, om det inte är möjligt
att forcera planeringen av den permanenta
stationsbyggnaden.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. möjligheterna för
anställda vid statens järnvägar att
erhålla tjänstledighet för fullgörande
av allmänna förtroendeuppdrag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat mig om jag uppmärksammat
att anställda vid statens järnvägar har
svårigheter att erhålla tjänstledighet för

168 Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

Svar pa fråga ang. väntetiderna vid installation eller flyttning av telefon

fullgörande av allmänna förtroendeuppdrag
och om jag i så fall vill medverka
till att ifrågavarande missförhållande
undanröjes.

Tjänstledighet för fullgörande av allmänna
förtroendeuppdrag beviljas inom
statens järnvägar i princip i all den utsträckning
som det är möjligt. En av
SJ gjord snabbenkät för hela SJ under
senare år visar att denna princip kunnat
följas i praktiken. Två fall har dock
anmälts, där tjänstemän beviljats tjänstledighet
för detta ändamål men där
tjänstledigheten måst återkallas på
grund av hastigt inträffade sjukdomsfall.
I ett av fallen kunde dock omdisposition
av personal göras i sista stund
så, att tjänstemannen i fråga fick sin
ledighet.

Dagens personalsituation inom SJ
medför att man inte behöver annat än
i rena undantagsfall räkna med svårigheter,
när det gäller att bevilja tjänstledighet
för fullgörande av allmänna
förtroendeuppdrag.

Några missförhållanden som påkallar
någon åtgärd från min sida är sålunda
inte kända för mig.

Vidare anförde

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för det svar han
lämnat på min enkla fråga. Jag hade
faktiskt inte väntat att svaret skulle ha
något annat innehåll än det som nu redovisats
och har ingen anledning att
göra något längre genmäle, tv svaret är
såvitt jag kan bedöma positivt. Det förhåller
sig emellertid så, att tjänstemän
inom SJ vid upprepade tillfällen blivit
nekade tjänstledighet eller haft svårt
att erhålla sådan för bevistande av
fullmäktige- eller nämndsammanträden.

I vissa fall har vederbörande tjänstemän
själva måst ordna med avlösare i tjänsten
för att kunna fullfölja uppdragen.
Jag vet att personalsituationen mången
gång är ansträngd inom SJ, men både

avtalsmässigt och på annat sätt torde
det vara utsagt att när det gäller fullgörande
av allmänna förtroendeuppdrag
får tjänsten inte lägga hinder i
vägen, såvida inte alldeles speciella saker
inträffat — det gäller, som statsrådet
också nämnde i svaret, sjukdomsfall
o. d.

Nu tror jag att statsrådets svar gör
gott, om jag så får uttrycka mig, ifall
det skulle vara så att de som handlägger
dessa ärenden missuppfattat bestämmelserna.
Jag ställde frågan just
därför att jag ville ha ett officiellt besked
av vederbörande statsåd. Jag tror
att saken i och med att statsrådets besked
lämnats kan vara utagerad och en
bättre handläggning härutinnan sker.
Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. väntetiderna vid
installation eller flyttning av telefon

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
mig, om de långa väntetiderna hos televerket
vid installation respektive flyttning
av telefon föranleder något initiativ
från min sida i syfte att förbättra
verkets service.

Jag vill erinra om de successivt ökade
medel, som på senare tid ställts till
televerkets förfogande. Avsikten därmed
har varit att möjliggöra den fortsatta
utbyggnad av telekommunikationerna
och den allmänna förstärkning
av televerkets resurser över huvud, som
bedömts motiverad med hänsyn till
abonnent- och trafikutvecklingen. Genom
insatserna har också installationstakten
i fråga om abonnentanläggningar

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11 169

Svar på fråga ang. väntetiderna

ökats och framkomligheten på telenätet
förbättrats.

I fråga om abonnentanläggningar har
dock med den under en följd av år
mycket kraftiga ökningen av inkommande
beställningar på nyinstallation
och flyttning av telefonapparater väntetider
inte kunnat undvikas. En successiv
krympning av dessa har givetvis
eftersträvats. För innevarande och nästa
budgetår bedömer televerket, att man
— med de medel som står till förfogande
och med de personaldispositioner
som vidtagits eller kommer att vidtas ■—•
skall kunna ganska väsentligt förbättra
serviceläget, vilket även påverkas av ett
något dämpat beställningstryck från allmänhetens
sida. Sålunda räknar man
med att vid utgången av innevarande
budgetår ha fått ned väntetiderna i större
delen av landet till cirka tre veckor
och i storstadsområdena ■— närmast
Stockholm och Göteborg — till mellan
fyra och fem veckor. Under nästa budgetår
finns det anledning räkna med en
ytterligare krympning av väntetiderna
till en å två veckor för större delen av
landet och till mellan två och tre veckor
i de angivna storstadsområdena.
Därmed kommer man nära den tidsgräns,
som av tekniska och administrativa
skäl knappast kan underskridas.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Då fru Ryding inte kan
närvara på grund av sjukdom ber jag
att å hennes vägnar få tacka statsrådet
för svaret.

Statsrådet lovar att det skall bli bättre
och bekräftar den långa väntetid som
är påtalad i frågan. Enligt min mening
är den alltför lång. Statsrådet förutskickar
att servicen när det gäller att få
telefon installerad kommer att förbättras
redan under detta budgetår och ännu
mer under nästa.

Det råder en stark irritation över att
en service, som man verkligen inte får

> id installation eller flyttning av telefon

gratis utan måste betala ganska dyrt,
inte kan lämnas litet snabbare. Med min
personliga inställning till förstatligande
är det med en viss smärta jag konstaterar
att det finns ett verk, som nästan
dagligen ger näring åt dem som vill
kompromettera statlig företagsamhet
och talar mycket om dess ineffektivitet.
Det behöver inte alltid vara en rättvis
bedömning, men de som drabbas av den
långa väntetiden blir givetvis mycket
irriterade.

