Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

ItE&l

Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1962

23—28 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 23 februari Sid.

Svar på fråga av herr Mattsson ang. de ekonomiska verkningarna
av ett avbrott av leveransen av elkraft ...................... 4

Tisdagen den 27 februari

Svar på interpellation av herr Hanson, Per-Olof, ang. förslag till
namnlag .................................................. 7

Interpellationer:

av herr Nyman om upprättande av en universitetsfilial i Mellansverige
............................................ 9

av herr Wikner om åtgärder i syfte att minska antalet skogs -

bränder ................................................ 10

Onsdagen den 28 februari

Sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen .................. 13

Avveckling av fastighetsbeskattningen.......................... 22

Om en sänkning av myndighetsåldern.......................... 30

Ersättning för skada å enskild egendom genom skyddsåtgärd mot

atomolycka m. m........................................... 34

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga ........................ 37

Om höjning av de allmänna barnbidragen...................... 42

Om översyn av lagstiftningen beträffande köp av skog på rot____ 46

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 9

2 Xr 5)

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 28 februari

Statsutskottets utlåtande nr 13, ang. anslag till oförutsedda utgifter 12

— nr 27, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster.

......................... 12

— nr 28, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond .......... 12

— nr 29, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde .............. 12

— nr 30, ang. godkännande av vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets ämbetsområde .... 12

— nr 31, ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen .... 13

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, om betalning av kvarstående
skatt i fyra terminer ..................... 22

—- nr 11, om befrielse från arvsskatt beträffande legat till internationell
hjälpverksamhet.................................... 22

— nr 17, om avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m....... 22

Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. kravet på egenhändigt undertecknande
av aktiebrev ................................ 30

— nr 10, om en sänkning av myndighetsåldern ................ 30

— nr 11, ang. talan mot avgörande i konkursmål................ 34

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, om ersättning för skada å enskild
egendom genom skyddsåtgärd mot atomolycka m. m..... 34

— nr 5, ang. provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden

för vissa värnpliktiga .................................... 37

— nr 6, om höjning av de allmänna barnbidragen.............. 42

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, ang. viss ändring av lagen om
rätt till fiske ............................................ 45

— nr 8, om översyn av lagstiftningen beträffande köp av skog på

rot ...................................................... 46

— nr 9, om giltigheten av utländskt körkort.................... 52

Fredagen den 23 februari 1962

Nr 9

Fredagen den 23 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 16 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 14, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/
62, i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:fs
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/
62, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/
62, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/
62, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/
62, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1962/63;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för svenska FN-styrkor in. m.;
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag inom
handelsdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947
(nr 632) angående ersättning av allmänna
medel till vittnen m. fl. samt till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång; nr

69, i anledning av en av justitieombudsmannen
gjord framställning angående
åtgärder i syfte att trygga justitieombudsmannaämbetets
behov av kvalificerad
personal; och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av lagen den 21 mars 1952
(nr 98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel i vissa brottmål.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 71, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning i
rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen), dels ock i ämnet
väckt motion;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 15
mars 1946 (nr 81) om bekämpande av
smittsamma sjukdomar hos bin; och
nr 73, i anledning av väckta motioner
angående avstängning av skogsbilväg.

Nr 9

Fredagen den 23 februari 1962

Ang. de ekonomiska verkningarna av ett
Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till lagen
den 18 april 1935 (nr 113) med vissa
bestämmelser om arbetsförmedling;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461); och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1961 vid dess fyrtiofemte
sammanträde fattade beslut.

Ang. de ekonomiska verkningarna av ett
avbrott av leveransen av elkraft

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Mattsson till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt följande fråga:
»Avser statsrådet att vidtaga några beredskapsåtgärder
för att förhindra att de
ekonomiska verkningarna i framtiden av
ett avbrott av elkraftsleveranserna blir
så stora som vad nu blivit fallet i Södertälje?» Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
nämnda fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Mattsson har frågat
mig om jag avser att vidtaga några
beredskapsåtgärder för att förhindra att
de ekonomiska verkningarna i framtiden
av ett avbrott av elkraftleveranserna
blir så stora som vad nu blivit fallet
i Södertälje.

Efter den svåra olyckan i Södertälje
transformatorstation den 23 januari anmodade
jag chefen för vattenfallsstyrelsen
att så snart som möjligt avge en redogörelse
för vissa omständigheter kring
driftsstörningen. Därvid angav jag fyra

avbrott av leveransen av elkraft
frågor, som borde belysas närmare: orsakerna
till avbrottet, riskerna under
fredstid för avbrott med liknande konsekvenser,
kraftindustriens beredskap
under krigsförhållanden samt åtgärder
som generellt bör vidtagas inom kraftindustrien
med anledning av det inträffade.
Även till andra myndigheter med
viktiga beredskapsuppgifter -— såsom
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, civilförsvarsstyrelsen
och överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap — riktades
från vederbörande departement frågor
med anknytning till olyckan. Dessa frågor
kräver ganska ingående utredningar,
och myndigheternas slutliga redogörelser
kommer därför antagligen att
dröja någon tid.

Preliminära rapporter har emellertid
lämnats av myndigheterna rörande omständigheterna
kring olyckan samt beredskapen
på området m. m. En mera
utförlig redogörelse härför kommer jag
om en stund att lämna i andra kammaren
i ett interpellationssvar, som jag låtit
herr Mattsson under hand få del av.
I detta sammanhang anser jag mig emellertid
böra understryka att vad som hittills
framkommit icke givit mig annan
uppfattning än att vederbörande myndigheter
och organ ägnar all tillbörlig
uppmärksamhet åt de allvarliga problem,
som är förbundna med vår beredskap
under fred och krig mot avbrott
i elförsörjningen.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Jag får till statsrådet
framföra mitt tack för svaret på den
fråga jag ställt, och jag vill särskilt tacka
för att jag beretts tillfälle taga del av
det utförligare interpellationssvaret i
andra kammaren nu omgående.

Det framgår att statsrådet anser att
allt, som vid det tillfället kunde göras,
gjordes för att snabbt avhjälpa avbrottet
i elförsörjningen till Södertälje. Men det
framgår också att beredskapen vid dylika
avbrott icke kan anses tillfredsställande.

Olika myndigheter har ju efter södertäljeolyckan
anmodats att företaga en

Fredagen den 23 februari 1962

Nr 9

Ang. de ekonomiska verkningarna av ett avbrott av leveransen av elkraft

översyn av nuvarande beredskap och
inkomma med de förslag, som översynen
kan ge anledning till. Jag noterar
med tillfredsställelse att dessa åtgärder
har vidtagits.

Södertäljeolyckan var synnerligen beklaglig
för dem som drabbades. Den
tycks emellertid ha tjänat som något av
en varningssignal och påmint om hur
oerhört sårbart vårt samhälle numera
är. Uppstår avbrott i elförsörjningen,
blir vissa områden av vårt näringsliv
totalt lamslagna. Om södertäljeolyckan
bättre inpräntar detta i det allmänna
medvetandet och medför bättre beredskap,
är detta troligen det enda som
kan skrivas på dess plussida.

Elavbrottet i Södertälje rönte stor
uppmärksamhet därför att detsamma
fick så stor omfattning. Men det förekommer
elavbrott också på de mindre
orterna, och detta blir oftast icke uppmärksammat,
fastän det för de drabbade
industrierna är av samma elakartade
karaktär. Jag uttalar därför förhoppningen
att man icke glömmer bort de
mindre orterna vid den översyn som nu
pågår av vår beredskap. Utan tvivel
kan mycket göras, t. ex. samköming
mellan olika transformatorområden m. m.

Med detta, herr talman, ber jag ännu
en gång att till statsrådet få framföra
mitt tack för svaret.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 546 till statsutskottet samt
motionerna nr 547 och 548 till jordbruksutskottet.

Anmäldes och bordlädes
dels följande till kammaren överlämnade
kungl. propositioner:

nr 53, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.;

nr 55, angående vissa anslag för militärmusiken
under budgetåret 1962/63
in. in.; och

nr 63, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § växellagen m. m.;

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 57, angående
val av ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/63
till oförutsedda utgifter;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/63
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1962/63;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets ämbetsområde;
samt

nr 31, i anledning av den av Kungl.
Maj :t i statsverkspropositionen under
för flera huvudtitlar gemensamma frågor
behandlade frågan om sommartidstjänstgöringen
i statsförvaltningen jämte i ämnet
väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkande!!:
nr 8, i anledning av väckta motioner
om betalning av kvarstående skatt i fyra
terminer;

nr 11, i anledning av väckta motioner
om befrielse från arvsskatt beträffande
legat till internationell hjälpverksamhet;
samt

nr 17, i anledning av väckta motioner
om avveckling av fastighetsbeskattningen,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckt motion angående
kravet på egenhändigt undertecknande
av aktiebrev;

Nr 9

Tisdagen den 27 februari 1962

nr 10, i anledning av väckt motion om
en sänkning av myndighetsåldern; samt
nr 11, i anledning av väckt motion angående
talan mot avgörande i konkursmål; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckta motioner
om ersättning för skada å enskild egendom
genom skyddsåtgärd mot atomolycka
m. in.;

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj ds
proposition angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående höjning av de allmänna barnbidragen;
ävensom

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till viss ändring av
lagen om rätt till fiske;

nr 8, i anledning av motioner om översyn
av lagstiftningen beträffande köp av
skog på rot; samt

nr 9, i anledning av motioner om giltigheten
av utländskt körkort.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Lager under sammanträdet till herr talmannen
avlämnad motion, nr 549, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
44, angående ersättning till Ester Olsson
m. fl.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 27 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 20 och
den 21 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare
För att möjliggöra mitt deltagande dels
i ett ministerrådsmöte inom EFTA i Geneve,
dels vid en ministerkonferens i
sjöfartsfrågor i London får jag härmed
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
från och med torsdagen den 1 mars
till och med onsdagen den 7 mars 1962.
Stockholm den 23 februari 1962

Gunnar Lange
Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av viss
kronoegendom; och

nr 67, i anledning av Kungl. Mäj:ts
proposition angående befrielse i visst
fall från betalningsskyldighet till kronan,

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande för
Kungl. Maj:t att besluta i fråga om vissa
postavgifter;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds

Tisdagen den 27 februari 1962

Nr 9

proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt;

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för belopp, som utgår på
grund av vissa s. k. riskgarantier; och
nr 81, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), in. m.

Ang. förslag till namnlag

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Per-Olof Hansons
interpellation angående förslag till
namnlag, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Per-Olof Hanson frågat mig, vid
vilken tidpunkt jag avser att förelägga
riksdagen förslag till ny namnrättslag
och huruvida jag avser att utforma kommande
förslag till namnrättslag på sådant
sätt att hittillsvarande rättspraxis
om skydd för adligt namn icke skall
kunna tillämpas i framtiden.

Till svar härpå får jag anföra följande.

Namnrättskommitténs år 1960 avgivna
betänkande med förslag till namnlag
m. m. (SOU 1960:5) bygger i de delar,
som berör släktnamn, väsentligen på resultat,
som har uppnåtts vid överläggningar
med motsvarande sakkunniga i
Danmark och Norge. Det har emellertid
ej varit möjligt för de danska, norska
och svenska kommittéerna att nå fram
till likformiga lagförslag; skiljaktigheter
har inte kunnat undgås på vissa viktiga
punkter. Försök att genom medverkan av
Nordiska rådet sammanjämka ståndpunkterna
har inte krönts med framgång,
och i Danmark har man genomfört
lagstiftningen utan att avvakta ställningstagandet
till de i Norge och Sverige
framlagda lagförslagen.

Inom justitiedepartementet har under
1901 namnrättskommitténs betänkande

Ang. förslag till namnlag
bearbetats på grundval av de däröver avgivna
remissyttrandena. Innan förslag i
ämnet remitteras till lagrådet och därefter
förelägges riksdagen, har det emellertid
ansetts önskvärt att söka ytterligare
närma de norska och svenska förslagen
till varandra. För detta ändamål har
samarbete inletts mellan justitiedepartementen
i Norge och Sverige. Sålunda har

— efter viss förberedande skriftväxling

— muntliga överläggningar ägt rum i januari
1962 mellan representanter för de
båda departementen, och nya överläggningar
kommer att ske under våren detta
år. Det fortsatta arbetet har planlagts
så, att de norska och svenska lagförslagen
beräknas kunna framläggas samtidigt
för parlamentarisk behandling. Såvitt
nu kan bedömas, torde detta komma
att ske i början av år 1963.

Vad angår interpellantens fråga om utformningen
i visst avseende av förslaget
till namnlag är jag i nuvarande läge inte
beredd att göra annat uttalande, än att
jag har min uppmärksamhet riktad på
det problem, som interpellanten här
åsyftar.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Tillåt mig först att till
herr statsrådet få framföra mitt tack för
svaret på interpellationen.

Jag finner mig på det hela taget kunna
godta förklaringen till att någon proposition
med förslag till ny namnlag inte
kommer förrän vid nästa års riksdag.
Samnordisk lagstiftning tar längre tid än
annan, och det finns otvivelaktigt goda
skäl att fortsätta på den inslagna vägen
för att uppnå en så stor nordisk enighet
som möjligt, men det har ju också lett
till att Danmark mält sig ut ur gemenskapen
och inte velat vänta med lagstiftningen
för sin del.

Orsaken till att jag har interpellerat är
att vi verkligen behöver en ny och modern
lagstiftning på det bär området.
Det framgår ju av många omständigheter,
att vi behöver en lagstiftning som
röjer upp och klarar ut rättsförhållandena
på det här området. Det är den ena
sidan av saken, och den andra är att den

Nr 9

Tisdagen den 27 februari 1962

Ang. förslag till nainnlag
nya lagen bör bli sådan att den motsvarar
vår tids synsätt och inte drar med
sig kvarlevor från gångna tiders samhällsskick,
som måste te sig djupt främmande
för vår syn på sådana här frågor.
Till vår tids synsätt hör ingalunda bevarandet
av adliga ståndsprivilegier. Det
är väl sant, att vid den nuvarande riksdagsordningens
antagande och ståndsrepresentationens
upphävande borttogs inte
några andra adliga ståndsprivilegier
och rättigheter än sådana, som direkt ägde
samband med representationsreformen,
men inte desto mindre ter det sig helt
främmande för modern uppfattning, att
kvarvarande ståndsprivilegier ännu på
1960-talet spelar in — faktiskt spelar in
— på enskilda svenska medborgares rätt
till familjenamn.

Även enligt det förslag till namnlag
som namnrättskommittén lade fram 1960
förekommer det, i varje fall i en övergångsbestämmelse,
hänsyn till adelsprivilegier,
och på min fråga, huruvida
statsrådet avser att undanröja det här
»fornfyndet» så att det inte ens övergångsvis
kommer med i den nya lagen,
ger statsrådet mig inte annat svar än att
han har sin uppmärksamhet riktad på
problemet.

Jag skall gärna medge att jag har en
viss förståelse för statsrådets obenägenhet
att göra några bindande uttalanden
här som saken nu ligger till, men jag vågar
hoppas att hans uppmärksamhet på
problemet skall leda till att den av utredningen
föreslagna femårsregeln inte
kommer med i den kommande propositionen.

Behovet av ny lagstiftning har ju på
ett ganska uppseendeväckande sätt illustrerats
genom det senast avdömda målet,
det Åkerhielmska. Här har den icke
adliga grenen, som vi alla känner till,
fråndömts rätten att vidare bära och
bruka namnet. Svaranden i detta mål har
emellertid, som jag har erinrat om i min
interpellation, vägrat att ansöka om nytt
släktnamn, och någon möjlighet att tvinga
honom härtill finns inte. Allt detta
har som bekant lett till åtskilliga förvecklingar,
av vilka somliga är av en
rätt löjeväckande karaktär.

Jag kan inte utan att kvälja dom, vilket
ju talmannen inte tillåter, uttala någon
som helst åsikt om högsta domstolens
beslut att frånkänna den icke adliga
grenen rätten att bära namnet Åkerhielm.
Men låt mig erinra om att namnet
av denna släktgren har burits sedan 1871
till dess man plötsligt 1958 fann att det
inte gick för sig längre.

Eftersom domslutet medförde en serie
obehag för vederbörande vill jag fråga,
huruvida statsrådet inte skulle vilja överväga
ett ingripande för att på ett rimligt
sätt få saken ur världen.

Detta är alltså att fatta som en direkt
fråga, och varför inte också som en vädjan,
till justitieministern.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Som jag redan framhöll
i mitt interpellationssvar, kan jag inte
på sakens nuvarande ståndpunkt ta ställning
offentligt till en detalj i ett mycket
omfattande lagförslag. Så mycket kan
jag emellertid säga, att den övergångsbestämmelse
som herr Hanson åsyftar inte
är beroende av de norska förhandlingarna,
utan det är enbart vårt eget ståndpunktstagande
som blir avgörande härvidlag.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag hoppas att jag inte
gör ett alltför långtgående antagande om
jag i justitieministerns senaste inlägg
uppfattar en visserligen dold men dock
någorlunda tydligt framförd åsikt i själva
sakfrågan. Jag vågar därför hoppas
att vi inte kommer att återfinna denna
övergångsbestämmelse om adliga privilegier
i den kommande propositionen.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 53, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. m.

Tisdagen den 27 februari 1962

Nr 9

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 55,
angående vissa anslag för militärmusiken
under budgetåret 1962/63 m. m.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
57, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 7 mars företaga val av tre ombud
i Europarådets rådgivande församling
jämte tre suppleanter för dem.

Detta förslag antogs.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 63, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § växellagen m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
motionen nr 549.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 13 och 27—31,
bevillningsutskottets betänkanden nr 8,
11 och 17, första lagutskottets utlåtanden
nr 9—11, andra lagutskottets utlåtanden
nr 4—6 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 7—9.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

52, med förslag till lag om likviditetskvot
och kassakvot för vissa kreditinrättningar
(likviditets- och kassakvotslag),
in. m.;

nr 58, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1962/63, m. in.;

nr 64, angående medelsbehovet under
anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 m. in.; och
nr 66, angående vissa markförvärv för
försvaret.

Interpellation om upprättande av en
universitetsfilial i Mellansverige

Herr NYMAN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I årets statsverksproposition
har ecklesiastikministern tagit upp
avvägningsproblemet mellan forskningens
och de allmänna gymnasiernas behov
av kompetenta akademiker. En stark
konkurrens tycks råda om den akademiskt
utbildade arbetskraften — en konkurrens
som för närvarande särskilt
missgynnar det allmänna gymnasiet och
högstadiet. De gamla prognoserna om
behov av och tillgång till akademiker
på lärarbanan tycks inte hålla, och nya
förberedes. Man kan befara att lärarbristen
förvärras ytterligare allteftersom högstadiet
tillväxer.

Västmanland har en väl utbyggd försöksverksamhet,
som börjar omfatta allt
flera klassavdelningar på högstadiet.
Trots att högstadiet icke är utbyggt i
nämnvärd omfattning i omkringliggande
län och att Västmanland ligger nära
universitetsstäderna Stockholm och Uppsala,
är bristen på kompetenta lärarkrafter
till försöksskolans högstadium och
de allmänna gymnasierna nästan katastrofal.
Av de genom lärarförmedlingen
i Västerås år 1961 tillsatta ämneslärartjänsterna
fylldes 65 % av icke behöriga
lärarkrafter. Gymnasierna drabbades
minst lika hårt av bristen som enhetsskolans
högstadium.

Kan ytterligare åtgärder vidtagas för
att fylla behovet av kompetenta ämneslärare?
Universiteten räcker inte till att
för närvarande »producera» tillräckligt
med lärare, bl. a. på grund av bristen på
akademiska lärare. Därtill kommer bostadsbristen
i universitetsstäderna. För
gift student är väntetiden på familjebostad
i Uppsala och Stockholm minst 4 år.
Som bekant gifter sig studenterna numera
allt tidigare. För ogift student är också
rumsfrågan ett problem. Vad som
möjligen skulle kunna göras för att åtminstone
tillfälligtvis förbättra det svåra
läget är att decentralisera universiteten.
Skolöverstyrelsen har tagit ett berömvärt
initiativ med universitetskurser, som i år
bl. a. påbörjats i Västerås i skolstyrelsens

Nr 9

Tisdagen den 27 februari 1962

Interpellation om åtgärder i syfte att minska antalet skogsbrander

regi. De flesta deltagarna är folkskollärare,
och kursverksamheten är av mer
tillfällig karaktär.

En universitetsfilial borde kunna organiseras
i Mellansverige icke alltför
långt från Stockholm och Uppsala. 1-och 2-betygskurser skulle kunna läsas i
såväl humanistiska som naturvetenskapliga
ämnen. Högre betyg förutsätter studier
vid universitet. I vissa ämnen kan
korrespondenskurser användas. För kurser
i fysik och kemi borde industriernas
laboratorier kunna öppnas. En sådan
universitetsfilial skulle för en tid kunna
avlasta universiteten, varvid deras knappa
resurser bättre skulle kunna utnyttjas
och bostadsfrågan lättare ordnas för
studenter.

Med anledning av det nu anförda anhåller
jag, herr talman, om första kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet få
framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en
decentralisering av universitetsstudierna
och till att en universitetsfilial upprättas
på en försöksort i Mellansverige?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om åtgärder i syfte att
minska antalet skogsbränder

Ordet lämnades på begäran till herr
WIKNER (s), som yttrade:

Herr talman! Skogsbränderna har under
senare år ökat avsevärt både i antal
och i fråga om avbränd areal. En jämförelse
mellan femårsperioderna 1951—
1955 och 1956—1960 visar att under den
förstnämnda perioden i medeltal per år
1 055 ha produktiv skogsmark skövlades
av brand, medan motsvarande tal för
den senare femårsperioden var 1 938 ha,
d. v. s. en ökning med 883 ha. Antalet
skogsbränder i medeltal per år var under
den förra femårsperioden 1 062 och
under den senare 2 827, vilket innebär
en ökning med 1 765 skogsbränder i me -

deltal per år. De angivna talen har räknats
fram med ledning av uppgifter från
statens brandinspektion. Helt andra siffror
får man om man utgår från en längre
tidsperiod (exempelvis tio år) där medeltalet
avbränd areal per år ställes i förhållande
till den produktiva skogsmarksarealen
och frågar vad detta gör för
100 000 ha produktiv skogsmark.

