Nr 9 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9 ANDRA KAMMAREN 1970

3—6 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 3 mars

Sid.

Svar på interpellation av

herr Holmberg (m) ang. de s. k. paritetslånen för bostadsbyggande 5
Meddelande om enkla frågor av:

herr Clarkson (m) ang. åtgärder med anledning av elkraftssituationen
.................................................. 8

herr Persson i Heden (ep) ang. beviljande av lån med anledning av

stormskador på skog ..................................... 8

herr Wikner (s) ang. förekomsten av vildren vid älg- och småviltjakt 8
herr Nilsson i Bästekille (m) ang. beskattningen av ränta på kapital 8

Onsdagen den 4 mars

Meddelande ang. besök på Kungl. Teatern....................... 8

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Demokratiska Folkrepubliken
Korea........................................... 9

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Republiken Sydviet nams

provisoriska revolutionära regering ...................... 10

ökad decentralisering till länsorgan av den statliga förvaltningen .... 13

Ett handlingsprogram för näringspolitiken ....................... 16

Skattemotsvarigheten för postbanken........................... 30

Representation för riksdagen vid bolagsstämmor i statliga företag .... 33

Användande av riksbankens vinst för år 1969...................... 37

Åtgärder för att stärka konsumenternas ställning.................. 39

Straffbestämmelserna för onykterhet till sjöss.................... 40

Allmän arbetstidslag.......................................... 43

Avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall 63
De s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna i tilläggspensioneringen .... 70

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 9

Nr 9

Innehål]

Sid.

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare ...... 72

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd, m. m................. 77

Meddelande ang. nästa veckas sammanträden.................... 81

Reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap ................ 81

Meddelande ang. dagens plenum ............................... 89

Upphävande av affärstidslagen................................. 89

Förbud mot vissa spelautomater ............................... 93

Slopande av excellenstiteln för stats- och utrikesministrarna........ 96

Åtgärder för att stimulera till gåvor för religiösa m. fl. ändamål..... 99

Interpellationer av:

herr Jonasson (ep) ang. lokaliseringspolitiska åtgärder i Fryksdalen 99
herr Werner (m) ang. lönesättningen m. m. för personer med arkivarbete
.................................................. 100

Utsträckt motionstid ....................... 102

Meddelande om enkla frågor av:

herr Glimnér (ep) ang. ändringar i pastoratsindelningen........... 102

herr Carlshamre (m) ang. bestridandet av kostnader för sammanställning
av material till riksdagsledamots memoarer ........... 102

herr Strömberg (fp) ang. tidpunkten för framläggande av ändrade

regler rörande statsbidrag inom skolväsendet ................ 102

herr Jonasson (ep) ang. omprövning av domar i faderskapsmål

m. m.................................................... 102

herr Sjöholm (fp) ang. kommunikationen mellan taxeringsmyndighet

och åklagarmyndighet vid misstanke om skattefusk........... 102

herr Josefson i Arrie (ep) ang. bevakningen av bagage vid flygplats 102

Torsdagen den 5 mars

Svar på frågor av:

herr Werner (m) ang. fördelningen av utvecklingsbiståndet till

Sudan .................................................. 103

herr Johansson i Växjö (ep) ang. militära uppvisningsövningar ---- 104

fru Frsenkel (fp) ang. förbud mot import av skinn från sällsynta

kattdjur ................................................ 105

herr Tobé (fp) ang. åtgärder mot propaganda från statliga elföretag

för ökad elkraftkonsumtion................................ 106

fru Sundberg (m) ang. tidpunkten för uttag av elkraft från statliga

kärnkraftverk............................................ 107

herr Tobé (fp) ang. prövningen enligt miljöskyddslagen före beslut

om byggande av kärnkraftverk.............................. 110

herr Ahlmark (fp) ang. åtgärder för att hindra sabotage mot trafikflygplan
................................................. in

Innehåll

Nr 9

Sid.

herr Nordstrandh (m) ang. effektivisering av trafikledningen vid
flygplatser, och herr Antby (fp) ang. säkerhetstjänsten vid flygplatser
.................................................. 114

Svar på interpellation av herr Werner (m) ang. komplettering av 1968

års beredning om stat och kyrka, m. m........................ 117

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille (m) ang. vissa åtgärder för att trygga de

svenska yrkesfiskarnas rättigheter.......................... 124

herr Andersson i Örebro (fp) ang. tidpunkten för tillsättande av utredning
om stöd till den svensk-amerikanska pressen i Nordamerika
................... 124

herr Magnusson i Borås (m) ang. beviljandet av lån med anledning

av stormskador på skog................................... 124

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. lokaliseringen av militära förband till

avfolkningshotade områden................................ 124

fröken Wetterström (m) ang. revision av naturvårdslagen i vad gäller
strandskyddet ........................................ 124

Fredagen den 6 mars

Meddelande ang. val av ombud och suppleanter i Europarådets rådgivande
församling ......................................... 125

Interpellation av herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. effektivisering

av skattekontrollen ......................................... 125

Meddelande om enkel fråga av herr Antby (fp) ang. åtgärder mot
insekters skadegörelse i stormfälld skog ....................... 128

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 4 mars

Utrikesutskottets utlåtande nr 2, om upprättande av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska Folkrepubliken Korea............ 9

— nr 3, om upprättande av diplomatiska förbindelser med Republiken

Sydvietnams provisoriska revolutionära regering............... 10

Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde................................ 13

— nr 30, om ökad decentralisering till länsorgan av den statliga förvaltningen
................................................ 13

— memorial nr 31, ang. överlämnande till utrikesutskottet av viss del

av två till statsutskottet hänvisade likalydande motioner........ 15.

Nr 9

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 14, ang. ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370).....................................

Bankoutskottets utlåtande nr 10, om ett handlingsprogram för näringspolitiken
..................................................

— nr 11, ang. skattemotsvarigheten förpostbanken ...............

— nr 12, om representation för riksdagen vid bolagsstämmor i statliga
företag ...............................................

— nr 13, om utrednings-och kansliresurser åt riksdagens representanter
vid bolagsstämma i Statsföretag AB.......................

— memorial nr 14, om användande av riksbankens vinst för år 1969

Första lagutskottets utlåtande nr 6, dels om åtgärder för att stärka konsumenternas
ställning, dels ock ang. konsumentupplysning.......

— nr 7, ang. straffbestämmelserna för onykterhet till sjöss..........

— nr 8, om värdesäkring av trafiklivräntor, m. ...................

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. allmän arbetstidslag, m. m. ...

_ nr 2, om avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension
i vissa fall.........................................

— nr 3, om de s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna i tilläggspensioneringen
...............................................

— nr 4, om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare
...................................................

— nr 5, om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd, m. m........

— nr 6, ang. reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap ......

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om upphävande av affärstidslagen

— nr 2, om provisoriskt körkort................................

— nr 3, ang. ändring i förordningen om bekämpande av salmonella infektion

hos djur m. .....................................

— nr 4, om obligatorisk reflexanordning för gående, m. m...........

— nr 5, om förbud mot visså spelautomater ......................

— nr 6, om tidsbegränsning av körkort .........................

— nr 7, om möjlighet att delegera beslut enligt naturvårdslagen till

kommunalt organ .........................................

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om slopande av excellenstiteln
för stats- och utrikesministrarna....................

— nr 2, om åtgärder för att stimulera till gåvor för religiösa m. fl.

ändamål ...........................................

— nr 3, om prenumeration på dagstidningar inom statliga institutioner
....................................................

40
43
43

Tisdagen den 3 mars 1970

Nr 9

Tisdagen den 3 mars

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 20 nästlidne
februari.

§ 2

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herrar Johansson i Skärstad
och Johansson i Norrköping enligt till
kammaren inkomna läkarintyg vore
sjukskrivna, herr Johansson i Skärstad
under tiden den 16 nästlidne februari—
den 20 innevarande mars och herr Johansson
i Norrköping, som vid kammarens
sammanträde den 17 februari beviljats
ledighet på grund av sjukdom
under tiden den 17 februari—den 2
mars, under tiden den 3—den 16 mars.

Herrar Johansson i Skärstad och Johansson
i Norrköping beviljades erforderlig
ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 3

Svar på interpellation ang. de s.k paritetslånen
för bostadsbyggande

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har
frågat mig om jag är beredd att lämna
en ingående redogörelse för i vilken
omfattning statens fordran sedan de
s. k. paritetslånen infördes stigit i kapital,
ränta och ränta på ränta på allmännyttig,
kooperativ respektive enskild
bostadsproduktion.

Jag har från bostadsstyrelsen låtit inhämta
de uppgifter interpellanten frågat
om.

Bostadslån för vilka räntebetalning
och amortering omfördelas i tiden —
s. k. paritetslån — har under tiden den
1 januari 1968—31 december 1969 utbetalats
till ett sammanlagt belopp av
1 027 miljoner kronor. Dessa paritetslån
ökade genom omfördelningen i tiden
med sammanlagt 30 miljoner kronor
till 1 057 miljoner kronor under
samma tid. Det kan också uttryckas så
att låntagarnas ursprungliga skuld till
staten ökat med 30 miljoner kronor, vilket
motsvarar 3 procent av den ursprungliga
låneskulden. Av skuldökningen
hänför sig ca 4 miljoner kronor
till kontantutbetalningar för att tiicka
kostnader för ränta och amortering på
bottenlån och fördjupat statslån. Återstoden
av skuldökningen, ca 26 miljoner
kronor, avser ränta på det statliga
bostadslånet jämte ränta på den totala
skuldökningen.

Statens fordran på allmännyttiga,
kooperativa och enskilda låntagare
fram till den 31 december 1969 fördelar
sig enligt följande.

Statens fordran på allmännyttiga låntagare
ökade med ca 18 miljoner kronor
fram till årsskiftet 1969—1970, varav
ca 15 miljoner kronor utgör uppskjuten
ränta på statslånet, ökningen för
kooperativa låntagare är ca 7 miljoner
kronor varav uppskjuten ränta ca 6
miljoner kronor. Motsvarande belopp
för enskilda låntagare är 6 miljoner
kronor respektive 3,5 miljoner kronor.
Av beloppen för enskilda låntagare hänför
sig huvuddelen till småhus, nämligen
5 miljoner kronor respektive 3 miljoner
kronor.

Nr 9

Tisdagen den 3 mars 1970

Svar på interpellation ang. de s. k. paritetslånen för bostadsbyggande

I samband med beslutet om paritetslånesystemet
gjordes en del exemplifieringar
av hur systemet skulle komma
att verka. Utvecklingen därefter främst
i fråga om räntenivå och byggnadskostnader
har avvikit från vad som då antogs.
I årets statsverksproposition
(prop. 1970:1, bil. 13, s. 220) framhöll
jag att hittillsvarande utveckling, om
den består någon längre tid, kan leda
till betydligt större skuldökningar och
längre amorteringstider än som kan accepteras.
Som jag samtidigt förutskickade
kommer bedömningar av dessa
frågor att göras i särskild ordning. .lag
har därför efter bemyndigande av
Kungl. Maj:t tillkallat en sakkunnig för
att utreda dessa och vissa andra frågor
som har samband med paritetslånesystemet.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för svaret på frågan om
paritetslånen.

Av den lämnade redovisningen framgår
att på två år något över 1 000 miljoner
kronor har utbetalats i paritetslån,
men på samma gång har den ursprungliga
skuldbördan ökat med inte mindre
än 30 miljoner kronor. Detta skulle
kunna ge anledning till åtskilliga frågor.

Om man utgår från en normal förväntad
förräntning borde ju under denna
tid ca 40 miljoner också ha influtit
till staten. I stället har skuldbördan ökat
med 30 miljoner. Man kan alltså i och
för sig tolka siffrorna som en nettoförsämring
på ca 70 miljoner kronor. Frågan
är då å ena sidan fortfarande öppen
hur siffrorna står sig i förhållande till
det man utgått från beträffande skulden.
Hur mycket har man räknat med
att skuldbördan skulle öka under denna
tid? Å andra sidan måste konstateras
att det är ganska ogörligt att på
grundval av de kortfattade statistiska
uppgifter som inrikesministern lämnat

dra upp en längre diskussion om hur
paritetslånen fungerat. I och för sig
skulle det finnas skäl för en sådan diskussion,
men inrikesministern avslutar
ju sitt svar med att peka på att han —
för övrigt så sent som i fredags — tillkallat
en sakkunnig just för att utreda
dessa problem. Detta gör att en mera
ingående diskussion kan få anstå till
dess att utredningen är färdig.

Jag vill emellertid understryka att
den sakkunniges utredning bör kunna
leda till att paritetslånesystemet i framtiden
kan ersättas med ett annat system.
Redan nu har vi ju — helt vid sidan
av dessa siffror — i fråga om intresset
hos de enskilda att riskera kapital i
fastigheter kunnat konstatera att osäkerheten
om möjligheterna att förränta
fastighetskapitalet gör att alltför många
ställer sig negativa till finansiering med
paritetslån. Det kan — och det tror jag
att inrikesministern är ense med mig
om — inte begäras att enskilda människor
skall använda sig av ett system
som ger negativ förräntning på eget insatt
eller lånat kapital. Det leder ju till
katastrof eller till likvidation. Därtill
kommer de mycket stora svårigheter
som är förbundna med redovisningen
av lånet.

Jag kan nämna att det inom Föreningen
Auktoriserade revisorer gjorts
en utredning enligt vilken ett antal företag,
bl. a. allmännyttiga bostadsföretag,
i själva verket skulle kunna bli tvungna
alt likvidera, om en formell korrekt redovisning
genomfördes.

Det var alltså på tiden, herr inrikesminister,
att en sakkunnig tillsattes. Jag
hoppas att han arbetar snabbt och redovisar
resultatet redan innevarande
år samt att undersökningen utförs i
samarbete med enskild och allmännyttig
fastighetsförvaltning.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Holmberg ställde
frågan hur mycket pengar som skulle

Tisdagen den 3 mars 1970

Nr 9

Svar på interpellation ang. de s. k. paritetslånen för bostadsbyggande

ha influtit om utvecklingen varit en annan.
Jag skulle anta, herr Holmberg,
att det belopp på 30 miljoner som jag
angav då skulle ha influtit i räntor i
stället för att — som nu varit fallet —
skulden ökat. Det belopp jag angivit
motsvarar alltså räntan på statslånen.

Även om jag gör herr Holmberg besviken
bör jag kanske säga att jag faktiskt
inte utgått från att detta system
skulle raseras. Men väl bygger direktiven
på att enskildheter i systemet skall
ses över och att förslag skall framläggas
till ändringar som kan vara påkallade.
Skillnaden är måhända inte stor, ty så
sent som i fjol förstod jag att man i herr
Holmbergs eget parti hade den uppfattningen
att det vore lämpligt att vänta
någon tid. Man säger nämligen i en motion
i frågan: »Vår kritik mot det införda
systemet kvarstår alltjämt. Vi anser
det dock vara rimligt att systemet
får prövas ytterligare någon tid — inte
minst för att motverka ryckighet i bostadsbyggandets
planering.»

Jag har kanske också anledning att
understryka att även om vi hade haft en
annan form för att stödja bostadsbyggandet
är det alldeles uppenbart att vi
hade fått lov att vidkännas ökade kostnader
i ett läge, där räntan har stigit
så kraftigt som den gjort nu, såvida vi
inte skulle ha accepterat en betydande
höjning av hyrorna för dem som skall
flytta in i lägenheterna. Jag ber herr
Holmberg observera att systemet alltså
har ett klart socialt inslag. Den synpunkten
är jag ingalunda beredd att utdöma
på detta stadium.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande propositioner:

nr 28, med förslag till kungörelse om
handel med preventivmedel,

nr 30, med förslag till lag om utlämning
till Danmark, Finland, Island el -

ler Norge för verkställighet av beslut
om vård eller behandling, in. m., och

nr 48, med förslag till lag om tillfällig
vattenreglering under år 1970.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
följande å bordet vilande berättelser
från riksdagens revisorer,
nämligen:

över verkställd granskning av riksbankens
tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1969; samt

över verkställd granskning av riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och
förvaltning under budgetåret 1968/69.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtanden nr 2 och 3,
statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 3, 30 och 31, bevillningsutskottets
betänkande nr 14, bankoutskottets utlåtanden
och memorial nr 10—14, första
lagutskottets utlåtanden nr 6—8, andra
lagutskottets utlåtanden nr 1—6, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 1—7 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 1—3.

§ 7

Föredrogs den av herr Hermansson
(vpk) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena angående upprättande
av diplomatiska förbindelser med vissa
stater.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 25, angående musik- och dansutbildning
m. in.,

nr 41, angående stimulansåtgärder för
textil- och konfektionsindustrierna samt

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

den manuellt arbetande glasindustrin,
samt

nr 42, med förslag till lag om ändring
i sjukvårdslagen (1962: 242).

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Anmäldes följande motioner:
nr 1159, av fru Ryding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
29, med förslag till sjöarbetstidslag,
nr 1160, av herr Hedin m.fl., i anledning
av Kung. Maj:ts proposition nr

32, med förslag till lag om ändring i lagen
(1938:274) om rätt till jakt m. m.,

nr 1161, av herr Lundberg, likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 32,

nr 1162, av herr Löfgren m.fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr

33, med förslag till lag om reglering av
förbrukningen av elektrisk kraft, och

nr 1163, av herr Magnusson i Borås
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 33.

Dessa motioner bordlädes.

i 10

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Clarkson (m), till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet
angående åtgärder med anledning
av elkraftssituationen,

herr Persson i Heden (ep), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beviljande av lån med
anledning av stormskador på skog,
herr Wikner (s), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående förekomsten av vildren vid
älg- och småviltjakt, samt

herr Nilsson i Bästekille (m), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående beskattningen av ränta
på kapital.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 4 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 24
nästlidne februari.

§ 2

Meddelande ang. besök på Kungl.
Teatern

Herr TALMANNEN yttrade:

Kungl. Teatern anordnar tisdagen

den 17 mars 1970 en föreställning av
baletten Romeo och Julia för riksdagens
ledamöter m. fl. inbjudna. Föreställningen
börjar kl. 19.30. Under pauserna
inbjudes samtliga deltagare att intaga
förfriskningar i teaterns olika publika
utrymmen.

De som så önskar är välkomna att
medföra en gäst.

Teckningslistor, som indrages fredagen
den 6 mars, finnes utlagda i kapprwnw*et.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Upprättande av diplomatiska förbindelser

§ 3

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 25, angående musikoch
dansutbildning m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
å bordet vilande proposition nr 41, angående
stimulansåtgärder för textil- och
konfektionsindustrierna samt den manuellt
arbetande glasindustrin, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg exportfrämjande
åtgärder och utbildningsstöd,
till statsutskottet och i övrigt till bankoutskottet.

Vidare föredrogs och hänvisades till
lagutskott Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 42, med förslag
till lag om ändring i sjukvårdslagen
(1962: 242).

§4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 1159—1163.

§ 5

Upprättande av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska Folkrepubliken
Korea

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motioner om upprättande
av diplomatiska förbindelser
med Demokratiska Folkrepubliken Korea.

Till utrikesutskottet hade hänvisats
två likalydande motioner, I: 328 av herr
Werner och II: 360 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställdes, att riksdagen
måtte i skrivelse till regeringen anhålla
att denna toge initiativ för afl
upprätta diplomatiska förbindelser med
Demokratiska Folkrepubliken Korea.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:328 och
II: 360.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

med Demokratiska Folkrepubliken Korea

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I årets utlåtande över
vår motion — som denna gång har nr
11:360 — om upprättande av diplomatiska
förbindelser med Demokratiska
Folkrepubliken Korea konstaterar utrikesutskottet
kort och gott att ingenting
har inträffat som motiverar en omprövning
av det beslut som riksdagen
fattade i december förra året. Utskottet
avstyrker därför motionen, vilket också
skedde med motsvarande motion i
fjol.

Det kan vara riktigt att ingenting har
förekommit av mer uppmärksammad
karaktär beträffande Nordkorea sedan
i december månad förra året. Vad som
har inträffat, herr talman, daterar sig
till flera år tillbaka; detta erkände också
utrikesutskottets talesman under förra
årets debatt. Jag avser exempelvis
uppsvinget i Nordkorea, stabiliteten där

o. s. v. Nordkorea har undan för undan
utvecklats till en suverän stat, som
redan för länge sedan borde ha erkänts
av det neutrala och alliansfria Sverige.

Hela argumenteringen från förra
året, som utskottet nu hänvisar till,
grundar utskottet på sin uppfattning
att Sverige haft ett FN-uppdrag att ingå
i övervakningskommissionen och att
vi därför inte kunde ändra vårt lands
status, som det heter. Herr Alemyr sade
på utskottets vägnar att det var ett
uttryck för vår neutralitet att »nu icke
ändra den status vi hade när uppdraget
gavs oss av Förenta Nationerna att
ingå i övervakningskommissionen i
Korea». Men då måste jag fråga — och
jag vore tacksam för att få besked på
denna fråga. Enligt stilleståndsavtalet
1953 deltar Sverige i övervakningskommissionen,
men år 1957 — alltså åtskilliga
år senare — erkände vi Sydkorea
genom att rösta för dess inträde i Förenta
Nationerna, och detta innebar en
helomvändning jämfört med röstningen
tidigare år. Det gick således bra för
Sverige som neutral stat att visavi Sydkorea
ändra status 1957, trots att Syd -

10 Nr 9 Onsdagen den 4 mars 1970

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Republiken Sydvietnams provisoriska

revolutionära regering

korea är en fallfärdig polisstat och inte
kan vara mera representativ än den
framgångsrika folkrepubliken i Nordkorea.

På denna viktiga punkt är alltså utrikesutskottets
argumentering falsk och
felaktig. Det är inte på något sätt bevisat
att vårt uppdrag i övervakningskommissionen
skulle äventyras, om Sverige
i dag erkände Nordkorea. Tvärtom
är det mycket rimligt att anta att det
skulle bli lättare för oss att fullgöra
denna uppgift om vi intog samma ställning
gentemot de båda stater längs
vilkas gemensamma gräns vi nu fullgör
vissa internationella uppdrag. Vår
ställning skulle underlättas om Sverige
i detta avseende följde vad den neutrala
och alliansfria utrikespolitiken
bjuder, nämligen att behandla Sydkorea
och Nordkorea på ett likvärdigt
sätt. Det är ju barockt att påstå att vi
skulle ändra status, om vi erkände
Nordkorea i dag, mot bakgrunden av att
vi faktiskt erkände Sydkorea flera år
efter det att vi erhållit FN:s uppdrag att
ingå i övervakningskommissionen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionsparet I: 328 och II: 360.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Det fördes här i riksdagen
för några månader sedan en
ganska lång och utförlig debatt i detta
ärende. Jag ser ingen anledning att i
dag ta upp en förnyad debatt.

Med hänvisning till vad utrikesutskottet
skrivit i sitt utlåtande nr 2 yrkar
jag bifall till utskottets hemställan.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag beklagar att herr
Alemvr inte kan svara på min fråga
i dag utan måste ha betänketid. Det
kan emellertid vara förståeligt bl. a.
med hänsyn till att det kanske inte är
så lätt för herr Alemyr att klargöra de
aktuella årtalen. Jag hoppas emellertid
att jag kan få ett korrekt svar på frå -

gan varför fjolårets felaktiga argumentering
åberopas av utskottet även i år.
Jag kan inte förstå annat än att det
måste vara något annat som ligger bakom
utskottets inställning än vad som
anförts både i fjol och i år som argument
för att vi inte skall erkänna
Nordkorea.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 328
och II: 360; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 6

Upprättande av diplomatiska förbindelser
med Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner om upprättande
av diplomatiska förbindelser
med Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering.

Till utrikesutskottet hade hänvisats
två likalydande motioner, 1:1 av herr
Werner och II: 1 av herr Hermansson
m. fl., vari hemställdes,

att riksdagen måtte i skrivelse till regeringen
begära att denna skulle ta
omedelbart initiativ för att upprätta
diplomatiska förbindelser med Republiken
Sydvietnams provisoriska revolutionära
regering.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:1 och 11:1.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Även med anledning av
vårt motionspar 1:1 och 11:1 skriver

Onsdagen den 4 mars 1970 Nr 9

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering

utrikesutskottet i år att inget har inträffat
sedan hösten 1969, som skulle
motivera en omprövning av det beslut
vilket riksdagen då fattade och vilket
innebär att vårt yrkande om erkännande
av Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering avslogs.

Utskottet har emellertid varken i år
eller i fjol ställt frågorna på ett korrekt
sätt, trots att herr Alemyr under debatten
i december månad på utskottets
vägnar påstod att Sverige försöker att
se sakligt på detta problem.

Herr talman! Händelser här i Stockholm
denna vecka visar något annat.
Saigonjuntan har tillåtits öppna ett informationskontor,
vilket den också
gjort. Detta är en öppen provokation
mot den helt kompakta opinionen som
finns här i Sverige gentemot denna
junta som USA skjuter framför sig för
att söka dölja sin roll som angripare
av Vietnams självständighet. Den svenska
regeringen får ta på sig ansvaret
för att Saigonjuntan erhållit möjlighet
att komma hit. Saigonjuntans administration
kan inte karakteriseras som
något annat än en marionett för de
amerikanska angriparna och den amerikanska
armén. Det måste betecknas
som en grov och medveten lögn när
juntan säger sig företräda folket i Sydvietnam.

Den svenska regeringen underlåter
att uppfylla sin plikt mot folket i Vietnam
genom att här släppa in Saigonjuntans
representanter, som inte företräder
det vietnamesiska folket.

Nej, folket i Svdvietnam företräds av
den provisoriska revolutionära regeringen,
som Sverige — i konsekvens
med vårt handlande beträffande regeringen
i Hanoi — omedelbart måste erkänna
och uppta diplomatiska förbindelser
med.

Fyra femtedelar av Sydvietnam har
nu befriats och kontrolleras av den provisoriska
revolutionära regeringen. I de
befriade områdena bor mer än 11 mil -

joner invånare. Folkets revolutionära
makt har upprättats i 41 provinser och
städer, 150 distrikt och 1 300 byar av
sammanlagt 1 600 sådana samhällen i
Sydvietnam.

Det råder alltså inget tvivel om att
denna regering uppfyller de villkor
som vår regering i allmänhet brukar
lölja i erkännandefrågor. Det är därför
inte en dag för tidigt att den svenska
regeringen också upprättar diplomatiska
förbindelser med Republiken Sydvietnams
provisoriska revolutionära
regering och i konsekvens därmed samtidigt
tar under allvarligt övervägande
att tiden är mogen att helt bryta med
Saigonjuntan.

Herr talman! Med vad jag har sagt
ber jag att få yrka bifall till motionerna
1: 1 och II: 1.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Fru Ryding glömmer
uppenbarligen att vi lever i en demokrati
med full yttrandefrihet. Både FNL
och Saigonjuntan har del i denna frihet.

Herr talman! Utöver detta har jag
ingenting att tillägga, utan hänvisar till
vad utrikesutskottet anförde i december
månad då vi senast debatterade detta
ämne. Under de månader som sedan
gått har inte något inträffat som ger
riksdagen anledning att ändra sitt ställningstagande.

Jag hemställer därför om bifall till
utrikesutskottets förslag i dess utlåtande
nr 3.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag tycker att herr Alemyr
uppträdde precis lika svagt nu som
när vi behandlade det föregående ärendet.
Jag vet mycket väl att vi lever i
en s. k. demokrati med yttrandefrihet.
Jag förstår vart herr Alemyr ville komma,
eftersom vi här har representanter
för Nordvietnam och för FNL. Men
dessa representanter företräder sitt

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Upprättande av diplomatiska förbindelser med Republiken Sydvietnams provisoriska
revolutionära regering

folk. Vilket motiv finns för att släppa
in personer som inte företräder något
annat än ockupanter?

Detta är den springande punkten.

Vidare förstår jag att herr Alemyr
inte vill gå in på någon polemik beträffande
den svenska regeringens ansvar
— eller flathet är kanske ett mera
adekvat begrepp i detta sammanhang
— för uppkomsten av sådana provokationer
som vi har fått bevittna. Jag vill
därför framhålla att det skulle vara
tacknämligt om den här frågan kunde
omprövas.

Det fanns i gårdagens press — också
i den socialdemokratiska — flera uttalanden
som jag tycker att utrikesutskottet
och herr Alemyr borde studera för
att rätt uppfatta dagens stämningar i
Sverige. Det enda korrekta handlandet
är att erkänna Republiken Sydvietnams
provisoriska revolutionära regering och
att bryta med Saigonjuntan.

Jag vidhåller därför mitt yrkande om
bifall till vår motion.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Om jag inte hörde alldeles
fel sade vänsterpartiet kommunisternas
talesman här att vi lever i en
»s. k. demokrati med yttrandefrihet».
Det var det mest avslöjande yttrandet
som jag hört från kommunistiskt håll
på länge. Där fanns också en klar indikation
om att man från det hållet vill
inskränka yttrandefriheten i detta land.
Det innebär också att fru Ryding tydligen
ställer sig bakom demonstrationerna
häromdagen mot Saigonjuntans kontor
och det sätt på vilket de genomfördes.

Jag är utomordentligt kritisk mot
Saigonjuntan, men jag vill på det skarpaste
protestera mot att någon i denna
kammare ställer sig upp och försvarar
det sätt, på vilket man vill förkväva
yttrandefriheten här i landet även om
det gäller åskådningar, med vilka vi
inte på något sätt kan sympatisera. Ar -

gumentationen skall inte utgöras av
stenkastning och våld, utan den skall
gå till på annat vis.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag förstår att herr Gustafson
i Göteborg kände sig chockad
när jag använde uttrycket en s. k. demokrati.
Och genast drog han slutsatsen
att jag skulle vilja inskränka yttrandefriheten.
Tvärtom, jag vill inte inskränka
den utan i stället utöka den
på ett sätt som herr Gustafson kanske
inte har tänkt sig.

Frågan om demokratins omfattning
och fördjupning är ett helt annat problemkomplex
än det vi nu diskuterar,
I vissa fall måste jag hävda att vi fortfarande
lever i en s. k. demokrati, eftersom
vi inte har den ekonomiska jämställdhet
som fordras för att få till stånd
en fullödig demokrati. Men en diskussion
om denna sak kan herr Gustafson
och jag föra en annan gång.

Herr Gustafson påstår helt frankt
från talarstolen att jag har ställt mig
bakom demonstrationerna och det sätt
på vilket dessa genomfördes. När yttrade
jag mig om detta med ett enda
ord?

Men jag ställer mig inte bakom regeringens
flathet att tillåta Saigonjuntan
att komma hit till Sverige och påstå
sig representera det vietnamesiska folket.
När Saigonjuntans män har mage
till att påstå detta, betecknar jag detta
som en provokation.

Det är denna sak debatten gäller och
inte mitt eventuella ställningstagande,
som har underordnad betydelse. Jag
tycker att herr Gustafson skall låta bli
att försöka tolka mina uppfattningar
tills jag själv sagt någonting.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Någon ytterligare diskussion
mellan fru Ryding och mig tror
jag inte är behövlig. Hennes uttalanden
har varit tillräckligt avslöjande.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

ökad decentralisering till länsorgan av den statliga förvaltningen

Fru Ryding säger nu att hon inte
ställer sig bakom det sätt, på vilket demonstrationerna
utfördes. Men jag har
inte hört att hon tagit avstånd från detta
sätt.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Låt mig bara tillägga
att den diskussionsteknik som fru Ryding
demonstrerar när hon talar om
den svenska regeringens flathet mot
Saigonjuntan etc. är ett uttryck för den
metod i den politiska debatten, som jag
räknar med att man från kommunistiskt
håll kommer att tillämpa under de följande
månaderna och som utgör ett led
i partiets förtvivlade kamp att till varje
pris komma över den magiska fyraprocentsgränsen.
Argumenten är av den natur
att det knappast finns anledning att
bemöta dem från andra kammarens talarstol.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Det var intressant att
höra att herr Alemyr i alla fall reflekterar
över en del av vad vi säger. Ännu
roligare hade det varit om han hade
reflekterat över vad vi motionerat om
och som han som utrikesutskottets talesman
avstyrker. Men därvidlag hade
han inte så mycket att säga, vilket jag
beklagar.

Jag vidhåller vad jag sade om regeringens
flathet att tillåta Saigonjuntans
män att komma hit. Jag är inte ensam
am detta synsätt; redan tidigare bad
jag herr Alemyr att han skulle gå ut
och fråga människorna om deras uppfattning.
Om han inte förstår detta, lever
han rätt avskild från det mesta.

Saken ligger till på det sätt som jag
framställt den, herr Gustafson i Göteborg.
Jag tycker inte själv om stenkastning,
men det är inte detta frågan
giiller. Här gäller det vem eller vilka
som representerar folket i Sydvietnam,
och det är någonting helt annat.

Jag tycker faktiskt att man skall kunna
hålla isär begreppen härvidlag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:1
och 11:1; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 7

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 9

Lades till handlingarna.

§ 8

Ökad decentralisering till länsorgan av
den statliga förvaltningen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
30, i anledning av motioner om ökad
decentralisering till länsorgan av den
.statliga förvaltningen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I detta ärende har herr
Stefanson i första kammaren och jag
i andra kammaren lagt fram ett motionspar,
1:691 och 11:809. I dessa motioner
har vi påpekat hur datatekniken
utvecklas alltmer. Man får informationer
om allt mellan himmel och jord
och man samlar dem i databanker av
olika slag. Även vid årets riksdag föreligger
det förslag som avser att utvidga
denna verksamhet. Man kan genom des -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ökad decentralisering till länsorgan av den statliga förvaltningen

sa databanker kombinera ekonomi, anläggningar,
arbetskraft och litet av varje,
och det frestar till att utnyttja datorerna
till deras yttersta. Särskilt är inrikes-
och finansdepartementen intresserade
av datatekniken.

Det är lätt att motivera att alla dessa
uppgifter skall skaffas in från kommuner,
från företag, från folkbokföring
o. s. v. och sammanställas, men det ligger
också nära till hands att missbruka
informationerna. Det är svårt att
motstå frestelsen att börja trycka på
knapparna och utfärda direktiv, när
man tycker sig ha bättre informationer
än några lokala eller regionala organ.
Kommunalmännen kommer i kläm
och får svårigheter att klara sina prioriteringsuppgifter
inom kommunerna,
och den stora allmänheten ställer sig
helt oförstående inför centraldirigering
av utformningen av den egna miljön.
Egendomligt nog är människorna i gemen
kanske mest intresserade av en
riksplanering. Man räknar med att den
nog inte är så farlig och väl inte kommer
att röra den enskilda människan
på samma sätt som annan planering
men kommer att lösa vissa problem som
man klart ser är av rikskaraktär.

Dessa omständigheter tillsammans
med en del överilade uttalanden om s. k.
länsdemokrati har föranlett oss att skriva
ihop vårt motionspar.

Resultatet av en sådan här utveckling
med en vidgad informationstillgång på
centralplanet kan bli en helt till Stockholm
centraliserad statsmakt. Man får
ute i länen inte möjlighet att hålla kontakt
med någon statstjänsteman som har
något inflytande. Receptet är enligt vårt
förmenande inte att flytta centrala
statsorgan; det går i begränsad omfattning,
men det kan inte vara den radikala
lösningen. Det riktiga greppet är
enligt vår mening att fortsätta med den
klassiska linjen i svensk statsförvaltnings
decentralisering, nämligen att delegera
till länsorgan. Det är klart att
inte alla län är helt lämpliga för sådan

regional verksamhet, men vi har råd
att hålla oss med en decentraliserad
statsförvaltning i de län som nu finns.
Den utredning som gjordes angående en
förändrad länsindelning visade ju att
inte bara de organ som nu är bundna
till länen utan även den stora allmänheten
var bestämt emot en sådan ändrad
indelning. Därför får vi väl acceptera
de nuvarande länen, även om de
inte är riktigt lämpliga.

Vi fick förra året en uttömmande redogörelse
för länsplanering 1967 dels
i statsverkspropositionen, dels i betänkandet
SOU 1969: 27. I slutet av det senare
finns ett appendix som är skrivet
av professor Torsten Hägerstrand och
som heter »Utvecklingsdrag som nödvändiggör
regionalpolitisk insats». Denna
uppsats har naturligt nog inte tagits
med i statsverkspropositionen, och jag
är inte säker på att så värst många läsare
av SOU-trycket har läst så långt
som till slutet. Inte heller är jag övertygad
om att man i departementen har
tillräckligt studerat Hägerstrands tankeväckande
uppsats.

Professor Hägerstrand tar upp många
frågor; han talar om befolkningsuttunningen
och orsakerna till den och om
urbaniseringen. Men han säger att statsmakterna
själva har ett stort ansvar,
eftersom vartenda beslut som avser stationering
av en statstjänsteman eller av
en organisation får lokaliseringspolitiska
följder. Han talar om t. ex. högstadieorganisationen.
Denna var naturligtvis
till nytta för de orter där man lade
högstadierna, men den utarmade de
andra som tidigare hade de lägre skolformerna.
Vi har gymnasiet, nya universitet,
universitetsfilialer; vidare har
vi domsagoindelningen, polisdistriktsindelningen
etc. Han pekar på att alla
de beslut som fattas på förslag från olika
departement har inflytande på lokaliseringspolitiken.
De bör därför samordnas,
och vi bör göra politik av dem
på så sätt att vi säger att »här skall
vi samla dessa aktiviteter, här dessa»

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Ökad decentralisering till länsorgan av den statliga förvaltningen

osv. Om man tvekar i en fråga skall
man inte bara ta hänsyn till vad som
är mest effektivt för den enskilda verksamheten
utan även beakta de lokaliseringspolitiska
följderna.

Jag tror det vore värdefullt för ganska
många att ta del av professor Hägerstrands
uppsats.

Vi har nu 21 residensstäder, undantagandes
de tre största städerna. De är
utspridda över hela landet och är utmärkta
stödpunkter för en decentraliserad
central statsverksamhet. Därutöver
finns det ju många andra större,
orter, men just för en förflyttning av
verksamhet från centrala ämbetsverk
och departement passar de organ bäst
som finns eller kan skapas i residensstäderna
i anknytning till länsstyrelserna.

Detta ville vi påminna om när vi
väckte vår motion med anledning av
att vi hade fått en anvisning om att
regeringen under vårens lopp skulle lägga
fram förslag om en reformerad länsstyrelseorganisation.
Vi önskade redan
under den allmänna motionstiden erinra
om att sådana synpunkter borde
finnas med när man diskuterar dessa
frågor. Vi ville då inte skrämma regeringen
— det var ju så kort efter jul
och nyår — men så här litet längre
fram på året kunde man kanske om
inte skrämma regeringen så i varje fall
oroa den genom att påvisa hur det kan
gå om maktutövningen till det yttersta
baseras på datatekniken.

Det finns en författare som kallar
sig Olof Johannesson, pseudonym för
vår världsberömde rymdforskare Hannes
Alfvén. Han har tagit upp denna
problematik i en liten läsvärd bok som
heter »Sagan om den stora datamaskinen».
Denna citeras nu för tiden litet
då och då, men just det som jag ämnar
citera har jag inte sett återgivet.

I boken konstateras först att i det
utvecklade datasamhället har det visat
sig att de företag fungerar bäst i vilka
direktörerna endast har representativa

uppgifter, medan företagens verksamhet
skötes av datorer. Och författaren
skriver: »Det blev därför uppenbart att
det skulle innebära en stor fördel för
samhället om regeringen ersattes med
en dator. Detta motsatte sig regeringen,
men frågan kunde ändå lösas på ett
lyckligt sätt.» — Det anskaffades datorer
för både den ena och den andra
uppgiften. Det mesta gick av sig självt,
och regeringen blev mer och mer okunnig
om de beslut den fattade. — »Regeringen
gjorde förtvivlade försök att återta
makten, men då ingen av regeringens
medlemmar kände till hur man kodade
en dator misslyckades försöken. Regeringen
kunde inte påverka det numera
helt datastyrda regeringsmaskineriet.»

Detta är en liten varning och en erinran
om hur det kan gå.

Med sådana här tankar som utgångspunkt
gjorde vi i vår motion en liten
försynt antydan om att man i samband
med den kommande propositionen om
länsstyrelseorganisationen borde beakta
dessa frågor och undvika frestelsen
att trycka för mycket på knapparna.
Utskottet har vänligt avstyrkt motionen,
men vi motionärer tar fasta på vad
utskottet framhåller: »Utskottet har mot
bakgrunden av statsmakternas tidigare
överväganden anledning utgå från att
de i motionen anförda synpunkterna
därvid i konkreta sammanhang kommer
att vägas mot betydelsefulla synpunkter
i övrigt.»

Utskottet har därigenom indirekt
medgivit, att det är betydelsefulla synpunkter
vi framfört, och därmed får vi
som motionärer vara nöjda.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Föredrogs vart för sig

statsutskottets memorial nr 31, angående
överlämnande till utrikesutskot -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

tet av viss de! av två till statsutskottet
hänvisade likalydande motioner; och

bevillningsutskottets betänkande nr
14, med anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928: 370).

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och betänkande hemställt.

§ 10

Ett handlingsprogram för näringspolitiken Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner om ett
handlingsprogram för näringspolitiken.

I de likalydande motionerna 1:379
av herr Bengtson m. fl. och II: 425 av
herr Hedlund m. fl. hemställdes att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skulle
»anhålla om skyndsamt tillsättande
av en parlamentarisk arbetsgrupp för
utarbetande av ett preciserat handlingsprogram
för en aktiv näringspolitik i
vår s. k. blandekonomi» i enlighet med
vad som anförts i motionerna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:379 och
II: 425.

Reservation hade avgivits av herrar
Mattsson, Börjesson i Glömminge och
Åsling (samtliga ep), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 379 och II: 425 hos Kungl.
Maj:t anhålla om skyndsamt tillsättande
av en parlamentarisk utredning med
uppdrag att utarbeta ett preciserat
handlingsprogram för en aktiv näringspolitik
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Särskilda yttranden hade avgivits

1) av herrar Åkerlund, Brundin och
Regnéll (samtliga in); samt

2) av herrar Annerås och Löfgren
(båda fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Detta utlåtande från
bankoutskottet behandlar en partimotion
från centern om ett handlingsprogram
för en aktiv näringspolitik. Vi är
fullt medvetna om att man inte i detalj
kan göra upp ett program, som kan tilllämpas
i alla stycken. Men samtidigt
hyser vi den fasta övertygelsen, att man
i det nuvarande samhället måste ha en
samlad målsättning för näringspolitiken.
Det kravet förstärks undan för undan
och från år till år. Näringspolitiken
blir mer och mer komplicerad, och
även näringslivet, som ju är en förutsättning
för vårt arbete och vår försörjning,
blir alltmer komplicerat.
Strukturomvandling och nedläggning av
företag av andra orsaker — konkurser
osv. — gör att denna fråga kommer att
bli alltmer aktuell.

Näringslivets utveckling och förkovran
måste vara resultatet av ett samspel
mellan olika krafter, mellan olika
intressen och grenar av den samhälleliga
verksamheten. Det är olika bedömningar
som måste göras, och dessa har
också redovisats i motionen, som är
ganska omfattande. Man understryker
effektivitetskravet men man understryker
också något som i vissa fall kan
förefalla som motsatsen: den inkomstjämlikhet
som i största möjliga utsträckning
måste åstadkommas. Det nedläggs
naturligtvis mycket arbete på detta område,
och det pågår en intensiv debatt;
olika propåer framställs både genom
motioner och genom regeringsinitiativ.
Men vad vi tycker skulle vara behövligt
är ett samlat handlingsprogram för
hela detta komplex. I motionen har
de berörda områdena redovisats; det
gäller kreditförsörjning, räntepolitik,
kreditpolitik, lokaliseringspolitik, m. in.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

I motionen anges 22 sådana områden,
men det hindrar inte att man skulle
kunna tillägga ytterligare en del.

Utskottet vill inte i sitt negativa utlåtande
göra något ställningstagande på
dessa punkter. Man tycker att motionärernas
målsättning är formulerad i allmänna
ordalag. Det kan så vara, men
detta är en förutsättning för det yrkande
som motionärerna framställer. Motionen
är dessutom en partimotion, såsom
de som har tagit del av den känner
till. Utskottsmajoriteten anser att
olika politiska partiers grundvärderingar
kommer att brytas mot varandra vid
bedömningen av dessa frågor och att
man inte skulle komma någonstans med
det föreslagna arbetet på en allmän näringspolitisk
målsättning. Till detta
skulle jag vilja säga att det väl gäller
att komma över de motsättningar, som
på olika avsnitt kan uppstå på grund
av att de olika partiernas grundåskådningar
är olika. Här skulle det väl närmast
gälla skillnaden i grundåskådning
mellan regeringspartiet och oppositionen.

Utskottsmajoriteten säger att motionen
inte innehåller några konkreta förslag
om hur målsättningen skall utformas.
Men det skulle vara oriktigt att i
motionen ange detaljerade förslag till
lösningar — den parlamentariska utredning
som reservanterna föreslår får
väl söka sig fram till sådana förslag.

Man har kritiserat att motionen slutar
med ett yrkande om tillsättandet av
en arbetsgrupp. Jag håller med om att
det hittills inte varit det vanliga förfarandet
från riksdagens sida, och på den
punkten bär vi i reservationen framställt
samma yrkande som i fjol, nämligen
om en parlamentarisk utredning.

Det sägs på ett ställe i utskottets utlåtande,
att en polemik mot de centrala
delarna i regeringens politik inte kan
vinna allmän anslutning. Men även om
vi nu skulle få eu sådan här utredning,
kommer väl resultatet inte bara att bli
ett lovordande av vad den svenska rc -

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

geringen hittills har gjort i näringspolitiken,
utan utredningen får lov att söka
sig fram på nya vägar och finna
nya uppslag för en aktiv näringspolitik.
Därvid får det göras en sammanjämkning
mellan vad regeringen skulle vilja
vara med om och vad man på annat
håll anser vara nödvändigt.

Nu har utskottsmajoriteten sagt att
det pågår en mängd utredningar och
bedrivs en mängd aktiviteter på olika
områden inom det gebit som denna partimotion
behandlar, och man tycker att
motionärernas förslag är orealistiskt.
Vi menar tvärtom, att det just därför
att det på många delområden föreslås
olika åtgärder behövs en samordning
mellan de olika åtgärderna.

Man säger att motionärernas förslag
skulle innebära en dubbelplanering och
att det stora område som motionärerna
anger är ett alldeles för vidsträckt arbetsfält.
Jag vill då återigen upprepa,
att det är just därför vi anser det finnas
ett behov av att åstadkomma eii
.samordning.

Utskottet går den motsatta vägen och
rekommenderar specialiserad utredningsverksamhet
inom klart avgränsade
områden. Men detta hjälper inte i alla
lägen. En sådan avgränsad aktivitet inom
vissa områden gör att man ibland
förlorar helhetsintrycket. Det händer
t. ex. att en kommun av bostadsstyrelsen
får särskild bostadskvot eftersom
den är en utvecklingsbar ort, samtidigt
som arbetsmarknadsstyrelsen lämnar
stora bidrag till kommunala beredskapsarbeten
därför att det råder arbetslöshet
inom kommunen. Man kan inte begära
att all denna verksamhet inom näringslivet
skall samordnas, så länge den
är specialiserad inom varje bransch —
då kommer de olika verksamheterna i
kollision med varandra.

Utskottsmajoriteten framhåller i utlåtandet,
att även om man skulle utforma
eu samlad näringspolitisk målsättning,
skulle det bli eu sådan splittring
mellan olika partier, att det ändå inte

Andra kammarens protokoll 1970. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

skulle vara möjligt att åstadkomma någonting.
Jag kan inte riktigt förstå varför
man ständigt talar om en djupgående
splittring mellan partierna när det gäller
grundsynen på näringspolitikens
problem och anser att denna splittring
hindrar stora svepande gemensamma
lösningar av dessa viktiga problem.

Herr talman! Jag skall sluta med att
yrka bifall till reservationen vid bankoutskottets
utlåtande nr 10.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! En av biandekonomins
konsekvenser är behovet av en samordning
mellan samhällets och näringslivets
verksamhetsgrenar. Att väva samman
skilda politiska beslut och åtgärder
med handlingsmönstret i ett allsidigt
näringsliv, där samhälleliga, kooperativa
och privata företagsformer
tävlar på lika villkor, är en väsentlig,
för att inte säga grundläggande, uppgift
i ett modernt samhälle.

Denna komplicerade och ganska omständliga
process kan knappast genomföras
med tillräcklig effektivitet utan
att man har klart definierade mål. Även
om det kan förefalla enklare att låta sig
nöja med måldiskussioner inom näringspolitikens
skilda delområden, kan
aldrig den eftersträvade samordningen
och prioriteringen av resurserna uppnås
utan en allmängiltig målsättning.

I den näringspolitiska diskussionen
saknas framför allt denna allmängiltiga
målsättning, som inte kan anges med
mindre än att ansvariga politiska instanser
tar ställning till ett näringspolitiskt
program av den tvp som motiolärerna
här har förordat.

Det är mot den bakgrunden litet förvånande
att utskottsmajoriteten betecknar
tanken på ett näringspolitiskt program
som orealistiskt. Det ter sig redan
av praktiska skäl ogörligt — säger
utskottsmajoriteten — att överlåta åt eu
enda parlamentarisk arbetsgrupp att behandla
hela det vida område som det
här är fråga om. En ganska naturlig

fråga uppställer sig i sammanhanget:
Innebär detta att det näringspolitiska
rådet, som arbetar under ordförandeskap
av statsrådet och chefen för industridepartementet,
på grund av ämnesområdets
vidd inte är funktionsdugligt? Utskottsmajoriteten

antyder också att
frågan om ett näringspolitiskt program
är så kontroversiell, att den inte kan
bli föremål för behandling i eu parlamentariskt
sammansatt arbetsgrupp eller
utredning — det skulle vara enklare
att utreda varje delområde för sig.
Innebär då denna slutsats, att det för
närvarande i utredningsarbetet och i
heredningar på skilda nivåer inte tas
hänsyn till detaljernas roll i det större
sammanhanget? Sker det verkligen ingen
avvägning och ingen prioritering
mellan näringspolitikens skilda delområden? Naturligtvis

pågår ständiga måldiskussioner,
och det sker ständiga avvägningar
i skilda samhällsorgans näringspolitiska
dispositioner. Jag vill
verkligen hoppas, herr talman, att det
näringspolitiska rådets diskussioner om
skilda branschers strukturproblem inte
förts isolerat från samhällsutvecklingen
i övrigt. Frågan gäller alltså egentligen,
om diskussionerna i denna delikata
och svåra fråga om näringspolitiken
i stort skall föras innanför lvckta
dörrar i de exekutiva organen eller inför
öppen ridå i beslutande församlingar,
t. ex. i riksdagen.

För min del finner jag det vara eu
besvärande brist i det politiska livet att
diskussionen om de stora linjerna så
ofta förlorar sig i de små detaljerna,
och det gäller också denna fråga. Transportpolitiken
samordnas inte med lokaliseringspolitiken,
väsentliga planeringsfrågor
sammankopplas endast fragmentariskt
med miljöpolitiken, och
jordbrukspolitiska beslut träffas utan
att tillräcklig hänsyn tas till konsekvenserna
i t. ex. glesbygderna. Behovet av
en öppen diskussion om den näringspo -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

litiska målsättningen är verkligen mycket
framträdande.

Om man in i bilden också för lokala
erfarenheter av näringspolitikens nuvarande
funktion, är det påtagligt att
bristande samordning och oklar målsättning
många gånger framstår som ett
besvärande handikapp för de länsorgan
som har att i praktiken realisera näringspolitiken.
Det är möjligt att den
planeringsverksamhet som följt på det
första försöket med en allvarligt menad
regional planering och målsättningsdiskussion,
alltså Länsplanering 67, kan
leda till en till verkligheten anpassad
helhetssyn. Men det sker i så fall uppenbarligen
utan att parlamentariskt ansvariga
instanser fått ange de vägledande
principerna.