Det är riksdagen som har bestämt ramarna.
Jag har inte ett ögonblick trott
att cheferna på televerket jämsides med
sina många arbetsuppgifter tillhör någon
hemlig grupp som vill kompromettera
statlig företagsamhet, men jag anser
att en förbättring är absolut nödvändig.
Orsaken till de långa väntetiderna är
troligen dålig organisation och för liten
personal; det finns säkerligen en mycket
yrkesskicklig arbetarkår.

Vad frånvaro av telefon i fyra—fem
veckor betyder för en människa som
tvingas leva någorlunda rationellt förstår
var och en. Därför anser jag att
kommunikationsministerns svar visar en
alltför låg ambitionsgrad. Väntetiden bör
nedbringas. Det är ohållbart och oacceptabelt
att tvingas vänta så länge.

Herr talman! Vad som skall prioriteras
är alltid en avvägningsfråga. Man
bör enligt min mening betrakta en förbättrad
service på detta område som
någonting oundgängligen nödvändigt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det var många generella
och kategoriska påståenden om televerkets
service som herr Axel Jansson
gjorde. Jag tror att de på intet sätt är
rättvisande, om man bedömer denna
verksamhet som helhet.

Herr Jansson anser att jag visade en
låg ambitionsgrad i mitt svar. Om vi,
som jag nämnde, kommer ned till en
väntetid av en å två veckor — två å tre
veckor i de större städerna — och hän -

170 Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

Svar på fråga ang. postförsändelser med

syn tas till de tekniska och administrativa
förfaranden som kommer in i bilden,
kan man enligt min mening verkligen
inte tala om en låg ambitionsgrad.

Herr JANSSON (vpk):

Herr talman! Vad jag yttrade får inte
betraktas som en generell bedömning;
det rör sig ju om ett speciellt område.
Det är också min mening att det svenska
televerket är mycket modernt i
många av sina verksamhetsformer och
att vi väl kan jämföra oss med andra
länder i detta avseende.

Det finns emellertid så många svårigheter
som inte kan bemästras. Som riksdagsman
har jag blivit uppringd om flera
enskilda fall. Det har gällt människor
som ligger sjuka, som är ensamboende,
som ingen kan kontakta annat än per
telefon och som har fått förtur. Men när
förturen också dröjer fyra veckor inträder
faktiskt svårigheter, som — det
är kommunikationsministern liksom jag
medveten om — om de inte bemästras
verkligen vållar bekymmer.

Jag har inte avsett att nedvärdera televerket
som helhet; det är just denna
detalj jag velat kritisera.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. postförsändelser med
förnärmande eller missfirmande
påskrift

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om jag vill se till att postverket för
framtiden inte befordrar försändelser
med för adressaten förnärmande eller
missfirmande påskrift.

För ungefär ett år sedan ställde herr
Sjöholm en liknande fråga. Av det svar,
som min företrädare då lämnade, framgick
följande.

förnärmande eller missfirmande påskrift

Det har tidigare funnits bestämmelser
innefattande förbud mot befordran av
försändelser, på vilka förekom meddelanden
som uppenbarligen sårade tukt
och sedlighet eller som var för adressaten
förnärmande. Förbudet upphävdes
år 1950, vilket motiverades med svårigheterna
att tillämpa ifrågavarande bestämmelser
på ett enhetligt sätt. Dels
kunde det ju endast bli fråga om att
stoppa försändelser med sådana meddelanden
i fall då dessa observerades av
en postfunktionär, dels innebar bedömningen
i de enskilda fallen om ett
meddelande var sedlighetssårande eller
förnärmande särskilda problem.

I samband med upphävandet av angivna
förbud utfärdade postverket emellertid
en föreskrift om att då postfunktionär
iakttar att på försändelses yttre
förekommer meddelande som uppenbarligen
är sedlighetssårande eller för
adressaten förnärmande försändelsen
skall insändas till poststyrelsen.

Genom styrelsens försorg tillställs sedan
adressaten försändelsen i tillslutet
skick.

Detta arrangemang synes mig innebära
en lämplig avvägning mellan å
ena sidan postverkets och även allmänhetens
intresse av att försändelser
kan vidarebefordras utan hänsyn till
arten av förekommande meddelanden,
å andra sidan adressatens intresse att
slippa utsättas för obehag genom att
utomstående får kännedom om förnärmande
meddelanden.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det var inte något särskilt
lyckat svar. Jag ställde samma
fråga för ett år sedan, och anledningen
till att jag upprepar den är naturligtvis
att systemet inte fungerar. Jag har rik
erfarenhet eftersom folk ofta visar mig
brev som de fått •— sådana har även
avbildats i tidningarna, senast i går i
Aftonbladet. En firma har t. ex. satt i

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11 171

Svar på fråga ang. postförsändelser med

system att skicka ut brev på vilka med
stora bokstäver stämplats »Konkursbrev»
bara för att trakassera människor
och därigenom skrämma dem att
betala. Sådana brev dras inte undan
postbefordran.

Det arrangemang som kommunikationsministern
redogör för är naturligtvis
bra i fråga om enstaka försändelser,
men om en firma skickar ut tusentals
brev är det väl inte meningen
att postverket skall anställa extra folk
för att stoppa in dessa brev i särskilda
kuvert? Ett bättre svar gav faktiskt
generaldirektören i postverket i en tidning
i går, när han sade att han skall
tillsätta en utredning för att studera
frågan. Jag trodde att kommunikationsministern
skulle ge mig det svaret —-det hade varit mer tillfredsställande.

