Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:9)

PROTOKOLL

Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1970

3—6 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 mars Sid.

Interpellationer:

av fröken Pehrsson (ep) om ökad utbildning av sjukgymnaster 5
av herr Wikström (fp) om närmare kontakt mellan American
Swedish Institute i Minneapolis samt svensk folklivsforsk ning

och museiverksamhet.............................. 6

av herr Nyman (fp) ang. svenskt deltagande i rymdforskningen 7

Onsdagen den 4 mars

Skattemotsvarigheten för postbanken ........................ 9

Om representation för riksdagen vid bolagsstämmor i statliga företag
.................................................... 11

Användande av riksbankens vinst för år 1969 .................. 13

Straffbestämmelserna för onykterhet till sjöss.................. 15

Allmän arbetstidslag, m. m................ 19

Om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i

vissa fall ................................................ 33

Om de s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna i tilläggspensioneringen
.................................................. 44

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare 46

Om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd, m. m........... 48

Reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap .............. 50

Om ett handlingsprogram för näringspolitiken ................ 53

Om provisoriskt körkort .................................... 61

Om förbud mot vissa spelautomater .......................... 64

Om slopande av excellenstiteln för stats- och utrikesministrarna. . 65

Om åtgärder för att stimulera till gåvor för religiösa in. fl. ändamål
...................................................... 67

1 Första kammarens protokoll 1970. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Sid.

Meddelande ang. enkla frågor:

av fröken Pehrsson (ep) om vägförstärkningar för virkestransporter
från stormhärjade områden under tjällossningen .... 70

av herr Richardson (fp) om hänsyn till den regionalpolitiska
målsättningen vid lösandet av trafikfrågorna i Skaraborgs

län .................................................. 70

av herr Åkerlund (m) om ytterligare åtgärder mot politisk demonstration
som innefattar hot mot enskild person........ 71

Torsdagen den 5 mars

Svar på enkla frågor:

av herr Schött (m) om förstärkning av isbrytarberedskapen .. 72

av fröken Stenberg (m) om representation för Svenska turisttrafikförbundet
i exportfrämjandeutredningen ............ 75

Svar på interpellation av herr Nilsson, Nils, (ep) om försök med
nya driftsformer m. m. för jordbruket i skogslänen .......... 76

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 mars

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, om upprättande av diplomatiska
förbindelser med Demokratiska Folkrepubliken Korea ...... 8

-— nr 3, om upprättande av diplomatiska förbindelser med Republiken
Sydvietnams provisoriska revolutionära regering .. 8

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde ............................ 8

— nr 30, om ökad decentralisering till länsorgan av den statliga

förvaltningen ............................................ 8

— memorial nr 31, ang. överlämnande till utrikesutskottet av viss

del av två till statsutskottet hänvisade likalydande motioner .. 8

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, ang. ändring i kommunalskattelagen
.......................................... 9

Bankoutskottets utlåtande nr 11, ang. skattemotsvarigheten för
postbanken .............................................. 9

— nr 12, om representation för riksdagen vid bolagsstämmor i

statliga företag .......................................... 11

— nr 13, om utrednings- och kansliresurser åt riksdagens representanter
vid bolagsstämma i Statsföretag AB .............. 13

— memorial nr 14, om användande av riksbankens vinst för år

1969 .................................................... 13

Innehåll

Nr 9

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 6, om åtgärder för att stärka konsumenternas
ställning, in. m............................... 15

— nr 7, ang. straffbestämmelserna för onykterhet till sjöss .... 15

— nr 8, om värdesäkring av trafiklivräntor, m. m............. 19

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. förslag till allmän arbetstidslag,
in. m............................................. 19

— nr 2, om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension
i vissa fall ...................................... 33

— nr 3, om de s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna i tilläggspensioneringen
.......................................... 44

— nr 4, om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare
.............................................. 46

— nr 5, om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd, m. in. . . 48

— nr 6, ang. reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap. . 50

Bankoutskottets utlåtande nr 10, om ett handlingsprogram för näringspolitiken
.......................................... 53

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om upphävande av affärstidslagen
.................................................. 61

— nr 2, om provisoriskt körkort ............................ 61

— nr 3, ang. ändring i förordningen om bekämpande av salmo nellainfektion

hos djur m. m............................. 64

— nr 4, om obligatorisk reflexanordning för gående, m. m..... 64

— nr 5, om förbud mot vissa spelautomater .................. 64

— nr 6, om tidsbegränsning av körkort ...................... 65

— nr 7, om möjlighet att delegera beslut enligt naturvårdslagen

till kommunalt organ .................................... 65

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om slopande av excellenstiteln
för stats- och utrikesministrarna .............. 65

— nr 2, om åtgärder för att stimulera till gåvor för religiösa

m. fl. ändamål .......................................... 67

— nr 3, om prenumeration på dagstidningar inom statliga institutioner
.................................................. 70

Tisdagen den 3 mars 1970

Nr 9

Tisdagen den 3 mars

Kammaren sammanträdde kl. 1(5.00.

Justerades protokollet för den 20
nästlidne februari.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 28, med förslag till kungörelse om
handel med preventivmedel;

nr 30, med förslag till lag om utlämning
till Danmark, Finland, Island eller
Norge för verkställighet av beslut om
vård eller behandling, m. m.; och
nr 48, med förslag till lag om tillfällig
vattenreglering under år 1970.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens revisorers berättelser dels

över den av dem verkställda
granskningen av riksbankens tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1969,
dels ock över den av dem verkställda
granskningen av riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning under
budgetåret 1968/69.

Föredrogos och bordlädes ånyo utrikesutskottets
utlåtanden nr 2 och 3,
statsutskottets utlåtanden nr 3 och 30
samt memorial nr 31, bevillningsutskottets
betänkande nr 14, bankoutskottets
utlåtanden nr 10—13 samt memorial nr
14, första lagutskottets utlåtanden nr
6—8, andra lagutskottets utlåtanden nr
1—6, tredje lagutskottets utlåtanden nr
1—7 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1—3.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde bankout -

skottets utlåtande nr 10 skulle sättas
näst efter andra lagutskottets utlåtande
nr 6.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

25, angående musik- och dansutbildning
m. in.;

nr 41, angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande glasindustrin;
samt

nr 42, med förslag till lag om ändring
i sjukvårdslagen (1962: 242).

Interpellation om ökad utbildning av
sjukgymnaster

Fröken PEHRSSON (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Sjukgymnasterna spelar
en stor roll när det gäller att återföra
sjuka människor till ett normalt liv.
Utan en systematisk uppträning av
musklerna efter ett ofrivilligt stillaliggande
är i många fall återanpassning
inte möjlig.

Sedan länge råder i vårt land en omfattande
brist på sjukgymnaster. Våren
1969 fanns vid kroppssjukhusen 1 098
sjukgymnasttjänster. 896,5 av dem uppehölls
helt och 53,5 delvis. Med deltidstjänsterna
omräknade till heltidstjänster
var antalet uppehållna tjänster
923. Ej tillgodosett behov av sjukgymnaster
föreligger också vid mentalsjukvården.
Även inom andra slag av sluten
vård finns många obesatta tjänster; det
gäller exempelvis åldringsvården. Växande
efterfrågan på sjukgymnaster är
vidare för handen inom den öppna
sjuk- och åldringsvården.

Nr 9

Tisdagen den 3 mars 1970

Interpellation om narmare kontakt mellan American Swedish Institute i Minneapolis
samt svensk folklivsforskning och museiverksamhet

Det är angeläget såväl för den enskilde
som för samhället, att den väsentliga
funktion inom sjukvården som
sjukgymnasterna fyller kan upprätthållas
i nödvändig omfattning. Ett påskyndat
och effektivare tillfrisknande är givetvis
av stor personlig betydelse för
patienten samtidigt som samhället kan
tillgodoräkna sig vinster genom lättnader
i trycket på en kostnadskrävande
sjukvårdsapparat och genom att den
sjuke snabbare kan återinträda i produktionen.
Tillgång till sjukgymnaster
torde vidare vara en av förutsättningarna
för att öppen vård skall kunna
användas i ökad utsträckning.

Riksdagen fattade år 1964 beslut om
riktlinjerna för utbildningen av sjukgymnaster
bl. a. innebärande ökad intagning.
Denna och senare beslutade
ökningar har emellertid inte varit tillräckliga.
För att sjukgymnastbehovet
skall kunna fyllas måste en ytterligare
förstärkning av utbildningskapaciteten
snabbt komma till stånd.

Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd medverka till att
en skyndsam utbyggnad av kapaciteten
i fråga om utbildning av sjukgymnaster
kommer till stånd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om närmare kontakt mellan
American Swedish Institute i Minneapolis
samt svensk folklivsforskning
och museiverksamhet

Ordet lämnades härefter till herr
WIKSTRÖM (fp), som yttrade:

Herr talman! American Swedish Institute
i Minneapolis hade i slutet av
1969 fungerat i 40 år. Vid jubileet i de -

cember 1969 medverkade bl. a. utbildningsministern.
Institutet har under en
lång tid fyllt en stor funktion som
kontaktförmedlare mellan de många
svenskamerikanerna och vårt eget land.
Inte minst det förhållandet, att dess
chef dr Nils William Olsson — år 1969
utsedd till årets svenskamerikan — så
väl känner Sverige genom mångårig vistelse
här och dessutom genom sin vetenskapliga
forskning bidragit till ökad
kännedom om emigranternas historia,
gör att institutet på många sätt fyller
en angelägen funktion också ur svensk
synvinkel.

Det skulle vara önskvärt att ett närmare
samarbete kunde etableras mellan
institutet och svensk folklivsforskning.
En möjlighet skulle därvid vara, att varje
år någon amanuens eller bibliotekarie
via t. ex. Nordiska museet ställdes
till institutets förfogande. På så sätt
skulle detta få ett betydelsefullt stöd
för sin verksamhet, inte minst då i
form av ökade möjligheter att erbjuda
medverkan vid kurser, konferenser, föreläsningar
och besök i amerikanska
skolor. Men dessutom skulle kunskaper
och erfarenheter tillföras svensk folklivsforskning
och museiverksamhet.

Med tanke på bl. a. den personliga
kontakt med institutet som utbildningsministern
haft skulle det vara värdefullt
att få en redogörelse för vilka åtgärder
statsrådet skulle vilja vidta för
att utöka och förstärka kontakterna
mellan American Swedish Institute och
vårt eget land.

Med hänvisning till detta hemställer
jag till kammaren att till utbildningsministern
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder ser statsrådet som
tänkbara för att skapa en närmare kontakt
mellan American Swedish Institute
i Minneapolis och svensk folklivsforskning
och museiverksamhet?

Även denna hemställan bifölls.

Tisdagen den 3 inars 1970

Nr 9

Interpellation ang. svenskt deltagande
i rymdforskningen

Herr NYMAN (fp) fick därpå ordet
och anförde:

Herr talman! Satellittekniken kommer
från och med 1970-talet att spela
eu stor roll för global kommunikation
inklusive television liksom för alla frågor
rörande människans miljö, d. v. s.
frågor om atmosfärens, havens och den
fasta jordens utforskning och vårt beroende
därav. Sverige har sin givna
plats i detta arbete. Svenska forskare
och svensk industri har goda förutsättningar
att hävda sig och engagera sig
aktivt.

I en PM från industridepartementet
som statsmakterna ännu icke tagit ställning
till har förts fram vissa förslag om
svenskt deltagande i europeiskt och
globalt samarbete på rymdteknikens
område. Det rör sig om stora och kostsamma
projekt, inför vilka det finns anledning
till viss tveksamhet med hänsyn
till den forskningspolitik i landet
som kräver prioritering av resurserna
till forskningsområden, där vi har största
möjligheter att hävda oss tekniskt
och vetenskapligt.

Utvecklingen står dock ej still på
rvmdområdet. Väsentliga delar av utredningsarbetet
för en svensk satellit
måste göras. Det torde också vara nödvändigt
att inom en snar framtid ge
vissa svenska industrier med hög kompetens
på elektronik och kommunikationsområden
en möjlighet till en samlad
insats på rymdteknikens område
för att framgångsrikt kunna konkurrera
på den internationella marknaden.

Med hänvisning till vad som anförts

anhåller jag att få kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
industridepartementet få ställa följande
fråga:

Hur bedömer statsrådet för närvarande
förutsättningarna för ett vidgat
svenskt rymdprogram och deltagandet
i europeiskt och globalt samarbete på
rymdforskningens område?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

1001, av herr Werner, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 29,
med förslag till sjöarbetstidslag;

nr 1002, av herr Karlsson, Helge,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 32, med förslag till lag om
ändring i lagen (1938: 274) om rätt till
jakt m. m.;

nr 1003, av herrar Skärman och Ernulf,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 33, med förslag till lag om
reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft; samt

nr 1004, av herrar Stefanson och Annerås,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 33, med förslag till lag om
reglering av förbrukningen av elektrisk
kraft.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Onsdagen den 4 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 24
nästlidne februari.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med den 6 mars till och med den 14
mars 1970 för att i Geneve leda nedrustningsdelegationens
arbete.

Stockholm den 3/3 1970

Alva Myrdal

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 4-—den 6 mars 1970 för tjänsteresa
till Bryssel.

Stockholm den 3 mars 1970

Gunnar Lange

De begärda ledigheterna beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 25,
angående musik- och dansutbildning
m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 41, angående stimulansåtgärder
för textil- och konfektionsindustrierna
samt den manuellt arbetande
glasindustrin, hänvisades propositionen,
såvitt den gällde exportfrämjande
åtgärder och utbildningsstöd, till
statsutskottet samt i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 42,
med förslag till lag om ändring i sjukvårdslagen
(1962:242).

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
motionerna nr 1001—1004.

Föredrogos ånyo utrikesutskottets utlåtanden: nr

2, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska Folkrepubliken
Korea; och

nr 3, i anledning av motioner om
upprättande av diplomatiska förbindelser
med Republiken Sydvietnams
provisoriska revolutionära regering.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—S

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande
och memorial:

nr 30, i anledning av motioner om
ökad decentralisering till länsorgan av
den statliga förvaltningen; och

nr 31, angående överlämnande till utrikesutskottet
av viss del av två till

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

statsutskottet hänvisade likalydande
motioner.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 14, med anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

Vad utskottet i detta betänkande
hemställt bifölls.

Ang. skattemotsvarigheten för postbanken Föredrogs

ånyo bankoutskoftets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner
angående skattemotsvarigheten för postbanken.

I de likalydande motionerna I: 3S2,
av herr Brundin m. fl., och 11:428, av
herr Magnusson i Borås in. fl., hade yrkats,
att riksdagen skulle besluta

1. att vid beräknande av postbankens
skattemotsvarighet hänsyn även skulle
tagas till kommunal utdebitering,

2. att en utredning skulle tillsättas
med uppgift att föreslå ett system för
ersättning till kommunerna för utebliven
skatteintäkt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna I:
382 och II: 428.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Mattsson (ep), Annerås
(fp), Brundin (m), Regnéll (in), Börjesson
i Glömminge (ep), Larsson i
Umeå (fp) och Åsling (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna 1:382
och 11:428 som sin mening måtte giva
Kungl. Maj:t till känna vad reservanterna
anfört rörande .skattemotsvarigheten
för postbanken.

Ang. skattemotsvarigheten för postbanken

Reservanterna hade bland annat ansett,
att skattemotsvarigheten tills vidare
borde beräknas till 53 procent, så att
den komme att vara i paritet med den
totala skattebelastning som åvilade övriga
kreditinstitut. Dessutom borde eftersträvas
att få till stånd en ordning som
innebure, att vederbörande kommuner
erhölle de medel som skulle tillkomma
dem om postbanken vore skattskyldig
för sin rörelse.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag beklagar att vi från
vårt parti har mässfall i dag för de representanter
som suttit i bankoutskottet
vid behandlingen av föreliggande
ärende, som tar upp de motioner som
väckts från moderata samlingspartiets
sida och som gäller frågan om postbankens
skattemotsvarighet.

Det är kort tid sedan vi i kammaren
hade tillfälle att ingående diskutera
denna problematik, och riksdagen tog
sent föregående år ställning i ärendet.
Vid tillfället i fråga förelåg reservationer
från samtliga utskottets borgerliga
ledamöter, som alla krävde att vi
skulle få en skattemotsvarighet, där
hänsyn togs även till den kommunala
utdebiteringen. Det är just denna fråga
som vi ånyo tagit upp i vår motion.

Det närmaste motivet härtill är att
postbanken, med nu gällande bestämmelser,
får speciella konkurrensfördelar
gentemot andra kreditinstitut. Det
gör i sin tur att postbanken får större
möjligheter att öka sin marknadsandel.
Detta innebär också minskade skatteinkomster
för de kommuner där postbanken
är verksam. Jag känner väl till
och har noga läst igenom vad man från
majoritetens sida betonade i samband
med frågans behandling föregående år,
nämligen de avskrivningsprinciper som
man tvingats ge sig in på. Det heter
även i år i utskottsmajoritetens skrivning
att denna fråga kommer att bli
omprövad så småningom och i så god
tid att man kan klara av det hela innan
frågan får egentlig reell betydelse.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ang. skattemotsvarigheten för postbanken

Jag skall inte uttala mig på den punkten
i annan mån än att vi vidhåller vår
uppfattning att detta inte är riktigt rätt
och att vi inte har en tillräckligt sund
konkurrens. Vi kan alltjämt inte godta
att postbanken får denna speciella särställning.
Vi tycker inte att det är godtagbart
och vill därför beräkna skattemotsvarigheten
till 53 procent, jämfört
med nuvarande 40 procent.

Herr talman! Vår inställning framgår
av föreliggande reservation, till vilken
jag ber att få yrka bifall.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Frågan angående skattemotsvarighet
vad gäller kommunalskatten
för postbanken diskuterades
bär i kammaren så sent som i december
1969 i anslutning till behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 158 med
riktlinjer för ett närmare samarbete
mellan de två statsägda bankerna —
postbanken och Sveriges kreditbank.

Utskottets majoritet anslöt sig då till
departementschefens bedömning av frågan
med hänvisning till det stora nedskrivningsbehov
som postbanken har
och som sammanhänger med bankens
placeringsstruktur. Härav följer att
postbanken med all sannolikhet inte
kommer att kunna redovisa någon
egentlig vinst under de första verksamhetsåren.
Detta innebär ju att postbanken,
även om vanliga skatteregler
varit tillämpliga på banken, inte skulle
vara skyldig att betala någon skatt på
sin rörelse i detta avseende.

Då vi är underrättade om att den
närmare skattemässiga behandlingen
av postbanken kommer att prövas i
samband med att regeringen tar ställning
till affärsverksutredningens förslag
i fråga om de affärsdrivande verken,
är det enligt min uppfattning
ganska meningslöst att nu diskutera om
en motsvarighet till kommunal skatt
skall utgå eller inte. Herr Strandberg
var också inne på denna motivering.

Eftersom enligt min mening ingen -

ting nytt inträffat sedan riksdagen behandlade
denna fråga i december i fjol
ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Strandberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Strandberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej—48.

Herr Helén (fp) anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta nej men av misstag nedtryckt jaknappen.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om representation för riksdagen vid
bolagsstämmor i statliga företag

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
om representation för riksdagen vid
bolagsstämmor i statliga företag.

Bankoutskottet hade i detta utlåtande
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
800, av herr Bengtson, och II: 946, av
herr Eliasson i Sundborn in. fl., vari
yrkats, att riksdagen i .skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om utredning
och förslag syftande till en utvidgning
av systemet med representation
från riksdagen vid bolagsstämmor
i statsföretag i enlighet med vad som
anförts i motionerna,

dels de likalydande motionerna I:
812, av herrar Dahlén och Wirtén, samt
II: 960, av fru Nettelbrandt och herr
Mundebo, såvitt de avsåge yrkande att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa, att de riksdagsmän
som så önskade måtte beredas tillfälle
att närvara vid de statliga företagens
bolagsstämmor och där ställa frågor om
verksamheten.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:806 och 11:946
samt 1:812 och 11:960, de sistnämnda
såvitt nu vore i fråga, hos Kungl. Maj :t
hemställa om utredning och förslag rörande
en utvidgning av systemet med
representation för riksdagen vid de statliga
företagens bolagsstämmor i enlighet
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade anförts av herrar
Ståhle, Åke Larsson, Lundin, Larfors,
Franzén i Motala, Rask, Svensson i Eskilstuna
och fru Dahl (alla s), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 806 och II: 946 samt

2) motionerna 1:812 och 11:960, såvitt
nu vore i fråga.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! I bankoutskottets föreliggande
utlåtande nr 12 med anledning
av motioner om representation för
riksdagen vid bolagsstämmor i statliga
företag har den grupp jag företräder
blivit lottminoritet, och jag ber därför,
herr talman, att få framföra reservanternas
uppfattning.

Inom den statliga företagssektorn har
en viss omstrukturering skett genom
tillkomsten av förvaltningsbolaget
Statsföretag AB, som från den 1 januari
1970 förvaltar de statliga aktierna i 22
bolag. Det är tillfredsställande att chefen
för industridepartementet i propositionen
om förvaltningsbolaget understryker
att den statliga företagsgruppen
har skyldighet att på ett föredömligt
sätt informera om sin verksamhet och
uttalar att en utvidgad information till
riksdagen bör komma till stånd i samband
med tillkomsten av förvaltningsbolaget.
Det är också tillfredsställande
att en ordning skapats enligt vilken ett
antal representanter för riksdagen kan
närvara vid bolagsstämman. Den aviserade
årliga riksdagsbehandlingen av
redogörelsen för den statliga koncernen
innebär en ytterligare möjlighet
för riksdagen till insyn i koncernens
verksamhet.

De nämnda åtgärderna omfattar sålunda
en betydande del av den statliga
i bolagsform bedrivna verksamheten.
Beslutet om de ifrågavarande åtgärderna
ligger emellertid så nära i tiden
att de ännu inte börjat tillämpas.

I motionerna 1:806 och 11:946 föreslås
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skall hemställa om utredning och
förslag syftande till en utvidgning av
systemet med representation från riksdagen
vid bolagsstämmor även i andra
statsföretag. Reservanterna vill med
anledning härav framhålla att möjlighet
för vissa av riksdagens ledamöter att
vara närvarande vid Statsföretag AB:s
bolagsstämmor är ett nytt och hittills

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om representantion för riksdagen vid bolagsstämmor i statliga företag

oprövat sätt för riksdagen att skaffa sig
information om verksamheten vid statsägda
företag. Reservanterna anser att
denna nya ordning bör tillämpas en
tid och erfarenhet vinnas av densamma
innan man prövar om metoden
lämpligen bör utsträckas till att omfatta
även andra statsägda företag. Reservanterna
avstyrker därför yrkandena i
motionerna.

1 motionerna I: 812 och II: 960 hemställs
bl. a. att de riksdagsmän som så
önskar bereds tillfälle att närvara vid
de statliga företagens bolagsstämmor
och där ställa frågor om verksamheten.
När det gäller utsträckande av riksdagens
representation till bolagsstämmor
i andra bolag än Statsföretag ÅR har
reservanterna i det nyss sagda givit sin
mening till känna. Vad gäller frågan
om att ge samtliga riksdagsmän som
så önskar tillfälle att närvara vid förvaltningsföretagets
bolagsstämma anser
reservanterna att en sådan ordning
knappast på något effektivt sätt kommer
att öka informationen till riksdag
och allmänhet om de statliga företagens
verksamhet.

Den av förra årets riksdag beslutade
ordningen, som medger rätt för 18 särskilt
utsedda riksdagsmän att närvara
vid förvaltningsföretagets bolagsstämmor,
bör enligt reservanternas mening
bibehållas.

.lag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Reservanternas talesman
påpekade att detta inte är ett nytt
ärende för kammarens ledamöter, eftersom
vi behandlade det även vid förra
årets riksdag. Oppositionen fick då en
viss framgång på det sättet att det blev
en utökning av antalet riksdagsledamöter
som har rätt att deltaga vid sammanträden
med statsföretag.

Vid årets behandling i bankoutskottet
har vi med lottens hjälp uppnått majoritet.
Vi anser att det finns skäl att

detta system ytterligare utbyggs. Reservanterna
säger att det med hänsyn
till att reformen så nyligen genomförts
inte kan finnas skäl att ge riksdagsledamöterna
bättre möjligheter till insyn i
de olika statliga företagen. För min del
kan jag inte hålla med om detta.

Herr talman! Jag anser att vi inom
utskottet tillräckligt har motiverat vår
framställning om en utredning angående
förbättrad och vidgad representation,
och jag ber därför att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ståhle begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Ang. användande av riksbankens vinst för år 1969

Ja — 55;
Nej — 04.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av motioner om utrednings- och kansliresurser
åt riksdagens representanter
vid bolagsstämma i Statsföretag AB,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. användande av riksbankens vinst
för år 1969

Föredrogs ånyo bankoutskottets memorial
nr 14, om användande av riksbankens
vinst för år 1969.

1 riksstaten för budgetåret 1969/70
hade såsom inkomst på driftbudgeten
under rubriken Riksbanksfonden upptagits
ett belopp av 200 miljoner kronor.

Enligt den av fullmäktige i riksbanken
till utskottet avgivna berättelsen
angående riksbankens tillstånd, rörelse
och förvaltning under år 1969 uppginge
riksbankens nettovinst för nämnda
år till 326 884 470 kronor 23 öre. Såsom
balanserade vinstmedel från föregående
år hade redovisats ett belopp
av 2 330 kronor 97 öre. Till förfogande
stående vinstmedel utgjorde sålunda
326 886 801 kronor 20 öre.

Utskottet hade i det nu föredragna
memorialet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte besluta, att
av riksbankens tillgängliga vinstmedel

a) ett belopp av 200 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1969/70;

b) ett belopp av 126 623 634 kronor
56 öre skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 263 166 kronor
64 öre, skulle kvarstå på räkningen för
odisponerade vinstmedel.

Vid memorialet hade reservation avgivits
av herrar Åkerlund (in), Brundin
(in) och Regnéll (in), vilka ansett, att

utskottets yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte besluta, att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel

a) ett belopp av 300 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket undcp
budgetåret 1969/70;

b) ett belopp av 26 623 634 kronor 56
öre skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 263 166 kronor
64 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Hur stor del av riksbankens
redovisade vinst som skall inlevereras
till statsverket är en gammal
tvistefråga. Vi har från vårt håll, i varje
fall under de senare åren, yrkat på
att vinsten praktiskt taget i sin helhet
skulle inlevereras till statsverket. Riksbankens
redovisade nettovinst för år
1969 uppgår till 326 884 470 kronor 23
öre, varav föreslås inleverans av endast
200 miljoner kronor. Praktiskt taget
hela det resterande beloppet, drygt
126 miljoner kronor, föreslås skola tillföras
kursdifferenskontot. Såsom framgår
av den tabell som är fogad till utlåtandet
fanns inte mindre än 657 miljoner
kronor på kursdifferenskontot vid
årsskiftet 1969—1970, och det skulle
med en avsättning på 126 miljoner kronor
ytterligare föras upp till inte mindre
än 783 miljoner kronor.

Man kan ställa sig frågande till vad
kursdifferenskontot fyller för funktion.
Det är ett konto som huvudsakligen är
till för att reglera förluster på utlandsrörelsens
valutor. Om exempelvis den
amerikanska dollarn skulle devalveras
medan den svenska kronan inte genomgår
någon förändring i sin guldparitet,
så skulle en förlust uppkomma på riksbankens
dollarinnehav. Vid ett sådant
tillfälle kan man alltså behöva ha ett
kursdifferenskonto. Ett annat tillfälle,
då man kunde tänkas behöva en sådan
här avsättning till kursdifferenskontot,

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ang. användande av riksbankens vinst för år 1969

är om den svenska kronan skrivs upp,
apprecieras. Ingetdera av dessa nämnda
fall tillhör det reallistiska i denna
värld, åtminstone inte som man kan
bedöma det för närvarande.

Härutöver förtjänar framhållas att
vid framräknandet av riksbankens
vinst på 326 miljoner kronor för år
1969 har redan mycket betydande avskrivningar
gjorts på riksbankens tillgångar.
I huvudsak har dessa avskrivningar
gjorts på riksbankens alltför
stora obligationsinnehav, vilket från
andra utgångspunkter kritiserats från
vårt håll. Jag tror inte att det är alldeles
oväsentligt att observera att sådana
avskrivningar är gjorda redan innan
vinsten redovisas. Det faktiska rörelseöverskottet
på riksbankens verksamhet
under det gångna året är nämligen
mycket större än de 326 miljoner
kronor som här redovisas som
vinst. Om man tar hänsyn till de nedskrivningar
som redan är gjorda och
lägger denna summa till vad kursdifferensers
konto nu uppgår till, kommer
man en bra bit över miljarden vid
en eventuell överföring dit även av nedskrivningarna.

Enligt vår mening är alltså den föreslagna
avsättningen obehövlig. Då höidet
principiellt vara på det sättet att
de pengar, som nu är redovisade som
nettovinst och från vår sida har accepterats
såsom sådan, praktiskt taget i
sin helhet och till ett avrundat belopp
inlevereras till statskassan.

Med den motiveringen, herr talman,
yrkar jag bifall till reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Som vi nyss hörde av
herr Åkerlund har även i år representanterna
för moderata samlingspartiet
inom utskottet reserverat sig i vad gäller
användandet av riksbankens vinst
för år 1969. Utskottets majoritet ansluter
sig till fullmäktiges i riksbanken
uppfattning angående vinstdispositionen.

Enligt min uppfattning är det nödvändigt
för riksbanken att uppbygga reserver
för mötande av eventuella förluster
i handeln med valutor och värdepapper
samt vid riksbankens internationella
engagemang i övrigt.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid memorialet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt memorial nr 14, röstar
Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid memorialet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 20.

Onsdagen den \ mars 1970

Nr 9

Ang. straffbestämmelserna för onykterhet till sjöss

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 6, i anledning
av motioner dels om åtgärder för att
stärka konsumenternas ställning, dels
ock angående konsumentupplysning,
såvitt motionerna behandlats av första
lagutskottet, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. straffbestämmelserna för onykterhet
till sjöss

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av motioner
angående straffbestämmelserna för
onykterhet till sjöss.

