Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:9)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1968

27 februari—1 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 27 februari sid

Interpellation av herr Strandberg (h) ang. beskattning av ramstyrda
motorfordon, in. m............................... 5

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Fälldin (ep) ang. tidpunkten för distribution av kungl.

propositioner till riksdagens ledamöter .................. 7

av fru Segerstedt Wiberg (fp) ang. utredning om invandrarnas
anpassning .................................... 7

av herr Skärman (fp) ang. saltningen på gator och vägar .... 7

av herr Lundberg (h) ang. dispositionen av kvarstående införselavgiftsmedel
................................... 7

Onsdagen den 28 februari

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar ...................... 8

Rösträtt vid dubbelt medborgarskap .......................... 13

Rösträtt för vissa i Sverige bosatta utländska medborgare...... 14

Om åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret . . 21

Om kvinnlig tronföljd ..................................... 23

Statsbidraget till politiska partier ....................... 27

Anslag under åttonde huvudtiteln:

Om höjning av statsbidraget till SECO ...................... 28

Elevantalet i observationsklass, m. m....................... 29

Ridrag till vissa privatskolor ............................ 33

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare........ 50

Ridrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet .............. 51

Gymnastik- och idrottshögskolorna ........................ 52

Lärares fortbildning ................................... 53

1 Första kammarens protokoll 1968. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Sid.

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten 55

Om statsbidrag till Jägarnas riksförbund...................... 58

Om förstärkning av de statliga organens press- och informationstjänst
................................................ 60

Om arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m....... 61

Meddelande ang. enkel fråga av herr Edström (fp) ang. utskrift
av recept vid iterering .................................... 64

Torsdagen den 29 februari

Svar på enkla frågor:

av herr Schött (h) om vissa förberedelser för årets taxerings arbete

................................................ 65

av herr Dahlén (fp) om en vitbok om Vietnam ............ 68

av herr Björk (s) ang. information till polispersonalen beträffande
reglerna för användning av skjutvapen ........ 70

av fru Segerstedt Wiberg (fp) ang. utredning om invandrarnas
anpassning ........................................ 72

av herr Nilsson, Ferdinand, (ep) ang. avtalsrätten för arbetsmarknadens
organisationer ............................ 74

av herr Blom (fp) ang. sysselsättande av äldre, friställd arbetskraft
i den statliga verksamheten .................... 77

av herr Peterson, Eric Gustaf, (fp) om rabatter för sjuk- och

invalidpensionärer vid resa på statens järnvägar.......... 80

av herr Fälldin (ep) ang. tidpunkten för distribution av kungl.
propositioner till riksdagens ledamöter .................. 81

Interpellation av herr Fälldin (ep) om kreditstöd till verksamhet
för tillvaratagande av stormskadat virke .................... 84

Meddelande ang. enkel fråga av herr Skärman (fp) ang. vissa
förutsättningar för fastställande av stadsplan ................ 85

Fredagen den 1 mars

Meddelande ang. enkel fråga av herr Lundberg (h) ang. instruktionerna
till den svenska delegationen vid UNCTAD II i vad
avser stöd till nationella handelsflottor och varvsindustri .... 87

Innehåll

Nr 9

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 28 februari Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, om vidgad rösträtt för
utlandssvenskar .......................................... g

— nr 9, om lagändring som hindrar att dubbelt medborgarskap

ger rösträtt i två länder .................................. 13

— nr 10, ang. rösträtt för vissa i Sverige bosatta utländska medborgare
................................................ 14

— nr 11, om åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska

folkstyret .............................................. 21

— nr 12, om kvinnlig tronföljd .............................. 23

— nr 13, om lagfäst rätt till beriktigande i press och radio____ 27

—• nr 14, ang. statsbidraget till politiska partier .............. 27

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde ...................... 28

— nr 35, om anslag till marketenterikassan vid svenska FN-för bandet

på Cypern ...................................... 55

— nr 36, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond ........ 55

Andra lagutskottets utlåtande nr 2, om ökade möjligheter att erhålla
statliga studielån .................................. 55

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, om utjämning genom kyrkofonden
av kostnad för lön till kyrkovaktmästare............ 55

— nr 3, ang. placeringen av prästlönefondsmedel.............. 55

— nr 4, ang. särskilda lagfartsbevis, m. m..................... 55

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, om ändrad ordning för vissa
anslags uppförande i statsbudgeten ........................ 55

— nr 5, om statsbidrag till Jägarnas riksförbund.............. 58

— nr 6, ang. ett ränte- och amorteringsfritt lån till djursjukhuset

i Strömsholm ............................................ 59

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2, ang. centraler för
information till medborgare, m. m......................... 60

— nr 3, om en förbättrad upplysningsservice för värnpliktiga . . 61

— nr 4, ang. en omvärdering av kvinnans roll i samhället...... 61

— nr 5, om arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m. 61

It,; I

sj.''; ;;; vÖHfirJ <

jölö: >.•

■\y Öl ;(!

:i : ■ t t i ''.‘.‘U

.....

.V-s! ■ Öl ''

.;. ... . . i jVö; ■ ; si ; iiii.. • :■ 1 ''fn

......... I ■

Tisdagen den 27 februari 1968

Nr 9

Tisdagen den 27 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 4—den 15 mars 1968 för deltagande
i nedrustningskonferensens arbete
i Geneve.

Stockholm den 26 februari 1968

Alva Myrdal

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 72, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68, såvitt propositionen
avser jordbruksärenden.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
73, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående beredskapsstat
för försvarsväsendet för budgetåret
1968/69.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
33, angående anslag för budgetåret
1968/69 till byggnadsarbeten för vissa
kulturändamål.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 8—
14, statsutskottets utlåtanden nr 8, 35
och 36, andra lagutskottets utlåtande
nr 2, tredje lagutskottets utlåtanden nr
2—4, jordbruksutskottets utlåtanden nr
4—6 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 2—5.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

19, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,
m. m.;

nr 26, angående vissa byggnadsarbeten
vid universiteten m. m.;

nr 29, angående särskilt stöd åt äldre
arbetslösa m. in.;

nr 30, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 14
december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, in. m.;

nr 31, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461); och

nr 32, angående ökning av garantin
för exportkredit.

Interpellation ang. beskattning av ramstyrda
motorfordon, ni. m.

Herr STRANDBERG (h) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Under senare år har
trafiken på allmänna vägar med traktordumprar
intensifierats. Som traktordumper
betecknas ett slags fordonskombination
som består av en konventionell
traktor en konventionell släpvagn
eller, i en modernare utformning, en såsom
traktor klassificerad enaxlig motor -

Nr 9

Tisdagen den 27 februari 1968

Interpellation ang. beskattning av ramstyrda motorfordon, in. m

enhet sammanbyggd med en- eller tvåaxlig
lastenhet. Sådana ekipage är utgångsmässigt
konstruerade för att användas
huvudsakligen inom arbetsområden
som är så beskaffade att allmän
trafik normalt inte förekommer där.
Registrerad traktor får dock framföras
på allmän väg med eller utan tillkopplad
släpvagn.

Vägtrafikförordningen lider dock av
stora brister när det gäller regleringen
av sådana fordonskombinationers användning
på allmän väg. För själva
traktorn (motorenheten) finns visserligen
en rad bestämmelser, men för släpvagnen
(lastenheten) existerar ingen
noggrannare reglering.

När vägtrafikförordningen tillkom år
1951 användes traktorer praktiskt taget
uteslutande inom jordbruket. Jordbrukstraktorerna
användes då i ganska
ringa utsträckning på allmän väg och
därvidlag har inte någon större ändring
skett under tiden fram till i dag.
Det vore alltså obilligt att låta jordbruket
via en traktorbeskattning lämna bidrag
till kostnaderna för ett allmänt
vägväsende som de praktiskt taget inte
utnyttjar.

I dag utnyttjas emellertid denna skattefrihet
av sådana traktorklassificerade
motordrivna fordon som i väsentlig omfattning
används på allmän väg. På
grund av att traktorsläpvagn inte behöver
vare sig besiktigas eller registreras
kan sådana släpfordon byggas med
dumperkorgar för laster som normalt
ger cirka 50 % för höga axeltryck jämfört
med vad våra allmänna vägar och
broar är upplåtna för. I dag finnes omkring
3 000 traktordumprar och antalet
beräknas årligen öka med cirka 800.

Då det inte torde vara osannolikt alt
den sittande bilskatteutredningen kommer
att pröva frågan om beskattning av
entreprenadtraktorer som används på
allmän väg synes det ur allmän samhällelig
synpunkt nödvändigt att redan
nu efterhöra ansvariga myndigheters
synpunkter i frågan. Det torde vara
angeläget att entreprenörföretagarna får
klart för sig om en ändrad beskattning

är att vänta eller ej. En investering i en
i dag skattefri traktordumper baseras
på kalkyler som kanske snabbt förändras
genom riksdagsbeslut om ändrade
beskattningsprinciper. Många entreprenörer
kan härvid komma att ställas i
svåra ekonomiska omständigheter. Samma
förhållande gäller svenska företag
som i dag tillverkar här avsedda fordon
och som rimligen bör erhålla besked
om framtida beskattningsprinciper
för att kunna taga hänsyn härtill
i sin investeringspolitik.

Man kan också förmoda att trafiksäkerhetsverket
snart låter höra av sig
beträffande här avsedda fordons säkerhetsbestämmelser.
Frågor om effekt—•
viktförhållanden, bromssystem, styrförmåga,
siktförhållanden, kopplingsanordningar
m. m. bör snart upptagas till
ny prövning med hänsyn till trafiksäkerhetskraven.

Då de angivna förhållandena således
synes vara av stor betydelse för såväl
leverantörer av traktordumprar som för
köpare av sådana fordon är det nödvändigt
att framtida beskattningsprinciper
m. m. redan nu klarlägges i och
för undvikande av felinvesteringar på
ömse håll.

Av skäl som ovan redovisats hemställer
jag om kammarens medgivande att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Anser statsrådet att ramstyrda motordrivna
fordon i skattehänseende i
framtiden bör klassificeras som bil?

2. Bör sådant för koppling till traktor
avsett släpfordon vars lastutrymme
består av en s. k. dumperkorg eller annan
för tipptransporter avsedd påbyggnad
få nyttjas på allmän väg utan inregistrering? 3.

Anser statsrådet att registrerade
entreprenadtraktorer och registrerade
traktorsläpvagnar försedda med påbyggnad
för tipptransporter skall vara
utrustade med de tillbehör som betingas
av användning på allmän väg
och att årlig kontrollbesiktning av sådana
fordon bör ske enligt samma sy -

Tisdagen den 27 februari 1968

Nr 9

stem som i dag gäller för registrerat
motorfordon och registrerade släpvagnar? 4.

Vilka eventuella åtgärder avser
statsrådet vidtaga för att i god tid orientera
leverantörer och köpare av här
avsedda fordon rörande påtänkta nya
skatteregler samt kommande registrerings-
och besiktningsprinciper?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

752, av herr Fålldin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
20, angående nordiskt institut för samhällsplanering; nr

753, av herr Högström, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
20, angående nordiskt institut för samhällsplanering; nr

754, av herr Svemingsson in. fl., i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 22, angående vissa anslag ur kyrkofonden,
m. m.;

nr 755, av herr Åkerlund, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 24, med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av § 6 lagen den 30 maj 1873 (nr 31)
om rikets mynt; ävensom
nr 756, av herr Ahlmark,
nr 757, av herr Ahlmark,
nr 758, av herr Dahlén m. fl.,
nr 759, av herrar Ernulf och Ahlmark,

nr 760, av herrar Ernulf och Alexanderson,

nr 761, av herrar Ernulf och Alexanderson,

nr 762, av herrar Ernulf och Skärman,

nr 763, av herr Ernulf in. fl.,
nr 764, av herr Holmberg m. fl.,
nr 765, av herr Larsson, Nils Theodor,
m. fl.,

nr 766, av herr Palm m. fl.,
nr 767, av herr förste vice talmannen
Strand m. fl., samt

Meddelande ang. enkla frågor
nr 768, av herr Österdahl m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 27, med förslag till ändringar i
regeringsformen, m. m.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 23 februari

av herr Fälldin (ep) till hans excellens
herr statsministern: »År Ers Excellens
villig medverka till att Kungl.
Maj:ts propositioner i fortsättningen
tillställes riksdagens ledamöter innan
eller i vart fall samtidigt som de presenteras
via massmedia?»;

den 26 februari

av fru Segerstedt Wiberg (fp) till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet:
»När kommer Herr

Statsrådet att tillsätta den utredning
om invandrarnas anpassning, som omnämndes
i statsverkspropositionen?»;
ävensom

den 21 februari

av herr Skärman (fp) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Har vi ur skilda synpunkter
verkligen råd till detta saltande
på gator och vägar?»; samt

av herr Lundberg (h) till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet:
»Vill Statsrådet delge kammaren
de principer som tillämpas vid disponeringen
av, efter regleringsårets utgång,
kvarstående införselavgiftsmedel?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Onsdagen den 28 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Österdahl för tiden den
26 februari—den 15 mars på grund av
ett från honom inkommet, nu uppläst
läkarintyg, utvisande att han till följd
av sviter efter influensa vore sjukskriven
för tiden till och med sistnämnda
dag.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

74, till fullmäktige i riksbanken
angående förflyttning av riksbankens
sedeltryckeri till Tumba m. m.; och
nr 75, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående familjepension
åt fru Carin Vänner.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 19,
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 26,
angående vissa byggnadsarbeten vid
universiteten m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 29, angående särskilt
stöd åt äldre arbetslösa m. in., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge

ändringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens
dagpenningbelopp
och grundstatsbidrag m. m., till lagutskott
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts propositioner:

nr 30, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
14 december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, m. m.; och
nr 31, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
32, angående ökning av garantin för exportkredit.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 752 och 753 till statsutskottet,

motionen nr 754 till lagutskott,

motionen nr 755 till bankoutskottet
samt

motionerna nr 756—768 till konstitutionsutskottet.

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av motioner
om vidgad rösträtt för utlandssvenskar.

Till konstitutionsutskottet hade hänvisats 1)

de likalydande motionerna 1:97,
av herr T istad m. fl., och II: 136, av fru
Frsenkel m. fl.;

2) de likalydande motionerna 1:303,
av herrar Dahlén och Lundström, samt
II: 383, av herrar Wedén och Ohlin;

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

3) motionen II: 81, av herr Wahlund
och herr Eliasson i Sundborn; ävensom

4) motionen 11:560, av herr Björkman
och fru Sundberg.

I motionerna 1:97 och 11:136 hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om förslag
till sådan ändring i lagen om val till
riksdagen, att varje svensk medborgare,
som enligt § 16 första och andra styckena
riksdagsordningen vore tillförsäkrad
valrätt, bereddes möjlighet att upptagas
i röstlängd, även om han icke
vore mantalsskriven här i riket.

I motionerna 1:303 och 11:383 hade
anhållits, att riksdagen måtte besluta,
att 53 b § mom. 2 första satsen i lagen
den 26 november 1920 om val till riksdagen
skulle få följande lydelse: »ej är
mantalsskriven i riket men någon gång
varit här kyrkobokförd».

I motionen II: 81 hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att utomlands
bosatta svenska medborgare, som vore
myndiga och innehade giltigt svenskt
pass, skulle äga möjlighet att deltaga i
andrakammarval och folkomröstningar
i Sverige, därest de någon gång hade
varit här kyrkobokförda, med giltighet
redan vid 1968 års andrakammarval.

I motionen 11:560 hade yrkats, att
riksdagen skulle besluta om vidgad
rösträtt för utlandssvenskar i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte avslå motionerna II:
81, I: 97 och II: 136, I: 303 och II: 383
samt 11:560.

Reservation hade avgivits av herr
Sveningsson (h), fru Segerstedt Wiberg
(fp) samt herrar Hernelius (h),
Sörenson (fp), Hamrin i Jönköping
(fp), Wahlund (ep), Magnusson i Tumhult
(h), Neländer (fp) och Lindberg
(ep), vilka på åberopade grunder ansett,
att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna II:

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
81 samt 1:303 och 11:383 ävensom i
anledning av motionerna 1:97 och II:
136 samt 11:560 för sin del måtte besluta,
att 53 b § första stycket 2) lagen
om val till riksdagen skulle erhålla i
reservationen angiven lydelse.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det är bara några månader
sedan vi senast behandlade frågan
om utlandssvenskarnas rösträtt, så
det kanske ur den synpunkten inte finns
någon anledning nu till en mera omfattande
debatt.

Nog är det en ganska ovanlig händelse
att när det i många år har arbetats med
ett förslag, när det har gjorts en mångfald
framställningar i form av motioner,
interpellationer och enkla frågor,
och när sent omsider ett förslag kommer
från Kungl. Maj :t och beslut fattas,
så skapar även detta beslut ett stort
missnöje. Bara någon månad efter beslutet
väckte de tre borgerliga oppositionspartierna
på nytt motioner om utlandssvenskarnas
rösträtt, vilka behandlas
i konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8. Denna rad av motioner
speglar på sitt sätt det missnöje som
alltjämt finns kvar trots det beslut som
fattades sent i höstas, närmare bestämt
den 7 december.

Det måste vara en orättvisa att bara
vissa grupper av svenskar som vistas
utomlands skall oberoende av tiden få
ha kvar förmånen att ha rösträtt. Den
godtyckliga femårsgränsen, som fastställdes
i slutet av förra året, var ett
litet steg i rätt riktning, men det var
otillfredsställande och otillräckligt att
man avskaffade bara en liten bit av den
stora orättvisan. Bestämmelsen om femårsgränsen
bör slopas. Här bör gälla
att den som någon gång varit kyrkoskriven
i Sverige och alltjämt är svensk
medborgare skall ha rösträtt i sitt ursprungliga
hemland.

Enligt den ordning som nu är beslutad
skall den som vill bli uppförd i
den särskilda röstlängden vid ansökan
härom kunna förete ett giltigt svenskt

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
pass. Detta bevis på svenskt medborgarskap
bör ha samma värde vid vilket
tillfälle det än är, oberoende av femårsgränsen.
Alla de skäl som anförts
för femårsgränsen är ohållbara, och
därför bör den gränsen försvinna, så att
alla utlandssvenskar som är svenska
medborgare och enligt grundlagens bestämmelser
skall ha rösträtt också får
möjlighet att utnyttja denna rättighet
redan vid riksdagsmannavalet den 15
september i år.

.lag vill gärna stryka under vad jag
uttalade när denna fråga sist behandlades,
nämligen att de som har vistas
många år utomlands, som gör sig detta
besvär att hålla sig med gällande
svenskt pass och som gör sig omaket att
söka upp närmaste svenska ambassad
för en ansökan om att bli uppförd i den
särskilda röstlängden, måste ha ett så
stort intresse för Sverige att de inte
bör straffas med svaret, att de har varit
borta några år för länge för att få rösträtt.
Så länge den som är svensk medborgare
har intresse av att lämna sin
röst vid val, bör han ha rättighet att
få rösta. Det kan finnas personer som
har eu svag kontakt med och ett ringa
intresse för Sverige. Detta faktum skall
dock inte utgöra ett hinder för rösträtten.
Beträffande de personer som
har ett obetydligt och svagt intresse för
Sverige råder inte något problem, ty
som vi alla vet måste den utlandssvenske
själv ta ett initiativ. Han måste
nämligen hålla sig med gällande svenskt
pass och han måste ansöka om rösträtt.

Såsom det är sagt i en av motionerna
bör även den som räknas såsom emigrant
i detta avseende ha lagens skydd
när det gäller rösträtten till dess han
blir upptagen såsom medborgare i det
nya landet.

Vid detta tillfälle måste även framhållas,
att det är i hög grad odemokratiskt
att göra ett försök att gradera
rösträtten med skattestreck, kunskapsstreck,
intresse för Sverige eller med
den tid som man har vistats utomlands.
Någon graderad rösträtt har vi inte.

Alla myndiga svenska medborgare, som
har fyllt 20 år året före valet, har rösträtt
utan några villkor. Så bör det också
vara för de personer som det här
gäller.

Från högerpartiet har vi hävdat, att
det inte kan vara en naturlig och riktig
tanke som ligger bakom förslaget att
utesluta den säkert största delen av de
utlandssvenskar som alltjämt är svenska
medborgare och som med femårsgränsens
borttagande skulle få rösta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
har i år infört den ändringen att vi förkortat
våra utlåtanden och klart anger
vad ärendet gäller. I detta fall har kortheten
drivits ännu längre, i det att såväl
utskott som reservanter hänvisar
till tidigare utlåtanden och nöjer sig
med det. Jag ämnar inte heller här föra
någon längre debatt om utlandssvenskarnas
rösträtt. När vi tagit upp den
frågan och avgivit en reservation, har
avsikten varit att ytterligare markera
frågetecknet inför den femårsregel som
infördes när man i andra avseenden
åstadkom en tekniskt elegant lösning av
problemet.

Efter den debatt vi hade för relativt
kort tid sedan har det framgått att reformen
inte mötts av den belåtenhet
man väntade. Den har snarare väckt indignation
bland många av dem som
arbetat för att utlandssvenskarna skall
få rösträtt, framför allt bland dem som
inom deras krets arbetat för saken och
som verkar för svenska intressen på
olika poster i utlandet.

Jag tror att det är uttryck för en felbedömning
att säga, att utlandssvenskarna
endast under fem år håller kontakt
med hemlandet. Jag har haft anledning
att uppmärksamma denna fråga i min
hemstad, där vi ju har stora exportindustrier,
och undersökningar som gjorts
visar att man inte kan skicka ut folk

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

på så kort tid som fem år. Utlandssvenskarna
måste stanna borta längre
tid — först sedan de fått erfarenhet kan
de utföra ett värdefullt arbete.

Jag kan inte heller, som här tidigare
skett från socialdemokratiskt håll, närmast
underkänna passets bevisvärde för
svenskt medborgarskap. Här gäller det
ju att inte en reform av sådant slag vars
resultat man bör avvakta — det enda
man kan säga är att om vi avvaktar så
kan det inträffa att de, som nu ges rösträtt,
förlorar den 1970.

Det är i detta fall fråga om att låta
utlandssvenskarna få sin rätt genom att
ge principen om allmän och lika rösträtt
så vid tillämpning som möjligt.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Som fru Segerstedt Wiberg
framhöll har både utskottsmajoriteten
och reservanterna fattat sig utomordentligt
kort i detta ärende och nöjt
sig med att på vardera tre rader hänvisa
till vad de anförde i höstas. Varken
utskottet eller reservanterna har således
bemött de synpunkter som förts
fram i motionerna I: 97 och II: 136 och
som är nya i så måtto att argumenteringen
i dem inte kom till uttryck i
höstas. Den debatt som då fördes har
föranlett motionärerna att angripa frågan
med utgångspunkt från rent konstitutionella
aspekter. De argumenterar
så här.

Enligt § 16 riksdagsordningen skall
valrätt tillkomma »en var man och kvinna,
som är svensk undersåte och senast
under nästföregående kalenderår uppnått
tjugu års ålder». Detta är huvudregeln,
och den står i paragrafens första
stycke. I andra stycket finns ett undantag;
det gäller den som är omyndigförklarad
av domstol. Tredje stycket i
paragrafen lyder: »Till efterrättelse vid
val skall finnas röstlängd; och skall, på
sätt i vallagen finnes närmare bestämt,
valrätten grundas på förhållandena vid

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
tiden för röstlängdens tillkomst, ändå
att förändring före valet inträffar.»

Stadgandet i tredje stycket — att till
efterrättelse vid val skall finnas röstlängd
— hör givetvis ihop med vad
som stadgas i första och andra styckena.
Det kan inte, i det sammanhang
det star, tilläggas någon annan innebörd
än att de som har rösträtt enligt
första och andra styckena — svenska
undersåtar över 20 år som inte är omyndigförklarade
av domstol — skall upptagas
i röstlängd, och att denna röstlängd
skall gälla till efterrättelse vid
riksdagsvalen.

Någon annan tolkning är inte möjlig
enligt motionärernas uppfattning. Bestämmelser
om vilka som skall upptagas
i röstlängd meddelas i lagen om val
till riksdagen, som inte bär grundlagskaraktär.
Det kan aldrig ha varit meningen
att man genom vallagen skulle
kunna göra inskränkningar i vad som
stadgas i riksdagsordningen. Därigenom
skulle grundlagsskyddet för rösträtten
bli illusoriskt. Om det skulle gå så illa
att ett icke demokratiskt parti i en
framtid skulle få majoritet i den svenska
riksdagen, så skulle det för att säkra
sin maktposition genom ett enkelt beslut
om ändring i vallagen över en
natt kunna avskaffa den allmänna rösträtten.

De som inte vill erkänna det berättigade
i motionärernas resonemang bär
fixerat sig vid att röstlängden måste
grundas på mantalsskrivningen. De som
inte är eller inte har varit skrivna i
Sverige kan följaktligen inte upptagas
i röstlängd och alltså heller inte få rösträtt.
De som hävdar denna uppfattning
har gjort röstlängden till det primära
i sammanhanget, medan rösträtten har
blivit något sekundärt.

Motionärerna anser att rösträtten är
det primära och att röstlängdsbestämmelserna
skall utformas med hänsynstagande
till rösträttsreglerna, inte tvärtom.
Ingenting säger att röstlängden för
alla måste grundas på mantalsskrivningen.
Man kan mycket väl ha en sär -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
skild röstlängd för dem som inte är
mantalsskrivna i Sverige och låta dem
rösta i en viss valkrets, lämpligen
Stockholm som är störst bland valkretsarna
och därtill landets huvudstad. De
som vill bli upptagna i denna särskilda
röstlängd för icke mantalsskrivna måste
givetvis anmäla sin önskan om det
— något annat är knappast möjligt —
och här tänker sig motionärerna ungefär
samma ordning som den som kom
till genom fjolårsbeslutet om begränsad
rösträtt för utlandssvenskar.

Herr talman! Jag tycker det är beklagligt
att synpunkterna i dessa motioner
— I: 97 med mig själv och II: 136
med fru Frsenkel som första namn —
inte har tagits upp till behandling i utskottsutlåtandet.
Hemställan i motionen
går ut på en skrivelse till Kungl.
Maj:t med anhållan om förslag till ändring
i lagen om val till riksdagen i den
riktning som jag här bar angett. Jag
ber att få yrka bifall till denna hemställan.

Skulle mitt yrkande bli utslaget i
den förberedande voteringen, kommer
jag att i huvudvoteringen rösta för bifall
till reservationen, därför att den
innebär ett steg mot en mera rättvis
ordning än den som införts genom riksdagsbeslutet
i höstas. Men reservanternas
motivering kan jag, herr talman,
inte ansluta mig till.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag bär begärt ordet
därför att jag var förhindrad att närvara
när konstitutionsutskottet behandlade
denna punkt. Mitt namn skulle givetvis
ha befunnit sig under reservationen
om jag varit närvarande vid utskottsbehandlingen.

Min motivering är att man måste betrakta
det beslut som fattades under
fjolåret såsom ett väsentligt framsteg.
Men fortfarande ställs många utlandssvenskar
utanför möjligheten att rösta
genom den godtyckligt valda femårsgränsen.
Genom utvecklingen av våra

internationella förbindelser har det blivit
allt vanligare att svenska medborgare
vistas utomlands som anställda i
svenska företag eller som tjänstemän
i internationella organisationer. De
uppdrag som de där utför har ofta nära
anknytning till olika verksamheter i
hemlandet och avser mycket ofta längre
tid än fem år. Dessa svenska medborgare,
som sålunda under längre tid har
att företräda och tillvarata svenska intressen
i utlandet eller delta i internationellt
arbete, bör ha möjlighet att utöva
sin grundlagsenliga rätt att delta i
val.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Denna fråga diskuterades
i kamrarna för knappt tre månader
sedan. Jag har inte funnit att det
kommit fram några nya argument. Man
kan möjligen säga att herr Tistad försökt
sig på att vara grundlagstolkare.
Men det får närmast stå för hans räkning,
ty den senare delen av hans anförande,
där han talade om röstlängden,
var ändå rätt motsägelsefull. Jag
tror att herr Tistad får ta sig ytterligare
en funderare om han verkligen är
på rätt stråt.

I övrigt, herr talman, ber jag, med
hänsyn till att ifrågan som sagt diskuterades
för knappt tre månader sedan,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att
framställas först särskilt beträffande utskottets
hemställan i vad avsåge motionerna
I: 97 och II: 136 samt vidare särskilt
angående utskottets hemställan i
övrigt.

Därefter gjordes angående utskottets
hemställan i vad rörde motionerna I: 97

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

och 11:136 propositioner, först på bifall
till densamma samt vidare på bifall
till berörda motioner; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vidkommande utskottets hemställan
i övrigt, anförde nu herr förste vice
talmannen, hade yrkats dels att densamma
skulle bifallas, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedennera gjorde herr förste vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig finna
propositionen på bifall till utskottets
hemställan i övrigt vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
utom såvitt avser motionerna 1:97 och
II: 136, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —70;

Nej — 60.

Ang. rösträtt vid dubbelt medborgarskap

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av motioner
om lagändring som hindrar att
dubbelt medborgarskap ger rösträtt i
två länder.

I de likalydande motionerna I: 95, av
herr Björk m. fl., samt II: 140, av herr
Martinsson och fröken Bergegren, hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle anhålla om förslag
till ändringar i lagen den 26 november
1920 (nr 796) om val till riksdagen,
syftande till att förhindra att svensk
medborgare, som samtidigt innehade
medborgarskap i annat land, bereddes
möjlighet att deltaga i riksdags- eller
parlamentsval i båda de länder, där
han vore medborgare.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte förklara motionerna
I: 95 och II: 140 besvarade med vad
utskottet i utlåtandet anfört.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag vet inte om det anses
riktigt passande att kritisera konstitutionutskottet
när det har avgett ett
välvilligt utlåtande över en motion, men
jag är ändå tvungen att göra det.

Redan när höstriksdagen behandlade
frågan om utlandssvenskarnas rösträtt
tillät jag mig påtala att man genom den
nya lagstiftningen öppnade möjligheter
för personer med dubbelt medborgarskap
att delta i svenska val och därmed
i realiteten också möjlighet att utöva
rösträtt samtidigt i två länder.

Justitieministerns motivering för att
man här inte hade beaktat de synpunkter
som på sin tid framlades av 1955 års
valutredning föreföll mig inte övertygande,
och i början av denna riksdag
var vi ett antal motionärer som yrkade
på att man skulle skapa hinder för
detta.

Det visar sig nu att utskottet delar
motionärernas uppfattning att det tillstånd
som här har skapats är princi -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. rösträtt för vissa i Sverige bosatta utländska medborgare

piellt otillfredställande och att frågan
har aktualiserats ytterligare genom tillkomsten
av de nya bestämmelserna för
utlandssvenskars rösträtt. Utskottet
tröstar sig emellertid med att problemet
ännu inte har fått större praktisk
betydelse, och man vill därför inte nu
vidta någon åtgärd. Man säger dock att
det är »önskvärt att frågan uppmärksammas
och upptas till förnyad prövning
i den mån utvecklingen ger den ökad
aktualitet». Det är i och för sig tacknämligt.
Men när utskottet ändå har
funnit att det här gäller ett principiellt
otillfredsställande förhållande och när
det är fråga om en sak som är stötande
ur allmänt demokratiska synpunkter,
är det något svårbegripligt att inte
utskottet kunnat ta sig samman och biträda
motionärernas yrkande.

Ett skäl till att utskottet inte har velat
göra det säges vara att en tillfredsställande
lösning knappast kan åstadkommas
endast genom svenska lagstiftningsåtgärder,
utan att det torde förutsätta
initiativ på det internationella
planet. Det är i och för sig att välkomna
att konstitutionsutskottet nu uppmärksammar
de internationella aspekterna
på problemen kring den aktuella
lagstiftningen. Det är ju en något senkommen
upptäckt. Man kunde ha hoppats
att regering och opposition och
utskott på ett tidigare stadium inför
behandlingen av frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt hade uppmärksammat
de internationella aspekterna.

Men med anledning av utskottets uttalande
på denna punkt måste det också
sägas att även om det är svårt att få
en hundraprocentigt tillfredsställande
lösning av det problem som motionärerna
har aktualiserat, skulle det vara
möjligt att komma ett gott stycke på väg
genom att biträda det förslag som 1955
års valutredning framförde på sin tid
om att försäkran om att dubbelt medborgarskap
icke föreligger skulle avges
av de utlandssvenskar som önskar delta
i valen.

Man har alltså inte velat gå in på den

tanken. Man har inte heller tagit ställning
till den omständigheten att medan
1955 års valutredning hade en klar och
energisk argumentering mot att personer
med dubbelt medlemskap skulle
tillerkännas rösträtt i samband med
utlandssvenskarnas rösträtt, så har en
annan utredning visserligen gått på motsatt
linje men gjort det i så utomordentligt
vaga och famlande ordalag, att
det är svårt att inse att dess argument
härvidlag skulle kunna tillmätas något
avgörande värde.

Jag får alltså i och för sig tacka för
utskottets välvilja men beklagar att denna
välvilja inte har utlöst handling.
Med hänsyn till utskottets ställningstagande
har jag inte någon praktisk
möjlighet att ställa något särskilt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. rösträtt för vissa i Sverige bosatta
utländska medborgare

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av motioner
angående rösträtt för vissa i Sverige
bosatta utländska medborgare.