Även på länsnivån är det alltså en besvärande
brist i näringspolitiken att en
vägledande målsättningsdiskussion saknas.
I den mån en målsättningsdiskussion
förs regionalt — det förekommer
ju som bekant — sker det utan det stimulerande
stöd som en motsvarande debatt
centralt skulle ge.

Det är faktiskt så, att den paradoxala
känslan ibland bemäktigar sig politiker
med ett regionalt ansvar, att det är prognoserna
som styr näringspolitiken här
i landet i stället för att det borde vara
politikernas målsättning som borde vara
vägledande och prognoserna endast
utgöra en del av beslutsunderlaget.

Bristen på helhetssyn i näringspolitiken
torde också vara en av förklaringarna
till att lokaliseringspolitiken inte
bättre än vad som är fallet lyckats medverka
till en regional balans. En förutsättning
för balanserad regional utveckling
måste nämligen vara att den totala
näringspolitiska målsättningen blir föremål
för ansvariga politiska instansers
ställningstaganden och en öppen debatt.

I en öppen målsättningsdiskussion ligger
också i sig själv ett utvecklingsstimulerande
drag som man inte skall bortse
från. Skilda befolkningsgrupper och företrädare
för näringslivet måste få till -

1«J

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

fälle att delta i och påverka målsättningsdiskussionen.
Den måste göras levande.
Jag förmodar att det också är
tanken bakom det näringspolitiska rådet,
som dock närmast är av konsultativ
karaktär. Denna öppna målsättningsdiskussion
skulle verkligen främjas om motionärernas
tanke realiserades.

Herr REGNÉLL (in):

Herr talman! Herr Åsling sade att det
var litet förvånande, att utskottsmajoriteten
har funnit det förslag som läggs
fram i motionen orealistiskt. Förvånad
borde man strängt taget inte behöva bli.
Så sent som i fjol behandlade nämligen
utskottet och riksdagen en motion som
var mycket lik denna, och då hamnade
man i samma slutsats, nämligen att man
inte hade anledning att bifalla motionen.
Att herr Åsling var förvånad över
att inte förslaget vunnit mera gehör beror
kanske på att det onekligen låter
bra, när man hör det presenteras, såsom
herr Börjesson i Glömminge har presenterat
det och som herr Åsling ytterligare
har kommenterat det. Det ser
också bra ut när man läser det; där
finns många självklarheter och inånga
allmänna sanningar som var och en
måste ansluta sig till.

Men intressantare är väl frågan huruvida
någonting skulle bli bättre om
riksdagen biföll motionsyrkandet, och
det är på denna punkt utskottsmajoriteten,
liksom riksdagen i fjol, inte kunnat
bli övertygad.

Vi har hört ett resonemang som berört
de bekymmer som alltid finns vid
den växling som måste komma till stånd
mellan en analys av frågorna och eu
syntes samt mellan det ståndpunktstagande
som kan betecknas som objektivt
rikligt — ordet har kanske inte använts
men har dock legat bakom resonemanget
— och det ståndpunktstagande som
är mer politiskt färgat.

Man kan väl ändå inte förneka all
eu rad utredningar sysslat med detaljfrågorna,
d. v. s. med analysen. Vi kän -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

ner väl till detta och det har ytterligare
redovisats i utskottets utlåtande. Vi vet
också att det finns organ som sysslar
med kontinuerlig syntes; ett sådant organ
är det näringspolitiska rådet. När
herr Åsling i sitt anförande gjorde gällande
att vad som kunde anföras gentemot
motionärernas tankegångar även
horde kunna anföras mot det näringspolitiska
rådet tror jag inte att det rör
sig om ett hållbart resonemang, eftersom
näringspolitiska rådets uppgift inte
är att få till stånd en filosofi om vilka
alla kan enas utan att successivt tillvarata
de uppslag som kommer fram och
snarast möjligt söka nyttiggöra dem i
samhället.

Herr Åsling talade också om nödvändigheten
av att diskussionen inte förs
innanför stängda dörrar utan att den
sker öppet inför offentligheten. För visso
är detta ett mycket behjärtansvärt
önskemål. Men det tillgodoses bäst genom
den lösning som rekommenderas
av utskottet och som också förordades
i fjol, nämligen att målsättningsdebatten
skall föras här i riksdagen och inom
de politiska partierna. Här i riksdagen
noteras vartenda ord, och allmänheten
kan få besked om de olika
riksdagsledamöternas inställning, och
beträffande de i partisammanhang förda
resonemangen finns också full insyn.
Någon exklusiv församling som sitter
innanför stängda dörrar och fattar
beslut som inte redovisas inför allmänheten
skulle under sådana förhållanden
inte komma i fråga.

Med det sagda ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Om inte alla tecken slår
fel ser den här motionen ut att bli en
följetong liksom andra motioner som
under de senaste åren kommit från oppositionshåll.
Det började så smått förra
året med en motion som innehöll 17
punkter. Redan den motionen spände
över ett mycket stort fält av samhäl -

let. I år har fjolårets motion nära nog
plagierats, men för säkerhets skull har
den utökats med ytterligare fem punkter
i vilka med svepande formuleringar
las upp praktiskt taget de flesta samhällsproblem
och yrkas att riksdagen
skall begära en parlamentarisk utredning
med uppgift att utarbeta ett preciserat
näringspolitiskt handlingsprogram.

Ingen här i kammaren vill väl i stort
sett rikta några angrepp mot den allmänt
hållna skrivningen i motionens 22
punkter. lag skall här inte orda om dem
alla utan nämner bara ett par. I punkten
12 skriver motionärerna sålunda om
utbildningen bl. a.: »Särskild betydelse
har nu en upprustning av vuxenutbildningen.
» Ingen människa har väl där
någon annan mening. Från vår sida har
vi ju också i statsverkspropositionen föreslagit
en rejäl satsning på vuxenutbildningens
område.

Jag skall inte här trötta kammarens
ledamöter med någon längre upprepning
men vill ändå ta ytterligare ett
exempel. I punkten 13 har motionärerna
formulerat följande tänkvärda mening,
som vi också instämmer i: »Arbetsmarknadspolitiken
skall underlätta
för de enskilda människorna att få lönsam
och meningsfull sysselsättning.»
Jag föreställer mig att det bör vara
praktiskt taget omöjligt att här i riksdagen
eller utanför detta hus hitta någon,
som inte är av samma mening
därvidlag eller som drar andra slutsatser
i det fallet än motionärerna. Det
kan väl inte heller vara främmande för
centerpartiet att vi under flera år har
beslutat om stora satsningar på arbetsmarknadspolitikens
område.

Jag skall nöja mig med dessa två
exempel. Men vad vi från socialdemokratin
däremot inte vill skriva under
på är motionärernas tvärsäkra påståenden
och allmänna resonemang, där
de i ganska skarpa ordalag angriper regeringspolitiken.
Centerpartiet har givetvis
full rätt att göra det, men det

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

är väl mycket begärt att riksdagen skall
ställa sig bakom centerpartiets funderingar
i dessa stycken. Det skulle säkert
bli en svår för att inte säga omöjlig uppgift
för den utredning som centerpartiet
begär att driva ihop riksdagens partier
till ett enhälligt näringspolitiskt
handlingsprogram med centerpartiets
grundsyn. Som herr Regnéll antydde
bär ju motionärerna inte heller fått med
sig de andra borgerliga partierna i utskottet;
hur omöjligt skulle det då inte
vara att få med sig de övriga partierna?

Nej, här är det helt enkelt fråga om
partipolitiska värderingar och ideologiska
ståndpunkter, och där om någonsin
har varje parti att självt bestämma
om sitt näringspolitiska program och
dess utformning. För socialdemokratins
del har vi på partikongressen och även
långt dessförinnan bestämt oss för vårt
näringspolitiska program, vilket också
LO har ställt sig bakom. Yi behöver sålunda
inte begära riksdagens hjälp i
den saken. Det är efter riktlinjerna i
det program som partikongressen har
beslutat som vi ger oss i kast med de
näringspolitiska frågorna.

Sedan finns det också några andra
detaljer i motionen som jag här vill
kommentera. I början av motionen för
motionärerna ett allmänt resonemang,
där man slår fast att inget annat samhällssystem
är tänkbart än ett system
grundat på marknadshushållning)
konkurrens och fritt konsumtionsval.
Detta hindrar emellertid inte motionärerna
från att här och var i motionen
lämna en dörr på glänt för att ge samhället
en chans att korrigera eller styra
den marknadshushållningen genom olika
politiska åtgärder. Det låter för all
del sympatiskt, ty det vittnar ju om att
man på centerpartihflll ändå anser att
samhället måste komma med i bilden på
det ena eller andra sättet.

Beträffande företagsamheten behandlar
motionen också ganska utförligt statens
roll, men här är man mera siiker
på alt staten inte skall ha mer än de C

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

procent av företagsamheten som den nu
har. Vi delar självfallet inte dessa åsikter.
Verkligheten är ju den, att det bl. a.
på grund av de alltmer kapitalslukande
investeringar som i framtiden måste göras
inom industrin och inom andra områden
är ofrånkomligt att staten måste
träda in. Låt mig i detta sammanhang
bland många andra företag, i likhet med
vad motionärerna gjort, nämna ASEAATOM
och Uddcomb.

Om man granskar saken närmare finner
man att det i själva verket inte är
så att staten går fram som en ångvält
i sin strävan att förstatliga företag. Samhället
skall emellertid inte heller enbart
fungera som ett slags räddningskår så
snart man misslyckas inom den enskilda
företagsamheten. Då skulle samhället
så småningom komma att står där med
en rad dåliga företag, som gav oppositionen
anledning till uttalanden om hur
illa staten sköter sina företag.

Jag tror för min del att samhället i
fortsättningen alltmer kommer att ingå
som delägare i det enskilda näringslivet.
Det kan inte vara till förfång för någon
part. Framför allt kommer detta att
bli vedertaget i de delar av landet som
nu trots högkonjunkturen dras med stora
sysselsättningssvårigheter. Jag kan
inte tänka mig att centerpartiet kan
ställa sig negativt till sådana åtaganden.

Det är egentligen inte de detaljer som
jag nu nämnt som gör mig orolig, utan
det är vad som skulle hända därest riksdagen
vid sin behandling av detta ärende
biföll reservationen. Nu är detta
självfallet omöjligt, eftersom vi vet att
de flesta partierna ställer sig bakom avslagsyrkandet.
Jag vill beteckna förevarande
motionspar som ganska illa genomtänkt,
även om man kanske haft goda
ambitioner vid dess utformning. Man
begär en utredning som skulle spänna
över praktiskt taget alla samhällsfunktioner,
såsom jag tidigare nämnt, men
man intresserar sig tydligen inte det
bittersta för vad som redan är på gång
via stora och omfattande utredningar

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

eller nyligen framlagda betänkanden,
vilka nu i vår leder till förslag från regeringen
bl. a. om lokaliseringspolitiken
och om ytterligare stöd till lokalisering
av företag o. s. v. i Norrlandslänen.

Det vore olyckligt att i detta läge återigen
försöka kasta ut alla dessa frågor
till en ny långrotande utredning. Vi vet
ju hur det resoneras i detta hus. Vi brukar
med anledning av praktiskt taget
vartenda motionsyrkande som ställs säga
till varandra, att vi måste avvakta resultatet
av sittande utredningar. På detta
sätt skulle praktiskt taget inte något
bli uträttat här i riksdagen under lång
tid framöver. Det bleve inte någon bra
väg. Jag har inte anledning att så mycket
längre uppehålla mig vid detta, men
en sådan metod skulle i praktiken leda
till att vi i åratal framöver skulle få sitta
och rulla tummarna i avvaktan på utredningen.

För vår del anser vi det vara bättre
att handla för att undan för undan
åstadkomma något positivt på näringspolitikens
område. Hur skulle det för
resten gå med alla de motioner, som
inle minst centerpartiet väckt vid årets
riksdag i de ärenden som vi nu behandlar?
Det är väl inte meningen att alla
dessa motioner skall buntas ihop i en
hög och sändas till den begärda utredningen?
Det är helt enkelt omöjligt att
instämma i motionärernas tankegångar
i detta avseende.

Bankoutskottets majoritet har enligt
vår mening varit ganska försynt när
den skrivit att motionärernas förslag till
åtgärder är orealistiskt. Redan av praktiska
skäl ter det sig ogörligt att överlåta
åt en enda parlamentarisk utredning att
behandla hela det i motionen angivna
ämnesområdet.

Avslutningsvis skall jag bara från utskottsutlåtande!
citera vad som sades
förra året beträffande frågan om enigheten
kring ett näringspolitiskt handlande
från riksdagens sida. Dessa synpunkter
upprepar vi i år, och så här
säger alltså utskottet:

»Enighet råder, framhöll utskottet i
sitt yttrande över likartade motioner år
1909, om det angelägna i att samhället
för en aktiv näringspolitik som skapar
goda förutsättningar för produktiva insatser
av företag inom skilda näringsgrenar
och branscher och utav olika
storlek och struktur. En sådan enighet
om ett i allmänna ordalag uttryckt mål
består givetvis alltjämt.»

I den här debatten har också ett par
talare — både herr Börjesson i Glömininge
och herr Åsling — varit inne på
tanken att vi i enighet skulle kunna
komma fram till ett sådant här näringspolitiskt
handlingsprogram. Vi måste
väl ändå vara överens om att vi beträffande
de flesta ärenden på riksdagens
bord har sökt oss fram till en lösning på
kompromissvägen. Jag tror att det var
herr Börjesson i Glömminge som nyss
sade att vi måste komma över de olika
grundåskådningarna i näringspolitiken.
Detta är måhända svårt, men vi har som
sagt i praktiken bevisat att åtskilligt
kan åstadkommas på detta sätt. Men
som jag sade tidigare går det inte att
helt sudda ut de ideologiska och partimässigt
framförda åsikterna i ett näringspolitiskt
program.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till bankoutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 10.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):
kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller onekligen
litet egendomligt när utskottets värderade
ordförande liksom också herr
Franzén i Motala säger att man kan gå
med på det mesta i motionerna. Det låter
bra, säger också utskottets ordförande,
när man läser de aktuella motionerna
och hör herr Börjesson i Glömminge
tala. Men förslagen kan man inte
gå med på.

Men varför skall man då mobilisera
så mycket kritik mot motionen när man
har den uppfattningen? Och varför liar

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

man vidare skrivit i utlåtandet att de
politiska grundvärderingarna lägger
hinder i vägen för att man skall kunna
uppnå något på detta område?

Herr Franzén säger att fjolårets motion
upptog 17 punkter och att man i
år har angett 22. I mitt yttrande förklarade
jag att detta område är så oerhört
stort att man till och med kunde öka
antalet punkter ytterligare.

Detta är dock inte huvudsaken. Det
avgörande är den samlade översyn beträffande
hela detta område som vi syftar
till. Om man inte förstår detta har
man missförstått motionen. Det innebär
också att jag har svårt att bli rätt uppfattad.
Detta beklagar jag. Men vi har
understrukit att det är den samlade
översynen av problemen — tillsammans
med det arbete som nedlagts i förekommande
utredningar — som man skall
ta i beaktande.

Jag föredrog nyss ett exempel på hur
en näringspolitisk åtgärd av en statlig
institution helt kan kollidera med vad
som görs av en annan statlig institution.
Herr Franzén säger att socialdemokraterna
har sitt partipolitiska nä*
ringsprogram som man skall följa och
att man därför kommer att avslå alla
framställningar i riksdagen om samlade
åtgärder. Men så går det väl egentligen
inte att resonera. Det kan man
göra på ett internt partimöte eller i
den yttre partireklamen, men man kan
inte göra det här. Vi inom centerpartiet
skulle exempelvis kunna säga att
vi inte kan vara med på det eller det
därför att vi ämnar försöka lösa frågan
i samband med utarbetandet av vårt
enskilda politiska program. Jag tycker
att herr Franzén i Motala överdrivit
det argumentet. Han säger att han skulle
känna sig orolig om motionen ginge
igenom, eftersom det finns så mycket
som behöver göras på olika områden.
Jag skulle, herr talman, vilja sluta med
att säga att det ena goda inte förskjuter
det andra.

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

Herr ÅSLING (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Franzén i Motala
säger att en utredning av den karaktär
som motionärerna bär föreslagit skulle
innebära att motioner på en del områden
under den tid som utredningen pågår
skulle hänvisas till den pågående
utredningen och frågorna därmed bli
vilande. Jag tror inte att man skall behöva
ifrågasätta ett reformstopp under
den tid som man utreder en allmän
planeringsmålsättning. Tvärtom tror jag
att en allmän målsättningsdiskussion
bör föras vid sidan om diskussionen
om nödvändiga delreformer. Det ser
vi ju många exempel på från andra områden
av samhällslivet.

Herr Franzéns argument i övrigt förtonar
enligt min uppfattning i fjärran
bakom ett enda yttrande, nämligen
att den socialdemokratiska partikongressen
antagit ett näringspolitiskt program,
och därför behöver inte vi, d. v. s.
socialdemokraterna, såsom också herr
Franzén sade, gå till riksdagen i denna
fråga. Detta är uppenbart kärnfrågan
i denna diskussion.

Min principiella uppfattning är att
en målsättningsdiskussion bör ske i det
forum som har att besluta om de delfrågor
vilka berörs av målsättningen.
Detta vill med andra ord säga att utarbetandet
av ett näringspolitiskt program
i hög grad är en riksdagens angelägenhet,
eftersom det är riksdagen
som skall fatta beslut i varje enskild
fråga inom näringspolitiken. Det undandrar
sig min möjlighet att bedöma
om herr Regnéll delar den uppfattningen.
Jag förmodar dock att det är andra
skäl än herr Franzéns som ligger
bakom när bankoutskottets värderade
ordförande avvisar motionens förslag,
även om han, som han nyss framhöll,
accepterar en öppen diskussion i frågan.
I konsekvens därmed borde det
finnas förutsättningar att även acceptera
tanken på en allmän näringspolitisk
planering.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

Herr FRANZÉN i Motala (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Börjesson i Glömminge
tycker att det är underligt att
vi inte kan gå med på motionens syftemål
när både herr Regnéll och jag omtalat
att vi i stort sett i långa stycken
delar motionärernas uppfattning. Vad
vi vänder oss mot är att vi inte vill
uppskjuta beslut i frågor som är aktuella.

Även till herr Åsling vill jag säga att
vi mycket väl vet vad som händer i
detta hus så snart en utredning arbetar.
Erfarenheten har i varje fall lärt
mig hur det hela fungerar; man skjuter
mer eller mindre på ärendenas behandling.
Om man skulle hänskjuta saker
och ting till en utredning, skulle
inte något nämnvärt hända de närmaste
åren, vilket skulle vara beklagligt.

Vi har framför oss stora frågor som
berör exempelvis lokaliseringen, stödet
till små och medelstora företag och
många andra saker, med vilka vi måste
ge oss i kast. Vi får inte skicka ut dessa
frågor på remiss till några dubbelarbetande
utredningar. Det är därför
vi är oroliga.

Socialdemokraterna, säger herr Åsling
och ser på mig, behöver inte gå
till riksdagen för att skapa ett näringspolitiskt
handlingsprogram. Nej, vi tycker
att vi inte behöver göra det, eftersom
vi anser det vara varje partis
självklara skyldighet att i de centrala
frågorna verkligen ha och pränta ned
sin grundsyn på hur samhället skall
fungera. Det gäller samtliga politiska
partier här i riksdagen. Det innebär
inget klander utan är, som jag sade,
en självklarhet.

Jag har också noterat att reservanterna
har gjort vissa förändringar i sitt
resonemang. De gör gällande att utskottsmajoriteten
har missuppfattat motionerna
och att den arbetsgrupp som
omnämnts inte skall utreda någonting
utan bara bedöma och sammanställa
de utredningsresultat som föreligger ut -

ifrån en enhetlig grundsyn. Det är någonting
annat än vad man har sagt i
motionerna. Såvitt jag vet har ingen i
bankoutskottet kunnat uppfatta att motionärerna
och reservanterna har sagt
detta i utskottet. Det är ganska underligt
att de har glömt det. Som jag ser
det har man alltså gjort en efterhandskonstruktion
när man menar att det
skall vara en arbetsgrupp som skall bereda
detta ärende och inte en utredning.
Trots detta har man till slut ändå
förklarat att det gäller en utredning.
Jag kanske får be herr Börjesson i Glömminge
att berätta hur det hänger ihop
med den saken.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har den uppfattningen
att herr Franzén i Motala försöker
göra saken krångligare än den
är. Han vet så väl vad vi syftar till,
nämligen en allmän översyn genom en
parlamentarisk arbetsgrupp eller utredning
— vi kan kalla den vad som helst
-— som kan samordna förslag till en aktiv
näringspolitik.

Om allt skulle vara så välbeställt som
herr Franzén nu gör gällande, varför
inträffar då ständigt uppseendeväckande
händelser i vårt svenska näringsliv?
Både det allmänna och enskilda får ju
göra brandkårsutryckningar för att försöka
klara av den ena besvärliga situationen
efter den andra. Det borde inte
vara så märkvärdigt att sätta sig in i de
tankar vi har framfört på den punkten.

Naturligtvis borde man också lägga
undan sitt resonemang om den politiska
grundåskådningen i de fall där man
kunde komma fram till några förslag
till lösningar när det gäller samordning
av näringspolitiken, lokaliseringspolitiken,
trafikpolitiken o. s. v. Att dessa frågor
står antecknade under olika rubriker
i motionerna har väl i och för sig
inte någon stor betydelse, utan det innebär
bara ett understrykande av den rad

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

av skilda problem som vi har i samhället.

Herr Franzén påstår att våra motioner
är dåligt genomtänkta samtidigt
som han förklarar att de är så bra att
man nästan inte kan gå emot dem. Antingen
måste de vara mycket dåliga och
illa genomtänkta eller också måste de
vara mycket bra. Jag tror att det senare
är riktigt, och just det är kanske
stötestenen: motionerna är alldeles för
bra för att man skall kunna biträda
dem.

Herr FRANZÉN i Motala (s) kort genmäle: Herr

talman! Jag tycker nog inte att
det är något särskilt fel på centerpartiets
motioner, men jag menar att konklusionerna
så småningom blir felaktiga
när man vill skjuta ifrån sig saker
och ting, som det är nödvändigt att göra
nu och inte någon gång i framtiden.
Vi vill helt enkelt inte vara med om
något sådant.

I ingressen till sin senaste replik sade
herr Börjesson i Glömminge: »Herr
Franzén vet mycket väl vad vi menar.»
Det är något helt annat än vad som står
i motionen, kanske han därmed ville
antyda. Men varför då inte skriva motionen
så att alla i riksdagen och utskottet
förstår den? I så fall kanske utskottsutlåtandet
hade fått en annan
skrivning. Vi måste naturligtvis behandla
motioner utifrån vad som står skrivet
i dem. Man kan inte fundera på om
vederbörande menar något annat, allra
helst som motionärerna och reservanterna
avstår från att berätta det i utskottet.
Vi kan inte gissa oss till saker
och ting.

Herr Börjesson i Glömminge sade att
jag anser att allt är så väl beställt i
samhället att det inte finns någon anledning
att göra något. Så förhåller det sig
inte alls — jag tycker att det är mycket
som inte är väl beställt i samhället och
att vi bör se till att det blir något gjort.
Jag har många gånger försökt förklara

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

min inställning på den punkten: jag
vill inte att frågor skall behandlas av
dubbelarbetande utredningar ideligen
— så snart en fråga har utretts är det
dags att utreda den igen. När en fråga
väl är utredd skall vi se till att det blir
ett resultat av den som kommer människorna
i landet till godo. Det är där
som herr Börjesson i Glömminge och
jag skiljer oss från varandra.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
har ganska tydligt påpekat att
detta är en partimotion från centerpartiet.
Därav förstår vi hur stor vikt man
där fäster vid frågorna om riktlinjer-1
na för näringspolitiken.

Låt mig då bara konstatera att i allt
väsentligt råder full enighet mellan folkpartiet
och centerpartiet i dessa frågor.
Vår ståndpunkt har kommit till uttryck
i ett stort antal motioner antingen från
folkpartiet och centerpartiet gemensamt
eller från folkpartiet ensamt. Det behöver
därför inte råda någon tvekan om
det intresse som folkpartiet har för de
väsentliga frågor som har tagits upp
i motionsparet.

Vi har emellertid, vilket vi givit uttryck
för vid behandlingen i utskottet,
inte känt oss övertygade om att några
väsentliga fördelar står att vinna om
alla dessa mycket brännbara och viktiga
frågor överförs till en stor utredning.
Fn sådan måste med nödvändighet
arbeta under kanske många år, och
jag håller det inte för osannolikt att
det skulle kunna innebära en viss belastning
när brännbara och viktiga detaljfrågor
skall behandlas. Man skulle
då kunna hänvisa till denna utredning
och vägra att realbehandla detaljfrågorna.

Jag har velat framhålla detta för att
det inte skall kunna sägas att det råder
någon väsentlig skillnad mellan
folkpartiet och centerpartiet i dessa frågor.
Inom folkpartiet har vi valt att
redovisa vår inställning när de mycket

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

väsentliga motionerna skall behandlas,
och vi tror att vi skall kunna nå samstämmighet
i varje fall med centerpartiet.
Därför har vi funnit det riktigast
att denna gång avstå från att föra fram
tanken på en utredning; vi har inte
känt oss övertygade om att en sådan
skulle gagna näringspolitiken och näringslivet.
Vi har i ett särskilt yttrande
vid utskottets utlåtande anfört i huvudsak
dessa synpunkter som jag också
har velat redogöra för vid behandlingen
i kammaren.

Herr LUXDBEItG (s):

Herr talman! När jag läst motionen
och utskottsutlåtandet och även när jag
åhört debatten har jag funnit, att motionen
närmast bör betraktas som filosofiska
funderingar över den mångfald
utredningar och uttalanden som gjorts.
Jag har aldrig älskat att en fråga skall
utredas med åtminstone 53 kort i leken.
Någon gång för rätt många år sedan
skrevs det en bok om eländets filosofi.
En annan författare svarade med
en bok om filosofins elände. Här i riksdagen
kan vi väl säga, att utredningarna
är vårt elände. Det väsentliga med
utredningsväsendet tycks vara att en
massa människor skall beredas sysselsättning
genom utredningsarbete. Men
för att så många som möjligt inom det
svenska folket skall få arbete och utkomst
måste vi ändå göra någonting.

Jag har under rätt lång tid följt utvecklingen
i norr, och det är en sak som
vi allesammans resonerar om. Vi har
på olika sätt försökt komma till rätta
med problemet. Först gick staten in och
ställde nyttigheten till människornas
förfogande. Så kom liberalismen, och
vi släppte in den ohämmade spekulationslustan
i Norrland. Företagen tog
då både vad staten ägde och vad de
enskilda skulle ha för sin utkomst. När
man tagit ut alla dessa nyttigheter, flyttade
man därifrån och sade: Nu får
samhället se till att på nytt ordna så,
artt de som bor i Norrland kan leva

kvar där eller att de åtminstone kan
behålla livet tills de hinner flytta därifrån.

Den nu aktuella motionen är egentligen
bara en katalog över de önskemål,
som vi under flera år har framfört,
diskuterat och fattat beslut om. Men
inget parti, med undantag för socialdemokraterna,
har försökt angripa problemet.

Det sägs i motionen att vi skall lita
till enskild och kooperativ företagsamhet.
Det uttalandet är ganska märkligt
både vad det gäller den privata och
den kooperativa företagsamheten. .lag
är aktiv kooperatör — det skall jag erkänna.
Men den kooperation som exempelvis
herr Hedlund haft tid att syssla
med i Norrland på sina lediga stunder
har mig veterligt inte löst några
problem. Alla de problem för människorna
som kooperationen skulle lösa
finns kvar. Även om jag är aktiv kooperatör
tror jag — trots alla vackra uttalanden
och trots alla utredningar —
att både den enskilda företagsamheten
och kooperationen är övergångsstadier.
De kan bara lösa en del av problemet
att ge människorna där uppe försörjning.
Både centerpartisten Hedlund och
socialdemokraten Mossberg som flyttat
till Norrland har misslyckats. De har
blivit vanliga privatkapitalister och tänker
mest på att få affärsmässiga utdelningar,
och när dessa inte blir tillräckligt
stora vänder de sig till staten
och säger att de måste ha pengar för
att klara Norrland.

Jag har läst igenom motionen och
kommit fram till att, om man verkligen
menar någonting med den, så skulle
det väl vara att man nu vill försöka
skapa en aktiv näringspolitik i Norrland.
Jag skulle vilja fråga alla de sakkunniga
som har suttit i utredningar
och som traktar efter att komma med
i nya utredningar, om de nu funnit eu
lösning som icke de organ som redan
finns tillsatta kan åstadkomma. Är man
nu från borgerligt på samma sätt som

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

från socialdemokratiskt håll redo att
medge att samhället, om vi skall kunna
lösa Norrlands problem och få människorna
att stanna kvar där, måste ta in
Norrland i en enhet? Den enheten kan
icke åstadkommas vare sig av enskilda
eller av kooperationen. Den kan åstadkommas
endast av samhället genom att
kronan träder in. Varför tar vi inte tillbaka
de råvarukällor vi har i Norrland?
Varför skall flyttlassen alltid utgöra
lösningen när den privata företagsamheten
misslyckats? Varför skall
inte de människor som lever i Norrland
få del i de nyttigheter som samhället
eu gång förutsatte skulle komma
människorna till del? Varför kan man
inte nu när vi har ett industridepartement
låta det undersöka möjligheterna
att lösa problemen i Norrland? l.åt
oss anta att vi bygger upp en industriell
enhet, från Upplandsgränsen eller
längre söderifrån över till Norge.
T.åt oss säga ifrån att samhället inom
de tunga sektorerna, där det krävs storindustriell
verksamhet, får satsa de
pengar som behövs för att få det annorlunda.
Varför har vi t. ex. aldrig någonsin
resonerat om att Norrland skulle
kunna ha en väg ut till isfritt vatten
utöver Kiruna—Narvik-banan? Varför
skall Norrland behöva vara isbundet
drygdelen av året eller i varje fall under
flera månader, när vi med hjälp
av nordiskt samarbete och förståelse
skulle kunna skapa vägar ut till isfria
vatten? Dessa problem skulle kunna lösas.

.lag stiiller mig frågan: Vad skulle eu
parlamentarisk kommitté utöver dem
som redan finns kunna åstadkomma?
Den skulle kunna fördröja det hela några
år till. Själva kärnpunkten i utredningsväsendet
är ju att man använder
det för att fördröja någonting som man
gärna talar om men inte vill göra, och
jag har fattat motionen så, att den går
ut just på detta.

Vid tiden för första världskriget levde
eu stor författare som hette Georg

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

Brändes. Han gjorde 1919 en karakteristik
av en stor politiker och skrev:
»Den största och underligaste förvandlingen
är den, som försiggått med själva
Nordamerikas mera löftesrika till
oböjliga president. Han vecklade ut en
söt fana med fjorton punkter, som voro
lika många stjärnor av första ordningen.
Han svängde över sitt huvud, över
Amerika, över Asien, Afrika och Europa
rättfärdighetens fana, på vilken
självbestämmelse, frihet, alla reformer
stodo inskrivna med guldskrift. Och nationernas
jubelrop och tacksägelsehymner
brusade kring honom. Så vek han
ihop fanan, snöt sin välformade näsa
i den och stack den i fickan. Tragiska
fars!»

När jag läser motionen och hör alla
dessa uttalanden kan jag inte underlåta
att tänka på Brändes’ karakteristik
av Wi lsons tal 1919.

Herrarna och damerna får ursäkta
om jag säger, att ni bör sluta upp med
att prata om Norrland bara därför att
det är valår. Låt oss gripa oss an med
de reella uppgifterna och satsa de miljoner
eller miljarder som erfordras, ta
tillbaka de värden som enskilda har
tagit därifrån och skapa ett Norrland
där människorna kan finna utkomst
och trivsel. Alla dessa krav på utredningar
som har förts fram år efter år
vid varenda valrörelse har samma karaktär
som de uttalanden av den amerikanske
president efter första världskriget
som Brändes beskriver.

Sluta upp med alla dessa vackra
skrivningar, och försök i stället göra
någonting! Herrar Hedlund och Mossberg
— jag förutsätter att herr Mossberg
skall anses vara socialdemokrat,
även om jag inte vill påstå att han är
det — borde försöka, inte att få så stora
värden som möjligt för sig själva,
utan att skapa någonting för Norrland,
så att vi en dag i de olika beslutande
församlingarna skall vädra morgonluft.
I annat fall kommer vildmarksfilosofin
och eländet att finnas kvar. Pjäserna på

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

schackbrädet behåller sin skönhet och
flyttas efter samma givna mönster, fastän
spelarna har olika intresse av att
åstadkomma schackmatt eller remi. Det
är icke endast fråga om ett politiskt
spel, om man verkligen vill skapa någonting.

Jag är intresserad av Norrland, ocli
jag vet inte hur många utredningar jag
läst som har gjorts under de senaste
200—300 åren. När man läser utredning
efter utredning och märker författarnas
snirklar för att komma förbi problemen,
blir man ganska förvånad. Nu
skall jag inte säga någonting om herremännen
och adeln — då skulle jag
beröra en adelsman vid namn Sparre,
och min gode vän från Blekinge skulle
stå upp och säga ett och annat. På så
sätt skulle vi komma in på ett annat
ämne.

Herr talman! Jag hoppas att vi slipper
nya utredningar. Jag har därför
ingenting emot utskottets utlåtande.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Om det inte blir något
annat resultat av herr Lundbergs anförande,
har jag i varje fall fått ytterligare
en replik.

Herr Lundberg talade om filosofiskt
elände. Detta är en av de få gånger
jag har hört honom tala om ett gebit
som han behärskar.

Vidare sade herr Lundberg att kortleken
har 53 kort. Ja, det gäller om
jokern är med.

I sitt anförande frågade herr Lundberg
gång på gång, varför inte det ena
eller det andra blir gjort -— jag antecknade
att han tolv, femton gånger frågade
»varför?». Där har vi ju motiveringen
till att det behövs en allmän
översyn och eu utredning om aktiv näringspolitik.
När herr Lundberg ständigt
upprepar sin fråga, varför inte det
eller det blir gjort, slår han undan benen
för herr Franzén i Motala som har
sagt att det inte behöver göras någon

utredning, eftersom det räcker med de
utredningar regeringen företar och med
det näringspolitiska program som den
socialdemokratiska partikongressen har
antagit.

Sedan sade herr Lundberg någonting
om att herr Hedlund inte har lyckats
uträtta någonting för Norrland på sin
knappa fritid. Det tycker jag att herr
Lundberg borde säga någon gång när
herr Hedlund sitter här — det gör han
ju inte i dag — men om jag inte är fel
underrättad har doktor Hedlund satt
många industrier i Norrland på fötter
igen där hjulen annars skulle ha stannat.
Herr Lundberg, som brukar forska
i historia, behöver inte gå längre tillbaka
än till september 1969 för att finna
att dåvarande statsministern Tage
Erlander i ett tal någonstans i Norrland
prisade vad herr Hedlund hade
gjort för det norrländska näringslivet.

Nu säger man att en utredning bara
fördröjer — om vi går med på en utredning,
blir det ingenting gjort. Skall
det då vara slut med utredningsväsendet
i Sverige från och med den 4 mars
1970? Jag kan inte tro det. Det är en
egendomlig argumentering, att ingenting
blir gjort om det tillsätts en ny
utredning. Det kommer naturligtvis i
fortsättningen liksom hittills att bli nödvändigt
att företa utredningar för att
klara ut en mängd saker, och det går
inte fortare därför att man låter bli att
utreda.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Börjesson i
Glömminge skulle jag vilja säga att han
visste att det fanns 53 kort i kortleken,
varav en joker. Det var ju jokern som
jag talade om, och det var ju herr Börjesson
som hade jokern på hand men
inte något mera av kortleken.

Jag skulle gärna vilja ha sagt vad jag
talat om till herr Hedlund. Men kan
herr Börjesson säga, hur man skall bära
sig åt i riksdagen för att kunna få tala
till herr Hedlund? I regel finner man

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

att hans stol här i kammaren är tom.
Om jag eventuellt skulle se honom någon
gång och tänka att jag då måste
begära ordet för att tala till herr Hedlund,
så hinner han gå ut, innan jag
hinner få ordet. Så är det ju i riksdagen.

Herr Börjesson sade att jag frågade
»varför?» femton gånger. Med anledning
därav vill jag säga att om vi hade
alla de institutioner som kunde utföra
allt det arbete man förutsätter skulle
man väl inte behöva ytterligare en utredning
som man har viftat med här,
ty då blir det tal om en sextonde. Det
finns någonting om sexton, men jag har
tyvärr inte så gott minne av det nu, men
det kanske kommer.

Vad jag vill är att vi skall använda
utredningar och de institutioner vi skapat
för att göra ett vettigt arbete och
visa människorna utanför dessa väggar,
att vi verkligen har viljan att göra
en insats. Jag vet vad socialpolitiken
har betytt i Sverige, och jag vill säga,
att den har bidragit bättre än allting
annat till att ge både tro och hopp om
en drägligare tillvaro för människorna.
Det behöver vi försöka klara av även
på denna sektor så snart som möjligt.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av att man från centerpartihåll
efterlyste en målsättningsdiskussion
om näringspolitiken. Jag ansluter
mig helt och fullt till herr Franzéns
i Motala resonemang och till vad som
sägs i utskottsutlåtandet.

Jag tänkte bara säga att jag tycker
att centerpartiet är så dåligt på alerten
när det gäller näringspolitiska diskussioner.
Varför tar ni chansen först i dag
att diskutera en målsättning? Ni har
haft praktiskt taget över ett år på er
att ta som underlag förre inrikesministerns
förslag i inrikesdepartementets
huvudtitel 1969. Han försökte redan då
föra en målsättningsdiskussion och angav
åtta till nio olika regioner som man

Ett handlingsprogram för näringspolitiken

enligt hans mening kunde resonera om
och eventuellt satsa på i framtiden. Han
nämnde bl. a. Norrköping—Linköping,
Gävle—Sandviken och Falun-—Borlänge.
Vid den långa debatt som fördes här
i riksdagen förra våren med anledning
av propositionen och de många motionerna
försökte jag i min ringhet och
flera andra att få igång en målsättningsdiskussion.
Vi utökade det antal regioner
som inrikesministern föreslagit och
vädjade faktiskt till kammarens ledamöter,
naturligtvis särskilt till centerpartiets
och folkpartiets, som säger sig
vara så speciellt intresserade på det här
området, att vara konkreta och föra en
målsättningsdiskussion. Jag är nämligen
helt övertygad om att ingen skulle
vara mer tillfredsställd än Mats Lemnes
utredning och industridepartementet
om politikerna här i riksdagen, som
herr Åsling framhållit, ville ta chansen
att vara med och styra utvecklingen.
Jag har den största förståelse härför.
Ta chansen i dag att få vara med och
påverka utvecklingen! Jag när faktiskt
en liten förhoppning om att centerpartiet
är villigt att acceptera att vara med
och styra, tv jag har läst dess reservation.
Ett stycke av den önskar jag
läsa in i protokollet, eftersom jag utgår
från att det, om vi skall få någon
regional politisk utveckling, behövs åtskillig
styrning i framtiden, och möjligheter
härvidlag föreligger kanske redan
under vårriksdagen. Det nyssnämnda
stycket i centerpartiets reservation
lyder:

»Samtidigt som ökat utrymme ges för
privat initiativ och framåtanda måste
emellertid behovet av statlig styrning
beaktas.» — Kom ihåg att det är centerpartiet
som skriver detta. — »Marknadshushållningen
måste i en blandekonomi
korrigeras genom samhälleliga
åtgärder på en råd skilda områden, så
att kraven på effektivitet och jämlikhet
blir uppfyllda. Det är inte minst
i en konstruktiv och progressiv inriktning
av den statliga styrningen som den

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Skattemotsvarigheten för postbanken

aktiva näringspolitiken skall komma till
uttryck.»

Jag tror att vi kommer att få stort
behov av vad centerpartiet här framhållit.

Herr ÅSLING (ep):

Herr talman! Vi tar gärna upp en
allmän målsättningsdiskussion när tillfälle
bjuds, men det är väl så att situationen
hittills varit den — för att nu
hålla sig till inrikesministerns målsättningsdiskussion
— att den diskussionen
inte spänt över hela fältet utan
bara berört vissa delar, närmast regionpolitiken.
Denna diskussion går vidare
men har alltså inte kommit att omspänna
hela frågan om hur näringspolitiken
på alla delområden skall gestaltas
och sammanvävas till ett meningsfvllt
helt, vilket motionärerna ju tagit
sikte på.

Centern har, herr Haglund, under
många år aktualiserat dessa frågor, men
framför allt socialdemokraterna har avböjt
diskussion och har dessutom vid
flera tillfällen nekat att skapa de instrument
som skulle kunna möjliggöra
utformningen av en aktiv näringspolitik
med större regional förankring.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! En enda kort replik.
Det har ju blivit vanligt att föreslå människor
att läsa historia och jag vill också
rekommendera herr Åsling: Läs historia! Härmed

var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: -

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Mattsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 146 ja och
34 nej, varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 11

Skattemotsvarigheten för postbanken

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner angående
skattemotsvarigheten för postbanken.

I de likalydande motionerna 1:382
av herr Bnmdin m. fl. och 11:428 av
herr Magnusson i Borås m. fl. hemställdes
att riksdagen skulle »besluta

1. att vid beräknande av postbankens
skattemotsvarighet hänsyn även tages
till kommunal utdebitering,

2. att en utredning tillsättes med uppgift
att föreslå ett system för ersättning
till kommunerna för utebliven
skatteintäkt».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1:382 och
11: 428.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (in), Mattsson (ep), Annerås
(fp), Brundin (m), Regnéll (m), Börjesson
i Glömminge (ep), Larsson i
Umeå (fp) och Åsling (ep), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:382 och 11:428 som sin
mening ge Kungl. Maj:t till känna vad
reservanterna anfört rörande skatteinotsvarigheten
för postbanken.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Förevarande ärende är
onekligen av ganska begränsad räckvidd.
Riksdagen konfronterades med
det redan i fjol, och nu har samma fråga
tagits upp motionsvägen av motionärer
från alla oppositionspartierna på
den borgerliga sidan. Det gäller här
frågan om vad man har kallat för skaltemotsvarigheten
för postbanken. I det
uttrycket ligger att postbanken vid uppgörandet
av sina bokslut skall räkna
fram och bokföra vad som svarar mot
den skatt som ett kreditinstitut normalt
skall erlägga.

I fjol framlades en proposition i ärendet,
men då siktade man enbart till att
få fram en motsvarighet till statsskatten.
Detta föreföll oriktigt, vilket också
framhölls i utskottet, men invändningarna
ledde inte till något annat beslut
av riksdagen än vad som hade föreslagits
i propositionen.

Bakom denna fråga ligger en viktig
princip, nämligen att de statliga företagen
skall arbeta under samma villkor
som gäller för företagsamhet i andra
former, enskild eller kooperativ, och
så blir inte fallet om man ser bort från
den kommunalskatt som normalt skall
utgå. För att motivera denna särställning
för postbanken anfördes det under
diskussionerna i fjol att någon faktisk
vinst ändå inte skulle komina all
framräknas under de närmaste åren,
därför alt det förelåg så stora nedskriv -

Skattemotsvarigheten för postbanken

ningsbehov hos postbanken. Ett sådant
resonemang skulle man möjligen kunna
föra för att avvisa initiativ till eu
ändring av något som redan beslutats.
Det förefaller däremot mindre riktigt
att anföra dessa skäl när det är aktuellt
att utarbeta nya bestämmelser. Det var
detta som var aktuellt i fjol och det
är också vad som skulle kunna ske i år.
Om man får till stånd en ändring redan
nu, kommer en mindre tillfredsställande
ordning aldrig att behöva införas.

Också en annan princip är aktuell i
detta sammanhang, nämligen att skatterna
skall hamna i de kommuner där
verksamheten bedrives. Detta resonemang
är i högsta grad aktuellt i samband
med vad som i dessa dagar sker
uppe i Kiruna, där man anser att en
större del av de skatter som LKAB inlevererar
borde hamna i malmkommunerna.
I mindre aktuella sammanhang
har detta resonemang också förts beträffande
kraftkommunerna, där man
haft anledning att fråga sig huruvida
det inte vore riktigt att kommunerna
i större utsträckning än vad som sker
får del av de kraftproducerande bolagens
och de statliga företagens skatter.
Med den utformning som skattebestämmelserna
för postbanken fick kommer
kommunerna inte att erhålla någon som
helst inkomst av detta företags rörelse
medan de däremot får inkomst av den
rörelse som bedrivs av sparbanker, affärsbanker
och andra kreditinstitut.
Också detta är en mindre tillfredsställande
ordning.

Jag menar att de argument som anförts
i motionerna är vägande. Hälften
av utskottets ledamöter har kommit till
samma slutsats, och de har ställt sig
bakom en reservation till vilken jag,
herr talman, ber att få yrka bifall.

Herr RASK (s):

Herr talman! Jag har först och främst
en smula svårt att förstå finessen i att
den 27 januari motionera i en fråga,

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Skattemotsvarigheten för postbanken

som riksdagen så sent som den 16 december
förra året tog ställning till. Det
förelåg ju också då motioner i detta
ärende.

Såsom framgår av förevarande utlåtande
och såsom även herr Regnéll redogjort
för, gäller ärendet den s. k. skattemotsvarigheten
för postbanken. Jag
tycker att det är en smula onödigt att
i dag upprepa de argument som anfördes
i debatten den 16 december för
den ordning, vilken föreslogs i propositionen
158 år 1969, men eftersom herr
Regnéll nu för ett resonemang efter i
stort sett samma linjer som han följde
i december vill jag anföra följande.

Såsom herr Regnéll också nämnde,
innebär riksdagens beslut i december
att skattemotsvarigheten för postbanken
från och med den 1 januari i år skall
beräknas till 40 procent av den uppkommande
vinsten. Däremot skall postbanken
vara befriad från den kommunala
skattemotsvarigheten, som beräknas
till 13 procent. Det är alltså dessa
13 procent som motionärerna och reservanterna
är ute efter, vilket väl i och
för sig kan anses vällovligt. Det framhölls
emellertid i debatten den 16 december,
vilket jag än en gång vill understryka,
att postbankens nedskrivningsbehov
är så stort — omkring 300
miljoner kronor — att mycket talar för
att det fram till slutet av den övergångsperiod,
som enligt vad som beslutats
skall gälla fram till år 1975, inte
kommer att uppstå någon egentlig vinst.

Det framhölls också — vilket framgår
av utskottets utlåtande — att den
närmare skattemässiga behandlingen av
postbanken kommer att tas upp av regeringen
i samband med ställningstagandet
till affärsverksutredningens förslag
rörande de affärsdrivande verkens
avkastningsbehov.

Herr Regnéll förde också frågan om
principer på tal. Sådana är många gånger
bra att ha, men principer som saknar
aktualitet i nuet tycker jag inte
man skall rida alltför hårt på.

Vidare talade nerr Regnéll mycket
varmt för kommunernas intressen beträffande
skattemotsvarigheten. I detta
sammanhang anser jag det vara av intresse
att få veta hur en kommunal
skattemotsvarighet skall fördelas mellan
olika kommuner. Skall en uppdelning
måhända ske efter varje liten lantbrevbärarlinje?
I så fall strävar man ju efter
en millimeterrättvisa. Jag tror att
en sådan uppdelning blir mycket svår
att genomföra eftersom dessa lantbrevbärarlinjer
ofta går över kommungränserna.
För en ledamot av utskottet skulle
det vara mycket intressant att få
veta hur reservanterna tänker sig en sådan
uppdelning.

De synpunkter som från utskottets
sida framfördes redan i december beträffande
postbankens nedskrivningsbehov
och ett förnyat ställningstagande
från Kungl. Maj :t före utgången av den
femåriga övergångsperioden gäller alltjämt
och utgör starka skäl för avslag
på föreliggande motioner.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Herr Rask började sitt
anförande med att säga att han hade
svårt att förstå finessen med att man
i januari 1970 återkom med en motion
i ett ärende som varit under riksdagens
behandling i december 1969. Jag var
faktiskt inne på den saken redan i mitt
första anförande, herr Rask. Jag sade
att det var angeläget att man inte fick
några nya former som innebar ett otillfredsställande
förhållande. Om riksdagen
nu vill fatta ett beslut efter de linjer
som motionärerna förordat, kan
hänsyn tas till detta redan vid uppgörandet
av postbankens första bokslut
under de nya former som gäller ifrån
januari 1970. Detta är vad man skulle
kunna uppnå genom ett positivt ställningstagande
till motionerna.

I fråga om det sakliga skall jag inte
återkomma till någon annan punkt än

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Representation för riksdagen vid bolagsstämmor i statliga företag

att jag skall svara på herr Rasks fråga.
Han undrar hur man tänker sig fördela
skatteintäkterna mellan de olika kommunerna.
Vi har sagt att det finns anledning
att utreda denna fråga. Vi rekommenderar
en utredning, men en antydan
om de linjer som skulle kunna
komma i fråga är kanske inte så svår
att ge. Jag tror inte att det blir lantbrevbärarnas
distrikt och rutter som
blir avgörande därvidlag — kanske har
jag litet svårt att se hur denna sak kommer
in i bilden — utan snarare får
man väl tänka sig en uppläggning i stil
med den som gäller för de över landet
verksamma affärsbankerna eller över
huvud för banker som är verksamma
i mer än en kommun. Man gör där vissa
framräkningar av ett s. k. förhållandetal
för de olika kontoren, varvid man
baserar sig på den sammanlagda inlåningen
och utlåningen som ett mått
på hur bankernas aktivitet fördelar sig
på olika kommuner. Efter dessa siffror
fördelar man sedan kommunskatt. Något
i den stilen skall man väl kunna
tänka sig också här. Knepigare problem
tror jag har lösts.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 103 ja och 86 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Representation för riksdagen vid bolagsstämmor
i statliga företag

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner om representation
för riksdagen vid bolagsstämmor
i statliga företag.

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande dels

de likalydande motionerna I: 806
av herr Bengtson och II: 946 av herr
Eliasson i Sundborn m. fl., vari yrkades
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t skulle hemställa om utredning och
förslag syftande till en utvidgning av
systemet med representation från riksdagen
vid bolagsstämmor i statsföretag
i enlighet med vad som anförts i motionerna,

dels de likalydande motionerna I: 812
av herrar Dahlén och Wirtén samt
II: 960 av fru Nettelbrandt och herr
Mundebo, såvitt de avsåge yrkande att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa (3.) att de riksdagsmän
som så önskade bereddes tillfälle att
närvara vid de statliga företagens bolagsstämmor
och där ställa frågor om
verksamheten.

Utskottet hemställde,

3 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Representation för riksdagen vid bolagsstämmor i statliga foretag

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:806 och 11:946 samt
I: 812 och II: 960, de sistnämnda såvitt
nu var i fråga, hos Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag rörande
en utvidgning av systemet med representation
för riksdagen vid de statliga
företagens bolagsstämmor i enlighet
med vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
Ståhle, Åke Larsson, Lundin, Larfors,
Franzén i Motala, Rask och Svensson
i Eskilstuna samt fru Dahl (alla s), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte avslå

1) motionerna I: 806 och II: 946,

2) motionerna 1:812 och 11:960, såvitt
nu var i fråga.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Det ärende som nu föreligger
berör önskemålet om representation
för riksdagen vid bolagsstämmor
i statliga företag. Det är också en fråga
som helt nyligen har behandlats. Så
sent som i december 1969 genomfördes
ju en väsentlig utökning av informationsmöjligheterna.
Statsföretag AB:s
tillkomst innebar därvidlag en avsevärd
förbättring i fråga om en betydande
sektor inom den statliga företagsamheten.
Bolaget förvaltar statens
aktier i 20 statliga aktiebolag och är
moderbolag för flertalet av statens industriella
produktionsföretag liksom
för sådana företag som Svenska utvecklings
AB och Svenska industrietablerings
AB.