Jag tror att man kan ifrågasätta om
det är lagligt att trakassera människor
på detta sätt. Skulle det visa sig att det
inte är det kommer postverkets medverkan
i en underlig och icke helt tillfredsställande
dager. Frågan om lagligheten
kanske bör undersökas närmare,
men hur det än förhåller sig därmed
bör det finnas ett mått av hyfs och ett
stänk av god ton i förbindelserna mellan
borgenärer och gäldenärer. Jag tror
att statsrådet Lundkvist håller med mig
om att metoder som dessa inte passar
in i vårt samhälle, där vi respekterar
människor oavsett deras ekonomiska
prestationsförmåga.

Stoppa därför eländet, herr statsråd!

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Beträffande de speciella
slag av försändelser som tydligen föranlett
herr Sjöholm att ställa frågan
har postverket inom ramen för sina
befogenheter vidtagit åtgärder som tillgodoser
mottagarnas intressen. Vi har
alltså en ordning som möjliggör för
postverket att agera, och postverket har
agerat. Därför tycks det mig som om
man inte behöver tillgripa ytterligare

förnärmande eller missfirmande påskrift

åtgärder för att komma till rätta med
problemet.

Om vi inte vill genomföra något slags
förhandscensur på alla kuvert som skickas
genom postverket kan det naturligtvis
hända — eftersom postverket
ofta ganska snabbt måste behandla försändelserna
— att ett och annat brev
av denna karaktär kan slinka igenom
i den första omgången. Til syvende og
sidst är det ändå den postfunktionär
som delar ut breven som har dem i
sin hand. Han märker förmodligen för
det mesta om ett brev är av denna karaktär,
och han har då att handla i
enlighet med de föreskrifter som lämnats
i cirkulär från postverket. Jag tror
inte att vi behöver hysa oro för att postverket
på denna punkt inte skulle komma
att göra vad som är nödvändigt
för att upprätthålla den ordning som
vi önskar ha.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är dock ett faktum,
herr statsråd, att det inte fungerar såsom
det nu är, eftersom mängder av
brev av detta slag slinker igenom kontrollen.
Den ordning man tillämpar är
väl ändå inte uppbyggd för den eventualiteten
att en firma skulle sätta det
hela i system och sända ut tusentals
sådana brev. Om det hela fungerade,
skulle då kanske tusentals brev komma
in till generalpoststyrelsen och där läggas
in i särskilt konvolut för att sändas
till adressaten? Det kan inte vara meningen
att en firma skall få belasta statliga
myndigheter med ett sådant extra
arbete.

Den enda riktiga åtgärden, om företeelsen
sätts i system, är naturligtvis
att man skickar tillbaka breven med påskriften
»Retur avsändaren» i stora
bokstäver — lika stora som firmorna
själva använder på sina brev när de
sätter ut beteckningen »Konkursbrev».

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

172 Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

Svar på fråga ang. lottning såsom grund för intagning vid läroanstalt

Herr talman! Om den nuvarande ordningen
inte har fungerat så tillfredsställande
som vi alla önskar att den
skulle ha gjort, tycker jag att vi alla -—
också herr Sjöholm och jag — kan ha
förtroende för det initiativ som generaldirektören
har tagit i kraft av bestämmelserna.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Också jag har stort förtroende
för generaldirektören för postverket,
som jag känner som en resolut
och handlingskraftig man, och jag tror
att han kommer att kunna få rätsida på
detta problem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. lottning såsom
grund för intagning vid läroanstalt

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Nordstrandh har
frågat, om jag vill motivera mitt offentligt
framförda påstående att det är mer
rättvist att lotta om vilka elever som
skall in vid gymnasiet och de spärrade
universitetslinjerna än att använda sig
av betygsintagning.

Jag har vid en av SSU i Stockholm
anordnad konferens om skoldemokrati
framhållit, att det vore rimligt att kompetensutredningen
prövade om ett vettigt
upplagt lotteriförfarande skulle
kunna användas vid intagning vid vissa
skolor. Jag avsåg då möjligheten att i
vissa betygsintervaller och/eller i vissa
situationer, där andra urvalsinstrument
ej ger ett tillräckligt klart utslag
mellan två eller flera sökande, tillämpa
ett lottningsförfarande.

Bakgrunden till detta mitt yttrande
är bl. a. följande.

Det finns ett utbrett missnöje med
formerna för intagningen till spärrade

utbildningslinjer. Denna intagning baseras
på betyg från närmast lägre skolform.

Samhället bygger ut de spärrade utbildningslinjerna
så långt vår ekonomi
tillåter. Intagningen till exempelvis medicinsk
och odontologisk utbildning har
ökat så starkt under de senaste tio åren
som resurserna tillåtit. För överskådlig
framtid kommer dock inträdesspärrar
att finnas kvar.

Kompetensutredningen arbetar med
frågan om man kan komplettera betygen
som rangordnare av de inträdessökande
med andra instrument av typen
inträdesprov, testningar, praktik
m. m.

I debatten har emellertid gång efter
annan framförts den tanken att, vilka
urvalsinstrument som än konstrueras,
det alltid kommer att kvarstå en större
eller mindre grad av godtycke vid valet
mellan personer med lika eller snarlika
meriter. Då har det sagts att det därför
vore hederligare mot de sökande att
detta faktum accepterades och att därför
låta lotten avgöra vid val mellan
jämlikar i stället för som nu tiondelar
eller hundradelar av enheten i en
poängsumma. Ett sådant arrangemang
skulle dessutom kunna verka dämpande
på betygshetsen.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Moberg för det utförliga svaret på min
fråga, vilket jag vill replikera och kommentera
på följande sätt.

När nyhetsmedierna på söndagskvällen
den 2 och måndagsmorgonen den
3 mars med illa dolt löje basunerade ut
den, såsom man då uppfattade det, befängda
idén om ett allmänt utbildningslotteri,
som statsrådet Moberg ansågs
ha gjort sig till talesman för, kunde
man inte undgå att gripas av häpnad
över vad ett statsråd kan tillåta sig i sin
iver att komma med chockerande nyheter.