Konstitutionsutskottet hade behandlat
de likalydande motionerna I: 94, av
herr Björk in. fl., samt II: 139, av herr
Kellgren och fru Eriksson i Stockholm,
i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
anhålla, att 1966 års grundlagberedning
genom tilläggsdirektiv måtte erhålla
uppdrag att överväga och utreda
frågan om rätt för i Sverige bosatta
utländska medborgare att i första hand
deltaga i landstings- och kommunalval,
i andra hand även i riksdagsval.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte anhålla hos
Kungl. Maj:t, att motionerna 1:94 och

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Ang. rösträtt för vissa i Sverige bosatta utländska medborgare

II: 139 måtte överlämnas till grundlagberedningen.

Reservation hade anmälts av herr
Sveningsson (h), som dock ej antytt sin
mening.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har jag fogat en blank reservation
och vill med några ord beröra detta
ärende.

I motionen nr 94 i denna kammare
av herr Björk in. fl. uttalas den uppfattningen
— visserligen i försiktiga ordalag
— att utländska medborgare som
flyttat till Sverige borde få möjlighet
att delta i valen och alltså tillfälle att
här utöva sin rösträtt långt innan de
blivit svenska medborgare.

Jag itror att det råder en god och
allmän enighet om att de utlänningar
som här åsyftas bör få samhällets stöd
på olika sätt. Det får de också, så att
de så bra som möjligt skall finna sig
till rätta och trivas med sin tillvaro.
Däremot är jag mycket tveksam om intresset
för utlänningar skall sträcka sig
så långt att de skall få rösträtt, det må
nu gälla kommunalval eller riksdagsval,
innan de fått svenskt medborgarskap.
Här gäller det att gå fram med
mycket stor försiktighet.

I motionen framhålles att inga hinder
i regel möter dessa utländska medborgare
om de vill vinna medlemskap i
fackliga och politiska organisationer.
De är således inte utan möjlighet att arbeta
för sina egna intressen och även påverka
vårt allmänna liv. Genom medlemskap
i olika organisationer har de en
viss möjlighet att påverka händelser
både på det kommunala och det statliga
området.

Utlandssvenskarna som är svenska
medborgare har alltjämt inte ens inom
den snäva femårsgränsen någon kommunal
rösträtt, men här menar man
att personer som är medborgare i ett
annat land och någon tid vistats i Sverige
skulle få rösträtt, i första hand

kommunal rösträtt, men man är inte
främmande för tanken på rösträtt också
vid riksdagsvalen.

Jag anser inte att man i motionen redovisat
hur det skulle kunna undvikas
att utlänningar som skulle få möjlighet
att delta i svenska val alltid skulle kunna
hindras från att även utnyttja sin
rösträtt i sitt hemland. Visserligen uttalas
i motionen följande: »Eftersom
inget land ger eller väntas ge sina i utlandet
bosatta medborgare rätt att deltaga
i kommunalval i hemlandet, uppstår
här inget problem med dubbel rösträtt.
» Jag kan inte finna någon garanti
för att inte rösträtten kan missbrukas,
ty det är ett missbruk när den
eventuellt utövas och användes i två
länder, även om det är riktigt — något
som också uttalas i motionen — att
risken för dubbelröstning är begränsad.

I motionen uttalas bl. a. vidare: »Skulle
de svenska statsmakterna inleda ett
experiment av detta slag . . .» Därmed
åsyftas att låta de personer som inte är
svenska medborgare få rösträtt. Vi har
ingen erfarenhet av att statsmakterna
brukar ge sig in på experiment när
det gäller så allvarliga ting som att deltaga
i allmänna politiska val och att
utöva sin rösträtt. Låt mig uttala den
uppfattningen och den förhoppningen,
att det på detta område inte blir några
experiment heller framdeles!

Utskottet föreslår nu att motionerna
överlämnas till grundlagberedningen för
förutsättningslösa överväganden. Utskottet
stryker under i sitt uttalande
att prövningen skall vara helt förutsättningslös
och att utskottet för sin del
inte tagit ställning i sakfrågan. Men
utskottet uttalar även att det i motionen
har anförts flera beaktansvärda synpunkter.
Den uppfattningen har jag
svårt för att godtaga. Även om jag har
sådant förtroende för grundlagberedningen
att jag litar på att därifrån bara
kommer att framläggas väl genomtänkta
förslag, har jag inte kunnat underlåta
att anföra de synpunkter jag här
givit uttryck åt nämligen att man som

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. rösträtt för vissa i Sverige bosatta utländska medborgare

sagt bör gå fram med mycket stor försiktighet
när det gäller ett förslag om
rösträtt för utlänningar i vårt land som
inte är svenska medborgare utan har
sitt medborgarskap i ett annat land.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Till skillnad från vad
som var fallet vid behandlingen av föregående
utlåtande av konstitutionsutskottet
har jag här anledning att tacka
utskottet för att det praktiskt taget helt
har bifallit yrkandet i motionen.

I motionen togs upp ett allmänt resonemang
om problematiken kring utlänningars
rösträtt i Sverige. Motionärerna
undvek att ta någon definitiv
ställning i sakfrågan, eftersom de är väl
medvetna om att det här är fråga om
problem med många komplikationer,
men de önskade att frågan i varje fall
skulle kunna underställas grundlagberedningen
för prövning.

Utskottet har i stort sett bifallit detta
förslag, även om det vill att prövningen
skall begränsas till att gälla frågan om
deltagande i kommunalval. Personligen
föreställer jag mig inte heller att den
större och mera vittsyftande frågan om
utlänningars deltagande i riksdagsval
på något sätt skulle vara mogen inom
opinionen. Jag är också väl medveten
om att den säkerligen är mera svårlöst,
inte minst beroende på de problem om
dubbel rösträtt som herr Sveningsson
nyss har påmint om. På motionärernas
vägnar får jag alltså tacka utskottet för
dess ganska välvilliga prövning av vårt
uppslag.

Herr Sveningsson är emellertid bekymrad
— och jag kan förstå honom.
Han företräder en nationell konservativ
åskådning, för vilken det måste verka
utomordentligt främmande att andra än
garanterat svenska medborgare skall tilllåtas
ha något reellt inflytande på samhällsangelägenheterna
här i landet.
Han går där i den gamla nationella
konservatismens spår. Det är ingenting
att säga om det, utom att man möjligtvis

kan göra den observationen att herr
Sveningssons parti de senaste åren har
visat eu påfallande iver att framstå som
de i Sverige bosatta utlänningarnas vän
och stödjare. När det nu kommer vissa
idéer och uppslag, som ligger litet vid
sidan av konventionella tankebanor, då
slår en god konservativ som herr Sveningsson
bakut.

Jag är ganska road av det utomordentligt
stora bekymmer som herr
Sveningsson visar för möjligheten att
det kunde skapas tillfälle till dubbel
rösträtt. Jag har markerat att man får
försöka skapa garantier emot det. Hade
herr Sveningsson varit lika bekymrad
över behandlingen av föregående motion,
så hade väl det i så fall rimligen
kunnat leda till ett yrkande av honom
om bifall till den motionen — om nu
frågan från hans synpunkt är så betydelsefull.

Jag var också ganska förnöjd att höra
herr Sveningssons bistra tal att här bör
minsann inte tillåtas några experiment.
Det var på sin tid en konservativ förbundskansler
i Västtyskland som just
gick fram i en valkampanj med parollen
»keine Experimente», och det är
tydligen denna vädjan till konservatismen,
som herr Sveningsson på nytt
vill anknyta till. Jag gläder mig dock
åt att den stora majoriteten i utskottet
inte är fullt så rädd för experiment.
Utan samhällsexperiment i detta land
hade vi säkerligen aldrig kommit så
långt på olika områden som vi faktiskt
har gjort.

Jag her att få yrka bifall till konstitutionsutskottets
utlåtande.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Björk uttalar att
det är på grund av att jag är nationellt
konservativ som jag hävdar dessa synpunkter
och inte vill vara med om att
alldeles opåtalat bifalla denna motion.
Jag är i själva verket ledsen för att jag
inte har ett avslagsyrkande i form av en

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Ang. rösträtt för vissa i Sverige bosatta utländska medborgare

reservation, men det betecknar jag som
ett olycksfall i arbetet.

Högerpartiet har, säger herr Björk,
varit vän och stödjare av utlänningarnas
intressen, och det hoppas jag att vi
kommer att vara även i fortsättningen.
Men att sträcka sig så långt som till att
de skall få rösträtt, trots att de har sitt
medborgarskap i ett annat land, det vill
jag inte vara med om.

När herr Björk sedan framhåller att
det då är underligt att jag har tillstyrkt
den tidigare motionen om åtgärder mot
risken för dubbelröstning, så vill jag
säga att synpunkterna i argumenteringen
i dessa båda motioner inte överensstämmer
med varandra. Herr Björk
har inte samma bekymmer för den motion
som vi nu behandlar om eventuell
dubbelröstning som han hade för den
som nyss avgjordes.

När herr Björk söker sig till Västtyskland
för att finna ett argument mot mitt
uttalande, så skall jag inte bemöta det,
utan vill bara fråga: Finns det något
land — herr Björk är ju så kunnig på
det internationella området —- där
svenskar kan delta i val innan de fått
medborgarskap där?

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Nej, herr Sveningsson,
det finns inget sådant land — det är
riktigt. Men poängen med den politiska
verksamheten i vårt land är just att det
då och då händer att vi vågar komma
upp med nya idéer, nya uppslag och
nya reformer, som vi först tillämpar i
vårt eget land och som sedan kan få
spridning till andra länder. Om denna
fråga så småningom mognar, om man
hittar en praktisk lösning av den, hoppas
jag att man också skall kunna få en
internationell tillämpning av en sådan
ordning.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Är det så, att man här
vill komma med poänger och nya idéer

2 Första kammarens protokoll 1968. Nr 9

och göra experiment med valrätten och
rösträtten, då förstår jag att denna motion
har lagts fram.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag känner liksom herr
Björk ett visst behov av att reagera mot
den rädsla som herr Sveningsson ger
uttryck för. Herr Sveningsson resonerar
som om vi hade ett statiskt samhälle
och som om vi levde i en statisk
värld. Herr Sveningsson glömmer helt
hur många utlänningar det finns i vårt
land, hur mycket folk som flyttar över
gränserna. Han tycks leva kvar i någon
sorts misstänksamhet mot de främlingar
som kommer hit. Men om vi skall ta hit
utlänningar och behandla majoriteten
av dem som invandrare, måste vi givetvis
också ge dem en känsla av att de är
välkomna och att de har rätt att vistas
här.

Jag har tidigare, under remissdebatten,
sagt att detta behov hos individerna
att känna sig hemma, det leder till att
man också måste ge dem rätten att delta
i samhällslivet åtminstone i den kommun
där de vistas. Där behandlas saker
som angår dem intimt, griper in i deras
liv, rör deras barn, deras arbete och
deras vardagstillvaro. I vissa samhällen
skulle jag kunna tänka mig att man
nästan har en majoritet av invandrare.
Skulle dessa hållas utanför, skapar
man oro och vantrivsel hos dem, och
sådan vantrivsel vill jag inte medverka
till.

Därför går jag längre än vad utskottet
har gjort. Jag tror att man bör ge dem
kommunal rösträtt. I varje fall bör man
undersöka möjligheterna härtill. Jag
tror inte det blir något farligt experiment,
utan det är en konsekvens av
att vi redan lever i en värld som är fylld
av experiment.

Jag kan alltså inte dela herr Sveningssons
oro och inte heller kräva medborgarskap
för kommunal rösträtt. Det kan
ju hända att vederbörande inte vill stanna
hela sitt liv här utan vill återvända

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. rösträtt för vissa i Sverige bosatta utländska medborgare

till sitt hemland, precis som man räknar
med att utlandssvenskarna vill återvända
till Sverige en gång. Därför förefaller
det mig vara felaktigt att för kommunal
rösträtt obönhörligen kräva
svenskt medborgarskap. Jag tror inte
att herr Sveningssons resonemang därvidlag
håller. Det blir inte konsekvent.
Vi kan inte hålla invandrarna utanför
samhället utan vi bör ge dem chansen
att få medverka i samhällets beslut så
mycket som möjligt. Vill de senare bli
svenska medborgare, så kan de sedan
även få rösträtt vid riksdagsvalen.

Jag ber alltså att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
uttalade här att jag skulle leva kvar i
något slags gammal misstänksamhet mot
utlänningar. Det är nog inte riktigt, men
jag är på det klara med att de har
många andra intressen än rösträtten
som de ville ha tillgodosedda. Av motionen
framgick faktiskt också att det inte
är utlänningarna själva som har kommit
med detta önskemål. Där sägs nämligen
att det bör undersökas om det
finns något intresse från utlänningarnas
sida att få rösträtt. Det är ganska
många frågetecken i denna motion. Uttrycket
»experiment» förekommer också
i motionen. När jag nu fått besked
om att det inte finns något land, där det
tillämpas en sådan ordning att utlänningar
med medborgarskap i annat land
har rösträtt, kan man nog på allvar
kalla detta för experiment.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Detta är icke något kort
genmäle, men det skall likväl bli kort.

Jag ber först att få konstatera att
denna fråga endast utgör en aspekt av
det stora utlänningsproblemet. När jag
en gång i tiden läste Sveriges geografi
fick jag lära mig, att det hörde till

våra fördelar att vi inte hade så komplicerade
nationalitetsproblem som
många andra länder. Den läran är ju
numera gammalmodig, som vi vet. Nu
gäller i stället att om man komplicerar
det hela så mycket som möjligt så blir
det så ofantligt mycket intressantare.

Jag konstaterar att när det är högkonjunktur,
när det är ont om arbetskraft
och gott om arbetstillfällen här i
landet, finns det på många håll en livlig
önskan att få in så många utlänningar
som möjligt. Men i en situation
som t. ex. dagens är den tanken inte
fullt lika populär. Alla människor säger
sig att i den mån man får in kvalificerat
folk som uträttar ett bra arbete
är det gott och väl. Man anser det dock
inte lika kärkommet att människor skall
gå arbetslösa i detta land därför att
arbetsuppgifter som de kunde klara är
upptagna av utlänningar. Man skulle
naturligtvis kunna reglera och ordna
detta genom arbetstillståndsgivningen,
men då tycks man stöta på bekymmer
ur en annan synpunkt. Vi skall ju, hävdar
man, hälsa folk välkomna till Sverige.
Det problemet har dock åtminstone
två aspekter. Det finns människor
som är förföljda, som kommer till oss
som flyktingar för att söka skydd. De
skall självfallet bedömas på annat sätt
än om det är fråga om import av okvalificerad
arbetskraft, en import som på
ett synnerligen effektivt sätt bär motverkat
möjligheterna för låglönegrupperna
i Sverige att få förbättringar.
Man kanske inte kan säga att dessa utlänningar
pressar ned lönerna, men
man kan alldeles säkert säga att de har
hindrat våra lågavlönade att få det
bättre.

Vad sedan gäller frågan om utlänningarnas
medborgaruppgifter och
medborgarrättigheter i Sverige, så hörde
jag inte att fru Segerstedt Wiberg
sade någonting om deras skyldigheter.
Det kunde ha passat bra att också nämna
skyldigheterna, åtminstone i en bisats.
Hon talade mycket om att utlänningarna
skulle ha samma rättigheter.

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Ang. rösträtt för vissa
Jag för min del tycker att det är fullt
naturligt att en människa som är här
och arbetar och betalar kommunalskatt
också skall ha de rättigheter som därmed
sammanhänger — det är rimligt
och riktigt. Men jag är mera betänksam
om de som inte åtar sig medborgarskyldigheterna
likväl skall belastas med
det vi kallar medborgarrättigheter, med
skyldigheter att åtaga sig kommunala
uppdrag, skyldigheter att fungera på
det politiska området. Jag tycker att
där blir det mera problematiskt, och
man bör därför iaktta en viss försiktighet.

Till sist vill jag uttala önskemålet att
vi i det här landet i alla fall skall kunna
fortsätta att fullgöra en svensk kulturuppgift,
att vi skall kunna delta med
en svensk insats i det kulturutbyte som
äger rum mellan folken och att de nyanseringar
som kan finnas och som
måste uppstå, när människor flyttar
närmare varandra, när kommunikationerna
förbättras osv., inte skall komma
att skymma vår svenska kulturgärning
i de stora internationella sammanhangen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
slutade med att tala vackra ord om vår
svenska kulturgärning, och de orden
kan vi väl alla instämma i. Vi skall bara
inte glömma bort att Sverige under
långa tider har varit ett invandringsland
och att den svenska kulturgärningen
ofta kunnat utföras med hjälp av
familjer vilkas förfäder invandrat till
detta land.

Herr Ferdinand Nilsson sade vidare
att problemet har två aspekter. Nej, det
har många fler. Problemet är komplicerat.
Det är inte bara fråga om flyktingar
och importerade invandrare; det
finns flyktingar som förts hit för att deras
arbetskraft sedan skulle kunna tas
i bruk, för att nämna ett exempel. Problemet
är, som sagt, synnerligen mångskiftande.

i Sverige bosatta utländska medborgare

Jag skall inte göra herr talmannen
förtvivlad genom att hålla på alltför
länge, men jag vill svara herr Sveningsson,
som påpekade att invandrarna inte
begärt att få rösträtt. Det är riktigt, men
sannolikast beror detta på att de inte
vågat framföra en sådan begäran. De
känner sig inte så trygga att de ansett
sig kunna göra det. Undersökningar
som utomlands gjorts rörande utlänningar
som förblivit rotlösa i samhället
tyder på att dessa människor behöver
knytas fastare till samhället för att
inte i vissa ögonblick skapa oro eller
bli utsatta för den övriga befolkningens
misstro. Herr Sveningsson sade att
inget annat land har gjort ett så vådligt
experiment. Men, herr Sveningsson,
vi kan väl inte ena stunden vara stolta
över att vi som första land ger rösträtt
till medborgare som är bosatta
utomlands och i nästa ögonblick säga
att vi inte bör göra experiment som i
andra avseenden kan medföra att Sverige
blir ett föregångsland.

Jag noterar med tillfredsställelse att
herr Sveningsson står ensam som reservant
och att hans parti alltså icke har
följt honom.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Den diskussion som
här har förts visar att denna fråga är
nog så betydelsefull och under alla förhållanden
måste bli föremål för en omprövning.
I utskottet har vi funnit att
frågan bör bli föremål för övervägande,
och när det finns en utredning som
sysslar med det här, har vi föreslagit
att de motioner som utgjort underlag
för denna diskussion skulle överlämnas
till utredningen. Därmed har vi inte
tagit ställning, och jag tycker att det
är för tidigt att nu binda sig vid olika
ståndpunkter. Låt diskussionen anstå
till dess att frågan återkommer efter
det att den har blivit grundligt utredd!

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. rösträtt för vissa i Sverige bosatta utländska medborgare

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vill helt kort nämna,
att fru Segerstedt Wiberg har missförstått
mig på en väsentlig punkt. Det
var inte alls min mening att på något
vis säga något förklenande om fru Segerstedt
Wibergs bekanta i göteborgssocieteten
och deras kulturinsatser. Jag
gjorde i stället när det gällde det arbete
som utlänningar börjat utföra här i landet
en bestämd distinktion mellan sådan
kvalificerad arbetskraft som kan
vara välbehövlig och det sätt på vilket
okvalificerad importerad arbetskraft
har försvårat för människor i låglönegrupper
i detta land att få en förbättrad
ställning i en tid, då det verkligen
rådde arbetskraftsefterfrågan och fanns
möjlighet att förbättra låglönegruppernas
ställning.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Bara ett enda ord till!

Det var ett glädjeämne för fru Segerstedt
Wiberg, att jag var ensam om
denna blanka reservation. Det bör då
också framhållas att det vid utskottsbehandlingen
inte alls rådde den stora
enighet som tycks skymta fram i kammaren.
Även partikamrater till motionärerna
var mycket tveksamma. Att
man ansåg att man kunde överlämna
ärendet till grundlagberedningen kan
jag inte förstå berodde på annat än att
vi alla, som jag har sagt tidigare, hyser
ett så stort förtroende för de personer
som är med i grundlagberedningen att
vi vet att därifrån inte kommer några
mindre välbetänkta förslag. Jag hoppas
att det inte heller i detta fall skall göra
det.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilssons
kritik mot importen av utländsk
arbetskraft, som pressar ned låglöneyrkena,
ger mig anledning till den anmärkningen
att man, som är fallet för

min del, kan vara anhängare till en reglering
av införseln av utländsk arbetskraft
just utifrån den synpunkt som
herr Ferdinand Nilsson här har anfört
men samtidigt hävda, att de utlänningar
som vi ändå bestämmer oss för att
ta emot bör ges en känsla av medinflytande
i vårt samhälle under den tid som
de vistas här. Herr Ferdinand Nilssons
angrepp borde rimligen ha riktats —
det kanske också var lians avsikt — mot
de konservativa grupper i vårt samhälle
som å ena sidan inte har någonting
emot en fri invandring, vilken hotar
låglönegruppernas ställning, men
samtidigt är motståndare till att dessa
invandrare skall kunna få ett medinflytande
i vårt samhälle medan de vistas
här.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag vill bara påpeka
för herr Ferdinand Nilsson att det i utlänningsutredningens
betänkande förs
ett långt resonemang om låglönegrupperna
och deras svårigheter. Där säger
vi klart ifrån att man inte får låsa fast
låglönegrupperna genom en import av
arbetskraft. Det görs i betänkandet ett
klart ställningstagande. Jag skall inte
uppta tiden med en närmare redogörelse,
men hela denna problematik utvecklas
ingående jämte de risker en fri
och ohämmad invandring skulle kunna
innebära. Jag vill inte medverka till
att man låser fast våra egna låglönegrupper
eller mer eller mindre skapar
någon sorts slavimport genom att ge utlänningar
sämre arbeten än vad vi
själva vill ha.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först vill jag säga att
jag på flera väsentliga punkter är av
samma mening som både herr Björk och
fru Segerstedt Wiberg i denna fråga.

Jag har icke sagt att man pressat ner
låglönegrupperna utan att man förhindrat
en skälig förbättring för dem.

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Om åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

Den saken är odiskutabel, det har man
gjort, och nu är vi i den situationen.

Herr Sveningsson uttalade sitt stora
förtroende för det fortsatta författningsarbetet
o. s. v. Jag för min del tror att
när konstitutionsutskottet hänvisar till
grundlagberedningen i det ena ärendet
efter det andra, så är det närmast fråga
om en bekvämlighetsinrättning. Något
skall man hänvisa till.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Om åtgärder för att fördjupa och stärka
det svenska folkstyret

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av motioner
om åtgärder för att fördjupa och
stärka det svenska folkstyret.

I de likalydande motionerna 1: 35, av
herr Holmberg in. fl., och 11:50, av
herr Bohman m. fl., hade anhållits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att Kungl. Maj :t måtte
överlämna motionerna till grundlagberedningen
för beaktande av däri angivna
riktlinjer i syfte att fördjupa och
stärka det svenska folkstyret.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 35 och II: 50.

Reservation hade anförts av herrar
Sveningsson (h) och Svenungsson (h)
samt herr Magnusson i Tumhult (h),
vilka på åberopade grunder ansett, att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
hos Kungl. Maj :t måtte anhålla, att motionerna
I: 35 och II: 50 måtte överlämnas
till grundlagberedningen.

Herr SVENINGSSON (li):

Herr talman! Även i år har högerpartiet
i en motion framfört sina synpunkter
på en rad frågar som bör beak -

tas och pekat på åtgärder som bör vidtagas
inom vissa områden för att fördjupa
och stärka det svenska folkstyret.
En del av de frågor och samhällsavsnitt
som berörs i motionen känner vi igen
från tidigare år, men det finns även
avsnitt som inte varit med tidigare.

Vi anser att de värden som ligger i
begreppen demokrati och folkstyre inte
är någonting givet och självklart, något
som sköter sig självt och som vi inte behöver
bekymra oss om vare sig när det
gäller den tid som är eller framtiden.
Enligt vår mening måste denna tillgång
på många sätt följas med uppmärksamhet.
I många länder har folkstyre och
demokrati gått förlorade, något som det
också kan vara anledning att uppmärksamma.

Den partimotion från högerpartiet
som behandlas i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11 innehåller en allmän
redovisning av partiets uppfattning om
vissa betydelsefulla frågor på olika samhällsavsnitt.

Man talar ofta och i olika sammanhang
om den fara som hotar när maktbalansen
i samhället rubbas. Under det
senaste året har det talats ovanligt
mycket om denna maktbalans. Vare sig
makten blir alltför mycket koncentrerad
i statens eller i enskildas hand är det
inte lyckligt. Sådant befrämjar inte demokratin
utan främjar i stället en utveckling
i rakt motsatt riktning. Ingen
kan förneka att statens makt under senare
tid har vuxit ut på ett enastående
sätt.

Vi har i år i denna motion tagit in ett
avsnitt om att den ekonomiska politiken
bör bedrivas på det sättet att tillgångarna,
förmögenheterna, sprids ut på så
många händer som möjligt. Vår uppfattning
är den att vi får en lyckligare
och bättre samhällsutveckling om det
blir en jämnare fördelning av arbetsresultaten
medborgarna emellan. En ökning
av den enskilde medborgarens tillgångar
anser vi vara av stort värde
när folkstyre och demokrati skall bevaras
i så högvärdigt skick som möj -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Om åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

ligt. I ägardemokratins samhälle får
den enskilde medborgaren ett större inflytande
i de ekonomiska sammanhangen.
Det gäller här ett viktigt avsnitt i
vårt samhällsmaskineri, samhällsutvecklingen
bör gå i den riktningen att vad
vi åsyftar med uttrycket ägardemokrati
blir förverkligat.

I ett avsnitt i motionen tar vi upp
decentraliseringens betydelse. För en
god maktbalans fordras en effektiv fördelning
av makten, och härvidlag bör
åstadkommas en decentralisering så
långt som möjligt. En högre maktinstans
skall inte påläggas uppgifter som lika
väl eller bättre kan ombesörjas av en
lägre instans. Koncentration till större
arbetsenheter får inte leda till en försämrad
service för dem som skall betjänas.

Även i år påtalas att det inte skall
finnas — soni fallet är med de s. k. planeringsråden
— organ som arbetar på
ett sådant sätt att offentlig insyn och
kontroll är undandragen när sådan insyn
och kontroll bör förekomma.

Ett avsnitt i motionen som inte varit
med tidigare är det som återfinns under
rubriken »Fri radio och TV».

Vi för här fram den uppfattningen
— och det kan inte bestridas att den är
riktig — att förutsättningarna för en
väl fungerande demokrati inte bara ligger
i medborgarnas möjligheter att vid
val och folkomröstningar uttrycka sina
åsikter. Ur demokratisk synpunkt kan
inte inskränkningar i yttrandefriheten
tolereras. Begränsningen av opinionsbildningen
i etermedia strider därför
enligt vår mening mot elementära krav
i en demokrati. I tidningspressen har
vi en fri opinionsbildning, men det är
tyvärr inte på samma sätt när det gäller
de nya organ för opinionsbildningen
som tillkommit genom teknikens framsteg
och landvinningar, nämligen radio
och TV. Det råder ingen tvekan om att
radio och TV är ett monopolföretag. Vi
anser att dessa organ, vilkas uppgift är
att sprida upplysning till allmänheten,
borde ha en till staten friare ställning.

Även ur annan synpunkt än politisk och
demokratisk skulle det säkert vara av
värde med frihet och konkurrens på
detta område. Många program är av
sådant slag, kanske främst i TV, att det
även av den orsaken finns ett starkt
önskemål att här borde finnas en viss
konkurrens. Ibland ställer man frågan
då man ser otäcka TV-program när botten
skall vara nådd, men ännu har det
inte blivit något svar på den frågan.

Det har gjorts en undersökning, som
är redovisad i motionen, hur de olika
partierna får tillfälle att framträda i
radio och TV. Undersökningen omfattar
TV-nyheterna och dagens eko i
ljudradion under oktober och november
månader. Denna undersökning visar
klart och tydligt att socialdemokratiska
partiet har stora förmåner och intar
en gynnad ställning. De fyra oppositionspartierna,
kommunisterna medräknade,
har inte tillsammans fått framträda
så mycket som socialdemokraterna
ensamma har fått göra. Det kan inte
vara en tillfällighet att det varit så under
dessa månader. Om här skedde en
ständig bevakning och om det kunde
redovisas hur de olika partiernas representanter
får framträda i denna nyhetsförmedling,
så skulle säkert resultatet
bli likartat.

Motionen i denna kammare nr 35 innehåller
en redovisning av hur vi inom
högerpartiet anser att demokratin i
vissa avseenden inte fungerar på ett
tillfredsställande sätt utan att vissa förhållanden
och en rad frågor behöver
uppmärksammas.

Här kan även påpekas att det i motionens
yrkande inte finns några långt
gående, bestämda krav. Vi bara föreslår
att motionen måtte överlämnas till
grundlagberedningen för beaktande av
däri angivna riktlinjer i syfte att fördjupa
och stärka det svenska folkstyret
— ett yrkande som man tycker borde
ha kunnat godtas av utskottet. När
så inte är fallet ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Om herr Sveningsson
hade framfört några synpunkter utöver
dem som framfördes 1967 och som också
kommit till uttryck när det gällt vissa
delfrågor som behandlas i den motion
herr Sveningsson berörde, skulle
det kanske ha funnits anledning till diskussion.
Några sådana nya synpunkter
har emellertid inte framförts.

Det enda nya var bara ett påstående,
som herr Sveningsson grundar på en utredning
beträffande framträdandet av
socialdemokrater i utsändningar från
Sveriges Radio. Jag'' tror att man därvidlag
får vara en aning försiktig.
Ibland kan det ju hända att det inte
gäller en direkt eller ens indirekt politisk
propaganda utan att vederbörande
kan ha fått uppdraget att uttala sig
om den och den saken. Att detta skulle
innebära att socialdemokraterna har
ett överläge tror jag är fel. Jag tror att
herr Sveningsson skall sätta sig ned och
granska vad denna statistik innehåller,
så slipper han komma med sådana påståenden
som icke är helt välgrundade.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
11, röstar

Om kvinnlig tronföljd

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej— 22.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om kvinnlig tronföljd

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av motioner
om kvinnlig tronföljd.

I detta utlåtande hade behandlats de
likalydande motionerna 1:511, av herr
Holmberg, och II: 636, av herr Bohman,
i vilka motioner föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle anhålla, att grundlagberedningen
måtte erhålla i uppdrag att utarbeta
förslag till de grundlagsändringar, som
erfordrades för att införa kognatisk
tronföljd i vårt land.

Motionärerna hade anfört, att tre typer
av kvinnlig tronföljd vore tänkbara,
nämligen dels den fullt kognatiska,
där den tidigare regentens äldsta barn
oavsett kön ärvde kronan, dels den
kognatiska, där döttrarna efterträdde
sönerna och deras avkomma i en syskonskara,
dels den agnatisk-kognatiska,

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Om kvinnlig tronföljd

där kvinnan erhölle tronen då dynastin
icke hade någon man som genom man
härstammade från stamfadern. Motionärerna
hade förordat den andra typen.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 511 och II: 636.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson (h), Svenungsson (h),
Hamrin i Jönköping (fp) och Magnusson
i Tumhult (h), vilka på anförda
skäl ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:511 och 11:636 hos Kungl. Maj:t
måtte anhålla, att grundlagberedningen
finge i uppdrag att utarbeta förslag till
de grundlagsändringar som erfordrades
för att införa kognatisk tronföljd
i vårt land.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Snart får jag nog be
herr talmannen och kammarens ledamöter
om ursäkt för att jag återkommer
i det ena ärendet efter det andra.
Men det är inte jag som är orsaken till
att dessa ärenden från konstitutionsutskottet
har kommit samlade i en ko på
föredragningslistan, och jag skulle tro
att det dröjer rätt länge innan det blir
en liknande anhopning.

Högerpartiet har även i år återkommit
med sitt förslag om återinförande
av kvinnlig tronföljd. Detta förslag gäller
inte ett ställningstagande i frågan
monarki eller republik. Men när vi återkommer
år efter år med detta förslag
vill vi därmed visa vår vilja och vårt
intresse att trygga den svenska monarkin
och införa jämlikhet mellan kungahusets
manliga och kvinnliga medlemmar.

Högerpartiets ståndpunkt i fråga om
att trygga monarkin i vårt land är fullständigt
klar — det finns säkert ingen
som tvivlar på den saken. Vår motion
i år är till sin uppläggning och även i
yrkandet litet annorlunda än tidigare,

och denna förändring är säkert en ändring
till det bättre.

I motionen har denna gång i någon
män belysts de historiska sammanhangen.
Det redovisas att vi i Sverige
under en tid av 99 år i tre perioder
haft kvinnlig tronföljd, liksom man
haft kvinnlig tronföljd i de flesta europeiska
länder. En tid på 99 år kan
tyckas vara en rätt lång tid, men om
man beaktar att arvsriket infördes i vårt
land 1544, är den sammanlagda tiden
inte så lång. Orsaken härtill — anser
de som forskat i historien — står att
finna i den naturliga motsättning som
förekom under århundradena mellan
kungamakten och ständerna, den tidens
riksdag. Man försökte nämligen i möjligaste
mån begränsa kungamaktens inflytande,
vilket ansågs särskilt angeläget
under det kungliga enväldets tid.
Därvid såg man ogärna införandet av
kvinnlig tronföljd.

Den tidens riksdagsledamöter hade
även andra, mer specifika skäl mot
kvinnlig tronföljd. Vid ett kvinnligt
regentskap ansåg man nämligen att risk
förelåg att drottningen gifte sig med
utländsk regent, varvid två länder kunde
komma under en och samma krona.
För att minska denna möjlighet och
denna risk tillkom sådana bestämmelser
som att en prinsessa skulle vara
ogift för att få bli regent. Ständerna utövade
även ett visst inflytande på hennes
giftermålsplaner, och slutligen stadgades
inte någon arvsrätt för hennes
eventuella avkomma.

