Nr 9 ANDRÅ KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

iÉf

Nr 9 ANDRÅ KAMMAREN 1962

23—28 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 23 februari

Sid.

Svar på fråga av fru Lindskog ang. principerna för licensgivning för

viss import från Japan.................................... 3

Svar på interpellationer av:

herr Hedin ang. förebyggande av drunkningsolyckor för lotsper sonal

m. fl............................................. 5

herr Eriksson i Bäckmora ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen
och av fru Nettelbrandt i samma ämne ........ 9

Onsdagen den 28 februari

Sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen .................. 28

Befrielse från arvsskatt beträffande legat till internationell hjälpverksamhet
.................................................. 34

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m..................... 35

Sänkning av myndighetsåldern................................ 48

Ersättning för skada å enskild egendom genom skyddsåtgärd mot

atomolycka m. m......................................... 50

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga ........................ 53

Höjning av de allmänna barnbidragen.......................... 54

Ändring av lagen om rätt till fiske ............................ 58

Översyn av lagstiftningen beträffande köp av skog på rot.......... 59

Interpellationer av:

herr Wahrendorff ang. yrkesfiskets behov av fiskevatten........ 62

herr Hedin ang. åstadkommande av en konvention rörande laxfisket
i Östersjön ...................................... 63

fru Gunne ang. utvidgning av möjligheterna att utbetala sjukpenning
till annan än den försäkrade.......................... 63

herr Staxäng ang. hjälpsändningar av överskottsfångster av fisk till
utvecklingsländer ...................................... 64

1—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 28 februari

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 13, om anslag till oförutsedda utgifter .. 28

— nr 27, om anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster.

............................................... 28

— nr 28, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond............ 28

— nr 29, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde ................ 28

— nr 30, ang. godkännande av vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets ämbetsområde...... 28

— nr 31, om sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen........ 28

Bevillningsutskottets betänkande nr 8, om betalning av kvarstående

skatt i fyra terminer.................................... 34

-— nr 11, om befrielse från arvsskatt beträffande legat till internationell

hjälpverksamhet ........................................ 34

— nr 17, om avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m......... 35

Första lagutskottets utlåtande nr 9, ang. kravet på egenhändigt undertecknande
av aktiebrev .................................. 48

— nr 10, om en sänkning av myndighetsåldern.................. 48

— nr 11, ang. talan mot avgörande i konkursmål................ 50

Andra lagutskottets utlåtande nr 4, om ersättning för skada å enskild

egendom genom skyddsåtgärd mot atomolycka m. m........... 50

■— nr 5, ang. provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden för

vissa värnpliktiga........................................ 53

— nr 6, ang. höjning av de allmänna barnbidragen .............. 54

Tredje lagutskottets utlåtande nr 7, ang. viss ändring av lagen om rätt

till fiske................................................ 58

— nr 8, om översyn av lagstiftningen beträffande köp av skog på rot 59

— nr 9, om giltigheten av utländskt körkort.................... 62

Fredagen den 23 februari 1962

Nr 9

Fredagen den 23 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
februari.

§ 2

Svar på fråga ang. principerna för licensgivning
för viss import från Japan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Fru Lindskog har frågat
mig om de synpunkter och motiv
som varit vägledande vid beslutet om
inskränkning i licensgivningen för import
av japanska matbestick.

Beslut om inskränkning i licensgivningen
för japanska kuvertartiklar har
fattats av handelslicensnämnden. Däremot
har frågan icke varit föremål för
något Kungl. Maj :ts bedömande.

Inskränkningen i licensgivningen
medför med hänsyn till en relativt stor
utelöpande licensstock icke ett importstopp.
Bakgrunden till åtgärderna är det
bekymmersamma läge som uppstått för
de svenska tillverkarna av rostfria kuvertartiklar
genom den mycket starka
importökning som ägt rum under senare
år. År 1959 uppgick importen av
ifrågavarande artiklar till 3,9 miljoner
kronor och har därefter stigit till omkring
8,5 miljoner kronor år 1961. Som
jämförelse kan nämnas att den svenska
produktionen år 1961 uppgick till 13,7
miljoner kronor. Större delen av importen
är av japanskt ursprung; år 1961
uppgick importen därifrån till ca 6,2
miljoner kronor. Värdet av den japanska
importen har stigit med 72
respektive 55 procent under de två senaste
åren. En ytterligare uppgång för

innevarande år kunde förutses, då de
inneliggande licensanspråken vid årsskiftet
1961/62 uppgick till mycket ansenliga
belopp.

Ifrågavarande japanska import har
ägt rum till kilopriser som ligger 60
procent under motsvarande svenska tillverkningspriser
och också väsentligt
under priserna för import från andra
länder. En bidragande orsak till det
starka trycket på den svenska marknaden
är att importen av rostfria kuvertartiklar
från Japan är hårdare reglerad
i de flesta andra länder än hos oss.

För egen del anser jag att man i görligaste
mån bör undvika att genom
kvantitativa importregleringar skydda
inhemsk industri för konkurrens från
länder med uppenbarligen lägre tillverkningskostnader.
Förutsättningen för
denna princip är emellertid att även
andra industriländer handlar i enlighet
med den. År så icke fallet uppstår
ett alltför hårt tryck på den svenska
marknaden. Dylika förhållanden försvårar
naturligen möjligheterna att genomföra
en fullständig liberalisering.

Då i förevarande fall den svenska
produktionen bedöms ha goda förutsättningar
att hävda sig i en större integrerad
marknad —- exporten uppgick
år 1961 till drygt 3 miljoner kronor ■—
har det i dagens läge ansetts olyckligt
att genom en ohämmad import utsätta
de svenska tillverkarna för en övermäktig
konkurrens av lågpriskaraktär.

Vidare anförde:

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min fråga. Det

Nr 9

Fredagen den 23 februari 1962

Svar på fråga ang. principerna för licensgivning för viss import från Japan

finns dock några punkter i svaret som
jag skulle vilja kommentera.

Statsrådet menar att vi har en relativt
stor utelöpande licensstock, varför
ett omedelbart importstopp inte är förestående.
Det vet jag också, men hur går
det, om vi i fortsättningen bibehåller
stoppet i licensgivningen? Vad gäller
handelsutbytet i stort mellan Japan och
Sverige har ju den svenska exporten
ökat mycket starkt. Den har nära nog
fördubblats under föregående år.

Trycket på den svenska tillverkningen
tycker jag för min del inte är så
starkt. Visserligen har tillverkningssumman
minskat från 12 382 000 kronor
under år 1960 till 11 121 000 kronor under
år 1961, men en svensk producent
av matbestick har ändå uppgivit att
han ökat sin försäljning.

När man läste artiklarna om importlicensstoppet
kände man sig oroad från
två synpunkter. Först och främst har
de svenska konsumenterna ett behov av
en prisbillig bruksvara som den svenska
tillverkningen icke för närvarande
tillgodosett. De svenska fabrikernas
strävan att hålla höga kvaliteter har varit
vällovlig, men klyftan mellan den
extra prima varan och den mycket billiga
i fråga om både pris och kvalitet
har varit för stor. Det är denna klyfta
som importen har utfyllt. Behovet av
och efterfrågan på en prisbillig kvalitet
har stigit genom den ökade fritiden och
de ändrade semestervanorna. Man vill
ha en billig, god och trivsam vara när
man reser på camping eller ordnar för
sommarstugan. Många ungdomar som
sätter bo har också behov av en prisbillig
vara. De har helt enkelt inte råd
att köpa den högsta kvaliteten, även om
detta på lång sikt skulle vara mest ekonomiskt.

