Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1963

1—6 mars

Debatter m. ro.

Fredagen den 1 mars Sid.

Svar på fråga av herr Hilding ang. objektivitet och allsidighet i
bildningsförbundens politiska informations- och studieverksamhet
...................................................... 3

Tisdagen den 5 mars

interpellation av herr Jonasson om en kanalled Vänersborg—Uddevalla
...................................................... 6

Onsdagen den 6 mars

Anslag under andra huvudtiteln:

Inrättande vid statsrådsberedningen av en befattning som press -

sekreterare .............................................. 9

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagoma, m. m. . . 10

Om förkortning av tiden för uppsägning av medel å skogskonto,
m. m..................................................... 22

Om ökat lekmannainflytande vid domstolarna .................. 26

Om ändrade bestämmelser för återlån från de allmänna pensionsfonderna
.................................................. 29

Sjukförsäkringslagens bestämmelser om karenstid .............. 37

Om obligatorisk avsättning i samband med skogsavverkning av medel
för skogsvårdande åtgärder .............................. 44

Om stöd till den estniska folkgruppen i vårt land .............. 45

interpellation av herr Svanström om ersättning av statliga medel
för skada till följd av militära övningar...................... 49

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 9

Nr i»

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 6 mars Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna inom justitiedepartementets
verksamhetsområde .............................. 9

— nr 33, ang. fortsatt disposition av visst äldre reservationsanslag

(handelsdepartementet) .................................. 22

— nr 34, ang. anslag till byggnadsarbeten vid Chalmers tekniska

högskola ................................................ 22

— nr 35, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan .................................................. 22

Bevillningsutskottets betänkande nr 5, ang. vissa ändringar i förordningen
om taxering för inkomst av medel, som insatts å
skogskonto .............................................. 22

— nr 6, om tullfrihet för ortopediska artiklar m. m............. 26

Första lagutskottets utlåtande nr 4, om ökat lekmannainflytande
vid domstolarna .......................................... 26

— nr 5, ang. utformningen av brottsbalkens stadgande om djurplågeri,
m. .............................................. 29

Andra lagutskottets utlåtande nr 2, om ändrade bestämmelser för
återlån från de allmänna pensionsfonderna ................ 29

— nr 8, om rätt för svenska medborgare att åtnjuta tilläggspension
för i annat nordiskt land förvärvad inkomst............ 37

— nr 10, om viss ändring i sjukförsäkringslagens bestämmelser om

karenstid ................................................ 37

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, om obligatorisk avsättning i
samband med skogsavverkning av medel för skogsvårdande åtgärder
.................................................. 44

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om avveckling av
städernas auktionsmonopol ................................ 45

— nr 2, om stöd till den estniska folkgruppen i vårt land........ 45

Fredagen den 1 mars 1963

Nr 9

Fredagen den 1 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 22
nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 74, till Konungen i anledning av
väckt motion angående de årliga mantalsuppgifterna.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 80, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändrad lydelse
av 3 § förordningen den 6 juni 1941 (nr
416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Ang. objektivitet och allsidighet i bildningsförbundens
politiska informationsoch
studieverksamhet

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Hilding till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
framställt följande fråga:
»Har herr statsrådet uppmärksammat
den studieresa till Östberlin, som planerats
inom Gävleborgs läns bildningsförbund,
och anser herr statsrådet, att bestämmelserna
för statsbidrag till bildningsorganisationerna
tillfredsställande
garanterar det krav på objektivitet och
allsidighet i den politiska informationsoch
studieverksamheten, vilket bör vara
en naturlig förutsättning för samhällets
direkta eller indirekta medverkan också
då det är fråga om studieresor till andra
länder i bildningsförbundens egen
regi?»

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att

vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Hilding har frågat,
om jag uppmärksammat den studieresa
till Östberlin, som planerats inom Gävleborgs
läns bildningsförbund och om jag
anser, att bestämmelserna för statsbidrag
till bildningsorganisationerna tillfredsställande
garanterar det krav på objektivitet
och allsidighet i den politiska informations-
och studieverksamheten, vilket
bör vara en naturlig förutsättning för
samhällets direkta eller indirekta medverkan
också då det är fråga om studieresor
till andra länder i bildningsförbundens
egen regi.

Med anledning av herr Hildings frågor
vill jag svara följande. Genom uppgifter
och kommentarer i pressen har
jag uppmärksammat, att den ifrågavarande
studieresan planeras.

Under arbetet med den proposition rörande
stödet till folkbildningsarbetet,
som i dagarna förelagts riksdagen, har
jag haft anledning att också överväga
reglerna för att säkra frihet, allsidighet
och objektivitet i studiearbetet. Dessa
överväganden har föranlett mig att i några
avseenden förorda en ökad frihet och
ett ökat ansvar för dem som ägnar sig åt
fritt och frivilligt studiearbete. Enligt
min uppfattning är således bestämmelserna
rörande kraven på objektivitet och
allsidighet i studiearbetet tillfredsställande.

Beträffande den av herr Hilding avsedda
resan har jag inhämtat, att meningen
är att den under hösten skall följas
av en liknande resa för samma deltagare
till Västberlin. Vidare vill jag
meddela, att skolöverstyrelsen enligt fast
praxis inte medger statsbidrag till folkbildningskurser,
som förlägges utom riket.
Då denna praxis emellertid inte torde
ha med objektiviteten i studiearbetet
att göra, skulle jag, herr talman, i anslutning
till herr Hildings fråga, som avser
det spörsmålet, vilja göra en re -

Nr 9

Fredagen den 1 mars 1963

Ang. objektivitet och allsidighet i bildningsförbundens politiska informations- och
studieverksamhet.

flexion. Finns det verkligen anledning
för oss, som företräder en demokrati,
att börja hysa oro eller resa kritik om
vuxna medborgare i vårt land tar initiativet
att resa till Östberlin i syfte att
öka sina förutsättningar att leda andras
studier kring ett brännande världspolitiskt
problem? Vi ifrågasätter enligt min
mening värdet och pålitligheten hos våra
egna frihetsprinciper, om vi frånkänner
medborgarna förmåga att självständigt
och kritiskt bedöma även annan information
än sådan som tillhandahålles
av våra egna skilda medier.

Herr HILDING (fp)

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret.

Det som föranledde min fråga var ju
att ett bildningsförbund för någon tid
sedan skickade ut en inbjudan till deltagande
i en studieresa till Berlin. Resan
skulle äga rum i mitten av mars. Programmet
för resan, såsom det presenterades
i denna inbjudan, upptog emellertid
endast besök och kontakter i Östberlin,
och därför kunde det sättas i fråga
om inte berlinfrågan skulle komma att
bli ensidigt belyst. Det hör ju till det
statsunderstödda folkbildningsarbetets
mest värdefulla drag att där alltid funnits
en stark vilja till allsidig belysning
av de ämnen som studeras ■— bestämmelser
om detta finns ju också i statsbidragskungörelsen.
Därför var det här arrangemanget
överraskande och blev också
på olika håll kritiserat.

Det har i det sammanhanget kommit
fram att bildningsförbundet på olika sätt
avser att komplettera de informationer
och erfarenheter som den här resan kan
ge. Bland annat skall man i höst, som
också statsrådet upplyser i sitt svar, anordna
en ny resa till Berlin — denna
gång till Västberlin och med samma deltagare.
Därmed finns det, som jag ser
det, också utsikter till att deltagarna i
resan skall få en allsidig orientering.
Man kan bara hoppas att det också skall
gå att genomföra båda studieresorna enligt
planerna.

Den här berlinresan är ju ett exempel
på att folkbildningsförbunden finner nya
verksamhetsformer, och kanske skall det
visa sig att det är ett framgångsrikt sätt
att få flera människor att delta i bildningsarbetet.
Alla som vill se sig om i
världen är väl inte lockade av de rekreations-
och nöjesresor som resebyråerna
kan erbjuda. Men även vid sådana här
studieresor är det, som jag ser det, värdefullt
att man eftersträvar allsidighet
och ägnar omsorg åt studieplanernas
uppläggning på samma sätt som sker när
kurser anordnas i hemorten. Indirekt är
ju också folkbildningskurser utomlands
statsunderstödda eftersom folkbildningsförbundens
tjänstemän betalas med statsmedel
och det är de som får svara för
resornas genomförande.

Kravet på allsidighet tycker jag gör
sig starkt gällande just i fallet Berlin,
som är en av världspolitikens brännpunkter
och en skärningspunkt mellan
demokrati i västerländsk mening och ett
totalitärt utformat styrelseskick. Skall
man studera Berlin bör man göra det på
båda sidor om muren.

Liksom herr statsrådet har jag det
största förtroende för dem som är sysselsatta
i folkbildningsarbetet. Jag kan
dock inte förstå annat än att de blir ännu
bättre skickade att leda studiearbetet
i t. ex. studiecirklar i världspolitikens
dagsfrågor om de, såsom det visat sig
vara fallet vid den nu aktuella resan, får
tillfälle till att inhämta informationer
och erfarenheter från olika håll.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 45, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den
14 oktober 1939 (nr 727) om förbud
mot arbetstagares avskedande med anledning
av värnpliktstjänstgöring m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: -

Fredagen den 1 mars 1963

Nr 9

nr 44, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1963/64;

nr 46, med förslag till lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385) m. m.;

nr 47, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246) samt lag
om ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift;

nr 48, med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 2 av anvisningarna till
30 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och

nr 50, angående upplåtelse av mark
för ett internationellt studenthem, m. m.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag
inom handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

34, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag för
budgetåren 1962/63 och 1963/64 till
byggnadsarbeten vid Chalmers tekniska
högskola; samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i förordningen
om taxering för inkomst av medel, som
insatts å skogskonto; samt

nr 6, i anledning av väckta motioner
om tullfrihet för ortopediska artiklar
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckt motion om
ökat lekmannainflytande vid domstolarna;
samt

nr 5, i anledning av väckt motion angående
utformningen av brottsbalkens
stadgande om djurplågeri, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckta motioner
om ändrade bestämmelser för återlån
från de allmänna pensionsfonderna;

nr 8, i anledning av väckt motion
om rätt för svenska medborgare att åtnjuta
tilläggspension för i annat nordiskt
land förvärvad inkomst; samt

nr 10, i anledning av väckt motion om
viss ändring i sjukförsäkringslagens bestämmelser
om karenstid;

tredje lagutskottets utlåtande nr 6, i
anledning av motioner om obligatorisk
avsättning i samband med skogsavverkning
av medel för skogsvårdande åtgärder;
ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av väckta motioner
om avveckling av städernas auktionsmonopol;
samt

nr 2, i anledning av väckta motioner
om stöd till den estniska folkgruppen i
vårt land.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 9

Tisdagen den 5 mars 1963

Tisdagen den 5 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 26 och
den 27 nästlidne februari.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 79, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 27
juli 1954 (nr 579) om nykterhetsvård,
m. m.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
81, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 44,
med förslag till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1963/64.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts propositioner: nr

46, med förslag till lag om ändring
i byggnadslagen den 30 juni 1947 (nr
385) m. m.; ävensom

nr 47, med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av atomansvarighetslagen
den 3 juni 1960 (nr 246) samt lag
om ersättning för skada i följd av atomfartygs
drift.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 48, med förslag till lag om ändrad lydelse
av punkt 2 av anvisningarna till
30 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 50,
angående upplåtelse av mark för ett internationellt
studenthem, in. m.

Föredrogs och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 2 och 33—35,
bevillningsutskottets betänkanden nr 5
och 6, första lagutskottets utlåtanden nr
4 och 5, andra lagutskottets utlåtanden
nr 2, 8 och 10, tredje lagutskottets utlåtande
nr 6 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1 och 2.

Anmäldes och bordlädes

dels Kungl. Maj :ts till kammaren överlämnade
skrivelse nr 42, angående val
av ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling;

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade propositioner:

nr 49, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1963/64, m. m.;

nr 51, med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 juni 1918 (nr 460)
angående åtgärder mot utbredning av
könssjukdomar, m. in.; och

nr 55, angående ersättning till ledamot
av allmänt kyrkomöte.

Interpellation om en kanalled Vänersborg—Uddevalla Herr

JONASSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! En ny kanal mellan Vänersborg
och Uddevalla är ett projekt
som länge diskuterats. 1957 års Vänerkommitté,
bestående av representanter
för länsstyrelser, landsting, kommuner
och företag inom vänerområdet, fann
vid sin prövning av frågan, att kanalen
skulle kunna byggas för en kostnad
av omkring 350 milj. kronor. För närva -

Tisdagen den 5 mars 1963

Nr 9

Interpellation

rande utreds frågan om Uddevallaleden
liksom den därmed nära sammanhängande
frågan om fördjupning av Göta kanal
mellan Vättern och Vänern av kanaltrafikutredningen,
som enligt riksdagsberättelsen
inte skulle bli färdig
med sitt förslag under innevarande år.

Vänerområdet har en expanderande
exportindustri, som för sin konkurrensförmåga
är beroende av de låga fraktkostnader
som den direkta fartygstrafiken
erbjuder. Vänerregionen svarar exempelvis
för omkring fjärdedelen av
landets totala produktion av trävaror,
massa och papper. För skogsindustrierna
och andra industrier liksom också
för jordbruket med dess transporter av
gödningsämnen och spannmål m. m. och
för den civila förbrukningen av eldningsolja,
bensin, kol och koks är det
av största ekonomiska betydelse, att fartj
gsförbindelserna ut till havet blir så
rationellt ordnade som möjligt.

Genom Trollhätte-Götaälvsleden transporteras
nu omkring SO procent av vänerindustriens
totala export och import.
Den sammanlagda mängden upp- och
nedgående gods har de senaste åren
överskridit 3 milj. ton per år. En fortsatt
industriell utveckling kommer emellertid
att öka transportvolymen, så att
Trollhätteleden blir otillräcklig. Vid en
kalkylerad produktions- och konsumtionsökning
av 3 procent årligen beräknas
Trollhätteledens trafikkapacitet, som
uppskattas till 4 å 4,5 milj. lastton per
år, vara överskriden på 1970-talet.

Ett annat angeläget krav är att vattenleden
ut till västerhavet göres tillgänglig
för större tonnage än nu. Det gäller särskilt
bulldasterna av malm, kol, salt o. s. v.
samt den stora oljeimporten. Om Vänern
bleve öppen för tankfartyg på upp till
5 000 å 6 000 ton skulle oljan kunna
skeppas direkt från raffinaderierna och
depåerna vid Nordsjön och Östersjön till
vänerhamnarna utan fördyrande omlastning.
En större kanalled skulle även
möjliggöra direkta förbindelser med
transoceana hamnar, varigenom nu nödvändiga
dyrbara omlastningar av exportoch
importgods i andra hamnar skulle
kunna undvikas.

om en kanalled Vänersborg—Uddevalla
Någon breddning eller fördjupning av
Trollhätteleden, så att tillräcklig trafikkapacitet
uppnås, torde ej vara möjlig.
Ett avgörande hinder synes vara de stora
riskerna för skredkatastrofer i Götaälvdalen.
Surte- och Götaskreden under
1950-talet medförde mycket stora skador.
Götaälvskommittén har i sitt i fjol
avgivna betänkande föreslagit vissa förstärkningsarbeten
men dock inte ansett
sig kunna garantera, att riskerna för
skredkatastrofer i framtiden skulle kunna
elimineras. Trollhätte-Götaälvsleden
synes sålunda knappast kunna utbyggas
till större trafikkapacitet än för närvarande.
Detta innebär otvivelaktigt en negativ
lokaliseringsfaktor, som hämmar
näringslivets utveckling i vänerområdet.

I Värmland t. ex. har vi redan nu fått
befolkningsminskning. Därtill kommer
att nuvarande möjligheter till fartygsförbindelser
med västerhavet måste anses
otillfredsställande även ur försvarsberedskapssynpunkt.

Slutsatsen synes därför böra bli att
projektet med Uddevallaleden bör förverkligas
snarast möjligt. I denna
sträckning, som i avstånd utgör endast
omkring tredjedelen av Götaälvsleden,
kan en kanal byggas med tillfredsställande
djup och kapacitet och utan de
rasrisker, som är förenade med Trollhätteleden.

Kanaltrafikutredningens undersökningar
beträffande Uddevallaleden gäller
den trafikekonomiska sidan. Därutöver
är givetvis ett visst tekniskt utredningsarbete
nödvändigt, innan projektet
kan börja förverkligas. I direktiven
till kanaltrafikutredningen framhölls, att
det tekniska utredningsarbetet för Uddevallaleden
inte borde ske, förrän Götaälvskommittén
fullföljt sina utredningar.
Götaälvskommittén framlade sitt betänkande
i fjol.

Då såsom framhållits en ökad trafikkapacitet
för fartygsförbindelser mellan
Vänern och västerhavet inom relativt
snar framtid kommer att erfordras och
man måste räkna med att byggandet av
eu ny kanalled kommer att ta flera år i
anspråk, synes det mig angeläget, att såväl
de trafikekonomiska som de tekniska

Nr 9

Tisdagen den 5 mars 1963

Interpellation om en kanalled Vänersborg—Uddevalla

undersökningarna angående Uddevallaleden
genomföres så skyndsamt som
möjligt. Ett ytterligare skäl för ett sådant
påskyndande av planeringen är att
projektet bör tillmätas stor betydelse
som beredskapsarbete, om konjunkturdämpningen
fortsätter och vänerområdet
får en ökad arbetslöshet.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet ställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att påskynda
undersökningarna angående en
kanal mellan Vänersborg och Uddevalla
och därefter skyndsamt lägga fram förslag
om kanalledens byggande?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 583, av herrar Hilding och Nyman,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 36, angående ökat stöd till föreläsnings-
och studiecirkelverksamhet m. m.;

nr 584, av herr Nyman m.fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 36,
angående ökat stöd till föreläsnings- och
studiecirkelverksamhet m. m.;

nr 585, av herr Olsson, Ernst, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 36, angående ökat stöd till föreläsnings-
och studiecirkelverksamhet m. m.;

nr 586, av herr Wirmark m.fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
36, angående ökat stöd till föreläsningsoch
studiecirkelverksamhet m. m.;

nr 587, av herr Enarsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 37, med
förslag till namnlag m. m.;

nr 588, av herr Schött och fröken
Ljungberg, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 37, med förslag till namnlag
m. m.;

nr 589, av herrar Holmberg och Wallmark,
i anledning av bankoutskottets anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan, att
till utskottet från fullmäktige i riksbanken
inkommit framställning angående
Tumba pappersbruks framtida ställning;
samt

nr 590, av herr Virgin m.fl., i anledning
av bankoutskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken inkommit
framställning angående Tumba pappersbruks
framtida ställning.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.11.

In fidem

Fritz af Petersens

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Onsdagen den 6 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Föredrogs Kungl. Maj :ts skrivelse nr
42, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 20 innevarande månad företaga val
av tre ombud i Europarådets rådgivande
församling jämte tre suppleanter för
dem.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:t proposition
nr 49, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1963/64, m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr Öl, med förslag till lag om
ändring i lagen den 20 juni 1918 (nr
460) angående åtgärder mot utbredning
av könssjukdomar, m. m.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
55, angående ersättning till ledamot av
allmänt kyrkomöte.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 583—586 till statsutskottet,

motionerna nr 587 och 588 till behandling
av lagutskott samt

motionerna nr 589 och 590 till bankoutskottet.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i

statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1963/64 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkten 1

Ang. inrättande vid statsrådsberedningen

av en befattning som pressekreterare

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
vidtaga den ändring i personalförteckningen
för statsrådsberedningen, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1963
föreslagit, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
statsrådsberedningen, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1963/
64, dels ock till Statsrådsberedningen:
Avlöningar för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 811 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att medel skulle anvisas för anställande
vid statsrådsberedningen av en
pressekreterare jämte biträdespersonal.

I en inom andra kammaren av herrar
von Friesen och Braconier väckt motion
(11:269) hade förordats ett uttalande
från riksdagens sida rörande syftet med
den nyss nämnda medelsanvisningen.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för statsrådsberedningen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1963 föreslagit; b)

godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statsrådsberedningen,

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna, nt. m.

att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1963/64;

c) till Statsrådsberedningen: Avlö ningar

för budgetåret 1963/64 anvisa ett
förslagsanslag av 811 000 kronor;

II. att motionen 11:269 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Vid punkten hade avgivits ett särskilt
yttrande av fröken Andersson, herrar
Axel Johannes Andersson, Per Jacobsson,
Edström, Kaijser, Staxäng och Ståhl,
fröken Elmén samt herrar Svensson i
Ljungskile och Turesson, vilka anfört
följande:

»Vi utgår från att i instruktion för
pressekreteraren kommer att fastslås,
vad denne i sin verksamhet såsom statlig
tjänsteman har att iaktta då det gäller
att avgränsa upplysningar beträffande
regeringens och regeringschefens arbete
från upplysningar rörande den partipolitiska
verksamhet regeringspartiets
ledare utövar i denna sin egenskap.»