Jag vill gärna ge några exempel på
den utvidgning av informationsförmedlingen
från den offentliga företagssektorn
som i allt väsentligt genomfördes
så nyligen som vid höstriksdagen. För
det första ges det nu en årlig redogörelse
för den statliga koncernen som
föreläggs riksdagen och blir föremål för
särskild behandling. För det andra ges

det möjligheter till särskilda hearings
i bankoutskottet med företrädare för
förvaltningsbolaget. För det tredje kommer
en öppen och utförlig redogörelse
för hela den statliga företagssektorn att
publiceras. För det fjärde kommer revisorsuppdrag
att ges åt riksdagsledamöter
genom riksgäldsfullmäktiges försorg.
Detta gäller tidigare fyra i utskottsutlåtandet
uppräknade bolag. Samma
ordning gäller Statsföretag AB, där
revisorerna även får möjlighet att gå
in i dess dotterbolag. För det femte —
det är en fråga som var ganska omdiskuterad
förra gången — bereds 18 riksdagsledamöter
tillfälle att delta i bolagsstämma
i Statsföretag AB. Här gick
riksdagen längre än propositionen och
utökade antalet från 12 till 18. För det
sjätte bör man beträffande informationsmöjligheterna
också peka på att
riksdagen är representerad i åtskilliga
statliga aktiebolags styrelser, som inte
lyder under Statsföretag AB. Jag kan
som exempel nämna Investeringsbanken.

De borgerliga i utskottet, som med
lottens hjälp har blivit majoritet, anser
visserligen att det som har gjorts är
tillfredsställande och välkomnar de antagna
reformförslagen, men de vill redan
nu gå längre i några avseenden.
En del av deras önskemål kan mycket
väl diskuteras positivt, men vissa förefaller
opraktiska, t. ex. att alla riksdagsmän
skall ges möjlighet att delta i statsföretagens
bolagsstämmor. Vi socialdemokrater
i utskottet finner det inte motiverat
att så nära inpå en viktig reform,
som har gett väsentliga nya informationsmöjligheter
i enlighet med
den redogörelse jag här har lämnat, aktualisera
ytterligare åtgärder. Med den
motiveringen vill jag yrka bifall till
den till utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag hade egentligen inte
tänkt begära ordet. Anledningen till att

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

3iv

Representation för riksdagen vid bolagsstämmor i statliga företag

jag ändå har gjort det är att det bör
vara någon talesman även för utskottsmajoriteten.

Allmänheten har aldrig riktigt förstått
vad det kan bero på att riksdagen
tidigare nästan helt har ställts utanför
insyn och inflytande i de statliga
bolagen. När jag har talat om att vi
knappast har någon insyn i det eller
det statliga företaget har det väckt förvåning;
man har alltid trott att riksdagen
hade god insyn i de statliga företagens
verksamhet.

Från centerpartiets sida har nu väckts
ett motionspar med Torsten Bengtson
i första kammaren och Lars Eliasson
i andra kammaren som första namn.
Motionerna gäller vidgad insyn i de företag
som inte ingår i Statsföretag AB.
Jag tycker detta är fullt riktigt. Om
man har någon erfarenhet på det kommunala
planet vet man hur det har diskuterats
med kommunala bolag och
kommunala stiftelser — dessa har alltid
legat litet på sidan om den allmänna
kommunala debatten och insynen.
Det har varit en strävan att få bort
detta. Jag tror att det skulle vara till
gagn för hela den statliga verksamheten
om man följer vad vi har yrkat i
vår reservation, och jag yrkar bifall
till densamma.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som vi nu behandlar gäller riksdagsmännens
möjligheter att få insyn i de
statliga företagen. Herr Svensson i Eskilstuna
har redogjort för vilka möjligheter
som för närvarande finns, och
han säger liksom vi som står för utskottets
skrivning att det är bra att man
har uppnått den framgången att riksdagen
blir representerad med 18 riksdagsmän
i Statsföretag AB. Men detta är inte
tillräckligt — i en hel del andra statliga
bolag har vi praktiskt taget ingen insyn
alls. Vi vill att riksdagsledamöterna när
de så önskar skall få möjlighet att vara
med på bolagsstämmorna.

Herr Svensson i Eskilstuna anser att
detta skulle vara opraktiskt, och han ser
väl framför sig att alla riksdagsledamöter
plötsligt tågar in till en bolagsstämma.
Jag tror inte att det skulle bli så
farligt; det blir naturligtvis ett begränsat
antal som har intresse för ett speciellt
företag. Vi har också i våra motioner
som utskottsutlåtandet bygger på
framhållit att riksdagsmännen skulle fä
deltaga efter anmälan.

Utskottsutlåtandet gäller alltså de
statliga bolagen, men jag kan inte underlåta
att nämna att det också är viktigt
att vi får insyn i de kommunala bolagen.
Kommunalfullmäktigeledamöter
bör också få rätt till insyn. En sådan
skadar aldrig, och jag tror att man därmed
skulle kunna få bort en del felaktiga
föreställningar om hur företagen
sköts.

När det gäller statliga företag är man
alltid litet skptisk; vi har under senare
år fått uppleva att det plötsligt har konstaterats
att saker och ting varit alldeles
på tok — stora förluster måste täckas.

Riksdagen har haft den uppfattningen
att det varit ganska väl beställt i
dessa företag när det gällt att ge ledamöterna
av Sveriges riksdag möjlighet
att genom insvn granska företagens fögderi.
De som arbetar ute i de olika regionerna
får många gånger svara på
frågor om hur det står till med verksamheten.
Det finns ingen anledning att
hindra insyn. Insyn skapar bara bättre
kontroll, bättre möjligheter och en ärligare
redovisning från politikernas och
företagens sida av hur det verkligen ligger
till.

Med detfa, herr talman, ber jag alt få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Som hela kammaren
hörde talade jag för motionen och utskottet,
men jag råkade yrka bifall till
reservationen, som ju är socialdemo -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Representation för riksdagen vid bolagsstämmor i statliga foretag

kratisk. En sådan åtgärd är mig fjärran,
och därför vill jag nu ändra mitt yrkande
till att avse bifall till utskottets hemställan.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Som har framgått av debatten
råder det inte någon principiell
oenighet mellan den borgerliga utskottsmajoriteten
och de socialdemokratiska
reservanterna. Vi är alla positiva till en
utökad insyn. Jag tycker att herr Larsson
i Umeå kunde ha sagt att det blivit
en betydande utvidgning av informationsmöjligheterna.
Det är alltså inte
bara en liten utan en stor framgång som
har vunnits. Det framgick ju också av
den redogörelse jag lämnade.

Nu vill man alltså bygga ut insynsmöjligheten
till de bolag som ligger
utanför Statsföretag AB. Jag vill då påpeka
att det redan i nuläget när det gäller
de företagen ges en utförlig information.
Det skall bli en öppen och utförlig
redogörelse för hela den statliga
företagssektorn. Vi vet ju också att industridepartementet
ställer sig positivt
till att lämna öppen information. Man
har bl. a. inbjudit riksdagsledamöter att,
göra resor till företagen. Jag tror alltså
att här finns stora möjligheter till ökad
insyn för den som är intresserad.

När det gäller frågan huruvida samtliga
riksdagsmän skulle delta är det riktigt,
som herr Larsson i Umeå säger, att
det inte finns något behov av att göra
stormöten med riksdagens samtliga ledamöter
på de statliga företagens bolagsstämmor.
Men jag tycker att den representationsmöjlighet
som finns genom
att man erbjudit 18 riksdagsmän att vara
närvarande vid bolagsstämman i
Statsföretag AB borde vara fullt tillfredsställande.
Inom ramen för det representativa
systemet borde man därmed
kunna tillgodose alla rimliga önskemål
från riksdagens sida.

Med detta ber jag på nytt att få yrka
bifall till reservationen.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Jag skall ge herr Svensson
i Eskilstuna rätt i att det förekommit
en betydande utvidgning. Utgår
man från noll-läget, blir hur litet man
än gör en utvidgning. Vi hade ingenting
förut.

Herr Svensson säger vidare att det
räcker med den representation vi får i
Statsföretag AB. Det är bara det, att vi
har en hel del företag som ligger utanför
den sektorn, och i dessa företag förekommer
det ingen insyn alls. Jag tycker
att vi i denna fråga borde kunna
enas om att det skall vara en allmän
uppslutning från riksdagens ledamöter
för att åstadkomma denna insyn.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Eskilstuna
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Ståhle m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 89 ja
och 103 nej, varjämte 1 av kammarens

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Användande av riksbankens vinst för år 1969

ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Ståhle m. fl.

§ 13

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motioner om utrednings-
och kansliresurser åt riksdagens
representanter vid bolagsstämma
i Statsföretag AB.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Användande av riksbankens vinst
för år 1969

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 14, om användande av riksbankens
vinst för år 1969.

Utskottet hade i fråga om bankovinsten
för år 1969 inhämtat yttrande från
fullmäktige i riksbanken. I skrivelse den
12 februari 1970 hade fullmäktige hemställt,
att utskottet ville föreslå riksdagen
besluta att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel

a) ett belopp av 200 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1969/70;

b) ett belopp av 126 623 634 kronor
56 öre skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 263 166 kronor
64 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte besluta att av riksbankens tillgängliga
vinstmedel

a) ett belopp av 200 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1969/70;

b) ett belopp av 126 623 634 kronor
56 öre skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 263 166 kro -

nor 64 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund, Brundin och Regnéll (samtliga
m), vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte besluta
att av riksbankens tillgängliga vinstmedel a)

ett belopp av 300 000 000 kronor
skulle inlevereras till statsverket under
budgetåret 1969/70;

b) ett belopp av 26 623 634 kronor 56
öre skulle överföras till kursdifferenskontot;
och

c) återstående belopp, 263 166 kronor
64 öre, skulle kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! På denna punkt har företrädarna
för moderata samlingspartiet
inom bankoutskottet redovisat en
annan uppfattning än övriga ledamöter
av utskottet. Vi har för vår del förordat
att man skulle höja inleveransen till
statsverket från 200 miljoner till 300
miljoner kronor.

Bakgrunden till det yrkandet är vår
uppfattning, att man inte bör låta alltför
stora vinstmedel ackumuleras inom
riksbanken — det är dock staten som är
huvudman för riksbanken, och det är
till staten som överskottsmedlen så småningom
skall föras över. Vi har under
årens lopp sett att vissa bekymmer har
uppstått inom riksbanken till följd av
att vinstmedlen anhopats där, och man
har fått tillgripa diverse arrangemang
för alt ordna med överföringen eller
ianspråktagandet av vinstmedlen. För
att man inte på nytt skall råka i den situationen
förefaller det vara en riktig
politik att efter hand ta hem vinstmedlen
till statskassan.

Det skall erkännas att detta saknar
samhällsekonomisk betydelse och även
saknar betydelse för den statliga han -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Användande av riksbankens vinst för ar 1969

teringen, men det förefaller ändå vara
en princip som bör följas. Några negativa
konsekvenser för riksbanken kan
inte påvisas. Skillnaden blir att kursdifferenskontot
tillförs 100 miljoner kronor
mindre än vad fallet blir enligt det
förslag som framlagts av bankofullmäktige,
men den uppställning som står i
bankoutskottets utlåtande visar att det
onekligen redan finns betydande summor
på kursdifferenskontot — det var
657 miljoner vid det senaste redovisningstillfället,
och det beloppet förefaller
ju helt betryggande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen vid utskottets utlåtande.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Bankoutskottet har att
till riksdagen meddela förslag om användningen
av föregående års bankovinst.

I riksstaten för det budgetår som vi
nu befinner oss i, alltså 1969/70, har detta
belopp på driftbudgeten upptagits till
200 miljoner kronor. Riksbankens för
fjolåret redovisade nettovinst, således
efter nedskrivningar, uppgår till drygt
326 miljoner kronor.

Vi har, som vi brukat göra genom
åren, hos fullmäktige i riksbanken inhämtat
yttrande om hur de skulle önska
att överskottsmedlen fördelas. Som
framgår av utskottsutlåtandet föreslår
fullmäktige att 200 miljoner skall inlevereras
till statsverket, att 126 623 634: 56
skall överföras till kursdifferenskontot
och att det återstående beloppet
263 166:64, skall kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel.

Den fråga som skiljer utskottsmajoriteten
från reservanterna är, som herr
Regnéll mycket riktigt framhöll, huruvida
200 eller 300 miljoner kronor skall
inlevereras till statsverket. Detta påverkar
i sin tur det belopp som skall överföras
till kursdifferenskontot. Kursdifferenskontot
uppgår, såsom herr Regnéll
sade, till 657 miljoner kronor. Vi

menar att man genom ett överförande
av dessa ytterligare drygt 126 miljoner
konsoliderar företaget, som det brukar
sägas med ett annat språkbruk, så att
det får möjlighet att ta emot de stötar
som eventuellt kan komma. — Det är
som sagt bara på denna punkt som våra
uppfattningar skiljer sig.

Utskottsmajoriteten har kommit till
samma slutsats som fullmäktige i riksbanken,
alltså att 200 miljoner kronor
bör inlevereras till statsverket,
126 623 634:56 överföras till kursdifferenskontot
och återstående belopp,
263 166:64, får kvarstå på räkningen
för odisponerade vinstmedel. Jag yrkar,
herr talman, bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 14, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Regnéll begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Åtgärder för att stärka konsumenternas ställning

avgavs 151 ja och 29 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Åtgärder för att stärka konsumenternas
ställning

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner
dels om åtgärder för att stärka konsumenternas
ställning, dels ock angående
konsumentupplysning, såvitt motionerna
behandlats av första lagutskottet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är två från konsumenternas
synpunkt viktiga frågor som
folkpartiet har tagit upp i de motioner
som ligger till grund för utskottsutlåtandet.
Den ena frågan gäller auktorisation
av garantiformulär som har blivit
vanliga vid köp. Köplagens bestämmelser
är ju dispositiva. Det är inte
frågan om tvingande regler, utan reglerna
där kan ändras genom köpavtal.
Då förekommer ofta garantiutfästelser
som synbarligen är till köparens förmån
men i själva verket rätt ofta är
till hans nackdel. Därför har från folkpartiets
sida föreslagits att man skulle
ha någon slags auktorisation av sådana
utfästelser så att de inte drabbar köparen
orättmätigt.

Den andra frågan är den gamla kända
och alltmer observerade, att man
borde ha en ångervecka vid avbetalningsköp
som sluts vid dörren eller under
alla förhållanden utan att köparen
själv har tagit initiativ till avtal om avbetalningsköp.
.lag tror att vi alla kän -

ner till att det i ganska stor utsträckning
florerar ett oskick när det gäller
avbetalningskontrakt som sluts vid dörrarna,
där människor ganska ofta mer
eller mindre blir tvingade att skriva på
kontrakt som de sedan är skyldiga att
fullfölja. Fn ångervecka, som alltså skulle
innebära, att man finge möjlighet
att inom viss tid annullera ett sådant
kontrakt, vore naturligtvis mycket värdefull.
För min del skulle jag t. o. m.
vilja ha en bekräftelsevecka så att man
inom viss tid skulle bekräfta att man
verkligen vill stå fast vid köpet, men
det är måhända att gå något för långt.
Men en ångervecka är under alla förhållanden
inte bara önskvärd utan även
nödvändig.

Utskottet säger att vad beträffar frågan
om auktorisation av garantiformulär
ingår den som en punkt i direktiven
för den utredning som redan pågår
och som skall verka för bättre
skydd åt konsumenten. Vad beträffar
den andra frågan, nämligen om en ångervecka
i avbetalningshandeln, säger utskottet
att redan under våren blir en
utredning klar om detta, så att det skall
kunna lagstiftas om den saken redan
under innevarande år. Eftersom dessa
två utfästelser från utskottets sida sammanfaller
just med syftet i de båda motionerna,
har vi inte reserverat oss i
utskottet och ställer inte heller något
yrkande här. Vi avvaktar alltså dessa
två händelser och kommer mycket noga
att följa upp att dessa viktiga frågor
blir lösta på ett tillfredsställande sätt.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

§ 16

Straffbestämmelserna för onykterhet
till sjöss

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av motioner angående
straffbestämmelserna för onykterhet
till sjöss.

I de likalydande motionerna I: 110
av herr Wikström och II: 121 av herr
Wiklund i Stockholm hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville hemställa om utredning och
därav föranledda förslag till lagstiftning
om s. k. promilleregler för personer
i sjötrafik, för vilka enligt sjölagen
särskild påföljd för onykterhet till
sjöss kan ådömas».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 110 och II: 121 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Alexanderson och Sörerison samt fru
Anér (samtliga fp), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 110 och II: 121 hemställa
om utredning och därav föranledda
förslag till lagstiftning om s. k. promilleregler
för tillämpning i sådana fall då
enligt sjölagen kunde dömas till ansvar
för onykterhet till sjöss.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Som motionär vill jag
något beröra motiven för den motionsframstöt
som vi nu behandlar.

Sakläget i ärendet är att första lagutskottet
1967 begärde en utredning
»i lämpligt sammanhang» angående införande
av promilleregler vid onykterhet
till sjöss av vissa, i den samtidigt
införda bestämmelsen om straffpåföljd
för onykterhet till sjöss, angivna personer.
Det finns en bestämmelse i sjölagen,
som då infördes, nämligen denna

lags 325 §, där det står: »Är den som
på fartyg fullgör uppgift av väsentlig
betydelse för säkerheten till sjöss så
påverkad av alkoholhaltiga drycker eller
annat berusningsmedel, att det måste
antagas, att han icke på betryggande
sätt kan utföra vad som därvid åligger
honom, dömes till böter eller fängelse
i högst ett år.»

Bestämmelsen innebär alltså en viss
begränsning av den personkrets, som
omfattas av bestämmelsen. Utskottsmajoriteten
vidhåller i år behovet av en
sådan utredning och skärper i viss mån
sin attityd genom att säga att utskottet
förutsätter att utredning kommer
till stånd »utan ytterligare initiativ från
riksdagens sida».

Det som vållat oss motionärer en viss
besvikelse är att utskottet år 1967 inte
preciserade tidpunkten för en utredning
och inte heller sättet för dess genomförande.
Utskottet hänvisar i det
föreliggande utlåtandet till vissa skäl
emot en lagstiftning om promilleregler
men återgår snabbt till det som kan
tala för en utredning och har då liksom
år 1967 i tankarna främst fritidsbåtstrafikens
snabba utveckling och de växande
trafiksäkerhetsproblemen i samband
med denna utveckling.

Reservanterna har ingen annan mening
om behovet av en utredning än
majoriteten bortsett från att de direkt
hemställer att en utredning om införande
av promilleregler nu verkställes.

De motiv som jag anförde år 1967
för utredning av det slag det här gäller
kvarstår oförändrade och har nog nu
ökat i styrka. Huvudsakligen gäller det
två motiv, nämligen dels kravet på bättre
trafiksäkerhet inom sjötrafiken —
vilket jag alltså redan berört — dels
också det inte mindre viktiga anspråket
på rättssäkerhet i mål om trafikonykterhetsbrott
i sjötrafiken enligt den nya
bestämmelse i sjölagen, som jag nyss
citerade.

Jag skall be att få påminna om vad
rikspolisstyrelsen och Polismästareföreningen
pekade på i sina remissyttran -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Straffbestämmelserna för onykterhet till sjöss

den över lagförslaget år 1967, nämligen
att bevissvårigheterna med en bestämmelse
av så allmän avfattning till beskrivning
av vad som är att anse som
trafikonykterhetsbrott inom sjöfarten
är så betydande, att man borde ha samma
möjlighet som beträffande landtrafiken
då det gäller att bestämma blodalkoholhalten
och därmed också graden
av påverkan hos vederbörande.
Chefen för Södra kustdistriktet föreslog
uttryckligen en i lagen angiven promillegräns.
Han ansåg »att den föreslagna
bestämmelsen är alltför vag för att
kunna bli till nytta i strävandena att
stävja alkoholmissbruk ombord på fartyg.
Det kan sålunda knappast bli lätt
att förete bevisning om att en alkoholpåverkad
i ett gränsfall inte kan föra
ett fartyg ''på betryggande sätt’. Inte
sällan är ombordvarande på fritidsbåtar
mer eller mindre påverkade av starka
drycker. Med den lavinartade fart
som fritidsflottan ökar, med de snabba
båtar som numera finns och den ’raggarmentalitet’
som breder ut sig även
till sjöss har riskerna för olyckor ökat
kraftigt. Om en bestämmelse om en
högsta tillåten promiilehalt i blodet fastställdes,
skulle detta inte bara avhålla
många sjöfarande från att före och under
sjöturer konsumera alkohol utan
också göra ingripanden mot alkoholpåverkade
möjliga på ett annat sätt än
om paragrafen får det föreslagna innehållet.
»

Det blev då alltså ingen justering i
preciserande riktning av den föreslagna
lagbestämmelsen. Det förelåg inte
heller något yrkande härom, utan det
begärdes en utredning om införande av
promilleregler.

Herr talman! Jag vill även denna
gång gärna peka på några särskilda omständigheter,
som håller trafiksäkerhetskravet
i sjötrafiken aktuellt. Eu sådan
omständighet är, som redan antytts
i det citerade yttrandet av chefen
för Södra kustdistriktet, det hastigt växande
antalet fritidsbåtar. År 1967 räk -

nade man med ett årligt tillskott på
omkring 20 000 nya sådana farkoster,
och jag skulle tänka mig att den siffran
nu är större. Jag har ingen uppgift om
det men tror att den årliga ökningen
är minst lika stor som 1967. Det är
här fråga om farkoster, som huvudsakligen
framföres i våra trånga farvatten
vid kusterna. Många av dessa farkoster,
plastbåtar och andra, saknar motor men
andra är synnerligen snabbgående genom
dyrbar motorutrustning. Detta gäller
främst s. k. svävare, men även talrika
mindre båtar är mycket snabba.

Det har sagts att man inte kan dra paralleller
mellan trafikförhållandena till
sjöss och till lands; de är alltför olika.
Detta är naturligtvis helt riktigt. Men
komplikationerna inom sjötrafiken blir
alltmer av samma slag som inom landtrafiken,
därför att antalet trafikenheter
till sjöss ökar så kraftigt, med allt
större trängsel i farvattnen, särskilt vid
kusterna, som följd. Hastigheterna hos
många av dessa farkoster har också
ökat starkt. Sjötrafiken pågår dessutom
under fler svårbemästrade osäkerhetsmoment
än trafiken på våra vägar. Jag
tänker t. ex. på sjöhävning, plötsligt inträffande
stormbyar o. s. v. Sådana omständigheter
talar för att trafiksäkerhetskraven
och införandet av promilleregler
är minst lika angelägna inom
sjötrafiken som inom vägtrafiken.

Härtill kommer att en stor och starkt
växande andel av dem som framför
fartyg i våra ofta svårnavigerade skärgårdsvatten
inte har avlagt några som
helst förarprov eller i övrigt prövats
beträffande personlig lämplighet och
förutsättningar för framförande av fartyg Den

väsentligaste invändningen mot
införande av promilleregler i sjölagstiftningen
är svårigheterna att ta blodprov.
Det är naturligtvis ett argument,
som har en viss bärighet. Men tekniken
att med objektiva metoder mäta alkoholpåverkan
förbättras ständigt, överallt
i världen arbetar man med att kon -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Straffbestämmelserna för onykterhet till sjöss

struera bärbara och lättskötta apparater
för både blodprovstagning och för
prov genom mätning av alkohoihalten
i utandningsluften. Det kan tänkas att
den apparaturen ganska snart har förbättrats
och förenklats sfi, att kraven
på läkares medverkan minskar, och då
förlorar den nu berörda invändningen
mot att införa promilleregler starkt i
betydelse.

Den tekniska utvecklingen i nuläget
gör emellertid att vi motionärer har avstått
från att direkt yrka på en lagstiftning.
Vi har i stället begränsat vårt yrkande
även den här gången till en utredning
av frågan om promilleregler.

Ytterligare ett motiv för motionärernas
utredningsyrkande är att man kanske
mera noggrant behöver avgränsa
den personkrets ombord på ett fartyg,
som kan drabbas av påföljd för trafikonykterhetsbrott.
Det gäller både olika
personalkategorier på större fartyg och
personal på olika fartygstyper, kanske
även en del omständigheter i övrigt
vid brottets begående.

Jag vill också erinra om vad utskottet
åberopade 1967, nämligen den åtminstone
delvis alkoliolbetingade raggarmentalitet
och okynneskörning med
snabbgående fritidsbåtar, som på senare
tid kunnat iakttas — jag hänvisar
åter till det yttrande som chefen för
Södra kustdistriktet avgav 1967 i den
frågan. Inom utskottet har sådana företeelser
bekräftats från olika håll genom
åberopande av iakttagelser, som
utskottets ledamöter själva gjort. Det
torde vara väl känt att vi här har att
göra med ett stort problem vid våra
kuster sommartid.

Slutligen vill jag erinra om att polisen
har utrustats med allt större resurser
när det gäller att disponera över
övervakningsbåtar — f. ö. även helikoptrar.
Mycket fattas ännu i trafikövervakningen
till sjöss, men läget är
därigenom ändå väsentligt bättre än för
bara ett par år sedan.

Herr talman! Med det anförda ber

jag att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Såsom framgått av herr
Wiklunds i Stockholm anförande förordar
även utskottet en utredning. Det
enda som skiljer uiskottets majoritet
och reservanterna åt är det förhållandet
att reservanterna önskar att den
begärda utredningen skall verkställas
nu medan utskottets majoritet menar
att den skall företas vid lämpligt tillfälle.
Dessutom vill reservanterna ha
en styrd utredning i så måtto att det
betänkande som utredningen skall framlägga
skall innehålla lagförslag om promilleregler.

Utskottet säger att en generell regel
icke är genomförbar. Motionärerna och
reservanterna har emellertid inte enbart
syftat till en promilleregel för förare
av fritidsbåtar utan vill ha generella
regler för all sjöfart, alltså även
för handelsfartyg. Utskottsmajoriteten
har ansett att det med nuvarande struktur
hos vår sjöfart är svårigheter förenade
med att genomföra en blodprovstagning.
Detta gäller exempelvis utländska
fartyg som anlöper och avgår
från våra hamnar och då särskilt vid
deras avgång. Vad beträffar nyttotrafiken,
d. v. s. handelsfartygen, torde det
vara praktiskt taget omöjligt när fartyget
ej är vid kaj att komma ombord
och genomföra en blodprovskontroll.

Enligt utskottets mening måste säkerhetsbestämmelserna
efterföljas, och vi
hälsade med tillfredsställelse det beslut
som fattades 1967 om att onykterhet till
sjöss skall kunna bestraffas. Tidigare
kunde ju ingen straffas förrän en olycka
hade inträffat. Numera är lagen ändrad
på så sätt att den som iakttar ovarsamhet
eller oaktsamhet eller visar tecken
på berusning kan straffas härför
utan att någon olycka har skett.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Herr Rosqvists anförande
gav närmast det intrycket att han
önskade yrka avslag på utskottets hemställan,
eftersom svårigheterna enligt
hans mening var så stora att det inte
skulle vara möjligt att ens i begränsad
omfattning genomföra en promillelagstiftning
för sjötrafikens del.

Även jag har i mitt första anförande
erinrat om att det finns vissa problem
i detta sammanhang; det är t. ex. nödvändigt
att utredningen tar upp frågan
om hur en begränsning av personkretsen
skall ske. Vad vi motionärer i
första hand inriktat oss på är fritidsbåtarna,
och därvidlag bör det inte alls
föreligga sådana svårigheter som herr
Rosqvist pekade på.

Det förhållandet att vi hemställer att
en utredning nu skall genomföras beror
givetvis på att man trots att utskottet
är 1967, alltså för tre år sedan,
enhälligt begärde en utredning — såsom
utskottets majoritet i dag också
gör — inte ens synes ha vidtagit några
förberedelser för en sådan.

Herr ROSQVIST (s):

Herr talman! Min mening var inte
att det skulle vara totalt ogenomförbart
med promilleregler inom sjötrafiken,
men jag anser att en generell sådan regel
praktiskt taget är omöjlig att tilllämpa
inom framför allt handelssjöfarten.
Vad fritidsbåttrafiken beträffar tycker
jag att frågan bör bli föremål för
utredning, men jag anser — i likhet
med utskottet i övrigt — att denna utredning
inte bör starta sitt arbete med
styrda direktiv.

Härmed var överläggningen slutad.

Allmän arbetstidslag

begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Alexanderson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 144 ja och 34 ne|.
varjämte 12 av kammarens ledamöte.
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motion om
värdesäkring av trafiklivräntor, m. m.,
såvitt motionen behandlats av första
lagutskottet.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Allmän arbetstidslag

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till allmän arbetstidslag,
in. in., jämte motioner i ämnet.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Allmän arbetstidslag

Genom en den 19 december 1969 dagtecknad
proposition nr 5/1970, vilken
hänvisats till lagutskott och behandlats
av andra lagutskottet, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen bl. a. att
antaga vid propositionen fogade förslag
till allmän arbetstidslag.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes bl. a. följande.

I propositionen föreslås lagstiftning
om en generell förkortning av arbetstiden
från 42 1/2 till 40 timmar i veckan.
Förkortningen skall ske i två lika stora
etapper den 1 januari 1971 resp. den
1 januari 1973. Därmed blir 40-timmarsveckan
en realitet fr. o. m. 1973.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner:

1) de likalydande motionerna 1:236
av herr Dahlberg m. fl. och II: 278 av
herr Fredriksson m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 401
av herr Jonsson m.fl. och 11:454 av
herr Olsson i Timrå in. fl.,

3) de likalydande motionerna 1: 504
av herr Arne Gei jer in. fl. samt 11:591
av herrar Skoglund och Ekström,

4) de likalydande motionerna I: 859
av herr Larfors m.fl. och 11:1013 av
herr Johansson i Simrishamn in. fl.,

5) de likalydande motionerna 1:872
av herr Yngve Persson m. fl. ocli
II: 1000 av herr Ekvall m. fl.,

6) de likalydande motionerna 1:879
av herr Werner och II: 1011 av herr
Hermansson m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:880
av herr Åkerlund och 11:995 av herr
Björkman m. fl., samt

8) motionen II: 1015 av herr Johansson
i Skärstad m. fl.

I motionerna I: 236 och II: 278 föreslogs,
»att riksdagen beslutar att i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om att

förslag till lag om förkortning av arbetstiden
för gruvarbetare under jord
till 35 timmar i veckan snarast föreläggs
riksdagen».

I motionerna I: 401 och II: 454 hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
förslag till en successiv förkortning av
arbetstiden till 36 timmar/vecka för
dem som är sysselsatta med treskiftarbete
utan söndagsuppehåll (kontinuerlig
drift) så att förkortningen är helt
genomförd den 1.1.1973».

I motionerna 1: 504 och II: 591 föreslogs,
»att riksdagen i anslutning till
behandlingen av propositionen nr 5 om
ny arbetstidslag i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa, att proposition
framlägges om sådan ändring i statsoch
kommunaltjänstemannalagarna att
det nuvarande förbudet att sluta avtal
om arbetstidens förläggning borttages
(§ 3 och § 2 i respektive lagar)».

I motionerna 1: 859 och II: 1013 yrkades
att riksdagen för sin del måtte besluta
att 3 § andra stycket statstjänstemannalagen
och 2 § andra stycket kommunaltjänstemannalagen
erhölle i dessa
motioner angiven lydelse, innebärande

att riksdagen redan i förevarande
sammanhang för egen del skulle besluta
om ändringar i stats- och kommunaltjänstemannalagarna
av samma innebörd
som förslaget i motionerna 1:504
och II: 591 samt att lagändringarna skulle
träda i kraft samtidigt med den nya
arbetstidslagen den 1 januari 1971.

I motionerna I: 879 och II: 1011 hemställdes,
»att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 5/1970
måtte besluta 1. att förkortningen av
den allmänna arbetstiden från 42 1/2 till
40 timmar i veckan genomföres fr. o. in.
den 1 januari 1971; 2. att i lagförslagets
4:e paragraf fastslås, att arbetstiden får
uppgå till högst åtta timmar om dagen,
fem dagar i veckan; 3. att för arbete i
kontinuerlig skiftgång den maximala
arbetstiden uppgår till 36 timmar i veckan;
4. att riksdagen hos Kungl. Maj:t

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

hemställer om utarbetande av förslag
om en sänkning av arbetstiden för underjordsarbetande
till 35 timmar»; samt

(Propositionen)

Xär särskilda skäl föreligger, får
övertid utöver vad som följer av 8 och
9 §§ tagas ut med högst 48 timmar under
en tid av fyra veckor eller 50 timmar
under eu kalendermånad, dock
högst 150 timmar under ett kalenderår.

När synnerliga skäl föreligger, får
arbetarskyddsstyrelsen medge ytterligare
övertid med högst 150 timmar under
ett kalenderår.

Från de begränsningar som föreskrives
i första stycket får avsteg göras genom
kollektivavtal, som tillkommit i
den ordning som anges i 3 §. Om sådant
kollektivavtal gäller 3 § i övrigt.

Allmän arbetstidslag

5. att 10 § förslaget till allmän arbetstidslag
finge följande lydelse:

(Motionen)

När synnerliga skäl föreligger, får
arbetarskyddsstyrelsen medge övertid
med högst 150 timmar under ett kalenderår.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:879 och 11:1011, såvitt
avsåge yrkandena 2. och 3., motionerna
1:872 och 11:1000 samt motionen
II: 1015 — antaga 4 § i det vid propositionen
fogade förslaget till allmän
arbetstidslag;

B. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna I: 880 och II: 995, i motsvarande
del — antaga 9 § i förslaget
till allmän arbetstidslag;

C. att riksdagen måtte —- med avslag
på motionerna 1:879 och 11:1011, såvitt
avsåge yrkandet 5., samt motionerna
I: 880 och II: 995, i motsvarande del
— antaga 10 § i förslaget till allmän
arbetstidslag;

I). att riksdagen måtte antaga ingressen
och övriga paragrafer i förslaget till
allmän arbetstidslag;

E. att riksdagen måtte — med avslag
på motionerna 1:879 och 11:1011, såvitt
avsåge yrkandet 1. — antaga övergångsbestämmelserna
i förslaget till allmän
arbetstidslag;

F. att riksdagen måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
till lag om upphävande av lagen (1930:
139) om vissa inskränkningar beträffande
tiden för förläggande av bagerioch
konditoriarbete;

G. att riksdagen måtte — i anledning
av motionerna 1:504 och 11:591 samt
motionerna I: 859 och II: 1013 — i skrivelse
till Kungl. Majd som sin mening
ge till känna vad utskottet anfört om
översyn av stats- och kommunalt] änstemannalagarnas
bestämmelser om inskränkning
i förhandlingsrätten;

H. att motionerna 1:504 och 11:591
samt motionerna 1:859 och 11:1013, i
den mån de icke kunde anses besvarade
genom utskottets hemställan under
G., icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

.1. att motionerna 1:401 och 11:454
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

K. att motionerna 1:236 och 11:278
samt motionerna I: 879 och II: 1011, så -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Allmän arbetstidslag

vitt avsåge yrkandet 4., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Wanhainen och Fredriksson (båda s),
som ansett att utskottet under K bort
hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
motionerna 1:236 och 11:278 samt i
anledning av motionerna I: 879 och
11:1011, såvitt avsåge yrkandet 4. — i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa att
förslag till lag om förkortning av arbetstiden
för gruvarbetare under jord
till 35 timmar i veckan snarast förelädes
riksdagen, samt

att motionerna I: 879 och II: 1011, såvitt
avsåge yrkandet 4., i övrigt icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det lagförslag som nu
föreligger till behandling grundar sig
på ett enhälligt betänkande från arbetstidskommittén
med talman Axel Strand
som ordförande och representanter för
de politiska partierna samt organisationerna
på arbetsmarknaden som ledamöter.

I betänkandet framförde kommittén
förslag om en generell förkortning av
arbetstiden till 40 timmar i veckan och
vidare förslag till en ny, allmän arbetstidslag.
Arbetstidskommittén rekommenderade
att arbetstidsförkortningen
frän 42,5 timmar i veckan till 40 timmar
i veckan skulle ske i tre etapper
som vardera skulle innebära en minskning
av veckoarbetstiden med 50 minuter.
Enligt kommitténs mening borde
förkortningsetapperna genomföras vid
ingången av tre på varandra följande
år under perioden 1970—1975. Kommittén
har kunnat fastslå att starka önskemål
föreligger på arbetstagarhåll om
ett snart genomförande av 40-timmars -

vecka. Detta konstaterande har bekräftats
under remissbehandlingen. De
största löntagarorganisationerna, LO
och TCO, har preciserat sin inställning
så, att förkortningen bör ske i två etapper
och vara genomförd den 1 januari
1973. För egen del har jag ansett mig
kunna godta de synpunkter på tidsförläggningen
som dessa löntagarorganisationer
har framfört.

Mot denna bakgrund har jag i propositionen
5 föreslagit att arbetstidsförkortningen
skall ske i två lika stora
etapper och att dessa skall infalla 1 januari
1971 respektive 1 januari 1973.
40-timmarsveckan skall således bli en
realitet fr. o. m. år 1973.

Vi har fått kortare arbetstid under
1960-talet. Sänkningen från 45 till 42,5
timmar motsvarar närmare tre veckors
årsarbetstid. Den fjärde semesterveckan
har också genomförts. Vi arbetar närmare
fyra veckor mindre nu än vid
1960-talets början. Nu är uppgiften att
få till stånd en ytterligare arbetstidsförkortning
från 42,5 timmar per vecka
till 40 timmar. När också den reformen
är genomförd år 1973, har årsarbetstiden
jämfört med 1960 förkortats med
mer än sex veckor.

Det förslag till en helt ny arbetstidslag
som lagts fram i propositionen innebär
att arbetstidslagstiftningen i princip
skall omfatta alla arbetstagare. Detta
betyder att lagreglerad arbetstid införs
som en nyhet för omkring hälften
av det totala antalet arbetstagare i vårt
land. Bl. a. kommer statligt arbete och
arbete inom sjukvård och socialvård att
inordnas under lagstiftningen.

Den ordinarie arbetstiden skall enligt
huvudregeln i lagförslaget generellt begränsas
till högst 40 timmar i veckan.
Arbetstidsförkortningen skrivs härigenom
in i den nya arbetstidslagen. Under
vissa omständigheter skall arbetstiden
kunna beräknas med ugtångspunkt i att
den under en period av högst fyra veckor
inte får överstiga 40 timmar per
vecka i genomsnitt. I motsats till vad''

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

som gäller i dag upptas i förslaget inga
bestämmelser om dygnsmaximum för
den ordinarie arbetstiden. Denna uppmjukning
har varit ofrånkomlig när
man velat nå fram till en allmängiltig
lag för alla arbetsområden. Liksom hittills
skall reglerna om den ordinarie
arbetstiden vara dispositiva. Det skall
således vara möjligt för arbetsmarknadens
parter att genom kollektivavtal,
som slutits eller godkänts av huvudorganisation
på arbetstagarsidan, träffa
överenskommelse rörande arbetstiden.

I syfte bl. a. att göra det möjligt att
inordna vissa statliga och kommunala
verksamhetsgrenar under lagen upptasi
lagförslaget regler om jourtid. Med
jourtid avses tid då arbetstagare står
till arbetsgivarens förfogande på arbetsstället
för att när behov uppkommer utföra
arbete. Den del av ett tjänstgöringspass
då arbetstagaren utför arbete skall
inte anses som jourtid utan skall avräknas
på den ordinarie arbetstiden eller
på övertiden. Maximum för jourtid
har satts till 48 timmar under fyra veckor
eller 50 timmar per kalendermånad.
På samma sätt som när det gäller den
ordinarie arbetstiden skall reglerna om
jourtid vara dispositiva.

Kommitténs förslag gick ut på att
inga väsentliga förändringar skulle göras
beträffande övertiden. Lagförslaget
återspeglar samma grundsyn på övertiden
som kommittén gett uttryck åt.
Övertid skall liksom hittills vara eu extraordinär
företeelse, övertidsreglerna i
gällande lagstiftning återkommer också
till stor del oförändrade i lagförslaget.
Lagens normer för s. k. allmän övertid
samt övertid för förberedelse- och avslutningsarbete
föreslås dock bli snävare
än i nuvarande lagar. Allmän övertid
skall få uttas med 150 timmar per
år mot för närvarande 200 timmar.
Övertid för förberedelse- och avslutningsarbete
skall kunna tas ut med 6
timmar i veckan mot nu 7 timmar. Vidare
öppnas möjlighet för arbetsmarknadens
parter att i kollektivavtal kom -

Allmän arbetstidslag

ma överens om avvikelser från lagens
begränsningar i fråga om den allmänna
övertiden. Sänkningen av maximigränserna
för allmän övertid och övertid för
förberedelse- och avslutningsarbete tillgodoser
önskemål som framförts från
Landsorganisationen.

Jag vill i detta sammanhang också
framhålla att de frågor som gäller arbetstidens
förläggning och de viktiga
skyddssynpunkterna, som har samband
därmed, har sin plats i arbetarskyddslagstiftningen.
Dessa spörsmål har tagits
upp i direktiven till den utredning som
nyligen har tillsatts för att verkställa en
fullständig översyn av hela arbetarskyddslagstiftningen.
Jag har i dessa
utredningsdirektiv understrukit att
skyddssynpunkterna bör ägnas stor
uppmärksamhet vid översynen av gällande
regler om dygnsvila, veckovila,
raster och arbetspauser.

Låt mig till sist säga att den arbetstidsreform
som vi nu står inför utgör
ett mycket viktigt steg i den sociala reformpolitiken
— ett steg som vi är beredda
att ta i medvetandet om de påfrestningar
som det medför för samhällsekonomin.
Reformens betydelse understryks
i andra lagutskottets föreliggande
utlåtande.

Det finns anledning att i detta sammanhang
uttala ett tack till Axel Strand
för det förtjänstfulla sätt på vilket han
inte minst som ordförande i arbetstidskommittén
har lett det arbete som fört
fram till 40-timmarsveckans stegvisa
förverkligande.

Jag vill betona att arbetstidsfrågorna
sedan lång tid tillbaka har tillmätts stor
betydelse. En arbetstid på 40 timmar
i veckan har sedan länge eftersträvats
av arbetarrörelsen. Förverkligandet av
40-limmarsveckan innebär att den gamla
tanken på åtta timmars arbetsdag
vinner framgång även inom ramen för
en femdagarsvecka. Arbetstidsförkortningen
leder fram till en utjämning av
skillnader i arbetstidshänseende mellan
olika samhällsgrupper och är därför

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Allmän arbetstidslag

ett viktigt led i våra strävanden efter
ökad jämlikhet.

I samma riktning verkar också att
lagstiftningen genom den nya arbetstidslagen
blir generell och likartad för
alla arbetsområden och även kommer
att täcka de områden som tidigare helt
har legat utanför lagstiftningen. Vi står
med andra ord, herr talman, inför förverkligandet
av en stor och väsentlig
reform på arbetslivets område.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Jag vill gärna börja med
att instämma med socialministern i att
den nu föreslagna arbetsförkortningen
är en stor och betydelsefull reform —
den är viktig och efterlängtad. Arbetstidsfrågorna
har ju sedan mycket lång
tid tillbaka tillmätts stor betydelse inom
arbetarrörelsen. Striden stod het kring
åttatimmarsdagen, och den reformen genomfördes
ganska hastigt under trycket
av den stora sociala oro som då rådde
här i landet och i omvärlden. Åttatimmarsdagen
kunde komma till stånd först
sedan trycket från arbetarmassorna hade
blivit så starkt att de makthavande
såg sig tvungna att tillmötesgå arbetarrörelsens
krav.

1919 års reform kom att bli bestående
under lång tid — det är först under de
senaste årtiondena som ytterligare arbetstidsförkortning
utan standardförsämring
har kunnat genomföras. Vad
som har skett under 1960-talet kan jag
gå förbi efter socialministerns inlägg
här.

Jag är helt överens med utskottet beträffande
de flesta punkterna i propositionen.
Men när det gäller en punkt,
arbetstiden för gruvarbetare under jord,
har en partivän i första kammaren och
jag fogat en gemensam reservation till
andra lagutskottets utlåtande. Den innebär
bifall till de motionsyrkanden om
arbetstiden för gruvarbetare under jord
som framförts i anledning av propositionen.

Jag anser mig inte behöva hålla nå -

got längre anförande i denna sak, eftersom
motiven för dessa krav torde
vara väl kända för de flesta av kammarens
ledamöter. Jag har själv haft tillfälle
att från denna talarstol — senast
i remissdebatten — framföra synpunkter
på gruvarbetarnas arbetsvillkor och
de förhållanden som bestämmer deras
situation. Det har ju också under den
senaste tiden i samband med strejken
vid malmfälten skrivits åtskilliga spaltmeter
om gruvarbetarnas speciella och
besvärliga arbetsmiljö. Låt vara att åtskilliga
inlägg är överdrivna — tendensen
är ändå den riktiga.

Det är kanske många som tror — det
kan ligga nära till hands —■ att det är
strejkerna uppe vid malmfälten som inspirerat
till dessa motioner om en förkortning
av arbetstiden för gruvarbetarna.
Jag skall försöka att ta dem som
kan ha den uppfattningen ur deras villfarelse.
Kravet att gruvarbetarna borde
ha kortare arbetstid än vad som generellt
gäller för industrin är av mycket
gammalt datum. Låt mig, herr talman,
försöka bevisa detta med en kort historieskrivning.

När frågan om åtta timmars normalarbetsdag
år 1919 behandlades i riksdagen,
framfördes från Svenska gruvindustriarbetareförbundet
såsom ett oeftergivligt
krav, att arbetstiden för gruvarbetare
skulle lagfästas till 36 timmar
i veckan. Man ansåg detta vara ett
rättvisekrav, eftersom åttatimmarsreformen
inte medförde någon väsentlig lättnad
för gruvarbetarna, vilka redan före
reformens genomförande som regel inte
arbetade mer än åtta timmar om dagen.

Låt mig ta ett litet citat från tidningen
Gruvarbetarens decembernummer år
1918: »Då man äntligen kommit dithän,
att det anses rättvist, nyttigt och nödvändigt
att arbetstiden ej får utgöra
mer än 8 timmar per dag ovan jord i
fabriker och verkstäder, industri och
handel, med arbete i fria luften i sol
och ljus, så måste man väl ändå medgiva
och fastslå såsom lika rättvist och

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

nödvändigt att arbetet ända till tusentals
meter under jordytan, med ett helt
annat lufttryck och atmosfär än pä
jordytan, begränsas till betydligt lägre
antal timmar.»

Gruvarbetarnas krav fick år 1918 och
1919 stöd från många olika håll, främst
från Landsorganisationen, alltså den
samlade fackföreningsrörelsen. Motioner
väcktes med jämna mellanrum i
riksdagen och regeringen uppvaktades,
men resultaten uteblev. Ingenting skedde
förrän Gustav Möller år 1947 tillsatte
en utredning med uppgift att göra
en översyn av åttatimmarslagen. Enligt
direktiven skulle utredningen lägga
fram förslag om en förkortning av
arbetstiden för grupper som arbetade
under sådana förhållanden att det motiverade
en förkortning av arbetstiden redan
innan en generell arbetstidsförkortning
kunde bli verklighet. Kommittén
lade fram ett förslag om 40 timmars
arbetsvecka vid underjordsarbete. Men
innan lagförslaget kom upp i riksdagen
i form av en proposition hade Gruvindustriarbetareförbundet
träffat avtal
om 40 timmars arbetsvecka.

Det är väl bl. a. detta avtal som utskottets
majoritet haft i tankarna när
man skrivit, att det även nu bör vara
möjligt att klara saken genom överenskommelser
parterna emellan. Jag vill
då erinra om det faktum, att förbundet
vid åtskilliga tillfällen mellan 1919 och
1948 hade frågan uppe till förhandling.
Men arbetsgivarna var obevekliga och
något avtal kunde inte träffas. Det var
först när ett klart utformat lagförslag
förelåg som detta blev möjligt. Lagstiftarens
stöd behövdes alltså för att man
1948 kollektivavtalsvägen skulle kunna
enas i arbetstidsfrågan. .lag är övertygad
om att det behövs också i fortsättningen.

Nu har även denna fråga utretts av
arbetstidskommittén; den hade genom
tilläggsdirektiv riksdagens uppdrag att
göra det. .lag kan emellertid inte undgå
intrycket att man tagit ganska liitt på

Allmän arbetstidslag

den uppgiften. Man har avfärdat frågan
med några få rader i betänkandet. När
det nu i den allmänna arbetstidslagen
fastställs en maximiarbetstid av 40 timmar
i veckan tycker jag — och alla inom
Gruvindustriarbetareförbundet —
att en arbetstid av 35 timmar i veckan
borde fastställas för gruvarbetarna.

Jag vill gärna poängtera att det inte
föreligger några åsiktsskillnader mellan
utskottsmajoriteten och reservanterna
beträffande behovet av en sådan reform;
det är bara framkomstmöjligheterna
man inte är ense om. Men när
gruvarbetarnas arbetsmiljö nu är sådan
att det anses motiverat med kortare arbetstid
och när riksdagen nu lagfäster
40-timmarsveckan, vore det väl i princip
riktigt att också lagfästa en kortare
arbetstid för gruvarbetarna. De avgränsningsproblem
som utskottet — departementschefen
och utredningen också
för all del — talat om gäller inte en
grupp som gruvarbetarna. Man kan för
deras del dra gränsen vid arbete under
markytan. Det resonemanget är alltså
inte hållbart när det gäller denna
grupp.

Jag tycker att det vore rimligt om
gruvarbetarna finge gå före när det
gäller en förkortning av arbetstiden till
mindre än 40 timmar i veckan. Den
principen har tillämpats både vid genomförandet
av tidigare arbetstidsförkortningar,
såsom jag nyss framhöll,
och beträffande semestern. Gruvarbetarna
var den första grupp som fick
lagstadgad längre semester än två veckor.
Inte bara arbetstiden kommer att
bli lika för alla, utan även semestern
är sedan rätt lång tid lika lång för alla,
d. v. s. enligt lagen. Betydligt längre semester
har en hel del andra grupper
kunnat tillförsäkra sig avtalsvägen, men
det iir en annan sak.

I det socialdemokratiska motionsparet
i denna fråga har vi främst framhållit
skyddsaspekterna. Vi har ansett
att de är ett argument för en ytterligare
förkortning av arbetstiden för

4—Andra kammarens protokoll 1970. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Allmän arbetstidslag

gruvarbetarna. Vi kan inte dela departementschefens
och utskottets uppfattning
att skyddsmotiven inte längre
är hållbara. Det kan vara riktigt att
skyddsmotiven i dag inte är lika starka
som de var tidigare, framför allt
1919, men jag vill instämma i vad
Landsorganisationen bl. a. anfört i sitt
yttrande, nämligen att skyddsaspekterna
inte bör förbises i denna lagstiftning.

Herr talman! Jag vill understryka att
frågan om en ytterligare förkortning av
arbetstiden för gruvarbetarna är både
en skyddsfråga och en rättvisefråga.
När nu arbetstiden på nytt diskuteras
och det blir ekonomiskt möjligt för
svenska folket att få 40 timmars arbetsvecka,
är det ganska förståeligt att
även gruvarbetarna ställer krav. De
gjorde det 1919, och de gör det också
nu. Det tog 30 år från den allmänna
arbetstidsförkortningens genomförande
tills det fanns förutsättningar att med
bibehållen levnadsstandard förkorta arbetstiden
för gruvarbetarna. Så lång tid
behöver det inte ta nu och det får inte
heller göra det.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen. I
övrigt har jag ingen erinran att göra
mot utskottets utlåtande.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Lundberg, fru Berglund och herr Brännström
(alla s).

Herr HÄLL (s):

Herr talman! Jag skall börja med att
instämma i allt vad Torsten Fredriksson
sade.

Jag vill ta en liten stund i anspråk
för att tala om de miljöfrågor som Fredriksson
bara rörde litet vid och jag
kommer kanske då att hålla mig till situationen
vid de stora Lapplandsgruvorna.
Det betyder inte att jag glömmer

de övriga gruvorna i landet, men jag
vill påpeka att det är väsentliga skillnader
mellan förhållandena vid de olika
gruvorna.

