Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9 FÖRSTA KAMMAREN 1961

3—8 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 3 mars Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Carlsson, Eric, ang. förlängning av remisstiden för betänkandet
om ny kommunindelning ...................... 3

av herr Lundström ang. erfarenheterna av den generella hastighetsbegränsningen
under tiden den 22 december 1960—den

9 januari 1961 .......................................... 3

Tisdagen den 7 mars
Svar på interpellationer:

av herr Arvidson om maximering av insatsbeloppet vid V 5-spel 13
av herr Osvald ang. verkställd utredning rörande objektiviteten

vid forskning och försök på växtnäringsområdet .......... 14

Interpellationer:

av herr Bengtson ang. tobaksreklamen ...................... 22

av herr Pettersson, Harald, ang. allergiframkallande kemisk-tek niska

artiklar .......................................... 23

Onsdagen den 8 mars

Insamlingen »Sverige hjälper» ................................ 27

Svar på interpellation av herr Edström om ett centralt samordningsorgan
för intagning till de spärrade akademiska utbildningslinjerna
.............................................. 27

Anslag under andra huvudtiteln:

Inrättande av en personlig tjänst som byråchef för statsministerns
sekreterare ........................................ 29

Fyra assistentbefattningar vid specialanstalter för svårbehand lade

inom fångvården .................................... 35

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till

avlöningar ................................................ 37

Om försäljning av statens aktier i LKAB, m. in................. 38

Utflyttning från stockholmsområdet av försvarets fabriksstyrelse 50

Schablonbeskattning av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter 55

översyn av reglerna för uppskattning av naturaförmåner ........ 62

Om rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning inom familje bolag

till pension .......................................... 64

Om avskaffande i fredstid av arreststraff ...................... 68

Pensionsförmåner åt hemmadöttrar m. fl....................... 69

Fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring ...................... 71

Om viss rätt att mot ersättning utföra skogskörslor med traktor . . 7»

Ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastik

behandling ................................................ 31

Fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete .................... 85

Vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd ---- 89

Tillgodoseende inom socialpolitiken av eftersatta gruppers behov 109
Interpellation av herr Jansson ang. Järvafältets framtida användning
...................................................... Dl

I Första kammarens protokoll 1961. Nr 9

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 8 mars sid.

Val av ledamöter och suppleanter i opinionsnämnden .......... 25

Val av valmän jämte suppleanter för utseende av riksdagens justi tie-

och militieombudsmän samt deras ställföreträdare ........ 25

Val av ombud jämte suppleanter i Europarådets rådgivande församling
.................................................. 26

Statsutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifterna under andra huvudtiteln
(justitiedepartementet).............................. 29

— nr 9, ang. anslag å kapitalbudgeten: kommunikationsdepartementet
.................................................. 3g

— nr 31, ang. anslag å kapitalbudgeten: justitiedepartementet . . 36

— nr 32, ang. anslag å kapitalbudgeten: inrikesdepartementet.... 36

— nr 33, om upptagande å riksstaten av underskottet för luftfarts fonden

.................................................. 3g

— nr 34, om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av

anslag till avlöningar ...................................... 37

— nr 35, om försäljning av statens aktier i LKAB, m. m......... 38

— nr 36, om utflyttning av försvarets fabriksstyrelse från stockholmsområdet
till Eskilstuna .............................. 50

Bevillningsutskottets betänkande nr 2, ang. ändrad lydelse av 19 §
och 32 § 2 mom. kommunalskattelagen ...................... 55

— nr 4, ang. ändrad lydelse av punkt 6 av anvisningarna till 24 §

kommunalskattelagen ...................................... 55

— nr 7, om översyn av reglerna för uppskattning av naturaförmåner
.....•_•••;............................................ 62

— nr 8, om rätt till avdrag vid beskattningen för avsättning inom

familjebolag till pension .................................. 64

— nr 17, om en särskild försäljningsskatt på pornografiska tidskrifter
m. fl. tryckalster .................................. 68

— nr 22, ang. normerna för skatteavdrag för avskrivning å byggnader
inom jordbruket .................................... 68

Första lagutskottets utlåtande nr 10, om avskaffande i fredstid av
arreststraff .............................................. 68

— nr 11, om svensk anslutning till Madridövérenskommelsen angående
internationella varumärkesregistreringar ............ 69

— nr 12, om avförande av uppgift ur straffregistret, m. m....... 69

—- nr 13, om viss ändring i kollektkungörelsen ................ 69

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, om pensionsförmåner åt vissa

grupper av kvinnor ...................................... 69

— nr 8, ang. fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring .......... 71

nr 9, ang. statens avgifter för den allmänna tilläggspensioneringen
.................................................. 79

— nr 11, om rätt för jordbrukare och maskinhållare att mot ersättning
utföra skogskörslor med traktor .................... 79

— nr 12, ang. ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för

sjukgymnastisk behandling ................................ 81

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, om förbättring av lägenhetsarrendatorernas
ställning .................................. 85

— nr 7, ang. fortsatt giltighet av lagen om tillståndstvång för

byggnadsarbete .......................................... 85

Jordbruksutskottets utlåtande nr 8, ang. vissa stödåtgärder i anledning
av skadorna å 1960 års skörd ...................... 89

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 4, om tillgodoseende
inom socialpolitiken av eftersatta gruppers behov .......... 109

— nr 5, om viss ändring av bestämmelserna angående kostnadsfritt
tillhandahållande av Svensk författningssamling ........ Ilo

— nr 6, om rätt att tillgodoräkna betyg och examen från vissa skolor
i Indien ..............................................

Fredagen den 3 mars 1961

Nr 9

Fredagen

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 24 nästlidne
februari.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson, Torsten, för tiden
den 6—den 10 innevarande månad
för utrikes resa (studium av lokaliseringsverksamheten
i Finland).

Vidare beviljades herr Lindahl ledighet
från riksdagsgöromålen för tiden
från och med den 1 till och med den
15 mars på grund av ett från honom inkommet,
nu uppläst läkarintyg, utvisande
att han till följd av diabetes gangrän
hö. häl vore sjukskriven för tiden till
och med sistnämnda dag.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1961/62 till nybyggnad för lärarhögskolan
i Malmö;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
in. in.;

den 3 mars

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Helmy
Berg m. fl.; och

nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 74, till Konungen i anledning av
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vattenlagen,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 75, till Konungen, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 81, till Konungen i anjedning av
väckta motioner om rätt till änkepension
enligt folkpensioneringslagen i vissa
fall.

Ang. förlängning av remisstiden för betänkandet
om ny kommunindelning

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Eric Carlssons interpellation angående
förlängning av remisstiden för betänkandet
om ny kommunindelning, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Eric Carlsson har frågat
mig om jag är villig att förlänga remiss -

Nr 9

Fredagen den 3 mars 1961

Ang. förlängning av remisstiden för betänkandet om ny kommunindelning

tiden för betänkandet angående ny kommunindelning.

Till svar härpå får jag meddela, att
då den tryckta upplagan av betänkandet
blivit något försenad och då det är ytterst
angeläget att remissinstanserna får
erforderlig tid till sitt förfogande, har
jag beslutat utsträcka remisstiden till
den 15 maj 1961.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framföra mitt tack för svaret och
för att min och många andras önskan
om en förlängd remisstid tillmötesgåtts.
Jag förutsätter därvid, att kommunerna
via länsstyrelserna får längre remisstid
och bättre möjligheter att pröva det
framlagda förslaget. Enligt min mening
bör den förlängda remisstiden utnyttjas
så, att kommunerna får åtminstone tiden
fram till den 20 april. Vidare skulle
jag vilja stryka under vad statsrådet
framhöll om betydelsen av att remissinstanserna
får tillräcklig tid på sig —
och att man också utnyttjar detta för
att ta del av och pröva det framlagda
förslaget.

Före ett regeringsbesluts tillkomst
skall enligt grundlagen varje ärende beredas,
bl. a. genom nödiga upplysningar
inhämtade från vederbörande ämbetsverk.
Detta har i vårt land vidgats till
att omfatta även övriga berörda offentliga
institutioner liksom intresserade delar
av Organisationssverige. Denna ordning
lär ju vara någonting ganska unikt
för vårt land. Det är också all anledning
att vakta och vårda en sådan ordning
för regeringen och remissinstanserna.
För oss som har direkt förankring
i den kommunala självstyrelsen är
en allsidig och grundlig behandling avbetänkandet
angelägen, emedan det
skall utgöra en grundval för statsmakternas
åtgöranden.

När man, herr talman, tar del av det
betänkande, som föreligger i kommunindelningsfrågan,
kan man inte undgå

reflexionen att det är fråga om ett ganska
säreget betänkande. Inga direktiv
har funnits. Fn del av utredningsmännen
tillkallades i mitten av oktober
1959, andra tillkallades den 30 juni ocli
ytterligare några så sent som den 11 november
förra året. Betänkandet är dagtecknat
i februari 1961. Då man även
bland de utredningsmän, som varit med
från början, direkt framhåller att tidsnöden
inte möjliggjort någon grundligare
prövning av värderingar och omdömen
och att möjligheterna att analysera
och penetrera olika spörsmål varit begränsade,
måste man dra slutsatsen att
den förlängda remisstiden inte är tilltagen
i överkant. Med hänsyn till att
statssekreteraren i inrikesdepartementet
offentliggjort, att något förslag inte är
att vänta till vårriksdagen, kunde det ha
varit befogat med ytterligare förlängning.
Den nu medgivna remisstiden måste
betraktas som ett minimum.

Det är dock min förhoppning att den
förlängda remisstiden skall ge kommunalmännen
ute på fältet möjlighet att
sätta sig in i de olika förslagen och att
belysa konsekvenserna därav för kommunerna
och deras invånare till ledning
för den fortsatta behandlingen.

Jag ber att än en gång få framföra
mitt tack för svaret.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag hör också till dem
som är glada över att remisstiden för
betänkandet angående principerna för
den nya kommunindelningen blivit förlängd,
och det med en ganska avsevärd
tid — i varje fall är tiden nu så pass
lång att de organ inom primärkommuner
och landsting, vilka beretts tillfälle
att yttra sig om betänkandet, verkligen
får möjlighet att tänka över det något
innan remissvaret avges. Det är ju förutsättningen
för att remissvaret skall
vara av något egentligt värde. Detta får
inte, lika litet som utredningen, vara
något hastverk. Det skall vara resultatet
av ett moget övervägande.

Jag skulle emellertid vilja knyta några
reflexioner av mer allmän natur till

Fredagen den 3 mars 1961

Nr 9

Ang. förlängning av remisstiden
den nu diskuterade frågan. För snart
ett år sedan förekom i denna kammare
en mycket intressant interpellationsdebatt.
Herr Hagberg hade då interpellerat
statsministern med anledning av att
vissa kommunala och statliga myndigheter
riktat anmärkningar mot inte alltför
sällan knappt tilltagna remisstider.
Interpellationen var närmast föranledd
av att man fått kort remisstid för ett
mycket betydelsefullt och omfattande
betänkande, som då var aktuellt, nämligen
om utbyggnaden av det högre undervisningsväsendet
under 1960-talet.

De synpunkter statsministern då anförde
är enligt min uppfattning i stort
sett riktiga. Efter att ha understrukit
värdet av en remissbehandling poängterade
statsministern, att remissinstanserna
måste få skälig tid för sina överväganden
och ståndpunktstaganden för
att remissbehandlingen skall kunna bli
meningsfull. Ibland kan emellertid sådana
omständigheter av olika slag föreligga,
att skyndsamhet blir av nöden.
Det blir då alltid fråga om en bedömning
av ärendets sakliga angelägenhetsgrad,
och remisstiden får bestämmas
med ledning av denna bedömning.

I princip är detta ju alldeles riktigt.
Men det är också klart, att man kan ha
mycket olika uppfattning om när skyndsamhet
är av behovet påkallad, om det
hastar med ett nytt reform- eller lagförslag
eller om det är viktigare med en
noggrann och omsorgsfull bedömning av
remissinstanserna.

Det betänkande som just nu är aktuellt
gäller en fråga som har den allra
största betydelse för formerna, ja, kanske
t. o. m. för innebörden av den lokala
självstyrelsen i vårt land. Denna lokala
självstyrelse är ju någonting som vi vill
tillmäta det allra största värde, och de
beslut som kan komma att fattas på
grundval av utredningen kommer att
sträcka sina verkningar mycket långt
fram i tiden. Under sådana förhållanden
borde ärendet i princip aldrig behöva
handläggas med hets och brådska.
Så viktiga frågor bör man få tillfälle att
grubbla på länge — de bör inte lösas i
någon andfådd iver att få allt igenom

för betänkandet om ny kommunindelning
så snabbt som möjligt. Det är därför
naturligt att man med glädje konstaterar,
att regeringen till slut kommit att
fastställa en så lång remisstid, som den
från början borde ha insett vara den
riktiga, även om motiveringen för det
ändrade beslutet enligt min mening inte
är till alla delar riktig eller tillfredsställande.

Det finns andra exempel på att remisstiden
varit i kortaste laget. Det gäller
t. ex. läkarprognosutredningen. Den
första, stencilerade upplagan tog slut,
vilket gjorde att vissa underordnade remissinstanser
endast under en mycket
knappt tilltagen tid hade tillgång till betänkandet
i original. Det gäller läkarutbildningsberedningens
betänkande,
det gäller också prisövervakningskommitténs
betänkande angående en effektiv
prisövervakning — även här har
jäktet varit avsevärt.

Men understundom har jäktet legat
på ett annat plan. Departementet har legat
över de sakkunniga och har hetsat
på ett sätt, som inte kan vara riktigt om
man vill nå fram till ett gott resultat.
De indelningssakkunniga säger i sitt kapitel
1, som betecknande nog heter »Utredningsuppdraget
och sättet för utredningsarbetets
bedrivande», bl. a. följande:
»Utredningsarbetet har måst bedrivas
med stor intensitet.» Härefter följer
några rader om motiven för detta, och
stycket avslutas med en mening: »Det
har också varit särskilt angeläget att
övervägandena i frågan gjorts så snabbt,
att en samordning mellan den pågående
skolplaneringen och planeringen för en
ny kommunindelning i görligaste mån
kan ske.»

Ja, jag kan förstå motiven, även om
jag tills vidare inte är helt övertygad om
nödvändigheten av den ytterligt intima
samhörighet mellan dessa båda frågor,
som man just nu i allmänhet tycks vilja
tro på. Jag tycker också att det här rör
sig om avgöranden, som har alltför stor
räckvidd och alltför stor betydelse för
framtiden för att snabbhet skall vara
en viktig faktor vid utredningsarbetets
utförande.

I betänkandet sägs i de särskilda vtt -

6 Nr 9 Fredagen den 3 mars 1961

Ang. förlängning av remisstiden för betänkandet

randena, som här har citerats av herr
Eric Carlsson, bl. a. följande: »Tidsnöden
har inte medgivit någon grundligare
prövning av de värderingar och omdömen
som kommit till uttryck i betänkandet.
» Och vidare heter det: »Det
hade emellertid enligt vårt förmenande
varit av värde och måhända jämväl ägnat
att underlätta genomförandet av reformen
om de sakkunniga haft tillfälle
att låt vara i begränsad omfattning diskutera
och i betänkandet belysa ytterligare
en del konsekvenser av reformen i
ekonomiskt och administrativt avseende.
»

Nog förefaller det just nu aktuella
utredningsarbetet ha gått fort. Och hur
skall man värja sig för intrycket, att
resultatet har blivit ett hastverk?

Liknande har situationen varit för
läkarprognosutredningen — här gäller
det dock i sanningens namn inte en så
viktig fråga som kommunindelningsfrågan.
Kungl. Maj:t fäste i juni 1960 läkarprognosutredningens
uppmärksamhet
på vad chefen för ecklesiastikdepartementet
anfört angående slutförande av
utredningens arbete före utgången av
1960, d. v. s. minst två år tidigare än
den tidsbegränsning som angivits i direktiven
och som där formulerats på
följande sätt: »Utredningen bör verkställas
så skyndsamt, att de ytterligare
utredningar om konkreta åtgärder på
utbildningsområdet, som kan påkallas
av prognosresultatet, hinner utföras före
budgetåret 1964/65.»

Hur genomfördes arbetet då man måste
ta hänsyn till denna ändrade arbetstakt?
Det framgår av de båda särskilda
yttrandena av Biörck och Hjern. Biörck
skriver så här . . .

(Herr talmannen yttrade: Jag ber den
ärade talaren hålla sig till nu föreliggande
ärende.)

Jag ville med vad jag här sagt belysa
inte enbart att remisstiden i många
fall bär blivit påfallande kort utan även
att utredningsarbetet har fått påskyndas
och utföras i en hast som inte alltid varit
lycklig för utredningarnas genomförande.

Jag vill påpeka, herr talman, att det

om ny kommunindelning
som framför allt givit anledning till mina
reflexioner naturligtvis har varit den
ursprungligen mycket korta tid som varit
tillmätt för remissbehandlingen i denna
särskilda fråga. Det är dock inte enbart
den sidan av saken som givit anledning
till reflexionerna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det ärende, som interpellationen
avser, behandlades i en motion
förra våren, i vilken begärdes en
allsidig utredning angående det spörsmål
som det här gäller. Utskottet uttalade
— och riksdagen godkände detta
uttalande — att det skulle bli en utredning
av frågan med parlamentarisk anknytning,
och med hänsyn härtill fann
utskottet någon framställning till Kungl.
Maj:t icke erforderlig. Det betyder såvitt
jag förstår, att man hoppades att
motionernas syfte — den allsidiga utredningen
— därigenom skulle bli tillgodosett.

Vid interpellationsdebatten i höstas
framhöll statsrådet till min stora besvikelse,
att frågan om kompetensfördelningen
mellan stat, landsting och primärkommuner
icke skulle komma att
tagas upp av utredningen. Det är beklagligt,
anser jag, framför allt ur den
synpunkten, att man redan från början
är inställd på att aptera ganska diffusa
begrepp till en indelningsreform, som
man dock förmenade skulle ha ett visst
bestående värde. Primärkommunerna
har redan nu vissa uppgifter, och vi
väntar — icke utan en viss bävan — att
de skall tilldelas ytterligare uppgifter,
som kan bli så omfattande att de spräcker
arbetsformerna för även de nya kommunerna.
Under sådana förhållanden
borde det vara rimligt, att man skaffar
klarhet om storleken av den kropp, som
skall få den klädsel som en ny kommunindelning
innebär, innan man bestämde
kostymen.

Jag undrar om inte någonting liknande
borde ha beaktats innan utredningen
utsändes på remiss. Jag vill ifrågasätta,
om den inte redan från början är behäf -

Fredagen den 3 mars 1961

Nr 9

Ang. förlängning av remisstiden
tad med en viss svaghet just därför, att
den förbiser så väsentliga synpunkter.

Det är inte min mening att, trots att
det gäller denna stora och viktiga fråga,
på något sätt anmärka på att statsrådets
svar på interpellationen var starkt koncentrerat;
det var ju helt naturligt. En
kåsör i någon huvudstadstidning berättade
vid ett tillfälle om ett »olycksfall i
arbetet» inom kanslihuset. Någon hade
ringt och frågat efter herr Palme, och
då lär man i växeln ha undrat, om det
inte möjligen i stället kunde gå an att
tala med statsministern! När statssekreteraren
i inrikesdepartementet gjort sitt
meddelande redan i onsdags, är det klart
att interpellationssvaret nu från inrikesministerns
sida kunnat göras ganska
kortfattat.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Tillåt mig säga till herr
Ferdinand Nilsson, att statssekreteraren
inte har meddelat innehållet i interpellationssvaret
till TT. Han har meddelat
att inrikesdepartementet har givit länsstyrelserna
besked om en förlängd remisstid,
ingenting annat.

Att denna debatt har kommit att utvidgas,
ger mig väl anledning till den
reflexionen att man på sina håll har
relativt gott om tid, och det beklagar
jag inte — jag gratulerar dem som har
det.

Här har framställts en interpellation,
och jag har givit ett svar, som jag förmodar
att vederbörande bör kunna känna
sig relativt tillfredsställd med. Jag
kan självfallet förstå, om man önskat ha
en ytterligare förlängning av remisstiden,
men vi behöver också tid för funderingar
och överväganden i anslutning
till de yttranden som vi får in från
remissinstanserna. Denna fråga kommer
att om möjligt föreläggas höstriksdagen,
och därför skall vi under sommarmånaderna
överväga en proposition i ämnet.

Jag förväntar att länsstyrelserna kommer
att förlänga remisstiden för kommunerna
med omkring en månad. Det
är ungefärligen den tid som herr Eric
Carlsson också tänkt sig.

ör betänkandet om ny kommunindelning

Då det gäller remisstiderna i allmänhet
skall jag inte ta upp någon diskussion.
Jag tillåter mig bara att säga, herr
talman, att det har riktats en interpellation
i andra kammaren till statsministern,
vilken han hade för avsikt att besvara
i tisdags denna vecka. Interpellanten
kunde emellertid då inte ta emot
svaret. Den frågan kommer alltså att bli
föremål för ett svar och en debatt i riksdagen.

Jag skall inte heller ge mig in på en
diskussion om indelningsbetänkandets
innehåll och om de frågor som här har
dragits upp. Dessa saker kommer ju upp
i riksdagen, och vi får då tillfälle att
diskutera alla de problem som sammanhänger
med denna angelägenhet, som vi
gemensamt — låt mig understryka det
— bedömer vara så utomordentligt viktig -

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
herr statsrådets synpunkt, att man i departementet
vill ha tid för överväganden,
men jag vill också framhålla angelägenheten
av att kommunerna får ordentlig
tid för sina överväganden. Här
gäller det dock til syvende og sidst kommunerna
och deras framtida möjligheter.
Ur den synpunkten bör kommunalmännen
få tid och tillfälle att läsa in
och penetrera betänkandet. Man vill diskutera
problemen och, höll jag på att
säga, sova på saken för att komma fram
till en bestämd uppfattning om hur det
hela kan tänkas verka ute i praktiken.
Frågeställningen måste ju bli för var
och en av oss: Hur verkar detta för människorna
i min egen bygd? Därför är
det angeläget att kommunerna verkligen
får tillräcklig tid på sig.

Slutligen skulle jag vilja erinra herr
statsrådet om vad hans företrädare i inrikesdepartementet
herr Eije Mossberg
skrev om den stora kommunindelningsreformen
— det återfinns i boken »Människan
och samhället», tillägnad vår nuvarande
statsminister på lians 50-årsdag.
Herr Mossberg skrev: »Som en sammanfattning
av erfarenheterna från arbetet

Nr 9

Fredagen den 3 mars 1961

Ang. erfarenheterna av den generella hastighetsbegränsningen under tiden den 22
december 1960—den 9 januari 1961

med kommunindelningsreformens genomförande
må framhållas, hur värdefullt
det visat sig vara, att vi verkligen
togo tid på oss och att det förberedande
utredningsarbetet kunde bedrivas i
en lugn takt och utan någon överdriven
forcering. Detta var nämligen nödvändigt
för att uppfattningarna ute i de
olika bygderna skulle stadga sig. Synnerligen
värdefullt har det också varit
att arbetet lagts upp på det sättet, att
de olika orternas befolkning genom sina
kommunala representanter har kunnat
få kontakt med utredningsarbetet
och göra sina synpunkter gällande, inte
bara en gång utan vid flera tillfällen,
allteftersom utredningsarbetet befunnit
sig på olika stadier.»

Herr talman! Jag tror att det finns
anledning framhålla, att dessa synpunkter
bör gälla också denna gång.

Hem statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Carlsson glömmer
en mycket viktig detalj i detta sammanhang,
nämligen att det föreliggande förslaget
bygger på frivillighet. Meningen
är att länsstyrelsen och kommunerna i
samverkan skall dra upp gränslinjerna
för de tilltänkta kommunblocken. Vi har
inte tänkt att kommunerna skall sammanslås
tvångsvis. Det blir tillfälle för
kommunalmännen att med länsstyrelserna
i lugn och ro diskutera de blivande
kommunblocksgränserna, innan något
avgörande sker. Om regering och
riksdag stannar för de sakkunnigas förslag
beträffande blockgränserna och dessa
gränsers fastläggande i administrativ
ordning, blir det också tillfälle för
kommunerna att med regeringen diskutera
gränsdragningsfrågorna, därest
kommunerna från sina synpunkter skulle
finna att länsstyrelsens förslag inte är
tilltalande. Det arbete som herr Eric
Carlsson talar om kommer alltså att bedrivas
i samverkan med kommunalmännen
själva under det närmaste året.

Detta är en skillnad, som jag har velat
peka på, i jämförelse med den situation
som förutvarande inrikesministern
Mossberg befann sig i. Man sik -

tade nämligen till en tvångsmässig kommunsammanslagning
i det beslut som
fattades år 1950 och trädde i tillämpning
år 1952.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Min avsikt var inte att
i förväg gå in på utredningens förslag
utan att diskutera innehållet i det svar
jag fått på min interpellation. Men får
jag nu säga, att låt vara att man kan
tala om frivillighet i detta sammanhang,
så är det dock en frivillighet med tvång
när det gäller att utse representanter i
en samarbetsnämnd och deltaga i nämndens
arbete. I utredningens betänkande
föreligger ett lagförslag, om vars konsekvenser
man i dag vet ganska litet. Såvitt
man kan förstå, kommer det dock
att innebära tämligen stora befogenheter
för detta s. k. »frivilliga» samarbetsorgan.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. erfarenheterna av den generella hastighetsbegränsningen
under tiden den 22

december 1960—den 9 januari 1961

Ordet lämnades till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som meddelat, att han
ämnade vid detta sammanträde besvara
herr Lundströms interpellation angående
erfarenheterna av den generella hastighetsbegränsningen
under tiden den 22
december 1960—den 9 januari 1961, och
nu yttrade:

Herr talman! Herr Lundström har
frågat mig, om jag vill lämna en redogörelse
för de erfarenheter, som vunnits
av den generella hastighetsbegränsning
för vägtrafiken, som gällde under tiden
den 22 december 1960 t. o. m. den 9 januari
1961, samt hur jag bedömer dessa
erfarenheter med hänsyn till kommande
försök med tidsbegränsad hastighetsbegränsning.
Med anledning härav får
jag meddela följande.

Bearbetningen av de uppgifter om erfarenheterna
av hastighetsbegränsning -

Fredagen den 3 mars 1961

Nr 9

Ang. erfarenheterna av den generella hastighetsbegränsningen under tiden den 22

en, som kommunikationsdepartementet
i mitten av januari begärde från olika
myndigheter och sammanslutningar och
som nyligen inkommit till departementet,
är icke helt avslutad och beräknas
ta ännu någon tid i anspråk. Det är min
avsikt att redovisa ifrågavarande undersökning
för riksdagen i början av
april i samband med att förslag framlägges
i vissa vägtrafikfrågor.

Jag anser mig emellertid redan kunna
säga, att erfarenheterna av den temporära
hastighetsbegränsningen är av sådan
art, att ytterligare försök med dylika
hastighetsbegränsningar får anses
motiverade. Genom upprepning av försöket
torde bl. a. bättre underlag kunna
erhållas för bedömande, huruvida
den markanta nedgång av olycksfrekvensen,
som inträdde samtidigt med
det förra försöket, var en följd av detta
eller helt eller delvis härrörde av andra
orsaker. Vidare är det givetvis av
värde att få erfarenheter av temporära
hastighetsbegränsningar vid olika årstider
och under olika vägförhållanden. En
annan fråga, som behöver ytterligare belysas,
innan en mera definitiv ståndpunkt
kan tas, gäller den lämpligaste hastighetsgränsen.
Vid förra försöket sattes
hastighetsgränsen som bekant till 80 kilometer
i timmen. Skäl talar för att man
vid ett försök, som äger rum under bättre
vägförhållanden, bör pröva en något
högre hastighetsgräns.

I anslutning till det sagda vill jag
meddela, att Kungl. Maj:t på mitt förslag
i dagens konselj beslutat utfärda
kungörelse om tillfällig hastighetsbegränsning
för motorfordon vid påskhelgen
i år. Hastighetsgränsen har satts till
90 kilometer i timmen. Tiden har satts
från och med den 28 mars t. o. in. den
5 april.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Lundströms interpellation.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Låt mig först till statsrådet
och chefen för kommunikations -

december 1960—den 9 januari 1961
departementet få framföra ett tack för
svaret på min interpellation. Jag hade
naturligtvis hoppats att statsrådet redan
i interpellationssvaret skulle ha varit i
tillfälle att närmare gå in på en sakredogörelse
för lärdomarna av fartbegränsningen
kring jul- och nyårshelgerna.
Då emellertid redan trafiksäkerhetsrådets
nyss avgivna rapport till departementet
innehåller stora luckor, har
jag en viss förståelse för statsrådets önskan
om en grundligare bearbetning av
materialet. Trafiksäkerhetsrådet säger
ju också självt att det av tidsskäl inte
har hunnit med en viss önskad genomgång
av alla omständigheter kring fartbegränsningen
och motsvarande perioder
för de senaste åren. Då jag hoppas
att den redovisning, som statsrådet förebådar
til] i april, sker på ett sådant
sätt att erfarenheterna av fartbegränsningen
också kan diskuteras i denna
kammare, kan ju en debatt om resultatet
av och olika problem kring den tidigare
fartbegränsningen anstå till dess.

Då emellertid statsrådet nu förebådar
nya prov av hur en fartbegränsning verkar,
skulle jag vilja framföra några synpunkter.
Jag kan säga att de huvudsakligast
sammanfattas i en maning: Planlägg
de fortsatta experimenten så att de
verkligen ger mätbara resultat av fartbegränsningens
eget värde som olycksbegränsande
faktor! För att sådana resultat
skall kunna nås krävs, såvitt jag
förstår, en fullständig planläggning av
proven. Det räcker inte bara med att
utfärda en bestämmelse att nu skall det
bli fartbegränsning på vägarna mellan
den och den tidpunkten. Personligen
tror jag att fartbegränsningen i julas hade
sin betydelse för minskningen av antalet
olyckor under denna tid, men jag
måste medge att jag i en debatt härom
med tvivlarna mera måste falla tillbaka
på min egen tro än på verkliga fakta.
Dels var ju föregående år — det år som
man kan göra verkliga jämförelser med
— särskilt drabbat av olyckor, dels har
ju ingen jämförelse kunnat göras beträffande
inverkan av den intensiva propaganda,
som förekom i sammanhanget,

Nr 9

Fredagen den 3 mars 1961

Ang. erfarenheterna av den generella hastighetsbegränsningen under tiden den 22
december 1960—den 9 januari 1961

den extrema polisbevakningen, den låga
trafikintensiteten, trafikens sammansättning
och sådana saker.

Vissa av dessa ting hänger ihop. Så
t. ex. är det alldeles tydligt, att om man
utfärdar ett meddelande om att under
en viss tid skall en minutiös polisövervakning
av biltrafiken komma att ske,
polisresurserna bottenskrapas, hastigheten
mätas noga och alla överträdelser beivras,
så kommer ju — oavsett om fartbegränsning
gäller eller inte — varenda
bilist med något förstånd i behåll att
fara fram som en ängel, och övriga bilister
kommer väl också att fara relativt
varsamt fram. Dessutom kan det
tas för givet att trafikens sammansättning
förändras något under sådana förhållanden:
trafikanter med tvivelaktiga
fordon och — jag höll på att säga —
tvivelaktig kondition håller sig undan;
det blir den hyggligaste och ordentligaste
delen av förarkåren som kör —-om jag får uttrycka mig på det sättet.

Sker fartbegränsningen som i julas
under trycket av en ohygglig olycksmånad,
som november var, och en intensiv
propaganda i press, radio och
TV, som byggts upp mot bakgrunden av
den månaden, måste verkningarna, oavsett
hastighetsbegränsningen, bli betydande.

Jag bara nämner detta som exempel
på vad det är för problem, som jag tycker
man måste försöka analysera. Därför
skulle jag helst vilja se att vid kommande
prov med hastighetsbegränsning
något lämpligt organ, varför inte just
trafiksäkerhetsrådet, fick tillfälle att i
god tid planera och kanske leda de olika
proven. När regeringen i dag har beslutat
att genomföra en fartbegränsning i
påsk, är ju förberedelsetiden ganska
kort, men jag tar för givet att förberedande
överläggningar har ägt rum mellan
olika organ inom trafiken, så att
man redan vet i vilken mån och på vad
sätt man kan samordna skilda säkerhetsskapande
faktorer för att få fram sådana
erfarenheter, som lämpar sig för normalförhållanden.

Den stora frågan är nämligen inte hur

en fartbegränsning verkar som en rent
tillfällig åtgärd, särskilt i kombination
med starkt verkande andra åtgärder,
utan i vad mån en fartbegränsning är
till verklig nytta som permanent åtgärd
eller på vilket sätt den annars bäst skall
utnyttjas. Meningarna är mycket delade,
både här i landet och i länder, där permanent
fartbegränsning är införd.

Jag skall inte gå närmare in på andra
saker som jag anser vara av intresse,
t. ex. rent samhällsekonomiska synpunkter,
som kan anföras i samband med den
s. k. vardagstrafiken. Jag tror att fartbegränsningar
på annan tid än vid helgerna
har ganska stor betydelse, därför
att trafiken i vardagslag är en annan
än den är till helgerna. Man har då
möjlighet att se om hastighetsbegränsningen
inverkar på nyttotrafiken på ett
annat sätt än vid helg- och semestertrafik.

Jag ger, herr talman, kommunikationsministern
rätt i att det finns många
skäl till nya försök med fartbegränsningar,
och jag är glad att han vill göra
försök med olika hastigheter. Nu blir
det 90 kilometer i timmen den här gången,
och man kan kanske tänka sig ett
försök med en hastighet något däröver
för att se hur detta verkar.

Jag vill till slut bara upprepa min förhoppning,
att man ordnar de nya försöken
med hastighetsbegränsning på ett
sådant sätt att man får säkrare resultat
än vad jag förstår att proven kring juloch
nyårshelgerna gav.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 50, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1961/62.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Majrts
proposition nr 51, med förslag till förordning
med vissa bestämmelser om
skydd mot flyghavre.

Fredagen den 3 mars 19G1

Nr 9

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

53, angående anslag till radiohus
för budgetåret 1961/62;

nr 54, angående plan för den officiella
kartläggningen samt anslag för budgetåret
1961/62 till rikets allmänna kartverk
m. m.;

nr 55, angående åtgärder för avskrivning
av vissa studielån; samt

nr 56, angående vissa anslag för budgetåret
1961/62 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

32, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

33, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1961/62 av underskottet
för luftfartsfonden;

nr 34, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för uppförande
i statsbudgeten av anslag till avlöningar; -

nr 35, i anledning av väckta motioner
om försäljning av statens aktier i
LKAB, m. m.; samt

nr 36, i anledning av väckta motioner
om utflyttning av försvarets fabbriksstyrelse
från stockholmsområdet
till Eskilstuna;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 19 § och 32 § 2 mom.
kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 24 § kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 7, i anledning av väckta motioner
om översyn av reglerna för uppskattning
av naturaförmåner, m. m.;

nr 8, i anledning av väckta motioner
om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning inom familjebolag till
pension;

nr 17, i anledning av väckt motion
om en särskild försäljningsskatt på pornografiska
tidskrifter m. fl. tryckalster;
samt

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående normerna för skatteavdrag
för avskrivning å byggnader inom
jordbruket;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 10, i anledning av väckta motioner
om avskaffande i fredstid av arreststraff; nr

11, i anledning av väckta motioner
rörande svensk anslutning till Madridöverenskommelsen
angående internationella
varumärkesregistreringar;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om avförande av uppgift ur straffregistret
samt om viss begränsning av
straffregisteruppgifterna; samt

nr 13, i anledning av väckt motion om
viss ändring i kollektkungörelsen;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckta motioner
om pensionsförmåner åt vissa grupper
av kvinnor;

Nr 9

Fredagen den 3 mars 1961

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring; nr

9, i anledning av väckta motioner
angående statens avgifter för den allmänna
tilläggspensioneringen;

nr 11, i anledning av väckta motioner
om rätt för jordbrukare och maskinhållare
att mot ersättning utföra skogskörslor
med traktor; samt
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ersättning från den allmänna
sjukförsäkringen för sjukgymnastik behandling; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motion om förbättring
av lägenhetsarrendatorernas
ställning; samt

nr 7, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 30
juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels ock i ämnet
väckta motioner;

jordbruksutskottets utlåtande nr 8, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa stödåtgärder i anledning
av skadorna å 1960 års skörd jämte
i ämnet väckta motioner; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

4, i anledning av väckta motioner
om tillgodoseende inom socialpolitiken
av eftersatta gruppers behov;

nr 5, i anledning av väckta motioner
om viss ändring av bestämmelserna angående
kostnadsfritt tillhandahållande
av Svensk författningssamling; samt
nr 6, i anledning av väckta motioner
om rätt att tillgodoräkna betyg och examen
från vissa skolor i Indien.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.47.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 7 mars 1961

Nr 9

Tisdagen den 7 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 28 nästlidne
februari och den 1 innevarande
månad.

Om maximering av insatsbeloppet vid
V 5-spel

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZEN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr Arvidsons
interpellation om maximering
av insatsbeloppet vid V 5-spel, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr John-Arvid Arvidson
frågat mig, om jag vill medverka till att
insatsen på varje kupong vid V 5-vadhållning
maximeras.

Av interpellationen framgår, att herr
Arvidson åsyftar att med maximeringen
av insatsen per kupong åstadkomma en
begränsning av spelares möjligheter att
vid totalisatorspel göra större insats än
vad vederbörande har råd till. Bortsett
från det förhållandet att olika personer
har olika ekonomiska förutsättningar att
riskera en viss insats, måste jag upplysa
om att en maximering av insatsen per
kupong knappast medför någon begränsning
av de sammanlagda spelmöjligheterna
för en person. Någon möjlighet att
kontrollera om en spelare deltager med
flera kuponger finnes ej för närvarande
och torde knappast kunna åstadkommas.
Det skulle visserligen kunna föreskrivas,
att en spelare skall anteckna sitt namn
på kupongen, men det skulle ändå vara
tekniskt omöjligt att kontrollera, om samma
spelare har flera kuponger. Den som
önskar spela på högre belopp än det per
kupong tillåtna kan alltså lämna in flera
kuponger. Den ifrågasatta bestäm -

melsen skulle uppenbarligen endast öka
riskerna för felaktigheter och kostnaderna
för kontrollen. Jag kan därför inte
medverka till att införa en bestämmelse
som den av interpellanten föreslagna.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för det svar jag
erhållit på min interpellation.

Jag måste emellertid beklaga, att statsrådet
varit så negativt inställd till mitt
förslag. Statsrådet motiverar sin inställning
med att det skulle vara tekniskt
omöjligt att kontrollera, om samme spelare
har flera kuponger. Ja, herr statsråd,
det är jag fullkomligt införstådd
med, men det är inte heller detta jag
åsyftat med min interpellation. Vad jag
vill är att förhindra, att en person på
en kupong får göra hur stora insatser
som helst.

Låt mig ta ett exempel. En spelare satsar
på fem hästar i fem lopp. Då har
han att utsätta fem kryss på samtliga
rader på kupongen eller 25 kryss. Ett
sådant system kostar 55 kronor eller
3 125 kronor. Det kanske framstår som
en svindlande summa, men jag kan tala
om, att det ingalunda är ett ovanligt insatsbelopp
i V 5-spel. Om man nu maximerar
insatsbeloppet till 100 kronor,
som jag ansett kunna räcka, så får bederbörande
först och främst skriva ut
31 kuponger i stället för en, och ändå
täcker inte detta system alla de möjligheter
man kan få ut, om allt står på eu
kupong. Det är naturligtvis ingenting
som hindrar, att en spelare gör en sådan
massutskrift av kuponger, och det åsyftade
jag inte heller. Men jag tror ändå,
att det skulle medföra eu återhållande
effekt i fråga om insatserna, därest spelarna
skulle tvingas att göra en sådan
utskrift.

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1961

Jag kan inte, herr statsråd, underlåta
att göra en jämförelse med fotbollstipset
även i detta sammanhang. Som jag påpekat
i min interpellation, är antalet rader
på detta tips maximerat till 48 på
varje kupong. Man kan ju göra gällande,
att idrotten i det avseende det här gäller
kommer i strykklass, eftersom man
har en begränsning i fråga om tipset och
inte i fråga om totalisatorspelet och tipsmedlen
går till idrotten, medan totalisatormedlen
går till galopp- och travsporten.
Jag menar naturligtvis inte, att man
bör höja maximeringen av insatserna på
fotbollstipset. Det är mig emellertid bekant,
att maximeringen tidigare var 96
rader men att denna för åtskilliga år sedan
nedskärs till 48. Jag ifrågasätter, om
inte just denna begränsning till 48 rader
just kommit till för att förhindra
höga insatser.

Det är klart, såsom statsrådet mycket
riktigt anmärker, att olika personer har
olika förutsättningar för att riskera en
viss insats. Men nu är det ju tyvärr så,
att många människor gör större insatser
än de i själva verket har råd till. Det har
vi ju för några veckor sedan sett exempel
på i tidningspressen.

Jag är fullt medveten om att det är
mycket svårt att komma till rätta med
dessa problem, men det får inte hindra,
att man försöker få en lösning till stånd.
Nu har jag pekat på en väg, som jag tror
är framkomlig för att stävja detta föga
tilltalande hasardspel. Det är möjligt, att
det finns andra lösningar. Kanske det
vore allra bäst om man, som en person
i min hemort i går föreslog, helt förbjuder
V 5-spel och begränsar sig till
det gamla vinnare- och platsspelet på
totalisatorn.

Även om jag, som sagt, fått ett negativt
svar av statsrådet, så tackar jag ändå
för vad han här anfört, men jag hoppas
verkligen, att om det spel, varom
här är fråga, urartar ännu mer än vad
det hittills gjort, det då kommer att göras
ett ingripande på ett eller annat sätt.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. verkställd utredning rörande objektiviteten
vid forskning och försök på
växtnäringsområdet

Ordet lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som meddelat, att
han ämnade vid detta sammanträde besvara
jämväl herr Osvalds interpellation
angående verkställd utredning rörande
objektiviteten vid forskning och försök
på växtnäringsområdet, och nu yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Hugo Osvald frågat
mig

1) vad syftet är med att i tryck offentliggöra
den av en särskilt tillkallad
utredningsman verkställda utredningen
beträffande objektiviteten vid
forskning och försök på växtnäringsområdet
och därmed ge den en stor
spridning,

2) om jag har för avsikt att vidtaga
några åtgärder med anledning av utredningen
samt

3) oro inte de stora belopp, som offrats
på denna utredning, hade kunnat
komma till större nytta för det svenska
jordbruket, om de ställts till jordbruksforskningens
förfogande.

Med anledning av vad interpellanten
anfört vill jag först erinra om att bakgrunden
till utredningen -— såsom interpellanten
också mycket riktigt påpekar
— var, att vissa forskare vid
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
från en del håll beskyllts
för bristande objektivitet. Beskyllningarna
gick bland annat ut på att statens
jordbruksförsöks försöksmaterial gallrades
på så sätt, att publiceringen av
vissa försöksserier hölls tillbaka, medan
andra serier publicerades alltför
tidigt. De forsknings- och försöksresultat,
som kom fram och ställdes till rådgivarnas
och i sista hand jordbrukarnas
förfogande, tjänade enligt kritikernas
åsikt mera handelsgödselindustrien
än det svenska jordbruket.

Med anledning av dessa beskyllningar
om bristande objektivitet hemställde
styrelsen för lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök i oktober 1957
om bemyndigande att utse en utred -

Tisdagen den 7 mars 1901 Nr 9

Ang. verkställd utredning rörande objektiviteten vid forskning och försök på växt näringsområdet ningsman

med uppdrag att verkställa Interpellanten anmärker även på vaen
utredning rörande den inom detta let av utredningsman och menar, att den -

område bedrivna forskningens och försöksverksamhetens
objektivitet. Sedan
det från visst håll gjorts gällande att
det inte kunde uteslutas att högskolans
styrelse själv var att betrakta såsom
part i saken, begärde styrelsen, att
Kungl. Maj:t måtte utse utredningsman.

Eftersom en bristande tillit till de
resultat, som försöksverksamhet och
forskningen frambringar inom växtnäringsområdet,
kunde förväntas få mycket
vittgående ekonomiska konsekvenser,
syntes det mig synnerligen angeläget,
att beskyllningarna om bristande
objektivitet klarlades på ett tillfredsställande
sätt. För att något ange frågans
vikt vill jag erinra om att det
svenska jordbrukets inköp av handelsgödselmedel
uppgår till cirka 300 miljoner
kronor årligen. Genom de resultat,
som forsknings- och försöksverksamheten
på växtnäringsområdet frambringat,
har mycket betydande effektiviseringsvinster
kunnat göras inom
växtodlingen. Staten satsar varje år betydande
belopp på denna verksamhet.
För att sprida forsknings- och försöksresultaten
till jordbrukarna bekostar
staten vidare en omfattande rådgivnings-
och konsulentorganisation. Hela
denna verksamhet, som årligen kostar
staten miljontals kronor, skulle kunna
riskera att bli mer eller mindre verkningslös,
om förtroendet för de resultat,
som forskarna och försöksmännen publicerade,
kunde sättas i fråga. Likaså
får det betraktas som en samhällets
skyldighet gentemot jordbrukarna, som
varje år köper handelsgödsel för hundratals
miljoner kronor, att de råd och
anvisningar beträffande gödslingens intensitet,
som delges dem av konsulenter
och forskare, är och av jordbrukarna
själva uppfattas som korrekta. Mot
denna bakgrund är jag övertygad om
att kostnaderna för utredningen —
50 000 kronor — var ett pris, väl värt
att betala, om man därmed kan undanröja
de misstankar, som växtnäringsforskningen
varit föremål för.

ne borde ha varit en på växtnäringsområdet
sakkunnig. Uppgiften för utredningsmannen
var emellertid inte främst
att med hjälp av vetenskaplig metodik
klarlägga, vilka resultat som var riktiga
och vilka som var felaktiga. Forskarna
inom växtnäringsområdet hade redan
sagt sitt. De hade också i allmänhet sin
inställning klar. Det var därför enligt
min mening absolut nödvändigt, att utredningsmannen
hämtades utanför deras
led, som var direkt engagerade. Eftersom
beskyllningen gällde bristande
objektivitet, låg problemet dessutom
mera på det juridiska planet än rena
forskarplanet. Som framgår av betänkandet
har samtliga forskare och försöksmän
på växtnäringsområdet, som kunde
tänkas ha en uppfattning i frågan, fått
redovisa sin mening. En mera fullständig
expertrepresentation än vad som
skett i denni utredning torde sålunda
knappast vara möjlig.

Vad utredningsmannen beträffar är
han, såsom interpellanten själv framhåller,
en framstående och administrativt
erfaren jurist, som därtill tidigare i egenskap
av ordförande lett en liknande utredning,
nämligen utredningen om vissa
förhållanden vid konserveringsforskningsinstitutet.
Därtill har han från sin
långa tid inom livsmedelskommissionen
och jordbruksnämnden erfarenhet av
likartade problem, nämligen vissa lantbruksekonomiska
aspekter på upplysnings-
och försöksverksamheten.

Av vad jag i det föregående anfört
framgår, att jag ansåg det vara av mycket
stor betydelse för såväl samhället
som för jordbrukarna att alla misstankar
och beskyllningar om bristande objektivitet
helt klarlades. Detta syfte hade
självklart inte kunnat nås, om betänkandet
inte givits offentlighet. Det är
dessutom för mig personligen en alldeles
främmande tanke, att man skulle
underlåta tryckning av en offentlig utredning
endast för att förhindra att den
skulle få stor spridning. Såvitt jag förstår
vore en sådan åtgärd mindre väl

16 Nr 9 Tisdagen don 7 mars 1961

Ang. % erkstäiid utredning rörande objektiviteten vid forskning och försök på växtnäringsområdet -

förenlig med offentlighetsprincipen. Ingenting
skulle väl heller ha utgjort en så
god grogrund för fortsatt misstänkliggörande
som smussel i samband med offentliggörandet.
Då skulle förvisso syftet
med utredningen inte ha nåtts. För övrigt
lär det redan vid eu upplaga av 400
exemplar bli billigare att trycka än att
stencilera. I föreliggande fall trycktes
betänkandet i 800 exemplar, varvid
tryckningskostnaden uppgick till 10 673
kronor.

Interpellanten frågar vidare, om jag
har för avsikt att vidtaga några åtgärder
med anledning av utredningen. Härpå
vill jag svara, att utredningsresultatet i
huvudfrågan, objektiviteten vid forskning
och försök på växtnäringsområdet,
inte påkallar någon åtgärd från min
sida. Eftersom utredningsmannen har
kommit till den slutsatsen, att den misstro
mot verksamheten, som på vissa håll
kommit så starkt till uttryck, inte kan
anses sakligt grundad, liar utredningen
enligt min mening fyllt sin huvudsakliga
uppgift i och med att betänkandet
har publicerats.

