Nr 9 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9 ANDRA KAMMAREN 1967

23—24 februari

Debatter m. m.

Torsdagen den 23 februari fm. Sid.

Svar på frågor av:

herr Eriksson i Bäckmora ang. åtgärder för att undvika stötande

ord och uttryck i radio- och televisionssändningar .......... 5

herr Johansson i Växjö ang. försöksverksamheten med femdagarsvecka
i skolan........................................... 7

herr Johansson i Skärstad ang. beräkningen av resetillägg enligt

studiehjälpsreglementet.................................... 8

herr Nilsson i Tvärålund ang. reexport av kött ............... 9

herr Larsson i Luttra ang. subventionerad import av nötkött från

Danmark............................ 10

fru Kristensson ang. skärpta straffbestämmelser för olaga narkotikahandel
.................... 12

herr Nilsson i Bästekille ang. debiteringen av arbetsgivaravgift i

vissa fall........................................ 13

herr Hamrin i Jönköping ang. översyn av bestämmelserna om hantering
och förvaring av hälsofarliga ämnen ................ 14

herr Enskog ang. straffavgift vid obligatorisk besiktning av bil... 14

herr Turesson ang. kostnaderna för skyltar för statliga institutioner 16

herr Mundebo ang. begärd utredning om införande av en allmän
förskoleundervisning och om lekskoleverksamhetens utformning 19

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten (forts.)............. 23

Statens personalutbildningsnämnd, m. m....................... 50

Meddelande ang. ajournering av dagens sammanträde............ 56

Anslag till utredning angående riksdagens hus m. m............... 57

Ökat djurskydd.............................................. 62

1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Sid.

Interpellation av herr Jansson ang. explosionsolyckorna inom sprängämnesindustrien.
........................................... 63

Meddelande om enkla frågor av:

herr Gustavsson i Ängelholm ang. utnyttjandet av exportindustriens

investeringsfonder........................................ 65

herr Nordstrandh ang. verksamheten inom planeringsrådet för

utbildningsfrågor......................................... 65

herr Wiklund i Stockholm ang. socialhjälpen till anhörig vid familjeförsörjares
intagning på kriminalvårdsanstalt, nykterhetsvårds anstalt

eller mentalsjukhus................................ 65

herr Sjöholm ang. uppgift å debetsedel om tillgodoräknad pensionspoäng
................................................... 65

herr Sjöholm ang. ledamotskap i kommunala nämnder........... 65

herr Lorentzon ang. risker vid användande av antibiotika vid uppfödning
av djur inom livsmedelsindustrien.................. 65

Fredagen den 24 februari

Meddelande om enkla frågor av:

herr Björkman ang. utbetalning före påsk av de statsanställdas

löner.................................................... 68

herr Wennerfors ang. rätten att medföra barnvagn å statens järnvägars
bussar............................................ 68

Samtliga avgjorda ärenden

Torsdagen den 23 februari fm.

Sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang.

förordning om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten..... 23

Statsutskottets utlåtande nr 12, rörande utgifterna inom civildepartementets
verksamhetsområde................................ 50

— nr 28, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet............... 57

Bankoutskottets memorial nr 4, om anslag till utredning angående riksdagens
hus m. m.......................................... 57

— utlåtande nr 5, ang. ändrad lydelse av 16 § lagen om sparbanker 62

Första lagutskottets utlåtande nr 4, ang. lag om tillfällig ökning av regeringsrådens
antal.......................................... 62

—- nr 6, ang. ändrad lydelse av 1 § lagen om kommunal trafikövervakning
.................................................. 62

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens vid dess femtionde sammanträde
fattade beslut........... ........................... 62

Innehåll

Nr 9

Sid.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, ang. flyttning av stoftet efter

politisk flykting........................................... 62

— nr 2, om ökat djurskydd................................... 62

— nr 3, om domstolsprövning av körkortsindragning............. 63

— nr 4, om uppskov med övergången till högertrafik............. 63

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 2, ang. information om

sociala förmåner samt om samhällets verksamhet m. m.......... 63

Torsdagen den 23 februari em.

Bevillningsutskottets memorial nr 10, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut angående ändring i förordningen om allmän
varuskatt, m. m............................................ 66

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Torsdagen den 23 februari

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. åtgärder för att undvika
stötande ord och uttryck i radiooch
televisionssändningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat statsministern, om han
är villig att personligen överlägga med
ansvariga chefer i Sveriges Radio om
åtgärder för att i sändningsprogrammen
undvika ord och uttryck, som på
allmänheten kan verka stötande och
sårande. Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.

Kungl. Maj :t har utsett ett särskilt
organ, radionämnden, med uppgift att
pröva i vad mån Sveriges Radio handhar
programverksamheten i överensstämmelse
med de riktlinjer, som anges
i gällande överenskommelse mellan staten
och Sveriges Radio angående rundradions
programverksamhet. Den som
anser, att Sveriges Radio i något program
inte följt angivna riktlinjer, kan
göra anmälan härom till radionämnden.

Jag vill tillägga att jag har lämnat
exakt samma svar vid minst ett tiotal
tidigare tillfällen, då frågor ställts här
i kammaren angående enskilda programinslag.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret.

Att jag vände mig till statsministern

med min fråga sammanhängde med
vad statsrådet Palme själv just nu
nämnde, nämligen att statsrådet ofta
besvarar frågor rörande Sveriges Radio
med att han inte har någon möjlighet
att öva inflytande på programfrågor.

Denna gång har jag formulerat min
fråga litet försiktigare och bara efterlyst
överläggningar, alltså inga råd eller
direktiv till ansvariga chefer i den fråga
det här gäller. Och den vägen måste
väl ändå stå öppen, om vederbörande
anser sig ha orsak till sådana överläggningar.
Svaret i dag är tydligen av
samma innehåll som tio gånger tidigare
i denna fråga, men jag vill säga att det
ändå är hållet i en anständig ton.

Jag tror jag vågar försäkra statsrådet
Palme att en betydande del av svenska
folket har reagerat mot den smaklöshet
och förgrovning som förekommer
i vissa programinslag. Vad jag här uttrycker
är ingen politisk åsikt; såvitt
jag har kunnat konstatera går denna
reaktion igenom alla politiska partier.

Om man i programmen försökte undvika
ordval som är stötande och sårande
för tukt och sedlighet, tror jag att
mycket få människor skulle uppvakta
statsrådet Palme och be att få tillbaka
detta ordval. Däremot är det oerhört
många som reagerar när sådana inslag
förekommer. Är det då orimligt att
ställa frågan, om ansvariga chefer och
myndigheter är villiga att ta hänsyn
till allmänhetens önskningar i en dylik
smakfråga? Är man inte villig att
ta sådana hänsyn, får vi väl bara konstatera
att TV och radio är på väg att
utvecklas till vår största porrcentral
med all den genomslagskraft som dessa
massmedia har. Då har man väl här -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

undvika stötande ord och uttryck i radio- och

Svar på fråga ang. åtgärder för att

televisionssändningar

näst, förmodar jag, att vänta Per
Oscarssons uppträdande som väl då
blir den verkliga seansen med hänsyn
till den stigande skala som han tilllämpat
på detta område. För egen del
anser jag att det här bara är en fråga
om smak och hänsyn. På den punkten
är jag helt överens med radiochefen.
Problemet är då om Sveriges Radio
skall acceptera de normer i fråga om
tukt och sedlighet som i övrigt gäller
i vårt lagbundna samhälle.

Jag ber, herr talman, med dessa ord
att få tacka för svaret, som visserligen
inte innehöll mycket men som gav tillfälle
att framföra dessa synpunkter.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
kanske inte har en så utpräglad
förmåga att tala ur skägget när det gäller
det som han tycker illa om. Frågan
gällde ord och uttryck, som kan verka
stötande eller sårande.

Nu vill jag först och främst slå fast,
som jag har gjort så många gånger
förut i denna kammare, att Sveriges
Radio är ett oberoende företag och att
jag inte har någon möjlighet att lägga
mig i de enskilda programmen. Radionämnden
är den klagomur dit den som
är missnöjd kan vända sig. Det är en
parodisk tanke att hans excellens statsministern
skulle uppkalla de höga cheferna
för Sveriges Radio och säga till
dem att de skall akta sig för att säga
så där en gång till.

Att försöka konkretisera herr Erikssons
i Bäckmora tanke att regeringen
skall försöka ha ett inflytande på de
ord som användes av Sveriges Radio är
naturligtvis helt oförenligt med de allmänna
riktlinjerna. Den överenskommelse
som garanterar Sveriges Radios
oberoende och självständighet säger bara
i allmänna ordalag, att företaget
skall iaktta god smak osv. De konkreta
åtgärderna överlåtes åt Sveriges Radio.

Jag kan inte inse att man på något
sätt skulle kunna handla annorlunda,
när staten i sommar skall ingå en ny
överenskommelse med Sveriges Radio.
Den enda möjligheten, tekniskt och
konstitutionellt, vore att till denna
överenskommelse foga en bilaga, i vilken
funnes uppräknade de ord som
icke finge användas i radio och TV.
Jag föreställer mig att det vore en
ganska grannlaga uppgift att upprätta
en sådan lista, även om vi skulle kunna
dra nytta av herr Einkssons eminenta
sakkunskap på området. Jag tror
att det skulle uppkomma en hel del
gränsdragningsproblem, som skulle vålla
betydande svårigheter.

Jag ser därför ingen annan lösning
än att man får fortsätta på den väg
man slagit in på, dvs. en allmän överenskommelse
som garanterar radioföretagets
oberoende ställning och som
bygger på ansvar hos och förtroende
för dem som sköter Sveriges Radio.
Dessutom finns det ju en möjlighet för
den som är missnöjd att framföra klagomål
till radionämnden, vilken för
övrigt kommer att förstärkas, enligt
den radioproposition som riksdagen
antog i höstas.

Herr ERIKSSON i Bäekmora (ep):

Herr talman! I det som statsrådet
Palme sade nu fanns väl egentligen
ingenting nytt utan bara sådant som
vi vetat tidigare. Det är tydligt att
statsrådet inte anser sig ha möjligheter
att ens föra överläggningar med
Sveriges Radio på den här punkten.
Statsrådet Palme är ju chef för kommunikationsdepartementet,
under vilket
Sveriges Radio lyder. Men ändå är så
underdånig Sveriges Radio och TV att
han inte ens vågar begära överläggningar
i en fråga, som en stor del av
svenska folket bestämt önskar få ändring
i.

Jag anser att statsrådet Palme på
denna punkt också skulle uppta allvar -

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Svar på fråga ang. försöksverksamheten med femdagarsvecka i skolan

liga överläggningar med sin regeringskollega
i justitiedepartementet, ty jag
tycker det är ganska stort glapprum
mellan det man kan tillåtas uppföra i
TV och det som samhället i övrigt
tillåter.

Det finns ju en lagparagraf som behandlar
sårande av tukt och sedlighet
och enligt vilken personer som gjort
sig skyldiga till någon enstaka förseelse
kan släpas inför domstol och dömas
till böter eller fängelsestraff. Men om
samma handlingar utförs i TV, inför
miljoner tittare, då är det ett program,
då är det underhållning. Varför låter
man under sådana förhållanden inte
de personer, som har sådana tendenser,
uppträda i TV? Då skulle de ju
slippa drabbas av bötes- eller fängelsestraff
— de kunde i stället få litet
betalt.

Detta skulle faktiskt, herr talman,
bli kontentan av herr Palmes resonemang.
Jag tycker emellertid att man
borde kunna slopa program av detta
slag i TV.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tror att här föreligger
en grundläggande missuppfattning
hos herr Eriksson i Bäckmora.
Sveriges Radio faller väl också under
den allmänna strafflagens bestämmelser.
De uttryck som herr Eriksson i
Bäckmora uppenbarligen avser har ju
förekommit i tryckt skrift vid både
ett och två tillfällen utan att detta lett
till ingripanden från åklagarnas eller
domstolarnas sida. Det råder alltså
ingen som helst skillnad härvidlag mellan
Sveriges Radio och allmänheten.

Herr Eriksson i Bäckmora har här
rört sig på det allmänfilosofiska planet
och jag vill gärna ställa en fråga: Vad
är det egentligen som är fult? Att kasta
bomber på oskyldiga människor är fult,
krig och våld är fult. Jag tror inte att
man skall begränsa det som är fult till

sexuallivets område som debatten i så
stor utsträckning tenderat att göra.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag vill endast säga
att jag i denna debatt undvikit att tala
om fult och fula ord. Jag har endast
talat om det som på allmänheten kan
verka stötande och sårande. Jag beklagar
det negativa svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. försöksverksamheten
med femdagarsvecka i skolan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Växjö
har frågat, om jag är beredd att i avvaktan
på att skolarbetstidsutredningen
slutför sitt arbete medverka till att där
försöksverksamhet med femdagarsvecka
pågår samtliga skolor inom ifrågavarande
gymnasieupptagningsområde
ges möjlighet att förlägga undervisningen
till fem av veckans dagar.

Skolarbetstidsutredningen är inne i
slutskedet av sitt arbete. Tryckning av
^utredningens betänkande pågår. Jag
ar inte nu beredd medverka till någon
förändring av pågående försöksverksamhet
med femdagarsvecka.

Vidare anförde

Herr JOHANSSON i Växjö (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min fråga.

Statsrådet säger att utredningen är
i sitt slutskede och att han därför inte
kan ge något löfte om en utvidgad försöksverksamhet
när det gäller 5-dagarsvecka
i skolorna. Vi vet att försöken
med 5-dagarsvecka hittills har utfallit
till belåtenhet. Såväl föräldrar och ele -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Svar på fråga ang. beräkningen av resetillägg enligt studiehjalpsreglementet

ver som lärare har varit nöjda. Vi vet
också att 5-dagarsveckan i stort sett
blivit ett faktum när det gäller arbetslivet,
och det bör därför vara naturligt
att skolans verksamhet anpassas till
denna arbetsrytm.

Vad som i dag väcker irritation ute
i bygderna är att i många fall en samordning
av skoltiderna inom t. ex. ett
gymnasieområde inte gjorts. Det är en
stor fördel för hemmen och familjerna,
om barnen som kanske går i skilda
skolor har något så när lika skoltid åtminstone
när det gäller antalet läsdagar
i veckan. Man kan då bl. a. planera
veckoslutet på ett för familjen bättre
sätt. I dag kan situationen för en familj
vara den, att man dels har barn med 5-dagarsvecka och dels barn som går i
skolan även på lördagar. Detta är inte
något eftersträvansvärt. Det skulle vara
av stort värde om alla skolbarn i
familjen kunde få lika antal skoldagar
i veckan, alltså 5-dagarsvecka.

I dag har många av våra mellan- och
högstadieskolor ett regionalt stort upptagningsområde.
Då kommer skolskjutsproblemet
in i bilden. Det går inte att
bestrida, att man utnyttjar skolskjutsarna
på mest rationella sätt, om man
samordnar lästiderna för eleverna. I
annat fall måste kostsamma skolskjutsdubbleringar
företagas. Jag anser, att
där försöksverksamhet med 5-dagarsvecka
pågår samtliga skolor inom ifrågavarande
gymnasieupptagningsområde
bör ges möjlighet att förlägga undervisningen
till fem dagar i veckan. Då
skulle de irritationsmoment som jag
nämnt falla bort.

Jag vill även peka på ett annat problem
som är förbundet med den långa
skolvägen för många elever. Jag känner
till en högstadieskola i min hemtrakt,
som har ett så stort upptagningsområde,
att vissa elever har en sammanlagd
restid av upp till fyra timmar per
dag. Detta är i och för sig högst otillfredsställande.
Enbart resorna är ju
ett rejält dagsverke för dessa skolelever.

När man därtill vet att de skall företaga
denna långa och tröttande resa för lördagens
fyra •— ibland färre — lektioner,
så blir förhållandet än mer orimligt.
Eleverna skulle med en ändring till
5-dagarsvecka besparas en krävande arbetsdag
i veckan, vilket de så väl behöver.

Till skolstyrelsen för denna skola har
flera petitioner från föräldrar kommit
in, i vilka man vädjat om ett införande
av 5-dagarsvecka så att man finge samma
antal skoldagar som i den intilliggande
gymnasieorten. Man har också
skrivit till Kungl. Maj :t men fått ett
nekande svar.

Jag vill tacka herr statsrådet för svaret.
Jag hade nog hoppats att han skulle
se litet mera positivt på detta problem.
Herr statsrådet säger visserligen
att utredningen är i sitt slutskede, men
det kan dröja länge innan den är helt
klar och proposition kan skrivas.
Det vore intressant att veta när statsrådet
tror att denna proposition kan
komma på riksdagens bord.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. beräkningen av resetillägg
enligt studiehjälpsreglementet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat, om åtgärder har vidtagits
för ändring av studiehjälpsreglementet,
så att resetillägg skall grundas
enbart på färdvägens längd mellan bostad
och skola, eller om jag överväger
att vidta sådana åtgärder.

Frågan avses inom kort bli behandlad
i proposition till riksdagen. Jag är
därför inte beredd att svara på frågan
nu.

Vidare anförde

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Eftersom detta
ärende snart kommer att behandlas vill
jag bara göra följande kommentar.

Det är hög tid att den orättvisa försvinner
som de nu gällande reglerna
utgör när det gäller resetillägg för studerande.
År 1965 aktualiserade vi detta
problem motionsvägen. Vi framhöll då
att resetillägget bör utgå efter färdvägens
och inte efter fågelvägens längd.
Motionen remitterades till centrala studiehjälpsnämnden.
Den 21 december
1965 gjorde studiehjälpsnämnden framställning
hos Kungl. Maj :t om att en
ändring skulle komma till stånd. Vi
har väntat på att någonting skulle komma
att ske, och vi hoppas, när propositionen
nu lägges, på en positiv lösning
så att detta irritationsmoment försvinner.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. reexport av kött

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Tvärålund
har frågat, om till Sverige importerat
salmonellainfekterat kött med stöd
av gällande bestämmelser kan reexporteras
för användning som föda.

Som svar vill jag meddela att kött
som vid veterinärbesiktningen vid ankomsten
till Sverige inte godkänns för
införsel på grund av påträffad eller
misstänkt förekomst av salmonellabakterier
får disponeras av importören på
de villkor veterinärstyrelsen föreskriver
i varje särskilt fall. Vid en eventuell
försäljning till annat land åtföljs
varan av ursprungslandets intyg om
köttets beskaffenhet. Kontrollen vid in -

Svar på fråga ang. reexport av kött

förseln till det mottagande landet sker
självfallet enligt detta lands bestämmelser.

Vidare anförde:

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! Då herr Nilsson i Tvärålund
är förhindrad närvara vid detta
plenum, har han bett mig att mottaga
svaret på den fråga han har ställt.

Jag vill då först tacka jordbruksministern
för svaret. Jag är inte helt belåten
med detta •—- jag antar att herr
Nilsson i Tvärålund inte heller skulle
ha varit det. Av svaret får jag den uppfattningen,
att jordbruksministern skjuter
denna allvarliga fråga framför sig.
Han bara konstaterar själva förfaringssättet
men säger ingenting om att man
här tänker vidta några åtgärder för att
ge frågan en tillfredsställande lösning.
Det hade givetvis varit bättre, om jordbruksministern
hade fastställt att tilllämpningsförfarandet
är besvärligt och
rent av osnyggt och att åtgärder kommer
att vidtagas för att få en ändring
till stånd.

Svenska importörer kan reexportera
kött som i Sverige inte anses vara
lämpligt som människoföda. Det är ur
rent mänsklig synpunkt felaktigt och
förkastligt att förfara på detta sätt.
Främst är det här fråga om salmonellainfekterat
kött. Att säga att detta är
en form av bakteriologisk krigföring
är kanske att ta till överord, men det
ligger väl en del däri.

Det är alldeles givet att vårt förfaringssätt
i fråga om dessa köttpartier,
vilka i Sverige betraktas som olämpliga
som människoföda och därför blir reexporterade
till annat land i Europa, i
allra högsta grad kan skada vårt anseende.
Förutom de rent mänskliga synpunkter
man kan lägga på det hela är
förfaringssättet alltså ur svensk synpunkt
beklagligt.

Även om jordbruksministern här inte,
som jag hade hoppats, avgivit nå -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Svar på fråga ang. subventionerad import av nötkött från Danmark

got löfte om att ta itu med frågan, är
jag tacksam för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Sundkvist ansåg
att jag hade gått omkring denna fråga.
Om han kunnat få den uppfattningen
tror jag inte att han har läst svaret
med eftertanke. Jag säger däri — vilket
jag trodde var ett självklart förhållande
— att det bör ankomma på varje särskilt
land att bestämma under vilka
förutsättningar man tar in varor i det
egna landet. Följande har exempelvis
inträffat. Ett parti kött som exporterades
från ett annat europeiskt land till
Sverige underkändes just på grund av
förekomsten av salmonellabakterier.
Det landet skickade hit representanter
för sin myndighet vilka konstaterade
att »enligt våra bestämmelser skulle
detta parti utan vidare ha godkänts».
De ställde sig oförstående till den
svenska bedömningen av infektionen.

Herr Sundkvist menar alltså att vi
skall ha regler, enligt vilka vi dels kan
förhindra att varan införes i landet,
dels kan omöjliggöra för exportörerna
att försöka placera partiet på annan
marknad. Jag vet inte hur vi över huvud
taget skulle kunna införa en sådan
ordning på handelns område. Herr
Sundkvists önskemål i det avseendet
rimmar mycket illa med den suveränitet
som alla länder naturligtvis bör ha.

Herr SUNDKVIST (ep):

Herr talman! När jag säger att jordbruksministern
skjuter frågan framför
sig, menar jag att han bara gjort ett
rent konstaterande av hur förhållandena
är. Vad jag i min okunnighet
inbillat mig var att man kanske skulle
kunna fordra att på de svenska importörerna
ställdes så kraftiga krav
redan vid importen och redan vid köpet,
att sådana här partier inte skulle
komma till Sverige. I så fall skulle
man helt enkelt slippa förfaringssättet.

Jag hade — även det i min okunnighet
— inbillat mig att det skulle finnas
möjlighet att returnera varan. Det är
ju så åtminstone i det vanliga livet, att
om man inte godtar en vara som man
köpt har man rättighet att returnera
den till säljaren. Jag tycker att det hade
varit mera snyggt om man kunnat göra
på det sättet än att i dessa fall reexp
ortera en vara som vi betraktar som
olämplig.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte vidare
fortsätta denna debatt utan jag överlämnar
åt kammarens ledamöter att bedöma
de möjligheter som kan föreligga
att handla på annat sätt än som jag har
beskrivit.

Det faktiska förhållandet är att vi i
Sverige har strängare bestämmelser än
man tillämpar i något annat europeiskt
land; möjligen har England och Holland
under de senaste åren visat intresse
för samma stränga bedömning
av salmonellainfekterat kött som vi har
gjort i Sverige.

Härmed var överläggningen slutad.

§ s

Svar på fråga ang. subventionerad import
av nötkött från Danmark

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Larsson i Luttra
har ställt vissa frågor till mig angående
import av nötkött från Danmark.

I 1963 års avtal mellan Sverige och
Danmark angående samhandeln med
jordbruksprodukter inom EFTA har
den svenska regeringen förklarat sig
beredd att överväga åtgärder som kan
tillvarata danska intressen i fråga om
avsättningen av vissa jordbruksproduk -

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Svar på fråga ang. subventionerad import av nötkött från Danmark

ter på den svenska marknaden. Exporten
av danskt nötkött till Sverige har
under senare år kraftigt minskat. Åren
1959—1961 uppgick exporten sålunda
till i genomsnitt drygt 7 000 ton mot
endast 500 ton år 1966.

Såsom en kortfristig lösning för att
underlätta den danska exporten av nötkött
till Sverige förklarade sig den
svenska regeringen våren 1966 beredd
att fram till den 1 juli 1967 vid bestämmandet
av det belopp, som enligt nyss
nämnda avtal årligen skall tillfalla Danmark,
beakta vissa förluster vid dansk
nötköttsexport. Överenskommelsens närmare
innehåll har jag redovisat i ett
interpellationssvar den 25 maj 1966. Giltighetstiden
för nämnda överenskommelse
har nyligen förlängts till den 1
september i år.

På dansk begäran har överläggningar
upptagits om den danska nötköttsexporten
till Sverige efter den 1 september
i år. Överläggningarna har ännu
ej slutförts. Om en överenskommelse
träffas som innebär ändring i det
svensk-danska jordbruksavtalet, kommer
den att föreläggas riksdagen.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret. Frågan föranleddes
av en tidningsuppgift att det
danska lantbruket och dess exportorganisationer
hade sagt ja till som det
heter i uppgiften »Sveriges anbud» om
import av mellan 2 000 och 3 000 ton
oxkött till reducerade priser. Oavsett
om tidningsuppgiften var riktig eller
inte borde enligt min mening ett klarläggande
av frågan från auktoritativt
håll ske, och det var anledning till att
jag ställde frågan.

Vi har ju här i landet ett numera
ganska besvärande köttöverskott genom
en stor utslaktning av kor och genom en
kontinuerlig ökning av ungdjursslakten.

Dessutom pågår det ju förhandlingar
om jordbrukspriserna. Inom jordbruket
är man självfallet angelägen att få veta
vilka avtal som eventuellt har träffats,
eftersom de måste inverka på det svenska
jordbrukets villkor, så mycket mer
som det enligt tidningsuppgifterna är
fråga om subventionerad import. I ett
läge där vi har exportöverskott måste
importen medföra att motsvarande
kvantitet svenskt kött skall pressas ut
på exportmarknaden utöver den kvantitet
som det annars skulle bli fråga om.
För det svenska jordbruket måste alltså
denna sak bedömas som mycket allvarlig Nu

meddelar statsrådet att något avtal
inte har träffats men att överläggningar
pågår. .Tåg tror att det med tanke på
förhandlingarna är väsentligt att man
får ett klarläggande av vad dessa överläggningar
gäller och hur de kan inverka
på det svenska jordbrukets situation.

