Nr 9 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9 ANDRA KAMMAREN 1969

4—7 mars

Debatter m. in.

Tisdagen den 4 mars

Sid.

Meddelande ang. eventuellt arbetsplenum torsdagen den 6 mars.... 5

Onsdagen den 5 mars

Allmänna handlingars offentlighet............................... q

Offentlighet för personundersökning i brottmål.................... 8

Utrikesförvaltningen...................................... g

Statistiska centralbyrån: Särskilda undersökningar................ 12

Ett värdefast statligt obligationslån............................. 16

Vidgad behörighet för vigselförrättare, in. m...................... 20

Ersättning av statsmedel vid skada genom brott, m. m............ 38

Kortvarigt frihetsberövande som påföljd för brott, m. m........... 44

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m............................ 48

Telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott
in. m....................................... gg

Sabbatsår........................................ ^

Lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning...... 83

Inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall............. 85

Meddelande ang. fortsättningen av dagens sammanträde............ 95

Särskild markering å långsamtgående fordon................... 95

Interpellationer av:

herr Henningsson (s) ang. barns vårdnadsplacering.............. 97

herr Hovhammar (m) ang. åtgärder mot våld från antidemokratiska
grupper........................................ gg

fru Kristensson (m) ang. regler för fastställande av tidpunkt då en

person skall anses som död............................... gg

1 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 9

2 Nr 9 Innehåll

Sid.

herr Hedin (m) ang. en kampanj i radio och TV mot nedskräpning i

naturen, m. ............................................. 10®

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. resultatet av vissa undersökningar
rörande ungdomar under samhällsvård................. 101

herr Werner (m) ang. åtgärder till skydd för mötes- och yttrandefriheten
.................................................... 102

Meddelande om enkla frågor av:

herr Andersson i Örebro (fp) ang. skyldighet för tillverkare av ke miskt-tekniskt

preparat att utsätta firmanamn på förpackning ... 102

fru Ryding (vpk) ang. en översyn av förordningen om erkända

arbetslöshetskassor........................................ 102

herr Thylén (m) ang. beviljandet av statsbidrag till hamnar...... 102

Torsdagen den 6 mars

Svar på frågor av:

herr Ahlmark (fp) ang. den inverkan biståndet till återuppbyggnad

av Vietnam får på den totala svenska u-landshjälpen....... 103

herr Ullsten (fp) ang. SIDA:s personalbehov med anledning av den

svenska hjälpinsatsen i Vietnam........................... 107

herr Ullsten (fp) ang. ökning av SIDA:s personalresurser...... 108-

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. tillhandahållandet av deklarationsblanketter.
.......................................... in

herr Sjöholm (fp) ang. restförandet av kvarstående skatt..... 112

herr Nilsson i Agnas (m) ang. eventuell minskning av antalet befattningshavare
inom övriga statsdepartement i samband med

tillkomsten av industridepartementet........................ 114

herr Lindkvist (s) ang. beskattning av kapitalvinst vid försäljning

av bostadsrättslägenhet.................................... 114

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. vaccinering mot röda hund......... 115

herr Gustavsson i Nässjö (s) ang. rabatter på tidningar för under visningsändamål.

......................................... HO

herr Gustavsson i Nässjö (s) ang. åtgärder för att motverka att subjektiva
uppfattningar sprides genom skollitteratur.............. 117

Svar på interpellationer av:

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. sysselsättningsläget i ljusdalsregionen
och fru Jonäng (ep) ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs
län..............................................••• 120

herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. upprustning av vägnätet i

Gävleborgs län............................................ 131

Interpellationer av:

herr Tobé (fp) ang. riksplaneringen inom plan- och byggnads väsendet.

................................................ 136

Innehåll

Nr 9

Sid.

herr Tobé (fp) ang. länsplaneringen inom lokaliseringspolitiken..... 137

Meddelande om enkel fråga av herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang.
byggandet av bostäder för åldringar i glesbygdskommuner......... 138

Fredagen den 7 mars

Meddelande om enkla frågor av:

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. utsträckning av tiden för avgivande
av självdeklaration för mindre företagare................ 140

herr Hyltander (fp) ang. driftsinskränkningar vid Ranstadsverket.
..................................................... 140

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 5 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, ang. allmänna handlingars
offentlighet................................................. 6

— nr 9, ang. offentlighet för personundersökning i brottmål.......... 8

Statsutskottets utlåtande nr 3, rörande utgifterna inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde.................................. 9

— nr 7, rörande utgifterna inom finansdepartementets verksamhetsområde.
............................................... It

— nr 31, ang. utgifter på tilläggsstat II (statistiska centralbyrån)..... 16

— memorial nr 32, ang. överlämnande till lagutskott av två till

statsutskottet hänvisade motioner............................ 16

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. det promilletal, varmed

skogsvårdsavgiften skall utgå för år 1969........................ 16

Bankoutskottets utlåtande nr 5, om ett värdefast statligt obligationslån.
....................................................... 16

— nr 6, om en esportpromotionsfond............................ 20

Första lagutskottets utlåtande nr 7, om vidgad behörighet för vigsel förrättare

och om upphävande av vigselplikten för präst........... 20

— nr 8, om ändring i lagen om införande av brottsbalken............ 38

-— nr 9, om dels ersättning av statsmedel vid skada genom brott, dels

allmän försäkring vid våldsbrott, dels ock målsägandes möjligheter
att utfå skadestånd.................................... 3g

— nr 10, om kortvarigt frihetsberövande som påföljdför brott,m. m.. 44

Andra lagutskottets utlåtande nr 7, om ändring i narkotikastrafflagen,

m. m...................................................... 4g

Första lagutskottets utlåtande nr 16, ang. lag om telefonavlyssning vid

förundersökning angående grovt narkotikabrott m. in............. 65

Andra lagutskottets utlåtande nr 8, om sabbatsår.................... 77

— nr 9, om lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning.
................................................ gg

— nr 10, ang. inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa

fall....................................................... 85

Nr 9

Innehåll

Sid.

— nr 11, om rätt för frånskild kvinna till änkepension.............. 95

Tredje lagutskottets utlåtande nr 6, om införande av provisoriskt

körkort.................................................... 95

— nr 7, om viss ändring av bestämmelserna angående återkallelse av

körkort................................................... 95

— nr 8, om särskild markering å långsamtgående fordon............ 95

— nr 9, om viss utbildning för erhållande av körkort................ 97

— nr 10, ang. sammansättningen av vattendomstolarna............ 97

Tisdagen den 4 mars 1969

Nr 9

Tisdagen den 4 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 21 nästlidne
februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att fru
Lindberg och herr Källstad enligt till
kammaren inkomna läkarintyg vore
sjukskrivna, fru Lindberg under tiden
den 26 nästlidne februari—den 10 innevarande
mars, och herr Källstad — som
vid kammarens sammanträde den 27
februari beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 3 mars
— under tiden den 4—den 8 mars.

Fru Lindberg och herr Källstad beviljades
erforderlig ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 3

Meddelande ang. eventuellt arbetsplenum
torsdagen den 6 mars

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 5 mars avses icke skola pågå längre
än till omkring kl. 18.00. De ärenden
som därvid eventuellt ej medhinnes
kommer att företagas till avgörande vid
sammanträdet torsdagen den 6 mars,
som i så fall börjar kl. 14.00. Om torsdagen
däremot icke behöver tagas i anspråk
för slutlig behandling av utskottsutlåtanden
kommer torsdagssammanträdet
att i enlighet med vad som tidigare
meddelats ta sin början kl. 15.30. I
båda fallen inledes sammanträdet med
en frågestund.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
följande å bordet vilande be -

rättelser från riksdagens revisorer, nämligen
:

över verkställd granskning av riksbankens
tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1968; samt

över verkställd granskning av riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och
förvaltning under budgetåret 1967/68.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 8 och
9, statsutskottets utlåtanden och memorial
nr 3, 7, 31 och 32, bevillningsutskottets
betänktande nr 1, bankoutskottets
utlåtanden nr o och 6, första lagutskottets
utlåtanden nr 7—10 och 16, andra
lagutskottets utlåtanden nr 7—11, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 6—10,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 4 och
5 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 6.

§ 6

Föredrogs den av herr Lundberg (s)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående meddelande
och verkställighet av exekutiv dom.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att andra lagutskottets
utlåtande nr 7 skulle uppföras närmast
före första lagutskottets utlåtande nr
16 bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

§ 8

Anmäldes och godkändes följande

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från statsutskottet:

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner; och

från andra lagutskottet:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74).

nr 26, med förslag till lag om ändring
i rättegångsbalken.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes följande motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
18, med förslag till förordning om ändring
i förordningen den 6 juni 1968
(nr 430) om mervärdeskatt, nämligen
nr 1049, av herrar Dahlyren och
Sundkvist,

nr 1050, av herr Enarsson, samt
nr 1051, av fru Nettelbrandt in. fl.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 17, angående vissa anslag ur kyrkofonden,

nr 21, angående anslag för budgetåret
1969/70 till ibero-amerikanska institutet
i Stockholm, och

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 5 mars

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 25 nästlidne
februari.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid till lagutskott
propositionen nr 17, angående vissa anslag
ur kyrkofonden;

till statsutskottet propositionen nr 21.
angående anslag för budgetåret 1969/70
till ibero-amerikanska institutet i Stockholm;
och

till lagutskott propositionen nr 26,

med förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 1049—1051.

§ 4

Allmänna handlingars offentlighet

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motion an -

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

gående allmänna handlingars offentlighet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8 innebär i allt utom det
rent formella ett bifall till den motion
som behandlas i utlåtandet. Som vi just
hörde går utskottets hemställan ut på avslag
på motionen, men den utförliga motiveringen
går i en annan riktning. Från
utskottets sida understryker man starkt
just vad motionärerna önskat, nämligen
att lagstiftnings- och utredningsarbetet
på offentlighetsintressets område skall
inriktas på att befästa, inte på att begränsa
offentlighetsprincipens tillämpning
i vårt land.

Det kan tyckas onödigt att i ett sådant
sammanhang dels foga ett .särskilt
yttrande till utskottets utlåtande, dels
ta till orda i kammaren när motionen
alltså i verkligheten är tillstyrkt trots
avslagshemställan, men jag vill bara
med några ord motivera varför vi har
gjort på detta sätt.

Avslaget som utskottet förordar beror
på att ett utredningsarbete just skall
sättas i gång och att det inte är normalt
att riksdagen lägger sig i direktivutformningen
för offentliga utredningar.
En skrivelse från riksdagens sida om
vad utredningen bör gå ut på skulle
kunna uppfattas som en inblandning i
direktivskrivningen. Det har utskottet
inte velat vara med om och detta är
anledningen till den formella hemställan
om avslag på motionen.

Fru Segerstedt Wiberg i första kammaren
och jag har alltså — som vi framhåller
i ett särskilt yttrande — ansett
att riksdagen på den här punkten kunde
inte bara genom ord i en motivering
utan även i handling genom beslut om
ett uttalande ha anslutit sig till motionsförslaget.
Jag menar att man kan göra
det och kanske borde göra det i ett fall
som detta, därför att på offentlighetens

Allmänna handlingars offentlighet

och tryckfrihetens område har riksdagen
sedan ett par hundra år alldeles
särskilda traditioner att vårda, ett alldeles
särskilt förpliktande arv att förvalta.

Den nuvarande sekretesslagen tillkom
år 1937. Den har sedan dess ändrats
31 gånger, alltså i stort sett en gång
om året. De ojämförligt flesta ändringarna
har gått ut på att begränsa offentligheten,
att lägga nya områden under
sekretess. På det sättet har de områden
som är undantagna offentlighetsprincipen
kommit att växa. Man kan visserligen
säga att relativt sett har offentlighetsprincipens
tillämpning vidgats i den
meningen att den så kallade offentliga
sektorn växer och allt vidare områden
av samhällslivet dras in under den offentliga
förvaltningen och därmed under
offentlighetsprincipen. Jag tror
emellertid att det i stor utsträckning
är en fiktion, ty samtidigt går tendensen
i den andra riktningen genom att
allt fler och bredare sektorer av samhällslivet
läggs under sekretess.

Jag kan inte värja mig för intrycket
att vi många gånger begåvat oss med
vad som skulle kunna kallas en sorts
bekvämlighetssekretess. Det kanske hellre
talas om effektivitetsskäl men i verkligheten
vill man av bekvämlighetshänsyn
slippa ifrån det ofta litet svårhanterliga
systemet att nödgas agera under
offentlig insyn i allt vad man gör. Men
om vi är överens om -— och det är vi
väl — att offentlighetsprincipen skall
råda i vårt samhälle, får vi vara beredda
på att detta kostar och kostar rätt mycket
både när det gäller effektivitet och
uppoffrad bekvämlighet. Vid många tillfällen
kan det komma att te sig mycket
besvärligt och då kan det synas vara en
enkel utväg att underlätta arbetet genom
att lägga ett nytt område under sekretess.
Det är dessa frestelser det gäller att
motstå, eftersom offentlighetsprincipen
spelar en så grundläggande roll i hela
det system som gör vårt land till en
rättsstat liksom för hela den rättsliga

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

kontrollen och enskilda människors
rättssäkerhet. Avstegen måste därför vara
så få som möjligt.

När jag, herr talman, säger att riksdagen
kanske kunde ha gjort ett något
kraftigare uttalande än det föreslagna
gör jag det därför att det är en naturlig
arbetsfördelning att riksdagen, folkrepresentationen,
har att stå upp till försvar
av tryckfriheten och offentlighetsprincipen
samt att arbeta för deras utveckling
och förbättring. Om det finns
några naturliga fiender till dessa värden
bör man söka dem i förvaltningen
som har sin topp i regeringen. Det är
alltså det normala i samhället att riksdagen,
folkrepresentationen, ständigt
bevakar och försvarar sådana värden
som tryckfriheten och offentlighetsprincipen.
Detta arv, denna naturliga arbetsfördelning,
gör det enligt min mening
möjligt för riksdagen att även inför ett
utredningsarbete som snart skall igångsättas
göra sin stämma hörd utan att
därmed på något otillbörligt sätt frångå
de vedertagna arbetsprinciper som vi
själva ålagt oss här i huset.

Det är inte mycket att tvista om men
jag tycker att det hade varit bra om den
utredning som snart skall börja sitt arbete
fått med sig på vägen de orden att
man, om man är ute för att befästa och
utvidga offentlighetsprincipen, med stor
säkerhet kan räkna med riksdagens stöd
och förståelse. Motsätter man sig de tendenser
till en vidgning av sekretessen
som utan tvivel finns, behöver man inte
befara att man inte har riksdagen bakom
ryggen.

Det var bland annat detta som fru Segerstedt
Wiberg och jag önskade få understrukit
och därför har vi i ett särskilt
yttrande framhållit, att utskottet
något kunde ha konkretiserat sin skrivning
om vad det önskar av det kommande
utredningsarbetet. Jag har, herr talman,
emellertid inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Offentlighet för personundersökning
i brottmål

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner
angående offentlighet för personundersökning
i brottmål.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Riksdagen tog för en liten
stund sedan ställning till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8 med anledning
av en motion vars yrkande kan
synas gå stick i stäv mot yrkandet till
motion nr 246 i denna kammare av mig
och några kammarkamrater och motion
nr 95 i första kammaren av fru
Grethe Lundblad och herr Mårtensson.
Vi ifrågasätter varken offentlighetsprincipen
eller offentligheten vid domstolsförhandlingar.
Jag tror inte att den mest
hängivne försvarare av offentlighetsprincipen
gör några invändningar mot
de synpunkter som framförts av mig och
mina medmotionärer.

Det behövs inget stort mått av fantasi
och inlevelseförmåga för att förstå
hur det skall kännas att inför sittande
rätt, släkt och vänner, okända åhörare
och representanter för pressen få andra
människors subjektiva omdömen om ens
person offentliggjorda. I de fall där den
tilltalade frias från brottet skulle en sådan
handläggning av personundersökningen
förefalla i högsta grad stötande
för rättskänslan.

Nu kan sägas att möjlighet finns att
handlägga sådana ärenden inom stängda
dörrar. Denna möjlighet har också vi
motionärer konstaterat, men den utnyttjas
inte alltid. På den punkten hade vi
motionärer hoppats på en meningsyttring
av utskottet, men tyvärr har utskottet
helt underlåtit att ge någon mening
till känna. Eftersom redan nuvarande
lagstiftning medger den här omnämnda
möjligheten, som efter vad jag kan förstå

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Utrikesförvaltningen

inte ifrågasattes av den s. k. 1960 års offentlighetskommitté,
hade det varit tacknämligt
om utskottet givit någon mening
till känna om den olika praxis som tilllämpas
domstolar emellan. Det hade varit
önskvärt med ett uttalande från utskottet
med den innebörden, att möjligheten
att inte offentliggöra personundersökning
av hänsyn till den åtalade
och hans familj i högre grad än som nu
sker borde tillvaratas. Jag är övertygad
om att detta skulle vara till båtnad för
tilltalade som inte själva förstår att tillvarata
sin rätt.

för lagstiftning och att en ny utredning
måste tillsättas. Det är stora och vitala
ting som skall utredas, och det finns
därför ingenting att säga om att det tar
tid. Men om de frågor vi har tagit upp i
vår motion skulle ingå i direktiven till
en ny stor utredning kommer människors
privatliv — i väntan på att de
stora principfrågorna löses — att offentliggöras
i onödan.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Vår synpunkt på den andra fråga som
vi berört, nämligen att offentlighet nu
kan ges åt annars sekretessbelagt material
såsom barnavårdsnämnds och nykterhetsnämnds
handlingar är också
grundad på omtanke om den tilltalade
och inte på bekvämlighetsskäl.

Det är beklagligt om ett — kanske under
lång tid — uppbyggt förtroende
mellan socialarbetare, socialvårdande
myndigheter och klienter skall gå förlorat,
därför att anteckningar, gjorda i tro
att de är sekretessbelagda, helt plötsligt
kan ges offentlighet. Om socialarbetares
minnesanteckningar av uppgifter, som
klienter lämnat i förtroende, blir offentliggjorda,
kan tilltron till socialvårdare
i synnerhet och samhället, representerat
av sociala myndigheter, för all framtid
rubbas. Vi motionärer yrkade på en
översyn av hithörande bestämmelser i
rättegångsbalken och sekretesslagen.

Utskottet har inhämtat att en utredning,
som skall fortsätta arbetet på en
revision av sekretesslagstiftningen, inom
kort kommer att tillkallas. Det kan tyckas
att vårt önskemål därigenom har
tillgodosetts över hövan. Jag har emellertid
svårt att uttrycka någon glädje
häröver. Jag vill bara nämna att offentlighetsutredningen
tillsattes år 1960 och
avlämnade sitt betänkande i december
1966. Detta betänkande har vid remissbehandlingen
starkt kritiserats. Chefen
för justitiedepartementet har funnit, att
betänkandet inte kunde läggas till grund
1* -— Andra kammarens protokoll 1969.

§ 6

Utrikesförvaltningen

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
3, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkten 1

Utrikesförvaltningen

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! På den här punkten har
Ingrid Segerstedt Wiberg och jag väckt
motionerna 1:438 och 11:419. Vi har
yrkat att ambassaden i Sudan inte skall
dras in såsom regeringen vill.

Bakgrunden till det kravet är det krig
och de förföljelser som ägt rum i södra
delen av landet. Siffror och andra
uppgifter skiftar. Men klart är att
många, många tusen människor har dödats.
Mellan 100 000 och 200 000 har
flytt från sina hem in i något av grannländerna.
De dominerande norra och
mellersta delarna av Sudan har enligt
många bedömare bedrivit en politik
gentemot den södra delen som präglats
av förtryck, intolerans och brutalitet.
Ras- och religionssplittring ingår i förNr
9

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Utrikesförvaltningen

klaringen till konflikten i södra Sudan,
som varit en av de stora afrikanska tragedierna
på 1960-talet.

Nog vore det glädjande om Sverige på
något sätt kunde bistå befolkningen i
södra Sudan. I SIDA:s petita från 1968
antyds en sådan möjlighet. »Styrelsen
bevakar möjligheterna att såvitt möjligt
medverka till att bistånd kommer de
områden och folkgrupper till godo, som
drabbas av de konflikter vilka sedan generationer
härjat områdena i nuvarande
södra Sudan.» Det vore utmärkt om den
tanken kunde förverkligas.

Men om det skall vara möjligt krävs
åtskilligt. Bland annat är det viktigt att
vi har någorlunda välutvecklade förbindelser
med regeringen i Khartoum. Även
om vi först längre fram i vår skall behandla
den svenska u-landshjälpen,
finns här ett samband som vi inte kommer
ifrån. Diplomatiska förbindelser
med regimen i Sudan i form av en ambassad
i landet kan ge oss ökade möjligheter
till u-hjälp i den södra delen.
Om vi som regeringen och utskottet föreslår
drar in ambassaden, kan chanserna
minska.

Nu sägs det i statsutskottets mycket
korta utlåtande att indragningen av ambassaden
»inte (är) av avgörande betydelse
för frågan om svenskt bistånd till
Sudan».

Vad menar man det detta? Vilken faktor
som blir av »avgörande» betydelse
kan vi inte veta förrän möjligen efteråt.
Om den diplomatiska närvaron i Khartoum
ensam blir »avgörande» är naturligtvis
inte säkert. Men den kan vara en
faktor bland flera som ger oss en chans
att bistå svårt drabbade människor i
södra Sudan.

Mot ett enigt utskott förmår en motion
inte göra mycket. Det är det enda
skälet till varför jag inte yrkar bifall till
den. Men jag vill ställa den frågan till
statsutskottets företrädare på den här
punkten: Om vi tänker oss att längre
fram ge bistånd till det härjade södra
området av Sudan — är det då vettigt

att dra in ambassaden i landet och i
stället sköta förbindelserna från Kairo?
Är det då inte bättre att avvakta utvecklingen
och ha kvar ambassaden i stället
för att slå igen den efter tre års arbete i
landet?

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Då Sverige upprättade
en representation i Khartoum, skedde
detta av två skäl. Ett av dessa var att
man önskade att på ett mera tillfredsställande
sätt kunna medverka till att
utveckla handelsförbindelserna med Sudan.
Under de gångna åren har detta
emellertid inte visat sig vara möjligt,
och därför finns det alltså ingen anledning
att upprätthålla den svenska representationen
där.

Det andra skälet hade samband med
den fråga som herr Ahlmark tar upp,
nämligen u-hjälp till Sudan. Själva sakfrågan
kommer att behandlas senare,
vilket herr Ahlmark också sade. Frågan
gäller att med stöd av svensk representation
kunna klara de uppgifter som
sammanhänger med utvecklandet av en
sådan u-hjälp. Avdelningen har i nu förevarande
sammanhang förhört sig om
vilka möjligheter som föreligger, och det
har meddelats oss att handläggningen av
denna u-hjälp kommer att kunna ske
helt tillfredsställande via den representation
vi har i Kairo, dit uppgifterna
alltså skall överflyttas.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Vi får nu veta att ambassaden
i Khartoum inte har någon
betydelse för en utvidgning av vår u~
landshjälp till södra delen av landet.
Jag undrar hur fru Lewén-Eliasson kan
vara så säker på det. Nog måste väl ändå
våra relationer till regimen i Sudan
kunna spela en roll för våra möjligheter
att ge u-hjälp till en omstridd del
av landet. Och nog kan väl en ambassad
betyda en del för våra relationer. Så
är det inte, säger fru Lewén-Eliasson.
Då frågar jag mig: Varför inrättade man

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

ambassaden i Khartoum 1966. Jag har
läst statsverkspropositionen för det
året. Där heter det:

»Frågan (om fast representation i Sudan)
har aktualiserats genom ett avtal
mellan Sverige och Sudan om finansiellt
bistånd . . . Härtill kommer att ambassaden
i Addis Abeba bl. a. genom
SIDA-projekten . . . blivit så arbetstyngd
att sändebudet. . . inte effektivt kan tas
i anspråk även i Sudan.»

Och statsutskottet strök under den
synpunkten med tjocka streck. I dess
utlåtande, som fru Lewén-EIiasson var
med om att underteckna, heter det:

»Frågan om upprättande av en svensk
representation i Khartoum, som sedan
länge diskuterats, har aktualiserats genom
att ett avtal mellan Sverige och
Sudan om finansiellt bistånd till ett
belopp av 35 miljoner kronor nyligen
undertecknats. Ej minst med hänsyn
därtill och då avtalet även trätt i kraft
anser utskottet sig böra tillstyrka inrättandet
av ett beskickningskansli i
Khartoum.»

När man inrättar ambassaden, så gör
man det alltså på grund av vår u-landshjälp
till landet. Men när man drar in
den säger man att det inte alls påverkar
den fortsatta u-landshjälpen. .lag
vill fråga fru Lewén-EIiasson: Var finns
logiken i det resonemanget?

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag vill upprepa att
det var två skäl som gjorde att man inrättade
representationen i Sudan. Jag
har redan sagt att det ena skälet inte
har samma relevans i dag som det hade
då. Det andra skälet var u-hjälpen. Det
avtal som man träffat är man nu i färd
med att fullfölja. Det har undersökts,
huruvida det kan ske tillfredsställande
genom representationen i Kairo. Svaret
är ja!

Man har dessutom frågat, huruvida
det är möjligt att därifrån tillfredsställande
sköta de uppgifter som sammanhänger
med en eventuell u-hjälp enligt

Utrikesförvaltningen

det förslag som väckts i motioner i år.
Även svaret på den frågan har blivit ja.

Frågan om indragningen av ambassaden
i Khartoum sammanhänger också
med att man öppnar en ambassad i en
annan del av världen. Det är alltså fråga
om en flyttning, och det blir inte någon
utvidgning av volymen av vår utlandsrepresentation.
Statsutskottet har
därför funnit Kungl. Maj:ts förslag vara
lämpligt.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Vad fru Lewén-EIiasson
säger är alltså följande: Ambassaden
i Khartoum var viktig för u-landshjälpen
1966, men den spelar ingen som
helst roll för u-landshjälpen 1969. Men
ingenting har skett som gör det rimligt
att påstå att läget är totalt förändrat
på den här punkten.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 2—11

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12

Lades till handlingarna.

§ 7

Statistiska centralbyrån: Särskilda
undersökningar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.

Punkterna 1—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Punkten 5

Statistiska centralbyrån: Särskilda
undersökningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! I sin petitaframstälining
inför årets budget äskade statistiska
centralbyrån 340 000 kronor för utvecklingsarbete
och metodarbete i anslutning
till politiska opinionsundersökningar.
Departementschefen har i statsverkspropositionen
föreslagit 200 000
kronor för denna verksamhet.

Jag anser det vara utomordentligt
värdefullt att samhället engagerar sig
i denna typ av verksamhet. Vi har ju
under de senaste åren fått uppleva hur
politiska opinionsundersökningar genomförda
med icke acceptabel vetenskaplig
metodik blivit slagträn i den
politiska debatten. Opinionsundersökningarna
har blivit ett medel att påverka
den politiska opinionen. Politiska
opinionsundersökningar är utomordentligt
väsentliga och man har anledning
att ställa mycket höga krav när det
gäller den vetenskapliga metodik som
ligger till grund för denna typ av utredningsverksamhet.
Men detta är inte
bara en fråga om den vetenskapliga metodiken;
det är också en fråga av mer
principiell natur — jag tänker t. ex. på
möjligheterna till insyn i denna aktivitet,
på regler för publicering av resultat
m. m.

Tillsammans med några andra ledamöter
av denna kammare har jag väckt
en motion, likalydande med en motion i
inedkammaren, i vilken vi kräver att det
vid sidan av statistiska centralbyrån
skall stå en kommitté som ansvarar för
denna verksamhet, i vilken kommitté
skall ingå representanter för de i riksdagen
representerade politiska partierna.
Att vi har ställt detta krav beror
givetvis inte på att vi skulle tvivla på
statistiska centralbyråns strävan efter
objektivitet eller dess strävan efter störs -

ta möjliga vetenskapliga exakthet i sina
undersökningar; det är enbart för
att understryka den vikt vi anser att
denna typ av verksamhet har som vi
framlagt detta förslag.

Jag skall, herr talman, inte närmare
utveckla dessa principiella synpunkter;
jag tror att en av mina medmotionärer
kommer att ta upp dem. Jag vill
emellertid sedan jag tagit del av statsutskottets
utlåtande nr 7 framhålla att
man tydligen helt har missförstått motionärerna.
I utskottsutlåtandet sägs:
»Att på sätt i motionerna 1:634 och
11:743 yrkas formellt reglera samarbetet
meilan statistiska centralbyrån och
beställarna har utskottet funnit mindre
lämpligt.» Herr talman! Det har aldrig
varit motionärernas mening att kommittén
skall reglera samspelet mellan
enskilda beställare och statistiska centralbyrån.
Det är inte det motionskravet
gäller. Motionen avser att tillgodose de
principiella önskemål som jag här har
berört.

Eftersom det under det första året endast
är fråga om metodutvecklingsarbete
har vi emellertid möjlighet att återkomma
när statistiska centralbyrån har
fått sådan erfarenhet att man kan gå ut
på fältet och göra verkliga politiska
opinionsundersökningar. Och då, herr
talman, anser jag det nödvändigt att de
principiella synpunkter som framförts
i årets motioner blir beaktade. Samtidigt
är jag på det klara med att medelsanvisningen
i så fall måste bli av helt
andra dimensioner än det är fråga om
för metodutvecklingsarbetet. Genomförandet
av politiska opinionsundersökningar
över hela landet är mycket kostnadskrävande,
men jag anser det vara
väsentligt att de utförs i samhällets regi
med insynsmöjligheter och möjligheter
att beakta den vetenskapliga exaktheten.
Därför är det utomordentligt värdefullt
att vi tar detta första steg i år och anvisar
medel till statistiska centralbyrån.

Jag vill, herr talman, i anslutning till
punkten 5 även beröra en annan fråga.

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Statistiska

Under denna punkt föreslås att riksdagen
till Särskilda undersökningar anvisar
5 100 000 kronor. Avsikten är att
med dessa medel även skall bestridas
kostnader för statistik som avser den
regionala utredningsverksamheten. Statistiska
centralbyrån har i sina petita
starkt understrukit vikten av att den
regionala statistiken byggs ut. Vi väntade
oss att departementschefen i statsverkspropositionen
också skulle ha understrukit
vikten härav. Det har han
emellertid inte gjort, och av den anledningen
har jag tillsammans med några
kammarkolleger väckt eu motion vari
vi hemställt att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle ge till känna vad
statistiska centralbyrån anfört i sina
petita. Utskottet har inte tillstyrkt motionen.
Man hänvisar till statistiska centralbyråns
petita och menar att eftersom
statistiska centralbyrån anser den
regionala statistiken angelägen kommer
den också att byggas ut.

Herr talman! Det är min förhoppning
att statistiska centralbyrån verkligen
ges möjlighet att bygga ut den regionala
statistiken. Behovet därav liar ökat avsevärt
genom utbyggnaden av den samhälleliga
planeringen. Inte minst har
därvid en ökad redovisning på lokal
och regional nivå blivit nödvändig. Detta
gäller inte bara för statliga myndigheter
som är verksamma inom geografiskt
avgränsade områden utan även
för kommunala myndigheter vid deras
planering. I dag kan den statliga statistiken
inte användas i någon nämnvärd
utsträckning i den kommunala planeringen.
Därför måste en mängd dubbelarbete
utföras, och det kan inte vara
samhällsekonomiskt försvarbart.

Avslutningsvis vill jag instämma i
statsutskottets förhoppning om att statistiska
centralbyrån kommer att bygga
ut den regionala statistiken.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr GADD (s):

Herr talman! Den motion som väckts

centralbyrån: Särskilda undersökningar

beträffande politiska opinionsundersökningar
ger mig anledning att helt kort
anföra några principiella synpunkter
på frågan.

Långt innan förra årets valrörelse
startade kom de politiska opinionsundersökningar
som vi har här i landet
att få en mycket central plats i debatten.
Trots att en enig vetenskaplig opinion
fördömde metoderna och ansåg
att de resultat som uppnåddes med dem
snarare förvrängde än gav upplysning
om den faktiska situationen, fortsatte
opinionsundersökningarna att spela —
det vill jag hävda — en betydande roll
i den politiska diskussionen. Därmed
har också frågan fått ett allmänt politiskt
intresse.

Om vi går tillbaka till 1964 års val
publicerades mitt under valrörelsen
ett undersökningsresultat, enligt vilket
80 procent av ett stort svenskt politiskt
partis väljare hade bestämt sig för
att gå över till en ny partibildning. Det
är uppenbart att en sådan upplysning
till väljarna kommer att påverka den
politiska opinionen. Man kan naturligtvis
med tanke härpå spekulera i att
t. o. in. friserade och förvrängda undersökningsresultat
skulle kunna släppas
ut och därmed på kort sikt få en politiskt
styrande betydelse.

Om vi nu, som statsutskottet bär uppfattat
situationen, skall se hela problemet
som en avtalsfråga mellan de olika
intressenterna — de politiska partierna
— kommer vi med all sannolikhet
i fortsättningen att få en flora av opinionsundersökningar,
i vilka man med
det ena undersökningsresultatet försöker
neutralisera eventuella verkningar
av andra undersökningsresultat och
därmed förvirras hela den politiska diskussionen.

Jag tror därför att det finns ett reellt
politiskt, demokratiskt behov av riktiga
undersökningar som kan betraktas
som något av en ledstång för kompletterande
undersökningar som de olika
partierna kan företa om de så vill.

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Statistiska centralbyrån: Särskilda undersökningar

Med de här korta principiella synpunkterna
vill jag, herr talman, bara
ha sagt att vi väl till ett annat år får
återkomma, så att frågan kan behandlas
av riksdagen såsom något annat än en
anslagsteknisk och avtalsteknisk fråga.
Den har politisk substans, anser jag.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vill ansluta mig till
de sista orden i föregående talares yttrande,
nämligen att denna fråga har
en politisk substans. Därför är det ju
ganska naturligt att man försöker, så
långt det står i mänsklig förmåga, att
få så exakta uppgifter och formuleringar
vid undersökningarna som möjligt.
Nu finns det ett speciellt vetenskapligt
råd som har att utarbeta metoder
och besluta hur dessa skall tillämpas.
Vi i utskottet anser att man bör kunna
bygga på detta råds bedömningar, så
att man inte får ett system som innebär
att man kan handla än si och än
så och där den ena undersökningen
slår sönder den andra undersökningens
bevisföring. Vi menar att det system
som skall tillämpas så långt som möjligt
bör ligga på objektiv vetenskaplig
grund.

Nu har i motionerna förordats en särskild
kommitté vid sidan av detta vetenskapliga
råd. Vi har ansett den organisationsformen
olämplig. Det blir väl
så, att partierna får beställa undersökningar,
varvid dessa bör genomföras
så strikt vetenskapligt som över huvud
taget är möjligt. Det är det som vår bedömning
grundar sig på och vi finner
det också naturligt att partierna har
möjlighet att diskutera uppläggningen
med detta vetenskapliga råd. Men strävan
efter objektivitet i undersökningarna
bör hela tiden vara det väsentliga.
Ty det skådespel vi upplevde under senaste
valrörelsen betackar sig nog
samtliga partier att få upprepat.

Ja, herr talman, jag tror inte att jag
har något mer att säga på den punkten.

Vi är överens med motionärerna om att
undersökningarna skall bygga på objektiva
grunder och att partierna skall ha
möjlighet att resonera, men vi menar
att det är vetenskapsmännen av facket
som skall utforma de metoder som skall
tillämpas. Det är för närvarande enbart
fråga om att utarbeta metoderna. Skall
man göra större saker, delar jag nog
motionärernas mening, att man också
måste röra sig med betydligt större belopp.

Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Innan jag hörde herr
Lindholm var min avsikt bara att gå
upp här i talarstolen och instämma med
herr Hugosson och herr Gadd närmast
för att markera att vad vi diskuterar
inte gäller något speciellt socialdemokratiskt
problem, att det inte gäller något
enskilt parti utan är något som man
måste intressera sig för alldeles oberoende
av partitillhörighet.

Nu hörde jag emellertid herr Lindholm
säga, med åberopande av vad som
står i utskottsutlåtandet, att det är fråga
om beställningsarbeten, att de olika
politiska partierna skall kunna beställa
undersökningar från statistiska centralbyrån
och att i eu sådan situation rimligtvis
i första hand parterna skall komma
överens om kontroll och vad därmed
sammanhänger.

Det ger mig anledning att varna för
att man slår in på den linjen, som både
regeringen och utskottet förordar. Jag
var med bland de vetenskapsmän som
tillkallades av den socialdemokratiska
partiledningen för att bedöma de hithörande
undersökningar som ett privat
opinionsmätningsinstitut på sin tid gjorde
och framförde i sammanhanget en
hel del kritik. Jag blev sedan förvånad
över att regeringen i propositionen inte
ville följa statistiska centralbyråns äskanden
och låta centralbyrån, som ob -

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Statistiska centralbyrån: Särskilda undersökningar

jektiv instans, anförtros ifrågavarande
undersökningar.

Var och en förstår att det, om ett politiskt
parti beställer en undersökning,
ligger nära till hands att tro att beställningen
utformas så att man kan vänta
sig fördelar för sin egen förkunnelse.
Vi vet ju att man ofta på förhand kan
gissa sig till hur en statistisk undersökning,
och särskilt en undersökning av
det här slaget, kommer att slå ut, och
redan där förloras något av objektiviteten.

Skall det här bli beställningsarbeten
som betalas av de politiska partierna,
kommer förmodligen det parti som har
beställt en undersökning att förbehålla
sig rätten att publicera resultatet, om
det kan bedömas som fördelaktigt för
partiet, och låta bli att publicera ett resultat
som partiet bedömer som oförmånligt.
Vi bör vara mycket försiktiga med
att öppna sådana möjligheter.

Det har sagts av de tidigare talarna
här, och jag instämmer, att det är mycket
viktigt just vid sådana här undersökningar
att det finns garanti för hundraprocentig
objektivitet, eftersom ett undersökningsresultat
kan användas för
att påverka opinionen i en viss riktning.

Jag har ingenting emot att statistiska
centralbyrån gör vissa förberedelsearbeten,
även om jag beklagar att det blir
en försening på det viset. Jag menar
dock att undersökningarna, när de en
gång skall sättas i gång på allvar, bör
företas på statistiska centralbyråns ansvar
men att det också enligt motionen
bör finnas möjlighet att skapa en body
där de politiska partierna har möjlighet
att anföra sina synpunkter.

Nu säger herr Lindholm: »Vi har ju
ett vetenskapligt råd i statistiska centralbyrån.
» Ja, det har vi och jag har
den största respekt för det rådet, men
jag är övertygad om att därest sådana
här undersökningar kommer till stånd
i statistiska centralbyråns regi, då kommer
det att föreligga behov av att komplettera
detta vetenskapliga råd med

människor, som är särskilt kunniga i statistik
av det slag som det här är fråga
om och frågeställningarna härvidlag.

Herr talman! Som frågan nu ligger
till lönar det sig inte för mig att komma
med något yrkande.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Om beställaren av en
undersökning bygger på utgångspunkten
att han väntar sig speciella fördelar av
just den undersökningen, är utgångspunkten
enligt mitt sätt att se fullständigt
felaktig. Vad beställaren bör vara
intresserad av är att få ett objektivt
besked om hur förhållandena i verkligheten
ser ut. Jag skulle tro att vissa
partier efter förra valrörelsen hade en
stark känsla av att de hade ett dylikt
behov men inte fick det tillgodosett genom
de undersökningar som då förekom.

Om metoderna utarbetas på vetenskaplig
grund så långt som det är möjligt,
bör metoderna givetvis också vara desamma
vid de olika undersökningarna,
ty om man kommer fram till att en viss
metod ger största möjliga objektivitet
vid utfrågningarna, bör väl den metoden
användas i samtliga fall. Sedan kan det
naturligtvis vara olika saker man frågar
om, men själva systematiken att söka
få fram sanningen bör ha en gemensam
grund i de olika utfrågningarna.
Det är därför som det i de olika undersökningarna
inte bör finnas något utrymme
att rikta undersökningen så att
den ger ett visst, på förhand beräknat
utslag.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Det som herr Lindholm
nu har påpekat har jag naturligtvis inte
något emot. Det är så det skall vara,
men varför skall då partierna betala?
Varför skall ett visst enskilt parti betala
för dessa »härliga», objektiva undersökningar
som herr Lindholm talar
om? Varför kan inte statistiska centralbyrån
få betalt för dessa undersökning -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ett värdefast statligt obligationslån

ar från sin allmänna stat''? Jag menar,
hen- Lindholm, att det där håller inte.

Sedan säger herr Lindholm att om
undersökningarna skall kunna vara så
där objektiva, måste de bli tämligen
likartade från den ena gången till den
andra. Nej, det gäller ganska långt, men
det gäller inte helt. Det händer mycket
ofta att man vill ställa frågor på vissa
speciella områden: man vill exempelvis
undersöka effekten av vissa omständigheter
på ett valresultat. Undersökningarna
kommer ofta att bli ganska speciella.

När jag sist var inblandad i sådana
här diskussioner — det var faktiskt på
uppdrag av socialdemokratiska partiet
— då trodde jag mig finna att det från
regeringshåll vid det tillfället fanns ett
mycket starkt intresse av att man skulle
»objektivisera» undersökningarna. Vilka
omständigheter jag grundade denna uppfattning
på skall jag inte redovisa, men
intresset tycks inte vara lika stort i dag.

Jag tror att det, när man har tänkt
över denna sak, skall visa sig, att det
finns utrymme för en anordning enligt
motionen. Vi återkommer som motionärer
nästa år.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Det var intressant att
höra en professor i statistik tala om hur
man kan behandla statistik. Såvitt jag
fattade honom rätt var från hans utgångspunkt
det hela i allt väsentligt en
budgetfråga. Om man flyttar ned det
till en budgetfråga, kan vi alltid diskutera
vilket utrymme vi har i budgeten
för olika anslag. Det är möjligt att vi
framöver, när metodstudier m. m. är
färdiga och man är på det klara med
vilken metod som skall användas, kan
diskutera, huruvida partierna skall betala
eller om vi skall utvidga partistödet
genom ett stöd i denna form också.
Det är alltså en avvägningsfråga och
ingenting annat.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Låt mig bara säga att

visst har jag erfarenheter av hur statistik
kan behandlas och misshandlas,
men de erfarenheterna gäller hur annat
folk behandlar statistik.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 6—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Lades till handlingarna.

§ 8

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande och memorial: nr

31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser statistiska centralbyrån,
och

nr 32, angående överlämnande till
lagutskott av två till statsutskottet hänvisade
motioner; samt

bevillningsutskottets betänkande nr 1,
med anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgift^
skall utgå för år 1969.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande, memorial och betänkande
hemställt.

§ 9

Ett värdefast statligt obligationslån

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner om ett
värdefast statligt obligationslån.

I de likalvdande motionerna I: 386 av
herr Stefanson m. fl. och II: 445 av herr
Ohlin m. fl. hemställdes att riksdagen
skulle uppdra åt riksgäldsfullmäktige
att emittera ett värdesäkert lån i små
valörer för att därigenom erfarenhet
skulle vinnas om denna låneform.

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1: 386 och
II: 445.

Reservation hade avgivits av herrar
Åkerlund (m), Nils Theodor Larsson
(ep), Strandberg (m), Österdahl (fp),
Regnéll (m), Börjesson i Glöinminge
(ep), Fälldin (ep) och Löfgren (fp),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till motionerna
1:386 och 11:445 uppdra åt
riksgäldsfullmäktige att emittera ett värdesökert
lån i små valörer.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! De två folkpartimotioner
som ligger till grund för detta utlåtande
från bankoutskottet avser ju ingen
nyhet. Även i år har tagits upp frågan
om en möjlighet för småspararna att
kunna få placera pengar värdefast.

Jag tror att vanligt folk begriper bättre
än beträffande många andra saker,
hur viktigt det är, att man finner former
för att värdesäkra det kapital småspararna
lyckas spara ihop. Jag tycker
att det borde vara en angelägenhet för
staten att på något sätt finna former för
att ge småspararna möjlighet till sådana
placeringar. Även utskottet anser att det
här är fråga om en angelägen uppgift
och även en fråga om rättvisa, men inte
desto mindre avstyrker utskottet förslaget,
att man skall ordna en sådan här
möjlighet för småspararna.

Vi inom utskottet som har reserverat
oss ansluter oss helt till motionärernas
synpunkter, att detta är en angelägen
uppgift, och därmed även till
värdesäkringskommitténs uppf attning.
Denna kommitté framlade redan i början
av 1964 sitt betänkande och påvisade
där det angelägna i att man borde
söka vägar i enlighet med vad som nu
föreslagits i motionerna. Det sägs att
kommitténs förslag övervägs av regeringen.
Det har det gjort ända sedan

Ett värdefast statligt obligationslån

början av 1964 och nu är det början
av 1969. Det har alltså gått fem år och
ingenting sker.

Man pekar visserligen på att det
finns andra former för en god ränteavkastning
genom de särskilda sparformer
som har redovisats här, men vi som är
reservanter anser att de möjligheterna
bör kompletteras med en sådan form
för ett värdefast sparande som motionärerna
har föreslagit. Det är inte bara
en fråga om ränteavkastningens storlek,
utan framför allt en fråga om hur mycket
pengarna är värda den dag då småspararna
behöver sitt kapital. Hittills
har det oftast varit så att de, som gjort
en samhällsnyttig insats och hjälpt andra
genom sitt sparande, ideligen har
kunnat konstatera att de har blivit
strykpojkar genom att de sparade pengarna
inte alls haft det realvärde, när
man skulle ta pengarna i anspråk, som
man kunnat ha rättighet att begära.

Vi anser också att den värdesäkring
som innebär ett oförändrat realvärde,
även om det är ett högre nominellt värde,
inte är någonting som skall beskattas,
och därför har vi också framfört
denna synpunkt i reservationen till bankoutskottets
utlåtande nr 5.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen av
herr Åkerlund m. fl.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Motionärerna och reservanterna
önskar ge riksgäldsfullmäktige
i uppdrag att emittera ett värdefast
lån i små valörer. Denna fråga är för
kammarens ledamöter inte ny. Vi har
haft att ta ställning till ungefär samma
fråga under de tre senaste åren, och
varje gång har riksdagen avvisat dessa
framstötar. Ärendet har trots detta ägnats
rätt stor uppmärksamhet, och vi
vet också att frågan om värdesäkring av
fordringar har blivit föremål för omfattande
undersökningar — senast av
värdesäkringskommittén vars betänkan -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ett värdefast statligt obligationslån

de också har remissbehandlats. Samtliga
remissinstanser har varit överens
om att allmän övergång till en omfattande
indexlånemarknad inte är att tillråda.

Nu vill jag för all del säga att detta
inte är vad motionärerna och reservanterna
här framför, utan det gäller en
fråga av mer begränsad räckvidd. Man
vill ha ett statligt värdesäkert lån i små
valörer. Syftet skulle — säger motionärerna
och reservanterna —■ vara att vinna
erfarenheter av denna typ av låneform.
Avsikten med det är, som bekant,
att bereda småspararna möjlighet att
välja en värdesäker placeringsform.

Även om vi också inom utskottsmajoriteten
för vår del kan godkänna motionärernas
allmänna syfte och anser det
angeläget att småspararna i möjligaste
mån tryggas mot effekterna av försämringar
i penningvärdet, har vi inte blivit
övertygade om att denna form av indexlån
utifrån olika utgångspunkter är
den lämpligaste.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har
sagt sig inte vara helt övertygade om
alt detta skulle vara en lämplig form,
och de har ju annars möjligheter att
emittera sådana lån. Vi vet också att
vårt östra grannland Finland har använt
denna typ av lån. Men av olika anledningar
har man nu övergivit dessa
former.

Jag vill dessutom, herr talman, erinra
om att med de sparlån i små valörer,
som riksgäldskontoret under en längre
tid har gett ut, bereds småspararna goda
möjligheter till vad vi menar vara ganska
värdesäkra placeringar, eftersom de
länen, om obligationerna behålls av spararna
hela löptiden, ger en förräntning
på mellan 7 och 8 procent. Mot bakgrunden
av att vi har dessa låneformer
menar vi att det inte finns någon anledning
att gå in på någon form av indexbindning.
Vidare anser vi att eftersom
Kungl. Maj :t ännu inte har tagit ställning
till värdesäkringskommitténs förslag
— och det är det väsentliga i sam -

manhanget — finns det inte någon anledning
att nu handla i denna fråga.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Jag vill bara anföra ytterligare
några synpunkter med anledning
av herr Bengtssons i Landskrona
anförande. Han nämnde att det i Finland
har förekommit sparformer av det
slag som motionärer och reservanter
har föreslagit. Men, sade herr Bengtsson,
av olika anledningar har man gått ifrån
dem. Det skulle alltså kunna tas till intäkt
för att man har gjort så dåliga erfarenheter
av lånen eller att de fick så
dålig anslutning att man fördenskull
gått ifrån dem. Det verkliga förhållandet
är att dessa sparlån rönte stort intresse
och fick mycket god anslutning.
Att man nödgades gå ifrån dem sammanhängde,
såvitt jag är riktigt underrättad,
med devalveringssituationen i
Finland.

Vi har väl i alla fall den uppfattningen
att vårt lands ekonomi och vår stats
angelägenheter sköts på ett sådant sätt,
att vi inte skulle behöva hamna i exakt
samma situation som man gjorde i Finland.
Därför tror jag att det argument
som herr Bengtsson här framförde var
något klent underbyggt.

Beträffande resonemanget att man, genom
att förräntningen blir 7 procent
eller, som herr Bengtsson sade, t. o. m.
7 å 8 procent, skulle ha givit småspararna
möjlighet till nära nog värdesäkra
placeringar, så måste man komma ihåg
att med en prisstegring och en realvärdeförsämring
på så lågt som 2 procent
per år — vi har sett helt andra siffror
i detta avseende — behöver det inte gå
många år förrän det klart visar sig att
den där räntesatsen inte alls innebär någon
värdesäkring. När herr Bengtsson
säger att riksgäldskontoret kan ge ut
lån av detta slag men inte gör det, är det
naturligt för oss som reservanter att fö -

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

reslå att riksdagen helt enkelt skall begära
hos riksgäldskontoret att man ger
möjlighet till dessa sparformer. Vi anser
att de mycket väl skulle kunna behövas
såsom en komplettering till de andra
sparformer som herr Bengtsson talat
om och som vi också omnämnt i motionen
och i reservationen.

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! När herr Löfgren tar
upp frågan om Finland och varför Finland
övergett de indexbundna lånen, så
är det uppenbarligen på det sättet — så
har jag i varje fall uppfattat saken —
att man i Finland anser sig ha negativa
erfarenheter. Man har inte kunnat kombinera
denna låneform med en effektiv
stabiliseringspolitik. Det är en mycket
väsentlig sak i detta sammanhang.

Dessutom menar jag, herr Löfgren,
att om staten nu ger ut låneobligationer,
som småspararna kan köpa och som ger
en avkastning av 7 å 8 procent, så finns
det ändå möjligheter — även om vi
drabbas av en viss penningvärdeförsämring
— att försäkra småspararna en
hygglig utdelning på deras pengar.

Dessutom är det väl inte alldeles
omöjligt för den svenska företagsamheten
att, om man så önskar — själv ge ut
denna typ av lån som man pläderar för
och därvid pröva sig fram. Såvitt jag
vet är det bara KF som gett ut ett sådant
värdefast lån. Det finns ju alla möjligheter
för herr Löfgren och andra inom
det borgerliga lägret, vilka enligt vad
jag föreställer mig har goda kontakter
med företagsamheten i detta land, att be
att företagsamheten prövar denna låneform,
som fullmäktige i riksgäldskontoret
inte anser sig vilja slå in på.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Det är av ett visst intresse
att kommentera situationen i Finland.
Därför skall jag be att få göra det
med några ord. I Finland hade man
länge indexbindning i olika sammanhang
— fullständig indexbindning i vis -

Ett värdefast statligt obligationslån

sa och en ofullständig i andra. Det rörde
sig om t. ex. löneavtal, något som vi
ju känner väl till från våra förhållanden,
om regler för jordbruksprissättningen,
någonting som vi också känner
väl till, och det rörde sig även om kreditmarknaden
där vi däremot, som . det
skrives i utskottsutlåtandet och som
påpekats även här från talarstolen, har
en mycket begränsad erfarenhet.

Finska staten hade gett ut indexobligationer
till mycket betydande belopp.
Det fanns också enstaka kommunlån
som var indexbundna. Försäkringsbolagen
hade indexbindning av både livförsäkringar
och sakförsäkringar. Det senare
är ju för övrigt något som vi inte
är främmande för här hemma — dessa
fullvärdesförsäkringar som innebär
automatisk uppjustering år efter år.

Från bankernas sida bjöds insättarna
indexbindning av två olika slag. Dels
hade man något som kallades A-konton,
där insättningarna var 100-procentigt
indexbundna till levnadskostnadsindex,
och dels hade man något som man kallade
för B-konton där bindningen begränsades
till hälften av stegringen.

Det visade sig — den siffran anföres i
utskottets utlåtande — att ungefär 35
procent av allt som fanns på depositionsräkning,
som det kallas i Finland,
var indexbundet. Detta var ett besked
om att spararna uppskattade denna möjlighet
att kunna räkna med att deras
sparmedel i stort sett behöll sin köpkraft.
Det är väl ändå skäl att erkänna
att herr Löfgren har rätt när han understryker
betydelsen av detta. För statens
del innebar möjligheten till indexbindning
att man kunde räkna med en större
sparbenägenhet hos småsparare och i
den privata sektorn än vad man förmodligen
annars hade kunnat göra.

När det nu kan anföras sådana positiva
fakta, ställs naturligtvis frågan varför
detta system övergavs. Det bör då
sägas att detta skedde som ett led i en
paketuppgörelse som kom till stånd efter
devalveringen av den finska marken

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

hösten 1967. En opartisk förhandlare,
juristen Keijo Liinamaa, fick till uppgift
att leda överläggningar med arbetsmarknadens
parter, jordbruksorganisationerna
och andra stora intressegrupper.
För ett år sedan, i mars 1968, träffades
en överenskommelse — det s. k.
Liinamaa-avtalet — som innebar bl. a.
att man skulle slopa indexgottgörelse på
sparkonton. Den omständigheten var inte
på något sätt att betrakta som ett underbetyg
åt de tidigare erfarenheterna,
utan det var ett led i det allmänna slopandet
av indexbindningar. Sådana
bindningar avskaffades också i fråga om
löner, jordbruksprodukter och för priser
i en hel del andra sammanhang.

Ju mindre risken är för en snabb prisförsämring,
desto mindre är naturligtvis
nödvändigheten av att bjuda sådana här
indexbundna lån. Det kan vara ett skäl
för oss att säga att eftersom prisnivån
här hemma för närvarande tycks vara
ganska stabil, så är angelägenheten av
indexlån inte stor. Det är emellertid inte
fråga om — det medgav herr Bengtsson i
Landskrona -— att genomföra något
märkvärdigt och revolutionerande, utan
det är fråga om en försöksverksamhet i
liten skala. Att företa en sådan under
lugna tider kan nog vara befogat. Det är
bakgrunden till reservanternas önskan
att motionskravet måtte bifallas.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; ocli
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Löfgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Åkerlund m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Löfgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 125 ja och 80 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motion om en
exportpromotionsfond.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Vidgad behörighet för vigselförrättare,
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av dels motioner
om vidgad behörighet för vigselförrättare,
dels ock motioner om upphävande
av vigselplikten för präst.

I de likalydande motionerna 1:38 av
herr Ernst Olsson m. fl. och II: 45 av
herr Johansson i Skärstad m. fl. hemställdes
»att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till
1969 års riksdag, vilket ger vigselförrättare
såväl inom svenska kyrkan som
inom andra kristna trossamfund behörighet
att viga svenska medborgare,
även då ingen av de trolovade är med -

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

lem av vigselförrättarens eget samfund
eller kyrka, under förutsättning att
minst en av de trolovade tillhör något
kristet trossamfund».

f de likalydande motionerna I: 753
av herrar Sörenson och Eric Peterson
och TI: 853 av fru Anér och herr Eriksson
i Arvika hemställdes »att riksdagen
måtte besluta att uppdraga åt den ansvariga
myndigheten att snarast företaga
sådan ändring i förordningen om
prästs vigselskyldighet, att han/hon befrias
från skyldigheten att viga, om
han/hon hyser allvarliga samvetsbetänkligheter
mot att förrätta begärd
vigsel, dock att berörda kyrkliga myndighet
ålägges att se till att rätten för
medlemmar i svenska kyrkan att erhålla
vigsel inom denna kyrka icke kränkes».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner,

a) 1:38 och 11:45 samt

b) 1:753 och 11:853,

(Nuvarande lydelse)

Till vigsel inom svenska kyrkan äga
de trolovade välja den präst inom kyrkan
de själva åstunda; dock vare annan
ej skyldig viga än präst i församling,
av vilken endera är medlem.

Inom annat---------------

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Schött (m), Svanström
(ep), Ernulf (fp) och Larsson i Norderön
(ep), fru Anér (fp), herr Fridolfsson
i Stockholm (m) samt fru
Jonäng (ep), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

a) att riksdagen med bifall till motionerna
1:38 och 11:45 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening
giva till känna vad reservanterna anfört
om vigselrätten;

b) att riksdagen med bifall till motionerna
I: 753 och II: 853 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen
för sin del antagit nedanstående
förslag till lag om ändrad lydelse av
4 kap. 3 § giftermålsbalken:

Härigenom förordnas, att 4 kap. 3 §
giftermålsbalken skall erhålla följande
ändrade lydelse.

(Föreslagen lydelse)

§•

Till vigsel inom svenska kyrkan kunna
de trolovade anlita den präst inom
kyrkan som de själva åstunda och som
därtill är villig. De äga erhålla vigsel
i församling endera tillhör av präst som
därtill förordnas.

— Konungens förordnande.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

2) av herr Alexanderson (fp), som
ansett, att utskottet såvitt avsåge motionerna
I: 753 och II: 853 bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
-—• •— — (lika med reservation
nr 1, yrkandet under b)---Ko nungen

förordnar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Första lagutskottets utlåtande
nr 7, som kammaren nu skall
behandla, omfattar två frågor om vigsel
som varit föremål för debatt under en
längre tid. Den ena frågan gäller betingelserna
för rätten att förrätta kyrklig
vigsel, och den andra avser huruvida
eu präst skall slippa förrätta vig -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

sel om hans samvete förbjuder honom
det.

