Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1964

25—28 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 25 februari Sid.

Interpellation av herr Adolfsson ang. åtgärder för att hindra föroreningar
av kustvatten och stränder .................... 4

Onsdagen den 26 februari

Svar på fråga av fru Segerstedt Wiberg ang. undervisningen i
idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet.......... 7

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten 11

Om ökade anslag till fångvården ............................ 14

Om avskaffande av den särskilda varuskatten på socker ...... 18

Ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet 24
Interpellationer:

av herr Wikner ang. rationaliseringsåtgärder beträffande det

privata skogsbruket .................................. 28

av herr Nilsson, Yngve, ang. placeringen av elever från södra

Sverige vid seminarierna för huslig utbildning.......... 29

av herr Larsson, Lars, ang. viss ändring av reglerna om samordning
mellan pensioner och livräntor ................ 29

1 Första kammarens protokoll 196t. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 februari std.

Val av tjugufyra valmän jämte suppleanter för utseende av riksdagens
justitieombudsman samt dennes ställföreträdare...... 6

Statsutskottets utlåtande nr 15, om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten .......................... 11

— nr 12, ang. utgifterna inom civildepartementets verksamhetsområde
................................................ 13

— nr 16, ang. utgifter å tilläggsstat II: justitiedepartementet____ 13

— nr 17, ang. utgifter å tilläggsstat II: utrikesdepartementet .... 13

— nr 18, ang. utgifter å tilläggsstat II: försvarsdepartementet .. 13

— nr 19, ang. utgifter å tilläggsstat II: socialdepartementet .... 13

— nr 21, ang. utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet 13

— nr 27, stat för statens allmänna fastighetsfond ............ 14

— nr 28, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan m. m........................................... 18

— nr 29, ang. ersättning till Ruth Maria Erneberg m. fl......... 18

— nr 30, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan ................................................ 18

Bevillningsutskottets betänkande nr 7, om avskaffande av den
särskilda varuskatten på socker och sirap ................ 18

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om ändrad lydelse av 11 § 1
och 2 mom. förordningen angående grunder för förvaltningen
av viss kronoegendom .................................. 24

— nr 2, om ändrad lydelse av 2 § förordningen angående bygg nadsforskningsavgift

.................................... 24

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, om förslag till förordning med
vissa bestämmelser angående seminverksamhet bland får .... 24

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om utredning rörande
variationer i sjukfrekvensen mellan män och kvinnor 24

— nr 2, ang. ersättning till arbetsgivare för fullgörande av upp bördsskyldighet

........................................ 24

Tisdagen den 25 februari 1964

Nr 9

Tisdagen den 25 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 18
och den 19 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 för kungl. hov- och
slottsstaterna;

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1964/65 till oförutsedda utgifter;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen behandlade för
flera huvudtitlar gemensamma frågor;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde; nr

61, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1964/65 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 63, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av
kronan tillhörig mark m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 64, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 44, angående byggnadsarbeten
vid lantbrukshögskolan och statens
skogsmästarskola.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 12, 15—19, 21
och 27—-30, bevillningsutskottets betänkande
nr 7, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2, jordbruksutskottets
utlåtande nr 4 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1 och 2.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde statsutskottets
utlåtande nr 15 skulle uppföras
närmast före samma utskotts utlåtande
nr 12.

Anmäldes och bordlädes

dels Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 43, angående
val av ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling,

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade propositioner:

nr 45, angående tillbyggnad av Institutet
för metallforskning; samt

Nr 9

Tisdagen den 25 februari 1964

Interpellation ang. åtgärder för att hindra

nr 46, angående organisationen av
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
m. m.

Interpellation ang. åtgärder för att
hindra föroreningar av kustvatten och
stränder

Herr ADOLFSSON (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Det stora oljeutsläpp i
Askeröfjorden, som Essos petrokemiska
industri i Stenungsund åstadkom den
12 februari i år, reser ånyo frågorna
om skydd för kustvattnen och stränderna
och om åtgärder för att i görligaste
mån säkra dessa för friluftsändamål.
Enligt min uppfattning tarvas dels rigorösa
bestämmelser till förebyggande
av vattenförorenande industriutsläpp,
i synnerhet olja, dels en ur dessa synpunkter
lämpligare placering av industrier
av sådan art, slutligen också en
revision av strandlagen.

Frågan om skyddet av kustvattnen och
stränderna berör skilda delar av vårt
land. Här anknyter jag emellertid närmast
till förhållandena inom västkustområdet.
Inom vissa delar av detta är
den industriella och kommersiella expansionen
stark och befolkningsökningen
i samband därmed betydande.
Den markerade befolkningskoncentrationen
liksom den ökande turismen har
medfört starkt stegrade anspråk på
möjligheter till friluftsliv i strandområdena.
Samtidigt med detta ökade behov
har möjligheterna emellertid snarast
minskat. Stora områden vid stränderna
är formligen »igenkorkade» av
skilda slags privata anläggningar, varjämte
badvatten förorenas genom industriellt
och annat utsläpp. Behovet av
friluftsanordningar och av tillgång till
kustvattnen och stränderna kommer
utan tvivel att ytterligare öka, varför
denna fråga måste bedömas som mycket
stor.

Åtgärder för skydd av strandområdena
och vattnen hade behövt vidtagas

föroreningar av kustvatten och stränder
för tiotals år sedan, men självfallet kan
denna underlåtenhet inte få följas av
slapphet i fråga om att rädda det som
ännu finns kvar att rädda. Strandlagen
ger endast begränsade möjligheter att
säkra strandområdena för allmänt begagnande.
Bland annat kan strandlagsförbud
läggas högst intill en gräns av
300 meter från strandlinjen. För skyddandet
av de allmänna friluftsintressena
är det vidare angeläget att en revidering
av lagen täpper igen de många
kryphål som densamma i sitt nuvarande
skick inrymmer.

När det gäller oljeutsläpp av den art
jag nämnt eller andra industriella föroreningar
i kustvattnen synes det vara
nödvändigt med kategoriska bestämmelser
beträffande sådana fasta anordningar
att utsläpp förebygges. Det bör
påpekas att det stora oljeutsläppet i
Askeröfjorden skedde i samband med
ett driftsexperiment samt att av allt att
döma inga egentliga observations- eller
beredskapsåtgärder hade vidtagits. Vidare
vidtog företaget bekämpning av
oljemassorna på vattnen och längs stränderna
först efter ett par dygns förlopp.
För övrigt torde det inte vara möjligt
ens på ett tidigt stadium att effektivt
rensa stränderna efter oljeutflöde;
sandstränder blir mer eller mindre förstörda
av oljan. Följaktligen kräver
skyddet av vattnen och stränderna att
företagen ålägges inte blott ständig
kontroll och beredskap utan även permanenta
anläggningar som hindrar
eventuellt oljeutflöde att nå vattnen.

Då emellertid industriutflöde trots
sådana anordningar kan till följd av
olyckliga omständigheter uppkomma,
förefaller det angeläget med en sådan
lokalisering av dylika industrier att friluftsintressena
kan skyddas.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande fråga:

Vill statsrådet lämna en redogörelse
för vilka åtgärder som planeras i syfte
att hindra föroreningar av kustvatt -

Tisdagen den 25 februari 1964

Nr 9

Interpellation ang. åtgärder för att hindra föroreningar av kustvatten och strander

nen och stränderna samt för en sådan
lokalisering av industrierna att friluftsintressena
kan skyddas?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 661, av herr Jonasson in. //., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition

nr 42, med förslag till lag om ändring i
vattenlagen; samt

nr 662, av herr Hansson, Nils, och
herr Pettersson, Gunnar, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 42, med
förslag till lag om ändring i vattenlagen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw

, . t Job

lrV.il

-r ^år.-/c OM* -n»(l •

O" v,;. :■»•;( .dik!v.,1 ;»>

f :t ; >.-iI i > nruwu

Bijpii /
5*>i • åt iiy.

hishni.l

.uo‘<

■Si)

t?,i

noebivV åufitlft«

it »jbVrt
• -1.1 .gi idbavf''
fflflkM

\ ''C n t{

ziiilmTjW
1‘jå A ,r.oa3!i oyP
no?.*

VI . a it t

vwifi)i

; ti

Nr 9

Onsdagen den 26 februari 1964

Onsdagen den 26 februari

in XI- <i

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Företogs val av tjugofyra valmän för
utseende av riksdagens justitieombudsman
samt dennes ställföreträdare.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! För vartdera av de två
val, som skall förrättas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna en gemensam
lista, vilken godkänts av de av
kammaren valda ledamöterna i talmanskonferensen.
Vardera listan upptar
namn på så många personer, som
det ifrågavarande valet avser.

Herr förste vice talmannen avlämnade
därefter två särskilda listor.

Den lista, som avsåg valet av valmän,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:

Strand

Elmgren

Andersson, Axel Johannes

Virgin

Ahlkvist

Lindahl

Nilsson, Ferdinand
Pettersson, Georg
Källqvist
Arvidson
fröken Mattson
Svedberg, Erik
Palm

Svanström

fru Segerstedt Wiberg

Hernelius

Svensson, Axel

Magnusson

Söderberg

Hanson, Per-Olof

Kaijser

Geijer, Lennart

Jonasson

Hilding

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av sex suppleanter för
de valmän, som av kammaren fått i uppdrag
att utse riksdagens justitieombudsman
samt dennes ställföreträdare.

Den av herr förste vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:

Hedström

Wärnberg

Nyman

Holmberg

Dahlberg

Carlsson, Eric

Efter det denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För att kunna deltaga i OECD:s jordbruksministerkonferens
i Paris anhåller
jag härmed om ledighet från riksdagsarbetet
den 26 och den 27 februari.

Stockholm den 25 februari 1964

Eric Holmqvist

Den begärda ledigheten beviljades.

Onsdagen den 2(i februari 1904

Nr 9

Ang. undervisningen i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 56, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning av viss kronan tillhörig
mark, in. m.

Ang. undervisningen i idé- och lärdomshistoria
vid Göteborgs universitet

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara fru Segerstedt
Wibergs fråga angående undervisningen
i idé- och lärdomshistoria
vid Göteborgs universitet, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den

4 februari, fick nu ordet och anförde:

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg

har frågat mig, vilka åtgärder jag ämnar
vidtaga för att säkerställa undervisningen
i idé- och lärdomshistoria
vid Göteborgs universitet.

I förra veckan besvarade jag i andra
kammaren en av herr Nordstrandh
ställd fråga av i princip samma innehåll.
Det svar jag då lämnade herr
Nordstrandh utgör svar även på den
fråga fru Segerstedt Wiberg ställt, varför
jag härmed upprepar detsamma.

Undervisning i ämnet idé- och lärdomshistoria
förekommer f. n. vid universiteten
i Uppsala och Göteborg. Vid
det förstnämnda lärosätet företräds ämnet
av en professor. I Göteborg är det
examensämne så länge docenten Henrik
Sandblad är villig och oförhindrad
att förrätta examination i ämnet.