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Gränsdragningen mellan
en tjänstemans uppgifter då det gäller
upplysning rörande regeringens och regeringschefens
arbete och upplysning rörande
den partipolitiska verksamhet
som regeringspartiets ledare utövar i
denna sin egenskap är inte så lätt att
göra. En regerings politik måste på
många punkter bli ett uttryck för vad
det parti som innehar regeringsmakten
vill och önskar. En gränslinje bör emellertid
uppdragas; rent allmänt sett bör
det inte vara tillåtet att statens offentliga
medel brukas för ett partis räkning. I
motion II: 269 har i detta avseende praktiska
exempel anförts på aktuella problem
som förevarit. Ett yttrande från
riksdagens sida på sätt som i det särskilda
yttrandet föreslagits är därför motiverat.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 2—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna,
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
vidtaga de ändringar i personalförteckningen
för häradsrätterna, som föranleddes
av vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1963
föreslagit, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
häradsrätterna, att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1963/64, dels
ock till Häradsrätterna: Avlöningar för
samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 33 158 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Palm in. fl. (I: 351) och den andra inom
andra kammaren av herr Lindahl m. fl.
(11:404), i vilka hemställts, att riksdagen
i första hand i samband med behandlingen
av förevarande huvudtitel
till Svea hovrätt måtte anslå 294 084 kronor
för erforderliga personalförstärkningar
och tjänsteförändringar vid sex
stockholmsdomsagor, i andra hand i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa,
att Kungl. Maj:t till 1964 års riksdag
ville vidtaga åtgärder i motionernas
syfte, därest icke medel för avarbetning
av balansen av mål och ärenden vid berörda
domsagor redan under innevarande
budgetår kunde ställas till Svea hovrätts
förfogande;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Eric Carlsson m. fl. (I: 414) och
den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Norderön m. fl. (II: 503),
i vilka anhållits, att riksdagen måtte för
personalförstärkningar eller andra upprustningsåtgärder
vid rikets domsagor
under budgetåret 1963/64 anvisa — utöver
i statsverkspropositionen yrkade
belopp — ett förslagsanslag å 200 000

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna, m. m.

kronor att ställas till vederbörande departementschefs
förfogande för avhjälpande
av rådande missförhållanden på
inskrivningsväsendets område enligt i
motionerna anförda grunder, samt att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om en utredning i syfte
att rationalisera inskrivningsväsendet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 351 och II: 404 ävensom
I: 414 och II: 503, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för häradsrätterna, som föranleddes av
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1963 föreslagit;

b) godkänna under punkten införd avlöningsstat
för häradsrätterna, att tilllämpas
tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

c) till Häradsrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 33 158 000 kronor;

II. att motionerna 1:351 och 11:404,
såvitt desamma avsåge skrivelse till
Kungl. Maj :t, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. att i motionerna I: 414 och II: 503
framfört yrkande om utredning i syfte
att rationalisera inskrivningsväsendet
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts, utom av annan,
av fru Wallentheim och fru LewénEliasson,
vilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka i motionerna I: 351 och II: 404
framförda yrkanden om ytterligare medelsanvisning
och att därför utskottets
yttrande i viss del bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt utskottet
bort under mom. I b och c hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag ävensom motionerna
I: 351 och II: 404 samt I: 414 och II:

503, samtliga motioner såvitt nu vore i
fråga,

b) godkänna i reservationen införd avlöningsstat
för häradsrätterna, att tillämpas
tills vidare från och med budgetåret
1963/64;

c) till Häradsrätterna: Avlöningar för
budgetåret 1963/64 anvisa ett förslagsanslag
av 33 452 000 kronor.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Med nära nog en naturkrafts
styrka stiger befolkningssiffrorna
i Stockholms län. Från 1959 till 1960 ökade
befolkningen med 14 000 personer.
1961 blev länsborna 25 000 flera. Enligt
preliminära befolkningssiffror för 1962
ökade folkmängden i hela landet med
42 000 personer — hälften föll inom
Stockholms län.

Någon motsvarighet till denna befolkningsökning
har aldrig förut förekommit
i landet. Detta är ju ingen temporär
företeelse. Kurvan kommer med all säkerhet
att stiga brant även i fortsättningen,
i varje fall under den tid som man
kan överblicka. Tyngdpunkten ligger givetvis
inom Storstockholmsregionen.

Vilket enormt tryck detta befolkningstillflöde
medför i fråga om exempelvis
bostadsbyggande, vägar och andra trafikförhållanden,
skolväsen, ordningsoch
rättsväsen, måste ju vara uppenbart
för alla. Hur man skall klara människornas
många olika tvingande behov ■—
evad det ankommer på det allmänna —
beror inte bara på länsbornas egna insatser,
resurser och vilja. Det är också
en fråga om resurser och effektivitet
inom de statliga verksamheter av vilkas
planering, reglering och beslut primäroch
länskommunala åtgärder är beroende.

Dagens debattämne har givit mig en
anledning att inledningsvis sätta strålkastarna
på befolkningssituationen i
Stockholms län. Därmed blottar jag naturligtvis
ingenting nytt för någon, men
jag —- och, vågar jag tro, mina riksdagskolleger
på länsbänlcen — har nog den
meningen att de många följderna av denna
befolkningsexpansion och deras

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna, m. m.

spärrverkan i fråga om många av regeringens
och riksdagens intentioner inte
till fullo har uppmärksammats av alla.
Att våra bekymmersamma problem kan
på ett rimligt sätt bemästras kan knappast
anses vara enbart ett länsintresse,
utan det berör enligt min mening i flera
vitala avseenden hela landet. Vi måste
med tillförsikt kunna förvänta att på
alla de områden inom den statliga sektorn,
där arbetsbalanserna allvarligt
överskrider normala marginaler, vårt
kraftiga befolkningstillskott leder till en
påtaglig och stödjande observans från
statsmakternas sida.

I motion nr 351 i denna kammare och
nr 404 i andra kammaren har vi från
Stockholms län pekat på en mycket besvärande
flaskhals. Antalet mål och
ärenden vid Stockholms domsagor har
under de senare åren ökat kraftigt. Ett i
förhållande till häradshövdingarnas
framställningar starkt nedprutat förslag
till personalförstärkningar från Svea
hovrätt har departementschefen inte ansett
sig kunna annat än till en liten del
godtaga.

Hovrättens förslag baseras på förhållandena
under 1961. Statistiska siffror
avseende 1962 visar emellertid en mycket
dystrare bild, och ökningen av antalet
brottmål från 1961 till 1962 uppgick
till 650 eller 15 procent. Balansen i sådana
mål på vilka frihetsstraff kan följa
var 200. Den sammanlagda balansen
på icke avgjorda brottmål var den 1 januari
i år 1 729. Balansen i fråga om trafikmål
utgjorde vid årsskiftet 1 000. En
fjärdedel av detta antal rörde mål angående
rattfylleri eller trafikonykterhet.
Av övriga brottmål låg 535 kvar i december.

Väntetiderna är långa. Vid hälften av
Stockholmsdomsagorna var väntetiden
för brottmål, från det de kom in tills huvudförhandling
ägde rum, i höstas mellan
två och fem månader. För övriga mål
var väntetiden mellan sex och sju månader,
i en del fall tio månader. För trafikonykterhets-
och rattfyllerimål var den
genomsnittliga väntetiden ett halvt år
och för övriga trafikmål tio månader eller
mer. Då inte heller polisen och åkla -

garmyndigheten hinner undan, händer
det ibland att trafiksyndare inte lagföres
förrän ett eller två år efter förseelsen.
Tittar man på tvistemålen, finner
man att balansen den 1 januari totalt var
677. Hälften av målen rörde hemskillnad,
äktenskapsskillnad och faderskapsmål.
Där var väntetiden fem å sex veckor,
innan målet kom upp till första inställelse.

Alla de uppgifter som jag här har tilllåtit
mig att referera visar enligt min
mening klart och tydligt att personalresurserna
är otillräckliga och att, i de
många fall där vittnesbevisning förekommer,
de långa tidsintervallerna mellan
brott och dom på det allvarligaste beskär
domstolens möjligheter att utreda omständigheterna
och fastställa skuldfrågan.

I många sammanhang har i detta hus
och utanför enstämmigt och med skärpa
framhållits det viktiga i att påföljden på
ett brott kommer så snabbt som möjligt.
Därför har man ju också infört en del
specialregler för militära mål, för häktade
och för ungdomsbrottslingar under
18 år. Att också andra åtalade får ett
skyndsamt processuellt förfarande som
snabbast möjligt leder fram till en dom
är ur rättvisesynpunkt oeftergivligt.
Långa intervaller mellan brott och påföljd
innebär svåra påfrestningar, ibland
av ödesdigert slag, för såväl målsägare
som åtalade och även andra av målet berörda
parter.

Det händer alltför ofta att en nedbrytande
brottsutveckling fortsätter under
den långa väntetiden. Det händer ju
också som bekant att ett domslut långt
efter gärningen kan på ett ganska olyckligt
sätt avbryta en begynnande resocialisering.

Till de verkligt ömtåliga ärendena hör
familjerättsmålen. Innan ett hemskillnadsmål
ropas på kan med nuvarande
regler inte ens en svårt alkoholiserad
make exempelvis tvingas att lämna hemmet.
Någon större fantasi behöver man
ju inte ha för att förstå vad dessa veckor
kan innebära av svår nervpress,
kanske risker för hustru och barn. Från
rättshjälpsanstalten i länet har uppgi -

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna, m. m.

vits att i många sådana här familj erättsmål
förtvivlade människor ringer och
bönfaller advokaten att skynda på domstolen.
Inskrivningsärendets stora betydelse
för fastighetsbildning och kreditgivning
skall jag inte orda om. I länet
har ärenden rörande inteckningar och
gravationsbevis ökat med 3 000 respektive
4 000 på ett år. Väntetiden var i en
domsaga nära nog fördubblad. Väntetiden
för dessa ärenden uppgick sålunda
i december till mellan sex och sju veckor.
Enligt gällande förordning skall sådana
ärenden vara expedierade inom 14
dagar. Om så oundgängligen är av nöden,
säger lagtexten, kan i undantagsfall
uppskov få förekomma. När i praktiken
så långa väntetider regelmässigt
förekommer, i varje fall vid tre av Stockholms
domsagor, så är detta klart ett
förhållande som står i strid mot ett uttryckligt
stadgande. Väntetiderna i detta
sammanhang betyder ju för många
människor förutom omak och osäkerhet
ofta betydande ränteförluster och ibland
även förluster av leveransrabatter då
t. ex. ett beviljat statslån inte kan utanordnas
till en egnahemsägare förrän vederbörande
kan förete nödvändiga handlingar.

Sådana handlingar kan inte expedieras
förrän beslut införts i fastighetsboken.
Lagberedningen har i förslaget till
jordabalk föreslagit att sådan införing i
fastighetsboken skall ske inom en vecka.
Det är alltså klart och tydligt att förhållandena
vid Stockholmsdomsagorna
påkallar extraordinära insatser. Massvis
med telefonförfrågningar från oroliga
och missnöjda människor leder i detta
läge till en irrationell arbetsbelastning.

Flera banker har för att kunna ge
sina kunder ett underhandsbesked i dessa
frågor avdelat folk som ur fastiglietsböckerna
gör behövliga anteckningar.

I likhet med JO finner jag det en
aning genant att folk skall behöva göra
det. Det rör sig dock om funktioner som
författningsmässigt åvilar domsagorna.
En sak är för övrigt påfallande, nämligen
att fastighetsböckerna genom eftersläpning
inte visar det aktuella rättsläget
i dessa betydelsefulla sammanhang.

Svårigheterna rörande inskrivningsavdelningarna
är ju inte nya. Förhållandena
påtalades i JO:s ämbetsberättelse
1958 och 1960 och i starka ordalag också
i år. När departementschefen inte
heller i år har ansett sig kunna gå med
på Svea hovrätts begäran om personalökning,
har vi med tanke på justitieministerns
interpellationssvar den 13
april i fjol rörande denna fråga konstaterat
den saken med en viss förvåning
och besvikelse. I svaret talades om redan
vidtagna personalförstärkningar
och om ytterligare medel som skulle
ställas till Svea hovrätts förfogande för
ändamålet. Det är naturligtvis glädjande,
och jag har ingen anledning annat
än att med tillfredsställelse konstatera
att departementschefen vid många olika
tillfällen gjort insatser för att komma
Svea hovrätt till hjälp, tyvärr dock inte
heller enligt min uppfattning i den omfattning
eller på de speciella punkter
som jag har ansett vara motiverat.

Decembersiffrorna visar också att de
vidtagna åtgärderna inte lett till den
åsyftade förbättringen. Förhållandet är
faktiskt det motsatta. Jag skulle vilja citera
några rader ur detta interpellationssvar:
»Jag anser mig emellertid kunna
utgå ifrån att hovrätterna — var och en
inom sitt område — följer den fortsatta
utvecklingen och till Kungl. Maj:t gör
de framställningar om ytterligare åtgärder
som kan befinnas påkallade.» Det
kan väl ändå knappast förvåna om detta
har uppfattats som ett löfte.

Den personalpolitik som man uppenbarligen
följer är att huvudsakligen rekrytera
arbetshjälp med anlitande av
medelsreserven. Utskottet erinrar om
att denna medelsreserv innevarande år
uppräknats med 800 000 kronor och att
ytterligare 725 000 kronor medgetts för
nästa år. Det skall väl då emellertid påpekas
att av dessa belopp 250 000 kronor
i år och 130 000 kronor nästa år
skall disponeras för att träffa beslut rörande
stads och landsbygds förenande i
judiciellt avseende.

För övrigt återstår bara fyra månader
av innevarande budgetår, och man
kan väl anta att en hel del av dessa

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna, m. m.

pengar redan förbrukats. Det är troligt
att det finns ett rationaliseringsutrymme
även vid domstolarna. Jag vet att översyn
pågår i samarbete mellan statskontoret
och hovrätterna rörande arbetsrutin,
kontorstekniska hjälpmedel etc. Enligt
vad jag inhämtat kan effekten av
detta arbete bara till en mindre del påverka
arbetssituationen vid Stockholmsdomsagorna,
och ingen har väl heller
trott något annat.

Personalförstärkningar vid dessa domsagor
av en helt annan storleksordning
än hittills är enligt vår mening nödvändig,
om arbetsbalansen skall kunna
återställas, om den alltfort växande arbetsmängden
skall kunna klaras av och
domstolarna skall kunna stå beredda
1965 att tillämpa den nya brottsbalken,
till vilken vi alla knyter så stora förhoppningar.

Njuggheten i fråga om inrättandet av
ordinarie tjänster, där behovet är klart
permanent, kan, om man därtill lägger
den betydande övertid som arbetsmängden
kräver, inte ge Stockholmsdomsagorna
någon god konkurrenskraft på marknaden.
Bättre befordringsmöjligheter
och lönesättningar för icke rättsutbildad
personal har antytts som möjliga utvägar.
Det kanske finns anledning att titta
närmare på den sidan. Utan att veta någonting
om anledningen har jag emellertid
i JO:s berättelse observerat ett uttalande
om att en expeditionstid av fjorton
dagar för inskrivningsärenden endast
i tre av fyra rådhusrätter överskridits
och aldrig mer än en vecka och att
Stockholms rådhusrätt icke haft känning
av rekryteringsbekymmer och andra svårigheter
som Stockholmsdomsagorna
tydligen haft att kämpa emot. Man frågar
sig naturligtvis vad anledningen kan vara
till att läget är så olika.

Det har upplysts mig att man som läget
nu är vid Stockholmsdomsagorna
tvingas att i huvudsak ta fram allvarligare,
ofta tidskrävande mål och låta mera
lättdömda stå över. För samtliga Stockholmsdomsagor
synes också gälla att
man behandlar andra brottmål med förtur
framför trafikmålen.

Frågan om förtursordning vid domstolarna
aktualiserades i en motion vid 1959

års riksdag. Mot en sådan förtursordning
reste 1951 års rättegångskommitté bestämda
invändningar. Så gjorde också
första lagutskottet.

Herr talman! Att jag så länge motiverat
min reservation till statsutskottets i
sak positiva avslagsyrkande beror på att
jag har känt ett starkt behov av att försöka
här i kammaren klarlägga ett länsbekymmer,
sammanhängande med befolkningsutvecklingen,
ett bekymmer
som för övrigt är högst allvarligt också
för många andra domsagor, men som
både departementschefen och utskottet
ägnat bara ett fåtal rader.

Eftersläpningen rörande brottmål,
tvistemål och inskrivningsärenden är
naturligtvis lika olycklig och allvarlig
var den än förekommer. Min plädering
för ökade personalresurser är därför giltig
för alla hårt arbetsbelastade domsagor.
Att jag självklart inte är ute efter favörer
för Stockholmsdomsagornas del på
bekostnad av andra rubbar emellertid på
intet sätt det faktum att befolkningsströmmen
alldeles markant går till Stockholms
län och att svårigheterna därför
där framstår i alldeles särskilt bjärt belysning.
I detta som i andra sammanhang
måste resurserna först förstärkas
där behovet är störst, genom personalökningar,
genom tillfälliga personalförflyttningar,
genom utnyttjande av pensionerade
jurister eller genom anvisande
av andra tänkbara utvägar.

Reservanterna har frångått motionens
kläm. Ehuru vi för vår del anser att flera
ordinarie tjänster bör inrättas för att en
verklig förbättring av läget skall åstadkommas,
har vi dock ansett att i nuläget
en uppräkning av för departementschefen
tillgängliga medel måhända vore en
snabbare väg att hjälpa upp situationen.
Vi föreslår därför att det i motionen begärda
beloppet, 294 000 kronor, måtte
tillföras medelsreserven. Ett bifall till
detta reservanternas yrkande skulle då
följdriktigt innebära att större resurser
än som annars vore möjligt stod till buds
för att lätta trycket för andra arbetsbelastade
domsagor i landet.

Jag ber, herr talman, med detta att få
yrka bifall till reservationen.

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna, m. m.

I detta anförande instämde herr Nilsson,
Ferdinand, (ep).

Herr PALM (s):

Herr talman! I anslutning till vad som
här i talarstolen just framhållits av reservanternas
företrädare vill jag som en
av undertecknarna av motion nr 351 i
denna kammare understryka en del synpunkter.

Den stora arbetsbalansen vid Stockholmsdomsagorna
är ju utförligt belyst
såväl i motionen som av reservanternas
företrädare. Om man till detta lägger vad
JO anfört i sin ämbetsberättelse till årets
riksdag, torde väl en motionsframstöt i
denna fråga inte komma oväntat från oss
som på nära håll blivit bekanta med de
rådande missförhållandena.

I JO:s ämbetsberättelse upptar dessa
spörsmål hela fjorton sidor, och jag vill
nöja mig med att citera vad JO sagt på
sidan 150 i berättelsen: »Man torde därför
enligt min mening böra skyndsamt
undersöka möjligheterna att medelst en
kraftinsats söka på kort tid bringa missförhållandena
ur världen genom att organisera
vad jag skulle vilja beteckna såsom
en brandkårsutryckning till hjälp
för de domsagor som nu belastas med
tyngande balanser.» Efter att ha redovisat
olika möjligheter slutar JO: »Situationen
är dock sådan att det är synnerligen
välmotiverat att man åtminstone gör
ett försök att äntligen få ett snabbt slut
på rådande missförhållanden.»

Den befolkningsförskjutning och den
eftersläpning som skett är redan redovisade,
och jag vill erinra om att sedan JO
överlämnat sin skrivelse föreligger ett
ännu aktuellare siffermaterial — som varit
offentligt ungefär en månad. Detta
visar att förhållandena försämrats ytterligare
1962 jämfört med 1961.

Enbart det faktum att väntetiden för
en vanlig trafikförseelse vid en av dessa
domsagor genomsnittligt uppgår till tio
månader säger åtskilligt, och det finns
exempel på fall där tiden mellan den inträffade
händelsen och huvudförhandlingen
överstigit ett och ett halvt år. Vad
detta betyder ur rättssäkerhetssynpunkt
säger sig självt. Det blir vittnen som inte

med bestämdhet kan erinra sig alla detaljer.
Till detta kommer väntan på de
slutliga skaderegleringarna, som dess
bättre kunnat lösas genom en smidighet
av försäkringsbolagen själva enligt ömsesidiga
överenskommelser.