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11 173

Svar på fråga ang. lottning såsom grund för intagning vid läroanstalt

Om statsrådet Moberg blivit missförstådd
eller inte vid sitt framträdande
kan jag inte avgöra. Nu har han under
alla förhållanden modifierat sin
ståndpunkt till att gälla en begränsad
utlottning av platserna inom den högre
utbildningen. Tyvärr har dock redan
en viss skada skett, som jag inte nu
skall exemplifiera men som jag kan
redogöra för om så skulle behövas.

Att vårt nuvarande betygssystem inte
fungerar helt tillfredsställande, vare sig
som prognosinstrument för studielämplighet
eller som urvalsinstrument för
graderingen i den stora gruppen av
mycket jämna elitstuderande som tävlar
om platserna på de spärrade utbildningslinjerna,
är ostridigt. Men innan
man börjar fabulera om lottning, som
är ett lika irrationellt som desperat försök
att skenlösa ett utomordentligt svårt
problem, bör man dock i första hand
söka reducera svårigheterna, felkällorna
och orättvisorna i det nu använda
systemet med andra medel. Jag vill säga
till herr Moberg, att lotten är och förblir
det absoluta godtycket — såvida
inte herr Moberg tror att ett slags
världsrättvisa kommer till uttryck i tillfälligheternas
spel också när det gäller
tiondelar. En rättvis syftning har under
alla förhållanden icke lotterihjulet, stort
eller litet, inte ens om det är konstruerat
i herr Palmes och herr Mobergs
verkstad.

Sedan är det en annan sak, herr Moberg,
att man kan bli t. o. in. undervisningsminister
på en nitlott — som någon
har sagt.

Vidare säger herr Moberg att ett arrangemang
med lotteri kan verka dämpande
på betygshetsen. Svaret avslutas
med den meningen. Det tror jag emellertid
inte ett dugg på. Det kan inte
vara riktigt att betygshetsen skulle
minska något nämnvärt. För det första
måste en elev driva sig fram till den
betygszon inom vilken lottningen sker.
Det är väl ändå tankegången i svaret.
För det andra uppstår alltid viss hets
för en del, när elever med mycket skil -

da förutsättningar av ambitionsskäl
eller av andra orsaker strävar mot samma
hägrande mål. Jag tror att herr
Mobergs syn på saken är helt felaktig.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag tycker att vi skall
ta denna sak för vad den är. Jag har
sagt, och jag upprepar det, att uppslaget
har förekommit i den seriösa debatten
och att den arbetande kompetensutredningen
bör pröva det. Det ligger väl inte
något sensationellt i det, herr Nordstrandh.
En vecka innan jag gjorde
mitt uttalande intervjuades ju ordföranden
i kompetensutredningen efter en
resa till Amerika. Han sade då att denna
problematik har kommit upp även i
Förenta staterna, och han tilläde att
man väl fick pröva den frågan också i
kompetensutredningen.

Sedan är jag lika litet som herr Nordstrandh
särskilt glad över det sätt på
vilket mitt yttrande presenterades i viss
press. Men eftersom herr Nordstrandh
nu är så ängslig för vad det referatet
har inneburit kan jag tala om för honom
att jag måndagen efteråt gjorde
ett uttalande i TV-Aktuellt — jag har
också skrivit om det i Svenska Dagbladet
och i Aftonbladet — och klarlagt
frågan, och därför är jag inte särskilt
rädd för de konsekvenser som herr
Nordstrandh talade om.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det vet jag alltför väl,
herr Moberg. Men man bör kanske ändå
vara litet försiktig med ett utspel av
detta slag. Jag vill inte påstå att herr
Moberg är skuld till det, åtminstone
inte uteslutande, men det måste rimligen
ändå ha förelegat en viss oförsiktighet
i uttalandet. Och det är litet skillnad
när ett statsråd, alltså en av departementets
chefer, gör uttalandet, jämfört
med om ordföranden i kompetensutredningen
gör det. Därmed uttrycker
jag ingen ringaktning för utredningens
ordförande, men han spelar ju ändå
inte samma centrala och utslagsgivande

174 Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

Svar på interpellationer ang. mervärdeskatten

roll i undervisningsfrågorna som utbildningsministern.

Med hänsyn till vad som nu anförts
och med den offentlighet som saken fått
tror jag emellertid att denna tanke nu
kan läggas på is — och kanske frysas
ned definitivt. Jag har själv varit i
Amerika och konfronterats med denna
problematik, och jag tror att kompetensutredningens
ordförande har något
missförstått allvaret i de diskussioner
han där deltagit i. Jag mötte aldrig problemen
med det allvar som han tycks
ha gjort; men det kan ju bero på andra
omständigheter.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Apropå talet om utspel
tycker jag att herr Nordstrandh skulle
kunna tro litet mera på vad jag säger
och skriver än på vad somliga tidningar
anser att jag har sagt.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det gör jag givetvis,
herr Moberg, och det har ju denna debatt
visat. Men jag beklagar ändå att
denna situation uppstått, och jag kan
beklaga det även för herr Mobergs del.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Justerades protokollen för den 6 innevarande
mars.

§ 12

Svar på interpellationer ang.
mervärdeskatten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Andersson i Örebro
har i en interpellation frågat mig,
om jag i samband med införandet av
mervärdeskatt ämnar ge beskattnings -

myndigheterna möjligheter att bedriva
en aktiv informationsverksamhet om
den nya beskattningen. I en annan interpellation
har herr Öhvall frågat, om
jag har för avsikt att vid övergång
till mervärdeskatt ge denna sådan utformning
att statlig och enskild verksamhet
kan konkurrera på lika villkor.
Som svar på båda frågorna vill jag meddela
följande.