I de likalydande motionerna I: 110,
av herr Wikström, och II: 121, av herr
Wiklund i Stockholm, hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om utredning och
därav föranledda förslag till lagstiftning
om s. k. promilleregler för personer i
sjötrafik, för vilka enligt sjölagen särskild
påföljd för onykterhet till sjöss
kunde ådömas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:110 och 11:121 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson och Sörenson samt fru
Anér (samtliga fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 110 och II: 121 hemställa om
utredning och därav föranledda förslag
till lagstiftning om s. k. promilleregler
för tillämpning i sådana fall, då enligt
sjölagen kunde dömas till ansvar för
onykterhet till sjöss.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Uppgiften att skydda
samhällets medlemmar mot destruktiva
krafter tycks inte ininska utan öka
i betydelse i vår tid. För stor alkoholkonsumtion
är ett problem i trafiken.
Man kan ha olika meningar om hur
man skall komma till rätta med frågan,
men att det är ett problem torde alla
vara ense om. Mycken uppmärksamhet
ägnas för närvarande, inte minst i TV,
åt att stärka folkets vilja att ta ansvar
i trafiken då det gäller den privata
alkoholkonsumtionen. Restriktiva bestämmelser
har införts då det gäller
luftfart och sjöfart. Det är i det senare
perspektivet, då frågan gäller sjöfart,
som den motion som nu framläggs är
aktuell. Man måste bedöma den såsom
en del av en strävan att skydda samhällets
medlemmar mot en destruktiv
tendens.

Vi som reserverat oss är fullt medvetna
om att svårigheter föreligger att
införa en promilleregel då det gäller
missbruk av alkohol i sjötrafiken. Men
svårigheter, herr talman, är till för att
övervinnas, och med den ökade teknik
som gör sig gällande i samhället torde
det inte vara omöjligt att hitta en väg
för att på ett tillfredsställande sätt komma
till rätta med problemet.

Vidare är det en tanke som är mycket
väsentlig i sammanhanget, nämligen
att lagstiftning i ett visst avseende, även
om det kan vara svårt att 100-procentigt
kontrollera den, har moralbildande
konsekvenser. Vet samhällsmedlemmarna
att här finns en gardering, växer så
småningom ett friskare samhälle fram
på det sätt som lagstiftaren har avsett.
Jag tror att den principen i eminent
grad gäller i det fall vi nu diskuterar.

Nu är inte skillnaden i uppfattning
mellan utskottet och reservanterna så
stor. Utskottet står nämligen positivt till
tanken att en utredning skall göras vad
gäller promilleregelns införande vid
överdriven alkoholkonsumtion till sjöss.
Utskottet erinrar om att man tidigare
givit Kungl. Maj:t till känna att en

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ang. straffbestämmelserna för onykterhet till sjöss

sådan utredning bör komma till stånd.

Kungl. Maj:t har emellertid inte låtit
tillsätta en sådan utredning, av skäl
som vi icke känner till. Antingen kan
Kungl. Maj:t säga att så småningom
kommer vi att göra detta, eller också
anser Kungl. Maj:t att det är ett så svårt
problem att vi icke är beredda att ta
upp saken. Vi vet inte vilket motivet
är i detta avseende.

Utskottet förutsätter i sin skrivning
att Kungl. Maj:t handlar enligt utskottets
önskemål, nämligen att en utredning
kommer till stånd. Vi reservanter
frågar oss hur vi skall kunna veta att
Kungl. Maj :t gör något i framtiden, då
man hittills inte uträttat något i frågan.

Det är mot denna bakgrund, herr
talman, som vi anser det riktigt att
bifalla det motionspar som har väckts,
och jag ber därför att få yrka bifall
till den föreliggande reservationen.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! ”Vad är du för en sjöman.
Ta dej en jäkel och var som en
människa. Spriten blåser bort på sjön.
Ett dopp på toppen och du är helklar
när vi kommer i land. Det är det som är
tjusningen med småbåtslivet---.”

Så inleds ett mycket intressant reportage
i Aftonbladet för någon tid sedan.
Man belyser där frågan om relationen
mellan alkoholkonsumtion och
båtliv. Man påpekar att i fjol över 200
vuxna människor drunknade. Av de
olyckorna hörde 131 till småbåtskategorin,
medan bara 59 utgjordes av badoch
isolyckor. Att samtliga förolyckade
i småbåtar skulle ha klarat sig om de
burit flytväst är en tragisk vinkling av
problemet, påpekar tidningen. Det hävdas
samtidigt att 50 procent av offren
var alkoliolpåverkade i en sådan omfattning
att kondition och omdöme saknades.
Man bygger detta på en undersökning
som professor Roger Bonnichsen
vid statens rättskemiska laboratorium
har utfört och som huvudsakligen
är baserad på inländskt material.

Tidningen påpekar också fullt riktigt att
det egentligen är mycket farligare att
dricka sprit på sjön än i andra sammanhang.
Att trampa däck på en krängande
segelbåt kan vara ganska besvärligt
med skärpt sinne. Hur skall det då
inte vara, frågar tidningen, med dubbelt
”runda sulor”? Ja, det kan man
verkligen fråga sig.

De två åsikter som i dag redovisas
från utskottsmajoriteten och från reservanterna
gäller frågan om när och
hur en utredning skall igångsättas. Det
är nu tre år sedan riksdagen begärde en
sådan utredning, och Kungl. Maj :t har
ännu inte tagit något initiativ. Samtidigt
har Svenska livräddningssällskapet bedömt
denna fråga som så angelägen att
man har bett den kände idrottsläkaren
Per Strömbäck att göra en vetenskaplig
utredning om alkohol och drunkningar
i Sverige. När nu den frågan anses så
viktig från Svenska livräddningssällskapets
sida och när vi i stort sett är
överens om riskerna i sammanhanget,
är det då för mycket begärt att riksdagen
gör ett uttalande som leder till
att en utredning snabbt kan tillsättas,
så att vi får fasta promilleregler? Jag
tror att lagstiftningen på denna punkt
skulle kunna ha en betydande moralisk
inverkan och inskärpa hos de många
människor som äger båtar att det faktiskt
är lika farligt — om inte farligare
— att dricka sprit på sjön som
när det gäller bilkörning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det råder ju inga delade
meningar om att onykterhet till
sjöss kan vara lika riskfull som onykterhet
i landtrafiken. Sedan 1967 är
också, som herr Sörenson påpekade,
onykterhet inom sjöfarten straffbelagd
då det gäller personal med sådant arbete
ombord att det har väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss. Men
det har varit och är alltjämt av rent

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Ang. straffbestämmelserna för onykterhet till sjöss

praktiska skiil som sjölagen inte påbjuder
någon promilleregel när det gäller
att bedöma nykterhetstillståndet hos
dem som bär detta ansvar.

Då första lagutskottet tillstyrkte den
nya sjölagen 1907 godtog utskottet
Kungl. Maj:ts bedömning att man borde
avstå från eu promilleregel som skulle
bli mycket svår att tillämpa. För att
ta blodprov på ett onyktert fartygsbefäl
skulle man behöva tillkalla sjöpolis
kanske långväga ifrån. Sjöpolis är det
inte gott om och övervakningsräjongerna
är milsvida. Om polisen skulle
äntra ett fartyg för att ta blodprov
på den misstänkte direkt eller i det
syftet föra honom i land skulle detta
medföra tidsutdräkt och därmed missvisande
blodprovsresultat. Hur långt
till sjöss på internationellt vatten kan
man rimligen tillkalla sjöpolis av denna
anledning?

Ett annat skäl som Kungl. Maj:t påpekade:
När är kaptenen/rorsmannen
i tjänst och när har han frivakt på båtar
inom handels- och fiskeflottan där
besättningen bor ombord både under
tjänstgöring och fritid? Utan att glorifiera
spriten på det drastiska och
motbjudande sätt som motionären herr
Wikström gav exempel på måste jag
påpeka att sjöfolket har samma rättigheter
som andra medborgare att ta sig
ett glas på fritiden om de så vill.

Dessa särskilda förhållanden till
sjöss kan man inte bortse från, och utskottet
ansåg och skrev 1967 att en generell
promilleregel inte var genomförbar.
Men utskottet tilläde — och därom
har herr Sörenson erinrat — att det
inte är uteslutet att frågan kan komma
i ett annat läge när sjöpolisen har förstärkts
och utredningstekniken har utvecklats
så att åtminstone fartyg i kusttrafik
och fritidsbåtar skulle kunna underkastas
en uppsikt som använder sig
av blodprov på misstänkta fyllerister
ombord. En sålunda begränsad promilleregel
kunde kanske utredas i lämpligt
sammanhang, ansåg utskottet i sin
skrivelse till Kungl. Maj:t, och det är

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 9

vad utskottet säger även denna gång.

Vad som skiljer utskottsmajoriteten
ocli reservanterna frän varandra är endast
reservanternas större otålighet och
större optimism, otålighet gentemot
Kungl. Maj:t som tydligen inte anser
att omständigheterna liar förändrats
nämnvärt på tre år, så att det lönar
sig att göra en utredning, och optimism
om möjligheterna att med framgång
preja snabbgående fritidsbåtar som
framförs vårdslöst och ta blodprov på
misstänkta förare.

När herr Sörenson och hans medreservanter
liksom motionärerna vill
ge Kungl. Maj:t en påstötning med uttrycklig
hemställan från riksdagen om
utredning och förslag till lagstiftning
om promilleregler, har utskottsmajoriteten
inte velat vara med om detta. Den
har nöjt sig med att upprepa vad utskottet
tidigare sagt och anser att
Kungl. Maj:t själv kan ta initiativ i
lämpligt sammanhang, om eller när
förutsättningarna finns för en skärpning
av sjölagen i detta stycke.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Fru Lindström sade, att
de som åker båt skall ha samma rätt
som alla andra att ta sig ett glas på
fritiden. Ja, men nu har vi kommit så
långt i samhället att vi är överens om
att vid ratten skall ingen sprit förekomma.
Jag tycker det är lika självklart
att de som bär ansvaret för en båt
över huvud taget inte skall smaka alkohol
på sjön. Det är för stora risker förknippade
med detta.

Reservanterna utmärks inte bara av
större otålighet och större optimism,
fru Lindström, utan framför allt av
större realism i insikt om att detta
problem inte löses bara genom allmänna
uttalanden utan att det behövs en
lagstiftning som klart markerar att
samma principer bör gälla här som vid
bilkörning.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ang. straffbestämmelserna för onykterhet till sjöss

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag upprepar att det
inte råder någon meningsskiljaktighet
om det olämpliga och farliga i att berusade
personer kör omkring i våra
farvatten och utgör en risk för trafiksäkerheten.
Men jag vägrar bestämt att
hålla med herr Wikström om att han
representerar en större realism, när
han pläderar för helnykterhet bland
sjöfolk som befinner sig på sjön över
huvud taget. Inom handelsflottan och
fiskeflottan bor man ombord i veckotal,
och det gör att ett sådant krav knappast
framstår som realistiskt.

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag tror att det är realistiskt
att ställa det kravet att de som
ansvarar för båten icke skall smaka
alkohol omedelbart före eller i anslutning
till att de styr båten. De frågor
som behöver i detalj utredas är så pass
allvarliga att man inte kan vänta i ytterligare
tre år på att Kungl. Maj:t skall
fatta mod och börja utreda det hela.
Här krävs det handling.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag delar uppfattningen
att en viss restriktivitet bör komma till
uttryck i lagen. Även om man inte kan
säga att det generellt är lika farligt att
dricka till sjöss som det är att dricka
till lands — det har ju påpekats här att
om en person befinner sig ombord på
en fiskebåt och inte bär ansvar för dess
framförande, så kan det inte med ett
rimligt krav på efterlevnad uppställas
en fordran på absolut nykterhet — bör
den som för en båt ha en lag bakom
sig för att hans moraliska mod skall
stärkas att avstå från sprit.

Det händer ju att människor råkar i
svårigheter på grund av spritmissbruk
till sjöss — de drunknar eller blir skadade.
Det är inte sällsynt att sådana
snabba fritidsbåtar som vi nu får fler
och fler av snurrar runt och smäller till
en människa som ligger i vattnet, så att
en svår skada uppkommer med ty åt -

följande sjukhusbesök och dryga kostnader
för samhället. Det synes mig riktigt
att i den här situationen säga, att
detta är en utveckling som Sveriges lag
icke är beredd att stödja.

Om vi visste vad Kungl. Maj:t innerst
inne vill! Nu har det gått flera år sedan
utskottet förra gången uttalade att en
utredning bör komma till stånd, men
någon utredning har ännu icke tillsatts,
och då synes det mig vara sakligt riktigt
att vi i dag säger att enligt vår mening
är tiden inne för en utredning.
Man behöver inte misstro Kungl. Maj:t
i och för sig, men det kan ju finnas
olika bedömningar i fråga om möjligheten
att genomföra den här lagstiftningen
och angelägenheten av att den
kommer till stånd. Mot den bakgrunden
vidhåller jag yrkandet om bifall till
motionerna.

Fru LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Det låter på de bägge senaste
talarna som om det inte redan
vore straffbart att vara berusad vid
framförande av en båt, men det är det
ju. Det enda de vill tillföra lagstiftningen
är att man skall kunna undersöka
nykterhetstillståndet genom att ta
blodprov. Detta är skillnaden mellan
vad som står i sjölagen och den ståndpunkt
som motionärer och reservanter
har intagit.

I utskottet har vi varit helt överens
om att onykterhet icke skall bli obestraffad
när det inträffar sådana händelser
som herr Sörenson nämnde, men
jag bestrider att Kungl. Maj:t skulle behöva
fatta mod för att få till stånd eu
ändring. Här är det en fråga om de
praktiska möjligheterna, och på de tre
år som gått sedan sjölagen antogs har
det inte hänt något nämnvärt beträffande
den utbyggnad av sjöpolisen och den
utveckling av utredningstekniken som
utskottet då förutsatte skulle vara för
handen innan man på nytt tog upp frågan
om en promilleregel.

Jag vidhåller yrkandet om bifall till
utskottets förslag.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Herr WIKSTRÖM (fp):

Herr talman! Om en promilleregel införes,
borde det vara uppenbart för ansvariga
bAtförare att de för egen konsumtion
kan medföra lättöl men inte
mellanöl eller starkare drycker. Det är
eu ganska väsentlig skillnad mot dagens
läge.

Sedan bar man naturligtvis problemet
med gästerna på båten. Men detta är
verkligen inte någon fråga, där distinktionerna
är så små som fru Lindström
utmålar. Om vi är överens om att Kungl.
Maj:t har modet, är det alltså viljan
som saknas.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Ang. allmän arbetstidslag, m. m.

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 25.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av motion om värdesäkring av trafiklivräntor,
in. in., såvitt motionen behandlats
av första lagutskottet, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. allmän arbetstidslag, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till allmän
arbetstidslag, in. m., jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 19 december 1969 dagtecknad
proposition nr 5 år 1970, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
socialärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) allmän arbetstidslag,

2) lag om upphävande av lagen
(1930: 139) om vissa inskränkningar
beträffande tiden för förläggande av
bageri- och konditoriarbete.

I propositionen hade föreslagits lagstiftning
om en generell förkortning av
arbetstiden från 42 1/2 till 40 timmar
i veckan. Förkortningen skulle ske i
två lika stora etapper den 1 januari 1971
respektive den 1 januari 1973. Därmed
bleve 40-timmarsveckan en realitet
från och med 1973.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ang. allmän arbetstidslag, m. m.

Arbetstidsförkortningen vore avsedd
att inskrivas i en helt ny arbetstidslag.
Den nya lagen skulle ersätta lagen om
arbetstidens begränsning (den s. k. allmänna
arbetstidslagen), lantarbetstidslagen,
arbetstidslagen för detaljhandeln
och arbetstidslagen för hotell, restauranger
och kaféer. Den skulle i princip
omfatta alla arbetstagare, vilket innebure,
att lagstiftning om arbetstiden
skulle införas som en nyhet för omkring
hälften av det totala antalet arbetstagare
i landet. Bland annat komme
statligt arbete, arbete inom sjukvård
och socialvård samt kontorsarbete att
föras in under lagstiftningen.

Den ordinarie arbetstiden skulle enligt
huvudregeln i lagförslaget utgöra
högst 40 timmar i veckan. Under vissa
omständigheter skulle arbetstiden kunna
beräknas med utgångspunkt i att den
under en period av högst fyra veckor
icke finge överstiga 40 timmar per vecka
i genomsnitt. Liksom enligt gällande
lagar skulle avsteg kunna göras genom
överenskommelse i kollektivavtal
mellan arbetstagare och arbetsgivare.

Bland annat för att göra det möjligt
att inordna vissa statliga och kommunala
verksamhetsgrenar under lagstiftningen
upptoges i lagförslaget regler
om jourtid. Därmed avsåges tid då arbetstagaren
stode till arbetsgivarens förfogande
på arbetsstället för att när behov
uppkomme utföra arbete. Maximum
för jourtiden hade satts till 48 timmar
under fyra veckor eller 50 timmar per
kalendermånad. På samma sätt som
när det gällde den ordinarie arbetstiden
skulle reglerna om jourtid vara dispositiva.

Övertid skulle enligt förslaget liksom
hittills betraktas som ett extraordinärt
inslag, övertidsreglerna i nuvarande
lagstiftning återkomme till stor del oförändrade
i lagförslaget. Lagens normer
för s. k. allmän övertid och övertid
för förberedelse- och avslutningsarbete
föresloges dock bliva snävare än i gällande
lagstiftning. Allmän övertid skulle
få uttagas med 150 timmar per år

mot för närvarande 200 timmar, övertid
för förberedelse- och avslutningsarbete
skulle kunna uttagas med sex timmar
i veckan mot nu sju timmar. Vidare
öppnades möjlighet för arbetsmarknadsparterna
att i kollektivavtal
komma överens om avvikelse från lagens
begränsningar för den allmänna
övertiden.

Den nya arbetstidslagen föresloges
träda i kraft den 1 januari 1971.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner

1) de likalvdande motionerna 1:230,
av herr Dahlberg in. fl., och II: 27S, av
herr Fredriksson in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: Ml,
av herr Jonsson ni. fl., och II: 454, av
herr Olsson i Timrå in. fl.,

3) de likalydande motionerna I: 50fi,
av herr Gei jer, Arne, in. fl., samt II:
591, av herrar Skoglund och Ekström,

4) de likalydande motionerna I: 859,
av herr Larfors m. fl., och II: 1013, av
herr Johansson i Simrishamn m. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:872,
av herr Persson, Yngve, m. fl., och II:
1000, av herr Ekvall m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 879,
av herr Werner, och II: 1011, av herr
Hermansson in. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 880,
av herr Åkerlund, och II: 995, av herr
Björkman m. fl., ävensom

8) motionen II: 1015, av herr Johansson
i Skärstad in. fl.

I motionerna 1:236 och 11:278 hade
föreslagits, att riksdagen skulle besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att förslag till lag om förkortning
av arbetstiden för gruvarbetare under
jord till 35 timmar i veckan snarast
måtte föreläggas riksdagen.

I motionerna 1:401 och 11:454 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förslag till en successiv förkortning av
arbetstiden till 36 timmar i veckan för
dem som vore sysselsatta med treskift -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

arbete utan söndagsuppehåll (kontinuerlig
drift) så att förkortningen vore
helt genomförd den 1 januari 1973.

1 motionerna 1:504 och 11:591 hade
yrkats, att riksdagen i anslutning till
behandlingen av propositionen nr 5 om
ny arbetstidslag i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa, att proposition
mätte framläggas om sådan ändring i
stats- och kommunaltjänstemannalagarna,
att det nuvarande förbudet att sluta
avtal om arbetstidens förläggning
borttoges.

I motionerna I: 859 och II: 1013 hade
anhållits, att riksdagen för sin del mätte
besluta,

dels att 3 § andra stycket statstjänstemannalagen
skulle erhålla i motionerna
angiven lydelse,

dels att 2 § andra stycket kommunaltjänstemannalagen
skulle hava den lydelse,
motionerna visade,

vilka förslag avsåge, att avtalsförbudet
angående arbetstidens förläggning
skulle borttagas.

I motionerna 1:872 och 11:1000 hade
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 5 med förslag
till allmän arbetstidslag måtte besluta
om bibehållande av nu gällande dygnsmaximeringsregler.

I motionerna 1:879 och 11:1011 hade
föreslagits, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 5 år 1970
skulle besluta, 1. att förkortningen av
den allmänna arbetstiden från 42 1/2
till 40 timmar i veckan skulle genomföras
från och med den 1 januari 1971;
2. att i lagförslagets 4:e paragraf skulle
fastslås, att arbetstiden finge uppgå till
högst åtta timmar om dagen, fem dagar
i veckan; 3. att för arbete i kontinuerlig
skiftgång den maximala arbetstiden
skulle uppgå till 36 timmar i veckan;
4. att riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle
hemställa om utarbetande av förslag om
en sänkning av arbetstiden för underjordsarbetande
till 35 timmar samt 5.
att 10 § förslaget till allmän arbetstidslag
skulle erhålla i motionerna angiven

Ang. allmän arbetstidslag, m. in.
lydelse, vilket förslag gällde ett slopande
av möjligheterna att uttaga allmän
övertid.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. alt riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:879 och 11:1011, såvitt
avsåge yrkandena 2 och 3, motionerna
1:872 och 11:1000 samt motionen
II: 1015 — antaga 4 § i det vid propositionen
fogade förslaget till allmän
arbetstidslag;

B. att riksdagen måtte -— med avslag
på motionerna I: 880 och II: 995, i motsvarande
del — antaga 9 § i förslaget
till allmän arbetstidslag;

C. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:879 och 11:1011, såvitt
avsåge yrkandet 5, samt motionerna
I: 880 och II: 995, i motsvarande del
— antaga 10 § i förslaget till allmän
arbetstidslag;

D. att riksdagen måtte antaga ingressen
och övriga paragrafer i förslaget
till allmän arbetstidslag;

E. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:879 och 11:1011, såvitt
avsåge yrkandet 1 — antaga övergångsbestämmelserna
i förslaget till allmän
arbetstidslag;

F. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om upphävande av lagen (1930:
139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bagerioch
konditoriarbete;

G. att riksdagen måtte — i anledning
av motionerna 1:504 och 11:591 samt
motionerna 1:859 och 11:1013 -— i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört om översyn av statsoch
kommunaltjänstemannalagarnas bestämmelser
om inskränkning i förhandlingsrätten
;

H. att motionerna 1:504 och 11:591
samt motionerna 1:859 och 11:1013, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ang. allmän arbetstidslag, m. m.

G, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

J. att motionerna 1:401 och 11:454
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

K. att motionerna 1:236 och 11:278
samt motionerna I: 879 och II: 1011, såvitt
avsåge yrkandet 4, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts, vid K i utskottets
hemställan (arbetstidens längd
för arbetstagare under jord), av herrar
Wanhainen (s) och Fredriksson (s),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort under K hemställa, att riksdagen
måtte — med bifall till motionerna
1:236 och 11:278 samt i anledning
av motionerna I: 879 och II: 1011,
såvitt avsåge yrkandet 4 — i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa att förslag
till lag om förkortning av arbetstiden
för gruvarbetare under jord till 35 timmar
i veckan snarast måtte föreläggas
riksdagen,

samt att motionerna 1:879 och II:
1011, såvitt avsåge yrkandet 4, i övrigt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr WANHAINEN (s):

Herr talman! Jag har varit med om
att underteckna en reservation till detta
utlåtande beträffande en allmän arbetstidslag.
Reservationen gäller en delfråga,
den mycket länge diskuterade arbetstiden
för gruvarbetare under jord.
Vi reservanter är givetvis medvetna om
att det finns många andra grupper som
har tungt och psykiskt pressande arbete.
Till de tunga jobben hör bl. a.
skogsarbete och naturligtvis arbete i
kontinuerlig drift, där arbetarna får
svårigheter genom att deras arbetstid
många gånger är förlagd till sådana tider
av dygnet, att det blir besvärande
både fysiskt och psykiskt. Men vi
anser ändå att gruvarbetarna har en
speciellt särpräglad ställning. De utgör

också en grupp som tämligen enkelt
kan avgränsas från andra arbetarkategorier.
Det rör sig alltså om dem som
arbetar under jord. Många av dessa
får under vinterhalvåret över huvud
taget inte se dagsljuset, nämligen de
som har dagskift i t. ex. Lapplandsgruvorna.
Arbetet är också av sådan art
att riskerna för olycksfall alltid är överhängande.
Dieselgaserna är besvärande,
i synnerhet i Lapplandsgruvorna där
maskinerna huvudsakligen drivs med
dieselolja. Lika besvärande är givetvis
dynamitgaserna.

Vi menar att den psykiska press som
detta tunga jobb innebär motiverar en
kompensation genom ökad fritid för
arbetare under jord. Vi anser att det är
ett rimligt krav för att i någon mån
ersätta denna grupp för de utomordentligt
besvärande och särpräglade förhållanden
under vilka den utför sitt arbete.

Andra lagutskottet avstyrker visserligen
ifrågavarande motioner men hänvisar
till att man genom förhandlingar
skulle komma längre i detta avseende:
”Inför sådana förhandlingar vill utskottet
i anslutning till motionerna
1:236 och 11:278 samt 1:879 och II:
1011, i motsvarande del, erinra om att
riksdagen under hösten 1968 uttalade,
att arbetstagare sysselsatta under jord
i gruva utsätts för särskilda påfrestningar
av fysik och psykisk natur samt
att dessa påfrestningar torde få anses
så betydande att det finns sakliga
skäl för att tillerkänna underjordsarbetare
i vissa avseenden bättre sociala
förmåner.”

Vi anser att förkortad arbetstid för
denna yrkesgrupp skulle vara en social
förmån.

.lag skulle här faktiskt vilja berätta att
när jag i mina unga år arbetade i skogen
tänkte jag en gång övergå till gruva,
och jag hade möjlighet att få sådant
arbete. Men när jag hade besökt gruvan
beslöt jag mig för att stanna kvar
i skogen. Arbetsförhållandena vid den
gruva jag besökte var nämligen så -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

dana att jag inte kunde acceptera gruvan
som en bra arbetsplats. Jag föredrog
alltså skogen. Det är nog många
som delar denna min uppfattning.

Herr talman! Jag vill med detta korta
inlägg yrka bifall till den vid andra
lagutskottets utlåtande nr 1 fogade reservationen.

Häri instämde herr Dahlberg (s).

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Under föga uppseendeväckande
former införes nu en helt
ny arbetstidslag, innebärande 40 timmars
arbetsvecka för praktiskt taget alla
arbetstagare i landet. Därmed förverkligas
ett gammalt rättvisekrav från arbetarrörelsens
sida. Från den 1 januari
1973 kan man nämligen säga att den
gamla drömmen om åtta timmars arbetsdag
äntligen går i uppfyllelse.

Det är alltså en stor och efterlängtad
reform, men genom den fredliga utveckling
vi haft i vårt land och den successiva
standardstegring som skett under
socialdemokratins ledning väcker
detta lagförslag inte den uppmärksamhet
som det egentligen har förtjänat. Vi
tar det som något ganska naturligt och
riktigt, och det är på sitt sätt glädjande
och ett bevis på att jämlikhetstanken
inte kommit i kläm, något som i andra
sammanhang har påståtts under den
senaste tidens debatter.

Det finns redan nu en del arbetsgrupper
som har kortare arbetstid. Jag
tänker då inte i första hand på tjänstemannagrupperna,
som i stor utsträckning
har omkring 40 timmars arbetsvecka,
utan på gruvarbetarna under
jord, vilka sedan 1948 har haft denna
förmån. Det vore därför enligt min
mening naturligt om just denna utsatta
grupp i samband med den föreliggande
arbetstidsreformen kunde få ännu kortare
arbetstid — en arbetsvecka om 35
timmar, som vi föreslagit i en motion.
Nu liar den tanken avvisats av utskottet,
och departementschefen vill ej heller i
propositionen ha några undantagsbe -

Ang. allmän arbetstidslag, m. m.
stämmelser för olika smärre grupper
av arbetstagare. Utskottet vill ej, som
det skriver, vara med om en kategoriklyvning
av olika personalgrupper för
vilka olika regler skulle gälla. Utskottet
förordar i stiillet att man liksom tidigare
söker lösa frågan avtalsvägen.

Jag kan erinra om att gruvarbetarna
tidigare än andra grupper fick längre
.semester. Även detta är ett uttryck för
den särställning som gruvarbetarna intar.
Dessa extra förmåner försvinner
helt i och med 40-timmarsveckans genomförande,
samtidigt som det relativa
löneläget har försämrats.

Motivet för gruvarbetarnas försprång
på dessa områden — det tunga och
pressande arbetet — gäller fortfarande,
och frågan är om det inte rent av har
accentuerats. Oroligheterna vid malmfälten
i norr bottnar ju i missnöje med
de rådande arbetsförhållandena, det
hälsofarliga och riskfyllda arbetet och
den flora av sociala olikheter mellan
arbetstagargrupper som tyvärr ännu
finns. Även om inte alla är helt överens
med gruvarbetarna i fråga om deras
krav på löneförmåner så är dock
allas sympatier med dem när det gäller
arbetsförhållandena. Alla torde vara
överens om att gruvarbetet under jord
är både fysiskt och psykiskt pressande.
Den tekniska utvecklingen har för
all del i vissa fall underlättat arbetsinsatsen
men har å andra sidan skapat
stora buller-, damm- och gasproblem.
Arbetstakten har blivit oerhört hård,
och detta gör att både arbetsdagen och
arbetsveckan blir mer påfrestande än
i de flesta andra yrken.

Denna uppfattning underströks också
av riksdagen, vilken så sent som hösten
1968 uttalade att gruvarbetarnas påfrestningar
var så betydande att det
fanns sakliga skäl för att tillerkänna
underjordsarbetare bättre sociala förmåner.
Denna riksdagens uppfattning torde
stå sig ännu i dag, och det vore
glädjande om första kammaren nu ytterligare
ville understryka detta genom
att bifalla motionen om kortare arbets -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ang. allmän arbetstidslag, m. m.
tid för arbetstagare under jord. Jag kan
tillägga att gruvarbetarna vid olika tillfällen
fört fram dessa frågor vid avtalsförhandlingar,
och då de inte haft
framgång önskar man i stället lösa frågan
lagstiftningsvägen. Många röster
höjdes för detta under den senaste förbundskongressen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herrar Wanhainen och Fredriksson.

Herr NORBERG (s):

Herr talman! Jag får börja med att
beklaga att utskottet i sitt utlåtande till
vår motion I: 401 ej funnit någon anledning
till en positiv bedömning av vår
hemställan. Vi har i vår motion redovisat
skälen för vår framställning, varför
jag ej skall upptaga tiden med att
upprepa dem.

Vi går nu in för att inom en mycket
nära framtid förverkliga reformen om
40 timmars arbetsvecka, en reform som
hälsas med mycket stor tillfredsställelse
av de arbetstagare som berörs av
arbetstidsförkortningen. En naturlig
följd av reformen bör ju då bli, som vi
ser det ur rättvisesynpunkt, att arbetstiden
för dem som arbetar i kontinuerlig
skiftgång också förkortas till 36 timmar
i veckan. Därigenom bibehålies
något av den relation mellan dagarbetstid
och kontinuerlig skiftgång som fanns
när den infördes.