Som det sägs i motionen är den kritik
som förr kunde riktas mot ett kvinnligt
regentskap inte relevant i dag. Någon
risk föreligger inte — om vi inför
kvinnlig tronföljd — att Sverige vid
ett kungligt giftermål skulle förenas
med en annan monarki. Så lätt går det
inte i vår tid att utplåna gränserna
mellan länderna. Inte heller föreligger
någon risk för att kvinnlig tronföljd
skulle påverka riksdagen på ett eller
annat sätt. Riksdagens suveränitet kan
inte rubbas, och kvinnlig tronföljd kan

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

inte påverka det parlamentariska arbetssättet.

Olika typer av kvinnlig tronföljd
förekommer. I Sverige förekom på sin
tid den agnatisk-kognatiska tronföljden,
och i Danmark, England och Grekland
av i dag tillämpas den s. k. kognatiska
tronföljden. Av flera skäl är denna
lämpligare då den tillgodoser jämlikhet
genom att låta samtliga regentens
barn, pojkar och flickor, få arvsrätt innan
denna går vidare till andra. Denna
typ av kvinnlig tronföljd infördes i Danmark
så sent som 1953.

En kvinnlig tronföljdsordning förekommer
i dag i sex av Europas nio
monarkier, Spanien som faktiskt är en
monarki, inbegripet. Enligt motionärernas
mening bör även Sverige som på
många områden är ett föredöme och
vill vara ett föredöme införa rätt för
kvinnor att beträda tronen. Det förhållandet
att en kvinna är en kvinna borde
inte utgöra ett hinder.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Vi har ju nu ännu en
gång fått tillfälle att förstärka den ärftliga
monarkin i ett demokratiskt land.
Jag skall göra några anmärkningar till
detta förslag med utgångspunkt från
motionen. Denna berättar att man kan
tänka sig tre olika slag av tronföljd, en
full kognatisk tronföljd, en kognatisk
tronföljd, vilken såvitt jag kan förstå
måste innebära en halvmesyr, samt vidare
den agnatisk-kognatiska tronföljden.

Herr Sveningsson säger att den kognatiska
tronföljden innebär jämlikhet.
Den borde väl därför innebära rättvisa,
men såsom denna tronföljd beskrives
kan den ju inte ligga i linje med rättvisan,
eftersom kvinnorna först skulle
få träda till, när männen tar slut. Det är
ju en grotesk för att inte säga sadistisk
rättvisa.

Det är därför uppenbart att när hö -

Om kvinnlig tronföljd
gern motionerar om en sådan tronföljd
så är den inte ute efter någon rättvisa.
Jag klandrar den inte för det, ty det är
dess egen sak. Vad den är ute efter är
troligen vad som står i motionen, nämligen
att sörja för successionens fortbestånd,
men vad värde skulle ligga däri,
kan jag inte fatta.

Det är en annan sak som framställs
på sidan 1 i motionen. Där talas om
parlamentarisk monarki — vad det är
för slags monarki är inte sagt, men därmed
menas väl ärftlig monarki, vad jag
kan förstå. Vidare säges att den torde
kunna väl inpassas i den parlamentariska
demokratin. Hur det konststycket
skall se ut, är jag också mycket intresserad
av.

Demokrati innebär väl ett folkvälde.
Den innebär att det är folket som bestämmer
över hur ett land skall regeras
och skötas och över dess ämbeten. I
fråga om den ärftliga monarkin saknas
ju alla sådana förutsättningar. Den bestämdes
för över 150 år sedan av några
adelsmän i första hand och präster och
några bönder, som fick komma på sladden,
men det svenska folket har ingenting
att göra med samhällets högsta ämbete
nu. Jag fattar bara inte hur detta
skall kunna förenas med begreppet demokrati.
Man måste nog ha herr Sveningssons
abstraktionsförmåga för att
göra det.

Jag skulle vilja se på frågan om
kvinnlig tronföljd utifrån en annan
utgångspunkt men i anknytning till det
ord som herr Sveningsson nämnde,
nämligen rättvisa. Om man gör klart
för sig att den ärftliga monarkin är
ett privilegium — ty det är den — och
man skall införa moraliska bedömningar,
måste man väl i all rimlighets namn
säga att varje privilegium för någon
enskild person eller klass är orättfärdigt.
Då kan man säga att hela successionsordningen
är orättfärdig och orättvis
ur moralisk synpunkt. Man måste
ju ha en ganska fri moralisk syn, om
man menar att man skall fördjupa orättvisan,
ty denna motion om kvinnlig

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Om kvinnlig tronföljd
tronföljd vill ju ingenting annat än att
fördjupa en orättvisa som redan finns.
Jag hoppas att problemet skall tas upp
av grundlagberedningen, och då hoppas
jag också att den skall framlägga
förslag om att hela den nuvarande antidemokratiska
och orättfärdiga successionsordningen
skall slopas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall egentligen inte
ta upp någon debatt med herr Kilsmo
— hans uppfattning i dessa frågor känner
vi ju så väl till från tidigare tillfällen.
Men när han gjorde ett uttalande
som skulle kunna tolkas på det sättet,
att det inte finns någon demokrati i
vårt land, tycker jag att det gick litet
väl långt. Vid ett sammanträde, som de
flesta av oss besökte i andra kammaren
i går, hörde vi en känd professor
från ett annat land tala, och i det talet
hyllades Sverige för att vara ett verkligt
demokratiskt land.

Jag vill bara säga att om herr Kilsmo
kanske till nästa år vill väcka en motion
om kvinnlig tronföljd, där rättvisan
är större än i högermotionen i år,
skall vi se om inte vi från högerpartiet
kan biträda den motionen.

Det är ändå ett glädjeämne för oss
att en partikamrat till herr Kilsmo är
med bland reservanterna.

Herr KILSMO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sveningsson annonserar
att min ståndpunkt är känd.
Jag vill inte motsäga det påståendet,
men det är också herr Sveningssons
ståndpunkt. När jag säger att vi inte
har demokrati är det självfallet att därtill
behövs göras en begränsning. Det är
demokrati beträffande Sveriges förnämsta
ämbete, som vi icke har.

Herr Sveningsson undrar om jag till
nästa år skulle vilja skriva en motion

om kvinnlig tronföljd, som vore rättvisare
än den högern har framlagt i dag.
Det är totalt omöjligt, ty det går inte
att få in rättvisa i ett sådant orättvist
system som ärftlig monarki.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Jag skall inte lägga
mig i den debatt som har förts mellan
herr Sveningsson och herr Kilsmo utan
vill bara helt kort understryka att jag
anser att självklara, moderna jämlikhetskrav
talar för att denna motion bör
bifallas. Visserligen har inte behörighetslagen
och rösträtten givit den utdelning
som kunde ha väntats för kvinnornas
del på det parlamentariska arbetsfältet.
Hitintills har de givit fem kvinnliga
statsråd, tre kvinnliga ambassadörer,
och år 1968 är det 51 kvinnliga
riksdagsledamöter. Men det hindrar
inte utan snarare talar för att de rättvise-
och jämlikhetskrav, som går ut
på att skapa möjligheter för kvinnlig
tronföljd, borde kunna få tas upp av
grundlagberedningen.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den kortfattade
motivering som finns i dess utlåtande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, efter
att hava upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
12, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —93;

Nej — 29.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13, i anledning
av motion om lagfäst rätt till
beriktigande i press och radio, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. statsbidraget till politiska partier

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av motion
angående statsbidraget till politiska
partier.

1 motionen II: 649, av herr Rubin,
hade anhållits, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning
av om och hur det allmänna
skulle stödja partiernas verksamhet.

Ang. statsbidraget till politiska partier

Utskottet hade i det nu förevarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionen
II: 649.

Reservation hade anmälts av herr
Sveningsson (h), fru Segerstedt Wiberg
(fp) samt herrar Hernelius (h), Ilamrin
i Jönköping (fp) och Werner (h),
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Detta ärende är det absolut
sista vid dagens plenum som jag
tänkt göra något uttalande i. Det skall
bli rätt kort, bara några få ord med anledning
av den blanka reservation som
fogats till detta utlåtande av höger- och
folkpartiledamöter.

När partistödet tillkom genom beslut
vid 1965 års riksdag och vid alla senare
tillfällen då frågan om statsbidrag
till partierna har behandlats, har vi
inom högerpartiet fasthållit vid och
hävdat den uppfattningen och principen
att till partierna inte skall utgå bidrag
av statsmedel. Vi har denna uppfattning
kvar. Under alla år sedan detta
partistöd tillkom har vi också motionerat
om avslag på anslag av skattemedel
till partierna.

Säkert skulle det inte bli någon lätt
uppgift för partierna att, sedan detta bidrag
av skattemedel har införts, återgå
till att själva svara för finansieringen
av sin verksamhet, men vi tror att detta
skulle vara möjligt. Visserligen får partierna
det litet lättare genom att de får
ett partistöd, men detta bidrager inte
till att öka väljarnas politiska intresse.
Ingen skall tro att högerpartiet har det
lättare än något annat parti att finansiera
sitt arbete. Dessa bekymmer tror
jag är ganska likartade för de olika partierna.
Men vi har som sagt kvar denna
principiella inställning att partierna
skall vara fria och självständiga i förhållande
till staten. Vi har därför även
i år motionerat om att detta anslag i
riksstaten inte skall utgå. Motionen har

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Om höjning av statsbidraget till SECO
i vanlig ordning gått till statsutskottet
för behandling.

Vi har således inte kunnat biträda motionsförslaget
om utredning av frågan
om bur det allmänna skall stödja partiernas
verksamhet.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
19C8/69 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Om höjning av statsbidraget till SECO

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till vissa elevorganisationer
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett anslag av 180 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
219, av herr Ernst Olsson in. fl., och
II: 274, av herr Elmstedt m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 525, av herr Ahlmark in. fl., och II:
682, av herr Nilsson i Kristianstad
in. fl., vari anhållits, att riksdagen måtte
bevilja Sveriges elevers centralorganisation,
SECO, ett anslag av 200 000
kronor till verksamheten för budgetåret
1968/69.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:219 och 11:274 i vad de av -

såge bidrag med 50 000 kronor till Tekniska
linjers elevförbund,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:525 och 11:682 i vad de avsåge
bidrag med 200 000 kronor till
SECO,

3. att riksdagen med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag och med avslag å motionerna
I: 219 och II: 274 samt I: 525 och
II: 682, samtliga motioner i vad de avsåge
anslagsberäkningen, till Bidrag till
vissa elevorganisationer för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett anslag av
180 000 kronor,

4. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 219 och II: 274 i vad de avsåge
utredning av frågan om principerna
för statsbidrag till elevorganisationer
måtte giva Kungl. Maj :t till känna
vad utskottet i punkten anfört.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är vanligt att man
i ord ger uttryck för sin uppskattning
av elevrörelsens arbete. Det är mindre
vanligt att man med stor bestämdhet
visar det i handling, t. ex. vid anslagsgivningen.
Det är visserligen sant att
statsverkspropositionen i år föreslagit
en ökning av anslaget till SECO med
30 000 kronor. Men enligt oss motionärer
från fyra partier som står bakom
motionerna 1:525 och 11:682 är det
inte tillräckligt. Yi har ansett att det
finns starka skäl att i stället för 150 000
kronor ge SECO ett statsbidrag på
200 000 kronor.

Det har statsutskottet tyvärr inte velat
vara med om. Man tycker den föreslagna
ökningen är tillräcklig. Det tycker
inte jag. SECO:s arbete och organisation
är under mycket snabb utveckling.
Tusentals elever har i dag uppgifter
i det skoldemokratiska arbetet. I det
nya gymnasiet har elevråden och deras
företrädare i olika instanser fått en
långt viktigare roll att spela än tidigare.
Allt tyder på att elevdemokratin kommer
att utvecklas, att SECO är nödvändig
för skolningen av de elever som
deltar i det arbetet och att statsmak -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

terna därför bör ge SECO ett betydelsefullt
ekonomiskt stöd.

Det är bara insikten att det inte tjänar
mycket till att begära en votering
mot ett enigt statsutskott som gör att
jag inte yrkar bifall till motionerna.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
den under behandling varande punkten
hemställt.

Punkterna 7—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Ang. elevantalet i observationsklass,

m. in.

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av grundskolor
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 2 100 000 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 56,
av herr Bengtson, och II: S3, av herr
Johansson i Skärstad in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

105, av herr Åkerlund, och II: 151, av
fru Sundberg in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:

106, av herr Österdahl, och 11:146, av

herr Gustafsson i Stenkyrka,

dels de likalydande motionerna I:

307, av herr Bengtson m. fl., och II: 392,
av herr Hedlund in. fl., såvitt nu vore
i fråga,

dels de likalydande motionerna I:

315, av herrar Schött och Eskilsson,
samt II: 390, av herr Björkman m. fl.,
såvitt nu vore i fråga,

dels ock motionen 11:201, av herrar
Åkerlind och Nordgren.

I motionerna 1:105 och 11:151 hade
föreslagits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om en
skyndsam utredning som utan att taga
ställning till kostnadsfördelningen mel -

Ang. elevantalet i observationsklass, m. m.
lan stat och kommun utredde frågan
om hur statsbidraget tekniskt skulle
konstrueras för att icke motverka rationalisering
och kostnadsbesparande
åtgärder inom skolan.

I motionerna I: 307 och II: 392 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte besluta att uttala, att sådan
ändring i 5 kap. 43 § skolstadgan
borde ske, att 4—12 elever bleve villkor
för anordnandet av observationsklass.

I motionerna I: 315 och II: 390 hade
yrkats, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle för budgetåret 1968/69
anvisa ett bidrag av 400 000 kronor till
estniska folkskolor och ett bidrag av
312 000 kronor till Hillelskolan i Stockholm.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:315 och 11:390 i vad de avsåge
bidrag med 400 000 kronor till
estniska folkskolor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:315 och 11:390 i vad de avsåge
bidrag med 312 000 kronor till
Hillelskolan i Stockholm,

3. att riksdagen till Bidrag till driften
av grundskolor m. in. för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett förslagsanslag
av 2 100 000 000 kronor,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:56 och 11:83,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 307 och II: 392, såvitt nu vore
i fråga,

6. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 201,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 105 och II: 151,

8. att riksdagen i anledning av motionerna
1:106 och 11:146 måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad utskottet i
punkten anfört.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Thorsten Larsson (ep),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Sjönell (ep)

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. elevantalet i observationsklass, m. m.
och Elmstedt (ep), vilka ansett att utskottets
yttrande i viss angiven del bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 5 hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:307 och 11:392, såvitt nu
vore i fråga, måtte medgiva, att observationsklass,
som avsåges i 5 kap. 43 §
skolstadgan, finge anordnas vid ett minimiantal
elever av 4.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! I inledningen till den
nya läroplanen för grundskolan ägnas
ett ganska långt kapitel åt trivseln och
arbetsförhållandena i skolan. Jag vill
göra ett kort citat om detta: »Denna
arbetstrivsel är väsentligen en funktion
av gott samarbete och samspel mellan
många: skolledare, elever, vaktmästare,
elevrådsfunktionärer, ekonomi- och
kanslipersonal etc.---I detta sam spel

i skolmiljön kan givetvis eleven
vara missanpassad till skolan lika väl
som skolan kan vara missanpassad till
eleven. Förutsättningarna för arhetstrivsel
och arbetsro i skolan bestäms
i hög grad av i vilken utsträckning
skolarbetet framstår som meningsfullt
för eleverna och förmår dem till engagemang
och viljeanspänning.»

Jag tror att detta — och mycket
mera som står att läsa i läroplanen —
är bra och riktigt. Inte minst viktigt är
att eleverna finner en nytta med sin
dag i skolan, det har vi ofta hört. De
flesta söker också efter ett meningsfullt
vetande under lektionerna.

Men tyvärr — och här kommer jag
in på de motioner som tagit upp frågan
om observationsklassen -— kan ett och
annat oroselement göra en i övrigt vanligen
ambitiös klass som helt förbytt.
Hur många gånger har inte vi föräldrar
fått den här kommentaren från eleverna
själva, när man frågat hur det
går i skolan: Ja, det kunde säkert ha
varit mycket bättre, men det är ingen
ordning och reda i den här klassen,
så det blir ingenting med arbetet!

Vad ligger nu i det där? Tittar man

närmare efter, skall man finna att
främsta orsaken kan vara en eller ett
par elever, som av läströtthet eller annan
orsak föredrar att ägna sig åt att
framkalla störningar och som har förmåga
att leda kamraterna i samma spår.
Det innebär många gånger att resten
av klassen, som hade kunnat utgöra en
klass med studieambition och ordningssinne,
på grund av den här åberopade
situationen får trivsel och studier allvarligt
störda. Vill man använda klartext,
innebär detta att ett par elever
med sitt uppträdande kan sabotera
klassens möjligheter att inhämta undervisning.

Jag säger givetvis detta med reservation
för att det i lyckliga fall kan finnas
alldeles utomordentliga lärare, som
kan hantera besvärliga elever och likväl
få till stånd en hygglig undervisning.
Tyvärr är det inte så väl beställt
i många skolor, utan man måste ha
andra möjligheter för att få ordning
och reda, arbetstrivsel och arbetsro.

Såvitt jag begriper finns det två möjligheter
att välja mellan, nämligen att
åstadkomma en observationsklass i skolan
eller att sätta de besvärliga eleverna
i s. k. observationsklinik. Nu pågår
det en diskussion om dessa saker, men
jag bär funnit att enligt mångas uppfattning
är observationsklassen mest effektiv.
När man skiljer ut elever från
klassen, blir det i första hand en förbättring
i den ordinarie klassen, men
med lämplig lärare kan observationsklassen
bli till hjälp också för dem
som placeras där. Jag tror att man också
bör tänka på detta. Många gånger
räcker det kanhända med en termin
eller ett läsår. En termin kan, det har
jag åtminstone erfarenhet av från mitt
hemdistrikt, ibland ha räckt till i detta
sammanhang.

Frågan är då: Kan det bli ett så stort
antal elever som skolstadgan kräver,
nämligen lägst sju? Kan man få ihop så
många i ett mindre eller ordinärt skoldistrikt? Ja,

det är diskutabelt många gånger,

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

och ofta är val — man måste ju här
säga dess bättre — så inte förhållandet.
Det kan bara vara fråga om några få
elever. Det kan ibland finnas möjligheter
— jag vet att det har prövats
mellan olika skoldistrikt — att transportera
elever till ett annat skoldistrikt.
Två skoldistrikt slår sig samman om
en obs-klass. Det är ju genomförbart
men inte utan svårigheter. Resebesvärligheterna
kommer ju in i sammanhanget.

När man inte kan uppnå antalet sju,
borde man ha möjlighet att få starta
en obsddass med ett lägre antal. Vi föreslår
fyra. Utskottsmajoriteten framhåller
att det är bättre med en observationsklinik.

Ja, även detta förutsätter, om det
skall bli någon nytta med det, en specialutbildad
lärare, som tar hand om
eleven ett par timmar just i känsliga
ämnen. Det innebär också att det blir
en specialtid som skall inpassas i skolarbetet.
Ibland har man inte tid för en
sådan obs-klinikundervisning förrän efter
det ordinarie skolarbetets slut. De
praktiska svårigheter som då uppträder
i form av skolskjutsar etc. gör att
systemet kan vara ganska svårt att tilllämpa,
särskilt i ett landsbygdsdistrikt.

Vår motion och vår reservation går
alltså ut på en sänkning av det lägsta
antalet elever för att få inrätta en observationsklass
till fyra. Vi är medvetna
om merkostnaden. Att få ordning
och trivsel i skolarbetet anser vi dook
ändå vara värt dessa pengar. Vi tror
alltså att en obs-klass är bättre än en
obs-klinik. Obs-klassen faller in i den
ordinarie skolgången, vilket vi här har
försökt att påvisa, på ett mera naturligt
sätt. Därför bör ansträngningar göras
som underlättar för distrikten att
inrätta sådana här obs-klasser på ett
enklare sätt än som hittills har varit
möjligt. Menar man allvar med talet om
att disciplinproblemen i skolan bör angripas
på ett effektivt sätt, tror jag att
detta är en väg att nå fram till ett
bättre sakernas tillstånd.

Ang. elevantalet i observationsklass, m. m.
Avslutningsvis måste jag nog säga, att
disciplinproblemen i skolarbetet är besvärliga
och de tenderar till att bli besvärligare
i stället för bättre. Jag tror
att det är mycket angeläget att ta allvarligt
på dessa frågor och jag vill med
detta, herr talman, yrka bifall till reservationen
på denna punkt.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Detta utskottsutlåtande
är ju generellt sett ytterst märkligt så
till vida, att jag kan yrka bifall till det
utan inskränkning, och det har ännu
inte hänt. Men det beror kanske mindre
på extra vänlighet ifrån representanterna
i avdelningen och mera på en
förstående skrivning ifrån utskottet.

På denna punkt föreligger två mycket
väsentliga motioner från vårt håll,
och jag har anledning att göra några
kommentarer till dem. I en motion av
herr Åkerlund i denna kammare och
fru Sundberg m. fl. i andra kammaren
begärs en utredning om hur statsbidraget
tekniskt skall konstrueras för att
inte motverka rationalisering och konstnadsbesparande
åtgärder inom skolan.
Utskottet diskuterar denna fråga mycket
seriöst och betecknar den som väsentlig.
Man påminner om att skolöverstyrelsen
har sin uppmärksamhet riktid
på saken. Under hand har man också
inhämtat att frågan är under övervägande
i departementet. Med hänsyn
härtill har vi inte haft anledning att
avge någon särskild reservation — huvudsaken
har för oss varit att ärendet
blir behandlat med omsorg och största
möjliga snabbhet.

Det är ju ytterst olämpligt att ett organ
arbetar för vissa rationaliseringsåtgärder
och att detta kan i sin tur innebära
att ett annat organ, kommunerna,
får ta på sig kostnader för att staten
skall kunna göra besparingar. Det kan
knappast begäras att kommunerna skall
ha något särskilt intresse av att öka sina
kostnader för att staten skall kunna
minska sina.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. elevantalet i observationsklass, m. m.

När vi nu har statsrådet Moberg närvarande
i kammaren, skulle jag vilja
ställa den frågan till honom: Finns det
möjlighet att vi får några nya regler för
detta under innevarande år? Här gäller
det ju mycket stora pengar, och det kan
inte vara tillfredsställande att detta har
fått fortgå år efter år. Säkerligen finns
det miljoner att hämta, om man får en
vettig fördelning mellan staten och
kommunerna av vinsterna på rationaliseringen.

Den andra motionen jag skulle vilja
kommentera litet grand gäller det mycket
besvärliga problemet om minoritetsgruppernas
skolutbildning — den är
väckt i första kammaren av herrar
Schött och Esltilsson, i andra kammaren
av herr Björkman m. fl. Utskottet
säger att 1964 års utlands- och internatskoleutredning
behandlat även denna
fråga. En proposition är också aviserad
under vårens lopp. Vi har därför
inte velat ta upp frågan till sakbehandling
nu utan avvaktar den kommande
propositionen. Så länge vi inte vet vad
propositionen kommer att innehålla,
kan vi bara uttrycka förhoppningen att
man verkligen tar upp minoritetsgruppernas
skolfrågor till en seriös och välvillig
behandling. Det borde tillhöra de
demokratiska spelreglerna att vi ser
med utomordentlig generositet på minoritetsgruppernas
möjligheter att bevara
sina särdrag, även om det innebär en
viss kostnad för staten.

Herr talman! Jag har velat göra dessa
kommentarar och ställa min fråga till
statsrådet. I övrigt har jag inget annat
yrkande än om bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Med anledning av herr
Wallmarks fråga vill jag säga — vilket
också står i utskottsutlåtandet — att vi
håller på att förbereda åtgärder i denna
fråga. Det krävs överläggningar med
de kommunala huvudmännen, och självfallet
är det inte möjligt för mig att i

dag säga något om när de överläggningarna
kan leda till resultat. Men vi
skall driva på denna fråga så mycket vi
kan. Det är det enda jag kan lova herr
Wallmark.

Herr WALLMARK (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för svaret.
Det kan väl inte tolkas på annat sätt än
att departementet kommer att driva
detta med största möjliga skyndsamhet
och att vi har anledning att vänta ett
resultat inom en relativt nära framtid.
Jag tror att det är vad som kan utläsas
av svaret.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Låt mig först göra några
korta kommentarer som gäller samtliga
punkter i statsutskottets utlåtande
nr 8.

Som bekant sände regeringen ut en
promemoria till ämbetsverken innan de
skulle skriva sina petita med uppmaning
till verken att vara så återhållsamma
som möjligt på grund av det ekonomiska
läget. Jag tror också att ämbetsverken
har tagit hänsyn härtill.

När förslagen kom in kunde departementscheferna,
och i detta fall chefen
för utbildningsdepartementet, ändå inte
godta alla framställningar som gjordes
av de olika underställda ämbetsverken.
Detta har gjort att vi på statsutskottets
andra avdelningen även i år har fått
mottaga ett stort antal kostnadskrävande
motioner.

Låt mig, herr talman, bara säga att de
reservationer som vi i dag behandlar
kostar inte mindre än 865 000 kronor,
förutom de kostnader som skulle föranledas
av ett bifall till reservationen
på den punkt som vi just nu diskuterar;
därvidlag har ju reservanterna inte angett
vad det skulle komma att kosta.

Med anledning av herr Thorsten Larssons
inlägg vill jag erinra om vad utskottet
har skrivit på denna punkt, nämligen:
»Utskottet delar självfallet mo -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

tionärernas uppfattning om vikten av
att man söker komma till rätta med
förekommande disciplinsvårigheter
men anser knappast ett ökat utnyttjande
av observationsklasser vara den väg
man i första hand bör pröva. Att till
en särskild klass sammanföra elever
som visat sig utgöra oroselement i sina
respektive klasser är en åtgärd, som
visserligen kan åstadkomma bättre förhållanden
i de klasser som befrias från
sina orosstiftare, men i gengäld kan ha
en negativ effekt på de elever som flyttas.
En vidgad användning av s. k. observationskliniker
är enligt utskottets
mening att föredra och ligger också i
linje med den moderna uppfattningen
att all specialundervisning i möjligaste
mån skall inordnas i den vanliga klassundervisningen.
Utskottet avstyrker
ifrågavarande motionsyrkande.»

Herr talman! Vi är inom statsutskottets
andra avdelning överens om att
disciplinsvårigheterna är ett bekymmersamt
kapitel. Men att just denna väg
som herr Thorsten Larsson rekommenderar
skulle vara den lämpligaste tror
vi inte på, och därför har utskottet i
övrigt inte kunnat vara med på förslaget.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan på denna
punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående mom. 5 samt
därefter särskilt i fråga om utskottets
hemställan i övrigt.

Därefter gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 5 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava

3 Första kammarens protokoll 1968. Nr 9

Ang. bidrag till vissa privatskolor
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkt 10
mom. 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 20.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
denna punkt.

Punkterna 11 och 12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Ang. bidrag till vissa privatskolor

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
meddela föreskrifter om statsbidrag till
privatskolor i enlighet med vad i stats -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. bidrag till vissa privatskolor
rådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 3 januari 1968 förordats,
dels till Privatskolor: Bidrag till vissa
privatskolor för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 20 050 000
kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
103, av fru Segerstedt Wiberg in. fl.,
och II: 145, av fru Frsenkel in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
161, av herr Svenungsson in. fl., och
II: 211, av herr Gustafsson i Uddevalla
in. fl.,

dels de likalydande motionerna I:
311, av herr Larfors in. fl., och II: 6S9,
av herr Nordstrandh m. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 547, av herrar Wirtén och Bengtson,
samt II: 665, av herr Arvidson m. fl.

I motionerna I: 103 och II: 145 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
anvisa ett anslag av 165 000 kronor till
Göteborgs högre samskola för den lägre
avdelningen (årskurs 1—6).

I motionerna 1:161 och 11:211 hade
anhållits, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande anslag måtte besluta,
att driftbidrag skulle utgå till Restenässkolan.

I motionerna I: 547 och II: 665 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
hos Kungl. Maj:t hemställa, att förslag
om en riksorganisation för internatskolorna
snarast måtte föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter
om statsbidrag till privatskolor i enlighet
med vad som förordats i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för
den 3 januari 1968,

2. att riksdagen i anledning av motionerna
1:547 och 11:665 måtte giva

Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
i punkten anfört,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:161 och 11:211 i vad de avsåge
statsbidrag till Restenässkolan,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:311 och 11:689 i vad de avsåge
statsbidrag till Solbacka läroverk,

5. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 103 och II: 145 måtte besluta,
att statsbidrag från och med budgetåret
1968/69 skulle utgå ur förevarande
anslag till årskurserna 1—6 av
grundskolan vid Göteborgs högre samskola,

6. att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionerna 1:103 och 11:145 ävensom
med avslag å motionerna I: 161 och
II: 211 samt I: 311 och II: 689, samtliga
motioner i vad de avsåge anslagsberäkningen,
till Privatskolor: Bidrag till
vissa privatskolor för budgetåret 1968/
69 måtte anvisa ett förslagsanslag av
20 215 000 kronor.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande statsbidrag ur förevarande
anslag till Restenässkolan, av
herrar Thorsten Larsson (ep), Nils-Eric
Gustafsson (ep), Källstad (fp), Gustafsson
i Uddevalla (s), Sjönell (ep) och
Elmstedt (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 161 och II: 211 måtte besluta,
att statsbidrag från och med budgetåret
1968/69 skulle utgå ur förevarande
anslag till Restenässkolan;

2) beträffande statsbidrag till lägre
avdelningen av Göteborgs högre samskola,
av herrar Näsström (s), Gillström
(s), Birger Andersson (s), Fritz Persson
(s), Rikard Svensson (s), Mårtensson
(s), Herbert Larsson (s), Karlsson
i Olofström (s), Lindholm (s), Jönsson
i Arlöv (s) och Gustavsson i Ängelholm
(s), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den avfatt -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

ning, reservationen visade, samt att utskottet
bort under 5 hemställa, att riksdagen
måtte avslå motionerna I: 103
och II: 145 i vad de avsåge statsbidrag
till årskurserna 1—6 av grundskolan
vid Göteborgs högre samskola;

3) beträffande anslagsberäkningen

a) av herrar Thorsten Larsson (ep),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Källstad
(fp), Gustafsson i Uddevalla (s), Sjönell
(ep) och Elmstedt (ep), vilka, under
förutsättning av bifall till reservationen
1, ansett, att utskottet bort under
6 hemställa, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 161 och II: 211
samt 1:103 och 11:145 ävensom med
avslag å motionerna 1:311 och 11:689,
samtliga motioner såvitt de avsåge anslagsberäkningen,
måtte till Privatskolor:
Bidrag till vissa privatskolor för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 20 415 000 kronor;

b) av herrar Näsström (s), Gillström
(s), Birger Andersson (s), Fritz Persson
(s), Bikard Svensson (s), Mårtensson
(s), Herbert Larsson (s), Karlsson
i Olofström (s), Lindholm (s), Jönsson
i Arlöv (s) och Gustavsson i Ängelholm
(s), vilka, under förutsättning av bifall
till reservationen 2, ansett, att utskottet
bort under 6 hemställa, att riksdagen
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
med avslag å motionerna I: 103 och
11:145, 1:161 och 11:211 samt 1:311
och II: 689, samtliga motioner såvitt de
avsåge anslagsberäkningen, måtte till
Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor
för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 20 050 000 kronor.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall bli ganska
kortfattad i fråga om denna punkt, som
i stort sett behandlar privatskolorna.
Dessa skolor är ju här i landet inte särskilt
många.

Vi är alla överens om att den undervisning
som handhas av stat och kommun
är den betydelsefulla och den

Ang. bidrag till vissa privatskolor
tungt vägande, men det innebär ju inte
att de privata skolorna genom sin verksamhet
inte har kunnat vinna stor respekt.
De är, särskilt i vissa fall, säkerligen
mycket värdefulla, och de har givit
ett mycket gott bidrag till hanterandet
av pedagogiken här i landet.

Jag tänker då inte bara på den skola
som är föremål för reservation av undertecknad,
Restenässkolan, utan också
på den skola som här även blir föremål
för överläggningar, nämligen Göteborgs
högre samskola. Om denna senare skola
har det nu fällts mycket uppskattande
omdömen i flera sammanhang av
olika institutioner och olika talare. Jag
tar mig här faktiskt friheten att till kammarens
protokoll få citera ett uttalande
som fröken Olsson i andra kammaren
gjorde i statsutskottet när vi behandlade
frågan om privatskolorna. Om jag
fattade det rätt gjorde hon där en principiell
deklaration om privatskolorna.
Hon uttryckte det så här: »De mest revolutionerande
nyheterna i pedagogikens
historia har kommit utifrån, inte
inom skolan.»

Det finns säkerligen många andra beundrare
av den skolform som tillämpas
i samskolan i Göteborg, något som jag
tror att man måste i särskilt hög grad
uppmärksamma när det gäller den uppläggning
som förskolan bör ha och få.
Inte minst i den debatt, som vi nu väl
börjar få i detta land om förskolans införande,
tror jag att det kan vara mycket
värdefullt att observera denna metod
som där prövas.

Jag skall sedan bara be att i all korthet
få yrka bifall till den reservation
som jag här nämnde och som berör
Restenässkolan. Jag skall inte bli långrandig.
En av huvudmotionärerna i denna
kammare kommer nämligen att närmare
utveckla Restenässkolans synpunkter.
Men jag vill erinra om vad
som står i reservationen. Där talar man
om att Restenässkolans verksamhet
»präglas av en uppslagsrik och modern
pedagogik, att studieresultaten varit goda
och att skolan haft och tack vare re -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. bidrag till vissa privatskolor
lativt låga avgifter kunnat behålla en
bred rekrytering».