De stora gruvorna har på senare tid
undergått en snabb strukturomvandling
med en hög grad av mekanisering. Detta
har naturligtvis haft en hel del värdefulla
följdverkningar i så måtto att
det fysiskt tunga arbetet i gruvorna på
väsentliga punkter har lättat. Nu är ju
fysisk arbetstyngd på något sätt hederlig
i det att man kan mäta och väga
den — när man kommer till den psykiska
sidan blir det genast besvärligare.
Det är därför inte utan att vi är bekymrade
över att mekaniseringen har
fått en hel del negativa följdverkningar.

Själva den grundläggande gruvmiljön
har man inte kunnat påverka, och
den kan inte i någon väsentlig grad
påverkas. Mörkret, den dåliga luften
och kanske framför allt fukten utgör
så att säga grunden, men sedan har
det kommit till andra saker.

Ytterligare en sak som har utvecklats
på ett positivt sätt är sprängmedlen.
Vi hade väldiga bekymmer under
den tid då man använde dynamit i gruvorna.
Det lämnades kvar sprängmedel,
och detta blev orsak till svåra
olyckor, ofta med dödlig utgång. De
nya sprängmedlen är i det avseendet
säkrare, men en negativ egenskap hos
dem är att luften i gruvan kanske
t. o. in. har blivit sämre. Spränggaserna
i kombination med dieselgaserna i
de moderna mekaniserade gruvorna har
blivit ett stort problem. Naturligtvis götman
stora insatser för att bemästra det,
men uppenbarligen är problemet ytterligt
svårlöst.

Det har sagts att gruvluften i de här
gruvorna kan jämföras med luften på
Stureplan. Jag tror att den jämförelsen
är klart felaktig. Man säger visserligen
att det gäller luften på Stureplan under
rusningstid, men i gruvan är det
rusningstid åtta timmar om dagen —
på så sätt kan jämförelsen sägas vara

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

riktig. Man får emellertid inte åberopa
detta för att förringa problemet i gruvorna.
Snarare anser jag att man bör
intressera sig mer för situationen vid
Stureplan. Som norrbottning skulle jag
kunna ge ett ganska radikalt förslag
till lösning därvidlag, men detta hör
hemma i en lokaliseringsdebatt och får
väl anstå till ett annat tillfälle.

Vi måste också beakta att den höga
brytningstakten vid gruvorna gör att
man snabbt sänker gruvorna till mycket
stora djup. Detta betyder i sin tur att
ventilationsproblemet blir ännu svårare.
Och just detta förhållande, att gruvorna
så att säga arbetar sig ner mot
större djup mycket snabbt, medför enligt
min mening en artskillnad mellan
gruvarbete och övrigt underjordsarbete.

De stora maskiner som nu används
är effektiva inte bara på så sätt att
de bryter stora mängder berg — de
vållar också bekymmer med buller i arbetsmiljön.
De jättelika dieseldrivna
maskinerna med luftdrivna borraggregat
alstrar ett fruktansvärt buller.

Med hänsyn till dessa faktorer är det
inte utan att man med en viss oro ser
mot den framtida utvecklingen. Om
man vill veta hur eu gruvarbetare i dag
ser ut får man vänta tills han har
plockat av sig utrustningen. Han har
skyddshjälm för att skydda sig mot
eventuellt nedfallande berg, han har
skyddsstövlar, han har gummikläder
som skydd mot vätan, han har ofta
dubbla hörselskydd för bullrets skull,
han har skyddsglasögon och han har
andningsma.sk
han andningsmask därför alt borrmaskinerna
inte bara alstrar buller utan
också genom utblåsningsluften ger upphov
till en besvärande oljedimma. .lag
vill påstå alt man inte behöver någon
större fantasi för att förstå att denna
miljö är synnerligen pressande.

Dessa frågor har också fått en framskjuten
plats i den kravlista som har
presenterats av de strejkande gruvarbetarna.
.lag tycker det iir bra all de

Allmän arbetstidslag

här frågorna tas upp och sätts i högsätet
i dag. Jag har nämligen den uppfattningen,
att de ofta har fått stå tillbaka
för rena lönefrågor, men vi har
all anledning att observera arbetsmiljön.
Det görs också. Man vidtar mycket
kraftiga åtgärder för att förbättra
arbetsplatsens miljö. På detta speciella
område tror jag emellertid det är realistiskt
att räkna med att stora delar
av dessa besvärligheter inte kan bemästras
med nuvarande teknik, även
om man vill vidta åtgärder. Jag tror
därför vi får räkna med att gruvarbetarna
kommer att få dras med besvärligheter
långt fram i tiden. Det är just
med hänsyn till dessa aspekter välbetänkt
att sänka arbetstiden för denna
grupp.

Det sägs i utlåtandet att man inte
behöver ta speciell skyddshänsyn vid
utformandet av arbetstidslagstiftningen,
men på detta område tror jag det är
absolut nödvändigt.

Jag har velat göra denna snabbskiss
av gruvarbetarnas miljö för att ge kammarens
ledamöter möjlighet att också
från denna synpunkt bedöma den reservation
som är fogad till utlåtandet.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr OLSSON i Timrå (s):

Herr talman! Propositionens förslag
om en generell förkortning av arbetstiden
från 42,5 till 40 timmar per vecka
hälsar jag med stor tillfredsställelse,
och jag biträder det förslaget. När det
gäller sänkning av arbetstiden för speciella
grupper, utöver den generella förkortningen,
främst för dem som arbetar
i kontinuerlig drift till 36 timmar
i veckan är vi motionärer däremot inte
nöjda med utskottets motivering och
hemställan. I motion 454 i denna kammare
har vi pekat på de orättvisor som
drabbar bl. a. dem som arbetar i kontinuerlig
drift inom pappers- och massaindustrin.
När den allmänna arbets -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Allmän arbetstidslag

tiden på sin tid var 48 timmar i veckan
infördes 42 timmars arbetsvecka
inom denna industri i samband med
överenskommelse om övergång till kontinuerlig
drift. Det är en driftform som
verksamt bidragit till att förbättra konkurrensläget
för denna för vår ekonomi
viktiga industrigren. Sedan början av
1950-talet, då denna reform genomfördes,
har arbetarna vid sina fackliga
förhandlingar med arbetsgivarna inte
fått något gehör för sina framställningar
om ytterligare reducering av arbetstiden.

Sammanfattningsvis kan framhållas
att skiftarbete är en arbetsform som
ställer stora krav speciellt på dem som
arbetar i kontinuerlig driftform. Det
blir ständiga omställningar i dygnsrytmen
och familjesociala problem, som
jag här inte närmare skall gå in på.
Här hänvisar jag till motionen.

Herr talman! Vi tycker att det skulle
ha varit angeläget att bifalla det krav
som framförts i motionen, då frågan
inte kunnat lösas genom avtal mellan
arbetsmarknadens parter. Vi har i det
läget ansett lagstiftning som den enda
möjliga framkomliga linjen.

Med hänvisning till detta ber jag därför
att få yrka bifall till det yrkande
som ställts i motionen II: 454.

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! Den betydelsefulla reform
på arbetstidslagstiftningens område,
varom förslag förelagts riksdagen
i propositionen 5 angående eu ny allmän
arbetstidslag, innebär bl. a. en sådan
utvidgning av lagstiftningens tilllämpningsområde,
att den nya lagen i
princip skall omfatta alla arbetstagare.
Den allmänna arbetstidslagen blir sålunda,
till skillnad mot tidigare, tilllämplig
på tjänstemännen, såväl de privatanställda
som de som är i offentlig
tjänst. Den enhetlighet på detta område
som härigenom vinnes är värdefull och
har mottagits med gillande från alla
håll. Ett annat genomgående drag i lag -

förslaget är att vida möjligheter lämnats
till arbetsmarknadens organisationer
att i kollektivavtalets form komma
överens om undantag från lagens bestämmelser.

Denna frihet för de fackliga organisationerna
att — om enighet därom
föreligger — göra avsteg från lagreglerna
framstår som nödvändig med hänsyn
till att lagstiftningen utsträcks att
omfatta hela arbetsmarknaden. Förhållandena
i arbetslivet kan onekligen, när
det gäller arbetstidens reglering i vid
mening, vara så olika att en viss flexibilitet
är nödvändig. Arbetstidslagstiftningens
utvidgade tillämpningsområde
och behovet av avsteg från lagen genom
kollektivavtal gör det angeläget, att
de fackliga organisationerna har obeskurna
möjligheter att förhandla och
träffa avtal om spörsmål avseende arbetstidens
reglering. På den privata arbetsmarknaden
är detta inte något problem
— inga lagbestämmelser hindrar
partsförhandlingar och avtal i arbetstidsfrågor.

På den offentliga sektorn är läget annorlunda,
inte för arbetare i statlig och
kommunal tjänst, men för tjänstemännen.
Stats- och kommunaltjänstemannalagarna
stadgar förbud mot att träffa
kollektivavtal i frågor som avser arbetstidens
förläggning. I en fyrpartimotion
1013 i denna kammare har vi
aktualiserat frågan om ett upphävande
av denna begränsning av avtalsfriheten.
Utskottet gör några i och för sig värdefulla
distinktioner i fråga om stadgandets
innebörd. Av särskild vikt är
emellertid att utskottet i sitt utlåtande
slår fast, att en översyn av de här aktuella
bestämmelserna är motiverad.

Utskottet åberopar för sitt ställningstagande
dels den ökade samverkan i
arbetstidsfrågor mellan avtalsparterna
på det statliga och det kommunala området,
som den nya arbetstidslagen aktualiserar,
dels de motiv i övrigt som
vi motionärer framfört. Utskottet och
vi motionärer har sålunda en gemen -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

sam syn på behovet av en omprövning
av bestämmelserna. Med hänsyn till att
arbetet med bl. a. dessa frågor pågår inom
förhandlingsutredningen föreslås
att riksdagen till Kungl. Maj:t skall vidareföra
utskottets mening om behovet
av en översyn. Resultatet av översynen
skall enligt utskottet föreligga »ganska
snart».

Med tillfredsställelse konstaterar jag
att utskottet har förståelse för den av
oss motionärer aktualiserade frågan.
Säkerligen finner man det i vida kretsar
bland stats- och kommunaltjänstemän
angeläget att den gällande inskränkningen
i förhandlingsrätten upphäves.
Det kan i och för sig även gälla
andra inskränkningar av förhandlingsrätten
än den aktuella om arbetstidens
förläggning. I anslutning till just
den nya arbetstidslagen finns emellertid
inte anledning att nu aktualisera
dessa andra inskränkningar.

Vi har i vår motion redovisat starka
skäl för förhandlingsrätt och avtalsfrihet
i fråga om arbetstidens förläggning.
Det finns anledning att särskilt trycka
på det avtalsmässiga samband som existerar
mellan arbetstidsfrågorna och
andra delar i ett avtalskomplex. Vidare
bör uppmärksamheten fästas vid att
den jämställdhet mellan olika arbetstagargrupper
som kommer till uttryck
i den nya arbetstidslagen också gör det
naturligt att jämställdhet även skapas
i fråga om rätten att förhandla och
träffa avtal om arbetstidens förläggning.

Det kan för övrigt rent allmänt konstateras
att löntagarna naturligt nog fäster
mycket stor vikt vid alla frågor
som gäller arbetstidens reglering. Erfarenheten
visar att man här har att göra
med arbetsvillkor som mycket nära berör
den enskilde arbetstagaren, hans
eller hennes familj, möjligheterna att
utnyttja fritiden o. s. v. Det finns även
av denna anledning skäl att undvika
att i lag inskränka förhandlings- och
avtalsrätten på detta område. Om starka
skäl föreligger för alt anlägga ett

Allmän arbetstidslag

annat betraktelsesätt på ett eller annat
särskilt arbetsområde inom den offentliga
verksamheten, bör man kunna utgå
från att frågan skall kunna lösas genom
förhandling eller överenskommelse med
vederbörande fackliga organisation utan
att man härför anlitar förbud i lagen.
Paralleller genom frivilliga överenskommelser
i dessa frågor finns redan
på det privata området.

Den av oss motionärer aktualiserade
omprövningen tar direkt sikte på den
nya situation som uppkommer genom
den nya arbetstidslagen. Denna lag föreslås
träda i kraft den 1 januari 1971.
Det framstår därför som mycket önskvärt
att även den av oss yrkade ändringen
i stats- och kommunaltjänstemannalagarna
kan genomföras att gälla
från samma tidpunkt. Utskottet framhåller
nu att resultatet av översynen
väntas föreligga »ganska snart».

En närmare uppgift om tidpunkten
då resultatet av översynen beräknas
vara klart är av stort intresse. Frågan
är enligt min uppfattning inte mera
komplicerad än att ett förslag från utredningen
bör kunna vara klart så tidigt
att en proposition kan föreläggas
riksdagen redan i år. Härigenom skulle
man få en tidsmässig anknytning till
arbetstidslagens ikraftträdande, något
som framstår som både angeläget och
väl motiverat.

För min del har jag, herr talman,
inget särskilt yrkande utöver utskottets,
men jag har som motionär velat
utveckla min syn på de frågor som tas
upp i de likalydande motionerna 1:859
och II: 1013.

Herr EKVALL (s):

Herr talman! Den nuvarande lagen
har en bestämmelse om en maximal arbetstid
per vecka av 42,5 timmar men
lagen medger att arbetstiden för skiftarbetare
kan slås ut över längre perioder
än en vecka. Samma sak skulle i
princip gälla vid genomförandet av en

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Allmän arbetstidslag

40 timmars arbetsvecka, men överraskande
nog föreslås att tidigare maximiregel
-— 9 timmar per dag — tas bort
i den nya arbetstidslagen. Härigenom
kan en genomsnittlig arbetstid på 40
timmar läggas ut över längre tidsperioder.
Detta innebär att arbetstiden en
vecka kan bli 50 timmar, en annan 30
timmar o. s. v.

Arbetstidsuttaget per dygn och period
skali alltså bli en förhandlingsfråga.
Det fackliga kravet som inte bara
avser 40 timmars arbetsvecka utan också
en utläggning omfattande 8 timmai’
om dagen har helt frångåtts. I praktiken
innebär detta en uppenbar risk
för att arbetarna i ännu större utsträckning
än tidigare måste anpassa sin arbetstid
efter maskinernas behov.

Vad händer för övrigt i det fall att
parterna inte kommer överens om arbetstidens
förläggning? Flera utslag i
arbetsdomstolen har i princip fastslagit
att arbetsgivaren äger rätt att förlägga
arbetstiden efter eget bedömande,
om enighet mellan parterna inte
kan uppnås och fredsplikt föreligger
enligt kollektivavtalet. Låt vara, som
det är skrivet i propositionen, att LOförbunden
i dag är starka förhandlingsparter,
men att göra arbetstidens förläggning
till en förhandlingsfråga är att
göra fackförbunden en björntjänst. Arbetstidens
längd och förläggning måste
i sina huvudprinciper vara och förbli
en lagstiftningsfråga. Arbetstiden är,
liksom t. ex. sjukersättning, pension och
semester, företrädesvis en social fråga
som måste avgöras av politiskt ansvariga
instanser ovanför arbetsmarknadens
parter. Ytterst är det också en välståndsfråga,
om man med välstånd menar
inte bara en årlig produktionsökning
till vilket pris som helst utan också
en allmän humanisering av arbetslivet,
d. v. s. att de som är sämst ställda
skall få det bättre, inte sämre. Och det
var väl ändå inte dit arbetarrörelsens
alla demonstrationer om arbetstidsförkortning
ville komma? Därför borde

maximiregeln bibehållas i den nya lagstiftningen.

Fru MARKLUND (vpk):

Herr talman! För mig och uppenbarligen
också för herrar Fredriksson och
Häll är det särskilt angeläget att argumentera
för en lagfäst kortare arbetstid
för underjordsarbetande. Formuleringen
i våra likalydande motioner 1:879
och II: 1011 om underjordsarbetande
ger också uttryck åt att vi i denna benämning
även inbegriper underjordsarbetande
inom byggnads- och anläggningsbranschen.
Det är naturligtvis
även för dessa arbetare angeläget med
en kortare arbetstid än vad som gäller
för arbetslivet i övrigt. Men huvudparten
av de arbetare för vilka vi har yrkat
på sänkt arbetstid till 35 timmar i
veckan i de underjordsarbetande inom
gruvindustrin. Argumenten för detta
krav har nu verkligen också fått ökad
tyngd sedan gruvarbetarna genom strejken
i malmfälten så eftertryckligt har
fört fram i dagsljuset vilket hårt, slitsamt,
riskabelt och ohälsosamt arbete
man har i gruvindustrin. Herr Häll har
här också givit en livfull skildring av
de förhållanden som dessa grupper arbetar
under.

Desto mer betänksam blir man därför,
när man läser utskottsmajoritetens
argument mot yrkandet om 35 timmars
arbetsvecka för de grupper det här gäller.
Både arbetstidskommittén och departementschefen
har avvisat tanken på
en speciell reglering, skriver utskottet.
För de smärre grupper det här handlar
om kan man avtala om kortare arbetstid,
menar utskottet, som dock medger
att olika arbeten är i varierande grad
krävande. Men om det sakligt sett finns
skäl för att arbetare sysselsatta inom
särskilt krävande områden bör ha kortare
arbetstid, varför skall då inte en
modern arbetstidslag stadfästa en sådan
ordning? Den omständigheten att
inte ens de statligt ägda gruvorna har
gått med på detta sakligt berättigade ar -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

betarkrav talar för behovet av att i lag
stadfästa en kortare arbetstid, i detta
fall 35 timmars arbetsvecka. Kan inte
utskottet tänka sig att en sådan åtgärd,
alltså att för en i alldeles särskilt hög
grad utsatt arbetargrupp lagfästa kortare
arbetstid, kan underlätta avtal om
kortare arbetstid också i övriga fall, där
detta är berättigat? Därvidlag skulle en
särlagstiftning för underjordsarbetande,
av vilka gruvindustrins arbetare utgör
huvudparten, verka vägröjande.

Kan det då åberopas några principiella
skäl mot en i lag fastställd särbestämmelse
för en viss arbetargrupp? Naturligtvis
inte. Reservanterna, herrar
Wanhainen och Fredriksson, åberopar i
sin reservation vad också vi anfört i
våra motioner. Det heter i dessa följande: »Riksdagen

har tidigare markerat
denna arbetsgrupps särställning. Senast
den 5 december 1968 biföll riksdagen
förslaget om en utredning i syfte att
sänka pensionsåldern för underjordsarbetare
till 63 år. Det är därför konsekvent
att den lagstiftande församlingen

1 samband med behandlingen av propositionen
om en sänkning av den allmänna
arbetstiden särskilt beaktar underjordsarbetarnas
arbetstidsfråga.»

Konsekvensen av detta beslut lyser
emellertid med sin frånvaro i utskottets
argumentering.

Herr talman! Jag vill också beröra
utskottets resonemang beträffande yrkandet
i det av vår riksdagsgrupp väckta
motionsparet om att 40-timmarsveckan
skall genomföras redan fr. o. in.
den 1 januari 1971. Detta resonemang
är bekant från tidigare tillfällen då man
vänt sig mot kravet om en kortare arbetstid.
Utskottet skriver bl. a. följande:

»En minskning av arbetstiden med

2 ‘/a timmar i veckan ställer samhällsekonomin
inför olika anpassningsproblem.
» Delta gamla arbetsköparargument
har vederlagts av verkligheten.
Under de senaste 12 åren har den allmänna
arbetstiden sänkts med 5 V2 tim -

Allmän arbetstidslag

me i veckan, men samtidigt har den totala
produktionsvolymen liksom även
produktiviteten inom alla industrier visat
en stark ökning. Olycksprofeternas
spådomar har kommit på skam.

Man förespeglade arbetarna att 40-timmarsveckan skulle genomföras under
1960-talet. Utredningen tog emellertid
tid på sig. Borde inte samhällsekonomin
och företagen ha haft tid på sig för
den nödvändiga anpassningen? Jo, naturligtvis.
För en omedelbar förkortning
av arbetstiden talar den nuvarande höga
frekvensen av olycksfall och ohälsa
i arbetet. Vi har i denna kammare tidigare
påtalat det förhållandet att tusentals
industriarbetare kommer att olycksdrabbas,
om inte allvarliga åtgärder
vidtas för att förbättra arbetsmiljön. Åtskilliga
av dessa olycksfall kommer att
få dödlig utgång. Ett bidrag till att nedbringa
olycksfallsfrekvensen vore att
omedelbart sänka arbetstiden.

Väsentlig är också frågan om dygnsarbetstiden,
d. v. s. arbetstidens förläggning.
Även om herr Ekvall nyss framfört
liknande synpunkter, skulle jag vilja
anföra ett citat ur tidningen Fabriksarbetaren
som har följande lydelse:
»Den nuvarande lagen fastställer en veckoarbetstid
om maximalt 42,5 timmar,
dock kan man slå ut arbetstiden i längre
perioder än en vecka för skiftarbetare.
Samma sak skulle i princip gälla
vid genomförandet av 40-timmars arbetsvecka.
Men här kommer kommittén med
ett tillägg som är något överraskande.
Man föreslår nämligen att man i den nya
arbetstidslagen tar bort maximiregeln.
På så sätt kan en genomsnittlig arbetstid
om 40 timmar läggas ut över längre
tidsperioder. Detta innebär att arbetstiden
en vecka kan bli 50 timmar, en
annan vecka 30 timmar o. s. v. Arbetstidsuttagen
per dygn och period skall
alltså bli en förhandlingsfråga. Det
fackliga kravet, som inte bara betyder
40 timmars arbetsvecka utan också en
utläggning omfattande åtta timmar om
dagen, har helt frångåtts. T praktiken

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Allmän arbetstidslag

innebär detta en uppenbar risk för att
arbetarna i ännu högre utsträckning än
hittills måste anpassa sin arbetstid efter
maskinernas behov. Det var väl ändå
inte dit alla demonstrationer om arbetstidsförkortning
ville komma?»

Så långt Fabriksarbetaren. Vi har i
vårt motionspar helt beaktat dessa synpunkter
och har också framställt ett
yrkande i enlighet med dessa.

Beträffande arbete i kontinuerlig
skiftgång sänktes arbetstiden från 48
till 42 timmar i veckan när kontinuerlig
skiftgång infördes inom massaindustrin.
Denna sänkning ansågs fullt befogad
med hänsyn till alla de olägenheter
som denna skiftgång medför. Dessa
olägenheter har tilltagit genom att
det blivit allt vanligare att arbetsgivarna
kräver full drift även under s. k.
storhelger. Medan den allmänna arbetstiden
förkortats har arbetarna inom
massa- och pappersindustrin avtalsvägen
sökt åstadkomma en förkortning av
skiftarbetstiden. Dessa strävanden har
inte lett till några resultat, vilket också
betonades av herr Olsson i Timrå. På
fackligt håll är man dessutom av den
åsikten att arbetstidsfrågor ■— även
skiftarbetstidsfrågor — bäst löses lagstiftningsvägen.
Det är därför befogat
— anser vi — att även detta krav beaktas
vid fastställandet av den nya arbetstidslagen.

Herr talman! Beträffande frågan om
övertidsproblemet har vi vänt oss emot
begreppet »allmän övertid» och begärt
dess slopande. Utskottet tycker att det
skulle innebära en »omotiverad byråkratisering»
om arbetsköparen skulle
nödgas begära tillstånd då övertid erfordras.
Men den olägenheten måste väl
ändå vara mindre än olägenheten i att
bibehålla en ordning som urholkar arbetstidslagen.
Inom byggnads- och anläggningsindustrin
förekommer ingen
»allmän övertid». Ingenting tyder på
att striktare regler härvidlag inneburit
någon hämsko på denna verksamhetsgrens
utveckling. Den yttersta konse -

kvensen av utskottets ställningstagande
är att lagen inte kommer att gälla en
arbetstid om 40 timmar i veckan utan
43 timmar i veckan.

Herr talman! Av formella skäl får
jag begränsa mitt yrkande till att gälla
bifall till punkterna 1, 4 och 5 i
motionsparet I: 879 och II: 1011. Detta
yrkande ställer jag i första hand och i
andra hand ansluter jag mig till den av
herrar Wanhainen och Fredriksson vid
utskottets utlåtande fogade reservationen.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Efter den fullödiga orientering
som statsrådet Aspling gav om
själva reformens innehåll finns det
knappast någon anledning för mig att
göra någon ytterligare kommentar om
den. Jag kan ändå inte underlåta att uttrycka
min djupa tillfredsställelse över
att ett av de gamla stora reformförslagen
nu kommer att bli en realitet.

Detta har också starkt understrukits
av samtliga talare med undantag av
den närmast föregående, vilken ju har
den förmånen framför oss andra att
kunna tala utan att behöva ta hänsyn
till några realiteter. I övrigt har alltså
samtliga talare uttryckt sin positiva syn
på förslaget, vilket jag också gör.

Under behandlingen i utskottet av de
olika motionernas yrkanden förelåg en
samstämmighet som var mycket angenäm
att uppleva. Det förelåg i och för
sig inte några avvikande åsikter om de
besvärliga förhållanden som råder för
gruvarbetare, underjordsarbetare, skiftarbetare
och andra. Situationen för dessa
arbetstagare bedömde vi alla på samma
sätt och har också understrukit vår
syn i utskottsutlåtandet.

Varför har vi då inte bifallit de krav
som framförs av exempelvis herr Fredriksson
och fru Marklund m. fl. om att
sänka arbetstiden ytterligare för gruvarbetare,
underjordsarbetare och skiftarbetare? Detta

beror på flera omständigheter.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Ett skäl är att den nya lagstiftning vi
nu får på detta område kommer att omfatta
praktiskt taget alla svenska män
och kvinnor i arbetslivet. Den kommer
alltså — till skillnad från den gamla
lagen som endast gällde för 50 procent
— att gälla för en absolut majoritet av
de svenska arbetstagarna varigenom vi
fått en maximinorm för lagstiftningen
på detta område.

Vilka motiv anförs nu av dem som ville
sänka arbetstiden ytterligare? Ja,
man har hänvisat till skyddsaspekterna
och rättvisekraven.

När det gäller rättvisekraven tror jag
att det är viktigt att vi inte glider in
i något slags kompensationstänkande.
Det finns nämligen många grupper i
vårt samhälle som redan har 40 timmars
arbetsvecka. Detta gäller inte bara
dem med tungt och obehagligt arbete
utan även andra grupper med en bra
eller mycket bättre arbetsmiljö. Om vi
i utskottsutlåtandet skulle lia skrivit in
att det borde vara rättvist att de som
redan har 40 timmar eller kortare arbetstid
skall få en motsvarande kompensation,
då tror jag att riksdagen
skulle vara ute på farliga vägar. Vi kan
alltså avskriva rättvisekravet och se litet
på skyddsaspekterna.

Landsorganisationen och det socialdemokratiska
partiet har under en följd
av år försökt att med utredningar och
intervjuer med arbetare få fram bedömningar
av hur dessa upplever sin arbetsmiljö.
Detta kom till uttryck i den
jämliklietsrapport som partikongressen
i höstas avgav, och det har kommit till
uttryck i den undersökning som Landsorganisationen
gjort hland sina medlemmar.
Man kan då konstatera att en
grupp betraktar sig som mera utsatt
iin andra. Det gäller gruvindustriarbetarna.
I fråga om dem är sådana företeelser
som buller, belastningar, drag
och damm till besvär för en väsentlig
del av de anställda.

Men dessa besvär förekommer inte
bara inom gruvindustrin och hos de

Allmän arbetstidslag

skiftarbetande. De upplevs på praktiskt
taget samtliga arbetararbetsplatser.
Man kan praktiskt taget överallt konstatera
en miljöfara. Denna fara är kanske
mycket allvarligare än som framkommit
i den nu pågående miljödebatten
om luft-, vatten- och andra föroreningar.
LO:s undersökning av hälsoriskerna
påvisar på ett klart sätt den hälsofarliga
miljön på typiska arbetararbetsplatser.
Över 80 procent av LO:s
medlemmar känner sig oroade över
hälsoriskerna på arbetsplatserna. Denna
oro är alltså inte begränsad till speciella
grupper, utan 80 procent av LO:s
samtliga medlemmar betraktar sin arbetsmiljö
som hälsovådlig. Det kan vara
fråga om dåligt utformade arbetsställningar,
det kan gälla buller, drag, tunga
lyft och dålig ventilation. Inte mindre
än 300 000 arbetstagare inom den tunga
industrin lider av hörselskador. Det
förekommer hudsjukdomar. Förekomsten
av eksem är vanlig. Anställda i treskiftsarbete
lider ofta av sömn- och
magbesvär. Vi vet också att inom arbetslivet
skadas varje år 120 000 människor,
att 2 000 invalidiseras och att
350 dödas. Dessutom tillkommer sjukdomar
som kan hänga med hela livet,
även om de i och för sig inte är direkt
invalidiserande.

Vad drar man då för slutsats av detta?
Om man genom en så enkel åtgärd
som införandet av en sänkning av arbetstiden
för vissa grupper från 40 till
35 timmar skulle komma ifrån olycksfallen
och hälsoriskerna, skulle jag vara
den förste att skriva under ett sådant
beslut. Men jag vågar påstå att antalet
bullerskador inte kommer att minska
om vi sänker arbetstiden med 5 timmar
för vissa grupper. Magbesvären kommer
inte att försvinna för treskiftsarbetarna
om vi sänker deras arbetstid
med ytterligare 4 timmar. Det kan endast
ge resultat i marginalen. För det
stora flertalet kvarstår problemen. Jag
har därför inte haft svårt att följa departementschefens
förslag om att ar -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Allmän arbetstidslag

betarskyddslagen och allt som sammanhänger
med den skall bli föremål för
en ordentlig utredning, i vilken vi utnyttjar
alla de hjälpmedel som tekniken
och forskningen ger oss. Det är
på detta område insatserna måste göras
för att vi skall få en bättre arbetsmiljö,
bättre skydd på våra arbetsplatser

o. s. v. Mot den bakgrunden, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till andra
lagutskottets hemställan och avslag på
herr Fredrikssons reservation.

Det har framförts ytterligare ett par
synpunkter som bör observeras. Herr
Johansson i Simrishamn har talat för
rätten för statstjänstemän och kommunaltjänstemän
att sluta avtal om arbetstiden.
Jag skulle kunna nöja mig med
att konstatera att den uppfattning som
herr Johansson har uttryckt är ungefär
densamma som vi inom andra lagutskottet
har kommit till, men jag vill
rikta kammarens uppmärksamhet på
att de ny a normer vi nu får kommer
att innebära att vissa av de stridigheter
försvinner som har förekommit i avseende
på om man skulle ha rätt att
sluta avtal eller ej. Frågor som gäller
såväl den ordinarie arbetstiden som
jourtiden och övertidens längd kommer
nu att klaras av lagvägen, och därmed
har en del av det krav som framställts
redan förfallit.

Det återstår emellertid viktiga frågor.
och vi måste göra klart för oss att
problemen är stora när det gäller t. ex.
vårdsektorn och landets inre och yttre
säkerhet. Med hänsyn till det ökade förtroende
mellan parterna och den demokratisering
på arbetsplatserna som vi
är ute efter är det naturligtvis nödvändigt
att 1967 års förhandlingsutredning
når ett sådant resultat att tjänstemännen
blir fullt jämställda med övriga
grupper.

Herr talman! Jag har inte något ytterligare
att tillägga utan ber än en gång
att få yrka bifall till andra lagutskottets
hemställan.

Herr HÄLL (s) kort genmäle:

Herr talman! Först skulle jag vilja
framhålla för fru Marklund att jag har
försökt påvisa en viss skillnad mellan
gruvarbete och annat underjordsarbete.
Fru Marklund yrkar ju på en generell
sänkning av arbetstiden för samtliga underjordsarbetande,
men jag är rädd för
att en sådan utvidgning av begreppet
kommer att minska förutsättningarna
för den nödvändiga arbetstidsförkortningen
för de gruvarbetare som enligt
min mening i första hand har behov av
en sådan. Det är givetvis populärt att
tala om att en större grupp behöver
arbetstidsförkortning, men jag tror att
det finns oerhört många yrkesgrupper
som utan särskilt stor ansträngning
skulle kunna finna motiv för en förkortad
arbetstid.

Det är en riktig iakttagelse, herr Göransson,
att vi baserar vårt ställningstagande
på skyddsaspekter. I utskottets
utlåtande kan man emellertid läsa att
det är »uppenbart att olika arbeten är
olika krävande och detta förhållande
måste återspegla sig i differentierade
förmåner i form av lön, särskilda ersättningar
och fritid». Jag tror att just
förmåner i form av lön och extra ersättningar
för olägenheter i arbetet är
en synnerligen dålig lösning. Jag är
personligen rädd för att man så att säga
skall betala för riskerna.

Jag nämnde miljöfaktorerna, och en
sak är alldeles klar: skadeverkningarna
står i direkt proportion till exponeringstiden.
Vi menar alltså att man genom
en sänkning av arbetstiden i motsvarande
grad skulle öka möjligheterna
för den rekreation som dessa människor
i högsta grad behöver. Detta är
en av anledningarna till att vi begär
kortare arbetstid. Det är angeläget att
framhålla att det för alla dessa faktorer
som jag har talat om — gas, damm,
buller o. s. v. -—- finns hygieniska gränsvärden
för praktiskt taget varje detalj.
Men vad vi saknar är sammanlagda
värden, och det är ändå den totala

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

arbetsmiljön som är väsentlig för gruvarbetarna.

Fru MARKLUND (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göransson försökte
göra gällande att jag till skillnad från
de andra talarna i denna debatt inte
hade hållit mig till realiteter. Men nog
är det väl en realitet att det finns starka
skäl som talar för en sänkning av
gruvarbetarnas arbetstid? De skälen har
framförts även av många andra talare
i denna diskussion. År det inte en realitet
att frågan om 40 timmars arbetsvecka
har varit aktuell så länge att det
borde gå att snabbare än vad som nu
avses komma till rätta med den anpassning
som det talas om och alltså
snabbare genomföra reformen? Det är
otvivelaktigt också en realitet att man
på fackligt håll har bestämda åsikter
om arbetstidens förläggning och om behovet
av lagstiftning för att komma till
rätta med t. ex. skiftarbetstidsfrågorna.
Det är dessa frågor som jag har talat
om, och jag kan inte se annat än att
de handlar om realiteter.

Herr Häll påpekade att han hade påvisat
vissa skillnader mellan olika grupper
underjordsarbetare. Ja, det hörde
jag att han gjorde, och jag har i mitt
inlägg sagt att jag anser att underjordsarbetande
gruvarbetare utgör den största
gruppen och den som det i första
hand gäller att ordna arbetstiden för.
På den punkten är vi alltså överens.
Men jag kan inte inse på vilket sätt
reformens genomförande skulle hindras
av att man också tar med andra arbetargrupper,
exempelvis de grupper
som vi har nämnt och som otvivelaktigt
arbetar under jord inom byggnadsoch
anläggningsbranschen. Där gäller
det kriterium som herr Fredriksson angav:
man har marknivån att gå efter.

Herr NILSSON i Kalmar (s):

Herr talman! Det är uppenbart att
det finns många bra förslag i den proposition
om allmän arbetstidslag som

Allmän arbetstidslag

vi nu behandlar. Lika uppenbart är att
sänkningen av arbetstiden till 40 timmar
per vecka är det viktiga. Men tyvärr
finns det också sådant som kanske
är mindre bra. Det har hävdats att det
saknas motiv att i en arbetstidslag beakta
skyddssynpunkter och att det varit
andra skäl som föranlett att förslaget
framlagts.

Jag vill påstå att den allmänna arbetstidslagen
fortfarande har stor betydelse
från hälso- och skyddssynpunkt.
Som stöd för denna uppfattning vill
jag anföra den allmänna upptrappningen
i arbetstakten, ackordshetsen, statusjakten,
standardjäktet och den kraftiga
ökning av neuroser som har konstaterats
bland arbetstagarna. Allt detta
har fått sitt utlopp i den allmänna
oro som råder på arbetsplatserna och
en önskan om övergång från ackordslön
till månadslön.

Arbetstagarna känner sig med andra
ord hårt pressade. Att då påstå att denna
lag skulle sakna skvddsverkan är enligt
min uppfattning felaktigt. Man har
åberopat arbetarskyddslagen och påstått
att eventuella oformligheter skulle
kunna rättas till i den. Men jag vill
påpeka att den lagen rör sig med helt
andra marginaler än vad arbetstidslagen
gör. ,

Ett annat motiv är enligt departementschefen
följande: »Arbetstidsför kortningen

leder fram till en utjämning
av skillnader i arbetstidshänseende mellan
olika samhällsgrupper och är därför
ett viktigt led i våra strävanden efter
ökad jämlikhet.»

I detta uttalande vill jag helt instämma.
Den sänkning av arbetstiden till 40
timmar som nu föreslås får inte tas som
intäkt för att ge grupper, som redan har
denna och kanske ännu kortare arbetstid,
ekonomisk kompensation för att
man skall kunna bibehålla det avstånd
som hittills funnits. Lönen bör naturligtvis
baseras på den egna prestationen
och inte på vad andra gör eller —
något som tidigare förekommit i vissa

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Allmän arbetstidslag

fall — på att andra grupper får en
förbättring. Den egna situationen blir
ju inte sämre därför att andra får det
bättre.

Det finns alltså flera relevanta skäl
för en förkortning av arbetstiden till
40 timmar per vecka. Däremot är det
inte relevant att ta en sänkning av arbetstiden
som skäl för en löneökning
för de grupper som redan har den kortare
arbetstiden. Dessa grupper har fått
denna förmån i förväg.

Jag skulle sedan vilja ta upp frågan
om den ordinarie arbetstiden till diskussion.

Enligt förslaget blir den ordinarie arbetstiden
40 timmar per vecka, och vi
kan få begränsningsperioder på fyra
veckor med i genomsnitt 40 timmar per
vecka. Dygnsmaximeringen skall försvinna,
och begränsningsperioden ökas
från 3 till 4 veckor. Borttagandet av
dessa två begränsningsmaximeringar
anser jag vara en klar försämring ur
arbetstagarsynpunkt. Det har hävdats
villkorslöst, att det är omöjligt att bibehålla
dygnsmaximeringen om lagen
i princip skall tillämpas på all verksamhet.
Varken arbetstidsutredningen,
departementschefen eller utskottet har
övertygat mig på denna punkt. Det förs
endast ett allmänt resonemang, och några
exempel som bärande skäl anförs
inte. Jag tycker att motiveringen är
svag.

Utredningen har t. ex. diskuterat införandet
av 10-timmarsmaximering men
konstaterat, att det vid en sådan skulle
kunna införas 4-dagarsvecka med 10
timmars arbetstid per dag, något som
man inte ansett vara önskvärt. Sedan
man konstaterat detta ansågs det att
en 10-timmarsmaximering var omöjlig,
och i stället lämnade man fältet helt
öppet. Detta innebär att det inte är någonting
som hindrar att man inför en
sådan 4-dagarsvecka. Utredningen har
ändå uppfattningen att »det saknas anledning
anta att ett upphävande av
dygnsmaximeringen skulle leda till att

bestämmelserna ändras i en ur arbetstagarnas
synpunkt oförmånlig riktning».
Jag vet inte vad utredningen stöder sig
på i det avseendet. Dessutom skulle en
dygnsmaximering enligt utredningens
uppfattning inte medföra något effektivt
skydd mot långa arbetstider, eftersom
övertid kan tas ut vid sidan av
den ordinarie dygnsarbetstiden. Jag tycker
att denna motivering är något krvstad.

Departementschefen har godkänt dessa
motiveringar med bl. a. följande uttalande:
»Jag utgår därvid från att slopandet
av bestämmelserna om dygnsmaximeringen
inte får tas till intäkt
för att förlänga dygnsarbetstiden inom
områden, där det hittills funnits begränsningar
i lagstiftningen.» Utskottet
ansluter sig härtill.

Vad kan nu detta innebära? Såvitt
jag kan förstå skapas nu en ny lagstiftning
som gör det nödvändigt att bibehålla
den gamla lagstiftningen för att
man skall kunna kontrollera på vilka
områden lagstiftningen gällde 1970. Jag
finner det ganska egendomligt. Man
måste alltså gå tillbaka till den lagstiftning
som gällde fram till 1970 för att
få reda på hur det hela låg till vid den
tiden. Jag vill dessutom fråga hur begränsningen
skall tillgå på alla nya arbetsplatser
som tillkommer. Utvecklingen
står minsann inte stilla. Vi vet att
det framkommer nya tillverkningsmetoder
och tillkommer nya arbetsplatser
som inte har några bestämmelser vid
dags dato. Antalet serviceyrken på olika
områden ökar snabbt, och speciellt där
tror jag att arbetsgivarna har önskemål
om varierande arbetstider per dag. Detsamma
torde förhållandet vara inom
viss industri. Det kommer då att bli
arbetsgivaren som ensidigt bestämmer
i dessa för arbetstagaren så oerhört
viktiga frågor. Jag vet inte vad departementschefen,
som är här i dag, drar
för slutsats av att det på talarlistan endast
finns arbetstagare anmälda. Inte
en enda borgerlig representant vill vtt -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

ra sig i detta viktiga ärende, trots att
de borgerliga har motioner i frågan.
De finner tydligen förslaget så förmånligt
att de föredrar att tiga still.

Jag är övertygad om att det kommer
att bli många tvister i dessa frågor i
framtiden genom det förslag som nu
är framlagt. Det är beklagligt att det
skapas en lag som onödigt favoriserar
ena parten på arbetsmarknaden, nämligen
arbetsgivarna. Dygnsmaximeringen
borde bibehållas vid vad som nu
gäller, d. v. s. nio timmar. Det är helt
möjligt att göra det, eftersom lagen är
dispositiv. Man kan mycket väl vända
på förslaget och medge att längre arbetstid
får tillämpas efter överenskommelse
i kollektivavtal mellan parterna
på områden där längre dygnsarbetstid
är önskvärd. Detta skulle innebära att
båda parter finge tillfälle att säga sin
mening. Behovet av undantag kan alltså
enligt min uppfattning mycket väl tillgodoses
genom dispositionsregeln.

Både dygnsmaximeringens slopande
och utökandet av begränsningsperiodens
längd till fyra veckor innebär att
det skapas en lag vars tillämpning ensidigt
kommer att avgöras av arbetsgivaren.

Av formella skäl har jag inget yrkande
i denna fråga, men jag har med detta,
herr talman, velat framföra mitt beklagande
av att önskemålen om maximeringsbestämmelser,
som framförts i
1,0 :s remissyttrande och i motion
II: 1000, inte har kunnat beaktas i denna
lagstiftning.

1 detta anförande instämde fru Sigurdsen
(s).

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Miljöfrågor har spelat
en icke oväsentlig roll i debatten här
i dag. Detta föranleder mig att begära
ordet för att göra ett tillägg till mitt
tidigare anförande, där jag inte speciellt
tog upp arbetarskyddsfrågorna.

Vid sidan av arbetstidslagen har vi

Allmän arbetstidslag

arbetarskyddslagen. Herr Häll har givit
oss en intressant beskrivning av aktuella
skyddsfrågor inom gruvindustriområdet,
och herr Göransson har likaså
i sitt anförande berört viktiga frågor
på detta område. Miljöfrågorna och
arbetarskyddsfrågorna har stått i centrum
för debatten under senare tid. Senast
förra veckan tillsatte regeringen
en utredning för att nu företa en grundlig
översyn av hela arbetarskyddslagstiftningen.
Det kan vara på sin plats,
herr talman, att i korthet beröra några
avsnitt av direktiven som direkt anknyter
till en del av de inlägg som gjorts
här i dag beträffande miljö- och arbetarskyddsfrågor.

Låt mig då säga att den översyn som
utredningen nu skall verkställa skall
syfta till en lagstiftning som svarar mot
en breddad målsättning för arbetarskyddet.
Allmänt sett bör lagstiftningen
ge ett tillfredsställande underlag för
vidgade insatser mot hälsofarliga arbetsmiljöer.
En grundtanke måste vara
att arbetstagarnas fysiska och psykiska
hälsa skall kunna skyddas effektivt
i varje led av produktionen. Arbetarskyddets
krav måste bättre än för närvarande
kunna göra sig gällande redan
i samband med planeringen av arbetslokaler,
maskiner och arbetsmetoder.
Det är också nödvändigt med ökade
möjligheter till en fortlöpande kontroll
av den arbetshygieniska situationen på
arbetsplatserna. Goda möjligheter måste
dessutom finnas till ingripande i sådana
fall då missförhållanden i skyddshänseende
kunnat konstateras.

Det primära är att den nya lagstiftningen
ger ett fast underlag för åtgär-<
der och ingripanden från arbetarskyddet
på ett betydligt vidare område än
den nuvarande lagen. Den nya lagstiftningen
bör återspegla vår kunskap om
och erfarenhet av att hälsorisker av fysisk
och psykisk art ofta har sin grund
i missförhållanden inom arbetslivet som
kan motverkas genom vidgade insatser
från arbetarskyddet.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Allmän arbetstidslag

En väsentlig uppgift för utredningen
blir att uppmärksamma yrkesfaror —
ofta av helt ny typ — som hänger samman
med den tekniska och strukturella
utvecklingen på senare tid. Som exempel
på sådana faror kan nämnas förgiftningsrisker
på grund av olika slag
av luftföroreningar, risker för hörselskador
till följd av ökande bullernivå
hos maskiner och anläggningar samt
risker för den psykiska hälsan på grund
av alltmer specialiserade och mekaniserade
arbetsprocesser. Förutsättningar
måste skapas för att komma till rätta
med de problem som här möter.

En del yrkesrisker, inte minst sådana
som har sitt upphov i luftföroreningar,
kan inte definitivt konstateras
utan att särskilda, kanske kostnadskrävande
undersökningar utförs på arbetsplatsen.
Utredningen bör pröva hur föreskrifterna
rörande sådana undersökningar
skall vara utformade. I detta
sammanhang bör utredningen ta upp
frågan om de s. k. hygieniska gränsvärdena.

Arbetstidsfrågorna är av stor betydelse
för arbetstagarna, och det konstateras
i direktiven att lagförslaget om
40 timmars arbetsvecka föreligger. I
den föreslagna arbetstidslagen regleras
frågor om arbetstidens längd. Spörsmål
som gäller arbetstidens förläggning
fordrar nu en grundlig genomgång.
Skyddssynpunkter bör ägnas stor uppmärksamhet
vid översynen av gällande
regler om dygnsvila, veckovila, raster
och arbetspauser.

Herr talman! Jag har velat i korthet
lämna ett litet referat av de omfattande
direktiv som utredningen nu skall
arbeta efter. Grundtanken är att arbetstagarnas
fysiska och psykiska hälsa effektivt
skall kunna bevakas i varje led
av produktionsprocessen. Eftersom dessa
frågor har tagits upp här i debatten,
har jag velat med dessa ord markera
att frågorna nu i hög grad står
i centrum för uppmärksamheten.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. .4 och B

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. C

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:879 och 11:1011 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. D

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. E

Mom. F—H

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. J

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:401 och 11:454; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. K

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen;
samt 3:o) bifall till motionerna
1:879 och 11:1011 i motsvarande del;
och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Fredriksson begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
K i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Wanhainen och
Fredriksson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Fredriksson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 140 ja och 44
nej, varjämte 8 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Avskaffande av inkomstprövningen beträffande
änkepension i vissa fall

Föredrogs andra lagutskottets utlålåtande
nr 2, i anledning av motioner
om avskaffande av inkomstprövningen
beträffande änkepension i vissa fall.

Andra lagutskottet hade i ett sammanhang
behandlat sex till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 113
av herr Kaijser m. fl. och II: 190 av fröken
Wetterström m. fl., i vilka hemställts,
»att riksdagen måtte besluta att
all inkomstprövning beträffande änkepensioner
inom folkpensioneringen
upphör från och med den 1 juli 1970;
samt att vederbörande utskott utarbetar
härför erforderliga författningsändringar»; 2)

de likalydande motionerna I: 165
av herr Lindblad och II: 188 av herr
Westberg i Ljusdal, i vilka hemställts,

»att riksdagen måtte besluta att inkomstprövningen
för erhållande av änkepension
avskaffas även för dem som
blev änkor före den 1 juli 1960»; samt

3) de likalydande motionerna 1:407
av herr Axel Georg Pettersson m. fl.
och II: 447 av herr Gustafsson i Stenkyrka
in. fl., i vilka hemställts, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om en snabb översyn av reglerna
för erhållande av änkepension, i
syfte att eliminera de orättvisor som
gällande bestämmelser innebär i de fall
då makens död inträffat före den 1
juli 1960».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) motionerna I: 113 och II: 190,

2) motionerna I: 165 och II: 188,
samt

3) motionerna I: 407 och II: 447

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av herrar Österdahl och Jonsson i
Mora (båda fp), som ansett att utskottet
bort hemställa,

A. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 113 och II: 190, I: 165
och 11:188 samt 1:407 och 11:447 i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förslag till innevarande riksdags höstsession
om sådana ändringar i gällande
lagstiftning att inkomstprövningen angående
änkepension i övergångsfallen
slopades;

B. att motionerna 1:113 och 11:190,
I: 165 och II: 188 samt I: 407 och II: 447,
i den mån de icke kunde anses besvarade
genom reservanternas hemställan
under A., icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

II. av herr Kaijser och fröken Wetterström
(båda m), som ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:113 och II: 190 samt I: 165 och
II: 188 ävensom med anledning av motionerna
1:407 och 11:447 för sin del

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

måtte antaga av reservanterna framlagt
förslag till lag om ändring i lagen
(1962:382) angående införande av lagen
om allmän försäkring.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Den fråga som behandlas
i föreliggande utlåtande nr 2 från
andra lagutskottet har vid flera tillfällen
varit föremål för prövning och debatt
i denna kammare. Jag kan därför
fatta mig kort, då skäl för och emot
tidigare redovisats vid ett flertal tillfällen.
Frågan gäller ju bestämmelserna
om inkomstprövning av de pensioner
som utgår till kvinnor, vilka blivit
änkor före den 1 juli 1960, bestämmelser
som beslöts i samband med en reformering
av iinkepensioneringen vid
1960 års riksdag. För den som blivit
änka efter denna tidpunkt och uppfyller
vissa andra villkor utgår full änkepension
utan inkomstprövning. Detta
förhållande med olika regler har ju betraktats
och betraktas fortfarande som
en orättvisa mot nu ifrågavarande
grupp, de s. k. övergångsänkorna, och
man har i flera olika sammanhang haft
svårt att förklara orsaken till de olika
regler som här gäller.

Det har ju också väckts motioner om
avskaffande av inkomstprövningen vid
ett flertal riksdagar från 1960 ända
fram till 1969. 1964 beslöt riksdagen att
överlämna de motioner som väckts i
denna fråga till pensionsförsäkringskommittén.
Vid 1969 års riksdag bifölls
i denna kammare en reservation
med ett yrkande om att frågan om inkomstprövningens
avskaffande borde
behandlas med förtur av pensionsförsäkringskommittén.
Men frågan föll genom
att första kammaren i stället biföll
utskottets yrkande om avslag på
motionerna.

I motionsparet I: 165 och 11:188 till
årets riksdag yrkas att riksdagen måtte
besluta att inkomstprövningen för er -

hållande av änkepension avskaffas även
för dem som blev änkor före den 1 juli
1960. Redan vid 1960 års riksdag anfördes
följande: »Riksdagen uttalade sig
1958 också för att inkomstprövningen
borde avskaffas inom de två mest betydelsefulla
områden där den ännu
finns kvar, nämligen inom änkepensioneringen
och invalidpensioneringen. I
enlighet därmed har förslaget framlagts
att änkepensioner till kvinnor, som blir
änkor efter den 30 juni 1960, skall utgå
utan inkomstprövning. Förslaget är således
ett steg i riktning mot att helt
slopa inkomstprövningen inom folkpensioneringen.
De härför erforderliga reformerna
bör genomföras så snart finansiella
och andra förutsättningar föreligger.
Detta kan icke ske i ett sammanhang
utan måste genomföras successivt.
Därvid kan det inte undvikas
att grupper, för vilka inkomstprövningen
tills vidare bibehålies, känner sig
missgynnade. Detta till trots är ett successivt
genomförande att föredraga
framför en oviss väntan på den tidpunkt
då inkomstprövningen kan avskaffas
för samtliga.»