Om inte försäkringsbolagen på detta
sätt inskred, skulle många drabbade,
långt innan dom fallit, helt oförskyllt
komma i en mycket bekymmersam ekonomisk
situation.

Nu diskuteras ju en rationalisering av
de enklare trafikmålen, som onekligen
skulle avlasta domsagorna mycket tidsödande
arbete.

Motionärerna är emellertid på det klara
med att justitidepartementet fått ökade
anslag, och motionen har föranlett utskottet
att leverera en positiv skrivning.
Men motionärerna är inte — med hänsyn
till de senaste månadernas utveckling
— helt tillfredsställda. Förhållandena
kräver enligt vår mening kraftåtgärder
på detta område. Vi är väl medvetna
om att det är lätt att ställa krav
på ökade utgifter, men eftersom alla nio
motionärerna tillhör regeringspartiet
och känner ett starkt medansvar för att
budgetramen inte får sprängas, har vi
visat stor återhållsamhet i själva yrkandet.
Vi har kort och gott anslutit oss till
Svea hovrätts yrkande om ett anslag för
dessa domsagor med 294 000 kronor. Ett
bifall till detta yrkande skapar inga större
ekonomiska problem och betänkligheter
mot att den offentliga sektorn tillföres
en successiv förstärkning för att
besvärande köproblem på likartade områden
skall kunna bemästras hyser
emellertid inte motionärerna. Vi tror oss
nämligen vara medvetna om de ekonomiska
sammanhangen och är inte offer
för någon diffus »kösamhällesfilosofi».
Vi anser därför att man måste ta konsekvenserna
av vad det kan kosta att
rätta till problem av dessa slag.

Nu kan man ju förvänta att från utskottsmajoritetens
sida anföres bristen
på jurister som den verkliga orsaken till
problemen. Detta är onekligen ett väsentligt
påpekande, men just därför har
vi fäst så stort avseende vid JO:s tal om
»brandkårsutryckning» och hans aktua -

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna, in. m.

liserande av personalöverflyttningar till
de mera arbetsbelastade områdena. I en
nödsituation torde väl pensionerade jurister
vara ett arbetskraftstillskott, och
möjligheten av en temporär överflyttning
av jurister från överrätter till domsagor
med stor arbetsanhopning har
inte heller diskuterats i utlåtandet. Utskottet
har inte tagit upp dessa frågor,
och en färsk statistik på min bänk visar
att man i vissa fall mänskligt sett borde
ha nått den övre gränsen för vad som
brukar tas ut i övertid.

Vid en av domsagorna här utanför
Stockholm var det genomsnittliga övertidsarbetet
under en tremånadersperiod
i fjol 39 timmar i månaden. Detta betyder
omräknat på ett år — om man tar
bort semestermånaden och en månad för
helger —• att man med en sådan arbetstakt
når upp till 390 övertidstimmar på
ett år. Här gäller emellertid inte arbetstidslagen,
men skulle den tillämpas vore
det övertidsstopp efter 200 timmar,
och kunde dispens sedan utverkas med
ytterligare maximalt 150 timmar vore
den övre gränsen nådd. I det anförda
fallet vore den emellertid överskriden
med stark marginal. Detta måste betyda
att de lockelser som kan erbjudas från
annat håll utövar en allt starkare dragningskraft
i ett sådant läge — vilket
också är omvittnat.

Nu pågår emellertid utredning om
vårt framtida domstolsväsendes organisation,
och att det är hög tid att den
moderna kontorstekniken mera allmänt
tas till hjälp — i den utsträckning detta
är möjligt — torde vara uppenbart för
alla. Motionärerna har emellertid inte
kunnat avstå från sitt motionsyrkande i
avvaktan på att detta utredningsarbete
skall avslutas.

Om vi ser dessa frågor i vidare mening
har vi också här ett av det moderna
samhällets flaskhalsproblem när
det gäller arbetskraftsförsörjningen. Det
har funnits många exempel på detta under
efterkrigstiden. När det exempelvis
uppstått brist på timmermän i vissa områden
inom byggnadsindustrien och när
man haft att bemästra arbetskraftsproblemen
i Norrland, har omflyttning av

arbetskraft rekommenderats. Den flexibla
arbetsmarknadspolitiken har varit ett
av medlen för att bemästra situationen,
och jag vet att detta är frågor som statsutskottets
ledamöter är mycket väl bekanta
med — och speciellt dess tredje
avdelning.

Motionärerna tror sig också ha funnit
att många arbetskraftsproblem har kunnat
lösas genom att vidta åtgärder för
arbetskraftens rörlighet. Vi har därför
även ifrågasatt om inte detta i hög grad
kunde tillämpas på de i motionen berörda
områdena.

Vi har närmat oss dessa frågor med
all den tillbörliga respekt man rimligen
kan begära. Men utskottet har inte funnit
anledning att ta upp dessa synpunkter
i sin skrivning. Det återstår därför
endast för mig att yrka bifall till reservationen.

Häri instämde herr Wallmark (h).

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Det är inte så ofta som
det här i riksdagen förekommer debatter
om anslagen till domstolarna. När
det emellertid nu uppkommit en sådan
debatt vill jag, trots att skillnaden mellan
utskottets majoritet och reservanterna
i den allmänna synen på dessa frågor
inte är så stor, gärna lägga fram några
synpunkter.

Först och främst vill jag särskilt understryka
den stora betydelsen av att
domstolarna beredes tillfälle till att arbeta
så att de uppfyller gällande bestämmelser
om expeditionstider och annat
samt att de i övrigt inte betungas av balanser,
vilkas verkningar framför allt
går ut över allmänheten. Jag vill för
min del i detta avseende kanske allra
främst trycka på inskrivningsväsendet
och vad därmed hänger samman. Man
får väl anse att i och med att en expeditionstid
på 14 dagar är fastställd
för inskrivningsärenden — det gäller
lagfarter, inteckningar och utfärdande
av gravationsbevis —. har statsmakterna
på visst sätt gentemot allmänheten utföst
sig att tillhandahålla dessa »serviceåtgärder»
inom den angivna tiden. All -

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna, in. m.

mänheten har en rätt att förlita sig
härpå. Det spelar bl. a. en mycket stor
ekonomisk roll för bostadsbyggandet,
som ju är en samhällelig verksamhet, att
dessa tider kan hållas. Det spelar en stor
roll att lånen kan utbetalas på de tider
som man räknat med. En förskjutning i
fråga om fastställandet av inteckningar
och utfärdandet av gravationsbevis betyder
mycket stora extrabelopp i form
av räntor m. m., vilka til syvende og
sidst får bäras av hyresgästerna. Många
fastighetsaffärer kan löpa risk att gå om
intet, om inte gravationsbevis och inteckningar
kan tillhandahållas inom den
tid som förutsatts när t. ex. ett köpekontrakt
har skrivits.

När så stora eftersläpningar har uppkommit
som här har omvittnats och som
tidigare preciserats i justitieombudsmannens
utredning, innebär detta enligt
min mening att staten inte har kunnat
infria sina förbindelser i denna del.

Vad beträffar den andra sidan av
domstolarnas verksamhet, mål och ärenden,
är det ju särskilt rörande brottmålen
ett direkt samhällsintresse att hindra
en eftersläpning. Det är av mycket
stor betydelse för straffrättskipningens
verkan för bekämpande av brottsligheten,
att sanktionerna följer så snabbt
som möjligt på de begångna gärningarna,
Det är sålunda ett starkt statsintresse
att några balanser inte får uppkomma
på detta område.

Att anslagsfrågor rörande domstolarna
inte så ofta har aktualiserats här i
riksdagen beror inte på att domstolarna
varit nöjda med de tilldelade anslagen
ocli att allt tidigare fungerat helt till belåtenhet.
Tvärtom har det förekommit
ett ganska stort missnöje från domstolarnas
sida — vad beträffar häradsrätterna
i stort sett ända sedan sportelsystemet
avskaffades under första hälften av
1940-talet, då staten sålunda inträdde i
full utsträckning som arbetsgivare för
domsagopersonalen. Denna tid har gått
under diskussioner med statsmakterna
om organisationsformerna. Stort upplagda
organisationsutredningar har utförts.
Nya rättegångsbalken har tillkommit
och medfört ändrade förhållanden ur

2 Första kammarens protokoll 1963. Nr9

arbetssynpunkt. Allt detta har medverkat
till att arbetsorganisationen inte har
blivit slutligt uppbyggd förrän efter ganska
lång tid. Man har avvaktat erfarenheter
från tillämpningen och de utredningar
som framlagts. Jag vill emellertid
för min del vitsorda att under senare
år — t. o. m. ganska länge —■ har i
varje fall justitiedepartementet visat
stor förståelse för de krav som har framförts
från domstolarnas sida. Däremot
har det kanske varit svårare att inom
finansdepartementet få gehör för de erforderliga
anslagsökningarna.

Jag skall nämna något om vad som
enligt min personliga erfarenhet speciellt
bär bidragit till den nu på sista tiden
särskilt tillspetsade situationen.
Länge ställde anslagsramen hinder i vägen
för en ökning av personalen. Speciellt
i de expanderande områdena förelåg
stort behov av en förstärkning. Emellertid
släppte för ett par år sedan denna
svårighet, men då hade i stället tillkommit
sådana förhållanden på arbetsmarknaden,
att de löner som staten inom
ramen för gällande avlöningsreglemente
och personalstater kunde erbjuda
inte var tillräckliga för att i konkurrens
med det privata näringslivet tillförsäkra
domstolarna erforderlig arbetskraft. Detta
har medfört efterverkningar på lång
sikt till följd av att man blev tvungen att
anställa arbetskraft som inte fullt fyllde
de kvalifikationer som man helst hade
velat kräva. Efter de senaste löneregleringarna
har situationen bättrats — måhända
har även läget på den allmänna
arbetsmarknaden ändrat sig — men det
tar lång tid att reparera den situation
som har uppkommit. Bland annat vill
jag framhålla att en domstol som har
svår balans arbetar avsevärt tyngre än
om den kan handlägga ärendena löpande,
allteftersom de inkommer. Det är sålunda
synnerligen oekonomiskt ur statens
synpunkt att tillåta balanser av
det slag det här gäller att växa upp.

I samband med förevarande punkt i
statsverkspropositionen har behandlats
två motionspar. Det ena rör inskrivningsväsendet
och hänför sig till hela landet.
Det andra har speciellt inriktat sig på

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna, m. m.

Stockholmsdomsagorna. Som framgår av
vad jag redan tidigare anfört är jag av
den uppfattningen att det framför allt
är förhållandena inom inskrivningsväsendet
som påkallar den största uppmärksamheten.
Jag tror att dessa förhållanden
är ungefär likartade i hela
landet. Här är det huvudsakligen fråga
om krav på en ökad insats av den icke
rättsbildade personalen. Man kan väl
också säga att det i första hand är en
rent ekonomisk fråga. Åtskilliga åtgärder
har vidtagits för att lösa detta problem,
och jag kan för egen del nämna
att i den domsaga jag har ansvaret för
förelåg det för ett år sedan och ännu
mot slutet av sommaren 1962 en synnerligen
besvärande balans på inskrivningsavdelningen,
som nu emellertid på förhållandevis
kort tid har kunnat avarbetas
genom ökad insats av personal.

Vad beträffar förhållandena vid Stockholmsdomsagorna
har man i motioner
och reservationen framför allt tryckt på
situationen i fråga om handläggningen
av rättegångsmålen. Belastningen är stor
och balanserna är större än de borde
vara, men jag tror inte att målbelastningen
per domare räknat i stort sett är värre
där än vad den är pa många håll ute i
landet. Jag tror att det ute i landet kan
finnas exempel på betydligt oförmånligare
proportioner mellan inkommande
mål och domarnas antal.

Det är viktigt att denna balans blir
avarbetad, men jag är också medveten
om att det på den punkten är fråga om
den erforderliga juristpersonalen, domarpersonalen.
Rekryteringsproblemet
är där av en mera allmän räckvidd. Det
går inte där på samma vis att sätta in
en snabbutryckning och avarbeta mål.
Å andra sidan tror jag att domarna är
beredda till en insats av stor intensitet.
Det föreligger ju ingen fastslagen arbetstid.
Det innebär i en dylik situation att
den inte heller är begränsad uppåt. På
de ställen där sådana här förhållanden
förekommer tror jag att det också läggs
ned mycket stort arbete på att komma
till rätta med problemen.

Siffrorna rörande den förefintliga balansen
vid Stockholmsdomsagorna låter

inte fullt så skrämmande på mig som
de stora talen i och för sig kan ge intryck
av. Vi har tidigare här i riksdagen
haft diskussioner rörande balansen vid
domstolarna, och det har bl. a. vid
Stockholms rådhusrätt för några år sedan
förelegat avsevärt svårare förhållanden
än dem som nu åberopas, både de
genomsnittliga för Stockholmsdomsagorna
och siffrorna för vissa enstaka domsagor.
Detta hindrar inte att allt bör göras
för att hjälpa upp situationen.

I sammanhanget vill jag också erinra
om den i utskottsutlåtandet och i motionerna
omnämnda utredningen genom
statskontoret rörande arbetsförhållandena
vid domsagorna. Jag har konfererat
med dem som har hand om denna utredning
och har hört att deras intryck
av förhållandena både vid Stockholmsdomsagorna
och ute i landet har varit
att verksamheten är av en intensitet som
kanske inte är vanligen förekommande
vid statsverkets institutioner i övrigt.
Detta innebär att personalen visar stort
intresse för att komma till rätta med förhållandena
men är samtidigt en förklaring
till att en tillfällig eller permanent
anhopning av arbetsuppgifterna inte
kan bemästras inom befintliga marginaler,
eftersom de redan är utnyttjade
till det yttersta.

Yrkandet i reservationen går ut på en
ökning av medelsreserven. Jag har som
framgår av det föregående den uppfattningen,
som också framkom i fru Wallentheims
anförande, att den ökning av
anslaget som begärs bör kunna användas
fritt på alla de områden där behov av
ytterligare medelsförbrukning föreligger.
Det är emellertid fråga om förslagsanslag,
och justitiedepartementet har
haft möjligheter som även utnyttjats att
för särskilda ändamål ställa extra medel
till förfogande. Frågan om bifall till reservationen
eller till utskottsmajoritetens
hemställan är under dessa omständigheter
inte av väsentlig betydelse för
lösning av problemen. När jag nu kommer
att rösta för bifall till reservationen
så sker det i den förhoppningen att det
oberoende av om riksdagen bifaller reservationen
eller inte skall bli möjligt för

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna, m. m.

departementet att här ställa till förfogande
de resurser som behövs.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag har i årets statsverksproposition
framhållit att domstolarnas
personella resurser till följd av den stegrande
arbetsbördan successivt har ökats,
men deras allmänna organisation har inte
förändrats. Den s. k. domstolskommittén,
som tillsattes för snart ett och ett
halvt år sedan, har som huvuduppgift
att företaga en allmän översyn av domstolsorganisationen.
Några mera avsevärda
förändringar av denna organisation
kan därför inte ske nu, men regeringens
förslag upptar en viss förstärkning
av den ordinarie organisationen vid
domstolarna från och med nästa budgetår.
Tingsdomartjänster skall inrättas vid
ett antal domsagor, och personalorganisationen
i övrigt skall förstärkas. Dessutom
har föreslagits att medelsreserven
under häradsrätternas avlöningsanslag,
som för i år ökades med 800 000 kronor,
för nästa budgetår skall uppräknas med
ytterligare 725 000 kronor. Därvid har
beaktats inte minst i domsagorna i stockholmsområdet.
Det heter bl. a. i departementschefsanförandet
att arbetsläget
på en del inskrivningsavdelningar inte
är tillfredsställande och att inte minst
domstolarna i stockholmsområdet måste
tillföras ökad arbetshjälp.

Förslagen har givetvis inte enbart
grundats på siffrorna för 1961 utan också
på vad som kunde inhämtas om arbetsläget
under 1962 och om den väntade
utvecklingen. Därvid har också beaktats
att det är lättare för en hovrätt att tillgodose
ett ökat behov av arbetskraft hos
domsagor med kansli i samma stad som
hovrätten än hos domsagor som har
kansli på andra orter, dit flyttning av
den enskilde domaren måste ske.

I den motion, som huvudsakligen diskuterats
här i dag och som berör domsagorna
i stockholmsområdet, har det
framhållits att dessa domsagor, för att
kunna fullgöra sin funktion i samhället,
måste få en kraftig personalförstärkning.

I anledning av det vill jag framhålla att

2f Första kammarens protokoll 1963. Nr 9

det hösten 1962 framkom att arbetssituationen
för domaravdelningarna i vissa
storstadsdomsagor hade försämrats och
att balanserna i fråga om brottmål och
tvistemål hade stigit. När det gällde expeditionstiderna
för inskrivningsärendena
hade — trots de tidigare vidtagna
åtgärderna — någon större förbättring
inte inträffat.

Med hänsyn till vad som har förekommit
i debatten här i dag kan jag kanske
inskränka mig till en redogörelse för vad
de hittills vidtagna åtgärderna avser beträffande
Stockholmsdomsagorna och
hur personalsituationen där ser ut.

Jag kan då nämna att för Stockholms
läns västra domsaga begärde vederbörande
häradshövding i somras för nästa
budgetår —- alltså fr. o. m. den 1 juli 1963
— en personaluppsättning av 61/2 domare
och tingsnotarier. I den domsagan
finns redan nu 7 sådana. Han begärde
vidare 11 icke rättsbildade biträden. I
dag har vi 10 där. Häradshövdingen i
Södra Roslags domsaga begärde 16 domare
och tingsnotarier —■ i dag finns där
14. Han begärde 27 icke rättsbildade biträden
och har redan nu 24.1 Solna domsaga
önskades 9 domare och tingsnotarier
— där finns i dag 9. Vidare önskades
8 icke rättsbildade biträden — i dag
finns där 8. Häradshövdingen i Sollentuna
och Färentuna domsaga begärde 10
domare och tingsnotarier och har i dag
12. Vidare begärde han 14 icke rättsbildade
biträden och har i dag 17. I Södertörns
domsaga begärdes 13 domare
och tingsnotarier — där finns nu 13.
Man begärde även 20 icke rättsbildade
biträden. Där finns nu 21 1/2. Svartlösa
domsaga begärde 8 domare och tingsnotarier
och har nu 8. Man begärde 12 icke
rättsbildade biträden och har nu 11.

Sammanfattningsvis innebär detta för
de sex Stockholmsdomsagorna, att häradshövdingarna
begärde 62 1/2 domare
och tingsnotarier från och med den 1 juli
1963, och de har redan fyra månader
före detta datum 63 sådana. De begärde
vidare sammanlagt 92 icke rättsbildade
biträden och har i dag 91 1/2. Detta har
kunnat åstadkommas med anlitande av
hittills redovisade medel, och för nästa

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna, m. m.

budgetår har regeringen alltså begärt —
och statsutskottet tillstyrkt — en ytterligare
medelsreserv av 725 000 kronor.

Att vikariehjälp i så stor utsträckning
har kunnat ställas till storstadsdomsagornas
förfogande beror på att fiskaler från
andra hovrätter än Svea hovrätt utlånats
till denna hovrätt och att med hänsyn
till arbetsläget en viss krympning kunnat
ske av antalet ledamöter i hovrätterna
och av antalet föredragande i högsta
domstolen. Därjämte har antalet vattenrättssekreterare
minskat.

Jag vill i detta sammanhang också påpeka
att detta inte bara är en anslagsfråga
utan även en fråga om tillgång till
personal. Den dömande personal, som i
första hand anlitats för att förstärka häradsrätterna,
är hovrättsassessorer och
fiskaler, och en omständighet som i allra
högsta grad påverkar hovrätternas möjligheter
att ställa kompetent domarpersonal
till förfogande för domsagorna är
den våldsamma expansion av utredningsväsendet
som ägt rum under de senaste
åren, inte minst på riksdagens och Nordiska
rådets egna initiativ. Antalet hovrättsjurister
som tjänstgjorde i kommittéer,
departement och riksdagens organ
var 84 år 1956. Den 1 mars i år var detta
antal 121.

Jag förstår mycket väl att kommittéordförande
gärna vill ha jurister som
sekreterare i sina utredningar, men jag
har många gånger frågat mig om det inte
finns skrivkunniga jurister annat än på
domarbanan. Jag vill i det sammanhanget
betona att alla departement och
kommittéordförande är mycket lojala
och tar kontakt med justitiedepartementet
när det gäller att rekrytera domarpersonal
som sakkunniga eller kommittésekreterare.
Yi får då i departementet
möjlighet att fördela dessa bördor mellan
de olika hovrätterna med beaktande av
den aktuella arbetskraftssituationen. Men
så är inte alltid fallet med andra allmänna
organ. Låt mig nämna ett enda exempel
som i allt talet om eftersläpningen
på inskrivningsavdelningarna kan vara
av intresse.