Jag inskränker mig till detta och yrkar
bifall till reservationerna 1 och 3 a
vid punkten 13.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Denna punkt är en av
de mera intressanta i utskottsutlåtande!.
Jag tänker nu inte på reservationerna,
utan jag tänker på utskottets utlåtande i
relation till statsverkspropositionen.
Jag kan väl utan vidare säga, att utlåtandet
visar att utskotet har en friare, öppnare
och generösare syn på dessa frågor
än departementet har redovisat.

Jag skall beröra två saker. Den ena
skall jag bara nämna. Det gäller samskolan
i Göteborg. Där är ju utskottet
mycket positivt. Såvitt jag förstår kommer
herr Lidgard att utveckla utskottets
tankegångar närmare. Jag kan bara
med tillfredsställelse konstatera att utskottet
på den punkten varit enhälligt
gentemot statsverkspropositionen.

Vad jag tänkte säga några ord om
är riksinternatskolorna. Där aviseras
visserligen en proposition, baserad på
betänkandet från 1964 års utlands- och
internatskoleutredning, men departementschefen
har inte velat godta utredningens
förslag beträffande riksinternatskolor.
Den väntade propositionen
kan därför bara behandla övriga förslag.
Utskottet säger mycket klart ifrån
att man är helt medveten om de svårigheter
som internatskolorna f. n. kämpar
med. Jag vill erinra om att riksdagen tidigare
år själv tagit initiativ för att
hjälpa Grännaskolan ur dess ekonomiska
svårigheter.

Samma synpunkter lägger utskottet
även i år på detta problem då det ger
till känna för Kungl. Maj:t att man omgående
vill ha ett konkret förslag just
beträffande riksinternatskolorna. Därom
är utskottet helt enigt. Jag tycker
det är en ytterst väsentlig sak att slå
fast, att det inte kan få fortsätta längre
på ett sådant sätt att föräldrar som av

olika skäl måste placera sina barn i
riksinternatskolor måste tillhöra grupp
1 i samhället för att över huvud taget
ha möjligheter att betala årsavgiften. Vi
måste få ett förslag så att vi snabbt kan
diskutera detta. Den skrivning som utskottet
gjort torde enligt min uppfattning
vara en anvisning för departementet
om i vilken riktning utskottet
önskar att dessa förslag skall gå.

I konsekvens härmed har vi inte sakbehandlat
det konkreta förslag som
lagts fram. Det gäller dels Restenässkolan,
dels Solbacka. Utskottet har varken
tagit positiv eller negativ ställning till
dessa skolor. Jag vill här deklarera att
jag finner reservationen fullständigt
onödig när det gäller Restenässkolan,
eftersom vi skall få förslag i den riktning
som avses. Utskottet har inte i
något avseende en negativ inställning
till denna skola utan snarare tvärtom,
men det finns ingen anledning att bryta
ut en skola, när vi klart beställer ett
förslag omgående för hela området.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat deklarera högerrepresentanternas
i statsutskottet inställning till detta och
yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Under punkt 13 har utskottet
behandlat den fyrpartimotion,
undertecknad av bl. a. samtliga riksdagsmän
från Rohuslän i båda kamrarna,
som upptar framställning om driftbidrag
ur förevarande anslag till Restenässkolan
i Rohuslän. Att vi bohusriksdagsmän
aktualiserat denna fråga överraskar
naturligtvis ingen, men vi ser
inte Restenässkolan bara som ett länsintresse,
som endast kan påkalla förströdd
uppmärksamhet från riksdagens
sida. Vi anser att det är ett samhällsintresse
att stödja en skola, som i likhet
med denna, såsom också utskottsreservanten
här anförde, bedriver en uppslagsrik
och modern pedagogik och bildar
ett nytt och välmotiverat inslag i
svenskt undervisningsväsen.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Vi lever i en tid av stora omdaningar,
inte minst på skolans område, och
en helt ny skolsituation håller på att
växa fram. Under nya förhållanden bör
nya former prövas. Restenässkolan vill
med fullföljande av de principer som
vunnit myndigheternas och målsmännens
förtroende under snart 25 år erbjuda
en modern form av det gymnasiala
stadiet.

Skolan ställdes 1949 under skolöverstyrelsens
överinseende och erhöll 1951
examensrätt för realexamen. b rån och
med höstterminen 1968 omorganiseras
skolan successivt till grundskolans högstadium.

Från höstterminen 1967 har Restenässkolan
utvidgat sin verksamhet till
att omfatta även det nya gymnasiet med
samtliga linjer utom den tekniska, men
i planerna ingår också teknisk linje
samt fackskola med samtliga linjer. Men
av särskilt stort intresse — och det är
en av anledningarna till att vi har väckt
denna motion — är det nya gymnasiet.
Undervisningen bygger på en kombination
av brevstudier i hemorten och
muntlig undervisning vid skolan. Koncentrationsläsning
förekommer också i
alla ämnen. Denna kombination torde
väl tillgodose kravet på självständigt
och individuellt arbete i det nya gymnasiet
och i fackskolan. Man omsätter
alltså vid skolan de grundläggande
idéer, som gymnasieutredningen förordar.

Ur ekonomisk synpunkt är också en
sådan skolform mycket fördelaktig. Genom
kombinationen av brevstudier med
muntlig undervisning görs det stora besparingar
i lärartimmar och undervisningslokaler
— något som också bör
uppmärksammas i dagens samhällsekonomiska
situation. Vidare är det ett
känt faktum, att totalkostnaden per elev
är betydligt lägre i privatskolorna än i
de allmänna skolorna. Den nya gymnasieformen
som prövas just vid Restenässkolan
lämpar sig också mycket väl
för vuxna elever med förvärvsarbete och
för rörelsehindrade och handikappade

Ang. bidrag till vissa privatskolor

elever, och skolöverstyrelsen har uttryckt
sitt stora intresse för denna nya
form av undervisningsplanering.

Vi vet att det råder mycket delade
meningar om de privata skolorna, men
vi kan väl vara eniga om att de har tillkommit
på enskilt initiativ av pedagogiskt
intresserade personer med positivt
intresse för reformer och utvecklingsarbete
på skolans område. Privatskolorna
fyller enligt vår mening ett behov
hos allmänheten och utgör ett värdefullt
komplement till det allmänna
skolväsendet. I Danmark finns t. ex.
inte mindre än 109 privata realskolor.

Utmärkande för Restenässkolan har
också varit att dess elevkår utgjort ett
tvärsnitt genom det svenska samhället.
Skolan har hållit så låga elevavgifter,
att även familjer med relativt begränsade
inkomster har kunnat placera sina
barn vid skolan. Det bör även framhållas
att skolan alltid haft mycket goda
studieresultat, som inte sällan väckt
uppmärksamhet.

1957 års skolberedning ställde sig
också ytterst positiv till de privata internatskolorna
och fann det önskvärt
att dessa skolor fortsatte sin verksamhet,
då de fyllde en ur det allmännas
synpunkt viktig funktion.

I skolöverstyrelsens utlåtande över
gymnasieutredningens och fackskoleutredningens
betänkande anför också
skolöverstyrelsen, att internatgymnasierna
saknar motsvarighet bland de
offentliga skolorna, samtidigt som ett
dokumenterat behov föreligger av sådana
skolor, i främsta rummet för i utlandet
verksamma svenskars barn —
en växande skara — samt för elever
med sådana problem som bäst kan
lösas i en internatmiljö. Enligt skolöverstyrelsens
mening finns det skäl för ett
väl tillmätt statsbidrag till dessa skolor.

Utbildningsministern har också helt
nyligen förklarat, att statsmakterna kan
tänka sig att stödja bl. a. skolor för
utlandssvenskars barn eller skolor i fall
då rent pedagogiska skäl kan motivera
bidrag. Han talar också om pedagogisk

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. bidrag till vissa privatskolor
experimentverksamhet. Allt detta är enligt
min mening tillämpligt just på
Restenässkolan.

Som det anförs i utskottsutlåtandet
omnämnes det i propositionen, att 1964
års utlands- och internatskoleutredning
i sitt betänkande föreslagit att de nuvarande
internatskolorna Sigtuna humanistiska
läroverk, Sigtunaskolan (två
skolor i samma stad), Viggbyholmsskolan
och Grännaskolan skall få karaktär
av riksinternatskolor. Det föredragande
statsrådet har emellertid dess bättre
inte för närvarande kunnat tillstyrka
detta förslag, och en proposition väntas
ju till årets riksdag.

Utan att föregripa en senare riksdagsbehandling
vill jag ändå i dag ha sagt,
att Restenässkolan har ett ur riksinternatsynpunkt
mycket gynnsamt läge i
storstadsregionen runt Göteborg och i
det folkrika västsvenska och sydsvenska
området.

Utskottsmajoriteten säger sig vara
medveten om de svårigheter som internatskolorna
har att kämpa mot men
vill avvakta Kungl. Maj:ts inställning
till utredningens förslag om riksinternatskolor.
Majoritetens neutrala inställning
i dag kanske ändå kan leda fram
till ett positivt ställningstagande senare
under denna riksdag. Jag delar ändå
reservanternas mening, att den ovisshet
som råder, när det gäller internatskolorna,
inte utgör något hinder för
en positiv prövning av yrkandet i den
fyrpartimotion som jag bär har pläderat
för.

Det finns emellertid en passus i reservationen
som jag vänder mig emot
— den om Solbacka läroverk. Vi motionärer,
som yrkar statsbidrag ur förevarande
anslag till Restenässkolan, vill
naturligtvis inte motsätta oss att Solbacka
läroverk får samma förmån. Jag
uppfattar det nästan som ett olycksfall
i arbetet att inte reservationen upptar
ett tillstyrkande även på denna punkt.

I varje fall kan inte vi, som yrkar statsbidrag
ur förevarande anslag till Restenässkolan,
gå emot ett anslag till Sol -

backa läroverk. Jag tror också att uppslutningen
kring denna reservation hade
varit större om denna passus uteslutits.

Utifrån vårt motionsyrkande ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservation
1 vid punkten 13.

I detta anförande instämde herrar
Tistad (fp) och Hermansson (ep).

Herr HANSSON (s):

Herr talman! Under denna punkt debatterar
vi bl. a. ett motionspar om
statsbidrag till Göteborgs högre samskolas
lägre avdelning, årskurserna 1—6,
av storleksordningen 165 000 kronor.
Utskottsmajoriteten bär tillstyrkt detta
avsteg från statsverkspropositionen,
men det föreligger en reservation.

Min befattning med detta ärende har
inte sin upprinnelse här i huset, utan
jag har varit i kontakt med det i olika
omgångar genom mitt deltagande i
handläggningen av det i Göteborgs skolstyrelse.

Göteborgs högre samskola är en privat
skola som tillkom år 1901 och fick
studentexamensrättigheter 1905. Målsättningen,
som har klargjorts i stiftelseurkunden
och som alltjämt är vägledande
för Samskolans drift, är att det
är en skola för reformer och experiment
på det pedagogiska området. Det
är en konfessionslös skola.

Mycket tidigt hävdade man inom Samskolans
verksamhet idéerna om de sammanhållna
klasserna. Man byggde ut den
ursprungliga verksamheten på de högre
stadierna med en lägre avdelning
just för att grundlägga sammanhållningen
i klasserna från begynnelsen av
skolgången. Man har också som ledstjärna
för undervisningen haft den individuella
elevbehandlingen. I konsekvens
med det började man redan 1935
att i mindre skala tillämpa Montessoris
idéer i undervisningen på den lägre
avdelningen.

Man begärde 1962 statsbidrag till stöd
för denna verksamhet. Göteborgs all -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

männa skolstyrelse avstyrkte vid det
tillfället. Sedan har en kraftig uppbyggnad
av verksamheten skett, och man
återkom med förnyad ansökan om statsbidrag,
som tillstyrktes av Göteborgs
skolstyrelse 16/2 1965. Det finns redan
från skolöverstyrelsen stöd för försöksverksamhet
på den högre avdelningen,
och det är väl erfarenheterna från den
som har gjort att man — i full samklang
med skolans principer och stiftelseurkund
— har satsat så hårt på
försöksverksamhet även inom den lägre
avdelningen.

Verksamheten inom dessa årsklasser
inskränker sig inte bara till att man
bedriver denna Montessoriundervisning.
Man har också i samråd med Göteborgs
universitet bedrivit pedagogisk
forskning, och universitetet bedriver
fortgående studier av elevmaterialet vid
Samskolans lägre avdelning. Till dessa
synpunkter återkommer emellertid en
annan talare. Jag vill i stället helt kort
beröra ett uttalande av doktor Regnér,
barnpsykiater i Göteborg, som hävdar
den stora vikten av att det inom skolväsendet
i Göteborg finns en replipunkt
av detta slag. Doktor Regnér anför
bl. a. att här finns möjligheter att
kunna differentiera den pedagogiska
behandlingen av vissa elever, vilka reagerar
med insufficiens på skolmiljöer
som passar det stora flertalet barn förträffligt.
Även de lokaliteter i vilka undervisningen
bedrivs är ett gott stöd
för denna form av pedagogisk verksamhet.

Den allmänna skolstyrelsen tillstyrkte
inte framställningen 1963, med hänvisning
till bl. a. att tillgången på lärarkrafter
och planläggning av verksamheten
vid det tillfället inte var tillfredsställande.
När skolstyrelsen sedan
1965 fick anledning att ta upp ärendet
igen på grund av förnyad framställning,
konstaterade man att Samskolans
verksamhet har fördjupats och förstärkts.
Det har bedrivits en ingående
fortbildning för de lärarkrafter som
varit verksamma inom denna under -

Ang. bidrag till vissa privatskolor

visning. Framför allt pekade skolstyrelsen
på att en av grunderna för statsbidrag
till en privat skola på detta lägre
stadium är dess intresse ur forskningsoch
försökssynpunkt. De möjligheterna
var vid det tidigare tillfället inte så
goda som det framstod för skolstyrelsen
vid det senare tillfället. Fortfarande yppar
emellertid år 1965 Göteborgs skolstyrelse
tveksamhet när det gäller en
sida av denna verksamhet, nämligen
allsidigheten i elevsammansättningen i
de klasser det är fråga om.

Denna fråga har just Samskolans styrelse
själv tagit upp i sin statsbidragsansökan,
där styrelsen säger att de höga
terminsavgifterna innebär risk för en
ensidig elevrekrytering och att skolans
ledning ser med oro på en sådan
utveckling. Det är med andra ord för
att undanröja ett av de sista hindren
för ett gott resultat, som denna statsbidragsansökan
har tillkommit.

Skolstyrelsen i Göteborg säger också
att detta är en verksamhet av synnerlig
vikt, som strängt taget hade bort äga
rum inom grundskolans ram, men då
så nu inte är fallet att det finns möjligheter
till detta tillstyrker man och
ser med tillfredsställelse att en sådan
verksamhet har tillkommit på privat
initiativ. Man menar i stort sett att till
dess denna verksamhet kan ske i annan
form bör den på allt sätt stödjas av
samhället i den form den nu bedrivs.

För övrigt kan nämnas att Göteborgs
stad har visat ett positivt intresse för
denna verksamhet på det sättet, att
stadskollegiet har bifallit ansökan om
bidrag till viss materiel för denna undervisning.

Om jag sedan kommer in på riksdagsbehandlingen
nu vill jag säga, att
vi redan i debatten om reservationen
vid punkten 10 fick en redogörelse av
herr Näsström beträffande mekaniken
i årets budgetarbete. Det är inte för
kammarens ledamöter okänt att vi befinner
oss i ett läge, där stor återhållsamhet
bör visas i anslagsfrågor.

Skolöverstyrelsen har emellertid på

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. bidrag till vissa privatskolor
grundval av framställningarna från
Samskolan och tillstyrkan från skolstyrelsen
i Göteborg tillstyrkt ett statsbidrag,
och det är väl bara att beklaga
att handläggningen inte har kunnat ske
snabbare än att den nödvändigtvis måste
komma in i debatten under 1968 års
riksdags knappa ekonomiska stjärna.
Det hindrar mig inte att anse att denna
fråga är av sådan vikt, att man bör kunna
lägga band på sina ekonomiska
skrupler.

Jag vill till slut säga ett par ord om
reservation 2 som avgivits med anledning
av denna fråga. Det anförs i den
att en grundregel i propositionen år
1962 nr 54 var att statsbidrag inte skall
utgå till privatskolor på nämnda nivå.

Det föreligger där ett läsfel. Vad som
står i propositionen är att statsbidrag
inte bör utgå annat än i de fall där det
finns en stark pedagogisk motivering
eller annat liknande skäl för ett bidrag.
Detta utvecklas sedan vidare till att omfatta
exempelvis experiment- och friskolor,
där man kan utpröva mera omfattande
eller genompripande kursplanemässiga,
metodiska eller andra pedagogiska
idéer och tankar och där man
genom en speciell uppläggning av skolans
hela arbete vill för praktiskt skolbruk
omsätta utvecklingsfrämjande
uppfostrings- eller omvårdnadsidéer.

Jag kan inte se att det finns någonting
i motiveringarna där, som inte är
tillgodosett i målsättningen för denna
verksamhet i Samskolan, och jag ber
därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande under denna
punkt.

Häri instämde fröken Mattson (s).

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skall be att få börja
där herr Hansson slutade.

Jag har också fäst mig vid reservanternas
motivering, där de hänvisar till
grundreglerna från 1962. I reglerna
sägs ju, som herr Hansson påpekade, att
när det finns speciella skäl skall privat -

skolor kunna få bidrag. Där talas direkt
om att experiment- eller friskolor synes
— inte minst med hänsyn till att
de kan lämna stimulerande bidrag till
den allmänna pedagogiska utvecklingen
— vara förtjänta av det allmännas stöd.
Även om vissa skäl motiverar att statsbidrag
för sådan skola eller del av skola
inte bör övervägas förrän den med
någon tids verksamhet dokumenterat
den pedagogiska egenart m. m. som
skulle tala för statsbidrag, ville departementschefen
— framhölls det 1962 _

inte förorda att en sådan tidsregel uppställes
som generell norm.

Som vi redan hört, har Samskolan
sedan 1935 tillämpat Montessorimetoden,
till en början mera tveksamt men
sedan i alltmer utvecklad form. I själva
verket hade skolan redan tidigare
prövat en del av Montessorimetoderna
och funnit dem goda.

Som herr Hansson sade, bedrivs här
just vad det talades om i propositionen,
nämligen ett pedagogiskt utvecklingsarbete.
Den pedagogiska institutionen
vid Göteborgs universitet samarbetar
med Samskolan. Vid institutionen
anställda psykologer utför skolmognadsundersökningar
vid Samskolan.
Studerande får i anslutning till sin utbildning
i observations- och testningsmetodik
utföra övningar med skolans
elever. Institutionen har också speciella
möjligheter att dit förlägga experiment
och andra pedagogiska undersökningar.
Slutligen bedriver institutionen i samarbete
med Samskolan undersökningar
som avser de arbetsmetoder som speciellt
karakteriserar skolan, främst då
Montessoriundervisningen på lågstadiet.

Det har också gjorts ett par vetenskapliga
specialstudier av skolpsykologer
vid institutionen. En studie, där
man jämfört barn som fått undervisning
vid Samskolans Montessoriavdelning
och barn som åtnjutit vanlig skolundervisning,
bär klart utfallit till Montessorigruppens
fördel. Barnen där hade
större förmåga att arbeta självständigt
och visade större förmåga att nå goda

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

resultat också under sin fortsatta skolgång.
Undervisningen sker individualiserad
men i en större grupp, så att den
lär barnen arbeta självständigt samtidigt
som den ger möjlighet till social
anpassning. Enligt vad skolpsykologerna
kommit till arbetar Särskolan i
Göteborg alltså helt i linje med de strävanden
som finns inom det allmänna
skolväsendet. Det bekräftas också av
att såväl skolstyrelsen i Göteborg, länsskolnämnden
som skolöverstyrelsen numera
stöder Samskolans begäran om bidrag.

Det är riktigt att vi lever under den
knappa ekonomins stjärna och att det
bör visas stor återhållsamhet, men i det
här fallet är det ju inte fråga om något
stort anslag. Jag skulle vilja påstå att
man sällan får forskning utförd för så
pass små belopp. Till den pedagogiska
institutionen har väl både statsrådet
Moberg och jag varit med om att ge betydligt
större belopp för forskningsändamål.
Det är heller inte fråga om någon
stor summa, med tanke på att man för
pengarna får dels undervisning, dels
möjligheter att bedriva forskning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr LIDGARD (li):

Herr talman! Hitintills är det ju företrädesvis
representanter för Göteborg
som har uttalat sig för Samskolan i Göteborg,
och det är väl i och för sig naturligt
att man kan uppleva den såsom
ett lokalintresse. Men när nu även jag
vill säga några ord till förmån för detta
statsbidrag, sker det just för att markera
att det inte är ett lokalt intresse
att denna skola får det statsbidrag som
den behöver.

Herr Näsström och de andra reservanterna
begagnade sig för ett par tre
månader sedan av Samskolan i Göteborg
för att avrätta en motion, som jag
hade fört fram, om en lärarutbildning
med särskild tyngdpunkt på Montessoriundervisning.
Jag ville ha en sådan

Ang. bidrag till vissa privatskolor
undervisning vid en särskild lärarhögskola.
Man sade då att det kunde man
naturligtvis inte gå med på. Men så
hade man upptäckt att det i Göteborg
vid Samskolan bedrevs Montessoriundervisning,
och man talade vackert i
utskottsutlåtandet om hur man skulle
utveckla och fördjupa samarbetet mellan
Samskolan och lärarhögskolan för
att få fram de pedagoger som skulle
kunna föra Montessoripedagogiken vidare.
Jag skall inte fördjupa mig ytterligare
i denna undervisning. Jag kan
till alla delar instämma i vad fru Segerstedt
Wiberg har sagt om dess förtjänster.

Vad jag skulle vilja säga, herr Näsström,
är, att om man nu anser att vi
skall använda denna privata skola i
den allmänna lärarutbildningens tjänst,
tycker jag att det är rimligt att man
är så pass logisk att man är beredd att
ge skolan det stöd som den behöver för
att kunna fungera som ett led i den
statliga lärarutbildningen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Låt mig först få säga ett
par ord till herr Thorsten Larsson.

Han gjorde en kanske litet ovanlig sak
här. Han refererade nämligen vad som
hade sagts i ett utskott. Man om man
använder denna ovanliga metod, tycker
jag att man skall referera på rätt punkt.
Vad fröken Olsson anförde gällde inte
Restenässkolan utan nästa moment, där
vi har en reservation.

Herr Wallmark ansåg att reservationen
när det gäller Restenässkolan är
onödig. Det vill jag helt instämma i.
Även jag anser den vara helt onödig.

Herr Lidgard framhöll att göteborgsrepresentanterna
hade visat sig mycket
aktiva här, och jag förstår att det är
ett lokalt intresse. Det är dock så att
vi i statsutskottet måste försöka se ut
över hela landet. Vi kan inte titta bara
på vissa orter. Detta har gjort att vår
inställning har blivit så som den är i
vad det gäller den reservation som jag

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. bidrag till vissa privatskolor

och flera står för. Där åberopas det särskilda
utskottets utlåtande år 1962.

Herr Hansson ansåg att vi hade misstolkat
det utlåtandet. Nej, herr Hansson,
det är inte så. Jag hade äran att
vara ordförande i detta utskott, så jag
minns mycket väl hur diskussionen
gick. Jag får kanske erinra om vad departementschefen
yttrade. Han framhöll
att beträffande externatskolorna —
och han avsåg i första hand nya skolor
samt sådana årskurser i befintliga skolor
som motsvarade grundskolans lägre
stadium, alltså just vad vi resonerar
om i dag — borde som allmän regel gälla
att statsbidrag inte skall utgå annat
än i de fall då det finns en stark pedagogisk
motivering eller andra liknande
särskilda skäl för ett bidrag. Departementschefen
ansåg att särskilt stor
restriktivitet borde iakttagas i fråga
om statsbidrag för undervisning på lågoch
mellanstadium. Det är precis vad
vi resonerar om i dag. Statsbidrag borde
enligt departementschefen kunna
ifrågakomma efter prövning i varje enskilt
fall från riksdagens sida beträffande
sådana skolor vilka syftar till
att förverkliga eller utprova mer omfattande
eller genomgripande kursplanemässiga,
metodiska eller andra pedagogiska
idéer och tankar, eller där man
genom speciell uppläggning av skolans
hela arbete vill för praktiskt skolbruk
omsätta utvecklingsbefrämjande uppfostrings-
och omvårdnadsidéer. Särskilda
utskottet biträdde dessa departementschefens
uttalanden.

Det är alltså bakgrunden. Men det
fanns också en annan bakgrund. När vi
införde enhetsskolan här i landet var
en av motiveringarna, att vi så långt
som möjligt skulle få ett enhetligt skolväsende
över hela landet och att vi inte
i någon nämnvärd grad skulle behöva
lita till privata skolor. Det är därför
som vi reservanter nu instämmer i departementschefens
förslag; vår reservation
är lika med departementschefens
förslag.

Här har åberopats att skolöverstyrel -

sen gjort framställningar. Ja, som jag
nämnde redan i mitt första anförande
har departementscheferna av olika orsaker,
främst naturligtvis det ekonomiska
läget, måst stryka en hel del
äskanden från olika ämbetsverk. Jag
vill citera vad vi anför i reservationen:

»I motionerna 1:103 och II: 145 har
beträffande den lägre avdelningen av
skolan framförts samma förslag som i
skolöverstyrelsens anslagsframställning.
Utskottet får med anledning härav
erinra om att i propositionen 1962: 54
utförligt diskuterats vilka förutsättningar
som borde krävas för statsbidrag till
mot grundskolans lägre stadier svarande
privatskolor. Utskottet som i och
för sig delar uppfattningen, att det är
en värdefull pedagogisk verksamhet
som bedrives vid lägre avdelningen av
Göteborgs högre samskola, har inte funnit
att i motionerna anförts tillräckliga
skäl för att beträffande denna skola
göra avsteg från vad som fastslogs som
en grundregel 1962, nämligen att statsbidrag
inte skall utgå till privatskolor
på nämnda nivå» annat än under de förutsättningar
som jag tidigare återgivit
här. »Utskottet som inte kan bortse
från de konsekvenser ett bifall till motionerna
skulle kunna få beträffande
andra skolor avstyrker motionerna.»
Det är alltså anledningen till vår inställning,
och jag utgår från att departementschefen
har samma uppfattning på
denna punkt.

Herr talman! Jag skall inte bli långrandig
utan ber att få tillstyrka samtliga
moment i denna punkt, utom momenten
5 och 6, där jag m. fl. har avgivit
reservation.

Herr HANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja komplettera
den innantilläsning som här har
förekommit. I reservation 2 har alltså
fastslagits att reservanterna när det
gäller propositionen 1962: 54 blandar
ihop orden »skall» och »bör».

Därefter kommer man in på de re -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

sonemang som kan ha förts vid behandlingen
av denna proposition. Motiven
för statsbidrag skall givetvis prövas.
Jag förutsätter att den sakkunniga
prövningen av den här frågan ligger
på skolöverstyrelsens plan. Har skolöverstyrelsen
tillstyrkt, är alltså motiven
så klara att man kan gå på formuleringen
»bör» enligt propositionen
1962: 54.

Det har framhållits att i motionen
inte har anförts tillräckliga skäl. Jag
är inte motionär, jag har inte skrivit ett
ord i motionen och har inte heller tagit
del av den innan den lades fram. Dock
har givétvis vid utskottets behandling
av frågan funnits tillgängligt allt erforderligt
material från den officiella
handläggning som ärendet har varit
föremål för, nämligen ansökan från
Samskolan, tillstyrkan av allmänna skolstyrelsen,
tillstyrkan av länsskolnämnden
och av skolöverstyrelsen. Jag tror
att det ur dessa papper finns möjlighet
att plocka fram tillräckliga skäl.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag läste nyss upp det,
men jag skall för tydlighetens skull läsa
upp igen vad det står i 1962 års proposition
nr 54 — jag skall dock inte läsa
upp hela avsnittet eftersom herr Näsström
redan har gjort det.

I propositionen sägs det: »Dylika experiment-
eller friskolor synes, inte
minst med hänsyn till att de kan lämna
stimulerande bidrag till den allmänna
pedagogiska utvecklingen, vara förtjänta
av det allmännas stöd.» Här är
det alltså tal om just detta förhållande,
att privata skolor kan lämna stimulerande
bidrag till den allmänna pedagogiska
utvecklingen. Vidare sägs det att de privata
skolorna måste rätta sig efter och
ompröva sin uppbyggnad vid det allmänna
skolväsendets övergång till organisationen
med grundskola och fackskolor.
Det har Samskolan i Göteborg
gjort.

Ang. bidrag till vissa privatskolor

Frågan gäller nu en skola där man
prövar nya metoder som kan bli av betydelse
för hela skolväsendet. Den som
har följt verksamheten vid Samskolan
i Göteborg vet att många av dess tidigare
metoder har anammats och tagits
över i det allmänna skolväsendet. Jag
tror därför inte att vi här har gjort
oss skyldiga till någon misstolkning. I
så fall förstår jag inte vad som menas
med allmän pedagogisk utveckling. Jag
tror alltså att det är utskottets ordförande
som har gjort sig skyldig till misstolkning,
precis som jag anser det vara
en misstolkning att här tala om ett lokalt
intresse. Det forskningsarbete som
bedrivs vid den pedagogiska institutionen
vid Göteborgs universitet kan inte
gärna betraktas som ett lokalt intresse.
Viss annan del av detta forskningsarbete
får stöd av bl. a. Nordiska kulturfonden.
Det finns ingen anledning att
tala om enbart ett lokalt intresse.

Utskottets ordförande sade att vi inte
skall förlita oss på privata skolor. Har
man börjat en undersökning i samråd
med den pedagogiska institutionen, bör
man väl i rimlighetens namn ge möjligheter
för denna vetenskapliga undersökning
att fortgå. En förutsättning därför
är bl. a. att Samskolan i Göteborg får
statsunderstöd. Det blir annars, skulle
jag tro, ett olyckligt urval bland barnen.
Man får en skola där man av ekonomiska
skäl sorterar bort barn vars föräldrar
skulle vilja ge dem Montessoriundervisning
men saknar medel att
betala högre skolavgifter.

Till sist vill jag framhålla, såsom redan
har nämnts, att det här inte bara
föreligger en folkpartimotion utan en
fyrpartimotion. Herr Stellan Arvidson
står på motionen, och bland dem som
har tillstyrkt utskottets hemställan befinner
sig fröken Gunnel Olsson.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara rätta till
ett missförstånd mellan utskottets ordförande
och mig.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. bidrag till vissa privatskolor

Jag slutade visserligen mitt anförande
om privatskolorna med att yrka bifall
till den reservation som rörde Restenässkolan,
men mitt anförande gällde
privatskolorna i princip. Det var i det
sammanhanget och särskilt med hänvisning
till Samskolan i Göteborg som
jag citerade fröken Olssons uttalande i
statsutskottet om denna skola med Montessoripedagogik.
Det var väl ett litet
missförstånd av ordföranden att jag
skulle ha placerat in citatet i samband
med Restenässkolan. Det gjorde jag
inte, utan det gällde Samskolan i Göteborg.

Herr L1DGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var ju tråkigt att
jag uttryckte mig så oklart och suddigt
att herr Näsström kunde ta mitt anförande
till intäkt för att göra gällande
att detta var något lokalt göteborgsintresse.
Att jag över huvud taget uppträdde
i denna sak berodde på att jag
ville vittna om att det inte är ett lokalt
intresse utan ett riksintresse.

Jag har personligen upplevt hur vi
i Stockholm, där vi har en försöksverksamhet
med Montessoripedagogik, har
haft svårigheter att rekrytera lärare
därför att utbildningen har skett utomlands.
Jag känner till hur förhållandena
har varit i Rorås, Örebro, Halmstad,
Lund och Malmö, där föräldrar och
skolförvaltning har velat få till stånd
undervisning med tyngdpunkt på Montessoripedagogik.
Man har inte kunnat
få fram lärare för att bedriva denna
verksamhet. Det är därför som jag menar
att det är ett riksintresse att man
ger lärarhögskolan i Göteborg tillfälle
att berika sin undervisning med denna
speciella pedagogik i samband med
den verksamhet som bedrivs vid Samskolan.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag hoppas att jag inte
citerade herr Lidgard fel. Jag skall nog -

grant läsa vad som kommer att sta i
protokollet på den punkten. Jag hänvisade
bara till vad han hade uttalat i
det avsnittet. Men det är under alla
förhållanden en underordnad sak, herr
talman.

Får jag erinra om att vi nu har över
100 000 barn i varje årskull. Det betyder
över 600 000 barn på låg- och mellanstadiet.
Hur många klasser det är
kan vi då själva bedöma. Vi skall inte
tro att man inte har en viss försöksverksamhet
också vid våra vanliga skolor.
Där försöker man tillämpa de metoder
som anses vara bättre än de
gamla metoderna. Det tror jag inte vi
skall glömma.

Det bedrivs här fortfarande en försöksverksamhet
som har pågått i många
år, och den gäller samtliga klasser,
inte bara låg- och mellanstadiet. De
första tio åren efter den stora skolreformen
innebar ju egentligen en försöksverksamhet,
och man har alltså
inte bara vid Göteborgs samskola haft
försök beträffande olika avsnitt. Jag
anser att det är en mycket stor fördel
om vi kan få ha dessa försök i olika
skolor i olika delar av landet.