Såvitt jag förstår kvarstår fortfarande
trots flera reformer inom folkpensioneringen
ännu olöst frågan om inkomstprövningen
för pensioner till dem
som blev änkor före den 1 juli 1960.
Det har tydligen varit och är fortfarande
en oviss väntan, när den tidpunkt
skall komma, då denna reform
skall kunna genomföras. Det kan väl
sägas att finansiella förutsättningar inte
har varit helt obefintliga under de gångna
åren sedan detta sades i riksdagen,
så att ur den synpunkten det inte borde
ha saknats möjligheter att lösa denna
fråga. Men det är kanske andra skäl
som har bidragit till att den rätta viljan
inte har varit för handen. Övergångsbestämmelser
vid sociallagstiftning
kan ju ofta vara oundvikliga, men
en bestämmelse som inte gagnar jämlikheten
mellan berörda parter bör
dock ändras. Om ändringen är princi -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

piellt och tekniskt enkel kan den göras
utan större utredningar, och detta iir
väl förhållandet beträffande övergångsänkorna.
Skjuts en sådan reform på
framtiden blir ju många övergångsiinkor
folkpensionärer och problemet skulle
då på sikt lösa sig självt, men under
en lång tidsperiod har ju den ifrågavarande
gruppen varit utsatt för en mindre
rättvis behandling.

I reservationen I som fogats till andra
lagutskottets utlåtande nr 2 framhålles
bl. a. följande: »Även om kommittén»,
— d. v. s. pensionsförsäkringskommittén
— »avser att avlämna sitt slutbetänkande
vid instundande årsskifte,
kan det enligt utskottets mening dröja
avsevärd tid, innan övergångsänkornas
pensionsförhållanden kan få en ti 11-fredsställade lösning. Utskottet anser
av det skälet att riksdagen bör hemställa
hos Kungl. Maj:t om förslag till
innevarande riksdags höstsession om
sådana ändringar i gällande lagstiftning
att inkomstprövningen angående änkepension
i övergångsfallen slopas.»

Herr talman! Jag ber att i anslutning
härtill få yrka bifall till reservationen
nr I.

I detta anförande instämde herrar
Westberg i Ljusdal och Sellgren (båda

fp).

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Frågan om de s. k. övergångsänkorna,
i och för sig en förfärlig
benämning på denna kategori av änkor,
är ju så välbekant för oss alla här i
riksdagen att jag i likhet med herr
Jonsson i Mora inte avser att som tidigare
ge en historik över händelserna
under de gångna åren.

I likhet med herr Jonsson skulle jag
bara vilja fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på riksdagens uttalande
år 1958 och år 1960, då den nya
reformen antogs. Det framhölls då att
det var ett steg i rätt riktning och
att avsikten var att avskaffa inkomst -

prövningen men att detta skulle ske i
den takt det statsfinansiella läget tillläte.

Förra året hade vi i alla fall efter
många års kamp i denna fråga glädjen
att finna att majoriteten i denna kammare
slöt upp bakom reservanternas förslag
och förordade att pensionsförsäkringskommittén
skulle åläggas att med
förtur behandla frågan om änkepensionen
i övergångsfallen. Det olycldiga
inträffade emellertid att kamrarna kom
att fatta skiljaktiga beslut, och därmed
föll frågan. I och för sig är det en
underlig tingens ordning som existerar
i riksdagen när det gäller sammanjämkning
av skiljaktiga beslut. Jag har ofta
frågat mig om det verkligen kan vara
att följa grundlagens mening, enligt 63
§ riksdagsordningen, då det nästan aldrig
hänt i lagfrågor att man fått en
jämkning till stånd på så sätt att medkammaren
fogat sig i ett majoritetsbeslut
av andra kammaren. Det har ju
i lagfrågor nästan aldrig hänt att man
fått till stånd en jämkning genom att
den ena kammaren fogat sig i ett majoritetsbeslut
i medkammaren.

Vi motionärer, som ju tillhör olika
partier, förtröttas inte, eftersom vi anser
att det rör sig om en rättvisefråga.
Därför har vi, måhända till kammarledamöternas
leda, återkommit år efter
år med yrkande om att få bort inkomstprövningen.
Också i år har vi i sak -—
genom tre motionspar — givit uttryck
åt samma uppfattning. Det har också
reservanterna, som för folkpartiets del
företrädes av reservationen I och för
moderata samlingspartiet av reservationen
II.

Utskottsmajoriteten skriver att man
bör avvakta pensionsförsäkringskommitténs
slutbetänkande, vilket förväntas
komma att presenteras vid årsskiftet
1970—1971. Utskottet skriver också att
i kommitténs uppdrag ingår att utreda
frågan om likställighet mellan man
och kvinna i den allmänna pensioneringen
samt att kommittén i det sam -

5 — Andra kammarens protokoll 1970. Xr 9

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

manhanget inte kan undgå att också
pröva de regler som gäller för pension
åt dem som i framtiden blir änkor och
att kommittén vid den bedömningen
också kommer att ta hänsyn till dem
som redan är änkor. Jag tillåter mig
emellertid vara skeptisk mot att vi kan
vänta ett förslag, som tar hänsyn till
just den kategori änkor vi här talar
om, så att inkomstprövningen för dem
tas bort i ett läge där jag personligen
tror att utredningen snarare kommer
att ta bort de generella änkepensionerna
och förmodligen också ur jämlikhetssynpunkt
kommer att inlemma änklingarna
i pensionssystemet. Och en sak
är under alla förhållanden viss, nämligen
att tiden kommer att förhalas ytterligare.
Därigenom kommer också antalet
äldre änkor — för att använda
det uttrycket — att reduceras ännu
mer. Under de närmaste fem åren försvinner
nämligen mellan 3 500 och
4 600 sådana änkor.

Herr talman! Herr Kaijser och jag har
i reservationen II följt upp yrkandet i
vår motion och hemställt att riksdagen
måtte besluta om att avskaffa inkomstprövningen
från den 1 juli 1970.
Jag ber att få yrka bifall till den reservationen.
För den händelse att den
faller här i kammaren kommer jag att
rösta för reservationen I av herrar Österdahl
och Jonsson i Mora, i vilken yrkas
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om förslag till innevarande
riksdags höstsession om slopande
av inkomstprövningen när det gäller
änkepension i övergångsfallen.

I detta anförande instämde herrar
Rinqaby och Åkerlind (båda m).

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! I den mån motionärerna
har begärt en utredning av denna fråga
vill jag säga att det kravet är tillgodosett.
Frågan är under utredning,
eftersom riksdagen på andra lagut -

skottets förslag tidigare har överfört
den till pensionsförsäkringskommittén.

Orsaken till att detta ärende har blivit
fördröjt i utredningen är att riksdagen
efter motioner, som tillstyrkts av
andra lagutskottet, har beslutat överlämna
också andra frågor till utredningen,
som på grund härav har fått
tilläggsdirektiv om att utreda jämställdheten
mellan man och kvinna. Det är
en sak som intimt berör den fråga vi
här diskuterar. Det skulle väl vara
mycket egendomligt om riksdagen det
ena året beslutar att överlämna en fråga
till pensionsförsäkringskommittén
och året därpå begär att få en del av
hela komplexet utrett med förtur. Det
är nämligen vad man begärt.

Utskottet har inte tagit ställning till
sakfrågan utan hänvisar till att ärendet
utreds och att pensionsförsäkringskommittén
anser att utredningen kan vara
klar innevarande år. Det blir därmed
riksdagens sak att sedan ta ställning
till detta spörsmål.

Jag sade i inledningen av mitt anförande
att motionärernas utredningskrav
i stort är tillgodosedda. I fröken
Wetterströms motion framförs förslaget
att riksdagen i dag skulle besluta att
nuvarande grunder skall upphöra att
gälla fr. o. in. den 1 juli i år, vilket
skulle innebära en utgiftsökning på 9ö
miljoner kronor. Utskottet har inte tagit
ställning till detta förslag utan har
hänvisat till det betänkande som utredningen
kommer att framlägga.

En annan fråga, som enligt min mening
borde tas upp i denna diskussion
men som i regel inte brukar beröras,,
gäller de änkor vilka med ett uttryck
som inte låter så trevligt brukar kallas
femtondedelsänkor. Låt mig som exempel
nämna en 35-årig kvinna utan barn
under 16 år, vilken blir änka den 1
mars 1970 och vilken varit gift i fem
år. Hon befinner sig i exakt samma
situation som en kvinna som vid samma
ålder och utan barn under 16 år
blev änka den 1 mars 1958. Ingendera

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fält

får någon änkepension från folkpensioneringen.
Denna lilla grupps problem
löses icke genom reservanternas
förslag.

Herr talman! Jag har med det anförda
velat ge uttryck för utskottsmajoritetens
synpunkter på förevarande ärende.
Utskottsmajoriteten tar inte ställning
i sakfrågan utan menar att utredningens
förslag först bör avvaktas.

Jag ber att få yrka bifall till andra
lagutskottets hemställan i dess utlåtande
nr 2.

Fröken AVETTERSTRÖM (in) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Gustavsson i Alvesta säga att utredningskravet
visserligen blivit tillgodosett
år 1964 men att vi dock diskuterat
denna fråga alltsedan år 1960. Jag har
visst förståelse för att arbetet i utredningen,
med hänsyn till alla de motioner
som andra lagutskottet under årens
lopp generöst överlämnat och även med
hänsyn till de tilläggsdirektiv den fått,
kan komma att ta tid i anspråk. Man
kan emellertid inte komma ifrån det
faktum att tio år nu har förflutit sedan
1960. Det finns tusentals sådana
änkor som jag talat om och som inte
fått samma behandling som övriga änkor.
Förhållandet måste uppfattas på
detta sätt ute i landet.

Anledningen till att vi nu framställt
vårt — det vill jag gärna medge —
ovanliga yrkande, att man, innan pågående
utredning framlagt sitt förslag,
skall avgöra denna fråga, är att jag,
såsom jag tidigare framhållit, inte tror
att utredningen kommer att framlägga
förslag som tillgodoser de av mig nämnda
önskemålen.

Beträffande kostnaderna för reformen
som är dryga — de uppgår till 95
miljoner kronor för detta år — vill jag
säga att vi från vårt håll ansett denna
fråga vara så angelägen att vi yrkat på
en motsvarande förhöjning av det statsanslag
som utgår till folkpensionering -

en. 95 miljoner kronor kan förefalla
som en oerhört stor summa, men det
rör sig ändå inte om mer än 1,3 procent
av förslagsanslaget till folkpensioneringen.

Jag har bara i all vänlighet velat
säga till herr Gustavsson i Alvesta att
jag har min fasta tro på att det skulle
finnas möjligheter att undanröja problemen
för denna alltmer minskande
grupp.

Herr JONSSON i Mora (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill till herr Gustavsson
i Alvesta säga att man visst
skall avvakta förslag som en utredning
kan komma med. Pensionsförsäkringskommittén
har ju också fått många tillhiggsdirektiv
att beakta i detta sammanhang.

Herr Gustavsson förde också in i debatten
frågan om de s. k. femtondedelsänkorna,
vilkas situation utgör ett verkligt
problem som man måste försöka
lösa på något sätt.

Men just gruppen övergångsänkorna
är ju en klart avgränsad grupp som
uppkom vid beslutet om pensionsreformen
år 1960. Från den utgångspunkten
skulle problemet bli något enklare om
man toge bort inkomstprövningen för
denna grupp. Som vi har sett det i de
motioner till vilka vår reservation knytes
an, är just det här problemet något
enklare än alla de andra problemkomplex
som pensionsförsäkringskommittén
bär att brottas med och detta är
alltså bakgrunden till yrkandet i reservationen
I.

Det förhållandet att vi inte medverkat
i reservationen II av de moderata beror
på att täckningen av kostnaderna
inte medtagits i motionerna 1:165 och
11:188, vilket gör att vi ej kan fixera
vår ståndpunkt på samma sätt som de
moderata gjort med datumgränsen satt
vid den 1 juli 1970. Vi har menat att
eu lösning av denna fråga bör komma i
form av ett förslag från regeringen till

Onsdagen den 4 mars 1970

68 Nr 9

Avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

årets höstsession i riksdagen. Jag ber
därför att än en gång få yrka bifall
till reservationen I.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Fröken Wetterström uttalade
här något om att »vi bar under
tio år arbetat för den här frågan».

Nu är det väl inte riktigt på det sättet,
om det är partiet som fröken Wetterström
tänker på men jag har också
stått här för cirka tio år sedan och
kämpat för att denna fråga skulle bli
avgjord. Men när en utredning nu har
fått ta hand om frågan anser jag att den
skall färdigbehandlas där. Vi får senare
ta ställning till utredningens förslag.

Jag vill också säga till både fröken
Wetterström och herr Jonsson i Mora
att både moderata samlingspartiet och
folkpartiet har representanter i pensionsförsäkringskommittén
där man varit
överens om att de här två frågorna
— alltså tilläggsdirektiven om jämställdhet
mellan man och kvinna och
övergångsänkornas situation — hänger
så intimt samman att förslag bör läggas
fram i ett sammanhang.

Beträffande de här »femtondedelsänkorna»
vill jag framhålla att det nog är
just den gruppen som har de svåraste
ekonomiska problemen. Jag ber kammarens
ledamöter att studera tabellerna i
utskottets utlåtande, varav det klart
framgår hur de olika avdragen verkar.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Som medmotionär till
herr Gustafsson i Stenkyrka m. fl. i motion
11:447 vill jag säga några ord om
det här problemet med utgångspunkt
från människan själv, d. v. s. de kvinnor
som berörs av den aktuella frågeställningen.

Vi talar ju så ofta om att människan
skall stå i centrum och om ett människovänligt
samhälle och om ökad jämlikhet.
Just nu diskuterar vi alltså si -

tuationen för de kvinnor som blev änkor
före den 1 juli 1960.

Man kan fråga sig hur dessa kvinnor
upplever sin situation att få hela sin
pension eller i vissa fall en del därav
inkomstprövad därför att de blivit änkor
före ett visst bestämt datum. Detta
gäller inte för dem som blivit änkor
efter detta bestämda datum. Den 1 juli
1960 förefaller alltså att vara ett rent
magiskt datum, och det är under alla
förhållanden ett dåligt argument att
komma med till dessa kvinnor som ständigt
frågar om var rättvisan och jämlikheten
finns.

Det går inte att för dem förklara riktigheten
av något som man inte kan
övertyga ens sig själv om. Det är naturligtvis
också en mycket klen tröst
för dessa kvinnor när vi säger att vi
är medvetna om den föreliggande orättvisan
och att vi har kritiserat den under
tio år. Det är svårt att förklara
varför denna tioåriga kritik inte har
resulterat i någonting. Det står i utskottsutlåtandet
om denna 10-åriga kritik
och ingenting har skett ännu i fråga
om de föreliggande reglerna. Trots
att man alltså under tio år varit medveten
om denna orättvisa och om denna
bristande jämlikhet har det inte gått
att ändra saken till det bättre. Jag liar
respekt för utredningar, men det gäller
verkligen att försöka omsätta sin uppfattning
i praktisk politik och handling.

Utifrån dessa synpunkter ber jag alltså
att få yrka bifall till reservationen I.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! Om jag ett ögonblick
skulle anknyta till fru Jonängs anförande,
vore det bara för att få säga att under
de gångna tio åren flera talare haft
ordet i denna fråga, visserligen inte talare
som representerat de grupper vilka
motionerat i föreliggande ärende och nu
försvarar reservationerna, utan talesmän
för en annan grupp. Det är den
grupp som i den statistiska tabellen i

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Avskaffande av inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

utskottsutlåtandet omfattar antalet änkor
i landet som icke uppbär någon
folkpension.

Om vi ser på denna statistik, kommer
vi ganska snart fram till att vi i dag har
änkor som är över 50 år gamla till ett
antal av icke mindre än 13 150. Dessa
åtnjuter inte änkepension i någon form.
Denna tabell bär utskottet fått från pensionsförsäkringskommittén.
Den första
fråga man ställer sig är givetvis hurdan
fördelningen är inom denna grupp av
änkor. Utgöres den stora delen av denna
grupp av änkor som icke får någon
pension därför att de har en inkomst
som lägger hinder i vägen? Jag erkänner
öppet att jag inte i dag hyser några
större farhågor för denna grupp, eftersom
den i varje fall har inkomstmöjligheter
och en någorlunda tryggad existens.
Men hur stor är den grupp som
på grund av den s. k. femtondelsprincipen
icke åtnjuter någon pension?
Jag är rädd för att denna grupp är
ganska stor, herr Gustavsson i Alvesta.
Naturligtvis är den inte stor jämförd
med hela antalet änkor men i jämförelse
med de 13 150 är den stor.

Jag måste säga att jag med tillfredsställelse
lyssnade till herr Gustavsson i
Alvesta när han deklarerade att utredningen
upptäckt just denna grupp. Så
tycks tidigare inte ha varit fallet. Det
är nämligen nio år sedan vi första
gången började diskutera just denna
grupp av änkor.

Jag är fullt övertygad om att det i dag
inte skulle tjäna någonting till att ställa
ett särskilt yrkande. Jag förlitar mig på
att utredningen nu allvarligt studerar
problemen för just denna grupp.

I vilken situation vi hamnar när utredningen
blir färdig blir — med tanke
på vad som sägs om dess uppgift att
utreda problemet om likställighet o. d.
— en annan fråga. Vad som i dag är betydligt
viktigare är att tillgodose dem
som icke har möjlighet att få sin ekonomiska
ställning prövad, därför att de
råkade bli iinkor elt speciellt år långt

tillbaka i tiden, och som i dag befinner
sig i en svår situation. Låt mig bara redovisa
en enda sifferuppgift. Vi har i
dag 8 050 änkor över 60 år som inte har
möjlighet till någon som helst folkpension.
Beror detta på att de bär inkomst
är inte faran så stor, men beror det på
»femtondelsprincipen» är det en orättvisa
som avgjort överträffar den jämlikhetsorättvisa
som annars påtalas i
sammanhanget.

Jag har givetvis, herr talman, i dag
inget yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Ilerr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
I av herrar Österdahl och Jonsson

1 Mora; samt 3:o) bifall till reservationen
II av herr Kaijser och fröken Wetterström;
och fann herr förste vice talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde likväl votering,
i anledning varav herr förste vice
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr förste vice talmannen nu fann den
under 2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Jämväl beträffande kontrapropositionen
begärde dock fröken Wetterström
votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
andra lagutskottets utlåtande nr

2 antager reservationen I av herrar
Österdahl och Jonsson i Mora, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II av herr Kaijser
och fröken Wetterström.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet avkammarens
ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Wetterström begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 50 ja och
31 nej, varjämte 112 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2m) angivna propositionen.

1 enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I av herrar Österdahl och
Jonsson i Mora.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice
talmannen tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Jonsson
i Mora begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
118 ja och 73 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

De s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna
i tilläggspensioneringen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av motioner om
de s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna
i tilläggspensioneringen.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:31 av herr Eric Carlsson m.fl. och
II: 36 av herr Jonasson in. fl.

I motionerna behandlades dels frågan
om sambandet mellan avgifter och
pensionsgrundande inkomst i vissa fall
i ATP-systemet, dels frågan om reformering
av femtonårs- och trettioårsreglerna.
I detta utlåtande behandlades endast
sistnämnda fråga.

I motionerna yrkades »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om skyndsam prövning samt förslag
rörande en sådan reformering av
berörda regler inom tilläggspensioneringen
att den nuvarande disproportionen
mellan avgift och förmån för deltids-
och korttidsanställda samt låginkomsttagare
avlägsnas i enlighet med
vad i motionen anförts».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 31 och II: 36, såvitt
anginge femtonårsregeln och trettioårsregeln,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Andreasson och Gustavsson i Alvesta
(båda ep), som ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, I: 31 och II: 36, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Bara några ord om den
reservation som är fogad vid utskottsutlåtandet.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

De s. k. trettioårs- och femtonårsreglerna i tilläggspensioneringen

Motionerna 1:31 och 11:36 tar upp
frågan om deltids- och korttidsanställdas
poängberäkning när det gäller ATPavgifterna
liksom trettioårs- och femtonårsreglerna.
Motionerna har delats
upp så att endast den fråga som gäller
trettioårs- och femtonårsreglerna behandlas
i utlåtandet.

Anledningen till att vi återigen har
tagit upp dessa frågor är att vi anser
att just låglönegrupperna — de som börjar
förvärvsarbeta tidigt — blir missgynnade
genom den poängberäkning
som nu finns i ATP-systemet. Förra
året beslöt riksdagen att låta göra en
viss översyn på en annan punkt av
ATP-systemet. Vi har därför ansett det
riktigt att man då också tar upp dessa
frågor.

Med detta ber jag få yrka bifall till
den reservation som är fogad vid andra
lagutskottets utlåtande nr 3.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Låt mig först konstatera
att reservanterna och utskottets majoritet
är överens om att såväl trettioårsregeln
som femtonårsregeln är till
fördel för alla som tillhör försäkringssystemet.

Herr Gustavsson i Alvesta menar att
vissa grupper gynnas mer än andra
grupper. Han pekar speciellt på de lågavlönade,
d. v. s. de personer som har
en låg och jämn inkomst under sin aktiva
tid. Han anser att dessa är missgynnade
i förhållande till dem som har
en relativt brant stegring av inkomsten
i slutet av sin bana. Det framhålles också
i reservationen, att personer med låga
inkomster ofta har mer än 30 års
anställning i förvärvslivet. Därigenom
skulle dessa komma i ett sämre läge än
de som har en relativt kort verksam tid,
i varje fall kortare än 30 år.

Detta är väl egentligen en fråga för
framtida generationer, eftersom det ännu
tar åtskilliga år innan någon har tillhört
pensionssystemet mer än 30 år.
För övrigt skulle det väl vara rätt omöj -

ligt att skapa regler på denna punkt.
Samma sak gäller förslaget om kompensation
i någon form till försäkrade som
endast har ringa nytta av femtonårsregeln.

Jag har, herr talman, med förlov sagt
väldigt svårt att följa dessa tankegångar.
Hur skall det vara möjligt att i det
enkla och administrativt lätthanterliga
system som ATP är och bör vara bygga
in sådana regler som föresvävar motionärerna?
Vi har tidigare i dag talat om
svårigheten att avgränsa vissa grupper
från andra. Är det på något område
svårt att åstadkomma en någorlunda
hygglig gränsdragning och att göra riktiga
avvägningar, så måste det väl vara
på detta område. Jag tror att det måste
bli fråga om en rent individuell prövning
från fall till fall; varje försäkringsärende
måste granskas, och det kommer
säkerligen att bli tämligen tungrott.

Jag kan inte förstå hur man skulle
kunna dra upp några gränser. Jag förstår
mycket väl att det varit svårt för
reservanterna och även för herr Gustavsson
att ange ens några riktlinjer för
hur man tänkt sig lösa denna fråga.
Detta är kanske litet anmärkningsvärt
med tanke på att herr Gustavsson är
mycket kunnig — kanske den mest kunnige
av kammarens ledamöter — just
när det gäller försäkringsfrågor. Men
inte ens han har kunnat ge någon antydan
om hur man skall kunna lösa detta
problem. Jag tror att det skulle bli mycket
besvärligt, och det finns ingen anledning
att bifalla motionsyrkandet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag är medveten om att
vi inte givit några klara riktlinjer för
hur man skulle lösa detta problem, men
det är inte ofta man får det i direktiven
som ges till de utredningar som skall
försöka knäcka besvärliga frågor.

Jag vill ännu en gång poängtera orätt -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Socialförsäkringsskyudet för företagare och fria yrkesutövare

visorna i det nuvarande systemet. För
den som går ut i förvärvslivet tidigt,
vid 17—18 års ålder, kanske har en
flack inkomstkurva och arbetar ganska
inånga år betalas det in avgifter under
betydligt längre tid än för den som
kommer in i systemet vid en kanske tio
år högre levnadsålder och har en brant
inkomstkurva. Det är just här som reglerna
ger orättvisa utslag mot dem som
har de låga inkomsterna och den flacka
inkomstkurvan.

Visst är detta en fråga för den framtida
generationen, som herr Fredriksson
sade, men systemet är ju sådant att
det tar litet tid innan någon får nytta
av det. De administrativa problemen
tror jag inte är så svåra om man bara
kan åstadkomma regler för detta.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herrar Andreasson och
Gustavsson i Alvesta.

propositionen. Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 151
ja och 29 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner
om socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 858 av herr Axel Kristiansson och fröken
Pehrsson samt II: 993 av herr Andersson
i Knäred m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare
i syfte att åstadkomma ökade
valmöjligheter i enlighet med vad i
motionen anförts».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 858 och II: 993 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av fru Hamrin-Thorell (fp) samt
herrar Österdahl (fp), Andreasson (ep),
Gustavsson i Alvesta (ep) och Jonsson
i Mora (fp), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:858 och 11:993 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om förslag
rörande ändrade grunder för so -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

cialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter;

II. av herr Kaijser och fröken Wetterström
(båda m), utan angivet yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det är många frågor
från 1960-talet som andra lagutskottet
har buntat ihop och förelägger kammaren
i dag. Eftersom förevarande fråga
varit uppe många gånger skall jag fatta
mig mycket kort.

Denna fråga gäller kombinationen
sjukförsäkringen — ATP-systemet. Anledningen
till att den ständigt återkommer
är helt enkelt den att de egna företagarna
många gånger inte har ekonomiska
möjligheter att vara med i försäkringssystemet.
Den som inte är med
i försäkringssystemets ena del blir utestängd
också från den andra delen. Systemet
är inte alltid avpassat för företagargruppen.
Med hänsyn till de investeringar
som många företagare måste
göra har man ansett pensionsdelen inte
vara lika viktig som de övriga delarna
i försäkringssystemet och därför velat
ha större flexibilitet i försäkringssystemet.

Det är den frågan som återkommer
i motioner, och det är för detta vi har
reserverat oss. Vad vi begär är en utredning
rörande ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare
och fria yrkesutövare.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen I till
utlåtande nr 4.

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
är fogad en blank reservation av
herr Kmjser och mig, och jag ber bara
att med några ord få motivera varför vi
har avgivit reservationen.

I och för sig skulle vi giirna sett att vi

hade kunnat förena oss med dem som
har avlämnat den motiverade reservationen.
Vår grundinställning till själva
sakfrågan är nämligen densamma som
reservanternas, att det är beklagligt att
företagare och fria yrkesutövare inom
det nuvarande systemet med sammankoppling
mellan tilläggspensionering
och tilläggssjukpenning inte ges valfrihet
att själva avgöra, om de enbart skall
tillhöra sjukförsäkringen, utan nödgas
tillhöra även tilläggspensioneringen.
Många gånger anser de sig inte vara i
behov av det senare försäkringsskyddet.
Förra året belystes under utskottsbehandlingen
synnerligen ingående —
kanske mera ingående än någonsin tidigare,
och det vill inte säga litet — de
problem som skulle uppkomma, om man
skulle tillskapa den föreslagna valfriheten.
Vi anser därför inte att det är
möjligt att genomföra en sådan valfrihet.

Problemet ligger främst i att man
skulle bryta den samordning mellan
sjukförsäkringen och pensioneringen
som tillskapades då lagen om allmän
försäkring antogs. Man kom då ifrån de
besvärliga gränsfall som tidigare hade
medfört nackdelar för de försäkrade,
nämligen att man efter långvarig sjukdom
kunde råka ut för att bli utförsäkrad.
Den nya lag som antogs innebär
bl. a. att den som drabbas av en långvarig
och bestående sjukdom, som kan
övergå i invaliditet, vet att han inte löper
risk att förlora sin sjukpenning, eftersom
den i förekommande fall ersätts
med pension.

De företagare och fria yrkesutövare
som är missbelåtna med att inte få tillhöra
enbart sjukförsäkringen har måhända
inte klart för sig vilka risker de
skulle utsättas för i händelse de råkade
ut för en svär sjukdom som skulle
medföra en bestående nedsättning i arbetsförmågan
eller medföra invaliditet.
Måhända är informationen därvidlag
inte tillräcklig.

Jag har också blivit övertygad om

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

att det inom ramen för det pensionssystem
som vi har skapat inte är möjligt
att enligt reservanternas önskemål
låta vederbörande själv avgöra, om han
inom tilläggspensioneringen vill ha enbart
förtids- och efterlevandeskyddet
och välja en för honom lämplig pensionsnivå.

Jag har alltså funnit att de skäl som
utskottet anför för avslag på motionerna
är bärande. Jag har, herr talman,
inget yrkande.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Man kan ju ställa sig
frågande till varför motionsyrkanden,
som har visat sig omöjliga att bifalla,
återkommer år efter år. Varje gång denna
fråga har varit uppe, har vi från
socialdemokratiskt håll och från majoriteten
inom utskottet påpekat, att det
inte har varit möjligt att inom systemets
ram tillmötesgå motionärernas och
reservanternas krav på denna punkt.
Jag är glad över att även fröken Wetterström
nu har anslutit sig till denna
uppfattning. Jag tror att den är den
enda riktiga i detta sammanhang.

Det skulle naturligtvis vara mycket
olyckligt och framför allt principiellt
felaktigt att klippa av sambandet mellan
sjukförsäkring och pension, ty en
sjukdom kan bli långvarig och kan
kanske övergå i en permanent nedsättning
av arbetsförmågan. I sådana
fall är den principen vedertagen att
sjukersättningen skall ersättas med pension.
Så är systemet uppbyggt, och det
bör man inte ändra på. Just på grund
härav tycker vi att det skulle vara
olyckligt om försäkringsskyddet skulle
försämras på detta sätt för företagare.

Nu menar herr Gustavsson i Alvesta
att korttidskyddet är viktigare, eller i
varje fall att många företagare anser
detta. Jag undrar om man verkligen
kan hålla fast vid en sådan uppfattning.
Nog måste väl ändå långtidsskyddet
vara det viktigaste för alla männi -

skor. Det gäller ju inte bara inkomstskyddet
sedan man har uppnått 67 års
ålder —■ den vedertagna pensionsåldern
— utan även unga människor kan
ju, som fröken Wetterström mycket riktigt
påpekade, drabbas av invaliditet.
Då måste det ju vara synnerligen värdefullt
att de har det skydd som pensionsförsäkringssystemet
ger.

Jag undrar om det är så många företagare
som är missnöjda med detta system.
Jag tror inte att det är så förfärligt
många. Men om det vore tillräckligt
många, så att det fanns underlag
för ett annat system, kunde man t. ex.
skapa två system, ett för löntagarna,
som får vara som det är, och ett för
de fria yrkesutövarna och sådana som
anser att de bör ha eu så stor valfrihet
som möjligt inom systemet. Jag
antar att man då fick övergå till ett rent
premiereservsystem ,där man fick betala
avgifter efter de förmåner som man
anser sig behöva. Då skulle ju valfriheten
kunna bli mycket större. Kanske
reservanterna och herr Gustavsson skulle
kunna medverka till en sådan undersökning.
Vi skulle då kunna diskutera
denna sak från en annan utgångspunkt.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Fredriksson sade
att vårt förslag har visat sig omöjligt.
Det är väl bara det att man inte har
prövat det, utan man har avslagit motionerna
med hänvisning till att det
inte går att bryta sambandet i försäkringssystemet.

Vad vi har givit uttryck för såväl i
motionerna som i reservationerna är
att en företagare ofta har ett företagssparande
som i många fall ger det åldersskydd
han behöver. Därmed har vi
inte sagt att han inte behöver familjeskyddet
och rätten till förtidspension.
Jag kan inte förstå annat än att det

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

•skulle kunna gå att inrätta en försäkring
för företagarna som ger dem invaliditetsskydd
och familjeskydd. Därmed
skulle sambandet med sjukförsäkringen
finnas kvar. Det är detta
vi vill ha prövat.

Herr FREDRIKSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! Majoriteten i utskottet
har ansett de här förslagen vara så
omöjliga att det inte är lönt att försöka
pröva dem.

Herr Gustavsson sade att företagarna
kan ha gjort investeringar i sina
företag och att de anser sig ha ett
tillräckligt gott åldersskydd där. Detta
gäller kanske i första hand jordbrukarna.
Men livet för en företagare kan te
sig tämligen osäkert och ovisst. Vi lever
ju i en tid med snabba omställningar
och förändringar i näringslivet
■och på arbetsmarknaden. Det är inte
så säkert att en penson som har ett
eget företag i dag har det i morgon.
Han kan ju bli löntagare och han kan
bli en fri företagare igen.

Jag tror att det viktigaste är, att man
bär ett system där alla är försäkrade,
har både korttidsskydd och långtidsskydd.
Jag vill än en gång poängtera
att det ju måste vara långtidsskvddet
som är det allra viktigaste. Vi har ett
system som är så utformat, att det ger
trygghet åt såväl företagare och fria
yrkesutövare som anställda. Det måste,
såvitt jag förstår, motsvara ett utbrett
önskemål även bland företagarna.

Herr ELIASSON i Moholm (in):

Herr talman! I denna fråga har ju
riksdagen alltid ställt sig avvisande.
När problemen diskuterades i 1958 års
socialförsäkringskommitté var man
medveten om alla de svårigheter som
finns när det gäller att lösa just detta
problem. Man tänkte väl i alla fall att
man, när systemet väl var genomfört
och man hade fått ett visst mått av er -

farenhet, skulle kunna förbättra systemet
så att det, även om det var skräddarsytt
för vissa grupper av människor
i detta land, kanske skulle kunna bli
möjligt att finna former för att också
tillfredsställa andra grupper.

Alla är väl överens om att systemet i
detta avseende inte är lyckat. Det är
inte tillfredsställande. Vissa grupper
behöver ett annat skydd, och det är
vad som anförs i reservationen. De behöver
ett större mått av valfrihet och
kanske framför allt av valmöjligheter.

Det har här sagts av utskottets ledamöter,
att man skulle kunna undersöka
detta — samtidigt som man talar
om att det är omöjligt. Ena stunden
säger man att man från början har fått
klart för sig att det inte går att genomföra
reformen och å andra sidan säger
man att ingenting har gjorts för att undersöka
om det är möjligt.

Nog vore det väl ändå, herr talman,
angeläget att man undersökte problemet
och försökte lägga fram förslag
som vore helt acceptabla för alla grupper.
Det finns väl ändå inget system,
inte ens detta, som är så fullkomligt,
att man tror att det inte någon gång
skall förändras.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen I.

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet bara för att helt kort få ansluta
mig till de synpunkter som herr Gustavsson
i Alvesta anfört.

Syftet är ju större valfrihet för de
fria företagarna och enligt min mening
finns det ett behov just härvidlag. Långtidsskyddet
har många företagare möjlighet
att i väsentlig utsträckning själva
ordna inom sitt eget företag. I dagens
läge är problemet hur man skall
kunna behålla kapitalet inom rörelsen.
En årlig avtappning på 10 procent till
exempelvis ATP hetyder ganska mycket
för många företagare och det skulle
vara en fördel om beloppet finge be -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

hållas i rörelsen, i all synnerhet i ett
läge då kapitalsvårigheterna blir allt
större. Från den synpunkten kan det
alltså finnas skäl att pröva om inte andra
bestämmelser skulle kunna tillämpas.

Men när det gäller korttidsskyddet
kan det, såsom framhållits, föreligga
ett behov hos företagarna att gå in i
systemet, och det är just i detta sammanhang
frågan tas upp i såväl motionen
som reservationen, eftersom man
vill kunna välja på ett annat sätt än
som nu är nödvändigt. Nu skall man
välja allt eller intet, men det borde
finnas en möjlighet däremellan.

Reservationen I syftar till förslag om
ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare
för att åstadkomma ökade valmöjligheter,
och det är alltså härvidlag
man borde försöka finna en framkomlig
väg.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen I.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Herr Jonsson i Mora
framhåller att det för många företagare
kan bli alltför betungande att tillhöra
både långtids- och korttidsskyddet. Med
anledning härav vill jag säga till honom
att alla människor har möjlighet att begära
utträde ur systemet. Då kommer
de även ifrån långtidsskyddet och möjligheter
finns att i annan försäkringsform
skapa ett korttidsskydd, som kanske
inte behöver bli så mycket dyrare
än det blir att tillhöra detta system.

Herr Eliasson i Moholm säger att
man bör kunna ändra en reform då och
då om det kan anses behövligt. Visst
kan man göra det, men då skall man
ändra reformen i förbättrande riktning
och inte, vilket jag anser att man gör
här, försämra den.

Herr JONSSON i Mora (fp):

Herr talman! Det är rätt som herr
Fredriksson säger, att man kan begära
utträde ur systemet. Men om man gör

det avstår man från förmånen av korttidsskydd,
och det är den förmånen
som jag skulle vilja behålla. Det är på
den punkten vi har delade meningar.
Vi reservanter anser att vi borde få till
stånd en lagändring så att man kunde
behålla korttidsskyddet men ha möjlighet
att avstå från långtidsskyddet.

Herr ELIASSON i Moholm (m):

Herr talman! Om jag tolkar herr Fredriksson
rätt menar han att om man
skulle försöka göra så att den grupp vi
här talar för skulle få ett bättre system,
så skulle det inte vara i överensstämmelse
med herr Fredrikssons önskemål.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
I; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustavsson
i Alvesta begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsappa -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd, m. m.

rat verkställdes. Därvid avgavs 116 ja
och 75 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§22

Frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd, m. m.

Föredrogs andra lagutskottes utlåtande
nr 5, i anledning av motioner om
frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd,
in. m.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner,
I: 869 av fru Elvy Olsson samt II: 1026
av fru Anna-Lisa Nilsson och herr Gustavsson
i Alvesta.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla om

1) utredning av frågan om frivillig
tilläggsjukpenning vid nedkomst för
hemarbetande kvinnor och kvinnor arbetande
i familjens eget företag i enlighet
med vad i motionen anförts,

2) utredning angående en höjning av
grundsjukpenningen och tilläggssjukpenningen,
varvid frågan om en höjning
av den statliga bidragsandelen bör
prövas.» Av motionsmotiveringen framginge,
att yrkandet under 2) beträffande
tilläggssjukpenning och statlig bidragsandel
avsåge bestämmelserna för
den frivilliga sjukförsäkringen.

Utskottet hemställde,

att motionerna 1:869 och 11:1026
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Pehrsson och fru Nilsson (båda ep),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:869 och 11:1026 i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utredning
av frågan om frivillig tilläggs -

sjukpenning vid barnsbörd i enlighet
med vad resvervanterna anfört samt utredning
om en höjning av grundsjukpenningen
och tilläggssjukpenningen,
varvid frågan om en höjning av den
statliga bidragsandelen borde prövas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Även den fråga som behandlas
i andra lagutskottets förevarande
utlåtande har diskuterats vid flera
tillfällen här i kammaren. Det motionspar
som utlåtandet gäller har velat
åstadkomma större jämlikhet mellan
den frivilliga sjukförsäkringen och den
obligatoriska försäkringen för tilläggssjukpenning.
Situationen i dag är den
att förvärvsarbetande kvinnor är obligatoriskt
försäkrade, medan de kvinnor
som arbetar i hemmet eller i makarnas
gemensamma företag har möjligheter
att teckna en frivillig försäkring.
Vid sjukdom är försäkringarna jämställda,
men vid barnsbörd omfattar den obligatoriska
försäkringen även tilläggssjukpenning
under 180 dagar, medan
den som har tecknat frivillig försäkring
inte får någon sådan tilläggssjukpenning.

Vi motionärer anser detta vara oriktigt
och vill ha försäkringarna jämställda,
vilket vi har påyrkat i motionerna.
En reservation härom har fogats till
utskottets utlåtande.

Vidare har vi i motionerna tagit upp
frågan om grundsjukpenningen. Utskottet
har skrivit att den saken kommer
att bli föremål för utredning i annat
sammanhang, vilket vi hälsar med tillfredsställelse.

Herr talman! Med det anförda vill
jag yrka bifall till den vid andra lagutskottets
utlåtande nr 5 fogade reservationen.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Reservanterna anser i

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd, m. m.

likhet med herr Gustavsson i Alvesta
att den skillnad i förmåner som föreligger
mellan obligatoriskt och frivilligt
försäkrade för tilläggssjukpenning är
omotiverad. Jag vill emellertid hävda
att det finns en klar motivation för de
förmåner som utgår till dem som tillhör
den obligatoriska sjukpenningförsäkringen.
Denna försäkring skall i likhet
med alla andra försäkringar kompensera
ett inkomstbortfall, i detta fall
förlorad arbetsförtjänst. I de fall där
tilläggssjukpenningen utgår under viss
tid i samband med barnsbörd är det
lätt att konstatera att den försäkrade
varit frånvarande från sitt arbete och
inte haft arbetsförtjänst under denna
tid. Den frivilliga sjukpenningförsäkringen
är däremot avsedd för dem som
inte på sådana grunder kan omfattas
av den obligatoriska försäkringen för
tilläggssjukpenning. Även till den frivilliga
försäkringen betalar samhället
en viss del av avgiften.

Beträffande grundsjukpenningen tillkommer
att hemmafruarna och en del
andra grupper har fått möjlighet att
komma in under grundsjukpenningen
trots att de inte kan redovisa den stipulerade
inkomsten av minst 1 800 kronor
som är kriteriet för att placeras i
sjukpenningklass.

Utöver grundsjukpenningen, som nu
är 6 kronor om dagen, kan en hemmafru
för närvarande försäkra sig för 9
kronor i en frivillig försäkring. Om hon
har högsta dagpenning, 9 kronor, i den
frivilliga försäkringen kommer hon på
så sätt i paritet med den som genom
förvärvsarbete har en inkomst av omkring
8 000 kronor och följaktligen åtnjuter
sjukpenning enligt klass 9. Till
denna frivilliga försäkring bidrar staten
med 20 procent av kostnaderna.

I reservationen finns också en annan
felaktighet. Även den underströks av
herr Gustavsson i Alvesta, som sade
att de hemmafruar som arbetar i familjeföretag
inte har möjlighet att bli
inplacerade i tilläggsförsäkringen. Det -

ta påstående har under alla de år frågan
diskuterats ett flertal gånger framförts
till motionärer och reservanter, senast
skedde det föregående är. Fru Håvik
berättade då för herr Gustavsson
i Alvesta att en kvinna som arbetar i
sin makes företag och anmäler att hon
har en inkomst på minst 2 400 kronor
också är försäkrad med tilläggssjukpenning
och har samma förmåner som alla
andra. Tilläggssjukpenningen utgår i
samband med barnsbörd utan den vanliga
motivation som gäller sjukpenning
i övrigt, nämligen den att man skall
vara sjuk. Barnsbörd betraktas ju inte
som sjukdom. Vad som fordras är att
kvinna avhåller sig från förvärvsarbete.
Det är, som jag förut sade, lätt att
kontrollera detta i fråga om kvinnor
som har arbete utanför hemmet. Arbetet
med att sköta hem och barn ligger utom
kontrollen av kvinnor som är lediga för
barnsbörd eftersom detta inte räknas
som sjukdomsfall.

För den som har hemmafruförsäkring
och som arbetar i hemmet med
eller utan ett familjeföretag utgör hemmet
en arbetsplats som kvinnan inte
lämnar under barnsbörden, och det är
sålunda svårt att klart avskilja den friska
hemmakvinnans sysselsättningssituation
på samma sätt som den förvärvsarbetande
kvinnans.

Låt oss sedan titta litet på kostnaderna!
Det var något nytt för motionärerna
när de föregående år kom underfund
med att deras förslag skulle kosta mycket
pengar. Det är ett ganska stort kollektiv
som tillhör den s. k. hemmafruförsäkringen.
Den 1 januari 1969 var
203 000 kvinnor försäkrade, och nästan
hälften eller 40 procent av dem hade
den högsta dagpenningen inom frivilligförsäkringen,
nämligen 9 kronor. Av
dessa 203 000 kvinnor befann sig endast
17 procent i vad som kan kallas de
barnafödande åldrarna.

1968 kostade den frivilliga hemmafruförsäkringen
21,6 miljoner kronor.
Eftersom staten bidrog med 20 pro -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

7»

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd, m. m.

cent av denna kostnad fick man svara
för en utgift på 4,3 miljoner kronor.

1969 var kostanderna 26 miljoner kronor,
vilket innebar en statlig utgift på
5 miljoner kronor för hemmafruförsäkringen.

För 1970 beräknas denna försäkring
kosta 27 miljoner kronor, av vilka staten
skall svara för 5 miljoner. Under
år 1971 beräknas kostnaderna stiga till
28 miljoner kronor, vilket betyder en
statlig utgift på 6 miljoner kronor.

För att klara av den här försäkringsformen
i enlighet med motionärernas
önskemål bör försäkringskassorna få 50
procent av utgifterna i form av statsbidrag
i stället för som tidigare 20 procent.
Eftersom totalkostnaden år 1971
beräknas till 28 miljoner kronor innebär
alltså motionärernas förslag att statens
bidrag blir 14 miljoner kronor. Detta
är konsekvensen av det förslag som
herr Gustavsson i Alvesta pläderar för.

Tidigare i debatten har framhållits
att staten visserligen skulle få en högre
inkomst genom att den enskilde försäkringstagaren
skulle erlägga en högre
premie men att eu del kvinnor inom
detta försäkringskollektiv skulle kunna
avskräckas från att gå med i den frivilliga
försäkringen. Den stora grupp
kvinnor som på grund av sin ålder inte
kan tillgodogöra sig de aktuella förmånerna
i samband med barnsbörd skulle
kanske inte finna det tillfredsställande
att tillhöra ett försäkringssystem där
avgifterna hade satts så mycket högre
för att en liten grupp skulle få bättre
förmåner.

Reservanterna föreslår att man skall
göra en utredning om de bästa möjligheterna
att bereda hemmafruarna samma
förmåner som de förvärvsarbetande
kvinnorna i fråga om tilläggssjukpenning.
En sådan utredning gjordes redan
1954, då bestämmelserna om förmåner
i samband med barnsbörd omarbetades.
Då undersökte socialförsäkringsutredningen
mycket noga möjligheterna att
ta med hemmafruarna och låta den fri -

villiga försäkringen också omfatta förmåner
i samband med barnsbörd. Man
kom emellertid fram till att detta inte
var möjligt, eftersom risker förelåg för
en så stor höjning av avgifterna, att
många andra kvinnor skulle bli utestängda.
Dessutom ansåg man det inte
vare sig principiellt eller sakligt riktigt
att staten tog på sig en högre del av
kostnaderna än 20 procent för en helt
frivillig försäkring.

Motionärerna har också tagit upp frågan
om en höjning av grundsjukpenningen.
Utskottet framhåller att en utredning
därvidlag har aviserats. Denna
skall undersöka frågan om högre sjukpenning
just med tanke på att kunna
åstadkomma ett slags sjuklön som skall
bli beskattad och samtidigt ligga till
grund för ATP-poäng. Utskottet har således
besvarat denna propå från motionärerna
med påpekandet att man förväntar
sig en utredning.

Av årets statsverksproposition framgår
att i en kommande proposition skall
behandlas jämlikhetsfrågan för män
och kvinnor inom den s. k. hemmafruförsäkringen,
varvid även den s. k. hemmamaken
skall ges möjlighet att tillhöra
denna försäkring. När vi, som jag hoppas,
i år får denna reform genomförd
sker det en ytterligare ökning av försäkringskollektivet,
vilken bör sättas i
relation till den lilla grupp människor
som herr Gustavsson i Alvesta här pläderat
för och de belastningar som hans
förslag skulle medföra för den större
gruppen.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Den fråga vi här diskuterar
kan vi inte applicera på den reform
fröken Sandell sist nämnde, nämligen
hemmamakeförsäkringen.

Fröken Sandell påstår att det finns
en klar motivation för ersättning vid
inkomstbortfall när det giiller den obligatoriska
sjukförsäkringen, och det är

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd, m. m.

riktigt; jag vill inte på något sätt bestrida
det. Samtidigt säger fröken Sandell
att det inte går att kontrollera en
hemmafrus arbetsinsats i makens företag,
och det verkar som om hon menade
att denna arbetsinsats inte är så
betydelsefull. Men i många fall måste
man leja arbetskraft för att klara de
arbetsuppgifter som hustrun utför. Därför
har jag den uppfattningen att det
här föreligger en motivation även om
den inte är lika klar som när det gäller
den obligatoriska försäkringen.

Det är riktigt att en kvinna som arbetar
i makarnas gemensamma företag
har möjlighet att få försäkring upp till
en viss nivå utan att makens inkomst
reduceras. Om man går längre reduceras
denna inkomst, med alla de konsekvenser
det innebär för sjukförsäkringen.

Visserligen var denna fråga föremål
för en utredning 1954, men i många
andra frågor som utretts på 1950-talet
och som varit föremål för riksdagsbeslut
under 1960-talet har både utskott
och riksdag ansett att utvecklingen under
de senaste 8—10 åren gör det motiverat
med en översyn och vissa justeringar.
Detta gäller även den fråga vi
nu behandlar.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag vill i korthet säga
till herr Gustavsson att jag inte på något
sätt har uttalat att hemarbetet är
mindre värdefullt. Jag har bara sagt
att när den förvärvsarbetande kvinnan
i samband med barnsbörd sysselsätter
sig med hemarbete och sköter sitt barn,
så räknas inte detta som skäl för att
hon skall mista sin dagpenning, vilket
däremot är fallet när man är hemma
från sin arbetsanställning därför att
man är sjuk.

Herr Gustavsson i Alvesta förstod inte
det senaste jag sade om att man skulle
utöka kollektivet genom att låta även
hemmamännen vara med. Detta innebär
väl i alla fall att man utökar den del

av försäkringskollektivet som inte kan
utnyttja de förmåner, som herr Gustavsson
vill att hemmafruförsäkringen
skall innefatta, och som alltså skulle få
betala för någonting som de inte kan
få någon nytta av.

Vidare talar herr Gustavsson i Alvesta
om att man många gånger måste leja
arbetskraft i hemmet. Det får ju också
vi göra som har förvärvsarbete och tillläggsförsäkring
när vi är hemma på
grund av sjukdom, och det får en kvinna
göra som är hemma med anledning
av barnsbörd och erhåller ersättning
från försäkringskassan för bortfallen
arbetsinkomst. Men också hon har kanske
särskilda utgifter för sin livsföring;
enligt min mening kan man inte hävda
att det speciellt skulle gälla dem som arbetar
i hemmet.

Motionärerna framhärdar i att tala
om att de kvinnor som arbetar i makens
företag inte har samma förmåner som
övriga kvinnor med ett förvärvsarbete.
Det är ganska anmärkningsvärt att man
år efter år skriver detta i motioner och
reservationer. Därmed vilseleder man
en mängd människor som får den uppfattningen
att de inte kan försäkra sig
för tilläggssjukpenning. Vilket de kan
om de har en inkomst på minst 2 400
kronor. De kan få tilläggssjukpenning
om de arbetar i sin makes företag och
anmäler det till försäkringskassan.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Fröken Sandells uppgifter
om vad som står i motionerna är
inte riktiga. Hon utgår helt från de
kvinnor som har enbart hemarbete, medan
vi även har tagit upp frågan om
dem som arbetar i ett gemensamt företag,
och de är ganska många, fröken
Sandell.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice

Onsdagen den 4 mars 1970

Meddelande ang. nästa veckas sammanträden —
vid havandeskap

talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustavsson
i Alvesta begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fröken Pehrsson och
fru Nilsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 152 ja
och 35 nej, varjämte 3 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§23

Meddelande ang. nästa veckas
sammanträden

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Enligt erhållna uppgifter om bordläggning
av utskottsutlåtanden föreligger
ett fyrtiotal ärenden till avgörande
i kamrarna onsdagen den 11 mars. Kammarplenum
nämnda dag kommer därför
sannolikt att fortsättas på kvällen. Där6—
Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Nr 9

Reglerna för tilläggssjukpenning

emot bedömes det inte bli erforderligt
att anordna något extra arbetsplenum
under nästa vecka.

