Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1969

4—7 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 4 mars Sid.

Interpellationer:

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. viss avtalsrätt för jordbrukets
organisationer .................................. 4

av herr Kaijser (in) om rätt i vissa fall för läkare att uppbära
näringsbidrag .......................................... 5

Torsdagen den 6 mars

Svar på enkel fråga av herr Richardson (fp) ang. medlemsvärvning
till SECO m. fl. skolföreningar bland elever på grundsko -

lans låg- och mellanstadier ................................ 7

Allmänna handlingars offentlighet............................ 10

Offentlighet för personundersökning i brottmål .............. 11

Politiska opinionsundersökningar ............................ 12

Om ett värdefast statligt obligationslån........................ 13

Om upphävande av vigselplikten för präst, m. in............... 18

Om ersättning av statsmedel vid skada genom brott............ 27

Om kortvarigt frihetsberövande som påföljd för brott.......... 31

Straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m..................... 33

Telefonavlyssning vid utredning om grovt narkotikabrott m. m. . . 53

Interpellationer:

av herr Ernulf (fp) ang. den planerade motorvägen mellan

Göteborg och Borås .................................... 68

av herr Jacobsson, Gösta, (m) ang. åtgärder för att säkerställa
mötesrätten och mötesfriheten .......................... 69

1 Första kammarens protokoll l''J69. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 6 mars Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, ang. allmänna handlingars
offentlighet .............................................. 10

— nr 9, ang. offentlighet för personundersökning i brottmål .... 11

Statsutskottets utlåtande nr 3, ang. utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde ............................ 12

— nr 7, ang. utgifterna inom finansdepartementets verksamhetsområde
................................................ 12

— nr 31, ang. utgifter på tilläggsstat II: statistiska centralbyrån 13

— memorial nr 32, ang. överlämnande till lagutskott av två till

statsutskottet hänvisade motioner.......................... 13

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften skall utgå för år 1969 .............. 13

Bankoutskottets utlåtande nr 5, om ett värdefast statligt obligationslån
................................................ 13

— nr 6, om en exportpromotionsfond ........................ 18

Första lagutskottets utlåtande nr 7, om vidgad behörighet för
vigselförrättare, m. m..................................... 18

—- nr 8, ang. ändring i lagen om införande av brottsbalken...... 27

— nr 9, om ersättning av statsmedel vid skada genom brott, m. m. 27

— nr 10, om kortvarigt frihetsberövande som påföljd för brott,

m. m................................................... 31

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, ang. ändring i narkotikastrafflagen,
m. m............................................. 33

Första lagutskottet utlåtande nr 16, ang. telefonavlyssning vid förundersökning
rörande grovt narkotikabrott m. m........... 53

Tisdagen den 4 mars 1969

Nr 9

Tisdagen den 4 mars

Kammaren sammanträdde kl. 15.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 21
nästlidne februari.

Ledighet från riksdagsarbetet från
och med den 10 mars till och med den
14 mars beviljades fru Myrdal för att
i Geneve deltaga i förberedelsearbetet
för nedrustningskonferensens återupptagande.

Vidare upplästes en till kammaren
inkommen ansökning, som jämte därvid
fogat läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Under hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed vördsamt anmäla,
att jag på grund av sjukdom är förhindrad
att tills vidare deltaga i riksdagsarbetet.

Hörby den 28 februari 1969

Nils Persson

Härmed intygas att Nils Persson,
Öl 03 22, tills vidare på grund av sjukdom
är förhindrad att deltaga i riksdagsarbete.

Infektionskliniken, Lasarettet, Lund,
den 28/2 1969

Kerstin Kaij
leg. läkare

På gjord proposition bifölls ansökningen
för den tid, varunder herr
Persson, Nils, på grund av sjukdom
vore oförmögen till arbete.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 8, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1969/70 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde
jämte motioner.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 78, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i civilförsvarslagen
den 22 april 1960 (nr 74).

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet
riksdagens revisorers berättelser dels

över den av dem verkställda
granskningen av riksbankens tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1968,
dels ock över den av dem verkställda
granskningen av riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning under
budgetåret 1967/68.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 8 och
9, statsutskottets utlåtanden nr 3, 7 och
31 samt memorial nr 32, bevillningsutskottets
betänkande nr 1, bankoutskottets
utlåtanden nr 5 och 6, första
lagutskottets utlåtanden nr 7—10 och
16, andra lagutskottets utlåtanden nr
7—U, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 6—10, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 4 och 5 ävensom allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6.

Tisdagen den 4 mars 1969

4 Nr 9

Interpellation ang, viss avtalsrätt för jordbrukets organisationer

På framställning av herr förste vice
talmannen beslöts att andra lagutskottets
utlåtande nr 7 skulle uppföras närmast
före första lagutskottets utlåtande
nr 16 på föredragningslistan för kammarens
nästa sammanträde.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

17, angående vissa anslag ur kyrkofonden; nr

21, angående anslag för budgetåret
1969/70 till ibero-amerikanska institutet
i Stockholm; och

nr 26, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken.

Interpellation ang. viss avtalsrätt för
jordbrukets organisationer

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Genom press och massmedia
har tid efter annan uppgifter
lämnats om segslitna förhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter om lönesättningar
och arbetsvillkor. I vissa
sammanhang är det allmänna —■ stat,
landsting eller primärkommuner —- direkt
engagerat. Statsmakternas intresse
av att avtal kommer till stånd och samförstånd
om tvistefrågor nås är emellertid
genomgående. Det anses som en demokratisk
vinst för hela folket att så
sker. Arbetsmarknadens fria avtalsrätt
har också ofta nog och på goda grunder
angivits vara en betydelsefull faktor inom
ramen för folklig självstyrelse. Här
går också en skiljelinje mot de totalitära
stater av olika kulör, där staten dikterar
villkoren.

Mot denna bakgrund synes vissa jämförelser
motiverade beträffande huru
jordbruksbefolkningen och dess förhandlare
behandlas. På detta avsnitt
liksom i övrigt i samhället är det naturligt
att meningar och skälighetsbedömningar
kan vara olika när frågorna upp -

tagas vid förhandlingsbordet. Jordbrukarna
har som andra fått lära att ingenting
går av sig självt. I föreliggande
sammanhang avses ingen sakprövning
av parternas bud och synpunkter. Det
är någonting annat som just nu faller
i ögonen.

När jordbrukarorganisationernas representanter
avslog regeringsförhandlarnas
förslag och begärde nya förhandlingar
medgavs visserligen att nya förhandlingar
skulle få komma till stånd.
Regeringssidans förslag angavs dock
som ett s. k. slutbud, i fråga om vilket
några väsentliga ändringar icke vore
möjliga. Förhandlingsdelegationens ordförande
sade sig visserligen ha erfarit
att jordbrukarsidan avsåg att komma
med ett förslag »som vi givetvis skall
titta på» — och det låter ju vänligt. Han
tilläde emellertid att »vid sidan om detta
fortsätter vi att arbeta på det bud vi
skall lägga fram för jordbruksministern».

Tankegången synes vara att om inte
jordbrukarna i all väsentlighet accepterar
motsidans förslag avser denna
sida att utan hänsyn till andra parten
ensidigt lägga fram sitt förslag för regeringen.
Detta skulle sedan kunna läggas
till grund för en proposition som regeringen
med sin starka riksdagsmajoritet
skulle genomdriva utan hänsyn till
jordbrukarorganisationerna.

Man förvånas knappast om tidningar
med visst sinne för stora rubriker redan
börjat tala om »prisdiktat» och diktatoriskt
ensidiga beslut. Jämförelsen göres
lätt med de mjuka ordalag varmed
man från regeringssidan emellanåt
framfört vänliga förmaningar till somliga
arbetsmarknadsparter. Att redan
börja hota att stryka ett streck över
jordbrukarnas rätt att förhandla är
dock lindrigt sagt att bruka mer våld
än nöden kräver — vilket som bekant
brukar straffa sig.

Men — säger möjligen någon — det
är dock en helt annan sak när det gäller
jordbrukarna än beträffande vad
man kallar arbetsmarknadens parter.

Tisdagen den 4 mars 1969

Nr 9

Interpellation om rätt i vissa fall för läkare att uppbära näringsbidrag

Här skall inte särskilt dröjas vid att det
dock beträffande jordbrukarna, deras
och deras organisationers anställda, är
fråga om utpräglade låglönegrupper,
som för sin utkomst blir beroende av
jordbruksnäringens utkomstmöjligheter.
Mera bör kanske uppmärksammas
den ofta till leda framförda synpunkten
att jordbruket är en »skyddad» näring
och därför inte kan göra anspråk på
samma självständighet som andra näringar.
Jordbruket har ju av staten tillförsäkrats
gränsskydd mot pristryckande
import, ramar med »botten» och
»tak», inom vilka prissättningen har att
röra sig, liksom skördeskadeskydd och
annat stöd med statliga medel.

Detta låter kanske säga sig, men man
glömmer lätt att inom det moderna välfärdssamhället
så gott som alla åtnjuter
stöd och hjälp och just ingen är vidare
självständig. Och om jämförelsen göres
med de stora löntagargrupperna så är
deras ställning ganska snarlik jordbrukarnas
— bortsett från att det statliga
stödet åt dessa grupper på vissa punkter
är åtskilligt bättre ordnat. Arbetsmarknaden
åtnjuter också ett gränsskydd
som reglerar konkurrensen utifrån.
Prisnivån på arbetet är skyddad
genom skyldighet för invandrare att i
fråga om lön m. m. följa gällande avtal.
Om restriktionerna således förhindrar
att importen pressar ned arbetslönerna
så kan den dock i vissa lägen försvåra
lönestegringar genom att tillföra mera
arbetskraft. Beroendet är sålunda påtagligt.
Arbetslöshetsförsäkringen och
andra för löntagare väl anpassade sociala
förmåner innebär också ett direkt
stöd, liksom hela den statliga arbetsmarknadsorganisationen,
reservarbeten
osv. I jämförelse härmed är det stöd
jordbruket åtnjuter givetvis också värdefullt,
men ingalunda bättre. Att jordbrukarna
därför skulle som förhandlande
part ställas sämre, förefaller icke
rimligt och skäligt.

De offentliga uttalanden som från regeringssidans
företrädare gjorts gör
knappast något riktigt förhandlingsvän -

ligt intryck. Hot om beslut över partens
huvud har inte i andra sammanhang
avhörts, och borde redan därför knappast
kunna vara allvarligt menat. Så
orättvist bör inte människor behandlas
i ett demokratiskt samhälle. Fri förhandlingsrätt
när det gäller för en folkgrupp
viktiga frågor är dock något som
på likvärdigt sätt och under rimlig hänsyn
till hela samhällets intresse bör
komma alla medborgare i ett fritt land
till del.

Under hänvisande till anförd motivering
utbeder jag mig härmed kammarens
medgivande att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
rikta följande frågor:

Delar statsrådet den i interpellationen
framförda uppfattningen om värdet
och betydelsen av att olika folkgrupper
bör ha möjlighet att genom förhandlingar
medverka till lösande av för
gruppen viktiga frågor?

Vill statsrådet i överensstämmelse
härmed främja att även jordbrukets organisationer
på med andra motsvarande
grupper likvärdigt sätt tillförsäkras
motsvarande avtalsrätt?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Interpellation om rätt i vissa fall för
läkare att uppbära näringsbidrag

Ordet lämnades härefter till herr
KAIJSER (m), som yttrade:

Herr talman! Läkare måste enligt lag
underkasta sig utbildning och övning
i civil krigssjukvård. Hittills har ifrågavarande
utbildning begränsats till att
gälla kurser om endast en vecka. Enligt
krigssjukvårdslagens 9 § (SFS 66:52)
kan emellertid denna obligatoriska utbildning
utsträckas till att omfatta en
tid av sammanlagt 60 dagar. Om ytterligare
anslag skulle beviljas torde kompletteringskurser
samt förlängning av
nuvarande kurser därför vara att vänta.

Nr 9

Tisdagen den 4 mars 1969

Interpellation om rätt i vissa fall för läkare att uppbära näringsbidrag

De ekonomiska förmåner som utgår
till kursdeltagarna varierar alltefter
ålder. Till värnpliktiga läkare under
48 år utgår dagersättning med 21 kronor,
utbildningspremie med 15 kronor
jämte resekostnad och traktamente enligt
allmänna resereglementet. Därtill
kommer portionsersättning, ersättning
för underhåll av familjemedlemmar, bostadsbidrag
samt näringsbidrag med 40
kronor. Frånsett näringsbidraget är
samtliga förmåner skattefria. Till läkare
över 47 år, som ej är värnpliktiga
men väl tjänstepliktiga utgår ersättning
enligt de principer som gäller för övrig
tjänstgöring inom civilförsvaret, dvs.
dagersättning med 78 kronor, reseersättning
samt utbildningspremie.

Tjänstepliktiga läkare över 47 år
frånkänns således rätten att uppbära
näringsbidrag, vilket medför stora svårigheter
för i synnerhet de privatpraktiserande
läkarna, som själva måste svara
för läkarmottagningens fasta kostnader.
Dessa kostnader, som bl. a. innefattar
avlöning för biträdespersonal,
kan uppgå till högst betydande belopp.
Att få en vikarie, som tillfälligt uppehåller
praktiken är så gott som omöjligt.
Vid inkallelse tvingas läkarna ofta
att stänga sin praktik. Icke inkallade
kolleger får samtidigt ta hand om de
mera akuta fallen samt de därmed förknippade
inkomsterna. En kursvecka
kan därför för den privatpraktiserande
läkarens vidkommande medföra en avsevärd
ekonomisk förlust som icke träffar
den i statlig eller kommunal tjänst
anställde läkaren. Vid eventuell förlängning
av nuvarande utbildning förvärras
detta problem ytterligare.

Militära förbandsläkare, som jämsides
med sin statliga anställning även
upprätthåller privatpraktik, uppbär ett
näringsbidrag med 180 kronor per dag
om deras militära tjänstgöring över -

skrider en viss avtalad tid och de därigenom
förhindras utöva sin privatpraktik.
Naturligt vore, om en liknande
regel även gällde den grupp av läkare,
som till följd av den obligatoriska utbildningen
i civil krigssjukvård åsamkas
svåra ekonomiska förluster.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
även privatpraktiserande läkare efter
fyllda 48 år kan tillerkännas rätten att
uppbära näringsbidrag i samband med
civil krigssjukvårdstjänst?

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande
motioner:

nr 915, av herr Nilsson, Ferdinand,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 18, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 6 juni
1968 (nr 430) om mervärdeskatt;

nr 916, av herrar Stefanson och Tistad,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 18, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den
6 juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt;
samt

nr 917, av herr Åkerlund, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
18, med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 6 juni 1968
(nr 430) om mervärdeskatt.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Torsdagen den 6 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 25
och den 26 nästlidne februari.

Ang. medlemsvärvning till SECO m. fl.
skolföreningar bland elever på grundskolans
låg- och mellanstadier

Herr statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME erhöll
ordet för att besvara herr Richardsons
(fp) fråga angående medlemsvärvning
till SECO m. fl. skolföreningar bland
elever på grundskolans låg- och mellanstadier,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 20 februari,
och yttrade:

Herr talman! Herr Richardson har
frågat om jag, med anledning av uppgifter
om att elever på grundskolans
låg- och mellanstadium kan upptagas
som medlemmar i SECO, har för avsikt
att pröva huruvida särskilda garantier
kan behövas för att förhindra
obehöriga förfaranden i samband med
medlemsvärvning bland dessa elever
eller i föreningsverksamheten i övrigt
i de fall sådana minderåriga elever är
medlemmar.

Jag utgår från att elevorganisationerna
bedriver sin medlemsvärvning
på ett sätt som är allmänt accepterat
inom övriga organisationer, som har
enskilt anslutna minderåriga medlemmar.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min
fråga.

Den som sett utvecklingen mot förstärkt
elevinflytande i skolan som nå -

got positivt och värdefullt måste inför
den senaste tidens tendenser känna sig
både förbryllad och bekymrad. Det
vore i hög grad olyckligt om all den
goodwill, förståelse och uppmuntran
från olika myndigheters sida som utgör
ett resultat av många års framgångsrikt
arbete skulle komma att raseras
och elevrörelsen därmed riskera att
inte längre bli tagen riktigt på allvar.
Risken för en sådan utveckling är tyvärr,
som jag bedömer situationen,
ganska stor. Genom beslutet att ge elever
på grundskolans låg- och mellanstadium
rätt till individuellt medlemsskap
och genom övergången från ett
representativt beslutssystem till ett direkt
med s. k. stormöten har man byggt
in permanenta frestelser att begå obetänksamma
handlingar och därigenom
diskreditera själva grundvalen för en
väl fungerande elevdemokrati.

Statsrådet Palme säger i sitt svar att
han »utgår från att elevorganisationerna
bedriver sin medlemsvärvning
på ett sätt som är allmänt accepterat
inom övriga organisationer, som har
enskilt anslutna minderåriga medlemmar.
» Frågan är emellertid om det inte
är litet väl lättsinnigt att utgå från det.
Jag menar att det finns vissa skäl att
ställa sig en smula tveksam i det fallet.
I många organisationer med minderåriga
medlemmar finns det vuxna ledare.
Om det skulle gå på tok kan detta
få allvarliga konsekvenser på lång sikt.

Man måste då fråga sig vilken sorts
erfarenheter av facklig verksamhet och
föreningsdemokrati över huvud taget
som eleverna kommer att ta med sig
från skolan, oavsett om de går vidare
till universitet, högskolor och andra
utbildningsanstalter eller går direkt ut
i arbetslivet. Det kan vara värt att beakta
att den skolning i och till demo -

Torsdagen den 6 mars 1969

8 Nr 9

Ang. medlemsvärvning till SECO in. fl. skolföreningar bland elever på grundskolans
låg- och mellanstadier

krati som de svenska folkrörelserna
givit de senaste två/tre generationerna
med all sannolikhet kommer att bli av
mindre betydelse genom att en allt
större del av ungdomen lever en större
del av sin ungdomstid i en relativt sluten
krets av skol- och studiekamrater.
Detta är, herr talman, ingen oväsentlig
fråga, och det är inte heller en fråga
som är likgiltig för samhället i stort.

Den aktuella frågan gäller emellertid
närmast på vilket sätt man skall förhindra
att elevkårsdemokratin spårar
ur och därmed komprometteras utan
att man genom sitt ingripande styr
elevkårsdemokratin i så hög grad att
självstyrelsen på den vägen äventyras.

Man kan dessutom se problemet ur
en helt annan synvinkel, nämligen som
en fråga om rättssäkerhet, som en fråga
om hur de minderåriga elevernas
integritet skall skyddas och garantier
skapas mot att de utnyttjas på ett obehörigt
sätt. Man kan fråga sig om det
är rimligt att barn som varken kan
läsa eller skriva skall engageras i en
riksorganisation av denna omfattning.
Det kan måhända bli en organisation
som blir landets största med över en
miljon medlemmar. Det är, som jag ser
saken, helt orimligt att tänka sig att de
skall kunna förstå vad det hela egentligen
rör sig om. Vill det sig riktigt illa
kan dessa småttingar bli värnlösa offer
i händerna på intrigerande elevpolitiker,
brickor i ett internt maktspel eller
måltavlor för en ensidig indoktrinering
från en minoritet.

Det har sagts att även lågstadieelevernas
intressen skall tas till vara. Det
förefaller mig obetingat riktigast att
om det är någon intressent vid sidan
av skolledning och lärare som skall
göra det så är det föräldrarna.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag konstaterar för det
första att herr Richardson inte hade
något eget förslag att lägga fram be -

träffande en kontrollverksamhet. Det
kan jag i och för sig väl förstå, ty jag
skulle tro att det med hänsyn till lagen
om föreningsfrihet blir svårt att utforma
sådana kontrollbestämmelser.

För det andra vill jag påpeka att det
finns en hel del organisationer som har
minderåriga medlemmar: scouterna,

Unga Örnar, de kristna samfunden, osv.
Väl kan man säga att de har vuxna
ledare centralt, men dessa är oftast i
samma ålder som eleverna i gymnasiets
avslutningsklasser.

Herr Richardson tecknade ett verkligt
hiskligt perspektiv av vad som här
skulle kunna inträffa. Jag har i grunden
en optimistisk syn på ungdomen,
på dess förmåga att ta vara på sig själv
och på dess självläkande förmåga. Om
det skulle förekomma obehörig påtryckning
-— jag påstår inte att det gör
det — är jag övertygad om att eleverna
själva snabbt och effektivt kommer att
rätta till det. Och deras sätt att göra
det blir nog mycket slagkraftigare än
eventuella lagbestämmelser och dylikt
från samhällets sida.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag vill gärna understryka
att jag helt delar herr Palmes
uppfattning och att även jag har en
positiv syn på ungdomen. Min fråga
gällde inte om vi skulle försvåra en
medlemsvärvning, utan snarare att vi
skulle dels skapa garantier för obehörigt
förfarande, dels hjälpa föreningarna
att undvika att begå dumheter som
kan kompromettera deras ställning. Ett
sådant stöd av samhället skulle utgöra
ett skydd för verksamheten.

Herr Palme frågade om jag hade några
förslag. Några direkt utarbetade sådana
har jag inte. Man skulle kunna
tänka sig att ta modellen från Eiraskolan
och att sålunda ha en elevverksamhet
inom den egna klassen under de
första åren. Denna verksamhet kunde
sedan trappas upp, så att man på mel -

Torsdagen den 6 mars 1969 Nr 9

Ang. medlemsvärvning till SECO m. fl. skolföreningar bland elever på grundskolans

låg- och mellanstadier

lanstadiet hade föreningsverksamhet
tillsammans med parallellklassen eller
inom den egna skolan — en närdemokrati.
Först på de högre stadierna kunde
man sedan bygga upp verksamheten
avsedd att ingå i en riksorganisation.
Om tecken skulle visa sig på att småttingar
värvades på ett obehörigt sätt
kunde man begära att få uppgifter om
medlemsantal på de olika stadierna.
På det sättet kunde man få en viss kontroll
av verksamheten.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tror att herr Richardson
blandar ihop helt olika saker.
Den första är den verksamhet som förekommer
vid Eiraskolan och som bl. a.
innefattar att elever i första och andra
klasserna på lågstadiet får vara med
om att fatta beslut som rör deras egen
miljö och deras skolgång. Det är en utmärkt
verksamhet.

Den andra frågan berör elevernas
rätt att bilda föreningar. SECO bygger
numera på individuell anslutning. Den
som vill får alltså ansluta sig; det kan
vi svårligen förhindra.

Naturligtvis kan man säga som herr
Richardson — som fortfarande inte
har något konkret förslag -— att man
skall hjälpa elevorganisationen och se
till att den inte bär sig illa åt, men en
sådan hjälp kan mycket lätt bli en stimulans
just till att bära sig illa åt. Jag
upprepar att om det skulle ske någonting
som är olämpligt, t. ex. att ledningen
sköter organisationen fel, är jag
övertygad om att det kommer att växa
upp en stark reaktion bland den stora
mängden elever i landet och att de
kommer att ordna så att det blir andra
ungdomar som får sköta elevverksamheten
i framtiden. Det är så att säga
demokratins självläkemetod. Den litar
vi på när det gäller samhället i stort;
den får vi försöka lita på även när det
gäller eleverna.

Herr RICHARDSON (fp):

Herr talman! Jag vill bara i korthet
påpeka att jag inte alls blandar ihop
dessa två former av elevverksamhet.
Mitt yttrande innebar enbart att jag
tror att den form av elevrådsverksamhet
som tillämpas vid Eiraskolan är
den riktiga. Den bedrivs ju inom skolan
med stöd av denna, och den bör
uppmuntras på allt sätt. Det behövs en
inskolning i demokrati av dessa små
analfabeter under lärares ledning, icke
under ledning av kamrater — som
kanske är 15—16 år gamla — i en elevrådsstyrelse
på högstadiet.

Jag skulle som avslutning på denna
debatt vilja vidga perspektivet en aning
genom att erinra om att det är över
200 år sedan Rousseau öppnade ögonen
på förstockade pedagoger, informatorer
och föräldrar i Europa genom
att påpeka att barn är barn och bör
behandlas som barn och inte som vuxna
i miniatyr. Aftonbladet gjorde en
enkät för någon vecka sedan, varvid
man frågade sjuåringar vad SECO är
för någonting. En av dem svarade att
det var någon »grej» som man har att
fotografera med, alltså någon sorts kamera,
en annan att det var en skridskobana,
en tredje att det var en fabrik.
Detta är, herr talman, helt förtjusande.
Jag tycker att vi gott kan låta
våra barn i fortsättningen leva i villfarelsen
att SECO är en kamera, en
skridskobana, en fabrik eller varför
inte — som någon trodde — en syförening
som håller till i kyrkan eller ett
cykellås.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Om jag har läst min
»Emile» rätt var en av Rousseaus principer
att man skulle låta barnen bränna
fingrarna på spisen — ty sedan
skulle de inte göra om det — i stället
för att med hugg och slag hindra dem
att komma i spisens närhet. Det är
kanske en litet gammalmodig uppfost -

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. allmänna handlingars offentlighet

ringsprincip, men det är ändå något
av kärnan i den debatt vi har fört. Det
gäller här inte bara enskilda individer,
det gäller också kollektiv som riskerar
att bära sig illa åt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 17,
angående vissa anslag ur kyrkofonden.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
21, angående anslag för budgetåret
1969/70 till ibero-amerikanska institutet
i Stockholm.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 26,
med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Föredrogos ocli hänvisades till bevillningsutskottet
motionerna nr 915—
917.

Ang. allmänna handlingars offentlighet

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av motion
angående allmänna handlingars
offentlighet.

I motionen 1:415, av fru Segerstedt
Wiberg och herr Tistad, hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte uttala som sin mening, att
lagstiftningen om allmänna handlingars
offentlighet borde reformeras så,
att offentlighetsprincipen bleve mera
följdriktigt genomförd än i nuvarande
lagstiftning.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionen
I: 415.

Vid utlåtandet fanns fogat ett särskilt
yttrande av fru Segerstedt Wiberg
(fp) med instämmande av herr Carlshamre
(m).

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag har som motionär
i detta ärende nöjt mig med att foga
ett särskilt yttrande till utskottets utlåtande.
Jag skall bara tillåta mig att
säga några få ord.

Det ligger naturligtvis ett betydande
värde i att utskottet givit sin enhälliga
anslutning till offentlighetsprincipen
och även uttryckt förväntan om att det
utredningsarbete, som snart skall sättas
i gång, kommer att resultera i att principen
hävdas och stärks. Vad som föranlett
mig att motionera och att avge
ett särskilt yttrande är att det gjorts
många liknande principdeklarationer
utan att dessa påverkat utvecklingen.
Denna har tvärtom gått därhän att vi
fått en rad undantagsbestämmelser på
på olika områden.

Vad jag önskat uppnå är något mer
än en ny principdeklaration. Jag hade
önskat att riksdagen, innan den nya
utredningen får sina direktiv, klart hade
sagt ifrån att arbetet skall inriktas
på att avveckla en rad undantagsbestämmelser,
som införts under årens
lopp. I motionen har jag nämnt att
sekretesslagen ändrats inte mindre än
31 gånger sedan tillkomsten 1937 och
nästan varje gång på så sätt att offentligheten
inskränkts. Vad jag velat uppnå
är alltså praktiska handlingsdirektiv
och inte bara allmänna och vackra
ord.

Ju mer den offentliga sektorn expanderar
desto angelägnare är det att
åstadkomma ökad insyn i myndigheternas
handlande. Det är oroande om
människorna får en känsla av att vara
föremål för myndigheternas godtycke
och av att samhällets styrning sker
över deras huvud eller bakom deras

rygg Det

har tyvärr inte, herr talman, nu
varit möjligt att få med utskottet på

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. offentlighet för personundersökning i brottmål

något mer än ett uttalande i allmänna
ordalag. För att inte ge intrycket att
åsiktsskillnaderna är större än de faktiskt
är, har jag avstått från att reservera
mig och nöjt mig med ett särskilt
yttrande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. offentlighet för personundersökning
i brottmål

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av motioner
angående offentlighet för personundersökning
i brottmål.

I de likalydande motionerna 1:95,
av fru Lundblad, Grethe, och herr Mårtensson,
samt II: 2W, av fru Holmquist
m. fl., hade anhållits, att riksdagen
måtte hemställa till Kungl. Maj :t att
föranstalta om en översyn av bestämmelserna
om offentlighet för personundersökning
i brottmål i rättegångsbalken
och sekretesslagen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt, att riksdagen måtte avslå
motionerna 1:95 och 11:246.

Fru LUNDBLAD, GRETHE, (s):

Herr talman! Det kan synas paradoxalt
att två motioner, den ena om
vidgad offentlighet i förvaltningen och
den andra om inskränkningar i offentlighetsprincipen,
behandlas nästan jämsides
i både utskott och kamrar samt
avslås med hänvisning till samma väntade
utredning. Motionerna 1:95 och
11:246 syftar dock till ett säkerställande
av att individens rätt till privatlivets
helgd inte kränkes inför domstol.
Jag tror att detta är ett önskemål
som de flesta accepterar.

När den åtalade lämnar uppgifter om
barndomsförhållanden, om hur det varit
inom hemmets väggar och om sina

förhållanden till kamrater, arbetsplats
och skola gör den åtalade det i den
tron att de icke skall delges en större
grupp av människor. Men för närvarande
riskerar man att uppgifterna genom
uppläsning i rättssalen blir tillgängliga
för en mycket större allmänhet.

De flesta åtalade känner inte till sin
rätt att begära att få en del av rättegången
handlagd inom lyckta dörrar.
Som åhörare i en rättssal har jag själv
upplevt detta flera gånger. Jag har också
från andra orter hört att man där
på samma sätt läser upp utredningar
om personliga förhållanden.

