Nr 9 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9 ANDRA KAMMAREN 1968

27 februari—1 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 27 februari Sid.

Interpellation av fru Eriksson i Stockholm (s) ang. statlig frivillig sjukförsäkring
för husmödrar och studerande med diabetes.......... 5

Meddelande om enkel fråga av herr Adolfsson (h) ang. timantalet i
orienteringsämnet biologi på grundskolans högstadium.......... 7

Onsdagen den 28 februari

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar............................. 8

Rösträtt för vissa i Sverige bosatta utländska medborgare.......... 21

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret......... 22

Kvinnlig tronföljd............................................. 31

Lagfäst rätt till beriktigande i press och radio.................... 37

Statsbidraget till politiska partier............................... 40

Utgifterna inom utbildningsdepartementets verksamhetsområde:

Skolöverstyrelsen: Avlöningar................................ 44

Bidrag till vissa elevorganisationer............................ 48

Bidrag till driften av grundskolor m. m........................ 48

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor..................... 54

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m...... 71

Lärares fortbildning in. m.................... 76

Anslag till marketenterikassan vid svenska FN-förbandet på Cypern 78

Ökade möjligheter att erhålla statliga studielån................... 78

Särskilda lagfartsbevis, m. m.........................;----''..... 84

Andrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten....... 85

Statsbidrag till Jägarnas riksförbund....... . . .................. 86

Ett ränte- och amorteringsfritt lån till djursjukhuset i Strömsholm. . 90

Centraler för information till medborgare, m. m................... 93

1—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Sid.

En omvärdering av kvinnans roll i samhället..................... 94

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. in.............. 98

Interpellationer av:

herr Lorentzon (vpk) ang. översvämningar orsakade av bäverdammar.
................ 102

herr Lothigius (h) ang. behovet av svenska trätekniker.......... 103

herr Hamrin i Kalmar (fp) ang. beredskap mot oljeutsläpp och radioaktivt
utsläpp, m. m...................................... 104

herr Grebäck (ep) ang. den s. k. svartlistningen av fiskevatten.... 104

herr Rimmerfors (fp) ang. åtgärder med anledning av situationen i

den nigerianska utbrytarstaten Biafra...................... 105

herr Nordgren (h) ang. kommunalt ekonomiskt stöd i syfte att påverka
enskilda företags lokalisering......................... 106

Utsträckt motionstid.......................................... 107

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hedin (h) ang. vårjakt ä sjöfågel i ostkustens skärgård...... 107

herr Hamrin i Kalmar (fp) ang. hjälptelefoner vid allmänna vägar 107

Torsdagen den 29 februari

Svar på frågor av:

herr Turesson (h) ang. statsrådsledamöters deltagande i vissa offentliga
demonstrationer.................... ............... 107

herr Björkman (h) ang. pensionsförmånerna för svenskamerikaner

som återvänt till Sverige................................... 109

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. viss information till taxeringsmyndigheterna
........................................... 111

fru Kristensson (h) ang. rättegångskostnaderna i mål där kronan är

Part........... 111

herr An tonsson (ep) ang. rabatt på statens järnvägar för invalid- och

sjukpensionärer........................................... 113

herr Norrby (fp) ang. rationaliseringsverksamheten inom sjöfartsverkets
arbetsområde...................... 114

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. vaccinering mot parain fluensa

hos nötkreatur....................... 117

herr Westberg (fp) ang. behörighetsvillkor för ålderdomshemsföre ståndare.

................................................ ng

herr Nordstrandh (h) ang. den hotande överproduktionen av vissa
grupper akademiskt utbildade och fru Ekroth (s) ang. nya riktlinjer
för utbyggnad av det högre utbildningsväsendet......... 120

herr Nordgren (h) ang. tidpunkten för fördelning av medel till rörelsefolkhögskolornas
förfogande............................... 122

Innehåll

Nr 9

Sid.

herr Nihlfors (fp) ang. eventuell röntgenstrålning från färg-TV-mot tagare.

................ 123

Svar på interpellation av herr Wedén (fp) ang. beskattningen av folkpensionärernas
sidoinkomster............................... 124

Interpellationer av:

fru Ryding (vpk) ang. åtgärder för att bereda trygghet i anställningen
för vissa lärarvikarier............................... 135

herr Sundelin (s) ang. sysselsättningsläget inom skogsbruket...... 136

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wennerfors (h) ang. konstruktionen av statens järnvägars tågtoaletter
................................................ 137

herr Källstad (fp) ang. tidpunkten för avlämnande av proposition

med anledning av forskarutredningens betänkande............ 137

herr Lindahl (s) ang. ifrågasatt omprövning av beslutet att låta Sydafrika
deltaga i de olympiska sommmarspelen i Mexiko........ 137

Fredagen den 1 mars

Svar på interpellation av herr Börjesson i Falköping (ep) ang. åtgärder

för att öka sverigeinformationen i Japan....................... 138

Meddelande om enkla frågor av:

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. åtgärder mot skatteeftersläp ning

för artister.......................................... 142

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. en försvarets televerkstad i

östersundsområdet........................................ 142

herr Larsson i Norderön (ep) ang. ersättning för nyttjande av egen

bil vid inställelse till militärtjänstgöring..................... 142

fru Nettelbrandt (fp) ang. trafiksäkerhetsåtgärder med anledning
av trafiken med s. k. dumpertraktorer och baklastare.......... 142

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 28 februari

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 8, om vidgad rösträtt för utlandssvenskar
.................................................. 8

— nr 9, om lagändring som hindrar att dubbelt medborgarskap ger

rösträtt i två länder........................................ 20

— nr 10, ang. rösträtt för vissa i Sverige bosatta utländskamedborgare 21

— nr 11, om åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret
.................................................... 22

- nr 12, om kvinnlig tronföljd................................. 31

- nr 13, om lagfäst rätt till beriktigande i press och radio......... 37

Nr 9

Innehåll

Sid.

— nr 14, ang. statsbidraget till politiska partier.................. 40

Statsutskottets utlåtande nr 8, rörande utgifterna inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde............................ 44

— nr 35, om anslag till marketenterikassan vid svenska FN-förbandet

på Cypern................................................ 78

— nr 36, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond............. 78

Andra lagutskottets utlåtande nr 2, om ökade möjligheter att erhålla

statliga studielån.......................................... 78

Tredje lagutskottets utlåtande nr 2, om utjämning genom kyrkofonden

av kostnad för lön till kyrkovaktmästare..................... 84

— nr 3, ang. placeringen av prästlönefondsmedel..................84

— nr 4, ang. särskilda lagfartsbevis, m. m............... 84

Jordbruksutskottets utlåtande nr 4, om ändrad ordning för vissa anslags

uppförande i statsbudgeten................................. 85

— nr 5, om statsbidrag till Jägarnas riksförbund................. 86

— nr 6, ang. ett ränte- och amorteringsfritt lån till djursjukhuset i

Strömsholm............................................... 90

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2, ang. centraler för information
till medborgare, ang. informationen om de sociala förmånerna
samt om förstärkning av de statliga organens press- och informationstjänst.
.......................................... 93

— nr 3, om en förbättrad upplysningsservice för värnpliktiga...... 94

— nr 4, ang. en omvärdering av kvinnans roll i samhället.......... 94

— nr 5, om arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m. . . 98

Tisdagen den 27 februari 1968

Nr 9

Tisdagen den 27 februari

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 33, angående anslag för
budgetåret 1968/69 till byggnadsarbeten
för vissa kulturändamål.

§ 3

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 8—14,
statsutskottets utlåtanden nr 8, 35 och
36, andra lagutskottets utlåtande nr 2,
tredje lagutskottets utlåtanden nr 2—4,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 4—6
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 2—5.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Gomér (ep), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för att förbättra
sjösäkerheten i Östergötlands
skärgård, m. in., och

fru Heurlin (h), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående undersökningar rörande anrikningsslammets
förmåga att kemiskt
binda kvicksilver.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Interpellation ang. statlig frivillig

sjukförsäkring för husmödrar och
studerande med diabetes

Ordet lämnades på begäran till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! Ersättningsbeloppen inom
den statliga frivilliga sjukpenningförsäkringen
för husmödrar utan egen
förvärvsinkomst höjdes 1967, så att numera
en frivillig sjukpenning kan utgå
med högst 9 kr. per dag. Tillsammans
med den obligatoriska sjukpenningen
för husmödrar blir det 15 kr. i dagpenning.
Studerande, som icke är obligatoriskt
sjukpenningförsäkrade, har
också fått sin frivilliga statliga försäkring
förbättrad så, att efter en karenstid
av 18 dagar en sjukpenning kan utbetalas
med upp till 15 kr. per dag.
Premierna har sänkts, och då staten
subventionerar försäkringen med 20
procent är den synnerligen fördelaktig
för försäkringstagarna. Tyvärr har den
frivilliga sjukförsäkringen tidigare inte
rönt det intresse, som den bort. En
igångsatt informationskampanj har
emellertid redan visat på en väsentlig
ökning av antalet försäkrade husmödrar,
och försäkringen torde komma att
bli ytterst vanlig också bland de studerande,
sedan man börjat aktualisera
försäkringen i samband med ansökan
om studiemedel.

Det är emellertid vissa förutsättningar
som krävs för att dessa kategorier,
husmödrar och studerande utan egen
förvärvsinkomst, skall få komma in i
försäkringen. Dels är åldersgränsen 55
år för husmödrar, dels uppställes vis -

Nr 9

Tisdagen den 27 februari 1968

Interpellation ang. statlig- frivillig sjukförsäkring
med diabetes

sa hälsokrav både för husmödrar och
studerande.

Den statliga försäkringen fungerar
alltså i dessa avseenden som privata
försäkringar. Den privata försäkringen
kan emellertid ge försäkringar även till
vissa sjuka till förhöjda premier, vilket
icke den statliga försäkringen kan.

Kraven på hälsouppgifter vid inträde
i försäkringen är ett hinder för diabetiker.
Inom den privata försäkringsvärlden
har en allmän liberaliseringskett
beträffande möjligheterna till inträde
i olika försäkringar. Således tilllåtes
diabetiker att erhålla grupplivförsäkring,
även då ersättningsbeloppen
höjts långt utöver vad som först förekom
i denna försäkring. Livförsäkringar
lämnas visserligen med förhöjda premier
men utan hänsyn till hur länge
vederbörande haft sin diabetes. Endast
åldern för inträde avgör liksom självfallet
arbetsförmågan. Även för andra
grenar av personförsäkringarna har bestämmelserna
uppmjukats när det gäller
diabetiker. Detta har skett dels på
grund av moderna medicinska rön om
sjukdomen, dels på grundval av färska
försäkringsstatistiska beräkningar som
ger en ny bedömning av riskerna för
antalet sjukdagar, tidig bortgång eller
invaliditet till följd av diabetes.

Inom den statliga försäkringen har
inte motsvarande liberalisering skett
som den som satt sina spår i premieavvägningen
inom den privata försäkringen.
Husmödrar och studerande med
diabetes upplever detta som eu diskriminering.

Det som anförts må motivera att jag
ber om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att i likhet med
vad som skett inom den privata försäkringssektorn
låta ompröva möjligheterna
till statlig frivillig sjukförsäk -

för husmödrar och studerande

ring för husmödrar och studerande med
diabetes?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från statsutskottet:

nr 73, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1968/
69; och

från jordbruksutskottet:
nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1967/68, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 19, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 14 juni 1907 (nr
36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom,
in. m.,

nr 26, angående vissa byggnadsarbeten
vid universiteten m. in.,

nr 29, angående särskilt stöd åt äldre
arbetslösa in. in.,

nr 30, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 14
december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, in. in.,

nr 31, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den
30 juni 1944 (nr 461), och

nr 32, angående ökning av garantin
för exportkredit.

Dessa propositioner bordlädes.

Nr 9

Tisdagen den 27 februari 1968

§ 8

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 20, angående nordiskt institut
för samhällsplanering, motionerna:

nr 958, av herrar Bergman och Svanberg,

nr 959, av herr Bohman in. fl., och
nr 960, av herr Wiklund i Härnösand; i

anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 22, angående vissa anslag ur
kyrkofonden, in. in., motionen nr 961,
av herr Werner m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 24, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av § 6 lagen den
30 mai 1873 (nr 31) om rikets mynt,
motionerna:

nr 962, av herr Nordgren, och
nr 963, av herrar Tureason och Björkman;
samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 27 med förslag till ändringar
i regeringsformen, m. in., motionerna:

nr 964, av herr Andersson i Örebro
m. fl.,

nr 965, av herr Antonsson in. fl.,
nr 966, av herr Bengtsson i Varberg
m. fl..

nr 967, av herr Bengtsson i Varberg
in. fl.,

nr 968, av herr Bohman in. fl.,
nr 969, av herr förste vice talmannen
von Friesen in. fl.,

nr 970, av herr Gustafsson i Borås,
nr 971, av herr Gustafsson i Stenkyrka
m. fl.,

nr 972, av herr Lindahl in. fl.,
nr 973, av herr Nyberg,
nr 974, av herr Nyberg,
nr 975, av herrar Nyberg och Werbro,

nr 976, av herr Oskarson,
nr 977, av herr Persson i Heden,
nr 978, av herr Rubin,
nr 979, av herr Rubin,

nr 980, av herr Rubin,
nr 981, av herr Rubin,
nr 982, av herr Rubin,
nr 983, av herr Rubin,
nr 984, av herr Rubin,
nr 985, av herr Rubin,
nr 986, av herr Rubin,
nr 987, av herr Ullsten,
nr 988, av herr Wahlund,
nr 989, av herr Wedén m. fl.,
nr 990, av herr Wennerfors,
nr 991, av herr Werbro, och
nr 992, av herr Werbro in. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 9

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 26
februari—2 mars för enskilda angelägenheter.

Stockholm den 26 februari 1968
Filip W. Fridolfsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 10

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Adolfsson
(h) till herr statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet angående timantalet
i orienteringsämnet biologi på
grundskolans högstadium.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes här -

efter kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Onsdagen den 28 februari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 20 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 19,
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om
nyttjanderätt till fast egendom, in. m.;
och

till statsutskottet propositionen nr 26,
angående vissa byggnadsarbeten vid
universiteten in. in.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 29, angående
.särskilt stöd åt äldre arbetslösa
in. in., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg ändringar av den frivilliga arbetslöshetsförsäkringens
dagpenningbelopp
och grundstatsbidrag in. in., till
lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid till lagutskott
propositionerna:

nr 30, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 14
december 1956 (nr 629) om erkända
arbetslöshetskassor, in. in., och

nr 31, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461); samt

till statsutskottet propositionen nr 32,
angående ökning av garantin för exportkredit.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bor -

det vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 958—
960;

till lagutskott motionen nr 961;

till bankoutskottet motionerna nr 962
och 963; samt

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 964—992.

§ 4

Föredrogs den av fru Eriksson i
Stockholm (s) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
statlig frivillig sjukförsäkring för
husmödrar och studerande med diabetes.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motioner
om vidgad rösträtt för utlandssvenskar.

I detta utlåtande behandlades följande
motioner, nämligen

1) motionen 11:81 av herrar Wahlund
och Eliasson i Sundborn, vari
hemställdes, »att riksdagen måtte besluta,
att utomlands bosatta svenska medborgare,
som är myndiga och innehar
giltigt svenskt pass, må äga möjlighet
att delta i andrakammarval och folkomröstningar
i Sverige, därest de någon
gång har varit här kyrkobokförda, med
giltighet redan vid 1968 års andrakammarval;
samt att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta förslag till härför erfor -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

derlig ändring av lagen om val till riksdagen»; 2)

de likalydande motionerna 1:97
av herr Tistad in. fl. och II: 136 av fru
Frsenkel in. fl., vari hemställdes, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om förslag till sådan ändring
i lagen om val till riksdagen att
varje svensk medborgare, som enligt
S 16 första och andra styckena riksdagsordningen
är tillförsäkrad valrätt,
bereds möjlighet att upptagas i röstlängd,
även om han icke är mantalsskriven
här i riket»;

3) de likalydande motionerna 1:303
av herrar Dahlén och Lundström och
II: 383 av herrar Wedén och Ohlin vari
hemställdes, »att riksdagen måtte besluta
att 53 b § mom. 2 första satsen i
lagen den 26 november 1920 om val till
riksdagen får följande lydelse: ’ej är
mantalsskriven i riket men någon gång
varit här kyrkobokförd.’»;

4) motionen 11:560 av herr Björk -

(Nuvarande lydelse)

2) ej är mantalsskriven i riket men
varit kyrkobokförd hår någon gång under
de fem kalenderår som närmast
föregått det år då röstlängden upprättas.

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

man och fru Sundberg, vari hemställdes,
»att riksdagen måtte besluta om
vidgad rösträtt för utlandssvenskar i
enlighet med det anförda och att konstitutionsutskottet
måtte utarbeta erforderlig
lagtext».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 11: 81, I: 97 och
II: 136, I: 303 och II: 383 samt II: 560.

Reservation hade avgivits av herr
Sveningsson (h), fru Segerstedt Wiberg
(fp) samt herrar Hernelius (h), Sörenson
(fp), Hamrin i Jönköping (fp),
Wahlund (ep), Magnusson i Tumhult
(h), Kelander (fp) och Lindberg (ep),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till motionerna
11:81 samt 1:303 och 11:383
ävensom i anledning av motionerna
1:97 och 11:136 samt 11:560 för sin
del besluta att 53 b § första stycket 2)
lagen om val till riksdagen skulle erhålla
följande som reservanternas förslag
betecknade lydelse:

(Reservanternas förslag)

2) ej är mantalsskriven i riket men
någon gäng varit här kyrkobokförd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Som bakgrund till dagens
situation när det gäller denna fråga
vill jag påminna om ärendets behandling
för bara två, tre månader sedan.
Som bekant lade justitieministern
då fram en proposition angående utlandssvenskarnas
rösträtt. Den propositionen,
som vi alla hälsade med stor
tillfredsställelse, godkände i princip utlandssvenskarnas
rösträtt och anvisade
praktiska åtgärder för att möjliggöra
för utlandssvenskarna att utöva denna
rätt. Men som vi vet tog justitieminis -

tern och riksdagen inte steget fullt ut
den gången, utan rösträtten förbehölls
de utlandssvenskar som någon gång under
de senaste fem åren förekommit i
den svenska kyrkobokföringen. Där befinner
sig frågan i dag. Den är nu inne
i en ny fas, där vi motionärer och
reservanter önskar att nämnda femårslclausul
tages bort.

Nu vet jag att många säger att vi bråkar
för mycket om denna sak som ändå
inte har särskilt stora dimensioner.
Detta är riktigt, men bara om man ser
saken kvantitativt. Man vet inte hur
många utlandssvenskar som beröres av
den föreliggande reservationen. Kanske
är det 10 000, kanske fler, kanske färre,

1* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

det blir en ren gissning. Men för dessa
säg 10 000 utlandssvenskar är det en
stor fråga. Var och en som kommit i
kontakt med utlandssvenskar vet att de
gärna för sin brist på rösträtt på tal
och säger att de känner sig som andra
klassens medborgare när de inte får vara
med och rösta som de själva önskar.

Sedan är det också klart — åtminstone
ser vi reservanter saken så — att
denna fråga har sin stora principiella
betydelse. Vi motionärer och reservanter
kommer därför att återkomma i
detta ärende så länge vi inte fått igenom
våra önskemål. Jag säger detta samtidigt
som jag vill framhålla att vi är
mycket tillfredsställda över justitieministerns
fjolårsinitiativ.

Vi frågar oss vad det är man har att
anmärka på den inställning vi ger uttryck
för i vår reservation. Det vanligaste
argumentet är väl att många av
utlandssvenskarna aldrig kommer att
återvända till Sverige. För hur stor procent
av utlandssvenskarna detta gäller
vet man inte men för mig är det främmande
att bedöma en sådan sak som
rätten att rösta från sådana utgångspunkter.

Det görs också gällande att utlandssvenskarna
skulle ha kommit bort från
de svenska förhållandena och ganska litet
skulle känna till de frågor som behandlas
här i riksdagen. Jag förstår
inte att man kan anlägga dylika
synpunkter. Skulle man göra det beträffande
de svenska medborgarna i övrigt,
skulle man minsann — det har undersökningar
visat — finna att rätt
många väljer parti och röstar utan att
verkligen ha satt sig in i vad det gäller.

Något annat som brukar framhållas
är att det är så besvärligt med kontrollen
av alla dem som så länge varit borta
från Sverige. Jag kan på denna punkt
citera vad justitieministern sade vid behandlingen
av denna fråga i december
förra året. Justitieministern anförde då
bl. a. följande: »Men om man som reservanterna
förordar tar med alla ut -

landssvenskar, även sådana som har varit
borta från hemlandet under decennier,
betyder det i praktiken att man
helt ger upp valsäkerheten. Det finns
inga möjligheter att på ett tillförlitligt
sätt kontrollera om en utlandssvensk
som lämnat Sverige för 20 eller 30 år
sedan fortfarande är svensk medborgare.
Vid så lång frånvaro har ett svenskt
pass inte något större bevisvärde.»

Jag bemötte justitieministern på denna
punkt men fick inget svar. Jag upprepar
därför mitt bemötande i dag. Är
det verkligen så illa ställt med vår passkontroll
att man inte kan vara säker på
att en passinnehavare är svensk medborgare
eller inte? Skulle det vara så
förväntar vi oss ett initiativ från justitieministern
för att tillse att passkontrollen
blir bättre.

Herr talman! Jag nöjer mig med det
anförda. Jag och många andra var ju
i tillfälle att bara för några månader
sedan utförligt utveckla vår ståndpunkt
i denna fråga. Jag yrkar bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Eliasson
i Sundborn (ep).

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Då herr Wahlund i sitt
anförande redan har tagit upp det väsentligaste
i denna fråga och ärendet
vid flera tillfällen debatterats i denna
kammare, kan jag inskränka mig till ett
kortare inlägg.

Först vill jag framhålla att vi inom
högerpartiet inte kunnat förstå varför
utlandssvenskarna inte tidigare fått
rösträtt. Vi har också länge kämpat för
en positiv lösning av frågan. Som svenska
medborgare borde utlandssvenskarna
även i detta hänseende vara fullt likställda
med övriga svenska medborgare
och åtnjuta samma rättigheter.

Vi hälsade därför förra årets beslut
om rösträtt åt vissa utlandssvenskar
med tillfredsställelse. Men vi ansåg och
anser alltjämt att bestämmelsen, att en

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

utlandssvensk för att få möjlighet att
utöva sin rösträtt skall ha varit kyrkobokförd
i Sverige någon gång under de
fem kalenderåren närmast före det år
då röstlängden upprättas, ställer alltför
många människor utanför denna medborgerliga
rättighet. Man kan ju inte
gärna påstå att begränsningen står i
överensstämmelse med föreskriften i
riksdagsordningen om valrätten. Jag anser
fördenskull att det inte är mer än
rättvist att riksdagen nu går in för en
vidgning av ifrågavarande rösträtt på
sätt som vi reservanter föreslår.

I övrigt skall jag endast peka på ett
konkret fall, som visar hur orimlig den
nuvarande begränsningen är.

Jag känner en person som flyttade ut
från Sverige år 1933 och bosatte sig i
Rom. Vederbörande har där under
många år bl. a. verkat som svensk röst
i den italienska radion. Var och en förstår
säkerligen värdet och betydelsen
för vårt land av dylika kontakter. Och
många fler exempel av detta slag, som
visar, hur utlandssvenskarnas engagemang
i olika delar av världen är ytterst
värdefullt för oss, skulle kunna anföras.

Under sådana förhållanden måste
man fråga sig varför utskottsmajoriteten
ställer sig så kallsinnig till dessa
människor och inte vill ge dem den
medborgerliga rättighet, som de äger
rätt att kräva. En mångårig bortovaro
är ingalunda något bevis för att utlandssvenskarna
klippt av förbindelserna
med hemlandet. De kan ha minst lika
goda kontakter med Sverige för det
och väl tillvarata svenska intressen i utlandet.
Det är därför, herr talman, som
vi reservanter påyrkar en vidgning av
nuvarande bestämmelser, och jag ber
att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Werner och Nilsson i Agnäs (båda b).

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Det kan i och för sig inte
synas särskilt ändamålsenligt att så här

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

bara ett par månader efter det att riksdagen
senast tog ställning till frågan
om utlandssvenskarnas rösträtt framföra
nya yrkanden, nya propåer, som innebär
ett upprivande av det beslut som
fattats — att begära nya bestämmelser,
nya lagregler på området. Men ändå
måste det nog anses i hög grad påkallat
att så göra, helt enkelt därför att
— såsom framhållits av de två föregående
talarna — de lagregler som antogs
i december i fjol, fick en uppenbart
otillfredsställande utformning. De
innebär ju de facto att inte så få utlandssvenskar
alltjämt utestängs från
möjligheten att utöva sin i grundlagen
uttryckligen garanterade valrätt.

Man kan omöjligen känna sig så där
nöjd och belåten som utskottsmajoriteten
tydligen begär att man skall göra.
Vi vet alla hur ärendet ligger till; jag
behöver alltså inte bli särskilt utförlig.

Låt mig bara slå fast att en halvmesyr
är och förblir en halvmesyr ända
till dess saken har rättats till och en
betryggande utbyggnad av reglerna har
verkställts. Det är således det vi reservanter
är ute efter, när vi begär att
den diskriminerande femårsklausulen
skall avlägsnas och att det skall införas
ett stadgande som gör det möjligt
för var och en som i övrigt uppfyller
bestämmelserna för att vara berättigad
till rösträtt, att utöva denna rösträtt,
förutsatt att vederbörande någon gång
har varit kyrkobokförd i vårt land. Det
ska inte behövas några godtyckligt tillyxade
femårsvillkor.

Jag vill också säga — på den punkten
instämmer jag helt med herr Wahlund
— att innehav av giltigt svenskt
pass bör ha samma bevisvärde efter
femårsperioden som under den. Jag
tror inte att man behöver räkna med
några risker för missbruk i det avseendet.

Dessutom vill jag säga att jag personligen
har sympatier för ett ännu
litet radikalare grepp på denna fråga.
Jag anser nämligen att röstmöjlighet i

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

princip skall garanteras varje i utlandet
boende svensk medborgare, oavsett
omständigheterna kring kyrkobokföringen.
Detta är en principiell ståndpunkt
som inte aktualiseras av reservanterna,
och jag skall alltså inte här
närmare ingå på den aspekten. Det
yrkande som framförts i reservationen
till det utlåtande som behandlas i dag,
är sakligt underbyggt och realistiskt
och det lär — såvitt jag kan förstå —
envist komma åter här i riksdagen, så
länge det lämnas obeaktat.

Det kan, herr talman, omöjligen vara
i sin ordning att en del utlandssvenskar
som står i mycket nära kontakt
med hemlandet och genom sin dagliga
gärning gör hemlandet de allra största
tjänster — anställda i svenska företag,
tjänstemän i internationella organisationer,
pressens utlandskorrespondenter
eller i utlandet stationerade radiooch
TV-medarbetare •—- alltfort skall
vara berövade sin rösträtt. Här kvarstår
en absurditet, en skönhetsfläck —
för att använda ett milt uttryck — som
snarast måste tvättas bort.

Man måste förstå att det skorrar i
öronen på en utlandssvensk, som på
detta sätt ställs utanför, när han eller
hon lyssnar till de traditionella, välmenande
och ofta inte så litet patetiska
nyårshälsningarna i radio. Det är
sannerligen begripligt, därest en och
annan börjar fundera över om det inte
vore på sin plats att, innan en sådan
hälsning härnäst planeras och sänds ut,
se till att vederbörande fullt ut har
tillförsäkrats den medborgerliga rättighet
som är involverad i rösthandlingen.

Herr talman, jag skall nöja mig med
det anförda och yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Nelander, Werbro, Wiklund i Stockholm,
Sterne, Rimmerfors och öhvall
(samtliga fp).

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! De föregående talarna

har erinrat om att vi ganska nyligen
behandlade denna fråga; det var ju
så sent som den 7 december förra året.
Sedan dess har det endast inträffat att
nya motioner väckts i ärendet och att
det följaktligen föreligger ett nytt utskottsutlåtande.
Vi har inte kunnat vinna
några nya erfarenheter, eftersom
inget val har hållits till riksdagens
andra kammare. Trots detta återkommer
motionärerna och de har lovat fortsätta
med det. Men nästa gång lär vi
väl ändå ha erfarenheterna av ett val
bakom oss.

Nu har motionärerna endast åstadkommit
en principiell mönstring och
det är naturligt att de inte för fram
några nya argument. Det har som sagt
inte tillkommit något nytt.

Följaktligen har inte heller utskottet
några nya argument att bemöta. Motionärerna
följer de två gamla linjerna.
Den första skulle jag vilja beteckna som
den psykologiska: vi skall högt värdesätta
utlandssvenskarnas insatser. Det
gör även jag. Men skall vi uppfatta rösträtten
som en belöning, som ett uttryck
för en hög värdesättning och
uppskattning? Så enkelt kan jag inte
se på rösträttsfrågan. Min huvudargumentering
i fjol var att endast de som
berörs av besluten här i riksdagen skall
kunna påverka kamrarnas sammansättning.
Vistas man mera temporäri i ett
annat land, befinner man sig i sådana
villkor att man påverkas av besluten
här i kamrarna. Emigrerar man för att
bosätta sig i ett annat land, påverkas
inte ens förhållanden av deras beslut.
Självfallet är den gränsdragning som
för närvarande äger rum schematisk,
men det finns ingen annan möjlighet
i detta stycke.

Den andra linjen kan kanske karakteriseras
som den formaljuridiska. Den
har kommit in relativt sent i debatten.
Åtminstone två av de föregående talarna
har förklarat att utlandssvenskarna
har en i grundlagen garanterad rösträtt.
De faller då tillbaka på 16 § riks -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

dagsordningen, vilken i sin nuvarande
utformning kom till år 1909. Kanske
bör herr Magnusson i Tumhult erinra
sig att det då satt en ministär Lindman.
Paragrafen har sedan stått orubbad.
De synpunkter som nu läggs på
frågan — nämligen att denna paragraf
innesluter en garanti för utlandssvenskarnas
rösträtt -—• fördes fram mycket
sent.

Så nyligen som vid 1964 års riksdag
förelåg det en reservation inom konstitutionsutskottet
från samtliga de borgerliga
ledamöterna, vilken gick ut på
att endast de utlandssvenskar skulle ha
rösträtt som inte varit borta längre än
tio år. Då accepterade man en tioårsgräns.
Anser man en gränsdragning
på fem år strida mot grundlagen, måste
väl även en tidsgräns på tio år göra
det.

Det måste uppenbarligen ha hänt någonting
efter år 1964; när vet inte jag.
Då vi diskuterade detta ärende den 7
december i fjol tillät jag mig fråga vad
som inträffat, vad som var anledningen
till att man tolkade grundlagsparagrafen
på ett nytt sätt. Jag fick inte något
svar vid detta tillfälle. Kanske berodde
det på den tidsnöd vari vi då befann
oss. Nu har det gått några veckor, och
det skulle vara intressant att få reda
på vad som har lett fram till en ny
grundlagstolkning. Denna har inte funnits
tidigare; såvitt jag förstår gäller
den tolkning som vi har haft sedan
år 1909.

I vissa fall går man ett steg längre
än vad reservanterna i utskottet tänkt
sig och önskar — herr Hamrin i Jönköping
har uttryckt sympati för tanken
— att vi helt enkelt skulle koppla
loss allt samband med kyrkobokföringen.
Det skulle vara mycket värdefullt,
om herr Hamrin eller någon annan
konkret kunde tala om hur detta
system skulle gestalta sig i praktiken.
Det är alldeles uppenbart att herr
Björkman och hans medmotionär fru
Sundberg hamnar i dåligt sällskap, om

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

en sådan bestämmelse skall tillämpas.
Även deras motion innebär vissa avgränsningar,
men om alla avgränsningar
är av ondo, om man skall ha rösträtt
oberoende av kyrkoskrivning o. s. v.,
även om man kanske aldrig har satt
sin fot på .svensk mark, även om man
är född i utlandet men råkar bli svensk
medborgare — hur skall vi klara upp
detta i praktiken? Motionärerna kommer
nog vill i sin lust att bjuda över
varandra i uppskattning av och vänlighet
mot utlandssvenskarna.

I själva verket har man inte, såvitt
jag kan förstå, någonstans i världen i
praktiken så generösa bestämmelser i
detta avseende som vi får detta år.
Formellt kan man i andra länder ha
gått längre, men man omgärdar rätten
med sådana inskränkningar, att vi i
Sverige reellt sett enligt min mening
har den mest generösa tillämpningen.
Låt mig erinra om att i Italien har alla
italienare som är bosatta utomlands
rösträtt, men de får utöva rösträtten
endast i Italien. Naturligtvis skulle vi
kunna införa en motsvarande ordning,
men den är ju betydligt sämre än den
vi nu har.

I de nordiska länderna finns ingen
motsvarighet till de svenska bestämmelserna.
Jag har inte funnit att den norska
regeringen, som ofta åberopas som
ett mönster på borgerligt håll, har lagt
fram någon proposition om rösträtt åt
»utlandsnorskarna». I själva verket har
vi tagit ett långt steg med det beslut
som vi fattade i december 1967. Låt
oss nu se hur den reformen kommer
att verka.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till konstitutionsutskottets hemställan.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara ta upp en
enda synpunkt i det inlägg som herr Johansson
i Trollhättan nyss höll.

Herr Johansson finner det underligt

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

att frågan redan kommer igen bara
drygt två månader efter det att den varit
uppe till behandling här i kammaren,
och så säger herr Johansson, att vi
väl måste samla erfarenheter.

Men, ärade kammarledamöter, detta
är väl ändå en reform där det inte alls
kan bli tal om att göra några nya rön
eller samla erfarenheter. Det har konstituerats
en ordning som är klart otillfredsställande.
Vi vet i detalj hur den
»slår», vi vet att en stor grupp av utlandssvenskar
utestängs från den i
grundlagen givna rösträtten. Detta är
uppenbarligen tillräckligt för att kräva
en revision av det beslut som fattades
i liöstas.

Herr Johansson i Trollhättan tycker
att vi reservanter är förekommande och
»snälla» mot utlandssvenskarna. Vi talar
varmt för dem —■ jag fick, när jag
hörde utskottets talesman lägga ut texten,
nästan ett intryck av att det rörde
sig om en social förmån som utlandssvenskarna
skulle tillförsäkras genom
vårt engagemang och vår aktivitet. Det
är emellertid helt enkelt så, herr Johansson
i Trollhättan, att utlandssvenskarna
har denna rösträtt enligt grundlagen.

Låt mig också, medan jag har ordet,
erinra om att det är en annan mycket
anmärkningsvärd konsekvens förknippad
med den ordning som nu gäller.
Det finns således stor sannolikhet för
att en utlandssvensk, som en gång efter
anmälan beretts rösträtt och utövat
denna vid ett val, något år senare kan
stå där berövad denna sin rösträtt. En
medborgare som exempelvis fått rösträtt
1968, kan vägras rösta 1970. Alla
måste väl inse att ett sådant system är,
förlåt uttrycket, tokigt — jag kan just
nu inte finna något mera adekvat ord.

Jag skulle vilja till herr Johansson
i Trollhättan ställa frågan: Finner herr
Johansson en sådan ordning rimlig?

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Herr Johansson i Troll -

hättan förde de konstitutionella aspekterna
på tal. Jag har ingen anledning
alls att gå in på detta. Jag har inte berört
den sidan av saken i dag, och jag
gjorde det inte heller i december.

Herr Johansson i Trollhättan sade
att ingenting'' nytt har inträffat. Nej,
ingenting nytt har inträffat, men vi reservanter
framhärdar i alla fall, och
som jag sade tidigare: vi skall återkomma
i denna fråga.

Jag hade uppfattat utskottsmajoritetens
inställning som så: »Allt hitintills
skall du komma, och icke vidare; här
skola dina stolta böljor sätta sig.» Men
jag märker att jag på den punkten gör
åtminstone herr Johansson i Trollhättan
orätt. Herr Johansson sade: Låt
oss inhämta erfarenheter av den nya
ordningen, låt oss se vad som händer
vid valet i höst.

All right! Jag vill inte precis säga
att det däri ligger något av ett löfte,
men jag konstaterar i alla fall att herr
Johansson i Trollhättan inte är så förstockad
när det gäller denna sak som
jag — det erkänner jag gärna — trodde.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
är lycklig. Han vet på förhand hur
valet till hösten kommer att utfalla på
denna punkt. Herr Wahlund tycks inte
vara fullt så viss om detta; han vill inhämta
erfarenheter.

För min del tycker jag att det är
ganska naturligt att man först inhämtar
erfarenheter av en reform innan man
bedömer den. För mig ter det sig ganska
märkligt att man i en fråga av denna
karaktär efter några månader åter
kommer med ungefär samma yrkanden.
Något löfte för framtiden vill jag inte
ge herr Wahlund, men jag skall med
största uppmärksamhet följa vad som
kommer att inträffa på detta område
till hösten. Sedan lär herr Wall -

Onsdagen den

lund och jag få möjlighet att i en beredning
resonera om dessa ting.

Jag har inte framställt utlandssvenskarnas
rösträtt som en social förmån,
men jag vänder mig mot en argumentering
av det slaget, att de utför ett så
uppskattat arbete att de bör ha rösträtt.

Enligt herr Hamrin i Jönköping vilar
utlandssvenskarnas rösträtt på grundlagen.
Gång efter annan återkommer han
till att de enligt grundlagen äger rösträtt.
Men herr Hamrin har inte bevisat
detta. Det är ett naket påstående som
strider mot den grundlagstolkning som
vi alla var överens om åtminstone till
och med 1964, kanske ända fram till
1965. Herr Hamrin har inte kunnat visa
att någonting har inträffat som gör
denna grundlagstolkning felaktig.

Sedan frågade herr Hamrin i Jönköping
om jag inte tycker att det är ett
tokigt system — det är herr Hamrins
egna ord som jag upprepar — om en
utlandssvensk som en gång haft rösträtt
och fortsätter bo i ett främmande
land förlorar denna. Från mina utgångspunkter
blir svaret nej. Min uppfattning
är nämligen att den som påverkas
av besluten bär i riksdagen också
skall kunna påverka sammansättningen
av riksdagen. Den som flyttar
till ett annat land och tänker stanna där,
påverkas väsentligen av förhållandena
i det nya landet. Men om han endast
temporärt befinner sig i ett annat land,
då är det naturligt att han får rösträtt
här i Sverige.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (hl
kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Trollhättan
gick långt tillbaka i tiden i sitt
första anförande. Jag vill emellertid
erinra om att åtskilligt har hänt sedan
dess. Vi har helt andra kommunikationer
i världen än vi då hade, och utlandssvenskarnas
antal har hunnit att
mångdubblas.

Vidare vill jag erinra om att vi re -

28 februari 1968 Nr 9 15

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

servanter förklarade oss icke nöjda med
det beslut som fattades förra året.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller min uppfattning
att denna reform är av en annan
beskaffenhet än reformer i övrigt;
det är inte i samma utsträckning som
i fråga om andra reformer nödvändigt
att samla erfarenheter för att man skall
kunna ha en mening om hur den verkar.
Vi kan redan nu se hur bestämmelserna
kommer att slå och vi vet, att
en stor grupp stängs ute — det är för
mig tillräckligt.

Herr Johansson i Trollhättan gjorde
gällande att något nytt inte hade tillkommit,
sedan riksdagen senast behandlade
frågan. En mängd opinionsyttringar,
inte minst från utlandssvenskt håll,
visar dock att reformen bedöms som en
halvmesyr och ingenting annat.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det är ju praxis att
motionärerna uppträder närmast efter
reservanterna. Denna gång har jag med
avsikt anmält mig efter utskottsmajoritetens
talesman för att höra om till
äventyrs några nya argument hade vaskats
fram vid utskottsbehandlingen. Så
var dock inte fallet. Utskottsutlåtandet
är ett tunt för att inte säga magert aktstycke,
och det vill jag på sätt och vis
inte klandra utskottsmajoriteten för.
Som flera talare redan påpekat är det
bara litet mer än två månader sedan
denna fråga senast behandlades i konstitutionsutskottet
och kamrarna.

Om den bittra reaktionen hos många
utlandssvenskar mot den lösning frågan
fick genom riksdagsbeslutet i december
skall jag inte orda i dag — det
har talats mycket om den. Jag berörde
den dessutom ganska ingående under
remissdebatten i januari — om nu någon
lyssnade på remissdebatten den
andra dagen eller till äventyrs har läst
protokollen från den debatten. Jag tän -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

ker alltså inte upprepa vad jag sade då.
Ledamöterna i utskottet — jag tror
även majoriteten, herr Johansson i
Trollhättan, som inte vill mjuka upp
den hårda tidsgränsen — är väl medvetna
om den reaktion som beslutet har
utlöst.

Vad jag emellertid beklagar är att utskottet
inte synes ha tagit upp till sakbehandling
den motion som fru Sundberg
och jag har väckt i denna fråga.
Motionen var nämligen ett försök att
åstadkomma en ny infallsvinkel. Man
kanske skulle, menade vi, kunna finna
någon annan möjlighet att bryta genom
denna fixa gräns än en oändlig utsträckning
bakåt i tiden utan annat villkor
än kyrkobokföring.

Vi motionärer medger sålunda att det
finns utlandssvenskar som har så svag
anknytning till Sverige att man kan
vara tveksam om huruvida de bör ha
rösträtt i svenska riksdagsval. Det gäller
inte bara herr Adamssons gamla farbror
i USA, som vi har hört talas om så
mycket. I motionen har vi som exempel
nämnt personer som är födda utomlands
eller som redan i mycket unga år
flyttat utomlands och sedan inte alls
eller mycket sällan satt sin fot på den
svenska fosterjorden. -— För dem som
är födda utomlands kan man kanske
inte ens tala om den svenska fosterjorden.
I vår oskuld trodde vi att konstitutionsutskottets
ledamöter, som ändå
är medvetna om att den nuvarande
tidsgränsen ofta får orimliga konsekvenser,
skulle ha något intresse av att
undersöka om det inte ändå fanns någon
möjlighet att mjuka upp villkoren.

Herr Magnusson i Tumhult nämnde
ett exempel på dessa som blev utestängda
— det gällde en dam i Rom. Jag
skall ta ett annat, ännu mer närliggande
exempel. En landsmanninna till mig,
alltså från Gotland, reste till Canada
1961. Hon kom hem strax före jul 1967.
Hon har inte varit kvrkobokförd här i
landet under något av de fem kalenderåren
före 1968 och kommer därför inte

att bli upptagen i röstlängden för 1968.
Hon blir alltså utesluten från rösträtt.

Jag nämnde i mitt inlägg i remissdebatten
att även svenskar vid FNdelegationen
i New York är utestängda
från rösträtt. När vi gör allt för att
bereda människorna här hemma möjlighet
att rösta — exempelvis sjuka och
de som är intagna på fångvårdsanstalter
— ter det sig särskilt stötande för
dem som är direkt anställda i svensk
utrikestjänst att de inte skall få delta
i riksdagsvalen och påverka politiken.

Liksom herr Magnusson i Tumhult
tycker jag att den jämförelse, som min
vän herr Johansson i Trollhättan gjorde
med år 1909 och högerministären
Lindman, är ett klent försvar — det
kan väl ändå herr Johansson och jag
vara överens om. Under de sextio år
som gått sedan 1909 har ju utvecklingen
inte stått stilla. Som herr Magnusson i
Tumhult framhöll var antalet utlandssvenskar
på den tiden ganska ringa,
medan det i dag är mycket stort.

Herr Johansson i Trollhättan berikade
det svenska språket med ett nytt
ord: utlandsnorskar. Jag vill inte gärna
berika språket med ytterligare ett nytt
ord: utlandsfranskor. Jag vill dock
framhålla, att man i Frankrike är mer
mån om att hålla kontakt med de
franska medborgare som bor i utlandet.
Dessa har rösträtt i betydligt större utsträckning
än vad ni i majoritetspartiet
vill ge utlandssvenskarna.

Vi har i motionen framhållit, att man
kunde tänka sig, att vederbörande utlandssvensk
inte bara skall ha varit
kvrkobokförd i Sverige någon gång,
utan även att han skall ha varit kyrkobokförd
här efter en viss ålder. Vi gick
ut väldigt lågt och föreslog t. ex. tolv
år, men man kan naturligtvis resonera
om någon annan lämplig ålder —- t. ex.
rösträttsåldern — som utgör garanti
för att dessa personer verkligen har
någon kontakt med sitt hemland.

Under alla förhållanden — och i det
avseendet hoppas jag att även herr Jo -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

hansson i Trollhättan är ense både med
mig och med reservanterna -— skall det
bli mycket intressant att se hur många
utlandssvenskar som före den 30 april
skickar in denna ansökan för att bli
upptagna i den särskilda röstlängden.
Det är väl framför allt på de erfarenheterna
och rönen som herr Johansson
i Trollhättan väntar. Vi är naturligtvis
alla mycket intresserade av att se hur
många det kan vara som befinner sig
inom de gula streck som regeringen
dragit upp.

Ledamöterna av konstitutionsutskottet
har tydligen inte ägnat vår motion
någon större uppmärksamhet. Av utlåtandet
att döma bär de inte ägnat den
någon uppmärksamhet alls; vad som
förevarit vid utskottsbordet i Rosenbad
är mig alldeles obekant eftersom utskottets
förhandlingar ju är interna. Men
då vår motion förutsatte att eventuella
ändringar i enlighet med vad vi föreslagit
i motionen skulle utarbetas av
konstitutionsutskottet och då motionen
inte lett till något resultat i det avseendet,
återstår för oss inget annat än att
yrka bifall till trepartireservationen.
Jag instämmer emellertid i vad herr
Hamrin i Jönköping sade, nämligen att
detta säkert inte är sista gången som vi
här i kammaren diskuterar frågan om
utlandssvenskarnas rösträtt.

Fru FR/ENKEL (fp):

Herr talman! Som motionär i denna
fråga skall jag be att få understryka
vad herr Hamrin i Jönköping yttrat i
sitt anförande. För mig är det vitala, att
varje svensk medborgare i mogen ålder
skall ha rösträtt, oavsett var han är
bosatt. Jag tycker inte heller att det är
någonting som säger att rösträtten
måste grundas på mantalsskrivningen,
utan man kan mycket väl ha en särskild
röstlängd för utlandssvenskarna
och låta dem rösta i Stockholm som är
den största valkretsen.

Allt detta har ju redan framhållits i
debatten, och jag vill bara erinra om

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

vad som sades i ett anförande, nämligen
att det säkert inte är någon fara
för att utlandssvenskarna skulle missbruka
sin rösträtt. Har man så litet intresse
för Sverige att man kan tänka
sig att missbruka detta, då bryr man
sig inte om att ta besväret att anmäla
sig till röstlängd.

Jag skall inte yrka bifall till min
motion. Efter att ha hört vad herr Hamrin
i Jönköping hade att säga tycker
jag att reservationen innebär ett stort
steg mot en rättvis ordning, och därför
skall jag bara, herr talman, be att få
yrka bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Då även jag har en
misstanke om att denna fråga kommer
igen kan jag fatta mig mycket kort.

När jag knöt an till 1909 var det inte
för att finna ett argument för den socialdemokratiska
ståndpunkten. Jag
skall inte diskutera hur klena argumenten
är när det gäller att knyta an till
Arvid Lindman. Min argumentering
följde en helt annan linje, nämligen
den att vi från 1909 fram till i varje
fall 1964 i alla kretsar såvitt jag har
mig bekant tolkade § 16 i riksdagsordningen
på det sättet, att den inte inneslöt
en absolut rätt för utlandssvenskar
att rösta. Det nya som förts in under
senare år är att man säger att § 16 ger
utlandssvenskar en ovillkorlig rätt att
utöva rösträtt. Men ingen har givit någon
motivering för detta påstående.
Ingen gjorde det den 7 december, och
ingen tycks vilja göra det i dag heller.

När det sedan gäller »utlandsfranskorna»
— var det så, herr Björkman?
— vill jag säga att även jag har studerat
rösträttsbestämmelserna i Frankrike.
På papperet är de mycket fina,
men jag är inte övertygad om att de i
praktiken är generösare än de svenska.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Just därför att frågan
sannolikt återkommer tror jag att det

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

kan vara klokt att redan nu peka på de
egendomliga konsekvenser som herr Johanssons
i Trollhättan resonemang kan
få. Om man skulle försöka grunda rösträtten
och åtgärder för att möjliggöra
för människor att utnyttja sin rösträtt
på det förhållandet, att de personligen
påverkas av de beslut som fattas i riksdagen,
så framstår förhållandena verkligen
som egendomliga. Det finns många
människor vilkas hela tillvaro påverkas
av de beslut vi fattar i riksdagen men
som under inga omständigheter kan
komma i fråga för svensk rösträtt, helt
enkelt därför att de inte är svenska medborgare.
Det är kanske att gå något
långt, herr Johansson i Trollhättan.
Men att åberopa en sådan princip som
stöd för åsikten att man bör dra en bestämd
gräns vid ett visst antal frånvaroår
är uppenbart orimligt. En människa
kan lämna Sverige i dag, och det kan
stå helt klart att den människans förhållanden
aldrig någonsin mer kommer
att påverkas av beslut i Sveriges riksdag.
Det gäller t. ex. en emigrant som inte
har för avsikt att hit återvända. Varför
skall den människan enligt herr Johanssons
argumentering ha rösträtt i fem år?
En annan kan ha varit utomlands i sex,
sju, åtta, tio eller tolv år men helt hänga
fast vid sitt svenska medborgarskap,
känna sig som svensk och ha för avsikt
atl hit återvända. Varför skall den människan
med denna argumentation inte
ha rösträtt? Nej, herr Johansson, jag
tror det är nödvändigt att i dessa sammanhang
försöka uppställa så formella
kriterier som möjligt och inte några
regler som måste tolkas i enlighet med
sådana här subjektiva bedömningar i
det enskilda fallet. Vi skall inte heller
formulera generella regler grundade på
sådana bedömningar.

Vi måste väl ändå hålla fast vid, att
rösträtt har svenska medborgare. Sedan
har vi vissa inskränkningar rörande ålder
t. ex. Vi har i verkligheten vissa
inskränkningar av praktiska skäl. Vi
försöker — och vi har att behandla

fler förslag om det i dag — att så långt
det iir möjligt undanröja hinder för
människor som har eller i princip bör
ha rösträtt att utnyttja denna rösträtt,
men det skall vara formella regler som
är så klart och så enkelt utformade som
möjligt. Det är en uppenbart subjektiv
bedömning, som inte hör hemma när
man handlägger konstitutionella frågor,
att införa en argumentation av typen:
nej, han har inte någon anledning att
rösta i Sverige, därför att han har inget
personligt intresse av det, han påverkas
inte av de beslut som fattas här.

Fru SJÖ VALL (s):

Herr talman! Jag har i många år röstat
för förslag om att utlandssvenskarna
skulle erhålla rösträtt, och jag kommer
att göra det i år också. Det är för mig
liksom för flera av de föregående talarna
ett väsentligt demokratiskt krav att
man skall äga rösträtt någonstädes. För
många av dessa utlandssvenskar är rösträtt
i hemlandet deras enda möjlighet
att få delta i den demokratiska process
ett val innebär. För många av oss, som
har nyttjat vår rösträtt ända sedan vi
fick den och hoppas kunna göra det tills
vi dör, är det naturligt, att även den
växande skaran av utlandssvenskar skall
få ha motsvarande rättighet under den
tid de vistas utanför Sverige.

1 detta sammanhang vill jag påpeka,
att man i ett senare utlåtande från konstitutionsutskottet
har tillstyrkt — visserligen
bara en utredning om i Sverige
bosatta utländska medborgares rätt att
rösta i kommunala val. Om man förutsätter,
att utlandssvenskarna tappar sitt
kunnande med tiden, när de är borta
från hemlandet, måste man väl ändå
förutsätta, att den tiden är ganska lång''.
De liar vuxit upp här, och de har språkliga
kunskaper. Jag har ingenting emot
att man utreder utlänningars rätt att
rösta här och att man på det sättet tar
ställning till den utveckling som sker
och den snabba omställning som den nya
rörligheten i världen innebär. Jag förut -

Onsdagen den 28 februari 1908

Nr 9

sätter att i denna grupp av utlänningar,
som är synnerligen oenhetlig, kominer
att finnas många som snabbt skaffar sig
kunskaper i svenska och därmed får
kännedom om svenska förhållanden,
men jag måste också förutsätta, att det
i denna oenhetliga grupp kommer att
finnas många, som kanske aldrig får en
fullgod kunskap i svenska; det gäller
särskilt de äldre som kommer hit. Kunnandet
i denna grupp av utlänningar
ställt mot kunnandet i gruppen utlandssvenskar
måste väl ändå tala till förmån
för den grupp av svenskar som är bosatta
i utlandet.

Jag vill också erinra om att enligt nu
gällande förslag skulle inte ens en Dag
Hammarskjöld ha rösträtt i svenska val
och iag tycker att detta förhållande är
orimligt.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det går en mycket skarp
gräns i debatten här mellan å ena sidan
dem som anser att alla utlandssvenskar
skall ha rösträtt om de uppnår en viss
ålder och å andra sidan dem som anser
att det endast skall gälla begränsade
grupper. Låt mig få fästa uppmärksamheten
på att även reservanternas förslag
innebär eu viss avgränsning. Det står
nämligen som var och en kan läsa i reservationen
»någon gång varit här kvrkobokförd».

Vidare går det eu gräns mellan dem
som anser att detta räcker och vi andra
som anser att det också skall finnas en
tidsgräns. Principiellt sett kan det inte
vara någon skillnad, om den blir tio
eller fem år, men det måste finnas en
formell gräns. Det är alldeles riktigt
som herr Carlshamre hävdar att rösträtten
måste grundas på formella bestämmelser.
Så sker också för närvarande.
All sådan gränsdragning blir emellertid
schematisk, vilket jag påpekade
redan i mitt första inlägg.

Min synpunkt om påverkan och anknytning
hör samman med motiveringen.
Jag anser det motiverat att begränsa

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

denna grupp med hänsyn till hur stor
påverkan är ocli till graden av anknytning
till svenskt samhällsliv. Därmed
är det alldeles uppenbart att det blir
vissa gränsfall.

Herr CARLSHAMRE (li):

Herr talman! Det är ganska självklart
att herr Johansson i Trollhättan
skulle finna det angenämare, om de
som arbetar för en vidgning av rösträtten
för utlandssvenskarna delade upp
sig på tre, fyra eller fem olika reservationer.
Detta skulle ge mindre tyngd i
oppositionen. Nu går det som herr Johansson
väl vet i regel inte till på det
sättet, utan man försöker samsas om någonting
som alla eller i varje fall de
flesta tycker är en väsentlig förbättring.
Det förhåller sig naturligtvis så med
denna reservation, att när människor
som kanske har nyansskillnader i fråga
om uppfattningen om hur långt man
bör gå ändå enas om samma förslag,
sker delta för att sätta större tyngd
bakom förslaget. Så får det gå till i en
parlamentarisk församling, men detta
är ändå inte kärnfrågan.

Det måste i många fall, och däri har
herr Johansson rätt, finnas vissa avgränsningar.
De skall emellertid vara
rent formella så att de är lätta att definiera
och så att gränserna lätt kan
dras. De får inte förutsätta någon subjektiv
värdering: den personen är värd
att få rösta i Sverige, därför att han
kan förutsättas veta någonting om
svenska förhållanden och kan förutsättas
vara beroende av besluten i Sveriges
riksdag, men den personen bör
inte få rösta i Sverige — eller det är i
varje fall inte lika angeläget att han
får rösta här — eftersom han inte vet
någonting om svenska förhållanden eller
i sitt personliga liv inte är beroende
av besluten i Sveriges riksdag. Vi skall
inte ha sådana subjektiva bedömningar
och det är lika illa, herr Johansson, om
dessa subjektiva bedömningar skulle
avse det enskilda fallet — dvs. om an -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Vidgad rösträtt för utlandssvenskar

sökan om rösträtt skulle skickas in och
sedan bedömas på det här sättet — eller
om vi formulerar generella regler som
grundar sig på subjektiva värderingar.

Om herr Johansson sagt att vi inte
kan sträcka oss längre än till fem år
av praktiska skäl, t. ex. därför att det
inte går att leta reda på de utlandssvenskar
som varit borta längre tid, vi
kommer inte att få kontakt med dem och
det uppstår orättvisor därför att en och
annan råkar få kännedom om bestämmelserna
medan andra inte får det, om
del av dessa anledningar görs gällande
att det inte är något bra system skulle
saken kunna diskuteras. Då blir det i
princip samma slags frågor som vi brukar
diskutera när det gäller människor
som exempelvis är intagna på anstalter,
och då kan det bli fråga om praktiska
åtgärder som har samband med postkontor
och dylikt. Till slut måste det
dock finnas en gräns, ty hur angelägna
vi än är att ge rösträtten mening och
innehåll och hur gärna vi än vill göra
det möjligt att utöva den kan man inte
komma hur långt som helst då det gäller
praktiska åtgärder i syfte att tillvarata
varje enskild människas möjlighet.
Sådant kan alltså alltid diskuteras
och då kan det kanske bestämmas
en gräns vid ett visst antal år. Men
ingen har ens försökt göra gällande att
sådana praktiska skäl skulle motivera
en gränsdragning vid just fem års bortovaro
från Sverige.

Skall gränsdragningen motiveras på
något sätt finner jag det uppenbart, att
alla motiveringar faller till marken om
man räknar med eu så väldigt kort tid
som det här är fråga om. Fem år är
inte någon lång tid i en människas liv.
Om det sker en väsentlig avskiljning
från Sverige och svenska förhållanden
har denna ägt rum redan vid utflyttningen.
Då rör det sig om ett beslut, en
medveten handling, att bryta med landet
och bege sig till ett annat land för
att bli medborgare där. Men det är inte
tidsgränsen som i så fall är avgörande.

Ingenting av den motivering som här
anförts av herr Johansson i Trollhättan
och andra kan rimligen åberopas för
att dra en gräns för rösträttens utövande
vid just fem års bortovaro från landet.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Tumhult begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, afl kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 105 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner
om lagändring som hindrar att dubbelt
medborgarskap ger rösträtt i två länder.

Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

§ 7

Rösträtt för vissa i Sverige bosatta utländska
medborgare

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av motioner
angående rösträtt för vissa i Sverige
bosatta utländska medborgare.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Visst kan man motionera
om praktiskt taget vad som helst
och visst är uppslagsrikedomen stor,
men jag tycker ändå att tankegångarna
i det motionspar som behandlas i konstitutionsutskottets
förevarande utlåtande
tillhör de mer kuriösa ■— för att
här uttrycka sig milt och varligt. Det
är ju en ödets ironi att kammarmajoriteten
för ett par minuter sedan vägrade
rösträtt för svenska medborgare bosatta
i utlandet, om de har varit borta
från landet mer än fem år. Och nu har
vi att behandla ett välvilligt utlåtande
från konstitutionsutskottet beträffande
denna kuriösa tanke att låta utländska
medborgare bosatta i Sverige delta i
svenska val.

Det hade inte varit något alls att säga
om motionerna om konstitutionsutskottet
hade avstyrkt dem, men eftersom
utskottet nu föreslagit att motionerna
överlämnas till grundlagberedningen,
vill jag bara uttala den förhoppningen
att grundlagberedningen besitter det
goda omdöme vi har rätt att fordra
och som bör leda till att detta uppslag
inte förverkligas.

I detta anförande instämde herrar
Wennerfors och Åkerlind samt fru
Heurlin (samtliga h).

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Herr Turesson skickade
med instämmande från några partivänner
den tanken till grundlagberedningen,
att denna utan vidare skulle avvisa
det motionsuppslag som han betecknade
som kuriöst. Jag vill fästa uppmärk -

samheten på att alla herr Turessons
partivänner inom konstitutionsutskottet
inte har avfärdat det aktuella motionsparet
som ett kuriosum. Till dem som
inte gjort det hör högerledamoten av
grundlagberedningen, herr Allan Hernelius,
och högerledamoten av denna kammare,
herr Werner. Ni får väl inom
högerpartiet inbördes göra upp om hur
kuriös den tanke är som dessa värderade
ledamöter av konstitutionsutskottet
har biträtt i så måtto, att de ansett
den vara värd en förutsättningslös utredning.

Jag vill nämligen, herr talman, fästa
uppmärksamheten på att konstitutionsutskottet
inte har intagit någon ståndpunkt
i sakfrågan utan endast har uttalat
att man önskar en förutsättningslös
utredning och att prövningen bör begränsas
till att gälla kommunalval.

För min egen del vill jag tillägga att
jag inte finner tanken vara kuriös. Det
kan finnas praktiska svårigheter att
genomföra den, men det ligger mycket
i att utlänningar, som bor år efter år
i en kommun och som får sina villkor
starkt påverkade av de kommunala besluten,
också ges möjligheter att påverka
de kommunala organens sammansättning
genom att få rösta. Tanken bör i
varje fall allvarligt prövas och för min
del är jag inte beredd att utan vidare
avfärda den som ett kuriosum.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag anser inte, för att
använda herr Johanssons i Trollhättan
ord, att denna tanke allvarligt bör prövas.
Att högerledamöter i konstitutionsutskottet
har deltagit i beslutet och inte
alla anmält någon reservation är ett förhållande
som inte på något sätt behöver
föranleda att jag och de skulle ha något
att göra upp med varandra om. Vi har ju
full rätt att hysa vilka åsikter vi vill
inom vårt parti, och vi håller styvt på
denna individualitetsprincip.

Jag har den åsikten — och ag ut -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

trycker mig därvid mycket milt och
varligt — att detta är en synnerligen
kuriös tanke. Jag skulle kunna använda
mycket starkare ord, men det skall jag
undvika. Att jag bär förtroende för
grundlagberedningens goda omdöme
skall väl herr Johansson inte ha något
emot.

Jag tycker också att det förhållandet
att konstitutionsutskottet särskilt understrukit
att övervägandena där bör vara
helt förutsättningslösa är ett något negativt
drag i konstitutionsutskottets inställning
till förslaget. Varför skulle
annars konstitutionsutskottet påpeka
detta? Det är väl en självklarhet att
alla överväganden i våra utredningar
skall vara förutsättningslösa.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Självfallet bestrider jag
inte ett ögonblick enskilda högerledamöters
rätt att föra fram personliga åsikter.
När jag talade om för herr Turesson
hur vissa högermän ställt sig inom utskottet
gjorde jag det för att visa att
även personer, som jag antar att han
uppskattar, kan inta en annan ståndpunkt
och att det hela därför borde
kunna te sig litet mindre kuriöst för
herr Turesson. Att vi socialdemokrater
kan ha vissa synpunkter förefaller måhända
herr Turesson kuriöst, men att
hans eget partis representant i grundlagberedningen
inte ställt sig som reservant
i KU bör väl ändå vara ett observandum
för herr Turesson.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Eftersom jag var en av
dem som instämde i herr Turessons
första inlägg skulle jag bara vilja påminna
om att när det gäller olika ledamöters
frihet inom ett parti att framföra
sin uppfattning, så är det kanske inte
så stor skillnad mellan att »med tveksamhet»
eller »välvilligt» biträda yrkandet,
att frågan skall få utredas, och att
vara så tveksam att man inte vill vara
med härom. Det är den skillnaden som

här föreligger. Jag tillhör dem som anser
att frågan är inte bara kuriös, som
herr Turesson sade, utan också mycket
egendomlig.

På s. 6 och 7 i det häfte, där motionen
I: 94 — lika lydande med motionen
II: 139 — står intagen, talas för övrigt
om »experiment», herr Johansson i
Trollhättan. Det heter: »Skulle de svenska
statsmakterna inleda ett experiment
av detta slag, vore det angeläget att
även väcka internationellt intresse för
problematiken. En internationell aspekt
på frågan kan sägas vara, att det ur
demokratis1'' synpunkt skulle vara tilltalande
att låta utlänningar, som i sina
hemländer är förhindrade att deltaga
i fria val, erhålla denna rättighet så
länge de är bosatta i Sverige.»

Jag måste säga, herr Johansson i
Trollhättan, att tanken på ett sådant
experiment är egendomlig.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottet
tillämpar ju metoden att vid anmälan
av ett ärende i utlåtandet ange vilka som
är motionärer. Herr Wennerfors kan
alltså av ifrågavarande sammanställning
konstatera, att jag icke skrivit under
motionen II: 139.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
vad herr Johansson i Trollhättan menar,
men jag antar att han menar att han
inte själv undertecknat motionen. Herr
Johansson i Trollhättan har dock biträtt
motionsyrkandet.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 8

Åtgärder för att fördjupa och stärka
det svenska folkstyret

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av motioner
om åtgärder för att fördjupa och stärka
det svenska folkstyret.

Onsdagen den 28 februari 1968 Nr 9

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

I de likalydande motionerna 1:35 av
herr Holmberg in. fl. och II: 50 av herr
Bohman in. fl., hemställdes, »att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa att Kungl. Maj :t måtte överlämna
motionen till grundlagberedningen
för beaktande av däri angivna riktlinjer
i syfte att fördjupa och stärka
det svenska folkstyret».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionerna 1: 35 och II: 50.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson, Svenungsson och Magnusson
i Tumhult (alla h), vilka ansett
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla
att motionerna 1:35 och 11:50 överlämnades
till grundlagberedningen.

Utskottets hemställan föredrogs; ocli
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Högermotionen I: 35 —
lika lydande med motionen 11:50 —
som behandlas i förevarande utlåtande,
iir omfattande och berör flera olika problem,
vilka är av den allra största betydelse
för vårt samhälle. Det yrkas sålunda
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa att Kungl.
Maj :t måtte överlämna motionen till
grundlagberedningen för beaktande av
däri angivna riktlinjer i syfte att fördjupa
och stärka det svenska folkstyret».

Redan härav framgår de likalydande
motionernas räckvidd. Än mera klart
framstår omfattningen av dem, om man
går in på de olika avsnitten. Såsom
exempel behöver jag bara peka på:
maktbalans, förmögenhetsspridning, decentralisering
och kommunal demokrati.
Det finns också flera andra punkter.
I stort sett gäller det samma avsnitt som
förra året. En del har dock uteslutits
och det beror på att de prövats eller
kommer att prövas av riksdagen i annat
sammanhang. De väsentligaste frågorna
kvarstår dock olösta och några nya
har kommit till.

Då motionerna förra året var föremål
för en ingående debatt här i kammaren
skall jag inte ta upp sakfrågorna. Jag
vill endast framhålla, att om en demokrati
skall fungera tillfredsställande, är
det nödvändigt att folkstyret stärks och
fördjupas. Den enskildes möjlighet att
öva inflytande över samhällsangelägenheterna
måste därför ägnas den största
uppmärksamhet.

Med nuvarande förhållanden finns
flera svagheter och det är dessa som
motionärerna tagit upp i olika avsnitt.
Vi reservanter finner det således angeläget
att spörsmålen överlämnas till
grundlagberedningen, vilket väl måste
betraktas som en synnerligen rimlig
begäran.

Utskottsmajoriteten har emellertid avvisat
vårt förslag med en kortfattad
motivering genom att nöja sig med att
hänvisa till förra årets riksdagsbehandling
av ärendet då utskottet förutsatte
att en del av problemen skulle komma
att uppmärksammas av grundlagberedningen
utan något särskilt initiativ från
riksdagens sida. Vi reservanter är av en
annan mening och anser att ett initiativ
från riksdagen vore befogat, eftersom
motionernas kärnpunkt — den enskilde
medborgarens möjligheter att öva inflytande
över samhällsangelägenheterna
— inte vunnit särskilt beaktande i direktiven
för grundlagberedningen. Vi
har därför ingen garanti för att frågorna
kominer att tas upp i beredningen.

Herr talman! .lag ber alltså att få yrka
bifall till reservationen, vari hemställes
att riksdagen hos Kungl. Maj:t anhåller
att motionerna överlämnas till grundlagberedningen.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Högerns partimotion om
åtgärder för att fördjupa folkstyret har
enligt min mening fått en alltför knapphändig
behandling i konstitutionsutskottet.

Motionen tar upp en rad viktiga sam -

24 Nr 9 Onsdagen den 28 februari 1968

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

hällsangelägenheter, som berör demokratins
idé. Förra veckan behandlade
vi kollektivanslutningen och i dag skall
vi ta upp statens stöd till politiska partier.
Jag återkommer till denna fråga
senare.

När vi behandlar detta ärende vill
jag säga några ord om den viktiga frågan
om fri radio och TV. Den stora
genomslagskraft i opinionen som massmedia
— i synnerhet radio och TV —
visat sig besitta är ett mycket väsentligt
argument för fri konkurrens i etern.
Det kan inte vara riktigt att i rådande
liige ha endast en monopolinstitution. Vi
har alla våra egna uppfattningar, vår
egen livssyn och samhällssyn och allt
detta måste få komma till uttryck, hur
angelägna vi än är att vara objektiva.
Endast om det funnes änglar i radioledning
och regering skulle systemet
fungera, men sådana betingelser föreligger
tyvärr inte.

Av den redovisning som lämnas i
partimotionen av antalet politiska inslag
i TV-nyheterna och Dagens eko
framgår klart att det finns en vänstervridning
i radio och TV, en favorisering
av regeringspartiet. .lag vill än en gång
betona att något annat knappast är
tänkbart när vi bara har ett redskap.

I stället för att kräva större objektivitet
kräver vi fri konkurrens. En ytterligare,
fri programkanal i radio-TV
skulle kunna ge en riktig balans och
sund, allsidig påverkan av opinionen.
På kommersiell bas skulle skilda meningsriktningar
kunna hyra in sig, och
därmed skulle man kunna förmedla ett
ganska brett åsiktsregister, föreställer
jag mig.

Konkurrens är hälsosam i alla lägen.
Säkerligen skulle monopol-TV i många
stycken hyfsa sina program, om det
funnes alternativ för folk att välja mellan.
Den beklämmande Bombi Bittserien
t. ex. skulle man förmodligen ha
tvekat att sända som familjens lördagsunderhållning,
om man hade kunnat påräkna
konkurrens. I varje fall hade det

varit välgörande för många barnfamiljer
att ha ett alternativ.

Vi är alltså bestämda motståndare till
varje inskränkning i opinionsfriheten.
Vårt grundläggande krav är att radiooch
TV-monopolet skall brytas för att
det inom ramen för de tekniska och
ekonomiska möjligheterna skall skapas
frihet i etern. Detta krav är vi inte
ensamma om, och därför hade det varit
glädjande om fler än högerledamöterna
hade slutit upp omkring denna punkt
i högermotionen.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
yrka bifall till reservationen.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! I ett tidigare anförande
om utlandssvenskarnas rösträtt sade
herr Magnusson i Tumhult att denna
rätt redan fanns inskriven i riksdagsordningen.
Jag skulle vilja be herr
Magnusson i Tumhult och andra högermän
att mera ingående studera riksdagsordningen.
Där anges nämligen
också som en grundregel för motionering
att man inte skall ta upp mer än
en fråga åt gången för att det skall bli
möjligt att behandla den på ett rejält
sätt.

Den gamla bekanting som vi nu diskuterar
har en mycket komplicerad
sammansättning. År 1966 tog man upp
»utlandssvenskarnas rösträtt; partistödet;
åsiktstvång och kollektivanslutning;
folkomröstning; enkammarsystem;
maktbalans genom maktdelning;
maktkoncentration; planeringsområdet;
den kommunala demokratin». Allt detta
ville man ha behandlat i ett utskott vilket
är ganska kuriöst. Nästa år kom man
tillbaka med »utlandssvenskarnas rösträtt;
folkomröstning; radion och televisionen;
kollektivanslutning; partistödet;
maktkoncentrationen; planeringsråden;
kommunal demokrati». I år har
man en ännu längre redogörelse. Nu talar
man om »maktbalans —- förutsättningen
för demokrati; förmögenhetsspridning;
decentralisering krävs; kom -

Onsdagen den 28 februari 1968 Nr 9

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska

munal demokrati; folkomröstning; fri
radio och TV; kollektivanslutningen;
obligatoriskt medlemskap i studentkår;
partistödet».

Skrivningen om partistödet är ett utsökt
stycke demagogi, som man sällan
möter i andra sammanhang. Man skulle
kunna tro att en verklig mästare hade
utformat detta om hur förfärligt beroende
partierna blir av staten när de får
statsstöd. Det är egendomligt att man
känner sig mer beroende om man får
stöd av staten än om man får stöd av
mäktiga enskilda, .lag skall inte gå in på
en längre utläggning om detta, men det
är värt att nämna.

Det finns egentligen inga förutsättningar
för en reell behandling av ett
sådant här paket. Jag vill inte kalla det
eu motion; det är mera en valbroschyr.
Och i samma stil har man fortsatt år
efter år. Det är klart att man kan ha
olika uppfattningar om friheten och
konkurrensen inom radio och TV och
att man kan ha delade meningar också
om övriga frågor, men de kan inte behandlas
i klump. Det borde man inom
högerpartiet vara helt medveten
om. Jag vill gärna be högern — även
om det är topparna inom högern som
skriver dessa motioner ■— att i fortsättningen
iaktta föreskrifterna i riksdagsordningen
så att vi slipper en sådan
här sammanblandning av många
frågor.

Jag förstår att herr Werner tycker
mycket illa om de program som sänds
i TV och att han ondgör sig särskilt
över Bombi Bitt. Detta får väl utjämnas
av att man ibland också får se herr
Werner i TV.

Herr talman! Med det sagda ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Herr Henningsson har
uppenbarligen missat själva poängen

folkstyret

i motionen och man kan starkt misstänka
att konstitutionsutskottets majoritet
har gjort detsamma. Det är väl därför
det har gått som det har gjort.

Naturligtvis kan man säga att motionen
är disparat och handlar om många
ting som sinsemellan är olika och berör
olika områden av samhällslivet. Men,
herr Henningsson, det finns ett gemensamt
drag i dessa olika avsnitt, ett genomgående
inslag av just det som herr
Magnusson i Tumhult nämnde, dvs. en
strävan att förbättra den enskildes möjligheter
till inflytande på samhällsutvecklingen.
Det finns ett konstitutionellt
inslag i detta.

Visst kan man säga att fri eller monopoliserad
radio och TV är både en teknisk
och en ekonomisk fråga, men det
är också en konstitutionell fråga. Detta
borde vara mer uppenbart i vårt land
än i de flesta andra länder, eftersom vi
till skillnad från dem har gjort tryckfrihetsförordningen
till grundlag och
därmed betonat att vi betraktar yttrandefriheten
i vidaste bemärkelse som en
konstitutionell fråga. Ur den aspekten
hör frågan hemma i en grundlagberedning
och i ett konstitutionsutskott. Därmed
inte sagt att vare sig grundlagberedning
eller konstitutionsutskott kan
slutgiltigt och över hela fältet föreslå
en lösning. Men det skulle vara välgörande
att en gång få frågan belyst ur
konstitutionell synpunkt.

Herr Henningsson brukar själv ibland
ta som exempel kollektivanslutningen
till politiska partier, och han brukar
med stor emfas hävda att det för honom
helt och hållet är en fråga om fackföreningars
självbestämmanderätt. Har
vi eller några andra rätt att lägga oss
i fackföreningars möjlighet att själva
besluta i egna angelägenheter? Nej, det
har vi inte. Om detta finge behandlas
som den konstitutionella fråga det är,
skulle det framgå att det icke gäller
att inskränka fackföreningars rätt att
fatta beslut. Man måste se det från andra
hållet. Skall politiska partier — det är

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

uteslutande dem det gäller -— i ett demokratiskt
samhälle ha rätt att ta emot
medlemmar på vilka grunder och villkor
som helst? Det gäller alltså inte
fackföreningar utan politiska partier,
och dessa ingår i det konstitutionella
systemet. Därför är detta en konstitutionell
fråga som en gång borde övervägas
ur den synpunkten.

Man kunde på samma sätt fortsätta
tvärsigenom alla de avsnitt som motionen
handlar om — bl. a. obligatoriskt
medlemskap i studentkår. Det blir något
liknande om studentkårer plötsligt
börjar framträda som politiska organisationer.
Frågan om folkomröstning
måste väl i all rimlighets namn vara i
hög grad konstitutionell. Det måste vara
en fråga för grundlagberedningen och
för ett konstitutionsutskott.

Nu har uppenbarligen utskottsmajoriteten
haft på känn att det i denna motion
finns uppslag och förslag som förtjänar
övervägas av just en grundlagberedning,
eftersom den skriver att hithörande
problem måste förutsättas bli
föremål för grundlagberedningens uppmärksamhet
utan något särskilt initiativ
från riksdagens sida samt att därvid
även de synpunkter motionärerna anfört
kommer att bli framförda. På samma
skäl hemställer utskottet att riksdagen
avslår motionerna.

Om vi måste förutsätta att grundlagberedningen
skall granska dessa ting,
varför skall vi då avslå ett yrkande,
som just går ut på att grundlagberedningen
skall titta på motionen och frågorna?
Det är, herr talman, någonting
av den obotfärdiges förhinder över detta.
Man är uppenbarligen medveten om
att här döljer sig konstitutionella problem,
som borde övervägas i ett så
stort sammanhang som detta, men man
vill inte ut med språket. Därför föreslår
utskottsmajoriteten att vi skall avslå
motionerna, men vi skall ändå hoppas
att grundlagbercdningen tar på sig det
ansvar som enligt utskottsmajoriteten
riksdagen inte bör ta.

Herr MAGNUSSON i Tumliult (h):

Herr talman! Till herr Henningsson
vill jag endast säga att vårt förslag går
ut på att motionen överlämnas till eu
utredning. Det kan inte gärna vara
grundlagsstridigt, även om motionen innehåller
flera avsnitt. Vi har alltså inte
kommit med några som helst förslag
till lag i detta hänseende, vilket vore
något helt annat.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Jag vidhåller ändå min
ganska reellt uttalade önskan att hatman
en viss bestämd ordning, stadfäst
i riksdagsordningen, för hur motioner
skall skrivas, bör man följa denna ordning.
Även om man kan ta fram exempel
på att det här finns delar som faktiskt
skulle kunna behandlas av konstitutionsutskottet,
finns det väl också
delar som redan tidigare har behandlats.
Det är inte mer än några dagar
sedan vi diskuterade partistödet. AU
herr Carlshamre och jag inte har samma
uppfattning om partistödet och den
kollektiva anslutningen är jag medveten
om, men liksom herr Carlshamre
är övertygad om att hans uppfattning
är riktig är jag övertygad om att min
uppfattning är den riktiga. Jag kan
inte finna att det föreligger någon anledning
alt blanda en sådan mängd
olika problem i samma motion och sedan
försöka överlämna denna till grundlagberedningen.

I det stycket skulle jag vilja fråga
om inte högern har någon representant
i grundlagberedningen. Varför inte ta
hela listan med sig till denne representant,
så att han kunde framföra dessa
synpunkter? Det är väl ändå orimligt
att konstitutionsutskottet skall kunna
ta ställning till alla dessa olika problem
och sedan avge en rekommendation
till grundlagberedningen. Det har
i varje fall konstitutionsutskottet inte
velat göra, och vi står därför fast vid
vårt yrkande.

Onsdagen den 28 februari 1968 Nr 9

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag vill ge herr Henningsson
rätt i att det som regel är
klokt att inte fylla en partimotion med
en hel rad relativt disparata element.
Men här är det inte fråga om att konstitutionsutskottet
skall behandla ärende
för ärende genom att ta ställning
till partistöd, kollektivanslutning o. s. v.,
utan det är fråga om den för alla
ärenden gemensamma nämnaren, som
herr Carlshamre talade om. Konstitutionsutskottet
skulle alltså överlämna
denna motion till grundlagberedningen.
Det var det enda ställningstagande
det gällde.

Sedan vill jag tacka herr Henningsson
för att han betraktar mig som en
motvikt till Bombi Bitt. Den äran hade
jag minsann inte vågat påräkna från
herr Henningsson, och jag tackar för
hedern han därmed visat mig.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag hade för en stund
sedan i ett annat ärende anledning att
önska ett mer formellt och mindre subjektivt
betraktelsesätt än det som då
anlades från visst håll. Nu har jag nästan
blivit bönhörd över hövan. Herr
Henningsson har verkligen ett formellt
sätt att se på riksdagsordningen och
vad den stadgar om motionerande. Det
är orimligt, säger herr Henningsson, att
överlämna en motion av denna konstruktion
till grundlagberedningen. Varför?
Vi hade för en stund sedan en motion
som konstitutionsutskottet verkligen
ville överlämna till grundlagberedningen
— denna ytterligt kuriösa tanke
på rösträtt för icke svenska medborgare
— och det var inte orimligt.

När man skrev vår nuvarande riksdagsordning
tänkte man sig nog att motioner
skulle skrivas en och en i konkreta,
väl avgränsade ärenden och att
den enda orsaken till att man skrev
motioner var att man ville ha konkreta
förslag genomförda i riksdagen. Mycket
har hänt sedan riksdagsordningen

skrevs, herr Henningsson. Det kan inte
ha förbigått herr Henningsson att vi
alla skriver motioner som innehåller
förslag vilka vi inte har det ringaste
hopp om att just då få genomförda i
riksdagen. Varför gör vi på det sättet?
Det förekommer som bekant att
till och med medlemmar av regeringspartiet
skriver motioner om vilka de
på förhand vet att motionerna inte kan
få en behandling som leder till beslut
i den konkreta sakfrågan.

Det har helt enkelt blivit så, herr
Henningsson, att motionerna i en modern
parlamentarisk demokrati fått en
funktion vid sidan av det rent formella
förslagsställandet. De är ett slags
fortlöpande programarbete av de politiska
partierna. Det skulle vara att
göra det politiska livet fattigare om vi
skulle avsvära oss den möjligheten. Jag
hoppas att herr Henningsson förr än
han anar får tillfälle att utöva motionsarbete
från de utgångspunkter som
det innebär att i oppositionsställning
ge uttryck åt sina egna och sitt partis
värderingar. Det vore verkligen meningslöst
att år efter år återkomma med
sådana här ganska komplicerade motioner,
om man bara syftade till att de
skulle få en realbehandling.

Jag har många gånger tyckt att det
ändå känns litet meningslöst, därför att
inte minst konstitutionsutskottet har en
benägenhet — vilket detta utlåtande är
ett vackert exempel på — att avstyrka
framlagda förslag därför att man avstyrkte
dem förra året och året innan.
Det är för mig alltid samma källa till
ogemen glädje att höra folk som herr
Henningsson och andra, som annars
gärna kallar sig radikala, föra en så
klassiskt renlinjig konservativ argumentation
som det är att säga att »det beslutet
var bra för ett år sedan, så det
är säkert bra i dag också». Det är den
enda motivering för ett avslag som anföres.
Jag har länge väntat på att någon
gång få höra en fråga tas upp till ny behandling
utan att man gör anspråk på

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

och stärka det svenska folkstyret

Åtgärder för att fördjupa

att något nytt måste ha tillkommit. Det
kunde räcka med att vi råkade fatta ett
dåligt beslut ett år och ville passa på
att ändra det. Jag menar att vi år efter
år har fattat ett dåligt beslut när vi
vägrat att ta upp dessa frågor, som även
utskottet uppenbarligen känner med sig
rymmer en kärna av konstitutionell problematik
som är värd att fundera över
ur konstitutionella synpunkter. Skulle
man då inte renhårigt och rakt på sak
kunna be grundlagberedningen att
granska dessa frågor och inte bara förutsätta
att den gör det? Låt oss ge den
i uppdrag att fundera över dessa frågor
för att komma underfund med vilka
moment som skall vaskas fram och behandlas
som rent konstitutionella frågor!
Sedan får naturligtvis andra ta
hand om de rent tekniska detaljerna.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Herr Carlshamre gjorde
ju faktiskt ett medgivande då lian
sade, att det skrivs många motioner
beträffande vilka motionärerna inte har
det ringaste hopp om att de skall genomföras.
Då behöver man inte ha några
anspråk på att konkretisera, utan
man kan skriva en sådan här motion,
som jag efter herr Carlshamres anförande
har rätt att betrakta mer som en
valbroschyr än som en motion — den
har ju faktiskt ett sådant innehåll. Herr
Carlshamre måste ändå erkänna, att
konstitutionsutskottet inte är rätt forum
för en sakbehandling av motionens alla
förslag. Flertalet av dessa förslag har
också behandlats i den ordning de skall
behandlas, nämligen av de utskott i vilka
de hör hemma. Även om man, som
herr Carlshamre säger att man skall
göra, kommer igen med dessa förslag
under aldrig så många år, tror jag inte
att man har någon möjlighet att vinna
bifall till ett motionspaket av den sort
man här levererat.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Den sakbehandling från

konstitutionsutskottets sida som motionärerna
begärt är att utskottet skall ta
ställning till följande frågor: Är det,
åtminstone till en del, en konstitutionell
fråga hur vi skall ha det med
yttrandefriheten i etern? Är det eu
konstitutionell fråga hur politiska partier
här i landet skall sammansättas?
Är det en konstitutionell fråga huruvida
fackliga och andra organisationer
skall kunna framträda med anspråk på
att företräda sina medlemmar i politiska
frågor? Är det en konstitutionell
fråga, huruvida vi skall ha ett utvidgat
folkomröstningsinstitut eller inte? Detta
är den realbehandling vi krävt av
utskottet. Om konstitutionsutskottet svarar
ja på dessa frågor, är det naturligt
att man skickar motionerna för
övervägande i den utredning som sysslar
med konstitutionella frågor. Någon
annan sakbehandling är varken begärd,
önskvärd eller möjlig.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Detta sista är väl ändå
att begära för mycket av konstitutionsutskottet.
Det är också att begära för
mycket av den svenska riksdagen, att
vi skall dela högerns grundsyn i dessa
frågor och i alla stycken ha den uppfattningen
att detta är rent konstitutionella
frågor. Jag har inte deltagit i
utskottsbehandlingen av detta ärende,
men jag kan inte finna att det med hänsyn
till motionens utformning fanns någon
som helst möjlighet för konstitutionsutskottet
att behandla motionen på
annat sätt än som nu skett. Det är ju
ändå på det sättet, att herr Carlshamre
i debatten har medgivit att en motion
kan ha ett helt annat syfte än
att kräva sakbehandling av en aktuell
fråga — den kan vara ett programarbete.

.lag har inte den uppfattningen ad
man, när man skall motionera i anslutning
till propositionen om en författningsreform,
behöver gå den andra
ytterlighetsvägen och liksom herr Itu~

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstvret

bin väcka inte mindre än nio olika
motioner i frågor som, såvitt jag förstår,
hänger rätt väl samman. Men därifrån
är steget långt till att — som
högern gör — ta upp praktiskt taget
alla frågor som berör den aktuella politiska
diskussionen och begära att utskottet
skall ta ställning till dessa och
göra principiella uttalanden. Det hade
varit tacknämligt om åtminstone reservanterna
hade utformat sitt yttrande
på ett sådant sätt, att det klart redogjorde
för kammarens ledamöter, som
har att ta ställning till frågan, i vilka
stycken reservanterna delar de uppfattningar
som framförts av motionärerna.
Så är emellertid inte fallet.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Herr Adamsson har inte
deltagit i utskottsbehandlingen; han har
uppenbarligen inte heller deltagit i debatten
ens i den meningen att han har
lyssnat på den. Ingen har sagt att denna
motion »i alla stycken», som herr
Adamsson uttryckte sig, är en fråga
för grundlagberedningen och konstitutionsutskottet.
Men det är ingenting
ovanligt, herr Adamsson, att frågor som
väcks i riksdagen måste beredas och
behandlas av flera instanser och i flera
ordningar — det är som bekant inte
ovanligt att vi hänvisar samma motion
till flera utskott och det är inte ovanligt
att samma frågekomplex hänvisas
till ett par olika parlamentariska kommittéer.
Det kunde ha skett här också,
men motionen är ganska klar på denna
punkt. Reservationen är det också,
Irots att den denna gång är kortfattad;
den hänvisar till en tidigare skrivning
för att spara riksdagstryck och kammarledamöternas
tålamod.

Det är alldeles klart vad som önskas:
att de frågor som aktualiseras i motionen,
i den mån de är att betrakta som
konstitutionella frågor, skall hänvisas
till behandling i grundlagberedningen.
•lag påpekar ännu en gång att även utskottsmajoriteten
uppenbarligen haft

detta klart för sig, men för att inte behöva
föreslå bifall till motionen säger
man att utskottet förutsätter att beredningen
kommer att ta upp de problem
som aktualiseras i motionen. Jag vill
gärna ha noterat att om riksdagen bifaller
utskottets hemställan, så har också
riksdagen förutsatt att grundlagberedningen
skall ta upp dessa frågor.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Låt mig i anslutning
till det sista som herr Carlshamre anförde
påpeka att grundlagberedningen
på grund av sina direktiv har skyldighet
att ta upp en del av dessa frågor.
Men herr Carlshamre har trots sina
många inlägg gått förbi två grundläggande
förhållanden. Det första är att
ett bifall till motionen skulle innebära
att kammaren ställde sig bakom högerns
synpunkter i detta ärende. Av
ett av herr Carlshamres inlägg framgick
att man väcker motioner för att
skapa opinion. Men gör man det, så
är det väl för mycket begärt att övriga
partier här i riksdagen skall acceptera
en programskrivning från högerns sida
och skicka över den till grundlagberedningen
som uttryck för sina egna uppfattningar.

Det andra förhållande som herr Carlshamre
underlät att beröra är att högern
är representerad i grundlagberedningen.
De speciella högersynpunkterna
kan föras fram där; både herr Hernelius
och herr Björkman betraktas väl
som skickliga och duktiga män inom
högern? De sitter dör, och de lär inte
försitta tillfället att föra fram högerns
synpunkter i detta ärende. Följaktligen
behöver inte vi andra i kammaren som
inte är högerledamöter fungera som någon
institution för att befordra högerns
synpunkter till grundlagberedningen.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Johansson i Trollhättan att eftersom vi
uppenbarligen inte lyckas övertyga ho -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Åtgärder för att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

nom här i kammaren, så skall vi högermän
i grundlagberedningen naturligtvis
göra vad vi kan för att övertyga
honom där.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag vill avsluta debatten
med att påpeka att herr Johansson i
Trollhättan liksom herr Henningsson
låter sig trängas in i mycket egendomliga
ställningstaganden. Här anför man
nu plötsligt det förhållandet att alla
partier är representerade i en parlamentarisk
utredning som skäl för att man
inte i riksdagen skulle ställa förslag om
vad som skall hänvisas till den ena eller
andra beredningen. Herr Johansson kan
lika litet som herr Henningsson vara
okunnig om att det hör till de mycket
vanliga besluten i riksdagen att vi på
förslag av motionärer beslutar att hänvisa
den ena eller andra frågan till en
redan arbetande beredning. Skulle vi
varje gång vägra att ta upp sådana frågor
och säga att motionärerna kan gå
och tala med sin representant i utredningen
i stället?

Det skulle föra till rätt orimliga konsekvenser
i riksdagsarbetet, om vi
skulle ha för det första en så snäv
begränsning av rätten och tekniken
att skriva motioner som den herr
Henningsson är ute efter, och för det
andra en så snäv rätt att över huvud
taget ställa förslag att vi hänvisas till
den hemliga vägen via representanter
i statliga utredningskommittéer i stället
för att få gå vägen över riksdagen
om vi vill ha en fråga behandlad i en
utredning. Nej, herr Johansson, det är
orimligt.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Det är självklart att
man kan väcka motioner om frågor
som är föremål för utredning och yrka
att riksdagen skall begära att vissa frågekomplex
skall behandlas av utredningen
och i samband därmed göra
vissa uttalanden. Men förutsättningen

för att tillstyrka eu sådan motion är
ju att man skall gilla de synpunkter
som förts fram i motionen. När man
inte gör det, kan man inte vara med
om att vidarebefordra sådana synpunkter.

Här begär nu herr Carlshamre och
hans kamrater att de i kammaren, som
är socialdemokrater, folkpartister, centerpartister
och kommunister, plötsligt
skall bli högerledamöter och ställa sig
bakom högerns konstitutionella program
och säga: Här har ni som sitter
i grundlagberedningen ett program som
ni skall arbeta efter. Det är väl ändå
att begära litet för mycket av oss andra.
Att högern aktualiserar sina egna
synpunkter är fullt riktigt, men inte
behöver väl vi andra ställa oss bakom
högern.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Tumhult begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill. röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson m. fl.

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 181 ja och 29 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 9

Kvinnlig tronföljd

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av motioner
om kvinnlig tronföljd.

1 de likalydande motionerna 1:511
av herr Holmberg och 11:636 av herr
Bohman hemställdes, »att riksdagen i
.skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
att grundlagberedningen erhåller i uppdrag
att utarbeta förslag till de grundlagsändringar
som erfordras för att införa
kognatisk tronföljd i vårt land».

Utskottet hemställde, att riksdagen
mätte avslå motionerna 1:511 och II:
636.

Reservation hade avgivits av herrar
Sveningsson (h), Svenungsson (h),
Hamrin i Jönköping (fp) och Magnusson
i Tumhult (h), vilka ansett att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:511 och 11:636 hos
Kungl. Maj :t anhålla att grundlagberedningen
finge i uppdrag att utarbeta förslag
till de grundlagsändringar som erfordrades
för att införa kognatisk tronföljd
i vårt land.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Till detta utlåtande är
fogad en reservation. Eftersom mitt
namn förekommer i detta sammanhang,
skulle jag gärna vilja säga några ord.
Mitt inlägg kan av flera skäl bli jämförelsevis
kort.

Om man ser tillhaka i riksdagspro -

Kvinnlig tronföljd

tokollen skall det strax framgå, att det
inte är första gången frågan om kvinnlig
tronföljd dryftas i riksdagen och att
den varje gång visat sig ha en benägenhet
att en liten smula oroa och
engagera, vad det nu kan bero på.

I och för sig skulle väl annars ett
krav av detta slag inte i sak behöva
vålla så stora bekymmer i ett samhälle,
där kvinnans likställighet och likaberättigande
till alla befattningar, alla ämbeten,
i dag betraktas som ett axiom.
Det förefaller i varje fall mig som om
bevisbördan i detta ärende helt borde
ligga på den sida, där man går emot
tanken, att en kvinnlig medlem av den
kungliga familjen i princip skall ha
samma rätt till statschefsämbetet som
en manlig medlem. Varför skulle inte
en kvinna kunna fungera som regent
inom ramen för det parlamentariska
systemet, inom ramen för den konstitutionella
monarki, som vi här och som
säkerligen den överväldigande delen av
svenska folket också för framtiden vill
behålla? Egentligen borde väl en fråga
av det slaget uteslutande vara retorisk,
men det finns tydligen de som av någon
anledning inte vill acceptera tanken
att rikets högsta ämbete — från
de synpunkter vi här diskuterar — inte
skall utgöra något undantag från eu
regel som annars i dag anses självskriven
i vårt land.

Ett skäl att gå emot motionärernas
och reservanternas begäran skulle vara,
om jag förstått rätt, att det rör sig om
en sak som så nära sammanhänger med
statsformen, att den bör tas upp i det
större sammanhanget och inte nu. Jag
kan för min del inte finna att en invändning
av detta formella slag på något
sätt övertygar. För övrigt vet vi
ingenting om grundlagberedningens avsikter,
när det gäller just den här
aspekten — om det på den punkten
blir någon prövning eller inte.

Jag tycker alltså att det finns skäl
för riksdagen att i dag göra en direkt
hemställan, att grundlagberedningen

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Kvinnlig tronföljd

också får i uppdrag att framlägga förslag
om införande av kvinnlig tronföljd
av den typ som närmare anges i
reservationen, till vilken jag ber att
få yrka bifall.

1 detta anförande instämde herr Gustafsson
i Borås (fp).

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! För tredje året i rad
har vi från högerpartiets sida motionerat
om införande av kvinnlig tronföljd
i vårt land. Därmed visar vi vår vilja
att trygga statsskicket och bereda möjlighet
för prinsessa att bli regent. Det
är egendomligt att en kvinna kan bli
regent i sex av Europas nio monarkier
men att detta inte är möjligt i vårt land.
Några länder har infört kvinnlig tronföljd
under senare år, bl. a. Danmark
år 1953, men i Sverige har trots detta
kungahusets kvinnliga medlemmar ingen
rätt att bli statschef.

Till årets riksdag har vi föreslagit,
att den s. k. kognatiska tronföljden skall
införas, och framhållit, att den också
kan införas när som helst och därefter
bestå. Den rubbar inte kronprinsens
tronföljd och ger för övrigt en mer
tillfredsställande jämlikhet mellan könen.
Det är den typen som förekommer
i exempelvis Danmark och England.

Vad är egentligen skälet till att konstitutionsutskottet
inte har kunnat biträda
vår motion? Det är förbryllande
att utskottet över huvud taget inte kunnat
skriva en enda positiv mening i
detta ärende. Utskottet skulle ju t. ex.
ha kunnat skriva att utskottet förutsätter
att denna delfråga tages upp i grundlagberedningen,
men inte ens det har
utskottet tagit med i sitt mycket korta
utlåtande. Detta är som sagt litet förbryllande
med tanke på att utskottets
inställning därvidlag inte alls överensstämmer
med opionen i vårt land. Det
torde vara onödigt att påminna om att
vår monarki är mycket starkt förankrad

hos svenska folket. Det vet också flertalet
riksdagsledamöter.

Med den vetskapen och med den
ålderdomliga och gammalmodiga syn på
kvinnans roll i samhället som vi nu äntligen
har förpassat till de historiska arkiven,
är det väl självklart att såväl
en kvinna som en man skall kunna inneha
statschefsämbetet.

Med detta, herr talman, ber jag att 1''ä
yrka bifall till reservationen.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Som herr Hamrin i Jönköping
sade är denna fråga inte ny för
kammaren. Motionen om kvinnlig tronföljd
har återkommit tämligen regelbundet
de senaste åren. T år har motionärerna
ändrat något på motionen och
talar denna gång om olika typer avkvinnlig
tronföljd. Högermotionärerna
föreslår den kognatiska, vilket alltså
på svenska betyder att döttrarna kan
efterträda sönerna och deras avkomna
i en syskonskara. Högern bortser alltså
numera från prins Bertil, och det är
väl synd. Som jag ser det skulle han
kunna bli en utmärkt statschef. I stället
skulle prinsessan Christina få ärva kronan,
men först efter hennes yngre broder,
kronprinsen, och hans eventuella
ättlingar. Om det hade funnits flera
söner i den syskonskaran, skulle prinsessan
Christinas utsikter att ärva kronan
ha blivit ännu mindre, trots moderniseringen
i högerns förslag. Någon
jämlikhets- och likställighetsfråga —
som är ett axiom för herr Hamrin —
är det alltså inte tal om nu heller, inte
ens jämlikhet inom den kungliga familjen.
Först kommer sönerna och deras
avkomma, sedan kan det bli döttrarnas
tur i syskonskaran.

Av vad herr Wennerfors sade framgick
också vad som i verkligheten ligger
i högerns motion. Det är att trygga
statsskicket sådant det nu är, och man
är tydligen litet osäker om att detta kan
ske med den nuvarande ordningen.

Sedan är det väl också på det sättet

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

att högern med sin motion har velat
fånga in kvinnorna. Men en av våra
största damtidningar bär tydligen läst
motionen och kallar den för »snorkig».
Skribenten där citerar följande ur motionen:
»Särskilt i en konstitutionell
monarki med parlamentariskt arbetssätt
torde en kvinna vara väl skickad
att utöva statschefsämbetet.» Artikelförfattaren
tyder motionen så, att eftersom
regenten just inte har någonting att säga
till om går det lika bra med en kvinna.
»Fy!» utropar damtidningsskribenten
om den sortens argument i könsrollsdebatten.

Författaren i damtidningen har ändå
förutsatt ett könsrollstänkande av motionärerna
och att det gäller likställighet
och jämlikhet, men det är det inte
lråga om denna gång heller. Den kapprock
som motionärerna har klätt denna
sill i är alltför genomskinlig, även om
man använt ett utländskt ord som inte
förstås av alla utanför denna kammare.
Enbart av den anledningen skulle jag
kunna yrka avslag på reservanternas
yrkande, men ännu ett viktigt skäl för
mig att även denna gång yrka bifall
till konstitutionsutskottets hemställan
är att grundlagberedningen i sitt fortsatta
arbete har till uppgift att förutsättningslöst
behandla frågan om statschefens
ställning i ett parlamentariskt
styrelseskick.

Varför skall man då nu ge utredningen
särskilt uppdrag att utarbeta förslag
till grundlagsändringar som erfordras
för att införa kognatisk tronföljd i vårt
land? Vilka uppgifter och vilken ställning
statschefen än kan komma att få
efter grundlagberedningens eventuella
förslag och efter riksdagsbeslut i frågan
är jag helt av den uppfattningen, att
statschefens ämbete skall kunna utövas
av kvinna lika väl som av man på grund
av duglighet och lämplighet, inte enbart,
såsom avses i reservationen, därför
att de manliga »kandidaterna» och
deras avkomma har dött ut.

Kvinnlig tronföljd

Herr talman! Jag yrkar bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

1 detta anförande instämde fru Svensson
(s).

Herr WENNERFORS (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag skulle till en liten
del kunna instämma i fru Thunvalls anförande,
nämligen i det »fy» som hon
yttrade. Dock skulle jag vilja anmärka
att damtidningens tolkning var litet
för illvillig.

Det är riktigt, fru Thunvall, att det är
en viss skillnad mellan motionen förra
aret och årets motion, och den ligger
däri att vi genom den senare motionen
slipper övergångsbestämmelserna. När
det sedan gällde likställighetsfrågan
anade jag mellan raderna att fru Thunvall
ändå var rätt positivt inställd till
monarkin -— jo, det tyckte jag nog, fru
Thunvall! — eftersom fru Thunvall sade
att prins Bertil skulle kunna bli en alldeles
utmärkt statschef. Vi skulle därför
kanske gemensamt kunna diskutera
denna likställighet. Kunde vi inte tillsammans
skriva en motion, som mera
överensstämde med jämlikhetskravet än
den som högerpartiet väckt? Jag tror
dock att fru Thunvall och jag skulle få
ganska stora svårigheter att skriva en
sådan motion.

Fru THUNVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Min ställning i denna
fråga trodde jag inte att jag skulle behöva
redovisa ännu en gång. Jag har
fört utskottets talan vid flera tidigare
tillfällen och har också sagt att jag personligen
förutsätter att vi skall få en
annan ordning när statschefens ställning
är utklarad. Det viktigaste nu är
ändock att vi skall få reda på vilka
uppgifter statschefen skall ha och huthans
ämbete skall utformas. Det övriga
blir en fråga för riksdagen att i efterhand
ta ställning till. Skulle det därvid
visa sig att vi även i fortsättningen

2—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Kvinnlig tronföljd

skall ha monarki, skall jag liksom jag
alltid tidigare gjort böja mig för majoritetsbeslutet,
även om jag ända in i det
sista kämpat för den åsikt jag själv
tycker är den riktiga.

Jag trodde att det ändå skulle vara
ganska viktigt också för herr Wennerfors
och hans partivänner att läsarna
av en av våra största damtidningajkunde
få eu riktig uppfattning om vad
som avsetts med motionen, och det har
man tydligen inte fått enligt herr Wennerfors.
Tidningen gjorde nämligen den
tolkning jag citerade, och det var tidningen
som uttalade ett fy mot högermotionärerna.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag har inte läst den
damtidning som använder så fula ord.
Jag skulle inte vilja beteckna den aktuella
motionen som snorkig — jag vill
inte gärna använda sådana ord — men
jag anser den vara onödig. Det är därför
som jag anslutit mig till utskottsmajoriteten.
Det är alltså med en delvis
annan motivering än fru Thunvalls som
jag biträder majoriteten i den situation,
som föreligger.

Jag föreställer mig att vår kommande
grundlag kommer att stanna vid att
vi bibehåller monarkin men att man
kommer att se till att monarken som
person inte skall ha någon nedärvd
makt. Vi tänker oss därvid monarken
som en person som sysslar med det
ceremoniella och representativa; det är
möjligt att vi därutöver kan komma att
ge monarken vissa expeditionella uppgifter
som det är fördelaktigt att lägga
på en person som står utanför partipolitiken
— vi får se hur det blir med
den saken.

Jag har svårt att förstå varför en kvinna
inte skulle kunna sköta dessa uppgifter.
Vi har ju strävat efter att ge
kvinnan likaberättigande då det gäller
ämbeten och även i andra hänseenden.
Varför skall vi inte kunna göra det
också i fråga om monarken?

Trots att jag har denna utgångspunkt
kan jag inte biträda högermotionerna
och reservationen. Hur motiverar reservanterna
sitt ställningstagande? Jo,
de hänvisar till den reservation i ärendet
som avgavs bl. a. förra året och där
det anfördes att det inte »är säkert»
att grundlagberedningen prövar frågan
om kvinnlig tronföljd i samband med
sina överväganden om statschefens ställning.
Jag vill då säga till reservanterna,
att det år säkert att grundlagberedningen
kommer att göra en sådan prövning.

Jag vill inte alls ta upp den diskussion
som fördes i det föregående ärendet
om högerns kontakt med sina egna
representanter i grundlagberedningen.
Om det är dålig kommunikation mellan
högergruppen och dess representanter
i grundlagberedningen, så finns det ju
sekreterare i beredningen som kan redovisa
planen för dess arbete. Vi har
inom beredningen just börjat diskutera
statschefens ställning. Ännu har vi inte
kommit in på frågan om monarki eller
republik, men jag skulle tro att vi kommer
att ta upp spörsmålet redan under
mars månad, och i det sammanhanget
måste ju även frågan om den kvinnliga
tronföljden diskuteras.

Herr talman! Av de orsaker jag här
redovisat anser jag att högerns framstöt
är onödig, och jag yrkar bifall till
utskottsmajoritetens förslag.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det var egentligen herr
Wennerfors’ inlägg som föranledde mig
att begära ordet.

Herr Wennerfors säger att könsdiskrimineringen
är något som vi förpassat
till de historiska arkiven. I så fall måste
jag förutsätta att motionärerna och
reservanterna har avlagt ett besök i dessa
arkiv och hämtat fram sitt förslag,
tv som fru Thunval! och herr Wahlund
framhållit är det ju meningen, att om
man inte kan hitta en man skall man
i nödfall kunna hitta en kvinna för att

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

sköta ifrågavarande uppgifter. En kvinna
skall alltså få möjligheten att i yttersta
nödfall klara saken. Detta är diskriminerande,
och jag anser att synsättet
bör förbehållas de historiska arkiven
och inte läggas fram i motioner i
Sveriges riksdag.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag är inte säker på att
det förhåller sig så som eif uttalande
av fru Thunvall kunde ge intryck av.
Fru Thunvall säger att eftersom grundlagberedningen
har att syssla med dessa
frågor kommer också den kvinnliga
tronföljden upp i sammanhanget. Det
skulle därför inte finnas anledning att
tillstyrka högerpartiets motion i frågan,
som går ut på att grundlagberedningen
skulle få undersöka också frågan om
kvinnlig tronföljd.

Om jag inte missförstod herr Wahlund
var han av samma uppfattning. Jag
hörde inte alldeles hur han uttryckte
det, men han tycktes anse att det var
självfallet att frågan om kvinnlig tronföljd
kom upp i det sammanhanget.
Jag undrar om man verkligen kan läsa
direktiven på det sättet. Grundlagberedningen
skall — det är riktigt — behandla
frågan om statschefens ställning
i en parlamentarisk demokrati, men i
direktiven står: »De rikspolitiska uppgifterna
bör i enlighet härmed fördelas
mellan folket, folkrepresentationen eller
något dess organ samt regeringen.
Statschefens ställning i en sådan modern
parlamentarisk demokrati bör, såsom
riksdagen nyligen beslutat (rskr.
1966:80), tas upp till prövning vid en
total författningsrevision.»

Där står inte någonting om kvinnlig
tronföljd — såvida det inte är så, fru
Thunvall och herr Wahlund, att ni fäster
speciellt avseende vid den mycket
viktiga parentesen i direktiven, där det
hänvisas till riksdagsskrivelsen 1966:
80. Den var resultatet av en motion
från ett trettiotal socialdemokrater med
fru Nancy Eriksson i spetsen, tror jag.

Kvinnlig tronföljd

Den gällde frågan om införandet av republik,
vilket den här parentesen hänvisar
till. Jag undrar om man verkligen
kan tolka direktiven så att vi skulle ta
upp även frågan om kvinnlig tronföljd.
Så har vi i grundlagberedningen nog inte
tolkat direktiven. Men när såväl fru
Thunvall som herr Wahlund, bägge ledamöter
av konstitutionsutskottet, tolkar
dem på det sättet vet vi nu att det
är meningen att vi skall ta upp frågan.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Om jag har fattat beredningens
uppdrag rätt är det statschefens
ställning som skall utredas. Men
var är det sagt att statschefen måste
vara man? Jag kan inte finna någonstans
att det endast är en manlig statschefs
ställning som skall utredas. Jag
sade i mitt första anförande att en
kvinna skulle kunna utses till statschef
på grund av lämplighet och duglighet,
och det anser jag fortfarande.

Herr Wennerfors sade tidigare att
man infört kvinnlig tronföljd i Danmark,
och han frågar mig varför vi inte
då skulle kunna göra det i Sverige också.
Jag tycker inte att vi skall behöva
ge ändrade direktiv i ett skede då hela
vår författning är under omstöpning.
Det var den inte i Danmark, om jag är
rätt underrättad.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Björkman att jag inte läser direktiven
så snävt som han gör. Men vi kan väl
åtminstone komma överens om att vi
har rättighet att ta upp frågan om kvinnlig
tronföljd i grundlagberedningen. Om
herr Björkman och jag hjälps åt skal)
vi nog kunna klara den saken.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag är tacksam för herr
Wahlunds stöd på den punkten, och jag
skall naturligtvis göra allt för att stödja
honom. Det är förträffligt att också fru
Thunvall tolkat direktivens ordalag om

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Kvinnlig tronföljd

statschefens ställning så att de icke utesluter
kvinnor från ställningen som
statschef. Men jag tror inte att direktivskrivaren,
när han skrev detta, tänkte
på kvinnlig tronföljd, eftersom vi inte
haft sådan på mycket länge. Han har
snarare tänkt på statschefens ställning,
det må gälla president eller kung, men
han har knappast avsett att kvinnlig
tronföljd skulle kunna införas.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag uttryckte mig tydligen
litet dunkelt när det gällde de historiska
arkiven. Kanske herr Sjöholm
missuppfattade mig litet. Herr Sjöholm
måste väl ändå medge att nu rådande
förhållanden är mer diskriminerande
än de förhållanden som skulle komma
att råda om vi följde motionernas syfte.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det kan jag visst hålla
med om, herr Wennerfors, men varför
skall man stanna på halva vägen? Om
man nu anser att det är fråga om könsdiskriminering,
varför skall man stanna
på halva vägen och låta diskrimineringen
kvarstå? Om det ligger något förnuft
bakom motionerna anser tydligen motionärerna
att en kvinna är mindre
skickad att klara ett dylikt uppdrag än
en man. Jag vet inte om ni bär resonerat
så inom högern, men den slutsatsen
måste man dra.

Skall vi gå på denna väg — det som
intresserar mig i detta sammanhang är
just frågan om könsdiskriminering —
skall vi ta steget fullt ut och säga att
det sköter den ene precis lika bra soni
den andre. Det är den enda förnuftiga
ståndpunkten, herr Wennerfors.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Jag vill gratulera herr
Sjöholm till att ha hunnit fram ur »de
historiska arkiven». När högern i fjol
lade fram sin motion i detta ärende var
den måhända mera könsdiskriminerande
än i dag, men den gången var herr

Sjöholm beredd att rösta för högermolionen.
Det kan han alltså icke i dag,
när vi har nått ett steg vidare. Underligt.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag kan bara gratulera
mig själv till att ha blivit så mycket förnuftigare
och beklaga herr Werner, som
står kvar på samma oförnuftiga ståndpunkt.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Vi vet att herr Sjöholm
har lätt att ändra sig, men i dag har det
inte blivit till det bättre.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Jag kan helt instämma
med herr Sjöholm i att man borde ha
tagit steget fullt ut. Diskuterar jag jämlikhet,
vill jag diskutera den på lika villkor,
men det är det inte alls frågan om
nu.

Det förvånar mig, herr Björkman, att
höra att högern anser att dess representanter
i beredningen är så tafatta att de
inte kan ta upp denna fråga i dess arbete,
om de har uppfattningen att också
en kvinna skall kunna bli statschef.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tror inte, fru Thunvall,
att vi har varit så tafatta hittills.
Vi har över huvud taget inte diskuterat
frågan, men vi kommer att göra det,
framför allt efter fru Thunvalls tolkning
av direktiven. Jag är mycket tacksam
för att hon har givit den till känna.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hamrin i Jönköping ber
gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Lagfäst rätt till beriktigande i press och radio

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Sveningsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hamrin i Jönköping begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 141 ja och 60 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 10

Lagfäst rätt till beriktigande i press
och radio

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av motion
om lagfäst rätt till beriktigande i press
och radio.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Det är förvånande att
utskottet har ägnat så ringa uppmärksamhet
åt en så viktig fråga som lagfäst
rätt till beriktigande i press och radio.

Utskottet hänvisar till Publicistklubbens
nya publiceringsregler. Men då
bör det betonas, att dessa regler är helt
frivilliga och många gånger inte skyd -

dar den enskilda människan från de
övertramp som vår press stundom gör
sig skyldig till.

I Norden finns redan lagregler om beriktigande
av felaktiga sakuppgifter i
pressen. Bl. a. förekommer sådan lagstiftning
i Danmark, Norge och Finland,
och man tycker att Sverige borde
kunna följa efter på den vägen.

Vad beträffar beriktigande i radio
och television saknas för närvarande
sådana bestämmelser i exempelvis Finland,
men där förbereds en sådan lagstiftning.
Intressant är i sammanhanget,
att den nya danska justitieministern
Testrup har ansett ett införande av
regler för beriktigande i radio och TV
som en av sina viktigaste arbetsuppgifter
i framtiden. Det finns således förutsättningar
för ett nordiskt lagstiftningssamarbete
på detta område.

Den interna regeln för Sveriges Radio,
vilken man hänvisar till, kan absolut
inte anses vara till fyllest. Den
överlämnar nämligen åt radions egna
befattningshavare att avgöra, om de vill
ge plats för ett beriktigande eller inte.

Här finns ett stort behov av lagstiftning.
Den lilla enskilda människan blir
ofta utlämnad i våra massmedia och har
inte stora möjligheter att göra sin röst
hörd i ett genmäle. Vi har sett vilka
verkningar detta många gånger kan ha.
Vi kan ta fallet häromdagen med reportaget
om Kristofferskolan som ett exempel
på detta. Det står i de frivilliga publiceringsreglerna,
att ett beriktigande
skall lämnas skyndsamt. De människor
som har blivit angripna, exempelvis i
tidningar, eller om vilka felaktiga uppgifter
lämnats, finner emellertid ofta
att när sedan beriktigandet lämnas i
tidningarna så kommer det inte alls på
samma framskjutna plats eller med samma
stil och i samma format som den felaktiga
uppgiften tryckts, utan man finner
det insmuget mycket långt bak i
tidningen.

Det är, tycker jag, mycket egendomligt
att man ställer sig så kallsinnig

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Lagfäst rätt till beriktigande i press och

till min motion, och inte vill med lagregler
skydda den enskilda individen.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Herr Rubin uttalar sin
förvåning över att utskottet ägnar så
ringa intresse åt denna fråga. Men, herr
Rubin, det finns väl inte någon anledning
att vara förvånad över detta. Denna
fråga har ju gått som en följetong
genom riksdagen. Här fanns motioner
ar 1962, de fanns 1963. .lag vet inte om
motionären var sjuk 1964, men motionerna
kom igen 1965, 1966 och behandlades
1967. Man kan väl ändå inte begära,
herr Rubin, att man ideligen skall
kunna plocka fram nya argument i en
sådan här fråga. Man kan heller inte
komma ifrån att det har skett en hel
del på området. Det har från riksdagens
•sida mycket ofta uttalats önskemål om
att dessa angelägenheter skulle kunna
lösas genom frivilliga överenskommelser.
Sådana har i viss mån också träffats.
Publicistklubbens lust att ändra sina
regler är väl klart dokumenterad.
Man har själv uttalat att man inom
klubben är intresserad av att få en sådan
ordning till stånd att ett beriktigande
också ges.