Därför anser jag att importvaran fyller
ett legitimt konsumentbehov. En
medverkan till valfrihet för konsumenten
är ju vad vi eftersträvar. Konkurrensen
är också ett medel som med tiden
kan framtvinga rationaliseringar

och prisjusteringar även för svensk produktion.

Den andra synpunkten är den att vårt
land bör inta en generös attityd mot
länder som kämpar hårt för en bättre
levnadsstandard. Jag är tacksam för
statsrådets ord i slutet av svaret att han
anser att man i görligaste mån bör undvika
kvantitativa importregleringar.

Som industriland ligger Japan långt
framme. Exporten är ett livsvillkor för
detta land som är hänvisat till byteshandel
för att kunna leva drägligt. Jag
är rädd att problemet om tryck på vårt
eget näringsliv kommer att möta oss
många gånger i framtiden, allteftersom
u-länderna får en framväxande industri.
Det kan vara en tillgång för oss,
att vårt land har visat en generös attityd
i handelspolitiska sammanhang,
om vi skulle bli tvingade att vara avvisande
i något fall längre fram. Sverige
bör vara berett att så långt vår förmåga
räcker ta emot de alster som fattiga
människor i fattiga länder frambringar,
även om det åstadkommer ett
och annat nödrop från vårt svenska näringsliv.

Jag ber än en gång att få tacka statsrådet
för svaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag har ingenting att
invända mot de två huvudsynpunkter
fru Lindskog här givit uttryck åt. Den
ena var att importen av ifrågavarande
varor fyller ett legitimt behov och tillgodoser
möjligheterna för vissa konsumentgrupper
att på detta område
skaffa sig prisbilligare förnödenheter
än som annars skulle vara fallet. Den
andra huvudsynpunkten gick ut på att
vårt land har ett visst ansvar gentemot
utvecklingsländerna och även med hänsyn
därtill bör medverka till att bland
annat importen av här berörda varugrupp
skall kunna fortsätta. Jag har,
fru Lindskog, precis samma uppfattning
i det avseendet, och jag vill framhålla

Fredagen den 23 februari 1962 Nr 9

av drunkningsolyckor för lotspersonal m. fl.

Svar på interpellation ang. förebyggande

att denna import från 1960 till 1961
ökat från något under 4 miljoner till
8,5 miljoner kronor. Det är alltså inte
någon liten stegring som här ägt rum.

Jag vill också understryka att det
inte kan bli fråga om något totalstopp
för den import det här gäller. Detta
framgår redan av mitt svar på frågan
— jag trodde att fru Lindskog hade observerat
det — när jag säger att det för
närvarande finns en stor licensstock
som måste avbetas. Men jag har inte i
den mån ärendet skulle komma att underställas
mig, vilket ännu inte varit
fallet, någon avsikt att skära ned importen
under den gräns som uppnåtts i
fjol.

Fru Lindskog erinrar om att vårt
land också har ökat sin export på Japan.
Det är alldeles riktigt, men alltjämt
finns det —- något som jag inte tillmäter
avgörande vikt — ett betydande underskott
till vår nackdel i bytesbalansen
gentemot Japan.

Man kan emellertid inte utan vidare
låta svenska tillverkare plötsligt bli utsatta
för en rent förödande konkurrens
från lågprisländerna. Fabrikanter, som
sysslar med tillverkning av det slag det
här gäller, har talat om för mig att de
ändå kommit till den slutsatsen att de
under den närmaste tiden skall lägga
ned denna tillverkning. Om det vore
fråga om en tillverkning som inte på
något sätt hade framtiden för sig, skulle
jag i dagens sysselsättningssituation
inte känna mig alltför bekymrad över
den saken, men eftersom det gäller varor,
som har kunnat finna avsättning på
export och man kan räkna med vissa
förutsättningar för en fortsatt tillverkning,
så vore det beklagligt, därest på
grund av mer eller mindre tillfälligt
tryck utifrån tillverkningen här hemma
lades ned.

Det är alltså denna avvägning som
måste göras mellan å ena sidan vår solidaritet
gentemot utvecklingsländerna
och vår förståelse för att de svenska
konsumenterna skall kunna köpa billiga

varor och å andra sidan önskvärdheten
av att inte låta en lågprisimport i helt
oreglerad omfattning på ett drastiskt
sätt nå den svenska marknaden, vilket
kan få sådana konsekvenser som i det
här fallet. Jag tror inte att man kan
göra gällande att vi inte låtit de två
förstnämnda synpunkterna vara de avgörande.

Låt mig understryka vad som också
framgått av mitt svar på frågan, nämligen
att Sverige i detta hänseende är
ett av de mest liberala länderna i världen.
Japan har ingen anledning att klaga
över det sätt varpå vi skött vår importlicensgivning.
Man har också vid
fierfaldiga tillfällen givit uttryck åt sin
stora uppskattning av den liberala politik
som Sverige för på detta område,
jämfört med många andra framskridna
industriländer i Europa.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. förebyggande
av drunkningsolyckor för lotspersonal
m. fl.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Hedin har i interpellation
frågat mig, vilka åtgärder jag
ämnar vidtaga för att förebygga drunkningsolyckor
för lotspersonal och annan
personal med liknande tjänst under
deras tjänsteutövning.

I anledning härav får jag anföra följande.

Interpellationen är närmast föranledd
av två i slutet av förra året utanför
Sandhamn och Oxelösund inträffade
drunkningsolyckor, varvid en lots och
en båtman omkom. Jag beklagar djupt
dessa förluster av människoliv.

Frågan om medelsbehovet för att
komplettera säkerhetsutrustningen å
lotsbåtar har behandlats i årets stats -

Nr 9

Fredagen den 23 februari 1962

Svar på interpellation ang. förebyggande

verksproposition, där en av sjöfartsstyrelsen
gjord framställning i ämnet
redovisats. Utan att gå närmare in på
anslagsfrågan, som f. ö. föranlett vissa
motionsyrkanden bl. a. från interpellantens
sida, vill jag här beröra ett par i
interpeilationen upptagna särskilda frågor
om användning av flytvästar och
säkerhetslinor.

Sjöfartsstyrelsen har enligt vad jag
inhämtat redan tilldelat lotsbåtarna viss
säkerhetsutrustning i samband med deras
intagning för översyn och reparation.
Återstoden av materielen kommer
att anskaffas successivt därefter. Kostnaderna
härför bstrides från lots- och
fyrstatens omkostnadsanslag.

Sjöfartsstyrelsen har i fråga om räddningsmaterielen
ägnat särskild uppmärksamhet
åt flytvästarna. Ett stort
antal olika typer av sådana västar har
provats. Proven har skett i samråd med
företrädare för berörda personalgrupper.
Därvid har efter hand en ny typ
av flytväst kommit fram, som nyligen
alla parter enats om. Vissa smärre detaljer
håller f. n. på att slutgiltigt utformas
i samband med att flytvästen
utsändes för praktisk försöksanvändning
vid ett antal lotsplatser. Sjöfartsstyrelsen
har också beslutat inköpa och
såsom extra personlig utrustning tilldela
varje lots och varje båtman i aktiv
lotstjänst en flytväst av nu antytt
slag. Styrelsen överväger f. n. att utfärda
föreskrift om att lotsplatspersonal
och annan personal inom sjöfartsverket,
som arbetar under liknande förhållanden,
skall använda flytväst vid
tjänsteutövning.