Undervisningsresurserna regleras i
Göteborg genom en s. k. petitaplan.
Innevarande budgetår har universitetskanslersäinbetet
i överensstämmelse
med universitetets förslag tilldelat ämnet
sammanlagt 120 professorstimmar
och 1 000 assistenttimmar samt högst

5 000 kr. till examinationsarvoden. Den
ökade tillströmningen av studerande
till ämnet under hösten 1963 har —
vill jag understryka — ej föranlett nå -

gon framställning om ytterligare tilldelning
av lärarkrafter enligt den s. k.
automatikens regler.

Bakgrunden till den uppgift som nyligen
cirkulerade i pressen om att tillträdesspärr
måst tillgripas i ämnet innevarande
termin utgöres av en av docenten
Sandblad till historisk-filosofiska
sektionen i Göteborg ingiven framställning
om införande av spärr i ämnet.
Som skäl för en sådan åtgärd angavs
bl. a. den ökade tillströmningen
av studerande. I en senare ingiven
skrivelse har dock, enligt vad jag inhämtat,
docenten Sandblad återkallat
detta förslag med motiveringen att de
svårigheter som uppstått i första hand
inte vore hänförliga till undervisningsvolym
och examinationsbörda utan hade
sin grund i förhållandet att ämnet
saknar fast organisation. Någon tillträdesspärr
kommer sålunda inte i fråga
för innevarande termin. Docent
Sandblad har vidare i sistnämnda skrivelse
meddelat, att han är beredd att
fr. o. m. läsåret 1964/65 fortsätta sin
undervisning och examination, dock
endast för studenter som dessförinnan
påbörjat studier i ämnet. Någon verksamhet
utöver denna kan docenten
Sandblad, enligt vad han uppger, ej
åtaga sig, såvida ej en fast lärartjänst
i idé- och lärdomshistoria inrättas.

Av vad jag nu sagt framgår att det
problem som docenten Sandblads,
framställningar aktualiserat inte är en
fråga om bristande undervisningsresurser
utan gäller spörsmålet om inrättandet
av en fast lärartjänst i ämnet. Det
bör i detta sammanhang framhållas att
universitetet i sina petitaframställningar
under flera år framlagt förslag
om inrättande av en professur i idéoch
lärodomshistoria. Dessa förslag har
dock under de senaste åren inte förts
vidare av universitetskanslern, således
inte heller i förslagen till anslagsäskanden
för 1964/65. Som framgår av
årets statsverksproposition har inte
heller jag funnit anledning att framlägga
förslag i denna fråga. Det torde

Nr 9

Onsdageii den 26 februari 1964

Ang. undervisningen i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet

ankomma på universitetet att, om det
visar sig nödvändigt, vidtaga åtgärder
för att anskaffa annan lärare, som kan
svara för undervisningen och examinationen
i ämnet.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för hans svar.
Jag beklagar att jag tvingat honom att
två gånger svara på nästan samma fråga.
Det enda som möjligen kan trösta
ecklesiastikministern är att vi i dag
har litet fler åhörare än de högt räknat
åtta personer som lyssnade i fredags i
andra kammaren.

Jag ställde min fråga sedan det blivit
klart att undervisningen i ämnet idéoch
lärdomshistoria i Göteborg hotades
av nedläggning. De uttalanden som
gjordes tydde — det framgår också av
svaret — på en viss desperation. En
nedläggning av undervisningen skulle
vara beklaglig, herr talman, med tanke
på det allt större intresse som studenterna
visat, men också med tanke på
det värde som ämnet har och vilket
klart betonas av gymnasieutredningen.
Den säger bl. a. att värdet av studier i
idéhistoria står utom allt tvivel och
att vi genom ämnet har fått perspektiv
på oss själva och vår värld. Samtidigt
skulle jag vilja säga, att det förefaller
som om gymnasieutredningens betänkande
har tillskrivits en väl stor betydelse
då det gäller intresset för ämnet.

Såvitt jag förstår har hela den nuvarande
situationen uppkommit på
grund av en rad samverkande, ganska
olyckliga omständigheter. Undervisningen
startades mera som ett provisorium,
och det sades att idé- och lärdomshistoria
skulle vara examensämne
i Göteborg så länge docenten Sandblad
var oförhindrad att examinera. Men sedan
har det inträffat, att undervisningen
blivit mer framgångsrik än man räknat
med och att den för varje år har
samlat allt fler elever.

I universitetets petitaframställning

har ämnet länge ställts bland de främsta
då det gällt inrättande av professurer.
I år stod det nära nog främst
bland humanistiska fakultetens önskemål
-—- det enda som stod högre var en
framställning om omvandling av precepturen
i slaviska språk till professur.
Kanslern hade emellertid vid det tillfället
andra önskemål, och universitetets
förslag nådde aldrig departementet.
Ecklesiastikministern följde kanslerns
förslag, och det är väl den vanliga
gången. I praktiken blev det så,
att ecklesiastikministern inte tog förslaget
att inrätta professuren i idé- och
lärdomshistoria och inte heller förslaget
om en professur i franska, som
kanslern förordat.

I fredagens debatt framhöll ecklesiastikministern,
att vi som nu frågar kunde
ha motionerat vid riksdagens början.
Den förebråelsen saknar inte berättigande,
men i början av året var
så många andra frågeställningar beträffande
universitetet i Göteborg aktuella,
och jag tror det är mest korrekt
att säga att professuren i idé- och lärdomshistoria
kom bort under diskussionerna
i Göteborg. Det fördes, som
ecklesiastikministern nog vet, en ganska
hetsig debatt vid årets början och
framfördes ganska många klagomål, så
saken glömdes — åtminstone av oss
riksdagsledamöter.

Men herr statsråd, är det inte så att
vi alla liksom vant oss vid att docenten
Sandblad har skött denna undervisning
år efter år på den tid han haft vid
sidan om sitt ordinarie arbete. Jag tror
man bör säga att han har kunnat göra
det tack vare generositet från sin andra
arbetsgivares sida — han har inte
sällan fått tjänstledighet, och hans
tjänstgöring har väl i någon mån utformats
med tanke på hans arbete vid
universitetet. Det har gått bra, och
man har inte funnit anledning att införa
några större förbättringar för undervisningen.

På senare tid har assistenttimmarna
visserligen ökat i antal, men andra för -

Onsdagen den 26 februari 1964

Nr 9

Ang. undervisningen i ide- och 1
ändringar har som sagt inte skett, utom
detta att eleverna har blivit fler. Ämnet
har rönt större uppskattning dels som
bildningsämne, dels som merit vid sökande
av lärartjänster, och det har
också visat sig äga ett värde för de fria
yrkena. Däremot är det fel att säga, att
historikerna har dominerat bland eleverna.

Jag kan förstå att ecklesiastikministern
inte vill få en professur införd så
att säga bakvägen, men det är alldeles
klart att läget nu har blivit sådant att
undervisningen inte kan fortgå på
samma sätt som tidigare. I svaret säger
ecklesiastikministern att det inte är
fråga om bristande undervisningsresurser.
Nej, i det avseendet brister det inte,
om man anser det möjligt att bortse
från de krav som i sammanhanget
måste ställas på läraren i hans egenskap
av institutionschef. De administrativa
resurserna saknas. Institutionschefen
tvingas nu att på fritid och utan
ersättning bedriva forskning och sköta
en rad praktiska angelägenheter — deltaga
i sammanträden, besvara remisser
och liknande. Det gör att han i praktiken
har en arbetsbörda som till stor
del motsvarar en professors; men han
har en lön som nog mera motsvarar
tredjedelen av vad en professor har.

Om jag förstår svaret rätt, menar
statsrådet Edenman att universitetet
bör se sig om efter en annan lärare.
Men är det inte att spetsa till svaret väl
mycket? Jag vet inte heller om universitetet
vinner så mycket på detta ur
ekonomisk synpunkt. Men framför allt
tror jag att det blir svårt att finna någon
annan lämplig lärare. Efter vad
som sagts mig från sakkunnigt håll är
det tveksamt om lärare finns i de andra
nordiska länderna; ecklesiastikministern
antydde i fredags att man borde
söka där. Här gäller det ju i hög
grad just svensk idé- och lärdomshistoria
—- och det torde vara ännu mer
tveksamt om någon annan lämplig
svensk lärare finns att tillgå. Att söka
lärare från annat land framstår ju ock fl

Första kammarens protokoll 196b. Nr 9

lärdomshistoria vid Göteborgs universitet

så i någon må som om man skulle gå
över ån efter vatten.

Vore det inte möjligt att nå en uppgörelse
på ett förnuftigare och kanske
iiven mera hedersamt sätt? Jag tror att
det skulle vara alla till gagn, om man
kunde få slut på antydningar i press
och bland studenter om att departementet
inte vill nå en positiv lösning;
jag har inte sagt att de antydningarna
är riktiga, men att sådana åsikter finns
går inte att dölja.

Dessutom kan man väl fråga sig om
inte intresset bland ungdomen för just
detta ämne är ett uttryck för de bildningssträvanden
som hela universitetsupprustningen
kan sägas både bygga
på och vilja bejaka. Genom att inte tillmötesgå
en önskan bland studenterna
om en mer allmän kulturhistorisk
orientering riskerar man kanske att rasera
något av det som byggs upp. Vi
behöver tillgång till ett ämne som ger
möjlighet att överbrygga klyftan mellan
humaniora och naturvetenskap.

Det är troligen detta behov som gjort
att ämnet är aktuellt både i Lund och
i Stockholm. För Lunds del har motioner
om undervisning i detta ämne
framförts här i riksdagen, och jag tror
— ecklesiastikministern känner givetvis
till det mycket bättre än jag — att
man där planerar att redan i höst starta
en undervisning i idé- och lärdomshistoria.

Avslutningsvis vill jag säga, herr talman,
att det skulle vara beklagligt om
Göteborgs universitet nödgades att nu
inskränka, för att inte säga försämra,
den undervisning som hittills bedrivits
i ämnet.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Eftersom frågeställarens
anförande var så sakligt och upplysande
och eftersom hon avstod från att
citera grumliga källor, skall jag besvara
hennes fråga rakt på sak: jag vill i hög
grad medverka till en positiv lösning
när det gäller idé- och lärdomshisto -

Nr 9

Onsdagen den 26 februari 1964

Ang. undervisningen i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet

riens ställning i Göteborg. Det är mitt
svar, fru Segerstedt Wiberg.

Jag vill också säga att jag inte ett
ögonblick har menat att universitetet
bör — med understrykande då av bör
— se sig om efter en annan lärare än
docenten Sandblad. Tvärtom tror jag
att han är mycket lämplig. Men vad jag
sagt är, att ämnet idé- och lärdomshistoria
inte kan få stå och falla med en
enda person. Vi har en särskild petitaplan
för ämnet, och man får lärare efter
automatikens regler.

Under de dagar som gått efter diskussionen
i andra kamaren har jag låtit
undersöka saken litet närmare, och det
visar sig att därest man i höst kommer
att ha det antal studerande i ämnet på
olika stadier, som krävs t. ex. för att
få en universitetslektor, kommer man
automatiskt att erhålla en sådan. Och
det är alldeles självfallet att jag kommer
att medverka till den utvecklingen.