Beträffande radion kan sägas att en
direkt uppgörelse träffats, vilken också
är redovisad i utskottets skrivning. »Vidare
skall nämnas att en bestämmelse
om beriktigande intagits i det nya avtal
som slutits mellan Kungl. Maj:t och
Sveriges Radio den 30 juni 1967 <jä 8).
Den lyder sålunda: ''Felaktig sakuppgift
skall beriktigas, när det är påkallat.
Den som har befogat anspråk att bemöta
ett påstående skall beredas tillfälle
till genmäle. Beriktigande och plats för
genmäle skall ges utan oskäligt dröjsmål.
'' ”

Där finns således redan en bestämmelse,
men att alltför rigoröst försöka
bestämma hur dessa frågor skall handläggas
vill vi i utskottet inte vara med
om, även om vi är medvetna om att
det i vissa stycken sker övertramp i

radio

massmedia såväl från pressens som radio/TV:s
sida. Detta kan man inte komma
ifrån, men vi tycker ändå att det
bör finnas möjlighet till beriktigande
i den män det är befogat. Därför vill
vi inom utskottet inte sträcka oss längre
än vad vi har gjort.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Herr Henningsson sade
att denna fråga har återkommit som en
följetong. Det visar ju bara att den är
mycket viktig, att det finns intresse för
den sak jag talat om i min motion.

Frågor som ständigt återkommer kan
en dag bli bifallna. Vi kan se på andra
motioner, vilka också haft karaktären
av följetong. Jag behöver t. ex. bara
erinra om motioner med krav på förbud
mot boxningssporten på grund av
dess skadeverkningar. Nog har det väl
blivit en framgång därvidlag. Jag tror
också att vi i framtiden i frågan om
pressetik kommer att kunna få förändringar
till stånd.

Herr Henningsson hänvisar till att
felaktiga sakuppgifter i radio och TV
skall beriktigas när så är påkallat. Vem
avgör denna sak, herr Henningsson? Om
herr Henningsson ringer till Sveriges
Radio/TV och påtalar en sak som är
felaktig, vem avgör då saken? Jo, en
enskild tjänsteman. Om ett beriktigande
kommer alltför lång tid efteråt, har
det inte längre samma värde. Nu står
det visserligen att man ofördröjligen
skall införa ett beriktigande, men så
kan inte alltid ske.

Jag vill betona att Publicistklubbens
regler är mycket bra på alla sätt, men
de har den svagheten att de är frivilliga.
Det blir vederbörande tidningsehef
som får avgöra om och när ett beriktigande
skall införas. Som en liten upplysning
kan jag nämna för herr Henningsson
att det i Skåne finns en tidning
vars chef ålagt medarbetare förbud
mot att ta in genmälen som jag har

Onsdagen den 28 februari 1968 Nr 9 89

Lagfäst rätt till beriktigande i press och radio

skrivit. Jag vill inte ta upp denna sak
här, men jag kan nämna att jag i rekommenderat
brev ett flertal gånger
har försökt att få ett beriktigande infört
men utan resultat. Herr Henningsson
säger att man kan gå till Pressens
opinionsnämnd. Visst kan man göra det,
men då har ofta kanske ett halvt år
förflutit och saken är inte längre så
aktuell.

Som jag nämnde tidigare förbereds i
andra länder, t. ex. Danmark, en lagstiftning
som innebär att en person som
blivit angripen i en tidning skall få rätt
till samma publicitet vid beriktigande!
som han fick tidigare i negativ riktning,
rubrikerna skall bli lika stora och beriktigandet
får inte bara smygas undan
långt bak i tidningen.

Hen- CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Herr Rubin har själv
i sitt senaste anförande ganska klart
rett ut orsakerna till att det inte kan
bli någon enighet om en lagstadgad genmälesrätt
i svensk press, radio och TV.
Det är uppenbart att denna motion,
som kommer tillbaka som en följetong,
egentligen bär starkt stöd i sak. Många
människor — säkerligen inte minst här
i riksdagen — skulle gärna se att denna
fråga löstes, men det går inte på den
här vägen. Förklaringen ges av herr
Rubin i hans senaste anförande. Genmälesrätten
finns alltså redan nu, beträffande
radio/TV enligt överenskommelser.
beträffande pressen enligt PK:s
regler. Men vart skall man vända sig?
frågar herr Rubin. Man får vända sig
till dem som har begått felet, till redaktörer
och tjänstemän i vederbörande
medium; tyvärr är det ofrånkomligt.

I radioöverenskommelsen står: »Felaktig
sakuppgift skall beriktigas, när
det är påkallat. Den som har befogat
anspråk att bemöta ett påstående skall
beredas tillfälle till genmäle.» Hela vägen
finns reservationer som det inte
går att komma ifrån. Ofta råder det
delade meningar om huruvida en upp -

gift är felaktig eller korrekt. Om det
inte är en kontroversiell fråga, utan
vederbörande är på det klara med att
han råkat säga fel, har jag för min del
den erfarenheten att han gärna omedelbart
rättar uppgiften. I radio/TV går
han t. ex. in i samma .sändning och
säger: »Vi ber om ursäkt, vi råkade
läsa fel.» Då är det alltså ingen kontroversiell
fråga. Är den det måste någon
avgöra den. Detsamma gäller frågan
om den felaktiga uppgiften är så
betydelsefull att ett genmäle, ett beriktigande,
måste anses påkallat — någon
måste avgöra det.

I första instans kan det tyvärr inte
avgöras av någon annan än den som
har syndat eller av någon i det företaget.
Finner denne ett beriktigande påkallat
får man det också. Om så inte
är fallet behöver man eu möjlighet att
gå vidare. Den möjligheten finns emellertid
redan, och jag har svårt att se
hur vi skall kunna komina längre. Man
kan gå till Pressens opinionsnämnd. Det
är riktigt att det tar tid, tv förfarandet
där är grundligt och av domstolskaraktär.
I proceduren ingår dock att när
nämnden fattat sitt beslut skall det
publiceras, framför allt av den tidning
som har syndat. Och detta sker såvitt
jag vet numera undantagslöst. Om inte
ens detta är tillräckligt har vi, i de fall
där det är fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen,
möjligheten att gå
till domstol och då blir saken förvisso
offentlig och uppgiften blir beriktigad.

Knuten är alltså att utan att gå de
tidsödande vägarna via Pressens opinionsnämnd
respektive domstol få någon
som snabbt och bestämt kan avgöra
om en uppgift är felaktig eller inle,
om felet är så väsentligt att ett genmäle
är befogat, om det är påkallat att beriktigandet
göres genast eller om det
kan vänta något. Att här skjuta in någon
instans av annan karaktär än Pressens
opinionsnämnd eller laga domstolar,
som skulle ha befogenhet att snabbt
ge ett utlåtande, känns för mig även -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Statsbidraget till politiska partier

tyrligt. Det finns vissa sådana funktioner
vid tillämpningen av tryckfrihetsförordningen,
nämligen tryckfrihetsombuden,
som fattar snabba beslut. Men
då är det, märk väl, aldrig fråga om
definitiva beslut utan om beslut som
skall bekräftas efter utredning och på
högre nivå. Det är mycket tveksamt om
det är riktigt att låta ett beslut, som
omedelbart skall effektueras och bli
slutgiltigt, prövas summariskt i nya instanser.

Jag tror, herr Rubin, att det är av
dessa skäl som det inte gått att finna
en lösning på problemet. I intet av de
länder, som herr Rubin tänker på när
han säger att det på sina håll finns en
lagstadgad genmälesrätt, fungerar denna
i praktiken bättre än den i Sverige
— snarare tvärtom.

Trots allt tror jag att vi har större
möjligheter att komma till tals och få
rättelse i vårt land än vad man har i
de flesta andra länder som har sådana
här formella bestämmelser som aldrig''
kan fås att fungera.

Herr HENNING SSON (s):

Herr talman! Jag förmodar att herr
Rubin efter denna utläggning av herr
Carlshamre blivit på det klara med att
det finns fler synpunkter på denna fråga
än hans egna.

Vi har i vårt land en pressfrihet som
utan tvivel är mycket stor. Vi har inte
i något annat sammanhang velat begränsa
denna frihet, och jag tror att
vi skall akta oss mycket noga för att
binda den alltför hårt vid bestämda
regler.

Om jag ser ett TV-program eller lyssnar
till ett radioprogram och finner
att någonting däri inte är riktigt, så
är väl, herr Rubin, det bästa förfaringssättet
inte att ringa och säga, att jag
tycker att detta är fel och bör rättas
till. En skrivelse i ärendet är väl det
minsta man kan begära.

Reträffande resonemanget om att tidningarna
inte tar in herr Rubins artik -

lar vill jag framhålla, att tidningarna
väl ändå bör ha friheten att sortera sitt
stoff. De tar ju inte in precis vad som
helst, och det tycker jag inte att man
bör klandra dem för.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
Carlshamre för hans sympatiska anförande
och alla de kloka saker han sade.
Hans anförande innehöll kanske ändå
ett litet fel. Om man vänder sig till
Pressens opinionsnämnd får man underteckna
en försäkran, att man inte
tänker ta upp ärendet i domstol.

Herr Henningsson sade att det finns
många synpunkter på frågan. Ja, det
är ju därför som den kommer igen vartenda
år. Herr Henningsson sade vidare,
att det inte var lämpligt att ta till telefonen
om man blir angripen i radio
eller TV. Men hur skall då en person
göra som en kväll blir angripen? Skulle
han följa herr Henningssons råd,
skulle han sätta sig ned och avfatta en
skrivelse. Vi har varje kväll två Aktuelltsändningar
i TV, och blir man angripen
i den första, så finns det en möjlighet
att få ett beriktigande samma
kväll, om man tar telefonen till hjälp.

Herr Henningsson sade sig också
mycket väl kunna förstå att det finns
tidningar som inte tar in mina artiklar.
Det betyder att herr Henningsson totalt
har missuppfattat den diskussion vi
för. Givetvis står det varje tidning fritt
att införa endast de artiklar man vill
ha. Den saken är klar. Men vad vi nu
resonerar om är möjligheten för en person
som blivit angripen i en tidning
att få in eif bemötande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan,

§ It

Statsbidraget till politiska partier

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 14, i anledning av motion

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

angående statsbidraget till politiska

partier.

I motionen 11:649 av herr Rubin
hemställdes, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, atl
Kungl. Maj :t måtte föranstalta om utredning
av om och hur det allmänna
skall stödja partiernas verksamhet».

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte avslå motionen II: 649.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Sveningsson (h),
fru Segerstedi Wiberg (fp) samt herrar
Hernelius (h), Ilamrin i Jönköping
(fp) och Werner (h).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det är nu tre är sedan
partistödet beslutades. Vid det tillfället
angaVs tydligt, att frågan om: stödets
utformning skulle bli föremål för omprövning
längre fram. Anledningen härtill
var, som alla vet, den forcerade behandling
som detta ärende fick.

Ett mycket viktigt ärende var det ju,
dels därför att det berör en allvarlig
principfråga, dels därför att det gäller
ganska mycket pengar som svenska folket
får punga ut med. Trots dessa allvarliga
aspekter på frågan kom reformen
till stånd utan någon egentlig utredning,
och en sådan hade verkligen
varit på sin plats. Den väsentliga principfrågan
är fortfarande höljd i dunkel;
meningarna om huruvida staten
skall engagera sig i partiernas livsbetingelser
är delade. Ett sådant arrangemang
kan inte utesluta risk för missbruk
från statens sida.

Principfrågan berör också en viktig
demokratisk idé. Genom den konstruktion
bi dragsbestämmelserna fått är det
alldeles uppenbart att nya partibildningar
förhindras. Gränsen vid de 2
procenten berör dock ungefär 80 000
människor, som på det sättet hindras

Statsbidraget till politiska partier

att göra sin stämma hörd med hjälp
av de bidrag som de andra partierna
har att räkna med. Man beskär alltså
den politiska friheten genom att man
begränsar möjligheterna att komma till
tals. Och vad värre är, man konserverar
de nuvarande partistrukturerna och
hindrar därigenom förnyelse.

Alltnog, partistödet medför eu byråkratisering
av partilivet, och detta blir
alltmer markant ju mer man frikopplar
det politiska arbetet från personlig uppoffring
och idealitet. Det är klart att
valmakare kan fröjdas över de nya resurser
de på detta sätt får till valjippon
av olika slag med Thore Skogman, revyartister,
varm korv och sådant, men
jag tror inte på den politiska betydelsen
av sådana insatser. Man underskattar
grovt svenska folket när man gör
valmöten till karusellprogram.

Kommer socialdemokraterna att fortsätta
sin reträtt i valet i höst, så kommer
det säkert inte att bero på att de
borgerliga kan hitta på bättre valjippon
och slogans och valaffischer, och tyvärr
kommer det nog inte heller att bero
därpå att de borgerliga har en bättre
politik utan fastmer därpå att svenska
folket tröttnat på regeringen och regeringens
politik. Detta faktum kan inget
partistöd i världen ändra. Det är nog
klokt att använda partipengar mera
konstruktivt mellan valen.

Man har gycklat med högern därför
att vi som i princip är motståndare till
partistödet likväl tacksamt kvitterat ut
vartenda öre. Vore det litet liedér i
högern hade vi avstått från pengarna,
menar inan. Men det finns något som
heter kamp på lika villkor, och likheten
är därvid viktigare än villkoren.
Vi vill ha andra ekpnomiska villkor
för partierna, men vilka villkor man
än väljer så måste de vara desamma
för alla partier. Det tycks många ha
svårt för att fatta eftersom män angriper
högern i detta sammanhang. Jag har
ett minne från FN-bataljonen i Gha^a.
Det skulle ordnas en fotbollsserie mel -

— Andra kammarens protokoll 1968. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Statsbidraget till politiska partier

lan de olika bataljonerna, och man började
diskutera utrustningen. Indier och
indoneser ville spela barfota men de
andra ville ha fotbollsskor på sig, och
det senare blev beslutat. Även indierna
och indoneserna fick till slut dra på
sig fotbollsskor. Det var klokt av dem
att inte framhärda och spela barfota.
Det hade kunnat gå illa; de hade kunnat
bli illa trampade. Av ungefär samma
skäl kvitterar vi ut partistödet.

Mycket skulle kunna tilläggas, herr
talman. Eftersom högerpartiet i princip
är emot partistödet kan vi tyvärr inte
gå med på herr Rubins yrkande om utredning
av detsamma. Vi har avgivit
en blank reservation, men jag personligen
vill genom mitt namn på den
blanka reservationen uttrycka mina
sympatier för mycket av det som återfinns
i motionen.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! När partistödet diskuterades
och genomfördes här i riksdagen,
föregicks frågan inte av någon
som helst utredning. Man utfärdade till
och med en kommuniké, innan propositionen
låg på riksdagens bord.

Det var väl så att våra politiska partier
hade mycket bråttom att få pengar
inför 1966 års val. Många var då beredda
att acceptera gällande fördelningsgrunder,
men många, framför allt
ute bland svenska folket, ställde sig tvivlande
till partistödets lämplighet.

Herr Hedlund sade i centerns partimotion:
»Frågan om en lämplig och riktig
utformning av det allmänna partistödet
för tiden därefter bör enligt vår
mening närmare övervägas med beaktande
av bl. a. de synpunkter som vi
anfört i motionen.»

Jag vill betona att man här talar om
en »lämplig och riktig utformning».
Alltså är partistödet, sådant det nu är
utformat, oriktigt på något sätt, eftersom
man i ett flertal motioner talar om
att man i framtiden skall ha en riktig
utformning. Vid senare tillfällen har

också utredningar begärts. Så sent som
1966 och 1967 betvivlade herr Sven
Wedén att partistödet var uttryck för
en genomtänkt och ansvarsmedveten
värdering och begärde därför att det
skulle verkställas en utredning i frågan.

I dag sägs det i utlåtandet mer eller
mindre tydligt att frågan inte är mogen
att utreda. Sålunda talar utskottet om
att »tiden ännu inte kan anses vara inne
för den översyn av systemets närmare
utformning .. .». Varför är tiden inte
inne? Det är väl inte så att pengarna på
något sätt har tystat munnen på partierna?
Om det från början har varit meningen,
att en utredning skulle verkställas,
ställer man sig frågan: När menar
dessa herrar att tiden är mogen?
Är det sedan man tagit emot pengar
under många år och man kanske tänker
sig att höja bidragen? Man kan nog med
fog tvivla på att det finns en vilja till
en utredning. Som jag sade har väl
pengarna förkvävt viljan att utreda.

Detta är dock en fråga, om vilken
herr Kling en gång mycket riktigt sade,
att den är av största betydelse för det
politiska livet och för demokratins arbetsvillkor.
Men om man löst den frågan
på rätt sätt vill man tydligen inte ha utredning
om. Jag tror att det partistöd
vi nu har inte har någon förankring ute
bland våra skattebetalare, våra väljare.

Personligen har jag från denna talarstol
åtskilliga gånger redogjort för mina
synpunkter i frågan, och jag skall därför
försöka fatta mig ganska kort. Genom
partistödet tvingas ju människor
att stödja en politisk propaganda, fastän
de kanske inte önskar stödja en sådan.
Som herr Sjöholm mycket riktigt en
gång sade innebär demokrati också frihet
från deltagande i politisk propaganda
för den som så önskar.

Man får också fråga sig om hela
systemet är rättfärdigt. Det innebär, som
herr Werner talade om förut, en viss
diskriminering. Det var ju fullkomligt
löjligt att man först mer eller mindre
bestämde sig för att alla i riksdagen

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

representerade partier skulle få understöd.

Plötsligt sade man emellertid ungefär
så här: Där har vi också den där Rubin
och det skulle innebära att han får
60 000 kronor — då måste det införas
ytterligare en regel. Sedan tillkom den
berömda 2-procentsregeln, enligt vilken
ett parti skall ha minst 2 procent av i
riket avgivna röster för att över huvud
taget få partistöd. Herr Hansson i Skegrie
— som ju tillhörde dem som medverkade
till att i all hast förvandla
presstödet till partistöd — yttrade vid
diskussionen i den här frågan bl. a. följande: Under

många års partiarbete då jag
har haft tillfälle att se hur besvärligt
det är att hävda sig gentemot ekonomiskt
mäktiga konkurrenter har jag
stärkts i min uppfattning att ett sådant
statligt stöd är nödvändigt. Jag anser
att de fattigare partierna har samma
rätt att utöva opinionsbildning som
andra.

Ja, just de fattiga partierna! Vi har
ju politiska partier, t. ex. kristen demokratisk
samling med nästan 1,9 procent
av i riket avgivna röster, som inte får
något stöd. Man kan ställa frågan, vilket
jag också gjort, om det inte strider
mot grundlagen att tilldela politiska
partier pengar för propaganda. Det
finns således skattebetalare som har att
betala till fem partier som de egentligen
inte alls tycker om. Det står i grundlagen
att Konungen bör »ingens samvete
tvinga eller tvinga låta», men här måste
alltså medborgare betala stöd till partier,
och om något av dem kommer till
makten kommer det kanske att genomföra
och ivra för saker som totalt strider
mot vederbörande persons åsikt och
samvete.

Jag noterar med tillfredsställelse att
utskottet skrivit, att man i alla fall efter
en viss tid skall göra en omprövning av
bl. a. fördelningsgrunderna. Personligen
är jag fullständigt emot tanken på ett
partistöd och i min motion förkastade

Statsbidraget till politiska partier

jag i ett stycke helt denna tanke och
uttalade som min mening att något partistöd
inte alls skulle utgå. Men då jag
förmodar att det finns alltför många
partimänniskor här i kammaren för att
denna uppfattning skall kunna vinna
gehör har jag i ett annat stycke vädjat
att det åtminstone skall göras en utredning.

Som många sagt och fortfarande också
hävdar är partistödet något av en
skandal. Exempelvis vår största kvällstidning
Expressen skrev en ledarartikel
den 11 november 1965 under rubriken
»En skandal» bl. a. följande:

»Det skulle således vara helt ointressant
att få veta något om hur ett statligt
partistöd påverkar möjligheterna för
nya partier att göra sig gällande. Det
skulle således vara helt oväsentligt att
pröva de verkningar som på olika sätt
utformade regler får för partiernas
chanser att på lika villkor göra sig gällande
inför väljarna. Det skulle alltså
sakna betydelse hur ett statligt partistöd
påverkar de enskilda medborgarnas
ansvarskänsla inför den politiska
verksamheten.»

Det är sannerligen många frågor att
ställa, och man får hoppas konstitutionsutskottet
i framtiden inte längre bara
talar om att en utredning skall göras
så fort som möjligt utan att tidpunkten
anges mera bestämt, exempelvis inom
en viss tid.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till min motion nr 649 i denna kammare.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Det är väl främst på två
punkter herr Rubin angriper partistödet.

För det första menar han att det är
tveksamt om vi skall ha ett partistöd,
och för det andra anser han att det är

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

en orättvis fördelning av pengarna mellan
partierna.

Först skulle jag vilja säga att det vore
intressant att få veta vilken paragraf i
grundlagen som herr Rubin stöder sig
på när han antydningsvis påstår, att
partistödet strider mot svensk grundlag.

Jag hoppades att vi i Sveriges riksdag
skulle vara mäktiga att göra rent bord
med den förlegade uppfattningen att
samhället inte skall stödja de politiska
partierna. För min del tycker jag att det
är i högsta grad legalt att använda samhällets
medel för att förstärka partiernas
resurser, så att de kan föra ut en
opinionsbildning i landet som gör det
lättare för den enskilde medborgaren
att ta ställning i olika politiska spörsmål.
Det är också den motiveringen som
ligger bakom partistödet.

Sedan var det på det sättet när vi fattade
beslutet här i riksdagen 1965, att
vi knöt vissa villkor till partistödet.
För det första skulle stödet utgå endast
till partier som var representerade i
riksdagen och som fortlöpande bedrev
opinionsbildande verksamhet bland
sina medlemmar och ute bland allmänheten.
För det andra uppställdes det
villkoret att partiet vid det senaste
andrakammarvalet skulle ha fått minst
ett mandat och minst 2 procent av de
i hela riket avgivna giltiga rösterna.
Däremot lade man sig inte i hur de
olika partierna använde pengarna.

•lag tror det var nödvändigt — och
det ansåg också den rätt stora riksdagsmajoriteten
— att införa vissa spärrregler
för att inte uppmuntra partierna
att gå fram i mindre grupper eller
splittra sig på småpartier. Det var den
tanken som låg bakom de villkor som
knöts till partistödet. Man ville undvika
en partisplittring.

Vidare sades det att systemet skulle
bli föremål för översyn sedan erfarenheter
vunnits av dess praktiska tilllämpning.
Nu frågar herr Rubin: När är
tiden mogen för den utredningen? Jag

vill svara att partistödet ju trädde i
kraft från och med 1 januari 1966 och
alltså har verkat endast under två hela
kalenderår. Under den tiden har vi
bara haft ett enda val, nämligen 1966
års kommunalval, och nog bör man väl
ändå kunna ställa det önskemålet att
utredningen inte tillsätts förrän vi får
erfarenheter av olika typer av val. Det
skall väl först ha hållits åtminstone
ett eller ett par riksdagsval och några
fler kommunalval innan vi kan säga att
vi har vunnit de erfarenheter som skall
ligga till grund för den utredning som
skall tillsättas för att se över partistödet.

Det är dessa synpunkter som har legat
bakom utskottets ställningstagande, och
jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
11:649; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 12

Utgifterna inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
8, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner.
''

Punkterna 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade (bilaga 10, punkt
D 1, s. 148—149) föreslagit riksdagen
att till Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

för budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 24 570 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de li kalv dande motionerna I: 456
av herr Werner och II: 569 av fru Rijding
in. fl. vari hemställts att riksdagen

i skrivelse till regeringen måtte idtala
att Seco bereddes plats i skolöverstyrelsens
styrelse, alternativt gåves närvaro-
och yttranderätt vid skolöverstyrelsens
sammanträden,

dels de likalydande motionerna I: 538
av herrar Nyman och Wirtén samt II:
676 av herr Källstad och fru Fnenkel.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag

ii motionerna I: 538 och 11:676, såvitt
nu var i fråga, till Skolöverstyrelsen:
Avlöningar för budgetåret 1968/69 anvisa
ett förslagsanslag av 24 570 000 kr.,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 456 och II: 569.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Källstad (fp).

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Fru

RYDING (vpk):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 8 behandlas under punkten 4
vårt motionspar 11:569 och 1:456. Vi
har där yrkat att riksdagen i skrivelse
till regeringen måtte uttala att Sveriges
elevers centralorganisation bereds plats
i Sö:s styrelse eller alternativt ges närvaro-
och yttranderätt vid skolöverstyrelsens
sammanträden. Detta krav
har också ställts från SECO:s centralstyrelse.
Men nej — inte heller i år har
utskottet vågat ge våra ungdomar detta
förtroende.

Det måste enligt vad jag kan finna
vara en allvarlig brist i logiken när
man å ena sidan i bestämmelserna för
SÖ starkt betonar att elevernas intressen
skall tillvaratas och å andra sidan

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

inte ens vill låta elevernas representant
vara närvarande vid Sö:s styrelsesammanträden.

Vore jag SECO-medlem skulle jag
börja tvivla på att de vuxna menar allvar
med talet om en verklig demokrati
också inom skolan, när de i handling
inte ens vågar ta detta första lilla steg
mot ett förverkligande av denna demokrati,
d. v. s. att låta eleverna —■ som
är den stora intressegruppen inom skolan
— åtminstone få vara närvarande
vid SÖ:s sammanträden med yttranderätt.
.lag frågar mig också med anledning
härav, om det bara är för syns
skull man använder elevorganisationen
som remissinstans i många gånger viktiga
frågor.

För vår del kan vi inte acceptera avslag
på denna viktiga motion också i
år. Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till motionsparet II: 569 och
1: 456.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag har knutit en blank
reservation till förevarande punkt och
jag vill med anledning därav säga några
få ord.

Skolöverstyrelsen har föreslagit att
den successiva uppbyggnaden av gymnasieinspektionen
skall fullföljas genom
att ytterligare elva gymnasieinspektörstjänster
inrättas. Utskottet har dock
inte velat följa skolöverstyrelsen på
denna punkt utan konstaterar att det
nya gymnasiet nästa läsår når upp till
årskurs 3 men att det därefter återstår
att genomföra årskurs 4 på teknisk
linje. Därför finner man inte anledning
att frångå Kungl. Maj ds förslag om att
nu inrätta nio nya gymnasieinspektörstjänster.

Personligen tycker jag inte att detta
resonemang är logiskt. Om gymnasiet
nästa år när upp till årskurs 3, borde
detta i stället tala till förmån för eu
satsning på de ytterligare två gymnasieinspektörstjänster
som det är fråga
om. Det nya gymnasiet når alltså med

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

liisåret 1968—1969 den tredje och sista
årskursen. Det finns en mängd pedagogiska
och undervisningsorganisatoriska
problem som under tiden har anmält
sig och som kommer att anmäla
sig i särskilt hög grad i och med genomförandet
av den sista årskursen.

Därför tycker jag det är beklagligt
att Kungl. Maj:t har föreslagit en nedskärning
av antalet gymnasieinspektörstjänster
i förhållande till vad skolöverstyrelsen
har begärt — skolöverstyrelsen
begär elva tjänster och utskottet
tillstyrker nio. Det är ju inga
stora tal det är fråga om. Kan man inrätta
nio tjänster, så kan man väl även
inrätta elva, när det rör sig om den
slutliga utbyggnaden.

Om det nya gymnasiet skall få en
god start bör den rådgivande verksamhet
som inspektörerna utövar bli så
omfattande som möjligt, och riksdagen
borde ha kunnat bevilja medel till inrättande
av de begärda elva tjänsterna.
I så fall skulle, tror jag, den en gång
planerade omfattningen av gymnasieinspektionen
kunna uppnås. Nu har utskottet
inte velat gå med på detta, och
jag har för min del nöjt mig med att
avge en blank reservation. .lag fann det
emellertid angeläget att i kammaren
framföra dessa synpunkter.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Frågan om representation
för SECO i skolöverstyrelsens styrelse
behandlade vi för ett år sedan här
i riksdagen. En rad skäl mot sådan
representation anfördes då i utskottets
utlåtande, och även ett yttrande från
skolöverstyrelsen åberopades. .lag vill
bara erinra om det skälet, att det skulle
bli en mycket dålig kontinuitet på
grund av att genomströmningen i gymnasiet
är så snabb att det knappast kan
bli tal om att vederbörande ledamöter
skulle sitta i styrelsen mer än ett år.
Då är det inte mycket bevänt med det
hela, tv det krävs viss tid för att man

skall komma in i arbetet, få erfarenhet

o. s. v.

Det har inte kommit fram något
nytt sedan vi behandlade fjolårets framställning,
vare sig i de aktuella motionerna
eller i fru Rydings anförande.
Fru Ryding var lika litet engagerad för
frågan i år som i fjol — hon framför
sina åsikter pliktskyldigast utan någon
större entusiasm, tycker jag. .lag sade i
fjol att jag fann fru Ryding mycket tam
i sin argumentation, och jag konstaterar
att hon ligger lika lågt i år. .lag har
alltså ingen anledning att spilla så mycket
krut på frågan utan anser att kammaren
lugnt kan följa statsutskottets
rekommendation på denna punkt.

Vad sedan beträffar frågan om antalet
gymnasieinspektörer vill jag erinra
om att riksdagen 1966 inrättade
femton tjänster och 1967 sju tjänster
som gymnasieinspektör. Det återstår nu
att inrätta elva tjänster, innan utbyggnaden
är klar. Statsutskottet föreslår
att av dessa nio inrättas sju i år, och det
skulle alltså bli två kvar till nästa år.
Detta är logiskt och riktigt, ty gymnasiet
är ingalunda fullt utbyggt nästa
läsår. Det treåriga gymnasiet blir det
visserligen men årskurs 4 på teknisk
linje blir det inte förrän efter nästa
budgetår. Det är då vi skall bygga ut
gymnasieinspektörsorganisationen till
full styrka, och då behövs dessa två
ytterligare tjänster.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru RYDING (vpk) kort genmäle:

Herr talman! Herr Turesson upprepar
argumenten från förra året och
beskyller mig för att göra detsamma.
Herr Turesson säger att några nya sakskäl
inte har framkommit sedan vi i
fjol behandlade frågan. Ja, saken är
i sig själv så klar, att det inte går att
konstruera argument bara för att skapa
nya sådana. Är argumenten riktiga har
de samma bärighet i år som förra året.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

.lag framhöll också i mitt första anförande
att SECO:s centralstyrelse tydligt
och bestämt uttalat sig för samma
krav i år.

Jag vill alltså upprepa vad vi hävdat
i vår motion i år, nämligen att det
måste betraktas som en allvarlig brist
att alla viktiga intressegrupper utom
eleverna är representerade vid skolöverstyrelsens
sammankomster.

Förra året sade herr Turesson att jag
var tam och i år säger han att jag inte
är engagerad. Jag vet inte vilka anspråk
herr Turesson ställer eller vilken
behörighet han har att betygsätta ledamöterna
i kammaren. Kanske han efterlyser
något slags vildhet, .lag är ledsen
över att inte kunna motsvara hans förväntningar
i detta sammanhang, men
jag'' tycker det är bäst i andra kammarens
talarstol att visa sans och måtta.
Detta skulle ligga helt i linje med vad
vi önskar i motionen, nämligen att
SECO-eleverna skall få vara med vid
skolöverstyrelsens sammankomster.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Medan herr Turesson
samlar sig till en eventuell replik i det
delikata meningsutbytet om tamhet och
vildhet skulle jag vilja framhålla, vad
beträffar diskussionen om gymnasieinspektörstjänsterna,
att det inte finns
någon större anledning till oro för att
det dröjer litet med tillsättandet av
några sådana tjänster. Förhållandet är
ju, att gymnasieinspektörsinstitutionen
ännu inte helt funnit sin form och faktiskt
kan behöva växa till sig ytterligare.
Det har — det är väl ingen
hemlighet, åtminstone inte för oss som
känner till litet grand om dessa frågor
— förekommit en del missgrepp från
mindre kloka inspektörer och en pålaglig
irritation har kunnat konstateras
vid flera skolor. Skolöverstyrelsen
har, för att använda en sliten fras, sin
uppmärksamhet riktad på den saken.

Skolöverstyrelsen: Avlöningar

Jag skulle vilja citera ett uttalande
av länsskolnämnden i Skaraborgs län,
som återgivits i Göteborgs-Posten. Tidningen
skriver: »Skall gymnasiet bli en
''stressande pluggskola’ av hittills okänt
slag? Risken finns, menar länsskolnämnden
i Skaraborgs län, som funnit
att gymnasieinspektörernas verksamhet
i alltför hög grad fått formen av ständig
inspektion av undervisningen, vilken
därigenom påverkats i icke önskvärd
riktning.

Länsskolnämnden gör sitt uttalande
i ett yttrande till skolöverstyrelsen över
yrkesutbildningsberedningens betänkande
med förslag till nya läroplaner
för yrkesutbildningen.»

Tidningen fortsätter: »Benämningen
gvmnasieinspektör i stället för gymnasiekonsulent
eller fortbildningskonsulent
har skapat oklarhet såväl för
gymnasieinspektörerna själva som för
gymnasiets skolledare och lärare om
avsikten med inspektörernas verksamhet.
I stället för att bli en enbart rådgivande,
vägledande och stimulerande
uppgift» — vilket väl var den ursprungliga
avsikten — »torde gymnasieinspektörernas
verksamhet i alltför hög grad»
ha inriktats på direkt inspektion av
gymnasieundervisningen.

Låt mig summera dessa små sakpåpekanden
på följande sätt. Det inre
uppbyggandet av gymnasieinspektörsinstitutionen
är lika viktigt som det
yttre numerära uppbyggandet. Det
finns alltså ingen anledning till oro,
om det skulle dröja ett eller annat år
med tillsättandet av ytterligare tjänster.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
1:456 och 11:569; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Bidrag till vissa elevorganisationer —
Punkten 5''

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 6

Bidrag till vissa elevorganisationer

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! Jag och några andra
kammarledamöter bär framfört förslag
om ytterligare stöd till SECO än vad
propositionen innehåller. Statsrådet
har stannat för ett anslag av 150 000
kronor, eller 30 000 kronor mer än innevarande
budgetår, och denna höjning
kan vi med tacksamhet notera. Dessa
150 000 kronor är dock tyvärr otillräckliga,
enär behovet har beräknats
till 290 000 kronor. Vi har i motionen
gatt en medelväg och föreslagit 200 000
kronor.

Jag skall inte här framställa något
yrkande; det finner jag helt orealistiskt
med hänsyn till utskottets enhälliga bedömning
av frågan. Jag förstår också
att statens växande resurser i år måste
fördelas även på andra angelägna områden.
Med tanke på den framtida bidragsprövningen
vill jag ändå betona
den stora betydelse som SECO och
andra elevorganisationer har då det
gäller utvecklingen inom skolsamhället.
Flera av dessa organisationer är starkt
beroende av anslag från staten.

Jag vill därför uttrycka den förhoppningen
att SECO i fortsättningen får
förhöjda anslag i förhållande till den
planerade verksamheten och den betydelse
denna har. Det arbete som utföres
av elevrörelsen måste betraktas som
samhällsgagnande i högsta grad.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Efter detta inlägg är
det kanske onödigt att ytterligare uppehålla
sig vid denna punkt; vi har i stort
sett samma uppfattning. Jag skulle

Bidrag till driften av grundskolor m. in.

bara vilja göra den lilla kommentaren
att sedan SECO vid den senaste så kallade
elevriksdagen visat det goda omdömet
att upphöra med kollektivanslutningen
av skolornas elever har åtminstone
jag en helt annan sympati för dess
verksamhet än tidigare. Jag betraktar
detta som ett tecken på en demokratisk
mognad, som många andra stora organisationer
här i landet tyvärr inte
alltid visar.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 7—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Bidrag till driften av grundskolor
m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt D 10, s.
160—168) föreslagit riksdagen att till
Bidrag till driften av grundskolor
m. in. för budgetåret 1968/69 anvisa ett
förslagsanslag av 2 100 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 56
av herr Bengtson och 11:83 av herr
Johansson i Skärstad in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 105
av herr Åkerlund och II: 151 av fru
Sundberg in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 100
av herr Österdahl och 11:146 av herr
Gustafsson i Stenkyrka vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t ville anhålla att 9 § 1 mom. första
stycket kungörelsen om statsbidrag till
driftkostnader för det allmänna skolväsendet
erhölle följande lydelse: »Årslönebeloppet
för bidragsgrundande
tjänst bestämmes med hänsyn till förhållandena
vid vårterminens början och
beräknas, om ej annat följer av 10 §,

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

efter den löneklass, i vilken tjänstens
innehavare eller, om innehavare saknades,
den som uppehöll tjänsten, var
placerad, samt den ortsgrupp efter vilken
lönen utgick»,

dels de likalydande motionerna I : 307
av herr Bengtson in. fl. och II: 392 av
herr Hedlund in. fl. vari hemställts, såvitt
nu var i fråga, att riksdagen måtte
besluta att uttala att sådan ändring
i 5 kap. 43 § skolstadgan måtte ske,
att 4—12 elever bleve villkor för anordnandet
av observationsklass, samt att
vederbörande utskott utarbetade förslag
till den lagändring som föranleddes
härav,

dels de likalydande motionerna I: 315
av herrar Schött och Eskilsson och II:
390 av herr Björkman in. fl.,

dels motionen II: 201 av herrar Åkerlind
och Nordgren.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:315 och 11:390 i vad de avsåge
bidrag med 400 000 kr. till estniska
folkskolor,

2. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:315 och 11:390 i vad de avsage
bidrag med 312 000 kr. till Hillelskolan
i Stockholm,

3. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av grundskolor in. m. för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 2 100 000 000 kr.,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1: 56 och II: 83,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:307 och 11:392, såvitt nu var
i fråga.

6. att riksdagen måtte avslå motionen
II: 201,

7. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 105 och II: 151,

8. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 106 och II: 146 ge Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört.

Reservation hade avgivits av herrar
T horsten Larsson (ep), Nils-Eric Gustafsson
(ep), Sjönell (ep) och Elmstedt

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

(ep), som ansett att utskottet under 5.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:307 och 11:392, såvitt nu
var i fråga, medge att observationsklass
som avsåges i 5 kap. 43 § skolstadgan
finge anordnas vid ett minimiantal elever
av 4.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Reservation B vid
punkten 10 uppehåller sig vid frågan
om observationsklass kontra observationsklinik.

Disciplinen och ordningen i våra
skolor är på många håll ett problem.
Denna fråga har aktualiserats bland en
rad andra i motionen 11:392. Många
lärare runt om i vårt land har det besvärligt
i klasserna, därför att den ordning
som är ett villkor för en god
undervisning inte alltid går att upprätthålla.
Detta kan få till följd att de ambitiösa
eleverna inte får den undervisning
som de har rätt att fordra.

Det talas också mycket om den bristande
ordningen i skolorna, och frågan
är hur man skall komma till rätta med
den. Jag vill inte göra gällande att vårt
förslag helt kunde lösa problemet, men
jag tror att det skulle föra en bit på
väg. Alla parter — hem, skola och samhälle
— har här som på så många andra
områden ett stort ansvar. Vi får inte
undandra oss att göra vad som går för
att åstadkomma en så gynnsam atmosfär
för undervisningen som möjligt.

Pin vidgning av skoldemokratin är
ett led i strävandena att nå ordning.
Jag ställer mig positiv till en sådan
vidgning, men denna ökade frihet får
inte endast medföra rättigheter utan
måste självfallet också — liksom inom
demokratin i övrigt — medföra skyldigheter.

Det är ofta ett fåtal elever som orsakar
att problem uppstår i en klass.
Dessa elever märks mer än andra och

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

liöjer sig på sitt sätt över mängden
genom att de förorsakar bekymmer.
Frågan är vad man skall göra. Principen
att skilja ut dem som inte kan
anpassa sig är redan accepterad i och
med specialklassystemet. Skolstadgan
ger i dag möjlighet till undervisning i
specialklass under förutsättning att
elevantalet uppgår till minst sju. Det är
på denna punkt vi liar reserverat oss.
Vi anser att siffran sju är för hög och
har i reservationen förslagit att minimiantalet
elever för att få inrätta en specialklass
bör vara fyra. På det sättet
skulle man få till stånd en förbättring
av undervisningen totalt sett.

Utskottet anser att observationskliniker
är att föredra. Vi har från vårt håll
inte förnekat att kliniksystemet har en
mycket stor uppgift att fylla och är
utomordentligt värdefullt, och det bör
finnas ett både-ocli. Även enligt vårt
förslag måste man för de elever — om
det är två eller tre stycken — som inte
kan anpassa sig i en klass, tillämpa
kliniksystemet. Dessutom används kliniksystemet
med stor framgång när det
gäller elever som av andra orsaker inte
kan följa den undervisning som ges i
klassen. Man stöter emellertid på praktiska
svårigheter därför att kliniksystemet
för med sig att en del elever
måste stanna kvar i skolan sedan övriga
lämnat den. Detta kan i vissa områden
innebära praktiska svårigheter när det
gäller exempelvis skolskjutsarna.

En rad spörsmål aktualiseras i detta
sammanhang, och vi är överens om —
vilket också framgår av utskottets
skrivning — att problemen finns och
att frågan är hur de skall elimineras, så
långt det nu är möjligt. En utökning av
observationsklassundervisningen är en
väg.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen B vid punkten 10.

Herr GUSTAFSSON i Stenkyrka
(ep):

Herr talman! Jag har inte begärt

ordet i anledning av reservationen utan
därför att vi har avlämnat ett par motioner
i anslutning till punkten 10, nr
106 i första kammaren och nr 146 i denna
kammare. I dessa motioner påtalar
vi förhållandet att innehavare av vissa
tjänster på löneplan U enligt gällande
avtal åtnjuter lön enligt ortsgrupp 5
även i de fall, då vederbörande har sin
tjänstgöring på ort som tillhör lägre
ortsgrupp, medan man vid statsbidragsberäkningen
tar hänsyn endast till lönebelopp
som skulle ha utgått om för
orten gällande ortsgrupp tillämpats.
Detta gäller bl. a. rektorer vid grundskolan.

Följaktligen erhåller kommunerna i
ortsgrupperna 3 och 4 statsbidrag för
ett lägre lönebelopp än de faktiskt betalar
ut. Detta måste anses vara ett felaktigt
förhållande som bör rättas till.
Över huvud taget är jag av den meningen
att dvrortsgrupperingen är en besynnerlig
företeelse, och jag vill som motionär
framhålla att det är riktigt att
lönerna i de här berörda fallen utbetalas
efter principen lika lön för lika
arbete men att det är synnerligen otillfredsställande
att kommunerna kostnadsmässigt
får sitta emellan.

Jag vill bär uttala förhoppningen om
att rättelse kommer att ske snarast möjligt
så att statsbidragen till kommunerna
kommer att motsvara den högre lönen,
eller med andra ord, den faktiskt
utgående lönen. Utskottet har gjort en
välvillig skrivning och hemställt att
riksdagen i anledning av motionerna
1:106 och 11:146 ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet har anfört.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än det som utskottet gjort i sin
hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Omsorgen om minoriteterna
i vårt land tilldrar sig allt större
intresse, och det finns starka skäl för
att så sker. Den motion som jag väckt
tillsammans med fröken Ljungberg och

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

herr Wennerfors berör två välorganiserade
minoriteter i vårt land, som visat
förmåga att själva lösa åtskilliga
samhällsuppgifter, nämligen esterna ocli
judarna. Esterna är omkring 19 000 och
judarna omkring 14 000. Det övervägande
antalet av dessa är svenska medborgare.

Grundskolan har tillförsäkrat alla
vårt lands barn en skolgång, som möjliggör
undervisning i förutom obligatoriska
även fritt valda läroämnen. Denna
tillvalsmöjlighet kan numera utnyttjas
av majoriteten av landets skolbarn.
Så är dock icke fallet med barnen från
estniska, judiska och andra minoriteters
hem. I de allmänna skolorna kan
skolämnen såsom estniska och hebreiska
språken eller kunskapen om dessa
folks historia och bakgrund i praktiken
icke tillväljas även om de formella förutsättningarna
därför föreligger. 1
Stockholm finnes en judisk och en estnisk
sexårig skola vilka båda arbetar
enligt skolstadgan ocli i huvudsak följer
svenska läroplaner. Båda skolorna står
under skolöverstyrelsens överinseende.

Estniska folkskolan i Stockholm drivs
i stiftelseform, och stiftelsen svarar för
skolans ekonomi. Sedan 1954 uppbär
skolan statsbidrag samt erhåller visst
stöd även från Stockholms stad. Även
i Göteborg driver en estnisk stiftelse eu
liknande skola.

Den judiska Hillelskolan drivs under
huvudmannaskap av föreningen Chinuch,
vilken förening även driver en
judisk lekskola i Stockholm och dessutom
har huvudansvaret för Stockholms
Judiska Center, dit större delen av den
judiska befolkningens förenings- och
kulturella verksamhet är förlagd. Ingen
av dessa skolor har emellertid sin ekonomi
tryggad genom allmänna bidrag.
Skolornas finanser är ansträngda, inte
minst på grund av att de allmänna anslagen
inte ens täcker lärarlönerna.
Målsmännen måste därför erlägga terminsavgifter
och, om de är bosatta i
kommuner utanför de nämnda storstä -

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

derna Stockholm och Göteborg, också
bestrida elevernas resekostnader.

Vi har i anledning av detta i vår
motion föreslagit att anslagen till de
estniska folkskolorna och till Hillelskolan
i Stockholm skall räknas upp med
för de estniska skolorna 80 000 och för
Hillelskolan 37 000 kronor.

Bakgrunden härtill är att under ifrågavarande
punkter i statsverkspropositionen
— det gäller tre punkter i skolöverstyrelsens
petita — föreslogs en
höjning av anslagen med 1,4 miljoner
kronor i avvaktan på en senare proposition
som skall framläggas på grundval
av de förslag som 1964 års utlandsoch
internatskoleutredning kom fram
till. Propositionen var aviserad till den
23 i denna månad, men mig veterligt
liar den ännu inte kommit på riksdagens
bord. Vi visste inte i januari vad
propositionen skulle innehålla beträffande
de estniska folkskolorna och Hillelskolan.
Vi kunde bara inregistrera
— och det givetvis med tacksamhet —
att departementschefen inte hade för
avsikt att avveckla statsbidraget till
Hillelskolan.

I skolöverstyrelsens petita var anslaget
till de estniska folkskolorna upptaget
till oförändrat belopp, 320 000 kronor.
Till Hillelskolan föreslogs anslaget
minskat med 22 000 kronor. Det var
för att fästa uppmärksamheten härpå
som vi väckte motionen, trots att vi —
som nämnt — av förteckningen på väntade
propositioner såg att en särskild
proposition härom skulle framläggas.

I statsutskottets utlåtande heter det:
»I avvaktan härpå» — alltså den kommande
propositionen — »har i statsverkspropositionen
under förevarande
anslag beräknats en ökning av medelsbehovet
med 1,4 milj. kr. avseende merkostnader
för ändamål som omfattas av
ifrågavarande förslag, däribland såväl
de estniska folkskolorna som Hillelskolan.
»

Jag inregistrerar denna positiva skrivning
i statsutskottets utlåtande nr 8 med

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

tacksamhet och hoppas att utskottet när
den kommande propositionen skall behandlas
tar hänsyn till vad vi anfört
i motionen.

.lag har, herr talman, intet yrkande.

I detta anförande instämde herr Dickson
(h).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Då utskottet i sin skrivning
om observationsklasser och observationskliniker
förefaller lita väl starkt
på observationsklinikerna, kan det kanske
ha sitt intresse att peka på eu i
Uppsala nyligen framlagd trebetygsuppsats
i pedagogik — det rör sig alltså
inte om forskning på högsta nivå men
ändå om godtagbar forskning.

I uppsatsen framhåller den kvinnliga
forskaren, att det finns en tendens att
låta observationskliniken, där eleven
hör stanna högst en å två månader, ersätta
observationsklassen, och det anser
författarinnan vara olyckligt. Under
tre månader 1967 har hon undersökt
31 elever vid sex observationskliniker
i Gävle. Vissa barn, som är annorlunda
eller kraftigt störda, behöver en
lugnare rytm, mindre klassenheter och
specialutbildade lärare, summerar hon.

Observationskliniken har en viktig
diagnostisk funktion att fylla. Men parallellt
med denna måste observationsklassen
fortleva med ett terapeutiskt
inriktat arbetssätt. Om eu skola saknar
observationsklass — och här vill jag''
anknyta till centerpartimotionen, vari
uttrycks farhågor för att sådant kan
inträffa, om man liar för högt tak för
elevintagningen — blir den naturliga
följden, att man gör undantag för de
mest svårhanterliga eleverna och låter
dem gå kvar månad efter månad på
observationskliniken. Det är en, säger
forskaren, för dessa barn alltför orolig
miljö med ständiga kamratbyten.

Forskningsresultaten talar alltså faktiskt
för motionerna.

I anslutning till delta skulle jag vilja
tillägga ytterligare en sak, som kanske

inte riktigt har med denna fråga att
göra. Det framhålles också i denna uppsats,
att störningarna hos barnen i allmänhet
upptäcks först under skolgången;
om störningarna uppdagades tidigare,
skulle man —- och det är ju ganska
självklart — lättare kunna lösa problemen.
Författarinnan föreslår därför —
och det kan vara viktigt att framhålla
detta i sammanhanget, om man vill
vidga diskussionen litet — att barnavårdscentralerna
utrustas med möjligheter
att bedriva omfattande psykiatrisk,
psykologisk och kurativ verksamhet.

Vad beträffar motionerna om höjda
anslag till estniska skolor, tycker jag
liksom herr Björkman, att det är skada
att budgetläget inte tycks medgiva så
stora höjningar, som skulle vara önskvärda,
jag skulle själv vara beredd att
gå ganska långt härvidlag.

Jag skulle emellertid vilja begagna
detta tillfälle till att säga några ord
även om en annan sak, som jag diskuterat
med våra ester och framfört offentligt
vid ett större möte med dom,
varvid jag har fått instämmanden. På
längre sikt framstår för mig inte de
estniska grundskolorna eller det estniska
gymnasiet utan den estniska folkhögskolan,
som också berörs i motionen
men som kommer att behandlas
senare av en annan avdelning i statsutskottet,
såsom den främsta garanten
för spridande av information om och
insikt i den estniska kulturen i vidaste
bemärkelse. Den folkhögskola jag tänker
på är något vida mer än den som
nu finns och som är helt finansierad
på enskild väg och buren mest av offervilja.
Det motionsförslag, som så
småningom kommer att behandlas, tar
sikte på ett statligt bidrag till den nuvarande
estniska folkhögskolan. Det är
emellertid ganska svårt att vinna gehör
för sådana äskanden om specialdestinerade
bidrag. Den väg som man i
framtiden bör gå är i stället afl omorganisera
det som nu kallas för folk -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

högskola till en verklig folkhögskola av
gängse svensk typ — vi har som bekant
redan över hundra sådana. Inom
en sådan folkhögskolas ram kan man
bygga upp ett kulturens Estland i miniatyr,
vårdande bl. a. språk, historia
och konst på alla bildningsnivåer.

Detta fordrar visserligen ytterligare
ekonomiska insatser i begynnelseskedet,
men därefter kommer så småningom
— att det dock kan ta åtskilliga
år visar erfarenheten här i riksdagen
— samma bidrag att utgå som till
alla andra folkhögskolor, godkända av
skolöverstyrelsen. Det kan då bli fråga
om rätt mycket pengar, och min förhoppning
är alltså, att vi redan under
den tid, då vi ännu har kvar de estniska
grundskolorna och det estniska
gymnasiet — de kommer väl så småningom
att upphöra — skulle kunna
knyta vården av det estniska kulturarvet
till en folkhögskola av denna typ.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Dessa många anföranden
med bara ett för övrigt ganska obetydligt
yrkande skulle väl närmast kunna
föranleda den lilla kommentaren att
det var mycket väsen och litet ull. Jag
skall som talesman för utskottet något
kommentera de anföranden som hållits,
och jag skall göra det mycket kortfattat.

Vad beträffar herr Elmstedts yrkande
om en sänkning av minimiantalet från
sju till fyra elever för att observationsklasS
skall få införas vill jag säga att det
är en fråga om resurser. Det krävs då
flera lärare, det krävs flera klassrum
och det kostar mera pengar. Detta är
eu bedömningsfråga. Man har i varje
fall inte för närvarande ansett sig kunna
dra på sig större belastning än den nuvarande.
Sedan kommer ju detta med
observationskliniker in som ett komplement,
vilket jag inte närmare behöver
utveckla. Jag tror att vad jag har sagt
och den motivering utskottsmajoriteten
anfört är tillräckligt.

Bidrag till driften av grundskolor m. m.

Herr Gustafsson i Stenkyrka var belåten
med den behandling hans motion
fått, och det har han anledning att
vara; utskottet har ju fullt klart sagt att
förhållandet bör uppmärksammas vid
de överväganden angående statsbidragssystemets
utformning som för närvarande
pågår inom utbildningsdepartementet.
Det är en klartext som herr Gustafsson
i Stenkyrka har all anledning att
vara belåten med.

Vad slutligen beträffar utskottets uttalande
om statsbidragen till minoritetsgruppernas
särskilda skolor anser jag
att herr Björkman tolkade det alldeles
riktigt. Utskottet känner en stark sympati
för tanken att dessa skolor skall
behandlas välvilligt när den nya propositionen
framläggs. Det framgår av utlåtandet.
Jag tyckte att herr Nordstrandh
lade in en något mindre stark
innebörd i detta än herr Björkman
gjorde och har anledning att göra.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Jag'' håller med herr
Turesson om att det är en fråga om resurser,
men det är också en fråga om
vad man menar med resurser. Vilket
blir i längden billigast, att i tid föranstalta
om att förhindra en del av de
avarter som ekonomiskt sett kommer
att bli följden av att man i klasserna
har alltför många elever som icke är
lämpade att följa den undervisning som
skall bedrivas, eller att underlåta att
vidta sådana åtgärder? Det är inte så
alldeles enkelt att tala om resurser i
detta fall. Dessutom medför det nuvarande
förhållandet en rad andra konsekvenser
som inte här skall nämnas.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. i—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 5

Herr förste vice talmannen gav pro -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
B; och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Elmstedt begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 10)
inom. 5) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
B) av herr Thorsten Larsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Elmstedt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 171 ja och 37 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 11 och 12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor Kungl.

Maj:t hade (punkt D 22, s.
196—198) föreslagit riksdagen att dels

bemyndiga Kungl. Maj:t att meddela
föreskrifter om statsbidrag till privatskolor
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats, dels till Privatskolor:
Bidrag till vissa privatskolor för
budgetåret 1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 20 050 000 kr.

1 detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna I: 103
av fru Segerstedt Wiherg in. fl. och II:
145 av fru Frsenkel in. fl. vari hemställts
att riksdagen måtte besluta anvisa
ett anslag av 165 000 kr. till Göteborgs
högre samskola för den lägre avdelningen
(årskurs 1—6),

dels de likalydande motionerna I: 161
av herr Svenungsson in. fl. och 11:211
av herr Gustafsson i Uddevalla m. fl.
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av förevarande anslag måtte
besluta att driftbidrag skulle utgå till
Restenässkolan,

dels de likalydande motionerna I: 311
av herr Larfors in. fl. och II: 689 av
herr Nordstrandh in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 547
av herrar Wirtén och Bengtson samt
II: 665 av herr Arvidson in. fl. vari hemställts
att riksdagen ville besluta att hos
Kungl. Maj:t hemställa om att förslag
om en riksorganisation för internatskolorna
snarast förelädes riksdagen.

Utskottet hemställde,

1. alt riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att meddela föreskrifter
om statsbidrag till privatskolor i enlighet
med vad som förordats i statsrådsprotokollet,

2. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 547 och II: 665 ge Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:161 och 11:211 i vad de avsåge
statsbidrag till Restenässkolan,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:311 och 11:689 i vad de avsåge
statsbidrag till Solbacka läroverk,

5. att riksdagen måtte med bifall till

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

motionerna 1:103 och 11:145 besluta
att statsbidrag från och med budgetåret
1968/69 skulle utgå ur förevarande
anslag till årskurserna 1—6 av grundskolan
vid Göteborgs högre samskola,

6. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 103 och II: 145 ävensom
med avslag å motionerna 1:161
och 11:211 samt 1:311 och 11:689,
samtliga motioner i vad de avsåge anslagsberäkningen,
till Privatskolor: Bidrag
till vissa privatskolor för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 20 215 000 kr.

Reservationer hade avgivits
C 1) beträffande statsbidrag ur förevarande
anslag till Restenässkolan av
herrar Thorsten Larsson (ep), NilsEric
Gustafsson (ep), Källstad (fp),
Gustafsson i Uddevalla (s), Sjönelt (ep)
och Elmstedt (ep), som ansett att utskottet
under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:161 och 11:211 besluta
att statsbidrag från och med budgetåret
1968/69 skulle utgå ur förevarande
anslag till Restenässkolan;

C 2) beträffande statsbidrag till lägre
avdelningen av Göteborgs högre samskola
av herrar Näsström (s), GUlström
(s), Birger Andersson (s), Fritz Persson
(s), Rikard Svensson (s), Mårtensson
(s), Herbert Larsson (s), Karlsson
i Olofström (s), Lindholm (s), Jönsson
i Arlöv (s) och Gustavsson i Ängelholm
(s), som ansett att utskottet under 5.
bort hemställa,

att riksdagen måtte avslå motionerna
1:103 och 11:145 i vad de avsåge
statsbidrag till årskurserna 1—6 av
grundskolan vid Göteborgs högre samskola; 3)

beträffande anslagsberäkningen
a) av herrar Thorsten Larsson (ep),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Källstad (fp),
Gustafsson i Uddevalla (s), Sjönell (ep)
och Elmstedt (ep), som under förutsättning
av bifall till reservationen G 1) ansett
att utskottet under 6. bort hemställa,

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:161 och 11:211 samt
1:103 och 11:145 ävensom med avslag
å motionerna 1:311 och 11:689, samtliga
motioner såvitt de avsåge anslagsberäkningen,
till Privatskolor: Bidrag
till vissa privatskolor för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag av
20 415 000 kr.;

b) av herrar Näsström (s), GUlström
(s), Birger Andersson (s), Fritz Persson
(s), Rikard Svensson (s), Mårtensson
(s), Herbert Larsson (s), Karlsson
i Olofström (s), Lindholm (s), Jönsson
i Arlöv (s) och Gustavsson i Ängelholm
(s), som under förutsättning av
bifall till reservationen C 2) ansett att
utskottet under 6. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionerna 1:103 och 11:145, 1:161
och 11:211 samt 1:311 och 11:689,
samtliga motioner såvitt de avsåge anslagsberäkningen,
till Privatskolor: Bidrag
till vissa privatskolor för budgetåret
1968/69 anvisa ett förslagsanslag
av 20 050 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! Restenässkolan i Bohuslän
fyller ett verkligt stort behov i västra
Sverige. Alltsedan den började sin
verksamhet 1944, har vi kunnat konstatera,
att den fyller en stor uppgift i vårt
skolväsen.