Vad angår användningen av säkerhetslinor
kan nämnas, att en undersökning
av eu säkerhetssele med lina sedan
en tid tillbaka pågår inom sjöfartsverket.
Meningarna inom personalkåren
angående användningen av en dylik
lina är emellertid delade. Många anser,
att en säkerhetslina skulle vara till
hinder vid gång till eller från fartyg i
öppen sjö och rentav kunna innebära

av drunkningsolyckor för lotspersonal m. fl.

betydande riskmoment. Undersökningarna
härom fortsätter.

Liksom sjöfartsstyrelsen är jag av
den uppfattningen, att de av styrelsen
i samråd med personalen vidtagna och
ifrågasatta åtgärderna skall verksamt
bidra att minska riskerna för drunkningsolyckor
för personalen.

Vidare anförde:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Först en liten randanmärkning. Handelsministern
säger i svaret, att min
interpellation »är närmast föranledd av
två i slutet av förra året utanför Sandhamn
och Oxelösund inträffade drunkningsolyckor,
varvid en lots och en båtman
omkom». Det var vid båda tillfällena
lotsar. Däremot inträffade året
dessförinnan en liknande olycka utanför
Oxelösund, då en båtman omkom.
1958 skedde utanför Gävle en olycka,
som var ganska analog med olyckan
utanför Oxelösund i höstas. Det var
även vid detta tillfälle eu lots som omkom.
Utanför Landsort har det under
senare år vid flera tillfällen inträffat
att lotsar har fallit i sjön i samband
med bordning, och närmast genom ett
under har de kunnat räddas.

Inte minst mot denna mörka bakgrund
är det självklart, att jag med allra
största tillfredsställelse hälsar handelsministerns
meddelande att sjöfartsstyrelsen
har beslutat att som extra personlig
utrustning tilldela varje lots och
båtman i aktiv lotstjänst en flytväst.
Därmed uppfylles ett gammalt, mycket
berättigat önskemål, som lotsförbundet
har framfört. Det är så mycket mer
glädjande som detta beslut, såvitt jag
kan förstå, innebär att sjöfartsstyrelsen
kommer att anskaffa betydligt mer flytvästar
än vad man avsåg i den framställning
som berörts i svaret. Där hade

Fredagen den 23 februari 1962

Nr 9

av drunkningsolyckor för lotspersonal m. fl.

Svar på interpellation ang. förebyggande

man räknat med att anskaffa 100 flytvästar.
Det finns nära 600 lotsar i aktiv
tjänst och — har det sagts mig —
ungefär 180 båtmän. Jag hoppas att
flytvästar också kommer att tilldelas
fyrpersonal, som arbetar under ungefär
samma förhållanden som lotsar och
båtmän.

Även om jag alltså är tillfredsställd
med svaret i den här delen, kan jag inte
underlåta att uttala besvikelse över att
handelsministern i sitt svar i övrigt inte
har gått in på frågan i större omfattning
än vad som skett. Handelsministern
nämner bara i förbigående den
framställning från sjöfartsstyrelsen, som
kort redovisats i statsverkspropositionen.
Framställningen var föranledd av
en utredning inom ämbetsverket av en
expertgrupp, som klart konstaterar att
det föreligger mycket stora brister i den
nuvarande säkerhetsutrustningen. Man
föreslår en standardutrustning för lotsbåtar
med förutom flytvästar för personalen
bl. a. uppblåsbara gummiflottar,
lejdare av lättmetall, livbälten och
rundradiomottagare. Framför allt är
man angelägen att få anskaffa gummiflottarna
och lejdarna.

Kostnaderna för den föreslagna utrustningen
är beräknade till 325 000
kronor. Man kan konstatera att utredningsmännen
varit mycket försiktiga i
sina förslag. De har t. ex. bara tagit upp
33 gummiflottar, vilket inte på långt
när räcker till alla lotsplatser — ett
åttiotal. Det räcker inte ens till varje
utsjöplats. Dessutom hade man, som
jag tidigare nämnde, bara tagit upp 100
flytvästar.

Sjöfartsstyrelsen har helt godtagit
förslaget men var så försiktig i sin
framställning i höstas till Kungl. Maj :t,
att den föreslog att om det av statsfinansiella
skäl anses önskvärt så kan
beloppet fördelas på en treårsperiod.
Man begär därför för budgetåret 1962/63
100 000 kronor. Man räknar med att få
25 000 kronor på ett annat anslag, »Viss
utrustning för statlig sjöräddningsverk -

samhet». Under det anslaget har sjöfartsstyrelsen
för övrigt begärt 120 000
kronor, men departementschefen stannar
vid oförändrat 50 000.

Statstjänstemannaförbundet menar i
sitt yttrande över den förstnämnda
framställningen, att utrustningen är av
sådan angelägenhetsgrad att anskaffningen
av all i utredningen angiven materiel
bör ske snarast med förtursrätt.
Förbundet slutar: »Vad som nu saknas
i den föreslagna utrustningen måste
nämligen anses som allvarliga brister i
en erforderlig standard av livräddningsmateriel,
varför en successiv anskaffning
icke kan godtagas.» Men departementschefen
föreslår att av det i sjöfartsstyrelsens
framställning begärda
beloppet endast hälften, 50 000 kronor,
skall utgå för ändamålet.

Handelsministern hade vänligheten
att i svaret nämna en motion i detta
ärende, som hade undertecknats bl. a.
av mig och som berör anslagsfrågan.
Jag hoppas den kommer att få en välvillig
behandling här i kammaren så
småningom, och jag vet inte om jag vågar
tolka handelsministerns omnämnande
som en liten rekommendation.

Av svaret framgår att sjölfartsstyrelsen
genom att anlita årets omkostnadsanslag
för lots- och fyrstaten har påbörjat
viss komplettering av utrustningen.
Jag vet inte vilka möjligheter man
har att den vägen lösa en del av denna
angelägna fråga, men jag vill gärna uttala
min tillfredsställelse över att sjöfartsstyrelsen
nu tydligen anlitar denna
möjlighet.

Jag skulle, herr talman, också vilja
beröra en annan härmed sammanhängande
fråga, som ofta har framhållits av
lotspersonalen och också föranlett framställning
från dess organisation till sjöfartsstyrelsen.

För närvarande är det som regel endast
en båtman i varje lotsbåt. Möjligheterna
att hjälpa en kamrat, en lots
som råkat falla i vattnet, skulle vara
avsevärt större, om lotskuttern vore be -

8 Nr 9 Fredagen den 23 februari 1962

Svar på interpellation ang. förebyggande av drunkningsolyckor för lotspersonal m. fl.

mannad med två båtmän, en vid rodret
och en som kunde ge en hjälpande
hand. Det är knappast möjligt för en
ensam båtman att i hårt väder både
klara båten och hjälpa en kamrat som
fallit över bord. Enligt min mening
borde det vara obligatoriskt med två
båtmän för lotsbåtar som bordar fartyg
i öppen sjö.

Det skulle vara mycket intressant att
höra vilken inställning handelsministern
har till denna fråga, som i allra
högsta grad sammanhänger med säkerheten
för lotspersonalen.