En morgon i december i fjol läste jag i
tidningarna om den framställning justi -

tieombudsmannen gjort till regeringen
beträffande inskrivningsärendena (sådana
framställningar når som bekant
snabbare till tidningarna än till vederbörande
departementschef). Senare samma
dag när jag gick igenom departementets
post fann jag däri en framställning som
var gjord av en inskrivningsdomare i en
av Stockholmsdomsagorna. Framställningen
innehöll en begäran om tjänstledighet
för att tjänstgöra hos militieombudsmannen.
Hade i detta fall kontakter
tagits med mig hade det kanske varit
möjligt att anvisa en jurist från ett mindre
känsligt område än just en inskrivningsavdelning
vid en Stockholmsdomsaga.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Det är faktiskt inte mycket
att tillägga nu.

När man lyssnade på fru Wallentheim
fick man intrycket, att det här var någonting
väldigt stort, att rättssäkerheten
var i fara, att det gällde att åstadkomma
någonting mycket snabbt och att skillnaden
mellan motionärer, reservanter
och utskott var mycket stor. Sedan nu
herr Alexanderson, som är domare i det
län det här talas om, och därefter justitieministern
har yttrat sig, har man väl
ändå kommit till insikt om att statsutskottet
har handlat rätt och att det har
förmått hålla huvudet kallt i denna situation.
Som herr Alexanderson sade är
skillnaden mellan utskottet och reservanterna
inte stor — ja, den är visserligen
294 000 kronor, men det är på ett förslagsanslag,
och vi vet alla att förslagsanslag
kan överskridas.

Vi inom utskottet har varit fullt medvetna
om att det är angeläget att förstärka
häradsrätterna — på den punkten har
vi fullkomligt samma uppfattning som
justitiedepartementet. För nu löpande
budgetår anvisades 800 000 kronor till
förstärkning vid häradsrätter, och såsom
redan har sagts här föreslås det för nästa
budgetår 725 000 kronor.

Anslag för att få den arbetskraft som
behövs finns alltså; vad som har saknats
och fortfarande saknas är den arbets -

Onsdagen den 6 mars 1968

Nr 9

Om personalförstärkningar vid stockholmsdomsagorna, m. m.

kraft man behöver. Justitieministern har
alldeles nyss påvisat hur vi inte minst
här i riksdagen är angelägna om att få
allting utrett och vill ha jurister att sitta
och skriva utredningar. Vi har kanske
litet var bidragit till att det på det sättet
blir ont om jurister, som skulle behövas
vid domstolarna.

Vad gäller inskrivningsväsendet har
en förbättring skett. Vi fick i utskottet se
en tabell som visade att eftersläpningen
i februari i år var betydligt mindre än i
februari i fjol. Man har undan för undan
kunnat — som det heter litet vulgärt
— beta av balansen, och man börjar
komma i kapp. Detta är för övrigt
ett bekymmer inte bara för stockholmsområdet
utan för hela landet.

Den nu sittande utredningen som sysslar
just med inskrivningsväsendet avser
att komma med ett förslag tämligen snart
nu i vår, innebärande en rationalisering
av inskrivningsväsendet. Man kan kanske
säga att det är angeläget icke bara
att domstolarna sköter sin verksamhet
tillfredsställande, utan även att allmänheten
kommer med sina ärenden så fullständiga,
att de snabbt kan behandlas.
Vi har under föredragningen i utskottet
fått ett intryck av att det brister i det
hänseendet, varför åtskilligt inte blir
som det borde vara.

Jag skall inte säga mer nu — jag tror
att det sagda räcker. Kammaren har tydligen
kommit underfund med att det inte
sker någon så förfärligt stor olycka i
Stockholms län därest kammaren följer
utskottet. Här är det fråga om personella
resurser, inte om pengar, och de pengar
vi strider om gäller ett förslagsanslag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Palm antydde att
denna diskussion var en debatt som man
hade tänkt sig hålla inom regeringspartiet.
Herr Alexanderson har nu brutit
mot den planen, och jag skall gå ett steg
vidare.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
detta problem inte gäller uteslutande
Stockholmsdomsagorna. Jag hade förra

året en motion i samma ärende beträffande
domsagorna i göteborgsräjongen.
Den gången accepterade jag att få motionen
avslagen utan att säga något. Det
må kanske vara mig tillåtet att jag i dag
påpekar att det även i göteborgsräjongen
råder icke tillfredsställande förhållanden.

Jag skulle vilja ansluta till fru Wallentheims
resonemang om den utveckling
som har skett och som har förändrat
strukturen i samhället så att vi runt storstäderna
fått dels en ökad befolkning,
dels mycket besvärligare mål att behandla.
Det är väl det som gör att den
s. k. poängbedömningen slår fel. Vid Göteborgsdomsagorna
har man för närvarande
en eftersläpning på ungefär ett
halvt år. 75 procent av brottmålen är
trafikmål, vilka måste komma i andra
hand då man först behandlar grova
brottmål och liknande, och på grund av
eftersläpningen kommer de upp till behandling
ungefär ett och ett halvt år för
sent. De flesta som skall vittna — det
kommer ju mycket vittnen i trafikmål —
har då glömt händelseförloppet. Det hela
dras därigenom ut ytterligare på tiden.
Domarna har som regel att räkna med
cirka 50 rättegångsdagar. Det normala
torde annars vara ungefär 30. Inskrivningsavdelningarna
arbetar också för
sakta. Det har betonats vilka ekonomiska
förluster detta innebär. I Göteborgsdomsagorna
hade man förra året väntetider
på upp till nio veckor. Fem å sex veckor
är det normala där, fastän det ju egentligen
borde gå inom ett par veckor.

Jag har, herr talman, inget särskilt yrkande
utan har endast velat fästa uppmärksamheten
på de problem som här
finns. Jag är övertygad om att man observerar
dem inom justitiedepartementet,
men det vore kanske lyckligare om
man där handlade något snabbare.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, anförde herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner konune att framställas
särskilt beträffande varje moment av
utskottets i förevarande punkt gjorda
hemställan.

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om förkortning av tiden för uppsägning av medel å skogskonto, m. m.

I fråga om mom. I, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
kammaren skulle bifalla utskottets hemställan
med den ändring, som innefattades
i den av fru Wallentheim och fru
Lewén-Eliasson vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannnen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Wallentheim begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2 punkten 21
mom. I, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som innefattas i
den av fru Wallentheim och fru LewénEliasson
vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fru Wallentheim begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 18.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls härefter
vad utskottet i mom. II och III hemställt.

Punkterna 22—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag inom
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

34, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag för budgetåren
1962/63 och 1963/64 till byggnadsarbeten
vid Chalmers tekniska högskola;
samt

nr 35, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan,

varvid utlåtandet nr 35 företogs punktvis
till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förkortning av tiden för uppsägning
av medel å skogskonto, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 5, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i förordningen
om taxering för inkomst av
medel, som insatts å skogskonto.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:9, av
herr Eskilsson m.fl., och II: 12, av herr
Hedin m.fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga i motionerna infört förslag
till förordning om ändrad lydelse av
6 § förordningen den 27 mars 1954 (nr
142) om taxering för inkomst av medel,
som insatts å skogskonto, vilket förslag
avsåg, att uppsägningstiden för medel å
skogskonto skulle förkortas från fyra till
två månader;

2) de likalydande motionerna I: 88, av
herr Nils-Eric Gustafsson m.fl., och II:
104, av herr Mattsson m. fl., vari anhål -

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om förkortning av tiden för
lits, att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om sådan ändring
av bestämmelserna om taxering av medel
som insatts på skogskonto, att insättning
avseende viss förvärvskälla för ett
och samma beskattningsår ej finge understiga
1 000 kronor i enlighet med vad
i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:9, av
herr Eskilsson m. fl., och II: 12, av herr
Hedin m. fl., om förkortning av tiden för
uppsägning av medel å skogskonto, samt

2) de likalydande motionerna I: 88, av
herr Nils-Eric Gustafsson m. fl., och II:
104, av herr Mattsson m. fl., om viss
sänkning av minsta beloppet för insättning
å skogskonto,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Yngve Nilsson, Nordenson, Mattsson,
Nilsson i Svalöv, Vigelsbo och Magnusson
i Borås, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna I: 9 och II: 12 samt I: 88
och II: 104 måtte antaga i reservationen
infört förslag till förordning om ändring
i förordningen den 27 mars 1954 (nr
142) om taxering för inkomst av medel,
som insatts å skogskonto.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 5 angående skogskonto
är fogad en reservation, som grundar sig
på två motionspar vilka avvisats av utskottsmajoriteten.

Det ena av motionsparen, nr 9 i första
kammaren och nr 12 i andra kammaren,
avser ändrad uppsägningstid när det
gäller medel innestående på skogskonto,
nämligen från fyra till två månader.
Motiveringen härför är att uppsägningstiden
fyra månader är för lång när det
gäller kombinerade jord- och skogsbruk.
Uppsägning av medel måste nu ske i
augusti månad, men fick man två månaders
uppsägning kunde vederbörande

uppsägning av medel å skogskonto, m. m.
dröja med åtgärden till oktober och hade
då lättare för att överblicka den ekonomiska
situationen samt med anledning
därav eventuellt uppsäga medel på
kontot.

Det andra motionsparet, nr 88 i första
kammaren och nr 104 i andra kammaren,
är avgivet till förmån för ändring
av minimibeloppet för insättning
på skogskonto. Nu gällande belopp 2 000
kronor grundar sig på en rotförsäljningspost
av 3 334 kronor eller en leveransvirkesförsäljning
av 5 000 kronor.
Motionärerna vill ha det minsta beloppet
nedsatt till 1 000 kronor, vilket då
skulle grunda sig på en rotförsäljningspost
av 1 667 kronor eller en leveransvirkesförsäljning
av 2 500 kronor. Framför
allt den mindre skogsbrukaren skulle
därigenom få bättre möjligheter att
utnyttja metoden med skogskonto än han
nu har.

Herr talman! Om dessa båda motionspar
kunde vinna kammarens bifall, skulle
följden otvivelaktigt bli en förbättring
för det mindre skogsbruket och
även för det kombinerade jord- och
skogsbruket. Jag ber med denna korta
motivering att få yrka bifall till reservationen.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Vad såväl motionärerna
som reservanterna synes vara ute efter
är en resultatutjämning av de skogsägande
jordbrukarnas inkomster. I och för
sig är naturligtvis det syftet lovvärt,
men man borde enligt min uppfattning
ha använt andra metoder och sökt andra
utvägar för att nå syftet. De föreslagna
ändringarna skulle nämligen bara
hjälpa de jordbrukare som innehar skog
men ställa övriga jordbrukare — som
jag tror är de flesta — i ett sämre skatteläge
än sina skogsägande yrkesbröder.

Jag har ett intryck av att reservanterna
vill använda skogskontot till någonting
annat än det egentligen är avsett
för. Meningen var väl ändå från
början, att man genom det beslutade förfarandet
skulle möjliggöra ändamålsenligare
uttag ur skogen på en gång utan

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om förkortning av tiden för uppsägning av medel å skogskonto, m. m.

hinder av skatteprogressionen och att
möjlighet skulle beredas att få avräkna
skogsvårdande utgifter ett annat år än
det man haft inkomst genom avverkningen.
Att vilja använda skogskontot
för resultatutjämning när det gäller andra
inkomstkällor, och detta inte bara för
jordbruk utan även för annan rörelse
eller tjänst, det tror jag är en felaktig
väg.

Efter det riksdagen för ett par år sedan
godkände det s. k. skattepaketet har
också insättningarnas betydelse minskat
i fråga om de mindre beloppen; progressiviteten
sätter ju inte in förrän vid omkring
20 000 kronors inkomst för gifta,
och dit har ägarna av medelstora jordbruk
en bra bit kvar, om man får döma
efter den nu mycket omtalade inkomstklyftan.
Syftet att nå en jämnare fördelning
av skogsinkomsterna kan således
anses uppnått, hävdar utskottsmajoriteten.
De skäl för avslag på motionerna,
som utskottet åberopade i fjol, synes
vara ännu starkare i år om man tar med
i bilden att minsta beloppet vid skatteberäkning
för ackumulerad inkomst nu
höjts från 4 000 till 5 000 kronor och att
skogskontona är avsedda att komplettera
bestämmelserna om ackumulerad inkomst.

Den argumentering som man märker i
motionerna nr 104 i andra kammaren
och nr 88 i första kammaren och som
även herr Nilsson var inne på — att
spärren nedåt har stor betydelse för de
mindre jordbrukarna, då det är bättre
för dem att ha årliga avverkningar än
stora engångsavverkningar, eftersom
man därigenom även får årlig arbetsinkomst
— skulle också jag vilja göra till
min. År nämligen avverkningarna kontinuerliga
med ungefär lika stora inkomster
varje år, kan man fråga sig huruvida
det över huvud taget skall behövas
några skogskonton för att utjämna
progressiviteten. För den utjämningen
är enligt majoritetens mening de nuvarande
reglerna till fyllest.

Vad sedan angår förkortningar av
uppsägningstiden vill jag inskränka mig
till att citera vad utskottet i fjol anförde
på den punkten. Utskottet uttalade då:

»Bestämmelser om viss uppsägningstid
har sålunda ansetts vara ett lämpligt
korrektiv mot att de skattskyldiga insätter
medel å skogskonto någon dag
före deklarationens avlämnande och gör
uttag strax därefter. Vid remissbehandlingen
av den promemoria, som låg till
grund för lagstiftningen, framfördes tanken
att kontomedlen borde bindas i åtta
månader, men departementschefen ansåg
sig i proposition inte böra föreslå längre
uppsägningstid än fyra månader för
att inte den normala användningen av
skogskontomedel skulle försvåras. Riksdagen
antog förslaget i denna del utan
erinran.»

Utöver detta citat kan anföras, att
utskottet har ansett att fyra månaders
uppsägningstid är till fyllest för att klara
utjämningen av skogsbrukets inkomster.
Skogsvårdande åtgärder planeras
lång tid i förväg, och som jag förut anförde
skall inte skogskontot vara något
utjämningskonto för andra inkomstkällor.

Med det sagda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Herr Wärnberg anser att
en jordbrukare, som har jordbruk i förening
med skog, inte skulle ha de möjligheter
som lagen bjuder att få utnyttja
ett skogskonto. Till det skulle jag vilja
säga att när lagen ger möjligheter till
denna utjämning, skall man väl också ha
rätt att begagna sig av dessa möjligheter.
Ofta kan det vara så att ett jordbruk går
mer eller mindre bra. Man får väl se resultatet
av vad jordbruket avkastar under
en flerårsperiod. Det kan mycket väl
hända att man under något år har en
lägre inkomst, och då bör man ha möjlighet,
vilket man nu också har, att använda
sig av skogskontot som en utjämningsfaktor.

Herr Wärnberg nämnde också någonting
om att man skulle möjliggöra för
skogsägaren att sätta in medel på skogskontot
någon dag före deklarationens
avlämnande för att sedan kunna ta ut
dem en kort tid därefter. Ja, i vilket fall

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om förkortning av tiden för
som helst får väl medlen stå inne under
den uppsägningstid man har till förfogande.
Det värsta som kan inträffa är
väl att skatten på dessa medel, som man
tar ut, blir förskjuten ett år fram i tiden.

Med detta ber jag, herr talman, att få
vidhålla mitt yrkande.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag skall erkänna att
detta inte är någon stor fråga, men den
kan ha en viss betydelse för vissa människor,
och det var närmast för att säga
detta som jag begärde ordet.

Någon kan säga att en insättning på
1 000 kronor inte är så stor, att den är
av nöden påkallad. I mitt praktiska arbete
har jag emellertid träffat på personer,
som har haft ett annat arbete men
som också har haft en liten skog och som
har avsatt medel på ett skogskonto för
att den dag det passar vidta vissa skogsvårdsåtgärder.
Sådana personer skulle
på detta sätt få större möjligheter att göra
en insättning på exempelvis 1 000
kr. för att vid ett senare tillfälle kunna ta
ut medlen för skogsvårdsåtgärder.

När det gäller den andra frågan, nämligen
uppsägningstiden för insatta medel,
vill jag framhålla att den frågan blev
aktuell t. ex. i det läge som uppstod nu
i höstas. Många räknade inte med att säga
upp kontot, men så uppstod plötsligt
arbetslöshet, och därmed blev det aktuellt
att vidta vissa skogsvårdsåtgärder.
En del av dem fick låna upp pengar, när
de inte fick ut dem från skogskontot, för
att betala arbetena före nyår, och sedan
fick de ut pengarna från kontot efter nyår
och klarade upp lånen. Utgifterna
kom på fjolåret, men inkomsterna i år.
Jag anser därför att även om frågan inte
är stor, så är den dock berättigad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WÄRNBERG (s) :

Herr talman! Herr Nilsson har missförstått
mig något. Jag har nämligen inte
den åsikten att har man en lag så skall
den inte tillämpas. Jo, herr Nilsson, jag
anser att alla legitima sätt att undgå skatt

uppsägning av medel å skogskonto, m. m.
får användas. Därför tycker jag att de
jordbrukare som har skog och på det
sättet kan minska sin skatt är i sin fulla
rätt att göra det. Men det är inte det vi
talar om. Det är frågan huruvida man
skall göra de legitima möjligheterna att
undgå skatt större som vi talar om, och
det är sådant jag inte vill vara med om,
därför att man kan befara missbruk. Vi
vill inte vara med om att skapa större
hål i skattesystemet än som är nödvändigt.
Om man kan sätta in pengar ena
dagen och ta ut dem omedelbart därefter,
så är det ett missbruk av skogskontot.
Då har skogskontot inte tjänat det
ändamål som var meningen med skogskontots
tillkomst.

Herr Nilsson sade att fyra månader eller
två inte spelar så stor roll, eftersom
man vid två månaders uppsägningstid
ändå klarar en del av missbruket. Det är
riktigt, men jag kan tillägga att de experter
som haft med det här att göra ansett
att det för att missbruk skall undvikas
bör vara en uppsägningstid på åtta
månader. När departementschefen och
bevillningsutskottet och sedan även riksdagen
gick ned till fyra månader, var
detta ett väldigt tillmötesgående, och det
ansågs då att man tog en stor risk för att
missbruk inte skulle kunna undvikas. Ju
kortare uppsägningstid man får, desto
större är riskerna för missbruk.

Till herr Jonasson skulle jag vilja säga
att den här tusenlappen inte spelar
någon roll för den mindre jordbrukaren,
ty det är ju frågan om att minska progressiviteten
och inte att förskjuta skatt
från det ena året till det andra. Skogskontot
är ju till för att jämna ut progressiviteten,
och de små inkomsttagarna —
således de som har inkomster under
20 000 kronor — drabbas inte av någon
progressivitet. För dessa inkomsttagare
fyller skogskontot alltså ingen uppgift
på den punkten. Är det dessutom frågan
om att man gör små uttag ur sin skog och
lägger ned stort arbete på att få fram leveransvirke
ur dåliga sortiment, så får
man helt enkelt på skogskontot sätta in
arbetsförtjänsten, eftersom rotvärdet är
noll på det sortimentet. Så pass gynnsamt
är systemet med skogskonto, och då

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om ökat lekmannainflytande vid domstolarna

tycker jag inte att det här är en stor sak
för de små inkomsttagarna. Däremot är
det en stor sak för dem som har jättelika
inkomster. Det är ytterst få bland de
små skogsägarna som har en inkomst av
20 000 kronor, alltså det belopp vid vilket
progressiviteten sätter in.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag har sagt att det här
inte är någon stor fråga men att den kan
vara viktig för vissa människor. Vi har
väl ändå klart för oss att skogskontot är
till också för att skogsägarna skall kunna
sätta in pengar vid drivningstillfället för
att kunna ta ut pengar och bekosta förbättringsåtgärder,
när det finns arbetskraft
att tillgå, och därmed är skogskontot
en bra sak ur nationalekonomisk synpunkt.
Det var för att försöka ge skogsägarna
något större möjligheter att göra
förbättringar, som jag velat framföra ett
par synpunkter, men jag medgav från
början att frågan inte är stor.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
det nu ifrågavarande betänkandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid betänkandet
avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nilsson, Yngve, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —86;

Nej — 43.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 6, i anledning
av väckta motioner om tullfrihet
för ortopediska artiklar m. in., bifölls
vad utskottet i detta betänkande hemställt.

Om ökat lekmannainflytande vid domstolarna Föredrogs

ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckt
motion om ökat lekmannainflytande vid
domstolarna.