Restenässkolan är en internatskola
som kan uppvisa goda studieresultat
och som har en väl utbyggd fritidsverksamhet.
Den åtnjuter därför ett mycket
gott anseende och är en skola dit föräldrar
och andra målsmän med förtroende
sänder sina ungdomar. Eleverna
vid denna skola kommer från skilda
miljöer, och elevkåren utgör ett tvärsnitt
genom vårt samhälle.

Det är av ett alldeles speciellt intresse
att det vid denna skola ges före -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

trade åt ungdomar, om vilka man verkligen
kan säga att de har behov av att
få komma till skolan och där ha sitt
hem eller om man så vill sitt andra
hem. Ungdomar kommer dit från många
hem, där de ingalunda har haft det så,
som man önskar att ungdomen skall ha
det i sitt eget hem. Dit kommer ungdomar
som av olika anledningar av
barnavårdsnämnder, barnpsykologer eller
kuratorer har rekommenderats att
gå på en internatskola och där få den
undervisning och omsorg som de behöver.
Det är nyttigt för de elever som
kommer dit, att de där får den hjälp och
den omsorg som de har behov av.

Det är också till nytta för hela vårt
samhälle att ha en skola som på detta
angivna sätt tar sig an ungdomar, vilka
på ett eller annat sätt avviker från det
vanliga beteendemönstret. Det är en
tillgång för samhället, därför att stora
risker föreligger för att många av dessa
ungdomar, om de hade blivit kvar i sin
tidigare miljö, inte skulle ha klarat sig.

Därjämte vinnes vid en sådan skola
erfarenheter som kan bli till nytta för
skolväsendet i dess helhet. Vid denna
skola skaffas nämligen inte bara erfarenhet
om hur man skall ta hand om
sådana ungdomar som jag här har
nämnt. Där vinnes också erfarenheter,
vilka är av utomordentligt stort intresse
för gymnasieutbildningen. Förra året
startade nämligen på Restenäs ett gymnasium,
som är organiserat på så sätt,
att det är ett internatgymnasium, där
eleverna under vissa perioder kommer
till skolan och åtnjuter en lärarledd
undervisning men under mellanperioderna
studerar med hjälp av självinstruerande
studiematerial och då läser
antingen i hemorten eller på skolan.
Under den tiden kan de också vända
sig till sina lärare och få hjälp med
problem som de stött på under studierna.
även då undervisningen inte är direkt
lärarledd. Detta är en metod som
helt naturligt måste spara lärare och
söm därmed kan hålla kostnaderna

nere, men metoden är också intressant
i pedagogiskt avseende och kan bli avstor
betydelse för framtiden. Det är frågan
om individualisering, koncentrationsläsning
och självständigt arbete.

Nu skriver utskottet att det känner
till att internatskolorna har svårigheter
att kämpa mot och att det är önskvärt
att skingra den ovisshet som måste
råda så länge inte statsmakterna tagit
ställning till utredningens förslag beträffande
dessa skolor. Så länge detta
inte skett anser sig inte utskottet kunna
tillstyrka den motion som väckts om
anslag till Restenässkolan.

Visst är det önskvärt att vi får klarhet
rörande statens framtida stöd till
internatskolorna, men enligt min mening
skall man inte avstå från att under
den tid detta är oklart positivt pröva en
ökning av statsbidraget till Restenässkolan.
Den uppslagsrika och moderna
pedagogik som prövas där förtjänar
statens stöd. Rör det sig om en framkomlig
väg i fråga om gymnasieutbildning,
vilket .skolans lärare verkligen
tror, är det, som jag tidigare sade, en
ekonomiskt sett mycket fördelaktig
skolform. Lärartätheten är en tredjedel
av det konventionella gymnasiets, och
det görs givetvis också besparingar då
det gäller .skollokaler för undervisningen
och i fråga om elevbostäder.

Det måste anses väl värt att satsa det
belopp det här rör sig om, uppskattningsvis
200 000 kronor, för nästa budgetår.
Det är nämligen möjligt att vi på
detta sätt kan göra en betydande ekonomisk
besparing för samhället. Dessutom
känner man i denna del av landet
ett verkligt stort behov av att ha Restenässkolan.
Än en gång vill jag understryka
inte minst skolans stora intresse
av och vilja att ta hand om ungdomar,
som verkligen behöver komma till en
skola där de kan få ett hem och där
de blir föremål för en verkligt gedigen
omsorg samtidigt som de ges en god
undervisning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

fall till reservationerna C 1 och C 3 a,
båda vid punkten 13.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Man kan givetvis diskutera
denna fråga utifrån principiella
utgångspunkter, alltså huruvida statsbidrag
över huvud taget skall utgå till
skolor med privat huvudman. Nu har
man emellertid kommit fram till att
det bör finnas vissa internatskolor för
att ta emot ungdomar med särskilt stort
behov av att undervisas i internat, t. ex.
utlandssvenskars barn, barn från splittrade
hem och andra som av respektive
myndigheter rekommenderats skolgång
i internatskola.

Vi motionärer anser det alldeles klart
att en av de skolor som skall vara kvar
och få statsbidrag bör vara lokaliserad
till Västsverige. Restenässkolan har under
de snart 25 år den funnits till fyllt
ett stort behov. Trots att vårt allmänna
skolväsen under senare år har byggts
ut i glädjande omfattning är det ingen
brist på elever vid den skolan. Ungefär
hälften av de sökande måste avvisas
på grund av platsbrist. Och det är sannerligen
inga rikemansbarn som blir
prioriterade vid skolan. Tvärtom bär
man strävat efter — och lyckats med
det tack vare stora uppoffringar från
inte minst lärarnas sida — att hålla
elevavgifterna nere på sådan nivå att
den ekonomiska tröskeln för inträde
skall bli så låg som möjligt. Elevavgifterna
vid Restenässkolan är för övrigt
de lägsta i landet.

Skolan ger också vid intagning företräde
åt elever med dokumenterade behov
av undervisning i internatskola.
Den saken har herr Mattsson här redogjort
för, och jag behöver inte upprepa
vad han sade. Om skolan inte erhåller
statsbidrag är det eleverna som
blir drabbade, ty elevavgifternas storlek
är självfallet beroende av inkomsterna
från annat håll, av vilka statsbidraget
skulle utgöra en väsentlig del.

På Restenässkolan är man också myc -

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

ket lyhörd för moderna pedagogiska
metoder och får ofta ta emot studiedelegationer
från olika håll efter rekommendation
från skolöverstyrelsen.

Herr Mattsson redogjorde här för det
nya gymnasium som startade vid höstterminen
förra året. Det innebär givetvis
stora besparingar när det gäller lärare,
undervisningslokaler och elevbostäder
samt i de flesta fall också besparingar
för eleverna själva. Studiemetoden
stimulerar till självständigt arbete
och koncentrationsläsning och utgör
en utomordentlig övergång till de studieformer
som förekommer vid de högre
utbildningsanstalterna. Denna gymnasieform
är alldeles ny och ser mycket
lovande ut, även om det självfallet
är för tidigt att nu yttra sig om resultatet
med alltför stor säkerhet, eftersom
undervisningen har pågått så kort
tid. Men trots den korta tid som gymnasiet
har varit i gång har det visat sig
fungera bra och resultaten vid de slutprövningar
som hittills hållits har varit
mycket uppmuntrande.

Så länge behov av denna internatskoleform
uppenbarligen föreligger bör
eleverna vid Restenässkolan inte komma
i en sämre ekonomisk situation än
vad som är fallet vid motsvarande skolor
på andra håll i landet. Därför, herr
talman, ansluter jag mig till yrkandet
om bifall till reservationerna 1 och 3 a
vid punkten 13.

I detta anförande instämde herrar
Johansson i Torp (s) och Gustafsson i
Borås (fp).

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Under punkten 13 behandlas
i stort sett två frågor, nämligen
dels Restenässkolan, dels Göteborgs högre
samskola. Jag kommer liksom de två
föregående talarna att praktiskt taget
uteslutande ögna mig åt Restenässkolan,
men jag vill ändå meddela att jag
vid den kommande voteringen kommer
att ansluta mig till utskottsmajoritetens

58 Nr 9 Onsdagen den 28 februari 1968

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

uppfattning när det gäller Göteborgs
högre samskola, med hänsyn till den
avancerade pedagogiska försöksverksamhet,
framför allt med användande
av montessoripedagogiken, som bedrivs
vid denna skola och som knappast kan
beredas utrymme inom det vanliga skolväsendet.

När det gäller Restenässkolan är det
framför allt gymnasiedelen som nu är
aktuell. Sedan höstterminen 1967 finns
där ett gymnasium. Det är alltså fråga
om en ganska färsk verksamhet som bedrivs
på en humanistisk, en samhällsvetenskaplig,
eu naturvetenskaplig och
eu ekonomisk linje. Man planerar också
att inrätta en teknisk linje vid gymnasiet
och dessutom fackskola inom
samtliga linjer. Från och med läsåret
1968—1969 omorganiseras vidare realskolan
successivt till grundskolans högstadium.

Det internatgymnasium som har upprättats
vid denna skola är en från pedagogisk
synpunkt mycket intressant
företeelse. Det är fråga om en kombination
av lärarledd undervisning med
muntliga kursperioder vid skolan och
självständigt arbete med hjälp av självinstruerande
studiematerial under mellanperioderna
på hemorten eller vid
skolan. Enligt de uppgifter jag har fått
är det fråga om en varvad muntlig undervisning
och korrespondensundervisning
i stil med den som nu bedrivs vid
statens gymnasium för vuxna i Härnösand
och i Norrköping. Jag har i min
hand för de av kammarens ledamöter,
som eventuellt är intresserade härav,
den plan som uppvisar fördelningen av
muntliga kursperioder vid kombinerad
lärarledd undervisning och korrespondensundervisning
vid Restenässkolans
internatgymnasium med tillämpning av
koncentrationsläsning inom lärokursens
ram. Den ger också anvisning om de
sex intensivveckor, som också förekommer
varje termin, samt om de självinstruerande
hjälpmedel som man förutsätter
skall användas. I detta fall är

det fråga om Hermods- och NKI-material.
Det är en lösning som både från
pedagogisk och ekonomisk synpunkt på
flera sätt är mycket intressant.

Lärartätheten visar sig vara en tredjedel
av det konventionella gymnasiets.
Samma besparing uppnås i fråga om
undervisningslokaler och elevbostäder,
eftersom dessa används successivt av
alla tre årskurserna. Därvid bortser jag
från det elevrum som upptas av de elever
som hela läsåret vistas i skolan.

Man kan alltså följa denna studiemetodik
med dess intensivveckor med
muntlig undervisning och i övrigt antingen
bo på sin hemort och bedriva
studier där eller vara närvarande vid
skolan och dra nytta av dennas bibliotek
och de möjligheter till handledning
som lärarna under tiden ger.

När det gäller den ekonomiska sidan
av saken är det ett önskemål, som inte
bara framhållits från denna skola utan
också från andra håll — inte minst
finns det sympatier för detta i riksdagen
— att man så småningom skulle
kunna få räkna in denna skola bland
riksinternatskolorna, eller att den i
varje fall skulle kunna få stå som reserv
i detta avseende. En annan väg vore att
statsbidraget på 6 kronor 50 öre per
elev och läsdag, som nu ges när det
gäller realskoledelen eller grundskoledelen,
kunde utsträckas till att gälla
också gymnasiet.

Jag vill ta tillfället i akt och peka
på vad ledamöterna av skolöverstyrelsen
Larsson och Alfort framhållit i ett
särskilt uttalande till skolöverstyrelsens
yttrande beträffande internatskolorna.
Det gällde vilka skolor som skall inordnas
i det nya statsbidragssystemet
för riksinternatskolor. Herrarna Larsson
och Alfort säger bl. a.:

»Vi anser vidare att Restenässkolan
i Ljungskile bör erhålla statsbidrag i
enlighet med de av utredningen» —
det gäller 1964 års utlands- och internatskoleutredning
— »föreslagna förmånligare
bestämmelserna för det in -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

ternatgymnasium som skolan startar
hösten 1967. I fråga om sistnämnda skola
vill vi särskilt framhålla att skolan
kunnat hålla lägre elevavgifter än övriga
internatskolor, att elevkåren utgjort
ett tvärsnitt genom det svenska
samhället och att skolan bedriver eu
uppslagsrik och modern pedagogik. När
man i andra sammanhang tagit ställtid
privatskolornas framtid har existensberättigandet
av progressiva skolor
av denna typ aldrig ifrågasatts.»

Samtidigt medför denna skolform att
internatskolan kan erbjuda undervisning
på i princip alla linjer av gymnasiet
och fackskolan utan att elevantalet
växer till icke önskvärd storlek. Och
i pedagogiskt avseende förverkligar
•denna form av gymnasium de grundläggande
idéer och del arbetssätt som gvmnasieutredningen
har förordat. Det är
eu skola som jag uppfattat så, att den
verkligen representerar en progressiv
form av pedagogik som borde få myndigheternas
stöd. .lag har därför också
anslutit mig till dem som reserverat
sig på denna punkt och som menar
att det begärda beloppet på ytterligare
200 000 kronor är rimligt. Jag'' yrkar bifall
til] reservationerna C 1 och C 3 a.

1 detta anförande instämde herrar
Hamrin i Jönköping och Rerndtsson
(båda fp).

Herr JÖNSSON i Arlöv (s):

Herr talman! Statsutskottets majoritet
har under denna punkt i anledning av
de likalydande motionerna I: 103 och
H: 145 tillstyrkt bidrag till årskurs 1—6
vid Göteborgs högre samskola. Utskottet
är visserligen enigt i sin bedömning av
verksamheten i dessa kurser, men elva
ledamöter av utskottet har inte ansett
sig kunna tillstyrka bidraget. Jag tillhör
denna grupp och vill framhålla att vår
motivering för avslag inte minst är av
principiell art. Ett bifall till förslaget
om statsanslag skulle innebära ett avsteg
från vad riksdagen år 1962 ansåg

vara en grundregel. Jag vill erinra om
vad som anfördes i proposition nr 54
till 1962 års riksdag. Efter att ha behandlat
frågor i samband med internatskolan
uttalar departementschefen:

»Statsbidrag till externatskolor kan
inte behandlas lika entydigt som föregående
fråga. Enligt min mening bör för
dylika skolor — jag avser här i första
hand sådana skolor, som kan komma att
i framtiden bli aktuella, liksom i redan
befintliga statsunderstödda enskilda
skolor sådana årskurser, som motsvarar
grundskolans lägre stadier och för vilka
med några fä speciella undantag statsbidrag
numera inte utgår — som allmän
regel gälla, att statsbidrag inte bör utgå
annat än i de fall, då det finns en stark
pedagogisk motivering eller andra liknande
särskilda skäl för ett bidrag.»

Reservanterna anser, i likhet med departementschefen,
att det beträffande
Göteborgs högre samskola inte har anförts
sådana skäl att riksdagen bör gå
ifrån denna princip. Jag vill också erinra
om att riksdagen i fjol vid denna
tid avslog en liknande framställning.
Vid det tillfället var det på förslag av
ett enhälligt statsutskott. Det förelåg
endast ett par blanka reservationer,
men något yrkande om bifall till framställningen
framfördes inte vid behandlingen
i kamrarna. Enligt vår bedömning
har ingenting inträffat sedan februari
i fjol som bör föranleda en ändring
i utskottets inställning.

Ett bifall till utskottsmajoritetens
hemställan medför också andra konsekvenser.
Vi har ett flertal andra privatskolor
i landet. Enbart i Stockholm
finns minst fem: Höglandsskolan,

Franska skolan. Broms skola, Carlssons
skola och Nya elementar för flickor. Ett
statsbidrag till låg- och mellanstadiet
vid Göteborgs samskola skulle säkerligen
få till konsekvens att åtminstone
en del av dessa privatskolor samt andra
skolor i landet med samma rätt begär
statsbidrag ett kommande år. Vi har alldeles
nyss från tre av kammarens leda -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

möter fått vältaliga vädjanden om anslag i
till ytterligare en privatskola. Svenska 1
privatskolors riksförbund bär 31 medlemsskolor
bakom sig. En rad andra 1
privata läroverk är anslutna till Enskilda
läroverkens förbund och samman- 1
lagt har vi i landet hundra privata :
skolor. 1

Sist men inte minst vill jag erinra 1
om att utskottsmajoritetens förslag in- <
nebär — i förhållande till propositio- :

nen — en höjning av statens utgifter 1

med 165 000 kronor, en höjning som
vi reservanter i rådande budgetläge inte
kan tillstyrka.

Med det anförda ber jag att få yrka i
bifall till reservationerna nr 2 och 3 b
samt på övriga punkter till utskotts- ]
majoritetens hemställan.

I detta anförande instämde herr Gustavsson
i Ängelholm (s).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Vi har, i stort sett i
enighet, under de senaste åren byggt upp
ett skolväsen som omfattar den nioåriga
grundskolan och den gymnasiala skolan,
som ännu inte är helt färdig men
som är på gång. Vi har strävat efter
att göra den skolan sådan att den skall
motsvara alla rimliga anspråk från elever
och föräldrar. Den skall inte vara
stelt bunden vård sig när det gäller
metoder eller innehåll, utan man har
velat åstadkomma största möjliga valfrihet.
Man har velat bereda rum för
ett fritt och livligt experimenterande
inom hela skolväsendet, dels i den allmänna
skolan och dels vid särskilda
försöksskolor och pedagogiska institutioner.

Vi har alltså verkligen försökt se till
att alla anspråk skall kunna bli tillgodosedda
inom denna skola. I konsekvens
därmed har vi också ansett att
behovet av skolor utanför denna skola
i stor utsträckning faller bort. Men vi
har också varit medvetna om att vi —
åtminstone under en övergångstid —

inte helt kan slopa alla skolor av annan
karaktär. Vi har internatskolor som vi
vet att vi kommer att behöva även i
framtiden för vissa glesbygdsungdomar,
för den alltmer växande skaran av
barnen till utlandssvenskar och för vissa
barn med speciella skolsvårigheter.
Men frågan är: Skall dessa internatskolor
med speciell inriktning inordnas i
det allmänna skolsystemet eller fortsätta
att drivas som privatskolor? Det
har vi inte tagit definitiv ställning till.
Det finns en proposition som jag förmodar
redan ligger i tryckpressarna.
Den har åberopats tidigare i dag och
enligt den lista vi fått skulle den egentligen
redan vara lagd. När vi får propositionen
kommer läget att klarna åtskilligt,
och vi hänvisar i utskottsutlåtandet
till den. Vi anser att innan vi
har sett vad denna proposition innehåller
skall vi varken ta upp en principdiskussion
om privatskolornas ställning
eller gå in på en sakbehandling beträffande
enstaka skolor.

Samtidigt har vi i utskottet varit mycket
starkt medvetna om att privatskolorna
för närvarande iir ytterst hårt klämda.
De har det svårt med ekonomin.
Utgifterna har stigit kraftigt och kan
inte mötas med ökade inkomster. Ändå
är nog inte de ekonomiska svårigheterna
det värsta, utan det är ovissheten
inför framtiden. Den påverkar kanske
inte elevrekryteringen så mycket; det
får förutsättas att man, även om en
skola skall avvecklas, ser till att de
elever som en gång har börjat där får
möjlighet att fullfölja sin skolgång. Däremot
kan det inte vara vidare attraktivt
för lärare att söka sig till en skola när
de inte vet om den kanhända skall börja
avvecklas redan om något år. Det är
alltså absolut nödvändigt att privatskolorna
får besked.

Vi har nu fått ett mycket knapphändigt
besked om vad som står i den
beramade propositionen. Kanhända löser
den problemen mera definitivt och
i större utsträckning än vad vi räknar

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

med, och i så fall är allt gott och väl.
Utskottsmajoriteten har emellertid ansett
situationen vara sådan att vi icke
har kunnat nöja oss med att avvakta
propositionen utan redan innan den
läggs fram har velat göra ett uttalande
om att det är angeläget att frågan om
privatskolornas ställning snarast kommer
under behandling. 1 den mån propositionen
icke löser problemen i deras
helhet förväntar vi alltså med det snaraste
en ny proposition.

Längre har vi inte ansett oss kunna
gå när det gäller privatskolorna. Däremot
skall det — såsom herr Jönsson
i Arlöv här läste upp ur skolpropositionen
— kunna göras speciella undantag
i de fall det är helt pedagogiskt
motiverat. Vi har en sådan skola som
riksdagen har beviljat anslag till även
sedan grundskolereformen blev genomförd,
nämligen Ivristofferskolan, där
man har genomfört waldorfpedagogikcn.
Ursprunget till att denna skola
över huvud taget fick stöd både från
staten och från Stockholms stad var
en inspektion från skolöverstyrelsen.
Jag ber att få hänvisa till inspektionsrapporten,
eftersom den enligt min mening
bättre än man kan göra på något
annat sätt uttrycker vad det är fråga
om. Undervisningsrådet, som hade gått
omkring på skolan i flera dagar och
verkligen levt sig in i vad man hade för
sig där, uttalar att de idéer som skolan
står för inte är sådana att man helt kan
ansluta sig till dem, men i praktiken har
deras genomförande fått formen av ett
avancerat pedagogiskt experiment, som
kan vara av stor nytta för det allmänna
skolväsendet men som icke lämpligen
kan inrymmas inom detta.

Den första förutsättningen för att vi
skall ha fristående skolor med pedagogisk
försöksverksamhet är att de skall
företräda ett genomtänkt och fullständigt
pedagogiskt system — alltså inte
bara bedriva viss försöksverksamhet på
enstaka områden — och att det skall
finnas en grupp lärare som har skaffat

sig utbildning för detta speciella system.
När det gäller waldorfpedagogiken och
montessoripedagogiken kan man för
närvarande inte få utbildning i Sverige,
utan vederbörande skolor har lärare
som utbildat sig utomlands. Vidare skall
själva genomförandet vara sådant, att
det blir ett avancerat pedagogiskt experiment,
som icke kan inrymmas i den
ordinarie skolan trots att det kan ha
stor betydelse för denna. Reservanterna
talar om faran för prejudikat, men jag
tror att den är mycket liten, om man
uppställer dessa mycket stora krav på
en pedagogisk försöksskola.

Nu har vi denna skola i Göteborg som
tillämpar montessorimetoden, vilken
metod är erkänd på ett helt annat sätt
än waldorfpedagogiken. Maria Montessori
har haft ett enormt inflytande på
alla länders pedagogiska system, även
på vårt. Det finns mycket av hennes
metoder i vår nuvarande skola, och det
kommer att bli ändå mera, om vi lyckas
genomföra skolreformen så som nu är
tänkt. Men fortfarande finns där mycket
att ta vara på. Vi skall naturligtvis i
våra lärarhögskolor och lärarutbildningsanstalter
studera både Rudolf Steiners
och Maria Montessoris idéer, men
det är också synnerligen viktigt att man
kan se dem omsatta i praktiken någonstans.
När man har lärare och över
huvud taget har möjligheter att lägga
allt till rätta för att renodla dessa idéer,
bör man ta reda på hur bra det går att
omsätta idéerna i verkligheten. Vi anser
att sådana förutsättningar finns och att
man även har omsatt idéerna i praktiken
vid Göteborgs samskola.

Lag- och mellanstadiet i privatskolor
skall i stort sett inte erhålla statsbidrag,
säger man. Men det är ju just på lågstadiet
som montessorimetoden har sin
allra största betydelse. Vi har här vid
liera tillfällen debatterat och vi kommer
att inom någon vecka på nytt diskutera
en sänkning av skolåldern eller
obligatorisk förskola. Antingen man vill
ha den obligatoriska förskolan eller inte

(52

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

är det ändå ett faktura, att vi alla vill
ha förskoleinstitutionerna utbyggda. Vi
har för övrigt ett riksdagsbeslut liggande,
som inte är effektuerat, vari begärs
en översyn just av förskoleinstitutionernas
innehåll. Där kommer man inte
förbi montessorimetoden, där måste den
komma in i stor utsträckning, och där
betyder det mycket att det finns en institution
där man direkt kan studera
hur metoden verkar i praktiken när
den är fullständigt genomförd.

Vi anser alltså att denna skola i Göteborg
väl fyller de krav man har ställt
upp på pedagogisk försöksverksamhet
och att det inte medför någon risk utan
tvärtom bara är förmånligt om vi kan
ha en och annan sådan skola utanför
den allmänna skolan.

Jag ber alltså, herr talman, att på
samtliga punkter få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Låt mig först uttrycka
utbildningsministerns och min stora
tillfredsställelse över att statsutskottet
på alla väsentliga punkter har enigt
kunnat sluta upp bakom regeringens
förslag när det gäller utbildningshuvudtiteln.

Att jag nu tar till orda sker i anlednng
av några principiella synpunkter som
har anförts i debatten i anslutning till
den kontroversiella frågan om statsbidrag
till samskolan i Göteborg.

Jag vill först erinra om vad herr Jönsson
i Arlöv sade, nämligen att 1962
års uttalande på denna punkt innebär
att man bör visa särskilt stor restriktivitet
i fråga om statsbidrag för undervisningen
på låg- och mellanstadiet. Det
har nu sagts i debatten av de två talare
som varit inne på det, nämligen herr
Källstad och fröken Olsson, att vi på
grund av att metoderna vid denna skola
liksom vid Kristofferskolan är sådana,
att de inte rimligen kan tillämpas i en
offentlig skola, så bör vi av det skälet
ge statsbidrag. Detta är en intressant

tolkning av 1962 års uttalande. Jag
gillar inte den tolkningen. Det står
mycket tydligt i kommentarerna att departementschefen
ansett att man efter
prövning i varje enskilt fall skall kunna
lämna bidrag »beträffande sådana skolor,
vilka syftar till att förverkliga eller
utpröva mer omfattande eller genomgripande
kursplanemässiga, metodiska
eller andra pedagogiska idéer och tankar
eller där man genom en speciell
uppläggning av skolans hela arbete vill
för praktiskt skolbruk omsätta utvecklingsfrämjande
uppfostrings- eller omvårdnadsidéer».
Det är ju det som är
poängen. Det skall vara, inte metoder
som är omöjliga att använda i det allmänna
skolväsendet, utan metoder som
kan tillämpas där om det finns alldeles
speciella skäl att göra det.

I likhet med reservanterna menar jag
att det i dag inte finns någon större anledning
än det fanns i går att satsa på
samskolan i Göteborg. Jag vill erinra
om att riksdagen nu står inför att fatta
beslut om en ökning av det pedagogiska
utvecklingsarbetet med över 70 procent.
Dessa pengar kommer att satsas på pedagogiska
experiment i vår skola. Vi
behöver dem, ty vi är alla överens om
alt härvidlag måste mera göras. Men
då är det väsentliga att dessa experiment
görs i våra vanliga skolor, i våra
grundskolor, på deras låg- och mellanstadier.
Det gäller alla våra elever.

Fröken Olsson säger att det finns
stor risk för att den offentliga skolan
inte är så funtad att vi där kan tillämpa
de djärva idéerna. Det vore att underkänna
den offentliga skolan och låta utvecklingsarbetet
ske inom den privata
skolan. Jag kan inte tro att fröken Olsson
menar så. Jag tolkade dock försvaret
av samskolan så, vilket jag, principiellt
sett, tycker är tvivelaktigt.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är helt med om att
den huvudsakliga pedagogiska försöksverksamheten
skall ske inom skolans

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

ram. För att ta eu jämförelse med teknikens
värld kan jag säga att man
också behöver laboratorieförsök. Ibland
behöver man kunna renodla förutsättningarna
för ett försök. Om det skall
vara något värde med laboratorieförsöken,
skall man sedan kunna omsätta
resultaten av dessa i praktiken. Men
just för att vetenskapligt kunna lägga de
olika faktorerna till rätta behöver man
laboratorieförsök. Om vi vore beredda
att säga att vi i full utsträckning i våra
skolor skall genomföra montessorimetoden
eller waldorfmetoden skulle vi inte
behöva dessa försöksskolor. Men det
finns både hos montessori- och waldorfmetoderna
så mycket som vi i det allmänna
skolväsendet kan ha nytta av,
att det är av värde att få se resultaten
renodlade för att sedan därav plocka ut
det som vi kan tillämpa i den allmänna
skolan.

Jag vidhåller att det är värdefullt att
vi har dessa möjligheter, ty det är inte
någon större risk för att vi får så många
skolor att försöket skulle leda till några
som helst ekonomiska konsekvenser. Vi
kan kosta på oss en och annan sådan
skola.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag instämmer i fröken
Olssons påstående att det är värdefullt
att göra dessa experiment. Men jag
vidhåller den ståndpunkten att när vi
nu skall ingå i en period med ökad
aktivitet på det pedagogiska området
det då ter sig litet egendomligt att tolka
principerna så att metoderna måste användas
i privatskolorna, ty det offentliga
skolväsendet skulle inte mäkta med
detia. Detta är ett underkännande av
den offentliga skolan som jag inte kan
acceptera.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Moberg har
uppenbarligen menat att vi, som står
för utskottets hemställan på denna
punkt, har missförstått 1962 års beslut.

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

Statsrådet Moberg menar att det inte
kan tolkas så att den avancerade försöksverksamheten
enligt montessoripedagogiken
skulle vara sådan att det
inte kan beredas utrymme för den inom
det vanliga skolväsendet och att
den alltså enligt detta resonemang inte
bör erhålla något statsbidrag.

Vi menar att den metod, som här
kommer till användning, redan i mycket
stor utsträckning tillämpas i det
allmänna skolväsendet. Jag föreställer
mig att montessorimetoden, som använts
vid Göteborgs högre samskola
sedan 1935, med dess betoning av känslan
för färger, former, aktivitet och individuellt
arbete på vissa punkter
skulle kunna verka befruktande på det
pedagogiska system som finns i den
allmänna skolan. De vidgade gränserna
för klassammansättning, som ger ökade
möjligheter för social gemenskap och
hjälpsamhet — det är karakteristiskt
för montessorimetoden — har varit av
betydelse för den pedagogik som nu
tillämpas på grundskolans låg- och mellanstadium.
Systemet med vidgade åldersgränser
— vertikalklasserna -— som
har prövats sedan 1965 för klasserna på
lågstadiet och från 1968/69 skall omfatta
tre årskurser på samma klassavdelning,
är också en pedagogik som jag
tror kan verka befruktande på det allmänna
skolväsendet. Det behöver alltså
inte innebära någon misstolkning av
1962 års beslut, utan den pedagogik
som där används kan bli av stor betydelse
för det allmänna skolväsendet.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag misstror inte alls
vår allmänna skolas förmåga att svälja
vilket pedagogiskt system som helst som
kan vara till nytta för den. Men jag vill
inte •— och jag tror inte att statsrådet
vill det heller -— att vårt skolsystem
skall svälja montessorimetoden med
hull och hår, än mindre att den skall
svälja waldorfpedagogiken. Jag tror
emellertid att båda dessa system inne -

64 Nr 9 Onsdagen den 28 februari 1968

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

håller så mycket värdefullt att vi bör
se dem renodlade för att sedan kunna
välja ut vad vi vill ha i det allmänna
skolsystemet.

Detta uttalade statsutskottet förra
året. Motionen då gällde inte montessorimetoden
utan en linje för montessorilärare
vid någon av våra lärarhögskolor.
Detta förslag avvisades av statsutskottet,
men vi hänvisade då till att
vi önskade att våra lärarhögskolor
skulle ta upp det bästa ur skilda pedagogiska
system och pekade särskilt på
Göteborgs lärarhögskolas samarbete
med montessoriskolan i Göteborg. Innan
vi skrev utlåtandet — det var i höstas
— förvissade vi oss om att skolöverstyrelsen
i sina petita hade tagit upp
anslagskrav för denna skola.

Statsutskottet har alltså ingalunda
ändrat mening, och jag tror fortfarande
att statsutskottet och statsrådet Moberg
menar detsamma: vi vill ha det
bästa av olika pedagogiska system, det
är beträffande frågan om hur vi skall
få fram det som vi kan ha delade meningar.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag har en känsla av att
statsrådet Moberg tolkar 1962 års beslut
mycket snävt. Om statsrådets tolkning
emellertid är den rätta hindrar det
självfallet inte 1968 års riksdag att göra
en lätt korrigering av 1962 års beslut —
det är en självklar rätt för riksdagen
att göra det om riksdagen finner det
lämpligt. I övrigt skall jag inte argumentera
mera för anslaget till Göteborgs
högre samskola; det har fröken
Olsson gjort både övertygande och
skickligt.

Jag har emellertid behov av att i frågan
om statsbidraget till Restenässkolan
göra ett uttalande. Fröken Olsson
sade att skolväsendet i vårt land måste
vara så uppbyggt och differentierat att
det motsvarar alla rimliga krav från
föräldrar och elever. Det håller jag med
om, men enligt min mening måste det

då också innehålla erforderligt antal
privatskolor och internatskolor av olika
karaktär, tv annars blir inte valfriheten
vad den bör vara och skolväsendet
motsvarar inte de rimliga krav som
föräldrar och elever har rätt att ställa.
Jag vill inte heller att urvalet av elever
till internatskolorna skall ske efter så
restriktiva grunder som herr Gustafsson
i Uddevalla skisserade; han ville
reservera platserna i dessa skolor för
vissa begränsade grupper.

De privata skolorna behövs och även
internatskolorna behövs. Båda behöver
också ekonomiskt stöd från staten. Nu
har vi, som det framhållits flera gånger
i debatten, att vänta en proposition
med anledning av utlands- och internatskoleutredningens
betänkande. Den
propositionen skulle egentligen redan
ha legat på våra bord, och den kommer
väl när som helst. Majoriteten i statsutskottet
har då tyckt det vara rimligt och
riktigt att avvakta denna proposition
och inte nu ta ställning till frågan om
statsbidrag till Restenässkolan och Solbackaskolan.
Detta ställningstagande
innebär inte, att statsutskottet inte vill
tillstyrka statsbidrag till dessa skolor,
när vi skall behandla den väntade propositionen.
I varje fall finns det betydligt
fler ledamöter av statsutskottet än
de som står för reservationen C. 1) som
har den uppfattningen, att både Restenässkolan
och Solbackaskolan skall ha
statsbidrag. Om ett sådant inte kommer
att föreslås i den väntade propositionen,
så får vi naturligtvis tillfälle
att då motionera för att rätta till den
saken och därefter återkomma till en
ny debatt här i kammaren.

Fru FRJENKEL (fp):

Herr talman! Herr Jönsson i Arlöv
började sitt anförande med att läsa upp
en liten bit ur propositionen år 1962.
Statsrådet Moberg fortsatte, och nu skall
jag be att få läsa ytterligare en liten bit
just där statsrådet slutade. Statsrådet
läste upp det avsnitt där det sägs, att

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

man vill för praktiskt skolbruk omsätta
utvecklingsfrämjande uppfostrings- eller
omvårdnadsidéer. Men så heter det
vidare i propositionen: »Dylika experiment-
eller friskolor synes, inte minst
med hänsyn till att de kan lämna stimulerande
bidrag till den allmänna pedagogiska
utvecklingen, vara förtjänta av
det allmännas stöd.» Vad samskolan behöver
är det allmännas stöd just för att
främja denna pedagogiska utveckling.
Man prövar här en metod som kan få
mycket stor betydelse för utformningen
av hela skolväsendet i framtiden.

Fröken Olsson har framfört flera av
de åsikter jag har beträffande montessoripedagogiken.
Jag skulle emellertid
vilja trycka på ett par saker till. Jag frågar
mig om statsutskottet verkligen menade
allvar med vad man skrev förra
året när det gällde montessorimotionens
förslag angående utbildningen av
lärare. I utlåtandet heter det: »Det finns
all anledning att för grundskolans räkning
ta vara på de erfarenheter, som ett
studium av en konsekvent tillämpning
av montessoripedagogiken kan ge. Samskolan
erbjuder nämligen ett utomordentligt
tillfälle till vetenskaplig granskning
av denna pedagogik genom den
samverkan med den pedagogiska institutionen
vid Göteborgs universitet som
redan äger rum och som kan utvidgas
och fördjupas.»

Jag vill också påpeka att det finns ett
verkligt gott samarbete mellan den pedagogiska
institutionen i Göteborg och
samskolan. Jag har talat med några
skolpsykologer och folk från den pedagogiska
institutionen, och de har berättat
för mig om oerhört intressanta rön
som de har gjort. Barn som haft mycket
svårt att acklimatisera sig i den vanliga
grundskolan har, när de kommit till
samskolan, utvecklats på ett mycket positivt
sätt i denna miljö och fått arbetsglädje.
Att man har individuell undervisning
behöver jag ju inte tala om, men
den individuella undervisningen sker

liksom i en grupp. Det är mycket intressant
att följa resultatet av den.

Vidare skulle jag också vilja säga att
ungdomspsykiatriska kliniken i Göteborg
har ett oerhört gott samarbete med
samskolan. Jag har i många år suttit i
barnavårdsnämnden och kommit i kontakt
med föräldrar som haft barn som
haft skolsvårigheter när de varit små.
Så har man lyckats få in dem i samskolans
lägre avdelning, de har kommit in
i denna montessorimiljö och det har
gått alldeles utmärkt för dem. Jag måste
personligen säga att jag tycker att det är
odemokratiskt att man måste fråga föräldrarna
om de har råd att betala terminsavgiften
för att få denna utbildning
för sina barn. Jag önskar att vilka elever
som helst hade råd att få den.

Jag vill också understryka att samskolans
högre avdelning, från sjunde
klassen och uppåt, har statsbidrag, och
jag tycker att det är mycket beklagligt
att man inte givit de lägre klasserna
samma bidrag. Herr Jönsson i Arlöv
sade att han läst att jag förra året inte
yrkade bifall till min motion här i kammaren.
Nej, det gjorde jag inte, enär
statsutskottet ställde sig negativt. Men
därefter har tillkommit det nya, att
statsutskottet förra året — efter det att
vi hållit debatten här i kammaren — uttalat
sig mycket positivt om montessoripedagogiken.

Jag vill bara till sist, herr talman,
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Utöver ett kort omnämnande
av herr Turesson har ingenting
sagts i debatten om Solbacka läroverk,
för vilket motionsledes begäres liöjt
statsbidrag. Om detta vill jag nu säga
några ord i största korthet.

Kostnadsutvecklingen har på olika
områden — det är fullt styrkt — ställt
denna välrenommerade skola inför
mycket svårlösta problem, när det gäller
att i fortsättningen hålla god stan -

3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

dard på undervisningen och omhänderta
eleverna på internatet. Risk finns
uppenbarligen för att driften kan komma
att upphöra med alla de konsekvenser
som det kan få också för bygden.

Mycket talar för att motionerna om bidrag
till Restenässkolan respektive förhöjt
bidrag till Solbacka läroverk borde
få föra till resultat redan nu genom ett
riksdagens eventuella bifall till desamma
utan inväntande av att Kungl. Maj :t
skall redovisa sin inställning till 1964
års utlands- och internatskoleutrednings
förslag om riksinternatskolor.

Jag skulle, då motionerna om bidrag
[ill Restenässkolan vid utskottsbehandlingen
lett fram till en reservation för
bifall, ha kunnat ansluta mig till denna,
om reservationen inte samtidigt inneburit
ett direkt avslag på motionerna
om förhöjt bidrag till Solbacka läroverk.
Att göra en åtskillnad mellan dessa skolor
är icke invändningsfritt. Behovet
och värdet av anslag är ungefär desamma
för båda läroanstalterna.

Beträffande det i motionerna föreslagna
statsbidraget till den lägre avdelningen
av samskolan förhåller det sig
— och det är orsaken till mitt ställningstagande
hälr — helt annorlunda.
Vid denna avdelning bedrivs, såsom här
har understrukits, en högt kvalificerad
försöksverksamhet utan motstycke inom
det kommunala skolväsendet — det
är f. ö. underligt att det kommunala
skolväsendet inte har velat arbeta med
en liknande försöksverksamhet. Denna
försöksverksamhet har mycket stor betydelse
för den praktisk-pedagogiska
utbildningen av lärare i Göteborg. Jag
vill, herr Moberg, särskilt understryka
betydelsen för denna lärarutbildning.
Jag skulle vilja veta, hur statsrådet tänker
sig ordna den saken, om den lägre
avdelningen av samskolan måste upphöra.
Jag tror, att det skulle innebära
en viss utarmning av vårt skolväsen och
utbildningen av lärare, om vi inte får
ha kvar möjligheten till sammankoppling
av den lägre avdelningen vid sam -

skolan och lärarutbildningen i Göteborg.

Jag yrkar med de nu anförda motiveringarna
bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag har uppfordrats genom
en direkt fråga av herr Nordstrandh.
Mitt principiella svar på frågan
är självklart, att det är det kommunala
skolväsendet i Göteborg, som skall
tillhandahålla elevunderlaget för den
pedagogiska experimentverksamhet som
skall bedrivas med ökad intensitet.

Låt mig, herr talman, tillägga, att det
överraskar mig något, att man det år,
då riksdagen beslutar sig för att öka det
pedagogiska utvecklingsanslaget med 70
procent, med 4 miljoner kronor, intar
en ny ståndpunkt till den principiella
fråga varav anslaget till samskolan är
beroende.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Hem

talman! Det ligger mycket i
statsrådet Mobergs uttalande, att de
kommunala skolorna i Göteborg borde
tillhandahålla det underlag av elever
och undervisningsformer som behövs
för lärarutbildningen. Men jag har en
bestämd känsla av att herr Moberg inte
har så förfärligt stort inflytande på den
saken, om jag får säga min mening. Det
är besvärligt t. o. m. för dem som är engagerade
i det kommunala att lyckas
åstadkomma något dylikt. I det läget
kan jag inte finna annat, än att vi, om
vi vill ha den standard och den mångsidighet
i utbildningen som vi eftersträvar,
får gå den statliga vägen med statsbidrag
här.

Jag vill i det sammanhanget peka på
en annan motion, som finns med i paketet
här i dag men som jag inte har berört;
den gäller frågan om förändringar
i statsbidragssystemet för att entusiasmera
kommunerna och förbättra möjligheterna
för dem att ta dylika initiativ.
Det är emellertid en annan fråga.

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Tills vidare kvarstår otvivelaktigt här
en förpliktelse för staten.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! I frågan om statsbidrag
till internatskolorna för statsutskottet
på sid. 13 i sitt utlåtande ett resonemang,
som enligt mitt sätt att se är fullständigt
riktigt. Man säger sig vara medveten
om dessa skolors mycket stora
ekonomiska svårigheter beroende dels
på att skolreformens genomförande ställer
särskilda krav och dels på ett allmänt
stigande kostnadsläge. Dessutom
säger man sig vara medveten om att vi
har att vänta förslag och ställningstagande
från Kungl. Maj:t och att det inte
kan vara lämpligt att i avvaktan härpå
riksdagen nu binder sig eller går in på
någon sakprövning av de här skolornas
anslagsbehov. Sedan drar man emellertid
utifrån detta resonemang den slutsatsen,
att det inte skall beviljas något
anslag eller någon anslagshöjning i år.
Enligt min mening har vi, om vi beslutar
så, just tagit ställning ty då har vi
infört en förändring. Om vi däremot
ger skolorna möjlighet att fortsätta sitt
arbete som hittills tills det är dags för
det slutliga ställningstagandet, har vi
inte föregripit sakprövningen av ärendet.

Jag vill inte svartmåla och säga att
den skola som nu ligger mig närmast
om hjärtat, Restenässkolan, skulle tvingas
att upphöra inom ett år eller två om
inte det begärda statsbidraget beviljas.
Men att de förutsättningar och arbetsformer
som här tidigare beskrivits inte
utan vidare kan fortsätta att gälla
respektive upprätthållas under åren
framöver utan det begärda stödet från
statsmakterna står nog helt klart. Det
har pekats på värdet av att vi har eu
internatskola som mer än någon annan

— detta tycks vara ett ostridigt faktum

— har ett elevmaterial som utgör ett
tvärsnitt av folket. Varken pengar eller
börd eller annat som anses otidsenligt
avgör om vederbörande skall få komma

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

in på skolan eller inte. Vi har en skola
med ett erkänt gott renommé som anses
vara pedagogiskt framåt och i alla avseenden
förträfflig. Det är inte sannolikt
, att skolan utan vidare kan fortsätta som
[ hittills. Det är mycket möjligt att skolan
tvingas till ett annat urval av elever,
om den på grund av uteblivet anslag
tvingas höja elevavgifterna, ty då blir
t följden, såsom tidigare påpekats, att
. eleverna får betala det riksdagen inte
betalar. Detta leder med stor sannolikhet
till ett annat urval och när vi, kant
ske inom ganska kort tid, skall ta ställ[
ning till frågan om internatskolornas
framtid har vi att diskutera en annan
, Restenässkola än dagens. Därmed inet
nar jag att vi faktiskt föregripit den
, sakprövning som enligt somligas me.
ning bör anstå.

Jag vet inte, herr talman, om min vän
i andra sammanhang, herr Turesson,
t menade, att vi litet senare under denna
riksdag har möjlighet att klara dessa
saker i anslutning till en väntad pro;
position. Detta måste i så fall ändå vara
t fel, ty vad som än kan komma att stå
t i den propositionen gäller väl regeln,
att vi inte två gånger vid samma riksi
dag kan ta upp samma ärende. Har frågan
fallit nu och vi inte får något statsanslag
till Restenässkolan lär vi inte hell
ler få det senare i år. Vad det nu gäller
t är helt enkelt att i en situation av omedelbart
överhängande ekonomiska svå,
righeter klara problemet för det närmaste
budgetåret. Gör vi inte detta har
vi i verkligheten på ett negativt sätt
, tagit ställning i denna fråga, medan ut,
skottet har velat uppskjuta ställnings,
tagandet till läget kan överblickas bätti
re.

t Av en annan vän i andra sammani
hang, herr Nordstrandh, fick jag ini
trycket att han i och för sig gärna skulle
i medverka till att ge Restenässkolan det
t begärda anslaget, men eftersom det inte
r skulle beviljas några pengar till Solt
backa skulle inte heller Restenässkolan
j få något. Jag vet inte om herr Nord -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

strandh hyser en så missriktad hämndlystnad
att han, därför att han tycker
illa om statsutskottets majoritet, skall
hämnas på Restenässkolan. I så fall
är det enligt min mening att vända
vreden i fel riktning. Det är ändå så,
herr Nordstrandh, att om vi avstår från
att ge Restenässkolan stöd har vi därmed
inte hjälpt Solbacka läroverk med
ett enda öre. Jag kan förstå att min vän
herr Nordstrandh inte kunde skriva på
reservationen sådan den är formulerad,
men när reservationen finns där bör
han knappast på grund av det förhållandet,
att den inte ger några pengar till
Solbacka behöva avhålla sig från att ändå
försöka ge en slant till den andra
berörda skolan, nämligen Restenässkolan.

när det gäller tilläggsstaten, om detta
visar sig nödvändigt.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag stöder reservationen
om internatskolorna, men om herr
Nordstrandh kan finna något sätt att
yrka bifall till sin motion om stöd åt
Solbacka läroverk, så lovar jag att stödja
det yrkandet, mot att han stöder mig
när det gäller Restenässkolan.

Sedan vill jag bara säga till herr Turesson
att det är möjligt att denna fråga
kan tas upp igen i höst; jag vill inte
bestrida det. Men då lär det väl vara
svårt att i varje fall få ut några pengar
under det budgetår som börjar den 1
juli i år.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle
:

Herr talman! Det som lett mig, herr
Carlshamre, är att jag inte kan finna
annat än att båda skolorna utifrån delvis
olika synvinklar har förebragt tillräckliga
skäl för bidrag respektive förhöjt
bidrag, och därför vill jag inte vara
med om att särskilja de båda. Det kan
inte vara riktigt att göra en differentiering
mellan dem. Därmed har jag alltså
sagt, att Solbacka läroverk inte får
bortprioriteras, om jag får uttrycka det
negativt på det sättet.

Jag skulle kunna yrka bifall till motionerna
i båda fallen. Om herr Carlshamre
vill vara med om det, så är det
all right!

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag föreställer mig att
herr Carlshamre även i detta sammanhang
skall kunna vara min vän — för
att här använda hans egen formulering.
Man kan nämligen inte behandla samma
anslagsfråga två gånger under samma
riksdagssession, men väl under samma
års riksdag. Vi kan alltså återkomma
till denna fråga under höstsessionen

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag ber att få ta kammarledamöternas
uppmärksamhet i anspråk
under bara två minuter. Den första
minuten tänker jag använda till en
kort belysning av 1964 års utlands- och
internatskoleutrednings förslag om en
riksorganisation för internatskolorna.
Jag vill där understryka statsutskottets
hemställan om att Kungl. Maj :t
snabbt tar ställning till huruvida utredningens
förslag skall godtagas, om internatskolorna
skall få sina problem
ordnade på annat sätt eller om skolorna
skall avvecklas. Det är nödvändigt att ett
sådant avgörande kommer till stånd.
Detta har sagts förut, och det var inte
därför jag begärde ordet, utan jag hade
tänkt hemställa till statsmakterna att
vid övervägandena rörande internatskolans
ställning i framtiden ta upp
frågan om huvudmannaskapet.

Det har inte utredningen gjort. För
min del tror jag att den lämpligaste formen
vid en nyordning av hela verksamheten
vore en kommunalisering,
d. v. s. att kommunerna toge hand om
de internatskolor som ligger inom de
egna gränserna. Jag vet att detta är
förenat med många problem, men i var -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

je fall kan det inte vara det problemet
att dessa skolor hotas till sin egenart, ty
såvitt jag vet har de ingen sådan. Det
är bäst att det allmänna tar hand om hela
verksamheten. Då slipper vi dessa debatter
om statsbidrag och gradering
mellan olika skolor.

Man får dock naturligtvis i inledningsskedet
av denna process göra en
gradering för att fastställa vilka skolor
som skall komma i fråga för kommunalisering.

Den andra fråga som jag tänkte säga
några ord om är anslaget till de lägre
klasserna vid Göteborgs högre samskola.
Jag vill gärna börja med att understryka
att jag helt håller med statsrådet
Moberg om att den år 1962 fastlagda
principen att man inte skall ha privatskolor
på detta stadium är riktig. Den
bör vara vägledande för oss i fortsättningen
enligt de grunder som statsrådet
Moberg har anfört.

Jag ställer mig dock en liten fråga.
Det allmänna skall ju icke understödja
privatskolor. Varför gör då kommunerna
detta i sådan utsträckning? De privata
skolor som vi har är ju i stor utsträckning
uppburna av kommunala anslag,
och därvidlag går alltså den kommunala
politiken stick i stäv med den
statliga. Vi skall ju inte i detta sammanhang
lägga oss i kommunernas åtgöranden,
men jag undrar om inte en
samordning på denna punkt ändå vore
på sin plats.

I 1962 års beslut fanns, såsom flera
gånger under debatten påpekats, ett undantag,
nämligen att skolor med pedagogiskt
intressant särart skulle vara undantagna
från huvudregeln. Man har i
detta sammanhang pekat på Kristofferskolan.
För min del tycker jag att den
lägre avdelningen av Göteborgs högre
samskola är förtjänt av samhällets stöd
i mycket högre grad än Kristofferskolan
med dess egenartade inriktning mot
antroposofin. Samskolan i Göteborg har
från början hävdat religionsfrihetens
principer, vilket jag visserligen antar att

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

t också Kristofferskolan gör, men miljön
y är där i varje fall präglad av en mycket
t säregen ideologi. Nog sagt om detta.

Jag lyssnade med intresse till herr
Jönsson i Arlöv, som underströk att
g inget hade inträffat sedan förra året
när vi avvisade ett förslag om statsanslag
till Göteborgs högre samskolas lägra
re klasser. Men det har sedan bland anr
nät av fru Frsenkel betonats att något
verkligen har hänt, nämligen den debatt
som vi fört och del beslut som vi fattat
a här i riksdagen om lärarutbildningen,
e Då sades det ifrån att vi inte vill ge
i. några anslag till en svensk montessorilärarutbildning.
I stället hänvisade man
t till Göteborg och till den möjlighet som
a fanns för de blivande lärarna att vid
- Göteborgs högre samskolas lägre klasr
ser studera montessorimetodiken i det
levande livet. Man hänvisade därvid till
I en samverkan som förekommer mellan
a ena sidan lärarhögskolan i Göteborg
i. och pedagogiska institutionen vid Göa
teborgs universitet, å andra sidan Göteborgs
högre samskola. Jag tycker att
konsekvensen härav skulle vara den alt
samhället också genom anslag garanterade
ett tillräckligt stöd för denna skolform,
som alltså är det enda underlaget
i för en sådan lärarutbildning i Göteborg.

Jag vill dock gärna medge att statsrådet
Moberg har rätt i att en sådan
i försöksverksamhet — jag vet inte om
e det är rätta ordet — med montessorimetodik
skulle kunna försiggå inom det
x reguljära skolväsendet. I själva verket
sker också detta. Det finns klasser i
vanliga skolor som tillämpar sådan metodik.
Det förekommer t. ex. inom Hedi
vig Eleonoras rektorsområde här i
Stockholm en mycket utpräglad försöksi
verksamhet med montessorimetodik.
e Men för att vi skall kunna komma i
! gång med en verksamhet av denna typ
på allvar och inte bara i denna lilla
t skala krävs det lärarutbildning. Nu har
i man sagt nej till lärarutbildningen. Nåja
s — man har hänvisat till situationen i
t Göteborg, och det minsta man kan göra

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Privatskolor: Bidrag till vissa privatskolor

är väl att ge sådant stöd att den verksamheten
kan fortsätta. Men jag är
utomordentligt angelägen att från statsrådet
Moberg få en försäkran om att
statsmakterna är intresserade av att
montessoriundervisningen i Sverige får
den utbredning som den enligt mångas
uppfattning verkligen förtjänar på både
förskolestadiet, lågstadiet och mellanstadiet.
Finge man statsmakterna bakom
sig i strävandena härvidlag skulle mycket
vara vunnet.

Låt mig också ställa frågan: Om vi nu
ändå skall ta upp problemet med de
privata skolorna, vore det då inte skäl
att även kommunalisera Göteborgs högre
samskola? Det kan hända att man i
Göteborg inte är intresserad av detta
utan att man vill vara fri, men saken
bör ändå undersökas. Risken är att en
kommunalisering skulle inverka på skolans
egenart. Jag menar att förutsättningen
för en kommunalisering skulle
vara att det finns möjlighet att bevara
denna egenart. Det är kanske ett svårt
problem, men saken borde i varje fall
undersökas.

Till sist, herr talman, ber jag om ursäkt
för att jag felberäknade tiden.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag har i statsutskottets
andra avdelning ställt mig mycket välvillig
till och uppskattande av herr Arvidsons
motion om en riksorganisation
för internatskolorna — jag tror det
skulle vara en utmärkt sak.

Herr Arvidson pläderar nu kraftigt
för att slutmålet för honom är att —
jag förmodar ganska snabbt — uppnå
en kommunalisering av internat- och
privatskolorna. Om detta står det knappast
någonting i hans motion och jag
måste säga att mitt intresse för motionen
liar svalnat ganska hastigt efter det
att jag hört hans anförande. Det är
dock bra att det kommer fram vad som
verkligen dolde sig bakom den, så att
vi inte blir lurade.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Med anledning'' av att
herr Arvidson ställde en direkt fråga till
mig vill jag svara att jag tillhör dem
som iir helt övertygade om att vi måste
få fram metoder för vad jag vill kalla
aktivitetspedagogik. Redan nu existerar
bl. a. montessoripedagogiken och waldorfpedagogiken
— flera metoder
finns. Det pågår nu diskussioner på
ganska bred front om dessa problem.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag begärde ordet i anledning
av herr Nordstrandhs anförande.
Någon tanke på kommunalisering
lag inte alls i motionen, vilken jag för
övrigt inte står för ensam. I motionen
fanns inte en antydan om kommunalisering.
Jag tog upp denna fråga så här
diskussionsvis beroende dels på att jag
under de senaste dagarna funderat på
detta problem och dels på att jag på ort
och ställe sett saker som gör att jag
anser det nödvändigt med en kommunalisering
av dessa skolor. Det skulle
ha varit intressant att få diskutera dessa
frågor med statsrådet Moberg.

Det blir andra som får hålla i det
sedan. Med motionen har det ingenting
att göra.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
Cl); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Mattsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 13)

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

inom. 3) i utskottets utlåtande nr
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit reservationen
Cl) av herr Thorsten Larsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Mattsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 120 ja och 79 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. i

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 5

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
C 2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Jönsson i Arlöv begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 13)
mom. 5) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit re -

8, servationen C 2) av herr Näsström
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
123 ja och 83 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. (1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 14

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 15

Främjande av lärlingsutbildning hos
hantverksmästare m. m.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! I gårdagens TV-program
»Friställd 1968» betonade generaldirektör
Bertil Olsson att vi för närvarande
här i landet har rätt stor arbetslöshet
bland ungdomen. Det beror bl. a. på
att många ungdomar icke har en egentlig
yrkesutbildning, sade han vidare. Vi
behöver därför en aktiv arbetsmarknadspolitik
för att skapa sysselsättning
för dem, även om vi måste betala för
det. Vi måste hålla på allas rätt till arbete,
fortsatte generaldirektören. Herr
Hans Hagnell underströk nödvändigheten
av samverkan mellan näringslivet
och arbetsmarknadsmyndigheterna.

Detta låter mycket vackert, men det
rimmar mycket dåligt inte bara med
det resultat som Lars Orup samman -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

fattningsvis noterade vid debattens slut,
nämligen att tre — säger tre — personer
fick löfte om en omedelbar anställning,
utan också med det ställningstagande
som departementschefen tagit
i statsverkspropositionen och som statsutskottet
enligt dagens utskottsutlåtande
yrkat bifall till, trots att det förelåg
motioner av ett rätt stort antal motionärei
från åtminstone tre partier, vilka
anvisat en ur såväl samhällets som ungdomens
synpunkt ekonomiskt fördelaktig
väg att lösa problemen med både
yrkesutbildningen och arbetslösheten
för åtminstone några tusental ungdomar.

Det vore ett ordentligt handtag för
de 5 200 ungdomar under 22 år som i
dag är anmälda som arbetslösa och
varav många saknar yrkesutbildning.

Dessa siffror är hämtade från en utredning
som riksdagsman Tage Adolfsson
verkställt; han har påtalat förhållandena
i en interpellation här i kammaren.

Den väg jag syftar på är den yrkesutbildning
som bedrivs inom näringslivet
eller genom samverkan mellan näringsliv
och yrkesskola och som i utskottsutlåtande!
betecknas såsom lärlingsutbildning
hos hantverksmästare
in. m. Den verksamheten har med åren
blivit ett viktigt och uppskattat inslag i
ungdomens yrkesutbildning inom många
branscher, inte minst inom byggnadsfacken,
t. ex. för träarbetare, VVS-arbetare,
betongarbetare, målare m. fl.