Den som har sitt arbete förlagt till
dygnets alla timmar, söndag som vardag,
utsätts för mycket stora omställningssvårigheter
när han övergår från
ett skift till ett annat — en sak som vi
har all anledning ta hänsyn till. I sitt
utlåtande säger utskottet: ”EU bifall till
motionsyrkandena skulle innebära att
man alltjämt — av skäl som inte i
främsta rummet bör vara avgörande för
lagens utformning — bibehåller en kategoriklyvning
av olika personalgrupper
för vilka olika regler skall gälla.” Efter
det citatet frågar jag mig: Blir det inte,
även om man följer utskottets utlåtande,

en form av kategoriklyvning för de
grupper som arbetar i kontinuerlig skiftgång,
i synnerhet för dem som gör s. k.
hård vecka? Utan specialreglering för
deras arbetstid kommer ju den att i
praktiken bli längre per år räknat än
för dem som gör sitt arbete på dagtid.

Då frågan vid skilda tillfällen framförts
av arbetarpartcn men ej vunnit gehör
anser jag att den bör kunna lösas
lagstiftningsvägen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motion 1: 401 och den likalydande
motionen II: 454.

I detta anförande instämde herr
Siadling (s) och herr Karlsson, Ove,
(s).

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Vad utskottet anför som
motivering för att avslå kravet på att
40-timmarsveckan skall genomföras den
1 januari 1971 är bara en variant på de
argument som alltid använts mot kravet
på kortare arbetstid. Utskottet säger
exempelvis att en minskning av arbetstiden
med två och en halv timmar i
veckan ställer samhällsekonomin inför
olika anpassningsproblem. Detta gamla
arbetsgivarargument, som utskottet av
någon anledning ansett sig böra ta med
i sin skrivning, har en ganska besvärande
svaghet — det har upprepade
gånger vederlagts av verkligheten.

Under de senaste tolv åren har den
allmänna arbetstiden sänkts med fem
och en halv timmar i veckan. Samtidigt
har den totala produktionsvolymen och
framför allt produktiviteten inom alla
industrier visat en stark ökning. Med
andra ord har olycksprofeternas spådomar
kommit på skam.

För att förkortningen skall genomföras
i ett sammanhang talar, utöver
vad vi anfört i våra motioner, det förhållandet
att kroppsarbetarna blivit
förespeglade att 40-timmarsveckan skulle
genomföras under 1960-talet. För en
omedelbar förkortning av arbetstiden
talar också den nuvarande höga fre -

Onsdagen den 1 mars 1970

Nr 9

kvensen av olycksfall och ohälsa i arbete!.

I remissdebatten påvisade vi vad som
väntar tusentals industriarbetare inom
den närmaste tioårsperioden, såvida
inget allvarligt görs för att förbättra
deras arbetsmiljö. Ett bidrag till att
nedbringa olycksfallsfrekvensen är att
omedelbart sänka arbetstiden. Skall en
arbetstidsförkortning få de positiva effekter
arbetarna eftersträvat alltsedan
de för snart ett sekel sedan på internationellt
plan rest kravet på åtta timmars
arbetsdag, kan inte lagstiftarna gå
förbi frågan om dygnsarbetstiden.

Att som utskottet utgå från att den
nuvarande spridningen av dygnsarbetstiden
är någonting ofrånkomligt är att
ta för lätt på frågan. Det finns självfallet
olika arbetsområden där man måste
ha möjlighet till en annan utläggning av
arbetstiden än vad som gäller för arbetslivet
i stort, men det är undantag.
För den övervägande delen av industrin
innebär inte en fastställd dygnsarbetstid
några produktionstekniska nackdelar.

Frågan om arbetstidsuttaget skall alltså
bli en förhandlingsfråga mellan parterna
på arbetsmarknaden. Kravet från
fackligt håll, som inte bara betyder 40
timmars arbetsvecka utan också innebär
en utläggning omfattande åtta timmar
per dag, har helt frångåtts i regeringens
förslag.

Jag vill i det sammanhanget citera
vad en av våra större fackförbundstidningar
skrev i sin ledare för knappt ett
år sedan. Det var Svenska fabriksarbetarförbundets
tidning Fabriksarbetaren
som skrev: ”Att göra arbetstidens förläggning
till en förhandlingsfråga är att
göra fackförbunden en björntjänst. Arbetstidens
längd och förläggning måste
i sina huvudprinciper vara och förbli eu
lagstiftningsfråga. Arbetstiden, liksom
t. ex. sjukersättning, pension och semester,
är företrädesvis en social fråga som
måste avgöras av politiskt ansvariga instanser
ovanför arbetsmarknadens parter.

Ang. allmän arbetstidslag, m. m.

Ytterst är det här också en välståndsfråga,
om man med välstånd menar inte
bara en årlig produktionsökning till vilket
pris som helst utan också en allmän
humanisering av arbetslivet. Det vill
säga, de som är sämst ställda skall få det
bättre och inte sämre.”

Beträffande vårt krav på ett slopande
av begreppet allmän övertid anser utskottet
att det skulle medföra en omotiverad
byråkratisering att här hänvisa
arbetsgivarna till att söka dispens hos
arbetarskyddsstyrelsen. Vi delar inte
den uppfattningen. Inom byggnads- och
anläggningsindustrin förekommer ingen
allmän övertid, och ingenting tyder på
att de striktare regler som där gäller i
fråga om övertid har inneburit någon
hämsko på dessa verksamhetsgrenars
utveckling. Den yttersta konsekvensen
av utskottets ställningstagande för ett
bibehållande av begreppet allmän övertid
blir att den nya lag som riksdagen
är i färd med att anta löper risken att
inte bli en lag om 40 utan om 43 timmars
arbetsvecka.

Vad gäller behovet av en särskild
lagstiftning om arbetstiden för underjordsarbetare
kan vi i stort sett instämma
i och ansluta oss till den av herrar
Wanhainen och Fredriksson avgivna
reservationen. Vi vill emellertid göra
det förtydligandet, att när andra kammaren
hösten 1968 behandlade frågan
om lägre pensionsålder för denna yrkesgrupp,
så jämställdes underjordsarbetare
inom byggnads- och anläggningsindustrin
med underjordsarbetare
i gruva. I konsekvens med det viktiga
ställningstagandet bör lagstiftningen
om 35 timmars arbetsvecka omfatta arbetare
under jord inom gruv-, byggnads-
och anläggningsindustrin.

Till sist några ord om en annan betydande
arbetsgrupp som har avvikande
arbetsförhållanden, nämligen de som
har kontinuerlig skiftgång. Vi anser
inte att det är någon desavouering av
den fackliga förhandlingsapparaten när
vi begär att lagstiftarna uppmärksammar
deras arbetstidsfråga och då vi för

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ang. allmän arbetstidslag, m. m.
dem har föreslagit en maximal veckoarbetstid
om 36 timmar i veckan. Vi
tror tvärtom att det skulle underlätta
för de fackliga organisationerna att förhandla
om skiftindelningar och liknande
ting om den maximala arbetstiden
var fastställd i lag.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till motionsparet
I: 879 och IT: 1011.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Av de anföranden som
hållits skulle man kunna få uppfattningen
att den nya arbetstidslag som
föreslås i mycket stor utsträckning är
otillfredsställande och att man skulle
riskera avsevärda försämringar för
vissa grupper. Så är det ju inte.

De förmåner som har uppnåtts utöver
den i lagen angivna arbetstidsnormen
har man fått efter förhandlingar med
respektive motpart på arbetsgivarsidan.
Gruvarbetarna liksom underjordsarbetarna
inom anläggningsindustrin fick
den kortare arbetstiden om 40 timmar
i veckan redan år 1948 efter sådana
förhandlingar. Jag förmodar att de i
samband med den då genomförda arbetstidsförkortningen
ändå fick behålla
den lön de hade för 48 timmars arbetsvecka.

Även den kortare arbetstiden 42 timmar
i veckan som nu gäller för dem
som går i kontinuerligt skiftarbete är
ett resultat av förhandlingar mellan
parterna. Jag tror till och med att arbetsgivarna
var positiva till tanken på
en sådan förkortning av arbetstiden,
eftersom arbetet därigenom möjligen
skulle bli litet mer attraktivt för de anställda
och det skulle finnas större möjligheter
än tidigare att införa kontinuerligt
skiftarbete inom sådana områden
där detta vore till stor fördel.
Jag har inte hört någonting annat än
att erfarenheterna från dessa överenskommelser
har varit tillfredsställande.

Jag kan för min del inte förstå att

möjligheten att komma överens med
motparten om en ytterligare förkortning
av arbetstiden på grund av den
utveckling som skett efter de senaste
överenskommelserna skulle försämras
genom att man sänker den generella
arbetstiden till 40 timmar i veckan. Det
måste vara ett misstag att tro att en arbetstidsförkortning
lagstiftningsvägen
skall vara specialreglerad för dessa
grupper för att det skall vara möjligt
att nå ett sådant resultat.

Jag har vid utskottsbehandlingen avärendet
för min del sagt att jag anser
att de grupper som redan nu har en
kortare arbetstid — d. v. s. de som har
arbete under jord eller kontinuerlig
skiftgång — under den tid som den
kortare generella arbetstiden skall genomföras
bör begagna den möjlighet
som föreligger att ta upp förhandlingar
med sina motparter för att få till stånd
ett resonemang om en kortare arbetstid,
eftersom jag förmodar att fråga kommer
upp om ekonomisk kompensation
i en sådan ordning att vederbörande
får behålla samma lön vid 40 timmars
arbetsvecka som han nu har för 42,5
timmars arbetsvecka. Det skulle följaktligen
efter samma normer finnas
möjligheter till — om det finns praktiska
möjligheter därtill — att nå en
överenskommelse om en förkortning av
arbetstiden till ett lägre antal timmar
än 40 timmar per vecka för dem som
har sådan, eller mindre än 42 timmar
om det gäller sådana grupper, och få
ungefär samma kompensation för den
förkortade arbetstid som andra möjligen
blir tillerkända. Vid de förkortningar
som ägt rum under senare år
— först från 48 till 45 timmar och därefter
från 45 till 42,5 timmar — har
nämligen de som redan hade en kortare
arbetstid fått motsvarande ekonomiska
tillskott till sin avlöning som
andra grupper fått jämsides med arbetstidsförkortningen.
Andra grupper
har möjligen inte aktualiserat krav på
kortare arbetstid i samband med kompensationen,
men om de aktualiserat ett

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

sådant krav liar de släppt detta och
nöjt sig med den ekonomiska kompensation
som andra fått för den förkortning
av den generella arbetstiden som
ägt rum. Dessa ord bara för att något
erinra om vad som i verkligheten skett
på detta fält under senare år.

Det dröjde länge innan man tog något
steg för att förkorta den generella
arbetstiden från 48 timmar och nedåt.
Det skedde väl inte förrän 1958, då man
fick en generell förkortning i en trestegsintervall
ned till 45 timmar, som
trädde i kraft 1960. Efter förhandlingar
mellan parterna på arbetsmarknaden
skedde ytterligare en förkortning till
42,5 timmar, vilket var ett faktum 1969.
Den förkortningen inträffade för resten
efter det att 1963 års arbetstidskommitté
blivit tillsatt. Vårt uppdrag, när
vi startade arbetet i denna kommitté,
gick ut på att undersöka förutsättningarna
för en förkortning från 45 till 40
timmar, men vi kunde växla om så att
vi i huvudsak sysslade med en förkortning
från 42,5 till 40 timmar i veckan.
Arbetstidsutredningens betänkande är
enhälligt, som väl alla känner till, och
departementschefen har i stort sett följt
arbetstidskommitténs förslag. Det har
skett vissa förändringar som jag förmodar
att flertalet betraktar som ytterligare
fördelar. Enligt propositionens
förslag skall förkortningen tas i två steg
i stället för i tre, som arbetstidskommittén
föreslagit. I propositionen har tidpunkten
för arbetstidsförkortningens
start angivits till den 1 januari 1971.
Det är möjligt att kommittén där angav
den 1 januari 1970 som tidigaste
tidpunkt, men i propositionen har man
alltså stannat för den 1 januari 1971.
Detta resulterar i att förkortningen
kommer att vara ett faktum den 1 januari
1973.

Jag anser också att man i detta sammanhang
bör fästa ett visst avseende
vid att förslaget innebär en enhetlig
arbetstidslag. Tidigare fanns särskilda
lagar för vissa områden —- för jordbruket,
för detaljhandeln och för hotell -

Anj?. allmän arbetstidslag, m. m.
och restaurangbranschen. Dessa lagar
slopas, och alla kommer nu att sortera
under en enhetlig lagstiftning. I de fall
då man har särskilda bestämmelser för
reglering av obekväm arbetstid hänvisas
till arbetarskyddslagen.

Den nya lagen kommer också att omfatta
praktiskt taget alla som har anställning
hos arbetsgivare eller utför arbete
för annans räkning. Även det bör
noteras såsom en utveckling av värde.

Man bör vidare notera att arbetstidskommittén
även i detta avseende bär
varit enhällig och räknar med möjligheten
att tillämpa eu enhetlig lag men
inte med de inskränkningar i möjligheterna
till övertid eller till arbetstidens
förläggning som herr Werner har talat
för. Om man har en lagstiftning av den
omfattning som denna arbetstidslag
kommer att få, är det nödvändigt att
man tar vidast möjliga hänsyn till de
skiftande arbetsförhållanden och därmed
också arbetstidsförhållanden som
måste tillämpas på skilda områden.

Det är inte några få undantag, herr
Werner, som det skulle bli fråga om
ifall man i lagen skrev in restriktiva
regler både för dygnsarbetstiden och
för övertiden. Mycket stora och omfattande
områden skulle då behöva få särregler.
Jag vill bara nämna trafiken,
sjukvården och andra liknande områden,
där man inte kan tillämpa så strikta
regler som man har möjlighet till
inom huvuddelen av industrin.

Jag vill gärna säga några ord om Fabriksarbetareförbundets
tidskrift, som
reagerade mot slopandet av dygnsmaximum.
I den räknade man med att en
förhandling mellan arbetsmarknadens
parter om arbetstidens förläggning skulle
leda till att man helt bröt sönder den
ordning som nu gäller på alla de områden
där man nu regelbundet endast
har ett skift, förlagt till dagtid. Där har
man redan nu arbetstiden förlagd till
fem dagar i veckan med 8,5 timmar om
dagen. Om inte arbetarna själva vill ha
en annan förläggning av arbetstiden lär
det inte finnas några möjligheter för

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ang. allmän arbetstidslag, m. m.
arbetsgivaren att sprida ut den på ett
sätt som arbetstagarna reagerar mot,
d. v. s. ta ut längre dygnsmaximum än
det som är nödvändigt eller som följer
av lagen, nämligen åtta timmar om dagen
i fem dagar, vilket ger 40 timmar.

Både arbetstidskommittén och departementschefen
är eniga om att man
bör slå vakt om detta överallt där det
finns möjligheter att driva arbetet efter
dessa regler. Jag vill också fästa uppmärksamheten
på att den genomsnittliga
övertiden inom industrin inte är
200 timmar om året, den är betydligt
lägre. Jag skulle tro att den är nere i
mellan 50 och 60 timmar. Däremot är
både 200 timmar och t. o. in. ett fullt
utnyttjande av de 150 timmar som arbetarskyddsstyrelsen
kan ge dispens för
uttagna för vissa specialgrupper — inte
för att tillfredsställa deras önskemål om
en sådan omfattning av arbetstiden,
utan därför att deras arbete är nödvändigt
i sådan omfattning vid många tillfällen
på det att det skall vara möjligt
att upprätthålla produktionen. Det
gäller reparatörer och andra anställda
som är viktiga för att hålla maskineriet
i gång.

Jag tror att både förbunden och respektive
förbundsavdelningar är restriktiva
när de ger sitt medgivande till den
ytterligare utsträckning av övertiden utöver
den allmänna övertid av 200 timmar
som nu gäller, men de finner det
dock nödvändigt att medge övertid därför
att det är ett villkor för att produktionen
skall kunna hållas i gång i den
utsträckning som är önskvärd för att
man skall kunna fullfölja ett arbets- eller
leveransprogram.

Enligt förslaget skall den allmänna
övertiden nu sänkas från 200 till 150
timmar per år. Samtidigt gör man också
övertiden dispositiv, vilket är liktydigt
med att parterna kan förhandla
både om att förkorta den låsta övertiden
om 150 timmar och om att förlänga
den, om det skulle visa sig erforderligt
och önskvärt ur deras synpunkt.
I princip har jag ingenting att

erinra mot herr Werners åsikt att det
borde vara så som han vill ha det, men
av praktiska skäl kan jag inte ansluta
mig till ett förslag med den inriktningen,
därför att det skulle åstadkomma
stora svårigheter på alltför många områden,
för att det skulle kunna vara
tillämpligt eller bestående.

Till sist vill jag säga att vi inte vare
sig i arbetstidskommittén eller inom utskottet
haft skiljaktiga meningar i fråga
om önskvärdheten av och kanske t. o. m.
på många områden nödvändigheten av
att tillämpa en kortare arbetstid än den
i lagen angivna normala, emedan utvecklingen
gör arbetet så pressande eller ur
andra synpunkter så besvärande att det
är svårt att stå ut med ett skift på åtta
timmar. Jag känner själv till att före
datorernas tid ordnade man på det sättet
inom vissa kontorsbranscher, t. ex.
vid användande av bokföringsmaskiner
som var besvärande för hörseln, att man
endast arbetade under ett halvt skift
med maskinerna och sedan övergick till
annat kontorsarbete. Då ryckte andra
personer in till eftermiddagsskiftet exempelvis.
På detta sätt blev det arbetet
mera uthärdligt. Jag vet inte om det
exempelvis i gruvorna är ont om sådana
specialarbetare som har det mest pressande
arbetet, d. v. s. borrar och spränger
och har hand om borttransporten av
det utsprängda materialet, och om det
kanske är omöjligt att ordna en sådan
växling av arbetet att de inte skall behöva
stå med bullret, dammet och riskerna
under hela skiftet. Jag känner
alltså inte till förhållandena vid gruvarbete,
men jag tror det skulle vara en
utomordentlig lösning om man bara arbetade
halva dagen med det pressande
arbetet och sysslade med mindre besvärande
arbete resten av dagen. Men
något sådant kan ju inte föreskrivas i
lagen, och jag tycker inte heller det
skulle vara nödvändigt att i lagen föra
in specialregler vare sig det gäller gruvarbetare
eller andra, för att för dem
åstadkomma en kortare arbetstid än 40
timmar. Om det är motiverat och de

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

själva vill lia den kortare arbetstiden så
tycker jag det skulle finnas möjligheter
att förhandla sig till den. Man skulle då
komma fram till ett resultat som man
aldrig kan nå lagstiftningsvägen. Vilken
lag man än har i det praktiska livet,
skulle man ändå bli nödsakad att upptaga
förhandlingar för att få frågan löst
på det mest tillfredsställande sättet. Jag
tror att så måste ske i alla de fall då
arbetstiden måste förläggas på annat
sätt än rent schemaaktigt åtta timmar
om dagen under fem dagar i veckan,
nämligen inom trafiken, sjukvården
eller på andra områden där verksamheten
är i gång alla dagar i veckan och
dygnet runt. Där är det nödvändigt att
man tar upp förhandlingar och fördelar
arbetstiden på ett sådant sätt att man
täcker hela området, litet mindre kanske
under de tysta timmarna och mera
fulltaligt under de mera verksamma tiderna
av dygnet. Också för dessa gäller
regeln att om de vissa dygn måste utsträcka
arbetstiden utöver åtta timmar
måste de sörja för att inom en viss fastställd
tid den genomsnittliga arbetstiden
inte skall överskrida tidsmåttet 40
timmar i veckan. Det kan bli fyra veckor,
som det finns angivet i lagen såsom
ett mönster att följa, eller en längre
tidsperiod om det ger ett bättre utfall
inte bara vid förläggningen av arbetstiden
utan också vid planeringen av den
fritid vederbörande skall åtnjuta. Vi har
hört att exempelvis inom transportväsendet
de längre perioderna ger bättre
möjligheter att få en samlad ledighet,
och det har arbetstagarna varit med om
att införa och funnit förnuftigt. Jag tror
att de kommer att ha samma inställning
även i fortsättningen.

Herr talman! Själv tycker jag att detta
utredningsarbete som jag har fått syssla
med har gett den största tillfredsställelse
både under arbetet och när jag nu
ser resultatet i propositionen. Därför
kan jag helhjärtat tillstyrka ett bifall
till utskottets förslag.

Ang. allmän arbetstidslag, in. ni.

Iferr HJORTH (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag sade, herr förste
vice talman, i mitt inledningsanförande
att detta är en stor och efterlängtad reform
som hälsas med tillfredsställelse
av alla grupper. Herr Strand nämnde
att de extra förmåner som uppnåtts för
olika grupper har vunnits genom förhandlingar,
att det enligt vad han kände
till var ett gott resultat som alla
var nöjda och tillfredsställda med och
att det var ett misstag att tro att eu
speciell reglering måste till för att ordna
förhållandena för dessa grupper.

Jag kan nämna att senaste gången en
arbetstidsförkortning infördes skedde
det just under hot om lagstiftning. Vid
avtalsförhandlingarna har ju gruvarbetarna
många andra krav som skall tillfredställas,
och man har inte lyckats få
gehör för önskemålet om en kortare arbetstid
utan ser ganska hopplöst på situationen.
I det läget anses det från
gruvarbetarhåll att det bästa vore att
lösa frågan lagstiftningsvägen. Jag kan
för min del inte se några avgörande
hinder för att just gruvarbetarna, som
alla är överens om är en speciellt utsatt
grupp med en särställning, såsom
ett undantag tas med i lagstiftningen.

Herr Strand var inne på tanken att
man skulle kunna växla om med de
svåra arbetena under jord så att det
inte skulle bli alltför långa perioder just
i arbetet med borrning och lastning. Jag
tror att det är mycket svårt att kunna
organisera en sådan sak. Det är arbeten
som man blir mer eller mindre
specialist på och håller på med år efter
år. Det enda som avbryter den utvecklingen
är just när sjukdom och olycksfall
till följd av arbetet bryter den trenden.
Då tvingas man gå till andra, mycket
sämre betalade arbeten. Jag tror
alltså inte att man på det sättet kan
lösa frågan. Däremot skulle man med en
kortare arbetsdag kunna få en lindring
av dessa arbetsförhållanden.

Ett avslag på denna motion skulle
ytterligare försvåra det utsatta och
känsliga läge som gruvarbetarna nu be -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ang. allmän arbetstidslag, m. m.

finner sig i, och jag vill vidhålla mitt
yrkande.

Herr NORBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att i anledning
av herr Strands anförande få komma
med några synpunkter.

Att det skulle bli några som helst
försämringar genom den reform som
nu skall genomföras är det ingen som
har anledning att förmoda. Det är också
riktigt, som herr Strand säger, att 42
timmars arbetsvecka vid kontinuerlig
skiftgång genomfördes efter förhandlingar.
Det är alldeles riktigt, men när
man i mitten av 1950-talet — efter diskussioner
som inleddes i början av det
årtiondet — vid en del fabriker började
tillämpa kontinuerlig skiftgång, så var
det ändå arbetstidsförkortningen från
48 till 42 timmar plus kompensationen
i form av 14,2 procents tillägg till lönen
som kom att vara avgörande för att
kontinuerlig skiftgång över huvud taget
kunde genomföras.

Under årens lopp har arbetstiden förkortats
mer och mer, och de skiftgående
har då krävt att även deras arbetstid
skulle förkortas för att man
skulle behålla något av den relation
som funnits tidigare. Vid en del fabriker,
där det tillämpas vad som brukar
kallas hård vecka, d. v. s. skiftarbete
även på storhelger och liknande, har
den frågan upptagits till förhandlingar
flera gånger, men det har varit omöjligt
att komma fram till en lösning. Arbetsgivarparten
har inte varit lyhörd
för detta krav, och det har inte gått att
få saken genomförd. Såvitt jag kan se
finns det ingen annan lösning än att gå
lagstiftningsvägen, och det är anledningen
till att vi har motionerat i frågan.

Herr talman! Jag har samma yrkande
som i mitt förra anförande.

Herr WERNER (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Det är naturligtvis inget
fel i och för sig när herr Strand

hänvisar till fackföreningsrörelsens
styrka när han talar för att man avtalsvägen
skall lösa en del gruppers arhetstidsfrågor.
Men vi kan ändå inte
komma ifrån att motparten inte heller
är helt kraftlös. Jag kan i det sammanhanget
citera vad Fabriksarbetareförbundet
skrev i sitt yttrande till LO
om arbetstidsutredningen: ”Vi vill inte
förneka att vi har en viss styrka, men
motparten är minst lika stark, varför
våra möjligheter att säga nej till arbetsgivarpartens
yrkanden är mycket begränsade,
i all synnerhet som vi i allmänhet
har yrkanden om förbättringar
av avtalen av annan karaktär.”

Under senare år har försöken att
avtalsvägen uppnå kortare arbetstid,
exempelvis för arbetare under jord, inte
lett till några resultat. Detsamma gäller,
som vi nyss hörde, arbetare i skiftgång.

Ett accepterande av termen allmän
övertid innebär accepterande av övertidsarbete
som eu normal företeelse.
Vad däremot beträffar övertid för nödfallsarbete,
då eljest fara skulle hota
person eller egendom, är det en självklarhet
för alla arbetare att sådan skall
tillämpas, oavsett bransch. Jag anser
emellertid att övrig övertid urholkar
lagstiftningen och kan göra en arbetstidsreform
illusorisk.

Herr PERSSON, YNGVE, (s):

Herr talman! Jag känner mig, liksom
herr Hjorth gjorde i sitt första anförande,
litet högtidlig inför det beslut som
kommer strax, efter vad jag kan förstå,
om en omfattande reformering av vår
arbetstidslag. Jag vill först som sist
säga, eftersom socialministern sitter och
lyssnar på debatten, att vi i fackföreningsrörelsen
i högsta grad uppskattar
propositionen och, kan jag tillägga, det
sätt varpå detaljerna har handlagts.
Jag gratulerar socialministern, som har
varit förunnad möjligheten att lägga
fram en så omfattande proposition som
denna.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

När det sedan gäller detaljerna vill
jag framhålla, att jag helt kan förstå det
resonemang som förs om gruvarbetarna.
Skall man plocka fram enskilda arbetargrupper
eller grupper av löntagare
som det kan vara rimligt att ge en
kortare arbetstid, tror jag att gruvarbetare
under jord är en given grupp.

Jag förstår också mycket bra resonemanget
om skiftarbetarna. Det förslag
vi har kommer nämligen att ge
längre årsarbetstid för skiftarbetarna
— särskilt vid kontinuerlig drift — än
för andra, eftersom skiftarbetarna får
arbeta även under helger. Dessutom
finns det en dignitet över detta arbete
—- alltså på grund av själva skiftgåendet
— som kanske väger rätt tungt, om
man skall plocka ihop poäng för eu
kortare arbetstid för vissa grupper.
Därtill kommer att arbetsgivarna en
gång i tiden gjorde ett olyckligt utspel,
som flera inom LO reagerade mot. Arbetsgivarna
sade nämligen: Om ni går
med på helkontinuerlig drift, kommer
ni att få kortare arbetstid än andra. På
sin tid köpte man sig i högre grad fram
med det löftet, som då var en realitet,
eftersom vi allmänt hade 48 timmars
arbetsvecka. Nu vill man inte längre
stå för den politiken. Men människorna
minns gott. De kommer ihåg det löftet
och tycker alltfort att det är berättigat.

Rent sakligt kan man inte utan vidare
påstå, att alla skiftarbetare utan
undantag har så mycket svårare arbetsförhållanden
att de självklart skall ha
kortare arbetstid än den allmänt föreskrivna.
Men man kan väl säga att det
är så stora nackdelar förbundna med
skiftgåendet att denna grupp, om man
skall börja att plocka ut särskilda grupper,
kommer högt på listan över dem
som måste prövas.

Inom Landsorganisationen känner vi
denna problematik mycket väl, inte
bara för dessa två grupper utan också
för en råd andra. Vi har emellertid sagt
oss, att skall vi nu yrka på en kortare
arbetstid lagmässigt för någon eller

Ang. allmän arbetstidslag, ni. in.
några grupper, bör vi litet närmare ha
kartlagt vilka behov som finns på olika
håll. Vi menar att det kan vara gagneligt
att starta på det sätt som propositionen
och utskottet förutsätter. Sedan
får vi i lugn och ro se efter vad som
utöver detta kan behöva göras.

Får jag i detta sammanhang göra en
reflexion av mera allmänt socialpolitisk
natur. Vi är överens om att den reform
som nu skall beslutas är i viss
grad —- i ganska hög grad åtminstone
för vissa arbetare —- sakligt berättigad
för att inte säga nödvändig. Jag upplever
emellertid denna reform framför
allt såsom en jämlikhetsreform, kanske
eu av de allra största vi någonsin stått
inför. Det bidrar till att väcka stor tillfredsställelse
hos fackföreningsfolk —
särskilt bland de arbetare som är organiserade
i LO — som får den största
glädjen av reformen.

Alltfort gäller dock att hundratusentals
löntagare i detta land redan förut
bar kortare arbetstid än 40 timmar och
att andra grupper, fastän de redan ligger
under 40 timmar, höjer rösten för
ytterligare förkortning av arbetstiden,
utan att vi inom LO kan upptäcka något
som helst sakligt motiv för den politiken.

Jag skulle egentligen vilja utnyttja
denna talarstol till att rikta en maning
till alla löntagargrupper att i stället pröva
en ökning av arbetstiden till 40 timmar
för dem som ligger under.

Detta är en kostsam reform och vi
har stora reformbehov på andra områden.
Vi har inte råd att gå fram så
mycket längre än vi gjort när det gäller
arbetstiden, i varje fall inte inom
överskådlig tid. Tänk på pensionsåldern,
som är en kommande fråga! Vi
bar inte råd att förkorta arbetstiden ytterligare
i detta läge. Om vi någon gång
vill att det skall bli möjligt för svenska
folket att bedriva reformpolitiken förnuftsmässigt,
att göra väl genomtänkta
och avvägda prioriteringar måste vi
komma ifrån det förhållandet att somliga
grupper omotiverat river åt sig

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ang. allmän arbetstidslag, m. m.
helt exceptionella förmåner, varefter
många gånger större grupper för rättfärdighetens
skull måste få samma fördelar.
Detta föder en reformpolitik så
att säga i rättvisans namn och inte så
mycket i det objektiva, konkreta övervägandets
tecken, något som vi rimligtvis
borde kunna klara i vårt land.

I varje fall tycker jag att de som nu
ligger under 40 timmar kunde vara ense
med mig om att det inte finns något
som helst skäl till att gå längre. Vad
finns det för motiv till att en mängd
bankanställda som sitter och arbetar i
trivsamma lokaler har mycket kortare
arbetstid än 40 timmar i veckan? Det
är sådana spjutspetsar som förstör möjligheterna
att tänka och handla förnuftigt.
Och det är klart att om andra
grupper marscherar vidare finns det
ingen anledning för gruvarbetare under
jord, skiftarbetare och många andra att
vara beskedliga när somliga utnyttjar
sina möjligheter.