Låt mig till sist säga att jag hoppas
att handelsministern skall vidta lämpliga
ytterligare åtgärder utöver dem
som här redovisats för att snarast förbättra
förhållandena för lotsarna och
motsvarande personal när det gäller
deras säkerhet. Staten har genom lagstiftning
ålagt sjöfarten en god säkerhetsutrustning
ombord i fartygen. Mot
den bakgrunden är det närmast genant
att staten för sina egna båtar, lotsbåtarna,
och för sin egen personal inte
har en tillfredsställande säkerhetsutrustning.

Den personal det här är fråga om förrättar
en säkerhetstjänst för andra sjöfarande
under ibland stort personligt
risktagande. Det kan vara fråga om
risker, som inte med några medel kan
elimineras, men de kan och bör reduceras
genom en fullgod säkerhetsutrustning
och andra rimliga åtgärder — som
t. ex. föreskrift om dubbelbemanning
av lotsbåtar i öppen sjö.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag kanske får fästa
kammarens uppmärksamhet på att herr
Hedin med utgångspunkt från ett par
nyligen inträffade drunkningsolyckor
har tagit upp frågan om lotspersonalens
utrustning och därvid i sin interpellation
särskilt framhållit behovet av
flytvästar och säkerhetslinor. Det är
också den interpellationen jag har sva -

rar på, herr Hedin. Däremot har jag inte
givit mig in på någon diskussion om
den motion, som herr Hedin tillsammans
med några andra kammarledamöter
i början av denna riksdag väckte
i anledning av statsverkspropositionen.
Och jag tänker inte ta upp den diskussionen
nu heller. Men eftersom herr Hedin
frågar, om jag vill rekommendera
den motionen, så vill jag uttryckligen
ha sagt att jag här inte har givit mig in
på någon som helst diskussion om de
önskemål som framförts i motionen.
Man kan också diskutera lämpligheten
av att vid detta tillfälle ta upp en debatt
om den motionen.

Sedan behöver jag nog inte heller
upplysas av herr Hedin om att lotsyrket
är mycket krävande och riskabelt.
Det hade väl både jag och de
flesta av kammarens ledamöter fullt
klart för oss långt innan herr Hedin
började tänka på dessa ting. Vi är medvetna
om att lotspersonalen riskerar livet
i många situationer, och det har ju
också bekräftats av de tragiska olyckor
som inträffat. Vi är också alla överens
om att statsmakterna bör försöka begränsa
olycksriskerna till det minsta
möjliga.

Vidare bör vi givetvis göra vad vi
kan för att förse lotsbåtarna med den
utrustning som erfordras för att minska
de risker som är förknippade med lotsarnas
yrkesutövning. Men — om jag
fortfarande får hålla mig till interpellationen,
och det vill jag faktiskt göra,
herr talman — vad flytvästarna beträffar
så vet kanske också herr Hedin att
man måste ha klart för sig vilken typ
av västar som är den lämpligaste, innan
man utrustar båtar och lotsar med
flytvästar. Och som framgår av mitt
interpellationssvar tar man ställning
till vilken typ som är mest ändamålsenlig
i samband med diskussioner mellan
sjöfartsverket och berörda yrkesutövare.
Även när det gäller säkerhetslinorna
sker övervägandena på liknande
sätt.

Fredagen den 23 februari 1962

Nr 9

Svar pa interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

Herr Hedin vet kanske att det funnits
i marknaden en rad olika säkerhetsvästar
som visat sig inte hålla måttet.
Vissa västar har t. o. m. varit direkt
farliga och kunnat medverka till drunkningsolyckor,
om de begagnats på oriktigt
sätt. Därför är frågan kanske inte
så alldeles lättlöst. Jag tycker alltså att
herr Hedin kunde ha varit tillfredsställd
med det svar på hans interpellation
som jag gav i mitt första anförande,
men eftersom han inte syntes vara
det har jag ansett det angeläget att göra
detta tillrättaläggande.

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Beträffande den sista
frågan — om flytvästarna — uttalade
jag min största tillfredsställelse med
svaret. Jag är väl medveten om att man
inte kan använda vilka flytvästar som
helst, men å andra sidan vill jag påpeka
att Lotsförbundet redan år 1958
gjorde en framställning om att få flytvästar
på lotsbåtarna. Jag är övertygad
om att det kunde ha gått betydligt snabbare
att få fram lämpliga flytvästar än
som varit fallet.

Beträffande frågan om min interpellations
omfattning, vill jag säga att min
fråga berörde ett större område än enbart
dessa flytvästar. Jag frågade handelsministern
om vilka åtgärder han
ämnade vidtaga för att förebygga
drunkningsolyckor för lotsar och motsvarande
personal. Detta framgår också
av handelsministerns svar. Jag nämnde
i min interpellation och poängterade
särskilt dessa flytvästar. Jag nämnde
också säkerhetslinor i detta sammanhang,
men enbart som ett exempel.
Detta bör väl inte hindra handelsministern
från att ge ett uttömmande svar
på vilka åtgärder han anser vara lämpliga
för att förebygga olyckor på det
här området?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag får nog erkänna,

att på den punkten har jag missförstått
interpellationen, men det har jag i så
fall gjort av ganska naturliga skäl. Det
framgår nämligen inte av den formulering
som herr Hedin givit sin interpellation,
att han skulle vilja ha reda
på vilken ställning jag tar till den motion
som herr Hedin väckt vid riksdagens
början.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellationer ang. beredskapsåtgärder
för att trygga elförsörjningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har frågat mig, om jag är villig att
för kammaren lämna en redogörelse för
de närmare omständigheterna kring explosionsolyckan
i Södertälje och vem
som har att svara för de ekonomiska
förluster som därigenom uppstod för
abonnenterna, samt om jag anser det
inträffade påkalla några beredskapsåtgärder
för att trygga elförsörjningen.

Vidare har fru Nettelbrandt frågat
mig, om jag i den mån säkerhetsskäl
inte hindrar vill lämna en redogörelse
för vilka planer som föreligger för att
snabbt kunna mildra verkningarna av
olyckshändelser, sabotage och liknande
skador på kraftstationer och distributionsledningar,
samt om jag anser att
planeringen på detta område bl. a. i fråga
om kraftnätets uppbyggande och reservanordningar
är tillfredsställande.

Jag anhåller nu, herr talman, att få
besvara dessa båda frågor i ett sammanhang.

Efter den svåra olyckan i Södertälje
transformatorstation den 23 januari anmodade
jag chefen för vattenfallsstyrelsen
att så snart som möjligt avge en
redogörelse för vissa omständigheter

Nr 9

Fredagen den 23 februari 1962

Svar på interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

kring driftsstörningen. Därvid angav
jag fyra frågor, som borde belysas närmare:
orsakerna till avbrottet, riskerna
under fredstid för avbrott med liknande
konsekvenser, kraftindustriens beredskap
under krigsförhållanden samt
åtgärder som generellt bör vidtagas inom
kraftindustrien med anledning av
det inträffade. Även till andra myndigheter
med viktiga beredskapsuppgifter
— såsom telestyrelsen, järnvägsstyrelsen,
civilförsvarsstyrelsen, medicinalstyrelsens
sjukvårdsberedskapsnämnd
och överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
— riktades från respektive
departement frågor med anknytning
till den timade olyckan. En del av
dessa frågor kräver ganska ingående utredningar
och vissa av myndigheternas
slutliga redogörelser kommer därför att
dröja ännu någon tid. Som svar på interpellationerna
vill jag dock redan nu
lämna en redogörelse för vad som hittills
framkommit av myndigheternas
undersökningar och de redogörelser
som lämnats på basis av de företagna
undersökningarna.