Med dessa kortfattade ord, herr talman,
ber jag att få tacka för svaret.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror att herr Larsson
i Luttra har förståelse för att jag
under det att förhandlingar pågår inte
vågar bilda mig en uppfattning om vilket
det slutliga resultatet kan bli. Inför
en uppgörelse med Danmark om samhandel
måste vi emellertid göra en avvägning,
där vi också beaktar den
svenska situationen. Jag kan försäkra
herr Larsson att det är en sak som står
helt klar för oss. Jag hoppas också att
vi ungefär samtidigt skall kunna förelägga
riksdagen förslag både om ett avtal
med Danmark och om den interna
jordbruksuppgörelsen här i Sverige, och
då får riksdagen möjlighet att göra en
bedömning i ett sammanhang.

Jag är således förhindrad i dag att
lämna en närmare redogörelse i detta
avseende, men så mycket är säkert att
de 500 ton som kommit in på sistone

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Svar på fråga ang. skärpta straffbestämmelser för olaga narkotikahandel

är en alltför blygsam kvantitet i jämförelse
med vad Danmark tidigare har
sålt till oss.

Jag vill betona att det är ett intresse
för de svenska konsumenterna att ha en
viss valfrihet. Även ur den synpunkten
kan man finna det önskvärt att inte helt
stänga den handel som pågår sedan
många årtionden.

Herr LARSSON i Luttra (ep):

Herr talman! Det är väsentligt i sådana
här sammanhang att man så långt
som det är möjligt få klarlagt vad som
är på gång. Statsrådet känner säkert till
att Kungälvsavtalet, som träffades under
hans företrädares tid, föranledde
stor irritation och många diskussioner
därför att man inte var helt på det klara
med hur det egentligen skulle verka.
När vi har detta utmärkta frågeinstitut
har jag ansett det självklart att statsrådet
borde få tillfälle att klarlägga situationen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. skärpta straffbestämmelser
för olaga narkotikahandel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har
frågat justitieministern, när förslag till
skärpta straffbestämmelser för olaga
narkotikahandel kan väntas.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

I skrivelse den 22 november 1966,
nr 324, i anledning av väckta motioner
hänvisade riksdagen bl. a. till vad andra
lagutskottet anfört i sitt utlåtande
nr 61 beträffande översyn av narkotikaförordningen.

Utskottet anförde att det syntes angeläget
att straffbestämmelserna i narkotikaförordningen
utan dröjsmål blev

föremål för översyn. Utskottet förutsatte
att innehållet i en promemoria,
som kunde väntas bli framlagd av medicinalstyrelsens
narkomanvårdskommitté,
skulle beaktas vid översynen.

Riksdagens skrivelse och utskottsutlåtandet
har överlämnats till medicinalstyrelsen
för att beaktas vid styrelsens
undersökning rörande narkotikamissbruket
in. m., som utförs av narkomanvårdskommittén.

Jag ämnar ta ställning till frågan om
straffbestämmelserna i narkotikaförordningen
sedan medicinalstyrelsen redovisat
resultatet av den nämnda undersökningen.

Vidare anförde:

Fru KRISTENSSON (li):

Herr talman! När jag tackar herr
statsrådet för svaret, vill jag framhålla
att jag givetvis också är medveten om
den beställning som riksdagen gjorde i
höstas och om att frågan i och för sig
är föremål för prövning inom medicinalstyrelsens
narkomanvårdskommitté.
Anledningen till att jag ställde frågan
var emellertid den att jag var intresserad
av att höra om socialministern till
äventyrs delade min uppfattning, huruvida
inte frågan om straffskärpning för
olaga narkotikahandel och förberedelse
därtill ändå är av sådan art, att den
borde kunna behandlas med förtur.

När jag nu tar del av statsrådets svar,
tycker jag mig finna att avsikten är att
den här frågan skall behandlas i det
större sammanhanget, såsom en del av
hela det vidsträckta problemet om narkotikamissbruk
m. m. Det gör att jag
känner mig litet betänksam. Jag tycker
nämligen att det är rätt stor fara i
dröjsmål.

Det finns väl anledning erinra sig att
riksdagen år 1962 beslöt att straffmaximum
skulle höjas från 1 till 2 år och att
man då ansåg denna åtgärd både lämplig
och nödvändig. När sedan brottsbalken
genomfördes sänktes straffmaxi -

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

mum något oavsiktligt från 2 till 1 år.
Jag tycker därför — inte minst med
hänsyn till det beslut som riksdagen
fattade i höstas -—• att det borde vara
möjligt att utan olägenhet behandla just
den här frågan om olaga narkotikahandel
och förberedelse därtill i förtur.
Den senaste tidens utveckling talar för
att en snabb behandling är nödvändig,
och jag skulle vilja efterlysa litet djärvare
grepp i den här frågan än vad som
kanske brukar vara vanligt när det gäller
utredningsmaskineriet.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Riksdagen förutsatte
som bekant i sitt ställningstagande i
höstas att vi skulle få tillfälle att pröva
frågan i ett sammanhang, men jag vill
understryka att den här delen i utredningsarbetet
naturligtvis är angelägen,
och jag tror att jag kan försäkra fru
Kristensson att utredningsmaterialet,
som medicinalstyrelsens narkomanvårdskommitté
nu kommer att lämna,
även innesluter synpunkter på detta
mycket viktiga avsnitt.

Riksdagen hade ju i höstas tillfälle
att mycket ingående behandla frågan,
och det förekom i vart fall i olika remissvar
skiftande meningar. Det är
därför ganska naturligt att jag, innan
jag tar ställning till denna mycket viktiga
fråga, vill ha spörsmålet belyst från
olika sidor. Det förväntar jag mig också
få i det material vi nu bär att se fram
emot.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
det senaste inlägget. Det är alldeles givet
att denna fråga måste vara belyst från
olika synpunkter innan man tar ställning
till den. Yad jag efterlyste var att
man skulle kunna behandla denna fråga
med förtur, och sedan den fått sin
förberedande prövning är det angeläget
att riksdagen utan dröjsmål får tillfälle
att ta ställning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. debiteringen av arbetsgivaravgift
i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat finansministern om han
vill medverka till sådan ändring av gällande
bestämmelser att arbetsgivaravgift
som uppgår till högst 1 500 kronor
debiteras på arbetsgivarens slutskattesedel.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Eftersom motioner i denna fråga
kommer att behandlas vid årets riksdag,
anser jag mig böra avvakta riksdagens
prövning av frågan.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till statsrådet och chefen för
socialdepartementet för att han har svarat
på frågan.

Jag kanske kan säga att jag blev något
förvånad. Jag har försökt plöja igenom
den motionsflod som vällt fram de här
dagarna, men det har förbigått mig att
någon motion i denna fråga har väckts.
Nu kommer jag naturligtvis att få vänta
tills utskottsutlåtandet föreligger; då får
vi se hur det står till.

För mig är detta en praktisk fråga.
Det har det tydligen även varit för motionärerna.
Vi får hoppas att utskottet
och kamrarna beslutar en praktisk lösning
av frågan, ty det måste ändå vara
en fördel att få denna summa höjd och
debiterad vid ett tillfälle i stället för
sex gånger per år.

Med detta tackar jag än en gång för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Svar på fråga ang. översyn av bestämmelserna om hantering och förvaring avhälsofarliga
ämnen — Svar på fråga ang. straffavgift vid obligatorisk besiktning
av bil

§ 8

Svar på fråga ang. översyn av bestämmelserna
om hantering och förvaring av
hälsofarliga ämnen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
bär frågat om jag — mot bakgrund
av en nyligen inträffad olyckshändelse
-— överväger att ta initiativ till en
översyn av giftförordningens bestämmelser
angående hantering och förvaring
av gifter och andra hälsofarliga
ämnen i syfte att förhindra ytterligare
olyckshändelser av liknande slag.

Giftförordningen anger vissa allmänna
regler för hanteringen av gifter och
andra hälsofarliga varor. Det föreskrivs
att sådan vara skall handhas och förvaras
så att de med varan förenade riskerna
i möjligaste mån begränsas. Förstöring
eller annat oskadliggörande av
hälsofarlig vara, som inte längre skall
användas för sitt ändamål, skall ske på
betryggande sätt. Den som åsidosätter
nödig aktsamhet vid hantering av hälsofarlig
vara kan dömas till böter eller,
i grova fall, fängelse i högst ett år.

De rambestämmelser som giftförordningen
innehåller anser jag lämpligt utformade.
För tillämpningen finns vissa
närmare regler i en tillämpningskungörelse.
Giftnämnden utövar högsta tillsynen
över efterlevnaden av giftförordningen
och tillämpningskungörelsen.

Giftnämnden undersöker omständigheterna
kring den olyckshändelse som
herr Hamrin syftar på. Om erfarenheterna
från denna händelse visar att det
finns behov av anvisningar för att undvika
ett upprepande, utgår jag från att
giftnämnden kommer att meddela sådana.

Vidare anförde

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag tackar för svaret
som åtminstone för ögonblicket från
min sida inte skall föranleda någon annan
kommentar än att jag noterar, att
den myndighet som närmast har att
vaka över förhållandena på detta område
ändå räknar med möjligheten att
det här kan behövas närmare anvisningar.

Låt mig, närmast som en upplysning,
tillägga att det katastroftillbud, som
inträffade i min hemstad och som gav
mig anledning att ställa denna fråga,
lyckligtvis avvärjdes tack vare ett
snabbt och rådigt ingripande från olika
håll; men vi har ju inga garantier för
att det slutar lika lyckligt nästa gång
någonting liknande inträffar och ett
hundratal liter dödande cyankalium
rinner ut i avloppsnätet. Jag fann det
naturligt att i varje fall fråga om bestämmelserna
på detta område möjligen
kunde vara något föråldrade, om det
förelåg någon obalans eller diskrepans
mellan å ena sidan de skrivna reglerna
och å andra sidan möjligheterna för
deras praktiska tillämpning. Jag hoppas
att det nu skall bringas klarhet på
denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. straffavgift vid obligatorisk
besiktning av bil

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Enskog har frågat
mig om jag har uppmärksammat att
bilägare får erlägga förhöjd avgift till
Svensk bilprovning, då denne anmält
sin bil till besiktning i rätt månad men

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Svar pa fråga ang. straffavgift vid obligatorisk besiktning av bil

man hos bilprovningen inte har tid att
behandla den förrän i nästa månad.

För kontrollbesiktning av motorfordon
gäller att inställelse för besiktning
skall ske för viss månad beroende på
slutsiffran i registreringsnumret. Besiktningen
får ske vid valfri besiktningsstation
två månader före inställelsemånaden
eller två månader efter, men
om den äger rum efter inställelsemånadens
utgång får man betala en högre
avgift. För en personbil är det 50 kr.
mot annars 35 kr. Genom denna ordning
har fordonsägarna större frihet
att välja tidpunkt för besiktningen samtidigt
som den högre avgiften under
de två månaderna efter inställelsemånaden
gör att bilprovningsstationerna kan
räkna med en för hela verksamheten
önskvärd spridning av inställelserna.
Detta är motiverat av strävandena att
hålla kostnaderna för verksamheten
som helhet så låga som möjligt. Om
en fordonsägare vill undvika den högre
avgiften, bör man rimligen kunna kräva
av honom att han anmäler fordonet
för besiktning i så god tid att det kan
tas emot under inställelsemånaden.

Vidare anförde:

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på min enkla
fråga, men jag kan inte säga att jag
är nöjd med det. Det kan ur den enskildes
synpunkt inte anses vara riktigt
att det är helt beroende på beläggningen
på Svensk bilprovning om man
skall betala den högre avgiften eller
inte. På det ena stället kanske man
kan komma den sista dagen i månaden
och direkt få sin bil besiktigad, men
på ett annat ställe kan man få vänta
tre, fyra dagar eller längre. Det är som
sagt helt beroende på beläggningen på
just den station där man anmäler sig.

Det skulle väl inte vara så märkligt
att ändra på denna bestämmelse så att
man, om man har anmält sin bil till

besiktning i rätt månad, inte skall behöva
betala den högre avgiften, oavsett
när Svensk bilprovning kan ta emot
fordonet.

Om den enskilde däremot i sin tur
inte kan komma med bilen på den bestämda
tiden, är det naturligtvis riktigt
att han betalar den högre avgiften.
Det kan dock vara befogat med undantag
även från den principen, t. ex. om
en person är sjuk och meddelar att han
inte kan komma med bilen på utsatt tid
därför att han ligger i sin säng och
inte har någon som kan köra bilen till
stationen. För det borde han inte bestraffas
med en högre avgift.

Jag anser att detta ur rättvisesynpunkt
vore en enkel sak att rätta till.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är riktigt att det
inte meddelas undantag från den högre
avgiften i det fall att inställelsen försenas
på grund av väntetid vid en bilprovningsstation.
På samma sätt gjorde
man inte heller något undantag från
regeln att körförbud inträder vid inställelseterminens
utgång, även om tid
beställts inom terminen men inte kunnat
erhållas före dess slut. Det framgår
av proposition nr 132 år 1964, att denna
fråga särskilt övervägdes. När tanken
på undantag avvisades, hänvisade
man bland annat till att förfarandet
skulle bli alltför svårhanterligt och
komplicera övervakningen av besiktningsskyldighetens
fullgörande. Samtidigt
påpekades möjligheten för en bilägare
att vid väntetid på en station
uppsöka en annan, mindre fullbelagd.
Det är svaret på herr Enskogs fråga
här i andra omgången.

Riksdagen uttalade inte någon avvikande
mening i dessa delar. För min
del kan jag inte finna det vara orimligt
att fordra av bilägaren att han
räknar med någon väntetid vid besiktningsstationerna
och därför beställer
besiktning i någorlunda god tid, sär -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Svar på fråga ang. kostnaderna för skyltar för statliga institutioner

skilt om lian har så lång tid som tre
månader på sig för inställelse, innan
den högre avgiften börjar tillämpas.

För att kunna hålla kostnaderna nere
måste man ha en någorlunda jämn
fördelning. Det kan inte vara så, att
alla kommer och anmäler sig sista dagen
av perioden, när man har tre månader
på sig. Ofta går det likväl bra om man
kommer sista dagen av perioden, men
skulle det komma ett par hundra till
en station under de sista två dagarna
kanske man inte hinner klara av alla.
Den risken får bilägaren dock ta om
han på tre månader inte tar en vecka
på sig för att anmäla sig innan perioden
går ut. Kostnaderna för denna verksamhet
skulle stiga mycket kraftigt om
vi inte tog rimlig hänsyn till önskvärdheten
av en rimlig fördelning av inställelserna.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Det som herr statsrådet
nu försökt tillägga gör inte sakfrågan
bättre. Det som inte är riktigt, är ju
det förhållandet, att man inte vet när
man skall anmäla sig för att slippa
ifrån den högre avgiften. En person
kanske beställer tid den 28 februari,
och det går bra. En annan beställer tid
den 25 februari på en annan station,
men han får betala 50 kronor därför
att man just där varit överhopad med
arbete. Att uppsöka en annan station
medför extra kostnader för den enskilde,
eftersom han får åka en längre
sträcka.

Det vore väl inte så svårt att bestämma
en viss tidpunkt i månaden då
anmälningstiden skall utgå, för att vederbörande
skall kunna vara säker på
att få bilen besiktigad mot den lägre
avgiften.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Den som skall inställa
sig senast den sista februari kan anmäla
sig redan från den 1 december;

han har alltså tre månader på sig. Är
det då så orimligt att han riskerar att
inte få sin bil besiktigad i rätt tid om
han anmäler sig kl. 5 den sista februari?
Det kan då hända att han får sin bil
besiktigad någon av de första dagarna
i mars, och då får han betala 15 kronor
mer.

Vad skulle bilisterna tjäna på att man
satte en särskild tid? I en del fall kanske
det går om han kommer sista dagen.
Men den här risken får den ta som inte
bekvämar sig att anmäla sig i god tid
under dessa tre månader.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Förtjänsten med en sådan
ordning skulle vara att den enskilde
bilägaren visste när han senast kunde
anmäla sig utan att riskera att behöva
betala den särskilda avgiften.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. kostnaderna för skyltar
för statliga institutioner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Turesson har frågat
mig varför jag i mitt svar till honom
den 9 februari velat att kammaren
skulle få det intrycket att det var byggnadsstyrelsen
som hade ansvaret för
försvarsdepartementets dyra skylt.

Mitt svar är: Självfallet därför att
byggnadsstyrelsen hade ansvaret.

Vidare anförde:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
kommunikationsministern för svaret.
Kommunikationsministern excellerar i
att svara kort och kärnfullt på mina
frågor, och det är naturligtvis i och för

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Svar på fråga ang. kostnaderna för

sig bra. Men jag har anledning att fråga
varför.

Jag har i min hand en kopia av eu
promemoria, som är upprättad i byggnadsstyrelsen
den 2 februari i år och
insänd till kanslihuset. I denna PM har
man synbarligen på begäran av finansdepartementet
— jag ställde också min
första fråga till finansministern —■ redogjort
för hur beställningen av denna
famösa skylt gått till.

Av denna promemoria framgår de;
att det är ett par herrar i försvars- respektive
utrikesdepartementet som beställt
ritning av skylten hos en arkitekt
och utan att infordra anbud uppdragit
åt generalentreprenören för bankpalatsets
ombyggnad till departementslokaler
att se till att skylten förfärdigades
och sattes upp. Av denna promemoria
från byggnadsstyrelsen framgår det
klart att byggnadsstyrelsen inte anser
sig ha något ansvar för skylten, eftersom
byggnadsstyrelsens tjänstemän inte
har haft någon möjlighet att påverka
ärendets handläggning vare sig vid val
av arkitekt, när det gäller uppdraget
till arkitekten, eller när det gäller förfarandet
vid upphandling av skylten.
Det är därför förvånande att kommunikationsministern
bedömer det så att
byggnadsstyrelsen har ansvaret. Det är
självfallet kommunikationsministerns
sak att göra den bedömningen för sin
del; jag kan tyvärr inte dela hans uppfattning.
Jag tycker inte att det är riktigt
att lägga ansvaret på byggnadsstyrelsen
när fakta i målet visat att byggnadsstyrelsen
stått vid sidan av detta
ärende.

Jag ställde som sagt min ursprungliga
fråga till finansministern, och jag
tänkte mig att det skulle vara hälsosamt
för statsförvaltningen om finansministern
från denna plats hade rutit
till och sagt att sådan misshushållning
med allmänna medel inte fick förekomma.

skyltar för statliga institutioner

ken kom oss till handa den 1 februari
—• angavs att finansministern skulle
svara på min fråga. Det hade ju inte
varit något märkvärdigt med det. Men
på förmiddagen den 2 februari meddelades
det från finansdepartementet att
det inte blev något svar. En vecka senare,
den 9 februari, svarade kommunikationsministern
på ett sätt som gav
intrycket att han ansåg att byggnadsstyrelsen
hade ansvaret. Eftersom jag
inte var av samma mening framställde
jag min följdfråga. Kommunikationsministern
vidhåller nu sin uppfattning,
och det tycker jag inte är riktigt fint
mot byggnadsstyrelsen. Men det må
vara en sak mellan kommunikationsministern
och byggnadsstyrelsen.

Jag har sett att kommunikationsministern
åter har begärt ordet, och jag
avvaktar nu med viss spänning en något
utförligare kommentar än det korta
och kärnfulla svaret.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Denna fråga har ett
ganska betydande principiellt intresse.
Här har jag fått en fråga rörande en
skylt. Därför bär jag införskaffat material
från olika håll, bl. a. en promemoria
från byggnadsstyrelsen med det
innehåll som herr Turesson redogjort
för. Vidare har vi haft mycket ingående
samtal med de tjänstemän inom försvars-
och utrikesdepartementen som
handlagt denna fråga och som är omnämnda
i den promemoria jag talat om.
Likaså hörde jag mig för hos finansdepartementets
organisationsavdelning,
som även varit inkopplad på detta fall.
När jag sedan utformade mitt svar tog
jag naturligtvis hänsyn till hela det
material som inkommit och vägde samman
det. Och av det materialet, som jag
här inte skall fördjupa mig i, framgår
följande.

På de byggnadsmöten som hållits hade
redan tidigt den frågan uppkommit
att den gamla bankskylten måste ersät -

På förteckningen över frågor som
skulle besvaras den 2 februari ■— vil2
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 9

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967
Svar på fråga ang. kostnaderna för skyltar för statliga institutioner

tas med en ny. Den 16 maj hade finansdepartementets
organisationsavdelning
uppdragit åt byggnadsstyrelsen att
svara för en del saker, bl. a. anskaffandet
av nämnda skylt. I handlingarna
stod att detta skulle ske i samråd med
berörda departement. Det har sedermera
byggnadsstyrelsen gått i författning
om. Byggnadsstyrelsens första projekteringsbyrå
hade givit en arkitekt i
uppdrag att upprätta förslag. Om detta
förslag hade det sedermera varit samråd,
precis som det stod i promemorian,
med vederbörande departement,
d. v. s. dessa två tjänstemän. Men samrådet
hade gällt skyltens utseende och
texten på densamma — t. ex. huruvida
det skulle stå Försvarsdepartementet
eller Kungl. försvarsdepartementet.
Skyltens utseende hade godkänts av
dessa båda tjänstemän. Däremot hade
med dem icke på något sätt priset diskuterats.
Det förnekar de bestämt, och
byggnadsstyrelsen kan inte ha velat
göra gällande att så skett. Där har alltså
byggnadsstyrelsen haft fel — det är
klart konstaterat. De hade haft instruktioner
att skaffa skylten, de hade haft
samråd men bara beträffande utseendet.
Det stod för mig fullkomligt klart
att byggnadsstyrelsen här hade ansvaret,
och på den grundvalen formade jag
mitt svar. Jag skyller inte på herr Turesson
för detta, men så är det.

Jag sade att skylten var onödigt dyr,
och det vidhåller jag. Olyckan var att
denna skylt måste vara stor därför att
den skulle täcka den tidigare bankskylten
— annars hade man fått reparera
väggen, och det hade blivit dyrare
ändå. Ett annat skäl till den höga kostnaden
var att arkitekten hade gjort
skylten i samma material som banken
hade använt för sin skylt tidigare. Det
är klart att det då blir dyrt, ty statsverksamheten
är van vid mera frugala
omständigheter än kanske bankväsendet
är.

Nu har denna sak sin speciella
aspekt. Vad herr Turesson tog upp är

också en principfråga. Kvällstidningen
Expressen här i Stockolm tyckte att
detta smakade fågel på något sätt. I ett
stort uppslag på första sidan i ett nummer
av tidningen hade man som två
pendanger på ena sidan Handen-mördaren,
på den andra sidan mig på
grund av att jag medvetet skulle ha
vilselett riksdagen. Vidare fanns det en
helsida inne i tidningen, där det uppgavs
att jag teg, att jag medvetet vilseledde
riksdagen och att jag stod här
med ett papper i handen — det var
fel, ty det låg i portföljen, men det kan
göra detsamma. Sedan hade någon eländig
gnom — någon folkpartistisk hattifnatt
av något slag, förmodar jag —
fattat pennan och på ledarsidan förklarat
att jag medvetet hade ljugit och vilselett
riksdagen.

Allt detta gjordes på grundval av promemorian
från byggnadsstyrelsen. De
två tjänstemännen i departementen utpekades,
men det fanns tydligen inte
en tanke på att kontrollera med dem.
Om så skett, hade man fått riktiga uppgifter.
Det fanns heller inte en tanke på
att ringa mig. Vederbörande journalist
— jag skall inte nämna honom vid
namn, men vi kan ju kalla honom Grankvist
—• brukar ringa sent om kvällarna,
och det är väl ingenting att säga
om det, men på denna punkt gjordes
ingen kollning med mig. Man smällde
upp hela tidningen full med beskyllningar
om lögn och vilseledande utan
att göra den enklaste kollationering om
vad som förevarit i verkligheten.

Det var ett olycksfall i tidningens arbete.
Jag skall inte skylla den, men något
av arghet var det väl hos vederbörande
journalist. Jag skall inte skylla
herr Turesson heller. Här var det ett
fel i eu promemoria som givits mig av
byggnadsstyrelsen. Byggnadsstyrelsens
chef har för mig beriktigat att byggnadsstyrelsen
gjort fel vid handläggningen
av det här ärendet. Sådant kan
hända, och det upptäcker naturligtvis
jag, eftersom jag infordrar material

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Svar på fråga ang. begärd utredning om införande av en allmän förskoleundervis-:

ning och om lekskoleverksamhetens utformning

från olika håll och talar ingående med
inblandade personer, ty jag vill inte gå
upp i riksdagen utan att ha fast mark
under fotterna. Jag är tacksam för att
herr Turesson följde upp saken.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag har självfallet inte
ställt denna följdfråga för att kommunikationsministern
skulle komma i
tacksamhetsskuld till mig. Jag gjorde
det enbart därför att en tolkning av
byggnadsstyrelsens promemoria ger vid
handen att byggnadsstyrelsen, även om
det är riktigt som kommunikationsministern
säger att byggnadsstyrelsen har
ansvaret, på ett lättsinnigt sätt har
skött ärendet. Ämbetsverket har inte
kontrollerat eller sökt påverka vare sig
utformandet eller upphandlingen av
skylten, vilket har bidragit till att den
blev alldeles för dyr. Det är väl ganska
naturligt att det irriterar människor,
att ett staligt verk på detta sätt misshushållar
med allmänna medel.

Jag tycker därför inte att det var
särskilt lyckat att kommunikationsministern
i sitt senaste anförande liksom
ville motivera den dyra skylten med att
den satt på ett före detta bankpalats,
som också hade haft en dyr skylt. Det
hade varit lämpligare att statsverket
föregått med gott exempel och visat att
man för kanske 500 kronor i stället för
7 500 kronor hade kunnat få en skylt
som hade gjort precis samma nytta.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag har ju klart och
entydigt i denna kammare givit uttryck
för att jag tycker att denna skylt har
blivit onödigt dyr. Såsom skäl har emellertid
anförts, dels att man var tvungen
att ha en stor skylt därför att det
hade blivit mycket dyrare att blästra
och reparera väggen, dels att man hade
gjort ett misstag så till vida, att man
hade gjort skylten i samma material

som storbanken tidigare hade använt:
Sådant kan hända i den väldiga verksamhet
som byggnadsstyrelsen bedriver.
Jag har inte kunnat solidarisera
mig med förfaringssättet, men jag anser
inte att det finns anledning till grava
anmärkningar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ H

Svar på fråga ang. begärd utredning om
införande av en allmän förskoleundervisning
och om lekskoleverksamhetens
utformning

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade: Herr

talman! Herr Mundebo har frågat
om jag anser att den av riksdagen
år 1964 begärda utredningen om införande
av en allmän förskoleundervisning
och om lekskoleverksamhetens utformning
är fullgjord i och med familjeberedningens
arbete.