Den arbetsgivarvärld som tacknämligt
nog förordat den reform vi just nu
diskuterar bör ha dessa förhållanden
i minnet också vid möte med andra
grupper och inte bara vanmäktigt låta
välten rulla vidare på vissa områden.

Jag har medverkat till en motion
som går ut på att vi skulle behålla
dygnsmaximum nio timmar, ett förslag
som utskottets talesman herr Strand
också utförligt kommenterat. Jag medger
att jag var rätt tveksam när jag
skrev på den motionen. Men LO har i
sitt remissyttrande gjort invändningar
mot att dygnsmaximum är borttaget.
Orsaken kan kort och gott uttryckas
så att vi fruktar ett starkt tryck från
arbetsgivarvärlden, besvärliga och komplicerade
förhandlingar, med andra ord
en tendens att man skall missbruka
möjligheterna. Jag kommer inte nu att
yrka bifall till motionen utan i stället
till utskottets förslag i dess helhet. Men
det är alldeles klart att om det blir en
allvarlig tendens att arbetsgivarna
missbrukar sina möjligheter kommer
det en ny motion om niotimmarsregeln.

När det gäller motionerna om arbete
under jord och skiftarbete har motionärerna
och andra, hoppas jag, förstått
att jag egentligen hyser stora sympatier
för dem men tycker att vi gagnar
de intressen det här är fråga om med
att nu genomföra en reform enligt propositionen
och sedan försöka diskutera
igenom på arbetsmarknaden vilka
grupper som vi skall göra undantag
för. Då kommer — det kan jag försäkra
— LO inte att på något sätt glömma
bort dessa grupper, som säkert
ligger allra högst i medvetandet inom
LO när det gäller vilka speciella reformer
som vi behöver.

I herr Yngve Perssons yttrande instämde
herr Palm (s).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komrne att
framställas särskilt beträffande varje
punkt av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de rörande
punkten A förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:879 och 11:1011 i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls därpå utskottets
hemställan i punkten B.

Vidare gjordes i enlighet med de avseende
punkten C framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet hemställt samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
1:879 och 11:1011, såvitt nu
vore i fråga; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om avskaffande av inkomstprovningen beträffande änkepension i vissa fall

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten D.

Ytterligare gjordes enligt de beträffande
punkten E förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på bifall till
motionerna 1:879 och 11:1011 i förevarande
del; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På särskilda propositioner bifölls
härefter vad utskottet hemställt i punkterna
F—H.

Härpå gjordes i enlighet med de angående
punkten J framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
bifall till motionerna I: 401 och II: 454;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

I fråga om punkten K, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Wanhainen, att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen
; samt

3:o), av herr Werner, att kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan med
den ändring, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 879 och II: 1011 i förevarande
del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan oförändrad
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wanhainen begärde votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av honom framställda yrkandet,
uppsattes samt efter given varsel upplästes
och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 9

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 1
punkten K, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wanhainen begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —94;

Nej — 20.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om avskaffande av inkomstprövningen

beträffande änkepension i vissa fall

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av motioner
om avskaffande av inkomstprövningen
beträffande änkepension i vissa fall.

Andra lagutskottet hade i ett sammanhang
behandlat sex till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 113,
av herr Kaijser m. fl., och II: 190, av
fröken W etter ström m. fl., i vilka anhållits,
att riksdagen måtte besluta, att
all inkomstprövning beträffande änkepensioner
inom folkpensioneringen
skulle upphöra från och med den 1 juli
1970;

2) de likalydande motionerna 1:165,
av herr Lindblad, och II: 188, av herr

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

tVestberg i Ljusdal, i vilka föreslagits,
att riksdagen skulle besluta, att inkomstprövningen
för erhållande av änkepension
skulle avskaffas även för
dem som blivit änkor före den 1 juli
1960; samt

3) de likalydande motionerna 1:407,
av herr Pettersson, Axel Georg, m. fl.,
och II: 447, av herr Gustafsson i Stenkyrka
m. fl., i vilka yrkats, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle
anhålla om en snabb översyn av reglerna
för erhållande av änkepension, i syfte
att eliminera de orättvisor som gällande
bestämmelser innebure i de fall
då makens död inträffat före den 1 juli
1960.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 113 och II: 190,

2) motionerna I: 165 och II: 188,
samt

3) motionerna 1:407 och 11:447
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I, av herr Österdahl (fp) och herr
Jonsson i Mora (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i anledning
av motionerna 1:113 och 11:190, motionerna
I: 165 och II: 188 samt motionerna
1:407 och 11:447 i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om förslag till
innevarande riksdags höstsession om
sådana ändringar i gällande lagstiftning,
att inkomstprövningen angående
änkepension i övergångsfallen slopades; B.

att motionerna 1:113 och 11:190,
motionerna I: 165 och II: 188 samt motionerna
1:407 och 11:447, i den mån
de icke kunde anses besvarade genom
utskottets hemställan under A, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; -

II, av herr Kaijser (m) och fröken
W etterström (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort
erhålla den avfattning, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:113 och 11:190 samt motionerna
1:165 och 11:188 ävensom med
anledning av motionerna I: 407 och II:
447 för sin del måtte antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring
i lagen (1962: 382) angående införande
av lagen om allmän försäkring.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Den 1 juli 1960 går en
gräns som skiljer änkorna i två stora
grupper när det gäller möjligheterna
att erhålla änkepensioner och de regler
som gäller för fastställande av pensionsbeloppet.
Den som blivit änka före
den 1 juli 1960 får sin änkepension
inkomstprövad, medan den som blivit
änka efter detta datum får sin änkepension
utan inkomstprövning, alltså
oberoende av vilken inkomst hon kan
ha vid sidan om sin pension. Med inkomst
avses alla slag av inkomster:
tjänstepension, arbetsinkomst, ränteinkomst,
avkastning av fastighet o. s. v.

Inkomstprövningen för dem som blivit
änkor före den 1 juli 1960 och som
då inte hade hemmavarande barn under
16 år gäller med vissa övergångsbestämmelser
för dem som blivit änkor
under tiden den 1 juli 1958—den 1 juli
1960 och innebär att pensionen skall
minskas med en tredjedel av änkans
inkomst till den del inkomsten överstiger
2 000 kronor. Förutom de olika inkomstslagen,
som verkar reducerande,
skall till årsinkomsten läggas 10 procent
av det belopp varmed änkans förmögenhet
överstiger 30 000 kronor.

Vid reduceringen av änkepensionen
skall minskningen av pensionsförmånen
i första hand ske på det kommunala
bostadstillägget och i andra hand
på änkepensionen.

Riksdagens beslut innebär att alla s. k.
övergångsänkor för en tredjedel av den

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

3f>

Om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

inkomst som ligger över 2 000 kronor
avdragen från den egentliga änkepensionen.
Har de kommunala bostadstillägg
avdras 50 procent av motsvarande
inkomst från det kommunala bostadstillägget.

Riksdagen uttalade redan vid sitt beslut
1960 att det var ostridigt att med
inkomstprövningen följer vissa icke
önskvärda verkningar. Dessa motverkar
ofta den pensionsberättigades vilja att
skaffa sig förvärvsarbete.

Det var de finansiella synpunkterna
som 1960 låg bakom riksdagens beslut
att inte slopa inkomstprövningen för
alla änkor. Sedan dess har frågan varit
uppe vid ett flertal riksdagar. Det avdragsfria
beloppet höjdes senast under
förra året till 2 000 kronor. 1964 års
riksdag överlämnade frågan till pensionsförsäkringskommittén
för behandling.
Ännu har den kommittén inte kommit
fram med något förslag till lösning
av frågan. Inför utskottsbehandlingen
har dock kommittén utarbetat en promemoria
med synpunkter på änkepensionen
i de s. k. övergångsfallen.

Promemorian är intressant ur flera
synpunkter, bl. a. därför att den visar
dels omfattningen av änkepensioneringen
för dessa änkor och dels i någon
mån de synpunkter som pensionsförsäkringskommittén
har på frågan, vilka
kanske också kommer att bli riktlinjer
för kommitténs fortsatta handläggning
av frågan. Enligt dessa beräkningar
skulle det i dag här i landet finnas
ungefär 44 500 änkor till män som
avlidit före den 1 juli 1960, och vilka
är födda 1903 eller senare. De änkor
som är födda tidigare än 1903 uppbär
redan folkpension och berörs alltså
inte av inkomstprövningen.

Av dessa änkor har 23 350 inkomstprövad
änkepension. Inte mindre än
21 700 av dessa uppnår under innevarande
år 50 års ålder eller mera. Det
är alltså 92 procent av dessa änkor
som är över 50 år, vilket jag tycker är
en verkligt talande siffra på deras ål -

dersfördelning. Av de änkor som i dag
saknar folkpension, nämligen 16 750,
är inte mindre än 14 650 över 50 år
och alltså endast 2 100 under 50 År.
Av de 40 100 änkor som har reducerad
änkepension eller helt saknar sådan
och inte heller har förtidspension
är mer än 36 000 över 50 år. Det innebär
alltså 89—90 procent.

Man bör ha dessa siffror i tankarna
när man diskuterar frågan om den inkomstprövade
änkepensionen. Det är
ju människor i höga åldrar som i dag
har de största svårigheterna att hävda
sig på arbetsmarknaden. De kvinnor
som nu är över 50 år gick ju ut i arbetslivet
under helt andra förhållanden
och förutsättningar än de som är yngre
och i dag går ut i arbetslivet. På den
tiden var i många fall äktenskapet en
försörjningsinrättning. Antingen hade
kvinnorna inte yrkesarbete eller också
slutade de i stor utsträckning sitt yrkesarbete
när de gifte sig.

Utbildningen låg också på en avsevärt
lägre nivå än i dagens läge. Kvinnans
möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden
var då avsevärt sämre
än i dag, även om hon fortfarande har
större svårigheter än mannen att slå
sig fram till bättre betalda tjänster. Yrkesutbildningen
bland de kvinnliga
ungdomarna var då också obetydlig.
Man kan därför utan tvivel säga att huvuddelen
av de kvinnor som i dag är
föremål för inkomstprövning när det
gäller änkepension dels är äldre och
dels har speciella svårigheter att hävda
sig på arbetsmarknaden. Detta beror
inte enbart på åldern, som i många fall
är ett svårt handikapp även för männen,
utan det beror också på att de
är kvinnor och har haft sin ungdom
och uppväxttid under en period med
avsevärt större svårigheter att göra sig
gällande på arbetsmarknaden och med
en helt annan inställning till kvinnans
deltagande i förvärvsarbetet.

Jag tror därför att dessa kvinnor till
allra största delen tillhör just de lågin -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

komsttagare som vi i dag i den allmänna
debatten gärna ömmar för och att vi
bör vidta praktiska åtgärder för att
hjälpa dem till bättre försörjningsmöjligheter.

Här har vi alltså en begränsad grupp
för vilken tillämpas olika regler vid
beviljandet av änkepension helt och
hållet beroende på vid vilken tidpunkt
vederbörande blivit änka, före eller efter
den 1 juli 1960. Vill man nu göra
något för de låginkomsttagare som det
här i så stor utsträckning gäller är det
angeläget att verkligen aktivt börja med
en grupp där man kan överblicka kostnaderna
och där man har möjligheter
att med hänsyn till den ekonomiska expansionen
i vårt land även klara de
ökade kostnader som en ändring av
gällande regler medför.

Pensionsförsäkringskommittén uttalar
också i sin PM, ”att starka skäl talar
för att inom ett folkpensioneringssystem
samma regler skall gälla för alla
kategorier änkor oberoende av tidpunkten
för änkeblivandet. Sett som en rättvisefråga
mellan olika kategorier änkor
är alltså nuvarande regler mindre tillfredsställande”.
Personligen anser jag
att sådana olika regler mellan olika kategorier
änkor naturligtvis är helt otillfredsställande.

Kommittén tar också upp de sociala
skälen för ett borttagande av inkomstprövningen.
Avskaffandet skulle inte
innebära, säger man, att de sämst ställda
änkorna får det bättre. De som inte
har några inkomster vid sidan av pensionen
skulle alltså inte erhålla förbättring.
Däremot skulle, enligt pensionsförsäkringskommittén,
ett avskaffande
av inkomstprövningen medföra att de
änkor som har sidoinkomster av sådan
storlek att det reducerar pensionen erhåller
förbättrade förmåner. Det måste
alltså konstateras att de sociala skälen
för ett avskaffande av inkomstprövningen
knappast kan åberopas, menar
pensionsförsäkringskommittén i sin PM.
Jag anser dock att även de sociala skä -

len är starkt vägande för ett avskaffande
av inkomstprövningen.

Jag har tidigare nämnt ålderssammansättningen
bland de änkor som antingen
har änkepension eller inte har
sådan men som alltså har fått sin pension
reducerad med anledning av inkomstprövningen.
Detta att inkomstprövningen
börjar verka redan vid en
inkomst av 2 000 kronor och att den inkomsten
sedan med hälften reducerar
bostadstillägget respektive änkepensionen
med en tredjedel måste vara klart
otillfredsställande. Det är väl få som i
dag kan leva på en rimlig standard,
även om de har något mer än 2 000
kronors arbetsinkomst utöver den änkepension
som de eventuellt får. Även
om man räknar med de höga kommunala
bostadstillägg, som försäkringskommittén
gjort — alltså med 2 000 kronor
per år — så innebär reglerna att redan
vid en inkomst av 4 000 kronor änkepensionen
och i första hand det kommunala
bostadstillägget reduceras med
1 000 kronor. Vid 6 000 kronors inkomst
reduceras alltså beloppet med 2 000
kronor och vid 9 000 kronors inkomst
reduceras pensionsbeloppen och bostadstilläggen
med 3 000 kronor. Här är
det alltså fråga om verkliga låglöneinkomsttagare
som drabbas av en kraftig
reducering av sin pension på grund av
inkomst av förvärvsarbete eller på
grund av inkomst av andra saker, t. ex.
kapital eller bostadsfastighet o. s. v.

Om denna PM som pensionsförsäkringskommittén
arbetat fram nu inför
riksdagsbehandlingen är signifikativ för
kommitténs inställning till borttagandet
av inkomstprövningen av änkepensionerna,
så får man nog räkna med att
något förslag i den riktningen inte kommer
fram, då man ju här i flera punkter
— även andra som jag inte har citerat
— synes ha en negativ inställning
till ett dylikt borttagande.

Att, som utskottsmajoriteten gör, hänvisa
till att pensionsförsäkringskommittén
har för avsikt att lämna sitt slut -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

betänkande vid årsskiftet, är vi reservanter
därför inte nöjda med. Dels vet
man inte om det kan bli ett positivt uttalande
från kommitténs sida om ett
borttagande av inkomstprövningen, dels
kan man också utgå från att det ändock
kommer att ta relativt lång tid innan
riksdagen kan ta ställning till frågan om
inkomstprövningens borttagande.

Vi reservanter anser oss därför kunna
instämma i den kritik som riktas mot
det nuvarande systemet att dela upp änkorna
i en särskild grupp för vilken inkomstprövning
gäller och en grupp för
vilken sådan prövning inte skall gälla.
Av rättviseskäl tycker vi att det inte
bör förekomma att man, allra minst i ett
allmänt pensionssystem, låter olika bestämmelser
gälla för olika grupper försäkrade.

De kvinnor som alltjämt drabbas av
inkomstprövningen på sådant sätt att
deras änkepension reduceras kan rätt
gärna inte övertygas om det motiverade
i en sådan ordning. Även om pensionsförsäkringskommittén
avser att lämna
sitt slutbetänkande under instundande
årsskifte, kan det enligt vår mening
dröja avsevärd tid innan övergångsänkornas
pensionsförhållanden kan få
en tillfredsställande lösning. Mot den
bakgrunden yrkar vi, att riksdagen i en
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställer om
förslag till innevarande riksdags höstsession
om sådana ändringar i gällande
lagstiftning att inkomstprövning angående
änkepensionen i övergångsfallen
slopas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation nr I.

Herr PETTERSSON, AXEL GEORG,
(ep):

Hem talman! Den fråga som vi i dag
behandlar tycks ha blivit något av en
följetong i denna kammare under senare
delen av 1960-talet, och den tycks
också räcka en bit in på 1970-talet. Att
den fortfarande engagerar motionärer
är med hänsyn till frågans art inte så

märkligt, men att frågan inte lett till
något resultat i positiv riktning för de
människor det gäller måste man anse
inte bara som märkligare utan också
som beklagligt.

Redan 1964 gjorde riksdagen en framställning
om att pensionsförsäkringskommittén
skulle behandla frågan om
de s. k. övergångsänkorna för att komma
till rätta med deras problem — det
har ju också nämnts här tidigare. I debatten
i andra kammaren vid denna
frågas behandling under fjolåret — det
var den 5 mars 1969 — anförde enligt
protokollet en av ledamöterna i pensionsförsäkringskommittén
att kommittén
hade arbetat med frågan, att kommittén
den 14 mars, alltså 1969, skulle
ha ett nytt sammanträde och att riksförsäkringsverket
till detta sammanträde
hade lovat att pensionsförsäkringskommittén
skulle få ett fullständigt material
så att man sedan kunde lösa frågan.

Frågan tycks dock ha stannat på diskussionsstadiet;
några synbara resultat
har vi ännu inte sett till. Jag förmodar
att många med mig efter det här återgivna
uttalandet hyste den förhoppningen
att något ändå skulle hända till
1970 års riksdag. Så har dock inte blivit
fallet. Utskottet hänvisar ånyo till att
pensionsförsäkringskommittén har frågan
under behandling, och i enlighet
härmed yrkar utskottet ånyo avslag på i
ärendet framlagda motioner. Detta gör
man, trots att man i utskottsutlåtandet
nu liksom förra året skriver: ”Mot uppdelningen
av änkor i två grupper, för
vilka olika regler för erhållande av pension
skall gälla, har alltsedan reglernas
tillkomst år 1960 riktats kritik.” Genom
detta utskottets påpekande och den av
riksdagen 1964 till pensionsförsäkringskommittén
gjorda framställningen om
en översyn av dessa regler borde man
ha kunnat förvänta sig att övergångsänkornas
problem redan varit lösta.

Vid behandlingen av denna fråga under
fjolårets riksdag biföll andra kammaren
den till utskottsutlåtandet foga -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

de reservationen, som innebar att pensionsförsäkringskommittén
skulle behandla
frågan om övergångsänkorna
med förtur. Jag hoppas att båda kamrarna
vid dagens behandling kommer
att fatta ett sådant beslut, att vi nu
äntligen kan eliminera de orättvisor
som gällande bestämmelser innebär för
änkor vilkas make avlidit före den 1
juli 1960.

Utskottet har i sitt utlåtande angivit
att pensionsförsäkringskommittén uppgivit
att den har för avsikt att avlämna
sitt slutbetänkande vid instundande årsskifte,
alltså sex år efter det att den
fått frågan till behandling. Huruvida
denna uppgift kan tillmätas större värde
än fjolårets kan ställas i tvivelsmål.
Även om jag är klart medveten om att
det här är fråga om en viss kostnadsökning,
vilken angivits i utskottets utlåtande,
och att även de allmänna pensionsbestämmelserna
behöver ses över,
så anser jag att finansieringsfrågan och
översynen av pensionsbestämmelserna
icke borde ha behövt ta en tidrymd av
sex år.

Även om man kan anse att det är en
relativt liten grupp människor som det
här är fråga om, blir problemet inte
mindre för berörda individer. De människor
som råkat hamna på fel sida om
gränsen den 30 juni 1960 är en grupp
som har kommit i kläm. Därom tror jag
vi alla är överens.

Då borde det enligt centerns mening
vara rimligt att denna fråga inte får
förhalas längre utan att vi kommer fram
till en lösning utan längre dröjsmål. De
kvinnor som på grund av nuvarande
bestämmelser med all rätt känner sig
orättvist behandlade har redan väntat
alldeles för länge på en sådan lösning.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtandet
fogade reservationen nr I.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Vi från moderata samlingspartiet
har också fogat en reser -

vation till detta utlåtande. Denna fråga
har, som de båda föregående talarna
påpekade, redan flera gånger varit
uppe till debatt. Det kan man också läsa
om i reciten till utskottets utlåtande.
Om man bara med ett par ord skulle
vilja kommentera resultatet av de gångna
årens behandling av frågan, skulle
man kunna säga —• som herr Axel
Georg Pettersson nyss framhöll — att
det egentligen är egendomligt att något
beslut inte fattats; att frågan inte
redan blivit löst. Riksdagen uttalade ju
redan 1958 att inkomstprövningen borde
avskaffas inom de två mest betydelsefulla
områden, där den ännu fanns
kvar, nämligen beträffande änkepensioneringen
och invalidpensioneringen.
Man avskaffade den också beträffande
dem som blev änkor efter den 1 juli
1960.

Reformen ansågs böra genomföras så
snart finansiella och andra förutsättningar
skulle föreligga. För de här förbisedda
grupperna tycks det ännu inte
ha förelegat sådana finansiella förhållanden.
Vissa justeringar av reglerna
för inkomstprövningen har verkställts
under årens lopp, men kvar står det
faktum att en viss prövning av de
här ifrågavarande änkornas inkomstoch
förmögenhetsförhållanden alltjämt
krävs.

I år har man vid utskottsbehandlingen
haft tillgång till en promemoria
från pensionsförsäkringskommittén,
som har lämnat mycket klara uppgifter
om vilka människor det här gäller. De
båda föregående talarna har anknutit
till den utredningen, jag skall inte gå
in på den närmare. Jag vill bara påpeka
det förhållandet att för varje år
som går blir antalet av de här övergångsänkorna
färre. År 1961 gällde det
54 000 fall, 1969 var det 26 600. Antalet
har minskat med ungefär 3 500 varje år
under den senaste tiden. Man kan alltså,
om man vill resonera cyniskt, säga
att problemet är spontant löst efter ett
ganska begränsat antal år. Då finns det
inga kvar som kan göra anspråk på

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

pensioner efter de bär bestämmelserna.
Struntar man i att reglera dessa förhållanden
— som av de träffade uppfattas
som en orättvisa och som strider
mot vad som betraktades som en princip
som riksdagen godkände år 1958
— löser sig frågan av sig själv.

Jag vill ytterligare understryka vad
herr Österdahl sade om vilka människor
det här gäller. De största grupperna
är födda under de första åren av
den period som det här gäller, alltså
från 1904 till 1910—12. Herr Österdahl
erinrade om att när dessa kvinnor gick
ut i arbetslivet var förhållandena sådana,
att äktenskapet betraktades som
en försörjningsinrättning eller någonting
i den stilen, såsom herr Österdahl
uttryckte det. Därför slutade de arbeta
när de gifte sig. Det var faktiskt inte
riktigt bara på det sättet. Särskilt under
1930-talet, efter den känning man
hade haft av depressionen, var det på
många håll så att de kvinnor som gifte
sig fick sluta sin anställning. Det fanns
t. o. m. också förslag på extra beskattning
av sådana makar som båda arbetade,
alltså motsatsen till ett förvärvsavdrag.

Vår reservation innehåller ett yrkande
att förslaget skall genomföras redan
den 1 juli i år och den innehåller ockse
den lagändring som krävs för detta.
Ett bifall till vårt yrkande har i nuläget
beräknats kosta 95 miljoner kronor
om året, och vi har i en särskild
motion, som remitterats till statsutskottet,
yrkat på en höjning av det förslagsanslag
som skall utgå till pensioner
med motsvarande belopp.

95 miljoner kronor är ju en stor summa.
Den utgör emellertid drygt 1,3
procent av det förslagsanslag som utgår
till pensioner. I själva verket är summan
inte större än att den ligger inom
ramen för de felräkningar som gäller
för ett anslag av den här typen, där
den definitiva slutsumman ändå är beroende
av så många svårberäknade faktorer
att svängningar på mer än 1,3
procent i den ena eller andra rikt -

ningen är tänkbara och inte heller kan
kritiseras i alltför hög grad. Det betyder
att den här summan ur statsfinansiell
synpunkt inte behöver ha någon
avgörande betydelse.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
II i utskottsutlåtandet. Den
innehåller förslag till den lagändring
som krävs för att den av oss föreslagna
reformen skall kunna träda i kraft den
1 juli, som jag tidigare nämnde. Det
finns både principiella skäl och rättvisesynpunkter
som talar för att så skall
ske. Vårt motiv till ett så djärvt förslag
som en lagändring innebär är att
hittills inte något förslag har lett till
resultat. De har hamnat i utredningskvarnen
och den mal som bekant ofta
ganska långsamt. Herr Pettersson har
nyss understrukit dessa förhållanden
och det är de som har motiverat vårt
ställningstagande i denna fråga.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Egentligen skulle det
vara tillräckligt att erinra om att detta
ärende ligger hos pensionsförsäkringskommittén
och följaktligen inte bör
brytas ut ur sitt sammanhang förrän
man där tagit ställning till förslaget.
Det har sagts att pensionsförsäkringskommittén
har haft det under en längre
tid. Och de som yttrat sig tidigare här
tycker att det inte skulle behöva ta så
lång tid att ändra bestämmelserna i
dessa fall. Det anser jag vara ett riktigt
konstaterande, om det endast var
den delen pensionsförsäkringskommittén
skulle ta ställning till. Den har
emellertid hand om pensionsärenden
också av annat slag, där förmodligen
även änkepensionerna spelar en ganska
stor roll, när det gäller att göra man
och kvinna jämställda också i pensionssystemet,
vilket skulle medföra möjligheter
för änklingar att tillerkännas
pension efter hustruns död. Även i övrigt
tror jag kommittén har att behandla
frågor som tillhör just detta områ -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

de, och det utgör väl anledningen till
att det tagit längre tid att slutbehandla
ärendet, som kommittén fick hand om
år 1964, enligt vad som uppgivits här.

För egen del anser jag följaktligen
inte att det finns någon större anledning
att detaljbehandla frågan i dag.
Pensionsförsäkringskommittén har uppgivit
att den kommer med förslag under
innevarande år. Om detta blir positivt,
negativt eller avvikande från vad vi
diskuterat vid tidigare tillfällen vet jag
ingenting om, men jag tycker ändå att
vi skall avvakta förslaget.

Vidare vill jag säga några ord i anledning
av de siffror som har nämnts
och som är redovisade i en promemoria
som utarbetats inom pensionsförsäkringskommittén.
Herr Österdahl sade
redan i början av sitt anförande att änkorna
uppdelades i två grupper 1960.
Ja, det fanns bara en grupp på den tiden,
nämligen de som hade blivit änkor
före den 1 juli 1960, och de uppgick till
något mer än 100 000. Endast en fjärdedel
av dessa uppbar pension eftersom
reglerna vid den tidpunkten var mera
restriktiva än vad som nu är fallet. De
måste ha fyllt 55 år för att vara berättigade
till änkepension eller ha barn
under tio eller möjligen tolv år. Då
kunde de uppbära en änkepension som
emellertid även då var inkomstprövad.
Den pensionen miste vederbörande när
barnet uppnådde den fastställda åldersgränsen.
Enligt det nu föreliggande statistiska
materialet tillerkändes 54 000
kvinnor änkepension från den 1 juli
1960, visserligen inkomstprövad men
den omfattade dock dubbelt så många
som tidigare.

Frågan är nu hur inkomstprövningen
verkar. Om det är riktigt, såsom uppgivits,
att det finns ungefär 44 000 änkor
kvar av dem som blivit änkor före den
1 juli 1960, är det ungefär 27 000 av
dem som för närvarande uppbär pension.
Det är alltså 16 000 eller 17 000
änkor som icke har tillerkänts pension,
men detta beror på att de har inkomster
av den storleksordningen att de efter

inkomstprövningen inte kan tillerkännas
pension. Med det kommunala bostadstillägg
som pensionsförsäkringskommittén
räknar med betyder detta
att de har över 20 000 kronor i inkomst.
Hur många av dem som nu har pension
som icke har mer än grundpension,
alltså den rena änkepensionen och bostadstillägg,
har jag ingen uppgift om.

Om man skulle bifalla motionärernas
förslag på det sätt som de tänkt sig
skulle det komma att kosta 95 miljoner
kronor. Av detta belopp går ungefär 17
miljoner kronor till dem som redan bar
änkepension efter inkomstprövning. De
får endast en mycket liten del av det
beloppet. 78 miljoner kronor skulle gå
till dem som har så stora inkomster,
alltså över 20 000 kronor, att de icke för
närvarande uppbär pension. Jag tycker
uppriktigt sagt att om man har ont
om pengar så är det inte det bästa sättet
att använda dem på, men det får man
bedöma när pensionsförsäkringskommittén
kommer med sitt förslag.

Jag tror det hade varit bättre om
man 1960 hade låtit inkomstprövningen
bestå för samtliga som skulle ha änkepension
intill den dag då vi hade ekonomiska
resurser att slopa inkomstprövningen
för samtliga.

Om en kvinna som har en anställning
och relativt hygglig inkomst blir
änka och får en änkepension på 5 400
kronor eller vad det är, medan någon
annan änka, som har lägre inkomst, på
grund av inkomstprövningen inte kan
få någon pension, så förstår jag mycket
väl att det kan uppfattas som en orättvisa
i systemet. Jag tycker dock inte att
någondera fallet är så ömmande att
man behöver rusa i väg och göra någonting
som kanske måste göras om sedermera.

Jag tror att vi har nytta av att avvakta
pensionsförsäkringskommitténs
betänkande, så att vi får tillfälle att bedöma
hur läget är, inte bara för änkorna,
som här är aktuella, utan även på
de andra punkter där kommittén kan
komma med förslag.

Onsdagen den 4 mars 1970 Nr 9 41

Om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Iierr talman! Det är naturligtvis riktigt,
som herr förste vice talmannen
säger, att före införandet av de icke
inkomstprövade änkepensionerna vid
1960 års riksdag fanns det bara en
grupp. Jag nämnde också i mitt första
anförande att det är just den gränsen
som delat upp änkorna i två grupper,
en bestående av dem som blev änkor
före den 1 juli 1960 och en som utgörs
av dem som blivit änkor efter detta datum.

Herr förste vice talmannen sade också
att det finns 27 000 änkor som inte
har änkepension därför att den i deras
fall är inkomstprövad. Jag vet inte om
jag missuppfattade siffran, men såvitt
jag kan förstå av det material som föreligger
är det bara 16 750 som inte har
änkepension. Och när herr förste vice
talmannen utgår ifrån att alla dessa har
20 000 kronor i inkomst, så är det ju
under den förutsättningen att de har
2 000 kronor i kommunalt bostadstilllägg.
Nu vet vi alla att i många kommuner
är bostadstilläggen lägre än 2 000
kronor — i många kommuner till och
med avsevärt lägre.