I motionen har vi nämnt en hel del
av de negativa verkningar detta kan
få. Speciellt vid de s. k. mammuträttegångarna
med många åtalade finns ofta
släkt och kamrater till de åtalade
närvarande samtidigt, och då kommer
utredningens material att få stor spridning.

Det är inte den grundläggande regeln
om offentlig bevisföring vid rättegång
som vi ifrågasätter, utan vad vi
vänder oss mot är den olika praxis
som råder när personundersökningar
och sociala utredningar skall delgivas
rättens ledamöter. Domare och nämdemän
skall vid utdömande av påföljd
också ta individuella hänsyn för att
man skall förebygga att den åtalade
begår nya brott, och därför har de behov
av att bilda sig en uppfattning om
den åtalades personlighet. Men för åhörarna
synes sådana upplysningar inte
ha betydelse ur rent saklig synpunkt.

Motionärerna är mycket tacksamma
om frågan kan bli föremål för utredning,
och därför vill jag inte ställa något
yrkande mot utskottets förslag.
Konstitutionsutskottet har emellertid
begränsat sig till att uttala att frågan
torde komma under övervägande i
samband med en ny utredning om offentlighetsprincipen.
Som motionär vill
jag gärna uttrycka en förhoppning att
utskottets förmodan blir uppfylld.

Utskottet citerar motionen, men man

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. politiska opinionsundersökningar
kommer inte med någon egen viljeyttring
om de olägenheter för den enskilda
individen som de problem vi har
påpekat för med sig. Jag tror att ett
positivt uttalande från utskottets sida
bättre hade medverkat till positiva effekter
på detta område.

Den förra utredningen om offentlighet
och sekretess tog över fem år. Även
om en ny utredning kanske kan bygga
på tidigare skapat material, får man
tydligen ändå med visst tålamod invänta
en lösning på de problem vi har
påpekat.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna i—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1969/70 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5

Ang. politiska opinionsundersökningar

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statistiska centralbyrån:
Särskilda undersökningar för budget -

året 1969/70 anvisa ett reservationsanslag
av 5 100 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
634, av herr Andersson, Sten, m. fl.,
och II: 743, av herr Hugosson m. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
652, av herr Olsson, Johan, in. fl., samt
II: 753 av fru Nilsson och herr Larsson
i Borrby,

dels ock de likalydande motionerna
I: 655, av herr Palm in. fl., och It: 744,
av herr Hugosson in. fl.

I motionerna I: 634 och II: 743 hade
anhållits, att riksdagen, därest det i
statsverkspropositionen föreslagna anslaget
till politiska opinionsundersökningar
beviljades statistiska centralbyrån,
måtte besluta, att en kommitté
med representanter för statistiska centralbyrån
och de i riksdagen representerade
politiska partierna skulle tillsättas
för att ansvara för ledningen av
politiska opinionsundersökningar samt
tillse att medverkan av vederbörlig vetenskaplig
expertis garanterades i metodutvecklingsarbetet.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte till Statistiska
centralbyrån: Särskilda undersökningar
för budgetåret 1969/70 anvisa ett
reservationsanslag av 5 100 000 kronor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 634 och II: 743,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 652 och II: 753,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 655 och II: 744.

Herr ANDERSSON, STEN, (s):

Herr talman! Ett enigt statsutskott
avstyrker det förslag som framförs i
motionerna I: 634 och II: 743 av ett antal
socialdemokrater och centerpartister
om bättre utförda och bättre presenterade
politiska opinionsundersökningar.
Utskottet har behandlat förslå -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

get såsom i första hand en budget- och
avtalsteknisk fråga. Detta är sannolikt

— och dess värre — motionärernas fel
men inte deras avsikt. Den har tvärtom
varit att söka finna en metod att förhindra
en upprepning av det som skedde
i den senaste valrörelsen, nämligen
att ett fördomsfritt och vetenskapligt
mindre nogräknat opinionsundersökningsinstitut
låter sig utnyttjas som ett
instrument i partiernas kamp om regeringsmakten.
Felaktigt utförda och
vårdslöst och tendentiöst presenterade
politiska opinionsundersökningar kan
få en styrande effekt på väljaropinionen
och i politiska jämviktslägen kanske
avgöra regeringsfrågan. Detta är

— som professor Wahlund framhöll i
inedkammaren i går — ett orimligt förhållande,
och det var detta som motionärerna
ville undanröja.

Statsutskottet lämnar problemet olöst.
Jag lovar därför, herr talman, även om
jag inte nu har något yrkande, att denna
fråga skall återkomma till riksdagen
på ett lämpligt sätt och kanske i lämpligare
form.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt.

Punkterna 6—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtande
och memorial:

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser statistiska centralbyrån;
och

nr 32, angående överlämnande till
lagutskott av två till statsutskottet hänvisade
motioner,

varvid utlåtandet nr 31 företogs
punktvis till avgörande.

Om ett värdefast statligt obligationslån
Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 1, med
anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 1, såvitt propositionen angår det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
skall utgå för år 1969, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Om ett värdefast statligt obligationslån

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner
om ett värdefast statligt obligationslån.

I de likalydande motionerna 1:38<>,
av herr Stefanson m. fl., och 11:445,
av herr Ohlin m. fl., hade anhållits, att
riksdagen måtte uppdraga åt riksgäldsfullmäktige
att emittera ett värdesäkert
lån i små valörer för att därigenom erfarenhet
skulle vinnas om denna låneform.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 386 och II: 445.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson
(ep), Strandberg (m), Österdahl (fp),
Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Fälldin (ep) och Löfgren (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:386 och 11:445
uppdraga åt riksgäldsfullmäktige att
emittera ett värdesäkert lån i små valörer.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Första kammaren har
nu att behandla motioner av herr Stefanson
och herr Ohlin m. fl. om ett
värdefast statligt obligationslån. Bankoutskottet
har tyvärr avstyrkt motioner -

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Om ett värdefast statligt obligationslån
na, men en reservation med tillstyrkan
har lämnats av centerpartiets, folkpartiets
och det moderata samlingspartiets
representanter i utskottet.

Man är ganska förvånad över att majoriteten
i utskottet inte velat tillstyrka
motionerna. Avsikten med dem framgår
ju tydligt. Man vill nämligen göra
ett försök för att få erfarenhet av en
värdefast låneform när det gäller obligationer.
Motionärerna har också betonat
att lånet skulle emitteras i låga
valörer, avsedda att bereda småsparare
möjligheter att kunna välja en värdefast
placering av sina sparslantar.

I motionerna tas också upp värdesäkringskommitténs
förslag till ett försök
med indexlån i mindre omfattning.
Kommittén ansåg att det syntes föreligga
ett behov av ökade möjligheter
för spararna att värdesäkra sitt långfristiga
sparande. Det förslaget lämnades
redan år 1964, men ännu har
Kungl. Maj :t inte tagit ställning till
kommitténs förslag.

Jag vill också erinra om att försäkringsinspektionen,
Kooperativa förbundet,
Landsorganisationen och Svenska
försäkringsbolags riksförbund ställt sig
helt positiva till förslaget i sina remissyttranden.

Motionärerna anser att det just är
småspararna som har behov av ett värdesäkert
obligationslån och att statsmakterna
bör göra ett försök med detta.
Det är just småspararna som förlorar
på inflationen. När penningvärdet
minskar, så minskar också sparslantarnas
reella värde i den mån de
är insatta på bank eller i obligationer
eller andra lånebevis. Däremot är det
oftast annorlunda med sparmedel som
är placerade i egna fastigheter eller i
aktier. Deras värde i kronor räknat
ökar som regel i takt med inflationen,
och ibland också snabbare än inflationen,
beroende på i vilka objekt man
satsat pengarna. Att man inte kan få
värdefasta lån är en orättvisa mot alla
de spåsparare som inte vill eller kan

ta de risker som är förenade med fastighetsköp
eller aktieinnehav. Den som
har större kapitaltillgångar och som
vill ta dessa risker har alltså större
möjligheter att värdesäkra sitt kapital.
Jag vill gärna påpeka detta, då socialdemokraterna
ofta utger sig för att vara
de smås speciella beskyddare. Men
här vill man inte vara med och hjälpa
dem.

Det har ofta sagts att målet för den
ekonomiska politiken är att förena full
sysselsättning med ett fast penningvärde.
Man måste val också säga att detta
är en mycket svår uppgift och en uppgift
som i varje fall regeringen inte
lyckats med. En sak är dock klar, och
det är att sparandet kan öka möjligheterna
att få inflationen att minska och
kanske rent av upphöra. Om konsumtionen
minskar kan man öka investeringarna
på annat håll, och det blir på
så sätt lättare att upprätthålla full sysselsättning.
Ett ökat sparande är därför
också ett led i kampen mot inflationen.
Under år 1967 beräknas hushållssparandet
ha uppgått till nära sex
miljarder kronor. Det är ingen liten
post. Utan tvivel skulle sparandet kunna
öka ytterligare om det fanns möjligheter
till ett värdesäkert sparande.
Tidigare har det inte varit ovanligt att
inflationen ökat med lika många procent
per år som procentsatsen för räntan
på kapitalet, om detta varit insatt
på bank. På räntan skall man sedan i
många fall betala inkomstskatt. Ett sådant
förhållande kan inte verka stimulerande
på sparviljan. Mot den bakgrunden
är det angeläget att försök
görs att värdesäkra de sparslantar som
småsparare har. Detta bör, som motionärerna
föreslår, kunna ske genom utgivandet
av ett värdefast obligationslån
i låga valörer, så att småspararna
har möjlighet att köpa en eller flera
obligationer allt efter vars och ens förmåga
och önskan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Herr ÅKERLUND (in):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord med anledning av dessa folkpartimotioner,
utskottets utlåtande och
det förhållandet att vårt partis representanter
anslutit sig till den reservation
som är fogad till utlåtandet.

Jag tror att det är angeläget att placera
in den här frågan i ett rimligt
storlekssammanhang. Förslaget avser
utgivande av ett s. k. värdefast lån.
Herr Österdahl har redan understrukit
att det gäller en försöksverksamhet, och
jag vill då särskilt vända mig mot ett
uttalande som görs i utskottets utlåtande,
där det heter å propos Finland att
man i det landet avskaffat alla former
av indexbindning. Uttalandet måste
tolkas så att de finska statsmakterna
funnit sådana bindningar svåra att förena
med en effektiv stabiliseringspolitik.
Att använda det argumentet i detta
sammanhang tycker jag är att skjuta
mygg med kanoner. Vi har i vårt land
en lång rad indexbindningar. Det är
fallet med ATP-pensionerna och med
våra egna riksdagsmannapensioner. Att
dessa pensionssystem från denna synpunkt
skulle vara fria från all kritik,
samtidigt som ett försök med ett värdefast
lån på ett relativt rimligt belopp
skulle föranleda att det svenska samhället
skakade i sina grundvalar har
jag svårt att förstå. Svenska staten lånar
för närvarande upp 250 å 300 miljoner
kronor i månaden; ett lån av den
här typen, som vi talar för, kan röra
sig om något eller ett par hundratal
miljoner kronor.

För att skingra de vanföreställningar
som kan råda skall jag försöka klargöra
denna lånetyps konstruktion, och
jag skall anföra ett par exempel. Det
finns redan en typ av indexlån som
utges av riksgäldskontoret. Det senaste
lånet har benämningen Spar 68. Vidare
har Kooperativa förbundet ett indexlån
från år 1952. Spar 68 är konstruerat
som ett sexårigt lån. Det gavs ut
i december i fjol och skall återbetalas
i december 1974. Det inlöses med 150

Om ett värdefast statligt obligationslån
procent, dvs. med 150 kronor för insatta
100 kronor. Räntan är 6 procent
per år och räknas som ränta på ränta
plus en bonus på 8 kronor. Det resulterar
alltså i att man efter sex år får
ut räntan i form av detta 50-kronorsbelopp
som ligger över de insatta 100
kronorna.

Under år 1968 var räntan på statslånen
6 procent. Spar 68 har alltså
lagts upp helt i överensstämmelse med
det ränteläge som rådde i fjol. Bonusen
på 8 kronor utgör kompensation för
den eventuella penningvärdeförlusten,
under dessa sex år. Eftersom löptiden
är relativt kort och penningvärdefallet
därigenom kan beräknas till 1 1/2 procent
om året, kan det göras gällande''
att detta är en typ av värdefast lån.
Man kan naturligtvis också säga att bonusen
ger en något högre ränta än6
procent. Räntan blir i själva verket
i genomsnitt 7 procent per år, och då
är det den högre räntan som utgör
kompensation för penningvärdefallet.
Det är en smaksak vilken terminologi
man här vill använda.

Jag har ingen invändning att göra
mot konstruktionen av Spar 68. Ett lån
med en sådan konstruktion kan mycket
väl ingå som ett led i riksgäldskontorets
upplåningspolitik för att i största
möjliga utsträckning hålla kontakten
med landets småsparare. Spar 68 fick
93 000 tecknare, som tecknade 326 miljoner
kronor. Detta belopp motsvarar
således svenska statens upplåningsbehov
under ungefär fem veckor. Inom
parentes vill jag dock säga, herr talman,
att beskattningen av Spar 68 enligt
min mening är osnygg •— men den
saken skall vi ju inte diskutera i dag.

Vad som nu begärs i reservationen
är att riksgäldskontoret skall ta ytterligare
ett steg för att söka sälja ett lån
av likartad konstruktion som Spar 68
men med längre löptid än sex år, årliga
ränteutbetalningar och en med
hänsyn till penningvärdets faktiska hittillsvarande
fall skäligare bonus, dvs.
en — såvitt vi i dag kan bedöma —

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Om ett värdefast statligt obligationslån
större bonus. Riksgäldskontoret skall
med andra ord bredda sitt register av
lånekonstruktioner. I detta sammanhang
måste jag betona, att jag inte kan
förstå motviljan häremot från majoritetens
sida. Vad det här gäller är ju
ingenting annat än ett försök på denna
konstruktionsbasis.

Nu har vi, som jag sade, på vår marknad
ett lån av denna typ, nämligen
Kooperativa förbundets förlagslån av
år 1952. Om detta lån är i huvudsak
följande att säga. Det är ett 3-procentigt
förlagslån på 68 miljoner kronor.
Lånet skall slutbetalas senast den 31
januari 1972, således efter 20 år. Det
finns eu speciell klausul i lånet som
anger att låntagaren förbinder sig att
om penningvärdet år 1971 skulle ha
undergått en försämring i jämförelse
med år 1951 så betalas kompensation
härför till långivaren på så sätt att
denne erhåller ett belopp utöver det
nominella, motsvarande penningvärdets
fall. Denna speciella kompensation
är dock maximerad till 50 procent
av det nominella beloppet. För närvarande
står konsumtionsprisindex med
år 1951 som basår i 186, och det betyder
att Kooperativa förbundet måste
lösa in detta lån genom att betala en
bonus av 50 procent. Vill man på ett
enkelt sätt slå ut denna bonus som en
ränta över löptiden av 20 år, kan man
säga att lånet ger en förräntning av i
runt tal 5 å 5 1/2 procent. För min del
tycker jag att det hedrar Kooperativa
förbundet att förbundet år 1951 tog
detta steg. Det hedrar dem att de, i ett
läge när lågräntedoktrinen drevs in absurdum
i detta land, vågade stiga fram
och erbjuda en ränta som, vilket människor
relativt lätt kunde räkna ut, var
rätt mycket högre än vad som då annars
tillämpades. Men med det ränteläge
vi har i dag måste vi ändå karakterisera
den räntan som mycket måttlig.
Konstruktionen av ett värdefast lån
nu skulle alltså kunna vara någonting
i denna stil — ett lån på 15 å 20 år
med ränta och med bonus som skulle

kunna kompensera för det penningvärdefall
som man i dag bedömer som
troligt. Vi har utomordentligt svårt att
fatta varför det skulle vara så orimligt
att riksgäldskontoret inlemmade denna
typ av lån i sin arsenal av olika lånekonstruktioner.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Frågan om värdesäkring
av fordringar har blivit föremål
för omfattande undersökningar, bl. a.
av värdesäkringskommittén, och den
har också under senare år vid flera tillfällen
behandlats här i riksdagen. De
tre senaste åren har riksdagen avslagit
motionsyrkanden som rört frågan om
utgivning av värdefasta statliga obligationslån.

Bankoutskottet lät under åren 1966
och 1967 remissbehandla de olika motioner
som då väcktes. Man fick redan
då tämligen klart för sig att expertisen
här i landet avstyrker införandet av
värdefasta statliga obligationslån.

Riksgäldskontoret meddelade i sitt
remissyttrande, att undersökningar har
utförts inom riksgäldskontoret rörande
olika alternativ för emission av indexreglerade
lån. En sådan utredning är
alltså redan klar inom riksgäldskontoret,
som alltså har möjlighet att bedöma
möjligheterna vid den tidpunkt då man
eventuellt skulle anse det lämpligt att
utge obligationer av den typ som motionärerna
önskar.

Utskottet skriver också i sitt utlåtande: »Utskottet

vill erinra om att frågor
om utgivande av statliga lån avgörs av
fullmäktige i riksgäldskontoret. Enligt
utskottets mening bör det därvid också
ankomma på fullmäktige att avgöra vilka
typer av lån som särskilt kan tillgodose
småspararnas behov.»

Det kan måhända vara av värde i
detta sammanhang att påpeka att riks -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

gäldskontoret under de senaste åren har
utgivit sparobligationslån i små valörer,
vilka skulle kunna tillgodose de önskemål
som framförts av motionärerna.
Herr Åkerlund erinrade också om detta
i sitt anförande. Villkoren för obligationslånen
är sådana att om obligationerna
behålls av innehavaren till förfallodagen
får denne en genomsnittlig
årlig förräntning på 7—8 procent.

1 det senaste numret av Ekonomisk
Revy, affärsbankernas speciella organ,
berörs just indexreglerade obligationslån.
Tidskriften varnar för att riksdagen
skulle gå in på en sådan linje och
hänvisar till att ett dylikt ställningstagande
skulle uppfattas som en diskriminering
av övrigt banksparande.

Utskottet konstaterar att frågan om
värdefasta statliga obligationslån redan
blivit föremål för undersökning. Riksgäldskontoret
har också genom att under
de senaste åren utge särskilda sparobligationslån
i små valörer berett småsparare
möjlighet att teckna sådana lån.

Med hänvisning till det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ÖSTERDAHL (fp):

Herr talman! Något värdesäkert sparobligationslån
har väl riksgäldsfullmäktige
egentligen inte utgivit. Det rör sig
snarare om ett tillägg med 11/2 procent
per år på den vanliga räntesatsen. Därigenom
kommer man upp till den årliga
förräntning på 7—8 procent som utskottsmajoriteten
nämnt. Jag tror det
är av stort värde att man har möjlighet
att pröva värdesäkra lån. Vi vet ju att
obligationslånen i takt med inflationen
har förlorat en stor del av sitt värde.
Det finns t. ex. ett obligationslån från
1934 som löper med 3 procents ränta.
De pengar som placerades i detta lån
är ju i dag inte alls värda lika mycket
som då lånet upptogs. Enligt konsumentprisindex
har penningvärdet sjunkit
så mycket att 1 krona år 1939 bara
motsvarar 30 öre i dag. 1 krona från
1949 är i dag värd 46 öre. Den obliga 2

Första kammarens protokoll 1969. Nr 9

Om ett värdefast statligt obligationslån
tion som på 1930-talet var värd 50 kronor
är i dag inte värd mer än 15 kronor,
vilket ju inte kan kallas värdesäkring.
Det är därför angeläget att man
gör ett försök med ett sådant värdesäkert
lån så att även små pengar kan behålla
sitt värde.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det har i debatten talats
om att man i Finland prövat en
värdesäkring. Det är riktigt. Men man
har där blivit bränd och tvingats att
gå ifrån all indexreglering av sparande
i denna form. Det torde vara av värde
påpeka att man i vårt grannland tvingats
gå ifrån sitt försök med värdesäkring,
därför att resultatet inte blivit vad
man önskat.

Herr Åkerlund talade även om Kooperativa
förbundets låneform, som ju i
viss mån ansluter sig till motionärernas
hemställan. Det är riktigt, men enligt
de uppgifter jag fått har Kooperativa
förbundets lån omfattats med ringa intresse
ute i landet. Man bör ta hänsyn
till detta faktum när man bedömer frågan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Österdahl begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Om upphävande av vigselplikten för präst, m. m.

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Österdahl begärde
rösträkning verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 54.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av motion om en exportpromotionsfond,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om upphävande av vigselplikten för
präst, m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av dels motioner
om vidgad behörighet för vigselförrättare,
dels ock motioner om upphävande
av vigselplikten för präst.

Till behandling hade första lagutskottet
förehaft

dels de likalydande motionerna I: 38,
av herr Olsson, Ernst, m. fl., och II: 45,
av herr Johansson i Skärstad in. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
förslag till 1969 års riksdag, vilket gåve
vigselförrättare såväl inom svenska kyrkan
som inom andra kristna trossamfund
behörighet att viga svenska medborgare,
även då ingen av de trolovade
vore medlem av vigselförrättarens eget

samfund eller kyrka, under förutsättning
att minst en av de trolovade tillhörde
något kristet trossamfund,

dels ock de likalydande motionerna
I: 753, av herr Sörenson och herr Peterson,
Eric, samt 11:853, av fru Anér
och herr Eriksson i Arvika, vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att
uppdraga åt den ansvariga myndigheten
att snarast företaga sådan ändring
i förordningen om prästs vigselskyldighet,
att han/hon befriades från skyldigheten
att viga, om han/hon hyste allvarliga
samvetsbetänkligheter mot att
förrätta begärd vigsel, dock att berörda
kyrkliga myndighet ålades att tillse,
att rätten för medlemmar i svenska
kyrkan att erhålla vigsel inom denna
kyrka icke kränktes.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner,

a) 1:38 och 11:45 samt

b) I: 753 och II: 853,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av herrar Schött (m), Svanström
(ep), Eriiulf (fp) och Larsson i Norderön
(ep), fru Anér (fp), herr Fridolfsson
i Stockholm (m) samt fru Jonäng
(ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss angiven del bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa,

a) att riksdagen med bifall till motionerna
1:38 och 11:45 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening
giva till känna vad reservanterna
anfört om vigselrätten;

b) att riksdagen med bifall till motionerna
I: 753 och II: 853 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen
för sin del antagit i reservationen
infört förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken;

2) av herr Alexanderson (fp), som
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla den i reservationen angiv -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Om upphävande av vigselplikten för präst, m. m.

na lydelsen samt att utskottet bort under
b hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 753 och II: 853
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla,
att riksdagen för sin del antagit
i reservationen infört förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Frågan om prästs vigselskyldighet
har länge varit brännande
inom kyrkan. Redan vid kyrkomötet
1868 togs frågan upp till behandling.
Sju kyrkomöten har sedan dess hos
Kungl. Maj :t begärt lagstiftningsåtgärder.

1963 års kyrkomöte antog det förslag
till ändring av 4 kap. 3 § giftermålsbalken,
som grundats på den utredning i
frågan som utförts av hovrättspresidenten
Kjellin. 1968 års kyrkomöte gjorde
en förnyad hemställan i samma sak. Reservanterna
under reservation 1 b till
detta utskottsutlåtande har nu gjort
kyrkomötets förslag till sitt.

Denna frågas långa historia visar väl
att vi här har att göra med ett problem
som tarvar sin lösning och där man ej
kan tjäna på ytterligare dröjsmål.

Det hela handlar om, som det sägs
i motion nr 1:753 en konflikt mellan
olika lojaliteter. Det är en pliktkollision,
där en präst kan känna sig stå
mellan staten och kyrkan. Jag instämmer
i motionen då den säger att i ett
samhälle som vårt, där man knäsatt
principen om samvetsfrihet, skall vi försöka
komma ifrån sådana processer som
dessa mot vigselvägrande präster.

Personligen hör jag inte till den grupp
av präster som känner sig tvingade av
sitt samvete att vägra viga frånskilda.
Men jag respekterar dessa ämbetsbröder,
även om jag inte delar deras uppfattning.
Vi vet att det inom kyrkan
finns olika sätt att tolka bibelordet. Det
har det alltid gjort. Men där har också
alltid förts samtal och överläggningar
över tolkningsgränsen i strävan att
komma till gemensam syn.

Jag känner en del ämbetsbröder som
vägrar viga, och jag vet hur allvarligt
de upplever sin problematik. Här är inte
fråga om en skara underliga individer
med griller i huvudet och is i hjärtat.
Det är ärliga och nitiska präster.

Bakom deras ställningstagande står
inte bara en bokstavstroende och legalistisk
syn på bibelordet, där finns också
— som en av dem nyligen berättade
för mig — en omsorg om medmänniskor.
Han menade att inte minst hänsynen
till de människor som tar sin
vigsel på djupaste allvar och menar sig
verkligen ha hjälp av synen på äktenskapet
som ett livslångt förbund, var
en bärande grund för hans ställningstagande.
Ty, som han sade, om nu präster
viger också dem som förut brutit
sönder ett annat äktenskap och kanske
vållat andra svåra lidanden, om prästen
uttryckligen förklarar också andra,
tredje och fjärde äktenskapet som ett
heligt äkta förbund, kan detta av uppriktiga
människor inte uppfattas som
annat än hån just mot dem som tar löftena
allvarligt.

Så långt min sagesman, vars allvarliga
själanit ej kan sättas i fråga. Givetvis
är hans uppfattning lång ifrån hela
sanningen. Det finns förvisso flera
aspekter i detta stora problemkomplex.
Det räcker med att säga att en religiöst
motiverad folkkyrka ju är till för att
tjäna många grupper av människor,
även sådana som misslyckas i livets olika
situationer och kanske inte minst
dem.

Det är beklagligt att regeringen ännu
inte funnit anledning vidta några åtgärder
på grund av kyrkomötets upprepade
gånger framförda önskemål om
lagändring i giftermålsbalken.

Hur allvarligt kyrkan själv ser på dagens
läge i denna fråga framgår av biskopsmötets
rekommendation att praxis
i församlingarna i görligaste mån skall
rättas efter det av kyrkomötet antagna
förslaget. Detta förändrar givetvis inte
rättsläget utan bygger på förhoppningen
om allmänhetens förståelse.

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Om upphävande av vigselplikten för präst, m. m.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 1.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Under den punkt som
vi nu behandlar har man fört samman
två motioner som sakligt inte hör ihop.
Det enda som binder dem samman är
såvitt jag förstår att de berör vigselfrågan,
men ställning till motionerna
tvingas vi ta självständigt. Vi kan inte
bunta ihop dessa två motioner, även
om vi inför båda kan anlägga en gemensam
grundsyn.

Den ena motionen berör frågan om
vidgad vigselrätt. Man föreslår att sådana
präster inom svenska kyrkan och
den s. k. frikyrkan, som har rätt att
viga, skall få rätt att viga icke endast
personer av vilka en av kontrahenterna
tillhör den kyrka som vederbörande
präst själv hör till utan över huvud
taget skall få stå till tjänst om två trolovade
kristna önskar att äktenskap
skall ingås som en religiös akt. Bakom
denna uppfattning ligger, såvitt jag förstår,
en inlevelse i den nya religiösa
situation som har vuxit fram i vårt
land. De religiösa strukturerna i svenska
kyrkans eller frikyrklighetens form
tycks ha allt svårare att hävda sig, men
jag tror att den religiösa känslan på
ett klarare eller dunklare sätt är en
realitet hos ganska många människor.
Jag tror inte att önskan att få ingå vigsel
i ett religiöst samfund endast är ett
sentimental-estetiskt uttryck för vilja
till gemenskap i angenäma former. Bakom
ligger ofta en känsla av djup gemenskap
med en religiös livssyn, men
man vill inte binda sig vid något särskilt
samfund. Är det då inte riktigt att
i en demokrati som vår säga: Vi godtar
denna religiösa utveckling, vi låter en
präst viga frikyrkliga människor eller
en frikyrkopastor viga sådana som tillhör
svenska kyrkan, om vederbörande
önskar en sådan ordning. Såvitt jag
förstår skadas samhället på intet sätt
av en sådan ordning. Svårigheterna

skulle inte öka. Det gäller helt enkelt
att anpassa våra vigsellagar till en religiös
situation som råder i vårt samhälle.

Man kan säga att så småningom kommer
hela frågan om vigsel att regleras.
Vi skall först se hur förhållandet mellan
kyrka och stat blir i framtiden. I
utskottsutlåtandet säger man att saken
ställs på framtiden, men inget besked
lämnas om när dessa frågor kan komma
att konkret tas upp. Vi vet inte när
förhållandet mellan kyrka och stat regleras.
Först skall detta ske, och därefter
kommer detaljfrågorna om vigselrätten
att behandlas. Det kan komma
att dröja många år, och i den situationen
anser jag att det inte är hållbart
att säga att vi skjuter frågan på framtiden,
utan vi bör ta ställning nu.

Jag känner sympati för det förslag
som motionen lägger fram och som vi
diskuterar. Jag har tidigare kanske något
ovist yrkat rätt för de frikyrkliga
vigselförrättarna att viga andra än
medlemmar av det egna samfundet. Jag
har inte ytterligare agerat i ärendet,
eftersom man sagt att kyrka—stat-utredningen
skulle ta upp frågan. Men
jag tycker att nu borde vi kunna säga:
Vi accepterar den rådande situationen,
vi är generösa och låter präster och
frikyrkopastorer viga dem som har en
kristen bekännelse, oavsett vilken kyrka
de tillhör.

Herr talman! Mot den bakgrunden
ber jag att få yrka bifall till motionerna
I: 38 och II: 45.