När det gäller docenten Sandblad är
problemet dock ett helt annat. Här rör
det sig om en professur i idé- och lärdomshistoria;
och som jag sade till den
ärade interpellanten i andra kammaren,
har jag inte tagit ställning till den frågan
under de två senaste åren. Den har
med andra ord inte ens varit aktuell i
departementet. Men det går enligt min
mening inte att diskutera som om professurens
inrättande vore förutsättningen
för undervisning i idé- och lärdomshistoria
— endast om det icke finns en
enda kompetent person i detta land och
i våra nordiska grannländer, som kan
svara för sådan undervisning, är det argumentet
relevant.

Jag känner faktiskt inte till, i varje
fall inte ännu, att man även i Lund funderar
på att starta undervisning i idéoch
lärdomshistoria; men det måste i
så fall innebära att man också i Lund
anser sig ha kompetenta krafter för undervisning
i detta ämne.

I allmänhet går det ju till på det sättet,
att när ett universitet vill lansera
ett nytt ämne så begär man att få det
som examensämne. På den vägen har

många nya ämnen kommit fram. Jag
kan inte här exemplifiera detta, men
vi har på det sättet fått en rad vad vi
kan kalla exklusivare ämnen. Ett sådant
ämne knytes då alltid an till en
docent eller annan kompetent lärare
på orten, som åtar sig att förrätta examination
och meddela undervisning. Så
småningom utvecklas ämnet, och man
får sedan pröva saken i den ordning
som aktualiseras. Det är alltså icke någon
katastrof för ämnet med hänsyn till
undervisningsresurserna, såvida inte
Sandblad är den absolut ende som kan
klara denna situation.

Detta är alltså svaret på frågan om
min inställning till ämnet idé- och lärdomshistoria
i Göteborg.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag har inte mycket att
tillägga. Jag ville inte ta ordet katastrof
i min mun; jag tycker inte att det är
riktigt att beskriva situationen på det
sättet. Jag anser emellertid att det skulle
vara beklagligt — det vidhåller jag
—- om man skulle förlora docenten
Sandblads kapacitet, ty han är onekligen
en av de främsta på detta område,
därom vittnar bl. a. de sakkunnigas uttalanden.
Därför hoppas jag att det
skall gå att lösa denna fråga på ett lyckligt
sätt.

Jag måste erkänna att jag inte är tillräckligt
hemmastadd i det mysterium,
som numera assistenttimmar, villkoren
för anställandet av lektorer och liknande
har blivit när det gäller universiteten.
Jag vet därför inte om det går att
lösa frågan genom att anställa en universitetslektor,
men jag förstår att statsrådet
Edenman — som säkert hittar ut
och in i alla dessa irrgångar — är välvilligt
inställd och önskar att frågan
skall få en positiv lösning. Längre har
jag över huvud taget inte hoppats att
komma.

Om man i Lund har någon lärare tillgänglig,
vet jag inte. Det har sagts mig
att det finns en motion här i riksdagen

Onsdagen den 20 februari 1904

Nr 9

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

— men det är ju någonting annat —
där man efter vad jag vet utgår från att
universitetet förfogar över en lärare
vid universitetet.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
43, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 11 instundande mars företaga val
av tre ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte tre suppleanter för
dem.

Detta förslag antogs.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majrts propositioner:

nr 45, angående tillbyggnad av Institutet
för metallforskning; samt
nr 46, angående organisationen av
centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott motionerna nr
661 och 662.

Om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson m.fl. (1:198) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Fröding och Anners (II: 240), hade
hemställts, dels att riksdagen måtte

med avslag på Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt här vore i fråga, ur
budgeten avföra samtliga de anslagsposter,
som funnes upptagna i en vid
motionerna fogad bilaga 1; dels att riksdagen
måtte, med ändring av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt här vore
i fråga, besluta, att samtliga de anslag,
som funnes upptagna i en vid motionerna
fogad bilaga 2, skulle vara obetecknade
samt minskas med vartdera en
tiondel av det föreslagna anslagsbeloppet;
dels att anslag till Omkostnader
hos diverse myndigheter måtte beräknas
till vissa angivna belopp under
andra, femte—åttonde och tionde—
tolfte huvudtitlarna; dels att reservationsanslag
till Diverse utgifter måtte
beräknas till vissa angivna belopp under
andra, tredje, femte—åttonde och
tionde—tolfte huvudtitlarna; dels att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att under de avförda
anslagen föreliggande medelsbehov
måtte i mån av medelstillgång tillgodoses
inom ramen för varje huvudtitels
här ifrågavarande anslag; dels att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa om sådan ändring av de
administrativa reglerna beträffande omkostnadsanslag,
att dessa såsom maximerade
totalbelopp utan bindande specificering
ställdes till vederbörande
myndigheters förfogande; dels ock att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t hemställa,
att vid varje budgetårs slut till
riksdagen måtte lämnas en redovisning
för användningen under förflutna budgetår
av anslagen till Diverse utgifter
och till Omkostnader hos diverse myndigheter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:198 och 11:240 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin, Åkerlund, Staxäng och Palm,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet

12 Nr 9 Onsdagen den 26 februari 1964

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

bort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 198 och II:
240,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till anslag till Diverse utgifter
respektive Omkostnader hos diverse
myndigheter, vilken överflyttning
beräknades medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 2)

godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring
beräknades medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 3)

hos Kungl. Maj:t hemställa, att efter
utgången av varje budgetår måtte till
riksdagen lämnas en redovisning för
användningen under budgetåret av de i
motionerna föreslagna anslagen till Diverse
utgifter respektive Omkostnader
hos diverse myndigheter.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
nr 15 är avgivet med anledning av
två likalydande motioner från högerhåll,
vilka •—• såsom framgår av utlåtandet
och den vid detsamma fogade
reservationen — innebär yrkande om
för det första att till särskilda gemensamma
poster på varje huvudtitel, Diverse
utgifter respektive Omkostnader
hos diverse myndigheter, överflytta ett
antal mindre omkostnadsanslag samt reducera
desamma med cirka 10 procent,
för det andra att förändra vissa större
omkostnadsanslag från förslagsanslag
till obetecknade anslag och reducera desamma
med cirka 10 procent samt för
det tredje att begära redovisning i efterhand
för hur anslagen i fråga utnyttjats.
Undantagna härifrån skulle vara
första, fjärde, nionde och fjortonde
samt delvis tredje huvudtitlarna.

Vi beräknar att den besparing, som
skulle möjliggöras om riksdagen god -

toge reservationens yrkande skulle uppgå
till cirka 40 miljoner kronor.

Motionerna är ingen nyhet för denna
kammare. Frågan har varit uppe
varje år sedan 1960, och det är alltså
nu den femte riksdagen som får taga
ställning till förslaget. Jag kan inte heller
säga att nya motiv förebragts i motionerna,
och jag skall inte försöka hitta
på några nu.

Den enda reflexion jag inte kan
underlåta att göra är den, att sparsamhet
väl egentligen inte skulle behöva
nya motiveringar varje gång som man
yrkar därpå och visar möjliga utvägar
att nå en sådan.

Om jag således inte själv gör anspråk
på att komma med nyheter i detta sammanhang,
så gör utskottsmajoriteten
det i stället. Den meddelar nämligen,
att Kungl. Maj:t i december i fjol givit
statskontoret i uppdrag att i samråd
med riksrevisionsverket utreda den
statliga bokföringen, kostnadsredovisningen
och programbudgeteringen samt
att de frågor som motionerna berör
kan komma under övervägande i detta
sammanhang. Häri ligger ett om inte
halvt medgivande så kanske dock ett
fjärdedels medgivande när det gäller
våra förslag och yrkanden, att statsförvaltningen
kan och bör rationaliseras
och besparingar uppnås.

Självfallet kan vi från vårt håll inte
annat än med tillfredsställelse notera
att, som det heter, trägen vinner och
att vi en dag kanske har majoriteten
med oss, även om det inte skulle bli
just denna dag. Vi vidhåller emellertid
våra yrkanden, då vi anser att dessa
mycket väl utan nämnvärda olägenheter
omedelbart kan förverkligas och då
besparingarna är så pass betydande.

Med detta, her talman, ber jag att få
yrka bifall till den av herr Virgin m. fl.
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Det är ju, som föregående
talare sade, inte första gången

Onsdagen den 20 februari 1904

Nr 9

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

soin denna fråga underkastas riksdagens
prövning. Det liar skett under fem
år i följd, och riksdagen har då haft
tillfälle att ingående diskutera de här
problemen. Några nya synpunkter har
inte framförts i motionerna.

Jag kan på utskottets vägnar inte säga
annat än att jag ber att få hänvisa
till vad herr Åkerlund nyss citerade,
nämligen att Kungl. Maj:t uppdragit åt
statskontoret att i samråd med riksrevisionsverket
verkställa utredning rörande
bokföring, kostnadsredovisning
och programbudgetering inom statsverksamheten.
Då frågan som framförts
i motionerna således i viss mån redan
är under behandling, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt samt
vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 117;

Nej — 21.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
alt han avstode från att rösta.

Herr Skärman anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen röstat ja
men å den elektriska omröstningstavlan
felaktigt angivits såsom frånvarande.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde; nr

17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser eck -

Nr 9

Onsdagen den 26 februari 1964

Om ökade anslag till fångvården

lesiastikdepartementets verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 12, 16, 18 och
21 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ökade anslag till fångvården

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl,.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning angående stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1964/65 jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1964, föreslagit
riksdagen godkänna ett statsrådsprotokollet
bilagt förslag till stat
för statens allmänna fastighetsfond för
budgetåret 1964/65.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Lundström
in. fl. (I: 180) och den andra inom andra
kammaren av herr Ohlin m. fl. (II:
232), i vilka, såvitt nu vore i fråga, hade
yrkats, att riksdagen skulle under
statens allmänna fastighetsfond till anslaget
för »Fångvårdsstyrelsens delfond»
anvisa

a) för alarmanordningar och omläggning
av elledningar 290 000 kronor enligt
fångvårdsstyrelsens äskanden i stället
för av departementschefen förordade
110 000 kronor,

b) för brandskyddsanordningar
150 000 kronor enligt fångvårdsstyrelsens
äskanden i stället för av departementschefen
förordade 125 000 kronor,

c) för ombyggnads- och förbättringsanordningar
vid äldre anstalter
2 400 000 kronor i stället för av departementschefen
förordade 1 100 000 kronor.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:180 och 11:232,
nämnda motioner såvitt nu vore i fråga,
godkänna ett utlåtandet bilagt förslag
till stat för statens allmänna fastighetsfond
för budgetåret 1964/65 (bilaga).