Herr Strand nämnde vidare att han
tyckte att det hade varit bättre, om
man inte tagit bort inkomstprövningen
1960. De som var med i riksdagen vid
den tiden får väl ta den våndan nu
efteråt. Såvitt jag kan se, är det väl inte
möjligt och heller inte moraliskt riktigt
att — vad som än kommer att stå
i pensionsförsäkringskommitténs betänkande
— ta bort de icke inkomstprövade
änkepensionerna för dem som har
blivit änkor efter den 1 juli 1960. Man
kan väl inte ta bort en pension som
man en gång har beviljat, och den grupp
som blivit änkor tidigare kommer då
fortfarande att befinna sig i ett sämre
läge, om man inte tillerkänner dem en
icke inkomstprövad änkepension.

Jag vidhåller mitt yrkande, herr talman.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det har sagts från ett
par håll att det är konstigt att frågan
om dessa s. k. övergångsänkor inte blivit
löst, eftersom den har varit inte
bara en följetong utan något som förföljt
oss i andra lagutskottet under åtskilliga
år. Jag tycker att det egentligen
inte är så förfärligt konstigt, därför
att dessa änkor liksom åtskilliga
andra grupper av änkor är offer för ett
alldeles felaktigt pensionssystem, som
vi hoppas skall kunna ändras.

Jag tror inte att vi i längden kan
acceptera ett pensioneringssystem, där
pensionen inte är knuten till den egna
arbetsinsatsen. För gifta — och även
frånskilda — kvinnor, som inte har förvärvsinkomst
är pensionen knuten till
mannen, och det systemet leder med
nödvändighet till orättvisor vad beträffar
änkorna liksom beträffande
änklingarna, som nu inte uppbär någon
pension motsvarande änkepensionen.

Jag har hela tiden motiverat min
bristande vilja att ge dessa s. k. övergångsänkor
en pension utan inkomstprövning
med att det hos pensionsförsäkringsutredningen
ligger en begäran
— om inte ett par stycken —- från riksdagen
att här skall utredas om vi inte
kan få ett pensionssystem, som är mera
rättvist mot alla parter. Har man en
gång begärt detta, tycker jag att det är
väldigt inkonsekvent av utskottet att
begära en pålappning av ett system,
som vi tycker är i princip fel. Därför
har jag under ett par år sällat mig till
dem som anser att vi skall vänta tills
utredningen är färdig med ett förslag.
Jag hoppas verkligen att det förslaget
inte kommer att sträcka sig bara till
att ge änklingarna pension för att skapa
jämlikhet mellan änkor och änklingar
utan också — och det är väl även de
motionärers avsikt som har fört upp

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

denna fråga till riksdagsbeslut —- till
att vi skall få ett mycket mera genomgripande
pensionssystem, som ger rättvisa
åt olika parter. Får vi ett sådant
system knutet till den egna arbetsinsatsen,
slipper vi dessa ideliga diskussioner
om hur en grupp av änkor är
favoriserade, medan andra grupper
ställs i en mycket svårare situation. De
frånskilda kvinnorna får i vissa fall
ingen pension alls.

Det är dessa orättvisor över huvud
taget i systemet som jag för min del
har vänt mig emot, trots att jag begriper
—- det gör vi nog allesammans, vare
sig vi röstar för reservationen eller utskottet
—• att det i de individuella fallen
skapats stor bitterhet. En änka kan
liksom inte förstå, varför hon inte får
någon änkepension, medan den änka
vars man har avlidit efter 1960 och som
kanske själv har förvärvsinkomst eller
lyfter en ordentlig egenpension också
får änkepension. Det är klart att detta
är en stor fråga för vederbörande och
måste utlösa en stor bitterhet. Jag hoppas
därför — det är verkligen en varm
förhoppning — att utredningen snart
är färdig och lägger fram ett förslag
om ett tidsenligt pensioneringssystem
som gäller för alla, både män och kvinnor,
och inte gör någon skillnad.

Av den anledningen, herr talman,
kommer jag att rösta för utskottets
förslag.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag nämnde siffran
27 000, och det är möjligt att herr Österdahl
fattade detta såsom en uppgift på
antalet änkor som inte har pension.
Jag nämnde dock siffran 44 000 såsom
den totala siffran, och därav har 27 000
pension medan 17 000 står utan pension.
Det är möjligt att jag kastade om
uppgifterna i mitt tidigare anförande,
men detta är i varje fall de riktiga siffrorna.
De är visserligen inte så exakta
som den herr Österdahl anförde, näm -

ligen 16 750, men detta beror på att
det inte finns så exakta uppgifter på
dem som inte bär anmält sig för pension.
Man har mera fått göra ett antagande.

Sedan säger herr Österdahl att kravet
på över 20 000 kronor i inkomst
förutsätter att vederbörande har 2 000
kronor i bostadstillägg. Nej, jag var litet
försiktig där. Har de 2 000 kronor
i bostadstillägg, kan de nämligen ha
22 740 kronor i inkomst, innan allt har
gått förlorat genom inkomstprövningen.
De kan antagligen ha 20 000 kronor
i inkomst, även om bostadstillägget i
kommunen skulle utgå med endast
1 000 kronor. Jag tror i alla fall att de
ligger på gränsen till 20 000 kronor i
inkomst, innan hela pensionen plus det
kommunala bostadstillägget har gått
förlorat.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt delta
i denna debatt, men sedan fru Hamrin-Thorell
i egenskap av utskottets
vice ordförande tagit till orda och givit
sin syn på saken kan jag inte låta bli.

När fru Hamrin-Thorell använder
motiveringen, att hon hoppas att man
skall få ett tidsenligt system för pensionsfrågans
lösning, för att säga nej
när det gäller att få till stånd en lösning
av övergångsänkornas problem
kan jag inte vara med längre. Jag hade
tänkt rösta med utskottsmajoriteten.
Sedan jag lyssnat till fru Hamrin-Thorell
är jag medveten om att vi aldrig
får någon lösning på övergångsänkornas
problem om vi skall vänta på
den lösning och de intentioner som
fru Hamrin-Thorell tydligen är ute efter.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till reservation I.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Herr Eric Carlsson har
aldrig varit med om någonting när det

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

gällt ett modernare pensionssystem, så
det förvånar mig inte alls alt han inte
vill vara det i dag heller. Däremot förvånar
det mig att enbart det faktum att
jag förordade ett pensionssystem som
skulle vara rättvist för alla änkor —
vare sig deras män är avlidna före eller
efter 1960 — föranleder honom att
rösta med reservationen i stället för
utskottsmajoriteten.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att därunder yrkats

1 :o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Österdahl, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av honom och herr Jonsson i Mora
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt

3:o), av herr Kaijser, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom och fröken Wetterström
vid utlåtandet anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr österdahls
yrkande.

Herr Kaijser äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 2 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Österdahl
och herr Jonsson i Mora vid
utlåtandet avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det förslag,
som innehålles i den av herr Kaijser
och fröken Wetterström vid utlåtandet
anförda reservationen.

Då emellertid herr Kaijser begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —29;

Nej — 22.

Därjämte hade 70 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd därav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Österdahl och
herr Jonsson i Mora vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om de s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna i tilläggspensioneringen

uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej —41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om de s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna
i tilläggspensioneringen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av motioner
om de s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna
i tilläggspensioneringen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två till lagutskott hänvisade
likalydande motioner, 1:31, av herr
Carlsson, Eric, m. fl., samt II: 36, av
herr Jonasson m. fl.

I motionerna hade behandlats dels
frågan om sambandet mellan avgifter
och pensionsgrundande inkomst i vissa
fall i ATP-systemet, dels frågan om
reformering av femtonårs- och trettioårsreglerna.
I detta utlåtande behandlades
endast sistnämnda fråga. Motionärerna
hade yrkat, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
skyndsam prövning samt förslag rörande
en sådan reformering av berörda
regler inom tilläggspensioneringen, att
den nuvarande disproportionen mellan
avgift och förmån för deltids- och korttidsanställda
samt låginkomsttagare avlägsnades
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1: 31 och II: 36, såvitt anginge
femtonårsregeln och trettioårsregeln,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Andreasson
(ep) och herr Gustavsson i
Alvesta (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner,
I: 31 och II: 36, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Vi har en rad ärenden
där det ställs krav på förbättringar
inom socialbalkens ram. Nyss har vi
diskuterat frågan om övergångsänkornas
pensioner. Detta andra lagutskottets
utlåtande nr 3, grundat på motionsparet
I: 31 och II: 36, berör tvenne
frågor, dels femton- och trettioårsreglerna,
dels förhållandet mellan avgifter
och förmåner i vissa fall. Det sägs
i motionerna att avgiften, som skall inbetalas
för hela den aktiva arbetstiden
kan komma att innebära att en arbetstagare
av sin inkomst får betala avgifter
till ATP under både 45 och 50 år
men inte får räkna pensionspoäng för
längre tid än 30 år. Vi menar att detta
särskilt missgynnar låginkomsttagarna,
alltså de grupper som kommer tidigt
ut i förvärvsarbete. Vidare har vi 15-årsregeln, som innebär att dessa grupper
med en mycket flack inkomstkurva,
inte får en pension som ligger i paritet
med de avgifter man betalat, om vi
jämför med grupper som har brant
stigande inkomstkurvor. Det senare gäller
grupper som är inne i ”karriären”
och därför ofta under de 15 sista åren
har brant stigande inkomster.

Vi kommer alltså fram till att det
inte finns något samband mellan avgifter
och förmåner. Det blir sämst för
de grupper som har de många arbetsåren
som jag redovisat här.

De avgifter som inbetalas utgör en
del av lönen, som avsätts till pension.
Menar man allvar med talet om strävan
till jämlikhet, måste man säga att det

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om de s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna i tilläggspensioneringen

är dålig avvägning i det här sammanhanget.

Denna fråga liar varit föremål för
behandling under eu rad av år här i
riksdagen. Motiveringarna på ömse håll
har väl inte ändrats så mycket. Utskottet
har i år liksom tidigare hänvisat till
att det system som tillämpats bär sin
förebild i den statliga pensioneringen.

Till detta vill jag bara säga, att det
finns andra områden, där vi har hävdat
jämförelsen med den statliga pensioneringen,
nämligen i fråga om pensionsåldern.
Där har man emellertid
inte haft samma intresse av en sådan
jämförelse. Skall man följa förebilden
den statliga pensioneringen, bör man
göra det fullt ut. Det har man inte gjort,
och därför är det inte relevant att nu
dra den jämförelsen.

När man talar om jämlikhet torde
man finna att detta område verkligen
måste tas upp till en allvarlig prövning
vad gäller 15- och 30-årsreglerna. Vi
menar att från den utgångspunkten
finns starka skäl för bifall till den reservation
som herrar Andreasson och
Gustavsson har fogat till utlåtandet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till denna.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Även denna fråga tillhör
dem som har viss perenn karaktär.
Den trycks ned ena året och väcks
upp året därpå i ungefär samma skepnad.

Jag har tidigare sagt att jag inte kan
finna annat än att motionärerna helt
missförstått innebörden i dessa regler.

Det är inte så värst länge sedan —
det var väl under föregående riksdag
— som kammaren beslutade godkänna
ett utlåtande från andra lagutskottet
där en särskild utredning begärdes om
ytterligare förstärkning av värdesäkringen
i pensionssystemet. Där påpekades
bl. a. att genomsnittsberäkningen
efter 15-årsregeln inte gav tillfredsstäl -

lande resultat när penningvärdeförsämringen
eller prisförändringarna var så
starka som för närvarande. Systemet är
beräknat att ge 60 procent av den pensionsgrundande
inkomsten. Men när
inkomsterna fördubblas på 15 år kan
ju genomsnittet inte bli 60 procent;
det ligger närmare 50, kanske t. o. m.
under 50. Därför har riksdagen beslutat
att man skall titta litet närmare på
den frågan.

Då skulle det se underligt ut om man
slopade hela systemet — både 30-årsregeln
och 15-årsregeln.

Det finns också de som tror att det
skulle bli bättre om man fick räkna
redan från början när man inträdde i
förvärvslivet på vad som betalats in
fram till den dag man pensioneras. Så
är det inte. Då måste man räkna med
de belopp som inbetalts, men systemet
bygger på intjänade pensionspoäng.
Även om man intjänat pensionspoäng
då penningvärdet var bättre får den
pensionspoängen samma värde som de
andra poängen den dag pensionen skall
beräknas.

Herr talman! Jag kan inte förstå annat
än att motionärerna skulle ha nytta
av att vända sig till försäkringstekniskt
kunnigt folk som kan titta på deras
önskemål i detta avseende. Är man då
ärlig och uppriktig i sina besked till
motionärerna måste det gå ut på att
detta är felaktigt. Man skall inte bifalla
ett sådant yrkande.

Jag hemställer om bifall till utskottets
utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 93;

Nej —17.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av motioner
om socialförsäkringsskyddet för
företagare och fria yrkesutövare.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två till lagutskott hänvisade
motioner, 1:858, av herr Kristiansson,
Axel, och fröken Pehrsson, samt II: 993,
av herr Andersson i Knäred m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om
skyndsam prövning och förslag röran -

de ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare
i syfte att åstadkomma ökade
valmöjligheter i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 858 och II: 993
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av fru Hamrin-Thorell (fp) samt
herrar Österdahl (fp),Andreasson (ep),
Gustavsson i Alvesta (ep) och Jonsson
i Mora (fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna
I: 858 och II: 993 i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om förslag rörande
ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare
i syfte att åstadkomma ökade
valmöjligheter;

II. av herr Kaijser (m) och fröken
Wetterström (m), vilka likväl ej antytt
sin åsikt.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Med hänsyn till att reservanterna
från vårt håll inte är närvarande
vill jag säga ett par ord i denna
fråga.

Motionerna 1:858 och 11:993 gäller
socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare och de särskilda
önskemål om valfrihet som denna kategori
har inom den allmänna försäkringen.
Det finns vissa möjligheter till
valfrihet i dag. Jag skall inte beröra
dem utan nöjer mig med att hänvisa till
motionerna på den punkten.

För många företagare och fria yrkesutövare
finns det ett behov av en distinktion
mellan riskskydd och åldersskydd.
Dessa människor vill stabilisera
sitt eget företag genom att spara och
därigenom bättra på sin ekonomi. Med
hänsyn till att amorteringar på skulder

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

mänga gånger är ganska höga har de
svårt att få inkomsterna att räcka till
dels amorteringar och investeringar,
dels avgifterna till ATP, dels också de
höga skatterna. Man tvingas här att
välja. Vilka möjligheter har man då i
detta sammanhang? Man behöver ett
riskskydd för sig och sin familj, men
åldersskyddet, har det sagts, har inte
samma dignitet, på grund av att man
har sparat inom företaget. Det är från
den utgångspunkten som det år efter
år har framlagts förslag om en ökad
valfrihet inom detta system. Det är nu
valfrihet i fråga om karensdagar och
det finns vissa andra valmöjligheter.

De flesta administrativa problem brukar
kunna lösas i detta land. Nog är det
väl då märkligt att man inte kan finna
en form för ett försäkringsskydd som
är lämpligt för dessa företagare. Nu säger
man att det inte finns utrymme och
möjligheter för detta genom tilläggspensioneringens
konstruktion. Det skall väl
ändå inte vara så att individen anpassas
till systemet, utan systemet skall anpassas
till individen och dennes behov.
Det här gäller ett antal människor, vilka
önskar ett visst försäkringsskydd. Men
även om det är ett relativt litet antal är
det tillräckligt många för att frågan bör
ägnas uppmärksamhet inom ATP-systemet.

Tilläggspensionsförsäkringen har nu
varit i funktion i tio år. Det borde då
vara möjligt att komma till rätta med de
skönhetsfläckar som finns och att plocka
bort åtminstone en blomma ur den
perennrabatt som herr vice talmannen
Strand nyss talade om. Utskottets ordförande
har rätt när han säger att vi
har återkommit med denna fråga år
efter år. Jag tror att den återkommer
även i fortsättningen tills den får en
lösning. Jag ber att få yrka bifall till
reservation I i andra lagutskottets utlåtande
nr 4.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag tycker att herr Eric

Carlsson har litet för stora anspråk när
han menar att systemet skall anpassas
till individen och inte tvärt om. Ett
obligatoriskt system kan inte anpassas
till individen, det måste anpassas efter
en annan bedömning. Det är detta som
lägger hinder i vägen för tillmötesgående
av ett önskemål av det slag som herr
Eric Carlsson gör sig till tolk för.

Systemet är nämligen konstruerat så
att det skall utgöra ett skydd vid sjukdom;
om sjukdomen leder till total arbetsoförmåga
för en avsevärd tid skall
pensionssystemet träda till. Det skall
inte finnas något glapprum där. En egen
företagare som inte anser sig ha råd att
betala avgift till båda systemen är ändå
alltid obligatoriskt sjukförsäkrad för
grundsjukpenning. Om karenstiden är
kortare eller längre spelar då mindre
roll. Blir han allvarligt sjuk och är försäkrad
för tilläggssjukpenning är det
naturligt att han vill anlita sjukförsäkringen
så länge som det över huvud
taget är möjligt. När det blir fråga om
pension har han endast folkpensionen
att falla tillbaka på. Systemet är konstruerat
på det sättet när de båda försäkringarna
är beroende av varandra
och det går inte att bryta sönder.

Systemet inrymmer en möjlighet för
den enskilde företagaren att lämna båda
försäkringarna. Då bibehåller han 6
kronor i grundsjukpenning samt folkpensionsförmåner.
Är han i svårigheter
och förmenar att han måste lägga ned
så mycket han kan i sitt företag för
att göra det bättre och konkurrenskraftigare,
måste han räkna med att om han
blir sjuk får han lita till grundsjukpenningen,
som han har rätt till även om
han frånträder ATP och tilläggspensioneringen.
När han blir gammal har han
folkpensionen att lita till. Det går nämligen
inte att inom systemet tillgodose
den valfrihet som de företagare, vars
talan herr Eric Carlsson för, har uttryckt
önskemål om.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd, m. m.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Jag har antecknat en
blank reservation till detta utskottsutlåtande.
Det betyder att jag också anser
det vara en viss brist i systemet att
försäkringsskydd inte kunnat ordnas på
det sätt som föreslås i motionerna. Jag
inser emellertid att det enligt nuvarande
system, med dess samordning av
sjukförsäkring och pensionsförsäkring,
inte finns någon möjlighet att ordna
detta. Därför har jag inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! För att inte pröva herr
talmannens tålamod alltför mycket skall
jag fatta mig ytterst kort.

Svårigheterna med systemet påpekades
redan 1962. Men det finns en skrivning
i utskottets utlåtande från 1962,
då riksdagen antog den allmänna försäkringen,
som tyder på att man var medveten
om de särskilda förhållanden som
var rådande. Utskottet sade den gången
att systemet eventuellt kunde bli svårhanterligt,
om man skulle ta hänsyn till
de önskemål som fanns redan då och
som nu föreligger från motionärernas
sida. Yi vet ingenting om detta, ty frågan
har inte blivit utredd. Låt oss få
en ordentlig genomlysning av problematiken,
så att vi kan se vilka möjligheter
som finns.

Jag vill till slut bara säga att jag
tror att med god vilja skulle det finnas
möjligheter att här ta hänsyn också
till den enskilda människan. Därmed
skulle vi få en lösning på denna fråga,
som skulle gagna företagarna och näringslivet
i detta land.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av fru Hamrin-Thorell m. fl. vid

utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 41.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av motioner
om frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd, in. m.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, I:

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om frivillig

809, av fru Olsson, Elvy, samt II: 1026,
av fru Nilsson, Anna-Lisa, och herr
Gustavsson i Alvesta.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om

1) utredning av frågan om frivillig
tilläggssjukpenning vid nedkomst för
hemarbetande kvinnor och kvinnor arbetande
i familjens eget företag i enlighet
med vad i motionerna anförts,

2) utredning angående en höjning av
grundsjukpenningen och tilläggssjukpenningen,
varvid frågan om en höjning
av den statliga bidragsandelen borde
prövas.

Av motionsmotiveringen framginge,
att yrkandet under 2 beträffande tillläggssjukpenning
och statlig bidragsandel
avsåge bestämmelserna för den frivilliga
sjukförsäkringen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 869 och II: 1026
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fröken
Pehrsson (ep) och fru Nilsson (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 869 och II: 1026
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av frågan om frivillig tillläggssjukpenning
vid barnsbörd i enlighet
med vad reservanterna anfört
samt utredning om en höjning av
grundsjukpenningen, varvid frågan om
en höjning av den statliga bidragsandelen
borde prövas.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att kort och gott
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Den här frågan avser
om den frivilliga tilläggsförsäkringen

4 Första kammarens protokoll 1970. Nr 9

tilläggssjukpenning vid barnsbörd, m. m.
för kvinnor som inte har förvärvsarbete
skall gälla även vid barnsbörd.
Som bekant får en hemarbetande kvinna
grundsjukpenning på 6 kronor och
kan frivilligt tilläggsförsäkra sig upp till
sammanlagt 15 kronor per dag. Frågan
är om den frivilliga tilläggsförsäkringen
skall gälla även vid barnsbörd. Det är
vad motionärerna har begärt. Eftersom
det i så fall blir höga premier, föreslås
att staten skall öka sin andel i kostnaderna
från 20 till 50 procent.

Frågan har varit uppe förut och undersökts
av socialförsäkringsutredningen
år 1954, men man avvisade då tanken.
Riksdagen motiverade sitt beslut
om avslag med att det skulle bli för
stora avgiftshöjningar och att den frivilliga
försäkringen kanske skulle hämmas
av en sådan här ordning. Man menade
att en kvinna i fertil ålder gick in
i försäkringen men utträdde ur den när
hon kommit över denna ålder. Det ansågs
inte heller lämpligt att finansiera
frivillig försäkring med alltför mycket
statsmedel. Sedan har frågan återkommit
ideligen och riksdagen har intagit
samma ståndpunkt.

I sammanhanget skulle jag också vilja
påpeka att den propaganda som gjordes
för att denna grupp kvinnor skulle ta
en frivillig försäkring verkligen ledde
till resultat, och det är mycket tillfredsställande.
Då ökades antalet kvinnor
som tog denna frivilliga försäkring vid
sjukdom. Sedan upphörde propagandan
och det har också visat sig att ökningen
avtagit, vilket jag tycker är beklagligt.
Jag skulle vilja förorda en ny propagandakampanj
för dessa kvinnors anslutning
till den frivilliga försäkringen.

Vidare föreslås i motionen och i
reservationen att grundsjukpenningen
skall höjas från 6 kronor, och man begär
en utredning i denna fråga. Det är
alldeles självklart att med 6 kronor om
dagen kommer man inte långt, om man
som husmor ligger sjuk. Men i statsverkspropositionen
står angivet att en
höjning av den frivilliga tilläggssjukpenningen
kommer att behandlas i sam -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ang. reglerna för tilläggssjukpenning vid

band med det nya beskattningssystem
som vi så småningom skall få. Det finns
alltså ingen anledning för riksdagen att
just nu ta ställning till denna fråga och
utskottet vill därför avböja detta förslag
om utredning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder framkomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. reglerna för tilläggssjukpenning vid
havandeskap

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av motioner
angående reglerna för tilläggssjukpenning
vid havandeskap.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två till lagutskott hänvisade,
likalydande motioner, I: 870, av fru
Olsson, Elvy, samt II: 103b, av herr Romanus
m. fl., i vilka motioner yrkats,
att riksdagen skulle besluta om i motionerna
angiven ändring av 3 kap.
13 § lagen om allmän försäkring, vilket
förslag gällde, att kvinna medgåves rätt
till obegränsat avbrott i havandeskapsledighet
utan att rätten till tilläggssjukpenning
skulle gå förlorad för återstående
ledighetstid.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna 1:870 och 11:1034 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell (fp), herrar Österdahl
(fp) och Blomquist (m), fröken Wetterström
(in) samt herr Romanus (fp),

havandeskap

vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss del bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna 1:870 och 11:1034 för sin
del måtte antaga i reservationen infört
förslag till lag om ändring i 3 kap. 13 §
lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Denna fråga gäller alltså
rättigheten för en förvärvsarbetande
kvinna som Uppbär tilläggssjukpenning
i anledning av barnsbörd att arbeta under
mer än 30 dagar.

Det är inte så länge sedan det var
absolut förbjudet för denna grupp av
kvinnor att utföra något som helst förvärvsarbete
eller ens bevista sammanträden
eller arbeta med förtroendeuppdrag
under de 180 dagar, som hon uppbar
tilläggssjukpenning. Gjorde man
detta under en eller två dagar blev man
fråntagen tilläggssjukpenningen under
resten av tiden. Förra året ändrade
riksdagen detta till att en kvinna skulle
ha rätt att utföra förvärvsarbete upp
till 30 dagar. Det var ju alltid ett framsteg,
men vi motionärer och reservanter
tycker att man tog ett för kort tuppfjät.

Det förefaller mig som om detta vore
att utöva ett fullständigt onödigt förmynderskap
över kvinnorna. Förbudet
att utföra förvärvsarbete under den tid
då tilläggssjukpenning uppbäres har tillkommit
för att modern dels skall ta
igen sig efter graviditetstiden och förlossningen,
dels få möjligheter att vara
hemma och sköta barnet.

Jag tycker att detta är alldeles riktiga
synpunkter. Men jag ifrågasätter
om man inte kan anförtro kvinnorna
själva att avgöra när och hur länge de
orkar arbeta efter en förlossning, och
om de inte känner tillräckligt ansvar
för att barnet sköts ordentligt och inte
behöver lida genom att modern återvänder
till förvärvsarbetet vid den tid
och i den utsträckning hon själv väljer.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Ang. reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap

Nog iir det väl rätt egendomligt att
vi iiar en opinion inom samtliga politiska
partier och även ute i landet som
önskar att betydligt större hänsyn än
nu är fallet skall tas till kvinnans egen
vilja när det gäller att avgöra om hon
skall föda sitt barn eller inte, men man
vill inte anförtro henne och tror inte
att hon är kapabel att bedöma, om barnet
skötes väl och om hon själv kan gå
ut i förvärvsarbete under den tid hon
uppbär tilläggssjukpenning. Det ena är
ju en ytterst allvarlig fråga; det andra
är något som man utan vidare bör kunna
anförtro kvinnorna själva att avgöra.

Det anses inte behöva lagstiftas om att
de skall vara tvungna att stanna hemma
en viss tid. Någon plikt att vara hemma
finns inte. Det gör att många kvinnor
med en någorlunda god inkomst numera
väljer att återvända till sitt förvärvsarbete,
och det må man väl ge dem
rätten att göra i den utsträckning de
själva finner lämpligt. Något tvång att
vara hemma kan man aldrig införa och
något förbud att arbeta inte heller.

Det finns ingen anledning att begränsa
tiden till 30 dagar utan man kan anförtro
kvinnorna själva att avgöra när
de anser det lämpligt att återvända till
förvärvsarbetet vare sig de vill arbeta
hela tiden eller de vill begränsa det till
en viss del av tiden.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Som fru Hamrin-Thorell
sade, behandlade 1969 års riksdag
frågan om en uppmjukning av den tidigare
mycket restriktiva lagstiftningen
beträffande rätt till förvärvsarbete under
tid tilläggssjukpenning inom moderskapsförsäkring
uppbärs. Rätten till
sådan ersättning tillkommer mödrar
under 180 dagar förutsatt att de är försäkrade
för tilläggssjukpenning inom
sjukförsäkringen, och ersättningen kan
uppbäras redan 60 dagar före den vän Första

kammarens protokoll 1970. Nr 9

tade nedkomsten. Lagstiftningen bygger
helt på skyddssynpunkter för moder
och barn.

En återgång till förvärvsarbete om
så bara för en enda dag — detta illustrerade
också fru Hamrin-Thorell —-innebar att rätten till tilläggssjukpenning
förverkades. Detta vållade stor
irritation och var föremål för riksdagsmotioner,
och så småningom ledde det
fram till att riksdagen tog ett initiativ.
Frågan överlämnades till familjepolitiska
kommittén för utredning och förslag.
Motivet för detta ställningstagande
var bl. a. att kvinnor som någon enstaka
dag ryckte in på sitt ordinarie
arbete och fullgjorde viktiga för att
inte säga livsviktiga uppgifter fick tillläggssjukpenningen
indragen.

Utan att göra avsteg från principen
att lagstiftningen härvidlag tar hänsyn
till skydds- och vårdsynpunkterna till
gagn för moder och barn föreslog socialministern,
just med understrykande
av den principen, i fjol en uppmjukning
som innebär att modern under de
180 dagarnas ersättningstid numera får
fullgöra arbete under högst 30 dagar
utan att rätten till ersättning förverkas.
Reformen har nu varit i kraft snart
nio månader.

Motionerna, som under utskottsbehandlingen
lett fram till en reservation,
vill gå längre och helt bortse från att
lagstiftningen skall behålla sin nuvarande
karaktär. Motionärerna vill att
den i stället skall utgöra en ram inom
vilken man oavsett vård- och skyddssynpunkterna
kan uppbära försäkringsersättning
under högst 180 dagar. Utskottsmajoriteten
har precis som i fjol
inte velat gå den vägen utan avstyrkt
motionerna. Det förefaller synnerligen
välmotiverat, inte minst utifrån den
synpunkten att familjepolitiska kommittén
i sina fortsatta överväganden
om ett eventuellt vårdnadsbidrag ånyo
kan komma att ta upp den här frågan
och presentera en lösning som går väl
in i den helhet socialförsäkringen utgör.

Onsdagen den 4 mars 1970

52 Nr 9

Ang. reglerna för tilläggssjukpenning vid
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till andra lagutskottets utlåtande
nr 6.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Man kan naturligtvis
ha olika synpunkter på frågans lösning.
Herr Larssons slutord om att vi bör
invänta den utredning som också kan
komma att ta upp frågan om vårdnadsbidrag
tycker jag är acceptabla, fastän
jag tror att frågan om vårdbidraget
har föga att göra med möjligheten för
kvinnan att själv avgöra om hon vill
arbeta under de första 180 dagarna efter
förlossningen.

Emellertid skulle jag vilja fästa kammarens
uppmärksamhet på att när vi
föregående år behandlade den här frågan
i utskottet så remitterades förslaget
till olika instanser. Det visade sig
då att två av arbetsmarknadens organisationer
förordade det längre gående
alternativet, d. v. s. att man helt skulle
slopa bestämmelsen om att avbrott i
ledigheten skulle utesluta rätt till fortsatt
tillägssjukpenning. Det märkliga
var att det var LO och SACO. LO lär
ha ganska goda förbindelser med den
största gruppen av förvärvsarbetande
kvinnor i det här landet och torde veta
vad dessa vill. Dessutom vill jag framhålla
att fru Sigurdsen är motionär i
ärendet. Hon torde vara sakkunnig i
fråga om vad stora kretsar av kvinnor
anser på denna punkt.