Jag ber att först få säga några ord om
rätten att förrätta vigsel. I de likalydande
motionerna I: 38 och II: 45 begärs att
Kungl. Maj:t till årets riksdag lägger
fram förslag som ger vigselförrättare både
inom svenska kyrkan och inom andra
kristna trossamfund behörighet att
viga svenska medborgare, även då ingen
av de trolovade är medlem av vigselförrnttarens
eget samfund eller kyrka. En
förutsättning skall dock vara att åtminstone
en av de trolovade tillhör något
kristet trossamfund. För närvarande
måste enligt giftermålsbalkens regler någon
av de trolovade tillhöra det samfund,
inom vilket vigseln skall förrättas.

Första lagutskottet har i sitt utlåtande
i år — liksom tidigare — anfört att man
maste vänta med att lösa denna fråga
tills det blir klart hur förhållandet mellan
kyrkan och staten skall ordnas. Jag
hänvisar till utlåtandet, där utskottsmajoriteten
nederst på sidan 8 säger:

»Avgörandet torde---med fördel

böra anstå i avbidan på slutförandet av
remissbehandlingen utav kyrka—statutredningens
slutbetänkande och Kungl.
Maj :ts ställningstagande med anledning
därav.»

I det sammanhanget vill jag också
hänvisa till utskottsutlåtandet sidan 7,
mitt på sidan, där det framgår att direktiven
för de sakkunniga för fortsatt
utredning av frågan om den framtida
gestaltningen av förhållandet mellan
staten och svenska kyrkan icke upptar
frågor rörande vigsel. Således måste då
ett avgörande beträffande dessa frågors
lösning enligt utskottsmajoritetens mening
ligga inom en mycket oviss framtid.

Herr talman! Jag har svårt att förstå
att denna fråga behöver sammankopplas
med kyrka—stat-frågan. Vad kan det
spela för roll hur den organisatoriska
frågan löses? Om en trolovad tillhör
eller inte tillhör det samfund där vig -

seln skall ske har väl inte med saken
att göra. För min del tycker jag det verkar
som om första lagutskottets ställningstagande
beror på att man har velat
skjuta problemet ifrån sig.

Några principiella skäl mot utvidgning
av vigselrätten har aldrig anförts.
Tvärtom har de senaste årens ekumeniska
strävanden medfört ett närmare
samarbete än tidigare mellan frikyrkosamfunden
och mellan dessa samfund
och den svenska kyrkan. Detta är i och
för sig en fullt tillräcklig anledning för
att ändra lagstiftningen i enlighet med
motionsyrkandet. Dessutom medför den
nu gällande begränsningen olägenheter
för en hel del trolovade genom att de
inte kan få vigsel av den präst som står
dem närmast. Som reservanterna har
anfört hör alltså vigsel av svensk medborgare
få förrättas inom svenska kyrkan
eller annat kristet trossamfund så
snart en av de trolovade tillhör sådant
samfund.

Jag övergår då till den andra fråga
som behandlas i första lagutskottets utlåtande.
Som jag nämnde gäller denna
huruvida en präst i svenska kyrkan
skall kunna befrias från skyldighet att
viga om han har allvarliga samvetsbetänkligheter
mot att göra det. Enligt
de regler som gäller för närvarande föreligger
visserligen ingen allmän vigselskyldighet
för prästerna. De trolovade
får välja vem de vill, men prästen i
den församling, där en av dem är medlem,
är skyldig att viga. Det är alltså
denna skyldighet ärendet gäller, och
den skyldigheten föreslås bli avskaffad
i motionerna I: 753 och II: 853.

Även denna fråga har första lagutskottet
skjutit ifrån sig genom att hänvisa
till lösningen av kyrka—stat-frågan.
Det torde emellertid inte finnas sakliga
skäl för att dröja längre med att avgöra
denna sak. Frågan har behandlats
av både 1963 och 1968 års kyrkomöten,
som har antagit ett lagförslag vilket
har skrivits av hovrättspresident Björn
Kjellin och mottagits mycket positivt

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

av remissinstanserna. Kyrkomötena liar
ansett det vara en praktiskt acceptabel
lösning av frågan, om man lyfter bort
vigselskyldigheten från den enskilde
prästen och i stället lägger denna skyldighet
på församlingen. Prästen skulle
kunna få partiell tjänstledighet beträffande
viss vigsel, och vikarie skulle kunna
förordnas på tjänsten i motsvarande
del.

Det lagförslag, som har antagits av
dessa kyrkomöten, har upptagits i reservationen
1 till första lagutskottets
utlåtande. Som lagförslaget utformats
är det väl ägnat att i praktiken undanröja
konfliktsituationer. Samvetskonflikten
löses för den enskilde prästen,
och för de vigselsökande kan ju arrangemanget
inte innebära någon olägenhet.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till den vid detta utskottsutlåtande
fogade reservationen 1.

Fru ANÉR (fp):

Herr talman! I likhet med föregående
talare yrkar jag bifall till reservationen
i anslutning till motion 11:853, som
handlar om de vigselvägrande prästerna.

Jag står här och talar därför att jag
anser att vi har råd att kosta på oss
respekt för människors samveten. Personligen
har jag, fast detta egentligen
inte har med saken att göra, ingen
som helst förståelse för dessa prästers
vare sig teologiska eller statsrättsliga
uppfattning, men jag kan ändå inte anse
det riktigt att de skall ställas inför
domstol och dömas för vad de själva
upplever som samvetsplikt.

Den kompromiss som hovrättspresidenten
Kjellin framlagt, som kyrkomötet
två gånger enats om och som reservanterna
stöder är naturligtvis just en
kompromiss med de fel som alltid vidlåder
en sådan. Den kan inte vara fullständigt
tillfredsställande, men enligt
min mening är detta ändå den bästa lösningen
under nuvarande förhållanden.

Utskottsmajoriteten hänvisar givetvis
till att frågan kommer att lösas när förhållandet
mellan stat och kyrka ordnats,
men mänskligt att döma kan det
dröja omkring tio år innan det problemet
är avklarat, varför ett provisorium
som löser svårigheterna under denna
tid inte kan vara alldeles onödigt.

Det är bekant att flera rättsvårdande
myndigheter under justitiedepartementet
exempelvis hovrätten över västra
Sverige i sitt remissvar till kyrka—statutredningen,
finner det ganska pinsamt
och svårt att försvara att svenska domstolar
skall behöva döma människor för
deras samvetens skull. Man märker också
att de som råkar värst ut ofta är
tredje part, d. v. s. de medborgare som
önskar bli vigda i svenska kyrkan men
som blir bortvisade därför att den ene
eller kanske båda är frånskilda. Pinsammast
är när prästen på grund av
domstolsförfarande anser sig tvungen
att offentligt förklara varför han inte
vill viga vederbörande. Samtliga biskopar
i landet, även biskopen i Göteborg,
är ense om att vilja undvika detta och
vill därför stödja den Kjellinska kompromissen
som överensstämmer med reservanternas
förslag. En präst som inte
anser sig kunna viga ett visst par skall
således lugnt och stilla och utan minsta
skandal kunna anteckna vederbörandes
vigselönskan och be sin överordnade
ta hand om saken och ordna så att
någon ämbetsbroder sköter ärendet,
utan att det behöver bli ringaste bråk
eller offentlighet.

Jag vet att det kan invändas att, om
man låter somliga präster slippa vissa
tjänsteåligganden för samvetets skull,
kommer de snart att begära flera lättnader
och då av mycket mindre godtagbar
art. Jag tror visst att de kommer
att göra detta, men då rör det sig om
sådant som inte kan försvaras med tillnärmelsevis
så goda argument, framför
allt eftersom det gäller sådana problem
som skulle kvarstå fullständigt oförändrade
hur mycket kyrkan än skildes

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

från staten. Under alla förhållanden är
frågor sådana som vilka ämbetssystrar
man kan umgås med, vilka kollekter
som kan pålysas o. s. v., av internt kyrklig
art. När det gäller sådant kan ingen
vänta sig finna någon sympati hos lagstiftaren.
Vigselplikten som ett statligt
tjänstemannauppdrag — ty det är
den ju eftersom man bekräftar vigseln
å statens vägnar och inte å kyrkans —•
kan ju av somliga med en viss rätt
uppfattas som ett verkligt samvetstvång.
Vigselplikten är ju en perifer uppgift
i prästyrket, vilken inte har mycket
med yrkets verkliga innehåll att göra.
Det understundom framlagda förslaget,
att man skulle uppmana präster att sluta
i sitt prästyrke, därför att de i vissa
speciella fall inte kan uppfylla just vigselplikten,
kan enligt min mening inte
anses vara sakligt berättigat.

Eftersom befrielse från vigselplikt sedan
länge existerat i Danmark och Norge,
vilka länders statskyrkor är minst
lika hårt knutna till staten som vår,
kan det inte med fog hävdas att den
ifrågavarande befrielsen skulle vara
omöjlig att genomföra eller att den på
något vis skulle strida mot statskyrkans
principer eller mot den stats principer
som ännu så länge har en statskyrka.
Jag vill därför på allvar ställa frågan,
om vårt samhälle verkligen har någon
nytta av att döma människor till straff
för vad de själva upplever som ett samvetskrav,
när ingen annan skadas av
det.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservationen 1.

I detta anförande instämde herr Wiklund
i Stockholm (fp).

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m):

Herr talman! Att sitta i ett utskott är
förvisso både intressant och lärorikt.
Man får insikt i ärendena på ett helt
annat sätt än i kammardebatten, och
man upplever både negativa och positi -

va saker. Till de negativa upplevelserna
för en utskottsledamot — det spelar
därvid ingen roll om man sitter
vid bordet eller vid väggen — hör erfarenheten
att det verkar vara omöjligt
för vissa utskottsledamöter att ändra
en ståndpunkt de vid en viss tidpunkt
intagit till en fråga. En del ledamöter
låter sig bevisligen inte påverkas av
att nytt material läggs fram och att
ärendet i fråga svänger. Den ståndpunkt
som man sedan årtionden intagit vidhåller
man år ut och år in.

Frågan om vidgad befogenhet för vigselförrättare
har första lagutskottet behandlat
praktiskt taget varje år under
1960-talet. Jag motionerade om detta
problem fyra år i svit, men eftersom
jag hade beslutat att förnya mig vid
1969 års riksdag underlät jag i år att
avge någon motion.

Utskottsmajoriteten som årligen avstyrkt
väckta motioner om vidgad vigselrätt
har framhållit två skäl till detta.
Man har hänvisat till väntade betänkanden
från familjerättskommittén
och kyrka—stat-utredningen. Det andra
skälet till avstyrkande har varit att de
motioner som väckts yrkat att den vidgade
vigselrätten endast skulle gälla frikyrkopastorer.

De av utskottsmajoriteten använda argumenten
för avstyrkande är enligt mitt
sätt att se i år inaktuella. De åberopade
utredningarna har lagt fram sina
betänkanden. Familjerättskommittén
har över huvud taget inte berört frågan.
Kyrka—stat-utredningen ägnade den ett
par rader utan att ta ställning i själva
sakfrågan. Den parlamentariska kyrkastat-utredningen,
som arbetar nu, har
inte fått något som helst direktiv att
behandla detta spörsmål och kan alltså
helt och hållet underlåta att ta upp
det. Årets motion, som i stort sett överensstämmer
med de motioner som riksdagen
tidigare behandlat, har ett vidgat
yrkande därigenom att den aktuella
befogenheten för vigselförrättare även
skulle gälla präster i svenska kyrkan.

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

De tidigare motionerna gällde som bekant
endast frikyrkopastorer. Därmed
faller det andra av utskotts- och riksdagsledamöternas
argument för avslag.

När jag läste årets motion kunde jag
med tanke på de förhållanden jag här
talat om inte linna att det över huvud
taget fanns någon möjlighet att underlåta
att tillstyrka motionen. Men majoriteten
i första lagutskottet har inte
böjt sig för dessa sakskäl. Man är uppfinningsrik.
Nu försöker man förhala
frågans lösning genom att hänvisa till
den parlamentariska kyrka—stat-utredningen.
Den utredningen har ■— som jag
tidigare understrukit — inte fått något
direktiv att behandla den här frågan.

I fjol betecknade jag utskottsmajoritetens
ställningstagande som en förhalning
av ärendet. Detta yttrande protesterade
då utskottets talesman emot.
Man ansåg sig visst inte förhala frågan.
Var och en av kammarens ledamöter
kan själva bedöma vem som har eller
får rätt härvidlag.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 1 i utskottets utlåtande.

Herr WERNER (m):

Herr talman! I detta ärende vill jag
närmast säga några ord beträffande det
senare motionsparet som gäller vigselplikten.
Rent allmänt får man säga att
det är underligt att det kan bli er. stor
debatt i detta ärende, ty i sakfrågan
måste vi väl ändå alla vara överens. Det
är orimligt att en präst, som skall predika
för människor att de skall följa
sitt samvete, på en punkt inte själv
skall ha chans att göra det.

Utskottet hänvisar till den parlamentariska
kommitté som behandlar kyrka
—stat-utredningen. Utskottet skriver att
man »med fördel» kan invänta resultatet
av utredningen och den proposition
som Kungl. Maj:t kommer att lägga fram
med anledning av denna.

Jag förstår inte riktigt vilken fördel

ett sådant inväntande skulle medföra.
Är det inte i stället så att vare sig
kyrkan skils från staten eller ej måste
man finna en lösning som ligger i
linje med vad motionärerna yrkar? En
från staten skild kyrka kommer omedelbart
att realisera sina propåer från
många tidigare tillfällen. Frågan har varit
uppe vid kyrkomötet tre gånger. Vid
det senaste kyrkomötet 1968 rådde full
enighet om en lagändring av 4 kap. 3 §
äktenskapsbalken i enlighet med den
PM i ämnet som hovrättspresidenten
Kjellin lade fram 1963. Kyrkomötet är
ju också en demokratisk församling.

Jag måste säga, herr talman, att det
är underligt att utskottet inte mera uppmärksammat
senaste kyrkomötes beslut.
Det enda man företer är en finstilt fotnot
på sidan 6 i utskottets utlåtande, i
vilken anföres att kyrkomötet »hemställt
att förslaget förelägges riksdagen för
godkännande». Därtill kan man nämna
att Svenska prästförbundet den 24 januari
i år hemställde till Kungl. Maj:t
att denna fråga skulle få skyndsam behandling
inom ramen för den översyn
av äktenskapslagstiftningen som nu pågår.
Denna översyn skall ju i görligaste
mån bringas att överensstämma med
de övriga nordiska ländernas lagstiftning.
Vi hörde nyss att prästen i både
Norge och Danmark redan har den frihet
som han här inte åtnjuter.

Nåväl, detta är alltså kyrkans bestämda
uppfattning. Därom föreligger inte
någon tvekan. Hovrättspresidenten Kjellins
PM gick ut på remiss. 13 domkapitel,
4 länsstyrelser, hovrätten för västra
Sverige samt justitiekanslern uttalade
sig positivt. Likväl har dessa uttalanden
ännu inte föranlett någon Kungl. Maj:ts
åtgärd.

Kyrkans uppfattning i frågan är helt
klar. Den måste också från statens synpunkt
vara ganska klar, ty det kan inte
vara tillfredsställande för staten att låta
domstolarna undan för undan döma
präster för vigselvägran. Det är tråkigt
att i tidningarna läsa om sådant som nu

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

senast inträffade i Kalix häradsrätt.
Detta tillhör medeltiden eller i varje fall
1700-talet då domare och präster i rätten
diskuterade vad som är meningen
i Guds ord. En rättssal är fel forum
för en sådan diskussion.

Så döms då prästen för »försummelse,
oförstånd och oskicklighet». Jag
tillhör inte den grupp präster som vägrar
att viga; jag tycker att man har rätt
att vara ganska generös med vigselns
-välsignelse. Men jag kan försäkra er,
mina damer och herrar, att dessa män
inte kan karakteriseras som försumliga,
.oförståndiga och oskickliga. Det är män
— jag säger »män», eftersom jag inte vet
om någon kvinnlig präst ännu har blivit
föremål för ett sådant här rättsförfarande
— som tar mycket allvarligt på dessa
frågor och agerar utifrån en djup
religiös övertygelse. Denna måste man
respektera, vilken mening man själv än
har.

Det finns ingen rimlig anledning att
vänta hela 1970-talet med att lösa denna
fråga — så länge kommer vi att få
vänta om utskottet får råda. I vilket förhållande
kyrkan i framtiden än kommer
att stå till staten, måste detta problem
lösas i enlighet med vad motionärerna
föreslår. Därför bör frågan lösas redan
nu.

Jag tycker ändå att man i år kan
hysa goda förhoppningar. Jag fick av en
tillfällighet nr 3 av tidningen Broderskap
i min hand. I denna finns en mychet
förträfflig artikel om civiläktenskap,
skriven av en Lennart Svensson — jag
vet inte om han är en förträfflig broder
till Evert Svensson. Lennart Svensson
säger många vettiga saker. Bl. a. skriver
han: »Det är därför på tiden att lagen
erkänner enskilda prästers rätt att
i detta avseende helt handla efter sina
egna samveten.»

Jag vill verkligen vädja till mina vänner
inom regeringspartiet att rösta efter
sitt samvete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 1.

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag skulle vilja vädja
till dem som har att lösa denna fråga
att skynda på. Mycket av det jag hade
tänkt säga är redan sagt av herr Werner
och andra.

Jag framställde under fjolårets riksdag
en interpellation angående en snabbutredning
i frågan. Jag fick inget svar.
Jag upprepade interpellationen i januari
i år och trodde att jag möjligen i dag
skulle få höra av justitieministern. Men
så blev alltså inte fallet. Första lagutskottet
skriver på sidan 8 i sitt utlåtande,
att tidigare motioner angående utredningar
och lagändringar »regelmässigt
avslagits». Dessa regelmässiga avslag
är tydligen oöverstigliga hinder för
utskottet när det gäller att åstadkomma
en positiv lösning av frågan om prästs
vigselskyldighet.

I motsats till fru Anér har jag förståelse
för de berörda prästernas teologiska
syn och för deras ställningstagande;
jag har precis samma uppfattning
som de.

Jag vill än en gång säga att ärendet
är brådskande. När blir det slutbetänkande
från kyrka—stat-utredningen,
som det så ofta talas om, egentligen färdigt?
Och vad har detta med denna sak
att göra? Ligger inte frågan till på det
sättet, att oavsett vad utredningen kommer
till för resultat när det gäller förhållandet
kyrka—stat, så måste den nu
aktuella frågan lösas? Under tiden tills
betänkandet framlägges kommer den
ena prästen efter den andra att bli
dömd för tjänstefel och för brott
mot kyrkans ordning. Om någonting
fortfarande är oklart, så bör justitieministern
föranstalta om en snabbutredning.
En obligatorisk borgerlig vigsel
måste eftersträvas. Den som sedan vill
ha kyrkans välsignelse av sitt äktenskap,
kan inte begära att en präst emot
sitt samvetes bud skall förrätta vigseln.

Jag upplever detta som olidligt och
orättvist. Jag tycker också att här förekommer
ett slags värdering av samve -

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

ten. Om en pojke säger att han inte vill
ta till vapen och gå ut i krig, så respekterar
vi hans samvetsnöd. Men när en
präst i sitt arbete år ut och år in troget
gör vad han skall göra och är lydig
Bibeln, då respekteras inte hans samvete! Herr

talman! Jag yrkar bifall till reservation
nr 1.

Fröken ÅSBRINK (s):

Herr talman! Ekumenik och samvetsfrihet
är i detta land omistliga värden.
Men vi får inte glömma bort — det sker
lätt i debatten i just dessa frågor -—
att samhälle och kyrkosamfund nödvändigtvis
måste söka en medelväg, eftersom
enskilda samveten visar sig stå emot
varandra. När samvete står mot samvete
skall vi söka ömsesidigt respektera
varandras samveten. En beklaglig utveckling
av debatterna i dessa ämnen
— som ju är utomordentligt känsliga
och som vittnar om att religionen är
djupt rotad i de svenska medborgarnas
hjärtan, mycket djupare än man skulle
kunna tro av vissa dagsaktuella yttranden
— är att man talar om »regelmässiga
avslag» och anser sådana tyda på
att de, som yrkar avslag, inte sätter sitt
samvetes bud lika högt som de, som yrkar
bifall till motionerna. Sådana argument
borde väl kunna utmönstras ur
den allmänna diskussionen. Individens
frihet kräver respekt för personligt
ställningstagande, och ett personligt
ställningstagande kan det vara fråga
om, även då majoritetens utslag år efter
år blir ett avvisande av motionen.

Den svenska statskyrkan är en lelcmannakyrka,
och alla kyrkosamfund i
detta land framhåller lekmannen. Vi har
ingen prästkyrka i vårt land. Men vi
har en juridisk institution i statskyrkan.
För många torde väl detta problem visa
önskvärdheten av en obligatorisk borgerlig
vigsel. Varje vigselpar skulle sehan
helt fritt kunna välja tjänsteförrättare
efter sitt samvete. Det föreföll majoriteten
i första lagutskottet vara eu

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

11 uppkonstruerad situation att ett par som
c- önskar en bestämd vigselförrättare skuln
le kunna stå så långt från det samfund
;t som vigselförr ättaren företräder, att

ig man skulle välja honom enbart av per i-

sonliga, subjektiva skäl utan att kunna
dela den samfundssyn han företräder så
mycket, att någon av parterna tillhör
det. .lag föreställer mig att det skulle
kännas djupt otillfredsställande för

många vigselförrättare, eftersom det

;- dock är fråga om en religiös akt.

i. Vad beträffar motionsparet angående

r befrielse från vigselplikt är det att märka,
att dessa bestämmelser om prästs
skyldighet att viga inte har införts i
n några nya stadganden och att de, som

it redan är prästvigda, därför inte kan

i- känna sig överrumplade av bestämmela
serna. Den som går in i en tjänst med
;- öppna ögon och vet vad denna kräver,
n kan inte yrka på »martyrskap» på sama
ma sätt som om bestämmelserna hade
r införts senare.

s Skall varje enskild vigselförrättare

e kunna granska det par, som kommer och
ber om att få en kyrklig välsignelse av
s- sitt nya förbund? Från teologisk synå
punkt finns vida aspekter på den frått
gan. Jag vill dock understryka att även
enligt det Kjellinska förslaget kan de
i- enskilda medborgarna komma att bollas
r mellan olika tjänsteförrättare. De prakis
tiska svårigheterna ter sig utomordent;t
ligt omfattande. Man kanske alltför
it mycket har bedömt denna fråga från en
a storstads synpunkt; där kan det vara
f- relativt lätt att lösa frågan om en vigselförrättare.
Om man tar hänsyn till
c- situationen på landsbygden ter sig emeli
lertid detta förslag mycket svårutförr
bart.

u Det Kjellinska förslaget kommer ingal.
lunda att godtas av de präster, som nu
a benämnes vigselvägrande. Detta framgår
bland annat av en artikel i det senaste
numret av Kyrka och Folk, där
t- det står på tal om dagsböter för bibelt-
trohet: »För redan nu är det klart att
n ingen av de s. k. vigselvägrande präs -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

terna kommer att lyda en sådan lag»
— d. v. s. en lag enligt det Kjellinska
förslaget. Man glömmer lekmannen.

För ett par dagar sedan fick jag ytterligare
bekräftelse på hur obarmhärtiga
mot den enskilde kyrkomedlemmen
dessa förslag och diskussioner inånga
gånger kan vara. En man, som hade skilt
sig och nu var omgift, förklarade att
han inte ens hade vågat gå till sin kyrka
och be att få bli vigd. »Jag kunde inte
ta risken att bli vägrad. Och vet Ni»,
sade han, »jag kommer aldrig över känslan
att vara utestängd.»

Det är en mycket allvarlig aspekt på
hela denna fråga. Jag tror att vi måste
väga samvete mot samvete och inte tilllämpa
någon prioritering av det prästerliga
samvetet. Vi har en lekmannakyrka,
och det är väl detta som legat
till grund, när majoriteten av första lagutskottet
hemställt att motionerna för
närvarande icke måtte föranleda någon
åtgärd. Utskottet har vidare — med all
rätt och inte som en undanflykt, som
någon av de tidigare talarna ville låta
påskina — hänvisat till att vi eventuellt
inom ett tiotal år står inför en radikalt
förändrad situation i relationerna mellan
kyrkosamfund och stat i vårt land.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till första lagutskottets hemställan.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(in) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Åsbrink framhöll
i sitt inlägg att religiösa frågor har
en fast förankring hos svenska folket
och att de därför är mycket känsliga.
Den synpunkten anser jag värdefull och
uppmuntrande. Däremot kan jag inte
förstå att fröken Åsbrink med det resonemang
hon här har fört kan komma till
en sådan slutsats att hon yrkar avslag
på motionerna.

På vissa håll talas det ofta och mycket
och gärna om en övergång till obligatoriska
civiläktenskap, d. v. s. att man
skall få möjlighet att fritt välja den vigselform
man önskar. Vi talar också ofta

och gärna om religionsfrihet i detta
land. Därför är det för mig oförklarligt
att man inte kan vara generös nog att
genomföra en vidgning av vigselrätten
för frikyrkopastorer och präster i svenska
kyrkan. Man skulle ju därmed vara
en bit på väg mot det som även utskottsmajoritetens
talesman pläderar för, nämligen
att åstadkomma valfrihet. Varför
skall man, fröken Åsbrink, vänta i tio år
för en ändring? Vi har här en möjlighet
att rösta för reservationen och på det
sättet åtminstone få en betydande utvidgning
av valfriheten på detta område.

Herr LARSSON i Norderön (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Åsbrinks anförande
utmynnade dock i ett avslag på
de ifrågavarande motionerna, och kvar
står utskottets skrivning att man skall
avvakta remisstiden liksom också
Kungl. Maj:ts ställningstagande med anledning
därav. Det finns ju i utlåtandet
redovisat vad man har ernått i denna
avbidan, och det är alldeles riktigt som
fröken Åsbrink sade att man då om ett
tiotal år kan vänta sig någon ändring.
Vi tror dock inte att det finns anledning
vänta så länge, vi reservanter är
inte övertygade om att man behöver
göra det.

När det gäller vigselrätten skulle jag
vilja framhålla ett annat exempel som
går något emot fröken Åsbrinks. Jag kan
erinra om studentprästerna som omkring
sig har en skara unga kristna
människor från olika kyrkor och församlingar.
Det förefaller egendomligt
att studentpräster enligt gällande förordning
inte har rätt att viga de ungdomar
som brukar komma till dem i andra
kyrkliga sammanhang. Jag anser att en
ändring härvidlag måste komma till
stånd snarast möjligt. Även kyrka—statutredningen
var ju positivt inställd till
att en sådan ändring skulle genomföras
redan i A-läget.

Sedan gäller det vigselskyldigheten.

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

Vi är här i kammaren vana vid att höra
att vi skall lösa våra frågor gemensamt
i de nordiska länderna. Här har påpekats
att man i både Norge och Danmark
har denna frihet. Då finns det väl
ingen anledning för oss här i landet att
vänta i tio år på att få en förordning
som gäller i dessa länder. Det har tidigare
sagts men kan understrykas än en
gång att det lagförslag, som förordats
bär av reservanterna och som kyrkomötet
har antagit, har haft stöd hos alla de
tretton domkapitlen och alla de fyra
länsstyrelser som hörts i ärendet samt
också hos hovrätten för västra Sverige
och justitiekanslern.

Det måste finnas goda skäl för kammaren
att i dag ta ställning till den här
frågan. Vi är väl angelägna om att genomföra
reformer som gäller den tid vi
är inne i och inte sträcka oss tio år
framåt i tiden.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Herr talman! Ett par ord om fröken
Äsbrinks argumentering!

Det är sant att prästen vet vilken lag
han går in under när han viges, men
skulle fröken Åsbrink avråda en präst
som är tveksam inför prästkallet på
grund av vigseltvånget? Skulle fröken
Åsbrink säga att han borde avstå från
kallet? Jag tror det inte. Hon skulle väl
i stället säga, att det säkert ordnar sig
på något sätt. Sådant som läget är i vår
kyrka i dag behöver vi sannerligen varje
villig medarbetare, och som fru Anér
sade är det bara en liten del av den pastorala
uppgiften det här gäller.

Sedan de praktiska svårigheterna med
det Kjellinska förslaget! Det är måhända
litet annorlunda på en pastorsexpedition
än på en rektorsexpedition, men
inga praktiska svårigheter i det här fallet.
Numera kommer man inte så ofta

och säger att man vill bli vigd av den eller
den prästen, utan man tar ut lysning
och säger: »Vi hade tänkt viga oss den
14. Vem blir det?», och vederbörande
får svaret: »Vi får se vem som har jour
den dagen.» Vet man inte detta, ber
man att få återkomma. Allt går smidigt
att ordna.

Och vad landsbygden beträffar vill jag
säga att vi redan på grund av prästbristen
är i hög grad hänvisade till varandra
och så ofta får gå in i varandras
tjänster, att något tillfälligt förrättningsbyte
inte skulle kännas som någon ytterligare
belastning. Jag vill inte frånkänna
någon rätten att i dag rösta efter sitt
samvete, men jag vill att man slår vakt
också om prästens samvete.

Lekmannen får sitta i kläm, sade fröken
Åsbrink, men lekmannen har 3 000
präster att tillgå, medan prästen står ensam.
Jag kan inte finna att lekmannen
kan komma i kläm på grund av det förfarande
som här föreslås.

Fröken ÅSBRINK (s) kort genmäle:

Herr talman! Kammaren torde lägga
märke till, hur egenartad debatten är.
Den ene talaren säger, att ett brudpar
måste få välja vilken vigselförrättare de
vill ha utifrån sin personliga mening,
och näste talare säger, att vi har 3 000
präster och att vigselpar får vigas av
den, som har jour.

Herr Fridolfsson i Stockholm tackade
för »en uppmuntran». Jag vet inte, när
herr Fridolfsson tillerkändes ensamrätt
till kristen livssyn i denna kammare eller
över huvud taget i samhället, så att
han kan tacka för en uppmuntran.

Det sägs att vi bör visa litet generositet,
och det framställs som småsnålt att
inte gå med på förslaget. Ja, det skulle
vara lätt att göra det, om inte därigenom
andra samveten kom i kläm. Vi måste
ständigt göra avvägningar, och det finns
väl också en beklaglig brist på respekt
för detta. Kunde herr Fridolfsson och
andra talare litet mer om vad gamle
Luther säger, skulle de veta, att för

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

Luther även den världsliga ordningen
var en gudomlig ordning. Det fanns inte
ett sådant motsatsförhållande mellan
stat och kyrka, som här har antytts.

Vidare undrar jag, varför vi i Nordeks
dagar skall underlåta att tala om att
Finland tillämpar i stort sett samma system
som Sverige. Därmed står det fiftyfiftv
— man bör inte enbart tala om
Danmark och Norge.

Så lättsinnigt som att »det ordnar sig
säkert på något sätt» skulle jag aldrig
svara någon, som ville bli präst i svenska
kyrkan, utan det funnes väl skäl att
allvarligt diskutera igenom frågan med
honom, försöka att visa vad som har förmått
svenska kyrkan att knäsätta principen
att prästen icke är domare över
de enskilda människorna och klargöra
att han förvaltar ett ämbete.

Herr talman! Jag upprepar min hemställan
om bifall till första lagutskottets
förslag.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Åsbrink gjorde
ett uttalande som man ifrån socialdemokratiskt
broderskapshåll kört med år ut
och år in, i varje fall vid de tillfällen
under den förflutna fyraårsperioden
som jag yttrat mig i frågor av religiöstpolitisk
karaktär. Fröken Åsbrink menar
att jag går upp i talarstolen och försöker
påstå mig vara eller agera i en
självpåtagen uppgift som något slags talesman
för kristenheten i det här landet.

Jag förstår att fröken Åsbrink ■— jag
kan också se det nu här från talarstolen
— av sina politiska meningsfränder får
uppgifter om vad hon skall säga. Fröken
Åsbrink informeras tydligen om vad andra
ledamöter under årens lopp har sagt
vid liknande diskussioner. Av protokollen
kan man finna att fröken Åsbrinks
yttrande var identiskt med vad som
fällts i tidigare debatter av detta slag.

Fröken Åsbrink talar om Luther och
säger att den världsliga ordningen är en
gudomlig ordning. Det är väl den rubri -

ken regeringspartiet sätter över sin aktivitet
på det här området. Vi brukar,
herr talman, beteckna vissa tillkrånglade
situationer som Krångelsverige. Den
här frågan tycker jag kan hänföras under
den rubriceringen.

Herr WERNER (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra fröken
\sbrink
viga gör det inte av den anledningen
att de betraktar sig som herrar över
andras samveten. Deras ställningstagande
har en helt annan grund. Men, fröken
Åsbrink, vi kan väl ändå inte anse
oss vara till freds med den bestående
ordningen. Jag tror inte att fröken Åsbrink
heller tycker att det är bra som
det är.

Jag vet också litet om vad fader Luther
säger om det världsliga regementet,
men det är väl ändå inte gudomligare
än att man kan ändra på det, och det
kan sannerligen behövas med det regemente
som vi har.

Fröken ÅSBRINK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag mottar med glädje
herr Fridolfssons intygan om att socialdemokratin
i sina principer följer
den kristna grundsynen. Det är många
som tillhör vårt parti just av den anledningen.

Vad beträffar Luthers lära är här inte
platsen att undervisa herr Fridolfsson
närmare om den. Jag har inte sagt,
att prästerna är domare. Jag sade, att
de uppträder som om de vore domare
och att de uppfattas av lekmännen, som
befinner sig i kyrkans vård, på ett sådant
sätt. Det är det som inger så många
inom vår kyrka och i vårt land så stora
farhågor.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Först skall jag be att
få säga till herr Werner att jag inte har
någon biologisk bror som är förträfflig.
Däremot är det så att Lennart
Svensson är en förträfflig person.

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

Jag skulle vilja återföra debatten till
den utvidgade vigselrätten. Jag tror att
vi ganska fort måste söka få till stånd
en sådan ordning att den som har samhällets
auktorisation på att viga får viga
de personer som önskar bli vigda
just av ifrågavarande vigselförrättare,
vare sig det är en präst eller en civil
vigselförrättare. Därför kommer jag att
yrka bifall till reservationen i den delen.
Vi har genom den stencil som delats
i kammaren möjlighet att ställa olika
yrkanden i de båda frågor det här
gäller.

Som här har påpekats har det vid
flera tillfällen föreslagits att man skulle
införa civil vigselskyldighet eller vigselrätt.
Det är klart att det vore en väg
att lösa denna fråga. Man registrerar
sig juridiskt hos en civil myndighet,
och sedan går man till en präst för att
få kyrkans och Guds välsignelse över
det äkta förbund som har ingåtts.

Eftersom Broderskapsrörelsen har
nämnts här vill jag säga, att vi i stort
sett för vår del har gått på den linjen
att detta är att krångla till frågan. Vore
det inte bättre, har vi frågat oss, att den
präst som viger också får juridisk rätt
att göra det? Vad som framför allt är
viktigt — det skall vi väl försöka vara
eniga om — är, att det blir fullständig
valfrihet på detta område. Alla skall få
viga sig hos den de själva valt. Givetvis
behövs en samhällets auktorisation
för att akten skall bli juridiskt bindande.
Jag har i stort sett inte mycket
mer att säga om den saken men vill
gärna tillägga att man ute i kommunerna
måste se till att ordna med vigselrum
som kan användas inte bara för
borgerlig vigsel.

Vad beträffar den andra frågan som
har lett till stor debatt här kan jag inte
se annat än att så länge vi har en kyrka
som är bunden vid staten har en
präst i svenska kyrkan den dubbla funktionen
att vara inte bara präst i religiös
mening utan även tjänsteman, ur
svenska statens synpunkt. Då får han

faktiskt finna sig i — som alla andra
tjänstemän — att följa de lagar och
bestämmelser som gäller.

Emellertid tror jag att man gör denna
fråga litet större än vad den i själva
verket är. Det Kjellinska förslaget som
kyrkomötet har antagit och som utredningen
kyrka—stat också har funnit
vara ganska hyggligt som en framtida
lösning fungerar redan nu i praktiken.
Jag vill gärna fråga: Vem vill vigas av
en präst som inte vill vara vigselförrättare?
Det är klart att då går man till
en annan. Det måste vara en ganska pinsam
situation att bli vigd av en präst
som säger: Detta strider mot mitt samvete.
I själva verket ordnar man det så,
att man går till en präst som inte har
den inställningen.

Jag vill naturligtvis att trossamfunden
skall bli likaberättigade. Jag ser
fram mot en sådan ordning i vårt samfundsliv
i Sverige. Jag förmodar att om
trossamfunden får vigselrätt skall de
själva få fastställa de regler som skall
finnas. Svenska kyrkan är nu — vilket
fröken Åsbrink påpekade —- en lekmannakyrka,
och lekmännen har genom
kyrkomötet varit med att bestämma att
vigselskyldigheten skall finnas. När vi
får fria samfund och de bestämmer att
en sådan skyldighet skall finnas, måste
självfallet den som är anställd i detta
samfund finna sig i vad samfundet har
bestämt. I annat fall kommer han i en
ganska svårartad situation.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
för det första under mom. a till
reservation 1 av herr Schött m. fl. Jag
tycker att den löser detta problem så
att det kan komma upp i regeringen och
vi kan få ett förslag. För det andra
yrkar jag bifall till utskottets hemställan
under mom. b om vigselskyldighet.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):
Herr talman! Först ber jag att få
ansluta mig till de synpunkter som herr

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

Larsson i Norderön anfört när det gäller
motionerna och reservationen 1.

Ur religionsfrihetssynpunkt ter sig
den begränsning som nu finns för vigselförrättare
mycket egendomlig. Om
jag får anföra några rent mänskliga
synpunkter på problemet är det väl så,
att bröllopsdagen är en av livets
mest avgörande och ljusomstrålade
dagar för två människor. Att ett vigselpar
på denna sitt livs stora dag
inte skulle få välja den vigselförrättare,
som de önskar och som också så
gärna vill förrätta vigseln, är ju mycket
otillfredsställande. Det händer då
och då att fadern, som är pastor och
vigselförrättare och har behörighet, inte
får viga sina egna barn eller nära
släktingar, som gärna vill ha hans tjänst,
därför att de tillhör ett annat trossamfund.
För att ta ett konkret exempel
kan det inträffa att fadern är missionsförbundare
och barnen baptister eller
pingstvänner, och av den anledningen
får fadern då inte viga sina barn.

Detta otillfredsställande förhållande
kan vi ändra här i dag om vi vill visa
vår goda vilja, och sedan får vi invänta
vad som kommer att ske med förhållandet
kyrka—stat.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Sedan skulle jag vilja säga till fröken
Åsbrink, även om vi kanske inte skall
ta upp det problemet här, att man väl
ändå bör hålla isär de olika begreppen.
Det är en skillnad om man gifter om
sig därför att den man varit förenad i
äktenskap med dör, och om man gifter
om sig sedan man fått skilsmässa
från maken på grund av söndring i äktenskapet.

Fröken ÅSBRINK (s) kort genmäle:

Herr talman! Till svar vill jag åberopa
vad som har framkommit i ett remissvar,
där man påpekar, att när ett
äktenskap har upplösts genom ett dödsfall,
t. o. m. — om man tillspetsar det
— detta kan ha förorsakats av att den

ena maken har drivit den andra i döden.
Det är ett mycket starkt ytterlighetsfall,
men man åberopar det ändock
i remissyttrandet från länsstyrelsen i
Vänersborg.

Jag undrar: Vad är skillnaden?

Herr ZACHRISSON (s):

Herr talman! Den envishet med vilken
frågan om vidgad behörighet för
vigselförrättare återkommit riksdag efter
riksdag med förankring i skilda partier
borde ha fått utskottet att förstå,
att kravet på en förändring av den nuvarande
lagstiftningen är vitalt för den
del av medborgarna som drabbas av
stelbentheten i den ordning som nu
gäller. Frågan är inte partipolitisk. Den
är inte principiellt svåröverskådlig. Den
är utredd. En förändring kostar inga
pengar. Vad det gäller är att ändra en
bestämmelse, som inte är bra och som
kan ändras utan olägenheter, så att de
som är förfördelade kan få sin önskan
om att fritt välja vigselförrättare uppfylld.

Fröken Åsbrink säger att detta är
något uppkonstruerat. Det är det visst
inte! För att påstå det skall man leva
långt från verkligheten. Det är lätt påvisbart
att många människor, som lever
nära kyrkorna och deras ungdomsorganisationer
men som ändå inte vill acceptera
en traditionell medlemskapssyn,
blir drabbade av den ordning vi
har.

Första lagutskottet sade redan 1962
att den nuvarande ordningen medför
olägenheter för de s. k. anhängarna —
som utskottet då uttryckte det. Precis
så är det fortfarande. Den lag vi har
är stiftad utifrån en traditionell syn
på medlemskap och föreningstillhörighet,
som gällde ännu i 1930- och 1940-talens svenska samhälle. Men i den öppna
gruppverksamheten i fritidsgrupper,
studiecirklar och en rad sociala aktiviteter,
som riksdagen själv genom anslag
vill stimulera, fungerar trossamfunden
och deras ungdomsrörelser i dag

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

helt efter andra spelregler när det gäller
synen på medlemskap och tillhörighet.
Men de människor som deltar i
denna öppna verksamhet och vill utnyttja
samfundens tjänster i olika sammanhang
kan inte få göra det vid ett
sådant viktigt tillfälle som vigseln. En
lag som på det sättet bidrar till att rubba
förtroendet för en gemenskap som
man hör till måste ändras.

Av någon outgrundlig anledning har
utskottet kopplat denna fråga med problemet
om vigselplikt för präster i svenska
kyrkan. För den kopplingen talar
t. o. m., enligt utskottet, starka skäl, av
vilka man dock inte redovisar ett enda.
Om utskottet bundit ihop förslaget
om vidgad vigselrätt med frågan om
obligatoriskt civiläktenskap, skulle jag
ha kunnat känna en viss sympati därför.
Men vilka skäl talar för den koppling
som man nu har gjort?

Vi har som väl är också fått utdelat i
bänkarna en propositionsordning, som
innebär att vi kommer att få rösta för
de båda momenten var för sig, vilket
jag finner tilltalande.

Kyrka—stat-utredningen har behandlat
frågan utan att hitta de skäl, som
utskottet tycker finns fastän fördolda.
Utredningen sade att några principiella
betänkligheter av mer allvarlig art
inte föreligger mot en ändring ens i
nuvarande förhållande mellan kyrka
och stat. Det är klart besked.

Låt oss därför förorda en ändring av
de nuvarande föråldrade bestämmelserna
och bifalla mom. a i reservationen 1.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag är naturligtvis en
outsider i detta ämne, men det kan finnas
skäl för att även en sådan tar till
orda.

Det talas mycket om samvete här.
Herr Werner sade att vi skall »slå vakt
om prästens samvete». Det finns kanske
anledning till det. Men det finns också
andra människor som har samveten. Vi
föds ju alla med samveten — det är

ingenting som man förlänas i och med
att man blir vigd till präst. Det finns
många livets skiften där ämbetsmän,
statstjänstemän och kommunala tjänstemän
— om vi nu håller oss till dem —
är ålagda vissa handlingar. De är också
utrustade med samveten, och de kan säkert
många gånger komma i mycket
stark samvetskonflikt.

Det förekommer att människor tvingas
vräka andra människor från deras
bostad, människor som har barn och
som inte har någonstans att ta vägen.
Det vore självklart illa om inte en person
som skall utföra en sådan gärning
råkade i samvetskonflikt. Skall jag göra
en sådan grym gärning eller skall jag
strunta i vad reglementet säger? Jag
skulle tro att den samvetskonflikten är
väl så stark som den samvetskonflikt
som är förknippad med det spörsmål
som vi nu behandlar och som här kanske
i viss mån blivit uppförstorat.

Vidare finns det naturligtvis domare,
som ibland blir skyldiga att döma t. ex.
en familjeförsörjare till fängelse för kortare
eller längre tid, efter en lag som domaren
kanske tycker är orättvis och
felaktig och onödigt hård. Men han är
ändå skyldig att göra det.

Detta är ett stort och mycket intressant
problem, och det skulle kunna diskuteras
länge. För att debatten inte skall
få slagsida, bör man påminna om att
detta är en allmän fråga med stor räckvidd.

Det finns lösningar på detta problem,
och sådana lösningar har framlagts här
i riksdagen, men då var de som nu slår
vakt om prästens samvete inte villiga
att gå den vägen. Jag tror att det var
fröken Bergegren som först lanserade
idén att man skulle göra lysningen till
rättsligt bindande när det gäller äktenskap
— äktenskapet skulle alltså vara
ingånget i och med att lysningen var
klar. Sedan skulle det stå var och en
fritt att anordna den religiösa eller andra
ceremoni som han själv ville. Därigenom
skulle man inte behöva tvinga

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

en präst att viga någon som han inte
vill viga. Problemet är ju, att det för att
ett rättsligt giltigt äktenskap skall komma
till stånd förutsättes att en vigsel
skall äga rum. Denna skall förrättas av
en statstjänsteman, i detta fall prästen.
Det nämnda förslaget innebar en bra
lösning, som man kanske kan komma
fram till så småningom. Men det har
funnits tillfälle att rösta på den tidigare
i denna kammare.

Men allra bäst vore — och det är det
viktigaste härvidlag — att skilja kyrka
och stat. Det problem vi nu diskuterar
visar hur orimligt det är att ha statskyrka,
där staten kan ålägga människor
att utföra handlingar som strider mot
deras samvete som en del präster nu
förmenar att de gör.

Vi kan dock inte genomföra denna
princip allmänt över hela linjen, så att
alla statstjänstemän och ämbetsmän
skulle kunna befrias från att utföra
handlingar som deras samvete säger nej
till. Men här går det att göra det, och
här bör man göra det.

Det är alldeles riktigt som fröken Åsbrink
sade att man vägrar viga var och
en som är frånskild, men det kan ju
finnas äktenskap, där ena maken är död
genom att den pinats ihjäl av den andre
maken. Men där har man inga samvetsbetänkligheter.
Den saken undersöker
man helt enkelt inte.

Så länge vi har sambandet mellan stat
och kyrka, bör den ordningen bestå att
prästen skall lyda de lagar som gäller.
Men därför är det så mycket mera angeläget
att vi så snart som ske kan skiljer
kyrka och stat. Det är den radikala och
riktiga lösningen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationen
1 under mom. a och bifall
till utskottets hemställan under mom. b.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag hör till reservanterna,
men jag hade egentligen inte tänkt
yttra mig i debatten, eftersom jag tyckte
att det väsentligaste var sagt. Efter herr

Sjöholms anförande känner jag mig
emellertid föranlåten att begära ordet.

Herr Sjöholm menar att förslaget beträffande
vigselplikten för prästerna
kan få konsekvenser även för andra
tjänstemän. Jag har funderat på detta.
Det är naturligtvis riktigt att om man
befriar den enskilde prästen från att
viga, så skulle detta kunna få en prejudicerande
betydelse. Även andra tjänstemän
skulle kunna hänvisa till samvetsbetänkligheter
beträffande vissa
uppgifter.

Här vill jag gärna säga att det ändå
finns en skillnad, vilken är mycket väsentlig.
Prästen står under ett dubbelt
lydnadslöfte. Det kan vi inte komma
ifrån. Å ena sidan är han skyldig att
göra vad staten ålägger honom, men
han är också å andra sidan skyldig att
följa Guds ord. Det lovar han vid sin
prästvigning, och prästvigningen är accepterad
av staten. Staten har därmed
också accepterat prästens löfte att följa
Guds ord.

Jag tycker att man måste ha dessa
synpunkter med i bilden när man resonerar
som herr Sjöholm gör.

Sedan är det klart att man kan fråga
sig hur man skall tolka Guds ord. I likhet
med fru Anér delar jag inte den tolkning
av Guds ord, som innebär att man
inte får viga frånskilda. Den kristna synen
på äktenskapet är principiellt, att
detta skall vara livet ut. Man kan emellertid
inte heller isolera Jesu ord om äktenskap
och skilsmässa från allt annat
han har sagt, t. ex. att han inte har kommit
för att lägga nya bördor på människorna.

Fröken Åsbrink talade om att prästen
sätter sig till doms över frånskilda människor.
Jag tycker att det är att missuppfatta.
Det är verkligen inte fråga om
att de präster, som ställer sig tveksamma
till att viga frånskilda, sätter sig till
doms över människor, utan det är fråga
om att lyda Guds ord såsom de uppfattar
det och tolkar det.

Det förslag som reservationen 1 går

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

ut på tillvaratar bägge parters intressen,
och just därför anser jag att det är
ett bra förslag. Prästen tvingas inte att
viga, men de enskilda människorna
kommer inte heller i kläm, vilket jag
tycker är lika viktigt.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
1.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Bästekille (m).

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Jonäng talade om
ett dubbelt lydnadsförhållande. Är det
något som gäller bara för präster? Yttrandet
överraskade mig litet, ty jag trodde
att ett sådant förhållande skulle gälla
för alla människor som dels skall lyda
reglementet, dels leva efter sitt samvete.
Många människor uppfattar samvetet på
samma sätt som andra människor uppfattar
Gud.

Att man dels är tvungen att lyda reglementet,
dels står under lydnadsplikt
gentemot samvetet förekommer i alla livets
skiften -— för alla människor, inte
bara för präster. Det skulle vara särskilt
underligt, om fru Jonäng utifrån sina
utgångspunkter ville göra gällande att
endast präster står under det lydnadskravet.

Fru JONÄNG (ep) kort genmäle:

Herr talman! Skillnaden är den att
prästen på ett mycket mera påtagligt
sätt har ett dubbelt lydnadslöfte i och
med sin prästvigning.

Herr CARLSHAMRE (m):

Herr talman! Herr Sjöholm har gjort
sig känd för att vilja förbjuda kammarens
ledamöter att tala från manuskript,
och han talar själv alltid utan. Jag undrar
emellertid om det inte hade varit
klokt, om herr Sjöholm i dag hade
präntat ner de tankar som han skulle
föra till torgs. Hade han haft dem på
pränt, tror jag att han hade sett att
den i förstone bestickande jämförelsen

mellan domaren och prästen ändå är
helt befängd.

Brottslingen har verkligen en garanterad
rättighet, nämligen rätten att bli
dömd, men han har inte rätt att välja
domare. Det är detta det gäller här.
I reservationen och i motionerna skiljer
vi mellan prästen och kyrkan. Motionärerna-reservanterna
vill åstadkomma
ett läge, som såvitt jag begriper är
helt parallellt med det som gäller vid
domstolarna, nämligen att varje medborgare
skall ha rätten att bli vigd,
men inte den ovillkorliga rätten att
själv välja av vem, precis som brottslingen
har rätt att bli dömd, men inte
den ovillkorliga rätten att välja av vem
han vill dömas. Går man på reservanternas
väg, får man en parallellitet därvidlag.

Men intressantare, herr talman, är
att jämföra de två förslag som är kopplade
till varandra. Jag tycker ju också
att det är en ganska lös och onödig sammankoppling,
men man kan göra en
intressant jämförelse.

När man vill vidga vigselrätten så
att en präst, oavsett vilket samfund han
tjänar, skall ha rätt att viga människor,
oavsett vilket samfund de tillhör, blir
detta verkligen något av en samvetsfråga,
kanske framför allt en pietetsfråga.
Herr Johansson i Skärstad nämnde
exemplet med fadern, som inte får viga
sina egna barn. Vi vet att detta har
förekommit. Det finns människor som
har en bestämd samhörighet, släktskap
eller annat, med en viss präst och därför
önskar vigas av denne.

Men säg mig, herr Sjöholm och andra,
kan man tänka sig något fall när en
frånskild människa önskar vigas av en
bestämd präst och detta beror på att
denna människa känner en alldeles särskild
gemenskap — andlig eller annan
— med just den prästen? Sannolikt är
det alldeles tvärtom. Man vet att man
har rätt att bli vigd; svenska kyrkan
måste tillhandahålla vigselförrättare.
Men när man väljer ut en bestämd präst

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

och säger att »just han skall viga mig
fastän jag är frånskild» — gör man då
inte det just därför att man vet att
den prästen har samvetsbetänkligheter
mot detta? Det är en demonstration.
Det kan vara en politisk meningsyttring,
herr Sjöholm! Sådant förekommer.
Man väljer prästen icke för att man har
någon gemenskap med honom utan för
att man känner en motsättning till honom
och på något sätt vill demonstrera
den motsatsställningen. Det är den intressanta
skillnaden.

Om man på ett område generöst utvidgar
vigselrätten och på ett annat
område — kanske generöst — något
begränsar vigselplikten, har man i själva
verket dragit åt samma håll, och det
tror jag är det viktiga i detta ärende.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte velat förbjuda
folk att tala från manuskript,
herr Carlshamre, jag har föreslagit att
man på försök skulle pröva för att se
hur det tog sig ut. Jag vet att jag kan
åberopa herr Carlshamre som ett gott
exempel på att det går mycket bra att
göra det.

Herr Carlshamre bestrider alltså att
det kan finnas ett sådant skäl som att
människor på grund av andlig gemenskap
skulle välja vigselförrättare. Det
behöver jag inte fördjupa mig i, därför
att problemet är att många människor
inte kan välja präst. I mindre
kommuner på landet finns bara en
präst, och denna präst skall viga människor.
Problemet uppstår då denne
vägrar, och det gick herr Carlshamre
helt förbi.

Herr Carlshamre säger att det inte
är adekvat att jämföra med en domare.
Visst kan man det! En domare kan inte
säga: I detta fall kan jag inte döma därför
att det strider mot mitt samvete att
döma denne man till fängelse. Så får
han inte göra. En kronofogde kan inte
säga, att han har samvetsbetänkligheter
mot att vräka vissa människor och att

man därför får kalla in en kronofogde
med rymligare samvete från annat håll.
Det får vi inte, herr Carlshamre! Alltså
är exemplet fullt adekvat.

Herr CARLSHAMRE (m) kort genmäle: Herr

talman! Det stämmer inte riktigt,
herr Sjöholm! Domaren är inte
provocerad. Han är icke utsedd att döma
i målet just därför att han tycker
illa om den lag som gäller. I flertalet
av de fall, då någon insisterar på att
bli vigd av en särskild präst, är det
för att denne inte vill viga frånskilda.

Herr Sjöholm vill reducera alltsammans
till en fråga om resvägar på landet.
Det är att förenkla problemet. Så
glest är det inte mellan prästerna i den
svenska kyrkan, och inte i de andra
samfunden heller, att det skulle innebära
någon allvarlig praktisk olägenhet
om man skulle vilja skona en bestämd
präst som för sitt samvetes skull har
svårt att utföra denna handling. Då har
man gjort det litet för enkelt.

Det avgörande är alltså detta: Varje
gång man vill tvinga en bestämd präst
att förrätta en vigsel, som han av samvetsskäl
inte vill förrätta, är det, herr
Sjöholm, sannolikt just därför att han
icke vill som han skall tvingas.

Herr SJÖHOLM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att det är alldeles
fel att människor, som herr Carlshamre
gör gällande, provocerar präster
att bära sig underligt åt. Jag hoppas
att det inte förhåller sig på det sättet.
Jag tror faktiskt att människor ofta vill
ha en viss präst; det kan vara den präst
som har konfirmerat eller döpt vederbörande.
Jag tror att sådana skäl väger
ganska tungt i detta fall.

Herr Carlshamre slingrar sig emellertid
fortfarande förbi det förhållandet,
att i de flesta fall i mindre kommuner
endast en viss präst står till buds. Där
kan det alltså inte vara fråga om provokation.

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! När det gäller frågan
om prästens dubbla lojalitet vill jag inskränka
mig till att instämma i vad
fru Jonäng tidigare sagt.

Herr Sjöholm sade dessutom, att man
skall följa en lag så länge den finns.
Det finns exempel på präster och andra,
som har funnit att de på grund av samvetsbetänkligheter
måste gå emot en lag,
men jag skall inte gå in på den saken.
I stället skall jag nämna det förhållandet
att herr Sjöholm själv har varit —
och det med rätta — mycket ivrig att
försöka få ändring av lagarna på punkter
soin han anser vara mindre väl utformade
och därför föreslagit riksdagen
lagändringar. Nu finns det möjlighet
till en lagändring, som såvitt jag
kan förstå löser det problem, som vi
nu diskuterar.

Herr Sjöholm har anvisat mycket
längre gående lösningar — kyrkans skiljande
från staten, att lysning skulle innebära
slutgiltigt bekräftat äktenskap

o. s. v. Man kan ha vilka åsikter som
helst om dessa tankar, men dessa förslag
''öreligger ju inte i dag. 1 dag har vi
itt ta ställning till ett förslag, som skule
ändra lagen så till vida att var och
m som tänker gifta sig får rätt att vigas
av prästen i den församling som
vederbörande själv eller den andra kontrahenten
tillhör. Denna rätt fastslås i
reservationen, och samtidigt är det så
ordnat att man inte behöver tvinga en
präst, som av samvetsskäl inte vill göra
det, att förrätta vigsel. Här är det
inte fråga om »rymliga» eller »mindre
rymliga» samveten. Jag tror att om man
har respekt för andra människors känslor,
så uttrycker man sig inte på det sättet.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
1 på båda punkterna.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är riktigt att jag
ofta föreslagit ändringar av lagar och

Vidgad behörighet för vigselförrättare, m. m.

jag har också redogjort för två bra
sätt att i det nu aktuella fallet komma
ifrån problemet.

Jag tycker inte, herr Gustafson i Göteborg,
att reservationen förordar en
god lösning, ty kvar står ju det synnerligen
frånstötande att de frånskilda
värderas såsom inte fullvärdiga i
religiöst avseende och att det därför
inte går att ta befattning med dem. Detta
är ett grymt sätt att resonera, och
särskilt på religiöst håll borde man ta
avstånd från det.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. a

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Anér begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.

a) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Schött m. fl.
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Anér begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 97 nej, var -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ersättning av statsmedel vid skada genom brott, m. m.

jämte 4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. b

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1) i motsvarande del och reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Anér begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.

b) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Schött m. fl.
i motsvarande del och reservationen 2)
av herr Alexanderson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Anér begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 82 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av dels Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 20 mars 1964
(nr 163) om införande av brottsbalken,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Ersättning av statsmedel vid skada genom
brott, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner om
dels ersättning av statsmedel vid skada
genom brott, dels allmän försäkring vid
våldsbrott, dels ock målsägandes möjligheter
att utfå skadestånd.