Härmed anser jag mig, herr talman,
ha besvarat herr Osvalds interpellation.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för det svar
som jag nu liar fått. Det skulle ha varit
glädjande om jag också kunnat säga att
jag fann svaret tillfredsställande, men
det kan jag tyvärr icke.

Statsrådet hänvisar till att jordbrukets
kostnader för inköp av konstgödsel uppgår
till 300 miljoner kronor per år och
att statens utgifter är högst betydande
för att sprida kännedom om försöksresultaten,
konsulentverksamheten o. s. v.
För att inte riskera att dessa insatser
skulle bli verkningslösa var utredningen
befogad, menar statsrådet.

Den farhåga som döljer sig bakom
detta uttalande är, såvitt jag förstår, alldeles
onödig. Det har väl alltid rått delade
meningar mellan forskare om för -

söksresultaten och om tolkningen av
dem. Under den tid den nu aktuella striden
pågått har användningen av konstgödsel
ökat högst betydligt. Jordbrukarnas
förtroende för verksamheten har
icke varit rubbat. Det har de själva visat
genom att i stigande omfattning använda
detta mycket värdefulla produktionsmedel.
Detta motiv, som alltså herr statsrådet
har hänvisat till för att sätta i
gång utredningen, kan sålunda inte anses
äga någon som helst bärkraft.

Då det alltså här gällde att ta ställning
till frågan om ett par forskares objektivitet,
undrar jag om det inte hade legat
närmare till hands för herr statsrådet
att ställa sig den frågan, om det inte lika
gärna kunde ha varit kritikerna som låtit
sig påverkas av ovidkommande intressen.
Jag kan nämna att en av kritikerna
har en agentur för konstgödselförsäljning.

Statsrådets uttalande tyder på att han
inte litar på den fria vetenskapliga diskussionens
värde utan menar att om meningsskiljakligheter
yppar sig måste resultaten
prövas av en juridiskt skolad
person. Det måste sägas vara högst betänkligt
om man skulle införa en sådan
metod, ett sådant arbetssätt i den vetenskapliga
forskningen. Hur skall för övrigt
en sådan prövning kunna göras av
en person, som inte äger sakkunskap på
det område det är fråga om?

Statsrådet avvisar emellertid tanken
på att en på växtnäringens område sakkunnig
person kunde ha anlitats, eftersom
forskarna på växtnäringsområdet
redan hade sin inställning klar. Men
varför har ds då i efterhand hörts avutredningen? Många

av dem, som hörts av utredningen,
kan för övrigt icke alls betecknas
som växtnäringsforskare, och de uttalanden
som gjorts inför utredningsmannen
är inte bara uttalanden om försöken,
deras planläggning och resultat
utan är till stor del omdömen om de
kritiserade forskarnas personliga egenskaper.
Det är också därför utredningen
på visst håll blivit kallad »skvallerkrönikan».

Tisdagen den 7 mars 1961

Ang. verkställd utredning riirande objektiviteten vid forskning och försök på växt

näringsområdet

Då statsrådet talar om en fullständig
expertrepresentation ledes man lätt till
misstanken, att statsrådet inte haft tid
att läsa den tjocka luntan helt och hållet.

Det riktigaste hade enligt min mening
varit om ärendet hade hänskjutits till
lantbrukshögskolans lärarkollegium, som
har att behandla ärenden rörande den
vetenskapliga forskningen. Om detta inte
ansetts till fyllest hade det säkerligen
varit möjligt att få en sakkunnig person
från något av våra grannländer.

Med den metod som herr statsrådet
valt, nämligen att låta utsätta aktade och
högt förtjänta forskare för en offentlig
granskning av nu föreliggande art, en
granskning som i många fall faktiskt har
haft karaktären av felsökeri, har resultatet
blivit att vårt land tilldragit sig en
lindrigt sagt föga smickrande uppmärksamhet
i våra grannländer och det är
ytterst beklagligt.

När nu utredningen har gjorts menar
statsrådet, att det skulle ha betraktats
som smussel om den inte blivit tryckt.
Jag har verkligen svårt att följa den
tankegången. Kan det verkligen betraktas
som smussel om en offentlig handling
endast i ett par exemplar hålls tillgänglig
för vur och en som har lust att
ta del av den? Skulle inte statsrådet ha
blivit trodd på sitt ord om han offentligen
låtit meddela, att den utredning
som har gjorts icke har givit något som
helst stöd för misstanken om bristande
objektivitet? Jag tror att det hade varit
tillräckligt med ett sådant uttalande från
högsta ort, och man hade inte behövt
sprida denna skrift i så många exemplar
som nu har skett.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag vill endast tillägga
några ord.

Herr Osvaid förklarade sig inte vara
till freds med svaret. Uppriktigt talat
hade jag heller inte väntat det med hänsyn
till att interpellationen var ställd.
Det har emellertid varit oundvikligt att
redovisa mina synpunkter som svar på
den frågeställning, som inte gäller den

2 Första kammarens protokoll 1961. Sr 9

vetenskapliga delen. Beklagligt nog tycker
jag, att herr Osvald har missuppfattat
svaret i denna del. Kritik har riktats
mot vetenskapliga forskare och försöksmän
för att de har brustit i objektivitet
när det har gällt publicering av försöksserier
och forskningsresultat, i vissa
fall genom alt man har skjutit upp publiceringen
och i vissa andra fall genom
att publiceringen har skett för tidigt.
Detta är ingen vetenskaplig fråga att utreda
utan närmast en fråga som självklart
kan klarläggas på det enda sättet,
att man hör vederbörande parter och
undersöker om beskyllningarna som
framförts är felaktiga eller inte. För detta
ändamål har denna utredning kommit
till.

Herr Osvald skulle för sin del ha föredragit
att lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan
härvidlag kommit i fråga.
Lantbrukshögskolans och statens lantbruksförsöks
styrelse anhåller först och
främst hos dåvarande departementschefen
att få verkställa utredningen.

Misstron sprider sig ytterligare, och
misstänkliggörandet pågår, hela tiden
inriktat på frågan om just det sätt, på
vilket försöksserier och försöksresultat
hade publicerats eller offentliggjorts. Då
det i denna inflammerade debatt insinuerades,
att även högskolans styrelse
borde uppfattas som part i målet, begärde
högskolans styrelse i sista omgången
att Kungl. Maj:t måtte tillkalla
en utredningsman för att äntligen göra
klart, huruvida det var någon grund eller
— vad som var sannolikast -— det
inte var någon grund för dessa misstänkliggöranden.

Jag avstår från att kommentera av
vilka skäl och från vilket håll misstänkliggörandena
kommit — en fråga som
närmast inte hör hit — men jag menar
att det är ganska viktigt att om högskolans
styrelse själv finner det naturligt
att tillkalla eu utredningsman, så är det
i och för sig naturligt att inte lärarkollegiet
är den instans som i så fall skulle
ha tagit hand om den uppgiften.

Herr Osvald menar att jordbrukarna
själva inte fått förtroendet rubbat. Jag

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1961

Ang. verkställd utredning rörande objektiviteten vid forskning och försök på växt näringsområdet -

skall inte ingå i någon polemik mot detta.
Det visar sig att användningen av
handelsgödselmedel på vissa områden har
ökat. Men om den misstro — jag tvekar
inte att beteckna det såsom en inflammationshärd
■—- som själva misstänkliggörandet
innebär, hade fått sprida sig och
ingen utredning verkställts — är det då
så alldeles säkert, att jordbrukarna skulle
ha känt sig tillfredsställda och att deras
förtroende bestående skulle ha varit
orubbat? Jag tror det inte.

Till sist, herr talman, vill jag säga att
i fråga om offentliggörandet är jag en
smula överraskad över herr Osvalds uppfattning.
Jag vet att min vän herr Osvald
i det avseendet eljest är extremt liberal
till sin inställning, och jag hade trott att
vi skulle befinna oss på ungefär samma
våglängd när det gällde den praktiska
tydningen av offentlighetsprincipen.

Jag vill inte hårdra det, men jag vill
ställa frågan, om herr Osvald tycker att
jag själv skulle ha suttit med ett par, tre
exemplar av betänkandet. Om man emellertid
föreställer sig att det finns flera
andra intressenter — jag tänker på jordbrukarnas
egna organisationer och på
att jordbrukare av alla kategorier följde
detta med stort intresse, likaså de som
i övrigt är implicerade i denna bransch
— skulle jag, herr Osvald, inte vilja åta
mig att avgränsa det hela och säga: »Andersson
och Pettersson får läsa betänkandet
och får det i var sitt eget exemplar,
men Lundström får det inte.»

Jag skulle inte vilja ha den delikata
uppgiften.

Alldenstund konklusionen av denna
utredning inte ger anledning till någon
åtgärd, utan diskussionsämnet har kunnat
klarläggas, tycker jag att utredningen
har fyllt sin uppgift på det sätt som
man har kunnat ha anledning att fordra.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i tvisten om valet av utredningsman eller
ge något som helst betyg åt utredningen.
Jag vill närmast säga några ord
om utgångspunkten och uppslagsänden

för styrelsens begäran om den utredning
som här är på tal.

Herr Osvald känner mycket väl till att
det här gäller en ganska gammal historia,
där särskilt två personer på försöksområdet
på olika sätt söker att undervärdera
och nedsätta varandras försöksresultat
och där också beskyllningarna
är av den beskaffenheten att man önskar
att man i fortsättningen skulle slippa
höra några sådana. Det är fullt uppenbart
att om en person, som för närvarande
är professor och förestår en institution,
t. ex. på gödslingens område i
vårt land, och en annan person, som är
försöksgårdsföreståndare och likaledes
anställd vid lantbrukshögskolan och statens
lantbruksförsök och underställd
styrelsen, i t. ex. RLF-tidningen skriver
grava och allvarliga anmärkningar mot
att försöksresultaten inte är riktiga och
att det är smussel med deras redovisning,
så böriar en del jordbrukare att
— som man brukar säga — klia sig i
huvudet och fråga: Vem har rätt?

Vi i styrelsen för lantbrukshögskolan
hade därför den uppfattningen, att det
väsentliga i detta problem var att aktningen
och framför allt respekten för
den person, som inom statens lantbruksförsök
hade hand om de vetenskapliga
undersökningarna och forskningen på
konstgödselns område, inte skulle bli
nedvärderade och att hans resultat inte
skulle bli nedklassade. När vi inom styrelsen
också ansåg oss på sätt och vis
vara medagerande i denna affär, fann
vi att det riktigaste var att vi vände oss
till Kungl. Maj :t för att få största möjliga
objektivitet över den mycket grannlaga
och besvärliga utredning som vi ansåg
borde komma till stånd.

Nu säger herr Osvald, att lärarkollegiet
ju hade kunnat ta hand om hela
saken. De två personer, som varit de
mest agerande i denna affär och av vilka
den ene har kommit med de allvarligaste
beskyllningarna mot den andre,
är inte med i lärarkollegiet. Den ene är
med i försökskollegiet, och den andre,
som är försöksgårdsföreståndare, är heller
inte med i något kollegium. Det skul -

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1901

Ang. v

erkställd utredning rörande objektiviteten vid forskning och försök på växt

näringsområdet

le diirför ha blivit en ensidig undersökning.

Jag sätter stort värde på de lärare och
professorer som är med i försöks- och
lärarkollegiet vid lantbrukshögskolan.
Det är hög kvalitet på dem, och de är
mycket objektiva i sina bedömanden och
sin forskning. Vi människor är emellertid
nu en gång sådana, att vi har lätt att
se en sak från vår egen ståndpunkt, men
svårare att sedan ställa oss utanför oss
själva och försöka se frågan ur en annan
persons synvinkel, och särskilt är
detta fallet när det gäller anmärkningar.

Jag har därför den bestämda uppfattningen,
att man handlade på ett riktigt
sätt då en fullt objektiv och från
lantbrukshögskolan och lantbruksförsöken
helt skild person fick ta hand om
utredningen. Härmed har jag inte velat
yttra mig om huruvida personvalet var
det riktiga och inte heller om resultatet,
utan jag har bara velat klarlägga, hur
vi inom lantbrukshögskolans styrelse såg
på saken. Så långt vi kunnat följa hela
denna affär tror jag att man handlat fullt
riktigt.

ha sagt, att detta är en sak som lantbrukshögskolans
lärarkollegium får ta
ställning till. I kollegiet sitter av 17 personer
bara en, som var utsatt för kritiken.
Kollegiet hade därför, anser jag,
kunnat avge ett fullt objektivt yttrande.
Om man nu ansåg att det inte var till fyllest
att behandla saken på detta sätt,
hade det varit riktigt att tillkalla en
sakkunnig person, och sådana finns det
många i våra grannländer.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
säger vidare, att
bland det som man kritiserat också var
att vissa försöksresultat publicerats för
tidigt. Hur skall en på växtnäringsområdet
icke sakkunnig person kunna ta
ställning till frågan om vissa försöksresultat
är publicerade för tidigt eller
inte? Jag kan nämna att det av bl. a. utredningsmannen
har riktats kritik mot
det sätt, på vilket vissa försök utförts.
Försöken på fastmarksjordar i denna
grupp av försök var rätt talrika och
hade uppdelats i nio olika grupper. Utredningsmannen
menar att samma förfaringssätt
borde ha använts då det gäller
försöken på myrjord. Men på myr -

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Det är nog alldeles riktigt
som herr Jonsson i Fjäle säger, nämligen
att detta är en gammal historia. I
själva verket är den mycket äldre än
den nu aktuella striden. Jag var själv för
ungefär 40 år sedan utsatt för en liknande
kritik då jag höll på med försök
rörande gödselmedel av olika slag.

Då herr Jonsson i Fjäle säger, att det
här hade riktats en mycket allvarlig kritik,
vill jag erinra om att den av utredningsmannen
tillkallade vetenskaplige
experten fällt det omdömet om en av
kritikerna, att hans uttalanden mera vittnar
om felsökeri än om sanningslidelse.
Detta var inte något som var obekant
för de allra flesta av dem som arbetat
med försöksverksamheten.

Jag kritiserar inte lantbrukshögskolans
styrelse för att den liänsköt saken
till Kungl. Maj:t, vilket kanske var riktigt
att göra. Men då borde Kungl. Maj:t

jord har bara gjorts fem försök. Hur
dessa fem försök skulle kunna uppdelas
på nio grupper är väl antagligen utredningsmannens
hemlighet.

Statsrådet Netzén säger vidare, att han
hade trott att jag skulle ha kunnat förena
mig med honom i kravet på att utredningen
skulle göras tillgänglig. Ja,
man borde väl även på högsta ort ha det
förtroendet för den vetenskapliga debatten
på detta område liksom på andra,
att man skulle kunna lita på att man så
småningom skulle komma fram till det
som var det riktiga. I stället tillgrep man
den utväg som nu kritiserats. En sådan
inställning hade säkerligen bidragit till
att få saken utredd så småningom. Då
hade också det hela kunnat avvecklas
under former, som inte hade riktat uppmärksamheten
på det siitt på vilket man
här behandlat forskare — ett sätt som
kan sägas vara minst sagt föga smickrande.

Då jag sade att man kunde ha haft elt

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1961

Ang. verkställd utredning rörande objektiviteten vid forskning och försök på växt näringsområdet -

begränsat antal exemplar av utredningen,
menar jag naturligtvis inte att man
skulle säga, att »du får ett exemplar, du
får inget». Utredningen hade ju kunnat
ligga tillgänglig till exempel i departementet,
där var och en kunnat studera
den. Det är nog inte så många som brvr
sig om att läsa hela detta stora betänkande,
utan man hade säkerligen varit
tacksam om man kunnat få ett kortare
referat av det.

Jag har också den mycket bestämda
uppfattningen, att om herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet hade
sagt, att utredningen kommit till samma
slutsats som lantbrukshögskolans styrelse,
nämligen att det inte finns anledning
till anmärkning mot objektiviteten
vid dessa försök, så hade faktiskt herr
statsrådet blivit trodd på sina ord.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Tack, herr Osvald, för
det sista!

Jag kan dock ändå inte låta ett uttalande
stå opåtalat, nämligen då herr
Osvald anser, att det skulle innebära
bristande förtroende för den vetenskapliga
debatten att låta denna fråga omhänderhas
av en utredning.

Snälla herr Osvald, det är inte den
vetenskapliga debatten som det här gäller.
Vad utredningen har avsett att klara
upp är de beskyllningar som framkommit
för bristande objektivitet hos försöksfolk
och forskare. Utredningen har
däremot icke behövt pröva den fråga,
som herr Osvald tog upp i början av sin
replik. Vad det här gällt att klara upp,
det är vad som faktiskt ligger till grund
för de stora och yviga beskyllningar som
framkommit. Den frågan har också utredningen
givit svar på.

Jag kan naturligtvis inte här ingå på
någon bedömning av hur utredningsmannen
gjort sitt arbete eller av hur vederbörande
drar sina konklusioner. Jag anser
dock att utredningen mera gällt en
fråga på det juridiska planet än på forskningsplanet.
Därför finner jag också att

den handläggning av ärendet, som skett
i detta fall och i detta sammanhang, varit
den enda riktiga och lämpliga.

Herr OSVALD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om det nu förhåller sig
på det sätt, som herr statsrådet nyss
sade, så hade det väl varit riktigare att
även departementet hade ställt samma
krav som lantbrukshögskolans styrelse
en gång ställde på kritikerna, nämligen
att de skulle lägga fram bevis för sina
kränkande beskyllningar. Hade de inte
kunnat göra det — och det hade de inte
kunnat — så hade saken varit klar.

Herr JONSSON (s):

Herr talman! Herr Osvald sade att det
nu kommit fram, att det väsentligen var
illvilliga beskyllningar som framförts de
stridande emellan, och det tror jag är
riktigt. Jag tycker att det största värdet
med utredningen är att det i denna blivit
klarlagt offentligt, att de professorer
som det varit fråga om har skött sitt
arbete objektivt och nitiskt utan att se
vid sidan om rent forskningsmässiga intressen,
och detta var vad styrelsen ville
få klarlagt. Vi hade på känn förut att
det skulle vara så, men det hjälpte ju
inte att vi trodde det. Nu har emellertid
en offentlig utredning givit det resultatet.

Jag har nog inte samma uppfattning
som herr Osvald, att försöksverksamheten
har fått dåligt rykte i utlandet efter
utredningen. Jag föreställer mig att även
utlänningar har följt våra tidskrifter och
lagt märke till de grava beskyllningar,
som en så betydande person som en försöksgårdsföreståndare
har riktat mot ett
par professorer vid högskolan. Så länge
saken var oklar måste man ju i utlandet
fråga sig, vad det var som hände
inom försöksverksamheten och forskningen
på växtodlingens område i Sverige.
När nu en utredning har visat, att
professorerna vid högskolan icke brustit
i objektivitet och vetenskapligt san -

Tisdagen den 7 mars 1961

Ang. verkställd utredning rörande objektiviteten vid forskning och försök på vaxt näringsområdet -

ningssökande, måste verksamheten därmed
ha kommit i ett bättre ljus i utlandet.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Jonsson i Fjäle nyss sade är jag
angelägen att rätta till ett missförstånd.

Jag har inte sagt att svensk försöksverksamhet
och svensk forskning har råkat
i vanrykte i utlandet; vad man har
funnit anmärkningsvärt är det sätt på
vilket forskare — i detta fall jordbruksforskare
— behandlas från allra högsta
ort.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag är inte säker på att
herr Osvald menar det sista han sade,
att man skulle vara upprörd över det
sätt på vilket jordbruksforskare behandlas.

Herr Osvald förbiser syftet med denna
utredning, som alla vid den tid då frågan
var aktuell var överens om, nämligen
att frita forskarna från de grava
beskyllningar som cirkulerade i så
många sammanhang. Jag häpnar över
vändningen av frågeställningen. Det är
väl angeläget inte minst ur forskarnas
synpunkt, att man vidtar rigorösa åtgärder
för att klarlägga händelseförloppet
och avvisa beskyllningar mot en grupp
förtjänta forskare för smussel och för
felaktig eller tendentiös inriktning av
försöks- och forskningsverksamheten.

Herr Osvald sade förut, att om denna
akt förelegat bara i ett fåtal exemplar
och jag hade försäkrat — jag förmodar
det var mig han avsåg — att det inte
fanns något underlag för beskyllningarna
om smussel, så skulle herr Osvald ha
trott mig. Jag förmodar att herr Osvald
menade det. Men när herr Osvald inte
tror mig nu, hur skulle han då ha kunnat
tro mig om jag inte hade kunnat visa
svart på vitt?

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Jag menade att statsrådet
skulle ha sagt, att utredningen hade

givit till resultat att det inte fanns någonting
att anmärka på.

Så vill jag tillägga, att det naturligtvis
är värdefullt att utredningen har kommit
till det resultatet, att det inte finns
någonting att anmärka mot objektiviteten.
Men i sitt sista yttrande bortser
tydligen herr statsrådet från det sätt, på
vilket utredningen har verkställts, och
de yttranden och uttalanden, som förekommer
på otaliga ställen i utredningen
och som måste sägas vara i många fall
kränkande.

överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 53,
angående anslag till radiohus för budgetåret
1961/62.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 54, angående plan för den officiella
kartläggningen samt anslag för budgetåret
1961/62 till rikets allmänna kartverk,
m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 55, angående åtgärder för avskrivning
av vissa studielån; samt

nr 56, angående vissa anslag för budgetåret
1961/62 till stöd åt konstnärlig,
litterär och musikalisk verksamhet.

Föredrogs och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 2, 9 och 31—36,
bevillningsutskottets betänkanden nr 2,
4, 7, 8, 17 och 22, första lagutskottets
utlåtanden nr 10—13, andra lagutskottets
utlåtanden nr 7—9, 11 och 12, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 6 och 7,
jordbruksutskottets utlåtande nr 8 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 4—6.

Nr 9

Tisdagen den 7 mars 1961

Interpellation ang. tobaksreklamen

Herr BENGTSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Tobaksmissbruket har
på ett för folkhälsan oroväckande sätt
blivit allt vanligare i vårt land. Detta
gäller i synnerhet ungdomen. Cigarrettrökningen,
som är den dominerande formen
av tobakskonsumtion, ökade i vårt
land under 1950-talet med 50 %. Rökarnas
utgifter för tobak uppgår nu till över
3 milj. kronor om dagen, och statens inkomster
av tobaksskatten närmar sig miljarden
kronor per år.

Samtidigt med att cigarrettrökningen
som en farsot utbreder sig bland vårt
lands ungdom blir läkarvetenskapens
varningar för dess skadlighet allt starkare.
En råd framstående läkare för en
intensiv kamp mot tobaksbruket. Det råder
numera ingen tvekan om att tobaksrökningen
år cancerframkallande. Jag
citerar ett uttalande av chefen för Radiumhemmet,
professor Sven Hultberg,
återgivet i en tidning: »Alla cancerforskare
med klinisk verksamhet är övertygade
om att tobaken har cancerframkallande
egenskaper. Samtliga varianter
av tobaksbruk kan framkalla cancer.
Sjutton stora undersökningar i olika
länder har gett entydiga resultat — den
katastrofala ökningen av lungcancer anses
bero på den ökade cigarrettrökningen.
» Ur samma tidning hämtar jag ett
uttalande av med. lic. Karl-Axel Melin
som är barnläkare vid Stora Sköndal:
»Ungdomarna blir rastlösa, trötta, darrhänta,
och deras förmåga att lära utantill
avtar snabbt. Missbruket i de yngsta
åldersgrupperna visar kusliga siffror —
bland 9-åringarna röker 11 procent av
pojkarna och 3 procent av flickorna!
Bland 16-åringarna i en stad som exempelvis
Malmö är ungefär hälften vanerökare.
»

Reaktion mot det hälsonedbrytande
tobaksbruket har förekommit på flera
sätt i vårt land. Det är framför allt läkarna
som tagit upp kampen mot nikotinets,
tjärans och andra ur hälsosynpunkt fördärvliga
skadeverkningar, som tobaksbruket
medför, Riksförbundet mot tobaken
i vilket en rad framstående läkare

är verksamma har framför allt bedrivit
upplysning, så långt de begränsade ekonomiska
resurserna det medgivit, mot
det skadliga tobaksbruket. Flera skolor,
bl. a. i Huskvarna, har bedrivit intensiva
antitobakäkampanjer.

Mot vad som ovan anförts är det så
mycket mera förvånande eller rent av
häpnadsväckande att den mest intensivt
säljande tobaksreklam tillåtes i vårt
land. Detta ställer sig så mycket mera
anmärkningsvärt då den till synes mest
omfattande reklamen bedrives av det
svenska monopolföretaget, Svenska tobaksmonopolet.
De mest försäljningsinsmickrande
annonser förekommer i riklig
mängd från Svenska tobaksmonopolet.

Jag skall citera några av dessa annonser,
t. ex.: »Mild exklusiv cigarett —■
Cavalla är en förnäm biandcigarrett —
komponerad av utvald virginia, burley
och orientaltobak. King Size med filter.
20 st riktpris 3:—•. — Släcker ni cigarretten
vid Cavallaringen får ni bästa filterverkan.
Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet».
En annan annons är försedd
med en kraftigt tilltagen bild av en man,
som förmodligen skall representera lugn
och manlighet, och texten lyder: »En
trygg doft av tobak Caravell är en ny
mild mixture av lätt virginia och fyllig
burley — speciellt skuren för att ge en
sval, mjuk rundad smak och långsam,
oljefri brand. 50 gram 4 kronor (riktpris)
Caravell — modern mixture för
män som kan tobak.» Denna annons är
inte undertecknad men i en annan liknande
finner man Svenska tobaksmonopolets
underskrift. Ytterligare ett exempel
må anföras: »Filter —- Winner är
cigarretten för er som tycker att Ni
röker litet för mycket. Winner har fyllig,
maskulin arom och bra filter. 20 st
3:— riktpris. Så smakar Winner bäst.
Släck Winner vid smak-ringen. Då har
Ni fått ut det bästa av denna utsökta
biandcigarrett av virginia, burley och
orientaltobak. Aktiebolaget Svenska Tobaksmonopolet.
»

Den hälsovådliga tobaksrökningen
omges med ett skimmer av romantik, och
ungdomen får lätt den uppfattningen att
tobaksrökningen är ett bevis på kultur

Tisdagen den 7 mars 1961

Nr 9

Interpellation ang. allergiframkallande kemisk-tekniska artiklar

och manlighet som var och en bör lägga Herr talman! Förekomsten av allersig
till med. giska åkommor synes ha ökat kraftigt

Vid tidigare försök att begränsa to- under de senaste decennierna. I den mån
baksreklamen har svenska tobaksmono- läkarvård sökes för åkommornas botanpolet
försvarat sig med att reklamen med de rör det sig mestadels om poliklinikhänsyn
till konkurrensen med utländska vård. Statistiska uppgifter om ökningens
tobaksmärken måste bedrivas för att omfattning finns därför inte att tillgå,
hävda den svenska försäljningen. Detta Med hänsyn till uppgifter från läkarär
knappast riktigt då man finner att kåren och från annat håll synes det dock
Svenska tobaksmonopolet i hög grad do- inte böra betvivlas att ökningen ar av
minerar försäljningen i vårt land. högst betydande omfattning. Orsaken till

Ett särskilt problem kan emellertid ökningen kan måhända sökas på flera
uppkomma, om tobaksimport och reklam områden. Det får dock anses klarlagt att
för sådana importvaror lämnas fria in- det finns ett starkt samband med den
om ramen för Efta-avtalets bestämmel- ökade användningen av kemisk-tekniska

ser. I artikel 12 i Efta-konventionen föreskrives
dock, att medlemsstat äger besluta
och genomföra åtgärder, »nödvändiga
för att skydda människors, djurs
eller växters liv eller hälsa», såvida åtgärderna
inte utnyttjas som medel för
godtycklig eller oberättigad diskriminering
eller till en förtäckt begränsning av
handeln. Denna bestämmelse synes böra
medge även förbud mot eller begränsning
av tobaksimportörernas reklam i
vårt land. Ett klarläggande på den punkten
skulle emellertid vara av värde.

Med anledning av vad som sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet ställa följande interpellation: 1.

Anser herr statsrådet att den nuvarande
tobaksreklamen är ur folkhälsosynpunkt
försvarlig?

2. Medger Efta-avtalet att man ur folkhälsosynpunkt
förbjuder eller begränsar
tobaksreklamen?

3. Ämnar herr statsrådet i folkhälsans
intresse vidtaga åtgärder mot tobaksreklamen? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. allergiframkallande
kemisk-tekniska artiklar

Ordet lämnades på begäran till herr
PETTERSSON, HARALD, (ep), som yttrade
:

artiklar inom hushållets och den personliga
hygienens område.

De allergiska åkommorna medför betydande
besvär för dem som drabbas. I
åtskilliga fall kan det bli fråga om långvarigt
lidande. Till följd av arbetsoförmåga,
uteblivet arbete på grund av läkarbesök,
tagande i anspråk av sjukvårdsresurser
o. s. v. uppstår därjämte
ekonomiska förluster för såväl enskilda
som samhället. Enligt min mening är
det angeläget att åtgärder vidtages för
att motverka uppkomsten av här nämnda
allergiska åkommor.

Frågan om förebyggande åtgärder på
området är emellertid komplicerad och
synes inte kunna lösas inom ramen för
nu gällande bestämmelser. Den verksamhet
som bedrives på detta och angränsande
områden, t. ex. av arbetarskyddsstyrelsen,
statens institut för folkhälsan
och medicinalstyrelsen, kan inte anses
tillräcklig. Endera gäller den endast yrkeslivet
i egentlig bemärkelse eller också
vidtages åtgärd först sedan skadeverkningar
av betydande omfattning
kunnat konstateras.

Vissa ämnen som förekommer i dessa
kemisk-tekniska artiklar är sådana, att
det av deras kemiska struktur kan utläsas
om de är starkt allergigivande eller
ej. Andra ämnen är emellertid så kemiskt
svårtydda att nämnda omständighet
inte kan utläsas. Problemet synes
därför inte kunna lösas genom förbud
att försälja artiklar innehållande vissa
ämnen.

Ur allmänhetens synpunkt är det gi -

24 Nr 9 Tisdagen den 7 mars 1961

Interpellation ang. allergiframkallande kemisk-tekniska artiklar

vetvis angeläget att man före användningen
av en viss artikel i möjligaste
mån får reda på om den medför betydande
risk ur allergisynpunkt eller ej.
Det bör enligt min mening prövas om
ett sådant önskemål kan tillgodoses genom
lämplig föreskrift, t. ex. om att
artikel, vars användning eller kemiska
struktur ådagalagt att den är starkt allergigivande,
får försäljas endast under
förutsättning att dess egenskaper ur allergisynpunkt
angivits på eller i förpackningen.

Ett sådant tillvägagångssätt skulle i
stort sett sammanfalla med arbetarskyddslagens
föreskrift beträffande redskap,
maskiner och tekniska anordningar.
Nämnda lag föreskriver skyldighet
för tillverkare och försäljare att tillse att
anordningen erbjuder betryggande säkerhet
mot ohälsa och att tillhandahålla
för användning och skötsel erforderliga
föreskrifter. Enligt min mening finns det
anledning att pröva frågan om ett motsvarande
förfaringssätt för vissa kemisktekniska
artiklar.

Med hänvisning till ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor: Har

statsrådet uppmärksammat ökningen
av allergiska åkommor på grund

av användningen av kemisk-tekniska artiklar
på hushållets och den personliga
hygienens områden?

Anser statsrådet att nu förekommande
åtgärder i syfte att förebygga sådana
åkommor är tillfredsställande?

Om det sistnämnda inte är fallet —
vilka ytterligare åtgärder bör enligt statsrådets
mening vidtagas i förebyggande
syfte?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 561, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
47, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.; och

nr 562, av herr Eskilsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
47, angående vissa anslag ur kyrkofonden
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Onsdagen den 8 mars

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Då nu skulle företagas val av tjugufyra
ledamöter i den nämnd, som äger
att döma, huruvida högsta domstolens
och regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, begärdes ordet av
herr ANDRE VICE TALMANNEN, som
anförde:

Herr talman! För vart och ett av de
val, som skall förrättas vid detta plenum,
ber jag att få avlämna gemensamma
listor, en för varje val. Listorna har
godkänts av de av kammaren valda ledamöterna
i talmanskonferensen, och varje
lista upptar namn på så många personer,
som det ifrågavarande valet avser.

Herr andre vice talmannen avlämnade
därefter ifrågavarande listor, fem
till antalet.

Den lista, som avsåg valet av ledamöter
i nämnden, upptog under partibeteckningen
»Den gemensamma listan»
följande namn:

Branting

Strand

Boman

Elmgren

Hermansson

Grym

Ewerlöf

Osvald

Alilkvist

Lindahl

Schmidt

Pettersson, Georg

Jonasson

Sörlin

fröken Andersson
Svedberg, Erik
Andersson, Axel Johannes
fru Wallentheim
Olofsson, Per
Andersson, Torsten
Spctz

Dahl

Bergh, Ragnar

Söderquist

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till ledamöter i nämnden.

Anställdes val av sex suppleanter för
de av kammaren utsedda ledamöterna i
den nämnd, som äger att döma, huruvida
högsta domstolens och regeringsrättens
samtliga ledamöter gjort sig förtjänta
att i deras viktiga kall bibehållas.

Den av herr andre vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Nyström
Svensson, Axel
Nestrup

Karlsson, Göran
Nilsson, Ferdinand
Ohlsson, Ebbe

Efter det denna lista upplästs och
av kammaren godkänts, förklarades de
å listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till suppleanter i nämnden.

Företogs val av tjugufyra valmän för
utseende av riksdagens justitie- och militieombudsmän
samt deras ställföreträdare.

Den av herr andre vice talmannen avlämnade
lista, som avsåg detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Branting
Strand
Ollén

Elowsson, Nils
Nilsson, Ferdinand
Elmgren
Ewerlöf

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Andersson, Axel Johannes

Grym

Ahlkvist

Nestrup

Lindahl

Svanström

Pettersson, Georg

Gezelius

fröken Mattson

Källqvist

Nyström

Svedberg, Erik

fru Svenson

fru Segerstedt Wiberg

Palm

Svärd

Hedblom

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmän.

Anställdes val av sex suppleanter för
de av riksdagen utsedda valmännen för
utseende av riksdagens justitie- och

Sedan denna lista upplästs och av
kammaren godkänts, förklarades hava
blivit utsedda till ombud i Europarådets
rådgivande församling herrar Elmgren,
Hagnell och Heckscher samt till suppleanter
för dem respektive herr Möller,
fru Sjövall och herr Regnéll.

På framställning av herr talmannen
beslöts att riksdagens kanslideputerade
skulle genom utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna ingiva förslag
dels till förordnanden för de valda,
dels ock till skrivelse till Konungen med
anmälan om det förrättade valet.

militieombudsmän samt deras ställföreträdare.

Den av herr andre vice talmannen
avlämnade lista, som gällde detta val,
upptog under partibeteckningen »Den
gemensamma listan» följande namn:
Olofsson, Per
Svensson, Axel
Sjönell
Magnusson
Carlsson, Georg
Bergh, Ragnar

Efter det denna lista upplästs och
av kammaren godkänts, förklarades de å
listan upptagna personerna hava blivit
utsedda till valmanssuppleanter.

Företogs val av tre ombud i Europarådets
rådgivande församling jämte tre
suppleanter för dessa ombud.

Den av herr andre vice talmannen avlämnade
lista, som avsåg detta val, hade
partibeteckningen »Den gemensamma
listan» och var av följande utseende: -

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna ett meddelande
angående vissa kammarens plena.

I det meddelande som tidigare i stencilerat
skick utdelats till kammarens ledamöter
om plena under vårsessionens
förra hälft har angivits, att arbetsplenum
eventuellt kommer att hållas lördagen
den 25 mars. Efter samråd med
andra kammarens talman kan jag nu
meddela, att arbetsplenum icke kommer
att hållas nämnda dag. Sista arbetsplenum
före påskuppehållet äger alltså rum
fredagen den 24 mars. Sistnämnda dag,
den 24 mars, kommer icke att hållas
kvällsplenum.

Elmgren, B. F.,

ledamot av första kammaren

Möller, Y. A.,

ledamot av första kammaren

Hagnell, H.,

ledamot av andra kammaren

Sjövall, E., fru

ledamot av andra kammaren

Heckscher, G.f

ledamot av andra kammaren

Regnéll, C. G.

ledamot av andra kammaren

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. insamlingen »Sverige hjälper»

Herr TALMANNEN:

Jag fäster ytterligare ledamöternas
uppmärksamhet på att i dag i stencilerat
skick till ledamöterna utdelats följande
upprop:

Till första kammarens ledamöter.

Just nu pågår en omfattande insamling
under parollen »Sverige hjälper».
Från regeringens sida har ställts i utsikt
att av statsmedel skall tillskjutas lika
stort belopp som det insamlade. Denna
fråga kommer inom kort att föreläggas
riksdagen. Det väsentliga är dock
att ett så stort antal medborgare som
möjligt medverkar genom bidrag.

Inom departmenten och andra delar
av statsförvaltningen har igångsatts en
aktion till förmån för »Sverige hjälper».
Tjänstemännen förbinder sig därvid frivilligt
att under en tid av tolv månader
avstå en procent av sin lön, och bidragen
tillföres insamlingen genom löneavdrag,
verkställda av de löneutbetalande
myndigheterna.

Vi har funnit det angeläget att kammarens
ledamöter beredes tillfälle att i
likartade former medverka till ett gott
resultat av ifrågavarande insamling.
Detta kan lämpligen ske genom månatliga
avdrag med en procent å riksdagsmannaarvodet,
som för år 1961 utgör
2 247 kronor per månad. Beloppet synes
böra avrundas till 23 kronor och avdragen
verkställas under tolv månader med
början instundande april.

De som önskar deltaga i denna insamling
torde benäget underteckna nedanstående
formulär och om möjligt före
den 24 mars avlämna detsamma till någon
av kammarens vaktmästare för vidarebefordran
till riksdagens ekonomibyrå.

Stockholm den 8 mars 1961.

Gustaf Sundelin Axel Strand

Ivar Johansson

Om ett centralt samordningsorgan för intagning
till de spärrade akademiska utbildningslinjerna Herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Edströms interpellation om ett centralt
samordningsorgan för intagning till de
spärrade akademiska utbildningslinjerna,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Edström frågat om
jag skulle vilja ta under övervägande
att med hänsyn till den under närmaste
år framåt alltmer ökade trängseln vid
intagningen till de spärrade akademiska
utbildningslinjerna skapa ett centralt
intagningsorgan för dessa.

Vid universitet och högskolor finns
dels spärrade linjer, dels s. k. fria fakulteter.
Frågan om uppdelningen i
spärrade och fria högskolor och fakulteter
har varit föremål för debatt i riksdagen
vid åtskilliga tillfällen, senast i
samband med behandlingen av princippropositionen
om utbyggnaden av universitet
och högskolor (nr 119) vid vårriksdagen
i fjol.

De riktlinjer som då drogs upp för
utbyggande av universitet och högskolor
innebär bl. a. att de nu spärrade
linjernas intagningskapacitet skall höjas
väsentligt.

Med hänsyn emellertid dels till den
förväntade starka ökningen av studentexaminationen
och dels till att ökningen
av antalet nybörjarplatser vid de
spärrade linjerna under de närmaste
åren måste bli relativt måttlig, därför
att det tar lång tid att iordningställa lokaler
för de utrymmeskrävande ämnen
som det bär gäller, så tror jag i likhet
med interpellanten, att vi har att
räkna med ett »sannolikt gradvis skärpt
spärrsystem» de närmaste åren.

Sedan mycket lång tid tillbaka har
gällt olika regler för inträde till skilda
spärrade linjer, och även sättet för fastställandet
av dessa regler varierar. För
närvarande gäller skilda regler för tillträde
till de medicinska fakulteterna,

28 Nr 9 Onsdagen den 8 mars 1961

Om ett centralt samordningsorgan för intagning till de spärrade akademiska ut
bildningslinjerna

till tandläkarhögskolorna, till de tek- lysa om att bestämmelserna rörande inniska
högskolorna, till handelshögsko- tagningen till de medicinska fakulteterlorna,
till jordbrukets tre högskolor och na f. n. överses inom universitetskanstiH
ytterligare några högre utbildnings- lersämbetet och att frågan om ändring
anstalter. Reglerna fastställs för vissa av bestämmelserna rörande intagningen
högskolor och fakulteter av universitets- till de tekniska högskolorna övervägs
kanslern, för andra av överstyrelsen för inom överstyrelsen för dessa högskolor.
de tekniska högskolorna och för ytter- Jag utgår från att man inom de två
ligare några andra av vederbörande myndigheterna strävar efter att åstadhögskolas
styrelse. För jordbrukets hög- komma mer likartade bestämmelser för

skolor fastställer Kungl. Maj:t intagningsbestämmelserna.

Den oenhetlighet och splittring som
således otvivelaktigt nu råder på detta
område är till väsentlig del en följd av
universitetens och högskolornas nuvarande
organisation och administrativa
ledning. Som bekant arbetar emellertid
1955 års universitetsutredning med
universitetens och högskolornas organisatoriska
och administrativa problem.
Jag utgår därför från att den här aktuella
frågan om intagningsbestiimmelserna
kommer att bli berörd av de utredningar
och förslag universitetsutredningen
relativt snart kommer att
framlägga. Frågan om intagningsbestämmelserna
till de spärrade akademiska
utbildningslinjerna påverkas även av
förhållandena på gymnasiet. Den nu
arbetande gymnasieutredningen har enligt
mina direktiv att, bl. a. med tanke
på den s. k. meritkompletteringen, uppmärksamma
samspelet mellan gymnasiala
utbildningslinjer såsom avlämnande
skolform och universitet och högskolor
såsom mottagande utbildningsanstalter.

Med hänsyn till vad jag nu sagt om
pågående utredningar finner jag det
inte lämpligt att för dagen vidta någon
mer genomgripande förändring i gällande
ordning för intagningen till de
spärrade akademiska utbildningslinjerna.
Emellertid vill jag i sammanhanget
förutskicka att på ett område,
där splittringen i förevarande avseende
är särskilt stor, nämligen beträffande
ekonomutbildningen, åtgärder inom
kort torde komma att vidtas i syfte att
nå större enhetlighet än som för närvarande
gäller. Slutligen kan jag upp -

berörda utbildningslinjer.

Sammanfattningsvis vill jag konstatera,
att jag delar interpellantens uppfattning,
att det nuvarande regelsystemet
på här ifrågavarande område är
otillfredsställande, men att jag i avvaktan
på i första hand en behandling av
universitetsutredningens kommande utredningar
och förslag rörande universitetens
och högskolornas organisatoriska
och administrativa förhållanden inte är
beredd att för dagen vidtaga några åtgärder
av den natur interpellanten antytt
för att förenhetliga intagningsförfarandet
vid de spärrade utbildningslinjerna.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret. Jag är glad
över att statsrådet delar min grundsyn
på här ifrågavarande problem, att med
hänsyn till de studerandes intressen förhållandena
är högeligen otillfredsställande.

Nu anser emellertid statsrådet, att
man måste avvakta en del pågående utredningar,
främst då universitetsutredningens
kommande förslag, innan något
göres. Jag har litet svårt att helt dela
den uppfattningen. Först är det väl inte
alldeles säkert, att universitetsutredningen
kommer att —- åtminstone i en första
omgång — framlägga förslag om samordning
av intagningsbestämmelserna.
Den har ju viktigare uppgifter. Sedan
är det ju så — som herr statsrådet själv
påpekar — att intagningsbestämmelserna
f. n. håller på att omarbetas inom
flera sektioner av den högre utbildning -

Onsdagen den 8 mars 1901

Nr 9

Ang. inrättandet av en personlig tjänst som byråchef för statsministerns sekreterare

en. När nu omarbetningar sker, borde
då ej dessa göras i riktning mot bättre
samordning? Så sker dock tyvärr icke.
Det finns intet samordningsorgan.

Vore det så att intagningsbestämmelserna
under en längre tid varit stabila
och oförändrade, skulle jag bättre ha
förstått, att vi än en tid kunde avvakta.
Men nu är det så, att det ständigt ändras.
Jag vill bara nämna att inom mitt
eget område, medicinalutbildningens,
har vi under senaste åtta år haft två
radikala förändringar. Nu håller den
tredje radikala förändringen på att ske
under dessa år. Man kan inte komma
ifrån att delta för de studerande innebär
hög grad av osäkerhet och otrygghet.
De har svårt att planera hur de skall
göra under gymnasieåren.

Det nuvarande systemet innebär även
slöseri med utbildningsplatser. Många
skaffar sig dubbel utbildning, som är
onödig för deras kommande yrke eller
verksamhet. Detta i en tid, då vi har
brist på platser inom högre utbildning.

Nu framgår det av senaste uppgifter,
som de vilka läst gårdagens tidningar
vet, att utvecklingen ser ut att än ytterligare
accelerera. I stället för den ökning
av cirka 1 000 studenter om året,
som vi hittills haft, synes årets ökning
komma att bli inte mindre än 1 800.
Kön och kampen framför portarna till
de spärrade högskolelinjerna kommer
därför att bli ofantligt mycket större.

Av herr statsrådets svar framgår emellertid,
att statsrådet har sin uppmärksamhet
fäst på problemet, och det är
jag tacksam för. Interpellationer syfte
var att påminna om vilka besvärligheter
och svårigheter, som vållas de studerande
genom nuvarande dåliga samordning
beträffande intagningsbestämmelserna,
och hur angeläget det är att ett samordnande
intagningsorgan skapas. Jag hoppas
att detta inte skall dröja alltför
länge.

Med dessa ord ber jag att ännu en gång
få tacka för svaret.

överläggningen förklarades hiirmcd
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 561.

Vid föredragning av motionen nr 562
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
anslag ur kyrkofonden till direktorn
vid Sköndalsinstitutet, till behandling
av lagutskott samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under andra
huvudtiteln, avseende anslagen inom
justitiedepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Ang. inrättande av en personlig tjänst
som byråchef för statsministerns sekreterare Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för statsrådsberedningen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1961
förordat, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
statsrådsberedningen, att tillämpas tills
vidare från och med budgetåret 1961/
62, dels ock till Statsrådsberedningen:
Avlöningar för samma budgetår anvisa
ett förslagsanslag av 713 000 kronor.

Departementschefen hade förordat,
att en personlig tjänst som byråchef i
Br 2 skulle inrättas för statsministerns
sekreterare. I samband därmed kunde
en tjänst i ABr 25 indragas. Medelsbehovet
under anslaget skulle till följd
härav öka med i runt tal 8 000 kronor.

1 förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. inrättandet av en personlig tjänst som byråchef för statsministerns sekreterare

Segerstedt Wiberg in. fl. (1:440) och
den andra inom andra kammaren av
herr von Friesen (11:496), i vilka hemställts,
att riksdagen måtte avslå förevarande
förslag om ändring i personalförteckningen,

dels ock en inom andra kammaren
av herrar Xordgren och Hamilton väckt
motion (11:514).

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:440 och 11:496 samt II:
514

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
den ändring i personalförteckningen
för statsrådsberedningen, som föranleddes
av vad departementschefen i
statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1961
förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för statsrådsberedningen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1961/62;

c) till Statsrådsberedningen: Avlö ningar

för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 713 000 kronor.

Reservation hade avgivits, utom av
andra, av herr Ragnar Bergh och herr
Svärd, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionerna 1:440 och 11:496
samt II: 514

a) avslå Kungl. Maj ds förslag om bemyndigande
att ändra personalförteckningen
för statsrådsberedningen;

b) godkänna i reservationen införd
avlöningsstat för statsrådsberedningen,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1961/62;

c) till Statsrådsberedningen: Avlö ningar

för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 705 000 kronor.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Statsutskottet har i den
första punkten av sitt utlåtande nr 2
föreslagit avslag på de motioner, i vilka
hemställes att ingen ändring skall
företagas i avlöningar för statsrådsberedningen.
Det är riktigt som utskottet
säger, att vi motionärer finner att man
genom att inrätta en personlig tjänst
för statsministerns handsekreterare föregriper
ett ställningstagande till författningsutredningens
förslag om ett regeringskansli.

Som skäl för avslag på motionerna anför
utskottet att tjänsten innebär ett förordnande
tills vidare. Nog är det en bra
mager motivering 1 Utskottet vill att riksdagen
skall tillsätta en tjänst och göra
det i förtröstan om att då regeringen avgår,
avgår även den personliga tjänstens
innehavare. Detta är ju inte det
väsentliga. Vem vet, nästa regering kanske
låter tjänsten bestå. Erfarenheten säger
en del om arrangemang av denna

typ Hade

utskottet inte, i stället för att servera
riksdagen denna något egendomligt
formulerade tröst, kunnat ange skälen
för ett beslut i den av utskottet önskade
riktningen? Utan att veta varför skall
riksdagen, enligt utskottets förslag, besluta
om inrättandet av en tjänst, vars
arbetsuppgifter inte klart anges. Så som
utskottet formulerat sitt yttrande, kan
man inte med bästa vilja i världen dra
någon slutsats om huruvida utskottet
känner till tjänstens art och följderna
av dess im ättande. Av propositionen
framgår inte heller vilka arbetsuppgifter
som väntar.