Transformatorstationen i Södertälje
sorterar under Älvkarleby kraftverk inom
statens vattenfallsverk och matas
från kraftverkets primära ledningsnät
för 70 kilovolt (kV) i Mälardalen. Södertäljestationen
kan matas från fyra
av varandra oberoende 70 kV-ledningar.
I södertäljestationen transformeras elkraften
från 70 kV till 20 kV eller 6 kV.
Vid 20 kV spänning levereras kraft till
Södertälje stad och till kringliggande
landsbygd. Härför disponeras tre transformatorer.
Två transformatorer används
för leverans av kraft med 6 kV
spänning till SJ. Stationen är så dimensionerad,
att kraftbehovet under toppbelastningstid
kan tillgodoses, även om
fel samtidigt skulle uppstå på en av
transformatorerna för vardera 20 kV
och 6 kV. Ställverksutrustningen är placerad
i en tegelbyggnad, som byggdes
så tidigt som 1918 men sedan dess moderniserats.
Själva den tekniska utrust -

ningen är emellertid modern. Således
har 70-kV-brytarna anskaffats så sent
som 1959.

På kvällen den 23 januari pågick rutinmässiga
kontrollmanövrar med högspänningsbrytarna.
Vid manövern av
den sista 70-kV-brytaren inträffade en
häftig explosion, som enligt vad man nu
tror utlöstes av överspänningar. En del
av byggnadens tak störtade in vid explosionen,
och en mindre brand uppstod.
De till byggnaderna anslutna
kraftledningarna slets av, och samtliga
fem transformatorer som låg i reserv
fick svåra yttre skador.

Skadorna på ställverket medförde
bortkoppling av samtliga ledningar som
matar södertäljestationen. Härvid exploderade
även en brytare i en av de
huvudstationer, som matar södertäljestationen,
och detta medförde i sin tur
automatisk bortkoppling även av vissa
andra stationer.

Biverkningarna för andra stationer än
den i Södertälje lyckades man häva genom
omkopplingar på relativt kort tid,
varierande mellan några minuter och
två timmar. Efter fyra timmar kunde
man också genom ytterligare omkopplingar
få fram en begränsad krafttillförsel
till de mest angelägna behoven i
Södertälje stad.

Jag vill i detta sammanhang påpeka,
att vissa viktiga samhällsfunktioner endast
i mindre omfattning berördes av
driftstörningen. Beträffande SJ:s tågtrafik
kunde således spänningen på
kontaktledningarna upprätthållas genom
att samköming sker över flera linjer,
även om vissa svårigheter uppstod
för växling och signalering. Telefontrafiken
stördes nästan inte alls, eftersom
utrustningarna på televerkets stationer
drives av ackumulatorbatterier och sålunda
är oberoende av tillfälliga kraftavbrott.
I stor utsträckning finns även
reservkraftaggregat, som säkrar krafttillförseln
vid längre avbrott.

I södertäljestationen igångsattes reparationsarbetet
omedelbart och med

Fredagen den 23 februari 1962

Nr 9

Svar pa interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

stor insats av personal. Arbetet inriktades
i första hand på att utanför stationen
bygga upp ett provisoriskt ställverk
och dit ansluta de transformatorer,
som kunde göras funktionsdugliga.
Efter 21 timmars forcerat arbete kunde
en första transformator inkopplas och
efter ytterligare 10 timmar en andra.
Härmed kunde kraftleveranser ske i
praktiskt taget normal omfattning över
hela området. Ett dygn senare hade ytterligare
två transformatorer kopplats
in. Som extra reserv har senare till nätet
anslutits två av vattenfallsverkets
s. k. mobila transformatorer, som efter
olyckan dirigerades till Södertälje. Arbete
pågår nu med att göra i ordning
ett utomhusställverk med i huvudsak
motsvarande utrustning som det förstörda.
På längre sikt måste dock större
delen av stationen byggas om, vilket
kommer att ta ett å två år i anspråk.

Driftstörningen till följd av södertälj
eolyckan är en av de allvarligaste
som drabbat statens vattenfallsverk.
En så våldsam explosion som den i Södertälje
har aldrig tidigare inträffat
inom verket. Frekvensen av brytarexplosioner
inom vattenfallsverket har
erfarenhetsmässigt visat sig vara en explosion
per brytare och 125 års drift.
Att samtliga stationens transformatorer
sattes ur spel på en gång var även det
en unik händelse, som i detta fall orsakades
av att taket störtade in. Riskerna
för liknande olyckor på andra
håll får alltså bedömas som ytterligt
små.

Detta hindrar inte att allt bör göras
för att höja driftsäkerheten inom ramen
för rimliga kostnader. Möjligen kommer
vattenfallsstyrelsens pågående utredning
att aktualisera ändringar i hittillsvarande
praxis beträffande distributionsanläggningarnas
konstruktion
och dimensionering. Jag kan nämna att
alla nya ställverk för högre spänningar
sedan flera årtionden tillbaka förläggs
utomhus, där riskerna för skadegörelse
vid explosioner är mindre. Även om er -

farenheterna före södertäljeolyckan ej
givit anledning att helt överge de gamla
transformatorbyggnaderna, kan denna
fråga nu komma i ett nytt läge.

En annan tänkbar metod att minska
riskerna för avbrott är att bygga ut reservmatningsmöjligheter.
Kraven i detta
hänseende har på senare år ökat.
För de viktigaste överföringsanläggningarna
kräver man således i dag
praktiskt taget full omedelbar reserv
för tänkbara fellägen, vilket innebär att
bortfall av en transformatorstation genast
kompenseras genom matning från
närmast belägna anläggning. För de
s. k. regionala näten av södertäljenätets
typ, som matar en större stad med omgivande
landsbygd, har liknande krav
ställts på senare år. Flertalet större städer
har således i dag två eller flera matande
transformatorstationer, som helt
eller delvis utgör reserv för varandra.
I andra fall, där den totala belastningen
är mindre, har man liksom i Södertälje
hittills nöjt sig med att ha full reserv
i en enda station, vilket man tidigare
ansett tillfredsställande. För närvarande
utföres alla sådana reservanläggningar,
vilka kan ekonomiskt motiveras
av den förbättrade driftsäkerhet
abonnenterna beräknas få genom samma
reservanläggningar.

En av interpellanterna har särskilt
tagit upp frågan om den ekonomiska
ansvarigheten för driftstörning. I detta
avseende innehåller kraftkontrakten i
regel en klausul om att vattenfallsverkets
åtagande att tillhandahålla kraft
upphör genom s. k. force majeure, vari
innefattas bl. a. olyckshändelse och
eldsvåda. Vidare bör framhållas att hittills
intet framkommit som tyder på att
olyckan skulle ha förorsakats av försummelse
eller brott mot gällande bestämmelser.
Med hänsyn härtill torde
kraftabonnenterna själva få bära sina
förluster. I detta sammanhang torde
även böra påpekas, att vattenfallsverket
efter olyckan satte in alla tillgängliga
resurser — med betydande kost -

Nr 9

Fredagen den 23 februari 1962

Svar på interpellation ang. beredskapsatgärder för att trygga elförsörjningen

nader som följd — för att så snabbt
som möjligt kunna återuppta leveranserna.