Väderleksförhållanden spelar här stor
roll, så det kan vara svårt att få fram
rätta siffror, vilket beräkningssystem
man än använder.

Orsakerna till skogsbränderna är
många: åsknedslag, eld orsakad av järnvägståg,
hyggesbränning, arbetseldar, tobaksrökning,
camping och minderårigas
handskande med eld, vartill kommer
andra okända orsaker. Av alla skogsbränder
under åren 1956—1960 har i
medeltal ca 20,7 procent förorsakats av
minderåriga — en förhållan devis hög
procentsiffra.

Det är stora värden som förstörs där
skogsbrand drar fram, och släckningsoch
bevakningskostnader innebär dessutom
stora utgifter. Det tar lång tid att
genom plantering eller självåterväxt få
de avbrända markerna produktiva på
nytt. Även om vi vet att ca 50 procent av
skogsägarna har sina skogar försäkrade,
innebär skogsbrand som drabbar de ca
50 procent av den svenska skogsarealen
som är oförsäkrad, stora ekonomiska förluster
för ägarna. Nationalekonomiskt innebär
skogsbrand, oavsett om den drabbar
försäkrad eller oförsäkrad skog, betydande
förluster. Skogen är en av vårt
lands största naturtillgångar.

I vilken utsträckning förslaget om en
ny brandlag och brandstadga, innebärande
en samordning av skogsbrandförsvaret
och bygdebrandförsvaret, kan medverka
till en minskning av skogsbränderna,
undandrar sig f. n. mitt bedömande.
Såsom förebyggande åtgärd synes mig
denna lagändring böra kompletteras med
en intensifierad propaganda för ökad
varsamhet med eld i våra skogar. Särskilt
under vår och försommar, då
skogsbrandsriskerna är stora, bör en ökad
propaganda av nämnt slag sättas in. Det
kan exempelvis ske genom film, broschy -

Tisdagen den 27 februari 1962

Nr 9

Interpellation om åtgärder i syfte att minska antalet skogsbränder

rer och affischer som påminner om
skogsbrandsfaran och ger råd om hur
skogsbränder så långt som möjligt skall
kunna undvikas, och det kan ske genom
propaganda och undervisning i skolorna.
I det senare fallet kan lärarna hjälpa till
både genom att föra detta ämne på tal
under lektionerna och genom att exempelvis
under sport- och friluftsdagar ge
mera konkreta exempel på vad det här
är fråga om. Vid sådana tillfällen kan
även brandchefer eller skoglig personal
medverka med rådgivning ute i markerna.

Denna propaganda skulle medföra förhållandevis
låga kostnader, och det förefaller
mig troligt att den skulle kunna
bedrivas under ökad både ekonomisk
och praktisk medverkan från försäkringsbolagen.

Svenska brandskyddsföreningen har
till uppgift att bedriva propaganda för
att förebygga skogsbrand och man borde
enligt min mening ge dem ökat anslag
för denna viktiga verksamhet.

Med stöd av vad här sagts anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet få
rikta följande frågor:

Har statsrådet uppmärksammat den
ökade skogsbrandsfrekvensen och anser
statsrådet det möjligt att genom ökad
propaganda av det här nu skisserade förslaget
kunna åstadkomma en begränsning
av skogsbränderna.

Är statsrådet i så fall beredd att undersöka
vilka åtgärder som kan vidtagas
och att inför den kommande våren föranstalta
om sådana åtgärder.

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 550, av herr Edström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
46, angående förskollärarutbildningens
organisation;

nr 551, av fröken Ljungberg och herr
Isacson, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 46, angående förskollärarutbildningens
organisation;

nr 552, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
39, angående vissa frågor berörande domänverket; nr

553, av herr Olsson, Ernst, och
herr Gustafsson, Nils-Eric, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 39, angående
vissa frågor berörande domänverket;
samt

nr 554, av herr Åkesson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr
39, angående vissa frågor berörande domänverket.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.27.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Onsdagen den 28 febrnari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela att plenum nästa onsdag
— alltså den 7 mars — kommer att
börja kl. 10.00.

Upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka voro så lydande:

Till riksdagens första kammare
Undertecknad anhåller härmed vördsamt
om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 6 till och med den 14
mars för att i samband med en pågående
utredning besöka svenska beskickningar
i Europa och Nordafrika.
Stockholm den 28 februari 1962

Bengt Elmgren

Till riksdagens första kammare
På grund av att vi måste deltaga i den
studieresa till Köpenhamn och Oslo, som
1959 års radioutredning företager den
4—den 7 mars, anhålla vi om befrielse
från riksdagsarbetet under dessa dagar.
Stockholm den 28 februari 1962

Lisa Mattson
Carl Eskitsson

De begärda ledigheterna beviljades.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr
52, med förslag till lag om likviditetskvot
och kassakvot för vissa kreditinrättningar
(likviditets- och kassakvotslag),
m. m.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition

nr 58, angående reglering av priserna på
fisk under budgetåret 1962/63, m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 64, angående medelsbehovet under
anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 m. m.; och
nr 66, angående vissa markförvärv för
försvaret.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 550 och 551 till statsutskottet
samt

motionerna nr 552—554 till jordbruksutskottet.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/63
till oförutsedda utgifter;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1962/63
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1962/63;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets ämbetsområde,

varvid utlåtandet nr 30 företogs
punktvis till avgörande.

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av den av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen under för
flera huvudtitlar gemensamma frågor behandlade
frågan om sommartidstjänsigöringen
i statsförvaltningen jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade bland för
flera huvudtitlar gemensamma frågor
upptagits frågan om sommartidstjänstgöringen
i statsförvaltningen.

Från vissa statliga myndigheter hade
inkommit framställningar om att den arbetstidsinskränkning
av högst 9 timmar
i veckan, som nu kunde medgivas under
högst tre månader av tiden juni—september,
i stället skulle få fördelas på
sex månader och förläggas så, att lördagarna
bleve helt tjänstefria, önskemål
om undanröjande av förefintliga hinder
mot en sådan omfördelning och förläggning
av den nuvarande totala arbetstidsinskränkningen
under sommarmånaderna
framfördes även av statstjänstemännens
huvudorganisationer vid de förhandlingar
om vissa lönegradsändringar
m. m., som under våren 1961 ägde rum
mellan civildepartementet och organisationerna.
Det förutsattes i samband med
förhandlingarnas avslutande, att frågan
om sommartidstjänstgöringen inom statsförvaltningen
skulle närmare övervägas
inom civildepartementet.

Enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle
myndighet, vid vilken sommararbetstid
hittills fått tillämpas, äga medgiva att
arbetstiden under månaderna april—
september finge inskränkas med högst
41/2 timmar i veckan, varvid arbetstiden
under denna tid i första hand skulle
förläggas så, att lördagarna bleve
tjänstefria. Detta innebar, att den enligt
gällande föreskrifter medgivna arbetstidsförkortningen
om 9 timmar per vec -

ka skulle under 6 månader helt uttagas
genom fri lördag och att sålunda ingen
minskning skulle ske av den på måndag
—fredag belöpande arbetstiden. Avvikelser
från en på dylikt sätt förlagd sommararbetstid
kunde visa sig bliva nödvändiga
inom vissa speciella arbetsområden.
Kungl. Maj:ts förslag hade sin
grund i att en anpassning av förläggningen
av arbetstiden för viss personal i statlig
tjänst till vad som gällde för motsvarande
personal på arbetsmarknaden i
övrigt ansetts böra eftersträvas, icke
minst från rekryteringssynpunkt. Arbetstidsinskränkning
hade förutsatts icke
skola få tillämpas i sådan omfattning,
att arbetsuppgifter åsidosattes eller att
därav föranleddes krav på personalökning.

I samband med förevarande förslag
hade utskottet till behandling förehaft
två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herrar
Schött och Kaijser (1:449) samt den
andra inom andra kammaren av herrar
Bengtson i Solna och Nordgren (II: 524),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte uttala sig för att i fråga om
sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen
valfrihet borde föreligga för vederbörande
myndighet att besluta, huruvida
det hittills gällande eller det nu föreslagna
systemet skulle tillämpas.

Utskottet hade icke haft något att erinra
emot att gällande bestämmelser i
ämnet ändrades på sätt Kungl. Maj:t förordat.
Det borde enligt utskottets mening
bliva beroende på ingående prövning
i förening med vunna erfarenheter
hur långt eventuella undantagsföreskrifter
på området borde sträcka sig. Utskottet
—■ vilket bland annat erinrat om den
av departementschefen angivna förutsättningen
för ifrågavarande arbetstidsinskränkning,
att göromålens behöriga
gång inom myndigheterna medgåve det
— hade i förevarande utlåtande hemställt,

1. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t giva till känna vad utskottet
i utlåtandet anfört i fråga om sommartidstjänstgöringen
i statsförvaltningen; -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

2. att motionerna 1:449 och 11:524
icke måtte av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet hade reservationer utan
angivna yrkanden anmälts

1) av fröken Andersson samt herrar
Ragnar Bergh, Staxång och Palm; ävensom 2)

av herr Nestrup.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag kan först som sist
säga att jag sällan varit med om något
så besvärligt ärende som detta. Det är
ju så att vi i statsutskottets femte avdelning
har för vana — eller skall jag säga
ovana — att alltid respektera ett förhandlingsresultat,
när ett sådant föreligger.
Men frågan är nu: föreligger i detta
sammanhang ett sådant förhandlingsresultat?
Det är ju olika uppgifter om
den saken — inte bara uppgifter utan
också uppfattningar över huvud taget.
Det står i handlingarna, att det förutsattes
»vid förhandlingarnas avslutning»
att frågan skulle närmare övervägas inom
civildepartementet. Detta kallar inte
jag en överenskommelse, eller i vart fall
inte ett avtal. Utskottet försöker att balansera
mellan de olika synpunkterna
och säger, att en förhandlingsöverenskommelse
inte föreligger »i formell mening».
Hur föreligger den då, frågar jag
mig.

Jag hade vid frågans behandling i avdelningen
över huvud taget det intrycket,
att denna fråga inte var tillräckligt
förberedd. Jag tänker då inte på det rabalder
som uppstått bland de fackliga
organisationernas medlemmar —- sådana
där familjetvister får väl organisationerna
själva sköta om så gott de kan.
Men vi har bland annat från olika länsstyrelser
i landet fått en del skrivelser,
i vilka mycket allvarliga invändningar
framförts i detta sammanhang. Jag hade
— och det vill jag inte sticka under stol
med — helst velat yrka avslag på föreliggande
förslag, men på grund av utskottsskrivningen
ges det i varje fall i
någon mån hopp om att en vettig tilllämpning
av dessa bestämmelser trots
allt kan bli möjlig.

Detta förslag syftar ju till helt fria

lördagar under sommarhalvåret och
ingen minskning av arbetstiden under
övriga veckodagar.

I propositionen hänvisas till rekryteringssynpunkten,
som otvivelaktigt i och
för sig är mycket viktig, men det är då
intressant att konstatera att man från
länsstyrelsernas sida starkt betonar vikten
av att bibehålla nuvarande ordning
just ur rekryteringssynpunkt. Vem skall
vi sätta tro till, frågar jag.

Enligt förslaget skall bestämmelserna
— jag kan inte hjälpa att jag, trots att
jag skrivit under utskottets yrkande och
bara avgivit en blank reservation, är
mycket kritisk mot det hela — fortfarande
vara villkorliga d. v. s. förutsättningen
för arbetstidsinskränkningen är
att göromålens behöriga gång inom myndigheten
medger det. Det är med förlov
sagt ett önsketänkande utan någon
nämnvärd realitet bakom. Jag skall inte
gå närmare in på en analys — det kommer
väl fram synpunkter från de följande
talarna i denna fråga.

På samma sätt tycker jag att det är
ett önsketänkande när man konstaterar,
att krav på personalökning inte får
framställas med anledning av denna omläggning.
Både från verkschefer och i
skrivelser från länsstyrelser har betonats,
att en personalökning blir nödvändig.
I skrivelsen från den länsstyrelse,
som förestås av landshövding Ivar
Persson ■— som för inte så värst länge
sedan var statsråd — betonas, att förslaget
ur arbetssynpunkt är »synnerligen
otillfredsställande» och ur personalsynpunkt
»högst olyckligt». Jag tycker
att detta är ganska kraftiga omdömen.

I de i ämnet väckta motionerna yrkas
valfrihet för myndigheterna att besluta
att den nuvarande eller den föreslagna
ordningen skall tillämpas. Jag tycker
att det är mycket som talar för en sådan
lösning, men jag har blivit övertygad
om att det dock skulle uppstå vissa
komplikationer, om man går den vägen,
en lösning som jag från början var
mycket positivt inställd till. Verkscheferna
skulle här komma att få en ganska
otrevlig mellanställning, och detta har
också framförts från deras håll. Om det

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

1.5

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

skulle bli en omröstning bland personalen
och 49 procent är emot och 51 procent
för det hela, skulle detta kunna
skapa en obehaglig stämning. Jag övergav
alltså så småningom den tanken.

Som jag nyss nämnde finns i propositionen
och utskottsutlåtandet angivna
vissa möjligheter till dispens från bestämmelserna.
Utskottet säger så här:
»Förslaget har karaktär av en allmän
norm, från vilken avvikelser likväl förutsatts
kunna visa sig bli nödvändiga
inom vissa speciella arbetsområden.»

Det är denna sats som jag hoppas skall
tillämpas på ett förnuftigt sätt, så att
avvikelser från bestämmelserna i önskvärd
utsträckning kommer att medges
av Kungl. Maj:t.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag,
om också med ytterst stor tveksamhet,
bifall till det föreliggande förslaget.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! I det stora hela kan jag
instämma med föregående talare, men
det är något jag skulle vilja sa tillagt.

Det förslag som nu ligger på riksdagens
bord och som gäller ändring av
arbetstiden under sommarhalvåret för
vissa grupper av statstjänstemän, har
mötts med mycket blandade känslor på
många håll ute i landet, där man anser
att de tjänstgöringsförhållanden man
hade tidigare, med fria lördagar på sommaren
och en timmes tidigare slut på
tjänstgöringen de övriga veckodagarna,
var mycket fördelaktigare.

Detta måste man förstå. Hemma i mitt
län t. ex. har så gott som alla gått på den
linjen. Det är bättre för dem att kunna
taga vara på de vackra dagarna under
den verkliga sommaren för att lätt
och fort komma ut till sina sommarstugor
och träffa familjen. De kan då rekreera
sig på ett annat sätt än som är
möjligt om arbetsdagen slutar senare.

Civilministern, liksom utskottet, anser
att det inte minst ur rekryteringssynpunkt
skulle vara bra med den föreslagna
ändringen. Ifrån tjänstemannahåll
nere på västkusten säger man tvärtom
—- man menar att den föreslagna an -

ordningen skulle vålla besvär för rekryteringen.
Man betraktar det nya programmet
som en standardsänkning.

Tjänstemännen på länsarbetsnämnden
och alla arbetsförmedlingarna i Hallands
län finner det ofördelaktigt både
för sig själva och för tjänsten med den
föreslagna ändringen av sommartidstjänstgöringen.
Man menar att det ur
verkets synpunkt är till fördel med längre
arbetstid under höst, vinter och vår
och kortare under sommaren, ty då är
aktiviteten inom stora delar av vårt näringsliv
betydligt lägre. De delar av länsstyrelsen
som har med taxeringsarbetet
att göra måste alltid forcera i april och
maj, även under nuvarande förhållanden,
och skall de bli färdiga så tidigt,
som allmänheten vill, lär man inte kunna
undgå en förstärkning av arbetskraften.
Därmed kommer man i strid med
det som står i propositionen, att det nya
förslaget inte får vålla några utgifter
för nya tjänstemän.

Sedan är det ju så, att tjänstemännens
centrala organisationer gärna vill betrakta
civilministerns förslag som en överenskommelse
mellan civilministern och
dem efter förhandlingar. Vi skulle således
här ha att göra med en förhandlingsöverenskommelse,
och sådana brukar
vi ju inte gärna gå emot här i riksdagen.
Jag har heller inte avgivit annat
än en blank reservation här, då jag
menar, att om detta skall betraktas som
en förhandlingsöverenskommelse, så kan
riksdagen inte lägga sig i den. Visserligen
säger civilministern och utskottet
att de inte är så säkra på att det är en
förhandlingsöverenskommelse, men därmed
må förhålla sig hur som helst.

Av utskottets skrivning tycker jag det
verkar, som om civilministern här har
frihet att handla. Såvitt jag kan förstå
har han ganska stor frihet, och då höidet
kanske inte vara omöjligt för honom
att ta hänsyn till de opinionsyttringar
som har förekommit — det skulle
lända till glädje och nytta och man kunde
undvika splittring och otrevligheter.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att i likhet med fröken Andersson få
yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Det är inte någon ny fråga
som vi nu behandlar. Fröken Andersson
pekade på detta. När den sist var
uppe till diskussion hade departementschefen
föreslagit, att man inom några
verk skulle få göra försök med att lägga
den avkortade arbetstiden till fria
lördagar. Detta har skett under ett par
år och har slagit väl ut, och personalen
önskar nu att systemet skall få utvidgas.

När vi i avdelningen och utskottet behandlade
denna fråga, hade vi också ett
motionspar att ta ställning till, där man
yrkade på att valfrihet skulle lämnas
för olika myndigheter att själva bestämma
om denna ledighet skulle tas ut efter
nuvarande system eller efter det system
som civilministern har föreslagit.

För att få klarhet i ärendet hade vi på
avdelningen föredragningar från olika
håll, i vilka vi fick skälen för och emot
redovisade. Det är ganska förvånande
när fröken Andersson här säger, att det
har varit en oklarhet över hela frågan,
så att den varit svår att ta ställning till.
Jag måste säga, att sällan har jag varit
med och behandlat en fråga där parterna
i sina föredragningar varit så fullständigt
eniga som i detta fall. De lämnade
väl inte plats för någon tvekan, såvitt
jag kan förstå.

Förslaget innebär att man vill ändra
den sedan mycket länge förekommande
sommarledigheten, d. v. s. avkortningen
av tjänstgöringen för statstjänarna, ifrån
att gälla tre månader, då man har en
avkortning med nio timmar i veckan,
till att gälla sex månader, alltså hela
sommarhalvåret, med en avkortning av
fyra och en halv timme i veckan. Det
blir alltså ingen ändring i sak, utan det
blir en ändring i systemet i fråga om
att ta ut denna ledighet.

Vi har inom avdelningen och även
inom utskottet efter att noga ha diskuterat
frågan blivit eniga, och vad som
återstår efter den behandlingen har ju
endast resulterat i att vi har fått ett par
blanka reservationer.

Här har bl. a. av herr Nestrup sagts,
att man på personalhåll skulle vara tvek -

sam och att man i vissa fall hellre skulle
ha velat ha det gamla systemet. Men vid
föredragningen från personalorganisationen
konstaterades, att med det nuvarande
systemet kunde endast 20—25 procent
av medlemmarna i organisationerna
tillgodogöra sig denna ledighet, medan
däremot det nya systemet skulle
skapa möjlighet därtill för i stort sett
samtliga. Med en sådan bakgrund måste
man erkänna att det nya systemet är en
fördel för statstjänstemännen, och det
har deras organisationer klart understrukit.

Med detta vill jag endast yrka bifall
till utskottets förslag — det har för övrigt
inte ställts något annat yrkande här.
Jag anser att vi inte har någon anledning
att befara några andra uppfattningar
ute bland personalen, såsom nyss
antyddes av herr Nestrup.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Efter herr Svenssons anförande
börjar jag nästan ångra, att jag
inte gick på blankt avslag på det hela.

Herr Svensson påstod att vi i avdelningen
fått höra olika synpunkter. Ja,
vi har fått en hel rad skrivelser, där
olika synpunkter kommit fram, men
ingen av dem från organisationerna,
som deltog i föredragningen inom avdelningen,
representerade den opposition
som har kommit fram; i varie fall
kom det inte fram några invändningar
annat än mycket i förbigående.

Eftersom det här tydligen också skall
tas upp ett inbördes gräl vill jag vända
mig till herr Nestrup, som sade att om
organisationerna betraktar detta som en
överenskommelse, så kan riksdagen inte
lägga sig i denna sak. Jag frågar då:
Varför skall vi i så fall alls sitta och
behandla problemet här i riksdagen? Då
kunde vi ju slippa ifrån alltsammans.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Som motionär i ärendet
ber jag att få säga några ord. Som statstjänsteman
och sedan mer än 25 år knu -

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

ten till landsstaten har jag erfarenhet
från detta område och vet att befattningshavarna
själva uppfattar det gamla
systemet, alltså med en sommartid som
är koncentrerad till tre verkliga sommarmånader,
som en stor förmån.