Så mycket framgår av statsverkspropositionen
som att det inte är frågan
om endast en ändrad lönegradsplacering,
som varit föremål för överläggningar
med någon personalorganisation och
som redovisats bland för flera huvudtitlar
gemensamma frågor. Utan här måste
vara tal om utbyte av en förefintlig
tjänst mot eu ny med artskilda arbetsuppgifter.
Sådana tjänster redovisas, säger
civilministern i statsverkspropositionen,
under respektive huvudtitlar.
Men principen för redovisningen före -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ane. inrättandet av en personlig tjänst som byråchef för statsministerns sekreterare

faller vara oklar. Understundom anges
skälen till de nya tjänsterna, understundom
beskrives arbetsuppgifterna. Den
nu aktuella tjänsten hör inte till den
kategori som motiveras eller beskrives.
Den hör till den kategori som endast
föreslås. Tjänstens lönegradsplacering
är emellertid sådan, att man med fog
måste fråga om här inte göres början
till ett regeringskansli. Byråchefer brukar
inte utan medarbetare och underordnade
i ensamhet handlägga sina
ärenden. Mydken onödig diskussion hade
säkert förebyggts, om man inte nonchalerat
att ange orsakerna till tjänstens
upprättande.

Ingen torde förmena statsministern
den hjälp han behöver från kansli och
sekreterare. Men ett riksdagens beslut
skall vara väl motiverat, och i detta
fall finns redan ett delbetänkande från
författningsutredningen att bygga på.

I utredningens utlåtande om regeringsarbete!
säges att ett regeringskansli bör
upprättas, och där anges också vilken
placering statsministerns handsekreterare
bör erhålla.

Varför då denna brådska? Eller varför
inte mer brådska med författningsutredningens
förslag? Vid andra tillfällen
har man tagit det lugnare och
tagit hänsyn till författningsutredningens
arbete. Jag ber att få hänvisa till
bankoutskottets utlåtande nr 38 år 1960.
Däri har man tagit ställning till ett förslag
från riksgäldsfullmäktige om en omorganisation
av riksdagens ekonomibyrå.
Man väntade länge, men omorganisationen
ansågs inte kunna anstå längre
än till ingången av 1961. Den gjordes
emellertid med ett viktigt förbehåll.
Tjänsterna skulle uppehållas med vikariatslöneförordnande.
Förbehållet gjordes
med hänvisning till författningsutredningens
pågående arbete. Samma resonemang
gäller, om jag inte är fel underrättad,
även för de tjänster som uppehälles
av kamrarnas kanslipersonal.
Här har man funnit det nödvändigt att
avvakta de resultat som författningsutredningen
kan komma till beträffande
organisation och tjänster. Ändå kan man
inte hänvisa till redan avlämnade för -

slag, som då det är fråga om regeringsarbete!
och ett särskilt kansli för detta.

Jag är rädd att statsutskottet har haft
för bråttom och kommer sålunda till
slutsatsen att ett avslag på utskottets
hemställan är väl motiverat. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen
av herrar Ragnar Bergh och
Svärd.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Fru Segerstedt Wibergs
rädsla för att statsutskottet har för bråttom
är fullkomligt obefogad. I stället
kan man vända på det och säga, att motionärerna
har för bråttom. De har i
någon mån påverkats av den otillständiga
agitation som förts i pressen mot
detta enkla ärende, som inte alls är så
stort som det har blåsts upp till. Om
man ser sakligt på förhållandena, finner
man att statsrådsberedningen har
en byråchef för lagärenden, en byråchef
för samordning av beredskapsplanering
m. m. och så en sekreterare — det nu
aktuella fallet. Det har ansetts, inte utan
orsak, att dessa tre människor, som är
i statsrådsberedningen och har ungefär
lika ansvarsfulla arbeten, skulle ha samma
tjänst.

Nu har av allt att döma motionärerna
och reservanterna hängt upp sig på titeln
byråchef. Man menar att en byråchef
borde ha en byrå under sig. Det
kan man resonera om. Vi vet att det
statliga lönesystemet är knutet till vissa
beteckningar, och den lönegrad man
har stannat inför har varit densamma
som gäller för byråchefer. Det är väl
inte nödvändigt att en byråchef har en
byrå. Jag tycker att det ser bättre ut
och blir billigare utan dessa underordnade.

Nu har den svenske statsministern
säkerligen det minsta kansli som någon
statsminister har i våra moderna demokratier.
Bunt om ute i världen råder helt
andra förhållanden. Jag skall bara beröra
våra egna grannländer. I Danmark
består statsministerns kansli av en departementschef,
motsvarande en svensk

N r 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. inrättandet av en personlig tjänst som byråchef för statsministerns sekreterare

statssekreterare, eu kontorchef, motsvarande
en svensk byråchef, och sekreterarpersonal.
I Norge har man tre statssekreterare,
tre expeditionschefer och
sekreterarpersonal. I Finland finns det
någonting som kallas för »yngre» regeringssekreterare
och sekreterare. Det är
helt annat än här.

När man nu har ansett att de tre personer
som tillhör statsrådsberedningen
skall vara i samma lönegrad, är det underligt,
att detta skall utlösa en sådan
stor motaktion. Hade det inte gällt statsministerns
sekreterare, hade det hela
gått oförinärkt förbi. I departementen förekommer
ofta att en tjänsteman placeras
i byråchefs ställning, utan att han
är chef för någon byrå, och det sägs
aldrig någonting om det. Men i detta
särfall har man funnit anledning att göra
en stor aktion. Nu pekar man på att den
sittande författningsutredningen har föreslagit
ett speciellt regeringskansli och
att vad som nu sker kommer att föregripa
den reform som skall äga rum.
Det sades nyss från denna talarstol, att
om den ifrågavarande tjänsten inrättas,
så kan man inte tro på att den kommer
att försvinna. Men det är ju en tjänst
som är knuten till personen. Om det
blir ett regeringsskifte och vi får en annan
statsminister, tror jag inte att han
skall behöva ha den sekreterare det nu
gäller, om han inte själv vill det.

Författningsutredningen har nu föreslagit,
att det skall vara två högre tjänster
i ett kansli, en expeditionschef och
en lagbyråchef. Men denna organisation
behöver inte på något sätt påverkas av
den lönegradsplacering som nu föreslås
för statsministerns sekreterare.

Motionärerna och likaså reservanterna
synes i alltför hög grad ha fäst sig
vid tjänstetiteln byråchef. Jag tycker
att man bör minska ner denna fråga till
vad den rätteligen är och inte alltför
mycket förstora upp den. Jag är tacksam
för att fru Segerstedt Wiberg inte
föll in i den jargong som kommit till synes
i varje fall i vissa tidningar, utan
sett kallt på denna fråga.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Den i regel så småklokt
besinningsfulle herr Andersson, Birger,
har i denna fråga visat ett patos och
ett temperament, som det kan vara trevligt
att möta, till och med mycket trevligt,
men om man liksom jag är intresserad
av att denna detalj skall förbli en
detalj, finns det kanske lämpligare sammanhang
än detta att visa temperamentet
i.

Det gäller ju här dels en personfråga,
dels en organisationsfråga. Det gäller en
person, som vi alla känner och som brukar
finnas bakom — jag skall inte säga
statsministern, utan rent lokalt sett bakom
mig här i kammaren. Naturligtvis
skall jag inte utesluta att han kan vara
väl värd en betydande löneförbättring,
kanske till och med en löneförbättring
av storleksordningen 8 000 kronor, men
så där alldeles självklart förefaller mig
detta inte vara; inte så självklart att
man kan framlägga förslag därom utan
ett ord till motivering. Bemälde person
har ju ändå inte ännu kommit i samma
situation som en av herr talmannens
högt ärade företrädare, som alltid utgick
ifrån att närhelst och varhelst han
skulle sätta sig, fanns det alltid en stol
att sitta i.

Organisationsfrågan slutligen har man
också helt enkelt gått förbi. Herr Andersson,
Birger, nämnde exemplen från
Danmark och Norge, och de borde enligt
min uppfattning ha varit utgångspunkten
för en diskussion som skulle
ha kunnat ge åtskilligt. De uppgifter,
som åvilar den danske och framför allt
den norske statsministern, är nämligen
i vissa avseenden, såvitt jag kan förstå,
mera rationellt utformade än de är här
i landet. Man har därför vidtagit de organisatoriska
åtgärder som ett effektivt
fullföljande av dessa förutsätter. Här i
landet har vi — det skall jag gärna medge
—-i måhända missriktad sparsamhet
helt enkelt avstått från att ordentligt
penetrera problemet om statsministerns
förutsättningar att fungera som en samlande
gestalt i regeringen och kanske
också i det parti som står bakom regeringen.
Den senare omständigheten kom -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. inrättandet av en personlig tjänst
mer emellertid inte mig vid; det finns
större experter i det avseendet än jag
närvarande i kammaren.

Frågan om samordningen inom regeringen
och därmed om statsministerns
uppgifter kan ses ur många synpunkter.
Det är inte bara författningsutredningen
som väl närmast har snuddat vid detta
problem. Det har också varit föremål
för uppmärksamhet i samband med
diskussionerna om totalförsvarets samordning
och likaledes i en rad andra
sammanhang. Jag menar att vi får lösa
dessa problem rationellt och framsynt,
och vi får självfallet ta på oss de utgifter,
som är förenade med en sådan lösning.
Men inte heller med anledning av
detta problem har departementschefen
eller utskottet — inte ens herr Andersson,
Birger — gjort några kommentarer.
Man har bara helt enkelt begränsat sig
till den mycket isolerade frågan om en
viss persons löneställning. Detta är enligt
min uppfattning att ta alldeles för
ytligt på problemet. Det är enligt min
uppfattning att gå förbi själva saken,
och det är därför jag har yrkat avslag.
Mitt avslag har absolut — det säger jag
även om få tror mig — inte någon personlig
tillspetsning. Jag vill ha tillbaka
detta ärende till riksdagen men då i genomtänkt
och genomarbetat skick. Jag
vill inte ha det någon gång i en oviss
framtid, utan jag vill ha det så snart
som detta över huvud taget är möjligt
och, såvitt jag kan förstå, behöver dröjsmålet
inte bli särdeles långt. Att bemälde
person under detta dröjsmål får nöja
sig med en något lägre placering i det
statliga lönekineseriets tabeller, kan vara
en prövning för honom — det är jag
medveten om — men det bör väl i alla
fall inte vara värre än att han kan bära
det som en man — det är ju så mycket
han har visat sig ha förmåga att bära
som en man.

Herr statsrådet KIJNG:

Herr talman! Det anförande som vi
nyss lyssnade till vittnar, om man vill
uttrycka sig litet välvilligt, om en djup
okunnighet om de faktiska förhållandena.

tf Första kammarens protokoll tilGt. A r It

som byråchef för statsministerns sekreterare
Det anslag som vi nu behandlar avser
statsrådsberedningen. Vad består
statsrådsberedningen av? Jo, av tre
statsråd utan departement, nämligen
statsministern och de två juridiska konsulterna.
De två konsulterna har till sitt
gemensamma förfogande en byråchef
för lagärenden, som har att biträda dem
i deras granskningsarbete. Denne byråchef
har i sin tur inga medhjälpare, har
ingen stor byråpersonal. Dessutom har
den av konsulterna, som inom regeringen
har att handlägga beredskapsfrågor
på det civila området, en byråchef, som
hjälper honom med dessa ärenden. Är
det då för mycket begärt, att statsministern
också får en byråchef till hjälp för
de frågor, som han har att handlägga i
regeringen? Hade vi i stället begärt eu
statssekreterartjänst i statsrådsberedningen,
hade säkerligen ingen haft något
att invända. Men vem en sådan tjänst
skall besättas med, bör väl liksom hittills
vara den sittande regeringens sak
att avgöra.

Tror för övrigt de som yrkat avslag
på den föreslagna tjänsten att en statsminister
har en mindre arbetsbörda än
t. ex. en justitieminister? Eljest bör de
ta hänsyn till denna sin åsikt vid behandlingen
av punkten 3 under andra
huvudtiteln, som avser justitiedepartementets
avlöningsanslag.

Den nu föreslagna byråchefstjänsten
har alldeles samma konstruktion som
en statssekreterartjänst och som alla
övriga byråchefstjänster i kanslihuset.
Den innebär, som det tidigare har sagts,
förordnande tills vidare. Att den typen
av tjänster över huvud taget har införts
i vårt avlöningsreglemente beror på att
ett ombyte av person på dessa tjänster
och även ett utbyte av tjänsterna lätt
skall kunna ske. Om riksdagen nu, som
jag hoppas, bifaller det förslag, som jag
på denna punkt under andra huvudtiteln
har lagt fram, så har därför på intet
sätt skett något föregripande av ställningstagandet
till författningsutredningens
förslag.

Jag tycker, herr talman, att jag bär
har till fullo motiverat det förslag, som
under denna punkt har lagts fram. Jag

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. inrättandet av en personlig tjänst som byråchef för statsministerns sekreterare

inledde mitt anförande med att säga,
att föregående yttrande, om man vill uttrycka
sig välvilligt, vittnade om en
viss okunnighet, men fortsätter nu vad
som tidigare har förekommit i denna
fråga, kan jag icke längre anse, att det
enbart är okunnighet som ligger bakom,
utan då är det ett led i den kampanj av
mer personlig art, som igångsattes när
statsverkspropositionen lades fram.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Bara några ord till herr
Svärd. Man fick det intrycket av hans
inlägg trots allt tal om författningsspörsmål,
att det nog var låt oss säga det personliga,
som spelade den största rollen,
att just den person det här gäller skulle
prickas. Herr Svärd talade om att denne
sekreterare befinner sig bakom någon
ibland. Vi vet ju, att herr Svärd
också står bakom någon ibland, ty det
förhåller sig ju så, att dessa sekreterare
— och även hr Svärd är en sådan
— är stödjare eller rådgivare i vissa fall.

Om vi renodlar denna fråga, så finner
vi, att man å ena sidan önskar likartade
tjänster för de tre befattningshavare
som är anställda i statsrådsberedningen,
medan man å andra sidan
söker göra ett stort nummer av det hela
och hävda att förslaget inte bör genomföras,
endast därför att det är fråga om
en för en viss riktning misshaglig person.
Det är detta sistnämnda, som är det
olustiga. Vi bör inte göra denna fråga
större än den är. Det gäller om vi skall
ha tre byråchefer eller två byråchefer
och en sekreterare. Jag tycker nog, att
herr Svärd och jag bör kunna komma
överens om att det är detta saken gäller,
om herr Svärd vill, som han ofta
kan göra, resonera lugnt och sakligt
och bortse från de politiska biavsikterna.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Justitieministern har
uppenbarligen en misstanke om att
kammaren inte uppfattar ett yttrande
som man fäller en gång, och upprepar
följaktligen omdömet, att mitt anföran -

de vittnar, välvilligt uttryckt, om okunnighet
två gånger. Får jag bara replikera
justitieministern, att i så fall vittnar
justitieministerns proposition om
en märklig vilja att hålla dem, som
vandrar i öknen, fortfarande djupt okunniga.
Justitieministern har nämligen
inte ansett det vara motiverat att anföra
någon motivering för det förslag,
som han har framlagt.

I övrigt nödgas jag tillägga, att från
justitieministerns sida ingenting förekom,
som tillförde diskussionen någonting
nytt i sak.

Till slut vill jag bara göra den lilla
kommentaren, att jag har betraktat
statsministerns sekreterare, oberoende
av vilken tjänstegrad han har, som ett
slags statssekreterare. För mig står det
alldeles klart, att regeringen väljer sina
statssekreterare, som det passar den,
och att den som inte känner samhörighet
med regeringen inte har anledning
att göra några kommentarer till dess
val. Vilken person som bekläder tjänsten
som sekreterare, eventuellt byråchef,
i statsministerns kansli är mig fullkomligt
likgiltigt.

Justitieministern frågar vidare vem
som har den största arbetsbördan, justitieministern
eller statsministern. Det
förefaller en smula egendomligt att en
justitieminister ställer den frågan, och
jag förklarar mig totalt inkompetent att
besvara den. Jag har fattat saken så att
de båda herrarna har olika arbetsuppgifter,
och är den tolkningen felaktig
är jag naturligtvis glad över att bli korrigerad
ifrån de höjder, där justitieministern
tydligen dväljs.

Till herr Birger Andersson skulle jag
vilja tillägga, att jag aldrig på något sätt
betraktat denna fråga som någon stor
fråga. Jag hade i den, liksom i alla
andra, varit beredd till ett lugnt och
stilla och förnuftigt resonemang och är
det alltjämt för den händelse det ges
några som helst utgångspunkter för ett
resonemang. Jag har reagerat emot att
några sådana icke har presterats, även
om nu detta kanske kan förefalla som
en majestätsförbrytelse i ett visst sammanhang.

Nr 9

Onsdagen den

Om anslag till fyra assistentbefattningar
inom fångvården
Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag gjorde intet påstående,
herr Svärd, om arbetsbördans storlek
i det ena eller andra fallet. Jag frågade
endast efter herr Svärds åsikt om
den, men eftersom herr Svärd just nu
har förklarat sig inkompetent att diskutera
statsrådsberedningen, skall inte
jag förlänga diskussionen.

Herr SVÄRD (h):

Herr talman! Jag får säga att jag förvånar
mig ännu mera efter statsrådets
anförande. Är det en gemen riksdagsman
som skall ha en uppfattning i frågan
huruvida justitieministern eller statsministern
har mest att göra? Det trodde
jag de bägge herrarna av egen erfarenhet
själva kunde bedöma, utan att underställa
mig detta val mellan de båda
herrarna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av herr Ragnar Bergh och
herr Svärd vid punkten avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 2—36

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37

Om anslag till fyra assistentbefattningar
vid specialanstalter för svårbehandlade
inom fångvården

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:235, av
fru Segerstedt Wiberg in. fl., och II: 337,
av herr Rimmerfors m. fl.,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteck -

8 mars 1961

vid specialanstalter för svårbehandlade

ningen för fångvårdsanstalterna, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över justitiedepartementsärenden
för den 3 januari 1961
förordat;

b) godkänna under punkten införd
avlöningsstat för fångvårdsanstalterna,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1961/62;

c) till Fångvårdsanstalterna: Avlö ningar

för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 42 922 000 kronor.

I de likalydande motionerna 1:235
och 11:337 hade hemställts, att riksdagen
— till säkerställande av rationell
psykologisk behandling av klienterna
inom fyra blivande specialanstalter för
svårbehandlade — måtte under andra
huvudtiteln anvisa ett belopp motsvarande
löneförmåner till fyra assistentbefattningar
i Ae 17 i enlighet med fångvårdsstyrelsens
förslag i stället för att
godkänna Kungl. Maj :ts förslag om förstärkning
med 35 000 kronor av medelsanvisningen
under icke-ordinarieposten
för gruppterapeutisk försöksverksamhet.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Under punkt 37 tillstyrker
utskottet fångvårdsstyrelsens förslag
om upprättande av fyra nya specialanstalter
för svårbehandlade intagna. Med
hjälp av specialanstalterna vill man förbättra
den allmänna disciplinen och
samtidigt få större möjlighet att påverka
det mest svårhanterade klientelet.
Man måste emellertid ha klart för sig,
att en anhopning av svårbehandlade
kommer att medföra många problem.
Löses inte dessa, kan hela arrangemanget
bli både dyrbart och riskabelt. Det är
mot den bakgrunden som jag finner det
beklagligt, alt först departementschefen
och sedan utskottet nöjt sig med konstaterandet
att en effektiv terapeutisk
verksamhet är av betydelse. Utskottet
väljer att med dessa ord avstyrka motionsyrkandena
om inrättandet av fyra
psykologassistenter på dessa specialanstalter.

36 Nr 9 Onsdagen den 8 mars 1961

Om anslag till fyra assistentbefattningar vid specialanstalter för svårbehandiade

Jag tror att utskottet liksom departementschefen
har fallit offer för en
illusion. Det vill avvakta erfarenheterna
av de nya anstalterna och av organisationen,
men denna avvaktan tror jag
kan bli ödesdiger. Den kan betyda att
uppdelningen av klientelet och sammanförandet
av de svåra fallen till särskilda
anstalter kommer att misslyckas.
Den besparingen som de vägrade tjänsterna
innebär kan på det viset bli en
dyrbar besparing.

Jag tror att man inte kan utgå från
att det på dessa orter finns tillgänglig
arbetskraft, så att man kan få arvodesanställd
personal. Det kan bli svårt nog
— det skall jag villigt medge — att få
heltidsanställd, men det bör dock vara
lättare än att från orten rekrytera arvodesanställda.
Får man inte de föreslagna
psykologerna, kan det mycket väl tänkas
att klientelet blir så besvärligt, att
man får problem också med den övriga
personalen. Svårigheten kan bli övermäktig.
Det är därför jag skulle vilja
beteckna det som en tvivelaktig besparing
som man nu går att besluta.

Svårigheterna ökas inte bara inom
anstalterna. Får det besvärliga klientelet
inte rätt behandling, blir det också svårare
att återanpassa när vederbörande
en gång sikall ut —- hela sitt liv skall väl
inte ens dessa svåra disciplinfall tillbringa
inom anstalterna. Det är många
av oss som arbetar som nämndemän, och
som har erfarenhet av hur ofta domstolarna
tvingas döma gamla fängelsekunder
till nya straff. Då får man utsökta
tillfällen konstatera, att om vederbörande
hade fått en bättre behandling under
fängelsetiden, under vistelsen på anstalten,
kunde den dömdes liv ha blivit helt
annorlunda. Intrycket blir inte sällan
att vi lägger ner stora pengar på byggnader
och mycket små på själva människovården.
Det säger sig självt, att just
de svårdiscipiinerade i detta hänseende
ställer större krav än andra. Jag hoppas
därför att utskottet längre fram skall bevilja
medel till detta, eftersom jag förstår
att de inte kan erhållas nu.

Jag har, herr talman, inget yrkande.

inom fångvården

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 38—56

Vad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 1U

Eades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
31, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad avser
justitiedepartementets verksamhetsområde,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i
vad avser inrikesdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Eades till handlingarna.

Vid ånyo skedd föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om upptagande
å riksstaten för budgetåret 1961/62
av underskottet för luftfartsfonden, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för uppförande
i statsbudgeten av anslag till avlöningar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (1:246) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (11:357), hade föreslagits,
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte dels vid uppgörandet av statsverkspropositionen
för budgetåret 1962/
63 och följande budgetår för ifrågakommande
fall uppföra å förslagsanslag avlöningar
till ordinarie och extra ordinarie
tjänstemän — under bifogande
av vederbörliga uppgifter rörande personalförteckningen
avseende samtliga
ordinarie och extra ordinarie befattningar
— samt å obetecknat anslag avlöningar
till extra tjänstemän, varvid
uppgift borde lämnas om behovet av
extra befattningar i 20:e lönegraden och
däröver, dels ock i förekommande fall
med sakanslag sammanföra anslag till
avlöningar åt extra tjänstemän i högst
19 :e lönegraden samt till arvoden åt tillfälliga
befattningshavare.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:246 och 11:357
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Ragnar Bergh,
Staxäng och Bohman, vilka ansett, alt
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:246
och II: 357, i skrivelse till Kungl. Maj:t

hemställa, att Kungl. Maj:t måtte dels
vid uppgörandet av statsverkspropositionen
för budgetåret 1962/63 och följande
budgetår för ifrågakommande fall
uppföra å förslagsanslag avlöningar till
ordinarie och extra ordinarie tjänstemän
— under bifogande av vederbörliga
uppgifter rörande personalförteckningen
avseende samtliga ordinarie och
extra ordinarie befattningar —- samt å
obetecknat anslag avlöningar till extra
tjänstemän, varvid uppgift borde lämnas
om behovet av extra befattningar i
20:e lönegraden och däröver, dels ock
i förekommande fall med sakanslag sammanföra
anslag till avlöningar åt extra
tjänstemän i högst 19 :e lönegraden samt
till arvoden åt tillfälliga befattningshavare.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Den här frågan har liksom
så många andra varit uppe till behandling
flera gånger tidigare, och jag
skall därför begränsa mig till att bara i
största korthet ange huvudinnehållet i
motionerna. Utskottsutlåtandet är nämligen
så kort, att det är omöjligt att bara
av det få en överblick över dessa rätt
invecklade och besvärliga frågor.

I motionen och i reservationen yrkas
bl. a., att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att anslagen till
ordinäre och extra ordinarie tjänster
uppförs på förslagsanslag, vidare att anslagen
till extra tjänster uppförs som
obetecknade anslag och att uppgift lämnas
om behovet av sådana befattningar
i 20 :e lönegraden och däröver samt slutligen
att med sakanslag sammanförs anslag
till avlöningar åt extra tjänstemän
i högst 19 :e lönegraden samt till arvoden
åt tillfälliga befattningshavare.

Nu hänvisar majoriteten till utskottets
utlåtande nr 31 förra året. Där sades
bl. a., att problemkomplexet var så omfattande,
att en närmare utredning krävdes.
Någon sådan utredning begärdes
emellertid inte. Den vanliga refrängen,
som jag delvis förstår, i sådana här sammanhang
är att några nya synpunkter
inte har framförts av motionärerna. Det
är kanske, såsom vi ser det, inte heller

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Om försäljning av statens aktier i LKAB,
nödvändigt, eftersom de gamla synpunkterna
håller fuller väl, och det förhållandet
att riksdagen tidigare har avslagit
liknande motioner kan ju inte överflödiggöra
att vi återkommer med sådana
förslag som vi anser riktiga och
som borde genomföras.

Reservanterna begärde redan förra
året, att komplexet skulle upptas till närmare
prövning. Det behövs, menar vi, en
fortlöpande rationalisering och sparsamhet
med personalresurserna inom
förvaltningen. Man bör t. ex. i större
frihet än vad nu är förhållandet kunna
utbyta personal mot maskiner, och därför
bör anslagen avgränsas på sätt som
vi här har föreslagit och som jag nyss
redogjorde för. Det framgår nämligen
inte av statsverkspropositionen hur anslagen
till icke ordinarie befattningshavare
fördelar sig på extraordinarie personal
å ena sidan och extra och arvodesanställda
å den andra sidan. Detta
är inte riktigt lämpligt, och därför menar
vi att en ändring bör ske.

Att reservanterna satt gränsen vid
19 :e lönegraden motiverar vi med att
genomgripande organisatoriska förändringar
inte skall kunna ske utan riksdagens
hörande. Yi anser det felaktigt att
riksdagen i detalj prövar relativt små
sakanslag och lågt avlönade ordinarie
tjänster, samtidigt som man kan inrätta
extra tjänster i relativt hög löneställning.

År 1959 framhöll utskottet i utlåtande
nr 93, att syftet syntes vara att stärka
riksdagens kontroll över avlöningsanslagen.
Ja, det är väl inget fel att öka riksdagens
makt. För bara ett par tre veckor
sedan fick vi motioner avslagna under
hänvisning bl. a. till att ett genomförande
av våra propåer skulle minska
riksdagens makt. Nu kan det vara ett
lämpligt tillfälle att öka denna makt,
och om detta problem är så invecklat
som utskottsmajoriteten vill göra gällande,
vore det lämpligt att ju för desto
hellre sätta igång en utveckling i den
riktning som vi här föreslår.

Jag ber, herr talman, att med dessa
ord få yrka bifall till reservationen.

m. m.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig kort
i denna fråga, ty som fröken Andersson
sade har vi diskuterat den flera gånger
tidigare.

Man bör kanske i alla fall nu konstatera,
att det under de senaste åren har
skett en utjämning i fråga om de olika
anställningsformerna. De skillnader, som
tidigare förelegat mellan ordinarie och
extra ordinarie eller annan anställningsform,
har efter hand utjämnats och detta
inte minst genom att pensionsrätt i
dag tillkommer alla tjänstemän. Man kan
naturligtvis alltid säga, att det mot bakgrunden
av vad som hänt kan finnas
skäl att se över sättet att redovisa lönekostnaderna.
Om förslaget hade varit
detta, hade frågan kanske legat annorlunda
till. Nu är utgångspunkten för motionen
en helt annan, nämligen att när
det gäller extra tjänster göra en särskild
begränsning. Jag tror inte det finns
någon anledning att behandla just extra
tjänsterna i annan ordning än vad som
gäller övriga tjänster.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att förlänga debatten, utan ber att med
dessa ord få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes i enlighet med
därunder framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken
förnyades, vara med övervägande ja besvarad.

Om försäljning av statens aktier i LKAB,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
om försäljning av statens aktier
i LKAB, m. m.

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Om för!

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sjönell m. fl. (1:249) och den andra
inom andra kammaren av herr Magnusson
i Borås m. fl. (11:361), hade hemställts,
att riksdagen måtte

1. besluta, att av statens till cirka
479 miljoner kronor uppgående innehav
av aktier i LKAB aktier till ett nominellt
belopp av 228 miljoner kronor
skulle erbjudas allmänheten i valörer på
50 kronor per aktie till en emissionskurs,
motsvarande ett pris av 225 kronor
för varje sådan aktie, och i övrigt
på i motionerna angivna villkor, varvid
särskilt skulle tillses, att köpare av lägre
antal aktier ägde förtur vid överteckning
och att en bred spridning av
aktieköpen vunnes bland allmänheten;

2. besluta, att försäljningen under
budgetåret 1961/62 skulle bestämmas
till nominellt 100 miljoner kronor, motsvarande
ett emissionsbelopp av 450
miljoner kronor;

3. bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de förberedelseåtgärder som emissionen
erfordrade, varvid särskilt borde
beaktas vad i motionerna anförts i
fråga om valordning för bolaget samt
om möjligheterna att stimulera allmänheten
att disponera överskjutande skatt
för placering i aktier i LKAB, utbjudna
av staten;

4. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av lämpliga former för
försäljning av aktier i statliga företag
till allmänheten utöver försäljningen av
aktier i LKAB, varvid särskilt måtte beaktas,
att sådana former för aktieförsäljningen
ordnades, som garanterade
en bred spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade
att främja det långsiktiga sparandet.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 249 och II: 361 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Boman, fröken Andersson
herrar Axel Johannes Andersson, Per

äljning av statens aktier i LKAB, m. m.
Jacobsson, Ragnar Bergh och Staxäng,
fröken Elmén samt herrar Bohman och
Nelander, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:249
och II: 361,

1. besluta, att av statens till cirka 479
miljoner kronor uppgående innehav av
aktier i LKAB aktier till ett nominellt
belopp av 228 miljoner kronor skulle
erbjudas allmänheten i valörer på 50
kronor per aktie till en emissionskurs,
motsvarande ett pris av 225 kronor för
varje sådan aktie, och i övrigt på i motionerna
angivna villkor, varvid särskilt
skulle tillses, att köpare av lägre
antal aktier ägde förtur vid överteckning
och att en bred spridning av aktieköpen
vunnes bland allmänheten;

2. besluta, att försäljningen under
budgetåret 1961/62 skulle bestämmas
till nominellt 100 miljoner kronor, motsvarande
ett emissionsbelopp av 450
miljoner kronor;

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de förberedelseåtgärder som emissionen
erfordrade, varvid särskilt borde
beaktas vad i motionerna anförts i fråga
om valordning för bolaget samt om möjligheterna
att stimulera allmänheten att
disponera överskjutande skatt för placering
i aktier i LKAB, utbjudna av staten; 4.

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning av lämpliga former för
försäljning av aktier i statliga företag
till allmänheten utöver försäljningen av
aktier i LKAB, varvid särskilt måtte beaktas,
att sådana former för aktieförsäljningen
ordnades, som garanterade
en bred spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade
att främja det långsiktiga sparandet;

2) av herrar Ivar Johansson, Bengtson,
Eliasson i Sundborn och Antonsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Om försäljning av statens aktier i LKAB,
måtte, i anledning av motionerna 1:249
och 11:361, i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att frågan om försäljning till allmänheten
av aktier i statliga företag
måtte göras till föremål för utredning,
varvid särskilt borde beaktas, att betryggande
garantier skapades för att aktierna
icke efter hand samlades på ett
fåtal händer.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det tycks vara herr
Holmqvists och mitt öde att ständigt behöva
tampas om samma frågor. Eftersom
denna fråga har diskuterats inte bara
tre utan fyra gånger tidigare kan jag
dock också här fatta mig ganska kort.

Man brukar säga i sådana här sammanhang,
att ingenting nytt framkommit,
varför det inte finns någon anledning
för riksdagen att ändra sig. Det låter
kanske bestickande. Som alla vet
växer emellertid statens skulder år från
är. Nu yrkar vi — för att helt kort sammanfatta
motionärernas önskan — att
aktier till ett nominellt belopp av 228
miljoner kronor skall utbjudas till allmänheten.
Statens innehav av aktier i
LKAB utgör cirka 479 miljoner kronor.
Vårt förslag går alltså ut på ett utbjudande
av mindre än hälften av statens
innehav. Vi hemställer vidare, att under
budgetåret 1961/62 skall utbjudas aktier
till nominellt 100 miljoner kronor, motsvarande
ett emissionsbelopp av 450 miljoner
kronor. Vidare yrkar vi på en utredning
om lämpliga former för försäljning
av aktier i statliga företag till allmänheten,
så att största möjliga spridning
av dessa aktier kan nås.

Jag skall inte nu ingå på de mera allmänna
synpunkterna på frågan, men vi
anser att ett genomförande av vårt förslag
skulle vara ett steg i riktning mot
ekonomisk demokrati, som ju alla vill
vara med om när det passar. Vi anser
att det är lämpligt med en spridning av
äganderätten på så många medborgare
som möjligt, och därför betonar vi också
vikten av att det skapas garantier mot
att aktierna samlas på ett fåtal händer.

I detta syfte begäres en utredning, nämligen
den som nyss nämndes. Den utred -

m. m.

ning rörande de statliga företagsformerna
som nyligen avslutats har inte ansett
sig kunna ta ställning till den nu aktuella
frågan.

Jag skall som sagt inte gå in på några
detaljresonemang utan endast påminna
om vikten av en ökning av det individuella
sparandet. Vi vet ju alla — det är
ju närmast en platthet att påminna om
det — att den tekniska och ekonomiska
utvecklingen ställer stora krav på vårt
näringsliv, således på kapitalresurserna.
Den hårdnande internationella konkurrensen
ställer likaledes stora krav på näringslivet.
Misstroendet mot penningsparandet
gör det ju önskvärt — tyvärr, kan
jag tillägga — med värdebeständigt och
långsiktigt sparande. Reservanternas förslag
är ett steg i denna riktning.

Genom en försäljning av dessa aktier
skulle ju statens lånebehov minskas. Staten
skulle slippa ränteutgifter på beloppet
och få samma skatteinkomster från
företaget som nu. Aktieägarnas inflytande,
eller bristen på inflytande, har man
ju gjort ett stort nummer av. Den saken
bör regleras och, såsom vi föreslår,
närmast ankomma på bolagsstämman.
Det finns härvidlag mönster att gå efter
både från utlandet och från svenska företag.

Vi vill inte begränsa oss bara till
LKAB-aktierna, och därför anhåller vi
om att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall begära att utredning av lämpliga
former för försäljning av aktier även
i andra statliga företag.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr SJÖNELL (fp):

Herr talman! Eftersom denna fråga
har debatterats av riksdagen många
gånger och åtskilliga synpunkter redan
har anförts av fröken Andersson, skall
även jag fatta mig kort och bara ge några
allmänna kommentarer till motionen.

Det är alldeles uppenbart att det i ett
samhälle som vårt, där den politiska demokratien
har fullföljts och genomförts
så hundraprocentigt, även har blivit resonemang
om den ekonomiska demokra -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Om försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

Detta är således en väg när det gäller
att försöka komma fram till en ekono -

tien. Frågan om genomförandet av den
ekonomiska demokratien är i och för sig
ett utomordentligt intressant ämne, och
debatten har ju på den punkten blivit
allt livligare på senare år. Meningarna
är också mycket delade när det gäller
frågan i vilka former den ekonomiska
demokratien skall arbeta och på vilket
sätt den skall genomföras. Någon som
helst saklig invändning mot att en ekonomisk
demokrati befrämjas och att
äganderätten till produktionsmedlen
sprides på så många händer som möjligt
har icke framförts, och det torde vara
obestridligt att ett sådant spridande är
det kanske förnämsta sättet när det gäller
att genomföra en ekonomisk demokrati.

När det gäller att söka sprida äganderätten
till produktionsmedlen kan man
gå två vägar. Man kan för det första söka
att medvetet undvika tillkomsten eller i
varje fall stimulansen av alltför gigantiska
företagsenheter. Man kan med andra
ord i stället söka stimulera uppkomsten
av en rad livskraftiga småföretag.
Det är alldeles uppenbart att ju fler människor
som arbetar i småföretag, vilka
producerar varor och tjänster, desto mera
måste den ekonomiska demokratien
bli spridd.

I den utveckling, som vi på den senaste
tiden har upplevt med nya stormarknader
ute i Europa, har dessa problemställningar
kommit att ställas på sin
spets. Man har talat om att framtiden
kräver stora företagsenheter, jättelika företagskoncentrationer,
och det har sagts
att småföretagsamheten förmodligen har
spelat ut sill roll.

I själva verket torde det, herr talman,
förhålla sig precis tvärt om. Jag
skall emellertid inte i detta sammanhang
gå in på några närmare analyser i
detta avseende. Möjligheterna för storföretagen
och de stora koncernerna i stormarknadernas
Europa och även i stormarknadens
Sverige-del torde komma att
förutsätta, att det finns tillräckligt
många kvalificerade och skickliga småföretag,
som kan arbeta framför allt som
underleverantörer men som även kan
producera egna varor.

misk demokrati, alltså att stimulera uppkomsten
av små företag och att söka få
så många människor som möjligt, med
förutsättningar därtill, att arbeta inom
småföretagsamheten.

Den andra vägen är också ganska
självklar. Den innebär att man söker
sprida äganderätten och andelar i aktiebolag
och ekonomiska föreningar på så
många händer som möjligt. Det har ju
länge varit ett motstånd — jag skulle
närmast vilja säga ett psykologiskt motstånd
— hos den breda allmänheten mot
att äga aktier, men detta motstånd förefaller
vara på väg att uppluckras, och
det blir allt fler och fler, som man säger,
»vanliga människor» som skaffar sig aktier
såsom en form av sparande. Och
jag vill tillägga ett mycket värdefullt
sparande.

Det gäller alltså att popularisera aktieägandet,
om man vill befrämja den ekonomiska
demokratien. Men det gäller då
att inte bara söka sprida äganderätten
till så många privata aktiebolag och företag
som möjligt, utan samma strävan
måste uppenbarligen gälla även de statliga
och de kommunala företagen. Denna
synpunkt har närmare utvecklats i
motionen, och jag skall därför inte närmare
gå in på den. Jag skall bara beröra
den principiella sidan ur den ekonomiska
demokratiens synpunkt. Det är
föga upplyftande att det sitter en privat
finansman och kontrollerar stora och
för landet livsviktiga företagsenheter,
men det är lika motbjudande att det sitter
en av någon minister utsedd byråchef
eller liknande och kontrollerar hela
aktiestocken i ett statligt företag, som
även representerar livsviktiga produktionsfunktioncr.
Även i sistnämnda avseende
måste det vara ett intresse alt
man får äganderätten spridd på så
många som möjligt. Därför är det, herr
talman, angeläget och motiverat att de
i motionerna framförda synpunkterna
och förslagen någon gång, även om man
får använda sig av principen om droppen
som ofta faller, kan vinna riksdagens
bifall.

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 19G1

Om försäljning av statens aktier i LKAB,

Det finns ytterligare en synpunkt i
detta sammanhang, som fröken Andersson
också har fäst uppmärksamheten på,
nämligen sparandet. Vi har ju sedan
länge haft en utomordentligt svår situation
på kapitalmarknaden, där en mångfald
behov har anmält sig.

Jag har i olika sammanhang haft anledning
att syssla med småföretagsamhetens
kapitalanskaffningsproblem, och
jag tycker, herr talman, att man här har
tillfälle till eu elegant lösning på ett av
de svåraste problemen i detta sammanhang,
nämligen den långfristiga kreditgivningen
till småföretagsamheten. Den
frågan har observerats av statsmakterna,
och herr finansministern har för inte så
länge sedan tillsatt en särskild utredning
under ordförandeskap av statssekreterare
Wickman för att klarlägga problemen
om den långfristiga kreditgivningen
till småföretagsamheten. Men hur
förnämliga konstruktioner och hur väl
genomtänkta förslag man än kan komma
att prestera, är alltid den avgörande svårigheten
kvar, nämligen hur man skall
få fram de erforderliga pengarna. Kapitalmarknaden
är svårt ansträngd, och
man ställs förr eller senare inför frågan
varifrån pengarna skall tas.

Om de i motionen framförda förslagen
till försäljning av aktier i LKAB kunde
genomföras, får ju staten ett betydande
kapitalbelopp till förfogande, och det är
ett uppslag som jag med varm hand vidarebefordrar
till den Wickmanska utredningen,
att man med hjälp av dessa
rätt betydande belopp skulle kunna skapa
en fond, avsedd att hjälpa småföretagsamheten
med ett av dess allvarligaste
bekymmer i dag, nämligen avsaknaden
av möjligheter att erhålla långfristiga
krediter.

Jag ber, herr talman, att med det anförda
få yrka bifall till reservation nr 1.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Inom den meningsriktning
jag företräder är vi synnerligen
restriktiva när det gäller att etablera
statlig företagsamhet. Sådana skäl kan
dock föreligga —• exempelvis av orga -

m. m.

nisatorisk eller social art — att det finns
anledning att upprätta sådana. Men därav
följer också, att man i vissa situationer
kan tänka sig en avveckling av statliga
företag.

I detta fall anser vi för vår del, att
man bör gå fram med den allra största
försiktighet. Vi har icke kunnat acceptera
den enligt vår uppfattning alltför
bestämda skrivningen i reservationen av
herr Boman m. fl. Vi har framför allt
velat understryka, att man inte endast
skall garantera en bred spridning av aktierna
utan också skapa betryggande garantier
för att inte aktierna efter hand
samlas på ett fåtal händer.

Av den anledningen, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservation nr 2.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! I reservation 1 nämns
inledningsvis, att man skulle kunna
åstadkomma en avsevärd lättnad i statens
lånebehov genom att sälja ut aktier
i LKAB. Det är naturligtvis så rätt som
det är sagt —• om jag i ett givet ögonblick
realiserar mina tillgångar, behöver
jag inte gå ut på lånemarknaden i så
stor utsträckning som eljest.

Men frågan är om man kan säga, att
det i dag föreligger särskild anledning
till så drastiska åtgärder. Visserligen har
vi en upplåning på statsbudgeten, men
den kan knappast bedömas vara så stor
att det kan sägas vara en mycket angelägen
uppgift att till varje pris nedbringa
den.

Då det gäller malmfälten uppe i Norrbotten
har man redan från början varit
överens om alt staten skulle ha ett avgörande
inflytande. När samarbetet mellan
enskilda och staten började, förutsatte
man att staten borde ha möjlighet
att helt inlösa gruvorna. Inlösen har
skett under de senaste åren. Först nu
har vi kommit därhän, att denna operation
är helt genomförd och att malmtillgångarna
uppe i Norrbotten övergått i
statens ägo. Det finns särskilda skäl för
den ordningen. Ser man utvectklingen
mera långsiktigt, måste ju den dagen
komma, då malmtillgångarna tryter och

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Om förs

andra sysselsättningsmöjligheter blir
nödvändiga uppe i gruvsamhällena. Samhället
får lov att svara för att sådana
sysselsättningsmöjligheter skapas, och
det är bl. a. ett skäl till att staten bör
vara ägare av LKAB och malmfyndigheterna.

Det har sagts att den föreslagna försäljningen
av aktier skulle vara en pedagogiskt
klok åtgärd — man skulle därigenom
undervisa folk om hur det går
till att köpa aktier och vad som på den
vägen kan utvinnas. Jag tror för min del
att det kan starkt ifrågasättas om detta
slkulle vara den lämpliga metoden. Meningen
är ju att sälja aktier med en valör
av 50 kronor. Varje köpare skulle
betala 225 kronor för en sådan aktie,
och om man får tro herr Sjönell skulle
en sådan köpare känna med sig, att nu
har han inflytande i detta företag.

Jag måste säga att det knappast är
möjligt att åstadkomma alla de underbara
resultat man talar om. Man kan
inte på detta sätt fostra människor till
ett nytt tänkande i ekonomiskt avseende
eller slkapa större aktning för och tilltro
till aktiesparande!. Jag tror inte heller
att de som köpte aktierna skulle få någon
särskild känsla av att de var medbestämmande
i företaget, ty det kommer
de inte att bli. Även med det förslag
som här föreligger skulle ju staten ha
kvar sin majoritetsställning och därmed
bestämmanderätten. Det går emellertid
inte så enkelt till, som vissa tycks tro,
att någon av regeringen utsänd byråchef
kan bestämma hur detta stora företag
skall styras.

Herr Sjönell tog tillfället i akt att penetrera
vissa andra frågor. Han nämnde
inte bara om stora företag och hur
man där skulle kunna äkapa ökad känsla
av äganderätt, utan han passade även på
att tala om småföretagsamheten som ett
alternativ alt skapa en större äganderättskänsla
hos befolkningen. Jag tror
inte att denna diskussion har så mycket
att skaffa med den sidan av problemet
— i varje fall inte när det gäller småföretagsamheten.
Och likaså måste det
anses som helt uteslutet att man genom
speciella transaktioner beträffande

äljning av statens aktier i LKAB, m. m.
LKAB skulle kunna skapa något av ökad
äganderättskänsla.

Herr talman! Jag skall icke vidare förlänga
debatten, utan jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr GRYM (s):

Herr talman! Senast under föregående
års riksdag hade vi i anledning av väckta
motioner en ganska lång debatt här
i kammaren i samma fråga som vi nu
åter behandlar, nämligen försäljning av
aktier i de statsägda bolagen, i detta
fall LKAB. I fjol avslogs motionerna i
båda kamrarna med en betydande marginal.
Jag antar att motionerna kommer
att röna samma öde i år som i fjol. Detta
är inte alls att undra på, ty sedan förra
året har ingenting nytt framkommit som
skulle kunna motivera att riksdagen ändrar
sin ståndpunkt från i fjol. Statsutskottet
bär inte heller ansett det erforderligt
att i år skriva någon längre motivering
för sitt ställningstagande utan
har helt kort avstyrkt bifall till motionerna.

Jag måste säga att inte heller jag har
mycket nytt att komma med — det mesta
har sagts under årens lopp i de diskussioner
som förts i kamrarna i denna
mycket seglivade fråga. Därtill kommer
att allmänheten — i varje fall i den
landsända, där de här aktuella väldiga
naturrikedomarna är belägna — saknar
intresse att bli ägare av aktier t. ex. i
LKAB. De har nämligen trots allt full
tillit till bankväsendet, till sparbanker,
affärsbanker, postsparbanker o. s. v. Har
de en slant över, sätter de in den på
bank. Den är ju där räntebärande. Framför
allt i glesbygder på landsbygden är
bankerna allmänhetens tjänare — jag
tänker då närmast på postsparbanken
och sparbanker i övrigt. Jag säger precis
som sanningen är: befolkningen är
fullt tillfredsställd med den äganderättsordning
som nu är rådande, nämligen
att staten är praktiskt taget ensam ägare
av Luossavaara-Kiirunavaara AB, åtminstone
är det så i Norrland och jag
skulle tro att förhållandena är enahanda
överallt i landet.

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Om försäljning av statens aktier i LKAB,
Jag tror inte alls att motionärerna har
folkets flertal bakom sig och att majoriteten
av befolkningen är villig att stödja
de här framlagda motionerna. Motionärerna
bär som bekant sin politiska
hemvist i högerpartiet och folkpartiet.

I viss mån är även centerpartiet inne på
samma linje som högerpartiet och folkpartiet,
nämligen att staten i största
möjliga utsträckning skall överlåta sin
egendom till privata företag. Det är ju
tankegången och den röda tråden i centerpartiets
politik, det kan man inte
komma ifrån. Centerpartiet har ju deklarerat
att näringslivet i så stor utsträckning
som möjligt skall baseras på
enskilt ägande och att statligt företagande
skall förekomma endast där det är
motiverat av organisatoriska eller sociala
skäl, vilket herr Bengtson också omnämnde
här för en stund sedan. Centerpartiet
har för övrigt haft motioner som
gått ut på att försälja aktier i statliga
företag, alltså att staten skall göra av
med sin egendom.

Jag tror för min del att det vore synnerligen
oklokt att göra t. ex. gruvindustrien
i Norrbotten och då framför allt
LKAB till ett spekulationsobjekt för enskilt
kapital. Våra erfarenheter från
gångna tider är nämligen av den arten
att vi hellre ser att staten står för rusthållet,
och i det långa loppet är det nog
bäst att det förblir så. Jag skulle tro att
vi ganska snart, kanske redan i nästa
vecka, får att behandla ett ärende här i
riksdagen som på sitt sätt kommer att
bekräfta mitt påstående att det är bäst
att staten sköter om ruljangsen.