Av vad jag tidigare sagt torde ha
framgått, att följderna av södertäljeolyckan
kunde bli så stora endast genom
sammanträffande av några mycket
ovanliga omständigheter. Även om
någon hundraprocentig säkerhet mot
driftavbrott aldrig kan uppnås, är alltså
under normala förhållanden riskerna
för så långvariga avbrott försvinnande
små. Emellertid har olyckan framkallat
oro beträffande våra möjligheter
att upprätthålla kraftförsörjningen
i ett läge, då systematiska försök göres
att sätta kraftstationer och överföringsanläggningar
nr spel. Denna oro har
också kommit till uttryck i de båda interpellanternas
frågor. Jag skall därför
nu söka ge några allmänna upplysningar
om den krigsberedskap, som förekommer
på kraftförsörjningens område.

Men, herr talman, först skulle jag då
vilja framhålla, att ett krig, som berör
vårt land, självfallet medför betydande
skadegörelse, som även kan drabba vår
kraftförsörjning. Vår planläggning för
krigsförhållanden syftar emellertid till
att så långt möjligt försvåra sådan skadegörelse
samt att genom en lämplig
fördelning av reservtillgångar och reparationspersonal
m. m. förbättra möjligheterna
att snabbt avhjälpa uppkomna
skador och lindra verkningarna av desamma.
Vid den successiva skärpning
av landets allmänna beredskap, som
sannolikt kan beräknas föregå ett krigsutbrott,
vidtas givetvis särskilda beredskapsåtgärder
även inom kraftindustrien.
Under sådana betingelser kan
man snabbare sätta in sltadeavhjälpande
åtgärder än vad som nu var möjligt i
Södertälje.

Härutöver vill jag gärna ge några
konkreta exempel på beredskapsåtgärder
inom kraftindustrien och angränsande
verksamhetsområden.

Enligt en år 1942 utfärdad lag om

särskilda skyddsåtgärder för vissa
kraftanläggningar är ägare till anläggning
av viss storlek skyldig att vidta
åtgärder för att begränsa verkningarna
av luftanfall, annan krigshandling eller
sabotage. Varje ny- eller ombyggnad av
kraftanläggning, som faller in under lagen,
prövas av en särskild nämnd,
krigsskyddsnämnden för kraftanläggningar.
Många av landets vattenkraftstationer
är förlagda i berg. Detta gäller
även ångkraftstationen i Stenungsund.
De delar av stationerna, som ligger
ovan jord, har ofta givits ett särskilt
kraftigt utförande. De stora överföringsledningarna
är sårbara för sabotage,
men skador är i regel lätta att
reparera sedan väl deras belägenhet
konstaterats. De viktigaste transformatorstationerna
är förlagda i berg. Även
mindre transformatorer är ofta skyddade
på lämpligt sätt.

För kraftstationer, transformatorstationer
och överföringsanläggningar
finns särskilda beredskapsorganisationer
för reparation av skador med depåer
utlagda på lämpliga ställen. Vidare
har såväl vattenfallsverket som enskilda
och kommunala företag ett väl
utvecklat mobilt radionät, som utnyttjas
redan i fred för att hastigt kunna
sätta in tillgängliga resurser vid inträffade
skador. I ett skärpt läge kommer
de viktigaste anläggningarna att bevakas.
Slutligen kan jag nämna, att en
kontinuerlig beredskapsutbildning bedrivs
med hela personalen inom kraftindustrien.

Vad jag nu sagt gäller beredskapen i
fråga om produktion och distribution
fram till de lokala återdistributörerna.
Ansvaret för denna beredskap åvilar
vattenfallsverket samt övriga stora producenter
och distributörer av elkraft.
Inom de lokala näten åligger det däremot
kommunerna att såsom en civilförsvarsåtgärd
vidta vissa anordningar
för att säkra bl. a. elförsörjningen i
krig. Enligt civilförsvarsstyrelsens anvisningar
avser dessa anordningar re -

Fredagen den 23 februari 1962

Nr 9

Svar på interpellation ang, beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

servhållning av vitala delar till befintliga
anläggningar, såsom transformatorer
och dylikt. Vidare har vissa kommunala
kraftanläggningar eller delar
därav förlagts till skyddade utrymmen i
berg. Statsbidrag till merkostnaderna
för dessa beredskapsåtgärder utgår med
två tredjedelar. I allmänhet torde kommunerna
för att säkra sig mot fredsmässiga
störningar ha reservanordningar,
som är tillräckliga även för krigstid.
Beträffande Södertälje vill jag särskilt
nämna, att stadens lokala nät motsvarar
rimliga krav i beredskapshänseende.
Det nuvarande systemet har
dock den svagheten, att det lokala nätet
matas från endast en station. Så
länge denna svaghet består föreligger
behov även i fredstid av reservkraftverk
hos några viktiga förbrukare.

Trots de beredskapsåtgärder, som
redan vidtagits, kommer såsom jag förut
antytt störningar i kraftdistributionen
under krigsförhållanden självfallet
inte att kunna undvikas. Tillgängliga
resurser måste då i första hand inriktas
på att hålla i gång de viktigaste
samhällsfunktionerna. Det är också angeläget
att de ur beredskapssynpunkt
känsligaste anläggningarna förses med
reservkraftaggregat. Så har i viss utsträckning
skett på senare år. En översyn
av beredskapen på detta område
påbörjades i höstas i samarbete mellan
kraftindustrien och överstyrelsen för
ekonomisk försvarsberedskap.

Till sist vill jag framhålla att vad som
hittills framkommit icke givit mig annan
uppfattning än att vederbörande
myndigheter och organ ägnar all tillbörlig
uppmärksamhet åt de allvarliga
problem, som är förbundna med vår beredskap
under fred och krig mot avbrott
i elförsörjningen.

Vidare anförde:

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för kommunika -

tionsdepartementet få framföra ett
tack för svaret på min interpellation
liksom för den redogörelse som statsrådet
har lämnat kammaren beträffande
omständigheterna kring strömavbrottet
i Södertälje den 23 januari i år.
Jag ber därjämte att få tacka statsrådet
för den ganska ingående redogörelsen
för vårt lands beredskapsläge
när det gäller att trygga elförsörjningen
i fred och i händelse av krig. Jag
finner det utomordentligt tillfredsställande
att statsrådet så ingående har
velat offentligt redovisa vad som har
vidtagits och planerats från myndigheternas
sida för att hålla god och effektiv
beredskap på detta viktiga område.

Jag kanske ändå måste säga att Södertäljekatastrofen,
som till sin omfattning
torde vara ett av de svåraste elavbrott
som drabbat abonnenterna i vårt
land, inte vittnade om särskilt god beredskap.
Det tog dock 4 timmar innan
man fick fram en begränsad krafttillförsel,
och först efter 21 timmars forcerat
arbete sattes en transformator i
funktion och efter ytterligare 10 timmar
en annan. Jag vill dock ge mitt
fulla erkännande till vattenfallsverket
för det goda arbete man där lade ned
på att återställa strömtillförseln under
så ytterst svåra förhållanden.

Södertäljekatastrofen framkallade påtaglig
oro bland elkonsumenterna landet
runt. Om detta kan hända i fred —
så frågar sig många — utan att någon
yttre åverkan har skett, vad kan då inte
inträffa i händelse av krig? Statsrådets
redogörelse i dag är därför välkommen
och kommer nog att i hög grad verka
lugnande på den stora allmänheten.