Tidigare var det så att begränsningen
av arbetstiden med nio timmar i veckan
under tre månader slogs ut på veckans
sex arbetsdagar, men sedan några år har
man som regel tagit ut ledigheten i form
av fria lördagar för nästan hela personalen.
Endast en viss jourtjänst har varit
anordnad, och endast ett fåtal befattningshavare
har behövts för denna.
För den fria lördagen tages 4,5 timmar
i anspråk, och återstående 4,5 timmar
har slagits ut på dagarna måndag till
och med fredag. Det nuvarande systemet
är mycket uppskattat, och varför
det? Jo, det möjliggör för de anställda
att verkligen ta vara på sommarens soltimmar.
Man kan som regel, i varje fall
i landsorten, dagligen hinna ut till en
badplats eller till sin sommarbostad, och
värdet härav är ur rekreationssynpunkt
mycket stort.

Ett faktum är att många tjänstemän
har ordnat sin sommarbostadsfråga med
hänsyn till de nuvarande förhållandena.
Alla vet vi att antalet sommarnöjen har
ökat med den höjda levnadsstandarden.
Vi vet också att det med bilens hjälp
blivit möjligt att snabbt nå längre ut från
tätorterna. Räjongen av sommarställen
har således också ökat.

Civilministerns förslag innebär att
tidsbegränsningen inskränkes till 4,5
timmar i veckan men i stället kommer
inskränkningen av arbetstiden att omfatta
sex månader, april—september. Det
innebär alltså att lördagen göres arbetsfri,
men att tidigare inskränkning av arbetstiden
under måndag till och med
fredag skall upphöra.

Här har redan nämnts att reaktionen
mot förslaget har varit mycket stark,
vilket ju tydligen framgått av en rad
pressmeddelanden. Jag vill understryka
att reaktionen har varit särskilt stark
hos länsstyrelserna.

Jag vill nämna några exempel. Länsstyrelsen
i Jämtland län med landshöv -

ding Tottie i spetsen har i en inlaga till
chefen för inrikesdepartementet bl. a.
uttalat: »Ett genomförande av det framlagda
förslaget torde komma att medföra
icke oväsentliga olägenheter för en
stor del av den lokala statsförvaltningen
i Jämtlands län. Beträffande länsstyrelsen
gäller detta i synnerhet för passoch
körkortsdetaljerna, taxeringssektionen
och kameralsektionen med prövningsnämnaens
kansli. Om personalen
å dessa detaljer och sektioner skulle begagna
sig av fria lördagar under månaderna
april—maj, skulle detta sannoliki
få till följd en viss försämring av arbetsresultatet
och kanske inte minst en försämrad
service åt allmänheten. Visserligen
skulle inskränkning i arbetstiden
endast få medgivas under förutsättning
att göromålens behöriga gång medger
detta. Det kan dock inte anses tillfredsställande,
att vissa befattningshavare,
som långa perioder belastas av övertidsarbete,
därjämte skola betagas möjligheterna
att utnyttja den arbetstidsinskränkning,
som medges annan personal
inom det egna verket eller personal inom
andra verk.

Den sommararbetstid, som hittills tilllämpats,
har beträffande detta län med
sena vårar och tidiga höstar varit av
synnerligen stort värde ur rekreationssynpunkt,
bland annat då det gällt att
under den korta sommaren försöka tillvarataga
så många soltimmar som möjligt.
Det föreliggande förslaget enligt
statsverkspropositionen innebär för
statsanställda inom Jämtlands län, att
möjligheterna till rekreation skulle väsentligen
försämras.»

Man har företagit en enquéte inom
länsstyrelsen där. Av 176 tillfrågade befattningshavare
har 155 röstat för bibehållande
av hittills gällande bestämmelser
om sommararbetstid, medan 21 har
röstat för en arbetstidsförkortning enligt
statsverkspropositionens förslag. Företagsnämnden
vid denna länsstyrelse har
enhälligt beslutat hemställa, att länsstyrelsen
måtte hos kungl. inrikesdepartementet
söka utverka befogenhet för länsstyrelsen
att besluta om avvikelse från
de nu föreslagna bestämmelserna.

2 Riksdagsdebatterna 1962. Första kammaren Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

Herr Nestrup har här talat om förhållandena
i Hallands län, och jag kan därför
inskränka mig till att nämna, att det
föreligger en framställning även därifrån.
Vid länsstyrelsen har av 99 tillfrågade
98 motsatt sig en lösning enligt
propositionen.

Fröken Ebon Andersson var vänlig
nog att citera länsstyrelsen i Kalmar län,
varför jag kan inskränka mig till att
återge endast följande ur länsstyrelsens
skrivelse till chefen för civildepartementet: »Någon

försämrad service ur allmänhetens
synpunkt torde bibehållandet av
sommartid icke medföra, då densamma
icke inkräktar på vare sig mottagningseller
expeditionstid. För länsstyrelsens
del är arbetsbelastningen under sommarmånaderna
minst, beroende bl. a. på
den semesterledighet som beredes vederbörande
inom näringslivet och andra
verksamhetsområden. Detta förhållande
är för ett verk av länsstyrelsens struktur
med så många och direkta kontakter
med den rättssökande allmänheten av
stor betydelse.»

Som en sammanfattning vill jag säga,
att det jag här har anfört visar, att man
inom länsstyrelserna bedömer saken på
samma sätt. Man ser frågan framför allt
— och det är naturligtvis riktigt ■— ur
arbetsuppgifternas synpunkt. Skulle man
övergå till de nya bestämmelserna, bleve
det svårare för länsstyrelserna att klara
sina viktiga arbetsuppgifter. Men även
ur personalsynpunkt är en sådan lösning
olycklig. En intressant iakttagelse
är att personalen har samma bedömning
oavsett tjänsteställning, antingen vederbörande
tillhör SACO, TCO, SR eller
Statstjänarkartellen.

Jag har här citerat endast några länsstyrelser,
men åtskilligt fler har låtit
höra av sig i frågan. Det kan nämnas,
att en omröstning i Jönköping gav enahanda
resultat med 122 röster mot 9.

Det framgick av herr Nestrups anförande,
att missnöje med propositionens
förslag anmälts icke bara av länsstyrelserna
utan också av flera andra statliga
organ, bl. a. länsarbetsnämnderna. Det
har också kommit liknande opinionsytt -

ringar från bl. a. statens geotekniska instituts
personalförening och jordbruksnämndens
personalförening.

Utskottet säger nu, att förslaget bygger
på en överenskommelse som är träffad
med organisationerna. Fröken Andersson
har berört den sidan av saken. Formellt
föreligger icke någon överenskommelse,
och reellt förhåller det sig så, att
folket ute på arbetsplatserna inte har
hörts på denna punkt, utan det är ledningen
för personalorganisationerna som
har uttalat sig. Detta kan synas vara en
intern sak för organisationerna, men vi
bör ändå här i riksdagen ha kännedom
om att det ute i landet råder stort missnöje
med att man icke blivit hörd ordentligt
i denna fråga.

De föregående talarna har också berört
rekryteringsförhållandena. Utskottet
är inne på tanken att de nya bestämmelserna
skulle underlätta rekryteringen.
Flera länsstyrelser har framhållit
motsatsen, och det är ett faktum att
statstjänsten numera inte är lika lockande
som den måhända har varit tidigare
— vi vet att det efter införandet av ATP
inte längre är större förmåner i statstjänst.
Om det ändå skulle kvarstå några
speciella förmåner för statstjänstemannen,
så finns det såvitt jag förstår ingen
anledning att i nuvarande läge minska
på de förmånerna.

Utskottet är medvetet om att de nya
bestämmelserna kommer att visa sig
omöjliga och olämpliga på sina håll. Detta
har också tydligt framgått av en del
av det som anförts här.

När jag motionerade, föreslog jag att
vederbörande myndighet skulle efter
personalens hörande äga valfrihet mellan
det hittillsvarande systemet och det
nu föreslagna. Vi har hört tidigare under
debatten vilka erinringar som gjorts
mot en sådan valfrihet. Man kan ju förstå
om vissa verkschefer tycker det är
obehagligt att ta ställning till en fråga,
i vilken det råder delade meningar bland
personalen. Det torde däremot inte ha
berett någon svårighet för cheferna vid
länsstyrelserna •— där tycks uppfattningen
vara enstämmig.

Jag hade helst velat yrka bifall till

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

motionen, men jag vet att det icke kan
vara stor mening härmed, eftersom det
ju i utskottets utlåtande inte redovisas
annat än blanka reservationer. De blanka
reservationerna tyder emellertid på
att man varit tveksam inom utskottet.

Jag inskränker mig, herr talman, till
att till slut endast uttala den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t skall vara generös
när det gäller att behandla de framställningar,
som säkert kommer från olika
verk, kanske framför allt från länsstyrelserna
ute i landet. Jag tillåter mig
vädja till herr statsrådet och chefen för
civildepartementet att både när det gäller
länsstyrelserna och andra institutioner
behandla dessa framställningar så
välvilligt som möjligt utan att därför
— därom är jag övertygad — effektiviteten
i arbetet vid dessa organ kommer
att eftersättas.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Andersson framhöll
att vi bara tagit kontakt med organisationernas
ledning och inte träffat de
missnöjda medlemmarna. Det är ju faktiskt
omöjligt för oss att tala med alla
de enskilda medlemmarna. Eftersom
man har dessa organisationer finns det,
såvitt jag förstår, varken anledning eller
möjlighet för oss att vända oss till några
andra än ledningarna för organisationerna.
Så har vi ju alltid tidigare gjort.

Herr Schött nämnde att det varit en
stark opposition bl. a. i pressen. Jag vill
då redovisa ett tidningsreferat som jag
fick tag i ungefär samtidigt som avdelningen
och utskottet sysslade med denna
fråga.

Referatet gäller en veckoslutskurs i en
stad i landsorten. En ombudsman från
Statstjänstemannaförbundet hade varit
där och talat. Han pekade bl. a. på att
genom det nya förslag som här föreligger
skulle statstjänstemännen få förmånen,
därest det var möjligt att organisera
det så, av 26 fria lördagar under
månaderna april—september. Han betraktade
detta som en stor fördel för de
anställda. Han sade att den nya ordat
Första kammarens protokoll 1962. Nr 9

ningen kommer att ge nära nog alla
statsanställda möjlighet att få denna förmån,
medan däremot enligt tidigare system
inte mer än högst 25 procent av de
statsanställda haft möjlighet att utnyttja
denna arbetstidsförkortning. Ombudsmannen
slutade med att säga, att trots
att en del länsstyrelser har avgivit protestskrivelser
till civilministern och betackat
sig för de fria lördagarna, har en
närmare undersökning visat att deras inställning
berott på en felinformation.

Den ärade motionären kanske även
känner till detta uttalande i förväg, men
jag har i varje fall velat erinra om det.

Ombudsmannen i fråga konstaterar
också, att de 26 fria lördagar som de
anställda nu kan utfå tillsvidare endast
är en förmån och icke en rättighet, men
han uttalar förhoppningen att man skall
komma längre.

Det har alltså, herr talman, även framkommit
andra uppfattningar i pressen
än vad motionären här talat om.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Den fråga som vi nu
behandlar har sedan flera år tillbaka
varit föremål för diskussion mellan mig
och representanter för statstjänstemännens
organisationer.

Jag vill erinra om att jag för några år
sedan förordade en viss provverksamhet
med ett begränsat antal fria lördagar,
speciellt inom de mera tekniskt betonade
avsnitten av statsförvaltningen.
Denna provverksamhet utvidgades sedermera.
Förra året hade vi ett ännu större
prov, i det att vi för första gången genomförde
fria lördagar under en tremånadersperiod.
De resultat som uppnåddes
— vi har följt denna verksamhet
ganska ingående, och verken har varit
rapportskyldiga — har redovisats såsom
mycket goda.

Från organisationernas sida har man
hela tiden velat utbygga antalet fria lördagar.
Vid de senaste årens förhandlingar
har det vid skilda tillfällen rests
krav på en utvidgning till minst 26 fria
lördagar. I anslutning till förhandlingarna
om 1961 års B-listor restes ett ganska

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

energiskt krav från organisationernas
sida på denna punkt, och det kravet fick
bedömas som en av de stora frågorna
vid de förhandlingarna. Jag var inte då
beredd att biträda organisationernas förslag.
I anslutning till förhandlingsöverenskommelsen
gav jag emellertid ett
muntligt löfte att vi skulle undersöka
denna sak och att vi, om det visade sig
finnas förutsättningar för att genomföra
en sådan ordning, var beredda att skissa
ett förslag och ta upp överläggningar
med organisationerna. Jag tror inte att
jag gör mig skyldig till någon överdrift
om jag påstår att detta uttalande väsentligt
bidrog till 1961 års B-listeuppgörelse.
Det visar alltså den betydelse man inom
organisationerna tillmäter denna fråga.

Därmed har jag väl också besvarat
fröken Anderssons undran huruvida detta
är en förhandlingsfråga eller ej. Organisationerna
har klarat redovisat att
de betraktar detta som ett förhandlingsresultat.
Som gammal fackföreningsmän
måste jag också säga mig att detta väl
får anses vara en förhandlingsuppgörelse
alldenstund det är produkten av en
överenskommelse i anslutning till 1961
års B-listeförhandlingar. Att man sedermera
har använt formen av överläggning
är ju en annan historia.

Nu har det i diskussionen här liksom
i tidningspressen gjorts gällande, att
denna överenskommelse skulle ha föranlett
ett betydande missnöje bland
statstjänstemännen. Man har också åberopat
skrivelser, som inkommit från olika
håll. Om jag gör en sammanställning
i fråga om personalstyrkan i de avsnitt
av statsförvaltningen som protesterat
mot uppgörelsen — om man nu skall
använda ett så kraftfullt uttryck — kommer
jag fram till att den representerar
ungefär 1 procent, under det att 99 procent
har uraktlåtit att höra av sig på
slikt sätt. Däremot har det kommit skrivelser
till departementet, där man livligt
har uttalat sin tillfredsställelse med
innebörden i denna överenskommelse.

Då fröken Andersson m. fl. har uppmanat
mig att generöst beakta dessa
skrivelser, vågar jag svara att jag skall
göra det. Men fröken Andersson har

bara hållit sig till den ena parten av
dem som har skrivit. Faktum är att de
senare inkomna skrivelserna, som väl
får betraktas som ett slags protest mot
de första skrivelserna, av någon egendomlig
anledning inte har vunnit samma
publicitet som de först inkomna skrivelserna,
vilka alltså representerar ungefär
1 procent av de i statlig tjänst anställda.

Om vi ser på denna fråga ur andra
synpunkter, vet vi att på den enskilda
sektorn och jämväl på det kommunala
området i allt högre grad tillämpas ett
ökat antal fria lördagar. Inom vissa företag
har man fria lördagar året runt. Jag
tror för min personliga del att det även
för statens vidkommande är nödvändigt
att följa utvecklingen på arbetsmarknaden
i stort. Det är av betydelse ur rekryteringssynpunkt
att så sker, och det
är väl också ett av skälen till att jag har
biträtt organisationernas önskningar på
detta område.

Jag vill, herr talman, för min del rekommendera
kammarens ledamöter att
biträda statsutskottets utlåtande.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vet fuller väl att det
är riktigt som herr statsrådet säger, att
denna fråga under flera år har varit
uppe till överläggningar, om inte formellt
så i alla fall reelt. Men om så har
varit fallet i flera år, tycker man att
det är konstigt att det behöver förekomma
så stor oklarhet i detta sammanhang.
Jag skall inte lägga mig i vad organisationerna
gör — det rör mig inte — men
man tycker att de under dessa år kunde
ha hunnit ta reda på hur medlemmarna
vill ha det, vilket de tydligen inte har
gjort. Jag skall emellertid inte gå närmare
in på den saken.

Organisationerna har fattat denna sak
som ett förhandlingsresultat —- det vet
vi, ty det var en enstämmig kör i avdelningen
från organisationsrepresentanternas
sida — men jag trodde ju att den
andra parten också hade litet att säga
till om och inte bara den ena. Men, herr

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Ang. sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

statsråd, jag bryr mig inte ett dugg om
hur man ser på detta. För mig är det
viktiga, om man inte skall tillmäta dessa
skrivelser från länsstyrelser och andra
så pass stor betydelse, att man tar
allvarligare på de verkligen vägande invändningar
som från de hållen har gjorts
— bl. a. rekryteringssynpunkterna, som
ju just har dragits fram. Det sägs att
man nu skapar rättvisa. Men vad säger
statsrådet den dagen när organisationerna
inom SJ, posten och televerket och
vad de alla heter kommer och vill ha
fria lördagar? Det är väl rättvist, att
de också får det?

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vågar försäkra fröken
Andersson att vi på sedvanligt sätt
och med sedvanligt allvar skall pröva
skrivelser i denna fråga, som kommer
från verksmyndigheter och länsstyrelser.
Vad som hittills har förekommit är
att vi har haft överläggningar med organisationerna
och att det har rått enighet
mellan oss och dem beträffande utformningen
av förslaget. Först sedan detta
förslag var framlagt har vissa erinringar
gjorts.

Jag vill i detta sammanhang erinra
fröken Andersson om en annan sak,
nämligen att de olika länsorganen har
ett visst samband med varandra, och enligt
uppgifter, som jag har fått, lär det
finnas divergerande meningar också
bland dem.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! Herr Svensson ansåg att
det inte sker någon ändring i sak när
man på detta sätt ändrar på arbetstiden.
Om man gör en sådan ändring, måste
det väl ändå sägas vara en saklig ändring.
Visserligen är arbetstidens längd
densamma, men förläggningen av arbetstiden
blir ju en annan.

Sedan säger herr Svensson att sommartiden
kommer att bli till fördel för
alla tjänstemän. Ja, det är möjligt, men
så tycker ju inte de som har opponerat
sig, och då anser jag för min del att det

är för mycket att säga som herr Svensson
gjorde. Vederbörande skall väl ändå
själva få avgöra vad som är till fördel
för dem.

Det var mycket värdefullt att civilministern
här deklarerade, att detta får
betraktas som en förhandlingsöverenskommelse.
Jag beklagar att det inte stod
litet tydligare uttryckt i propositionen
och inte heller kom fram tydligare vid
föredragningen i utskottet; då hade kanske
det mesta av vad som nu yttrats inte
alls behövt sägas.

Fröken Andersson hade troligen inte
lyssnat så uppmärksamt till vad jag sade,
eller också hade jag av misstag råkat
yttra, att riksdagen inte kan lägga sig i
förhandlingsöverenskommelser. Om jag
uttryckt mig så var det i alla fall inte
min mening, utan vad jag avsåg att säga
var att vi inte brukar lägga oss i förhandlingsöverenskommelser.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av herr Rikard Svenssons
fråga, om jag kände till vad som hade
förekommit vid en konferens för en de!
statsanställda. Jag vill svara, att jag vid
ett besök på länsstyrelsen i Kalmar häromdagen
hörde talas om en konferens,
där en del befattningshavare hade deltagit
och där man helt stödde den uppfattning,
som kommit till uttryck i min
motion.

Samtidigt fick jag kännedom om vissa
i mitt tycke mycket osympatiska försök
att dämpa den opinion, som finns
ute i landet i denna fråga. Som organisationsman
måste jag i hög grad beklaga
att man uppifrån försöker »sätta sig»
på medlemmarna och undertrycka obekväma
opinionsyttringar.

För mig står det under alla förhållanden
klart, att ett starkt missnöje finns
på många håll över det föreliggande förslaget;
och jag kan väl förstå att det
inte innebär en fördel utan av åtskilliga
uppfattas som en nackdel. Det hade
ju varit skönt om denna förändring i
villkoren hade besparats de tjänstemän

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om avveckling av fastighetsbeskattningen
som uppfattar den som en klar försämring.

Jag tror f. ö. att man skall akta sig
för att överdriva betydelsen av fria lördagar
året runt. När vi en gång får femdagarsvecka
i skolorna, kan det tänkas
att frågan kommer i ett annat läge, men
så länge skolorna arbetar sex dagar i
veckan tror jag att det är mycket värdefullare
för befattningshavarna, om man
kan koncentrera begränsningen i arbetstiden
i huvudsak till sommarmånaderna.

I likhet med fröken Andersson ber jag
få vädja till statsrådet, att han med generositet
tillämpar de dispensmöjligheter
som är annonserade både i propositionen
och i utskottets utlåtande. Jag
hoppas, att han kommer att tillämpa
dem på ett sätt, som blir till gagn både
för arbetet och för de anställda vid statens
verk.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag fäste mig vid att
herr Schött talade om opinion på ett
sätt, som kunde ge intryck av att huvuddelen
av statens anställda skulle bli
illa behandlade genom propositionsförslaget.
Jag vill då återigen erinra kammarens
ledamöter om att i den mån en
opinion mot denna reform förekommit,
så begränsar den sig till en personalgrupp
som representerar ungefär en procent
av de statligt anställda.

Herr SVENSSON, RIKARD, (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra herr
Nestrup om att jag inte har sagt, att alla
skulle kunna få nytta av det nya systemet.
Vad jag sade var att så många som
möjligt bör få nytta av reformen. Det
är nämligen klart utsagt både i propositionen
och i utskottsutlåtandet, att reformen
skall genomföras under förutsättning
att den inte hindrar arbetets
normala gång. Det är alltså klart att undantag
kan förekomma.