Första lagutskottet hade behandlat en
i första kammaren väckt, till lagutskott
hänvisad motion, nr 274, av herr Svanström.
I motionen hade föreslagits, att
riksdagen skulle besluta, att hos Kungl.
Maj:t hemställa om utredning i syfte att
åstadkomma sådan lagändring, som gåve
nämndemän reservationsrätt vid domslut
och i övrigt öka lekmannainflytandet
i svenskt rättsväsende genom att förse
hovrätterna med nämnd och på annat
sätt.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion, I: 274, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Nilsson, Ferdinand, som dock ej antytt
sin mening.

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om ökat lekmannainflytande vid domstolarna

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I den föreliggande motionen
har herr Svanström påyrkat att
riksdagen måtte hemställa om utredning
i syfte att åstadkomma sådan lagändring
som ger nämndemän reservationsrätt vid
domslut och i övrigt öka lekmannainflytandet
i svenskt rättsväsende genom
att förse hovrätterna med nämnd och på
annat sätt.

Ärendet har varit uppe tidigare, vilket
redovisas av första lagutskottet, då det
berör en del av historiken. Redan innan
jag kommer dit vill jag emellertid understryka,
att jag inte kommer att ha något
yrkande i detta sammanhang. Det är endast
några synpunkter som jag anser bör
framhållas. Jag anser att man kanske inte
kan komma längre än man här har
gjort, men jag måste dock säga att jag
tycker att utskottets motivering haltar
på ett mycket betänkligt sätt.

Vid 1961 års riksdag behandlades detta
ärende. Första lagutskottet anförde
då: »Enligt vad som uppgivits för utskottet,
är det troligt, att bland annat frågan
om nämndemans reservationsrätt kommer
att brytas ut för att upptagas till behandling
i särskild proposition, innan
utredningens förslag i övrigt hinner bli
slutbehandlade. Till de ändringsförslag
på nu ifrågavarande område, som kan
följa på stadsdomstolsutredningens betänkande,
torde riksdagen sålunda få
taga ställning i en nära framtid. . . . Vad
åter angår frågan om hovrätternas sammansättning,
synes det uppenbart, att
denna blir beroende av de reformer för
rådhusrätter och häradsrätter, som kommer
att genomföras på grund av stadsdomstolsutredningens
förslag.» Då var
man således på det klara med att ärendet
skulle komma upp inom en nära framtid.

Detta var utgångsläget. Sedan dess har
det gått några år och ingenting har hänt,
och det kan väl kanske inte hjälpas.
Ärendet har anförfrotts åt en ny utredning
och ligger väl där väl förvarat såvitt
jag kan förstå. Vad jag har reagerat
emot är inte bara detta faktum, utan att
utskottet tydligen finner det fullkomligt
naturligt och riktigt, att de förslag på nu
ifrågavarande område, som utskottet

nyss hoppats på och trott snart skulle
komma, inte kom. Det blev i stället
tvärtom och hela ärendet blev längre och
längre förskjutet baklänges.

Första lagutskottet finner sig således
för närvarande inte ha någon anledning
att tycka någonting, inte ens att påskynda
behandlingen av stadsdomstolsutredningens
förslag rörande reservationsrätten.
Jag tycker att man en liten smula
bör påtala detta. Att det inte alltid kan
gå efter ritningarna och att man kan felbedöma
utredningar och vad därmed
sammanhänger är det väl inte någonting
att säga om. Att ett utskott, som har avstyrkt
en motion med hänvisning till att
frågan troligen kommer upp ändå inom
en snar framtid, två år därefter ser lika
belåtet ut, trots att frågan har kommit i
ett läge som gör det hela ännu mera
ovisst, anser jag inte bör få bli alldeles
utan kommentarer i debatten. Jag har,
herr talman, därför begärt ordet för att
framhålla, att belåtenheten med att man
på detta sätt får ärendena förskjutna
borde ha kunnat komma till mindre påtagliga
uttryck.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det inte alltför stora intresse
som kammaren synes ha för den
nu behandlade frågan får väl inte tas till
intäkt för att Sveriges riksdag saknar
intresse för lekmannainflytande i svenskt
domstolsväsende och hur detta kommer
att utformas. Det råder väl ingen tvekan
om att denna utformning är av avgörande
betydelse för hur svenska folket
kommer att uppfatta domstolarnas sätt
att handlägga de berörda ärendena. Den
anknytning som sedan urminnes tider
finns mellan folket och lagstiftningen är
enligt min mening i hög grad beroende
på den respekt man fortfarande hyser
för lekmannens syn i hithörande sammanhang.

Jag har, herr talman, velat ta detta tillfälle
i akt, sedan jag av fru Segerstedt
Wiberg fått höra att man väl kan tiga en
gång på en motion men inte gärna två
år i följd, och jag har därför tillåtit mig

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om ökat lekmannainflytande vid domstolarna

att i detta sammanhang ge några synpunkter
på denna fråga.

Som de flitiga riksdagsledamöterna,
vilka har läst utskottets yttrande, har
funnit, är detta inte någon ny fråga, utan
den har, liksom lagfrågor i detta land i
allmänhet, varit föremål för intresse i
olika sammanhang. Av utskottets yttrande
framgår ju, att redan processkommissionen
i sitt år 1926 framlagda betänkande
var inne på de här resonemangen
och då bland annat ansåg det erforderligt
med en nämnd i hovrätterna. 1931
års proposition i ärendet innehöll förslag
om nämnd i häradsrätt, rådhusrätt
och hovrätt. Vid utskottsbehandlingen
1931 avstyrkte utskottets majoritet en
ökning av lekmannainflytandet, medan
ett stort antal reservanter i stället ville
ha ett ökat sådant inflytande. Vid riksdagsbehandlingen
stannade kamrarna
vid skiljaktiga beslut. Det gällde dels antalet
nämndemän, dels rösträtt i domstolen,
dels införande av nämnd i rådhusrätt
och likaså i hovrätt. Sedan tillkom
processlagberedningen, som överarbetade
1931 års förslag och för sin del
föreslog införande av en nämnd i rådhusrätt,
men som icke önskade en sådan
i hovrätt. 1942 års proposition innehöll
ett förslag om nämnd i rådhusrätt, men
där föreslogs icke någon nämnd i hovrätt.
Riksdagen beslöt då enligt det föreliggande
regeringsförslaget.

Efter år 1942 har frågan i olika sammanhang
tagits upp här i riksdagen,
bl. a. 1955 och 1957. Vid det senare tillfället
framlades förslag om att införa en
individuell rösträtt bland nämndemännen
och reservationsrätt i varje fall.

Jag skall bara till sist, herr talman,
framlägga några personliga synpunkter
på reservationsrätten. Jag vill därvid
understryka vad reservanten herr Nilsson
nyss har anfört.

Jag skulle ha funnit det tacknämligt,
om första lagutskottets skrivning hade
varit något mera positiv. Jag motiverar
detta med att man från visst håll i debatten
framfört önskemål om en minskning
av lekmannainflytandet i svensk
rätt. För min del — och jag tror att jag
på den punkten har ett mycket stort an -

tal riksdagsmän och andra med mig —
skulle jag bli mycket illa berörd, om en
så urgammal institution skulle försvinna.
Min motion i år får därför betraktas
som ett motdrag mot den i diskussionen
framförda tanken att minska lekmannainflytandet.

Man har i olika sammanhang påpekat,
att det skulle vara mindre goda förutsättningar
att ha en nämnd i de domstolar
som finns i städerna, därför att
man där saknar tradition, medan en sådan
finnes på landsbygden. För mig är
detta en smula svårförståeligt, eftersom
det stora flertalet stadsbor är i allt oförvitliga
landsbygdsbor som flyttat in till
städerna. Nog borde det vara ganska
lätt att där också bygga upp den tradition
som man är ute efter.

Beträffande lekmän i hovrätter har
man menat att det skulle bli besvärligt
på många sätt. Jag tror knappast att så
skulle bli fallet. För att förebygga att
man utser olämpliga människor har jag
i min motion föreslagit att en sådan
nämnd skulle tillsättas av Kungl. Maj:t.
Därigenom undvikes också att sammansättningen
blir slumpmässig eller att valet
sker efter politiska grunder, vilket
man ibland påstår vara fallet vid de
kommunala valen av nämndemän. Ett
större förtroende för Kungl. Maj:t kunde
man väl knappast önska av en ledamot
av ett oppositionsparti.

Enligt vårt förslag skall valen inte ske
av en slump. Det förutsättes, att Kungl.
Maj :t skulle i allmänhet som nämndemän
utse sådana människor som har långvarig
och gedigen erfarenhet av domstolsarbete
i underrätterna. I en tidigare
motion bär jag föreslagit att man skulle
utse sådana som t. ex. tio år har tjänstgjort
som nämndemän i underrätt.

Herr talman! Jag har med detta bara
velat framföra några synpunkter. Jag
vill till sist uttala den förhoppningen,
att det förslag som stadsdomstolsutredningen
på sin tid framlade beträffande
reservationsrätt för nämndemän icke
skall komma bort i den fortsatta behandlingen,
utan skall återkomma i form av
ett positivt förslag.

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om ändrade bestämmelser för återlån från de allmänna pensionsfonderna

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord i det spörsmål som här behandlats
av herrar Ferdinand Nilsson
och Svanström, varvid herr Ferdinand
Nilsson direkt ville framhålla att första
lagutskottets utlåtande haltar på ett
ganska betänkligt sätt. Detta är den direkta
anledningen till att jag här tar till
orda.

Jag vill då bara säga att denna fråga
varit föremål för verkligt ingående debatt
inom utskottet, som utgått ifrån att
domstolskommittén, vilken fått i uppdrag
att verkställa en utredning rörande
domstolsorganisationen i dess helhet,
kommer att gå in på spörsmålet, hur
lekmannainflytandet i vårt rättsväsende
skall gestalta sig i framtiden. På grund
härav tycker vi att riksdagen saknar anledning
att begära ytterligare utredning
i det av motionären angivna syftet. Det
är det förhållandet, herr talman, som är
orsak till att första lagutskottet ansett
att förevarande motion från herr Svanström
inte bör föranleda någon riksdagens
åtgärd. Till detta förslag vill jag
för min del yrka bifall.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag berörde förut hur
ärendet bedömdes 1961, hur man var
fullständigt på det klara med att man
inom en snar framtid skulle nå resultat
här. Nu konstaterar utskottet i år, att det
inte blev på det sättet utan att man tillsatt
en ny utredning och stoppat ner
ärendet där, och där ligger det, och det
är inte mer att tillägga på den punkten.

Vad jag reagerar emot, herr Nyström,
är att man inte ens säger, att när de dragit
ut på tiden så här, skulle de skynda
på. En gammal rabulist som herr Nyström
skulle aldrig i livet finna sig i
detta, för den händelse han inte tillhörde
ett regeringsparti.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av väckt motion angående utformningen
av brottsbalkens stadgande om djurplågeri,
m. m., bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om ändrade bestämmelser för återlån
från de allmänna pensionsfonderna

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av väckta
motioner om ändrade bestämmelser för
återlån från de allmänna pensionsfonderna.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1. de likalydande motionerna nr 21 i
första kammaren av herr Ohlsson, Ebbe,
och nr 23 i andra kammaren av herr
Nordgren m. fl., om rätt till återlån från
allmänna pensionsfonden, ävensom

2. de likalydande motionerna nr 282
i första kammaren av herr Mattsson
m. fl. samt nr 329 i andra kammaren av
herrar Nilsson i Tvärålund och Hansson
i Skegrie, om ändrade bestämmelser för
återlån från de allmänna pensionsfonderna.

I motionerna I: 21 och II: 23 hade yrkats,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa dels om förslag
till sådan ändring av reglementet för allmänna
pensionsfondens förvaltning, att
arbetsgivare medgåves rätt att för återlån
få utnyttja de ATP-avgifter, som inbetalats
under loppet av de fem senast
förflutna åren och att återlån skulle få
ske tills vidare med 75 % av inbetalade
avgifter, dels ock om en utredning rörande
återlånerätten och det återlånade
kapitalets riskbärande under beaktande
av de i motionerna framförda synpunkterna.

I motionerna I: 282 och II: 329 hade
hemställts att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om skyndsam
utredning och förslag

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om ändrade bestämmelser för återlån från de allmänna pensionsfonderna

a. angående en reformering av bestämmelserna
för återlån från allmänna
pensionsfonderna, så att de mindre och
medelstora företagens samt jord- och
skogsbrukets kreditbehov bättre kunde
tillgodoses;

b. angående formerna för dispositionen
av medel ur allmänna pensionsfonderna
för en aktivering av lokaliseringspolitiken
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, nämligen 1)

I: 21 och II: 23 samt

2) I: 282 och II: 329

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I. av herr Kaijser, fröken Nordström,
herrar Edström, Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors samt fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:21 och 11:23 samt
1:282 och 11:329, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om skyndsamt förslag
till sådan ändring av reglementet
för allmänna pensionsfondens förvaltning,
att återlånerätt skulle få ackumuleras
under fem år;

B. att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
under A. hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

II. av herrar Thorsten Larsson och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:21 och 11:23 samt
I: 282 och II: 329,

1) måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om skyndsamt förslag till sådan
ändring av reglementet för allmänna
pensionsfondens förvaltning, att återlånerätt
skulle få ackumuleras under fem
år;

2) måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning angående reformering
av reglerna för återlån från den allmänna
pensionsfonden i enlighet med
vad reservanterna anfört;

B. att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
under A. hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Reglerna för återlånerätten
från ATP-fonderna är inte i alla
avseenden tillfredsställande. Närmast
bör reformering av reglerna ske genom
att den nya och snäva tidsgränsen för
återlånerätten vidgas, så att återlånerätten
inte förfaller kalenderårsvis utan
får ackumuleras under en tid av förslagsvis
fem år. Det skulle ju vara av
särskilt värde för de mindre företagarna,
där kalenderårsbegränsningen för
närvarande ofta utestänger dem från
återlånemöjlighet. Ändringen skulle även
medföra ett enklare administrativt förfarande.

Med denna motivering yrkar jag, herr
talman, bifall till reservation I.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Frågan om ATP-fondernas
kapital har ju alltid intagit en framträdande
plats i debatten om ATP-avgifterna
och den i samband därmed inträdande
kostnadsfördyringen för företagen.
Att man därvid sökt göra det möjligt
för företagen att återlåna kapital
från ATP-fonderna ter sig ju naturligt,
men sedan detta nu har fungerat i några
år kan man fråga sig om viljan varit så
god, när man ser hur bestämmelserna
fungerat i praktiken. För den mindre
och medelstora industrien är möjligheten
till återlån på bra villkor särdeles
viktig, då dessa företag som regel saknar

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om ändrade bestämmelser för återlån från de allmänna pensionsfonderna

möjlighet att skaffa sig kapital genom
aktier eller på obligationsmarknaden.
Och vi kan väl inte ta för givet att de
relativt goda lånemöjligheterna i affärsbankerna
som nu finns skall bestå. Vi
minns ju att det för inte så länge sedan
egentligen var tvärtom med möjligheterna
att låna. Därför måste enligt min
uppfattning återlånerätten med det snaraste
reformeras. Som föregående talare
nämnde bör möjligheten att sammanföra
lånerätten under fem år införas. Det bör
också enligt min uppfattning undersökas,
om inte lånebevis kunde överlåtas
till bankerna för gemensam utlåning.

Man kunde ju tänka sig införande av
branschvisa lån i bankerna för de medel
som slussats över till affärsbankerna.
Bland anant för skogsindustrien, som
jag själv sysslar med, tarvas mycket kapital.
Det finns också behov av kapital
för rationaliseringar och för lageruppbyggnader.
Inte minst i den situation
som nu inträtt på arbetsmarknaden måste
man under hela året sysselsätta den
personal som man har anställd.

Det är uppenbart att vid återlånen
räntekostnaderna också är en mycket
viktig faktor. Och den bör hållas på en
rimlig nivå.

Vid den senaste räntesänkningen kom
räntan för långfristig utlåning att inte
sänkas med mer än 1/4 procent, mot
1/2 procent för övriga banklån. Detta
medförde att utlåningen från allmänna
pensionsfonden inte sänkts med mer än
1/4 procent eller från 4 3/4 procent till
4 1/2 procent. Jag tycker att detta borde
ha varit skäl nog för utskottet att ta
sig en allvarlig funderare över hur problemställningen
i verkligheten är.

När man sedan tittar på hur man har
lånat från fonden, vill jag här nämna
några siffror, som enligt min uppfattning
är belysande för hur systemet fungerar
i praktiska livet.

Till fond I har per 31/12 1962 inbetalats
868 miljoner kronor och återlånats
400 000 kronor eller 0,1 procent. Till
fond II — det gäller här den industri
som sysselsätter minst 20 anställda —
har inbetalats 1 530,2 miljoner kronor
och återlånats 55,1 miljoner kronor el -

ler 3,6 procent. Till fond III —■ som
gäller företag med mindre än 20 anställda
och de egna företagarnas avgifter —
har inbetalats 449,8 miljoner kronor men
inte återlånats mer än 100 000 kronor
eller 0,04 procent. Jag tycker att dessa
siffror ger så klara belägg för att återlånebestämmelserna
inte är riktiga och
att den kritik, som riktats mot dem är
så bärande, att riksdagen har starka
skäl att skriva till Kungl. Maj :t och hemställa
om ändrade bestämmelser, vilket
föreslagits i reservationen av herrar
Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta.

Det föreligger två reservationer med
anledning av de motioner det gäller, och
de kan ju synas vara varandra ganska
lika och det är de beträffande förslaget
om ackumulering av återlånerätten
under en tid av fem år, men i reservationen
av herrar Thorsten Larsson och
Gustavsson i Alvesta har också tryckts
på angelägenheten av en kollektiv återlånerätt
och angelägenheten av att dessa
fonder även användes för att främja en
aktiv lokaliseringspolitik.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den av herr Thorsten
Larsson och herr Gustavsson i Alvesta
avgivna reservationen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i vad herr Edström anförde och även
till stora delar i vad herr Mattsson här
har sagt. Vi anser också att reglerna för
återlån från de allmänna pensionsfonderna
inte är helt tillfredsställande. Detta
har utskottet tidigare uttalat, även om
det inte uttalat det i utskottsutlåtande!
detta år.

Det är framför allt den snäva tidsgränsen
för återlånerätten som behöver vidgas,
så att återlånerätten kan ackumuleras
under en tid av fem år. Därigenom
skulle ju också de mindre företagen få
tillfälle att låna. De är nu till stor del
utestängda från återlånemöjligheterna.
Det är klart att alla dessa förhållanden
utgör ett mindre problem under tider
av god kapitaltillgång —• såsom nu är

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om ändrade bestämmelser för återlån från
fallet. Att det nu är så god kapitaltillgång,
kan ju delvis ha medfört att det
inte skett större utlåning från dessa fonder
—■ som herr Mattsson nyss sade. Men
det är inte säkert att sådana gynnsamma
tider kan vara länge —- det var inte
länge sedan som motsatsen förelåg, och
den tiden kan förvisso komma igen.

I enskilda motioner från vårt håll har
vi också önskat att återlån skall kunna
ske utan bankmässig säkerhet. Man har
pekat på behovet av riskbärande kapital
och nödvändigheten att sprida riskbärandet
på ett så brett underlag som möjligt.
Det ligger mycket i detta. Men samtidigt
är det också fullt klart att man
måste skydda ATP-fondernas medel mot
förlustrisker. En riskförsäkring, inbyggd
i återlånesystemet, skulle garantera mot
sådana förlustrisker. Även denna fråga
borde kunna bli föremål för utredning
vid den mera omfattande översyn av
återlånereglerna som vi anser så småningom
bör företas.

Den i och för sig mycket betydelsefulla
lokaliseringsfrågan och den för
detta ändamål erforderliga kapitalförsörjningen
bör enligt vår mening lösas
på annat sätt än genom utnyttjandet av
ATP-fonderna som omedelbar kreditgivare.
Här ligger alltså den huvudsakliga
och väsentliga skillnaden mellan de båda
reservationerna.

Herr talman! Jag ber också att få yrka
bifall till den med I betecknade reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Frågan om en liberalisering
av rätten till återlån från de allmänna
pensionsfonderna har varit föremål
för riksdagens behandling varje år
sedan ATP tillskapades. Jag har inte
kunnat finna något annat än att motivet
till dessa ideliga framstötar är en missuppfattning
av äganderätten till fonderna.
Det förefaller, som om företagen hade
för sig att det var deras pengar det var
fråga om och att de följaktligen kunde
få disponera dem på det sätt som de
själva fann lämpligt. Detta har ytterli -

de allmänna pensionsfonderna
gare understrukits genom de önskemål
som tillkommit i år, nämligen att lånen
skulle utlämnas utan säkerhet och att
fonderna skulle kunna användas som vapen
i lokaliseringspolitiken.