Proposition angående införandet av
en mervärdeskatt är, som aviserats i
årets finansplan, avsedd att föreläggas
vårriksdagen. De av interpellanterna
berörda frågorna kommer att behandlas
i propositionen.

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
Sträng för svaret på min interpellation.

Anledningen till att jag framställde
interpellationen var att vi i Örebro län
har mycket goda erfarenheter av den
upplysnings- och serviceverksamhet
som varuskattekontoret där har bedrivit.
Jag vill inte påstå att verksamheten
är uppskattad i dubbel bemärkelse, men
jag vet att företagarna uppskattat den.

När omsättningsskatten infördes
glömde ju statsmakterna bort att ge service
vad gäller information om beskattningsreglerna.
Och än i dag — åtta år
efter omsättningsskattens införande —
är det många företagare som inte känner
till hur de skall ta ut varuskatten,
trots alla anvisningar som riksskattenämnden
kommer med. Självfallet är
man då inför den nya skattens tillkomst
litet orolig för att personalresurserna
på varuskattekontoren, med den stora
anhopning av nya skatteinbetalare som
det blir, inte skall räcka till.

Det är självklart att, som statsrådet
säger, frågan kommer att tas upp i propositionen.
Men jag vill i alla fall uttala
förhoppningen att verksamheten
på varuskattekontorens servicesida
kommer att bli tillfredsställande.

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11 175

Svar på interpellation och

Jag tackar än en gång statsrådet för
svaret.

Herr öHVALL (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för meddelandet — något svar fick
jag ju inte på min interpellation.

Jag förstår delvis finansministern —
arbetar man med en proposition i ett
ämne, så kanske man inte vill avslöja
vad som skall stå i den. Men denna speciella
fråga har vi ju haft under debatt
här i kammaren många gånger — den
har aktualiserats i både motioner och
interpellationer under årens lopp. Det
är helt enkelt så att de enskilda företagen
känner sig diskriminerade. Nuvarande
bestämmelser är faktiskt så utformade,
att vid leveranser mellan statliga
eller kommunala företag och annan
statlig eller kommunal inrättning utgår
inte varuskatt. Detta skapar självfallet
besvärliga situationer för dem som skall
konkurrera på ifrågavarande områden.

Alla har väl varit överens om att denna
varuskatt skall vara konkurrensneutral.
Erfarenheterna visar dock att
en rad näringsgrenar har känning av
detta problem, trots att det i debatten,
när vi har framfört denna fråga motionsvägen,
har anförts att den vore av
underordnad betydelse.

Jag hoppas i alla fall att finansministern
tar upp detta spörsmål i propositionen.
Jag konstaterar fortfarande att
jag inte har att inregistrera ett negativt
svar, och för det tackar jag.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara ge herr
Andersson i Örebro en kompletterande
upplysning. Han gjorde en jämförelse
med svårigheterna när omsättningsskatten
infördes år 1960 och befarade att
man skulle kunna räkna med någon liknande
situation denna gång, varför det
skulle vara mycket angeläget att man
fick utrymme för en effektiv upplysningsverksamhet.

fråga ang. larmtelefoner vid vissa vägar

När omsättningsskatten skulle införas
debatterade riksdagen frågan i november
månad 1959, och sedan startade vi
med skatten den 1 januari 1960. Det
var alltså trångt om tid. Nu kommer
riksdagen att få möjligheter att debattera
förslaget om mervärdeskatt under
denna vårsession, medan ikraftträdandet
inte kommer att ske förrän den 1
januari 1969. Vi har alltså ett annat
tidsutrymme denna gång. Jag vill göra
detta klart för interpellanten när han
gör denna jämförelse.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag tackar för den
kompletterande upplysning som statsrådet
Sträng gav mig. Självfallet är jag
glad över att vi har god tid på oss, ty
det är verkligen mycket viktigt att upplysningsverksamheten
kommer in på
rätt sätt. Därigenom underlättas också
arbetet för den fiskala sidan av skattemyndigheterna,
som slipper en mängd
efterbeskattningar och åtal.

Nu har vi alltså bättre tid på oss än
år 1959, då det var besvärligt. Tack
vare att varuskattekontoren blivit hyggligt
bemannade har de kunnat ge åtskillig
information, och denna uppskattas
i hög grad i de län där sådan verksamhet
bedrivs.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation och fråga ang.
larmtelefoner vid vissa vägar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat mig om jag uppmärksammat
avsaknaden av larmtelefoner
vid motorvägarna och om jag i så fall
har för avsikt att vidta åtgärder.

Herr Hamrin i Kalmar har frågat mig
om jag vill upplysa kammaren om hur

176 Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

Svar pa interpellation och fråga ang. larmtelefoner vid vissa vägar

långt de av riksdagen förra våren åberopade
åtgärderna för installation av
hjälptelefoner utmed våra allmänna vägar
fortskridit.

Att ha tillgång till larmtelefon när
en trafikolycka inträffat kan i och för
sig ha stort värde. Det är emellertid
förenat med avsevärda problem att bygga
ut och underhålla ett nät av larmtelefoner
utefter våra vägar.

Vägverket har haft överläggningar
med televerket för att klargöra hur
larmtelefonsystem praktiskt kan anordnas
och överväger för närvarande hur
en eventuell försöksverksamhet lämpligen
skall kunna läggas upp.

Jag finner det naturligt att avvakta
resultatet av dessa överväganden.

Vidare anförde:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är tydligen ganska
väl sörjt för att bilister skall kunna få
hjälp av ambulanser och bärgningsföretag
då de råkar ut för någon olycka.
Däremot är det svårt att på moderna
vägar nå en telefon för att tillkalla bistånd.
Detta är det ungefärliga innehållet
i brev och andra hänvändelser
som jag fått i rätt stort antal sedan jag
framställde min interpellation om larmtelefoner
vid motorvägarna.