§24

Reglerna för tilläggssjukpenning vid
havandeskap

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner
angående reglerna för tilläggssjukpenning
vid havandeskap.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
1:870 av fru Elvy Olsson och II: 103b
av herr Romanus m. fl.

1 motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
om i motionerna angiven ändring
av 3 kap. 13 § lagen om allmän försäkring,
innebärande att kvinna skulle
medges rätt till obegränsat avbrott i havandeskapsledighet
utan att rätten till
tilläggsjukpenning skulle gå förlorad
för återstående ledighetstid.

Utskottet hemställde,

att motionerna 1:870 och 11:1034
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell (fp), herrar Österdahl
(fp) och Blomquist (m), fröken Wetterström
(m) samt herr Romanus (fp),
som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:870 och 11:1034 för sin del
inåtte antaga i reservationen framlagt
förslag till lag om ändring i 3 kap.
13 § lagen (1962:381) om allmän försäkring.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Den fråga som har tagits
upp i den fyrpartimotion som nu
9

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap

behandlas -—- motionen har väckts av
fru Kristensson, fru Sigurdsen och mig
i denna kammare och av fru Elvy Olsson
i första kammaren — är inte någon
stor fråga. Om kammaren bifaller reservationen
till utskottets utlåtande, som
innebär bifall till motionen, så blir det
därmed inte någon större revolution.
Men även små steg kan vara värda att
tas, om de tas i rätt riktning.

Det problem som vi har aktualiserat
är konkret och begränsat. Det är redan
tillfredsställande belyst av en statlig utredning,
och man behöver inte invänta
ytterligare fakta. Det är orsaken till att
vi har återkommit med det här förslaget
redan i år, trots att beslut i frågan
fattades för bara ett år sedan.

En havande kvinna har rätt till ledighet
i sex månader i samband med
barnsbörd. Tidigare var det så att om
hon arbetade en enda dag under dessa
sex månader förlorade hon rätten till
tilläggssjukpenning för återstoden av ledigheten.
Förra året beslöt riskdagen
om en sådan uppmjukning av lagen, att
hon har rätt att arbeta upp till 30 dagar
utan att förlora rätten till tilläggssjukpenning
för resten av tiden; om hon arbetar
mer, mister hon däremot tilläggssjukpenningen.

Vi anser att ett ytterligare steg är motiverat,
även om den uppmjukning som
gjordes förra året var bra. Enligt vår
mening bör man få arbeta valfritt antal
dagar och ändå ha rätt till tilläggssjukpenning
för resten av de sex månaderna.

Även i fortsättningen kommer säkerligen
de flesta kvinnor att utnyttja hela
ledigheten, men en sådan här ändring
skulle innebära större möjligheter för
vissa familjer att ordna på det sätt som
de själva anser vara lämpligast. Det
skulle innebära att en omotiverad inskränkning
i människornas valfrihet eliminerades.
Man skulle komma närmare
det som vi väl inom alla partier ibland
litet slagordsmässigt kallat för valfrihetens
samhälle.

Vad som behövs från skyddssynpunkt
och vårdsynpunkt är enligt vårt sätt att
se att modern har rätt till ledighet under
sex månader och dessutom genom
tilläggssjukpenningen har ekonomisk
möjlighet att utnyttja denna ledighet.
Den möjligheten har hon nu, och den
kommer hon att få behålla även om vårt
förslag bifalles.

Frågan är bara om detta skydd också
skall innebära en dirigering, såsom fallet
är i dag, eller om man skall ge familjerna
förtroende att själva avgöra
vad som är bäst för dem. Vi kan inte
inse att det finns några påvisbara nackdelar
med att ge familjerna ett sådant
större förtroende, och därför bör inte
de nuvarande inskränkningarna behållas.

Ibland har det sagts att detta huvudsakligen
skulle vara ett arbetsgivarintresse,
och att det skulle finnas risk
för påtryckningar på kvinnorna från
arbetsgivarnas sida. När förslaget remissbehandlades
förra året, tillstyrktes
en ändring av den typ vi nu föreslår
av LO och SACO. Jag tror inte att dessa
organisationer därvid företrädde något
arbetsgivarintresse.

När det gäller risken för påtryckningar
kan jag bara hänvisa till att LO
i sitt yttrande framhöll, att det inte
förekom några sådana påtryckningar
och att risken härför inte heller skulle
öka om man genomförde den nu aktuella
uppmjukningen. Fru Sigurdsen
utvecklade i debatten förra året LO:s
underlag för detta uttalande, och jag
finner ingen anledning att nu upprepa
vad hon sade.

Den som anser att det behövs en styrning
genom ekonomiska påtryckningar
eller, om man så vill, repressalier har
tydligen den uppfattningen att familjerna
själva inte kan avgöra vad som är
bäst för dem. Men han måste också anse
att det i alla situationer är mindre ansträngande
för kvinnan att vara hemma
och ta hand om barnen än att återvända
till sitt arbete.

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap

Jag frågar mig, om det är en realistisk
ståndpunkt. Jag tror inte att så är
förhållandet i samtliga fall.

Den nuvarande lagen kan ibland få
en effekt som är rakt motsatt den avsedda.
En kvinna får ju börja arbeta efter
barnsbörden, eller i vissa fall efter
någon tid. Men skulle hon finna att arbetet
är mer ansträngande än beräknat
har hon kanske inte den ekonomiska
möjligheten att avbryta arbetet och återgå
till att vara hemma, om hon har
arbetat mer än 30 dagar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen,
som tillstyrker fyrpartimotionerna,
och jag hemställer att ledamöterna
överväger om ni inte kan rösta för
denna reservation och på det sättet ge
strävandena till ökad valfrihet för kvinnorna
en liten puff framåt.

I detta anförande under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fröken
Wetterström (m), fru Kristensson
(m) och herr Westberg i Ljusdal (fp).

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! Det kan finnas anledning
att erinra om hur denna fråga behandlats
tidigare i riksdagen.

Vi fick en obligatorisk moderskapsförsäkring
1955, och enligt 1954 års lag
utgick tilläggssjukpenning under 90 dagar.
År 1963 ökades ersättningstiden till
180 dagar. Före den 1 juli 1969 — det
har herr Romanus redan erinrat om —
förlorade kvinnan rätt till tilläggssjukpenning
därest hon arbetade, även om
det bara var fråga om några enstaka
dagar. Detta vållade irritation, framför
allt i de fall kvinnan saknat kännedom
om konsekvenserna av att ledigheten
avbröts med tillfälligt förvärvsarbete.
Det skapades också irritation, om arbetet
kanske bestod i att man hjälpt till
på sin arbetsplats i en besvärlig situation.

Motionerna vid 1965 års riksdag överlämnades
som bekant till familjepolitis -

ka kommittén. Jag tycker det finns anledning
att erinra om att andra lagutskottet
i sitt utlåtande till motionerna
underströk vikten av att de skyddssynpunkter,
som anlades vid införandet av
reglerna om tilläggssjukpenning för blivande
och nyblivna mödrar, upprätthölls.
I princip borde ledighet i samband
med barnsbörd vara sammanhängande,
men utskottet menade att om de
regler som då fanns hade skapat en sådan
irritation, kunde det vara befogat
att undersöka huruvida man — utan att
äventyra skydds- och vårdintressena —
kunde tillåta en uppmjukning av reglerna.
Utskottet sade sig syfta på fall av
enstaka kortare avbrott i ledigheten.
— Jag vill poängtera att utskottet var
enigt.

I november 1968 framlade familjepolitiska
kommittén sin promemoria »Avbrott
i ledighet vid havandeskap». Detta
är faktiskt aktuellt även i dag. Man
erinrar om att familjepolitiska kommittén
har att pröva avvägningen och sammansättningen
av samhällets ekonomiska
stöd till barnfamiljerna — det gäller
då inte bara barnbidrag och familjebostadsbidrag
utan också moderskapsförsäkring.
Kommittén förklarade att man
hade för avsikt att i det kommande
betänkandet redovisa sitt uppdrag och
pröva frågan om ett vårdbidrag.

Familjepolitiska kommittén sade redan
1967 när den avlämnade sitt betänkande
»Barnbidrag och familjetilllägg»
att frågan om ett eventuellt vårdbidrag
har nära samband med det ekonomiska
stöd som moderskapsförsäkringen
ger under barnets första månader,
men eftersom det bara gällde en
begränsad lagändring på moderskapsförsäkringsområdet
var kommittén ändå
beredd att framlägga förslag i de
frågor som vi nu diskuterar.

Som vi vet hade kommittén tre olika
alternativ. Jag skall inte trötta med att
nu redovisa dem, eftersom vi vet vad
kommittén föreslog och vet vad riksdagen
beslutade. Jag vill emellertid än -

Nr 9

Onsdagen den 4 inars 1970

Reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap

nu en gång erinra om att familjepolitiska
kommittén sade att i diskussionen
om ett vårdbidrag måste även moderskapsförsäkringens
utformning behandlas.
Därvid kommer frågan upp om stödet
skall utgå oberoende av om modern
arbetar eller ej. Man försöker nu framställa
det som om utskottsmajoriteten
inte skulle ha intresse vare sig för familjepolitik
eller för den valfrihet som
vi alla är anhängare av, men dessa frågor
skall vi inte diskutera vid det här
tillfället. Nu skall vi hålla oss till ett
begränsat område, till tilläggssjukpenning
vid barnsbörd. De övriga frågorna
skall vi ta upp när vi får familjepolitiska
kommitténs förslag.

Herr Romanus har åberopat bara två
av de tio remissinstanserna, nämligen
LO och SACO, som stöder de tankar
han framför i sin motion. Det är väl
rätt naturligt att han gör på det sättet,
men jag vill säga att fem remissinstanser
— socialstyrelsen, arbetarskyddsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen,
Svenska landstingsförbundet och Svenska
kommunförbundet —• har tillstyrkt
det förslag till uppmjukning som familjepolitiska
kommittén har framlagt.
Riksförsäkringsverket, TCO och Försäkringskasseförbundet
har i princip anslutit
sig till förslaget men föreslår eller
ifrågasätter i olika hänseenden avvikelser
när det gäller den närmare utformningen
av detta.

Det är alltså bara två instanser, LO
och SACO, som menade att kvinnan
skulle kunna få arbeta så många dagar
hon önskade utan att hon skulle gå miste
om tilläggssjukpenningen under återstående
delen av de 180 dagarna.

Herr Romanus har på nytt, liksom under
debatten i fjol, åberopat LO:s remissyttrande.
Familjepolitiska kommittén
skrev i sitt betänkande att det kunde
finnas risk för att man försöker påverka
kvinnorna att tidigare återgå till
sitt arbete. Jag sade i fjol, och jag vill
faktiskt upprepa det även i år, att såvitt
jag kan förstå — vid läsning av både

LO:s och TCO:s remissyttranden — hyser
även dessa två organisationer viss
oro, eftersom de särskilt berör denna
fråga i sina remissyttranden. LO skriver
att det skall vara kvinnans sak att
avgöra i vad mån hon vill åtaga sig ett
visst förvärvsarbete. TCO skriver att det
alltid måste vara ett frivilligt åtagande.

När LO avgav sitt remissyttrande den
27 december 1968 hade vi kvar de gamla
bestämmelserna. Det är nog riktigt som
det stod i yttrandet — jag betvivlar inte
det — att det inte var många kvinnor
som haft något avbrott i sin ledighet.
Om de hade arbetat bara en dag hade
de gått miste om fortsatt tilläggssjukpenning.
Det intressanta skulle vara att
få veta hur de nya bestämmelserna har
verkat. Vi har mycket liten erfarenhet
av det ännu, eftersom de trädde i kraft
den 1 juli 1969.

Det för utskottet väsentliga är emellertid
vad utskottet självt skrev 1965.
Det var liksom en beställning till familjepolitiska
kommittén, som skulle behandla
en liten bit av den fortsatta familjepolitiken.
I stället för att vänta
tills kommittén lämnat sitt slutbetänkande
tog man ut denna detalj och fick
till stånd en uppmjukning av reglerna.
Diskussionen om valfriheten och om
hur familjerna skall ordna det för sig
får vi föra när vi har fått förslaget från
familjepolitiska kommittén.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Som tidigare anförts är
jag medmotionär i fråga om denna fyrpartimotion.
Jag tillhör också andra
lagutskottet men hade tyvärr inte möjlighet
att delta när motionen behandlades,
vilket gör att jag inte finns med
bland dem som undertecknat reservationen
till utskottsutlåtandet.

Jag biträdde denna motion även föregående
år, och jag stödde mig på
Landsorganisationens remissbehandling

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap

av familjepolitiska kommitténs förslag i
detta sammanhang.

Varför har vi då kommit till denna
ståndpunkt, att det bör vara kvinnan
själv som får avgöra när hon vill avbryta
ledigheten? Motivet är rent principiellt.
Socialförsäkringarna är till för
att ge ett ekonomiskt skydd i dylika situationer.
Det är arbetarskyddslagen
som skall innehålla bestämmelser för
det skydd kvinnan skall ha. LO säger i
detta mycket omdiskuterade remissyttrande
att det inte minst av rättviseskäl
kan finnas fog för att överlåta åt kvinnan
själv att med iakttagande av arbetarskyddslagens
bestämmelser få avgöra
det antal dagar av 180 möjliga som
hon önskar vara borta från arbetet och
uppbära tilläggssjukpenning. Det är alltså
via arbetarskyddslagstiftningen som
dessa synpunkter skall beaktas, inte via
socialförsäkringen, enligt vår uppfattning.
Och arbetarskyddslagstiftningen
är ju föremål för översyn. Det finns alltså
möjlighet att den vägen få till stånd
andra bestämmelser, om man tycker, att
tiden skall vara längre än enligt de
bestämmelser som nu finns.

Det innebär något av en förmyndarinställning
från samhällets sida, att
samhället via socialförsäkringen borde
avgöra hur många dagar kvinnan eventuellt
skall avbryta ledigheten för förvärvsarbete.
Varken bakom motionen
eller bakom det remissyttrande som
Landsorganisationen har avgivit i detta
sammanhang ligger en tanke eller en
önskan att detta skall ske i någon större
omfattning. Tanken är bara att det inte
bör vara samhället som skall avgöra
detta, utan det bör kvinnan få göra
själv.

Jag vill, innan jag yrkar bifall till
reservationen, uppmärksamma kammarens
ledamöter på vad man kommer
att biträda, om man ansluter sig till utskottets
förslag. Där står följande: »Utskottet
framhöll vidare, att dessa
skydds- och vårdssynpunkter, som alltjämt
måste tilliiggas väsentlig betydelse,

inte i tillräcklig grad lät sig förena med
ett system där det utan några konsekvenser
i försäkringshänseende överläts
åt kvinnan själv att bestämma i vilken
omfattning hon skulle utnyttja ledigheten.
»

Jag tycker att man bör vara uppmärksam
på denna skrivning. Man fattar därmed
ett beslut som innebär, att vi för
all del inte skall överlåta åt kvinnorna
själva att avgöra i vad mån och för hur
lång tid de bör göra avbrott i detta
sammanhang.

Jag vill med det anförda, herr talman,
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Hellström
(s).

Fru DAHL (s):

Herr talman! Det var en stor framgång,
när vi en gång fick den lag som
skyddar kvinnan och gör det möjligt
för henne att ta sig ledigt i samband
med att hon får barn. Men ingen lag är
så bra att den inte kan bli bättre.

Som utskottet emfatiskt har påpekat
är det nu bara ett år sedan vi genomförde
en väsentlig förbättring av lagstiftningen
på detta område och då även
avslog motionsyrkanden med samma
syfte som dem vi nu behandlar. Enligt
den praxis vi har här i huset borde
man då vänta med att resa krav på
ändring, tills vi har vunnit erfarenhet
av hur den nya lagen fungerar. Men
jag har flera skäl att ändå stödja motionärerna
och reservanterna.

Jag anser dels att de principiella skäl
som anförs i motionen är så starka medan
de som anförs mot den är så föga
övertygande att det finns anledning att
justera riksdagens beslut förra året, dels
att utskottsutlåtandet är hållet i en så
negativ och definitivt avböjande ton,
att det inte ges några öppningar till eu
framtida omprövning. Utlåtandet präglas
av en sådan förmyndarmentalitet
och en sådan misstro mot kvinnans —
om faderns roll talar man inte alls i

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap

detta sammanhang — både förmåga och
vilja att tillvarata barnets och sitt eget
bästa, att jag inte kan acceptera den
utformning som utskottsutlåtandet fått.
Jag skall gärna erkänna att man, om
utlåtandet sett annorlunda ut, kunnat
nöja sig ett tag.

Självfallet är det den nyförlösta och
eventuellt ammande moderns och barnets
behov av vård och skydd som man
velat tillgodose genom lagstiftningen,
men härav följer inte nödvändigtvis att
just modern skulle behöva vara ledig
under alla sex månaderna eller att man
skulle behöva förutsätta att hon inte
har vilja och förmåga att själv tillgodose
de här behoven, sedan man genom
lagstiftning givit de grundläggande förutsättningarna
för ett självständigt beslut
från hennes sida. Det är enligt min
mening anmärkningsvärt att utskottet
liksom riksdagen förra året uttryckt ett
sådant misstroende mot föräldrarna.
Problemet ligger i stället på arbetsgivarsidan
och uppträder ju så snart man
medger någon som helst uppmjukning
alltså även den som genomfördes förra
året. Man bör komma till rätta med detta,
men det bör ske genom åtgärder som
riktar sig mot missbruk från arbetsgivarsidan
och inte genom att man omyndigförklarar
föräldrarna.

Den utredning om utvidgad anställningstrygghet
som tillsattes av inrikesministern
förra året har också fått i
uppdrag att se över dessa frågor och
har enligt min mening alla möjligheter
att tillgodose behoven.

När lagstiftningen tillkom var ett väsentligt
skäl för sexmånadersledigheten,
som jag — det vill jag understryka —-betraktar som en mycket viktig välfärdsreform,
att modern skulle kunna
genomföra amningen. Man må ha vilka
åsikter som helst om värdet av amningen.
Faktum är emellertid att utvecklingen
lett till att de flesta ammar mycket
kort tid, och man har i detta avseende
inte kunnat påvisa några skillnader
mellan kvinnor som arbetar i

hemmet och kvinnor som förvärvsarbetar.

Enligt nyligen offentliggjorda undersökningar
är det många som ammar
bara några veckor. Majoriteten ammar
endast tre månader, och bara 10 procent
ammar sex månader eller längre.

I stället har vi fått mycket bättre ersättningar
för modersmjölken än förr,
så att flaskuppfödningen inte längre erbjuder
sådana medicinska problem som
tidigare. Men framför allt, och det innebär
en revolutionerande förbättring
av barnens uppväxtförhållanden, har
fäderna börjat ta aktiv del i barnavården
redan från det barnen är i spädbarnsåldern.

Det vore i många familjer lika bra
eller bättre att fadern, sedan modern
återhämtat sig efter förlossningen, stannade
hemma hos barnen. Det är över
huvud taget önskvärt att båda föräldrarna
får möjlighet att utnyttja eller dela
på den barnledighet som nu förbehålls
kvinnan. Båda föräldrarna måste
ju med tanke på sin gemensamma fostraruppgift
få möjlighet att vänja sig
vid den nya situationen och få en god
kontakt med barnen. För barnen är det
självfallet viktigt att de får god kontakt
med båda föräldrarna. Det är förvånande
att man har så litet intresse
för förhållandet mellan fadern och barnet
i detta sammanhang.

Utan att ge denna möjlighet till båda
föräldrarna kan man inte heller åstadkomma
den reella valfrihet mellan hemarbete
och yrkesarbete som är en förutsättning
för jämlikhet mellan könen.
Fick mannen rätt till barnledighet skulle
det också vara möjlighet för fadern
till ett barn, som föds av föräldrar vilka
inte sammanbor, att i moderns ställe
ta hand om barnet ifall detta vore den
lämpligaste lösningen. Därför bör frågan
om en utvidgning av anställningsskyddet
och försäkringsförmånerna
till båda föräldrarna under barnets första
levnadsmånader tas upp snarast. En
sådan reform kan självfallet förenas

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap

med kravet på att den liavande och nyförlösta
kvinnans hälsa skall skyddas.

Riksdagen har på sätt och vis redan
uttalat sig för den principen. Förra
året antogs nämligen en motion med
begäran om utredning av adoptivföräldrars
jämställande med de biologiska
föräldrarna i detta avseende. Motionen
och riksdagsbeslutet utgick från att förmånerna
skulle utnyttjas av endera av
föräldrarna, oavsett kön. Ett ytterligare
steg mot en sådan mera genomgripande
reform av lagstiftningen skulle
vara att i dag besluta, att kvinnan själv
får avgöra hur lång tid och under vilken
period av 180-dagarsledigheten som
hon skyddad av lagfäst anställningstrygghet
och ekonomisk grundtrygghet
bör stanna hemma hos barnet. Men det
är i och för sig tillräckligt skäl för att
rösta med reservationen att man är angelägen
om att förbättra kvinnans situation
inom det nuvarande systemet
och att man är beredd att lita på kvinnans
vilja och förmåga att tillvarata
sitt och barnets bästa.

Med detta ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag skall be att få instämma
i vad fru Dahl sade om önskvärdheten
av att man i framtiden även
skapar en större jämlikhet mellan män
och kvinnor i detta sammanhang. Den
saken var också uppe när lagändringen
gjordes förra året. Då fanns det eu reservation
om detta, och även om den
avslogs får man väl ändå dra den slutsatsen
av riksdagsbehandlingen, att vi
inom en inte alltför avlägsen framtid
har rätt att vänta ett förslag som leder
till bättre jämlikhet på detta område.

Fru Skantz åberopade, naturligt nog,
att det pågår eu utredning. .lag tror ändå
att riksdagen utan fara kan bifalla
reservationen. Dels gäller det eu konkret
och begränsad frågeställning, som
redan har blivit belyst av en utredning,
dels föregriper inte ett bifall till

reservationen en framtida utredning —
ty ingen vill väl försöka göra troligt att
en utredning i framtiden skulle komma
att föreslå minskad valfrihet inom socialförsäkringen
i detta fall.

Fru Skantz sade också att det väsentliga
för andra lagutskottet har varit
vad utskottet skrev 1965, nämligen att
reformen borde vara begränsad. Ja, det
är mycket möjligt att detta har varit det
väsentliga för andra lagutskottet, men
riksdagen kan ju i dag vara något djärvare
än utskottet var för fem år sedan.
Det borde inte vara någon unik företeelse.

Vidare påpekade fru Skantz att vi
motionärer bara har åberopat två remissyttranden,
nämligen de som sammanfaller
med vår uppfattning. Ja, det
är väl självklart. Vi har inte avsett att
göra någon fullständig redovisning av
vad remissinstanserna anfört utan har
bara tagit med yttranden där man anfört
skäl för vårt förslag. Jag vill emellertid
nu liksom förra året uttrycka den
allra största förvåning över att fru
Skantz har kunnat hitta någon som
helst tveksamhet i LO:s remissyttrande.
Kanske skulle jag överlämna ordet till
fru Sigurdsen, som redan i fjol sade
att LO:s skrivning, att det bör vara
kvinnans sak att avgöra i vad mån hon
skall åta sig förvärvsarbete under havandeskapstiden,
inte tyder på någon
tveksamhet hos LO. Det är precis vad
vi föreslår; kvinnan skall få avgöra den
saken själv. Där finns det alltså ingen
tveksamhet.

Herr talman! Även på en annan punkt
vill jag instämma med fru Sigurdsen.
Om man önskar inskränka kvinnans rätt
att förvärvsarbeta efter barnsbörd, så
bör man införa en bestämmelse i arbetarskvddslagstiftningen
som förbjuder
henne att förvärvsarbeta. Men man
skall inte använda ekonomiska påtryckningar
inom socialförsäkringens ram.

Fru SKANTZ (s):

Herr talman! När fru Dahl yttrade

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap

sig fick jag nästan intrycket att hon
diskuterade det mesta utom reglerna
för tilläggssjukpenning vid havandeskap.
Hon tog upp frågor beträffande
adoptivföräldraskap, anställningstrygghet,
jämlikhet mellan män och kvinnor
och en rad andra spörsmål. Dessa ämnen
är nog så intressanta att diskutera,
dock inte just när vi behandlar förevarande
utlåtande från andra lagutskottet.
Jag skall därför faktiskt avstå från
att göra några kommentarer till frågan
om familjepolitikens framtida utformning.

Jag sade i mitt tidigare inlägg att
familjepolitiska kommittén arbetar med
frågan som gäller samhällets ekonomiska
stöd till barnfamiljerna och att
den enligt vad som sagts räknar med att
framlägga ett förslag någon gång i början
av 1971. Herr Romanus menar att
vi inte behöver ta någon hänsyn till
att det pågår en utredning på detta
område. Det är emellertid ganska intressant
att notera att herr Romanus i
andra lagutskottet själv varit med om
att utarbeta ett utlåtande som yrkar
avslag på en motion just med hänsyn
till att det pågår en utredning i familjepolitiska
kommittén — som arbetar
med frågan.

Vi vet att familjepolitiska kommittén
har att behandla bl. a. frågorna om barnbidrag
och ett eventuellt vårdbidrag.
Det gäller härvid, såsom jag framhållit,
huruvida detta skall utgå oberoende av
om modern arbetar eller ej. Det spörsmålet
har också samband med den fråga
vi nu diskuterar. Med hänsyn till
att familjepolitiska kommittén efter beslut
av riksdagen på andra lagutskottets
förslag år 1965 fått beställningsarbetet
att utreda denna fråga, då vidare
en uppmjukning skett från och med
den 1 juli 1969 och då kommittén ämnar
framlägga ett förslag om familjepolitiken,
tycker jag att vi borde kunna
avvakta detta. Såsom utskottet framhållit,
har det inte inträffat något nytt

som föranleder utskottet att ändra uppfattning.

Det är vidare ganska intressant att
lyssna på denna debatt, där man talar
om arbetarskyddet men där ingen har
åberopat arbetarskvddsstyrelsens remissyttrande.
I detta framhålles nämligen
att det verkliga skyddet för moder
och barn snarast ligger i rätten till
tilläggssjukpenning, vilken under en tid
av minst 180 dagar ger modern ekonomisk
möjlighet att avhålla sig från
förvärvsarbete. Detta är enligt min mening
ett yttrande som man bör ta all
hänsyn till. Det kommer dock från arbetarskvddsstyrelsen
som handhar dessa
frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Romanus
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hamrin-Thorell
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering meddelst omröstnings -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Meddelande ang. dagens

apparat verkställdes. Därvid avgavs 112
ja och 74 nej, varjämte 4 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§25

Meddelande ang. dagens plenum

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

får meddela att avsikten är att
slutföra behandlingen av samtliga på
föredragningslistan upptagna ärenden
utan middagsuppehåll.

§26

Upphävande av affärstidslagen

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av motioner om
upphävande av affärstidslagen.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Jag inser att det närmast
är något som kan jämföras med
en naturlag att när en utredning pågår
så avslås motionsyrkanden med
hänvisning till den.

I detta fall är det så -— som också
utskottet påpekar — att den affärstidslag
som nu gäller har begränsad giltighet,
och det har tillsatts en utredning
för att undersöka hur man skall ha det
när tiden går ut. Varför har då några
ledamöter motionerat om att lagen skall
avskaffas utan att den tillsatta utredningens
resultat avvaktas?

Jo, frågan utreddes ganska ingående
år 1965 i samband med att affärstidslagen
antogs. Vi anser att utredningsmaterialet
redan då, liksom även remissyttrandena,
visade att affärstidsregle -

plenum — Upphävande av affärstidslagen

ringen borde avskaffas. Flera remissinstanser
delade den ståndpunkten. Härav
följer att vi inte anser att någon ytterligare
utredning i dagens läge är
nödvändig.

Vår uppfattning har styrkts av de erfarenheter
som gjorts under den nya
lagens giltighetstid. Det har varit utomordentliga
svårigheter beträffande
gränsdragningen vid den dispensgivning
från den lagstadgade affärstiden,
som under alla förhållanden är nödvändig.
Man skulle kunna peka på åtskilliga
orimligheter härvidlag. Det framgick
också —- anser jag — vid höstens
interpellationsdebatt i denna fråga, att
regeringen inte klarar att reda ut vilka
principer som skall gälla för denna
gränsdragning.

Vidare har regeringens hållning vid
behandlingen av sådana här dispensärenden
förändrats i maximalt konsumentfientlig
riktning. Man stänger helt
enkelt där man kommer åt; sedan frågan
senast behandlades i riksdagen har
ytterligare ett par affärer i Storstockholm
fått stänga, varigenom mindre valfrihet
åstadkommits för ytterligare några
tusental stockholmare.

Vi har naturligtvis i och för sig inte
något emot att problemet utreds, även
om det är onödigt. Vi är övertygade om
att man då kommer att finna ytterligare
skäl för lagens avskaffande. Detta torde
i synnerhet bli fallet om utredningen
studerar samhällsutvecklingen och tar
reda på önskemålen hos framför allt
ensamstående föräldrar samt familjer
där båda makarna förvärvsarbetar. Då
får man säkerligen ännu fler bevis för
att det finns ett utbrett önskemål om —
som det heter i propositionen — t. ex.
söndagsöppet. Om nu ytterligare belägg
skulle behövas. Dessa önskemål framgick
av en undersökning redan 1965,
och i de fall man har givit tillåtelse
till söndagsöppet har också verkligheten
och konsumenternas eget handlande
visat att ett sådant önskemål föreligger.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Upphävande av affärstidslagen

En egendomlighet med utredningen
är att den utöver ordföranden, som är
en hög ämbetsman, bara innehåller företrädare
för produktions- och distributionssidan
och inte någon som särskilt
kan utpekas som företrädare för konsumentintressen.
Personligen har jag
uppfattningen att konsumenterna själva
genom sin efterfrågan bäst visar när
de vill handla. Men för att komma från
herr Lange, som är så förtjust i tanken
att konsumenterna skall företrädas av
olika organ och kollektiv, är det en
förvånande åtgärd när han tillsätter
en utredning med den sammansättningen.
Utredningens ensidiga sammansättning
har också påtalats av t. ex. statens
konsumentråd.

I direktiven till utredningen finns en
del egendomligheter som jag nu inte
skall ingå på, men jag hyser stor tillförsikt.
Varken de handelsanställdas
organisationer eller socialdemokraterna
kan göra mer än försena den liberalisering
som konsumenternas allt
starkare krav på ökad valfrihet kommer
att driva fram. I längden kommer
ni inte att kunna stå emot det. Detta
krav är bl. a betingat av ökat kvinnligt
förvärvsarbete och av familjernas önskan
att tillsammans göra större inköp.
Det är alltså dels en fråga om bättre
jämlikhet mellan män och kvinnor,
dels en fråga om bättre demokrati inom
familjen.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Herr Romanus avstod
förståndigt nog från att ställa något yrkande.
Den gällande affärstidslagen utlöper
den 31/12 1971. Särskilda sakkunniga
har tillkallats för att utreda
frågan om huruvida affärstidslagen
skall fortsätta att gälla efter utgången
av sin nuvarande giltighetstid eller om
lagen helt kan avvaras. Enligt utskottets
mening torde det vara klokt att avvakta
de erfarenheter som kan utvinnas av
de gångna åren och att avvakta vad ut -

redningens arbete kan ge till resultat i
detta sammanhang.

Herr talman! Jag ber att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Även om jag helt ansluter
mig till utskottets enhälliga uppfattning
och det som har sagts av utskottets
talesman, vill jag helt kort säga
ett par ord om de handelsanställdas
synpunkter på denna fråga.

Handelsanställdas förbund delar uppfattningen
att en av de grunder som
affärstidslagen bygger på är att bedömningen
av affärernas öppethållande
bör ske med utgångspunkt i konsumenternas
intressen. Av det skälet finner
vi det också värdefullt att samhället
genom lagstiftning reglerar öppethållandet.
Eljest skulle vi löpa en uppenbar
risk att vissa konsumentintressen allvarligt
förbisågs till förmån för andra
konsumentintressen. Jag ser det som en
styrka att samhällets organ tar konsumentpolitisk
ställning och reglerar konkurrensmöjligheterna
så att konkurrensen
inte skadar uppenbara konsumentintressen.
Jag tänker på detaljhandelns
strukturrationalisering och varudistributionens
kostnader. Det kan ju för all
del vara typiskt att enskilda liberala
riksdagsledamöter hävdar en utökad liberalisering,
som kanske tilltalar vissa
konsumenter, men inte tar hänsyn till
de olika konsumentintressen som finns
i vårt samhälle. Det är självklart att
riksdagen inte kan frånkännas ansvaret
för att konsumentgrupper blir förbisedda.

Ett konsumentintresse är att butikerna
betjänas av yrkeskunnigt folk.
Såväl bland de handelsanställda som
inom stora delar av köpmannakåren
känner man sig i dag oroad över att en
försämring av arbetstiderna i affärerna
skulle medföra att den yrkeskunniga
personalen flyr yrket. Det kan komma
att bli svårt att få välutbildad arbetskraft.
Detta måste man ta hänsyn till

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

vid bedömningen av konsumenternas
intressen, inte minst om man vill ha
ökad konsumentupplysning i butikerna.

Det är ju den tillsatta utredningens
uppgift att utreda denna fråga och
komma med förslag, som kan behandlas
av nästa års riksdag. I likhet med utskottet
anser jag att utredningens arbete
inte bör föregripas.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Beträffande vad herr
Jönsson sade om svårigheten att få
personal vill jag bara påpeka, att hittills
har svårigheten för de butiker
som haft söndagsöppet inte varit att få
personal, utan snarast att ordna de
arbetssökande i en något så när rättvis
ko. öppethållandet har inte på något
sätt behövt gå ut över de fast anställda,
utan denna arbetsinsats har
gjorts helt frivilligt.

Jag vet inte om herr Jönsson generellt
vill säga, att de som arbetat när affärerna
haft söndagsöppet eller förlängt
öppethållande på kvällarna har varit
okvalificerade människor. Om det är
så man ser på saken inom Handelsanställdas
förbund, så förstår jag bättre
varför de som arbetar inom handeln
inte vill organisera sig i det förbundet
i den utsträckning som både herr Jönsson
och jag tycker vore rimlig.

När nu herr Jönsson tog ordet särskilt
för att redogöra för de handelsanställdas
inställning, så kunde det vara
på sin plats att han också redovisade
sin och förbundets syn på det uttalande
som gjorts av en av förbundets
avdelningar i samband med behandling
av frågan om kollektivanslutning till
det socialdemokratiska partiet. Avdelningen
uttalade att den slår vakt om
kollektivanslutningen, men gav sin styrelse
fullmakt att upphäva beslutet om
anslutningen, för den händelse de socialdemokratiska
politikerna i det område
där avdelningen är verksam inte

Upphävande av affärstidslagen

skärpte sig och intog en mera restriktiv
hållning till öppethållande på söndagar.
Har herr Jönsson någon kommentar
till det handlingssättet?

Herr JÖNSSON i Arlöv (s) kort genmäle
:

Herr talman! Jag konstaterar att herr
Romanus fortfarande, liksom i höstas,
i denna talarstol ömmar för kollektivanslutningen
till det socialdemokratiska
partiet och är ängslig för att någon
avdelning skall överge den. Det står i
bjärt kontrast till debatten i denna
kammare förra onsdagen.

Herr Romanus’ historieskrivning
är emellertid inte alldeles riktig. Jag
skulle vilja uppmana honom att en annan
gång läsa mer än rubrikerna. Det
som stod i tidningen Arbetet på denna
punkt stämde nämligen inte överens
med rubriken. Den avdelning det gäller
har aldrig på något sätt satt kollektivanslutningen
i fråga.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Herr Romanus talar om
söndagsöppet, service m. m. Jag vill
klart och tydligt säga ifrån att visst
kan varuhusen hålla öppet, men vi har
ett behov av att komplettera dessa
centralt belägna affärer med små butiker,
inte minst på landsbygden. Så länge
som detta behov finns kan vi naturligtvis
inte göra det svårare för dessa
mindre butiker än vad de för närvarande
har.

Herr Romanus talar alltså mycket välvilligt
om service. Men varför kräver
ingen att det skall vara service på
länsstyrelserna, service i stadshuset
o. s. v.? Vill exempelvis riksdagsmannen
stå till tjänst över lördagar och
söndagar? Det har jag under 30 år
varit med om från halv sex på morgonen
till sena kvällen, men jag vill inte
att man skall ha det på det sättet i
fortsättningen.

Herr Romanus kan vara romantisk,
det kan jag förstå. Men låt oss inom

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Upphävande av affärstidslagen

affärslivet försöka behålla den goda
och dugliga personal som vi har och
inte stöta bort den genom att försvåra
för den att vara tillsammans med sina
familjer. Som ordförande i en kooperativ
förening med en omsättning på
235 miljoner kronor om året vet jag
att det finns svårigheter att skaffa personal.
Herr Romanus säger att det är en
ko av personer som vill arbeta under
den utsträckta affärstiden. Jag har möjlighet
att följa dessa frågor, och jag
vet att det inte finns någon som helst
önskan inom vare sig privat eller kooperativ
handel att krafter skall släppas
lösa som på längre sikt kan skapa
svårigheter. Men de som anser att andra
skall arbeta när de själva vilar har
naturligtvis den inställning som herr
Romanus har givit uttryck åt.

Jag hoppas givetvis att riksdagen bifaller
utskottets hemställan och att regeringen
också beaktar att det inom
handeln finns vissa intressen som måste
beaktas beträffande både den som
är kund och den som står i ledningen.

Herr ROMANUS (fp):

Herr talman! Om herr Lundberg är
intresserad av att skapa bättre service
för allmänheten inom förvaltningen
tror jag att vi kan förenas i en gemensam
strävan. Riksdagsmännens »service»
eller kontakt med allmänheten
pågår även lördagar och söndagar —
åtminstone inom det parti i vilket jag
är verksam. Jag tycker inte att det väsentliga
måste vara att alla människor
arbetar samma dagar i veckan och vilar
samma dagar i veckan, utan att man ger
var och en möjlighet att ordna sin tillvaro
så praktiskt han kan. Det kan faktiskt,
i vissa fall, innebära att man får
ta ledighet på andra tider än söndagarna
och att det kan vara praktiskt. Bl. a.
har man då i dagens samhälle större
möjligheter att uträtta sina inköp än
om man är ledig just på söndagarna.

Herr Lundberg tog också upp frågan
om de handelsanställdas problem och

svårigheter när det gäller att arbeta på
söndagarna. Den saken har faktiskt
även en annan sida. Det finns människor
— många av dem arbetar just i
de butiker som har söndagsöppet —
för vilka detta är enda möjligheten att
ha förvärvsarbete, bl. a. på grund av
det sätt på vilket politikerna i olika
kommuner och i regeringen har skött
daghemsfrågorna. Dessa människor kan
inte få tillsyn för sina barn vid något
annat tillfälle.

Jag skall be att få återge, trots att
tiden lider, ett kort avsnitt av vad en
kvinna sade på en konferens om dessa
frågor. Hon sade: Man har talat om
att detta är lyxarbete för de människor
— ofta kvinnor — som ställer upp. »Jag
vet inte om det är lyx för en hemarbetande
kvinna med småbarn att en
enda dag i veckan få komma ut och
vara sig själv, få träffa andra människor,
få tala med vuxna på vuxnas
språk. Det ligger mycket djup problematik
bakom det och alla kvinnor som
varit hemma under en längre period
och haft småbarn omkring sig vet vad
det innebär och vet också vad det betyder
att få jobba med någonting annat
än hemarbete och få en egen inkomst.»

Herr talman! Det är inte fråga om
någon nedvärdering av hemarbetet, utan
det är endast ett vittnesbörd om att
det faktiskt i vissa sammanhang kan
vara ett önskemål även från löntagarnas
sida att få denna arbetsmöjlighet.

Till herr Jönsson i Arlöv vill jag säga
att min oro verkligen inte beror på att
jag skulle frukta att kollektivanslutningen
till socialdemokratin får för liten
omfattning. Det oroande är ju att man
från en avdelning har uttalat ett klart
hot om att inskränka kollektivanslutningen
om man inte får sin vilja fram
genom de socialdemokratiska politikernas
agerande — och att man inte har
behövt verkställa detta hot.

Sedan vet nog herr Jönsson mycket
väl att jag — och för övrigt hela mitt
parti — anser att kollektivanslutning

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

av människor till en politisk organisation
är en ur demokratisk synpunkt
mindre tilltalande ordning än om var
och en ansluter sig själv. Men det är inte
den saken vi skall diskutera i dag.

Det är inte fråga om att jag feltolkar
några rubriker. Jag skall be att få citera
vad Handelsanställdas ombudsman
Bengt Lloyd har skrivit i Expressen i
eget namn om det åsyftade uttalandet.
»Där kritiserades nämligen några kommuner
för att de alltför lätt låtit lura
sig av köpmännens underliga motiveringar
för söndagsöppethållande. Handels
avdelning kräver större fasthet av
de socialdemokratiska kommunalmännen
att bättre bevaka konsumenternas
intressen. För att understryka bristerna
i detta avseende har avdelningens representantskapsmöte
först enhälligt slutit
upp kring kollektivanslutningen och
därefter givit avdelningsstyrelsen fullmakt
att ompröva ställningstagandet om
skäl därtill skulle föreligga.» Kan man
formulera en hotelse mera klart än
på detta sätt? Så tillägger man att man
bär »understrukit behovet av vaksamhet
till motiveringarna för söndagsöppethållande».

Detta är alltså den hotelsen som Handels
har uttalat och som man tydligen
inte har behövt verkställa.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 27

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av motioner om
provisoriskt körkort,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i förordningen (1961:309) om bekämpande
av salmonellainfektion hos
djur in. m., och

nr 4, i anledning av motioner om obligatorisk
reflexanordning för gående,
m. m.

Förbud mot vissa spelautomater

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§28

Förbud mot vissa spelautomater

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner om
förbud mot vissa spelautomater.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta och till lagutskott
hänvisade motioner, nr 252 i
första kammaren av herr Tistad samt
nr 285 i andra kammaren av herrar
Andersson i Örebro och Sjöholm.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om utfärdande av
förbud mot införsel, saluhållande och
innehav av spelautomater av typ enarmade
banditer och liknande».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 252 och II: 285 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Ernulf och Tobé
(båda fp).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Det är inte ofta man
har anledning att från denna talarstol
göra invändningar mot grupper av företagare.
Men i detta fall har jag all
anledning att fördöma den grupp s. k.
fria företagare — jag skulle närmast
vilja kalla dem fördomsfria företagare
— som anordnar spel på ett sätt som
inte står i överensstämmelse med lagstiftningen.

Jag har i denna kammare väckt en
motion, nr 285, vari det hemställes att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utfärdande av för -

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Förbud mot vissa spelautomater

bud mot införsel, saluhållande och innehav
av spelautomater av typ enarmade
banditer och liknande.

Under de tre senaste åren har det
här i landet varit en enormt kraftig utveckling
av importen av spelautomater.
År 1967 importerade vi spelautomater
för 4 miljoner kronor, år 1968 för 10
miljoner kronor och år 1969 fram till
november månad för 16 miljoner kronor.
När lotteriförordningen år 1939
fastställdes, kunde lagstiftarna inte ens
i sin vildaste fantasi föreställa sig, att
spelautomater skulle komma att dyka
upp på de ställen där de nu förekommer.
Det finns spelautomater på kaféer,
drugstores, bensinstationer, biljardhallar
och varuhus. Tempo har introducerat
den enarmade banditen i varudistributionens
tjänst. Orsaken till detta
är bl. a. ett hovrättsutslag vari det fastslogs
att spel med polletter är förenligt
med lotteriförordningen av 1939. Polletterna
har blivit ett nytt mynt här i
landet. Samma polletter som används i
Skåne kan användas i Sundsvall och på
andra håll i landet. På restauranger där
man inte har dans, alltså där man inte
har förutsättningar att uppfylla vad som
stadgas i 1 och 2 §§ lotteriförordningen,
försiggår spel. Det halvstatliga SARAföretaget
har spel med automater på
tredjeklasskrogarna. Där kan man för
vinsten köpa mat och cigarretter.

De företagare som har spelautomater
— och det är detta som är det ruskiga
i sammanhanget — bildar s. k. enskilda
klubbar där spel försiggår med svenska
enkronor och där man kan satsa mellan
en och tio kronor och få vinster på
1 500 till 2 500 kronor. Av programmet
Fokus i TV framgick det klart att det
går mycket snabbt att spela bort mycket
stora summor. Upp till 40 000 kronor
uppgavs en av de intervjuade ha spelat
bort, och det stämmer; den mannen är
från min hemstad och jag känner honom
personligen.

Utvecklingen under de senaste tre
åren har gjort att detta blivit ett spe -

ciellt stort problem för ungdomen. Även
på ungdomsklubbar och ungdomsgårdar
har man satt upp enarmade banditer,
och på det sättet får den yngre
publiken kontakt med hasardspel vid
mycket unga år.

När vi skrev motionen hade vi vetskap
om att en utredning var på gång,
men vi ansåg att läget i landet är så
allvarligt, att det fordras ett totalstopp.
Eftersom ett förbud inte på något sätt
drabbar seriösa företagare, utan en
grupp människor som utnyttjar andras
svaghet, kunde man ha förväntat att utskottet
låtit motionen gå på remiss. Eftersom
det nu sitter en utredning —
den har för resten suttit i ungefär fem
år -— och man räknar med att förslag
skall framläggas till 1970 års riksdag,
blev motionen enligt praxis i detta hus
inte föremål för remissbehandling. Utskottet
säger i sin skrivning att det är
särskilt betänkligt att spelverksamheten
ofta försiggår i lokaler där ungdom
vistas och att det därför är angeläget
att effektiva åtgärder för att komma
till rätta med missförhållandena snarast
vidtas. Jag tycker nog att det hade
funnits anledning att höra rikspolisstyrelsen
— säkert har rikspolisstyrelsen
så många upplysningar att ge utskottet
i den här frågan, att man kunnat
få en bild av de verkliga förhållandena
i dag.

Herr talman! Vi hoppas snart få bukt
med detta problem, och vi hoppas få en
lagstiftning som sätter stopp för dessa
enskilda profitörer — de är ingenting
annat. I sin reklam till hugade
spekulanter frågar grossisterna, om de
vill vara med och dela på 500 miljoner
— man beräknar att det omsätts
så mycket på denna typ av spel. Vi har
läst om de avarter som dök upp i Chicago
under depressionen på 1930-talet
och vilka problem som där uppstod.
Rufus King har skildrat detta i sin bok
om gambling. Robert Kennedy förstod
också vilka enorma sociala skadeverkningar
som uppstod därför att man inte

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

betraktade spel med sådana här spelautomater
som någonting speciellt syndigt
och att snart sagt alla människor
spelade på de automater som står uppställda
i restauranger och kaféer av
alla möjliga typer.

Herr talman! Jag tycker att utvecklingen
är så oroande att jag vill yrka
bifall till motion 285 i denna kammare.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag vill gärna intyga
att det klart framgår av herr Anderssons
i Örebro motion att han har satt
sig grundligt in i denna fråga, och hans
utläggning här vittnar ju också om detta.

När vi behandlat frågan inom utskottet
har vi bl. a. tagit hänsyn till ett svar
på en interpellation vilket statsrådet
Lange lämnade här i kammaren den
20 november 1969, vari han betygade
att detta problem är mycket allvarligt
och att det gäller för samhället att försöka
komma till rätta med de rådande
missförhållandena. Han påpekade därvid
att han också räknade med att kunna
lägga fram förslag i en proposition
till 1970 års riksdag.

Utskottet har inhämtat att utredningen
rörande tillsynen över lotteriverksamheten
kommer att under våren 1970
lägga fram ett betänkande i ämnet. I
detta betänkande kommer det att ingå
ett avsnitt som behandlar problemen
med spelautomaterna.

Inga delade meningar råder mellan
utskottsmajoriteten och motionärerna i
detta fall; det är verkligen allvarliga
missförhållanden inom detta område.
Den stora spridningen av dessa mekaniska
spelautomater väcker oro över
huvud taget. Det är väl alldeles klart,
som också framhölls här, att spelet ofta
försiggår i lokaler dör ungdomar vistas.
Jag tror dock inte det är mycket
att vinna på en provisorisk lagstiftning
när utredningen räknar med att så snart
komma fram med sitt betänkande. Det
behövs ju tillämpningskungörelser

Förbud mot vissa spelautomater

o. s. v. som kanske inte mer än hinner
bli färdiga tills det kommer en lagstiftning
i vederbörlig ordning. Jag tycker
det är att använda mera våld än nöden
kräver.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag vet inte hur jag
skall fatta herr Grebäck när han säger
att det, om man bifaller motionen,
är att tillgripa mera våld än nöden kräver.
Då tar man nog litet för lätt på
detta problem. Man har ju, som herr
Grebäck vet, börjat ställa ut sådana här
banditer på arbetsplatserna också —,
kanske ett bra sätt att klara en del
av löneglidningen. Tyvärr är det bara
så att apparaterna står där och personalen
spelar. Mot denna typ av gambling
kan man nog inte tillgripa för stort
våld — i själva verket våldför sig apparaterna
på alla spelare. Allt detta är
ju bara humbug och bedrägeri som
människor går på. Därför hade det nog
funnits skäl till en provisorisk lagstiftning.

Nu har dessa företagare trots allt
minst ett år på sig att av svenska folket
få suga ut drygt 500 miljoner kronor.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Man får väl förutsätta
att denna debatt i kamrarna i dag kommer
att ge visst återljud i pressen o. s. v.
Jag tror också att utskottsutlåtandet ger
dem som spekulerar i dessa förhållanden
en varning. Efter dagens debatt
och beslut skulle det vara ganska oklokt
att springa åstad och köpa spelautomater
med tanke på att det kommer en
skärpt lagstiftning inom den allra närmaste
tiden. I det fallet har dagens debatt
fyllt en uppgift, men vi vinner ingenting
på en provisorisk lagstiftning i
nuvarande läge, utan bör avvakta de
sakkunnigas utredning.

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Slopande av excellenstiteln för stats- och

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Det är ingen risk att
placera ut spelautomater i Sverige. När
det blir förbud här, kan man exportera
dem till andra länder.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 252 och II: 285; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§29

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av motioner om
tidsbegränsning av körkort, och

nr 7, i anledning av motioner om
möjlighet att delegera beslut enligt naturvårdslagen
till kommunalt organ.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§30

Slopande av excellenstiteln för statsoch
utrikesministrarna

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
motioner om slopande av excellenstiteln
för stats- och utrikesministrarna.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 124 av herr Hjorth m. fl. och II: 136
av fru Eriksson i Stockholm m. fl. hemställdes,
att riksdagen måtte uttala sig
för att excellenstiteln inte längre borde
tillkomma stats- och utrikesministrarna.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till de
likalydande motionerna I: 124 och
11:136 om slopande av excellenstiteln
för stats- och utrikesministrarna i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening
ge till känna vad utskottet anfört.

utrikesministrarna

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
fröken Stenberg och fru Florén-Winther
(båda m).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! »Jag tilltalade honom
Eders Excellens, ithy alla ärkeänglar
äro excellenser, ehuru icke alla excellenser
äro ärkeänglar.» Citatet är, herr
talman, hämtat ur Henric Bernhard
Palmaers Yttersta domen i Kråkvinkel.

Om någon av kammarens ledamöter
misstänker, att jag med citatet har velat
antyda att det ärende vi nu har fått till
behandling är ett Kråkvinkelärende, så
är det alldeles rätt gissat. Riksdagen har
en mängd stora frågor och små frågor
att behandla. Detta är verkligen en av
de minsta.

Jag vet inte vad som egentligen har
varit motionärernas och allmänna beredningsutskottets
innersta motivering.
Det måste väl vara så att man tror sig
ha fått upp en jämlikhetsfråga. Vi skall
främja jämlikheten i vårt demokratiska
samhälle genom att inte utmärka somliga
framför andra med fina titlar och
ett allmänt hövligt bemötande. Om man
tror att jämlikheten sitter i titlar, är
det ungefär lika klokt som att tro att
människovärdet sitter i kläderna. Men
någon annan förklaring är svår att finna.