Jag har ingenting att invända emot
den motivering som bär anförts beträffande
det riskvilliga kapitalet. Det är
självklart att möjligheterna till nybildning
av riskvilligt kapital inom företagen
har beskurits genom att den skattefria
avsättningen för pensionsändamål
inte längre finns i samma utsträckning
som tidigare. Men detta motiverar ju inte
att man skall försöka att täcka det
riskvilliga kapitalet genom lån — det är
väl någonting helt nytt — och i all synnerhet
genom lån som man tycker skall
utlämnas mot samma ränta som den kreditinstituten
betalar som inlåningsränta.
Det är väl på det sättet, att vi vid många
olika tillfällen haft anledning att opponera
oss emot att de avsättningar, som
skett inom företagen för pensionsändamål,
har placerats på ett sådant sätt i
företagen att de har förbrukats, när företagen
kommit på obestånd. Och det är
väl inte så få som har räknat med att få
åtnjuta pension från ett företag i en eller
annan form och som gått miste om
denna förmån därför att de pengar, som
avsatts för sådant ändamål, har strukit
med när företaget gått omkull. Det är väl
inte någon som eftersträvar att vi skall
tillskapa någonting liknande inom de
allmänna pensionsfonderna.

Om vi nu skulle öppna möjlighet att
låna utan säkerhet ur fonderna, får väl
detta utsträckas till samtliga låntagare.
Det lär väl inte finnas många industrier
som vill skaffa sig pengar vare sig genom
obligationer eller på annat sätt, om de
kan få låna medel ur ATP-fonderna utan
säkerhet. Herr Kaijser tog upp frågan
om kreditförsäkring i samband med en
sådan upplåning, men detta medför en
kostnad, som betydligt överstiger de
räntesatser som nu gäller för återlånerätten.

Det har sagts tidigare av andra lagutskottet,
att bestämmelserna för återlånerätten
inte i alla avseenden är tillfredsställande.
Men därmed har i varje fall

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om ändrade bestämmelser för återlån från de allmänna pensionsfonderna

jag inte syftat till att de skulle vara otillfredsställande
ur företagarnas synpunkt.
De är otillfredsställande med hänsyn till
de resultat som kan uppnås genom utnyttjande
av den lånerätt, som på detta
sätt finns angiven. Inte ens ett litet företag
kan ju skaffa sig någon särskild lättnad
i fråga om kapitalbehovet, om det
får låna 50 procent av vad som inbetalts
under ett år. Jag tror inte det blir så
mycket bättre ens om de får låna 50 procent
av vad de inbetalt under fem år, ty
det gäller fortfarande blygsamma kapital
i relation till vad som behövs för att driva
även ett litet företag. Det behövs
ganska betydande kapital för att det över
huvud taget skall vara möjligt för ett
företag att hävda sig i nuvarande tid.
Inte ens om man utsträcker lånerätten
till 75 procent av vad som inbetalts blir
beloppet av avgörande betydelse för företagarnas
möjligheter att fortsätta eller
utöka driften.

Det fanns något litet i herr Mattssons
anförande, som man skulle kunna ta fasta
på. Det kunde undersökas, huruvida
man inte kunde pröva en kollektiv lånerätt,
som ger möjligheter för den företagare,
som behövde låna, att låna ett
större belopp än vad som svarar mot
hans egna inbetalningar. Det är någonting
ditåt jag tänkt mig, när jag skrivit
under det där om att bestämmelserna
inte i alla avseenden är tillfredsställande.
Men går man över till det systemet,
kan man inte ge den enskilde företagaren
en lånerätt, som han skall kunna
åberopa när det passar. Då måste man
acceptera konsekvenserna: den enskilde
har icke möjligheter att utnyttja lånerätten
när han behöver det, utan rätten
att låna blir beroende av beslut hos dem
som förvaltar fonderna.

.lag har inte hört, att fonderna skulle
ha någonting emot att köpa exempelvis
industriobligationer. Jag tror att de gärna
köper sådana för att kunna redovisa
en portfölj som fyller de önskemål vi
alla understrukit i samband med tillskapandet
av ATP, nämligen att pengarna
som flöt in skulle ställas till näringslivets
förfogande.

Det är riktigt som det har sagts, att

inte alla företagare har möjligheten att
skaffa sig kapital genom emittering av
obligationer, såvida de inte skapar en
sammanslutning, som får kreditinstitutets
karaktär och får sådan vederhäftighet,
att den av bankerna kan godkännas
som utgivare av obligationer, och även
om ett antal av dessa företagare kan ordna
problemet genom tillskapande av sådana
kreditinstitut, kommer fortfarande
en del företagare att stå utanför.

Jag tror att det skulle kunna finnas
möjligheter att diskutera frågan om ATPfondernas
normer för att ställa kapital
till förfogande under andra förutsättningar
än de som funnits då det rått
knapphet på kapitalmarknaden. Under
denna knapphet har det liksom varit
en nåd att stilla bedja om att ha någonstans,
dit man kunde gå och få kräva
att få låna även om det endast gällde
små belopp.

Om några år tror jag vi kommer i den
situationen, att vi är villiga att acceptera
en form för lånerätten, som innebär att
ATP-fonderna har rätt att utlämna lån
också till den mindre företagsamheten.
Men låneansökningarna bör då prövas
och utlämnas av kreditinstituten, som
hittills, dock utan någon annan begränsning
i företagarnas rätt att låna än den
som följer av de säkerheter som kan
ställas till förfogande. Jag tror att om
ATP på det sättet får möjligheter att låna
ut, skulle man ha intresse av att i sin
statistik över utlånade medel också kunna
redovisa ett någorlunda hyggligt kapital
som ställts till kreditinstitutens förfogande
för att utlånas direkt till företagarna
utan samband med vad dessa inbetalt
och skulle ha rätt att kräva.

Däremot tror jag det kommer att stöta
på praktiska svårigheter att tillmötesgå
önskemålet om att den enskilde får låna
på en under fem eller tio år ackumulerad
inbetalningssumma. ATP-fonderna måste
ju placera pengarna efter hand som de
flyter in. Det som årligen flyter in vill
man placera, men inte på bank i avvaktan
på att någon skall komma efter fem
år och låna sin kvot, baserad på femårsregeln,
utan de vill placera pengarna
undan för undan. Skulle det vara goda

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om ändrade bestämmelser för aterlan från de allmänna pensionsfonderna

möjligheter på kapitalmarknaden under
en följd av år, kunde det mycket väl bli
ungefär som det var i Skeppshypotekskassan
för några år sedan. Ingen av de
låneberättigade ville låna, eftersom de
lånade på den allmänna marknaden till
lägre ränta än den Skeppshypotekskassan
kunde lämna. Först när det blev
knappt på kapitalmarknaden kom de och
ville låna, och då blev Skeppshypotekskassan
överansträngd. Det skulle mycket
väl kunna bli en sådan utveckling här
också med möjligheter att låna billigt på
allmänna marknaden under ett antal år.
När det sedan stramar åt, skulle alla företagare
strömma till ATP-fonderna för
att låna sin kvot på en enda gång. Detta
skulle kunna föranleda likviditetssvårigheter
även för fonder som disponerar
så stora medel som det här är fråga om.

Herr talman, jag yrkar med dessa ord
bifall till utskottets hemställan. Samtidigt
vill jag dock säga, att den dagen
man är beredd att diskutera frågan om
återlånerätten i ATP-fonderna efter något
mera realistiska linjer än som kommer
till uttryck i motionerna i dag och
i vad reservanterna anfört till utskottets
utlåtande, tror jag utskottet kommer
att vara villigt både att diskutera frågan
och vara med på att en utredning
kommer till stånd, som kan ge bättre underlag
för lånerätten. Men det betyder
inte, att alla som inbetalar avgifter till
ATP-fonderna skall ha möjligheter till individuell
återlånerätt. Detta är ju inte
heller nödvändigt för att få ett gott resultat
av de medel, som ställs till näringslivets
förfogande.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
Strand beskrev huvudsakligen situationen
vid god kapitaltillgång. Han sade
också, att när det stramar åt kan det
vara en nåd att stilla bedja om att ha
en källa, dit man kan gå och få ett lån.
Jag är alldeles övertygad om, att om
återlånerätten kan ackumuleras under
fem år, kan det bli så mycket medel
samlade, att dessa pengar verkligen kan
vara någonting att få just vid sådana

tillfällen då lånemöjligheterna på den
allmänna marknaden är mycket små. Är
lånemöjligheterna på marknaden mycket
goda, är det naturligt att situationen
kan vara så som herr Strand antydde
senast.

Beträffande det som finns i vårt förslag
om lånemöjligheter utan bankmässiga
säkerheter erinrar jag om att de
skulle vara förenade med en riskförsäkring,
inbyggd i återlånerätten. Naturligtvis
blir det också där en avvägning mellan
hur stora risker man skall ta och
vilka säkerheter man skall fordra innan
man ger lån. Å andra sidan är det
också klart att man kan sträcka sin långivning
längre om det finns en riskförsäkring.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill understryka, att
i reservation I inte finns något yrkande
om lån utan bankmässig säkerhet. Vad
herr förste vice talmannen anfört synes
i övrigt knappast vara av sådan art, att
det direkt utgör ett bemötande av vad
som sägs i reservation I med begäran
om utredning och om att återlånerätten
inte skall förfalla kalenderårsvis, utan
bör ackumuleras under en tid av fem år.

Det sista herr förste vice talmannen
sade, att han själv var inställd på att en
sådan utredning är behövlig, lovar ju
gott. Är man även på regeringspartiets
sida öppen för en utredning, kan vi ju
hoppas att en sådan så småningom kommer
till stånd, och det är ju det viktigaste.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag vill till herr förste
vice talmannen framföra mitt tack för
det positiva han nämnde om möjligheten
till ändrade återlånebestämmelser.

Som jag ser det skiljer det inte mycket
mellan mitt resonemang om en kollektiv
återlåning via bankerna och det resonemang
som herr Strand här förde om att
det inte var de enskilda företagarna som
skulle låna dessa belopp.

Vad beträffar säkerheterna för kapitalet
vill jag säga, att vi varken i vår mo -

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om ändrade bestämmelser för återlån från de allmänna pensionsfonderna

tion eller i vår reservation förutsatt någon
ändring av nuvarande bestämmelser.
Det är viktigt att det klart och tydligt
sägs ifrån att säkerhetsbestämmelserna
skall vara fullt betryggande, och
det anser jag vara förhållandet om lånen
som nu lämnas ut genom affärsbankerna
eller andra kreditanstalter. Men
man bör också, som jag tidigare anfört,
tänka på att de inte får en högre kostnad
för detta återlånade kapital än vad
som är rimligt i förhållande till det kapital
som inlånas på annat sätt.

Vad beträffar spörsmålet om att ställa
riskvilligt kapital till förfogande för
företag är det lämpligt att detta sker genom
företagarföreningarna. Genom positiva
åtgärder från statsmakterna borde
det möjliggöras för dessa att ge lån
till berörda företagstyper mot rimliga säkerhetsbestämmelser.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag förstod inte riktigt
herr Edströms replik, där han konstaterade
att jag inte hade sagt något till bemötande
av reservation I. Även denna
syftar till en återlånerätt grundad på
fem års ackumulering av de inbetalda
avgifterna, och det gick jag ju emot.
Mina argument gäller väl ändå båda reservationerna.

Jag tillät mig också att polemisera något
emot vad som står i motiven till reservation
I. Där talas ju ändå om en
återlånerätt utan säkerheter, eftersom
man nämner något om att ATP-fonderna
på ett eller annat sätt borde ha säkerhet
för förlustriskerna. Motiveringen
slutar emellertid med att det får tas upp
i ett större sammanhang. Jag vill redan
vid detta tillfälle för min del tala om,
att jag inte tror att detta är någonting
man skall fundera på i fortsättningen.
ATP-fonderna är inte lämpliga att använda
i sådant syfte. Kunde man däremot
få de kreditinstitut som skall pröva
säkerheterna att lämna ut lån mot något
slag av kreditförsäkring, tror jag inte att
ATP-fonderna skulle ha något att in -

vända häremot, eftersom de har sin säkerhet
i den bank som har tagit lånet
för att sedan i sin tur portionera ut det
till olika företag.

Herr Mattsson nämnde några siffror
i sitt första anförande angående utnyttjandet
av denna återlånerätt, som var
relativt blygsamma. De är något större i
dag än de cirka 36 miljoner kronor som
han nämnde. Jag minns inte siffran exakt,
men den torde ligga i närheten av
det dubbla. Detta till trots är det ändå
fråga om relativt blygsamma belopp, och
jag tror att de skulle vara ändå mera
blygsamma om man kunde sortera ut
småföretagarnas lån. Jag känner till
större företag som har utnyttjat lånerätten
och lånat upp till en halv miljon
kronor. Om det är flera sådana stora företag,
finns det skäl att antaga att de
större företagen har en större andel också
i den summa som här redovisas såsom
utbetald för att täcka den s. k. återlånerätten.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Om herr förste vice talmannen
missuppfattade de siffror som
jag nämnde skall jag repetera dem. Per
den 31/12 1962 var det fråga om sammanlagt
55,6 miljoner kronor.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande förevarande
utlåtande — utom beträffande motiveringen,
till vilken han ville återkomma
efteråt, om anledning därtill gåves
— komme att framställas först särskilt
beträffande utskottets hemställan
såvitt avsåge skrivelse till Kungl. Mai :t
med anhållan om förslag rörande ackumulering
av återlånerätt, därefter särskilt
i fråga om utskottets hemställan i
vad gällde skrivelse till Kungl. Maj :t
angående utredning rörande reglerna för
återlån samt ytterligare särskilt avseende
utskottets hemställan i övrigt.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
avsåge skrivelse till Kungl. Maj:t med
anhållan om förslag rörande, ackumulering
av återlånerätt, fortsatte herr tal -

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om ändrade bestämmelser för återlån från de allmänna pensionsfonderna

mannen, hade yrkats l:o) att kammaren
skulle bifalla vad utskottet härutinnan
hemställt; 2:o) att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Kaijser m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen
i denna del; samt 3:o) att
kammaren skulle godkänna det förslag,
som innehölles i den av herr Tliorsten
Larsson och herr Gustavsson i Alvesta
vid utlåtandet anförda reservationen, såvitt
nu vore i fråga. Emellertid, anförde
vidare herr talmannen, vore reservationerna
i förevarande del likalydande beträffande
såväl hemställan som motivering,
varför propositioner komme att
framställas dels på bifall till utskottets
hemställan i denna del, dels ock på antagande
av det förslag, som innefattades
i de vid utlåtandet avgivna reservationerna
i förevarande del.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt sistnämnda båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan i
denna del vara med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2,
såvitt avser skrivelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om förslag rörande ackumulering
av återlånerätt, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i de vid utlåtandet avgivna
reservationerna i förevarande del.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering

medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —• 67;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Elowsson, Nils, anmälde, att han
av misstag röstat för nej-propositionen.

Beträffande utskottets hemställan i
vad giillde skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utredning rörande reglerna för
återlån, yttrade nu herr talmannen, hade
yrkats 1 :o) att kammaren skulle bifalla
vad utskottet härutinnan hemställt; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Kaijser m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen i denna
del; samt 3:o) att kammaren skulle godkänna
det förslag, som innehölles i den
av herr Tliorsten Larsson och herr Gustavsson
i Alvesta vid utlåtandet anförda
reservationen, såvitt nu vore i fråga.
Emellertid, fortsatte herr talmannen,
vore hemställan i herr Kaijsers m. fl. reservation
i denna del av samma innebörd
som utskottets hemställan; skillnad
förelåge i fråga om motiveringen. I vad
gällde hemställan komme därför, anförde
herr talmannen, propositioner att
framställas dels på bifall till utskottets
hemställan i denna del, dels ock på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av herr Thorsten Larsson och herr
Gustavsson i Alvesta vid utlåtandet avgivna
reservationen i förevarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa sistnämnda båda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
i denna del vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Mattsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2, såvitt
avser skrivelse till Kungl. Maj:t angåen -

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

de utredning rörande reglerna för återlån,
röstar

■I a ,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
och herr Gustavsson i Alvesta vid
utlåtandet avgivna reservationen i förevarande
del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Mattsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —81;

Nej —21.

Därjämte hade 22 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i övrigt.

Vidkommande motiveringen till utskottets
hemställan i vad gällde annat
än ackumulering av återlånerätt gjordes
propositioner, först på godkännande av
utskottets motivering i denna del samt
vidare på godkännande av den motivering,
som föreslagits i den av herr Kaijser
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
såvitt nu vore i fråga; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion om rätt för svenska
medborgare att åtnjuta tilläggspension
för i annat nordiskt land förvärvad inkomst,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. sjukförsäkringslagens bestämmelser
om karenstid

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckt
motion om viss ändring i sjukförsäkringslagens
bestämmelser om karenstid.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 330, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade fru Rijding och herr Holmberg föreslagit,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t skulle hemställa om förslag
till ändring av sjukförsäkringslagens bestämmelser
om karenstiden, så att sjukpenning
utginge från första dagen vid
sjukdom, som varade i 3 dagar eller längre
samt att karenstiden helt slopades i
fråga om olycksfall.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motion, II: 330, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Denna motion är väckt
endast i andra kammaren, men jag ber
ändå att här i första kammaren få något
kommentera utskottets motivering för
avslagsyrkandet.

Utskottets argument förefaller mig
vara gamla bekanta. Utskottet anför
bl. a. att sjukanmälningarna kan komma
att ökas om karenstiden tas bort på sätt
som motionärerna föreslagit, d. v. s. att
sjukpenning utgår från första dagen vid
sjukdom som varar i tre dagar eller
längre.

Det går naturligtvis inte att bestrida
att den av utskottet befarade effekten
kan komma att uppstå. Men man bör väl
ändå i rimlighetens namn häremot väga
en annan effekt som också kan komma
att uppstå. De eventuellt ökade kostnaderna
för sjukkassorna är inte alls några
pengar som så att säga är kastade i sjön.
Pengarna utbetalas ju till sjuka människor.
Sjukförsäkringens funktion måste
väl ändå framför allt vara att försöka
hjälpa och stödja människor som drabbats
av sjukdom. Denna sida av saken

3 Första kammarens protokoll 1963. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Ang. sjukförsäkringslagens bestämmelser om karenstid

har utskottet över huvud taget inte berört
i sin skrivning. Det har helt underlåtit
att ta ståndpunkt till detta problem,
men jag tycker att utskottet borde ha
tänkt även på denna sak, eftersom det är
en mycket viktig sida av det förslag vi
nu diskuterar.

Utskottet har heller inte mödat sig om
att försöka presentera någon som helst
beräkning av hur mycket dyrare det
kunde tänkas bli för sjukkassorna, om
karenstiden vid sjukdom och olycksfall
slopas på sätt som motionärerna föreslagit.
Jag tycker nog att utskottet borde
ha gett åtminstone någon antydan om
storleken av de ekonomiska konsekvenser
som skulle uppstå för sjukkassorna
därest motionärernas förslag genomföres.
Vi kanske här kan få ett muntligt besked
av utskottets talesman i denna fråga.
I så fall tillåter jag mig att uppmana
honom att svara även på följande fråga:
Hur mycket kan en sådan reform som
den motionärerna har föreslagit ge i utbyte
i samhällsekonomiskt avseende, alltså
i positiv riktning? Missförstå nu inte
våra bevekelsegrunder! Vi ser naturligtvis
inte detta främst som en samhällsekonomisk
fråga, utan vid bedömningen
av detta ärende lägger vi huvudvikten
vid de sociala, humanitära och medicinska
synpunkterna. Ett faktum är dock
att vi genom den föreslagna reformen
skulle kunna få på köpet en samhällsekonomiskt
god effekt.

Andra lagutskottet har förmodligen
inte ens gjort något försök att räkna ut
vad det samhällsekonomiskt och även
privatekonomiskt skulle betyda, om exempelvis
förkylnings- och influensasjuka
människor kunde animeras att stanna
hemma redan från första stund då deras
sjukdomssymtom börjar framträda. Företrädare
för den medicinska vetenskapen
liksom vi som sysslar med tidningar
uppmanar enständigt krassliga människor
att stanna hemma när sjukdomssymtomen
börjar ge sig till känna. Dessa
uppmaningar är liksom att skriva i sanden.
De sjuka drivs nämligen på grund
av gällande karenstidsbestämmelser att
handla på ett sätt, som strider mot vad
den medicinska sakkunskapen råder

dem till och vad tidningarna försöker
att åstadkomma genom sin propaganda.
Resultatet blir ofta en förvärrad och
förlängd sjukdom och en nedsmittning
av omgivningen — alltså det som man
allmänt söker varna för. Allt detta medför
i sin tur stora ekonomiska förluster.
Funnes den garantiregel, som motionärerna
föreslår, skulle inte så många sjuka
utsätta sig själva och andra för de
risker som jag här har nämnt. De skulle
nämligen då veta, att om sjukdomen
skulle komma att vara i mer än tre dagar
får de ersättning från sjukdomstidens
början.