Herrar motionärer! Låt malmfälten
där uppe förbli en hela folkets egendom,
låt även »raggarna» i Göteborg, i
Borås, Malmö och var de nu finns ha
kvar hela sitt delägarskap i LuossavaaraKiirunavaara
Aktiebolag, låt också, herr
Sjönell, Stockholms undre värld, »träskfolket»,
få kiinna sin ekonomiska samhörighet,
trots allt, med oss övriga medborgare
i detta land! Då råder väl en
sann ekonomisk demokrati, som det så
vackert talas om i motionerna!

Det sades redan för mer än 50 år sedan
i en proposition till riksdagen att

malmfälten är en nationell rikedom som
bör ägas av svenska folket, d. v. s. staten.
För att till fullo verifiera att det verkligen
så sades skall jag be att få ur riksdagens
protokoll för den 21 maj 1906
läsa upp ett par uttalanden som gjordes
av ingen mindre än Arvid Lindman.
Han satt då i denna kammare. Han säger
så här på ett ställe: »Beträffande själva
frågan om förvärvande av ifrågavarande
egendom för staten har jag förut varit
av den mening och anser fortfarande,
att det är önskligt för staten att förvärva
egendomen, och jag har själv för tre eller
fyra år sedan, då fråga var om förvärvande
för statens räkning av egendomen,
varit med om att upprätta ett kontrakt
i sådant hänseende.»

I slutet av sitt anförande säger han
så här: »Jag har alltid varit och är fortfarande
av den uppfattningen, att det
vore önskvärt, om staten kunde förvärva
dessa malmberg.»

Mina damer och herrar — vad göres
oss mera vittne behov?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Hänvisningen till Arvid
Lindmans uttalande kan ju inte alltför
mycket imponera på sentida högerfolk,
men jag ber herr Grym, om han skall
citera, att ha:i fortsätter och analyserar
innebörden av Lindmans uttalande. Det
var den gången, om jag är rätt upplyst,
inför risken att utländska intressen skulle
göra sig gällande som Lindman intog
den anförda ståndpunkten. Detta om
detta.

Jag tycker vidare att det är ganska
svagt att man i dag skall behöva citera
uttalanden från 1906. Tillämpar herr
Gryms eget parti metoden att svära på
vad magistern sade i början av 1900-talet? Vi gör det inte. Vi är ett parti i
utveckling vad tänkandet beträffar.

Det är klart att herr Grym har rätt
i att tankegången är den, att enskilda
skall äga aktierna. Det är ju därvidlag
den stora rågången går mellan herr

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Om försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

Gryms och vår tankevärld. Det är väl
ändå inte så förfärligt farligt om svenska
medborgare köper aktier i ett svenskt
statsägt bolag, allra helst —- jag vill särskilt
understryka det — som staten fortfarande
skall ha makten. Det har talats
om spekulationsobjekt, och jag kan i
sammanhanget knyta an till vad herr
Holmqvist var inne på, nämligen att man
inte skall vidtaga »drastiska åtgärder».
Att det talas om spekulation visar just
vilken skräck man har för att låta svenska
medborgare köpa aktier i ett statsägt
bolag. Vi tycker inte alls att det är avskräckande,
tvärtom.

Sedan sade herr Holmqvist, att i fråga
om malmfälten skall staten ha ett avgörande
inflytande. Staten har ju, som jag
nyss sade, ett sådant inflytande, även om
en del av aktierna skulle säljas. Jag vill
tillägga, att jag vet att det kommer att
utmålas hur arbetslöshet kan komma att
uppstå om malmfälten sinar. Men staten
har ju alltid i sin makt att vidta åtgärder
för att skydda befolkningen. Att befolkningen
skall skyddas mot eventuella
händelser av ofördelaktigt slag är vi naturligtvis
överens om allesammans. Låt
mig sedan säga till de herrar, som befarar
att malmfälten sinar, att så kommer
väl att ske även om staten äger
dem! Herr Holmqvist sade ordagrant, att
»den dag kan komma när sysselsättning
behöver skapas». Ja, men staten frånhänder
sig ju inte sin makt att ingripa
i ett sådant läge, det har vi bevis på
från en rad andra områden.

Herr Grym sade någonting som jag
tyckte var nästan rörande, nändigen att
folket har förtroende för bankerna, såväl
affärsbanker som sparbanker. Det är
man inte van vid att höra så värst mycket
om. Jag vill tillägga, att det må vara
hänt att folket har förtroende för bankerna,
men folk har inte förtroende för
en värdebeständig valuta. Människorna
här i landet har blivit visa av tråkiga
erfarenheter på det området.

Herr SJÖNELL (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag är mycket förvånad
över herrar Holmqvist* och Gryms re -

aktion inför detta enkla förslag. Man
har överdramatiserat hela frågan. Det
har aldrig gjorts gällande, att LKAB
skulle försäljas och utlämnas till privat
spekulation, utan här är det så, att det
avgörande inflytandet skulle alltfort förbehållas
staten. Vad man vill komma
fram till i motionen är att stimulera sparandet
och att försöka sprida äganderätten
så mycket som möjligt. Från vårt
håll har sagts att spridningen av äganderätten
bör gälla inte bara de privata
företagen, utan också de statliga och
kommunala. Jag kan över huvud taget
inte fatta att man kan dramatisera detta
enkla förhållande och, såsom här har
gjorts, tala om ett hot mot malmfälten.

Sedan vill jag säga något om en detalj
i herr Holmqvists anförande, nämligen
den där han talar om faran av att
folk får köpa aktier i LKAB. Som jag
nyss påpekade är det inte på så sätt, att
man vill frånhända staten dess inflytande
i företaget. Att folk över huvud
taget skulle få köpa aktier i LKAB skulle
i det avseendet inte spela någon som
helst roll — enskilda skulle inte få något
avgörande inflytande på detta sätt. Men
om jag får köpa aktier i LKAB och därigenom
får ett visst medinflytande när
det gäller att tillsätta styrelse och andra
organ, måste jag ändå känna mig ha ett
helt annat medinflytande än det som jag
har i dag såsom privat medborgare.

Herr Grym säger, och det säger även
jag, att det är bra att folk sätter in sina
sparslantar i banker och andra kreditinstitut.
Men inflationsutvecklingen under
de senaste årtiondena har gjort att
folk vill ha sina pengar mera värdebeständigt
placerade. Det är då uppenbart
att de små sparslantar som skulle placeras
i dessa femtiokronorsaktier i LKAB
kommer att bli mera värdebeständiga än
de som placeras i en vanlig affärsbank,
sett på lång sikt.

Det sägs, att staten gör sig av med
sin egendom till »privata». De privata
— är de något slags skumraskfigurer?
Privata är väl alla människor som bygger
och bor i detta land. Att de skall få
köpa aktier av ett av staten ägt aktiebolag
är väl inte så konstigt. Det kan

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Om försäljning av statens aktier i LKAB,
väl ändå inte bli fråga om spekulation
genom att sälja en del LKAB-aktier till
privata människor.

Så har vi herr Gryms brösttoner över
»raggarna» och »träskfolket». Jag måste
säga, att det var rörande! Men jag tror
ju inte att så som situationen är i dag,
dessa kategorier känner att de skulle ha
större medinflytande i LKAB nu än om
de fick köpa några aktier.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Grym har inte rätt
att dra alltför långt gående slutsatser av
den reservation som centerpartiet avgivit.
I reservationen hemställes endast om
en skrivelse till Kungl. Maj :t med anhållan
om utredning. Detta innebär inte att
vi tagit någon definitiv ställning till försäljningen
av aktier i statliga företag.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det vore kanske anledning
för fröken Andersson och herr Sjönell
att för kammaren konkretisera det
inflytande, som man skulle kunna åstadkomma
för enskilda aktieägare i LKAB.
Herr Sjönell tror att han skulle få vara
med om att tillsätta styrelse, om han
fick satsa en femtiolapp för att köpa en
aktie i LKAB. Det skulle emellertid vara
oerhört svårt för honom att påverka styrelsevalet,
om han ägde en sådan aktie.
Han fick väl försöka bilda en förening
för sådana aktieägare. De fick gå tillsammans
och utse en representant som
fick infinna sig vid bolagsstämman —
precis som den byråchef som finansministern
skickar till bolagsstämman och
som herr Sjönell nyss talade om. Vilket
verkligt inflytande kan egentligen skapas
på detta sätt? Det är väl ändå angeläget
att vi tänker igenom den situation
som skulle uppstå — inte bara med
vackra ord beskriver den, utan försöker
konkretisera vad vi talar om.

Om åtgärden skulle åsyfta att sprida
äganderätten, då är väl äganderätten i
reell bemärkelse redan spridd så långt
man kan komma, när staten äger företaget.
Den avkastning som företaget ger

in. m.

betyder nämligen, att herr Sjönell och
fröken Andersson och jag och andra får
betala litet mindre i skatt därför att staten
får inkomster av verksamheten. Det
är ju det värdefulla för oss, att avkastningen
från LKAB utgör ett ekonomiskt
tillskott i vårt samhälle, att vi har dessa
naturrikedomar som gör att vi kan slippa
att via skatten betala en del statsutgifter.

Om man förverkligade detta förslag
om LKAB skulle det bara betyda, att man
krånglade till förhållandena och begränsade
den verkliga äganderätten, åtminstone
när det gäller avkastningen från företaget.

Till herr Sjönell vill jag säga att jag
betonade, att jag var på det klara med
att staten skulle få bestämmanderätten i
företaget även enligt motionärernas förslag.

Sedan kanske vi ändå skall göra klart
för oss att det finns möjligheter för
svenska medborgare att köpa aktier i
dag. Men det är kanske så att de aktier,
som utbjudes och som folk har möjlighet
att köpa, inte är så säkra placeringsobjekt
som LKAB-aktierna? De aktier
som ger den bästa avkastningen bjuds
nämligen inte ut till svenska folket på
det sätt som man tydligen vill göra när
det gäller statens aktier.

Jag tror att motiven är andra än
de som sägs. Jag tror inte att avsikten
är att fostra svenska folket i ekonomiska
frågor eller att vidga äganderätten
och medbestämmanderätten, utan
förslaget bär blivit ett slags propagandainstrument
från borgerligt håll.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr GRYM (s) kort genmäle:

Herr talman! Orsaken till att jag citerade
amiral Lindman var framför allt
att jag tyckte att hans anförande var
synnerligen klokt och väl avvägt, och att
jag trodde, fröken Andersson, att högern
hade stor respekt för en sådan personlighet
som amiral Lindman. Inom parentes
sagt har även jag respekt för honom.
När jag var ung läste jag mycket gärna

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Om försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

vad tidningarna skrev om riksdagsdebatterna
och vad Arvid Lindman, Trygger
och många andra bemärkta män här i
detta hus sade. Att vi respekterar Branting,
Per Albin Hansson och — om jag
så får uttrycka mig — våra egna stora
män är alldeles givet. Jag skulle verkligen
vara glad om även våra motståndare
citerade dem ibland och respekterade
vad de har sagt. Jag tror inte alls att
man skulle förlora något på det. Långt
därifrån!

Vad nu själva priset på dessa aktier
beträffar tror jag inte att det är ett riktigt
pris. Det är inte riktigt att vi här
i riksdagen utan vidare skulle besluta i
sådan riktning att vi så att säga realiserar
den förmögenhet, som staten äger
där uppe i norr.

Till herr Bengtson skulle jag vilja säga,
att jag inte alls tog särskilt stor notis
om vad ni har reserverat er för just i
år. Men, herr Bengtson, i en motion från
föregående år, undertecknad av partiledaren
Hedlund, gällde det frågan om utredning
om försäljning av aktier i statliga
företag. Detta förslag motiverade
centerpartiet på ett sätt som har mycket
stor likhet med de motiveringar som
framlagts i högerns och folkpartiets motioner.

Herr SJÖNELL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror det är rätt onödigt
att fortsätta denna debatt, tv argumenten
för och emot i själva principfrågan
har ju vädrats i många år, och
det tjänar inte mycket till att fortsätta
den principdebatten.

Herr Holmqvist frågade mig, hur man
skall få något inflytande om man köper
en aktie för 50 kronor. Då vill jag bara
be honom alt ännu en gång läsa motionen
och särskilt beakta vad som där
står: »Aktieinnehavet bör medföra ett
motsvarande inflytande vid tillsättandet
av styrelse och revisorer i bolaget. Det
torde närmast ankomma på bolagsstämman
att medverka till en valordning som
i möjlig mån garanterar sådant inflytande.
Härvid kan mönster från in- eller
utländska företag komma till användning.
De system som tillämpas vid vissa

svenska folkförsäkringsföretag erbjuder
likaledes exempel på en valordning som
kan komma i fråga.»

Herr talman! Detta är svaret på herr
Holmqvists fråga. Jag kan inte stå här
och presentera någon detaljlösning, utan
det får, såsom anges i motionen, ankomma
på Kungl. Maj :t att i så fall utforma
lämpliga förslag.

Jag vill slutligen, herr talman, ännu
en gång tillbakavisa herr Holmqvists insinuation,
att det skulle ligga något dolt
bakom detta förslag, någon ful avsikt
att komma åt det samhälleliga innehavet
av LKAB. Det är inte alls fråga om detta.
Jag har gång på gång understrukit att
det är fråga om att försöka sälja en del
av detta aktieinnehav för att i så stor
utsträckning som möjligt stimulera människorna
att skaffa sig aktier och därmed
också stimulera det privata sparandet.
Något annat har det inte varit
fråga om, i varje fall inte från min sida.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill fråga herr Sjönell,
om han menar att man just för
LKAB:s skull bör tillskapa speciella bestämmelser
i aktiebolagslagen, vilka
skulle reglera inflytandet i detta bolag,
eller hur han tänker sig att denna fråga
skulle lösas. Man skulle alltså här få ett
medinflytande, som inte gäller i andra
aktiebolag. Vill herr Sjönell ha en speciallösning
när det gäller LKAB?

Herr SJÖNELL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Holmqvist vill
jag säga, att jag aldrig har talat om aktiebolagslagen.
Det finns en mycket enkel
utväg, som är mycket vanlig och som
man kan läsa sig till i aktiebolagslagen,
och det är att införa bestämmelser i bolagsordningen,
avseende ett speciellt arrangemang.

Detta tillvägagångssätt skulle man alltså
kunna tillämpa även i detta fall.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag fråga herr Sjönell
om han menar, att samma åtgärder
skulle tillämpas även för stora enskilda
företag?

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Om försäljning av statens aktier i LKAB,

Herr SJÖNELL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få hänvisa
till vad jag sade i mitt inledningsanförande,
Det är inte särskilt tilltalande att
en privat finansman sitter och dominerar
de privata företagen på bolagsstämmorna
framhöll jag. Men det är precis
lika motbjudande att det sitter av staten
utsedda representanter och dominerar
bolagsstämmorna i statliga aktiebolag.

Jag är alltså beredd att så långt det
går sprida ägandet och därmed inflytandet
inom de olika aktiebolagen och
menar, att staten för denna målsättnings
förverkligande borde gå före med gott
exempel genom att börja med LKAB.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! De borgerliga partierna,
som i denna fråga är tre, hävdar att
LKAB-aktierna bör försäljas. Jag tycker
mig därvid förstå, att högern och folkpartiet
i viss mån börjat använda andra
argument, när de skall motivera sitt förslag,
som de har upprepat under flera
år. De lägger tyngdpunkten just vid sådant
som skall låta bra i folks öron. Det
liksom tyder på att högern och folkpartiet
är lyhörda för vad folk tänker och
kräver.

Men därmed är ju inte sagt, att högern
och folkpartiet på något sätt skulle mena
allvar med sitt tal om att skapa och utvidga
den ekonomiska demokratien. Förhölle
det sig på det sättet — jag har
framhållit det tidigare här i riksdagen
och andra än jag har också gjort det —
skulle ni börja ordna saken i edra egna
boningar! Det spridande av aktier, som
ni kan hänvisa till, känner vi nog till!
Det är nadagåvor, när en del koncerner
delar ut en aktie som tröst till vissa arbetare.
Men försök inte övertyga i varje
fall mig om att cellulosakoncernen eller
någon annan stor privatkapitalistisk
koncern skulle vilja sprida aktierna och
därmed ägandet så, att de inte själva på
något sätt skulle tjäna på affären. Den
saken är ju dokumenterad.

Vad uttalade nu de borgerliga partierna
— jag syftar i första hand på högern
och folkpartiet — när beslutet om
inlösen av malmgruvorna kom? Jo, då

m. m.

argumenterade ni på den linjen, att allting
var bra och allting var demokratiskt
när ett fåtal utnyttjade malmgruvorna
för egen vinning. Ni talade alltså då i
demokratiens namn för att man borde
bibehålla den gamla ordningen och icke
förstatliga malmgruvorna.

Vi kan nog i dag hävda med större
kraft än vi gjorde då, att förstatligandet
av lapplandsgruvorna var en demokratisk
handling, som lade grunden för en
lyckosammare utveckling än som var
fallet när Grängesbergskoncernen dominerade.

Vad har då hänt efter förstatligandet?
Har det hänt någonting som skulle motivera
det förslag de borgerliga partierna
här har ställt? Jag hävdar att någonting
sådant inte har inträffat. Däremot
har det skett många positiva ting. Ingen
av de borgerliga talesmännen kan komma
ifrån att förstatligandet av lapplandsgruvorna
har medfört, att man har
börjat en planmässig exploatering av
Norrbottens läns malmförekomster. Man
har öppnat nya gruvfält och man planerar
att öppna ytterligare gruvfält. Detta
hade icke skett, om Grängesbergskoncernen
hade haft hand om lapplandsgruvorna.
Koncernen hade hand om gruvorna
under 50 år. Vad inträffade under
den tiden i Norrbotten? Koncernen
har icke gjort någonting för att satsa
något av dess väldiga vinster på länet.
Mot den bakgrunden bör man enligt min
mening ha ganska mycket av fräckhet
inombords för att åberopa demokratien
som skäl för att återföra malmgruvorna
i Norrbotten till dem, som tidigare ägt
dem och som bevisligen bara drivit dem
för det egna profitintressets skull.

Jag har här talat om att inlösen av
LKAB var en demokratisk åtgärd och
jag har talat om vissa positiva åtgärder
som vidtagits. Vidare föreligger nu ett
utredningsförslag om en malmfond. Nu
vet jag att den saken kommer upp senare
här i riksdagen, och då är jag övertygad
om att fröken Andersson och herr
Bengtson från Jönköping och herr Sjönell
kommer att säga: »Det var ju fint;
nu får vi 125 miljoner kronor för grundforskning
för landet i dess helhet.» Men

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Om försäljning av statens aktier i LKAB, m. m.

vi kommer att säga någonting annat. Vi
kommer att säga: »Det blir fint med 125
miljoner kronor, som äntligen skall sättas
in för att skapa ett mångsidigare näringsliv
i Norrbotten.» Vi vill dock i det
fallet notera, att om Grängesbergsbolaget
hade varit kvar, hade det inte alls blivit
någon malmfond. Nu blir det en fond,
men en annan sak är hur den bör utnyttjas
— den saken får vi tvista om
sedan.

Vad jag emellertid sagt om det positiva
som skett efter förstatligandet betyder
ingalunda att allting skulle vara
bra. Men jag hoppas att arbetarrörelsen
verkligen skall ena sig om att göra allting
för att utvidga demokratien inom
detta statliga företag, tv den måste naturligtvis
utvidgas — men inte genom
de åtgärder som här föreslås, tv de leder
till rena anarkien. Detta vet ju de, som
här har talat från borgerligt håll. De är
så pass inne i dessa saker, att de vet att
de i grund har fel, men ändå pläderar
de för anarkistiska åtgärder.

Herr Bengtson, centerpartiets gruppledare,
sökte bär att förneka att centerpartiet
skulle vilja sälja LKAB-aktier.
Nej, herr Bengtson, den gubben går inte,
ty bland andra har herr Grym erinrat
om vad centerpartiets ledare har skrivit
i en motion förra året. Jag hänvisar också
till reservationen i år. Den hänvisning
till utredningen, som där gjorts,
kan inte klara ert skinn. I remissdebatten
var en av centerpartiets mera framstående
ledamöter uppe här i kammaren
och sade bestämt: »Vi måste sälja aktierna
i LKAB.» Och inte vet jag att herr
Bengtson då tog avstånd från det uttalande
som gjordes.

Nu är det ju här också en fråga om
anständighet och politisk moral. Kom
ihåg att centerpartiet var med i regeringen
då regeringen framlade förslaget
om att förstatliga lapplandsgruvorna,
och centerpartiet röstade i riksdagen för
förstatligandet. Centerpartiet krävde att
få en man med i det statliga bolagets
styrelse och fick det också. Men nu vill
man vara med på ett hörn i den borgerliga
villervallan — vilket reservationen
i dag bestyrker.

4 Första kammarens protokoll 1901. Nr i)

Vad är nu det här för någonting? Det
bekräftar vissa saker och ting. Det bekräftar
bl. a. att den politiska omoraliteten
finns upphöjd i kubik i dag inom
centerpartiet. Tidigare var det folkpartiet
som var landets mest opportunistiska
parti, och det gick bra en tid, men
sedan gick det på tok. Men nu har centerpartiet
vunnit tävlingen med folkpartiet.
Nu ligger det en noslängd före folkpartiet,
och ställningen till frågan om
LKAB och en eventuell inlösen av aktierna
bekräftar vad jag här sagt.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att därunder yrkats l:o) att vad utskottet
hemställt skulle bifallas; 2:o), av
fröken Andersson, att det förslag skulle
antagas, som innefattades i den av herr
Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
samt 3:o), av herr Bengtson,
att kammaren skulle godkänna det
förslag, som innehölles i den av herr
Ivar Johansson m. fl. vid utlåtandet anförda
reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till
det av henne framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes eu omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 35, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en

50 Nr 9 Onsdagen den

Ang. utflyttning från stockholmsområdet
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 47.

Därjämte hade 19 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. utflyttning från stockholmsområdet
av försvarets fabriksstyrelse

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om utflyttning av försvarets fabriksstyrelse
från stockholmsområdet till
Eskilstuna.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Andersson m. fl. (1:182) och
den andra inom andra kammaren av
herr Gustafsson i Borås m. fl. (11:290),
hade hemställts, att riksdagen måtte uttala
sig för en utflyttning av försvarets
fabriksstyrelse från stockholmsområdet
till Eskilstuna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna I: 182 och
II: 290, i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet i utlåtandet anfört.

Utskottet hade bland annat erinrat
om att — sedan den pågående lokaliseringsutredningen
rörande statlig
verksamhet år 1959 framlagt ett delbetänkande
angående fabriksstyrelsens lokalisering
— utskottet behandlat denna
fråga i utlåtande nr 127 vid 1960 års
riksdag. Emellertid hade frågan till
följd av kamrarnas skiljaktiga beslut då
förfallit. I nu förevarande utlåtande hade
utskottet bland annat förutsatt, att
utredningen torde få anledning att
återkomma till förevarande fråga i sam -

8 mars 1961

av försvarets fabriksstyrelse
band med sina överväganden om tillskapande
av ett centralt statligt förvaltningscentrum
utanför Stockholm. Denna
omständighet gjorde enligt utskottets
mening, att resultatet av utredningens
på längre sikt upplagda arbete lämpligen
borde avvaktas.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Bengtson, Bengt Gustavsson,
Eliasson i Sundborn och 4ntonsson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, med
bifall till motionerna I: 182 och 11:290,
uttala sig för en utflyttning från stockholmsområdet
av försvarets fabriksstyrelse.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag tillhörde dem som i
fjol talade för den föreslagna förflyttningen
av försvarets fabriksstyrelse och
jag vill gärna försöka dra mitt strå till
stacken även denna gång. Om än positionerna
kan synas vara desamma som
när kammaren diskuterade frågan senast
har dock det hänt sedan dess, att medkammaren
biträtt förslaget om ny lokaliseringsort,
varför vi som står bakom
reservationen i år vågar hoppas på övervikt
för ett positivt uttalande även av
denna kammare.

Även om utskottsutlåtandet kan synas
tunt skall det medgivandet gärna göras,
att det är betydligt mera fantasieggande
än reservationen. Ja, det vilar
rent av något brasilianskt över detsamma.
Förståelse för lokaliseringstanken
skymtar bakom skrivningen och det är
jag uppriktigt tacksam för, men man vill
avvakta tillkomsten av ytterligare ett
samlat förvaltningscentrum — därav min
latinamerikanska anspelning. I Brasilien
är man ju i färd med att flytta hela statsförvaltningen
från kusten upp i bergen.
Mot så hisnande tankar förefaller ett
förslag om förflyttning inom verksamhetsområdet
av försvarets fabriksstyrelse
tämligen fantasilöst. Reservationens motivering
håller sig sannerligen också på
marken.

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. utflyttning från stockholmsområdet av försvarets fabriksstyrelse
Här har lokaliseringsutredningen länge med argument som betänkligt liknar den
och väl arbetat, följd av stora förvänt- obotfärdiges förhinder, biter sig fast i
ningar. Välgrundade förslag har fram- huvudstaden med en verksamhet som
förts men regelmässigt mötts av maske- den överväldigande delen av de tillirårade
invändningar. Nu har utrednings- gade mycket väl anser kan flyttas,
män och anhängare av lokaliseringslån- lag ber, herr talman, att få yrka bi -

ken motionsledes gått fram med ett enda
förslag. Valet är inte gjort slumpmässigt.
För motionens förslag, som jag i
egenskap av medmotionär främst tänker
på även om jag nöjer mig med reservationens
mera allmänna yrkande, talar
såväl drift- som beredskapsargument och
lokaliseringspolitiska synpunkter. Verksamheten
kan komma att anknyta till
nytillverkande industri, och arbetskraftsbehovet
kan tillgodoses då både tekniska
och merkantila utbildningsanstalter
finns på orten och tillgången på
kvinnlig kontorsarbetskraft är jämförelsevis
god.

Sakligt sett torde inga nämnvärda
nackdelar behöva uppstå genom förflyttningen.
De ledigblivna lokaliteterna i
Stockholm behövs också mer än väl för
annan förvaltningsverksamhet.

Beredskapssynpunkterna skall varken
överdrivas eller nonchaleras. Ingen plats
går numera säker vid ett krig, men svårigheterna
att över huvud taget driva
verksamhet är ju oändligt mycket större
i en storstad än i ett mindre centrum.
De militära myndigheterna har heller
inte rest några invändningar. Även om
jag inte tillhör dem som hackar på våra
militära myndigheter skulle jag ändå
som riksdagsman tycka att det vore
ganska genant om voteringstavlorna om
en stund skulle utvisa att de militära
myndigheterna i detta land är progressivare
än riksdagen.

Det allra starkaste argumentet för en
förflyttning ligger dock på det allmänt
lokaliseringspolitiska planet. Avvisas
detta välgrundade förslag om lokalisering
av statlig förvaltningsenhet till välbelägen
landsort får hela lokaliseringstanken
en knäck, vars konsekvenser det
blir svårt att komma ifrån. Staten kommer
knappast att med någon större auktoritet
kunna begära att det enskilda
näringslivet skall vara tillgängligt för lokaliseringssynpunkter
om staten själv,

fall till reservationen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Jag kan helt instämma
i de synpunkter som framfördes i herr
Gustavssons anförande. Då man talar
om lokalisering möts man oftast av
största förståelse. De flesta säger, att vi
visst vid alla tillfällen skall flytta ut företag
och institutioner från Stockholm
till andra orter, men när man sedan
kommer fram till konkreta förslag, då
det verkligen gäller att ta ställning till
vad som skall flyttas ut, möts man av
så mycket större tveksamhet.

I detta fall är vi faktiskt förvånade
över att det kan råda en sådan tvekan
att flytta ut försvarets fabriksstyrelse. Lokaliseringsutredningen
föreslog detta, och
i remissyttrandena finner vi att 24 av
32 tillstyrker utflyttningen utan att invänta
några ytterligare utredningar.

De som närmast berörs brukar ofta
vara tveksamma i fråga om en utflyttning,
men när det gäller militärerna har överbefälhavaren
förklarat, att fabriksstyrelsen
kan flyttas oberoende av övriga statliga
civila och militära myndigheter.
Överbefälhavaren fann ingen anledning
att protestera mot utflyttningen. Liknande
synpunkter har framförts från
försvarsgrenscheferna. Man står då undrande
till varför denna utflyttning inte
kan ske.

Då utskottet förra året behandlade
frågan underströks det också att de verkställda
undersökningarna, utredningarna
och avgivna remissyttranden pekar i
riktning mot att en flyttning av fabriksstvrelsen
vore möjlig utan att avvakta
frågan om något förvaltningscentrum.

Att kamrarna stannade vid skiljaktiga
beslut visar också, som påpekats av herr
Gustavsson, att det fanns tveksamhet.
Om man verkligen någon gång skall få
till stånd eu lokalisering bör man ock -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. utflyttning från stockholmsområdet av försvarets fabriksstyrelse

så vidtaga konkreta åtgärder för att det
skall hända någonting. När kommer
egentligen frågan om ett statligt förvaltningscentrum
utanför Stockholm att
bli utredd? Skall vi vänta på detta kommer
vi att få vänta länge.

Jag kan inte finna att det finns någon
som helst anledning att vända sig
mot utflyttningen. Vi bör inte skjuta på
en sådan sak, och därför ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till den reservation
som finns fogad till utskottets
utlåtande.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Jag kan å utskottets vägnar
fatta mig kort; jag tror kammaren
håller mig räkning för detta.

Vad vi i utskottet sagt är att man bör
avvakta lokaliseringsutredningens förslag
om tillskapande av ett förvaltningscentrum
utanför Stockholm. Denna omständighet
gör enligt utskottets mening,
att resultatet av utredningens på längre
sikt upplagda arbete lämpligen bör avvaktas.
Emellertid bör inte bortses från
att — såsom både remissbehandlingen av
utredningens förslag på förevarande
punkt och riksdagsbehandlingen i fjol givit
belägg för — en betydande opinion
förefinns till förmån för utflyttningsalternativet.
Enligt utskottets mening vore
det ur flera synpunkter lyckligt om lokaliseringsutredningens
på bredare basis
upplagda undersökning kunde slutföras
inom en snar framtid, så att frågan kan
skärskådas i sitt större sammanhang.
Och så slutar utskottet med att hemställa
att man i anledning av motionerna må i
skrivelse till Kungl. Maj:t ge tillkänna
vad utskottet anfört.

Skillnaden mellan reservationen och
utskottet är således den, att reservanterna
begär att riksdagen må med bifall
till motionerna uttala sig för en flyttning
från stockholmsområdet av försvarets
fabriksstyrelse — observera att man inte
i reservationens hemställan talar om
Eskilstuna. Utskottet däremot vill att
man skall avvakta utredningen och skriva
till Kungl. Maj:t att utredningen bör

påskyndas så att man kan ta ställning
till frågan i ett större sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är mycket vanligt
här i riksdagen att vi hänvisar till utredningar.
I detta fall var det inte möjligt
för utskottsföreträdarna att direkt
hänvisa till en utredning, eftersom denna
redan var slutförd och hade föreslagit
utflyttning. Därför hänvisar man i stället
till att vi måste invänta ytterligare
en utredning innan vi kan fatta beslut.

Som jag underströk i mitt första anförande
är det ovisst när vi kan få det
förslaget, och då blir resultatet att vi i
denna lokaliseringsfråga inte kan vidta
några konkreta åtgärder.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag har uppmärksammat
den skrivning som utskottet har på denna
punkt, en skrivning som innebär att
man hänvisar till lokaliseringsutredningens
övervägande beträffande ett andra
förvaltningscentrum utanför Stockholm.
På det sättet hänger man upp motionen
på utredningsresultatet. Den utredningen
pågår, men när den kan vara färdig
är det svårt för mig att säga.

När denna lokaliseringsutredning började
sitt arbete hade man efter direktiven
att ta ställning till vilka av dessa
statliga verk, som kunde obehindrat flyttas
ut ifrån Stockholm, därför att de inte
har något samröre med övriga förvaltningsgrenar.
Man fick alltså fram två
grupper: sådana som hade ett inbördes
samarbete och behov av att ligga något
så nära varandra även om de inte behövde
ligga på samma ort, och sådana som
icke hade detta samband och således
kunde flyttas ut till andra delar av landet.

Kammarens ärade ledamöter känner
till, att vi i fjol fick en proposition beträffande
en del av de förslag som lokaliseringsutredningen
hade väckt, ocli
riksdagen beslutade att vissa verk skulle
flytta ut till andra delar av landet.

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. utflyttning från stockholmsområdet av försvarets fabriksstyrelse

Försvarets fabriksstyrelse tillhör den
grupp av företag, som enligt lokaliseringsutredningens
bedömande icke behöver
flytta till ett andra förvaltningscentrum.
Den har alltså inte samband
med andra statliga förvaltningsgrenar av
sådan art, att den behöver ligga i närheten
av dem. Försvarets fabriksstyrelse
kan alltså flyttas ut till andra delar av
landet. Detta visar även remissyttrandena
till lokaliseringsutredningens förslag.
Den övervägande delen av dem har tillstyrkt
en utflyttning, och man kan konstatera
att överläggningarna med övriga
statliga verk i många fall rör sig om
ett fåtal sammanträden om året.

Jag frågar mig om man på de grunder,
som utskottet har anfört, verkligen
bör försöka förhindra ett förslag på
denna punkt genom att hänga upp det på
utredningen, när utredningen själv konstaterat
att man inte behöver göra något
nytt övervägande för att flytta försvarets
fabriksstyrelse utan samband
med andra statliga förvaltningsgrenar.

Efter att ha varit med om att handlägga
detta ärende har jag personligen
den uppfattningen, att denna fråga kan
lösas enligt utredningens och motionärernas
förslag utan att detta på något
sätt hindrar fabriksstyrelsens verksamhet.
Denna verksamhet kan förbli lika
effektiv på annan ort här i landet som
vid förläggning som nu i Stockholm.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Herr Gustavsson ironiserade
mot uTskottsutlåtandet i den del
där vi talar om ett andra förvaltningscentrum.
Han betecknade det som någonting
»brasilianskt», om jag förstod
honom rätt. Jag måste säga, att detta
bör han knappast adressera till utskottsmajoriteten.
I den mån det skall vara
ironiska funderingar bör de snarast träffa
lokaliseringsutredningen, soin har fört
fram detta förslag.

Denna utredning är ju synnerligen aktiv.
Den har presenterat ett betänkande,
som herr Hjalmar Nilsson sade, med förslag
att vissa verk skulle flyttas ut. Se -

dan har vi läst i tidningspressen om
att det väntas komma ett förslag om ett
andra förvaltningscentrum, som också i
andra sammanhang har skymtat fram.
Lokaliseringsutredningens ledamöter har
dessutom etablerat sig som motionärer i
skilda frågor där det gäller att tillgodose
lokaliseringsspörsmål under hand, såväl
när det gällde den högre undervisningen,
som vi behandlade i fjol, som nu när det
gäller försvarets fabriksstyrelse.

Som påpekats under debatten var denna
fråga även föremål för riksdagens behandling
i fjol. Nu säger herr Nilsson
liksom också herr Gustavsson att man
inte behöver sammankoppla lokaliseringen
av försvarets fabriksstyrelse med frågan
om detta andra förvaltningscentrum.
Det skulle — tycker jag —- vara tacknämligt
om riksdagens ledamöter kunde
få del av det utredningsmaterial som avser
detta andra förvaltningscentrum och
om detta förslag blev remissbehandlat,
så att vi kunde få frågan ordentligt genomlyst.
Vi måste bl. a. få klarhet om
det verkligen förhåller sig så som överbefälhavaren
nu senast förklarat, nämligen
att det inte föreligger något direkt
samband mellan den verksamhet som bedrivs
av försvarets fabriksstyrelse och
försvarets övriga organ — han har ju
tidigare haft en annan mening på denna
punkt. Det vore som sagt angeläget att
nu få den frågan ordentligt belyst i anslutning
till utredningen om ett andra
förvaltningscentrum.

När reservanterna inte går längre än
till att begära att riksdagen i dag skall
säga att försvarets fabriksstyrelse inte
skall ligga i Stockholm men tydligen på
vilken annan ort som helst i landet i övrigt,
tycker jag att vi kan följa utskottet
och vänta med avgörandet till dess att
vi får fram ett förslag där vi liar möjlighet
att bedöma denna fråga från bättre
premisser än i dag. Jag ber därför,
herr talman, att få ansluta mig till utskottets
yrkande.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Ilolmqvist att vi i lokaliseringsut -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. utflyttning från stockholmsområdet
redningens betänkande, som jag har här
i min hand, har angivit de orter till
vilka man med fördel kan flytta försvarets
fabriksstyrelse. Vi har kommit fram
till att ange de orterna efter överläggningar
med arbetsmarknadsstyrelsens
lokaliseringsbyrå, varvid frågan övervägts
från alla synpunkter, befolkningspolitiska
synpunkter och arbetsmarknadssynpunkter.
Det är alltså inte bara
fråga om Eskilstuna, fastän utredningen
har stannat för den staden som den
lämpligaste platsen, utan utredningen
har också nämnt andra orter som man
kan välja på. Även om riksdagen inte
definitivt uttalar sig för en viss ort,
antar jag att vi har en så handlingskraftig
regering att den kan välja mellan de
i utredningen föreslagna orterna och till
vilka försvarets fabriksstyrelse kan
flyttas.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Jag tycker att tiden nu
är mogen för riksdagen att gå till handling
i detta ärende och inte bara diskutera
en utflyttning från Stockholm. Riksdagen
bör besluta så, att denna utflyttning
också verkligen kommer till stånd.

Redan i fjol hade vi en ingående debatt
i denna fråga. Jag röstade då för
utflyttning av försvarets fabriksstyrelse
från stockholmsområdet. Jag ämnar,
herr talman, göra så även i år och yrkar
därför bifall till reservationen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Jag är närmast föranledd
att säga ett par ord av det anförande
som nyss hölls av min ärade vän här till
vänster.

Herr Holmqvist framhöll att lokaliseringsutredningen,
som orden föll sig,
»etablerat sig som motionär i riksdagen».
Det är riktigt, att ledamöter av denna
utredning, vilka tillika är riksdagsledamöter,
motionerat i vissa frågor, som
de anser vara av sådan angelägenhetsgrad,
att de bör bringas inför riksdagen.
Jag föreställer mig, att ingen vill ifråga -

av försvarets fabriksstyrelse

sätta deras rättighet att göra detta eller

uttala något annat omdöme därom.

I övrigt kan jag ansluta mig till de
synpunkter, som herr Hjalmar Nilsson i
Kramfors anfört. Jag medger, herr talman,
att skillnaden mellan statsutskottets
och reservanternas ståndpunkt kanske
inte är särskilt betydande. Statsutskottet
understryker att en betydande
opinion har uttalat sig för flyttning av
försvarets fabriksstyrelse. Det har redan
påpekats av herr Torsten Bengtson, att
bland remissmyndigheterna har inte
mindre än 24 av 32 lämnat lokaliseringens
förslag utan erinran. Detta är ju,
ärade kammarledamöter, ett ganska
märkligt förhållande med tanke på det
öde, som åtskilliga av lokaliseringsutredningens
propåer har rönt hos olika
remissinstanser. Fördelningen mellan ja
och nej har sannerligen inte i allmänhet
varit den, som vi kunnat konstatera i det
här fallet.

Nu menar man, att vi så att säga skall
skicka tillbaka den här frågan till lokaliseringsutredningen
och förvänta att utredningen
skall ta upp frågan i det större
sammanhang som kan sammanfattas
under rubriken »ett andra förvaltningscentrum».
Jag kan inte finna någon anledning
till ett sådant förfarande. Utredningen
har ägnat frågan ett mycket
grundligt studium och har, så vitt jag
förstår, skilt sig från den. Betänkandet
har av Kungl. Maj:t skickats ut på remiss
i vanlig ordning, och remissvaren
har visat en avsevärd majoritet för den
ståndpunkt, som utredningen har intagit.
Jag kan inte tänka mig, att utredningen
kommer att ändra ståndpunkt,
synnerligast som remissvaren har det utseendet,
som ju statsutskottet självt också
pekat på.

Hur jag än vrider och vänder på den
här saken, kommer jag till samma uppfattning
som den som senast herr Hjalmar
Nilsson gav uttryck åt, nämligen att
tiden nu borde vara inne att fatta beslut
åtminstone om denna begränsade del av
det stora problemkomplex, som lokaliseringsutredningen
sysslar med. Den kan
lösas utan hänsynstagande till de andra
problemen.

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. schablonbeskattning av

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Åt vilket håll min eventuella
ironi kan vara riktad måste väl
sakna varje intresse.

De som tror att det skall vara lättare
att flytta ut en rad förvaltningar i grupp
än att flytta en enhet, som de närmast
berörda myndigheterna inte har någonting
emot att flytta, de må väl rösta med
utskottsmajoriteten, men jag vidhåller
mitt yrkande om bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag vill naturligtvis inte
försöka hindra min vän här till höger
eller herr Hjalmar Nilsson att motionera
i alla frågor som kan intressera dem,
men herrarna i lokaliseringsutredningen
bör respektera att vi andra ledamöter av
riksdagen också vill ha rätt till bedömning
av de här frågorna. Det är inte absolut
säkert att ni sitter inne med den
högsta visdomen i de här tingen, och
det kanske vore bra att ha allt material
serverat innau vi tar ställning. Jag vill
inte säga att det är fel att lägga fram
delförslag, men nog vore det fördelaktigt
om vi hade hela frågan genomlyst
när vi skall ta ställning.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Jag vill bara replikera
herr Holmqvist att jag brukar respektera
andra personers uppfattningar men
att jag också kräver att de skall respektera
min uppfattning. Jag har inte sagt
att all visdom finns i lokaliseringsutredningen,
men jag har suttit där och bildat
mig en uppfattning i den här frågan
som ingenting, inte ens de synpunkter
som utskottet har fört fram, har jävat.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava

inkomst av en- och tvåfamiljsfastighetei
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Gustavsson, Bengt, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för nejpropositionen.

Då emellertid herr Holmqvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 47;

Nej — 82.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 2, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 19 § och 32 § 2 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370), bifölls vad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Ang. schablonbeskattning av inkomst av
en- och tvåfamiljsfastigheter

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 4, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av punkt 6 av anvis -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. schablonbeskattning av inkomst a^
ningarna till 24 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370) jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 2 december 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 4, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om ändrad lydelse
av punkt 6 av anvisningarna till
24 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370).

Kungl. Maj :ts förslag innebar en
jämkning av bestämmelserna om beskattning
av inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter.
Enligt förslaget skulle
den schablonmetod, som användes för
beräkning av inkomst av sådan fastighet,
i ökad utsträckning bliva tillämplig
när bostaden uthyrdes till sommargäster.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna I: 39, av
herr Spetz, och II: 38, av herr Staxäng
m. fl., vari hemställts att riksdagen måtte
med avslag på Kungl. Maj:ts förevarande
proposition besluta, att anvisningarna
till 24 §, punkt 6, tredje stycket
kommunalskattelagen skulle erhålla
i motionerna angiven lydelse. Detta yrkande
avsåg, att schablonmetoden skulle
gälla utan undantag eller gränsdragningar
så snart det vore fråga om fastighet,
som regelmässigt användes som
stadigvarande bostad.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta likalydande
motionerna I: 481, av herr Yngve Nilsson
in. fl., och II: 553, av herr Stiernstedt
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga i motionerna infört
förslag till lag om ändrad lydelse av
24 § 2 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Det i sistnämnda motioner framställda
förslaget innebar, att egnahemsfastighet,
upplåten som bostad åt personal
i jordbruket, skulle anses vara använd
i jordbruket och icke bliva föremål för
schablon taxering.

en- och tvåfamiljsfastigheter

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 4 antaga det vid propositionen
fogade förslaget till lag om ändrad
lydelse av punkt 6 av anvisningarna
till 24 § kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370);

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:39,
av herr Spetz, och 11:38, av herr Staxäng
m. fl., samt

2) de likalydande motionerna 1:481,
av herr Yngve Nilsson m. fl., och II:
553, av herr Stiernstedt m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Spetz, Söderquist och
Kollberg samt fru Nettelbrandt, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort i
viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
måtte — med förklarande att Kungl.
Maj :ts förevarande proposition nr 4 icke
kunnat av riksdagen oförändrad antagas
och med bifall till de likalydande
motionerna 1:39, av herr Spetz, och II:
38, av herr Staxäng m. fl., — för sin
del antaga i reservationen infört förslag
till lag om ändrad lydelse av punkt 6
av anvisningarna till 24 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Nilsson i Svalöv och Magnusson
i Borås, vilka dock ej antytt sin
mening.

Herr SPETZ (fp) :

Herr talman! Efter de mer eller mindre
storpolitiska debatter som har pågått
en stund, kommer vi nu till en detaljfråga
som avser bestämmelserna i 24 §

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. schablonbeskattning av
kommunalskattelagen om schablontaxering
av vissa en- och tvåfamiljsfastigheter.
Dessa bestämmelser tillkom i förenklingssyfte,
och jag har ingen anledning
att här erinra om skälen för denna
åtgärd, i synnerhet som den grupp jag
tillhör medverkade vid tillkomsten av
dessa regler. Endast i ett avseende vill
jag anknyta till en principiell synpunkt
på denna fråga.

Hyreskostnad för den egna bostaden
ingår i levnadskostnaderna och är på
den grunden icke avdragsgill vid taxeringen,
oavsett om kostnaden är högre
eller lägre. Boendekostnaden är alltså
den skattskyldiges ensak. Att skaffa sig
ett egna hem är ett sätt för den skattskyldige
att lösa sin bostadsfråga och
bör ur nyss angivna synpunkt inte påverka
hans taxering. Genom schablontaxeringen
avser man också att endast
beskatta det i fastigheten nedlagda kapitalet,
som är beräknat på visst sätt, och
inte ett beräknat hyresvärde av bostaden.
I konsekvens härmed och i analogi
med avdraget från inkomst av kapital
erhåller egnahemsägare, som är mantalsskriven
på sin fastighet, ett extra avdrag
av 200 kronor. Om hyresvärdet på bostaden
är högre eller lägre påverkar icke
formen för taxeringen av hans fastighet.
Om egnahemsägaren sålunda nedbringar
sin boendekostnad genom att hyra ut
t. ex. ett eller annat rum, t. o. m. om han
hyr ut en hel lägenhet i sitt hus, påverkas
inte sättet för taxeringen, detta dock
endast under förutsättning att han inte
hyr ut till sommargäster, ty i så fall gäller
inte längre dessa principer. Då är
det inte längre fråga om att beskatta
det i fastigheten nedlagda kapitalet. Att
ägaren själv bebor fastigheten hela året
i övrigt men någon månad under sommaren
byter ut sin egentliga bostad mot
ett enklare utrymme i källarvåningen eller
kanske på annat håll betyder ingenting.
Att nedbringa sin boendekostnad
genom att hyra ut till sommargäster är
uppenbarligen någonting skumt.

Jag kanske enklast kan för kammaren
klargöra hur reglerna verkar genom att
ta ett exempel. Fyra personer — för att
det inte skall bli något missförstånd som

inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter

i går skall jag inte säga Andersson och
Pettersson utan A, B, C, och D — har
fastigheter som är lika, låt oss anta att
de är 1 1/2-plansvillor med taxeringsvärden
av 40 000 kronor, varav 35 000 är
byggnadsvärde, och med en ränteutgift
på 800 kronor. A hyr icke ut någon del
av sin fastighet. B hyr ut övervåningen
till stadigvarande bostad, jämte kanske
ytterligare något rum, och erhåller en
årlig inkomst av 2 000 kronor. C hyr
ut till sommargäster och får en inkomst
på 1 300 kronor, varav endast en del —
observera det — är hänförlig till fastigheten;
efter de schabloner som vi använder
exempelvis i Bohuslän är ett belopp
av ungefär 1 000 kronor hänförligt till
fastigheten av de 1 300 kronorna. D slutligen
hyr ut till en hantverkare eller
rörelseidkare och får 1 200 kronor i
hyra. Hur taxeras nu dessa personer? A
som inte hyr ut taxeras efter 2,5 procent
på 40 000 kronor, alltså brutto 1 000 kronor,
men på detta belopp får han göra
avdrag med 800 kronor för ränteutgifter
och får dessutom ett extra avdrag på 200
kronor. Slutresultatet blir alltså noll. B
som fick 2 000 kronor i hyra för den uthyrda
lägenheten taxeras på precis samma
sätt och slutresultatet blir detsamma,
d. v. s. noll. D som hyr ut till hantverkaren
och får 1 200 kronor taxeras
också, enligt det förslag som Kungl.
Maj:t nu lägger fram, på samma sätt; resultatet
blir alltså även för honom noll.
C däremot, som har en inkomst av 1 000
kronor, skall taxeras för bruttot 1 300
kronor plus det uppskattade värdet av
sin bostad, låt oss säga lågt räknat 2 000
kronor, alldenstund det går att hyra ut
en lägenhet i fastigheten för 2 000 kronor
enligt det exempel jag hade beträfffande
B. Det blir alltså en bruttoinkomst
på sammanlagt 3 300 kronor. Från detta
belopp får han göra avdrag för ränteutgifter,
800 kronor, vidare för värdeminskning
350 kronor — en procent på
byggnadsvärdet — ocli dessutom får han
ett avdrag för slitning av möbler etc.
under sommaruthyrningen med ett belopp
på cirka 250 kronor. Det sammanlagda
avdraget blir alltså 1 400 kronor,
och han blir taxerad för 1 900 kronor,

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. schablonbeskattning av inkomst av
d. v. s. 600 kronor mer än sommarhyran
och 1 900 kronor mer än den som har
2 000 kronors inkomst. Den som har den
lägsta inkomsten av sin fastighet behandlas
således på detta sätt. Nu skall
jag genast tillägga att vederbörande har
möjlighet att göra avdrag för reparationskostnader,
i den mån sådana förekommer.