Kvinnornas inställning tror jag är
förestavad inte minst av psykologiska
skäl. De känner olust över att staten
inte vill anförtro dem att själva bedöma
skyddssynpunkterna och själva avgöra
hur länge de behöver vara borta
från förvärvsarbete.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Med anledning av det
senaste inlägget vill jag bara påpeka
att det finns ett mycket starkt samband
mellan utredningsuppdraget om ett

havandeskap

vårdnadsbidrag och frågan om moderskapspenningen.
Vårdnadsbidraget är
ju tänkt att utgå under barnets första
levnadsår -— under hur lång tid har
däremot inte sagts. Det är under barnets
första 180 dagar — ibland begränsat
till 120 — som moderskapspenningen
nu utgår. Kopplingen är fullt
klar och kommer nödvändigtvis att bli
föremål för behandling av familjepolitiska
kommittén, som ju enligt riksdagsberättelsen
har för avsikt att avge
sitt slutbetänkande under nästa år. Jag
kan också säga till fru Ruth HamrinThorell
att arbetet i kommittén har den
inriktningen att man skall bli färdig
under nästa år.

I övrigt vill jag påpeka att den olust
som påstås föreligga och den irritation
som det möjligen kan vara fråga om
den upplevde man tidigare, inte minst
på försäkringskassehåll, med den regel
som då fanns, nämligen den absoluta
regel som inte medgav något förvärvsarbete
alls. Under de åtta—nio månader
som reformen har varit i kraft har
inte den olust som fru Hamrin-Thorell
talar om märkts, i varje fall inte på det
hållet. Reformen har varit ett framsteg
och fyller säkert de krav som riksdagen
uppställde när initiativet togs en
gång i tiden.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Kvinnor är så otroligi
beskedliga att de blir tacksamma över
varje litet framsteg. Det är väl detta
som gör att försäkringskassan inte har
fått höra något från dem. De kunde
väl inte drömma om möjligheten att
själva få ta hela ansvaret.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Påståendet att kvinnorna
är beskedliga får väl stå för fru
Hamrin-Thorells egen räkning. Jag har
bara talat om den erfarenhet som vi
i försäkringskassorna har fått av den
reform som riksdagen beslöt i fjol. Den

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

erfarenheten är positiv. Det kanske helt
enkelt beror på att kvinnorna — beskedliga
eller inte — är belåtna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr andre vice talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om ett handlingsprogram för näringspolitiken Föredrogs

ånyo hankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner
om ett handlingsprogram för näringspolitiken.

I de likalydande motionerna 1:379,
av herr Bengtson in. fl., och II: 425, av
herr Hedlund in. fl., hade yrkats, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle anhålla om skyndsamt tillsättande
av en parlamentarisk arbetsgrupp
för utarbetande av ett preciserat handlingsprogram
för en aktiv näringspolitik
i vår s. k. blandekonomi i enlighet
med vad som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå motionerna
1:379 och 11:425.

Reservation hade anförts av herrar
Mattsson (ep), Börjesson i Glömminge
(ep) och Åsling (ep), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:379 och II: 425 hos Kungl.
Maj :t anhålla om skyndsamt tillsättande
av en parlamentarisk utredning med
uppdrag att utarbeta ett preciserat
handlingsprogram för en aktiv näringspolitik
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Vid utlåtandet funnos därjämte fogade
särskilda yttranden

1) av herrar Åkerlund (m), Brundin
(m) och Regnéll (m); samt

2) av herrar Annerås (fp) och Löfgren
(fp).

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! I föreliggande likalydande
centermotioner krävs ett handlingsprogram
för näringspolitiken. Vi
anser oss i vårt land ha en s. k. blandekonomi,
vilket innebär att vi i huvudsak
har ett privat och ett kooperativt
näringsliv. Visst blåser då och då sociali -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om ett handlingsprogram för näringspolitiken

seringsvindar, som kan vara mer eller
mindre kraftiga, men jag är ändå ganska
övertygad om att en klar majoritet
av det svenska folket har uppfattningen
att det biandekonomiska näringslivet —
om man nu vill kalla det så — bör bestå
även i framtiden, därför att det är det
system som ger oss de bästa framstegsmöjligheterna
till gagn för alla grupper.

Det ligger naturligtvis i allas intresse
att vi har ett effektivt näringsliv. Våra
möjligheter till god levnadsstandard och
trivsel är beroende på detta. Det finns
duktigt folk i det svenska näringslivet
— det gäller både företagare och arbetare.
Vi har icke anledning till högljudda
klagorop, men man måste ändå allvarligt
fråga sig om vi på bästa sätt
tagit till vara de framstegs- och tillväxtmöjligheter
som vår blandekonomi
inrymmer. Det finns varnande tecken
i utvecklingen. Vårt land har under senare
delen av 1960-talet inte kunnat
följa det genomsnitt som gäller nationalproduktens
utveckling för de europeiska
OECD-länderna. Det är vidare uppenbart
att regeringspolitiken inte kunnat
stimulera industriinvesteringarna i tillräcklig
utsträckning, och det är allvarligt
med tanke på våra framtida konkurrensmöjligheter.

Näringspolitiken måste naturligtvis
härvidlag tillmätas en avgörande betydelse.
Denna fråga har tagits upp i de
motioner som nu behandlas. Näringspolitikens
uppgift bör självfallet vara
att medverka till ett så effektivt näringsliv
som möjligt — till förmån för alla.
Näringspolitiken bör vara förutsättningsskapande.
Vår s. k. blandekonomi
bygger på vilja till initiativ, verksamhet
och ansvar men samtidigt också på samverkan.
En aktiv näringspolitik måste
rimligtvis vara inriktad på att främja
dessa drivkrafter. Det är positivt att
man under senare år har haft en mer
intensiv debatt om näringspolitiken,
men det konstateras i motionerna att
det knappast funnits någon konkretiserad
aktiv näringspolitik för det närings -

liv som vi har i biandekonomin. Slutsatsen
härav blir naturligtvis att vi inte
på bästa och effektivaste sätt kunnat ta
till vara de möjligheter som vårt näringsliv
har. Det är svårt att bestrida
denna bedömning.

I motionerna begärs att ett näringspolitiskt
handlingsprogram skall upprättas
från statsmakternas sida. Motionärerna
pekar på att så skett för vissa
områden, såsom lokaliseringspolitiken,
arbetsmarknadspolitiken, jordbrukspolitiken
och bostadspolitiken. Det är, säger
motionärerna, kanske svårare att åstadkomma
ett handlingsprogram för detta
område, men det är också mer angeläget
att här få ett enhetligt grepp från
samhällets sida. En aktiv näringspolitik
i vår s. k. blandekonomi måste innefatta
åtgärder på olika områden av det näringspolitiska
fältet. Det gäller att sammanväga
detaljerna till ett enhetligt
handlingsprogram. Motionärerna anger
i 22 punkter vissa grunder, som de betraktar
som material för ett sådant
handlingsprogram. Det gäller t. ex. samhällets
service, kreditförsörjningen,
skatternas utformning, räntepolitiken,
konsumentpolitiken, utbildning, forskning
och utvecklingsarbete, arbetsmarknads-
och lokaliseringspolitik samt miljöpolitik.
Inte minst är det, såsom det
understryks i motionerna, anledning att
uppmärksamma att de framstegsmöjligheter
som finns i de mindre företagen
icke blivit tillfredsställande tillvaratagna.

Bankoutskottets majoritet har avstyrkt
motionsförslaget om ett näringspolitiskt
handlingsprogram. Det är icke
ett ovanligt öde för en motion, men argumenteringen
från utskottet är denna
gång, tycker jag, verkligen förbryllande
och långt ifrån övertygande. Motionsförslaget
är orealistiskt, säger man. Det
skulle finnas två skäl för detta, såvitt jag
kunnat tolka utlåtandet rätt. Det ena
skulle vara att näringspolitiken är ett
så vidsträckt område att man inte kan
göra ett helt handlingsprogram för det.
På mindre och begränsade problem -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om ett handlingsprogram för näringspolitiken

områden skulle det gå bra, men inte på
ett stort område. Det skulle helt enkelt
vara en omöjlighet att åstadkomma ett
program med en helhetssyn för näringslivet.

Den argumenteringen håller inte
långt. Visst kan det vara en svårare
uppgift att upprätta ett program för ett
så stort område som näringspolitiken
än för t. ex. arbetsmarknadspolitiken,
som från vissa utgångspunkter kan ses
som en del av näringspolitiken. Men det
är, som motionärerna framhåller, en
desto angelägnare uppgift, och den är
naturligtvis icke orealistisk. Kan man
skriva program för delområden, vilket
utskottsmajoriteten sålunda medger, bör
man givetvis kunna föra ihop delarna
till en helhet. Man bör göra det, eftersom
helhetssynen är viktigast. Skulle
det vara riktigt att program med helhetssyn
icke gärna kan åstadkommas
av statsmakterna, måste detsamma gälla
även för andra mer eller mindre hågade
programskrivare, t. ex. regeringen
och politiska partierna. Med utskottsmajoritetens
sätt att resonera skulle det
helt enkelt vara en omöjlighet att åstadkomma
t. ex. regeringsprogram och partiprogram,
som ju skall vara uttryck för
en helhetssyn. Men det är som bekant
inte omöjligt — även om den nuvarande
regeringen kanske inte varit någon
flitig programskrivare.

Utskottsmajoriteten har, såsom jag
nämnde, även ett andra skäl till sitt nej,
nämligen att det helt enkelt skulle vara
omöjligt att komma överens om ett
näringspolitiskt handlingsprogram. Det
skulle vara annorlunda med näringspolitiken
än med t. ex. arbetsmarknadspolitiken
och lokaliseringspolitiken.
Man har inte kunnat bestrida värdet av
ett övergripande näringspolitiskt program.
Men det är regeringens och de
politiska partiernas sak att ha sådana
program var för sig, säger man. De skulle
inte tillsammans kunna ha ett samhälleligt
handlingsprogram. Detta, som
är det andra skälet för utskottsmajoritetens
nej, kan alltså inte bra förenas

med dess första skäl, som gällde att det
är ett alltför vidsträckt område. Här
medger alltså utskottsmajoriteten att näringspolitiken
inte är ett så stort område
för regering och partier — men
skulle vara det för samhället. Den argumenteringen
går inte bra ihop.

Inte heller i fortsättningen är utskottsmajoritetens
argumentering särskilt
övertygande. Visst är det sant att
partierna kan vara oense om näringspolitiken.
Det kan bli, som utskottsmajoriteten
säger, kontroversiella partipolitiska
ställningstaganden. Men det är
ju inte särskilt ovanligt och inte någon
anledning att vika från den gemensamma
uppgiften att i riksdagen besluta
om näringspolitiken. Det är för
övrigt inte riktigt att det skulle vara
större meningsskiljaktigheter inom näringspolitiken
än inom vissa andra områden,
där riksdagen redan fastställt
handlingsprogram. Vem kan säga annat
än att det varit minst lika stora meningsskiljaktigheter
inom lokaliseringspolitiken
och jordbrukspolitiken som
inom näringspolitiken i stort? Men man
har ändå kunnat åstadkomma handlingsprogram
för lokaliseringspolitiken
och jordbrukspolitiken. Delvis är det
kompromisser — delvis majoritetsbeslut.
Olika meningsriktningar har tagit
hänsyn till varandra. Det är inte till
skada i ett samhälle som i så hög grad
måste bygga på samverkan.

Jag vill gärna också säga, att man
nog inte bör överdriva meningsmotsättningarna
inom näringspolitiken. År vi i
stort sett ense om blandekonomi, så bör
vi kunna komma någorlunda överens
om hur näringspolitiken skall formas
för att vi skall nå bästa resultat med
näringslivet. De som arbetar för socialisering
vill kanske se det annorlunda.
Men de kan ju inte komma ifrån att de
behöver ett program för biandekonomin
medan de väntar på sin socialism.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
reservationen vid bankoutskottets utlåtande
nr 10.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om ett handlingsprogram för näringspolitiken

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord med anledning av vårt ställningstagande
och det särskilda yttrande
som vi fogat till detta utlåtande.

Jag vill börja med att säga att jag
inte har någon önskan att polemisera
emot centerpartiet för den reservation
som här föreligger. Tvärtom håller vi
med centerpartiet och reservanterna
om att en helhetssyn är nödvändig i
ett ekonomiskt program. Vad som i det
hänseendet sägs i reservationen föranleder
ingen invändning från min sida.

Det gäller snarast här frågan om det
praktiska hanterandet av hela problematiken.
I motionerna, som reservanterna
åberopar, finns upptagna en lång
rad önskemål. Inte mindre än 22 olika
punkter skulle vara arbetsmaterial och
utgångspunkter för en utredning. De
flesta av dessa punkter kan vi utan vidare
vara med på, exempelvis sådant
som gäller de små och medelstora företagens
bekymmer, som utan tvivel är
påtagliga i dagens samhälle.

Några av dessa 22 punkter är emellertid
diskutabla enligt mitt sätt att se
och torde i vissa fall även rent sakligt
vara svåra att hävda.

Problematiken ligger närmast uti att
utredningen inte begärs förutsättningslös.
Det står i klämmen att i anledning
av motionerna, men i enlighet med vad
utskottet ovan anfört, skall arbetet bedrivas
i en sådan utredning. Det är då
rätt svårt för oss att på förhand godkänna
alla dessa 22 punkter, när vi
ställer oss tveksamma till en del av
dem.

Vi har därför för vår del valt att gå
till väga på så sätt att vi, när våra motioner
skall tas upp till behandling, tar
ställning till de konkreta förslagen vid
den tidpunkten.

Detta ville jag säga som moiivering
till vårt särskilda yttrande i utlåtandet.
I övrigt biträder jag utskottets hemställan.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Jag vill i korthet motivera
det särskilda yttrande som vi
från folkpartiet fogat till utskottsutlåtandet.

Folkpartiet är i stort helt överens
med centerpartiet om riktlinjerna för
näringspolitiken. Enighet råder om det
angelägna i att föra en ekonomisk politik
som främjar rationalisering, skapar
effektiva företag, rörlighet på arbetsmarknaden
och goda lönsamhetsmarginaler
som ger trygghet för de anställda
och resurser för nyinvesteringar.
Enigheten har visats i ett antal motioner,
där vi gemensamt med centerpartiet
föreslagit bl. a. åtgärder på den
ekonomiska politikens område och vidare
förbättring av de mindre företagens
kreditförsörjning. Vi har därtill
egna motioner som behandlar bl. a.
frågan om konsumentpolitiska program,
arbetsmarknadspolitiska frågor
och åtgärder för att främja företagsdemokrati.
Vi har alltså denna gång
valt att redovisa konkreta förslag till
åtgärder för en aktiv näringspolitik,
och vårt ställningstagande avser endast
motionärernas önskemål om en allmän
utredning rörande näringspolitiken.
Det är väl i detta avseende våra uppfattningar
skiljer sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag är osäker på huruvida
man inom centerpartiet blev missnöjd
eller belåten med det sätt på vilket
bankoutskottet och riksdagen förra
året behandlade de motioner som då
väcktes om tillsättande av en parlamentarisk
arbetsgrupp som skulle utarbeta
ett preciserat handlingsprogram
för en aktiv näringspolitik. I vilket fall
som helst har motionerna i år återkommit.
Jag vill gärna erkänna att tänkandet
inom centerpartiet inte har legat
nere sedan i fjol. Det är inte exakt
samma motioner som återkommer. Jag

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om ett handlingsprogram för näringspolitiken

kan peka på två olikheter. En av dem
är att antalet korta punkter med paroller
och målsättningar på olika områden
bär utökats från 17 till 22. En annan är
att motionerna nu har fått rang och
värdighet av partimotioner. Ingen av
dessa förändringar har emellertid gjort
motionerna mer konstruktiva.

Bankoutskottets majoritet — endast
centerpartiets representanter har reserverat
sig — anser i år liksom i fjol att
det inte kan vara ett konstruktivt sätt
att behandla hela det problemområde,
som motionärerna ytligt berör och som
egentligen går vida utöver vad man
vanligen menar med näringspolitik, att
liänskjuta hela komplexet till en enda
parlamentarisk utredning.

Utskottet har i sin skrivning utförligt
motiverat sin ståndpunkt. Jag behöver
därför inte gå in på en detaljredovisning
av skälen för denna. Men
jag tycker ändå att det kan vara befogat
att något kommentera motionerna.
Yrkandet går alltså ut på att Kungl.
Maj:t skall tillsätta en parlamentarisk
arbetsgrupp för att utarbeta ett preciserat
handlingsprogram för en aktiv
näringspolitik. De 22 punkter som jag
nyss berörde betecknas i motionerna
som grunder och material för ett sådant
handlingsprogram. Punkterna berör
så vitt skilda områden som skattepolitik,
räntepolitik, ekonomisk planering,
utbildningspolitik, miljöpolitik,
företagsdemokrati och ytterligare sexton
områden.

I många fall är punkterna så allmänt
formulerade att det kan sägas råda
enighet om dem mellan partierna. Låt
mig ta ett par exempel på detta. I fråga
om servicepolitiken sägs att det skall
vara samhällets uppgift att svara för en
basorganisation beträffande bl. a. vägar
och kommunikationer. Härom är vi
väl alla ense med centerpartiet. Under
punkten kreditförsörjning slås fast att
det är ”samhällets uppgift att medverka
till kreditmöjligheter för näringslivet”.
Ingen vill väl bestrida att så bör
vara fallet. Under punkten statliga fö -

retag sägs att det är ”angeläget att den
statliga företagspolitiken motiveras på
ett riktigt och sakligt sätt”. Jag har
svårt att tänka mig att någon av kammarens
ledamöter skulle vilja förorda
att den statliga företagspolitiken borde
motiveras på ett oriktigt och osakligt
sätt. Ytterligare exempel på sådana allmänna
och okontroversiella formuleringar
är lätta att finna bland dessa 22
punkter.

I andra fall innehåller punkterna uttalanden
som har karaktären av paroller
och är formulerade på ett sådant
sätt att de i och för sig kan synas
okontroversiella. Uttalanden av den typen
är t. ex. att ”näringslivet måste få
tillräckliga konsolideringsmöjligheter”
och ”högsta möjliga jämlikhet skall eftersträvas
inom beskattningen”. Dessa
uttalanden kan vi naturligtvis alla vara
ense om så till vida att ingen vill propagera
för motsatta ståndpunkter —
att näringslivet bör få otillräckliga konsolideringsmöjligheter
eller att lägsta
möjliga jämlikhet skall eftersträvas
inom beskattningen. Vad centerpartiet
konkret menar med sina uttalanden får
vi inte veta,. Om man talade om vilka
åtgärder man vill vidta på företagsfinansieringens
eller beskattningens
område skulle det sannolikt visa sig att
partierna hade olika meningar om vilka
åtgärder som borde vidtas.

Herr talman! Redan efter den här
korta genomgången hoppas jag att det
står klart att de 22 punkterna, enligt
mitt sätt att se, inte är lämpliga att
lägga till grund för ett näringspolitiskt
program som skall föras ut i praktisk
politik. Sedan finner jag ingen anledning
att gå in på en sakdiskussion av
motionärernas uttalanden i de ganska
få fall där de är så pass preciserade
att en sakdiskussion över huvud taget
är möjlig och i och för sig av intresse.
Jag vill bara konstatera att när motionärerna
på olika punkter riktar kritik
mot regeringens näringspolitik så kan
de naturligtvis inte räkna med instämmanden
från alla håll.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om ett handlingsprogram för näringspolitiken

Huvudinvändningen mot motionärernas
förslag om en särskild parlamentarisk
arbetsgrupp är att förslaget är
orealistiskt. Det finns flera skäl för en
sådan bedömning. På flera av de områden
som räknas upp i motionerna
pågår redan en omfattande utredningsverksamhet,
som framgår av vad utskottet
har redovisat. Arbetsgruppen
skulle innebära en dubblering av denna
verksamhet.

I många fall kan vi vänta oss propositioner
till årets riksdag. Det gäller
exempelvis skattesystemet och lokaliseringspolitiken.
Flertalet av de områden
som täcks av motionernas 22 punkter
behandlas vidare i fristående motioner,
ofta i partimotioner. Inom hela
det problemområde, som nu har aktualiserats,
får alltså riksdagen tillfälle att
successivt ta ställning till förslag i propositioner
eller från oppositionspartierna.
Det blir då fråga om konkreta
förslag i stället för motionärernas allmänna
formuleringar.

Slutsatsen blir alltså att det inte kan
vara realistiskt att tänka sig att täcka
in hela det område som avses i motionerna
i en enda utredning. Detta område
går, som jag redan har nämnt,
dessutom vida utöver den egentliga näringspolitiken.
Den praktiska utformningen
av näringspolitiken kan inte
förberedas på detta sätt, utan den måste
baseras på specialiserad utredningsverksamhet
kring någorlunda avgränsade
problemområden.

Vad jag nu har sagt innebär inte alls
att jag skulle vilja undervärdera betydelsen
av vad utskottet har kallat ”mera
övergripande näringspolitiska program”.
Men att en parlamentarisk arbetsgrupp
skulle vara den lämpliga
formen för att utarbeta ett sådant program
med den synnerligen vida syftning
som antyds i motionerna kan jag
omöjligen föreställa mig. Jag har också
svårt att tänka mig att det skulle vara
möjligt att uppnå allmän enighet om ett
konkret sådant program. Det är helt
naturligt med hänsyn till de olika ideo -

logiska profiler som partierna företräder.
Enligt mitt sätt att se är det därför
en självklar uppgift för de olika
partierna att utforma sådana sammanfattande
program.

När det gäller socialdemokratin är
det ju välbekant att partiet har utarbetat
och antagit ett näringspolitiskt program,
som nu ligger till grund för de
konkreta insatser som görs från regeringens
sida på detta område. Både det
moderata samlingspartiet och folkpartiet
anser sig tydligen inte heller behöva
en parlamentarisk utredning till
hjälp för att formulera sina målsättningar
och program för näringspolitiken.
Det är uppenbarligen endast centerpartiet
som behöver hjälp med att
utarbeta ett handlingsprogram för sin
näringspolitik.

Herr talman! Det framgår av vad jag
har sagt att jag anser att de nu behandlade
motionerna inte har fört den näringspolitiska
diskussionen framåt, varken
teoretiskt eller praktiskt. Förslaget
om en parlamentarisk arbetsgrupp
för att utarbeta ett preciserat handlingsprogram
för näringspolitiken är
framfört utan hänsynstagande till praktiska
och politiska realiteter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Herr Åke Larsson var
osäker på om vi från centerpartiet var
belåtna eller missbelåtna med utskottets
avslagsyrkande. Jag vill säga — för
att det inte skall råda någon oklarhet
på den punkten — att vi är i allra högsta
grad missbelåtna.

Vidare sade herr Åke Larsson att det
har blivit något mer komplicerat på
grund av att det tillkommit flera punkter.
Det är rätt intressant att läsa utskottets
utlåtande, där det står på s. 3:
”När företrädare för skilda politiska
grundvärderingar närmare utvecklar sina
uppfattningar i ämnet är det emellertid
ofrånkomligt att meningsbryt -

Onsdagen den 4 inars 1970

Nr 9

Om ett handlingsprogram för näringspolitiken

ningar kommer till synes. För att en
konstruktiv diskussion av dessa skall bli
möjlig erfordras att olika delspörsmål
tas upp till ingående behandling.” Jag
sade i mitt första anförande att man kan
foga samman de olika delpunkterna.

Vidare sade herr Åke Larsson att det
inte var lämpligt att föra in räntepolitiken
i näringspolitiken. Visst är väl
räntepolitiken i allra högsta grad ett
ämne som bör behandlas, och framför
allt för de mindre och medelstora företagen
är den av väsentligt intresse.

På sista sidan i utlåtandet säger utskottet:
”Enligt utskottets övertygelse,
varåt redan förra året gavs uttryck i
motsvarande sammanhang, måste den
fortlöpande utformningen av näringspolitiken
även framgent ske i samverkan
mellan regering och riksdag på
grundval av specialiserad utredningsverksamhet
rörande större eller mindre,
klart avgränsade problemområden. Detta
betyder inte att det inte kan vara
angeläget att också söka formulera ett
mera övergripande näringspolitiskt program.
Ett sådant program kan emellertid
inte rimligen åstadkommas i samförstånd
mellan de olika partierna och
inom den begränsade krets som ’en
parlamentarisk arbetsgrupp’ skulle utgöra.
” Jag finner att detta uttalande av
utskottet i allra högsta grad är en
bankruttförklaring av det enligt min
uppfattning fina utredningsarbete som
parlamentariska utredningar utför. Jag
tycker att vårt utredningsväsen — i den
mån det förekommer parlamentarikerinslag
däri — bör få den största uppskattning;
jag vill inte bankruttförklara
något sådant. Vi bör fortsätta med denna
form av utredningar.

Till vännen herr Åkerlund vill jag
säga att när han här är överens med oss
i många punkter, och herr Åke Larsson
talar om våra 22 punkter, så skulle jag
tro att om en parlamentarisk utredning
kommer till stånd kommer den att finna
anledning att ta upp en hel del övriga
punkter till debatt och skärskådande.
Jag skulle därför vilja råda mina vän -

ner i folkpartiet och moderata samlingspartiet
att stödja vår reservation, så att
det blir möjligt att få en parlamentarisk
utredning tillsatt.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag vet inte hur jag skall
svara herr Mattsson, för han gick inte
direkt in på de saker som jag tog upp.
Han sade att jag påstått att räntepolitiken
inte borde tas med i den utredning
som herr Mattsson föreslår. Jag
sade inte det. Jag bara räknade upp vilka
ämnesområden som fanns i motionen,
bl. a. detta samt 16 andra punkter.
Där lägger herr Mattsson ord i min mun
som jag inte använt mig av.

Vad som skulle vara intressant att
veta här och som väl utåt är mycket
intressant är att folkpartiet avgivit ett
särskilt yttrande till utskottsutlåtandet,
där man räknat upp en hel rad motioner
som folkpartiet avgivit dels enskilt, dels
gemensamt med centerpartiet. Hur uppfattar
folkpartiet centerpartiets handläggning
av denna fråga? Först har man
en stor partimotion och dessutom gemensamma
motioner. Om vi tänker oss
att utskottet sagt ja till centerpartiets
partimotion, hur skulle det då uppfattats
av folkpartiet, som har motioner
gemensamma med centerpartiet i konkreta
ämnen som vi kommer att behandla
längre fram? Vi skulle på det
sättet ha slängt både moderata samlingspartiets
motioner och de andra motionerna
från folkpartiet under bordet. Anser
ni att centerpartiets handlingssätt
mot folkpartiet har varit hederligt? Det
är en konkret fråga som är mycket intressant
och som det vore värdefullt att
få ett svar på här.

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! Detta är en centerpartimotion,
och vi har lagt fram konkreta
förslag. Skulle det ha blivit som herr

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om ett handlingsprogram för näringspolitiken

Larsson säger, att utskottet sagt ja till
motionen, så hade väl de motioner vi
lagt fram följt med i paketet vid utredningen
om näringspolitiken. Jag kan
inte se något märkvärdigt i att man
fått med just dessa motioner också, om
man nu skulle utreda hela denna viktiga
fråga.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Får jag tolka det svaret
från folkpartiet så att ni anser att centerpartiets
handläggning är hederlig
mot folkpartiet?

Herr ANNERÅS (fp):

Herr talman! För min del anser jag
inte att det är ohederligt att centern
har en partimotion. Vi har ett samarbete,
men i detaljer får centern fungera
fritt, liksom det står oss fritt att
göra det. Jag kan inte se något märkvärdigt
i det.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Menar herr Larsson
då att man inom de olika politiska partierna
inte skulle ha möjlighet att motionera?
Jag har märkt att det finns
enskilda socialdemokratiska ledamöter
som väcker motioner som regeringen
inte är tillfredsställd med och även sådana
motioner har blivit avslagna.

Herr LARSSON, ÅKE, (s):

Herr talman! Jag anser naturligtvis
att partierna skall ha rätt att motionera.
Men det är frågan om sättet att
agera. Visserligen angår det inte oss
socialdemokrater, det erkänner jag
gärna, men det vore roligt att veta hur
långt ni kan gå i samarbete när det gäller
att begå, som jag betraktar det, ohederliga
handlingar mot varandra. Här
säger folkpartiet att man inte betraktar
det som ohederligt. År ni beredda
att gå så långt i ert samarbete att ni
säljer er själva till centerpartiet och
låter dem behandla er hur som helst?

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Det sista yttrandet om
ohederlighet och hederlighet finner jag
intressant.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har tagit del av den
föreliggande motionen, och jag hade en
stark känsla av att någonting så att
säga rörde sig i etern. Jag fick intrycket
att här var en uppläggning efter
stora mått, ungefär som när somliga på
den socialdemokratiska sidan har sina
visionära uppläggningar av problemen.
Att sedan dessa visionära uppläggningar
emellanåt griper in också i det
praktiska arbetet är naturligtvis någonting
som ger det hela en viss styrka,
en viss konkretisering som vi alltid har
beundrat hos statsminister Palme och
andra, när de har excellerat i den
branschen. Jag tycker att det inte heller
misskläder centerpartiets motion i
detta fall.

Sedan måste jag på en punkt ge herr
Larsson rätt i någon mån. Det är klart
att motionen — även i det fallet är den
närbesläktad med de andra stora statsmannamässiga
framträdandena — innehåller
en del något vaga formuleringar
och allmänna satser. Den ena excellerar
på ett sätt och den andra på ett annat
sätt. Så det finns, herr Larsson,
ingen anledning att från socialdemokratiskt
håll vara högfärdig på den
punkten.

Jag var litet betänksam ty jag tyckte
att motionen grep över så väldigt mycket.
Jag fann den litet vag i sina formuleringar,
men i stort sett innebär
den dock en samlad redovisning av den
åskådning som jag tror är ungefär lika
väl konkretiserad som det vi är vana
vid från allra högsta ort.

Jag har sett att motionen dessutom
hade en betänklig sida: det skulle läggas
i den socialdemokratiska regeringens
hand att tillsätta en parlamentarisk
utredning för dessa viktiga saker.
På den punkten var jag verkligen

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

tveksam. Jag tror det vore värdefullt
att få den här utredningen när vi fått
en annan regering, men jag har en bestämd
känsla av att för närvarande innebär
det ett påtagligt faromoment.
Men efter utskottets nästan enhälliga
yrkande, och när centerpartiet sålunda
självt svarar för det konkreta innehållet
i motionen, är jag på det klara med
att jag bör rösta för detta så manifesterade
program, som har ett väsentligt
framtidsvärde.