I de likalydande motionerna 1:744
av herr Ernulf m. fl. och II: 859 av
herr Mundebo m. fl. hemställdes att
riksdagen måtte besluta att i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära

1. förslag om ett system för statlig
ersättning av personskada som uppkommit
genom brott,

2. utredning om möjligheterna att införa
ett system för ersättning av ekonomisk
skada som uppkommit genom
brott.

I motionen IT: 244 av herrar Börjesson
i Falköping och Johansson i Växjö
yrkades »att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla om en skyndsam
prövning av frågan om ersättning
av allmänna medel för skada som drabbat
enskild person geriom brott mot
honom eller hans egendom, i enlighet
med vad i motionen anförts».

I de likalydande motionerna 1:44
av herr Eric Peterson m. fl. och 77:14
av herr Sjöholm m. fl. hemställdes att
riksdagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t begära utredning och förslag angående
en allmän brottsförsäkring gällande
våldsbrott.

I de likalydande motionerna I: 388
av herr Virgin m.fl. och II: 448 av herr
Holmberg in. fl. yrkades — i den del
som behandlades i detta utlåtande —

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Ersättning av statsmedel vid skada genom brott, m. m.

»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om utredning angående
åtgärder för att förbättra målsägandes
möjligheter att utfå skadestånd
enligt i motionen förordade riktlinjer».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motioner,

a) 1:744 och 11:859,

b) 11:244,

c) 1:44 och 11:14 samt

d) 1:388 och 11:448, såvitt nu var
i fråga,

måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om utredning rörande ersättning
av allmänna medel för skada, åsamkad
genom brott.

Reservation hade avgivits av herr
Erik Svedberg, fröken Mattson, herrar
Hjorth och Larfors, fröken Bergegren,
herrar Martinsson och Hansson i Piteå
samt fröken Åsbrink (samtliga s), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att förevarande motioner,

a) 1:744 och 11:859,

b) II: 244,

c) 1:44 och 11:14 samt

d) 1:388 och 11:448, såvitt nu var
i fråga,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Efter lottning har de
socialdemokratiska ledamöterna i första
lagutskottet blivit reservanter till utskottets
utlåtande nr 9 om det allmännas
ersättningsskyldighet vid skada genom
brott, allmän försäkring vid våldsbrott
och målsägandes ökade möjligheter
att utfå skadestånd.

Utskottet har i sin slutkläm förklarat,
att man på grundval av nu föreliggande
material inte är redo att ge närmare
anvisningar om hur de många delvis
mycket komplicerade spörsmål, som
sammanhänger med ett vidgat statligt
bistånd, skall lösas. Det utredningsupp -

drag som man beställer bör därför inte
begränsas till en prövning av de förslag
som görs i motionerna utan bör
bli förutsättningslöst.

Vi reservanter anser det tämligen meningslöst
med ett utredningsuppdrag
som på detta sätt kommer att få mycket
vida ramar och röra sig över hela skadeståndsfältet.
Reservanterna framför i
år — liksom utskottet tidigare gjort —
vissa principiella betänkligheter mot
att införa ett generellt samhällsansvar
för skada som kan drabba medborgare.
Om man drar ut konsekvenserna av vad
som föreslås i dessa motioner och anser
samhället ansvarigt för varje skada, som
kan drabba medborgarna på grund av
brottsliga handlingar, finner man att en
hel del praktiska betänkligheter förtjänar
anföras. Vi skulle förmodligen få
en mycket omfattande utredningsorganisation
och med all säkerhet få uppleva
massor av bedrägeriförsök i en sådan
situation. I dagens svenska samhälle
förekommer ett stort antal källarinbrott,
cykelstölder och annat, som oftast inte
blir uppklarade. I sådana fall skulle
alltså samhället få betala ut ersättning
till den som lidit skada.

Man kan ha mera förståelse för om
yrkandena begränsas till att endast gälla
ersättning för personskador förorsakade
genom brottslig handling. Men även i
detta fall finns en hel del invändningar
att göra. Man måste fråga sig hur det
förhållandet, att samhället skulle överta
skadeståndsansvaret, egentligen kommer
att inverka på den allmänna laglydnaden.
I frågor om utformningen av
olika slags strafflagstiftning brukar vi
ju tala om allmänpreventionen. Den anses
av många vara av mycket stor betydelse,
medan andra vill tillmäta den
mindre betydelse. Alla tillmäter den ändå
en viss betydelse. Hur skulle det rent
allmänpreventivt verka om staten skulle
överta det ekonomiska skadeståndsansvaret
för varje våldsverkare som utför
brottsliga handlingar i vårt samhälle? -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ersättning av statsmedel vid skada genom brott, m. m.

På vissa områden pågår nu utredningar
om utvidgning av statens ansvar
liksom även om att skapa ett skadeståndsansvar
på områden, där sådant
tidigare inte har funnits. Det gäller bl. a.
skador som utförts av dem som är
omhändertagna för anstaltsvård men
rymt. Utredning pågår också för att försöka
åstadkomma en ansvarighet när
det gäller dem som är föremål för kriminalvård
i frihet. Det pågår också en
rättssociologisk undersökning, som avser
att ge klarhet om vilka verkningar
som eu försäkring kan ha på skadeståndslagstiftningen,
och det finns också
anledning att avvakta denna utredning,
innan man tar något ytterligare
steg på detta område.

I reservationen har vi också pekat på
att grundskyddet, som i huvudsak regleras
i lagen om allmän försäkring, under
senare år har förbättrats. En hel
del av den skada som uppkommer t. ex.
vid våldsverkares brottslighet mot enskilda
personer ersättes av denna försäkring.
Jag tror att det skulle leda till
ganska besvärliga förhållanden på sjukförsäkringens
och pensionsförsäkringens
område, om staten skulle ha en generell
skyldighet att utge en kompletterande
ersättning, när någon blivit angripen
av en brottsling och därigenom
åsamkats en kroppsskada.

I dagens läge har vi inte velat uttala
oss för en stor allmän utredning över
hela fältet. Vi har därför i vår reservation
föreslagit att motionerna inte skall
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Jag vill därför, herr talman, yrka bifall
till reservationen av herr Erik
Svedberg m. fl.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det är ju en för mig
ovanlig uppgift att försvara utskottsmajoriteten.
Den borde vara rätt tacksam,
men är kanske i detta fall en otacksam
uppgift, eftersom det är svårt att i herr
Martinssons argumentering hitta något
som man kan bemöta; den innehåller

nämligen föga eller ingenting om själva
sakfrågan.

Detta är, herr talman, ett ärende av
mycket stor principiell betydelse. Egentligen
handlar det inte om någonting
mindre än hederlighet i politiken och
om huruvida man skall vara trogen sina
vallöften. Det är en för hela demokratin
och hela vårt politiska liv
mycket väsentlig fråga.

Under den senaste valrörelsen talades
mycket om tryggheten; det var det genomgående
temat. Det har talats om fadersgestalter,
vilka spelat en mycket
stor roll för valets utfall. Fadersgestalten
är ju en trygghetssymbol. Väljarna
följer naturligtvis en gammal konservativ
regel; de vet vad de har men vet
inte vad de får. Här gällde det tryggheten.
Man lovade att samhället skulle
garantera denna, något som det privata
initiativet inte skulle kunna göra. Här
måste alltså samhället gå i spetsen. Så
hette det före valet.

Men vad händer när vi kommer till
riksdagen för att genomföra de löften
som slungades ut från talarstolar över
hela landet? Jo, då visar det sig att
socialdemokraterna springer ifrån dessa
vallöften.

Den fråga vi nu behandlar är en mycket
elementär trygghetsfråga. Den är lätt
att lösa och lätt att administrera om
man bara visar god vilja, men det är
just denna goda vilja som saknas. Det
är väl ändå en elementär rättvise- och
trygghetsfråga att en person som blivit
slagen och lemlästad på offentlig plats
— och detta på grund av att samhällets
rättsskydd inte fungerat som det
borde — av statsverket hålles ekonomiskt
skadeslös för den skada han har
lidit. Detta är väl en mycket rimlig begäran.
Det gäller alltså här en rättviseoch
trygghetsfråga.

Det fanns inga riktiga argument i herr
Martinssons inlägg. Han säger det gamla
vanliga att utredningar pågår, men det
pågår ju inte någon utredning om just
detta problem, herr Martinsson — det

Onsdagen den 5 mars 1969 Nr 9

Ersättning av statsmedel vid skada genom brott, m. m.

har vi varit fullt eniga om i utskottet.
Det hjälper inte med att hänvisa till
att det pågår utredningar om s. k.
rymlingsskador, d. v. s. skador som vållats
av rymlingar från säkerhetsanstalter
och ungdomsvårdsskolor m. m. Det
är endast en del av problemet. Men
kan det verkligen vara rimligt att en
person som blir lemlästad av en rymling
från en anstalt skall få ersättning,
under det att den som blir lemlästad av
en person som befinner sig i frihet inte
skall få någon ersättning? Jag tycker
tvärtom att detta förhållande är ett ytterligare
skäl för att kammaren skulle
bifalla förevarande motioner om att skapa
likformighet.

Herr Martinsson behöver inte stapla
svårigheter på svårigheter, de är ändå
inte så stora att en utredning inte skulle
kunna klara dem. Det är mycket möjligt
att det förhåller sig så som herr
Martinsson säger, att det är svårt att
lagstifta om hela detta komplex. Inte
minst gäller det bedrägerifall och sådant.
Men en utredning skulle mycket
väl på vissa avsnitt kunna komma fram
till att det vore lämpligt med en lagstiftning.
Den motion som jag väckt
gäller ju bara personskada på grund av
våldsbrott. Jag tycker att man bör kunna
börja med den frågan och att detta
inte skulle vara så svårt.

Reservanterna säger vidare att det
inte är så angeläget med en sådan utredning
som här föreslås, eftersom det
finns privata försäkringsbolag som har
ordnat skydd till en mycket låg kostnad.
Detta har också skett; något försäkringsbolag
har t. o. m. ordnat en
försäkring utan självrisk och utan att
försäkringstagaren behöver erlägga någon
extra premie, om han har hemförsäkring.
Detta visar att det hela inte
är så kostsamt. Men det underliga är ju
att representater för regeringspartiet
säger att staten inte skall sköta detta,
utan att man här skall lita till det privata
initiativet och t. o. m. till sådana
storkapitalistiska företag som försäk -

ringsbolag. Vi har hört vulgärt tal om
kapitalismens lakejer, men här är ju
rollerna omvända, då socialdemokraterna
hänvisar till kapitalistföretagen
och det privata initiativet när det gäller
att lösa dessa problem. Socialdemokraterna
vill inte att samhället skall
befatta sig med dem. I valrörelsen
hette det precis tvärtom, att samhället
måste gå i spetsen och ta ansvaret.

Det är ett ganska egendomligt argument
som här anföres, när man säger,
att den privata företagsamheten klarar
det hela så bra att samhället kan strunta
i det. Det är ett ologiskt och inkonsekvent
resonemang, ty när den allmänna
sjukförsäkringen infördes kunde
exakt samma argument ha åberopats.
Det fanns ju då privata sjukkassor
som skötte denna verksamhet mycket
bra, men trots det ansåg vi att
samhället — med all rätt givetvis —-borde ta på sig detta. Vi var alldeles
eniga den gången. Samma var fallet
med den obligatoriska arbetslöshetsförsäkringen,
där socialdemokraterna
efter mycket krumbuktande slutligen
gick med på krav från folkpartiets sida
att problemet skulle lösas och att
samhället skulle ta sitt ansvar. Det är
vi numera också eniga om. Jag undrar
varför inte problemet går att lösa i detta
fall när det gäller en mycket enkel
och begränsad fråga.

Jag hör, herr talman, till dem som
inte sällan röstar med socialdemokraterna
och ibland mot förslag som kommer
från folk som står mig närmare,
om jag tycker att det är riktigt att göra
så. Jag har därför speciell anledning att
känna mig besviken i detta fall, där
det inte finns något sakskäl för reservanternas
ställningstagande. Här är det
bara fråga om krumbukter och undanflykter
och svepskäl, då man av någon
anledning inte vill ha en utredning i
denna fråga fastän den ligger just i linje
med vad socialdemokraterna skulle
vilja göra och i valrörelsen har sagt
sig skola göra. Det är alltså här inte

2* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ersättning av statsmedel vid skada genom

fråga om annat än ett svek mot väljarna,
och det bör man enligt min mening
inte göra sig skyldig till.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Alla blir vi illa berörda
när någon oskyldig människa åsamkas
skador genom brott. Ett mycket markant
inslag i bilden av den ökade brottsligheten
i vårt land utgör den kraftiga
ökningen av just våldsbrott. Det bör
vara en samhällsuppgift att inte bara
försöka hindra och i förekommande
fall beivra brott utan även i största
möjliga utsträckning försöka hålla de
människor skadeslösa som oförskyllt
drabbas av brotten. Gällande strafflag
föreskriver att skada som någon genom
brott tillfogat annan gäldas av den
brottslige vare sig brottet skett med
uppsåt eller av vållande. I verkligheten
är det dock svårt att få skadeståndet
utbetalt vid just denna typ av skada, eftersom
gärningsmannen ofta saknar tillgångar.

Första lagutskottets utlåtande nr 9
behandlar motioner som tar upp just
samhällets skyldighet att träda till då
ersättningen från dem som gjort sig
skyldiga till brott uteblir. Liknande motioner
har väckts under ett flertal år
och med knapp marginal avslagits här i
kammaren. Motionärerna kommer igen,
som herr Sjöholm sade, av den anledningen
att vi anser att detta verkligen
är ett rättvisekrav. På en del områden
har för all del lösningar åstadkommits,
vilket vi hälsar med tillfredsställelse.
Sålunda utbetalas ersättning till dem
som lider skada åsamkad av någon som
rymt från fångvårdsanstalt, ungdomsvårdsskola,
allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare
o. s. v. Men det är inte
tillräckligt, anser vi. När liknande motioner
behandlades vid 1966 års riksdag
skrev ett enigt utskott att man även
skulle ta upp problematiken när det
gällde personskador som orsakas av dem

brott, m. m.

som är föremål för kriminalvård i frihet.
Men vi har fått klarhet i att den
proposition som herr Martinsson anspelade
på inte kommer att ta upp dessa
problem. Förberedelser görs däremot
för åtgärder på nordisk basis, men inte
heller när det gäller dessa har vi fått
några klartecken.

Herr Martinssons argumentation var
egendomlig i så måtto att han räknade
upp alla de svårigheter som skulle uppstå
om motionärerna fick sin vilja igenom
och utskottets förslag alltså vann
kammarens gehör. Följden skulle bli
väldiga besvärligheter, beloppen som
skulle komma att delas ut sades bli mycket
stora och det skulle bli svårt att göra
en avvägning mellan ersättningsberättigade
fall och icke ersättningsberättigade.
Men å andra sidan sade han sedan
att det var en hel del på gång inom
detta område — det finns t. ex. expertutredningar
som behandlar dessa problem
— och att han ändå hoppades att
något skulle ske. Denna dualism i herr
Martinssons resonemang förstår jag inte
riktigt.

Jag har på nära håll exempel på att
en enskild människa blivit utsatt för
våld av en kriminalpatient som var frigångare;
det är tio år sedan detta skedde,
men man håller fortfarande på och
förhandlar om ersättningen, och någon
slutgiltig lösning av problemet har inte
uppnåtts.

Herr talman! Av vad jag här har sagt
framgår tydligt och klart att det krävs
en översyn. Här behövs förslag som beaktar
de problem som tagits upp i motionerna.
Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till utskottets förslag.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Det var närmast herr
Martinssons argumentering som föranledde
mig att begära ordet.

Herr Martinsson säger att han hyser
betänkligheter mot principerna, och jag
kan erkänna att det finns anledning att

Onsdagen den 5 mars 1969 Nr 9

Ersättning av statsmedel vid skada genom brott, m. m.

göra det. Som skäl för sina betänkligheter
räknar herr Martinsson sedan upp
en del besvärliga problem som vi skulle
råka ut för: bedrägerier och cykelstölder.
Det är dock inte sådana problem
som i första hand tas upp i de motioner
som behandlas i första lagutskottets utlåtande,
utan framför allt personskador
som åstadkommes genom våldsbrott. Att
frågorna är svåra att komma till rätta
med må vara hänt, men det förhållandet
får inte föranleda att vi undviker att
gripa oss an dem.

En av samhällets primära uppgifter
är att skydda medborgarna för skada
som de åsamkas till följd av andras
brottsliga handlingar. Lyckas vi inte
härmed måste vi på något sätt ersätta
dem. Det finns dessutom praktiska erfarenheter
från andra länder som en utredning
kan dra lärdom av — väl utarbetade
system att bygga vidare på. Jag
kan som exempel nämna England. Vi
har således inte bara idéer att hänvisa
till.

I reservationen understryks starkt att
frågan bör lösas genom frivillig försäkring.
Detta är mycket egendomligt när
man vet att i andra sammanhang från
socialdemokratiskt håll kraftigt har betonats
samhällets skyldighet att skydda
medborgarna både vid sjukdom och
andra inkomstbortfall och vid skador
av olika slag. Varför betonar man då så
starkt att medborgarna i detta fall får
klara sig själva?

I samband med att landstingen övertog
den psykiatriska vården har förhållandena
dessutom faktiskt blivit sämre i
detta avseende. Den ersättning som skulle
utgå för skada vållad av rymlingar
gällde tidigare också i fråga om dem
som avvek från vård på psykiatriskt
sjukhus eller som varit utplacerade i
s. k. familjevård. Men i och med att
landstingen övertog denna vård har
skyldigheten för staten upphört att ersätta
skador som vållats av detta klientel.
Visserligen har Landstingsförbundet
rekommenderat att landstingen skall

uppmärksamma detta, men inte har
landstingen anslag eller pengar för att
lösa en sådan uppgift. Jag tycker inte
heller att det är en uppgift som skall
åvila landstingen utan den bör staten
svara för.

Ja, herr talman, det var några synpunkter
som jag ville framföra i anslutning
till detta ärende, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Martinsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Erik Svedberg
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
92 ja och 111 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Erik Svedberg m. fl.

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

§ 14

Kortvarigt frihetsberövande som
påföljd för brott, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner
om kortvarigt frihetsberövande som påföljd
för brott, in. in.

I de likalydande motionerna 1:388
av herr Virgin in. fl. och II: 448 av herr
Holmberg m. fl. hemställdes — i den
del som behandlades i detta utlåtande
-— att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om utredning angående
införande i vårt reaktionssystem
av en påföljd av typen kortvarigt
frihetsberövande.

Utskottet hemställde,

att förevarande motioner, 1: 388 och
11:448, såvitt gällde utredning angående
kortvarigt frihetsberövande inom
kriminalvården, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Schött och Oskarson (båda m), vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till motionerna
1:388 och 11:448, såvitt nu var
i fråga, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om utredning angående
införande i vårt reaktionssystem av en
påföljd av typen kortvarigt frihetsberövande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Denna fråga är inte ny
vare sig det gäller den motion som ligger
till grund för utskottsutlåtandet
eller den reservation som är fogad till
utlåtandet, men låt mig säga att det i
dag är ännu mer angeläget att verkligen
granska detta problem än det varit någonsin
tidigare.

Vi vet att kriminaliteten i vårt land
har ökat oroväckande på de senaste
åren. Stegringen är i och för sig mycket
alarmerande, men vad som ter sig ännu

allvarligare är att våld, och framför allt
hot om våld, har blivit allt vanligare i
samband med brott.

Oron är allmän — det tror jag också
man vågar påstå — och vi ser uttryck
för den även i årets statsverksproposition,
bil. 4, där justitieministern har
konstaterat just denna oro. Det krävs
enligt min uppfattning ett bestämdare
uppträdande från samhällets sida för
att begränsa brottsutvecklingen.

Många medborgare i vårt land har i
dag en bestämd känsla av att myndigheterna
inte är herre över situationen
och inte förmår garantera deras rättssäkerhet.
Det behövs både energiska och
målmedvetna åtgärder för att åstadkomma
en förbättring.

Alldeles speciella problem medför
ungdomsbrottsligheten, och vi vet att
den tränger allt längre ned i åldersgrupperna.
Visserligen är det, enligt undersökningar
som har gjorts, i regel förhållandevis
oskyldiga brott som begås
av dem som befinner sig i de yngre årgångarna,
och flertalet återanpassas i
samhället utan några åtgärder från samhällets
sida när de har kommit över
den problematiska åldern, men en
mindre del fastnar i brottslighetens
garn.

De regler som samhället nu använder
och den praxis som har utformats, att
söka milt tillrättaföra dessa ungdomar,
är vi alla överens om. De behöver allt
det stöd och all den hjälp de kan få.
Men när det rör sig om mera allvarlig
och avancerad brottslighet, ofta med inslag
av våld, anser vi att det behövs en
mera bestämd reaktion från samhällets
sida. Vi skulle behöva en stoppsignal
som på ett tydligt sätt fastslår, att »nu
får det vara nog med det brottsliga
handlandet».

För närvarande saknas en sådan
stoppsignal. Det kan medföra att en del
ungdomar inte på ett tillräckligt tydligt
sätt får klargjort för sig, att samhället
inte längre tolererar deras verksamhet
och att deras situation är ohållbar. Moderata
samlingspartiet har därför i en

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Kortvarigt frihetsberövande som påföljd för brott, m. m.

motion, såsom jag tidigare sagt, föreslagit
att man borde utreda möjligheterna
att komplettera det svenska påföljdssystemet
med ett kortvarigt frihetsberövande.
Det skulle i så fall komma till
användning mot unga lagöverträdare
som gjort upprepade brottsliga handlingar
och som är på väg mot en mycket
allvarlig kriminalitet vilken till sist
kommer att föra dem till vård på ungdomsvårdsskola,
fängelse eller ungdomsfängelse.

Avsikten är alltså att söka bryta en
allvarlig brottslig aktivitet som leder
till en för den enskilde ohållbar situation
och en misslyckad framtid.

Ett sådant påfölj dssystem finns i
andra västeuropeiska stater. Frågan har
också diskuterats inom Europarådets
kriminalrättskommitté. Denna avgav på
hösten 1965 en rapport som redogjorde
för de lagregler och den praxis som tilllämpats
i olika länder vad gäller korttidsstraff
och som även innehöll vissa
rekommendationer om användningen av
ett sådant påföljdsmedel. Dessa rekommendationer
godkändes av ministerrådet,
i form av en resolution som riktade
sig till Europarådets medlemsstater.
De rekommendationerna tar
inte avstånd från korttidsstraffet, men
framhåller — det vill jag särskilt understryka
■— att omhändertagandet bör
ske på ett sådant sätt att de unga
kan erhålla en positiv och lämplig behandling
och att de vid denna behandling
skall vara skilda från ett mera svårt
kriminellt belastat klientel.

Enligt brottsbalken och barnavårdslagen
ges i dag vissa möjligheter till
korttidsbehandling vid anstalt för ungdomar,
som har begått brott. Man kan
alltså säga att vi rent principiellt har
godtagit kortvarigt frihetsberövande i
vårt påfölj dssystem. Vi anser dock att
de möjligheter som den nuvarande lagstiftningen
erbjuder inte är till fyllest.
En ändring är, som jag sade tidigare, sa
mycket mer angelägen mot bakgrunden
av en ständigt ökande och allt grövre

brottslighet. Om man på ett sådant sätt
som vi föreslagit, med ett slags stoppsignal,
kan bryta en aktivitet, som annars
efter någon tid medför ingripande
av mycket allvarligt slag, måtte väl detta
framstå som det mest humanitära för
den enskilde. Det är alltså inte fråga om
ett avsteg — det vill jag särskilt påpeka
— från den grundregel som vi alla är
överens om, nämligen att alla krafter
och alla medel skall användas för att
hjälpa och återföra dem, som begått
lagbrott, till ett normalt samhällsliv.

Vi har förordat en utredning på detta
område. Även om man kan vinna vissa
erfarenheter från andra länder, vill jag
understryka att påföljden skall anpassas
efter våra förhållanden och efter vår
kriminalpolitiska grundsyn.

Herr talman! Den form av påföljd
som vi förordar bör komma i nära anslutning
till den begångna handlingen.
Där har vi i dag stora brister. Det sociala
obehag eller den känsla av obehag
som jag förmodar att varje människa erfar
efter det att han eller hon har begått
ett brott kan förstärkas genom att
reaktionen kommer med en gång. Som
det nu är blir det först efter lång tid
som straffet eller åtgärden kommer, vilket
beror på tidsödande utredningar,
kanske många gånger på formaliteter,
men också på arbetsbelastningen hos
våra utredande myndigheter. När väl
påföljden kommer har obehagskänslan
många gånger suddats ut hos vederbörande,
och han har kanske till och med
glömt detaljerna kring handlingen. Reaktionen
framstår då ofta för vederbörande
som en hämnd från samhällets
sida, vilket är ägnat att göra honom
ännu mer samhällsfientlig än han varit
tidigare och kanske ännu mer binder
honom i den situation och det handlingsmönster
där han har hamnat. Om
reaktionen kunde komma snabbare och
man därigenom kunde bryta den brottsliga
utvecklingen, vore detta enligt
min mening det mest humanitära sättet
att behandla vederbörande på.

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Kortvarigt frihetsberövande som påföljd för brott, m. m.

Jag vill än en gång understryka att
om vi kan få en sådan utredning til]
stånd, bör den följa de principer som
vi tillämpar inom kriminal- och rättsvården.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till reservationen, som är fogad
till utskottsutlåtandet.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag vet inte för vilken
gång i ordningen som kammaren har
att ta ställning till motioner av detta
slag, som kommit igen gång på gång i
samma skick och med ungefär samma
motivering. Senast kammaren hade att
behandla denna fråga var i höstas. Det
finns kanske ingen annan förklaring
till att man kommit igen redan nu än
att man anser att kammaren har ett
rätt stort antal ledamöter för vilka frågan
kan äga nyhetens behag eller obehag.
I övrigt har ju inte ärendet tillförts
någonting utöver vad som anfördes i
höstas. Herr Oskarson säger visserligen
att han nu finner sitt förslag mera angeläget
än någonsin mot bakgrunden av
den ödesdigra utvecklingen särskilt i
fråga om ungdomsbrottsligheten. Jag
kan inte föreställa mig att det under de
senaste månaderna har inträffat en så
plötslig vändning att det skulle motivera
att man kommer tillbaka efter så kort
tid.

Jag tror att jag inte närmare behöver
redogöra för detta ärende, som har redovisats
så många gånger tidigare i
kammaren. Jag vill bara säga att jag
skulle ha större förståelse för herr Oskarsons
önskemål att finna en reaktionsform
som snabbt skulle kunna göra
klart för dem som begår olagliga handlingar
att de inte gör det ostraffat, om
vi inte redan hade en så rik skala av
åtgärder att ta till i vårt samhälle.

Jag kan erinra om att enligt brottsbalken
har vi möjlighet att döma till
skyddstillsyn och i samband därmed
också intagning för anstaltsvård en el -

ler två månader. Det gäller ungdomar
som har fyllt 18 år.

I fråga om ungdomar under 18 år
finns det möjligheter till omhändertagande
inom barnavårdslagens ram. När
vi införde bestämmelsen att barnavårdsnämnd
skulle ha rätt att omhänderta
ungdomar för utredning av brott var
just motivet att vi ville förhindra att
de fortsatte på en bana som kunde leda
till ödesdigra konsekvenser. Man underströk
emellertid också att detta icke
skulle betraktas såsom ett straff utan
bara som en skyddsåtgärd.

Hela den vård som lämnas inom barnavården
är inriktad på att den inte
skall betraktas som en straffåtgärd utan
som ett samhällets omhändertagande för
vård. Tyvärr är det väl så att ett frihetsberövande
alltid av vederbörande
uppfattas såsom ett straff. Problemet är
hur vi skall kunna få ungdomar som tas
om hand för utredning och som tas om
hand på ungdomsvårdsskola att uppfatta
samhällets åtgärd såsom en vårdande
åtgärd och inte en straffande.

Vad herr Oskarson vill ha är en ny
strafform som vi finner ganska betänklig.
Man bör besinna att det, om man
skall kunna nå det syfte som herr Oskarson
har, nämligen att få reaktionen
i så nära anslutning till brottet som
möjligt, skulle innebära att man skall
döma till ett kortvarigt frihetsstraff på
den grunden att man förutsätter att vederbörande
kan komma in i en kriminell
utveckling som leder till hårdare
straff. Det kan då hända att man sedan,
när man har gjort en fullständigare utredning,
finner att han inte har begått
sådana gärningar att de förskyller ens
frihetsstraff. Det vore ju ganska underligt
om vi skulle införa en form av
rättssäkerhet för ungdom och en annan
för människor över en viss ålder.

Jag tycker att samhället, med de möjligheter
vi redan har att ingripa, har
en ganska rik skala av åtgärder till sitt
förfogande. I anslutning till vad herr
Oskarson anförde om Europarådets re -

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Kortvarigt frihetsberövande som påföljd för brott, m. m.

kommendationer skulle jag också vilja
stryka under att Europarådet icke har
direkt tagit avstånd från kortvariga frihetsstraff
men inte heller rekommenderat
sådana straff, utan varje medlemsstat
har möjlighet att bedöma vilka åtgärder
den vill vidta med hänsyn till
de sanktionsmöjligheter den redan tidigare
har. Vi har i Sverige en så pass
differentierad skala av behandlingsformer
för de unga brottslingar det här
gäller att det inte finns något behov av
ytterligare lagstiftning.

Jag vill tillägga att det nu pågår en
översyn av barnavårdslagens vård- och
behandlingsmöjligheter. Under sådana
förhållanden finner utskottet lika väl i
år som förra året att det inte finns någon
anledning till annat än att avstyrka
motionerna.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till första lagutskottets hemställan.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Bara några ord i anslutning
till fröken Bergegrens anförande.
Fröken Bergegren säger att denna
fråga behandlades för några månader
sedan —- det är riktigt — och att det
inte finns någonting som tyder att det
sedan dess har hänt någonting på
brottsutvecklingens område. Jo, det har
det gjort. Bland annat har vi fått en
årsstatistik från förra året som är ännu
mera allvarlig och ännu mera skrämmande
än den vi hade tillgång till i
höstas. Jag tycker alltså att det har hänt
saker och ting som motiverar att man
återkommer.

Sedan säger fröken Bergegren att vi
skulle införa en ny strafform. Nej, det
är det inte fråga om. Här är det fråga
om ett omhändertagande i samband
med intensivvård, gruppsamtal och dylikt
för att klargöra för den unga människan
att hon är inne på fel väg och
att försöka att på ett nära och påtagligt
sätt göra detta klart för vederbörande.
Vi har inga sådana medel i dag.

Fröken Bergegren pekar på dem vi har
i form av anstaltsvistelse och omhändertagande
inom barnavårdsnämnden
för utredning. Det har vi, men dessa
former framstår för mig som många
gånger allvarligare än om vederbörande
tas om hand omedelbart och man
verkligen försöker klargöra för honom
de misstag han begår, att han är inne
på fel väg och hur han skall komma ur
denna situation. Dessutom är möjligheterna
inom barnavårdsnämnden att ta
om hand fall för utredning synnerligen
begränsade, bl. a. beroende på att vi
inte har anstalter och inte plats att ta
hand om detta klientel. Det finns län
och stora områden inom landet som inte
alls har tillgång till några anstalter eller
möjligheter att omhänderta för utredning
enligt barnavårdslagen.

Fröken Bergegren säger att Europarådet
inte har utfärdat någon rekommendation.
Det har man gjort. Den är mycket
kort, men det är dock en rekommendation
till medlemsstaterna. I det
sammanhanget kan nämnas att Norge
har infört ett system om kortvarigt frihetsberövande
även om det inte har
kommit i tillämpning ännu, beroende
på att man inte har de resurser som behövs.
När vi nu talar så mycket och
så varmt om både europasamarbete och
nordiskt samarbete, kan jag inte förstå
varför vi här inte skulle kunna godta
vad andra medlemsstater både inom
Norden och inom Europarådet anser vara
möjligt.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag skulle till herr Oskarson
vilja säga att när vi för inte så
värst länge sedan fick den nya behandlingsform
som skyddstillsyn med anstaltsbehandling
innebar skapade vi ett
instrument just i det syfte som herr Oskarson
i viss mån är ute efter. Jag tycker
att det skulle vara värdefullt om vi
finge mera erfarenhet av hur denna anstaltsbehandling
har verkat, innan vi
ger oss i kast med att utreda ytterligare

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

en ny form. I en tid då man mer och
mer ifrågasätter värdet av frihetsberövande
över huvud taget och gärna säger
att man skall inskränka den straffformen
till det oundgängligen nödvändiga,
förefaller det litet främmande att
tala om ytterligare former av frihetsberövande.
Jag tror att de möjligheter
vi har givit barnavårdsnämnderna bör
vara fullt tillräckliga för just den be*
handlingsform som herr Oskarson efterlyser.
Om vi nödvändigtvis skall kalla
det kortvariga frihetsberövanden för
att det skall tillfredsställa herr Oskarsons
behov, tycker jag att det är för litet
att hänga upp sådana här yrkanden
på.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Nu var ju fröken Bergegren
betydligt mildare i tonen mot mig.
Låt mig säga att jag gärna är med på
att vi skall försöka hämta erfarenheter
av de behandlingsformer vi nu har.
Men motionärerna har bara begärt en
utredning, och med kännedom om den
takt i vilken statliga utredningar arbetar
tror jag att det inom den ramen
skulle finnas tid att skaffa sig de erfarenheterna.

Sedan var det fråga om benämningen.
Jag har ingenting emot en annan benämning,
om vi kan finna en som bättre
tillfredsställer fröken Bergegren. Huvudsaken
är om vi kan finna något sätt
för att verkligen nå det mål som vi
eftersträvar.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Oskarson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Schött och Oskarson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Oskarson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 168 ja och 26 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i narkotikastrafflagen den 8 mars
1968 (nr 64), m. m., jämte motioner i
ämnet.

Genom en den 17 januari 1969 dagtecknad
proposition, nr 13, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden och lagrådets protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogade förslag till

1) lag om ändring i narkotikastrafflagen
den 8 mars 1968 (nr 64),

2) lag om ändring i lagen den 30 juni

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

1960 (nr 418) om straff för varusmuggling,

3) lag om ändring i lagen den 27 juli
1954 (nr 579) om nykterhetsvård.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att straffsatserna
för grovt narkotikabrott och för
grov varusmuggling som gällt narkotika
skall höjas från fängelse i lägst sex månader
och högst fyra år till fängelse i
lägst ett och högst sex år. Samtidigt föreslås
att straffmaximum för varusmuggling
som ej är att anse som grov
höjs från fängelse i högst ett år till
fängelse i högst två år för de fall då
smugglingen gällt narkotika.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande motioner.

A. Vid riksdagens början väckta motioner: 1)

de likalydande motionerna 1:222
av herr Bengtson m. fl. och II: 251 av
herr Hedlund m. fl. om åtgärder mot
narkotikamissbruket, såvitt nu var i
fråga;

2) de likalydande motionerna 1:225
av herr Dahlén m. fl. och II: 284 av herr
Wedén m. fl. om åtgärder mot narkotikamissbruket,
såvitt nu var i fråga;

3) motionen 11:72 av herr Björck i
Nässjö om åtgärder mot narkotikamissbruket,
såvitt nu var i fråga.

B. I anledning av propositionen väckta
motioner:

4) de likalydande motionerna 1:913
av herr Bengtson m. fl. och II: 1047 av
herr Hedlund m. fl.;

5) de likalydande motionerna 1:914
av herr Virgin m. fl. och II: 1048 av
herr Holmberg in. fl.

I motionerna I: 222 av herr Bengtson
m. fl. och II: 251 av herr Hedlund m. fl.
yrkades bl. a., såvitt nu var i fråga,

»d) att den undre straffgränsen vid
narkotikabrott höjes till fängelse i ett år;

e) att den övre straffgränsen vid narkotikabrott
höjes till fängelse i tio år;».

I motionerna I: 913 av herr Bengtson

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

m. fl. och II: 1047 av herr Hedlund m. fl.
yrkades att riksdagen måtte besluta om
i motionerna intagna ändringar i narkotikastrafflagen
och lagen om straff för
varusmuggling, innebärande yrkanden
att straffskalan för grovt narkotikabrott
och grov varusmuggling av narkotika
skulle bestämmas till lägst ett och högst
tio år.

I motionerna 1:914 av herr Virgin
in. fl. och II: 1048 av herr Holmberg
in. fl. yrkades bl. a. att riksdagen måtte
antaga i dessa motioner framlagda förslag
till lag om ändring i narkotikastrafflagen
och lag om ändring i lagen
om straff för varusmuggling, innebärande
yrkanden att maximistraffet för
grovt narkotikabrott och grov varusmuggling
av narkotika skulle bestämmas
till fängelse i åtta år.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte dels med bifall
till motionerna I: 222 och II: 251, såvitt
anginge yrkandet d), dels med avslag
på samma motioner, såvitt anginge yrkandet
e), samt motionerna 1:913 och
II: 1047 ävensom motionerna I: 914 och
11:1048, såvitt anginge yrkandet I, bifalla
propositionen nr 13, såvitt anginge
ändringar i narkotikastrafflagen och lagen
om straff för varusmuggling;

B. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt;

C. att följande motioner, nämligen

1) 1:222 och 11:251, såvitt anginge
yrkandet i),

2) I: 225 och II: 284, såvitt de hänvisats
till lagutskott,

3) 1:914 och 11:1048, såvitt anginge
yrkandena under II, samt

4) 11:72, såvitt anginge yrkandena 1
och 3,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits
vid utskottets hemställan under A

av herr Blomquist och fröken Wetter -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

ström (båda m), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte — dels med förklaring
att de genom proposition nr 13
framlagda förslagen om ändringar i
narkotikastrafflagen och lagen om straff
för varusmuggling icke i oförändrat skick
kunnat antagas, dels med bifall till motionerna
1:914 och 11:1048, såvitt anginge
yrkandet I, samt motionerna
I: 222 och II: 251, såvitt anginge yrkandet
d), dels ock med avslag på sistnämnda
två motioner, såvitt anginge yrkandet
e), samt motionerna 1:913 och
II: 1047 — antaga de berörda lagförslagen
i av reservanterna angiven lydelse;

av herrar Andreasson och Gustavsson
i Alvesta (båda ep), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte — dels med förklaring
att de genom proposition nr 13
framlagda förslagen om ändringar i narkotikastrafflagen
och lagen om straff för
varusmuggling icke i oförändrat skick
kunnat antagas, dels med bifall till motionerna
1:222 och 11:251, såvitt anginge
yrkandena d) och e), samt motionerna
I: 913 och II: 1047, dels ock med
avslag på motionerna 1:914 och 11:1048,
såvitt anginge yrkandet I — antaga de
berörda lagförslagen i av dessa reservanter
angiven lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Narkotikaproblemen
har i vårt land antagit sådana dimensioner
att de — som regeringen insett
— måste angripas på bred front, därtill
skyndsamt och effektivt.

Man kan endast beklaga att en samlad
aktion inte företagits långt tidigare
och inte ens nu föreslås. Denna farsot
måste hejdas, den måste få ett slut.
Unga människors liv står på spel, andra
människor löper ofta fara att utsättas för
desperata våldshandlingar av narkoma -

ner — för att inte tala om de tragedier
som ungdomens narkotikamissbruk drar
med sig inom familjerna, som känner sig
helt maktlösa i kampen mot narkotika.

Som ett led i bekämpandet av narkotikamissbruket
har vi i dag att ta
ställning till två av regeringen framlagda
propositioner. Den ena gäller ett
förslag om skärpning av straffen i narkotikastrafflagen,
och den andra förslag
till lag om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott.
Jag ämnar för min del, herr talman,
inte dra upp en ny stor narkotikadebatt
över hela fältet — vi har haft
många sådana under den senaste tiden,
och många lär följa — utan jag vill,
måhända med någon utvikning, söka
begränsa mig till de lagförslag som just
nu är aktuella.

Andra lagutskottet har haft att behandla
narkotikastrafflagen. En rad
motioner har väckts i denna fråga såväl
under den fria motionstiden i januari
som i samband med propositionens
avlämnande. Jag ber att här få
uppehålla mig just vid denna lag, eftersom
jag deltagit vid utskottsbehandlingen
av frågan. Debatten skall ju inte
omspänna hela fältet nu, men jag kanske
får tillfälle att återkomma till första
lagutskottets utlåtande nr 16 senare.

Regeringsförslaget innebär att straffskalan
för grovt narkotikabrott höjs
från fängelse i lägst sex månader och
högst fyra år till fängelse i lägst ett år
och högst sex år. Motsvarande höjning
föreslås för grov varusmuggling som
gäller narkotika. Dessutom omfattar
förslaget att straffmaximum för sådan
varusmuggling av narkotika som inte
bedöms som grov skall höjas från fängelse
i ett år till fängelse i två år.

Ingen motionär har yrkat på lägre
straffsatser än regeringen, men såväl
moderata samlingspartiet som centerpartiet
yrkar på högre straff. Buden
skiljer sig därvid åt, vilket resulterat
i två reservationer. I reservation I
av herr Blomquist och mig säger vi att

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

en jämförelse med de grova förmögenhetsbrotten
och de allmännfarliga brotten
talar för att ett straffmaximum på
åtta år måste anses vara motiverat. Vi
tycker att det är en logisk och rimlig
avvägning, eftersom straffmaximum för
förmögenhetsbrott är sex år och för
t. ex. mord tio år eller livstid. I reservation
II av centerpartiledamöterna i
utskottet vill man höja maximistraffet
till tio år. Man menar att illegal tillverkning,
försäljning och införsel av
narkotika i stor skala kan jämföras med
mord eller spridande av gift, och man
hänvisar till brottsbalken som för mord
stadgar fängelse i tio år eller på livstid
som maximistraff.

Herr talman! Jag delar utskottsmajoritetens
uppfattning att enbart de straffrättsliga
åtgärderna inte är tillräckliga
för att stävja missbruket och komma
åt den illegala hanteringen, utan samhället
bör »utan dröjsmål ta initiativ
till mera positiva insatser av det slag
som nämnts i propositionen». Emellertid
anser jag att det är en brist att sådana
insatser i propositionen endast
omnämns i allmänna ordalag. Departementschefen
talar om en »offensiv på
bred front», som bl. a. skall innefatta
en utvidgad upplysningsverksamhet och
förstärkta vårdinsatser, men några konkreta
förslag preciseras inte och aviseras
inte heller, efter vad jag kan finna.

Jo, ett förslag om ändring i lagen om
sluten psykiatrisk vård skall komma i
april månad i år. För att samhället på
ett mera beslutsamt sätt än för närvarande
skall kunna medverka till att
narkomaner kommer under effektiv medicinsk
vård krävs emellertid också
dels en omfattande uppsökande verksamhet,
dels betydande kliniska resurser,
vilka nu till stor del saknas. Forskningsresurserna
är otillräckliga, och det
kan ifrågasättas om sjukvårdshuvudmännen
har givits tillräckliga rekommendationer
beträffande narkomanvården.

Regeringen har inte heller uppmärk -

Ändring i narkotikastrafflagen, in. m.

sammat kriminalvårdens behov av vårdresurser
för att komma till rätta med
narkotikaproblemet bland de intagna.
Inom kriminalvården gäller problemet
inte heller uteslutande vårdresurserna,
utan det är också en fråga om tillgång
på platser.

I en av dagens morgontidningar kan
man — som vanligt skulle jag vilja tilllägga
— finna åtskilligt om narkotika.
Det framgår bl. a. — och helt naturligt
— att med de ökade polisinsatserna
mot narkomanerna blir antalet interner
större. Därför krävs fler platser vid de
slutna fångvårdsanstalterna. Snart tillkommer
Österåker med 200 vårdplatser,
men samtidigt reduceras Långholmens
resurser. För att klara det omedelbara
behovet, skriver man i tidningen,
har kriminalvårdsstyrelsen begärt
att åter få öppna fängelset i Karlstad
som stängdes i fjol.

För att göra en utvikning kan man
finna att det i samma morgontidning
talas om haschdebuten vid ungdomsvårdsskolorna.
Lövstahemmets rektor
Dick Blomberg uttalar enligt tidningsreferatet
i en undersökning av knarkmissbruket
i fem skolor: »Det förefaller
uppenbart att ungdomsvårdsskolorna
utgör en klar riskmiljö, där ungdomar
som tidigare inte varit i kontakt
med narkotika lätt börjar missbruka
narkotika.» Vid denna undersökning
har det visat sig att 75 av 100 elever i
ungdomsvårdsskolorna använder narkotika
i någon form.

Vi är alla överens om att det förvisso
är mycket som behöver göras. Som jag
tidigare framhöll hade det varit önskvärt
att samtliga tilltänkta insatser hade
presenterats på en gång.

Hur högt man bör sätta straffmaximum
är givetvis en bedömningsfråga.
Jag tycker att man inte skall negligera
den avskräckande verkan som ett längre
fängelsestraff kan ha, även om man
samtidigt har klart för sig att det är
lika viktigt med effektiva insatser från
polisens och tullens sida för att ertappa

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

de skumma individer som ägnar sig åt
illegal narkotikahantering i stor skala.
Mitt partis begäran om ökade resurser
åt polisen är därför i hög grad befogad.

Som jag tidigare sagt, har vi föreslagit
en höjning av maximistraffet som
avviker från propositionens förslag om
sex år, nämligen till åtta år. Det är i och
för sig en chockhöjning, när man betänker
att maximistraffet för narkotikabrott
före den 1 januari 1964 var sex
månaders fängelse. Vid det nämnda tillfället
höjdes straffet till två års fängelse,
men den 1 januari 1965 kom det —
i och med genomförandet av den nya
brottsbalken — i praktiken att sänkas
till ett års fängelse. Den 1 april 1968
höjdes straffet på nytt, denna gång till
fyra års fängelse, alldeles så som högerpartiet
förordat i motioner till 1966
års riksdag. På grund av den fruktansvärda
situation som har uppkommit
föreslår vi nu, som sagt, en höjning till
åtta år. Om vårt förslag skulle vinna
gehör innebär det att straffsatsen sextondubblats
från den 31 december 1963
till nu. Dessutom bör man komma ihåg
att vid flerfaldig brottslighet får straffmaximum
ett tillägg på två år, alltså
till maximalt tio år.

Herr talman! Jag kan förstå alla dem
som nära nog anser att intet straff kan
vara för högt för de samvetslösa profithajar
som det här är fråga om. Det ligger
nära till hands att reagera på det
sättet. Å andra sidan kan man inte utan
konsekvenser se isolerat på en del av
strafflagsbestämmelserna. Vår lagstiftning
präglas av en alltmer humanitär
syn om inte på brottsligheten så på de
människor som förövat brotten. Även
om vi nu befinner oss i en situation
som måste betecknas som extremt allvarlig
—• och därför så gott som alla
är ense om att situationen även kräver
extrema åtgärder — så får vi, tycker
jag, inte helt bortse från nämnda förhållanden.
En avvägning måste göras,
och vi tror inte att vi har skjutit över
målet, när vi i reservation I yrkar på

en höjning av maximistraffet till åtta
år.

Med vad jag här har sagt ber jag, herr
talman, att få yrka bifall till reservation
I vid andra lagutskottets utlåtande nr 7.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det är i dag på en dag
när ett år sedan riksdagen antog den
gällande narkotikastrafflagen. Vi trodde
väl då att lagen skulle ha större avskräckande
verkan än det visat sig att
den fått. Missbruket av narkotika har
under det senaste året inte minskat
utan snarare ökat ganska kraftigt. Fram
emot hösten blev rapporterna om missbruket
allt allvarligare och allt tätare.
Tidningspressen riktade strålkastarna
på situationen, och problemet uppmärksammades
på många platser ute i landet.
Frågan togs upp i riksdagen i interpellationer
och enkla frågor, och i
mitten av december sammankallade
rikspolischefen polisfolk från hela landet
för att dra upp riktlinjerna för en
intensifierad spaningskampanj efter
narkotika. Denna prioritering lär enligt
vissa uppgifter ha lett till ganska goda
resultat. Man har emellertid ännu inte
helt klarat ut hur man skall förfara
med de personer som man spårat upp
antingen det gäller langare eller missbrukare.

Omkring årsskiftet föranledde larmsignalerna
åtgärder från regeringens sida.
Regeringen kallade till en konferens,
en kommitté av verkschefer tillsattes
och ett regeringsprogram i tio punkter
utarbetades. En av punkterna i programmet
uppgav en straffskärpning, och
det är denna straffskärpning vi har att
ta ställning till i dag.

I propositionen föreslås att maximistraffet
för grovt narkotikabrott och
grov varusmuggling av narkotika skall
höjas från nuvarande fyra års fängelse
till sex års fängelse. Centerpartiet har

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

tagit upp narkotikafrågan i en stor partimotion
vid årets början, och i den kräver
vi bl. a. en höjning av maximistraffen
för grova narkotikabrott till tio års
fängelse. Centerrepresentanterna i andra
lagutskottet har följt upp detta och
reserverat sig till förmån för denna partimotion.

Jag vill här nämna någonting om vårt
motiv för kravet på en kraftigare straffskärpning
än den som regeringen har
föreslagit. Jag anser att tillverkning, försäljning
eller smuggling av narkotika i
stor skala kan jämställas med mord.
Straffet för mord är fängelse i tio år
eller på livstid, och även för grov misshandel
är maximistraffet så högt som
tio år. Jag vill göra ytterligare en jämförelse.
I brottsbalkens 13 kap. 7 §
heter det:

»Om någon framkallar allmän fara
för människors liv eller hälsa genom
att förgifta eller infektera livsmedel,
vatten eller annat, på annat sätt sprida
gift eller dylikt eller överföra eller
sprida allvarlig sjukdom, dömes för
spridande av gift eller smitta till fängelse
i högst sex år.

Är brottet grovt, skall dömas till
fängelse på viss tid, lägst fyra och högst
tio år, eller på livstid. Vid bedömande
huruvida brottet är grovt skall särskilt
beaktas, om det skett med uppsåt att
skada annan till liv eller hälsa eller om
många människor utsatts för fara.»

Herr talman! Jag tycker att den paragraf
jag citerat väl beskriver den hantering
som våra stora narkotikahandlare
och importörer sysslar med. Jag anser
det därför rimligt att också de
grövsta narkotikabrotten bedömes på
liknande sätt. Om narkotikalangaren
ådömes ett långt fängelsestraff får de sociala
myndigheterna större möjligheter
att under en längre period ta hand om
dem som varit langarens kunder och offer.
Man isolerar försäljaren från hans
marknad under en längre tid och kan då
sätta in effektiva vårdåtgärder.

Enligt vissa uppgifter från polishåll,

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

som även finns relaterade i propositionen,
är de internationellt verksamma
försäljarna, tillverkarna och importörerna
väl medvetna om straff- och upptäcktsrisker
i de olika länderna. Sverige
betraktas av dessa som något av ett
paradis. I propositionen säger departementschefen
själv att »brottsligheten
blir allt grövre och präglas av förslagenhet
och hänsynslöshet». I propositionen
redovisas också vissa uppgifter i
ett uttalande av rikspolischefen där han
säger att »dessa personer betraktar Sverige
som en mycket tacksam marknad,
bl. a. på grund av att straffreaktionen
är mild i jämförelse med förhållandena
i många andra länder, som berörs av
den illegala narkotikatrafiken. Om man
vidare jämför med de svenska straffsatserna
för grövre förmögenhetsbrott
och med dem för brott mot person, ter
sig straffen för de grova narkotikabrotten
enligt rikspolischefen som lindriga.
Narkotikabrotten förorsakar nämligen
ofta personligt lidande och betydande
sociala skadeverkningar. Därjämte inbringar
brottsligheten mycket stora ekonomiska
vinster som ofta vida överstiger
de vinster som grova förmögenhetsbrott
ger». Enligt rikspolischefen finns
det därför starka skäl att kraftigt reagera
mot narkotikabrottsligheten och en
straffskärpning är väl motiverad.

Vad rikspolischefen framhållit ger
enligt min mening stöd för det förslag vi
framlagt. För att en straffskärpning
skall kunna få någon effekt måste naturligtvis
också polisens resurser förstärkas.
Jag vill klart säga ifrån, att vi
inte anser att en straffskärpning kan
lösa hela problemet. Straffskärpningen
utgör en begränsad åtgärd i kampen
mot narkotikan. Den kan genom sin avskräckande
effekt tillsammans med andra
åtgärder från tullens och polisens sida
bidra till att stoppa handel, införsel
och tillverkning av narkotika. De åtgärder
som vidtas för att sprida information
och förstärka vårdresurserna är att
anse som minst lika viktiga som de frå -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

gor vi har att behandla i dag. I vår motion
har dessa problem tagits upp men
vi får tillfälle att diskutera dem vid ett
senare tillfälle då regeringsförslag föreligger.

Jag har noterat vissa uppgifter som
finns i en av dagens morgontidningar.
Det gäller ett referat från en undersökning
som gjorts i vissa ungdomsvårdsskolor.
Det har visat sig att var fjärde
elev på våra ungdomsvårdsskolor har
gjort sin knarkdebut inom skolans område.
Utredningsmannen säger bl. a., att
av de elever som före intagningen på
ungdomsvårdsskola inte hade erfarenhet
av narkotika hade 47,9 procent vid intervjutillfället
hunnit debutera med
haschrökning, 26,1 procent med oralt
missbruk och 21,4 procent med intravenöst
missbruk. Med andra ord hade
varannan tidigare haschfri elev rökt
hasch sedan han kommit till skolan.
Jag måste säga att dessa uppgifter är
skrämmande, herr socialminister.

Samhället tar hand om ungdomar för
vård, och det satsas årligen stora summor
på ungdomsvårdsskolorna. Enligt
de uppgifter som socialministern lämnat
i statsverkspropositionen kostar ungdomsvårdsskolorna
i dag 117 kronor
per elev och dag. När vederbörande tas
om hand för vård utgår vi väl ifrån
att det skall vara vård för rehabilitering
och återanpassning i samhället. I
stället visar det sig att vi där stöter på
ett av dagens allvarligaste samhällsproblem.
Jag vill fråga socialministern som
nu befinner sig i kammaren: Vilka åtgärder
har regeringen vidtagit för att
klara av den situation som råder i
dessa skolor? Jag förutsätter nämligen
att det som framkommit vid denna undersökning
inte är någon nyhet utan
varit känt tidigare. Jag tycker att detta
är så allvarligt, att vi måste inrikta oss
på att göra de anstalter där vi skall rehabilitera
ungdomen fria från knark.

Jag vill till sist, herr talman, påpeka
att vi inte får glömma bort alt narkotikaproblemet
samtidigt som det är ett

stort samhällsproblem i sig självt också
är ett symtom på andra stora sociala
problem. Dessa måste lösas och vi måste
alla verka för bättre förhållanden i
vårt land. Vi måste försöka avskaffa de
sociala missförhållandena, kraftigt verka
för bättre miljöförhållanden och helt
enkelt ta största hänsyn till den enskildes
situation i samhället.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till reservationen II
vid andra lagutskottets utlåtande nr 7.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I motioner, interpellationer
och propositioner har narkotikafrågan
blivit föremål för behandling här
i riksdagen. Våren 1968 framlade Kungl.
Maj :t förslag till ny narkotikalagstiftning,
som bifölls av riksdagen. Det har
visat sig efter den nya lagens ikraftträdande
att de åtgärder som beslutades
och vidtogs inte varit tillräckliga. Den
27 december 1968 framlade regeringen
ett tiopunktsprogram för narkotikabekämpningen,
ett program som innebär
konkreta åtgärder för lösandet av narkotikaproblemet.

Utvecklingen har dock blivit alltmer
skrämmande. Dock finns det anledning,
trots att man inte på något sätt skall
blunda för lägets allvar, att varna för
narkotikahysteri. Med lugn och besinning
skall vi söka komma till rätta med
narkotikaproblemet.

Vad som ger anledning till oro är att
bruket av narkotika spritt sig över hela
landet. Dock förekommer de allvarligaste
formerna troligen fortfarande i
och omkring Stockholm. Spridningen ut
över landet och det ökade missbruket
på de platser där missbruk tidigare förekommit
måste ha till följd att nya, icke
tidigare narkotikadrabbade grupper
kommer i kontakt med narkotika. Den
största ökningen av missbruket torde
ha skett i skolorna. På vissa håll har
det uppgivits att langare medvetet sökt
bygga upp en marknad bland skolungdom
genom att upprätta försäljnings -

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

ställen i omedelbar närhet av skolorna.
Detta medför också att medelåldern
bland narkomanerna blivit allt lägre.
Tyvärr är det inte ovanligt att ungdomar
i 13—14-årsåldern använder narkotika
i stora mängder.

Vidare är det uppenbart att missbruket
tilltar kraftigt i kretsen av socialt
utslagna och kriminella. Åtgärderna borde
här inte enbart omfatta repressiva
åtgärder på kort sikt utan kompletteras
med miljösanering och kraftiga stödåtgärder
av social karaktär.

Den illegala handeln med narkotika
och narkotikamissbruket har fått en sådan
omfattning, att samhällets ansträngningar
nu måste ytterligare intensifieras
och samordnas på bred front. Denna
offensiv bör i främsta rummet inriktas
på upplysningsverksamhet och förstärkta
vårdinsatser. Vad gäller upplysningsverksamheten
bör skola, föräldraföreningar
och ungdomsorganisationer
engageras i detta arbete. Massmedia —
tidningar, radio och TV — kan här
verksamt bidra till spridandet av objektiv,
saklig information om narkotikamissbrukets
skadeverkningar samtidigt
som informationen skall leda till att ta
bort den eventuella nyfikenhet som kan
uppkomma genom att narkotikafrågan
i alldeles särskilt hög grad har kommit
i blickpunkten.

De flesta narkotikamissbrukare har
genom olyckliga omständigheter såsom
nyfikenhet kommit in på bruket av narkotika,
och steget från ett vanemässigt
bruk till missbruk är inte långt.

Vad som är angeläget är att man från
samhällets sida skapar vårdresurser
som gör det möjligt att ta hand om
dessa vårdbehövande narkomaner och
ge dem möjlighet till ett tillfrisknande.
Vårdresurserna är i dagens läge inte tillräckliga,
varför det är angeläget med
ökad samhällelig satsning på detta område.