Reaktionen är inte förvånande, då
vi vet att det för närvarande finns 2
miljoner personbilar i bruk utöver den
betydande mängden lastbilar av olika
storlekar.

Enligt de uppgifter jag fått betjänas
den bilande allmänheten, förutom av
ett stort antal ambulanser, av cirka 900
räddnings- och servicebilar hos cirka
425 företag i ungefär 280 orter i landet
med 31 fasta centraler för räddningslarm
dygnet runt och med särskilda
telefonnummer utöver SOS-numret
90 000.

Jag ber nu att få tacka för svaret på
min interpellation.

Om det sålunda finns en ganska ut -

vecklad räddningsorganisation, är det
inte lika väl beställt med möjligheterna
att vid behov snabbt få kontakt med
organisationen, särskilt inte vid motorvägarna.
I tätorterna har tendensen närmast
varit den att man skrotat ned de
särskilda telefonnumren för brand-,
olycksfalls- och polisalarmering, som
förr var allmänt förekommande. Den
utvecklingen är en följd av telefontätheten
i just dessa orter; och den har
blivit allt större. På i synnerhet motorvägar
men även på en del andra nybyggda
vägar gör sig däremot behovet
av särskilda anordningar för telekommunikation,
främst vid olycksfall med
personskador, allt starkare gällande och
detta av fyra skäl.

För det första: Nya vägar, särskilt
motorvägar, dras ofta genom obebyggda
områden där man på grund av buller
och luftföroreningar från trafiken
inte kan vänta sig någon nämnvärd
byggnation intill vägen efter dess tillkomst
med möjlighet att av där boende,
särskilt nattetid, få hjälp genom att
låna telefon vid ett olycks- eller sjukdomsfall
som drabbar en vägfarande.

För det andra: Faromomentet kan i
vissa fall vara större på motorvägar än
på andra vägar på grund av de höga
hastigheterna. Inträffar en olycka på en
sådan väg får den ofta stor omfattning
och svåra verkningar, t. ex. genom seriekrockar
med många fordon inblandade.

För det tredje: Möjligheten att få
hjälp genom medtrafikanter är ofta
mindre på motorvägar på grund av de
höga hastigheterna, gällande stoppförbud
och svårigheten att i hög fart uppfatta
en medtrafikants behov av hjälp,
särskilt om det rör sig om ett mindre
dramatiskt behov som likväl kan vara
allvarligt nog, t. ex. vid svår akut sjukdom.

För det fjärde: Svårigheterna, bl. a.
av ekonomisk art, är stora att organisera
bilburna och helst radioutrustade
servicepatruller, i varje fall i tillräcklig

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11 177

Svar på interpellation och

omfattning för en allmän bevakning av
de större vägarna och med utrustning
för hjälpinsatser när snabba sjuktransporter
eller bärgningar är påkallade.

Alternativet, herr talman, till vägpatruller
— vilka för resten numera avvecklats
— är just larm- eller hjälptelefoner
utmed de större vägarna, särskilt
motorvägarna, utplacerade på
lämpligt avstånd från varandra. Det ena
systemet behöver i praktiken inte utesluta
det andra. Vägpatrullverksamheten
är dock som sagt nu nedlagd eller
delvis övertagen av polisens radiobilar,
som fått viss utrustning för att ge enklare
service åt den bilande allmänheten.

Det är gott och väl, herr statsråd, att
vägverket tillsammans med televerket
arbetar med frågan om en eventuell försöksverksamhet.
Statsrådet säger att det
är förenat med avsevärda problem att
bygga ut och underhålla ett larmtelefonsystem.
Ja, särskilt sedan en väg är
färdigbyggd! Men det har gått att ordna
ett sådant system i flera andra länder,
t. ex. i Norge och Västtyskland. Borde
inte ett larmtelefonsystem höra till standarden,
i varje fall för de större vägarna
och motorvägarna? Sådan utrustning
borde ingå som ett naturligt led
i själva projekteringen. Så har, som jag
påpekat i interpellationen, varit fallet
med både Fredhällstunneln på Essingeleden
och nya Älvsborgsbron i Göteborg;
där har man alltså larmtelefoner.
Det måste bli dyrare att efteråt dra erforderliga
ledningar. Jag har varit i
kontakt med televerket i denna fråga,
och man ställer sig där klart positiv till
tanken.

Jag skulle vidare vilja göra gällande
att prioriteringen vid en eventuell utrustning
av de större vägarna med larmtelefoner
bör utformas så att i första
hand motorvägarna kommer i fråga.
Att vid ett tillfälle när man har behov
av hjälp behöva färdas en relativt lång
distans längs en motorväg i ovisshet om
var en telefon kan lånas är inte bara
tidsödande och något som kan bli ödes -

fråga ang. larmtelefoner vid vissa vägar

digert i vissa situationer — det kan
t. ex. för skadade vid en bilolycka kanske
leda till dödsfall — utan kan också
på grund av den starka trafiken på
motorvägarna vara riskabelt för dem
som söker skaffa hjälp.

I projekterings- och prioritetsfrågorna
skulle jag gärna vilja höra kommunikationsministerns
mening. Jag hoppas
nämligen att vägverket nu snabbt
skall få fram resultat av sitt tydligen
sedan ganska länge pågående arbete
med detta spörsmål och att kommunikationsministern
därefter snarast tar
ställning till frågan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Min fråga till kommunikationsministern
var föranledd av en
motion som behandlades av föregående
års riksdag. Jag skall kanske först konstatera
att kommunikationerna inom
riksdagen och t. o. m. inom min egen
riksdagsgrupp inte alltid fungerar tillfredsställande.
Om så hade varit fallet,
hade jag kanske kunnat avstå från min
fråga och i stället nöjt mig med att delta
i interpellationsdebatten. Min enkla
fråga förorsakade dock kanske inte något
extra besvär för statsrådet.