Därför, herr talman, ber jag få yrka
bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr andre vice
talmannen i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Om provisoriskt körkort

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —97;

Nej —15.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av motioner om upphävande av affärstidslagen,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om provisoriskt körkort

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av motioner
om provisoriskt körkort.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 250 i
första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 288 i andra kammaren av
fru Mogård m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj ds måtte hemställa om
tillsättandet av en utredning rörande
frågan om provisoriska körkort med
uppgift att snarast framlägga förslag till
bestämmelser för provisoriska körkort
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad som anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:250 och 11:288 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Trots att tredje lagutskottets
utlåtande nr 2 är enhälligt vill
jag säga några ord. Det ser ju ut som
om dagens plenum skulle sluta inom
rimlig tid.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om provisoriskt körkort

Jag har i år återkommit med min motion
om provisoriskt körkort, men tredje
lagutskottet avstyrker förslaget lika
hänsynslöst som tidigare och med samma
motivering. Liksom förra året uttalar
utskottet att vi nu har en effektiv
förarutbildning och en god trafikövervakning.

Vad trafikövervakningen beträffar
såg jag i en tidning häromdagen att
den är av den omfattningen att bilförarna
har utsikter att träffa på en trafikkontroll
i genomsnitt vart trettonde
år. Hur ofta man träffar på en trafikkontroll
ute på vägarna är säkert till en
del beroende på var man är bosatt, men
nog är min erfarenhet att man träffar
på trafikkontrollen alltför sällan. Trafikövervakningen
är ingenting att skryta
med, om man räknar vägarna i deras
helhet och räknar alla vägar.

Tredje lagutskottet kan säkert inte
förneka att det bland förarna i de yngre
åldersklasserna under åren närmast
efter det då de vid 18 års ålder har fått
körkort inträffar många och svåra trafikolyckor.
Trots den goda utbildningen
och trots trafikövervakningen är det på
det sättet. Nog finns det anledning att
beklaga att tredje lagutskottet inte har
uppmärksammat detta förhållande och
inte har intresse av att de trafikolyckor
som beror på bristande omdöme och
ungdomligt övermod avsevärt kan minskas.
Jag har den bestämda uppfattningen
att en bilförare i verkligheten inte
lär sig köra bil innan han ensam i fordonet
får ansvar för körningen. Om den
nye och unge bilföraren inte använder
sitt fordon försiktigt och känner ansvar
för sig själv och andra, så är fordonet
ett fasansfullt mordredskap. Om här
inte visas omdöme och ansvar, utdömer
ofta naturens egen ordning straffet,
men faran är stor att även helt
oskyldiga människor får med av den
hårda straffutmätningen. Motionärerna
tror att en anordning med provisoriskt
körkort, som lätt kan återkallas, skulle
ha en väsentlig betydelse när det gäller
att minska trafikolyckorna.

Motionerna om provisoriskt körkort
blir tydligen utskottsbehandlade i likgiltighetens
tecken. Det uttalande utskottet
gör i år och även gjorde förra
året verkar som ett stöd för den uppfattningen:
”Riksdagen har mot bakgrunden
av dessa omständigheter menat
att införandet av provisoriskt körkort
inte skulle innebära vinster ur trafiksäkerhetssynpunkt
som stod i rimlig
proportion till det arbete och de kostnader
som det föreslagna systemet skulle
medföra.”

Jag kanske redan förra året uttalade
— och jag gör det även i år — att det
inte är vanligt att mäta värdet av människoliv
på det sättet. Jag hade verkligen
hoppats att tredje lagutskottet
skulle visa sitt intresse för att medverka
till en så god trafiksäkerhet som möjligt.
Jag hade hoppats på att utskottet
skulle vilja vara med och rädda ett betydande
antal människoliv och att rädda
ett ännu större antal människor från
att bli invalidiserade. Om verkligen utskottet
inte tror på detta förslag om provisoriskt
körkort, finns det många andra
organisationer, institutioner och enskilda
som tror på denna anordning.
Jag vädjade förra året till tredje lagutskottet
att plocka fram statistiska
uppgifter. Om man inte på annat sätt
kunde få fram något statistiskt material
så gav jag anvisning om att utskottet
borde fråga trafiksäkerhetsverket
och försäkringsbolagen om detta.
Dessa instanser kan säkert bringa klarhet
i hur mycket mer de unga årgångarna
av förare är olycksbelastade än de
som har några års körvana bakom sig.
Men här finns tydligen inte minsta spår
av intresse att inse vad saken egentligen
gäller. Utskottet vill inte på minsta sätt
utreda hur mycket mer de unga förarna
är olycksbelastade än de andra. Man
har inte redovisat någon som helst statistik
på denna punkt.

För att kunna redovisa samma negativa
uppfattning som tidigare tar man
fram ett mycket svagt argument: en
person tar körkort och kör sedan inte

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

bil under de närmaste åren, och lian
får därefter definitivt körkort lättare än
den som kört bil. Detta är ett ytterst
svagt argument. Det kan inte vara någon
svårighet att konstatera huruvida
den som efter några år anhåller om att
få definitivt körkort under mellantiden
kört bil i godtagbar omfattning.

.lag delar inte den uppfattningen att
behovet av provisoriskt körkort har
minskat därför att förarproven har effektiviserats
och trafikövervakningen
har skärpts. Ungdomarna har blivit
djärvare i sina tilltag, så behovet är
minst lika stort som någonsin.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Jag hade knappast tänkt
begära ordet eftersom herr Sveningsson
ändå inte ställer något yrkande. Det
är riktigt som herr Sveningsson anfört
att tredje lagutskottet enhälligt har
hänvisat till riksdagsbehandling och utskottsbehandling
av tidigare liknande
motioner åren 1967, 1968 och 1969. Utskottet
har inte ansett att det framkommit
något nytt som föranlett utskottet
att ändra uppfattning.

Jag tycker nog att herr Sveningsson
gör det ganska enkelt för sig när han
motiverar sin motion. Utskottet har
nämligen förmodat att om man skulle
införa ett system med provisoriska körkort
skulle detta förutsätta att det skapades
garanti för att körkortsinnehavare
verkligen körde i viss omfattning
under prövotiden. Detta måste naturligtvis
medföra en mycket omfattande
och kostnadskrävande kontroll, och utskottet
har ansett att dessa kostnader
inte kan stå i rimlig proportion till den
nytta det skulle komma att medföra.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Utskottets talesman påstår
att jag gör det så enkelt för mig.
Han hänger upp detta resonemang på

Om provisoriskt körkort
att vi inte kan kontrollera de personer
som har körkort men sedan inte kör
bil så mycket. Dessa kanske lätt skulle
kunna komma undan vid en sådan här
anordning. Om någonting är enkelt, är
det just detta resonemang. Jag tror inte
att det i dagens Sverige finns så många
personer som efter fyllda 18 år tar körkort
men inte kör bil på ett par tre
år. Nej, så enkelt är det inte.

Vad som har inträffat och som är
det nya är att olyckorna fortsätter, såvitt
jag kan förstå, i ökad takt. Sympatierna
hos organisationer och enskilda
för den föreslagna anordningen växer.
Men det är en impopulär anordning,
vilket väl är orsaken till att inget parti
såsom parti vill engagera sig för den.
Det gör den dock inte mindre nödvändig.

Jag skulle här kunna citera och läsa
in i protokollet t. ex. vad som uttalas
i en ledare i tidningen Motor, organ
för Motormännens riksförbund. Jag
skall inte göra det, men denna stora
motororganisation har länge haft en
mycket positiv inställning till att vi bör
få en anordning med provisoriskt körkort.
Jag skall i stället anföra några
andra rader till kammarens protokoll.
En olycka inträffade i min egen bygd,
och med anledning av den skrevs en
artikel i Göteborgs-Posten under rubriken
”Ungdomsbilismen kräver liv”. Jag
ber om tillåtelse att här få citera några
rader.

”En 11-årig pojk som cyklade utanför
Kinna förra lördagen blev påkörd
och dödad av en 19-årig bilist som gjorde
omkörning i mötet med cyklisten
på bron över Viskan. Pojken slungades
30 meter ur kollisionen och ut i evigheten,
ett offer för tillåtelsen för 18—
20-åringar att köra bil utan restriktioner.

Borås Tidning uppger att 19-åringen
höll ''mycket hög fart’ och ''inte reflekterat
över att han hade möte med cyklisten’.

Denne 11-åring var alltså dödsdömd
av tillåtelsen för orutinerade, odisci -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om förbud mot vissa spelautomater

plinerade dråparförare av gängse ungdomstyp
att köra fria farter utan det
omdöme, den självtukt och den erfarenhet,
som skulle berättiga ett sådant
tillstånd att fritt handha motorfordon.

För dessas nöjes skull skall människor
inte bara dödas men deras anhöriga
störtas i gränslös sorg och lidande.
För den framfart, som karakteriserar
stor del av ungdomsförarna och
gör att de totalt dominerar olyckssiffrorna.

Förr eller senare måste vi införa fartgränserna
— där de behövs — i den
nya ungdomsbilismen för att hejda den
nonchalans, som ’inte reflekterar över’
att en cyklist är framför kylaren utan
riskerar och tar hans liv.

Nödvändigheten av inskränkningar i
tillåtelsen för de nya förarna måste förr
eller senare medföra ett par övningsår
i begränsade farter, väsentligt under
tillåtelsen för mer rutinerade förare —
alternativet är ändlösa människooffer.”

Detta är alternativet, och utskottet
är tydligen inställt på att så stora människooffer
skall fortsätta.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i förordningen (1961:309) om
bekämpande av salmonellainfektion hos
djur m. m.; och

nr 4, i anledning av motioner om
obligatorisk reflexanordning för gående,
m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förbud mot vissa spelautomater

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av motioner
om förbud mot vissa spelautomater.

Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta och till lagutskott hänvisade motioner,
nr 252 i första kammaren av
herr Tistad samt nr 285 i andra kammaren
av herr Andersson i Örebro och
herr Sjöholm, i vilka motioner föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle anhålla om utfärdande av
förbud mot införsel, saluhållande och
innehav av spelautomater av typ enarmade
banditer och liknande.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 252 och II: 285 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Ernulf (fp) och Tobé (fp), vilka dock
ej antytt sin mening.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Vid tredje lagutskottets
utlåtande nr 5 har fogats en blank reservation
av mig och herr Tobé, och
jag vill här motivera varför jag reserverat
mig.

I utlåtandet behandlas motioner med
yrkande om förbud mot vissa spelautomater,
s. k. enarmade banditer. Utskottet
ställer sig i sin skrivning positivt
till motionernas syfte. Bland annat säger
utskottet att det är oroväckande
med den stora spridningen av mekaniska
spelautomater. Utskottet säger
också att det är angeläget att effektiva
åtgärder snarast vidtas för att komma
till rätta med missförhållandena. Det är
särskilt betänkligt, skriver utskottet
också, att spelautomaterna i stor utsträckning
finns på lokaler där ungdom
vistas. Emellertid blir utskottets slutsats
avslag på motionerna under hänvisning
till att lotteriutredningen beräknas
behandla problemet i ett betänkande,
som väntas redan i vår.

Så långt kan allt förefalla gott och
väl. Det är emellertid på det sättet att
användningen av dessa apparater ökar
mycket snabbt, ja oroväckande snabbt.
I motionerna framhålles att importvär -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om slopande av exccllenstiteln för stats- och utrikesministrarna

det år 1907 av apparaterna var 4 miljoner
kronor, året därpå 10 miljoner kronor
och månaderna januari till november
1909 10 miljoner kronor. I sin försäljningsreklam
framhåller grossisterna
i spelautomathranschen att man beräknar
att det omsätts mer än 500 miljoner
kronor per år på dessa spelautomater.
Jag vet inte om uppgiften är riktig —
den kan kanske i reklamsyfte vara något
högt tilltagen — men i varje fall är
det mycket stora och mycket snabbt
ökande belopp som omsättes.

Vid sakbehandlingen av motionerna
i utskottet yrkade jag därför att man
skulle ifrågasätta ett provisoriskt förbud
i avvaktan på den kommande remissbehandlingen
av betänkandet. Min
tanke var att Kungl. Maj:t, när betänkandet
hade överlämnats, skulle ta
ställning till om läget var så pass oroande
att ett provisoriskt förbud borde
komma till stånd. För att underlätta för
Kungl. Maj :t att utfärda ett provisoriskt
förbud i avbidan på slutligt ställningstagande
efter remissbehandlingen ansåg
jag att man i utskottsutlåtandet skulle
kunna uttrycka den uppfattningen att
utskottet för sin del inte skulle ha någon
erinran häremot, om Kungl. Maj :t
fann det var erforderligt.

Majoriteten ville inte vara med på
detta, och jag anmälde därför reservation
i vanlig ordning. Tyvärr var jag
av sjukdom förhindrad att närvara vid
justeringen av utlåtandet, och därför
blev det bara en blank reservation.

Under dessa omständigheter, herr talman,
anser jag mig inte böra framställa
något yrkande i frågan. Kungi. Maj :t lär
ha möjlighet att utfärda ett sådant provisoriskt
förbud om det skulle befinnas
erforderligt. Jag vill bara uttrycka den
förhoppningen att man i departementet
följer frågan med uppmärksamhet och
inte utan vidare låter den vila, när det
gäller provisoriska åtgärder, tills remissinstanserna
har yttrat sig.

Herr talman! Jag har alltså intet yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr G, i anledning av motioner om
tidsbegränsning av körkort; och

nr 7, i anledning av motioner om
möjlighet att delegera heslut enligt naturvårdslagen
till kommunalt organ.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om slopande av excellenstiteln för statsoch
utrikesministrarna

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
motioner om slopande av excellenstiteln
för stats- och utrikesministrarna.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
124, av herr Hjorth m. fl., och II: 136,
av fru Eriksson i Stockholm m. fl., hade
anhållits, att riksdagen måtte uttala
sig för att excellenstiteln icke längre
borde tillkomma stats- och utrikesministrarna.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:124 och II:
136, om slopande av excellenstiteln för
stats- och utrikesministrarna, i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
måtte giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av fröken Stenberg (m) och
fru Florén-Winther (m).

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag har svårt att förstå
att frågan om avskaffande av den förnämliga
titeln excellens, som innehavarna
av rikets högsta ämbeten, stats -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om slopande av excellenstiteln för stats- och utrikesministrarna

ministern och utrikesministern, av ålder
bär vid enstaka högtidliga tillfällen,
är en så betydelsefull jämlikhetsfråga
att riksdagen bör agera. Titeln har historiska
anor. Kanske den är otidsenlig,
men vad är egentligen tidsenligt? Är
människan egentligen själv tidsenlig?

Kan excellenstiteln över huvud taget
vara en fråga där riksdagen bör ta initiativ?
Med all respekt för det excellenta
allmänna beredningsutskottet tycker
jag att det hela är en bagatell. Alla är
vi jämlikar, men om två jämlikar, statsministern
och utrikesministern, får vara
litet mer jämlika än vi andra så tycker
jag inte det spelar någon nämnvärd
roll. Det mår väl ingen illa av.

Herr talman! Jag yrkar avslag på utskottets
hemställan.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1 har vi
ledamöter tillhörande moderata samlingspartiet
fogat ett särskilt yttrande.
Detta är naturligtvis att se som en artig
protest mot regeringspartiets önskemål
att slopa titeln excellens för två regeringsledamöter,
stats- och utrikesministrarna.
Vi ansåg oss inte helhjärtat
kunna stödja tankegångarna i denna
motion, bl. a. därför att en traditionellt
tillämpad praxis beträffande excellenstiteln
fortfarande gäller i internationella
sammanhang.

Vi har också i utskottet föreslagit,
utan framgång, att denna fråga om excellenstitelns
vara eller icke vara skulle
överlämnas till grundlagberedningen
för prövning. Visserligen finns det inte
någon författningsmässig reglering av
denna titelfråga, men den får väl ändå
sägas ha en historisk anknytning, närmast
till vår regeringsform. Därför borde
det också enligt vår mening vara så
att grundlagberedningen vore rätt forum
för en utredning och prövning av
förslaget i fråga.

Trots det nederlag vi rönte i utskottet
skulle jag nog, herr talman, till den

verkan det hava kan, och kanske som
en förståelsens gest till den som senast
talade före mig, utöver det särskilda
yttrandet vilja lämna kompletterande
uppgift om excellenstitelns användning
i vissa främmande länder.

Enligt riksdagens förträffliga upplysningstjänst
gäller om bruket av excellenstiteln
i vår närmaste kulturkrets —
Nordvästeuropa — bl. a. följande.

Gentemot egna medborgare brukas
excellenstiteln ej i Finland, Norge, Belgien,
Västtyskland, Österrike och
Schweiz. I Danmark bäres titeln alltjämt
av ungefär 20 personer, men den
går mer och mer ur bruk i annat än
högofficiella sammanhang. De nederländska
regeringsledamöterna, möjligen
även statssekreterarna, tituleras excellens.
I Frankrike är titeln förbehållen
presidenten, konseljpresidenten och utrikesministern.
De brittiska ambassadörerna
är excellenser, men de högsta
icke-diplomatiska dignitärerna tituleras
”Most honourable”.

I det diplomatiska umgänget ges —
så även i Sverige —■ excellenstiteln åt
främmande länders ambassadörer samt
stats- och utrikesministrar, eventuellt
även andra regeringsledamöter.

Sedan 1868 då titeln ”en av rikets
herrar” upphörde har vårt land haft
tre excellenser samtidigt. Vid ett par
tillfällen har dock två ämbeten som
medför excellenstiteln haft samma innehavare,
nämligen 1888—1889, då
statsministern friherre Gillis Bildt kvarstod
i sin tidigare befattning som riksmarskalk,
och 1921—1923 då Hjalmar
Branting samtidigt var statsminister
och minister för utrikes ärendena.

Det uttalande, herr talman, som utskottet
gör när det säger att det inte
kunnat finna att excellenstiteln fyller
någon funkion, är förmodligen sakligt
riktig. Men det är i alla fall en liten
kulturhistorisk länk som försvinner, en
artig gest utformad för diplomatiskt
umgänge på hemmaplan och i främmande
land.

Jag har emellertid, herr talman, med

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om åtgärder för att stimulera till gåvor för religiösa m. fl. ändamål

hänvisning till det särskilda yttrandet
inget yrkande.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag står bakom allmänna
beredningsutskottets eniga utlåtande
i denna fråga, och jag har inte, såsom
fröken Stenberg, skrivit något särskilt
yttrande.

Jag reagerar litet stillsamt mot att
herr Gösta Jacobsson tagit upp jämlikhetsfrågan.
Den har möjligen föresvävat
motionärerna, men personligen kan
jag inte finna att denna fråga har att
göra med de stora problemkomplex som
vi har aktualiserat genom den nu pågående
jämlikhetsdebatten. Detta är,
som fröken Stenberg säger, mera en artighetsfråga
— en fråga om internationell
praxis. De synpunkter hon framförde
på titlarnas användande i internationella
sammanhang har jag hävdat
vid utskottsbehandlingen, och i utlåtandet
används uttrycket ”i vårt land”.
Därmed vill vi ha sagt att vi begränsar
oss till vårt eget språkbruk. Att man
i det internationella umgänget titulerar
ambassadörer och de på internationella
planet mest uppmärksammade regeringsledamöterna,
nämligen statsministern
och utrikesministern, med titeln
excellens måste väl med all reverens
för företrädarna för dessa ämbeten ändå
i huvudsak betraktas som en aktning
för den suveräna staten som sådan.

Jag kan inte se något allför kontroversiellt
i att riksdagen uttalar sig till
förmån för en ändring i praxis, med
den reservation som jag anser finns inskriven
i utskottsutlåtandet, nämligen
att vi inte går in på frågan om internationell
praxis och gör oss till någon
sorts arbiter elegantiarum i det internationella
umgänget.

Herr talman! Med hänvisning härtill
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
enligt därunder förekomna yrkan -

den gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
därpå att kammaren skulle avslå
densamma och motionerna; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, avslås utskottets hemställan
och motionerna.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej —17.

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om åtgärder för att stimulera till gåvor
för religiösa m. fl. ändamål

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
av motioner om åtgärder för att stimulera
till gåvor för religiösa m. fl. ändamål.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Om åtgärder för att stimulera till gåvor för religiösa m. fl. ändamål

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
953, av herr Eriksson, Olle, samt II:
1124-, av herr Johansson i Skärstad och
herr Boo, hade yrkats, att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av möjligheterna att
stimulera enskilda personer att lämna
bidrag och gåvor till religiösa och ideella
organisationer samt hjälporgan för
insatser på humanitära, allmännyttiga
och vetenskapliga områden i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna 1:953
och II: 1124 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Kilsmo (fp), fröken Stenberg (m), fröken
Pehrsson (ep), herr Axelson (fp),
fru Florén-Winther (m) samt herrar
Larsson i Borrby (ep), Rimås (fp), Johansson
i Skärstad (ep) och Nilsson
i Agnäs (m), vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Det finns tre motioner
med i huvudsak samma innehåll, d. v. s.
i vilka man begär pengar för kyrklig
verksamhet och i synnerhet frikyrklig
verksamhet. Det hade varit önskvärt
att dessa tre motioner kunnat diskuteras
vid samma tillfälle. Utöver motionen
med yrkande om utredning av
möjligheterna att stimulera människor
att lämna gåvor till religiösa ändamål
gäller det en motion om skatteavdrag
för gåvor. Vidare gäller det en motion
om bidrag dels till frikyrkorna i vanlig
mening, dels till de s. k. invandrarkyrkorna.
Som det nu är måste således
dessa likartade ämnen diskuteras vid
tre olika tillfällen.

Den nu aktuella motionen gäller en
vädjan om att utreda hur staten skall
kunna stimulera enskilda personer att
lämna gåvor till olika ändamål, humanitära
och religiösa. Man tar också i

samma svep med vetenskapliga ändamål
för att få litet större bredd på det hela.

Jag anser nog att hela detta system
att tigga staten om pengar är ytterst
olämpligt i den situation vi nu befinner
oss. I avgörande fall tar jo staten
pengar i stället för att ge. Det gäller
t. ex. arbetsgivaravgiften som tas ut av
frikyrkorna, trots att den inte har någon
som helst tillämpning på deras arbete.
Det är på grund av den avgiften
som den av finansministern avskydda
frasen har uppkommit, att skattmasen
kommer och tar sin del när kollekten
lägges fram på altaret. Men så länge det
är ordnat på det sättet förmodar jag
att han kommer att få höra den frasen.

Jag vill dessutom fästa uppmärksamheten
på en tendens som finns i diskussionen
om gåvor och annat som man
skulle kunna ge de kyrkliga instanserna.
Mot frikyrkornas resonemang att
man genom den extra stimulans som
gåvor innebär skulle kunna lämna ett
större bidrag och göra en effektivare
insats på det sociala området reses från
motståndarhåll den invändningen att
staten skall lösa sociala problem, inte
frikyrkorna. Det resonemanget har såvitt
jag vet från början förts i de kommunistiska
länderna, där staten uttalar
sin önskan att utrota allt vad kyrkor
och religion heter. Man har där velat ta
bort möjligheten för de kyrkliga församlingarna
att hjälpa människor i nöd,
ty därigenom skulle kyrkorna kunna få
sympati utifrån, och det skulle ta längre
tid att utrota dem. Det är det kommunistiska
resonemanget på detta område.
Det börjar bli en tendens också i
Sverige att man inte skall ge frivilliga
hjälporganisationer någonting, ty det är
en statlig angelägenhet att lösa sociala
problem. Men detta resonemang kan
frikyrkornas sociala ansvarsmedvetande
och samvete liksom de övriga kyrkliga
institutionerna inte böja sig för. Vi
är väl medvetna om att staten ingalunda
når ut till de stora områden i samhället
där social hjälp verkligen behövs.
Det finns nämligen inte någon motsva -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Om åtgärder för att stimulera till gåvor för religiösa m. fl. ändamål

righet hos statsmakterna och inom socialvården
till den uppsökande verksamhet
som de kyrkliga och frikyrkliga
välgörenhetsorganisationerna utför.
Därför kommer det att finnas ett klientel,
som staten aldrig når och som vi
inom de frikyrkliga och kyrkliga välgörenhetsorganisationerna
skulle vilja
hjälpa i alla fall. Och det måste vi göra,
även om vi inte får ett öre till hjälp av
staten.

Jag vill bara till sist formulera den
satsen att så länge regeringen och riksdagen
är kallsinniga mot denna speciella
sociala verksamhet, så får vi av våra
tillgängliga offer ändå hjälpa de nödlidande
så långt våra resurser sträcker
sig. Vi kan inte sätta stopp för denna
hjälp, trots att vi får avslag på avslag
på dessa vädjanden om hjälp från statsmakternas
sida.

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Jag kan fatta mig relativt
kort. Herr Kilsmo har påpekat att
det här föreligger två ärenden, varav
det ena inte alls berörs av dagens diskussion,
nämligen frågan om avdrag
för gåvor och bidrag till olika kyrkliga
samfund. Här är det bara fråga om att
ta ställning till en motion, som i en eller
annan form förekommit i riksdagens
annaler sedan 1961. Den har i år den
modifikationen att motionärerna inte
begär fixerade belopp i statliga bidrag
i förhållande till utgående privata gåvor.
Man har förut begärt att staten
skulle tillskjuta lika mycket respektive
en viss procent — 10 procent har
nämnts — men nu går man på en utredning
av formerna för statliga tillskott
till privata stöd åt olika humanitära
verksamheter.

Herr Kilsmo tar upp frågan om sociala
problem och menar att de skall lösas
av staten och inte av frikyrkorna. Han
drar paralleller med tankegångar i öststaterna.
Jag är inte villig att här ta
upp en ideologisk debatt på den punkten;
jag vill bara påpeka att den nya

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 9

socialbalken lägger krav på kommunerna
i fråga om den uppsökande verksamheten.

Vad saken trots allt gäller i detta utskottsutlåtande
är att motionerna syftar
till att på något sätt formbinda det
statliga stödet, den statliga kompletteringen
till de enskilda insatserna. Här
har utskottsmajoriteten sagt sig inte
kunna hänga med. Jag vill påpeka att
utskottet hänvisar till ett konkret fall,
där man efter särskild prövning gett
ett statligt bidrag, nämligen i samband
med insamlingen ”Sverige hjälper”.
Det bör väl också erinras om att i samband
med många av de stora internationella
hjälpinsatser som skett genom
frivilliga organisationers försorg har
staten tillskjutit inte oväsentliga utan
kanske tvärtom avgörande belopp till
de medel som erfordrats för aktionernas
genomförande. Att på något sätt
skapa ett bundet system för hur staten
skall gripa in i sådana här sammanhang
tror jag bara skulle leda till en exercis,
en formalism, som inte alls skulle gagna
ändamålet. Det är trots allt ett fåtal
ärenden av den här arten som verkligen
känns som ett allmänt intresse av medborgarna.
Dessa ärenden bör i fortsättningen
som hittills prövas i särskild
ordning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Bara ett par ord som
komplettering till vad jag sade tidigare.
Jag måste liksom herr Hansson
stryka under att kommunerna förstår
de kristna församlingarnas insats på det
sociala området bättre än vad man gör
från statligt håll. Det är fullt riktigt att
denna verksamhet ofta understöds på
ett utomordentligt sätt.

Statens bidrag till missionerna är
tacknämligt. Alla vi som deltar i det arbetet
är mycket glada häröver. Men
herr Hansson skall inte tro att staten
bidrar med några större och avgöran -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Meddelande ang. enkla frågor
de belopp i jämförelse med vad de kristna
församlingarna själva ger på detta
område. Det är mycket mer än det som
staten bidrar med.

Jag sympatiserar med herr Hanssons
resonemang på många punkter. Jag tycker
själv icke om dessa motioner som
ständigt återkommer med anrop om
hjälp från regeringen. Det är helt enkelt
otrevligt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av motion om prenumeration
på dagstidningar inom statliga institutioner,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden kl. 15.30
i dag till och med fredagen den 6 mars
för deltagande i av konstitutionsutskottet
anordnad resa till Bonn och Ziirich.

Stockholm den 4 mars 1970
Allan Hernelius Yngve Nyquist

Sture Palm G. Richardson

Ragnar Sveningsson

Till riksdagens första kammare

Härmed har jag äran anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 10/3—den 20/3 för att deltaga i
arbetet i den svenska nedrustningsdelegationen
i Geneve.

Stockholm den 4 mars 1970

G. Ivar Virgin

De begärda ledigheterna beviljades.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 3, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 3 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 84, till
fullmäktige i riksbanken om användande
av riksbankens vinst för år
1969.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
memorial nr 14 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 49, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:
370).

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 4 mars

av fröken Pehrsson (ep) till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
”År statsrådet beredd
medverka till att medel ställs till
förfogande för underhåll och förstärkning
av vägnätet, så att virkestransporterna
från de stormhärjade områdena
kan fortgå så ostört som möjligt, även
under tjällossningsperioden?”;

den 3 mars

av herr Richardson (fp) till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
”Är regeringen be -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

redd att vid lösandet av trafikfrågorna
i Skaraborgs län — framför allt järnvägstrafiken
i Vara-regionen samt vägbyggandet
— ta vederbörlig hänsyn till
en övergripande regionalpolitisk målsättning?”;
samt

den 4 mars

av herr Åkerlund (m) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
”Vilka metoder utöver de hittills
begagnade vill justitieministern tillgripa
för att komma till rätta med politiska
demonstrationer, vilka med steg -

Meddelande ang. enkla frågor

rade våldsåtgärder såsom stenkastning,
slungande av kemiska medel o. dyl. är
ett hot mot enskilda personers säkerhet
och egendom?”

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 9

Torsdagen den 5 mars 1970

Torgdagen den 5 mars

Kammaren sammanträdde kl. 15.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 25
nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 81, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändring i förordningen (1961:309) om
bekämpande av salmonellainfektion hos
djur m. m.; och

nr 83, i anledning av motioner om
möjlighet att delegera beslut enligt naturvårdslagen
till kommunalt organ.

Om förstärkning av isbrytarberedskapen Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
NORLING
erhöll ordet för att besvara herr Schötts
(m) fråga om förstärkning av isbrytarberedskapen,
vilken fråga intagits i
kammarens protokoll för den 26 februari,
och yttrade:

Herr talman! Herr Schött har frågat
mig om jag är beredd medverka till
en sådan förstärkning av vår isbrytarberedskap,
att denna bli tillräcklig för
att även under stränga vintrar säkerställa
upprätthållandet av vår sjötra -

fik, främst trafiken mellan Gotland och
fastlandet.

För vintersjöfarten på Norrland måste
varje vinter trafikrestriktioner och
begränsningar utfärdas för att dels tillgodose
säkerheten för besättningar och
fartyg jämte gods, dels göra det möjligt
för isbrytarna att tillgodose assistansbehovet
främst på Norrlandskusten och
utanför Stockholms skärgård. Under
stränga vintrar — som genomsnittligt
förekommer vart fjärde eller femte år
— omdisponeras isbrytarna till Östersjön
och Västkusten, varvid Norrlandshamnarna
hittills måst stängas.