Den andra motionen — som herr
Blomquist talade om — berör en annan
fråga, den om vigselplikt. Herr Blomquist
har argumenterat i ärendet, och
jag skall därför försöka att fatta mig så
kort som möjligt med risk för att nyanserna
försvinner.

För mig är detta icke en fråga om
att hjälpa präster som har det besvärligt,
även om jag anser dessa svårigheter
nog så allvarliga ur demokratisk
synpunkt. Vi skall verkligen stå bakom
minoriteterna såväl som majoriteterna.

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Om upphävande av vigselplikten för präst, m. m.

Det är oerhört farligt om vi anser att
endast majoriteten har rätt och att minoriteten
får anpassa sig efter det. För
mig är det här djupast sett en fråga om
samvetsfrihet. Vi har i vår grundlag
stolta ord som säger: »Konungen må
ingens samvete tvinga eller tvinga låta.
» Skall detta gälla även dem som gör
tjänst som präster i svenska kyrkan?

Jag känner mig knuten till en religiös
tradition, vars fäder — jag är i
regel inte benägen att tala om det —
har kämpat hårt för samvetsfriheten,
inte för sig själva men för en princip,
ett sätt att se på statens förhållande till
den enskilda människan. De var beredda
till både landsflykt och fängelse
för den principens skull. Så småningom
segrade en generösare eller låt mig
säga sakligare hållning i frågan.

Jag är frikyrkoman, jag har i och
för sig ingen anledning att träda upp
och tala för präster i svenska kyrkan
och gör det inte heller. Jag talar för
frågan som sådan, som gäller om vårt
samhälle har att i kritiska situationer
slå vakt om den enskilda människans
samvetsfrihet. Liksom herr Blomquist
har jag svårt att förstå den hållning
som vissa präster intar, men jag tar
dem på allvar och tror att deras agerande
är uppriktigt. Jag har den uppfattningen
att staten bör kunna säga:
Det här begriper vi inte, men vi har
inte lust att fortsätta att avge fällande
domar, med allt vad de kan komma att
konkret innebära för den av samvetsskäl
vigselvägrande prästen. Så länge
vi har en statskyrka måste vi naturligtvis
se till att den som önskar vigsel
inom denna skall ha laglig rätt till sådan.
Vi måste hjälpa de enskilda människorna
att komma till rätta med svårlösliga
konflikter. Den inställningen
har vi låtit vara bestämmande då det
gäller de s. k. värnpliktsvägrarna. Majoriteten
förstår dem inte alls, men vi
är beredda att — tack vare den grundsyn
vi har vunnit i fråga om mänskliga
förhållanden, vår insikt i att någon
absolut enhetlighet inte existerar

— förstå den samvetsbestämda hållningen
i deras sätt att agera. Vi vill
inte låta lagen trycka ner värnpliktsvägrarna
utan är beredda att hjälpa
dem, att ge dem andra möjligheter.

Det råder inte någon absolut parallellitet
mellan dessa två fall, men
grundprincipen finns i båda situationerna.
Detta är alltså för mig en fråga
om samvetsfrihet, och jag har den uppfattningen
att vi har kommit så långt
i det svenska samhället — i fastheten
i vår demokrati — att vi har råd att
säga: Vi förstår er inte, men vi ger er
rätt att följa ert samvete. Jag tycker
det är fel att säga att en präst bör avgå
om han inte kan följa den ordning som
vi bär bestämt i Svea rikes lag. Att utföra
vigseltjänst är dock bara en liten
del av prästens åligganden. Så länge
vi har förbund mellan stat och kyrka
måste kyrkan fungera på bästa sätt.
Bland annat är hon tvingad att ta ansvar
i vigselfrågan med hänsyn till den
enskilda människan. Vi måste söka
hjälpa i den konfliktsituation som kan
uppstå. Personligen har jag den uppfattningen
att konflikten i princip är
olöslig.

Låt mig citera bibeln, som inte är
främmande för mig: »Man kan inte
tjäna två herrar.» Det går inte! Min
uppfattning är alldeles bestämd: kyrkan
bör få vara kyrka och staten bör
få vara stat, och dessa två bör icke stå
i förbund med varandra på sätt som nu
sker. Det får vi tillfälle att senare diskutera,
men till dess att en lösning
kommer bör vi ha möjlighet att på ett
som somliga anser generöst sätt och
som jag anser på ett principiellt bestämt
sätt vara sådana i vår hållning,
att prästerna befrias från det krav som
lagen nu ställer på dem.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till motionerna
1:753 och 11:853.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det gäller här som redan
påpekats två skilda problem, väck -

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Om upphävande av vigselplikten för präst, m. m.

ta i olika motionspar. Utskottet har i
båda fallen konstaterat att frågorna har
samband med problemet om obligatoriskt
civiläktenskap och därmed också
med frågan om förhållandet mellan
kyrka och stat. Dessa frågor är ju för
närvarande föremål för utredning. Utskottet
har hänvisat till detta och till
tidigare behandling i riksdagen samt
hemställt om avslag på båda motionerna.
I en sådan situation är det som
bekant normalt att utredningsförslag
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Men i det ena fallet, det som gäller
skyldigheten för statskyrkans präster
att förrätta vigsel, anser jag för
min del att det finns starka skäl att nu
inte avvakta en utredning som säkerligen
kommer att dra mycket lång tid,
i varje fall innan de slutliga ståndpunkterna
blir fastställda. Ett starkt
skäl är att det i sakens nuvarande läge
uppstår otrevliga intermezzon, som inte
minst går ut över de personer som
skall ingå äktenskap och inte har någon
del i de kyrkliga tvister som ligger
under problemet. Härtill kommer att
frågan har varit föremål för specialutredning
och att ett förslag föreligger
som redan godtagits av kyrkomötet och
som borde kunna godtas även från de
utgångspunkter som ligger till grund
för nuvarande bestämmelser. Så länge
vi har en statskyrka är det naturligt att
alla som tillhör den kyrkan skall ha
rätt att bli vigda inom kyrkan. Jag har
för min del ingen förståelse för de
präster som vägrar att fullgöra en skyldighet
som de frivilligt har åtagit sig,
men jag anser att man under rådande
förhållanden kan acceptera att kyrkan
inom varje församling får avgöra vilken
präst som i visst fall skall ha skyldighet
att förrätta vigseln. Väsentligt
är dock att det sker på ett sätt som
inte i något avseende kan kännas nedsättande
eller förnärmande för vederbörande.
Någon risk för att en sådan
lösning skall leda till komplikationer
i framtiden kan inte gärna föreligga.
Jag anser därför att riksdagen i denna

redan utredda fråga bör kunna ansluta
sig till den av kyrkomötet antagna ändringen
av 4 kap. 3 § giftermålsbalken
och yrkar därför bifall till reservation
2 som i detta avseende överensstämmer
med yrkandet i reservation 1.

Beträffande den andra frågan, som
gäller utvidgning av de icke-statliga
kyrkosamfundens vigselrätt, anser jag
att tillräckliga skäl inte föreligger att
vidta någon åtgärd i avvaktan på de
utredningar i väsentliga principiella
frågor som pågår. Några aktuella besvärande
situationer av sådan natur
att omedelbara åtgärder är påkallade
föreligger inte här. Det synes i och för
sig också naturligt att de fria kyrkosamfundens
vigselrätt begränsas till fall
där någon av kontrahenterna är medlem
i vederbörande samfund.

Med hänvisning härtill och till de
ytterligare argument som anförts vid
tidigare riksdagsbehandling ber jag att
i denna del få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att ytterligare åberopa och understryka
1968 års kyrkomötes behandling
av frågan om prästs vigselplikt. Jag gör
det inte av den anledningen att jag som
ombud deltog i detta kyrkomöte, utan
jag gör det för att jag anser att detta
enhälliga kyrkomötesuttalande förtjänar
något större uppmärksamhet än att
bara redovisas i en recit i utskottsbehandlingen.
Det är alltså bara fem månader
sedan detta beslut fattades, och
det är egendomligt att det inte påverkat
utskottsmajoritetens ställningstagande.
Kyrkomötets sammansättning
borgar för att det är en mycket bred
opinion som står bakom uttalandet att
prästs ovillkorliga vigselplikt bör slopas.
Nu rådande ordning har också utsatts
för mycket stark kritik, och frågan
som sådan är ju mycket gammal
— som herr Blomquist nyss påpekade.
För 16 år sedan kom det första kyrko -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Om upphävande av vigselplikten för präst, m. m.

mötesuttalandet i frågan. Det har upprepats
vid 1957 och 1963 års kyrkomöten
och nu så sent som den 2 oktober
1968. I Kungl. Maj:ts skrivelse till
fjolårets kyrkomöte redovisades ärendet
såsom beroende på Kungl. Maj :ts
prövning, och jag anser därför att det
är fullt motiverat att frågan motionsvägen
tagits upp i riksdagen.

Att en av högkyrklighetens företrädare
i detta land, herr Strandberg, i
kyrkomötet och frikyrkomannen herr
Sörenson i riksdagen står som huvudmotionärer
visar väl att frågan inte har
samma teologiska udd som kanske tidigare
varit fallet. Herr Sörenson har i
annat sammanhang — jag syftar på en
artikel i Göteborgs-Posten för en tid
sedan — mycket korrekt redovisat sin
inställning i frågan — sin inställning
i rättsfrågan. Skyldighet att under alla
förhållanden viga står ej i överensstämmelse
med Skriftens äktenskapssyn,
eller som det uttryckes i motionen:
»Den religiösa utvecklingen inom
lutherdomen under senare år har nu
medfört, att ovillkorligheten i vigselplikten
i vissa fall av präst kan upplevas
som en svår samvetskonflikt.»

Till skillnad från t. ex. den romerska
och den anglikanska kyrkan har den
svenska kyrkan aldrig generellt vägrat
vigsel av frånskilda. Men om riksdagen
nu antar det vid 1963 och 1968 års
kyrkomöten framlagda lagförslaget till
ändrad lydelse av 4 kap. 3 § giftermålsbalken,
skulle vigselskyldigheten
läggas på den kyrkliga organisationen,
bestående av cirka 3 000 präster. För
alla medborgare skulle alltså vigselrätt
föreligga. Får däremot kyrkans medverkan
vid vissa vigslar karaktär av
bekännelsefråga, är naturligtvis förslaget
inte helt invändningsfritt, och detta
har också framskymtat i olika sammanhang.
Men det finns säkerligen
ingen annan väg ur trångmålet. Samtliga
av Kungl. Maj :t utnämnda biskopar
här i landet står också bakom det
s. k. Kjellinska förslaget.

Nu pågår en översyn av äktenskaps -

lagstiftningen, och man eftersträvar
största möjliga enhetlighet inom nordisk
lagstiftning på detta område. I
Norge och Danmark har det problem
vi nu debatterar sedan årtionden bragts
ur världen. Vi kan fråga varför det är
så omöjligt att lösa problemet här i
Sverige och varför vi skall vara mindre
generösa i uppfattning och mindre
humana i lagstiftning.

Det ursprungliga förslaget, överförandet
av vigselplikten på ett kollektiv,
var på sin tid ute på remiss. Förslaget
tillstyrktes, om än med reservationer,
av de allra flesta remissinstanserna,
däribland tretton domkapitel, de fyra
i ärendet hörda länsstyrelserna, hovrätten
för västra Sverige och justitiekanslern.
Dessa myndigheter kan inte
gärna misstänkas för att prioritera det
prästerliga samvetet, men de anser att
statlig tjänstemannaplikt när det gäller
vigslar är en orimlighet, och ändå underkastas
frågan fortfarande Kungl.
Maj ds prövning — en grundlighet —
som jag tror —■ utan motstycke.

Nu återgår första lagutskottet till sitt
tio år gamla ställningstagande att lösningen
av frågan kan bli beroende av
utformningen av förhållandet mellan
staten och kyrkan. Men 1968 års beredning
om stat och kyrka skall enligt direktiven
inte ta upp ärenden rörande
vigsel. Frågan blir då troligtvis olöst
under hela 1970-talet. Hur många pinsamma
processer mot vigselvägrande
präster får vi då uppleva? I lagens mening
blir de vägrande prästerna brottslingar
— i en annan mening martyrer.

I ett samhälle som respekterar och
värderar den enskildes ansvariga ställningstagande
är det en anomali om sådan
vägran leder till åtal, bötesföreläggande,
skärpta straff vid upprepning
och kanske till slut avsättning. De vägrande
får nu stå till svars för »försumlighet,
oförstånd och oskicklighet». Att
följa samvetets bud är sålunda oförståndigt
och oskickligt — en makaber klartext.
Och ändå kan de vägrandes nit
och redlighet knappast sättas i fråga.

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Om upphävande av vigselplikten för präst, m. m.

Att följa samvetets bud utgör ingen förmildrande
omständighet. Det stämplas
som tredska och måste beivras. Den
präst som anser sig dementera sin egen
förkunnelse genom vigsel i vissa fall
skall få laglig rätt att vägra vigsel.

I anledning av utskottets skrivning
bör det också understrykas att det var
vigselbehörigheten, inte vigselplikten,
som var föremål för riksdagsbehandling
för tre månader sedan.

En skrivelse i det här ärendet från
riksdagen till Kungl Maj :t väger kanske
tyngre än upprepade framställningar
från kyrkomötet. Det borde naturligtvis
inte fungera så, men bortsett från denna
antydan har riksdagen sin givna ansvarsställning
— även i denna fråga.

Jag vet inte hur många av kammarens
ärade ledamöter som tillhör den socialdemokratiska
broderskapsrörelsen, men
jag hoppas att de inte har någonting att
invända mot att jag citerar ur deras
språkrör Broderskap, nr 3 för i år, där
det i en artikel av Lennart Svensson
heter: »Det är på tiden att lagen erkänner
enskilda prästers rätt att i detta avseende
helt handla efter sina egna samveten.
» De socialdemokratiska ledamöterna
av första lagutskottet underkänner
tydligen helt denna sina partivänners
uppfattning.

Huvudfrågan för mig i detta ärende
är vigselplikten i enlighet med reservation
2, men för att uppnå största möjliga
enighet ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservation 1.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Som tidigare har anförts
är det tvenne motioner som behandlas
i detta utskottsutlåtande. Bägge
gäller kyrklig vigsel, men den ena motionen
rör behörigheten och den andra
skyldigheten för präst att förrätta vigsel.
Frågan om behörighet har, vilket
även påpekats, flera gånger tidigare behandlats
här i riksdagen. De bestämmelser
som nu gäller på detta område är
så utformade, att i varje fall en av de

trolovade skall tillhöra samma samfund
som vigselförrättaren. Nu vill motionärerna
att det skall räcka med att en av
de trolovade tillhör något kristet samfund.
Ingen av kontrahenterna skulle
alltså behöva tillhöra vigselförrättarens
samfund, och detta skulle gälla även
när statskyrkopräster förrättar vigseln.
För dem skulle det bli den ordningen
när det gäller egna församlingsbor att
prästen liksom nu skulle vara skyldig
att förrätta vigsel när någon av de trolovade
tillhörde statskyrkan och ha rätt
att viga även om bägge lämnat kyrkan
men någon av dem tillhörde annat samfund.
Denna senare rätt skulle inbegripa
även dem som inte vore skrivna i församlingen.

Rättigheter och skyldigheter blir dock
ytterligare komplicerade av att motionärerna
och reservanterna lagt till den
bestämmelsen att bägge trolovade skall
vara svenska medborgare. Det skulle
exempelvis innebära att statskyrkoprästen
liksom förut blev skyldig att viga
församlingsbor, även om en av de trolovade
var medborgare i annat nordiskt
land, såvida den andre tillhörde statskyrkan.
I fråga om behörigheten att
viga dem som vore skrivna i församlingen
men tillhörde annat kristet samfund
än statskyrkan skulle däremot krävas
svenskt medborgarskap för bägge
kontrahenterna.

Med dessa något komplicerade regler,
som skulle komma att gälla för statskyrkoprästerna
om det bleve bifall till
det här avsnittet av reservationen, synes
det som om det komme väl till pass
att riksdagen godtoge även reservationens
andra led, ty det syftar ju till att
något lätta på prästens börda i fråga
om vigselskyldigheten. Även i det avsnittet
finns det emellertid ett och annat
som ger anledning att sätta små
frågetecken i kanten. Det sägs i motionen
att när prästen har allvarliga samvetsbetänkligheter
mot att vissa trolovade
ingår äktenskap, så skall han kunna
slippa viga, och kyrkan som kollektiv
skall träda till och klara den saken.

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Om upphävande av vigselplikten för präst, m. m.

I det föreliggande förslaget till lagtext
talas dock endast om att prästen inte
längre skall vara skyldig att förrätta
vigsel. Där lämnas alltså möjligheten
öppen för andra invändningar från
prästens sida än sådana som är grundade
på samvetsskäl.

Det har sagts i debatten att samvetsskälen
gäller endast vigselförrättningen
och att denna är bara en liten detalj av
den prästerliga gärningen. I det sammanhanget
kan det dock sättas i fråga
om det inte finns risk för att personer
och familjer, som i prästens ögon inte
håller måttet i vissa avseenden, kunde
möta prästens betänkligheter även i
andra och väsentligare avsnitt av församlingsarbetet.
Det förekommer ungefär
10 000 skilsmässor varje år i vårt
land, och omgifta människor finns det
här och var.

Utskottet har alltså avstyrkt dessa
motioner. De små kommentarer jag gjort
ingår dock inte i utskottets motivering.
Utskottet anser att frågan bör kunna
lösas i samband med att kyrka—statproblemen
klarnar. Det har sagts, bl. a.
av herr Sörenson, att hela 1970-talet
kommer att passera innan dessa problem
blir lösta. Jag kan nämna att den
beredning som sysslar med dessa spörsmål
i går lämnade ett litet remissmeddelande
till utskottet, där det sägs att
beredningen avser att komma med sitt
principbetänkande 1971. De saker som
behandlas i motionerna kommer dock
inte att beröras i första taget.

Vad beträffar vigselplikten för statskyrkopräster
har kyrkomötet, som det
erinrats om, senast förra året tagit
ställning i frågan. Utskottet anser därför
att något initiativ från riksdagens
sida inte behöver tas, eftersom Kungl.
Maj :t har uppmärksamheten riktad mot
dessa ting.

Vad gäller de präster i Norrbotten,
som har åtalats för att de har vägrat
förrätta vigsel, skulle jag vilja tillägga
att de i skrivelse till justitiedepartementet
har framfört som sin mening
att det skulle lösa deras samvetskonflik -

ter därest ett system med obligatoriskt
civiläktenskap infördes i vårt land. Det
får förutsättas att även denna fråga
kommer att tas upp till allvarlig prövning
när pågående utredningar är färdiga.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Bara några korta kommentarer,
först till min ärade partikamrat
herr Alexanderson.

Såvitt jag vet pågår för närvarande
icke någon utredning som gäller vigselfrågan.
Om jag har fattat saken rätt
avvaktar regeringen till dess att principutredningen
om kyrka—stat skall
avlämna sitt betänkande. Först därefter
kommer tydligen vigselfrågan att
tas upp. Det är naturligtvis mycket
svårt att sia om när beslut kommer att
fattas. Herr Svedberg har just meddelat
att den beredning som har att ta
ställning till förhållandet mellan kyrka
och stat kommer att avlämna principbetänkandet
i denna fråga år 1971. Vi
vet ingenting om när Kungl. Maj:t tänker
ta initiativ till vidare utredning
om övriga frågor som hänger samman
härmed.

Det är min uppfattning att den religiösa
situationen har ändrats mycket
snabbt inom vårt folk, och jag förmenar
att riksdagen i möjligaste mån noggrant
bör följa alla samhällsfrågor och
i den mån demokratiska möjligheter
därtill föreligger anpassa gällande ordningar
till den utveckling som sker i
samhället. Därför är det riktigt att vi
nu vidgar möjligheterna för präster
och pastorer att förrätta vigsel.

Det dröjer kvar hos oss mycket av
— skall vi kalla det — katalogtänkande
eller en förlegad föreningssyn; den
som hör till den gruppen eller till den
gruppen får den och den förmånen.
Detta är en ordning som i mycket hög
grad har brutits igenom inom det
svenska folket då frågan gäller hållningen
till kristna grundvärden.

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Om upphävande av vigselplikten för präst, m. m.

Från den utgångspunkten menar jag
att vi i riksdagen nu bör kunna visa
en sådan öppenhet inför vad som händer
att vi säger, att vi godtar en utveckling
som ger möjlighet för människor
att få den kristna vigsel de önskar
om de bekänner tillhörighet till något
kristet trossamfund.

Jag yrkar, herr talman, alltjämt bifall
till reservationerna.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Sörenson säger
att utredningar inte pågår i vigselfrågorna,
men sakläget är väl att man inte
anser det vara logiskt och naturligt att
sätta i gång dylika utredningar förrän
de i tidigare sammanhang berörda
principiella frågeställningarna har blivit
klarlagda.

Jag har fått den uppfattningen att
herr Sörenson närmast anser att kyrka
och stat skall skiljas åt. Därav följer väl
tämligen logiskt att det obligatoriska
civiläktenskapet skall införas. Enligt
min uppfattning stämmer en sådan utveckling
inte särskilt väl med tanken
att utvidga de frikyrkliga samfundens
vigselrätt. Det vore att på sätt och vis
föra över dessa samfund på ett område
som närmast är statens område, nämligen
att registrera de enligt lagen gällande
äktenskapen och deras rättsliga
följder.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Låt mig bara påpeka
att det bär icke gäller speciellt de frikyrkliga
vigselförrättarna. Motionen
talar om vigselförrättare inom svenska
kyrkan och de fria kyrkorna.

Det är mig mycket angeläget, på
grund av erfarenheter i detta hus, att
icke företräda någon fraktion utan att
försöka förstå helheten. Jag vill med
kraft betona att det här icke är fråga
om någon begäran från frikyrkligt håll,
utan det gäller såväl prästers som frikyrkopastorers
lagliga rätt att fungera.

Herr SVENUNGSSON (m):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
att herr Svedberg hänvisade
till den prövning som pågår i
justitiedepartementet. Jag fick inte den
uppfattningen att herr Svedberg är negativt
inställd när det gäller själva sakfrågan,
och det kan vara värt att notera.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan samt därefter, om
anledning därtill gåves, särskilt angående
motiveringen i viss del.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de avseende punkten a förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Schött m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sörenson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7
punkten a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Schött m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen i
förevarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositio -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Om ersättning av statsmedel vid skada genom brott

nen ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sörenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej—52.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I fråga om punkten b, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Schött m. fl. vid utlåtandet
avgivna reservationen i förevarande
del samt den reservation, som
anförts av herr Alexanderson.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Alexanderson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7
punkten b, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i dels den av herr Schött
m fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i förevarande del, dels den av
herr Alexanderson vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Alexanderson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —67;

Nej—52.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i lagen
den 20 mars 1964 (nr 163) om införande
av brottsbalken, dels ock i ämnet
väckta motioner, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om ersättning av statsmedel vid skada
genom brott

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av motioner
om dels ersättning av statsmedel vid
skada genom brott, dels allmän försäkring
vid våldsbrott, dels ock målsägandes
möjligheter att utfå skadestånd.

I detta utlåtande hade utskottet behandlat
följande motioner:

I. de likalydande motionerna 1:44,
av herr Peterson, Eric, m. fl., och II:
14, av herr Sjöholm m. fl., vari yrkats,
att riksdagen skulle besluta att hos
Kungl. Maj :t begära utredning och förslag
angående en allmän brottsförsäkring
gällande våldsbrott;

II. de likalydande motionerna I: 388,
av herr Virgin in. fl., och II: 448, av
herr Holmberg in. fl., vari föreslagits
—• i den del som behandlades i detta
utlåtande — att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle hemställa om
utredning angående åtgärder för att
förbättra målsägandes möjligheter att
utfå skadestånd enligt i motionerna
förordade riktlinjer;

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Om ersättning av statsmedel vid skada genom brott

III. de likalydande motionerna /:744,
av herr Ernulf m. fl., och 11:859, av
herr Muiidebo m. fl., vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära

1. förslag om ett system för statlig
ersättning av personskada som uppkommit
genom brott,

2. utredning om möjligheterna att införa
ett system för ersättning av ekonomisk
skada som uppkommit genom
brott; samt

IV. motionen 11:244, av herr Börjesson
i Falköping och herr Johansson
i Växjö, vari yrkats, att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t skulle anhålla
om en skyndsam prövning av frågan
om ersättning av allmänna medel för
skada som drabbat enskild person genom
brott mot honom eller hans egendom,
i enlighet med vad i motionen
anförts.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner,

a) I: 744 och II: 859,

b) 11:244,

c) I: 44 och II: 14 samt

d) 1:388 och 11:448, såvitt nu vore
i fråga,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande ersättning
av allmänna medel för skada, åsamkad
genom brott.

Reservation hade avgivits av herr
Erik Svedberg, fröken Mattson, herrar
Hjorth och Larfors, fröken Bergegren,
herr Martinsson och herr Hansson i
Piteå samt fröken Asbrink (samtliga s),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att förevarande motioner,

a) I: 744 och II: 859,

b) II: 244,

c) I: 44 och II: 14 samt

d) 1:388 och 11:448, såvitt nu vore
i fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! I detta utlåtande behandlas
inte mindre än fyra olika motioner
som från skilda utgångspunkter
och med olika förslag till lösningar
syftar till att från samhällets sida garantera
ekonomisk gottgörelse till personer
vilka lidit skada genom andra
människors brottsliga verksamhet. Motionärerna
angriper dock frågan på så
varierande sätt, att man bör ge en
komplimang till de ledamöter som svarar
för utskottets skrivning för att de
genom god samarbetsvilja lyckats ena
så olikartade element. Men att den
hälft av utskottet som åstadkommit
detta är medveten om att frågan är
svår finns det belägg för nederst på
sidan 14 i utlåtandet. Där säges att den
begärda utredningen inte bör begränsas
till prövning av det förslag som
finns i motionerna utan bör sträcka sig
längre och vara förutsättningslös.

Reservanterna anser sig ha goda skäl
hävda att riksdagen bör invänta resultatet
av utredninger rörande skadeståndsrätten,
som om något år skall
föreligga i form av en proposition. Den
kommer visserligen inte att behandla
frågan om skadestånd för brott, men
det är väsentligt att den allmänna skadeståndsrätten
får en fast grund, innan
man kan bedöma värdet av en ny stor
utredning av det slag som utskottet här
syftar till. Inte heller reservanterna
menar dock att det är oviktiga ting som
motionerna tar upp. Under höstriksdagen
beslöts en effektivare ordning
för löneutmätning. Den lagen träder i
kraft den 1 juli i år och kommer att
medföra förbättrade indrivningsmöjligheter
i fråga om skadeståndsfordringar,
framför allt då det gäller person-
eller egendomsskador på grund av
brott.

Det kan också erinras om att samhället
varje år gottgör skador som vållats
av personer som rymt, utskrivits

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Om ersättning av statsmedel vid skada genom brott

på prov eller permitterats från vissa
anstalter. I årets statsbudget föreslås
anslaget för detta ändamål höjt från
tidigare 180 000 till 350 000 kronor. Såsom
framgår av skrivningen är statens
ersättningsåtagande i dylika fall föremål
för särskild utredning efter rekommendation
av Nordiska rådet. Enligt
vad utskottet erfarit kommer de sakkunniga
även att överväga att utsträcka
statens ansvar till skador som åstadkommes
av dem som är föremål för
kriminalvård i frihet. Detta sistnämnda
står i överensstämmelse med vad riksdagen
uttalade 1966.

Även den rättssociologiska utredning
som planeras beträffande försäkringars
inverkan på skadeståndslagstiftningen
— också den i nordiskt samarbete —
är av stort intresse i detta sammanhang.

Till sist kan erinras om att socialförsäkringens
grundskydd vid skador
och olyckor av olika slag som kan
drabba medborgarna, vare sig skadorna
kommit till genom brott eller på
annat sätt, efter hand har förbättrats.
Det bör även nämnas vad exempelvis
grupplivförsäkringarna kan betyda i
detta hänseende. Det finns också möjlighet
att för en billig penning frivilligt
försäkra sig mot skador orsakade
av brott.

Allt talar sålunda enligt reservanterna
för att det inte är påkallat med någon
ny stor utredning av det slag utskottet
föreslår. Det är all anledning
att invänta resultatet av det departements-
och utredningsarbete som pågår
på området.

Därför, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den föreliggande reservationen.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Som herr Svedberg redan
har nämnt föreligger här problem
som tilldragit sig uppmärksamhet inte
bara i år, utan också många föregående
år.

Jag tror att alla, även de som intar
en negativ hållning här såsom reservanterna
har gjort, är ense om att det
finns många ömmande fall då människor
har blivit drabbade av brottsliga
gärningar och inte inom ramen för nuvarande
regler kan få en rimlig ersättning
för förluster, både ekonomiska och
andra, som de utan egen förskyllan har
drabbats av. Det är kanske ganska naturligt
att man, sedan man försökt angripa
detta problem på olika sätt och
inte lyckats få en slutlig lösning, inriktar
sig på olika speciella delar av
problemet, olika tänkbara möjligheter
till lösning och att resultatet då blivit
de olika uppslag som har kommit fram
i motionerna. Emellertid är väl problemet
som sådant en helhet, och de som
svarar för dessa motioner och som med
lottens hjälp bildat majoritet i utskottet
har kunnat ena sig om ett förslag till
en allmän utredning som skulle ta upp
problemet i dess helhet.

Jag skall bara här göra några randanmärkningar
till de skäl som har anförts
för att man nu inte borde göra
någonting och får därför kanske gå igenom
de olika problem som uppkommer
här.