Herr SCHÖTT (li):

Herr talman! Statsrådet Lindholm har
visst avlägsnat sig från kammaren, men
jag vill i alla fall till protokollet ha no -

terat, att jag inte tycker att man i detta
sammanhang skall fixera länsstyrelsernas
betydelse till en procent. Enligt min
åsikt skulle det innebära en nedvärdering
av länsförvaltningarna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 8, i anledning av väckta motioner
om betalning av kvarstående skatt i fyra
terminer; och

nr 11, i anledning av väckta motioner
om befrielse från arvsskatt beträffande
legat till internationell hjälpverksamhet.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om avveckling av fastighetsbeskattningen

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 17, i anledning av väckta
motioner om avveckling av fastighetsbeskattningen,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 470,
av herr Sundin, och II: 531, av herr Andersson
i Knäred m. fl., vari hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att förslag rörande avveckling
av fastighetsskatten, i huvudsak
grundat på förslag av 1957 års fastighetsskattesakkunniga,
måtte föreläggas
innevarande års höstriksdag; samt

2) motionen II: 607, av herr Larsson
i Borrby, vari anhållits att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa att möjligheterna för en
mera tillfredsställande fördelning kommuner
emellan i vad det gällde kostnadsbördan
för ordnande av fritidsbebyggelse
snarast måtte prövas.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att följande motioner, nämligen

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

1) de likalydande motionerna I: 470,
av herr Sundin, och II: 531, av herr Andersson
i Knäred m. fl., om avveckling
av fastighetsskatten, samt

2) motionen II: 607, av herr Larsson
i Borrby, angående fördelningen av
kommunalskatt mellan skattskyldigs
mantalsskrivningsort och fritidsvistelseort,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundin och Vigelsbo, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte

1) med bifall till de likalydande motionerna
I: 470, av herr Sundin, och II:
531, av herr Andersson i Knäred m. fl.,
om fastighetsskattens avveckling, anhålla,
att förslag rörande avveckling av fastighetsskatten
i huvudsak grundat på
förslag av 1957 års fastighetsskattesakkunniga,
måtte föreläggas innevarande
års höstriksdag; samt

2) med bifall till motionen II: 607, av
herr Larsson i Borrby, angående fördelningen
av kommunalskatt mellan skattskyldigs
mantalsskrivningsort och fritidsvistelseort,
anhålla, att prövning måtte
företagas rörande beskattningsrättens
fördelning mellan mantalsskrivningskommun
och fritidsvistelsekommun.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Hagberg,
Yngve Nilsson, Stiernstedt och Björkman.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Frågan om fastighetsskattens
avveckling har åtskilliga gånger
tidigare diskuterats här i kammaren.
Främst har debatten gällt i vilken takt
och på vilket sätt denna otidsenliga
skatt skall avvecklas.

Under 1950-talet skedde en viss avveckling
genom att repartitionstalet år
1953 sänktes från 5 till 4 procent och
år 1957 från 4 till 2,5 procent. Vid bedömningen
av dessa sänkningar måste
dock beaktas, att fastigheternas taxe -

Ont avveckling av fastighetsbeskattningen

ringsvärden har stegrats i betydlig utsträckning.

Det förekommer att ett bolag har huvudkontoret
i en kommun och råvarutillgångarna
i en annan. Om man vid en
avveckling av fastighetsbeskattningen
inte kompenserar den kommun, där bolaget
hämtar sina råvaror, så kommer
den kommunen att i hög grad bli lidande.

År 1957 fann riksdagen, att man inte
kunde fortsätta längre på den inslagna
vägen att söka skapa rättvisa genom en
successiv sänkning av repartitionstalet.
Orsaken härtill var väl främst att en avveckling
enbart efter den vägen skulle
medföra betydande svårigheter för åtskilliga
kommuner och då främst dem
som jag nyss nämnde; fastighetsskatten
är ju för dessa kommuner den enda
möjligheten att ta ut skatt från företag
som har sina huvudkontor på annan ort.
Slopas fastighetsskatten, tillkommer beskattningsrätten
enbart den kommun
där huvudkontoret är beläget, och detta
skulle medföra ett betydande inkomstbortfall
och avsevärda utdebiteringshöjningar,
främst i de s. k. kraftverkskommunerna
och kommuner med stora bolagsskogar.

Ett liknande problem skulle inställa
sig i de s. k. sommarstugekommunerna.
För kommuner med omfattande sommarstugebebyggelse
utgör nämligen fastighetsbeskattningen
av sommarstugorna
en mycket stor del av skatteunderlaget.
Också för dessa kommuner skulle
följa ett inkomstbortfall och utdebiteringshöjningar,
om fastighetsskatten utan
vidare skulle slopas.

Det var främst av den orsaken som
1957 års riksdag begärde en utredning
rörande fastighetsskattens avveckling.
Samtidigt uttalade sig riksdagen i ovanligt
klara ordalag för att denna skatteform
borde avvecklas.

Den tillsatta utredningen — 1957 års
fastighetsskattesakkunniga —• framlade
sitt förslag i början av förra året. Sammanfattningsvis
innebär förslaget att
skatten helt skall avvecklas för fysiska
personer. Enligt förslaget skall den dock
tills vidare behållas för vissa juridiska

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om avveckling av fastighetsbeskattningen
personer, så att de nämnda kommunerna
med t. ex. kraftverk och bolagsskogar
inte drabbas otillbörligt. I fråga om
de s. k. sommarstugekommunerna föreslår
de sakkunniga ett slags clearingförfarande
mellan sommarstugekommunen
och hemortskommunen, vari sommarstugekommunen
skall få tillgodoräkna
sig det skatteunderlag som fastighetsbeskattningen
av sommarstugorna skulle
ha utgjort. Även för dessa kommuner
har således de sakkunniga föreslagit en
lösning som i stort sett kan accepteras.

Detta utgör bakgrunden till de motioner
som från vårt håll väckts i den här
frågan. Motionärerna vill att riksdagen
hos Kungl Maj :t skall begära förslag till
höstriksdagen, så att fastighetsskatten
kan avvecklas vid årsskiftet, i huvudsak
efter de riktlinjer som de sakkunniga
har föreslagit.

Dess värre, herr talman, har utskottsmajoriteten
inte velat följa oss på den
linjen. Som vi ser det, har utskottet inte
förebragt några bärande skäl för sin avvisande
inställning. Vi vidhåller vår
uppfattning och har i reservationen yrkat
bifall till motionerna. Vårt huvudmotiv
är givetvis att fastighetsskatten är
en förlegad och föråldrad form av beskattning.

Syftet med skatten har varit att säkerställa
ett visst skatteunderlag för
kommunerna, om skatteunderlaget allmänt
sett skulle vika. Man utgick därvid
från att de som var besuttna, d. v. s. de
som var innehavare av fast egendom,
hade en bättre skattekraft och borde stå
för en viss garantibeskattning. Tidigare
har det funnits ett visst fog för en sådan
ordning, men numera måste man
val säga att läget är annorlunda. Om någon
i dag står som ägare till en fastighet,
är det ju inget bevis på att han har
eu god inkomst eller stora tillgångar.
Fastigheten kan till fullo vara belastad
med skuld, och beträffande inkomstnivån
visar gjorda inkomstjämförelser att
innehavare av exempelvis jordbruksfastigheter
inte har särskilt höga inkomster.
Men även i fråga om dem som har
vissa tillgångar är fastighetsskatten
omotiverad. Man kan fråga sig varför

den omständigheten att tillgångarna är
placerade i fastighet skall leda till garantiskatt,
när sådan skatt inte kommer
i fråga om tillgångarna utgöres av värdepapper
eller annat slag av förmögenhet.

Det är visserligen sant att fastighetsskatten
inte alltid är en effektiv skatt;
i den delen har en avveckling alltså
ingen verkan annat än att man givetvis
undviker en hel del onyttig pappersexercis.
Fastighetsskattens verkliga
orättvisa utgöres ju av att den utgår
även om förvärvskällan inte ger någon
inkomst utan t. o. m. medför förlust. En
sådan beskattning kan inte anses förenlig
med sunda och riktiga beskattningsprinciper.

Självfallet vore det riktigt att slopa
skatten i sin helhet och kompensera
kommunerna för det inträffade skattebortfallet.
Vi har också förordat en sådan
kompensation för den avveckling vi
vill ha till stånd. Man måste dock uppmärksamma
att de sakkunniga inriktat
sig på att avveckla fastighetsskatten så
långt detta är möjligt utan att någon
mera väsentlig ändring sker i den relativa
förändringen av skatteobjekten mellan
kommunerna. Frågan om skatteobjektens
fördelning handlägges av 1958
års skatteutjämningskommitté. Frågan
om den återstående delen av fastighetsbeskattningen
bör således kunna behandlas
i detta sammanhang.

I sitt betänkande har bevillningsutskottet
även behandlat en centerpartimotion
angående skattefördelningen
mellan hemortskommun och s. k. fritidskommun.
Den frågan är ju i någon mån
berörd av fastighetsskattesakkunniga,
nämligen genom deras förslag om sommarstugebebyggelse.
Motionären har
emellertid tagit upp problemet i hela
dess vidd och yrkat på en utredning av
frågan om fördelningen av beskattningsrätten
mellan fritidskommun och hemortskommun.
Det måste anses vara riktigt
att även fritidskommunen får en
viss beskattningsrätt. Såsom utskottet
även har påpekat är detta ett problem
som ligger nära frågan om skatteobjektens
fördelning. Till viss del ingår problemet
i skatteutjämningskommitténs

Onsdagen den 28 februari 1982

Nr 9

uppdrag. Det är dock inte bara fråga
om fördelning ur skatteutj ämningssynpunkt.
Man kan även tänka sig en annan
fördelning av beskattningsrätten
mellan hemortskommun och fritidskommun
i fråga om beskattning av fysiska
personer. Vi har i vår reservation särskilt
velat påpeka detta.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den reservation
som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Till detta bevillningsutskottets
betänkande har utskottets högerledamöter
fogat ett särskilt yttrande,
som jag skall be att få kommentera med
några ord.

Innan jag gör det, vill jag säga, att jag
långt kunde följa herr Sundin i hans
anförande, särskilt i hans karakteristik
av fastighetsskatten såsom en förlegad
skatteform. Jag delar hans uppfattning
därvidlag. Även andra uttalanden, som
han gjorde, vill jag ge min anslutning.
I vissa andra hänseenden har jag emellertid
en annan mening än den, som herr
Sundin här framförde.

Som kammarens ledamöter erinrar sig
— det framgår av bevillningsutskottets
betänkande och det framgick även av
herr Sundins anförande — förslår reservanterna
i bevillningsutskottet i anslutning
till de väckta motionerna fastighetsskattens
avveckling i huvudsak i
enlighet med det förslag, som 1957 års
fastighetsskattesakkunniga för något
mer än ett år sedan avlämnade. Det är
viktigt att hålla i minnet att den grund,
på vilken motionen är baserad, utgörs
av fastighetsskattesakkunnigas förslag.
Detta förslag har emellertid blivit föremål
för en ganska omild remissbehandling.
Det har hittills inte lett till någonting
och det lär för närvarande vara
föremål för överarbetning. Som jag tidigare
sade, är det emellertid på detta
förslag, som motionärerna och reservanterna
baserar sitt ståndpunktstagande.

Fastighetsskattesakkunnigas förslag

Öar avveckling av fastighetsbeskattningen
gick ut på en fortsatt partiell avveckling
av fastighetsbeskattningen. Sålunda
föreslogs att fastighetsskatten skulle avvecklas,
dels för samtliga fastigheter
som ägs av fysiska personer och dels
för fastigheter som tillhör bostadsföreningar,
bostadsaktiebolag eller s. k. allmännyttiga
bostadsföretag.

Däremot skulle fastighetsbeskattningen
enligt de sakkunnigas mening i sin
nuvarande form behållas för fastigheter
som tillhör övriga juridiska personer,
d. v. s. vanliga aktiebolag, ekonomiska
föreningar m. fl., samt för det allmännas
fastighetsinnehav. En sådan anordning
— det vill jag påpeka i detta
sammanhang, ehuru kanske något i förbigående
—- skulle bl. a. leda till en så
egendomlig konsekvens som att exempelvis
av dessa senare juridiska personer
ägda bostadsfastigheter, som tillkommit
i syfte att bereda bostäder åt
anställda inom ett företag -— det är ju
ganska vanligt nu för tiden — alltjämt
skulle komma att belastas med garantiskatt.

Det är tydligen en konsekvens som
motionärerna och reservanterna inte
har kommit att tänka på. En sådan ordning
stämmer enligt vår uppfattning inte
med principen om jämlikhet i beskattningen
och stämmer inte heller — det
är ganska viktigt att erinra om detta —
med riksdagsbeslutet av 1957, vilket ju
som kammarens ledamöter väl kommer
ihåg gällde fastighetsskattens avskaffande
för alla fastigheter.

Från vårt håll har vi sedan länge
hävdat, att garantibeskattningen av fastighet
borde upphöra. Den är numera
mer än 40 år gammal och den har enligt
vår uppfattning för länge sedan passerats
av utvecklingen. Den utgår ju, som
herr Sundin riktigt påpekade, även om
fastigheten inte har givit vinst utan rent
av gått med förlust. Därigenom — på
den punkten skulle jag vilja komplettera
herr Sundins anförande — står den i
strid med skatteförmågeprincipen, på
vilken vår beskattning i övrigt bygger.
Vi hälsade därför 1957 års principbeslut
om fastighetsskattens avskaffande
med tillfredsställelse.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om avveckling av fastighetsbeskattningen

Vi går också ut ifrån att Kungl. Maj:t
har dessa uttalanden från riksdagens
sida under övervägande och inom kort
kommer att förelägga riksdagen förslag
i anslutning härtill, d. v. s. om en avveckling
över hela fältet.

Jag vill i det här sammanhanget som
ett bevis på riksdagens bestämda uppfattning
i dessa ting erinra om att riksdagen
år 1957 skrev till Kungl. Maj:t
och anhöll att förslag om fastighetsbeskattningens
slutliga avveckling måtte
föreläggas senast 1960 års riksdag. Så
har emellertid, såsom kammarens ledamöter
väl vet, icke skett. Det är alltså
på tiden, menar vi, att detta riksdagens
beslut med det snaraste effektueras.

Reservanternas förslag innebär — såsom
alla naturligtvis har kunnat konstatera
— en kategoriklyvning och betyder
ju endast att en orättvisa avskaffas
för att ersättas med en annan orättvisa.
Förslaget innebär också, som jag ser
saken, en klar försämring i förhållande
till det beslut som riksdagen fattade år
1957, såvitt jag kan erinra mig enhälligt.

Observeras kan för övrigt att riksdagen
också före 1957 gett sin mening till
känna. Redan då repartitionstalet för
den kommunala fastighetsbeskattningen
genom beslut av 1953 års riksdag sänktes
från 5 till 4 procent godkände riksdagen
ett uttalande i propositionen, att
detta vore att betrakta som ett led i en
successiv avveckling av garantiskattesystemet.
Samtidigt uttalades från riksdagens
sida att ur principiella synpunkter
tillräckliga skäl icke förelåge för ett
bibehållande av denna beskattningsform.

Som bekant har riksdagen senare —
det var år 1957 — sänkt repartitionstalet
ytterligare, nämligen till 2,5 procent.

I sitt betänkande det året erinrade bevillningsutskottet
om att »genom beslutet
av 1953 års riksdag togs ett första
steg mot avskaffande av den kommunala
beskattningen av fastighet». Jag kan inom
parentes erinra om att vi vid det
tillfället motionerade om en sänkning
av repartitionstalet till 1,5 procent.

Riksdagens inställning är, som jag här
sökt visa, klar och konsekvent. Den har

tagit sig uttryck i förslag till Kungl.
Maj:t om fastighetsbeskattningens avskaffande
över hela fältet. Vi menar att
Kungl. Maj:t med det snaraste måste beakta
detta ovanligt kategoriska tillkännagivande
från riksdagens sida och
komma med vederbörliga förslag.

Såsom herr Sundin sade uppkommer
helt naturligt vissa konsekvenser om
man avskaffar fastighetsskatten. Det gäller
ju en kompensation till kommunerna
för det intäktsbortfall som uppkommer,
och som alla känner till gäller det också
en omfördelning mellan olika slags
kommuner. Vi har i vårt särskild yttrande
även varit inne på den saken. Vi
säger där: »Fn väsentlig förutsättning
för fastighetsskattens avskaffande är att
man samtidigt därmed vidtager åtgärder
med avseende på fördelningen av
företagens kommunala skatter i de fall
då företagen bedriver sin verksamhet
inom flera kommuner. Såsom vi från vår
sida framhöll redan i samband med
sänkningen av repartitionstalet från 5
till 4 %» — det var alltså år 1953 —
»innebar detta att fastighetskommunerna
fick en minskad andel av den skatt som
sådana företag hade att erlägga. De gällande
fördelningsreglerna är nämligen
uppgjorda med utgångspunkt från att
fastighetskommunen i första hand skulle
såsom skatteunderlag få tillgodoräkna
sig all inkomst av fastighet intill dess
inkomsten översteg 5 % av taxeringsvärdet.
Så länge nuvarande fördelningsregler
bibehålies, bör därför den kompletterande
bestämmelsen införas att fastighetskommunerna
— i den mån inkomsten
därtill förslår -— skall få tillgodogöra
sig inkomst motsvarande 5 %
av taxeringsvärdet, innan ytterligare
fördelning av inkomsten äger rum.»

Där har vi alltså lämnat vissa anvisningar
om hur vi menar att saken skulle
kunna lösas. Men det är klart att det
även finns andra alternativ som man kan
ta under omprövning i detta sammanhang.

Så kommer frågan om sommarstugekommunerna,
som herr Sundin var inne
på. Det är ett spörsmål som naturligtvis
blir alltmera markant när fritiden ut -

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

27''

sträckes, välståndet ökar och människorna
får tillfälle att etablera sig även utanför
sin vanliga bostadsort. Vi menar —-jag skall inte redogöra för våra resonemang
i detalj — att sommarstugekommunerna
bör sulageras. Det skulle kunna
ske på det sättet, att de finge viss
ersättning av sommarstugeägarna för
vatten- och avloppsledningars anläggande
o. s. v. Det finns som sagt olika saker
som måste beaktas i detta sammanhang,
men riksdagen har ju i skrivelse till
Kungl. Maj:t sagt att Kungl. Maj:t får
ha sin uppmärksamhet riktad på dessa
konsekvensproblem och komma med
förslag till deras lösande.

Jag vill avsluta detta mitt inlägg med
att ännu en gång understryka riksdagens
enhällighet i beslutet år 1957 och
uttrycka en förvissning om att Kungl.
Maj:t nu snarast effektuerar den beställning
som riksdagen gjorde, då den hemställde
om ett förslag redan till 1960 års
riksdag. Vi är nu framme vid 1962 års
riksdag. Tiden synes alltså nu vara inne
för Kungl. Maj:t att handla i anslutning
till de av riksdagen gjorda uttalandena.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Även om jag själv en
gång tidigare, och även om bevillningsutskottets
ärade vice ordförande här lika
eftertryckligt understrukit vad vi har
begärt i vår motion och i den efterföljande
reservationen, nämligen att man
i huvudsak skall följa de riktlinjer som
uppdragits av de sakkunniga, så är det
väl ingen av kammarens ledamöter som
förmenar vare sig vederbörande statsråd
att göra nödvändiga kompletteringar
eller riksdagen att framföra sina synpunkter
när propositionen ligger på
bordet.

Herr talman! Vad vi vill med denna
motion och med reservationen är att aktualisera
den fråga som herr Hagberg
gick in på. Enligt 1957 års riksdagsbeslut
krävdes att förslaget skulle ligga på
riksdagens bord 1960. När vi var medvetna
om att utredningen var färdig
men att inget förslag förelåg, ansåg vi
att det var riktigt att frågan aktualise -

Om avveckling av fastighetsbeskattningen
rades. Nu säger herr Hagberg att det är
nödvändigt att detta förslag framlägges
så fort som möjligt, men då förstår jag
inte, herr talman, varför inte utskottets
övriga ledamöter har följt den motion
som har krävt att ett förslag så snart
som möjligt skall föreligga på riksdagens
bord. Vi har trott att det skulle
kunna ske i huvudsaklig överensstämmelse
med sakkunnigeförslaget. Vi är
beredda att korrigera på de områden
där så kan anses behövligt.

Om jag, herr talman, har ytterligare
någon minut kvar, skulle jag vilja ställa
två frågor till herr Hagberg. Det säges
i det särskilda yttrandet på sidan 10,
tredje stycket, att man även från det
hållet nu är beredd att tänka sig en dellösning
av denna fråga. Från vårt håll
ansåg vi att vårt förslag är en dellösning,
som innebär att man nu tar bort
skatten för fysiska personer och på
grund av skatteförsvagningen för kommunerna
tills vidare bibehåller den för
juridiska personer. Sedan var herr Hagberg
inne på frågan om kompensationen
till kommunerna. Även om det inte
sagts klart ifrån så får jag kanske, herr
talman, ställa en sista fråga: Innebär
det att vi kan påräkna stöd från högerns
sida för tanken att man, när man tar
bort skatten även för juridiska personer
och även för sommarstugebebyggelsen
eventuellt skall kompensera kommunerna
med statliga medel för det skattebortfall
som detta kommer att innebära?

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sundin menade,
att det inte var så mycket som skilde
oss åt i denna angelägenhet, och han
förstod inte att inte hela utskottet kunde
vara med på den linje som företräddes
av de två reservanterna. Men, herr
Sundin, här föreligger dock på en avgörande
punkt en ganska väsentlig skillnad!
Herr Sundin föreslår ju som reservant
och även som motionär en lösning
som innefattar ett annat tillvägagångssätt
än den lösning som riksdagen
enhälligt ställde sig bakom 1957, nämligen
att fastighetsskatten skall avskaffas

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om avveckling av fastighetsbeskattningen
över hela fältet. Detta syftar inte herr
Sundin till, vilket framgick av den ärade
talarens första anförande. Han syftar till
en kategoriklyvning. Dess beskaffenhet
klarlade jag i mitt första anförande.
Han vill avlyfta skatten från vissa objekt
men bibehålla den för andra. Det
är en lösning som riksdagen bestämt satte
sig emot den gången, och jag är ganska
övertygad om att riksdagen alltjämt
vidhåller denna sin mening. Jag vet inte
varför man från herr Sundins meningsriktning
kommit fram med detta förslag
just nu. Jag känner inte motivet, jag
konstaterar bara att det inte står i någon
överensstämmelse med den ståndpunkt,
som riksdagen tidigare intagit.