Bestämmelsen att schablontaxeringen
inte är tillämplig så snart inkomsten
överstiger 2 procent av taxeringsvärdet
har vållat taxeringsmyndigheterna mycket
besvär, vilket jag förmodar att kammarens
ledamöter förstår efter det exempel
jag nu har anfört. Man har på skilda
hålla sökt finna vägar att komma till
rätta med problemet. I propositionen refereras
exempelvis remissyttrandet från
länsstyrelsen i Stockholms län, och därav
framgår att man i åtskilliga taxeringsnämnder
har kommit ifrån svårigheten
genom att helt enkelt inte efterforska
huruvida uthyrning till sommargäster
har förekommit. Hela taxeringen
i distriktet har skett efter schablonmetoden,
alltså precis enligt den linje som
min motion och reservationen innebär;
man har så att säga i förskott tillämpat
den ordningen. Inom Göteborgs och Bohus
län har en taxeringsnämnd försökt
sig på en annan lösning, som antydes i
remissyttrandet från länsstyrelsen där.
Den gick ut på att man först framräknade
2 procent på taxeringsvärdet och
taxerade fastigheten enligt schablonmetoden,
och så tog man resten av sommarhyran
och taxerade den som inkomst av
tillfällig förvärvsverksamhet. Det systemet
kan sägas vara mera rättvist, men
det överensstämde ju inte med lagen,
och i prövningsnämnden — som jag tillhör
— kände vi oss tvungna att helt enkelt
undanröja taxeringen och följa lagens
föreskrifter.

Nu föreslår finansministern att den
s. k. 2-procentregeln skall kompletteras
med bestämmelsen att ett minimibelopp
av 1 200 kronor inte skall påverka reglerna
för schablontaxering. Härigenom
kommer otvivelaktigt en stor del av sommaruthyrningarna,
kanske de flesta, att
falla bort, Man får på det sättet samma

en- och tvåfamiljsfastigheter

system som har förekommit i Stockholms
län. Och den egentliga motiveringen
till förslaget är väl att så mycket som
möjligt av dessa sommarhyror skall falla
bort.

Frånsett att det kommer att uppstå ett
besvärande tröskelproblem, där olikformigheten
i taxeringen blir iögonenfallande,
får detta förslag den konsekvensen
att även andra inkomster från fastigheten,
t. ex. hyra för en affärslokal
som för vederbörande rörelseidkare är
en avdragsgill omkostnad i rörelsen, inte
blir taxerad hos mottagaren. Det anser
jag för min del vara ett uppseendeväckande
brytande av en grundläggande
taxeringsprincip, den nämligen att vad
som är avdragsgillt hos den som betalar
ut det också skall bli beskattat hos den
som tar emot det. Inte minst ur kontrollsynpunkt
är detta enligt min uppfattning
verkligt viktigt. Härtill kommer
den väsentliga skillnaden mellan dessa
andra inkomster och inkomsterna av
sommaruthyrning, att sommarhyran endast
delvis hänför sig till fastigheten.

Länsstyrelsen i Hallands län framkastar
som en tänkbar schablon, att 60 procent
av hyran skall hänföras till fastigheten.
En bruttohyra av 2 000 kronor
skulle då motsvara en nettoinkomst av
1 200 kronor, d. v. s. det av finansministern
föreslagna beloppet. Men en sådan
uppdelning vill finansministern inte vara
med om, trots vad bevillningsutskottet
skrev i fjol och trots riktsskattenämndens
beredvillighet att utarbeta anvisningar! Finansministern

säger att flertalet hörda
remissinstanser tillstyrkt förslaget.
Ja, det beror ju på hur många och vilka
instanser man tillfrågar, men länsstyrelserna
i de områden som främst berörs av
förslaget — Stockholms län, Göteborgs
och Bohus län, Hallands län och Malmöhus
län — har samtliga avstyrkt. Jag
tycker att det borde väcka en viss eftertanke.

Herr talman! Det finns såvitt jag förstår
bara en sakligt sett rationell lösning
av detta problem, och det är att — som
länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län
föreslår — all hyresinkomst, som härrör

Onsdagen den 8 mars 19(31

Nr 9

Ang. schablonbeskattning av
från den egna bostaden och alltså påverkar
egnahemsägarens boendekostnad,
inte skall föranleda undtantag från schablontaxeringen.

Jag hemställer alltså, herr talman, om
bifall till den vid utskottets betänkande
fogade reservationen I.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! Motionsparet 1:481 och
11:553 behandlar en annan detaljfråga
angående schablontaxeringen. Det förhåller
sig bl. a. så att fastighet som taxeras
som »annan fastighet» men som ingår
i rörelse, därigenom att densamma
är upplåten för personal anställd i rörelsen,
enligt gällande bestämmelser inte
skall schablontaxeras. Om däremot liknande
fastighet ägs av en jordbrukare
och används som bostad åt personal,
som är anställd i jordbruket, äger schablontaxering
rum.

Motionärerna anser att det i detta fall
inte bör göras någon skillnad mellan inkomst
av rörelse och inkomst av jordbruksfastighet.
Utskottet har visserligen
avstyrkt motionerna men varit tillmötesgående
i sin skrivning, och den blanka
reservation som reservanterna har antecknat
under detta betänkande har tillkommit
i syfte att understryka utskottets
ganska välvilliga behandling av motionerna
och att den skrivning som betänkandet
utmynnar i verkligen kommer
att resultera i att det beaktas av finansministern.

Jag har i övrigt inget annat yrkande,
herr talman, än bifall till utskottet.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Herr Spetz mobiliserade
som vanligt både känsla och övertygelse
i sin plädering för sitt ställningstagande
i denna fråga. Men han erkände också
att det egentligen är en mycket liten
detalj som vi nu behandlar. Jag ger honom
helt rätt på den punkten. Vad vi
tvistar om ar inte någon större fråga.
Men även en liten fråga, ja, t. o. m. cn
obetydlig fråga, kan bli en stor fråga när
den kommer i så skickliga och skattetekniskt
erfarna händer som t. ex. herr

inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter
Spetz’. Det får man väl dock försöka undanröja.

Till stöd för sin uppfattning har herr
Spetz vunnit sina egna partivänner i bevillningsutskottet.
Jag har ingen anledning
att försöka analysera deras bevekelsegrunder,
men jag tror dock själv
att det mera är sympati och solidaritet
mot herr Spetz personligen som har gjort
att de ger honom sitt stöd, än att de
stöder honom i sakfrågan. Det som
egentligen skiljer reservanterna och utskottsmajoriteten
är endast — som herr
Spetz själv har redovisat det — att reservanterna
anser, att inkomst från uthyrning
av den egna bostaden under
alla förhållanden skall inrymmas under
schablontaxeringen och följaktligen befrias
från skatt, medan däremot utskottsmajoriteten
anser att det dock är en
viss skillnad i fråga om sådana inkomsters
förvärvande.

Då ställer herr Spetz frågan: varför
skall man behöva skilja på inkomst som
härrör från en årlig permanent uthyrning
av den egna bostaden och inkomst
som inflyter från mera tillfälliga kortvariga
uthyrningar? Den ena slanten behöver
väl inte vara mera värd än den
andra. Det låter väldigt bestickande,
framför allt här i landet där vi inte brukar
röra oss med märkta pengar. Vi anser
dook att det här föreligger en ganska
väsentlig skillnad. När inkomsterna
kommer från en vanlig mera permanent
årsuthyrning av en tvåfamiljsvilla sker
det nog ganska allmänt en kvittning så
att säga mellan inkomster och utgifter.
Det är väl den egentliga materiella grunden
till att vi på sin tid införde schablontaxeringen.
Men när det gäller kortvarig
uthyrning sommartid — i de flesta
fall veckouthyrning — betraktas det
ganska allmänt, herr Spetz, såsom ägande
ett betydande kommersiellt inslag.
Jag är alldeles övertygad om att flertalet
av dem som utnyttjar denna — om
jag får kalla den så — västkustservice
betraktar den som en typisk affärsverksamhet,
och jag är inte så alldeles främmande
för att det finns de som anser
att det är cn affärsverksamhet som
ibland drivs ända mot gränsen till oc -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. schablonbeskattning av inkomst av
ker. Det är inte min erfarenhet, eftersom
jag inte har någon erfarenhet av
detta då jag inte utnyttjar denna service,
men åtskilliga som gjort det har
åtminstone givit uttryck för en sådan
känsla. Vi anser således att det inte är
fråga om uthyrning i gängse mening.
Man får betrakta det som en affärsverksamhet,
och inkomsten bör beskattas i
vanlig ordning.

De exempel som herr Spetz redogjorde
för var i varje fall för mig så pass
invecklade att jag inte utan vidare kan
gå in i svaromål. Med kännedom om herr
Spetz’ taktik är jag alldeles övertygad
om att han valde så krångliga exempel
just för att det inte skulle vara möjligt
att reda ut dem på rak arm, men jag tror
nog att exemplen inte är representativa
utan att de är valda för att ge större
styrka åt det förslag som inryms i reservationen.

Herr Spetz anför att det förslag som
finansministern har lagt fram och som
har tillstyrkts av utskottsmajoriteten
kommer att förorsaka åtskilliga tröskelproblem,
men enligt mitt sätt att se ligger
förtjänsten hos finansministerns förslag
just däri att tröskelproblemen minskar.
Han vill införa ett enklare taxeringsförfarande,
och det är därför utskottsmajoriteten
har kunnat acceptera
förslaget.

Det ‘kanske förefaller många av kammarens
ärade ledamöter något egendomligt
att vi som röstade för avslag på den
Spetzska motionen i samma ärende i
fjol bara några månader efter skulle
vara beredda att acceptera ett visst tillmötesgående
av motionärernas uppfattning.
Vi har emellertid funnit att det
förslag som finansministern nu framlagt
ger en bättre stadga åt beskattningsmvndigheternas
prövning, eftersom de nuvarande
beskattningsreglerna kanske inte
helt överensstämmer med ett rationellt
betraktelsesätt i den här speciella frågan.

Ja, herr talman, herr Yngve Nilsson
var nöjd med det sätt på vilket bevillningsutskottet
behandlat den fråga som
han är särskilt intresserad av, och därför
har jag ingen anledning att gå in på
den delen av ärendet.

en- och tvåfamiljsfastigheter

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Jag skulle allra först vilja
säga att uttrycket »befrias från skatt»,
som herr Eriksson använde, inte är alldeles
logisikt, skattetekniskt sett, men å
andra sidan kan man ju på grundval av
de exempel jag anförde säga att det ligger
en viss realitet bakom uttrycket att
vissa inkomster befrias från skatt. Avsikten
med schablontaxeringen var ju
egentligen alt det på lång sikt inte skall
bli någon skillnad mellan de olika sätten
för taxeringen, utan schablontaxering
och taxering i vanlig ordning skall på
lång sikt ge ungefär samma resultat. Ur
den synpunkfen är det uttryck herr
Eriksson använde inte riktigt adekvat.

Herr Eriksson trodde att mina exempel
var valda i avsikt att ge styrka åt
kravet i reservationen. Ja, det är vad
herr Eriksson trodde, men herr Eriksson
kunde inte påvisa att det förelåg någon
orimlighet i de exempel jag valt, och
jag kan försäkra herr Eriksson att exemplen
är tagna ur verkligheten, ur den
erfarenhet jag har som taxeringsman.

Det är rätt egendomligt att uthyrning
till sommargäster enligt herr Erikssons
mening är, som han uttryckte det, »kommersiell
rörelse». Ja, herr Eriksson, vad
Skall man då säga om den uthyrningsverksamhet
som hyrestanterna här i
Stockholm bedriver gentemot oss riksdagsmän,
exempelvis? År den verksamheten
kommersiell? Nej, inte i taxeringshänseende.
Uthyrningsverksamheten är
ett sätt att bringa ned bostadskostnaden,
och det taxeras inte.

Det är en egendomlig uppfattning herr
Eriksson har givit till känna, nämligen
att pengar som flyter in på grund av
uthyrning till sommargäster på något
sätt skulle vara — skall jag säga —
smutsiga, dock bara när beloppet överstiger
1 200 kionor. Understiger beloppet
1 200 kronor, tillämpas schablonmetoden;
då skall vederbörande ha sitt extra
avdrag med 200 kronor, och då skall
han taxeras för det kapital som ligger

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. schablonbeskattning av
nedlagt i lians fastighet, överstiger däremot
beloppet 1 200 kronor vid uthyrning
till sommargäster, skall inkomsten
taxeras på ett annat sätt.

Det saknar betydelse om uthyrningen
gäller hela året eller en del därav. Hyr
man ut en lägenhet för några månader,
t. ex. till någon som håller på att arbeta
på platsen med en elektrifiering, med
dragande av telefonledningar eller någonting
sådant, så påverkas inte formen
för taxeringen, då blir det schablontaxering.
Men sommargäster är tydligen
människor som har speciellt dåliga
pengar, ty så snart det är fråga om att
hyra ut till eu sommargäst är verksamheten
kommersiell, och då får man inte
använda schablonen.

Herr talman! Jag måste erkänna att
jag inte förstår logiken i detta.

Herr ERIKSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Att det skulle bli en debatt
om rena och smutsiga pengar hade
jag inte väntat mig, men jag förmodar
att herr Spetz använde den terminologien
för att liksom få fram de moraliska
värderingarna.

Herr Spetz frågade om inkomster under
1 200 kronor av sommaruthyrning
skall anses vara, som han själv uttryckte
det, rena pengar och därför inte tas upp
till beskattning. Har man däremot inkomster
över 1 200 kronor av sommaruthyrning
skulle detta vara pengar av
ett annat slag och komma under beskattning.
Herr Spetz redogjorde i sin första
plädering för nuvarande teknik, nämligen
den s. k. 2-procentregeln. Är det så
att inkomsten av sommaruthyrning understiger
2 procent av fastighetens taxeringsvärde
skall man inte ta hänsyn till
den, utan då skall fastigheten schablontaxeras.
Det är endast i de fall som inkomsten
överstiger 2 procent av taxeringsvärdet
som den skall tas upp till
beskattning.

När bevillningsutskottet behandlade
denna fråga i fjol fann utskottsmajoritetcn
inte skäl att ändra denna regel. Vid
närmare eftertanke kan det emellertid
finnas skäl att hyfsa till regeln åtminstone
för flertalet tillfälliga uthyrningar.

inkomst av en- och tvåfamiljsfastigheter
Även vid ganska måttliga sommaruthyrningar
kan nämligen inkomsten komma
över 2-procentsgränsen på grund av att
fastigheten liar ett lågt taxeringsvärde.
Härtill kommer skiljaktigheterna i taxeringsvärdena,
som gör att resultaten blir
ganska ojämna när man jämför ägare av
fastigheter inom samma område. Det är
därför som utskottsmajoriteten i år anser
att finansministern genom sitt förslag
sanerat dessa förhållanden.

Den nuvarande 2-procentregeln föreslås
nu kombinerad med ett fast belopp.
Jag skulle tro att finansministern har
rätt i sitt påpekande i propositionen att
man genom en sådan kombination tar
bort alla de mindre sommaruthyrningarna.
Däremot kan man väl knappast mobilisera
kammarledamöternas känsla för
att sommaruthyrningar som sker i större
utsträckning och som otvivelaktigt har
ett kommersiellt syfte skall utan vidare
falla utanför beskattningen. Jag tror faktiskt,
herr Spetz, att om detta bleve känt
av de människor som frekventerar dessa
sommarorter skulle de finna ett sådant
förfaringssätt ganska stötande, eftersom
de själva anser att de betalar ett högt
pris för några fattiga veckors vistelse i
—- det skall jag gärna erkänna -— de
sköna trakter, där reservanten har sin
hemvist.

Överläggningen ansågs härmed slutad.
Herr förste vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, yttrade, att
med anledning av vad under överläggningen
yrkats och då hemställan i den
vid utskottets betänkande angivna reservationen
av herr Spetz m. fl., vilken i
reservationen hänförts till utskottets
hemställan under punkten A, på grund
av sitt innehåll torde böra ställas mot
utskottets hemställan under punkterna
A och It t. propositioner komme atl
framställas särskilt beträffande punkterna
A och B 1 av utskottets hemställan
samt siirskilt angående punkten B 2.

I fråga om punkterna A och B 1, fortsatte
herr förste vice talmannen, hade
yrkats dels atl vad utskottet i nämnda
punkter hemställt skulle bifallas, dels

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Om översyn av reglerna för uppskattning av naturaförmåner

ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Spetz m. fl.
vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr förste vice
talmannen propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarade sig finna propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Spetz begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 4
punkterna A och B 1, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Spetz m. fl. vid
betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Spetz begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 99;

Nej — 34.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkten B 2 hemställt.

Om översyn av reglerna för uppskattning
av naturaförmåner

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 7, i anledning av väckta
motioner om översyn av reglerna för
uppskattning av naturaförmåner, m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:99,
av herrar Ringaby och Sveningsson,
samt II: 125, av herr Hedin, vari hemställts,
att riksdagen hos Kungl. Maj:t
snarast måtte begära en utredning om
värdesättning på jordbrukarnas naturaförmåner
och bostadshyror i enlighet
med vad i motionerna anförts; ävensom 2)

de likalydande motionerna I: 254,
av herr Kronstrand m. fl., och II: 211,
av herr Antby m. fl.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på åberopade grunder
hemställt, att följande motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna I: 99,
av herrar Ringaby och Sveningsson,
samt II: 125, av herr Hedin, angående
beskattningen av jordbrukarnas naturaförmåner,
ävensom

2) de likalydande motionerna 1:254,
av herr Kronstrand m. fl., och 11:211,
av herr Antby m. fl., om undantagande
av visst vedbränsle från beskattning
som naturaförmån,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Även detta är en liten
detaljfråga, men en detaljfråga som varje
år irriterar jordbrukarna ganska mycket.
Det är ju meningslöst att tala länge
gentemot ett enhälligt utskott, och jag
skall därför fatta mig ganska kort. Jag
skall bara anföra ett par synpunkter i
samband med detta ärende.

Utskottet motiverar sitt avslag på motionerna
genom att skriva att »principen
att värdesättningen skall ske efter detaljpriset
tillämpas inte bara i fråga om
uttag från jordbruksfastighet utan i
samtliga förvärvskällor». Detta är ju
obestridligen riktigt, men det föreligger
en väsentlig skillnad, i det att endast

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Om översyn av reglerna för uppskattning av naturaförmåner

jordbrukaren bär en, jag skulle vilja säga,
obeveklig prislista att gå efter när
han skall värdesätta sina naturaförmåner.
Det är något som ingen annan yrkesgrupp
har. Jag skall ta ett litet exempel.
De ägg som jag säljer till lanthandlaren
fick jag under januari och februari
månader kr. 3: 10 för. Lanthandlaren tog
3: 90 per kilo för samma ägg. De ägg jag
förbrukade i hushållet fick jag ta upp
till 4:25, men lanthandlaren, som tog
mina ägg i sitt hushåll, tog upp dem till
3:75. Det beror på att jag har en prislista
där det står 4: 25, medan lanthandlaren
kan utnyttja de lägre priserna under
vissa delar av året.

Över huvud taget kan de som utnyttjar
produkter från egen rörelse utnyttja sina
eventuella realisationer, okuranta varor,
utgående modeller eller sådant och på
det sättet ta varor ur den egna rörelsen
till ett betydligt lägre pris. Jag kan inte
finna att det är särskilt rättvist mot en
småbrukare med många barn, vilken får
slita 365 dagar om året i sin dåliga ladugård,
att han måste ta upp mjölken i sitt
eget hushåll till 70 öre litern och dessutom
betala omsättningsskatt på samma
mjölk. Det är alltså toppriset på stadsnoteringen
på flaskmjölk som han betalar.
Man tycker att denne småbrukare
skulle få någon trivselförmån för att han
går i sin ladugård hela året. En löntagare
har skattefria trivselförmåner upp
till 400 kronor om året. En villaägare
kan utnyttja sin tomt upp till 2 procent
av taxeringsvärdet varje år utan att få
skatt på det. Man tycker att ett minimikrav
vore att lantbrukaren åtminstone
finge slippa omsen på mjölken.

Nu finns det emellertid en liten positiv
skrivning — jag skulle vilja kalla det
för ett litet halmstrå — som man får försöka
hålla sig fast vid. På sidan 4 i utskottsutlåtandet
heter det: »Det bör emellertid
understrykas att det i princip inte
är detaljpriset i närliggande samhälle
som skall läggas till grund, utan det detaljpris,
som i allmänhet kommer till användning,
då jordbrukaren försäljer förnödenheter
till kringboende löntagare
och andra för deras egen konsumtion.»

Man får väl hoppas och tro att värde -

sättningen skall kunna ske åtminstone
efter dessa principer.

Jag skall ta ett annat litet exempel,
ärade kammarledamöter, utan att ta upp
tiden alltför länge. Det gäller det egendomliga
förhållandet med jordbrukarnas
hyror. Jag kan inte finna att det föreligger
någon som helst motivering till
att det skall vara tre olika hyresvärden
på landsbygden för exakt samma bostäder,
men så är faktiskt förhållandet i
praktiken.

Jag skall exemplifiera detta. Jag har
en jordbrukande granne som iordningställde
fyra rum och kök fullt modernt
för en finländsk skogsarbetare. När man
tittade i lantarbetareavtalet visade det
sig att denna bostad enligt avtalet borde
vara värd 1 450 kronor om året. Det var
det avtalsmässiga värdet på denna bostad.
Finländaren ville emellertid inte
betala den hyran. Det var för mycket på
landet, som vi vet. Han erbjöd sig att
betala 50 kronor i månaden. Det var det
marknadsmässiga priset. I annat fall ämnade
han söka en billigare bostad. Ägaren
gick inte med på den lägre hyran
utan tog helt enkelt bostaden själv.

Nu säger prövningsnämnden och riksskattenämnden
att i och med att ägaren
flyttat dit blir bostaden värd 2 210 kronor
— det är den hyra som gäller när
egen jordbrukare beror bostaden. Det är
mycket svårt att finna någon konsekvens
i detta.

Jag har, herr talman, bara velat anföra
dessa synpunkter för att understryka
det berättigade i de krav som vi motionärer
har framfört, och jag skulle allra
helst ha velat yrka bifall till motionerna
nr 99 i första kammaren och nr
125 i andra kammaren. Men mot ett
enhälligt och kallsinnigt utskott är det
ingen idé att ställa detta yrkande, utan
jag nöjer nug med vad jag anfört och
bär alltså intet yrkande.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Till vad herr Ringaby
här sagt skall jag endast be att få uttala
min anslutning, och det yrkande han tvekade
att ställa skall jag be att få framföra
i stället.

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 19(51

Om ratt till avdrag vid beskattningen för avsättning inom familjebolag till pension

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
var modigare än motionärerna, och det
skall jag erkänna som en insats. Annars
är vi väl ense om att man bör åstadkomma
största möjliga rättvisa vid beskattningen
av de förmåner det här är
fråga om. Vår skattelagstiftning är inte
så utformad att man vill ha en straffbeskattning
av vissa grupper av medborgare
— det är ingen som vill påstå det
—- utan här gäller det tillämpningen av
bestämmelserna. År efter år har vi strävat
efter att få så enhetliga grunder som
möjligt. Det kan emellertid brista där,
och det är väl ingen som vill påstå att
detta system i alla avseenden fungerar
perfekt. Men man har kommit fram så
långt som möjligt i fråga om att göra
riktiga och rimliga avvägningar.

När herr Ringaby talar om att jordbrukarna
bör ha trivselförmåner, eftersom
löntagarna får det, vet jag inte
om det finns något berättigande i ett
sådant påstående, önskemål kan man
alltid hysa, men nog är det väl så att
löntagarna i allmänhet inte har några
skatteprivilegier. Nog har taxeringskontrollen
i avseende å dessa grupper blivit
mer och mer effektiv.

Jag vill framhålla att om utskottet här
är enhälligt, är det ett bevis för att vi
inte kunnat tillmötesgå motionärernas
yrkande, men vi säger att uppmärksamheten
ständigt är riktad på detta fält,
och vi tror att detta är det bästa.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr förste vice talmannen,
att med anledning av vad därunder
yrkats propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera punkten
av utskottets i det nu ifrågavarande betänkandet
gjorda hemställan.

Därefter gjordes enligt de angående
punkten 1 förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i denna punkt hemställt samt vidare på
bifall till motionerna 1:99 och 11:125;
och förklarades den förra propositionen,

som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten 2 hemställt.

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
avsättning inom familjebolag till pension

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 8, i anledning av väckta
motioner om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning inom familjebolag
till pension.

I de inom riksdagen väckta, till bevillningsutskottet
hänvisade likalydande
motionerna I: 41, av herr Stefanson m. fl.,
och II: 48, av herr Magnusson i Borås
m. fl., hade hemställts, att riksdagen måtte
antaga i motionerna infört förslag till
lag om ändring av punkt 2 av anvisningningarna
till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Det i motionerna framställda förslaget
avsåg upphävande av bestämmelsen om
att hänsyn vid beräkning av avdragsgill
avsättning till pensionsstiftelse i s. k.
familjeföretag icke finge tagas till pensionsförmån
avseende huvuddelägaren
eller honom närstående person.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:41, av herr
Stefanson m. fl., och 11:48, av herr Magnusson
i Borås m. fl., måtte för sin del
antaga i betänkandet infört förslag till
lag om ändrad lydelse av punkt 2 av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Vid betänkandet hade reservation avgivits
av herrar John Ericsson, Einar
Eriksson och Jansson, fröken Eanmark
samt herrar Oscar Carlsson, Brandt i
Aspabruk, Allard, Engkvist, Andersson i
Essvik och Kristenson i Göteborg, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa, att de
likalydande motionerna I: 41, av herr Ste -

Onsdagen den

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
fanson m. fl., och 11:48, av herr Magnusson
i Borås m. fl., om rätt till avdrag
vid beskattningen för avsättning inom
familj ebolag till pension, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det ärende vi nu skall
behandla är en gammal bekant. Det gäller
frågan om pensioner i familjeföretag
och hur man skattemässigt skall behandla
pensionsförmåner till ägaren eller
huvuddelägaren och honom närstående
personer. Vi hade detta ärende uppe
till behandling förra året, och då fattade
riksdagen det beslutet att föreliggande
motioner skulle avslås. I år har
den förändringen inträffat att motionärerna
har fått halva utskottet med på sitt
vrkande, och så har lotten fått fälla avgörandet.
Vi, som följer riksdagens beslut
förra året, befinner oss därför som
reservanter i år.

Det har inte inträffat någonting särskilt
i ärendet, även om utskottet vill
göra gällande att så är förhållandet. Man
hänvisar till att själva bakgrunden till
den ordning som nu gäller härrör från
1955, när man hade upptäckt att de
s. k. familjebolagen kanske hade undgått
skatt genom dessa pensionsstiftelser. Man
sade då att en restriktivare lagstiftning
borde genomföras. Nu hänvisar utskottets
majoritet till att länsstyrelserna har
tillsyn över dessa stiftelser och att ATP
införts — och med ATP följer att det
bara kan bli avdrag för kompletteringspensioner.
Därmed skulle riskerna i stort
sett vara borta. Jag vet inte om inte riskerna
kvarstår, ty det är väl inte majoritetens
mening att myndigheterna skall
bestämma hur mycket vederbörande företagare
får anse vara kompletteringspension.
Om vi skulle följa de riktlinjer
som majoriteten föreslagit, skulle den
situationen kunna uppstå att ägaren av
ett företag säger sig att han behöver en
kompletteringspension av 50 000 kronor
om året och detta skulle såvitt jag kan
förstå falla inom ramen för vad utskottsmajoriteten
föreslår.

Man kan alltså enligt min mening inte

5 Förslå kammarens protokoll 1961. Nr 9

8 mars 1961 Nr 9 65

avsättning inom familjebolag till pension

som ett argument med någon styrka anföra
att det här bara gäller kompletteringspensioner.
Det kan vara för företag
som har anställda, men här är det ju
fråga om familjeföretagare som bestämmer
pensioner åt sig själva.

Ingenting har enligt min mening inträffat
som styrker att man nu bör företa
en ändring. Det pågår en utredning
om pensionsfondernas civilrättsliga ställning.
Vad den kommer att leda till vet
jag inte, men det är klart att vi får ta
ställning till dessa ting inom den närmaste
tiden. Det är också ett skäl till att
vi nu inte bör fatta ett positivt beslut
i frågan.

Trygghetsproblemet framträder inte
heller på samma sätt som tidigare efter
tillkomsten av ATP och de ändringar
som har signalerats komma i fråga om
ATP-försäkringen.

Det gäller alltså ingen trygghetsfråga
men möjligen — det kan jag erkänna
en likviditetsfråga för företagen. Men då
får man behandla dessa frågor ur andra

än pensionsstiftelsesynpunkter.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! I detta ärende har inträffat,
som då och då händer, att bevillningsutskottets
så att säga »ordinarie
reservanter» blivit majoritet och vice
versa.

Reservanternas talesman, som är identisk
med utskottets aktade herr ordförande,
har redogjort för den fråga det
här gäller. Den är, så som han yttrade,
en gammal bekant. Vi har senast i fjol
diskuterat denna angelägenhet.

Vad motionärerna nu önskar och bevillningsutskottet
har ansett sig böra tillstyrka
är ett förslag att den s. k. begränsningsregeln
rörande pensionsavsättningar
i familjeföretag skall upphävas
fr. o. m. 1963 års taxering.

Frågan är, som jag nyss antydde, ganska
välbekant för kammarens ledamöter.
Det finns knappast anledning att fördjupa
sig i den, särskilt som vi för inte

66 Nr 9 Onsdagen den

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
länge sedan diskuterade den. Icke desto
mindre tror jag att ett par ord som
kommentar till herr John Ericssons anförande
möjligen skulle kunna försvaras.

Jag vill då först säga att jag inte bestrider,
att ett visst missbruk av bestämmelserna
på detta område i ett tidigare
skede kan ha varit för handen
på så sätt, att pensionsstiftelseavsättningar
skett endast för att vinna obehöriga
skattefördelar. Jag vill heller inte
bestrida, att sådant missbruk kan ha
förekommit och har förekommit även
bland familjebolagen. Men, som herr
John Ericsson själv erinrade om, fick
vi en ny lagstiftning år 1955, som inkluderade
den tillsyn från länsstyrelsernas
sida, som redan har blivit omnämnd.
Såvitt jag har mig bekant, har numera
talet om missbruk av gällande bestämmelser
på detta område tystnat.

Nu menade herr John Ericsson att
egentligen ingenting nytt tillkommit, sedan
vi senast överläde i denna fråga.
Det är kanske en sanning med någon liten
modifikation. Här föreligger dock en
omständighet som man väl bör skänka
något beaktande när man försöker fixera
sin ståndpunkt. Ett ytterligare argument
för den s. k. begränsningsregelns upphävande
får nog enligt utskottets mening
anses ligga i tillkomsten av de många
nya bolagen under de senare åren — en
företeelse som kammarens ledamöter väl
känner till. Man bär enligt min mening
anledning antaga, att en relativt stor del
av dessa nybildade bolag uppkommit genom
ombildning av tidigare såsom enskilda
firmor bedrivna rörelser. Jag vill
också i detta sammanhang fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att
även aktiebolagsbildningar av jordbruk
i viss utsträckning torde ha skett. Enligt
utskottets mening är det angeläget att de
bolag som på detta sätt bildats erhåller,
i den mån de har karaktär av familjebolag,
samma möjligheter till pensionsavsättningar
som bolag i allmänhet. Det
är ingenting annat saken gäller än att
åvägabringa denna likställighet.

Att familjebolagen har haft och alltjämt
har en avsevärd betydelse för vårt

8 mars 1961

avsättning inom familjebolag till pension

lands näringsliv, är ju en sak som ingen
på allvar vill bestrida. Jag tror inte att
jag gör mig skyldig till någon överdrift
om jag antar att herr John Ericsson under
sin långa tid som handelsminister
säkert många gånger haft tillfälle att
göra erfarenheter i den riktningen. Han
torde vara omdömesgill på den punkten.

Jag kanske också vågar säga att, när
detta lands ekonomiska historia för, låt
oss säga de senaste femtio åren en gång
skall skrivas, så kommer ett betydande
avsnitt att just ägnas åt familjeföretagens
insatser i produktionsutvecklingen i detta
land, deras insatser för den standard
som vi nu är glada åt och deras insatser
inte minst när det gäller den svenska
exportverksamheten. Med hänsyn till
denna familjebolagens betydelse för
vårt näringsliv och för vårt lands ekonomiska
utveckling, som säkert ingen
vill bestrida, bör det nog, i varje fall
enligt utskottets mening, ordnas så att
de för dessa bolag rådande — jag tvekar
inte att använda termen — diskriminerande
undantagsbestämmelserna slopas.
Statsmakterna bör inte, menar vi
som står för utskottet, försvåra existensen
för den typ av företag, som familjebolagen
representerar. Vi menar — det
nämnde jag ett ord om för ett ögonblick
sedan — att likhet bör råda beträffande
ett företags möjlighet att bereda alla i
företaget anställda den trygghet som
pensionen innebär, över huvud taget,
herr talman, måste det anses vara ett
önskemål, att samma beskattningsregler
så langt som möjligt gäller för familjeföretagen
som för övriga aktiebolag och
ekonomiska föreningar.

Jag kanske ytterligare skulle vilja påpeka,
att familjebolagen genom de bestämmelser,
som nu gäller, ur kapitalförsörjningssynpunkt
givetvis kommit att
ställas i ett sämre läge än andra aktiebolag
och ekonomiska föreningar, och
den diskrimineringen tycker i varje fall
inte jag, att famijebolagen generellt har
gjort sig förtjänta av.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande nr 8.

Nr 9

Onsdagen den

Om rätt till avdrag vid beskattningen för
I detta anförande instämde herr Spetz
(fp) och herr Nilsson, Yngve, (h).

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Efter den utförliga motivering
som herr Hagberg har lämnat
till utskottets ställningstagande, har jag
inte mycket att tillägga. Jag vill bara anknyta
till vad utskottets värderade ordförande
sade under behandlingen av det
föregående ärendet. Han framhöll att det
är angeläget alt åstadkomma största möjliga
rättvisa i skattelagstiftningen och
få till stånd så enhetliga grunder som
möjligt. Här är ett område, en detaljfråga,
där man verkar just i den riktningen,
om man följer utskottets förslag.

Jag ber att med dess ord få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! I anledning av herr
Stefansons yttrande skulle jag vilja säga
att dessa spärregler har kommit till därför
att man inte kunde ha den tidigare
ordningen gällande. Den medförde att
skattepengarna rann bort i så stor omfattning
att en ändring blev nödvändig.
Motionärerna och utskottsmajoriteten föreslår
nu att återinföra precis de regler
som gällde innan kompletteringen skedde
med hänvisning till att man nu har
kontroll över fonderna. Jag har försökt
påvisa att det här gäller ägarnas och
deras närståendes pensioner. Om företag
i allmänhet vill avsätta pengar till pensioner
är det andra människor än de
som får pensionen som fattar besluten.
Vi får tillbaka frestelsen och därmed riskerna
för missbruk, om vi nu går tillbaka
till den gamla ordningen.

Här går det inte att tala om att vi
skall ha jämlikhet i skattelagstiftningen.
Därom är vi ense så långt det går, men
om en ordning har verkat mycket illa
— även herr Hagberg erkände att tidigare
regler gjorde det — kan man inte
gärna rekommendera en sådan lagstiftning
nu.

Man bör enligt min mening avvakta
de utredningar som försiggår för att om

8 mars 1961

avsättning inom familjebolag till pension
möjligt få fram nya regler. Nu är det
inte längre fråga om samma trygghetsproblem
som tidigare, då dessa företagare
har samma rätt till ATP-pension
som andra, men det kan vara rimligt med
kompletteringspensioner, om vi kan få
fram sådana regler att man håller dessa
kompletteringspensioner inom rimliga
gränser. Vi får se om det kan utformas
sådana regler, men det som nu föreslås
är att återgå till den gamla, dåligt fungerande
ordningen.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det är en återgång till
den gamla ordningen under helt nya förhållanden!
Utskottsmajoriteten säger,
och det instämmer jag i, att med den
tillsyn, som länsstyrelserna har möjlighet
att utöva på detta område, föreligger
inte samma risker till missbruk som tidigare.

Jag kan instämma i att denna fråga
inte har samma betydelse som tidigare
för företagarna, eftersom de nu också
har möjlighet att få pension genom ATP.
Men jag vill säga att man på andra områden
har strävat efter att likställa inom
företaget arbetande aktieägare med de
anställda i övrigt, nämligen på ATPområdet
och sjukförsäkringsområdet,
och jag tycker att man då också i konsekvens
med det bör införa samma bestämmelser
för dessa människor som för
de anställda inom aktiebolagen över huvud
taget. Man skall inte göra någon
skillnad mellan för det första olika typer
av aktiebolag och för det andra olika
inom samma företag arbetande människor.

Jag tycker fortfarande att utskottets
förslag här är helt i stil med den anda
som utskottets värderade ordförande talade
om vid behandlingen av en tidigare
motion.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu föredragna

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

betänkandet hemställt samt vidare på
godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr förste vice talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ericsson, John, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr förste vice talmannen fann
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, verkställdes härefter
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 73.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 17, i anledning av väckt motion
om en särskild försäljningsskatt på pornografiska
tidskrifter m. fl. tryckalster;
och

nr 22, i anledning av väckta motioner
angående normerna för skatteavdrag för
avskrivning å byggnader inom jordbruket.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Om avskaffande i fredstid av arreststraff

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 10, i anledning av väckta
motioner om avskaffande i fredstid av
arreststraff.

Första lagutskottet hade behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 11 i första kammaren
av herr Larsson, Thorsten, och
herr Carlsson, Eric, samt nr 19 i andra
kammaren av herrar Elmwall och Fålldin.
I motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
skyndsam prövning av frågan om avskaffande
av arreststraff i fredstid för i
första hand försvarsväsendets fast anställda
militära och civilmilitära personal
och i andra hand de värnpliktiga.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:11 och 11:19,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Arreststraffet för personal
inom försvaret har ingen motsvarighet
bland de strafformer som gäller för
civila människor. Framför allt gäller
frågan försvarets fast anställda personal,
som i sin anställning bör kunna jämföras
med all annan statsanställd personal.
Inget område som man i övrigt här
skulle kunna nämna har ett likartat korrigeringsmedel
som arreststraffet innebär.
Befälskåren inom försvaret kan under
fredstid knappast heller sägas arbeta under
andra förhållanden än som råder
inom övriga grenar av den statliga förvaltningen.

Denna fråga har under den gångna tiden
varit föremål för en hel del presspolemik,
där man gärna velat stämpla
kraven på borttagandet av arreststraffet
som uttryck för en försvarsfientlig inställning.
Herr talman! Att se till att försvarets
personal arbetar under tidsenliga
förhållanden innebär ingen försvarsovilja
utan tvärtom omsorg om och intresse
för försvaret.

Första lagutskottet har visserligen av -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Om pensionsförmåner åt hemmadöttrar m. fl.

slagit denna motion, men både dess historik
och den utredning i ämnet som
utskottet i utlåtandet förebragt samt utskottets
eget uttalande vittnar om en positiv
inställning. Jag vill därför hoppas
att den av utskottet omtalade utredningen
verkligen blir av. Visserligen har väl
ännu inga direktiv hunnit skrivas för en
sådan utredning, men detta, förmodar
jag, kommer att ske snarast. Med anledning
härav, herr talman, har jag inget
yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 11, i anledning av väckta motioner
rörande svensk anslutning till Madridöverenskommelsen
angående internationella
varumärkesregistreringar;

nr 12, i anledning av väckta motioner
om avförande av uppgift ur straffregistret
samt om viss begränsning av straffregisteruppgifterna;
och

nr 13, i anledning av väckt motion om
viss ändring i kollektkungörelsen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om pensionsförmåner åt hemmadöttrar
m. fl.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckta motioner
om pensionsförmåner åt vissa
grupper av kvinnor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 158 i första kammaren av fru Hamrin-Thorell
m. fl. samt nr 190 i andra
kammaren av fröken Elmén in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att förslag
om möjligt måtte föreläggas 1962
års riksdag angående möjligheterna att

bereda pension före 67 år till dem, som
på grund av skötseln av föräldrar eller
andra anförvanter icke blivit i tillfälle
att hava förvärvsarbete eller som av annan
orsak hade starkt reducerade försörjningsmöjligheter;
samt

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utredning och
förslag dels angående pensionsförmåner
före 67 år till kvinnor, som under längre
tid sammanbott med män utan att äktenskap
ingåtts, samt dels angående pensionsförmåner
till frånskilda kvinnor.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:158
och 11:190, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation, avseende pensionsförmåner
åt hemmadöttrarna och därmed
jämställda grupper, hade anförts av fru
Hamrin-Thorell, fru Gärda Svenson, fröken
Nordström samt herrar Anderson
i Sundsvall, Wahlund och Carlsson i
Huskvarna, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
i frågan om pension till hemmadöttrarna
och därmed jämställda grupper
bort hemställa, att riksdagen med
bifall till förevarande motioner, T: 158
och 11:190, i motsvarande del måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla, att
förslag om möjligt måtte föreläggas
1962 års riksdag angående möjligheterna
att bereda pension före 67 år till dem
som på grund av skötsel av föräldrar
eller av andra orsaker icke blivit i tillfälle
att hava förvärvsarbete.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Folkpartiet har från den
stund ATP »kom för att stanna» som bekant
i alla sammanhang yrkat på att vi
skulle få möjlighet till en mer differentierad
tjänstepensioneringsålder än vad
vi har. Det är helt i linje med denna inställning,
när vi i motion 1:158 begär
att snarast få även ålderspensionsåldern
differentierad, inte bara på de medicinska
skäl som kan motivera en pen -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Om pensionsförmåner åt hemmadöttrar i
sion av invalid- eller annan sjukpensionstyp,
utan även i fall där sociala och yrkeskravsbetingade
faktorer ingår som ett
väsentligt led.

Vi talar i reservationen till andra lagutskottets
utlåtande om de ekonomiska
problem, liemmadöttrar som skött sina
föräldrar tills dessa avlidit, har att
kämpa med. Vi tror nämligen att de utgör
en stor grupp som förmodligen är
hårdast drabbad. Deras belägenhet kan
enligt vårt förmenande fullt ut jämställas
med änkornas, vilkas ekonomiska problem
ju har underlättats genom änkepensioneringen,
som vi fick förra året.
Vi vet emellertid att det finns andra
med dessa hemmadöttrar jämförbara
grupper som också saknar försörjningsmöjligheter
och som för närvarande inte
omfattas av något försäkringsskydd. Jag
kan peka på en sådan yrkesgrupp som
servitörer och servitriser. När de kommer
upp i åldern 60—67 år kan de ha
blivit nedslitna av hårt arbete. De kan
inte få sjukpension, därför att de inte
är sjuka människor. Om de får en efter
vanliga grunder prövad invalidpension,
blir det säkert bara en reducerad pension,
som inte ger full försörjning, och
de har i dag inte hunnit in i ATPsystemet.

För att emellertid hålla mig till hemmadöttrarna,
som förmodligen men inte
alldeles säkert är den största av de grupper
vi avser, så befinner sig dessa kvinnor
ofta i den situationen, att de så
länge den gamla skröpliga eller sjuka
fadern eller modern lever — kanske
båda de gamla föräldrarna är sjuka och
gamla får de också leva på föräldrarnas
ålderspension. Man kanske har bostadsbidrag
och, om patienten kan konstateras
vara långvarigt sjuk enligt medicinska
begrepp utfylls i bästa fall familjens
inkomster med vårdbidrag från
landstinget. När den gamle dör står den
vårdande dottern som nu själv är i den
högre medelåldern utan ålderspension,
utan bostadsbidrag och utan landstingsbidraget.
De har ingen speciell yrkesut
bildning för ett förvärvsarbete och står
utan möjlighet att göra sig gällande på
arbetsmarknaden. Fn kvinna i denna si -

i. fl.

tuation är inte sjuk, och hon är inte invalid
i vanlig bemärkelse.

Det är för gruppen äldre, ur normalt
arbetsliv utspelade hemmadöttrar och
med dem jämförbara grupper män som
kvinnor, som vi vill få ålderspensionsåldern
differentierad, och vi önskar få
till stånd denna ändring så snart som
möjligt.

Detta problem ligger inom 1958 års
socialförsäkringskommittés utredningsuppdrag.
Olyckligtvis beslöt 1960 års
riksdag, att frågan också skulle hänskjutas
till socialpolitiska kommittén för »en
kartläggning av behovet och eventuellt
erforderliga åtgärder». Vi är nu oroliga
för att det finns risk för försening av
ärendet eftersom två utredningskommittéer
fått i uppdrag att utreda samma problemkomplex.
I reservationen hemställer
vi, att utredningsarbetet i denna del skall
samordnas och att i varje fall socialpolitiska
kommitténs kartläggning av problemet
skall drivas med sådan skyndsamhet
att förslag i ärendet kan föreläggas
1962 års riksdag.

Med dessa ord ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till den av fru HamrinThorell
in. fl. avgivna reservationen.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Som framgår av utskottets
utlåtande behandlades ett liknande
yrkande vid törra årets riksdag, och då
beslöts det att ärendet skulle överlämnas
till socialpolitiska kommittén. Det
fanns redan vid den tidpunkten delade
meningar i utskottet om vart den här
frågan borde liänskjutas, och motionärerna
är synbarligen missnöjda med att
den gick till socialpolitiska kommittén
och inte till 1958 års socialförsäkringskommitté.
Utskottet konstaterade emellertid
i samband med sin behandling av
ärendet, att frågan förmodligen inte i
sin helhet kunde lösas inom pensionsförsäkringen,
eftersom det ju måste finnas
vissa fasta grunder för bedömning
av pensionsrätt. Även om möjlighet skulle
införas att ta ut ålderspension före 67
ars alder, vilket ju har ifrågasatts, sä

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang.

skulle förmodligen inte det problem som
här aktualiseras kunna lösas. Det gäller
dessutom inte bara kvinnor som står ensamma
sedan föräldrar eller andra anförvanter
som de har tagit hand om har
gått bort. I samma situation befinner
sig många andra kvinnor, som har haft
förvärvsarbete men mist det vid en ålder
då det är svårt att få ny anställning.
Det föreligger ett behov av att få försörjningsfrågan
för dem ordnad på ett
eller annat sätt, men det är svårt att
klara det inom folkpensioneringen, där
det ingår ålderspension, invalidpension

_ som det heter för närvarande — och

dessutom änkepension. Att man skulle
kunna dra någon gräns för vilka ensamstående
kvinnor som därutöver skulle
kunna få pension före 67 års ålder
har i varje fall jag såsom ordförande i
socialförsäkringskommittén inte trott
vara möjligt.

Man borde försöka klara frågan inte
bara för de grupper som här är nämnda,
utan för samtliga sådana ensamstående
kvinnor, vilka vid hög ålder ställs utan
förvärvsarbete och inte har någon annan
möjlighet att försörja sig. Huruvida resultatet
av en sådan utredning kan föreligga
i så god tid, att förslag kan avlämnas
till 1962 års riksdag, vågar jag
inte ha någon mening om, herr talman,
men jag förmodar att socialpolitiska
kommittén arbetar lika effektivt som
1958 års socialförsäkringskommitté och
att ett förslag presenteras för riksdagen
så snart det finns förutsättningar för att
lägga fram det.

Jag hemställer, herr talman, om bifall
till utskottets förslag.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vi har inte uttalat något
missnöje med socialpolitiska kommittén.
Vi har tvärtom sagt i motionen, att frågan
om vilken kommitté som bör handha
utredningsarbetet är av mindre vikt för
oss. Vad vi är oroliga för är som jag nyss
sade att det kan innebära en viss försening
av ärendet att två kommittéer
skall arbeta med samma sak. Vi är ivriga
att få fram den bär frågan så snart
som möjligt.

fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av godkännande av
den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Nordström begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7, röstar

!ef

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av godkännande av den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Nordström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 52.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av väckta

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring

motioner angående fartygsanställdas
värnpliktstjänstgöring.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
503 i första kammaren av herr Gorthon
och fröken Andersson samt nr 588 i
andra kammaren av fröken Karlsson
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
liade yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att förslag
snarast möjligt måtte framläggas
om en ändring i gällande värnpliktsförfattningar
i huvudsaklig överensstämmelse
med det förslag som framlagts av
kommittén för sjöfartens beredskapsfrågor.