Familjeberedningen har fullgjort sitt
utredningsuppdrag beträffande barnstugeverksamhetens
utformning enligt
de direktiv som regeringen i vanlig
ordning har meddelat för utredningsarbetet.
Dessa utredningsdirektiv innefattade
inte frågan om en allmän förskoleundervisning.

Jag skall inte gå in på huruvida riksdagsskrivelsen
1964 avsåg »införande
av en allmän förskoleundervisning». I
vart fall ansåg regeringen, att vad som i
första hand borde utredas var utbyggnadsmöjligheterna
för hela barnstugeverksamheten,
d. v. s. såväl lekskolor
och fritidshem som i synnerhet daghem.
Detta utredningsarbete har familjeberedningen
verkställt. Ett av betänkandena
bildade utgångspunkt för
den omfattande utbyggnad av barnstugeverksamheten
som regeringen
föreslog riksdagen i fjol och som re -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Svar på fråga ang. begärd utredning om införande av en allmän förskoleundervis ning

och om lekskoleverksamhetens utformning

dan har kommit i gång ute i kommunerna.

Vidare anförde:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill tacka för svaret,
men jag är inte helt nöjd med det.

1964 begärde riksdagen en utredning
om allmän förskoleundervisning •— det
står så i riksdagsskrivelsen. 1965 fick
familjeberedningen detta uppdrag. 1967
lämnar familjeberedningen ett betänkande.
Redan ett snabbt studium av
det betänkandet visar att familjeberedningen
inte har fullgjort sitt uppdrag
på den punkt där riksdagen begärt en
utredning. Riksdagen ville ha en utredning
om lekskolans mål och innehåll,
varvid pedagogiska och utvecklingspsykologiska
aspekter särskilt skulle
beaktas. I familjeberedningens betänkande
finns ett avsnitt om barnstugans
inre arbete, och beredningen redovisar
på fyra sidor sina synpunkter och förslag.

Betänkandet är intressant och värdefullt
men det behandlar inte tillräckligt
frågan om lekskolans utformning
och inte alls frågan om allmän förskoleundervisning.

Jag medger att riksdagsupp draget
från 1964 kan tydas på något olika
sätt. Jag vill dock erinra om att jag
i februari 1966 frågade statsrådet Edenman
när regeringen avsåg att göra den
år 1964 begärda utredningen om införande
av en allmän förskoleundervisning.
Ecklesiastikministern svarade att
en utredning med det av riksdagen angivna
syftet då pågick.

År 1964 framhöll riksdagen att uppdraget
omfattade ett stort frågekomplex
men att utredningen borde bedrivas
med erforderlig skyndsamhet. Nu
har snart tre år gått sedan riksdagen begärde
denna utredning och jag kan andast
konstatera, att under den tiden
har en delfråga blivit otillräckligt ut -

redd och eu annan delfråga inte alls
utredd. Jag måste därför fråga: År
statsrådet fru Odhnoff och regeringen
i övrigt intresserade av frågan om allmän
förskola och lekskolans utformning?
År man intresserad av att få en
ingående utredning av detta problemkomplex? Statsrådet

fru ODHNOFF:

Herr talman! Herr Mundebo tog upp
vad som hände år 1964 och då kan det
kanske vara lämpligt påpeka att de motioner,
som kom in till riksdagen då,
avsåg införande av en allmän förskoleundervisning.
Men i utskottsutlåtandet,
som låg till grund för riksdagsskrivelsen
och som vi alltså nu talar om, har i
varje fall inte jag kunnat finna något
sådant yrkande. Utskottet ansåg »en
allmän utredning av frågan om främst
lekskolornas men även parallellt härmed
daghemmens verksamhet önskvärd
och befogad».

Jag vill erinra om att vid tidpunkten
för det riksdagsbeslut som herr Mundebo
åberopar, pågick det inom familjeberedningen
en utredning om barnstugeverksamheten.
Riksdagsskrivelsen
föranledde regeringen att ge familjeberedningen
vissa tilläggsdirektiv. Dessa
direktiv utformades — som jag redan
sagt —■ så att de omfattade barnstugeverksamheten
i dess helhet.

Med hänsyn till att daghem och lekskolor
har gemensamma uppgifter fick
familjeberedningen bl. a. i uppdrag att
undersöka möjligheterna att kombinera
dessa verksamhetsformer. Beredningen
har lagt fram förslag om att barntillsyn
under en mindre del av dagen,
alltså i lekskoleform, och barntillsyn
under en längre tid av dagen, d. v. s.
daghemsform, i viss omfattning skall
föras samman och ske i en gemensam
barnstuga för barn i åldrarna närmast
under 7 år.

Detta förslag har godtagits av riksdagen,
och de nya bidragsbestämmelser -

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Svar på fråga ang. begärd utredning om införande av en allmän förskoleundervis ning

och om lekskoleverksamhetens utformning

na har utformats så att man kan kombinera
kortare och längre tillsynstider
i en gemensam barnstuga.

Beredningen har i sitt arbete alltså
följt både det riksdagsbeslut som herr
Mundebo åberopar och de direktiv som
regeringen har givit.

Bakgrunden till utredningsuppdraget
anges ju i regeringens direktiv där dåvarande
statsrådet Lindström anförde:
»År 1962 kunde 25 % av alla 6-åringar
beredas plats i lekskolor och 10 % av
5-åringarna; endast ca 5 % av barnen
till förvärvsarbetande mödrar kunde
samtidigt omhändertagas på daghemmen.
Utvecklingen på arbetsmarknaden
med allt fler småbarnsmödrar, som förvärvsarbetar
eller önskar göra detta,
accentuerade bristsituationen och gjorde
det angeläget att särskilt uppmuntra
en utbyggnad av daghemmen.» Hon
drar vidare den slutsatsen att det behövs
en jämsides utbyggnad av daghem och
lekskolor.

Detta har beredningen tagit hänsyn
till och även svarat på genom sin promemoria.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Motionerna år 1964 avsåg
som sagt frågan om en utredning
och härav föranledda förslag rörande
förutsättningarna och formerna för införande
av en allmän förskoleundervisning.
Utskottet säger sig kunna dela motionärernas
synpunkter i så många
avseenden att man finner en utredning
önskvärd och befogad.

Det finns ytterligare ett avsnitt i utskottsutlåtandet
som inte statsrådet fru
Odhnoff återgav men som är av intresse.
Utskottet säger att man vill få
en precisering av lekskoleverksamhetens
mål och innehåll. Vidare säger utskottet
att de pedagogiska aspekterna
och de utvecklingspsykologiska aspekterna
bör belysas. Utskottet finner att
skälen för en snabb utbyggnad av lek -

skolornas kapacitet är starka och de
bör beaktas i utredningsarbetet.

I den allmänna debatten under åren
efter detta riksdagsbeslut har gjorts
gällande att frågan om en allmän förskoleundervisning
skulle beaktas också
i detta utredningsarbete. Det var också
det intryck som jag fick i ett svar här i
kammaren i februari 1966. Nu kan jag
inte konstatera annat än att delfrågan
om lekskolan är något men otillräckligt
utredd och att frågan om allmän
förskola icke är utredd. Det uppdraget
kvarstår.

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Eftersom herr Mundebo
började med att läsa innantill i utskottsutlåtandet
tycker jag att det är på sin
plats att även läsa färdigt. Det står där:
»Även om utskottet i och för sig förstår
de överväganden som dikterat remissmyndigheters
ställningstaganden har
utskottet emellertid funnit sig kunna
dela motionärernas synpunkter i så
många avseenden, att utskottet ansett
en allmän utredning av frågan om
främst lekskolornas men även parallellt
härmed daghemmens verksamhet önskvärd
och befogad.»

Vi har här alltså en glidning från
motionärernas krav på en allmän förskola
till utskottets skrivning, som visserligen
i många avseenden delar motionärernas
synpunkter men där man
för in frågan om daghemmens verksamhet
som önskvärd och befogad och
vill ha den utredd också. Sedan har
statsrådet Lindström i sina direktiv
tagit fasta på utskottets skrivning att
daghemsverksamheten är väsentlig och
att den bör utredas i samband med lekskolornas
verksamhet.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! I utskottsutlåtandet användes
ordet »lekskola» i olika sammanhang.
I allmän debatt användes
detta ord synonymt med »förskola».

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Svar på fråga ang. begärd utredning om införande av en allmän förskoleundervis ning

och om lekskoleverksamhetens utformning

Jag kan inte läsa utskottets utlåtande
och dess instämmande i motionärernas
synpunkter på annat sätt än att man
anser att även frågan om en allmän förskola
skall beaktas. Jag kan heller inte
tolka svaret i kammaren på annat sätt
än att allmän förskola skulle ingå i utredningen.

Men låt oss inte tvista mera härom.
Min huvudsakliga fråga är: När kommer
detta komplex att utredas?

Statsrådet fru ODHNOFF:

Herr talman! Jag tror inte att man
i dagens läge är betjänt av hypotetiska
resonemang eller utredningar om vilket
antal lekskoleplatser som fordras för
att alla barn i åldern 3—6 år skall
kunna placeras i lekskola. Det skulle
röra sig om en halv miljon lekskoleplätser.
Det är knappast heller realistiskt
att tänka sig att vi kan få en
kvarts miljon lekskoleplatser — om vi
bara riktar in oss på 5- och 6-åringarna
— inom en nära framtid. Om herr
Mundebo vill föreslå en lekskoleundervisning
av sådana dimensioner tycker
jag att han också bör tala om varifrån
vi skall ta de medel som behövs härför
och vilka andra områden som i så fall
skall sättas i efterhand.

Jag skulle vilja föra denna diskussion
utifrån mera realistiska utgångspunkter.
Också jag anser att det är mycket
värdefullt och högst önskvärt att ett
ökat antal barn kan ges möjlighet att
delta såväl i lekskoleundervisning som
i övrig barnstugeverksamhet. Från min
hemstad har jag erfarenhet av hur man
kan driva denna verksamhet parallellt.
Där finns nu ett utbyggt lekskoleväsende,
så omfattande att alla 6-åringar,
vilkas föräldrar önskar att barnen skall
komma i lekskola, kan få plats, och
även ett antal 5-åringar kan tas in i
lekskolorna. Man har drygt 700 platser
i dessa lekskolor.

Men samtidigt har man byggt ut
daghemsverksamheten så att man där

inklusive familjedaghem och trebarnssystem
har i det närmaste 700 platser
för barntillsyn på heltid.

Jag tror att man kan försöka sikta
på att bygga ut denna verksamhet jämsides,
alltså både daghemsverksamheten
och lekskoleverksamheten. I vilken
takt utbyggnaden skall kunna realiseras
är en avvägningsfråga för kommunerna,
som är huvudmän för verksamheten.
Vi har nu byggnadsinvesteringar för
detta ändamål, vilka är uppe i 100
miljoner kronor om året mot 40 miljoner
för ett par år sedan, och de
kraftigt ökade resurser som både staten
och kommunerna satt in på barnstugeområdet
är enligt min mening det
bästa beviset för det intresse som finns
i vida kretsar för dessa frågor.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Bara en sista replik!
Jag uppfattade statsrådet Odhnoff nästan
så att hon överlämnade åt mig att
i en kort replik utföra de utredningsuppdrag
som familjeberedningen borde
ha utfört — alltså frågan om möjligheterna
att genomföra en utbyggnad på
denna sektor, frågan om innehållet i
den allmänna förskolan samt frågan
om sambandet mellan förskola och
grundskolans lågstadium. Detta utredningsuppdrag
ankommer på regeringen
att utföra, och det uppdraget kvarstår.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Justerades protokollet för den 15 innevarande
februari.

g 13

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
på förmiddagen gjorda men då bordlagda
interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lorentzon, till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet an -

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

gående den ekonomiska situationen för
Uddevallavarvet,

fru Ryding, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbättrad service vid
postverket,

fru Svensson, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående ökat skydd för taxiförare,

herr Antonsson, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående den pensionerade arbetskraftens
möjligheter till sysselsättning, och

herr Nilsson i Östersund, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående bestämmelserna för
ordination av vissa hjälpmedel för
blinda.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 14

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen rörande sammansatta
bevillnings- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om investeringavgift för
vissa byggnadsarbeten jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr JOHANSSON i Norrköping (s),
som yttrade:

Herr talman! Efter den långa överläggning
om investeringsavgiften som
kammaren hade i går kanske inte så
många nya synpunkter kan komma fram
nu i slutet av debatten.

Vi har väl i stort sett varit överens
om att när knapphet på kapital råder
i samhället på grund av stora investeringsanspråk
på olika områden — och
i ett sådant läge befinner vi oss •—-

måste en angelägenhetsgradering av
våra investeringar göras. Jag delar helt
regeringens uppfattning, att bostadsoch
industribyggande bör ges förtur
under kommande år. Görs det en riktig
planläggning, som framför allt undviker
en översysselsättning på vissa
orter i landet, når man också ett av
de uppställda målen.

Från vissa delar av landet, som inte
präglas av någon överhettning på arbetsmarknaden,
har en viss oro uttalats
av ansvarigt kommunalfolk i vad gäller
den föreslagna investeringsavgiften och
då främst med hänsyn till sysselsättningen
inom kommunerna.

Proposition 10 behandlar dessa frågor
ganska knapphändigt. Detta var
en av orsakerna till att jag och flera
andra kammarledamöter undertecknade
en motion om att kommunerna liksom
staten skulle slippa erlägga avgift
för sina investeringar. I stället önskade
vi en hårdare tillståndsgivning.

Sammansatta bevillnings- och tredje
lagutskottets socialdemokratiska del,
som står för reservationen, har icke
kunnat tillstyrka motionen genom att
generellt undanta de kommunala investeringarna.
Jag skall inte uppta någon
debatt med reservanterna om mer
eller mindre angelägna investeringar
inom kommunerna. I dagens ekonomiska
läge gäller det för kommunerna att
noga avväga alla objekt på investeringssidan.

De socialdemokratiska reservanterna,
som väl har gjort det egentliga utskottsarbetet,
har också välvilligt behandlat
de femton socialdemokratiska ledamöternas
motion och gjort vissa positiva
uttalanden. I reservationen har vi fått
en klarare skrivning om dispensregeln.
Den har citerats tidigare, men jag vill
gärna citera den ännu en gång: »Det
är angeläget att dispensregeln inte tolkas
alltför restriktivt och en dispens
kan givetvis utformas så, att den gäller
generellt för vissa arbeten.»

Jag vill kraftigt understryka reservan -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

ternas uppfattning och uppmana regeringen
att i sin handläggning av ärendena
se till att vissa arbetsobjekt som
inte upptagits i propositionen blir fria
eller att dispens kan erhållas utan byråkratiska
krångligheter och utan alltför
många uppvaktningar i kanslihuset.
Finansministern sade i går att dispensregeln
skall tillämpas med stramhet
och förstånd. Jag hoppas att den
också tillämpas med förståelse för kommunernas
problem.

Jag vill ännu en gång citera utskottsreservanterna:
»Enligt utskottets uppfattning
är det angeläget att dispens
medges där detta är påkallat av lokaliserings-
eller sysselsättningspolitiska
skäl.»

Enligt min uppfattning får inte avgiften
och tillståndsgivningen leda till
arbetslöshet och ej heller till ökade
kostnader för kommunerna. Med tanke
på utskottsreservanternas skrivning —■
bland reservanterna finns ju bl. a. Byggnadsarbetareförbundets
ordförande
Knut Johansson — och regeringens
strävanden att upprätta full sysselsättning
hoppas jag att byggavgiften inte
står hindrande i vägen för full sysselsättning
och en god kommunal utveckling
under den tid avgiften finns kvar.

Jag vill därför, herr talman, sluta
med att säga att jag är om inte helt
så dock någorlunda tillfredsställd med
den skrivning som utskottsreservanterna
har gjort i anledning av vår motion
om avgiften.

Därefter anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Såsom herr Johansson
i Norrköping nyss framhöll har föregående
talare i den här debatten ingående
redogjort för de konsekvenser
som den föreslagna 25-procentiga investeringsavgiften
kommer att medföra
på en rad samhällsområden. Jag skall
därför endast i korthet beröra en speciell
grupp som den föreslagna investe -

ringsavgiften kommer att ha oskäliga
verkningar för. Jag tror att frågan om
denna grupp inte har tagits upp tidigare.
Det gäller företagare som hyr
affärslokaler i saneringsfärdiga centrumfastigheter,
vilkas ägare har fått
igångsättningstillstånd för nybyggnad
före den 12 januari men som av olika
anledningar inte kommer i gång med
sitt bygge före den 1 mars.

Vid sanering av centrumfastigheter
uppstår dröjsmål av olika skäl. Det
kan ofta bli långvariga och krångliga
förhandlingar med kommunen angående
gatureglering i samband med nybyggnation,
och det gäller för centrumfastighetens
ägare att hyra in sig i kommunens
parkeringshus. Man måste också
skaffa evakueringslokaler för hyresgästerna.

Evakueringen av en centrumfastigliet
lägges i regel upp så, att den skall
påbörjas efter julhandeln för att man
i början av mars skall kunna sätta i
gång att riva den gamla fastigheten och
för att de hyresgäster, som erhållit tillfälliga
evakueringslokaler under kanske
18—20 månader, skall kunna inflytta
i den nya centrumfastigheten
inom sådan tid, att de endast behöver
vara med om eu julhandel i ett sämre
affärsläge. Dessa hyresgäster har kanske
varit tvungna att acceptera mindre
lokaler med betydligt sämre affärsläge
för att inte bli nödsakade att lägga ned
rörelsen under ombyggnadstiden. Detta
har fått till naturlig följd en krympning
av verksamheten, och man har ofta
fått realisera sitt varulager för att få
kapital att leva på.

Om den föreslagna investeringsavgiften
kommer att drabba även byggnadsprojekt
av den här typen, som av olika
anledningar inte igångsatts före den
1 mars, kan affärsinnehavare som redan
flyttat till evakueringslokaler vid
bakgator tvingas att stanna kvar där
cirka fyra år, och det är omöjligt för
dessa företagare att under en så lång
tid klara de ekonomiska problem som

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

evakueringen medför. Det vore därför
rimligt med en synnerligen generös tolkning
av dispensreglerna när det gäller
av länsarbetsnämnden redan före den
12 januari lämnade tillstånd, så att inte
affärsinnehavarna på ett oskäligt sätt
drabbas av ett stopp. Det är uppenbart
— såsom finansministern också säger
i propositionen — att ytterst få byggherrar
kommer att satsa på sådana här
centrumfastigheter, om de skall betala
den 25-procentiga investeringsavgiften.

I den händelse riksdagen bifaller propositionen
om investeringsavgift, bör
statsmakterna kunna ge dispens i sådana
fall där ägare av centrumfastigheter
och liknande affärsfastiglieter erhållit
igångsättningstillstånd av länsarbetsnämnden
men av olika skäl inte kommit
i gång med sitt bygge före den 1
mars. Hyresgästerna har vanligen, förlitande
sig på dels fastighetsägarnas
uppgifter, dels länsarbetsnämndens
igångsättningstillstånd, ordnat för evakuering
och flyttning. Såväl fastighetsägare
som hyresgäster har tydligen mera
litat på länsarbetsnämndens förmåga
att bedöma dessa problem än vad finansministern
gör.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag har i detta sammanhang
avlämnat en motion, 11:721,
och jag skulle nu vilja ställa en kort
fråga till sammansatta utskottets ärade
ledamot herr Brandt: Är min motion tillstyrkt
eller inte genom den reservation
som har avgivits av utskottets socialdemokratiska
ledamöter?

Situationen är ju den att reservationen
utmynnar i en kautschukformulering
av stora mått. Läser man själva
lagtexten skulle min motion inte vara
tillstyrkt, läser man innehållet i propositionen
skulle den inte heller ha
någon nämnvärd chans, men läser man
reservationen, herr Brandt, verkar det
som om de synpunkter som jag har

framfört i min motion skulle falla inom
dess ram.

Min motion gick ut på att serviceanläggningar
i nya affärsområden, där
de — bl. a. av de skäl som herr John
Lundberg tog upp i går kväll om de
ekonomiska fördelar som det är att
inrymma dessa i nya bostadsområden
— skulle undantas från investeringsavgift.

I Småland finns det en ganska stor
trähusfabrik, som sedan flera år har
inriktat sig på att iordningställa livsmedelsaffärer
av modern typ till ett
utomordentligt lågt pris. En sådan industri,
med en mängd människor anställda,
tvingas om inte min motion
bifalles — som jag tror i enlighet med
reservationen ■—• att lägga ned en stor
del av sin verksamhet.

Det talas ju om ett dispensförfarande,
och herr Johansson i Norrköping
har alldeles nyss hävdat att det råder
större klarhet på den punkten genom
den reservation som lagts fram av utskottets
socialdemokratiska ledamöter.
Var denna klarhet ligger förstår emellertid
inte jag; det hela är mycket svårtolkat.

Det står så här: »Vid dispensgivningen
bör också hänsyn tas till det behov
av servicelokaler som kan finnas i
nyanlagda bostadsområden.» Detta är
just vad jag avser i min motion. Kan
jag alltså, herr Brandt, ta för givet att
motionen bifalles om jag röstar på reservationen? -

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har konsekvent
vägrat att gå in på någon definition på
vad som skall ske vid ansökan om dispens,
men jag skulle kanske ändå på
denna punkt kunna säga att frågan om
servicelokaler har diskuterats ingående
i det sammansatta utskottet och att reservanternas
mening är just den som
återges i reservationen. Om det byggs
ett stort bostadsområde är vi på det

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

klara med att det också är nödvändigt
att uppföra servicelokaler där. Detta
är alltså innehållet i reservationen.

Herr LOTHIGIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Då ber jag att få anmäla
för herr Brandt att jag i första hand
kommer att rösta på utskottets hemställan
och i andra hand på herr Brandts
reservation.

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Gårdagens debatt i denna
fråga var ju både lång och ingående,
och så här i slutskedet är det väl knappast
möjligt att väcka något nytt liv i
debatten. Jag skall också avstå från att
påta mig en så svår uppgift, men jag
måste göra den reflexionen att det är
ganska märkligt att vi över huvud taget
skall behöva hålla en debatt som
denna. Att regeringens politik i olika
avseenden spårat ur och försatt oss i ett
ur olika synpunkter prekärt läge är
dock alla medvetna om. Ett mer beklämmande
läge än dagens har vi väl tidigare
inte upplevt.

Ändå är regeringen inte benägen att
tänka om och försöka gå andra vägar
än dem som nu är angivna för att komma
till rätta med missförhållandena.
Man fortsätter i de gamla hjulspåren,
tydligen utan att se sig någon möjlighet
att för närvarande ta sig ur dem. Man
gör dem i stället djupare, så att man så
småningom kanske inte alls kan komma
ur dem. Regleringar på regleringar synes
vara patentmedicinen. Till råga på
allt skall vi nu också få straffbestämmelser,
inte endast för överträdelser av
regleringsbeslut utan även vid tillståndsgivning.
Så måste den föreliggande
propositionen tolkas.

Den onda cirkel, som bostadsbyggandet
nu befinner sig i, kan man enligt
mitt sätt att se inte bryta utan att tillgripa
vida radikalare medel än dem
som använts och helt slopa all reglering,
så att även bostadsproduktionen kommer
med i den allmänna konkurrensen

och blir beroende av fri tävlan de olika
byggnadsföretagen emellan. Men den
vägen är väl alltför radikal för regeringen.

En annan väg, som vi tidigare i olika
omgångar rekommenderat, är att hejda
rivningsraseriet och i stället använda
krediterna till nybostadsbyggande. Stoppa
rivningen av gamla fastigheter, modernisera
där så är möjligt och låt nyproduktionen
få det tillskott av krediter
som uppkommer!

Efter flerfaldiga upprepningar av
dessa önskemål har vi nu tydligen kommit
så långt att man inom bostadsstyrelsen
har uppmärksammat dem, och vi
får hoppas att detta skall leda till resultat.

Det ser emellertid ut som en tanke att
den samfällda oppositionen i utskottet
nu står för utskottets skrivning och
hemställan, som är ett rent avslagsyrkande
på propositionen. Jag skall, herr
talman, inte närmare kommentera detta
utlåtande, utan jag vill bara säga att jag
kommer att rösta i första hand för utskottets
förslag.

I den föreliggande propositionen
finns en katalog på de oprioriterade
projekt som skall drabbas av den investeringsavgift
vi nu har att ta ställning
till. Till dem hör också kyrkor
och kyrkliga samlingslokaler. Sådana
byggen har ju också tidigare varit underställda
lagen om prioritering och sålunda
inte kunnat utföras utan särskilt
tillstånd. Man tycker att denna begränsnig
kunde vara nog för att reglera uppförandet
av sådana byggnader, men de
har också kommit med i den allmänna
uppräkningen.

I likhet med många andra riksdagsmän
har vi motionärer i vår motion nr
II: 82 reagerat mot detta och föreslår att
sådana samlingslokaler undantas från
investeringsavgift. I motionen har vi
också motiverat detta ställningstagande.
Det moderna samhället är statt i en oavbruten
utveckling på alla områden, och
en förnyelse sker på många sätt. Inte

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

minst tätorterna har känning härav och
är föremål för en omvandling av stora
mått. Vid all denna utveckling får vi
inte förbise sådana väsentliga ting som
den kyrkliga och frikyrkliga verksamheten
och dess betydelse för samhället
— detta är bara ett understrykande av
vad som i det avseendet tidigare blivit
sagt i denna debatt. Den kristna verksamheten
är en motvikt till allt det elände
av olika slag som förekommer i vårt
moderna och »utvecklade» samhälle.
Inte minst på ungdomssidan tar sig ju
utvecklingen oroande uttryck. Vi är väl
alla skrämda av de många våldsbrotten,
den ökande alkoholismen, det tilltagande
narkotikamissbruket och allt sådant
negativt i vår tid. Den allsidiga kristna
verksamheten vill genom tillvaratagande
av de resurser som står den till buds
söka förebygga företeelser av detta slag.
Men den kristna verksamheten behöver
också en förnyelse, både andlig -— det
vill vi inte underlåta att säga — och i
fråga om sina lokaler. De gamla gudstjänstlokalerna,
av vilka många byggdes
i mitten av 1800-talet, är nedslitna. I
många fall måste de kristna församlingarna
på grund av folkomflyttningen förlägga
sin verksamhet till tätorter eller
till nya områden inom dessa. Vi ser det
som en nödvändighet och ett stort samhällsintresse
att denna verksamhet hålls
intakt. Det framtida samhället kommer
att ha nytta därav.