Herr talman! Som jag tidigare sade
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan i samtliga moment utom vad
beträffar momenten 5 och 6, där jag
ber att få yrka bifall till reservationerna
2 och 3 b.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Vi har många gånger
i denna kammare diskuterat bidragen
till Restenässkolan, Solbacka och andra
skolor, och jag har vid flera tillfällen
hört till reservanterna. Att jag
— och flera med mig —- denna gång
inte har stött reservationen beror helt
enkelt på att vi nu kräver att snabbt
få ett besked från Kungl. Maj:t beträffande
riksinternatskolorna. Den frågan
har aktualiserats genom en motion i
denna kammare av herr Wirtén och i
andra kammaren av herr Stellan År -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

vidson. Motionärerna har föreslagit att
riksdagen skall besluta att hos Kungl.
Maj:t hemställa att förslag om eu riksorganisation
för internatskolorna snarast
föreläggs riksdagen.

När herr Wallmark var inne på frågan
om privatskolorna måste han ha
gjort sig skyldig till ett missförstånd.
Han uttalade nämligen att vi skulle
ha varit fullständigt överens på denna
punkt inom utskottet. Vi har ju under
debatten fått reda på att vi inte är
överens när det gäller Samskolan i Göteborg.
Det är bara det att herr Wallmark
och jag båda befinner oss på den
»rätta» sidan i detta sammanhang —
det är vi som den bär gången står för
utskottets förslag.

Jag förstår att det känns litet ovanligt
för andra avdelningens värderade
ordförande att framträda som reservant.
Det är väl därför som han, när
han var uppe och talade, sade — jag
antecknade det — att »vi i statsutskottet
måste se ut över landet». Man skulle
tydligen i statsutskottet inte ägna sig åt
något by tänkande som man gör i Göteborg.
Men »vi i statsutskottet» — vi
som denna gång tillhör majoriteten -—
vi har verkligen sett ut över landet när
det gäller denna fråga och har, som
herr Lidgard påpekat här, haft klart för
oss att det är ett riksintresse att denna
verksamhet får fortsätta och att den
självklart också skall ha statsunderstöd.
Jag tycker inte man skall klandra privatskolorna.
Om privatskolorna kommer
med sådana saker som är till gagn
för samhället i stort, skall man inte
liksom bara vifta bort dem och mena
att »det här skall ni inte lägga er i»,
utan vi skall vara tacksamma för varje
bidrag som hjälper oss i vår utbildningsverksamhet.

Det förslag som nu statsutskottet ändå
har varit överens om — att hos Kungl.
Maj:t kräva ett snabbt besked om hur
det skall bli med riksinternatskolorna
— det är, som herr Wallmark underströk,
en av de viktigaste punkterna i
detta utlåtande.

Ang. bidrag till vissa privatskolor

Den kanske allra viktigaste punkt
som vi också varit fullständigt överens
om gäller byggnadsverksamheten. Den
frågan har kanske inte uppmärksammats
i så stor utsträckning därför att
utskottet har varit enhälligt. Men jag
tror att det också är en sak som kammarens
ledamöter bör studera — den
behandlas på sidorna 17 och 18 i utskottsutlåtandet.

När herr Näsström var uppe och talade
var han mycket angelägen om att
framhålla reservanternas ståndpunkt
beträffande Göteborgs högre samskola.
Han sade att han utgick ifrån att detta
också är departementschefens ståndpunkt.
Jag fick det intrycket att herr
Näsström anser att departementschefens
ståndpunkt alltid är den riktiga
och att vi har begått något slags dödssynd
när vi frångått departementschefens
ståndpunkt. Men, herr Näsström,
då borde det ju också gälla den fråga
som jag tidigare talat om och som behandlas
på sidan 17, nämligen bidrag
till byggnadsarbeten inom skolväsendet.
Där har vi frångått departementschefens
ståndpunkt, och utskottet har intagit
en annan och enligt min mening riktigare
ståndpunkt. När det gäller Göteborgs
högre samskola har utskottets
majoritet också gått ifrån departementschefens
ståndpunkt och intagit en riktigare
ståndpunkt.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Det kan naturligtvis
alltid anföras mycket respektabla argument
mot varje motion som innebär
yrkande om en utgiftsökning, framför
allt i ett läge där man allmänt måste
föra en stram utgiftspolitik.

När jag ändå på den punkt som tidigare
utförligt och sakligt behandlats av
herr Torsten Hansson kommer att följa
utskottsmajoriteten och sålunda rösta
för en liten utgiftsökning, betingas
detta av i huvudsak två omständighe -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. bidrag till vissa privatskolor
ter. För det första är det icke fråga
om en utgift av en sådan storleksordning
att man ovillkorligen måste avvisa
den, så länge det kan anföras särskilt
starka och ömmande skäl för att
den bör bifallas. För det andra har vi
tidigare liär i dag under en helt annan
punkt diskuterat värdet av experiment,
och jag bär där deklarerat en principiell
hållning som inte minst har sin
tillämpning i frågor av detta slag.

För mig som socialdemokrat förefaller
det naturligt att stå öppen för experiment,
alldeles särskilt på skolans
område och alldeles särskilt när det
gäller att finna nya vägar till personlighetsutveckling
inom undervisningsväsendets
ram.

För en del år sedan var jag engagerad
i omarbetandet av det socialdemokratiska
partiprogrammet. Under de
diskussioner som då fördes väcktes
från ett håll förslag om att i programmet
borde ingå en särskild punkt om
främjande av pedagogiskt nydaningsarbete.
Uppslaget mötte positiva reaktioner
både inom programkommissionen
och sedermera även inom partikongressen.
Det är naturligt för mig,
med andra ord, att så att säga spontant
ställa mig positiv till ambitiösa experiment
på detta område.

Det är naturligtvis önskvärt att en sådan
experimentverksamhet i första
hand skall kunna bedrivas inom den
allmänna skolans ram. Jag delar helt
herr Näsströms sympati för ett enhetligt
skolväsen, men i den mån detta
icke sker och i den mån det förekommer
ambitiösa och lovande experiment
inom privatskoleväsendet, kan jag inte
finna att det går att utan vidare avvisa
den sortens experiment.

Jag vill tillägga att det förefaller mig,
som om just Montessorimetoden skulle
vara värd allt stöd. Jag finner det en
aning svårbegripligt att riksdagen under
gångna år funnit det mera angeläget
att stödja de pedagogiska metoder
som kommer till användning vid Kristofferskolan
i Stockholm.

Med denna korta motivering ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan
vid denna punkt.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig först passa på
tillfället att uttala utbildningsministerns
och min tillfredsställelse över att statsutskottet
enhälligt på så gott som alla
punkter under utbildningshuvudtiteln
har tillstyrkt regeringens förslag.

Att jag nu tagit till orda beror på att
det i ett par av de senaste inläggen
har anlagts mera principiella synpunkter
på den kontroversiella frågan om
bidrag till Göteborgs högre samskola
och dess första sex klasser. Jag vill
kraftigt understryka vad herr Näsström
här säger, att departementschefens uttalanden
år 1962, som då accepterades
av riksdagen, innebär att det endast i
alldeles speciella fall finns anledning
att på detta stadium ge nya bidrag till
privatskolornas verksamhet. Riksdagen
har ju varit enig om att det är det
allmänna som skall se till att vi får en
bra skola. Vi skall inte behöva överlåta
åt privata skolor att driva de vettiga
pedagogiska idéerna. Det måste därför
i den situation, i vilken vi i dag står,
finnas utomordentligt starka argument
för att vi skall ge en privatskola statsbidrag.

Jag har inte blivit övertygad av de
synpunkter, som här framförts. Det är
riktigt som herr Björk säger. Ett huvudargument
för mig i denna fråga har inte
varit det statsfinansiella läget — det rör
sig inte om särskilt mycket pengar —
utan det är den principiella sidan av
frågan som gjort att jag har ansett det
vara olyckligt att ta det steg, som majoriteten
nu vill ta. Argumentet är för
mig precis det som herr Björk här åberopar,
nämligen att vi nu skall experimentera.
Men jag anser att vi bör göra
detta inom det ordinarie skolväsendet.
Riksdagen bestämmer i dag att till det
pedagogiska utvecklingsarbetet skall anvisas
ytterligare 4 miljoner kronor i

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

anslag för pedagogisk utveckling inom
skolväsendet, och dessa pengar bör
självfallet helt och hållet användas i det
offentliga skolväsendet. Det har inte
förebragts några speciella skäl för att
vi nu i en situation, då vi satsar alldeles
särskilt på bättre pedagogik, skall splittra
resurserna och lägga en del medel
på privata skolor.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skulle vilja be herr
statsrådet att ytterligare utveckla vad
som menas med »speciella fall». Vi diskuterar
nu en skola, som är den enda
i sitt slag och där man tillämpar en
särskild undervisningsmetod i samråd
och samarbete med forskare. År inte
det skäl nog? Jag kan inte läsa 1962 års
proposition annorlunda. Om man hade
tillämpat Montessorimetoden inom det
allmänna skolväsendet, hade det varit
en annan sak, men det sker inte. Däremot
har man så småningom börjat använda
en del av de uppnådda resultaten.

Vi vill driva vettiga pedagogiska
idéer, säger statsrådet. Underkänner
statsrådet Montessorimetoden? Eller av
vilken anledning skall vi icke stödja
Samskolan i Göteborg med det lilla belopp
som det är fråga om, när det har
sagts att stöd skall utgå i speciella fall,
icke bara till det allmänna skolväsendet,
utan även till privata skolor?

Herr LIDGARD (h) kort genmäle:

Herr talman! Även jag skall ta upp
de s. k. speciella fallen. Jag skall göra
det ur lärarutbildningssynpunkt och
faktiskt, herr talman, nästan upprepa
vad jag sade tidigare, nämligen att den
utomordentligt speciella situationen föreligger
att den statliga lärarutbildningsorganisationen
vill använda sig av
sex klasser inom en privatskola. Det
förefaller mig vara en helt unik företeelse,
som man inte kan finna någon

Ang. bidrag till vissa privatskolor
motsvarighet till någon annanstans i
landet. Det är angeläget att denna verksamhet
kommer till stånd.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! För mig som har varit
med så länge i statsutskottets andra avdelning
är det självklart att vara överens
med statsrådet Moberg, då han förklarar
att det allmänna skall se till att
vi får en bra skola. Om man har den
uppfattningen och dessutom är av den
meningen, att man från privatskolor kan
få impulser och idéer, som gör att vi
får en ännu bättre skola, förstår jag inte
varför dessa idéer skall avvisas. Det är
väl ändå inte meningen att den allmänna
skolan liksom skall sluta sig innanför
några murar och vägra att hämta
impulser utifrån och ta intryck av det
som sker både här i landet och ute i
världen på detta område. Det är klart att
man kan säga att det är skolöverstyrelsens
uppgift att följa vad som sker ute
i världen och förmedla det till det allmänna
skolväsendet. Men när vi har ett
fall, där vi så direkt och så enkelt kan
få kontakt med en intressant pedagogisk
verksamhet, anser jag det vara orimligt
att det allmänna skall ställa sig utanför.
Jag kan inte förstå det resonemanget.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Vi står nu allmänt sett
i den situationen att den pedagogiska
verksamheten går in i en ny fas av utveckling.
Vi är alla medvetna om att
våra skolor inte är vad de borde vara.
Vi har inte fått ut vad vi vill ha ut
ur skolan. På bred front arbetar man
nu i skolans olika organ på att förbättra
dessa förhållanden.

Man har — det är det nya, profilen
i den statsverksproposition som
nu behandlas av riksdagen — satsat på
det pedagogiska utvecklingsarbetet. I
den situationen, menar vi inom departementet,
skall vi satsa resurserna och

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ang. bidrag till vissa privatskolor
möjligheterna till djärva experiment på
det offentliga skolväsendet och inte på
det privata. Det är, herr talman, något
av en ny metod som majoriteten i
statsutskottet här vill införa. Jag har
länge varit beundrare av Göteborgs
högre samskola, ty jag är själv göteborgare.
Jag hade inte förmånen att
gå där själv, ty jag hade inte råd att
gå i en så dyr skola. Skulle vi ge pengar
till denna privata skola skulle väl ganska
snart andra privata skolor vilja ha
bidrag för att vara med här och göra
sina insatser. Det skulle strida mot
huvudtanken från 1962 att vi skall satsa
pengarna på de offentliga skolorna, där
de många barnen går.

Det är denna principiella syn som
gjort att vi inte har funnit att det i år
mer än tidigare år finns argument för
att ge Samskolan i Göteborg statsbidrag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar att
statsrådet Moberg övergår till en ny argumentering.
Nu gäller alltså inte den
princip som man accepterade 1962,
nämligen att privatskolor i speciella fall
skulle kunna få bidrag. Nu säger statsrådet
att man inte kan ge något till
privatskolorna, ty man skall ge till det
allmänna skolväsendet.

Jag tycker det är riktigt att ge den
stora summan till det allmänna skolväsendet.
Man här finns alltså en privatskola
som utövar en experimentverksamhet,
vars resultat kommer det allmänna
skolväsendet till godo. Att då
säga att vi inte kan ge några pengar till
den skolan och att vi först skall ge
pengarna till det allmänna skolväsendet
innebär att man frångår principen från
1962, att i speciella fall bidrag skulle
kunna ges till privatskola. Statsrådet säger
att privatskolorna inte kan få bidrag.

Från denna nya ståndpunkt har man
emellertid redan gjort en avvikelse.
Man har gett statsbidrag till Kristoffer -

skolan, som bedriver försöksverksamhet
även om denna enligt min åsikt kanske
inte är av samma art som Samskolans.
Jag tycker att det blir ett ganska
märkvärdigt resultat av statsrådets resonemang.
Resultatet blir ju att han underkänner
utlåtanden från först Göteborgs
skolstyrelse, sedan skolnämnden
och därefter skolöverstyrelsen. Att
statsrådet underkänner motionärernas
expertis kan jag acceptera, men jag har
svårare att förstå att han underkänner
den expertis som säger att denna experimentverksamhet
för ett tämligen
ringa belopp är värdefull.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra statsrådet
Moberg att vi i folkpartiet blev
mycket glada när vi studerade årets
statsverksproposition. Vi har ju under
flera år försökt få fram ökade anslag till
pedagogiskt utvecklingsarbete — men
utan någon större framgång. Därför var
det en angenäm överraskning när nu utbildningsdepartementet
plötsligt beslöt
att föreslå en ökning med hela fyra miljoner
kronor av anslaget till en verksamhet
som vi har ansett vara mycket
värdefull.

Men om man nu föreslår fyra miljoner
kronor till pedagogiskt utvecklingsarbete
och samtidigt resonerar som så,
att hela detta belopp på fyra miljoner
skall förbrukas på det pedagogiska utvecklingsarbetet
inom det allmänna skolväsendet,
men inte kan acceptera tanken
att offra 165 000 kronor till pedagogiskt
utvecklingsarbete inom en privatskola,
då tycker jag att man intar en
orimlig ståndpunkt. Det är med förlov
sagt att leka pelarhelgon, och det tycker
jag inte att man skall göra inom utbildningsdepartementet.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig till fru Segerstedt
Wiberg till slut bara få an -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

föra, att vad jag har försökt säga tidigare
är att i en situation då vi nu utökar
resurserna för det pedagogiska utvecklingsarbetet
vid de offentliga skolorna,
ser jag inte de speciella skäl som
har framkommit under tiden från i
fjol, som skulle motivera att vi ger privata
skolor särskilda anslag för pedagogisk
utveckling.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I mitt första anförande
erinrade jag om att de kostnadskrävande
reservationerna i detta utlåtande nr
8 som vi nu behandlar kostar tillsammans
865 000 kronor. Jag har stor respekt
för en sådan summa. Det lilla avsnitt
som vi just nu behandlar rör sig,
som herr Axel Andersson nämnde, om
165 000 kronor av denna större summa.

Herr Andersson kom något in på vad
utskottet hade beslutat i anledning av
skolhusbyggnadsförslaget. Jag vill då
fråga, hur läget var där. Jo, där var det
så att statsrådet hade begärt att få fullmakt
att efter hörande av kommunförbunden
ta ställning till denna fråga. Vi
fick då höra kommunförbunden, som
gick emot en ändring. Då var det mycket
enkelt för oss att komma överens
på den punkten. Det är väl riktigt, herr
Andersson.

Jag skulle sedan bara vilja tillägga,
och här tror jag att vi är ganska ense
i sak, att vi bör eftersträva den bästa
möjliga undervisningen åt våra barn.
Jag måste emellertid då understryka att
vi nu på låg- och mellanstadiet har ungefär
26 000 klasser och även i dem
pågår en pedagogisk försöksverksamhet
av stort värde. Ingen kan därför
påstå att om inte detta anslag beviljas
har vi ingen pedagogisk försöksverksamhet.
Så är inte fallet.

Herr talman! Jag vidhåller mitt tidigare
yrkande.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Näsström har alldeles
rätt när han förklarar att vi hör 4

Första kammarens protokoll 1968. Nr 9

Ang. bidrag till vissa privatskolor
de kommunförbunden, men det var inte
hela sanningen. Vi var väl tämligen
överens om att vi inte en gång till skulle
låta det ske som hade skett tidigare,
då man fastställde schablonbidraget till
900 kronor och liksom i förskott tog ut
en rationaliseringsvinst på skolbyggandets
område. Vi kom underfund med att
vinsten av rationaliseringen blev praktiskt
taget plus minus noll. Därför ville
vi inte vara med om att än en gång ta
ut en rationaliseringsvinst i förskott,
som man inte har någon garanti för.

Avdelningens värderade ordförande
och jag har tidigare haft ett resonemang
beträffande de 165 000 kronorna. Jag
var, herr talman, den gången vårdslös
nog att påstå att de 165 000 kronorna i
det stora sammanhanget inte var något
annat än snuspengar. Det tyckte ordföranden
var vårdslöst uttryckt. Låt oss
göra ett litet räkneexperiment. Vi skall
göra av med 36 000 miljoner. Det finns
ingen privat som har den möjligheten.
Om vi plockar bort sex nollor kommer
vi ned till 36 000 kronor. Det finns en
del här i landet som efter det att de
har betalat skatt kan göra av med ett
sådant belopp för egen konsumtion.
Gör vi samma operation med beloppet
165 000 kronor kommer vi ner till 16,5
öre. För den summan får man inte så
förfärligt mycket snus.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr förste vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande punkt
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt avseende mom. 1 och
2 samt därefter särskilt rörande ettvart
av mom. 3—6.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. 1 och 2 hemställt.

Med avseende å mom. 3 gjorde herr
förste vice talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr

5Q Nr 9 Onsdagen den 28 februari 1968

Anslag till främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare

Thorsten Larsson m. fl. vid punkten
avgivna, med 1 betecknade reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Svenimgsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
13 mom. 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
m. fl. vid punkten avgivna, med 1
betecknade reservationen.

Då emellertid herr Svenimgsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — 36.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Härefter bifölls på gjord proposition
utskottets i mom. 4 gjorda hemställan.

Vidare gjorde herr förste vice talmannen
enligt de rörande mom. 5 förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på godkännande av den av herr
Näsström m. fl. vid punkten avgivna,
med 2 betecknade reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,

efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan, sig
finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Näsström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
13 mom. 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Näsström m. fl. vid punkten avgivna,
med 2 betecknade reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet
röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Näsström begärde
rösträkning, verkställdes nu voteringmedelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 68;

Nej — 59.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Slutligen bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i mom. 6.

Punkten f4

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15

Anslag till främjande av lärlingsutbildning
hos hantverksmästare

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionerna I:
540, av herr Stefanson in. fl., och IT:

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Ang. bidrag till byggnadsarbeten inom skolväsendet

686, av herr Nordgren m. fl., till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
m. m. för budgetåret 1968
/69 måtte anvisa ett förslagsanslag av
4 073 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:540
och II: 686 hade yrkats, att riksdagen
skulle besluta att inrätta ytterligare
1 000 bidragsrum och till Främjande
av lärlingsutbildning hos hantverksmästare
in. m. anvisa ett förslagsanslag
av 5 000 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr
Ståhl (fp), utan angiven mening.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord i anslutning till herr Ståhls
blanka reservation, som avgivits i anledning
av motioner angående lärlingsutbildningen
hos hantverksmästare. Jag
är en av motionärerna i denna kammare.

Jag tror inte att det finns några delade
meningar om värdet av lärlingsutbildning
inom hantverket. Detta framhålles
dess bättre av utskottet självt.
Under hänvisning till yrkesutbildningsberedningens
väntade förslag till reformer
vill utskottet emellertid inte avvika
från propositionens förslag, som i viss
mån håller tillbaka en eljest möjlig och
av ungdomen eftertraktad utbildning.
Antalet ansökningar om bidrag överstiger
rätt väsentligt det nu disponibla utrymmet.
Enligt min mening är det beklagligt
att det just nu, när det finns
både en öppen och en dold ungdomsarbetslöshet,
inte skall vara möjligt att ge
den hantverksutbildning som många
unga människor önskar, bara av hänsyn
till att en utredning eventuellt kan
komma att framlägga ett förslag.

Efter utskottets avstyrkande av motionerna
är inte mycket att göra här i
kammaren i dag, men jag vill trots detta
uttala som min mening att Kungl.
Maj:t bör söka finna en utväg, t. ex. via
till arbetsmarknadsstyrelsen anvisade
medel eller senare med hjälp av en till -

läggsstat, att ge ungdomar som eljest
skulle gå arbetslösa en utbildning av
det nyttiga slag som det här är fråga
om.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 16—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 19

Ang. bidrag till byggnadsarbeten inom
skolväsendet

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
besluta om ändring av bestämmelserna
om statsbidrag till byggnadsarbeten för
skollokaler och elevhem enligt vad i
statsrådsprotokollet över utbildningsärenden
för den 3 januari 1968 förordats,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
besluta om de närmare grunderna för
beräkning av bidragsunderlaget för
statsbidraget till undervisningsmateriel
för gymnasiet och fackskolan, dels medgiva,
att förhandsbesked om statsbidrag
till byggnadsarbeten för skolväsendet
finge lämnas enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels till Bidrag till
byggnadsarbeten inom skolväsendet
m. m. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 267 000 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I:
307, av herr Bengtson in. fl., och II: 392,
av herr Hedlund in. fl., vari föreslagits,
såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
skulle besluta att uttala, att resultatet
av de pågående förhandlingarna mellan
staten och kommunförbunden angående
nya riktlinjer för statsbidrag
till skolbyggnader borde underställas
riksdagens prövning,

dels ock de likalydande motionerna
I: 544, av herr Wallmark, och II: 570,

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Anslag till gymnastik- och idrottshögskolorna

av herr Turesson, vari yrkats, att riksdagen
skulle besluta att avslå Kungl.
Maj :ts förslag om bemyndigande för
Kungl. Maj :t att besluta om ändring av
bestämmelserna om statsbidrag till
byggnadsarbeten för skollokaler och
elevhem.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

1. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 307 och II: 392 samt I: 544 och
11:570, förstnämnda båda motioner såvitt
nu vore i fråga, måtte avslå Kungl.
Maj ds förslag om bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta om ändring av
bestämmelserna om statsbidrag till
byggnadsarbeten för skollokaler och
elevhem enligt vad i statsrådsprotokollet
över utbildningsärenden för den 3
januari 1968 förordats,

2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att besluta om de närmare
grunderna för beräkning av bidragsunderlaget
för statsbidraget till undervisningsmateriel
för gymnasiet och
fackskolan,

3. att riksdagen måtte medgiva, att
förhandsbesked om statsbidrag till
byggnadsarbeten för skolväsendet finge
lämnas enligt vad i statsrådsprotokollet
förordats,

4. att riksdagen till Bidrag till byggnadsarbeten
inom skolväsendet m. m.
för budgetåret 1968/69 måtte anvisa
ett förslagsanslag av 267 000 000 kronor.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! På denna punkt har
herr Turesson och jag väckt riksdagens
såvitt jag vet kortaste motion, där vi
helt enkelt föreslår att Kungl. Maj :ts
begäran om bemyndigande att besluta
ändring av bestämmelserna om statsbidrag
till byggnadsarbeten för skollokaler
och elevhem skall avslås. Jag kan
samtidigt ha den utomordentliga tillfredsställelsen
att företräda ett enhälligt
statsutskott som tillstyrkt motionen,
en något ovanlig situation, men man blir

ju särskilt glad när man får möjlighet
att framträda i den egenskapen.

Bakom statsutskottets enhälliga förslag,
som alltså innebär avslag på yrkandet
i propositionen liksom att man icke
tar ställning till skolöverstyrelsens sätt
att beräkna statsbidragen till kommunerna,
ligger den för kommunerna ytterst
besvärliga frågan hur de skall finansiera
skolbyggena utan att behöva
skjuta till alltför mycket egna medel.
Jag har bara velat göra den lilla kommentaren
att innan några nya regler
fastställes skall riksdagen få ta ställning
till ett begärt förslag från Kungl. Maj:t.
Kommunerna får alltså i lugn och ro
förhandla med departementet innan de
nya spelreglerna utfärdas.

Herr talman! Jag har tillfredsställelsen
att yrka bifall till utskottets förslag
på denna punkt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt.

Punkterna 20—22

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 23

Anslag till gymnastik- och idrottshögskolorna I

förevarande punkt hade utskottet
— som tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag
beträffande anslag till gymnastik- och
idrottshögskolorna — avfattat sin hemställan
i elva särskilda, med 1—11 betecknade
moment.

I mom. 11 hade utskottet hemställt,
att riksdagen för budgetåret 1968/69
måtte anvisa till Ersättning till deltagare
i utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
ett förslagsanslag av
14 610 000 kronor.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag har begärt ordet på
denna punkt trots att det inte finns vare
sig någon motion eller någon speciell

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

motivering. Det är moment 11 under
punkten som har vållat en hel del funderingar
och litet oro runt om i näringslivet
och förvaltningen, även i skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen hade i år liksom tidigare
rätt många år begärt ett bidrag
för utbildning av instruktörer inom näringsliv
och förvaltning, men i samband
med departementets behandling av
ärendet har den rubriken i år strukits.
Detta har både av skolöverstyrelsen och
av näringslivet tolkats som om departementet
icke längre anser att detta stöd
skall utgå. I statsverkspropositionen
finns dock inte någon motivering av
föredraganden, statsrådet Moberg, för
ett ställningstagande åt vare sig det ena
eller det andra hållet.

Jag här gjort den tolkningen, på samma
sätt som jag har kunnat göra i andra
sammanhang då vissa missförstånd
har uppstått, att departementschefen
icke avsett att dessa stöd skall försvinna
utan att de bör kunna hänföras till
gruppen yrkeslärare inom industri och
hantverk, till vilka utgår ett anslag på
drygt 9 miljoner kronor.

Jag hade aviserat statsrådet Moberg
om att jag skulle ställa frågan till honom.
Huruvida det var detta som föranledde
honom att lämna kammaren eller
inte undandrar sig min bedömning. Jag
tror emellertid att den tolkning jag här
har gjort är den riktiga och att således
även i fortsättningen utbildningen av
instruktörer inom näringsliv och förvaltning
kommer att stödjas av skolöverstyrelsen
på samma sätt som hittills
men under en annan rubrik.

Jag har, herr talman, velat anteckna
detta till protokollet så att det inte kommer
bort i hanteringen.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkten 24

Anslag till lärares fortbildning

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Lärares fortbildning in. m.
för budgetåret 1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 25 865 000 kronor.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
I: 320, av herrar Wirtén och Erik Filip
Petersson, samt II: 395, av fru Nettelbrandt
m. fl., vari anhållits, att 500 000
kronor måtte ställas till förfogande för
utbildningskomplettering av småskollärare
1968/69.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag och med avslag å motionerna
1:320 och 11:395 till Lärares fortbildning
in. in. för budgetåret 1968/69 måtte
anvisa ett reservationsanslag av
25 865 000 kronor.

Reservation hade anförts av herrar
Axel Andersson (fp), Wirtén (fp),
Ståhl (fp), Nihlfors (fp) och Kullstad
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag och med
bifall till motionerna I: 320 och II: 395
till Lärares fortbildning m. in. för budgetåret
1968/69 måtte anvisa ett reservationsanslag
av 26 365 000 kronor.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Flera viktiga skolfrågor
är aviserade som särpropositioner under
1968 års riksdag. Utbildningsdepartementet
har meddelat att förslag om
bl. a. klass- och ämneslärarutbildningen,
yrkesutbildningen, skolans arbetstider
och ett ändringsförslag om grundskolans
läroplaner kommer under våren.

I det läroplansförslag som skolöverstyrelsen
har framlagt och som kommer

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Anslag till lärares fortbildning

att utgöra bas för propositionen föreslås
att engelska skall införas som obligatoriskt
ämne i årskurs 3 på lågstadiet.

Redan vid behandlingen av lärarutbildningspropositionen
vid föregående
års riksdag fastslogs att småskollärarna
i den lärarutbildning som startar under
höstterminen i år skall erhålla utbildning
för att undervisa i engelska.
1967 års beslut innebar således ett ställningstagande
för att undervisningen i
engelska skall påbörjas i grundskolans
lågstadium.

Vi har från folkpartiets sida vid ett
flertal tillfällen betonat det angelägna
i att planera och förbereda skolreformer,
större som mindre, så att övergången
blir så smidig som möjligt.

Jag tycker att det problem som vi har
tagit upp i reservationen vid punkten 24,
föranledd av motioner från vårt håll, angående
utbildningskomplettering i engelska
för småskollärarna är ett exempel
på just den ambitionen. Det är klart att
den stora kader av tjänstgörande småskollärare,
cirka 15 000, som inte i sin
grundutbildning har engelska, snarast
måste få tillfälle till komplettering i det
ämnet. Den uppfattningen har också
framförts av skolöverstyrelsen som i
sina äskanden har tagit upp 500 000 kronor
för ändamålet.

Överstyrelsen har också utfört visst
planeringsarbete för en sådan utbildningskomplettering
med början hösten
1968. Det äskade beloppet har bedömts
räcka till utbildning av cirka 400 lärare,
vilket alltså är relativt blygsamt.
Det är emellertid av vikt att observera
att den första utbildningsomgången också
tjänar syftet att ge erfarenheter av
hur lärarnas utbildningskomplettering i
fortsättningen skall organiseras i större
skala, inte bara i ämnet engelska
utan också exempelvis i matematik och
även för lärare på andra stadier.

Vetskapen om att fortbildningen av
lärare i den modifierade grundskolan
måste prioriteras mycket högt de närmaste
åren gör att vi bedömt det som
synnerligen angeläget att starta omedel -

bart och göra det med engelska för
småskollärarna.

Den åttonde huvudtiteln har i likhet
med andra huvudtitlar utsatts för en
hårdhänt budgetbehandling — det har
vi hört tidigare här i dag. Visserligen
kan det sägas att ökningen i kronor
räknat är betydande — 665 miljoner
kronor. Men den helt dominerande delen
av ökningen är av automatisk natur.
Utrymmet för nya grepp är därför
minimalt. Det kan exempelvis påvisas
att endast en procent av medelsökningen
inom den sektor som tillhör skolöverstyrelsens
kompetensområde är av
icke automatisk natur. Föredragande
statsråd har inte heller motiverat sitt
avslag på denna punkt med ekonomiska
skäl utan vill i stället avvakta
det formella beslutet om grundskolans
läroplaner.

Som jag tidigare nämnt har vi från
vårt håll hävdat att själva sakprövningen
av förslaget att småskollärarna skall
ha kompetens att undervisa i engelska
redan är avklarad. Ett uppskjutande
av den föreslagna utbildningskompletteringen
medför därför enbart försämrade
möjligheter för en smidig övergång
till de nya läroplanerna.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Wirtén säger, att en stor del av de 664
miljonernas ökning av åttonde huvudtiteln
sedan föregående år är av automatisk
natur.

Men det råkar vara så att även dessa
pengar måste skaffas fram. De regnar
inte ned, utan frågan är var man kan
hitta dem för att täcka de automatiska
utgiftsökningarna. Med hänsyn till vad
vi framhållit anser vi att den nya läroplanen
bör komma innan vi tar slutgiltig
ställning till denna fråga.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Om ändrad ordning för

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —105;

Nej— 20.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 25—29

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30

Lades till handlingarna.

vissa anslags uppförande i statsbudgeten
Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

35, i anledning av motioner om
anslag till marketenterikassan vid
svenska FN-förbandet på Cypern; och
nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1968/69.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning
av motioner om ökade möjligheter
att erhålla statliga studielån, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckta motioner
om utjämning genom kyrkofonden av
kostnad för lön till kyrkovaktmästare;

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående placeringen av prästlönefondsmedel;
och

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående särskilda lagfartsbevis, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten.