Vad man fäst största vikten vid är
sådana fall där människor har blivit
utsatta för våldsbrott, misshandel eller
dylikt och inte av gärningsmannen kunnat
få ersättning för skadan. Det gäller
i första hand skada på person, och i
det fallet åberopas då att de allmänna
försäkringarna —■ sjukförsäkring,
olycksfallsförsäkring etc. — ger ett visst
skydd. Man måste dock observera att
skyddet är långt ifrån 100-procentigt.
Försäkringarna ger inte full täckning i
de avseenden de gäller, och de ger ingen
täckning alls i åtskilliga avseenden.
Det har också hänvisats till att man kan
försäkra sig mot riskerna, men de människor
det här är fråga om har i stor
utsträckning inte tänkt på eller haft anledning
att skydda sig själva genom försäkring.
De som inte har tecknat försäkring
är ofta de mest ömmande fallen.

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Om ersättning av statsmedel vid skada genom brott

I detta sammanhang finns det anledning
peka på att man i vissa främmande
länder — bl. a. England och Nya
Zeeland — under de senaste decennierna
genomfört sådana åtgärder att staten
efter en i viss mån diskretionär
prövning åtar sig att svara för skador
som uppkommer på detta vis och inte
ersätts i annan ordning.

Det är en modell som vi som representerar
utskottsmajoriteten anser i
första hand böra undersökas för att
fastställa om den inte kan införas även
iiär. Erfarenheterna från England visar
att det inte behöver kosta så oerhört
mycket.

Vidare åberopas att man i vissa fall
i Sverige genomfört en sådan ersättning
med statsmedel, nämligen då skador orsakats
av personer som är intagna på
fångvårdsanstalter eller andra liknande
inrättningar, eventuellt också av personer
som är förrymda från sådana anstalter
eller avvikit under permission.
Detta är en sak som ligger på ett annat
plan, kan man säga. Det är en åtgärd
som staten vidtagit, enär man anser att
skadan i viss mån är en följd av det
sätt på vilket man ordnat vården av
dessa interner. Man har tillämpat en
form av friare vård som medför risker
för särskilt dem som bor i de närmare
omgivningarna till dessa anstalter men
även för övriga medborgare. Därför har
man ansett det vara en moralisk skyldighet
för staten att åta sig detta.

Det är emellertid inte i första hand
sådana synpunkter som vi anser bör
ligga till grund för bedömningen av
denna fråga, utan snarare synpunkten
att de som drabbas oförskyllt bör i ett
samhälle som är så utvecklat som vårt
också beredas rätt till en rimlig kompensation.

Jag ber att med dessa ord få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Bara ett par ord!

Herr Alexanderson erinrade om att
det i utlåtandet finns uppgifter om att

man i vissa länder gått in för att ge
kompensation för skador av detta slag.
Han nämnde i detta fall England. Där
har man på försök infört liknande regler,
men ännu så länge är det inte fråga
om någon lagstiftning, utan de ersättningar
som utgår är av nådekaraktär.

Men det är väl meningen att de efter
hand skall samla erfarenheter, och därför
kan det tänkas att de så småningom
får en lagstiftning i det här syftet. I
varje fall kan man dock konstatera att
grundskyddet här i landet är bättre utbyggt
vad gäller beloppens storlek än
i det land där dessa bestämmelser tilllämpas.
Detta måste man väl också ta
hänsyn till i sammanhanget.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag tror att det skulle
hälsas med stor tillfredsställelse om vi
kunde få fram ett system med försöksverksamhet
även här i Sverige.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svedberg, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Om kortvarigt frihetsberövande som påföljd för brott

Då emellertid herr Svedberg, Erik,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 65.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Fru Wallentheim (s) anmälde, att
hon vid den nu företagna voteringen
avsett att rösta nej men av misstag nedtryckt
ja-knappen.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag vill beträffande dagens fortsatta
sammanträde meddela följande. Eftersom
de på föredragningslistan upptagna
ärendena från och med första lagutskottets
utlåtande nr 8 utan olägenhet torde
kunna uppskjutas till ett följande plenum,
ämnar jag låta detta plenum fortsätta
till dess första lagutskottets utlåtande
nr 16 slutbehandlats. Det torde
innebära att de debattrogna av kammarens
ledamöter får intaga sitt middagsmål
något senare än vanligt!

Om kortvarigt frihetsberövande som påföljd
för brott

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av motioner
om kortvarigt frihetsberövande
som påföljd för brott, m. m.

I de likalydande motionerna 1:388,
av herr Virgin m. fl., och 11: 44S, av
herr Holmberg m. fl., hade anhållits —
i den del som behandlades i detta utlåtande
— att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om utred -

ning angående införande i vårt reaktionssystem
av en påföljd av typen
kortvarigt frihetsberövande.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, 1:388 och
II: 448, såvitt gällde utredning angående
kortvarigt frihetsberövande inom
kriminalvården, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Schött och Oskarson (båda m), vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, med bifall till motionerna
1: 388 och II: 448, såvitt nu vore i fråga,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning angående införande
i vårt reaktionssystem av en
påföljd av typen kortvarigt frihetsberövande.

Herr LIDGARD (m):

Herr talman! I sitt utlåtande över vår
motion om en utredning angående införande
av påföljd av typen kortvarigt
frihetsberövande i reaktionssystemet
mot brott erinrar första lagutskottet om
att ganska kort tid förflutit sedan samma
fråga senast behandlades. Det är
knappt ett halvår sedan, och utskottet
förklarar att det inte har inträffat några
omständigheter av vikt som skulle
kunna föranleda ett ändrat ställningstagande.
Man kan naturligtvis säga att
det på sätt och vis är ett riktigt konstaterande.
Utskottet har inte ändrat
uppfattning, och jag skulle kunna säga
på samma sätt att det inte heller har
inträffat någonting som förändrat vår
inställning till det här problemet. Men
jag kan ändå inte underlåta att påpeka
en sak, som jag tycker är av en viss
betydelse.

När utskottet yttrade sig över motionen
förra året konstaterade det att vissa
av de åtgärder som man kan vidta mot
unga lagöverträdare för att få till stånd
en reaktion av ungefär liknande slag

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Om kortvarigt frihetsberövande som påföljd för brott

— alltså ett kortvarigt omhändertagande
— regelmässigt medför vistelse på
ungdomsvårdsskola, vilket i många fall
för dem som drabbas därav och för personer
i deras omgivning kan innebära
en tankeställare av samma art som det
arreststraff motionärerna föreslagit. Jag
har fått veta att under 1967 blev knappt
1 000 ungdomar omhändertagna på det
sätt som utskottet talar om, men av de
1 000 var det inte fullt 300 som kunde
beredas plats på ungdomsvårdsskola;
700 av de här unga lagöverträdarna fick
inte den behandling som man hade avsett.
Det betyder att underlaget för utskottets
tidigare ställningstagande kanske
inte var riktigt så fast och bestämt
som man skulle kunna förledas att tro.

Jag vill understryka att vi med motionen,
som man väl kan säga utmynnar
i ett önskemål om ett kortvarigt arreststraff,
visst inte är så blodtörstiga som
man skulle kunna föranledas att tro av
själva ordet arreststraff. Det är snarare
precis tvärtom. Vi vill att man med ett
snabbt, bestämt och kraftigt ingripande
skall markera för ungdomar, som inte
är så befästa i sin brottslighet, att samhället
inte tolererar brott. Det gäller
att ingripa och hindra att dessa ungdomar
hamnar i en än värre situation än
den de befinner sig i. Det är detta vi
vill uppnå med det här förslaget.

Därför, herr talman, vidhåller vi vår
ståndpunkt, och jag hemställer om bifall
till den reservation som finns fogad
till utlåtandet.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Herr Lidgard har ju redan
refererat de skäl som utskottet anfört,
nämligen att utskottet inte haft anledning
att gå ifrån de synpunkter som
det tidigare lagt på denna fråga. Jag vill
emellertid komplettera herr Lidgards
framställning med att det inte bara är
möjligheten till intagning för utredning
på ungdomsvårdsskola som finns, utan
en hel del andra möjligheter som också
närmare har angivits i utskottsutlåtandet.
Inte minst bör man kanske påpeka

institutet behandling i skyddstillsynsanstalt,
som infördes med den nya brottsbalken.

Jag skulle för min del mycket gärna
se att man närmare bearbetade de erfarenheter
som man har vunnit under tilllämpning
av de bestämmelserna. Det
kan i varje fall konstateras att man inte
har använt dem i sådan omfattning att
de anstaltsresurser som står till förfogande
har varit för små. Det har kanske
snarare i en del fall varit problem
i motsatt riktning.

Fastän det inte är fråga om straffpåföljder
kan man väl inte heller underlåta
att i sammanhanget erinra om att
en sådan effekt, som herr Lidgard och
motionärerna här efterlyser, i en hel
del fall nås genom häktningsåtgärder
som innebär ett ofta kortvarigt frihetsberövande
och ger möjlighet till eftertanke
och av vederbörande kan uppfattas
som en reaktion i anledning av
brottsligt förfarande, särskilt av sådana
som blivit upptäckta på bar gärning.

Jag tror därför att vi för närvarande
inte har någon anledning att gå in på
en sådan allmän utredning som motionärerna
föreslår och ber följaktligen att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lidgard begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 10,
röstar

Ja;

Torsdagen den G mars 1969

Nr 9

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Lidgard begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 19.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i narkotikastrafflagen den
8 mars 1968 (nr 64), m. in., jämte motioner
i ämnet.

Genom en den 17 januari 1969 dagtecknad
proposition, nr 13, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i narkotikastrafflagen
den 8 mars 1968 (nr 64),

2) lag om ändring i lagen den 30
juni 1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,

3) lag om ändring i lagen den 27 juli
1954 (nr 579) om nykterhetsvård.

3 Första kammarens protokoll 1969. Nr 9

I propositionen hade föreslagits, att
straffsatserna för grovt narkotikabrott
och för grov varusmuggling som gällt
narkotika skulle höjas från fängelse i
lägst sex månader och högst fyra år
till fängelse i lägst ett och högst sex år.
Samtidigt föresloges, att straffmaximum
för varusmuggling, som ej vore
att anse som grov, skulle höjas från
fängelse i högst ett år till fängelse i
högst två år för de fall då smugglingen
gällt narkotika.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande motioner:

A, vid riksdagens början väckta motioner,

1) de likalydande motionerna I: 222,
av herr Bengtson m. fl., och II: 251, av
herr Hedlund m. fl., om åtgärder mot
narkotikamissbruket, såvitt anginge yrkandena
under d), e) och i);

2) de likalydande motionerna 1:225,
av herr Dahlén m. fl., och II: 28b, av
herr Wedén m. fl., om åtgärder mot
narkotikamissbruket, såvitt anginge
förslag om åtgärder mot försäljning av
råvaror för inhemsk illegal framställning
av amfetaminer;

3) motionen II: 72, av herr Björck
i Nässjö, om åtgärder mot narkotikamissbruket,
såvitt anginge yrkandena
under 1 och 3;

B, i anledning av propositionen väckta
motioner,

4) de likalydande motionerna 1:913,
av herr Bengtson m. fl., och II: 1047,
av herr Hedlund m. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 914,
av herr Virgin m. fl., och II: 1018, av
herr Holmberg m. fl.

I motionerna 1:222 och 11:251 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga,

d) att den undre straffgränsen vid
narkotikabrott skulle höjas till fängelse
i ett år;

e) att den övre straffgränsen vid
narkotikabrott skulle höjas till fängelse
i tio år; samt

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott

i) att vissa råvaror, som kunde användas
vid tillverkning av centralstimulantia,
skulle beläggas med licens.

I motionerna 1:913 och 11:1047 hade
föreslagits,

I. att riksdagen skulle besluta i motionerna
införd ändring i narkotikastrafflagen
den 8 mars 1968; samt

II. att riksdagen skulle besluta i motionerna
föreslagen ändring i lagen den
30 juni 1960 om straff för varusmuggling,

vilka förslag avsågo, att straffskalan
för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling
av narkotika skulle bestämmas
till lägst ett och högst tio år.

I motionerna 1:914 och 11:1048 hade
hemställts, att riksdagen måtte

I. antaga i motionerna införda

1) förslag till lag om ändring i narkotikastrafflagen
den 8 mars 1968 (nr
64); samt

2) förslag till lag om ändring i lagen
den 30 juni 1960 (nr 418) om straff för
varusmuggling,

vilka förslag gällde, att maximistraffet
för grovt narkotikabrott och grov
varusmuggling av narkotika skulle bestämmas
till fängelse i åtta år;

II. i skrivelse till Kungl. Maj :t

a) anhålla, att Kungl. Maj:t vid utarbetandet
av den aviserade propositionen
angående ändring i lagen om
sluten psykiatrisk vård måtte beakta
vad i motionerna anförts om narkomanvården,

b) uttala, att vid utmätande av straff
för narkotikabrott någon åtskillnad ej
borde göras med avseende på skilda
slag av narkotiska preparat.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen dels med bifall till
motionerna 1:222 och II: 251, såvitt
anginge yrkandet d), dels med avslag
på samma motioner, såvitt anginge yrkandet
e), samt motionerna 1:913 och
II: 1047 ävensom motionerna I: 914 och
11:1048, såvitt anginge yrkandet I,

m. m.

måtte bifalla propositionen nr 13, såvitt
anginge ändringar i narkotikastrafflagen
och lagen om straff för varusmuggling; B.

att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt;

C. att följande motioner, nämligen

1) 1:222 och 11:251, såvitt anginge
yrkandet i),

2) 1:225 och 11:284, såvitt de hänvisats
till lagutskott,

3) 1:914 och 11:1048, såvitt anginge
yrkandena under II, samt

4) II: 72, såvitt anginge yrkandena 1
och 3,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits, vid utskottets
hemställan under A,

I. av herr Blomquist (m) och fröken
Wetterström (m), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A hemställa,
att riksdagen — dels med förklaring
att de genom proposition nr 13
framlagda förslagen om ändringar i
narkotikastrafflagen och lagen om straff
för varusmuggling icke i oförändrat
skick kunnat antagas, dels med bifall
till motionerna I: 914 och II: 1048, såvitt
anginge yrkandet I, samt motionerna
I: 222 och II: 251, såvitt anginge yrkandet
d), dels ock med avslag på sistnämnda
två motioner, såvitt anginge
yrkandet e), samt motionerna 1:913
och II: 1047 -— måtte antaga de berörda
lagförslagen i den lydelse, som angivits
i reservationen;

II. av herr Andreasson (ep) och herr
Gustavsson i Alvesta (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under A hemställa, att riksdagen —
dels med förklaring att de genom proposition
nr 13 framlagda förslagen om
ändringar i narkotikastrafflagen och
lagen om straff för varusmuggling icke
i oförändrat skick kunnat antagas, dels

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang.

med bifall till motionerna 1:222 och
11:251, såvitt anginge yrkandena d)
och e), samt motionerna I: 913 och II:
1047, dels ock med avslag på motionerna
I: 914 och II: 1048, såvitt anginge
yrkandet I — måtte antaga de
berörda lagförslagen i den i reservationen
angivna lydelsen.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! För exakt på dagen ett
år sedan behandlade vi här i kammaren
ett utlåtande från andra lagutskottet
i anledning av proposition med förslag
till narkotikastrafflag och ändring
av andra i sammanhanget gällande lagar.
Redan det faktum att Kungl. Maj:t
inom ett år kommer tillbaka med ny
proposition i ärendet talar sitt tydliga
språk om hur allvarligt det svenska
samhället i dag ser på narkotikaproblemet.
Bakgrunden finns kort och klargörande
uttryckt i några få rader i
propositionen, där departementschefen
säger: »De erfarenheter som vunnits sedan
narkotikastrafflagen trädde i tilllämpning
talar för att straffet för grovt
narkotikabrott behöver skärpas. Den
illegala handeln med narkotika visar
tendenser att tillta och få en alltmer
svårartad karaktär. Brottsligheten blir
allt grövre och präglas av förslagenhet
och hänsynslöshet. Det är nödvändigt
att gripa in med kraft mot denna företeelse.
»

Lika mycket som vi alla beklagar —
ty det tror jag att vi gör — att behöva
tillgripa det medel som straffskärpning
innebär, lika enigt delar vi departementschefens
uppfattning att situationen
kräver kraftinsatser från samhällets
sida och att till dessa insatser hör
just straffskärpning.

Innan jag går över till att diskutera
utskottsmajoritetens ställningstagande i
straffsatsfrågan, vill jag bara framföra
några allmänna synpunkter. Departementschefen
förutskickar i propositionen
ökade insatser inom upplysningsverksamheten
och vårdområdet, dock

straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.
utan att närmare konkretisera eller ge
några tidsuppgifter om när förslagen
skall läggas fram — jo, på en punkt som
jag strax återkommer till. Han framhåller
också att ytterligare polisiära
och kriminalpolitiska åtgärder är nödvändiga
att vidta.

Vi har i motioner från vårt håll i
anledning av propositionen pekat på
vikten av att det tas ett samlat grepp
över hela narkotikaproblemet och att
insatsen kan sammanfattas i följande
fyra punkter: 1) ökade resurser till narkomanvårdens
förfogande, 2) ökad förbättrad
information och otvetydig propaganda
mot narkotika, 3) ökade resurser
till narkotikapolisen och tullen
och 4) skärpt lagstiftning.

En alltmer intensifierad vård av narkokmaner
är en ytterst väsentlig del av
arbetet i kampen mot narkotikaepidemin,
och här är att hoppas att ansträngningarna
från såväl statens som huvudmännens
sida skall ge önskade resultat.
Vi vet att vi måste vara beredda att i
detta sammanhang i hög grad räkna
med sluten vård. Vi ställs då alltmer
inför problemet med narkomaner som
inte frivilligt underkastar sig vård.
Skall dessa anses sakna sjukdomsinsikt
och omhändertas mot sin vilja? Skall i
så fall lagen om sluten psykiatrisk vård
kunna användas, eller måste den ges
en klarare utformning? Vi får anledning
att behandla dessa frågor längre
fram i vår, då departementschefen förutskickar
en proposition i ärendet.

Vad beträffar informationens roll i
kampen mot narkotikaepidemin så är
det nödvändigt att från ansvarigt håll
sprida sådan information att ingen frestas
att av nyfikenhet pröva narkotikans
verkningar. Informationen i skolorna
måste här tillmätas den största vikt.
Massmedias betydelse i sammanhanget
är otvetydig. Deras ansvar är utomordentligt
stort. Vi kan tacksamt notera
de insatser av positiv art som nu görs
i den frågan såväl av Sveriges Radio
som av svensk press i stort.

Vi får längre fram i vår också till -

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

fälle att behandla frågan om ökade resurser
till narkotikapolisens och tullens
förfogande i deras kamp mot narkotikabrott
och smuggling'' av narkotika.
Redan nu har vi sett vad den ökning
av polisens resurser som skedde genom
förra årets anslagshöjning betytt för antalet
narkotikabeslag, för avslöjande
av olika narkotikabrott, för sprängning
av ligor osv.

Det är av yttersta vikt att polisen
och tullen förstärks såväl personellt
som materiellt. Att det internationella
samarbetet vidgas är också ofrånkomligt.
Den insats som från svensk sida
gjorts i FN:s narkotikakommission i
januari är värd att tacksamt notera.

Så vill jag ta upp frågan om den
skärpta lagstiftningen och det förslag
som utskottet framlägger. Det ansluter
sig helt till propositionens förslag. När
man har att bedöma detta förslag till
straffsats för grovt narkotikabrott och
grov varusmuggling, nämligen fängelse
i lägst ett och högst sex år, kan man
inte låta bli att göra en jämförelse med
straffsatserna för vissa brott enligt
brottsbalken.

Man finner då att för mord döms till
fängelse i tio år eller på livstid, för
dråp till fängelse lägst sex och högst
tio år. För grov misshandel ligger
strafflatituden mellan ett och tio år och
för våldtäkt mellan två och tio års
fängelse. Grov mordbrand medför fängelse
mellan sex och tio år eller på livstid
och mordbrand ger mellan två och
åtta års fängelse. Samma straffsats föreligger
vid allmänfarlig ödeläggelse. Vid
grov stöld, grovt bedrägeri, grov förskingring,
grov oredlighet mot borgenärer
och grov urkundsförfalskning är
minimistraffet fängelse sex månader
och maximistraffet fängelse sex år.

I motioner från vårt håll har vi framhållit
hur lagstiftningen ser på det
brott som benämnes spridande av gift
eller smitta, där maximistraffet för normalbrottet
ligger vid fängelse i sex år.
Det är dock att märka att vid grovt
brott skall dömas till fängelse på viss

tid, lägst fyra och högst tio år eller på
livstid. När bedömning görs om brottet
är grovt skall vikt läggas vid om det
skett med uppsåt att skada annan til!
liv eller hälsa eller om många människor
utsätts för fara. Sistnämnda
aspekter synes mig väl värda att uppmärksammas
även vid de narkotikabrott
det nu är fråga om.

Rättspolitiska överväganden förefaller
mig tala för att maximistraffet för
grovt narkotikabrott och grov varusmuggling
som gällt narkotika bör placeras
någonstans mellan sex och tio år.
Betänkligheter finns mot att förlägga
maximistraffet på den nivå som gäller
för de grövsta brotten i brottsbalken.
Men å andra sidan synes mig ett maximistraff
om sex år ■—• det som gäller
i fråga om de grova förmögenhetsbrotten
— vara för lågt. Grova narkotikabrott
måste — det är vi väl alla överens
om — kunna bestraffas hårt för att verka
avskräckande på dem som samvetslöst
är beredda att för egen vinnings
skull sätta inte minst unga människors
liv och hälsa på spel. Allmänpreventionens
krav måste här vid behov kunna
hävdas.

Med hänsyn till de överväganden och
avvägningar som jag här gjort finner
jag det riktigt att maximistraffet för de
aktuella brotten sätts till åtta år i stället
för av propositionen föreslagna sex.

Herr talman! Låt mig till sist framföra
en förhoppning. Lagstiftarens intention
måste väl vara att vid en lags
tillämpning det alltid sker en individuell
prövning. I det stämningsläge vi
nu befinner oss i här i landet när det
gäller narkotikabrott förenklar man
gärna det hela så att det bara finns
två grupper: langare och knarkare. Och
man säger att langare skall ha fängelse
och knarkare vård. Verkligheten är väl
den att det också finns en mellangrupp
som både är narkomaner och langare.
Nu är det min förhoppning att domstolar
och åklagare tar vederbörlig hänsyn
till att även en langare kan vara
en människa som är sjuk i narkomani

Torsdagen den C mars 1909

Nr 9

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

och därför i första hand behöver vård.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
I.

Herr BENGTSON (ep!:

Herr talman! Narkotikamissbruket
har inte haft någon större aktualitet
förrän under de senare decennierna;
under 1950-talet och i början av 1960-talet var väl narkotikamissbruket i stort
sett koncentrerat till Stockholm. Därefter
var det Göteborgs tur att drabbas,
och i dag har missbruket spritt sig till
nästan hela landet. Ingen av de större
städerna torde vara fri från narkotikamissbruk,
och av de medelstora och
små städerna och tätorterna är det ytterst
få som inte har stött på problemet
i någon form. De allvarligaste formerna
av missbruk torde dock fortfarande förekomma
i eller omkring Stockholm.

Spridningen ut över landet och det
ökade missbruket på de platser där
missbruk tidigare förekommit måste innebära
att nya grupper har kommit
i kontakt med narkotika, och den största
ökningen av missbruket torde ha
skett i skolorna. Det har uppgivits att
langare på vissa håll medvetet försökt
att bygga upp en marknad bland skolungdomarna
genom att upprätta försäljningsställen
i skolornas omedelbara närhet.
Det medför också att medelåldern
bland narkomanerna blir allt lägre.
Narkomanin har haft en förödande inverkan
för många människor, framför
allt för ungdomar, och de skador som
uppkommit är mycket svåra att reparera.

Jag vill då konstatera ett par saker,
nämligen för det första att vi har fått
uppmärksamheten riktad på detta problem
i högsta grad, och det är ju värdefullt,
samt för det andra att det finns
en positiv inställning till att åtgärder
skall vidtagas på något sätt. Som herr
Blomquist nämnde, finns det en mellangrupp,
men huvudsakligen rör det sig
om två stora grupper: dels de som använder
narkotika, dels de som försäl -

jer den. De som använder narkotika
är kanske påverkbara genom upplysning
och försök till vårdåtgärder av
olika slag, medan däremot den andra
gruppen — langarna — utgör samhällets
verkliga marodörer, som knappast
påverkas av annat än risken för upptäckt
och straff.

Reservanterna har därför ansett att
hårdare åtgärder måste vidtas. Som det
har erinrats om, är det ett år sedan
riksdagen antog narkotikastrafflagen.
Då trodde vi väl att lagen skulle vara
tillräckligt avskräckande, men så har
inte blivit fallet, utan tvärtom har under
det senaste året narkotikamissbruket
ökat avsevärt. Fram emot hösten
blev rapporterna om missbruket allt
tätare, frågan togs upp i interpellationer,
och i mitten av december sammankallade
rikspolischefen polisfolk från
hela landet för att dra upp riktlinjerna
i kampen mot narkotikan, något som
säkerligen lett till ganska goda resultat.
Regeringen sammankallade till en
konferens omkring årsskiftet, en kommitté
av verkschefer tillsattes och ett
regeringsprogram i 10 punkter utarbetades.

Då centerpartiet har föreslagit en
skärpning av straffen, vill jag betona
att vi ingalunda menar att en straffskärpning
är det enda verksamma medlet
i bekämpandet av narkotikamissbruket.

I den motion som vi har väckt föreslås
också andra åtgärder som vi anser
vara av stor betydelse. Vi föreslår att en
begränsning skall ske av narkotikatillverkningen,
att en upplysningskampanj
skall igångsättas som innebär att
myndigheterna stimuleras att ge narkotikamissbrukare
en effektivare vård, att
såväl den undre som den övre straffgränsen
skall höjas, att omhändertagande
skall ske för vård, att narkotikapolisens
organisation skall ses över, att dataregistrering
skall ske av läkemedelsrecept,
att licens skall fordras för vissa
råvaror, att en parlamentarisk utredning
skall tillsättas för åtgärder mot

Nr 9

Torsdagen den C mars 1969

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

narkotikamissbruket och att en utökad
forskningsverksamhet skall komma till
stånd på detta område.

Vad frågan nu gäller är närmast
straffsatserna. Det har självfallet varit
mycken diskussion om storleken av
straffsatserna. I propositionen föreslås
att maximistraffet för grovt narkotikabrott
och grov varusmuggling av narkotika
skall höjas från nuvarande fyra års
fängelse till sex års fängelse. Vi har i
vår motion föreslagit ett straff av ända
upp till tio års fängelse för grova narkotikabrott.
Massor av volymer har skrivits
om straffets eventuella avskräckande
effekt. Hur pass stor effekten är torde
vara svårt att avgöra. Om en människa
slår ihjäl någon annan under ett
affekttillstånd eller i hastigt mod, kan
det diskuteras huruvida straffet har en
avskräckande effekt. Men detta gäller
inte för den grupp vi här har att
göra med. Människorna inom den gruppen
har med berått mod planerat sitt
handlande och kan förutse följderna.
Därför måste deras åtgärder mera
likställas med mord. De vet mycket
väl att när de förleder någon att
använda narkotika så innebär det i
många fall att vederbörande dör. Straffet
för mord är fängelse i tio år eller på
livstid. Även för grov misshandel är
maximistraffet tio år.

Jag skulle vilja göra ytterligare en
jämförelse. I brottsbalkens 13 kap. 7 §
heter det: »Om någon framkallar allmän
fara för människors liv eller hälsa genom
att förgifta eller infektera livsmedel,
vatten eller annat, på annat sätt
sprida gift eller dylikt eller överföra
eller sprida allvarlig sjukdom, dömes
för spridande av gift eller smitta till
fängelse i högst sex år. — Är brottet
grovt, skall dömas till fängelse på viss
tid, lägst fyra och högst tio år, eller på
livstid. Vid bedömande huruvida brottet
är grovt skall särskilt beaktas, om
det skett med uppsåt att skada annan
till liv eller hälsa eller om många människor
utsatts för fara.»

När det gäller personer som handlar

med narkotika tycker jag att det är
uppenbart att gärningen skett med uppsåt
att skada annan till liv eller hälsa
— vederbörande vet så väl hur det kommer
att sluta för dem som de har förlett.
Detsamma gäller om det andra
kriteriet »eller om många människor
utsatts för fara». En langare säljer inte
bara till en kund utan har i regel en
stor kundkrets. Därmed är också det
sista kriteriet uppfyllt.

Denna paragraf i brottsbalken är ett
klart uttryck för att narkotikalangarna
gör sig skyldiga till en gärning som
ligger mycket nära vad som kan betecknas
som mord.

I propositionen har sagts att tillverkare
och importörer av narkotika är
väl medvetna om de straff och upptäcktsrisker
som finns i olika länder.
Sverige skulle vara ett land där man
ser mildare på dessa brott. Departementschefen
säger vidare att brottsligheten
blir allt grövre och präglas av
förslagenhet och hänsynslöshet. I propositionen
redovisas också vad rikspolischefen
har anfört, nämligen att »dessa
personer betraktar Sverige som en
mycket tacksam marknad, bl. a. på
grund av att straffreaktionen är mild
i jämförelse med förhållandena i många
andra länder, som berörs av den illegala
narkotikatrafiken. Om man vidare
jämför med de svenska straffsatserna
för grövre förmögenhetsbrott och med
dem för brott mot person, ter sig straffen
för de grova narkotikabrotten som
lindriga.»

.Tåg nämnde att gruppen langare icke
påverkas av annat än risken för upptäckt
och för straff. Självfallet är det
den mycket stora vinsten för vederbörande
som driver honom till att fortsätta
försäljningen.