Som påpekas i motionen bekostas
uppförandet av dessa gudstjänstlokaler
till stor del av insamlade medel, beskattade
pengar som medlemmarna ger,
många gånger med avstående från ting
som de skulle vilja skaffa sig men som
de försakar för att kunna vara sina medmänniskor
till gagn och hjälp i livet och
för att till dem kunna förmedla de kristna
värden som skänker livet innehåll
och mening. Nu kommer denna byggnadsverksamhet
för en tid att omöjliggöras,
eftersom sådana byggen, även om
man får tillstånd att uppföra lokalerna,
skall straffbeskattas.

Detta är orimligt, och förslaget vittnar
tydligt om okunnighet om vad saken
i verkligheten gäller. Reservanterna i
utskottet tycks inte heller ha en klar
bild av sakförhållandet; de omnämner
för övrigt inte detta annat än i förbigående.
Herr Brandt framhöll också i
sitt anförande här, att kyrkliga samlingslokaler
inte skall bli undantagna.
Jag har full förståelse för att herr
Brandt anser det vara riktigt. Men jag
efterlyser inställningen till denna fråga
hos företrädarna för broderskapsrörelsen
inom det socialdemokratiska partiet;
därom har vi ännu inte hört någonting.
Jag hoppas att de skall rösta
med dem som yrkar på avslag. Eller går
man med på allt vad regeringen föreslår
utan att på något sätt söka påverka den
till ett annat tänkande? Det är beklagligt
om så skulle vara förhållandet.

Herr talman! Sveriges frikyrkofolk av
i dag, som jag i viss mån vill göra mig
till tolk för, avvaktar med spänt intresse
utgången av riksdagens ställningstagande
i denna fråga. Det skulle lända
riksdagen till heder om den avsloge propositionen.
Skulle inte detta bli fallet,
har vi gjort ett stort misstag.

Herr talman! Jag kommer att i första
hand rösta för utskottet och i andra
hand för det förslag som under debatten
framlagts av herr Fridolfsson i
Stockholm.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! I denna debatt tycker
jag inte det riktigt klart har framgått
fördelarna med en investeringsavgift av
detta slag jämfört med en fysisk reglering,
som givetvis också kan användas
för att begränsa vissa investeringar.
Fördelarna med en avgift ligger däri
att den som betalar avgiften också får
göra sin investering. Investeringsavgiften
innebär alltså en högre grad av
rättssäkerhet för den som vill engagera
sig i ett företag än den fysiska regleringen,
då man ändå är beroende av
ett system med prövning av olika tjäns -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

temän och andra ansvariga inom förvaltningen
när man skall göra en viss
investering. Att så mycket som möjligt
komma ifrån den rent byråkratiska
handläggningen av dessa frågor måste
vara en fördel.

En annan fördel med avgiften är att
det hela tiden sker en fortlöpande prövning
av det produktiva innehållet i en
investering. Inte sällan kommer man
underfund med att avgiftens storlek i
förhållande till det produktiva innehållet
i investeringen är sådan, att det trots
avgiften blir lönsamt att investera. Likaså
kan tvånget att betala avgiften göra
att man söker sig fram efter nya, alternativa
lösningar som många gånger kan
vara överlägsna den ursprungliga lösning
man tänkt sig.

Om vi grundligt sätter oss in i dessa
två system, investeringsavgift respektive
fysisk reglering, skall vi finna att avgiftssystemet
har väsentliga fördelar som
den fysiska regleringen saknar.

En annan ganska väsentlig sak är att
man genom att göra en viss ekonomisk
uppoffring får möjlighet att förverkliga
vad man önskar. Detta tycker jag att de
religiösa samfunden skall beakta och
fundera över. Det är väl inte i och för
sig orimligt att tänka sig att öka på en
uppoffring ytterligare, om man anser
den uppgift det gäller som mycket angelägen.
Om man tycker att uppoffringen
redan är tillräckligt stor, får den vägas
mot de nya möjligheterna och den nya
situationen. De religiösa samfunden
kanske finner sina investeringsuppgifter
så angelägna att de är beredda att ta
på sig den ökade belastningen -— det
vore väl dåligt med trosnitet annars.
Och med det föreslagna systemet kan
man ju förverkliga sina planer. Har vi
en rent fysisk reglering, finns kanske
inte den möjligheten.

Investeringsavgiften som sådan kan
förefalla mycket hög, men jämfört
med t. ex. en räntehöjning har den dock
begränsad omfattning. Jag skulle vilja
jämföra den föreslagna avgiften med eu

räntehöjning på 2—2,5 procent. Undei
de gångna åren har vi ju fått upplevs
att räntenivån stigit mycket kraftigt;
men jag har inte kunnat se att t. ex. de
religiösa samfunden i samband med
räntehöjningarna har skriat i högan
sky och sagt att man försöker begränsa
möjligheterna för dem att utöva sin
trosverksamhet i lämpliga och nya lokaler.
Jag föreställer mig att dessa samfund
lika väl som vi andra har måst
acceptera att räntan höjts och att investeringarna
därigenom har fördyrats.

Viktigare än detta är emellertid vad
man får för de begränsningar som man
söker åstadkomma på vissa områden.
Ja, det är ju mer bostäder och framför
allt mer industrianläggningar. Och nya
industrier och nya investeringar är
nödvändiga för att vårt folkhushåll
över huvud taget skall kunna fungera.
I dag framstår som det mest angelägna
att man möjliggör finansieringen av de
oerhörda investeringar — uppgående
till miljardbelopp — som behövs runt
om i vårt land om näringslivet skall bli
tillräckligt konkurrenskraftigt.

Jag undrar om inte kommunerna också
har anledning att fundera över detta.
I t. ex. utsatta industriområden, där beklädnadsindustrien
går tillbaka, kan
man vara tvingad att göra betydande
investeringar i andra industrigrenar för
att åstadkomma en kompletterande sysselsättning.
Det måste för kommunerna
själva vara mer angeläget att medverka
till att genomföra sådana investeringar,
som säkrar kommunernas eget fortbestånd,
än att förverkliga vissa kommunala
investeringar som kanske rent av
omöjliggör dessa andra, för hela vårt
näringsliv och vårt folk väsentliga investeringar.

Sådant bör man tänka på, och det bör
även de religiösa samfunden göra. Det
angelägna är att möjliggöra både ökat
bostadsbyggande och industriinvesteringar.

Det har sagts att investeringsavgiften
kanske inte får avsedd effekt; tanken

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

är ju den att man skall försöka skjuta
på vissa investeringar för att möjliggöra
andra. Men investeringsutrymmet är
aldrig obegränsat, och det viktiga är
naturligtvis att investeringsavgiften är
ett riktigare instrument för att begränsa
en del slags investeringar än den
rent fysiska regleringen, d. v. s. en diskretionär
prövning som utföres av
tjänstemän. Man kan aldrig veta huruvida
dessa tjänstemän handlar rätt eller
precis likformigt över hela landet, eftersom
arbetsmarknadsläget är olika på
olika håll. Med en investeringsavgift är
däremot den som är beredd att betala
avgiften säker på att den önskade byggnaden
blir uppförd, och detta är det
väsentliga ur medborgarnas synpunkt.

Med det anförda yrkar jag, herr talman,
bifall till den reservation som är
fogad till utlåtandet.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Efter att ha lyssnat till
herr Kellgren vill jag understryka att
alla väl är ense om det angelägna i ett
ökat bostadsbyggande och industriell
utbyggnad. Herr Kellgren anser emellertid
att plånboken skulle vara den
enda riktiga mätaren på behovet av
byggande. Jag måste säga att om herr
Kellgren hade praktiskt sysslat något
med handel så skulle han veta att hans
inställning är direkt mördande för all
strävan att komma till rätta med prisutvecklingen
inom handeln.

Det förundrar mig att herr Kellgren
som — om jag inte tar fel — har talat
om behovet av en JO inom handeln, så
litet har sysslat med praktiskt arbete.
En investeringsavgift på 25 procent - -som i realiteten innebär ett uttag på
40 procent — skulle för en så liten
enhet som en livsmedelshandel betyda
300 000 ä 400 000 kronor. Allt detta tal
om att man på detta sätt skulle kunna
komma till rätta med prisutvecklingen
i vårt land är därför teoretiskt och
tomt prat — ingenting annat.

Jag måste säga att investeringsavgif -

ten inte har något som helst berättigande
när det gäller att reglera och
styra vårt ekonomiska liv. Jag vidhåller
därför, herr talman, yrkandet om
bifall till min motion.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren tog upp
ungefär samma tankegångar som herr
Kristenson i Göteborg framförde i går
och vädjade till de frikyrkliga att göra
ytterligare en uppoffring, som han uttryckte
det. Inom de frikyrkliga leden
säger vi emellertid inte, att det är fråga
om en uppoffring när vi offrar för vår
verksamhet, utan vi anser att det är en
stor och rik förmån att få göra detta.
Det är något som tillför oss stor välsignelse
och tillfredsställelse.

Det är herr Kellgren, en ännu större
uppoffring att behöva avstå från att
uppföra dessa byggnader, ty vi betraktar
det såsom en oerhört stor och betydelsefull
insats i vårt samhälleliga liv
att få tillfälle att fritt utöva vår verksamhet.
Detta gäller inte minst i dagens
läge, då vi får så många sorgliga bevis
på hur svårt människorna har det i
olika avseenden. De brottas med stora
problem, och det är som jag sade tidigare,
inte minst fallet med ungdomen.

Nu inser herr Kellgren att vårt krav
är berättigat och att man egentligen
inte kan gå emot vår framställning. Då
tas i stället denna sak upp såsom en
vädjan till ett varmt hjärta. Klart är
att även detta kan ställas under debatt,
men så ligger det hela dock djupast
sett inte till. Uppoffringen blir större
om vi inte får hjälpa samhället i en
angelägenhet, vilken för oss har större
betydelse än de materiella värdena.

I detta anförande instämde herr Gustafsson
i Borås (fp).

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren har sagt

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

att han vill ha »blod, svett och tårar»,
så jag kan förstå att han accepterar investeringsavgiften
och är beredd till
uppoffringar av olika slag.

Sedan talade herr Kellgren om utsatta
industristäder, och jag förstår vilken
stad han menade, eftersom han även
nämnde textil- och beklädnadsindustrien.
Han ansåg att kommunerna skulle
ha möjligheter att göra »andra stora investeringar
för industrier» — som han
uttryckte det — för att se till att man
fick annan industri till orten. Detta är
ju ganska intressant. Herr Kellgren
uppmanar alltså kommunerna till olagligheter
i detta avseende. Vi har faktiskt
inte rätt att bedriva kommunal lokaliseringsverksamhet
med kommunala
medel.

Jag förutsätter att herr Kellgren har
den uppfattningen, att också kommunerna
skall vara beredda till uppoffringar
av olika slag, och jag skulle vilja
fråga: Anser herr Kellgren — som vill
gälla som en kulturförkämpe här i kammaren
-—■ att kommunerna skall vara
beredda att göra uppoffringar genom
att lägga en 25-procentig överkostnad
på t. ex. ett projekterat kulturhusbygge?

Jag är inte riktigt säker på att herr
Kellgren förstår att det vill till kommunala
uppoffringar redan nu om man
skall kunna bygga sådana kulturhus i
dagens trängda kapitalmarknadsläge för
kommunerna.

Vidare har mina medmotionärer i
denna kammare herrar Josefsson i
Halmstad och Johansson i Norrköping
här talat om reservationens skrivning
och funnit oanade möjligheter för kommunerna
— nämligen i dispensregeln.
Jag har tidigare framhållit, att jag inte
kan finna att reservationen tillmötesgår
oss motionärer när det gäller undantag
för kommunala hyggen. Dessutom
kvarstår den principiella frågan
om staten skall lägga skatt på kommunerna.

Låt mig till sist säga att denna debatt
kommit mig att tänka på sagan om

tio små negerpojkar, som blev bara nio
o. s. v. I utgångsläget var vi femton,
men så hängde sig en efter en på
dispensregeln -— som faktiskt fanns redan
när vi skrev motionen — och vi
blev bara fjorton, tretton, tolv o. s. v.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är mycket förvånad
över herr Kellgrens sätt att plädera för
regeringens förslag om vem som skall
bygga och vem som inte skall bygga.
Jag hyser i likhet med herr Lundberg
den meningen, att härvidlag skall inte
pengarna vara avgörande, utan det gäller
att bestämma och prioritera efter
verkliga behov och förhållanden inom
ifrågavarande områden.

Enligt det förslag som föreligger kan
man som jag omnämnde i går, måhända
bygga ifall man låter plånboken avgöra
om man har möjlighet att betala den
25-procentiga investeringsavgiften. Med
tanke på de radikala uppfattningar som
herr Kellgren i olika sammanhang varslat
om är jag mycket förvånad över att
herr Kellgren kan acceptera en dylik
linje, att låta plånboken vara värdemätare.

Jag sade i går att regeringen redan
har tillräckliga möjligheter att begränsa
byggnationen, och jag hänvisade till
tredje lagutskottets utlåtande nr 33 år
1965. Där står det klart utsagt i sju
punkter, när regeringen har möjligheter
att prioritera eller avslå. Jag tror att
de punkterna räcker gott och väl.

Det förslag som nu föreligger är verkligen,
som här har sagts av många, ett
ytterst förunderligt sätt att ge regeringen
ytterligare fullmakter till dem som
den redan har och att därmed låta
pengarna vara avgörande när det gäller
en byggnation.

När det gäller de kommunala förvaltningsbyggnaderna
— de kyrkliga har
det redan talats om — står vi inför en

Torsdagen den 23 februari 19G7

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

snar ytterligare kommunsammanslagning.
Det har skett kommunsammanslagningar
den 1 januari 1967, och det
kommer att ske också nästa år. Många
kommuner blir då tvungna att bygga
förvaltningsbyggnader. Detta kan regeringen
motsätta sig eller låta kommunen
lägga ytterligare 25 procent till en
kostnad som i övrigt är oerhört hög.

Herr talman! Jag vidhåller det yrkande
jag tidigare ställt.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt, herr
Lundberg, att plånboken är den enda
riktiga mätaren när det gäller att avgöra
huruvida en investering är nyttigare
än en annan. Jag har sagt att avgiften
kan vara ett bättre instrument än
den rent fysiska regleringen. Man får
nämligen med hjälp av denna avgift
möjlighet att ompröva just det produktiva
innehållet i den investering man
avser att genomföra.

Herr Lundberg, jag har aldrig föreslagit
inrättandet av något slags JO
inom handeln! Däremot har jag i en utredning
föreslagit att det skulle inrättas
en konsumentombudsman. Det är
inte alls samma sak, herr Lundberg!
Det är inte fråga om den rättsliga prövningen,
utan det är fråga om att hålla
ett öga på reklamen, att hålla reda på
konkurrensen och i övrigt ta upp sådana
saker som konsumenterna anser
vara angelägna.

Därmed har jag väl också svarat herr
Persson i Heden. Jag har alltid haft den
uppfattningen — det måste alla ha som
sysslar med ekonomi och ekonomisk
verksamhet — att det ändå är priset,
relationerna mellan kostnaderna för
och nyttan av ett projekt, som avgör
huruvida en investering skall komma
till stånd eller ej.

Jag skulle också vilja ta upp en annan
fråga. För många investerare måste det
framstå som ett icke oriktigt val att ta
investeringsavgiften nu med hänsyn till
att byggnadskostnaderna kanske i en

framtid, när investeringen eljest skulle
göras, har stigit så mycket att byggandet
då ställer sig dyrare, trots investeringsavgiften.
Under sådana förhållanden
måste det bli en prövning av hur mycket
denna investering i dag ger i fråga
om förbättring.

Herr Berglund sade att det är en stor
och rik förmån att kunna få lov att medverka
till uppförandet av olika religiösa
byggnader. Ja jag tror att han uppfattar
saken så. Men kunde inte den förmånen
göras litet större och litet rikare genom
att ta den 25-procentiga avgiften? Det
kan väl i och för sig inte vara så märkvärdigt.
Det är väl inte märkvärdigare
än om det skulle uppstå en kostnadsstegring
på annat sätt — genom räntehöjning,
genom höjda löner eller genom
att tomtmark stiger i pris.

Fru Hörnlund påtalar saker och ting
som jag inte ett ögonblick har tänkt
mig. Jag har aldrig någonsin tänkt mig
att uppmana kommuner att begå olagligheter
— men jag får på grund av den
begränsade tiden för min replik återkomma
till fru Hörnlund senare.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Kellgren vill
jag säga, att införandet av en investeringsavgift
innebär att den som har en
fylld plånbok och tillgång till krediter
också har möjlighet att bygga. Det har
tidigare talats om bankpalats, som också
kan vara nödvändiga i vissa sammanhang.
Banker har möjlighet att ta
in de pengar som behövs för att finansiera
sitt bygge. Men om man skall
bygga en livsmedelshall för exempelvis
1 miljon kronor och det på detta bygge
läggs en avgift av 25 procent eller rättare
sagt 40 procent på 400 000 kronor,
finns ingen möjlighet att via priserna
slå ut denna merkostnad.

Det är väl ändå riktigare att försöka
reglera och styra utvecklingen så, att
samhällets och medborgarnas behov
blir tillfredsställda. Det kan inte vara
rimligt att säga: Du som kan lägga upp

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

så och så många hundra tusen kronor
vid igångsättandet av ett bygge är den
som har det största behovet! En sådan
utveckling vore fullkomligt orimlig.

Om vi skulle följa herr Kellgrens
resonemang skulle vi säga: Vi höjer
hyrorna och stänger på det viset ute
en massa människor. Nu säger man i
stället: Nu höjer vi priserna igen.

Jag frågar mig också: Om vi skulle ha
en konsumentombudsman, skulle då
denne bara gå omkring och konstatera,
att det nu är berättigat med t. ex. en
tioprocentig prishöjning på varorna på
grund av att man lagt en avgift på byggandet
av butiker?

Jag måste säga, herr Kellgren, att
detta är ett mycket underligt ekonomiskt
resonemang, som jag inte kan
förstå.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Enligt herr Kellgrens
resonemang skall en byggherre jämföra
nuvärdet på ett bygge plus den 25-procentiga investeringsavgiften med
den prisstegring som kan ha inträtt
när avgiften tas bort. Herr Kellgren har
därmed utan tvekan erkänt, att det är
plånboken som kan avgöra om en byggnad
skall kunna uppföras.

Detta har vi vänt oss emot såsom
fullständigt odemokratiskt. Vi kan inte
acceptera denna ordning. En sådan utveckling
kan också få allvarliga konsekvenser
för framtiden. Man vet inte ens
om denna avgift kommer att upphöra
eller kommer att gälla, även efter giltighetstidens
utgång. Den kan ju i likhet
med den extra bilskatten bli permanent.

Herr BERGLUND (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren sade att
uppoffringen skulle kännas ännu rikare
om medlemmarna i ett samfund som
vill bygga en kyrka måste avstå ännu
mer för att betala investeringsavigften.
Jag tror knappast att något frikyrkligt

samfund bygger alls om de måste betala
denna investeringsavgift. Det skulle
då bli en verkligt stor uppoffring att få
avstå därifrån.

Den fyllda plånboken har förts in i
bilden i denna debatt. Tyvärr har frikyrkorörelsen
inte några fyllda plånböcker
utan är helt beroende av de insamlade
medel, som kommer den till
del.

Vi anser att de andliga värdena är så
betydelsefulla i vårt samhälle, att vi på
allt sätt måste värna om dem. Staten
har för sin del inte på något sätt tillgodosett
dessa värden, och vi ställer heller
inga fordringar på staten i det avseendet.
Den frivilliga verksamhet, som bedrives
för vårt folks moraliska och andliga
höjande, bör dock ges resurser och
möjligheter i stället för att hindras i sin
verksamhet på sätt som nu sker genom
den föreslagna investeringsavgiften.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall börja där jag
slutade sist. Kan inte fru Hörnlund
inse följande enkla resonemang, nämligen
att i samma utsträckning som man
kan skjuta åt sidan andra investeringar,
som skulle göras av privata personer
eller av kommunerna, finns det större
möjlighet att få resurser att bygga
mer av både industrilokaler och bostäder.
Om man skulle följa fru Hörnlunds
recept och inte belasta kommunerna
med denna investeringsavgift, då blir
resultatet att man inte får samma möjlighet
att investera, t. ex. i Borås i en
mekanisk verkstadsindustri för att ge
textilarbetare och beklädnadsarbetare
lämpligt arbete. Det är det enda resultat
jag kan finna av fru Hörnlunds hela
aktion. Så hänger det ekonomiska livet
ihop!

Det andra, som fru Hörnlund anförde,
var huruvida man skulle kunna
begära av Borås stad t. ex. att bära investeringsavgiften
på 25 procent för
uppförande av ett kulturhus. Det är
väl inte alldeles orimligt för Borås stad

Torsdagen den 23 februari 19C7

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

att säga, att med de projekteringskostnader,
tomtkostnader och mycket annat,
som staden lagt ned, kan det vara
försvarbart att ta även denna investeringsavgift
för att få detta hus till
stånd redan nu, ty det kan bli mycket
dyrare i framtiden. Här får man kalkylera.
Genom att på detta sätt få möjlighet
att kalkylera har man utsikt att
kunna göra den rätta och mest produktiva
investeringen.

Detsamma är mitt svar också till herr
Lundberg. Den konsumförening som vill
uppföra en livsmedelshall måste projektera
och bedöma huruvida den produktiva
investering, den vill göra, är så
produktiv att den också kan bära denna
avgift. Visar det sig att så är fallet,
då är det sannolikt att den bör komma
till stånd, ty det blir till konsumenternas
bästa.

Sedan, herr Berglund, menar jag att
med den större och rikare förmånen för
de kristliga samfunden här är det bara
att betala dessa 25 procent. Giv åt kejsaren
vad kejsaren begär! Och ge åt
honom det övriga, så att säga; genom att
betala denna 25-procentiga avgift kan
herr Berglund och hans meningsfränder
förverkliga de lokaler som de önskar.
Det är väl bättre för dem att kunna förverkliga
detta än att ha en fysisk reglering,
som säger att byggnaden inte
alls får komma till stånd.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Kellgren kanske
säger ett och menar ett annat. Han yttrade
i alla fall från denna talarstol, att
den stad han avsåg ju kunde ägna sig
åt att investera i nya industrier i stället
för att investera i oprioriterat byggande.

Vad jag närmast ville säga till herr
Kellgren var bara, att vi inte har stora
möjligheter att själva lokalisera industri.
Ty i så fall måste vi faktiskt få
statlig medverkan för lokalisering av
industrien till orten innan vi kan göra
investeringar över huvud taget, och
3 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

då blir det fråga om markanskaffningar,
ledningar, gator o. s. v. Utan medverkan
med en industri från annat håll
kan kommunen således icke göra mycket
på detta område i dessa dagar.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Bara några ord ytterligare
om investeringsavgiften och det
kyrkliga byggandet.

Jag tycker nog att herr Sträng agerar
som de gamla godsägarna när de
skulle göra sig av med torparna. Först
tog de lagen till hjälp, och när de sedan
inte lyckas därmed satte de in
ekonomiska sanktioner. Kyrkan har i
flera avseenden ofta fått känna sig som
en torpare till staten.

Man säger att det byggs så mycket
kyrkor numera — det står i tidningarna
att det inte har byggts så mycket
kyrkor sedan medeltiden. Då skall man
komma ihåg att det var stopp för allt
kyrkbyggande under lång tid. Från 1937
till 1957 byggdes det inte någon kyrka
i vårt land.

Man bör också veta, att det nuvarande
kyrkbyggandet inte är någon stor sak
för staten. Svenska kyrkans byggande
utgör 0,3 procent och frikyrkornas
0,2 procent av all byggenskap. Denna
halva procent som kyrkorna representerar
motsvarar 25 miljoner. Jag tycker
det är nonsens att dra in den summan
i ett stort statsfinansiellt sammanhang.

Underhåll och reparation av kyrkor
och församlingslokaler belöper sig till
70 miljoner kronor om året, och då
gäller det ändå 5 000 byggnader.

Jag skulle kunna anföra rätt skrämmande
exempel från nära håll på hur
det ser ut på fältet. Brännkyrka kontrakt
i Söderort har sex församlingar
och åtta kyrkor, av vilka fyra är byggda
på frivillig väg med frivilligt insamlade
och beskattade pengar. En
folkmängd på 320 000 människor, alltså
lika många som det finns i hela Karlstads
stift, betjänas av åtta kyrkor. Detta
innebär att det är sämre ställt be9 -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

träffande kyrkor i det nämnda kontraktet
än det är i Tanzania. Söderort är
alltså på visst sätt ett u-land med avseende
på kyrkor.

Jag tycker det är viktigt att man på
statligt håll och inte minst i riksdagen
begriper att det gäller för människorna
inte bara att existera och arbeta, utan
också att leva och utvecklas.

Om jag får återgå till Söderort vill
jag säga att där aktualiseras värden
som icke får förtigas. Vart åttonde dödsfall
i Söderort beror på självmord —
det är en siffra som vi borde ha respekt
för och som speglar de besvärligheter
som drabbar människorna i
sådana tätorter. Därför får vi sannerligen
inte nonchalera de institutioner
som vill slå vakt om människans livsmöjligheter.

Att i detta läge sätta stopp för reella
behov av kyrkor som kan ge själavård
och människovärd liksom också att
stoppa upp ideella ambitioner att skapa
sådana institutioner är huvudlöst.
En hel rad projekt kommer nu med all
säkerhet att hindras. I Årsta har man
t. ex. samlat in 170 000 kronor, i Tallkrogen
95 000, i Bagarmossen 30 000
och i det lilla Västertorp 75 000 kronor.
Och så skall ingenting kunna ske.

Nu säger herr Kellgren att finns trosnitet,
kan man väl klara resten också.
Det uttrycket är gripande i all sin enkelhet!
I så fall får man också väga in
tron på regeringens oförmåga att häva
inflationen så att byggnadskostnaderna
om ett par år ändå har stigit med 25
procent.