I de likalydande, vid 1968 års riksdag
väckta motionerna I: 717, av herr
Strandberg, och II: 913, av herr Magnusson
i Borås in. fl., hade, under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna I: 620 och II: 77 b, hemställts,
dels att riksdagen måtte med

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

avslag på Kungl. Maj ds proposition nr
1, såvitt här vore i fråga, ur budgeten,
med undantag för anslag under beteckningen
»avlöningar», avföra samtliga
anslagsposter som ej överstege 600 000
kronor, samt anslag till kommittéer under
huvudtitel IX; dels att Omkostnader
hos diverse myndigheter måtte beräknas
till 3 124 000 kronor under huvudtitel
IX; dels att reservationsanslag
till Diverse utgifter måtte beräknas till
7 669 000 kronor under huvudtitel IX;
dels att riksdagen måtte, med ändring
av Kungl. Maj ds proposition nr 1, såvitt
här vore i fråga, besluta, att samtliga
omkostnadsanslag överstigande
600 000 kronor under huvudtitel IX
skulle vara obetecknade samt minskas
med en tiondel av det föreslagna anslagsbeloppet;
dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Majd måtte anhålla,
att under de avförda anslagen föreliggande
medelsbehov måtte i mån av medelstillgång
tillgodoses inom ramen för
här ifrågavarande anslag under huvudtitel
IX.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
1:717 och 11:913 utan bifall.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson (h), Lundberg (h) och
Eliasson i Moholm (h), vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av motionerna
I: 717 och II: 913

1. måtte godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sakoch
bidragsanslag till anslag till Diverse
utgifter respektive Omkostnader hos
diverse myndigheter, vilken överflyttning
beräknades medgiva en total
minskning av medelsbehovet med omkring
tio procent,

2. måtte godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna
större omkostnadsanslag, vilken

ändring beräknades medgiva en total
minskning av medelsbehovet med omkring
tio procent.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Frågan om ändrad ordning
för vissa anslags uppförande i
statsbudgeten, som rubriken på detta
utskottsutlåtande lyder, har redan varit
föremål för behandling i riksdagen en
gång i år. För 14 dagar sedan debatterades
nämligen statsutskottets utlåtande
i motsvarande fråga för övriga huvudtitlar
utom jordbrukets. Då redovisades
ånyo de skäl som vi under flera år
framfört från högerhåll för en ändrad
budgetteknik, för en modernisering som
både skulle innebära en förenkling och
ge möjligheter till besparingar. Men tyvärr
ville riksdagen inte heller i år
följa motionärernas förslag.

Vi har alltså inte haft så stor framgång
hittills för våra yrkanden, men
det är möjligt att utvecklingen kommer
att gå oss bättre i händer. I debatten
den 14 februari erinrades från högerhåll
om det nya redovisningssystem
som föreslagits av 1964 års försvarskostnadsutredning.
Där har framförts
synpunkter som i hög grad sammanfaller
med högermotionärernas förslag.
Jordbruksutskottet erinrar också om
Kungl. Maj:ts beslut om försök med
programbudgetering vid ett större antal
myndigheter, bl. a. inom jordbruksdepartementets
ämbetsområde.

Kanhända får vi så småningom vara
med om ett modernare synsätt inom
budgettekniken än det som för närvarande
gäller. Jag kan också påminna
om att en ingående granskning av de
olika posterna på en huvudtitel kan
leda till besparingar. Med anledning
av högermotioner tillsattes för mer än
tio år sedan en utredning, jordbruksanslagsutredningen,
som ingående granskade
olika småanslag på jordbrukets huvudtitel.
Men om inte resultatet blev
så imponerande, ledde utredningsarbetet
dock till besparingar på mellan en
och två miljoner kronor. Jag tror att

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgete

en liknande undersökning nu säkert
skulle kunna ge goda resultat.

Herr talman! Det är alltså ingen ny
fråga, utan det gäller ett ärende som
redan tidigare varit föremål för behandling.
Jag skall nöja mig med dessa
ord och ber att få yrka bifall till den
reservation som är fogad till utskottets
utlåtande.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Detta är, som herr Eskilsson
mycket riktigt påpekade, ingen
ny fråga. Den är ny endast så till vida
att jordbruksutskottet har kommit med
i bilden på grund av att motionerna
i år har gällt även nionde huvudtitelns
anslag. I (ivrigt har motioner i detta
ärende förekommit ända sedan 1960.
Riksdagen godkände bara för någon
vecka sedan statsutskottets utlåtande i
denna fråga. Det var inte något enhälligt
avslag på motionerna, men det var
en mycket stor majoritet bakom avslagsyrkandet.

Man behöver kanske inte orda så
mycket om detta.

Jag tror att det i praktiken är mycket
svårt att genomföra motionärernas
förslag. Även om det givetvis är önskvärt
att spara pengar, är det väl ändå
•— såsom här föreslagits — litet svårt
att pruta de anslag det här gäller med
tio procent. Tanken är naturligtvis
mycket god, men frågan är vad ämbetsverken
säger om detta, när de inte
kan bereda sina anställda full sysselsättning
på grund av en minskning av
anslagen. Det blir ju följden av att man
minskar på anslagen att vederbörande
ämbetsverk inte får någon möjlighet att
i full utsträckning sysselsätta sina anställda.

Ur den synpunkt som här anförts
finns det ingen möjlighet att tillmötesgå
motionärernas önskemål, och jag ber
därför att få yrka bifall till vad utskottet
föreslagit.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Jag tror att herr Mossberger
helt bär missförstått syftet med
motionen och misstolkat innehållet, när
han nu säger att ett bifall till motionen
skulle göra det omöjligt för ämbetsverken
att fullfölja sin verksamhet.

Motionen går inte ut på att minska
varje enskilt anslag med tio procent.
Den syftar till att genom en ändrad teknik,
en programhudgetering eller någonting
annat ge de olika ämbetsverken
en ram att hålla sig inom och därigenom
ge de olika verkscheferna större
möjlighet och större rörelsefrihet att
använda anslagen där de bäst kommer
till nytta.

Dessutom är det väl ett icke alldeles
okänt faktum att det finns en tendens
att utnyttja ett anslag till sista kronan,
om det har blivit beviljat. Men genom
den föreslagna anordningen skulle man
kunna komma ifrån den synpunkten på
anslagets utnyttjande och i stället få
fram ett större kostnadsmedvetande och
sparsamhetsmedvetande.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag vill gärna hålla
med herr Eskilsson om att kan man
spara pengar, bör man göra det. Utskottet
har i slutet av sitt utlåtande erinrat
om den utredning om programbudgetfrågor
som redan pågår, och det är
möjligt att den utredningen kan komma
med ett förslag på denna punkt.
Men det finns också en annan metod
att spara pengar, och den är att låta
bli att motionera om saker och ting som
innebär förhöjda anslag — vilket herr
Eskilsson mycket väl känner till. Vi
har haft att brottas med sådana motioner
inom utskottet, och senast i går
hade vi inom utskottet haft möjligheter
att höja anslag med bortåt en halv miljon
kronor. Man kan alltså spara pengar
genom att låta bli att motionera.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen jämlikt därunder framkom -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Om statsbidrag'' till Jägarnas riksförbund
na yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Eskilsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 101;

Nej— 20.

Om statsbidrag till Jägarnas riksförbund

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av motioner
om statsbidrag till Jägarnas riksförbund.

I de likalydande, vid 1968 års riksdag
väckta motionerna 1:491, av herr
Karlsson, Helge, in. fl., och 11: 624, av
herr Wikner m. fl., hade föreslagits, att

riksdagen skulle besluta att uttala sig
för, att ett årligt anslag ur jaktvårdsfonden
av i motionerna angiven storleksordning
borde tillerkännas Jägarnas
riksförbund.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte lämna motionerna
1:491 och 11:624 utan bifall.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! De motioner som vi nu
behandlar under jordbruksutskottets
utlåtande nr 5 är gamla bekanta från
åren 1966 och 1967. I motionerna yrkar
vi motionärer i år liksom tidigare att
Jägarnas riksförbund ur jaktvårdsfonden
skall erhålla ett anslag på förslagsvis
150 000 kronor till sin jaktvårdande
verksamhet.

Utskottet erinrar i sitt utlåtande om
riksdagsbesluten åren 1938 och 1951, som
innebär att ledningen av jaktvårdsarbetet
skall utövas av Svenska jägareförbundet.
Men detta beslut utesluter
inte möjligheten av att ge anslag ur
jaktvårdsfonden även till andra organisationer
som bedriver jaktvårdande
verksamhet. Vi motionärer hävdar att
Jägarnas riksförbund just är en sådan
organisation, som bland sina 9 000
medlemmar bedriver en mycket omfattande
jaktvårdande verksamhet i
form av studiecirklar med studier
kring jaktvårdsstadgar, älgskyttebanor,
jaktstadgar o. d. för att öka jägarnas
kompetens och även deras omsorg om
viltet och viltvården.

Utskottet erinrar också om att det
vore nödvändigt att dessa bägge •—■
som man säger — rivaliserande organisationer
samarbetade. Vi motionärer
instämmer livligt i dessa tankegångar
och tror att det är en utväg att få ett
samarbete mellan organisationerna till
stånd, om staten ger dem samma ekonomiska
bidrag. Vad jag hav mig bekant
har det också inletts ett i varje
fall förberedande samarbete för att undersöka
möjligheterna att så småning -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

om sammanföra dessa bägge organisationer
till en gemensam organisation.

Vidare har man i utskottsutlåtandet
pekat på den jaktutredning som är tillsatt
och som skall behandla vissa jaktfrågor
och även, enligt direktiven, kan
komma in på frågan om administrationen.
Oavsett vilka resultat den utredningen
kommer till, anser jag för
min del att det inte utesluter möjligheten
att vid detta tillfälle ge ett anslag
till Jägarnas riksförbund. Jag tror att
det skulle innebära en utomordentligt
fin stimulans för dem i deras verksamhet.
Jag skulle också föreställa mig att
den jaktutredning som nu pågår näppeligen
kan komma på riksdagens bord
i form av något förslag förrän om tre
eller fyra år.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till de motioner som i
detta ärende har väckts i första och
andra kammaren.

I detta yttrande instämde herr Lokander
(s).

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Även detta ärende är
ju tidigare känt för kammaren. Under
flera år i rad har ju anslag begärts till
denna »sidoorganisation» — om jag
vågar använda det uttrycket. Men det
är ju så att riksdagen har bestämt att
Svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar
skall ha hand om jaktvården.
Det har ansetts att det skulle
medföra administrativa oklarheter på
ifrågavarande område, om man skulle
ge pengar även till Jägarnas riksförbund.

Det är ju ett enhälligt utskott som
har avstyrkt motionerna, och det finns
väl ingen anledning för kammaren att
inta en annan ståndpunkt. Det är ju
riktigt som det här har sagts att en utredning
har tillsatts, och om jag inte är
alldeles felaktigt underrättad sitter herr
Helge Karlsson med i den utredningen.
Han har således stora möjligheter att
i utredningen lägga fram förslag som

Om statsbidrag till Jägarnas riksförbund
kanske kan tillgodose de synpunkter
som han har hävdat här.

Det nya i utskottets behandling är
egentligen att vi har understrukit möjligheten
att försöka få ett samarbete
mellan ifrågavarande organisationer,
och jag skulle nu till herr Helge Karlsson
också vilja säga: Försök att få ett
bättre samarbete med den andra organisationen,
så att vi slipper dessa stridigheter! Jag

yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen
i enlighet med de yrkanden, som
därunder framkommit, propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till de i ämnet
väckta motionerna; och förklarade herr
förste vice talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Karlsson, Helge, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles de i ämnet väckta
motionerna.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av motioner angående ett ränte -

60 Nr 9 Onsdagen den 28 februari 1968

Om förstärkning av de statliga organens press- och informationstjänst

och amorteringsfritt lån till djursjukhuset
i Strömsholm, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om förstärkning av de statliga organens
press- och informationstjänst

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning
av motioner angående centraler
för information till medborgare, angående
informationen om de sociala förmånerna
samt om förstärkning av de
statliga organens press- och informationstjänst.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats

1) de likalydande motionerna 1:29,
av herr Bengtson, samt II: 45, av herr
Börjesson i Falköping och herr Eriksson
i Bäckmora,

2) de likalydande motionerna 1:90,
av fru Elvy Olsson in. fl., samt II: 129,
av herr Gustavsson i Alvesta och herr
Gomér, ävensom

3) de likalydande motionerna 1:300,
av herr Palm in. fl., och II: 375, av fröken
Olsson in. fl.

I motionerna 1:300 och 11:375 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa om att
åtgärder vidtoges för förstärkning av
press- och informationstjänsten för de
statliga organ, där så vid prövning befunnes
synnerligen angeläget, i avvaktan
på nu påbörjat utredningsarbete.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att de likalydande motionerna I: 29 och
11:45, de likalydande motionerna I:
90 och II: 129 samt de likalydande motionerna
1:300 och 11:375 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr PALM (s):

Herr talman! Jag avser inte att uppehålla
tiden särskilt många minuter med
anledning av motionen 1:300. Det finns

emellertid en formulering i allmänna
beredningsutskottets utlåtande som jag
faktiskt vill understryka.

Vi bär velat bygga ut presstjänsten
vid statliga verk och myndigheter, där
man är helt i avsaknad av sådan. Vi
har resonerat på så sätt i motionen att
här finns vissa statliga verk och myndigheter
som har en väl utbyggd presstjänst
med ganska mycket folk och att
man kanske skulle kunna lösa dessa
frågor temporärt genom överflyttningar
till verk och myndigheter som helt
saknar folk som sköter dessa uppgifter.

Jag noterar med viss tillfredsställelse
att utskottet ställer sig positivt i sin
skrivning. Utskottet skriver att med
hänsyn till den utredning som har tillsatts
i denna fråga i fjol torde en ingående
bedömning av den lämpliga fördelningen
och organisationen av myndigheternas
resurser för informationstjänst
komma att verkställas av informationsutredningen.
Enligt utskottets
mening bör åtgärder i det av motionärerna
angivna syftet kunna vidtagas —
om så anses erforderligt •— redan på
grundval av mer preliminära resultat
från utredningen.

Detta finner vi vara ytterst angeläget.
Vi har ju motionerat om detta vid
flera tillfällen. Redan 1963 motionerades
om en utbyggd statlig informationsverksamhet,
och 1965 väcktes en socialdemokratisk
motion om att den statliga
informationsverksamhetens omfattning,
inriktning och utformning borde utredas.
Det blev även då en mycket välvillig
skrivning av utskottet. Man hänvisade
då till en annan utredning som
sysslade med statlig publicering, en utredning
som bedrevs av statskontoret
och riksrevisionsverket.

Den utredningen blev klar våren
1966. Det har hänvisats till den vid
flera tillfällen, men när den levererades
stod där inte ett enda ord om den
statliga pressinformationens ordnande.
Efter detta har vi åter fört denna fråga
på tal. Genom att utredningen har
tillsatts skall väl något ske. Vi noterar

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Om arbetsgivares

med glädje att man nu säger att det bör
finnas möjligheter att göra någonting
innan utredningen är klar.

Den statliga pressinformationen vid
olika myndigheter och verk är mycket
ojämnt fördelad. Vi har i en katalog
tidigare redovisat detta. Utrikesdepartementet
har bl. a. en allmän sektion
med 17 anställda och en pressektion
med 18, statens upplysningsbyrå har 7,
arbetsmarknadsverket har ett par man,
domänstyrelsen har 6 stycken, försvarsstaben
har 9, försvarsgrensstaben har
förklarat att den har några anställda
som sysslar med pressinformation, statens
järnvägar har 10, rikspolisstyrelsen
har 16, vattenfallsstyrelsen 7, telestyrelsen
7 o. s. v. Det har lagts till en
rad myndigheter, som har fått denna
fråga ordnad under den senaste tiden.

Men sedan finns en del verk, som
helt saknar möjligheter i detta avseende.
Vi har i vår motion särskilt nämnt
kriminalvårdsstyrelsen. Jag har blivit
särskilt bekant med dess förhållanden
genom ett statligt uppdrag, som har
anknytningar till dess verksamhet. Det
är ju fråga om en verksamhet, som har
varit mycket diskuterad bl. a. i tidningarna
genom breda opinionsyttringar
samt genom opinionsmöten och
konferenser. Efter vad jag förstår har
det varit svårt att kunna förse dessa
massmedia med faktiska upplysningar
i den utsträckning som hade varit önskvärd
för att få en nyanserad och kanske
ännu korrektare diskussion än den
som i många fall har förekommit. Det
gäller bl. a. det verk, som jag nyss har
pekat på. Vi har jämfört det med de
verk som är så närbesläktade och så
väl försedda med pressinformation.
Kriminalvårdsstyrelsen saknar ju helt
folk, som kan förklara och försvara vad
som sker.

Vi bär i motionen inte krävt några
personalökningar med hänsyn till det
allmänna ekonomiska läget, utan, som
jag har sagt, endast omflyttningar.

Jag vill med detta, herr talman, endast
markera behovet av att en del ini -

uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.
tiativ tas på detta område och att man
inte ovillkorligen väntar på att utredningsmaterialet
skall vara färdigt i alla
dess detaljer och ligga på riksdagens
bord.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till motion nr I: 300.

I herr Palms anförande instämde fru
Wallentheim (s) och herr Dahlberg (s).

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt därunder förekomna
yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare
på bifall till utskottets hemställan
med den ändring, som föranleddes av
bifall till motionen 1:300; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja
besvarad.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av motion om en
förbättrad upplysningsservice för värnpliktiga;
och

nr 4, i anledning av motioner angående
en omvärdering av kvinnans roll
i samhället.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet
m. m.

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning
av motioner om arbetsgivares
uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 740, av herrar Stefanson och Åkerlund,
samt II: 945, av herr Nordgren

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Om arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.

in. fl., hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla,
att den av 1965 års riksdag beslutade
utredningen beträffande samordning
och förenkling av de uppgifts- och
uppbördsskyldigheter, som av det allmänna
ålades företagen, omgående
måtte tillsättas, så att de förslag utredningen
komme fram till kunde föreläggas
1968 års höstriksdag, samt att
utredning och förslag till bestämmelser
genom vilka arbetsgivare medgåves rätt
till ersättning för de uppbörds- och
uppgiftsskyldigheter till det allmänna,
vilka för närvarande icke vore ersättningsgrundande,
måtte framläggas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna
I: 740 och II: 945 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av fru Hultell
(h), herrar Ililsmo (fp) och Ernst
Olsson (ep), fru Diesen (h), fru Nilsson
(ep) samt herrar Blom (fp), Skoglösa
(ep), Rimås (fp), Larsson i Borrby
(ep), Nilsson i Bästekille (h), Nordgren
(h) och Andersson i Örebro (fp),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
de likalydande motionerna I: 740 och
II: 945 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om att den av 1965 års riksdag
beslutade utredningen beträffande
samordning och förenkling av de uppgifts-
och uppbördsskyldigheter, som
av det allmänna ålades företagen, omgående
måtte tillsättas, så att de förslag
utredningen komme fram till kunde
föreläggas 1968 års höstriksdag,
samt att utredning och förslag till bestämmelser
genom vilka arbetsgivare
medgåves rätt till ersättning för de
uppbörds- och uppgiftsskyldigheter till
det allmänna, vilka för närvarande icke
vore ersättningsgrundande, måtte framläggas.

Fru HULTELL (h):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 5 för 1968 har prövats av
riksdagen årligen sedan 1960, men då
riksdagen inte bifallit motionsförslagen
har motionärerna återkommit. Beträffande
ett avsnitt av motionerna -— det
gäller samordning och förenkling av de
uppgifts- och uppbördsskyldigheter som
av det allmänna åläggs företagen — anhöll
1965 års riksdag på förslag av beredningsutskottet
i skrivelse till Kungl.
Maj :t om en utredning. Frågan om en
sådan utredning ligger fortfarande under
Kungl. Maj :ts prövning.

I motionerna I: 740 och II: 945 till
årets riksdag har särskilt framhållits,
att det är angeläget att denna utredning
tillsättes och påskyndas. Vid behandlingen
av denna fråga förra året enades
utskottet om att inte föreslå någon
förnyad framställning om utredningmen
uttalade att utskottet fann det angeläget
att en utredning kom till stånd
utan onödig tidsutdräkt. Vid utskottsbehandlingen
i år har utskottets majoritet
gjort samma uttalande, men vi reservanter
i utskottet anser, att utskottet
bort hemställa att den av 1965 års
riksdag begärda utredningen skulle tillsättas.

I motionerna har också upptagits frågan
om ersättning till företagen för besväret
och kostnaderna i samband med
skatteuppbörd och uppgiftslämnande.
Vid behandlingen av ersättningsfrågan
har tidigare anförts att problemet skulle
övervägas i samband med kommande
omläggning av skattesystemet. I utredningsförslaget
om mervärdeskatt har
inte föreslagits att ersättning skall utgå
till skattskyldiga för deras arbete
med uppbörd och redovisning av mervärdeskatten.
För närvarande utgår viss
ersättning till företagen för uppbörd av
allmän varuskatt, vilket är den enda
ersättning som förekommer. Då arbetet
med redovisningen av mervärdeskatten
torde komma att bli mera omfattande

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Om arbetsgivares

och komplicerat, borde högre kostnadsersättning
utgå för detta arbete.

Utskottets uttalande, att skyldigheten
att lämna uppgifter inte avviker från
den uppgiftsskyldighet, som i dagens
samhälle åvilar varje medborgare utan
att ersättning härför utgår, är ju högst
märkligt. Man kan ju inte på något sätt
jämföra detta med allt det arbete som
åvilar företagen. Arbetsgivarnas uppbördsskyldighet
innebär att ett företag
årligen för enbart källskatt, ATP-avgift
och allmän varuskatt bär att erlägga avgifter
vid 17 olika tillfällen. Därtill kommer
eventuell restskatt, i vissa branscher
punktskatt och kanske också införsel
på lön in. in.

En utredning i ersättningsfrågan är
därför mycket angelägen och bör snarast
komma till stånd.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! Såsom fru Hultell här
har erinrat om, är detta en fråga, som
har behandlats i riksdagen sedan år
1960. Det är alltså nu den åttonde
gången. Sju gånger har motionerna avslagits.

Det kanske därför inte finns någon
större anledning att uppehålla sig
nämnvärt vid denna fråga. Jag förmodar
att kammaren flera gånger har hört
de olika argumenten för och emot. Jag
tror inte att det är mycket nytt som har
kommit in i bilden. Jag vill dock erinra
om, vilket fru Hultell var inne på, att
viss ersättning utgår till arbetsgivarna
bl. a. för deras uppgiftskyldigheter. Det
gäller bl. a. omsättningsskatten och viss
ersättning i form av räntevinster vid
skatteindrivningen, alltså för den skatt
som tas in genom företagen.

Alldeles självklart är att såväl företag
som enskilda medborgare har en
mängd uppgifter att lämna till myndigheter
och till intresseorganisationer. År
1965 förordade utskottet en utredning
av dessa frågor. Vi skriver från utskot -

uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.
tet annu hårdare denna gång, att denna
utredning bör komma till stånd. Jag
har mig dock bekant att vissa utredningsarbeten
sker. I senaste numret av
Arbetsgivaren — nr 4 -— anges att en
kommitté är tillsatt inom denna organisation
för att se över hela systemet
med uppgiftslämnande både till myndigheter
och till egna intresseorganisationer.
Man talar där om att »man har
ett gott samarbete här med mottagarna».
Det vill jag tolka som så, att man
har ett samarbete även med de berörda
statliga myndigheterna.

En del av de uppgifter som man har
skyldighet att lämna sammanhänger givetvis
med föreskrifter i lag, men det
finns andra uppgifter som arbetsgivarna
frivilligt har åtagit sig att lämna. I samma
nummer av Arbetsgivaren sägs, att
inte mindre än 400 företag med tillsammans
300 000 anställda för närvarande
lämnar uppgifter till försäkringskassan
angående dem som är borta på grund
av sjukdom. Det är ett samarbete som
har inletts på detta område. Härför
lämnas heller ingen ersättning, men
överläggningar mellan försäkringskassan
och arbetsgivarna pågår i det avseendet.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen i enlighet med därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fru Hultell begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstiiingsproposition av följande lydelse: -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Meddelande ang. enkel fråga

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hultell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja -— 66;

Nej — 55.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet den 6 till den 7
mars 1968 för deltagande i sammanträde
med Europarådets permanenta
kommitté i Strasbourg.

Stockholm den 28 februari 1968.

Kaj Björk

Den begärda ledigheten beviljades.

Herr ALEXANDERSON (fp) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende, som avses i
Kungl. Maj:ts proposition nr 19, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, m. m.,
hemställer jag, att kammaren måtte
medgiva, att tiden för avgivande av motioner
i anledning av nämnda proposition
utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från den dag propositionen kom
kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr Edström
(fp) till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet: »Varför
borttogs ej, som sjukförsäkringsutredningen
hade föreslagit, i den nyligen
utfärdade läkemedelskungörelsen bestämmelsen,
att vid iterering av recept
blott ett läkemedel eller en komposition
får utskrivas på samma blankett,
medförande fortsatt tidsspillan vid läkarkonsultationer?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.51.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/ Solveig Gemert

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

Torsdagen den 29 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Om vissa förberedelser för årets taxeringsarbete Herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG erhöll ordet
för att besvara herr Schötts (h)
fråga om vissa förberedelser för årets
taxeringsarbete, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 20 februari,
och anförde:

Herr talman! Herr Schött har frågat
mig om sådana förberedelser för årets
taxeringsarbete gjorts som erfordras på
grund av att datareformen nödvändiggör
att årets taxeringsarbete igångsättes
tidigare än vad förut varit brukligt,
t. ex. för tillhandahållande åt taxeringsnämnderna
redan denna månad av
olika blanketter, såsom för underrättelser
till andra taxeringsnämnder och
till skattskyldiga.

De ifrågavarande anmanings- och underrättelseblanketterna
är cirka 40. De
har brukat distribueras under februari
och i början av mars.

Med tanke på omläggningen påbörjades
arbetet med blanketterna denna
gång en månad tidigare än vanligt. Till
följd av bl. a. sjukdomsfall har emellertid
det planerade tidsschemat inte helt
kunnat hållas.

Av dessa 40 blanketter är 25 färdigdistribuerade
från tryckeriet under
februari. De resterande distribueras
från tryckeriet successivt under första
hälften av mars.

5 Första kammarens protokoll 1968. Nr 9

För att förebygga att taxeringsarbetet
skulle lida men av den delvis något
sena distributionen, har riksskattenämnden
i cirkulärbrev den 15 februari till
samtliga länsstyrelser meddelat, att —
i fråga om de blanketter som inte distriburerats
redan under februari — restupplagorna
av förra årets motsvarande
blanketter får användas under tiden till
dess de nya blanketterna distribuerats.
Den förhållandevis obetydliga förseningen
av vissa blanketer torde därför
■— även om den i och för sig är beklaglig
— inte i sakligt hänseende ha
medfört något men för taxeringsarbetet.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Sträng för svaret på min
fråga.

Förra torsdagen meddelade statsrådet
i denna kammare på en fråga av herr
Karl-Erik Eriksson angående tidigare
tryckning och distribution av deklarationsblanketter,
att något nämnvärt besvär
för allmänheten eller för taxeringsfunktionärerna
såvitt han hade sig bekant
inte förekommit. Det svaret var
för många, inte minst för taxeringsfunktionärer
och lokala skattemyndigheter,
något överraskande.

Lika överraskande är dagens svar, att
den nu påtalade förseningen ej skall
medföra något men för taxeringsarbetet.
Då jag ställde min fråga till finansministern
angaende förberedelserna till
årets taxeringsarbete, var jag okunnig
om den fråga som jag här nyss berört.
Däremot var jag medveten om den oro
som råder runt om i vårt land därför
att för taxeringsarbetet erforderliga
blanketter ej kommit fram i tid.

Situationen är ju den, att taxerings -

Nr 9

Torsdagen den 29 februari 1968

Om vissa förberedelser för årets taxeringsarbete

materialet i år för första gången skall
databehandlas. Detta förutsätter att
taxeringsarbetet kommer i gång tidigare
än föregående år och bedrives i en hårdare
takt. Sorteringen av deklarationsocli
taxeringsuppgifter har därför i år
forcerats hos de lokala skattemyndigheterna
vilka vid det här laget som regel
fått ut en del material till taxeringsnämnderna.
För dessa har lagts upp
särskilda tidsplaner för leverans av
taxeringsbesluten till skattemyndigheterna.
Men hur skall dessa tidsplaner
kunna hållas, när taxeringsnämnderna
ännu ej fått alla för arbetet erforderliga
blanketter?

Hos de lokala skattemyndigheterna
har vidare denna månad taxeringsnämndsordförandena
varit inkallade för
genomgång av anvisningar för redovisning
av taxeringsnämndernas beslut enligt
det nya systemet. Det är naturligtvis
otillfredsställande att vid dessa studiedagar
för taxeringsfunktionärer ej
alla i taxeringsarbetet aktuella blanketter
varit tillgängliga. Än mer otillfredsställande
är att de såvitt jag kunnat
finna ej är tillgängliga för taxeringsnämnderna
ens denna dag.

Inte utan förvåning har jag tagit del
av den av statsrådet åberopade skrivelsen
av den 15 februari från riksskattenämnden
till samtliga länsstyrelser, vari
meddelas att arbetet med 1968 års anmanings-
och underrättelseblanketter nu
fortskridit så långt, att uppgift kan
med vissa undantag lämnas huruvida
restupplagorna av 1967 års blanketter
får användas vid innevarande års taxering.

Ett sorgligt faktum är att den ansvariga
myndigheten behövt meddela, att
de nya blanketterna ej är klara och för
övrigt dröjt så länge med denna skrivelse
och därutöver faktiskt i vissa fall
ännu ej kunnat lämna uppgift om vilka
blanketter, som kan användas vid det
taxeringsarbete som nu påbörjats. Besked
har kunnat lämnas exempelvis om
att tidigare blanketter, avseende samtaxering
och skönstaxering, ej får an -

vändas, men några nya godkända blanketter
för dessa taxeringar har ännu ej
kommit myndigheterna till handa.

Situationen förbättras inte av att
blanketterna i år ändrats från stående
till liggande A 5 och i vissa fall från
A 5 till A 4, vilket medfört att även kuvert
nu fått annan utformning. Någon
nytryckning av äldre kuvert blir det
inte, och därför blir användningen av
vissa av 1967 års blanketter beroende
av om länsstyrelserna har några gamla
kuvert kvar. Enligt uppgifter är läget
på sina håll ganska förvirrat. Man har
kuvert till nya blanketter, men inga sådana
blanketter som kuverten är avsedda
för.

Herr talman! Då det här gäller en
enkel fråga, måste jag fatta mig kort.
Jag konstaterar endast, att situationen
för taxeringsnämnderna och de lokala
skattemyndigheterna på grund av de
här påtalade förhållandena är mycket
besvärlig. Såvitt jag kan bedöma, är den
avsevärt allvarligare än vad finansministerns
svar ger vid handen. Finansministerns
uppfattning att förseningen av
blanketter icke i sakligt hänseende skulle
ha medfört något men för taxeringsarbetet
delas måhända av den myndighet,
som är ansvarig för förseningen,
men icke av landets lokala skattemyndigheter
och taxeringsfunktionärer. Vilka
konsekvenserna i verkligheten blir
för årets taxering får vi se.

.lag vädjar till slut till finansministern
att på allt sätt underlätta de åtgärder
som kan visa sig behövliga för att neutralisera
den uppkomna skadan och
för att förhindra ett upprepande ett
kommande år.

Än en gång tackar jag för svaret.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tycker att frågeställaren
med förlov sagt överdrev litet
grand i sina dystra kommentarer. När
jag svarade herr Eriksson för en vecka
sedan fattade jag honom så, att hans
fråga gällde deklarationsblanketterna.
I själva verket hade han tydligen räk -

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

Om vissa förberedelser för årets taxeringsarbete

nät med att fråga om samma sak som
herr Schött nu kompletterar honom
med genom att ställa den fråga som jag
besvarat i dag. Följaktligen har jag nu
givit mitt svar i både avsnitten.

Herr Schötts inlägg fattade jag på
det sättet, att han är missnöjd icke
allenast med svaret på sin egen fråga
utan också med svaret på den fråga
herr Eriksson ställde. Jag tror dock att
i fråga om distributionen av deklarationsformulär
till den svenska allmänheten
torde det knappast finnas anledning
till grundad kritik. Man skriver
i allmänhet inte sin deklaration förrän
sista veckan, främst med hänsyn till
att man inte får in uppgifterna om sina
inkomster förrän i bästa fall tio dagar
före den 15 februari.

I fråga om blankettmaterialet för deklarationen
hörde jag mig för på de
olika utlämningsställena — postbanken,
Sveriges Kreditbank och några andra
institutioner -—- och det visade sig då
att blanketterna fanns tillgängliga för
allmänheten i så god tid att några svårigheter
inte förelåg på den punkten.

Vad så beträffar det mera kvalificerade
materialet — om jag får använda
det uttrycket — som herr Schött efterlyste,
d. v. s. de specialblanketter som
växlas mellan den lokala taxeringsmyndigheten
och taxeringsnämnderna samt
taxeringsnämnderna sinsemellan, har
det varit normalt att dessa distribuerats
i februari och mars. Det var önskvärt
att det kunnat ske tidigare den här
gången med hänsyn till omläggningen
på data. Det är ett beklagligt faktum att
de människor som sysslar med det här
blev sjuka och hade svårt att klara av
uppgiften i tid. Men blanketterna har
kommit i ungefär samma tid som tidigare
år, och de som nu fattas distribueras
under första hälften av mars månad.

Alla kan, som har framgått av svaret,
inte distribueras. I det avseendet har
man från riksskattenämndens sida sagt
att vi får klara oss med det gamla årets
formulär.

Detta skulle naturligtvis kunna vara
anmärkningsvärt, om det vore oerfarna
människor som hade att hantera blanketterna.
Men det är ju rutinerat folk
som sysslar med detta arbete, och så
stora förändringar år från år är det inte
fråga om, att vederbörande skulle stå
handfallna om de får besked att de får
klara sig med fjolårets blanketter därför
att man tyvärr inte har lyckats få fram
de nya i tid.