Reservation hade anförts av herrar
Boman, Ivar Johansson, Virgin, Bengtson,
Per Jacobsson, Kaijser, Källqvist,
Staxäng och Ståhl, fröken Elmén samt
herrar Nilsson i Göingegården, Eliasson
i Sundborn, Svensson i Ljungskile och
Larsson i Hedenäset, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
I: 180 och II: 232, nämnda motioner såvitt
nu vore i fråga, godkänna ett utlåtandet
bilagt förslag till stat för statens
allmänna fastighetsfond för budgetåret
1964/65 (bilaga), med de ändringar
däri, som föranleddes av de i
motionerna framställda, av reservanterna
tillstyrkta yrkandena.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Vid denna punkt är fogad
en reservation, till vilken fjorton
av statsutskottets ledamöter har anslutit
sig. Det gäller anslaget för fångvårdsstyrelsens
delfond, där reservanterna
ansluter sig till fångvårdsstyrelsens
anslagsäskande på en del punkter.
Detta gäller i frågan om alarmanordningar
och omläggning av elledningar,
där fångvårdsstyrelsen begärt ett anslag
av 290 000 kronor, medan departementschefen
förordar 110 000 kronor.
Vidare gäller det brandskyddsanordningar,
där fångvårdsstyrelsen begärt
150 000 kronor, medan departementschefen
föreslår 125 000 kronor. Slutligen
gäller det ombyggnads- och förbättringsanordningar
vid äldre anstalter,
där styrelsen har begärt 2 400 000

Onsdagen den 2(i februari 1904

Nr 9

kronor, men departementschefen förordar
en ncdprutning till 1 100 000 kronor.

Den förhöjning av Kungl. Maj:ts förslag
som reservanterna begär uppgår
alltså sammanlagt till 1 505 000 kronor.
Vad det här gäller — det framgår av
utskottets utlåtande — är i första hand
rymningsförebyggande åtgärder, vidare
skyddsåtgärder enligt av brandskyddsmyndigheterna
lämnade anvisningar
och till sist vissa anslag till standardförbättringar
och säkerhetsanordningar
i största allmänhet vid de ifrågavarande
äldre anstalterna.

Det är alltså inte särskilt stora saker
som det är fråga om, men vi för
vår del —- motionärerna och reservanterna
— har ansett att det med hänsyn
till det rådande krisläget på kriminalvårdens
område är angeläget att här
följa fångvårdsstyrelsens förslag.

Med anledning därav ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! Det är väl inte någon
som gärna vill ifrågasätta det behov
som återspeglar sig i fångvårdsstyrelsens
äskanden om anslag på denna
punkt. I sak är det emellertid svårt att
ha något bestämt omdöme om dessa äskanden.
Det är ju så, att det på många
andra områden i petitaskrivelserna
framställs önskemål, som inte kan tillgodoses,
när framställningarna senare
behandlas i kanslihuset och här i riksdagen.

Det finns närliggande områden, där
krav med fog kan resas på ökade anslag.
Jag vill peka på medicinalstyrelsens
äskande om anslag till vårdpaviljonger
för mentalsjukhusen t. ex. — det
är ett område som ligger nära till hands
att här tänka på — liksom på byggnadsstyrelsens
äskande om anslag när
det gäller ungdomsvårdsskolorna. Det
kan anföras många andra exempel som
visar att det kan finnas legitima behov

Om ökade anslag till fångvården

bakom petita, som ändå inte helt kan
tillfredsställas vid den följande behandlingen
i riksdagen.

Beträffande statens allmänna fastighetsfond
i sin helhet förhåller det sig
så, att omslutningssumman ökar med
28 175 000 kronor. Den ökningen är
främst förorsakad av posterna till reparation
och underhållskostnader samt
hyres- och arrendeutgifter m. m. för avfonden
förhyrda lokaler och arrenderade
markområden.

Majoriteten i statutskottet har ansett
att man inte bör rucka på det förslag
som är framlagt av Kungl. Maj:t. Jag
yrkar därför bifall till utskottets utlåtande.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord med anledning av denna motion
och den reservation som är bifogad
utskottets utlåtande.

Vi befinner oss ju i början av riksdagen,
och jag tycker att det är en liten
olustig tendens, om man i ett ansträngt
budgetläge på dessa smärre positioner
så här ogenerat bjuder över
med 1 1/2 miljon kronor på så pass lösa
grunder som reservanterna har gjort.
Totalt innebär Kungl. Maj:ts förslag en
ökning för fångvårdsstyrelsens reparations-
och nybyggnadsposter på nära 4
miljoner kronor eller 18,5 procent —
3 860 000 kronor noga räknat. Det är en
icke föraktlig uppräkning, och även
om man är medveten om att det är ett
ansträngt läge inom fångvården, så får
denna ansträngda huvudtitel behandlas
efter samma normer som andra ansträngda
huvudtitlar. Regeringen har
gjort en avvägning hur man skall fördela
denna ökning på reparationsposten
och nybyggnadsposten och har
kommit fram till den uppfattningen, att
det i detta läge var riktigt att i stället
för att lägga huvudvikten vid upprustningen
av det gamla — hur viktigt det
än kan vara — se till att man söker
forcera nybyggnationen för att skapa

Nr 9

Onsdagen den 26 februari 1964

Om ökade anslag till fångvården

de möjligheter till anstaltsplatser som
erfordras.

Man kan inte gå till mötes på båda
punkterna om man vill hålla en stram
budgetbehandling, en budgetbehandling
som är betingad av den allmänna
ekonomiska situationen i dag. Ser man
sedan litet närmare på motionärernas
yrkanden finner man att de avser huvudsakligen
alarmanordningar samt
ombyggnads- och förbättringsarbeten.
Vad alarmanordningarna angår tycks
motionärerna ha förbisett, att ett för i
år anvisat belopp på 70 000 kronor inte
kommer att tas i anspråk för avsett ändamål
utan enligt fångvårdsstyrelsens
eget förslag i stället disponeras just till
en förstärkning av alarmanordningar
och elreparationer.

Vad själva ombyggnadsarbetena beträffar
hade vi vid ingången av detta
budgetår en reservation på inte mindre
än 500 000 kronor, och trots denna reservation
vid ingången av budgetåret
är anslagsposten uppräknad med 20
procent. Jag tror inte att fångvårdsstyrelsen
i dagens läge kan göra av med
mera pengar på ett riktigt sätt än vad
som finns för detta ändamål.

Från dessa utgångspunkter hemställer
jag att kammaren följer utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON, PER, (fp);

Herr talman! Jag delar herr Fritz
Perssons uppfattning att det många
gånger kan vara svårt att fälla något
bestämt omdöme om i vad mån vederbörande
myndigheters anslagsäskanden
är av den beskaffenheten, att de till alla
delar bör eller kan följas av riksdagen.
Men jag har den meningen, att det är
svårt att finna ett område där det är så
angeläget som här att göra vad som
över huvud taget kan vara möjligt.

Det är klart att inga säkerhetsanordningar
kan ge ett helt skydd mot rymningar
eller mot olyckor som är förenade
med sådana, men det synes mig —
och jag tror det har föresvävat motio -

närerna och reservanterna —- att när
fångvårdsstyrelsen bedömer att det behövs
ett visst anslag för dessa speciella
ändamål, då har man också från styrelsens
sida ansett att det är möjligt att
använda dessa medel och att dessa medel
också skall kunna medverka till att
skapa den ökade säkerhet, som jag förmodar
att vi alla är lika angelägna att
åstadkomma.

Finansministern säger att det är olustigt
att så här i början av riksdagen
ställas inför ogenerade anspråk på så
lösa grunder, som man här har byggt
på. Jag är en smula överraskad över
denna inställning från finansministerns
sida. Jag skall inte här försöka måla
upp någon skräckbild av läget på detta
område, men alla som läst tidningarna
och följt med vad som hänt måste
ändå medge att förhållandena är oroande.
Det är väl det minsta man över huvud
taget kan säga, och kan man göra
något för att förebygga dessa risker och
dessa rymningar med alla de ohyggliga
efterverkningar, som de i många fall
fört med sig, så tror jag inte att man
skall hesitera inför de utgifter som det
här är fråga om.

Jag vill därför ånyo framhålla, alt
det inte bara är motionärernas yrkande
och motionärernas uppfattning man
har att ta ställning till. Det är också
fångvårdsstyrelsens mening som vi här
företräder, och jag är inte alldeles övertygad
om att den stora allmänheten delar
finansministerns uppfattning att
detta är ett ogenerat förslag, byggt på
lösa grunder.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall endast be att
få lämna en kompletterande upplysning.

Finansministern nämnde, att det
finns en odisponerad reservation om
500 000 kronor. Med detta belopp och
det förslag som regeringen framlagt
kommer fångvårdsstyrelsen att kunna
utföra alla de rymningsförhindrande

Onsdagen den 20 februari 19(54

Nr 9

åtgärder, som styrelsen har avsett i sina
petita. Vad som bär prutats på är
fasadreparationer, plåtarbeten m. m.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talmani Jag kan kanske inte
helt dela den känsla av överraskning,
som finansministern gjorde sig till tolk
för. Det har hänt förr att man i början
av vårriksdagen ställts inför ungefär
samma situation i andra avseenden
och att det skulle ligga annorlunda till
just i år hade man kanske inte väntat
sig.

En sak vill jag emellertid ytterligare
understryka. Jag kan inte förstå hur
dels motionärerna och dels reservanterna
kan ge detta område absolut prioritet
och mena att det inte finns något
område, som är så viktigt som detta —
att det inte finns något som är så angeläget
som att höja detta anslag med de
belopp som återfinnes i reservationen.
På de båda områden som jag nämnde
kan det vara precis lika angeläget att
rusta upp i något större utsträckning
än som nu sker.

Det har visats från de båda statsrådens
sida, att fångvårdsstyrelsen kan
utföra de arbeten som den tänkt sig,
och då tycker jag att saken är klar.
Men jag har ändå velat påpeka, att man
inte kan välja ut ett område och säga,
att det just där behövs ytterligare 1,5
miljon kronor. Det kan man lika väl
säga om de båda andra områden som
jag nämnde — vårdpaviljonger för
mentalsjukhusen och ungdomsvårdsskolorna.
Jag skulle kunna anföra ännu
flera exempel, där man menar att samma
behov skulle föreligga.

Hela den här inställningen kan jag
inte riktigt förstå. För min del har jag
mycket svårt att välja ut ett visst avsnitt
och ge det absolut prioritet.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det är i varje fall intressant
att höra att herr Fritz Persson

Om ökade anslag till fångvården

inte tror att riksdagen i alla frågor
kommer att svära på regeringens ord,
vare sig i början eller slutet av riksdagen.

Det är väl inte någonting märkvärdigt
att det framlägges ändringsförslag
i en fråga som denna. Herr Persson
tycks emellertid föreställa sig, att detta
är det enda förslag som vi framlägger
från folkpartiets sida i fråga om
kriminalvården. Det är i så fall ett
misstag. Vi har väckt fem olika motioner,
som berör olika avsnitt av kriminalvården,
av vilka detta är ett, och vi
kommer väl i sinom tid att få resonera
också om de övriga avsnitten.

För övrigt vill jag bara säga, att om
det enligt regeringens mening finns
pengar att göra de reparationer och förbättringar,
som förordas i motionerna,
så räcker tydligen inte dessa pengar
enligt fångvårdsstyrelsens egen mening,
eftersom denna myndighet har begärt
dessa anslag för ändamålet. Vi anser
att dessa anslag är av väsentlig betydelse.

Till finansministern vill jag säga att
vi inte på något sätt försämrar budgetläget
om dessa motioner bifalles. Folkpartiet
har framlagt förslag, som senare
kommer att behandlas, till sådana
inkomstförstärkningar, som fullt ut svarar
mot de utgiftsökningar eller inkomstbortfall,
som i andra sammanhang
föreslagits.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Bara en enda synpunkt!