Vad sedan frågan om kompensation
till kommunerna beträffar så har vi på
vårt håll många gånger varit inne på
den saken och framhållit att det är självklart
att åtgärder måste vidtagas, men
det är ju dessa åtgärder som man hade
uppdragit åt 1957 års sakkunniga att
klara ut. De framlade ett förslag, men
det underkändes av flertalet remissinstanser.
Denna fråga är alltså i det konkreta
fallet alltjämt svävande, men en
överarbetning lär för närvarande pågå
inom finansdepartementet, och jag hoppas,
att vi så småningom —- jag vill säga
så fort som möjligt —- skall få ett mera
preciserat och allmänt godtagbart förslag
på denna punkt.

För att inte någon tvekan skall uppkomma
om var vi står kan jag erinra
om att frågan om fastighetsskattens avskaffande
aktualiserades från vårt håll
redan 1942. Det är ju ganska länge sedan.
Vi var för resten ganska ensamma
på den tiden om vår mening. Det var
Gustaf Velander, som kanske många alltjämt
kommer ihåg i denna kammare,
som den gången reserverade sig emot
kommunalskatteberedningens första betänkande.
Sedan dess har vi många
gånger motionerat om fastighetsbeskattningens
avskaffande.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet endast
för att ge uttryck åt en viss förvå -

ning över att högerns representanter i
bevillningsutskottet ansett sig böra avge
det särskilda yttrande till utskottets
betänkande, varom herr Hagberg nyss
har talat. Såvitt jag kan erinra mig var
utskottsmajoriteten, i vilken högerns representanter
ingår, enig om betänkandets
innehåll, och det särskilda yttrandet
innehåller ju inte heller någonting
nytt. I varje fall innehåller det — helt
naturligt för övrigt —- inget förslag.

Slutligen må även från min sida —
jag skall vara så kort som möjligt —
konstateras att samtliga partier, alltså
även högern och centern liksom folkpartiet
och socialdemokraterna och jag
skulle gissa även kommunisterna, är
eniga om principen — att fastighetsskatten
skall avskaffas. Högern är alltså
ingalunda ensam. Jag tror rentav, herr
talman, att man är enig om att avvecklingen
bör ske så snart som möjligt. Debatten
bär ju också, som herr Sundin
sade i sitt första anförande, huvudsakligen
rört sig om takten vid avvecklingen
av fastighetsskatten och inte alls om
huruvida den skall avskaffas eller bibehållas.

Jag föreställer mig, herr talman, att
utskottets ordförande, som här skall tala
efter mig, kommer att närmare klarlägga
utskottsbetänkandets innehåll i sak
och att han också kommer att yrka bifall
till utskottets betänkande. Om han
gör det, kommer jag att biträda det yrkandet.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det är ju riktigt, som
här framhållits, att det råder principiell
enighet inom riksdagen att man
bör finna en ersättning för den nuvarande
fastighetsskatten. När jag använder
uttrycket »ersättning för», tänker jag på
att kommunerna måste ha andra inkomstkällor,
om det ordnas så att den
inkomstkälla det här gäller försvinner.
Här tvistar man alltså inte om huruvida
skatten skall bibehållas eller inte, utan
här gäller det tidpunkten för dess avskaffande.
Centerpartiet har ju genom
motioner velat gå på vad herr Hagberg

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

>i Malmö kallat en halvmesyr, och detta
skall väl närmast tas som ett uttryck för
att centerpartiet är mera intresserat än
andra av att skatten försvinner fortast
möjligt. Man vill göra gällande att man
är det, men det är väl inte så värst många
som tror det. Jag kan inte åstadkomma
någon särskild lidelse i det här ärendet
och kräva att denna skatt skall avskaffas
med det allra snaraste. Eftersom det
är en kommunal skatt och eftersom vi
vet att kommunerna får det allt besvärligare
att klara sina finanser, måste man
kanske finna sig i att det tar litet längre
tid att komma fram till den dag, då denna
fastighetsskatt kan avvecklas, än vi
tidigare sänkt oss.

Riksdagen skall ju snart syssla med ett
annat ärende där det gäller att försöka
avlasta kommunerna utgifter — framför
allt de kommuner som har de allra
högsta skattesatserna. När så är förhållandet
tycker jag nog att det finns skäl
för Kungl. Maj:t att vänta och se vad
som händer. Jag förstår mycket väl att
herr Hagberg i Malmö tycker att det
hela har tagit lång tid och att riksdagen
sagt ifrån så tydligt i fråga om skattens
avveckling, att det borde ha förelegat
konkreta förslag. Som gammal ledamot
av bevillningsutskottet och som en man
som engagerat sig rätt hårt i dess beslut
och rekommendationer kan jag förstå
herr Hagberg. Nu är det väl inte något
fel på riksdagsskrivelsen. Kungl. Maj:t
har säkerligen grubblat på detta förslag
och denna beställning. När nu beställningen
blev så preciserad även i fråga
om den tidpunkt då Kungl. Maj:t skulle
framlägga förslag, måtte det väl ha berott
på alldeles speciella omständigheter.
Bakom detta ligger i varje fall önskemålet
om att denna skatt skall avvecklas
— därom råder inga delade meningar.
Det är tidpunkten för avvecklingen
som vi har olika meningar om, och utskottets
majoritet har sagt att vi får vänta
och se.

Här är ett annat spörsmål aktualiserat
i en motion. Med anledning därav
säger utskottet att de synpunkter som är
anförda beträffande de s. k. sommarstugekommunerna
är värda allt beaktande.
Det är alltså en naturlig sak att

Om avveckling av fastighetsbeskattningen
man scr på dessa ting på ett sådant sätt
att vederbörande kommuner kan få en
del av sina problem lösta.

Jag uppfattade tyvärr inte vad herr
Söderquist sade i sista delen av sitt anförande,
men jag uppfattade vad han
sade i första delen. Han förvånade sig
över att högern kom med ett särskilt
yttrande. Jag känner å tjänstens vägnar
skyldighet att meddela herr Söderquist
att herr Sundin i utskottet begärde ordet
och anmälde reservation och att
herr Hagberg i Malmö för högerns vidkommande
anmälde att han ville framföra
ett särskilt yttrande. För riktighetens
skull vill jag här nämna det sista.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det finns inte så mycket
att strida om när alla är eniga om
att skatten fortast möjligt bör bort. Att
denna motion kom till, att den behandlades
av bevillningsutskottet, att den visserligen
avslogs, men att företrädare för
såväl socialdemokratien, högern som
folkpartiet är fullständigt ense med motionärerna
om att denna skatt fortast
möjligt skall bort, kan väl, herr talman,
bara understryka nödvändigheten av att
skatten verkligen kommer bort.

Jag skall heller inte tvista om ord i
herr Hagbergs senaste inlägg, ty om
enigheten nu är så stor, varför då strida
om detaljer?

Till bevillningsutskottets ärade ordförande
vill jag bara ha sagt: Det har ju
någon gång tidigare visat sig att hösten
i och för sig är fruktbärande. Varför då
inte också tänka sig att man, innan höstlöven
har fallit, skulle kunna avveckla
denna orättvisa?

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att i anledning
av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande vardera punkten av utskottets
i det nu föredragna betänkandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om en sänkning av myndighetsåldern
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Siindin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17
punkten 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 97;

Nej —16.

Därjämte hade 24 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten 2 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anled -

ning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 17
punkten 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid betänkandet avgivna
reservationen i motsvarande del.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning''
av väckt motion angående kravet på
egenhändigt undertecknande av aktiebrev,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om en sänkning av myndighetsåldern

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
om en sänkning av myndighetsåldern.

Första lagutskottet hade behandlat en
i första kammaren väckt motion, nr 289,
av herr Lundström. I motionen hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära en
utredning med uppgift att undersöka förutsättningarna
för en sänkning av den
nuvarande myndighetsåldern.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motion, I: 289, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herr Hilding,
vilken ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

motionen 1:289 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om utredning angående
en sänkning av myndighetsåldern.

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Den fråga som första
lagutskottets utlåtande gäller har för inte
så länge sedan diskuterats i riksdagen.
Den gången hade emellertid motionärerna
i sina yrkanden begärt en utredning
beträffande samtliga de åldersstreck som
förekommer med avseende på medborgerliga
rättigheter, skyldigheter och ansvarsförpliktelser.
Utskottet hävdade då
bl. a. med hänvisning till vissa remissyttranden
att en prövning av de olika
åldersstrecken lämpligast och bäst ägde
rum i samband med att lagstiftningen
inom ett rättsområde blev översedd och
reviderad. En på detta sätt begränsad
översyn skulle för övrigt redan ha ägt
rum i flera fall.

Jag kan inte finna att detta tillvägagångssätt
är att föredraga framför en
mera samlad översyn av de gränsdragningar
som det här är fråga om. Hur det
än är måste väl de olika åldersstrecken
också bedömas i förhållande till varandra,
och det sker säkerligen bäst i ett
sammanhang.

Motionären, herr Lundström, har dock
nöjt sig med att begära en utredning endast
beträffande den civilrättsliga myndighetsåldern,
som ju är 21 år. Där går
val det sista och kanske viktigaste åldersstrecket,
och det är med utgångspunkt
därifrån som de övriga strecken
kan och bör bedömas. Det kan därför
också anses vara motiverat att tills vidare
begränsa en utredning till den
gräns som går vid 21 år. Likaväl som
man funnit anledning att i andra fall
revidera bestämmelserna om åldersgränserna
finns det anledning att närmare
undersöka om den nuvarande myndighetsåldern
kan sägas svara mot vad som
är lämpligt, riktigt och framför allt rättvist.
Det säger sig självt att gränsdragningar
av detta slag inte gärna kan bli
på något sätt exakta. Ändå får man
onekligen det intrycket att den nuvarande
myndighetsåldern tämligen all -

Om en sänkning av myndighetsåldern
mänt uppfattas som den enda tänkbara.
Förklaringen är väl att bestämmelserna
härom snart varit gällande i 250 år. Det
kan i förbigående sägas att myndighetsåldern
dessförinnan, alltså på 1600-talet,
vars så låg som 15 år.

Såväl i den jämförelsevis utförliga reservationen
som i motionen framförs
skäl för en sänkning av myndighetsåldern.
Jag skall här inte upprepa dessa
skäl. Jag vill bara framhålla som min
mening att personer i vårt land — det
är då omyndiga ungdomar jag tänker
på — som själva förtjänar sitt levebröd,
som betalar skatt i vanlig ordning, som
kort sagt reder sig själva och svarar för
sig själva, bör betraktas som fullvärdiga
medborgare. Inte minst den som har en
så väsentlig och så betungande skyldighet
mot samhället som värnplikten har
rätt att få prövat om han skall bli delaktig
i samhällets rättigheter.

Därmed, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservationen, vari hemställes
om utredning om sänkning av
myndighetsåldern.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Tillåt mig som motionär
att framföra några synpunkter på
denna fråga.

Det enda så att säga inrikespolitiska
skäl som första lagutskottet anfört mot
mitt blygsamma motionsyrkande är att
inga olägenheter har kunnat förmärkas
av den nuvarande myndighetsgränsen.
Utskottet har samtidigt noterat att inte
heller motionären har anfört några exempel
på sådana olägenheter. Det är riktigt
att jag inte har anfört några sådana
exempel i min motion. Jag tyckte verkligen
inte att det var nödvändigt, eftersom
ju var och en lätt borde inse att utvecklingen
i alla avseenden har varit
så enorm under den tid, som denna åldersgräns
har tillämpats, såväl bildningssom
kunskapsmässigt, såväl biologiskt
som samhällsmässigt, om jag får använda
det uttrycket, att redan detta borde
vara anledning nog att undersöka förutsättningarna
för en ändring av den
nuvarande myndighetsåldern. Längre än

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om en sänkning av myndighetsåldern
till att undersöka förutsättningarna
sträckte sig verkligen inte mina anspråk.
Utskottet har inte förmått mig att
inse att inte de oändligt skilda förutsättningarna
för ungdomarna att se och
förstå och bedöma som existerar i dag
i förhållande till för 100 eller 200 år sedan
bör utgöra skäl för en sådan undersökning.

Men låt mig i detta sammanhang konstatera
att utskottet inte heller påvisat
några olägenheter med att sänka myndighetsåldern.
Det förhållandet att andra
länder i regel har 21-årsgränsen är,
som herr Hilding påvisat i sin reservation,
i och för sig inget skäl för att vi
i Sverige för evärdelig tid, hur århundradena
än rullar förbi, skulle vara förhindrade
att ta initiativ till en förändring
eller till en egen ståndpunkt i en
riktning som den föreslagna. Det finns
ju andra områden där Sverige har vågat
bryta mot vad som ansetts lämpligt
och sunt förnuft i andra länder. I övrigt
vill jag instämma i vad reservanten sagt
i sin reservation om denna sak.

Låt mig verkligen på nytt fråga: Vilka
olägenheter skulle en sänkning av myndighetsåldern
medföra? Såvitt jag förstår
inga av väsentlig betydelse. Flertalet
svenska ungdomar har ju nu före 21
års ålder eget arbete. Alla som arbetar
där det finns fackföreningar tillhör sådana;
de försörjer sig själva, sköter sig
själva, bor borta från föräldrarna; och
många är gifta före 21 års ålder. Vad
är det för värden som går till spillo om
de får full medborgarrätt något år tidigare
än nu, som förhållandena under
de senaste 100 åren har ändrats?

År det av någon större betydelse att
de inte får »företa vissa rättshandlingar»,
som det år i utskottets recit? Den
som har gift sig och har ansvar för hustru,
barn och familjens framtid, har redan
nu de flesta rättigheterna, även när
det gäller att ikläda sig ganska långtgående
rättshandlingar; och det blir allt
vanligare att ungdomar gifter sig mycket
unga, i inte ringa utsträckning före
21 års ålder.

Herr talman! Mot bakgrunden av det
jag här anfört skulle jag vilja göra en

rent principiell deklaration. Därest ett
fasthållande vid en högre myndighetsålder
inte innebär klara och positiva
fördelar för de berörda och för samhället,
föreligger enligt min mening full
anledning att överväga en sänkning. Det
måste, tycker jag, ur principiella synpunkter
vara önskvärt att full medborgarrätt
tillkommer medborgarna så
tidigt som möjligt, när inte avgörande
olägenheter uppstår av den anledningen.
Det är mot den bakgrunden som jag har
väckt denna motion.

Jag kan visst ha förståelse, åtminstone
någon förståelse, för synpunkten att initiativ
i denna fråga bör tas på en bredare
front än bara hos oss, när det no
en gång är så att många andra länder
har samma myndighetsgräns. Men utskottet
visar inte någon större förståelse
för själva principfrågan. Om utskottet
hade uttalat sig mera positivt skulle
jag —• även om utskottets utlåtande hade
slutat i ett avstyrkande av en separat
svensk åtgärd — måhända med framgång
eller kanhända inte alldeles utan
framgång kunnat dra upp frågan inför
Nordiska rådet för att överväga en gemensam
nordisk reform på detta område.
Med den likgiltiga för att inte säga
negativa inställning som utskottet ger
uttryck åt, blir givetvis möjligheterna i
det avseendet försvårade. Det försvårandet
sker, såvitt jag förstår, till nytta
för ingen, utom möjligen för den som
av ren konservatism vill fördröja en reform,
som säkerligen ändå kommer att
tränga sig fram inom inte alltför många
år.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Herr Lundström började
med att medge att det i motionen inte
anförts några exempel på olägenheter
av den nuvarande myndighetsåldern och
tilläde att han inte tyckte att det var
nödvändigt Vi ser kanske något annorlunda
på detta i utskottet. Vi menar
att om vi skall föreslå riksdagen att
skriva till Kungl. Maj:t och begära ut -

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

redning om någon lagändring, så vill
vi kunna peka på någon olägenhet av
den bestående ordningen. Annars vill
jag säga att jag personligen inte anser
att den nuvarande myndighetsåldern
för all framtid är så väl avvägd att jag
inte skulle kunna medverka till att ändra
på den, om man därmed kunde avvärja
några påtalade olägenheter. Hittills
har dock varken motionären eller
reservanten anfört någon sådan olägenhet.

Däremot har som skäl framförts ungdomens
tidigare sociala och biologiska
mognad. Dessa skäl godtas emellertid
inte i andra sammanhang. Jag vill nu
erinra om att utvecklingen på det straffrättsliga
området har gått och alltjämt
går i precis motsatt riktning.

Vid 1960 års riksdag förelåg här motioner
med förslag om översyn av samtliga
åldersgränser från 14 till 21 år. Utskottet
och riksdagen fann då inte sådant
samband mellan de olika åldersgränserna
att de borde behandlas i ett
sammanhang, utan man borde ta ståndpunkt
till varje åldersgräns för sig. När
jag läste motionen tolkade jag den på
det sättet att även motionären anslöt
sig till denna uppfattning. Reservanten,
herr Hilding, däremot söker att åter
göra de olika åldersgränserna beroende
av varandra. Sålunda nämndes i reservationen
åldersgränsen för erhållande
av körkort och åldersgränsen för ingående
av äktenskap. På det senare området
kan jag nämna att det enligt vad
utskottet har inhämtat just pågår en utredning
och att man diskuterar en ändrad
åldersgräns i varje fall för den manliga
parten. Reservanten anser det vidare
inkonsekvent att en 18-årig yngling
anses kapabel att försvara sitt land men
att han inte anses kapabel att utöva sin
rösträtt. Värnpliktsåldern och rösträttsåldern
sammanfaller emellertid inte med
den civilrättsliga myndighetsåldern. De
är inte heller beroende av varandra. De
kan var för sig ändras utan hänsynstagande
till den myndighetsålder som aktualiserats
av den här föreliggande motionen.

Herr Lundström nämnde i slutet av

Om en sänkning av myndighetsåldern
sitt anförande att i varje fall alla västeuropeiska
länder har 21 år som myndighetsåldersgräns.
I vissa östeuropeiska
länder är däremot åldersgränsen 18 år.

Jag tolkar reservationen så att reservanten
är enig med utskottet om att om
vårt land skall bryta sig ur den västeuropeiska
gemenskapen på detta område,
borde man i varje fall sträva efter
att upprätthålla likartade myndighetsåldrar
inom de nordiska länderna. Utskottet
finner det därför motiverat att
avvakta reaktionen inom övriga nordiska
länder innan något initiativ tages
från svensk sida.

Nu säger herr Lundström att om första
lagutskottet hade varit mera positivt
i sin skrivning, skulle han ha kunnat
aktualisera denna fråga i ett större sammanhang.
Jag vill då erinra om att herr
Lundström tillhör Nordiska rådet, så att
han har möjlighet att aktualisera frågan
där utan att gå via den svenska riksdagens
första lagutskott. Skulle det i Nordiska
rådet visa sig att ett sådant förslag
vinner anslutning i de övriga nordiska
länderna, så kan herr Lundström återkomma.
Skulle det däremot visa sig att
reaktionen blir negativ och det inte kan
anföras några olägenheter med den bestående
ordningen, då kan jag, herr talman,
inte finna något skäl för riksdagen
att ta initiativ.

Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag sade i mitt första
yttrande att jag var litet orolig för att
det skulle bli svårare att vinna framgång
i Nordiska rådet, när utskottet är så
likgiltigt eller negativt som det är. Jag
trodde det skulle kunnat gå bättre om
utskottet hade varit litet mera positivt
åtminstone i den principiella inställningen.
Troligen tolkade jag möjligheterna
till framgång i Nordiska rådet rätt
när jag gjorde det antagandet. Det är
emellertid mycket möjligt att jag försöker
i alla fall, även om det möter större
svårigheter än om jag hade haft åtminstone
ett principiellt stöd av första lagutskottet.

Onsdagen den 28 februari 1962

34 Nr 9

skada å enskild egendom genom skyddsåtgärd mot atomolycka

Om ersättning för

in. m.

Det skulle ha varit intressant att få
veta om utskottet har någon annan mening
rent principiellt än att man bör
eftersträva att ge full medborgarrätt så
tidigt som möjligt, därest detta icke medför
några väsentliga olägenheter. Jag anser
denna principiella inställning vara
.avgörande.

Att de nuvarande åldersbestämmelserna
känns som en belastning för många
ungdomar har jag mött flera exempel på.
Ungdomarna tycker det är egendomligt
att de skall sakna den fulla medborgarrätten
men ha fulla medborgerliga skyldigheter,
vilket de faktiskt har i åldern
18—21 år. Det gäller framför allt gifta
ungdomar, men även andra.

Jag har inte velat dra in rösträtten
i den här debatten, då min motion har
en delvis vidare syftning. Det må emellertid
erinras om att majoriteten av Sveriges
folk redan kring sekelskiftet ställde
det villkoret för att åtaga sig vissa
försvarsbördor, att man också skulle få
rösträtt, d. v. s. få full medborgarrätt.
Medborgarrätten och försvarsplikten
har alltså redan tidigt ansetts hänga
ihop. Varför skulle de inte göra det nu,
när värnpliktstiden ofta infaller i 19-år såldern?

Till sist vill jag säga att den utredning
om förutsättningarna för en sänkning
av myndighetsåldern som jag begärt
skulle kunna innebära en undersökning
både om de eventuella olägenheterna
av nuvarande åldersgäns och om
de eventuella olägenheterna av en sänkt
åldersgräns. Utredningen skulle t. ex.
kunna ge svar på en fråga som utskottet
har gått förbi. Utskottet har påpekat att
Schweiz har en lägre myndighetsålder.
Men vilka olägenheter har då Schweiz
haft av att ha en lägre myndighetsålder
än man har i många andra länder?