Jag menar att herr Schötts kommentarer
var litet för dystra. Jag är medveten
om att det hela inte har fungerat
så perfekt som man skulle önska detta
första år, men jag tror det fanns speciella
skäl och förklaringar till det.
Naturligtvis delar jag herr Schötts uppfattning
att man i fortsättningen skall
kunna räkna med att detta går mera
friktionsfritt. Någon riksolycka har
dock inte hänt, det tror jag att jag vågar
säga.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Herr Erikssons fråga
gällde bl. a. anledningen till att det saknats
deklarationsblanketter för särbeskattning.
Det är beklagligt att sådana
blanketter inte fanns att tillgå samtidigt
med den vanliga deklarationsblanketten.
God service borde innebära att
man kan erhålla de båda blanketterna
samtidigt.

Jag hoppas att statsrådet Sträng har
rätt när han säger att jag kanske ser
för mörkt på situationen, men den är
dock ganska allvarlig. Jag har så sent
som i dag varit i kontakt med ordföranden
i taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund, TOR, som underströk att
situationen i år är en helt annan än tidigare
när det gäller taxeringsarbetet.
Man har fått lägga upp speciella tidtabeller
för arbetet och framhålla för vederbörande
hur angeläget det är att
dessa tabeller följes. Att man då inte
kunnat få fram det material som behövs
tycker jag är en stor brist.

Till skillnad mot tidigare måste man

Nr 9

Torsdagen den 29 februari 1968

Om en vitbok om Vietnam

i år bedriva taxeringsarbetet snabbt
och leverera in resultatet efter fastställd
tidpunkt med hänsyn till databehandlingen.

Sjukdom är naturligtvis en beklaglig
företeelse, men sådan förekommer
ju hos alla myndigheter.

Jag måste säga att jag blev förbluffad
när jag läste att arbetet med dessa nya
blanketter hade påbörjats en månad tidigare
än brukligt. Jag kan inte underlåta
att säga att det var ganska lättsinnigt
att dröja så länge med detta arbete,
eftersom situationen i år som sagt
är en helt annan än tidigare.

När statsrådet Sträng säger att vi rör
oss med gamla beprövade funktionärer,
får vi inte glömma att många av taxeringsnämndsordförandena
är nya i arbetet.
Det är svårt att få fram taxeringsnämndsordförande.
Arbetet är grannlaga
och besvärligt. Det minsta ordförandena
kan fordra är att allt material
som behövs finns tillgängligt när de
sätter i gång med sitt arbete.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Som herr talmannen
torde ha observerat föreligger det en
nyansskillnad mellan herr Schötts och
mina värderingar. För fullständighetens
skull vill jag bara komplettera herr
Schötts inlägg på en punkt.

Naturligtvis är det önskvärt att man
vid deklarationen också kan använda
den blankett, som är erforderlig ifall
man önskar särbeskattning i stället för
sambeskattning. Det är rationellt, och
det är önskvärt. Men jag vill också
framhålla att medan förfallodagen för
inlämnande av den vanliga självdeklarationen
är den 15 mars, så har jag begärt
att förfallodagen för inlämnande
av deklaration till särbeskattning skall
ändras till den 1 juli.

Det är alltså inte fråga om att enskilda
inte får möjlighet att hävda sin
rätt. Det är fråga om ett extra besvär,
när han inte kan avge deklaration för
särbeskattning samtidigt med den re -

guljära deklarationen, men han förlorar
rättsmässigt ingenting i sin egenskap
av deklarant.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om en vitbok om Vietnam

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON erhöll ordet
för att besvara herr Dahléns (fp) fråga
om en vitbok om Vietnam, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
22 februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Dahlén har frågat
mig vad anledningen är till att den av
riksdagen för ett år sedan begärda vitboken
om Vietnam ännu inte publicerats
och när den kan väntas komma.

Som bekant innebar riksdagens beslut
en hemställan till regeringen att
utge en sammanställning av de offentliga
svenska dokument, uttalanden och
anföranden i vietnamfrågan, som publicerats
i utrikesdepartementets aktsamlingar
eller eljest bedöms vara av
betydelse.

Arbetet med sammanställandet av
denna vitbok pågår i utrikesdepartementet,
och jag hoppas att det snart
skall bli möjligt att publicera den, men
jag kan för dagen icke ange någon exakt
tid. Vår strävan är naturligtvis att göra
den så täckande som möjligt, och på
sistone har utvecklingen som bekant
gett anledning till ett flertal viktiga
svenska uttalanden i vietnamfrågan,
som bör införlivas med det tidigare materialet.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Utrikesutskottet ansåg i
fjol, och riksdagen godtog den uppfattningen,
att det skulle vara nyttigt att få
en sammanställning av sådana uttalanden
som utrikesministern här skildrade;
det vore nyttigt därför att detta ju är
den mest diskuterade utrikespolitiska

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

fråga vi har. Det är angeläget att veta
vad den svenska regeringen uttalar och
vad även andra dokument kan innehålla.

Utrikesministern har tydligen inte
delat den uppfattningen — annars skulle
det knappast ha varit nödvändigt för
mig att ställa frågan. Det kan ju inte
vara så att utrikesdepartementet behöver
ett år eller ännu längre tid på sig
för att plocka ihop dessa papper — jag
föreställer mig att de måste finnas samlade,
och i varje fall kan det inte behövas
ett år för att klara av saken.

Något har väl också hänt beträffande
utrikesministerns inställning till detta.
I den skrivelse som bara för några
veckor sedan lämnades till riksdagen
beträffande åtgärder i anledning av
1967 års riksdags skrivelse används
nämligen den formulering som alltid utnyttjas
då regeringen icke tagit ställning
om man skall göra någonting åt det
riksdagen har begärt. Utrikesministern
visste då alltså inte om det skulle bli
någon vitbok eller ej. Därför är det
bra att vi nu får besked om att en vitbok
kommer.

Man kan aldrig vänta så länge med en
publikation av detta slag att man är
säker på att alla eventuellt tänkbara
framtida uttalanden kommer med. I så
fall skulle sådana här skrifter aldrig bli
publicerade.

Det är alldeles riktigt när utrikesministern
säger att en del intressanta
uttalanden har kommit under senaste
tiden. Men låt oss säga att utrikesdepartementet
behövde tre eller fyra månader
på sig för att samla papperen, så tycker
jag nog att den tiden är väl tilltagen.
Någon gång i somras hade det alltså varit
möjligt att leverera en sådan här
bok. Att man eventuellt vill vänta på
vad som kunde komma att sägas i februari
1968 kan knappast vara skäl nog
för att dröja.

Jag tackar för det besked jag fått och
hoppas givetvis att det inte skall dröja
ett år till innan boken kommer.

Om en vitbok om Vietnam

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag kan i och för sig
instämma med herr Dahlén i hans allmänna
önskemål och uppfattning om
vikten av att man får en vitbok och med
en sammanställning om vad som sagts
och gjorts i vietnamfrågan, som är den
mest brännande utrikespolitiska angelägenhet
vi för närvarande diskuterar.

Men jag kan inte komma ifrån, herr
Dahlén, att det var riktigt när jag ansåg
att vi borde dröja med utgivningen eftersom
jag hade på känn att en del viktigt
material skulle tillkomma nu på
vårsidan, något som sedermera visade
sig bli fallet. På det sättet kunde vi få
den bästa tänkbara täckning, något
som jag också trodde kunde vara angeläget
för riksdagen själv.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag instämmer i att det
är bra att få en så täckande framställning
som möjligt, även ur tidssynpunkt.
Men det var väl ändå inte möjligt för
herr utrikesministern att förra sommaren
veta, att han i februari 1968 skulle
få besök av den nordvietnamesiske ambassadören
i Moskva. Och längre tid än
fyra, fem månader —• om jag nu utsträcker
tiden i detta anförande — kan
väl inte UD behöva för att plocka ihop
de här papperen?

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Min avsikt var att man
skulle ge en så fyllig bild av vår vietnampolitik
som möjlig. Och, herr Dahlén,
jag var helt medveten om att ting
kunde inträffa på höstkanten och vårkanten,
som inte gällde den nordvietnamesiske
ambassadörens besök här. Det
var detta som föranledde mig att vänta
just för att få en så fyllig vitbok som
möjligt. Den riskerade nämligen annars
enligt mitt förmenande att bli alltför
tunn.

70 Nr 9 Torsdagen den 29 februari 1968

Ang. information till polispersonalen beträffande reglerna för användning av
skjutvapen

Jag trodde inte att det skulle läggas
mig till last att man tövade något med
utgivningen och att den inte precis
kom ut under den sistlidna sommaren.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Det är mycket glädjande
att vi har en utrikesminister med
en sådan profetisk syn, att han förra
sommaren kunde förstå att det skulle
hända en hel del.

Jag hoppas därför, att när han nu
säger att han nu kan ge ut en sådan här
vitbok, så har han använt sin profetiska
syn som blickat in i framtiden och
sagt honom att nu kommer ingenting av
den karaktären att hända, utan nu kan
boken komma ut.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. information till polispersonalen
beträffande reglerna för användning
av skjutvapen

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Björks (s) fråga
angående information till polispersonalen
beträffande reglerna för användning
av skjutvapen, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 20
februari, och anförde:

Herr talman! Herr Björk har frågat
mig om jag anser att det föreligger behov
av ytterligare åtgärder för att bland
polispersonalen sprida kännedom om
gällande regler för polismäns användning
av skjutvapen.

Fr. o. m. den 1 juli 1967 gäller följande
föreskrifter.

I en polismans grundutbildning ingår
teoretisk och praktisk utbildning
i vapnens bruk och genomgång av bestämmelserna
om rätten att bruka skjutvapen
i polistjänsten. För att polisman
skall ha rätt att bära skjutvapen i po -

listjänsten krävs bl. a. att han visat att
han väl känner till gällande bestämmelser
om förutsättningarna för att få
bruka vapnet.

Varje polisman som skall bära skjutvapen
i tjänsten skall vidare minst vartannat
år genomgå ett prov för kontroll
av att hans kunskaper i fråga om vapnets
handhavande består. I provet ingår
ett skriftligt prov angående bestämmelserna
om bruket av skjutvapen i polistjänsten.
Godkänt prov är en förutsättning
för polismans fortsatta rätt att
bära tjänstevapen.

Inom varje polisdistrikt anordnas årligen
ett antal övningar i tjänstevapnens
bruk. Vid dessa övningar, som
leds av särskilt utbildade instruktörer,
prövas också personalens kunskaper
om gällande bestämmelser om bruk av
skjutvapen.

Av vad jag nu har sagt framgår, att
det nu är väl sörjt för att polispersonalen
bibringas erforderliga kunskaper
i gällande regler för bruk av skjutvapen
i polistjänsten. Något behov av
ytterligare åtgärder från min sida i detta
hänseende anser jag därför inte föreligga.

Herr BJÖRK (s) :

Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för hans svar på min
fråga.

Bakgrunden till frågan var ett uppmärksammat
intermezzo i Färgelanda,
där en polisman använde sitt skjutvapen
på ett uppenbarligen ytterst omdömeslöst
och skrämmande sätt. Det
ledde sedermera till åtal, och i samband
med rättegången har flera tidningar
publicerat uppgifter som i detta
sammanhang är rätt anmärkningsvärda.

Den åtalade har med stöd av en annan
polisman hävdat, att den undervisning
som han fått vid polisskolan i Göteborg
angående gällande bestämmelser
varit ytterligt otillräcklig. Det har
också visat sig att överordnade under -

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

Ang. information till polispersonalen beträffande reglerna för användning av

skjutvapen

låtit att vidta de åtgärder som enligt
gällande bestämmelser skulle ha vidtagits.
En annan märklig omständighet
är att det efter intermezzot i Färgelanda
uppges ha distribuerats ett cirkulär
i Vänersborgs polismästarområde,
där man redogör för gällande bestämmelser
med hänvisning till att ett stort
antal befattningshavare inte känner till
dem.

Det är klart att man inte utan vidare
kan ta dessa uppgifter för gott, men för
den händelse de hade varit helt ogrundade
kunde man ha väntat sig, tycker
jag, att såväl polisskolan i Göteborg
som rikspolisstyrelsen skulle ha funnit
anledning att energiskt dementera dessa
uppgifter som har publicerats med
stora rubriker i flera tidningar.

Uppgifterna är naturligtvis högst förvånande
mot bakgrunden av det besked
som justitieministern nu har lämnat,
och jag vill därför ställa en kompletterande
fråga, om detta är tillåtet: Kan
de bestämmelser som gällde före den
1 juli 1967 ha varit mindre tillfredsställande,
och är det tänkbart att i
tjänst varande polismän så att säga
slunkit igenom de nya bestämmelsernas
maskor?

Jag anser att detta är en fråga av betydande
principiell och praktisk räckvidd.
Vi vet alla att det finns situationer,
där det är angeläget och rent av
nödvändigt för polismän att ha tillgång
till skjutvapen och rätt att använda
dem. Vi vet också att det finns åtskilliga
andra situationer, där det är angeläget
att polismän icke i onödan använder
skjutvapen och där allmänheten
skall kunna vara förvissad om att skjutvapen
kommer att tillgripas endast i
helt extrema lägen.

När sådana här frågor förs på tal, får
jag ibland ett intryck av att man på polishåll
känner sig irriterad. Man uppfattar
det som ett slags angrepp mot
polisen. Jag tror att det i själva verket
är alldeles tvärtom. Med hänsyn till förhållandet
mellan polisen och allmän -

heten är det viktigt att det finns restriktiva
bestämmelser och att dessa är väl
kända.

Våldsromantiken blommar just nu i
många olika former och i många olika
sammanhang. Jag tror att myndigheterna
har allt skäl att undvika allting
som på något sätt kan ytterligare underblåsa
den. Man kan inte utesluta att
det finns exempelvis psykiskt labila
personer som i hemlighet drömmer om
att polisen skall medverka till att blod
skall flyta.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Björk påstod att
den undervisning som gavs före den
1 juli 1967 skulle ha varit undermålig
och begärde besked om vilka bestämmelser
som gällde före detta datum.
Huvudskillnaden i jämförelse med nuvarande
bestämmelser är i korthet den
att tidigare fanns inte föreskriften om
att prov skulle anställas vartannat år,
men jag skall, om kammaren tillåter det,
redogöra för bestämmelserna.

Grundläggande är ju 1961 års cirkulär
om användningen av skjutvapen.
Det gäller så gott som oförändrat men
ändrades i vissa delar 1964. Ändringarna
gjordes huvudsakligen i syfte att sätta
cirkuläret i samklang med den nya
brottsbalken.

Fr. o. in. den 1 januari 1962, som
väl i det av herr Björk åberopade fallet
är den aktuella tidpunkten, delades
konstapelutbildningen upp i grundläggande
teoretisk fackutbildning om
åtta veckor och grundläggande praktisk
utbildning om tolv veckor samt
konstapelklass om cirka 21 veckor. I
den grundläggande teoretiska fackutbildningen
ingick 16 timmars praktisk
utbildning i tjänstevapnets bruk. Yarje
elev fick skjuta ett visst antal skott och
i samband därmed skedde också en genomgång
av bestämmelserna om bruket
av skjutvapen i tjänst, dvs. 1961 års cirkulär.

Nr 9

Torsdagen den 29 februari 1968

Ang. utredning om invandrarnas anpassning

I konstapelklassen erhöll eleverna mycket riktigt har fått erfarenhet av

minst 16 ''timmars vapenutbildning. värdet av dementier. Jag har också i

Skjutningarna leddes av en instruktör andra sammanhang tillåtit mig att upp som

också gick igenom förutsättningar- mana dem, som blir utsatta för falska

na för att få använda vapnet. beskyllningar i pressen, att icke för I

ämnet ordningspolistjänst meddela- tröttas när det gäller att dementera. Jag

des vid de båda teoretiska kurserna tycker att polisskolan i Göteborg hade

minst 4—6 timmars undervisning om haft skäl att uppmärksamma denna var rätten

att använda våld och att bruka ning.
skjutvapen.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag vill understryka
att jag inte har gjort några nåståenden
om att undervisningen vid polisskolorna
i detta avseende skulle vara undermålig.
Jag har hänvisat till i ett flertal tidningar
publicerade påståenden att så
varit fallet och något förvånat mig över
att dessa påståenden inte blivit bemötta.

De har nu blivit bemötta, alldeles särskilt
genom justitieministerns senaste
anförande. Jag beklagar bara att saken
inte tidigare blivit tillrättalagd av polismyndigheterna.
Och det tillrättaläggande
som nu skett kan ju utgöra en illustration
av nyttan med riksdagens frågeinstitut.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Björk är ju gammal
tidningsman och bör väl därför
veta att man kanske får ta en del uppgifter
med en nypa salt. Jag har varit
i förbindelse med den aktuella polisskolan.
Där ställer man sig oförstående
till de uppgifter som förekommit och
är faktiskt ganska upprörd över dem.

Vi vet emellertid alla att om någon
av deltagarna i en kurs är frånvarande
i viss betydande omfattning, kan slumpen
göra att alla kunskapsluckorna faller
på ett område.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Till justitieministern vill
jag bara säga, att jag som tidningsman

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Med den sparsamhet
som vidlåder statsförvaltningen tror jag
inte att det finns någon myndighet här
i landet, som har tillräckliga resurser
för att dementera alla oriktiga uppgifter
som förekommer.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. utredning om invandrarnas
anpassning

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON erhöll
ordet för att besvara fru Segerstedt
Wibergs (fp) fråga angående utredning
om invandrarnas anpassning, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 27 februari, och yttrade:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
har frågat när jag kommer att tillsätta
den utredning om invandrarnas anpassning
som omnämndes i statsverkspropositionen.

Arbetet med direktiv för en utredning
om anpassningsfrågorna är ännu inte
slutfört. Utredningen är avsedd att tillkallas
under våren.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Johansson för svaret, men jag
hade kanske hoppats att inrikesministern
skulle ge mig ett något mer uttömmande
besked. Våren är ju lång, och
den här utredningen aviserades redan

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

Ang. utredning om invandrarnas anpassning

i statsverkspropositionen. Nu vet vi alltså
inte när den kan komma — jag hoppas
att eventuellt få ett kompletterande
svar på den punkten.

Saken förefaller mig vara brådskande.
Det är litet olyckligt om utredningen
dröjer för länge. Utlänningsutredningen
började på sin tid undersöka
anpassningsproblemen, men avstod därifrån
då arbetsgruppen för invandrarfrågor
tillsatts. Nu väntar den i sin tur
på att nästa utredning skall komma, och
jag är rädd att man på detta sätt kanske
försummar att ge utlänningarna eller
invandrarna den hjälp de behöver.

En ganska egendomlig situation har
uppstått. I förra veckan tog invandrartidningen
— som väl får anses vara ett
statligt organ — upp en kritik mot utlänningskommissionen.
Kritiken visar
att situationen i dag kännetecknas av
ganska stor förvirring, och invandrarna
har en svår ställning.

Inte heller har man fått klarhet i om
kommun eller stat eller dessa båda gemensamt
skall vidta åtgärder för att
underlätta invandrarnas anpassning.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag medger att det kanske
inte minst tidsmässigt är svårt att
definiera begreppet våren, eftersom
vårt land är iså avlångt. I Skåne kommer
våren vid en tidpunkt och längst
uppe i norr vid en annan. Men om jag
säger att vintern brukar vara slut i
mars—april, därefter kommer våren
och att sommaren brukar komma i början
på juni så har fru Segerstedt Wiberg
ett par månaders tid — april och
maj — då hon kan vänta den här utredningen.

Önskemålet att utredningen kommer
till stånd snabbare är förståeligt, men
det finns en bakgrund: vi är i färd med
att skriva en proposition om utbildningspolitiken,
och framför allt riktlinjerna
för denna. Det arbetet blir också
grundläggande för de direktiv om kom 6

Första kammarens protokoll 1968. Nr 9

pletterande utredningsarbete, som skall
till. Detta är bakgrunden till det som
fru Segerstedt Wiberg anser vara en
försening.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag hade inte tänkt på
att vårt avlånga land gav möjligheter
till ytterligare dröjsmål, men jag förstår
att det kan dröja till fram emot juni
innan den nya utredningen tillsättes —
jag hoppas att inte behöva vänta ända
tills den norrländska våren kommer.

Jag beklagar att det dröjer så länge.
Enligt min uppfattning vore det lämpligare
om anpassningsåtgärderna kom
jämsides med den utlänningslagstiftning
i övrigt, som nu utarbetas. Om
inte händelserna hade fogat det så att
vi fick arbetsgruppen samtidigt som
utlänningsutredningen arbetade, så hade
utlänningsutredningen kanske redan
lagt fram förslag också om anpassningsåtgärder;
det hade varit möjligt att
kombinera samtliga åtgärder. Nu har
effekten i stället blivit, att bearbetningen
av utlänningsutredningens förslag
fördröjer förslagen om anpassningsåtgärder.
Och det är anpassningen som
enligt min mening innefattar de allvarligaste
och svåraste och mest brådskande
problemen.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har inte riktigt
samma uppfattning som fru Segerstedt
Wiberg i detta avseende.

Arbetsgruppens uppgift var att omedelbart
ta itu med anpassningsåtgärder,
och den har nedlagt ett utomordentligt
arbete i det avseendet. Men det är klart
att gruppen inte har kunnat lösa alla
problem. Hade vi inte tillsatt arbetsgruppen
så skulle vi nu ha stått på
bottenplanet och funderat över vad som
borde göras. Och det tycker vi nog hade
varit det sämsta. Jag tror att det
inte är någon större tidsförlust som har
inträffat.

Nr 9

Torsdagen den 29 februari 1968

Ang. avtalsrätten för arbetsmarknadens organisationer

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag är helt överens med
inrikesministern om att gruppen har
gjort ett mycket gott arbete. Men det
är fortfarande något fel i behandlingen
av invandrarna och utlänningarna, när
invandringsgruppen anmärker på de åtgärder
som utlänningskommissionen
vidtar. Om man ser närmare på anpassningsåtgärderna
finner man det egendomligt
att kommissionen inte hunnit
längre än att den arbetar på sådant sätt
att den, som invandrartidningen påpekar,
skickar översättningsarbete till ambassader
utomlands när utlänningarna
skall hjälpas. Det går ju orimligt långsamt.
Såvida man inte uppmanar dem
att skriva på svenska. Detta förefaller
mig visa att man inte satt sig in i anpassningsproblemen.
Utlänningskommissionen
bär dock det största ansvaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. avtalsrätten för arbetsmarknadens
organisationer

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
GUSTAFSSON erhöll ordet
för att besvara herr Ferdinand
Nilssons (ep) fråga angående avtalsrätten
för arbetsmarknadens organisationer,
vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 22 februari, och
anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat mig om jag observerat diskussionen
i pressen berörande att endast
vissa av arbetsmarknadens större
riksomfattande organisationer inom
den statliga sektorn tillerkänts avtalsrätt
i arbets- och lönefrågor medan
andra organisationer anges ha placerats
i sämre läge.

Herr Nilsson har vidare frågat mig
om jag anser att sådana förhållanden
kan bedömas ligga Inom området för

den ''statliga övervakningen av konkurrensbegränsning,
pris- och kostnadsfrågor.

Mitt svar på den första frågan är ja.
Jag vill samtidigt göra ett tillrättaläggande.
Någon tillerkänd rätt att -sluta
avtal finns inte i gällande lagstiftning.
Däremot tillkommer förhandlingsrätt
varje förening av arbetstagare beträffande
bl. a. anställningsvillkor för föreningens
medlemmar. Den fråga som
föranlett diskussionen gäller enbart
ordningen för utövande av denna förhandlingsrätt
för vissa arbetstagarorganisationer
som inte tillhör någon av
de fyra huvudorganisationerna.

Mitt svar på den andra frågan är nej.
Yad frågeställaren kunnat se för samband
mellan de olika ämnesområdena
är för mig obegripligt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för civildepartementet
för hans svar.

Den första delen är såvitt jag förstår
uttömmande. Statsrådet har observerat
den debatt som här har förts och han
gör en kommentar, som inte riktar sig
mot mig utan mot debatten. Han säger
nämligen, att här inte föreligger någon
avtalsrätt, utan endast förhandlingsrätt.
Det hör till de saker som det, för att
anknyta till en tidigare debatt i dag,
kanske skulle ha behövts information
om, ty diskussionen har faktiskt gällt
avtalsrätt och konkurrensen mellan organisationerna
om denna enligt herr
statsrådet obefintliga avtalsrätt.

Jag konstaterar detta, och jag vill säga
att jag tycker att det är beklagligt
att inte fackliga organisationer av den
omfattning, som det här gäller, har
denna avtalsrätt. Men det ankommer väl
på statsmakterna att i behörig ordning
pröva den saken. För närvarande kan
man inte göra någonting åt det.

Orsaken till min andra fråga är vad
som har sagts i debatten, där det talats
om avtalsverkets skrivelse till vissa or -

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

Ang. avtalsrätten för arbetsmarknadens organisationer

ganisationer — arbetsledarorganisationer
och Lotsförbundet, men även, vill
jag minnas, organisationer på andra
områden. De har fått meddelande om
att de fortfarande är bundna av avtal,
som träffats av organisationer som de
inte längre tillhör. Vidare är det en
sak som är mycket intressant. I konkurrensen
om själarna mellan de olika
organisationerna har en ombudsman
för TCO:s statstjänarorganisation uttryckt
sin förargelse över att avtalsverket
har hänskjutit konkurrentorganisationernas
— alltså utbrytarnas — förhandlingar
direkt till avtalsverket. Men
han gör den förnumstiga anmärkningen,
att förhandlingarna torde vara
»tämligen intresselösa», eftersom »endast
de stora organisationerna disponerar
den lönepott, som under året i olika
sammanhang ställts till arbetstagarnas
förfogande».

Man har också gärna velat göra gällande
att utbrytarorganiisationerna kommer
d ett sämre läge och i bästa fall
endast har att acceptera de avtal, som
kommer till stånd mellan staten och de
fyra s. k. huvudorganisationerna. Det
är detta som har föranlett min fråga,
ty det vore ju märkligt om det skulle
vara så, att vissa organisationer på
grund av statliga åtgärder bereds en
bättre ställning och andra en sämre.

Jag fäste mig vid statsrådets svar på
min andra fråga. Han svarade nej och
sade, att vad frågeställaren kunde se
för samband mellan de olika ämnesområdena
var för honom obegripligt.

Det är inte mycket att göra åt den
saken, detta att statsrådet inte har begripit
sambandet. I proposition nr 75
till förra årets riksdag berördes just
den statliga verksamheten på konkurrensområdet,
och där pekades på konkurrensbegränsningslagens
definition
av skadlig konkurrensbegränsning. I lagens
§ 5 heter det att med skadlig
verksamhet förstås konkurrensbegränsning,
som på ett ur allmän synpunkt
otillbörligt sätt påverkar konkurrensens
verkningsförmåga.

Till grund för propositionen låg den
utredning som betecknats SOU 55: 45,
där det påpekas på sid. 122, att med
konkurrensbegränsning i vidsträcktaste
mening menas »varje omständighet som
medför att konkurrensen inte är fullständigt
fri och ohämmad». Om medlemmar
i en organisation kommer i en
sämre ställning — vilket jag icke har
påstått, utan vilket har påståtts av de
parter som diskuterat saken — så är
det givetvis något som innebär en konkurrenshämning,
en svårighet för olika
organisationer att konkurrera med varandra.

Det är inte fråga om det resultat som
uppnås vid förhandlingarna — de avtal
organisationerna sluter med staten
får väl anses vara skäliga och i överensstämmelse
med statsintresset — utan
det är fråga om förhandlingarna innan
dessa avtal kommer till. Det borde vara
värt att uppmärksammas, om konkurrensen
därvidlag icke skulle vara fri
och ohämmad i enlighet med de principer
som statsmakterna har fastslagit
i fråga om andra områden.

Jag är ledsen att statsrådet ställer
sig oförstående till det resonemanget,
som jag finner rätt naturligt. Jag är
säker på att statsrådets uppfattning inte
delas av de stora organisationerna, som
påpekar att de har en alldeles särskild
tillgång i sin ställning som huvudorganisationer,
och naturligtvis inte heller
av de organisationer som menar sig ha
placerats i en sämre ställning.

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i de inbördes strider som förs mellan
de olika organisationerna på den här
marknaden. Emellertid ligger det nog
en smula överdrift i det uttalande från
någon organisation, som herr Ferdinand
Nilsson har refererat till, nämligen
att de andra organisationerna inte
skulle kunna disponera den lönepott
som under året i olika sammanhang
ställts till arbetstagarnas förfogande.

Nr 9

Torsdagen den 29 februari 1968

Ang. avtalsrätten för arbetsmarknadens organisationer

Det är alldeles uppenbart att vad det
gäller löneposten för innevarande år
och de generella tillägg, som kan komma
ut ur den posten, så utgår de till
alla oberoende av organisationstillhörighet.

Det må väl också tillåtas mig att nämna
att de pressuppgifter, som herr
Ferdinand Nilsson åberopar, synes
hänföra sig till ett beslut av avtalsverket
från den 18 februari i år.
Det beslutet innebar att man så att säga
tog tillbaka en rätt för olika verk och
myndigheter att träffa kollektivavtal,
som man tidigare hade delegerat ut.
Denna rätt tog man, såvitt jag förstår,
tillbaka till verket för att få större möjligheter
att kontrollera den kommande
utvecklingen. Med detta har ju avtalsverket
icke inskränkt eller kunnat inskränka
på organisationernas förhandlingsrätt.
Jag vill därför än en gång understryka,
att någon rätt för en organisation
att få till stånd ett avtal — avtalsrätt
— över huvud taget inte finns i
gällande lagstiftning.

Jag är den första att beklaga att jag
inte har lyckats fatta herr Ferdinand
Nilssons andra fråga. Jag skall inte göra
gällande att jag i fråga om intelligens
och klarsynthet kan mäta mig med herr
Nilsson, men jag måste tillägga att jag
inte blev klokare av herr Nilssons senaste
inlägg.

Jag har bara utgått ifrån att tillämpningsområdet
för den lag, som för närvarande
gäller om motverkande i vissa
fall av konkurrensbegränsning inom
näringslivet inskränker sig just till näringslivet.
Till yttermera visso finns
det ett uttryckligt undantag i lagens
28 §, där det sägs att lagen inte är tilllämplig
på överenskommelse mellan arbetsgivare
och arbetstagare angående
arbetslön och andra arbetsvillkor. Den
konkurrensbegränsningslag, som herr
Nilsson hänvisade till, är alltså inte tilllämplig
på här ifrågavarande marknad.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Först ber jag om överseende
ifall jag har uttryckt mig litet
vårdslöst. Det var inte min avsikt att
ingå på någon som helst intelligensmätning
i detta sammanhang. Om statsrådet
Gustafsson tror det, har han missuppfattat
mig. Det var herr statsrådet
själv som förde in tanken på något sådant
genom att tala om det som för
honom var »obegripligt».

Statsrådet sade, att lagstiftningen om
konkurrensbegränsning inte gäller i den
mån denna har med arbetsavtal att göra.
På den punkten förefaller det mig som
om propositionen nr 75 och det material,
som där serveras, är en smula oklar
eller kanske t. o. in. tyder på något annat.
I propositionen påpekar man just,
att de faktorer som föreligger på olika
områden skall spela roll vid den där
mätningen. Det förefaller mig som om
den lagstiftning det här gäller återverkar
i det här fallet, ty annars är innebörden
helt enkelt den att alla andra
faktorer — men icke arbetsmarknadens
— skulle vara underkastade fri konkurrens,
och det vore väl ganska egenartat.
Därigenom skulle ju fältet lämnas
fritt för några, men icke för andra.

Men detta faller ju i viss mån utanför
den diskussion som det här gäller
och som rör de arbetstagarorganisationer
som förhandlar med staten. Jag menar
att en faktor som bör observeras i
sammanhanget är risken för monopolism.
Det är inte resultaten jag talar om.
Men utesluter man vissa organisationer
redan på förhandlingsstadiet eller placerar
dem i en sämre ställning, så skapar
man något som är otillfredsställande
och otillräckligt. Om jag av statsrådets
framställning får dra den slutsatsen att
de s. k. huvudorganisationerna i detta
fall inte är privilegierade, så drabbar
det ganska hårt dessa huvudorganisationers
propaganda för att få in människor
i respektive organisationer och
motverka utbrytarna. Jag finner statsrådets
deklaration på denna punkt tämligen
klar — och jag försöker begripa

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

Ang. sysselsättande av äldre, friställd arbetskraft i den statliga verksamheten

vad den innebär. Ger alltså herr statsrådet
klart besked om att huvudorganisationerna
på intet sätt är privilegierade
i detta fall, då finns det naturligtvis
inte samma anledning att fråga i vad
mån detta hör till de områden där man
kan befara en viss konkurrensbegränsning
— då är konkurrensen obeskuren
på förhandlingsstadiet. Och det anser
jag vara en behållning av dagens diskussion
som de statsanställdas här ifrågavarande
huvudorganisationer bör
kunna skriva sig till minnes. Herr statsrådet
har sagt att det icke föreligger
någon diskriminering.

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag skulle nog vilja veta
vad herr Ferdinand Nilsson menar med
att den ena eller andra är privilegierad i
detta avseende. Enligt min uppfattning
är det vid förhandlingar och upprättandet
av kollektivavtal i stor utsträckning
en fråga om styrka; det är inte alla
gånger så mycket en fråga om rätt, utan
det kommer mer an på vilken styrka de
olika organisationerna och parterna
kan mobilisera.

Herr Ferdinand Nilssons sammanblandning
med konkurrensbegränsningslagstiftningen
begripar jag fortfarande,
det måste jag tyvärr erkänna,
lika litet nu som i början. När jag först
läste den enkla frågan erinrade jag mig
historien om den lille grabben som frågade
sin mamma: »Säg mamma, får en
bofink se ut hur som helst?» .Tåg tänkte:
Får en fråga i första kammaren se
ut hur som helst?

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har medgivits att
framställa frågan — den får tydligen
se ut på det här viset.