I andra lagutskottets utlåtande har
framhållits att utskottet inte tror att det
är så stor nytta med att förlänga strafftiden.
Utskottet skriver: »När det gäller
den i motionerna diskuterade frågan
om straffets avskräckande verkan vill
utskottet framhålla att för brottslingar

Torsdagen den G mars 1969

Nr 9

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

av den typ som ägnar sig åt illegal narkotikahantering
i stor skala torde det,
då det gäller maximistraff av sådan
längd varom nu är fråga, vara mindre
avgörande om straffmaximum bestämmes
till sex år (åtta år vid flerfaldig
brottslighet) eller ytterligare några år.»

Jag tycker att andra lagutskottet slår
ihjäl sin egen motivering genom att
föreslå en straffskärpning från fyra till
sex år, men sedan säga att man vid
straff därutöver inte kan räkna med
någon särskild effekt. I hela vår differentierade
lagstiftning har vi anpassat
strafftidens längd efter olika brott och
därmed de facto sagt ifrån att vi anser
att ett längre straff har mer avskräckande
effekt.

Man måste också säga sig att det är
en jättevinst för samhället att ha dessa
fruktansvärda brottslingar inom lås och
bom, så att de inte kan bedriva sin
verksamhet. År de under lång tid avstängda
från att sälja har de åtminstone
något svårare att komma i gång med
sin försäljning när de kommer ut —
om de inte under en ganska lång strafftid
har blivit avskräckta från att någonsin
börja sälja narkotika igen.

Herr talman! Jag skulle också vilja ta
upp en fråga som debatterades i andra
kammaren och som gäller ungdomsvårdsskolorna.
Det har stått i tidningarna
om ett uttalande av en utredningsman,
som sagt att av de elever som
före intagning på ungdomsvårdsskolor
inte haft erfarenhet av narkotika hade
47,9 procent vid intervjutillfället hunnit
debutera med haschrökning, 26,1 procent
med oralt missbruk och 21,4 procent
med intravenöst missbruk. Med
andra ord hade varannan tidigare
haschfri elev börjat röka hasch sedan
han kommit till skolan. Vi kallar ju
skolorna ungdomsvårdsskolor och har
lagt betoningen på ordet vård. Jag anser
att de anförda siffrorna är förfärande
och hoppas att socialministern
med all kraft tar itu med detta problem,
så att vi får en vård som inte kommer
att ge sådana resultat som de här kon -

staterade i fråga om narkotika på dessa
skolor.

Herr talman! Det anförda behöver
inte anses vara polemiskt mot någon,
eftersom jag tidigare sade att det finns
en mycket positiv inställning när det
gäller att verkligen vidtaga åtgärder. Jag
anser det i reservation II framförda yrkandet
om den längre strafftiden i
högsta grad motiverat och yrkar alltså
bifall till reservation II.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
från Kungl. Maj:t om skärpningav
straffen för narkotikabrott till ett
maximum av sex år är en mycket ovanlig
företeelse. Under en tid av ett år, det
har redan berörts, är riksdagen beredd
att två gånger väsentligt skärpa
straffet för samma brott — en händelse
som jag skulle tro att ingen av oss har
upplevt tidigare.

Orsaken till att detta nya lagförslag
har framlagts är väl helt enkelt att den
lag som antogs förra året inte på något
sätt har kunnat hejda den farliga och
förödande narkotikaepidemin. Lagen
från 1968 hade inte någon avskräckande
verkan, utan narkotikamissbruket
har vuxit med en våldsam hastighet under
de senaste åren och spritt sig över
hela landet.

Även om det dröjde alltför länge innan
regeringen vaknade till och började
uppmärksamma de faror som här hotade
hälsar jag med största tillfredsställelse
att man på olika sätt mobiliserar
krafter för att spåra narkotikabovar och
missbrukare, så att missbruket kan minska.

Utskottet gör ett uttalande om att när
det gäller brottslingar av den typ som
sysslar med illegal narkotikahantering
är en ytterligare straffskärpning inte
av någon betydelse. Det är inte avgörande,
säger man, med några år ytterligare.
Detta har också citerats av herr
Bengtson. Det uttalandet kan knappast
vara allvarligt menat utan får betraktas

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott in. m.

som en yttring av solidaritet med vad
regeringen föreslår. Detta är alltid det
rätta ur majoritetens synpunkt. Någon
ändring kan inte tillåtas. När ett maximistraff
på fyra år ansågs vara rätt avvägt
för ett år sedan och möjligheten
till straffutmätning efter denna lagstiftning
inte haft någon som helst betydelse,
då är det svårt att ett år senare
vara säker på att ett maximistraff om
sex år är den rätta avvägningen. Ett
maximistraff på åtta eller tio år kan
ha lika stort berättigande och skulle
vara av värde när det gäller dessa problem.

Jag vill erinra om att när man i fjol
anhöll en utlänning för allvarliga narkotikabrott
— han tillhörde dessa verkliga
dödens hantlangare — och frågade
honom varför han valt Sverige för sina
operationer så svarade han enligt tidningsuppgift
att det berodde på att
straffen här var så lindriga och behandlingen
i fängelserna så bra att det inte
verkade avskräckande.

Enligt utskottets mening är det av
större betydelse än ett ännu högre
straffmaximum att man genom effektiva
insatser från polisens och tullens sida
ökar risken för upptäckt av brott. Detta
uttalande är alldeles riktigt och hälsas
med särskild tillfredsställelse eftersom
vi vid olika tillfällen kraftigt understrukit
betydelsen av polisens insatser
när det gäller att hejda narkotikaeländet.
Polisens och tullens insatser är av
stor vikt när det gäller att rädda först
och främst ungdomar — rädda dem till
livet eller från livshotande skador.

I motion från moderata samlingspartiet
har vi tagit upp frågan om tvångsingripande
mot narkomaner, en sak som
herr Blomquist redan berört. I vår motion
föreslås att lagen om sluten psykiatrisk
vård skall få en sådan utformning
att narkomaner som inte frivilligt
underkastar sig vård skall betraktas som
sjukdomsfall så att de kan omhändertagas
mot sin vilja och beredas en angelägen
vård.

Nu är ett förslag från socialstyrelsen

under remissbehandling, och proposition
skall avlämnas under vårriksdagen.
Här kan dock påpekas att om utskottet
kostat på sig att bringa vår uppfattning
till Kungl. Maj :ts kännedom så
skulle detta ej ha skadat. Men här skall
man till varje pris alltid följa den
principen att vad regeringen föreslår är
rätt och riktigt och något därutöver får
inte förekomma.

Men när man aldrig vill lyssna på
oppositionens synpunkter så blir det lätt
så som det nu blivit i narkotikafrågan,
man hamnar i ett katastrofläge som blir
mycket svårt att komma till rätta med
och måste tillgripa åtgärder som ingen
för bara ett halvår sedan trodde skulle
komma till användning.

Hur mycket lättare skulle det inte ha
varit att komma till rätta med narkotikaproblemet
om man redan något år
tidigare vidtagit kraftiga åtgärder. Då
hade man kanske inte åter behövt öppna
stängda fängelser, varom vi fått upplysning
de senaste dagarna.

Även om denna sak inte behandlas i
denna proposition eller i utskottsutlåtandet
så måste man, vilket också skett,
fråga sig hur det egentligen är ställt med
vårdmöjligheterna för dessa sjuka individer.
I proposition nr 7 1968 uttalades
bl. a. att samhällets åtgärder i första
hand skall vara att hjälpa och bota, inte
att straffa, vilket är särskilt viktigt med
tanke på det unga klientelet — en uppfattning
som helt kan godtagas. Det
åligger kanske inte riksdagen att ordna
dessa vårdmöjligheter. Men vi får under
inga förhållanden glömma bort att narkotikamissbrukarna
är sjuka individer
som behöver all den vård som kan lämnas.
Hur är det i detta avseende när
nu ett betydande antal narkotikabovar
— jag kallar dem dödens hantlangare —
och narkotikamissbrukare kommer in
på fängelserna, kommer in på sjukhusen
i den mån de kan tagas emot där? Får
dessa, som är att betrakta som sjuka
människor, den vård som de borde få,
när det är en sådan allvarlig brist på
vårdplatser och på läkare, som kan läm -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

na en god hjälp till dem som är i stort
behov av den hjälp läkarvetenskapen
kan ge?

Här måste uppmärksammas kriminalvårdens
behov av vårdresurser. De
är tydligen illa tillgodosedda. Har här
tagits krafttag från ordningsmakten för
att spåra upp dessa narkotikaoffer fordras
också kraftiga tag på vårdområdet.
Visst har polisen och tullen stora uppgifter.
Men det ligger också ett stort ansvar
på de myndigheter som har att
svara för vården av de individer som
dödens hantlangare i många fall gjort
till människovrak. Möjligheter till vård
av dessa sjuka människor får inte glömmas
bort.

När det gäller frågan om maximistraffet
skall vara sex, åtta eller tio år
har moderata samlingspartiet denna
gång hamnat i mitten, och jag ber att få
yrka bifall till reservationen av herr
Blomquist och fröken Wetterström.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Mitt inlägg i debatten
har inget samband med den föreslagna
straffskärpningen för narkotikahanteringen,
utan det är närmast funderingar
som tulltjänsteman i övre Norrland
har haft när det gäller deras arbete. En
stor del av narkotikan kommer ju via
våra gränser, alltså från andra länder.
Därför är tullen den första som skall
bevaka att ingen narkotika kommer in.
Det är ingen lätt uppgift med hänsyn
till den ökade mängd av svenskar och
även andra personer som passerar över
våra gränser.

Man har nu kommit underfund med
att när nu polisen och tullen får ökade
personella och materiella resurser
till sitt förfogande, sker ett visst slöseri.
Vi har exempelvis i Luleå sedan många
år tillbaka en tullkryssare som bevakar
farvattnen mellan Seskarö i norr och
Skellefteå i söder, och den har haft en
stor funktion att fylla när det gällt att
bevaka yttre havsbandet där. Nu har
också polisen i Luleå fått en liknande

kryssare. Det innebär att man nu har
två tullkryssare där uppe.

Vad jag efterlyser är ett bättre samarbete
mellan tullverket och polisen i
dessa stycken. Det kan vara onödigt att
ha två båtar som bevakar samma farvatten.
Jag tror också att tullverket har
större möjligheter än polisen i detta
bevakningsarbete. Polisen har hela länet
att bevaka, den kan ena dagen vara
uppe i malmfältet och andra dagen nere
i Piteå. Tullen däremot har en daglig
kontakt med den befolkning som bor i
området längs kusten, den känner väl
till farvattnen och vet vilka vägar som
eventuellt kan användas av smugglarna.
Man skulle nog få ut mycket mera,
om tullverket skulle överta en hel del
av denna bevakning. Det gäller inte enbart
materielen, det gäller också de s. k.
narkotikahundarna. Tullen skall bevaka
inte bara farvattnen, utan bilarna,
fartygen, flygplanen. Narkotikahundarna
har visat sig mycket effektiva i detta
arbete. Därför är det önskvärt att
tullpersonalen blir utrustad med sådana
hundar. När tullen gjort ett beslag
skall sedan polisen kopplas in.

Jag har velat framföra de här synpunkterna.
Jag hade tänkt interpellera
i denna fråga och vände mig till finansminister
Sträng. Han rådde mig att ta
upp problemet i denna debatt. Därför
vill jag fråga finansministern som ansvarig
för tullverket, om han vill medverka
till ett bättre samarbete mellan
polisen och tullverket när det gäller
narkotikaspaningen och gränsbevakningen.

Det skulle också vara önskvärt att ge
tullpersonalen en bättre utbildning när
det gäller att komma till rätta med denna
smuggling. Det är på listiga sätt som
man för in dessa medel. Därför vore det
också önskvärt att ge tullens personal
en utbildning åsyftande att effektivisera
spaningsarbetet.

Under alla omständigheter är det tullen
som bör svara för bevakningen av
den första gränsen som man har att
övervaka även när det gäller narkotika -

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

insmugglingen. Sedan narkotikan väl
kommit in i landet är det alltid svårare
att bekämpa den.

I övrigt har jag inget annat att säga
i dessa stycken än att instämma med
andra lagutskottets majoritet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Förra hösten riktades
stark kritik mot den tveksamhet som
statsmakterna lade i dagen när det gällde
att stoppa tillflödet av narkotika till
landet och till den s. k. knarkmarknaden.
Jag deltog i den kritiken och krävde
höjda straff samt förstärkning av polisens
resurser.

Mot denna bakgrund har jag en viss
förståelse för de krav på ökning av
straffen som här påyrkas från centerpartiet
och högern. Jag har själv gjort
jämförelser mellan det straffmaximum
som råder nu — fyra år — och det
som gäller andra brott som herr Blomquist
har räknat upp. Att jag ändå kommer
att rösta för utskottsförslaget beror
på några synpunkter som jag har
ansett mig böra anföra.

För det första tycker jag att redan
den 50-procentiga höjning som nu sker
i straffskalan efter ett år är en betydande
framgång. Uppriktigt sagt är det
att betrakta som något unikt, såsom
herr Sveningsson också har påpekat,
och jag tror inte att krav på ytterligare
höjningar f. n. ger något resultat. Därför
har jag ansett mig böra avstå från
ett sådant yrkande.

För det andra har jag tillmätt värdet
av att man får enhetliga straffskalor
inom hela Norden för dessa brott som
en mycket betydelsefull sak. Det bör
inte vara så som någon nämnde här —
jag tror att det var herr Sveningsson —
att storlangare av narkotika kan resonera
som så att det är lägre straff i det
ena landet än i det andra och att man
därför väljer att operera från det land
där straffet är lägst. Det är rimligt att
försöka hålla straffskalan lika i de nordiska
länderna. Sedan man nu ändrat

straffskalan i Danmark och Norge så
att man även där har sex år, tror jag
att vi för tillfället inte bör gå längre
bär. .lag vill dessutom påpeka att en
brottsling ju sammanlagt kan bli dömd
till åtta år, och de större narkotikaförbrj-tarna
har ofta gjort sig skyldiga till
sådana handlingar att man kan utdöma
ett sådant straff, om det skulle anses
lämpligt att ta ut maximum.

För det tredje tror jag att man bör
betrakta straffet samt polisens och tullens
resurser som delar av en enhet.
Om man har en kraftig strafflagstiftning
och en svag polis- och tullbevakning
är värdet av straffskärpningen inte
så stort; om man har stark polisbevakning
och en svag strafflagstiftning blir
resultatet detsamma.

Jag anser därför att det är av vikt
för bekämpandet av tillförseln och distributionen
av narkotika såväl att enas
om en strafflagstiftning, som är tillräckligt
sträng för att vara avsevärt mer
avskräckande än den vi för närvarande
har, som att dessutom förstärka tullens
och polisens resurser i så stor utsträckning
att vi verkligen når den effekt vi
vill ha.

Regeringen har nu föreslagit en förstärkning
av polisens resurser. Jag måste
tyvärr konstatera att denna förstärkning
är av betydligt mindre omfattning
än vad rikspolischefen begärt. Jag
hoppas därför att riksdagen när vi om
några veckor skall behandla denna fråga
kompletterar regeringsförslaget med
en ytterligare förstärkning. Det är nämligen
väsentligt att övervakningen är
mycket stark, ty först då får strafflagen
den effekt som vi alla önskar.

Med dessa ord har jag, herr talman,
velat göra en personlig deklaration om
varför jag inte avser att stödja krav på
en större ökning av straffskalan än vad
regeringen har föreslagit.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag tror inte det har

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

funnits några delade meningar i kammaren
eller i utskottet beträffande de
risker som sammanhänger med utbredningen
av narkotikamissbruket och svårigheten
att ta hand om såväl dem som
missbrukar som dem som sprider narkotika
överallt i landet, inte bara i städerna
utan också ute på rena landsbygden.

Meningsskiljaktigheter har uppkommit
i samband med den straffskärpning
som föreslagits i propositionen. I en
motion har yrkats en höjning från föreslagna
sex år till åtta år, i en annan motion
har yrkats en höjning till tio år. Utskottet
har inte funnit några särskilt
starka skäl för att anta att en ytterligare
höjning av straffskalan skulle få
avsedd inverkan. En person som handlar
med narkotika och gör det på grund
av de stora förtjänster som försäljningen
kan ge tar inte stor hänsyn till om
det straff han riskerar ligger vid sex,
åtta eller tio år, om det visar sig att
ytterst få av dem som sysslar med denna
illegala hantering blir upptäckta och
lagförda.

Herr Sveningsson säger att den höjning
som företogs föregående år från
två år till fyra år såsom maximistraff
inte visat några resultat under den tid
som gått sedan dess. Jag vet inte om
man över huvud taget kan vänta sig en
så snabb reaktion så att man skulle
kunna ha någon mening om resultatet
när motionerna skrevs. Det har under
föregående år satts in ytterligare resurser
för att spåra upp dem som handlar
med narkotika och sprider ut den över
landet. Såvitt man förstår av de många
rapporter som kommit från polismyndigheterna
har polisens åtgärder fått
en betydligt större effekt än tidigare.
Det betyder dock inte att alla narkotikabrottslingar
ännu har ställts inför
domstol och blivit dömda. Jag skulle
tro att bakom utskottets uttalande ligger
den förutsättningen att, om sådana
resurser skapas i fråga om polisens och
tullens uppsikt över vad som händer
och sker att många narkotikabrottsling -

ar blir fällda, detta kommer att vara
mer avskräckande än hotet om fängelse
i åtta eller tio år i stället för sex
år.

Självklart har utskottet också vid sin
prövning haft att syssla med andra ting
som sammanhänger med narkotikamissbruket.
Vårdsidan måste byggas ut, men
det är ju inte andra lagutskottets sak
att ta ställning till den frågan — den
faller under annat utskott, även om den
ändå diskuterats.

Det har också här konstaterats att
det är svårt att komma till rätta med
missbrukarna, eftersom de inte vill underkasta
sig vård. Det är väl en av orsakerna
till att det här i kammaren i
dag har efterlysts en ändring i lagen
om sluten psykiatrisk vård, så att man
kan kvarhålla sådana narkotikamissbrukare
som vill lämna sjukhuset och
vården innan de har blivit avgiftade i
tillräcklig utsträckning.

Herr talman! Jag tror följaktligen att
andra lagutskottet i sitt förslag har tagit
hänsyn till den stora utbredning som
narkotikan har fått i landet. Farhågorna
för att ytterligare spridning kan ske
finns fortfarande kvar, men vi har utgått
ifrån att den skärpning av lagen
som nu föreslås tillsammans med de
ökade resurser som ställts till polisens
och tullens förfogande skall ge resultat.
Vi räknar också med att en resursökning
kommer till stånd på vårdsidan,
där dock avgörandet närmast ligger hos
huvudmännen för sjukvården.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det råder inget som
helst motsatsförhållande mellan min
uppfattning och vad herr Strand sade
beträffande uppdagande av narkotikabrott
och dylikt. Vi är fullkomligt överens
om att det är det mest betydelsefulla,
men därför behöver man väl inte
ge upp tanken på att ytterligare skärpa
straffet. Man bör tänka på att det är

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

hänsynslösa människor som sysslar
med denna försäljning. De räknar med
alla eventualiteter. Jag är övertygad om
att de också räknar med att en del av
deras kunder helt enkelt kommer att do
av narkotikan, och de räknar nog lika
kallt med sex eller tio års fängelsestraff.
Därför är de inte heller påverkbara
genom den risken.

Jag vill tillägga att jag tror att det är
mycket viktigt att straffutmätningen har
stöd i svenska folkets rättsmedvetande.
Det råder en så hård stämning mot
dessa marodörer att det inte skulle möta
något nämnvärt motstånd hos svenska
folket, om man beslutar ett mycket hårt
straff. De föräldrar som har fått lida
genom att deras barn lockats in på narkotikamissbruk
skulle säkerligen vara
högst benägna till en straffskärpning
som innebar fängelse i inte mindre än
tio år.

Beträffande den nordiska samordningen
i denna fråga vill jag säga till
herr Lundström, att det är riktigt att
en samordning bör förekomma, men det
finns ju två möjligheter att undvika
olikheter. Om ett land finner det lämpligt
att skärpa straffet så får de andra
länderna antingen överväga en straffskärpning
även de, eller också får man
vända sig till Nordiska rådet med en
gemensam framställning. Båda vägarna
är möjliga. Om Sverige ytterligare skärper
straffet, kan en skärpning mycket
väl övervägas också i de andra nordiska
länderna.

Herr BLOMQUIST (m) kort genmäle:

Herr talman! Läser man propositionens
förslag och sedan utskottets argumentering
för ett straffmaximum på sex
år, finner man väl ändå att båda egentligen
grundar sig på ett enda sakargument,
det som herr Lundström framförde.
Med sex år får vi, som man säger,
en samordning av maximistraffet
för grovt narkotikabrott i de skandinaviska
länderna. Självklart är en sådan
samordning av värde, men man kan

väl ändå fråga sig om inte problemet
med narkotika i vårt land för närvarande
är så stort, så brännande och
nödvändigt att komma till rätta med, att
man kan se sig nödsakad att göra avvikelser
från enhetligheten. Rent rättspolitiskt
kan jag inte, vare sig i propositionen
eller i utlåtandet, finna någon
egentlig argumentering för sex år. Jag
lade märke till att lagrådet framhåller
att vid tillkomsten av den nu gällande
narkotikastrafflagen sade man att man
verkligen kunde ifrågasätta om inte
straffmaximum borde bestämmas ännu
högre än vad då föreslagits. Jag menar,
herr Strand, att den avvägning som
gjorts från vårt håll och som mynnar
ut i förslaget om åtta år nog är rättspolitiskt
hållbar.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förmodar att både
motionärer och reservanter har klart
för sig att förslaget om sex år inte är
någonting som tillkommit i all hast.
Det har lagts fram efter mycket noggrann
förberedelse, och lagrådet har
fått yttra sig över det. Jag förmodar
att det också förekommit samtal med
de nordiska kontaktmannen i denna
fråga, eftersom frågan om ett straffmaximum
på sex år tydligen kommer
att aktualiseras — om den inte redan
är aktualiserad — i samtliga de nordiska
länderna.

Det är självklart att herr Blomquist
har rätt i att även om man kommit
överens om att försöka följa linjen om
sex år för att det skall bli en samordning
i Norden, så kan vi naturligtvis
frångå den linjen under motivering att
det också kan bli samordning om ett
annat antal år. Det är jag naturligtvis
inte blind för.

En viss roll har det väl spelat i utskottet
att man just i de nordiska länderna
överväger en lagstiftning av samma
innebörd som den nu diskuterade,
alltså med ett maximistraff på sex år.

Torsdagen den C mars 1969

Nr 9

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

Jag finner inte någon anledning att
satsa på det antagandet att motionärer
och reservanter skulle ha bättre möjligheter
att bedöma vad som skulle
kunna vara lämpligt i dagens läge än
det som ligger bakom propositionens
förslag. Följaktligen tycker jag att, som
saken nu ligger till, måste det alternativ
som propositionen har förelagt riksdagen
vara det bästa.

Herr KAIJSER (m):

Herr talman! Narkotikafrågan har
vissa speciella drag som gör att det
krävs vissa speciella åtgärder för att
man skall komma till rätta med den.
Det drag som enligt min mening är det
mest slående är den ökning av narkotikamissbruket
som under de allra senaste
åren har kunnat konstateras, alldeles
särskilt hos ungdomen. Det gör
att man, som regeringen också har bestämt
sig för att göra, måste vidta åtgärder
som vi annars inte skulle vilja
tillgripa för att nå det mål som vi vill
nå och som vi måste kunna nå, nämligen
att i det väsentliga få slut på narkotikamissbruket.

Här föreligger till behandling i dag
två olika förslag från Kungl. Maj:t. Om
jag redan nu får säga ett par ord om
det förslag som skall behandlas härnäst,
vill jag bara framhålla att det inte
är någon av oss som med lätt hjärta vill
godkänna ett sådant förslag. Under normala
förhållanden skulle vi väl aldrig
vilja fatta beslut om telefonavlyssning,
men båda dessa förslag som vi har att
behandla i dag har tillkommit som en
följd av de extraordinära omständigheter
som narkotikafrågan för närvarande
befinner sig i. Vi för ett försvarskrig
mot narkotika och narkotikalangarna,
och det kriget kräver extraordinära
åtgärder. Förslaget till lag om telefonavlyssning
är enligt min mening
i alla fall kringgärdat med så stränga
regler till skydd för rättssäkerheten,
vartill kommer att lagen föreslås vara
giltig endast en kort tid, att jag tycker

att förslaget kan bifallas utan alltför
stor samvetsnöd.

Inte heller den höjda strafftiden för
vissa grava brott i samband med narkotikalangning
är någonting som vi i
och för sig skulle önska, men brottens
svåra följder leder till tvånget att genomföra
kraftiga allmänpreventiva åtgärder.
Herr Blomquist har redan angivit
den grund på vilken vi bygger vårt
förslag om den straffsats som vi har
stannat vid och som ligger bakom vår
reservation.

För övrigt kan sägas att mycket beror
inte bara på straffets längd, utan
också på hur domstolarna tillämpar lagreglerna
och hur straffet genomförs.

Det straff som det här är fråga om
gäller ju inte narkotikamissbrukare
utan narkotikalangare. Som herr Blomquist
anförde, finns det både knarkare
och langare. Men det är klart att det
mycket ofta, kanske till och med oftast,
är fråga om båda kategorier samtidigt.
Det är emellertid angeläget att
understryka att straffet inte gäller missbruket
utan langningen. Men också när
det gäller missbruket, där vård är det
väsentliga, kan man bli tvungen att vidta
åtgärder som man i princip annars
inte skulle vilja genomföra. Eftersom
den enda någorlunda säkra vägen att
bli fri från missbruket är att under
en mycket lång tid vara helt avskuren
från narkotikatillförsel, kan man både
på psykiatriska vårdavdelningar och
på fångvårdsanstalter, om så skulle visa
sig nödvändigt, bli tvungen att vidta
mycket mer skärpta frihetsberövande
åtgärder än man eljest skulle vilja
se genomförda. Även dessa åtgärder ingår
som led i vårt krig mot narkotika.
Våra insatser måste riktas åt alla håll;
kriget måste föras på alla fronter.

Låt mig i detta sammanhang peka
på en liten detalj som jag har blivit
uppmärksamgjord på! Häromdagen hörde
vi i TV hur man hade startat med
återkrävande av studiehjälpsmedel i enlighet
med de föreskrifter som gäller
på detta område. En betydande grupp

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott nt. m.

av dem som skulle krävas på pengar
hade börjat sina studier och fått utkvittera
hela studiemedelsbeloppet för
en termin och hade sedan avbrutit sina
studier. Det är så att säga en sida av
denna sak. Men den har också en annan
sida. Enligt vad skolkuratorer och
frivårdskonsulenter i flera fall kunnat
konstatera har vederbörande studerande,
så snart han erhållit det stora belopp
det kan vara fråga om, omedelbart
begivit sig i väg till kända narkotikamarknader
i storstäderna och för dessa
medel tillhandlat sig ett lager inom
narkotikagrosshandeln och återvänt
hem som en detaljhandlare för att med
större eller mindre vinst distribuera
varorna bland sina kamrater.

I förra veckan fördes här i kammaren
en debatt mellan herr Wirtén och
statsrådet Palme om åtgärder mot narkotika-
och alkoholmissbruk bland ungdomen.
Herr Palme redogjorde för en
hel del saker som var i gång, men såvitt
jag kan förstå efterlyste herr Wirtén
förgäves konkreta åtgärder inom
skolväsendet. De här stora utbetalningarna
görs i enlighet med gällande föreskrifter,
och av skolkuratorerna framförda
önskemål att man inte skall göra
så stora engångsutbetalningar har avvisats
med hänvisning till de gällande
reglerna. Någon prövning av allvaret i
syftet med de igångsatta studierna görs
inte. Det förefaller ibland som om vederbörande
startade studierna som en
spekulation med avsikt att avbryta dem
så snart det stora beloppet, som det
här är fråga om och som kan uppgå till
några tusen kronor, har utbetalats. En
översyn av bestämmelserna angående
utbetalning av studiemedel skulle vara
en konkret åtgärd inom utbildningsväsendet,
vilken skulle kunna bidra till
att uppnå vad vi syftar till med de båda
förslag till lagändring som är under
behandling, nämligen att komma till
rätta med narkotikalangningen.

Jag ber att få instämma i herr Blomquists
yrkande om bifall till reservation
I.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Det är ett mycket allvarligt
samhällsproblem som vi nu diskuterar,
vilket också framgått av de tidigare
inläggen i debatten. På några få
år har det kommit över oss som en veritabel
syndaflod, och det bevisas av
de dagliga rapporterna om narkotikabruk
och narkotikamissbruk, om uppdagade
narkotikabrott i form av illegal
försäljning, smuggling osv. Samvetslösa
marodörer utnyttjar skickligt ungdomens
naturliga nyfikenhet, ensamhet
och tristess. De profiterar på människors
svaghet och problem, och ofta raserar
de människors liv. Det finns redan
nu alltför många exempel på hur
präktiga och ambitiösa skolungdomar,
som på lek börjat prova denna nya form
av verklighetsflykt och som blivit slavar
under lasten, undan för undan har
brutits ned. Det har börjat med sådana
symptom som slöhet och håglöshet, det
har fortsatt med skolkning från skolan,
och slutligen har de helt måst lämna
skolarbetet.

Vad som gör det hela så allvarligt är
att farsoten mer och mer tycks gripa
omkring sig och få allt större följdverkningar.
Samtidigt verkar det som om det
inte är fråga om en tillfällig epidemi
utan om något som kommit för att stanna,
men man får innerligen hoppas att
så inte blir fallet. Om vi måste resignera
och acceptera narkotikabruket som något
naturligt och ofrånkomligt, då får
vi verkligen problem som är hart när
omöjliga att bemästra.