Jag har all respekt för våra ambitiösa
ämbetsverk, men de har helt naturligt
inte på samma sätt som regering och
riksdag ansvaret för att fördela relativt
knappa medel över hela fältet. Var och
en är angelägen om sitt område. När
det därför anföres som argument: »Detta
har ju ämbetsverket fört fram och då
finns det verifikation för att all erforderlig
sakkunskap ligger bakom förslaget»,
vill jag bara tala om för herr
Lundström, att om den principen skul -

Nr 9

Onsdagen den 26 februari 1964

Om avskaffande av den särskilda varuskatten på socker

le accepteras vid början av budgetarbetet
varje år, skulle alla utgiftsstater ligga
700 å 800 miljoner kronor högre än
de gör när de serveras riksdagen.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag kan inte värja mig
för den uppfattningen, att det här har
förts ett ganska onyanserat resonemang.

Det är väl ingen som framfört den
meningen, att vi i alla avseenden bör
följa ämbetsverkens petitaframställningar
— det tror jag inte att någon
har gjort och inte heller kommer att
göra. Men det finns områden där det
med skäl kan sägas att angelägenhetsgraden
är så hög att man bör göra det.
Jag känner mig inte övertygad om att
den allmänna meningen är, att fångvårdsstyrelsens
åtgärder för att skapa
säkerhet vid våra fångvårdsanstalter
varit så genomgripande och effektiva,
att de egentligen kan betecknas som särskilt
anmärkningsvärda. Jag tror tvärtom
att många — och till dem hör jag
— har den uppfattningen, att fångvårdsstyrelsens
framställningar om
medel för att vidta dessa säkerhetsåtgärder
snarare håller sig i underkant.

Jag har alltjämt den uppfattningen
att det här gäller ett område, där man
måste satsa och där det ändå rör sig
om relativt begränsade belopp.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en

omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Per,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 64.

Föredrogos ånyo och företogos punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtanden: nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Ruth Maria Erneberg m. fl.; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om avskaffande av den särskilda varuskatten
på socker

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning av väckta
motioner om avskaffande av den särskilda
varuskatten på socker och sirap.

Onsdagen den 26 februari 19(54

Nr 9

Om avskaffande av den särskilda varuskatten på socker

1 de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 30, av herr Ferdinand
Nilsson rn. fl., samt 11:46, av herrar
Johansson i Dockercd och Svensson i
Va, hade hemställts, att riksdagen måtte
besluta, att den särskilda sockerskatten
skulle avskaffas från och med utgången
av innevarande budgetår.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
36, av herr Ferdinand Nilsson m. fl.,
samt II: 46, av herrar Johansson i Dockered
och Svensson i Vä, om avskaffande
av den särskilda varuskatten på socker
och sirap, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det kan tyckas onödigt
att gå upp i en fråga, bakom vilken står
ett enigt utskott och som dessutom föll
förra hösten. Det är ett par saker som
gör att jag likväl ber att få ta kammarens
intresse i anspråk ett kort
ögonblick -— i den mån det nu lyckas.

Det är ett ganska underligt sätt att
bedöma riksdagens rätt att besluta i bevillningsfrågor,
när man ena gången på
Kungl. Maj :ts initiativ struntar i pågående
utredningar och avskaffar en beskattning
av kaffet och andra gängen,
med hänvisning till att det pågår en
allmän skatteberedning, anser sig kunna
strypa den rätt som riksdagmännen
har att ta initiativ i dessa frågor.

Jag reagerar mot detta. Alla frågor,
eller nästan alla, tycks kunna skylas
bakom någon utredning om man inte
vill någonting. När det så passar för
Kungl. Maj :t plockas emellertid frågorna
fram och löses. Bara när det inte
passar hänvisar man till att en utredning
pågår. Jag anser det vara rimligt
att vi regagerar mot detta, bortsett från
partitillhörighet.

Utredningarna har väl en uppgift att
fylla, säger någon. Ja visst, men just inte
i föreliggande fall, då en allmän upp -

fattning föreligger att det är obefogat
att på detta sätt fördyra ett viktigt näringsmedel.
När Kooperativa förbundet
skriver till Kungl. Maj:t och ber att få
bort sockerskatten genast — i varje fall
provisoriskt — när biodlarorganisationen
konstaterar hur dyrt det är och
när min egen hustru säger: tänk, vad
sockret har blivit dyrt, då måste jag
säga att jag inte förstår vad skatteberedningen
skall kunna åstadkomma för
utredning därutöver. Jag anser att frågan
är tämligen klart dokumenterad,
och vi borde därför kunna bedöma den
någorlunda.

I höstas behandlade vi en motion angående
skolkostnaderna. Vi ville få till
stånd en omfördelning. Även då skyllde
man på en pågående utredning. Jag
förmodar att vederbörande utskott väl
visste att de ekonomiska resurserna för
den utredningen var fastställda genom
klara direktiv och att frågan om skolkostnaderna
helt enkelt inte fick rum
inom den ramen. Likväl hänvisar man
till en utredning. Det förefaller mig
orimligt att utskott skall hänvisa till så
torftiga och så slitna motiveringar.

Om sockret nu beskattas — något
som inte bara kommer att kosta konsumenterna
20 öre utan också en femöring
till, räknat på kostnaden för
distribution samt också därtill omsättningsskatten
— är det rimligt att riksdagen
säger ifrån, att ett så viktigt näringsmedel
inte skall beskattas som om
det vore en lyxvara eller en överflödsvara.

I utskottsbetänkande! säges att motionärerna
menar att beskattningen är sådan
att den verkar produktionshämmande.
Det är ett missförstånd. Beskattningen
är konsumtionshämmande.
Sockerkonsumtionen i vårt land ligger
väsentligt lägre än i andra jämförbara
länder. Under sådana förhållanden förefaller
det mig som om det skulle vara
ett folkkrav som vi väl skall kunna få
ge uttryck åt att inte onödigt fördyra
sockret.

Det var en sak som gjorde att jag

Nr 9

Onsdagen den 26 februari 1964

Om avskaffande av den särskilda varuskatten på socker

kom att särskilt intressera mig för den
här frågan. Vi vill ju ha en vidsynt och
utjämnande handelspolitik. Vi siktar
fram mot stora, gemensamma marknader,
och vi har i traktater förbundit
oss att inte dumpa priset på våra varor
genom statliga subventioner vid export
till andra länder. Men samtidigt handlar
man så ologiskt, att man åstadkommer
en subvention med svenska pengar
till producenter i ett annat land för
att importera dess varor. Subventioner
skulle alltså vara att fördöma när de
används för det egna landets näringar,
men de passar bra när man skall stimulera
importen från andra av i detta
fall sockerbetor.

I det sambandet sade man, att detta
är en mycket liten sak och inte så mycket
att fästa sig vid. Tja, det visar sig
mycket riktigt, att medan år 1963 odlades
1 800 hektar sockerbetor för
svenskt bruk i Danmark, är det redan
tämligen klart att den siffran för i år
fördubblas. Fortsätter man att fördubbla,
blir det inte så litet. Då kan man
fråga sig om det skall vara vettigt att
förbilliga importen av betorna med
statsmedel men fördyra sockret genom
statliga åtgärder! Det är en politik som
är så underbar, att den förtjänar att i
någon liten mån belysas.

Jag ber, herr talman, att i anledning
av det föreliggande utskottsbetänkande!
få yrka, att den särskilda varubeskattningen
på socker avskaffas från
och med nästa budgetår. I överensstämmelse
därmed, herr talman, ber jag att
få yrka följande ändring i den kungl.
förordningen angående ändring i förordningen
den 25 maj 1941 (nr 251)
om varuskatt, given den 11 februari
1958, att i förteckning över varor för
vilka varuskatt skall erläggas orden
»nr 283—287, socker, skattesats öre/kg
20», skall utgå.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
verkar mycket missnöjd, och det

är kanske inte så ovanligt att han visar
en sådan attityd. Han säger att utskottets
motiveringar är torftiga. Jag ber de
ärade ledamöterna titta på detta betänkande.
Alla som sitter uppe vid bordet
i bevillningsutskottet drabbas av
denna anklagelse — utskottet är enigt
om denna skrivning.

Herr Ferdinand Nilsson säger i egenskap
av motionär: Hur länge skall

riksdagen tolerera, att man vid ett tillfälle
avskaffar en punktskatt därför att
regeringen kommer med ett förslag,
men vid ett annat tillfälle, när enskilda
riksdagsledamöter motionerar efter ungefär
samma linjer, blir det avslag, och
då hänvisar man till en utredning.

Ja, det kan synas vara en motsägelse.
Jag vill för min del säga, att vi är i
ett läge, då vi vet att det om ett par månader
kommer en utredning med ett
förslag, som inte bara begränsas till en
av dessa punktskatter utan säkerligen
kommer att omfatta flera. Det tycker
jag är ett skäl att vänta med att ta bort
en skatt.

Märk väl att motionärerna inte anvisar
någon annan inkomstkälla; det
tycker jag är en väsentlig sak att ge akt
på. Om herr Ferdinand Nilsson är
missnöjd med en punktskatt kan jag
instämma med honom, men mitt missnöje
sträcker sig längre än till denna
skatt. Om en framstöt för att avskaffa
en punktskatt skall bli någonting annat
än en vanlig opinionsyttring, måste
man ersätta skattebortfallet med andra
inkomster.

Min förhoppning, ärade kammarledamöter,
är att man kommer fram till en
sådan situation här i riksdagen någon
gång låt oss säga 1965. Då skall vi alltså
ha möjligheter att välja mellan olika
former av beskattning. Det är väl ingen
som är så optimistisk att han tror vi
kan avstå från inkomsterna? Jag träffar
i alla fall inte många som tror att vi
skall kunna radikalt reducera statsutgifterna.

Om jag bortser från skatterna på
sprit och tobak och hela automobilskat -

Onsdagen den 2G februari 1904

Nr 9

Om avskaffande av den särskilda varuskatten på socker

tefloran, bensinskattemedel och liknande,
kan jag konstatera att de punktskatter,
som liknar den nu diskuterade,
sammanlagt inbringar ungefär en halv
miljard för närvarande. I ett läge där
man eventuellt avskaffar punktskatterna
måste man skaffa motsvarande inkomster
på annat sätt.

Att motivera ett utlåtande på detta
sätt tycker jag inte är torftigt. Man kan
ha vilka anklagelser som helst mot ett
utskott, men i detta sammanhang tycker
jag motionären, som talar för sin
motion, har dålig grund för sitt yrkande.
Att han har en personlig övertygelse
om att han har rätt är en annan sak,
men han vinner icke, hoppas jag, några
anhängare i kammaren för denna sak.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade ordförande tyckte det var konstigt
att jag var missnöjd. Visserligen
brukar jag alltid vara det, sade han,
men i alla fall var det litet konstigt,
och han hänvisade till att det inte kunde
var något fel på ett utskottsutlåtande,
när hela utskottet stod under det.
Då borde jag väl förstå hur bra ordnat
det var.

Nej, herr Ericsson, så bedömer inte
jag det. Om det är fler eller färre som
står under spelar ingen roll, om sakskälen
inte är särskilt bärande.