Motionärerna har också varit mycket
angelägna att undanröja ett argument,
som ofta framförts mot en reform av detta
slag, nämligen att om karenstiden helt
avskaffas skulle det uppstå mycken onödig
endagsbortovaro på grund av påstådd
sjukdom. Motionärerna har undanröjt
det argumentet genom att stipulera,
att om sjukdomen varar mer än tre dagar
skall sjukhjälp utgå från första dagen.

Vad jag nu yttrat gäller vid vad man
kan kalla för vanliga sjukdomar. I den
andra delen av sitt yrkande hemställer
motionärerna, att karenstiden helt skail
slopas i fråga om olycksfall.

Det yrkandet anknyter till en mycket
allmän opinion, och en opinion som är
särskilt starkt förankrad inom fackföreningsrörelsen.
Det är påfrestande nog
att drabbas av olycksfall i arbete. Efter
den samordning som genomförts i fråga
om ersättningsbestämmelser bestraffas
dessutom den skadade genom att han
nu fråntas sin arbetsinkomst under tre
dagar. Ingen förnekar väl att detta är
en försämring gentemot tidigare rådande
bestämmelser. Andra lagutskottet förnekar
heller inte detta utan medger flera
gånger i sin redovisning att så är förhållandet,
men det vill inte göra något
för att rätta till saken.

Jag förbiser ingalunda de negativa
verkningarna vid olycksfallsskador med
lång sjukdomstid om jag här ändå särskilt
nämner de småskador, som är
mycket vanliga och där sjukdomstiden
oftast blir kort. Inom byggnadsindu -

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Ang. sjukförsäkringslagens bestämmelser om karenstid

strien, verkstadsindustrien, vid våra
hamnar och gjuterier samt på många
andra arbetsplatser är det mycket vanligt
med smärre blessyrer, som tvingar
den skadade arbetaren att hålla sig hemma
en eller annan dag. Om han blir
återställd inom tre dagar får han ingen
ersättning alls från sjukkassan. En del
arbetare kan vid upprepade tillfällen
råka ut för dylika småskador utan att
få någon som helst ersättning från sjukkassan
för sin inkomstförlust. Tvärtom
medför ju dylika olycksfall alltid extra
utgifter. I vart fall så långt det gäller
ersättningen får han en mycket ringa
sådan jämfört med det antal dagsinkomster
som han går förlustig till följd av
olycksfallet.

I vissa brottmål händer det att den
som utsatts för våld tilldömes en ersättning
för sveda och värk. Sveda och värk
blir det ju också fråga om när ett arbetsolycksfall
inträffar, men i det fallet får
den skadade i stället betala för svedan
och värken genom att han berövas sin
arbetsinkomst och inte får någon annan
ersättning för den förlust som han lidit
i samband med olycksfallet.

Jag tycker att vad jag här skildrat
är ett orimligt förhållande, och det gör,
herr talman, att jag nu ber att få yrka
bifall till motion nr 330 i andra kammaren.
Jag gör det inte i någon som helst
förhoppning att det skall leda till något
resultat vid detta tillfälle, men jag är optimistisk
nog att hysa den förhoppningen,
att ändå inte alltför många år skall
dröja förrän detta mycket allvarliga problem
kommer att lösas.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Adolfsson nämnde
i början av sitt anförande att detta
ärende var en gammal bekant för kammaren,
och det kan jag intyga att det
är. Tre dagars karenstid har funnits i
sjukkasserörelsen så långt tillbaka jag
kan minnas, och anledningen till att bestämmelsen
har bibehållits också i den
nya sjukförsäkringen är att man har
ansett det vara nödvändigt att ha den
kvar. Det anser även sjukkassefolket,

och det har man ansett inom socialdepartementet
när man utredde och framlade
den sista propositionen i ärendet.
Samma ståndpunkt har också riksdagen
alltid intagit.

Alla skäl, som herr Adolfsson här har
räknat upp, är också gamla bekanta, inte
bara för oss i kammaren utan för
alla som tidigare har sysslat med denna
fråga. Man utgår nämligen ifrån att
om karensdagarna slopas, så skulle det
fresta till en sådan simulation när det
gäller sjukdom, att avgifterna för sjukkassemedlemmarna
skulle avsevärt höjas
och samtidigt därmed också utgifterna
för staten. Man har frågat sig om
inte dessa pengar skulle kunna använ*
das på ett bättre sätt inom sjukförsäkringen
än till att åtminstone i viss utsträckning
stimulera till bortovaro under
än den ena och än den andra förevändningen.

Det är dessa skäl som gjort att man
hittills inte har velat gå ifrån karenstiden
på tre dagar, och jag skulle tro
att man på sjukkassehåll i dag inte heller
är beredd att göra det, därför att
det skulle medföra ekonomiska konsekvenser
som man inte är beredd att
ta.

Herr Adolfsson frågade, om vi inom
utskottet hade gjort någon utredning om
kostnaderna. Det har vi inte, därför att
det ju inte skulle bli annat än en utredning
på en höft. Man kan ju inte
veta i vilken omfattning människor blir
hemma under förevändning att de är
sjuka, och därför är det alldeles omöjligt
att göra några beräkningar beträffande
kostnaderna. Likaså är det naturligtvis
omöjligt att göra några beräkningar
över hur mycket samhället som
sådant vinner genom att den sjuke, om
han nu är sjuk, går till läkare och får
bot, ju förr dess hellre.

Det har klagats mycket över de tre
dagarnas karenstid och över att de utsträcktes
också till olycksfallsförsäkringen
för att man därigenom skulle
kunna möjliggöra samordningen mellan
olycksfall och sjukkassorna, så att de,
som råkade ut för ett olycksfall, skulle
kunna få ersättning från sjukkassorna

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Ang. sjukförsäkringslagens bestämmelser
under de första 90 dagarna och slippa
att gå och vänta, som de fick göra tidigare
när det var två dagars karenstid
för olycksfall. Denna samordning, tillsammans
med mycket annat i den nya
sjukförsäkringen, ansågs vara en så stor
fördel, att man vid det tillfället gav sig
till tåls med att det blev en dags försämring
beträffande karensdagarna när
det gällde olycksfall.

Men därefter har man på nytt tagit
upp denna fråga, som om detta med de
tre dagarna vore det verkligt centrala
problemet i hela sjukförsäkringsfrågan,
vilket det naturligtvis inte är.

Jag kan för min del inte finna någon
som helst anledning att gå ifrån de tre
dagarna, även om man inom fackföreningsrörelsen
på sina håll anser att
man bör göra det. Jag utgår nämligen
från att dessa kostnader också drabbar
fackföreningsfolket. Det är naturligtvis
en öppen fråga, om man inte skall inta
den ståndpunkten, att folk väl ändå bör
hushålla med sina pengar så pass att
de kan vara utan tre dagars inkomster
i händelse de skulle råka ut för en sjukdom
eller en olycka. Man bör inte till
den grad sträcka ut omvårdnaden om
människorna, att man befriar dem från
varje som helst ansvar när det gäller
deras egen ekonomi.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr Elowsson framhöll
i sitt anförande, att inte heller mina
argument var nya utan gamla bekanta.
Jag kan gärna medge att jag inte
har försökt att vara någon uppfinnare
när det gäller fabricerandet av argument
i en fråga, där jag tycker att argumenten
är självfallna. Jag vill dock
framhålla, att en strävan att undanröja
en motargumentation har yppats i det
förslag som motionärerna här har framlagt,
innebärande att ersättning för förlorad
arbetsinkomst vid sjukdom skall
kunna ges, därest sjukdomstiden varar
mer än tre dagar och då från första
sjukdomsdagen.

om karenstid

Herr Elowsson anförde vidare de
ekonomiska skäl som kan andragas i ett
sådant sammanhang. Jag vill inte besvära
kammaren med att gå djupare in
på detta spörsmål utan ber endast att
sammanfattande få säga, att mot den
uppfattning herr Elowsson hävdade
står den samhällsekonomiska, sociala,
humanitära och medicinska argumentering
som jag försökte att något illustrera
i mitt anförande.

I sammanhanget framhöll herr
Elowsson också att man inom utskottet
icke ansett det möjligt att företa en utredning
beträffande de ekonomiska
konsekvenserna av vårt förslag till lagändring.
Jag vill då bara påpeka att
varken motionären eller jag, i mitt inlägg
från talarstolen, har begärt en regelrätt
utredning om denna sak —
Landsorganisationen har ju för sin del
gjort den för något år sedan ■—- utan
det enda jag begärde var att utskottet
åtminstone skulle ha försökt sträcka
sig till en approximativ beräkning av
vad det hela skulle komma att kosta
sjukkassorna. Mot detta ställer man sålunda
även vad det här samhällsekonomiskt
kan komma att innebära, på
grundval av de argument som jag tidigare
anförde.

Apropå anmärkningen att det är gamla
bekanta som förekommer i såväl utskottets
som min argumentering vill jag
framhålla, att i vart fall vi inte är ensamma
om vår argumentation, något
som däremot andra lagutskottet förefaller
att vara. Motioner med samma syfte
som den här föreliggande inlämnades
nämligen till Metallindustriarbetareförbundets
kongress 1961 av inte mindre än
tolv stora fackföreningar i landet, och
kongressen beslöt att man hos LO skulle
begära förhandlingar med regeringen
om en ändring liknande den i motionen
föreslagna. Vid LO-kongressen
samma år förelåg sju motioner i frågan,
och kongressen uttalade sig för en minskning
av antalet karensdagar eller också
helt slopande av dem — alltså det som
herr Elowsson här anser fullkomligt uteslutet.
Jag vill sålunda, med dessa två
exempel bland många, endast ha fram -

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Ang. sjukrörsäkringslagens bestämmelser om karenstid

hållit att vi sannerligen inte är ensamma.

Får jag till slut, herr talman, något belysa
den frågeställning herr Elowsson
sist gick in på, alltså den samordning
som har förekommit. Här talas det om
att samordningsbestämmelsen gett de sjuka
vissa förmåner som tidigare inte förekom.
I det sammanhanget sätter man
på sig änglavingarna och säger, att nu
är man så hygglig och ömsint att man
inte vill riva upp vad som har åstadkommits
genom samordningen. Jag måste säga,
herr talman, att jag inte blir imponerad
av de där änglavingarna eller denna
välvilja —• den förefaller helt enkelt vara
påklistrad eller påsatt. Om nämligen en
genomförd reform skulle visa sig ge ofördelaktiga
utslag, jämsides med de fördelaktiga
verkningarna, är det väl ändå alltför
enkelt att bara säga: »Vi vill inte feja
bort det där ofördelaktiga, för gör vi det
åker också det fördelaktiga all världens
väg, men det som är fördelaktigt vill vi
ha kvar.» Med bevekelsegrunder av det
slaget kunde man ju stoppa alla framsteg
i vårt samhälle. Det enda riktiga
måste i ett sådant läge vara att reformera
på nytt, så att de skadliga biverkningarna
av den tidigare reformen avlägsnas.

Det brukar ju inte vara någon beprisad
metod, herr Elowsson, att kasta ut barnet
tillsammans med badvattnet, men
här finns tydligen de som anser att man
antingen skall göra detta eller också inte
göra någonting alls. Det slaget av politisk
moral vill i vart fall inte jag ge min
anslutning till.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill börja mitt anförande
med en deklaration ungefär motsvarande
den som herr Adolfsson gjorde
när han ställde sitt yrkande om bifall
till motionen: Jag har ingen förhoppning
om att det jag kommer att säga skall göra
något intryck på herr Adolfsson.

Han har rätt i att denna fråga är en
gammal bekant i riksdagen. Argumenten
mot ett bifall till motionen är väl också
gamla bekanta för riksdagens ledamö -

ter; men det kan de ju inte vara för
herr Adolfsson, eftersom han är ny i riksdagen.

När herr Adolfsson talar om de fördelar,
som samordningen kan ha givit,
så vill jag erinra om att den tillkom i
samband med att sjukförsäkringen gjordes
obligatorisk år 1955. Denna samordning
innebar en försämring för dem som
blev skadade genom olycksfall i arbete,
på så sätt att de fick en karenstid av
två dagar utöver vad som tidigare hade
gällt — inte tre dagar, såsom herr
Adolfsson ville göra gällande, eftersom
den skadade tidigare inte fick ersättning
för skadedagen, medan man nu får räkna
sjukanmälan från den dag skadan
inträffat; i verkligheten är det alltså ersättningen
för två karensdagar som man
nu går miste om. Men i samband med
denna samordning förbättrades sjukersättningen
för samtliga från tidigare i
genomsnitt mindre än fyra kronor per
dag till en sjukpenning, som anslöt sig
till arbetsinkomsten och var graderad
efter den. Samtidigt infördes också den
bestämmelsen, att arbetsgivarna skall betala
60 procent av kostnaden för tilläggssjukpenningen
och den försäkrade själv
endast 40 procent.

Jag som själv tillhörde landsorganisationen
under den tiden vet ungefär hur
propagandan har gått. Ingen har velat
tala om de förbättringar, som faktiskt
har inträffat beträffande dem som är
sjuka av annan orsak än yrkesskada,
men däremot har det talats i starka ordalag
om den försämring, som inträffat
för de yrkesskadade därigenom att de
både fick två dagars karenstid, d. v. s.
två dagar för vilka ersättning icke utgick,
och också en viss skyldighet att
betala en del av läkarvården. Enligt den
statistik som vid den tidpunkten kunde
presenteras var det dock av sju sjukdomsfall
bara ett, som var föranlett av
yrkesskada. De sex övriga hade annat
ursprung, och följaktligen måste den reform,
som genomfördes 1955, innebära
förmåner som vore värda att tala om
jämsides med att man talade om den
försämring som inträffat för de yrkesskadade.
I det stora hela var ju förbätt -

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Ang. sjukförsäkringslagens bestämmelser om karenstid

ringarna betydande. Det är ju inte så
att människor är så lyckligt lottade att
de inte drabbas av någonting annat, som
föranleder bortfall av arbetsinkomsten,
än yrkesskada. Flertalet råkar väl ut för
sjukdomsfall, fast det kan variera i fråga
om de olika individerna.

I fråga om kostnaden för införande av
de förbättringar, som begärs i motionen,
kan man väl inte ge någon redovisning
i den utsträckning som herr Adolfsson
frågade om, men beträffande de sjukdomsfall
för vilka ersättning utgår är
det väl ingen svårighet. Jag skulle tro
att för närvarande rör det sig om 16 å 17
dagar per år, utslaget på samtliga sjukkasseme
dlemmar, och då är de tre karensdagarna
icke medräknade. För samtliga
skulle alltså ytterligare tre sjukdagar
tillkomma, vilket skulle betyda en
höjning av sjukersättningen med 20 procent
av vad som nu betalas, och jag förmodar
att det rör sig om ganska betydande
belopp. Beträffande dem, som alltså
har varit sjuka så länge att de erhållit
sjukhjälp, kan man väl inte tala om
några samhällsekonomiska verkningar,
som skulle ha uteblivit om de hade fått
sjukhjälp från och med första dagen.
Sjukkassorna hade fått lov att utbetala
den, kostnaderna hade fått tas ut i form
av avgifter, och den sjuke hade naturligtvis
fått förmånen av sjukhjälp från
och med första dagen. Hur det är med
alla dem, som anmäler sig sjuka utan att
ta ut någon ersättning därför att de inte
är sjuka mer än tre dagar, finns det ingen
möjlighet att göra beräkningar och därmed
få fram en statistik.

Sjukkassorna har dock en statistik
över i vilken utsträckning sjukanmälan
sker, och den gäller landet i dess helhet.
De senaste siffror jag känner till visar
att mellan 40 och 45 medlemmar av 100
anmäler sig sjuka varje år. För Stockholm
rör det sig om någonting mellan
50 och 60 av 100. Hur många av dessa
som i verkligheten kommer i åtnjutande
av sjukhjälp vet jag inte, men det rör
sig naturligtvis om ett betydligt lägre
antal. Dessa siffror har alldeles säkert
redovisats i kammaren tidigare och finns
väl att läsa i kammarens protokoll.

Ett slopande av karenstiden betyder
tre dagars ytterligare utbetalning av
sjukhjälp. Håller man sig enbart till det
nuvarande antalet personer, som uppbär
sjukhjälp, så rör det sig om tre dagar
i genomsnitt på praktiskt taget samtliga
sjukdomsfall. Det kommer enligt redovisningen
sannolikt att betyda en och
en halv sjukdag på varje medlem och
därmed — om det är fråga om en sjukpenning
på 20 kronor per dag, som vid
den tiden var den högsta — en höjning
av avgiften med 30 kronor per medlem.

I fråga om tilläggssjukpenningen är
det i allmänhet arbetsgivaren och den
försäkrade själv som skall betala avgiften,
den anställde 40 procent och arbetsgivaren
60 procent. Då skulle man väl
kunna säga, att det betalar sig ändå för
den anställde, eftersom han bara betalar
40 procent av kostnaden själv. Emellertid
är det inte alla, som har en sådan
anställningsform att kostnaden för tillläggssjukpenningen
delvis betalas av arbetsgivaren.
Det är ett ganska stort antal
som måste betala hela kostnaden själv,
och det betyder för den anställde att han
skulle få betala kostnaden för de tre dagarna
med en avgift, som motsvarar en
och en halv dags sjukpenning per år.
Han hade alltså inte så stor behållning
av reformen.

Det är dock inte detta som varit avgörande.
Det mest avgörande tror jag
har varit, att det skulle bli ett ganska
stort administrativt problem att betala
sjukhjälp från första dagen i samtliga
fall av sjukdom som anmäls till sjukkassan.

Den metod som herr Adolfsson talar
om, nämligen att man skulle ersätta karensdagarna
endast under förutsättning
att sjukdomen sträckte sig över tre dagar,
har man inte ansett sig kunna rekommendera,
eftersom det kunde få den
konsekvensen att vi inte fick några
sjukdomsfall av kortare varaktighet än
som erfordras för att vederbörande skulle
uppbära sjukhjälp. Hur stor kostnaden
härför skulle bli har jag inte vågat mig
på att räkna ut.

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Ang. sjukförsäkringslagens bestämmelser om karenstid

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
erinrade om sin tidigare funktion
som Landsorganisationens ordförande.
Mig förefaller det som om han inte på
ett tillräckligt sätt erinrade sig denna
omständighet, ty hans anförande stred
i betydande grad mot det som Landsorganisationen
numera har uttalat beträffande
karenstiden vid sjukdom.

Herr Strand gjorde också ett påpekande
om att ingen har velat tala om
de förbättringar, som genom samordningen
tillkom för andra sjuka. Jag vet
inte adressen för detta uttalande, men
skulle det vara adresserat till mig, ber
jag eftertryckligt att få skicka brevet
tillbaka. Jag har nämligen inte underlåtit
att påpeka de förbättringar, som inträffade
genom samordningen, utan jag har
tvärtom i mitt förra anförande påpekat
detta. Jag ansåg dock inte att dessa förbättringar
skulle kunna få utgöra ett
motiv för att inte ytterligare förbättringar
skulle kunna göras beträffande
dem, som vid det tillfället i vissa avseenden
fick försämringar.

Herr förste vice talmannen grundade
sitt anförande i huvudsak inte på sociala,
humanitära och likartade hänsyn,
utan på de ekonomiska beräkningar som
kan göras i sammanhanget. Han anförde
då, att det som här har föreslagits skulle
kunna betyda en utgiftsökning för sjukkassorna
med cirka 20 procent.

Jag vill inte alls bestrida att denna
ekonomiska effekt kan komma att uppstå,
men jag vill göra det tillägget, att
det ju är en politisk fråga på vad sätt
denna utgiftsökning skall finansieras.
Samhällsekonomiskt vore det utan tvivel
en stor vinst om denna reformering genomfördes,
eftersom större varsamhet
skulle iakttas vid sjukdom och större
produktionskapacitet därigenom skulle
åstadkommas. Då kan man också tycka,
att samhället kunde kvittera dessa förbättringar
med att ge ökat statsbidrag till
sjukkassorna. Som jag tidigare framhöll
är detta emellertid en politisk fråga.