Att över huvud taget ta upp denna
sorts ärenden och sysselsätta riksdagen
med dem har jag svårt att se som
annat än ett utslag av klåfingrighet. Vi
har ett par minnesmärken från en
gången tid i titlarnas form som veterligen
aldrig har gjort någon skada —
jag skall gärna hålla med om att de
säkerligen inte gör mycken nytta heller.
Det är en fråga om pietet, om man
vill röra vid dem eller inte. För mig har
det alltid varit svårt att förstå, varför
man nödvändigtvis skall ändra på saker
som i och för sig fungerar bra och
inte stör någon, när det inte finns nå -

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Slopande av excellenstitlarna för stats- och utrikesministrarna

gon anledning till eu ändring. Det är
vad jag kallar för klåfingrighet.

Många av oss ledamöter i denna kammare
figurerar en gång om året i eu
skriftserie, krönikorna om vad sig i
Svithjod tilldragit haver. Där figurerar
vi under vedernamn, mer eller mindre
väl funna. Fru Eriksson i Stockholm,
som är engagerad beträffande detta förslag
dels som motionär, dels som ordförande
i allmänna beredningsutskottet,
bär i dessa krönikor namnet Nancy
Bärsärka, och jag har aldrig riktigt kunnat
förstå anledningen. Jag tycker att
det hör till de mindre välfunna vedernamnen
i denna serie. Något vettlöst
raseri och någon blodtörst, som jag
sammanställer med ordet bärsärk, har
jag aldrig spårat hos fru Eriksson i
Stockholm. Men, herr talman, eftersom
jag på goda grunder misstänker att krönikören
som skriver om Svitjod läser
riksdagsprotokoll, vill jag begagna tillfället
att via andra kammarens protokoll
ge honom förslag till en ombenämning
av fru Eriksson i Stockholm.
Låt oss i fortsättningen inte få se henne
omnämnd som Nancy Bärsärka men
gärna som Nancy Klåfingra.

Naturligtvis skulle man för att rätt
kommentera detta förslag egentligen vara
en Henric Bernhard Palmser eller
varför inte en Jonathan Swift. Det vore
en uppgift värdig sådana herrars pennor.
Jag kan inte mäta mig med dessa
satiriker utan får försöka att på
vanlig riksdagsprosa motivera varför
jag ämnar låta (let här lilia anförandet
mynna ut i ett yrkande om avslag på
utskottets hemställan.

Såvilt jag förstår har riksdagen mycket
litet med denna fråga att göra. Del
är inte vi som har skapat titeln excellens,
och vi har inget ansvar för dess
kvarblivande eller dess avskaffande.
Den har kommit till riksdagens åtgörande
förutan, och jag vet egentligen inte
hur riksdagen och Kungl. Maj:t skall
handskas med det beslut som kan komma
att fattas därest kammaren följer

utskottets hemställan, eftersom denna
fått följande märkliga ordalydelse:» —

--hemställer utskottet att riksdagen

med bifall till de likalydande motionerna
1:124 och 11:136 om slopande
av excellenstiteln för stats- och utrikesministrarna
i skrivelse till Kungl.
Maj:t som sin mening ger till känna
vad utskottet ovan anfört.» Vad utskottet
anfört är bland annat det som står
närmast ovanför: »Utskottet vill således
tillstyrka motionärernas förslag och
förordar att nuvarande praxis ändras
så att excellenstiteln inte användes för
stats- och utrikesministrarna.»

Jag vet inte hur man skall handskas
med detta. Fattar vi ett beslut så bör
väl riksdagen för sin del vara tämligen
bunden av det omedelbart efter det att
protokollet är justerat. Samtidigt skriver
vi till Kungl. Maj:t och ber Kungl.
Maj:t överväga om man kan tänkas rätta
sig efter riksdagens mening i detta
fall. Rimligen borde vi väl vänta på
svar på den skrivelsen, eftersom det
faktiskt är Kungl. Maj :t och icke vi som
bestämmer hur de olika statsråden skall
tituleras. Jag hoppas att våra talmän,
i varje fall till dess Kungl. Maj:t har
gett sin mening till känna, fortsätter
att titulera herrar Palme och Nilsson
Ers Excellens.

För mig, som är en radikal, konservativ
person, skulle det ligga mycket
närmare till hands — om vi nu verkligen
vill skapa jämlikhet på detta område
— att som alltid när jag tänker i
jämlikhetstermer vilja utjämna uppåt i
stället för nedåt. Det hade varit en mer
radikal utjämningspolitik om fru Nancy
Eriksson i Stockholm hade föreslagit
att varje svensk medborgare på myndighetsdagen
skulle tilldelas titeln excellens.
Då hade det blivit jämlikhet.
Nu topphugger och nivcllcrar man i
stiillet för att skapa jämlikhet.

Om nu riksdagen, vilket uppenbarligen
iir allmänna beredningsutkottets

mening, verkligen bör ägna sig åt att
skapa jämlikhet via titelviisendet, så
Andra kammarens protokoll 1970. Nr .9

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Slopande av excellenstitlarna för stats finns

det ju titlar som det ligger närmare
till hands att börja med än denna titel,
som vi egentligen inte har med alt
göra. Det går omkring en mängd människor
med titlar som de har fått av
riksdagen. Vi inrättar ju ständigt tjänster
och ger dem benämningar. Där har
vi ett stort fält för reformviljan att breda
ut sig på, om vi verkligen önskar
skapa jämlikhet eller vad vi nu kan ha
för syften i övrigt. Vi har t. ex. titeln
generaldirektör. I synnerhet den militanta
förleden måtte väl om något vara
otidsenlig. Det vore en värdig uppgift
för riksdagen att börja fundera över
om vi inte kan hitta någon mindre stötande
och mindre föråldrad benämning
på dessa väsentliga personer i samhällets
tjänst. Jag skulle kunna tänka
mig att föreslå t. ex. föreståndare, föreståndare
för socialstyrelsen, föreståndare
för kriminalvårdsstyrelsen o. s. v.
Eller kanske skulle vi till äventyrs gå
in för den enda titel som i riktigt radikala
kretsar i vårt land numera erkänns
som alldeles jämlik och demokratisk,
jag tänker på ordförande. Varför inte
kalla alla ordförande. Det vore en sant
radikal utjämningspolitik. Låt folket bli
ett folk av ordförande!

Jag ber alltså, herr talman, att med
denna motivering få yrka avslag på
allmänna beredningsutskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Herr Carlshamre beklagade
sig över att sådant här smått
strunt togs upp i riksdagen. Man förvånar
sig då över att han spiller så
mycken möda och så mycket upprördhet
på en sådan sak.

Vi har i utskottet varit överens om
att avskaffa denna titel och i skrivelse
till Kungl. Maj:t har vi hemställt om
att detta måtte ske. Det har inte varit
delade meningar om detta. Herr Carlshamres
egna partivänner har visserligen
sagt att de går med på det därför
att det i alla fall gäller socialdemokra -

och utrikesministrarna

tiska statsråd. De har tydligen den
defaitistiska uppfattningen att det alltid
kommer att bli socialdemokrater i
regeringen. Därför tycker de det är
likgiltigt om man bevarar Hans Excellens
och Ers Excellens eller ej.

Alla de utomordentliga förslag till nivellering
eller titelborttagning, som lierr
Carlshamre framförde, tycker jag är
utmärkta motiv för motioner, som jag
gärna skall biträda om de kommer till
mitt utskott. Jag är villig medverka till
att det blir enighet om att avskaffa en
rad sådana titlar. Om detta förslag har
inspirerat till en så långt gående nivellering
hos en av högerns mest framstående
ungdomliga politiker, tycker
jag att det har haft dubbel framgång.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr CARLSHAMRE (in):

Herr talman! Jag vill bara försäkra
fru Eriksson i Stockholm att detta att
någon gång om året i angeläget ärende
få byta ord med fru Eriksson inte
innebär någon möda, det är ett rent
nöje. Och jag är inte upprörd. Fru
Eriksson skulle se mig när jag är upprörd.
Då låter jag på helt annat sätt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på avslag härå;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Carlshamre
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

Åtgärder för att stimulera till gåvor för religiösa m. fl. ändamål — Interpellation
ang. Iokaliseringspolitiska åtgärder i Fryksdalen

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefler
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Carlshamre begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 117 ja och 30
nej, varjämte 19 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 31

Åtgärder för att stimulera till gåvor för
religiösa m. fl. ändamål

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning avmotioner
om åtgärder för att stimulera
till gåvor för religiösa m. fl. ändamål.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
avge en röstdeklaration i anledning av
den blanka reservation som jag och
några andra iitskottsledamöter fogat vid
förevarande utlåtande.

Motionärerna hemställer i sitt yrkande
att »riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om utredning av
möjligheterna att stimulera enskilda
personer att lämna bidrag och gåvor
till religiösa och ideella organisationer
samt hjälporgan för insatser på humanitära,
allmännyttiga och vetenskapliga
områden».

.lag har samma uppfattning som motionärerna
om behovet av en sådan utredning
som det här är fråga om, men

det blir litet svårare för mig när det
gäller den motivering som motionärerna
har anfört. I denna sägs nämligen,
att det föreligger starka skäl för samhället
att stimulera enskilda gåvor och
bidrag genom att samhället självt lämnar
bidrag till sammanslutningar som
bedriver sådan verksamhet. Bidrag bör
enligt motionärernas mening lämnas i
förhållande till verksamhetens omfattning,
hjälpinsatsens storlek eller liknande
grunder. För min del delar jag
inte motionärernas uppfattning att staten
generellt skall lämna bidrag till
religiösa och ideella organisationer.

Från det parti som jag tillhör har
vi också i år motionerat om avdragsrätt
för gåvor till sådan verksamhet
som här avses. Jag anser detta vara en
riktigare väg. Den motionen har emellertid
remitterats till bevillningsutskottet
och kommer att behandlas längre
fram här i kammaren. Det är alltså
med något annorlunda motivering som
jag ansluter mig till utskottets hemställan
i allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 2.

I detta anförande instämde herr
Velancler (fp).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 32

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
motion om prenumeration på dagstidningar
inom statliga institutioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 33

Interpellation ang. Iokaliseringspolitiska
åtgärder i Fryksdalen

Ordet lämnades på begäran till

Herr JONASSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Enligt föreliggande upp -

100 Nr 9

Onsdagen den 1 mars 1970

Interpellation ang. lönesättningen m. m. för personer med arkivarbete

gifter planeras nedläggning av persontrafiken
på den s. k. Fryksdalsbanan
mellan Karlstad och Torsby omkring
år 1975. Såsom skäl förebäres, att driften
på bandelen inte är lönsam. Då
nämnda järnväg spelar mycket stor roll
för näringsliv och befolkning i Fryksdalen
skulle en nedläggning få långtgående
konsekvenser för den berörda
bygden.

Det är därför angeläget att de nu
presenterade nedläggningsplanerna omprövas.
Enligt min mening får ett bibehållande
av en järnväg inte vara beroende
blott och enbart av huruvida
driften är lönsam. När fråga uppkommer
om nedläggning måste hänsyn också
tas till verkningarna för dem som beröres
av trafikindragningarna. Mot de
företagsekonomiska aspekterna måste
ställas de samhällsekonomiska och sociala
följderna.

För att en positiv befolknings- och
näringslivsutveckling skall komma till
stånd i Värmlands län krävs lokaliseringspolitiska
åtgärder. De åtgärder som
hittills vidtagits är inte tillräckliga.
Ökade insatser måste göras. Det gäller
naturligtvis att ställa medel till förfogande
för nya företagslokaliseringar.
Vidare måste olika slag av serviceinrättningar
byggas. Väl fungerande kommunikationer
är givetvis därvid av stor
betydelse. Goda kommunikationer är
en förutsättning för att företagslokaliseringar
skall komma till stånd och för
att människorna skall känna trivsel.
Till de lokaliseringspolitiska åtgärderna
måste sålunda i hög grad räknas
förstärkandet av olika slag av kommunikationsnät.
Ett bibehållande av persontrafiken
på Fryksdalsbanan framstår
mot bakgrunden härav såsom nödvändig.

På senare år har flera nya företagsetableringar
ägt rum i Fryksdalen. Om
nämnda järnväg lägges ner kommer
företagen att få svårt att fortsätta sin
verksamhet, och omfattande friställningar
av arbetskraft måste befaras.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till
sådana lokaliseringspolitiska åtgärder,
inkluderande järnvägstrafik och annan
service, att en positiv utveckling i
Fryksdalen främjas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 34

Interpellation ang. lönesättningen m. m.
för personer med arkivarbete

Ordet lämnades på begäran till

Herr WERNER (m), som yttrade:

Herr talman! Arkivarbete är en form
av skyddat arbete, när anställning på
öppna marknaden ej kunnat förverkligas.
Från början på 1930-talet var det
ett nödhjälpsarbete för överåriga kontorister
och för svårplacerade intellektuella.
Under andra världskriget utnyttjades
arkivarbetet som en form av
arbetsträning för att underlätta inslussningen
i det svenska samhället för
många intellektuella flyktingar från
Baltikum. Nu gällande praxis innebär
en frigörelse från tidigare inskränkningar
att arbetet endast skulle gälla
temporärt eftersatta arbetsuppgifter.
Arbetsuppgifternas art har också breddats
till att omfatta mycket skiftande
områden från kvalificerat vetenskapligt
arbete till relativt enkla vaktmästar-
och sorteringsuppgifter. Själva benämningen
»arkivarbetare» är således
numera mestadels missvisande och borde
i och för sig avskaffas och utbytas
mot beteckningar som är relevanta med
tanke på de uppgifter som de olika arkivarbetarna
har att fullgöra.

Kompetensen och kapaciteten hos arkivarbetarna
visar mycket stora individuella
variationer. Lönesättningen
har därför blivit ett problem, där man

Onsdagen den 4 mars 1970

Nr 9

101

Interpellation ang. lönesättningen m. m. för personer med arkivarbete

ej kunnat uppnå full rättvisa. Den be
stäms enligt inrikesdepartementets föreskrifter
(bl. a. regleringsbrevet av den
29 maj 1969) av länsarbetsnämndernas
lönedelegationer och av arbetsledare
eller motsvarande på de olika arbetsplatserna
i fråga mot bakgrunden av
förutbestämda lönenivåer. Den 15 november
1969, då enligt arbetsmarknadsstyrelsen
7 149 sysselsattes i arkivarbete,
var dessa nivåer 15 till antalet
och hade i ortsgrupp 3 en spännvidd
på drygt 2 100 kronor från 1 237 kronor
per månad till 3 350 kronor. Det måste
anses anmärkningsvärt att inte mindre
än fyra femtedelar av de 7 149 personerna
hade under 1 500 kronor i månaden.
En så omfattande låglönesättning
kan inte vara motiverad om man jämför
lönesättningen på den öppna arbetsmarknaden
vid motsvarande arbetsuppgifter.
(Det förtjänar här nämnas
att arkivarbetande personer kan ansluta
sig till Statstjänstemannaförbundet
och att en del har gjort så. Själva
lönesättningen är emellertid, som framgår
av vad jag anfört, inte — ännu
— någon avtalsfråga i egentlig bemärkelse.
)

Staten är den största uppdragsgivaren
med över 90 procent av samtliga
platser. Kommuner och enskilda svarar
för resten och får härför i statsbidrag
en tredjedel av utgående löneförmåner.
Möjlighet finnes att på det kommunala
planet förvandla arkivarbetet till halvskvddad
plats med avtalsenlig lön varvid
statsbidrag utgår med 2 500 kronor
per halvår. Detta har praktiskt taget ej
skett någonstans. Men tiden synes nu
vara mogen att göra eu sådan ändring
i de fall, där arkivarbetet varit av stadigvarande
karaktär och blivit utfört
på ett fullt tillfredsställande sätt. På
den statliga sidan bör man undersöka
möjligheten till liknande anordningar.
Arbetsvilliga och arbetskunniga arkivarbetande
som stadigvarande och tillfredsställande
skött sitt arbete i t. cx.

minst tre år bör kunna få personliga
tjänster till avtalsenlig lön. Vid en närmare
granskning av förhållandena kan
man nämligen ej komma ifrån det intrycket,
att permanent underbetalning
föreligger för många arkivarbelare och
att de lokala arbetsplatserna i t. ex. källarplanet
i en del fall icke fyller de anspråk
som arbetarskyddet normalt ställer
på en välordnad arbetslokal. Att låta
lågavlönade handikappade arbeta i
sämre arbetslokaler än normalarbetskraften
är icke tolerabelt.

För att tillgodose behovet av speciell
arbetsledning och goda arbetslokaler
har AMS genom sina lokala organ medverkat
till inrättande av s. k. kontorsarbetscentraler
på flera orter i landet.
Åt statliga uppdragsgivare har man där
gratis utfört varierande slag av arkivarbeten,
framför allt restaurering av
kartor och andra handlingar. På centralt
håll har man nu påyrkat att kontorsarbetscentralerna
skulle ta betalt
för sina tjänster men man har ej
sträckt sig så långt att man varit beredd
att ge de statliga avnämarna anslag
härtill så att de kan fortsätta sina
beställningar, som är till nytta för
institutionerna själva och för den arbetskraft
som utför uppgifterna åt dem.
Kontorsarbetscentralerna är därför i
farozonen, och en önskvärd planmässig
utbyggnad kan därför ej ske förrän
denna fråga är löst.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

1. År herr statsrådet beredd att medverka
till en översyn av bestämmelserna
om lönesättningen för personer med
arkivarbete med särskilt beaktande av
möjligheten och önskvärdheten att därtill
kvalificerade skall kunna erhålla
löner som motsvarar vad som gäller på
den öppna arbetsmarknaden och som
inte för samma arbete varierar från
den ena arbetsplatsen till den andra
eller t. o. in. inom samma arbetsplats?

102

Nr 9

Onsdagen den 4 mars 1970

Utsträckt motionstid

2. Är herr statsrådet beredd medverka
till en inventering av samtliga de lokala
arbetsplatsernas sanitära situation
med beaktande av de krav som gällande
arbetarskyddslagstiftning föreskriver
och de önskemål som ur arbetsmedicinsk
synpunkt i övrigt bör beaktas?

3. Är herr statsrådet beredd medverka
till att begreppet »arkivarbetare» avskaffas
och ersätts av de inom den
öppna arbetsmarknaden tillämpade
yrkesbeteckningar som svarar mot de
olika arbetsuppgifterna?

Denna anhållan bordlädes.

§35

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
3, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverskspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna
för budgetåret 1970/71 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 84, till fullmäktige i riksbanken
om användande av riksbankens
vinst för år 1969.

§ 36

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 49, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen (1928:
370), överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (m), som yttrade: Herr

talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 25, angående musik- och dansutbildning
m. m., måtte med hänsyn till

ärendets omfattning utsträckas till det
sammanträde som infaller näst efter
15 dagar från det propositionen kom
kammaren till handa, d. v. s. första plenum
efter onsdagen den 18 innevarande
mars.

Denna hemställan bifölls.

§ 38

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Glimnér (ep), till statsrådet fru
Myrdal angående ändringar i pastoratsindelningen,

herr Carlshamre (m), till hans excellens
herr statsministern angående bestridandet
av kostnader för sammanställning
av material till riksdagsledamots
memoarer,

herr Strömberg (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående tidpunkten för framläggande
av ändrade regler rörande
statsbidrag inom skolväsendet,

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående omprövning av domar i
faderskapsmål m. m.,

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående kommunikationen mellan
taxeringsmyndighet och åklagarmyndighet
vid misstanke om skattefusk, samt
herr Josefson i Arrie (ep), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående bevakningen
av bagage vid flygplats.

§ 39

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 5 mars 1970

Nr 9

103

Torsdagen den 5 mars

Kl 15.30

§ 1

Justerades protokollet för den 25 nästlidne
februari.

§ 2

Svar på fråga ang. fördelningen av utvecklingsbiståndet
till Sudan

Ordet lämnades på begäran till

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig huruvida jag avser att låta någon
del av det i statsverkspropositionen aviserade
biståndet till Sudan adresseras
till de krigshärjade södra provinsernas
återuppbyggnad.

Den nya kredit på 15 miljoner kronor
som Sverige beviljat Sudan kommer att
användas för bevattningsanläggningar
av olika slag, i likhet med den föregående
krediten. Vid de förhandlingar som
fördes om krediten togs frågan upp om
i vilken utsträckning de södra provinserna
skulle få del av dessa kreditmedel
från svensk sida. Därvid uttalades av
den sudanesiska delegationen att regeringen
prioriterar utvecklingen i alla
de delar av landet som tidigare varit eftersatta
av olika skäl, däribland de södra
provinserna.

Vidare anförde:

Herr WERNER (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för detta positiva svar.
•lag har ställt frågor många gånger här i
kammaren men har sällan blivit så tillfredsställd
med ett svar som i dag.

Jag uppskattar mycket att regeringen
följer upp tidigare investeringar i

pumpstationer och s. k. hafils och andra
vattenanläggningar i Sudan. Dels råder
det fortfarande vattenbrist för både
folk och boskap i stora ökenartade betes-
och bosättningsområden, dels lär
man där ha investerat ganska stora belopp
i maskinell utrustning, som inte
helt utnyttjades förra gången.

Jag framställde en fråga om detta i
fjol, och då lovade utrikesministern att
vid förhandlingarna om dessa nya 15
miljoner kronor skulle södra Sudans behov
föras in i bilden, och det är tydligen
vad som nu skett. Det är jag mycket
glad för. Det hade måhända varit
bra om det stått något litet om det i
.statsverkspropositionen. Där står nu bara
att pengarna huvudsakligen skall gå
»till redan borrade grundvattenbrunnar*,
och de brunnarna ligger bevisligen
i norra delarna av Sudan. Jag har
själv sett något av vad som där har uträttats.

Nu får man bara hoppas att regeringen
följer upp vad som sker i södra provinserna,
om det nu sker någonting. Vi
vet ju att den nya regimen som härskar
i Sudan sedan i maj 1969 bedriver en
ganska omfattande löftespolitik gentemot
de södra provinserna om autonomi
och annat, som verkar mycket positivt.
Jag hoppas att man nu följer vad
som verkligen sker i detta ärende.

Herr ministern för utrikes ärendena
NILSSON:

Ilerr talman! Jag kan upplysningsvis
nämna för herr Werner att det rör sig
om 500 olika vattenprojekt, och av dessa
skall 100 förläggas till södra provinserna.

Härmed var överläggningen slutad.

104 Nr 9

Torsdagen den 5 mars 1970

§ 3

Svar på fråga ang. militära uppvisningsövningar Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Johansson i Växjö
har bett mig redogöra för motiven för
uppvisningsövningar av den typ som
flygvapnet nyligen hade tillsammans
med ledningen för det socialdemokratiska
ungdomsförbundet.

För att öka kännedomen i samhället
om krigsmakten och dess plats i det totala
försvaret bedrivs en viss informationsverksamhet.
Denna utövas vanligen
genom press, radio och television, kontaktkonferenser,
utställningar eller genom
studiebesök.

Det har ansetts värdefullt att sprida
kunskap om flygvapnet till de politiska
ungdomsförbunden främst på grund av
dessa organisationers intresse för och
arbete i försvarsfrågor. Besök kan ge
dels en uppfattning om jaktflygets roll i
luftförsvaret och den kraft våra attackförband
kan utveckla, dels en direkt
personkontakt med den personal som
arbetar inom försvaret.

Studiebesök samordnas med övningar
som ingår som rutin i utbildningsprogrammet
för flygvapnets förband. Några
särskilt upplagda uppvisningsövningar
förekommer inte och statsverket åsamkas
inte några extra kostnader för denna
typ av informationsverksamhet.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga, som
gällde en flyguppvisning för en tid sedan
som gav stora rubriker i tidningarna.
Man kunde läsa att SSU-pampar lekte
krig för 200 000 kronor, men nu skall
man naturligtvis inte stirra sig blind på
vad som står i rubrikerna, men ingen
rök utan eld. Litet till mans funderade

vi väl på vad som egentligen hade inträffat,
och jag tycker därför att det är
värdefullt att statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet har beretts tillfälle
att ge sin syn på händelsen.

Av svaret framgår att det bör lämnas
information av försvaret, och så bör det
också vara enligt min uppfattning. Det
skall inte finnas några vattentäta skott
mellan exempelvis försvaret och ungdomsorganisationerna,
utan det skall
vara ett ömsesidigt utbyte av information.
Detta tycker jag också sker då det
gäller en sådan organisation som Folk
och försvar där ungdomsorganisationer
väljer representanter, där man får träffa
representanter för försvaret och där
man utbyter tankar och framlägger förslag
och önskemål. Jag anser att denna
form av utbyte är mycket bra och fullt
acceptabel, ty det blir en likvärdig information
för alla organisationer.

Jag har alltid uppskattat försvarsministern
och anser att han är en ärlig
man som ger ärliga svar här i kammaren,
men jag undrar om han i alla fall
inte blivit något förd bakom ljuset när
det gäller den ifrågavarande övningen
och formatet av densamma. Det har
framhållits att flygvapnet har sådana
övningar och att det inte varit fråga
om någonting extra den här gången när
de socialdemokratiska ungdomarna inbjöds,
men jag frågar mig i alla fall om
inte flygvapnet ändå ville visa något
som går utöver vad en vanlig övning
innebär.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det här gällde en rutinövning,
och det förekommer ganska
många sådana inom flygvapnet varje år.
Till en del av dessa övningar inbjuds
representanter för folkrörelser, t. ex.
Folk och försvar, och fackföreningsrörelsen
samt dessutom representanter
för kommuner, andra myndigheter och
civila organ för att man i samband med
övningarna skall kunna visa upp vad
flygvapnet gör. Detsamma gäller marinen.
Bland andra blir ju denna kamma -

Torsdagen den 5 mars 1970

Nr 9

105

Svar på fråga ang. förbud mot import av skinn från sällsynta kattdjur

res ledamöter med jämna mellanrum inbjudna
till sådana övningar, och för
min del har jag understött detta. Det
är nämligen ett sätt på vilket vi civilister
kan få kontakter med försvaret.
Flygvapenchefen har meddelat mig, alt
han har en plan som går ut på alt inbjuda
de politiska ungdomsförbunden.
Han började med SSU eftersom det där
pågick en utredning om försvaret. SSU
hade haft kontakt med försvarsstaben
och flygvapenledningen och det var
därför ganska naturligt med en inbjudan.
Men flygvapenchefen framhåller
att det rörde sig om en av de rutinövningar
som är så vanliga inom flygvapnet.

Jag vågar alltså påstå att det inte var
fråga om några speciella arrangemang
bortsett från att man hade särskilt inbjudna
gäster. De tidningsuppgifter som
förekommit och som åberopades av herr
Johansson i Växjö var ju helt felaktiga
och politiskt illvilliga. Jag är glad över
att herr Johansson tycktes vilja understryka
detta i sitt anförande.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Har övriga ungdomsorganisationer
också fått en inbjudan så
å la bonne heure, får vi väl acceptera
detta. Man kommer dock inte ifrån att
försvaret satsar mycket pengar för att
göra vissa ungdomsorganisationer mer
positivt inställda till försvaret, och det
tycker jag är fel.

Jag håller med försvarsministern om
att tidningsrubrikerna kanske inte var
riktiga, men de gav i alla fall det socialdemokratiska
ungdomsförbundets ordförande
anledning att göra ett inlägg i
en av kvällstidningarna här i Stockholm,
vari han framhöll att »vi är inte
alls köpta av försvaret, utan vi vill på
det här viset hålla försvarsfrågan levande».
Det hela mynnade ut i att det
socialdemokratiska ungdomsförbundet
forl faran de vill försöka att pressa ned
försvarskostnaderna, och den tanken
kan vi väl alla ansluta oss till.

SSU-ordförandens yttrande antydde

emellertid en negativ syn på försvaret.
Jag menar just att det inte får vara så,
att en försvarsgren på detta sätt vidtar
åtgärder för att försöka få en viss grupp
med negativ inställning inom en ungdomsorganisation
att ändra uppfattning.
Det är dit jag har velat komma
med min fråga. Jag hoppas alt det inte
rörde sig om något sådant i detta fall.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. förbud mot import

av skinn från sällsynta kattdjur

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet LIDBOM, som yttrade: Herr

talman! Fru Fraenkel har frågat
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
om han är villig att medverka
till importförbud på skinn av sällsynta
kattdjur. I handelsministerns frånvaro
får jag lämna följande svar på frågan.

Syftet med ett importförbud skulle
vara att skydda beståndet av sällsynta
kattdjur. Importen av skinn av dessa
djur är obetydlig. Ett svenskt importförbud
skulle därför sakna effekt. Det
avsedda syftet torde i främsta rummet
kunna nås genom åtgärder i de länder
där djuren finns. Skulle i någon form
internationell överenskommelse träffas
om förbud för handel med ifrågavarande
skinn, föreställer jag mig att det från
svensk sida ej finns någon tvekan om
att ansluta sig till en sådan överenskommelse.

Vidare anförde

Fru FR7ENKEL (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret, men jag hade nog tackat ännu
hjärtligare om det hade andats en mera
positiv inställning och vi hade kunnat
vänta ett importförbud.

Statsrådet säger nu att importen är

Nr 9

10(5

Torsdagen den 5 mars 1970

Svar på fråga ang. åtgärder mot propaganda från statliga elföretag för ökad elkraftkonsumtion -

obetydlig och att ett importförbud därför
skulle sakna effekt. Men om importen
är obetydlig tycker jag, att det skulle
vara mycket lätt att genomföra ett
förbud utan att det blir några komplikationer.
Internationella naturvårdsorganisationer
har vädjat om ett stopp för
försäljningen av skinn av sällsynta kattdjur.
Sverige skulle inte behöva vara
sämre än t. ex. vissa delstater i USA,
som faktiskt har infört importförbud.

I Europa har man i stället ökat försäljningen
framför allt i Sverige. Statsrådet
kan säkert själv dagligen läsa annonser
i tidningarna om försäljning av
ozelot- och leopardpälsar. Det sorgliga
är, att dessa djur skjuts illegalt i reservaten,
varefter vi köper skinnen. Naturvårdsorganisationerna
har uppgivit att
fortgår denna skjutning i reservaten,
har vi inom tio år inte några som helst
djur kvar där utan får se leoparder, geparder
o. s. v. enbart i våra zoologiska
trädgårdar. Jag vill faktiskt vädja till
statsrådet att tänka om i denna fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. åtgärder mot propaganda
från statliga elföretag för ökad
elkraftkonsumtion

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Tobé har frågat
mig om jag har för avsikt att vidta åtgärder
för att tillväxten av elkraftkonsumtionen
i landet inte onödigtvis ökar
genom propaganda från statliga elföretag.

Det förefaller mig helt naturligt att
olika energiföretag aktivt arbetar för att
informera energikonsumenterna om de
fördelar, som står att vinna vid användning
av olika energislag. Det torde dess -

utom vara ovedersägligt att elkraften
har betydande fördelar framför andra
energislag, framför allt från miljö- och
beredskapssynpunkt. De tillfälliga problem,
som nu drabbat elförsörjningen
i vårt land genom helt exceptionella
väderleksförhållanden under en längre
period, ändrar självfallet inte denna
principiella grundsyn. Några speciella
åtgärder i av herr Tobé antydd riktning
har jag därför inte för avsikt att vidta.

Vidare anförde

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! En av anledningarna
till att jag ställde denna fråga var den
broschyr, »Vattenfall 60 år», som kom
ungefär den 10 februari när centrala
driftledningen gjorde den framställning
som har föranlett två propositioner angående
sparande av elkraft och andra
åtgärder. Broschyren utgör alltså en
fortsatt propaganda för användningen
av elkraft. En annan anledning till min
fråga var ett uttalande ungefär samtidigt
av en företrädare för vattenfallsverket
som sade att vi får försöka att
så långt det går klara detta frivilligt;
bl. a. skulle hushållen spara på onödig
förbrukning som vi annars ser med
oblida ögon. Han utgick alltså från att
det förekom onödig förbrukning.

Vi som länge har följt denna fråga
här i riksdagen har flera gånger varnat
för att man propagerar för överdriven
användning av elkraft, och vill i varje
fall inte ha någon lyxkonsumtion. Fram
till omkring 1960 räknade man med att
elkraftkonsumtionen fördubblades på
elva år. Det blev sedan en nedgång,
och man tog då särskilda åtgärder till
hjälp för att öka konsumtionen. Det har
alltså blivit en konstlad elkonsumtion
i landet, och jag för min del anser det
inte vara värdigt ett statligt kraftföretag
att uppmuntra till en sådan konstlad
marknad. Vad jag nu säger är inte dikterat
av någon efterklokhet. Jag kan

Torsdagen den 5 mars 1970

Nr 9

107

Svar på fråga ang. tidpunkten för uttag av elkraft från statliga kärnkraftverk

hänvisa bl. a. till ett interpellationssvar
den 10 maj 1966 när dessa frågor diskuterades.
Det gällde då en interpellation
till justitieministern.

Statsrådet säger i svaret att de problem
som nu bar drabbat elförsörjningen
är tillfälliga. Jag är alldeles övertygad
om — och det framgår av vad
tekniker och ekonomer framfört i pressen
— att med den konstlade marknad
som man har skapat och fortsätter med
att försöka skapa kommer vi ändå in
i sådana här situationer, även om det
i framtiden inte blir torrår. Man måste
begränsa elkraftproduktionen till det
verkliga behovet och inte uppamma eu
lyxkonsumtion.

Jag vill påpeka att statsrådet inte har
svarat på min fråga — den gällde alltså
onödig förbrukning. Den principiella
grundsynen, att vi skall utveckla produktionen,
är klar och statsrådet har
sagt att han inte vill ändra på den. Jag
hoppas emellertid att statsrådet håller
med mig om att man inte skall fortsätta
att uppmuntra onödig konsumtion.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. tidpunkten för uttag
av elkraft från statliga kärnkraftverk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Sundberg har frågat
mig när statens satsning i kärnkraftverk
beräknas kunna bidra till landets
elkraftförsörjning.

Enligt föreliggande planer beräknas
det första aggregatet i Ringhals’ atomkraftstation
kunna tas i drift år 1973
och det andra aggregatet år 1974. Nästa
aggregat för statens del, vilket torde
komma alt förläggas i östra Sverige,
planeras för idrifttagning år 1976.

Statens totala satsning i atomenergiutvecklingen
bidrar också indirekt till

landets framtida elkraftförsörjning. Utvecklingsarbetet,
inklusive prototypanläggningarna
i Ågesta och Marviken,
har utgjort den tekniska grund som varit
förutsättningen för ASEA-ATOM:
möjligheter att etablera sig som självständig
leverantör av reaktoranläggningar
samt för kraftindustrins möjligheter
att satsa på kommersiella atomkraftutbyggnader.

Marviken är sålunda i första hand
dimensionerad för att vara ett nödvändigt
utvecklingssteg i det industriella
programmet. Dessutom har anläggningen
utformats som en kraftstation för
att -— sedan olika experimentprogram
fullbordats — ge elkraft till det svenska
nätet. De rapporterade tekniska svårigheterna
inom projektet bearbetas för
närvarande och jag kan därför för dagen
inte lämna några närmare upplysningar
om när stationen kan beräknas
tas i drift.

Vidare anförde:

Fru SUNDBERG (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Wickman för svaret på min
fråga. Jag vill direkt gå in på den senare
delen av svaret, eftersom jag delar
statsrådets uppfattning att Ringhalsverket
med all sannolikhet kommer att
vara i gång 1973 och att vi därigenom
kommer att få ett bidrag till vår elkraftförsörjning.
Däremot vill jag vända
mig mot statsrådets uttalande att
Marvikenanläggningen, som är den stora
satsningen på statligt håll beträffande
kärnkraftverk, varit ett nödvändigt
utvecklingssteg i det industriella
kärnkraftsprogrammet. Vi kan i dag
konstatera att de 500 miljoner kronor,
som projektet dragit i direkta kostnader,
åtminstone enligt vad som ursprungligen
var förutsatt skulle ha inneburit
att vi redan för ett par år sedan
skulle ha kunnat ta ut 130—140
megawatt.

Det är ganska intressant att studera

108

Nr 9

Torsdagen den 5 mars 1970

Svar på fråga ang. tidpunkten för uttag av elkraft från statliga kärnkraftverk

vad statsrådet Wickman skrivit beträffande
denna tidpunkt i tidigare statsverkspropositionen
I dag säger herr
statsrådet att han inte kan lämna några
närmare npplysningar om vid vilken
tidpunkt stationen skall kunna sättas
i drift. Jag tror att den väsentliga frågan
blir om statsrådet kan lämna några
uppgifter om huruvida stationen över
huvud taget kommer att kunna sättas
i drift.

År 1968 uttalades i alla händelser att
projektet väntades såväl tids- som kostnadsmässigt
kunna fullföljas planenligt.
1 årets statsverksproposition, som lädes
på riksdagens bord i januari •—
när man ändå kände till de svårigheter
som hade konstaterats redan i december
— uttalar statsrådet att stationen
beräknas kunna tas i bruk under
vintern 1970—1971. Vi vet att Vattenfall
hoppas kunna ta ut elkraft 1972,*
men efter det svar som statsrådet i dag
lämnat ställer man sig frågan om ens
detta kan bli möjligt. Statsrådet uttalar
vidare i årets statsverksproposition att
möjligheter nu skapats att eliminera
nukleär överhettning, varvid Marvikenanläggningen
skulle kunna utnyttjas för
provning av bränsleelement för reaktorer
av kokart} p. Ja, riksdagen beslutade
redan 1965 om införande av kokarreaktorer,
varvid den nukleära överhettningen
avsågs bidra till att höja effektiviteten.

Förfarandet att ta bort något som
man ställt förhoppningar på samtidigt
som man då säger att man skapar nya
möjligheter erinrar mig om historien
om den man som skulle låta sy en kostym
hos skräddaren. När det inte blev
någon kostym, skapades det möjligheter
att sy en väst, och sagan slutade
med att det »bidde» ingenting. Jag får
verkligen hoppas att statsrådet något
mera utförligt kan redogöra för sin
syn på frågan om han tror att det över
huvud taget är möjligt att genomföra
ett tung vattenprojekt i Sverige.

(Med anledning av applåder på läktaren
yttrade herr talmannen: Alla meningsyttringar
från läktaren är strängt
förbjudna.)

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Fru Sundberg vet mycket
väl att det enligt de regler som gäller
för besvarande av enkla frågor inte
är möjligt för mig — om jag inte skall
sätta herr talmannens tålamod på alltför
svåra prov — att verkligen gå in
på en diskussion om Marvikens ställning
i vårt atomenergiprogram. Fru
Sundberg får lugna sig till dess att vi
får tillfälle att på grundval av den utredning
som för närvarande pågår inom
atombolaget ta ställning till frågan,
vilket bör ske inom loppet av någon
månad.

Jag vill upprepa vad jag sade i mitt
svar, nämligen att jag för dagen icke
kan säga mer än att stationen inte kan
tas i reguljär drift — och härmed menar
jag att den fungerar som leverantör
till vårt kraftnät — 1972—1973, såsom
tidigare beräknats. Jag vill icke
i dag, av skäl som är uppenbara, uttala
mig om vilken politik som därutöver
kommer att föras beträffande Marvikenstationen.
Vi får återkomma till denna
fråga.

Jag vill slutligen bara ta upp den del
av fru Sundbergs inlägg, som hänvisade
till årets statsverksproposition. I varje
fall jag fick det intrycket att fru
Sundberg menade att jag skulle ha dolt
något i huvudtitelns skrivning, nämligen
att man redan i december skulle
ha känt till de svårigheter som nu har
rapporterats. Jag vill bestämt tillbakavisa
detta påstående. Det är riktigt att
provdriften slutfördes i december, men
det är först nu som resultaten av denna
börjat utvärderas. Så snart detta utredningsarbete
är färdigt kommer vi
som sagt i lämpliga former att underrätta
riksdagen om den ståndpunkt som
vi intar.

Torsdagen den o mars 1970

Nr 9

109

Svar på fråga ang. tidpunkten för uttag

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Nej, jag vill inte påstå
att statsrådet Wickman har dolt någonting.
Men samtidigt vet vi att expertis
både på Vattenfall och på forskarsidan
sedan många år, och alldeles speciellt
efter de försök som blev något så när
klara i december i fjol, varnade för att
tro att man skulle kunna hålla ett tidsprogram.

Jag är på det klara med att vi här
inte kan diskutera dessa ting i detalj
vid besvarandet av min enkla fråga,
men jag tycker att det tydligt framgår
av statsrådets svar att alla de varningar
som exempelvis professorerna Hannes
Alfvén och Torsten Gustafson, vilken
senare är medlem i atomdelegationen,
har framfört till regeringen och industridepartementet
har varit förgäves.

Man har dolt — eller i varje fall icke
beaktat — dessa varningar, som i dag
visar sig ha varit riktiga. Nu står industridepartementet
inför det faklum
att den stora ekonomiska satsning man
gjort är till stor del utan värde och
saknar alla möjligheter att förränta sig.

Och vilka erfarenheter anläggningen
har givit kan diskuteras. »Trial and error»
är bra, men det gäller att begripa
när det är error. Det är en allmän uppfattning,
inte minst bland vetenskapsmännen,
att industridepartementet inte
har den saken klar för sig.

Chefen för industridepartemenlet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag får uppmana fru
Sundberg alt vara lilet försiktigare i sin
historieskrivning. Här framställer fru
Sundberg Marvikenstationen som en investering,
vilken hade varit avsedd alt
förränta sig som en isolerad kraft pro»
ducerande enhet, men som fru Sundberg
väl vet — eller i varje fall borde
veta i en debatt av detta slag —• är
den uppfattningen helt felaktig. Slalionen
är en protoU pstation, ett nödvändigt
utvecklingssteg i vårt atomprogram,
som jag sagt i mitt svar.

av elkraft från statliga kärnkraftverk

Jag skall nu inte låta mig lockas in
i en diskussion, som på grund av de
regler som gäller för enkla frågor måste
bli alltför ofullständig. Låt mig bara
säga att vårt atomprogram har lett till
— och där har Marvikenstationen varit
en nödvändighet —• att vi i dag befinner
oss i en situation, där vi industriellt
kan offerera atomkraftanläggningar i
Europa. Här sägs att det har varit en
alldeles för dyrbar satsning. Jag kan
hålla med om att satsningen har varit
stor i absoluta belopp, men jämför den
kostnad som vi har lagt ned för att nå
denna position med de kostnader som
man fått lägga ned i andra länder! Då
skall man finna — och det är det som
är den industripolitiska poängen i vårt
program — att vi till ovanligt låga kostnader
internationellt sett har byggt upp
en kapacitet på detta område här i landet.
Det gör att ASEA-ATOM nu kan
lämna in anbud på sådana anläggningar.
1 vissa nu aktuella upphandlingar
är det bara ytterligare ett enda företag
i Europa som kan lämna sådana anbud
vid anfordran, nämligen Kraftwerkunion.
Det är den industripolitiska aspekten
som är den helt avgörande för
bedömningen av atomprogrammet, inklusive
Marvikenstationen.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag vill bara ha ett förtydligande
av statsrådet Wickman. Menar
statsrådet alltså att vår satsning på
tungvattenreaktorer var en nödvändig
förutsättning för att hela vårt framtida
svenska kärnkraftprogram skall bygga
på lättvatten och anrikat uran?

Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det borde egentligen
vara onödigt att fortsätta denna diskussion,
men låt mig sluta med att säga följande
till fru Sundberg — som hon
borde veta redan, eftersom det har upprepats
så många gånger i den tidigare
debatten om dessa frågor. Marvikensta -

110 Nr 9 Torsdagen den 5 mars 1970

Svar på fråga ang. prövningen enligt miljöskyddslagen före beslut om byggande avkärnkraftverk -

tionen är en tungvattenstation, men den
teknologi som där är använd är tilllämpbar
även på lättvattenområdet, enligt
vad det uppskattats i en omfattning
som motsvarar 70 å 80 procent. Det är
den marginalen det gäller.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. prövningen enligt
miljöskyddslagen före beslut om byggande
av kärnkraftverk

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Tobé har frågat
mig i vilken ordning jag tänker mig
att prövning enligt miljöskyddslagen
skall ske före beslut om byggande av
statliga kärnkraftverk.

Enligt miljöskyddslagstiftningen får
atomkraftanläggning inte anläggas utan
tillstånd av koncessionsnämnden. Vid
sin prövning skall nämnden naturligtvis
beakta alla de bestämmelser i miljöskyddslagen
som kan bli aktuella. Atomkraftanläggningarnas
inverkan från
strålningssynpunkt behandlas emellertid
inte i detta sammanhang. Denna fråga
prövas i stället av Kungl. Maj :t enligt
atomenergilagen. Jag vill nämna afl
1966 års atomenergiutredning nyligen
avlämnat ett betänkande, som avser
myndighetsuppgifterna på atomenergiområdet.
Vid remissbehandlingen av betänkandet
har framkommit synpunkter
på bl. a. frågan om samordning av prövningen
enligt atomenergilagen och miljöskyddslagen.
Betänkandet är föremål
för Kungl. Maj ds prövning, varför jag
för dagen inte är beredd att uttala mig
om hur en sådan samordning lämpligas!
skall kunna utformas.

Vidare anförde:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret.

Svaret är helt korrekt med tanke på
frågans utformning men jag fick kanske
inte riktigt det svar som jag väntade
mig, eftersom jag inte tänkte just på
den kombination som statsrådet berörde.
Frågan föranleddes av ett pressmeddelande
om att regeringen förberedde
att förlägga ett kärnkraftverk till Forsmark
i norra Roslagen i utbyte mot Trosaverket
som länge varit på tal. Det
skulle emellertid inte fattas något definitivt
beslut förrän en arbetsgrupp
inom naturvårdsverket gjort vissa un-''
dersökningar angående miljöpåverkande
faktorer, kylvatten och andra saker.
Då uppstår vissa frågor och det är tillräckligt
krångligt utan att man blandar
in atomenergilagen. För en sådan här
anläggning skall, såsom framhålles i
svaret, ges koncession av koncessionsnämnden,
vilket framgår av miljöskyddskungörelsen.
Men det skall också
vara ett investeringsbeslut, och det är
det jag är intresserad av. Avser regeringen
att med stöd av de undersökningar
om miljöpåverkan som kan ske
genom remisser till naturvårdsverket
och andra instanser avgöra investeringsbeslutet,
varvid det också skall ske
en prövning enligt atomenergilagen, eu
prövning som, såvitt jag förstår, dessutom
företas av Kungl. Maj:t i industridepartementet?
I det sistnämnda fallet
är det alltså exploatören själv som bedömer
den skyddsfrågan. Skall detta
göras innan man vänder sig till koncessionsnämnden?
Jag tycker att det är
egendomligt att man inte har kopplat
ihop detta. Jag har inget recept men har
velat ställa de här frågorna, ty det är
ingen riktigt bra ordning för närvarande,
och jag är rädd för att regeringen,
som utfärdat miljöskyddslagen, miljöskyddskungörelsen
in. in., beträffande
sitt eget första lokaliseringsärende på
det här området kommer att göra be -

Torsdagen den 5 mars 1970

Nr 9

111

Svar på fråga angående åtgärder

dömningar som medför skenprövning i
koncessionsnämnden. Det måste bli eu
meningsfull prövning i koncessionsnämnden,
och av miljöskyddslagens förarbeten
framgår att man i koncessionsärenden
kan ta upp exempelvis alternativa
lokaliseringsorter m. m. Man kan
alltså bedöma hypotetiska anläggningar,
och det var denna fråga jag ville få speciellt
diskuterad. Naturligtvis är också
den fråga statsrådet svarat på intressant,
men den känner jag väl till.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag tillämpar principen
att svara på de frågor jag får och inte
på några hypotetiska spörsmål vid sidan
om. Den fråga herr Tobé ställde till
mig gällde ju hur jag tänker mig att
miljöskyddslagen skall tillämpas. Jag
trodde att herr Tobé avsåg samordningsfrågorna
då flera myndigheter är
inkopplade. I svaret framhåller jag ju
att den frågan inte är slutgiltigt avgjord.
Det föreligger ett betänkande som berör
spörsmålet, men jag är helt medveten
om att problemet inte är löst. Betänkandet
är nu föremål för remissbehandling,
och vissa remissmyndigheter har påtalat
de här samordningsproblemen, och
i svaret har jag förklarat att jag för dagen
inte är beredd att uttala mig om
hur samordningen lämpligen skall utformas.
Vi vill således ha tid på oss för
att kunna avgöra hur den lämpligast
bör ske.

Jag vill emellertid göra ett tillägg med
anledning av herr Tobés yttrande, nämligen
att ingenting får upphäva miljöskyddslagens
bestämmelser. Koncessionsnämnden
skall alltså göra sin prövning
av om verksamheten är miljöskadlig
eller inte.

Byggandet av statliga kärnkraftverk
är ju inte någon daglig företeelse, och
det väsentliga är väl att miljöskyddslagen
nu gäller. Tillstånd av koncessionsnämnden
är avgörande för om ett kärnkraftverk
skall få komma till stånd.

för att hindra sabotage mot trafikflygplan

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag vill ytterligare hetyga
att det inte var något fel på svaret,
men det var det inte på frågan heller.
Svaret var emellertid inte fullständigt.
Jag har nämligen talat om två samordningsfrågor,
och den fråga som statsrådet
tog upp var av mindre intresse från
min synpunkt.

Det problem jag finner viktigt är detta:
När staten som exploatör skall anlägga
någonting, skall den då gå samma
vägar som enskilda exploatörer får lov
att göra? Jag föreställer mig att ett investeringsbeslut
i industridepartementet,
efter det att samma myndigheter
hörts som koncessionsnämnden sedan
kommer att höra, inte gärna kan bli slutgiltigt
förrän riksdagen har yttrat sig.
Biksdagen måste ju anslå medel till investeringen.
Då är det väl litet underligt,
om riksdagen skall besluta att satsa
pengar under förutsättning att koncessionsnämnden
ger sitt tillstånd till projektet.

Jag skulle vilja ge statsrådet det goda
rådet att försöka verka för att koncessionsnämnden
skall släppas in från början,
detta för att inte någon skugga skall
falla på regeringens handlande i dessa
sammanhang.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:

Herr talman! Jag skall noga överväga
det råd som herr Tobé ger mig, och jag
tackar för hans omtanke om regeringen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. åtgärder för att hindra
sabotage mot trafikflygplan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frå -

112

Nr 9

Torsdagen den 5 mars 1970

Svar på fråga ang. åtgärder för att hindra sabotage mot trafikflygplan

gat mig vilka åtgärder som vidtagits
för att hindra sabotage mot trafikflygplan
från Skandinavien till Israel.

Övergreppen mot den civila luftfarten,
som hittills huvudsakligen skett i
form av de allvarliga flygplanskapningarna,
har under senare tid alltmer brutaliserats.
Sabotagen lördagen den 21
februari mot ett schweiziskt och ett
österrikiskt flygplan är särskilt upprörande.

Dessa händelser utlöste en omedelbar
aktivitet inom SAS. Till Tel Aviv
flyger SAS varje söndag från Köpenhamn
med anslutning från bl. a. Arlanda.
Söndagen den 22 februari inställdes
Tel Aviv-flygningen, eftersom nödvändiga
säkerhetsåtgärder med anledning
av händelserna dagen innan inte
kunnat vidtas med så kort varsel. Flygningen
den 1 mars genomfördes enligt
tidtabellen men med nncket rigorösa
säkerhetsåtgärder på Kastrup. Endast
passagerare med åtföljande bagage samt
postförsändelser om högst 100 g vardera
medfördes, däremot inget fraktgods.
Registrering av bagage skedde under
poliskontroll, varvid allt bagage för
passagerare som kommit till Kastrup
med anslutningsflyg omkontrollerades.
Motsvarande kontroll skedde i fråga om
all annan utrustning som togs ombord.
Flygplanet stod också under särskild
bevakning.