Nu har herr Kellgren blivit tillrättavisad
skarpt och utomordentligt väl av
sina egna, och en sådan tillrättavisning
tar ju bättre, men han sade mycket
som jag skulle vilja göra invändningar
mot.

Herr Kellgren sade att den höga räntan
inte hade givit friförsamlingarna
och kyrkoförsamlingarna anledning att
skria och att de därför nog kunde godta
också den 25-procentiga investerings -

avgiften. Har man nu axlat en börda
behöver det emellertid inte innebära
att man glatt tar på sig nästa börda
också. Hans argument var verkligen
ett dåligt sådant.

På det kommunala fältet har man bättre
förståelse för de aktuella behoven.
Stadsplanerarna försöker tillgodose
önskemålen om kyrkliga och frikyrkliga
institutioner. De projekt som är
på gång är i stor utsträckning färdiga,
men då stoppas verksamheten av denna
avgift.

Ambitionerna från kyrkobyggarnas
sida har också varit att så litet som
möjligt inkräkta på bostadsbyggandet.
Därför har man satsat på monteringsfärdiga
kyrkor. Det är Svenska kyrkans
byggnadsbyrå som har kommit in på
den linjen och arbetat med stor framgång
— monteringsfärdiga, fabriksgjorda,
kyrkor som kräver ett minimum
av arbetskraft för att bli färdiga. Det
är alltså inte katedraler som planeras,
herr talman, utan det är enkla, effektiva
servicehus för den vara som de
flesta av oss förr eller senare kommer
att efterfråga.

Jag ber att få yrka bifall i första
hand till utskottets förslag och i andra
hand till det yrkande som har framställts
av herr Fridolfsson.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Vi har redan från vårt
håll yrkat avslag på propositionen, och
jag har inte för avsikt att förlänga debatten
i denna fråga. Men det är en
sak som jag vill peka på i detta sammanhang.

I motionerna I: 568 och II: 745 har vi
tagit upp det nära sambandet mellan
bostadsbyggandet och de servicehus,
som måste finnas i anknytning därtill.
Det är ju så, att i nybyggda bostadsområden
är servicelokaler lika nödvändiga
som parkeringsplatser.

Sedan flera år tillbaka uppför man
butiksbyggnader friliggande. Det är
mera rationellt ur varuhanteringssyn -

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

punkt, och det vore beklagligt om den
25-procentiga avgiften skulle betyda att
man tvingas till mindre rationella lösningar
när det gäller butiksplaneringen.
Det vore ett steg tillbaka.

Reservanterna i utskottet har inte heller
kunnat komma förbi den här frågan,
och jag vill citera vad utskottets reservanter
säger och därmed också fästa
kammarens uppmärksamhet på vad vi
beslutar om ■—• även i det fall reservanterna
skulle vinna i voteringen: »Vid
dispensgivningen bör också hänsyn tas
till det behov av servicelokaler som
finnas i nyanlagda bostadsområden.»

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till utskottets avslagsyrkande.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! I första hand ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Om detta inte skulle vinna kammarens
bifall ber jag, herr talman, att
med den motivering, som vältaligt utformats
i motionsparet 1:462 och
11:542, få yrka: att i förslaget till förordning
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten företages den ändringen,
att ur första paragrafen utgår orden
»sporthall eller annan idrottsanläggning».

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Frågan om de kyrkliga
och frikyrkliga lokalerna har väckt stort
intresse i denna debatt. Både i dag och
i går har den diskuterats av flera talare.
Det är närmast herr Fridolfssons
i Stockholm anförande i natt som har
uppkallat mig till några reflexioner.

För undvikande av varje missförstånd
vill jag framhålla, att jag delar den
uppskattning av kyrklig och frikyrklig
verksamhet — låt mig gärna tillägga
även övriga folkrörelsers insatser i samhället
—- som herr Fridolfsson och andra
talare i denna del av debatten har
givit till känna. Det finns emellertid
anledning att nyansera sina uttryck
betydligt mera än vad herr Fridolfsson

gjorde. Jag misstänker att många av
dem som nu lyssnar inte fanns i kammaren
när herr Fridolfsson hade ordet
ganska sent i går kväll, och därför
skulle jag vilja rekommendera dem som
har intresse för saken att mera utförligt
ta del av detta hans yttrande.

Låt mig nu erinra om några detaljer i
herr Fridolfssons inlägg. Han fann bl. a.
att inrangerandet av kyrkobyggen under
avgiftsbelagt byggande var en onödig
demonstration av regeringen. Vidare
förklarade han att alla kristna
medborgare och med dem sympatiserande
anser investeringsavgiften vara helt
orimlig. Jag skulle i anslutning till det
sistnämnda påståendet vilja fråga herr
Fridolfsson med vilken fullmakt han
talar för hela Sveriges kristenhet.

Proposition nr 10, säger herr Fridolfsson
fortsättningsvis, lägger i dagen
vilken negativ inställning socialdemokratien
har till kristen verksamhet. Socialdemokratien
har inte visat något
större intresse för de kristna organisationernas
samhällsnyttiga verksamhet,
och propositionen är därför helt stilenlig,
menar han vidare.

Jag tror att dessa citat kan vara tillräckliga
för att de ärade kammarledamöterna
skall inse den ensidighet i
synen på dessa frågor som präglade herr
Fridolfssons resonemang. För övrigt har
spörsmålet i dag tydligen följts upp i
tidningen Dagen. Jag har inte haft tillfälle
att läsa den, men på löpsedeln
står: »Är socialdemokratien kristen domsfientlig?» Herr

Fridolfsson hade också en del
bekymmer när det gäller mig och andra
i denna kammare som tillhör Broderskapsrörelsen.
Han undrar hur vi egentligen
såg på detta problem och hur vi
skulle ställa oss. De bekymren tror jag
att herr Fridolfsson kan lämna därhän.
Jag vill i detta sammanhang säga, att
det utfall som herr Fridolfsson tillät sig
mot herr Svensson i Kungälv var ganska
avslöjande.

Jag skall nu lämna den del av frågan

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

som herr Fridolfsson ägnat sig åt och
i stället se på vad som skett på detta
område, ty jag tror att det kan vara
värdefullt. Jag skulle vilja nämna några
siffror som visar vad som skett under
de senaste åren. Som bekant har
socialdemokratien haft ett avgörande
inflytande på politiken i det här landet
under avsevärd tid.

Under åren 1954—1963 investerades
sammanlagt 110 miljoner kronor i byggnader
för frikyrkoändamål. Jag skall
inte trötta kammarens ledamöter med
att här räkna upp de olika samfunden
och deras andelar av totalsumman 110
miljoner, men är någon intresserad kan
jag eventuellt återkomma härtill i en
replik. När det gäller det kyrkliga
byggandet har det under åren 1958—
1966 byggts i genomsnitt 10 kyrkolokaler
årligen.

Det är klart att man kan ha olika
meningar om huruvida detta är ett
stort eller litet byggande. Personligen
kan jag inte finna att vare sig kyrka
eller frikyrka har behandlats på något
styvmoderligt sätt under dessa år.
Självklart skulle väl alla önska att inte
bara detta område utan även andra
angelägna områden hade kunnat tillgodoses
ännu mycket mera. Men eftersom
vi inte kan gå utanför de resurser
som skall räcka till samhällets olika ändamål
så måste vi, som här tidigare
upprepade gånger har sagts, väga mellan
olika angelägna ändamål. Den bild
som herr Fridolfsson, och jag tyckte
nog också herr Werner, i sina anföranden
sökte ge kammaren, att regeringen,
socialdemokratien, skulle ha tagit detta
tillfälle i akt för att komma åt kyrka
och frikyrka är icke överensstämmande
med det verkliga förhållandet.

Eftersom jag nu ändå har ordet och
har varit med om att underteckna den
»femtonnegersmotion», som fru Hörnlund
här nyss talade om, och då jag
är en av dem som numera har funnit
att utskottsreservanternas skrivning är
sådan, att man kan ansluta sig till den -

samma, så vill jag passa på tillfället
att säga att jag räknar med att de deklarationer
som har lämnats och vad utskottsreservanterna
har skrivit skall bli
det mönster efter vilket man skall
handla när det gäller de angelägna investeringarna
i kommunerna. Det bör
uppmärksammas att motionärerna inte
har ansett att man skall släppa kommunerna
fritt fram, utan vad vi har velat
rekommendera är en restriktivare tillståndsgivning
än den hittillsvarande.
Man kan inte generalisera här, men ser
vi på enskildheterna är det möjligt att
man i vissa sammanhang kan peka på
att tillståndsgivningen har varit alltför
liberal. Jag vill alltså understryka vad
som här tidigare, bl. a. av herr Johansson
i Norrköping, har framhållits, nämligen
att utskottsreservanterna har sagt
att det är angeläget att dispensregeln
inte tolkas alltför restriktivt. Utskottsreservanterna
säger vidare, att det enligt
utskottets uppfattning är angeläget
att dispens medges där detta är påkallat
av lokaliseringspolitiska och sysselsättningspolitiska
skäl.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hade den känslan,
vilken jag nu fått bekräftad, att de socialdemokrater
som bär en kristen anknytning
tycker att denna fråga är besvärlig.
Jag förstår dem. De sitter definitivt
i saxen. Det kan inte vara lätt
att inför alla de medborgare i vårt land
som är kristet orienterade och deras
sympatisörer göra gemensam sak med
regeringen, vilken bevisligen bär en
mycket negativ inställning till denna
stora väljargrupp. Herr Henrikson, som
nyss var uppe, och ni andra representanter
för Broderskapsrörelsen tillvaratar
ju inte alls denna kategoris intressen.
Ni talar om vad ni har gjort och
vad socialdemokraterna har gjort för

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

denna väljargrupp. Mig veterligt bär
det socialdemokratiska partiet inte
skaffat pengar till eller byggt några frikyrkliga
samlingslokaler, man stöder
i stället helt och fullt statsrådet Sträng.

Man talar om att där expropriation
kommer att bli aktuell skall man vara
generös nog att tillåta byggnation utan
att vederbörande skall behöva betala
investeringsavgift. När vi i natt debatterade
denna fråga framhöll jag detta
som helt självklart. Herr Henrikson gav
mig inte direkt en åthutning för att jag
yttrade mig i natt, men det synes som
om han ansåg det inte lämpligt. Jag
kan inte förstå detta. Vi fick en reprimand
av talmannen vid riksdagens avslutning
i december månad därför att
närvarofrekvensen inte hade varit vad
den borde vara. Jag kan väl inte lastas
för att de personer som säges vara intresserade
av denna fråga inte var närvarande
här i går kväll. Jag stod på talarlistan
och bevakade frågan. Fördenskull
ber jag inte på något sätt om
ursäkt.

Herr WERNER (li) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Henrikson vill
jag säga att jag inte har uttalat mig om
socialdemokratiens ståndpunkt när det
gäller kyrklig och kristen verksamhet
-— det vet han själv. Jag talade med utgångspunkt
från den proposition som
är framlagd och som otvetydigt ger vid
handen att kyrkliga lokaler betraktas
som mindre nödvändiga och därför får
ställas åt sidan.

I gårdagens debatt ansåg herr Brandt
att man inte liar anledning ge dispens
när det gäller kyrkliga lokaler. Sådana
yttranden talar ju för sig själva.

Herr HENRIKSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Fridolfsson säger
att han inte känner till att socialdemokratien
har byggt några frikyrkliga lokaler
och inte några kyrkliga lokaler
över huvud taget. Het torde emellertid
inte vara socialdemokratiens uppgift

att sköta den saken. Här är det närmast
fråga om det regerande partiets sätt att
fördela resurserna i samhället. Jag känner
inte till att vare sig herr Fridolfssons
eget parti eller något av de övriga
i riksdagen representerade partierna
har ägnat sig åt kyrkobyggnadsverksaunhet.

Sedan vill jag säga att jag inte kan
anse det vara bevis på en särskilt kristlig
inställning att försöka dra sig ur ett
sammanhang där vi alla är inlemmade.
Vi måste som samhällsmedborgare vara
beredda att solidariskt ta ansvaret och
ta på oss de bördor som är nödvändiga
för att vi skall kunna fullgöra gemensamma
angelägna uppgifter. Man skall
inte glömma bort bakgrunden till detta
förslag, nämligen den samhällsekonomiska
situationen som nödvändiggör
en avvägning.

Inom ramen för en replik är det inte
möjligt att närmare utveckla de frågorna.
Men jag vill ändå säga att företrädare
för kyrka och frikyrka som uppträder
i talarstolen inte bör glömma
bort dessa angelägna frågor i en sådan
här seriös debatt.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag sökte i går med
några få enkla ord visa att det finns
en viss principiell skillnad mellan
kyrkbyggen inom de kristna samfunden
och andra byggen. Herr Kellgren
förordade en så enkel teologi som denna:
Ge kejsaren vad kejsaren tillhör
och Gud vad Gud tillhör. Ja, herr talman,
det vill vi göra, och det skall vi
göra —• det är riktigt att göra det. Men
det är när kejsaren vill ha 25 procent
mer än vad honom tillkommer som vi
reagerar. Det rör sig här om frivilligt
insamlade medel till kyrkbyggen som
redan har beskattats i vanlig ordning
av stat och kommun. Det är vad jag
kallar kejsarens tribut, och mot det är
ingenting att invända. Men vi vill inte
vara med om att riksdagen den 23 feb -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

ruari ger kejsaren rätt att därutöver
utta eu straffskatt på frivilligt insamlade
medel på 25 procent. På den punkten
kan vi inte inse att man för ett riktigt
resonemang.

Vi bär ställt oss solidariska till restriktioner
och ingrepp då landets väl
bär krävt det. Men när det nu, sedan
man ute i de olika kristna samfunden
kanske under lång tid samlat in medel
i form av frivilliga gåvor för att få en
möjlighet att bygga tidsenliga lokaler,
plötsligt kommer en sådan här förordning
som stoppar dessa byggen måste
vi säga ifrån hur vi tänker och ser
på det hela. Jag vill också framhålla
att Broderskapsrörelsens medlemmar
har solidariserat sig med oss när vi reagerar
mot att denna skatt pålägges sådana
kyrkbyggen som måste komma
till stånd därför att församlingarna annars
stått husvilla. De bär kanske på
grund av stadsplanering och andra orsaker
fått lämna sina gamla lokaler. Det
bär de funnit sig i. Under tiden har
man arbetat och samlat in pengar för
ett nybygge. När man sedan står färdig
att sätta spaden i jorden, så kommer
nu denna skatteförordning. På den
punkten bär Brodcrskapsrörelsens medlemmar
som sagt ställt sig solidariska
med oss.

Jag har gärna velat säga detta i denna
debatt.

I detta anförande instämde herr Hyllander
(fp).

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Henrikson sade
att det inte är socialdemokraternas uppgift
att bygga kyrkolokaler. Men på mig
Verkar det — och det är mycket förvånande
—- som om socialdemokraterna
har tagit som sin uppgift att stoppa
kyrkobyggen.

Herr ÅBERG (fp):

Herr talman! Då jag nu för första
gången tar till orda i denna ärevördiga

församling är det närmast för att i någon
mån motivera en av de kanske
blygsammaste motioner som någonsin
väckts i denna kammare. Som modest
nybörjare har jag också föredragit att
begära ordet som nära nog siste talare
i debatten.

Jag skall inte argumentera i den stora
avgiftsfrågan utan bara kort och gott
instämma i den kritik som här riktats
mot propositionens avgiftsförslag. Jag
vill begränsa mig till att omnämna vad
som i vår motion nr 202 har berörts.
Vi hemställer att riksdagen — för den
händelse Kungl. Maj ds proposition nr
10 skulle vinna riksdagens godkännande
— måtte besluta att kyrkliga byggnadsarbeten
som föranletts av åtgärder
från stat eller kommun skall undantas
från skyldighet att erlägga den 25-procentiga
investeringsavgiften.

Det gäller här en grupp människor
som har att helt och hållet finansiera
sina byggnader med pengar som medlemmarna
tillskjutit, ofta genom •— som
sagts här vid flera tillfällen — stora
uppoffringar på andra områden. Det
bär visserligen invänts att man har
möjlighet att vänta 18 månader med
byggnationen, men tyvärr är det inte
så enkelt. I många fall väntar givetvis
församlingar då de själva har möjlighet
att bestämma över sina göranden och
låtanden framöver. Vad vi i motionen
har pekat på är sådana fall där församlingarna
inte själva har haft att bestämma,
utan där det allmänna har försatt
dem i en sådan situation att de måste
bygga. En ganska omfattande filantropisk
verksamhet bedrivs av en del av
dessa församlingar, och denna verksamhet
blir stoppad om man inte kan
fortsätta en planerad byggnation. Vi
har också, som omvittnats här vid
många tillfällen, barn- och ungdomsverksamhet
till erkänt stort gagn för
vårt samhälle.

I motionen har vi, som jag förut sade,
begränsat oss till att tala om de kyrkliga
byggnader som kommer i kläm på

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

grund av åtgärder från det allmännas
sida. Det är så långt jag kan förstå
en mycket liten sak i detta stora sammanhang.
Vad jag här framhåller betyder
ingalunda något annat än att jag givetvis
är motståndare till propositionen
som helhet. Jag har med dessa ord bara
velat peka på en av de orättvisor som
blir en följd av investeringsavgiften.

Jag kan i detta sammanhang inte låta
bli att uttrycka min förundran över
den cynism som herr Kellgren lade i
dagen här. Herr Axel Gustafsson i
Borås har redan varit inne på detta
ämne i ett bemötande. Herr Gustafsson,
som ju är en mycket vänlig och snäll
människa, var t. o. m. så snäll att han
tog med en del som herr Kellgren inte
sade då han citerade bibelstället. Herr
Kellgren sade kort och gott: Ge kejsaren
det kejsaren tillhör. Han sade inte:
Ge Gud det Gud tillhör. Det är ju faktiskt
så att förslaget inte vill ge kejsaren
det kejsaren tillhör, utan att man
skall ta 25 procent från det Gud tillhör
och ge det till kejsaren. Så blir enligt
mitt sätt att se resultatet av detta
förslag.

.lag vill, herr talman, inskränka mig
till att peka på syftet med den motion
vi har avlämnat. Jag är samtidigt klar
över att vissa formella brister föreligger.
Motionen borde ha innehållit förslag
till lagtext. Detta gör att jag begränsar
mig till att säga att jag kommer
att rösta för de motioner som i
sina motiveringar går längre än vad vi
har gjort i vår motion.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag ber nästan om ursäkt
för att jag tar till orda på slutet av
denna debatt, men vissa skäl gör att jag
ändå vill yttra mig.

Först vill jag harangera den föregående
talaren, som ju tillhör bohuslänsbänken
och som har hållit sitt jungfrutal.
Jag hoppas att vårt samarbete här i

riksdagen kommer att bli gott, även om
vi ibland kanske kommer att hamna på
olika linjer.

Vidare vill jag beklaga att herr Zetterberg
inte är här i dag och kan delta
i denna och andra debatter. Investeringsavgiften
avses ju beröra även kyrkobyggen,
och det har frågats var Broderskapsrörelsen
står i denna fråga. Jag
kan i stort sett hänvisa till vad herr
Henrikson yttrat. Jag har inte några
fullmakter och inte några uttalanden att
falla tillbaka på, utan kan endast anföra
några personliga synpunkter.

Först skulle jag vilja slå fast att förslaget
avser en rad byggnadsobjekt,
nämligen bensinstationer, bilverkstäder,
parkeringshus, butiker, kontors- och
banklokaler, kommunala förvaltningsbyggnader,
kyrkliga och andra samlingslokaler,
nöjeslokaler, sporthallar
och idrottsanläggningar samt vissa större
fritidshus. En fråga som jag anser bör
ställas både till mig och till andra som
företräder en kristen opinion är denna:
När man kommer i en situation då det
krävs vissa inskränkningar, har man då
rätt att säga att vårt område är så heligt
att det måste göras undantag för det?

Vi får inordna oss i ett samhälle och
anpassa oss efter dess yttringar. Därför
tycker jag att helhetssynen är nödvändig
även för den som har ett speciellt
intresse. Många av kammarens ledamöter
kommer i samma slags intressekollision
vid behandlingen av andra ärenden.
Många av oss tillhör motororganisationer,
för att nämna ett exempel från
ett helt annat område. Dessa uttalar kanske
sig emot skatt på bilar, men när vi
sitter här i kammaren godtar vi en sådan
skatt. När vi är valda till riksdagsmän
måste vi ju ha helheten som grundval
för vårt synsätt.

Jag vill hänvisa till vad herr Gustafsson
i Borås sade i fråga om dessa ting.
Frikyrkor och kyrkosamfund har fått
foga sig i gällande restriktioner. Han
och jag är väl ganska eniga, även om vi
just i detta avseende hamnat på olika

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

linjer. Också den borgerliga opposition
menar ju att det skall ske inskränkningar.

Några ledamöter bar begärt undantag
för kyrkliga byggen. Trots att jag själv
är bekännande kristen har jag svårt för
att instämma i en sådan begäran. En allmän
synpunkt på problemkomplexet är
att vi, när vi bygger nya samhällen, inte
får göra detta på ett sådant sätt att det
till slut blir »sneda» samhällen. Det
fordras mycket utöver bostäder — fritidslokaler
och samlingslokaler. Dit hör
naturligtvis även kyrkorna; det ingår i
våra rättigheter att ha tillgång till kyrkolokaler.
Men under en speciell period
— och det är klart angivet att det gäller
en tidrymd på ett och ett halvt år —
kan vi få lov att lugna ned oss och
främst inrikta ansträngningarna på planering.
Självfallet är jag på det klara
med att det kan bli bekymmer, men de
får i detta som i andra fall fördras med
jämnmod.

Jag vill slå fast några ting i reservationen
som jag finner väsentliga.

För det första är investeringsavgiften
—■ såsom tidigare framhållits -—• tidsbegränsad.
Detta står klart angivet.

För det andra är det inte fråga om ett
idiotstopp eller totalstopp, utan dispens
skall kunna ges i vissa fall. — Här kommer
den motion, som herr Åberg och jag
väckt, in i bilden. När en kyrka t. ex.
måste flyttas på grund av stadsplaneändring
eller beroende på att en väg
måste gå fram där kyrkan befinner sig
anser jag det ganska självklart att dispens
måste lämnas för byggande vid
sidan om den ursprungliga platsen eller
på annat ställe. Jag tolkar faktiskt reservanternas
skrivning på den punkten
så att ett sådant förfaringssätt blir naturligt.

För det tredje skulle jag vilja uppehålla
mig något vid frågan om de nya
stadsdelarna, vilka också omnämns i reservationen.
Jag kan mycket väl förstå
att man inte i nuvarande läge kan bygga
kyrkor för 1, 2 eller 3 miljoner kro -

nor, men på senare tid har s. k. vandringskyrkor
kommit in i bilden. Dessa
kostar cirka 160 000—170 000 kronor.
De tillverkas inte i storstadsregionerna
utan på annat håll i landet, t. ex. Smålands
Anneberg. En dylik kyrka kan sättas
upp i en ny stadsdel till dess man
får en annan kyrka, varefter den flyttas
till annat ställe. Jag skulle önska — jag
hoppas att jag i detta avseende tolkar
reservationen rätt —- att dispens också
kommer att kunna lämnas för dylika
kyrkor.

För det fjärde bör dispens lämnas för
byggnader som uppföres med bidrag
från allmänna medel, vilket också reservanterna
anför. Många ungdomslokaler
i våra församlingar byggs t. ex. med
medel från allmänna arvsfonden. Under
den senaste tioårsperioden har givits
över 11 miljoner kronor till sådan verksamhet.
Det är alltså ganska viktigt att
dispens också kan lämnas i sådana fält.

Ja, herr talman, om jag nu är den siste
som talar i detta ärende hoppas jag att
min tolkning av reservationen är riktig
och att vi med gott mod kan rösta på
den.

I delta anförande instämde fru Johansson
och fru Lindskog (båda s).

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! I min förra replik sökte
jag ge herr Kellgrens citat ur bibeln
dess ursprungliga form, vilket jag tycker
är riktigt. Han bröt citatet på mitten
och sade: Gc kejsaren vad kejsaren tillhör
och åt den andre eller honom det
övriga. Vilken term han nu använde kan
jag inte säga, men jag måste fatta det så
att »den andre» eller »honom» måste
syfta på sista delen av citatet. Något annat
kan det inte syfta på.

Herr Svensson i Kungälv erinrade om
att man i reservationen säger att kyrkor
som har måst rivas på grund av krav
från samhället skall dispensvägen befrias
från den 25-procentiga skatten.

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

Herr talman! Det vore nyttigt om detta
finge fastslås riktigt här i kammaren.
Jag tar mig friheten att tolka herr
Svensson så, att hans uppfattning är riktig.
Det skulle innebära att t. ex. den
göteborgsförsamling jag talade om i går
och den församling i Huskvarna jag
nämnde skulle vara tillförsäkrade dispens
från investeringsavgiften.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att bemöta några uttalanden som fälldes
i går natt av min riksdagskollega från
Göteborg, herr Kristenson. Jag hade påstått
att investeringsavgiften är ett första
exempel på att de kristna församlingarnas
offermedel nu blir beskattade. Jag
sade att jag tycker det är tragiskt att de
medel, som kristna människor har samlat
in med syfte att bygga, nu skall beskattas.

Herr Kristenson förklarade i anledning
härav att det måste innebära ett
väldigt fint offer som de kristna församlingsmedlemmarna
gör, om de medverkar
till att bereda den svenska ungdomen
större chanser att få bostäder,
därför att bostäder behöver ungdomen
mer än kyrkor. Det kan låta säga sig,
och det låter onekligen både känsligt
och för många riktigt att man vill låta
bostäderna gå före kyrkorna.

Personligen har jag yrkat avslag på
propositionen i dess helhet, och jag är
lika stor motståndare till ekonomiska
sanktioner mot idrottsanläggningar som
mot kyrkor. Jag anser det emellertid
felaktigt att sätta upp bostäderna och
kyrkorna som motsättningar till varandra
och att vädja till de kristna människorna
om det offer det innebär att
avstå från ett byggande för kyrkliga ändamål,
eftersom det skulle vara viktigare
att ungdomen får bostäder än att den
får t. ex. ungdomslokaler i anslutning
till kyrkor, idrottsanläggningar eller
vad det nu kan vara fråga om.