Innevarande vinter har genom den
utökning av isbrytarkapaciteten, som
leveransen av statsisbrytaren Njord inneburit,
samt genom de assisterade fartygens
allmänt höga isklass och stora
maskinstyrka trafiken på Norrlandshamnarna
i viss utsträckning kunnat
upprätthållas. Isbrytarledningen kräver
för närvarande att laster till och från
de norrländska hamnarna skall vara på
minst 2 000 ton för att assistans skall
kunna påräknas.

Tillsammans med förhyrda bogserbåtar
har statsisbrytarna Thule och
Oden varit verksamma på Västkusten
samt Tor och Ymer i norra Östersjön
för att främst tillgodose assistansbehovet
till Stockholm, Södertälje (Mälaren)
samt Oxelösund och Norrköping. Assistansbehovet
för trafiken till och från
Gotland tillgodoses i anslutning till
nord- och sydgående konvojer i Gotska
sjön. Trafiken på Gotland och andra
svenska hamnar har emellertid även
fått vidkännas restriktioner och begränsningar.

Sedan isförhållandena lättat på Västkusten
har statsisbrytarna koncentrerats
till Östersjön, där således fyra statsisbrytare
varit verksamma den senaste

Torsdagen den 5 mars 1970

Nr 9

tiden. Tidvis har under de senaste fjorton
dagarna stockningar uppträtt i trafiken
till och från Stockholmsområdet
med åtföljande väntetider och förseningar
för sjötrafiken. Detta har berott
på hårda sydliga och sydostliga vindar
med därav följande istryck mot kusten
och isskjutning i Gotska sjön. Detta har
också inneburit förseningar för trafiken
på Gotland, men assistans har lämnats
Gotlandsbåtar i persontrafik, vilket inneburit
förlängda väntetider för övrig
trafik. Jag vill i detta sammanhang
nämna att Rederi AB Gotland beställt
ett nytt fartyg med hög isklass för leverans
i början av år 1972.

Det intressanta är självfallet, hur man
inom ramen för tillgängliga resurser
bäst skall kunna tillgodose de olika behoven.
Jag vill emellertid framhålla att
det inte är ekonomiskt möjligt att bygga
upp en beredskap som medger att även
de strängaste vintrar kan klaras helt
störningsfritt. Erfarenheterna från de
senaste svåra vintrarna kommer att
sammanställas och värderas inom sjöfartsverket
för att tjäna som underlag
för verkets överväganden om lämpliga
åtgärder för att säkra sjötrafik så långt
det är möjligt även under särskilt
stränga vintrar. Därvid kommer naturligtvis
att övervägas i vad mån ytterligare
kapitalkrävande åtgärder i form
av eventuell beställning av en ny statsisbrytare
kan motiveras. Jag vill emellertid
också understryka vikten av att
såvitt möjligt sådant tonnage kommer
till användning inom handelssjöfarten
som är anpassat för gång i is.

Avslutningsvis vill jag konstatera att
det inom hamnutredningen pågår överväganden
rörande vintersjöfarten på
Norrland. Resultatet av dessa överväganden
bedöms kunna redovisas senare i
år.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Först ber jag att få
tacka statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på

Om förstärkning av isbrytarberedskapen
min fråga. Rakgrunden till den var helt
naturligt den stränga och långvariga
vinter som vi nu upplever och som
givetvis inneburit stora svårigheter för
vår sjöfart. Under normala isförhållanden
uppges våra statsisbrytare inte behöva
sättas in söder om Ålands hav.
Den svenska isbrytarverksamheten är
då i stort sett koncentrerad till de norrländska
farvattnen. Innevarande vinter
har emellertid, som framgick av herr
statsrådets svar, uppvisat svåra isförhållanden
även på Västkusten och i Östersjön,
vilket senare bl. a. inverkat
menligt på sjöfarten mellan Gotland och
fastlandet.

Gotlandsbolaget, som under vinterhalvåret
normalt upprätthåller färjförbindelser
Visby—Nynäshamn, Visby—
Södertälje och Klintehamn—Oskarshamn,
har sedan början av februari i
ökande grad haft känning av isförhållandena.
Detta har medfört att trafiken
Visby—Södertälje måst helt inställas
från den 18 februari. Förbindelsen Klintehamn—Oskarshamn
har legat nere en
veckas tid men kunnat återupptas den
2 mars, då den omdirigerats till rutten
Visby—Oskarshamn. Vidare kan nämnas
att resan Nynäshamn—Visby normalt
tar cirka 5 timmar, men att färjan
vid ett tillfälle i februari fastnade i
isen och behövde isbrytarassistans. Det
tog 22 timmar innan man kom fram
till Visby.

Sedan man tagit del av dessa uppgifter
och sedan man tagit del av isbrytarkontorets
rapporter den senaste månaden
har man flera gånger frågat sig
om vår isbrytarberedskap verkligen är
tillfredsställande. I olika sammanhang
har erinrats om vad det nationalekonomiskt
betyder för vårt land att kunna
hålla i gång vår sjöfart även vintertid
i största möjliga utsträckning — detta
inte minst med tanke på den norrländska
exportindustrin.

Jag har med min fråga velat fästa
särskild uppmärksamhet på angelägenheten
av att även under stränga vintrar
säkerställa trafiken mellan Gotland och

Nr 9

Torsdagen den 5 mars 1970

Om förstärkning av isbrytarberedskapen
fastlandet. Gotland har ju, menar jag,
en särställning, och det är vår skyldighet
att garantera kommunikationer mellan
ön och fastlandet året runt.

För närvarande har vi fem statsisbrytare
— Njord, Tor, Oden, Thule och
Ymer. Av dessa är Njord och Tor nya.
De är levererade 1969 respektive 1964.
Även Oden, som är byggd 1957, anses
fullgod. Däremot anses Thule, som är
byggd 1953, med sin inte ens hälften
så stora maskinstyrka som de nämnda
fartygens ha endast ett begränsat värde
som havsisbrytare. Ymer är byggd för
38 år sedan, år 1932, och den är omodern,
varför den snarast bör ersättas
med en ny.

I sin femårsplan har sjöfartsverket
först för budgetåret 1972/73 medtagit
ett belopp på en miljon kronor för projektering
av en ny statsisbrytare. För
min del är jag med hänsyn till den nuvarande
sammansättningen av vår isbrytarflotta
förvånad över att detta belopp
ej upptagits för ett tidigare budgetår.
I detta sammanhang må erinras
om att våra båda nyaste isbrytare är
byggda i Finland och att det framstår
som helt naturligt och helt i det nordiska
samarbetets anda att även våra
kommande isbrytare byggs i vårt östra
broderland. Med hänsyn till erfarenheten
av den stränga vintern och till de
allvarliga konsekvenser främst för Norrland
och Gotland som ett bortfall av en
av våra nuvarande isbrytare skulle innebära
borde det väl vara säkrast att
göra en beställning snarast möjligt. Att
dröja med anskaffning av en ny isbrytare
till mitten av 1970-talet, som sjöfartsverket
räknat med, synes knappast
försvarligt.

Först i dag har jag erfarit att vi här
i kammaren nästa vecka kommer att
diskutera isbrytarfrågan i anledning av
ett utlåtande från statsutskottet. Jag har
tagit del av det utlåtandet i eftermiddag,
och jag har funnit att statsutskottet
delar uppfattningen att man bör påskynda
anskaffandet av ytterligare
statsisbrytare.

Herr talman! Det säger sig självt att
jag anser statsutskottets ställningstagande
i detta avseende välmotiverat. Av
statsrådet Norlings svar här i dag framgår
tyvärr inte om statsrådet är av samma
uppfattning. Det är emellertid min
förhoppning att statsrådet vid närmare
eftertanke kommer fram till att vi snarast
bör göra denna förstärkning av vår
isbrytarflotta. Jag vill än en gång understryka
vad det betyder för våra hamnar
och för hela vårt näringsliv.

Än en gång ber jag att få tacka statsrådet
för svaret.

Herr andre vice talmannen anförde
nu, att herr Strandberg begärt ordet för
att deltaga i den pågående överläggningen,
och tillsporde kammaren, huruvida
den ville besluta att för tillfället
upphäva den i § 20 mom. 4 tredje stycket
i ordningsstadgan för kammaren
stadgade inskränkningen i yttranderätten.

Härtill svarades ja.

Herr andre vice talmannen lämnade
härefter ordet till herr STRANDBERG
(m), som yttrade:

Herr talman! Att jag begärde, och
även fick, ordet vid detta tillfälle hänför
sig till att jag råkar tillhöra statsutskottets
fjärde avdelning, som har att
handlägga sådana här frågor. Jag har
också här i riksdagen under många år
agerat i frågor som berör vår sjöfart,
särskilt dess vinterförhållanden. Jag
framställde min begäran om att få delta
i denna debatt av en alldeles speciell
orsak, nämligen efter att ha läst statsrådets
svar, där han påpekade att erfarenheterna
från de senaste svåra vintrarna
kommer att sammanställas inom
sjöfartsverket för att bilda underlag för
överväganden m. m. Därefter säger
statsrådet i svaret: ”Därvid kommer
naturligtvis att övervägas i vad mån
ytterligare kapitalkrävande åtgärder i
form av en eventuell beställning av en
ny statsisbrytare kan motiveras.”

Torsdagen den 5 mars 1970

Nr 9

Om representation för Svenska turisttrafikförbundet i exportfrämjandeutredningen

När jag läste detta, herr talman, ryggade
jag litet tillbaka, därför att jag
tyckte att det här kom till synes en
mycket stor tveksamhet från statsrådets
sida. Statsrådet måste väl ändå vara
underkunnig om den plan som föreligger
inom sjöfartsverket. Den utgår jag
ifrån att statsrådet känner väl till —
den står ju i statsverkspropositionen.
Här finns alltså en planering från verkets
sida, och jag vågar utgå ifrån att
sjöfartsverket gjort överväganden i dessa
frågor, innan det över huvud taget
skrivit i sina petita att en ny isbrytare
bör anskaffas i mitten av 1970-talet.
Sjöfartsverket tar i sin plan upp en
miljon kronor för projekteringskostnader
budgetåret 1972/73 och dessutom
dellikvider om 25 miljoner kronor för
de därpå kommande budgetåren för att
betala isbrytaren. Det måste vara på
sin plats att jag ställer en fråga till herr
statsrådet i detta sammanhang.

Jag utgår ifrån att statsrådet känner
till planeringen, och då måste väl vi
kunna kräva ett klarare besked från
statsrådets sida huruvida han är införstådd
med sjöfartsverkets nuvarande
planering, som jag förutsätter är baserad
på överväganden som man tidigare
gjort. Jag vill ta upp detta i dag för att
vi skall slippa tampas om denna fråga i
nästa vecka. Som herr Schött redan
nämnt har vi ett enhälligt statsutskott,
som inte bara i likhet med sjöfartsverket
anser att någonting bör hända utan
också hos Kungi. Maj :t begär att detta
anslagsäskande skall tas upp i kommande
års petita. Det är alltså dagsläget,
och när vi nu fått upp denna fråga till
debatt vore det intressant att få höra
vilka synpunkter statsrådet har på att
påskynda denna fråga och hitåt i tiden
förskjuta den planering i form av höjande
av vår isbrytarberedskap som
sjöfartsverket har signalerat och som
statsutskottet vill ha snabbare fram.

Herr statsrådet NORLING:

Herr talman! I motsats till herr
Strandberg vill jag inte föregripa riks -

dagens behandling i nästa vecka av
statsutskottets utlåtande.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Om representation för Svenska turisttrafikförbundet
i exportfrämjandeutredningen Herr

statsrådet LIDBOM erhöll ordet
för att besvara fröken Stenbergs (m)
fråga till herr statsrådet och chefen
för handelsdepartementet om representation
för Svenska turisttrafikförbundet
i exportfrämjandeutredningen, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll för
den 25 februari, och anförde:

Herr talman! Fröken Stenberg har
frågat statsrådet och chefen för handelsdepartementet
om han är beredd att
med hänsyn till turistnäringens exportfrämjande
betydelse låta Svenska turisttrafikförbundet
bli representerat i
exportfrämjandeutredningen.

I handelsministerns frånvaro får jag
lämna följande svar på frågan.

Som framgår av direktiven för de
sakkunniga skall utredningen primärt
avse varuexporten. Handelsministern är
därför inte nu beredd föreslå en utökning
av antalet sakkunniga. Om under
utredningens gång problem skulle aktualiseras,
som rör turismen till Sverige,
är handelsministern beredd överväga
om turistnäringen bör representeras
på sakkunnig- eller expertplanet i
utredningen.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! För svaret på min enkla
fråga ber jag att få tacka statsrådet.
Svaret innehåller faktiskt vissa för mig
som frågeställare glada tongångar, men
det är fortfarande min uppfattning att
STTF, som genom sina kampanjer och
aktioner och sin informationsverksamhet
med målsättningen att göra turistlandet
Sverige känt och därigenom

Nr 9

Torsdagen den 5 mars 1970

Om försök med nya driftsformer m. m. för
främja och stimulera turistnäringen,
också bör ges tillfälle att redan nu bli
representerat i den utredning som har
till uppgift att finna vägar att öka vår
export, marknadsföra produkter och
vidga avsättningsområdena.

Det är naturligtvis inte så lätt att
placera in turismen i exportens fördelning
på varugrupper, men våra turistvalutainkomster
på ungefär en miljard
kronor kan ju jämföras med följande
exportsiffror för år 1968: personbilar
1 068 miljoner kronor, fartyg 1 234 miljoner
kronor, malmer och skrot 1 776
miljoner kronor, kemiska produkter
1 021 miljoner kronor, o. s. v. Kalla
fakta i form av s. k. talande siffror, herr
statsråd, säger t. ex. att turismen och
fritidskonsumtionen under efterkrigsperioden
har utvecklats betydligt snabbare
än de flesta andra näringsgrenar. Det
gäller såväl nationellt som internationellt.

Vad beträffar det internationella fältet
kan man jämföra världshandeln med
hela världsturismen under perioden
1958—1966 och finna att världshandelns
omsättning steg med 90 procent till
drygt 200 miljarder US-dollar och de
totala intäkterna av internationell turism
med 143 procent till 13 miljarder
US-dollar, som blev 14,4 miljarder 1968.

Turistnäringen har alltså mycket stora
utvecklingsmöjligheter, och detta talar
också för att STTF redan nu bör
finnas med vid exportfrämjandeutredningens
bord. Har inte också statsrådet
Lidbom förståelse för de här nationalekonomiskt
betingade synpunkterna?

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om försök med nya driftsformer m. m.
för jordbruket i skogslänen

Ordet lämnades därefter till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
BENGTSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid

jordbruket i skogslänen

detta sammanträde besvara herr Nils
Nilssons (ep) interpellation om försök
med nya driftsformer m. m. för jordbruket
i skogslänen, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Nils Nilsson har
frågat om det från regeringens sida
finns positivt intresse för att genom någon
form av stöd stimulera försök med
nya driftsformer, utveckling och specialodlingar
och försök med nya växter
i syfte att anpassa jordbruket i
Norrland, och skogslänen i övrigt, till
tidens krav.

Jordbruket i norra Sverige åtnjuter
sedan länge särskilt stöd. Såväl extra
mjölkpristillägget som det särskilda stödet
till jordbrukets rationalisering i
bl. a. Norrland har härvid stor betydelse.
Vidare satsar staten årligen betydande
belopp på försöksverksamheten i
Norrland. Enligt vad jag inhämtat från
lantbrukshögskolan utgår till försöksverksamheten
i Norrland mer än dubbelt
så mycket medel per hektar åker
räknat som till landet i övrigt. Årligen
utgår också medel till vissa produktionsbefrämjande
åtgärder i Norrland.
Bland de åtgärder som staten stött genom
sistnämnda verksamhet kan nämnas
kontroll rörande viss köttdjursuppfödning
och försök med fältmässig odling
av morötter. I årets statsverksproposition
föreslås att detta stöd skall utgå
även i de övriga delar av landet där
verksamheten med särskild rationaliserings
bedrivs.

Vad gäller specialodlingar och försök
med nya växter vill jag erinra om
redan förekommande odling av såväl
utsädespotatis som fältmässig odling av
exempelvis morötter, jordgubbar och
vinbär. Utveckling och forskning pågår
vidare rörande andra växter för fältmässig
odling.

Med hänsyn bl. a. till den relativt
långa tid, som förflutit sedan beslut fattades
om principerna för det nuvarande
stödet till jordbruket i norra Sverige,
tillkallade jag förra året särskilda sakkunniga
för att göra en allmän översyn
av stödets utformning. I utrednings -

Torsdagen den 5 mars 1970

Nr 9

Om försök med nya driftsformer m. m. för jordbruket i skogslänen

uppdraget ingår att se över såväl stödet
till själva jordbruksproduktionen som
reglerna för det särskilda rationaliseringsstödct.
De sakkunniga kommer att
även diskutera behovet av utvecklingsoch
försöksverksamhet för de speciella
behov som jordbruket har i norra Sverige.
Jag vill i sammanhanget också erinra
om den under fjolåret tillkallade
sambruksutredningen, som under arbetet
med översyn av reglerna för sambruksföreningar
kan tänkas komma in
även på andra samverkansformer.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret på min
interpellation.

Jordbruksministern anger en del av
det stöd som redan utgår till försöksverksamhet
och produktionsfrämjande
åtgärder, vilka i sig är mycket värdefulla.
Men med det behov av sysselsättningsfrämjande
åtgärder som finns i
norra stödområdets glesbygder är dock
de förefintliga åtgärderna otillräckliga.

I sitt svar hänvisar jordbruksministern
även till sitt beslut under förra
året att tillkalla särskilda sakkunniga
för att göra en allmän översyn av stödets
utformning. Att de sakkunniga i
detta sammanhang även kommer att
diskutera behovet av utvecklings- och
försöksverksamhet för de speciella behov
som jordbruket har i norra Sverige
vill jag gärna notera såsom en positiv
del i svaret. Jag ber att få tacka
jordbruksministern för detta uttalande.

Vi har haft en livlig lokaliseringspolitisk
debatt, som i särskild grad har
kommit att beröra Norrland, även om
flera län •—- däribland mitt eget hemlän,
Kopparbergs län — har haft stora
sysselsättningsproblem med allvarlig
befolkningsminskning som följd. I denna
debatt synes dock jordbrukets betydelse
från sysselsättningssynpunkt ha
erhållit en ganska ringa uppmärksamhet.
Det mindre jordbruket i skogslänens
glesbygder, som sysselsätter en så

väsentlig del av de där boende människorna,
kan dock inte förbigås i de
lokaliseringspolitiska sammanhangen.

Vid en resa i Västerbotten, som jordbruksutskottet
företog i somras, kunde
vi som deltog i resan konstatera vilken
betydelse man från kommunernas sida
tillmätte det mindre jordbruket. I kommun
efter kommun betygade kommunalmännen
för oss att man i deltidsjordbruket
i många fall såg den enda
möjligheten till sysselsättning för stora
delar av befolkningen i de yttre delarna
av kommunerna och att denna befolkningsgrupp
till sin numerär var så betydande
att kommunerna för sin framtida
existens inte kunde avvara den.
De bidrag till dessa jordbruk som kommunerna
beslutat utge var därför en
hjälp till självhjälp. Det har dock förklarats
att dessa bidrag skulle vara oförenliga
med bestämmelserna i kommunallagen
och att uppgifter av dessa
slag skulle åvila staten. Finansministern
har även ifrågasatt en reducering av de
statliga bidrag som utgår till kommuner
vilka beslutat utge bidrag till stöd
för de mindre jordbruken.

Vi har här en sysselsättningsfråga av
stor omfattning vilken berör både kommunerna
som sådana och de enskilda
människorna. I min fråga avsåg jag möjligheten
till stöd i betydligt vidare omfattning
än vad en begränsad försöksverksamhet
innebär. Med den lokaliseringspolitiska
betydelse som arbetstillfällena
inom de mindre jordbruken äger
för glesbygden vore det värdefullt att
få höra jordbruksministerns syn på frågan
om de mindre jordbrukens betydelse
ur sysselsättningssynpunkt för glesbygdskommunerna.
Kan man betrakta
denna näring ur lokaliseringspolitisk
synpunkt på ett sådant sätt att den kan
tas in i de lokaliseringspolitiska bedömningarna?
Kan man därmed också i sådana
kommuner där det är erforderligt
med ett stöd, som har beröringspunkter
med vad som i lokaliseringspolitiskt
syfte lämnas i andra sammanhang, ge
ett sådant stöd?

Nr 9

Torsdagen den 5 mars 1970

Om försök med nya driftsformer m. m. för

Jag ber än en gång att få tacka jordbruksministern
för svaret på min fråga,
och jag vore tacksam om jag kunde få
detta ytterligare svar.

Herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Herr Nils Nilssons fråga
avsåg ju huruvida regeringen var intresserad
av att stimulera försök med
nya driftsformer och utvecklingen av
specialodling av nya växter samt att
anpassa jordbruket i Norrland och
skogslänen i övrigt. Det var närmast
denna fråga jag ansåg mig ha anledning
besvara.

Jag delar helt den meningen att vi
skall ha ett jordbruk i norra Sverige,
och jag är helt medveten om att vi
därför måste vidta speciella åtgärder.

Vi vidtar redan nu speciella åtgärder i
Norrland, därför att det är dyrare att
framställa jordbruksprodukter där än
i övriga delar av landet, och mjölkpristillägget
är en sådan form. Jag har emellertid
funnit att detta måhända är en
smula för ensidigt, och att man bör
kunna finna andra och mer effektiva
former för att hjälpa jordbruket i stort.

Beträffande det speciella problem
som herr Nilsson tog upp, nämligen att
stödja försöksverksamheten, delar jag
hans uppfattning att detta stöd inte är
tillräckligt. Detta hör inte samman med
ovilja från anslagsgivarna, utan det är
snarare människans bristande fantasi
och förmåga att finna på nya metoder.
Jag vill emellertid ändå fästa uppmärksamheten
på att vi anvisar 10,5 miljoner
kronor som skall användas uteslutande
för försöksverksamhet på jordbrukets
område. Denna verksamhet bedrivs
över hela landet genom lantbrukshögskolornas
försökskollegium och deras
sektioner. Dessutom har man försöksavdelningar
och försöksstationer.
Jordbrukarna runt om i landet har möjligheter
att påverka denna försöksverksamhet.
Därigenom kan de alltså förmå
lantbrukshögskolorna att ta upp
nya former av verksamhet.

Av mitt interpellationssvar framgick

jordbruket i skogslänen
att på denna försöksverksamhet satsar
man mycket mer per hektar i norra
Sverige än i övriga delar av landet. I
de norra länen satsar man 2,21 kronor
per hektar, medan motsvarande siffra
nere i mitt eget område är 0,89 kronor.
Detta visar vilket intresse vi har för att
hjälpa till med försöksverksamheten i
Norrland.

Det finns en del glädjande tecken och
glädjande resultat som förtjänar att
omnämnas. Man har t. ex. kommit underfund
med att förutsättningarna för
att odla utsädespotatis är mycket goda i
norra Sverige, vilket beror på att vissa
arter av bladlöss, som sprider virussjukdomar
på potatis, inte trivs med
norrlänningarna och därför inte går så
långt upp i landet. Detta förhållande
har utnyttjats för just försöksodling av
potatis, fria från virussjukdomar. Där
satsar man rätt mycket och skall satsa
ännu mer.

Vidare kan jag nämna att man haft
framgång med fältmässig odling av morötter
i Västerbotten. Odlingen förefaller
väl organiserad; man har ordnat
lagrings-, förpacknings- och distributionsmöjligheter,
och man lägger ned
ett betydande utvecklingsarbete på maskin-
och odlingsfrågor. Det är inte något
revolutionerande nytt med potatisoch
morotsodling, men det är något nytt
där uppe i dessa områden.

Sedan vill jag också nämna den fältmässiga
odlingen av svarta vinbär i
Tornedalen, odlingen av jordgubbar på
skilda håll i Norrland och den fältmässiga
odlingen av blåbär, lingon, åkerbär
o. s. v. Det pågår ett omfattande
forsknings- och utvecklingsarbete vid
trädgårdsförsöksstationen i Öjebyn.

Jag har velat nämna dessa exempel på
hur mycket vi satsar på försöksverksamhet
för att visa att de frågor som
herr Nils Nilsson tar upp fortlöpande
beaktas eller är under utredning. Jag
delar herr Nilssons uppfattning att åtgärderna
är otillräckliga, men det är
fantasi och expertis som behövs för att
klara detta.

Torsdagen den 5 mars 1970

Nr 9

driftsformer m. m. för jordbruket i skogslänen

Om försök med nya
Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för hans ytterligare
belysning av de frågor som jag tagit
upp. Jag är också mycket tacksam för
den positiva anda som kommer fram i
jordbruksministerns svar. Yi är tydligen
även överens om att hittillsvarande åtgärder
är otillräckliga och att ytterligare
behov förefinns för Norrlands del
såväl som för övriga skogslän. Det är
många gånger endast inom jordbruket
som möjligheter finns till sysselsättning
i dessa glesbygder. För att vi skall få
ha kvar en rimlig befolkningsmängd,
har man att satsa på de möjligheter som
står till buds.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 49, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:
370).

Herr LIDGARD (m) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende som avses i
Kungl. Maj:ts proposition nr 25, angående
musik- och dansutbildning m. m.,
hemställer jag att kammaren måtte medgiva
att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda proposition utsträckes
till det sammanträde som infaller
näst efter femton dagar från den
dag propositionen kom kammaren till
handa.

Denna hemställan bifölls.

Anmäldes och bordlädes
dels Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade skrivelser:

nr 34, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling; samt

nr 39, med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté
under år 19(59,

dels ock Kungl. Maj :ts till kammaren
överlämnade proposition nr 43, angående
livränta till vissa personer.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta tjänstemän hos
kammaren, samt kammarens sekreterare,
den 4 mars 1970.

§ 1

Beviljades biträdande juristen revisionssekreteraren
Brit-Marie Ericsson
begärt entledigande fr. o. m. den 1 april
1970.

§ 2

Antecknades att en arvodesbefattning
som biträdande jurist varit vakant sedan
den 1 februari 1970 efter sekreteraren
Torgny Asplund.

§ 3

Anställdes som biträdande jurister
dels byråchefen Börje Langton fr. o. m.
den 23 februari tills vidare under år
1970, dels avdelningsdirektören Lars
Miintzing fr. o. m. den 1 april tills vidare
under år 1970, med rätt för dessa
att åtnjuta arvode med 2 244 kronor per
månad.

År och dag som ovan
K.-G. Lindelöw

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.36.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 9

Fredagen den 6 mars 1970

Fredagen den 6 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 26
nästlidne februari.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad, som under tiden den
6—den 15 mars ämnar göra en studieresa
till Nordvietnam, anhåller härmed
om tjänstledighet under denna tid.

Stockholm den 5 mars 1970

Sten Andersson

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs Kungl. Maj :ts skrivelse nr
34, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 18 mars företaga val av tre ombud
i Europarådets rådgivande församling
jämte tre suppleanter för dem.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till utrikesutskottet
Kungl. Maj :ts skrivelse nr
39, med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté
under år 1969.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 43,
angående livränta till vissa personer.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 40, med förslag till ändring
i regeringsformen, m. m.

Anmäldes en från den svenska parlamentariska
delegationen hos Europarådets
rådgivande församling inkommen
skrivelse med överlämnande av redogörelse
för församlingssessionerna under
år 1969.

Denna skrivelse bordlädes.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av motioner om
val av nämndemän;

nr 17, i anledning av motioner om
inskränkning i offentligheten vid lagsökning;
samt

nr 18, i anledning av motioner angående
säkerställande av städers rättigheter
och traditioner;

statsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1970/71
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda fram -

Fredagen den 6 mars 1970

Nr 9

ställningar rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för mellanskolan, såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte
motioner;

nr 33, i anledning av motioner om
tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning;
samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående lokalhållningen för
de allmänna underrätterna jämte motioner; bevillningsutskottets

betänkanden :

nr 6, med anledning av motioner beträffande
traktorskatten;

nr 7, med anledning av motioner angående
restitution av arvsskatt för dödsbo
med skogskontotillgång;

nr 8, med anledning av motioner om
1970 års fastighetstaxering m. m.;

nr 9, med anledning av motioner om
rätt till skattefri avsättning till omskolnings-
och utbildningsfonder m. m.;

nr 11, med anledning av motioner
angående beskattningen av företagsvinster; nr

12, med anledning av motioner om
beskattning av vissa naturaförmåner;
samt

nr 13, med anledning av motioner om
rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till utvecklingshjälp m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning av motioner om
medborgarvittnen vid polisförhör,
m. m.;

nr 10, i anledning av motioner om
lagstadgad rätt för svensk medborgare
till utresa ur riket;

nr 11, i anledning av motioner om
upphovsmannaskydd för audiovisuella
verk;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om be -

frielse för utländsk konsul från skyldighet
att avlägga vittnesmål in. in.;
samt

nr 13, i anledning av motioner angående
försäkringsskyddet för förare av
statligt motorfordon;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av motioner om
ökat ekonomiskt stöd vid havandeskap;

nr 8, i anledning av motioner om
ersättning från den allmänna försäkringen
åt frånskild kvinna i vissa fall;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stadga om
enskilda vårdhem m. m., jämte motioner
i ämnet;

nr 10, i anledning av motion angående
grupplivförsäkring för hemmafruar;

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft, jämte motioner i ämnet; samt

nr 12, i anledning av motioner om
ökad förläggning av semester till sommaren; tredje

lagutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående riktlinjer för en reform
av inskrivningsväsendet jämte motioner
i ämnet;

nr 9, i anledning av motion om lagstadgad
säkerhetsdeklaration av motorfordon; nr

11, i anledning av motioner om
bättre djurskydd;

nr 12, i anledning av motioner om
vissa åtgärder för att skydda ålbeståndet; nr

13, i anledning av motioner om
översyn av lagstiftningen om utländsk
medborgares rätt till fiske i svenskt vatten; nr

14, i anledning av motioner angående
straffbarheten vid aga av djur;
samt

nr 15, i anledning av motioner om
översyn av bestämmelserna om straff
för djurplågeri;

Nr 9

Fredagen den 6 mars 1970

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för mellanskolan, såvitt propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet;
samt

nr 5, i anledning av motioner angående
Falsterbokanalen; ävensom

allmänna beredningsutskottet utlåtanden: nr

4, i anledning av motioner om en
ny översättning av Gamla Testamentet

och om en ny översättning av Bibeln;
samt

nr 5, i anledning av motioner om en
översyn av stavningsreglerna.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

ICUNCL. BOKTR. STHLM 1970