SAS räknar med att fortsättningsvis
flyga Tel Aviv-linjen enligt tidtabellen
men med stränga säkerhetsbestämmelser.
Till sina regionalkontor har SAS
meddelat att frakt samt postförsändelser
över 100 g vikt med destination
till Israel tills vidare inte får befordras
på någon SAS-linje.

Beträffande anslutningsflvgningarna
från Arlanda till Tel Aviv-förbindelsen
har samråd skett mellan luftfartsverket
och rikspolisstyrelsen samt polisen i
Märsta. Polisbevakning sker sedan den
23 februari vid varje sådan anslutningsflygning
och vid charterflygningar när
passagerarna har Israel som slutdesti -

nation. Därvid kontrolleras också passagerarnas
bagage.

Enligt vad jag inhämtat har inom så
gott som alla europeiska stater med
lufttrafik på Israel vidtagits liknande
säkerhetsåtgärder som i Skandinavien.
Även om vi kan hoppas att detta kommer
att nedbringa risken för nya sabotagedåd,
fordras det en mer omfattande
internationell solidaritet för att
få ett slut på de ständiga övergreppen
mot den civila luftfarten. Inom ICAO,
FN :s fackorgan för den civila luftfarten,
pågår denna vecka slutförberedelserna
för en konferens om flygplanskapningar.
Vid ett möte den 3 mars
inom ECAC — den europeiska luftfartsorganisationen
— beslöts att man
skulle begära en extra ICAO-konferens
om säkerhetsfrågor med anledning av
de senaste händelserna.

Den svenska regeringen kommer givetvis
även i fortsättningen att noggrant
följa utvecklingen och inom ramen för
sina möjligheter verka för att detta hot
mot säkerheten i luften undanröjs.

Vidare anförde:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Den 21 februari i är
eskalerade kriget i Mellersta Östern på
ett sätt som inte kan lämna någon av
oss oberörd. Det var troligen två bomber
som exploderade — den ena på ett
österrikiskt trafikplan på väg till Wien
medförande post också till Israel, den
andra på ett plan tillhörigt Swissair
och destinerat till Tel Aviv. Det första
lyckades nödlanda. Det andra störtade
och kostade 47 människor livet.

Vem eller vilka som står bakom attentaten
vet vi inte. Men vi känner den
ideologi som hetsar och stimulerar sabotörer
av det här slaget. Den åskådningen
säger att Israel skall krossas,
att fred med Israel är utesluten, att
förhandlingar med Israel är förräderi.
Och kan man inte besegra den judiska
nationen på Mellersta Österns slagfält

Torsdagen den 5 mars 1970

Nr 9

113

Svar på fråga ang. åtgärder för att hindra sabotage mot trafikflygplan

får man försöka isolera Israel från omvärlden.

Jag tackar kommunikationsministern
för det utförliga svaret på min fråga.

Det visar att man från skandinavisk
sida tydligen tänker göra vad som är
möjligt för att förhindra sabotage på
trafikflygplan mellan våra länder och
Israel.

Det är av oerhörd betydelse av två
skäl.

Först och främst är det vår mänskliga
plikt att skydda passagerare och besättning
på alla typer av trafikflygplan som
går från Skandinavien till Israel antingen
det är plan från SAS, El Al eller
från något charterföretag. Man skall
kunna resa till Israel med samma säkerhet
som till andra länder. Alla nödvändiga
tekniska och personella resurser
måste ställas till förfogande för att
skydda det civila flyget.

Men det är också vår politiska skyldighet
att göra vad vi kan för att hindra
sabotörerna att nå sitt mål. De vill försvaga
Israel genom att skrämma turister
och andra från att resa dit. Och
att ställa in trafiken till Israel vore
därför att belöna fanatismen. Att stödja
och skydda flygplan till Israel är
att motverka dem som genom terror
och dödande vill förinta en nation. Och
får man döma av tidningsuppgifter har
de svenskar, som sedan länge bokat in
resor till Israel, i glädjande stor utsträckning
förstått den saken.

Samma inställning har Svensk pilotförening.
Så här sade de svenska piloterna
i ett uttalande för några dagar
sedan:

»Svensk Pilotförening anser, i likhet
med IATA-chefen Knut Hammarskjöld,
att flygningarna till Israel icke skall
tillåtas upphöra. Våldet skall icke premieras.
Vi kommer däremot att deltaga
i en eventuell total flvgbojkott mot de
länder som i framtiden låter extremistorganisationer
fortsätta med sabotagedåden.
»

Får jag fråga statsrådet Norling: Vil8
— Andra kammarens protokoll 1970. Nr .9

ken är den svenska regeringens inställning
i den frågan? Kan ni instämma
i de synpunkter som Svensk pilotförening
har uttryckt och som jag just har
läst upp ?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Det torde ha framgått
av mitt svar att den svenska regeringen
ser allvarligt på de övergrepp som förekommer
mot den civila luftfarten. Det
är också helt klart att vi på alla sätt
som ligger inom våra möjligheters ram
skall verka för att förhindra sådana
övergrepp.

Jag har i mitt svar något berört hur
man på det internationella planet aktivt
arbetar för att få ett slut på dessa
förhållanden. Beträffande det möte som
just avslutats inom den europeiska luftfartsorganisationen
kan jag nämna att
syftet med den extra ICAO-konferens,
som den rekommenderade, enligt den
antagna resolutionen skall vara att utarbeta
standardbestämmelser och procedurer
möjliga att tillämpa i den internationella
luftfarten i samtliga ICAOanslutna
stater. Bestämmelserna skall ta
sikte på att förhindra kriminella handlingar,
som kan sätta flygtrafikens säkerhet
i fara och möjliggöra att personer
eller organisationer som begått
eller försökt begå sådana brott åtalas.

Vid detta möte inom ECAC antogs
vidare vissa rekommendationer. Medlemsstaterna
rekommenderas bl. a. att
utbyta detaljerade informationer om
vilka åtgärder som vidtagits för att förhindra
kriminella handlingar mot flygpassagerare,
besättningar och flygplan
och om vilka erfarenheter man har av
dessa åtgärder — allt i syfte att möjliggöra
för medlemsländerna att ytterligare
samordna och förbättra säkerhetskontrollen.

Herr AIILMARK (fp):

Herr talman! Jag är glad över att

114 Nr 9

Torsdagen den 5 mars 1970

Svar på frågor ang. säkerhetstjänsten vid flygplatser

kommunikationsministern har utvecklat
det positiva svaret på min fråga. Jag
tror att det är viktigt att redan nu diskutera
de åtgärder som kan vidtas av
internationella organisationer för att
motverka de här sabotagen. Redan i
nästa vecka kommer ju Internationella
pilotförbundet att hålla årsmöte i
London, och då kommer denna fråga
att bli en av de viktigaste på dagordningen.
I maj kommer vidare ICAO:s
säkerhetskonferens att hållas. Därför
är det mycket viktigt att alla länder,
och framför allt deras regeringar, intar
samma hållning som den Knut Hammarskjöld
och Svensk pilotförening har
gett uttryck åt: att flygningarna till Israel
inte får inställas eller skäras ned.
Det vore att stimulera till nya sabotagedåd.

Tyvärr är inte alla överens om denna
hållning. Att döma av en tidningsnotis
häromdagen har det brittiska pilotförbundet
beslutat vädja om ett stopp
för alla flygningar till Israel. Jag vet
inte om denna uppgift är riktig. Men
en sak är helt klar, nämligen att inget
kan mera uppmuntra till fortsatta sabotage
än att sabotörerna märker att
de ger politisk utdelning.

Jag visade att Svensk pilotförening
också tagit upp frågan om internationella
sanktioner av något slag mot de
länder som tjänstgör som värdar för de
organisationer som stimulerar handlingar
av denna typ. Även om flera arabstater
och palestinska organisationer
har avsvurit sig ansvaret för de här händelserna
bör arabstaterna känna ett ökat
internationellt tryck. Om de inte i otvetydiga
ordalag i uttalanden, riktade till
den egna befolkningen, fördömer sabotage
av detta slag och om arabstaterna
inte medverkar till att spåra upp och
straffa förövarna bör de internationella
flygorganisationerna känna sig oförhindrade
att vidtaga åtgärder.

Det är en av de frågor som bör tas
upp under vårens internationella konferenser
om flygsäkerheten i världen.

De kan mycket väl i förväg diskuteras
i de nationella parlamenten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på frågor ang. säkerhetstjänsten
vid flygplatser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING, som
yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat vilka åtgärder i personalavseende
jag ämnar låta vidta för att trafikledningen
vid våra flygplatser skall
kunna fungera helt tillfredsställande.
Herr Antby har frågat om jag ämnar
vidta åtgärder som i fortsättningen förhindrar
störningar i flygtrafiken av de
slag som inträffade vid Torslanda flygplats
på kvällen den 20 februari 1970.

Då båda frågorna avser trafikledningens
resurser har jag funnit det lämpligt
att besvara dem i ett sammanhang.

Svårigheter under tidigare år att rekrytera
personal till luftfartsverkets trafikledningsorgan
i kombination med
att flygtrafiken ökat snabbare än vad
som förutsetts har lett till att viss brist
på trafikledare för närvarande råder
inom verket. Denna brist har tagit sig
uttryck i vissa begränsningar av den
service som kan erbjudas flygtrafiken.
Vid avvägningen av servicenivån har
därvid i första hand trafikledningens
flygsäkerhetsmässiga funktioner tillgodosetts.

Under senare år har luftfartsverket
vidtagit olika åtgärder för att eliminera
bristen på trafikledare, bl. a. genom
att bredda rekryteringsunderlaget. Ett
viktigt steg för att öka trafikledningens
resurser i såväl kvantitativt som kvalitativt
hänseende är det förslag, som
lämnats i årets statsverksproposition
om inrättande av en ny skola för gemensam
utbildning av civil och militär

Torsdagen den ä mars 1970

Nr 9

Ilo

Svar på frågor ang. säkerhetstjänsten vid flygplatser

trafikledningspersonal. 1 avvaktan på
förslagets genomförande överväger luftfartsverket
vilka åtgärder som kan vidtas
för att redan nu öka utbildningskapaciteten.
Bl. a. kommer extra trafikledarkurser
att anordnas.

Herr Antby syftar med sin fråga på
det tillfälle då ett plan från Köpenhamn
inte kunde landa på Torslanda flygplats
på grund av att radarledning vid
landning inte kunde lämnas vid den
aktuella sena tidpunkten på kvällen.

På några av luftfartsverkets flygplatser,
däribland Torslanda, har vissa inflygningsbanor
som inte är utrustade
med instrumentlandningssystemet ILS
försetts med precisionsradar, PAR, för
att möjliggöra en ökad regularitet i flygtrafiken.
Som jag nyss anfört har trafikledningens
personal mot bakgrund
av rådande bristsituation disponerats
för i första hand de funktioner som är
nödvändiga för att tillgodose flygsäkerheten
i luftlederna och inom flygplatsernas
terminalområden. För Torsiandas
vidkommande innebär detta, att
PAR-service inte kan erbjudas under
hela dygnet men dock under minst 15
timmar, närmare bestämt från kl. 07.45
till kl. 23.00. I speciella fall kan denna
tid, efter beställning, utsträckas i begränsad
omfattning.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag ber att få lacka
kommunikationsministern för svaret,
vari bristen på trafikledare erkänns och
vissa utbildningsåtgärder aviseras. Så
långt är jag givetvis nöjd med svaret,
men jag vill — om det är möjligt —
pressa kommunikationsministern till ytterligare
preciseringar.

Den utlösande orsaken också till min
fråga var givetvis, att ett SAS-plan från
Köpenhamn inte kunde landa på Torslanda
i Göteborg kviillen den 20 februari
på grund av att radarpersonalen hade

gått hem. Varför den hade gått hem
går jag inte in på här. I samband därmed
framkom en del uppgifter om tillgången
på trafikledarpersonal, som jag
uppfattar såsom mycket oroande. Möjligheten
att t. ex. erhålla tillfredsställande
radarservice på olika flygplatser
är helt beroende av personaltillgången,
och för närvarande råder stor brist på
trafikledare över huvud taget. Torslanda
t. ex. behöver ytterligare sju man,
och den nuvarande underbemanningen
utgjorde väl grundorsaken till intermezzot
med Köpenhanmsplanet, som inte
kunde betjänas med precisionsradar
och därför måste återvända till Kastrup.

Bristen på trafikledare, herr kommunikationsminister,
är större än att man
bara kan tala om eu »viss» brist på
trafikledare. Vi har en långsiktig planering
för att avhjälpa bristen på trafikledare,
har generaldirektören vid
luftfartsverket sagt i en tidningsintervju.
Det är väl på detta som en del av
svaret syftar. Denna brist skulle enligt
generaldirektören vara avhjälpt åtminstone
till 1975, då man skulle ha en stor
trafikledarskola i verksamhet. Men han
erkände, att vi kommer att ha stora
problem under de närmaste åren, och
därom kan ingen tvekan råda. Vi måste
alltså överleva till 1975.

Kommunikationsministern säger i
svaret, att det bl. a. kommer att anordnas
extra trafikledarkurser. Efter vad
jag kan förstå, behövs ett femtiotal nya
trafikledare per år för att klara det behov
som faktiskt föreligger, om man
inte skall behöva göra några inskränkningar
i trafiken. Det sker också en stor
avgång genom pensionering. Jag vill fråga:
Hur mycket utbildning är det meningen
att anordna? Har man undersökt
möjligheterna att få trafikledare
utbildade utomlands? .lag har sett uppgifter
om att det finns möjligheter till
utbildning i utlandet. Jag vore tacksam
om kommunikationsministern ville ge
ytterligare precisering på den bär punkten.

116 Nr 9

Torsdagen den 5 mars 1970

Svar på frågor ang. säkerhetstjänsten vid

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Säkerheten främst —
om den parollen råder det ju ingen diskussion
när det gäller flygtrafiken. Därutöver
kan väl det kravet ställas att när
man har satt sig i flygplanet skall man
normalt kunna räkna med att landa på
avsedd plats.

I det senare avseendet brast det vid
Torslanda för ett par veckor sedan. Man
frågar sig om detta är en engångsföreteelse
eller om det är någonting som
inträffar nu och då, fastän det inte kommer
till allmänhetens kännedom. Det
var ju speciella förhållanden — det
fanns en världsomseglare med på planet
den gången — och det kan vara detta
som gjorde att vad som hände blev
särskilt uppmärksammat.

Nåja, nu är det inte min avsikt att efterlysa
en syndabock, utan vad jag är
ute efter är åtgärder som förhindrar ett
upprepande av vad som hände när ett
drygt femtiotal flygpassagerare fick
återvända till Köpenhamn och övernatta
där.

Bristande personella resurser eller
andra svagheter i organisationen måste
avhjälpas. Jag tackar statsrådet för svaret
på min fråga och hoppas att det får
tolkas så att detta kommer att ske. Jag
räknar med att sista meningen i svaret
får uppfattas som ett positivt besked
med anledning av min fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag har konstaterat i
mitt svar att trafikledningens resurser
är begränsade och att det därför varit
nödvändigt att begränsa den service
som kan lämnas exempelvis vid landning
på flygplats. Alla sådana här förhållanden
finns redovisade i luftfartsverkets
publikation Informationer för
luftfarten. Där framgår under vilka tider
och under vilka väderleksförhållanden
som PAR kan påräknas vid exempelvis
Torslanda. Flygbolagen måste
alltså vid planeringen av flygningarna

flygplatser

beakta det faktum att PAR-anläggningen
inte alltid är i funktion och att därför
de högre landningsminima som följer
därav kan påverka regulariteten vid en
dålig väderlekssituation. Jag vill dock
poängtera att dessa begränsningar i servicen
gentemot flygbolagen inte inverkar
på flygsäkerheten.

Vad sedan gäller den aktuella händelsen
vid Torslanda vill jag fästa uppmärksamheten
på och något utveckla
vad jag avslutningsvis framhöll i mitt
svar. PAR-servicen vid denna flygplats
är normalt begränsad till 15 timmar per
dygn — om man nu kan tala om en begränsning
av tidrymden vid sådana timtal
— men i speciella fall kan tiden något
utsträckas. Det aktuella flygplanet
på sträckan Köpenhamn—Göteborg har
ordinarie ankomsttid till Torslanda lagd
till fem minuter före kl. 23, d. v. s. fem
minuter innan flygplatsens precisionslandningsradar
stängs. Det är inte svårt
att föreställa sig att förseningar kan inträffa
och att följaktligen ankomsten
kan förskjutas till någon tid efter kl. 23.
Meddelanden om sådan försening lämnas
emellertid alltid av flygbolagen, och
radarledningen har under sådana förhållanden
också kunnat ges. Men något
sådant meddelande lämnades inte vid
detta tillfälle.

Herr Nordstrandh ställde en följdfråga
rörande de resurser man kan tänka
sig att ställa till förfogande för att, till
dess man får större kontinuitet genom
en ny skola, kunna räkna med ett större
antal utbildade trafikledare. Denna
fråga kan jag inte i detalj gå in på här i
dag. Jag kan emellertid bekräfta att en
rad åtgärder, som jag sade i mitt svar,
är avsedda att vidtagas för att förbättra
läget. Utöver de 22 elever som man tidigare
har sagt skall utbildas har till mig
inkommit underrättelse om att ytterligare
16 skall komma i fråga för denna
utbildning, och att man dessutom -—
som herr Nordstrandh antydde — skall
gå utanför rikets gränser för att skaffa
hjälp med utbildningen fram till den
tidpunkt när vår skola blir färdig.

117

Torsdagen den 5 mars 1970 Nr 9

Svar på interpellation ang. komplettering av 1968 års beredning om stat och
kyrka, m. m.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
det aktuella fallet. Det är tydligen ganska
klara begränsningar man har beträffande
arbetstiden. Jag vill endast tillägga
att jag finner det otillfredsställande
att det finns inskränkningar vid en så
stor flygplats som Göteborg ändå har.
Jag har den uppfattningen att om personaltillgången
det tillåter är det påkallat
att ha service dygnet runt. Risker
kan alltid uppstå genom missförstånd
eller av andra orsaker som man inte
kan överblicka, när det är fråga om
flygning med uppehåll på en flygplats
som är så stor och så strategiskt belägen.

Jag hade emellertid i min fråga tagit
upp ett annat och större problem,
och jag är tacksam för dessa preciseringar
och för att få bekräftat vad jag
har sett på annat håll. Jag vill därför till
slut fråga om det är riktigt att ca 50 nya
trafikledare per år är till fyllest med
hänsyn till pensionsavgång och dylikt
för att klara situationen hjälpligt till
dess vi får de första eleverna utexaminerade
från den nya skolan. Om jag
räknar samman de uppgifter jag nu fick
av kommunikationsministern, synes det
mig som om den yttersta gränsen på 50
inte skulle kunna uppnås. Det vore ändå
intressant för mig, eftersom jag i
någon mån har sysslat med detta, att få
höra om siffran 50 är riktig, eller om
det bara är en uppgift som cirkulerar i
tidningarna utan något verkligt underlag.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! De upplysningar som
kommunikationsministern lämnade beträffande
det aktuella fallet visar att
man på Torslanda flygplats tydligen
nödgas arbeta med alltför snäva marginaler.
Jag vill understryka vad herr
Nordstrandh sade, nämligen att det
dock inte är någon liten flygplats. Nog
vore det önskvärt att få till stånd bättre

förhållanden än vad som för närvarande
tycks råda där.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet NORLING:

Herr talman! Jag vill ytterligare en
gång konstatera att fram till 1975 kommer
vi att ha en bristsituation som vi
på allt sätt skall försöka förebygga genom
de åtgärder som jag här tidigare
har nämnt. När vi 1975 får den nya skolan
räknar vi med att kunna utbilda 50
elever per år. De prognoser som i dag
finns om behovet efter 1975 pekar på
just den siffran.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. komplettering
av 1968 års beredning om stat och
kyrka, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru MYRDAL, som yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat
mig om jag avser att komplettera
den parlamentariska kyrka—stat-kominittén
med anledning av att kommittén
fått i uppdrag att överväga 1968 års
kyrkomötes framställning om utredning
och förslag till lagstiftning om en demokratiskt
uppbyggd kyrklig centralstyrelse
som också skulle kunna fungera
som organ vid de kommande förhandlingarna
mellan kyrkan och staten.
Han har också frågat, om jag avser att
lägga fram lagförslag om en kyrklig
centralstyrelse före nästa kyrkomöte.

Med anledning härav får jag anföra
följande. Det finns enligt min mening
inte skäl att komplettera utredningen
med anledning av det uppdrag herr
Werner åsyftar. Expertis kommer dock
att tillkallas om det visar sig nödvändigt,
så som sker i samband med flera
olika frågor.

Nr 9

118

Torsdagen den 5 mars 1970

Svar på interpellation ang. komplettering

kyrka, m. m.

Någon möjlighet att lägga fram förslag
i ämnet till nästa kyrkomöte, som
kommer att sammanträda i augusti 1970,
föreligger inte. 1968 års beredning om
stat och kyrka fick kyrkomötets skrivelse
överlämnad till sig för mindre än
ett halvår sedan. I skrivelsen ingick
fyra olika rekommendationer, vilka givetvis
kommer att beaktas av beredningen.
Vad speciellt angår frågan om
en kyrklig centralstyrelse är denna i
hög grad komplicerad. För dess lösning
torde sålunda krävas bl. a. en ingående
undersökning av kyrkans organisation
på det regionala planet liksom detaljbedömning
av vilka ärenden som eventuellt
skulle kunna flyttas från de myndigbeter
som nu handlägger dem.

Vidare anförde:

Herr WERNER (in):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Myrdal för svaret och även
för att det kom så snabbt, trots att ju
statsrådet är hemma här i landet bara
en kort tid.

I min fråga om komplettering av den
parlamentariska kommittén för kyrka
och stat ligger naturligtvis inte någon
kritik av kommitténs ledamöter. Jag är
väl medveten om att kommittén fick utredningsuppdraget
som ett arv från förre
utbildningsministern Palme — kanske
ett något förhastat arv. Den gången
var det ganska uppseendeväckande afl
en särskild grupp inte fick ta sig an
frågan om den kyrkliga centralstyrelsen.
I första hand är detta dock en intern
kyrklig fråga av stor betydelse för
kyrkan själv. Vad det gäller är ju en
modernisering av kyrkans förvaltning i
den nya tid och i det nya läge vari kyrkan
befinner sig. Frågan om kyrklig
centralstyrelse är självfallet helt neutral
i förhåjlande till frågan om kyrkans
framtida förhållande till staten, eftersom
arbetet med en sådan central kyrkostyrelse
är en förberedelse lika väl

av 1968 års beredning om stat och

till ett modifierat A-läge som ett B- eller
C-läge; alltså ett läge där man häver
sambandet med staten. Oavsett om kyrkan
organisatoriskt skils från staten
eller ej är frågan om central kyrkostyrelse
lika angelägen. Detta har också
hävdats av en nästan enhällig remissopinion.
Jag skulle vilja säga att behovet
av en kyrklig centralstyrelse är
angeläget redan i dag.

Jag uppskattar givetvis statsrådets påpekande
om att expertis kommer att anlitas
vid behov. Jag utgår från att sådan
experthjälp kan utnyttjas på skilda
sätt och att statsrådets svar jämväl innesluter
möjligheten att från kyrkligt
håll utse en särskild expertgrupp som
kan arbeta fram lösningsförslag åt den
parlamentariska kommittén. Det är alltså
min förhoppning att statsrådet också
kan tänka sig en sådan utväg.

Vad beträffar min andra fråga förstår
jag att det kan vara svårt att få hela
förslaget färdigt till kyrkomötet i augusti
i år. Men jag tror att det vore värdefullt
om något material kunde vara
tillgängligt då, tv man kan inte tänka
sig att kyrkomötet i år inte engagerar
sig i dessa frågor. Det var också beklagligt
att kyrkomötets skrivelse blev liggande
i departementet ett helt år innan
den behandlades.

Man kan givetvis tycka att frågan om
kyrkostyrelse är stor och komplicerad,
som statsrådet säger, men å andra sidan
är frågan också väl förberedd med detaljplanerat
förslag om det kyrkliga reformprogram
som 1968 års kyrkomöte
antog. Likaså är frågan behandlad i de
ordinarie utredningarna.

Att det skulle tarvas någon mera ingående
undersökning av kyrkans organisation
på det regionala planet låter
mera underligt. Läget där torde vara
väl känt. Däremot håller jag med om
att det tarvas en mera omfattande bedömning
av vilka ärenden som skall
flyttas från diverse myndigheter till
den planerade kyrkostyrelsen.

119

Torsdagen den 5 mars 1970 Nr 9

Svar på interpellation ang. komplettering av 1968 års beredning om stat och
kyrka, m. m.

I sitt svar säger statsrådet tyvärr ingenting
om att frågan om kyrkostyrelse
måste lösas skyndsamt. Men nog avser
väl ändå statsrådet att ge den frågan
prioritet i kommitténs arbete? Eftersom
en kyrklig centralstyrelse också
skall fungera som förhandlingsorgan,
där den stora frågan om sambandet med
staten skall lösas, måste ett sådant organ
också vara klart innan förhandlingarna
börjar. Det är ju en förutsättning
för att någon uppgörelse med staten
över huvud taget skall kunna komma till
stånd.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Jag behöver tydligen
komplettera mitt svar på en del punkter
som herr Werner nu tog upp. Då vill
jag först göra några klarlägganden rörande
utredningsuppdraget. Jag tror
nämligen att herr Werner har missuppfattat
remissen från regeringen till den
parlamentariska kommittén i så måtto
att herr Werner tror att kommittén
skulle ha fått ett helt nytt uppdrag att
jämte åliggandena i direktiven — att
ta ställning till kyrkans framtida förhållande
till staten — »nu jämväl fått
en för svenska kyrkan angelägen intern
organisationsfråga att behandla». Citatet
är hämtat ur interpellationen.

Först och främst vill jag göra den
kommentaren i marginalen att frågan
om en central kyrkostyrelse ju inte kan
vara helt intern, eftersom den bl. a. skulle
beröra en viss omfördelning av ärenden
som nu faller på olika statliga myndigheter.
Vidare avsåg inte den remiss
med vilken dåvarande departementschefen
Olof Palme översände kyrkomötets
skrivelse något som helst uppdrag
att snabbutreda någon viss del av kyrkomötets
förslag. Kyrkomötets .skrivelse
omfattade fyra rekommendationer.
Den första var att det skulle beaktas
vad som skrivits i kyrkomötets betänkande
om den framtida gestaltningen
av förhållandet mellan stat och kyrka.

Den andra innehar att åsyftade reformer
skulle genomföras inom ramen för
ett fortsatt samband mellan staten och
kyrkan. Den tredje rekommendationen
var de i motionen 17 till kyrkomötet
framförda önskemålen om en kyrklig
centralstyrelse. I den fjärde rekommendationen
slutligen gav kyrkomötet till
känna vad utskottet i betänkandet anfört
i fråga om folkomröstning rörande
förhållandet mellan stat och kyrka.

Kyrkomötets skrivelse sändes i sin
helhet på remiss till den parlamentariska
utredningen. Om det hade kommit
fyra olika resolutioner kanske de
kunde ha spaltats upp, men nu förordnade
Kungl. Maj :t att skrivelsen
skulle tagas under övervägande i samband
med att beredningens utredningsuppdrag
fullgjordes. Kungl. Maj :t biföll
sålunda inte kyrkomötets anhållan
att önskemålen i den tredje rekommendationen
skulle tillgodoses och förslag
till lagstiftning föreläggas nästa kyrkomöte.

Ärendet har också en praktisk sida,
eftersom det redan i september 1969
var känt att nästa kyrkomöte av särskild
anledning skulle komma att inkallas
vid en tidigare tidpunkt än man
förutsett. Att då göra en snabbutredning
av ärendet, remissbehandla denna
och sedan inom regeringen utarbeta
ett förslag i tid för att kunna behandlas
av kyrkomötet var givetvis helt
ogörligt.

Detta är alltså den praktiska sidan
av saken, men det finns också en mer
principiell, nämligen att regeringen i
september 1969 inte var, liksom inte
heller nu är, redo att ta ställning till
spörsmålet om en centralstyrelse för
svenska kyrkan. Därför anser jag mig
något böra gå in på själva sakfrågan
då det gäller den kyrkliga centralstyrelsen.

Det är verkligen en mycket komplicerad
fråga. 1958 års kyrka—stat-utredning
iignade åtskillig uppmärksam -

120 Nr 9 Torsdagen den 5 mars 1970

Svar på interpellation ang. komplettering av 1968 års beredning om stat och
kyrka, m. m.

het åt den men utan att komma till
något slutgiltigt ställningstagande. Man
konstaterade — och huvuddelen av debatten
gällde detta — att i ett A-läge,
som utredningen kallade en bestämd
situation, alltså i huvudsak bibehållet
samband mellan stat och kyrka, kan en
sådan styrelse i princip vara antingen
av statlig eller kyrklig karaktär. Redan
detta visar hur svårt det är att fatta
ett avgörande i förväg och hur nödvändigt
det är att se frågan om en kyrklig
centralstyrelse just i samband med
den principiella lösning som man till
slut vill förorda i huvudfrågan om statens
och kyrkans förhållande till varandra.
Av den anledningen synes det
omöjligt att bryta ut spörsmål om en
kyrklig centralstyrelse från den större
utredningen om hur förhållandet mellan
stat och kyrka skall gestalta sig i
framtiden. Det skulle kunna riskera ett
föregripande av ställningstagandena.

Beträffande det särskilda önskemålet
att en central kyrkostyrelse skulle utses
innan reformarbetet börjades och
t. o. in. innan förslag ställts, för att kunna
fungera inte bara som en mera permanent
kyrklig centralstyrelse i framtiden
utan också som organ vid de
kommande förhandlingarna mellan kyrka
och stat, är det en utomordentligt
komplicerad fråga där det råder mycket
divergerande meningar. Slutbetänkandet
från 1958 års utredning tog
inte ställning till spörsmålet om en
kyrklig centralstyrelse som förhandlingsorgan.
I ett av dess tidigare delbetänkanden
-—• betänkandet om kyrklig
organisation och förvaltning, alltså SOU
1967:45 — diskuterades emellertid frågan.
Man nådde så pass långt som till
slutsatsen att överläggningar är önskvärda
mellan »företrädare för staten
och med personer och organ, som kan
anses vara representativa för kyrkan
som trossamfund». Detta sattes emellertid
inte i direkt samband med en påtänkt
kyrklig centralstyrelse, utan det

framhölls att utredningen »finner sig
kunna utgå från att man inom kyrkan
kommer att vidtaga åtgärder för att
tillskapa ett representativt organ för
sådana överläggningar». Det är alltså
här som åsikterna i hög grad går isär.

De remissyttranden som inkommit
beträffande 1958 års utredning, vilka
sammanställts i SOU 1970:2, berör faktiskt
den här frågan litet mer än de
tidigare utredningarna just därför att
kyrkomötets rekommendationer hade
kommit under mellantiden. Men de flesta
av dessa yttranden hänför sig till
spörsmålet om en central kyrkostyrelse
i A-läget. I några få remissyttranden
berörs dubbelfunktionen som förhandlingsorgan,
men meningarna är
mycket delade.

Från kyrkligt håll är de kanske mest
positiva. Särskilt tveksamt var kammarkollegiet
i sitt remissvar. I varje fall
finner man varken i utredningarna, i
kyrkomötets debatt — som var mycket
rik på värdefulla synpunkter — i rekommendationen
från kyrkomötets särskilda
utskott eller i remissyttrandena
någon plan eller någonting liknande en
utredning som gör att ett beslut skulle
kunna fotas därpå.

I klarhetens intresse skulle jag till
slut gärna vilja säga, att regeringen nog
inte ser så enkelt på detta problem om
förhållandet mellan samhället och kyrkan
att detta skulle kunna göras till
föremål för någon sorts avtalsrörelse,
där olika parter står emot varandra.
Intressena är verkligen betydligt met
sammanvävda, och i stor utsträckning
är de gemensamma.

Hela frågan om den framtida gestaltningen
av kyrkans och statens samarbete
och förhållande till varandra, som
ju av folkets flertal anses utomordentligt
betydelsefull, fordrar hänsynstaganden
åt många olika håll och en mycket
stark ansvarskänsla. Jag tror närmast
att förändringar kommer att företas
successivt under en relativt lång över -

121

Torsdagen den 5 mars 1970 Nr 9

Svar på interpellation ang. komplettering av 1968 års beredning om stat och
kyrka, m. m.

gångsperiod. 1 varje fall hoppas jag att
en ändrad organisation kommer att förberedas
genom en process av sant demokratisk
karaktär med en djupgående
debatt, vilken i viss utsträckning redan
har börjat, och med så mycket
hänsynstagande åt oliktänkande att slutresultatet
kan vinna gillande hos de
allra flesta, så att vi inte skall behöva
ha någon upprivande strid i denna viktiga
fråga.

Herr WERNER (m):

Herr tahnan! För att ta upp någon
punkt bland allt det myckna som statsrådet
hade att säga i sitt senaste anförande
återgår jag till frågan om en
kyrklig centralstyrelse, som — sade jag
— i huvudsak är en intern kyrklig angelägenhet.
Jag förstår väl att staten
kommer in i sammanhanget liksom i debatten
— det är alldeles självfallet —
men det är i alla fall en fråga som
väsentligen skiljer sig från den som
den parlamentariska utredningen kom
till för att lösa: det organisatoriska förhållandet
mellan kyrkan och staten.
Denna har dock en annan substans än
den fråga som gäller en kyrklig centralstyrelse,
vilken ju sedan, i vilket läge
kyrkan än kommer att befinna sig, skall
fungera som en riksstyrelse för denna
kyrka.

Någon snabbutredning har det inte
varit tal om, säger statsrådet, och det
kan väl vara riktigt. När första lagutskottet
i höstas behandlade det motionspar
som gick ut på en kyrklig centralstyrelse
framhöll det emellertid att tidsfaktorn
borde beaktas, av den enkla anledningen
att detta problem måste vara
löst innan det slutgiltiga förslaget till
lösning av kyrka—.stat-frågan läggs
fram.

Måhända kan det inte vara samma
organ som sedan fungerar som kyrklig
riksstyrelse eller centralstyrelse, men i
så fall får man väl se till att konstituera
någon sorts förhandlingsorgan. Som

det är i dag — det vet statsrådet mycket
väl — finns det ingen på riktigt demokratisk
väg tillkommen instans som
kan tala å kyrkans vägnar. Kyrkan kan
enligt lag och förordning inte heller
själv utse ett sådant organ.

I kyrkomötesskrivelsen angavs ganska
klart och detaljerat hur en demokratisk
utbyggnad av en kyrklig centralstyrelse
skulle te sig från kyrkoråd över
stiftsting, kyrkomöte o. s. v. Några av
de komplikationer som naturligtvis vidlåder
en så stor fråga klarnade väl därigenom.

Statsrådet fru MYRDAL:

Herr talman! Vi vinner väl inte mycket
på att jag upprepar något av den
ganska utförliga skildring av själva sakläget
i fråga om utredningsarbetet som
jag gav i mina båda tidigare svar.

Jag skulle emellertid vilja stryka under
att tre vitt skilda frågor är sammankopplade
under en och samma beteckning
i herr Werners interpellation.
Den ena är frågan om det i framtiden
skall finnas en kyrklig centralstyrelse.
Den kan vi inte avgöra förrän vi
vet hur kyrkans förhållande till staten
skall gestaltas. Den andra, som ganska
utförligt har behandlats i slutbetänkandet
till 1958 års utredning, är frågan
om något sorts övergångsorgan för att
hjälpa till vid konstituerandet av en
eventuellt fri kyrka. Den tredje är frågan
huruvida kyrkans representanter
skall bringas tillsammans i ett förhandlingsorgan.

1968 års beredning har i uppdrag att
beakta samtliga dessa frågor, men det
kan inte tänkas att den gör det efter en
och samma mall eller att man sammanfogar
dem i en och samma modell —
det vore att försöka tillgodose intressen
och önskemål som i viss mån är
motstridiga. Jag svarade inte direkt på
frågan om prioritering, men jag kan
göra det nu. Regeringen kan inte på
grund av de skäl som jag här har redo -

122 Nr 9 Torsdagen den 5 mars 1970

Svar på interpellation ang. komplettering av 1968 års beredning om stat och
kyrka, m. m.

gjort för — och jag har genom en »inre
dialog» mellan kyrkoministern och ordföranden
i 1968 års beredning förvissat
mig om att man inte heller inom beredningen
ser detta annorlunda — ge
denna fråga någon prioritet; det är inte
önskvärt. Men det betyder naturligtvis
inte att man måste vänta med rekommendationer
till dess samtliga problem
på en gång presenteras; det kan mycket
väl hända att man kan lägga fram
delförslag något tidigare.

Jag kan alltså inte hjälpa att herr
Werner inte får sina önskemål så lätt
och snabbt tillgodosedda som han gärna
vill. Det gick inte heller så med motionen
förra året. Vad första lagutskottet
skrev i sitt utlåtande nr 42 beaktas naturligtvis
av beredningen. Det är dock
faktiskt så att herr Werners önskemål
inte delas av alla ens på kyrkligt håll.
Därför tror jag att denna fråga alldeles
avgjort hör till dem som vinner på
att få mogna, att få ligga till sig tills vi
kommer närmare den tidpunkt då vi
börjar se hur principfrågan skall lösas,
hur statens och kyrkans inbördes relationer
skall ordnas eller låt oss säga:
hur samhällets och den religiösa verksamhetens
mer eller mindre långtgående
samverkan i framtiden skall organiseras.

Herr NORDSTRANDH (m):

Herr talman! Jag blev en aning konfunderad
när statsrådet Myrdal försökte
göra troligt att frågan om en kyrklig
centralstyrelse som ett förhandlingsorgan
för svenska kyrkan på något sätt
skulle vara beroende av vilket läge man
till sist bestämmer sig för som modell
för det nya förhållandet mellan kyrka
och stat. Jag hoppas verkligen att jag
bär missuppfattat statsrådet och menar
för min del att detta är helt oberoende
av vilken situation som därvidlag kommer
att uppstå och vars karaktär efter

hand kommer att klarna under många
år framåt.

Det verkade nu som om statsrådet
ville skjuta frågan ytterligare något
framför sig, dock inte såsom man rullar
en snöboll utan mera som om det vore
fråga om en het potatis som man inte
ordentligt vill gripa tag i.

Statsrådet tog vidare upp en intressant
synpunkt, nämligen att regleringen
av förhållandet mellan kyrka och stat
inte kan genomföras på en gång såsom
genom ett trollslag. Inte heller jag tror
att detta skulle vara så bra, och det är
väl knappast möjligt med en sådan
hastig reglering. Den måste i stället
ske under en längre tid genom successiva
förändringar, vilket skulle göra
processen åtskilligt jämnare och samtidigt
tillgodose de praktiska önskemålen.
Det är en riktig och vettig synpunkt.
Detta eliminerar dock inte kravet på att
frågan om den centrala kyrkostyrelsens
funktion av ett förhandlingsorgan bör
prioriteras. Också det behövs under
hela omställningstiden.

Man kan då undra varför denna fråga
skall undersökas av en statlig utredning
och inte en utredning inom kyrkan.
Låt kyrkan själv få utforma detta
organ — det kan den göra redan i morgon
dag. Så enkelt är det emellertid
inte, det vet fru Myrdal lika väl som
jag, i den nuvarande situationen med
kyrka och stat i samverkan.

Jag har ju också, fru Myrdal, ägnat
mig en del åt frågor som dessa under
mitt liv och jag vill ge till känna följande
uppfattning. Även om det inte
i direktiven direkt anges att vissa frågor
skall behandlas före andra eller att
allt skall behandlas på en gång, måste
väl en klok utredning ställa sig frågan
om inte vissa spörsmål måste tas upp
före andra. Jag menar att frågan om
kyrkostyrelsens funktion av förhandlingsorgan
ligger närmare i tiden än
andra och därför måste prioriteras i utredningsarbetet.

123

Torsdagen den 5 mars 1970 Nr 9

komplettering av 1968 års beredning om stat och

Svar på interpellation ang.

kyrka, m. m.

Statsrådet fri! MYRDAL:

Herr talman! Låt mig helt kort till
herr Nordstrandh säga att jag trodde
mig ha klargjort att frågan om en central
kyrkostyrelse inte är liktydig med
frågan om ett förhandlingsorgan. Man
har därvid faktiskt tre olika former att
diskutera.

Vi ser vidare kanske frågan om överläggningar
på olika sätt. Det kommer
ju att bli nödvändigt att bedriva överläggningar
på många olika nivåer, lokalt,
regionalt och centralt, och på dessa
nivåer kommer diskussioner att föras
mellan olika statliga och kommunala
organ och myndigheter och olika kyrkliga
organ. Man kommer att behöva bedriva
överläggningar om särskilda frågekomplex
och med speciella intressenter.
Dessa överläggningar kan i sin
tur också bedrivas med olika organ på
det kyrkliga området. Att däremot slå
ihop alltsammans till eu stor huvudförhandling
överensstämmer inte med
den bild som vi har inom regeringen
av dessa frågor, och jag tror inte att
det skulle tjäna något syfte. Stat och
kyrka är inte motsatta parter, utan det
gäller att söka uppnå en lösning i samförstånd.

Till slut vill jag påpeka att det inte
gjorts något försök att skjuta upp denna
fråga. Tvärtom har beredningen uttalat
att den skall arbeta med all tänkbar
skyndsamhet. Vi skrev i föregående års
remissyttrande till vederbörande lagutskott
att vi inom beredningen hoppades
vara färdiga under 1971, och det är ett
hopp som vi fortfarande när.

Herr WERNER (m):

Herr talman! Alla inser ju att frågan
om hur en kyrkostyrelse skall fungera
i framtiden och frågan om inrättandet
av ett förhandlingsorgan är två skilda
saker. Men det är väl ingenting som
hindrar att man bryter ut frågan om ett
förhandlingsorgan och snarast försöker
få till stånd ett sådant organ.

Statsrådet nämnde att meningarna
var mycket delade om hur den skisserade
kyrkliga centralstyrelsen skulle
se ut. Men det rådde nästan hundraprocentig
enighet om det förslag till en sådan
styrelse som antogs vid kyrkomötet,
och kyrkomötet är ju också en demokratisk
församling. Studerar man vidare
remissvaren finner man att de är
mycket positiva till tanken på en centralstyrelse.

Låt oss emellertid lämna detta. Det
är dock svårt att begripa att inrättandet
av ett förhandlingsorgan inte skulle
kunna prioriteras när det gäller att
lösa frågan om kyrkans förhållande till
staten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 49, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928: 370).

§ 12

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående lokaliseringspolitiska
åtgärder i Fryksdalen, och

herr Werner (in), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
lönesättningen m. in. för personer
med arkivarbete.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 13

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från bevillningsutskottet:

ur 81, med anledning av Kungl. Maj ds

124 Nr 9

Torsdagen den 5 mars 1970

proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen (1928:
370); samt

från tredje lagutskottet:

nr 82, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i förordningen (1961:309) om
bekämpande av salmonellainfektion hos
djur m. m.; och

nr 83, i anledning av motioner om
möjlighet att delegera beslut enligt naturvårdslagen
till kommunalt organ.

§ 14

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts skrivelser och proposition överlämnats
till kammaren:

nr 34, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling,

nr 39, med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté
under år 1969, och

nr 43, angående livränta till vissa
personer.

Nämnda skrivelser och proposition
bordlädes.

§ 15

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bästekille (m), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående vissa åtgärder för
att trygga de svenska yrkesfiskarnas
rättigheter,

herr Andersson i Örebro (fp), till
herr ministern för utrikes ärendena angående
tidpunkten för tillsättande av
utredning om stöd till den svensk-amerikanska
pressen i Nordamerika,

herr Magnusson i Borås (m), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående beviljandet av
lån med anledning av stormskador på
skog,

herr Nilsson i Agnäs (m), till herr
statsministern angående lokaliseringen
av militära förband till avfolkningshotade
områden, och

fröken Wetterström (m), till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående revision av naturvårdslagen
i vad gäller strandskyddet.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 9

Fredagen den 6 mars 1970

Nr 9 125

Fredagen den 6 mars

Kl. 14.00.

§1

Justerades protokollet för den 26
nästlidne februari.

§2

Meddelande ang. val av ombud och
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling

Föredrogs Kungl. Maj:ts å bordet vilande
skrivelse nr 34, angående val av
ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Därvid anförde

Herr TALMANNEN:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag hemställa att kammaren
måtte besluta att vid plenum onsdagen
den 18 innevarande mars företaga val
av tre ombud och tre suppleanter i
Europarådets rådgivande församling.

Denna hemställan bifölls.

Skrivelsen lades till handlingarna.

§3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande skrivelse och
proposition; och hänvisades därvid
till utrikesutskottet skrivelsen nr 39,
med redogörelse för verksamheten inom
Europarådets ministerkommitté under
år 1969; och

till statsutskottet propositionen nr 43,
angående livränta till vissa personer.

§4

Interpellation ang. effektivisering av
skattekontrollen

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND i Stockholm (fp),
som yttrade:

Herr talman! Det är av största vikt
från allmän synpunkt att det direkta
skatteuttaget allt bättre överensstämmer
med verkliga inkomst- och förmögenhetsförhållanden
i det enskilda fallet
och att tillämpningen av skattereglerna
också allt bättre motsvarar syftet
med dessa. Närmast står följande två
metoder till buds i fråga om den direkta
beskattningen för att uppnå dessa effekter: 1.

ökad informations- och upplysningsservice
rörande skattereglerna till
skattebetalarna särskilt under en viss period
närmast före tidpunkten för de allmänna
självdeklarationernas avgivande.

2. ökad skattekontroll genom taxeringsväsendet.

Rörande viss åtgärd för att få den
förstnämnda metoden bättre tillämpad
vill jag hänvisa till mitt yrkande och
motiveringen till detta i en motion vid
årets riksdag.

ökad skattekontroll har på senare år
kunnat sättas in främst genom väsentlig
personalupprustning av taxeringsväsendet.
Man beräknar att ca 100 000 deklaranter
i år lämnat oriktiga uppgifter
på mer än 1 000 kr. I många av dessa
fall torde dessa uppgifter ha lämnats
tämligen oavsiktligt beroende på ovetskap
om innehållet i skattereglerna, felläsning
eller oriktig tolkning av lämnat
informationsmaterial, oförmåga att för -

126 Nr 9

Fredagen den 6 mars 1970

Nr 9

Interpellation ang. effektivisering av skattekontrollen

stå texten i sådant material etc. I dessa
fall framträder behovet av bättre och
breddad information med särskild skärpa.

Enligt uppgift i dagspressen lär skattekontrollen
vara betydligt effektivare i
Stockholm än i andra delar av landet.
Detta belyses med sådana uppgifter som
att Stockholmspolisen i fjol behandlade
1 100 ärenden gällande brott mot skattestrafflagen
(en ökning med 22 procent
jämfört med närmast föregående år)
och därigenom »tog fram» bortåt 24
miljoner kronor i inkomst, som deklaranter
undanhållit från beskattning, ett
belopp nästan lika stort som motsvarande
belopp för fem år sedan för hela
landet.

Förhåller det sig på det sättet att orsaken
till de förhållanden, som nämnda
siffror belyser, ligger i att skattekontrollen
i Stockholm är effektivare än i
övriga delar av landet, synes åtgärder
för en allmän effektivisering av skattekontrollen
påkallad. Att medborgare boende
utom Stockholm enligt uppgift
skulle vara föremål för en lindrigare
skattekontroll framstår som otillfredsställande
både ur enkel rättvisesynpunkt
och med tanke på de betydande
skattebelopp, som stat och kommun tydligen
kan tillföras genom en skärpt
skattekontroll.

Med stöd av vad sålunda anförts får
jag hemställa om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Anser statsrådet att grund finnes
för uppgiften att skattekontrollen är effektivare
i Stockholm än i övriga delar
av landet?

2. Om fråga nr 1 besvaras jakande, är
statsrådet då villig att — med tanke på
den stora samhällsekonomiska betydelsen
av att skattereglerna allmänt tilllämpas
fullt effektivt — medverka till
en förbättring av skattekontrollen i landet
i stort redan under innevarande år?

Denna anhållan bordlädes.

§5

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av motioner om
val av nämndemän,

nr 17, i anledning av motioner om inskränkning
i offentligheten vid lagsökning,
och

nr 18, i anledning av motioner angående
säkerställande av städers rättigheter
och traditioner;

statutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1970/71
inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,
nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1970/71 inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för mellanskolan, såvitt propositionen
hänvisats till statsutskottet, jämte
motioner,

nr 33, i anledning av motioner om
tillsättande av en parlamentarisk försvarsutredning,
och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående lokalhållningen för
de allmänna underrätterna jämte motioner; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 6, med anledning av motioner be -

Nr 9

Fredagen den 6 mars 1970

Nr 9 127

träffande traktorskatten,

nr 7, med anledning av motioner angående
restitution av arvsskatt för dödsbo
med skogskontotillgång,

nr 8, med anledning av motioner om
1970 års fastighetstaxering m. m.,

nr 9, med anledning av motioner om
rätt till skattefri avsättning till omskolnings-
och utbildningsfonder m. m.,
nr 11, med anledning av motioner
angående beskattningen av företagsvinster,

nr 12, med anledning av motioner om
beskattning av vissa naturaförmåner,
och

nr 13, med anledning av motioner om
rätt till avdrag vid beskattningen för
gåvor till utvecklingshjälp m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av motioner om
medborgarvittnen vid polisförhör,
m. m.,

nr 10, i anledning av motioner om
lagstadgad rätt för svensk medborgare
till utresa ur riket,

nr 11, i anledning av motioner om
upphovsmannaskydd för audiovisuella
verk,

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
befrielse för utländsk konsul från skyldighet
att avlägga vittnesmål m. m., och
nr 13, i anledning av motioner angående
försäkringsskyddet för förare av
statligt motorfordon;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av motioner om
ökat ekonomiskt stöd vid havandeskap,
nr 8, i anledning av motioner om ersättning
från den allmänna försäkringen
åt frånskild kvinna i vissa fall,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till stadga om
enskilda vårdhem m. m., jämte motioner
i ämnet,

nr 10, i anledning av motion angående
grupplivförsäkring för hemmafruar,

nr 11, i anledning av Kungl. Maj:ts

proposition med förslag till lag om reglering
av förbrukningen av elektrisk
kraft, jämte motioner i ämnet, och

nr 12, i anledning av motioner om
ökad förläggning av .semester till sommaren; tredje

lagutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen framlagda förslag
angående riktlinjer för en reform
av inskrivningsväsendet jämte motioner
i ämnet,

nr 9, i anledning av motion om lagstadgad
säkerhetsdeklaration av motorfordon,

nr 11, i anledning av motioner om
bättre djurskydd,

nr 12, i anledning av motioner om
vissa åtgärder för att skydda ålbeståndet,

nr 13, i anledning av motioner om
översyn av lagstiftningen om utländsk
medborgares rätt till fiske i svenskt
vatten,

nr 14, i anledning av motioner angående
straffbarheten vid aga av djur,
och

nr 15, i anledning av motioner om
översyn av bestämmelserna om straff
för djurplågeri;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående huvudmannaskapet
för mellanskolan, såvitt propositionen
hänvisats till jordbruksutskottet,
och

nr 5, i anledning av motioner angående
Falsterbokanalen; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 4, i anledning av motioner om en
ny översättning av Gamla Testamentet
och om en ny översättning av Bibeln,
och

nr 5, i anledning av motioner om en
översyn av stavningsreglerna.

128 Nr 9

Fredagen den 6 mars 1970

Nr 9

§6

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, med förslag till ändring
i regeringsformen, m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§7

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från den svenska parlamentariska
delegationen hos Europarådets rådgivande
församling med överlämnande
av redogörelse för församlingssessionerna
under år 1969.

§8

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Antby
(fp) till herr statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet angående åtgärder
mot insekters skadegörelse i
stormfälld skog.

§9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE TRYCK. STHLM 70