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Herr Lundström efterlyste
första lagutskottets principiella inställning,
men jag fick inte klart för
mig vilken principiell inställning herr
Lundström efterlyste. Han medgav emellertid
att hans motion är litet dåligt mo -

tiverad. Den saken har lett till att första
lagutskottet inte har kunnat granska den
på samma noggranna sätt som vi skulle
ha gjort om det funnits en ordentlig motivering
i motionen.

Med sitt senaste anförande ville herr
Lundström dra in rösträttsfrågan i debatten.
Den saken har inte herr Lundström
nämnt i motionen. Hade han gjort
det, hade motionen icke gått till första
lagutskottet utan till konstitutionsutskottet,
och jag är för min del förhindrad
att här avge någon principiell förklaring
å konstitutionsutskottets vägnar.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Nej, herr talman, jag vill inte dra in
rösträttsfrågan här. Min lilla reflexion
om rösträtt i betydelse medborgarrätt
tillkom efter det att herr Ahlkvist själv
på sätt och vis tagit upp frågan om rösträtt
och försvarsbördor i polemik mot
herr Hilding. Jag har icke på något sätt
velat bygga min motion på rösträttsfrågan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning av första
lagutskottets utlåtande nr 11, i anledning
av väckt motion angående talan
mot avgörande i konkursmål, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om ersättning för skada å enskild egendom
genom skyddsåtgärd mot atomolycka
m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om ersättning för skada å enskild
egendom genom skyddsåtgärd mot atomolycka
in. m.

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Om ersättning för skada a enskild egendom genom skyddsåtgärd mot atomolycka

m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
288 i första kammaren av herr Carlsson,
Georg, och herr Gustafsson, Nils-Eric,
samt nr 359 i andra kammaren av herr
Gustavsson i Alvesta in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om utredning
av grunderna för ersättning av förluster
å enskild egendom, som uppstått
genom av myndighet beslutade skyddsåtgärder
mot atomolycka eller annat katastroftillbud
och som icke omfattades
av anläggningsinnehavarens skadeståndsansvar,
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:288 och II:
359, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Thorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort lyda så, som i denna reservation
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:288 och 11:359, i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om utredning rörande ersättning för förluster
å enskild egendom, som uppstått
till följd av myndighets ingripande på
grund av atomolycka eller annat olyckseller
katastroftillbud och som ej omfattades
av anläggningsinnehavarens skadeståndsansvar.

Herr CARLSSON, GEORG, (ep):

Herr talman! Som motionär vill jag
framföra några synpunkter på denna
fråga.

Utskottet tycks sväva litet på målet
beträffande om det kan anses rimligt
att det allmänna skall ersätta skador av
denna art som uppstått till följd av samhällsingripanden.
Jag anser att samhället
bör göra detta. I fredstid bör medborgarna
ha garantier för att dylika skador
ersättes av det allmänna.

Utskottet erinrar om att det även finns

andra områden där man inte i lag infört
en motsvarande rätt till ersättning.
Jag vet inte riktigt vad utskottet tänkt
på, men jag vill erinra om ett fall i vilket
vi väl snart får ta ställning till ersättningsfrågan.
Jag syftar på den hemska
Vikboolyckan. Ett flygplan, vilket piloten
lämnat, krossade en hel gård. Sju
personer dödades, två familjer utplånades
och hela gården förstördes. Det finns
i detta fall ingen laglig rätt för de drabbade
att fordra ersättning, och de efterlevande
vet inte alls vad de till slut kan
komma att få. Det enda man kan säga
är väl att vi så småningom kommer att
få en proposition, och så får riksdagen
besluta. Kan det verkligen vara rätt att
utlämna sådana här ersättningsfrågor till
riksdagsmajoritetens godtycke. Jag hoppas
verkligen att riksdagen i Vikbofallet
skall ha medkänsla med de drabbade
människorna. Det skulle emellertid kännas
som en större trygghet för människor
i deras situation om vi kunde få
till stånd den av motionärerna begärda
utredningen, så att principiell klarhet
skapas om när man är ersättningsberättigad
eller ej.

Det finns naturligtvis redan nu en
del gamla principer att gå efter, men
det blir alltid svårigheter när en statlig
myndighet skall utbetala ersättning
för sådana här skador. Visserligen kom
chefen för flygflottiljen dagen efter olyckan
till Vikbo. Han besökte en gammal
gumma över pensionsåldern och en åtta
års flicka. De minns faktiskt inte mycket
av vad han sade. Han beklagade
olyckan och hoppades att riksdagen så
småningom skulle ersätta dem och att
det skulle komma en proposition.

Den som först utbetalade några pengar
i Vikbo var brandstodsbolaget, och
det dröjde mycket länge innan det kom
några pengar från statligt håll. Om inte
enskilda insamlingar kommit till stånd
och socialvården trätt hjälpande emellan
hade det blivit mycket svårt för
de överlevande att klara situationen.
Sedan brandstodsbolaget utbetalat sina
pengar krävde det att få igen dem av
den som vållat olyckan. Det har väl

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om ersättning för skada å enskild egendom genom skyddsåtgärd mot atomolycka
m. m.

bolaget också så småningom fått. Bolaget
begärde också att få ränta på
pengarna intill den dag då bolaget fick
tillbaka dem, men från statens sida
vägrade man detta.

Även om olyckor av denna art lyckligtvis
inte förekommer så ofta och även
om det inte alltid blir så svåra följder
som i det fall jag här åberopat, så medför
ju olyckor av denna art alltid en
hård press på de drabbade människorna.
Det måste väl därför anses vara mycket
angeläget att lagstiftningsvägen ordna
ersättningsfrågan litet bättre än vad
som nu faktiskt är förhållandet. Om
samhället för framåtskridande och försvar
vill ta i bruk farliga hjälpmedel
av olika slag är det, anser jag, naturligt
att de enskilda människorna under
fredstid i lag skyddas mot inträffade
skador. Som det nu är råder stor ovisshet
om vilken ersättning man kan utfå,
och de drabbade är ytterst hänvisade
till riksdagens godtycke. Det skulle för
många kännas lugnare om man kunde
få till stånd den av motionärerna föreslagna
utredningen i syfte att skapa
bättre klarhet på detta område.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den av herrar
Tliorsten Larsson och Gustavsson i Alvesta
avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Förevarande yrkande
har nu presenterats riksdagen för tredje
gången.

Första gången det skedde var i samband
med antagandet av atomansvarighetslagen,
då det från centerpartihåll
yrkades att det på ett eller annat sätt
skulle fastslås i vilken utsträckning ersättning
kunde förväntas i samband med
åtgärder som vidtoges vid föreliggande
risk av atomolycka. Utskottet har vid de
båda tillfällen då liknande yrkanden varit
föremål för prövning avstyrkt framställningarna.
Samtidigt har utskottet
emellertid understrukit departementschefens
uttalande, att han finner starka
skäl föreligga för att statsmakterna i de

avsedda fallen träder in med viss hjälp,
men det är en naturlig ordning att riksdagen
i sådana fall liksom annars vid
större katastrofer i varje särskilt fall får
taga ställning till ersättningsfrågan. Det
är alltså inte riktigt som herr Carlsson
här sade att utskottet bär visat sig tveksamt
i fråga om ersättningsskyldigheten.
Vi har från utskottets sida velat ge
uttryck åt den uppfattningen att om det
skulle inträffa någon skada i samband
med atomanläggningar eller åtgärder
mot risken för atomolyckor, som inte faller
under den redan antagna atomansvarighetslagen,
så bör de drabbade i
alla fall kunna räkna med att samhället
på ett eller annat sätt träder emellan.

I motionerna yrkas att en ersättningsskyldighet
skall fastställas, som har samband
med åtgärder vilka vidtagits utan
att någonting har inträffat som faller under
atomansvarighetslagen, d. v. s. att risken
för skador har varit av den omfattningen
att en länsstyrelse har vidtagit
vissa åtgärder av ren försiktighet.
Vissa skador kan naturligtvis inträffa i
samband med dylika åtgärder, som inte
ersättes genom den ansvarighet som åvilar
atomanläggningen. Statsrådet har uttalat
att samhället i sådana fall bör träda
emellan, och riksdagen får vid varje
tillfälle pröva i vilken utsträckning och
efter vilka grunder ersättning skall utgå.

Sedan riksdagen senast behandlade
denna angelägenhet har ingenting inträffat
som tyder på att det nu skulle
finnas bättre förutsättningar för att
åstadkomma någon form för fastställelse
av i vilken utsträckning ersättning i
sådana fall skulle utgå. Det blir nödvändigt
att anlita de möjligheter som finns
genom att ta upp frågan, därest någonting
skulle inträffa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga

förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående förslag till
förordning med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 3 januari 1962 dagtecknad
proposition, nr 28, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av andra
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning med provisoriska
bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga.

Det av Kungl. Maj:t framlagda förordningsförslaget
innebar, att repetitionsövningarna
vid armén, kustartilleriet och
flygvapnet skulle under tiden den 1 maj

1962—den 30 juni 1963 kunna givas differentierad
längd.

I samband med propositionen hade utskottet
till behandling förehaft dels en i
anledning av propositionen väckt motion,
nr 524 i första kammaren av herr
Carlsson, Eric, m. fl., dels ock de likalydande
motionerna nr 488 i första kammaren
av herrar öhman och Lager samt
nr 561 i andra kammaren av herr Hagberg
m. fl.

I motionen I: 524 hade yrkats, att riksdagen
skulle dels besluta, att repetitionsövningarna
vid armén och kustartilleriet
under tiden den 1 maj 1962—30 juni
1963 skulle avkortas till 25 dagar, dels
ock bemyndiga Kungl. Maj:t att — därest
beredskapsskäl så skulle motivera —
medgiva förlängning av tiden för repetitionsövningar
inom ramen för gällande
värnpliktslag.

I motionerna 1:488 och 11:561 hade
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj :ts förslag att förlänga repetitionsövningarna
för inkallade värnpliktiga
och fastställa tiden för repetitionsövning
till 25 dagar.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen, med avslag å följande motioner,
nämligen

1) motionen I: 524 samt

2) motionerna I: 488 och II: 561,
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 28.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Det förslag från regeringen,
som utskottet vidarebefordrat till
riksdagen, om förlängning av repetitionsövningarna
för huvudparten av
värnpliktiga från 25 dagar till 30 ter sig
litet egendomligt. Det är mindre än ett
år sedan riksdagen beslutade att avkorta
tiden för repetitionsövningar från 30 till
25 dagar. Detta beslut skulle gälla tiden
fram till och med den 30 juni i år. Nu
kräver regeringen, och utskottet tillstyrker,
att detta riksdagsbeslut efter tio månader
skall sättas ur kraft redan den
1 maj i år.

Till grund för regeringsförslaget 1ig -

3 Riksdagsdebatterna 1962. Första kammaren Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga

ger en framställning från överbefälhavaren
i slutet på november förra året.
Överbefälhavaren anför som skäl för sin
framställning »det skärpta utrikespolitiska
läget». Det är naturligtvis överbefälhavaren
obetaget att göra en sådan bedömning
av den utrikespolitiska situationen,
men jag kan för min del inte finna
några sakliga skäl på vilka en sådan
bedömning kan stödja sig. Såvitt jag förstår
har det utrikespolitiska läget inte
skärpts sedan den 12 april 1961, då riksdagen
sist beslutade i denna fråga, snarare
tvärtom. Jag vill inte här i dag ta
upp en utrikespolitisk diskussion — det
blir ju tillfälle härtill om ett par veckor
— utan jag vill bara anmäla att jag
icke delar den uppfattning beträffande
skärpningen i den internationella situationen
som framkommit i de lagda förslagen.

Det andra motivet för regeringens propå
tycker jag är ännu egendomligare.
Den förkortning av repetitionsövningarna
som beslutades i fjol avsåg bl. a. att
vara ett slags försök. Den utredning som
sysslar med de värnpliktigas utbildning
ville se hur den förkortade tjänstgöringstiden
verkar i praktiken. Utredningen
anmäler nu att den inte anser sig ha tillräckligt
underlag för att kunna ta en
slutgiltig ståndpunkt och vill därför ha
möjligheter att fortsätta sina studier.
Denna framställning från utredningens
sida bemöts nu på det sättet att man föreslår
en ökad tjänstgöringstid för huvuddelen
av de värnpliktiga. Det enda
man lämnar öppet för utredningen är
möjligheten att av militärbefälet böna
sig till vissa militära förband för fortsatta
studier; med andra ord när man
vill studera den förkortade repetitionstiden
mera ingående föreslås riksdagen
att förlänga repetitionstiden. Det förefaller
mig vara ett något egendomligt
sätt att underlätta studier av detta slag.

Jag vill inte bestrida att såsom det utrikespolitiska
läget är snabba förändringar
kan ske, som också kräver eu förstärkt
beredskap. Förslaget innebär ju
också att regeringen skall få fullmakter
att förkorta tiden för repetitionsövningarna,
därest den anser det vara möjligt.

Rent formella skäl gör att jag inte
kan yrka bifall till den av herr öhman
och mig väckta motionen, och jag avstår
därför från att ställa något yrkande.
Jag vill bara uttala den förhoppningen
att regeringen när den nu har fullmakt
att förkorta tiden för repetitionsövningarna
också bemannar sig med så
mycket mod i barmen, att den kan säga
nej till militären när denna kommer med
sina framställningar.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! I anslutning till detta
ärende har herr Bertil Jonasson, herr
Ivan Svanström och jag väckt en motion,
nr 524 i denna kammare, som det finns
anledning att säga några ord om.

Utskottet har visserligen avstyrkt motionen
—- sådant förekommer som bekant
— men enligt vår mening talar starka
skäl för ett bifall till den. Dels står
en stark opinion bakom önskemålet i
motionen och det måste vara riktigt att
den blir redovisad här i riksdagen —
och inför militärerna — dels beslöt riksdagen
så sent som i fjol att avkorta repetitionsövningarna
från 30 till 25 dagar.

Vi motionärer delar värnpliktsutredningens
uppfattning att den gångna tiden
inte kunnat ge tillräcklig erfarenhet
för ett mera slutgiltigt ställningstagande
till frågan om repetitionsövningarnas
längd. Mot den bakgrunden finns
det enligt vår mening inte anledning att
nu ändra fjolårets beslut; låt oss få se
resultaten av försöksverksamheten innan
vi eventuellt skall diskutera en ändring.

Det finns ytterligare några synpunkter
som talar för bifall till vår motion.
Här rör det sig dock om en utgift på fem
miljoner kronor, och sparsamhet är ju
någonting som alltid borde vara aktuellt
inte minst på försvarets område. En annan
synpunkt gäller effektiviteten, hur
man utnyttjar utbildningstiden. I detta
avseende gör de värnpliktiga erinringar
som man inte bara skall vifta bort. Det är
dock till mogen ålder komna människor
med erfarenhet av arbetslivet som har
påtalat och påtalar hur dåligt tiden ut -

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga

nyttjas när man är inkallad. Kanske
skulle det behövas mer av civil insyn i
den militära byråkratien för att ge utrymme
åt både sparsamhet och effektivitet
på försvarets område. Jag vet att
den som vågar göra ett sådant påstående
utsätter sig för hånfulla tillmälen
från visst håll, men vill man bibehålla en
positiv inställning till försvaret, herr talman,
så finns det anledning att också
beakta vad vi har anfört i motionen.

Vi säger även i vår motion att om det
utrikespolitiska läget så påfordrar bör
Kungl. Maj:t få rätt att förlänga tjänstgöringen
inom värnpliktslagens ram till
30 dagar. Vad vi menar är att principen
om de 25 dagarna ej bör ändras redan
efter ett år. Vidare, vi är beredda att
tillgodose beredskapskravet genom ett
bemyndigande till Kungl. Maj:t att förlänga
repetitionsövningarna till 30 dagar
om så erfordras.

Enär lagtext inte finns utarbetad till
vår motion är jag av formella skäl tyvärr
för hindrad att yrka bifall till motion
nr 524 i denna kammare. Jag har
därför, herr talman, intet yrkande.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
för replik till herr Eric Carlsson. Låt
mig bara först säga till herr Lager att
kommunisterna ju har den utgångspunkten
att vi är på väg in i en period av
minskande krigsfara. Även om man hoppas
att det antagandet är riktigt har
vi tyvärr ganska aktuella exempel på
att en stormakt kan anse sig behöva
stärka sin position på en fredlig grannes
bekostnad, som då självfallet är mera
sårbar och mottaglig för påtryckningar
om beredskapen urholkats.

Herr Eric Carlsson befinner sig i gott
sällskap när han tror att det är möjligt
att klara utbildningen under repetitionsövningarna
på kortare tid än 30
dagar. Till värnpliktsutredningen överlämnat
material utvisar, att förberedande
utredningar inom militära instanser
inte i något fall räknar med förlängning
av repetitionsövningarna men väl i flertalet
fall med förkortningar i samband

med omläggningar av repetitionsövningssystemet.
Förutsättningen har därvid
varit en förkortning av intervallerna
mellan övningarna. 1960 års värnpliktsutredning,
som ännu inte är beredd
att avge något konkret förslag, tror
också att utbildningseffekten i regel
skulle bli bättre med kortare men tätare
återkommande repetitionsövningar.

Nu är det ju icke detta som saken gäller
utan hur vi skall få bästa beredskapstäckning
under de närmaste månaderna.
Försvarsministern föreslår på
grundval av ett inom militära myndigheter
utarbetat underlag att de annars
klumpvis förekommande repetitionsövningarna
för att täcka hela perioden
skall läggas ut i sju omgångar. För att
därvid få full täckning erfordras det 30
dagar per omgång.

Innebär nu detta några nackdelar för
1960 års värnpliktsutredning? Jag har,
herr talman, begärt ordet för att få
tillfälle att säga både till herr Lager
och till herr Eric Carlsson: Inte på
minsta sätt! Alla minnesgoda vet att
bakom förslaget om förkortning av repetitionsövningarna
till 25 dagar låg ett
förslag från den Älmebyska besparingsutredningen
för försvaret. Denna i sin
tur var frammanad av den indignation
som väcktes av att den Karlebyska besparingsutredningen
förbigick försvarshuvudtiteln
och av att hårda vindar
vid den tidpunkten blåste mot för den
inre tryggheten väsentliga faktorer. Att
värnpliktsutredningen samtidigt erbjudits
studieunderlag i form av något
kortare övningar får betraktas som en
bieffekt. För närvarande är värnpliktsutredningen
fullt tillfredsställd med det
studieunderlag som i bästa samförstånd
överenskommits inte minst i form av
betydligt kortare övningar än dem som
herr Eric Carlsson nu förordar.

Jag ber, herr talman, att få ansluta
mig till utskottets förslag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag måste bekänna att
jag blev något förvånad över herr Gus -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga

tavssons argumentering, när han säger
att 1960 års värnpliktsutredning har fullt
tillräckligt material för att kunna bedöma
om man kan klara sig med kortare
repetitionsövningar än 30 dagar eller
icke. Det förvånar mig, när vi i fjol fattade
beslut om 25 dagar. Och av vilken
anledning skall man nu besluta om
30 dagar, när man sedermera har möjlighet
att reducera tiden?

Herr Bengt Gustavsson säger att det
är beredskapssynpunkter som motiverar
förlängningen —• å la bonne heure
— men det bör man kunna klara inom
det bemyndigande som vi anser att
Kungl. Maj:t skulle få att, om beredskapsläget
så motiverar, förlänga tiden
till 30 dagar. Vi anser oss inte vilja
släppa de 25 dagarna. Det kan inte vara
rimligt att man ena året fattar ett beslut
och det andra året ett annat. Man bör
ha längre intervaller mellan förändringarna.

Herr LAGER (k) kort genmäle:

Herr talman! Som jag sade i mitt första
anförande är det klart att det kan
uppstå sådana situationer att det behövs
skärpt beredskap, men regeringen
har ju möjligheter att enligt särskild
fullmakt vidta erforderliga åtgärder. Jag
skall inte ta upp någon debatt om utrikespolitiken
nu. Jag vill bara säga att
sedan i fjol och fram till nu har det,
såvitt jag kan se, inte skett en sådan
skärpning av det utrikespolitiska läget
att en utveckling i den riktning som här
föreslås är nödvändig eller erforderlig.

Att värnpliktsutredningens talesman
här uttalar sin belåtenhet över förhållandena
och säger att utredningen är
helt tillfredsställd med sakernas nuvarande
tillstånd förvånar en smula. Ur
propositionen tycker jag mig i varje fall
kunna utläsa att värnpliktsutredningen
helst ville fortsätta litet längre under de
betingelser som gällt under dessa tio
månader. Det måste väl för en utredning
som sysslar med allvarliga studier
vara ändamålsenligt att ha hela militärväsendet
som studieobjekt och inte bara
små delar därav.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herrarna måste på något
sätt ha missuppfattat 1960 års värnpliktsutrednings
behov och önskemål. Ni
må ha vilken uppfattning ni vill om behovet
av en starkare beredskap och tekniken
för att uppehålla den, men 1960
års värnpliktsutredning, som ni skjuter
litet väl hårt framför er, har på den här
punkten inget annat önskemål än att
få bästa möjliga studieobjekt inte bara
när det gäller frågan om 25 dagars övningar
utan även när det gäller kortare
övningar än så. Vi har till vårt förfogande
en fältstudiegrupp på två man,
och vi har ingen som helst möjlighet att
följa varje förband. Däremot har vi intresse
av att på vissa punkter få ett underlag
för våra studier, och det får vi.
Våra önskemål blir helt tillgodosedda
därvidlag. Resultaten är ingenting som
kastas fram till oss, utan vi diskuterar
oss fram till resultat som helt står i
linje med våra önskemål.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Det kan väl inte missuppfattas
om en ledamot av andra lagutskottet
tar till orda och blandar sig i
denna debatt, som hållits helt utanför
utskottets behandling av ärendet. Vi
har nämligen inte betraktat det beslut
som fattades föregående år om en
minskning av repetitionsövningarna till
25 dagar som något definitivt. Vi har
betraktat det så, att den nuvarande försvarsordningen
väl ändå ligger till grund
för det som skall utgöra basen för både
den allmänna värnpliktstjänstgöringen
och de därpå följande repetitionsövningarna.