Såsom departementschefen så riktigt
framhållit är det av väsentlig betydelse
att komma till rätta med tillflödet av

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

narkotika till den illegala marknaden
och därmed försvåra åtkomsten av narkotikapreparat
för missbrukare och för
personer vilka annars riskerar att dras
in i detta missbruk. För det ändamålet
fordras ytterligare polisiära och kriminalpolitiska
medel. Sålunda har vi i dag
på riksdagens bord ett förslag till lag
om tillåtelse för telefonavlyssning vid
utredningar om grova narkotikabrott.
Jag vill inte förneka att det är med viss
tveksamhet som jag kommer att ansluta
mig till förslaget om en lag avseende
telefonavlyssning, ty jag anser att det
här är fråga om ett mycket allvarligt ingrepp
mot den personliga integriteten.
Även om stränga regler till skydd för
rättssäkerheten vidlåder lagförslaget, är
det dock ett allvarligt ingrepp det här
är fråga om. Men situationen är sådan,
att den enskildes intresse måste vika
för det allmännas. Här är det fråga om
hänsynslösa människors profiterande
på olyckliga människors behov1 av narkotika.
Om man genom telefonavlyssning
kan begränsa narkotikahajarnas
framfart, har så mycket vunnits därmed
att de eventuella betänkligheter som
finns måste vika. Här gäller det ingenting
mindre än att rädda människoliv.

Straffets avskräckande verkan är omdiskuterad.
Den straffhöjning som genomfördes
den 1 april 1968 tycks inte
ha haft avsedd effekt. Departementschefen
har föreslagit att maximistraffen
skall höjas till sex år. Med tanke på
dessa brotts allvarliga art är det dock
tveksamt, om denna höjning är tillräcklig
för att ha någon avgörande effekt.
Narkotikalangning i stor skala kan jämföras
med mord. En höjning av maximistraffen
till tio år synes således vara
motiverad. Det gäller att isolera narkotikalangaren
från hans marknad under
en längre tid och skydda samhället från
hans skadliga verksamhet. I den mån
straffet har någon avskräckande verkan
är det endast mycket höga straff som
kan påverka narkotikalangaren, eftersom
han har så höga förtjänster på sin

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

verksamhet. En person som har en månadsinkomst
på hundratusentals kronor,
något som förekommer i langarkretsar,
är omöjlig att återinföra i ett normalt
samhällsliv med normala förtjänster på
vilka han dessutom skall betala skatt.
Straffet för en avancerad narkotikalangare
är inte i första hand att se som
en vårdåtgärd utan som en form av allmänprevention.

Det narkotikaproblem som vi i dag
har är en svår »samhällssjukdom» i sig
självt men det är också ett allvarligt
symtom på andra svåra missförhållanden
i vårt samhälle. Ett samband mellan
narkotikamissbruk och bostadsbrist,
stress, standardjäkt och dålig boendemiljö
torde inte vara svårt att spåra.
Således är varje åtgärd för att förbättra
den enskilda människans situation
ett led i bekämpningen av narkotikan.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
II.

Herr GÖRANSSON (s):

Herr talman! Jag vet inte om det var
herr Gustavssons i Alvesta förslag som
föranledde ljuset att slockna, men det
vore kanske bra om vi i debatten om
narkotikafrågan fick höra inte bara
mörka tongångar.

Det är inte mer än ett år sedan vi
diskuterade och beslöt om olika förslag
till skärpta åtgärder på narkotikaområdet,
vilka har lett till goda resultat,
men icke förty har regeringen varit
tvungen att komplettera och bygga
ut åtgärderna.

Vad vi nu har att ta ställning till är
ett förslag om en straffskärpning för
grövre narkotikabrott, som innebär att
både minimistraffet och maximistraffet
skall höjas. Man kan fråga om våra
domstolar verkligen har hunnit att få
tillräcklig erfarenhet i fråga om tilllämpningen
av denna lag som inte är
mer än ett år gammal. Har våra domstolar
utmätt straff ända upp till den
övre gränsen eller vad är det som har

gjort att man känt sig nödsakad att redan
efter ett år föreslå en höjning av
straffet med ytterligare två år?

Av utskottsutlåtandet och av departementschefens
yttrande framgår att det
har funnits skäl som gjort att domstolarna
har känt sig tvungna att utnyttja
straffmaximum och att i vissa
fall gå därutöver, nämligen när det har
varit fråga om flera brott av samma
art.

En sak som man inte får glömma
bort i denna debatt är den strävan som
vi har att på olika områden få till stånd
en likartad lagstiftning i Norden. Eftersom
man i Norge har infört ett straffmaximum
på sex års fängelse och den
danska regeringen nyligen har lagt
fram ett förslag om höjning av straffmaximum
till samma antal år, är det
konsekvent att vi i Sverige följer samma
metodik. På det sättet får vi till
stånd en bättre samordning de skandinaviska
länderna emellan. Vi vet alla
hur lätt dessa s. k. affärsidkare i narkotikabranschen
har att ta sig över
gränserna från ett land till ett annat.
Därför är det angeläget att få en samordning
till stånd när det gäller strafflängden.

Man kan naturligtvis diskutera om
det rätta straffet är ett straff på sex år
eller som moderata samlingspartiet föreslår
åtta år eller som centerns representanter
yrkar tio år. Denna fråga
kan inte ses som en isolerad företeelse.
Man skall inte tro att man löser hela
problemet enbart genom att höja straffmaximum.
Straffet kommer alltid att
vara ett komplement till andra åtgärder.
Polisiära åtgärder, riskerna för upptäckt
och upplysning i narkotikafrågan
kommer också med i bilden. Jag tror
därför inte att det är meningsfullt att
säga att åtta år är bättre än sex eller att
tio år är bättre än sex.

Det övertygande skälet har för mig
varit att lagstiftningen bör vara likartad
i de skandinaviska länderna. Därmed
får vi nöja oss för stunden och se

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

vilken verkan det har. Jag vill än en
gång understryka att åtgärder måste
vidtas för att öka upptäcktsrisken i
motsvarande utsträckning för att lagen
skall få tillräcklig skärpa och bli tillräckligt
effektiv.

I debatten har av olika debattörer
hänvisats till uttalanden i tidningspress
och på andra håll. Man får den bestämda
uppfattningen att det har skett en
försämring under de senaste åren. Jag
är inte övertygad om att läget verkligen
har försämrats. Genom att man har givit
polisen ökade möjligheter att lära
sig narkotikafrågan — de enskilda polismännen
har fått utbildning i att
känna igen en narkoman som snubblar
på det karakteristiska sättet o. s. v. —
liar flera brott kunnat uppdagas, och
detta har gjort att antalet anmälningar
nu är fler än för ett år sedan. Efter de
besök jag gjort på rikspolisstyrelsens
narkotikaavdelning är det min bestämda
uppfattning att de ökade resurserna
i form av utbildning och större personalunderlag
gjort att man har kunnat angripa
problemet på ett effektivare sätt.
Därmed har risken för upptäckt för
langarna ökat. Jag tror att detta har en
minst lika stor avskräckande effekt som
en skärpning av straffet till åtta eller
tio är.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i andra
lagutskottets utlåtande nr 7.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag konstatera
att det inte heller under herr Göranssons
anförande kom något ljus över
kammaren.

Jag vill sedan göra några kommentarer
till herr Göranssons anförande.

Jag är medveten om betydelsen av att
vi har en likartad strafflagstiftning i
alla de nordiska länderna. Men jag anser
också att det är betydelsefullt att
straffsatserna när det gäller narkotikabrotten
står i rimlig relation till straff -

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

satserna för andra brott här i Sverige.
Den jämförelse jag gjorde då jag i mitt
anförande citerade brottsbalken tycker
jag är relevant i detta sammanhang.

Herr Göransson berörde frågan vilken
verkan ett maximistraff på fyra,
sex, åtta eller tio år kunde ha. I fråga
om straffet uttalar andra lagutskottet:
»När det gäller den i motionerna diskuterade
frågan om straffets avskräckande
verkan vill utskottet framhålla att för
brottslingar av den typ som ägnar sig
åt illegal narkotikahantering i stor skala
torde det, då det gäller maximistraff av
sådan längd varom nu är fråga, vara
mindre avgörande om straffmaximum
bestämmes till sex år (åtta år vid flerfaldig
brottslighet) eller ytterligare
några år.» Till herr Göransson som representant
för utskottet vill jag säga att
om straffet inte har någon avskräckande
verkan kan det väl ifrågasättas, om det
är någon mening med att ens höja det
från fyra till sex år. Jag har den uppfattningen,
att straffet har stor betydelse.
Därmed har jag inte sagt — detta
gjorde jag klart i mitt tidigare anförande
— att man kan lösa hela narkotikaproblemet
enbart genom en straffskärpning;
det är bara en del av problemet
vi kan lösa på det sättet. Vårdfrågorna
får vi diskutera vid ett senare
tillfälle.

Fröken WETTERSTRÖM (m) kort
genmäle:

Herr talman! Egentligen finns det inte
mycket att genmäla mot herr Göranssons
mycket balanserade anförande.
Han talade om att man genom pressen
lätt får den uppfattningen att tillståndet
har försämrats mer än det verkligen har,
detta beroende på att polisen tack vare
ökade resurser fått större möjligheter
att hålla efter langare och alla andra
ljusskygga figurer som uppträder i sådana
sammanhang. Jag vet inte om det
förhåller sig på det sättet. Polisens ökade
resurser har naturligtvis bidragit till
att statistiken stigit då det gäller gri -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

panden o. s. v.; men om detta verkligen
är orsaken till att man först nu ser hur
skrämmande situationen är, ter det sig
nästan ännu värre. I så fall har vi kanske
haft samma situation under flera år
men inte känt till den.

Sedan skulle jag vilja säga några
ord om anpassningen till och önskemålet
om en likartad lagstiftning i Norden.
Det skulle väl vara underligt, i all synnerhet
i dessa dagar då Nordiska rådet
är samlat i detta hus, om man inte värdesatte
alla överenskommelser som kan
träffas inom det nordiska samarbetets
ram. Vi måste emellertid erkänna att
inget av de övriga nordiska länderna
haft tillnärmelsevis så stora och svårbemästrade
problem på narkotikans område
som Sverige haft. Det är därför
inte otänkbart att även de övriga nordiska
länderna följer efter, om Sverige
när det gäller straffsatserna skulle ta ett
steg i den »moderata» riktning som jag
har föreslagit från denna talarstol.

Herr GÖRANSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
spred inte heller något sken från
denna talarstol.

Vad som är väsentligt i denna debatt
är att vi alla känner avsky för narkotikabrotten
och att vi på olika sätt vill
medverka till att få bort dem. Vad jag
närmast ville säga, när jag i mitt första
anförande talade om straffmaximum
och satte sex år emot åtta respektive
tio år, var att om vi inte samtidigt gör
någonting på andra» områden är en
straffskärpning meningslös. Vi måste
vara beredda att vidta åtgärder på olika
områden. Samtidigt som vi anpassar
oss efter den nordiska lagstiftningen
måste vi se till att risken för upptäckt
ökas så att detta straff får en avskräckande
verkan.

Jag skall inte uttala mig om huruvida
narkotikaproblemen är större i dag än
för ett eller två år sedan. Efter att under
tre år i rad ha varit uppe hos rikspolisstyrelsens
narkotikaavdelning har

jag emellertid fått den uppfattningen
att de tal som i dag nämns i pressen
även nämndes för tre år sedan. Skillnaden
är att man då inte kunde stå för
uppgifterna eftersom problemet inte var
kartlagt —■ man hade t. ex. inga uppgifter
utifrån landet, tv polismännen
där var inte utbildade för att kunna avgöra
vad som var narkotika och vad
som var andra tabletter. Det intensiva
upplysningsarbete som bedrivits inom
poliskåren har lett till att man ute i landet
kommit underfund med att man
verkligen har ett narkotikaproblem. Nu
sker rapportering; man får en kartläggning
av problemets räckvidd och har
möjlighet att angripa problemet på ett
helt annat sätt än tidigare. Därmed är
dock inte sagt att missbruket är större i
dag än för ett år sedan.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Från den meningsriktnings
sida som jag företräder har vi vid
upprepade tillfällen givit till känna vår
åsikt om dessa frågor. För väl bortåt
femton år sedan riktade vi första gången
uppmärksamheten på dessa problem
— jag tror att det var herr Rimmerfors
som gjorde det. Jag delar deras uppfattning
som i debatten påpekat att det är
en fråga av mångsidig beskaffenhet. Det
är ett multikausalt problem, som det uttrycks
i facksammanhang, och ett problem
som därför kräver ett mångsidigt
betraktelse- och handlingssätt från samhället
genom en samordning av en rad
olika samhällsåtgärder. Det är därför
beklagligt att man styckat sönder motåtgärderna
i flera olika propositioner.
Vi har här på listan två propositioner i
följd, visserligen samordnade på det
sättet. Det är bra att dessa behandlas
tillsammans, men det är i alla fall två
olika propositioner, och ytterligare en
proposition är aviserad; möjligen kommer
det flera. Det är beklagligt att vi
sålunda inte får motåtgärderna i ett paket,
såsom vi fick förra året. Att denna
uppdelning skett måste bero på arbets -

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

tekniska och behandlingstekniska omständigheter
här i riksdagen men också
på att man avvaktar narkomanvårdskommitténs
betänkande. De två motåtgärder
det för dagen rör sig om är
straffskärpning och rätt till telefonavlyssning
i vissa fall vid misstanke om
narkotikabrottslighet.

Vid bekämpande av kriminalitet i
allmänhet brukar vi numera inte knyta
.särskilt stora förhoppningar till de
ovillkorliga frihetsstraffen. Talarna här
har hänvisat till den allmänpreventiva
effekten av straffskärpningar. Jag tillhör
dem som tvivlar härvidlag, men
det finns beträffande denna typ av
brottslighet verkligen likväl skäl att införa
straffskärpningar. Jag gav uttryck
för min tvekan i detta avseende förra
året, men jag gick med på kravet på
straffskärpningar av den anledningen
att vi — om det gäller tillräckligt långvariga
straff — kan skydda samhället
och speciellt unga människor med benägenhet
för narkotikamissbruk mot
dessa hårdföra dödens hantlangare, som
vi gott kan kalla narkotikaförsäljarna.
Detta är alltså mitt motiv till att jag
kan biträda kravet på straffskärpning.
Det parti jag företräder ansluter sig
emellertid till regeringens ståndpunkt
att det nu kan vara tillräckligt att skärpa
straffmaximum till sex år.

Herr talman! Jag vill anteckna en
framgång i detta ärende med tanke på
ett visst yrkande, som vi har i en allmänt
hållen partimotion och som avser
åtgärder mot narkotikamissbruk. Det
gäller motionen 284 i denna kammare.
Med utgångspunkt i bl. a. den motionen,
som tar upp en rad olika motåtgärder
hoppas jag att vi senare får huvuddebatten
i narkotikafrågan. Dessutom
finns det ju flera andra obehandlade
partimotioner och åtminstone en
aviserad proposition. Jag hoppas också
att vi kan få denna större narkotikadebatt
på basis av det tredje betänkandet
från narkomanvårdskommittén, som vi
väntar när som helst. Dessutom avvak -

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

tar vi resultatet av den stora enkät som
socialstyrelsen för närvarande bearbetar
tillika med den åsyftade propositionen
om klarläggande ändringar i lagen
om sluten psykiatrisk vård i vissa fall,
avseende just narkotikamissbrukarna.

Nu till den framgång för ett visst yrkande
i vår partimotion jag nyss åsyftade.

Vi riktar ju där uppmärksamheten på
att amfetamin, som ju är ett av de för
dagen viktigare narkotiska medlen, kan
tillverkas av kemikalier som säljs i obegränsad
mängd i den öppna handeln.
Langningen från utlandet av amfetaminpreparat
är kanske inte längre huvudfrågan
utan mer och mer tillverkningen
inom landet med hjälp av dessa
kemikalier; med dessa kan man själv
framställa amfetamin, om man bara vet
vilka kemikalier det är fråga om och
hur tillverkningen skall gå till -— det
lär vara en inte alltför komplicerad
procedur. Det sägs nu i andra lagutskottets
utlåtande nr 7, att Kungl. Maj:t
i dagarna utfärdar en kungörelse om
tillverkning, införsel och överlåtelse
m. m. av fenylaceton, som är huvudingrediensen
vid tillverkning av amfetamin.
Man kommer där att kraftigare
reglera försäljingen av detta grundmaterial,
fenylaceton. Utlåtandet tillgodoser
alltså partimotionen i vad gäller detta
yrkande.

Herr talman! Jag ber att med det anförda
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag hade anledning att
i mars i fjol, när riksdagen enhälligt
antog regeringens proposition angående
en rad åtgärder mot narkotikamissbruket,
framhålla att vi stod inför ett svårlöst
problem med också internationell
räckvidd. Jag betonade att vi icke fick
slå oss till ro med de åtgärder som kunde
komma att vidtas på grund av riksdagens
bifall till propositionen. Kam -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

pen mot narkotikamissbruket måste
ständigt föras vidare allteftersom våra
kunskaper och erfareneheter på detta
område vidgas.

Jag vill erinra om att några reservationer
inte framfördes mot det förslag
regeringen lade fram i fjol, utan riksdagsbeslutet
var enhälligt. Jag hade
också anledning notera den värdefulla
enigheten bakom regeringens förslag.
Narkotikafrågan lämpar sig minst av
allt att bli brukad som ett politiskt slagträ.

Jag skall, herr talman, inte mycket
vidga denna debatt, men några av talarna
har varit inne på en del frågor
som har givit mig anledning att begära
ordet.

Fröken Wetterström framhöll att det
hade varit tacknämligt om man hade
fått en mera översiktlig presentation
av olika åtgärder, och herr Wiklund i
Stockholm, som sade sig vara väl införstådd
med de tekniska problemen,
ansåg att frågan styckades sönder.

Det är viktigt att komma ihåg att regeringen
på grundval av fjolårets riksdagsbeslut
beslutsamt följt upp detta
arbete. Vi klargjorde vår vilja härtill
vid behandlingen av regeringspropositionen
i fjol. De åtgärder regeringen
funnit särskilt angelägna har sammanfattats
i det tiopunktsprogram som lädes
fram den 27 december i fjol. Det
innebär en skärpt kamp mot narkotikabranschens
profitörer, ökade förebyggande
åtgärder, förstärkta vårdinsatser
och en samordning av samhällsinsatserna.

Det kanske, herr talman, mot bakgrunden
av de synpunkter som lagts
fram här om hur vi följer upp frågorna
kan ha sitt intresse att kort redogöra
för de åtgärder som vidtagits för att
realisera programmet.

I några punkter understryks en förstärkning
av resurserna för polisens
och tullens narkotikabekämpande samt
tullens och polisens samarbete med utländska
tull- och polismyndigheter. Ut -

över vad som i statsverkspropositionen
redovisats av olika förslag beträffande
bland annat polisens förstärkning vill
jag nämna att polisens insatser mot den
illegala narkotikahanteringen under de
första månaderna i år varit ungefär sex
gånger intensivare än under 1968. Detta
har redan börjat ge resultat, inte bara
i form av ett ökat antal personer som
anhållits eller häktats i samband med
narkotikautredningar utan också genom
sannolikt minskad tillgång på narkotika
inom landet.

I punkterna 3 och 4 togs de lagstiftningsfrågor
på narkotikaområdet upp
som vi behandlar just nu i kammaren.
Jag vill, herr talman, senare återkomma
till det utskottsutlåtande som är föremål
för diskussion.

Punkten 5 i programmet gällde socialstyrelsen
och dess insatser för att tillsammans
med Landstingsförbundet och
Kommunförbundet inventera och planlägga
en ökad uppsökande verksamhet
samt ökade resurser för narkomanernas
psykiska vård och eftervård. För att
snabbt nå resultat gällde det att överväga
vissa omdispositioner av befintliga
och planerade vårdinsatser. Socialstyrelsen
har under januari haft genomgångar
med representanter för Landstingsförbundet
och Kommunförbundet
samt med sjukvårdsstyrelsen och nykterhetsnämnden
i Stockholm. Socialstyrelsen
har satt i gång en inventering
av landstingens och primärkommunernas
resurser för behandling och vård
av narkotikamissbrukare. I samband
därmed har också en patientinventering
vidtagits. Socialstyrelsen kommer nu
att direkt med de kommunala huvudmännen
ta upp konkreta möjligheter
till en ökning och förbättring av vårdoch
behandlingsresurserna. Socialstyrelsen
verkar också för att åstadkomma
största möjliga integration mellan de
olika länkarna i vårdkedjan: uppsökande
verksamhet, öppen vård, sluten vård
och eftervård. Jag bör nämna att just
i dagarna har man fastställt ett mycket

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

stort antal konferenser, som ingår i
detta led av kontakter med dels sjukvårdshuvudmännen,
dels de kommunala
huvudmännen beträffande den sociala
sidan. De konferenserna kommer att
hållas över hela landet under mars månad
och ett stycke in i april och maj.

I regeringens tiopunktsprogram framhölls
under punkten 6 att erfarenheten
visar att viss tveksamhet råder beträffande
möjligheterna att bereda svåra
narkotikamissbrukare vård mot deras
vilja. Som framgår av andra lagutskottets
utlåtande har socialstyrelsen nu
till regeringen inlämnat ett förslag till
komplettering av 1966 års lag om beredande
av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall. Denna fråga kommer nu att
prövas och efter snabb remissbehandling
underställas riksdagen.

I sjunde punkten i regeringens program
meddelades att landets ungdomsorganisationer
skall kallas till en konferens
i februari. Denna konferens har
nu hållits. Ungdomarnas aktiva medverkan
är en av de allra viktigaste förutsättningarna
för att vi framgångsrikt
skall kunna bekämpa narkotikamissbruket.
Låt mig, herr talman, understryka
detta.

I åttonde punkten togs informationsoch
upplysningsverksamheten upp, och
i följande punkter togs också frågan upp
om tillskapande av ett samarbetsorgan
med uppgift att noga följa utvecklingen
på narkotikaområdet, samordna myndigheternas
insatser samt ta initiativ
till åtgärder.

Samarbetsorganet är tillsatt och i arbete.
Riksåklagaren ingår i samarbetsorganet.
I detta ingår också cheferna
för kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen,
socialstyrelsen, generaltullstyrelsen,
skolöverstyrelsen, universitetskanslersämbetet
samt representanter för
Landstingsförbundet och Kommunförbundet.

Det är viktigt att de nu pågående och
planerade insatserna kombineras med
ett sakligt underbyggt upplysningsar -

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

bete från samhällets sida. Syftet bör
vara att höja det allmänna medvetandet
om narkotikaproblemens allvarliga
karaktär från såväl individuell som
samhällelig synpunkt.

En planläggning av upplysningsverksamheten
pågår för närvarande inom
det tillsatta samarbetsorganet för bekämpande
av narkotikamissbruk. Det
ligger i sakens natur att det upplysningsarbete
som det här gäller bör bedrivas
i olika former för att nå ut till
så många grupper av samhället som
möjligt. Av stor betydelse är — låt mig
understryka det — den intensifiering
av programverksamheten för här berörda
område som Sveriges Radio avser
att genomföra under våren.

Vi kommer —- det är riktigt som herr
Wiklund i Stockholm påpekade -—• tillbaka
till denna fråga, därför att vi under
våren får narkomanvårdskommitténs
betänkande om förebyggande åtgärder,
informationsverksamhet in. m.

Herr Gustavsson i Alvesta tog upp
frågan om ungdomsvårdsskolorna. Låt
mig, herr talman, bara göra en kort
kommentar med anledning därav.

Ungdomsvårdsskolornas ambition och
hela inriktning är ju att ge vård och
hjälp till ungdomar som har råkat i
svårigheter i olika avseenden. Ungdomsvårdsskolorna
har, med andra ord, som
en viktig uppgift just att hjälpa de unga
som har kommit att missbruka olika
slag av narkotika. Herr Gustavsson menar
väl inte att ungdomsvårdsskolorna
skulle värja sig för detta klientel. Tvärtom
är det angeläget att just ungdomsvårdsskolorna
får möjligheter att bereda
denna ungdom vård och tillfälle
till rehabilitering. Fyra av våra ungungdomsvårdsskolor
— Råby, Fagared,
Bärby och Ryagården — har fått förstärkta
resurser för omhändertagande
av bland annat narkotikamissbrukare.
Vid Ryagårdens ungdomsvårdsskola
finns sedan länge överläkare. Enligt beslut
av 1968 års riksdag har vid de tre
övriga skolorna inrättats arvodesbefatt -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ändring i narkotikastrafflagen, in. m.

ningar för överläkare samt tjänster för
biträdande överläkare.

Förutom vid de nämnda skolorna
vårdas narkotikamissbrukare i varierande
utsträckning vid vissa av de övriga
skolorna. Eu förstärkning av resurserna
med 45 tjänster bl. a. vid dessa skolor
föreslås i statsverkspropositionen
för nästa budgetår. Vidare har medel
begärts för två nya utskrivningsavdelningar.
Dessutom föreslås medel för
anlitande av ytterligare psykologisk expertis
vid skolor där narkotikamissbrukare
vårdas. Med andra ord, just vid
dessa skolor har förstärkningar satts in
på olika områden för att på effektivare
sätt bereda denna ungdom hjälp och
vård.

Herr talman! Jag kommer så över
till det utskottsutlåtande vi nu diskuterar.
Utskottsmajoriteten har delat min
uppfattning att straffmaximum bör höjas
men att höjningen inte bör bli högre
än att vi får en likartad lagstiftning i
de nordiska länderna. Regeringen anser
för sin del att likformighet inom Norden
på detta område är synnerligen
önskvärd. En enhetlig nordisk syn på
narkotikaproblemet är ägnad att öka
våra möjligheter till gemensamma ansträngningar
i kampen mot narkotikamissbruket.
Man skall också observera
att med det angivna maximistraffet av
sex år kan vid sammanträffande av flera
brott, med tillämpning av bestämmelserna
i brottsbalken, utmätas straff upp till
åtta års fängelse.

Jag vill understryka vad utskottet
framhållit, nämligen att man inte kan
lösa narkotikaproblemet enbart genom
straffbestämmelser utan att det torde
vara av större betydelse att genom effektiva
insatser från tullens och polisens
sida öka risken för upptäckt av
brott. Jag har tidigare också framhållit
att de ökade insatser polisen har gjort
hittills under året har givit resultat.

Herr talman! Jag vill med anledning
av att herr Wiklund tog upp frågan om
en vidgad kontroll beträffande vissa

ämnen, som kan användas för framställning
av centralstimulerande medel,
säga att det ingripande vi har gjort
vilar på en gemensam framställning
från bl. a. socialstyrelsen, rikspolisstyrelsen
och generaltullstyrelsen. Jag kan
här meddela att regeringen i konselj
den 14 februari beslutat utfärda en
kungörelse om kontroll över ämnet
fenylaceton. Kungörelsen kom ut från
trycket den 24 februari och trädde i
kraft dagen därpå. Regeringen är självfallet
beredd att snabbt vidta liknande
åtgärder beträffande andra ämnen som
eventuellt kan visa sig lämpliga att användas
för illegal framställning av narkotika.

Herr talman! Tiopunktsprogrammet
innehöll en mycket viktig punkt, nämligen
våra åtgärder på det internationella
fältet. Må det tillåtas mig att kortfattat
redovisa insatserna här! Sedan
vi förra året behandlade denna fråga
har ju Sverige blivit invalt i FN:s narkotikakommission,
och vi har därför
fått vidgade möjligheter att agera på
det internationella fältet. Sammanträdet
med FN:s narkotikakommission har relativt
nyligen avslutats i Geneve. Vid
sammanträdet representerades vårt land
av fyra delegater med generaldirektör
Bror Rexed, socialstyrelsen, i spetsen.
Sveriges insatser vid sammanträdet tilldrog
sig stor internationell uppmärksamhet.

Jag har tidigare vid åtskiliga tillfällen
framhållit att en av de viktigaste
åtgärderna mot narkotikamissbruk är
ett vidgat internationellt samarbete för
att kontrollera produktion, handel och
annan hantering av beroendeframkallande
medel. Ett sådant internationellt
samarbete existerar redan beträffande
de klassiska narkotikamedlen enligt
1961 års allmänna narkotikakonvention.

Från svensk sida har som bekant under
årens lopp åtskilliga försök gjorts
för att få in de centralstimulerande
medlen och särskilt sex av de farligaste
medlen under narkotikakonven -

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

tionen. Det nyligen avslutade mötet med
Förenta Nationernas narkotikakommission
var det första sedan Sverige invaldes
som medlem i kommissionen.

Den viktigaste frågan på kommissionens
dagordning gällde kontroll av sådana
beroendeframkallande medel som
ännu inte är underkastade internationell
kontroll. Kommissionen ägnade
mer än hälften av sin tre veckor långa
session åt denna fråga. Till grund för
diskussionen låg ett utkast till en ny
internationell överenskommelse rörande
sådana ämnen. Bland de ämnen som
man avsett att föra in under de nya
överenskommelsen ingår bl. a. LSD
och de sex centralstimulerande ämnen
som Sverige enligt sin anmälan till generalsekreteraren
i FN anser vara särskilt
farliga.

Under arbetets gång antog kommissionen
enhälligt ett förslag till resolution
om brådskande kontrollåtgärder
beträffande dessa sex medel. I resolutionen
rekommenderas att medlemsstaterna
i avvaktan på ikraftträdandet av
en ny internationell överenskommelse
skall göra sitt yttersta för att på dessa
medel tillämpa internationella konventionsåtgärder
som så nära som möjligt
motsvarar de strängaste kontrollåtgärder
som föreskrivs för 1961 års allmänna
narkotikakonvention. Medlemsländerna
skall vidare hjälpa varandra att
reglera spridningen av dessa farliga
medel i avsikt att åstadkomma effektivt
skydd mot deras missbruk. Det antagna
resolutionsförslaget utmynnar
alltså i en rekommendation till medlemsstaterna
som är mycket kraftigt
formulerad.

Under den debatt som förekom i narkotikakommissionen
uttalade sig representanter
för flera av de deltagande
staterna positivt för att deras stater
skulle samarbeta med Sverige för att
åstadkomma effektiv kontroll redan innan
en ny internationell överenskommelse
hinner träda i kraft. Man kan
väl säga att vår senaste aktion i Ge -

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

néve hade förberetts bl. a. genom den
internationella narkotikakonferens som
hölls i Stockholm i fjol, för övrigt den
första i sitt slag som ordnats.

Det svenska framträdandet i narkotikakommissionen
har ytterligare fäst
uppmärksamheten på farorna med de
centralstimulerande medlen. För första
gången har en internationell brännmärkning
av de farligaste ämnena
åstadkommits på mycket hög nivå.

Den antagna resolutionen innebär
vidare att vi på svensk sida har fått
starkare underlag för löpande kontakter
med våra europeiska grannländer
i syfte att åstadkomma effektivare åtgärder
mot den illegala handeln med
dessa ämnen.

Allra sist vill jag nämna att Sveriges
aktivitet på det internationella fältet
också har fäst uppmärksamheten på en
annan sak som inte bör döljas. Mycket
motstånd har vi mött då vi aktualiserat
dessa frågor internationellt. Mycket
av det motståndet kan förklaras av
bristande kunskap om de centralstimulerande
medlens farlighet, men det
är svårt att frigöra sig från tanken att
det bakom motståndet mot ökad internationell
kontroll också ligger ekonomiska
intressen. Hanteringen av centralstimulerande
medel medför stora
vinningar för läkemedelsproducenterna.
Jag har sagt det tidigare och jag vill
upprepa det nu: Vad vi här upplever
är ett exempel på att läkemedelsproduktionen
är en industrihantering som
i dag är förenad med ett mycket stort
ansvar, inte bara medicinskt utan också
socialt, och det kommer att öka i
takt med den mycket snabba utveckling
som vi upplever på detta område.

Herr talman! Jag har velat redogöra
för de åtgärder som har satts in med
anledning av regeringens tiopunktsprogram
och som vilar på principerna
i den proposition som riksdagen enhälligt
antog i fjol.

Skall jag göra något tillägg så är det
att detta är en stor internationell frå -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Ändring i narkotikastrafflagen, m. m.

ga som inrymmer svåra problem och
det bör inte förbises i vår debatt att
problemen finns i en rad andra länder.
Det är till sist genom en samverkan
över hela världen som vi kan vinna bestående
resultat.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Eftersom socialministern
hade vänligheten att ta upp ett och
annat av vad jag berörde i mitt anförande,
bl. a. att motåtgärderna nu presenteras
för riksdagen i bitar, inte såsom
förra året i ett paket, vill jag återigen
understryka mångsidigheten i denna
problematik. Jag är fullt övertygad
om att regeringen håller ihop det hela
— därom råder det ingen tvekan. Det
vittnar bl. a. tiopunktsprogrammet om
och detta är såsom grepp betraktat
föredömligt. Men jag vill understryka
att det hade varit önskvärt att också
riksdagen hade fått en möjlighet till
en samlad bedömning av tiopunktsprogrammet,
när dess konsekvenser nu
skall beslutas och föras ut i praktiken.

Den enda acceptabla anledning som
jag kan se till att en sådan uppdelning
av riksdagsbehandlingen skett är att
det nu är verkligt brådskande och att
det ligger en fara i ett dröjsmål. I ett
sådant läge, herr talman, får man naturligtvis
tumma på metodiken.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Socialministern tog upp
den del av mitt anförande som berörde
ungdomsvårdsskolorna och den utredning
som är publicerad i tidningarna i
dag. Socialministern sade att ambitionen
är att ge vård och hjälp åt dem som
misslyckats. Jag är medveten om det,
men vad jag här påtalade var — och
det framgick av utredningen — att var
fjärde elev knarkdebuterade på ungdomsvårdsskola.
Jag hade faktiskt väntat
mig att socialministern hade sett

litet allvarligare på detta problem än
att bara avfärda det med att fråga: Menar
herr Gustavsson att ungdomsvårdsskolorna
kan värja sig mot detta problem?
Jag tycker att detta är så allvarligt
att vi måste sätta in alla tänkbara
resurser. Vad vi först och främst måste
utgå ifrån är väl ändå att våra vårdanstalter
av olika slag är knarkfria.
Annars skall vi inte tala om vård. Dessa
ungdomar kom till ungdomsvårdsskolan
för att bli rehabiliterade, men
i stället blev ungdomsvårdsskolan inkörsporten
till narkotikan, och det är
detta jag reagerar mot. Det var därför
jag frågade: Vad har man egentligen
gjort? Varför har man inte uppmärksammat
detta tidigare?

Jag har klart sagt att straffsatserna
inte är hela lösningen av problemet. Vi
är överens om detta. Vad vi hävdar när
vi föreslår 10 år som högsta straff är
att straffet har en avskräckande verkan
och att de grova narkotikabrotten
är av sådan art att de är jämförbara
med mord och spridande av gift. För
sådana brott förutser vår strafflagstiftning
i övrigt straff på 10 år.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
citerar en utredning som är publicerad
i dagens tidningar. Jag kan av
förklarliga skäl inte gå in på någon
analys av den utredningen. Vi kommer
självfallet att mycket noggrant ta del
av de synpunkter som framförts i den.

Jag vill dock åter betona att vad
ungdomsvårdsskolorna kan ge är vård
och rehabilitering och naturligtvis —
det vill jag understryka — kontroll, vilken
är utomordentligt angelägen. Just
genom att ungdomarna kommer under
vård och uppsikt på skolorna ges också
större utrymme för tillsyn och observation.
Vi skall självfallet titta närmare
på denna utredning.

Överläggningen var härmed slutad.

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen I) av herr
Blomquist och fröken Wetterström;
samt 3:o) bifall till reservationen II) av
herrar Andreasson och Gustavsson i Alvesta;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustavsson
i Alvesta begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Gustavsson i Alvesta votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. A) i andra lagutskottets utlåtande
nr 7 antager reservationen I) av
herr Blomquist och fröken Wetterström,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herrar Andreasson
och Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 38 ja och 40 nej, varjämte
124 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

position i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
II) av herrar Andreasson
och Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit
ännu en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Gustavsson
i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 138 ja och 55 nej, varjämte 13
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B och C

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Telefonavlyssning vid förundersökning

angående grovt narkotikabrott m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om telefonavlyssning
vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott m. in., jämte
motioner i ämnet.

Genom en den 17 januari 1969 dag -

Kammaren hade alltså till kontrapro3
—• Andra kammarens protokoll 1969. Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

66 Nr 9

Telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

tecknad proposition, nr 5, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och lagrådets
protokoll, föreslagit riksdagen att
antaga i propositionen framlagt förslag
till lag om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott
m.m.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås en särskild
tidsbegränsad lag om telefonavlyssning
vid utredning om grovt narkotikabrott
m. m. Möjligheterna till telefonavlyssning
har i förslaget liksom i motsvarande
bestämmelser i rättegångsbalken
kringgärdats med rättssäkerhetsgarantier.
Bl. a. fordras för telefonavlyssning
tillstånd i varje särskilt fall av
domstol.

I de i anledning av propositionen
väckta motionerna hade hemställts att
riksdagen måtte avslå propositionen.

Nämnda motioner var dels motionsparet
1: 907 av herr Björk m. fl. och
II: 1041 av herr Bergman m. fl., dels motionsparet
I: 908 av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. och 11:1042 av herr förste
vice talmannen von Friesen.

Utskottet hemställde,

att riksdagen, med avslag å motionerna
1:907 och 11:1041 samt 1:908 och
II: 1042, måtte bifalla förevarande proposition,
nr 5.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! I skuggan av narkotikadebatten
är det inte lätt att diskutera
den mycket delikata fråga som vi nu
har oss förelagd. Vårt samhälle rids då
och då av maror som ibland föranleder
avsteg från de regler vi har satt
upp, eftersom vi vill att levnadsvillkoren
skall vara hyfsade. Narkotikamissbrukets
fruktansvärda följder för en -

skilda individer har tagits till intäkt
för att i riksdagen ta upp frågan om en
utvidgning av rätten för undersökningsledare
och åklagare att få tillstånd
till telefonavlyssning.

De nuvarande reglerna för telefonavlyssning
är mycket restriktiva, och
ett så viktigt steg som att luckra upp
dessa regler borde enligt min mening
ha föregåtts av en mycket omständligare
prövning än vad som nu har varit
fallet. Jag har den mycket bestämda
uppfattningen att om frågan varit föremål
för prövning i konventionell ordning,
så hade det förslag som vi nu har
att behandla inte sett ut på samma
sätt.

Det förhåller sig tyvärr så att när
vissa höga instanser, t. ex. regeringen,
har deklarerat sin position, så är prövningen
inte helt fri. Vi känner oss av
olika skäl bundna av dessa ställningstaganden,
även om vi själva inte har
samma mening. I varje fall är det
mänskligt att man inte prövar den här
frågan på samma sätt som om dessa
höga instanser inte hade deklarerat sin
position.

Nu är vi i den situationen, och det
tror jag är högst olyckligt. Propositionen
och utskottsutlåtandet ger uttryck
för tanken att telefonavlyssning är ett
mycket allvarligt ingrepp i den personliga
integriteten. När man skall försöka
vidga samhällets möjligheter att lyssna
på enskildas telefonsamtal väljer man
ord som skall ge behagliga associationer
och leda tankarna åt annat håll —
värdeladdade ord lär det visst heta i
vetenskapliga sammanhang. Man säger
sig ha skapat betryggande rättssäkerhetsgarantier.
Utöver dem som gäller
för telefonavlyssning i övrigt, alltså
domstolsförfarande, har man i detta
sammanhang sagt att lagen skall gälla
endast ett år och att frågan på nytt
skall tas upp till prövning om ett år.
Detta är alltså vad man kallar betryggande
rättssäkerhetsgarantier. Jag tycker
över huvud taget att det är svårt att

Onsdagen den 5 mars 1969 Nr 9

Telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

finna samhörighet mellan begreppen
telefonavlyssning och rättssäkerhet.

På den enda punkt där första lagutskottet
yttrat sig har man sagt att när
frågan på nytt skall prövas skall användningen
av detta medel vara redovisat
i propositionen. När första lagutskottet
på den här punkten är visionärt tror jag
att utskottet har rätt. Om ett år kommer
vi förmodligen att få förslag om ytterligare
förlängning, vilket skulle medföra
att vi kommer att ha telefonavlyssning
i sådana här sammanhang tills —
vilket vi också hoppas — hela narkotikafrågan
får en annan valör än den har
i dag genom att missbruket inte längre
har samma omfattning.

Vi måste ha klart för oss att telefonavlyssning
är det enda tvångsmedel från
samhällets sida mot vilket vi i praktiken
inte kan föra någon talan när vi är utsatta
för det därför att den avlyssnade
inte känner till att han är utsatt för denna
metod. Vid husrannsakan t. ex. är situationen
som bekant en helt annan. Det
är nämligen inte en person utan en
telefonapparat som avlyssnas. Vad vi
än må anse om dem som sysslar med
narkotikaaffärer -— vi är väl alla eniga
om att det är någonting som vi vill stävja
— så blir ju vid en telefonavlyssning
alla samtal till och från apparaten
upptecknade och granskade av ifrågavarande
skrivpersonal och polispersonal.
Detta får man inte glömma bort när
man diskuterar denna fråga.

Vi har här i landet och även ute i
Europa försökt verka i precis motsatt
riktning genom att skärpa lagbestämmelserna
och öka tryggheten för individens
personliga integritet. Jag anser
alltså att det är ett steg i alldeles felaktig
riktning.

Jag var glad när jag för några år sedan
läste direktiven till integritetsskyddskommittén,
sådana de finns återgivna
i riksdagsberättelsen för 1967
beträffande frågan om att reglera skyddet
individer emellan. Departementschefen
säger där: »Behovet av rättsskydd

för privatlivet gäller inte bara förhållandet
mellan medborgarna inbördes.
Det är en inte mindre viktig uppgift
för lagstiftaren att värna den enskilde
mot opåkallad insyn i hans privata angelägenheter
från samhällsorganens
sida. I den mån undantagsvis sådant
som hemlig övervakning måste förekomma
i myndigheternas arbete bör förutsättningarna
härför noga regleras i
lag.»

Jag tycker att det som föreslagits i
proposition nr 5 svarar dåligt mot uttrycket
»noga regleras i lag». Högst
vanliga människor skall fullfölja den
ändock omänskliga uppgiften att disponera
över samhällets maktmedel. Enligt
min mening måste vi därför begränsa
och kringgärda denna maktutövning, ty
de är som sagt vanliga människor de
också med alla de svagheter detta kan
innebära. För att värna vår personliga
integritet är det viktigt att alltid hålla
detta i minnet.

Jag är medveten om att det finns talare
som kan vilja framföra andra synpunkter,
men själv har jag givetvis flera
skäl för mitt ståndpunktstagande än
dem jag nu redovisat, eftersom jag varit
med om att väcka motion i frågan.

Trots att detta gäller första lagutskottet
och debatten förs i riksdagens andra
kammare tycker jag att man kan säga att
första lagutskottet gör sig skyldigt till en
betänklig beskrivning av ett ståndpunktstagande
när utskottet repeterar
justitiekanslern — den ende man funnit
med någon synpunkt som å tjänstens
vägnar har haft beröring med denna
fråga.

På mitten av sidan 10 i utskottsutlåtandet
står det följande: »Ej heller justitiekanslern
har velat bestrida behovet
av telefonavlyssning vid utredning av
sådan brottslighet.» Vad stöder man sig
på? Jag vet inte, men det enda i texten
som jag kunnat hitta i offentliga handlingar
är det som återges på sidan 4 i
samma utlåtande. Där står att justitiekanslern
anfört följande: »Han vill för

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

sin del inte bestrida riktigheten av rikspolischefens
och riksåklagarens bedömning
av behovet---.» Längre fram

säger han bl. a. följande: »Om det anses
att skälen är tillräckligt starka för en
speciallagstiftning» etc. Man kan kalla
detta för omskrivning av justitiekanslerns
synpunkter sådana dessa återgivits
i reciten i utlåtandet men omskrivningen
är betänklig.

Herr talman! Jag vill sluta med att
yrka bifall till motionerna som ju innebär
avslag på proposition nr 5.

Herr förste vice talmannen von
FRIESEN (fp):

Herr talman! Herr Bergman har ganska
väl gett uttryck åt stämningar som
nog är rätt allmänt förhärskande i vår
gemensamma valkrets i Göteborg, och
jag tycker det är lämpligt att den uppfattningen
också framförs i riksdagsdebatten,
trots att man inom första lagutskottet
tyvärr inte funnit någon reservant
som velat stödja motionärernas
synpunkter.

Många bär visat tveksamhet i denna
fråga. Justitieministern har uttalat en
mycket bestämd tveksamhet, justitiekanslern
har också, som herr Bergman
påpekade, givit uttryck åt sin stora tveksamhet
när det gäller en utvidgning av
rätten till telefonavlyssning, och om jag
kunnat läsa första lagutskottets utlåtande
riktigt är man också inom utskottet
osäker beträffande denna lagstiftning.
En gammal latinsk sentens lyder
i översättning: I tvivelaktiga fall skall
man inte handla. Mot denna regel med
tusenåriga anor har man brutit i de instanser
som haft att bedöma frågan.

De som varit rent positiva i saken är
rikspolischefen och riksåklagaren. Det
är ganska naturligt i fråga om rikspolischefen,
ty det är klart att han vill ge
sina medarbetare inom polisen så många
möjligheter som tänkas kan för att vidga
spaningsuppdraget och komma så
många som möjligt av brottslingarna på
spåren. Men det är politikernas uppgift

att dra upp gränserna för vad som kan
anses vara rätt och rimligt med hänsyn
till skyddet av den personliga integriteten.
Därför tycker jag, att man skulle
ha sagt nej till rikspolischefens begäran.

Jag är, herr talman, angelägen att
framhålla att mina synpunkter i den
här frågan på intet sätt dikteras av någon
allmän ovilja mot polisen och dess
arbete. Tvärtom har jag helt nyligen gett
uttryck för den meningen, att vår polis
utför ett mycket nyttigt och nödvändigt
arbete till skydd för medborgarna. Jag
har ingen anledning att rubba denna
uppfattning. Vi har all anledning att
vara tacksamma för det för polismännen
själva ofta mycket farliga arbete som
utförs. Men detta är en sak. Vår skyldigdet
som politiker är som nämnts att se
till att polisens möjligheter inte blir alldeles
obegränsade.

Det förefaller mig också som om polisen
redan i dag har mycket goda möjligheter
att nå resultat. Vi kan ju dag
efter annan läsa i tidningarna att man
uppnått mycket lyckade resultat när
det gäller att komma åt dessa brottsliga
figurer genom den skärpta drive som
satts i gång från polisens sida. Man
närmar sig många gånger de centra
som uppenbarligen finns i den här verksamheten.
Jag är därför helt övertygad
om att polisen med hjälp av hittills existerande
möjligheter skall kunna komma
till rätta med sin självklara uppgift
att söka stoppa tillförseln av narkotika.

Jag vill också ge uttryck åt en annan
synpunkt.

Min uppfattning dikteras på intet sätt
av likgiltighet för problemets allvar. I
min egenskap av läkare har jag kanske
mer än flertalet i denna kammare sett
narkotikans offer. Jag har kommit i personlig
kontakt med många unga människor
med de här problemen. De stora
fingerade dödsannonser, som vi sett på
gator och torg både här och i Göteborg,
har varit riktiga till sin innebörd. Det är
nämligen så att narkotikan har tagit

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

många unga människors liv, och vi reagerar
väl också starkare beträffande
ungdomar som alltför tidigt berövats livet.
Häromdagen läste jag i en tidning
en verklig dödsannons, där jag omedelbart
förstod att det var fråga om samma
orsak som i de fingerade annonserna:
»narkotikan tog hans liv». Det är många
ungdomar detta gäller, och det är ett
upprörande faktum att så är förhållandet.
Dessa ungdomar har av samvetslösa
människor lockats att börja med narkotika
och tänker inte på vilken fruktansvärt
snabb tillvänjning som sker vid
bruk av dessa gifter.

Nej, herr talman! Jag vill inte på något
sätt förringa betydelsen av att man
kan stoppa tillförseln av dessa fruktansvärda
gifter vid källorna. Men jag
håller fortfarande före, att det finns
möjligheter för polisen och tullen att
utöva denna kontroll och att gripa de
mycket kvalificerade brottslingar det
här gäller. Vi har för övrigt nyss antagit
lagbestämmelser om straffskärpning, en
skärpning som mindre tar hänsyn till
de straffades tillrättaförande och förbättrande
utan mera måste betraktas
som avskräckande för dem som fortsätter
med denna hantering.

Till de allmänna och principiella betänkligheter
jag har mot en utvidgning
mot telefonkontrollen kommer också
rent praktiska överväganden. Jag skulle
dock vilja säga några ytterligare ord
om det principiella. Det är inte min avsikt
att här utmåla skräckskildringar
ä la George Orwell i hans berömda bok
om 1984, där vi har en »storebror» som
genom särskilda lyssnarapparater och
särskilda ögon kan kontrollera medborgarna
i alla deras åtgärder. Så långt har
d inte hunnit, och så långt kommer vi
med säkerhet inte i ett demokratiskt
land. Denna form av övervakning är
förbehållen de auktoritära staterna.
Men det finns all anledning att man
här säger ett varningens ord mot varje
inskränkning i den medborgerliga friheten
och den personliga integriteten.

Det är detta som både herr Bergman
och jag har velat göra.

Till sist, herr talman, vill jag säga att
de praktiska resultaten av de föreslagna
nya spaningsmetoderna med säkerhet
kommer att bli minimala. Det har
påståtts att man skulle kunna rädda
100-tals unga liv genom att begagna sig
av denna telefonavlyssning. Helt säkert
är detta en betydande överdrift. Det
kan hända att man i nätet får in en de)
av dessa småhajar, som i vinningssyfte
ger sig ut som bulvaner för andra, större
grossister. Men storgrossisterna är säkert
för sluga, de är alltför vaksamma
för att låta sig fånga i det planerade
nätet. De är medvetna om de möjligheter
som polisen har, och de begagnar
därför andra medel för att kommunicera
med varandra.

Jag tror inte ett dugg på det som står
i propositionen om att de tvingats att
ge sig ut på gator och torg, varigenom
de lättare blir tillgängliga för polisens
övervakning. Det skrivs väl fortfarande
brev, trots poststyrelsens behjärtade ansträngningar
att med hjälp av portohöjningar,
numreringar och annat minska
den verksamheten. De kommer säkerligen
inte att dra sig för att använda
denna möjlighet.

Resultatet av den nya och framför
allt ur principiell synpunkt betänkliga
åtgärden kommer att bli praktiskt taget
plus minus noll. Denna form av övervakning
har inte lett till några större
resultat när det gällt andra brott, och
den kommer inte att göra det nu heller.

Herr talman! Med åberopande av både
de principiella betänkligheterna och
den uppfattningen, att det praktiska
resultatet av den nya spaningsverksamheten
kommer att bli minimalt, är jag
beredd att yrka bifall till samtliga i
ärendet väckta motioner, vilket innebär
avslag på Kungl. Maj :ts framställning.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Det var efter många fun -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

deringar fram och tillbaka som utskottets
ledamöter kom fram till slutsatsen
att man skulle godta propositionen som
innebär att det öppnas möjligheter för
telefonavlyssning vid bekämpandet av
narkotikabrott.

Vi delar helt många av de synpunkter
som här framförts av herrar Bergman
och von Friesen. Men vi har haft
att väga dessa synpunkter på rättssäkerhet
och personlig integritet, vilka
båda är av så stor vikt i ett demokratiskt
samhälle, mot det förhållandet att
det gäller just den typ av brott, som i
dag diskuteras och som på senare tid
fått så stor aktualitet i vårt samhälle.

Vi skriver också i utlåtandet: »Utskottet
delar departementschefens och
motionärernas uppfattning att ett så
allvarligt ingrepp i den personliga integriteten
som telefonavlyssning hör
användas ytterligt restriktivt. Metoden
bör med andra ord tillgripas endast när
tungt vägande skäl föreligger och då
kringgärdas med betryggande rättssäkerhetsgarantier.
»

Vi framhåller även i slutet av vårt
utlåtande, att om det ■— när denna lag
liar tillämpats under ytterligare ett år
— finns anledning för Kungl. Maj:t att
lägga fram förslag om förlängd giltighetstid
av lagen, så får det inte komma
på fråga, att detta förslag slentrianmässigt
antas av riksdagen, utan vi bör då
få en redovisning av de erfarenheter
som tillämpningen av lagen kan ha
givit. Vi avser därmed att vi kräver en
redogörelse för de brott som uppdagats
med hjälp av denna lagstiftning, hur
allvarliga dessa brott är och i vilken
utsträckning avlyssning har tillämpats
utan att några brottsliga handlingar
uppdagats — alltså en ingående redovisning
över huvud taget av hur lagen
har använts. Någon kan invända att det
av kriminaltekniska skäl inte skulle
vara möjligt att redovisa detta öppet.
Men jag tror att vår skrivning är tillräckligt
bestämd för att vi verkligen
skall få en effektiv redovisning.

Det är alltså vårt ställningstagande.
Vi har i dag kritiserats av herr Bergman,
som ansåg att frågan kommit fram
alltför lättvindigt. Den kritiken kan väl
knappast gälla utskottet, eftersom vi
haft att behandla en kunglig proposition
på samma sätt som vi gjort många
gånger tidigare.

Motionärerna har inte heller anvisat
någon annan lösning än att propositionen
skulle avslås. Ändå säger herr Bergman,
att en grundligare prövning skulle
ha lett fram till en helt annan utformning
av lagstiftningen.

Denna lagstiftning är ju inte någon ny
juridisk konstruktion; i korthet kan
man väl säga att vi nu vill använda de
lagregler som redan gäller för spioneribrott.
Vi tar det steget att vi anser att
narkotikabrotten är så allvarliga, att de
kan jämföras med spionage, och vi vill
därför ge polisen denna nya spaningsmöjlighet.

Jag tror inte heller att man har anledning
att som herr Bergman ironisera
över de rättssäkerhetsgarantier som denna
lag liksom den lag som reglerar telefonavlyssning
vid spionagebrott är försedd
med. Dessa garantier består av
domstolsprövning, noggrann reglering
av vem som får ta del av materialet,
o. s. v. Det är tjänstemän med stor ansvarskänsla
som handlägger dessa ärenden.

Man frågar sig naturligtvis, som förste
vice talmannen von Friesen gjorde: Vad
blir resultatet av detta? Kommer man
över huvud taget att avslöja några
brottslingar med hjälp av denna spaningsmetod? Under

utskottsbehandlingen har vi
fått uppfattningen att man kommer att
kunna avslöja i varje fall några av de
brottslingar som gör sig skyldiga till
denna typ av brott. Polisen känner sig
i vissa lägen slagen till slant, därför
att man inte får använda denna spaningsmetodik.
Det är ju ändå på det
sättet att hindras narkotikabrottslingarna
från att använda det allmänna te -

Onsdagen den 5 mars 1969 Nr 9

Telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

lefonnätet, så måste de söka andra kommunikationsvägar.
Det är då alldeles
uppenbart, att detta gör det lättare att
genomföra en konventionell spaning.
Jag tror inte att rikspolischefen hade
redovisat en sådan uppfattning om denna
lagändring saknade varje betydelse.

Men det är naturligtvis omöjligt för
oss som utskottsledamöter att uttala oss
i frågan om huruvida denna spaningsmetod
kommer att göra det möjligt att
avslöja 10 personer, 50 personer eller
200 personer. Vi har bedömt det så att
skulle man kunna avslöja ett tiotal storgrosshandlare
i branschen, så har lagen
under detta år fyllt en uppgift. Herr
förste vice talmannen vet emellertid redan
nu, att de praktiska konsekvenserna
blir minimala och att detta inte kommer
att ge något resultat. Vi i utskottet
har inte blivit lika övertygade om den
saken.

Det sades också att det var naturligt,
att rikspolischefen begär ytterligare spaningsmöjligheter
men att det skulle
vara vår uppgift som politiker att säga
nej. Jag tror säkert att rikspolischefen
som ju i sitt liv inte bara sysslat med
polisverksamhet -— vi känner honom
väl i denna kammare — har en lika utpräglad
rättskänsla och känsla för rättssäkerhet
och för demokrati som någon
av oss som sitter här. Det vore att göra
honom orätt att mistänka, att han skulle
bedöma denna fråga mindre vidsynt
än vi.

Vi har i stor utsträckning enats om
att föra en kampanj mot det onda som
drabbat vårt svenska samhälle i form
av narkotikamissbruk bland ungdomen.
Vi har enats om ytterligare ett antal
polistjänster, och vi har i dag beslutat
om mycket kraftiga skärpningar av
straffen. Vi vet väl inte så värst mycket
om vilken effekt dessa mycket hårda
straffskärpningar kommer att få, men
vi har trott att dessa åtgärder, om de
ingår i ett program, skall kunna verka
i samma riktning. Jag tror att det vore
mycket olyckligt för hela programmet

för narkotikabekämpningen om andra
kammaren i dag skulle avslå Kungl.
Maj :ts proposition i denna del. Principfrågan
är ju ändå bara den: Är denna
brottslighet lika farlig som spionage?
Kan vi komma fram till den slutsatsen,
då bör vi också kunna godta den nya
lagstiftningen.

Med detta, herr talman, vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan i första
lagutskottets utlåtande nr 16.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte vad
herr Martinsson menade när han frågade
varför motionärerna inte anvisar
något alternativ.

Det är ju det förhållandet att vi så
starkt ogillar telefonavlyssning såsom
spaningsmetod som gör att vi avvisar
förslaget. Om telefonavlyssning skall
förekomma skall det vara i alldeles
speciella fall, såsom sker enligt nu gällande
lag. Den lösliga form som avlyssningen
nu kommer att få blir ett besvärande
inslag i vår rättssäkerhet.

Det går inte att göra på annat sätt
än att säga nej till propositionen. På
helt andra punkter kommer riksdagen
sedan att få behandla frågor om att
skärpa samhällets möjligheter att bekämpa
narkotikan, men det är en helt
annan sak; det avsnitt vi nu behandlar
berör en annan principiell fråga.

Jag har inte ironiserat över rättssäkerheten
som sådan. Vad jag ironiserade
över — i den mån det nu kunde uppfattas
som ironi — var att den ettåriga
prövotiden anses vara ett betydande
inslag av rättssäkerhet. Det tycker jag
inte är en adekvat beteckning på rättssäkerhet.
Tydligen har första lagutskottet
fått klart för sig att vi om ett år
får en proposition om förlängning.