Beträffande fjolårsmotionen anförde
ett enhälligt statsutskott i sitt av riksdagen
sedermera antagna utlåtande att
spörsmålet var värt beaktande och att
frågan sedan någon tid varit under
övervägande inom väg- och vattenbyggnadsverket.
Utskottet utgick från att
verket skulle vidta lämpliga åtgärder
och att det därför inte behövdes någon
särskild framställning i ärendet. Det
var med anledning av vad som därefter
inträffat som jag ställde min fråga.

Såsom herr Wiklund nämnde har
man infört en tillfredsställande ordning
på området i ett flertal andra länder.
Han nämnde i detta sammanhang
Norge och Västtyskland, och jag kan
dessutom tillfoga England. Det är dock
särskilt angeläget att vi beaktar denna
fråga här uppe i Norden, eftersom vi

178

Nr 11

Torsdagen den 14 mars 1968

Svar på interpellation och fråga ang.

här har en helt annan befolkningstäthet
och ett annat klimat.

Den som följt med något i denna
fråga sedan motionen i fjol behandlades
har kunnat konstatera att tidningarna
vid upprepade tillfällen har slagit
larm beträffande de förhållanden
som råder. Det har förekommit att personer,
inte vid olyckor utan helt enkelt
vid motorstopp har fått sitta kvar
i bilen i åtskilliga timmar. I ett fall
var det fråga om nio timmar i mycket
sträng kyla. Dessa förhållanden kan inte
vara tillfredsställande.

Jag frågar liksom herr Wiklund vad
det är för problem som skall utredas.
Klarar andra länder av denna uppgift,
borde vi kunna göra det. Jag kan förstå
att det gäller ekonomiska frågor,
men även sådana går att lösa på olika
sätt. Om vi inte kan klara frågan över
statsbudgeten, kunde ju telefonerna tänkas
bli avgiftsbelagda, gärna med en
något högre avgift. Jag skulle inte tro
att någon drar sig för att lägga ut t. ex.
en krona för att få använda en telefon,
om vederbörande har råkat ut för någon
malör som stoppar hans framfart
på vägen.

Det kan också vara så — och det
har jag i så fall bättre förståelse för —
att man måste överväga vem det är
som skall stå för larmcentralerna och
som skall bemanna dessa.

Men svårigheter är till för att övervinnas,
och jag hoppas att denna fråga
tas upp till allvarlig prövning av de
båda centrala ämbetsverk som nu samarbetar
för att lösa den. Detta är inte
någon bagatell. Det är en allvarlig sak,
och ju flera nya vägar vi bygger genom
glesbygderna — ty det blir där som de
stora vägarna numera dras fram — desto
allvarligare blir denna fråga.

Jag ber att få tacka för svaret. Jag
hoppas att det innebär att frågan förts
framåt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

iarmtelefoner vid vissa vägar

Herr talman! Jag vill gärna understryka
att detta självfallet är en viktig
fråga. Det finns också olika slag av
praktiska problem, bl. a. samordningsproblem,
med hänsyn tagen till det
larmsystem som vi kan komma att behöva
i andra och större sammanhang.
Man arbetar inom skilda utredningar
med dessa uppgifter. Räddningstjänstutredningen,
förmodar jag, kommer
också att diskutera exempelvis en sådan
fråga. Det blir väl då också en
diskussion om hur man skall knyta an
ett eventuellt system för larmtelefoner
vid vägarna till det slutgiltiga, som jag
hoppas allmänt omfattande system för
larm vid katastrofer och olyckor som
man kan komma fram till.

Jag vill gärna säga att jag skall följa
denna fråga med mycket stor uppmärksamhet,
ty jag är också angelägen om
att få veta vad man kan komma fram
till för resultat av den försöksverksamhet
som man är i färd med att sätta i
gång.

Jag vill sålunda understryka att det
är ett problem som vi har anledning
att se mycket allvarligt på.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):
Herr talman! Det var ju redan förra
året som en motion i denna fråga avvisades.
Det har alltså gått en avsevärd
tid sedan dess. Man får av svaret
intrycket att det är först nu som man
tagit upp frågan i dess hela vidd vid
kontakter mellan televerket och vägverket.
Jag hoppas att det mycket snart
kan förväntas ett besked från vägverket.
Jag tycker att det borde finnas
förutsättningar för det.

Vad beträffar de olika centralerna att
larma till försökte jag i mitt första anförande
visa att det redan finns ett betydande
system utbyggt för att ge hjälp
men det är i fråga om kontakten med
hjälp ställena som det klickar. Sådana
kontaktmöjligheter finns inte alls vid
motorvägarna. När man nu, såsom jag
visade med refererade exempel, kunnat

Torsdagen den 14 mars 1968

Nr 11 179

Svar på interpellation och

bygga fram ett larmtelefonsystem vid
ett par trafikleder, tycker jag att tiden
är mogen att ordna ett allmänt system
med larmtelefoner. Att det sedan finns
många praktiska ting att klara av förstår
jag mycket väl.

Till sist vill jag också säga att denna
fråga uppmärksammats av Europarådet
i en utförlig rapport om hälsovårdsfrågor,
vari man pekat på att just
väntan på sjuktransport vid olyckshändelser
på vägarna är en av de verkligt
viktiga frågor som det gäller att komma
till rätta med. Tillika med övriga motiv
talar detta för att vi måste försöka att
någorlunda snart komma fram till en
ordning som ger en bättre möjlighet för
vägtrafikanter att larma de olika hjälpställena.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet Kungl. Maj:ts
å bordet vilande propositioner:

nr 34, angående inskrivning och redovisning
av värnpliktiga, samt
nr 35, angående organisation m. m.
av försvarets rationaliseringsverksamhet.