Representanter för de stora organisationerna
har sagt att de förhandlingar,
som utbrytarorganisationerna äger rätt
att föra med avtalsverket, är tämligen
intresselösa eftersom det hela klarar sig

med huvudavtalet vilket alla har att
rätta sig efter. Detta har varit utgångspunkten
för mina reflexioner.

Sedan säger statsrådet att han fortfarande
inte riktigt förstår vad detta
skall ha med konkurrensbegränsning att
göra. Tja, ifall de nu är så illa att gällande
huvudavtal fastslår vissa fakta
och att konkurrensen göres verkningslös
genom konkurrensbegränsande åtgärder
och andra ingrepp? Och, herr
statsråd, det är välgörande att nu få
konstaterat att det inte skall innebära
något försvagande av de mindre organisationernas
rätt att de inte får förhandla
med myndigheterna, utan att deras
avtalsförhandlingar skall drivas direkt
med avtalsverket. Det är således inte
riktigt som deras stora konkurrenter
gör gällande att förhandlingarna då blir
intresselösa. De är inte diskriminerade.
Det föreligger ingen monopolism
här.

Det är den slutsatsen jag har dragit,
herr statsråd, och det är för att få
klarhet i den frågan som jag har besvärat
i dag. Jag tycker att det för dem det
gäller kan vara rätt intressant.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. sysselsättande av äldre, friställd
arbetskraft i den statliga verksamheten

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
GUSTAFSSON erhöll ordet
för att besvara herr Bloms (fp)
fråga till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet angående sysselsättande
av äldre, friställd arbetskraft
i den statliga verksamheten, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 15 februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Blom har frågat
inrikesministern vilka åtgärder som
vidtagits för att underlätta för äldre
friställd arbetskraft att erhålla sysselsättning
vid statliga organ, statens affärsdrivande
verk och statliga företag.

Nr 9

Torsdagen den 29 februari 1968

Ang. sysselsättande av äldre, friställd arbetskraft i den statliga verksamheten

Frågan har överlämnats till mig för besvarande.

Staten i egenskap av arbetsgivare har
på skilda sätt isökt underlätta för äldre
arbetskraft att få sysselsättning.

En utredning om äldre arbetskraft i
statstjänst gjordes år 1960. Därvid förordades
bl. a. att bestämmelser om
högsta ålder för att få civil statlig anställning
och för att vinna tillträde till
verksutbildning skulle avskaffas. Inte
heller vid platsannonsering eller dylikt
borde åldersgränser få införas. Kungl.
Maj :t gav genom ett cirkulär samma år
myndigheterna i uppdrag att se över
sina eventuella föreskrifter av detta
slag.

Genom ett annat cirkulär år 1960 har
Kungl. Maj :t fäst myndigheternas uppmärksamhet
på vikten av att vid deltidsarbete
utnyttja bl. a. äldre personal.

I ytterligare ett cirkulär år 1960 har
särskilda regler utfärdats rörande partiellt
arbetsföra. Detta cirkulär omfattar
givetvis också den äldre arbetskraften.

De nu refererade åtgärderna har betydelse
för den äldre arbetskraften. Men
också åtgärder av mera allmän karaktär
verkar i samma riktning.

Sålunda handläggs frågor om placering
av personal som blir övertalig vid
organisationsändringar och omlokaliseringar
av två särskilda nämnder, en för
personal inom den civila statsförvaltningen
och en för främst civil personal
inom försvaret.

Vidare har Kungl. Maj :t i ett cirkulär
föreskrivit att statsmyndighet skall om
möjligt senast två månader innan sådan
uppsägning träder i kraft, som avser
minst tio personer, anmäla uppsägningen
till arbetsmarknadsverket. Statsmyndighet
är enligt samma cirkulär
med vissa undantag skyldig att anmäla
personalantagniingar till arbetsförmedlingen.
I första hand skall myndigheten
rekrytera personal genom arbetsförmedlingen.

Staten som arbetsgivare har alltså
vidtagit en rad olika åtgärder i syfte

att underlätta anställning av äldre arbetskraft
inom statsförvaltningen inberäknat
affärsverken. De statliga bolagen
torde i huvudsak tillämpa liknande
riktlinjer i sin personalpolitik.

Herr BLOM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
civilministern för det utförliga svar som
han nu gav på min fråga. Men jag måste
tyvärr säga att trots att här redovisades
en hel del åtgärder som skulle underlätta
för äldre arbetskraft att erhålla
anställning i statens tjänst, är jag
ändå inte helt tillfredsställd med dessa
åtgärder.

Som vi alla här i kammaren känner
till har den pågående strukturförändringen
av näringslivet medfört driftomläggningar
och i många fall nedläggningar
av hela företag, och det har resulterat
i att anställd personal friställts.
I det pressade läge som råder på arbetsmarknaden
uppstår då ofta svårigheter
för de anställda att få nya arbeten.
Detta gäller speciellt för den äldre
arbetskraften och kanske i särskilt hög
grad för tjänstemännen. De som för
närvarande torde ha de största svårigheterna
att få nya anställningar är friställda
tjänstemän i 45-årsåldern och
äldre. Svårighet att finna lämplig omskolning
för denna kategorii föreligger
också som regel.

Man måste tyvärr konstatera eu stark
tendens hos arbetsgivarna att vid nyanställningar
— framför allt av tjänstemän
— så gott som undantagslöst anta
yngre arbetssökande. Detta placerar friställda
tjänstemän i en nästan omöjlig
situation när det gäller att få ny anställning.
Som ett exempel bland många
vill jag eninra om ett reportage i TV
den 14 februari, då en socialvårdstjänsteman
i Göteborg förklarade att i Göteborg
är åtskilliga friställda tjänstemän
hänvisade till att leva på socialunderstöd.
Det gäller till och med för tjänstemän
med kvalificerad utbildning vilka
haft högt kvalificerade tjänster.

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

Ang. sysselsättande av äldre, friställd arbetskraft i den statliga verksamheten

Enligt mitt förmenande är det synnerligen
angeläget att staten i egenskap
av arbetsgivare inom den offentliga
sektorn går före med gott exempel och
i sin anställningspolitik varken formellt
eller — och det är det viktigaste
■—■ i praktiken försvårar för äldre arbetskraft
att konkurrera med yngre sökande.
Man talar understundom om att
staten skall vara mönsterarbetsgivare,
och det bör vi inte glömma bort. Statsrådet
redogjorde för det cirkulär som
sändes ut till de statliga myndigheterna
år 1960, vari begärdes en översyn
av gällande åldersgränser för anställning
av personal. Jag har för min del
inte sett någon redovisning, och jag vet
inte om det blev något resultat av det
cirkuläret. Trots allt är jag rädd för
att man inom många statliga organ i
praktiken hellre satsar på yngre arbetssökande
som konkurrerar med äldre
sökande. Det förhållandet tror jag
är särskilt markant på tjänstemannasidan.
Beträffande arbetarsidan har jag
uppfattningen att så inte är fallet.

Jag vill sålunda tacka civilministern
för hans svar, men jag vill hävda den
uppfattningen att ytterligare åtgärder
borde kunna vidtas i fråga om den äldre
friställda arbetskraftens möjlighet att
få anställning hos staten.

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman ! Herr Blom och jag skulle
utan tvekan kunna föra den här diskussionen
mycket länge. Det är många
intressanta och även besvärliga problemställningar
som finns involverade
i frågan om att bereda den äldre arbetskraften
sysselsättning. Emellertid blev
jag litet förvånad, när herr Blom sade
att han inte blivit på det klara med huruvida
det gjorts någonting från statens
sida för att underlätta för den
äldre arbetskraften att få anställning.
Jag tycker att jag i svaret har redovisat
vad som gjorts. Man tar tagit bort
spärrar som tidigare har funnits i olika
avseenden — i fråga om tillträde till

statlig anställning, annonsering om statliga
tjänster, utbildning inom verken
osv. Det är klart att var och en som
har drabbats av arbetslöshet kommer i
en mycket besvärlig och beklaglig situation,
men jag skulle inte vilja göra som
herr Blom, vilken utan vidare går upp
och säger att det är värre för den ena
kategorin än för den andra, att det är
värre om en tjänsteman blir arbetslös
än om en arbetare blir det. Den kategoriklyvningen
vill jag inte ansluta mig
till. Enligt de senaste siffrorna för arbetslösheten,
om jag minns dem rätt,
var 3,3 procent av de arbetslöshetsförsäkrade
som tillhör Landsorganisationen
arbetslösa, och för dem som tillhör
tjänstemannaorganisationer 0,6 procent.
Arbetslösheten bland arbetarna
är alltså enligt den statistiken ungefär
fem gånger större än på tjänstemannasidan.
Jag understryker igen att jag inte
vill ha någon kategoriklyvning, utan
vi skall här handla oavsett om vederbörande
har etiketten arbetare eller
tjänstemän.

Sedan, herr talman, skall jag gärna
peka på en del åtgärder som statsmyndigheterna
har gjort för att bereda
äldre arbetskraft sysselsättning. Vattenfallsverket
slopade åldersgränsen redan
i början av 1960-talet, och i en liten
enkät som gjorts från civildepartementes
sida svaras att man medvetet vill
främja anställandet av äldre arbetskraft.
Detta gäller exempelvis s. k. grågossar
som tjänstgör som vaktmästare,
vaktmästarbiträden o. d. De kommer
från både den privata sektorn och den
offenliga och vattenfallsverket säger att
man haft goda erfarenheter därav. Man
har även lagt ned en hel del arbete
på att omplacera sådan som annars skulle
ha friställts inom detta företag. Man
har också infört deltidsarbete, och man
har anställt sådana som är partiellt arbetsföra.

Även inom andra verk, exempelvis
posten, förekommer sådana här grågossejobb
i viss utsträckning, låt vara
att man för närvarande av andra skäl

80 Nr 9 Torsdagen den 29 februari 1968

Om rabatter för sjuk- och invalidpensionärer vid resa på statens järnvägar

har anställningsstopp vid postverket.
Man skulle kunna gå igenom flera andra
myndigheter och finna samma sak,
men jag skall inte trötta kammaren med
detta. Jag tror att det är en ganska genomgående
tendens hos statliga verk
och myndigheter att man försöker ge
den äldre arbetskraften möjlighet till
anställning.

Låt mig så nämna ett av de statliga
bolagen, LKAB. Där tillämpas inte någon
övre åldersgräns i anställningspolitiken,
enligt vad bolaget uppgivit, även
om man är medveten om att den som
skall klara ett gruvjobb bör besitta en
viss spänst. Man har också inom det företaget
infört deltidsarbete och mottar
likaså partiellt arbetsföra. Det skulle gå
att göra listan längre, herr talman, men
jag skall nöja mig med vad jag anfört,
vilket ytterligare visar att staten och de
statliga bolagen för en human och
progressiv politik då det gäller att ta
vara på den äldre arbetskraften.

Herr BLOM (fp):

Herr talman! Civilministern har
missuppfattat vad jag sade — jag gjorde
ingen värdering, påstod inte att det
skulle vara mera tragiskt för en tjänsteman
än för en arbetare att bli friställd.
Vad jag framförde var att de statliga
myndigheterna och organen enligt min
uppfattning inte undvikit att anställa
äldre arbetskraft på arbetarsidan, medan
de kanske i praktiken haft en benägenhet
att när det gäller tjänstemännen
föredra yngre framför äldre friställda
som eventuellt kommer från den
privata industrin.

Det är mycket tacknämligt att få höra
av civilministern att de statliga myndigheterna
är »på bettet» i detta avseende,
men jag vill i alla fall till slut
säga att de äldre tjänstemän inom den
privata industrin, som blir friställda
och har utomordentligt svårt att få ny
anställning, besitter stor kunnighet
och erfarenhet och ofta har en mycket
stark yrkesambition inom sitt gebit.

Även om de kanske inte utfört precis
sådant arbete som kan bli aktuellt i en
statlig anställning, tänker jag mig att de
relativt snabbt kan förskaffa sig alla
kunskaper och insikter som är av betydelse.
Enligt min mening får man
inte låta åldern diskriminera dem i förhållande
till yngre sökande. Man bör
enligt min uppfattning ta större hänsyn
till civila meriter och till lång anställningstid
med goda vitsord.

Herr statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag har inte någon annan
uppfattning än herr Blom då han
talar om att tjänstemännen från den
privata sidan i många fall är lika bra
som andra eller måhända ännu bättre.
Men på det statliga området gäller ju
regeringsformens bestämmelser för anställning
— endast förtjänst och skicklighet
får vara avgörande vid anställning;
i grundlagen sägs ingenting om
att de anställningssökande skall vara i
den eller den åldern.

Det kan väl också tilläggas att de
statliga instanserna inte har obegränsade
möjligheter att sysselsätta friställd
arbetskraft — tvärtom är även den statliga
verksamheten underkastad strukturella
förändringar. Också inom det statliga
området får vi emellanåt för mycket
folk på det ena eller andra stället,
och då måste man i första hand söka
placera de övertaliga i något annat arbete.
Eftersom de redan har statlig anställning,
är det ganska naturligt att
man måste placera dem inom det statliga
området.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om rabatter för sjuk- och invalidpensionärer
vid resa på statens järnvägar

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara herr Eric

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

Ang. tidpunkten för distribution av kungl. propositioner till riksdagens ledamöter

Gustaf Petersons (fp) fråga om rabatter
för sjuk- och invalidpensionärer
vid resa på statens järnvägar, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 21 februari, och anförde:

Herr talman! Herr Peterson har frågat
mig om jag är heredd att vidta åtgärder
för att sjuk- och invalidpensionärer
skall erhålla samma särskilda rabatter
vid SJ som folkpensionärer redan
har.

Enligt de av 1963 års riksdag antagna
riktlinjerna för trafikpolitiken har
SJ att besluta om rabatter. Inom SJ pågår
en översyn av hela taxesystemet
för järnvägsresor och bussresor omfattande
alla biljettformer och rabatter.
SJ räknar med att ha översynen färdig
om några veckor. Enligt vad jag erfarit
övervägs i sammanhanget bl. a. de frågor
som herr Peterson berört.

Herr PETERSON, ERIC GUSTAF,
Hp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet Lundkvist för svaret.
Det verkar hittills som om statsrådet
och jag skulle ha den enda enkla frågan
i dag att handskas med. Den är
kanske också enkelspårig, då den gäller
SJ.

Den första påminnelse som statsrådet
gör här är att SJ har att bestämma om
rabatterna enligt riksdagsbeslut. Det är
kanske en mild och rättvtis anmärkning
mot att jag har ställt frågan, men jag
bär gjort det därför att jag har varit
förvissad om att det inte finns några
vattentäta skott mellan kommunikationsministern
och SJ. Jag tror att jag
ur sista meningen i svaret kan läsa
mycket som är positivt.

Låt mig påminna om den gamle tennispelaren
Kalle Schröder, som spelade
med konung Gustaf. Schröder hade
blivit inkallad till ett militärförband i
Norrland, och han bad kungen om
hjälp att bli placerad vid ett stockholmsförband,
så att han kunde klara

av träningen samtidigt. Kungen sade:
»Det kan jag inte göra någonting åt.»
Schröders replik blev: »Något har väl
Ers Majestät att säga till om.»

Jag säger till herr statsrådet: »Något
har väl kommunikationsministern att
säga till om.»

Tack för svaret.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill naturligtvis inte
bestrida att det är riktigt som herr
Peterson säger att något bär också kommunikationsministern
att säga till om.
Men jag tror att det kan vara riktigt
att vi håller på den ordning som vi
själva har bestämt här i riksdagen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. tidpunkten för distribution av

kungl. propositioner till riksdagens
ledamöter

Herr statsrådet GEIJER erhöll ordet
för att besvara herr Fälldins (ep) fråga
till hans excellens herr statsministern
angående tidpunkten för distribution
av kungl. propositioner till riksdagens
ledamöter, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 27 februari,
och yttrade:

Herr talman! Herr Fälldin har frågat
statsministern om han är villig medverka
till att Kungl. Maj :ts propositioner
i fortsättningen tillställs riksdagens
ledamöter innan eller i vart fall samtidigt
som de presenteras via massmedia.
Frågan bär överlämnats till mig för besvarande.

En proposition blir som sådan i regel
offentlig först i och med att den
avlämnas till riksdagen. I samband
därmed eller senast då propositionen
anmäls vid plenum delas propositionen
ut till kamrarnas ledamöter genom
riksdagens egen försorg. Riksdagsleda -

Nr 9

Torsdagen den 29 februari 1968

Ang. tidpunkten för distribution av kungi.

möterna får alltså del av Kungl. Maj :ts
propositioner så snart det kan ske.

Som jag framhöll i anslutning till ett
svar på en enkel fråga av herr Ferdinand
Nilsson i november i fjol bör man
emellertid från en propositions avlämnande
och därmed dess offentliggörande
skilja den förhandsinformation
som ofta lämnas rörande en proposition.
Sålunda förekommer att en sammanfattande
redogörelse för en propositions
innehåll lämnas från vederbörande
departement till TT i samband
med att trycklov meddelas. Vidare förekommer
det att förhandsinformation
om tillämnade regeringsförslag som senare
föreläggs riksdagen i proposition
lämnas genom tidskriftsartiklar och
presskonferenser eller inlägg i samhällsdebatten.
Möjligheten att på sådant
sätt lämna allmänheten information
om planerade reformer vill säkerligen
ingen regering avhända sig.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Jag ber först att få
tacka för svaret på frågan. Jag är ledsen
att behöva säga att jag nog har det
intrycket att statsrådet försöker urskulda
vad soin sker genom en advokatyr
som inte är särskilt klarläggande.
Man skall enligt svaret skilja mellan
å ena sidan en propositions avlämnande
och därmed dess offentliggörande
och å andra sidan att en sammanfattande
redogörelse för en propositions
innehåll överlämnas till TT och massmedia,
t. ex. i samband med en av regeringen
anordnad presskonferens.
Detta senare förfarande skulle enligt
svaret icke vara att betrakta som ett offentliggörande
av propositionen.

Propositionen angående stödet till de
äldre arbetslösa är väl ett bra exempel
på hur regeringen handlar med utnyttjande
av de regler som skisseras i svaret.
I torsdags i förra veckan anordnade
regeringen en presskonferens. På
kvällen samma dag kunde man följa
delar av denna presskonferens i TV.

propositioner till riksdagens ledamöter
På fredagen var tidningarna fyllda med
uppgifter om vad propositionen skulle
komma att innehålla. Först under tisdagen
den här veckan blev propositionen
tillgänglig för riksdagens ledamöter.
Det borde vara genant för regeringen
att ställa riksdagens ledamöter
i den situationen att de vid kontakt
med väljarna inte kan ge besked utöver
vad som har stått att läsa i tidningarna.
Det bör observeras att ett
annat statsråd nyss sagt till en erfaren
pressman att man inte får ta allt som
står i tidningarna för så säkra uppgifter
att man i sin tur bygger vidare på
dem. Om riksdagens ledamöter vid
kontakt med väljarna får följdfrågor
med anledning av tidningsuppgifterna,
har de att säga ifrån att de inte ens
fått det material som har tillställts tidningarna,
än mindre fått själva propositionen.
Jag vet inte hur detta uppfattas
på regeringshåll. Låt mig säga
att som riksdagsman uppfattar jag det
som genant att behöva stå i den situationen.

Än mera anmärkningsvärt är det att
se hur regeringen utnyttjar den situation
som den skapat. Statssekreteraren
i statsrådsberedningen Ingvar Carlsson
är med i den s. k. riv-i-gång-kampanjen,
och han har blivit refererad i
måndagens nummer av Norrländska
Socialdemokraten. Jag skall inte läsa
hela referatet, ty det är förmodligen
bekant på regeringshåll. Enligt referatet
har herr Carlsson bl. a. kommenterat
det utbyggda kontantstödet till
äldre bortrationaliserade. Det stödet
ville herr Carlsson se som något av det
mest betydelsefulla för Norrbottens del.
I tidningen står följande: »De här initiativen
ska nu i valkampen användas
för att ställa de borgerliga partierna
mot väggen och få utsagt alternativen.»
Vidare står det: »Som Carlsson uttryckte
det: ’Det är ju så svårt att veta vad
de bär i bakfickan eftersom de föredrar
att inget säga. De ligger och trycker
i buskarna och väljarna måste vara
minst sagt rådvilla.’»

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

Ang. tidpunkten för distribution av kungl. propositioner till riksdagens ledamöter

Vilka som trycker i buskarna är väl
rätt klart. Inte är det oppositionens
riksdagsmän. Det är regeringens propositioner
som antingen har hamnat
i en buske eller kommit åt sidan på
något annat ställe. Jag vill sluta med
att ställa en följdfråga: Är det för att
möjliggöra sådana här manövrer som
regeringen nu har börjat publicera sina
propositioner på det sätt som jag just
har beskrivit?

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Jag tycker inte att herr
Fäldin behöver känna det genant att
lian inte vid ett möte med sina väljare
har haft tillgång till en proposition som
så småningom kommer till riksdagen
men vars innehåll på annat sätt har
blivit bekant för allmänheten. Jag kan
erinra herr Fälldin om en annan situation
som varken han eller någon i regeringen
kan göra någonting åt. Det förhåller
sig ju så att när en proposition
är av den arten att den skall gå till lagrådet,
blir lagrådsremissen offentlig,
och då finns handlingarna tillgängliga
för pressen och för massmedia. Det kan
förflyta veckor för att inte säga månader
innan ärendet efter lagrådsbehandlingen
kommer på riksdagens bord.
Sådana situationer är alltså i och för sig
inte egendomliga, och jag tror säkert att
allmänheten förstår detta.

Däremot måste jag reagera mot att
herr Falldin uppfattar detta som manövrer.
Jag tycker att det är fullständigt
naturligt att regeringen inte håller tyst
med de förslag som den avser att lägga
fram utan att den på ett ganska tidigt
studium i olika former ger offentlighet
åt vad den avser att komma med.

I det speciella fall som herr Fälldin
nu tog upp har jag faktiskt tagit reda
på hur det låg till. Propositionen om
de äldre arbetslösa inkom till kammaren
den 23 februari kl. 14.30 exakt. Det
var tydligen dagen efter den här ifrågavarande
presskonferensen.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Det tjänar kanske inte
någonting till att vi diskuterar den här
jämförelsen med lagrådsremissen. För
det första har regeringen vid en remiss
ännu inte tagit slutlig ställning till frågan.
Det gör man när man har fått remissvaret.
För det andra förmodar jag
att om jag som riksdagsman är intresserad
av lagrådsremissen, så har jag
möjlighet att få ta del av den. Detta
är den stora skillnaden.

Statsrådet säger att propositionen var
tillgänglig den 23, om jag fattade rätt.
Men det gällde originalexemplaret som
sekreteraren har fått. Det är emellertid
inte av intresse i sammanhanget.
Det är delningsupplagan —• den som vi
riksdagsmän får på våra bänkar — som
är intressant. Jag vill återkomma härtill
genom att säga att det väl inte är
alldeles utan fog när jag talar om manövrer,
ty om statssekreteraren i statsrådsberedningen
— alltså inte vilken
herre som helst utan en person som är
insatt i arbetet och som, såvitt jag vet,
har en del med regeringens samordningsarbete
att göra — har utnyttjat tiden
mellan presskonferensen och det
tillfälle då vi fick propositionen till att
beskylla oppositionen för att inte ha
några alternativ, då har man rätt att
dra sådana slutsatser som jag har gjort.
Än mer anmärkningsvärt framstår det,
om man till denna omständighet lägger
det faktum att propositionen innehåller
väsentliga ändringar jämfört med de
utgångspunkter statsrådet hade för de
direktiv som förelädes utredningen och
som bildat grund för denna. De ändringarna
är föranledda av initiativ från
oppositionen. Det är inte så att man
har stått tomhänt eller handfallen i detta
fall — och inte när man fått propositionen
heller.

Jag tycker definitivt inte om den metod
som man här har använt.

Torsdagen den 29 februari 1968

84 Nr 9

Interpellation om kreditstöd till verksamhet för tillvaratagande av stormskadat
virke

Herr statsrådet GEIJER:

Herr talman! Att jag nämnde att propositionen
hade kommit till riksdagen
den 23 var inte därför att jag tyckte
att detta hade någon större betydelse i
sammanhanget. Jag förstår inte varför
herr Fälldin tagit upp just detta fall.
Han kunde lika gärna ha tagit upp frågan
om det bostadspolitiska stödet
till barnfamiljerna. I den frågan har
det också hållits en presskonferens där
det redogjordes för huvudinnehållet i
den kommande propositionen. Det dröjer
väl ännu någon tid innan den propositionen
kommer.

I den fråga vi nu diskuterar var det
av en ren tillfällighet som propositionen
råkade komma riksdagen till handa
dagen efter det presskonferensen
hade ägt rum.

Herr FÄLLDIN (ep):

Herr talman! Statsrådet Geijer har
rätt i att det inte är någon enstaka företeelse
som gett mig anledning till denna
fråga, men för att motivera och belysa
den har jag använt en enstaka företeelse.
Om frågeinstitutet gav oss tid
därtill, skulle jag kunna ge ytterligare
exempel.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 37, angående naturvårdsforskningens
organisation och statsbidrag
till avloppsreningsverk m. m.

Interpellation om kreditstöd till verksamhet
för tillvaratagande av stormskadat
virke

Ordet lämnades på begäran till herr
FÄLLDIN (ep), som anförde:

Herr talman! Omkring årsskiftet
1966/67 drabbades kustområdet från

Medelpadsgränsen i söder och nagra
mil in i Västerbotten i norr av mycket
omfattande skador på växande skog till
följd av storm och snö i kombination.
Inom de berörda områdena har den
skadade kubikmassan bedömts motsvara
tre års normala uttag. Olika åtgärder
har vidtagits för att ur skogsägarnas
och samhällets synpunkt begränsa skadornas
omfattning. Bl. a. har man genom
besprutning med speciella preparat
försökt förhindra insektsangrepp på
den kvarstående skogen. Försäkringsbolagen
har förklarat att man, enligt
en med företrädare för skogsägarna
överenskommen schablonregel, kommer
att lämna bidrag till reproduktion
i de fall skadorna haft en sådan omfattning
att slutavverkning av beståndet
är nödvändig. Genom proposition
till årets riksdag har föreslagits ändrade
regler för skogskontoinsättningar
vid likvider avseende stormfällt virke.
Däremot har framställningar till regeringen
om stödåtgärder till de mest
drabbade skogsägarna under hänvisning
till att skadorna är en följd av
omständigheter som får sägas ha naturkatastrofs
karaktär och som icke
ryms inom vanligen förekommande försäkringsvillkor
— icke lett till några
åtgärder.

Det är självfallet angeläget både för
skogsägaren och för samhället att så
mycket som möjligt av den skadade
virkesmassan upparbetas och tas till
vara. Intensiva åtgärder har också satts
in för att få fram virket till förädling.
Dessa åtgärder har i sin tur lett till att
det för närvarande inte finns möjligheter
att finna avsättning för det övriga
virke som kommer fram. Avsättningsmöjligheterna
och prisbildningen på
trä- och pappersindustrins produkter
utgör självfallet den grundläggande orsaken
till utvecklingen. Mot denna bakgrund
har starka begränsningar i avverkningarna
vidtagits eller planerats,
och skogsbrukets arbetskraft kommer
att drabbas av stora sysselsättningssvå -

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

righeter. För att möta denna situation
har arbetsmarknadsverket antagit ett
program innehållande olika åtgärder
för att bistå dem som blir arbetslösa.
Framför allt satsar man på utbildning
och fortbildning för att möta de krav
som reses i takt med den fortgående
mekaniseringen inom skogsbruket.

Trots dessa åtgärder kvarstår sysselsättningsproblemet
för många berörda
inom detta område. Till detta kommer
det faktum, att betydande virkeskvantiteter
ligger kvar i skogen och tar skada.
Sysselsättningssituationen inom skogsbruket
är allmänt känd, och när det
gäller omfattningen av det efter stormskadorna
ännu ej upparbetade virket,
har det bedömts utgöra 20—25 miljoner
kubikfot.

Genom en rad olika selektiva åtgärder
har man försökt motverka att arbetslösheten
skall få ytterligare utbredning.
Dit hör t. ex. frisläppandet av investeringsfonderna
för att möjliggöra
för företag att producera på lager. I
samma syfte har såväl kommunala som
statliga industribeställningar — de förra
med statliga bidrag — lagts ut.

Om statsmakterna t. ex. ställer krediter
till förfogande och kompenserar för
räntekostnader och i vissa fall ökade
hanteringskostnader skapas möjligheter
för att fortsätta tillvaratagandet av det
skadade virket och överlagra det till
nästa säsong. Överlagringen skulle kunna
ske både i skogsägarföreningarnas
och förädlingsindustriernas hand. Räntekostnaden
torde i nuvarande ränteläge
kunna uppskattas till ca 7 öre per
kubikfot. I de fall där överlagringen
inte kan ske i ordinarie virkesmagasin
torde man få räkna med en viss extra
hanteringskostnad.

Eftersom åtgärder i den riktning jag
antytt dels skulle ha en positiv sysselsättningseffekt
och dels skulle innebära

Meddelande ang. enkel fråga
tillvaratagande av en naturtillgång som
eljest kan riskera att gå till spillo, torde
de samhällskostnader som påfordras
vara mycket väl motiverade och väl tåla
en jämförelse med andra åtgärder varom
full enighet rått.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till
lcreditgivning och räntekompensation
för de lager- och extra hanteringskostnader
som uppkommer genom tillvaratagande
av de stormskadade virkeskvantiteterna
och därmed samtidigt medverka
till förbättrad sysselsättning i det berörda
området?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Skärman (fp) till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet:
»Anser Herr Statsrådet att

Kungl. Maj :ts prövning rörande fastställelse
av stadsplan bör ske utan att
avvakta vattendomstolens utslag eller
utan sammanhang med Kungl. Maj :ts
prövning av tillåtligheten enligt vattenlagen
av industriell anläggning, som
utgör förutsättningen för stadsplanen?»

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 17.34.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/ Solveig Gemert

Nr 9

Fredagen den 1 mars 1968

Fredagen den 1 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 22
nästlidne februari.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 37, angående naturvårdsforskningens
organisation och statsbidrag
till avloppsreningsverk m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

36, med förslag till smittskyddslag,
m. m.; och

nr 38, angående godkännande av
uppgörelse om ändring av överenskommelsen
med Finland den 17 november
1949 angående betalning av
vissa till Finland lämnade svenska krediter.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motion; nr

37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till narkotikastrafflag,
m. m., i vad propositionen
avser riktlinjerna för organisationen

av vården av narkotikamissbrukare,
jämte motioner;

nr 38, i anledning av vissa motioner
rörande sysselsättningsskapande åtgärder; nr

39, i anledning av motioner om
främjande av sysselsättningen genom
beställning av materiel för försvaret;
och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilt investeringsavdrag vid
taxering till statlig inkomstskatt jämte
motioner;

nr 5, med anledning av motioner angående
förordningen om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten;

nr 6, med anledning av motioner om
rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för kostnad i samband med övervakningsuppdrag; nr

7, med anledning av motioner angående
arbetsgivares skyldighet att
lämna kontrolluppgift beträffande naturaförmåner;
och

nr 10, med anledning av motioner
angående förfarandet vid beräkning av
lagfartsstämpel för köp av kronomark;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående anslag på tilläggsstat
för utredning om riksdagens hus in. m.;

nr 9, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående projektering av provisoriska
lokaler för riksdagen jämte
motioner;

nr 10, i anledning av motioner an -

Fredagen den 1 mars 1968

Nr 9

gående viss försäkringsverksamhet;
och

nr 11, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående lönegradsplaceringen
av tjänsten som chef för förvaltningskontoret
jämte motioner;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av motioner angående
arvsrätten för barn utom äktenskap
;

nr 10, i anledning av motioner om
särskilda prov för erhållande av vapenlicens; nr

11, i anledning av dels motioner
om företagsinteckning vid renskötsel,
dels ock motioner om företagsinteckning
vid yrkesmässig trädgårdsodling;

nr 12, i anledning av motion om viss
begränsning av rätten att göra bandupptagning
m. m.;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till atomansvarighetslag
m. m.; och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1965
(nr 186) om lagrådet m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till narkotikastrafflag,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet;

nr 5, i anledning av motioner om
sänkning av statsbidraget till den allmänna
sjukförsäkringen;

nr 6, i anledning av motion angående
uppvärmning av bostadslägenheter;
och

nr 7, i anledning av motioner angående
föreningsrätten;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående riktlinjer för en reform
av fastighetsregistreringen;

nr 6, i anledning av väckta motioner
om införande av provisoriskt körkort;

Meddelande ang. enkel fråga

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelserna för återkallelse
av körkort;

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående den kommunala förköpsrätten
till fastighet;

nr 9, i anledning av väckta motioner
om upphävande av affärstidslagen;

nr 10, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förhindrande av
olycksfall bland barn;

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående övergångsställe för gående;
och

nr 12, i anledning av väckta motioner
om offentlig auktorisation av låssmeder;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 6, i anledning av motioner angående
en statlig propagandakampanj för
bättre förebyggande hälsovård;

nr 7, i anledning av motion om åtgärder
för att tillgodose de hemlösas
hjälpbehov; och

nr 8, i anledning av motioner om
skyldighet att inlösa engångsglas.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av herr
Lundberg (h) till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet: »Ingår
i instruktionerna till den svenska
delegationen vid UNCTAD II ett klart
avståndstagande från de krav som
framförts i Alger-stadgan beträffande
tillskapandet av och stödet till nationella
handelsflottor och varvsindustri?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem
K.-G. Lindelöw

j'' Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1968