Nu säger herr Ericsson, att man inte
kan ta bort punktskatterna med så och
så stora belopp utan att skaffa något
i stället. Ja, jag har skickat ytterligare
en motion till herr Ericssons utskott. I
den motionen yrkar jag att man skall
göra en omläggning av skattesystemet
så att man flyttar över skattebördan på
lyx och umbärliga saker från vad som
hör till nödtorften. Jag menar att sockret
är ett sådant viktigt näringsämne,
att det inte tillhör lyxen. Den motionen
tycker jag herr Ericsson skall titta på,

innan han säger att jag inte har anvisat
en täckning för detta inkomstbortfall.

Med här föreliggande sak, herr Ericsson,
ligger det så till, att redan i maj i
fjol skrev Kooperativa förbundet till
regeringen. Där ville man inte vänta
på några utredningar utan ville att denna
skatt, om så behövdes provisoriskt,
skulle slopas omedelbart och senare
definitivt avskaffas. Så oförnöjsamma
var de, herr Ericsson — mitt yrkande
går ändå ut på att jag lugnar mig till
budgetårets slut, innan jag vill ha väck
skatten! Jag är alltså förnöjsam, men
somliga av herr Ericssons partikamrater
är mycket mindre nöjda med denna
beskattning. Det beror på att sockerpriset
stigit och sockerkonsumtionen kommit
i ett läge, där den inte är jämförbar
med andra länders. Det är därför
säraktionen beträffande sockret är så
starkt motiverad. Jag undrar vad allmänna
skatteberedningen kan säga utöver
detta konstaterande, att man fördyrar
sockret i onödan. Det är nämligen
vad som sker. Inte behöver man
någon särskild utredning för att konstatera
den saken; det tycker jag vi kan
vara överens om. Under sådana förhållanden
borde det i alla fall väcka en
viss förståelse, att jag pekar på detta.

När jag säger, att en särskild motionär
blir slagen i huvudet därför att han
kommer och vill ändra i budgeten, så
är det ingenting märkvärdigt. Det är de
enskilda motionärernas öde i ett demokratiskt
land, och det är ingenting att
klaga över. Men jag klagar över den
torftiga motiveringen, över att man
skyller på en utredning, liksom man
gjorde om skolkostnaderna, då man
skyllde på en utredning som inte hade
fått sig anvisade resurser att klara ett
så stort problem.

Det har blivit ett slags talesätt här:
Den frågan är under utredning, alltså
skall motioner därom avrättas! En bekant
utskottsordförande i riksdagen
från den första tiden jag som partisekreterare
hade med riksdagsarbetet att
göra uttryckte sig litet annorlunda:

Nr 9

Onsdagen den 26 februari 1964

Om avskaffande av den särskilda varuskatten på socker

»Detta är en motion — den skall avslås.
Detta är en proposition — den skall bifallas.
» Så kan man också uttrycka sig,
och det är ärligare, tycker jag. Men detta
osakliga tänkesätt har jag vänt mig
emot, därför att jag tycker att det är
galet.

Herr Ericsson vet lika väl som jag,
att hur mycket frågor det än ligger i
kungl. utredningar, är det ändå så att
den dagen regeringen vill plocka fram
dem och göra ett förslag går det bra!
Men riksdagen skall inte ha rätt att
plocka i Kungl. Maj:ts byttor, där frågorna
göms undan och där de skall ligga
säkert förvarade! Någon som helst
saklig motivering behöver inte presteras:
»Här föreligger en utredning!»

Jag anser att sakfrågorna borde vara
de väsentliga. Punktskatter är någonting
jag kan acceptera när det gäller
lyx och dylikt. Det är en förlegad uppfattning
att sockret är en lyx. Sockret
är ett näringsmedel och skall inte beskattas,
det är min utgångspunkt.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! När riksdagen förra
året behandlade en liknande motion
som den vi har i dag på kammarens
bord, beslöt bevillningsutskottet att
hänvisa motionen till den sittande skatteberedningen.
Det sades då att den
skulle komma att avlämna sitt betänkande
i slutet på året, men det har inte
skett. Man har nu sagt att betänkandet
skall komma i vår. Under sådana förhållanden
yrkade ingen i utskottet på
att vi på nytt skulle skicka motionen
till skatteberedningen, ty den har ju
motionen från föregående år.

Min vän herr Ferdinand Nilsson
nämnde att kaffeskatten kunde avskaffas
utan att frågan först skickades till
den sittande skatteberedningen. Ja, det
är mycket riktigt, men då ville finansministern
ha bort den. I detta fall är
det mera tvivelaktigt om han vill ha
bort skatten, och därför anser han väl

att frågan kan ligga tills skatteberedningen
avlämnar sitt betänkande.

Jag vill för min del deklarera att jag
liksom herr Ferdinand Nilsson anser
att denna punktskatt borde försvinna.
Både socker och sirap är något som
alla människor använder, och dessa varor
borde inte beskattas särskilt. Jag
hoppas därför att skatteberedningen,
när den nu kommer med sitt betänkande,
föreslår att denna skatt avskaffas.
I annat fall får man väl återkomma
nästa år, om inte något dessförinnan
har skett för att få den avskaffad.
Av finansministerns välvilliga min här
att döma tror jag nog att han kommer
att gå med på att få det gjort då.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets betänkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Trots min gode vän
Gustaf Elofssons vänliga min skall jag
ägna en eloge åt det tålamod som han
här visar. Att han som representant för
ett sockerproducerande distrikt går upp
här och säger att han är långmodig
och villig att vänta, tycker jag hedrar
hans kristliga tålamod men inte hans
glada kampanda för sockerproducenterna.

Det avgörande i detta fall är frågan,
om man inte kan rucka på en punktskatt
som enligt de stora konsumentorganisationernas
sakligt och fast grundade
inställning är felaktigt avvägd.
Gustaf Elofsson säger då: »Finansministern
ser inte ut som om han skulle
vilja ändra på den.» Ja, det må gälla
för hans del, men inte borde väl Gustaf
Elofsson fästa sig vid den saken. Jag
förstår inte varför han gör det i denna
fråga — i andra frågor kan han vara
en riktig friskus och säga ifrån ganska
ordentligt.

Var det inte så, Gustaf Elofsson, att
det från början inte var meningen att
vara så släpphänt, fastän det råkat bli
så?

Onsdagen den 20 februari 1904

Nr 9

Om avskaffande av den särskilda varuskatten på socker

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
förklarade här att lian inte är missnöjd.
Han tar med visst jämnmod att
hans motioner avslås, och det var kanske
felaktigt av mig att säga att han
visar missnöje, när han i själva verket
kan bära ett avslag med ett visst jämnmod.

Men motiveringen är fortfarande
torftig. Han har anvisat andra skattekällor,
säger han: vi skall lägga skatten
på lyxvaror och umbärliga varor.
Ja, det låter ju bra. Man kan också säga,
som jag tror att herr Elofsson uttryckte
sig, att socker är ett viktigt livsmedel,
eftersom det konsumeras av
många. Kunde man lägga de indirekta
skatterna på sådana varor som inte
konsumeras och ändå få in pengar,
skulle jag naturligtvis rösta för detta.

Det är väl också så, herr Ferdinand
Nilsson, att Kooperativa förbundet
gjorde sin framställning om sockerskattens
avskaffande i samband med
Kubakrisen, när vi fick en våldsam förskjutning
i priserna. Det var i det läget
som KF gjorde sin framställning,
om jag inte minns fel.

När vi kommer fram till den dag då
alla som är missnöjda med punktskatter
skall välja substitut för de nuvarande
punktskatterna, misstänker jag att
vi får det besvärligt, även då. Så långt
jag kan begripa kommer nämligen även
ett framtida skattesystem — tyvärr —
att drabba varor som är viktiga för
folks försörjning. Detta måste följa av
det förhållandet, att den allmänna opinionen
alltmer kräver att vi skall övergå
från direkta skatter till indirekta.

Jag vidhåller som sagt att motiveringen
för avslagsyrkandet inte med
rätta kan betecknas som torftig. Det är
en stark motivering, och jag vidhåller
mitt yrkande.

Herr ELOFSSON (ep):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga till herr Ferdinand Nilsson, att

det inte har någon inverkan i detta fall
att jag är sockerbetsodlare. När ärendet
är under utredning och motionen
innefattar detsamma som den gjorde
förra året, anser jag att det kanske är
litet onödigt att skicka över den igen.
Herr Ferdinand Nilsson ser saken från
en annan synpunkt, men jag anser att
vi får avvakta tiden tills ärendet är
framlagt, när det nu i alla fall är under
prövning. Kommer det inte något
förslag från skatteberedningen inom
den närmaste tiden, står jag emellertid
helt på herr Ferdinand Nilssons sida,
och då bör vi naturligtvis försöka få
utskottet med på ett avskaffande, oavsett
om utredningen är klar. Men då
får vi nog ha finansministern med oss.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Först vill jag bara säga, att vi förra
året tog votering i den här frågan, så
vi var inte nöjda allesammans. Jag vill
minnas att det i denna kammare var
33 ledamöter som tyckte att man inte
borde skylla på utredningen i det här
fallet.

Men vad är det som skall utredas?
Är det om sockret är tillräckligt dyrt?
Vad kan utredningen lägga till eller dra
ifrån när det gäller detta faktum att
man på ett uppseendeväckande sätt
fördyrar ett viktigt näringsmedel, som
hör till människors nödtorft och behövs
för deras livsuppehälle?

Sedan återgår jag till bevillningsutskottets
ärade ordförande. Han borde
väl veta från sin dagliga — jag höll
på att säga borgerliga — gärning, att
det går ganska bra att beskatta varor
och ändå få avsättning för dem. Den
satsen är alltså inte riktig, att man nödvändigtvis
måste beskatta potatis, socker
och andra för livsuppehället behövliga
matvaror. Förr i världen anlade
man sociala synpunkter på beskattningen.
Herr Ericsson och jag hade
nog precis samma uppfattning då, att
skatten borde avvägas med hänsyn till
försörjningsbörda och skattekraft. Om

24 Nr 9 Onsdagen den 26 februari 1964

Ang. ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet

man vräker skatter på konsumtionen
av livets nödtorft och låter de många
små inkomsttagarna och stora familjerna,
som mera är hänvisade till billiga
livsmedel, bära trycket av skattebördan,
har man kommit långt ifrån den
inställningen.