Beslutet i fjol tillkom närmast ur besparingssynpunkt.
Det var besparingsutredningen
som hade ifrågasatt, huruvida
det inte skulle kunna vara möjligt
att i någon form inskränka på repetitionsövningarna.
Resultatet blev en
minskning med fem dagar. Detta motiverades
också föregående år med att

Onsdagen den 28 februari 1962 Nr 9 41

Ang. utbildningstiden för vissa värnpliktiga

det kunde vara av visst intresse att undersöka
huruvida det var möjligt att
göra repetitionsövningarna kortare. I
vilken mån detta skulle innebära en total
avkortning av värnpliktstjänstgöringen
sades det däremot ingenting om, då
det bara var fråga om repetitionsövningarnas
längd.

När förslag i år har väckts att man
skall häva beslutet från föregående år
och återgå till de trettio dagarna, har
andra lagutskottet inte känt något behov
av att pröva förslaget varken med
hänsyn till det utrikespolitiska läget och
vad det kräver eller med hänsyn till huruvida
överbefälhavaren har rätt i sin
uppfattning, att det är lämpligast att
återgå till det som gällde före föregående
års beslut.

Herr Eric Carlssons motion har vi
fattat på det sättet, att han vill precis
detsamma som vi, bara tvärtom. Vi vill
återgå till de 30 dagarna. Kungl. Maj:t
skall ha fullmakt att i den utsträckning
det visar sig lämpligt ytterligare pröva
kortare repetitionstider inom vissa områden.
Herr Eric Carlsson vill däremot
ha de 25 dagarna kvar och vill ge Konungen
fullmakt att pröva eller tillämpa
de 30 dagarna på sådana områden där
det med hänsyn till omständigheterna
synes erforderligt eller nödvändigt.

Man kan givetvis ha olika uppfattningar
om vilket sätt som är det lämpligaste,
men vi har fattat saken på det
sättet, att de 30 dagarna väl kommer att
tillämpas över rätt stora områden och
att undantagen kommer att gälla över
mindre. Rent objektivt måste det alltså
vara lättare för Konungen att pröva de
områden där man även i fortsättningen
skulle använda sig av kortare repetitionsövningar.
Därvid vore man väl inte
uteslutande bunden till de 25 dagarna.
Det vore väl möjligt att också tillämpa
kortare perioder, om det vid allmän
prövning skulle anses erforderligt.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att i övrigt blanda mig i debatten. Det
var intressant att höra de synpunkter
som finns i de djupa leden och jag ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JONASSON (ep)

Herr talman! Rationalisering och effektivisering*
är ju tidens lösen. Allt skall
ske snabbare, och produktionen skall
ökas. Näringslivet har undergått en
kraftig rationaliseringsprocess, men
trots detta ropar näringslivet efter mera
arbetskraft. Det är väl då inte så besynnerligt,
att vi har motionerat på denna
punkt. Då näringslivet tvingas att rationalisera,
tycker man väl att det vore
riktigt att så sker över hela fältet. Insinuationer
från olika håll om vår vilja
att bistå försvaret som sådant vill jag
inte ingå på, utan det får stå för vederbörandes
egen räkning. Vi är på det klara
med att vi behöver ha ett starkt försvar,
och vi är alltså inte motståndare
till ett sådant, men när det gäller att
åstadkomma effektiviseringar vill jag
framhålla, att jag tror att människorna
får ett större förtroende för försvaret
som sådant, om de ser att praktiska effektiviseringar
genomföres. Det är väl
ändå en sund tanke. Då skall man väl
inte heller, vilket från vissa håll gjorts,
beskylla oss motionärer för att vara
motståndare till försvaret, när vi vill nå
bättre effektivitet. Jag har vid detta tillfälle
velat säga detta.

Det är riktigt som herr förste vice
talmannen här har sagt, att vi motionärer
vill att de 25 dagar, som nyligen är
beslutade av riksdagen, skall få gälla
och att Kungl. Maj :t på de punkter där
Kungl. Maj:t så önskar skall ha möjlighet
att öka denna tid alltefter vad läget
kräver.

Jag har, herr talman, inte något yrkande.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Herr Jonasson talade
om att det gäller att rationalisera och
effektivisera. Skall han göra det i fråga
om beredskapstäckningar, får han väl
försöka rationalisera almanackan, så att
han klarar av månaden på 25 dagar.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! När det gäller att rationalisera
tror jag att vi inom centerpar -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om höjning av de allmänna barnbidragen
tiet står med båda fotterna på marken.
Men de största rationaliseringsfantasterna
tycks tro att det går att nå resultat
utan ett fast underlag. Herr Gustavsson
får försöka lösa det problemet. Vad jag
sade om rationalisering och effektivisering
gäller ju arbetslivet över hela fältet.
Hur ser det inte ut inom industrien,
inom jordbruket och inom andra
näringsgrenar? Hur tvingas inte människor
att rationalisera! Hur tvingas inte
företagsledare att tänka igenom vilka
möjligheter de har att på olika punkter
nå fram till de mest effektiva lösningarna!
Vi lekmän som på avstånd eller i
närheten har betraktat de militära förhållandena,
kommer väl inte ifrån en
känsla av att det går att rationalisera
även där.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det var utskottets ärade
ordförande som föranledde mig att
begära ordet igen. Jag skall be att få
tacka honom för det betyg jag fick av
honom, då han sade att jag representerar
de djupa leden. Men då finns det
väl all anledning för utskottet att följa
mina synpunkter också i denna fråga.

Och sedan bara en liten fråga till: Om
jag representerar de djupare leden, vad
representerar då utskottet?

Herr LAGER (k):

Herr talman! Herr förste vice talmannen
sade att det möjligen förelåg ett
missförstånd och påpekade, att föregående
års beslut om sänkning av repetitionsövningarnas
längd bara var ett tillfälligt
beslut. Det är riktigt. Det var bara
avsett att gälla under innevarande
budgetår. Jag tycker emellertid att det
var ett klokt beslut, och jag förstår inte
varför man skall riva upp ett klokt beslut
bara därför att det är klokt.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill bara förklara att
jag inte avsåg att på något sätt förnärma
herr Eric Carlsson genom att jag inrangerade
honom i de djupa leden. Jag ville
inte lägga någon dålig mening i detta

uttryck utan endast konstatera att ingen
av de talare som haft ordet hade suttit
i utskottet och varit med vid behandlingen
av detta ärende. Det är ganska
ovanligt att en debatt får sin upptakt
från kammarens djupa led. Till den kategorien
räknar jag alla som inte varit
med i utskottet, och uttrycket har alltså
ingen nedsättande mening.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Om höjning av de allmänna barnbidragen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående höjning av de allmänna
barnbidragen.

I följande sex inom riksdagen väckta
motioner hade yrkanden angående de
allmänna barnbidragen framställts, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 437
i första kammaren av herrar öhman och
Lager samt nr 513 i andra kammaren av
herr Nilsson i Gävle m. fl., om ökat byggande
av daghem, m. m.,

2) de likalydande motionerna nr 487
i första kammaren av herrar öhman och
Lager samt nr 564 i andra kammaren av
herr Nilsson i Gävle m. fl., om viss höjning
av det allmänna barnbidraget, samt

3) de likalydande motionerna nr 517
i första kammaren av herr Mattsson
in. fl. och nr 627 i andra kammaren av
herr Antonsson, om vissa skattelättnader
för ensamstående barnförsörjare, m. m.

Motionerna under 1) hade, såvitt de
anginge höjning av de allmänna barnbidragen,
hänvisats till lagutskott och i
övrigt till statsutskottet. Motionerna under
2) hade i sin helhet hänvisats till
lagutskott. Motionerna under 3) hade, såvitt
de anginge höjning av de allmänna
barnbidragen, hänvisats till lagutskott
och i övrigt till bevillningsutskottet. I
de avseenden motionerna hänvisats till
lagutskott hade de behandlats av andra
lagutskottet.

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

I motionerna 1:437 och 11:513, hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära skyndsam utredning
och förslag i syfte att under 60-talet genomföra en sådan höjning av de
allmänna barnbidragen, att de uppginge
till 100 kronor per månad.

I motionerna 1:487 och 11:564 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
från budgetåret 1962/63 höja barnbidragen
med 50 kronor till 600 kronor per år
och barn.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, nämligen

1) motionerna I: 437 och II: 513, såvitt
de hänvisats till lagutskott,

2) motionerna I: 487 och II: 564, samt

3) motionerna I: 517 och II: 627, såvitt
de hänvisats till lagutskott,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När jag nu begär ordet
i denna frågan emot ett enhälligt utskott,
så säger mig erfarenheten i denna kammare,
att det skulle vara alltför optimistiskt
att tro att det gick att omedelbart
vinna gehör för enligt min mening förnuftiga
tankegångar. Men jag har ju erfarenhet
även av opinionens betydelse
i denna fråga, nämligen att högern har
tvingats att uppge sitt motstånd mot bidrag
till första barnet, och det är en
framgång som sporrar. Jag hoppas att
också andra partiriktningar skall kunna
förmås att ge upp sitt motstånd mot en
ordentlig förbättring av barnfamiljernas
läge. Därför är det motiverat att med
några ord beröra de syften som vi haft
med de två motioner som behandlas i
detta utlåtande.

Jag vill bara erinra om ett par saker.
När vi i riksdagen 1947 beslöt införa allmänna
barnbidrag, var det främst två
syften som man ville främja. För det
första ville vi avskaffa den ojämna verkan
i skatteavseende för små inkomsttagare,
som de tidigare barnavdragen
hade. För det andra var målsättningen
att alla barn så småningom skulle få li -

Om höjning av de allmänna barnbidragen
ka startmöjligheter i livet, oberoende av
föräldrarnas inkomster.

Nu, snart 15 år efteråt, måste man ställa
frågan: Har dessa syften uppnåtts?
Jag tror att de flesta måste erkänna att
så inte är fallet. Skattemässigt sett är
det uppenbart att flerbarnsfamiljerna nu
står i ett sämre läge i förhållande till de
barnlösa än vad de gjorde vid barnbidragens
införande. Det sammanhänger
med de väldiga skattestegringar som företagits,
med penningvärdeförsämringen
och annat, som jag inte skall nämna
i detta sammanhang. De utgående barnbidragen
uppväger inte alls dessa negativa
sidor av utvecklingen.

I verkligheten innebar ju inte höstriksdagens
beslut att höja barnbidragen
med en hundralapp att bidragens realvärde
återställdes till 1948 års nivå. De
skulle kunna komma någonstans i närheten
av 1948 års realvärden, om riksdagen
gick med på den lilla höjning som
vi föreslagit, nämligen med 50 kronor
för detta år. Men nu gäller det inte bara
att återställa realvärdet. Det gäller något
mera. Barnfamiljerna utför en mycket
betydande fostrargärning, en gärning av
avgörande vikt och betydelse för hela
vårt folks framtid, och därför bör icke
minst samhället visa betydligt större
uppskattning av deras insatser och se
till att deras försörjningsbörda verkligen
lättas. De nödvändiga ekonomiska
resurserna har vi. Det är bara svepskäl,
när man säger något annat.

Jag vill erinra om att en av socialstyrelsen
föranstaltad utredning, som publicerades
för några månader sedan,
uppskattade enbart kostnaderna för barnens
individuella konsumtion i en tvåbarnsfamilj
till 3 260 kronor om året och
i en trebarnsfamilj till 4 900 kronor. Nu
får de en viss kompensation. Tvåbarnsfamiljen
får barnbidrag med 1 100 kronor
och trebarnsfamiljen med 1 650 kronor,
men detta innebär långt ifrån någon
utjämning mellan barnfamiljerna
och de barnlösa familjerna. För att undvika
missförstånd vill jag understryka
att dessa kostnader bara gäller den individuella
konsumtionen, alltså huvudsakligen
mat, kläder och skor men ing -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om höjning av de allmänna barnbidragen
enting i övrigt vare sig beträffande bostäder,
resor eller andra förnödenheter
som hör till en människas livsföring.

Vi har ju, herr talman, i ett par motioner
föreslagit att riksdagen skulle ta
åtminstone ett första steg för att ändra
på detta som vi anser orättvisa förhållande
genom en blygsam höjning av de
allmänna barnbidragen med 50 kronor
från den 1 juli, så att de kommer upp
till 600 kronor om året, vilket skulle något
så när motsvara det realvärde som
bidragen hade när de infördes.

Vi har vidare förordat en utredning
som tar sikte på att man skulle lägga
upp eu långtidsplan eller en plan för
1960-talet med målsättning att stegvis
höja barnbidragen till 1 200 kronor om
året. Mot bakgrunden av de siffror jag
nyss anförde ur socialstyrelsens utredning
tycker jag att vi alla kunde vara
överens om att detta inte är något fantastiskt
förslag. Det är ett förslag som
mycket väl står i samklang med den
bistra verklighet, i vilken många tusental
och hundratusental av dessa familjer
lever.

Utskottet avvisar vårt förslag och har
gjort det flera gånger förut, senast förra
året. Jag skall erkänna att skrivningen
är ganska välvillig på de flesta punkter,
men barnfamiljerna är inte hjälpta
med en aldrig så välvillig skrivning, och
de är inte heller hjälpta med en hänvisning
till sittande utredningar. De vill
med rätta ha konkreta åtgärder vidtagna
så snabbt som det är möjligt.

Jag vill, herr talman, med dessa ord
bara yrka bifall till motionerna 487 och
437 i denna kammare.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Frågan om barnbidragens
höjd prövades så sent som i höstas
i samband med propositionen nr
188, och då förelåg också yrkandet om
höjning till 600 kronor. Vi stannade
emellertid för det förslag som förelåg
i en särskild proposition om barnbidrag
i anslutning till propositionen 188
och som innebar en höjning med 100

kronor till 550 kronor. Vi har nu inom
utskottet fattat saken på det sättet, att
det väl knappast kan vara att räkna med
att riksdagen skulle ändra uppfattning
från december månad i fjol till februari
i år och vara villig att ytterligare
höja barnbidragen med 50 kronor, såsom
yrkats av herr Öhman i hans motion.

Det är inte så lätt att få fram en objektiv
statistik över barnkostnaderna.
Även om socialstyrelsen har kommit
fram till en kostnad av ungefär 3 000
kronor per år, kan man utan statistik
konstatera, att flertalet av våra barnfamiljer
inte har möjlighet att betala en
sådan kostnad, eftersom årsinkomsten
inte ger täckning härför — de måste
försöka klara sig på mindre. Frågan i
vilken utsträckning samhället skall bidra
till barnkostnaderna har heller aldrig
tagits upp till prövning, och följaktligen
har man inte fastställt någon målsättning.

Man kan inte heller värdera barnen i
pengar, ty det är med barn som med så
mycket annat. Barnen har sitt egenvärde
för barnfamiljerna, och de flesta skulle
väl ha sina barn, även om de inte
fick några bidrag. Barnbidragen motiveras
inte främst med att de skall ge hjälp
till barnens uppfostran, utan det har varit
fråga om att utjämna kostnaderna
mellan barnfamiljer och barnlösa för
att göra det möjligt för barnfamiljerna
att leva på en litet högre standard än
eljest —• framför allt att hålla en högre
bostadsstandard, och i det syftet utgår
utöver barnbidragen särskilda sociala
familjebidrag till bostaden.

Vi inom utskottet har emellertid i detta
sammanhang inte ansett oss ha någon
anledning att ta upp till vidare behandling
de problem som hör samman med
barnkostnaderna eller frågan i vilken
form samhället skall ge sitt stöd. Socialministern
bär ju uttalat, att man bör ytterligare
pröva de familjeväniiga bostadsbidragen,
ge dem eu mera generell
karaktär och låta dem utgå utan den
ganska restriktiva inkomstprövning som
för närvarande sker. Därför är det möjligt
att man kan företa en utjämning av
barnkostnaderna även på annat sätt än

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

uteslutande genom en höjning av de allmänna
barnbidragen.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Hem ÖHMAN (k):

Herr talman! Utskottets ordförande erinrar
om att riksdagen i höstas beslutade
om en höjning till 550 kronor och säger
att utskottet därför inte trodde att
det var möjligt att ändra på beslutet.
Men i den närmast föregående fråga vi
behandlade ändrade riksdagen utan vidare
på ett beslut av föregående års riksdag
— riksdagen beslöt nämligen nu att
förlänga repetitionsövningarna från 25
till 30 dagar. Varför kan man inte ändra
i det ena såväl som i det andra fallet?

Jag vill också erinra om att vi även
vid höstriksdagen framförde de synpunkter
som jag i dag ytterligare har
aktualiserat. Vi menar att man måste
driva på opinionen.

Jag skall inte ge mig in i eu diskussion
om socialstyrelsens beräkningsgrunder
för barnkostnaderna. I motsats
till hem Strand tror jag dock inte, att
kostnaderna är för högt beräknade, om
man skall låta barnen få del av den höjda
standard, som det så ofta talas om
här i landet. Det är sant, som herr
Strand yttrade, att det när det gäller
många barn inte är möjligt att få täckning
för eu genomsnittlig kostnad av
3 000 kronor om året, men detta ger
riksdagen så mycket större anledning att
ta itu med problemet och tillse att en
högre standard kan skapas.

Vad samhällets andel i de faktiska
barnkostnaderna beträffar har vi varit
så blygsamma att vi endast sträckt oss
till att föreslå att samhället bör betala
en tredjedel, medan två tredjedelar skulle
läggas på föräldrarna. Inte ens detta
yrkande har utskottet emellertid velat
ta hänsyn till.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Hem talman! Herr öhman har ju tillhört
denna kammare så länge, att han
väl bör ha observerat att det är vissa

Om höjning av de allmänna barnbidragen

ärenden, som återkommer varje år och
då fordrar beslut. Bland dessa räknar
jag beslutet föregående år om kortare
repetitionsövningar som provisoriskt eller
som i varje fall icke definitivt. Följaktligen
kan det bli nödvändigt att i
samband med en ny prövning inta en
annan ståndpunkt än som skedde ett tidigare
år. Det beslut, som i december
fattades om barnbidragets höjd, har jag
däremot betraktat vara av den beskaffenheten
att anledning saknas att ompröva
det två eller tre månader senare
Man avvägde barnbidragen med hänsyn
till förhållandena hösten 1961 och på
ett sådant sätt att ingen på allvar räknade
med att bidragsfrågan skulle tas
upp igen under låt oss säga januari månad
1962, då nu ifrågavarande motion
är väckt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets i
det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan.

Därefter gjordes i enlighet med de yrkanden,
som framställts beträffande
punkten 1 propositioner, först på bifall
till vad utskottet hemställt samt vidare
på bifall till motionen 1:437; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Härpå gjordes enligt de rörande punkten
2 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på bifall till motionen
1:487; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På gjord proposition bifölls sedermera
vad utskottet i punkten 3 hemställt.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 7, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till viss ändring av lagen om rätt
till fiske, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om översyn av lagstiftningen beträffande
köp av skog på rot

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motioner
om översyn av lagstiftningen beträffande
köp av skog på rot.

Tredje lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 32 i första kammaren
av herr Jonasson samt nr 61 i
andra kammaren av herrar Wahrendorff
och Larsson i Hedenäset.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om en
skyndsam översyn av lagstiftningen beträffande
avtal om köp av skog på rot
i enlighet med vad i motionerna anförts.

Motionärerna hade i första hand motiverat
sin begäran om översyn av lagstiftningen
på ifrågavarande område
med att behov skulle föreligga av en förkortning
av maximitiden för upplåtelse
av skogsavverkningsrätt. Enligt gällande
lag finge upplåtelse av rätt att annorledes
än till husbehov avverka skog ej avse
längre tid än fem år. I motionerna
hade föreslagits, att maximitiden skulle
bestämmas till tre år i Dalarna och Norrland
samt två år i övriga delar av landet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:32 och II:
61, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr Olsson,
Ernst, och herr Jansson i Benestad,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 32 och II: 61, i skrivelse till
Kungl. Maj:t såsom sin mening måtte giva
till känna vad reservanterna i sitt
yttrande anfört.

Reservanterna — som, i likhet med
motionärerna, ansett en kortare maximitid
angelägen — hade bland annat
funnit sig böra förorda, att spörsmålet
om en förkortning av maximitiden för
upplåtelse av skogsavverkningsrätt, vilken
fråga aktualiserats även genom lag -

beredningens år 1960 framlagda förslag
till jordabalk och torde komma att övervägas
i anledning härav, vid den fortsatta
beredningen av ärendet skulle ägnas
särskild uppmärksamhet.

Herr OLSSON, ERNST, (ep):

Herr talman! Till det nu föredragna
tredje lagutskottets utlåtande är fogat en
reservation av mig och herr Jansson i
Benestad. lag liar begärt ordet för att
göra några erinringar i anledning av
denna reservation.

Den fråga som tas upp i det motionspar
som ligger till grund för utskottets
utlåtande, är ingen nyhet för kammaren.
Riksdagen avslog liknande motioner vid
fjolårets riksdag på hemställan av ett
enigt utskott med den motiveringen att
det särskilt för södra Sveriges vidkommande
men även i Norrland numera
torde höra till undantagen, att rotposter
försäljes och kontrakt upprättas utan att
det i kontrakten angives en kortare avverkningstid
än fem år — i allmänhet
angives två år.