Slutligen vill jag — fastän jag tycker
att det egentligen inte har med saken
att skaffa — bara göra det påpekandet

för herr förste vice talmannen, att det
förhållandet att man är, som han sade,
»ny i kammaren» inte nödvändigtvis behöver
betyda att man är okunnig beträffande
de olika slag av frågor som har
behandlats i riksdagen. Man kan ha haft
tillfälle att hemma i sin egen kammare
studera vad som här förekommer. Jag
kanske också kan få göra det tillägget —
fastän inte heller det har någon betydelse
i sammanhanget —• att det inte är
första gången jag tillhör riksdagen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag tillät mig i mitt anförande
att konstatera, att de siffror som
jag'' nämnde tidigare var anförda i kammaren
och följaktligen fanns i kammarens
protokoll, men jag begärde inte att
herr Adolfsson skulle känna till dem, eftersom
han var ny i kammaren.

Det är riktigt att jag har varit Landsorganisationens
ordförande. Jag har inte
glömt bort det. Det betyder dock inte att
jag skulle avsvära mig möjligheten att
ha en egen mening om de förslag, som
framkommer, eftersom jag själv har varit
med om att föreslå den ordning som
genomfördes 1955. Även inom Landsorganisationen
accepterade vi den samordning,
som kom att betyda en viss försämring
för de yrkesskadade, emedan vi
fick väsentliga förbättringar över hela
fältet.

När jag sade att det i propogandan har
framstått, som om man hade glömt bort
förbättringarna och bara talade om försämringarna,
kunde jag över huvud taget
inte ha tänkt på herr Adolfsson, eftersom
det nu är första gången jag hör honom
tala om dessa ting. Jag avsåg den
propaganda som i olika sammanhang
kommit till uttryck för att få en ändring
till stånd åtminstone beträffande de yrkesskadade,
för vilka man vill ha karenstiden
slopad. Helst vill man naturligtvis
ha den slopad för samtliga.

Jag vet inte om man över huvud taget
kan anföra någonting ytterligare till det
som redan har blivit sagt. Vi har i andra
lagutskottet prövat frågan vid upprepade

44 Nr 9 Onsdagen den 6 mars 1963

Om obligatorisk avsättning i samband med skogsavverkning av medel för skogsvårdande
åtgärder

tillfällen, och den har ju också prövats
i utredningar, som har sysslat med samma
sak. Samtliga har kommit till att det
knappast kan vara försäkringsmässigt att
försäkra en risk som är 50-procentig.
Och det är den beträffande karensdagarna
— det är en fördel som man själv får
vara med om att betala kostnaden för
med upp till 50 procent. Det är detta som
har varit avgörande.

Sedan vill jag dock gärna säga, att ett
av underlagen för kraven från fackligt
håll har varit att tjänstemännen i regel
har fördelen av att ha lön från första dagen,
alltså inte något avdrag för de tre
första dagarna, och sedan endast avdrag
med den del av lönen som svarar mot
den erhållna sjukpenningen. Detta har
föranlett Landsorganisationen att vid ett
tillfälle besluta att söka att i förhandlingar
med Arbetsgivareföreningen komma
fram till en ersättning direkt från
företagen, naturligtvis för samtliga sjukdomsfall,
men om detta inte vore möjligt
för dem som drabbats av yrkesskada.

I fråga om de yrkesskadefall som inträffat
på arbetsplatsen behöver det ju
inte uppstå någon tvist om vad som är
yrkesskada eller ej, men det var de
många skadorna som inträffade i samband
med färdolycksfall och vad det nu
än kunde vara som föranledde så många
tvister, att det ofta dröjde mycket länge
innan den yrkesskadade fick sin ersättning.
Det är inte säkert att det skulle förekomma
lika många tvister nu, då förmånerna
vid yrkesskada och vid annan
sjukdom är mera likvärdiga. Förr ville
gärna den, som hade möjlighet därtill, få
sin sjukdom definierad som yrkesskada
för att erhålla en bättre ersättning. Det
gjorde att man ofta reste tvist om sjukdomens
karaktär. Under åren närmast
före 1955 var det cirka 5 000 tvister om
året som avgjordes av försäkringsrådet
och av vilka de flesta avsåg huruvida yrkesskada
förelåg eller inte. Efter samordningen
sjönk antalet tvister till 1 500 om
året.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med därunder fram -

komna yrkanden gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på bifall till den i ämnet väckta
motionen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om obligatorisk avsättning i samband
med skogsavverkning av medel för slcogsvårdande
åtgärder

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner
om obligatorisk avsättning i samband
med skogsavverkning av medel för
skogsvårdande åtgärder.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 301 i första kammaren
av herr Wikner m. fl. och nr 345
i andra kammaren av herr Lindström
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag till obligatoriska
skogsvårdsavgifter, som i samband
med avverkning skulle avsättas i
syfte att användas för å fastigheten nödvändiga
skogsvårdande åtgärder.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 301 och II: 345,
icke måtte föranleda annan riksdagens
åtgärd än att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa att motionerna
jämte detta utlåtande överlämnas
till utredningen rörande den statliga bidrags-,
låne- och kreditgarantigivningen
till produktionsfrämjande åtgärder till
förmån för det enskilda skogsbruket.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det är inte min mening
att här i kammaren ta upp någon debatt
med anledning av tredje lagutskottets behandling
av motionen nr 301, som jag
och några till inlämnat i denna kammare
och den likalydande motionen nr 345 i

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om stod till den estniska folkgruppen i vart land

andra kammaren. Jag vill snarare tacka
utskottet för den till synes välvilliga behandling
som motionerna fått.

Utskottet har sagt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t må hemställa att
motionerna jämte utskottets utlåtande
skall överlämnas till utredningen rörande
den statliga bidrags-, låne- och kreditgarantigivningen
till produktionsfrämjande
åtgärder till förmån för det enskilda
skogsbruket. Jag har läst direktiven
för denna utredning och funnit, att den
ej skulle syssla med frågor som berörs i
motionerna, men det torde kanske inte
vara uteslutet, att den kan ta upp den här
frågan. Jag hoppas innerligt att denna
utredning skall kunna ge anvisningar så
att kapitalfrågan blir löst då det gäller
de skogsvårdande åtgärderna.

Vad som bidragit till att dessa motioner
väckts är eftersläpningen av hyggesrensningar,
planteringar och ungskogsröjningar.
Men inte minst viktigt är sysselsättningsbekymren
i Jämtland och
Härjedalen, för att inte säga hela Norrland.
I motionerna föreslås utredning och
förslag till obligatoriska skogsvårdsavgifter,
som skall avsättas i samband med
avverkning och användas för ovannämnda
åtgärder.

Om man skall kunna garantera en god
skogsvård, är det nödvändigt att erforderligt
kapital ställs till förfogande då åtgärderna
skall utföras. Detta gäller alla
skogsägare i vårt land. Av den utredning
som utförts har framgått att återväxtåtgärdernas
omfattning inom bondeskogsbruket
är avsevärt mindre än på övriga
kategoriers skogar — jag hänvisar här
till statens offentliga utredningar 1958 nr
45.

Med detta har jag inte påstått att tillståndet
är helt tillfredsställande inom
övriga skogar. Motionerna går ut på att
befrämja skogsvården och tillika sysselsättningen.
Då tycker jag att skogsägarna
helhjärtat borde stödja dessa viktiga
frågor. Jag vet att det är många som
gör det. Jag har som länsskogvaktare aktivt
deltagit i de senaste årens återväxttaxeringar
och är alltså inte helt främmande
för vad jag talar om. Återväxttaxeringen
är ännu ej helt slutförd, men

av de hyggen som undersökts — här har
man inte skilt på bolagets och de enskildas
skogar — har för norra Sverige 61
procent varit nöjaktiga då det gäller återväxtåtgärder
och för södra Sverige 76
procent.

Jag har velat nämna detta, ty det är
en helt ny utredning som är på gång.
Som skogsman och på grund av mitt intresse
för sysselsättningsfrågor har jag
tagit till orda i denna fråga. Jag anser
att det inte är skogsägarnas ensak hur
skogen sköts utan även en samhällsekonomisk
fråga. Man måste ställa ännu
större krav på skogsskötseln än man
gjort tidigare. Skogen är en av vårt lands
största naturrikedomar. Det är därför
inte likgiltigt hur man sköter den. Skogsbruket
och skogsindustrien sysselsätter
cirka 300 000 årsarbetare. Somliga anser
att kapitalfrågan för de skogsvårdande
åtgärderna lösts i och med frivilliga insättningar
på skogskonto, men så är ingalunda
fallet. Jag skall inte ta upp denna
fråga vid detta tillfälle utan vi får väl
vänta tills utredningen kommer med sitt
förslag.

Med detta skall jag, herr talman, be att
få varmt yrka bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av väckta motioner om avveckling
av städernas auktionsmonopol, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om stöd till den estniska folkgruppen
i vårt land

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
väckta motioner om stöd till den estniska
folkgruppen i vårt land.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
462 av herr Per-Olof Hanson, och II: 559,

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om stöd till den estniska folkgruppen i vårt land

av herr Björkman, hade föreslagits, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
skulle hemställa, att Kungl. Maj :t snarast
måtte tillsätta en utredning med uppdrag
att framlägga förslag på skolans och
övriga kulturella områden i syfte att
stödja den estniska befolkningsgruppen
i vårt land i dess strävan att hålla det
egna modersmålet levande och att i övrigt
bevara och vidareutveckla det estniska
kulturarvet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att de likalydande motionerna I:
462 och II: 559 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Widén, Schött, Eric Gustaf Peterson,
Enarsson, Hamrin i Jönköping, Dickson,
Carlsson i Huskvarna och Edlund, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:462 och II: 559 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj :t snarast måtte tillsätta en utredning
med uppdrag att framlägga förslag
på skolans och övriga kulturella områden
i syfte att stödja den estniska befolkningsgruppen
i vårt land i dess strävan
att hålla det egna modersmålet levande
och att i övrigt bevara och vidareutveckla
det estniska kulturarvet.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Vid behandlingen av
detta ärende bör man först erinra om
att Sverige är ett lyckligt land, som inte
har några verkliga minoritetsproblem.
Glädjen och tacksamheten över detta
faktum borde göra oss generösa mot de
folkspillror som finns inom vårt lands
gränser. En av dessa — esterna — har
ju i flera år framfört allvarliga bekymmer
beträffande sina möjligheter att
kunna hålla det egna modersmålet levande
och i övrigt kunna bevara och vidareutveckla
det estniska kulturarvet.

Dessa bekymmer har bland annat avspeglat
sig i motioner här i riksdagen
flera år, så också nu. I dessa motioner

hemställs om en utredning i syfte att
stödja den estniska folkgruppens kulturella
strävanden.

Herr talman! Med hänsyn till att ärendet
är välbekant för kammaren vill jag
endast erinra om att esternas representation
i Sverige är angelägen om att den
begärda utredningen kommer till stånd.
Härom vittnar bland annat den adress —
underskriven av 3 506 ester — som i fjol
inlämnades till utskottet.

Det skulle enligt min uppfattning hedra
den svenska riksdagen, om den visade
den estniska folkgruppen, som —
det bör understrykas — är en värdefull
tillgång i vårt samhälle, den generositeten
att man biföll dess framställning
om en utredning i ärendet.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade resei’vationen.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Vad man har att säga i
de motioner som är fogade till detta utskottets
utlåtande är ingen nyhet i och
för sig. Riksdagen har 1961 och 1962 behandlat
motioner av liknande innehåll
och har vid båda tillfällena avslagit motionerna.

Motionerna i år innehåller heller inte
något särskilt nytt. Där upprepas vad
som tidigare förevarit i detta sammanhang.
Utskottsmajoriteten har menat, att
främmande folkgrupper i vårt land skall
behandlas likartat. Det skall inte vara
någon åtskillnad beroende på om de
kommer från Estland eller från något
annat land. Som svenska medborgare
har dessa flyktingar också rätt till allt
det stöd, som kan vara aktuellt i olika
sammanhang, och utskottsmajoriteten
har vid sin behandling i år inte funnit
skäl tala för en utredning. Man menar
att de motiv, som åberopas i motionerna
och som nu återkommer i reservationen,
inte utgör tillräckligt stöd för att
hos Kungl. Maj :t begära en utredning av
förevaran de spörsmål.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Om stöd till den estniska folkgruppen i vårt land

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Både utskottet och reservanterna
har framhållit, att esterna
i vårt land gjort en mycket värdefull insats
i samhälls- och kulturlivet. Det är
ett påstående, som jag skulle vilja mycket
starkt understryka. Under min verksamhet
vid lantbrukshögskolan hade jag
många studenter av estniskt ursprung,
och många av dem studerade för högre
betyg och för högre examina. Flera av
dem har också numera mycket framskjutna
ställningar inom svenska institut
för jordbruksforskning.

Utskottet säger, att de insatser som esterna
gjort borde mötas med förstående
intresse och att de bör ges möjligheter
att förvalta sitt kulturarv. Såvitt jag kan
förstå har detta krav icke blivit uppfyllt.
De möjligheter som esterna har för närvarande
i vårt land är icke vad de borde
vara.

Den första förutsättningen för att kulturarvet
skall kunna förvaltas och vårdas
är att esternas eget språk kan hållas
levande. Så är ingalunda överallt
fallet på de platser i vårt land, där ester
är bosatta. De har alltså inte de möjligheter
som de borde ha, och då utskottet
säger, att esternas insats självfallet borde
mötas med förstående intresse, tycker
jag att konsekvensen av detta uttalande
borde vara att man tillstyrkt de
motioner, vari begäres en förbättring i
detta avseende. Det är enligt min mening
vår skyldighet att göra mera för en folkgrupp,
som gör en så stor och värdefull
insats i svenskt kulturliv.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Utskottets talesman
framhöll, att alla flyktinggrupper borde
behandlas lika. Jag vill då erinra om att
det är också reservanternas uppfattning.
De framhåller i andra stycket av reservationen:
»Allmän enighet torde råda
om uppfattningen — vilken utskottet i
tidigare sammanhang givit uttryck åt —-att flyktingar i Sverige, som vill bevara
sitt hemlands språk och kultur, bör be -

redas rimliga möjligheter härtill. Denna
inställning bör således vara vägledande
för den svenska flyktingpolitiken i allmänhet
och således avse alla flyktinggrupper.
»

Situationen är emellertid den, att esterna
här har gjort en framställning och
upprepat den flera år. Den framställningen
borde man nu bifalla. Kommer
det liknande framställningar från andra
flyktinggrupper, får man ta ställning till
dem då — som jag hoppas i en välvillig
anda.

Yi skryter ofta med det välfärdssamhälle
som vi lever i. Jag tycker att vi
då också i det borde kunna kosta på oss
generositeten att vara tillmötesgående
mot den flyktinggrupp varom här är
fråga.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Det finns ingen anledning
för reservanterna att här göra gällande,
att de har mera förståelse för dessa
flyktinggrupper i vårt land än vad
utskottsmajoriteten har. Utskottsmajoriteten
är medveten om att vi har en rad
utlänningar som kan räknas i tiotusental,
men dessa representerar i sin tur olika
nationer. Utskottsmajoriteten har inte
velat knäsätta en princip som innebär
att man här skall plocka ut en speciell
grupp, nämligen esterna, och sätta dem i
en särställning gentemot övriga grupper
av flyktingar i vårt land.

När det i motionen talas om att flertalet
föräldrar saknar kvalifikationer att
själva undervisa sina barn i modersmålet
och nämner, att det på sina håll förekommer
att barnen inte utan tolk kan
tala med sina far- och morföräldrar,
måtte väl detta vara en överdrift. Har föräldrarna
inom dessa flyktinggrupper inte
möjlighet att lära sina barn det språk,
som de själva en gång lärde sig, då lär
det också bli svårt att genom några utredningar
eller på annat sätt från det
svenska samhällets sida vidta sådana åtgärder
att vi kan få en verkligt positiv
lösning.

Herr talman! Med hänsyn till att klockan
är mycket just nu vill jag inskränka
mig till detta uttalande.

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1963

Om stöd till den estniska folkgruppen i vårt land

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Herr Sörlin vill göra gällande
att en del av de uppgifter, som här
redovisats, inte skulle vara korrekta. Jag
anser att det finns all anledning att få
dessa problem ordentligt utredda. Bakom
de uppgifter, som här lämnats, står estniska
representationen i Sverige, och
såvitt jag vet är det en vederhäftig församling.

Slutligen vill jag säga, att jag tycker
att detta ärende är av den betydelse för
den folkspillra det gäller att vi — oavsett
hur mycket klockan är — är skyldiga att
ägna ärendet tillräcklig uppmärksamhet.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Då statsutskottet nästan
varje år haft att behandla motioner på
detta område, ber jag här att få erinra
om en sak.

Vi brukar i olika sammanhang tala om
»mest gynnad nation». Detta kan man
bokstavligen göra också i detta sammanhang.
Esterna är de mest gynnade
av de invandrare vi har från olika håll,
trots att de till numerären är långt ifrån
den största gruppen. Reservanterna själva
skriver så här: »I viss mån utgår för
närvarande statligt ekonomiskt stöd till
estniska skolor i Sverige. Det gäller en
estnisk folkskola i Stockholm och ett
enskilt gymnasium i Stockholm.»

Till detta kan också läggas att esterna
har en folkskola i Göteborg. Dessa ester
har precis samma rättigheter som övriga
svenskar. Men dessutom får de enligt
statsliggaren ett anslag, som i fjol översteg
200 000 kronor.

Jag tror att vi svenskar kan säga, att
vi har behandlat alla ester i vårt land på
ett riktigt sätt. Jag tycker att det är utmärkt
att vi har kunnat göra detta •—
inte bara för att de är flyktingar, utan
kanske i någon mån också för att vi får
sona litet vad vi brutit mot den nationen
under århundradenas lopp.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag anser inte att det
är någonting anmärkningsvärt att vi be -

viljat esterna de anslag, som den föregående
talaren här har nämnt. Den
gemensamma historia som vi har haft
med esterna och det tillmötesgående,
som man i gången tid i Estland visat
den svenska folkspillran där borta, är
tillräckligt starka motiv härför.

Även om nu föregående talare och flera
av kammarens ledamöter är nöjda
med stödet till esterna, så är det dock
ett faktum att de estniska flyktingarna
i Sverige fortfarande önskar ett ökat
stöd. Jag tycker att det är ogentilt att då
vilja motsätta sig en utredning om vad
ett sådant stöd skulle kunna innebära.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Osvald begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Osvald begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befun -

Onsdagen den 6 mars 1963

Nr 9

Interpellation om ersättning av statliga medel för skada till följd av militära

övningar

nos vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —64;

Nej — 34.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
tjänstledighet från riksdagsarbetet under
tiden från och med den 13 mars kl. 14.00
till och med den 16 mars för deltagande
i en internationell konferens i BadenBaden.

Stockholm den 6 mars 1963

Birger Lundström

Den begärda ledigheten beviljades.

Interpellation om ersättning av statliga
medel för skada till följd av militära
övningar

Herr SVANSTRÖM (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Förra året inträffade i
samband med hemvärnsövningar i Ukna,
Kalmar län en mycket beklaglig olycka
varvid en rikoschetterande kula träffade
och dödade en sommarstugeägare i närheten.

Hemvärnschefen har av vederbörande
häradsrätt frikänts från ansvar, vilket
hälsats med tillfredsställelse av ortsbefolkningen.

Lika beklagligt är självfallet att den
omkomnes familj genom olyckshändelsen
kommit i besvärligt ekonomiskt läge
och antagligen saknar möjlighet att erhålla
skadestånd.

I ett sådant fall uppstår frågan om
statens ansvar i denna och liknande situationer.
Nog förefaller det vara rim -

ligt att statsverket ikläder sig ansvar
även i sådana fall, då någon enskild person
ej kan fällas som ansvarig i samband
med vid militära övningar inträffade
olyckshändelser.

Med anledning av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få framställa följande fråga:

År herr statsrådet beredd att förorda
omedelbara utanordningar av skadestånd
av statliga medel i fall där olyckor drabbar
tredje man i samband med militära
övningar?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela, att därest den
handelspolitiska debatten och behandlingen
av övriga ärenden vid nästa arbetsplenum
onsdagen den 13 mars ej
hinner slutföras under dagens lopp kan
arbetsplenum komma att bli erforderligt
fredagen den 15 ds kl. 11.00. Kvällsplenum
kommer att hållas onsdagen den 13
men ej fredagen den 15.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

52, med förslag till lag om ändring
i utsökningslagen, m. m.; och

nr 53, angående anslag till verkstäder
för handikappade.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.41.

In fidem
K.-G. Lindelöw