Jag är rädd för att det ligger makt
bakom de ord som bevillningsutskottets
ordförande uttalade, att han trodde det
var meningen att man skulle gå vidare
på denna olyckliga väg. Det vore beklagligt
om det förhölle sig på det viset.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen gjorde
propositioner, dels på bifall till vad utskottet
i förevarande betänkande hemställt,
dels ock på bifall till det av herr
Nilsson, Ferdinand, under överläggningen
framställda yrkandet av innebörd,
att den särskilda varuskatten på
socker skulle avskaffas från och med
nästa budgetår; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Ferdinand
Nilssons under överläggningen ställda
yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom.
förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom; samt

nr 2, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift, dels i anledning
av propositionen väckt motion.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning med vissa bestämmelser
angående seminverksamhet
bland får, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande variationer i
sjukfrekvensen mellan män och kvinnor,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. ersättning till arbetsgivare för fullgörande
av uppbördsskyldighet

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
väckta motioner angående ersättning
till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
92, av herrar Ottosson och Risberg, samt
11:117, av herr Nordgren m. fl., hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om förslag
till bestämmelser genom vilka arbetsgi -

Onsdagen den 2(i februari 19(54

Nr 9

Ang. ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighefc

vare medgåves rätt till ersättning för
den uppbördsskyldighet till det allmänna,
vilken för närvarande icke vore ersättningsgrundande.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen i anledning av motionerna I:
92 och II: 117 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att motionerna
jämte utskottets utlåtande måtte överlämnas
till uppbördsutredningen.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm, herrar Möller,
Sörlin, Söderberg, Hellebladh, Tage Johansson,
Hedlund, Jacobsson i Sala, Andersson
i Billingsfors och Kask, fröken
Anderson i Lerum samt fru Ekroth, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att de
likalydande motionerna 1:92 och II:
117 ej måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Den här frågan har i
utskottet avgjorts genom lottning. Utskottet
delar upp sig i två hälfter, och
motionärernas yrkande har blivit majoritetsyrkande.
Jag vill säga några ord
till förmån för reservationen.

Låt mig säga att utgången i utskottet
var ganska oväntad, så till vida som de
tidigare motioner som under senare år
har väckts i liknande syften gällande
ersättning för företagarnas bestyr med
uppbörd och avgiftsinlämning har avstyrkts
av ett enhälligt utskott och avslagits
av riksdagen. Det skedde så sent
som i fjol, och från reservanternas sida
hävdar vi att ingen förändring i läget
inträtt, som motiverar att riksdagen i
år skulle inta en annan ståndpunkt.

Låt mig peka på att år 1960 motionerades
om ersättning åt företagare för
arbete med den allmänna varuskatten.
Det beslöts också med några rösters
övervikt i en gemensam votering. Den
ersättningen kostar nu årligen drygt
25 miljoner kronor plus den räntegott -

görelse, den indirekta ersättning till företagarna
och affärsmännen, som består
i att de får disponera skattemedlen
en viss tid under varje skattetermin.
Motionärerna går nu vidare, kanhända
livade av 1960 års framgång, och begär
i ganska svepande formuleringar ersättning
för all den uppbördsskyldighet
som inte redan är berättigad till särskild
ersättning av statsmedel. I första
hand åsyftas inbetalning av källskatt,
efterskatt och ATP-avgifter.

Utskottet röstade om detta yrkande,
och ställningen blev 12 mot 12. Motionärernas
yrkande blev med lottens
hjälp utskottsmajoritetens —• men utskottsmajoriteten
tog det betydligt försiktigare
än motionärerna hade gjort;
och det var nog ganska välbetänkt. Utskottets
yrkande är nämligen annorlunda
än motionärernas, och den ändringen
har i och för sig inte varit föremål
för någon röstning eller något beslut i
utskottet. En förskjutning i yrkandet
har sålunda skett, vilket ter sig anmärkningsvärt
nog.

Utskottsmajoriteten nöjer sig med att
föreslå att motionerna och utskottets
utlåtande hänskjutes till uppbördsutredningen,
och det kan ju låta ganska
ofarligt. Men utlåtandet inrymmer också
genom sin formulering ett viktigt
principiellt ställningstagande, som innebär
att riksdagen skulle uttala sig för
den åsyftade ersättningsskyldigheten.
Uppbördsutredningen skulle alltså inte
utreda om utan i vilken form ersättning
borde utgå. Att riksdagen på så sätt,
utan närmare utredning, skulle fatta
ett viktigt principiellt beslut i denna
fråga förefaller oss reservanter olyckligt
och olämpligt. Vi anser denna procedur
icke godtagbar.

Det finns också goda skäl i övrigt för
att avstyrka utskottsutlåtandet.

1) En stor omläggning av skattesystemet
är aktuell. Inom den närmaste
tiden — det har sagts första halvåret i
år — väntas skatteberedningen lägga
fram viktiga förslag med stor räckvidd
beträffande skattesvstemets struktur.

26 Nr 9 Onsdagen den 26 februari 1964

Ang. ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet

Däri kommer att ingå sådana element
som relationen mellan direkt och indirekt
beskattning, mervärdesskatt, socialförsäkringsavgift
för företagen
o. s. v.

Det kan antagas att dessa skattereformer
i väsentlig grad kommer att påverka
just de frågor motionerna och utskottsutlåtandet
handlar om. Redan av
detta skäl är det klart olämpligt att
riksdagen nu skulle principiellt binda
sig för en ersättningsskyldighet av den
vidsträckta innebörd som åsyftas i utlåtandet.

2) Det administrativa arbetet med
skatteuppbörd, inbetalning av pensionsavgifter
och dylikt får ses som en av
många kostnader i företagen. Den liksom
andra kostnader bör täckas in genom
prissättningen. Att godtyckligt
singla ut en enda speciell delkostnad
och begära statlig ersättning härför verkar
icke hållbart eller särskilt konsekvent.
Vi har en fri prisbildning, och
det står företagen fritt att täcka in
samtliga sina kostnader i prissättningen
och få betalt för sina bestyr och sin
arbetstid. Man har heller inga skäl betvivla
att så sker.

3) En betydande ekonomisk ersättning
för sådana bestyr ligger redan i
själva uppbördssystemet. Det ger företagen
möjlighet att under långa perioder,
minst halva året, disponera sina
anställdas skattemedel och pensionsavgifter,
vilka senare ju även är att betrakta
som de anställdas medel. Företagaren
kan under dessa månader använda
medlen i sin rörelse, förstärka
sin likvida ställning och slippa låna i
bank mot ränta. Hur stor denna indirekta
ersättning är för hela vårt näringsliv
kan säkert inte närmare uppskattas,
men eftersom det är miljarder
som årligen inbetalas, måste värdet av
denna dispositionsmöjlighet uppgå till
mycket betydande belopp.

Att härutöver begära en särskild kontant
ersättning med statsmedel förefaller
inte rimligt. Såvitt man kan bedöma
är företagare och affärsmän heller inte

missnöjda med det uppbördssystem som
praktiseras sedan några år och de fördelar
som detta system innebär.

Jag finner det ganska egendomligt att
dessa ekonomiskt väsentliga faktorer
alls inte nämns vare sig i motionerna
eller i utskottsutlåtandet — varken den
fria prissättningen, som tillåter att alla
kostnader täcks in, eller de ekonomiska
fördelar uppbördssystemet i övrigt erbjuder
företagarna. Det är faktorer som
dock spelar en ganska väsentlig roll
vid en totalbedömning av frågan, och
jag finner att utskottsmajoritetens utlåtande
genom att utelämna detta blir
missvisande och inte ger någon realistisk
bild av det verkliga läget.

Jag finner alltså starka skäl för riksdagen
att inta samma hållning som
förra året och vid tidigare behandling
av likartade motioner. Med hänvisning
härtill ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Möller säger, att utskottsmajoriteten
vann med lottens hjälp. Herr Möller
tycker emellertid att detta var en oväntad
utgång, eftersom utskottet tidigare
har varit enhälligt i sitt avstyrkande.
Jag tycker nog att vi kan säga att utskottsmajoriteten
har varit ovanligt logisk
i sitt handlande under årens lopp.
Att utskottet tidigare har kunnat vara
enhälligt sammanhänger ju med att det
har suttit två utredningar, skatteberedningen
och uppbördsutredningen. Till
skillnad från tidigare år har vi nu erfarit
att skatteberedningen, som väntas
komma att lägga sitt förslag under vårens
lopp, icke har tagit upp och ej
heller har för avsikt att ta upp denna
fråga till behandling. Vi har också erfarit
att uppbördsutredningen, som
sysslar med likartade frågor, är beredd
att ta upp frågan till behandling, därest
den får ett meddelande härom från
riksdagen, men på eget initiativ tänker
den inte göra det. Det är de två vä -

Onsdagen den 2(i februari 1904

Nr 9

Ane. ersättning till arbetsgivare för fullgörande av uppbördsskyldighet

sentliga sakerna som är annorlunda än
vid tidigare behandling.

Vi känner oss inte livade av framgången
när det gäller ersättning för
uppbörd av den allmänna varuskatten.
Motionen som sådan har ju funnits, såsom
framgår av handlingarna, i ganska
inånga år. Riksdagen tog, såsom herr
Möller mycket riktigt påpekade, efter
långa debatter och gemensam votering
den stora principfrågan om att ersättning
bör utgå till dem som utför en arbetsuppgift
på statens vägnar. Ersättningen,
som enligt herr Möller uppgår
till ungefär 25 miljoner kronor, får väl
tagas som ett någorlunda riktigt mått
på en knapphändig ersättning för det
arbete som utföres. Det kanske ger en
uppfattning om hur mycket arbete det
här egentligen är fråga om.

Principiellt har jag ingenting emot
att man lägger en del arbetsuppgifter
på arbetsgivarna; det kan synas rationellt
och är det säkert också. I en tid
då vi mer än någonsin behöver följa
utvecklingen kan det vara av värde att
hålla en kontinuerlig kontakt för att
få information och upplysningar. Det
gäller nämligen inte bara skatteuppbörder
och ATP-avgifter. Vi har också
meddelanden till socialstyrelsen, kommerskollegium,
riksförsäkringsverket^
länsarbetsnämnder, allmänna försäkringskassor,
statistiska centralbyrån
o. s. v. För den lille företagaren är detta
ett stort problem. Han har icke de
tekniska hjälpmedel som de större företagen
har, för vilka det är enklare
och lättare att klara dessa uppgifter.
Den lille företagaren får ersätta det tekniska
arbetet med många timmars manuellt
arbete. Principen om ersättning
är, tycker jag nog vi kan säga, godtagen,
och riksdagen torde därför vara
enig om att arbetsgivaren bör få ersättning
för de arbetsuppgifter som
ålägges honom. Om skatteberedningen
kommer med flera arbetsuppgifter för
arbetsgivarna, som alltså innebär en
ökad arbetsbörda, får vi väl diskutera
den frågan då. Vad utskottsmajoriteten

velat ta ställning till här är att de hör
få en ersättning. Vi har inte velat att
riksdagen skall fatta ett definitivt beslut.
Sedan vi nu fått upplysning om att
uppbördsutredningen är beredd att ta
detta ärende under prövning, förordar
vi att riksdagen skall överlämna motionerna
jämte utlåtandet till utredningen.
Vi skulle då i sinom tid få tillfälle att
mera de facto ta ställning till frågan.