Jag är på det klara med att de flesta
i denna kammare har lika känsliga samveten
som vi i denna fråga, och herr
Martinsson har dokumenterat det genom
att säga, att det i första lagutskottet
var många funderingar fram och

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

tillbaka innan man beslöt tillstyrka
förslaget i Kungl. Maj ds proposition.
Alltså kunde ni lika gärna ha hamnat
på avslags- som på bifallslinjen. Jag
hamnade på avslagslinjen när propositionen
lades fram, och jag står kvar
där. Skillnaden mellan dem som beslutat
ta detta steg och dem som inte vill
göra det är alltså inte så stor. Därför
hoppas jag innerligt att många i denna
kammare drar den konsekvensen av
sin tveksamhet vid värderingarna i
denna fråga att de röstar avslag på propositionen.

Herr OSKARSON (m):

Herr talman! Telefonavlyssning tillhör
inte de arbetsformer som en verklig
demokrati bör använda sig av. Från
många håll inom mitt eget parti, moderata
samlingspartiet, råder också stor
tveksamhet inför det steg som riksdagen
tar när den, som jag tror, bifaller
första lagutskottets förslag om en stund.

Detta har varit en svår fråga för
första lagutskottet. .lag vågar påstå att
tveksamheten varit mycket stor hos
alla dess medlemmar när det gällt att
tillstyrka denna proposition. Förslaget
innebär ett mycket allvarligt intrång i
den personliga integriteten.

Helt naturligt skall jag tala för mig
själv som ledamot av utskottet och
alltså som en av dem som tillstyrker
propositionens förslag.

Varför har jag då gjort detta? Ja,
anledningen därtill är naturligtvis
först och främst det allvarliga läge som
i dag råder på narkotikaområdet. Om
vi på något sätt kan skapa möjligheter
att bättre komma åt storsmugglare -—
importörer eller vad vi skall kalla dem
— fabrikörer och distributörer inom
narkotikahandeln är detta en allvarlig
angelägenhet. Dessa människor sprider
giftet till folk som inte vet vad det för
med sig när de börjar använda narkotika,
och framför allt är det många
ungdomar som drabbas.

Tidigare i debatten har sagts att man

inte kan få bevis för att några resultat
nås. Nej, det är svårt. Men om vi lyckas
stoppa en eller några av dessa
langare har vi kanske därigenom lyckats
rädda många ungdomar från att
få sina liv förstörda. Detta är ett av
de skäl som jag personligen har haft
när det gällt att ta ställning.

Som också tidigare har framhållits är
det ingen ny principiell fråga som vi
här har att besluta om. Vi har redan
bestämmelser om telefonavlyssning i
vår lagstiftning. Skillnaden är att vi
nu går ned till brott, där minimistraffet
är ett år, mot det hittills gällande
minimistraffet av två år. Jag tror att
man skall beakta detta när man diskuterar
frågan.

Sedan skall det också — vilket tydligt
påpekats i utskottsutlåtandet — endast
tillämpas när det finns starka skäl
att misstänka grovt narkotikamissbruk
eller grov narkotikasmuggling.

Utskottet har som sagt varit tveksamt
— det har diskuterat denna fråga
mycket — och samma tveksamhet har
kommit till uttryck både hos departementschefen
och hos tidigare talare
här i kammaren. Men vi har också ansett
att de rättssäkerhetsgarantier, som
dock ges i förslaget, är sådana att man
inte behöver frukta att oskyldiga människor
drabbas. Det sägs tydligt ifrån
att det endast är domstolarna som får
medge telefonavlyssning, och det får
bara ske på utredares eller åklagares
framställning. Alltså måste ju mycket
starka bevis finnas för att det verkligen
föreligger ett brott av det allvarliga
slag det här är fråga om.

Vidare är lagen tidsbegränsad. Många
kanske då hyser farhågor för att en
lag, som vi en gång väl har fått, inte
är lika lätt att upphäva, och det är
nog så rätt. Men det är ändå så, att
nästa års riksdag måste ta ställning till
denna fråga på nytt, det är fastslaget
i både propositionen och utskottsutlåtandet.
Dessutom har utskottet begärt
att man vid nästa års riksdag, om det då

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

kommer en ny proposition om förlängning
av den eventuella nya lagen, skall
redovisa de erfarenheter som gjorts under
den tid lagen har varit i bruk.

Herr talman! Jag är medveten om frågans
allvar, men mot bakgrund av vad
jag här redovisat har jag stött utskottet,
och jag vill yrka bifall till utskottets
förslag.

I detta anförande instämde fröken
Wetterström (m).

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Det är inte bara inom
Göteborg, som herr von Friesen nämnde
i början av sitt anförande, som man
känner olust inför förslaget om telefonavlyssning.
Jag tror att de tveksammas
antal är större än första lagutskottets
enhälliga utlåtande ger sken av, och
man har också från utskottet redovisat
att man där var tveksam.

Att vi med den snabba och oroande
utvecklingen på narkotikans område
måste ta till verkligt kraftiga åtgärder är
vi väl alla överens om. Men jag är inte
övertygad om att vi uppnår det resultat
vi vill med den vaga motivering,
som föreligger för att bifalla proposition
nr 5. Vi måste sätta in resurserna
där de bär största utsikten att nå effekt.
Vi är också ense om att det är
nödvändigt med skärpningar på detta
område, och det framgår ju av att
statsrådet Asplings proposition om narkotikastrafflag
har tillstyrkts av andra
lagutskottet och nyss antagits av kammaren.

Vi hoppas och tror nu på en större
effekt. Men i det fall det här gäller tror
man ju knappast ens i propositionen
på någon större verkan av det beslut,
som majoriteten i anledning av ett
enigt utskottsutlåtande troligen kommer
att fatta om en stund. Efter att ha hört
utskottets talesmän finner jag det mycket
märkligt att inte en enda av ledamöterna
i utskottet känt olusten så stor,
att man reserverat sig för motionerna.

3* — Andra kammarens protokoll 1969.

Att man tillgriper telefonavlyssning
i vårt land för en eventuell misstanke
om brott för vilket straffet kan bli
mindre än två år är mycket oroande,
herr talman. Som herr Bergman nyss
sade går vi i fel riktning. Inte ens rikspolischefen
och riksåklagaren tror att
telefonavlyssning i och för sig kommer
att bringa i dagen något omfattande bevismaterial,
och ändå är man beredd
att tillgripa detta medel och därmed
gå ifrån det integritetsskydd som vi
förut sagt att vi vill slå vakt om. Börjar
vi luckra upp principen, kan vi snart
komma i en liknande situation när det
gäller andra brott utan att egentligen
veta var vi hamnar.

Herr Oskarson påpekade att domstol
måste pröva frågan och att telefonavlyssningen
är omgärdad med säkerhetsföreskrifter.
Ja, det är gott och väl,
men utan att misstro våra domstolars
ärliga uppsåt vid beslut om telefonavlyssning
är jag rädd att man i alltför
många fall kan bedöma läget som allvarligt,
medan effekten blir ringa.

Det är inte sannolikt att storlangarna,
de verkliga bovarna i dramat, förmedlar
särskilt viktiga uppgifter per telefon.
De sluga människor det här rör sig
om har nog redan vidtagit mått och
steg för att klara sig ur den fälla som
gillras för dem. Däremot är jag rädd
för att andra människor, som kanske
någon gång har kommit i kontakt med
narkotika, kan känna rädsla och psykisk
press och tro att deras telefoner
också avlyssnas. Kan detta avhålla någon
från fortsatt kontakt med narkotika,
är det bra, men det är inte hos
den kategorin vi finner de stora problemen.
Dessa människor kan som sagt
drabbas rent psykiskt, medan de verkliga
narkotikahajarna går fria.

Vi vet att det finns länder i Europa
där man använder telefonavlyssning.
En del länder överväger att ändra sina
lagar i riktning mot det som gäller här
innan vi fattar beslutet i dag. År det
någon som vet hur människan i dessa
vr .9

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

länder upplever sin situation? Lyckligtvis
vet jag det inte av egen erfarenhet,
men jag har träffat och talat med
människor som har berättat om vilken
osäkerhet och psykisk press det innebär
att veta att någon utomstående lyssnar
till deras telefonsamtal. De har uttryckt
sin glädje över att ingen i Sverige
behöver utsättas för en sådan tortyr
som denna nervpress innebär. Nu
är vi alltså i färd med att införa telefonavlyssning
bara på en möjlig misstanke,
att den som har ett visst telefonnummer
kan vara brottsling på narkotikaområdet.

Herr talman! Propositionen innebär
ett viktigt principiellt avsteg från de
regler som är avsedda att skydda den
personliga integriteten. Det här är en
svår fråga att ta ställning till och ett
viktigt beslut att fatta. Jag anser att
ett så viktigt problem borde ha föregåtts
av en offentlig debatt och över
huvud taget ha fått en grundligare behandling.
Den osäkerhet som återspeglas
i propositionen angående verkan av
telefonavlyssning kan ge en antydan om
att man har handlat i panik, och det är
kanske lättförståeligt med hänsyn till
den situation vi har i dag, men jag är
nästan övertygad om att vi efter en
annan förbehandling skulle ha fått en
proposition om åtgärder för att avslöja
sådana som begått grova narkotikabrott
och ett lagförslag som kunnat ge den
bekämpningseffekt vi alla önskar och
avser utan att tillgripa telefonavlyssning.

Herr Martinsson undrar, varför vi
i dag inte kan lägga fram förslag om
andra åtgärder än telefonavlyssning, åtgärder
som skulle vara bättre. Regeringen
och första lagutskottet har dock
inte heller varit så säkra på att detta
medel är effektivt. Med hänsyn till den
osäkerheten hade det varit bättre att
inte lägga fram förslaget utan en närmare
prövning.

Jag yrkar bifall, herr talman, till motionerna
som har avgivits i ärendet,

vilket innebär avslag på proposition
nr 5.

I detta anförande instämde fröken
Sandell (s).

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Jag lyssnade med mycket
stort intresse på vad fru Thunvall
anförde nyss. I och för sig anser jag
att det är utomordentligt glädjande att
här i kammaren finns en så stark tveksamhet
när det gäller tillgripande av en
metod, som vi inte tycker riktigt hör
hemma i ett demokratiskt samhälle.

Fru Thunvall undrade hur det kommer
sig att ingen, trots den tveksamhet
som lyser igenom utskottsutlåtandet, har
reserverat sig emot utskottets förslag.
Jag tycker att herr Martinsson ganska
klart och tydligt har redovisat anledningarna
härtill. För min del måste jag
säga att narkotikaproblemet är för samhällets
del en så utomordentligt allvarlig
sak, att man inte alltför lättvindigt
vill sopa undan förslag om åtgärder för
att komma till rätta med det. Det finns
en ganska allmänt utbredd uppfattning
att vi nog kan komma åt de små langarna
men att de verkligt stora »hajarna»
sitter som någon sorts giftspindlar i sina
nät utan att någon ännu har lyckats
att dra fram dessa vidriga djur i dagsljuset.
Nu tror eller åtminstone hoppas
polisen att man genom telefonavlyssningen
skall få ytterligare en möjlighet
att komma de verkliga skurkarna på
spåren. Jag medger gärna att den förhoppningen
kanske hör till de fromma,
men jag vågar ändå inte kategoriskt säga
att telefonavlyssning inte kan visa
sig vara en möjlighet att nå det önskade
resultatet.

Jag skulle gärna sett att vi inte hade
behövt anta denna proposition, men jag
är för dagen inte beredd att säga att vi
inte bör göra försöket, åtminstone på
ett år.

Till herr Bergman skulle jag vilja säga
att han kanske har läst utskottsutlåtan -

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Telefonavlyssning vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

det en smula slarvigt. Utskottet har inte
sagt att när denna fråga kommer upp
till omprövning efter något år skall vi
ställa vissa villkor, utan utskottet har
tagit fasta på just de farhågor som uttryckts
i en av motionerna, nämligen
att det lätt kan bli på det sättet att man
permanentar en sådan här lag. Därför
säger utskottet att om frågan tas upp
igen skall vi kräva en utförlig redovisning,
så att vi får veta om dessa åtgärder
har lett till den åsyftade effekten.
I annat fall bör det inte ifrågakomma
att man förnyar denna lag.

Under de premisserna har jag, även
om jag verkligen har varit mycket tveksam,
beslutat mig för att godta propositionen,
men jag gör detta under det
stränga förbehållet att jag gärna vill
mycket noga pröva frågan om det någon
gång skulle komma på tal att förnya
lagen.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till utskottets förslag.

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte mycket
bemöta fröken Bergegrens anförande,
men fröken Bergegren sade bland annat
att telefonavlyssning inte är en metod
som vi bör tillgripa i ett demokratiskt
samhälle. Nu vill man ändå tillgripa
den. Det är detta som vi motionärer inte
vill.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Yar och en som tar del
av förslaget om införande av telefonavlyssning
måste självfallet känna tveksamhet.
Den spontana reaktionen är väl
för de allra flesta av oss att ett förslag
i den riktningen måste avvisas. Men när
vi skall ta ställning till samhällets åtgärder
i narkotilcabekämpande syfte,
kan vi inte isolera en åtgärd och bedöma
den för sig, utan då måste vi se till
utsikterna att med framgång genomföra
programmet i sin helhet.

Det tiopunktsprogram som regeringen
har presenterat innehåller ju en rad

olika åtgärder på det internationella
planet, en upprustning av vårdresurserna,
en utökad informationsverksamhet,
en förstärkning av polisens och tullens
resurser och sist men inte minst engagerandet
av ungdomsorganisationerna i
kampen mot narkotika. Om man vidtar
alla de åtgärder som jag här har nämnt
men ändå inte kommer åt det lilla antalet
storgrossister i narkotika, då är jag
personligen rädd för att de andra åtgärderna
i stor utsträckning kommer
att bli ett slag i luften. Man kommer
inte att nå roten till det onda.

Herr förste vice talmannen sade tidigare
här att det redan i dag finns goda
möjligheter att nå resultat. Det är riktigt
att polisen har avslöjat en del knarknästen
och en del langare. Men det genomgående
för dessa resultat är just, att
man aldrig nått storlangarna, att man
alltid bara fått fast en del obetydliga
redskap, som dessutom ofta är redskap
i den meningen att de själva är slavar
under narkotika. På den vägen nås inga
bestående och avgörande resultat.

Storgrossisterna i narkotika har ju
ett enda syfte: att hänsynslöst tjäna
pengar på andra människor trots att de
öppet inser hur det går för de människor
som på detta sätt — jag kan
inte använda ett annat ord — sugs ut.
Det verkar uppenbarligen inte på minsta
sätt återhållande att de ser dessa
människors undergång. Jag vill gärna
göra den personliga deklarationen att
detta för mig har varit avgörande för
att acceptera ett sådant här mycket allvarligt
ingrepp.

Det är, som jag nämnde, ett faktum
att en mycket stor del av marknaden behärskas
av ett litet antal profitörer som
arbetar i stor skala. Erfarenheten inte
minst under de senaste månaderna visar
att det är oerhört svårt att komma
åt dessa profitörer med konventionella
spaningsmetoder. Det är mot den bakgrunden
som regeringen, förmodar jag,
har lagt fram sin proposition, då den
funnit det försvarligt att ge polisen till -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Telefonavlyssning- vid förundersökning angående grovt narkotikabrott m. m.

gång till denna spaningsmetod, telefonavlyssning,
under förutsättning att tillräckliga
garantier skapas mot missbruk.
Lagförslaget innehåller också ett flertal
sådana garantier. Inte minst viktigt i
sammanhanget är att lagen görs tidsbegränsad.
Den gäller bara för ett år och
den kan inte förlängas utan riksdagens
medverkan.

Man kan också utgå från att riksdagen,
om en förlängning blir aktuell,
kommer att få en redovisning av hur ofta
lagen behövt användas och i hur
många fall telefonavlyssning lett till avslöjande
och lagföring. Då är det riksdagens
sak att-med detta faktaunderlag
ta ställning till om metoden har varit
ett effektivt medel som fyllt sin uppgift
och kan avskaffas, om den bör användas
ytterligare någon tid eller om
den — tyvärr i så fall — inte har varit
tillräcklig, inte har löst uppgiften och
därför inte skall användas i fortsättningen.

Hur angeläget det än är och hur bekymmersamt
det än är att komma till
rätta med tillverkning, smuggling och
handel med narkotiska preparat hade
det ändå enligt min uppfattning funnits
anledning tveka om att sätta ett vapen
som telefonavlyssning i händerna på polisen,
om man behövde befara att avlyssning
skulle sättas in mot ett stort
antal människor som har mer eller
mindre ytlig beröring med narkotikatrafiken.
De uppgifter vi fick i den arbetsgrupp
som förberedde regeringens
tiopunktsprogram visar emellertid klart
att det inte var fråga om någonting sådant.
.lag kan av självklara skäl inte här
nämna några absolut säkra siffror, men
jag skulle inte bli förvånad om det när
materialet efter ett år läggs på bordet
visar sig att antalet avlyssnade personer
kommer att understiga dussinet.

Med hänsyn till det allvarliga hot mot
enskilda individer och inte minst mot
ungdomar som narkotikamissbruket utgör,
svårigheterna att komma till roten
med det onda om man inte når stor -

grossisterna och de begränsningar av
telefonavlyssningens användning och
garantier mot missbruk som förordats,
vill jag, herr talman, yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag har varit utomordentligt
tveksam när jag läst handlingarna
i det här ärendet, och jag har varit
mycket tveksam under den här debatten.
Men avgörande för mig har —förutom
den oro vi alla känner för narkotikans
spridning —• varit följande.

Lagen gäller på ett år. Nästa års riksdag
får tillfälle att åter pröva denna
fråga. Och nästa år får vi — det har
herr Martinsson med skärpa understrukit
— en utförlig redogörelse för hur
denna rätt till telefonavlyssning har
brukats, hur ofta den har använts och
vilka resultat den har lett till.

På grund av de inskränkningarna
kommer jag, med stor tvekan, att följa
utskottets linje.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 907
och 11:1041 samt 1:908 och 11:1042;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Bergman begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 16, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna 1:907 och 11:1041 samt
1:908 och 11:1042.

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bergman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 146 ja och 39 nej, varjämte 5
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 17

Sabbatsår

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motioner om
sabbatsår.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, I: 224
av herr Dahlén m. fl. samt II: 260 av fru
Nettelbrandt m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen måtte i
.skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
rörande möjligheterna att inom
ramen för den allmänna försäkringen
eller annorledes ge enskilda individer
rätt att under livstiden åtnjuta längre
sammanhängande ledighet i form av
sabbatsår eller sabbatsledighet».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 224 och II: 260 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru
Hamrin-Thorell, herr Axelson och fru
Frxnkel (samtliga fp), vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:224 och 11:260 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
förutsättningslös utredning angående

Sabbatsår

möjligheterna att ge enskilda individer
en längre sammanhängande ledighet
från det ordinarie arbetet i form av s. k.
sabbatsledighet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru FR/ENKEL (fp);

Herr talman! Till andra lagutskottets
utlåtande i anledning av motion nr 260
i denna kammare av fru Nettelbrandt är
fogad en reservation som jag gärna vill
säga några ord om. I motionen förekommer
såväl ordet sabbatsår som ordet
sabbatsledighet. Jag skulle vilja säga
att sabbatsår används som arbetsterm
för en längre tids sammanhängande ledighet,
långledighet. Det behöver inte
vara just ett år, det kan vara tre eller
sex eller åtta månader.

Tanken på en längre sammanhängande
ledighet är inte ny. I ett flertal länder
har man, vilket utskottet också
nämner, länge prövat systemet. Till
exempel bilarbetare i USA har efter vissa
kvalifikationsår en längre ledighetsperiod,
liksom metallarbetare och typografer
i Australien -—• man beräknar,
att där omkring en femtedel av befolkningen
är direkt berörd av beslutet. På
Island finns möjlighet för alla lärare
att efter normalt tio års anställning få
ett arbetsfritt år med full betalning, för
att vidareutbilda sig genom studier
hemma eller genom studiebesök i andra
länder.

Man kan möjligen när det gäller lärare
säga att vi här i Sverige har en
liten början till en betald långledighet
genom att lärarna kan få 240 dagars
tjänstledighet med B-avdrag för vidare
studier.

Samma chans till vidareutbildning
bör alla grupper i samhället kunna få.
Detta skall inte begränsas till en enda
yrkeskår. De som av olika anledningar
inte fått utbildning i ungdomen kan på
detta sätt få kompensation under äldre
år.

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Sabbatsår

TCO började redan för ett tiotal år
sedan propagera för en längre tids ledighet.
Dess dåvarande jurist, nuvarande
statsrådet Lennart Geijer, var då som
nu positiv till förslaget. Med den uppskruvade
arbetstakt vi har i dag ökas
riskerna för stress och psykisk ohälsa,
som i sin tur ofta orsakar kroppsliga
sjukdomar och nedsatt arbetsförmåga.
En lång sammanhängande avkoppling
kan bli en positiv motåtgärd.

Långledigheten bör inte vara knuten
till någon viss ålder. Den skall enligt
min mening kunna tas ut någon gång
mellan 40 och 60 års ålder. Till och
med vid 60 års ålder kan man behöva
koppla av det rutinmässiga arbetet för
att under lugna förhållanden sätta sig
in i ett sig snabbt utvecklande samhälles
våldsamma förändringar och orka
med resten av arbetslivet. TCO betonade
också vikten av att ett system för
sabbatsledighet ges ett sådant innehåll
att arbetskraftens rörlighet mellan olika
arbetsgivare inte hindras.

Arbetsmarknadsstyrelsen avgav ett positivt
yttrande 1966. Utskottet har i sitt
utlåtande också skrivit in styrelsens
åsikt om större flexibilitet såväl i fördelningen
av arbetstiden under den aktiva
tiden som i fråga om dennas längd
och att dessa spörsmål förtjänade uppmärksamhet
vid diskussion bl. a. om
utformningen av den allmänna försäkringen.

Vi är väl medvetna om att flera problem
uppstår, när man skall införa en
sammanhängande ledighet av detta slag.
Finansieringen av en reform som denna,
som skulle omfatta alla löntagare
och helst även arbetsgivare och fria
yrkesutövare, måste ingående diskuteras
och olika möjligheter övervägas.

Motionärerna har bl. a. pekat på ett
alternativ — att inordna reformen i
socialförsäkringssystemet, varvid eventuella
försäkringsavgifter kan bli föremål
för underhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter.

Problemet måste bli genomdiskuterat

och analyserat. Därför begärs i motionen
en parlamentarisk utredning. Denna
skulle kunna bilda underlag för
framtida förhandlingar och diskussioner.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till den vid andra lagutskottets
utlåtande nr 8 fogade reservationen.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Denna fråga gäller ju
problemet om en längre ledighet.

I motionen talas om sabbatsår eller
sabbatsledighet. Fru Frsenkel har visserligen
sagt att sabbatsår bara är använt
som en arbetsterm. Som motiv för
en sådan ledighet anför man att den
skulle kunna användas för studier. Man
skulle kunna sammankoppla den med
havandeskapsledighet, alltså få en längre
ledighet än kvinnor nu har. Detta
är ett par av de exempel man ger som
motiv för reformen.

När den nu aktuella motionen tidigare
behandlades i riksdagen sändes
den ut på remissbehandling, och såvitt
jag kan tolka remissyttrandena fick
den knappast något större stöd av löntagarorganisationerna,
även om man
liksom fru Fraenkel kan utläsa en positiv
hållning från TCO:s sida. Men löntagarorganisationerna
har i varje fall i
sina yttranden sagt att detta är en fråga
som bör lösas avtalsvägen. Något större
intresse för denna fråga har dock inte
visats från löntagarorganisationernas
sida, och det är väl ändå löntagarna
som frågan om ett eventuellt sabbatsår
gäller.

Frågor som aktualiseras i riksdagen
är oftast — och det är väl naturligt ■—
uttryck för en opinion hos delar av
folket, hos grupper, hos organisationer
o. s. v. Mig veterligt har inga löntagarorganisationer
haft denna fråga ens
uppe till diskussion. Vad beror det på?

Jo, det beror förmodligen på att man

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

liar många andra olösta frågor som man
vill aktualisera. Det beror såvitt jag kan
förstå också på att detta fortfarande är
en mycket exklusiv fråga i vårt samhälle,
vilken ligger fjärran från de frågor
som är aktuella eller som vi ens kan
tänka oss att aktualisera i dagens läge,
även om vi givetvis skall bemöda oss om
att vara visionära.

Vad kostnaderna beträffar säger man
i reservationen att det inte kan komma
på fråga att arbetsgivarna skall åläggas
en extra kostnad. Försäkringsavgifterna
skall man förhandla om. Vem skall betala?
I alla sådana här sammanhang
uppstår det kostnader; reformen måste
ju finansieras.

Jag var först en smula tveksam och
undrade om motionen gällde en mindre
grupp bland löntagarna, men fru Fraenkel
framhöll att motionärerna avser alla
löntagare. Då är det ju fråga om mycket
stora kostnader, som til syvende og
sidst alla måste vara med och betala,
även om ytterst få grupper har möjlighet
att utnyttja förmånen. Personer med
små inkomster skulle i den situationen
få vara med och betala för dem som
har möjlighet att tillgodogöra sig ledigheten.

Det har talats om förhandlingar. Vi
vet att förhandlingar mellan arbetsmarknadens
parter alltid är mycket
hårda och att det finns många angelägna
frågor att ta upp. Vi är medvetna
om att välfärdssamhället behöver ses
över. All utveckling innebär en förändring,
men jag tror att det för dagen
finns större frågor att dels använda
våra utredningsresurser till, dels i framtiden
satsa av samhällets medel på.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru FR/ENKEL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Sigurdsen sade
bl. a. att löntagarorganisationerna inte
visat något intresse. Jag vill bara göra
fru Sigurdsen uppmärksam på att den
här frågan diskuterades på TCO:s ut -

Sabbatsår

bildningsdagar i höstas. Enligt ett referat
därifrån uttalade sig t. o. m. ombudsmannen
i DO Tore Karlson mycket
positivt för tanken på ett sabbatsår.

Fru Sigurdsen sade dels att frågan
inte går att lösa avtalsvägen, dels tvärtom.
Det finns angelägnare saker, sade
fru Sigurdsen vidare, och därom är jag
ense med henne. Det finns många uppgifter
som vi måste lösa först, men jag
är så optimistisk att jag tror att alla
dessa skall vara lösta vid slutet av 1970-talet eller under tiden närmast därefter.
Reformen kan inte förverkligas tidigare,
men vi vill att en utredning görs
redan nu, så att allting är förberett den
dag då förslaget kan omsättas i praktiken.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Fru Sigurdsen har talat
om att remissinstanserna inte ställt sig
särskilt positiva. Jag skulle nog tvärtom
vilja säga att vid den remissbehandling
som skedde för tre år sedan visades
en mycket positiv inställning, ehuru
det fanns delade meningar när det gällde
på vilken väg man skulle gå fram
för att uppnå en lösning av denna fråga.

Jag har personligen den allra största
respekt för tanken att frågor som rör
arbetsdagar skall lösas i första hand
genom avtal och inte genom lagstiftning.
Vi har emellertid sett många
gånger —- inte minst i pensionsfrågor
—• att det inte är möjligt att komma
fram till goda lösningar, som omfattar
alla grupper av anställda, om det inte
finns ett utredningsmaterial som underlag
för förhandlingarna. Det har också
vid flera tillfällen visat sig att det kan
vara bra att ha allmänna bestämmelser
som fyller ut, där de avtal som träffas
inte räcker till.

Fru Frsenkel har redan tagit upp LO:s
inställning. Vid de utbildningsdagar
som ägde rum under hösten och som
fru Framkel har refererat till hade jag
tillfälle att diskutera bl. a. dessa frågor.
När jag tog upp frågan om sabbatsle -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Sabbatsår

dighet fick jag ett livligt instämmande
från den LO-representant som var närvarande
vid dessa utbildningsdagar.
Tidningar över hela landet skrev om
denna stora fråga att LO begär sabbatsår.
Jag vet inte vad det har blivit av
den frågan för LO:s del. Det skulle vara
av intresse att här få en redogörelse
för på vilket sätt LO nu arbetar för
att få till stånd det sabbatsår som man
gjorde ett stort nummer av under hösten.

Statskontoret har gjort en del intressanta
uttalanden. Man har utfört en särskild
översyn som rör arbetsmarknadsverket
och arbetsmarknadspolitiken och
sökt komma fram till någonting som
skulle skapa bättre organisatoriska och
administrativa betingelser för genomförandet
av 1970-talets arbetsmarknadspolitik.
Man har i detta hänseende uppdragit
åt tio ekonomer att på olika områden
tänka visionärt inför 1970-talets
arbetsmarknadspolitik. Det finns i detta
sammanhang mycket intressanta synpunkter,
bl. a. från Ingemar Ståhl. Han
behandlar just frågan om utbildningen,
nödvändigheten av att omskola sig, som
blir alltmer accentuerad på 1970-talet.
Han talar om svårigheterna för den enskilde
att klara detta, och han skisserar
ett slags utbildningsfond som skulle
ge möjligheter till den vidareutbildning
och omskolning som den enskilda individen
alltmer kommer att behöva.

Denna ekonoms tankegångar rimmar
mycket väl med motionärernas, som -—
utan fullständig parallellitet — ser det
som en nödvändighet att med ett större
grepp lösa dessa frågor för att individen
också utbildningsmässigt skall kunna
klara sig.

Motionärerna har tagit upp många
andra saker, men utbildningen är en
viktig fråga. Rekreationen, som inte
närmast innebär att bara ligga stilla
och göra ingenting utan skall vara en
riktig stimulansgivning till den enskilde,
är inte det minst viktiga.

Fru Sigurdsen undrade vem som skall

betala. Det är av intresse att läsa vad
utskottet anför på denna punkt. Utskottet
säger att en sabbatsledighet »i den
omfattning som motionerna syftar till
uppenbarligen skulle medföra mycket
höga kostnader och att vid en jämförelse
med andra aktuella reformkrav
införandet av en allmän sådan ledighet
måste bedömas som mindre angelägen».

Inom parentes sagt är det anmärkningsvärt
att fru Sigurdsen just såsom
LO-representant kan skriva under ett
sådant här uttalande, när samtidigt LO

— om jag har läst pressreferaten rätt

— med sådan kraft har avsett att gå in
för sabbatsåret.

När utskottet anför att det uppenbarligen
skulle medföra mycket höga kostnader,
vittnar det enligt min mening
om att man inte tillräckligt har satt sig
in i de tankegångar som ligger bakom
motionerna. Motionärerna har antytt
möjligheterna att t. ex. inrangera denna
fråga inom den allmänna försäkringens
ram. Det är, vilket förresten arbetsmarknadsverket
påpekade i sitt remissyttrande
för tre år sedan, i högsta grad
fråga om en större flexibilitet när det
gäller utnyttjandet av fritiden. Det behöver
med andra ord över huvud taget
inte vara fråga om kostnader. Det är
inte nödvändigt att det blir en sådan
lösning, utan det kan helt enkelt bli
en förändrad periodicitet i arbetstiden
om man ser på den enskildes hela levnadsperiod.
Jag tror att det är ett alltför
statiskt betraktelsesätt om man här
endast tar sikte på arbetstiden per
vecka eller per år. Ser man det i ett
längre perspektiv för de enskilda individerna,
kommer onekligen hela den
aktiva perioden in. Det är ingenting
som säger —- motionärerna har i varje
fall inte sagt det — att det över huvud
taget skall bli några kostnader. Man
kan tänka sig sådana lösningar, men
det är fullständigt felaktigt uppfattat av
utskottet när det framhåller att det
uppenbarligen måste bli mycket höga
kostnader. Detta är i varje fall inte

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

motionärernas avsikt. Jag tror att det
är mycket viktigt att man inte är ekonomiskt
orealistisk utan också tar de
ekonomiska faktorerna med i bedömningen.
Det beror med andra ord på
hur denna ledighet kan utformas om
det blir fråga om kostnader eller icke.

Fru Frsenkel redogjorde något för de
lösningar som förekommer i andra län der.

Jag tycker det är viktigt att påpeka
— särskilt som fru Sigurdsen framhöll
att det finns mycket mer angelägna frågor
att syssla med — att vi är ganska
underutvecklade i det här avseendet, eftersom
man i en rad länder sedan
många år tillbaka har haft liknande
lösningar för stora grupper. Vi borde
inom Sverige börja ägna denna fråga
större uppmärksamhet än som hittills
varit fallet.

Man har använt ordet »visionär». I
likhet med de ekonomer som från statskontorets
sida har uttalat sig om arbetsmarknadspolitiken
under 1970-talet
tror jag det är viktigt att man tänker
visionärt och inte tänker på hur dagens
samhälle ser ut. Om man vill ha lösningar
som i varje fall är mera övergripande
för olika grupper är det inte
möjligt att från den ena dagen till den
andra finna sådana lösningar utan att
ha hela området kartlagt. Just en sådan
översyn som motionärerna har begärt
gör det bl. a. möjligt för organisationerna
att träffa de avtal som de kan
komma att vilja träffa. Det är viktigt
att understryka att om det inte skall
bli nära nog någon form av livegenskap
inom ett arbetsområde eller hos en
arbetsgivare, kan det vara nödvändigt
att genom t. ex. insamlande av poäng
eller något liknande spara ihop till den
här perioden, när den nu skall komma.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om bifall till reservationen.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Fru Nettelbrandt frågar
bl. a. hur LO arbetar. LO har gjort ett

Sabbatsår

stort nummer av frågan om sabbatsår.
Det är möjligt att pressen har gjort ett
stort nummer av ett inlägg som kan ha
gällt en ledighet exempelvis för vuxenutbildning,
och hur LO arbetar på det
området kan jag tala om för fru Nettelbrandt,
eftersom man för några veckor
sedan framlade ett program med en
målsättning för hur den framtida vuxenutbildningen
skall utformas. Där tar
man upp exempelvis frågan om anställningstrygghet
och andra frågor för dem
som nu behöver få del av vuxenutbildning.
Yisst kostar det programmets genomförande
pengar, fru Nettelbrandt.
Man är inte så orealistisk inom löntagar-
och arbetsgivarorganisationerna
att man inte förstår att reformer av alla
slag kostar pengar. Fru Nettelbrandt
sade att det inte behöver vara en fråga
om kostnader, men jag har svårt att
förstå vad hon menar. Varför har vi
inte då mycket tidigare fått fyra veckors
semester, och varför har vi inte kunnat
genomföra en förkortning av arbetstiden
mycket tidigare? Menar fru Nettelbrandt
att reformer som semesterlagstiftning
och arbetstidsförkortning inte
kostar något? Jag tycker att det i så
fall är ett mycket orealistiskt resonemang.

Denna fråga måste få mycket stora
samhällsekonomiska konsekvenser, om
det skall bli en förmån som alla kommer
i åtnjutande av. Jag sade att det
finns många andra angelägna spörsmål
som kanske behöver både utredas och
diskuteras. För mig, fru Nettelbrandt,
är politiken en fråga om prioritering,
och jag anser i likhet med utskottets
majoritet att den föreliggande frågan
i dagens läge inte står särskilt högt på
listan över det som vi bör prioritera.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Fru Sigurdsen sade att

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Sabbatsår

pressen möjligen gjort ett stort nummer
av saken. Om jag inte tolkar henne fel
är det tydligen så, att LO inte avser att
göra något större nummer av frågan,
men jag tror att det finns ett mycket
stort intresse för saken bland LO:s medlemmar.
De avtal som träffats i USA beträffande
den stora bilarbetargruppen
visar exempelvis att det verkligen finns
ett intresse för deras del. I många hänseenden
bar ju LO varit ett föredöme
för organisationerna i USA, och jag
tror att man här borde vända på steken
och se litet mer på hur de amerikanska
organisationerna löst sina frågor.

Visst kostar programmet pengar, säger
fru Sigurdsen. Jag vill inte bestrida
att det kan bli fråga om en kostnadspost
som t. o. in. kan bli stor, men det
är helt och hållet beroende på den form
av lösning som man anser sig böra
stanna för. Fru Sigurdsen tycker att det
är orealistiskt att tänka sig att lösa
problemet utan kostnad och hänvisar
till att arbetstid, semester o. s. v. kostar
pengar. Men låt mig ännu en gång upprepa
att det gäller periodicitet inte
bara under kortare tidsintervaller utan
under hela den aktiva levnadsperioden.
Jag kan ta ett aktuellt exempel på en
lösning som något antytts i motionerna,
men observera att jag inte vill binda
mig vid just detta förslag till lösning,
även om det är en tänkbar väg. Man
skulle kunna tänka sig att en person
i 40-50-årsåldern, som är särskilt stressad
eller exempelvis i behov av omskolning,
speciell rekreation eller förnyelse
i sitt arbete, skulle kunna ta en
sabbatsperiod på ett halvt år för att
sedan vid pensionsåldern stanna kvar
i aktivt arbetsliv ytterligare ett halvår.
För den som i organisationslivet har
mött människor som kommit upp i
pensionsåldern och som vet att den
stora önskan och det stora kravet i deras
fall ofta är att få vara kvar i aktiv
tjänst så länge som möjligt är detta i
och för sig inte någon verklighetsfräm -

mande tanke. Det är helt enkelt fråga
om att ge individen valfrihet. Kanhända
utnyttjandet av den anställde och tillfredsställelsen
för honom själv under
perioden efter sabbatsledigheten kan
bli så oerhört mycket större och bättre
än om denna förnyelseperiod inte stått
till buds.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Frsenkel begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hamrin-Tliorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Frsenkel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 164 ja och 15 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

§ 18

Lagfäst rätt till tjänstledighet för
deltagande i vuxenutbildning

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner om
lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande
i vuxenutbildning.

Andra lagutskottet hade behandlat två
till lagutskott hänvisade motioner, I: 145
av herr Werner samt II: 162 av fru Ryding.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade yrkats, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställer om att frågan
om lagstadgad rätt till tjänstledighet
för deltagande i vuxenutbildning blir
föremål för snabb utredning och att förslag
härom snarast förelägges riksdagen».

Utskottet hemställde,

att motionerna I: 145 och II: 162 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Departementschefen
konstaterar i årets statsverksproposition,
bilaga 10, att utbyggnaden av
vuxenutbildningen fortsätter i snabb
takt och anser det riktigt att i högre
grad än hittills varit möjligt satsa på
denna verksamhet. Vi har i våra motioner
1:145 och 11:162 sagt att vi anser
denna utveckling på vuxenutbildningens
område glädjande och att den
på allt sätt måste stödjas av myndigheterna.

Det är som utskottet skriver alldeles
korrekt att en motion av likartat slag
som de nu förevarande behandlades
av denna kammare så sent som i början
av december förra året. Denna motion
avslogs trots flera mycket positiva
remissvar som instämde i motionens yrkande.
I årets utlåtande nr 9 från andra
lagutskottet hänvisas också till fjolårets

remissyttranden, och vi hörde alldeles
nyss i debatten här av fru Sigurdsen att
LO just tagit upp problemet med anställningstryggheten
i samband med
vuxenutbildning.

Det är intressant att läsa vad utskottet
i år skriver för att motivera ett avslag
på åtminstone en begäran om utredning
av frågan om lagstadgad rätt
till tjänstledighet vid vuxenutbildning.
Utskottet hävdar att vuxenutbildningen
inte får medföra produktionsbortfall
och därför i görligaste mån bör bedrivas
på deltid. Om man skulle behöva
hel tjänstledighet någon tid beroende
på att man inte orkar med ett pressande
förvärvsarbete vid sidan av vuxenutbildning,
skall dessa frågor i första
hand — som det alltid heter — lösas
genom avtal mellan berörda organisationer
på arbetsmarknaden. Utskottet
vädjar vidare till arbetstagarna som
grupp att tänka på de nackdelar som
en rätt till uppsägningsskydd vid vidareutbildning
skulle medföra. Det talas
i detta som i så många andra sammanhang
mycket vackert om arbetstryggheten
för de övriga anställda,
d. v. s. för dem som inte genomgår
vuxenutbildning.

Över huvud taget konstrueras enligt
min mening så många hinder för en
utredning av detta slag att man verkligen
måste fråga sig hur motsvarande
problem någonsin kunde lösas i samband
med barnsbörd och militärtjänstgöring.

Kärnpunkten för oss är att denna
fråga löses på ett för de vuxenstuderande
tillfredsställande sätt utan onödigt
dröjsmål. Man var åtminstone enligt utskottets
utlåtande förra året överens
med oss om detta, även om man ville
gå andra vägar.

Jag skall inte nu ta upp tiden med
att upprepa de invändningar vi förra
året hade till utskottets motivering, eftersom
de utförligt redovisades i den
debatt vi hade här i kammaren den 5
december förra året. Yi klargjorde också
då liksom vi gör i dag att vi inte kan

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande i vuxenutbildning

acceptera utskottets resonemang i denna
fråga.

Men, herr talman, det är kanske väl
magstarkt att såsom utskottet gör i sitt
utlåtande i år sluta med att påpeka att
man vidhåller sin uppfattning med följande
motivering: »Sedan frågan behandlades
i höstas har inte inträffat något
som påkallar lagstiftning på områ det.

Är det möjligen obekant för de ärade
ledamöterna i andra lagutskottet att vi
nu står mitt uppe i en avtalsrörelse,
där bland andra trygghetsfrågor även
tagits upp frågan om förbättring av avgångsvederlaget
och permitteringslönen?
Är det vidare obekant för de ärade
ledamöterna i andra lagutskottet att
Svenska arbetsgivareföreningen viftat
med kalla handen mot LO vid årets avtalsförhandlingar,
att dessa strandat
och att en förlikningskommission arbetar?
Varför skulle det med den ställning
som nu finns i riksdagen sedan
höstens val vara så främmande för socialdemokraterna
att genom olika lagr
stiftningsåtgärder verkligen lösa en hel
del trygghetsfrågor för de svenska löntagarna
och låta avtalsförhandlingarna
mera koncentrera sig på lönerna. Både
i fjol och i år hävdas på flera ställen
i andra lagutskottets utlåtanden att vi
avser att detta skulle gälla årslånga
tjänstledigheter. Men varför detta?
Själv känner jag fall där vuxna börjat
utbilda- sig på fritiden i aftonskolor
o. s. v., men när dessa människor verkligen
i slutspurten behövt dels få möjligheter
att helt ägna sig åt studierna
för att nå ett så gott resultat som möjligt,
dels också ha den trygghet somi
det innebär att ha ett arbete att komma
tillbaka till, så har detta inte lyckats
dem. Jag kan ta ett exempel.

En ung pojke hade läst på aftonskola,
men han behövde under en termin,
d. v. s. fyra månader, tjänstledighet helt
och hållet för att klara av studierna
med goda betyg.

Han begärde denna tjänstledighet och

fick till svar av sin arbetsgivare: »Nej,
skall du vara borta så länge är det
lika bra att du slutar med detsamma.»

Herr talman! För att vi skall få
bästa möjliga resultat av den satsning
som samhället gör för de vuxenstuderande,
måste dels det studiesociala stödet
få en bättre utformning, dels den
fråga lösas som vi motionerat om, nämligen
frågan om rätt att erhålla den
tjänstledighet vederbörande anser sig
behöva. I fråga om det studiesociala
stödet pågår en utredning, och jag hoppas
innerligt att den snart kommer att
lägga fram bra förslag. Men när det
gäller frågan om tjänstledighet pågår
inte någon utredning. Är den vuxenstuderande
rädd för att han eventuellt
»utbildar sig till arbetslös», så måste
detta givetvis både påverka resultaten
och förstärka tveksamheten att ta steget
till denna utbildning.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till motionerna
1:145 och 11:162.

Fru SIGURDSEN (s):

Herr talman! Jag måste medge att
jag har mycket större sympatier för
denna motion än för den som vi behandlade
nyss. Vuxenutbildningen är
en mycket angelägen fråga, och den
kommer att få ett mycket stort utrymme
i den framtida politiken. Det är en
jämlikhetsfråga av stora mått.

Fru Ryding finner det märkligt att
utskottet kan skriva: »Sedan frågan behandlades
i höstas har inte inträffat
något som påkallar lagstiftning på området.
» Därtill kan sägas, att sedan utskottet
behandlade frågan den 25 februari
har ändå det inträffat, att Landsorganisationen
den 26 februari offentliggjorde
sitt program för vuxenutbildningen
i betänkandet »Fackföreningsrörelsen
och vuxenutbildningen». När det
gäller anställningstryggheten i samband
med vuxenutbildningen sägs i betänkandet,
att detta inte bara är en
fråga om ledighet för den period ut -

Onsdagen den 5 mars 1969 Nr 9

Inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

bildningen omfattar. LO utvidgar i sitt
program frågan till att även gälla ett
bibehållande av de sociala förmånerna
under denna tjänstledighet. Detta är
också en mycket viktig fråga.

Landsorganisationen anser emellertid
att denna fråga bör inrangeras i avtalsförhandlingarna
och att lagstiftningen
bör tillgripas först sedan det
visat sig att den vägen inte är framkomlig Mot

detta kan givetvis anföras, att LO
inte representerar alla som behöver
vuxenutbildning och att det kan finnas
andra organisationer som har en annan
uppfattning i denna fråga. Detta är naturligtvis
riktigt, men jag tror inte att
någon kan förneka att vi just bland
Landsorganisationens över 1,5 miljon
medlemmar finner en mycket stor del
av de 70 å 75 procent av befolkningen
som i dag har enbart 6- eller 7-årig folkskola.
Det är väl ändå de grupperna som
man i första hand vill nå med en utbyggd
vuxenutbildning.

Vi lever i ett land, där arbetsmarknadens
parter har en mycket stark ställning.
När nu dessa anser att de först vill
försöka att lösa denna fråga förhandlingsvägen,
så tycker jag att den svenska
riksdagen skall respektera det och
avvakta resultatet av dessa förhandlingar,
innan den vidtar andra åtgärder och
tar upp frågan som ett lagstiftningsproblem.

Herr talman! Därmed vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag fick nu höra att utskottet
behandlade frågan den 25 februari
och att LO den 26 februari kom med
sitt programförslag. Jag tycker att det
är bra att detta förslag har framlagts,
men jag vidhåller att jag anser det vara
egendomligt att utskottet kunnat skriva
att ingenting inträffat sedan föregående
år som kan föranleda en lagstiftning i
frågan. Vi har i vår motion begärt en
utredning; det framgår av yrkandet.

I mitt föregående anförande hänvisade
jag ju också till pågående avtalsförhandlingar.

Jag tycker att det är ensidigt att fru
Sigurdsen inte alls fäster avseende vid
det remissyttrande som TCO avgav redan
förra året. I det framfördes önskemål
utöver vad vi själva anfört, och dessa
har vi tagit upp i år. TCO är ju i alla
fall en rätt stor facklig organisation,
även om LO också är det.

Jag håller med om att vuxenutbildningen
är ett rättviseproblem, ett jämlikhetsproblem.
Därför tycker jag inte
att man först skall undersöka hur besvärligt
och svårt, kanske t. o. m. omöjligt
det är att lösa det avtalsvägen. Alla
här vet väl hur många gånger de stackars
karensdagarna bollades mellan
riksdagen och arbetsmarknadens parter.
Därför tycker jag att vi i rättvisans
namn kan ta steget fullt ut, göra en utredning
som tar upp alla aspekterna på
frågan och sedan lagstifta på detta område.
Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:145 och 11:162; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 19

Inkomstprövningen beträffande
änkepension i vissa fall

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner
angående inkomstprövningen beträffande
änkepension i vissa fall.

Andra lagutskottet hade i ett sammanhang
behandlat fem till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 762
av fru Hultell m. fl. och II: 907 av fröken
MTetterström m. fl., i vilka hem -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

ställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att pensionsförsäkringskammittén
får i uppdrag
att med förtur utreda frågan om avskaffande
av inkomstprövningen beträffande
änkepension för dem, vars
män avlidit före den 1 juli 1960»;

2) de likalydande motionerna I: 784
av herrar Harald Pettersson och Axel
Georg Pettersson, samt II: 873 av herrar
Gustafsson i Stenkyrka och Börjesson
i Falköping, i vilka hemställs, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
anhålla om en snabb översyn av reglerna
för erhållande av änkepension i syfte
att eliminera de orättvisor som gällande
bestämmelser innebär i de fall då makens
död inträffat före den 1 juli 1960»;
samt

3) motionen 11:389 av fru Ekroth
och herr Almgren, i vilken föreslagits,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om sådana direktiv till
den sittande pensionsförsäkringskommittén
att frågan om ''övergångsänkornas’
pension gives förtur i kommitténs
arbete, så att delbetänkande därom snarast
kan avlämnas».

Utskottet hemställde, att följande motioner,
nämligen a) motionerna 1:762
och 11:907, b) motionerna 1:784 och
11:873 samt c) motionen 11:389, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson (ep), Blomquist (m),
Axelson (fp) och Lundberg (s) samt
fröken Wetterström (m), fru Nilsson
(ep) och fru Frsenkel (fp), vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 762 och II: 907, motionerna I: 784
och II: 873 samt motionen II: 389 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att
pensionsförsäkringskommittén ålades
att med förtur behandla frågan om
övergångsänkornas pensionsförhållanden
i syfte att nuvarande inkomstprövning
skulle avskaffas.

Uskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fröken WETTERSTRÖM (m):

Herr talman! Det var så sent som den
14 november förra året som vi debatterade
denna fråga. Därför skall jag begränsa
mitt anförande i dag.

Då var jag ensam reservant i utskottet.
Nu har jag glädjen att se att vi är
sju reservanter som representerar alla
de fyra demokratiska partierna. Frågan
gäller då som nu vår strävan att söka
undanröja en bestående orättvisa från
år 1960, då nya regler för änkepensionen
inom folkpensioneringen antogs.
Därvid drogs en mer eller mindre godtycklig
gräns mellan dem som hade blivit
änkor före den 1 juli 1960 och
dem som blivit änkor efter detta datum.
Inkomstprövningen skulle bestå för de
förra medan den slopades för de senare.
En översyn av reglerna har begärts i
motioner 1960, 1961, 1963, 1964, 1965,
1968 och i år, nu av representanter för
de fyra demokratiska partierna.

År 1964 överlämnades det årets motion
till pensionsförsäkringskommittén
Vad som hittills skett är att denna kommitté,
som tillsattes 1962, i sitt andra
betänkande i maj förra året föreslagit
en höjning av det avdragsfria beloppet
från 1 700 till 2 000 kronor. Kommittén
har som vi vet att behandla många både
stora och komplicerade frågor, t. ex. efterlevandeskyddet
för frånskilda kvinnor,
änklingspensioner och — genom
tilläggsdirektiv som man erhöll 1967
—- utredning av frågor som rör jämställande
av män och kvinnor inom den
allmänna pensioneringen. Även i fortsättningen
skall kommittén visserligen
ägna sig åt dessa s. k. äldre änkor. Men
när kan man, herr talman, vänta ett förslag?
I nio år har orättvisorna bestått.
Den tabell som finns intagen i det pensionsförsäkringskommitténs
betänkande
som jag nyss talade om visar att
övergångsfallen minskar starkt år från
år. Budgetåret 1960/61 fanns 52 646 än -

Onsdagen den 5 mars 1969 Nr 9

Inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

kor tillhörande denna kategori, 1968/
69 beräknades antalet ha sjunkit till
26 300 och budgetåret 1978/79 skulle
antalet övergångsfall vara nere i 8 100.
Skall vi verkligen behöva vänta på ett
eventuellt förslag till dess? Eller kommer
kanske aldrig någonsin ett sådant
förslag att läggas fram? Jag tillåter mig
upprepa vad jag sade i debatten förra
året, att ju längre man väntar desto billigare
blir naturligtvis det hela för staten.

Av rättviseskäl bör det inte, anser vi
reservanter, förekomma att man —• allra
minst inom ett allmänt pensionssystem
— har olika bestämmelser för olika
grupper försäkrade. Det är förklarligt
att de kvinnor som alltjämt drabbas
av inkomstprövningen på ett sådant
sätt, att deras änkepension reduceras,
inte kan låta sig övertygas om det motiverade
i en sådan ordning. Man bör, menar
vi, utan dröjsmål försöka finna en
lösning på övergångsänkornas pensionsförhållanden
med syfte att försöka undanröja
nuvarande orättvisor.

Vi reservanter begär ingenting annat
än att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att pensionsförsäkringskommittén
åläggs att med förtur
behandla frågan om övergångsänkornas
pensionsförhållanden i syfte att nuvarande
inkomstprövning avskaffas. Jag
tycker, herr talman, att det sannerligen
är en hovsam begäran. De som velat
tränga in i denna fråga måste väl erkänna
att här föreligger orättvisor, och därför
bör de kunna biträda vårt yrkande.

Med detta ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde fru Kristensson
(m) och fru Frxnkel (fp).

Fru EKROTH (s):

Herr talman! I motionen 11:389 hemställer
jag tillsammans med herr Almgren
om sådana direktiv till den sittande
pensionsförsäkringskommittén, att
övergångsänkornas pension ges förtur

i kommitténs arbete, så att delbetänkande
därom snarast kan avlämnas.

Andra lagutskottet har nu behandlat
motionen tillsammans med flera andra
i vilka samma hemställan görs. Beklagligt
nog har samtliga motioner avstyrkts.
Utskottet skriver: »Enligt utskottets mening
talar skäl för att frågan om övergångsänkornas
pensionsförhållande prövas
i samband med övriga frågor av familjepensionskaraktär.
» Man finner det
mindre lämpligt att bryta ut den aktuella
frågan ur dess sammanhang och behandla
den med förtur. Nu frågar jag:
Är inte just denna fråga av den karaktären
att den borde prioriteras i utredningen?
Det är en liten grupp som har
kommit i kläm genom spärregeln, och
det råder väl ingen tvekan om att den
gränsregel som finns upplevs som mycket
orättvis.

Det är nu nio år sedan de nuvarande
reglerna för änkepension infördes, och
man har under tiden haft goda möjligheter
att konstatera hur de verkar. I utskottsutlåtandet
framhålles också att
alltifrån reglernas antagande har kritik
riktats mot att änkorna delas upp i två
grupper, en för vilken inkomstprövning
alltjämt skall ske och en för vilken inkomstprövning
inte skall ske. Uppdelningen
har ansetts otillfredsställande av
rättviseskäl. Man hänvisar till att trots
att sådana synpunkter förts fram vid ett
flertal riksdagar har principen om inkomstprövning
av pension till änkor
i övergångsfallen likväl inte rubbats.

1964 års riksdag överlämnade frågan
till pensionsförsäkringskommittén. Den
har nu haft fem år på sig, och om vi då
vill föra frågan framåt genom att ge den
förtur nu, så borde man väl i dag ha
kommit så långt att en sådan framställning
borde kunna villfaras.

Det var några ord om bakgrunden till
den inkomstprövade änkepensionen.

Alla de motioner som årligen återkommer
med hemställan om en skyndsam
prövning bevisar väl bäst att allt
inte står rätt till. Visserligen har in -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

komstprövningsreglerna mjukats upp i
olika avseenden, och utskottet anför nu
bl. a. följande: I avvaktan på kommitténs
förslag får man fortsätta på den
inslagna vägen att genom förbättringar
av inkomstprövningsreglerna garantera
övergångsänkorna en tillfredsställande
ekonomisk trygghet. Redan nu medför
gällande regler, säger man, »att änkepension
i övergångsfallen kan utgå till
sitt fulla belopp i alla de fall där behov
av pension är stort». —- Men vad innebär
detta? Uttrycket »i alla de fall där
behov av pension är stort» förefaller
mig vara mycket svävande och godtyckligt.
Om det emellertid nu skulle
vara så som man säger i utskottsutlåtandet,
hur vill man då förklara alla de insändare
från änkor och deras anhöriga
som ofta och till och med mycket ofta
återfinns i fråge- och insändarspalter
och alla interpellationer och motioner
vid upprepade konferenser och andra
överläggningar landet runt? Och hur
många riksdagsmän har inte blivit påminda
om problemet genom telefonpåringningar,
telefonkontakter eller på annat
sätt.

Antalet utbetalda änkepensioner i de
s. k. övergångsfallen var i oktober 1968
omkring 27 000. Av dessa var uppskattningsvis
något mindre än hälften nedsatta
till följd av reglerna om inkomstprövning.
Antalet änkor som på grund
av inkomstprövningsreglerna ej erhöll
pension angavs år 1964 av socialministern
till uppskattningsvis 20 000.

Jag har genom riksdagens upplysningstjänst
försökt att få reda på hur
dagens aktuella siffror är, och jag har
fått till svar att man på riksförsäkringsverket
för pensionsförsäkringskommitténs
räkning håller på att få fram uppgifter
om antalet sådana änkor. Emellertid
kan man väl förutsätta att dessa
siffror har reducerats i varje fall för
den senare gruppen, eftersom fem år
har förflutit sedan man fick fram den
sistnämnda siffran, och många av de
änkor som då var med har kommit upp

i den vanliga folkpensionsåldern eller
på andra sätt avförts ut statistiken.

Eftersom den grupp av änkor som
motionen åsyftar alltså blir mindre och
mindre och med hänsyn till att dessa
människor verkligen är missgynnade,
bör den spärregel som nu gäller snarast
bli föremål för översyn.

Herr talman! Då vår framställning i
motionen i första hand siktar till att låta
pensionsförsäkringskommittén ge förtur
åt detta avsnitt inom utredningen, borde
man kunna visa generositet från
kammarens sida i detta avseende. Den
reservation som är fogad till utskottsutlåtandet
tar ju också sikte på att
låta förtursbehandla övergångsänkornas
pensionsförhållanden och jag ber att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Lundberg och Almgren (båda s) samt
herrar Nilsson i Bästekille och Lothigius
(båda m).

Fru NILSSON (ep):

Herr talman! Det talas i dagens dabatt
mycket om jämlikhet, men när det
gäller att vidta åtgärder för att åstadkomma
största möjliga jämlikhet i olika
avseenden mellan människorna i vårt
land händer det tyvärr ibland inte så
mycket. I alltför många fall går utjämningssträvandena
alldeles oerhört långsamt.

Så är det enligt min mening då det
gäller att rätta till de missförhållanden
som nuvarande bestämmelser angående
änkepension innebär i de fall när makens
död har inträffat före den 1 juli
1960. Under ett flertal år har centerpartiet
tagit upp denna fråga motionsvägen.
Det är enligt vår uppfattning
mycket beklagligt att den har förhalats
på det sätt som har skett. Det borde
vara rimligt att vi kommer ifrån det
undermåliga system som vi nu har med
en grupp änkor för vilken inkomstprövning
skall gälla och en grupp för
vilken sådan prövning inte skall före -

Onsdagen den 5 mars 1969 Nr 9

Inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

tas. Vi borde också kunna få fram en
sådan lösning utan något längre dröjsmål.
De kvinnor som på grund av nuvarande
bestämmelser med all rätt känner
sig orättvist behandlade har redan
väntat alldeles för länge på en sådan
lösning.