Såvitt jag vet är detta första gången
som en samlad offentlig redovisning
har skett rörande beredskapsplaner och
våra resurser att snabbt avhjälpa verkningarna
av ett strömavbrott, vare sig
detta uppstått genom olyckshändelse,
genom sabotage eller genom en direkt
krigshandling. Denna upplysning fin -

Nr 9

Fredagen den 23 februari 1962

Svar på interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

ner jag vara ytterst värdefull även om
jag tror att vi fortfarande på många
håll i landet har uppenbara brister i
den fredsmässiga beredskapen, som efter
vad som nu hänt i Södertälje borde
bli föremål för en ordentlig översyn.

Med den nästan hundraprocentiga
elektrifieringsgrad som vi har i vårt
land och den mångsidiga användbarhet
som den elektriska energien har
fått i våra dagar har allmänheten rätt
att ställa stora krav på driftsäkerhet
och funktionsduglighet i alla led av
våra elektriska anläggningar. Södertäljekatastrofen
är en allvarlig påminnelse
om hur sårbar och lätt att bringa
ur funktion vår elförsörjning är med
svåra återverkningar för hushåll, industrier,
sjukhus, kommunikationer
m. m. Det måste därför ställas kravet
på dem, som handhar produktion och
distribution av elektrisk energi, att man
även i fredstid har en effektiv reparationsberedskap
för att snabbt kunna avhjälpa
störande avbrott. I detta hänseende
tror jag inte att vår beredskap
är så god som den borde vara.

Södertäljekatastrofen är inte det
enda exemplet härpå. Inom landsbygdsdistributionen
förekommer mycket ofta
störande avbrott av kortare och längre
varaktighet. Inom mitt eget område inträffade
för några år sedan ett par veckor
långt avbrott på grund av en
transformatorbrand, som mörkläde tre
stora kommuner under jul- och nyårshelgerna.
Detta, herr statsråd, är ett
ganska typiskt fall av bristande reparationsberedskap.
Det är inte roligt att
driva ett jordbruk eller en industri eller
att sitta i oljeeldade hus och drabbas
av ett tvåveclcorslångt strömavbrott.

Trots statsrådets ganska tillfredsställande
redogörelse för vårt beredskapsläge
på elförsörjningens område, lämnar
dock interpellationssvaret några
frågor obesvarade. Jag måste därför få
ställa ytterligare några frågor till statsrådet.

Av statsrådets svar tycker jag mig

kunna spåra att det i allt väsentligt är
statens vattenfallsverks beredskapsplaner
som det redogjorts för. Man frågar
sig därför, huruvida statsrådets svar på
den punkten är att betrakta som allmängiltigt
och således även omfattar den
privata eldistributionen. Den frågan är
ganska viktig att få besvarad, eftersom
den privata eldistributionen omfattar en
mycket stor del av landets abonnenter.
Det som hänt i Södertälje kan ju mycket
väl hända i någon annan ort eller
stad i vårt land, som kanske ligger inom
den »privatdistribuerade» sektorn.
Även där måste man kunna lita på att
det finns en god beredskap.

Statsrådets svar ger mig också anledning
att på en annan vital punkt begära
ett förtydligande. Det är när herr statsrådet
berör frågan om kommunernas
beredskapsåtgärder och skyldigheter i
det sammanhanget. Jag citerar ur interpellationssvaret:
»Inom de lokala näten
åligger det däremot kommunerna
att såsom en civilförsvarsåtgärd vidta
vissa anordningar för att säkra bl. a.
elförsörjningen i krig. Enligt civilförsvarsstyrelsens
anvisningar avser dessa
anordningar reservhållning av vitala
delar till befintliga anläggningar, såsom
transformatorer o. d. I allmänhet
torde kommunerna för att säkra sig
mot fredsmässiga störningar ha reservanordningar,
som är tillräckliga även
för krigstid.»

Med detta uttalande måste väl ändå
statsrådet avse de kommuner, som har
egna elverk, och icke sådana kommuner,
där de privata elverken själva ombesörjer
distributionen? Den frågan är
rätt viktig att få besvarad, ty skulle
statsrådet med detta uttalande avse
kommuner i allmänhet, även sådana
som inte själva ombesörjer eldistributionen,
tror jag det är rätt illa ställt
med den sortens beredskap. Jag känner
inte till några kommuner av det sistnämnda
slaget som för närvarande har
tillgång till lager av reservaggregat och
transformatorer. Det måste väl ändå an -

Fredagen den 23 februari 1962

Nr 9

Svar på interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

komma på den lokala distributören att
ansvara för detta.

I sitt svar erinrar statsrådet också inledningsvis
om att en hel rad myndigheter
utöver statens vattenfallsverk av
vederbörande departement anmodats
att göra vissa undersökningar beträffande
verkningarna av södertäljeolyckan
men att någon slutlig redogörelse
från dessa inte föreligger. Jag vill också
uttala min tillfredsställelse över dessa
åtgärder. Det hade självfallet varit
av stort intresse att nu få del av de resultat,
som dessa undersökningar kan
ha lett till. Sådana upplysningar kan
kanske lämnas längre fram. Inte minst
skulle det vara av intresse att få del av
de lärdomar, som civilförsvarsstyrelsen
kan ha gjort och som kan bli till god
vägledning och upplysning för allmänheten
i en liknande situation. Om vissa
tidningsuppgifter är riktiga, skulle civilförsvarsstyrelsens
chef ha uttalat, att
styrelsen inte haft någon anledning att
studera mörkläggningen i Södertälje,
därför att man redan hade en god planerad
beredskap, bl. a. i form av ett
stort lager av ficklampsbatterier. I vad
mån man kan klara sig med ficklampsbatterier
i sådana här situationer undandrar
sig min bedömning, men nog
förefaller det som om civilförsvarsstyrelsen
haft en hel del att lära av södertäljeolyckan.
Någon mer realistisk övning
i fredstid torde man näppeligen
kunna få.

Jag skulle så, herr talman, något
vilja beröra ansvarighetsfrågan vid
driftstörningar och strömavbrott, eftersom
den frågan också är av vital betydelse
för abonnenterna och eftersom
driftstörningar ibland kan förorsaka
betydande kostnader för dessa.

Av statsrådets svar framgår, att södertäljeavbrottet
inte kan hänföras till
sådana orsaker som försummelser eller
brott mot gällande bestämmelser. Alla
tillgängliga resurser utnyttjades för att
man så snabbt som möjligt skulle kunna
återupptaga leveranserna. Under så -

dana förhållanden torde abonnenterna,
som statsrådet också framhållit, själva
få bära sina förluster. Men ifall däremot
ett strömavbrott eller långvarigheten
i ett sådant avbrott beror på bristande
reparationsberedskap, bristfälliga
ledningar, som distributören väl känner
till, och brist på reservdelar, tycker jag
nog att ansvarsfrågan kommer i ett annat
läge.