De företag, branschförbund och huvudorganisationer,
som är berörda av
denna utbildning, nedlägger också sedan
många år tillbaka ett omfattande
arbete på att utveckla dessa former för
yrkesutbildning. Ansträngningarna har
mött ett glädjande gensvar i form av
ökat utnyttjande av dessa utbildningsresurser.
Som jämförelse kan nämnas
att antalet bidragsrum för tio år sedan
uppgick till i runt tal 800 och att numera
de 2 200 bidragsrum, som står till
förfogande, kraftigt övertecknats. Det

för innevarande budgetår disponibla
anslaget kommer enligt nu föreliggande
statistik hos skolöverstyrelsen att vara
helt ianspråktaget långt före budgetårets
utgång.

Jag vill här nämna några siffror, som
belyser hur uppskattad denna utbildning
är. När motionen skrevs i mitten
av januari, var det 3 272 ungdomar som
önskade få åtnjuta sådan här utbildning.
För närvarande föreligger enligt
skolöverstyrelsen 3 541 ansökningar.
Det finns 2 200 bidragsrum. Vi har ännu
några månader kvar på innevarande
budgetår, och enbart inom VVS-seklorn
föreligger för närvarande över
1 000 ansökningar.

Vad jag här anfört visar det orimliga
i nuvarande anslagskonstruktion,
och ur näringslivets synpunkt är det
synnerligen angeläget att anslagsbestämmelserna
ändras så att statsanslaget
på ett realistiskt sätt anpassas till
det faktiska utbildningsbehovet och
ungdomens klart uttalade önskan om
att få åtnjuta denna form av utbildning.

Enligt min bestämda uppfattning bör
Kungl. Maj tf erhålla bemyndigande att
bestämma medelsramen för denna utbildningsform,
vilket skulle ge skolöverstyrelsen
möjlighet att varje år bevilja
bidrag till lärlingsutbildningen i
den omfattning, som motsvarar den
reella efterfrågan.

Utskottet hänvisar till yrkesutbildningsberedningen.
Den tillsattes redan
år 1963, har avgivit två del- eller principbetänkanden,
men är ännu inte färdig,
och utskottet säger att »man har
anledning att hoppas att förslag snart
kommer att föreläggas riksdagen om
reformer inom yrkesutbildningen».

Herr talman! Den formuleringen från
utskottets sida tyder inte på någon
snabb lösning. Det är nu det är aktuellt
för såväl den arbetslösa ungdomen
som för den ungdom som om några
månader lämnar grundskolan att utnyttja
tiden att skaffa sig en god yrkesutbildning,
för att vara färdig när kon -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

junkturen, sotn vi hoppas, åter går upp,
och inte först om några år.

Jag förstår mycket väl att utskottets
representanter kommer att hänvisa till
kostnaderna, men det är på sikt ingen
nämnvärd kostnad enligt min mening.
Jo, det är en miljon kronor ytterligare
per år, förmodar jag att utskottets representant
genmäler. En enkel räkneoperation
vederlägger detta. En ung
människa som väljer denna utbildningsväg
har kollektivavtalsenlig lön, och
utbildningstiden är i regel tre år. Han
respektive hon förtjänar under den tiden
23 000 kronor respektive 35 000
kronor. På detta sätt betalar hon respektive
han 4 000 och 12 000 kronor i skatt.
De har 19 000 respektive 23 000 kronor
att leva på. Exemplen är hämtade
från ett kvinnligt enligt uppgift lågt
avlönat yrke och ett manligt genomsnittsyrke.

Multiplicerar vi skattebeloppet med
1 000 kronor, d. v. s. det föreslagna
antalet nya bidragsrum, får vi 4 miljoner
respektive 12 miljoner i inbetalad
skatt. Dividerar vi det med antalet
år, tre år, får vi fram 1,3 respektive
4 miljoner kronor.

Resultatet visar alltså en inkomstökning
för samhället och inte en utgiftsökning.
Den föreslagna ökningen till
bidragsrum beräknas till knappt en miljon
kronor. Då frågar man sig: Varför
inte satsa på en yrkesutbildning som är
ekonomiskt självbärande?

Herr talman! Vad jag här anfört borde
egentligen räcka till som argument
för riksdagen att bifalla motionen, men
när utskottet avstyrkt den förstår jag
att det inte är någon framkomlig väg.
Jag skall i stället, herr talman, be att
få gå ett steg längre.

Med hänsyn till att en omedelbar
förstärkning av anslaget är ytterst angelägen
ber jag att få hänvisa till en
skrivelse av den 20 december 1967 till
statsrådet och chefen för dåvarande
ecklesiastikdepartementet och en skrivelse
av den 23 februari 1968 till stats -

rådet och chefen för inrikesdepartementet
från Sveriges hantverks- och
industriorganisation samt bifogat yttrande
från arbetsmarknadsstyrelsen och
hemställa om att dessa båda statsråd,
som tyvärr inte är närvarande här i
kammaren, i samråd med skolöverstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen söker
få till stånd en omedelbar förstärkning
av anslaget till denna av ungdomen
eftertraktade yrkesutbildning.

I detta anförande instämde herrar
Pdngaby (h), West b er g (fp), Hy Itänder
(fp), Ståhl (fp) och Andersson i Örebro
(fp).

Herr talmannen återtog ledningen avförhandlingarna.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Herr Nordgren var vänlig
nog att både tala om för mig vad
jag borde säga och i förväg bemöta
mina argument. Det kanske är en form
för rationalisering av riksdagsdebatterna
som inspirerats av det anslag som
herr talmannen skrämmer oss med. Men
jag är nog ändå tvungen att säga några
ord.

Herr Nordgren talade något försmädligt
om vår förhoppning på en snar
lösning av frågan om yrkesutbildningen.
Ja, vi har väntat så länge på den lösningen
att det inte är konstigt om vi
börjar misströsta. Nu kommer emellertid
en proposition att framläggas i vår,
och med hänsyn till att hela yrkesutbildningsfrågan
så snart kommer att
utförligt behandlas anser utskottsmajoriteten
att vi inte nu bör genomföra
några ändringar. Lärlingsutbildningen
måste ha sin plats i vårt framtida yrkesutbildningssystem,
men den skall inordnas
systematiskt i det hela.

Det är nog riktigt som herr Nordgren
säger att lärlingsutbildningen i
många fall är synnerligen värdefull,
men utskottet har inte lyckats få klara
besked om hur den slår ut. Herr Nordgren
tog i sina räkneexempel för givet

3* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

att varje lärling fullföljer lärlingsutbildningen.
Vi har efterlyst en statistik
på hur många som verkligen fullföljer
den. Vi har inte fått någon sådan statistik.
Inte heller har vi fått statistik
över fördelningen av antalet bidragsrum.
När vi för ett par år sedan begärde
en sådan förteckning dominerade
damfrisörerna kolossalt. Denna dominans
tycks nu ha minskat, men fortfarande
har vi inga siffror på hur de
bidragsrum som står till förfogande
fördelas.

Det är alltså en hel del saker som vi
vill veta, innan vi företar en större
utbyggnad av denna verksamhet. Vi
hoppas att vi skall få tillfälle att ta de!
av både vederbörliga redovisningar för
användningen av det nuvarande bidraget
och planer för hur lärlingsplatserna
inom näringslivet skall utnyttjas
— och det inom en framtid som vi
åtminstone kan överblicka, vilket vi
inte har kunnat säga tidigare när det
har gällt yrkesutbildningen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr NORDGREN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka fröken
Olsson för de vänliga ord som hon
i sitt anförande trots allt yttrade om
lärlingsutbildningen. Jag vill bara lämna
ett par upplysningar. Om vederbörande
icke fullföljer sin utbildning så
utgår icke det fortsatta bidraget. Det är
helt naturligt och alltså stämmer räkneexemplet.

Fröken Olsson sade också att hon inte
visste hur yrkesutbildningen fördelas
mellan olika yrken och branscher. Fröken
Olsson, det är inte så svårt att få
den uppgiften om man bara besvärar sig
med att vända sig till skolöverstyrelsen.
Eftersom det tydligen inte skett skall
jag gärna hjälpa till med den upplysningen.

Denna utbildning är accepterad inom
ett fyrtiotal yrken. Till den grupp som
vi betecknar som hantverksyrken har

det under år 1966/67 utgått 1 460 bidrag,
vilka är fördelade, fröken Olsson,
på elektrik, radio och TV med 144,
herrfrisörer med 137, damfrisörer med
312, målare med 139 och VVS med 397,
skorstensfejare med 62 och typografer
med 109. För att fullständiga bilden
kan jag nämna att det till byggnadsföretagen
under föregående verksamhetsår
har utgått sammanlagt 740 bidrag.
De är fördelade på följande sätt.
Den högsta siffran, det tycker jag vi
skall notera med tillfredsställelse med
tanke på bostadsbristen, hänför sig till
träarbetare som får 509 bidrag, vidare
43 murare, 48 golvläggare och 140 betongarbetare.
Det hade inte varit svårt
för utskottet att infordra dessa siffror.

Herr talman! Jag understryker fortfarande
angelägenheten av denna utbildning
och av att den snarast möjligt
utökas. Det är inte tillfredsställande
vare sig för den ungdom som är arbetslös
nu eller för den som kommer ut från
grundskolan i vår att vänta på ett kommande
betänkande från yrkesutbildningsberedningen
och därpå följande
eventuella proposition. Det är de inte
betjänta av. De vill ha yrkesutbildningen
nu, och det visar de siffror som jag
i mitt förra, anförande lämnade.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Herr Nordgren har två
gånger åberopat arbetslösheten just
bland ungdomen såsom en motivering
för att öka bidragsrummen till lärlingsutbildning
för hantverkare och småindustriidkare.
Men jag tror inte att den
argumenteringen håller särskilt väl. Det
har nämligen gjorts en inventering av
möjligheterna att få fram vrkesutbildningsplatser.
Den inventeringen har beträffande
yrkesskolorna givit mycket
gott resultat. Det har stått fler platser
till förfogande inom yrkesutbildningsväsendet
än vad ungdomarna har varit
intresserade av. Trots att man från arbetsförmedlingarnas
sida har försökt
att tala med både de arbetssökande ung -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Främjande av lärlingsutbildning hos hantverksmästare m. m.

domarna själva och deras föräldrar samt
även i övrigt försökt väcka förståelse
för yrkesutbildningen, har många ungdomar
sagt att de i första hand inte vill
ha yrkesutbildning utan arbete. Läget
är faktiskt det, att det vid våra yrkesskolor
finns ett visst överskott av vrkesutbildningsplatser
som i dag inte kan
utnyttjas av dessa ungdomar. Jag tror
därför att herr Nordgrens argumentation
på denna punkt inte riktigt håller.

Dessutom skulle jag vilja säga ett par
ord om yrkesutbildningsberedningen.
Inom denna beredning finns det en särskild
arbetsgrupp som arbetar just med
frågan om det framtida förhållandet
mellan näringslivet och yrkesutbildningen
och frågan om vilka former man kan
tänka sig för ett samarbete mellan näringslivet
och yrkesskolväsendet. Den
arbetsgruppen kommer att redovisa sitt
material under våren och sommaren,
och sedan blir det tillfälle för yrkesutbildningsberedningen
att la ställning till
arbetsgruppens synpunkter och att
framföra de förslag man slutligen kan
komma fram till.

Dessutom vill jag påpeka att yrkesutbildningsberedningen
just i dagarna
färdigställt ett betänkande i vilket man
gjort vissa beräkningar rörande kostnaderna
för den gymnasiala yrkesutbildningen
enligt yrkesutbildningsberedningens
förslag.

Denna beredning arbetar alltså intensivt,
och den har lagt fram åtskilliga betänkanden.

Jag är själv varm anhängare av ett
mycket intensivt samarbete mellan näringslivet
och yrkesundervisningen.
Jag är dock inte helt övertygad om att
just lärlingsutbildningen inom byggnadsfacken
i dag är den mest överlägsna
utbildningen. Det finns specialister både
på arbetsgivarsidan och inom byggnadsfackförbunden
som hävdar, att den
yrkesutbildning som ges i skolmässiga
former vid våra yrkesutbildningsanstalter
är överlägsen den som ges av hantverkarna.
Därför finns det all anledning

att ta sig en grundlig funderare på hur
man skall göra för framtiden.

Av dessa anledningar tror jag'' att det
vore oklokt att, som herr Nordgren föreslår,
öka antalet bidragsrum för utbildning
hos hantverksmästarna.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Först skulle jag till herr
Kellgren vilja säga att mitt yttrande
inte skall uppfattas som någon kritik
mot yrkesutbildningsberedningen. Den
behöver sannolikt sin tid för att arbeta,
men det är under tiden den arbetar som
jag försöker anvisa vägar för att lösa
dessa problem.

Herr Kellgren sade att det finns platser
på yrkesskolorna som inte är besatta.
Ja, det är tyvärr riktigt. Det är
om jag inte minns fel ungefär 6 200.
Men vad bevisar det för någonting, herr
Kellgren? Jo, att vi har en förståndig
ungdom som samtidigt som den skaffar
sig en yrkesutbildning vill göra rätt
för sig, även till samhället, och kanske
indirekt betala sin yrkesutbildning, .lag
tycker nog, herr Kellgren, att min argumentation
håller ganska bra på den
punkten, och jag tycker att det är hedersamt
för de ungdomar som väljer dessa
yrken. De vill ha ett hederligt jobb samtidigt
som de lär sig någonting, och det
har de möjligheter att få i ett 40-tal
olika branscher. Varför inte låta dem
få det, i all synnerhet som herr Kellgren
själv sade att han är en varm anhängare
av samverkan mellan näringsliv
och yrkesutbildning?

Det är alldeles riktigt att detta är eu
samverkan mellan näringsliv och yrkesutbildning.
och det var just en sådan
samverkan generaldirektör Bertil Olsson
och herr Hagnell i går i TV-programmet
rekommenderade, det är just
en sådan samverkan vi föreslår och det
är en sådan samverkan som ungdomen
vill ha. Till dess yrkesutbildningsberedningen
är färdig bör de kunna få det,
herr Kellgren.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Lärares fortbildning m. m.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Punkterna 16—23

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 24

Lärares fortbildning m. m.

Kungl. Maj:t hade (punkt F 17, s.
368—373) föreslagit riksdagen att till
Lärares fortbildning m. m. för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 25 865 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat de likalydande motionerna
1:320 av herrar Wirtén och Erik Filip
Petersson och II: 395 av fru Nettelbrandt
m. fl., vari hemställts att 500 000
kr. ställdes till förfogande för utbildningskomplettering
av småskollärare
1968/69.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 320 och II: 395 till Lärares
fortbildning m. in. för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 25 865 000 kr.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Wirtén (fp),
Ståhl (fp), Nihlfors (fp) och Källstad
(fp), som ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionerna I: 320 och II: 395 till Lärares
fortbildning m. in. för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 26 365 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Statsutskottets folkpartiledamöter
har yrkat att 500 000 kronor
skulle ställas till förfogande för utbildningskomplettering
i engelska för små -

skollärare. Bakgrunden till den reservation
som vi har formulerat vid punkten
24 är ju att riksdagen 1967 beslutade om
en reformerad lärarutbildning. Enligt
det beslutet skall också engelska ingå
som obligatoriskt ämne i lågstadielärarutbildningen.

Skolöverstyrelsen har föreslagit att
engelska skall införas som obligatoriskt
ämne på lågstadiet i samband med ett
förslag om reviderad läroplan för
grundskolan. Man kan nu på mycket
goda grunder anta att förslaget om införande
av engelska i årskurs 3 i grundskolan
kommer att vinna allmän anslutning.
Självfallet måste undervisning i
främmande språk på lågstadiet medföra
att kompletterande utbildning ges åt
den nuvarande småskollärarkåren. Med
hänsyn till det stora antal lärare det gäller
och med hänsyn till att undervisningen
i engelska på lågstadiet införs
successivt kan kompletteringsutbildningen
inte ges samtidigt åt alla lärare.
Man bör, anser jag, eftersträva att snarast
möjligt ge utbildningskomplettering
i engelska åt så stor del som möjligt av
småskollärarkåren. Såvitt jag vet, pågår
också planeringsarbete för denna utbildningskomplettering
inom skolöverstyrelsen.
Skolöverstyrelsen har föreslagit
att utbildningskomplettering för
cirka 400 småskollärare skall anordnas
1968/69, och härför krävs 500 000 kronor.

Riksdagen har alltså tagit ställning
tidigare i själva sakfrågan, och det innebär
att lärare som skall tjänstgöra på
lågstadiet bör ha utbildning i engelska
för undervisning på detta stadium. Jag
anser att det är angeläget att utbildningskompletteringen
kan starta så
snart som möjligt för ett relativt begränsat
antal, så att erfarenheter av olika
uppläggningar av denna komplettering
kan vinnas.

Jag har även lagt märke till att Skolledarförbundet
har beklagat, att statsverkspropositionen
1968 inte har tagit
ställning till denna fråga så att kurser i

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

engelska kan starta redan från början
av budgetåret 1968/69. En övergång till
undervisning i engelska för årskurs 3
fr. o. m. höstterminen 1969 blir enligt
Skolledarförbundets mening nödvändig,
om den nya läroplanen skall kunna tilllämpas
i sin helhet i årskurs 4 läsåret
1970/71. Därför är det riktigt, såsom
Skolledarförbundet har framhållit, att
omedelbara åtgärder måste vidtagas för
småskollärarnas vidareutbildning i engelska.

Med anledning av dessa synpunkter
vill jag yrka bifall till reservationen av
herr Axel Andersson in. fl. vid punkten
24.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Läget är ju det att det
föreligger ett förslag till ny läroplan för
grundskolan men att varken Kungl.
Majrt eller riksdagen har tagit ställning
till det förslaget. 1 förslaget ingår bl. a.
att undervisning i engelska skall införas
i årskurs 3.

Jag har litet svårt att förstå, hur reservanterna
i det läget kan säga, att deras
yrkande är en logisk följd av att
riksdagen »får anses ha godtagit» tanken
på införande av undervisning i engelska
på grundskolans lågstadium. Något
sådant beslut har riksdagen inte fattat.
Det är mycket sannolikt att riksdagen
kommer att fatta ett dylikt beslut,
men det är väl ganska rimligt att man
avvaktar, att statsmakterna fattar beslut
om att sådan undervisning skall införas,
innan man beslutar om kurser för lärare
på grundskolans lågstadium i ämnet.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag sympatiserar mycket
med yrkandet att dessa pengar ställs
till förfogande för utbildningskomplettering
i engelska för småskollärare, men
jag kan ändå inte biträda förslaget. Jag

Lärares fortbildning m. m.

tycker helt enkelt, att det är vanskligt
att göra det.

Utöver den sakupplysning, som herr
Turesson har lämnat, skulle jag vilja
peka på att det kommer att föreligga ett
mycket stort allmänt behov av utbildningskomplettering
för lärare i grundskolan,
även om det läroplansförslag
som nu föreligger inte blir godtaget i
sin helhet. Det är därför mycket osäkert
att prioritera redan nu. Jag har undersökt
den där saken något, sedan vi behandlade
den i utskottet.

Ganska oberoende av hur grundskolans
högstadium organiseras — varom
det kanske kan uppstå tvist — kommer
det, för att ta ett exempel, framför allt
beträffande ämnet matematik att föreligga
ett mycket stort behov av utbildningskomplettering
för låg-, mellan- och
högstadiets lärare. Helt nya matematiska
termer och begrepp kommer nu att
införas och vissa har f. ö. redan införts,
som gör det alldeles nödvändigt att utbildningskomplettera
i ämnet. Detta
gäller också lärare i fysik, kemi och
samhällskunskap, i vilka ämnen den nya
terminologin kommer att slå igenom.
Jag skulle kunna peka på flera andra
saker, varav åtminstone några kommer
att bli verklighet vid revisionen.

Det är så vanskligt att nu prioritera,
att jag på grundval av de upplysningar
jag fått måste ställa mig så här betänksam.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen E);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Källstad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 24)
i utskottets utlåtande nr 8, röstar

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Anslag till marketenterikassan vid svenska FN-förbandet pa Cypern — bkade möj -

ligheter att erhålla statliga studielån

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
E) av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Hem talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Källstad begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 160 ja och 41 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 25—2!)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Lades till handlingarna.

§ 13

Anslag till marketenterikassan vid
svenska FN-förbandet på Cypern

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
35, i anledning av motioner om anslag
till marketenterikassan vid svenska FNförbandet
på Cypern.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr DICKSON (h):

Herr talman! .lag skall först be att få
rikta ett tack till statsutskottet för att
utskottet så snabbt expedierat detta
ärende. Nu får man där nere på Cypern
tid att definitivt dra åt svångremmen.

Del hade varit roligt om det hade blivit
en positiv lösning. Förbandet har senare
hemsökts av besvärligheter — utom den
där devalveringsförlusten — i form av
inbrott, och kassan har ytterligare länsats.
Men nu har statsutskottet sagt sitt
ord, och jag skall i detta sammanhang,
herr talman, inte ställa något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 14

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
36, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret 1968/
69.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 15

ökade möjligheter att erhålla statliga
studielån

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av motioner
om ökade möjligheter att erhålla statliga
studielån.

Andra lagutskottet hade behandlat tre
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen 1)

de båda likalydande motionerna
i: 677 av herr Torsten Andersson och
It: 880 av herrar Persson i Heden och
Jonasson;

2) motionen 11:71 av herr Westberg,
i vilken hemställdes, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om
en översyn av bestämmelserna och ti 11-lämpningsföreskrifterna för studielån
enligt studiehjälpsreglementet syftande
till att vidga möjligheterna att erhålla
dylikt lån».

Utskottet hemställde, att motionerna

Nr 9

Ökade

A) I: 677 och TI: 880 samt

B) 11:71

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av fru Nilsson (ep) och
herr Gomér (ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag beklagar att utskottet
inte har velat medverka till en översyn
av bestämmelserna och tillämpningsföreskrifterna
för studielån i syfte
att vidga möjligheterna att erhålla dylika
lån.

Nuvarande förhållanden är enligt min
mening långt ifrån tillfredsställande.
Särskilt anmärkningsvärt synes det mig
vara att ungdomarnas lånemöjligheter
skall vara så hårt bundna till föräldrarnas
inkomster. Det framgår av andra
lagutskottets utlåtande, sid. 2, att tre
tiondelar av den del av föräldrarnas till
statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomst som överstiger ett fribelopp av
6 000 kronor reducerar lånemöjliglieten.

Två femtedelar av det förinögenhetsbelopp
som överstiger 33 000 kronor
jämställes med inkomst vid sådan reducering.
När vi sedan vet vilken penni
ngvärdeförsämring som skett och hur
t. ex. upptaxeringen av fastigheter har
förändrat hela situationen, förstår vi att
möjligheterna för de ungdomar det här
gäller har i avsevärd grad försämrats.
Jag tänker då framför allt på ungdomar
i åldern 19 och 20 år, som ju lever sitt
eget liv och ofta inte vill eller kan vara
bundna till föräldrarnas inkomster och
övriga resurser. Det är möjligt att denna
bindning kan försvaras upp till 18
års ålder, men det borde vara klart för
alla att den är helt otidsenlig när det
gäller 19- och 20-åringarna. En ändring
på den punkten är trängande nödvändig,
och enligt min mening skulle det ha
hedrat utskottet, om utskottet hade velat

möjligheter att erhålla statliga studielån

medverka till en översyn och en ändring
därvidlag.

Självklart finns det också annat som
behöver ses över. Lånebeloppen kan
t. ex. behöva justeras från tid till annan.
Men vad jag här särskilt velat peka på
är denna bindning till föräldrarnas inkomst
och förmögenhet, som jag menar
är mycket olycklig.

Såsom framgår av utskottsutlåtandet
tillämpar studiehjälpsnämnden numera
eu sådan praxis att 20-åringarna kan
erhålla lån på maximalt 5 000 kronor.
För 19-åringarna och yngre studerande
än dessa reduceras dock beloppet utan
vidare med 1 500 kronor. De kan alltså
få låna högst 3 500 kronor, vilket belopp
reduceras på det sätt som jag redogjort
för.

Jag upprepar att eu förändring är
trängande nödvändig. Jag vill därför,
herr talman, hemställa om bifall till mitt
motionsyrkande om en översyn av bestämmelserna
för beviljande av studielån
enligt studiehjälpsreglementet, syftande
till eu vidgning av möjligheterna
att erhålla dylikt lån i överensstämmelse
med vad jag anfört i motionen.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora (ep) och Hyllander
(fp).

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill i likhet med
herr Westberg uttrycka en viss förvåning
över att utskottet har tagit så lätt
på denna fråga. Även om jag inte vill
säga att man varit nonchalant har man
inte penetrerat frågan på det sätt som
skulle ha varit behövligt. Frågan om
de studiesociala förmåner som skall
utgå är mycket viktig; dessa förmåner
har givit möjligheter för många ungdomar
till studier på skilda läroanstalter.
Om inte detta studiestöd funnits,
skulle många av dem som nu har eller
som har haft möjligheter till högre utbildning
inte ha kunnat genomgå någon
sådan av ekonomiska skäl. Detta
gäller i synnerhet för ungdomar som

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

ökade möjligheter att erhålla statliga studielån

har sin hemort långt från studieorten
och för den skull nödgas bo utanför
hemmet under studietiden. Kostnaderna
för uppehälle in. in. är mycket stora
och föräldrarnas ekonomiska resurser
lägger ofta hinder i vägen för de många
gånger begåvade ungdomarna när det
gäller att få ökad teoretisk utbildning.

Det studielån som utgår till ungdomar
som ej fyllt 21 år är beroende av
vilken inkomst- och förmögenhetsställning
föräldrarna har. Det s. k. taket är
härvidlag, enligt min mening, satt för
lågt och utgör för många ungdomar ett
binder när det gäller att erhålla dessa
fördelaktiga studielån. Detta har också
gjort att det funnits och kommer att
finnas ungdomar som fått sluta eu annars
framgångsrik studiebana på grund
av ekonomiska svårigheter.

Jag tror inte att någon vid närmare
eftertanke kan anse annat än att avtrappningen
för långivningen börjar
alldeles för långt ned på inkomstskalan.
Redan då föräldrarna har en gemensam
beskattningsbar inkomst som uppgår
till 6 000 kronor börjar avtrappningen.
Vidare läggs till den beskattningsbara
inkomsten ungefär 40 procent
av den del av föräldrarnas förmögenhet
som överstiger 33 000 kronor.
Dylik förmögenhet är många gånger investerad
i sådana tillgångar att den
inte är lätt att lösgöra — ett egethem
eller liknande.

En beskattningsbar inkomst på 6 000
kronor för en familj ligger väl i nuvarande
läge under existensminimum;
det är i varje fall otänkbart för en familj
med sådan inkomst att finansiera
studierna för barnen. En höjning av
inkomsttaket torde vara befogad, och
det är nödvändigt att genomföra en sådan
höjning om den studiesociala åtgärd,
som ifrågavarande studielån utgör,
i fortsättningen skall kunna fylla
sin funktion på ett förnuftigt sätt.

Jag har tillsammans med herr Jonasson
väckt en motion i frågan här i kammaren
och föreslagit att inkomsttaket

sätts vid 10 000 kronor, med i övrigt
oförändrade villkor. En sådan justering
torde vara berättigad även med
tanke på den ökning av studiekostnaderna
som uppkommit bl. a. på grund
av höjningen av boendekostnaderna.
Jag tror för resten inte att det blir
många som i fortsättningen kan komma
i åtnjutande av dessa studielån om inte
en ändring genomförs. Såvitt jag förstår
skulle en justering av lånetaket
inte förorsaka särskilt dryga kostnader.
Lånet är visserligen räntefritt under
studietiden, men sedan skall lånet amorteras
och ränta betalas. Pengarna går
alltså i huvudsak tillbaka till staten —
det rör sig om en hjälp till självhjälp
under studietiden.

Herr talman! Utskottet har intagit
en negativ hållning till vårt förslag. En
blank reservation har visserligen avgivits
av två ledamöter, men någon
skrivning i positiv riktning finns inte.
Den enda framkomliga vägen att nå en
förnuftig lösning synes mig därför vara
att acceptera herr Westbergs förslag
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skall hemställa om en översyn av
hithörande bestämmelser. Jag förutsätter
att herr Westberg inte avser endast
tillämpningsföreskrifterna, utan också
menar att gränsen när det gäller föräldrarnas
beskattningsbara inkomst bör
sättas högre än vad som nu gäller —
alltså högre än 6 000 kronor. Jag hoppas
att herr Westberg har samma uppfattning
som jag och kan acceptera att
taket sättes till 10 000 kronor.

I nuvarande läge och med det utskottsutlåtande,
som föreligger, vill jag
inte yrka bifall till min motion och
herr Jonassons, utan jag yrkar i stället
bifall till herr Westbergs förslag för att
åtminstone på något sätt få till stånd
en prövning av frågan och inom en
nära framtid kunna åstadkomma en förbättring
beträffande dessa studielån,
något som jag anser vara av vital betydelse
för Sveriges studerande ungdom.

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Ökade möjligheter att erhålla statliga studielån

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag tycker nog att herr
Persson i Heden var litet hård i sitt
omdöme om utskottet, men å andra sisidan
talade han ju väl för sin motion,
och det har herr Westberg också gjort.
Det kan därför föreligga vissa svårigheter
för mig att förklara, varför jag
har avgivit en blank reservation och
inte en reservation som är någonting
att hålla i och som upptar ett yrkande.
Men det har sina randiga skäl.

Först och främst har ju denna fråga
behandlats ett flertal gånger här i riksdagen.
Redan år 1966 framställde herr
Rask en interpellation till dåvarande
statsrådet Edenman och frågade, om
herr statsrådet var beredd att vidta
åtgärder som skulle möjliggöra en generösare
tillämpning av bestämmelserna
för studielån enligt studiehjälpsreglementet
för studerande som fyllt 21 år.
1 interpellationssvaret uttalades att de
av centrala studiehjälpsnämnden utformade
detaljreglerna för prövning av
studielån syntes stå i god överensstämmelse
med syftet med denna stödform.
Ilerr statsrådet sade vidare att en sådan
ändring av lönereglerna som åsyftades
i interpellationen förutsatte ändring
i grunderna för studiehjälpen

o. s. v.

Samma år behandlade riksdagen en
motion som syftade till att vidga möjligheterna
på det sätt som föreslagits
i år, och likaså väcktes förra året en
motion i detta syfte. Utskottet uttalade
båda dessa år, att det ansågs önskvärt
att de studerande finge ett ökat studiestöd
och att ett sådant stöd i princip
på annat sätt än genom ökade lånemöjligheter
borde komma de studerande
till del.

Detta är alltså litet av vad som har
förevarit i ärendet.

Nu skulle jag ju försvara, varför jag
bara har avgivit en blank reservation
och inte skrivit en reservation med något
yrkande. Det beror helt enkelt på
att jag rent personligen inte är riktigt

nöjd med vare sig motionerna eller utskottsutlåtandet.
Det var någon som sade
att det här tydligen fanns en tredje
linje, och det är faktiskt på det sättet.
.lag vill inte gärna ha en låst position
i denna fråga. När det gäller herr Westbergs
motion vill jag nämna, att enligt
andra lagutskottets utlåtande på s. 5
i fråga om studielångivningens finansiering
har centrala studiehjälpsnämnden
i sin anslagsframställning för budgetåret
1968/69 uttalat »sin oro över att
det blir allt vanligare att lån sökes för
elever i gymnasial utbildning. Det föreligger
enligt nämnden inga utsikter att
den ökade efterfrågan på lån skall stagnera.
Nämnden vill emellertid inte
skärpa låneprövningen med hänsyn till
att det skulle försämra studiemöjligheterna
för elever från mindre välsituerade
hem. Nämnden begär att de
allmänna reglerna för studiehjälp skall
överses. Den översyn och förstärkning
som är påkallad bör enligt nämnden
ske i samband med aviserade familjepolitiska
reformer».

Under sådana omständigheter är väl
utsikterna inte stora att medelst en
reservation kunna nå vad man avser.
Eftersom jag alltid har ansett att vad
man vinner är det viktigaste, tyckte
jag inte att jag kunde skriva en reservation
med verkliga yrkanden. Jag förmodar
att det är något av samma känsla
som har rått inom utskottet i övrigt,
då ingen mer än jag från andra kammaren
har avgivit en blank reservation.

Personligen ansluter jag mig eljest till
den uppfattning som motionärerna har
framfört beträffande de normer som
gäller och hänsynstagandet till den
inkomst de studerandes föräldrar har.
Riktigheten av de nuvarande normerna
kan och bör diskuteras. Att lånemöjliglieterna
för den studerande ungdomen
börjar inskränkas redan vid en så låg
föräldrainkomst som 6 000 kronor ter
sig faktiskt varken bra eller genomtänkt.
6 000 kronor är inte särskilt myc -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

ökade möjligheter att erhålla statliga studielån

ket pengar i dag. I och för sig ligger det
en hel del i utskottets uppfattning beträffande
återhållsamhet med lån; det
kan vi väl alla hålla med om, men att
barn till föräldrar som har några tusen
kronor i inkomst om året skall behandlas
på det sätt som nu sker kan diskuteras.

.lag anser det inte vara det riktiga och
jag tror att vi, när familjepolitiska
nämndens förslag till reformer kommit
på papperet, skall få en ändring av dessa
förhållanden. Man kunde också tänka
sig något förslag om att lånebeloppen
skulle följa penningvärdet. Jag vill i
varje fall inte ha ett låst ställningstagande,
utan jag anser att de som verkligen
har behov av studielån, vare sig
detta behov finns på ena eller andra
hållet, skall kunna få detta behov täckt,
ocli lånevägen är väl då det riktigaste
sättet. Om den kan förbättras hälsar vi
del med tillfredsställelse.

.lag har med detta velat motivera varför
jag lämnat eu blank reservation.
Enligt min mening är åtgärder av något
slag påkallade, men för dagen har
jag inget yrkande.

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den översyn som jag har
föreslagit kan självfallet inbegripa det
yrkande som herr Persson i Heden
framfört i sin motion; det yrkandet bör
givetvis kunna beaktas vid denna omprövning.
För egen del tror jag att man
bör syfta till att helt ta bort bestämmelserna
om föräldrarnas inkomst- och förmögenhetsförhållanden
då det gäller
ungdomar i åldern 19 år och däröver.
Men det säger sig självt att det måste
bli en förutsättningslös prövning i detta
avseende.

Nu säger herr Gomér att han inte är
riktigt nöjd med vare sig utskottets utlåtande
eller motionerna. Den starka
bindningen till föräldrarnas inkomster
och förmögenhet är inte tillfredsställande,
menar herr Gomér, utan en ändring
bör komma till stånd.

Men då, herr Gomér, måste det väl
ligga mycket nära till att biträda yrkandet
om en översyn. Det borde väl vara
riktigt att se över det hela för att finna
en utväg som kan vara tillfredsställande.

Sedan tröstar sig herr Gomér med att
denna fråga bör kunna komma upp i
samband med de familjepolitiska reformerna,
men jag kan inte finna att lösningen
bör anstå till dess eller att dessa
två frågor i övrigt skall sättas i samband
med varandra.

Att frågan om lånemöjligheterna för
studerande som lever sitt eget liv skall
behöva läggas åt sidan i avvaktan på
några beslut om familjepolitiska reformer,
kan jag inte förstå. Vi måste vara
beredda att redan nu försöka åstadkomma
en förändring, och för detta
tarvas en sådan översyn som jag har
yrkat.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Jag skulle kunna inskränka
mig till att instämma med herr
Gomér utom däri, att han säger sig inte
ha något yrkande. Jag har naturligtvis
begärt ordet för att yrka bifall till andra
lagutskottets förslag i detta sammanhang.
(.åt mig dock tillägga ett par saker.

Enligt utskottets mening är det eu
mindre god väg att genom lån lösa
finansieringsfrågan för de åldersgrupper
av studerande som det här är fråga
om. Är det så att hjälp behövs i större
utsträckning, och det vill väl varken
jag eller utskottet bestrida, menar vi att
det finns andra vägar som bör diskuteras
än att belasta eleverna med lån
redan när de går ut gymnasieskolan.

Dessa synpunkter har utskottet fört
fram tidigare då den här frågan har
varit uppe, och de kom också till uttryck
när vi 1964 hade att ta ställning
till propositionen om hela det sociala
studiestödet.

Det finns anledning att anföra även
en annan synpunkt, nämligen att centrala
studiehjälpsnämnden har anlagt eu i

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Ökade

vissa sammanhang, då sådant lånebehov
föreligger och kan dokumenteras,
generös tillämpning av bestämmelserna.
Denna tillämpning har doek inte skett
generellt.

Det kan också framhållas att de kommunalskatteavdrag,
vilka tillämpades
vid fjolårets taxering och som vid årets
taxering gjordes förmånligare, ger möjlighet
till en generösare prövning av
lånef ramställningarna.

Måhända finns även anledning till eu
-översyn av reglerna för det sociala studiestödet.
Som redan påpekats här i
kammaren har centrala studiehjälpsnämnden
i sina petita till årets statsverksproposition
också framfört önskvärdheten
av ett borttagande av den
olägenhet som ligger i prövning av stödet
i vissa sammanhang alltefter den
skolform som vederbörande tillhör;
man vill nu ha eu åldersgräns fastställd.
Om vederbörande befinner sig under
denna gräns, skall studiehjälp utgå enligt
bestämmelse om skolform, men om
han kommit över denna åldersgräns
skall han oavsett skolform få hjälp.

När motionärerna säger att utskottet
ägnat denna fråga en mindre grundlig
prövning är detta påstående överdrivet.
I)å vissa revisioner påkallats från de
centrala ämbetsverkens sida, har vi i utskottet
som vanligt ansett att det inte
finns någon anledning för riksdagen alt
ta initiativ.

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! De studerande ungdomar
som får studielån betraktar inte det
som en belastning, herr Johansson i
Södertälje, de betraktar det som eu förmån.
Studielånet har hjälpt många ungdomar
i vårt land att fortsätta sina studier
inte bara på gymnasieplanet utan
också på annat utbildningsplan. Jag känner
till ungdomar som studerar vid musikhögskolan
i Iggesund och som i och

möjligheter att erhålla statliga studielån

med avslutade studier kan bli exempelvis
musiklärare. De betraktar det inte
som en belastning att få studielån.
Jag känner å andra sidan till ungdomar
som varit tvungna att sluta skolan dä
de inte haft någon möjlighet att finansiera
uppehälle och övriga kostnader
under studietiden.

Herr Johansson i Södertälje måste väl
förstå att det tak som är satt för all
eleverna skall kunna erhålla studielån
— det lånebelopp eleven högst kan erhålla
reduceras med 30 procent av den
del av föräldrarnas till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomst som
överstiger ett fribelopp av 6 000 kronor
— i nuläget är alldeles för lågt.
Det innebär att en stor del av ungdomarna
inte kan få studielån.

•lag har ännu inte fått något bevis
på att utskottet noggrant penetrerat alla
dessa problem. Om så hade skett b
utlåtandet säkerligen varit annorlunda
utformat.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Om man även på andra
vägar än lånevägen kan hjälpa den kategori
studerande som det här är fråga
om kan jag inte tänka mig annat än att
både de studerande och deras föräldrar
betraktar det som en förmån.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Utskottet har inte anvisat
några andra lånevägar utöver detta
studielån, som är otillräckligt i nuläget.
Det räcker inte till för att finansiera
studierna och uppehället under
studietiden, i all synnerhet när ungdomarna
är nödsakade att bo på annan
ort. Det är skillnad om de kan 1m ;
hemmet, men när de är tvungna att
inackordera sig och betala inackorderingskostnader,
vilket många måste göra
— i varje fall de som har sin hemort
i glesbygden och inte i närheten
av studieorten — då räcker det inte ens
med det förhöjda studiebidrag som de

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Särskilda lagfartsbevis, m. in.

kan få. I den situationen är detta lån eu
räddningsplanka.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen
11:71; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Westberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan mom.
B) i utskottets utlåtande nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 71.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Westberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 150 ja och 42 nej, varjämte
12 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 16

Föredrogs vart efter annat tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av väckta motioner

om utjämning genom kyrkofonden av
kostnad för lön till kyrkovaktmästare,
och

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående placeringen av prästlönefondsmedel.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17

Särskilda lagfartsbevis, m. m.

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående särskilda lagfartsbevis,
m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Tredje lagutskottets utlåtande
nr 4 behandlar motion nr 35 i
denna kammare. Frågan om avskaffande
av de särskilda lagfartsbevisen
och motsvarande bevis i ärenden angående
tomträtt och vattenfallsrätt har
tidigare behandlats i denna kammare.
Det finns därför inte någon större anledning
för mig att mer ingående diskutera
behovet av särskilda lagfartsbevis
och motsvarande bevis när det
gäller inskrivandet av tomträtt och vattenfallsrätt.
Jag vill dock ha sagt att
ett upphävande av denna skyldighet
skulle innebära icke oväsentliga besparingar
för statsverket, och för enskilda
berörda medborgare skulle det icke
medföra någon direkt nackdel eller förlust
att sådana bevis icke utfärdades.

Låt mig närmare få redogöra härför.
När ett fång nu lagfares, utfärdas särskilda
lagfartsbevis över fånget. Samtidigt
antecknas på fångeshandlingen,
d. v. s. köpehandlingen, att vederbörande
fångesman har erhållit lagfart.
Enligt min mening skulle det räcka
med själva fångeshandlingen och anteckningen
på denna som bevis på
äganderätten. Skulle vederbörande öns -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

ka ett särskilt äganderättsbevis, skulle
möjligheter finnas att erhålla ett dylikt
precis som nu är fallet. Vederbörande
har ju möjlighet att styrka sin äganderätt
genom rekvirerande av gravationsbevis.
Så nog kan man slopa lagfartsbevis
och givetvis också särskilda bevis
angående tomträtt och vattenfallsrätt.

Herr talman! Enligt utskottet kommer
utredningen rörande övergång till
automatisk databehandling inom inskrivningsväsendet
att överlämna ett
principbetänkande under innevarande
år. Då denna utredning också kommer
att aktualisera frågan angående lagfartsbevis
och övriga bevis om tomträtt och
vattenfallsrätt, finns det ingen anledning
för mig att yrka bifall till motion
nr 35 i denna kammare.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 18

Ändrad ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten.

I de likalydande motionerna 1:717
av herr Strandberg och 11: 913 av herr
Magnusson i Borås m. fl. hade under
åberopande av innehållet i de likalydande
motionerna 1:620 och II: 774
hemställts dels att riksdagen måtte med
avslag på Kungl. Maj :ts proposition nr
1, såvitt här var i fråga, ur budgeten,
med undantag för anslag under beteckningen
»avlöningar», avföra samtliga
anslagsposter som ej överstege 600 000
kronor samt anslag till kommittéer under
huvudtitel IX; dels att Omkostnader
hos diverse myndigheter måtte beräknas
till 3 124 000 kronor under huvudtitel
IX; dels att reservationsanslag
till Diverse utgifter måtte beräknas till

7 669 000 kronor under huvudtitel IX;
dels att riksdagen måtte, med ändring
av Kungl. Maj:ts proposition nr 1, såvitt
här var i fråga, besluta att samtliga
omkostnadsanslag överstigande
600 000 kronor under huvudtitel IX
skulle vara obetecknade samt minskas
med en tiondel av det föreslagna anslagsbeloppet;
dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa
att under de avförda anslagen föreliggande
medelsbehov måtte i mån av medelstillgång
tillgodoses inom ramen för
här ifrågavarande anslag under huvudtitel
IX.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna motionerna 1:717 och II:
913 utan bifall.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson (h), Lundberg (h) och
Eliasson i Moholm (h), som ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna 1:717
och II: 913

1. godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till anslag till Diverse utgifter
respektive Omkostnader hos diverse
myndigheter, vilken överflyttning
beräknades medge en total minskning
av medelsbehovet med omkring tio procent,

2. godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring
beräknades medge en total minskning
av medelsbehovet med omkring tio procent.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Frågan om omläggning
av driftbudgeten som skall behandlas
i detta sammanhang har redan
diskuterats i kammaren med anledning
av ett utlåtande från statsutskottet. Även
om allt talar för riktigheten i vår motion
— det har vi framhållit tidigare,

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Statsbidrag till Jägarnas riksförbund

och det har även konfirmerats genom
vissa utredningar — kanske vi får vänta
några år innan vårt förslag blir genomfört.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! För kort tid sedan behandlade
riksdagen ett utlåtande från
statsutskottet i den fråga som nu är
uppe. Då avslog riksdagen reservationen
med stor majoritet, och såvitt jag
förstår finns det ingen anledning att
nu ändra ståndpunkt. Jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eliasson i Moholm begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Carl Eskilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eliasson i Moholm begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 170 ja och 29 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 19

Statsbidrag till Jägarnas riksförbund

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av motioner
om statsbidrag till Jägarnas riksförbund.

I de likalydande motionerna 1:491
av herr Helge Karlsson m. fl. och II: 624
av herr Wikner in. fl. hade hemställts
att riksdagen måtte besluta att uttala
sig för att ett årligt anslag ur jaktvårdsfonden
av i motionerna angiven storleksordning
tillerkändes Jägarnas riksförbund.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna motionerna 1:491 och II:
624 utan bifall.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Den fråga vi nu behandlar
är inte ny, utan välkänd för
kammarens ledamöter, och jordbruksutskottets
ställningstagande har inte heller
ändrats från föregående år. Av utskottets
skrivning drar jag emellertid
den slutsatsen att utskottets ledamöter
inte satt sig in i eller, rättare sagt, inte
vill sätta sig in i denna enligt min uppfattning
mycket viktiga fråga, utan bara
erinrar om att ledningen av jaktvårdsarbetet
i landet enligt beslut av 1938
och 1951 års riksdagar utövas av
Svenska jägareförbundet och dess lokalavdelningar.
Utskottet anser att man
då inte kan lämna bidrag till någon
annan jaktorganisation. Det skulle medföra,
säger man, administrativ oklarhet
på jaktens område och öka administrationskostnaderna
för jaktvårdsarbetet.
Påståendet om oklarhet anser jag''
vara rent nonsens. De statliga jaktmedlen
är privilegierade för Svenska jaga -

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

reiörbundet, och att andra jägarorganisationer
som arbetar helhjärtat för
samma sak inte skall ha något statsbidrag
är odemokratiskt i högsta grad.
Oklarheten måste bestå i att utskottet
inte känner till vilket oerhört arbete
Jägarnas riksförbund lägger ner på jaktens
område. Vi som tillhör Jägarnas
riksförbund hade önskat att vi i likhet
med Svenska jägareförbundet kunde
bjuda in utskottets ledamöter till en
gemensam träff för att redovisa de insatser
och det arbete som frivilligt läggs
ner på jaktens och viltvårdens område.
Jag tror att motionärerna skulle få större
förståelse för sina krav, om en sådan
träff kunde förverkligas. Men riksförbundet
har inte råd med de mättande
förplägnader som Svenska jägareförbundet
kan bestå med.

Utskottet nämner att det har tillsatts
en kommitté för att verkställa utredning
i vissa jaktfrågor. I direktiven
sägs, att kommittén bör framlägga förslag
i fråga om administrationen på jaktens
område, om den finner att dess
förslag motiverar detta eller om den
eljest finner det ändamålsenligt. Sammansättningen
av denna kommitté torde
inte inge några större förhoppningar
om att motionärernas krav kommer att
tillgodoses. 1 kommittén ingår nästan
uteslutande medlemmar som tillhör
Svenska jägareförbundet och ingen
ifrån Jägarnas riksförbund. Resultatet
av på liknande sätt sammansatta kommittéer
som behandlat jaktfrågor har
vi tidigare erfarenhet av. Det är en ren
diskriminering av Jägarnas riksförbund
att ingen av riksförbundets medlemmar
fått ingå i denna kommitté.

Till sist förordar utskottet samverkan
mellan jaktorganisationerna, som
här nämnts, och menar att därigenom
ökade grupper av jaktintresserade, till
fromma för jaktvården, skulle kunna beredas
inflytande på ledningen av jaktvårdsarbetet.
Avrundade, vackert skrivna
fraser kommer man inte långt med,
utan vill man någonting positivt i sak

Statsbidrag till Jägarnas riksförbund

skall man även bidra med positiva beslut.

Jag trodde att motionen skulle få en
välvilligare behandling i år, men utskottet
vill tydligen inte med riksdagens
hjälp bidra till samförståndslösningar
mellan jägarförbunden, och då
blir det att fortsätta som hittills. Jag
vill poängtera att jag inte är ute efter
makt och myndighet för att dirigera
jaktvårdsarbetet, utan för mig är en god
jakt- och viltvård det viktigaste. Även
i fortsättningen kommer jag att arbeta
för att jakten skall få bedrivas av alla
intresserade jägare, som känner ansvar
för en god jakt- och viltvård, oavsett
om de har jaktmarker eller ej. Det skall
inte vara plånbokens tjocklek som bestämmer
om man skall få jaga. Vi lever
ännu så länge i ett demokratiskt land,
och därför bör demokratiska principer
tillämpas.

Herr talman! Jag vill understryka
att Svenska jägareförbundet och Jägarnas
riksförbund vänder sig till vitt
skilda jaktägarkategorier. Svenska jägareförbundet
företräder i stor utsträckning
stormarksägarintressena, medan
Jägarnas riksförbund företräder de
marklösas och de små markägarnas intressen.
Jag ställer frågan: Det är väl
inte detta som föranlett utskottets avslagsyrkande?
Jag hoppas att så verkligen
inte är fallet. Om man riktigt
tänkt sig in i detta förhållande borde
utskottet ha kommit till ett mera positivt
beslut.

Jag vill även för kammaren meddela,
att jag tagit initiativet till att i samförstånd
mellan Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund försöka
lösa våra gemensamma problem. Jag
har tagit upp diskussion omkring de
frågor som skiljer oss åt. Första sammanträdet
har hållits med ordföranden
för Svenska jägareförbundet, och nästa
sammanträde kommer att hållas med
ordföranden för Jägarnas riksförbund.
I dessa sammanträden deltar jag tillsammans
med några andra riksdags -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Statsbidrag till Jägarnas riksförbund

män. Ett gemensamt sammanträde kommer
sedan att hållas med båda förbundens
styrelser. Jag tror att man genom
denna åtgärd kan nå bättre resultat än
genom hätska tidningsartiklar, som ytterligare
splittrar jägarnas gemensamma
intressen, nämligen jakt- och viltvården.

Men vägen tycks bli lång och besvärlig,
då jordbruksutskottet inte vill med
positiva åtgärder medverka till en samverkan.
Jag hoppas att riksdagens ledamöter
har en annan inställning.

Svenska jägareförbundet har cirka
84 000 enskilda medlemmar och Jägarnas
riksförbund cirka 11 000. Av de
fem miljoner kronor som jägarna betalar
i avgifter går cirka 80 procent till
Svenska jägareförbundet. Det vore väl
inte orimligt om Jägarnas riksförbund
kunde få disponera 150 000 kronor för
sitt arbete. Det anser jag vara en rimlig
begäran.

Till sist, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till motionerna It: 624 och
1:491, där vi hemställer att riksdagen
måtte besluta att uttala sig för ett årligt
anslag ur jaktvårdsfonden av i motionen
angiven storleksordning till Jägarnas
riksförbunds förfogande.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på någon polemik med herr Wikner i
annan mån än att jag skall ta några minuter
i anspråk för att kommentera den
föreliggande motionen.

Det tycks förhålla sig på det sättet,
att Jägarnas riksförbund och de talesmän,
som riksförbundet har här främst
i herr Wikner, alltjämt bortser ifrån att
Svenska jägareförbundet redan för 30
år sedan av riksdagen har erhållit uppdraget
att vara den organisation, som
skulle ha ansvaret för utvecklingen på
jaktvårdens område här i landet. Detta
uppdrag har av en överväldigande riksdagsmajoritet
därefter bekräftats vid ett
flertal riksdagar, senast åren 1966 och
1967.

Riksdagens jordbruksutskott har nu
för tredje året i följd haft att ta ställning
till herr Wikners motioner om
statsbidrag till Jägarnas riksförbund.
Jordbruksutskottet har varje gång med
hänvisning till riksdagens uppdrag till
Svenska jägareförbundet enhälligt avstyrkt
motionerna.

Jordbruksutskottet har dessutom i
sina senaste utlåtanden i allt klarare
ordalag låtit förstå, att vägen till inflytande
på ledningen av jaktvårdsarbetet
inte gagnas av splittring utan fastmera
av samverkan mellan de båda nu ifrågavarande
organisationerna. Eftersom
enighet ger styrka kan jag säga att
Svenska jägareförbundet för sin del välkomnar
en sådan samverkan, herr Wikner.
Även i motionen talas om önskvärdheten
av samarbete men först sedan
de av Jägarnas riksförbund påstådda
orättvisorna undanröjts. Jag frågar:
Vilka orättvisor? Jaktvårdskonsulenterna,
som avlönas av statsbidrag till Jägareförbundet,
står till jägarnas disposition,
oberoende av organisationstillhörighet.
Statsbidrag till exempelvis anläggande
av älgskyttebanor utgår inte
bara till Svenska jägareförbundets medlemmar
utan även till Jägarnas riksförbunds
medlemmar, om behov av sådana
skyttebanor föreligger. Medlemmarna i
Jägarnas riksförbund kan alltså den vägen
få både råd och penningbidrag i
jaktvårdsarbetet från det anslag som
årligen via statsbudgeten går till det för
jaktvårdsarbetet ansvariga av riksdagen
och Kungl. Maj:t utsedda Svenska jägareförbundet.
Att man i Jägarnas riksförbund
sedan tycks ha svårt att acceptera
statsmakternas beslut är beklagligt,
inte minst med hänsyn till de egna
förbundsmedlemmarnas intresse. Statsmakterna
har skapat möjligheter att
lämna landets jägare råd och hjälp i
olika former. Om man sedan på visst
håll inte vill använda sig av befintliga
möjligheter, så skall man inte tala om
orättvisor.

I motionen talas det om att de båda

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

jaktorganisationerna vänder sig till
skilda intressegrupper på jaktens område
— detsamma sade herr Wikner i sitt
anförande. Motionärerna gör gällande
att Svenska jägareförbundet i stor utsträckning
företräder de stora markägarnas
intressen, medan Jägarnas riksförbund
företräder de små markägarnas
och de marklösa jägarnas intressen.
Ingenting kan vara felaktigare. Svenska
jägareförbundet lät år 1967 AB Marknadsbyrån
utföra en undersökning om
förbundets medlemmar och medlemskaderns
sammansättning. Det visade sig
då att medlemmarna i Svenska jägareförbundet
representerar ett tvärsnitt av
samtliga jägare i landet. Den 30 juni
1967 hade förbundet förutom 119 770
kollektivanslutna även 83 122 enskilt
anslutna medlemmar.

Av de enskilt anslutna medlemmarna
utgjordes mer än hälften, herr Wikner,
nämligen 42 000, av jägare som huvudsakligen
jagar på marker vilka de inte
äger. Alltså hade Svenska jägareförbundet
i mitten av 1967 över 40 000 i huvudsak
marklösa medlemmar. Denna
siffra bör ställas i relation till att Jägarnas
riksförbunds totala medlemsantal
är cirka 11 000. I detta sammanhang
kan det också vara av intresse att veta
att Svenska jägareförbundet under de
två senaste jaktåren, alltså 1965—1966
och 1966—1967, har ökat sitt antal direktanslutna
medlemmar med 11 096,
alltså på två år lika mycket som ert förbunds
hela medlemstal.

Jag är övertygad om att Jägarnas
riksförbunds medlemmar skulle få större
möjligheter att påverka den kommande
utvecklingen på det jaktliga och
viltvårdande området än vad de under
nuvarande förhållanden har, om man
på det hållet vill slå in på den väg till
samarbete som vi från Svenska jägareförbundet
inbjuder till och som herr
Wikner också klargjort att han för sin
del önskar. Jag tyckte dock att det kanske
var något onödigt att redan nu

Statsbidrag till Jägarnas riksförbund

kungöra att det pågår förhandlingar om
detta.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr WIKNER (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Trana kom med
en verklig nyhet. Han upplyste om att
det har uppdragits åt Svenska jägareförbundet
att sköta jakten. Det har vi
vetat sedan länge, och jag erinrade faktiskt
om det från denna talarstol. Vidare
nämnde han att detta beslut är 30
är gammalt. Ja, hur skulle det ha sett ut
i vårt land om vi hade byggt på 30-åriga
beslut? Vi skulle väl då inte ha haft
rätt att ändra någonting. Jag upprepar
frågan: Hur skulle vårt Sverige ha sett
ut om man i alla situationer haft som
riktpunkt att inte ändra 30 år gamla
beslut? Jag tycker verkligen att det var
en dålig motivering som herr Trana
härvidlag anförde.

Vidare säger herr Trana att Svenska
jägareförbundet företräder så och så
många av de marklösa jägarna. Men jag
kan försäkra herr Trana att om vi räknar
i procent på respektive medlemsantal
blir det en betydande skillnad i
procentsatserna mellan Svenska jägareförbundet
och Jägarnas riksförbund.

Herr Trana menade att det i vårt
land inte skulle vara möjligt att ha två
jägarorganisationer. Jag vill då framhålla
att det ingalunda är unikt med
två jaktliga organisationer i ett land. I
Finland har man också två jägarorganisationer,
men båda är sanktionerade
av statsmakterna och samarbete sker
genom ett centralt organ. Båda organisationerna
åtnjuter därigenom ekonomiskt
stöd för sin verksamhet. Skulle
det vara omöjligt att ordna förhållandena
på samma sätt i vårt land?

Jag vill ytterligare betona att det i
dag mer än någonsin behövs en organisation
som slår vakt om de marklösas
och de små markägarnas intressen, i
motsats till den organisation som käm -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ett ränte- och amorteringsfritt lån till djursjukhuset i Strömsholm

par för att tillgodose de stora markägarnas
intressen. Jag kan också nämna
att det i dag finns cirka 272 000 jägare,
och av dessa är cirka 150 000
marklösa. Om fem år torde denna siffra
ha stigit med ytterligare cirka 35 000
jägare. Dessa siffror säger ändå en hel
del.