Med det som jag här har anfört ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
den reservation som är fogad till andra
lagutskottets utlåtande nr 10.

1 detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping, Polstam och
Eriksson i Bäckmora (samtliga ep).

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag är något förvånad
över att taleskvinnorna för reservanter
och motionärer försöker göra en stridsfråga
av detta ärende. Det är ingen som
har förnekat att skillnaden i förmåner
mellan dem som blev änkor före den 1
juli 1960 och dem som blivit änkor efter
den 1 juli 1960 är sådan, att den
förra gruppen känner sig missgynnad
och ser på den senare som en privilegierad
grupp. Man säger att detta är en
orättvisa, och man kan som fru Nilsson
tycka att det inte är någon jämlikhet.

Denna orättvisa eller brist på jämlikhet
framträder emellertid lika starkt,
och kanske starkare, om man jämför
gruppen änkor med andra grupper i
samhället som har försörjningssvårigheter.
Gör man en sådan jämförelse,
framträder det klart att gruppen änkor
är privilegierad i förhållande till många
andra. Vi kan se på sådana grupper
som frånskilda med barn och ensamstående
med barn — det gäller både
män och kvinnor — överåriga och handikappade
som har svårt att hävda sig
på arbetsmarknaden. Man kan nog säga,
att gruppen änkor har en bättre ställning
än dessa andra grupper.

Det har många gånger hävdats att det
kan vara svårt för en kvinna, som blir
änka uppåt medelåldern och som har
arbetat i hemmet, att komma ut på ar -

betsmarknaden. Det gäller även om hon
inte har barn. Det är svårt för henne
att få en anställning, att komma ut på
arbetsmarknaden. Men det handikappet
delar hon med många, många andra i
medelåldern. Till och med de som hela
sitt liv har haft en yrkessysselsättning
blir vid en viss ålder svårplacerade,
om de måste söka nytt arbete. Det
handikapp som änkan liksom många
andra har i det avseendet kan ju inte
vara en följd av att hon varit gift i mer
än fem år.

Enligt 1960 års pensionsreform utgår
pension från folkpensionssystemet
utan inkomstprövning till de gifta kvinnor
som blir änkor efter den 1 juli 1960.
Dessutom har dessa änkor i många fall
också en familjepension från ATP-systemet.
Änkorna är också privilegierade
när det gäller ersättning från arbetslöshetskassan.
Andra pensioner reducerar
ersättningen från arbetslöshetsförsäkringen,
men det gör inte änkepensionen.
Bestämmelserna för det nya omställningsbidraget,
som infördes den 1 juli
1968, fungerar på samma sätt. Den som
har tagit ut förtida folkpension kan
nämligen inte söka omställningsbidrag,
och de som har annan pension av något
slag kan erhålla omställningsbidrag men
får det reducerat. Den som däremot har
full änkepension kan både söka och få
omställningsbidrag utan någon reduktion.
Det är klart att det har varit och
är en källa till missnöje.

När reformen genomfördes var man
på Sina håll också betänksam mot att
pension skulle utgå generellt utan några
som helst prövningar av behovet. Det
väcktes då motioner, bl. a. från fröken
Wetterströms parti, där man begärde
att den nya änkepensionen skulle bli
inkomstprövad. Men majoriteten i utskottet
och riksdagen ansåg då dels att
slopandet av inkomstprövningen innebar
en administrativ förenkling, dels att
man över huvud taget borde få bort inkomstprövningen
inom folkpensionssystemet.
Majoriteten menade också att

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

skatteprogressiviteten skulle fungera
som ett slags inkomstprövning. För de
änkor som hade en god inkomst skulle
skatteprogressiviteten verka så, att de
kanske inte fick så mycket kvar av änkepensionen.
Jag tror att vi har anledning
även i dag att tänka på att de nya
änkor, om man får kalla dem så, som
har en god inkomst drabbas av en hög
marginalskatt.

Jag vill också understryka vad utskottet
pekar på i sitt utlåtande, nämligen
att vad beträffar de s. k. äldre
änkorna resonerar både utskottet och
reservanterna om övergångsänkor, men
i själva verket har man väl i den gruppen
räknat in både övergångsänkorna
och dem som blivit änkor tidigare.

Man säger i utskottsutlåtandet att de
änkor som har en inkomstprövad pension
inte alltid har det sämst ställt. Det
visar sig att om man har ett kommunalt
bostadstillägg på 2 000 kronor så försvinner
inte änkepensionen helt förrän
man har nått upp till en inkomst på
22 200 kronor. Om det kommunala bostadstillägget
är 2 000 kronor, är det
först vid en biinkomst på 6 000 kronor
som änkepensionen börjar reduceras.
De som har en inkomst som är lägre
får pensionen utan reducering.

Där bostadsbidraget är 2 000 kronor
är det faktiskt så, att de änkor som har
inkomstprövad pension kan få en högre
pension och en bättre inkomst än en
folkpensionär eller en förtidspensionär
som inte har någon sidoinkomst, därför
att man vid inkomstprövningen först
tar det kommunala bostadstillägget och,
när det har tagits i anspråk, vilket sker
vid 6 000 kronor, börjar inkomstprövningen
verka reducerande på änkans
övriga pensionsförmåner. För övergångsänkorna
elimineras pensionen aldrig
helt, därför att de har ju alltid kvar
garantibeloppet.

En annan sak, som inte är oväsentlig
i detta sammanhang, är att änkorna alltid
har kvar sin rätt till änkepensionen.
Skulle deras ekonomiska förhållanden

förändras, inträder de i systemet igen
och har rätt till pension.

Som vi har hört här förut, är hela
familjepensionssystemet föremål för
översyn hos pensionsförsäkringskommittén.
Inte minst andra lagutskottet
har flitigt översänt motioner att beaktas
av kommittén, vilket kanske är en förklaring
till att dessa frågors avgörande
har fördröjts, därför att man vill pröva
änklingspensioner och möjligheten för
frånskilda kvinnor att också få pension.

Man kan då i dag med fog ställa frågan
om inte den grundsyn som ledde
fram till änkepensioneringen nu har ersatts
av en annan inställning till äktenskapet.
Man ser inte längre på äktenskapet
som något slags försörjningsinrättning,
och om några år kanske vi
får uppleva, att kvinnor anser det som
genant att bli betraktade som presumtiva
sociallijälpsfall i och med att de
ingår äktenskap. Vi ser väl fram mot en
lagstiftning på alla områden, där varje
människa svarar för sig själv, och det
är en prövning av familjepensioneringen
som kommittén skall göra.

Det är mycket möjligt att man får
lägga tyngdpunkten i familj epensioneringen
på förekomsten av barn och knyta
familjepensionen till barnen i stället
för till de vuxna människorna. Allt detta
skall, som sagt, prövas.

Andra lagutskottet tog 1960 ställning
för icke inkomstprövade folkpensionsförmåner,
och 1964 skickade riksdagen
på andra lagutskottets förslag frågan
om prövning av de äldre änkornas situation
till pensionsförsäkringskommittén.

I dag är det fråga om huruvida riksdagen
nu skall begära att detta avsnitt
behandlas med förtur.

Vi vet att pensionsförsäkringskommittén
börjar diskutera denna fråga
vid ett sammanträde i nästa vecka och
att sekreteriatet redan har förberett detta
sammanträde med inhämtande av
visst material — vi hörde ju av fru Ekroth
att hon fått uppgift om att man

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

håller på att utarbeta underlag för en
diskussion om just denna detalj. Därför
anser andra lagutskottet inte att
riksdagen har anledning att nu begära
en särskild förtur. Det brukar inte vara
så att riksdagen, när en fråga är föremål
för behandling i en instans, begär
ytterligare förtur.

Herr talman! Med detta vill jag yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru NILSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det glädjer mig att fröken
Sandell håller med om att vi har
mycket att göra i fråga om jämlikhetsproblemen
i vårt land. Hon utvidgar fältet
i debatten till att gälla även andra
områden än andra lagutskottets utlåtande
nr 10. Det finns många andra områden
där man bör vidtaga åtgärder, men
i dag har vi att hålla oss till detta.

Fröken Sandell säger också att ingen
har förnekat att det icke är en god lösning
vi har i dagens läge, och det förvånar
mig då verkligen att man under
alla dessa år, sedan bestämmelserna
kommit till, inte har kunnat få någon
ändring i detta avseende, trots de många
påstötningar som har gjorts.

Fröken Sandell drog också upp de
ekonomiska aspekterna i sammanhanget.
Jag vill gärna medge att de är mycket
betydelsefulla, men jag vill också
framhålla att detta är en principfråga
av högsta rang, vilken kanske många
gånger har lika stor betydelse som den
ekonomiska frågan.

Herr talman! Jag ber att få vidhålla
mitt yrkande.

Fröken WETTERSTRÖM (m) kort
genmäle:

Herr talman! Jag lovar att jag inte
skall bemöta fröken Sandell på alla de
punkter hon drog upp. Jag skall bara
säga att detta är ingen stridsfråga från
vår sida — långt därifrån. Det är en
fråga som har betydligt djupare innebörd
för oss som år efter år strävar

efter att få en rättelse på denna punkt.
Det är kort och gott enbart en rättvisefråga.
Jag tror att fröken Sandell själv
sade att det på sätt och vis låg orättvisa
i det beslut som fattades 1960 — ett
beslut som vi alla var delaktiga i.

Sedan tar fröken Sandell upp en
mångfald andra spörsmål och jämför
änkorna med andra grupper med försörjningssvårigheter,
t. ex. handikappade
m. fl. Och visst kan man göra det.
Vi kan utvidga den här debatten hur
långt som helst, men här gäller det
dock en begränsad grupp människor
som vid ett visst tillfälle genom ett riksdagsbeslut
försattes i en betydligt
ogynnsammare ställning än de som råkade
bli änkor efter den 1 juli 1960.
Det är om den gruppen vi talar, och
då tycker jag inte vi skall utvidga debatten
hur långt som helst.

Fröken Sandell nämnde att vi från vårt
håll 1960 hade begärt att även de »nya»
fallen skulle bli inkomstprövade. Jag
kommer inte ihåg det för ögonblicket,
men jag betvivlar inte riktigheten av
fröken Sandells påstående. Jag skulle
emellertid vilja säga att om vi framställde
en sådan begäran var det mera
logiskt och mera rättvist att alla änkepensioner
skulle vara underkastade inkomstprövning
än att man gjorde en
uppdelning på sätt som skedde.

Jag har utomordentligt svårt att förstå
att man behöver se detta problem
i ett större sammanhang. De tilläggsdirektiv
som pensionsförsäkringskommittén
har fått spänner ju över ett
enormt fält. Varför kan man då inte
ta upp denna förhållandevis lilla fråga
till tidigare behandling med syfte att
söka avskaffa inkomstprövningen för
de övergångsänkor, som ännu finns
kvar och som inte har uppnått 67 års
ålder? Det är ofattbart att en sådan liten
fråga som den nu begärda förturen
skall vara så oändligt svår att få
igenom. Jag är, uppriktigt sagt, ledsen
över att fröken Sandell inte kan dela
min uppfattning på den punkten.

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

Fröken SANDELL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste nog fortsätta
att göra fröken Wetterström ledsen,
ty jag anser liksom majoriteten i utskottet
att när man vet, att pensionsförsäkringskommittén
i nästa vecka just
börjar diskutera de äldre änkornas situation,
så är det inte riktigt att riksdagen
begär förtur. Det skulle väl se
ganska egendomligt ut.

Fröken Wetterström säger att det rör
sig om en begränsad grupp. För 1969
beräknar man att det är 27 000 änkor
som är s. k. övergångsfall. Gruppen är
alltså inte så begränsad. Det är ju pensionsförsäkringskommittén
som nu har
att ta ställning till kostnaderna. Kommittén
har att väga dessa änkors situation
tillsammans med de andra kraven
på pension: till änklingar, till frånskilda
kvinnor in. fl. I denna som i
många andra frågor som vi har diskuterat
måste man naturligtvis rätta sig
efter vad man har råd till.

Sedan vill jag säga till fröken Wetterström
att jag inte har sagt att det
var ett orättvist beslut som fattades
1960. Men jag har påpekat att om man
skall tala om orättvisa och om mindre
jämlikhet skall man också sätta änkorna
i relation till andra grupper som är
i samma situation. Vad jag närmast vänder
mig emot är att vi är kvar i ett
gammalt tänkande som innebär att en
kvinna bara därför att hon en gång
har ingått äktenskap skall vara prioriterad
för samhällets hjälp. Jag tror att
vi har kommit in i en ny tid med ett
nytt tänkande, där man ser mera realistiskt
på kvinnornas situation. Jag tror
att man får överväga hela systemet
med familjepensionen sådan den nu är
utformad.

Fröken WETTERSTRÖM (m) kort
genmäle:

Herr talman! Fröken Sandell poängterar
igen att pensionsförsäkringskommittén
har för avsikt att ta itu med
detta spörsmål i nästa vecka. Om jag

inte helt missminner mig talade herr
Gustavsson i Alvesta i november månad
i fjol om att kommittén då hade ägnat
tre dagar åt denna fråga.

Vad är det som säger oss att en utredning
konsekvent håller på med samma
fråga fortlöpande hela tiden? Det
finns ingen garanti för att resultatet av
en detaljfråga skall komma fram snabbare
om inte regeringen ålägger utredningen
att behandla den med förtur.

Det gäller en begränsad grupp, och
fröken Sandell återger det antal jag
nämnde och säger att det kostar pengar.
Ja, det kostar pengar, och anledningen
till att man 1960 inte ansåg sig kunna
slopa inkomstprövningen över hela linjen
var att det kostade för mycket. Nu
har antalet änkor reducerats, och, som
jag sade förut, det blir billigare ju
längre man väntar. Men rättvist är det
inte!

Slutligen: fröken Sandell talar om att
vi kommit in i ett annat tänkande; vi
bedömer inte längre änkorna som en
grupp som skall försörjas. Nej, det är
riktigt, och det är en utveckling som
enligt min uppfattning är sund och
riktig. Men den grupp vi talar om och
som vi fattade beslut om 1960, då vi
inte hade den uppfattning som vi har
i dag, skall inte särbehandlas och stå
i str3''kklass.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! Då jag också tillhör motionärerna
men har en något annan
syn på denna fråga än de föregående
talarna, vill jag säga några ord.

Fröken Sandell sade att vi har en
annan syn på äktenskapet än vad vi hade
tidigare, och det är nog riktigt. Men
de änkor som vi talar om här i dag är
just sådana som såg på äktenskapet och
fortfarande ser på det som en, om inte
precis försörjningsinstitution så dock
något liknande, tv då de gifte sig var
det inte så vanligt att kvinnorna gick
ut på arbetsmarknaden.

Orsaken till att jag tar kammarens

Onsdagen den 5 mars 1969 Nr 9

Inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

tid i anspråk, herr talman, är att jag
i den sista raden i reservationen, där
det heter att »nuvarande inkomstprövning
avskaffas» inte läser in det som
fröken Wetterström säger, nämligen att
vi skall ta bort hela inkomstprövningen,
ty det är så som man säger, att
det kostar 85 miljoner kronor. De övergångsänkor
som jag närmast tänker på
är de som fått ta ett dåligt betalt jobb
på grund av att de inte haft någon som
helst utbildning och som därför kanske
tjänar 5 000—6 000 kronor om året och
strax får sin pension reducerad. Det
är möjligt att de som har 2 000 kronor
i kommunalt bostadstillägg går fria vid
det tillfället, men jag har intrycket att
de flesta kommuner har betydligt lägre
kommunala bostadstillägg och att reduceringen
sätter in redan vid cirka 3 500
å 4 000 kronor.

Om vi då inte har råd att avskaffa
hela denna inkomstprövning anser jag
att en fortsättning på den väg som vi
slagit in på genom att vi infört tredjedelsregeln
för hela det överskjutande
beloppet är något som man kan fortsätta
med. Det är detta som jag tycker
att man under alla förhållanden skulle
kunna få utrett ganska snabbt, så att
man skulle kunna åstadkomma en förbättring
för den kategori som har det
absolut sämst i detta samhälle.

Därför har jag tänkt mig att man skulle
kunna knyta det avdragsfria beloppet
till vad basbeloppet är inom hela
tilläggspensioneringen och på så sätt
ge alla, som har en inkomst på 6 000
kronor i dagens läge, hel änkepension
även om de blivit änkor före den 1
juli 1960.

Om det är så att man kan läsa in
i reservationen att en uppmjukning av
den nuvarande inkomstprövningen bör
ske, kommer jag att stödja reservationen.

Fru KRISTENSSON (m):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att helt kort säga att jag i mångt och

mycket kan instämma i de synpunkter
som fröken Sandell tidigare framfört.
Jag tycker också att det är fel att betrakta
en kvinna som ingår äktenskap
som ett presumtivt socialhjälpsfall. Jag
anser att man bör ha en lagstiftning
som strävar efter att varje vuxen människa
skall kunna tjäna in sina egna sociala
förmåner och inte vara beroende
av en make för sin framtida försörjning.
Man bör satsa på att ge förmåner
till barn och inte till vuxna.

Jag vill erinra om att jag redan år
1964 i en motion i riksdagen förde
fram dessa synpunkter. Det förefaller
nu som om de hade trängt igenom, och
jag hörde att det också inom socialdemokratiska
partiet finns företrädare för
dessa tongångar, vilket är glädjande.

När reformen av änkepensioneringen
genomfördes, föreslog jag i den motion,
som fröken Sandell talade om, en inkomstprövad
änkepension i stället för
de generella pensionsförmånerna. Jag
beklagar att inte riksdagen gick på en
sådan linje. Det hade varit logiskt. Jag
förmodar att fröken Sandell då röstade
med majoriteten och alltså för en icke
inkomstprövad pension. Har man gjort
ett sådant ställningstagande då, kan jag
inte förstå varför man inte skall vara
konsekvent och tycka att alla änkor,
vare sig de blivit änkor före eller efter
år 1960, skall komma i åtnjutande
av dessa förmåner. Det är bara det
som vi ifrån moderata samlingspartiet
som står bakom reservationen har avsett.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag vill bara till fru
Kristensson säga att jag visst tycker att
det är fullkomligt logiskt av moderata
samlingspartiet att följa den här linjen.
När man då yrkade på en inkomstprövning
av pensionen för dem som blivit
änkor efter år 1960 men riksdagen beslutade
att inkomstprövningen skulle tas
bort inom folkpensionssystemet, är det

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Inkomstprövningen beträffande änkepension i vissa fall

fullkomligt logiskt att inta den ståndpunkt
som ni gör i dag.

Till herr Fager lund vill jag säga att
jag hoppas att pensionsförsäkringskommittén
läser protokollet och tar del av
de synpunkter som kommit fram. Jag
anser att vi i dag har att ta ställning till
det krav som ställts om att riksdagen
skall begära förtur för en utredning beträffande
änkepension för dem, vilkas
män avlidit före den 1 juli 1960. Andra
lagutskottet anser, att det inte är lämpligt
att begära sådan förtur när kommittén
arbetar med detta ärende.

Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag sagt här ingår
som ett led i sammanhanget. Den fråga
jag vill ha prövad med förtur är om
man kan uppmjuka de nuvarande inkomstreglerna
och ge dem som tjänar
6 000 kronor möjlighet att behålla hela
sin änkepension och därigenom få en
inkomst på 12 000 å 13 000 kronor. Det
är de änkorna som jag ömmar för och
inte för dem som kanske har inkomster
på 30 000 å 40 000 kronor. För dem anser
jag inte att vi behöver begära någon
förtursrätt.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Fröken Wetterström åberopade
vad jag yttrade här före jul.
Eftersom jag är ledamot av pensionsförsäkringskommittén,
kan jag säga att vi
har arbetat med frågan. Den 14 mars
har kommittén ett nytt sammanträde,
och riksförsäkringsverket har lovat att
vi då skall få ett fullständigt material,
som vi sedan kan diskutera vidare.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! Med risk för att bli ansedd
för att vara tjatig ber jag att än en
gång få ta till orda ett litet ögonblick
i det här ärendet.

Eftersom det har gjorts bekant att
pensionsförsäkringskommittén så snart
som den 14 mars skall få möjlighet att
titta på ärendet i dess helhet, vill jag

skicka med en liten hälsning: Jag hoppas
att kommittén i första hand ser över
den s. k. femtonstegstrappan, som ju är
den största orättvisan. Inkomstprövning
är en sak för sig, men när jag har tagit
till orda och besvärat kammaren så
många gånger i den här frågan så bar
det inte varit främst för att få inkomstprövningen
avskaffad utan för att ge
dem möjlighet att få sin sak prövad som
i dag inte har några utsikter därtill på
grund av den här »trappan».

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Wetterström begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Carlsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 77
ja och 95 nej, varjämte 9 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av herr Eric Carlsson in. fl.

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Särskild markering å långsamtgående fordon

§ 20

Meddelande ang. fortsättningen av
dagens sammanträde

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Talarlistorna för återstående ärenden
på föredragningslistan upptar sammanlagt
fyra talare. Dagens sammanträde
avses, såsom tidigare meddelats, skola
fortsättas till omkring kl. 18.00. De ärenden
som då ej medhunnits kommer att
företas till avgörande nästa onsdag, den
12 mars, varigenom något arbetsplenum
inte behöver hållas i morgon. Torsdagen
den 6 mars anordnas alltså, i enlighet
med de ursprungliga planerna, frågestund
och bordläggningsplenum med
början kl. 15.30.

§ 21

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtande nr 11,
i anledning av motioner om rätt för
frånskild kvinna till änkepension; samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 6, i anledning av motioner om införande
av provisoriskt körkort, och

nr 7, i anledning av motioner om
viss ändring av bestämmelserna angående
återkallelse av körkort.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 22

Särskild markering å långsamtgående
fordon

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motioner
om särskild markering å långsamtgående
fordon.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Utskottet avstyrker den
motion som här skall behandlas, och
jag kan på sätt och vis förstå att man är
htet generad över att man på det sättet
skall behöva avslå en motion. Man säger
i utlåtandet att en liknande motion har
väckts vid ett par tidigare tillfällen. Det
är riktigt så till vida att motionen har
väckts vid fyra tillfällen. Man säger vidare
att motionerna inte föranlett någon
åtgärd och att detta »berott bl. a. på
invändningar från praktisk synpunkt
mot de konkreta förslag till lösningar
som motionärerna framlagt».

Det är riktigt att vi i början kanske
inte hade så välgrundade förslag till utformning
av en varningsskylt att förslaget
kunde godkännas som det var. Men
vid ett senare tillfälle hemställde vi att
riksdagen skulle uppdraga åt Kungl.
Maj :t att ombesörja att en lämplig form
utarbetades så att det verkligen gick att
få till stånd en märkning.

Denna gång har vi åter väckt en motion
som vi faktiskt trodde skulle kunna
tillstyrkas av utskottet. Vi har kunnat
hänvisa till att stora utredningar har
gjorts i Amerika där man har utformat
en skylt som är synlig på 270 meters avstånd.
Jag har en sådan skylt här och
kan nu visa kammarens ledamöter hur
den ser ut. Denna skylt har antagits genom
lagstiftning i flera stater i Amerika.
Jag har också i motionen erbjudit utskottet
att få ta del av både de utredningar
som gjorts genom vetenskapliga
institutioner i samarbete med ett stort
antal organisationer inom trafikområdet
i Amerika och dessutom gällande
lagförslag samt en identisk skylt.

Utskottet har nöjt sig med att säga att
motorredskapsutredningen har sin uppmärksamhet
riktad på dessa frågor och
har införskaffat vissa uppgifter från
Amerika. Jag får väl tyda detta så att
utskottet har förvissat sig om att motorredskapsutredningen
verkligen har sett
skylten, de utredningar som gjorts i
Amerika och lagförslagen och vet i vil -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Särskild markering å långsamtgående fordon

ka stater man har kunnat införa den.
Om man inte kunnat förvissa sig om att
utredningen fått del av detta material
och ändå inte antar det erbjudande vi
gjort att ställa materialet till utskottets
förfogande, är jag förvånad över att utskottet
skriver på sätt som skett.

Jag skall inte yrka bifall till motionen
denna gång, men om det inte nu sker
någonting trots att man alltid tidigare
sagt att motionärerna pekat på en mycket
angelägen sak kommer jag att väcka
en motion för femte gången. Någon
gång måste väl i alla fall myndigheterna
här i Sverige upphöra med att säga att
motionärerna har fäst uppmärksamheten
på ett mycket viktigt område men
att man förutsätter att åtgärder skall
vidtagas inom ramen för den trafikforskning
och ytterligare utredning som
skall ske.

Vi skall väl inte behöva få flera onödiga
olyckor, många med dödlig utgång,
innan man verkligen gör någonting, när
det nu har visat sig att problemet är så
angeläget att man gjort stora utredningar
och att man åstadkommit resultat
och lagstiftning i andra länder. Sverige
borde väl inte vara så u-landsbetonat
på detta område utan kunna följa med
åtminstone vad som sker i andra länder.

Herr talman! Jag yrkar alltså inte
bifall till motionen denna gång, men om
inte något händer återkommer jag i frågan.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Löfgren att utskottet fått alla de upplysningar
som det här talats om — även
beträffande skyltarna liksom också om
herr Löfgrens benägenhet att komma
och demonstrera. Men vi har räknat
med att den nu sittande utredningen
skall inhämta de upplysningar som kan
lämnas och jag är alldeles övertygad
om att den beaktar dem.

Jag ber med dessa ord att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Utskottet har som redan
framhållits i år hänvisat till den utredning
som arbetar med frågan, och vid
1967 års riksdag har bland annat sagts
att det även finns andra fordon, exempelvis
de tunga lastbilarna, som ibland
har en mycket låg hastighet. Detta visar
att den här frågan inte är så enkel att
lösa som herr Löfgren ville göra gällande.
I praktiken är det ju inte alltid det
egna fordonet som bestämmer med vilken
hastighet det skall framföras, utan
ofta avgör ett framförvarande fordon
hastigheten. Man kan ju fråga sig om
det blir större trafiksäkerhet, om man
bestämmer att alla långsamtgående fordon
skall bära denna skylt, då det i
praktiken på grund av omständigheter
som vederbörande inte själv råder över
finns andra fordon som går med lika låg
hastighet.

Jag har velat framhålla detta eftersom
det av herr Löfgrens anförande
verkade som om det skulle vara en mycket
enkel fråga att lösa. I verkligheten
är det säkerligen ytterst svårt att finna
en lösning. Det kan också diskuteras
hur man skall kunna hålla skylten ren
och synlig, men för mig är dock denna
fråga viktigast. Skapar man större eller
mindre trafiksäkerhet genom att bestämma,
att alla långsamtgående fordon
skall bära en speciell skylt — samtidigt
som i praktiken en stor del av de andra
trafikanterna av olika skäl tvingas hålla
en lika låg hastighet? Detta kan vara
ganska diskutabelt.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Jag är rädd att utskottets
senaste talesman kanske inte tillräckligt
har tagit del av erfarenheterna i
USA. Om man läst utredningsresultaten
hade man nog inte talat så mycket om
att man är tveksam om på vilket sätt
den största trafiksäkerheten kan skapas,
hur skyltarna skall kunna hållas rena

o. s. v. Det är emellertid angeläget att
man åtminstone försöker råda bot på

Onsdagen den 5 mars 1969

Nr 9

Interpellation ang. barns vårdnadsplacering

de normalt största påfrestningarna som
Istadkommes av den långsamtgående
trafiken. Jag har ingenting emot att
motorredskapsutredningen gör ytterligare
undersökningar, men om man studerar
de erfarenheter och utredningar
som gjorts i Amerika och framför allt
läser det som redan finns att läsa, går
det inte i längden att säga att man inte
vet om man skall göra någonting, eftersom
detta eventuellt inte hundraprocentigt
skulle kunna eliminera alla
olycksrisker.

Vi som åker på den skånska landsbygden
— och härvidlag tycker jag att
herr Josefson i Arrie skulle ha erfarenheter
— vet ju vid hur oerhört många
tillfällen vi råkar ut för dessa långsamtgående
fordon, i synnerhet i samband
med bettransporter. Har ni inte de erfarenheterna
i andra delar av landet beklagar
jag att ni inte riktigt kan förstå
dessa problem. Jag har i mitt arbete anledning
att åka rätt mycket på vägarna
där nere och det har gjort att jag väckt
motionerna på området. Men man kan
inte hålla på hur länge som helst.
1961 väcktes den första motionen med
anledning av min framstöt, och nu har
vi 1969. Jag hoppas verkligen att det
sker någonting.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 23

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 9, i anledning av motioner om
viss utbildning för erhållande av körkort,
och

nr 10, i anledning av motioner angående
sammansättningen av vattendomstolarna.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskju4
— Andra kammarens protokoll 1969. Nr 9

ta behandlingen av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till
kammarens sammanträde onsdagen den
12 innevarande mars.

§ 24

Interpellation ang. barns
vårdnadsplacering

Ordet lämnades på begäran till

Herr HENNINGSSON (s), som yttrade: Herr

talman! I samband med myndigheters
ingripande i tvister rörande
barns vårdnadsplacering har under de
senare åren vid flera tillfällen inträffat
händelser som starkt upprört allmänheten.

Det har rört sig om tvister mellan f. d.
makar om vårdnadsrätten för de gemensamma
barnen, men också om barn
som varit placerade i s. k. fosterhem
där någon av de biologiska föräldrarna
önskat att återtaga sitt barn. Allmänhetens
reaktion har ofta kommit till uttryck
genom insändarspalterna i pressen
i samband med att polismakten
tvingats ingripa vid placeringen av
barn. Jag utgår naturligtvis ifrån att
såväl barnavårdsnämnd som polismyndighet
har handlat helt korrekt. Vad
man däremot kan ställa sig tvivlande
till är om gällande lagar är utformade
med hänsyn till de värden som är mest
betydelsefulla för barnens harmoniska
utveckling.

Möjligen har de lagar som reglerar
hithörande frågor inte hunnit att följa
med i den snabba förändring som skett
i allmänhetens tänkande beträffande
barnens rätt.

Tolkningen av våra lagar på detta
område har ett drag av egendomstänkande
som överskuggar de psykologiska
såväl som de biologiska sanningar som
måste betecknas som de mest relevanta
i frågor av denna allvarliga natur.

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Interpellation ang. regler för fastställande av tidpunkt då en person skall anses
som död

När man exempelvis väger olika ma- § 25

kars lämplighet att handha vårdnaden
om ett barn efter vilken av föräldrarna
som har den bästa ekonomin för att
kunna ge barnet en god utbildning må
det finnas skäl till starka betänkligheter.
Det må likväl stå klart att den starkaste
faktorn för ett barns utveckling
ligger däri att barnet har en orubbad
tillit till sin uppfostrare. Samhörighetskänslan
mellan barn och förälder är
den starkaste garantin för barnets harmoniska
utveckling.

Dessa faktorer kan inte anses vara i
tillräcklig grad tillgodosedda, när man
t. ex. helt utelämnar ett 13-årigt barns
klart uttalade vilja i sin egen vårdnadsfråga.
I fråga om adoption av barn anses
barnets egen uppfattning ha betydelse
om barnet uppnått tolv års ålder. I
vårdnadstvister mellan makar anses
femton år vara gränsen för hänsynstagande
till barnets vilja. Varför dessa
olikheter?

Med stöd av det anförda anhåller jag
härmed om kammarens tillstånd att få
rikta följande frågor till justitieministern: 1.

Anser justititeministern att barnets
rätt är tillfredsställande beaktad i nu
gällande lagar och regler vid fastställandet
av vårdnadshavare?

2. Anser justititeministern att avvägningen
mellan de ekonomiska och de
socialpsykologiska faktorerna är riktig
eller finns det skäl för en högre prioritering
av den socialpsykologiska sektorn? 3.

Anser justititeminstern att skäl föreligger
för att barnets egen vilja får
större betydelse vid fastställandet av
vårdnadshavare i framtiden?

4. Anser justititeministern att åldersgränsen
för hänsynstagandet till barnets
vilja kan sänkas med hänsyn till
den tidigare mognad barnen uppnår i
det moderna samhället?

Denna anhållan bordlädes.

Interpellation ang. åtgärder mot

våld från antidemokratiska grupper

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOVHAMMAR (m), som yttrade:

Herr talman! Den utomparlamentariska
och antidemokratiska aktivitet,
som på senare tid blivit allt vanligare
och som vid månadsskiftet februari—
mars ledde till att en kontaktkonferens
mellan Lunds universitet och näringslivet
måste avbrytas, väcker allt större
oro. Händelsen i Lund var ingalunda
någon tillfällig aktion. Vissa försök till
ockupation av arbetsplatser har också
förekommit, bl. a. i Göteborg, där en
banklokal besattes av unga demonstranter.
Om dessa antidemokratiska företeelser,
som kraftigt ökat under senare
år, kommer att fortsätta, finns risk för
skadegörelse på enskild egendom och
kanske också — vilket är ännu värre —
skador på person. Såväl grupper av
människor som enskilda individer kan
komma i fara.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder är herr statsrådet beredd
att vidtaga för att trygga individer
och egendom mot våldsåtgärder från
antidemokratiska grupper?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Interpellation ang. regler för
fastställande av tidpunkt då en person
skall anses som död

Ordet lämnades på begäran till

Fru KRISTENSSON (m), som yttrade:
Herr talman! Till följd av läkarvetenskapens
landvinningar har under se -

Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Interpellation ang. regler för fastställande av tidpunkt då en person skall anses

som död

nare år aktualiserats vissa problem av
den största räckvidd för den enskilda
individen. Möjligheten att med konstlade
medel hålla en människokropp vid
liv, långt efter det spontan andning och
hjärtverksamhet upphört, har rubbat
invanda föreställningar om gränsen mellan
liv och död. Transplantationskirugins
snabba framsteg har gett en särskild
aktualitet åt dessa frågor. Det har
också förts en livlig debatt om dessa
och angränsande problem, såsom skyldigheten
att ge livsuppehållande behandling
till dödssjuka patienter.

Det finns inga regler om när en
människa skall anses död. Det har räckt
med att konstatera att hjärtat slutat att
slå eller att andningen upphört. Som
en följd av utvecklingen har det på allvar
börjat ifrågasättas om inte hjärndödsbegreppet
borde ersätta det hittills
tillämpade hjärtdödsbegreppet. Bestämmandet
av dödstidpunkten har
självfallet utomordentligt stor betydelse
i olika avseenden. De arvsrättsliga och
äktenskapsrättsliga konsekvenserna är
uppenbara liksom, beträffande rätten
till lön, änkepension, livförsäkring o.s.v.
Frågan är också väsentlig för de straffrättsliga
bedömningarna av åtgärder
riktade mot kroppen.

Debatten i hithörande frågor har på
nytt aktualiserats sedan socialstyrelsen
framlagt förslag i ämnet. Det finns dock
anledning erinra sig att den arbetsgrupp,
som utarbetat förslaget, enligt
direktiven endast skulle pröva frågan
om en författningsmässig reglering av
transplantationsverksamheten med användande
av levande givare. Det var således
ett till sin omfattning ganska begränsat
uppdrag, men arbetsgruppen
kunde givetvis inte undgå att komma in
på hela problematiken med dödsbegreppet.

Riksdagen har tidigare — i anledning
av en motion som väckts i januari 1967
— behandlat dessa problem. Första lagutskottet
ansåg i sitt utlåtande över mo -

tionen (1967:50) att något initiativ av
riksdagen i frågorna då inte var erforderligt.
De synpunkter som de olika remissinstanserna
framlade på arbetsgruppens
resultat och socialstyrelsens
slutliga ställningstagande med anledning
härav borde avvaktas. Utskottet
framhöll emellertid att det var av vikt
att ståndspunktstaganden i ämnet gjordes
beroende av fortsatta överväganden
av främst läkare och jurister. Mera väsentliga
ändringar i praxis eller lagstiftning
på området måste enligt utskottet
även föregås av en bred allmän
debatt och ha starkt stöd i den allmänna
opinionen. Utskottets utlåtande godkändes
av riksdagen.

Olika meningar råder för närvarande
mellan läkare inbördes och mellan läkare
och jurister om behovet av ett nytt
dödsbegrepp. Samtidigt har de snabba
framstegen inom transplantationskirugin
medfört att frågan ej längre kan
skjutas åt sidan. Enligt min mening är
nu tiden inne att tillsätta en allsidigt
sammansatt utredning för att penetrera
hithörande för människor i ordets
verkliga mening livsviktiga problem.
Frågan rymmer självfallet inte bara medicinska
och juridiska aspekter utan
har dessutom i hög grad etisk, religiös
och allmänmänsklig anknytning. Den
bör därför belysas på ett betydligt mera
allsidigt sätt än vad som hittills skett.
Ingen har förmodligen heller hävdat att
den utredning som arbetsgruppen gjort
skulle vara till fyllest för att belysa
frågorna. Utvecklingen går oerhört
snabbt inom läkarvetenskapen och en
utredning tar tid. Det är därför enligt
min mening nödvändigt att utan dröjsmål
tillsätta en allsidigt sammansatt utredning
med uppdrag att pröva frågan
om det finns anledning att fastställa
regler eller riktlinjer för när en människa
skall anses död. Väsentligt är att
en grundlig belysning ges av regler och
praxis som för närvarande tillämpas i
andra länder på området. Utredningen

100 Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Interpellation ang. en kampanj i radio och TV mot nedskräpning i naturen, m. in.

torde också böra pröva frågan om utformningen
av transplantationsverksamlieten,
i fråga om såväl levande som
döda givare, liksom också de etiska regler,
som sammanhänger härmed. Människor
får ej förmenas en värdig död
för att tillgodose transplantationsteknikens
utveckling. De humanitära synpunkterna
får också ökad tyngd i samma
mån som överlevnadstekniken utvecklas.

Under åberopande av vad sålunda anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få ställa följande
fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att tillsätta
en allsidigt sammansatt utredning
med uppdrag att bl. a. pröva frågan
huruvida det finns anledning att fastställa
regler eller riktlinjer för när en
människa skall anses död?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Interpellation ang. en kampanj i radio
och TV mot nedskräpning i naturen,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (m), som yttrade:

Herr talman! Nedskräpningen av naturen
har blivit ett allvarligt samhällsproblem.
Skräp av olika slag förekommer
alltmer efter våra landsvägar, på
fritidsområden och inte minst vid
stränderna av våra många vackra sjöar
och efter vår långa havskust. Alltför
många medborgare tycks av tanklöshet
eller oförstånd bidraga till denna nedskräpning.
För de flesta är det helt
naturligt att kasta ut emballage av olika
slag genom bilfönstret eller överbord
från båten.

Under senare år har allt flera kampanjer
mot nedskräpningen genomförts
som »håll rent»-aktioner i hela län eller
enskilda kommuner. Frivilliga har

engagerat sig för att t. ex. plocka bort
skräp efter de allmänna vägarna. Det
är i och för sig glädjande att sådana
kampanjer genomföres men det löser
inte problemet, om allmänheten i obegränsad
utsträckning fortsätter att
skräpa ned igen. Tvärtom innebär detta
att många skräpsamlare och organisationer
av renhållningsaktioner mister
intresset för dessa aktiviteter i synnerhet
om man förgäves efterlyser
åtgärder från berörda myndigheter och
massmedia. Det är inte minst därför
angeläget att intensiva och effektiva
åtgärder vidtages för att genom upplysning
och propaganda förändra
svenska folkets mentalitet i dessa avseenden
och skapa intresse och förståelse
för att umgås med naturen på ett
riktigt sätt.

Kommittén för ett renare samhälle
har till uppgift att utreda bl. a. dessa
frågor och framlägga förslag till lösningar.
Då utredningen emellertid har
ett vidsträckt och besvärligt problemkomplex
att utreda torde det dröja relativt
lång tid innan utredningen blir
färdig. I avvaktan på detta bör redan nu
åtgärder vidtagas för att söka minska
nedskräpningen, och lämplig tidpunkt
härför är under våren inför årets semester-
och turistsäsong.

Dels bör undervisning och information
om gällande lagar och naturvårdens
allmänna betydelse meddelas i skolorna
och då i samtliga skolor och årskurser,
dels skulle det vara möjligt och
lämpligt att via TV och radio meddela
korta intensiva och ofta återkommande
apeller om konsten att umgås med naturen
och därmed sammanhängande
frågor. Den modell som nu användes för
trafiksäkerhetspropagandan i TV kan
härvid tjäna som mall.

Med stöd av vad jag här anfört hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Är statsrådet beredd medverka till

Onsdagen den 5 mars 1969 Nr 9 101

Interpellation ang. resultatet av vissa undersökningar rörande ungdomar under
samhällsvård

att särskild undervisning i naturvård
med speciell betoning på nedskräpningsproblemet
genomföres i samtliga
skolformer och årskurser?

2. Är statsrådet beredd medverka
till att en kampanj mot nedskräpning
i naturen kommer till stånd under våren
i radio och TV?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28

Interpellation ang. resultatet av vissa

undersökningar rörande ungdomar
under samhällsvård

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Allmän enighet råder
om värdet av att genom olika åtgärder
förebygga att ungdomar på grund av
brottslighet, asociala handlingar eller
av andra skäl måste omhändertagas
för samhällsvård. Samhällets ansvar i
detta avseende delas i första hand av
hem, skola och föreningsliv. Även om
de generella förebyggande åtgärderna
är omfattande kan det dock tänkas att
ungdomar — på grund av brister i hemmiljön
eller av andra skäl — begår
handlingar eller eljest uppträder på
ett sådant sätt att de måste tagas om
hand för samhällsvård.

I årets statsverksproposition talas
det, beträffande ungdomsvårdsskolor,
om ett antal undersökningar som utförts
av socialstyrelsen (bilaga 7 s. 162).
Det gäller för det första en undersökning
som utförts för att kartlägga bakgrund
och uppväxtförhållanden hos elever
som skrevs in vid ungdomsvårdsskolorna
1964. Undersökningen behandlar
också elevernas anpassning under
vårdtiden.

Den andra undersökningen gäller lä -

kemedelsmissbruk hos ungdomsvårdsskoleelever
och utfördes 1966.

Den tredje undersökningen avser anpassningen
av drygt 600 elever som under
1962 skrivits ut från ungdomsvårdsskolorna.

Tyvärr är det ännu så länge endast
en av undersökningarna — den om läkemedelsmissbruket
—- som har publicerats.

Verksamheten vid ungdomsvårdsskolorna
har ofta varit uppe till debatt. Det
har anförts att vården per elev räknat
är dyrbar och att effektiviteten — mätt
i antalet återanpassade — är ringa.
Vidare säges det ofta att ungdomsvårdsskolorna
är en plats där brottsmetoder
läres ut, och undersökningar visar att
missbruk av narkotika inleds. Det har
ofta varit svårt att tillbakavisa dessa
allmänna påståenden eftersom bristen
på faktamaterial har varit påtaglig.

Under de senaste åren har allt fler
elever placerats i vård utom skola. Av
speciellt intresse är det därför att göra
en jämförelse mellan de två vårdformerna.

Det är med tanke på det fortsatta arbetet
inom ungdomsvården och med
hänsyn till de stora kostnadsskillnaderna
ytterst angeläget att få vetskap
om vilka vårdresultat som uppnåtts
inom de olika verksamhetsformerna.

Det skulle vara av stort intresse att
få en redogörelse från statsrådet av
vilka resultat som framkommit genom
de utförda undersökningarna och vilka
konkreta åtgärder som planeras beträffande
ungdomsvården.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet fru Odhnoff få ställa följande
frågor:

1. Vill statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för de resultat som de
nämnda undersökningarna har kommit
fram till?

2. Vilka slutsatser drar statsrådet av
de resultat som framkommit?

102 Nr 9

Onsdagen den 5 mars 1969

Interpellation ang. åtgärder till skydd

3. Vilka åtgärder ämnar statsrådet
vidtaga med anledning av de gjorda undersökningarna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 29

Interpellation ang. åtgärder till skydd
för mötes- och yttrandefriheten

Ordet lämnades på begäran till

Herr WERNER (m), som yttrade:

Herr talman! Allvarliga kränkningar
av mötes- och yttrandefriheten har
på senare år blivit alltmer förekommande.
Ansvaret härför åvilar framför
allt viss vänsterradikal ungdom vid
landets universitetsorter. Vid allmänna
sammankomster av olika slag har inbjudna
talare ej givits tillfälle att framträda
på grund av våldsamma protester
från sådana grupper, som infunnit sig
bland publiken. Sammankomsterna har
därför fått inställas. Störningsaktionerna
har således givits en sådan omfattning,
att såväl mötes- som yttrandefriheten
vid upprepade tillfällen helt satts
ur spel.

Detta allvarliga missförhållande har
redan tidigare rönt viss uppmärksamhet
i riksdagen. Polisens möjligheter
att ingripa till skydd för mötes- och
yttrandefriheten har därvid främst
diskuterats. Utvecklingen mot ökad
nonchalans för demokratins spelregler
har emellertid inte kunnat hejdas. Polisens
och rättsväsendets möjligheter
att ingripa i den pågående utvecklingen
har emellertid sannolikt starkt försvårats
på grund av att antalet ungdomar
som deltagit i dylika störningsaktioner
ökat i omfattning. Störningsverksamheten
har på senare tid dessutom
drabbat även sådana sammankomster,
som på förhand svårligen kan
bedömas medföra oroligheter av detta
slag. En ökad beredskap är nödvändig

för mötes- och yttrandefriheten

och torde kräva en förnyad översyn
från statsmakternas sida.

Lika nödvändigt är emellertid att i
förebyggande syfte söka verka för en
ökad information och upplysning om
demokratins mest elementära spelregler.
Ökad kontakt och informationsverksamhet
mellan polis- och rättsväsendet
och skol- och universitetsmyndigheterna
samt de många ungdomsorganisationerna
synes särskilt önskvärd.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder är herr statsrådet beredd
att vidtaga för att garantera och
vidmakthålla mötes- och yttrandefriheten? Denna

anhållan bordlädes.

§ 30

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor: nämligen av:

herr Andersson i Örebro (fp), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående skyldighet för
tillverkare av kemiskt-tekniskt preparat
att utsätta firmanamn på förpackning,
fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
en översyn av förordningen om
erkända arbetslöshetskassor, och

herr Thylén (in), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående beviljandet av statsbidrag
till hamnar.

§ 31

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.18.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9 103

Torsdagen den 6 mars

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. den inverkan
biståndet till återuppbyggnad av
Vietnam får på den totala svenska
u-landshjälpen

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ahlmark har frågat
mig om det mycket viktiga, framtida
biståndet till återuppbyggnaden av Vietnam
kommer att öka den totala svenska
u-landshjälpen utöver den plan som
fastställdes av riksdagens majoritet förra
året.

Vi har en plan för det svenska biståndets
tillväxt som kan karakteriseras som
ambitiös. Denna plan omfattar hela det
svenska biståndet. Stora delar av biståndsverksamheten
planeras på lång
sikt. Samtidigt skapas emellertid utrymme
för att tillgodose behov som efter
hand gör sig kända. En betydande flexibilitet
i biståndet blir följden.

Återuppbyggnadsbistånd till Vietnam
efter fientligheternas upphörande kommer
att utgöra en del av vår totala uhjälp.
Omfattningen av biståndet bör
därför, som jag anfört i årets statsverksproposition,
bedömas inom ramen för
tillgängliga medel. Återuppbyggnaden
kommer att tillerkännas särskilt hög
prioritet inom biståndets ram, eftersom
den avser ett land som sargats svårt av
ett mångårigt krig.

Vi kan inte i dag säga när det ohyggliga
kriget kommer att ta slut. Den rådande
ovissheten i fråga om den tidpunkt
då biståndsaktioner i Vietnam
kan inledas ställer särskilda krav på biståndets
flexibilitet. Utrymme för de in -

satser som vi i dag bedömer möjliga då
fientligheterna upphör finns emellertid
nu i biståndsbudgeten och kommer att
finnas också vid den tidpunkt då åtgärder
kommer att aktualiseras.

Vidare anförde:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag tackar utrikesministern
för svaret på min fråga.

Förra året lade majoriteten i riksdagen,
socialdemokraterna och högern,
fast en plan för u-landshjälpens ökning.
År 1974/75 skulle vi uppnå 1 procent av
bruttonationalprodukten. Mittenpartierna
ville gå fram snabbare, men vi blev
nedröstade.

Nu är frågan: Skall det framtida,
mycket viktiga och, som vi hoppas,
mycket omfattande biståndet till Vietnam
ingå som en del av den u-landshjälp,
som redan är beslutad? Eller skall
vi lägga Vietnamhjälpen ovanpå den
fastlagda planen och alltså uppnå 1-procentmålet
något tidigare än 1974/75?

Jag hoppas att Vietnamhjälpen läggs
utöver den beslutade planen. För annars
kommer antingen någon annan post, ett
bistånd till något annat land, att få
maka åt sig, eller riskerar man att hjälpen
till Vietnam inte blir så stor. Ingen
av de lösningarna är särskilt trevlig.
Bäst är det att låta biståndet till Vietnam
öka den totala u-landshjälpen.

Så trodde jag också skulle ske när ulandsfrågan
behandlades förra året, att
regeringen var inställd på det. I statsutskottets
utlåtande står det nämligen:
»Utskottet förutsätter emellertid att det
av Kungl. Maj :t framlagda förslaget om
budgetåret 1974/75 som det år då 1-procentmålet
senast skall ha uppnåtts är att

104 Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1909

Svar på fråga ang. den inverkan biståndet till återuppbyggnad av Vietnam får på
den totala svenska u-landshjälpen

betrakta som en minimimålsättning.
Därav följer att i den mån det allmänna
budgetläget så tillåter en snabbare ökningstakt
bör eftersträvas. De uttalanden
som på sistone gjorts från regeringens
sida om ett massivt svenskt bistånd
till återuppbyggnaden av Vietnam
kan snabbt aktualisera en väsentlig ökning
av det totala svenska u-landsbiståndet.
»

Här talas det alltså om »en väsentlig
ökning av det totala svenska u-landsbiståndet»
som en följd av framtida insatser
i Vietnam. Så skrev majoriteten i
statsutskottet — och minoriteten ville gå
ännu längre.

Men nu tycks det som om SIDA planerar
för att låta Vietnamhjälpen gå in i
den fastlagda planen för biståndets utveckling,
alltså inte öka den. Samma sak
antyds i årets statsverksproposition och
i utrikesministerns svar till mig i dag.

Då vill jag fråga utrikesministern:
Har regeringen för avsikt att på denna
punkt strunta i den uppfattning som
statsutskottet uttryckte förra året?

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Om jag skall dra någon
slutsats av vad herr Ahlmark nyss anförde
blir det, att för herr Ahlmark är
det väsentliga inte vårt bidrag till Vietnam
utan att vi når 1-procentmålet före
den tidpunkt som är av riksdagen fastlagd.

När vi senast resonerade om detta och
då utskottet gjorde sitt uttalande, hade
vi ingen möjlighet att överblicka vilka
anslag som skulle kunna komma i fråga
när det gällde Vietnam. Vi hade inte heller
klart för oss huruvida behovet av
hjälp skulle bli så stort på ett tidigt stadium,
att man kunde tänka sig ett överskridande
av i varje fall den del av biståndsbudgeten
som det skulle röra sig
om i ett tidigare skede.

I dag har vi däremot möjlighet att
överblicka detta. Och vår slutsats är,

att vi inom biståndsramen kan bevilja
de anslag för en återuppbyggnad av
Vietnam som kan anses nödvändiga
inom överskådlig tid. Herr Ahlmark
skall veta, att när det gäller att ge bistånd
till ett land — i synnerhet ett land
som Vietnam som svårt härjats av krig
-— är det inte fråga om att i och för sig
ösa ut pengar, utan i första hand fråga
om att projektera, förbereda och planera
hjälparbetet. Med hänsyn till erfarenheterna
och med härisyn till de kontakter
som vi har haft med representanter
för Vietnam, har vi kommit till den slutsatsen,
att de anslag som kan komma i
fråga väl rymmes inom den nuvarande
budgetramen.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag uttalar bara den
uppfattning som statsutskottet uttryckte
i klartext vid förra årets behandling av
u-landsfrågan. Det är den enda mening
som jag här givit uttryck åt. När vi gör
en massiv insats till Vietnam, så bör den
göras utöver den plan som redan är beslutad.

Då säger utrikesministern, att det viktiga
för mig inte skulle vara Vietnam i
och för sig, utan att vi snabbt kommer
upp till en procent av bruttonationalprodukten
i u-Iandshjälp. Jag försökte
förklara, att om vi lägger in Vietnamhjälpen
i den uppgjorda planen — och
vi hoppas ju att biståndet till Vietnam
fram till 1974/75 skall bli mycket stort

— löper vi endera av två risker. Den
ena är att Vietnamhjälpen blir stor, som
vi båda hoppas, och då kommer att inkräkta
på något annat och mycket viktigt.
Den andra är att man, för att hjälpen
inte skall inkräkta på något annat
och mycket viktigt, gör biståndet litet

— och det vill jag inte vara med om.

Det är klart att det här än inte är någon
viktig fråga, om man låter stödet
till Vietnam bli mycket litet. Ett par
miljoner kronor skulle ju falla inom felmarginalerna.
Men om vi tänker oss att

Torsdagen den 6 mars 1969 Nr 9 105

Svar på fråga ang. den inverkan biståndet till
den totala svenska u-landshjälpen

ge ett massivt stöd åt Vietnam, ett stöd
som blir mycket stort, kommer det att
spela en betydande roll vilket synsätt
man här har.

Utrikesministern säger, att det viktiga
nu är att planera och projektera för
den verksamhet som skall sättas i gång
när fred nåtts i Vietnam. Jag delar helt
den uppfattningen. Men jag har haft ett
samtal med SIDA för en timme sedan
och då fått veta, att läget beträffande
denna hjälp är att det i dag inte behövs
några ytterligare pengar för fältverksamhet,
om det skulle bli fred inom
mycket kort tid. Flaskhalsen är nämligen
resurserna för planering och projektering.
Den frågan har herr Ullsten
tagit upp och den kommer att diskuteras
om en liten stund. Men om det går
som generaldirektören i SIDA vill —
alltså att mer pengar för personal och
planering ställs till SIDA:s förfogande
—• kan det mycket väl om ett eller två
år hända, att flaskhalsen blir resurserna
för fältverksamheten. Om vi då prioriterar
Vietnamhjälpen, vilket vi bör göra,
kan detta komma att gå ut över något
annat.

Jag håller alltså fast vid den uppfattning
som uttrycktes av majoriteten i
statsutskottet förra året.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag kan inte tänka mig
att majoriteten inom utskottet hade den
uppfattningen, att man till varje pris
skulle öka anslagen utanför ramarna för
att få till stånd en massiv hjälp åt Vietnam.
Jag uppfattade utskottsmajoritetens
uttalande på det sättet, att det viktiga
var att en massiv hjälp gavs åt Vietnam.

Då vi nu har möjligheter att överblicka
läget har vi funnit, att vi kan ge en
massiv hjälp åt Vietnam utan att gå utöver
biståndsramen. Det kan nämligen
aldrig bli tal om ett par tre miljoner,
som herr Ahlmark antydde. Vi har re -

återuppbyggnad av Vietnam får på

dan anslagit 10 miljoner kronor till humanitär
hjälp, men i fortsättningen blir
det fråga om helt andra belopp än de
som herr Ahlmark förutsåg i sitt senaste
anförande. I så fall finns det väl ingen
anledning att i nuvarande läge till varje
pris söka göra gällande, att vad statsutskottet
har sagt innebär att man måste
gå utanför biståndsramarna.

Då invänder herr Ahlmark, att detta
måste betyda att man får ge avkall på
mycket väsentlig hjälp till andra länder.

Våra huvudmottagarländer kommer
inte att ta skada av hjälpen till Vietnam
inom den ram för u-hjälpen som riksdagen
har fastlagt. Det ligger i själva verket
till på det sättet, att det med den
snabbt accelererande ökning, som anslagsramarna
kommer att innebära
inom de närmaste åren, verkligen finns
möjligheter till en starkt utvidgad hjälp.
Den kommer bl. a. att gå till Vietnam,
eftersom vi har siktet inställt på en rejäl
hjälp åt just detta krigshärjade land.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Nu börjar jag bli litet
orolig. Statsutskottet sade förra året, att
»ett massivt bistånd» kunde aktualisera
»en väsentlig ökning av det totala svenska
u-landsbiståndet» och att planen var
en »minimimålsättning».

Nu menar utrikesministern, att den
massiva hjälpen går att lägga innanför
ramen och planen. Enkel logik säger då
att någonting annat måste maka åt sig.
Jag undrar vad det är.

Utrikesministern förklarar att det
inte blir biståndet till huvudmottagarländerna,
som får maka åt sig; den saken
är klar. Då blir det alltså biståndet
till länder som inte är huvudmottagarländer
eller som annars skulle kunna bli
det i framtiden; det kan t. ex. gälla förvaltningsstöd
till Zambia eller en väsentlig
satsning på familjeplanering till
Latinamerika.

Är det rätt uppfattat att det är de länder,
som inte är huvudmottagarländer i

4* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 9

106 Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på fråga ang. den inverkan biståndet till återuppbyggnad av Vietnam får pa

den totala svenska u-landshjälpen

dag, som kommer att bli lidande, om
man lägger en massiv svensk Vietnamtajälp
innanför ramen i stället för att
öka ramen?

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! För att undvika varje
missförstånd vill jag upprepa, att det
inte kan bli fråga om att Vietnamhjälpen
går ut över hjälpen till våra huvudmottagarländer.
En sådan u-hjälp måste
ju också förberedas, och mottagarländerna
måste ha möjlighet att ta emot
den. Detta kan förorsaka många praktiska
svårigheter; det har vi tidigare erfarenheter
av.

För att nämna Zambia kan jag försäkra
herr Ahlmark att hjälpen till Vietnam
inte kommer att gå ut över de kostnader
vi eventuellt kan få för att ställa
förvaltningshjälp till Zambias förfogande.
Det rör sig nämligen om så begränsade
belopp, att de inte är något problem
i sammanhanget.

Dessutom kan jag säga att Vietnamhjälpen
inte kommer att påverka den
eventuella möjligheten att vi sätter in
familjeplaneringshjälp i Latinamerika.
En sådan planering är dessutom i hög
grad beroende av huruvida mottagarländerna
vill ta emot den.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Utrikesministern som
ekonomisk trollkarl är verkligen imponerande!
Vi skall göra en massiv svensk
insats för Vietnam innanför denna ram;
tidigare hade man tänkt sig den utanför.
Den skall inte gå ut över huvudmottagarländerna,
inte över Zambia och inte
heller över familjeplaneringen i Latinamerika.