I det av motionärerna åberopade kommittébetänkandet
hade bland annat föreslagits
särskild utbildning i handelsfartygsskydd
för yrkessjömän, vilken, med
hänsyn till syftet med utbildningen och
de färdigheter som den avsåge att förmedla,
borde anses som en särskild form
av värnpliktsutbildning. Denna skulle
meddelas de sjömän, som mera stadigvarande
ägnade sig åt sjömansyrket
samt omfatta en tid av 90 dagar. Sjömän,
som fullgjort sådan utbildning och
fortlöpande utövat sjömansyrket i sammanlagt
sju år, skulle vara befriade från
skyldighet att fullgöra annan värnpliktstjänstgöring.
Sjömän, som däremot icke
varit verksamma i handelsflottan under
så lång tid, skulle, då anställningen till
sjöss upphörde, vara skyldiga att fullgöra
vanlig, längre värnpliktstjänstgöring
med avdrag för den tid de genomgått
den särskilda utbildningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet hemställt att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, 1:503
och 11:588, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört.

I motiveringen hade utskottet understrukit
önskvärdheten av att de å handelsfartygen
anställda erhölle sådan utbildning,
att de effektivt kunde handha
fartygens försvars- och skyddsmedel i

krigstid. Det vore därför enligt utskottet
angeläget, att denna fråga upptoges
till behandling i samband med andra
frågor rörande materiel- och personalbehov
för totalförsvaret, vilka enligt
årets statsverksproposition vore under
utredning.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herr Elowsson, Xils, som ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del erhålla
den ändrade lydelse, reservationen
visade.

I reservationen hade bland annat ansetts,
att ett genomförande av kommitténs
förslag skulle medföra betydligt
ökade risker för våra handelsfartyg under
krigstid, även om Sverige kunde bevara
sin neutralitet. Speciell utbildning
av handelsflottans personal för deltagande
i strid förutsatte enligt reservanten
åtgärder för handelsflottans beväpning,
åtgärder som kunde väntas bliva
tagna till intäkt för en sänkning utan
föregående varning, varför redan ett beslut
om särskild vapenutbildning av
handelsflottans personal skulle bryta
den allmänt rådande uppfattningen i alla
länder, att neutralt handelsfartyg icke
finge vara beväpnat till självförsvar. Reservanten
hade däremot ansett, att övning
i sådana skyddsåtgärder, som behövde
vidtagas på grund av exempelvis
brand eller minsprängning, borde förekomma.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Jag har tillåtit mig djärvheten
att mol allena avge reservation mot
ett i övrigt enhälligt utskottsutlåtande.

Utlåtandet gäller en motion, som innebär
att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl Maj:t hemställa att förslag snarast
möjligt framlägges om en ändring i gällande
värnpliktsförfattningar i huvudsaklig
överensstämmelse med det förslag
som framlagts av kommittén för sjöfartens
beredskapsfrågor. Det skulle ju kunna
tolkas så som om denna sak endast
gällde en ändring av värnpliktsförordningen,
men det ligger så till att den utredningskommitté
som föreslagit denna
ändring av värnpliktslagen också har

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring

förordat en beväpning av handelsfartygen
under vissa omständigheter. Kommittén
har även utarbetat en lagtext beträffande
den saken. Enligt den texten
skulle lagen äga tillämpning på fartyg
som sjösatts efter det lagen trätt i kraft.
Båtarna skulle vara förstärkta så att på
dem kan uppställas tjänligt luftvärnsartilleri;
minimum för den sortens båtar
skulle vara 100 registertons dräktighet.
Båtar med minst 400 registertons
dräktighet skulle ha magnetminskydd.
För de förstärkningskostnader och andra
utgifter som följer härav skulle statsbidrag
utgå. Kungl. Maj:t skulle kunna
medge undantag från §§ 2 och 3, d. v. s.
de som gäller storleken och förstärkningen
av fartygen. Beträffande civilförsvaret
ombord på fartygen skulle särskilda
föreskrifter gälla, men med stöd av civilförsvarslagens
22 §, och de bestämmelserna
skulle meddelas av regeringen.
Straff med dagsböter skulle följa enligt
sjölagen, i händelse vederbörande inte
följde den föreslagna lagens bestämmelser.

Utskottet föreslår visserligen att motionen
inte skall leda till någon riksdagens
åtgärd, men det som gjort att jag i utskottet
haft en annan mening än majoriteten
är att man samtidigt föreslår, att
riksdagen skall understryka önskvärdheten
av att de å handelsfartygen anställda
erhåller sådan utbildning att de effektivt
skall kunna handha fartygens försvars-
och skyddsmedel i krigstid. Frågan
är då, vad utskottet i detta sammanhang
menar med krigstid. Avser man sådana
tillfällen när det råder krig i världen, i
vilket vårt land inte är invecklat, eller
avser man ett sådant tillfälle när vårt
land är invecklat i krig? Det framgår inte
av utskottets skrivning. Emellertid är det
av en viss vikt att ha klarhet på den
punkten, eftersom folkrätten har vissa
bestämmelser rörande denna sak. Då jag
antar att det inte är var dag som kammarens
ledamöter har tillfälle att ta del
av dessa bestämmelser, skall jag be att
få återge några av dem.

Enligt folkrätten gäller, att krigförandes
handelsfartyg principiellt alltid kan
uppbringas av fienden. De iir emellertid

inte skyldiga att underkasta sig uppbringningen
utan äger göra motstånd och
kan således i detta syfte vara beväpnade
(till självförsvar). De får emellertid inte
själva gå anfallsvis till väga, och de får
angripas eller sänkas utan föregående
varning.

Neutrala handelsfartyg kan uppbringas,
om de gör sig skyldiga till blockadbrytningsförsök,
kontrabandstrafik eller neutralitetsvidrigt
understöd. För att kunna
utröna, huruvida någon dylik uppbringningsgrund
föreligger, äger de krigförandes
örlogsfartyg alltid visitera neutrala
handelsfartyg på det fria havet och inom
de krigförandes territorialvatten. Neutrala
handelsfartyg är skyldiga att underkasta
sig visitation och äger inte göra
motstånd mot de krigförandes utövning
av rätten till visitation och uppbringning.

Neutralt handelsfartyg kan förhyras
eller befraktas av en krigförande med
bibehållande av sitt hemlands flagg. Ur
den neutrala redarens synpunkt är detta
en merkantil operation och inverkar alltså
inte på det land till vilket fartyget hör.

Folkrättsdoktrinen har i allmänhet
ställt sig på den ståndpunkten, att krigförandes
handelsfartyg har rätt att försvara
sig mot uppbringning och att för
detta ändamål vara beväpnade. Enligt
svensk uppfattning, vilken uppfattning
för övrigt synes vara den allmänt förekommande,
får däremot neutralt handelsfartyg
inte vara beväpnat till självförsvar.
För neutrala handelsfartyg, som
förhyrts av krigförande makt eller eljest
ställts till förfogande, gäller samma regler
som för den krigförandes egna handelsfartyg.
Detta torde innebära, att de
krigförande har rätt att utrusta ett förhyrt
neutralt handelsfartyg med vapen
till självförsvar. Erfarenheterna från andra
världskriget synes ge vid handen, att
tillfångatagna besättningar från fientliga
handelsfartyg i allmänhet behandlas på
samma sätt som krigsfångar och således
inte som civilinternerade.

Av det nu sagda framgår, att svenska
handelsfartyg enligt folkrätten endast får
beväpnas om Sverige är krigförande makt.
Ett svenskt handelsfartyg som chartrats

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring

av krigförande makt, betraktas enligt
folkrätten som tillhörigt den krigförande
makten. En eventuell beväpning av ett
dylikt fartyg får inga folkrättsliga konsekvenser
för övriga svenska handelsfartyg,
eftersom upplåtelsen bygger på ett
privat avtal mellan den enskilde svenske
redaren och den krigförande makten.

Om man antar att motionärerna och
utskottet menar att svenska handelsfartyg
skulle beväpnas även då vårt land
inte är i krig, skulle det, som vi förstår,
innebära att vi bröt mot folkrätten. Emellertid
antar jag, att det inte är meningen
att man skall beväpna handelsfartyg,
såvida det inte råder krig mellan vårt
land och något annat. Men om vi utbildar
våra sjömän för att kunna betjäna
de vapen, som finns uppställda eller
som kan ställas upp på fartygen, är
det tämligen säkert att en krigsmakt, som
inte gärna vill se våra fartyg i sjön, kommer
att ta detta som åtminstone en moralisk
ursäkt för att, utan varning, sänka
våra fartyg, utan att vi kan göra någonting
åt det. Vi måste inse att vi löper den
risken.

Om vi emellertid endast håller oss till
den eventualiteten, att fartygen skall beväpnas
när vårt land befinner sig i
krig, måste den frågan omedelbart uppställa
sig: Vilka möjligheter har vårt
land att bedriva handelssjöfart i händelse
vårt land är i krig? I det avseendet
har vi ju mycket ingående erfarenheter
från de bägge senaste världskrigen.
Vi vet att då minerades inte bara Bälten
utan också infarten vid Skagerack,
som på det sättet stängdes. Man minerade
också i södra delen av Öresund. Om
vi skulle få uppleva ett tredje världskrig,
kan vi vara tämligen övertygade om att
det kommer att bli på precis samma
sätt, i all synnerhet om vårt land vore
med i ett sådant krig. Vi vet också av
erfarenhet att vi under båda världskrigen
inte hade någon annan möjlighet att
få in och ut våra fartyg genom Skagerack
än att de gick som lejdbåtar; vi
måste ha medgivande från båda de stridande
parterna för att fartygen skulle
få passera genom spärren, de måste vara
utmärkta med nationalitetstecken, och

det förekom t. o. in. att de gick belysta.
Vi kan utgå från att förhållandena blir
enahanda, om det blir ett krig på nytt.
Det skulle betyda att hela den svenska
handelsflotta, som vi hade utanför spärren,
inte kunde komma hem och följaktligen
inte kunde bestyckas från vårt
land. Huruvida den hade en besättning,
som hade möjligheter att betjäna luftvärnsartilleri,
vilket det närmast är fråga
om, vet man ingenting om. Man kan
nämligen vara ganska förvissad om att
man aldrig kan bemanna fartygen med
personal, som man med säkerhet vet kan
betjäna sådana pjäser. Man kan emellertid
utgå ifrån att i sådant fall liksom
vid tidigare tillfällen den svenska handelsflottan
utanför spärren kommer att
tagas i anspråk av den ena eller andra
krigförande parten, måhända av båda.
Om de skulle vilja ha fartygen bevärade,
finge de i så fall ordna den saken, men
vi kan rimligtvis inte sägas ha någon
anledning att vidtaga åtgärder för att
fylla en sådan uppgift vare sig när det
gäller att utbilda personalen eller när
det gäller att skaffa bestickning på fartygen.

Nästa fråga blir då, hur det kommer
att te sig för vår egen sjöfart i Östersjön
i händelse vi befinner oss i krig. Jag vet
inte hur många som tror att det är möjligt
för oss att under sådana förhållanden
bedriva sjöfart i Östersjön utomskärs.
Jag tror inte att det finns några
som helst möjligheter i det avseendet,
om vi befinner oss i krig med en östersjöstat.
I ett sådant fall får vi nog utgå
ifrån att det är tillräckligt många u-båtar
ute i Östersjön för att förhindra den
svenska sjöfarten längs alla våra kuster,
åtminstone i söder och ett gott stycke
uppåt ost- och västkusten. Därtill
kommer ju att vi under det andra världskriget
hade vidtagit den försiktighetsåtgärden,
att vi vid alla eller varje fall
de flesta hamninloppen hade fartyg liggande,
som det var meningen att sänka
för att på det sättet omöjliggöra landstigning
av fientliga trupper. Om man
emellertid vidtar en sådan åtgärd — vilket
jag misstänker att man finge göra —
och således sänker fartyg i hamninlop -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring

pen blir ju sjöfarten ännu mer omöjliggjord,
och det kan följaktligen inte bli
fråga om att vi skulle kunna gå med bevärade
handelsfartyg i Östersjön. Följaktligen
behöver vi inte heller för den
sakens skull vare sig några bevarade
handelsfartyg eller övning av sjömännen
för att de skall kunna betjäna luftvärnsartilleri
på handelsfartyg. Enligt min mening
är hela denna tanke orealistisk. Det
finns ingenting som talar för att det i
något sammanhang skulle bli fråga om
att realisera den, och under sådana förhållanden
har jag inte kunnat förena
mig med utskottets övriga ledamöter om
att vi skulle skriva till regeringen med
begäran om att den skall sörja för att
handelsflottans personal skall kunna försvara
sina fartyg. Däremot är jag väl
med på att besättningarna övas exempelvis
i att täta läckor och släcka eventuella
bränder ombord och över huvud
taget vidtaga andra åtgärder, som kan
vara behövliga med hänsyn till den skada
som ett fartyg kan tillfogas i krig.

Det är närmast dessa skäl, herr talman,
som gjort att jag bestämt mig för
att reservera mig på denna punkt, och
jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Såsom motionär i denna
sak hade jag inte tänkt att jag skulle
säga någonting i dag. Man har tröstat
mig med att säga, att jag får vara glad
över att jag fått en så bra skrivning,
och att det är någonting som man vid
min ålder får vara tacksam för. Att det
kan anses för en bra skrivning måste naturligtvis
bero på utskottets hemställan
att riksdagen skall skriva till Kungl.
Maj:t och begära föranstaltande om utbildning
för sjömän. Jag anser det mycket
viktigt att en sådan utbildning kommer
till stånd.

Vi kan tänka oss två huvudalternativ
om det skulle bli krig i världen. En möjlighet
är att vi själva kommer med som
krigförande part, och då finns det väl
ingen anledning att inte ha de ombord
anställda övade i enkel krigföring, som

givetvis endast består i att avvärja angrepp
i någon form. Om vi låter sjöfolket
eller endast en del av dem genomgå
denna skolning, är det väl ingen mening
med den, om de kommer ombord på fartyg,
som inte kan förses med sådana
vapen som behövs för att avvärja fientliga
angrepp. Kommittén för sjöfartens
beredskapsfrågor begär därför att vi redan
nu skall se om vårt hus, så att vi
förstärker våra fartyg så att vi i händelse
av krig kan montera på luftvärnsartilleri
o. dyl.

Det råder inte några tvivel om att
kommer vi i krig, har vi rätt att försvara
oss, och påståendet att det förhållandet,
att vi övar vårt sjöfolk redan nu,
skulle kunna tas illa upp av någon makt,
som skulle kunna se på oss som mindre
neutralitetsvänliga, tycker jag är ganska
sökt. Vi är helt enkelt ansvariga för att
vi sörjt för att det folk som eventuellt
skall ut under ett krig har alla möjligheter
att försvara sig. Det är väl inte
rätt att sända ut folk i krig så illa förberedda
som vi var under det senaste
världskriget, då vi bl. a. fick till stånd
en överenskommelse med de allierade,
som fick hyra en stor del av vårt tonnage
väster om Skagen. Tror herrarna
att vi hade fält igenom detta mycket fördelaktiga
handelsavtal, om vi inte genom
sjöfartskommittén som en halvofficiell
institution hade träffat avtal med de
krigförande om uthyrning av tonnage?
Säkerligen inte, men vi kan inte begära
att sjöfolk skall sändas ut i sådana faror,
om vi inte gör allt vad vi kan för att göra
det så lätt som möjligt för dem.

Den andra möjligheten är att vi förblir
neutrala som under det senaste kriget.
Det är givetvis inte vår mening att under
sådana förhållanden förse våra fartyg
med vapen. Under det senaste kriget
hade vi — som jag tidigare sade — tonnage
utlånat till de krigförande, och vid
intet tillfälle försåg vi våra fartyg med
beväpning, trots att de krigförande gärna
ville att vi skulle göra det för att de
lättare skulle kunna ta med våra fartyg
i konvojer. Vi gjorde inga avsteg från
den principen till någon krigförande.
Däremot kan man mycket väl låta sitt

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring

folk genomgå en utbildning, som gör det
lättare för dem att ta hand om skydd
mot magnetiska minor o. dyl. Det tycker
jag inte på något sätt är att överträda
neutralitetens krav. Även där bör vi göra
allt vad vi kan, så att vi vet att fartygen
kan klara sig under en sådan situation
som ett plötsligt uppdykande magnetiskt
minfält o. dyl. Att täta läckor är någonting
som sjömännen får lära sig redan
som pojkar. Det tycker jag inte vi behöver
skriva till Kungl. Maj:t om, tv det
kan dra litet löje över oss.

Jag skall, samtidigt som jag beklagar
att inte alla mina önskemål kan uppfyllas
i denna sak, be att få yrka bifall till
utskottets förslag, när det anhåller att
riksdagen skall skriva till Kungl. Maj:t
med begäran om att en utbildning snarast
kommer till stånd, som ger sjömännen
möjligheter att effektivt handha fartygens
försvars- och skyddsmedel i
krigstid.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gorthon tycks på
allvar mena att svenska fartyg skulle gå
i konvoj ute på de stora haven och därför
borde vara bevärade och försvara
sig mot fientligt flyg och fientliga sjöstridskrafter.
Jag kan inte tolka det på
annat sätt, när herr Gorthon säger att
det inte är rätt att inte sörja för att våra
sjömän kan försvara sig.

Vi vet vilka svårigheter amerikanerna
hade under andra världskriget att försörja
den ryska fronten, främst via Murmansk,
vi vet hur de tyska ubåtarna gick
i flockar om sex stycken och sänkte stora
mängder tonnage uppe i isliavet. Inte
har vi en sjögående flotta som vi kan
skicka utanför Skagerack för att konvojera
svenska handelsfartyg med någon
framgång! Inte är det väl någon som
tror det! Jag har aldrig ett ögonblick
trott på det, och jag tror inte att flottans
eget folk tror på det. Vårt tonnage är
inte avsett för något annat än Östersjön.
Ett sådant företag är totalt uteslutet —
skulle vi våga oss på det, kan vi vara
tämligen övertygade om hur det skulle
sluta.

Vi kan inte på sjön — och inte på
land heller — med någon större framgång
skydda oss mot anfall från luften.
På land har vi ändå radarlänkarna, som
gör det möjligt för oss att på någorlunda
stort avstånd upptäcka ett flygplan, men
på sjön har vi inte mer än den vanliga
radarn, som har mycket begränsad räckvidd.
I denna jet-tidsålder kommer ett
flygplan fram innan någon människa har
hört det, det kommer att kunna anfalla
och vara förbi långt innan det har varit
möjligt att bemanna en luftvärnskanon.
Därför är det ganska meningslöst att ha
fartygen utrustade med luftvärnsartilleri.
Vi får också gå ut ifrån att även i konvojer
av den ringa storlek, som våra
krigsfartyg räcker till för, är handelsfartygen
tämligen utlämnade åt både ubåtar
och övervattensfartyg av den typ som
de makter förfogar över som vi eventuellt
skulle komma i krig med. Jag hoppas
allvarligt att det inte är meningen
att vi skall föra handelskrig utanför
spärren — det är vi inte vuxna.

Herr förste vice talmannen STR4ND
<s>:

Herr talman! Vi har gjort fruktlösa
försök inom andra lagutskottet att få
reservanten att hålla sig till den fråga
vi har att behandla. Frågan gäller om vi
skall utbilda handelsflottans besättningar
så att de, om det erfordras, bär möjlighet
att handha i första hand skyddsverksamheten
men i värsta fall också
försvaret. Men herr Elowsson ville ovillkorligen
diskutera, huruvida vi har några
möjligheter att bedriva handelssjöfart
om det blir krig i världen och om vi
inte bryter neutraliteten om vi utbildar
personal som, om så skulle erfordras,
kan skydda och, om förutsättningar finnes,
också försvara de fartyg som vi
ändå har ute på haven. Det är inte de
frågorna som motionärerna har aktualiserat;
det är uteslutande utbildningsfrågorna.
Vi utbildar ju militärpersonal
utan att fråga oss om vi får någon användning
för den personalen eller om
det finns några förutsättningar för att vi
skall kunna deltaga i ett krig eller om vi,
därest vi skulle bli inblandade, över hu -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang,

vud taget kan göra några allvarliga insatser
för att försvara oss. Jag tycker
att vi kan iämna de frågor som herr
Elowsson är mest intresserad av i sammanhanget
och diskutera om det finns
något skäl i att utbilda den personal som
vi har på handelsfartygen, så att den,
om så erfordras, kan handha skyddet
och försvaret av fartygen.

Vad vi varit tveksamma om i andra
lagutskottet är alltså inte de problem
som herr Elowsson brottas med, utan
för oss har det gällt att tränga in i möjligheterna
att begränsa frågan till det
som motionärerna vill, nämligen att utbilda
personalen uteslutande i fartygsskydd
under 90 dagar utan ytterligare
militärutbildning, såvida personalen
stannade i fartygstjänst i 7 år. Utredningen
hade föreslagit dessa 90 dagar
såsom specialutbildning kompletterad
med militärutbildning av annat slag i
182 dagar, och att därutöver repetitionsövningar
intill 180 dagar skulle
kunna påfordras, om det visade sig
lämpligt och ändamålsenligt. Motionärerna
syftar till att utbildningen skulle
inskränkas till att kunna handha skyddet
och försvaret av handelsfartygen,
och den utbildningen skulle kunna begränsas
till 90 dagar. Då har vi frågat
oss — och det har förmodligen också
varit anledningen till att det inte har
blivit något positivt förslag i den här
frågan — i vilken utsträckning sådan
utbildning skulle påverka annan militärutbildning.
Jag förmodar att man
skulle kunna begränsa utbildningen till
90 dagar, kompletterade med en kortare
utbildning av annat militärt slag, om
man vore säker på att den personal som
finge specialutbildning stannade ombord,
men det gör den ju i mycket liten
utsträckning. Eftersom rörligheten är
stor för närvarande inom handelsflottan
skulle ett stort antal ha lämnat fartygstjänsten
innan sju år har gått, och
då skulle de fortsätta militärutbildningen,
vilket ju ur ålderssynpunkt kunde
vara mycket ogynnsammare för dem.

Utskottet liar uttalat sig för att riksdagen
skriver till Kungl. Maj:t och hemställer
att frågan, som aktualiserats av

fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring
sjöfartsorganisationerna och tydligen är
föremål för utredning, verkligen löses
och man får en utbildning. I vilken utsträckning
denna utbildning sedan skall
inskränka den militära utbildningen i
övrigt får väl klaras upp i samma sammanhang.

Sedan, herr Elowsson, lär det väl bli
så, att utbildningen inte kommer att bedrivas
på handelsfartygen. Utbildningen
får ordnas på sådant sätt att man skaffar
de utbildningsresurser som erfordras.
I varje fall under fredstid kan väl knappast
någon mera omfattande utbildning
bedrivas på handelsfartygen, eftersom
en stor del av besättningen inte skall
undergå sådan utbildning. Det finns
nämligen 40 procent utländsk personal
ombord på våra fartyg. Därför förutsätter
jag att inte bara den militära utbildningen
utan också den skyddsutbildning
som erfordras för att kunna
ta hand om allt som hör samman med
skyddsarbetet under krig och krigstider
med tanke på alla de moderna förstörelsemedel
som kommer till användning
— brandbomber, för att nu nämna något
— får en militär inriktning.

Herr talman! Jag tror att herr Elowsson
inte behöver hysa några betänkligheter
om att vi gör något avsteg från
neutralitetslinjen, om vi utbildar personal
på handelsfartygen, så att den får
möjligheter att handha de uppgifter som
det i första hand är fråga om, och därtill
också sköta försvarsmedel.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELOWSSON, NILS, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
framhöll, att man i andra lagutskottet
hade gjort stora ansträngningar
för att få mig att ta reson och hålla
mig till det som motionen egentligen
gällde. Jag kan intyga att så varit fallet,
men jag har inte låtit mig övertygas.
Jag har nämligen gått ut ifrån att om
man övar upp personal till att betjäna
luftvärnsartilleri ombord på fartyg, då

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. fartygsanställdas värnpliktstjänstgöring

är det också meningen att man skall
sätta upp luftvärnsartilleri där och använda
det. Om det är på det sättet, måste
naturligtvis nästa fråga bli, vilka konsekvenser
detta för med sig för vårt
land. Det är de konsekvenserna som jag
har försökt att dra ut och som bestämt
mitt ståndpunktstagande i denna sak.
Nu kan man säga, att det inte spelar
någon roll, om dessa människor får öva,
om de inte får använda de lärdomar de
fått. Nej, men denna utbildning innebär
att hela den ifrågavarande kontingenten
inte kommer att övas på annat sätt. När
de sedan inte får användning för sin
utbildning till sjöss — jag hoppas nämligen
att vi aldrig kommer att inlåta
oss på sådana äventyr -— kommer de
inte heller att bli användbara i övriga
grenar av försvaret. Det innebär en förlust
för vårt lands försvar att vi försummar
deras utbildning. Det är en sak
som vi måste tänka på i detta sammanhang.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag hade från början
inte tänkt delta i denna debatt, men det
är vissa uttalanden av herr Elowsson,
som jag tycker att man inte kan lämna
alldeles obesvarade.

Om Sverige drives in i krig och handelssjöfarten
då över huvud taget kan
upprätthållas, vilket naturligtvis alltid
är tveksamt, anser jag det vara självklart
att våra handelsfartyg liksom alla
andra nationers handelsfartyg skall kunna
försvara sig. Nu säger herr Elowsson,
att vi inte kommer att kunna bedriva
någon handel utanför spärren. Men
spärren var något som förekom under
andra världskriget. Hur vet herr Elowsson
att det kommer att bli en spärr i
Skagerack nästa gång? Ett tredje världskrig
kommer inte att utkämpas mellan
Sverige och andra nationer, utan det blir
konstellationer som vi nu inte kan förutse.
Och om alla andra nationers handelsfartyg
försvarar sig mot angrepp,
kan vi inte underlåta att vidta sådana
åtgärder att också svenska handelsfartyg
kan försvara sig, i den händelse det

skulle behövas. Det var bara den randanmärkningen
jag ville göra.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Elowsson, att just det som utskottet
inte velat vara med på är att dessa
sjömän, som går igenom denna specialutbildning,
skall slippa genomgå en utbildning
av vanlig sjömilitär natur. Det
är kanske där som skillnaden består
mellan min motion och vad utskottet
gått med på. Jag anser att dessa män,
som under en längre tid skulle vara till
sjöss, skulle slippa undan med 90 dagars
specialutbildning.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Herr Gorthon har inte
observerat vad som står på s. 9 i utskottets
utlåtande, där det heter att de
skall handha fartygens försvars- och
skyddsmedel. Försvarsmedlen kan ju
inte vara något annat än luftvärnsartilleri
och liknande. I det avseendet har
herr Gorthon blivit bönhörd över hövan.

Jag hade inte tänkt begära ordet med
anledning av vad herr Boheman sade,
men eftersom jag ändå kommit upp får
jag väl också säga några ord till herr
Boheman. Han nämnde, att vi inte har
några garantier för att ett tredje världskrig
kommer att bedrivas på samma sätt
som exempelvis andra världskriget. Nej,
vi har ju inga garantier i något avseende,
och vi vet inte om det kommer
att bli någon spärr i Skagerack heller.
Men vi vet, att alla de stormakter, som
kan bli invecklade i ett tredje världskrig,
har gott om ubåtar, och vi vet att
hela den låt mig säga strategi som avser
den norska kusten — det vet herr Boheman
lika väl som jag -— bygger på att
man från visst håll skall kunna använda
ubåtarna för att störa trafiken mellan
Nordamerika och Europa. Vidare är det
klart att det finns och kommer att finnas
gott om ubåtar även i Östersjön
lika väl som utanför spärren, och möjligheten
för våra handelsfartyg, med
det ringa konvojskydd som vi kan ge
dem, att slippa undan dessa ubåtar är
mindre än någonsin.

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Om viss rätt att mot ersättning utföra skogskörslor med traktor

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Jag vill bara bekräfta
att jag såsom jag redan framhållit blivit
över hövan bönhörd i det avseende
som herr Elowsson avser.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Blir det ett ubåtskrig
från alla håll är det mycket viktigt för
våra handelsfartyg att de har ett sådant
skydd mot kriget som här avses.
Det ringa konvojskydd som den svenska
flottan kan lämna i ett världskrig, där
alla stormakter är engagerade, behöver
inte betyda att de svenska fartygen ej
kan få något annat skydd än av svenska
krigsfartyg. Det kan också finnas
andra krigsfartyg, som skyddar dem.
För övrigt vet vi så litet om hur en
sådan eventualitet som ett nytt världskrig
kommer att te sig, att det är meningslöst
att gå in på en diskussion
därom. Jag tycker att det är naturligt
att om Sverige är invecklat i krig bör
vi använda alla försvarsmedel vi över
huvud taget kan ha, antingen det gäller
vårt försvar till lands eller till sjöss
eller på annat sätt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu föredragna utlåtandet
hemställt med godkännande av utskottets
motivering samt vidare på bifall
till utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som förordats i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan med godkännande
av utskottets motivering, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Eloivsson, Nils, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 med

godkännande av utskottets motivering,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av väckta motioner angående statens
avgifter för den allmänna tilläggspensioneringen,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Om viss rätt att mot ersättning utföra
skogskörslor med traktor

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner om rätt för jordbrukare och
maskinhållare att mot ersättning utföra
skogskörslor med traktor.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 83 i första kammaren av herr
Sveningsson m. fl. samt nr 100 i andra
kammaren av herr Stiernstedt in. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa, att
Kungl. Maj:t måtte — utan att avvakta
1953 års trafikutrednings slutresultat —
snarast för riksdagen framlägga förslag
om ändring av 1940 års förordning angående
yrkesmässig automobiltrafik i
syfte att berättiga jordbrukare och maskinhållare
att utan tillstånd mot ersättning
få utföra skogskörslor med traktorer.

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Om viss rätt att mot ersättning utföra skogskörslor med traktor

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:83 och II:
100, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Även om det är rätt
vanligt att ett enhälligt utskottsutlåtande
får passera utan något inlägg, så är
i detta fall ett litet undantag på sin
plats.

Syftemålet med den motion, som är
behandlad i detta utskottsutlåtande, är
att jordbrukare och maskinhållare utan
särskilt tillstånd skall få utföra skogskörslor
med traktorer. Här föreligger
som sagt ett enhälligt utskottsutlåtande
om avslag på motionen. Men man kan
konstatera både i detta utskottsutlåtande
nr 11 från andra lagutskottet och vid
utskottets behandling av denna fråga
förra året, att utskottet har en välvillig
inställning till den sak det gäller.

När andra lagutskottet förra året behandlade
ett par motioner i detta syfte
uttalade utskottet, att frågan var så betydelsefull
att den borde prövas med
sådan skyndsamhet att förslag i ämnet
snabbt skulle kunna framläggas.

I år konstaterar utskottet, att 1953 års
trafikutredning skall under den närmaste
tiden framlägga förslag om regleringsbestämmelser
för den yrkesmässiga
trafiken. Under dessa förhållanden
anser utskottet det inte påkallat med
någon riksdagens åtgärd med anledning
av årets motioner.

Det är ju ganska vanligt, även om
det finns en del undantag, att man gör
på detta sätt. Är ett utredningsresultat
förestående, så inväntar riksdagen detta.
Man kan med tacksamhet notera, att
det kommer förslag från 1953 års trafikutredning,
ty denna utredning har tagit
god tid på sig för att utreda våra
trafikfrågor.

Att frågan om hur man skall underlätta
för jordbrukare och maskinhållare
att utföra skogstransporter är angelägen,
därom vittnar att det nyligen i denna
kammare har väckts en interpella -

tion om dessa frågor. Skogsbruket har
en mycket värdefull och för landet
mycket betydelsefull produktion. Säkert
blir det framdeles i ännu högre grad
för skogsbruket ett arbetskraftsproblem,
hur man skall få arbetet i skogen utfört
— en sak som det finns anledning
att uppmärksamma. Jag vill därför bara
understryka hur angeläget det är,
att skogsbruket kan ordnas så praktiskt
och rationellt som möjligt. De trafikbestämmelser,
som gäller på området,
föranleder avsevärda bekymmer för såväl
traktorägare som för de många
skogsägare, som behöver anlita traktorägarnas
tjänster.

Det skulle kunna anföras många fler
synpunkter på denna fråga. Jag skall
inte uppta tiden därmed utan kan hänvisa
till motionen i denna kammare nr
83 och till den i denna kammare i förra
veckan framställda interpellationen.
Det blir säkert ytterligare debatt i detta
ärende framdeles.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara, herr talman,
understryka de synpunkter, som
har framförts i de föreliggande motionerna.
De har vid flera tidigare tillfällen
framförts genom motioner från centerpartiets
sida, och det är ju tacknämligt,
att det nu är fler, som tagit upp denna
viktiga fråga. Vi får väl här ta hänsyn
till den centerpartimotion, som blev
tillstyrkt av fjolårets riksdag, då man beslöt
att framlägga dessa synpunkter i
skrivelse till Kungl. Maj:t med förhoppning
att frågan skulle lösas snarast möjligt.
Det är ju det som frågan nu gäller,
hur snart en lösning kan komma till
stånd. Det är nödvändigt, att någonting
sker så snart som möjligt.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Nr 9

Onsdagen den

Ang. ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för sjukgymnastisk behandling Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 12, i anledning av väckta
motioner angående ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk
behandling.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 277 i första kammaren av herr
Nestrup m. fl., samt nr 229 i andra kammaren
av herr Munktell m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t begära en
skyndsam utredning i fråga om möjligheten
för riksförsäkringsanstalten att
vid tillämpning av 18 § sjukförsäkringslagen
lämna dispens för sjukkassa, att
under vissa i motionerna angivna förutsättningar
utgiva ersättning för försäkrads
kostnad för sjukgymnastisk eller
därmed jämförlig behandling, även
om behandlingen icke utförts av läkare,
av legitimerad sjukgymnast eller av
person, som vore upptagen i en av riksförsäkringsanstalten
fastställd förteckning
över personer med sjukgymnastisk
utbildning men utan svensk legitimation
som sjukgymnast.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, 1:277 och II:
229, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Lundberg, fru Eriksson i Ängelholm och
herr Hamilton, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen med bifall
till motionerna 1:277 och 11:229 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning, syftande till sådan
ändring i gällande bestämmelser, att
riksförsäkringsanstalten skulle kunna
medgiva dispens för sjukkassa att utgiva
ersättning för sjukgymnastisk eller
därmed jämförlig behandling, även

(i Första kammarens protokoll 1961. Nr 9

8 mars 1961

om behandlingen icke utförts av läkare,
legitimerad sjukgymnast eller person,
som vore upptagen i en av riksförsäkringsanstalten
fastställd förteckning
över personer med sjukgymnastisk utbildning.

Herr NESTRUP (fp):

Herr talman! I dag har varje ledamot
av denna kammare fått en vädjan från
kammarens talmän om hjälp åt människor
i nöd ute i världen. Andra lagutskottets
utlåtande nr 12 behandlar också
en vädjan om hjälp åt en grupp lidande
människor i vårt samhälle. Det gäller
motionerna nr 277 i första och nr 229 i
andra kammaren, i vilka begäres en utredning
med syfte att göra det möjligt
för cp-sjuka, polioskadade och reumatiker
att få den gymnastiska behandling
och den fysikaliska terapi vid eftervården,
som de behöver. Behandlingen är
nödvändig för den sjuke. I annat fall kan
han inte komma till skolan eller utföra
sitt arbete, d. v. s. känna sig som en vanlig
människa.

Nu gör bristen på legitimerade sjukgymnaster
och på av riksförsäkringsanstalten
godkända sjukgymnaster det
omöjligt att komma dessa sjuka till
hjälp, om de sjuka inte bor i ett samhälle,
där det finns en legitimerad sjukgymnast,
som har tillfälle att komma till
dem. I dessa speciella fall kan emellertid
hjälp lämnas även av en person, som
inte är legitimerad sjukgymnast.

Vi föreslår därför i motionerna, att
riksförsäkringsanstalten skall få meddela
dispens begränsad till i varje särskilt
fall angiven behandling. Som villkor för
meddelande av dispens bör bestämmas,
att behandling av legitimerad sjukgymnast
inte går att få på orten. Läkare och
sjukgymnast skall ha förklarat den person,
som skall få utföra ifrågakommande
behandling, lämplig att ge behandlingen.
Behandlingen skall fortlöpande
kontrolleras av läkare och legitimerad
sjukgymnast. För att förhindra missbruk
av ersättningsbestämmelserna, bör medgivandet
endast omfatta behandling av
viss eller vissa personer.

Motsvarande motioner har varit uppe
i riksdagen ett par år tidigare. Vid des -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastisk behandling

sa tillfällen kan man säga, att skrivningen
i lagutskottet har varit välvillig.
Man säger t. ex. på detta sätt, vilket
återfinns på sid. 3 i utlåtandet: »Bristsituationen»
— då det gäller sjukgymnaster
— »torde komma att bestå under
flera år. Under sådana förhållanden är
det önskvärt att allmänheten i största
möjliga utsträckning kan få ersättningsgrundande
behandling även hos andra
än legitimerade sjukgymnaster.»

Det är, som man ser, en tydligt positiv
skrivning, och jag tycker därför att
resultatet borde bli ett tillstyrkande avförslaget
om en utredning. Men så fortsätter
utskottet på följande sätt: »Detta
får dock inte innebära, att kraven på betryggande
kunnighet hos den behandlande
eftersättes.» Och på detta hänger
man så upp avslagsyrkandet.

Det lyser igenom att utskottets ledamöter
egentligen finner det orimligt att
sjuka människor skall ha stora kostnader
för behandling endast därför att legitimerad
sjukgymnast inte finns på
platsen. För dem, som inte har tillräckligt
med pengar för sjukgymnastisk behandling,
återstår endast att sjunka ned
i en allt djupare invaliditet med allt vad
detta innebär av lidande för den sjuke
och hans omgivning.

När utskottet skickade ut motionen på
remiss för två år sedan, var remissvaren
tillstyrkande från de organisationer,
som bäst kände till vad saken innebar.
Men däremot var det fackorganisationer
—- sjukgymnastorganisationerna — och i
viss mån medicinalstyrelsen och Svenska
sjukkasseförbundet som avstyrkte yrkandet.
De, som gick emot motionsyrkandet,
menade att förslaget var förenat
med alltför stora risker. Vi har försökt
att gardera oss på allt sätt så att det
inte skall bli någon risk med denna behandling.
Redan nu är det på det sättet
att t. ex. eu mor kan ge ett cp-barn behandling
så att barnet kan komma igång
och röra sig på morgonen. Utan denna
behandling under en timme eller kanske
en och halv timme på morgonen kommer
inte barnet igång. Barnet växer och
behöver behandling fortgående. Det stannar
inte hemma utan kominer ut i ar -

betslivet. Får den sjuke behandling, kan
han sköta ett arbete och föra en någorlunda
dräglig mänsklig tillvaro. Men kan
man inte skaffa fram de pengar som behövs
för att hålla sig med en privat sköterska,
blir invaliditeten ganska snart
fullständig, och dessa människor blir ett
kors för sig själva och för sin omgivning.

Det talas så mycket om rehabilitering
av handikappade i vårt samhälle. Här
finns ett tillfälle för riksdagen att hjälpa
en handikappad grupp, en grymt
drabbad grupp.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Att osakkunnig sjukgymnastisk
behandling innebär en risk, torde
vara någonting som är tämligen självklart.
Utskottet sade 1959, att det inte ansåg
att tillräckliga kontrollmöjligheter
fanns för att hindra att människor genom
osakkunnig behandling utsattes för
en sådan risk och avstyrkte på den grunden
motionerna i detta ärende.

I år säger utskottet, att det inte är
nödvändigt att en sådan behandling alltid
utföres av personer som bär en omfattande
utbildning. Man anser t. o. m.
att den, som ges av personer utan någon
utbildning alls, exempelvis av anhöriga,
är värdefull. I själva behandlingsfrågan
synes mig en glidning i betraktelsesättet
ha skett, som innebär att
denna fråga har reducerats till en teknisk-ekonomisk
fråga.

Det har länge rått brist på sjukgymnaster.
Hur glada vi än är över att utbildningskapaciteten
skall öka, finns ju
dessa sjukgymnaster inte nu och vi kan
inte heller få dem förrän så småningom.

På riksförsäkringsanstaltens förteckningar
tas inte upp personer, som inte
under en längre tid har bedrivit en väl
vitsordad sjukgymnastisk verksamhet.
Min tro är, att dessa principer tillämpas
med mycket stor restriktivitet.

Platsbrist och landstingsekonomiska
bedömningar gör att man inom lands -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastik behandling

. a* v 1 1 A. * * — .1 »L 1 •* 4 /\ n ri 1 1 n ts

tingen intensivt försöker pröva olika former
för öppen sjukvård. Principiellt säges
det, att vården bör vara likvärdig
med den som ges på anstalt. Flera landsting
ger vårdnadsbidrag åt långvarigt
sjuka — det galler såväl barn som vuxna.
Det innebär för de människor, som
påtar sig vården i sina hem av de sjuka,
trots de bidrag landstingen ger, en
svår ekonomisk belastning, som inte
medger för hemmen att också betala
dryga och långdragna kostnader för
sjukgymnastik behandling. Dessutom
betraktar väl de anhöriga i alla fall den
hjälp, som man eventuellt kan få av
en något sjukgymnastik kunnig person
som bättre än den som de själva har
möjlighet att ge.

Jag kan för min del inte heller finna
annat än att de har rätt i den bedömningen.

Det finns cp-barn som bor spridda på
perifera orter. I allra bästa fall får deras
mammor under en kort tid några instruktioner
om hur de skall bedriva det
rörelseschema som är nödvändigt för
barnet. Det är, tycker jag, ganska rimligt
att pålägga en av själva vårdnadsoch
tillsynsuppgifterna starkt pressad
människa också ansvaret för att icke
obetydlig kraft och tid skall ägnas genomförandet
av ett sådant rörelseschema.
Att utskottet anser den hjälp som
mammorna i detta fall kan ge som värdefull,
minskar ju inte de anhörigas
ångest inför sin otillräcklighet.

Det förefaller mig vara ett billigt krav
att ersättningsinöjligheter öppnades för
behandlingsavgiften till sådana, som har
sjukgymnastik kunnighet men inte tillräckligt
mycket för att bli upptagna i
riksförsäkringsanstaltens förteckning.
Många människor tror jag också skulle
genom kurser kunna bibringas tillräcklig
kunskap för att biträda sådana bär
barn och vissa andra sjuka med att genomföra
t. ex. ett rörelseschema.

Fackorganisationerna har här ställt
sig avvisande, och det är ganska förståeligt.
Detta ställningstagande torde
dock knappast uteslutande vara haserat
på någon omtanke om de behandlingsbehövande.
Det bästa är alltför ofta det

godas fiende, och det är det inte sällan
under sken av att man pläderar i de berörda
gruppernas intresse.

Det är inte alls motionärernas önskan
att plädera för en lössläppthet, som uppför
själva ersättningsfrågan som det centrala
och godtar vilka behandlingsmöjligheter
som helst. Tvärtom har man
med all tydlighet framfört kravet, att
dispenserna som man begär skall prövas
av behörig läkare och att de skall
tidsbegränsas för att på det sättet möjliggöra
en omprövning. Hur man sedan
tekniskt skall lösa denna sak, är ju något
som motionärerna hemställer att man
skall utreda.

Jag har ganska länge sysslat med grupper
av starkt skadade barn och bibringats
den övertygelsen, att det är en
angelägen fråga som här är väckt. Jag
hemställer med detta om bifall till reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Att utskottet här i likhet
med föregående år inte ansett sig
kunna bifalla motionerna beror inte alls
därpå — vilket ju klart framgår av skrivningen
— alt utskottet inte delat motionärernas
belijärtade uppfattning att man
på allt sätt bör hjälpa de sjuka till behandling,
utan därpå att utskottet ansett
att endast behandling av viss garanterad
kvalitet skall ersättas av den
allmänna sjukförsäkringen.

Att de sjuka bör få all den hjälp vi
kan åstadkomma är vi allesammans överens
om — därom råder ingen diskussion,
det är inte det frågan gäller. Inte heller
är det någon som hävdar, att vård
och behandling av invalidiserade människor
alltid måste utföras av personer
med omfattande utbildning i sjukvård.
Tvärtom kan i många fall personer utan
sådan utbildning ge värdefull hjälp till
sjuka och invalider; utskottet nämner
den dagliga vård som en moder kan ge
sitt invalidiserade barn och den hjälp
en sjuk kan få av en anställd vårdarinna.
.lag skulle vilja tillägga, att vi inom den
öppna kronikervården under de senaste
åren har funnit en allt vidsträcktare an -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för sjukgymnastik behandling

vändning för sådana enklare vårdformer,
och väl är det.

Hjälpen till förlamade sjuka att utföra
vissa motionsrörelser tillhör sådan enklare
behandling som vi försöker att på
allt sätt få till stånd. Detta är nödvändig
rutinomvårdnad av de sjuka i hemmet.

Men om man här vill antyda att vård
av cp-barn och polioskadade invalider
skulle vara en så enkel sak, att den kunde
utföras av en hjälpare eller gymnast
med mycket enkel utbildning, så vill jag
på det allvarligaste protestera. Rätt instruktion
för hur man skall utöva vård
och skötsel av cp-barn och polioskadade
är oftast en mycket komplicerad sak,
som endast bör omhänderhas av väl kvalificerad
och utbildad sjukgymnast. Denna
instruktion är den utbildade gymnastens
uppgift. Fortsättningen av vården
kan däremot stundom utföras i hemmet
av modern eller av annan anhörig.
Det kan höra till sådana enkla saker
som dessa kan lära. På samma sätt förhåller
det sig när det gäller en hel
mängd andra sjukvårdsuppgifter, som de
anhöriga får sig anförtrodda i hemmet
efter instruktion av läkare eller sköterska.

Det ligger emellertid helt utanför ramen
för den allmänna sjukförsäkringen
att lämna ersättning för sådana enklare
vårduppgifter, som i allt större utsträckning
blir aktuella, framför allt vid vården
av kroniskt sjuka. Vidgning av ramen
skulle medföra en mängd konsekvenser.
Det finns gränsfall också på
andra behandlingsområden mellan vad
sjukkassan skall ersätta, vad landstingen
skall svara för genom hemsamariter

o. d. och vad hemmen själva får svara
för.

Regeln är för närvarande den i vårt
land, att landstingen bidrager till enklare
vårdformer genom t. ex. hemsamariter
under det att sjukkassan ger bidrag
till kvalificerad vård av läkare etc. Skulle
sjukkassan ersätta även enklare vårdformer
bleve det nödvändigt att justera
våra sjukkasseavgifter. Genomför vi en
ändring beträffande sjukgymnastbehandling
nödgas vi även genomföra motsva -

rande ändring inom andra behandlingsområden.

Vi har brist på legitimerade sjukgymnaster.
Denna brist bör dock inte avhjälpas
genom att gymnaster med otillräckliga
kunskaper auktoriseras utan genom
att utbilda fler välutbildade sjukgymnaster.
Vi fattade 1957 beslut om ökning
av denna utbildning. Till följd därav
får vi från och med i år nästan dubbelt
så många nya legitimerade sjukgymnaster
som tidigare år. För närvarande
överväges även att inrätta ytterligare
en sjukgymnastskola i Göteborg.

Det är felaktigt att tro att vi här
skulle ha något slags reserv, som skulle
kunna auktoriseras. Jag var ansvarig för
den skrivning som gjordes av Riksföreningen
mot reumatism 1959, en av tre
sammanslutningar, som då tillstyrkte, att
auktoriseringen av sådana gymnaster
som kunde komma på RFA-listan, borde
ökas.

Ja, så har också skett, nu har så många
av denna grupp blivit auktoriserade som
torde kunna auktoriseras. Reserven är
slut. Det finns inga fler som kan auktoriseras,
det finns helt enkelt inte fler
som är ordentligt utbildade.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nestrup begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 12,
röstar

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Nestrup begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 108;

Nej — 21.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av tredje lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av motion om förbättring av lägenlietsarrendatorernas
ställning, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av dels
Kungl Maj :ts proposition med förslag
till lag angående fortsatt giltighet av lagen
den 30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete, dels
oek i ämnet väckta motioner.