Det ropas på krafttag från olika håll,
och en viss förståelig men inte desto
mindre olycklig hysteri har kunnat märkas.
Regeringen har med stort allvar tagit
itu med dessa problem. Polis och tull
har fått ökade resurser, och deras intensifierade
arbete har givit goda resultat,
om man nu kan säga att någonting
är gott i detta allvarliga sammanhang.
Risken är att det i första hand är de
s. k. mellanhänderna, som ofta själva är
missbrukare, som åker fast, medan de
stora bovarna — narkotikagrossisterna

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

— går fria. Ökad uppmärksamhet riktas
också på våra vårdmöjligheter, inte
minst eftervården.

I enlighet med regeringens tiopunktsprogram
och efter överenskommelse
mellan socialstyrelsen, landstings- och
kommunförbunden kommer nu regionala
överläggningar att äga rum på olika
platser i landet i syfte att kartlägga
och diskutera de lokala resurserna och
problemen vad avser vård av narkomaner.

Den viktigaste insatsen mot narkotikan
är dock, som jag ser det, upplysning
och propaganda. Den bör givetvis ske
först och främst i skolan men även i
ungdomsorganisationer och annorstädes.
Jag tror att man skulle vinna mycket
om man kunde avdramatisera just
själva bruket av narkotika. De förebyggande
åtgärderna får inte glömmas bort
inför allt tal om vård och brottsbekämpande,
som naturligtvis i sig själva är
viktiga.

Till det mest angelägna vill jag räkna
ungdomsorganisationernas verksamhet.
Dessa bör på allt sätt stödjas i sitt arbete
för att ge ungdomen en meningsfylld
sysselsättning på fritiden, för att
engagera och aktivera den på olika sätt.
Här bör samhället satsa än mer i form
av föreningsstöd, tillhandahållande av
trivsamma fritidslokaler och fritidsanordningar
av olika slag. I det arbetet
kan vi säkert räkna med föreningsungdomens
hjälp. Det är den ungdomen som
inte syns i några demonstrationer, som
inte förekommer i TV eller andra massmedia
men som under stora svårigheter
och uppoffringar försöker göra en
insats i ungdomsarbetet. De behöver
ökade resurser. Här har både stat, landsting
och kommun en uppgift som är
mycket betydelsefull just i kampen mot
narkotika och andra osunda företeelser
bland dagens ungdom.

Glädjande nog har regeringen nu
meddelat att den utöver den miljon som
skall satsas för ökad information om
narkotika även ämnar ge ungdomsorganisationerna
ekonomiskt stöd till deras

upplysningsverksamhet kring dessa problem.

De två föreliggande propositioner som
diskuteras i dag är också ett led i kampen
mot narkotikan. Den skärpning av
straffsatserna för grova narkotikabrott
som vi nu har diskuterat har väl ingen
något emot, även om den inte i någon
högre grad lär hjälpa. Sex, åtta eller tio
års straff har nog inte någon avgörande
avskräckande inverkan. Frestelsen
att göra svindlande inkomster på detta
sätt är alltför stor. Med en straffsats
på sex år får man dock en bättre samordning
av maximistraffen i de nordiska
länderna. Därför yrkar jag bifall till
utskottets hemställan.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte mycket
förlänga debatten, men några inlägg ger
mig anledning att göra ett par påpekanden.

Herr Sveningsson var inne på frågan
om man inte skulle ha planerat bättre
och ingripit i olika avseenden tidigare.
Jag vill erinra herr Sveningsson om att
vi i fjol vid denna tid behandlade en
mycket omfattande proposition om både
narkotikastrafflagen, vårdsidan och åtskilliga
andra ting. Några reservationer
framfördes inte mot det förslag som då
framlades. Det var ett enigt riksdagsbeslut.
Jag hade anledning understryka att
denna enighet var värdefull därför att
jag tror att det betyder mycket att man
kan få en samlad opinion då det gäller
kampen mot narkotikamissbruket och
inte minst kampen mot de profitörer
som opererar.

Låt mig göra ytterligare ett par korta
tillägg.

Vi diskuterar i dag ett utskottsutlåtande
som avser en straffskärpning.
Föregående beslut av riksdagen innebar
en straffhöjning från ett till fyra år. Nu
föreslås en skärpning till sex år. Sammanlagt
innebär alltså ett bifall till propositionen
en höjning av maximistraffet
från ett till sex år under loppet

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

av ett år. Såsom redan påpekats, är det
möjligt att vid sammanträffande av flera
brott med tillämpning av bestämmelserna
i brottsbalken utmäta straff på
upp till åtta år.

Regeringen anser att en likformighet
inom Norden på detta område är synnerligen
önskvärd. En enhetlig nordisk
syn på narkotikaproblemet är ägnad att
öka våra möjligheter till gemensamma
ansträngningar i kampen mot narkotikamissbruket,
mot narkotikaprofitörerna.

Jag vill understryka vad utskottet har
framhållit, nämligen att narkotikaproblemet
inte kan lösas enbart genom
straffskärpning utan att det torde vara
av större betydelse att man genom
effektiva insatser från tullens och polisens
sida kan öka risken för upptäckt
av brott. Vi kan också med tillfredsställelse
notera att de ökade insatserna
från polisens sida har gett resultat.

Det sker mycket på detta område —
det vill jag betona, herr talman. Vi behandlar
här separat en lagstiftningsfråga.
Genom omfattande omdisponeringar
har betydande personalstyrkor
inom tullverket och polisväsendet emellertid
satts in för att förhindra spridningen
av narkotika. Genom skolväsendet
sker en omdisponering för att möjliggöra
ökad undervisning och upplysning
i frågor som rör missbruk av narkotika.
Socialstyrelsen genomför också,
som herr Hjorth framhöll, en omfattande
inventering av vårdresurserna och
diskuterar direkt med landstingen och
kommunerna konkreta möjligheter till
en utökning och en förbättring av vårdoch
behandlingsresurserna. Socialstyrelsen
verkar även för att åstadkomma
största möjliga integration mellan de
olika länkarna i vårdkedjan: uppsökande
verksamhet, öppen vård, sluten vård
och eftervård. En förstärkning av det
internationella samarbetet för bekämpandet
av narkotikamissbruk har också
åstadkommits genom att Förenta Nationernas
narkotikakommission i januari
i år efter ett svenskt initiativ har anta -

git en kraftigt formulerad rekommendation
om kontroll av vissa s. k. centralstimulerande
medel.

Information i denna fråga är en viktig
sak, det vill jag starkt understryka.
Det är också viktigt att de pågående
och planerade insatserna på olika fält
kombineras med ett sakligt underbyggt
upplysningsarbete från samhällets sida.
Syftet bör vara att höja det allmänna
medvetandet om narkotikaproblemens
allvarliga karaktär från såväl individuell
som samhällelig synpunkt. En
planläggning av upplysningsverksamheten
pågår inom det tillsatta samarbetsorganet
för bekämpandet av narkotikamissbruk.

Jag sade i medkammaren i går att det
ligger i sakens natur att det upplysningsarbete
som det här gäller bör bedrivas
i olika former för att nå ut till
så många grupper i samhället som möjligt.
Av största betydelse är den intensifiering
av programverksamheten för
här berörda område som Sveriges Radio
avser att genomföra under våren. Det
är, tror jag, ytterst angeläget att massmedia
här går in med sakligt väl underbyggda
upplysningsprogram.

Herr talman! Jag skall stanna med
vad jag nu anfört. Jag vill dock allra
sist säga att det beslut kammarens ledamöter
står i begrepp att fatta blir en
del av de skärpta insatser som vi nu
förverkligar ute på fältet. Dessa bygger
på det beslut riksdagen fattade i fjol
på grundval av regeringens proposition.
Det tiopunktsprogram som lades fram
i slutet av december var ett uppföljande
av den propositionens intentioner
och riktlinjer.

Det bör tilläggas att kampen mot narkotikamissbruket
ständigt måste föras
vidare, allteftersom våra kunskaper och
erfarenheter på detta område vidgas.

Herr BLOMQUIST (m) kort genmäle:
Herr talman! Visst har det hänt något
på detta område, herr statsråd. Sedan
beslutet fattades i riksdagen för ett år

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. in.

sedan liar tagits många initiativ och
vidtagits en mängd åtgärder från såväl
statens, landstingens som kommunernas
sida. Jag var delvis inne på detta i mitt
första anförande. Men vi har allesammans,
det påpekade jag också, behov
av att få ett grepp om alla dessa stora
och skrämmande frågor. Jag vet att
riksdagen av olika skäl inte kunnat få
det ännu, och därför har vi under tiden
fått söka lösa delfrågor — i dag behandlar
vi straffskärpning och telefonavlyssning.
Vi är emellertid alla på det klara
med att man inte löser narkotikaproblemen
enbart genom sådana åtgärder. Därför
blir vårt arbete med vårdfrågan
längre fram av stor vikt.

Sedan vill jag ta upp en annan fråga.
Statsrådet svarade ingenting på vad
herr Bengtson drog upp angående Dick
Blombergs i går publicerade undersökning
om förhållandena på våra ungdomsvårdsskolor.
Det är alldeles uppenbart
att smittorisken på institutioner
av detta slag är stor. Detta gäller som
vi vet — det fick vi också läsa om i går
— även våra fängelser, enligt vad kriminalvårdsstyrelsen
gav besked om.

Jag vill påpeka att jag inte tror att
man kan rikta någon kritik mot de ansvariga
vare sig vid våra ungdomsvårdsskolor
eller vid fångvårdsanstalterna.
Enligt min uppfattning är dessa problem
så svåra att personalen inte kan
lastas för det som skett i detta sammanhang.
Jag skulle dock mycket gärna
vilja höra från statsrådet att han
själv, så snart som möjligt, kommer att
försöka råda bot på dessa missförhållanden.
Det skulle vara tacknämligt, eftersom
ett sådant meddelande som det
som gjordes i går givetvis sprider oro
i många läger.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag hade anledning att
i medkammaren i går på en fråga angående
vissa uppgifter i tidningspressen
svara att vi självfallet skall undersöka
denna sak. Jag har sett på före 4

Första kammarens protokoll 1969. Nr 9

dragningslistan att en direkt fråga har
ställts till statsrådet Odhnoff om bakgrunden
till de uppgifter vi kunde läsa
i tidningspressen i går. För dagen kan
jag alltså inte gå in på det problemet.
Jag har inte tagit del av materialet men
skall självfallet göra det.

Dock vill jag betona, herr talman, att
ungdomsvårdsskolorna har blivit föremål
för en icke obetydlig upprustning
och att riksdagen kommer att få ta
ställning till ytterligare upprustning. Vi
har på olika sätt sökt lösa de problem
som bland annat narkotikan har förorsakat
på ungdomsvårdsskolorna.

Herr Blomquist sade att det hade varit
önskvärt med ett samlat grepp. Jag
har hört detta förut och vill bara erinra
herr Blomquist om att den proposition
som han själv, såvitt jag kan erinra
mig, stödde i fjol, i många avseenden
utgjorde just ett samlat grepp. Vi tog
där upp en rad olika förslag på grundval
av den omfattande utredning som
narkomanvårdskommittén hade utfört.
Jag vet inte om herr Blomquist hade
tillfälle att lyssna på mig för en stund
sedan, då jag gjorde en mycket koncentrerad
sammanfattning av åtgärder
som håller på att vidtagas eller som
planeras på olika avsnitt av det mycket
vida fält vi här har att arbeta på.
Låt mig tillägga att narkomanvårdskommittén
nu är i färd med att slutföra
arbetet på sitt tredje betänkande, som
vi kan förvänta någon gång under våren.

Den proposition vi denna gång förelagt
riksdagen avsåg ju att snabbt åstadkomma
en straffskärpning, som vi av
olika skäl ansåg vara angelägen. Vi har,
herr Blomquist, ingalunda tappat bort
överblicken och översikten när det gäller
kampen mot narkotika — det vill jag
understryka. Vi får väl i andra sammanhang
återkomma till andra delar
av denna fråga.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle
:

Herr talman! Bara några få ord.

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

Statsrådet Aspling ville här gärna
hävda uppfattningen att regeringen har
bevakat detta område på bästa sätt,
alltid handlat rätt och riktigt. Han talar
om att den proposition, som framlades
förra året, antogs enhälligt. Ja, det är
jag väl medveten om. Men när jag säger
att regeringen borde ha visat sitt intresse
tidigare, menar jag några år innan
propositionen lämnades förra året.

Det har inte här i riksdagen saknats
röster som varnat för de faror som här
hotade. Men när det har frågats, interpellerats
och motionerats bär man svarat:
Vi följer frågan, vi har utredningar
i gång, och vi har uppmärksamheten
riktad på problemet. Nu har situationen
blivit så allvarlig att man har fått
handla i ett tvångsläge utan att invänta
utredning och remissförfarande.

Utskottets ärade ordförande försökte
också i sitt anförande göra gällande att
den proposition som antogs förra året
har haft sin betydelse, och det är klart
att den har haft ett visst värde. Men
att så många missbrukare och narkotikalangare
har fångats in under de senaste
månaderna är väl ett resultat av
den katastrofkonferens som regeringen
höll så sent som den 27 december.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag skall inte ta upp en
debatt med herr Sveningsson om vad
som gjorts eller inte gjorts i det förgångna,
men jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på att denna fråga sannerligen
har varit aktuell i olika avseenden
och föremål för ett handlande sedan
åtskilliga år. Jag skulle kunna dela
upp beskrivningen i två avsnitt, dels det
internationella, dels det inhemska.

Redan i slutet av 1950-talet begärde
man från svensk sida i Världshälsoorganisationen
att alla nya preparat skulle
registreras på ett särskilt sätt, nationellt
och internationellt. Vi lyckades
1962 i WHO:s generalförsamling få
stöd av flera stater för ett internationellt
rapportsystem som bl. a. gällde lä -

kemedelsbiverkningar. Indirekt var det
en aktion mot de centralstimulerande
medlen som man då började förstå var
utomordentligt farliga. Vissa medel förklarades
som narkotika redan i slutet
av 1950-talet, därför att vi hade uppmärksammat
att de kunde missbrukas,
i narkotiskt avseende. År 1965 tillsatte
medicinalstyrelsen en expertgrupp för
en vid undersökning och en kartläggning.
År 1966 förvandlades expertgruppen
till narkomanvårdskommittén, som
då också fick förstärkta resurser. Vi
erhöll 1967 förslaget från narkotikakommittén
— det var två stora betänkanden
som sedan resulterade i den ganska
omfattande propositionen.

På det internationella fältet har vi
fullföljt vårt arbete, och vi noterar med
tillfredsställelse att vi nu i FN:s narkotikakommission
har kunnat få stöd för
en mycket stark rekommendation. Även
på det området kommer vi att fullfölja
vårt arbete.

Det är lätt, herr Sveningsson, att säga
att man skulle ha skärpt lagstiftningen
tidigare. Men vad jag sade var att när
vi lade fram propositionen i fjol och
riksdagen hade att ta ställning till den,
då hade såvitt jag erinrar mig herr
Sveningsson ingen annan mening än
den som regeringen hade gett till känna
i sin proposition.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Det är naturligtvis
svårt, för att inte säga omöjligt, att bevisa,
om det är erforderligt att höja
straffmaximum till sex, åtta eller tio år.
Jag tycker att det är angeläget att understryka
vad flera talare har framhållit,
nämligen att det är lika viktigt
som straffskärpningar eller kanske viktigare
att man ökar risken för upptäckt.

Nu har ju polisens resurser i stor utsträckning
satts in på en kampanj mot
narkotikabrottsligheten. Men tyvärr har
man nog kunnat konstatera att det i sin
tur har lett till att andra viktiga upp -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. in.

gifter bär måst eftersättas, och jag skulle
kunna lämna en del exempel på det.
Jag menar alltså att när nu regeringen
griper in i det vällovliga syftet att
kämpa emot narkotikabrottsligheten,
hade det varit önskvärt att man funderat
en gång till på frågan, om inte ytterligare
förstärkning av polisen av den
anledningen hade bort föreslås. Vi har
ju möjligheter att utbilda flera poliser,
och vi har ett gott rekryteringsläge. Om
man fastslår att en myndighet behöver
göra en mycket stor satsning, är det
inte då en naturlig sak att man säger
att man som följd därav också skall
ställa ytterligare personella resurser till
förfogande? Det finns ju möjlighet att
göra det genom en tilläggsproposition
under våren.

Jag vill beträffande strafflatituden i
alla fall peka på vad lagrådet sade förra
gången det var fråga om straffskärpning.
Man framhöll att de grövre brottslingar
som det gäller att komma åt —
det är ju framför allt organisatörerna
av storlangningen —- torde kalkylera
med straffrisken. Det innebär naturligtvis
att de kalkylerar både med det
straff de riskerar om de blir upptäckta
och den upptäcktsrisk som föreligger.
Lagrådet hänvisade i detta sammanhang
som en jämförelse till reglerna
för allmänfarliga brott i 13 kap.
brottsbalken. Det är rätt intressant att
studera dessa regler. Jag förmodar att
lagrådet i första hand syftade på brottsbalkens
13 kap. 7 § som handlar om
spridande av gift eller smitta. Där beskrivs
brottet så att man framkallar fara
för människors liv eller hälsa genom
att förgifta eller infektera livsmedel,
vatten eller annat, på annat sätt sprida
gift eller dylikt eller, och det är kanske
det mest intressanta, överföra eller
sprida allvarlig sjukdom. Det är ett annat
brott än narkotikalangningen, men
det har vissa beröringspunkter därmed,
som lagrådet påpekade. Det är också
intressant att konstatera att redan för
normalbrottet är straffmaximum sex år
i denna paragraf. När det gäller grovt

4t Första kammarens protokoll 1969. Nr 9

brott är minimum fyra år och straffmaximum
tio år eller livstid.

Jag skall inte här plädera för att
man skall ta till så hårda latituder när
det gäller narkotikabrott, men jag vill
ändå framhålla att en så att säga teknisk
jämförelse skulle kunna leda till
t. ex. två — åtta år eller något sådant
för grova narkotikabrott. Därmed hade
diskussionen om telefonavlyssning inte
behövt hållas, eftersom telefonavlyssning
då automatiskt skulle blivit tillåten
enligt de allmänna reglerna härom.
Detta sagt inom parentes, ty det skall
i och för sig inte vara avgörande.

Emellertid är det naturligtvis riktigt,
som statsrådet Aspling framhåller, att
det är önskvärt, kanske angeläget, att
ha en nordisk enhetlighet i fråga om
brottslighetens bekämpning och kanske
även i fråga om strafflatituden.

Därför tycker jag att det inte är nödvändigt
att nu gå ifrån regeringens förslag,
men jag förutsätter att regeringen,
om det visar sig erforderligt och lämpligt,
har kontakt med övriga nordiska
regeringar i frågan om eventuella ytterligare
skärpningar såväl av straffminimum
som av straffmaximum, önskvärt
vore att vi slapp straffskärpning, men
om det visar sig nödvändigt skulle en
sådan latitud inte bli något enastående
i jämförelse med andra straffstadganden
i brottsbalken.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
framhålla att jag ser de av regeringen
föreslagna åtgärderna som ett steg i
riktning mot narkotikabrottslighetens
bekämpande. Jag hoppas att man inte
bundit sig för att inte ta ytterligare steg
om så skulle visa sig nödvändigt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående punkten A samt därefter
särskilt rörande utskottets hemställan
i övrigt.

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. straffsatsen för grovt narkotikabrott m. m.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats

l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas;

2:o), av herr Blomquist, att det förslag
skulle antagas, som innefattades
i den av honom och fröken Wetterström
vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt

3:o), av herr Bengtson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i den av herr Andreasson
och herr Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet
anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Bengtson begärde votering, i
anledning varav herr talmannen upptog
vartdera av de båda återstående
yrkandena med hemställan, huruvida
kammaren ville antaga detsamma till
kontraproposition i den förestående
omröstningen; och förklarade herr talmannen
sig anse de härå avgivna svaren
hava utfallit med övervägande ja
för deras åsikt, som ville till kontraproposition
antaga bifall till herr Blomquists
yrkande.

Herr Bengtson äskade emellertid votering
om kontrapropositionens innehåll,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som till kontraproposition i huvudvoteringen
angående andra lagutskottets
utlåtande nr 7 punkten A antager
det förslag, som innefattas i den
av herr Blomquist och fröken Wetterström
vid utlåtandet avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har till kontraproposition
i nämnda votering antagits det för -

slag, som innefattas i den av herr Andreasson
och herr Gustavsson i Alvesta
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Bengtson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —25;

Nej —14.

Därjämte hade 77 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

I följd härav uppsattes, upplästes och
godkändes för huvudvoteringen en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Blomquist och
fröken Wetterström vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Blomquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej —31.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. telefonavlyssning vid utredning om grovt narkotikabrott m. m.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Ang. telefonavlyssning vid utredning
om grovt narkotikabrott m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 16, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott
m. m. jämte motioner i ämnet.

Genom en den 17 januari 1969 dagtecknad
proposition, nr 5, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga i propositionen infört förslag
till lag om telefonavlyssning vid
förundersökning angående grovt narkotikabrott
m. m.

I propositionen hade föreslagits en
särskild tidsbegränsad lag om telefonavlyssning
vid utredning om grovt narkotikabrott
m. m. Möjligheterna till telefonavlyssning
hade i förslaget liksom
i motsvarande bestämmelser i rättegångsbalken
kringgärdats med rättssäkerhetsgarantier.
Bland annat fordrades
för telefonavlyssning tillstånd i
varje särskilt fall av domstol.

I de i anledning av propositionen
väckta motionerna hade yrkats, att
riksdagen skulle avslå propositionen.
Dessa motioner voro dels motionsparet
1: 907, av herr Björk in. fl., och II: 1041,
av herr Bergman m. fl., dels ock motionsparet
I: 908, av fru Segerstedt Wiberg
m. fl., och II: 1042, av herr förste
vice talmannen von Friesen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen, med avslag å motionerna
I: 907 och II: 1041 samt I: 908
och II: 1042, måtte bifalla förevarande
proposition, nr 5.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! I första lagutskottets
utlåtande över föreliggande proposition
heter det att enskilda intressen i viss
utsträckning bör få vika inför nödvändigheten
av att polisens spaningsarbete
blir så effektivt som möjligt. »Enskilda
intressen» är ett sådant där uttryck
som kan låta en aning suspekt. Vi är
alla benägna att tycka att enskilda intressen
bör underordnas gemenskapens
intressen. Men i själva verket är det
här fråga om något väsentligt mer och
viktigare än enskilda intressen i den
mening som vi vanligen lägger in i uttrycket.

En enhällig författningsutredning föreslog
för några år sedan att telefonhemligheten
i likhet med brevhemligheten
och andra sådana grundläggande
och aktuella friheter som yttrandefriheten
och mötesfriheten skulle förankras
i vår grundlag. Man kan diskutera
om man bör ha en sådan rättighetskatalog
i grundlagen, men ingen remissinstans
tycktes vilja bestrida att telefonhemligheten
var en grundläggande
fri- och rättighet av samma dignitet
som de andra. Särskilt långt gick riksåklagarämbetet
som ansåg att en lagstiftning,
som i väsentlig utsträckning
inskränkte sådana personliga friheter
som bl. a. telefonhemligheten, bara borde
kunna införas genom grundlagsändring,
eventuellt genom allmän lag som
genomförts med viss kvalificerad majoritet
i riksdagen. Med andra ord, om
riksåklagarens intentioner hade förverkligats
hade vi antagligen varit
tvungna att behandla det föreliggande
lagförslaget vid två riksdagar med mellanliggande
val. I dag har riksåklagaren
litet mera bråttom att genomdriva
en särskild lagstiftning som inskränker
den personliga friheten.

Telefonhemligheten har också en internationell
förankring. Artikel 8 i Europarådets
konvention om mänskliga
rättigheter handlar om rätten till privatliv,
och det framgår av kommentarer
till konventionen att denna rätt

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. telefonavlyssning vid utredning om grovt narkotikabrott m. m.

inbegriper telefonhemligheten. Sverige
har anslutit sig till konventionen. Vi
har erkänt Europarådets konvention om
de mänskliga rättigheterna och den europeiska
domstol som har att övervaka
konventionens tillämpning. Artikel 8
medger undantag, bland annat när det
är nödvändigt för förhindrande av
brott. »Nödvändigt» är naturligtvis ett
nyckelord. Man kan i detta aktuella
fall diskutera om nödvändigheten av
telefonavlyssning verkligen bevisats när
det gäller bekämpningen av narkotikabrott.

Som en liten notis i marginalen kan
jag nämna att det är samma konvention
som Sverige åberopar gentemot
den grekiska militärjuntan, som enligt
svensk mening på en rad punkter har
brutit mot konventionen. Svenska jurister
bemödar sig just nu om att genomdriva
en strikt tolkning av konventionens
artiklar för att därigenom fälla
juntan.

Självfallet är det som nu förbereds i
Stockholm inte på något sätt jämförligt
med det som har skett i Aten, men
tidpunkten är kanske inte riktigt väl
vald för att från svensk sida vilja ge
intryck av en benägenhet att tänja litet
på en av konventionens artiklar.

Europarådets församling har nyligen
betecknat hemlig avlyssning som ett
hot mot rätten till privatliv, som skyddas
just av artikel 8, och har uttryckt
önskemål om förstärkning av medlemsstaternas
lagstiftning.

Läget är nu det att flertalet av Europarådets
medlemsstater tycks ha telefonhemligheten
fastställd i sina författningar.
I praktiken är det dock säkerligen
så, att en rad medlemsstaters lagstiftning
inte riktigt lever upp till konventionens
ideal. Det vore emellertid
beklagligt om det faktiska försprång
som Sverige i praktiken har på detta
område skulle minska. Justitieministern
är också i och för sig medveten
om att det här gäller allvarliga ting.

I sina direktiv till integritetsskvddskommittén
1966 skrev han bl. a.: Beho -

vet av rättsskydd för privatlivet gäller
inte bara förhållandet mellan medborgarna
inbördes. Det är en inte mindre
viktig uppgift för lagstiftaren att värna
den enskilde mot opåkallad insyn i hans
privata angelägenheter från samhällsorganens
sida. I den mån undantag sådana
som hemlig övervakning måste
förekomma i myndighets arbete bör
förutsättningarna härför noga regleras
i lag — så långt justitieministern.

Om nu alla sålunda tycks vara ense
om att det här gäller en grundläggande
fri- och rättighet, måste det krävas en
alldeles särskild varsamhet och grundlighet
när man föreslår avvikelser därifrån.
En sådan varsamhet och grundlighet
återspeglas enligt min mening
inte i regeringens förslag.

Förslaget bygger enbart på önskemål
från rikspolischefen och riksåklagaren.
Det sägs som motivering bl. a. att det
bara är ett fåtal personer som kommer
att drabbas. Jag är förvånad över att
dessa missvisande uppgifter om personkretsen
alltjämt vidhålls. Det förhåller
sig tekniskt nämligen så, att man
inte kan inskränka sig till att övervaka
och avlyssna vissa personer. Man måste
avlyssna vissa apparater. Man kommer
alltså automatiskt att kunna avlyssna
helt ovidkommande samtal av
helt ovidkommande personer, ovisst hur
många. Svårigheter måste rimligen också
uppstå om de misstänkta använder
andra apparater än normalt.

Men inte nog med det. Många människor
i dagens samhälle inbillar sig
att de är föremål för avlyssning. Det
demonstrerades tydligt i debatten om
säkerhetspolisens metoder. Säkerhetspolisen
anlitar ju telefonavlyssning i mycket
ringa utsträckning, men ofantligt
många tror att det sker i betydande
utsträckning. Om man nu utvidgar polisens
möjligheter att anlita telefonavlyssning
till ytterligare en grupp personer,
måste man räkna med att en vid
krets personer kommer att få den föreställningen
att de är föremål för avlyssning.
Och det är fråga om människor

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. telefonavlyssning vid utredning om grovt narkotikabrott m. m.

som i många fall kan antas redan vara
psykiskt skadade, kanske redan dras
med olika slag av förföljelseidéer. Hur
föreställer man sig mot en sådan bakgrund
att samhällets organ, inbegripet
polisen, skall kunna få en förtroendefull
kontakt med dessa grupper för att
komma till rätta med narkotikamissbruket?
I själva verket föreligger en
risk för att lagförslaget minskar möjligheterna
att effektivt bekämpa missbruket
i stället för att öka dessa möjligheter.
Men det finns inget tecken på
att regeringen ägnat en tanke åt denna
viktiga psykologiska sida av problemet.

•lag skall här foga in en liten fråga
av ren okunnighet. Det förefaller mig
vara en aning oklart i vad mån det material
som eventuellt kan framkomma
genom polisens avlyssning låter sig användas
som bevisning inför domstol.
Enligt vad jag inhämtat vägrar domstolar
i Västtyskland att godta sådant material
som bevisning. Detsamma tycks
vara fallet i Frankrike. Här i landet
vet jag inte riktigt — uppriktigt sagt
— om situationen är alldeles entydig.
Uppteckning av samtal förefaller mig
som lekman inte kunna godtas. Skall
det då vara fråga om bandupptagningar
— upptagningar som det kan mixtras
med? Hurudant är läget därvidlag?
Jag är som sagt nyfiken. Men jag förutsätter
att utskottet noggrant penetrerat
detta problem, och jag vore tacksam
om utskottets ärade talesmän ville redovisa
sakläget. Det vore nämligen inte så
mycket glädje med avlyssning om materialet
sedan inte kan användas som
bindande bevisning inför domstol.