I Göteborgs stad finns det fyra gamla
träkyrkor som uppfördes på 1800-talet.

Man vill nu bygga en enda ny kyrka; det
anses rationellt att på det sättet få en
kyrka i stället för de fyra gamla. Man
har betalat 2 miljoner kronor för tomt,
för projekteringskostnader och evakuering.
Till detta skall nu komma en ekonomisk
sanktion på ungefär 2,5 miljoner
kronor, vilket det blir omöjligt för de
fyra sammanslagna församlingarna att
betala. Jag förmodar att herr Kristenson
menar att det är ett fint offer om
församlingarna avstår från detta byggande.
Men på dessa fyra gamla platser
kan ändå inga bostäder byggas så länge
församlingen inte fått bygga sin nya
kyrka. Först sedan man kunnat bygga
den nya kyrkan kan de fyra gamla platserna
bli lediga för uppförande av bostäder.

Stadsbyggnadskontoret i Göteborg säger
i ett uttalande om saken, att om församlingen
inte kan färdigställa nya lokaler
för sin verksamhet utan tvingas
fortsätta i nuvarande fastigheter under
längre tid, riskeras att förseningar uppstår
med förnyelsen av nämnda stadsdelar.
Stadsbyggnadskontoret vill därför
understryka vikten av att församlingen
får igångsättningstillstånd för
den planerade bebyggelsen. Detta uttalande
gjordes i december 1965.

Till detta har herr Henrikson nu senast
nämnt att frikyrkorna under åren
1954—1963 byggt för omkring 110 miljoner
kronor. Jag förmodar att han därmed
menar att detta är mycket pengar
och att frikyrkorna redan under en lång
period investerat stora summor och därför
väl borde vara nöjda.

Den svenska frikyrkorörelsen, som är
ungefär 100 år gammal, är rent historiskt
sett inne i en situation, i vilken det
blir nödvändigt med en nybyggnadsperiod,
därför att de gamla kyrkor som
byggdes på 1800-talet är uttjänta och
inte går att använda. I denna progressiva
nybyggnadsperiod skall man alltså
straffas med en extraskatt, med ekonomiska
sanktioner. Detta anser jag vara
ytterst beklagligt. Jag har lyssnat till

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

vad Broderskapsrörelsens representanter
har sagt, och jag har även lagt märke
till de undantag som de tänkt sig för
kyrkor som kommer i kläm på grund av
det allmännas insatser. Jag kan mycket
väl uppskatta denna inställning, men jag
anser den vara långt ifrån tillfredsställande
och tillräcklig.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! I debattens slutskede
har vi haft tillfälle att lyssna på några
företrädare för den kristna livssynen.
En av dessa, herr Gustafsson i Borås,
betraktade den föreslagna investeringsavgiften
som ett angrepp på de frivilliga
insatserna inom de religiösa samfunden.

.Tåg tror att vi, ärade kammarledamöter,
skall ha klart för oss att det
knappast finns någon i denna lokal som
inte betraktar de frivilliga insatserna på
alla håll i samhället som utomordentligt
betydelsefulla. Jag är den förste att understryka
hur viktigt det är att människor
i religiösa, politiska och andra
ideella organisationer medverkar till
den utveckling av förhållandena i samhället
som de önskar se. De bidrar därmed
till att fördjupa folkstyret och till
att skapa ökad aktivitet i vårt samhälle.

Herr Gustafsson i Borås har emellertid
tydligen inte uppfattat att vi befinner
oss i en sådan situation, att vi måste
överblicka folkhushållets samlade investeringsresurser.
Vi måste försöka
fördela dem och använda dem på ett
ur ekonomisk synpunkt så gynnsamt
sätt som möjligt i en tid då arbetslöshet
hotar människorna och då bostadsbristen
på många håll i landet är utomordentligt
allvarlig.

De ärade kammarledamöter som bär
kritiserat delar av propositionen eller
hela propositionen tillhör grupper som
ivrigast kritiserar regeringen och socialdemokratien
för bostadsbristen och
för att industrien inte skulle ha fått de
möjligheter att utvecklas som näringslivet
önskar. Hur skulle det vara om

man i en sådan situation som den nuvarande
försökte att ett ögonblick se
bort från de personliga intressena hos
den grupp i samhället som man företräder
för att överväga om det inte är
klokt att under en ganska kort övergångstid
försöka åstadkomma en sådan
resursanvändning att de mest påtagliga
bristerna blir avhjälpta? Jag tror att det
skulle ge denna debatt mera värde, om
vi inte försökte beskylla våra motståndare
för att ha illvilliga avsikter, i detta
fall mot de frivilliga insatserna i de
religiösa organisationerna.

Herr talman! Jag begärde ordet och
förlängde kammardebatten med dessa
minuter för att understryka, att det inte
finns något planlagt angrepp av detta
slag i Kungl. Maj:ts proposition utan
att det helt enkelt rör sig om ett försök
att under en kort övergångstid på ett
bättre, effektivare och mera gynnsamt
sätt utnyttja våra tyvärr begränsade investeringsresurser.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag reagerar mot herr
Ivällstads yttrande, och jag har begärt
ordet eftersom samma synpunkter, nämligen
att det skulle röra sig om en
straffskatt, har förekommit i tidigare
yttranden. Det är inte det som det är
fråga om. Det är fråga om så att säga
att förhindra att sådana byggen som
anses oprioriterade kommer till stånd
under denna period. Jag kan inte tänka
mig att någon i ansvarig ställning i en
församling eller annorstädes ger sig till
att bygga, om han skall betala 25 procent
i extra avgift. Det skulle jag som
styrelseledamot i en församling aldrig
tillåta mig, utan jag skulle säga: Låt
oss nu planera under denna period om
ett och ett halvt år, och sedan kan vi
säkerligen sätta i gång!

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! .Tåg har i mitt huvud -

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

anförande i går först och främst tagit
upp eu sektor som berörs av denna
skatt. Mycket av vad jag har sagt skulle
givetvis kunna tillämpas även på andra
sektorer. Jag skall i så fall gärna gå
med på att det finns många aspekter att
lägga på hela denna problematik.

Nej, herr Alemyr, vi har inte tappat
bort den samhälleliga totalsynen. Jag
tror mig kunna säga det. Jag söker i alla
sammanhang foga in allting just i den
totala samhällssynen, men vi kan inte
inse att det är riktigt ur någon som helst
synpunkt att på frivilligt under många
år insamlade medel lägga en skatt på 25
procent just när medlen skall användas.
Det kan inte vara riktigt att göra så. Yi
menar att det är att gå för långt.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag har under många
timmar följt debatten och suttit och
undrat om man från borgerligt håll
skulle komma med ett samlande alternativ
till det förslag som nu föreligger
från regeringens sida. Jag har noterat
att det har kommit massvis med avslagsyrkanden
och massvis med förslag
om undantag från den föreslagna investeringsavgiften.
Men ännu har inget
förslag fötts som markerar en samlande
borgerlig syn på hur man skall lösa
den omfördelning av de samhälleliga
resurser som finns att tillgå i vår fortsatta
planering. Och ändå vill jag påminna
kammaren om att flera av ledamöterna
1965 uttalade att vi skulle bygga
en miljon lägenheter under den kommande
tioårsperioden, en period som
skulle sträcka sig från och med 1965
till och med 1974. Vi har under de två
år som gått av dessa tio kunnat bygga
185 000 lägenheter. Vi har en målsättning
för 1967 på 90 000 lägenheter. Det
innebär att det är nödvändigt att göra
en omfördelning, alt satsa mera på det
egentliga bostadsbyggandet. För att göra
det måste man minska volymen av det
som vi kallar för den oprioriterade delen
av byggnadssektorn.

Jag har velat säga detta, herr talman,
därför att den svaghet som man har demonstrerat
och den orkeslöshet på borgerligt
håll som vi ofta möter när det
gäller att åstadkomma en planering som
gagnar samhället har tagit sig särskilda
uttryck i den här debatten. Det har
tydligt kommit fram att man hellre
ikläder sig rollen som kritiker av det
socialdemokratiska bostadsbyggandet
än man lägger fram realistiska förslag
om hur man skall åstadkomma en utökning
av detta byggande. Det är kanske
ingen överraskning, men jag vill
notera att detta är slutresultatet av de
borgerliga partiernas framträdande i
diskussionen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är herr Lindkvists
slutresultat — det är inte ett sakligt slutresultat.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har varit med i debatten
så länge att jag vet att man brukar
kräva en konkretisering när man
vill bemöta lämnade uppgifter. Herr
Gustafson svarade med något som vi
är vana vid i andra kammaren, nämligen
en fras. Det kan man kanske göra
på folkpartiets möten, men det duger
knappast i Sveriges riksdag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag ville vara kortfattad
i debattens slutskede, men jag kan vara
mera utförlig också.

När herr Lindkvist säger att han saknar
en samlande motivering kan jag
hänvisa till majoritetsutlåtandet som
finns i det sammansatta utskottets betänkande.

Beträffande bostadspolitiken och
andra områden har vi lagt fram konkreta
förslag. Det är kanske lämpligt
att komma ihåg det i en debatt som
denna.

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 19G7

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av att herr Källstad tog
upp några av de tankegångar jag redovisade
i går kväll. Jag tror att han —-medvetet eller omedvetet — har misstolkat
mitt uttalande.

Jag sade att propositionen om investeringsavgift
inte avser att straffheskatta
de pengar som medlemmar i religiösa
samfund har offrat. De som har
uttalat sig så om den saken har tydligen
dåligt förstått andemeningen i propositionen.
Syftet med propositionens
förslag om en 25-procentig investeringsavgift
är nämligen att man skall uppskjuta
s. k. oprioriterade byggen med
ungefär ett och ett halvt år. Jag tillät
mig säga att de religiösa församlingsmedlemmar,
som visat offervilja genom
att skänka pengar till församlingskassan,
skulle kunna fortsätta att visa
offervilja genom att icke besluta att
sätta i gång några byggen av kyrkor
eller samlingslokaler för religiösa ändamål,
så att den lediga arbetskraften i
stället kunde bygga bostäder eller uppföra
industribyggnader.

Det är på det sättet man bör uppfatta
propositionen. Finansministern har ju
inte räknat med att det skall inflyta några
stora belopp till statskassan. Han
tror att alla de, som haft för avsikt att
bygga under denna tid av ett och ett
halvt år, skall avstå därifrån. Han har
på inkomstsidan bara tagit upp 1 miljon,
och han säger själv att den summan
mera är symbolisk. Skulle han ha
gissat rätt, så att det kommer in 1 miljon,
betyder det att byggkostnaden uppgår
till 4 miljoner. Det innebär att det
inte är många som bygger och betalar
investeringsavgiften, och då tror jag
också att de religiösa samfunden avstår
från att bygga samlingslokaler.

Herr Källstad säger att det i Göteborg
finns fyra träkyrkor från 1800-talet.
Det är kanske fyra för mycket — jag
beklagar de församlingsmedlemmar som
skall vistas i dessa gamla och dåliga

kyrkolokaler. Men det finns samtidigt
18 000 saneringsmogna lägenheter i Göteborg,
och om man skulle avstå från
att bygga fyra kyrkor skulle i stället
byggnadsarbetarna kunna flyttas över
till arbetet med att sanera en del av
dessa 18 000 lägenheter.

Jag förstår mycket väl att herr Källstad
kommer att begära ordet efter mig,
och jag skulle därför vilja ställa en
fråga till honom: Är alla dessa kyrkor
som vi i dag har i Göteborg och på
andra ställen fyllda till 25 procent, till
50 procent eller till bristningsgränsen?
Är de fyllda till bristningsgränsen, då
skall jag gärna gå med på att det finns
ett behov av att bygga nya kyrkolokaler,
så att alla de som vill delta i religiösa
sammankomster också skall få plats.
Men jag tror inte att det är på det
sättet att man fyller de nuvarande
kyrkolokalerna, och då kan man nog
uppskjuta kyrkobyggandet i ett och ett
halvt år.

Det har framställts här i debatten som
om socialdemokratien vore särskilt fientligt
inställd mot kyrkobyggande. Jagtror
inte det kan på något sätt bevisas.
I stället kan det väl bevisas ■— folk får
tycka om det eller inte •— att det dock
under 1960-talet har byggts flera kyrkor
i vårt land än under någon annan period.

Alldeles klart är väl att ingen i denna
kammare skulle säga nej till att släppa
fram ett bygge av en kyrklig samlingslokal,
om det bygget i och för sig hjälpte
till att lösa några bostadssociala problem
i landet. Då skulle ingen vilja ha
restriktioner för kyrkolokaler. Herr
Källstad kan nog inte heller säga att ett
kyrkobygge skulle lösa de bostadssociala
problemen. Jag tror att ju fler kyrkor
vi bygger med nuvarande knapphet på
arbetskraft, desto större sociala problem
kommer vi att få. Detta är väl ändå
inte de aktivt religiösa människornas
mening att åstadkomma.

Det är beklagligt att i den här debatten,
och det har hänt förr i viktiga

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

frågor, de borgerliga kristna här i kammaren
tar religionen till hjälp som ett
slagträ mot regeringen, när regeringen
går att bedöma en stor och viktig samhällsangelägenhet.
Jag förstår ert partipolitiska
nit och att ni är samvetsgranna
politiker, men var och en av oss är
ju med i en mängd olika föreningar vid
sidan om det politiska parti vi är engagerade
i. Skulle ni vid varje tillfälle,
som vi skall fatta beslut i stora samhällsangelägenheter,
dra in små egoistiska
problem tycker jag att ni gör de
religiösa värdena en björntjänst. Uppträd
här i stället som ärliga och riktiga
partipolitiker! Det skulle ni vinna stor
respekt för. Men när ni tar de kristna
värdena till hjälp i en politisk fråga, anser
jag att ni handlar fel.

Det finns många ungdomar som i
dag önskar att det skall byggas fler bostäder.
Det kan vara ungdomar som
kommer från religiösa hem och det
kan vara ungdomar från andra hem.
De tvingas att ha sin samlevnad ordnad
på olika sätt — ibland på sådant
sätt som kristna anser vara omoraliskt,
men ungdomarna lever ändå så. Låt oss
nu avstå från att bygga kyrkolokaler under
en kort tid så att den ungdomen
delvis kan få bostadsfrågan ordnad.
Då tror jag ni är riktigt kristna.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tillhör verkligen
inte dem som använder religionen som
ett slags tillhygge i de politiska diskussionerna,
men här står vi inför ett faktiskt
läge som innebär att kristna människor
kommer att bli hemlösa och husvilla.
Den föreslagna investeringsavgiften
är ju mycket riktigt som herr Kristenson
sade avsedd att sätta stopp för
byggande av kyrkor under i varje fall
ett och ett halvt år. Den är prohibitiv
d. v. s. den är hindrande och förbjudande,
men det finns mängder av människor
i det här landet som menar att
det är viktigt med kyrkor. Varför skulle
de då avstå från att bygga dessa loka -

ler? Varför skall de bli hemlösa och
husvilla? Efter ett och ett halvt år säger
herr Kristenson kan de bygga kyrkor.
Under den tiden har det emellertid
hänt en hel del med penningvärdet.
Då har allting med mycket stor sannolikhet
blivit dyrare, vilket betyder att
man förlorat kanske 10 till 20 procent
på inflationen.

Vidare vill jag understryka att behovet
av kyrkolokaler avgöres av medlemmarna
i respektive kyrka eller samfund.
Vad Göteborg beträffar är den
staden en av landets mest kyrksamma
orter.

Vi får till slut säga som finansministern
gjorde i går: Det är fråga om ekonomiska
sanktioner. Det är dessa sanktioner,
bl. a. mot de kristna som har
planerat sina kyrkobyggen, som jag
och många med mig går emot.

Herr BLOMKVIST (s):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Liksom flera partivänner har
jag skrivit under fru Hörnlunds motion,
som kräver undantag från avgiftsskyldighet
för kommunerna. Mina medmotionärer
herr Johansson i Norrköping
och herr Josefsson i Halmstad har
egentligen framfört de synpunkter som
jag anser vara värdefulla, men jag vill
ändå konstatera att fru Hörnlund tog
till ganska kraftigt när hon menade att
de av hennes medmotionärer, som nu
liksom jag kommer att stödja reservationen,
inte har varit konsekventa. Jag
skall be att få citera ett litet avsnitt ur
reservationen —• ett avsnitt som jag
anser det vara fullt motiverat att stödja,
även om man skrivit under fru Hörnlunds
motion. Jag citerar:

»Det är angeläget att dispensregeln
inte tolkas alltför restriktivt och en
dispens kan givetvis utformas så, att
den gäller generellt för vissa arbeten.
Som tidigare framhållits torde avsikten
med propositionen inte vara att
införa totalstopp för allt oprioriterat
byggande. Det väsentliga syftet med av -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

giften är snarare att få till stånd ett
uppskov av sådana projekt som utan
allvarligare olägenhet kan igångsättas
vid en senare tidpunkt.»

Detta citat och de synpunkter som
framförts av reservanternas talesman,
herr Brandt, som mera utförligt behandlat
frågan, kan jag inte förstå på
annat sätt än att man även kan yrka
bifall till reservationen och därför, herr
talman, yrkar jag också för egen del
bifall till den med gott samvete.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att ytterligare en har hängt upp sig på
dispensregeln.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan kommer att
företagas till avgörande på sådant sätt,
att propositioner först ställes på bifall
till eller avslag å utskottets hemställan
om avslag å Kungl. Maj:ts proposition
nr 10. Om utskottets hemställan därvid
avslås och beslut sålunda fattas om införande
av en investeringsavgift, upptages
de under överläggningen i anslutning
till väckta motioner framställda
yrkandena angående utformningen av
bestämmelserna rörande investeringsavgift.
Därefter ställes proposition
på antagande av förslaget till förordning
om investeringsavgift i dess helhet,
varvid beaktas kammarens ställningstagande
till de tidigare behandlade
yrkandena. Slutligen upptages, om de
tidigare fattade besluten ger anledning
därtill, ett under överläggningen framställt
villkorligt yrkande beträffande
motiveringen.

Genom dessa beslut har ställning i
sak tagits till utskottets hemställan under
såväl punkten A) som punkten B).

Till kammarens ledamöter har utdelats
en sammanställning av de under
överläggningen framställda yrkandena.

Förenämnda sammanställning var så
lydande.

Yrkanden under överläggningen beträffande
sammansatta bevillnings- och tredje lagutskottets
utlåtande nr 1, ang. investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten

Ändringar i förslaget till förordning om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten Ang.

kommunernas avgift sskyldighet Fru

Hörnlund har i anslutning till
motionerna I: 150 av herr Torsten Hansson
m. fl. och IT: 190 av fru Hörnlund
m. fl. samt 11:706 av herr Eriksson i
Bäckmora yrkat

att ur 1 § utgår orden »kommunal
förvaltningsbyggnad» samt att 2 § sista
stycket erhåller följande lydelse:

»Staten och kommunerna erlägger
icke investeringsavgift.»

Ang. kyrkliga byggnader
och samlingslokaler

Herr Fridolfsson i Stockholm har i
anslutning till motionerna I: 20 av herr
Svenungsson och 11:23 av herrar Fridolfsson
i Stockholm och Werner, I: 313
av herr Eric Carlsson och II: 409 av
herr Johansson i Skärstad m. fl., 1:325
av herrar Thorsten Larsson och Mattsson
och II: 412 av herr Josefson i Arrie
m. fl. samt II: 82 av herr Berglund m. fl.
yrkat

att det avsnitt av 1 §, som börjar med
orden »byggnad som» och slutar med
orden »eller nöjeslokaler», erhåller följande
lydelse:

»byggnad som helt eller till huvudsaklig
del inrymmer nöjeslokaler eller
andra än kyrkliga samlingslokaler;»

Ang. bostadshus för fritidsändamål Herr

Josefsson i Halmstad har i anslutning
till motionerna 1:320 av herr
Torsten Hansson och II: 413 av herr Josefsson
i Halmstad m. fl. yrkat

att i 1 § »80 kvadratmeter» utbytes
mot »60 kvadratmeter».

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

Ang. sporthallar och andra
idrottsanläggningar

Herr Tobé har i anslutning till motionerna
I: 426 av herr Schött m. fl. och
II: 542 av herr Tobé in. fl. yrkat

att ur 1 § utgår orden »sporthall eller
annan idrottsanläggning».

Motiveringen för förslaget om
investeringsavgift

Herr Persson i Heden har yrkat att
— i den mån under överläggningen
framställda yrkanden angående kommunernas
avgiftsskyldighet samt angående
kyrkliga byggnader och samlingslokaler
icke bifalles — det avsnitt av reservanternas
förslag till yttrande, som på s. 34
börjar med orden »Med det anförda»
och slutar med orden »utanför byggherrens
kontroll.», erhåller följande lydelse
:

»Med det anförda---(= reservationen)
--— av lokaliserings- eller

sysselsättningspolitiska skäl. Likaså är
det angeläget att dispens medges i fråga
om byggande av religiösa eller andra
samlingslokaler vartill särskilda medel
insamlats liksom beträffande kommunala
förvallningsbyggnader erforderliga
i samband med av statsmakterna åsyftade
kommunsammanslagningar. Vidare
bör enligt utskottets mening —■—-—•
(= reservationen) — — — utanför
byggherrens kontroll.»

Utskottets i punkten A) gjorda hemställan om
avslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 10, med
förslag till förordning om investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda hemställan;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Brandt begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
sammansatta bevillnings- och tredje
lagutskottets hemställan i punkten A) i
utskottets utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med bifall
till reservationen av herr John Ericsson
m. fl. i motsvarande del, avslagit utskottets
ifrågavarande hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 107 nej.

Kammaren hade alltså, med bifall till
reservationen av herr John Ericsson
m. fl. i motsvarande del, avslagit utskottets
ifrågavarande hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Piteå (s), som yttrade: Herr

talman! Jag ber att få anmäla att
jag har röstat för utskottets hemställan
men att jag hade för avsikt att rösta för
reservationen.

Under överläggningen i anslutning till väckta
motioner framställda yrkanden angående utformningen
av bestämmelserna rörande
investeringsavgift

Fru Hörnlunds yrkande angående
kommunernas avgiftsskyldighet

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fru Hörnlund begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det av fru Hörnlund under överläggningen
framställda yrkandet angående
kommunernas avgiftsskyldighet, röstar -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fru Hörnlund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 107 ja och 68 nej, varjämte 35
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Ordet lämnades på begäran till

Fru LINDEKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla att
jag röstade fel.

Herr Fridolfssons i Stockholm yrkande
angående kyrkliga byggnader och
samlingslokaler

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den
senare propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Fridolfsson
i Stockholm begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det av herr Fridolfsson i Stockholm
under överläggningen framställda yrkandet
angående kyrkliga byggnader
och samlingslokaler, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Fridolfsson i Stockholm begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 97 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Herr Josefssons i Halmstad yrkande
angående bostadshus för fritidsändamål

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Josefsson i Halmstad begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren avslår det
av herr Josefsson i Halmstad under
överläggningen framställda yrkandet angående
bostadshus för fritidsändamål,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså avslagit
yrkandet i fråga.

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

Herr Tobés yrkande angående sporthallar
och andra idrottsanläggningar

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det av herr Tobé under överläggningen
framställda yrkandet angående sporthallar
och andra idrottsanläggningar,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Tobé begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
113 ja och 68 nej, varjämte 29 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Förslaget till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten

Det vid propositionen fogade förslaget
antogs.

tionen anförda motiveringen, dels ock
på godkännande av nämnda motivering
med den ändring däri, som under överläggningen
yrkats av herr Persson i
Heden; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Persson i Heden
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
den motivering, som anförts i den
vid sammansatta bevillnings- och tredje
lagutskottets utlåtande nr 1 fogade
reservationen av herr John Ericsson
m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
nämnda motivering med den ändring
däri, som under överläggningen yrkats
av herr Persson i Heden.

Utskottets hemställan under punkten B

Den i reservationen av herr John
Ericsson m. fl. gjorda hemställan bifölls.

Motiveringen för förslaget om investeringsavgift Herr

talmannen gav propositioner
dels på godkännande av den i reserva4
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr 9

§ 15

Justerades protokollsutdrag beträffande
i nästföregående paragraf redovisade
beslut.