Av det anförda framgår, som jag också
nämnde i mitt första inlägg, att frågan
om jakten är mycket viktig och inte
bör förbigås med ett jaså. Därför kommer
jag också i fortsättningen att kämpa
för en mer demokratisk och rättvis
jakt i vårt land, och jag tror att vi
i Jägarnas riksförbund kan tillgodose
de intressena bättre än Svenska jägareförbundet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Utöver vad herr Trana
nyss anförde vill jag endast meddela att
jordbruksministern har tillsatt en utredning,
som bl. a. också skall pröva
frågan om administrationen på detta
område. I denna utredning ingår en av
motionärerna. Det bör alltså finnas stora
möjligheter att på den vägen vinna
gehör för motionärernas önskemål.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber om ursäkt om
jag irriterar kammaren. Om jag kan få
en försäkran att denna fråga verkligen
kommer att behandlas i den kommitté
som är tillsatt är jag till freds, men jag
tror faktiskt inte på det.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 491
och 11:624; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wikner begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande vote -

ringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 491 och II: 624.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wikner begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 158 ja och 30 nej, varjämte 9
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 20

Ett ränte- och amorteringsfritt lån till
djursjukhuset i Strömsholm

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner
angående ett ränte- och amorteringsfritt
lån till djursjukhuset i Strömsholm.

I de likalydande motionerna 1:714
av fru Elvy Olsson in. fl. och II: 36i
av herr Vigelsbo in. fl. hade hemställts
att riksdagen på kapitalbudgeten för
budgetåret 1968/69 anvisade ett investeringsanslag
av 525 000 kr. till ränte-
och amorteringsfritt lån till djursjukhuset
i Strömsholm.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte lämna motionerna 1:714 och II:
364 utan bifall.

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Ett ränte- och amorteringsfritt lån till djursjukhuset i Strömsholm

Reservation utan angivet yrkande
hade avgivits av herr Sundkvist (ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Jag har till jordbruksutskottets
utlåtande nr 6 fogat en blank
reservation, som jag helt kortfattat vill
motivera.

Det är riktigt som utskottet i sitt
utlåtande anför att denna fråga var
föremål för riksdagsbehandling under
hösten 1967 och att det då var veterinärväsendeutredningen
som låg till
grund för riksdagsbehandlingen. Däremot
vill jag inte skriva under på att
den angivna utredningens yttrande är
riktigt när det påstås att veterinärinrättningen
i Skara och djursjukhuset i Hälsingborg
praktiskt taget helt tillgodoser
animalieproduktionens behov av
sluten vård för de delar av landet som
även i framtiden väntas utgöra kärnan
inom svenskt jordbruk.

Enligt min mening är verksamheten
vid djursjukhuset i Strömsholm, där
man betjänar stora delar av Mellansverige,
också av stor betydelse för
framtiden. Med det geografiska liige
som Strömsholm har mitt i ett konsumtionscentrum
kommer det att finnas stor
användning för ett djursjukhus av
Strömsholms omfattning med hänsyn
till att mjölkproduktionen inom överskådlig
framtid där måste behållas.

I den motion som ligger som grund
för denna frågas riksdagsbehandling
har det visserligen påpekats att det är
hästar och hundar som främst bär upp
verksamheten vid Strömsholm, men inte
förty förekommer bland patienterna på
detta djursjukhus även grisar och nötkreatur,
som ju hör till den gängse animalieproduktionen.

När vi behandlade ärendet i höstas
fick djursjukhuset i Hälsingborg ett
ränte- och amorteringsfritt lån för att,
som det då hette, rätta till påtagliga
brister i lokalerna.

Vid Strömsholm är problemet ett helt
annat. Man har där nya lokaler sedan
1964, men man dras nu med stora svårigheter
att hålla driften i gång på
grund av de höga ränte- och amorteringskostnaderna
i anledning av de nybyggda
lokalerna. Motionerna går ut
på att vi borde lämna ett ränte- och
amorteringsfritt lån på 525 000 kronor
till djursjukhuset i Strömsholm. Därigenom
skulle vi indirekt lösgöra medel
för en säkrad fortsatt drift.

Under den tid som djursjukhuset har
varit i funktion har dess verksamhet
oavbrutet ökats; sedan starten år 1964
har den faktiskt mångdubblats. De förslag
som har framlagts i motionerna
är enligt min mening mycket välmotiverade.
Jag avstår emellertid från att
framställa något yrkande i dag och vill
i stället följa utvecklingen beträffande
sjukhuset i Strömsholm. Jag ber att få
återkomma vid annat tillfälle till denna
mycket angelägna fråga.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag hyser mycket varma
sympatier för herr Wikner, som
menar att jordbruksutskottet behandlar
frågor utan att sätta sig in i dem. Jag
har samma uppfattning, ty utskottet har
avstyrkt en motion för mig också. Den
gäller just detta ränte- och amorteringsfria
lån på 525 000 kronor, som vi
har begärt till djursjukhuset i Strömsholm.

Att vi gjorde denna framställning berodde
i hög grad på att Hälsingborgs
djursjukhus fick ett motsvarande lån
föregående år. Vi tänkte att vi skulle
ha möjligheter att också i Mellansverige
få en förmån liknande den som man
fått där nere i Skåne.

Det har dock visat sig att jordbruksutskottet
mött denna framställning med
kalla handen. Vi tycker emellertid att
det på en veterinärstat, där avlöningsposten
rör sig om 13 miljoner kronor
i årets statsverksproposition, borde finnas
utrymme även för ett lån till djur -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Ett rante- och amorteringsfritt lån till djursjukhuset i Strömsholm

sjukhuset i Strömsholm på 525 000 kronor.

Nu är det väl fråga om huruvida inte
distriktsveterinärorganisationen bör bli
föremål för omorganisation i någon
form. Det har sagts så, och det måste
den väl också bli, eftersom djurantalet
minskar ute i bygderna och därmed
samtidigt också de befintliga distriktsveterinärernas
sysselsättningsmöjligheter.
Det finns 286 distriktsveterinärer,
som är redovisade och upptagna i årets
statsverksproposition. Vi tycker att om
man kunde avskilja åtminstone någon
av dem och sätta honom på statlig lön
i djursjukhuset, så skulle detta komma
att medföra en framgång för den
verksamhet som vi har förordat i den
framställda motionen.

Det är alldeles klart att med den standardhöjning
som förekommer på alla
områden så får man väl räkna med att
även anspråken på kvaliteten inom djurvården
stiger. Såväl veterinärer som
djurägare har intresse av att djursjukvården
ombesörjes under hygieniskt
acceptabla förhållanden. Detta kan inte
ske, åtminstone inte som regel, hemma
i stallarna, så som man gjort tidigare,
utan behandlingen måste i stor utsträckning
äga rum på djursjukhus som
är utrustade för operativa ingrepp.

Det vore bättre att satsa något mera
på sjukhusen i stället för på distriktsveterinärorganisationen,
vars arbete i ocli
med det sjunkande husdjursantalet ute
i bygderna minskar i motsvarande grad.

Nu har utskottet enhälligt avstyrkt
motionerna, och jag hade inte tänkt
ställa något yrkande, men jag har hört
att man från jordbruksutskottet gärna
önskar yrka bifall till utskottsutlåtandet,
och för att bereda dem den möjligheten
ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna.

1 detta anförande instämde herrar
Andersson i Örebro (fp), Carlsson i
Västerås (s), Enskog (fp) och Eriksson
i Bäckmora (ep).

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tar herr Vigelsbos
och herr Wikners omyndigförklaringar
med jämnmod. Det är troligt att om utskottets
ärade ordförande hade lett behandlingen
av det här ärendet, så hade
herr Vigelsbo inte vågat sig på någon
omyndigförklaring.

Så till saken! Vi behandlade ju den
här frågan nyligen på grundval av en
proposition, som i sin tur byggde på
veterinärväsendeutredningen, och när
vi i utskottet hade tillgång till den som
lett den utredningen, så ansåg vi att vi
förfogade över tillräcklig sakkunskap
för att kunna yrka avslag på motionerna.

Tar man del av den statistik, som redovisas
i motionen av herr Vigelsbo
m. fl., finner man att stationärpoliklinikens
klientel utgöres av sex å sju
gånger flera smådjur än stora djur, och
då kan man dra slutsatsen att det rör
sig om ett sjukhus för mattes mopsar
och missar, om jag så får uttrycka mig.
Man kan ställa frågan, om det är eu
samhällets angelägenhet att ordna sjukvård
för dessa små älsklingsdjur.

Vidare skulle man väl kunna säga,
att om Eskilstuna och Västerås — pampiga
städer bägge två — som statussymbol
vill ha ett djursjukhus i Strömsholm,
så må de få ha det. Det är ingen
som bestrider deras rätt i detta hänseende.
Men när man som norrlänning
ser på avståndet från Strömsholm till
veterinärhögskolan, där det finns verkligt
kvalificerade krafter att tillgå, så
frågar man sig, om det är nödvändigt
att ha två djursjukhus så nära varandra.
Den norra hälften av Sverige är ju helt
utan djursjukhus. Och vi har inte bara
renar där heller!

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr PERSSON i Skiinninge (s):

Herr talman! Jag hade inte tänkt begära
ordet i denna fråga, eftersom vi
behandlade den förra hösten. Att jag nu

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Centraler för information till medborgare, m. m.

tar till orda beror närmast på att herr
Vigelsbo på samma sätt som herr Wikner
när det gällde jägarna vill anmärka
på jordbruksutskottets sätt att behandla
frågor.

Vi befinner oss i ganska gott sällskap,
herr Vigelsbo. Till grund för det förslag
som behandlades i höstas låg nämligen
en enhällig utredning, som hade
gått på remiss till olika instanser. Samtliga
organisationer inom jordbrukets
område hade avstyrkt bidrag.

När propositionen sedan presenterades
här i riksdagen, kom herr Vigelsbo
— jag vet inte vad det berodde på men
kanske var det den mänskliga faktorn
som spelade herr Vigelsbo ett spratt —•
en dag för sent med sin motion. Då
hade det annars funnits tillfälle att ta
upp frågan till diskussion, men det
förekom inte — utskottsutlåtandet var
enhälligt liksom även riksdagsbeslutet.

Jag har här bara velat framhålla, att
när herr Vigelsbo påstår att vi har behandlat
frågorna utan att ha satt oss in
i dem, så gör han sig skyldig till ett
misstag.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! I motionen har vi skisserat
utvecklingen och konstaterat att
praktiken ökat år efter år. Ingen kan
väl därför påstå, att vi inte är inne på
rätt väg i fråga om djursjukvårdens utveckling.

Nu framhölls att det var fråga om
hundar och smådjur, såsom mopsar -—
några renar hade man ännu inte fått
till sjukhuset, men man skulle nog vilja
ha ett sjukhus för dem också.

I samband med att man talar så ringaktande
om hundar ber jag att få berätta
en sak, som inträffade här i andra
kammaren 1938. Det diskuterades då
om skyddet åt ensamboende lärarinnor.
Frågan gällde om de skulle ha fri telefon
eller om staten skulle kosta på dem
hundar. Då föreslog en socialdemokrat,
att lärarinnorna skulle skaffa sig en
karl. Kerstin Hesselgren, då ansedd le -

damot av denna kammare, svarade att
i valet mellan karl och hund valde hon
nog hunden. Därför tycker jag att det
är oriktigt att här tala ringaktande om
hundarna. De är värda sin vård, även
om staten skulle lämna en slant som
lån. Vi har inte begärt något bidrag, ty
det är endast fråga om lån.

Jag har inte på något sätt velat underskatta
jordbruksutskottets omdöme,
men det föll mig in att här instämma
med herr Wikner.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Det är riktigt att det är
fråga om ett lån, herr Vigelsbo. Men ni
har aldrig tänkt betala tillbaka detta
lån, ty ni begär att få det ränte- och
amorteringsfritt! Det är alltså precis på
samma sätt som man gjort också på
annat håll.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag hoppas att herr
Persson i Skänninge har samma inställning
när det gäller betalningen av ränta
och återbetalningen av lån från djursjukhuset
i Hälsingborg — det lånet är
också utlämnat på samma lösa boliner.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 714
och 11:364; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 21

Centraler för information till medborgare,
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
motioner angående centraler för information
till medborgare, angående informationen
om de sociala förmånerna
samt om förstärkning av de statliga organens
press- och informationstjänst.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

En omvärdering av kvinnans roll i samhället

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! I föreliggande utskottsutlåtande
behandlas bl. a. motion nr 45
i denna kammare. Då denna motion har
väckts av herr Eriksson i Bäckmora och
mig vill jag i allra största korthet kommentera
den.

I motionen berörs den samhälleliga
informationen. Nya lagar stiftas, nya
författningar tillkommer, gamla ersätts
med nya. För den enskilde ter det sig
mycket svårt att sätta sig in i nya lagar
och författningar. Många medborgare
kommer i kontakt med gällande lagar
först då de överträder dem. Det kan
inte vara tillfredsställande vare sig ur
den enskildes eller samhällets synpunkt
att så är förhållandet. I ett väl fungerande
demokratiskt samhälle är de enskilda
medborgarna väl förtrogna med
både de skyldigheter och de rättigheter,
som de har gentemot samhället och de
samhälleliga organen.

Rent allmänt torde kunna konstateras
att den samhälleliga informationen är
otillräcklig. Särskilt synes detta gälla
upplysningar om lagar och förordningar
samt förändringar i dessa. Det torde
exempelvis kunna hävdas, att allmänhetens
kunskap om de nya lagar som
trädde i kraft vid årsskiftet 1967—1968
inte är tillfredsställande.

En av de vägar, förutom information
i massmedia — radio-TV samt tidningarna
-— för att vidga den samhälleliga
informationen, företrädesvis den som
ankommer på staten, är inrättande
exempelvis av informationscentraler i
varje län. Dessa bör bedriva en utåtriktad
verksamhet i form av annonsering
etc. samt besvara frågor från allmänheten.

Den samhällsinformation och rådgivning
som medborgarna erhölle vid dessa
informationscentraler skulle för dem
vara av yttersta värde, och framför allt
skulle den enskildes rättssäkerhet stär -

kas. Utan att bli alltför mångordig kan
jag från mina kontakter med allmänheten
vitsorda att den samhälleliga informationen
inte är vad den borde vara.
Den enskildes rätt har mången gång
blivit eftersatt på grund av bristande
insikt i gällande lag. Det kan inte vara
tillfredsställande att så är förhållandet.

Med hänsynstagande till vad utskottet
i sin skrivning anfört, nämligen att en
utredning om en förbättrad samhällsinformation
förbereds inom justitiedepartementet
och att jämväl de frågor
som berörts i bland annat motion nr 45
ligger inom det område som skall behandlas
av utredningen, finner jag ej
skäl att yrka bifall till motion nr 45 i
denna kammare.

Däremot, herr talman, vill jag uttala
en förhoppning om att utredningen om
en förbättrad samhällsinformation måtte
arbeta med största skyndsamhet och
att resultatet av utredningen inte dröjer
alltför länge.

I detta anförande instämde herr
Eriksson i Bäckmora (ep).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
motion om en förbättrad upplysningsservice
för värnpliktiga.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 23

En omvärdering av kvinnans roll i
samhället

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av
motioner angående en omvärdering av
kvinnans roll i samhället.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:33 av herr Werner och II: 47 av

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

En omvärdering av kvinnans roll i samhället

herr Hermansson m. fl. hemställdes med
hänvisning till vad som anförts i motionerna
1:4 och 11:7, att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till Kungl.
Maj :t förorda samhälleliga åtgärder —
inte minst på upplysningens område —
för att medverka till en omvärdering
av kvinnans roll i vårt land och ett
övervinnande av fördomar och förlegade
föreställningar, som tillhörde en förgången
tid.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:33 och 11:47 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Vår motion nr 47 i denna
kammare, som behandlas i allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 4, är
en följdmotion till en omfattande partimotion
som har nr 7 i denna kammare.
Utskottet redovisar också i stora
drag en del av vad vi sagt i denna huvudmotion.
De yrkanden som vi där
ställer kommer upp till behandling här
i kammaren senare. Vad vi i dag begränsar
oss till är ett enda yrkande,
nämligen vår hemställan att riksdagen
i skrivelse till regeringen måtte förorda
samhälleliga åtgärder, inte minst på
upplysningens område, för att medverka
till en omvärdering av kvinnans roll
i linje med vad vi framhållit på flera
ställen i vår huvudmotion.

Låt mig få börja med att säga, att man
får tolka ordet upplysning mycket snävt
och att man får ha rätt stor brist på
fantasi om man sedan i likhet med vad
vi kan läsa i detta utskottsutlåtande anser
att vad vi önskar endast exemplifierats
i form av ordet upplysning. Det går
inte att skilja ut föreliggande följdmotion
helt från huvudmotionen. Upplysning
i ordets vidaste bemärkelse måste
ske parallellt med konkreta och praktiska
åtgärder som vi också har föreslagit
i huvudmotionen.

Nu till själva sakfrågan. Utskottet redovisar
först vad det sagt tidigare år
med anledning av liknande motioner.
Jag vill särskilt understryka att man
upprepar vad man sade redan 1966, då
man framhävde vikten av att utvecklingen
på detta område skedde så
snabbt som möjligt. Sedan talade man
om vad alla vet, nämligen att de olika
politiska partierna bedriver upplysningsverksamhet
i könsrollsfrågor, bl. a.
genom publicering av ett antal skrifter.

Man hänvisar också till Arbetsmarknadens
kvinnonämnd, som förra hösten
gav ut skriften »Kvinnan i Sverige»
med underrubriken: Några fakta om utvecklingen
och dagens situation när det
gäller kvinnorna i samhället och på
arbetsmarknaden.

Allt detta ställer vi oss inte alls negativa
till -— tvärtom. Likaledes är det bra
att man i denna skrift från Arbetsmarknadens
kvinnonämnd återfinner en uppställning
på andra skrifter i jämlikhetsfrågor
som utkommit under de senaste
åren.

Vi känner också till att det finns andra,
icke politiska organisationer som
sysslar med upplysning om kvinnans
ställning i vårt land och söker aktivisera
kvinnorna till deltagande i det politiska
livet. I detta sammanhang måste
man väl i dag i alla fall nämna den
drive, som t. ex. Fredrika Bremerförbundet
har satt i gång inför det stundande
riksdagsvalet för att aktivisera
kvinnorna.

Alltsammans detta är var för sig riktigt
och bra. Det är bara ett faktum som
kvarstår, nämligen att vad som sker inte
är tillräckligt och inte heller täcker vad
saken gäller — åtminstone inte som vi
framställer problemen i vår motion.

Innan jag går vidare vill jag ställa
frågan: Kan inställningen till kvinnor
i förvärvslivet och till könsrollerna förändras
genom information, utbildning
och diskussion, alltså genom en allsidig
upplysning? Jag och flera med mig har
alltid haft den uppfattningen, och i da -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

En omvärdering av kvinnans roll i samhället

garna har vi fått bevis på att information
och saklig upplysning ger ett klart
positivt resultat. Jag åsyftar den undersökning
som gjorts i Folksam i samband
med ett examensarbete i pedagogik.
18 elever i kontorsskolan — 15
flickor och 3 pojkar — utsattes för påverkan
genom information och upplysning.
I anslutning till ämnet samhällskunskap
behandlades könsrollsfrågor,
t. ex. arbetsmarknaden och kvinnligt
förvärvsarbete, samhällets åtgärder för
att öka jämlikheten mellan könen samt
barnets situation i den förändrade familjen.

I tre veckor ingick sådana ämnen i
skolarbetet i form av föreläsningar,
gruppdiskussioner och frågestunder.
Undervisningen leddes av en utbildningskonsulent,
en barnpsykolog och en
samhällsvetare. Före och efter informationen
fick eleverna fylla i två frågeformulär
med attitydskalor, som mätte
deras inställning i könsrollsfrågorna.
Samma frågor besvarades vid båda tillfällena
av en jämförbar kontrollgrupp,
som utvalts bland övrig ungdom i Folksam.
Resultatet visade att upplysningen
hade givit ett klart positivt resultat.

Utan att hysa någon övertro på en
enstaka, mindre undersökning måste
man säga att detta är värt att ta fasta
på. Detta initiativ borde följas upp. Det
skulle alltså vara möjligt att förbättra
attityden och mentaliteten till kvinnornas
förvärvsarbeten och till jämlikhetsfrågorna
i stort genom en saklig information.
Sådana informationer borde väl
i så fall ingå i undervisningen, t. ex. i
grundskolan, på ett helt annat sätt än
i dag. Även ungdomars attityder är konventionella,
men uppenbarligen går det
att förändra dem, och tydligen behövs
det en ganska intensiv upplysning. Om
informationen ges i tidigt skede kan
den ha större effekt. Det gäller här upplysning
i ordets vidaste bemärkelse,
inte minst också till lärarna och många
andra kategorier människor. F"akta om
hur könsrollerna lärs in, om vetenskap -

liga jämförelser som gjorts beträffande
fysisk styrka, intelligens o. s. v. mellan
könen behöver spridas.

Det gäller med andra ord att aktivt
sprida den form av information som
ges i alla de skrifter utskottet talar om
och som står uppräknade i skriften från
Arbetsmarknadens kvinnonämnd och
som där till och med är innehållsdeklarerade.
Det räcker inte med att skrifterna
bara finns — och t. o. m. finns uppräknade
och innehållsdeklarerade. Det
måste ske en aktiv upplysning på hela
detta område som når utanför en trängre
krets av redan intresserade personer.
En sådan form av upplysning kan man
inte — om man vill nå snabba resultat,
vilket utskottet önskade redan 1966 —
överlåta åt de olika politiska partierna
och andra intresserade organisationer
att ensamma och sporadiskt, beroende
på pengar och arbetskraft, svara för.

Nej, här måste samhället känna och ta
sitt ansvar därför att det är samhället
som har resursena. Jag är på det klara
med att detta är ett mycket stort problemkomplex
som griper in i många
olika aktiviteter. Om man verkligen vill
åstadkomma en förändring i attityd och
mentalitet när det gäller jämlikhetsfrågorna
i Sverige i dag, bör ett samhälle
som vårt känna sitt ansvar inte
minst därför att jag förutsätter att vi i
vårt samhälle verkligen önskar en förändring
i linje med vad vi har tagit upp
i vår huvudmotion.

Men, herr talman, är det så att man
ingenting vill göra, tycker allting är bra
som det är, och att detta är någonting
som de mera intresserade kan syssla
med, skall man naturligtvis ingenting
göra och inte hemställa om någonting,
utan sova i lugn och ro. Jag är därför
inte överens med utskottet, som kommit
fram till att någon ytterligare upplysning
genom statliga åtgärder inte erfordras.

Sedan måste jag bekänna, att jag inte
riktigt förstår vad utskottet avser med
den sista meningen i utlåtandet, där det

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

En omvärdering av kvinnans roll i samhället

ordagrant står: »Några andra särskilda
åtgärder torde ej heller påkallas från
samhällets sida utöver dem som redan
förekommer inom arbetsmarknads-, familje-
och bostadspolitiken.» Jag kan
nämligen inte finna någon täckning för
denna mening i det övriga utskottsutlåtandet.

Herr talman! Menar man verkligen
allvar med vad man säger, nämligen att
det är viktigt att utvecklingen på det
område vi här talar om sker så snabbt
som möjligt, borde man i konsekvens
därmed ha bifallit vår motion. Detta
hade inneburit att riksdagen uppdragit
åt regeringen att vidta lämpliga åtgärder,
inte minst på upplysningens område,
för att medverka till en omvärdering
av kvinnans roll.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till motionerna 1:33 och
II: 47.

nomföres, tror jag att det är en väg som
vi bör gå. Att därutöver uppdra åt
Kungl. Maj :t att föra en särskild propaganda,
anser jag vara helt overkligt,
och det är alltså här fråga om en sådan
där motion som inte kan tas så mycket
på allvar.

Gäller det en konkret fråga, kan vi
diskutera olika vägar att nå en lösning.
Här är det litet svårare, och av den anledningen
har utskottet avstyrkt motionen.

Jag ber att få yrka bifall till allmänna
beredningsutskottets hemställan i dess
utlåtande nr 4.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag beklagar att fru
Eriksson i Stockholm inte tar så särskilt
allvarligt på dessa problem. Det visar att
fru Eriksson inte är särskilt å jour med

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Fru Ryding ville bara
när det gäller den föreliggande motionen
inskränka sig till »ett mycket litet
yrkande», och det var att Kungl. Maj:t
skulle förändra attityderna till kvinnans
roll i förvärvsarbetet och i samhällslivet
över huvud taget, och det var
ju inte något stort yrkande.

Fru Ryding läste upp vad som står i
utskottsutlåtandet, som behandlar det
mycket allmänt hållna krav på upplysning
som är framställt i motionen. Jag
har inte mycket mer att tillägga utöver
vad som har anförts i utlåtandet. Att
ställa ett krav på en upplysning så där
rent allmänt, är detsamma som att
egentligen inte ställa något krav alls.

När vi har sagt att man i samband
med genomförandet av olika reformer
t. ex. på arbetsmarknadsområdet och
skolområdet skall ge uttryck åt den uppfattningen,
att kvinnor och män bör
vara likställda, och att man kanske
rentav vill särskilt poängtera detta mer
än någonting annat, när en reform ge4—Andra
kammarens protokoll 1968. Nr

vaa som Händer och sker bland kvinnorna
i dag. Där diskuteras problemen
på allvar. Man vill ha en ändring till
stånd.

Jag har här i mitt förra anförande
visat, att det går att slå in på nya oprövade
vägar, och därvidlag borde samhället
gå före. Det är riktigt att det bara
finns ett enda yrkande i denna följdmotion,
men det är ett viktigt yrkande.
Jag sade också förut att det hör ihop
med vår stora huvudmotion. Där finns
konkreta krav.

Vi är inte till freds med att man sitter
och väntar tills kanske den ena eller
andra reformen skall genomföras och
först då för fram kravet på att i det
speciella fallet jämlikhet skall råda. Det
är inte så enkelt att lösa problemen att
man bara bör vänta. Man måste gå till
grunden med det hela, om man vill nå
resultat. Vi tycker att det bästa sättet att
åstadkomma resultat på detta område
är en allsidig upplysning. När vi nu
har exempel att visa på att sådan upplysning
visat sig positiv i den riktning
vi vill, varför skall vi då inte försöka att
bygga vidare på den vägen?

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Fru Ryding sade att jag
inte tar allvarligt på den här frågan.
Nej, fru Ryding, det jag yttrade var att
jag inte tar så allvarligt på motionen,
ty jag tycker att den inte är så allvarligt
menad. Den innebär en mycket allmänt
uttalad önskan om att Kungl. Maj :t skall
ändra folks syn på kvinnorna.

Jag tycker att den frågan kan man ta
upp vid riksdagsbeslut om sådana reformer,
varvid likställigheten verkligen
poängteras. Någon propaganda rent allmänt
är svår att göra, utan sådan kan
nog göras bättre av olika organisationer
och genom olika intressegruppers arbete.
Fru Ryding har också bestyrkt att så
sker.

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill bara rätta till en
felaktighet. Jag har aldrig begärt att
regeringen skall ändra folks uppfattning,
men jag har begärt att den skall
vidta lämpliga åtgärder, inte minst på
upplysningens område, så att man genom
saklig upplysning får en annan
mentalitet och attityd. Detta tycker jag
är en helt annan sak och en riktig väg
att gå.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag uppfattade yttrandet
åtminstone så positivt, att fru Ryding
tänker ändra på uppfattningen. Ty
annars är det ju ingen mening med motionen.
Avsikten var väl ändå att man
skulle försöka ändra på folks uppfattning.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna 1:33
och II: 47; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 24

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsut -

skottets utlåtande nr 5, i anledning av
motioner om arbetsgivares uppgiftsoch
uppbördsskyldighet in. in.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 740 av herrar Stefanson och Åkerlund
samt II: 945 av herr Nordgren
m. fl. hemställdes att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte anhålla
om att den av 1965 års riksdag beslutade
utredningen beträffande samordning
och förenkling av de uppgifts- och uppbördsskyldigheter
som av det allmänna
ålades företagen omgående tillsattes, så
att de förslag utredningen kunde komma
fram till kunde föreläggas 1968 års
höstriksdag, samt att utredning och förslag
till bestämmelser genom vilka arbetsgivare
medgåves rätt till ersättning
för de uppbörds- och uppgiftsskyldigheter
till det allmänna, vilka för närvarande
icke vore ersättningsgrundande,
framlades.

Utskottet hemställde, att de likatydande
motionerna 1:740 och 11:945
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hultell
(h), herrar Kilsmo (fp) och Ernst
Olsson (ep), fru Diesen (h), fru Nilsson
(ep) samt herrar Blom (fp), Skoglösa
(ep), Rimås (fp), Larsson i Borrby
(ep), Nilsson i Bästekille (h), Nordgren
(h) och Andersson i Örebro (fp),
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna 1:740 och 11:945
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om att den av 1965 års riksdag
beslutade utredningen beträffande samordning
och förenkling av de uppgiftsoch
uppbördsskyldigheter som av det
allmänna ålades företagen omgående
tillsattes, så att de förslag utredningen
kunde komma fram till kunde föreläggas
1968 års höstriksdag, samt att utredning
och förslag till bestämmelser
genom vilka arbetsgivare medgåves rätt
till ersättning för de uppbörds- och

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.

uppgiftsskyldigheter till det allmänna,
vilka för närvarande icke vore ersättningsgrundande,
framlades.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! För att inget missförstånd
skall uppstå vill jag först göra en
bekännelse — det är jag, som trots att
namnet inte finns med bland reservanterna
i det först delade utlåtandet har
skrivit den reservation som är fogad
till utskottsutlåtandet och som nu behandlas.
Det gäller det utskottsutlåtande
som berör de uppbörds- och uppgiftsskyldigheter
som staten ålägger
företagarna.

Som bekant skall vi i januari redovisa
källskatt och allmän varuskatt, i
februari pensionsavgift, i mars källskatt
(preliminär skatt och kvarskatt) och
allmän varuskatt, i april pensionsavgift,
i maj källskatt och allmän varuskatt,
i juni pensionsavgift, i juli källskatt och
allmän varuskatt o. s. v. varje månad.
Därtill kommer för vissa branscher
skyldigheten att redovisa punktskatt
och försäljningsskatt. Utöver detta
har företagen att lämna särskilda uppgifter
till socialstyrelsen, till kommerskollegium,
till riksförsäkringsverket, till
taxeringsmyndigheterna, till länsarbetsnämnden,
till försäkringskassan, till statistiska
centralbyrån m. fl.

Fullgörandet av dessa lagstadgade
skyldigheter innebär för företagen ett
både tidsödande och kostnadskrävande
arbete. Detta gäller speciellt de mindre
företagen, som ofta inte har någon särskild
arbetskraft anställd för dessa uppgifter.
Inte ens semestermånaden är fri
från dylikt uppbördsarbete. Det betyder
att vederbörande företagsledare
eller eventuellt anställd personal får avbryta
sin semester för att fullgöra dessa
oavlönade uppdrag för statens räkning.

Den med lottens hjälp vunna utskottsmajoriteten
jämställer detta arbete med
den uppgiftsskyldighet som åvilar varje

enskild medborgare här i landet. Jag
förmodar att man då syftar på självdeklarationen,
vilken som bekant avges
en gång per innevånare och år. De som
kan göra ett sådant påstående i ett utskottsutlåtande
har tydligen ytterst
ringa, sannolikt ingen vetskap alls om
vad det här är fråga om beträffande
såväl arbete som ansvar. Jag skulle vilja
rekommendera vederbörande att t. ex.
under januari månad följa arbetet i ett
mindre detaljhandelsföretag, låt oss
säga med bara tio anställda. Jag tror att
det då ganska snart skulle stå klart för
vederbörande att detta är något helt
annat än att avge en enkel självdeklaration.

Detta är ingen ny fråga i riksdagen,
herr talman, och jag skall inte längre
uppehålla mig vid den. Den har behandlats
av ett flertal riksdagar. 1965 års
riksdag delade dåvarande motionärers,
uppfattning och anhöll i skrivelse till
Kungl. Maj:t om utredning beträffande
samordning och förenkling av uppgiftsoch
uppbördsskyldiglieter som av det
allmänna åläggs företagen. Denna begäran
i skrivelse nr 261 år 1965 har ännu
inte effektuerats av departementet.

Företagarna har anledning att beklaga
sig över en sådan behandling. Jag
tillåter mig erinra om vad som skulle
hända, om vi väntar i tre år med att
effektuera eu uppgift eller en uppbörd.
Det är angeläget att den, av riksdagen
beslutade utredningen tillsätts och påskyndas.

För uppbörd av allmän varuskatt erhåller
företagen viss ersättning. Det är
riktigt, men jag är övertygad om att vi
gärna skulle avstå från denna, om vi
samtidigt slapp det arbete och det ansvar
som det föranleder och i stället
fick använda tiden till att syssla med
produktiva uppgifter.

I fråga om övriga ålägganden som
ofta är mera betungande utgår ingen ersättning.
Det har påtalats i motionerna.
Faktum är att här beställer eller köper
staten tjänster av de enskilda företagen.

100 Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.

Mig synes det principiellt fullt riktigt
att man skall betala vad man beställer.
En sådan ordning har också godtagits
av riksdagen vad det gäller omsättningsskatten.
Arbetet med och ansvaret
för det övriga uppgiftsarbetet och uppgiftslämnandet
är lika betungande, varför
det synes skäligt att ersättning utgår
även härför.

Utredning och förslag i frågan synes
mig nu än mer angelägna när vi väntar
att förslag skall föreläggas riksdagen
om att fr. o. m. 1969 ersätta den allmänna
varuskatten med en mervärdeskatt.
Övergången till mervärdeskatt
medför att uppgifts- och uppbördsskyldigheten
hlir mer betungande genom
det mer invecklade redovisningssystem
denna skatteform förutsätter. Förslaget
om mervärdeskatt väntas dessutom
medföra en helt ny uppgift för företagarna,
nämligen redovisningen av en
särskild arbetsgivaravgift eller löneskatt,
vilken uppgift i ett redan bekymmersamt
konjunkturläge kommer att
öka såväl varupriserna som företagens
uppbörds- och redovisningsskyldigheter.

I utredningens förslag om mervärdeskatt
har inte föreslagits att ersättning
— som fallet är vid den nuvarande allmänna
varuskatten — skall utgå till de
skattskyldiga för deras arbete med uppbörden
och redovisningen av skatten.
Utredningens ställningstagande i denna
fråga innebär ett frångående av det av
riksdagens fattade beslutet om kostnadsersättning
för arbetet med uppbörd
och redovisning av varuskatten, ett
frångående av principen att betala vad
man beställer. Det förhållandet att arbetet
med redovisningen torde komma
att bli mer betungande och mera komplicerat
än för närvarande borde i stället
motivera en högre kostnadsersättning
än den som nu utgår för arbetet
med den allmänna varuskatten.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till den vid
utskottets utlåtande fogade reservationen
av fru Hultell m. fl.

1 detta anförande instämde herrar
Berglund, Andersson i Örebro, Rimås,
Öhvall och Jonsson (samtliga fp).

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Hela denna långa debattdag
har vi i stort sett diskuterat
motioner som flera gånger tidigare har
varit uppe till behandling här i riksdagen,
och så är fallet även med denna
fråga. Varje år fr. o. in. 1960 har det
väckts borgerliga motioner angående
arbetsgivarnas uppgifts- och uppbördsskyldighet,
och varje år har riksdagen
avslagit motionerna. Ett undantag gjordes
dock år 1965 när riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhöll om utredning
beträffande samordning och förenkling
av de uppgifts- och uppbördsskyldigheter
som det allmänna ålägger
företagen.

Det föreligger naturligtvis alltid en
viss risk för att det när en enskild riksdagsledamot
skriver en motion i densamma
kommer in felaktiga sakuppgifter,
vilket väl i för sig är förklarligt.
Jag tycker dock att det är i allra högsta
grad förvånansvärt att så är fallet också
i en trepartimotion i en fråga, som varit
föremål för riksdagsbehandling under
så många år. Är det månne så, att man
bara ändrar årtalet på motionerna utan
att ta hänsyn till vad som hänt sedan de
sist väcktes?

Jag skall, herr talman, endast nämna
ett par exempel på felaktiga sakuppgifter
i den motion, som ligger till grund
för reservationen. För det första uttalar
man att det åvilar företagen att kvartalsvis
till socialstyrelsen på särskilt
formulär lämna uppgift om omsättningen.
Någon dylik uppgift torde företagen
icke ha lämnat till socialstyrelsen sedan
den 1 juli 1963, när detaljhandelsstatistiken
överfördes till statistiska centralbyrån.
För det andra påstår man i
motionen att företagen skall lämna uppgifter
av industristatistisk natur till
kommerskollegium. Om jag inte missminner
mig var det redan år 1962 som

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

101

Arbetsgivares uppgifts- och uppbördsskyldighet m. m.

kommerskollegium upphörde med att
infordra dessa uppgifter.

Herr talman! Motionärerna och reservanterna
kräver dels att uppgiftsskyldigheten
och uppbördsförfarandet
i görligaste mån skall förenklas, dels
att företagen skall erhålla ersättning
för det arbete som åsamkas dem i samband
med uppgiftsskyldigheten. Beträffande
det första kravet har riksdagen,
såsom jag tidigare nämnde, redan år
1965 ställt sig bakom motionsyrkandet
och avlåtit en skrivelse till Kungl. Maj :t.
Att nu tre år senare avlåta en ny skrivelse
synes icke särskilt påkallat. Utskottsmajoriteten
framhåller också i utlåtandet
att den »finner angeläget att
en utredning kommer till stånd och förutsätter
att så kominer att ske utan onödig
tidsutdräkt».

Men även om någon utredning i detta
avseende ännu icke kommit till stånd
har ju en hel del hänt sedan år 1965
För det första pågår ständigt inom finansdepartementet
ett arbete med att
förenkla uppbördsförfarandet för företagen
och för det andra torde frågan bli
föremål för diskussion i samband med
att propositionen om mervärdeskatt
läggs på riksdagens bord inom en snar
framtid. Vidare har statistiska centralbyrån,
som följd av en skrivelse från
Kungl. Maj:t den 21 april 1966, utarbetat
ett rationaliseringsprogram, där statistikproduktionen
och uppgiftslämnarnas
arbete tagits upp till ingående diskussion.
Statistiska centralbyrån har redan
vidtagit flera åtgärder för att underlätta
företagens uppgiftslämnande.
Jag skall inte trötta kammaren med någon
teknisk statistisk redogörelse, men
jag vill gärna upplysa herr Nordgren
om att en särskild arbetsgrupp sysslar
med dessa frågor och har kontakt med
företagen och deras organisationer.

När det gäller motionärernas andra
krav, om ersättning till företagen för
deras medverkan i uppgiftslämnandet
och uppbördsförfarandet, vill jag understryka
utskottsmajoritetens uttalan -

de att »företagarnas skyldighet att lämna
uppgifter i princip inte avviker från
den uppgiftsskyldighet som i dagens
samhälle åvilar varje medborgare utan
att ersättning härför utgår». Man skulle
alltså med samma rätt kunna kräva att
den enskilde medborgaren skulle få ersättning
från det allmänna exempelvis
för att han avlämnar självdeklaration.

Frågan om företagens rätt att få ersättning
för sin medverkan vid uppbördsförfarandet
efter övergång till
mervärdeskatt är det väl lämpligare att
ta upp i samband med behandlingen
av frågan om införande av mervärdeskatt,
herr Nordgren. Men eftersom reservanterna
redan nu tagit upp denna
fråga och gör gällande att utredningens
förslag innebär — det sade också herr
Nordgren i debatten — ett frångående
av det av riksdagen fattade beslutet om
kostnadsersättning för företagens arbete
med uppbörd och redovisning av
varuskatt skall jag kortfattat beröra saken.

Jag vill framhålla att allmänna skatteberedningen
— parlamentariskt sammansatt
— i sitt betänkande Nytt skattesystem
enhälligt har föreslagit att ingen
ersättning skall utgå till de skattskyldiga
för deras arbete med skatteuppbörden.

Motivet till att man vid tillämpningen
av det nuvarande skattesystemet utger
viss kostnadsersättning är att det huvudsakligen
är detaljhandeln, hantverket
och därmed jämställda typer av
företag som har besväret att uttaga och
redovisa skatten. Den särställning, som
detta sista led i produktions- och distributionskedjan
har, bortfaller ju i samband
med att ett mervärdeskattesystem
införes. Därför är det naturligt att kostnadsersättningen
till dessa typer av företag
försvinner.

Givetvis finns många andra skäl härtill,
men, herr talman, med tanke på
den sena tidpunkten skall jag sluta med
att be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

102

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

orsakade av bäverdammar

Interpellation ang. översvämningar

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Om herr Hugosson jämför
motionerna från år till år skall han
ganska lätt finna att man inte bara ändrat
årtalet.

Herr Hugosson säger att en arbetsgrupp
är tillsatt. Det är riktigt och det
är ett tydligt bevis på att denna fråga
är angelägen.

Sedan skulle jag bara vilja ställa en
direkt fråga till herr Hugosson: Anser
verkligen herr Hugosson att den uppgifts-
och uppbördsskyldighet som jag
här berört är jämförbar med att skriva
eu självdeklaration en gång per år? Är
det verkligen herr Hugossons allvarliga
mening, att dessa saker kan jämställas?

Sedan sade herr Hugosson, att det
kanske kunde vara lämpligare att ta
upp frågan i samband med propositionen
angående mervärdeskatt. Ja, det
kanske det kunde vara, men när det tar
tre år eller mer att effektuera en beställning
från riksdagen, kanske det är
klokt att börja litet i tid. Vi har antagligen
knappt ett år på oss för en sådan
här utredning.

Herr HUGOSSON (s):

Herr talman! Ja, herr Nordgren, jag
anser att företagen skall jämställas med
medborgarna när det gäller samhällets
krav på uppgifter som behövs för den
samhälleliga planeringen och den samhälleliga
verksamheten.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifail till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
j utskottets utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Hultell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 98 ja och 84 nej, varjämte 4 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 25

Interpellation ang. översvämningar
orsakade av bäverdammar

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (vpk), som yttrade: Herr

talman! Den växande bäverstammens
skadegörelse i våra skogslän
har föranlett bl. a. vägförvaltningarna
att i propåer till naturvårdsverket rikta
verkets uppmärksamhet på frågan.
Naturvårdsverket har dock hittills inte
haft anledning att ta ställning till några
ersättningsanspråk.

Bävern tillhör de djur som är totalfredade
i vårt land. I motsats till andra
helt fredade djur, som åstadkommer
skadegörelse, finns inga fonder för att
ersätta skador som åstadkommits genom
bävrar. För exempelvis björn och
varg finns jaktvårdsfonden; ersättning
för förstörd gröda orsakad av älg ges
ur älgskadefonden. Något över statsbudgeten
utgående anslag, som skulle kunna
ifrågakomma för ersättning vid
översvämningsskador förorsakade av

Onsdagen den 28 februari 1968

Nr 9

103

Interpellation ang. behovet av svenska trätekniker

bäver, finnes tydligen inte om nuvarande
bestämmelser skall gälla. Anslaget
inom jordbruksdepartementet för bidrag
vid förlust på grund av naturkatastrof
kan därför i ett fall som detta inte
tillämpas, inte heller kan anslaget för
naturvården här komma i fråga.

Frågan om skadeersättning har emellertid
stor betydelse särskilt då det gäller
småbrukare som fått sin gröda förstörd
genom bäveruppdämningar. I detta
sammanhang kan hänvisas till bäverdammarna
vid Hällåsen i Ramsele kommun
i Västernorrlands län, där under
är 1967 grödor totalförstördes i omkringliggande
områden. Utvägen att
söka flytta bävrarna hjälper föga i ett
fall som detta, då förekomsten av bäverfamiljer
är riklig i andra delar av samma
vattendrag. All erfarenhet visar att
andra bäverfamiljer snart skulle bosätta
sig i områden som blivit »evakuerade»
från bävrar. Att förstöra dammarna är
inte heller till någon nytta, då nya dammar
kommer att byggas. Det enda effektiva
förefaller vara att skyddsvallar
byggdes för att förhindra att vattenmassorna,
som orsakas av bävrarnas
fördämningar, rinner ut på fälten. Möjligen
kunde dylika skyddsåtgärder ordnas
genom statliga beredskapsarbeten.
Det skulle även skapa sysselsättning i
områden där omfattande sysselsättningssvårigheter
och arbetslöshet är rådande.

Med stöd av det ovan anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Är statsrådet beredd att ta initiativ
till sådan ändring i gällande förordningar,
att skadeersättningar kan utgå
vid fall då översvämningar vållats av
bäverdammar enligt i interpellationen
beskrivna fall?

2. Vill statsrådet medverka till anordnandet
av skyddsvallar såsom beredskapsarbeten
i kommuner där — i likhet
med inträffade fall i Hällåsen i

Ramsele kommun —■ grödorna totalförstörts
till följd av översvämningar orsakade
av bäverdammar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Interpellation ang. behovet av svenska
trätekniker

Ordet lämnades på begäran till

Herr LOTHIGIUS (h), som yttrade:

Herr talman! De snabba tekniska
framsteg som på de flesta områden
kännetecknat efterkrigstidens utveckling
har medfört helt andra krav på bearbetning
av råvaran än som tidigare
varit fallet. Inte minst utmärkande är
detta för träindustrin. Träet utgör en av
våra äldsta råvaror och har under århundraden
bearbetats för olika användningsområden.
Tillkomsten av olika
syntetiska material har emellertid gjort
att träet inte längre intar samma dominerande
ställning vare sig då det gäller
byggnadsindustrin eller möbelindustrin
som det tidigare gjort.

Detta har lett till en strävan efter att
finna nya användningsområden men
kanske i första hand att göra träet som
material mer konkurrenskraftigt med
hänsyn till kvalitet och prisförhållande.
Av denna anledning är det naturligt att
träindustrin har ett mycket stort behov
av tekniskt kunnig personal för utvecklingsarbeten,
liksom för experiment av
skilda slag. De länder som på det skogliga
området konkurrerar med Sverige
om trävarumarknaden har också i ökad
utsträckning satsat på en utbildning av
teknisk personal för träindustrin.

Det synes därför anmärkningsvärt att
den enda trätekniska gymnasielinje som
finns, nämligen vid Erik Dahlbergsgymnasiet
i Jönköping, nu förmodligen
kommer att läggas ned. Man hyser från
träindustrins sida stark oro, då det kan
befaras att denna utbildningsgren kommer
att försvinna, och anser att en avsaknad
av träteknisk gymnasielinje på

104 Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1968

Interpellation ang. beredskap mot oljeutsläpp och radioaktivt utsläpp, m. m. —
Interpellation ang. den s. k. svartlistningen av fiskevatten

sikt kommer att medföra ett försämrat
konkurrensläge för vårt lands träindustri.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande frågor:

Har behovet av svenska trätekniker
varit föremål för någon utredning inom
departementet eller skolöverstyrelsen?

Är statsrådet beredd medverka till
åtgärder för att säkerställa det framtida
behovet av svenska trätekniker?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Interpellation ang. beredskap mot oljeutsläpp
och radioaktivt utsläpp, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som
yttrade:

Herr talman! Ett flertal olyckor under
senare år har aktualiserat de risker
vi numera löper då det gäller miljöförstöring
i stor skala och därmed sammanhängande
hälsorisker. Förlisningen av
den stora oljetankern Torrey Canyon
utanför Englands sydostkust och senare
förlisningar utmed våra egna kuster har
åstadkommit något yrvakna regionala
skyddsåtgärder på olika håll utmed våra
kuster mot oljeutsläpp i stor skala i
samband med förlisningar och andra
olyckshändelser. Den organisation som
i detta fall byggts upp fyller sannolikt
kravet på en relativt hög beredskap.
Men de åtgärder som måste vidtagas i
samband med inträffade olyckshändelser
för att oskadliggöra oljan kräver
ofta stora ekonomiska insatser. I de
flesta fall är det orimligt att begära att
den kommun, utanför vars kust olyckan
inträffar, skall vara ekonomiskt ansvarig
för de åtgärder som krävs för att
oskadliggöra oljan. Mer rimligt vore att
rederi, befraktare eller försäkringsbolag
skulle bära ansvaret för både far -

tygsvrak och last, även om omhändertagandet
innebär ekonomiska utlägg.
När förlisningarna sker på internationellt
vatten måste skärpta regler beträffande
ansvaret föregås av internationella
överenskommelser. I avvaktan
på sådana överenskommelser bör staten
påtaga sig det ekonomiska ansvaret,
när oljan kommer inom landets gränser.
Detta ansvar är nu uppenbarligen icke
närmare reglerat.

För någon tid sedan störtade ett amerikanskt
flygplan med atombomber
utanför Grönlands kust. Händelsen
väckte ett berättigat uppseende. I den
debatt som följde har påpekats, att
atomlastade fartyg och flygplan med
största sannolikhet ofta färdas också
omedelbart utanför vårt lands kuster.
En motsvarande olyckshändelse eller en
fartygsförlisning i Öresund eller Östersjön
liksom en olyckshändelse vid något
av våra atomkraftverk kräver en hög
beredskap för att oskadliggöra det radioaktiva
spill som kan bli en följd av
olyckan. Också i detta fall krävs organisatoriska
och ekonomiska insatser
för att snabbt förhindra skador på
människor och miljö.

På grund av ovanstående får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vilken beredskap finns för närvarande
för att snabbt ingripa vid större
olyckor utanför våra kuster, som kan
innebära oljeutsläpp eller radioaktivt
utsläpp, och vem anser statsrådet böra
stå för de ekonomiska följderna i samband
med saneringsåtgärderna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28

Interpellation ang. den s. k. svartlistningen
av fiskevatten

Ordet lämnades på begäran till

Onsdagen den 28 februari 1968 Nr 9 105

Interpellation ang. åtgärder med anledning av situationen i den nigerianska
utbrytarstaten Biafra

Herr GREBÄCK (ep), som yttrade:

Herr talman! De omfattande vattenföroreningarna
har blivit ett allvarligt
samhällsproblem. Inte minst gäller detta
i storstockholmsområdet. Det har
här tydligt kunnat konstateras att de
kommunala utsläppen försämrat och
försvårat fisket i stora delar av detta
områdes fiskevatten. Den under senare
år konstaterade kvicksilverförgiftningen
har helt naturligt ytterligare förvärrat
situationen. Stora arealer i Stockholms
innerskärgård har förklarats olämpliga
som fiskevatten. Främst drabbar detta
yrkes- och binäringsfisket, eftersom den
fångade fisken förklarats olämplig som
människoföda.

Vattenföroreningarna har redan nått
en omfattning, som gör skyndsamma åtgärder
från olika myndigheters sida
ofrånkomliga. De tekniska möjligheterna
för en höggradig rening är kända,
men kostnaderna för utbyggande av
effektiva reningsverk är stora, och detta
i samband med den tidigare bristfälliga
lagstiftningen på området har
fördröjt vidtagandet av höggradiga vattenreningsåtgärder.
Även sedan sådana
åtgärder vidtagits kommer det att dröja
avsevärd tid innan redan nu åsamkade
skador kommer att kunna avhjälpas
eller åtminstone reduceras. De s. k.
svartlistade områdena ökar undan för
undan i antal. Men hittills har ingenting
som kan tjäna som vägledning för
det fortsatta fisket och fiskevården
framkommit från berörda myndigheters
sida. Skall intresset för fiskevården
kunna uppehållas och möjligheterna för
fritidsfiskarna att utöva sin fritidsaktivitet
kunna tillgodoses i en ständigt
ökad omfattning måste de problem som
uppstått i samband med svartlistningen
av en mängd olika vattenområden utredas
och erforderliga åtgärder vidtagas.
Även ur yrkes- och binäringfiskets
synpunkt är detta absolut nödvändigt.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till stats4*
— Andra kammarens protokoll 1968.

rådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Hur skall ett svartlistat fiskevatten
skötas i fortsättningen?

a) Är det önskvärt att fritidsfisket
fortsätter?

b) Skall fångsten oskadliggöras?

c) Vem har ansvaret, om skador genom
fiskkonsumtion uppstår?

2. En del fiskevattenägare utarrenderar
sina vatten till såväl yrkes- som
fritidsfiskare. Skall arrendena upphöra
och ägaren återbetala arrendeinkomster? 3.

Om möjligheterna att utarrendera
fiskevatten genom föroreningarna försvinner,
kan ersättning erhållas för påvisbart
inkomstbortfall?

4. De gränser, som utmärker svartlistade
vatten, är ofta osäkra. Vilken
myndighet har rätt att fastställa eller
ändra dessa?

5. Avser statsrådet att lämna förslag
eller låta utreda, hur det av mig berörda
problemkomplexet skall handläggas
av berörda myndigheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 29

Interpellation ang. åtgärder med anledning
av situationen i den nigerianska
utbrytarstaten Biafra

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade: Herr

talman! Sverige har nyligen haft
besök av en representant för den nigerianska
utbrytarstaten Biafra, med. dr
Akanu Ibiam (tidigare guvernören Sir
Francis Ibiam och alltjämt en av vicepresidenterna
i Kyrkornas världsråd).
Doktor Ibiam fäste därvid den svenska
opinionens och vid besök i riksdagen
också svenska parlamentarikers uppmärksamhet
på den blodiga utrotningsaktion
som pågår i Nigeria och i vilken
Nr 9

106 Nr 9 Onsdagen den 28 februari 1968

Interpellation ang. kommunalt ekonomiskt stöd i syfte att påverka enskilda företags

lokalisering

enligt doktor Ibiams uppgift redan omkring
33 000 medlemmar av ibo-staminen
bragts om livet. Utbrytarstatens
talesman beklagade också den stormaktsinblandning,
bl. a. i form av vapenleveranser,
som ytterligare ökar
tragedins omfattning.

Med hänvisning till det anförda
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens ministern
för utrikes ärendena få ställa följande
frågor:

Anser herr utrikesministern att situationen
i den nigerianska utbrytarstaten
Biafra från humanitär synpunkt är så
allvarlig, att den motiverar ett internationellt
ingripande i syfte att förhindra
en både mänsklig och politisk katastrof
som kan komma att hota freden i hela
denna del av Afrika?

År herr utrikesministern i så fall villig
att från svensk sida föra saken inför
FN i avsikt att åstadkomma en allsidig
undersökning av den påstådda utrotningsaktionen
mot delar av ibo-stammen
och en pacificering av området?

Denna anhållan bordlädes.

§ 30

Interpellation ang. kommunalt ekonomiskt
stöd i syfte att påverka enskilda
företags lokalisering

Ordet lämnades på begäran till

Herr NORDGREN (h), som yttrade:

Herr talman! I samband med riksdagens
beslut av 1964 om lokaliseringspolitiken
framhölls från regeringens
sida, att den i likhet med den så gott
som enhälliga remissopinionen ansåg
att kommunala subventioner, som syftar
till att påverka enskilda företags lokalisering
och utveckling, bestämt bör avvisas.
Bakgrunden till detta var förhållandet,
att de kommunala initiativ som
tagits i syfte att förmå företag att etablera
sig på orten i många fall lett till direkta
felinvesteringar.

Föredragande statsråd anförde även
följande:

»Som en konsekvens av den statliga
aktivitet som enligt mitt förslag skall
bedrivas i lokaliseringsfrågor, varvid
olika kommunala intressen i möjligaste
mån skall beaktas, utgår jag från att
något utrymme för kommunalt ekonomiskt
engagemang på detta område icke
längre skall föreligga. Jag anser mig således
ha anledning räkna med att kommunalt
ekonomiskt stöd i syfte att påverka
enskilda företags lokalisering och
utvidgning inte skall förekomma i fortsättningen.
»

Trots dessa bestämda uttalanden är
det uppenbart att en omfattande kommunal
lokaliseringspolitik även i dag
förekommer på många håll, framför allt
i Norrland, där många kommuner anser
det vara nödvändigt att med olika slag
av kommunala subventioner förmå industriföretag
att etablera sig i kommunen.
I flera fall har detta lett till en
osund konkurrens om industrier kommunerna
emellan och även medfört
från samhällsplaneringssynpunkt betänkliga
konsekvenser.

Åberopande det anförda ber jag härmed
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill statsrådet lämna kammaren en
redogörelse för de åtgärder som regeringen
vidtagit i syfte att förhindra att
uppenbara felinvesteringar kommer till
stånd som en följd av att kommuner erbjuder
företag varjehanda förmåner för
att dessa skall etablera sig på orten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 31

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

74, till fullmäktige i riksbanken
angående förflyttning av riksbankens
sedeltryckeri till Tumba m. m.; och

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

107

nr 75, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående familjepension
åt fru Carin Vänner.

§ 32

Anmäldes motionen nr 993, av fru
Kristensson och fröken Wetterström, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 31, med förslag till lag om fortsatt
giltighet av hembiträdeslagen den 30
juni 1944 (nr 461).

Denna motion bordlädes.

§ 33

Utsträckt motionstid

Ordet lämnades på begäran till

Herr TOBÉ (fp), som yttrade:

Herr talman! Härmed får jag hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
nr 19, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1)
om nyttjanderätt till fast egendom,
in. in., måtte med hänsyn till ärendets
omfattning utsträckas till det samman -

träde som infaller näst efter femton dagar
från det propositionen kom kammaren
till handa, d. v. s. första plenum
efter onsdagen den 13 nästkommande
mars.

Denna hemställan bifölls.

§ 34

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Hedin (h), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående vårjakt å sjöfågel i ostkustens
skärgård, och

herr Hamrin i Kalmar (fp), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående hjälptelefoner
vid allmänna vägar.

§ 35

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.16.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 29 februari

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. statsrådsledamöters
deltagande i vissa offentliga demonstrationer Ordet

lämnas på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Turesson har frågat
mig om jag anser det lämpligt att
en medlem av regeringen genom deltagande
i offentlig demonstration solida -

riserar sig med uttalanden och slagord,
som är grovt kränkande för ett främmande
land med vilket Sverige upprätthåller
vänskapliga förbindelser.

Deltagande av en regeringsledamot i
en offentlig demonstration innebär inte
att vederbörande solidariserar sig med
alla slagord och uttalanden, som förs
fram, i synnerhet om dessa förs fram
utan demonstrationsledningens godkännande.

Vidare anförde:

108 Nr 9 Torsdagen den 29 februari 1968

Svar på fråga ang. statsrådsledamöters deltagande i vissa offentliga demonstrationer

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
lians excellens statsministern för detta
svar.

Man kan möjligen ha den åsikt som
statsministern här givit uttryck åt, men
jag delar den inte. Jag tror inte att man
generellt kan säga på det sättet.

Men det finns också andra synpunkter
än den rent formella. Allmänheten
och yttervärlden kan lätt bibringas den
uppfattningen att vederbörande regeringsledamot
företräder den mening
som demonstranterna vill ge uttryck
för. Det är mycket angeläget att utrikesministern,
som officiellt har att företräda
regeringen i utrikespolitiska
frågor, i ett känsligt utrikespolitiskt
läge lämnas möjligheter att själv pröva
de manifestationer och viljeyttringar
som bör göras från svensk sida i sådana
här sammanhang. Hans excellens utrikesministern
har all nödig sakkunskap
til] sitt förfogande i utrikesförvaltningen
och bör vara den som på regeringens
vägnar — med all den auktoritet
som hans ställning skänker och i medvetande
om att riksdagen står enig bakom
den svenska neutralitetspolitiken —
uttalar sig i utrikespolitiska frågor, övriga
statsråd bör enligt min mening
undvika att störa utrikesministern i
hans redan i och för sig ömtåliga och
komplicerade arbetsuppgifter genom
framträdanden av den art som herr Palme
för en vecka sedan ansåg lämpligt.