Genom en den 27 januari 1961 dagtecknad
proposition, nr 32, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga följande
förslag till

Lag

angående fortsatt giltighet av lagen den
30 juni 1943 (nr 444) om tillståndstvång
för byggnadsarbete

Härigenom förordnas, att lagen den
30 juni 1943 om tillståndstvång för
byggnadsarbete, vilken enligt lag den 30
april 1959 (nr 132) gäller till och med
den 30 juni 1961, skall äga fortsatt giltighet
till och med den 30 juni 1963.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat fyra i anledning av
propositionen väckta motioner, nämligen
i första kammaren nr 548, av herrar
Kaijser och Ringaby, samt nr 549,
av herr Sjönell m. fl., ävensom i andra
kammaren nr 650, av herr Magnusson
i Borås m. fl., och nr 651, av herr Stenberg
m. fl.

I motionerna 1:548 och 11:650, vilka
voro likalydande, hade hemställts, att
riksdagen vid behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 32 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t uttala, att ett successivt
avskaffande av igångsättningstillståndstvånget
och ett överlåtande åt
särskilda samarbetsnämnder att lösa
frågan om säsongvariationerna borde
genomföras, så att ytterligare förlängning
av giltighetstiden för lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete efter
utgången av juni månad 1963 bleve obehövlig.

I de likalydande motionerna I: 549
och II: 651 hade hemställts, att riksdagen
med avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 32 måtte besluta, att lagen
den 30 juni 1943 angående tillståndstvång
för byggnadsarbete skulle upphävas
med giltighet från och med den 30
juni 1961 samt att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att
den offentliga byggnadsverksamheten
måtte anpassas i syfte att upprätthålla
en jämn sysselsättning och motverka
vinterarbetslöshet inom byggnadsfacken
samt att de för samma syfte tillskapade,
lokala samarbetskommittéerna
måtte bibehållas och vidareutvecklas.

Nr 9

Onsdagen den 6 mars 1961

Ang. fortsatt tillstandstvång för byggnadsarbete

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder
hemställt,

A. att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 549 och II: 651 i vad därigenom
yrkats att lagen om tillståndstvång
för byggnadsarbete skulle upphävas
med giltighet fr. o. m. den 30 juni 1961
— måtte bifalla förevarande proposition; B.

att det i motionerna 1:549 och II:
651 framförda yrkandet om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående viss anpassning
av den offentliga byggnadsverksamheten
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd; samt

C. att riksdagen måtte anse nyssnämnda
två motioner i övrigt ävensom motionerna
1:548 och 11:650 besvarade
med vad utskottet i utlåtandet anfört.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Det hör kanske till ovanligheterna
att en utskottsledamot tar till
orda för att kommentera ett enhälligt
utskottsutlåtande. Det händer dock så
mycket ovanligt på det politiska området
denna vår, att det kanske inte är
ur vägen att gå ifrån den gamla vanliga
tågordningen.

Vad som föranlett mig att begära ordet
i denna fråga är den mängd av rökelse,
som under den sista veckan tänts
i pressen över tredje lagutskottet för
att detta enhälligt rekommenderat ett
upphävande av lagen om byggnadstillståndsgivning,
vilket ju har uppnåtts
genom att de borgerliga ledamöterna
gått med på en förlängning av lagen i
två år och socialdemokraterna accepterat
en avveckling efter denna tid.

Jag tillhör dem som inom utskottet
varit skeptiska mot möjligheterna att
utan något slags lagstiftning klara en
jämn sysselsättning för byggnadsarbetarna.
Jag tror inte att man kan lösa
den uppgiften med mindre än att det
finns något slags samhälleligt organ som
i fortsättningen handlägger dessa frågor.
För oss socialdemokrater är inte
lagen om byggnadstillstånd någon helig

skrift, som vi håller på i alla situationer.
Kan man finna en bättre väg att
lösa frågan om säsongutjämning, så inte
oss emot. Därför kan man glädjas åt att
de borgerliga ledamöterna i utskottet
varit med om att skriva in att det måste
finnas något slags planering för att klara
denna uppgift även i framtiden.

Men samtidigt som jag konstaterar
detta vill jag betona, att om de samarbetsnämnder,
som redan finns på vissa
orter och som nu skall ytterligare utbyggas,
övertar regleringsuppgiften, så
innebär detta inte någon förenkling utan
snarare en hårdare reglering än den
som länsarbetsnämnderna tillämpat. Man
tvingas helt enkelt till detaljreglering,
vilket det statliga organet inte kan tilllåta
sig. Samarbetsnämnderna har
tvingats att ta med både enfamiljsvillor
och reparationer, som lagen om tillståndsgivning
undantar, för att de skall
kunna behärska situationen inom de
områden där nämnderna verkar.

Det är en illusion att tro att man
slipper undan reglering bara för att
lagstiftningen upphör. Det är endast
den skillnaden att det blir andra människor
och arbetsmarknadsorganen som
får hand om uppgifterna i stället för
länsarbetsnämnderna. Det kanske låter
vackrare i borgerliga öron — man är
på det hållet van vid ett klichétänkande
i denna fråga —- men i realiteten blir
det inte någon större frihet med ett
»laglöst» tillstånd utan snarare ett
mindre mått av frihet för den enskilde
än vad byggnadsregleringen inneburit.

Vad som gör att jag tror att man
även efter de två närmaste åren måste
ha ett samhälleligt organ som får
överinseende över byggnadsmarknaden
är, att man utöver själva byggnadsverksamheten
också har den viktiga anläggningsverksamheten,
som kräver
mycket arbetskraft. Man kan inte frikoppla
dessa områden från varandra.
De hör ihop. Det finns också vissa andra
områden som samarbetsnämnderna,
som nu finns på fem håll i landet och
som kommer att upprättas på flera håll,
nu närmast inom Östergötlands län, inte
kommer åt med sin verksamhet. För

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

dessa områden måste man lia ett annat
organ i stället.

Jag anser också att man måste ha något
slags länsorgan, som har överblicken
över ett större område och kan
samordna byggnadsverksamheten inom
ett helt län. Annars får man inte den
nödvändiga överblicken över det hela.

Herr talman! Jag har ställt mig kritisk
i utskottet till möjligheterna att
utan något slags lagstiftning kunna ordna
den planering som jag anser nödvändig
på byggnadsområdet. När jag
ändock gått med på förslaget har detta
skett inte därför att jag tror så mycket
på de vackra politiska vårsagor som nu
skrives i pressen utan fastmer på att
våra borgerliga motståndare varit med
om att i utlåtandet inskriva att även de
inser nödvändigheten att ha ett planeringsorgan
på detta område.

Jag har, herr talman, inget annat yrkande
än om bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! Om man skulle döma
efter den presentation som utskottets
utlåtande har fått i en del av pressen,
så kunde man helt dela den tveksamhet
och kanske till och med oro som
Göran Karlsson här tidigare har givit
uttryck åt, men läser man utlåtandet,
tror jag man finner att det inte är förenat
med så stor risk att biträda förslaget.
Det är ju inte så att lagen förutsättningslöst
skall upphöra att gälla
den 30 juni 1963, utan utskottets förslag
är knutet till mycket bestämda förutsättningar.

Låt mig först bara med några ord få
erinra om lagens ursprungliga tillämpning
och hur den tillämpas i dag. Från
början hade lagen ett investeringsbegränsande
syfte, men från och med 1959
gäller generellt byggnadstillstånd över
hela landet, och lagen har sålunda sedan
dess i den delen inte varit i praktisk
tillämpning.

Näringslivets lokalisering har också i
viss mån skötts via denna lagstiftning,
men i och med att investeringsbegräns -

ningarna upphör förlorar lagen betydelse
även när det gäller lokalisering.
Jag vill inte därmed säga att den för
närvarande är alldeles värdelös ur lokaliseringssynpunkt,
men i jämförelse
med tidigare är det en väsentlig skillnad,
och jag tror att näringslivets lokalisering
måste klaras på annat sätt än
genom den nuvarande byggnadsregleringslagen.

Kvar står sålunda den tredje delen av
lagens tillämpningsområde, nämligen
den som gäller igångsättningstillstånden.
Vi har många gånger vittnat om att säsongutjämningen
under de 18 år som lagen
ägt tillämpning har varit betydelsefull.
Arbetstiden har ökat med genomsnittligt
mellan 25 och 30 procent från
tiden före kriget, och därtill kommer tre
veckors semester och tre timmars kortare
arbetstid per vecka. Naturligtvis
har även andra faktorer bidragit till
denna utveckling, men att lagen om
bvggnadsreglering varit oerhört värdefull
och en stor tillgång i det sammanhanget
tror jag inte någon kan förneka.

Under de år då lagen ägt tillämpning
har från tid till annan företagits liberaliseringar,
och de har medfört, såsom
Göran Karlsson var inne på här, att lagen
i dag inte äger tillämpning på mer
än ungefär hälften av byggnadsverksamheten.
Den andra halvan utgör sålunda
en fri sektor, där man kan bygga
när man vill utan hinder av denna lag
i vad gäller igångsättning.

Vad är nu utskottsutlåtandets innebörd?
Utskottet understryker den princip
som har uttalats vid tidigare tillfällen,
att det i och för sig är önskvärt att
lagen i sin helhet kan upphävas, men i
det sammanhanget har utskottet också
mycket starkt understrukit behovet av
en planering av hela byggnadsverksamheten.
Utskottet har särskilt pekat på tre
skäl i detta sammanhang, nämligen för
det första att man behöver någon form
av planering för att kunna bevara den
nuvarande säsongutjämningen, för det
andra att arbetskraften måste användas
så rationellt som möjligt och för det
tredje att man måste anpassa tillgängliga
arbetskraftsresurser till den teknis -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. fortsatt tillståndstvång för byggnadsarbete

ka utveckling som har ägt rum under
1950-talet och som kommer att fortsätta
ytterligare under 1960-talet.

Det är riktigt som Göran Karlsson här
har påpekat, att partssamverkan i viss,
mycket begränsad utsträckning har ersatt
lagen. Den 1 april kommer denna
samverkan att utsträckas till ytterligare
15 orter och beröra över 80 kommuner.
Parterna är ense om att gå vidare på
den vägen, men utskottet har erinrat om
att det tar tid att bygga upp denna apparat
och göra partssamverkan så effektiv
som den behöver vara för att kunna fullgöra
den här funktionen.

Vidare har utskottet sagt, att det på
de orter, där förutsättningar för sådan
frivillig samverkan saknas av något skäl,
måste finnas någon annan form av planering,
och där kan man mycket väl
tänka sig någonting annat än nu gällande
lag — det ligger för övrigt i den tidigare
markerade principiella inställningen,
att man inte är främmande för ett
alternativ.

Utskottet har hemställt att riksdagen
skall föreslå Kungl. Maj:t att utreda och
framlägga förslag om ett alternativ, men
utskottet har sagt att det inte nu har
möjlighet att i utlåtandet skissera någonting
sådant. Det är under förutsättning
att detta kan realiseras under tvåårsperioden,
som utskottet föreslagit att lagen
skall upphöra den 30 juni 1963. Det
ligger uppenbarligen i skrivningen att
man, om den förutsättningen inte kan
infrias, på nytt måste ta ställning till
frågan om en förlängning av den nu
gällande lagen. Jag utgår från att man
även vid den tidpunkten kan vara ense,
enär utskottet nu i alla avseenden är
helt enigt, även i det stycke där det sägs
att någon form av planering är nödvändig
för denna del av näringslivet.

Vad som skall hända sedan riksdagen
— som jag förmodar — enhälligt har biträtt
det här förslaget är någonting som
socialministern närmast har att ta ställning
till. Jag utgår från att denna fråga
kommer att bli föremål för behandling
i byggrådet, och jag hoppas att det skall
visa sig möjligt, sedan man utarbetat ett
nytt förslag, att behandla och godtaga

det i enighetens tecken på samma sätt
som har skett vid behandlingen av den
föreliggande propositionen. Med den
förhoppningen ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr OHLSSON, EBBE, (h):

Herr talman! Jag var faktiskt inte beredd
att ta till orda i denna fråga — jag
säger som herr Göran Karlsson, att när
vi åstadkommit ett enigt utskottsutlåtande
är det ju inte så vanligt att man tar
upp någon debatt här i kammaren. Men
när nu det har skett, vill jag även från
vårt håll anföra några synpunkter till
protokollet.

Till skillnad från de föregående talarna
vill jag då deklarera min tillfredsställelse
över att vi faktiskt har kommit
så långt att det varit möjligt att presentera
ett gemensamt utskottsutlåtande i
denna snart 20 år gamla stridsfråga; i
varje fall har den val varit en stridsfråga
sedan de första fredsåren i slutet
på 1940-talet.

Det är klart att utskottsutlåtandet bygger
på en kompromiss, och vi vet alla
att man vid kompromisser inte når allt
man eftersträvar. Det har vi inte heller
på vårt håll gjort. Vi har fått avstå från
en del saker. Vi hade nog önskat en något
starkare skrivning, och vi skulle kanske
ha önskat att den utmynnat åtminstone
i en skrivelse till Kungl. Maj:t. Så
har inte skett, även om skrivningen är
ganska positiv — man ville inte vara
med om någon skrivelse, och skulle det
vara enighet borde inte ens en blank reservation
förekomma.

Nå, hur som helst med den saken så
tror jag att uppslaget med samarbetsnämnder
är mycket gott. Representanter
för kommunerna, arbetsmarknadens parter
och arbetsförmedlingarna får på det
lokala planet diskutera olika åtgärder i
syfte att vidmakthålla en så jämn sysselsättning
som möjligt. Och då vi utan
några som helst reservationer gått med
på att byggnadsregleringen skall gälla
till den 30 juni 1963, får man verkligen
hoppas att regeringen gör vad den kan
för att söka bygga ut samarbetsnämnderna
i så snabb takt som möjligt.

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. vissa stödåtgärder i
Helt naturligt är vi alla intresserade
av att sysselsättningen blir jämn. Det är
inte ett renodlat arbetstagarintresse och
inte heller ett renodlat företagarintresse
utan i allra högsta potens ett klart samhällsintresse,
att sysselsättningen blir så
jämn som man över huvud taget kan
åstadkomma. Jag tror att vi både kan och
vill utjämna toppar och vågdalar på arbetsmarknaden,
men vare sig vi har en
central byggnadsreglering eller vi får
samarbetsnämnder måste vi göra klart
för oss att hur vi än planerar kommer
vi aldrig ifrån arbetslöshet, toppar och
vågdalar i sysselsättningen. Det är inte
möjligt — jag kan ju bara erinra om
den mycket stränga vintern 1957/58, då
arbetslösheten trots byggnadsregleringen
var ganska stor.

Jag tror för min del på uppslaget med
dessa samarbetsnämnder, och jag är
övertygad om, herr talman, att därest
regeringen verkligen försöker stimulera
dessa nämnder så snabbt som det över
huvud taget är möjligt, så skall det hela
vara klart inom två år och byggnadsregleringen
kunna upphöra på det sätt man
har lovat.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Fastän jag inte hade tillfälle
att deltaga i utskottets behandling
av denna fråga, vill jag gärna säga ett
par ord för att ge uttryck åt min tillfredsställelse
över att det blivit möjligt
att vinna enighet om den lösning tredje
lagutskottet kommit fram till.

En av anledningarna till att enighet
kunnat vinnas är att det frivilliga samarbetet
mellan de olika instanserna under
senare år har visat sig synnerligen
resultatrikt, så att man haft anledning
hysa förhoppningen att en fortsatt utveckling
efter samma riktlinjer som hittills
skall kunna leda till ett gott resultat
för framtiden, varigenom den hittillsvarande
lagstiftningen inte längre
kommer att behövas. Jag för min del
hyser en mycket stark förhoppning om
att dessa strävanden skall lyckas. Jag
förstår att en del människor kan vara

anledning av skadorna å 1960 års skörd
mer tveksamma beträffande möjligheterna
i det avseendet, men jag tror mig
samtidigt våga utgå från att det departement,
som närmast kommer att få
hand om frågan, skall göra allt vad i
dess förmåga står för att åstadkomma en
gynnsam utveckling. Det frivilliga samarbetet
kommer då även i framtiden att
visa sig vara bästa sättet att nå ett gynnsamt
resultat både för arbetsgivare och
för arbetstagare inom byggnadsbransch^.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av
skadorna å 1960 års skörd

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1960
års skörd jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 27 januari 1961 dagtecknad
proposition, nr 34, vilken hänskjutits
till jordbruksutskottet, hade Kungl. Maj :t
föreslagit riksdagen att

1) medgiva, att bidrag till jordbrukare,
vilka vore i behov därav på grund
av 1960 års skördeskador, finge utlämnas
i huvudsaklig överensstämmelse med
de riktlinjer, som angivits i propositionen; 2)

medgiva, att för utbetalande av
sagda bidrag medel finge ställas till förfogande
intill ett belopp av 20 000 000
kronor;

3) medgiva, att kostnaderna för bidragen
finge bestridas med

a) 10 000 000 kronor av medel, som
influtit genom upptagande av införselavgifter
på jordbrukets område under
regleringsåren 1956/57—1958/59,

b) intill ett belopp av 10 000 000 kronor
av medel, som under regleringsåret
1960/61 inflöte genom upptagande av införselavgifter
på jordbrukets område,

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd

4) medgiva, att för utbetalande av bidragen
erforderliga medel finge i mån
av behov förskottsvis tillhandahållas ur
tillgängliga införselavgiftsmedel på jordbrukets
område,

5) bemyndiga Kungl. Maj :t att, på förslag
av statens jordbruksnämnd efter
samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation,
fastställa den närmare fördelningen
av nyssnämnda båda belopp å
vardera 10 000 000 kronor på de olika
slag av införselavgiftsmedel, från vilka
beloppen slutligt skulle gäldas.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:554,
av herr Bengtson m. fl., och 11:656, av
herr Hedlund in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte

A. till finansiering av den mellan statens
jordbruksnämnd och jordbrukets
förhandlingsdelegation överenskomna
skördeskadeersättningen av 20 000 000
kronor

a) anvisa å tilläggsstat för budgetåret
1960/61 ett anslag av 7 000 000 kronor;

b) medgiva, att återstående 13 000 000
kronor finge täckas till hälften, 6 500 000
kronor, av kvarstående överskott av införselavgifter
på jordbrukets område
från treårsperioden 1956/57—1958/59
att på sätt som angivits i jordbruksnämndens
skrivelse fördelas på avgiftsmedel
av olika slag, samt till resterande
del, 6 500 000 kronor, av medel som influtit
eller inflöte genom upptagande av
införselavgifter inom jordbruksregleringen
under innevarande regleringsår,
enligt den fördelning på olika slag av
avgiftsmedel, som framdeles, efter förslag
av jordbruksnämnden i samråd
med jordbrukets förhandlingsdelegation,
fastställdes av Kungl. Maj:t;

B. medgiva, att för utbetalande av bidragen
erforderliga medel finge i mån
av behov förskottsvis tillhandahållas ur
tillgängliga införselavgiftsmedel på jordbrukets
område;

C. hos Kungl. Maj :t anhålla om utfärdande
av sådana grunder för skördeskadeersättningen,
att vid prövning av
ansökningarna jämväl måtte beaktas,
om sökanden före 1960 under senare år
drabbats av kännbara skördeskador;

2) de likalydande motionerna I: 555,
av herr Larsson, Nils Theodor, m. fl.,
och II: 660, av herr Grebåck in. fl., i
vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte

A. medgiva, att statlig kreditgaranti
finge beviljas för lån för inköp av utsäde,
handelsgödsel och liknande produktionsmedel,
som vore erforderliga
för vårbruket 1961, i fall då jordbrukare
eller trädgårdsodlare i följd av lidna
skördeskador saknat egna medel härför
och icke kunde anskaffa sådana på annat
sätt i enlighet med vad i motionerna
anförts;

B. medgiva, att statliga kreditgarantier
för angivna ändamål finge lämnas
intill belopp motsvarande vad som den
1 mars 1961 icke tagits i anspråk av det
kreditgarantibelopp av 25 000 000 kronor,
som av 1960 års riksdag medgivits
för skördeskadelån, samt

C. hos Kungl. Maj:t anhålla om utfärdande
av föreskrifter rörande ifrågavarande
kreditgarantigivning i enlighet
med motionernas syfte;

3) de likalydande motionerna 1:556,
av herr Nilsson, Ferdinand, m. fl., och
11:659, av herr Björkänge, i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte
medgiva

A. att de i propositionen avsedda
skördeskadebidragen finge utgå med särskild
hänsyn tagen till jordbrukare, som
under flera år drabbats hårt av skördeskador,
men i övrigt utan behovsprövning
på grund av det oförvållade inkomstbortfallet
samt med skälig självrisk
för företagaren;

B. att det föreslagna anslaget för
skördeskadebidrag finge höjas med
20 060 000 kronor, för att möjliggöra, att
bidrag skulle kunna utgå med i genomsnitt
två tredjedelar av de för 1960 be -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. vissa stödåtgärder i
räknade skadornas värde, men med högre
bidrag åt särskilt hårt drabbade;

C. att medel för skördeskadebidrag
finge till hälften utgå av skattemedel och
till hälften av avgifter, upptagna för att
stödja den avtalsenliga jordbruksprissättningen;
samt

D. att till låntagare med statliga garantilån
på grund av skördeskador finge
— tills vidare av de ovan angivna bidragsmedlen
— utgå ränteeftergift med
2 procent, så att den effektiva låneräntan
nedbringades till cirka 4 procent;

4) de likalydande motionerna I: 557,
av herr Sveningsson in. fl., och II: 657,
av herr Hseggblom in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte

A. medgiva, att bidrag till jordbrukare,
vilka på grund av 1960 års väderlek
drabbats av skördeskador, finge utdelas
med hänsynstagande till i första hand
skadornas storlek i förhållande till normal
årsinkomst av deras jordbruk;

B. medgiva, att för utbetalande av sagda
bidrag medel finge ställas till förfogande
intill ett belopp av 20 000 000
kronor;

C. medgiva, att kostnaderna för bidragen
finge bestridas med

a) ett reservationsanslag på 7 000 000
kronor för budgetåret 1961/62 eller alternativt
med 7 000 000 kronor av medel,
vilka jordbruket enligt beslut av
1956 års riksdag skulle erhålla till
grundfond i planerat system för reglering
av skördeskador,

b) intill ett belopp av 6 500 000 kronor
av medel, som influtit genom upptagande
av införselavgifter på jordbrukets
område under regleringsåren 1956/
57—1958/59,

c) intill ett belopp av 6 500 000 kronor
av medel, som under regleringsåret
1960/61 inflöte genom upptagande av
införselavgifter på jordbrukets område;

I). medgiva, att för utbetalande av bidragen
erforderliga medel finge i mån
av behov förskottsvis tillhandahållas ur
tillgängliga införselavgiftsmedel på jordbrukets
område;

anledning av skadorna å 1960 års skörd

E. bemyndiga Kungl. Maj:t att, på förslag
av statens jordbruksnämnd efter
samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation,
fastställa den närmare fördelningen
av nyssnämnda belopp å vardera
6 500 000 kronor på de olika slag av införselavgiftsmedel,
från vilka beloppen
slutligen skulle gäldas;

5) motionen 11:658, av herr Ekström
i Björkvik och Johansson i Södertälje;

6) de likalydande motionerna I: 169,
av herr Jonasson m. fl., och II: 193, av
herr Svensson i Vä m. fl.; samt

7) de likalydande motionerna 1:373,
av herr Carlsson, Georg, m. fl., och II:
613, av herr Gomér in. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 554 och II: 656, I: 556 och II: 659 samt
1:557 och II: 657 ävensom II: 658, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att bidrag till jordbrukare, vilka
vore i behov därav på grund av 1960
års skördeskador, finge utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som förordats i utlåtandet;

II. med bifall till Kungl Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna 11:556
och II: 659, såvitt nu vore i fråga, medgiva,
att för utbetalande av sagda bidrag
medel finge ställas till förfogande intill
ett belopp av 20 000 000 kronor;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
554 och 11:656, 1:556 och 11:659 samt
1:557 och 11:657, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, medgiva, att kostnaderna
för bidragen finge bestridas
med

a) 10 000 000 kronor av medel, som influtit
genom upptagande av införselavgifter
på jordbrukets område under regleringsåren
1956/57—-1958/59;

b) intill ett belopp av 10 000 000 kronor
av medel, som under regleringsåret
1960/61 inflöte genom upptagande av införselavgifter
på jordbrukets område;

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd

IV. medgiva, att för utbetalande av
bidragen erforderliga medel finge i mån
av behov förskottsvis tillhandahållas ur
tillgängliga införselavgiftsmedel på jordbrukets
område;

V. bemyndiga Kungl. Maj :t att, på förslag
av statens jordbruksnämnd efter
samråd med jordbrukets förhandlingsdelegation,
fastställa den närmare fördelning
av sistnämnda båda belopp på
de olika slag av införselavgiftsmedel,
från vilka beloppen slutligt skulle gäldas; B.

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:555 och 11:660 samt II:
658 i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin
mening giva till känna vad utskottet i
utlåtandet anfört i frågan om statliga
kreditgarantier för lån till inköp av för
genomförandet av vårjordbruket 1961
nödvändiga produktionsmedel;

C. att motionerna 1:556 och 11:659,
såvitt de ej berörts i det föregående, måtte
avslås;

D. att motionerna 1:169 och 11:193
samt I: 373 och II: 613 måtte av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Hseggblom och Hedin,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A I hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
samt med bifall till motionerna
1:557 och 11:657 ävensom med avslag
å motionerna 1:554 och 11:656, I:
556 och II: 659 samt II: 658, samtliga motioner
såvitt nu vore ifråga, medgiva, att
bidrag till jordbrukare, vilka vore i behov
därav på grund av 1960 års skördeskador,
finge utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer, som
reservanterna förordat;

2. av herrar Jonasson, Nils-Eric Gustafsson
och Elmwall, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under A I
hemställa, att riksdagen måtte, i anled -

ning av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna I: 554 och II: 656 ävensom
med avslag å motionerna I: 556 och
11:659, 1:557 och 11:657 samt 11:658,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
medgiva, att bidrag till jordbrukare, vilka
vore i behov därav på grund av 1960
års skördeskador, finge utlämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer,
som av reservanterna angivits;
samt

3. av herrar Nord, Carl Eskilsson, Jonasson,
Uno Olofsson, Nils-Eric Gustafsson,
Svensson i Ljungskile, Hseggblom,
Nilsson i Lönsboda, Elmwall och
Hedin, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den avfattning,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under A III hemställa, att riksdagen
måtte, med avslag å Kungl. Maj:ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:554 och 11:656 samt 1:557 och II:
657, ävensom med avslag å motionerna
I: 556 och II: 659, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, i syfte att bestrida
kostnaderna för skördeskadeersättningen 1)

å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1960/61 under nionde huvudtiteln
anvisa till Prisreglerande åtgärder
på jordbrukets område ett reservationsanslag
av 7 000 000 kronor; samt

2) medgiva, att återstående 13 000 000
kronor finge täckas till hälften —

6 500 000 kronor — av kvarstående överskott
av införselavgifter på jordbrukets
område från treårsperioden 1956/59
samt till resterande del — likaledes
6 500 000 kronor — av medel som influtit
eller inflöte genom upptagande av
införselavgifter inom jordbruksregleringen
under innevarande regleringsår.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det har varit en hel rad
av stora skördeskador under de sista
åren, och 1960 har inte utgjort något
undantag. Den här gången var det en
regnkatastrof som förorsakade skadorna.

Det är med djupt medlidande för de

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. vissa stödåtgärder i
människor, som har råkat ut för denna
katastrof, som vi gått att behandla den
nu föreliggande propositionen. Dessa
trägna jordbrukare och trädgårdsodlare,
som arbetat i folkförsörjningens tjänst,
har stått och står inför hotet att få gå
ifrån sina gårdar och sina rörelser. Det
har emellertid utbildat sig en praxis
att man från samhällets sida stöder
människorna vid katastrofer av detta
slag. Vissa åtgärder har vidtagits, som
har inneburit lättnader i fråga om anstånd
med ränteinbetalningar och amorteringar
på tidigare skördeskadelån. Vidare
har uttag från skogskonto fått
ske utan uppsägning, det har givits nya
lånemöjligheter m. m.

Nu har vi att behandla en proposition
om kontanta bidrag. Med hänsyn
till omfattningen av de stora skördeskadorna
anser vi dock från centerpartiets
sida, att de 20 miljoner kronor,
som skulle ställas till förfogande,
ej motsvarar våra förväntningar med
hänsyn till vad regeringsrepresentanter
och andra uttalat vid tidpunkten för
katastrofen.

Jordbruksnämnden och jordbrukets
förhandlingsdelegation har emellertid
träffat en uppgörelse om en bidragsram
på 20 miljoner kronor i kontanta bidrag.
Vi har inom utskottet anslutit oss
till denna uppgörelse, men jag säger ännu
en gång att vi gärna skulle ha sett att
mer pengar hade ställts till förfogande.
Det var emellertid inte möjligt, och därför
har enighet uppnåtts på den punkten.

Vi får väl hoppas att en skördeskadeförsiikring
skall bli en realitet så snart
som möjligt. I avvaktan på att någonting
kommer att ske på detta område
har vi varit med på denna lösning, som
ändå är att betrakta som en halvmesyr.

Beträffande grunderna för fördelningen
av bidragen har dock enighet inte
kunnat uppnås. Enligt propositionen
och utskottsmajoritetens förslag uppställes
två fordringar för att bidrag skall
kunna erhållas. För det första skall det
ha uppstått betydande skador år 1960,
så att vederhörandes inkomst väsentligt
nedsatts, och för det andra skall

anledning av skadorna å 1960 års skörd
vederhörandes ekonomi ha försvagats
på grund av skördeskadorna.

I en partimotion från centerpartiets
sida har föreslagits, att större hänsyn
vid bidragsfördelningen skulle tagas till
dem som tidigare drabbats av skördeskador.
Det kan ju finnas personer som
har fått relativt stora skördeskador år
1960, men skördeskadorna kanske ändå
inte motsvarar vad som här föreskrives,
som fordran för bidrag. Skadorna
före år 1960 kan dock ha försämrat vederbörandes
ekonomi så hårt att han
bär svårt att klara situationen nu när
normalskörd ej erhölls 1960. Därför
har vi önskat att större hänsyn skulle
tagas till lidna skördeskador under tidigare
år.

I en högerreservation — jag vill här
nämna att inte alla högerrepresentanter
undertecknat den — har föreslagits att
i första hand skadornas storlek i förhållande
till normal årsinkomst skulle läggas
till grund för bidragens fördelning.
Om en större anslagsram hade stått till
förfogande, är det klart att man kunde
ha diskuterat en fördelning på flera
människor, men när nu så litet pengar
står till förfogande har vi ingen möjlighet
att från vårt håll biträda ett sådant
förslag. När pengarna är knappa
måste ändå de sämst ställda i första
hand hjälpas. Vårt förslag tar särskild
hänsyn till de ekonomiskt svagaste.

Jag ber med detta att få yrka bifall
till reservation nr 2 avseende punkten
A I.

Beträffande medelsanvisningen har
jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen
föreslagit, att 13 miljoner
kronor skulle tas av regleringsmedel,
varav 6,5 miljoner kronor av sådana
regleringsmedel som har influtit under
1956—1959 och resterande 6,5 miljoner
kronor av medel som flyter in för innevarande
år. Dessutom skulle 7 miljoner
kronor tas av allmänna medel.

Kungl. Maj:t har emellertid föreslagit
att hela det belopp på 20 miljoner kronor,
som det här är fråga om, skulle
tas av regleringsmedel.

Vi liar i en centerpartimotion föreslagit
att överenskommelsen i det avseen -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd

det skulle följas. Det har vi gjort med
hänsyn till att en stor katastrof ändå
föreligger och att det är vanligt att man
under sådana förhållanden använder en
del allmänna medel. Den borgerliga
hälften av utskottet har följt centerpartimotionen.
Emellertid blev det så vid
lottningen, att den borgerliga delen förlorade
och därför finns nu vårt krav
framfört i en gemensam borgerlig reservation.

Det finns ju för närvarande regleringsmedel
som kan täcka dessa 20 miljoner
kronor, men vi vet å andra sidan
inte hur det framöver kommer att gå
med dessa regleringsmedel och hur länge
de räcker. Pengar behövs redan nu för
att täcka de förluster som uppstått på
exporten av fodersäd. Det kan väl också
inträffa att många andra ändamål i
framtiden kräver medel, och vi anser att
vi inte skall anlita dessa regleringsmedel
mer än till det överenskomna beloppet
13 miljoner kronor.

Jag ber därför att få yrka bifall också
till reservation nr 3.

Jag måste även uttala min tacksamhet
för att vi inom utskottet kunnat bli
eniga om att särskilda lånemöjligheter
skall beredas av tidigare beviljade skördeskadelån
för att ge jordbrukarna möjligheter
att klara vårsådden. Jag hoppas
att en sådan tillämpning av bestämmelserna
skall kunna komma till
stånd, som möjliggör för dem som har
det besvärligt att kunna verkställa vårsådden.

I samband med nu föreliggande proposition
har utskottet även behandlat
en centerpartimotion angående en kreditsanering
och frågan om en sänkning
av räntan för skördeskadelånen. Dessutom
har vi också behandlat en centerpartimotion,
som rör avskrivningen av
skördeskadelånen. Jag vill i detta sammanhang
säga, att det är väsentliga problem
som där har tagits upp och det
synes angeläget att de löses.

Jag tror att det beträffande utskottsbehandlingen
kan sägas, att utskottet
inte varit främmande för de synpunkter,
som förts fram i dessa motioner,
men utskottet anför att dessa spörsmål

bör upptagas till behandling först när
det kommande nya förslaget om skördeskadeförsäkring
har behandlats. Det
är klart att man på denna punkt kan
önska en snabbare behandling av kreditsaneringen
och en snabbare sänkning
av räntan, men då utskottet nu
varit så pass positivt, får vi väl vänta
ett litet tag.

Vad jag här har pläderat för är således
att bidragsbestämmelserna skall fastställas
i enlighet med den partimotion,
som vi har väckt, så att de sämst ställda
får möjligheter att i första hand få
hjälp, samt att medelsanvisningen sker
med 7 miljoner kronor av allmänna
medel och 13 miljoner kronor av regleringsmedel.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Skördeskadorna under
föregående år har redan behandlats här
i kammaren vid flera olika tillfällen. De
var föremål för stor uppmärksamhet vid
remissdebatterna både i höstas och i
januari i år. De diskuterades även i höstas
när riksdagen beslutade om särskilda
åtgärder för att lånevägen stödja jordbrukare
som råkat i svårigheter på
grund av felslagen skörd. I proposition
nr 34 ges också en fyllig bild av skadornas
omfattning, och det torde därför vara
överflödigt att nu ytterligare stanna
inför själva skördekatastrofen.

Både i propositionen och i jordbruksutskottets
utlåtande får vi också en redogörelse
för de åtgärder, som vidtagits
för att stödja jordbruket vid sidan av
långivning och kontantbidrag. Jag tänker
för min del främst på de ökade möjligheter
som föreningen Svensk spannmålshandel
fick i höstas till stödinköp
av icke fullgod brödsäd och fodersäd.
Utan dessa åtgärder skulle vi fått vara
med om ännu större förluster för jordbruket
än som nu blev fallet. Tack vare
stödköpen kunde nämligen spannmålspriserna
hållas på en högre nivå än som
annars varit möjligt, och detta har inneburit
en värdefull hjälp för jordbruket
inom de hemsökta områdena.

Herr Jonasson har redan påmint om

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd

att man i stort sett är överens i jordbruksutskottet
både i fråga om utformningen
av de aktuella stödåtgärderna
och om hur stort belopp som riksdagen
bör anvisa för ändamålet. I de punkter
som behandlas i reservationerna nr 1
och 2 gäller det i själva verket relativt
små differenser mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattningar.

Enigheten tar dock slut när man kommer
in på frågan om hur bidragen till
skördeskadorna skall finansieras. Jordbruksnämnden
har föreslagit att en tredjedel
av beloppet skall anvisas över budgeten,
medan resten skulle tas av tillgängliga
införselavgifter. Jordbruksnämnden
anförde framför allt två motiv
för denna uppdelning. För det första anses
det naturligt att bidragen delvis skulle
finansieras med budgetmedel, eftersom
det rör sig om skador av katastrofnatur,
och sådana skador brukar ersättas
av budgetmedel. För det andra har
man, när det gäller ett permanent skördeskadeskydd,
tänkt sig en finansiering
med en tredjedel över riksstaten. Jordbruksutskottets
majoritet följer emellertid
en linje, som jordbruksministern föreslagit,
nämligen att ta hela bidragssumman
ur tillgängliga importavgiftsmedel.
När förhandlingar har ägt rum i
avtalsfrågor mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation,
sådana förhandlingar som det
även i det här fallet är frågan om, brukar
riksdagen i regel godkänna de överenskommelser
som träffats mellan de
förhandlande parterna. Vi följer därvidlag
en princip som tillämpas på olika
områden av samhällslivet. I år kompliceras
visserligen situationen av att det
inte gäller tillämpningen av något avtal;
skörderesultatet för landet i dess helhet
ger nämligen inte anledning till tillämpning
av de avtalsmässigt gällande ersättningsreglerna.
Skörderesultatet inom
vissa områden har dock blivit så dåligt
att särskilda stödåtgärder är motiverade,
överläggningar har förts mellan företrädare
för statens intressen, jordbruksnämnden,
och företrädare för jordbruket
om sättet att lämna stöd. Sedan man
enats om vissa åtgärder, har jordbruks -

nämnden överlämnat sitt förslag till regeringen.

Det är givet att regeringen inte behöver
följa en överenskommelse som träffats
mellan ett par förhandlande parter.
Man kommer emellertid inte ifrån att
det tillvägagångssätt som här har praktiserats,
och som innebär att regeringens
förslag på en väsentlig punkt avviker
från överenskommelsen, medför en känsla
av osäkerhet om vilket värde man kan
tillmäta en träffad överenskommelse.
Överenskommelsen har säkert inte kommit
till stånd utan långvariga och sega
överläggningar, där parterna både har
fått ge och ta. Under sådana förhållanden
är det beklagligt att jordbruksministern
utan ett ords motivering gått ifrån
den träffade överenskommelsen.

Jag anser för min del, liksom herr Jonasson,
att riksdagen borde följa överenskommelsen
även i fråga om sättet för
bidragens finansiering, och jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
reservationen nr 3, som visserligen innebär
bifall till en motion som har väckts
från centerpartihåll men som till sitt
sakliga innehåll överensstämmer med
den motion som väckts från högerhåll i
denna fråga.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Innan jag närmare
granskar de föregående talarnas argumentation
och förslag, anser jag att det
är på sin plats att lämna en kort redogörelse
för frågans handläggning och de
utredningar som ligger till grund för föreliggande
förslag.

Den 26 augusti uppdrog Kungi. Maj:t
till statens jordbruksnämnd att i samråd
med lantbruksstyrelsen och berörda lokala
organ utreda omfattningen och arten
av de mera väsentliga skador, som
uppkommit på 1960 års skörd till följd
av väderleksförhållandena, samt att till
jordbruksdepartementet inkomma med
resultatet av utredningen.

Efter verkställd utredning inkom jordbruksnämnden
till departementet i januari
1961 med en redogörelse för skördeskadorna
och vissa förslag till stödåt -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd

gärder. Sammanfattningsvis anför jordbruksnämnden,
att 1960 års skörd enligt
den subjektiva uppskattningen per den
15 oktober totalt för hela riket synes ha
lämnat ett utbyte som kvantitativt sett
ligger över medelskörd. Utredningen
framhåller dock att stora geografiska
olikheter föreligger.

De bästa utbytena har erhållits i nordligaste
Sverige samt i södra och västra
delarna av Götaland, medan de sämsta
områdena återfinnes kring Mälaren, i
Närke samt i Östergötlands och Kalmar
län. Resultatet av beräkningarna visar
att den allmänna skördesiffran för hela
riket för år 1960 uppgick till 3,06, vilket
är något över medelskörd. År 1955 var
siffran 2,32 och år 1959 var den 2,57.

Med anledning av den verkställda utredningen,
som visar att vissa områden
drabbats av allvarliga översvämningsskador,
föreslog sålunda jordbruksnämnden
— sedan överläggningar
förts med jordbrukets förhandlingsdelegation
— att kontanta bidrag skulle utgå
till jordbrukarna inom dessa områden.
Departementschefen har i allt väsentligt
följt vad jordbruksnämnden och
jordbrukets förhandlingsdelegation föreslagit.

Innan jag går in på förslaget i det nu
föreliggande utlåtandet nr 8 från jordbruksutskottet,
vill jag redovisa tidigare
vidtagna åtgärder i syfte att lindra den
ekonomiska situationen för de av skadorna
drabbade jordbrukarna. Man bör
ha detta som bakgrund till dagens diskussion.

I proposition nr 34 och i utskottets
utlåtande anföres att redan i höstas utökades
föreningen Svensk spannmålshandels
rörliga kredit i riksgäldskontoret
från 140 till 190 miljoner kronor,
vilket möjliggjorde inköp av brödsäd
och stödköp av fodersäd. Vidare medgavs
dispens från regeln om viss uppsägningstid
för medel innestående å
skogskonto. Dessutom lämnade Kungl.
Maj:t domänstyrelsen möjlighet att medge
extra anstånd med erläggande av
arrende för sådana arrendatorer som
var i behov av ekonomiskt bistånd på
grund av felslagen skörd. Dessa åtgär -

der kunde vidtagas utan riksdagens
prövning.

Riksdagen har därutöver beslutat om
vissa lättnader i de för stödlån gällande
villkoren i vad de avser amorteringsfri
tid, anstånd med erläggande av amortering
och bestämmelser om dröjsmålsränta.
Samtidigt uppmjukades villkoren
för de av lantbruksnämnderna beviljade
statsgarantierna för driftlån. Slutligen
infördes statliga garantier intill
ett belopp av 25 miljoner kronor för
lån som med anledning av skördeskadorna
upptas på den allmänna marknaden.
Hittills inkomna garantiansökningar
torde avse ett belopp av sammanlagt
12 miljoner kronor. Av garantisumman
skulle alltså återstå 13 miljoner
kronor.

Utskottet konstaterar i sitt utlåtande
att det är uppenbart att här angivna åtgärder
medför en väsentlig lättnad för
de av skördeskadorna drabbade jordbrukarna.
Enbart förfarandet att verkställa
stödköp av skadad brödsäd beräknas
värdemässigt motsvara ett förlustbelopp
av cirka 20 miljoner kronor.
Emellertid framgår av den lämnade redogörelsen
att åtskilliga odlare, trots de
här redovisade stödåtgärderna, är i behov
av ytterligare bistånd och att detta
bör lämnas i form av kontantbidrag.
Utskottet tillstyrker följaktligen vad departementschefen
föreslår i propositionen.

Reträffande villkoren för erhållande
av bidrag anför utskottet att i överensstämmelse
med vad som varit fallet vid
tidigare tillfällen, då skördeskadebidrag
lämnats av det allmänna, bör för rätt
till kontantbidrag förutsättas att sökanden
år 1960 drabbats av betydande skördeskador.
Dessa skall sålunda för sökanden
ha medfört ett inkomstbortfall,
som framstår såsom väsentligt i förhållande
till hans normala årsinkomst. Vidare
skall hans ekonomi härigenom ha
blivit så hårt pressad att han — även
med beaktande av att han erhållit eller
kommer att erhålla stöd jämlikt 1960
års riksdagsbeslut i form av kreditgaranti
och betalningslättnader — får anses
ha avsevärda svårigheter att betala

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. vissa stödåtgärder i
sådana utgifter som måste anses nödvändiga
för driftens fortsättande. Utskottet
tillägger att det är av största
vikt att bidragen i de enskilda fallen
avväges så att de kommer att innebära
en verklig hjälp för sökanden att fortsätta
driften.

Motionsvis har framhållits de svårigheter
åtskilliga jordbrukare har att kunna
finansiera inköp av utsäde, handelsgödsel
och andra produktionsmedel för
vårbruket i år. Med anledning härav
erinrar utskottet om att beloppet 25 miljoner
kronor till kreditgarantier för
skördeskadelån bl. a. skall användas
för att underlätta för odlare, som drabbats
av skördeskador, att få för produktionens
upprätthållande nödiga driftkrediter.
Nämnda stödåtgärder bör •—
enligt utskottets mening — tillkännages
för jordbrukarna, som alltså har möjlighet
att inkomma med ansökningar
inom de närmaste månaderna.

Beträffande säkerhet för lånen säger
utskottet att i princip säkerhet bör krävas,
men eftergift bör lämnas om det
möter svårighet för jordbrukaren att
ställa erforderlig säkerhet.

Utskottet itillstyrker propositionens
förslag att medel må ställas till förfogande
intill ett belopp av 20 miljoner
kronor, varav 10 miljoner kronor anslås
av medel som influtit genom upptagande
av införselavgifter på jordbrukets område
under regleringsåren 1956/57—1958/59,
samt 10 miljoner kronor av medel som
under regleringsåret 1960/61 inflyter genom
upptagande av sådana införselavgifter.

Till utskottets utlåtande har fogats tre
reservationer.

I den första reservationen tar herrar
Hseggblom och Hedin upp frågan om
grunderna för fördelningen av bidragen
till odlarna. De föreslår sålunda att
bidragens storlek rättar sig efter skadans
storlek, ställd i förhållande till sökandens
normala årsinkomst. Förslaget
innebär efter vad jag kan förstå ett upphävande
av behovsprincipen. Ett bifall
till deras förslag skulle medföra att
en jordbrukare med inkomster från andra
förvärvskällor skulle kunna erhålla

7 Första kammarens protokoll 1961. År !

anledning av skadorna å 1960 års skörd
kontanta bidrag för skördeskador, även
om han kan ekonomiskt bära förlusten.
Det måste te sig orättvist för de jordbrukare
som inte har annan inkomst
än från det egna jordbruket, om man
skulle slå in på en sådan princip.

I reservation nr 3 föreslås en annan
medelsanvisning, bland annat att 7 miljoner
kronor skall anvisas på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1960/
61. Som motivering härför anför reservanterna,
att man måste taga med i beräkningen
att under åsterstående del
av avtalsperioden brist kan uppstå på
införselavgiftsmedel för då nödvändiga
regleringsändamål, vilket även herr Jonasson
var inne på i sitt anförande.

Utskottet har erhållit uppgifter om att
17,3 miljoner kronor kvarstår från regleringsperioden
1956—1959 samt att för
ettvart av regleringsåren 1959/60, 1960/
61 och 1961/62 35,7, 55,2 respektive 30,8
miljoner kronor mera beräknas inflyta
i införselavgifter än vad som erfordras
för att täcka den av riksdagen angivna
normalramen på 93 miljoner kronor.

Någon brist kommer alltså inte att
uppstå, och utskottet anser därför att
det inte är behövligt att några andra allmänna
medel tillskjuts för bidragsgivningen.

Införselavgifterna har införts för att
säkerställa en viss prisnivå för jordbruksprodukterna
inom landet, och
riksdagen har fastställt en ram på 93
miljoner kronor, inom vilken ram jordbruksnämnden
har möjlighet att efter
tidigare beslutade riktlinjer fördela de
inkomna medlen. Men beträffande belopp
över 93 miljoner kronor tillkommer
det väl riksdagen att besluta om
deras användning. Jag har svårt att förstå
att dessa införselavgifter skall betraktas
som jordbrukets egen egendom
att användas efter eget gottfinnande,
utan här tillkommer det väl riksdagen
att fatta det definitiva beslutet.

Herr Jonasson tog upp till diskussion
att man skulle ta hänsyn till dem som
tidigare haft skördeskador. Jag vill med
anledning av herr Jonassons ståndpunkt
i denna fråga säga att om man läser utskottets
betänkande och förslag finner

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd

man att utskottet gått så långt som det
över huvud taget kan när det gäller att
ge möjligheter för dessa jordbrukare
att erhålla ett positivt stöd och en riktig
hjälp.

Herr Eskilsson tog upp frågan om de
avtalsslutande parterna och menade att
vid uppgörelsen statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation
varit överens om varifrån man skall ta
dessa 20 miljoner kronor. Han menade
att man i regel följer de avtalsslutande
parterna vid riksdagsbehandlingen av
ärendena. Jag måste fråga mig om detta
är riktigt, tv om man ser på andra
områden, där de avtalsslutande parterna
träffat en överenskommelse och denna
förts till riksdagen, så har jag den
erfarenheten att åtskilliga motioner
väckts i dessa frågor på sidan om vad
de avtalsslutande parterna kommit överens
om. Jag tror att på den punkten
och allra helst i denna fråga, när det
finns tillgängliga medel och överskottsmedel,
finns det ingen anledning att gå
på sidan om vad departementschefen
här föreslagit.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få yrka bifall till samtliga punkter
i jordbruksutskottets utlåtande.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är egentligen inte
så mycket att säga beträffande herr
Hjalmar Nilssons anförande. Han har
ju redogjort för en hel del av vad vi
haft att behandla. Jag vill emellertid
rikta uppmärksamheten på en punkt
där han säger att brist ej kommer att
uppstå av regleringsmedel. Därvidlag
kan man väl ha litet olika meningar.
Om jag läst avtalet rätt, skulle jag gärna
vilja fråga hur mycket man nu vet,
när vi har så pass lång tid kvar av denna
avtalstid och när vi inte vet hur förhållandena
kan bli beträffande importoch
exportmöjligheter, överskott och
underskott. Det är väl ändå för tidigt att
på detta stadium säga något bestämt på
denna punkt. Givetvis skall riksdagen
här besluta. Så står det i avtalet, om
jag inte är fel underrättad, men det är

väl ändå så att de regleringsmedel som
På detta sätt flyter in, skall användas
för de i avtalet angivna ändamålen.