§ 15

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
följande å bordet vilande skrivelser
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor,
nämligen:

angående tilläggspension till avdelningssekreteraren
i statsutskottets första
avdelning K. Å. G. Gyllenram; och
om företagsnämndernas verksamhet
inom riksdagsförvaltningen m. m.

§ 16

Föredrogs den av herr Rimmerfors
(fp) vid kammarens nästföregående
sammanträde på förmiddagen gjorda,
men då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet

fråga ang. larmtelefoner vid vissa vägar

och chefen för försvarsdepartementet
angående översyn av vissa överenskommelser
mellan försvarsmakten och jordägare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 17

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 106, till Konungen med anledning
av motioner rörande förvärvsavdragen
vid beskattningen in. m.

§ 18

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 51, angående vissa frågor
rörande statliga företag, överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 19

Anmäldes följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 19,
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, m. m.,
nämligen.

nr 1009, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Johansson i Växjö,

nr 1010, av herrar Nyberg och Tobé,
samt

nr 1011, av herr Svensson i Va m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

fru Sundberg (h), till statsrådet fru
Odhnoff angående tidsutdräkten mellan
inrättande och tillsättande av tjänster
vid ungdomsvårdsskolor och vissa yrkesskolor,

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående utsändningen av material
till taxeringsnämnderna,

180 Nr 11

Fredagen den 15 mars 1968

herr Werbro (fp), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående tidpunkten för avlämnande
av proposition beträffande tjänsteställning
inom krigsmakten,

herr Nilsson i Agnäs (h), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående sysselsättningsfrämjande
åtgärder i vindelälvsområdet,
samt

herr Dahlgren (ep), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartemen -

tet angående vissa åtgärder med anledning
av arbetslösheten bland byggnadsarbetare.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 15 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 7 innevarande
mars.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 51, angående vissa frågor
rörande statliga företag.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 1009—1011.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom socialdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

ställningar rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1968/69
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,
nr 41, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag för budgetåret
1968/69 till högre utbildning och forskning
samt vuxenutbildning jämte motioner,
och

nr 42, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående de statliga företagsnämndernas
verksamhet samt i anledning
av riksdagens år 1967 församlade
revisorers berättelse i vad avser
förslagsverksamheten inom statsförvaltningen; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 22, med anledning av motioner angående
arvsbeskattningen, och

nr 22, med anledning av motioner angående
resultatutjämning vid beskattningen
in. in.;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av motioner angående
lokaliseringspolitikens framtida
utformning,

Fredagen den 15 mars 1968

Nr 11 181

nr 15, i anledning av motion angående
den regionala planeringen och den
samhällsekonomiska målsättningen, och
nr 16, i anledning av skrivelse från
riksdagens ombudsmän angående tjänsteorganisationen
vid riksdagens ombudsmannaexpedition; första

lagutskottets utlåtanden:
nr 18, i anledning av motion angående
preskriptionstiden för talan om äktenskaplig
börd, och

nr 19, i anledning av motioner angående
straff för försök till frihetskränkande
otukt och till våldförande;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av motion om
ändring av bestämmelserna angående
invaliditetstillägg och invaliditetsersättning,

nr 13, i anledning av motioner angående
barnpension inom den allmänna
försäkringen,

nr 14, i anledning av motioner angående
behovsprövningen av studiemedel
för gift studerande,

nr 15, i anledning av motioner om
höjning och indexreglering av studiebidrag,
m. m.,

nr 16, i anledning av motioner om
fri sjukhusvård under obegränsad tid
för folkpensionärer m. fl., och

nr 17, i anledning av motion angående
sjukpenningklass vid arbetslöshet
m. m.;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående dels slopande av obligatoriskt
läkarintyg för körkort, dels förnyelse
av läkarintyg för körkortsinnehavare
och dels periodisk hälsokontroll av körkortsinnehavare,

nr 14, i anledning av väckt motion angående
utbetalningen av belopp som
enligt naturvårdslagen nedsatts hos
länsstyrelse,

nr 19, i anledning av väckta motioner
angående nedläggning och avlysning
av flottled,

nr 20, i anledning av motioner om
vissa åtgärder mot djurplågeri,

nr 21, i anledning av motion om in -

rättande av ett överorgan för bekämpandet
av djurplågeri,

nr 22, i anledning av väckt motion
om förbud mot användning av spö
m. m. vid hästtävling,

nr 23, i anledning av väckt motion
angående grustäkt, och

nr 24, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder i samband med grustäkt; jordbruksutskottets

utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1968/69
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde,

nr 8, i anledning av motioner angående
taxorna inom lantmäteriväsendet och
lantbruksnämnderna, och

nr 9, i anledning av motioner angående
stödfartyg för vinterfisket utanför
den norska kusten; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

11, i anledning av motioner om
tillgodoseende av jämlikhets- och grundtrygghetsprincipen
vid utformningen
av socialpolitiken m. m., och

nr 12, i anledning av motioner angående
samhällsplaneringen m. m. och
om åtgärder för att lösa trafikproblemen
inom större tätorter.

§ 5

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 48, angående inrättande av en datamaskinfond
och anslag till statskontoret
för budgetåret 1968/69, m. in.,
samt

nr 52, med förslag om statlig garanti
för Aktiebolaget Atomenergis förpliktelser
enligt atomansvarighetslagen den
8 mars 1968.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

182 Nr 11

Fredagen den 15 mars 1968

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla
om ledighet från riksdagsarbetet under
tiden den 20—22 mars på grund av utlandsvistelse.

Stockholm den 15 mars 1968

Bertil Rubin

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 7

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående förenkling av
ansökningshandlingarna för bostadslån,

herr Werbro (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående användandet av övergångsställe
på gata, och

herr Björk (s), till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
förvärv av mark för naturvårdsändamål.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 6B
814196