Jag tror också det är viktigt att allmänheten
får klart för sig att regeringen
talar med en tunga och att man inte
ute i landet bibringas den uppfattningen
att det inom regeringen finns företrädare
för olika nyanser i tillämpningen
av den .svenska neutralitetspolitiken.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! I det sista som herr
Turesson sade har jag till 100 procent
samma mening som frågeställaren. Själv -

fallet är det viktigt att i denna som i alla
andra frågor regeringens deklarationer
motsvarar regeringens allmänna inställning.
Men det var inte det frågan nu
gällde. Jag skall strax återkomma till
det. Frågan gällde huruvida den som
deltar i en demonstration därmed solidariserar
sig med de plakat och paroller
som förs fram i demonstrationen.

Det är en orimlig ståndpunkt som
herr Turesson här intar. Vid förra årets
förstamaj demonstration här i Stockholm
var eu av talarna Arne Geijer. En
av de paroller som kommunistiska element
bar i demonstrationståget för att
störa demonstrationen var: »Erlander
och Geijer — Lyndon Johnsons lakejer.»
Menar herr Turesson på fullt allvar att
Arne Geijer solidariserar sig med den
parollen?

Vid ett annat tillfälle talade jag i
Malmö. Det var då några därvarande tidningar
med stor energi drev frågan om
Radio Syd. Jag tillät mig ha en annan
mening än en del av demonstranterna,
men det fördes fram paroller, som naturligtvis
fotograferades av uppmärksam
press, där det krävdes: Yttrandefrihet
i radion — giv Radio Syd fri!

Menar verkligen herr Turesson att
den omständigheten, att det finns risk
för att paroller av denna typ förs fram
av personer, som vill störa en demonstration,
i fortsättningen skall avhålla
oss från att delta i alla demonstrationer?
Herr Turesson kanske kan råka ut
för att det finns folk som vill störa
hans möten. Betyder det att herr Turesson
skall inställa sin mötesverksamhet?
-— Den tolkning herr Turesson ger
är orimlig och kan icke accepteras i
ett fritt land.

Beträffande det andra däremot —
att vi inom regeringen skall ha en enhetlig
bedömning av utrikespolitiken
liksom av alla andra viktiga frågor -—
har herr Turesson naturligtvis hundraprocentigt
rätt. I detta fall vågar jag
påstå att så också är förhållandet. Det
tal som innehöll herr Palmes deklara -

Torsdagen den 29 februari 1968 Nr 9 109

Svar på fråga ang. pensionsförmånerna för svenskamerikaner som återvänt till
Sverige

tioner var granskat av stats- och utrikesministrarna
innan det hölls, och därmed
torde varje påstående om att vi talar
med olika tungor vara borta ur bilden.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Statsministern talar nu
om huruvida man genom att delta i en
demonstration solidariserar sig med
personer som vill störa demonstrationen.
Jag utgår från att de deltagare i
den aktuella demonstrationen som bar
dessa plakat och lät dessa talkörer eka
mellan husen vid Sergels torg inte var
ute för att störa demonstrationen. De
exempel som statsministern anför rörande
egna upplevelser i demonstrationssammanhang
tycker jag inte heller
är riktigt relevanta. Det är skillnad
mellan att bli föremål för personliga
oförskämdheter — det får ju vi politiker
finna oss i inom vårt eget land -—
och dessa för främmande makt, som vi
har vänskapliga förbindelser med,
grovt kränkande uttalanden.

Jag tycker det är välgörande att statsministern
till 100 procent — som statsministern
sade -— ger mig rätt i att det
är angeläget att utrikespolitiken — den
strikta neutralitetspolitik som alla de
demokratiska partierna här i riksdagen
enigt sluter upp omkring — måste föras
på ett sådant sätt av regeringen att
något tvivel om dess innebörd inte kan
förekomma.

Statsministern inledde sitt andra inlägg
med att säga att frågan gällde huruvida
man solidariserar sig o. s. v. Ja,
det gjorde den kanske inte riktigt, herr
statsminister. Frågan gällde om statsministern
ansåg det lämpligt att en medlem
av regeringen uppträder på detta
sätt, och den frågan är ännu inte besvarad.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Turesson måtte

inte ha läst sin fråga — det är enda
förklaringen till hans slutord. Herr Turesson
har frågat om jag anser det
lämpligt »att en medlem av regeringen
---solidariserar sig med uttalanden
och slagord» som förs fram. Jag
har svarat att det sker ingen solidarisering,
och därmed är frågan absolut
klart besvarad.

Jag betraktade denna demonstration
som ett utomordentligt värdefullt inslag
i den publika diskussionen. Varför? Jo,
därför att det har förekommit så
mångahanda ting som har diskrediterat
den av praktiskt taget hela vårt folk
omfattade kritiken emot USA:s krigföring
i Vietnam: äggkastning, flaggbränning
och annat. Den demonstration
som här genomfördes var trots försöken
till störningar värdig de omkring
700 000 människor som stod bakom den
i form av arrangörer, och den gav eftertryck
och kraft åt regeringens framställningar.
Att där fanns element som
försökte störa den — på samma sätt
som man försökte dra ned demonstrationerna
tidigare, exempelvis genom
den beryktade äggkastningen — är väl
alldeles uppenbart, men den stora massan
av demonstranter, som förstod att
detta var en allvarlig sak, demonstrerade
på ett sätt som av hela pressen har
betecknats som värdigt och kraftfullt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. pensionsförmånerna
för svenskamerikaner som återvänt till
Sverige

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har frågat
mig om förhandlingar kommer att
upptas med amerikanska myndigheter i
syfte att svenskamerikaner, som åter -

110 Nr 9 Torsdagen den 29 februari 1968

Svar på fråga ang. pensionsförmånerna för svenskamerikaner som återvänt till
Sverige

vänt till Sverige och inte är amerikanska
medborgare, får behålla de pensionsförmåner
de tidigare tillerkänts enligt
amerikansk lagstiftning.

Som svar vill jag meddela följande. I
samband med genomförandet av vissa
ändringar i den amerikanska pensionsförsäkringen
undersöker de amerikanska
myndigheterna förutsättningarna för
att hittills utgående pensioner till här
bosatta svenska medborgare skall kunna
utgå också i fortsättningen. I början
av denna månad begärde sålunda amerikanska
utrikesdepartementet vissa uppgifter
om den svenska pensionsförsäkringen.
Svar har redan lämnats. För
att ytterligare klarlägga de aktuella frågeställningarna
planeras svenskamerikanska
överläggningar i Stockholm inom
kort.

Vidare anförde:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
för det positiva svaret. Det är med stor
tillfredsställelse jag av utrikesministerns
svar erfar att svenskamerikanska överläggningar
för att klarlägga dessa frågor
skall äga rum i Stockholm inom
kort. Även om vi vid denna tidpunkt
inte vet huruvida överläggningarna leder
till ett positivt resultat eller inte,
bör utrikesministerns svar i någon mån
kunna stilla den oro, som av naturliga
skäl skapades av de mycket kortfattade
pressuppgifterna i början av denna månad.

Enligt mera fullständiga uppgifter i
New York Herald Tribunes internationella
upplaga skulle omkring 15 000 utlänningar
i 40 länder vara berörda av
under förra året beslutade ändringar i
den amerikanska socialförsäkringslagen
eller snarare i tillämpningen av denna
lag. Innebörden av ändringarna var att
utlänningar, som vistas utanför USA
mer än halva året, inte skulle erhålla
den folkpension de ägde uppbära genom
avgifter till socialförsäkringen. De

får emellertid ut folkpensionen, om de
återvänder till USA och stannar där
minst 30 dagar eller om det finns ett
avtal mellan USA och deras respektive
hemländer om ömsesidiga socialförmåner.
Flertalet av de 15 000 som berörs
av ändringen bor enligt uppgifterna i
New York Herald Tribune i de skandinaviska
länderna samt i Frankrike,
Mexiko och Portugal.

Från norsk sida tog man omedelbart
upp förhandlingar med de amerikanska
myndigheterna för att finna en acceptabel
lösning, och dessutom satte man
i gång undersökningar i socialdepartementet
om de ändringar som kunde
erfordras för att den norska socialförsäkringslagstiftningen
skulle kunna
accepteras av amerikanerna.

I Norge hyser man goda förhoppningar
om att kunna nå en för alla parter
tillfredsställande lösning, enligt vad jag
erfor vid Nordiska rådets möte i Oslo.
Jag hoppas naturligtvis också för
svenskamerikanernas del att de överläggningar
som nu skall äga rum leder
till ett positivt resultat, så att de
inte nödgas resa över till USA och stanna
där en månad varje år för att få ut
folkpensionen.

Jag tackar än en gång för det positiva
svaret.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! I herr Björkmans senaste
förhoppning kan jag helt och fullt
instämma. Jag vill bara lämna ett par
kompletterande upplysningar.

Enligt amerikanska uppskattningar
uppgår de pensionsberättigade i Sverige
till cirka 1 200 personer. Vi är naturligtvis
angelägna om att de även i
fortsättningen skall få sina pensioner
från Amerika, där de eu gång har tjänat
in dem. Det finns, herr talman, anledning
förmoda att så också kommer
att bli fallet.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 29 februari 1968 Nr 9 111

Svar på fråga ang. rättegångskostnaderna i mål där kronan är part
§ 3 Av det svar jag har fått framgår

Svar på fråga ang. viss information till
taxeringsmyndigheterna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
bär frågat mig om jag är beredd
medverka till förbättrad information
till taxeringsmyndigheterna angående
förhållandet att bestämmelserna
om avdrag för nedsatt skatteförmåga
för pensionärer bör iakttagas utan
att särskilt yrkande därom framställs i
vederbörandes självdeklaration.

Enligt de anvisningar, som riksskattenämnden
senast år 1967 utfärdat för
beräkningen av folkpensionärernas extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga,
bör taxeringsnämnd iaktta avdragsbestämmelserna
utan att särskilt yrkande
framställts i deklarationen. Dessa anvisningar
skall användas och läsas av varje
taxeringsnämnd vid 1968 års taxering.
Någon ytterligare information till
taxeringsmyndigheterna torde inte vara
erforderlig.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min fråga.

Jag är medveten om att taxeringsnämnd
enligt de anvisningar som utfärdats
av riksskattenämnden bör iaktta
bestämmelserna om avdrag för nedsatt
skatteförmåga utan att särskilt yrkande
framställts i vederbörandes självdeklaration.
Tyvärr har det emellertid
förekommit — jag har själv kunnat
konstatera detta — att i ett och samma
taxeringsdistrikt vissa deklaranter
erhållit avdrag för nedsatt skatteförmåga
under det att andra deklaranter, som
ej framställt yrkande härom, icke erhållit
sådant avdrag. Detta är anledningen
till min fråga till finansministern.

klart och tydligt att riksskattenämnden
har meddelat anvisningar — senast
1967 —■ och att dessa anvisningar skall
användas och läsas av varje taxeringsnämnd
vid 1968 års taxering.

Jag har inte med denna fråga velat
rikta kritik mot taxeringsmyndigheterna.
De som är satta att granska våra
självdeklarationer har en grannlaga,
svår och krävande uppgift och de är
värda allmänhetens förtroende.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. rättegångskostnaderna
i mål där kronan är part

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har frågat
mig om jag anser att staten som
part i mål bör —• när omständigheterna
i målet motiverar ett speciellt hänsynstagande
till motparten —- kunna
åta sig att bära större del av rättegångskostnaderna
än som följer av rättegångsbalkens
regler.

I civilmål — jag utgår från att frågan
avser bara sådana mål — gäller principen
om strikt kostnadsansvar för förlorande
part. Den som förlorar målet
skall ersätta den vinnandes kostnader
utan hänsyn till om han haft skälig anledning
att processa. Denna kostnadsregel
gäller också mål, i vilka staten är
part. För vissa typer av mål, t. ex. expropriationsmål,
gäller dock särskilda
föreskrifter. Undantag från huvudregeln
kan också göras i vissa fall som
är närmare angivna i rättegångsbalken.
Som jag omtalade i höstas i den här
kammaren i svar på en fråga av besläktad
art övervägs inte någon ändring
i den ordning som jag nu har angett.

En helt annan sak är att omständig -

112 Nr 9

Torsdagen den 29 februari 1968

Svar på fråga ang. rättegångskostnaderna i mål där kronan är part

heterna i ett särskilt mål undantagsvis
kan vara sådana, att fråga uppkommer
om efterskänkande av en fordran på
rättegångskostnader som tillkommer
staten som vinnande part i ett mål.
Sådana frågor får liksom hittills bedömas
från fall till fall. Detsamma gäller
spörsmålet om staten som vinnande
part skall bidra till enskild motparts
rättegångskostnader.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att fä tacka
justitieministern för svaret på min fråga.
Eftersom jag i frågan inte hade
begärt något besked huruvida man överväger
någon ändring i gällande regler,
har jag inte någon egentlig kommentar
att göra till den första delen av statsrådets
svar. Däremot vill jag säga att
avslutningen på svaret ger en antydan
i positiv riktning beträffande det problem,
som närmast föranledde min fråga.

Såsom jag tror att justitieministern
själv har förstått var anledningen till
min fråga den rättsprocess, som har pågått
i många år om Vitsaniemis byamäns
tvist med kronan om rätten till
laxfisket i Torneälven. Jag skall inte
gå närmare in på detta spörsmål, men
jag vill säga att jag tycker att denna
process är ett typiskt fall, där det vore
rimligt att vissa undantag kunde göras
från gällande regler om vilken part
som skall bära rättegångskostnaderna.
Låt mig bara, herr talman, mycket kort
sammanfatta de skäl, som jag tycker
talar för att man i detta fall bör ha
en generös inställning från statsmakternas
sida.

För det första pågick den aktuella
processen inte mindre än 18 år, och
man var tvungen att genomföra utredningar
som gick ända tillbaka till början
av 1300-talet.

För det andra kan det inte sägas att
det bara var byamännen i Vitsaniemi

som hade intresse av att få frågan klarlagd,
utan med hänsyn till att den var
tvistig hade även staten ett avgjort intresse
av att få rättsfrågan löst.

För det tredje vill jag framhålla att
även det förhållandet, att byamännen
såväl i första som andra instans vann
sin talan och att därtill inte heller högsta
domstolen var enig utan en majoritet
inom denna fattade beslutet att bifalla
kronans talan, tyder på att en generös
inställning är motiverad.

Man kan säga sig att byamännen borde
ha varit så förståndiga att de hade
begärt fri rättegång, och det är möjligt
att de kunde ha gjort detta. Men om
de hade gjort det hade staten i alla
händelser fått bära rättegångskostnaderna.
Jag skulle därför, herr talman,
utan att pressa justitieministern med
någon begäran om ett besked i det aktuella
ärendet — eftersom detta besked
rimligen bör få ankomma på jordbruksdepartementet
som jag tror närmare
har att överväga den här frågan — i
varje fall vilja tolka statsrådets svar
så, att man kan tänka sig att i ett sådant
här fall inte endast efterskänka
kronans rättegångskostnader utan även
att staten bidrar, om inte med hela,
så i varje fall med en väsentlig del
också av motpartens rättegångskostnader.

Jag tackar än en gång för svaret och
skulle vara ännu gladare om justitieministern
kunde ge ytterligare något
ord på vägen i denna fråga.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KUNG:

Herr talman! Enligt gällande praxis
handläggs ärenden av den art, som fru
Kristensson åsyftade, i det departement
under vilket den myndighet hör som
har fört kronans talan i rättegången.
Det blir alltså i detta fall såsom fru
Kristensson nämnde jordbruksdepartementet.
Kungl. Maj:t har enligt riksdagens
bemyndigande rätt att utan hörande
av riksdagen efterskänka den ford -

113

Torsdagen den 29 februari 1968 Nr 9

Svar på fråga ang. rabatt på statens järnvägar för invalid- och sjukpensionärer

rån som kronan har. I vilken mån staten
skall bidra till den förlorande partens
egna rättegångskostnader är däremot
en fråga, som måste underställas
riksdagen i form av en begäran om anslag
för ändamålet.

Som svar på vad fru Kristensson senast
sade vill jag meddela att regeringen
inom den allra närmaste tiden kommer
att i välvillig anda pröva den
framställning som nu ligger i jordbruksdepartementet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. rabatt på statens
järnvägar för invalid- och sjukpensionärer Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Antonsson har
frågat mig om jag är beredd att vidta
åtgärder så att invalid- och sjukpensionärer
erhåller samma rabatterade reseförmåner
på statens järnvägar som
för närvarande gäller för ålderspensionärer.

Enligt de av 1963 års riksdag antagna
riktlinjerna för trafikpolitiken
har SJ att besluta om rabatter. Inom
SJ pågår en översyn av hela taxesystemet
för järnvägsresor och bussresor
omfattande alla biljettformer och rabatter.
SJ räknar med att ha översynen
färdig om några veckor. Enligt vad
jag erfarit övervägs i sammanhanget
bl. a. de frågor som herr Antonsson berört.

Vidare anförde

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för att han besvarat
min fråga, och jag är tacksam för
den positiva undertonen i svaret.

Jag hoppas att den översyn av SJ :s
taxesystem som statsrådet aviserar i
svaret skall leda till att sjuk- och invalidpensionärer
får samma rabatterade
reseförmåner på statens järnvägar
som nu gäller för ålderspensionärer.
Jag är medveten om, herr statsråd, att
statens järnvägar enligt bestämmelserna
i gällande persontaxas paragraf 7
endast äger medge sådana nedsättningar
i taxan som kan anses vara förenliga
med verkets kommersiella intressen.
Reserabatterna för ålderspensionärerna
har därför av järnvägsstyrelsen
betraktats uteslutande som ett kommersiellt
initiativ med syfte att nå en grupp
människor som har möjligheter att resa
vid de tider på året då järnvägarna inte
är så hårt belastade. Man vill med andra
ord utjämna resefrekvensen mellan
olika tider på året. Man har tillagt att
förmånen inte gäller denna åldersgrupp
i dess egenskap av pensionärer. Även
om jag vet att detta betraktelsesätt står
i överensstämmelse med bestämmelserna
anser jag att det är alltför snävt och
byråkratiskt. Där bör därför en ändring
komma till stånd.

Det finns här i landet cirka 900 000
ålderspensionärer som åtnjuter rätt till
dessa rabatterade resor. Men vi har
samtidigt omkring 165 000 sjuk- och
förtidspensionärer som är utestängda
från denna förmån. Denna ordning kan
inte vara försvarlig ur sociala aspekter.
Sjukpensionärerna är ofta handikappade
och invalidiserade människor
med små möjligheter till normala samhällskontakter.
Samhällets strävan liar
ju under senare tid inriktats på att ge
dessa människor möjligheter till en normalisering
och anpassning till samhälls-
och arbetsliv. Deras handikapp
gör att de ofta får sämre möjligheter
till kontakter med anförvanter och
vänner som bor på annan ort, än vad
fallet är för ålderspensionärerna. Det
är därför naturligt att dessa människor
upplever nu gällande bestämmelser om
reserabatter på statens järnvägar som

114 Nr 9 Torsdagen den 29 februari 1968

Svar på fråga ang. rationaliseringsverksamheten inom sjöfartsverkets arbetsområde

en social orättvisa. Jag hoppas därför
att den översyn av taxesystemet som
nu pågår skall ge järnvägsstyrelsen möjligheter
att även ta sociala hänsyn och
anlägga sociala motiv när det gäller att
utvidga kretsen av rabattberättigade.

Om järnvägsstyrelsen av principiella
skäl, med hänsyn till verkets kommersiella
intressen, inte anser sig kunna
föra in den sociala aspekten i rabattsystemet,
hoppas jag att statsrådet snarast
tar initiativ som ger riksdagen möjlighet
att över budgeten anvisa särskilda
medel till reserabatter för sjuk- och
invalidpensionärerna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. rationaliseringsverksamheten
inom sjöfartsverkets arbetsområde Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Norrby har frågat
mig om jag avser att sätta in pågående
rationaliseringsverksamhet inom sjöfartsverkets
arbetsområde i sitt större
samhällsekonomiska sammanhang för
att bl. a. beakta berörda kommuners intressen
och uppnå samordning med annan
statlig verksamhet.

Rationaliseringsverksamheten inom
sjöfartsverket är främst ett led i anpassningen
till den pågående strukturomvandlingen
inom den kommersiella sjöfarten
och de förändrade behov av sjöfartsverkets
tjänster som denna leder
till. Mera genomgripande rationaliseringsåtgärder
som aktualiseras — t. ex.
större förändringar inom lotsorganisationen
— föregås redan nu regelmässigt
av noggranna utredningar och bedömningar.
De samhällsekonomiska aspekterna
liksom olika samordningsfrågor
får därvid en ingående belysning ge -

nom att sådana förslag remitteras till
bl. a. statliga och kommunala myndigheter
samt olika intresseorganisationer.

Vidare anförde:

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga
— ett högst konventionellt svar på
en till synes konventionell fråga. Låt
mig påvisa att det nu är hög tid för
nya metoder när det gäller att angripa
sådana här problem.

1963 års trafikpolitiska riksdagsbeslut
— som märkligt nog inte åberopas
i svaret — utgör en milstolpe, för att
inte säga en skiljeväg, i svensk trafikhistoria.
Proposition nr 191 till 1963
års riksdag var väl underbyggd vad
avsåg järnvägs- och landsvägstrafiken.
Ändå har väl få riksdagsbeslut utsatts
för så mycken kritik här i riksdagen.
Antingen överblickade man inte konsekvenserna
av beslutet eller också har
tillämpningen varit skev. Allra riktigast
är måhända att säga att det varit både—
och. Då det gällde sjöfartspolitiken var
underlaget för beslutet betydligt lösare.
Inga grundliga utredningar föregick
propositionen, och risken för felaktig
inriktning av åtgärder borde därför
vara stor. När man nu börjar skönja
resultatet av tillämpningen visar det
sig att risken var för stor.

Sjöfartsutredningen har avgivit sitt
betänkande och föreslår att sjöfartsverket
skall bli ett rent affärsdrivande
verk. Lotsorganisationsutredningen ligger
i slutfasen av sitt arbete. Åtskilliga
delförslag har redan genomförts. Rationaliseringsarbetet
har med andra ord
hunnit rätt långt. Jag vågar säga att
spåren i viss mån förskräcker, även om
utredningarna har gjort och gör ett tekniskt
sett gott arbete. Felet ligger här
uppenbarligen på direktivnivån.

Att lotsorganisationen är under omstöpning
får man också veta i alarmerande
tidningsartiklar och vid kontakt

115

Torsdagen den 29 februari 1968 Nr 9

Svar på fråga ang. rationaliseringsverksamheten inom sjöfartsverkets arbetsområde

med befolkningen längs våra kuster.
Kommunalmännen är förtvivlade, berörda
personalgrupper likaså. Ovissheten
är pressande. Det är just nu omöjligt
att planera ens för den närmaste
framtiden. Samordningen med annan
statlig verksamhet har man tydligen
glömt redan på den nivå där direktiven
till utredningarna skrevs.

Jag har antytt dessa problem i en
motion vid årets riksdag angående utvecklingen
i skärgårdsområdena. I motionen
skriver jag bl. a.: »Pågående rationaliseringar
inom lots- och fyrväsendet,
kustbevakningen och polisorganisationen
har ofta skett utan samordning
mellan de olika myndigheterna och har
redan lett till avfolkning, osäkerhet inför
framtiden och försämrad bevakning
och katastrofberedskap längs våra kuster.
Rationaliseringsarbetet är ensidigt
inriktat på varje myndighets snävt
driftekonomiska förhållanden; den samhällsekonomiska
totaleffekten bortser
man därvid ifrån.» För dessa ord har
jag fått varmt stöd från många håll,
exempelvis ute i Stockholms skärgård.

Sjöfartsverket har ju en rad primära
funktioner och det är kring dessa rationaliseringstänkandet
nu kretsar. De
ur samhällelig synpunkt utomordentligt
betydelsefulla sekundära funktionerna
är därvid på väg att rationaliseras bort.
Sådana sekundära funktioner är t. ex.
bevakning — allmän och försvarsbetingad
— längs våra kuster, sjöräddning
och katastrofberedskap, sjösäkerhetsfunktioner,
oljeskadeberedskap, oljeskadeskydd,
stöd till småbåtstrafiken.
Det är också nödvändigt att det finns
ett sådant befolkningsunderlag i våra
kust- och skärgårdsområden att de kan
fungera som rekreationsområden.

Målsättningen måste vara ett samhällsekonomiskt
optimalt transportsystem.
Får vi det med de rationaliseringar
som nu pågår? Statens järnvägar är
ett varnande exempel. Nu håller samma
misstag på att ske inom sjöfarten —
skygglappsrationalisering utan samord -

ning med andra samhällsfunktioner alltså.
Vi har inte råd att spara på det
viset. Ansvaret för samordning ligger
hos departementschefen, och jag finner
mig föranlåten att ställa en kompletterande
fråga: Tänker kommunikationsministern
ta detta bredare samordningsansvar? Chefen

för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det är riktigt att det pågår
ett arbete inom lotsorganisationsutredningen
beträffande det sätt varpå
vår lotsorganisation i framtiden skall
vara uppbyggd. Vi väntar alltså ett förslag
från utredningen. Bakgrunden till
att den över huvud taget har fått ta
itu med dessa problem är det faktum
att antalet lotsningsuppgifter har minskat
i mycket hög grad; de sjönk enbart
mellan budgetåren 1965/66 och 1966/67
med inte mindre än 30 procent. Detta
gör det nödvändigt att se över hela organisationen.
Jag har i mitt svar betonat
att när vi senare går att ta ställning
exempelvis till hur lotsorganisationen
skall vara uppbyggd i framtiden,
kommer detta att göras mot bakgrunden
bl. a. av de yttranden som vi haft tillfälle
att inhämta med anledning av lotsorganisationsutredningens
förslag.

Jag finner således att herr Norrby
har fel i sin kritik när han menar att
man i direktiven redan från början
skulle ha kört in denna utredning på
felaktiga spår. Jag tror inte att det ligger
till på det sättet. Vi har fullgoda
möjligheter att, när vi slutgiltigt skall
ta ställning till hur det hela skall ordnas,
också sörja för den samordning
i skilda sammanhang som givetvis bör
komma till stånd.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Direktiv kan naturligtvis
tolkas på flera sätt, men oroande
i sammanhanget är att lotsorganisationsutredningen
uppenbarligen har

116 Nr 9 Torsdagen den 29 februari 1968

Svar på fråga ang. rationaliseringsverksamheten inom sjöfartsverkets arbetsområde

haft anledning att tolka sina direktiv så
snävt och skvgglappsbetonat som jag
beskrev det.

Det är alldeles uppenbart att vi för en
fortsatt standardutveckling och effektivitetshöjning
i produktionslivet är beroende
av goda rekreationsområden.
De bästa rekreationsområden vi har i
landet är sannolikt våra kust- och skärgårdsregioner.
Dessa måste kunna fungera,
men för att de skall göra det måste
där bo människor året om. Just sjöfartsverkets
personal är en mycket väsentlig
del av befolkningen i skärgårdsområdena.
Om denna befolkningsgrupp
försvinner på många håll, kommer en
snabb avfolkning till stånd. Vi får dessutom
— som jag antydde — en försämrad
bevakning längs kusterna. Det kan
innebära att vi i framtiden måste bygga
upp helt nya bevakningsorganisationer
för att ersätta dem som nu är aktuella.

De nya utvecklingstendenser som här
är aktuella är mycket intressanta och
värdefulla. Vi har exempelvis naturvårdsverksamheten.
Det måste emellertid
finnas människor i naturvårdsområdena
för att lära allmänheten att umgås
med naturen. Småbåtstrafikens utveckling
leder till ökat behov av bevaknings-
och sjöräddningsorganisationer
av ny typ. Jag har det allmänna intrycket
att regeringen inte riktigt har
insett att man måste samordna aktiviteten
med sikte på en samhällsekonomisk
optimering för att bevara den tillgång
som befolkningen i skärgården de
facto utgör.

Finansministern hade tillfälle att besvara
en interpellation om dessa problem
av herr Åberg här i kammaren i
höstas. Han avslöjade då en övertro på
tekniska hjälpmedel, framför allt teletekniska.
Jag är själv teletekniker, men
jag har ingen sådan övertro. Det fanns
inte tillräckligt mycket av samordningstänkande,
av samhällsekonomiskt optimeringstänkande
i finansministerns anförande
i den debatten, och jag kan in -

te heller läsa ut något sådant i kommunikationsministerns
anförande i dag.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Herr Norrby gör gällande
att regeringen inte skulle inse vilket
behov av samordning som föreligger när
man diskuterar slutgiltiga lösningar av
frågor av bl. a. denna karaktär. Det förefaller
mig som om herr Norrby inte
inser att det är omöjligt att ge exempelvis
en sådan utredning som lotsorganisationsutredningen
uppdraget alt
inte bara utreda hur vi skall ha lotsorganisationen
ordnad i vårt land i
framtiden utan också ta hänsyn till vilken
återverkan lotsorganisationens
eventuella förändringar kan få på samhällsekonomin,
på naturvården, på sjöräddningen
och en rad annat som herr
Norrby räknade upp.

Jag tror nog, herr Norrby, att vi får
betrakta lotsorganisationsutredningens
betänkande som ett förslag tillkommet
i avsikt att skapa den mest rationella
lösningen av själva lotsorganisationen.
Sedan får vi efter remissinstansernas
hörande överlåta den slutgiltiga behandlingen
av förslagen till regering och
riksdag, som får göra de nödvändiga
avvägningarna. Hur skulle det gå om
vi lät varje utredning som vi sätter till
här i landet »ta över» remissinstansernas
och regeringens och riksdagens
uppgifter att göra avvägningarna ur
samhällsekonomisk synpunkt? Det skulle
vara fullkomligt orimligt.

Jag vidhåller sålunda att vi har givit
lotsorganisationsutredningen de direktiv
som den bör ha. Vi kommer att
dra de slutsatser som blir nödvändiga
att dra när remissyttrandena kommit
in och när vi bedömt frågan ur dess
vidare samhällsekonomiska och andra
aspekter.

Herr NORRBY (fp):

Herr talman! Jag har naturligtvis inte
tänkt att Iotsorganisationsutredning -

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

117

Svar på fråga ang. vaccinering mot parainfiuensa hos nötkreatur

en skulle få dessa bredare direktiv. Men
enbart det förhållandet att sjöfartsutredningen
just har avslutat sitt arbete
visar att även andra utredningar är aktuella
i detta sammanhang. Lotsorganisationsutredningen
är dessutom inte bara
utredande, utan dess förslag har i
stor utsträckning gått i verkställighet
utan den samordning som jag efterlyser.
Det är uppenbart att SJ :s rationalisering
är ett exempel som borde avskräcka
från samma behandling av övrig
trafik här i landet. I sjöfartsstyrelsen
finns ett nytt systemtänkande beträffande
transportpolitiken som jag
tycker är utomordentligt värdefullt. Där
har man börjat anlägga bredare samhällsekonomiska
synpunkter, exempelvis
när man talar om hur isbrytningen
här i landet skall läggas upp i framtiden.

Det behövs alltså ett samlat grepp på
det samhällsområde som våra kuster
och skärgårdsområden utgör om inte en
katastrof skall inträffa. Det skulle inte
vara någon panik längs kusterna för
närvarande om inte allvarliga saker höll
på att hända. Olika synpunkter och
förslag från lotsorganisationsutredningen
har läckt ut och skapat problem —
det kan man läsa i tidningsartiklar och
man hör det när man pratar med befolkningen
i skärgårdsområdena och
längs kusterna.

.lag har motionerat om utvecklingen
i skärgårdsområdena, och vi får återkomma
till dessa problem när min motion
behandlas.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag ämnar naturligtvis
inte utvidga denna debatt till en allmän
trafikpolitisk debatt — vi kommer
senare att få ett bättre tillfälle att
diskutera denna fråga. Jag märker att
jag inte har någon framgång i mina försök
att vinna herr Norrbys förståelse
för att man inte med utgångspunkt från

den fråga han har ställt kan klara hela
samordningen av samhällsplaneringen.

Herr Norrby talade om att det skapas
»panik» i bygderna. I så fall har herr
Norrby en god möjlighet att motverka
risken för panik genom att hänvisa till
att de utredningar som pågår kommer
att diskuteras när de är färdiga och remissinstanserna
yttrat sig om dem. Varje
utredning måste bedömas i sitt större
sammanhang.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. vaccinering mot
parainfiuensa hos nötkreatur

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Jönsson i Ingemarsgården
har frågat när jag bedömer
att experimentverksamheten med vaccin
mot parainfiuensa hos nötkreatur kan
vara avslutad och när vaccinet kan
finnas tillgängligt för allmänt bruk.

Experimentverksamheten är nu avslutad
och statens veterinärmedicinska
anstalt räknar med att nämnda vaccin
skall finnas tillgängligt för allmänt bruk
i september i år.

Vidare anförde

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården
(fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för ett positivt svar som
gladde mig mycket.

Husdjurssjukdomen parainfiuensa
förorsakar en kraftig nedgång i mjölkproduktionen
hos de drabbade djuren
och stora olägenheter och ekonomisk
förlust för djurägarna. Därför är det
glädjande att vi nu kunnat få ett besked
om när det kan komma en vaccin
som effektivt kan motverka denna sjukdom.

118 Nr 9

Torsdagen den 29 februari 1968

Svar på fråga ang. behörighetsvillkor för ålderdomshemsförestandare

Jag vill bara helt kort erinra om att
riksdagen redan under 1955 uttalade
att den virologiska forskningen skyndsamt
måste lösa frågan om denna sjukdoms
bekämpande. Sedan dess har
spörsmålet varit uppe till behandling
flera gånger, och det är alltså glädjande
att arbetet nu fått ett praktiskt resultat.

.lag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. behörighetsvillkor
för ålderdomshemsföreståndare

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Westberg har frågat
när man kan förvänta bestämmelser
om legitimation för ålderdomshemsföreståndare
och bestämmelser om behörighetsvillkor
för sökande till tjänst
som ålderdomshemsföreståndare.

Utbildningen av föreståndarpersonal
för ålderdomshemmen bedrevs till år
1965 av Svenska socialvårdsförbundet.
Därefter har denna utbildning förts
över till den reguljära yrkesutbildningen
och utbildningskapaciteten har i
samband därmed ökats. Vid sidan av
denna utbildning bedrivs vidareutbildning
för sådan personal som är verksam
som föreståndare men som inte
tidigare har genomgått föreståndarutbildning.

Frågan om legitimation av ålderdomshemsföreståndare
har aktualiserats
i olika sammanhang. Kommunförbunden
har i anslutning härtill uttalat sig
för en utredning om föreståndarutbildningens
innehåll och omfattning. Skolöverstyrelsen
har i december 1967 efter
nära samråd med bl. a. socialstyrelsen
och kommunförbunden lagt fram förslag
om att jämte den nuvarande ut -

bildningsformen inrätta en särskild utbildningslinje
för åldringsvård inom ramen
för vidareutbildning av sjuksköterskor.
Detta förslag prövas f. n. i utbildningsdepartementet,
och avsikten
är att det skall behandlas i en proposition
till årets riksdag.

Det är enligt min mening angeläget
att på olika vägar skapa ökade förutsättningar
för en god utbildning av denna
personal vid ålderdomshemmen så
att den väl kan fylla de krav som måste
ställas på den. Ett särskilt förfarande
med legitimation för denna personalkategori
ställer jag mig av praktiska
skäl tveksam till.

Vidare anförde:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. Även
om jag inte är nöjd med svaret, noterar
jag med tillfredsställelse den positiva
underton som ändå finns i det.

Enligt uppgifter som jag har fått har
frågan om legitimation väckts av bl. a.
den berörda personalkategorin själv,
och Svenska stadsförbundet och Svenska
kommunförbundet — som dessa förbund
vid den tidpunkten kallades —
har fört frågan vidare till Kungl. Maj :t.
Därvid har man, såsom statsrådet också
anför, framhållit att starka skäl talar
för en utredning av föreståndarutbildningens
innehåll och omfattning. Frågan
ligger alltså för närvarande hos
Kungl. Maj:t, och det var därför som
jag för att få ett besked ställde min
fråga.

Det är helt naturligt att de som håller
på att utbilda sig för det viktiga och
ansvarsfulla yrke det här är fråga om
önskar erhålla klara besked om sin
kompetens. Efter en omfattande och
krävande treårig utbildning är de angelägna
att få sin kompetens fastställd.
De vill veta vad de har rätt att åtaga sig
och svara för. De önskar få besked om
vad utbildningen berättigar till och hur

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

119

Svar på fråga ang. behörighetsvillkor för ålderdomshemsföreståndare

den star sig i konkurrens med annan
utbildning, t. ex. med sjuksköterskeutbildningen
som omnämndes i statsrådets
svar.

En legitimation motsvarande den som
förekommer för sjuksköterskorna skulle
i detta fall vara av stort värde. Statsrådet
säger nu: »Ett särskilt förfarande
med legitimation för denna personalkategori
ställer jag mig av praktiska
skäl tveksam till.» Jag noterar för det
första, att statsrådet inte ställer sig helt
avvisande till denna tanke, vilket jag
tycker är värdefullt. Jag vill dock fråga:
Vilka är de praktiska skäl som skulle
utgöra ett hinder för införandet av en
legitimation?

Vidare är det givetvis av mycket stor
betydelse att behörighetsvillkoren vid
sökande av tjänst blir helt klarlagda
och fastställda. Enligt min mening bör
det fastställas sådana behörighetsvillkor
som ger företräde åt välutbildad
personal.

För övrigt ber jag att få instämma i
vad statsrådet sade om betydelsen av
att denna personal får en god utbildning.

Chefen för .socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Westberg frågade
varpå jag egentligen grundade min
tveksamhet i slutet av mitt svar. Jag
vill helt kort svara att det i dag finns
800—900 särskilt utbildade ålderdomshemsföreståndare
vid landets 1 300 ålderdomshem.
Utbildningskapaciteten
har under de senaste åren ökat och
uppgår för närvarande till närmare 100
per år. De föreståndare som inte har
genomgått den särskilda utbildningen
har i regel en omfattande praktisk erfarenhet
och för dem anordnas också
utbildningskurser.

Vi skall ha klart för oss att vi sålunda
kan komma att ställas inför mycket
besvärliga avvägningsfrågor, om vi
skulle ta steget över till en direkt legitimation.
Det finns olika rekryterings -

och utbildningsvägar för ålderdomshemsföreståndare,
men därmed föreligger
inte sådana enhetliga grunder
som en legitimation förutsätter. Jag vill
emellertid tillfoga att utbildningen i sig
själv alltid är den bästa kompetensen.

Eftersom här också nämndes sjuksköterskorna
vill jag göra ännu ett tilllägg.
Ålderdomshemmen är inte sjukvårdsinrättningar.
De är inackorderingshem
för åldringar. För gamla människor
som behöver sjukvård i egentlig
mening är intagning på sjukhem den
rätta vårdformen. Som bekant pågår
också en omfattande utbyggnad av
sjukhemmen i vårt land. Vill man göra
jämförelser med legitimationen för sjuksköterskor
bör man komma ihåg att
just sjukvård inte är någon huvuduppgift
för ålderdomshemsföreståndare. En
föreståndare på ett ålderdomshem har
många olika uppgifter, och vederbörandes
utbildning är anpassad efter detta.

Herr talman! Med dessa ord anser
jag mig ha svarat på den framställda
frågan varför jag i slutet av mitt svar
anmälde en viss tveksamhet.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att ålderdomshemmen inte är några
sjukvårdsinrättningar, men det är väl
inte obekant för någon att det ofta inträffar
sjukdomsfall vid ålderdomshemmen,
då det är av nöden att ingripa
snabbt. Och då är det självfallet värdefullt
om personalen på ålderdomshemmet
har sådan utbildning att den
kan fungera även i sådana sammanhang.

Även om ålderdomshemsföreståndarna
inte har fullständig sjuksköterskeutbildning
och därför inte kan jämställas
med sjuksköterskorna i det avseendet,
så har de dock en mycket omfattande
och gedigen utbildning. Den är
vad tiden beträffar lika omfattande som
sjuksköterskornas. De borde därför vara
berättigade att få legitimation, inte för
sjukvård på samma sätt som sjukskö -

120 Nr 9 Torsdagen den 29 februari 1968

Svar på frågor ang. den hotande överproduktionen av vissa grupper akademiskt
utbildade, m. m.

terskorna, utan med hänsyn till den
viktiga och ansvarsfulla uppgift de har.
.lag anser mig kunna vidhålla den uppfattningen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på frågor ang. den hotande överproduktionen
av vissa grupper akademiskt
utbildade, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Nordstrandh har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han överväger några åtgärder
för att snabbt bemästra den hotande
överproduktionen av vissa grupper
akademiskt utbildade. Vidare har fru
Ekroth frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han överväger att förelägga
riksdagen förslag till nya riktlinjer
för utbyggnad av det högre utbildningsväsendet.
Enligt fastställd
.ärendefördelning ankommer det på mig
att besvara frågorna. Eftersom dessa —
trots den olika formuleringen — avser
samma problemkomplex har jag valt
att besvara dem i ett sammanhang.

De principbeslut som nu gäller för
planeringen av den eftergymnasiala utbildningen
avser i flertalet fall tiden
till 1970-talets början. Nya riktlinjer
fordras sålunda för den period som följer
därefter.

Mot denna bakgrund har, bl. a. av
universitetskanslersämbetet, aktualiserats
frågan om tillsättande av en allsidig
utredning om det eftergymnasiala
utbildningssystemet. Avsikten är att en
sådan utredning skall tillsättas inom
den närmaste tiden. En viktig uppgift
för utredningen kommer att bli att finna
metoder för en balanserad utveckling
på det eftergymnasiala utbildnings,
området. I vissa fall kan även en om -

prövning av riktpunkterna för den nu
gällande planeringen vara motiverad.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret. Jag kan
dock knappast tacka honom för att han
kopplat samman svaret på min fråga
med svaret på fru Ekroths fråga — detta
sagt utan att på något sätt ringakta
den av fru Ekroth ställda frågan.

Jag menar att statsrådet går utanför
problemet genom att svara som han
gör. Beträffande hänvisningen till en
utredning om det eftergymnasiala utbildningssystemet,
så har jag frågat om
den saken för någon månad sedan och
fått det hugnesamma svaret att den
skall komma. Därvidlag är vi inte oense
på något sätt. Men det är åtgärder på
kortare sikt som jag nu är ute efter och
inte åtgärder som verkar först efter
mycket lång tid, såsom fallet är med
de åtgärder som kan bli resultatet av
en sådan här översyn av det postgymnasiala
utbildningssystemet.

Det torde inte vara statsrådet obekant
att ingenting håller för närvarande.
Tillströmningen till högre studier överträffar
ju på ett uppseendeväckande sätt
prognoserna. Och det värsta är att över
hälften av dem som nu studerar vid
universitet och högskolor läser samhällsvetenskapliga
och humanistiska
ämnen. På arbetsmarknaden finns det
i dag cirka 5 000 yrkesverksamma samhällsvetare
inklusive psykologer. Samtidigt
är 25 000 under utbildning vid
samhällsvetenskaplig fakultet, ungefär
20 000 studerar vid humanistisk fakultet
o. s. v. Detta är en utveckling som
inger de allvarligaste farhågor, i synnerhet
som en mängd studenter tvingas
in i de filosofiska fakulteterna. Det är
alltså inte i första hand så att de vill
dit, utan de har helt enkelt inget alternativ.
Det är därför jag ställt frågan.

121

Torsdagen den 29 februari 1968 Nr 9

Svar på frågor ang. den hotande överproduktionen av vissa grupper akademiskt
utbildade, m. m.

Den tar som sagt sikte på kortsiktiga
åtgärder — som naturligtvis också kan
ha långsiktiga verkningar.

Hur blir det alltså med en snabbt
förstärkt prognosverksamhet? Hur blir
det med en, jag skulle nästan vilja
säga mördande yrkesvägledning? Det
går inte att tassa på, som man gör för
närvarande, på det området. Vi måste
göra klart för ungdomarna vad det är
de tar sig till när de försöker utbilda
sig på vissa linjer.

Jag skulle till sist — utan att på något
sätt ta ställning till spärrar o. d.,
som jag avskyr — vilja fråga: Finns
det någon som helst beredskapsutredning
planerad eller i verksamhet, så att
en tillträdesbegränsning till de fria fakulteterna
skulle kunna införas om det
bleve oundgängligen nödvändigt?

Fru EKROTH (s):

Herr talman! .lag ber att få tacka för
svaret. Som statsrådet mycket riktigt
har läst ut av min fråga är den tillkommen
just med tanke på intagningskapaciteten
i de spärrade ämnena och
på de spärrade utbildningslinjerna.

Genom tekniska fel vid bearbetningen
av ansökningshandlingar som rörde
intagning av studenter vilka önskade
studera psykologi och medicin innevarande
vårtermin uppstod olyckliga förvecklingar,
i det att vissa sökande först
fick ett slutgiltigt besked om att de
var antagna och kort därefter ett annat
meddelande om att de icke hade
antagits. Detta har givetvis skapat irritation.

Från flera håll gjordes försök att
skaffa fram nya platser för att på så
sätt ge de i andra omgången utestängda
den möjlighet som blev dem fråntagen.
Ett femtiotal psykologistuderande
kunde beredas plats på detta sätt.
Härigenom lyckades man alltså i viss
mån kompensera de sökande. Det var
framför allt institutionerna vid univer -

siteten i Stockholm, Uppsala och Göteborg
som trädde till, medan Lund
och Umeå inte kunde utöka sitt ordinarie
platsantal.

Med utgångspunkt i den ohållbara situation
som uppstod frågar man sig
osökt, om det inte borde göras en allmän
översyn av intagningskapaciteten
i de spärrade ämnena och på de spärrade
utbildningslinjerna. Det var också
ytterst med tanke på detta jag ställde
min fråga; jag ville ta sikte på utvecklingen
inte bara för dagen utan
framför allt för framtiden.

Statsrådet säger i sitt svar: »De principbeslut
som nu gäller för planeringen
av den eftergymnasiala utbildningen avser
i flertalet fall tiden till 1970-talets
början. Nya riktlinjer fordras sålunda
för den period som följer därefter.»
Litet längre fram yttrar statsrådet: »1
vissa fall kan även en omprövning av
riktpunkterna för den nu gällande planeringen
vara motiverad.» Det är väl
också önskvärt att en sådan omprövning
sker snart.

Statsrådet anför vidare: »Mot denna
bakgrund har, bl. a. av universitetskanslersämbetet,
aktualiserats frågan om tillsättande
av en allsidig utredning om
det eftergymnasiala utbildningssystemet.
Avsikten är att en sådan utredning
skall tillsättas inom den närmaste tiden.
» Den närmaste tiden är ett tänjbart
begrepp, önskvärt är att utredningen
kan komma till stånd så snabbt
som möjligt.

»En viktig uppgift för utredningen
kommer att bli att finna metoder för
en balanserad utveckling på det eftergymnasiala
utbildningsområdet», framhåller
statsrådet även.

Detta svar är positivt och siktar framåt.
Därför ber jag än en gång att få
tacka för det.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Jag vill precisera mig,

122

Nr 9

Torsdagen den 29 februari 1968

fru Ekroth: Jag hoppas att denna utredning
blir tillsatt den närmaste månaden.

Jag förstår inte herr Nordstrandhs
irritation över mitt svar, eftersom jag
i dess sista mening förklarar att utredningen,
som alltså skall tillsättas den
närmaste månaden, också får i uppgift
att, om den finner det nödvändigt,
framlägga förslag om en förändring av
de riktlinjer som vi nu arbetar efter
och som riksdagen fastställde år 1965.
Det innebär med andra ord att utredningen
även har uppdraget att bedöma
om några åtgärder på kort sikt är erforderliga.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Nu är jag bättre beredd
att tacka, sedan jag fått denna inte oviktiga
upplysning, som sätter litet mer
kött på benen. Om statsrådet avser att
låta denna kommitté eller utredning
också vara så att säga en beredskapsutredning
vad beträffar den svåra fråga
som jag skisserade — nämligen om en
begränsning av tillträdet till de fyra fakulteterna,
ifall det skulle bli nödvändigt
att tillgripa sådana åtgärder, vilket
det kan bli — då får jag försöka förlita
mig på utredningen, särskilt om den får
i uppdrag inte att fundera på hela problemkomplexet
i ett sammanhang och
framlägga något slags stort slutbetänkande
utan att snabbt presentera delbetänkanden
allteftersom situationen
eventuellt förvärras.

Jag tror att situationen kommer att
förvärras. Även ur ekonomisk synpunkt
—• när jag ser statsrådet Wickman får
jag den aspekten i tankarna — är det
ganska vanvettigt att utbilda människor
som omedelbart efter utbildningens avslutande
skall utbildas på nytt för något
annat. Den situationen närmar vi
oss på vissa områden i vårt utbildningssystem.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. tidpunkten för fördelning
av medel till rörelsefolkhögskolornas
förfogande

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Nordgren har frågat
chefen för utbildningsdepartementet,
om han kan upplysa kammaren om
när de medel som enligt kungl. brev
den 12 maj 1967 skall ställas till rörelsefolkhögskolornas
förfogande kommer
att fördelas. Frågan har överlämnats
till mig för besvarande.

Vid tillkomsten av de nya statsbidragsbestämmelserna
för folkhögskolorna
framhölls bl. a. att utdelningen av
saneringsbidraget måste föregås av en
noggrann kartläggning av folkhögskolornas
ekonomi. Skolöverstyrelsen har
i detta syfte inhämtat uppgifter från
huvudmännen. Uppgifterna har nyligen
inkommit till överstyrelsen, som beräknas
kunna framlägga förslag inom kort.
Kungl. Maj:t kan därefter fatta beslut
i ärendet.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min fråga
angående fördelningen av de belopp
som rörelsefolkhögskolorna skall få.

De berörda folkhögskolorna är naturligtvis
tacksamma för beslutet att medel
skall ställas till deras förfogande.
Men när man har fått löfte om pengar
vill man gärna ha dem så fort som möjligt,
i all synnerhet när man är i så
stort behov av dem som jag vet att dessa
skolor är.

I proposition nr 42 år 1966 föreslogs
att medel skulle ställas till rörelsefolkhögskolornas
förfogande och riksdagen
beslöt i enlighet härmed. Anslaget
togs även upp i statsverkspropositionen
1967. I kungl. brev av den 12 maj 1967
meddelades att beslutet skulle verkstäl -

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9 123

Svar på fråga ang. eventuell röntgenstrålning från färg-TV-mottagare

las och att regeringen efter skolöverstyrelsens
hörande skulle fördela medlen.
Sedan dröjde det emellertid ända till
den 22 december 1967 innan skolöverstyrelsen
i brev till dessa folkhögskolor
infordrade uppgifter för den kartläggning
av folkhögskolornas ekonomi som
statsrådet talar om och som naturligtvis
är nödvändig. Detta tycker jag är
alldeles för lång tid för att få ut breven
och de enkla blanketter som bifogades
dessa.

Egentligen skulle jag kunna vara nöjd
med svaret om jag fick inlägga mina
tidrymder i de ord som statsrådet använder
-— »nyligen» och »inom kort».
Men då vi vet att »nyligen» i detta fall
betyder en månad — skolorna skulle
svara i januari — skulle jag gärna vilja
veta vad statsrådet menar med orden
»inom kort» och när Kungl. Maj:t kan
tänkas göra fördelningen.

Jag ställer dessa kompletterande frågor
eftersom jag vet att skolorna verkligen
behöver dessa medel —- det är
självfallet inte roligt att behöva låna
pengar för att klara driften då man vet
att pengar beviljats.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Anledningen till att det
dröjde sju månader innan skolöverstyrelsen
kunde skicka ut formuläret kan
jag inte uttala mig om — den blankett
som skolöverstyrelsen skulle utarbeta
kanske inte var så enkel.

I slutet av januari skulle skolorna ha
besvarat formulären. Det har inte förflutit
en månad sedan dess.

Såsom jag framhöll i svaret, förväntar
vi nu inom departementet att skolöverstyrelsen,
så snart den över huvud
taget kan klara saken, lämnar oss sina
förslag. Jag kan försäkra herr Nordgren
att ärendet sedan kommer att behandlas
inom regeringen så snabbt som det
någonsin är möjligt.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få under -

stryka mitt tack till statsrådet Moberg
efter detta uttalande och hoppas att beloppet
fördelas snarast.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. eventuell röntgenstrålning
från färg-TV-mottagare

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Nihlfors har frågat
handelsministern om mottagare för
färg-TV — innan de godkänns för s. k.
S-märkning — även undersöks för att
fastställa om eventuell förekomst av
röntgenstrålning håller sig inom tolerabla
värden. Eftersom ärenden rörande
den elektriska materielkontrollen
numera handläggs inom finansdepartementet
har frågan överlämnats till
mig för besvarande.

De olika typer av färg-TV som saluförs
i Sverige kontrolleras även med
avseende på röntgenstrålningen innan
de S-märks av Svenska Elektriska Mateterielkontrollanstalten
(SEMKO). Mätningen
av röntgenstrålningen utförs av
statens strålskvddsinstitut, som är den
centrala förvaltningsmyndigheten för
ärenden om skydd mot joniserande
strålning.

Den internationella strålskyddskommissionen
har rekommenderat att man
inte skall tillåta högre stråldos än 0,5
milliröntgen per timme på 5 cm avstånd
från en TV-apparat. Vid den
svenska kontrollen har hittills inte påträffats
någon TV-apparat —- för svartvitt
eller färg — som överskridit detta
strålningsvärde. Upplysningsvis kan jag
också nämna att uppmätta värden som
regel ligger långt under den internationella
rekommendationen.

Vidare anförde:

124 Nr 9 Torsdagen den

Svar på interpellation ang. beskattningen

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Wickman för det svar han
nyss lämnat på min fråga.

Det är tillfredsställande att vi i vårt
land har en så noggrann kontroll som
nu har redovisats och även att fabrikanterna
inte tycks ha försökt att på
marknaden föra ut TV-apparater, vare
sig för svart-vitt eller för färg, med
intolerabla strålningsvärden.

Bakgrunden till min fråga var emellertid
en rapport från USA, där tydligen
t. o. m. ganska välkända företag i
branschen lanserat apparater, som icke
kunde accepteras ur säkerhetssynpunkt.
Den oro som nog på sina håll funnits
även i vårt land framför allt i samband
med införandet av färgtelevision har
genom den nu lämnade värdefulla informationen
enligt vad jag hoppas blivit
stillad.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag är glad över att jag
kunnat stilla herr Nihlfors’ oro, och jag
vill bara tillägga att den lagstiftning
som reglerar strålskyddet på detta om
råde tillkom redan år 1941 och skärptes
1958. Det är riktigt som herr Nihlfors
nämnde att vissa uppgifter från USA
har skapat den oro herr Nihlfors gett
uttryck för i sin enkla fråga. Det gäller
en del uppgifter i den amerikanska
pressen om färg-TV-apparater i USA,
vilka avgav en röntgenstrålning som
gick långt utöver de tolerabla värdena.

Dessa uppgifter uppmärksammades
också i den svenska dagspressen under
augusti—oktober 1967. Just för att förebygga
den oro som uppgifterna kunde
väcka sände statens strålskyddsinstitul
ut mycket utförliga redogörelser för
svensk lagstiftning, svensk praxis och
resultaten av de mätningar som hade
utförts i Sverige. Det intressanta är att
dessa redogörelser inte gavs någon
publicitet i den svenska pressen. Detta
betyder att herr Nihlfors liksom många
andra ofta fallit offer för den snedvrid -

29 februari 1968

av folkpensionärernas sidoinkomster

ning i nyhetsförmedlingen som förekommer
i vårt land.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag är ju lekman på området
och representerar i det här sammanhanget
den stora mängd av människor
som lätt oroas av rapporter av detta
slag. Jag måste erkänna att jag inte
sett någon information från statens strålskyddsinstitut.
Jag är därför glad över
att jag — om även i någon män oavsiktligt
— kunnat medverka till att tillsammans
med statsrådet Wickman få till
stånd en publicitet kring dessa frågor.
Jag hoppas att Sveriges Radio kommer
att uppmärksamma saken, eftersom den
ju rör televisionen, på det sätt som är
behövligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Justerades protokollet för den 21 innevarande
februari.

§ 13

Svar på interpellation ang. beskattningen
av folkpensionärernas sidoinkomster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Wedén har frågat
mig, om jag är villig att redogöra för
hur långt det av riksdagen begärda utredningsarbetet
angående beskattningen
av folkpensionärernas sidoinkomster
bär utvecklats och när förslag i ärendet
kommer att föreläggas riksdagen.

Spörsmålet om beskattning av folkpensionärernas
sidoinkomster är en del
i en större fråga som avser den s. k.
marginaleffekten för folkpensionärer
med sidoinkomster. Orsaken till marginaleffekten
är att söka i flera samverkande
faktorer såsom inkomstprövningsreglerna
för det kommunala bostadstill -

Torsdagen den 29 februari 1968 Nr 9 125

Svar på interpellation ang. beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster

lägget, skattebestämmelserna och reglerna
om sjukförsäkringsavgift.

Man kan inte på ett tillfredsställande
sätt lösa marginaleffektproblemet enbart
genom en översyn av skattereglerna.
Man måste utgå från de regler inom
socialförsäkringen som gäller för folkpensionsförmåner.
Det ankommer på
pensionsförsäkringskommittén att utreda
vissa frågor rörande den allmänna
pensioneringen. Kommittén avser att avge
förslag under innevarande år bl. a.
såvitt gäller inkomstprövningen av det
kommunala bostadstillägget. Innan detta
förslag avlämnats är det för tidigt att
ta ställning till skattefrågorna.

Det nu sagda betyder å andra sidan
inte att skattefrågorna hittills lämnats
obeaktade. Inom finansdepartementet
pågår Sedan någon tid tillbaka i samråd
med socialdepartementet preliminära
undersökningar av olika vägar att
komma till rätta med marginaleffektproblemet.
Något resultat kan emellertid
inte framläggas förrän ställning tagits
till den framtida utformningen av pensionsförmånerna.