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

§ 16

Statens personalutbildningsnämnd,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom civildepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10

Statens personalutbildningsnämnd

Kungl. Maj :t hade (bilaga 14, punkt
B 6, s. 10—36) föreslagit riksdagen att

a) besluta att den 1 juli 1967 inrätta en
central myndighet för den statliga personalutbildningen,
kallad Statens personalutbildningsnämnd,
b) bemyndiga
Kungl. Maj :t att på personalförteckning
för statens personalutbildningsnämnd
föra upp en tjänst som utbildningschef
i Ce 4, c) till Statens personalutbildningsnämnd
för budgetåret
1967/68 anvisa ett förslagsanslag av
590 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Schött in. fl. (I: 214) och den andra
inom andra kammaren av herr Edlund
ni. fl. (11:269), i vilka motioner
bl. a. hemställts att riksdagen måtte
besluta att den personalutbildning som
skedde inom ramen för av personalutbildningsnämnden
centralt bedriven
verksamhet skulle finansieras medelst
avgifter erlagda av berörda verk och
myndigheter;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herrar Karl-Erik Eriksson och Jo -

han Olsson (I: 299) och den andra inom
andra kammaren av herr Nelander
in. fl. (11:389), i vilka motioner bl. a.
hemställts att riksdagen vid sin behandling
av statsverkspropositionen i
förevarande del måtte besluta att det
föreslagna statliga centrala utbildningsorganet
gåves självständigt ekonomiskt
ansvar samt rätt att avgiftsbelägga verksamheten
samt att det centrala utbildningsorganets
namn borde vara statens
personalutbildningsinstitut.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:214 och 11:269,
i vad de avsåge rätt för verk och myndigheter
med egen personalutbildning
att själva genomföra utbildningsprogram,
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 299 och II: 389,
i vad de avsåge frihet för verk och
myndigheter att välja kursarrangör eller
utbildningsanordnare, icke måtte av
riksdagen bifallas;

III. att motionerna I: 214 och II: 269
samt I: 299 och II: 389, i vad de avsåge
självständigt ekonomiskt ansvar för utbildningsorganet
och utbildningsverksamhetens
finansiering genom avgifter,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att riksdagen måtte

a) med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
I: 299 och II: 389, såvitt de avsåge det
centrala utbildningsorganets namn, besluta
att den 1 juli 1967 inrätta en central
myndighet för den statliga personalutbildningen,
kallad Statens personalutbildningsnämnd; b)

bemyndiga Kungl. Maj:t att på
personalförteckning för statens personalutbildningsnämnd
uppföra en tjänst
som utbildningschef i Ce 4;

c) till Statens personalutbildningsnämnd
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett förslagsanslag av 590 000 kr.;

V. att motionerna 1:214 och 11:269,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om kartläggning av behovet
av centralt anordnad personalut -

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

bildning, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

VI. att motionerna I: 299 och II: 389,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t i fråga om generellt tillstånd för
verk och myndigheter att medge tjänstemän
oavkortade löneförmåner, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

a) av herrar Virgin, Kaijser, Harry
Carlsson, Bengtson, Ottosson, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Ståhl, Eliasson
i Sundborn, Mattsson, Turesson, Cassel,
Helander och Tobé, vilka ansett att utskottet
under III. bort hemställa, att
riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 214 och II: 269 samt I: 299 och
11:389, besluta att utbildningsorganet
gåves självständigt ekonomiskt ansvar
och att utbildningsverksamheten skulle
finansieras genom avgifter;

b) av herrar Virgin, Kaijser, Harry
Carlsson, Bengtson, Ottosson, Karl-Erik
Eriksson, Johan Olsson, Eliasson i
Sundborn, Mattsson, Turesson, Cassel,
Helander och Tobé, vilka ansett att utskottet
under IV. bort hemställa, att
riksdagen måtte

a) i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
1: 299 och II: 389, såvitt de avsåge det
centrala utbildningsorganets namn, besluta
att den 1 juli 1967 inrätta en central
myndighet för den statliga personalutbildningen,
kallad Statens personalutbildningsinstitut; b)

bemyndiga Kungl. Maj :t att på
personalförteckning för statens personalutbildningsinstitut
uppföra en tjänst
som utbildningschef i Ce 4;

c) till Statens personalutbildningsinstitut
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
förslagsanslag av 590 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! Om behovet av perso -

Statens personalutbildningsnämnd

nalutbildning på den statliga sektorn
råder inga delade meningar. Så gott
som alla remissinstanser har understrukit
detta behov. Det är således både ett
arbetsgivarintresse och ett personalintresse
att kraven tillgodoses genom en
rationellt ordnad personalutbildning.

Divergerande uppfattningar råder i
fråga om grunderna och utformningen
av utbildningen. Behovet av en samordnad
utbildning är givetvis olika för
olika verk. Många av dessa — inte
minst de affärsdrivande verken — har
en mycket omfattande inomverksutbildning,
som måste fortsättas. Nämnas kan
att det affärsdrivande SJ har en årlig
utbildningskostnad på cirka 15 miljoner
kronor. 65 anställda är avdelade
inom SJ för att planera, leda och genomföra
företagsutbildningen. Det måste,
såsom SJ säger, vara riktigast att
ansvaret för bedömningen av utbildningsbehovet
inom ett verk ligger hos
den egna verksledningen.

Departementschefen har också tydligt
uttalat, att centralorganet givetvis inte
får verka hämmande på myndigheternas
personalutbildning i den mån den
är välplanerad och ändamålsenlig. Rollfördelningen
bör alltså i fortsättningen
vara ungefär densamma som för närvarande.
En väsentligt skiljande punkt
är finansieringsfrågan, där vi har yrkat
på att utbildningsorganet skall ges
ett självständigt ekonomiskt ansvar och
att utbildningsverksamheten skall finansieras
genom avgifter. Samma yrkande
återfinns i flera av remissyttrandena.
Statens järnvägar säger sålunda,
att det för dem är klart att verket skall
bära de reella utbildningskostnaderna
oavsett om utbildningen sker i egen eller
någon annans regi. Ett sådant ekonomiskt
ansvar verkar självreglerande
på organisationen. Ledningen tvingas
fortlöpande ta hänsyn till intäktssidan,
säger SJ. Liknande synpunkter framföres
av statens vattenfallsverk, av vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och av
riksrevisionsverket. För oss framstår

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Statens personalutbildningsnämnd

det som riktigast att varje verk — i varje
fall gäller detta affärsverken — skall
få bedöma det egna utbildningsbehovet
och likaså valet av kursarrangör. Ett
centralt utbildningssystem skulle då få
konkurrera med övriga utbildningsorgan
på lika villkor.

Vi har också ansett att vederbörande
verk skall få avgöra valet av utbildningsanordnare.
Utskottet menar tydligen
att departementschefens uttalande
och utskottets skrivning inte lägger
hinder i vägen härför. Det av oss föreslagna
systemet skulle, tror jag, bli
mera effektivt och mera rationellt. Några
större svårigheter i fråga om avgiftsbeläggandet
torde inte uppstå.

I vår motion, 11:389, hade vi också
yrkat att verk och myndigheter skulle
ges rätt att medge tjänsteman oavkortade
löneförmåner under viss angiven
tid vid tjänstledighet för studier av
synnerlig betydelse ur tjänstesynpunkt.
Utskottsmajoriteten genmäler att departementschefen
inte varit beredd att ta
ställning till denna fråga och att den
delvis berör avlöningsavtalet. Det kan
ju vara riktigt att frågan bör prövas
ytterligare, och vi har inte heller tagit
upp denna punkt i reservationen.

Inte heller har vi för året begärt ändring
av anslagsyrkandet på 590 000 kronor
till den statliga personalutbildningen
men förutsätter att, om vårt förslag
bifalles, Kungl. Maj:t tar hänsyn härtill
i kommande års statsverksproposition.

Slutligen anser vi, herr talman, att
»statens personalutbildningsinstitut»
skulle vara ett mer adekvat namn på
ifrågavarande statliga utbildningsanstalt.
Det förefaller något långsökt att
sända folk till en »nämnd» för utbildning.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till de vid statsutskottets utlåtande
nr 12 fogade reservationerna 1 a
och b.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Som motionär vill jag
uttala min tillfredsställelse över utskottets
positiva skrivning beträffande en
del av de förslag som framförts i motion
269 i denna kammare.

Emellertid har utskottet avvisat det i
motionen framförda förslaget om avgiftsfinansiering
av utbildningsorganets
kursverksamhet, alltså den fråga som
även berörts av herr Nelander. Jag
skall inte ta upp de skäl till förslaget
som närmare utvecklats i motionen eller
som herr Nelander här berörde, utan
jag vill inskräka mig till att påpeka
att utskottets ställningstagande i detta
fall strider mot de principer som numera
allmänt tillämpas såväl inom det
privata näringslivet som inom statens
affärsdrivande verk.

Erfarenheten har visat att det är nödvändigt
med ett ständigt kostnadsmedvetande
och en aldrig slappnande kostnadsövervakning.
Detta gäller även utbildningen
— såväl utbildningen inom
företagen som den som sker utom
företagen men för dessas räkning.

Det händer ofta att utbildning, som
tidigare bedrivits i ett företags egen
regi, avvecklas och att man i stället
utnyttjar andra utbildningsmöjligheter,
dvs. man så att säga köper utbildning
utanför företaget.

På motsvarande sätt händer det ofta
att man, där man tidigare utnyttjat utbildningsmöjligheter
utanför företaget,
finner det lämpligare att i stället själv
arrangera kurser eller annan utbildning
som bättre kan anpassas efter företagets
just då aktuella behov. Det sker alltså
en ständig avvägning mellan kostnader
å ena sidan och utbildningens resultat
och värde å den andra. Avgiftsfinansieringen
torde vara den bästa — kanske
rent av den enda — garanti man kan
finna för att såväl utbildningsorganisatör
som avnämare verkligen ställer de
rätta kraven på utbildningen ur både
ekonomisk och kvalitativ synpunkt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bi -

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

fall till samtliga de vid utlåtandet fogade
reservationerna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Under de senaste fem—
sex åren har man inom statsförvaltningen
byggt upp en utbildningsorganisation
för att ge personalen en chans till
bättre utbildning. Huvudprincipen i
den utbildningsverksamhet som bedrivits
av civildepartementet har varit att
inte gå in på den inomverksutbildning
som naturligen hör hemma i respektive
verk, så i det avseendet har
motionärerna slagit in öppna dörrar.
Avsikten har inte ett ögonblick varit att
göra någon ändring på denna punkt.

Däremot föreligger det ett behov av
viss utbildning som så att säga går
tvärsöver hela statsförvaltningen men
där utbildningen är av sådan art att
inget verk ensamt kan ha anledning
att bedriva den. Jag försökte, när jag
var civilminister, att tillgodose detta
behov genom att skapa ett organ som
hade hand om denna sektor. Två synpunkter
låg i botten på utbildningen.
Det har dels varit viljan att tillgodose
ett behov inom statsförvaltningen av
vidgad utbildning för vissa arbetsuppgifter
och dels att man genom den utbildningen
ville tillvarata och ge en
chans åt den begåvningsreserv, som
obestridligen finns inom olika förvaltningsgrenar.
Jag kan ta ett exempel
från utbildningsverksamheten, vilket är
ganska belysande för vad jag nyss har
sagt. Jag tänker närmast på kanslistutbildningen.

Genom kompetensutredningen klargjordes,
att det förekom ett visst slöseri
med akademiskt utbildad arbetskraft
inom statsförvaltningen. Åtskilliga av de
yngre akademikerna fick syssla med
arbetsuppgifter, som de egentligen var
för högt kvalificerade för. Kompetensutredningen
föreslog därför att man
skulle göra en karriär motsvarande den
som finns hos länsstyrelserna, nämligen
en kanslistkarriär. Man skulle skala av

Statens personalutbildningsnämnd

akademikerna vissa enklare uppgifter,
som dock var så pass kvalificerade att
man inte kunde lägga dem direkt på
biträdespersonalen utan att samtidigt
ge den en extra utbildning. Man skapade
då kanslistkarriären, och jag vågar
försäkra att denna har hälsats med tillfredsställelse,
inte bara av personalen

— vilken har beretts tillfälle till mera
intressanta och givetvis samtidigt mera
välavlönade arbetsuppgifter ■— utan
också av de olika verken, som undan
för undan har visat ett ökat intresse för
denna reform, som otvivelaktigt har haft
en stimulerande verkan när det gäller
att ge begåvningsreserven en chans till
intressantare arbetsuppgifter.

Huvudprincipen har varit att bedriva
en kursverksamhet av den arten att
den kan anses vara allmängiltig för
statsförvaltningen i dess helhet och icke
avsedd speciellt för ett visst verk. Om
ett visst verk har intresse av specialutbildning
och har resurser därför, är det
alldeles uppenbart att verket skall bedriva
sådan utbildning i fortsättningen.

När nu herr Nelander frångått det
yrkande som hade ställts i motionen på
den punkten skall jag inte ytterligare
polemisera mot honom i det avseendet.
Det förvånar mig ändock att herr Nelander,
trots alla upplysningar som har
lämnats i utskottet, vidhåller yrkandet
att avgiften för utbildningen skall bestridas
av verksmyndigheten. Ett bifall
till herr Nelanders principer i detta
hänseende skulle med all sannolikhet
begränsa förutsättningarna för en stor
del av den personalkategori, som i dag
har en chans att genom personlig ansökan
vinna inträde vid kanslistkursen,
att få kanslistutbildning. Jag kan inte
tänka mig •— utan att säga någonting
ont om styrelsen för statens järnvägar

— att detta verk skulle ha något speciellt
intresse av att låta begåvade lägre
tjänstemän gå på kanslistkurser, eftersom
statens järnvägar i sin verksamhet
inte har något egentligt behov av kanslister.
Därför tror jag inte att styrelsen

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 9

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Statens personalutbildningsnämnd

för statens järnvägar för sin del skulle
vara villig att betala avgifter för vid SJ
anställda som sökte till en dylik kurs.

Jag kan inte förstå varför herr Nelander
vidhåller ett yrkande som i sak
innebär att kolleger till honom på ett
lägre plan skulle berövas möjligheten
till denna verkligt förnämliga utbildning.
Jag kan upplysningsvis meddela
att en del av dem nu har genomgått kursen.
De har gjort det med utomordentligt
höga betyg, och de har fått goda
placeringar på annat håll i statsförvaltningen.
Ett bifall till herr Nelanders yrkande
innebär i sak ingenting annat än
att man vill begränsa möjligheten för
hans kolleger i lägre befattning att få
del av denna utbildning.

Då jag anser att det inte bara är ett
personalintresse utan även ett samhällsintresse
att begåvningsreserven utnyttjas
och att man bör ge den en chans,
kan jag för min del inte biträda en omläggning
av avgiftsbetalningen hos
verksmyndigheterna. Om man vill ha
en mera bestämd kontroll över kostnaderna,
är det också enklare att få denna
kontroll genom att ha totalkostnaden
placerad på ett håll i stället för att
sprida den på ett hundratal ämbetsverk.
Det är därför som jag inte har
kunnat biträda motionerna utan tvärtom
vill livligt understödja propositionens
förslag på denna punkt.

Då herr Edlund talade om att man
på den enskilda sektorn tvingas till ett
strängt kostnadsmedvetande, kan jag
upplysningsvis meddela att vissa kostnadsjämförelser
har gjorts med en del
likartade kurser som förekommit på
den enskilda sektorn. Det har då visat
sig att de statliga kurserna ingalunda
är så dyra som de av den enskilda sektorn
bedrivna. Detta är väl om något
ett uttryck för att kostnadsmedvetandet
är med då man planerar denna verksamhet.
Om man sprider verksamheten
på det sätt herrarna yrkat på, är jag
inte övertygad om att man kan få in
ett kostnadsmedvetande på samma sätt.

Dessutom är det en annan faktor som
man också måste beakta i det sammanhanget,
nämligen att verksmyndigheten
ett år i förväg måste bedöma vilka kurser
som utbildningsorganet eventuellt
kan anordna och till vilka verksmyndigheten
i så fall skulle vara beredd att
skicka någon personal. Budgetarbetet
utföres ett år före, först året därpå görs
erbjudandet om deltagande i kursverksamheten,
varför förslaget om avgiftsbetalning
enbart ur den synpunkten är
synnerligen olämpligt.

Vad sedan namnet beträffar kan jag
inte förstå varför »institut» skulle vara
så mycket bättre än »utbildningsnämnd».
Denna utbildningsnämnd har
även mera omfattande arbetsuppgifter.
Begreppet personalutbildningsnämnd
har dessutom vunnit burskap inom förvaltningen
och bland personalorganisationerna.
Nämnden har ett gott anseende,
det vågar jag vitsorda av egen erfarenhet,
och då skall man inte byta namn.
Ingen firma med ett gott firmanamn
ändrar plötsligt detta därför att någon
av outgrundliga skäl tycker att det skall
ändras. Ett gott namn bör inte bytas
utan nyttjas även i fortsättningen.

Herr talman! Det finns mycket mer
att säga om denna verksamhet, men jag
skall nöja mig med vad jag nu har anfört
och yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr NELANDEIl (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma i det
mesta av vad herr Lindholm har sagt.
Våra åsikter skiljer sig egentligen från
varandra endast beträffande det ekonomiska
ansvaret för kursverksamheten
och frågan, om avgifter skall erläggas
av de verk som skickar personal till
denna kursverksamhet. Jag är fortfarande
inte övertygad om att ordföranden
i statsutskottets femte avdelning
har rätt när han säger att detta skulle
begränsa möjligheterna för personalen
att deltaga i en kurs. Jag har aldrig hört

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

talas om att t. ex. SJ har vägrat att
skicka personal till dessa kurser, som
är av betydelse inte bara för personalen
utan även för verket. Jag tror alltså
inte att en avgiftsbeläggning kommer
att medföra någon begränsning av
utbildningsverksamheten utan anser att
det både ur ekonomisk och kvalitativ
synpunkt är riktigare att verken själva
får bestämma beträffande personalens
utbildning och betala avgifter härför.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi skall väl inte diskutera
så mycket om den detaljen, huruvida
verket skall bestämma eller inte,
men det är ju på det sättet att en hel
del av denna kursverksamhet är beroende
av en aktiv handling från den
statsanställde. Det är han själv som
skall vidta åtgärder för att bli delaktig
av den, alldenstund kursen inte avser
något visst verk. Jag är ganska övertygad
om att de verksmyndigheter som
icke har någon direkt nytta inom verket
av en viss utbildningskurs har ett
synnerligen svalt intresse för att betala
utbildningskostnaden.

Att SJ inom sin egen utbildningsverksamhet
inte nekar i mån av utrymme
kan jag mycket väl vitsorda, men det är
inte den sortens utbildning det är fråga
om här. Den utbildningen avser SJ :s egna
intressen, men här är det fråga om
att ge begåvningsreserven inom SJ en
chans till en vidareutbildning, som sätter
vederbörande i stånd att på ett mera
ändamålsenligt sätt än nu kunna utnyttja
den begåvning han besitter. Det
är på den punkten som det blir bättre
med Kungl. Maj :ts förslag.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag vill med några ord
förklara varför jag kommer att stödja
utskottsmajoritetens förslag — alltså regeringens.
Det är kanske redan sagt av
herr Lindholm, men jag lägger stor
vikt vid att denna utbildningsverksam -

Statens personalutbildningsnämnd

het, som nu bedrivits under flera år
som en försöksverksamhet och som
uppskattas mycket av de fackliga organisationerna
på sta Is t j ä n ste manna om rade
t vilka haft representanter i ledningen
för denna verksamhet, också skall
kunna utveckla sig i denna nya form
på ett sätt som inte innebär risk för
någon stagnation.

Jag tror nämligen att särskilt mindre
verk, där man inte har möjlighet att på
egen hand ordna någon utbildning och
allra minst en utbildning av exempelvis
kanslister som är från alla verk fristående,
kan som herr Lindholm sade komma
att ställa sig något avvaktande och
kanske rentav avvisande till önskemål
som kommer fram från befattningshavare
i verket att få delta i dessa centralt
ordnade kurser. Jag tror att det just
är den ökade möjligheten för befattningshavare,
som från början inte fått
nödig grundutbildning, att bryta igenom
kompetenskravsvallen så att säga,
som skapar ett starkt intresse för denna
verksamhet, vilken ger dem en chans
nu att få en utbildning som också ger
dem möjlighet till befordran, inte bara
inom det egna verket utan även inom
andra verk. De kan därmed lyftas upp
från relativt låga lönegrader till mellangrader
som också för med sig mera
självständiga arbetsuppgifter.

När reservanterna säger att den kostnadsansvarighetsprincip
som håller på
att bli normerande inom övriga delar
av statsförvaltningen också bör bli användbar
inom ett statligt personalutbildningsorgan,
så kan jag inte förstå
annat än att detta är att något överdriva.
Jag tror inte att man ännu på
ganska länge kommer fram till ett system
där en sådan kostnadsansvarighetsprincip
är helt genomförd inom
förvaltningen, och just när det gäller
de icke affärsdrivande verken är detta
uppenbart mycket svårt att genomföra.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag
bifall till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Statens personalutbildningsnämnd

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 a); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nelander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10 :o) mom. III) i utskottets utlåtande
nr 12, röstar

.1 a,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 a) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nelander begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 95 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 b); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nelander begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given var -

sel följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
10:o) mom. IV) i utskottets utlåtande
nr 12, röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1 b) av herr Virgin m. fl.

Mom. V och VI

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna II—19

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20

Lades till handlingarna.

§ 17

Meddelande ang. ajournering av dagens
sammanträde

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Med anledning av att kamrarna i
går fattade skilda beslut angående den
i bevillningsutskottets betänkande nr 2
behandlade frågan om undersökning av
de handikappades skatteproblem kommer
kammarens sammanträde att — sedan
föredragningslistan genomgåtts —
ajourneras till kl. 16.00 för att bereda
bevillningsutskottet tillfälle att sammanträda.
Vid sammanträdets fortsättning
efter ajourneringen bordlägges det

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Anslag till

av utskottet avgivna memorialet i ärendet.

Memorialet kommer att företagas till
avgörande vid det sammanträde som
utsatts till kl. 16.30. Något sammanträde
kl. 17.00 blir då ej erforderligt.

§ 18

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
28, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
angående beredskapsstat för försvarsväsendet
för budgetåret 1967/68.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Anslag till utredning angående riksdagens
hus m. m.

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 4, om anslag till utredning angående
riksdagens hus m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Frågan om riksdagens
lokalproblem har ju i modern tid varit
aktuell i det närmaste lika länge som
vårt nuvarande riksdagshus har funnits.
Redan 1905, då den första riksdagen
hölls i detta hus, karakteriserades
nämligen husets inre som opraktiskt
och dess yttre som en tyngande kopia
av det dåvarande nya riksdagshuset i
Berlin.

Att vårt riksdagshus numera, med
riksdagens ändrade arbetsformer, kraven
på drägliga arbetsvillkor för ledamöter
och tjänstemän och den nya personalorganisationen
som bakgrund, är
ännu svårare att använda är därför
ganska naturligt. Främst inför den väntade
övergången till enkammarsystem
har emellertid ett mera samlat grepp på
riksdagens lokalfråga blivit aktuellt.
Det är i detta läge styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor på grundval
av vissa uppgifter från grundlagbered -

utredning angående riksdagens hus m. no

ningen ansett sig böra omedelbart begära
medel till en utredning av de mera
långsiktiga lokalproblemen, för att de
med en författningsreform förenade
praktiska problemen i så god tid som
möjligt skall bli analyserade och prövade.
Med grundlagsberedningens tidsprogram
för en författningsreform —
så långt beredningens premisser delgivits
förvaltningskontorets styrelse -—;
är här ingen tid att förlora.

När ett enhälligt bankoutskott nu i
sitt memorial nr 4 välvilligt behandlat
anslagsframställningen från förvaltningskontorets
styrelse och tillstyrkt,
att för utredningen erforderliga medel
anvisas av riksdagen, skulle jag kunna
begränsa mig till att framföra styrelsens
tack härför. Jag vill emellertid
göra några kommentarer till memorialet.

Först vill jag då understryka —- jag
gör det delvis mot bakgrunden av den
tidningsdebatt som förekommit sedan
förvaltningskontorets styrelse avgav sin
framställning -—■ att förslaget avser eu
jämförande teknisk-ekonomisk utredning
jämte viss programmering. Det är
också, som utskottet anfört, angeläget att
klarlägga kostnaderna, tidsåtgången
och utrymmestillskottet vid dels en ombyggnad,
dels en nybyggnad efter en
inventering av lokalbehovet. En sådan
analys har icke företagits tidigare. Väl
föreligger vissa preliminära beräkningar
av kostnaderna för en ombyggnad,
men först nu har ju de grundlagsmässiga
förutsättningarna för en sådan utredning
börjat klarna.

Det är alltså icke, och det vill jag
understryka, fråga om att nu utreda
arkitektoniska och estetiska problem.
Detta blir en senare sak. Först skall
riksdagen delges resultatet av den nu
närmast aktuella utredningen och få
veta vilka praktiska förutsättningar man
har att räkna med och de praktiska konsekvenser
— tidsåtgång, kostnader och
utrymmestillskott — det ena eller det
andra byggnadsalfernativet medför,

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Anslag till utredning angående riksdagens

När dessa omständigheter har klarlagts
är tiden inne att ta itu med den estetiska
utformningen av riksdagshus och
med detaljfrågor.

Jag tror inte att jag avslöjar någon
större hemlighet om jag säger att förvaltningskontorets
styrelse inte utesluter
att nybyggnadsalternativet, om nu detta
blir accepterat, bör få sin närmare
arkitektoniska utformning efter en arkitekttävlan.
Jag skall självfallet inte
ge mig in på att spå om vilket alternativ,
ombyggnads- eller nybyggnadsalternativet,
som slutligen kommer att antas,
men alla kammarens ledamöter har
mer eller mindre personlig erfarenhet
av arbetsmöjligheternas begränsning i
det nuvarande riksdagshuset. Jag vill
därför inte utesluta att flera ledamöter
är beredda instämma i vad stadshusarkitekten
Ragnar Östberg skrev för 30
år sedan i Svensk Tidskrift (1937/10):
»Ett ombyggt riksdagshus, inom nuvarande
riksdagshusram, blir givetvis
ett lappverk, en halvmesyr och en dyr
sådan.»

Det antagandet byggde professor Östberg
på åtskilliga års sysslande med
riksdagens lokalfrågor, både som föredragande
i byggnadsstyrelsen och som
enskild arkitekt.

På en punkt har utskottet i någon
mån justerat den av förvaltningskontorets
styrelse föreslagna utgångspunkten
för utredningen, nämligen i vad gäller
förläggningen av ett riksdagshus.
Liksom styrelsen har utskottet funnit
det ofrånkomligt att riksdagens hus befinner
sig i nära anslutning till det
område, där statsdepartementen och
ett stort antal myndigheter är lokaliserade.
Såsom framgår av styrelsens skrivelse
kommer det förvaltningscentrum i
Helgeandsholmens närhet som byggnadsstyrelsen
påbörjat på Riddarholmen,
i nordvästra delen av Gamla stan
samt på Nedre Norrmalm, att rymma
cirka 6 500 rumsenheter och att motsvara
behovet för omkring 8 000 anställda.

hus m. m.

När detta centrum om kanske 10—15
år är färdigt kommer riksdagen, om den
blir kvar på Helgeandsholmen, att ligga
mer centralt än riksdagen någonsin
gjort, inte bara i det politiska centrum
utan nästan mitt i det administrativa.
Ett värdigare och tillika mera praktiskt
läge för folkets viktigaste byggnad lär
vara svårt att uppleta.

I den debatt, som förekommit i tidningarna
sedan styrelsen skrev till bankoutskottet,
har som väntat framskymtat
vissa estetiska synpunkter på vårt
nuvarande riksdagshus. Jag tillhör inte
dem som precis beundrar dess exteriör.
Jag vill emellertid i detta sammanhang
understryka, att byggnationen på Helgeandsholmen
ansetts förenlig med en
vacker slottsomgivning, inte bara av
dem som 1888 beslutade att förlägga
riksdagshuset hit och dess experter
utan också av de mest framstående arkitekter,
både före och efter detta år.
Jag behöver bara här erinra om själva
slottsbyggnadsherren Tessin d. y:s eget
stora slottsomgivningsprojekt från 1713
med stall och flyglar. Bland arkitekter
i mer modern tid kan nämnas professor
Ragnar Östbergs förslag till nytt riksdagshus
på Helgeandsholmen som framfördes
1937. Detta förslag har ju också
vunnit uppskattning från kännare av
Helgeandsholmens historia.