Risken är väl ändå den att systemet
kan komma att sakna pengar vid något
tillfälle, och det är därför vi tycker att
när en naturkatastrof inträffat borde
man ha tagit en del av pengarna ur allmänna
medel i enlighet med vad som
överenskommits.

När det sedan gäller själva grunderna
skulle jag vilja säga till utskottets
vice ordförande att det står bär på sidan
8 rätt så klart: »I överensstämmelse
med vad som varit fallet vid tidigare tillfällen
då skördeskadebidrag lämnats av
det allmänna bör för att kontantbidrag
skall kunna utgå förutsättas att sökanden
1960 drabbats av betydande skördeskador.
» Det är just detta att vi har haft
så många svaga skördeår. Det är dessa
tidigare år som inverkar mer och mer
och som gör att vederbörande kan vara
ganska klämd utan att hans skördeskador
kan anses ha varit så betydande
1960. Det är på grund av de tidigare
åren som han är så hårt trängd.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Hjalmar Nilsson
nämnde en del siffror på införselavgiftsmedel
som skulle vara tillgängliga under
olika regleringsår. Uppgifterna är
hämtade från en promemoria som vi
fick i utskottet vid behandlingen av
detta ärende, och herr Nilsson nämnde
beloppen 35,7 miljoner, 55,2 och 30,8
miljoner kronor såsom överskottsmedel
utöver den normalram som finns angiven
på denna handling. Nu vill jag upplysa
kammarens ledamöter om att när
man i utskottspromemorian talar om
överskott, så bär man överallt satt detta
uttryck inom citationstecken. Tv även
om det blir ett formellt överskott, så
innebär detta icke att pengarna finns
tillgängliga för vilka ändamål som helst.
Ordet överskott sättes därvid inom citationstecken.
När man redovisar hur
»överskotten» kan komma till användning
för olika år, så visar det sig att för
första regleringsåret, 1959/60, har jord -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

Ang. vissa stödåtgärder i
bruksnämnden föreslagit disposition av
nämnda 35,7 miljoner så när som på ett
belopp av 1,3 miljoner kronor. Beslut
har visserligen ännu inte fattats av regeringen,
men det är dock förutsatt att
pengarna skall användas för olika ändamål
som hänger ihop med bl. a. 1960
års svaga skörd.

När vi kommer fram till regleringsåret
1960/61 har man även föreslagit
disposition av den större delen av det
beräknade »överskottet», bl. a. 10 miljoner
kronor som bidrag i anledning av
1960 års skördeskador.

Först när vi kommer fram till budgetåret
1961/62 finns ett större belopp
av införselavgiftsmedlen ännu odisponerat,
men beloppet reduceras avsevärt
i jämförelse med de summor som herr
Hjalmar Nilsson nämnde. Detta bör enligt
min mening också komma in i bilden.

Herr Nilsson gjorde en invändning
mot mitt uttalande att vi här i riksdagen
brukar följa träffade överenskommelser.
Herr Nilsson påminde om att
man ofta får läsa motioner som går vid
sidan av träffade överenskommelser. Det
har vi sett när det gäller den fråga som
vi behandlar här i dag, och vi har även
sett det när det gäller löneuppgörelser
där staten är avtalsslutande part. Men i
regel brukar man ta bra liten hänsyn
till dessa motioner. I regel brukar man
betrakta en överenskommelse som en
handling som riksdagen bör följa oavsett
de säryrkanden som kan komma fram
under ärendets behandling här.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Även om herr Eskilssons
sista tes enligt min mening inte iiger
tillämpning i den diskussion som förs
nu, vill jag bara erinra herr Eskilsson
om alt han yrkat bifall till en reservation
till utskottsutlåtandet, vilken avviker
från det som herr Eskilsson felaktigt
kallar en uppgörelse mellan jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen.

Det är i övrigt bara två saker som jag
tänkte besvära kammaren med. Det gal -

anledning av skadorna å 1960 års skörd
ler den kanske mest centrala och principiella
frågan, finansieringen. Men dessförinnan
ett par ord om ett annat spörsmål.

Det är självklart att såväl regeringen
som utskottet i sin helhet har varit övertygade
om att situationen år 1960 inom
vissa områden har nödvändiggjort extraordinära
åtgärder. Men jag tror att
det vore oriktigt att inte samtidigt ge
ett klart besked om — det är bara herr
Nilsson i Kramfors som erinrat därom
— att redan länsundersökningarna liksom
de slutliga korrigeringarna av de
uppgifter som har legat till grund för
en bedömning av skördevärderingen för
år 1960 har visat att det har varit mer
än normalskörd i landet i dess helhet.
Det redovisas ett plus på 107 miljoner
kronor, under det att de tio svårast
hemsökta områdena visar ett motsvarande
minus.

Det är själva utgångsläget. När det
inte finns andra former att åstadkomma
en utjämning är den enda grunden
för förhandlingar i vedertagen mening,
vad härvidlag föreskrives i avtalet. Avtalet
hänvisar i avbidan på att ett skördeskadeskydd
organiseras även denna
gång till den modifierade 4-procentregeln.
Med hänsyn till skördens storlek
har detta inneburit att avtalsbestämmelsen
inte kunnat vinna tillämpning. Följaktligen
har man i stället fått överväga
andra åtgärder för bistånd av olika slag
som här tidigare berörts. .lag skall inte
stanna vid dem, men jag vill gärna fästa
uppmärksamheten vid att såväl herr Jonasson
som herr Eskilsson hela tiden
talat om förhandlingar mellan jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen.
Det har ingen gång varit fråga
om förhandlingar av det skälet att det
inte alls har förelegat någon förhandlingsgrund.
4-procentregeln har ju inte
utlösts, utan åtgärderna går vid sidan av
denna regel.

Redan jordbruksnämndens sammansättning
med företrädare för såväl jordbrukarintressenu
som konsumentintressena
innebär ju att nämnden är det forum
där själva kompromissen rätteligen
borde träffas. Det är självklart att

LOO

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd

jordbruksnämnden i detta fall — såsom
man vanligtvis brukar göra — har överlagt
med förhandlingsdelegationen eller
hållit delegationen underrättad om de
åtgärder, som nämnden har velat föreslå.

Jag vill alltså med det anförda bestämt
tillbakavisa det resonemang som
förts och som så lätt kan förleda kammaren
att tro att här har föregått regelrätta
förhandlingar om sättet att komma
de svårast hemsökta jordbrukarna till
hjälp.

För det andra finns inte heller på något
ställe i jordbruksnämndens skrivelse
nämnt ordet »förhandlingar». Man talar
väl om överläggningar i den mening
som har vunnit burskap sedan flera år
tillbaka, nämligen att man håller intim
kontakt med förhandlingsdelegationen.
Vare sig det sker officiellt eller inofficiellt,
är det i alla fall möjligt.

När det gäller finansieringen har såväl
herr Jonasson som herr Eskilsson
menat att med allmänna medel kan endast
förstås budgetmedel. Herr Eskilsson
motiverar det med hänvisning till
att när det gäller katastrofhjälp bör sådant
bistånd tas av budgetmedel. Det är
riktigt att detta sker i sådana fall, där
inga andra allmänna medel finnes tillgängliga,
och så gäller på de flesta andra
områden. Men här har vi faktiskt ett
område där det finns allmänna medel
disponibla eller medel som kan komma
till användning och i första hand bör
komma till användning. Jag är ledsen att
behöva ta kammarens tid i anspråk, men
jag vill ändå gärna göra en liten rekapitulation.

Själva de införselavgifter som uttas på
jordbrukets område tas upp för att höja
den inhemska producentprisnivån så
mycket över de i internationell handel
tillämpade priserna, att det svenska jordbruket
kan tillförsäkras större delen av
det inhemska avsättningsutrymmet och
en viss inkomstnivå. Genom dessa införselavgifter
höjes alltså i princip och i
motsvarande grad den inhemska konsumentprisnivån.
Ur renodlat samhällsekonomisk
synpunkt verkar dessa införselavgifter
på exakt samma sätt som

skyddstullarna. Jag tycker att redan detta
visar att det knappast kan råda några
tvivel om att införselavgifterna liksom
tullmedlen i princip måste betraktas
som allmänna medel. För att understryka
vad herr Nilsson i Kramfors anförde
för en stund sedan vill jag erinra om att
när uppgörelsen träffades om det nuvarande
sexårsavtalet överenskom man att
ett belopp intill 93 miljoner kronor av
de genom införselavgifter inflytande
medlen skulle få användas för olika regleringsändamål
på detta område. Men
karaktären av allmänna medel kan fortfarande
sägas vara kvar även i fråga om
dessa 93 miljoner kronor, alldenstund
riksdagen förbehållit sig rätten att själv
bestämma hur de skall disponeras.

Vidare innebar det att för de införselavgiftsmedel
som kan inflyta utöver
dessa 93 miljoner kronor hade — som
herr Nilsson nyss anförde — ingen bestämd
destination angivits vare sig i
jordbruksavtalet eller tidigare av riksdagen.
Ser man bort från det merbelopp,
som kan inflyta i form av fodermedelsavgifter
— som jag i detta sammanhang
icke skall beröra — menar jag att det
är absolut orimligt att hävda att införselavgiftsmedel,
som inflyter utöver dessa
93 miljoner kronor, kan betraktas på
annat sätt än som allmänna medel. Detta
belopp är inte renodlat jordbrukarnas
pengar i något avseende. Merbeloppet
har uppstått genom ökad import,
först och främst föranlett av minskad
inhemsk produktion, och det jävar herr
Eskilssons farhågor för att en dålig
skörd skulle betyda risk för att införselavgiftsmedlen
skulle minska — det
kan i vissa lägen betyda att de ökar,
tvärtemot vad herr Eskilsson förmodade.
Vidare påverkas läget när det gäller
storleken av dessa avgiftsmedel genom
direkt höjda införselavgifter. I det förra
fallet, när ett merbelopp över 93 miljoner
kronor uppstår, måste detta beräknas;
det går inte att i förväg ange det
på miljonen eller på tiotalet miljoner
när — det har herr Eskilsson rätt i —-men det kan i det fall det uppstår ökad
import bero på årsvariationerna och kan
givetvis i det senare fallet när det gäl -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

101

Ang. vissa stödåtgärder i
ler direkthöjningen av införselavgifterna
uteslutande ha samband med relationerna
till de s. k. världsmarknadspriserna.
Men om man i de båda fallen skulle
betrakta merbeloppet över 93 miljoner
kronor som jordbrukets egna pengar,
skulle resultatet kort och gott innebära
att det avsedda stödet genom jordbruksregleringen
skulle dubbleras på ett sätt
som ingen gång varit avsett.

Herr Eskilsson befarade att det kunde
bli risk för brist när det gäller införselavgiftsmedlen.
Jag tror att dessa
farhågor är fullkomligt ogrundade. Erfarenheterna
har hittills visat att man
snarare har underskattat tillförseln av
införselavgiftsmedel än motsatsen. Jag
ber bara att få erinra om — utan att
trötta med ytterligare detaljsiffror — att
för närvarande är cirka 75 miljoner kronor
odisponerade. Däri ingår visserligen
20 miljoner kronor som är att hänföra
till införselavgifterna utöver normalramen
för fodermedelsavgifter —
som kan lämnas åt sidan i detta fall -—
men även om man skulle följa dispositionsförslaget
från jordbruksnämndens
sida till varje öre, skulle det likväl, utöver
den anvisning som föreslagits i
propositionen om skördeskadehjälp för
år 1960, finnas mellan 25 och 30 miljoner
kronor att utnyttja. Redan detta talar
för att det är på detta sätt man rimligtvis
bör lösa finansieringsfrågan när
det gäller att komma de avsedda ändamålen
till del. Jag har funnit anledning
att alldeles särskilt understryka det, eftersom
det dock finns starka intressen
som är ytterst angelägna om att föra
sparsamhetens talan och gör det med
hänvisning till att man i möjligaste mån
bör begränsa de statliga utgifterna. Här
kan vi åstadkomma en besparing genom
att avslå reservanternas yrkande att 7
miljoner kronor skall tas av budgetmedlen.
då det finns andra lika allmänna
medel att disponera för att täcka de
kostnader, som skördeskadeskyddet för
1960 erfordrar.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jordbruksministern började
med att säga att jag felaktigt hade

anledning av skadorna å 1960 års skörd
kallat resultatet av överläggningarna för
en uppgörelse. Jag är angelägen om att
framhålla att jag i mitt anförande varken
talade om förhandlingar eller uppgörelser.
Jag försökte att hålla mig till
den vokabulär som finns i proposition
nr 34, där man talar om överläggningar
som ägt rum och visserligen inte nämner
ordet överenskommelse men dock
konstaterar att det har uppnåtts enighet
mellan jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen.
Det är detta jag
kallat för en överenskommelse.

Jag framhöll också, herr talman, i
mitt anförande att det inte fanns grund
för regelrätta förhandlingar på grundval
av 1960 års skörd eftersom skörderesultatet
för landet i dess helhet
inte motiverade sådana förhandlingar.

I överenskommelsen ingår som en
del frågan om finansieringen av kontantbidraget,
och jag ber att få citera
vad som står i proposition 34 om vad
jordbruksnämnden föreslagit. Där står
att en tredjedel av beloppet bör ställas
till förfogande i form av särskilt
anslag på budgeten, och återstående 13
miljoner kronor bör täckas av införselavgifter,
varvid man tar hälften från
en period och hälften från en annan
period.

Detta är alltså innebörden av den
överenskommelse som jordbruksnämnden
och förhandlingsdelegationen träffat,
och det är i anslutning till detta
förslag som yrkandet i reservation 3 är
utformat, det yrkande som går ut på att
man på riksstaten skall ta upp 7 miljoner
kronor och av införselavgiftsmedel
13 miljoner kronor.

Jag vågar alltså hävda att den reservation
som jag har undertecknat och
som jag har yrkat bifall till, nämligen
reservation nr 3, står i överensstämmelse
med den överenskommelse som
träffades mellan jordbruksnämnden och
jordbrukets förhandlingsdelegation.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det är kanske inte så
stor idé att hålla på med den här frågan,
men det bör väl ändå konstateras
att jordbruksnämnden har ansvaret från

102

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd

statens sida och förhandlingsdelegationen
från den andra sidan. Det är väl
vanligt att man på det planet resonerar
igenom sådana här saker, och det är väl
också vanligt att vi följer förslag som
kommer därifrån.

När vi i fjol behandlade en liknande
fråga, där det låg till på ungefär samma
sätt, fick en del av oss påskrivet
för att vi inte följde den överenskommelse
som då sades vara träffad mellan
samma parter. Det har blivit en annan
benämning på överenskommelsen i
år, så att det kan avändas på ett annat
sätt. — Jag skulle kanske tillägga att
jag inte tror att detta sades från jordbruksministerns
sida.

Hur går det med dessa regleringsmedel?
Det framgick väl av jordruksministerns
anförande att har vi en stor införsel,
alltså eu svag skörd här hemma,
då flyter det naturligtvis in mycket
regleringsavgifter, det är riktigt, men
liar man en stor skörd här hemma, då får
vi automatiskt endast en liten införsel,
och då flyter endast litet pengar in. Det
gäller inte bara att kalkylera på det här
området med vad som varit, man måste
också fråga sig hur skördeförhållandena
blir framöver och hur mycket regleringsmedel
som då flyter in. Det är
på denna punkt vi känner oss bekymrade.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall endast svara
herr Eskilsson och herr Jonasson på
deras argumentation om reservationerna
och om att man skall följa ett förhandlingsresultat.
Herr Eskilsson säger
att det inte har varit någon förhandling
— nå, vi kan säga resultat av
överläggningar mellan jordbruksnämnden
och jordbrukets förhandlingsdelegation;
och herrarna säger att det är
brukligt att man följer ett sådant resultat.

Jag vill bara påpeka att herr Eskilsson,
om jag fattat rätt, yrkat bifall till
reservation 1, som avviker från överenskommelsen,
och herr Jonasson till

reservation 2, som går längre än överenskommelsen.
Detta betyder att båda
herrarna själva avvikit från den överenskommelse
som träffats parterna emellan
i det här fallet.

Herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Herr Eskilsson återkommer
till frågan om det har varit förhandlingar,
överläggningar eller en överenskommelse.
Vad det i verkligheten
handlar om är att jordbruksnämnden på
regeringens uppdrag har sökt bedöma
och värdera skadorna och i samråd med
lantbruksstyrelsen verkställa den uppskattningen
snarast möjligt. Nämnden
har i rutinmässig ordning haft kontakt
med förhandlingsdelegationen men har
inte haft någon som helst uppgift och
inte heller vare sig uppdrag eller fullmakt
att förhandla; allra minst — det
får kanske inkluderas i svaret till herr
Jonasson när han säger att jordbruksnämnden
bär ansvaret — har jordbruksnämnden
ansvaret för budgeten. Det är
detta man har tagit sig för att föreslå
i detta sammanhang och som reservanterna
egendomligt nog vill följa.

Oberoende av vilket uttryck man använder
vill jag alltså gentemot herr
Eskilsson hävda att det inte finns någon
faktisk förhandlingsgrund. Det är
ett av skälen till att jag för min del anser
det vara närmast naturligt att riksdagen,
när den bedömer denna fråga
och finner att vi har andra allmänna
medel, inte oprovocerat behöver pressa
fram motsvarande utgift över budgeten
på tilläggsstat.

Jag är så mycket mer förvånad som
jag minst av allt trodde att företrädare
för högern skulle vara först i
bräschen att öka statsutgifterna i absolut
oträngt mål.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det var en missuppfattning
från jordbruksutskottets vice ordförandes
sida när han yttrade att jag
yrkat bifall till reservation nr 1. Mitt
namn finns inte under reservation nr

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9 103

Ang. vissa stödåtgärder i
1, herr Hjalmar Nilsson. Jag har inte
yrkat bifall till denna reservation därför
att den innebär en avvikelse från
den överenskommelse som har träffats
mellan jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har med stort nöje
hört herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
kämpa för min av
herr Eskilsson kritiserade motionsrätt,
menande att ett avtal förelåg. Statsrådet
satte ett litet frågetecken för vad herr
Eskilsson sagt. Jag vill nöja mig med
att ställa mig en smula frågande till vad
herr Eskilsson anfört även på andra
punkter. Om det bjuds en överenskommelse
och den ena parten sedan inte accepterar
och fullföljer den — och om det
sedan kallas förhandlingar, överläggningar,
överenskommelser eller avtal betyder
inte så mycket — förvånar det mig att
det skall vara en så stor förtjänst för den
parten om den går och känner sig alldeles
förskräckligt bunden. Om man inte
kommer till någon definitiv överenskommelse
är det vanligt att parterna återfaller
på sina ursprungliga .ståndpunkter.
Men det kan vara olika seder, och jag vill
inte klandra någon för det.

Vidare vill jag en smula beröra bakgrunden
till det hela. Det har talats om
avtal, och det har sagts att det skulle
vara fråga om det gällande jordbruksavtalet.
Frågan om skördeskadorna är någonting
som väl knappast kan komma in
i det sammanhanget när de inte är av
den omfattningen att (-procentregeln
kan åberopas, utan något helt annat.

Men det gäller här människor som slitit
och arbetat inom eu näring som är
statsreglerad, statligt bunden och statligt
stödd. Dessa människor har oförskyllt
inte fått lön för mödan.

Om vi går till en annan .statligt stödd
del av näringslivet, om vi går till arbetsmarknaden,
kan vi konstatera, att när
där inträffar ett oförvållat inkomstbortfall
träder statsmakterna in och ger ett
mycket omfattande stöd, ett stöd som
är omfattande t. t), in. under en stark

anledning av skadorna å 1960 års skörd
högkonjunktur då arbetsmarknaden sannerligen
inte är pressad. Jag kritiserar
inte detta på något vis. Jag har endast
velat peka på en analogi. Denna analogi
vill jag föra en smula vidare. Man säger:
För inte detta resonemang, eftersom det
inte finns någon skördeskadeförsäkring.
Ja, det gäller här människor som inte
kommit så långt att de ännu har någon
skördeskadeförsäkring. Skall man behandla
dem sämre än dem, som redan
har försäkring?

Sedan kommer jag in på problemet, i
vilken omfattning skördeskadeersättningen
skall lämnas. Jag medger gärna
att materialet inte är starkt och att det
inte går att bygga fastare slutsatser på det.
Därför har jag nöjt mig med att acceptera
det resultat som jordbrukets förhandlare
och jordbruksnämnden har
kommit till, när de har sagt att 20 miljoner
kronor — det står i propositionen
— ungefärligen motsvarande en tredjedel
av de skördeskador man i detta fall
har att räkna med. Jag har alldeles klart
för mig att jordbrukarna inte skall behandlas
som arbetsanställda. De är företagare
och skall bära en viss företagarrisk,
men det förefaller mig som om en
tredjedels ersättning för skördebortfallet
vore i nättaste laget, om jag så får uttrycka
mig.

Utifrån dessa utgångspunkter har jag
kommit fram till resultatet att man kan
räkna med att i genomsnitt två tredjedelar
av skadan bör bli ersatta, och att resten
blir vederbörandes egen risk i sammanhanget.
På det viset har jag kommit
fram till vad som man på vissa håll betecknat
som helt utsiktslöst. När herr
Eskilsson slåss för de 7 miljoner kronorna
vill jag konstatera, att hans utsikter
att få dem inte heller är bättre. Jag har
inte givit mig så mycket längre ut från
land än han har gjort. Men jag har resonerat
på ett sätt, som jag anser att jag
kan stå för även i framtiden.

Grunden för finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen,
d. v. s. 50 procent
bidrag med skattemedel, bör kunna tänkas
komma till användning även för
skördeskadeförsäkring. Jag skall inte ge
mig in på resonemang om de medel som

104

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd

upptas för att stödja jordbruksnäringen
enligt avtal. Jag konstaterar bara att de
är avsedda för detta ändamål. Naturligtvis
är det inte olagligt om riksdagen ändrar
på de här sakerna, men jag menar, att
man bör vara försiktig med att innan man
är på det klara med medelsbehovet för
prisstödet i år eller ett annat år räkna
med de här medlen för något annat ändamål.
På andra håll är man emellertid
av den uppfattningen att ett belopp av
20 miljoner kronor skulle kunna undvaras.
När jag då räknar med att åtminstone
tva tredjedelar av den antagna skördeskadan,
40 miljoner, bör ersättas, kommer
jag i enlighet med principen om 50-procentig finansiering med statsmedel
till att 20 miljoner av skattemedel behövs.

När man betraktar de här problemen
är det emellertid en annan sak som alldeles
särskilt faller i ögonen, nämligen
jordbrukets starka skuldsättning. Herr
Hjalmar Nilsson redogjorde här vältaligt
för de krediter som så lyckligt ställts till
jordbrukets förfogande genom Svensk
spannmålshandel för stödköp 80 miljoner
kr., förhandsinlösen 70 miljoner
och spannmålshandelskredit 40 miljoner
Jag lägger härtill de 25 miljoner till
statligt garanterade lån som beslöts i
höstas som mer eller mindre utnyttjats.
Hetta är stora krediter, men jag konstaterar
också någonting annat, nämligen
att ränteläget här i landet har kommit
att bli onormalt högt, därför att man vill
med räntan som vapen bromsa upp den
högkonjunktur som rådet- inom vissa
delar av näringslivet.

Jag går i det här sammanhanget inte
in på någon diskussion om i vad mån
det är rimligt och rättvist, att de delar
av näringslivet, som icke kan glädja sig
åt denna högkonjunktur, måste bära räntor
som föranleds av en högkonjunktur
inom andra delar av näringslivet. Men,
herr talman, de människor som drabbats
av skördeskador befinner sig inte i en
sådan situation att de kan bära låneräntor
som avpassats för att bromsa en
högkonjunktur. De statliga garantilånen
åt skördeskadornas offer tas upp på
kreditmarknaden till dessa höga räntor.

Är det rimligt att dessa människor skall
betala de höga räntorna?

På denna punkt har jag, herr talman,
ett yrkande att ställa i anslutning till
motionen i denna kammare nr 556, som
även är väckt i andra kammaren. Jag ber
att i anknytning till denna få föreslå, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om proposition till innevarande
års riksdag avseende att till låntagare
med statliga garantilån på grund
av skördeskador måtte utgå ränteeftergift
— i likhet med vad som gäller vissa
byggnadskrediter — med två procent,
varigenom den effektiva låneräntan på
dessa lån till av skördeskador drabbade
nedbringas till ca fyra procent, samt att
i ifrågavarande proposition måtte upptagas
förslag om härför erforderligt anslag.

Sedan vill jag säga några ord angående
en detalj som jag bara har snuddat
vid tidigare, nämligen efter vilka normer
den kontanta skördeskadehjälpen skall
utgå. Jag vet att man på högerhåll har
haft den uppfattningen, att de normer
som föreslås i propositionen inte är rimliga
och att man i viss utsträckning vill
komma bort från behovsprövningen. Jag
kan för min del på sätt och vis dela den
uppfattningen. Om man betraktar skördeskadebidragen
förnämligast som socialhjälp,
är det klart att de, liksom all annan
socialhjälp, bör betalas på skattsedeln, men
jag betraktar dem inte så. Jag menar i
stället, att vi bör beakta den princip som
ligger till grund exempelvis för arbetslöshetsförsäkringen,
och jag har därför
sympati för den tanke som vi framfört i
motion nr 556, att vi vid sidan av starkt
hänsynstagande till människor som
drabbats av upprepade skördeskador
också skall kunna i större omfattning
ta hänsyn till rent inkomstbortfall. Jag
kan däremot icke, herr talman, dela den
uppfattning som har kommit till uttryck
i den från högerhåll avgivna reservationen
eftersom den innebär, att man tar
undan tre fjärdedelar av de 20 miljoner
som i propositionen avses till stöd väsentligen
på grundval av behovsprövning.
Det betyder att man minskar möjligheterna
för de sämre ställda till för -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

105

Ang. vissa stödåtgärder i
män för de bättre ställda, och det kan
jag inte gå med på.

Om jag trodde, att det fanns någon
större utsikt skulle jag ställa ett yrkande
angående de 40 miljoner som föreslagits
i motion nr 556. Men då jag anser det
lika utsiktslöst som förslaget om de 7
miljonerna vill jag inte ställa något yrkande
på den punkten. Jag vill bara betona
att man inte skall beskära de sämre
ställdas möjligheter att få ersättning för
sina skördeskador till förmån för dem
som är bättre ställda.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill rikta ett kort
genmäle till herr Hjalmar Nilsson.

Han påstod att centerpartiet inte följt
vad jordbruksnämnden föreslagit, utan
att vi gått längre när det gäller hänsyn
till tidigare skördeskador. Låt mig då
hänvisa till vad som står nederst på sidan
20 i propositionen. Där står klart
utsatt att hänsyn skall tas till dessa tidigare
skördeskador. På sidan 24 står:
»Vid bedömning av huruvida denna förutsättning
föreligger skall även beaktas,
om sökanden förutom år 1960 dessförinnan
under senare år drabbats av kännbara
skördeskador.» Detta tas upp i motionen
och reservationen men har sedan
kommit bort i den allmänna hanteringen.
Det är det vi från centerpartiets sida
har velat rätta till.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag begärde ordet för att
bemöta vad herr Ferdinand Nilsson sade
i samband med förslaget om en ränteeftergift
av två procent.

Det är väl inte alldeles riktigt att de
lån som utbetalats med statlig kreditgaranti
under hösten löper med marknadsränta.
Statens borgen för dessa lån
innebär nämligen att låntagarna i vissa
fall kan få en kvarts procent eller mer
lägre ränta än räntan på den allmänna
marknaden. Även där har man en subvention.

Sedan vill jag erinra herr Ferdinand
Nilsson om att de gamla lånen fortfa -

anledning av skadorna å 1960 års skörd
rande löper med en ränta av från 4 till
5 3/4 procent. Räntan för dessa lån är
alltså lägre än den vanliga marknadsräntan.
Herr Ferdinand Nilssons förslag
skulle innebära en direkt subvention
även till de jordbrukare som tidigare erhållit
lån med en lägre ränta. Det betyder
alltså att herr Ferdinand Nilsson
även på denna väg vill subventionera
jordbrukarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag på denna
punkt.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Jag är ledsen, herr talman, att jordbruksutskottets
ärade vice ordförande
så grundligt missförstått mig.

Jag känner mycket väl till de gamla
skördeskadelånen. Jag var i höstas i motion
inne på den frågan och har tänkt
mig möjligheten, att man under vissa
förhållanden skulle kunna konvertera
dem. Vad mitt yrkande i dag gäller är
emellertid de statliga garantilånen för
skördeskador, varken mer eller mindre.
Om man inför en statlig garanti blir det
en något lägre ränta för dessa lån på
samma sätt som för andra statliga lån,
exempelvis för byggnation. I fråga om
lånen för byggnadsverksamhet förekommer
det emellertid dessutom, som herr
Hjalmar Nilsson väl vet, en ränteåterbäring
som sker utan behovsprövning.
De lån som vi nu diskuterar är avsedda
för människor som drabbats av skördeskador
och som sitter illa till. Skall
de verkligen behöva betala högre ränta
på sina lån, medan man samtidigt låter
andra få ränteåterbäring? Nej, herr Hjalmar
Nilsson, det systemet kan aldrig vara
rättvist.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilssons
senaste inlägg innebär att han gör någon
sorts jämförelse med statens ränta på
bostadslån. Då vill jag fråga herr Ferdinand
Nilsson: Hur är det med räntan
på lån till jordbrukets byggnader, bostäder
och ekonomibyggnader?

106

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte hur den
saken skulle kunna utgöra någon anledning,
varför jordbrukarna skall betala
en oskäligt hög ränta på skördeskadelån.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag har en bestämd
känsla av att kammaren begär att en så
ung man som jag vid denna framskridna
tidpunkt skall stryka sig från talarlistan.
Jag har också varit framme hos
herr talmannen och överlagt med honom,
och han uppmanade mig att fatta
mig kort.

Det är, herr talman, frestande att
trots den framskridna tiden anföra några
synpunkter på denna fråga. Jag representerar
ett av de områden i landet
som vid upprepade tillfällen har drabbats
av skördeskador. Jag måste tillstå
att i de bygderna är jordbrukarna
ganska pessimistiska om möjligheterna
att få till stånd en vettig lönsamhet på
sina jordbruk.

Det är ingen tillfällighet att man ifrån
t. ex. vårt länsförbund av R. L. F. i norra
Kalmar län förslagit en generell bidragsgivning
i detta sammanhang, som
skulle basera sig, såsom en gång tidigare
varit fallet, på rena arealtillägg. Det
skulle gälla vissa grödor och vissa områden.
Motiveringen är helt enkelt den
att man kan konstatera att alla jordbrukare
inom dessa områden haft ökade
kostnader under detta år. Det har
blivit sämre kvalitet på grödan. Det
har varit ökade omkostnader. På grund
av den höga vattenhalten har torkningskostnaderna
ökat, och på grund av den
besvärliga väderleken har skördekostnaderna
fördyrats. I många fall har
höstsådden uteblivit, och därigenom befarar
man även för innevarande år försämrade
skördeförhållanden.

Det är, herr talman, i vetskap om allt
detta som jag har tillåtit mig att skriva på
den motion som herr Ferdinand Nilsson
nyss redogjort för. Den innehåller, det erkänner
jag villigt, mer vittgående åtgärder
än vad man tidigare tänkt sig. De
jämförelser, som här har gjorts beträf -

fande samhälleliga stödåtgärder när det
gäller arbetslöshet, görs också ute i landet.
Skördeskadorna är ju oförvållade,
och det är utan tvekan också de allra
flesta arbetslöshetstillfällena. Därför
skulle det vara angeläget att man kunde
få möjligheter till en bättre jämförelse
på den punkten.

Jag har emellertid, herr talman, egentligen
begärt ordet för att säga någonting
om de garantilån som vi tidigare
bär beslutat om. De har inte utnyttjats
i den utsträckning som man kanske trodde
skulle bli fallet, och på sina håll har
detta tagits till intäkt för att behovet av
lån inte var så stort. Eftersom jag har
nöjet att se jordbruksministern här i
kammaren, kan jag inte underlåta att
framhålla att jordbrukarna på många
håll anser, att de krav på fullgod säkerhet
som har ställts bär varit så långtgående
att de i vissa fall har varit avskräckande.
Jag vet att det föreligger
en interpellation om den saken i andra
kammaren, och därför skall jag kanske
inte gå närmare in på den frågan. Det
liar emellertid förvånat många — jag
har själv fått förfrågningar härom —
att man inte från riksbankens sida har
godkänt säkerhet i form av inventarieinteckning.
Jag kan inte förstå annat än
att det var en av förutsättningarna för
denna form av säkerhet.

Jag kan inte heller underlåta att instämma
med herr Ferdinand Nilsson
när det gäller räntan. Jag tror att möjligheterna
att få låna mot statsgaranti
men mot fullgod säkerhet, som man
själv måste skaffa, och till ordinarie
marknadsränta har gjort att många jordbrukare
försökt klara sig över vintern.
Men nu kommer lånebehovet igen, och
då är utskottets förslag bra, nämligen
att man kan få dessa garantilån även
för inköp av behövligt utsäde o. dyl. Men
fortfarande är den höga räntan avskr äckande,
och det är därför jag vill instämma
i herr Ferdinand Nilssons förslag.

Nu har det väl från högsta ort blivit
klarlagt att något avtal inte har upprättats
mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation.

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

107

Ang. vissa stödåtgärder i
Jag vill emellertid säga till jordbruksministern
att där nere, där de flesta
jordbrukarna finns, fjärran från de höjder
vi här befinner oss på, har man
nog den uppfattningen att det förelåg
en överenskommelse som närmast kan
kallas för ett avtal. Jag hade nästan i
detta sammanhang tänkt avslöja för kammaren
att jag, som inte har så mycket
att göra i riksdagen såsom ni förstår,
också läser litet skönlitteratur ibland.
Nu senast har jag läst Ivar Lo-Johanssons
»Socialisten», där jag finner åtminstone
ett par prominenta personer
som är närvarande här i dag. En av
dem beskrives i denna bok som den
»unge ombudsmannen med svallhåret»,
vem det nu kan vara. Han var mycket
noga med att hos sina förbundsmedlemmar
tillse att ingångna avtal fullföljdes,
och det håller jag honom verkligen räkning
för. Det skulle vara tacknämligt
om den unge ombudsmannens efterföljare
i form av landets jordbruksminister
vore besjälad av samma vilja att se
till att vad vi betraktar som ingångna
avtal upprätthålles.

Jag lovade, herr talman, att bli kortfattad.
Kammarens ledamöter kanske
tycker att jag inte varit det, men allting
är ju relativt, och jag ser mitt inlägg
i förhållande till tidigare inlägg.

Jag vill alltså, herr talman, instämma
i yrkandena om bifall till reservationerna
nr 2 och 3 liksom även i herr Ferdinand
Nilssons yrkande.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Det var herr Ferdinand
Nilsson och nu senast herr Svanström
som gav mig anledning att begära ordet.

De gjorde vissa jämförelser mellan
dessa skördeskadebidrag och arbetslöshetsförsäkringen.
Det är klart att den
frågan i och för sig har intresse, men
då borde vi kanske först göra upp om
bur vi skall ha det. För min del tror
jag att detta förslag är sådant att jordbrukarna
får större ersättning än de arbetslösa
får från sina kassor. Jag kan
ju jämföra med t. ex. lantarbetarna —

anledning av skadorna å 1960 års skörd
den jämförelsen ligger närmast till. De
har en dagsersättning på 16 kronor,
varav det statliga grundbidraget är
5: 75. Härtill kom förra året 2: 05, varigenom
statsbidraget blev 7: 80. Resten
får lantarbetarna betala själva, således
över 50 procent. Vill jordbrukarna gå
in för den principen, att de själva skall
betala mer än 50 procent på sina skördeskador,
så är det klart att vi kan diskutera
den saken. I annat fall får vi,
om man skall göra sådana jämförelser,
höja statsbidraget till arbetslöshetskassorna
i nivå med vad ni här begärt,
d. v. s. till 70 eller kanske 80 procent.
Jag tror att man inte utan vidare skall
jämföra med arbetslöshetskassorna och
ersättningen till de arbetslösa, eftersom
de absolut befinner sig i ett sämre läge.

Sedan tycker jag att det hela egentligen
bara är en strid om påvens skägg.
Huvudsaken är enligt min mening att
pengarna kommer fram, oavsett var de
tas. Man kan inte utan vidare säga att
detta är jordbrukarnas pengar, såsom
här har antytts. Lika gärna kan man
hävda att det också är konsumenternas
pengar. Detta är i mitt tycke en strid
om påvens skägg, och jag tror att vad
utskottet här sagt är det riktiga.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles klart att
man kan utföra jämförelser litet närmare.
Då visar det sig att lierr Mossberger
föredrar en jämförelse med lantarbetarna
— varför väljer han inte byggnadsarbetarna,
t. ex. murarna? Jo, därför
att det för ögonblicket passade honom
bättre att hänvisa till lantarbetarna.
Då framstår inte orättvisan så starkt.

Jag konstaterar, att arbetslöshetsförsäkringen
utfaller till både den ena och
den andra kategorien utan någon som
helst behovsprövning. Enligt min mening
kan man inte renodla principen i
detta fall. Hade vi haft större resurser

__t. ex. så som jag i min motion varit

med om att ifrågasätta — då skulle man
ha kunnat tänka sig, herr Mossberger,

108

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Ang. vissa stödåtgärder i anledning av skadorna å 1960 års skörd

att också i dagens beslut lämna en del
pengar utan behovsprövning. Som det
nu är, har jag inte velat synda mot propositionen
på den punkten, ehuru jag
för övrigt — eftersom något avtal inte
föreligger och någon överenskommelse
inte är för handen — ansett mig ha fullständigt
fria händer.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag hade också tänkt ta
kammarens tid i anspråk en liten stund,
men jag skall absolut hålla löftet att fatta
mig mycket kort.

Flera talare har ju snuddat vid reservation
nr 1, och då den bygger på en
motion som jag avlämnat här i kammaren
vill jag yrka bifall till denna reservation
av herrar Haeggblom och Hedin.

Därutöver vill jag bara rätta ett litet
missförstånd av herr Nilsson. Han yttrade
att ett bifall till denna reservation
skulle leda till att även jordbrukare,
som har betydande inkomster från annat
håll, finge del av skördeskadehjälpen.
Det är tydligt utsagt i reservationen
och ännu tydligare i motionen, att
vi inte liar avsett någonting sådant.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1.

Herr JONASSON (ep):

Hem talman! Jag vill bara till herr
Sveningsson säga, att om man har 20
miljoner kronor att dela, så har man
inte mer än 20 miljoner att dela. Om man
då i en första etapp delar ut 15 miljoner
kronor i bidrag som utgår generellt
och sedan låter de människor som har
det sämst ställt dela på återstoden, så
har väl ändå icke dessa senare fått den
hjälp som de behöver. Därför kan vi
icke biträda ett sådant förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande envar av punkterna
A 1, A II och A III av utskottets i före -

varande utlåtande gjorda hemställan, vidare
särskilt rörande punkterna A IV,
A V, och B samt slutligen särskilt i fråga
om vardera av punkterna C och D.

Med avseende å punkten A I, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats 1 :o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o), av herr Sveningsson, att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den av herrar Haeggblom och Hedin vid
utlåtandet avgivna reservationen; samt
3:o), av herr Jonasson, att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av honom m. fl. vid utlåtandet
anförda reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det av
honom framställda yrkandet, uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstning,sproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
punkten A I, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Jonasson m. fl.
vid utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 106;

Nej — 17.

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

109

Om tillgodoseende inom socialpolitiken av eftersatta gruppers behov

Därjämte hade 11 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten A II hemställt.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten A
III framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Nord m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Jonasson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
punkten A III, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Nord m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jonasson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 72;

Nej — 60.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På gjord proposition bifölls härefter
vad utskottet i punkterna A IV, A V och
B hemställt.

I fråga om punkten C, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet i denna punkt hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Nilsson,
Ferdinand, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle hemställa om proposition
till innevarande års riksdag avseende
att till låntagare med statliga garantilån
på grund av skördeskador måtte
utgå ränteeftergift — i likhet med
vad som gällde vissa byggnadskrediter
— med två procent, varigenom den effektiva
låneräntan på dessa lån till av
skördeskador drabbade nedbringades
till cirka fyra procent samt att i ifrågavarande
proposition skulle upptagas förslag
om härför erforderligt anslag.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Nilsson, Ferdinand, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8
punkten C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bifalles det under överläggningen
av herr Ferdinand Nilsson
framställda yrkandet.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten D hemställt.

Om tillgodoseende inom socialpolitiken
av eftersatta gruppers behov

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
väckta motioner om tillgodoseende in -

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Om tillgodoseende inom socialpolitiken av eftersatta gruppers behov
om socialpolitiken av eftersatta grup- större utsträckning än tidigare. Som eu
pers behov. tredje faktor kan nämnas att den pro 1

de likalydande, till allmänna bered- §ressiva beskattningen inte har den inningsutskottet
hänvisade motionerna I: komstutjämnande effekt i vårt land med

538, av herr Sundin, och II: 629, av herr M. arbetsmarknad som ett rent sifferAntonsson,
hade hemställts, att riksda- mässigt bedömande kan ge anledning att
gen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte tr0‘

begära, att vid pågående socialpolitiska ,Pe* ar m£d den bakgrunden jag har
prövning jämväl måtte göras en skynd- stäht några trågor i motionen. Vilken
sam angelägenhetsgradering i fråga om e^ekt bär bostadspolitiken haft i dessa
såväl reformering av nuvarande social- avseenden? Vilken effekt får den allpolitik
som nya reformönskemål med manna tilläggspensioneringen? Vad behänsyn
till lägre inkomstgruppers och tyder arbetslöshetsförsäkringen och
andra eftersatta gruppers behov. sjukförsäkringen för de enskilda indivi dernas

ekonomi inom skilda inkomstUtskottet
hade i det nu ifrågavarande grupper o. s. v.? Jag tror att denna ut utlåtandet

på anförda skäl hemställt, att veckling tyvärr inte har varit till de

de likalydande motionerna I: 538 och II: lägre inkomstgruppernas odelade för629
icke måtte föranleda någon riksda- mån. Detta måste självfallet uppmärkgens
åtgärd. sammas vid de politiska avgörandena,

t. ex. vid utformningen av skattesystem
Herr SUNDIN (ep): och socialpolitik. Men för att få den

Herr talman! När jag i den till synes rätta utformningen, måste det finnas ett

och hörbart ännu långt ifrån avskaffa- konkret sakunderlag. Jag har velat ha

de första kammaren efter en mycket en undersökning i detta syfte i den mohård
arbetsdag tar mig mod att gå upp tion som jag har väckt. Utskottet har i
i talarstolen, sker det med vår värdera- sitt utlåtande utgått från att den socialde
talmans medgivande under förutsätt- politiska kommittén även skall lösa de
ning att jag inte använder mer än två frågorna, och i anledning av detta skall
minuter. Det skall jag, värderade talman, jag inte heller ställa något yrkande, men
även försöka att hålla. vid en angelägenhetsgradering kan ju

I egenskap av motionär i denna fråga olika meningar göra sig gällande, och
vill jag bara anföra några korta syn- jag vill därför framhålla min mening,
punkter. Då vi med anledning av en Låginkomstgrupperna måste särskilt
annan motion från centerpartiet senare uppmärksammas. Framför allt måste
får tillfälle att diskutera de handikappa- hänsyn tagas till försörjningsbördan. Fade
gruppernas problem, skall jag nu helt miljeskyddet måste utbyggas genom högoch
hållet gå förbi dem. re barntillägg och dylikt. Det är en god

Låt mig då först konstatera att vi väl grundtrygghet per konsumtionsenhet
alla är eniga om principen, att den nu- som måste vara riktmärket,
varande folkpensionen så småningom Herr talman! Med detta vill jag sluta
skall stiga i takt med produktionssteg- och för att rationalisera det hela skall
ringen. Men det måste också konstateras jag be att få yrka bifall till utskottets
att stora grupper — det gäller både full- hemställan,
ständiga och ofullständiga barnfamiljer

— tillförsäkras en standard, när ett in- Efter härmed slutad överläggning bikomstbortfall
inträder, som är lägre än fölls vad utskottet i förevarande utlåden
folkpensionärerna har. Därtill har i tande hemställt.

fråga om finansieringen, både i fråga -

om skatter och annat, en förskjutning Föredrogos ånyo allmänna beredägt
rum under senare tid. Man har vid ningsutskottets utlåtanden:
uttaget av erforderliga medel trängt ner nr 5, i anledning av väckta motioner
i de s. k. basinkomsterna i betydligt om viss ändring av bestämmelserna an -

Onsdagen den 8 mars 1961

Nr 9

111

Interpellation ang. Järvafältets framtida användning

gående kostnadsfritt tillhandahållande
av Svensk författningssamling; samt
nr 6, i anledning av väckta motioner
om rätt att tillgodoräkna betyg och examen
från vissa skolor i Indien.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 82, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa stödåtgärder
i anledning av skadorna å 1960 års
skörd jämte i ämnet väckta motioner.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 8 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

63, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.; och

nr 65, angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Interpellation ang. Järvafältets framtida
användning

Herr JANSSON (s) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Vid tisdagens plena besvarade
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
en interpellation i
andra kammaren angående Järvafältets
framtida användning.

Av statsrådets svar framgick emellertid
inte, i vilken utsträckning mark för
bostadsändamål skall kunna ställas till
förfogande i områden strax norr om
Stockholms stad, vilka i tidigare översiktsplaner
avsetts för dessa ändamål.

Vad jag närmast åsyftar — och vad
som inte framgick av svaret — är möjligheterna
att få disponera den mark
som borde kunna frigöras genom att
infanteriets kadettskola flyttats och att

arméns intendenturförråd blir förlagt till
annan ort. Av stort intresse är också att
få klarlagt de närmaste planerna för den
nu helt frilagda marken vid det s. k.
kapplöpningsfältet i Ulriksdal.

Värdet av att få möjligheter att bebygga
dessa områden framgår bl. a. av deras
belägenhet intill Uppsalabanan och riksväg
13, som innebär att kommunikationsfrågorna
redan är lösta. Inom dessa områden
beräknas bostäder kunna färdigställas
för cirka 10 000 personer.

Solna stad har genom skrivelse till
Kungl. Maj:t den 25 september 1958 begärt
att få förvärva den s. k. kapplöpningsbanan
vid Ulriksdal. Stadens framställning
har sedermera varit föremål
för yttranden bl. a. av fortifikationsförvaltningen,
som anfört att försvarets fastighetsnämnd
i sitt utlåtande den 26
juni 1958 räknat med att området skulle
försäljas, sedan Kapplöpningssällskapets
arrende utlöpt. I generalplanen för Solna
stad har området också beräknats för
bostadsbebyggelse och centrumbildning.
Fortfikationsförvaltningen har i ett yttrande
till Kungl. Maj:t den 16 maj 1960
icke avvisat irågan om försäljning av
kapplöpningsbanan för bostadsändamål,
men föreslagit, att försvarets fastighetsnämnd
skulle göra ytterligare utredningar,
sedan chefen för armén förutsatt för
en försäljning att vissa åtgärder för den
militära trafiken iakttages.

Frågan har sedermera varit föremål
för prövning inom byggnadsstyrelsen,
som ifrågasatt att området helt skulle
nyttjas för olika statliga byggnadsändamål.

Redan vid tiden för Solna stads framställning
om förvärv av området hade
vissa kontakter tagits med fortfikationsförvaltningen
och arrendatorerna, varvid
staden gavs tillfälle att utföra grundundersökningar
och planskisser för området.
Skulle nu området icke få nyttjas
för bostadsändamål, kommer Solnas
behov av mark att väsentligt beskäras,
vilket skulle vara till skada, eftersom
området har ett för bostadsändamål särskilt
lämpligt läge med utmärkta trafikförbindelser.

Jag får därför till herr statsrådet

112

Nr 9

Onsdagen den 8 mars 1961

Interpellation ang. Järvafältets framtida användning

och chefen för försvarsdepartementet
framställa frågan om den framtida användningen
av Järvafältet kommer att
innebära att den s. k. kapplöpningsbanan
i Ulriksdal jämte områdena för kadettskolan
och arméns intendenturförråd
därstädes snarast kan ställas till förfogande
för uppförande av bostäder och
jämförliga anläggningar.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Berg, Gunnar, m. fl. undertecknad motion,
nr 563, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 50, angående reglering
av priserna på fisk under budgetåret
1961/62.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.48.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

ei03n