Man bör väl till slut inte heller glömma
den prejudicerande betydelsen av
det föreliggande förslaget. Vi är alla
utomordentligt angelägna om att sätta
in samhällets resurser mot narkotikamissbruket.
Men inom några få år är
det fullt möjligt att en opinionsstorm
blåser upp kring någon helt annan
brottstyp och att det ställs krav på hårda
tag. Den möjlighet till avlyssning

som nu finns i tvångsmedelslagen har
hittills blivit ytterst ringa använd, kanske
i några enstaka särskilt allvarliga
mordaffärer. Men om man redan har
en ordning som innebär att telefonavlyssning
kan anlitas för narkotikabrott,
blir det ju mycket lättare att argumentera
för en sådan användning också vid
andra brottstyper där minimistraffet
är mindre än två år.

Första lagutskottet har demonstrerat
en betydande tvekan vid sin behandling
av förslaget. Denna tvekan kom till
vältaliga uttryck i andra kammarens debatt
i går. Jag noterar också med tacksamhet
att utskottet på en punkt gått
långre än regeringen, nämligen när det
gäller kravet på en fullständig redovisning
av metodens användning. Om en
sådan redovisning blev verkligt detaljerad,
kan dét väl tänkas att lagen ur polisiär
synpunkt också blir mindre användbar
och av mindre intresse, vilket
i sin tur är ytterligare ett skäl för att
avvisa förslaget som helhet.

Det föreliggande förslaget är ett hastverk.
Det är inte tillräckligt genomarbetat
för att godtagas av riksdagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till de i ärendet väckta motionerna,
vilket innebär avslag på proposition
nr 5.

1 detta yttrande instämde herr Jacobsson,
Gösta, (m) och herr Dahlberg
(s).

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Författaren Jan Myrdal
säger i sin bok Samtida att han har sett
en annons i Der Spiegel. Annonsen visar
en telefon och en svart låda med
rattar och skalor. Texten lyder: »Undvik
medhörare. Kan anslutas till varje
telefonapparat med ett enkelt handgrepp.
Våra apparater förvrider språkljuden
till oförståelighet och vrider
dem sedan rätt vid mottagarapparaten.
Ingen kan förstå. Ingen kan lyssna till
era telefonsamtal. Era samtal blir med
vår apparat verkligt privata.» Därefter

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. telefonavlyssning vid utredning om grovt narkotikabrott m. m.

följer adressen till apparatens tillverkare.

Myrdal gör reflexionen att han förstår
att han här har funnit symbolen för
det nya Europa: den lilla efterlängtade
apparaten som sätter medborgaren i
stånd att göra sina ord oförståeliga.
Principen är densamma i den s. k. heta
linjen över Stockholm. Samma princip
nämns också i dag som ett viktigt inslag
i det amerikanska kommunikationssystemet
— den omnämnes i en artikel av
James Reston i Svenska Dagbladet.

Visst går det att säga att vad Myrdal
skildrar inte kan inträffa i vårt fredliga
land. Den telefonavlyssning vi skall få,
heter det, blir kringgärdad med en rad
föreskrifter och regler, och inte skall vi
som är vanliga hederliga medborgare
behöva känna några bekymmer eller
någon oro inför telefonavlyssningen. Det
är möjligt, herr talman. Men tyvärr erinrar
resonemanget mig om det som
många förde under kriget. Då skulle
också endast de farliga landsförrädarna
och de farliga förbrytarna avlyssnas,
under det att vi andra skulle gå fria.
Jag förmodar att man lyssnade till de
farliga — jag vet att man lyssnade till
oss andra. Jag vet också att det var relativt
lätt att skaffa sig upplysningar
från dem som avlyssnade våra telefonapparater.
Jag antar att särskilt de fördomsfria
och de som lever utanför lagen
skaffar sig dessa möjligheter — de är
ju i god tid förvarnade.

Hittills har ingrepp i telefonhemligheten
endast tillåtits i mycket begränsad
utsträckning. Nu skall tillåtas även
avlyssning vid utredning om grovt narkotikabrott.
Lagen skall vara tidsbegränsad.
Riksdagen får nästa år tillfälle
att pröva lagens verkningar, och första
lagutskottet har också begärt att man då
skall lämna en redogörelse för vunna erfarenheter
och meddela huruvida den
avsedda effekten uppnåtts. Detta noterar
jag med tacksamhet och som ett
uttryck för att utskottet känner stor
tveksamhet inför förslaget.

Utskottet glider i övrigt med lätt

hand förbi de protester som höjts mot
det intrång i den personliga integriteten
som här sker. Man säger att den illegala
handeln med narkotika visar tendenser
att öka, och ingen vill förneka
problemets allvar. Jag skulle dock vilja
efterlysa mer konkreta uppgifter. Hur
stor är exempelvis narotikafaran i jämförelse
med alkoholfaran? Jag efterlyser
konkreta uppgifter inte för att
förneka eller nedvärdera narkotikans
ohyggligheter och inte för att dölja min
avsky för narkotikadistributörerna. Men
jag beklagar att man i hast lägger fram
ett förslag som innebär ett så allvarligt
ingrepp i den personliga rättstryggheten.

Jag fruktar, herr talman, att vi har
fått ett narkotikaproblem som kommer
att bli av mycket lång varaktighet, och
jag fruktar också att vi med dagens proposition
öppnat dörren för ett kommande
hot mot det personliga rättsskyddet.
Vi står inför en tid, som justitieministern
själv skildrat med inlevelse i direktiven
till integritetsskyddskommittén.
Han säger: »En spridning i stor omfattning
av apparater för hemlig avlyssning
och annan liknande övervakning
skulle kunna skapa en känsla av otrygghet
bland medborgarna, och det är därför
eu vinst om man kan ingripa på ett
så tidigt stadium som möjligt.»

Vi vet redan att det även i vårt land
förekommer s. k. bugs och att dessa på
sina håll används i ganska oskyldiga
sammanhang. Nyligen hörde jag att man
utnyttjat sådana för att lyssna till samtal
bland unga människor som samlades
i portgångar.

Nu skall vissa telefonapparater bli avlyssnade
efter domstols tillstånd. Vi vet
inte var dessa apparater finns, vi vet
inte om den apparat eller den person
vi ringer till i ett privat ärende avlyssnas.
Många medborgare kommer att erfara
den känsla av otrygghet som justitieministern
talade om, därför att det
givetvis inte bara blir de misstänkta
som kommer att avlyssnas.

Huruvida storlangare verkligen an -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. telefonavlyssning vid utredning om grovt narkotikabrott m. m.

vänder telefonapparater för att tala om
sina affärer ifrågasätter jag. I varje fall
utgår jag från att dessa durkdrivna individer
är så måna om att deras samtal
inte rätt skall förstås av obehöriga att
resultatet blir föga givande. Tveksamheten
om vad man kan uppnå genom att
på detta sätt utvidga rätten till telefonavlyssning
är stor bland dem som åberopats
i propositionen. Men brådskan
har också varit stor, och så har man beslutat
sig för detta ingrepp i den personliga
rättssäkerheten.

Jag hörde hur förste vice talman von
Friesen i går i andra kammaren inte
ville göra en skräckskildring ä la Orwell.
Han utgick från att så långt har vi
inte hunnit och så långt kommer vi inte
i ett demokratiskt land. Jag hoppas han
har rätt.

Men jag hade i höstas tillfälle att lyssna
till den engelske författaren och
journalisten lord Ritchie Calder, välkänd
alltsedan kriget för sina insatser
för människans rättigheter och individens
okränkbarhet. Han skildrade vid
Unesco :s generalkonferens hur hotad
individens integritet är praktiskt taget
överallt. Med utgångspunkt från sina
krigsupplevelser visade han hur samhället
— även det demokratiska — i acce^rerande
takt är benäget att ingripa
i den enskildes liv och leverne och hur
möjligheterna att göra detta ständigt
ökar. Han varnade för den utveckling
som tillåter allt fler ingrepp i den enskildes
liv. Enligt honom kommer vi alla
ganska snart att vara föremål för databehandling,
och våra handlingar kommer
att vara registrerade av myndigheter
om vi inte i tid slår till bromsarna
för vad som nu håller på att ske.
Ingen i denna församling, representerande
många av världens nationer, protesterade
efter vad jag hörde mot svartmålningen.

Inte bara Unesco och Europarådet
har uppmärksammat denna fråga. Även
i Nordiska rådet finns en motion som
väntas komma upp till behandling nästa
år.

Man kan naturligtvis säga att jag går
till överdrift när jag citerar Ritchie
Calder och att det endast är ett obetydligt
ingrepp i den enskildes integritet
som här föreslås och att förslaget framföres
i gott syfte. På syftet tvivlar jag
inte, men jag fruktar att detta ingrepp
kan bli en början till andra och mer
vittgående.

Vem säger att inte narkotikahajar
använder brev? Och om vi har telefonkontroll,
varför skall vi inte då ha brevkontroll? Det

är ett mycket allvarligt avsteg
från principen om rättsskyddet för privatlivet
som här föreslås. Rehovet av
rättsskydd för privatlivet gäller inte
bara förhållandet mellan medborgarna
inbördes, har justitieministern sagt, vilket
herr Rjörk nyss också påpekat. Det
är en inte mindre viktig uppgift för
lagstiftaren att värna den enskilde mot
opåkallad insyn i hans privata angelägenheter
från samhällsorganens sida,
skrev justitieministern 1966. Jag beklagar
att han sedan dess ändrat åsikt och
ber, herr talman, att få yrka bifall till
de i ärendet väckta motionerna, vilket
innebär avslag på första lagutskottets
hemställan i utlåtandet nr 16.

I fru Segerstedt Wibergs anförande
instämde herrar Skärman (fp) och Tistad
(fp).

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Till att börja med vill
jag försäkra att jag tror att vi alla här
i kammaren — i varje fall alla som har
varit med om att behandla det här ärendet
i första lagutskottet -— är ense med
de tidigare båda talarna om att man bör
sätta respekten för den personliga friheten
mycket högt. Jag måste emellertid
framhålla disproportionen mellan de
brösttoner som här har anlagts och
räckvidden av den lagändring som föreslås.
Jag skall också komma in något
på herr Björks yttranden rörande önskvärdheten
av att telefonhemligheten
skulle vara en grundlagsskyddad rättig -

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. telefonavlyssning vid utredning om grovt narkotikabrott m. in.

het. Man kan tänka sig ett sådant
grundlagsskydd, men detta skulle inte
göra någon skillnad i det här avseendet.
Det förefaller vara tämligen självklart
att ett grundlagsskydd för telefonhemligheten
skulle innebära att de avsteg
som uppenbarligen måste göras från en
absolut telefonhemlighet skall regleras
i en av Konung och riksdag gemensamt
stiftad lag. Det har varit fallet exempelvis
när det gäller tryckfrihetsförordningens
grundlagsbestämmelser om allmänna
handlingars offentlighet. Därvidlag
har gjorts en hänvisning till en
av Konung och riksdag gemensamt stiftad
lag beträffande de undantag från regeln
som måste finnas. Denna lag kan
givetvis ändras utan att grundlagen ändras.

Herr Björk talade också om brevhemligheten,
som i rättegångsbalken är reglerad
principiellt sett i samma ordning
som telefonhemligheten. .lag vill minnas
att kraven för brytande av brevhemligheten
till och med är mindre
stränga än när det gäller telefonhemligheten.

Vid behandlingen i första lagutskottet
av denna fråga var vi alla eniga om den
stora betydelsen av att telefonavlyssning
för uppdagande av brott bör få
användas mycket restriktivt och att den
måste förses med nödvändiga rättssäkerhetsgarantier.
Så har också skett i
de bestämmelser som redan finns. Det
föreligger ingen principiell skillnad
mellan dem som redan gäller och dem
som nu föreslås. Restriktiviteten är tillgodosedd
genom att telefonavlyssning
enligt den generella regeln i rättegångsbalken
bara får användas beträffande
brott där minimistraffet är fängelse i
två år. Men man har redan tidigare funnit
det vara nödvändigt att genom en
speciell lagstiftning, som är tidsbegränsad,
göra reglerna om telefonavlyssning
tillämpliga även beträffande vissa brott
mot rikets säkerhet för vilka lägre
straffminima gäller.

Det förslag som här föreligger går
således helt i linje med vad som tidi -

gare har beslutats. I nuvarande läge tror
jag att vi alla är överens om att extraordinära
åtgärder är motiverade för att
komma till rätta med det katastrofala
läget på narkotikafronten. Vi har ju
också för en kort stund sedan fattat beslut
om en straffskärpning på detta område.
Minimum för straffet höjdes därigenom
från ett halvt till ett år. Vi har
dock ännu inte kommit upp till ett
straffminimum på två år som enligt de
allmänna bestämmelserna i rättegångsbalken
fordras för att telefonavlyssning
skall få användas. I belysning av
nu rådande förhållanden kan emellertid
de grova narkotikabrotten anses som
jämställda i fråga om farlighet bland
annat med de brott som för närvarande
ger möjlighet att använda telefonavlyssning.
Vi har i tidningarna sett att domstolarna
i sådana fall, i motsats till vad
som eljest är vanligt, har dömt till straff
i närheten av straffmaximum.

Med hänsyn till de exceptionella förhållanden
som har åberopats till stöd
för förslaget i propositionen har också
föreslagits att lagen skall få eu tidsbegränsad,
kort giltighetstid. Det är här
fråga om en kraftsamling för att komma
till rätta med narkotikaproblemet.
Vi har också hört talas om att sådana
kraftsamlingar i andra länder har lett
till verkningsfulla resultat.

Riksdagen får nu möjlighet att om det
skulle bli nödvändigt med en förlängning
vid ett senare tillfälle ta närmare
del av de erfarenheter som har vunnits,
bland annat vilken effekt som har kunnat
uppnås och vilka olägenheter som
har framkommit.

För användningen av telefonavlyssning
gäller särskilda rättssäkerhetsgarantier,
av vilka i första hand bör nämnas
att polis- och åklagarmyndigheterna
inte själva får besluta om sådan avlyssning
utan att det i varje särskilt
fall fordras beslut av vederbörande
domstol. Dessa bestämmelser skall tilllämpas
även i nu ifrågavarande fall.
Skillnaden är bara att beslutet kan
göras giltigt under en månad i stället

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. telefonavlyssning vid

för under en vecka som gäller enligt de
allmänna bestämmelserna. Men det
överensstämmer med vad som gäller för
brott mot rikets säkerhet.

Med hänsyn till dessa synpunkter har
vi i första lagutskottet blivit eniga om
att vi under rådande förhållanden bör
godta förslaget, dock med ett starkt understrykande
av att det här gäller ett
tidsbegränsat beslut och att tillämpning
och erfarenheter bör granskas om förlängning
skulle bli aktuell.

Herr Björk tog upp frågan om huruvida
dylikt material kunde få användas
som bevisning inför domstol. Jag
vill i detta sammanhang endast säga att
vi i vårt land har fri bevisprövning —
man får använda sådant bevismaterial,
men domstolen har att fritt pröva vilket
bevisvärde det har. Jag tror att
dylika telefonavlyssningar och handupptagningar
av olika slag används redan
nu i olika sammanhang, både när
det rör sig om telefonavlyssningar
gjorda enligt dessa bestämmelser och
upptagningar som är gjorda på ett helt
annat sätt. Den största betydelsen kommer
dock dessa upptagningar att få genom
att de öppnar möjlighet till fortsatt
spaning som kan leda till andra bevisdata.
De kan leda till att vederbörande
ertappas på bar gärning eller någonting
sådant.

Fru Segerstedt Wiberg efterlyste också
besked om vilka utsikter man har att
vinna någon effekt med dessa bestämmelser.
Jag tror att det är omöjligt att
närmare utreda detta, men man kan
möjligen få någon ledning av de erfarenheter
vi kommer att få efter en
tids tillämpning av lagen. Vi vet också
från spionrättegångar och dylikt att
man i en del fall vunnit effekt. Vidare
vet vi att, genom att det finns möjlighet
att göra telefonavlyssningar, de
brottslingar som sysslar med dylik verksamhet
tvingas övergå till metoder som
å ena sidan är svåra och farliga, å andra
sidan lätt leder till att de skyldiga kan
avslöjas.

Det talades också om möjligheten till

utredning om grovt narkotikabrott m. m.
scrambling och att man med hjälp av
den metoden kunde göra telefonavlyssningen
värdelös. Vi har i utskottet också
undersökt den saken och fått beskedet
att i varje fall den scrambling
som kan åstadkommas med de enklare
apparater som finns för ändamålet
ganska lätt kan dechiffreras av polisen.
De apparater som möjligen skulle kunna
bereda svårigheter kostar mycket
stora pengar. Dessutom är det nödvändigt
att man har apparaterna installerade
på båda sidor, och jag tror att det
i varje fall blir möjligt att i stor utsträckning
eliminera den formen av
störning.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets enhälliga
hemställan.

Häri instämde herr Larfors (s).

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Givetvis är jag medveten
om att man genom särskild lagstiftning
kan genomföra avvikelser även
från grundlagsfästa rättigheter. Men jag
sade att om man är överens om att det
gäller en grundläggande fri- och rättighet
krävs en alldeles särskild varsamhet
och grundlighet när man skall bestämma
sig för sådana avvikelser. Det
iir ändå rätt anmärkningsvärt, herr
Alexanderson, att detta förslag inte varit
föremål för något som helst remissförfarande
och inte för någon egentlig
debatt. Det bygger på två personers
önskemål. Jag kan inte betrakta detta
som ett uttryck för varsamhet och
grundlighet.

Herr Alexanderson tröstade oss med
att det redan nu finns möjligheter till
telefonavlyssning vid misstanke om
brott för vilka minimistrafftiden är kortare
än två år, nämligen brott mot rikets
säkerhet. Var och en måste väl
ändå inse att man skapar en helt ny
situation om man utsträcker denna möjlighet
till att gälla för en helt ny brottstyp.
Vi är alla ense om att betrakta

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. telefonavlyssning vid utredning om grovt narkotikabrott m. m.

brott mot rikets säkerhet som någonting
alldeles speciellt och avskilt från
annan brottslighet. Vi accepterar alla
att polisen på detta område har alldeles
särskilda befogenheter, även om
också de måste användas restriktivt.
Men om man nu inför denna möjlighet
både vid brott mot rikets säkerhet och
narkotikabrott måste det rimligtvis bli
lättare att ta nästa steg, att medge telefonavlyssning
vid spritsmuggling eller
andra mera banala brott.

Herr Alexanderson förefaller inte helt
säker på att domstol skulle acceptera
bandupptagningar från telefonavlyssning
som bevisning. Han hänvisar till
den fria bevisprövningen. Han tror att
bandupptagningar har använts i vissa
fall. Han är väl också medveten om att
sådana upptagningar i vissa fall har
avvisats av domstol som bevis. Situationen
är med andra ord oklar, vilket
hade förtjänat att framhållas både i
propositionen och i utskottsutlåtandet.
Det finns ingen säkerhet, ens om polisen
genom avlyssning får uppgifter som
övertygar polisen själv, för att dessa
kan utnyttjas som bindande bevisning
inför domstol.

Herr Alexanderson säger till sist att
den största betydelsen av denna lag inte
är att man direkt får fram upplysningar
genom telefonavlyssningen, utan
att man driver de misstänkta till oförsiktighet
och att man genom andra bevisdata
skall kunna få fast dem. Det
är en mycket märklig argumentering,
som är fullständigt främmande för hela
den internationella debatten om användning
av telefonavlyssning vid
brottsbekämpande. Man tänker sig att
det inte är avlyssningen i och för sig
som är väsentlig, utan att man därmed
gör livet surt för de misstänkta, och
att det då är möjligt att de beter sig på
ett visst sätt, som gör det lättare att få
dem fast. Det finns en löslighet i denna
tankegång som måste göra oss betänksamma.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har blivit uppmärksammad
på att brevhemligheten inte
finns sådan som jag trodde. Jag borde
själv ha uppmärksammat det. Vi har
infört en lag som redan gör det möjligt
för polisen att öppna våra brev.
Jag har alltså gjort ett förbiseende. Men
detta ändrar ingenting i mitt resonemang.
Vi kan alltså få våra brev öppnade
och våra telefonsamtal avlyssnade.
Vi vet ju inte om den apparat vi
ringer till är avlyssnad.

Jag hade efterlyst effekten av telefonkontrollen,
och herr Alexanderson
påpekade att det var omöjligt att ange
den närmare. Ja, det måtte det vara. I
propositionen talas det om att man
kan utgå från att marknaden delvis
styrs av ett mindre antal personer, att
det är praktiskt taget omöjligt att få
fram bindande bevis, att det är sannolikt
att man med telefonavlyssning skulle
kunna komma åt några av dem, att
i varje fall möjligheten att tillgripa en
sådan spaningsåtgärd skulle försvåra
deras arbete, de skulle i viss utsträckning
tvingas att ta kontakt med
sina medarbetare på annat sätt än genom
telefon osv.

Hela tiden är det alltså endast antaganden.
Det enda man kan stödja sig på
är ett muntligt uttalande av justitiekanslern
att han för sin del inte vill bestrida
riktigheten av rikspolischefens
och riksåklagarens bedömning av behovet
av telefonavlyssning vid utredning
av den grova narkotikabrottsligheten.
Han erinrar emellertid om att
telefonavlyssning hittills torde ha använts
utanför ramen för 1952 års tvångsmedelslag
bara i ett fåtal fall. Metoden,
säger han, utgör ett allvarligt ingrepp
i den personliga integriteten, och den
bör användas ytterligt restriktivt. Han
är alltså utomordentligt tveksam. Alla
är utomordentligt tveksamma. Man antar,
man håller för sannolikt, och på
dessa lösa antaganden bygger man ett

Torsdagen den 6 mars 1909

Nr 9

Ang. telefonavlyssning vid
så allvarligt ingrepp som denna lag innebär.

Sedan sade herr Alexanderson att man
har funnit att det är relativt lätt för polisen
att forcera de billiga apparaterna
— det finns enkla apparater. Den sakkunskap
som jag har anlitat säger att
det är relativt lätt att byta scramblingen,
byta vågor osv. Det är möjligt att
de goda apparaterna är dyrbara, men
man talar ständigt om att narkotikahajarna
rör sig med mycket stora belopp,
de säges ha mycket stora summor
till sitt förfogande. Dessutom vet
jag inte hur den durkdrivne figur ser
ut som öppet talar om vad han skall
köpa eller sälja, i fråga om narkotika
om han har anledning att tro att telefonapparaten
är avlyssnad. Som herr
Björk redan tidigare har utvecklat är
det ju också märkvärdigt att man skall
ha avlyssning för att på annat sätt komma
åt narkotikalangare.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Björk återkom till
frågan om att man skulle ha krävt en
noggrannare prövning för att utsträcka
möjligheterna till telefonavlyssning på
det sätt som här föreslagits. Men när
man tidigare har godkänt principen i
de bestämmelser som finns i rättegångsbalken
är det enligt min uppfattning
endast fråga om att göra en jämförelse
mellan de brott det gäller.

Rättegångsbalkens regler utgår från
en generell bedömning efter straffminimum,
men det bör rimligen inte utesluta
att man gör en specialbedömning
av vissa brott och finner att de ur denna
synpunkt är av lika allvarlig beskaffenhet.
Det kan inte erfordras någon
grundligare utredning för att göra den
avvägningen, och jag kan egentligen nöja
mig med att hänvisa till debatten i
föregående ärende, en debatt som mycket
klart gav uttryck åt den allmänna
opinionen i detta avseende. Vi kan möjligen
hoppas att man i viss mån skall

5 Första kammarens protokoll 1969. Nr 9

utredning om grovt narkotikabrott m. m.
lyckas komma till rätta med denna
företeelse och att det skall bli en kortvarig
historia. Därför har också detta
lagförslag gjorts tidsbegränsat.

I fråga om lagens effekt är det inte
meningen att på något sätt påverka dessa
personer psykiskt, utan meningen är
att man skall avskära dem från att använda
alltför lättillgängliga och säkra
medel att utöva sin verksamhet och därigenom
försvåra den.

Det har också talats om en bristfällig
remissbehandling och sagts att remissyttrandena
skulle vara av muntlig beskaffenhet.
Det må vara att de från början
är återgivna som referat av muntliga
uttalanden, men vad som är skrivet
i propositionen har sedan uttryckligen
godkänts av de myndigheter som avgivit
yttrandena. De är därmed att betrakta
som fullt likvärdiga med på ämbetets
vägnar avgivna skriftliga yttranden.

Herr SVENINGSSON (in):

Herr talman! Även om det inte händer
ofta, så förkommer det ibland att
rollerna här i riksdagen blir litet ombytta.
Här har vi ett sådant fall, då i
alla händelser en hel del av ledamöterna
från oppositionen är beredda att
stödja ett regeringsförslag i motsats till
vad vissa ledamöter tillhörande regeringspartiet
vill göra.

Detta utlåtande från första lagutskottet
om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott
är enhälligt. Det finns därför ingen anledning
att alltför mycket ta upp tiden
med denna del av narkotikabekymren.
Jag har den förhoppningen att vi kommer
fram till samma beslut som andra
kammaren fattade i går.

Telefonavlyssningen är alltid någonting
som upprör sinnena. Att även detta
medel tillgripes nu vittnar emellertid
enligt min uppfattning bara om lägets
allvar. Detta tidsbegränsade beslut, som
inte skall gälla längre än till den 30
juni 1970, har kringgärdats med såda -

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. telefonavlyssning vid utredning om
na garantier att missbruk inte gärna är
möjligt. Jag anser att något missbruk
inte behöver befaras.

Bara ett par ord till herr Björk i detta
sammanhang. Han talade om planerna
på att i grundlag förbjuda telefonavlyssning,
men vi får väl vänta med att diskutera
den grundlagsfrågan tills den blir
aktuell. Det får först i grundlagen bli
fastställt om detta ska vara en grundlagsfråga
eller inte. De faror som skulle
komma att följa av detta beslut är nog
litet överdrivna. Kritiken på grund av
den stora brådskan med förslaget och
över att en tillräcklig remissbehandling
inte ägt rum får herr Björk försöka göra
upp mera direkt med regeringen.

Jag lyssnade en stund till debatten i
andra kammaren i går, och vi kan redan
i det utdelade protokollet läsa vad som
uttalades där. Jag hörde ctå — jag skall
inte nämna några namn — ett hårt uttalande
om rikspolischefens ställningstagande.
Det var ett hårdare uttalande
än vad som förekommit i denna kammare,
men det kanske brukar vara på
det sättet. Det gjordes gällande att rikspolischefen
var intresserad av att polisen
skall få verkligt effektiva medel
att använda. Jag har för min del högre
tankar om rikspolischefen. Jag anser
att han har ett stort intresse för att rädda
så många människoliv som möjligt,
rädda så många som möjligt från att få
sitt liv förstört, unga människor som är
utsatta för narkotikamissbruk och ägnar
sig åt det.

Samme talare som gjorde detta utfall
mot rikspolischefen och som ansåg att
telefonavlyssning under inga förhållanden
skulle förekomma talade om det
stora antal ungdomar som genom narkotikan
får sina liv förödda, som blir
människovrak och som avlider i alltför
unga år. Han ansåg också att de fingerade
dödsannonserna på de där stora
reklamtavlorna var berättigade. Telefonavlyssningen
är som jag redan sagt
kringgärdad med så starka säkerhetsbestämmelser,
att om någon storförsäljare
skulle kunna fångas in, så låt poli -

grovt narkotikabrott m. m.

sen pröva denna möjlighet. Kanske
kommer ingen att lida skada av det.

Har man den uppfattningen, som alltjämt
tycks vara mycket starkt förankrad
i den stora staden på Västkusten,
att någon telefonavlyssning i princip
inte skall tillåtas, så skall man naturligtvis
hålla på det, men man får väl ändå
räkna med vad detta betyder i verkligheten.
Om många människoliv kan räddas
är det berättigat att tillämpa även
detta medel. Möjligheten att rädda människoliv
går för mig långt före principen
att avstå från telefonavlyssning.

Avlyssning av enskilda medborgares
telefon förekom i betydande omfattning
under andra världskriget, som fru Segerstedt
Wiberg något har berört. Under
de första efterkrigsåren riktades
också en våldsam kritik mot vad som
förekommit under kriget. Jag kommer
väl ihåg de många debatter som förekom
här i riksdagen på 1940-talet angående
säkerhetstjänstens arbete. Efteråt
gjordes utredningar om vad som egentligen
hade förekommit. Jag kan gärna
erkänna att jag för min del aldrig riktigt
kunde förstå att den våldsamma kritik
som då förekom var berättigad. Kritiken
framfördes inte heller med styrka och
kraft förrän den stora faran var över
och vårt land hade sluppit ifrån krigets
hemska fasor.

Telefonavlyssning kan bara förekomma
som en extraordinär åtgärd.
Den är ett allvarligt ingrepp i den enskildes
integritet. Men när nu så många
människor på ett otäckt sätt lockats till
narkotikamissbruk, när så många människor
har mistat eller förkortat sina
liv, är detta ur min synpunkt ett extraordinärt
tillstånd, och jag har ingenting
att erinra emot att även detta medel
kommer till användning i kampen mot
narkotikamissbruket under den begränsade
tid det gäller. Eftersom det är så
vanligt att besluta om försöksverksamhet
bör vi tillåta även denna form av
försöksverksamhet.

Jag yrkar därför bifall till utskottets
förslag. Låt oss vänta med bedömning -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. telefonavlyssning vid
en av alla de faror och risker, som kan
hota, till dess vi om något år fått reda på
hur denna telefonavlyssning verkligen
fungerar.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är möjligt att herr
Sveningsson inte förstod den indignation
somliga kände över telefonavlyssningen
under kriget. Han hade kanske
haft en annan uppfattning om han själv
varit föremål för denna kontroll.