Jag vill erinra om att doktor L. M.
Bååth i en stockholmstidning den 16 januari
1921 skrev bland annat följande
om Östbergs förslag: »Oöverträfflig är
Östbergs behandling av den Tessinska
stadsplanetankens arkitektoniska innebörd.
En mästerlig behandling av natur
och konst!»

De som menar att all bebyggelse på
Helgeandsholmen ur estetisk synpunkt
är olämplig kan således icke hämta stöd
hos framstående arkitekter som dem jag
åberopat, och man bör därför inte binda
sig alltför hårt vid tanken på Gustav
Adolfs torg. Om man närmare undersöker
vilka förutsättningar det finns
att lösa lokalfrågan på Gustav Adolfs

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Anslag till utredning angående riksdagens hus m. m.

torg, tror jag för min personliga del
att man tämligen snart skall komma underfund
med att det blir ett ganska dyrt
bygge. Enbart den tomt som staten nu
förfogar över, där Skandinaviska banken
tidigare hade sina lokaler, är ingalunda
tillräcklig. Jag vill erinra om att
detta riksdagshus har en yta på 100 x
60 meter. Det nya riksdagshuset kommer
sannolikt inte, om det blir en nybyggnad,
att kräva en mindre yta.

En förläggning till Gustav Adolfs torg
betyder därför att man måste inlösa
kvarteren runt omkring Skandinaviska
bankens gamla fastighet, bl. a. Grängesbergsbolagets
och Handelsbankens fastigheter,
för att på det sättet få det utrymme
som erfordras. Då är det inte
uteslutet att en lokalisering till Gustav
Adolfs torg leder till en kostnad som är
minst dubbelt så hög som den man får
om man behåller Helgeandsholmen.

Det är, herr talman, synpunkter av
den arten som givetvis måste beaktas,
Förvaltningskontorets styrelse skall
självfallet pröva det nya projekt som
bankoutskottet har redogjort för, men
bankoutskottet uttalar sig även om vissa
antikverade förslag. Jag för min del tolkar
det så att bankoutskottet med sin
skrivning avser Helgeandsholmen alternativt
Gustav Adolfs torg och att övriga
förslag inte ingår i den prövning, som
bankoutskottet har avsett att styrelsen
bör göra innan definitiv ställning tas
beträffande vilken tomt det blivande
riksdagshuset skall förläggas till.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag önskar utredningen
lycka till på den besvärliga vägen! Behovet
av ett nytt riksdagshus är det
ingen som bestrider, och jag har, herr
talman, endast begärt ordet för att
framföra några synpunkter på placeringen.

Jag ifrågasätter, om inte ett riksdagshus
av den karaktär vi önskar bör ha

en viss monumental karaktär och jag
föreställer mig att denna är svår att
åstadkomma på vilken plats som helst;
byggnaden bör ju helst vara friliggande.
Detta skulle alltså vara ett skäl som
talar för ett bibehållande av placeringen
på Helgeandsholmen, antingen det
blir fråga om en ombyggnad eller nybyggnad.

I det fallet tycks inte heller herr
Lindholm och jag ha några skiljaktiga
meningar, och jag skall därför inskränka
mig till det anförda. Jag skulle bara
vilja ifrågasätta, om vi inte missade en
chans då Skandinaviska bankens hus
var ledigt. Varför kunde inte riksbanken
ha flyttat dit? Det bär inte angivits
några hållbara skäl mot en sådan lösning.
Då hade det funnits möjligheter
att lösa problemet för riksdagens del
mycket enklare och snabbare och kanske
utan att behöva låta utredningen
snegla på så många alternativ. Dessutom
hade vi sluppit diskussionen om
de dyra skyltarna och andra inrättningar
i huset vid Gustav Adolfs torg.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! När man ser de första
planerna på ett nytt riksdagshus ta gestalt
och vet att vi står i begrepp
att anslå en miljon kronor till utredningsarbetet,
så ställer man sig frågan:
Vad kommer slutsumman att uppgå till?
Har vi verkligen möjligheter att planera
för ett monumentalhus eller bör vi
inte låta utredningen, med beaktande
av det föreliggande ekonomiska läget,
försöka få fram praktiska lokaler där
riksdagens ledamöter kan vistas och arbeta
på ett hyggligt sätt? Jag är rädd
för att denna utredning skall framlägga
förslag som kommer att kräva mycket
stora utgifter av samhället —■ det blir
kanske inte fråga om något tiotal miljoner
utan om ett hundratal miljoner eller
mer. Under sådana förhållanden vill
jag understryka vikten av att man mycket
noga planerar utredningen och hål -

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Anslag till utredning angående riksdagens

ler den inom rimliga gränser. Den fråga
det här gäller har jättedimensioner, och
man blir onekligen betänksam inför
vad man ger sig in på. Jag vill därför
än en gång starkt poängtera betydelsen
av planering.

Med adress till det nya förvaltningskontoret
vill jag sedan säga att jag innerligt
hoppas att man där mer än vad
hittills skett skall ta hänsyn till riksdagsmännens
arbetsmöjligheter här i
huset. Sedan förvaltningskontoret kom
till har vi blivit av med vårt gamla
justeringsrum, och det har i detta våningsplan
även företagits en del andra
omändringar som gör att kammarens
ledamöter snart bara har plenisalen att
vistas i. Jag vill rikta en allvarlig vädjan
till förvaltningskontoret att i fortsättningen
på ett bättre sätt än hittills
beakta riksdagsmännens krav på arbetsutrymmen.

Vi skall akta oss för att tillskapa ett
nytt ämbetsverk här i huset. Riksdagshuset
skall vara till för riksdagsmännen,
inte för något annat. Jag skulle därför
önska att förvaltningskontoret exempelvis
tillvaratar våra vaktmästares erfarenheter
i stället för att anställa personal
utifrån, som inte har möjligheter
att tillmötesgå riksdagsmännens berättigade
önskemål och krav.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är något förvånad
över herr Lundbergs kritik mot förvaltningskontorets
sätt att arbeta. Om herr
Lundberg studerar vad som skett skall
han finna att riksdagens ledamöter sedan
förvaltningskontoret började sin
verksamhet har fått avsevärt bättre arbetsmöjligheter
här i huset än tidigare.
Visserligen har inte önskemålet om ett
rum åt varje ledamot kunnat tillgodoses,
men det är ändå ett betydande antal
nya rum som har ställts till förfogande.

hus m. m.

Vidare har vi fått gehör för förslaget
att de utväxter på partikanslierna som
funnits här i huset skall förläggas till
Rosenbad. Därigenom blir ytterligare
rum disponibla för riksdagens ledamöter.

Den verksamhet som förvaltningskontoret
hittills bär bedrivit har siktat till
att öka både den enskilde riksdagsledamotens
trivsel och lians möjligheter att
fullgöra sitt riksdagsmannauppdrag.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag har påpekat är
att det fanns ett justeringsrum just om
hörnet till vänster när man går ut från
plenisalen till trapphallen. Nu ligger
protokollen och slänger inne i skrivrummet
vid postkontoret. Var det någon
nytta med den ändringen?

Vi hade också ett skrivrum intill plenisalen.
Det är klart att många vill spela
schack och annat, men jag tror att det
är viktigare att åtminstone det här våningsplanet
står fritt till ledamöternas
disposition. Jag hälsar givetvis med tillfredsställelse
att partikanslierna i största
möjliga utsträckning kommer ur detta
hus, men då skall inte rummen fyllas
med andra tjänstemän.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt att
det intill plenisalen fanns ett skrivrum,
där tio skrivmaskiner var placerade.
Vi trodde emellertid att det var en
behaglig gärning att i stället ordna med
två rum där dessa tio skrivmaskiner
bättre kan spridas ut. Visserligen blir
gångtiden cirka en minut längre fram
och tillbaka än till det gamla rummet,
men jag tror uppriktigt sagt, herr talman,
att man här i huset förspiller
många minuter på mindre betydelsefulla
ting. Dessutom har det ställts in två
skrivmaskiner även i det gamla rummet.

Förändringen måste alltså betyda en
ökad service och inte tvärtom, såsom
herr Lundberg ville göra gällande.

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Anslag till utredning angående riksdagens hus m. m.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Jag tror att riksdagen
och riksdagens förvaltningsorgan alltför
länge har sysslat med diskussioner
om var skrivrummen skall ligga, var
justeringsrummen skall vara placerade,
om partikanslierna skall ligga kvar här
i huset, om vi skall ha så eller så många
telefoner eller så och så stora riksdagsbänkar.
Det är bra att man nu med
vissa undantag har kommit över från
sådana rätt meningslösa debatter till
ett litet större perspektiv och på fullt
allvar diskuterar det som för bara ett
och ett halvt år sedan nästan var något
av ett fult ord, nämligen att det behövs
ett nytt riksdagshus för att lösa alla de
problem som under hand aktualiserats.

Jag har inte så mycket att invända
mot vad herr Lindholm här sade. Bara
på en punkt vill jag göra en kommentar.
I sitt resonemang om den arkitektoniska
och stadsplanemässiga utformningen
av området tog herr Lindholm
såsom utgångspunkt uttalanden från diverse
arkitekter som menade, att det bör
finnas bebyggelse på Helgeandsholmen.
Ja, många arkitekter har ansett detta,
men det finns även de som hävdar, att
Helgeandsholmen skulle göra sig bäst
helt utan bebyggelse. Då skulle den
bakomliggande monumentala bebyggelsen
— framför allt Slottet — komma
bättre till sin rätt. Men den debatten
är ju litet grand passerad. Nu har vi det
stora granitpalatset här på Helgeandsholmen.
Ingen kan säga att riksdagshuset
är särskilt vackert, men jag tror
att många tycker att det har ett kulturhistoriskt
värde, som gör att man inte
utan vidare kan från snävt tekniska utgångspunkter
bedöma frågan, om huset
skall tas bort eller inte.

Samtidigt är det klart att det vid denna
utredning ganska säkert kommer att
visa sig, att den bästa lösningen på
problemet är att bygga ett nytt riksdagshus.
Då bör man inte —- och det
har också bankoutskottet sagt ifrån —•
vara bunden till att detta hus skall ligga

här på Helgeandsholmen, ty därmed har
man tagit ställning även till rivningsfrågan.
Då måste ju det nuvarande riksdagshuset
rivas.

Jag tycker därför att vi måste föra en
förutsättningslös diskussion. Det är visserligen
riktigt att det förutom rivningsmöjligheten
inte finns så många andra
alternativ -—- placeringen vid Gustav
Adolfs torg är förmodligen den enda
tänkbara — men den möjligheten bör
utredas. I det sammanhanget sade herr
Lindholm, och det var närmast det
som uppkallade mig, att den estetiska
utformningen fick bli en senare fråga.
Nu skulle man främst syssla med de
ekonomiska och tekniska detaljerna.

Det är väl i och för sig en riktig tågordning,
men om det enda alternativet
till Helgeandsholmen är Gustav Adolfs
torg, så måste riksdagen, såvitt jag förstår,
handla ganska snabbt. På många
håll inom Stockholms stad och bland
dem som har intressen knutna till
stadsplanen för Nedre Norrmalm råder
redan ganska stor otålighet över att
stadsplanen inte har blivit beslutad, och
jag tror inte att man är benägen att vänta
särskilt mycket längre, utan vill ha
ett beslut snarast. I varje fall önskar man
något slags meningsyttring från riksdagen,
som visar om vi menar allvar med
våra planer på att bygga ett riksdagshus
vid Gustav Adolfs torg.

Därför tycker jag att det är riktigt
att ta upp den estetiska och stadsplanemässiga
aspekten på frågan, alltså inte
den arkitektoniska om hur huset skall
se ut, även om givetvis också därvidlag
estetiska synpunkter kommer in. Enligt
min mening bör riksdagen ta upp konkreta
förhandlingar med Stockholms
stad så snart som möjligt, innan det blir
för sent.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag tror att riksdagens
förvaltningskontor följer en riktig linje
i fråga om var riksdagsbyggnaden bör
vara belägen o. s. v., men i övrigt vill

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Ökat djurskydd

jag nog instämma med herr Lundberg.
Jag begärde sålunda ordet närmast för
att säga följande.

Jag har varit 12 år här i riksdagen,
men så dåliga arbetsförhållanden för
den enskilde riksdagsmannen som nu
har jag inte upplevat tidigare. Det finns
i praktiken inga andra platser där man
under pågående plena kan skriva repliker
eller arbeta än trapporna. Jag kan
inte förstå varför administrationen skall
få breda ut sig så som nu sker.

Jag tycker att större delen av riksdagens
administrativa organ inklusive
dess förvaltningskontor skulle kunna
flytta till Rosenbad eller något annat
ställe där staten har lokaliteter. Enligt
min uppfattning har också riksdagskanslierna
brett ut sig alldeles för mycket
och jag anser att det skulle räcka
med en kontaktman här i riksdagshuset.
Vi riksdagsmän måste ju vara här för
att kunna rösta, men under tiden måste
vi också förbereda anföranden och arbeta
med andra angelägenheter.

Förhållandena tycks bli värre dag för
dag. Vi utlovas förbättringar, men man
har anledning hysa bekymmer när det
för varje dag blir allt besvärligare att
vara riksdagsman.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Föredrogs vart för sig
bankoutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 16 § lagen den 3 juni 1955
(nr 416) om sparbanker;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal,
och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den

29 maj 1964 (nr 321) om kommunal
trafikövervakning;

andra lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Majrts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1966 vid dess femtionde sammanträde
fattade beslut; samt

tredje lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av väckta motioner angående
flyttning av stoftet efter politisk
flykting.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 21

Ökat djurskydd

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckt motion
om ökat djurskydd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag kan vara överens
med utskottet om att det i många fall
säkerligen brister i de lokala myndigheternas
liandhavande av tillsynen av
djurskyddslagens efterlevnad och att
det torde behövas en personell upprustning
för att djurskyddets intressen skall
kunna hävdas. Men jag vill ändå, utan
att ställa något yrkande, förklara att jag
solidariserar mig med motionären när
han framhåller att det också kan vara
skäl i att undersöka om inte djurskyddslagstiftningen
skulle kunna skärpas, så
att ingripande kunde ske på ett tidigare
stadium när det förekommer vanvård
och misshandel av djur. Jag säger
detta bl. a. på grund av att det i mitt
eget län nyligen varit ett sådant fall av
djurplågeri, som har upprört sinnena
och kommit oss att fråga, om det inte
skulle vara möjligt att ingripa på ett
tidigare stadium.

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

Interpellation ang. explosionsolyckorna inom sprängämnesindustrien

Jag har emellertid för någon vecka
sedan riktat en interpellation i frågan
till justitieministern, och jag ber att få
återkomma i ärendet när den interpellationen
besvaras.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 22

Föredrogs vart för sig

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner
om domstolsprövning av körkortsindragning,
och

nr 4, i anledning av väckt motion om
uppskov med övergången till högertrafik;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
angående information om sociala
förmåner samt om samhällets verksamhet
m. in.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 23

Interpellation ang. explosionsolyckorna
inom sprängämnesindustrien

Ordet lämnades på begäran till

Ilerr JANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Den nyligen inträffade
sprängningsolyckan i Gyttorp, där två
arbetare omkom, har gett ökad aktualitet
åt kravet på översyn av skyddsbestämmelserna
för tillverkning av sprängämnen.

Olyckorna inom denna industri tycks
återkomma med viss regelbundenhet. I
oktober 1964 inträffade en annan svår
olycka i Gyttorp varvid 8 personer omkom,
ett 30-tal skadades och materiella
värden för cirka 2 miljoner kronor förstördes.
En annan svår olycka i Gyttorp
inträffade i januari 1954 då ett pressluis
för dynamittillverkning flög i luf -

ten och fyra personer omkom och elva
skadades.

Flertalet av explosionsolyckorna inom
denna industrigren har inträffat i
Bofors. Den allvarligaste explosionen
skedde den 17 december 1940, då elva
personer dödades och 37 skadades. Under
1953 inträffade sex olyckor i Bofors.
Vid en av dessa fick fyra män
sätta livet till. Under 1954 förekom två
olyckor. Vid den första av dem omkom
två män och tio skadades. Vid en explosion
i april 1955 omkom en kvinnlig
anställd.

Den senast inträffade explosionen i
Gyttorp inträffade i ett s. k. knådhus,
där man tillverkade dynamit av den
speciellt kraftiga typ som används vid
sprängningar av kraftverks- och vägbyggen.
Orsaken till olyckan är föremål
för utredning, men torde komma
att försvåras av att ingen av de i byggnaden
sysselsatta överlevde.

Till de fakta som lämnats om övriga
omständigheter kring olyckan hör att
det var 300 kg dynamit som exploderade
och att det i ett näraliggande s. k.
tvätthus, vilket också skadades, förvarades
1 000 kg nitroglycerin, som har
tio gånger så stark sprängeffekt som
dynamit. I näraliggande packhus fanns
även stora förråd av dynamit.

Skyddsbestämmelserna vid Gyttorp
har i samband med tidigare olyckor varit
föremål för omfattande diskussion
och kritik. Från arbetarhåll framfördes
i samband med olyckan i oktober 1964
den uppfattningen att säkerhetsbestämmelserna
kringgicks, och 15 skyddsombud
vid fabriken hotade den gången
med att säga upp sig om inte vissa av
dem preciserade förändringar kom till
stånd.

Den kritik som från de anställdas sida
den gången riktades mot företagsledningen
angående allmän vårdslöshet
med säkerhetsföreskrifterna innehöll
bl. a. följande påståenden:

1. att alltför stora och onödiga anhopningar
av sprängämnen förvarades

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Interpellation ang. explosionsolyckorna inom sprängämnesindustrien

på fabriksområdet och att transporterna
inom området var otillfredsställande; 2.

att alltför farlig experimentverksamhet
pågick;

3. att tempot i fråga om arbetstakten
var alltför uppdrivet och att ackordsjäkt
och tidsstudier minskade säkerheten; 4.

att nödvändiga medel för att säkra
säkerhets- och skyddskraven inte ställdes
till förfogande av företaget.

Det är mig obekant vilka resultat som
utredningen efter olyckan i oktober
1964 kom fram till. I ett interpellationssvar
som gavs av socialministern den
10 november 1964 i andra kammaren
framhöll han bl. a. »att då det gäller
olyckor av detta slag får ingen möda
sparas av företagen, de anställda, vederbörande
inspektionsorgan och myndigheter
för att inte endast söka klargöra
orsakerna till det inträffade utan
så långt det är möjligt med gemensamma
ansträngningar söka förbättra säkerhetsanordningarna».

Genom den senast inträffade olyckan
har frågan om undersökningsresultaten
från olyckan 1964 även fått aktualitet,
framför allt huruvida en grundlig undersökning
kom till stånd, vilka konkreta
åtgärder denna resulterade i och
huruvida man från företagsledningens
sida genomfört eventuellt rekommenderade
åtgärder för att förbättra säkerheten.

De upprepade olyckorna gör det nödvändigt
med en översyn av frågan vilka
inspektionsorgan som bör ha överinseende
över denna industri. Yrkesinspektionen
bör vara den instans som
handlägger skyddsfrågorna på området,
och kontrollen måste bli ytterst
rigorös. Tillstån dsgivningen i fråga om
sprängämnestillverkning är av allt att
döma mogen för en grundlig översyn.
Det förefaller som om sprängämnesinspektionen
alltjämt saknar kapacitet för
att klara sin svåra uppgift. Om förklaringen
därtill är en alltför stor anhop -

ning av arbete eller annan brist i organisationen,
ger detta ökad näring åt
kravet om att allt arbetarskydd och all
yrkesinspektion samordnas under ett
och samma organ, arbetarskyddsstyrelsen.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill statsrådet belysa de undersökningar
och åtgärder som följde på Gyttorpsolyckan
i oktober 1964?

2. Har de upprepade explosionsolyckorna
inom sprängämnesindustrien gett
anledning till överväganden om förändringar
när det gäller säkerhetsbestämmelserna,
tillståndsgivningen och yrkesinspektionens
organisation?

3. Vill statsrådet belysa vad som genom
undersökningar framkommit i fråga
om olyckan den 22 februari 1967?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren nu kl. 14.52 att
ajournera sina förhandlingar till kl.
16.00 för att bereda bevillningsutskottet
tillfälle att sammanträda.

§ 25

Då förhandlingarna kl. 16.00 återupptogs
anmäldes till bordläggning
bevillningsutskottets memorial nr 10,
med föranledande av kamrarnas skiljaktiga
beslut rörande utskottets betänkande
nr 2 i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet.

§ 26

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

Torsdagen den 23 februari 1967

Nr 9

från statsutskottet:
nr 74, i anledning av Kung], Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. in., i vad propositionen avser
ändrad fördelning av ärenden mellan
vissa departement;

nr 75, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
anslag till kommun- och samfärdseldepartementet
m. m.;

nr 76, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
anslag till finans- och ekonomidepartementet
in. m.;

nr 77, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. in., i vad propositionen avser
anslag till handelsdepartementet in. m.;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
in. in., i vad propositionen avser
anslag till inrikesdepartementet in. m.;
och

nr 79, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
in. in., i vad propositionen avser
anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar;

från sammansatta bevillnings- och
tredje lagutskottet;

nr 53, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
jämte i ämnet väckta motioner; från

första lagutskottet:
nr 71, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
tillfällig ökning av regeringsrådens antal;
och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den

29 maj 1964 (nr 321) om kommunal
trafikövervakning; samt
från andra lagutskottet:
nr 52, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 27

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sex enkla frågor, nämligen av:

herr Gustavsson i Ängelholm, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående utnyttjandet av exportindustriens
investeringsfonder,
herr Nordstrandh, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående verksamheten inom planeringsrådet
för utbildningsfrågor,
herr Wiklund i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående socialhjälpen till anhörig
vid familjeförsörjares intagning
på kriminalvårdsanstalt, nykterhetsvårdsanstalt
eller mentalsjukhus,

herr Sjöholm, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
uppgift å debetsedel om tillgodoräknad
pensionspoäng,

herr Sjöholm, till herr statsrådet
Lundkvist angående ledamotskap i kommunala
nämnder, och

herr Lorentzon, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
risker vid användande av antibiotika
vid uppfödning av djur inom
livsmedelsindustrien.

§ 28

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 9

Torsdagen den 23 februari 1967

Torsdagen den 23 februari

Kl. 16.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Föredrogs bevillningsutskottets memorial
nr 10, med föranledande av kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande utskottets
betänkande nr 2 i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december 1959
(nr 507) om allmän varuskatt, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
lades den i memorialet gjorda anmälan
till handlingarna.

§ 2

Föredrogs den av herr Jansson vid
kammarens sammanträde på förmiddagen
denna dag gjorda, men då bord -

lagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående explosionsolyckorna
inom sprängämnesindustrien.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 3

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse
till Konungen, nr 51, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 1 december 1959
(nr 507) om allmän varuskatt, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner, såvitt
propositionen och motionerna hänvisats
till bevillningsutskottet.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.32.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 24 februari 1967

Nr 9

Fredagen den 24 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
februari.

§ 2

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 14, i anledning av motioner om
ändrad ordning för väckande av motioner,

nr 15, i anledning av motioner angående
riksdagsledamöternas möjligheter
att vinna tillträde till utskottens
sammanträden,

nr 16, i anledning av motion om möjlighet
för statsråd att deltaga i sammanträden
med riksdagens utskott,

nr 17, i anledning av motioner om
offentliga förhör i riksdagens utskott,
nr 18, i anledning av motioner om
särskilda åtgärder för tillkännagivande
av yrkanden som framställs först under
överläggning i kammare,

nr 19, i anledning av motion angående
besvarandet av interpellationer,
nr 20, i anledning av motion om intagande
i riksdagsstadgan av föreskrifter
om anförandenas längd i frågedebatter,
och

nr 21, i anledning av motioner angående
måltidsraster vid arbetsplenum i
riksdagen;

statsutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom justitiedepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för bud -

getåret 1967/68 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckt motion,

nr 8, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 inom ecklestiastikdepartementets
verksamhetsområde jämte i
ämnet väckta motioner,

nr 35, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1967/68, och

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av
vissa allmänna arvsfonden tillfallna
fastigheter;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
om gemensam beteckning för chefsdomare
i underrätt,

nr 7, i anledning av väckt motion
om sänkning av myndighetsåldern,
nr 8, i anledning av väckta motioner
om översändande av pass genom postverket,
och

nr 10, i anledning av väckta motioner
om dels översyn av lagstiftningen om
förta], dels om översyn av lagstadgandet
om förtal av avliden;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om höjning av de allmänna barnbidragen,
m. in.,

nr 4, i anledning av väckta motioner
om det inkomstprövade tillägget till
studiebidrag,

nr 5, i anledning av väckta motioner
om höjning av studiebidrag, m. m., och
nr 6, i anledning av väckta motioner
om frivillig försäkring för tilläggssjukpenning
vid barnsbörd i vissa fall;

Nr 9

Fredagen den 24 februari 1967

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av väckta motioner
om skydd för enskild markägare mot
skadeverkningar av långvarigt provisoriskt
byggnadsförbud,

nr 6, i anledning av väckta motioner
om viss ändring i lagen om sammanföring
av samfälld vägmark och av
järnvägsmark med angränsande fastighet
m. m.,

nr 7, i anledning av väckta motioner
om särskild styrelse för lappfonden,
och

nr 8, i anledning av väckta motioner
om höjning av maximihastigheten för
fordon med släpvagn; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 3, med anledning av väckt
motion om fria lördagar för värnpliktiga.

§ 3

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 73, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående
vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1966
vid dess femtionde sammanträde fattade
beslut.

§ 4

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts skrivelse och proposition överlämnats
till kammaren:

nr 29, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling, och

nr 37, angående utbyggnad av systemet
med växtförädlingsavgifter, m. m.

Nämnda skrivelse och proposition
bordlädes.

§ 5

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Björkman, till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
utbetalning före påsk av de
statsanställdas löner, och

herr Wennerfors, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående rätten att medföra
barnvagn å statens järnvägars bussar.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 07

714631