Vad skall den egentligen gå ut över?

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Det rör sig om mycket
enkel matematik! Det hela innebär bara

att vi kanske inte kommer att åta oss
u-hjälp till ett antal länder som vi hittills
inte har inriktat oss på att ge någon
sådan.

I själva verket, herr talman, kan Sverige
inte åta sig att lämna u-hjälp till
alla länder som önskar sådan. Det måste
ändå alltid bli en begränsning. Vi har
nämligen inte obegränsade möjligheter,
och vi har därför sagt oss att vi skall
koncentrera vår verksamhet till ett visst
antal s. k. huvudmottagarländer. Vi kan
inte lämna u-hjälp i obegränsade mängder
—- det orkar vi inte med. Det är därför
jag säger, att det inte kommer att
förorsaka några svårigheter beträffande
vår hjälpverksamhet till de länder som
vi hittills i huvudsak har inriktat oss på.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det var också det jag
var rädd för! Anta att man från olika
håll i den svenska riksdagen eller i den
svenska debatten kräver, att ett land eller
kanske två länder i Latinamerika
skall göras till huvudmottagarländer
inte bara för familjeplaneringsprojekt
utan för u-landshjälp i dess helhet. Då
kan regeringens nuvarande hållning att
lägga Vietnamhjalpen innanför ramen
leda till att vi tvingas säga: Nej, det blir
inga huvudmottagarländer i Latinamerika! Hans

excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Herr Ahlmark måtte väl
ändå kunna förstå, att om han eller någon
annan får riksdagen med sig på att
vi skall ta in ett nytt s. k. huvudmottagarland
i vår u-hjälp så får vi ta ståndpunkt
till finansieringsfrågan när beslutet
fattas.

Men det är inte fråga om det nu. De
ekonomiska konsekvenserna av ett beslut
som en gång eventuellt kommer att
fattas får vi diskutera då. Så enkelt är
det herr Ahlmark.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9 107

§ 2

Svar på fråga ang. SIDA:s personalbehov
med anledning av den svenska
hjälpinsatsen i Vietnam

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ullsten har frågat
mig om regeringen i samband med bedömningen
av SIDA:s personalbehov
för nästa budgetår tagit hänsyn till de
krav som planering och genomförande
av den svenska hjälpinsatsen i Vietnam
kommer att ställa.

Som jag tidigare nämnt i mitt svar
till herr Ahlmark kommer utrymme för
svenskt återuppbyggnadsbistånd i Vietnam
vid fientligheternas upphörande att
finnas i biståndsbudgeten vid den tidpunkt
då åtgärderna kommer att aktualiseras.
Detta utrymme avser inte endast
finansiella tillgångar utan även tillräcklig
personal för planering och genomförande
av den svenska hjälpinsatsen.
Så snart läget klarnar kommer personal
att avdelas inom SIDA för detta
ändamål. Redan i dag bedrivs emellertid,
som herr Ullsten vet, förberedelsearbete
inom utrikesdepartementet. Finansdepartementet
är också sedan en
tid inkopplat i detta arbete.

Vidare anförde:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Vi har — det hoppas
jag i varje fall — samma uppfattning
beträffande behovet av att ge en massiv
hjälp till Vietnam. Men vad vi uppenbarligen
inte är överens om — det framgick
ganska klart av utrikesministerns
debatt med herr Ahlmark nyss — är på
vilket sätt den insatsen skall påverka
vår övriga svenska u-hjälp. Om det
skall bli tal om en verkligt stor insats,
som det står i regeringens och statsutskottets
uttalanden, kan det — det har
också utrikesministern nyss bekräftat —
inte bli tal om några få miljoner utan

det måste bli fråga om summor av en
helt annan storlek. Då måste det innebära
att insatser på annat håll blir lidande
därav.

Utrikesministern sade att det väsentliga
med biståndet till Vietnam, i varje
fall i inledningsskedet, inte kommer att
vara den ekonomiska utan den personella
insatsen — planeringsåtgärder måste
vidtas. Jag håller fullständigt med om
det. Vad som kommer att ske, förmodar
jag utan att vara närmare insatt i
det hela, är att man skickar ut planeringsgrupper
eller tjänstemän till Vietnam,
till de mellanstatliga organ där
hjälp förbereds, att detta material bearbetas,
att genomförandet av hjälpen detaljplaneras
och så småningom genomförs.

Detta kommer självfallet, såsom utrikesministern
själv påpekade, att innebära
en kraftig ansträngning av
SIDA:s personalresurser. Jag tycker
därför det är en smula märkligt, att man
anser att denna uppgift utan vidare
skall kunna läggas på SIDA utan att ämbetsverket
får ytterligare personal till
sitt förfogande —- det är ju såvitt jag
förstår innebörden av utrikesministerns
svar. Man planerar nu för detta inom
utrikes- och finansdepartementen, men
uppgiften skall så småningom överföras
till SIDA. Något besked huruvida
SIDA för detta ändamål skall få mera
personal har dock icke givits.

Min fråga var alltså om regeringen
vid bedömningen av anslagsbehovet för
avlöningar till SIDArs personal hade tagit
hänsyn till de särskilda krav som
Vietnamhjälpen kommer att ställa. Jag
kan inte se annat än att svaret på denna
fråga är nej. Några sådana hänsyn
har inte tagits, vilket är desto allvarligare
som SIDA har aviserat att verket
redan med de uppgifter man har
i dag har svårt att klara sina uppgifter.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Till herr Ullsten kan jag

108 Nr 9 Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på fråga ang. ökning av SIDA:s personalresurser

bara säga, att det inom utrikes- och finansdepartementen
samt inom SIDA
när denna frågan blir aktuell kommer
att finnas tillräcklig personal avdelad
för att man skall kunna klara förberedelsarbetet
för en massiv insats i Vietnam.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. ökning av SIDA:s
personalresurser

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Ullsten har till
mig ställt frågan om den svenska regeringens
syn på den från SIDA-håll
gjorda bedömningen att en utbyggnad
av biståndsinsatserna i enlighet med
den av riksdagen antagna långtidsplanen
är svår att genomföra utan ökning
av personalresurserna för nästa
budgetår.

Som bekant medför den av riksdagen
antagna långtidsplanen för utvecklingsbiståndet
att anslagen till biståndsbudgeten
kommer att öka i accelererande
takt under de närmaste åren.
Såväl de administrativa resurserna för
det bilaterala utvecklingsbiståndet som
planeringsresurserna måste anpassas
till de krav som denna volymökning
ställer.

Regeringen är fullt medveten om vikten
av att SIDA, som ju bär det direkta
ansvaret för det bilaterala utvecklingsbiståndet,
tillförs tillräckliga personella
resurser. Sålunda har större delen
av de önskemål om personalförstärkning
som SIDA framfört i sina årliga
anslagsframställningar tillgodosetts — i
en del fall genom bemyndigande för
verket att överskrida sina avlöningsanslag
— och detta under de år då
regeringen tvingats iaktta stor restrik -

tivitet i behandlingen av de statliga
myndigheternas anslagsframställningar.
Utvecklingsbiståndet har förvisso fått
en gynnad behandling.

SIDA har vidare möjligheter att fortsätta
sina ansträngningar att inom den
givna ramen dryga ut de personella
resurserna genom en fortlöpande decentralisering
av biståndsadministrationen,
genom anlitande av utomstående
konsulter och institutioner för planering
och genomförande av biståndsprojekt,
genom mera utvecklade arbetsmetoder
samt inte minst genom efter
hand ökad erfarenhet och kunskap om
biståndssamarbete. För närvarande pågår
i samarbete med statskontoret en
undersökning inom SIDA av myndighetens
organisation och personalutnyttjande.
Regeringen avvaktar undersökningens
resultat, som bör kunna ge
underlag för dedömning av SIDA:s
framtida behov av administrations- och
planeringsresurser. Redan nu föreslås
emellertid för budgetåret 1969/70 30
nya tjänster.

Vidare anförde:

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka utrikesministern
för svaret på min fråga.

Såsom herr Ahlmark påpekat ville
mittenpartierna när planen antogs att
1-procentmålet skulle uppnås redan senast
budgetåret 1972/73. Det blev nu
inte riksdagens beslut. Men vi var ändå
tacksamma för att vi äntligen fick en
plan och därmed ett reellt innehåll i
löftet till u-länderna att satsa 1 procent
av vår bruttonationalinkomst.

Nu tycks den målsättningen redan vara
i fara. SIDA har för litet pengar och
för litet folk för att kunna planera och
genomföra det biståndsprogram som
riksdagen beslutat, och regeringen har
sagt nej till extraanslag under året och
dessutom prutat ned SIDA:s krav på ytterligare
personal med ungefär 25 procent
inför nästa budgetår.

Torsdagen den 6 mars 1969 Nr 9 109

Svar på fråga ang. ökning av SIDA:s personalresurser

SIDA:s chef, generaldirektör Ernst
Michanek, har reagerat på ett sätt som
är ganska ovanligt för svenska ämbetschefer,
men jag tycker att han har starka
skäl för detta. I en TV-intervju för en
tid sedan pekade han på att regeringens
snålhet på denna punkt kan få tragiska
följder för svensk u-landshjälp. Han
nämnde flera exempel på projekt som
inte skulle kunna bli genomförda.

Det finns givetvis anledning att se
upp med att biståndsbyråkratin inte blir
för omfattande, att det inte skall bli för
många tjänstemän och för liten u-hjälp.
Men det finns också en annan risk, nämligen
att biståndet i brist på kvalificerad
personal blir dåligt planerat och dåligt
genomfört. Och jag tror att det snarast
är den senare risken som i dag är
aktuell för SIDA.

Man kan se några siffror som visar
detta. SIDA administrerar i dag ungefär
fem gånger så stor u-landshjälp som
man gjorde i mitten av 1960-talet, men
uppgiften klaras med bara dubbelt så
stor personal. Andelen av administrationskostnaderna
i biståndsanslagen är
för SIDArs del —• om de uppgifter jag
fått är riktiga — 4 å 5 procent, vilket
kan jämföras med vissa FN-organs administrationskostnader
med cirka 20
procent.

Man kan alltså inte rimligen påstå att
SIDA skulle slösa med administrationskostnader
och personal.

Givetvis måste man också vara på det
klara med att ett ämbetsverks och dess
chefs uppgift är att ställa krav. Det är
regeringens sak att bedöma och kanske
också ofta pruta på dessa krav. Men det
måste också vara regeringens uppgift
att se till att de beslut, man fattar om
vad som skall göras, följs av beslut som
innebär att det blir möjligt för ämbetsverken
att också genomföra dessa beslut.

Såvitt jag kan förstå kvarstår efter det
svar som utrikesministern har givit alla
de svårigheter som generaldirektör Michanek
talade om i sin TV-intervju vad

gäller möjligheterna att genomföra det
svenska biståndsprogrammet.

Jag skulle därför till sist vilja fråga
utrikesministern, om han menar att den
bedömning som generaldirektör Michanek
gör är alldeles felaktig.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag skall gärna instämma
i vad herr Ullsten sade om att det
kan vara förståeligt om verkscheferna
ställer krav på en utvidgning av byråkratin.
Men det tillkommer regeringen
att se till att byråkratin inte växer
oss över huvudet.

Vi har erfarenheter inte bara av SIDA
och u-hjälpen utan det gäller alla områden
av statlig verksamhet, där varje
år mycket stora krav ställs på regeringen
om att man skall öka antalet tjänstemän.
Om inte regeringen varit återhållsam
kunde det visa sig att byråkratin
växt ut på ett sätt som inte heller
skulle tillfredsställa herr Ullsten.

Men när det nu gäller speciellt SIDA
och de önskemål som framförts från
detta verk kan jag nämna, att för budgetåret
1968/69 begärde verket i sina
petita 7 737 000 kronor för avlöningsanslaget,
d. v. s. en höjning med
1 549 000 kronor. SIDA erhöll också
7 737 000 kronor för detta ändamål.
Exakt vad man begärt! Uppräkningen
av 1 549 000 kronor accepterades således
helt, utan inskränkning av regeringen.

Om vi sedan går över till budgetåret
1969/70 begärde SIDA 39 nya tjänster.
SIDA erhöll 30 sådana nya tjänster i
avvaktan på SIDA:s personalutredning.
Eftersom riksdagens ledamöter väl känner
till hur vi behandlar verken i allmänhet
måste också var och en erkänna,
att SIDA verkligen i jämförelse med
praktiskt taget alla andra verk och institutioner
haft en gynnad ställning.

Sedan frågade herr Ullsten om jag
ifrågasatte riktigheten av de påståen -

110 Nr 9 Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på fråga ang. ökning av SIDA:s personalresurser

den som SIDA:s verkschef hade gjort.
Jag vill bara ställa en motfråga: Kan
herr Ullsten visa mig den verkschef
som är nöjd med antalet tjänster som
tilldelats hans verk? Jag har aldrig
sett en sådan.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det må vara att ämbetsverken
i regel inte får vad de begär,
men jag tycker att det finns anledning
fortsätta den linje som regeringen tidigare
har drivit och som utrikesministern
nu i någon mån skryter med att
ha drivit, nämligen att ge SIDA vad
SIDA begär för att kunna genomföra de
beslut som riksdagen har fattat.

Här har vi nämligen en situation som
inte alls har att göra med de reservationsanslag
och överskridanden, som
det talats om i sammanhanget, utan
detta är en klart politisk situation. Vi
har här i riksdagen beslutat att vi skall
öka biståndet i viss takt för att budgetåret
1974/75 uppnå 1 procent. Den
som är högste ansvarig för det ämbetsverk
som skall genomföra planerna säger,
att med nuvarande personaltilldelning
går det inte att klara den saken.
Och då menar jag, att man inte bara
kan reagera på det sätt som utrikesministern
gör genom att fråga mig, om
jag har sett någon ämbetsverkschef som
är nöjd med vad han får i anslagstilldelning.
Utrikesministern måste helt
enkelt svara på kritiken från SIDA:®
chef.

Är det riktigt som herr Michanek
säger, att SIDA måste avstå från silobyggnader
i Östafrika eller familjeplaneringsinsatser
i Latinamerika eller
från vattenförsörjningsprojekt i Tanzania
eller livsmedelshjälp till samma
land? Är dessa påståenden felaktiga eller
är de riktiga?

Det är ett intresse inte bara för mig
utan också för allmänheten att få veta
hur det är med den saken. Här står
fakta mot fakta. Den ansvarige ämbets -

verkschefen säger en sak och utrikesministern
en helt annan.

Hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag har från min tidigare
verksamhet i andra departement
mer än en gång fått höra från vederbörande
verkschefer, att om man inte
får det antal tjänster man har begärt,
så kan man inte på ett tillfredsställande
sätt fullgöra sina uppgifter. Det har
trots detta alltid varit så att cheferna
tvingats pruta på de uppställda kraven.
I annat fall skulle både riksdag och
regering kanske så småningom ha hamnat
i en ohållbar situation.

Vad SIDA beträffar vill jag göra herr
Ullsten uppmärksam på att verket utöver
de tjänster, som finns för den
centrala planeringen, har möjligheter
att anlita konsultfirmor. Man kan anställa
experter på kontrakt. För verksamheten
i Indien, när det t. ex. gäller
att bygga silobyggnader och annat, kan
man göra det. Man har sålunda möjligheter
som i allmänhet inte står något
annat ämbetsverk till buds just därför
att u-hjälpen har en särskild karaktär.
Chanserna att använda sig av dessa rättigheter
har SIDA alltjämt.

Vad vi alltså här i första hand resonerar
om är centralplaneringen. Och som
jag påpekat i mitt svar har SIDA för
innevarande budgetår fått exakt vad
man begärt, och för kommande budgetår
har verket fått 30 tjänster av begärda
39. Hur många verk har blivit tillgodosedda
på ett sådant sätt? Jag tvivlar på
att u-lijälpsplaneringen skulle rasa samman
om verket inte tilldelats dessa nio
tjänster.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Det är säkert ingen nyhet
för herr Michanek att han kan anlita
konsultbyråer och lägga över en
del av SIDA:s uppgifter på enskilda
organisationer. Det är också vad man
pekar på i sina skrivelser till regeringen

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

Svar på fråga ang. tillhandahållandet av deklarationsblanketter

att man tänker göra. Men sedan man
gjort detta kvarstår ändå ett behov av
25 tjänster för innevarande budgetår
och ungefär 25 procent mera i anslag
till personal än vad man har fått för
nästa budgetår.

Jag ställde min fråga mot bakgrunden
av vad SIDA-chefen Michanek sagt i
TV. Han sade där: »Jag bedömer det
så att SIDA kan med nuvarande resurser
och de resurser som vi ser att vi
är på väg att få i en nära framtid inte
uppfylla sin del av planen så som det
begärdes av oss» — d. v. s. av riksdagen.

Här står alltså uppgift mot uppgift.
Ämbetsverket anser sig inte kunna fullfölja
riksdagens beslut — utrikesministern
säger att ämbetsverket får lov att
klara saken. Jag vet inte vilken av herrarna
som kommer att ta de faktiska
konsekvenserna av den motsättningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. tillhandahållandet
av deklarationsblanketter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig om jag anser att
deklarationsblanketter tillhandahålles
för allmänheten på ett tillfredsställande
sätt.

Enligt vad jag erfarit kan jag svara
ja Vidare

anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för det korta och klara
svaret på min fråga.

.Tåg kanske får begagna tillfället att
begära en bekräftelse av om det från
centralt håll utfärdats några direktiv
eller andra bestämmelser för hur dekla -

rationsblanketter skall tillhandahållas
allmänheten. Det har nämligen framförts
klagomål därvidlag i år. Blanketterna
har — det känner jag till — tillhandahållits
i lokaler som stänger kl.
15, 17 eller 18. Och för folk som har
sitt dagliga arbete att sköta kan det
vara svårt att passa dessa tider.

Nu fanns det en del människor som
inväntade sin arbetsfria lördag för att
skaffa behövliga blanketter — men det
gick naturligtvis inte bättre, eftersom
en del av dessa utlämningsställen då
var helt stängda. Jag gjorde själv ett
försök — mest i studiesyfte, ty jag
hade skaffat mina blanketter här i riksdagen
— sista lördagen före den 17 februari
för att se hur det fungerade. Först
gick jag till poliskontoret, som tidigare
haft denna blankettservice, men där
möttes jag av en skylt som meddelade
att polisen i år inte tillhandahöll några
blanketter. Man hänvisade till posten,
häradsskrivarkontoret och bankerna.

Jag gick till posten, men där möttes
jag av en annan skylt, på vilken det
stod att posten endast tillhandhöll de
mest vanliga blanketterna. Och sortimentet
var verkligen begränsat — där
fanns en hel del personer som inte
kunde få de blanketter de sökte.

Jag fortsatte till häradsskrivarkontoret
i förhoppningen att man där —
med den omtanke man hyser om skattebetalarna
— skulle ha ordnat utdelning
av blanketter i en trapphall e. d.
på lördagen. Men det var igenbommat.
Och hos bankerna gjorde jag självfallet
inget försök, eftersom de alltid har
lördagsstängt.

När jag den aktuella dagen försökte
få fatt i vissa blanketter gick det alltså
inte. Jag tycker att när det finns en
lagstadgad skyldighet att vi skall lämna
in våra deklarationer en viss dag — i
år blev det den 17 februari — borde
skattemyndigheterna ändå sörja för att
blanketterna hålls tillgängliga på ett
mer tillfredsställande sätt än vad de
av mig anförda exemplen visar.

112

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på fråga ang. tillhandahållandet av deklarationsblanketter

Vad är det som hindrar exempelvis
att posten tillhandahåller alla blanketter
och inte bara, som nu var fallet, de
mest vanliga? Och vad är det som
hindrar att häradsskrivarkontoren skulle
kunna ha öppet någon timme på kvällen
eller ordna med utlämning en lördag,
så att folk kan hämta ut blanketter? Chefen

för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har svarat med
mina erfarenheter som underlag. De
ställen jag besökt har haft en välsorterad
upplaga av alla olika blanketter,
och det har inte varit någon svårighet
att få ut dem.

Genom interpellantens intressanta inlägg
har vi emellertid nu allesammans
blivit upplysta om att det i — som jag
utgår ifrån — Bäckmora med omnejd
tydligen varit brister. Och jag försäkrar
interpellanten att om jag lever och har
hälsan skall jag intressera mig för Bäckmora
med omnejd inför nästkommande
år!

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag tackar för finansministerns
löfte men i så fall får nog finansministern
vidga intresseområdet litet
mera, så att han också för in Hudiksvalls
stad i sammanhanget; det var
nämligen där jag gjorde detta försök.
Så god service har vi aldrig räknat
med att få i Bäckmora, men i Hudiksvalls
stad borde det faktiskt ha varit
litet bättre ordnat på den punkten.

Jag fordrar inte att finansministern
skall veta hur saken är ordnad på skilda
håll. Jag efterlyste däremot om det finns
några direktiv eller några bestämmelser
om sättet att tillhandahålla blanketter
åt allmänheten. Det kan uppenbarligen
inte vara tillfredsställande med en
sådan ordning som den jag har beskrivit.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. restförandet av
kvarstående skatt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om jag ämnar lägga fram förslag
om att kvarstående skatt i sin helhet
restförs först efter andra uppbördsterminens
utgång.

Frågan har tidigare behandlats av
riksdagen med anledning av ett betänkande
av bevillningsutskottet som bl. a.
avsåg en motion av herr Sjöholm. Motionen
föranledde inte annan åtgärd än
att frågan ansågs värd att prövas.

Vid undersökningar som finansdepartementet
därefter vidtagit har framkommit
att skattemyndigheterna och indrivningsorganisationen
har delade meningar
i saken. Jag anser att frågan behöver
ytterligare prövas innan slutlig
ställning kan tas.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret. Det är alldeles riktigt
att frågan har varit uppe tidigare och
att bevillningsutskottet då sade att den
var värd uppmärksamhet. Anspråkslösa
som vi är inom oppositionen — vi har
tvingats att bli det — tyckte jag att detta
lät rätt hoppingivande.

Nu vill jag alltså efterlysa vad denna
uppmärksamhet har resulterat i. Jag förvånar
mig litet över att det finns delade
meningar i denna fråga, ty jag kan
inte hitta en enda olägenhet förenad
med den föreslagna metoden. Däremot
finner jag massor av fördelar, men
jag skall inte gå in på dem; enkla frågor
bör ju vara vad de är avsedda att
vara.

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

113

Svar på fråga ang. restförandet av kvarstående skatt

Jag vill bara ta ett exempel. Inom
Hälsingborgs kronofogdemyndighet får
vi årets kvarstående skatt i ungefär
5 000 poster varje termin. Först får vi
alltså 5 000 kort, och varje kortset innehåller
fem blad. Efter två månader
får vi ytterligare ungefär 5 000 likadana
kort för samma personer. Var och en
förstår vilket jättearbete det är att sortera
upp allt detta. Det är inte bara vi
som arbetar med korten, utan det förekommer
också en arbetsrutin dessförinnan.
Papperskostnaden torde även
vara rätt stor och vi skall skicka ut
krav två gånger.

En rationellare ordning skulle spara
mycket pengar, och jag finner det angeläget
att statsförvaltningen försöker spara
pengar när det går att göra det.
Kanske är det alldeles speciellt angeläget
inom exekutionsväsendet; det olycksaliga
beslutet i höstas om att införsel
skall beviljas för alla sorters fordringar
kommer att medföra en stor fördyring
utan ett öres ytterligare inkomst för
statsverket. Denna idé skulle inte bara
spara stora pengar; den skulle dessutom
spara mycket arbete, och det är också
pengar. Statsverket skulle kanske få in
ännu mer genom att vi skulle kunna ägna
mer arbete åt väsentliga saker i stället
för åt improduktiva sysslor som denna.

Jag hoppas att finansministern är intresserad
av detta problem och att detta
intresse tar sig uttryck i ett förslag i den
riktning jag har antytt. Något gott kan
trots allt komma från oppositionen, herr
finansminister!

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Sedan denna fråga år
1966 debatterats i bevillningsutskottet
anförde utskottet i sitt betänkande, att
det kunde finnas vissa fördelar förknippade
med de tankar som låg bakom
herr Sjöholms motion. Utskottet ansåg
emellertid att det också fanns skäl som

talade mot de föreslagna åtgärderna. Det
var utifrån denna värdering utskottet
kom fram till meningen att frågan borde
prövas ytterligare.

Vad som talar för herr Sjöholms uppfattning
är en viss arbetskostnadsbesparing
och en viss lättnad för exekutionsmyndigheterna
och kronofogdarna. Jag
vet att herr Sjöholm har gehör för sin
åsikt inom denna myndighet. Mot herr
Sjöholms förslag talar bl. a. att det
skulle medföra en viss ränteförlust för
staten. Därför har både riksskattenämnden
och riksrevisionsverket gått emot
herr Sjöholms tanke.

På 1950-talet prövades herr Sjöholms
idé under några år inom Stockholmsområdet,
men man gick tillbaka till det
gamla efter en direkt framställning från
riksrevisionsverket, som vid detta tillfälle
ansåg att nackdelarna övervägde
fördelarna. Så kontroversiellt har det
alltså varit, och därför har jag sagt
att jag inte för dagen är beredd att ta
ställning utan vill fundera vidare på
frågan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar för den ytterligare
intressanta upplysningen att
vissa myndigheter ställt sig avvisande.
Jag undrar om det möjligen inte beror
på att man i någon mån har blandat
ihop två ting — och det kanske även
bevillningsutskottet har gjort. En sak
vore nämligen om man skulle skjuta på
hela uppbörden till den sista terminen
— man skulle alltså betala in kvarskatten
bara en gång, i maj månad. I så fall
skulle det bli en betydande ränteförlust.
Men om man begränsar det till just indrivningsmetodiken
blir ränteförlusten
tämligen ringa. Statsrevisorerna var
också inne på samma tankegång och
ställde sig positiva till denna tanke.

Härmed var överläggningen slutad.

114 Nr 9 Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på fråga ang. beskattning av kapitalvinst vid försäljning av bostadsrättslägenhet -

§ 6

Svar på fråga ang. eventuell minskning

av antalet befattningshavare inom

övriga statsdepartement i samband
med tillkomsten av industridepartementet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat mig, om tillkomsten av industridepartementet
kan leda till en
minskning av antalet befattningshavare
inom andra departement, som tidigare
handlagt dessa frågor, eller om
tillkomsten innebär en reell ökning av
den statliga administrationen.

Som svar vill jag meddela, att antalet
tjänstemän i andra departement, som
tidigare handlagt frågor inom industridepartementets
område, har minskat
avsevärt. Detta har skett genom överföring
av personal från handelsdepartementet
till finansdepartementet och
därifrån vidare till industridepartementet.
Nettotillskottet av personal sedan
januari 1967 uppgår till drygt 30 tjänstemän
vilket behövs för att lösa de stora
arbetsuppgifter — bl. a. en aktiv näringspolitik
— som det nya departementet
ställs inför.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret.

Vid ett hastigt studium verkar svaret
i någon mån tillfredsställande. Min
fråga var avsedd att vara ett litet försök
att röra vid en företeelse som
har skrämt många här i landet: administrationen
synes lida av elefantiasis
eller »mammutokrati» — ett departementens
och verkens växande. Jag
tyckte att utrikesministern för en stund
sedan var inne på tanken då han talade

om byråkrati och annat som kunde
verka oroande.

Jag hoppas att effektiviteten hos departementen
skall öka. Man kan naturligtvis
säga att ett ökat antal tjänstemän
innebär anställning och arbete åt
fler, men å andra sidan innebär det inte
produktion i egentlig mening, inte skapande
verksamhet eller ökad nationalinkomst.
När jag för något år sedan
läste propositionen om det nya vägverket,
som skulle komma i stället för en
lång rad andra verk, fann jag att antalet
nya tjänster var så stort att jag
satte ett frågetecken i kanten.

I slutet av svaret säger statsrådet
några ord om en aktiv näringspolitik
Den får naturligtvis inte utebli — särskilt
är den efterlängtad i Norrland.
Men jag har den uppfattningen, att det
är viktigare att vi får några få genier
— t. ex. sådana som herr Sträng -—
än en växande grupp tjänstemän.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. beskattning av
kapitalvinst vid försäljning av
bostadsrättslägenhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindkvist har
frågat mig, om jag ämnar lägga fram
förslag i syfte att införa en beskattning
av kapitalvinster vid försäljning av
bostadsrättslägenheter såsom exempelvis
är fallet beträffande försäljning av
småhus.

Jag får hänvisa till den korta tid
som gått sedan bostadsrättskontrollen
upphörde och som ännu ej medger några
slutsatser om huruvida ett sådant
ingripande behövs. Utvecklingen bör
dock följas med uppmärksamhet.

Vidare anförde

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9 115

Svar på fråga ang. vaccinering mot röda hund

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga.

När 1968 års riksdag beslöt slopa bostadsrättskontrollen
hade en del överlåtelseärenden
beträffande bostadsrättslägenheter
magasinerats. Avsikten
därmed var att ägarna ville utnyttja
den skattefrihet som finns i våra skattebestämmelser.
Sedan man haft en
bostadsrättslägenhet i fem år är den
nämligen skattefri vid försäljningen.
Det innebär att bostadsrättsinnehavare
med centralt belägna bostäder kunnat
tillgodogöra sig en icke obetydlig förtjänst
vid försäljningen.

Jag har den uppfattningen att skattelagstiftningen
skall vara rättvis. Vill
man göra förtjänster på en vara — i
detta fall på bostadsrättslägenheter -—
skall man också betala skatt på de vinster
som uppstår vid denna försäljning.

Finansministern hänvisar nu till den
korta period som förflutit sedan kontrollen
upphörde och vill avvakta ännu
en tid. Jag tycker att denna väntan är
onödig. Det finns enligt min bestämda
uppfattning mycket goda skäl för att
redan nu lägga fram förslag om en
skattelagstiftning, som tillför samhället
en del av den vinst som nu helt
kommer bostadsrättsinnehavaren till
godo.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. vaccinering
mot röda hund

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat, om jag avser att lägga fram
förslag om vaccinering mot röda hund

för alla kvinnor vid inträde i puberteten
och i fertil ålder.

Röda hund är en godartad virusinfektion.
Ett allvarligt problem i samband
med sjukdomen är dock att dess
virus kan framkalla missbildning hos
fostret, om en kvinna får sjukdomen
under de tidigaste graviditetsmånaderna.
Tillförsel av gammaglobulin till en
person som smittats med röda hund
anses förhindra utbrott av sjukdomen
om det ges undor inkubationstiden
snart efter smittotillfället. Därför får
gravida kvinnor kostnadsfritt gammaglobulin
på mödravårdscentral eller
hos tjänsteläkare om de utsatts för smitta
i början av graviditeten och inte tidigare
haft röda hund. Genom blodprov
kan man numera avgöra om en
person tidigare haft sjukdomen.

Herr Nilsson säger att man nu utomlands
har framställt effektiva vacciner
mot röda hund. Det är riktigt att man
lyckats framställa sådant vaccin. Detta
vaccin befinner sig emellertid fortfarande
på försöksstadiet. På grund härav
och då vaccineringen också har vissa
biverkningar kan tiden ännu inte
anses mogen att införa någon allmän
vaccinering av det slag herr Nilsson
ifrågasätter.

Frågan är emellertid föremål för vetenskapligt
studium. En grupp svenska
forskare deltog i slutet av förra månaden
i en internationell konferens i
USA rörande röda hund, och dessa och
andra experter har kallats till sammanträde
i socialstyrelsen i nästa vecka
för att diskutera röda hundsinfektion
och graviditet. Frågan skall också behandlas
vid sammanträde mellan de
centrala nordiska medicinalmyndigheterna
i maj i Helsingfors.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Agnäs (m):

Herr talman! Jag måste till att börja
med beklaga att jag i denna kammare
förknippats med en plats med ett så

116 Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på fråga ang. rabatter på tidningar för undervisningsändamål

svåruttalat namn — det skall faktiskt
heta »Angnäs». Det är ett mycket gammalt
namn, som skall uttalas på detta
sätt.

Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min fråga. Den upplysning
jag sökt få har jag därmed erhållit.
Beträffande sakfrågan kan ingen diskussion
föras under den begränsade
tid som medges vid en enkel fråga i
kammaren. Jag tycker att den första
frågan på dagens föredragningslista
var ett avskräckande exempel på hur
lång tid enkla frågor ibland kan ta.
Några ord vill jag dock tillfoga.

Anledningen till min enkla fråga är
bl. a. uppgifter i Läkartidningen, vilka
gjorde att jag började intressera mig
för vaccinering mot röda hund. Vid en
epidemi i röda hund 1951—1952 uppstod
många fosterskador. En undersökning
av 463 rubeola-barn, vilken företagits
och redovisats, har beräknat risken
för fosterskador i dessa sammanhang
till 10 procent. Det förekommer
varierande uppgifter men jag anser
denna uppskattning vara den riktigaste.
Skadorna är inte alltid allvarliga,
men alla skador inger naturligtvis oro.

Vid misstanke om infektion av röda
hund hos blivande mödrar blir dessa
naturligtvis skrämda av tanken på att
få allvarligt skadade barn och det
uppges att abort rekommenderas i sådana
fall. Det är ingen överdrift att
säga att en del blivande mödrar, som
vid graviditetens början haft röda hund,
skräms till abort. Detta gäller även
sådana som allvarligt önskar få ett
barn. Det sker utan tanke på att bara
en tiondel av de mödrar som får infektion
av röda hund får skadade barn.
Om alla mödrar som haft eller misstänks
ha haft röda hund i det skede
som medför risker för fosterskador
skulle få abort, betyder detta alltså att
nio friska foster borttages för varje
skadat foster. Detta är upprörande.
När nu utmärkta vacciner finns utomlands,
borde dessa prövas här.

Nu säger socialministern i sitt svar
att proven kanske ännu inte blivit
slutförda och att vissa biverkningar visat
sig. Enligt de uppgifter jag fått ur
Läkartidningen nr 37 år 1968 anser
man sig dock utomlands ha nått mycket
fina resultat.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill bara göra några
tillägg. Vaccinet finns inte ännu
kommersiellt tillgängligt, vilket beror
på att det befinner sig på försöksstadiet.
Vid den konferens som jag omnämnde
i mitt svar och som hållits i
Amerika deltog chefen för SBL, professor
Lundbäck. Därmed kan man säga att
Sverige i hög grad är å jour med utvecklingen
på det här området. Självfallet
kommer vi från svensk sida att
följa utvecklingen. Så fort betryggande
förutsättningar föreligger för att kunna
introducera ett vaccin skall detta naturligtvis
också ske, men ännu befinner
sig, som sagt, allt detta på försöksstadiet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. rabatter på tidningar
för undervisningsändamål

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Nässjö
har frågat, om jag anser det riktigt
att rabatter skall påverka avgörandet
vid val av tidningar för undervisningsändamål
i skolor.

Jag utgår från att skolmyndigheter
och lärare låter läroplanens principer
om objektivitet och neutralitet i skolundervisningen
vara vägledande även
vid val och användande av olika former
av bredvisläsningsmaterial, vilket

117

Torsdagen den 6 mars 1969 Nr 9

Svar på fråga ang. åtgärder för att motverka att subjektiva uppfattningar sprides
genom skollitteratur

inte är underkastat granskning av läroboksnämnden.

Herr Gustavssons frågan har emellertid
också en annan, minst lika betydelsefull
aspekt. Det får inte vara så att
tidningarnas ekonomi och därmed förmåga
att ge rabatter skall vara avgörande
för vilket arbetsmaterial som
eleverna får i skolan. Det är min förhoppning
att de kommunala förtroendemännen
vid beslut som rör arbetsmaterial
värnar om den fria opinionsbildningen.

Vidare anförde

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Jag tackar utbildningsministern
för svaret. Det är en självklar
uppgift för skolan att ge eleverna
en orientering om aktuella politiska och
kulturella frågor. Dagstidningarna utgör
härvidlag en mycket god informationskälla.
Därför är det också positivt när
skolorna visar en ökad vilja till att anskaffa
allt fler tidningar. Självklart är
det också positivt när en skola beslutar
sig för att prenumerera på en hel- eller
halvklassuppsättning av tidningar. Men
i så fall är det oerhört viktigt att denna
prenumeration sker på rimliga grunder.

Åtskilliga skolor i landet har blivit
erbjudna speciella förmånsprenumerationer
med kanske upp till 30 procents
rabatt om de väljer en viss tidning. En
skola i Skåne valde exempelvis att prenumerera
på Svenska Dagbladet dels
med motiveringen att denna tidning
skulle erbjuda de bästa och tillförlitligaste
internationella politiska nyheterna
samt de bästa informationerna om handel
och ekonomi, dels med motiveringen
att just denna tidning erbjudit denna
speciella rabatt vid denna form av prenumeration.

Den första delen av motiveringen är
>det meningslöst att polemisera mot. Den
"bygger på en värdering, som jag för

övrigt anser vara felaktig, men däremot
är det av avgörande betydelse om just
det faktum, att en viss tidning erbjuder
en speciell förmånsprenumeration, skall
få påverka ställningstagandet från ett
beslutande organs sida. Konsekvenserna
av ett sådant förfarande skulle bli orimliga.
De tidningar som är störst och som
har god ekonomi blir också de enda
som får en reell möjlighet att erhålla
prenumerationen. Följden härav blir
naturligtvis att opinionsbildningen i
detta avseende blir ytterligt snedvriden.
En allmän principiell uppfattning
bör vara, att vi inte skall tillåta att
snävt ekonomiska faktorer får vara avgörande
för ett opinionsbildande organs
möjligheter att verka. Därför är det
också angeläget att skolstyrelserna uppmärksammas
på detta problem.

Herr talman! Jag är självfallet tacksam
för utbildningsministerns positiva
svar på min fråga.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. åtgärder för att
motverka att subjektiva uppfattningar
sprides genom skollitteratur

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustavsson i Nässjö
har frågat, om jag ämnar vidta ytterligare
åtgärder för att motverka att
subjektiva uppfattningar sprides genom
skollitteraturen.

De läroböcker som används i skolväsendet
skall med vissa undantag
granskas av statens läroboksnämnd. Det
åligger självfallet nämnden att sörja för
att läroböckerna är så utformade att de
svarar mot i läroplanen ställda krav
på skolans neutralitet i t. ex. samhällsfrågor.
En engagerande undervisning

118 Nr 9 Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på fråga ang. åtgärder för att motverka att subjektiva uppfattningar sprides
genom skollitteratur

utesluter emellertid inte att även ett
material med kontroversiellt innehåll utnyttjas
om det behövs för att ge en
allsidig belysning av skilda frågor.

I den mån läroböckerna inte granskas
av läroboksnämnden — vilket är fallet
bl. a. i fråga om läroböckerna för fackskolan
—- måste det självfallet vara en
betydelsefull uppgift för skolstyrelsen
att införskaffa endast sådana läroböcker
vilkas innehåll överensstämmer med
läroplanerna för skolformen.

Jag hälsar med tillfredsställelse den
intensifierade diskussionen om läromedlens
utformning. Det kan nämnas att
SECO nyligen har erhållit medel för sin
verksamhet kring denna fråga.

Jag vill slutligen erinra om att bl. a.
den framtida läromedelsgranskningen
för närvarande utreds av läromedelsutredningen.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för svaret på även
denna fråga.

Den konkreta bakgrunden till frågan
är en lärobok i företagsekonomi för
fackskolan. Den boken — och säkert
flera andra läroböcker — utgör i sig ett
utomordentligt exempel på den indoktrinering
som förekommer i våra skolor.
Säkerligen är det oundvikligt, jag vill
tillägga det, att helt komma ifrån sådan
indoktrinering i någon form. Därför
måste uppgiften bli att komma till rätta
med de grövsta och mest ensidiga yttringarna.

Den bok som här är aktuell speglar
tankar som jag inbillar mig att inte
ens den mest konservativt mörkblå människa
skulle skriva under på. Sålunda
får eleverna veta att »den som lägger in
sig på sjukhus skall betala vad det kostar».
Vidare står det i boken: »De västerländska
staternas näringsliv bygger

på frihet. Grundtanken är att varje individ
bör ha frihet att använda sina inkomster
efter egen önskan och frihet att
starta och driva företag.» Denna naiva
skildring speglar tankar från laissezfaire-teoretikernas
glansdagar för hundratals
år sedan.

Utbildningsministern anförde i sitt
svar — vilket jag kan instämma i —
att en engagerande undervisning inte
utesluter att även ett materiel med kontroversiellt
innehåll utnyttjas för att ge
en allsidig belysning av skilda frågor.
Men dess värre utgör denna bok, och
säkert flera andra, exempel på en mycket
ensidig och dessutom felaktig beskrivning
av verkligheten.

Naturligtvis finns det fler exempel i
boken — liksom det även finns exempel
på fler böcker. Dess värre är kontrollmöjligheten
när det gäller läroböckerna
fortfarande starkt begränsad. Statens
läroboksnämnd har sålunda ingen
befogenhet att granska vare sig fackskolans
eller yrkesskolans läroböcker.
Svårigheter föreligger också därigenom
att bredvidläsningslitteratur, filmer,
bildband etc. är svåra att kontrollera.
Dessutom råder det inom flera ämnesområden
brist på goda läroböcker.

Utbildningsministern hänvisade till
att den statliga läroboksutredningen arbetar
med just dessa frågor, vilket naturligtvis
är mycket positivt. Men jag
kan fördenskull inte finna det rimligt
att det inte skulle vidtagas åtgärder
under det att utredningen arbetar. Vi
skulle enligt min mening vinna mycket
på om det redan nu vidtogs åtgärder mot
uppenbart olämpliga böcker. En möjlighet
borde kunna vara att bygga ut SÖförlagets
verksamhet. Härför talar naturligtvis
också en rad andra skäl, som
det inte finns anledning att gå in på i
detta sammanhang.

En annan åtgärd som borde kunna
vidtagas är att statens läroboksnämnd
i avvaktan på utredningens slutförande
fick befogenheter att granska litteratu -

119

Torsdagen den 6 mars 1969 Nr 9

Svar på fråga ang. åtgärder för att motverka att subjektiva uppfattningar sprides
genom skollitteratur

ren även inom andra skolformer än dem
som nu är föremål för granskning.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! För att ingen skugga
skall falla på herr Johansson i Trollhättan
vill jag nämna att de citat som anförts
är hämtade ur en lärobok för
fackskolan, som enligt riksdagsbeslut
1964 inte skall granskas av läroboksnämnden
på grund av att arbetsbördan
då skulle bli alltför stor. Det nya förlaget
träder i verksamhet den 1 juli
i år, och läromedelsutredningen arbetar.
Det är mycket viktigt att vi får till stånd
effektiva former för arbetet.

Några möjligheter till ingripande från
departementet föreligger inte, utan man
får lita på de lokala skolstyrelserna.
Jag kan inte ha någon mening om saker
och ting härvidlag — jag kan möjligen
läsa högt ett tag. Jag har tagit fram den
bok som herr Gustavsson i Nässjö nämnde.
Där står bl. a. följande, vilket bör
vara intressant för riksdagens ledamöter
att ta del av: »Skatter är ett tvångsbidrag
utan direkt motprestation från
samhällets sida. Stat och kommun lägger
så att säga ''beslag på’ en förhållandevis
stor del av medborgarnas inkomster
för gemensamma ändamål---.»

Det är presentationen av statsbudgeten
—• utan kommentar från min sida
alltså.

Det finns också en definition på begreppet
konsumtionsfrihet som är liksom
en portal inne i denna bok och
som jag skall be att få återge. Herr
Gustavsson i Nässjö har redan återgivit
en del av definitionen. Det står:

»Konsumtionsfriheten ger en man rätt
att bo i tält, leva på potatis och gå i
utslitna kläder för att ha råd att hålla
sig med en Cadillac. Konsumtionsfriheten
betyder också att konsumenten inte
skall betala för sådant han inte vill ha.
Den som inte har TV, skall inte behöva
betala TV-licens; den som lägger in sig

på sjukhus skall betala vad det kostar.»

Om sålunda definitionen på konsumtionsfrihet,
som våra elever får lära sig,
är att man inte skall betala för det man
inte vill ha, så exemplifieras det med
att de som inte behöver lägga in sig på
sjukhus inte skall betala för dem som
dess värre behöver lägga in sig på sjukhus.
Och jag tyckte —■ utan att göra
några speciella kommentarer — att det
var intressant att låta riksdagens ledamöter
ta del av denna definition på konsumtionsfrihet
som finns i en nyutkommen
lärobok för fackskolan, årskurs 2,
ämnet företagsekonomi.

Herr GUSTAVSSON i Nässjö (s):

Herr talman! Jag vill bara kortfattat
kommentera första delen av utbildningsministerns
inlägg, där han sade att
man får lita på den lokala granskningen
i skolstyrelserna av läroböckerna.
Men jag inbillar mig att det i det skede
där vi befinner oss måste vara mycket
svårt för en lokal organisation att kunna
klara hela den granskning som är
förutsättningen för att komma till rätta
med problemen. Det är därför jag efterlyst
åtgärder från departementet i denna
fråga.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! År 1964 sade min företrädare
i ämbetet till riksdagen att det
måste göras en förutsättningslös omprövning
av läromedelsgranskningen.
Innan den var slutförd var det icke
möjligt att pålägga läroboksnämnden
någon granskning av läroböcker för
fackskolan och i tekniska och ekonomiska
ämnen för gymnasiet.

Sedan dess har läromedelsutredningen
tillsatts och arbetar för högtryck
med denna fråga. Intill den dag då läromedelsutredningen
har lagt fram sitt
betänkande och vi kan omsätta det i
verkligheten får vi beträffande dessa
speciella böcker lita på att de lokala

120 Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs län

skolstyrelserna försöker följa med. Vi
kan, var och en på sin kant, försöka
bidra en smula med upplysningsverksamhet,
som kanske i någon ringa mån
kan underlätta detta skolstyrelsernas
arbete.

Härmed var överläggningen slutad.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att besvarandet av
återstående på dagens förteckning upptagna
frågor uppskötes till ett senare
sammanträde.

§ 11

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
februari.

§ 12

Svar på interpellationer ang.
sysselsättningsläget i Gävleborgs län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Fru Jonäng har frågat
vilka åtgärder som planeras för att motverka
arbetslösheten i Gävleborgs län
och förbättra sysselsättningsläget samt
om någon central statlig förvaltningsverksamhet
är planerad att förläggas
till Gävle.

Herr Westberg har vidare frågat vilka
åtgärder som planeras för att förbättra
sysselsättningsläget i Ljusdalsregionen
och när jag räknar med att
åtgärderna kommer att sättas in.

Då de båda interpellationerna delvis
berör samma område har jag funnit det
lämpligt att besvara dem i ett sammanhang.

Befolkningsutvecklingen i Gävleborgs
län har under de senaste åren kännetecknats
av en förskjutning söderut och
en omflyttning från glesbygder till regioncentra.
Från år 1960 till år 1968
ökade sålunda folkmängden i Gävle -

Sandvikens A-region med 7 600 person
ner, medan samtidigt hela befolkningsökningen
i länet stannade vid 1 900
personer. Detta sammanhänger med de
förändringar som inträtt i näringslivet.
Inom jord- och skogsbruket har sysselsättningen
minskat med cirka 5 procent
årligen. Inom industrin, som huvudsakligen
är lokaliserad till södra
delen av länet och till kustområdena,
har antalet sysselsatta ökat med cirka

1 600 personer.

Antalet arbetslösa i Gävleborgs län
uppgick i mitten av februari i år till

2 983. Det innebär en minskning sedan
januari med 441 personer. Jämfört med
februari förra året är det 19 fler. Antalet
lediga platser är nu 158 fler än
vid samma tid i fjol. En fortsatt förbättring
av sysselsättningsläget förutses
för de närmaste månaderna.

Olika lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiska
åtgärder har vidtagits för
att upprätthålla sysselsättningen. Sedan
den 1 juli 1963 har i Gävleborgs län
ett stort antal företag beviljats statligt
stöd i lokaliseringspolitiskt syfte. Statsbidrag
till beredskapsarbeten i form av
industribyggnader och statligt lokaliseringsstöd
har utgått med cirka 60 miljoner
kronor. Medgivande att ta i anspråk
investeringsfonder har lämnats i
lokaliseringspolitiskt syfte för investeringar
som uppgår till 260 miljoner kronor.
Bidrag till utbildning har av lokaliseringsskäl
beviljats för närmare 15
miljoner kronor. Vidare har statliga kreditgarantier
lämnats för 10 miljoner
kronor och hantverks- och industrilån
har beviljats med 7 miljoner kronor.
De totala investeringar, som initieras
genom stödet, kan beräknas komma att
belöpa sig till cirka 400 miljoner kronor.
Lokaliseringsverksamheten i länet
har sålunda varit ganska omfattande,
och den kommer att fortsätta. Några
planer på att förlägga ytterligare statlig
förvaltningsverksamhet till Gävleborgs
län föreligger för närvarande inte.

Beredskapsarbeten bedrivs för när -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

121

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs län

varande i stor omfattning i länet. Antalet
sysselsatta vid dessa arbeten uppgick
i januari till 1 907 personer mot
1 201 vid samma tid år 1968 och 618
år 1967. I arbetsmarknadsutbildning
deltar nu drygt 300 fler personer än
förra året. Även andra arbetsmarknadspolitiska
åtgärder har fått större omfattning.

Herr Westberg pekar i sin interpellation
på den bristande tillgången på arbetstillfällen
och det minskade befolkningsunderlaget
i Ljusdalsregionen. Jag
är ense med interpellanten om denna
beskrivning. Från statens sida har därför
åtgärder vidtagits under senare år
för att söka bryta denna utveckling.

Sedan den 1 juli 1963 har investeringar
till vilka utgått lokaliseringsstöd
tillkommit i Ljusdals kommunblock för
cn total kostnad av cirka 20 miljoner
kronor. Det reella sysselsättningstillskott
som de till området lokaliserade
företagen hittills resulterat i uppväger i
det närmaste de inskränkningar och
nedläggningar som skett i områdets industrier
de senaste fem åren. Det har
dock inte varit tillräckligt för att ersätta
det bortfall som skett inom basnäringarna
skogs- och jordbruk. Strävandena
att tillföra Ljusdalsregionen
nya arbetstillfällen kommer att fortsätta.
De medel som lokaliseringspolitiken
ställer till förfogande kommer att
anlitas så snart realistiska lokaliseringsprojekt
föreligger.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
för svaret som inte endast berör min
interpellation angående sysselsättningsläget
i Ljusdalsregionen utan arbetsmarknadsläget
i hela det län som vi
interpellanter representerar.

Gävleborgs län är i flera avseenden
ett gränslän, där vi inom vissa områden
har glädjande erfarenheter av den
konjunkturuppgång och de ökade sys -

selsättningsmöjligheter som för närvarande
kännetecknar Mellansverige och
Sydsverige men där vi också har de
stora svårigheter som skogslänen fortfarande
brottas med: brist på sysselsättningsmöjligheter
och en betydande
fortsatt befolkningsuttunning. Inom
framför allt södra delen av länet —
jag tänker bl. a. på Sandviken och Hofors
— söker man arbetskraft medan
det i norra delen, framför allt i Ljusdalsregionen,
råder stor arbetslöshet.
Men även om läget i södra delen av
länet och vid kusten är sådant att man
vid vissa industrier söker arbetskraft
har läget inte heller där enbart ljusa
sidor. Gävle stad t. ex. brottas med betydande
sysselsättningssvårigheter och
nära en tredjedel av länets 2 983 arbetslösa
finns där.

Även jag vill därför understryka att
det behövs ökade sysselsättningsmöjligheter
även i denna region. Det kan mycket
väl ifrågasättas om det inte vore
möjligt att förlägga statlig förvaltningsverksamhet
dit. Gävle är en stor och
attraktiv centralort i Mellansverige med
ett utomordentligt gott läge, bl. a. från
kommunikationssynpunkt -— något som
jag för övrigt hade tillfälle att framhålla
redan för fem år sedan i en interpellationsdebatt
med handelsminister
Lange då vi diskuterade en flyttning
av penninglotteriet till Gävle. Tyvärr
ville handelsministern inte medverka
till en sådan åtgärd.

Nu har det nya inträffat att inrikesministerns
företrädare i ämbetet har
framhållit att en väsentligt ökad lokalisering
utanför huvudstadsregionen
bör övervägas i anslutning till framtida
beslut som innebär tillväxt av den statliga
centralförvaltningen — och sådana
beslut hör som bekant inte precis till
ovanligheterna. Han har därjämte pekat
på Gävle-Sandviken-regionen som en
lämplig pendang till huvudstadsområdet.
Jag vill gärna för egen del ansluta
mig till de synpunkter som förre inrikesministern
framfört och ifrågasätter

122

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs län

om man inte redan nu kunde gripa sig
an med att vidta sådana åtgärder. Varför
inte förlägga t. ex. riksförsäkringsverket
eller sjöfartsstyrelsen till Gävle,
vilket ju varit aktuellt vid några tillfällen?
En sådan åtgärd skulle givetvis
innebära en verklig stimulans, inte
bara för Gävle utan för hela länsdelen.
Jag är övertygad om att de synpunkter
som förre inrikesministern framförde
i detta sammanhang är värda allt beaktande.
Det borde enligt min mening
äntligen bli något resultat av den s. k.
Eckerbergska utredningen.

Även om det är flera områden i länet
som kämpar med svårigheter är
dock läget allvarligast för Ljusdalsregionen.
Såsom jag framhållit i min interpellation
har befolkningsminskningen
där till följd av sysselsättningssvårigheterna
under flera år ingett oro.
Enbart under förra året minskade folkmängden
med 573 personer. Sysselsättningsläget
är fortfarande mycket besvärligt
med 420 anmälda arbetslösa. Detta
innebär en liten ökning jämfört med
siffran för samma tid föregående år
men en minskning i förhållande till
siffran för januari månad i år.

Det är dock i detta sammanhang värt
att observera hur minskningen skett.
Den har nämligen till övervägande del
uppstått genom utflyttning till expansiva
industriorter inom södra delen av
länet eller utanför detta. En sådan lösning,
som innebär avflyttning från regionen,
hjälper visserligen den enskilde
och hans familj i ekonomiskt avseende
men medför ofta betydande anpassnings-
och omställningsproblem för de
berörda, och det är ingen bra lösning
för bygden som sådan.

Ljusdalsregionen har genom utflyttningen
råkat in i ett mycket allvarligt
läge. Under de senaste åtta åren har
befolkningsmängden minskat till 23 400
personer. Däremot har antalet äldre
människor, från 65 år och däröver, ökat
under samma tid, närmare bestämt med
cirka 300 personer.

Befolkningsuttunningen har gått så
långt, att underlaget för den service vi
behöver och som allmänheten begär hotar
att äventyras. Vi har för närvarande
en väl utbyggd service med lasarett,
gymnasium, fackskola, yrkesskola,
egen domsaga, lantmäterikontor etc. och
därjämte en mycket väl fungerande
kommersiell service. Allt detta kräver ett
befolkningsunderlag av tillräcklig storlek.
Länsutredningen har stannat för
25 000 invånare såsom en riktpunkt för
fortsatta samhälleliga åtgärder. Jag har
tidigare nämnt att invånarantalet vid
det senaste årsskiftet var 23 400. Denna
negativa utveckling fortsätter tyvärr.

I det läge som vi befinner oss i måste
alla förstå vår oro och otålighet över
att ingenting händer, som kan förändra
vår situation. Det är inte heller någon
liten satsning som behövs. Målsättningen
måste vara 2 000—3 000 nya arbetstillfällen.
Utan tvivel erbjuder Ljusdal
som centralort och även Ljusdalsregionen
i sin helhet goda förutsättningar
för en stor satsning både med
hänsyn till läge och förutsättningar i
övrigt. Vi har god tillgång till lämplig
mark och även till arbetskraft. Den pågående
rationaliseringen och strukturförändringen
inom jord- och skogsbruket,
som inrikesministern hänvisar till,
leder till friställning av arbetskraft, och
det är detta som gör det så angeläget
att skapa andra sysselsättningsmöjligheter.

Läget är nu sådant att snabba och
tillräckligt långtgående åtgärder måste
till. Det räcker inte med konferenser
och vaga löften — det är konkreta åtgärder
vi efterlyser.

Vi noterar med tillfredsställelse att
regeringen fört in Ljusdalsregionen
bland de regioner i Norrland, i vilka
statsmakterna anser det vara riktigt och
nödvändigt med särskilda insatser för
att deras funktionsduglighet skall kunna
bevaras för framtiden. Detta är gott
och väl och vi kan väl också så småningom
vänta oss sådana åtgärder.

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9 123

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs län

Något har väl också redan skett. Det
redogjorde inrikesministern för i sitt
svar, och det skall noteras med tacksamhet.
Det är dock tyvärr inte på långt
när vad som behövs för att vi på sikt
skall kunna förändra utvecklingstrenden.

Inrikesministern säger vidare att strävandena
att tillföra Ljusdalsregionen
nya arbetstillfällen kommer att fortsätta
och han hänvisar till de möjligheter
som lokaliseringspolitiken ger. Självfallet
uppskattar jag detta även om
det inte inrymmer något direkt svar på
mina frågor. Men det räcker inte med
att vänta och se. Åtgärder måste vidtas
snarast, och jag undrar om inte statsrådet
med hjälp av kollegan Wickman
kunde finna någon lämplig industri att
förlägga i Ljusdal. Jag behöver inte närmare
redogöra för vad detta skulle innebära
för Ljusdalsregionen i nuvarande
läge, där även psykologiska synpunkter
bör tillmätas stor betydelse.

Statsrådet nämner i svaret att beredskapsarbeten
i stor omfattning bedrivs
i länet. Detta är riktigt, och det
gäller även Ljusdalsregionen där vi har
ett drygt hundratal sysselsatta i sådana
arbeten. Varför skall dessa arbeten, herr
statsråd, i det bekymmersamma läge vi
befinner oss i upphöra den 3 april? Detta
ökar våra förut stora bekymmer. En
partivän till statsrådet hemma i Ljusdal
uttrycker det så, att han finner detta
vara helt horribelt. Det betyder, säger
han, att ett antal hyggliga arbetare,
som har detta jobb som enda födkrok,
kastas ut i arbetslöshet med allt vad
detta för med sig. Olika typer av beredskapsarbeten
som berör våra förhållanden
kommer genom detta i farozonen,
bl. a. ett hantverks- och industrihus
som är under byggnad i Ljusdal.
Det måste vara alldeles huvudlöst
att avbryta byggnadsarbetet när det rör
sig om bara några veckor innan det är
färdigt. Jag förutsätter givetvis att detta
inte behöver ske. Vem skall i annat
fall betala skadestånd till de hyresgäs -

ter som är beroende av att få sina lokaler
i kontrakterad tid?