Det var dock inte för att säga det som
jag tog till orda utan därför att jag med
förvåning hörde herr Sveningsson citera
vad en talare i andra kammaren
sagt. Talaren namngavs inte, men det
var mycket tydligt att det gällde vice
talman von Friesen.

Det är alldeles riktigt att denne påpekade
att de som varit positiva i saken
är rikspolischefen och riksåklagaren
och att det är ganska naturligt att
de från sina utgångspunkter vill ha alla
möjligheter de kan få till sitt förfogande.
Men han sade vidare: »Men det
är politikernas uppgift att dra upp gränserna
för vad som kan anses vara rätt
och rimligt med hänsyn till skyddet
av den personliga integriteten. Därför
tycker jag, att man skulle ha sagt nej
till rikspolischefens begäran.» Och han
tilläde: »Jag är, herr talman, angelägen
att framhålla att mina synpunkter i
den här frågan på intet sätt dikteras av
någon allmän ovilja mot polisen eller
dess arbete. Tvärtom har jag helt nyligen
gett uttryck för den meningen, att
vår polis utför ett mycket nyttigt och
nödvändigt arbete till skydd för medborgarna.
Jag har ingen anledning att
rubba denna uppfattning. Vi har all anledning
att vara tacksamma för det för
polismännen själva ofta mycket farliga
arbete som utförs.»

De meningarna borde tillfogas, innan
man angriper en person som icke är
närvarande.

utredning om grovt narkotikabrott m. m.

Herr SVENINGSSON (m) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara med anledning
av fru Segerstedt Wibergs uttalande
att jag nog inte förstod eller var
insatt i vad som hände under krigsåren
säga, att det kan ju vara möjligt.
Men jag minns mycket väl de många debatter
och den kritik som förekom här
under åren efter kriget. Det var dock,
som jag tidigare sagt, allra mest efter
krigets slut som man diskuterade frågan
om telefonavlyssning. Och var finns de
som möjligen tog skada av den telefonavlyssning
de då var utsatta för?

Jag kan trösta fru Segerstedt Wiberg
med att om någon skulle vilja avlyssna
min telefon under året framöver, har
jag ingenting emot det. Jag har inga
samtal som behöver döljas.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Både under gårdagens
debatt i andra kammaren och under dagens
debatt har mycket stor tveksamhet
rörande den proposition vi nu behandlar
blivit dokumenterad. Jag tror
att det är på sin plats att någon av oss
som har signerat detta utskottsutlåtande
säger att tveksamhet har rått även
inom utskottet.

Jag kan i nära nog allt hålla med herr
Björk och fru Segerstedt Wiberg när de
slår fast att telefonhemligheten är en av
de grundläggande fri- och rättigheterna
och att det måste vara alldeles speciella
skäl som gör att man medger avsteg
från de lagar som vi hittills har och
som endast när det gäller spioneri, ett
verkligt grovt brott, har medgivit undantag.
Men jag tycker också att vi här
bör fråga oss: Kommer vi icke att bli
ganska tveksamma om vi avslår propositionen?
Vilken verkan skulle det komma
att få?

Bara för någon vecka sedan var en
del utskott, bl. a. första lagutskottet, av
kriminalvårdsstyrelsen inbjudna till en
tredagarskonferens. Vi som deltog i
denna fann att den gav oss en hel del att

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. telefonavlyssning vid utredning om grovt narkotikabrott m. m.

tänka på, inte minst när de som arbetar
inom kriminalvården talade om
de problem som narkotikafaran fört
med sig. De talade om de 3 000 människor
som nu finns inom anstalterna
och om de, jag vill minnas, 29 langare
som man kommit åt efter det att man
sorterat bort andra som själva varit
hemfallna åt narkotika. Det var langare
som inte tillhör den riktigt grova
sort som man verkligen vill komma åt.
Där talades om att åt narkotika hemfallna
ungdomar genom brott måste
skaffa sig minst 50 kronor om dagen
för att kunna fortsätta köpa narkotika,
och om den gradvisa stegring i behovet
av allt starkare gifter som gör sig
gällande. Det var inte några panikartade
tongångar. Kriminalvårdens folk
är icke sådana att de grips av panik.

Jag tror att vi skall ha i minnet att
vad vi nu har att ta ställning till är hur
regeringens i december framlagda förslag
skall få full effekt. Vi har tagit initiativ
på det internationella planet. Vi
har förstärkt polisens möjligheter att
agera. Vi har dragit in ungdomsorganisationerna
i arbetet, och i regeringens
tiopunlctsprogram ingår också att i synnerligen
begränsade fall via telefonavlyssning
efter domstolsbeslut få möjligheter
att pröva, om man kan komma åt
de storlangare som vi hittills har stått
helt maktlösa inför.

Det är möjligt att man har handlat
i panik. Det är möjligt att man inte har
handlat i panik. Vi vet ingenting om
detta, men vi vet att riksåklagaren och
rikspolischefen själva anser att hela
den långa kedja som man har lagt upp
kanske skulle brista om man inte får
tillgripa denna möjlighet. Den tveksamhet
man måste känna i detta fall gäller
alltså: Om vi förkastar propositionen,
berövar vi oss då möjligheten att verkligen
komma åt de stora langare som vi
hitintills har stått helt maktlösa inför?
Kommer vi att få något verksamt medel
genom detta? Vi vet ingenting om
det i dag.

Vi vet däremot att det strider ganska
diametralt mot principen om de grundläggande
fri- och rättigheterna, som säger
att telefonhemligheten är nära nog,
herr Björk, grundlagsskyddad. Det är
en av de grundläggande fri- och rättigheterna.

Tveksamheten har alltså gått åt båda
hållen. Min egen tveksamhet har blivit
övervunnen sedan vi i utskottet — ett
enigt utskott — har uttalat att vi betraktar
denna lag som ett undantag. Vi
säger att den är tidsbestämd till utgången
av juni 1970. Vi kräver en ordentlig
dokumentation och redovisning
av hur denna lag verkat, om man har
för avsikt att kräva förlängning av den.
Det är den garanti som har gjort att jag
för min del låtit tveksamheten föras
över på frågan: Berövar vi oss möjligheten
att låta tiopunktsprogrammet mot
narkotikafaran få full effekt om vi icke
godtar telefonavlyssningen?

Med det anförda, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara göra två
kommentarer till fröken Mattsons mycket
sympatiska anförande.

Hon hänvisar till erfarenheter från
ett besök på en konferens hos kriminalvårdsstyrelsen
som ju har rika erfarenheter
på detta område. Hade det icke
varit intressant för riksdagen att få del
av vad kriminalvårdsstyrelsen och dess
chef tänker om detta förslag? Tänk om
de inte skulle tänka riktigt detsamma
som rikspolischefen och riksåklagaren!

Den andra kommentaren: Fröken

Mattson understryker att utskottet kräver
en ordentlig dokumentation. Det är
bra det. Men är man inom utskottet alldeles
säker om att polisen inför kravet
på en verkligt ordentlig dokumentation
kan utnyttja lagen på det sätt som polisen
önskar?

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. telefonavlyssning vid

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Eftersom jag har undertecknat
den motion som herr Björk berört,
vill jag göra en kort kommentar.
Jag kan göra den kort därför att herr
Björk och fru Segerstedt Wiberg har
framfört de flesta argument som är relevanta.

Det kan icke råda någon tvekan om
att alla, oavsett hur vi betraktar lagförslaget,
ser på narkotikabrottens utveckling
med det största allvar och att
vi med förhoppningar ser fram mot den
motoffensiv som nu är inledd efter skilda
linjer. Men det är uppenbart att detta
är en långsiktig kamp därför att narkotikan
— som det heter med ett ofta
använt slagord •— har kommit för att
stanna och torde bli ett permanent bekymmer
i vårt samhälle, liksom brottsligheten
har blivit det. Det betyder att
man måste använda långsiktiga motmedel
för att bekämpa narkotikamissbruk
och narkotikabrott.

Då frågar man sig: Vilken roll skall
telefonavlyssningen tillmätas och få i
denna offensiv? Kommer den att bli
permanent eller skall den bli en ettårig
parentes?

Det bar här, med rätta, anförts att
propositionen har tillkommit plötsligt.
Nyss användes ordet panik. Så starka
ord behöver man dock inte tillgripa.
Men nog verkar lagförslaget att vara något
av en improvisation — kanhända
något av försöksverksamhet. Rikspolischefen
och riksåklagaren har begärt
lagförslaget, och beställningen verkställes
nu av justitieministern.

Man får väl säga att ett lagförslag med
sådan principiell räckvidd sällan kommit
till så pass hastigt utan någon egentlig
utredning med remissförfarande.
Justitieministern verkar tydligt medveten
om svagheten. Hans tveksamhet är
påtaglig, något som framgår av propositionen
där det framhålles vilket allvarligt
ingrepp i den personliga integriteten
som förslaget innebär och där
det sägs att telefonavlyssning sannolikt
kan försvåra dessa brottslingars verk -

utredning om grovt narkotikabrott m. m.
samhet och öka polisens möjligheter.
Även rikspolischefen och riksåklagaren
verkar osäkra och lägger tonvikten vid
sannolikheten, säger att telefonavlyssning
»i varje fall kan försvåra» osv.

Denna tveksamhet förefaller mycket
väl motiverad. Jag erinrar om att spionen
Wennerströms telefon avlyssnades
under fyra år vilket framgår av den officiella
rapport som framlades. Det
finns ingenting i denna rapport som
anger att det var någon framgång med
denna fyraåriga telefonavlyssning, utan
när han fälldes, skedde det till slut på
grund av ett helt annat material. Detta
klena resultat i ett sådant fall under
så lång tid måste bidra till ökad skepsis
mot telefonavlyssning.

Därtill kommer de principiella argumenten.
Det har anförts att varje kultursamhälle
är ytterligt restriktivt när
det gäller att tillåta telefonavlyssning
just med hänsyn till vad den innebär av
ingrepp i medborgarens rättssäkerhet
och integritet.

Det är därför något förvånande att
både Sverige och Danmark samtidigt
reflekterar på att utvidga användningen
av telefonavlyssning, ty samma debatt
som vi nu för är aktuell i Danmark.
Även där har polisväsendet begärt
att få en lagstiftning om utvidgad
telefonavlyssning mot narkotikabrottslingar.
Motiven är desamma, och debatten
är nästan identisk med den vi här
för, med den skillnaden att debatten
där blivit så mycket intensivare och
motståndet så mycket hårdare. Detta
hänger naturligtvis samman med de
bistra erfarenheter som danskarna hade
under krigsåren och under ockupationen
av nazisternas användning av telefonavlyssning
gentemot danska medborgare.
Det spelar där in och stärker
motståndet mot detta nya spaningsmedel.
Vi har i vårt land inte samma bakgrund,
och vi kan föra debatten med
mindre lidelse, men vi känner samma
olust och har samma skepsis, även om
vi förstår det goda syftet med lagförslaget.

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Ang. telefonavlyssning vid utredning om grovt narkotikabrott m. m.

En fråga har nyligen i den danska
debatten ställts till polischefen: Om
denna lag redan hade funnits, hur
många skulle ni då anta skulle komma
att avlyssnas med dess hjälp? Han svarade:
»Endast två personer» — två personer
i hela Danmark. Men i gengäld
sade han att det var fråga om stora
fiskar i narkotikabranschen.

Man kan ju ställa frågan här: Hur
många skulle kunna tänkas bli avlyssnade
här i landet, om vi nu skulle besluta
om denna lagstiftning? Finns det
någon bedömning som är känd? Jag såg
med intresse att statssekreterare Ingvar
Carlsson i andra kammaren i går även
bragte denna fråga på tal och gjorde
en gissning som väl i hans fall får anses
vara kvalificerad. Han sade: Jag
kan tänka mig att antalet kommer att
understiga ett dussin personer.

En annan fråga som ställts i Danmark
är: Vad gör man, om den misstänkte
finns på en stor arbetsplats? Riskerar
även andra på företaget att bli avlyssnade?
Kommer inte -—• herr Björk var
inne på den aspekten — en vidare krets
av personer att beröras av telefonavlyssningen,
som omfattar även ganska
oskyldiga samtal och kontakter, något
som kommer att väcka oro och ovisshet?
Detta är naturligtvis frågor som
det är anledning att ställa i kväll, när
vi är färdiga att ta ställning till förslaget.

Hittills har telefonavlyssningen haft
en ganska markant begränsning, då
denna åtgärd vidtagits företrädesvis
när det gällt brott mot rikets säkerhet
— spionage och olovlig underrättelseverksamhet.
Nu vidgas sfären till att
omfatta ett annat område — en annan
riktning så att säga. Det blir hädanefter
svårare för riksdag och regering att
fasthålla en klar principiell linje i dessa
frågor. Nästa gång kan det vara en
annan typ av brott som rikspolischefen
begär telefonspaning för. Vi har då en
svagare plattform att stå på om vi vill
säga nej.

Justitieministern har infört flera ga -

rantiregler — om domstolstillstånd i
varje enskilt fall, tidsbegränsning till
en månad osv. Detta är i och för sig
behövligt och naturligtvis tillfredsställande.
Första lagutskottet har därtill fogat
kravet på en redovisning av erfarenheterna,
om förslag till förlängning
skulle bli aktuellt ett annat år. Att man
formulerat en sådan villkorlig sats innebär
väl att man kan tänka sig en fortsättning.
Detta är just vad man kan befara,
alltså att en tillfällig lag blir permanent
därför att narkotikabrotten
kommer att vara permanenta. Vi kommer
att ha detta problem och måste
leva med det i vårt samhälle och i varje
nutida samhälle. Vi kommer då att frestas
att behålla lagen.

Inför detta perspektiv har vi motionärer
försökt anlägga moteld, velat ta
det säkra för det osäkra och föreslagit
att lagen inte skall införas, denna lag
som upphovsmännen själva uppenbarligen
är så osäkra på och vars principiella
innebörd är ytterligt tveksam.

Herr talman! Därför ber jag att få instämma
i de bifallsyrkanden till motionerna
som tidigare avgivits.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på de stora frågorna om rikets säkerhet
och om narkotikabrottens vederstygglighet.
Det är områden som jag är
mycket okunnig på. Jag känner bara
ett behov av att här röra vid en liten
formalitet, som kanske inte är helt oväsentlig
i alla fall.

Det gäller det svar som första lagutskottets
ärade ordförande gav på herr
Björks fråga, om bandupptagningar av
telefonavlyssnade samtal skulle få användas
som bevismaterial inför domstol.
Herr Alexanderson svarade att vi
här i landet har fri bevisprövning, och
det betyder väl att domstol kan både
godtaga och refusera materialet. Just
detta svar riktar uppmärksamheten på
en mening i första lagutskottets utlåtande.
Sista meningen i tredje stycket

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Ang. telefonavlyssning vid
på sidan 10 lyder så här: »Härigenom»
— dvs. genom spaningsmetoden —
»kan polisens möjligheter att få fram
bindande bevisning mot brottslingarna
ökas samtidigt som dessas verksamhet
försvåras.»

Menar utskottet med detta att om man
får brottslingarna fast och satta bakom
lås och bom, så blir deras verksamhet
försvårad — något som otvivelaktigt
är fallet? Menar utskottet att spaningsmetoden
föranleder langarna att uttrycka
sig försiktigare i telefon? Då är
det ju också riktigt att verksamheten
försvåras. Om de emellertid skräms
från att använda telefonen, är det uppenbart
att satsen inte håller.

Men det är kanske inte så mycket den
saken jag ville peka på utan mera vad
herr Alexanderson sagt om att telefonavlyssningen
indirekt kan leda till bindande
bevisning. Ja, det är väl meningen
med spaningsmetoden, annars finns
det ingen anledning att slå in på den
här vägen. Därvidlag kan det ju inte
finnas någon invändning, i varje fall
inte från min sida.

Skall emellertid i skyddet av principen
om fri bevisprövning hos domstolarna
den slutsatsen dras av utskottets
skrivning att bandupptagningar av
telefonavlyssningar direkt — alltså inte
indirekt — skall få utnyttjas som bevismaterial?
Skall man läsa ut någonting
sådant ur denna text, vilket man kan
göra, har jag svårare att vara med. Den
uppfattningen är bestämd av vad jag
liksom herrar Björk och Dahlberg fått
lära mig under arbetet i integritetsskyddsutredningen,
där vi är ledamöter,
nämligen att bandupptagningsmaterial
är högst otillförlitligt.

Den synpunkten har jag velat få införd
i protokollet, även om jag biträder
första lagutskottets yrkande i denna
fråga.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till ut -

utredning om grovt narkotikabrott m. m.

skottets hemställan samt vidare på bifall
till de i ämnet väckta motionerna;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Björk begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 16,

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Då emellertid herr Björk begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej —14.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återstående
ärenden å föredragningslistan
skulle uppskjutas till kammarens sammanträde
onsdagen den 12 mars.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 80, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om änd -

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Interpellation ang. den planerade motorvägen mellan Göteborg och Boras

ring i lagen den 20 mars 1964 (nr 163)
om införande av brottsbalken; och
nr 81, i anledning av Knngl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om telefonavlyssning
vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 83, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i narkotikastrafflagen
den 8 mars 1968 (nr 64),
in. m., jämte motioner i ämnet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

29, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och

nr 30, angående riktlinjer för den
fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. m.

Interpellation ang. den planerade motorvägen
mellan Göteborg och Borås

Herr ERNULF (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Enligt målsättningen i
1958 års vägplan skulle motorvägen Göteborg—Borås
vara färdigställd år 1975.
Nu befintliga flerårsplaner räknar med
att byggandet av motorvägen skall påbörjas
senast år 1971. Från vägverket
har upplysts att de lokala vägförvaltningarna
projekterar motorvägen för en
preliminär byggstart år 1971 för delen
Göteborg—Landvetter och år 1972—
1973 för delen Landvetter—Borås.
Byggnadstiden beräknas till omkring
fyra år för varje del. Detta skulle alltså
innebära att hela sträckan Göteborg—
Borås, om beräkningarna håller, blir
klar först år 1977.

Statens vägverk har i sin nyligen
framlagda behovsplan för utbyggnad av
landets huvudvägar under perioden

1970—1985 upptagits bl. a. motorvägen
Göteborg—Borås. Något ställningstagande
från statsmakternas sida till denna
behovsplan har ännu ej gjorts.

Riksväg 40, sträckan Göteborg—Borås,
är en mycket hårt trafikerad väg
med hastigt ökande trafikmängd. År
1968 uppgick trafikmängden på stora
delar av vägen till omkring 11 000 fordon
i genomsnitt per dygn. För både
Göteborg och Borås med kringliggande
bygd är vägen av stor betydelse som
trafikled för både last- och persontrafik.

Redan det nu anförda gör det angeläget
att motorvägsbygget snarast igångsättes
och fullföljes. Angelägenhetsgraden
härav ökar väsentligt genom de stora
brister som den nuvarande riksväg
40 uppvisar på sträckan Göteborg—Borås.
För att vara en så starkt trafikerad
väg är den i hög grad trafikfarlig, främst
genom för liten vägbredd och olämpligt
lagda kurvor samt dålig sikt på
många ställen.

Statistiken visar också att många trafikolyckor
inträffar på vägen. Enligt
uppgifter som erhållits från vägförvaltningarna
i Göteborgs och Bohus län samt
Älvsborgs län var antalet trafikolyckor
175 år 1966, 153 år 1967 och 155 år
1968. Till stor del utgjordes de av singelolyckor,
oftast i kurvor och med avkörning
från vägen som resultat. T flera fall
vållades dödsoffer.

Som ovan nämnts ökar trafikintensiteten
på vägen hastigt år från år. En ytterligare
belastning kan väntas då den
nya vägen från Småland till Borås blir
färdig, eftersom en del trafik som tidigare
tagit andra vägar då kan väntas ta
vägen till och från Göteborg över Borås.

Frågan om den bristande trafiksäkerheten
på riksväg 40, sträckan Göteborg
—Borås, har aktualiserats genom ett
flertal allvarliga trafikolyckor i år, delvis
med dödsoffer som följd. Dessa olyckor
har föranlett länsstyrelsen i Älvsborgs
län att tillsätta en särskild arbetsgrupp
för frågan om åtgärder att
förbättra trafiksäkerheten på vägen. Vis -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Interpellation ang. åtgärder för att
sa hastighetsbegränsningar har redan
beslutats.

Naturligtvis är dessa åtgärder för
att förbättra trafiksäkerheten av godo.
Tyvärr är emellertid som bekant polisens
resurser otillräckliga för att effektivt
övervaka att hastighetsbegränsningar
verkligen iakttages av trafikanterna.
Detta torde vara den huvudsakliga orsaken
till att tidigare införda hastighetsbegränsningar
inte lett till väntat
reslutat i fråga om att nedbringa antalet
trafikolyckor.

Mot denna bakgrund blir det alltmera
angeläget att motorvägsbygget Göteborg—Borås
påbörjas snarast möjligt.
Tekniska hinder torde knappast föreligga
att starta bygget tidigare än som
avses i gällande planer. De ekonomiska
hindren bör inte få vara avgörande.
Både mänskliga hänsyn till det personliga
lidande som trafikolyckorna orsakar
och ekonomiska hänsyn till de
kostnader de på olika sätt för med sig
för den enskilde och för samhället talar
för radikala åtgärder för att påskynda
motorvägsbygget och därmed öka trafiksäkerheten.

Under hänvisning till vad nu anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande
fråga:

Har statsrådet för avsikt att påskynda
det planerade motorvägsbygget Göteborg—Borås
med hänsyn till den stora
trafikmängden och den bristande trafiksäkerheten
på nuvarande landsvägsförbindelse
mellan dessa båda städer (riksväg
40) ?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Interpellation ang. åtgärder för att säkerställa
mötesrätten och mötesfriheten

Ordet lämnades härefter till herr
JACOBSSON, GÖSTA, (m), som anförde: -

säkerställa mötesrätten och mötesfriheten

Herr talman! Å Akademiska föreningen
i Lund anordnade Lunds universitet,
tekniska högskolan i Lund och Skånes
handelskammare fredagen den 28 februari
1969 en kontaktkonferens för näringsliv
och forskare i och för utbyte
av informationer rörande forskningens
senaste rön på viktiga områden allt enligt
ett på förhand uppgjort program.
Sammankomsten var öppen för allmänheten.
Som framgått av tidningarna kunde
sammankomsten till följd av en i
detalj planerad aktion av en vänsterradikal
studentgrupp emellertid icke fullföljas.

I aktionen deltog ca 200 studenter.
Den inleddes med att en talesman för
studentgruppen begärde ändring av mötesprogrammet,
vilket yrkande avvisades
av universitetets rektor magnificus
professor Per Stjernqvist i dennes egenskap
av ordförande. Härefter började
man genom en organiserad talkör försedd
med megafoner störa den förste
föredragshållaren, för att till sist genom
en mindre stötgrupp på ett tjugotal
framkommenderade ungdomar under
höga rop ockupera talarstolen, varigenom
nästa föredragshållare förhindrades
taga till orda. Detta ledde till att
ordföranden nödgades upplösa sammankomsten.

Det är inte första gången som samma
studentgrupp organiserat liknande aktioner,
men det torde vara förstå gången,
som man lyckats fullfölja sitt uppsåt
dvs. att förhindra en offentlig sammankomst
för vinnande av publicity
åt den egna gruppen. Ur samhällets synpunkt
framstår det inträffade som djupt
nedslående. Aktionen innebar ett åsidosättande
av de för ett demokratiskt samhälle
grudläggande reglerna om mötesfrihet,
yttrandefrihet och tolerans mot
oliktänkande, varjämte den utgjorde ett
allvarligt störande av den allmänna
ordningen. Att något sådant kunnat förekomma
vid ett av rikets universitet,
som alltid ansetts vara ett säte för tankens
frihet, gör det hela dubbelt beklagligt.

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Interpellation ang. åtgärder för att säkerställa mötesrätten och mötesfriheten

Upptåget går inte att urskulda med
en hänvisning till den s. k. demonstrationsrätten;
genom de aggressiva former
som utvecklades, överskreds nämligen
väsentligen gränserna för vad som i ett
rättssamhälle kan i sådant hänseende
tolereras.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer jag om första kammarens
tillstånd att till hans excellens
statsministern rikta frågan om vilka åtgärder
som man från statsmakternas
sida kan och ämnar vidtaga för att förhindra
ett återupprepande av dylika

aktioner och för att säkerställa mötesrätten
och mötesfriheten i vårt land.

Även denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 19.18.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Fredagen den 7 mars 1969

Nr 9

Fredagen den 7 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 27
nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

7, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser statistiska centralbyrån.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj ds proposition
nr 29, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Vid föredragning av Kungl. Maj ds
proposition nr 30, angående riktlinjer
för den fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. in., hänvisades
propositionen, såvitt den gällde fordonsskatten,
till bevillningsutskottet,
såvitt den avsåge ändring i vägtrafikförordningen,
till lagutskott och i övrigt
till statsutskottet.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj ds till kammaren överlämnade skrivelse
nr 27, med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté
under år 1968.

Anmäldes och bordlädes skrivelse
från den svenska parlamentariska delegationen
hos Europarådets rådgivande
församling med överlämnande av redogörelse
för församlingssessionerna under
år 1968.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av motion om kvinnlig
tronföljd;

statsutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
angående anslag till teckning av aktier
i AB Gullhögens Bruk jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkanden och
memorial:

nr 2, med anledning av motioner angående
den s. k. 80-procentregeln vid
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen; nr

3, med anledning av motioner om
indexreglering av ingångsvärde m. m.
vid beräkning av utskiftningsskatt;

nr 4, med anledning av motioner om
utsträckning av tiden för skattskyldigs
besvär över taxeringsnämnds beslut;

nr 5, med anledning av motioner angående
vissa frågor rörande utskänkning
av rusdrycker;

nr 6, med anledning av motioner om
skattelättnader för fiskare;

nr 7, med anledning av motioner om
skattemässig täckning av kommuns
kostnad för fritidsbebyggelse;

nr 8, med anledning av motioner om
rätt till avdrag vid beskattningen för

Nr 9

Fredagen den 7 mars 1969

periodiskt understöd till studerande
in. in.;

nr 9, med anledning av motioner om
skatteavdrag i vissa fall för ökade levnadskostnader; nr

10, med anledning av motioner
angående resultatutjämning vid beskattningen
m. m.; och

nr 12, angående överlämnande till
statsutskottet av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade motioner;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 7, i anledning av motioner om inrättande
av en riksdagens informationstjänst;
och

nr 8, i anledning av motion om uppdrag
åt talmanskonferensen att förmedla
enkätfrågor till riksdagsmän;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av motioner om
förbättring av de värnpliktigas sociala
förmåner;

nr 13, i anledning av motioner om
ekonomiskt stöd i samband med adoption
m. m.;

nr 14, i anledning av motioner om
lagstadgad skyldighet för företag att
varsla vid driftsnedläggning och om
lagstadgad minsta uppsägningstid vid
avskedanden från arbetsanställning,
in. m.;

nr 15, i anledning av motioner angående
korum i militärtjänst; och
nr 16, i anledning av motion om
obligatorisk begravningsförsäkring;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

7, i anledning av motioner om
statistik för bedömning av levnadsnivån
och om åtgärder för att mäta olika
välfärdskomponenter;

nr 8, i anledning av motion om en
förebyggande ungdomsvård, m. m.; och
nr 9, i anledning av motioner om
kontinuerlig forskning angående ungdomens
situation i samhället.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de ledamöter
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta tjänstemän hos
kammaren samt kammarens sekreterare,
den 6 mars 1969.

§ 1

Förordnades stenografen Arnold
Eriksson att fr. o. m. den 6 mars 1969
tills vidare, dock längst t. o. m. den 31
december 1970, vara förste stenograf
hos riksdagens första kammare med
rätt för honom att under tid då riksdagen
är samlad åtnjuta arvode enligt
löneklass A 26 jämte de avlöningsförmåner
i övrigt som skulle ha tillkommit
honom om han varit extra tjänsteman
i lönegrad Ag 26.

§ 2

Förordnades reservstenografen fru
Yvonne Junestrand att fr. o. m. den 6
mars 1969 tills vidare, dock längst
t. o. in. den 31 december 1970, vara
stenograf hos riksdagens första kammare
med rätt för henne att under tid
då riksdagen är samlad åtnjuta arvode
enligt löneklass A 21 jämte de avlöningsförmåner
i övrigt som skulle tillkommit
henne om hon varit extra
tjänsteman i lönegrad Ag 21.

§ 3

Förordnades fru Gun Brit Wedholm
att fr. o. in. den 6 mars 1969 tills vidare
uppehålla arvodestjänst som reservstenograf.

§ 4

Förordnades halvtidsanställde stenografen
fru Mary Malm att tills vidare
under tiden den 6 mars—den 23 maj
1969 under innehavarens — herr Arne
Löfling — tjänstledighet uppehålla
tjänst som heltidsanställd stenograf i
lönegrad Ag 25.

Fredagen den 7 mars 1969

Nr 9

§ 5

Förordnades halvtidsanställde stenografen
fru Eva Klang att fr. o. m. den
6 mars 1969 tills vidare under innehavarens
— fru Mary Malm — förordnande
på annan tjänst uppehålla jämväl
hennes halva tjänst och således hel
tjänst som stenograf mot arvode enligt
löneklass A 21 jämte de avlöningsförmåner
i övrigt som skulle tillkommit
henne om hon varit extra tjänsteman
i lönegrad Ag 21.

§ 6

Anställdes fil. stud. Sture Carlsson
och fil. stud. Göran Ringblom med giltighet
fr. o. in. den 3 februari tills vidare
under år 1969 som informatörer

för uppgifter hos kontaktorganet riksdag—skola.
Arvode skulle utgå med 30
kronor per timme inklusive semesterersättning.

År och dag som ovan
K.-G. Lindelöw

/S.-G. Grahn

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969