Vidare anförde:

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret, men jag måste säga att
det var ganska magert. Jag tänker då
inte bara på kvantiteten utan även på
kvaliteten. Och det gör jag mot bakgrunden
av den positiva inställning som
bevillningsutskottet och hela riksdagen
intog förra året när det gäller angelägenlietsgraden
hos de problem som vi nu
diskuterar. Bevillningsutskottet ansåg
då att utredningen om beskattning av
folkpensionärernas sidoinkomster dels
borde göras snarast, dels lämpligen inordnas
i den pågående utredningen om
definitiv källskatt.

För att ytterligare understryka den
saken försäkrade utskottets talesman här
i kammaren, herr Brandt, på direkt fråga
av herr Gustafson i Göteborg —- även

han medlem av bevillningsutskottet —
att det var hela utskottets mening. Herr
Brandt försäkrade också att den ledamot
av utskottet som deltog i utredningen
om definitiv källskatt var med
på att man inom utredningen skulle
försöka expediera uppdraget snabbt
och försöka tillämpa direkt källskatt
för folkpensionärerna. Riksdagen biföll
det förslaget.

Nu framgår det av finansministerns
svar — i varje fall kan man läsa det
mellan raderna — att det tillvägagångssätt
som bevillningsutskottet och riksdagen
ansåg lämpligt anser finansministern
olämpligt. Några tilläggsdirektiv till
utredningen om definitiv källskatt har
såvitt jag vet inte lämnats, och någon
verksamhet av särskilt slag för att lösa
folkpensionärernas skatteproblem har
inte heller förekommit i utredningen.

Här talar finansministern i stället om
två andra saker. Han säger att vi först
måste vänta på pensionsförsäkringskommittén
för att se vad den kommer
med när det gäller förslag beträffande
de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.
Innan så skett, säger herr Sträng,
är det för tidigt att ta ställning i skattefrågorna.
Inte heller den uppfattningen
stämmer med den som bevillningsutskottet
hade förra året och som riksdagen anslöt
sig till.

I ett avseende kan jag emellertid
dela herr Strängs mening, och det är
när han säger att man inte på ett tillfredsställande
sätt kan klara marginaleffektproblemet
för folkpensionärerna
enbart genom att förändra skattereglerna.
Det behövs andra åtgärder också.
Men om man inte kan åstadkomma ett
helt tillfredsställande resultat genom
en ändring av skattereglerna kan man
säkerligen i varje fall uppnå att läget
blir mindre otillfredsställande än vad
det är i dag.

Nu förklarar visserligen herr Sträng
att man inom finansdepartementet är
sysselsatt med en del undersökningar
på skatteområdet, men han säger sam -

126 Nr 9 Torsdagen den 2

Svar på interpellation ang. beskattningen

tidigt att något resultat av dessa undersökningar
inte kan föreligga förrän utformningen
av pensionsförmånerna har
blivit bestämd. Finansministern bär
alltså helt sopat åt sidan den snabbutredning
inom kommittén för definitiv
källskatt som bevillningsutskottet och
riksdagen förra året ansåg lämplig. I
stället har han låtit sitt eget departement
ta hand om skattefrågorna och gör
samtidigt gällande att dessa måste sättas
i efterhand i förhållande till ändrade
regler för folkpensionerna och de
inkomstp rövade folkpensionstilläggen.

Jag måste beteckna detta som ett överraskande
handlingssätt av herr Sträng.
Det har drag av nonchalans inte bara
mot riksdagen utan — och det är viktigare
— även mot tiotusentals, ja, förmodligen
ett eller annat hundratusental
folkpensionärer, som väntar sig en förbättring
när det gäller en del för närvarande
orimliga förhållanden. Jag skall
be att få belysa dessa förhållanden, herr
talman, med ett par exempel hämtade
från en undersökning som gjorts av
riksdagens upplysningstjänst.

Jag tar en ensamstående folkpensionär
som har en folkpension på 4 930
kronor, bostadstillägg på 1 000 kronor
och en sidoinkomst på 1 700 kronor —
alltså tillsammans 7 630 kronor. Denna
folkpensionär betalar för närvarande,
enligt de upplysningar jag fått, 240
kronor i skatt. Om hans sidoinkomst
ökar så blygsamt som med 300 kronor
— alltså från 1 700 kronor till 2 000 kronor
— minskar hans bostadstillägg med
100 kronor, men hans skattebelastning
ökar ännu mer än bostadstillägget
minskar, nämligen med 120 kronor. Av
den ökade inkomsten på 300 kronor
återstår följaktligen inte mer än 80 kronor.

Om jag emellertid tänker mig att denna
folkpensionär i alla fall inte blir
nedslagen utan ökar sina produktiva
insatser ytterligare och ett annat år
skaffar sig en sidoinkomst som är 1 000
kronor högre än den jag nyss nämnde

februari 1968

av folkpensionärernas sidoinkomster

— alltså 3 000 kronor i stället för 2 006
kronor — råkar han verkligen illa ut.
Hans bostadstillägg minskar då ytterligare
med något över 530 kronor, och
hans skatt ökar fortfarande mer än bostadstillägget
minskar, nämligen med
580 kronor. Summaförsämringen i detta
fall blir 1 110 kronor. Genom att öka
sin inkomst med 1 000 kronor förlorar
vederbörande alltså i verkligheten 110
kronor.

Om han ändå inte förtröttas utan lägger
på ytterligare ett kol och förbättrar
sin sidoinkomst med ytterligare 2 000
kronor — alltså höjer den till 5 000
kronor — råkar lian i den intervallen
inte ut för någon direkt förlust, men
av inkomstökningen på 2 000 kronor
förlorar han ungefär 370 kronor i
minskat bostadstillägg och 1 120 kronor
i ökad skatt — alltså tillsammans
1 490 kronor. Även detta är ju en ytterligt
hård marginalbeskattning i så låga
inkomstskikt som det här är fråga om.

Också när det gäller de gifta folkpensionärerna,
bl. a. med hustrutillägg, är
marginaleffekterna grova om än inte så
besvärliga i många fall som dem jag
nyss nämnt. Jag har emellertid redovisat
dessa siffror främst för att göra
klart för finansministern att även om
inkomstprövningsreglerna — finansministern
är säkerligen medveten om detta

— för folkpensionstilläggen naturligtvis
spelar en betydelsefull roll, så är
effekten av den stigande skattebelastningen
i fall liknande dem jag nämnt
ännu större och ytterst allvarlig. Och
det finns många sådana fall.

Jag anser det därför alldeles oberättigat
när finansministern skjuter folkpensionärernas
skattefråga i bakgrunden
och menar att man inte alls kan
göra någonting åt saken förrän pensionsförsäkringskoinmittén
blir färdig.
Han vill säga oss att först måste denna
kommittés förslag framläggas, prövas
och beslutas om och sedan får vi se hur
Jet går med skattefrågorna. Detta betyder
såvitt jag förstår att det kan kom -

127

Torsdagen den 29 februari 1968 Nr 9

beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster

Svar på interpellation ang.

ma att dröja tre år eller mer efter riksdagens
enhälliga beslut förra året om
snabba åtgärder innan något över huvud
taget blir gjort på skattesidan.

Med anledning av ett meningsutbyte
tidigare i dag mellan finansministern
och herr Börjesson i Falköping vill jag
förklara att jag utgår från att riksskattenämndens
regler om avdrag för nedsatt
skatteförmåga nu generellt och utan
undantag tillämpas, så att den som bara
har t. ex. folkpension och kommunalt
bostadstillägg blir fri från skatt. En
fråga för sig, som jag bara nämner inom
parentes, är om det över huvud taget
skall vara nödvändigt för alla de människor
det här rör sig om — till antalet
ungefär en halv miljon — att avge någon
självdeklaration.

Det finns emellertid ytterligare mellan
600 000 och 700 000 folkpensionärer,
som har större eller mindre sidoinkomster.
De som har stora sådana berörs
inte alls av det resonemang jag nu
för, men många av denna två tredjedels
miljon har utpräglat små eller i varje
fall blygsamma sidoinkomster jämte
folkpensionsförmånerna. Det är dessa
människor, herr talman, som med särskild
besvikelse måste notera hur långsamt
det socialdemokratiska regeringsmaskineriet
fungerar när det gäller för
dem brännande angelägenheter.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! .lag tycker mig finna
att den värderade interpellanten är
litet rörig i tankegångarna; kanske det
är omedvetet, men jag är inte alldeles
säker på det. Han frågade mig egentligen
varför jag inte följer bevillningsutskottets
beställning, som fått riksdagens
godkännande, och snabbt försöker
införa en definitiv källskatt för folkpensionärer.
Den frågan kan vara intressant
i och för sig, men den har inte så
mycket att göra med det inlägg som herr
Wedén höll nu senast, vari han ägnade
sig åt det förhållandet att vissa margi -

naleffekter slår obönhörligt hårt för
folkpensionärerna.

Jag skall försöka klara upp dessa
historier för att få litet ordning i debatten.
Visst är det en fördel om man
kan införa definitiv källskatt för folkpensionärerna
— de slipper då att få
en kvarskatt som de inte hade räknat
med — men de är naturligtvis inte
hjälpta och känner sig inte heller särdeles
väl behandlade, om man inför den
definitiva källskatten utan att förändra
de sakliga grunderna för beskattningen.
Skillnaden mellan att få ett omedelbart
skatteavdrag — vilket den definitiva
källskatten innebär — och att få
skatten som en kvarskatt är naturligtvis
märkbar, det skall jag inte bestrida, men
man tillfredsställer inte folkpensionärerna
genom att göra ändringar bara i det
avseendet.

.lag har inte avsett att vara nonchalant
mot riksdagen; herr Wedén var
väl i så fall lika nonchalant som jag,
eftersom han rörde mycket litet vid
detta speciella problem. Däremot gick
han in på frågan om marginaleffekten i
samband med beskattningen.

Den är likadan oavsett om man har
en definitiv källskatt eller det nuvarande
systemet — möjligen är det något enklare
och bättre för pensionären att bli
av med skatten samtidigt som han har
inkomsten än att få den i efterhand.
Men det ändrar inte graden av beskattning.
det löser inte marginalproblemet.
Det är riktigt som herr Wedén säger
— jag liar också framhållit det i mitt
svar — att denna fråga får attackeras
från flera utgångspunkter.

Om problemet bara gällde skatterna
skulle marginaleffekterna inte bli så
brutala — skalan är tämligen jämnt fallande
eller stigande, vilket uttryck man
nu vill använda. Men naturligtvis verkar
marginalskatten ganska påtagligt eftersom
den sätter in ovanpå en inkomst
som dess bättre nu har blivit ganska
hygglig för folkpensionärerna.

Jag skall illustrera detta med ett par

128 Nr 9 Torsdagen den 29 februari 1968

Svar på interpellation ang. beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster

exempel som jag tror kan vara lärorika
ur den synpunkten, att de belyser hur
besvärligt det är inte bara för folkpensionärerna
utan för alla inkomsttagare
med låga inkomster att klara den direkta
skatt som vi i dag har. Naturligtvis kommer
kommunalskatten därvid i förgrunden
— det bär jag understrukit många
gånger tidigare.

Som ett ganska plausibelt exempel kan
vi utgå från att ett pensionärspar har
8 000 kronor i grundpension efter den
1 juli i år — i själva verket kommer den
att bli litet högre ty ett indextillägg utlöses
också — och därutöver utgår ett
kommunalt bostadstillägg på t. ex. 3 000
kronor, vilket är ganska normalt i mellansvenska
städer — i Stockholm får
man ända upp till 6 000 och t. o. in.
7 000 kronor i kommunalt bostadstillägg,
ty i princip skall den aktuella
hyreskostnaden betalas. Det betyder att
detta pensionärspar har 11 000 kronor
skattefritt. Har de ingen annan inkomst
skall de vara skattebefriade. Som jag
sade tidigare i dag i svar på en annan
fråga har cirkulär härom distribuerats
till taxeringsnämnderna. En aktiv arbetstagare
som också lever tillsammans
med sin hustru måste tjäna 12 800 kronor
för att ha samma standard som
pensionärsparet. Han måste nämligen
betala skatt på sin inkomst.

Situationen är ungefär likvärdig för
en ensamstående pensionär. Han har efter
den 1 juli i år något över 5 000 kronor
i grundpension. Om han får kommunalt
bostadstillägg med 2 500 kronor,
vilket jag anser vara ett ganska
normalt tillägg i en mellansvensk stad,
är han uppe i 7 600 kronor. En ensamstående
som inte är folkpensionär måste
ha en inkomst på 9 400 kronor för
att komma upp i samma standard som
den ensamstående folkpensionären.

Nu kan man säga att det måste vara
få arbetstagare som har så låga inkomster
utan att kunna göra anspråk på
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
— ty det är inte fråga om sjukdom,

arbetslöshet eller en exceptionellt stor
barnkull. Det visar sig emellertid atl
600 000 aktiva skattebetalare har inkomster
understigande folkpensionärernas.
Därför är detta problem inte ett
speciellt folkpensionärsproblem utan
det är och förblir en fråga om skattebelastningen
för framför allt de lågt
avlönade grupperna.

.lag skall lämna ett exempel som jag
tycker är ganska intressant — jag tar
det ur riksskattenämndens senaste tabell
där man anger efter vilka grunder
taxeringsnämnderna skall gå när de
medger extra avdrag på grund av nedsatt
skatteförmåga.

Om jag tar ett pensionärspar med
8 000 kronor i grundpension och 4 000
kronor i kommunalt bostadstillägg, som
dessutom har en sidoinkomst på 2 000
kronor, är parets totala inkomst uppe
i 14 000 kronor. Detta pensionärspar får
enligt tabellen göra ett avdrag för nedsatt
skatteförmåga med 8 200 kronor,
och därutöver tillkommer ortsavdraget
om 4 500 kronor. Totalt uppgår avdragen
följaktligen till 12 700 kronor. Pensionärsparet
får en beskattningsbar inkomst
på 1 300 kronor och betalar i
skatt 250 kronor.

En aktiv icke folkpensionär, som lever
tillsammans med sin hustru och
tjänar 14 000 kronor, kan icke göra anspråk
på något avdrag för nedsatt skatteförmåga
och betalar i dag kommunal
och statlig skatt med sammanlagt 2 773
kronor. Den summan skall jämföras med
pensionärsparets skatt på 250 kronor
för pensionen, inklusive en sidoinkomst
om 2 000 kronor, totalt 14 000
kronor. Följaktligen har folkpensionärsparet
med denna sidoinkomst en överlägsen
standard i förhållande till den
icke pensionär i aktiv ålder som tjänar
14 000 kronor.

Detta är naturligtvis rätt överrskande
med hänsyn till att man i den allmänna
politiska debatten utgår från såsom givet,
att folkpensionärerna är de som
är sämst ställda i vårt land. Vi har, vil -

Torsdagen den 29 februari 1968 Nr 9 129

Svar på interpellation ang. beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster

ket vi väl alla kan vara glada över, ända
under de senaste åren kunnat realisera
en utveckling för folkpensionärerna som
innebär att man vid en jämförelse av
detta slag måste konstatera att dessa
inte längre utgör en speciellt illa behandlad
grupp utan nu väl hävdar sig
bland alla de hundratusentals inkomsttagare
som ligger i motsvarande lönelägen.
Hur man skall klara det problem
som det sistnämnda förhållandet representerar
kan föranleda många tankar,
men dagens diskussion är väl inte rätta
platsen för detta, .lag har bara i detta
sammanhang velat anföra de nämnda
siffrorna.

Med detta har vi kommit in på sakfrågorna
när det gäller folkpensionärernas
beskattning. Spörsmålet huruvida
man skall ha en defintiv källskatt
eller skall behålla det nuvarande systemet
medförande risk för kvarskatt
är enligt min mening ganska obetydligt
i förhållande till hela frågan om hur vi
beskattar lågavlönade och folkpensionärer
i Vårt land. Att det i detta sammanhang
uppstår brutala marginaleffekter
är inte i första hand skatteskalans fel,
utan anledningen härtill är att vederbörande
pensionär förlorar en stor del
— i första hand en tredjedel, i andra
hand två tredjedelar — av sitt kommunala
bostadstillägg när inkomsten stiger.
Då uppstår en dubbeleffekt, som
t. o. m. i vissa inkoinsthöjningslägen får
till följd att det inte lönar sig att tjäna
något mera, eftersom vederbörande då
förlorar lika mycket i förmåner. Jag
är medveten om detta förhållande och
jag har funderat och funderar fortfarande
mycket över det.

Man får inte låta den nämnda marginaleffekten,
som ofta i den populära
debatten kallas marginalskatt — vilket
uppenbart är felaktigt och missvisande
•— helt fixera sitt tänkande, så att
man glömmer vad som är själva sakfrågan.
Jag har därför sagt mig, att
man när man angriper dessa frågor i
första hand bör avvakta vilka resultat
5 — Andra kammarens protokoll 1968. A

den sittande pensionsutredningen kommer
fram till i form av förändringar i
avdragsreglerna och i bestämmelserna
för de kommunala bostadstilläggen.

.lag har i dag vid samtal med några
ledamöter i beredningen gjort mig underrättad
om att vi ganska snart kan
förvänta ett förslag från beredningen.
Jag har försiktigtvis i mitt svar sagt
att förslaget kan väntas under detta
ar, men det är möjligt att det kommer
redan i mitten av året. Utredningen har
angripit frågan efter vilka linjer man
skall reducera det kommunala bostadstillägget
vid stigande inkomster för att
därigenom möjligen få en avbalansering
av vad jag nyss kallade en brutal marginaleffekt.
Jag anser att den utredningen
först skall få presentera sitt förslag
innan jag sätter mig ned att fundera
på om systemet kan förbättras ytterligare
genom någon förändring i utformningen
av de extra avdragen. Jag vänder
mig emot tanken på speciella skatteskalor
för pensionärerna. I stället får
ändringarna ske genom vissa justeringar
i avdragsreglerna för nedsatt skatteförmåga.
.lag menar att båda dessa frågor
hör så intimt samman, att vi måste
studera dem i ett sammanhang.

Om jag skall avslöja en personlig
fundering där, så är det den, att jag
tror att vi aldrig löser dessa frågor på
ett klanderfritt sätt med det nuvarande
systemet så länge vi har behovsprövade
kommunala bostadstillägg, som rimligtvis
bör reduceras när folkpensionärernas
inkomster stiger. Det finns ju
folkpensionärer som tjänar ganska hyggligt
på sidoinkomster, och eftersom det
som den ene skall ha får betalas av de
andra, i detta fall dem som inte är folkpensionärer
men har samma standard
och ligger vid samma inkomstnivå, är
det klart att man frågar sig, om inte
den mest radikala lösningen på problemet
vore att räkna upp grundpensionerna
så att de standardmässigt och
rellt motsvarar det belopp som enligt
gällande skatteskalor kan beskattas komr
9

130 Nr 9 Torsdagen den 29 februari 1968

Svar på interpellation ang. beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster

munalt och .statligt utan att någon reduktion
av folkpensionärernas nuvarande ersättningar
sätter in. Nu är grundpension
och bostadstillägg skattefria. Låt de förmånerna
i fortsättningen bli beskattade,
men räkna upp pensionen så att pensionärernas
situation efter operationen är
likvärdig med vad den var förut. Jag
är alldeles övertygad om att det skulle
vara en elegant lösning på problemet,
tv då blir 1''olkpensionärerna ställda i
precis samma läge som alla andra skattebetalare
och kan behandlas exakt likadant
som alla andra. Blir det en marginaleffekt
för dem, så blir det samma
effekt som för alla andra. Det är ett enkelt
och riktigt sätt att hantera problemet
på.

Vid de beräkningar jag gjort om de
ekonomiska effekterna av en sådan åtgärd
fann jag emellertid att konsekvenserna
för statsfinanserna skulle bli så
stora, att jag inte kunde finna någon
bra form för denna som jag tycker enda
riktiga och eleganta lösning för att fortsättningsvis
slippa diskutera marginaleffekten
för folkpensionärerna. Men det
är möjligt att mitt vetande inte är det
bästa i denna mycket svåra och tillkrånglade
fråga. Därför har jag i interpellationssvaret
sagt att människor i
finansdepartementet, som är specialister
på detta område, tillsammans med personer
i socialdepartementet håller på
att undersöka möjligheterna att komma
Iram till eu rimligare lösning. De nuvarande
förhållandena är inte bra, och
de kommer aldrig att bli bra så länge
vi tillämpar den nuvarande grundläggande
tekniken.

Fru KRISTENSSON (li):

Herr talman! Det är utan tvivel en
viktig fråga som herr Wedén tagit upp
i sin interpellation angående den skattebelastning
som en folkpensionär skall
behöva vidkännas på sin arbetsinkomst.
Jag tycker det kan finnas anledning erinra
om att vi från högerpartiet under
många år aktualiserat frågan om hur

folkpensionärerna skall stimuleras till
ökad aktivitet, bl. a. genom skattelättnader.

Som jag ser det rör diskussionen inte
bara frågan om att tillförsäkra en stor
grupp människor en förmån, utan
spörsmålet har vidare aspekter. Om
man som jag utgår från att arbete är
någonting positivt bör man rimligen
se till att man inte hindrar människor
som vill arbeta från att göra detta utan
tvärtom stimulerar till aktivitet. Och
herr Wedén har ju här vältaligt anfört
exempel på de konsekvenser som de
nuvarande reglerna har.

Redan 1961 motionerade Karin Wetterström
och jag om höjda ortsavdrag
för folkpensionärer, och den frågan har
sedan återkommit åren igenom. Dessutom
har vi från högerpartiets sida under
de senaste åren yrkat på framläggande
av förslag om att folkpensionen
skulle bli skattefri. Vid årets riksdag
har vi framlagt konkreta förslag på denna
punkt, och vi menar oss ha anvisat
en väg till snär lösning av frågan.

Jag tycker det är tråkigt att höra finansministern
hänvisa till pågående utredningar,
ty vi'' förstår ju att det, om
lösningen skall sökas den vägen, dröjer
ytterligare flera år innan en välbehövlig
ändring kommer till stånd. I de förslag
till årets riksdag som jag nämnde
liar vi från högerpartiet som sagt förordat
utredning om avskaffande av
skatteplikt för folkpension, och i avvaktan
på att sådana åtgärder kan vidtagas
har vi framlagt konkreta förslag
till höjning av ortsavdragen, innebärande
att ortsavdrag för ensamstående folkpensionär
skulle utgöra 4 000 kronor,
att ortsavdrag för äkta makar av vilka
den ena är folkpensionär skulle vara
6 400 kronor och att ortsavdraget för
ett par som båda är folkpensionärer
skulle vara 8 000 kronor. Denna fråga
är ännu inte behandlad, och det återstår
alltså att se hur riksdagen ställer
sig till förslaget.

Jag tycker emellertid, herr talman,

131

Torsdagen den 29 februari 1968 Nr 9

beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster

Svar på interpellation ang.

att till bilden hör även en redovisning
av de befolkningspolitiska aspekterna.
Yår befolkning beräknas under de närmaste
tio åren öka med 600 000. Av ökningen
faller 200 000 på barn under 16
är och 250 000 på ålderspensionärer.
Mellangrupperna — personer mellan 16
och 66 år — vilka ju är de som egentligen
skall svara för försörjningen väntas
öka med 150 000. Men genom den
utbildningspolitik som förs räknar
man samtidigt med att personer i åldrarna
16 till 24 år kommer att ägna sig
åt fortsatt utbildning, varför ökningen
på 150 000 i aktiva åldrar egentligen äts
upp. Det betyder att hela befolkningsökningen
faller på dessa s. k. transfereringsgrupper,
som själva inte bidrar till
sin försörjning. Därför är det också ur
samhällsekonomisk synpunkt verkligen
både angeläget och brådskande att man
vidtar åtgärder för att stimulera folkpensionärerna
att i så stor utsträckning
som möjligt bidraga till produktionen

— alldeles bortsett från att det ur deras
personliga synpunkt måste innebära
en fördel. Jäg skall inte blanda in de
socialmedicinska aspekterna; jag tror
det är uppenbart att effekten är positiv
även därvidlag.

Finansministern sade att frågan får
attackeras från flera olika utgångspunkter.
Jag tror det är riktigt — frågan är
rätt komplicerad. Jag ser det emellertid
som väsentligt att man inte dröjer
längre med att göra någonting och inte
bara hänvisar till alla möjliga utredningar.
Låt oss aktivt vidtaga åtgärder
på kort sikt i avvaktan på en utredning
som samlat kan lösa hela detta problem,
vilket — som finansministern själv sade

— är ganska komplicerat.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! I ett avseende — och
ett mycket viktigt sådant — kan jag
instämma i vad fru Kristensson sade.
Det är klart att det ur många väsentliga
synpunkter är av värde för gamla människor
att med ett inte alltför ringa ut -

byte kunna fortsätta en produktiv verksamhet.
Jag'' tror att det har både psykiska
och fysiska fördelar, som bl, a.
skulle kunna verka så att en del samhällsutgifter,
som annars skulle bli nödvändiga,
inte behövs.

I allra största korthet, herr talman,
vill jag påpeka att den metod att attackera
problemet som fru Kristensson
snuddade vid — hon sade att högern
hade lanserat idén att göra folkpensionen
helt skattefri för alla, oberoende av
hur stora sidoinkomster eller andra
pensioner någon kunde ha — inte förefaller
mig vara en framkomlig väg. Från
statsfinansiell synpunkt skulle den också
te sig ganska påfrestande, för att uttrycka
det milt.

Jag har nämnt andra exempel tidigare.
Jag tror inte heller att vad det här
gäller kommer att vara något problem
som berör den nuvarande finansministern
— eller andra i samma läge som
han — när han blir folkpensionär. Det
måste attackeras från andra utgångspunkter,
men visst är problemet svårt,
herr finansminister! Vad jag'' försökte
exemplifiera förut var emellertid att det
är oberättigat att soip finansministern
skjuta behovsprövningsmekanismen så
starkt i förgrunden. - I oerhört många
fall är nämligen marginalskatteeffekterna
de mest betydelsefulla; jag gav ett
par exempel på det, och jag skall strax
återkomma därtill. ‘ r

Herr talman! Finansministern talade
nyss om 600 000 medborgare med låga
inkomster och jämförde deras läge med
folkpensionärernas. Innan en sådan
jämförelse kan bli relevant måste man
emellertid något närmare undersöka
vad det rör sig om för slag av inkomsttagare.
Vi är alla överens om att låginkomstgruppernas
problem är mycket
betydelsefullt och måste ägnas stort intresse,
men jag skulle tro att vi också
är ense om att i dessa siffror inräknas
en mängd personer som inte i egentlig
mening kan betraktas som låginkomsttagare,
exempelvis studerande och and -

132 Nr 9 Torsdagen den 29 februari 1968

Svar på interpellation ang. beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster

ra med deltidsarbete och sådana som
icke har fullständig försörjningsplikt,
vare sig mot sig själva eller mot andra.
Man måste hyfsa problemet på det sättet
och även ta hänsyn till de tillgångar
som dessa grupper kan ha, t. ex. i form
av sjukpenning och andra skattefria
sociala förmåner.

Finansminstern visade i sin framställning
en tendens att på ett inte riktigt behagligt
sätt spela ut ett par grupper mot
varandra, av vilka den ena är homogen
och lätt fixerad och den andra mycket
svårbestämbar till sin sammansättning.
Samtidigt kunde man nästan få det intrycket
av de jämförelser finansministern
gjorde, att han ansåg att folkpensionärerna
nu nått ett stadium där de
från beskattningssynpunkt sett hade det
för bra. Det bli nog mycket svårt för
honom att finna någon av de här berörda
folkpensionärerna som kan dela
den uppfattningen.

•lag måste verkligen, herr talman, bestämt
protestera mot det sätt varpå finansministern
resonerade när han ville
framställa den hemställan som riksdagen
enhälligt gjorde förra året som om den
hara gällde huruvida folkpensionärerna
skulle ha definitiv källskatt för att
på detta sätt undgå att få restskatt. Han
resonerade som om det varit bevillningsutskottets
och riksdagens mening att
summabeskattningen i de båda fallen,
antingen man införde direkt källskatt
eller bevarade det nuvarande systemet,
skulle bli densamma. Nej, herr finansminister,
det är verkligen inte att försöka
få någon ordning på debatten! Det
är efter vad jag kan förstå att i stället
göra den oklar och försöka ställa vad
som faktiskt förevarit på huvudet.

I bevillningsutskottets utlåtande förra
året står det att utskottet är medvetet
om att de nuvarande reglerna för beskattningen
av folkpensionärernas sidoinkomster
är förenade med påtagliga
brister och i vissa fall leder till orimliga
resultat. Anser finansministern att
detta uttalande av bevillningsutskottet,

som riksdagen gjorde till sitt, är felaktigt?
Av vad han nyss sade framgår
att han inte kan anse detta. Men hur
kan finansministern då göra gällande
att avsikten med bevillningsutskottets
och riksdagens framställning skulle vara
att man inte skulle göra något åt dessa
orimliga förhållanden i samband med
afl man prövade problemet inom utredningen
för definitiv källskatt?

Jag sade från början att ingen vill
förneka att problemet är svårt. Vad
jag opponerat mig mot är att man har
funnit en ytterligare anledning att över
huvud taget inte göra någonting på
skattsidan, att man nödvändigtvis skall
koppla ihop frågan med reglerna för
de inkomstprövade tilläggen som nu
utreds. Jag tycker verkligen att det finns
skäl att undvika en sådan sammankoppling.
Om man vill handla och inte, som
finansministern sade, bara fundera —
vilket han gjort mycket länge — kan
man till att börja med göra något åt
skatteproblemet. Om bidragsreglerna sedan
ändras finns möjligheten att justera
de ändringar man inför beträffande
skatterna efter de nya förhållanden
som då kan föreligga.

Herr talman! Jag vidhåller bestämt
att finansministern för det första har
nonchalerat riksdagens beslut och för
det andra har givit en icke korrekt
framställning av vad som egentligen menades
med riksdagsbeslutet. Meningen
var nämligen inte att skatteeffekten för
de berörda folkpensionärerna skulle bli
densamma utan meningen var att man
skulle göra något åt vad utskottet och
riksdagen kallade orimliga skatteeffekter.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! I sitt senaste inlägg kom
interpellanten något närmare sakfrågan
än han gjorde i sitt första inlägg.
Jag skall gärna ge honom ett så ärligt
svar som jag kan ge.

Jag tror inte att man kan tänka sig att

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

133

Svar på interpellation ang. beskattningen av folkpensionärernas sidomkomster

göra en specifik skatteskala för folkpensionärerna.
Jag tror inte heller att
kommunerna reflekterar på att göra en
för folkpensionärerna specifik utdebitering.
I den mån dessa har sidoinkomster
utöver folkpensionen —1 ATP eller
vad det kan vara — får de underkasta
sig samma regler som alla andra inkomsttagare.

Jag tror inte heller att det blir någon
praktisk lösning, om vi går fru Kristensson
till mötes. Hon talade för liögermotionen
om att göra folkpensionerna helt
skattefria. När fru Kristensson och jag
blir folkpensionärer — det dröjer ju
enormt länge för fru Kristensson, men
för mig är det aktuellt om fem-sex år —
finns det ingen saklig anledning för
oss att begära att vi skall ha en folkpension
i botten som är helt skattefri.
Vi kommer ju rimligtvis att orka med
att betala skatt även på den. Hela denna
tanke är alltså orimlig och det går
inte heller att få något gehör för den
hos finansministern eller hos någon
annan ledamot av regeringen.

Kvar står följaktligen frågan: Skall
man göra om de avdragsregler som
riksskattenämnden har utfärdat? Jag
måste på denna punkt korrigera herr
Wedén, som slutade sitt anförande med
att säga att man måste åstadkomma nya
skatteregler. Skattereglerna måste kvarstå
som de är — vad herr Wedén menar
är att man måste ha andra avdragsregler.

När jag studerat avdragsreglerna har
mitt intryck varit att de är påfallande
generösa. Låt mig ta ett exempel på ett
av de extrema fallen. Ett pensionärspar
i Stockholm kan ha ett kommunalt bostadstillägg
på upp till 6 000 kronor,
vilket innebär att man kommer upp till
en folkpensionsinkomst på 14 000 kronor.
Den nuvarande avdragsskalan ger
i detta fall 10 900 kronor i avdrag för
nedsatt skatteförmåga och därtill kommer
4 500 kronor i ortsavdrag. Det blir
alltså i detta fall en nollställning i skattehänseende.

Låt mig vidare studera hur denna skala
är avtrappad. Jag finner därvid att
den faktiskt är avtrappad så pass hyggligt
som man kan begära. Jag tror inte
att man vinner så särdeles mycket mera
på att försöka införa andra intervaller
eller andra skalor. Under sådana förhållanden
är det väl i väsentligaste utsträckning
bostadstilläggen och deras
avtrappning man måste angripa. Den
sittande kommittén har också uppmärksammat
detta och kommer att framlägga
ett förslag om en smidigare regel
för avtrappning av bostadstilläggen. Det
är ganska naturligt om jag först vill se
detta förslag innan jag frågar mig, om
avdragsskalan kan göras annorlunda.

Vidare tyckte jag nog att herr Wedén
överdrev när han, såsom den professionella
politiker han i hög grad älskar
att vara, sade att finansministerns inlägg
gav intrycket av att han nu tycker
att folkpensionärerna har det för bra.
Låt mig ytterligare en gång återge vad
jag sade i mitt föregående inlägg. Jag
uttalade där min glädje och tillfredsställelse
över att vi i riksdagen ändå
har kommit dithän, att vi kan säga att
folkpensionärerna har en standard jämförbar
med vad som gäller för stora
grupper av den lågt avlönade aktiva
befolkningen. Om man såsom herr
Wedén vill tolka delta som ett uttryck
för att jag anser att folkpensionärerna
liar det för bra, måste det nog bakom
ligga en god portion illvilja. Jag tror
dock att hans ord nog hoppade något
för snabbt genom tändernas stängsel.
.lag tror inte att herr Wedén avsåg att
vara illvillig.

Jag tycker ändå att man bör tala om
saken sådan den är. Jag tog tidigare upp
exemplet med ett folkpensionärspar,
som hade 8 000 kronor i folkpension,
ett bostadstillägg på 4 000 kronor och
en sidoinkomst på 2 000 kronor, totalt
14 000 kronor, och som fick betala eu
skatt på 250 kronor, medan inkomsttagaren
i aktiv ålder med samma inkomst
betalar 2 773 kronor i skatt. Man kan

134 Nr 9 Torsdagen den 29 februari 1968

Svar på interpellation ang. beskattningen av folkpensionärernas sidoinkomster

fråga sig'', om det vferldigen finns friska
och arbetsföra persöner som bara tjänar
14 000 kronor. Ja, tyvärr finns det
sådana. Denna inkomst motsvarar en ersättning
av 7 kronor i timmen, och det
finns många grupper som har ungefär
en sådan timlön, exempelvis en del av
lantarbetarna. Det finns också skogsarbetare
som vissa tider inte kommer
högre i inkomster. Jag har i dag studerat
en specifik låglönegrupp, som det
gällde att ge understöd, och enligt taxeringsresultaten
låg man där på 11 000—
12 000 kronors årsinkomst. Ja, till och
med inom herr Wedéns egen industri,
verkstadsindustrin, finns det ute i bygderna
timavlönat folk som inte kommer
över en årsinkomst på 14 000 kronor.

Vad jag har velat säga är alltså att
här har skett något av en revolution när
det gäller standarden för våra folkpensionärer.
Jag medger att den har skett
i ganska diskreta former, eftersom vi ansett
det vara helt naturligt att de skall
ha ett standardtillägg när andra grup]>er
höjt sina inkomster. Och var säker
på, herr Wedén, att ingen är gladare
än jag över den revolutionen -— inte
minst i min egenskap av gammal socialminister.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skäll inte förlänga
denna debatt mycket mer.

Vad beträffar min påstådda strävan
efter att vara eu högt kvalificerad politiker
av professionell karaktär vill jag
säga att finansministern väl lämnade
amatörskapet tidigare än jag gjorde.

Eu fundamental synpunkt vill jag
emellertid framhålla ännu en gång, eftersom
den tydligen har haft mycket
svårt att tränga in i huvudet på finansministern
genom hans öron. Det är
den synpunkten, att marginalskatteproblemen
i oerhört många fall är mera
väsentliga än den del av de totala marginaleffekterna''
som reglerna för de behovsprövade
tilläggen utgör. Jag har
också belyst detta med exempel. Låt mig

bara erinra om det fall då sidoinkomsten
höjes från 3 000 till 5 000 kronor,
vilket på skattesidan medför en marginaleffekt
på mellan 1 100 och 1 200 kronor.
Effekten på det behovsprövade tilllägget
är väsentligt mindre.

Sedan sade finansministern att han
inte tror att kommunerna skulle göra
det eller det. Han tror inte heller att
han själv eller regeringen skulle göra
det eller det när det gäller skatteskalorna
etc. Han vill helst, säger han —
och handlar uppenbarligen därefter —
se hur det skall bli med avdragsreglerna
innan han tar itu med skatteproblemet.
Men jag har den enkla uppfattningen
att det gör detsamma vad finansministern
tror i ena eller andra
fallet när det gäller regeringen och
kommunerna. Det borde heller inte spela
någon roll vad han själv anser, ty
riksdagen har faktiskt enhälligt beställt
en utredning och sagt att just det som
herr Sträng nu inte vill tro någonting
om skall utredas för att man skall kunna
handla så snabbt som möjligt. Det
är det som inte har skett, och det är
detta som jag har vänt mig emot.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Först vill jag tacka finansministern
för hans vänliga komplimang
beträffande åldersskillnaden. Jag
såg att herr Sträng, noggrann som han
är, först gick till riksdagskatalogen och
studerade den. Han vågade förstås inte
lita på utseendet — förståndigt nog.

Finansministern sade att vårt förslag
att folkpensionen skulle vara skattefri
inte var någon praktisk lösning, men
jag för min del tycker att lösningen är
både enkel och praktisk — och dessutom
är den logisk. Vi behöver bara
tänka på hur det är inom försäkringsväsendet.
Där brukar det vara på det
sättet att om man får göra avdrag för
försäkringspremien, så beskattas utfallande
försäkringsbelopp, och tvärtom,
får man inte dra av premien beskattas
inte heller utfallande försäkringsbelopp.

135

Torsdagen den 29 februari 1968 Nr 9

Interpellation ang. åtgärder för att bereda

vikarier

Folkpensionsavgiften är ju inte avdragsgill,
och då borde logiken bjuda
att utfallande förmåner också blir skattefria.
Därför tycker jag att vårt förslag
är både praktiskt och logiskt. Däremot
kan jag hålla med om att det statsfinansiella
läget måhända inte medger att
förslaget omedelbart effektueras. Detta
har vi också framhållit i vår motion,
men jag vidhåller att ändringen bör
genomföras så snart det statsfinansiella
läget över huvud taget medger det.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Wedén har så
småningom hamnat i den positionen,
att han vill göra detta till en anklagelse
mot mig för att jag inte har satt i gång
en speciell utredning. Jag kan försäkra
herr Wedén att det har varit mycket
sakkunnigt folk som funderat på dessa
frågor sedan år tillbaka, och nu är det
ett reglementsenligt funderande mellan
socialdepartementets experter och finansdepartementets
experter. Jag tycker
det är att underkänna dem om man
hävdar, att de inte skulle ha samma
praktiska möjligheter att undersöka frågan
som om jag tillsätter en utredning
i traditionell mening.

Att jag inte givit ett tilläggsdirektiv
till president Hedborg om att han skulle
rycka ut frågan om folkpensionärernas
definitiva källskatt beror helt enkelt på
att jag inte tror att detta är den väsentliga
frågan för folkpensionärerna. Nej,
det väsentliga är naturligtvis den sakfråga
vi här har att diskutera.

Slutligen är det alldeles riktigt, fru
Kristensson, att jag tittade i kammarkatalogen.
Jag ville inte ta risken av
att ens diskussionsmässigt föra fru
Kristensson i närheten av folkpensionsåldern
med mindre än att jag i katalogen
hade kontrollerat att detta låg inom
rimlighetens gräns.

Härmed var överläggningen slutad

trygghet i anställningen för vissa lärar§
14

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
den å bordet vilande motionen
nr 993.

§ 15

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lorentzon (vpk), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående översvämningar orsakade
av bäverdammar,

herr Lothigius (h), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående behovet av svenska
trätekniker,

herr Hamrin i Kalmar (fp), till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående beredskap
mot oljeutsläpp och radioaktivt utsläpp,
in. in.,

herr Grebäck (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående den s. k. svartlistningen av
fiskevatten,

herr Rimmerfors (fp), till hans
excellens herr ministern för utrikes
ärendena angående åtgärder med anledning
av situationen i den nigerianska
utbrytarstaten Biafra, samt

herr Nordgren (h), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående kommunalt ekonomiskt
stöd i syfte att påverka enskilda
företags lokalisering.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 16

Interpellation ang. åtgärder för att bereda
trygghet i anställningen för vissa lärarvikarier Ordet

lämnades på begäran till

136 Nr 9 Torsdagen den 29 februari 1968

Interpellation ang. sysselsättningsläget inom skogsbruket

Fru RYDING (vpk), som yttrade:

Herr talman! Trygghet i anställningen
har under senare år blivit ett förstahandskrav
i vårt land. Genom olika åtgärder
har man sökt att lösa detta för
alla så vitala problem. En kategori medborgare
— lärarvikarierna •— har emellertid
hamnat i en ohållbar situation,
vilken enligt min uppfattning icke tillräckligt
uppmärksammas.

Uppgifter har lämnats om att 36 procent
av landets cirka 12 000 icke ordinarie
lärartjänster är besatta med lärare
utan formell behörighet. Detta säger
inte så mycket om lärarbristens verkliga
omfattning. Bland dessa icke behöriga
lärare ingår ett par tusen folkskollärare
som tjänstgör på högstadiet utan
att ha föreskriven vidareutbildning. Så
snart lärarbristen på högstadiet hävts
kommer dessa folkskollärare att återgå
till tjänst på mellanstadiet.

Bland dessa 36 procent finns emellertid
också ett stort antal lärarvikarier
som saknar formell lärarutbildning men
ändå genom lång praktisk erfarenhet
har skaffat sig en gedigen kompetens
och ådagalagt stor lämplighet för yrket.
Dessa lärarvikarier blir nu de första
som får gå när den 20-åriga lärarbristen
äntligen börjar lätta. Och de flesta av
dessa är oorganiserade därför att lärarorganisationerna
många gånger betraktar
dem som inkräktare.

Det kan inte tolereras att dessa lärarvikarier
nu lämnas helt åt sitt öde. De
har under en lång period av svår lärarbrist
hjälpt vår skola genom stora svårigheter,
utfört sitt arbete på ett förtjänstfullt
sätt och genom sin krävande
tjänstgöring oftast inte haft tillfälle att
genom studier och vidareutbildning förbättra
sin ställning och skaffa sig den
formella behörigheten. Under dessa lärarvikariers
tjänstgöring har samhället
kunnat sätta in resurserna på att rekrytera
och utbilda andra lärare som nu
genom sin nyförvärvade behörighet får
företräde vid tillsättandet av lärartjänsterna.

Jag har med det anförda icke velat
hävda, att de lärare som har behörighet
icke också i första hand skall ha tjänsterna,
men myndigheterna får i den
uppkomna situationen icke blunda för
de stora problem som uppstått för berörda
lärarvikarier. Man får därför från
samhällets sida icke utlämna dem till
arbetslöshet. Denna stora grupp är heterogen,
och samhällets stödåtgärder åt
dem måste därför kanske skifta från
tall till fall. Några har kanske icke så
långt kvar till en examen som ger dem
den formella behörigheten och till dess
måste de ges ekonomiska möjligheter
att fullfölja sin en gång kanske för länge
sedan påbörjade utbildning. Andra har
lovats annan vidareutbildning som skulle
ge vikarierna på låg- och mellanstadiet
behörighet att inneha ordinarie tjänst,
men dessa löften har icke närmare kommit
till precisering.

Det är emellertid hög tid att samhället
vidtar erforderliga och lämpliga åtgärder
för att lämna sitt självklara stöd
till denna stora grupp medborgare, som
under ett kritiskt skede icke tvekade att
ställa sin arbetskraft till förfogande för
att vår skola över huvud taget skulle
klara de uppkomna svårigheterna.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet föreslå
— främst av ekonomiskt stödjande
karaktär — för att lärarvikarier utan
formell behörighet skall få möjligheter
att skaffa sig sådan och beredas möjlighet
till trygghet i sin anställning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. sysselsättningsläget
inom skogsbruket

Ordet lämnades på begäran till

Herr SUNDELIN (s), som yttrade:

Herr talman! I olika sammanhang har

Torsdagen den 29 februari 1968

Nr 9

137

Interpellation ang. sysselsättningsläget inom skogsbruket

framkommit att utvecklingen på skogsbrukets
arbetsmarknad inger stora bekymmer.
Förutom att teknisk utveckling
och rationalisering långsiktigt
minskar arbetskraftsbehovet har på sistone
en krissituation uppstått på virkesmarknaden,
som förorsakar en stark
ökning av arbetslösheten bland de anställda.
Detta tycks framför allt bli fallet
inom det enskilda bondeskogsbruket.

Jag är medveten om att herr statsrådet
liksom arbetsmarknadsmyndigheterna
på ett tidigt stadium observerat
denna utveckling. Det förefaller emellertid
som om svårigheterna har ökat
under de senaste veckorna. Det framkommer
undan för undan uppgifter om
att arbetsvolymen särskilt hos skogsägarföreningarna
skärs ned och att
sysselsättningen hos dem minskar starkare
än tidigare beräkningar givit vid
handen.

Som exempel härpå kan framhållas
att bl. a. örnsköldsviks skogsägareförening
med omedelbar verkan nu företar
permitteringar och avskedanden t. o. m.
utan att iakttaga sedvanlig och i avtal
fastställd varseltid gentemot berörda
arbetstagare och arbetsmarknadsmynddigheterna,
vilket naturligtvis vållar bekymmer
för dessa och inte minst för
berörda kommuner.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
frågor:

1) Är herr statsrådet beredd att inför
kammaren lämna en redogörelse för
sysselsättningsläget inom skogsbruket
och hur utvecklingen i fortsättningen
bedöms gestalta sig?

2) Kan — om så visas erforderligt
— vidtagas åtgärder utöver redan planerade
för att lindra den arbetslöshet
bland skogsbrukets anställda som befaras
uppstå under våren och sommaren? Denna

anhållan bordlädes.

§ 18

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 37, angående naturvårdsforskningens
organisation och statsbidrag
till avloppsreningsverk in. in.,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 19

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Wennerfors (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående konstruktionen
av statens järnvägars tågtoaletter,

herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående tidpunkten för avlämnande
av proposition med anledning
av forskarutredningens betänkande, och

herr Lindahl (s), till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående ifrågasatt omprövning av beslutet
att låta Sydafrika deltaga i de
olympiska sommarspelen i Mexiko.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17. 46.

In fidem

Sune K. Johansson

138 Nr 9

Fredagen den 1 mars 1968

Fredagen den 1 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 22
nästlidne februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
llector enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under tiden
den 29 nästlidne februari —• den 15
innevarande mars.

Herr Hector beviljades ledighet från
riksdagsgöromålen under angivna tid.

§ 3

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att öka sverigeinformationen i Japan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Börjesson i Falköping frågat mig
om jag avser vidta några åtgärder för
att öka informationen om Sverige i Japan.

Jag vill svara följande.

Den snabba industriella expansionen
i Japan gör att intresset för den japanska
marknaden snabbt växer. Marknaden
kännetecknas av köpkraft och kvalitetsmedvetande.
Därför bör handelsutbytet
mellan våra länder kunna utvidgas i
den mån informationen om Sverige kan
förbättras i Japan. Vi har också under
senare år förstärkt vår representation
och Ökat våra informationsansträngningar
där. Vid sidan av ambassaden i
Tokyo, som sedan länge arbetar i detta
syfte, finns sedan år 1964 en handelssekreterare
stationerad i Tokyo. Vidare
har Ingeniörsvetenskapsakademien

sedan några år en teknisk attaché där
för att befordra utbytet av teknisk information
mellan Sverige och Japan. Denna
attaché betalas med anslag från riksbankens
jubileumsfond.

Kollegiet för Sverige-information i utlandet
har också successivt utökat sitt
stöd till informationsverksamheten i Japan.
Denna har hittills i huvudsak gått
ut på att bygga upp tillgången på
tryckt basmaterial om Sverige på japanska
som distribueras till opinionsbildande
kretsar i Japan, att förse landet
med kontinuerliga nyhetsbulletiner
med tonvikt på ekonomiska och industriella
förhållanden, att bjuda in japanska
journalister till Sverige och att
producera japanska språkversioner av
upplysningsfilmer om sociala, ekonomiska
och kulturella förhållanden i
Sverige. Vidare stöds med kollegiets anslagsmedel
svenska företags utställnings,
deltaganden och andra kommersiella
aktiviteter. Budgetåret 1965/66 anvisades
för upplysningsverksamheten i Japan
124 000 kronor, för 1966/67
160 000 kronor och för innevarande
budgetår 250 000 kronor.

Kollegiet för Sverige-information i
utlandet planerar inför nästa budgetår
en kraftig expansion av verksamheten i
Japan. En undersökning av japanska
attityder gentemot Sverige har just slutförts
och väntas ge god vägledning för
ökad informationsverksamhet. Undersökningen
skall kompletteras med eu
studie av hur japanska handelsagenter,
företag och konsumenter upplever Sverige
som handelspartner. Den senare
studien skall tjäna som vägledning för
svenska företags marknadsföring i Japan.
På den kommersiella sidan kommer
stöd att ges åt vissa branschgrup -

Fredagen den 1 mars 1968

Nr 9

139

Svar på interpellation ang. åtgärder

per, vilka bedöms kunna bli framgångsrika
på den japanska marknaden. En
relativt kraftig utbyggnad av beståndet
av tryckt upplysningsmaterial för Japan
och av filmer planeras. Företrädare
för vetenskapliga, kulturella och
kommersiella företag och organisationer
kommer att bjudas in till kontaktoch
studiebesök i Sverige. Efter vad
jag inhämtat kommer en informationstjänsteman
i Japan att anställas och avlönas
av kollegiets medel i avvaktan på
att detta problem löses på längre sikt.
Verksamheten i Japan under budgetåret
1968/69 beräknas kosta cirka
500 000 kronor. Detta innebär en fördubbling
av kollegiets medelsförbrukning
i detta land jämfört med innevarande
budgetår.

Slutligen vill jag framhålla att inom
de närmaste dagarna väntas Danmark,
Norge och Sverige komma överens om
att delta i världsutställningen i Osaka
år 1970 med en gemensam paviljong.
Förhoppningar finns att även Finland
och Island kommer att ansluta sig. Tveksamhet
kan i och för sig råda om det
kommersiella utbytet av att vara med på
världsutställningar. Med hänsyn till det
värde vi tillmäter de svensk-japanska
förbindelserna har det emellertid ansetts
önskvärt att delta i Osaka-utställningen
inom en i förhållande till hela
informationsbudgeten rimlig kostnadsram.
Om överenskommelse träffas om
en nordisk paviljong, får vi nya möjligheter
att intensifiera upplysningsverksamheten
om vårt land.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för det utförliga och positiva
svar jag fått på min interpellation.

Jag har i interpellationen erinrat om
den snabba industriella och handelspolitiska
expansion som skett i Japan
efter andra världskrigets slut. Den

för att öka sverigeinformationen i Japan

köpkraftiga och kvalitetsmedvetna japanska
marknaden har också på senare
år fått ett alltmer ökat intresse
ur svensk exportsynpunkt. Följande
siffror kan belysa den .svenska exporten
till Japan: 1962 uppgick den
till 73 miljoner kronor, 1963 till 82 miljoner
kronor, 1964 till 175 miljoner kronor,
1965 till 126 miljoner kronor, 1966
till 149 miljoner kronor och under tiden
januari—november 1967 till 188
miljoner kronor.

Vår export till Japan domineras av
olika slag av industriell utrustning jämte
kontorsmaskiner, värdemässigt följda
av kemiska produkter samt järn och
stål. Den starka uppgången år 1964 avsåg
huvudsakligen leveranser av engångsnatur
— det gällde kopparslig. Av
exporten under januari—november 1967
utgjorde 105 miljoner kronor värdet av
maskiner och apparater.

Även om dessa siffror visar att det
skett en successiv exportökning kan vi
konstatera att det under perioden
fr. o. in. 1962 till november 1967 förelåg
ett underskott i vårt handelsutbyte
med Japan på inte mindre än 713 miljoner
kronor. Under nämnda tid hade
vi nämligen en import från Japan som
uppgick till ett värde av 1 506 miljoner
kronor, medan värdet av exporten utgjorde
793 miljoner kronor. Importen
från Japan har under den aktuella perioden
bestått främst av textilvaror, fartyg,
instrument, leksaker, porslinsvaror
och radiomottagare. Importen under tiden
januari—november 1967 uppgick
värdemässigt till 287 miljoner kronor.
Det kan vara av intresse att konstatera
att importen under nämnda tid avsåg
bl. a. textilier för 51 miljoner kronor,
instrument för 42 miljoner kronor och
elektriska maskiner för 32 miljoner kronor.

Inte minst importöverskottet i vår
handel med Japan visar att det finns behov
av en ökad andel i den japanska
marknaden för våra svenska industriprodukter.
Den japanska marknaden

140 Nr 9 Fredagen den 1 mars 1968

Svar på interpellation ang. åtgärder för att öka sverigeinformationen i Japan

kännetecknas av köpkraft och kvalitetsmedvetande,
såsom handelsministern
framhåller i interpellationssvaret, men
handelsutbytet mellan våra länder bör
kunna utvidgas genom effektivare information
om svenska produkter för att
göra dessa kända på den japanska
marknaden. Jag noterar därför med tillfredsställelse
handelsministerns meddelande
att en informationstjänsteman
i Japan kommer att anställas i syfte att
stärka sverigeinformationen. Handelsutbytet
mellan våra länder torde genom
allsidig informationsverksamhet kunna
bringas till bättre balans, vilket är i
hög grad önskvärt.

Jag ber att än en gång få tacka statsrådet
för svaret, som visar att man uppmärksammar
den fråga som jag aktualiserat
i interpellationen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet
vilande proposition nr 37, angående
naturvårdsforskningens organisation
och statsbidrag till avloppsreningsverk
in. in.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

fru lii/ding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående åtgärder för att bereda
trygghet i anställningen för vissa lärarvikarier,
och

herr Sandelin (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
sysselsättningsläget inom skogsbruket.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte motioner,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1968/69 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motion,
nr 37, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till narkotikastrafflag,
in. m., i vad propositionen avser
riktlinjerna för organisationen av
vården av narkotikamissbrukare, jämte
motioner,

nr 38, i anledning av vissa motioner
rörande sysselsättningsskapande åtgärder,

nr 39, i anledning av motioner om
främjande av sysselsättningen genom
beställning av materiel för försvaret,
och

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde;

bevillningutskottets betänkanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om särskilt investeringsavdrag vid taxering
till statlig inkomstskatt jämte motioner,

nr 5, med anledning av motioner angående
förordningen om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten,

nr G, med anledning av motioner om
rätt till avdrag vid inkomstbeskattningen
för kostnad i samband med
övervakningsuppdrag,

nr 7, med anledning av motioner angående
arbetsgivares skyldighet att
lämna kontrolluppgift beträffande naturaförmåner,
och

nr 10, med anledning av motioner

Nr 9

141

Fredagen den 1 mars 1968

angående förfarandet vid beräkning av
lagfartsstämpel för köp av kronomark;
bankoutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående anslag på tilläggsstat
för utredning om riksdagens hus m. m.,
nr 9, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående projektering av provisoriska
lokaler för riksdagen jämte
motioner,

nr 10, i anledning av motioner angående
viss försäkringsverksamhet, och
nr 11, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående lönegradsplaceringen
av tjänsten som chef för förvaltningskontoret
jämte motioner;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av motioner angående
arvsrätten för barn utom äktenskap,

nr 10, i anledning av motioner om
särskilda prov för erhållande av vapenlicens,

nr 11, i anledning av dels motioner
om företagsinteckning vid renskötsel,
dels ock motioner om företagsinteckning
vid yrkesmässig trädgårdsodling,
nr 12, i anledning av motion om viss
begränsning av rätten att göra bandupptagning
in. m.,

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till atomansvarighetslag
m. in., och

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 3 juni 1965
(nr 186) om lagrådet m. m.;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till narkotikastrafflag,
in. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte motioner
i ämnet,

nr 5, i anledning av motioner om
sänkning av statsbidraget till den allmänna
sjukförsäkringen,

nr 6, i anledning av motion angående
uppvärmning av bostadslägenheter, och

nr 7, i anledning av motioner angående
föreningsrätten;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen framlagda förslag
angående riktlinjer för en reform
av fastighetsregistreringen,

nr 6, i anledning av väckta motioner
om införande av provisoriskt körkort,
nr 7, i anledning av väckta motioner
angående bestämmelserna för återkallelse
av körkort,

nr 8, i anledning av väckta motioner
angående den kommunala förköpsrätten
till fastighet,

nr 9, i anledning av väckta motioner
om upphävande av affärstidslagen,
nr 10, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till förhindrande av olycksfall
bland barn.

nr It, i anledning av väckta motioner
angående övergångsställe för gående,
och

nr 12, i anledning av väckta motioner
om offentlig auktorisation av låssmeder;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

6, i anledning av motioner angående
en statlig propagandakampanj
för bättre förebyggande hälsovård,
nr 7, i anledning av motion om åtgärder
för att tillgodose de hemlösas
hjälpbehov, och

nr 8, i anledning av motioner om
skyldighet att inlösa engångsglas.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 36, med förslag till smittskyddslag,
m. in., och

nr 38, angående godkännande av uppgörelse
om ändring av överenskommelsen
med Finland den 17 november 1949
angående betalning av vissa till Finland
lämnade svenska krediter.

Dessa propositioner bordlädes.

142 Nr 9

Fredagen den 1 mars 1968

§ 8

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad fär härmed anhålla om
ledighet från riksdagsgöromålen från
och med den 4 innevarande mars tills
vidare cirka tio dagar för deltagande
i arbetet vid nedrustningskonferensen
i Geneve.

Stockholm den 1 mars 1968

Manne Stahl

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 9

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående åtgärder mot
skatteeftersläpning för artister,

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp);
till herr statrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående en försvarets
televerkstad i östersundsområdet,

herr Larsson i Norderön (ep), till
herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående ersättning för
nyttjande av egen bil vid inställelse till
militärtjänstgöring, samt

fru Nettelbrandt (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående trafiksäkerhetsåtgärder
med anledning av trafiken
med s. k. dumpertraktorer och baklastare.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl 14. 11.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE * B. STHLM Ce
814166