Ett annat mycket angeläget projekt
som också är i farozonen gäller vår
viktigaste utfartsväg mot kusten. Den
är under ombyggnad, och jag kan försäkra
att ombyggnaden på den sträcka
som är under arbete verkligen är ytterst
angelägen. Det kan alla intyga
som har rest på denna väg. Jag vet inte
om kommunikationsministern har gjort
det, men om så är fallet kan han intyga
detta.

Man har kommit så långt att ombyggnadsarbetet
blivit ytterligare ett trafikhinder
och då avser man att helt plötsligt
avbryta arbetet. Vore det inte riktigt
att arbetet finge fortsätta, åtminstone
så länge som de berörda inte kan
få arbete på den öppna marknaden?
Kanske man också där kunde tänka sig
ett samarbete mellan två statsråd, denna
gång mellan inrikesministern och
kommunikationsministern?

Tillåt mig att helt hastigt få beröra
också en annan fråga. Det är även enligt
min mening angeläget att staten inte
med den ena handen motverkar det
som den gör med den andra. Vi fick
i höstas i Ljusdal uppleva hur domänverket
flyttade bort sitt revirkontor
från vårt samhälle. Detta upplevde vi
som en åtgärd i strid mot de strävanden
som inrikesministern här gör sig
till talesman för. Vi hoppas slippa åtgärder
av det slaget i fortsättningen.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Jag her att få tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
För klarhetens skull vill
jag först tala om att jag i mitt svar tänker
hålla mig till de frågor som jag
har ställt och som gäller sysselsättningen
i Gävleborgs län och frågan om lokaliseringen
av central statlig förvaltningsverksamhet
till Gävle. Jag tänker
inte beröra Ljusdalsregionens problem,
eftersom herr Westberg har tagit upp

124 Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs län

dessa särskilt. Jag vill bara understryka
att det är angeläget att något görs
också för Ljusdalsregionen. Man befinner
sig där i ett mycket prekärt läge.
Om denna region skall kunna bevaras
som en funktionell enhet, måste kraftiga
åtgärder sättas in.

Vi är två ledamöter som ställt frågor,
och man har också frågat i första
kammaren. Detta måste tas som ett belägg
för att vi finner sysselsättningsproblemen
i vårt län allvarliga.

Jag tycker att inrikesministerns svar
är värdefullt, framför allt kanske ur
historisk synpunkt. Det handlar ju om
åtgärder som vidtagits sedan 1963, och
som gävleborgare är jag tacksam för
alla de åtgärderna. Men jag är mera
intresserad av dagsläget och framtiden.

År 1968 var för vårt län ett negativt
år. I Hälsingland har vi noterat en flyttningsförlust
på nära 1 000 personer, och
arbetslösheten är besvärande. Siffrorna
över arbetslösheten var i januari avsevärt
högre än motsvarande siffror i fjol.
I Gävle ökade arbetslösheten med 19
procent, i Ljusdalsregionen med 13
och i länet i dess helhet med 3 procent.
Arbetslösheten har sålunda ökat
trots att antalet personer som befann
sig under utbildning i januari i år var
331 fler än i januari 1968 och trots att
antalet beviljade starthjälpsansökningar
under det senaste året ökade med 73
procent.

Februariräkningen i år visar att vi
hade 2 983 arbetslösa, vilket innebär en
minskning från månaden före men ändå
en ökning med 19 personer jämfört med
samma tid föregående år. Ett problem
som jag tycker är svårt i det sammanhanget
är att nära hälften av de arbetslösa
är över 50 år. Ett annat problem
är att 467 personer är 25 år eller
därunder.

I februari i år var antalet sysselsatta
i beredskapsarbeten drygt 1 200. Sedan
jag framställde min interpellation har
man aviserat en avveckling av beredskapsarbetena,
för vårt läns vidkomman -

de den 3 april. Detta kommer givetvis
att medföra stora svårigheter. Då får
vi dels den gamla arbetslösheten,
dels nedskärningen på beredskapsarbetena.
Jag förutsätter — och jag hoppas
att jag gör det med rätta — att vi får
dispens för att klara av och slutföra
de arbeten som inte kan slutföras före
den 3 april. Jag tänker här till exempel
på byggnadsarbeten och vägarbeten,
som inte kan avbrytas utan vidare.

Vad skogsvårdsarbetena beträffar blir
det en avtrappning från 420 personer
i mars till 190 i juni. Storarbetsplatserna
kommer att skäras ner, och totalt
kan man räkna med att av de 1 200
personer, som i dag är sysselsatta i beredskapsarbete,
kommer ungefär 600 att
vara kvar i maj—juni. Då är frågan
vad vi skall göra med de övriga 600.
Många av dem är handikappade och
många är äldre och därigenom svårplacerade.
Många är också lokalt bundna.
Man måste se allvarligt på dessa nedskärningar
av beredskapsarbetena eftersom
de har mycket bekymmersamma
konsekvenser och bestämda negativa effekter.
Såvitt jag förstår är bakgrunden
till nedskärningarna den ökade efterfrågan
på arbetskraften, men var finns
den? Jo, den finns framför allt söderut
i landet. Detta innebär att man medvetet
medverkar till en utflyttning från
mitt hemlän och från skogslänen över
huvud taget. Det blir den omedelbara
effekten.

Den obalans som finns i landet beträffande
sysselsättningen medför givetvis
stora svårigheter, det förstår jag,
och samhället får problem av stora mått
att lösa. Men jag måste fråga: Löser
man verkligen problemen genom att
omflytta arbetskraften? En stor procent
av dem som flyttar kommer dock tillbaka,
och då har samhället haft flyttningskostnader
som varit helt bortkastade.
Likaså har samhället fått ökade
problem för att skaffa arbete åt alla
som vill ha det. Det blir mer problem
och mer arbete över hela linjen, för

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

125

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs län

arbetsgivare, arbetstagare och arbetsförmedling.

Det viktigaste för människan är självfallet
arbetet. Men jag tror att man i
första hand måste bedriva lokaliseringspolitiken
så, att man flyttar arbetstillfällena
dit där det är brist på dem och
dit där man har arbetskraften. Förväntningarna
söderut på norrländsk arbetskraft
förefaller vara stora, och under
den senaste veckan såg jag i TV ett
program om industriutbyggnad i södra
Sverige där man som vanligt räknade
med att skaffa arbetare från Norrland.

Detta är mycket allvarligt. Om den
konjunkturuppgång vi nu har följs upp
med aktivering och fortsatt satsning på
rörlighetsfrämjande åtgärder, medför
detta uppenbara risker för skogslänen,
däribland Gävleborgs län. Socialdemokratisk
politik innebär i första hand
rörlighetsstimulerande åtgärder och i
andra hand lokaliseringspolitiska åtgärder.
Och vi har en konjunkturuppgång
nu. Det innebär expansion och industriutbyggnad,
det innebär ökad efterfrågan
på arbetskraft. Detta innebär i
sin tur en ökad utflyttning från skogslänen
och från Norrland. Det är därifrån
arbetskraften skall hämtas. Resultatet
blir en accelererad utflyttning och en
ytterligare urgröpning av befolkningspyramiden.
Problemen och svårigheterna
i våra norrlandslän kommer därmed
att öka.

Slutligen vill jag säga några ord om
lokalisering till Gävleborgs län av central
statlig förvaltning.

Inrikesministern uttalar i sitt svar att
några planer på att förlägga ytterligare
statlig förvaltningsverksamhet till Gävleborgs
län inte föreligger. När man tar
del av detta besked får man en känsla
av att vi i Gävleborgs län har fått så
mycken statlig förvaltningsverksamhet
att det nu får räcka. Men såvitt jag vet
förhåller det sig inte på detta vis. Någon
lokalisering till just Gävle, som jag
speciellt frågade om, har inte förekommit
under 1960-talet. Tidigare bär det

snarare förekommit lokalisering därifrån,
om jag inte tar fel.

Ifall man mot inrikesministerns uttalande,
att några planer härvidlag för
närvarande inte föreligger, ställer vad
som skrivits i statsverkspropositionen,
förefaller det vara en principiell skillnad
i uppfattningen mellan den förutvarande
och den nuvarande inrikesministern.
I statsverkspropositionen talas
nämligen om en väsentligt ökad lokalisering
utanför huvudstadsregionen när
det gäller statlig centralförvaltning. Jag
skulle vilja fråga inrikesministern:
Finns det en principiell skillnad i uppfattningen
härvidlag?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tyckte att fru Jonäng
var så sympatisk när hon började
med att säga att hon, i motsats till herr
Westberg, skulle hålla sig till det hon
frågat om. Men efter hand som hon fortsatte
sitt anförande blev jag ledsen. Jag
tycker att båda interpellanterna har utvecklat
denna fråga så vitt som man
över huvud taget kan göra — funderingarna
hade egentligen inga gränser.

Jag skall i dag inte fresta kammarens
tålamod med att ta upp en stor principiell
debatt. Jag vill bara som ganska intressant
notera att jag här hört två borgerliga
ledamöter av kammaren ge uttryck
åt funderingar om framtiden, och
båda har ställt sina förhoppningar på
staten. Det är staten som skall ordna saken,
det är regeringen som skall gripa
in. Detta är helt andra tongångar än vi
hörde för bara några år sedan.

Det är inte tio år sedan folkpartiets
ledande män för runt i landet och förklarade
att nu hade vi nått gränsen för
vad det allmänna kan ta på sig i fråga
om utgifter, nu gällde det att sätta stopp.
Därför är det intressant att man nu, när
vi har en statsbudget som ligger kanske
tre gånger så högt som vid detta tillfälle
begär ytterligare insatser från staten.
Jag tror att vi är överens; det är mycket

126 Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs län

möjligt att vi inte kan få någon annan
lösning på detta problem.

Naturligtvis är det bra — jag anknyter
här till herr Westbergs i Ljusdal resonemang
— med konferenser och uppvaktningar
och interpellationer och
enkla frågor och besök i kanslihuset.
Under de rätt få veckor jag har sysslat
med min nya uppgift har jag verkligen
fått min uppmärksamhet riktad mot
Gävleborgs län av flera delegationer,
frågor och interpellationer, och det är
inget fel i det. Jag har också sagt i mitt
svar att vi bedömer situationen i Gävleborgs
län och även i Ljusdalsregionen
som sådan att vi gärna vill fortsätta att
stödja tillkomsten av företag. På samma
gång får vi emellertid räkna med att det
måste finnas initiativkraft, att det måste
komma fram uppslag till hur vi skall
lösa detta problem. Därför får vi inte
glömma — jag säger det inte som en anmärkning
mot interpellanterna -— att
det är mycket viktigt att man lokalt försöker
aktualisera tillkomsten av företag
och annan verksamhet som kan ha möjligheter
att bestå, utvecklas och ge sysselsättning
åt bygden. Vi i kanslihuset
orkar inte med att försöka leta upp alla
kontakter vi möjligen kan ha och pressa
dem på uppslag. Jag tror att det är
värt att tänka igenom detta.

Jag skall återkomma till de frågor
som togs upp här i debatten. Först och
främst vill jag förklara att jag inte har
någon annan uppfattning än den som
min företrädare gav till känna. Jag tror
att vi bör eftersträva att försöka flytta
ut central verksamhet på olika håll i
landet. Vi skall alltså pröva alla sådana
uppslag mycket seriöst. Jag förstår inte
hur båda interpellanterna kunde undgå
att observera vad jag yttrade om centrala
myndigheter; jag sade att det för närvarande
inte förelåg några sådana planer.
Det enda svar jag kan ge på era
frågor måste väl vara att vi för närvarande
inte har något uppslag beträffande
vad som skulle kunna förläggas till
Gävle. Det betyder emellertid inte —

det borde var och en begripa — att jag
därmed har tagit något slags principiell
ställning för framtiden. Jag hoppas
verkligen att vi skall få anledning att
pröva sådana ärenden.

Kanske jag får ta upp ett annat problem,
som också kan ha betydelse både
för Gävleborgs län och för ytterligare
län. Vi har faktiskt i dag inom vissa områden
av vår industri en överkapacitet
— det gäller inte minst träindustrin,
t. ex. snickerifabriker som tillverkar olika
element för bostadsbyggandet o. s. v.
Därför står vi i det läget •— vi vet om
det — att om vi gör en satsning på eu
ort, kan det betyda att vi vållar arbetslöshet
på en annan ort, såvida vi inte
kan få någon utfästelse om att marknaden
skall kunna vidgas. Vårt eget land
kan egentligen inte ens med ett fortsatt
högt bostadsbyggande svälja den produktion
som vi i dag har inom vissa av
de sektorer jag har antytt, och vi kan
inte finna exportmöjligheter. Det räcker
alltså inte med att ställa sig positiv till
alla uppslag, utan vi tvingas att försöka
värdera dem. Vi måste fråga oss hur ett
nytt företag kommer att inverka på andra
företag som redan är i gång. Det gör
att problemet blir ännu mer komplicerat.
Det är inte bara fråga om god vilja
att stödja alla tankar som kan uppkomma
— jag vill försäkra att den finns —
utan vi får också göra en seriös bedömning
av hur tillkomsten av ett nytt företag
kan verka för hela det område som
berörs.

Fru Jonäng sade att det var intressant
med data för den historiska forskningen.
När jag talar om utvecklingen
är det dock från 1963 fram till nu som
lokalisering av företag har förekommit.
Ett företag växer inte upp över en natt,
utan det tar sin tid innan det kommer
i gång. Vidare har ett företag som startat
en verksamhet möjlighet att expandera;
det betyder ofta ökad aktivitet
i bygden. Därför hoppas jag att ett nytt
företag skall innebära ett mer bestående
tillskott i fråga om sysselsättning.

Torsdagen den G mars 19G9

Nr 9

127

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs län

Gen redovisning som jag lämnade anser
jag därför vara ett uttryck för att vi
med den förda politiken kunnat nå betydelsefulla
resultat. Vi kan säga att det
är otillräckligt — det kan råda delade
meningar om det, någon kan tycka att
vi borde ha gjort ännu mer. Den uppsummering
jag gjort visar ändå att vi
är på väg att uträtta något, och därför
tycker jag nog att redovisningen i detta
sammanhang var motiverad. Att jag inte
i dag kan peka ut vad som skall hända
detta år, nästa år o. s. v. förstår var och
en. En sådan redogörelse måste alltid
bli tillbakablickande, eftersom det av
olika skäl inte är möjligt att i riksdagen
avbandla ett ärende som eventuellt beredes
i kanslihuset.

Fru Jonäng ville också försöka att
dra upp en skiljelinje mellan socialdemokratisk
politik och centerpartiets
handlingslinje. Jag tycker nog att hon
överbetonade att socialdemokraterna
vill att folk skall flytta. Den redogörelse
som jag lämnat visar att regeringen
varit med om att göra åtskilliga insatser
just för att bereda möjlighet för människor
att stanna i sitt län, i sin egen
bygd, och få sin utkomst där. Men det
vore att hänge sig åt illusioner om vi
trodde att vi varaktigt skulle kunna lösa
dessa frågor på det sättet. Vi måste ta
med även de rörlighetsfrämjande åtgärderna
i vår arbetsmarknadspolitik, om
vårt näringsliv skall kunna utvecklas
så, att det kan bibehålla internationell
konkurrenskraft och ge människorna en
god utkomst. Och då kan vi inte bortse
från nödvändigheten att samhällsåtgärderna
anpassas på sådant sätt att vitala
intressen inom näringslivet tillgodoses.

Vi måste således följa upp detta arbete
på båda sektorerna. Den politik som
min företrädare har fört i det avseendet
anser jag i stort sett ha varit framgångsrik
och vi tänker fortsätta på det sättet.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag förstår inrikesministern
när han säger att han inte här i

kammaren kan ta upp ärenden som
eventuellt behandlas i departementet —-det uttalandet inger dock ett litet hopp.

Inrikesministern kritiserade oss interpellanter
för att vi nu hoppas så mycket
av staten. Det var andra tongångar tidigare,
sade han. Vi har dock, herr statsråd,
här i riksdagen tillsammans beslutat
en omfattande lokaliseringspolitik.
Den är ingalunda ett påhitt av socialdemokraterna
ensamma. Och det är det
frågan gäller: att bedriva en effektiv
lokaliseringspolitik. Därvidlag måste regeringen
ta sitt ansvar. Alla större ärenden
måste ju som bekant gå genom regeringen
innan det slutgiltiga ställningstagandet
kan ske. Att man mot denna
bakgrund efterlyser regeringens åtgärder
i detta fall tycker jag inte behöver
karaktäriseras som någon ändrad inställning
i dessa frågor.

När statsmakterna för en viss politik,
bör ju denna komma också Gävleborgs
län och Ljusdalsregionen till godo. Regeringen
har därjämte ett departement
och en särskild expertgrupp, som arbetar
med dessa frågor. Man borde därför
kunna förutsätta att det från detta håll
skulle komma en del uppslag att föra ut
till våra bygder.

Inrikesministern framhåller vidare
att det gäller att få lämpliga uppslag,
och jag förstår att man arbetar med
detta. Det gäller emellertid också att
avgöra var de företag som bedöms ha
förutsättningar härför skall placeras.
Att man söker goda uppslag tycker jag
är självklart. Det är ju inte någon mening
med att placera ut företag, som inte
har förutsättningar att leva vidare,
utan man bör inrikta sig på sådana företag
som verkligen på längre sikt kan
vara till nytta för den bygd, där de placeras.

Ett uppslag som för närvarande diskuteras
i riksdagen är en omplacering
av myntverket. Man föreslår från departementet
att det skall förläggas till Eskilstuna,
medan vi i Gävleborgs län anser
att det bör lokaliseras till Söder -

128

Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs län

hamn. Det är ett exempel på att det inte
är tillräckligt att konstatera att förutsättningar
föreligger för flyttning av
ett företag utan att man också måste utreda
frågan om var det lämpligen skall
placeras.

Inrikesministern säger att han för
närvarande inte har några uppslag beträffande
flyttning av någon statlig förvaltningsverksamhet.
Detta innebär inget
ställningstagande för framtiden, vilket
jag med tillfredsställelse noterar.
Det bör innebära att han är beredd att
pröva dessa frågor i den anda som förre
inrikesministern givit uttryck för i
statsverkspropositionen.

Det har vidare diskuterats huruvida
man främst skall satsa på rörlighetsfrämjande
åtgärder eller på lokaliseringspolitiken.
Jag delar inrikesministerns
mening att vi behöver båda dessa
former av åtgärder, men jag vill starkt
understryka vikten av att tyngdpunkten
läggs på lokaliseringspolitiken. Därvidlag
delar jag helt fru Jonängs uppfattning.
Båda formerna av insatser behövs,
men det får inte bli så att arbetskraften
sugs bort från skogslänen i allmänhet
eller från det område som jag närmast
representerar, varigenom förutsättningarna
för en fortsatt funktionduglighet
hos denna region så småningom omintetgörs.
Det gäller i stället att i tid se till
att sysselsättningstillfällen utplaceras
där, så att det nödiga befolkningsunderlaget
kan bibehållas.

Fru JONÄNG (ep):

Herr talman! Inrikesministern fann
det glädjande att vi bland de borgerliga
talade om framtiden. Jag tycker att det
är symptomatiskt för åtminstone centerpartiet
och folkpartiet att tala om
framtiden. När inrikesministern i sitt
svar talade om det förgångna, skall jag
då ta detta som symptomatiskt för socialdemokratin? Inrikesministern

sade att detta att
staten skall ingripa är något som centerpartiet
inte har velat vara med om ti -

digare. Det förvånar mig något, eftersom
det inte är en riktig historieskrivning.
Såvitt jag vet har centerpartiet alltid
arbetat för att staten skall vara förutsättningsskapande,
medverka och lägga
grunden till lokaliseringspolitiken
över huvud taget.

Centerpartiet har säkerligen sedan
tjugo år tillbaka talat om lokaliseringspolitik,
och vi har varit tämligen ensamma
om detta. Först på 1960-talet har
socialdemokraterna insett att det behövs
en aktiv lokaliseringspolitik. Inrikesministern
säger att man måste hjälpa till
ute i bygderna, och det är helt riktigt.
Man måste komma med initiativ och
uppslag till lokaliseringspolitiska åtgärder.

I mitt län har man arbetat på alla
plan för att söka finna lösningar. Kommunerna
är aktiva och länsarbetsnämnden
bedriver ett mycket variationsrikt
arbete. Centerpartiet har också i olika
motioner på riksplanet lämnat uppslag
till lokaliseringspolitiska åtgärder.

Det som inrikesministern nu sade om
rörlighetsfrämjande åtgärder kontra lokaliseringspolitiska
var glädjande. Centerpartiet
har alltid ansett att man måste
satsa på de lokaliseringspolitiska åtgärderna
i första hand, ty de är de viktigaste.
Om också inrikesministern har
denna uppfattning är jag glad. Det är
dock självklart att båda dessa slag av
åtgärder behövs.

Om man gör en satsning för utbyggnad
på ett håll kommer detta enligt inrikesministern
att kunna innebära arbetslöshet
på ett annat håll, och detta
är ju riktigt. Men jag frågar: Måste vi
alltid göra utbyggnaden söderut och alltid
ta arbetskraften norrifrån?

Jag vill speciellt tacka för den deklaration
som inrikesministern gav när jag
frågade om det fanns någon principiell
skillnad i inställning mellan den förutvarande
och den nuvarande inrikesministern.
Han svarade då att detta inte
var fallet, vilket jag är tacksam för.

Jag vill gärna understryka att Gävle

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

129

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs län

och Gävleborgs län erbjuder stora möjligheter
när det gäller central förvaltningsverksamhet.
Där finns utomordentligt
goda förutsättningar för en sådan
verksamhet. Jag skall inte trötta kammarens
ledamöter med att räkna upp
alla de fördelar som Gävle har, eftersom
jag tror att inrikesministern känner
till dessa. Gävle har möjligheter att
hävda sig på alla tänkbara områden i
fråga om utbildning, kultur, bostäder,
kommunikationer o. s. v. I likhet med
herr Westberg i Ljusdal hjälper jag
gärna till med sådana förslag som inrikesministern
efterlyste. Jag tror att man
t. ex. kan decentralisera hålkortsavdelningar
på statistiska centralbyrån, något
som nu sker åt visst håll och där
man framför allt sysselsätter kvinnor.
Vi har Penninglotteriet, som varit aktuellt
många gånger, vi har postgirot
och riksförsäkringsverket. Jag hoppas
att något av dessa tips skall kunna användas
för Gävleborgs län.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det sista som fru Jonäng
sade blev ju också det litet av historieskrivning.
Jag tycker mig nämligen
ha hört de uppslag hon talade om någon
gång tidigare. Men vi kanske inte skall
fördjupa oss i historia.

Jag vill dock säga till herr Westberg
i Ljusdal: Glöm inte bort 1958! När vi
tillsatte den utredning som sedan ledde
fram till de åtgärder vi nu har vidtagit
på lokaliseringspolitikens område, så
var det en socialdemokratisk motion
som låg till grund för beslutet. Positiva
till den motionen var då socialdemokrater
och centerpartister. Folkpartiet och
högern gjorde sällskap och yrkade avslag
på kravet om utredning. Men som
jag sade tidigare var det annorlunda för
tio år sedan. Nu är situationen en annan.
Jag antar att mina partivänner på
gävleborgsbänken gläder sig över att de
nu har fått betydligt fler medkämpar
5 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

när det gäller att vidta aktiva lokaliseringsåtgärder.

Nu skall jag emellertid inte polemisera
mera i den frågan. Jag har noterat
att man här i de senare inläggen har uttalat
tillfredsställelse över det som gjorts
och över de deklarationer som lämnats.
Det var inte svårt för mig att lämna de
deklarationerna, eftersom de stod helt i
överensstämmelse med riktlinjerna för
den förda politiken. Sedan kan vi alltid
diskutera var tyngdpunkten skall ligga,
och där betonade ju fru Jonäng att man
i centerpartiet lade stor vikt vid de lokaliseringspolitiska
åtgärderna. Men
hur har det varit tidigare? Jag tror att
alla i och för sig väl har varit överens
om att de lokaliseringspolitiska åtgärder
som vidtagits verkligen skulle vidtas,
men nog var det väl ändå en falsk
föreställning ni hade i centerpartiet,
när ni talade om det finmaskiga nät av
tätorter som skulle finnas i vårt land.
Utvecklingen har ju visat, att om vi
skall kunna hålla kvar livet ute i bygderna,
så får vi bestämma oss för att
vidta en betydande koncentration inom
länen. Det blir på vissa punkter som insatserna
kan göras. Och där har det säkerligen
skett en betydande omvärdering
bland dem som har varit med om
att diskutera lokaliseringspolitiken. Jag
har anledning att säga det eftersom fru
Jonäng ju försökte karakterisera den socialdemokratiska
lokaliseringspolitiken
som något helt annat än vad den har
varit.

Jag skall, herr talman, inte förlänga
denna debatt ytterligare.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag skulle inte ha begärt
ordet, om inte statsrådet i sin senaste
replik sagt att centerpartiet väl
ändå ingett folk en falsk föreställning
när man talade om behovet av ett nät
av tätorter över hela vårt land. Vi har
sagt att nätet av tätorter måste ha en
växlande finmaskighet i olika delar av
landet.

130 Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på interpellationer ang. sysselsättningsläget i Gävleborgs län

Vårt landsting har beslutat uppvakta
inrikesministern om lokaliserings- och
sysselsättningsfrågor i länet, och till
grund för den uppvaktningen ligger
landstingets yttrande till länsstyrelsen
med förslag till målsättning för framtiden
av länets utveckling. Landstinget
har i sitt yttrande föreslagit åtskilliga
konkreta åtgärder, som jag hoppas att
statsrådet vill beakta.

Vidare sade statsrådet att socialdemokraterna
har ett mycket stort intresse
för lokaliseringspolitiken. Jag tror
inte att herr statsrådet kan påstå annat
än att även vi i centern är och har varit
mycket intresserade av den saken
och att vi år efter år har väckt motioner
som syftat till en utveckling och
intensifiering av lokaliseringspolitiken.
De motionerna har emellertid socialdemokraterna
alltid avslagit.

För ett par veckor sedan uttalade sig
arbetarkommunen i Umeå mot regeringens
handläggning av frågan om Volvos
investeringsfonder och kritiserade
att ifrågavarande investeringar så starkt
koncentrerades till Göteborg. Arbetarkommunen
instämmer alltså i de protester
som vi tidigare anfört mot koncentrationen
till storstäderna via investeringsfonderna.

Som jag ser saken har den socialdemokratiska
politiken inneburit att
förutsättningarna för lokalisering av arbetstillfällen
till storstäderna har varit
utomordentligt goda och även stimulerats
genom den socialdemokratiska politiken.
Vi har t. ex. motionerat om att
investeringsfonderna skulle få användas
såsom lokaliseringspolitiskt medel
på samma sätt som under tiden från
den 1 januari 1963 till den 1 juli 1965 —
en användning som enligt inrikesministerns
redovisning gav ett utomordentligt
gott resultat. Återigen är vi inne
i en konjunkturuppgång som ger utslag
i koncentrationsorterna men inte ger
något nämnvärt utslag i de områden
som redan har en mycket besvärlig
sysselsättningssituation.

Inom centerpartiet förväntar vi nu
faktiskt att regeringen försöker att vid
frisläppning av investeringsfonder i
fortsättningen inte koncentrera detta
kapital i så hög grad som i fallet Volvo
till orter där man redan har bostadsbekymmer
och överhettning i ekonomin.
Jag tror att det bör vara möjligt
att få till stånd en kanalisering av investeringskapitalet
i större utsträckning
till de orter som verkligen är i behovav
särskild stimulans. Herr Holmqvists
företrädare som inrikesminister skriver
i årets statsverksproposition att han
förutser en fortsatt obalans i befolkningsutvecklingen.
Som jag uppfattar
utvecklingstendenserna i dag finns det
all anledning misstänka att suget från
glesbygderna blir ännu starkare under
den kommande konjunkturuppgången
och att strömmen av folk från glesbygderna
blir ännu stridare än under de
senaste åren.

Stor enighet råder ju om arbetsmarknadspolitiken,
men vi uppfattar nog
ändå den socialdemokratiska lokaliseringspolitiken
som mera kallsinnig än
vår. Vi har fått avslag på åtskilliga förslag
genom vilkas motsvarigheter man
i andra länder nått positiva resultat
men som vi alltså inte fått pröva här
i Sverige. Det gäller bl. a. investeringsfonderna.
Skulle man inte därvidlag liksom
när det gäller arbetsmarknadspolitiken
kunna få pröva sig fram i större
utsträckning för att se om åtgärderna
ger effekt? Den prövningen har vi
mig veterligt inte haft möjligheter att
göra på grund av att socialdemokraterna
avvisat den.

Nu uttalar sig inrikesministern positivt
om åtgärder som syftar till att skapa
större balans i befolkningsutvecklingen.
Jag hoppas att statsrådet noga
studerar resultaten av den av länsstyrelserna
utförda planeringen. Den ger
vid handen att det föreligger ett verkligt
behov av en viss samhällelig styrning.
Det innebär inte att centerpartiet
nu plötsligt börjar ropa på staten. Sam -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9 131

Svar på interpellation ang.

hället är ju vårt gemensamma organ som
skall vidtaga förutsättningsskapande åtgärder
för samhällets utveckling.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tyckte att fru Jonäng
själv ganska väl utvecklade vad hon
menade. Men herr Nilsson i Tvärålund
har funnit anledning att ytterligare försöka
förklara centerpartiets lokaliseringspolitik,
och det för oss in på Volvo
och en mängd andra ting som i och
för sig skulle vara intressanta att ta
upp.

Nu talar herr Nilsson i Tvärålund
om att han skall uppvakta mig någon
av de närmaste dagarna, och därför
skall jag avstå från att föra detta samtal
vidare i dag. Vi får ju tillfälle att
knyta an till det och kanske också att
diskutera hur vi skall se på de initiativ
som enskilda företag i vårt land tar,
värdefulla initiativ som skapar ökade
resurser för vårt samhälle. Hur långt
samhället i detta sammanhang skall ingripa
för att försöka korrigera de tankar
som vederbörande själva har om
den riktiga utvecklingen, kan vi alltså
resonera om när vi träffas vid uppvaktningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på interpellation ang. upprustning
av vägnätet i Gävleborgs län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat om jag är beredd att
medverka till att ökade resurser för
vägändamål tilldelas Gävleborgs län.

De statliga insatserna på väghållningens
område syftar till att vägnätet skall
5* -— Andra kammarens protokoll 1969.

upprustning av vägnätet i Gävleborgs län

få en från samhällsekonomisk synpunkt
lämplig utformning. Detta innebär avvägningar
mellan städer och landsbygd,
mellan olika geografiska områden, mellan
skilda vägkategorier på landsbygden
samt mellan olika tekniska utförandealternativ.
Bestämmande vid dessa
avvägningar är i princip företagens
angelägenhetsgrad från samhällsekonomisk
synpunkt.

Riksvägarna och de genomgående
länsvägarna — d. v. s. de vägar som har
den största betydelsen för näringslivet
— har i Gävleborgs län högre standard
än genomsnittet för hela riket. Den 1
januari 1968 hade enligt statens vägverks
inventering 68 procent av riksvägarna
och 57 procent av de genomgående
länsvägarna i länet fullgod eller godtagbar
standard. För hela landet var
motsvarande värden 65 procent och 49
procent.

Det finns enligt min mening för närvarande
ingen anledning att ändra på
de prioriteringsprinciper som gäller vid
fördelningen av medel för den statliga
väghållningen.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Sammanträffande händelser
har gjort att det har blivit mycken
diskussion om Cävleborgs län här
i kammaren i slutet av dagens debatt.
Två interpellanter har efterlyst sysselsättning
och arbete, och jag har genom
min interpellation anvisat möjligheter
att skapa sysselsättning och arbete —-om jag skulle få som jag önskar.

Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för svaret på min interpellation.
Det hade naturligtvis varit mera
tillfredsställande om vi hade varit överens
om innehållet. Tyvärr kan jag inte
dela den uppfattning som statsrådet uttrycker
i svarets slutord. Jag finner det
synnerligen allvarligt att rambeloppet
för vägbyggnadsändamål för 1969 är
reducerat med 4 miljoner kronor jämNr
9

132 Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på interpellation ang. upprustning

fört med föregående år; i jämförelse
med år 1967 är reduceringen 5 miljoner
kronor. En sådan åtgärd står inte
i överensstämmelse med länets vägstandard
och tar inte heller hänsyn till den
arbetslöshet som där råder; t. o. m. Gästrikland
har höga arbetslöshetssiffror.
De planer som nu föreligger på att avbryta
vissa vägarbeten rimmar också
dåligt med sysselsättningsläget i Gävleborgs
län. Jag hoppas liksom de båda
föregående interpellanterna att de vägarbeten
som är i gång inte skall behöva
avbrytas. Rimligen borde i denna situation
ytterligare beredskapsmedel ha anvisats
för vägarbeten i Gävleborgs län.

Jag skall gärna medge att det under
senare år har gjorts betydande väginvesteringar
i länet, men fortfarande har
nästan hälften av länsvägarna icke godtagbar
standard. På flera av dessa har
knappast några som helst förbättringar
gjorts under de senaste årtiondena.

Dessa vägar kommer i 1970-talets växande
ström av bilar att utgöra stora
risker. De är trafikfällor som i många
fall skulle kunna elimineras med relativt
små åtgärder, varigenom trafiksäkerheten
skulle ökas. Framställningar i
denna riktning har emellertid avvisats
av vägverket med hänvisning till att det
råder brist på medel. Ser man till trafiksäkerheten,
borde det vara ett naturligt
krav i dagens läge att någonting
gjordes åt svåra kurvor och vägsträckor,
vilkas bredd inte tillåter ett möte
mellan två bilar.

Till sådana punktinsatser borde det
rimligen finnas extra anslag vid sidan
om det ordinarie vägbyggnadsanslaget.
De personella och materiella skador
som uppstår till följd av dessa dåliga
vägar medför dryga kostnader, och det
blir i längden dyrt för både de enskilda
och samhället.

Polisen känner till dessa vägar, och
länstrafikgruppen inom Hudiksvallsregionen
har gjort en som jag tycker mycket
intressant insats på detta område.
Den har nämligen gjort en inventering

av vägnätet i Gävleborgs län

av sådana vägar inom området som har
trafikfällor — svåra kurvor och hindrande
stenblock vid vägkanterna. Länstrafikgruppen
har översänt materialet
till vägverket — självfallet för kännedom
men också med förhoppningen att
åtgärder skulle vidtagas för att få bort
dessa trafikfällor. Till denna inventering
har gruppen fogat fotografier som
utmärkt illustrerar situationen på vägarna.

Jag skulle vilja rekommendera kommunikationsministern
att se till att det
på centralt håll tas ett liknande initiativ.
Jag förutsätter nämligen att en sådan
inventering skulle leda till att åtgärder
vidtogs för att med ganska låga
kostnader öka trafiksäkerheten. I sådana
fall där det inte nu är möjligt att
inom överskådlig tid bygga om en väg
av sämre standard skulle dock förbättringsarbeten
i form av breddning och
kurvrätning kunna förhindra många
trafikolyckor som måste betraktas som
helt onödiga. Jag hade hoppats att kommunikationsministern
ville ge oss mer
pengar för att rusta upp de vägar i länet,
där det enligt polisens trafikgrupp
existerar trafikfällor.

Jag vågar påstå att vi är missgynnade
i Gävleborgs län i fråga om väganslag.
En jämförelse med våra grannlän
av hur rambeloppen för vägändamål
föreslås fördelade för 1969 visar att
Gävleborgs län får 14,9 miljoner kronor,
Kopparbergs län 22,2 miljoner kronor
och Västernorrlands län 33,7 miljoner
kronor. Det finns därför alla skäl
för kommunikationsministern att med
hänsyn till vad jag här har sagt försöka
öka väganslagen till Gävleborgs län.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det går inte att som
herr Eriksson i Bäckmor a gjorde blanda
ihop å ena sidan hur vi skall fördela
de ordinarie väganslagen och å andra
sidan vilka åtgärder vi skall vidta via
arbetsmarknadsanslagen för att öka väg -

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9 133

Svar på interpellation ang.

byggandet. Den fråga som herr Eriksson
i Bäckmora ställt till mig gäller de ordinarie
väganslagen, och dem får vi fördela
med hänsyn till angelägenlietsgraden.

Herr Eriksson i Bäckmora var förvånad
över att jag inte kunde svara ja på
hans fråga om jag var beredd att medverka
till att Gävleborgs län skulle få
mer pengar för vägbyggande. Om herr
Eriksson i Bäckmora tänker efter inser
han säkert att ett sådant svar skulle ha
inneburit att vi fått lika många sådana
interpellationer som vi har län, och alla
interpellanterna skulle ha gjort anspråk
på att få svaret ja. Så kan vi inte prioritera
frågorna på detta område.

Det finns ett utomordentligt gott samarbete
mellan vägverket och arbetsmarknadsstyrelsen
samt mellan inrikesdepartementet
och kommunikationsdepartementet
på det sättet att när arbetsmarknadssituationen
är sådan att
man har anledning att ta AMS-medel i
anspråk för vägbyggandet, görs dessa
insatser på de mest angelägna vägprojekten.
Även i Gävleborgs län har man
fått vägprojekt på just detta sätt framflyttade
i tiden på grund av att arbetsmarknadsläget
gett anledning till insatser.

En något underlig kombination i denna
diskussion är alltså att de som tidigare
fått sina interpellationer besvarade
hävdar att man borde försöka lokalisera
mera industri till Gävleborgs län med
hänsyn till bl. a. dess utomordentligt
förnämliga kommunikationer, medan
näste interpellant klagar över att dessa
kommunikationer är så dåliga, att det
skulle behövas extra insatser från staten
för att hjälpa just detta län. Herrar interpellanter
får väl försöka avgöra hur
det egentligen är ställt i hemlänet.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Låt mig först säga att
det inte föreligger någon motsättning
mellan herr Eriksson i Bäckmora och
mig beträffande vägarna i Gävleborgs

upprustning av vägnätet i Gävleborgs län

län. Vi har visserligen tidigare sagt att
Gävle ligger utomordentligt väl till ur
kommunikationssynpunkt för att kunna
dra till sig statlig förvaltningsverksamhet,
men det är inte detta som det nu
gäller utan andra frågor.

Jag uppmärksammade emellertid att
kommunikationsministern knöt samman
dessa båda spörsmål, vilket jag konstaterar
med stor tillfredsställelse. Det är
nämligen precis det riktiga tillvägagångssättet.
Kommunikationsproblemen
och lokaliseringsfrågorna måste knytas
samman. En ovillkorlig förutsättning
för en starkare satsning på lokaliseringspolitiken
inom ett område är nämligen
alt man har goda vägar och över
huvud taget är väl utrustad i kommunikationshänseende.

Jag vill nu för ett ögonblick återkomma
till frågan om Ljusdal. Genom
Ljusdal går en huvudjärnväg med en
bibana ned till kusten. Samhället ligger
i en dalkorsning där flera vägar löper
tillsammans och där andra möts. Ljusdal
har det alltså utomordentligt väl förspänt
kommunikationsmässigt, dock under
förutsättningen att de landsvägar
det gäller verkligen håller standarden.
Tyvärr har dock regeringen ännu inte
kunnat ordna detta. Ljusdal har ännu
år 1969 ingen fullgod utfartsväg, och
för min del tycker jag det är närmast
upprörande att vi skall behöva vänta
på detta så länge.

Mot detta anför troligen kommunikationsministern
att det inte är han som
bestämmer prioriteringen inom länet
utan att detta sker i Gävle. Jag medger
att det ligger till så. Det är emellertid
kommunikationsminstern som bestämmer
hur mycket pengar vägförvaltningen
i Gävle får att fördela. Även om
äskandena naturligtvis kommer från;
den högsta vägledningen i landet är det
ändå till syvende og sidst kommunikationsministern
som har att ta ställning i
detta avseende.

Jag delar herr Erikssons i Bäckmora
uppfattning att Gävleborgs län fått för

134 Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Svar på interpellation ang. upprustning av vägnätet i Gävleborgs län

litet pengar på vägområdet, och jag har
därför motionerat om en ökad satsning
på Gävleborgs län i detta avseende. Jag
har redogjort för min syn på denna
fråga. Vi behöver ett stomvägnät från
den inre delen av länet och ned till
kusten. Här behövs en upprustning, och
jag har begärt att få ytterligare C miljoner
kronor.

Nu har riksdagen beviljat eller åtminstone
har statsutskottet tillstyrkt en höjning
av dessa väganslag med drygt 6
miljoner kronor -— jag kommer inte
riktigt ihåg hur långt frågan har avancerat.
Detta kan kanske göra det möjligt
för kommunikationsministern att
leda över litet pengar också till Gävleborgs
län.

Sedan har vi frågan om beredskapsarbetena
som jag tidigare varit inne
på. Vi har den viktigaste utfartsvägen
mot Hudiksvall, och denna är till drygt
hälften riktigt bra. Sedan återstår emellertid
vissa delar, vilka befinner sig
fullständigt under all kritik. De är mycket
trafikfarliga och lämnar mycket övrigt
att önska. Där har man nu satt in
beredskapsarbeten på den allra sämsta
biten. Man har kommit så långt att arbetet
där som jag tidigare sade blivit till
ett ytterligare trafikhinder. Där står
man nu i begrepp att avbryta arbetet.
Det är meningen att försöka vidtaga
några avslutande åtgärder för att förhindra
ras o. s. v., så att bilarna inte
skall få några stenar över sig. 1 övrigt
skall vägen få stå uppbruten och förstörd.

Jag frågar mig nu hur länge den skall
få vara så. Tills nästa lågkonjunktur
kanske? När kommer den i så fall?

Skulle det i stället inte vara möjligt
för kommunikationsministern att ta
denna fråga under omprövning i ett
läge då vi behöver sysselsättningstillfällen,
då vi behöver stimulans i lokaliseringspolitiskt
hänseende, att ta under
omprövning huruvida man inte kan
slutföra detta arbete när det har påbörjats,
varigenom man kunde få vägen

någorlunda i ordning ned mot kusten.
Detta skulle betyda mycket för oss, och
det borde vara möjligt att slutföra arbetet
i ett sammanhang när det ändå
har kommit i gång. Jag vill därför fråga
hur kommunikationsministern ser
på detta och om han tror sig ha några
möjligheter att medverka till att så
sker.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Som herr Westberg förmodligen
vet är det riksdagen som bestämmer
om våra väganslag. Om vi skulle
hantera både dispositionen av de i
runt tal 300 miljoner kronor som går till
beredskapsarbeten för vägar per år och
väganslagen över huvud taget på det
sätt som interpellanten och herr Westberg
menar att vi skall göra med hänsyn
uteslutande till våra lokala intressen,
så är jag rädd för att riksdagsarbetet
skulle bli utomordentligt betungat
av diskussioner av denna kraktär. Detsamma
skulle bli fallet om vi skulle tro
att bekymmer av denna karaktär återfinnes
enbart i våra hemlän, om vi
skulle tro att det vore möjligt att genom
aktioner i riksdagen kunna få en
omfördelning till stånd till förmån för
de egna hemlänen. Herr Westberg inser
nog detta.

Vi måste nog acceptera den ordning
som vi har när det gäller prioritering
av vägmedel. Härvidlag får man från
länsplanet göra sina anspråk gällande,
och vägverket får centralt försöka att
göra en så rättvis fördelning över hela
landet som det över huvud taget är
möjligt. Jag måste understryka att det
för oss i kanslihuset är utomordentligt
svårt att sätta oss ned och prioritera om
fördelningen av våra vägmedel för hela
landet i dess helhet. Som regel vågar
man nog säga att den fördelningen sker
med den omsorg och med det hänsynstagande
till alla de omständigheter som
här har åberopats.

Vi har en planering som ger en så

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9 135

Svar på interpellation ang.

långt möjligt rättvis fördelning av anslagen.
Denna sker i samverkan mellan
vägverket och arbetsmarknadsstyrelsen,
i samverkan med de planeringsorgan
som över huvud taget sysslar med samhällsplanering
och lokaliseringspolitik.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag bestrider inte ett
ögonblick, herr kommunikationsminister,
att det finns ett klart samband mellan
lokalisering, goda vägar och kommunikationer.
Interpellanterna har här talat
om Gävleborgs län, och inom Gävleregionen
har vi kanske bättre vägar än på
andra håll i länet. Vi har till och med en
bit motorväg, nämligen mellan Gävle
och Sandviken och därför är Gävle en
bra lokaliseringsort. Men jag kan försäkra
kommunikationsministern att E
4:an mellan Söderhamn och Hudiksvall
är en av de mest olycksbelastade vägar
vi har här i landet. Det har inträffat åtskilliga
dödsolyckor där. Och med det
långa dröjsmål vi nu har med ombyggnaden
av E 4:an på den sträckan i brist
på medel befarar jag att ännu fler människoliv
kommer att krävas på den vägen.
Det är mycket beklagligt.

Sedan kommer väl kommunikationsministern
inte ifrån att han måste pröva
de olika länens behov av pengar från
väganslagen. Jag vet inte efter vilka
principer den prövningen sker, men om
vägstandarden i länet ligger till grund
för Kungl. Maj :ts prövning av väganslagen,
så anser jag att vi har blivit missgynnade
i Gävleborgs län. Det har jag
också försökt att visa med siffror. Om
vi till exempel ser på anslagsfördelningen
1969, så får två län ungefär 92 miljoner
kronor av ett totalt anslag på 491
miljoner. Inte mindre än 20 procent av
hela anslagsbeloppet går sålunda till två
län. Med hänsyn till vägarnas standard
i olika län tycker jag att skillnaderna
i anslagsfördelningen är alldeles för
stora.

De beredskapsarbeten som nu pågår
förekommer på sådana vägar som är

upprustning av vägnätet i Gävleborgs län

i stort behov av att rustas upp. Jag instämmer
helt med herr Westberg i Ljusdal
om att för den händelse de beredskapsarbetena
avbrytes, exempelvis på
sträckan Ljusdal—Delsbo, skulle detta
vara högst beklagligt, särskilt när det
gäller den vägen från Ljusdalsregionen
ner mot kusten. Där har vi nämligen
många farliga trafikfällor och svåra
kurvor, som med det snaraste måste
elimineras.

Det är synd att jag här inte kan visa
kommunikationsministern länstrafikgruppens
inventering av vissa dåliga
vägar. Om vi i lugn och ro kunnat studera
den, så hade jag kanske kunnat få
löfte av kommunikationsministern om
pengar att reparera de vägarna med.

Herr WESTBERG i Ljusdal (fp):

Herr talman! Jag har stort förtroende
för kommunikationsministerns planeringsförmåga
och planeringsomsorger.
Jag vill gärna säga det. Men jag tycker
att han är litet väl blygsam, när han
skjuter ifrån sig allt ansvar för fördelningen
av väganslagen och säger att det
är vägverket och riksdagen som därvidlag
bestämmer; kommunikationsministern
har nära nog ingenting med den
saken att göra. Detta tycker jag är litet
överdrivet blygsamt av en kommunikationsminister.
Litet måste han väl ändå
ha att säga till om vid fördelningen av
pengarna; annars vore det illa.

Vad våra möjligheter här i riksdagen
beträffar vet ju kommunikationsministern
också att vi oppositionspolitiker
just nu har oerhört svårt att utöva något
avgörande inflytande på fördelningen
av väganslagen. Därför får kommunikationsministern
ta det största ansvaret.
Det kommer han inte ifrån.

Jag förstår att planeringen är mycket
omsorgsfull och väl genomtänkt. Men
jag anknyter till vad jag sade tidigare
och frågar: Vore det inte möjligt för
kommunikationsministern att nu, när
han fått ett extra påslag på vägpengarna,
göra ett litet ingrepp och hjälpa oss?

136 Nr 9

Torsdagen den 6 mars 1969

Interpellation ang. riksplaneringen inom

Det är nog riktigt som kommunikationsministern
säger, att det blir mycket arbete
och att ansökningar kommer från
olika håll. Men är det inte, herr kommunikationsminister,
ett speciellt besvärligt
avfolkningsproblem som det
här gäller och där det föreligger behov
av en mycket stark satsning på lokaliseringspolitik?
Dessutom finns ju i det
aktuella området inte någon enda fullgod
utfartsväg, vare sig söderut eller
österut.

Beredskapsarbeten har satts i gång
för att klara de värsta trafikfällorna efter
den ena huvudvägen. Och är inle de
tre ting jag nämnt jämte sysselsättningssvårigheterna
av sådant slag att ett undantag
skulle kunna göras utan att det
behövde få alla de konsekvenser som
kommunikationsministern fruktar?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill helt kortfattat
säga att dessa ting inte är så speciella
för Gävleborgs län som herr Westberg
i Ljusdal vill göra gällande. De ligger
också med i bedömningen av hela planeringen.

Vi har här i riksdagen sedan rätt
många år tillbaka i stort varit överens
om anslagen till vägbyggande. Ingen
har heller rest några invändningar mot
de principer för prioriteringen som tilllämpats.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Henningsson (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående barns vårdnadsplacering,

herr Hovhammar (m), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder mot våld från antidemokratiska
grupper,

plan- och byggnadsväsendet

fru Kristensson (m), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående regler för fastställande av
tidpunkt då en person skall anses som
död,

herr Hedin (m), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående en kampanj i radio och TV
mot nedskräpning i naturen, in. m.,

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
statsrådet fru Odhnoff angående resultatet
av visa undersökningar rörande
ungdomar under samhällsvård, samt

herr Werner (m), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
åtgärder till skydd för mötesoch
yttrandefriheten.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 15

Interpellation ang. riksplaneringen inom
plan- och byggnadsväsendet

Ordet lämnades på begäran till

Herr TOBÉ (fp), som yttrade:

Herr talman! Begreppet riksplanering
har förekommit i den allmänna debatten
mer och mer under senare år. I propositioner
från kommunikationsdepartementet
har frågan berörts några gånger,
och riksdagen har anslagit medel för
en del förberedande arbeten inom departementet.
Någon redovisning för
riksdagen av hittills uppnådda resultat
har däremot inte förekommit. Detta har
i och för sig inte varit oroväckande så
länge det rört sig om probleminventering
och xnetodikutredningar, men av
årets statsverksproposition torde man
kunna utläsa att det inom kommunikationsdepartementet
nu pågår arbete med
att upprätta en skiss till en riksplan för
markanvändning.

Det torde råda allmän enighet om att
vissa betydelsefulla markanvändningsfrågor
skulle må bra utav att lösas
i rikssanunanhang. Däremot är det svårt

Torsdagen den 6 mars 1969

Nr 9

137

Interpellation ang. länsplaneringen inom lokaliseringspolitiken

att acceptera att en sådan planering på
riksnivå, även om det bara gäller en
planskiss, skall ske bakom stängda dörrar
inom ett departement. De plantekniska
problemen är visserligen invecklade
men det stora problemet här torde
vara att föra ut en sådan plan till de politiskt
beslutande organen i län och
kommuner. En kommunindelningsreform
i avsikt att göra kommunerna
bättre lämpade som planeringsenheter
pågår, och länsplanering i olika former
är också på gång. Samtidigt sker den
ena lokaliseringen efter den andra av
miljöpåverkande storanläggningar och
reservatbildningar. Det kan inte i längden
var lämpligt att fortsätta med att
avgöra sådana ärenden ett i taget.

Ytterligare anledning att få en bredare
debatt om riksplaneringsfrågorna är
det samband som de uppenbarligen bör
ha med den regionala utvecklingsplanering
som pågår i inrikesdepartementets
regi. Den fysiska planeringen får
inte bli ett självändamål. Den skall snarare
vara ett hjälpmedel för annan planering
av utvecklingen.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet lämna en redogörelse
för hur långt förberedelserna för en
riksplanering kommit och samtidigt förklara
hur det är tänkt att en sådan planering
skall kunna infogas i den demokratiska
beslutprocess, som eljest gäller
i planärenden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. länsplaneringen
inom lokaliseringspolitiken

Ordet lämnades på begäran till

Herr TOBÉ (fp), som yttrade:

Herr talman! I årets statsverksproposition
redogör inrikesministern för den

prognosverksamhet som ägt rum under
beteckningen Länsplanering 67. Stöd
för detta initiativ har departementet
funnit i en del uttalanden i 1964 års lokaliseringsproposition
och riksdagens
beslut med anledning därav. Det skulle
bli en försöksplanering med lokaliseringspolitisk
inriktning. Arbetet utfördes
på länsstyrelserna med kommunblocken
som remissorgan och planeringsråden
som testgrupp. En intressant
redogörelse för arbetsresultatet redovisas
i statsverkspropositionen samtidigt
som en fortsättning av verksamheten
antydes.

Nästa etapp skulle kunna bli en planering
av kommunernas investeringar,
en uppgift som nu ankommer på kommunerna
själva, dock med hänsyn till
utvecklingen inom kommunblocket. En
statlig planering av detta slag berör
själva livsnerven i kommunernas verksamhet
och borde därför rimligen föranleda
en öppen debatt innan den ens
försöksvis kommer till utförande. Det
är många frågor som uppställer sig
i detta sammanhang. En av dem är det
ansvar för utvecklingen som den, som
planerar, bör ta. En annan fråga är hur
en sådan statlig inblandning i kommunernas
verksamhet skall kunna förenas
med talet om att den pågående kommunindelningsreformen
är avsedd att
skapa kommuner, som är mera ägnade
än förut att handha sina angelägenheter.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet lämna en redogörelse
för hur det fortsatta arbetet med s. k.
länsplanering är avsett att utföras och
hur en sådan planering kall kunna förenas
med grundsatsen om självständiga
kommuner?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Anmäldes och godkändes följande för -

138 Nr 9

Fredagen den 7 mars 1969

slag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från första lagutskottet:
nr 80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen den 20 mars 1964 (nr 163)
om införande av brottsbalken; och
nr 81, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om telefonavlyssning
vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott m. m.; samt

från andra lagutskottet:
nr 83, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i narkotikastrafflagen den 8 mars
1968 (nr 64), m. in., jämte motioner i
ämnet.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning att första kammaren fattade
samma beslut som andra kammaren
i ifrågavarande ärenden.

§ 18

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 29, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), och

nr 30, angående riktlinjer för den
fortsatta utformningen av fordonsregistreringen,
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Jönsson i
Ingemar sgården (fp) till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående byggandet av bostäder för
åldringar i glesbygdskommuner.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.10.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 7 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 27
nästlidne februari.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition, nr 29, med förslag
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
å bordet vilande proposition nr 30,
angående riktlinjer för den fortsatta
utformningen av fordonsregistreringen,

m. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg fordonsskatten till bevillningsutskottet,
i vad den gällde ändring i vägtrafikförordningen
till lagutskott och
i övrigt till statsutskottet.

§ 3

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr T obe (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående riksplaneringen in -

Fredagen den 7 mars 1969

Nr 9 139

om plan- och byggnadsväsendet, samt
herr Tobe (fp), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående länsplaneringen inom lokaliseringspolitiken.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 4

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
10, i anledning av motion om kvinnlig
tronföljd;

statsutskottets utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag till teckning av aktier
i AB Gullhögens Bruk jämte motioner;

bevillningsutskottets betänkanden
och memorial:

nr 2, med anledning av motioner angående
den s. k. 80-procentregeln vid
inkomst- och förmögenhetsbeskattningen,

nr 3, med anledning av motioner om
indexreglering av ingångsvärde m. m.
vid beräkning av utskiftningsskatt,
nr 4, med anledning av motioner om
utsträckning av tiden för skattskyldigs
besvär över taxeringsnämnds beslut,
nr 5, med anledning av motioner angående
vissa frågor rörande utskänkning
av rusdrycker,

nr 6, med anledning av motioner om
skattelättnader för fiskare,

nr 7, med anledning av motioner om
skattemässig täckning av kommuns
kostnad för fritidsbebyggelse,

nr 8, med anledning av motioner om
rätt till avdrag vid beskattningen för
periodiskt understöd till studerande
m. m.,

nr 9, med anledning av motioner om
skatteavdrag i vissa fall för ökade levnadskostnader,

nr 10, med anledning av motioner
angående resultatutjämning vid beskattningen
in. m., och

nr 12, angående överlämnande till

statsutskottet av vissa till bevillningsutskottet
hänvisade motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av motioner om inrättande
av en riksdagens informationstjänst,
och

nr 8, i anledning av motion om uppdrag
åt talmanskonferensen att förmedla
enkätfrågor till riksdagsmän;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av motioner om
förbättring av de värnpliktigas sociala
förmåner,

nr 13, i anledning av motioner om
ekonomiskt stöd i samband med adoption
m. in.,

nr 14, i anledning av motioner om
lagstadgad skyldighet för företag att
varsla vid driftsnedläggning och om
lagstadgad minsta uppsägningstid vid
avskedanden från arbetsanställning,
in. m.,

nr 15, i anledning av motioner angående
korum i militärtjänst, och

nr 16, i anledning av motion om obligatorisk
begravningsförsäkring; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

7, i anledning av motioner om
statistik för bedömning av levnadsnivån
och om åtgärder för att mäta
olika välfärdskomponenter,

nr 8, i anledning av motion om en
förebyggande ungdomsvård, m. m., och
nr 9, i anledning av motioner om
kontinuerlig forskning angående ungdomens
situation i samhället.

§ »

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom utrikesdepartementets
verksamhetområde jämte motioner; nr

7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram -

140 Nr 9

Fredagen den 7 mars 1969

ställningar rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser statistiska centralbyrån.

§ 6

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts skrivelse
nr 27, med redogörelse för verksamheten
inom Europarådets ministerkommitté
under år 1968, överlämnats
till kammaren

Denna skrivelse bordlädes.

§ 7

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från den svenska parlamentariska delegationen
hos Europarådets rådgivande
församling med överlämnande av

redogörelse för församlingssessionerna
under år 1968.

§ 8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående utsträckning av tiden
för avgivande av självdeklaration
för mindre företagare, och

herr Hyltander (fp), till herr statsrådet
och chefen för industridepartementet
angående driftsinskränkningar
vid Ranstadsverket.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 6»
014170