I reservanternas uttalande sägs det
också att dessa ersättningar bör ingå i
priserna på varor och tjänster. De är
delvis sammankopplade med de avgifter
vi har, och skulle man ge ut en ersättning,
behöver man ju höja avgifterna.
Stiger avgifterna, skall ersättningarna
stiga o. s. v. Jag tycker detta
påminner om det gamla räkneexemplet,
som vi väl alla mötte i skolan: kapplöpningen
mellan igelkotten och snigeln.
Igelkotten förflyttade sig som bekant
tio gånger så fort som snigeln.
Snigeln fick starta 10 meter före, och
när igelkotten gått 10 meter hade alltså
snigeln gått 1 meter. Därefter förflyttade
sig igelkotten 1 meter, snigeln
1 decimeter o. s. v. Frågan var: Hinner
de någonsin upp varandra? När
man hade läst litet mera matematik,
konstaterade man att så löser man inte
dessa problem. Och det gäller inte heller
när vi diskuterar ersättningar och
avgifter. Det arbete som skall utföras
för det allmännas räkning skall också
det allmänna ersätta.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt,
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Nr 9

Onsdagen den 26 februari 1964

Interpellation ang. rationaliseringsåtgärder beträffande det privata skogsbruket
Herr Möller begärde votering, i an- nr 53, angående bemyndigande att
ledning varav uppsattes samt efter gi- försälja viss kronan tillhörig fast egenven
varsel upplästes och godkändes en dom, m. m.

omröstningsproposition av följande ly- _

delse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Möller begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 73.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 54,
till Konungen angående val av suppleant
för bankofullmäktig;

dels ock till riksdagens förordnande,
nr 55, för herr Yngve Holmberg att vara
suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

49, angående anvisande av medel
till jordfonden å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1963/64, m. m.; och

Interpellation ang. rationaliseringsåtgärder
beträffande det privata skogsbruket Herr

WIKNER (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! En uppdelning av hemman
och jordstyckning under 1800-talet
och början av 1900-talet medförde framför
allt i Norrland, Dalarna och Värmland
en kraftig minskning av gårdarnas
medelstorlek och samma var förhållandet
med skogsmarken. På grund
av arv och giftermål splittrades skogsmarken
ytterligare. Denna uppdelning
har i stort bibehållits. Dessa förhållanden
är mycket ofördelaktiga i dagens
skogsbruk. På grund av rationaliseringen
och den ökade mekaniseringen
för att hålla kostnaderna nere erfordras
större behandlingsenheter. Detta är
framför allt ett oeftergivligt krav inom
det norrländska skogsbruket. En samling
av bolagens markinnehav samt en
storleksrationalisering inom det privata
skogsbruket (bondeskogsbruket) är
högst angelägna.

Man har hos lantmäteristyrelsen beräknat
att närmare en fjärdedel av den
svenska skogsmarken är i behov av en
förbättrad arrondering.

Skogsbolagen har större enheter och
därför lättare att ytterligare klara av
omarrondering. Det torde bli svårare
för det privata skogsbruket som är ett
småskogsbruk med över 200 000 brukningsenheter.
Här måste verkliga krafttag
till. Skall det privata skogsbruket
kunna följa med i utvecklingen måste
omarronderingen påskyndas och en
samverkan i större skala komma till
stånd. Detta skulle bidraga till bättre
skogsvård, och det torde framstå som
högst nödvändigt inom det privata
skogsbruket, om man tar del av de senaste
årens återväxttaxeringar. Det

Onsdagen den 2G februari 1904

Nr 9

Interpellation ang. placeringen av elever från södra Sverige vid seminarierna för
huslig utbildning. — Interpellation ang. viss ändring av reglerna om samordning

mellan pensioner och livräntor

skulle även öka lönsamheten inom det
privata skogsbruket och ge bättre anställningsförhållanden
och större trygghet
för arbetarna.

Under de senaste åren har en livlig
verksamhet efter dessa linjer kommit
i gång — men den förslår inte. Skogsbruksområdena
löser delvis dessa frågor,
men problemen står ännu olösta.
Gemensamhetsskogar anser jag vara en
bättre lösning. Båda dessa brukningsformer
samt samverkanområden måste
kanske finnas tills vidare. Jag tror att
man genom gemensamhetsskogar har
större möjligheter att bedriva ett rationellt
skogsbruk, och att detta tillika
kan ge sina arbetare samma möjligheter
som skogsbolagen. Förutsättningar måste
skapas för att det privata skogsbruket
i fortsättningen skall kunna hävda
sig mot skogsbolagen.

Med hänvisning till vad ovan anförts
hemställer jag att till statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet få
framställa följande fråga.

Avser statsrådet att medverka till dels

att ytterligare påskynda omarronderingen
av den privatägda skogen och
dels

att samverkan inom det privata skogsbruket
kommer till stånd i större utsträckning
än vad nu är fallet?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. placeringen av elever
från södra Sverige vid seminarierna för
huslig utbildning

Ordet lämnades härefter till herr
NILSSON, YNGVE, (h), som anförde:

Herr talman! Det finns i Sverige för
närvarande fyra seminarier för huslig
utbildning. Dessa är förlagda till Umeå,
Uppsala, Stockholm och Göteborg. Då
det ej finns något dylikt seminarium i
södra Sverige, som ur geografisk men

i synnerhet ur befolkningsnumerär synpunkt
bildar ett utomordentligt stort
upptagningsområde, ställs många ungdomar,
intresserade av och lämpade för
huslig utbildning, inför de betydande
svårigheter, som är förknippade med
studier långt från hemorten. I den delen
av Sverige är som bekant flera av
landets större livsmedelsindustrier förlagda,
varför behovet av hushållslärare
är jämförelsevis stort. Hur många ungdomar
i de södra delarna av landet,
som på grund av förefintliga svårigheter
ej beredes tillfälle till nämnda seminariestudier,
är ej lätt att bedöma,
men antalet är med säkerhet förhållandevis
betydande. En om ock osäker
möjlighet till bedömning ligger väl i
den statistik som kan uppställas med
anledning av ansökningarna till seminarier
för huslig utbildning.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor: 1)

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för fördelningen
av inträdessökande till seminarier för
huslig utbildning med avseende på de
sökandes bostadsorter?

2) Vill herr statsrådet vidare lämna
kammaren en redogörelse för de antagnas
placeringar vid föreliggande seminarier
med avseende på de antagnas
bostadsorter?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. viss ändring av reglerna
om samordning mellan pensioner
och livräntor

Herr LARSSON, LARS, (s) fick nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Vid antagandet av lagen
om allmän försäkring fastställdes
i dess 17 kapitel regler för hur det skall

Nr 9

Onsdagen den 26 februari 1964

Interpellation ang. viss ändring av reglerna om samordning mellan pensioner
och livräntor

förfaras vid »sammanfallande förmåner»,
bl. a. mellan pension och livränta.

Om någon utöver livränta uppbär
folkpension eller tilläggspension, skall
livräntan utgå oförändrad men pensionsförmånerna
i övrigt reduceras med
tre fjärdedelar av livräntans belopp,
dock aldrig med mer än att tre fjärdedelar
av pensionsförmånen kvarstår.

Genom övergångsbestämmelser garanterades
dock att folkpensionen för
den som i december 1962 uppbar sådan
jämte livränta skulle utgå med
minst oförändrat belopp.

De nu refererade bestämmelserna betraktas
som ett provisorium i avvaktan
på en slutlig lösning av samordningsfrågorna
mellan pension och yrkesskadeförsäkringen.
I proposition 90/1962
anförde därvid departementschefen
bl. a. att »den definitiva samordningen
bör göras enligt principen att de allmänna
förmånerna utgår fullt och att
yrkesskadeförsäkringsförmånerna utformas
som kompletteringar».

Om behovet av samordningsregler råder
inga delade meningar, dessa är nödvändiga
för att icke två likartade förmåner
skall utgå oberoende av varandra.
Erfarenheterna av de refererade bestämmelserna
har dock visat på resultat
som icke var avsedda och ej heller
önskvärda.

Det gäller framför allt ett icke obetydligt
antal pensionärer, som uppbär endast
ålderspension i form av folkpension
jämte en mindre livränta. Oftast
överstiger årsbeloppet av livräntan i
dessa fall ej 1 000 kronor. Det är sålunda
en grupp med låga inkomster.

Genom övergångsbestämmelserna har

de visserligen fått behålla folkpensionen
vid det belopp som utgick i december
1962, men de har icke fått del av
indextilläggen därefter och kommer ej
heller — om bestämmelserna kvarstår
oförändrade — att få del av den standardhöjning
varom förslag kommer att
läggas vid årets riksdag.

Innehavet av en livränta med ett lägre
belopp än det som påverkar pensionärens
inkomstprövade förmåner, t. ex.
kommunalt bostadstillägg, medför sålunda
i avvaktan på definitiva samordningsregler
mellan utgående pension
och livränta att dessa pensionärer för
närvarande ej kommer i åtnjutande av
indextillägg och standardförbättringar
av folkpensionen.

Med hänvisning till vad jag nu anfört
anhåller jag om första kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få ställa
följande fråga:

Avser herr statsrådet att i samband
med proposition till årets riksdag om
ändring i lagen om allmän försäkring,
avseende bl. a. standardtillägg till folkpensionerna,
även framlägga förslag om
sådan ändring av samordningsreglerna
mellan pensioner och livräntor, att den
nämnda gruppen pensionärer kommer
i åtnjutande av index- och standardtilllägg? Även

denna anhållan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.14.

In fidem
K.-G. Lindelötv

Fredagen den 28 februari 1964

Nr 9

Fredagen den 28 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 21 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom.
förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom; samt

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift jämte i ämnet
väckt motion.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner: nr

49, angående anvisande av medel
till jordfonden å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1963/64, m. m.;
och

nr 53, angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

55, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1964/
65; och

nr 56, angående lån till Svenska vanförevårdens
centralkommitté för vissa
byggnadsarbeten.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 31 maj 1957 om kommunalförbund;
samt

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med
vissa bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden
1965—-1968 ävensom en i ämnet väckt
motion;

statsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner; samt

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare svensk
kapitalinsats i Internationella utvecklingsfonden
(IDA);

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 6, i anledning av väckta motioner
om ändring av reglerna för beskattning
av realisationsvinst vid försäljning av
egnahem;

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående beskattningen av varulotterier; nr

11, i anledning av väckt motion
angående avdragsrätt vid beskattningen
för kostnader vid aktiebolagsbildning
m. m.;

nr 15, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 5 av anvisning -

Nr 9

Fredagen den 28 februari 1964

arna till 35 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m.;
samt

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 53 § 4 mom. och
punkt 10 av anvisningarna till 32 §
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om införande av brottsbalken m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 21
mars 1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa
brottmål så ock angående ändring i
samma lag;

nr 5, i anledning av väckt motion angående
vigselrätten för vigselförrättare
vid kyrklig vigsel;

nr 6, i anledning av väckt motion om
utredning rörande barnavårdsmannainstitutionen;
samt

nr 7, i anledning av väckta motioner
angående aktiebolags redovisningsskyldighet; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande verkskyddets finansiering; nr

4, i anledning av väckta motioner
angående procentsatsen för uttag av
ATP-avgift;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om höjning av karensbeloppet för rabatterade
läkemedel, m. m.;

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 juni 1961 (nr
390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror, m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om förtidspensionering av vissa skogsarbetare; nr

8, i anledning av väckta motioner
angående inkomstprövningen för hustrutillägg
och kommunalt bostadstillägg inom
folkpensioneringen; samt

nr 9, i anledning av väckta motioner
angående maximeringen av kommunernas
bidrag till kostnaderna för folkpensioneringen;
ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om domstolsprövning av körkortsindragning; nr

4, i anledning av väckta motioner
om obligatorisk bostadsförmedling;
samt

nr 5, i anledning av väckt motion om
åtgärder mot störande nöjeskörning i
tätorter.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.08.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020