Att döma av vissa undersökningar,
som jag har gjort, förekommer fler kontrakt
— särskilt med bolag — utan angiven
avverkningstid än man tror. Även
i södra Sverige förekommer det, herr
talman, att man tillämpar detta system
vid upprättandet av köpekontrakt rörande
skog på rot. Det är sålunda ingen
lokal företeelse att man inte anger någon
tid i kontraktet, inom vilken avverkningen
skall vara avslutad, utan rotposten
får stå kvar tills den maximala
tiden av fem år är nådd. På det sättet
gör ju bolaget, köparen, en betydande
vinst tack vare den årliga tillväxten.
Samtidigt uppstår inte bara en förlust
för säljaren, utan ur skogsvårdande synpunkt
inträder även den olägenheten att
man fördröjer tiden för skogsplantering
och andra skogsvårdande åtgärder. Börjar
man i större utsträckning skjuta fram
avverkningstiden allt längre från kontraktsskrivningen,
kommer ju den nuvarande
lagstiftningen, som vi haft sedan
år 1907, att hindra en rationell
skogsvård. Vi kommer därmed att göra
en nationalekonomisk förlust. Därför

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Om översyn av lagstiftningen beträffande köp av skog pa rot

skulle en förkortning av den till fem år
maximerade tiden få en ganska stor betydelse
även för samhällets del.

Våra skogsbilvägar har ju byggts ut
avsevärt under de senaste årtiondena,
vilket också talar för en kortare avverkningstid.

Det är riktigt — vilket utskottet pekar
på —• att skogsägarna bär sina egna intresseorganisationer,
som kan medverka
till att det inte skrivs några köpekontrakt
utan att det angives en kortare
avverkningstid. Tyvärr är emellertid inte
alla skogsägare med i organisationerna.
För min personliga del tror jag, att eu
stor del av de skogsägare, som säljer
skog på rot, är gamla och sjuka människor
eller av andra anledningar förhindrade
att själva hugga och driva ut
skogen. Detta är kanske en av anledningarna
till att missbruket har blivit
större.

Motionärerna bär vidare som stöd för
kravet på en översyn ansett att det bör
klargöras i lag i vad mån upplåtelse av
skogsavverkningsrätt är att anse som
köp av lös egendom samt att behov föreligger
av regler om ersättning i fall då
rotpost ej avverkas inom avtalad tid. Vi
förutsätter i reservationen, att även denna
fråga uppmärksammas vid den fortsatta
behandlingen av lagberedningens
förslag.

Herr talman! Vi reservanter anser att
det är mycket som talar för att den
maximala tiden av fem år blir avkortad.
Jag ber därför att få yrka bifall till den
vid utskottsutlåtandet fogade reservationen.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga skall jag be att få framföra några
synpunkter — jag skulle annars ha kunnat
helt ansluta mig till vad som här
framförts av herr Ernst Olsson.

I en motion, som väcktes i fjol, framförde
vi ett direkt yrkande om förkortning
av tiden för köparnas rätt att låta
en rotpost stå kvar. Tyvärr vann inte
den motionen riksdagens bifall. Man hade
stora sympatier för motionen, men

det ansågs att det här gällde ett alltför
stort område för att man skulle kunna
fatta ett direkt beslut i frågan. Vi har
därför i år återkommit med ett krav på
en utredning.

Jag beklagar att utskottet har intagit
en så negativ inställning i en så pass viktig
fråga både för den enskilde och för
samhället som sådant. Jag förstår helt
enkelt inte vilka motiv som ligger bakom
utskottets avslagsyrkande. Lagen är
över 50 år gammal. Det gläder mig att
se jordbruksministern närvarande när vi
diskuterar denna fråga. Jag hoppas verkligen
att vi skall få denna sak ordnad,
även om detta inte kan ske med anledning
av denna motion.

Jag vill säga att förhållandena har
ändrats kolossalt sedan lagen antogs.
Den utveckling som skett från början
av 1900-talet till 1960-talet är enorm.
Vi har fått nya maskiner och nya redskap,
som gör det lättare att ta fram
skogen. Vi har fått skogsbilvägar, och
därigenom förkortas drivningsvägarna.
Orsaken till att man ville ha en tid av
fem år var ju att det kanske var rätt
svårt för många att driva ut en sådan
här post så hastigt — det kunde bli snövintrar,
vintrar med dåligt underfrusen
mark o. s. v.

Den skillnaden bär också inträffat, att
samhället ställer betydligt högre krav
på skogsvården. Det har samhället rätt
att göra, ty detta är en nationalekonomisk
fråga av betydande mått. Men genom
denna långa avverkningstid, denna
långa väntan, som nu sker, utnyttjar —
som herr Olsson sade — bolagen tillväxten
för att tjäna pengar därpå. Det har
gjorts en utredning inom Mellersta Västerbottens
och Skellefteortens skogsägareföreningars
områden, och den utredningen
har redovisats av jägmästare Jan
Häckner. Om vi läser den utredningen,
finner vi siffror, som ingen skulle kunna
tro är sanna. Utredningen har visat
att om man alltså låter fröträd stå kvar,
dessa »överståndare» — som vi säger
på skogsspråk — de utstämplade stammarna
under denna femårsperiod ökat
sin kubikmassa med 68 procent och sitt
värde med 165 procent. Denna kraftiga

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om översyn av lagstiftningen beträffande
värdestegring är till stor fördel för bolagen,
alltså för köparna. Vi förstår att
detta är till nackdel för dem som sålt.
Nu kanske någon här skulle tro att det
var oklokt av vederbörande att göra en
utstämpling vid ett sådant tillfälle och
inte utnyttja en sådan ökning av kubikmassan
och värdet, men så är det inte.

I dessa fall gällde det »överståndare»,
och vi förstår att det ur skogsvårdssynpunkt
är till stor nackdel, när de stora
arealerna inte ger full avkastning. Det
är ur skogsägarnas synpunkt en stor förlust
att de inte kan få bort denna skog.

Skogsvårdsåtgärderna har försvårats
och vi har många exempel på detta. Vi
bör ha klart för oss att skogen skall skötas
och att det skall planteras så att vi
får skog tillbaka. Men genom det förfaringssätt
som nu tillämpas på vissa håll
är det stora värden som går till spillo.
Jag har studerat listan över de ledamöter
som var närvarande vid tredje lagutskottets
utlåtande vid frågans behandling,
och jag måste säga att jag blev
minst sagt förvånad när jag såg att människor,
som sysslar med skogsvårdsåtgärder,
hade hjärta att gå emot en sådan
här motion.

Nu är det ju så att jordabalksutredningen
håller på med sitt arbete, men
utredningen vill för sin del inte förkorta
avverkningstiden, och det vill inte
tredje lagutskottet heller. Reservanterna
vill däremot göra det, och jag måste
säga att reservanterna i stort sett har
tillmötesgått önskemålen i motionen.

Jag vill därför yrka bifall till den reservation
som här föreligger.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Som herr Jonasson redan
har nämnt är det andra året i följd
som samma motion återkommer, och
man kan väl inte säga så mycket om
det, men å andra sidan tycker jag att
det är för mycket begärt av honom att
kräva, när riksdagen i fjol på utskottets
hemställan avslog hans motion, att
tredje lagutskottet nu skall biträda den.
Det är givetvis riksdagsmännens rättighet
att väcka samma motion hur många

köp av skog på rot

år som helst i följd — det kan ingen
förmena dem — men vad man från dessa
motionärers sida ändå inte bör kräva
är att utskottet, som det ena året har
kommit underfund med att det måste
avslå motionen, det andra året skall
vara berett att ta motionen.

Jag väckte i min ungdom i andra
kammaren samma motion tvenne år i
följd, men när motionen kom upp andra
året visade utskottets ordförande ett
så bistert ansikte och uppträdde så ovänligt
mot mig, att jag aldrig kom tillbaka
med samma motion. Så gör vi emellertid
inte i tredje lagutskottet. Vi har
i år likväl som tidigare ingående diskuterat
herr Jonassons motion, och vi
har gett en så välvillig skrivning som
över huvud taget någon motionär kan
begära, om inte motionen bifalles.

Utskottet och reservationen skiljer sig
inte i sak. Vi är ju båda överens om
herr Jonassons linje då det gäller avverkningarna,
som bör komma före tredje
året, och samma uppfattning har ju
reservanterna. I stort sett råder sålunda
ingen skillnad mellan oss. Jag har svårt
att begripa varför herr Jonasson nu yrkar
bifall till reservationen, som ändå
går emot hans motion om en utredning.
Reservanterna anser inte heller att det
är lämpligt att göra en utredning nu,
och därför kan man fråga sig om inte
herr Jonasson antingen har läst fel i
reservationen eller också kommit underfund
med att tredje lagutskottet inte är
så negativt i denna fråga som han har
velat göra gällande. Vi anser alltjämt
liksom motionären att avverkning av
ifrågavarande skog bör ske inom treårsgränsen,
och utskottet konstaterar, vilket
inte ens herr Jonasson kan förneka,
att längre tidsperioder än tre år numera
sällan förekommer.

Ja, utskottet har till detta givit motionären
ett varmt finger då utskottsmajoriteten
i slutet av sitt utlåtande skriver:
»Det kan således ifrågasättas, huruvida
ej en närmare reglering rörande
upplåtelser av skogsavverkningsrätt är
påkallad. En eventuell ny lagstiftning
synes ej lämpligen kunna begränsas på
sätt motionärerna angivit utan torde

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Om översyn av lagstiftningen beträffande köp av skog på rot

böra avse institutet i dess helhet och
möjligen även vissa närliggande rättsområden.
Lagberedningen har i förslaget
till jordabalk jämväl upptagit frågan
om behovet av en specialreglering i ämnet.
»

Jag begär inte med detta att herr
Jonasson skall tacka tredje lagutskottet,
men jag tycker i alla fall inte att han
skall beskylla utskottet för att vara negativt
i denna fråga, när vi är så välvilt
liga och nästan ömma om motionären,
att vi på detta sätt skriver att han långa
stycken har rätt och att vi för vårt
vidkommande gärna vill hjälpa till i
fortsättningen.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle givetvis vara
mycket tacksam mot tredje lagutskottet
för att det har velat behandla och
avslå denna motion, men tyvärr hjälper
man inte de människor som har
råkat i en besvärlig situation på detta
sätt.

Herr Lindahl, min gode bänkkamrat,
sade här att riksdagen i fjol avslog samma
motion och att jag därför inte borde
ha kommit tillbaka med den. Får
jag då ställa en fråga till herr Lindahl.
Hur många motioner skulle det
finnas här på riksdagens bord, om alla
som tidigare varit framme hade helt
avsågats?

Man kanske kan säga att vi har fått
en välvillig skrivning, men det hjälper
inte här. Vad jag närmast här skulle
vilja fästa kammarens uppmärksamhet
på är att herr Lindahl säger att det inte
föreligger någon skillnad mellan reservanterna
och utskottsmajoriteten.
Jag ber då att kammarens ledamöter
läser överst på sidan 5 i utskottsutlåtandet
där det heter: »Yrkandet om utredning
torde för övrigt böra avvisas re -

dan därför att frågan aktualiserats genom
lagberedningens år 1960 framlagda
förslag till jordabalk och torde komma
att övervägas i anledning härav. I
förslaget har, som anmärkts i den tidigare
redogörelsen, den nu föreskrivna
längsta tiden för ifrågavarande upplåtelser
bibehållits.»

Utskottsmajoriteten anser sålunda att
tiden skall bibehållas.

Reservanterna säger däremot på nästa
sida: »I förslaget har den nu föreskrivna
längsta tiden för ifrågavarande
upplåtelser bibehållits. Utskottet,
som i likhet med motionärerna anser en
kortare maximitid angelägen ...» Det
är där skillnaden ligger, herr Lindahl,
mellan utskottet och reservanterna.

Vidare säger herr Lindahl att de längre
tidsperioderna inte utnyttjas i så
många fall, men det förekommer dock.
Det gäller, som herr Olsson sade, närmast
änkor och sådana människor som
inte kan avverka själva. Det är vår
plikt att hjälpa dessa och det har riksdagen
en möjlighet att göra nu.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Herr Jonasson har riktat
några älskvärda ord till en av ledamöterna
i tredje lagutskottet som varit
med om detta ärendes behandling. Därvid
avsåg han mig. Jag hade tyvärr inte
tillfälle att vara med när utskottsutlåtandet
justerades, men i stort sett är jag
nöjd med skrivningen.

Först vill jag säga herr Jonasson, att
jag kan oreserverat hålla med honom
om att avtal om rotförsäljning av skog
bör göras så kortfristiga som möjligt. Ur
bl. a. skogsvårdssynpunkt är det önskvärt,
att sådana avtal begränsas till högst
ett år. Men saken är ju inte så enkel att
man kan göra detta, ty bevisligen ligger
det så till, att det ännu förekommer trakter
i vårt land, där man inte med säkerhet
kan driva ut virket ens inom tre, fyra
eller fem år. Det är därför man har
denna spännvidd kvar i lagen, att tiden
i vissa undantagsfall kan förlängas intill
fem år så att de rent lokala förhål -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om översyn av lagstiftningen beträffande köp av skog på rot

landena — ofta klimatiska — skall göra
det möjligt att företa avverkningen.

Nu tycker jag nog att både herr Jonasson
och herr Olsson gör för stor sak
av denna giltighetstid. Det är ju fråga
om en maximitid och ingenting annat.
Det står alltså var och en fritt att begränsa
tiden efter önskan. Man kan begränsa
den till ett år eller två år, men
man kan också begränsa den till sex
månader. Jag skrev ett avverkningskontrakt
i december, i vilket föreskrevs att
virket skulle vara inte bara avverkat
utan även ulforslat från skogen och
dess närhet före den första maj i år.
Man bär sin frihet att skriva kontrakten
så som man tycker är lämpligast.
Maximitiden av fem år är bara till för
undantagsfall, då man inte iir säker på
att kunna företa avverkningen på kortare
tid. Och detta i säljarens eget intresse.

Det förefaller mig som om herr Jonasson
förväxlade maximitiden och förmågan
att skriva kontrakt. Det är tydligen
i fråga om kontrakteringen av avverkningsrätten
det brister. Vi har rätt att
inom femårsperioden stadfästa vilken
tid som helst, likaså vilka villkor som
helst för avverkningen. I södra Sverige
begränsar vi numera i regel tiden till
ett år. Genom mina händer har gått
många tusen avverkningsposter, omfattande
miljontals kubikmeter, men vi
har aldrig som jag kan erinra mig haft
något bråk i fråga om en avverknings
utförande.

Jag skulle tro att det i dag är rätt
äventyrligt att nämnvärt inskränka på
lagens fem år — inte för sydsvenska
förhållanden men för Norrland; och jag
anser nog att man skall ha samma tidsbegränsning
för hela landet. Kanske
man kunde inskränka tiden något år,
men att tiden är mogen för det vågar jag
inte ta på mitt ansvar. Den frågan är
främst beroende av i vilken takt vi kan
bygga ut vårt skogsbilvägnät och andra
kommunikationsleder, ty det är på
grund av transportförhållandena som
ännu de längre avverkningstiderna bör
bibehållas. Ni bör komma ihåg att förhållandena
i en del landsändar är såda -

na, att man på grund av transportsvårigheterna
inte har kunnat återkomma med
avverkningar mer än kanske vart femtionde
år! Jag var i Jämtland för några
år sedan — jag erinrar mig det just nu —
och besiktigade bl. a. en ny skogsbilväg.
Man hade sedan 1902 inte gjort någon
avverkning i de trakter den vägen nu
nådde. Jag vill alltså framhålla som en
brist inom vissa landsändar att man inte
lärt sig skriva kontrakt, d. v. s. att
skogsägarnas egna organisationer inte
tagit upp denna fråga och att skogsägarna
inte heller sökt kontakt med skogsvårdsstyrelsen
och fått de råd beträffande
kontraktsskrivning som är nödvändiga.
Det är det som är den springande
punkten, nämligen att man skall
skriva kontrakt som garanterar att avverkning
sker inom rimlig tid och som
reglerar även andra förhållanden, t. ex.
rätten till eventuellt kvarstående skog.
Kanske skogsägaren vidare önskar t. ex.
att köparen med hänsyn till skogsvården
skall vara skyldig att avverka alla
stämplade träd; då bör även en bestämmelse
härom intagas i kontraktet.

Herr talman! Jag har inte mycket mer
att säga. För mig är maximitiden inte
det avgörande, utan det är sättet för
kontraktens uppgörande. Detta är i viss
mån en utbildnings- och upplysningsfråga.
Det är där som det förefaller att
brista i t. ex. Värmland. Min egen erfarenhet
från södra Sverige är att det
endast är i rena undantagsfall som det
numera uppstår tvister eller olägenheter
av denna art vid försäljning av rotposter.

Utskottet har även tagit upp en del
andra frågor. Man berör bl. a. frågan om
en närmare reglering av skogsavverkningsrätten
ur mera juridiska synpunkter
och ifrågasätter om det här behövs
en översyn. Man är inte helt på det klara
med om rotposterna skall anses som
köp av lös egendom, medan skogen i övrigt
betraktas som fast egendom. Jag
tycker att utskottet även härvidlag har
funnit den lösning som är bäst för dagen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Om översyn av lagstiftningen beträffande köp av skog på rot

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Herr Hansson i Ronneby
säger att han oreserverat håller med
mig om att det bör vara en kort avverkningstid.
Om vi är överens om den
saken kan man väl inte som herr Hansson
yrka på att den nuvarande ordningen
skall få fortsätta. Det är väl en enkel
ekvation.

Herr Hansson säger vidare att det behövs
en maximitid. Det är klart, men
den kan väl inte behöva vara så lång
som 5 år. Kontrakten kan skrivas såsom
man vill, förklarar herr Hansson,
och man kan där ange en bestämd tid.
Visst kan man det, och det gör också
de som är vakna och följer med, men
det är många människor som inte klarar
upp en sådan sak. Det är många
som har ringt till mig och beklagat sig
och vädjat att vi skall göra något åt
denna sak.

När domänverket säljer skog, garderar
sig verket alltid och har en viss bestämd
tidsplan för när virket skall vara
undan. Stiftsnämnderna gör på samma
sätt. Stiftsnämnden i Värmland har den
bestämmelsen, att om något inträffar
som gör att köparen inte kan få ut virket,
så förbinder han sig enligt avtalet
att betala en viss extra ersättning för
den längre tid som virket står kvar.

Jag förväxlar ingenting här, herr
Hansson. Vi kommer dock aldrig ifrån
att när ingenting skrivs i ett kontrakt,
kan vederbörande bolag (köpare) låta
skogen stå i upp till fem år enligt nuvarande
ordning. Den tiden är för lång
och det är detta som vi vill komma till
rätta med.

Sedan talade herr Hansson om att
skogsägarföreningarna kunde klara det
här. Ja, om vederbörande utbjöd sina
försäljningar till skogsägarföreningen,
vore saken klar, men det är inte så det
går till. Genom en utredning skulle man
kunna åstadkomma en förnuftig uppläggning
med föreskrifter om en rätt
kort tid och ersättning, därest särskilda
omständigheter inträffar som gör att
vederbörande inte kan ta ut virket. Det
går inte att ursäkta sig här, herr Hansson!
Det är bolagsintressena som dominerar.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Jag vill endast säga till
herr Jonasson, att vi inte har några bolag
i Blekinge, men vi har desto fler
bönder. Som herr Jonasson vet är Blekinge
landets mest utpräglade småbrukarlän,
och det är bl. a. småbrukarnas
intressen som skogsvårdsstyrelsen har
att beakta.

Herr Jonasson säger att om ingenting
skrivs i ett kontrakt, så gäller lagen.
Det är riktigt, men felet är att det inte
skrivs någonting i kontraktet. Skriv dit
bestämmelser, så är ni på den säkra sidan!
Det hör väl bl. a. till skogsägarföreningens
uppgift att lämna den service
till sina medlemmar som krävs för
att riktiga kontrakt skall bli skrivna.
Detta är också skogsvårdsstyrelsens
uppgift. I vår undervisning lär man bl. a.
ut vad ett kontrakt bör innehålla. Är
det någon som ändå inte klarar det, har
han länsskogvaktaren att vända sig till.
Det gör man också, hur gammal eller
sjuk man än är. Därför har jag också i
motsats till herr Jonasson sluppit telefonpåringningar
om sådana ting. Det har
ordnat sig ändå.

Herr JONASSON (ep):

Skogsägarföreningarna har inte monopol
på att köpa allt virke av skogsägarna.
Hur skall då skogsägarföreningarna
kunna blanda sig i det här? Det är
rent omöjligt. Här gäller det att genom
lagstiftning rätta till förhållandena, det
kommer vi inte ifrån.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr förste vice talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

Nr 9

Fredagen den 28 februari 1962

varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
förste vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Hansson, Nils, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —98;

Nej —14.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av motioner om giltigheten av utländskt
körkort, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare
Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från och med den

5 till och med den 11 mars 1962 för att
i Wien deltaga i en konferens om utlandshjälpsfrågor.

Stockholm den 28 februari 1962

Alva Myrdal

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 82, till Konungen
i anledning av den av Kungl. Maj:t
i statsverkspropositionen under för flera
huvudtitlar gemensamma frågor behandlade
frågan om sommartidstjänstgöringen
i statsförvaltningen.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 31 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

48, angående omorganisation av de
fiskesakkunniga organen i vattenmål,
in. m.;

nr 56, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370); och

nr 65, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.44.

In fidem
K.-G Lindelöw

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620340