Så tycks nu inte vara förhållandet i
Södertälje, och exemplet kan således
icke aktualiseras där. Men det kan inte
vara tillfredsställande ur abonnentens
synpunkt att kraftleverantören alltid
skall vara befriad från ersättningsskyldighet,
om kraftverket av »någon orsak»,
såsom det står i bland annat statens
vatten fallsverks reglemente, blir
urståndsatt att tillhandahålla abonnenten
elektrisk kraft. Detta uttryck »någon
orsak» kan ju vara precis vad som
helst och kan alltid åberopas i sådana
sammanhang. Att ett strömavbrott är
föranlett av någon orsak är ju självfallet,
men formuleringen är långt ifrån
tillfredsställande ur abonnentens synpunkt.
Befrielse från skadestånd är sålunda
icke begränsad till force majeure.
Jag tror att statsrådet håller med mig
om det otillfredsställande i de bestämmelser
i denna del, som nu finns i
kraftverkens reglementen, och jag skulle
vilja vädja till statsrådet att vid
lämpligt tillfälle pröva ansvarsfrågan i
sådana här sammanhang och medverka
till bestämmelser, som även tillgodoser
abonnenternas intressen.

Med det sagda, herr talman, ber jag
att än en gång få uttala mitt tack till
statsrådet för det välkomna svar som
jag har fått på dessa frågor, och jag vore
ytterligare tacksam, om herr statsrådet
skulle vilja komplettera det genom ett
svar på några av de frågor som jag nu
ytterligare har ställt.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartemen -

Nr 9

Fredagen den 23 februari 1962

Svar på interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

tet vill jag rikta ett tack för svaret på
min interpellation. I det tacket innesluter
jag också min särskilda uppskattning
av att svaret präglas av stort allvar
inför de viktiga frågor som interpellationen
omspänner.

Olyckan i Södertälje har kommit att
på ett signifikant sätt illustrera liur vi
mer och mer har blivit beroende av en
teknik, vars sårbarhet synes hålla jämna
steg med teknikens utveckling. De
vittomfattande skadeverkningarna av
den våldsamma explosionen har blivit
en allvarlig tankeställare.

Det är naturligtvis utomordentligt
glädjande om, såsom framhållits i interpellationssvaret,
riskerna för liknande
olyckor på andra håll får bedömas
som mycket små. Att samtliga transformatorer
i en station sätts ur funktion
på en gång är utan tvivel en unik händelse.
Den yttersta orsaken härtill var
som nu är väl känt en brytarexplosion.
När jag i svaret får reda på att frekvensen
av brytarexplosioner inom vattenfallsverket
erfarenhetsmässigt visat sig
vara en explosion per brytare och 125
års drift, känner jag mig icke nämnvärt
lugnad av den uppgiften. Jag finner
det vara ett mycket egendomligt
mått när det gäller att ge uttryck för
den driftmässiga säkerheten. Uppgiften
kan ha ett tekniskt intresse och bör
väl också kunna användas för jämförelse
mellan olika typer av brytare,
men den saknar väl i detta sammanhang
helt intresse, om jag inte har någon
uppgift på antalet brytare i bruk inom
kraftförsörjningen i landet. Den uppgiften
saknas emellertid i svaret. Seriernas
antal kan varieras på många
sätt och ändå ge samma medelvärde.
Det medelvärde som här varit av intresse
hade exempelvis varit antalet brytarexplosioner
per driftår.

Det har uppgivits, att brytarexplosionen
i Södertälje inträffade under det
att man var i färd med att utföra enligt
särskilda instruktioner för varannan
månad påbjudna kontrollmanövrer med

högspänningsbrytare. Enligt en uppgift
som förelegat har i avvaktan på en tillfredsställande
förklaring av störningens
orsaker förbud utfärdats mot liknande
kopplingsmanövrer. Råder fortfarande,
herr statsråd, ett sådant förbud?
Om så är fallet, hur kan man då
utöva den erforderliga kontrollen?

Även om jag tror att uppfattningarna
på sakkunnigt håll beträffande tätheten
av kontrollmanövrer närmast är delade
i två »skolor», en för brytning med korta
intervaller och en för sällan förekommande
sådana, utgår jag ifrån att
man på ansvarigt håll inom landet tagit
ställning för den förstnämnda i och
med att instruktioner med nämnt innehåll
utfärdats. Det har då sitt intresse
att veta både om förbud mot dessa kontrollmanövrer
fortfarande föreligger
och om det är avsett att det skall bli
bestående någon längre tid.

Vattenfallsstyrelsen har sagt sig icke
tidigare ha någon erfarenhet av någon
liknande brytarexplosion som den i Södertälje.
Vattenfallsverket med endast
cirka 50 procent av den svenska kraftförsörjningen
är ju emellertid ett begränsat
erfarenhetsområde, och det hade
varit av intresse att få veta vilka erfarenheter
i detta hänseende som finns
från enskilda och kommunala kraftföretag
inom Sverige och från kraftöverföringar
i utlandet.

Av svaret framgår att alla nya ställverk
för högre spänningar sedan flera
årtionden tillbaka förläggs utomhus för
att minska riskerna för skadegörelse vid
explosioner. Det är väl också nu allmänt
känt, att om den tryckvåg som utlöstes
vid södertäljeexplosionen hade
fått neutraliseras, hade skadegörelsen
blivit betydligt mindre omfattande. Det
är därför en glädjande upplysning, att
utomhusställverk blir mer och mer vanliga.
Samtidigt har man naturligtvis intresse
av att få veta, hur många ställverk
det fortfarande finns av den ålderdomliga
inomhustypen. Enligt en
uppgift som lämnats av vattenfallssty -

Fredagen den 23 februari 1962

Nr 9

beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

Svar på interpellation ang.

relsen skulle av 117 transformatorstationer
för 70 och 130 kV 100 ha ställverket
placerat utomhus och 14 inomhus,
de sistnämnda alltså av samma typ
som den i Södertälje. Det vore av intresse
att få veta var dessa 14 finns i
landet. Om säkerhetsskäl hindrar att en
sådan uppgift lämnas offentligt, vill jag
självfallet böja mig för det. Men om så
ej är fallet, bör läget i detta avseende
kartläggas. Dessutom finns det naturligtvis
transformatorstationer för övriga
spänningar både lägre och högre.
Hur är det med dem i detta hänseende?
Hur ofta förekommer i sådana fall ställverk
av inomhustyp?

Enligt interpellationssvaret kan södertäljestationen
matas från fyra av
varandra oberoende 70 kV ledningar.
Uttrycket »oberoende ledningar» för
närmast tanken till att ledningarna
skulle kunna ersätta varandra och distributionen
således kunna fortgå normalt
även vid skador. Så är emellertid
inte alls fallet vid skador på transformatorstationen,
och det är ju det vi
här närmast diskuterar. Om det finns
fyra eller tio eller hundra av varandra
oberoende ledningar, som matar ström
till transformatorstationen, är såvitt jag
förstår tämligen egalt, eftersom en skada
på stationen ändock hindrar mottagandet
av ström och vidaredistribution
av densamma. Det är väl närmast
transformatorernas strategiska belägenhet
som härvidlag spelar roll. Där kommer
man till den andra väsentliga bristen
i eu anläggning av södertäljetyp.
Minst två transformatorstationer borde
otvivelaktigt finnas för varje område
av någon vikt, så att den ena skulle
kunna fungera oberoende av eventuella
skador på den andra. Även här är det
av intresse att få en kartläggning av situationen
i landet. Hur många städer är
det exempelvis som i dag inte har mer
än en matande transformatorstation?
Varje sådan station får man betrakta
som något av en vattenfallsverkets akilleshäl.
Hur är det exempelvis i Umeå,

2 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr

som väl statsrådet torde ha ett speciellt
intresse för? Eller hur är det i Trollhättan
som skall försörja det stora industriområdet
på västkusten? Det är
också väsentligt att få veta om herr
statsrådet personligen förvissat sig om
att man på de platser, där man har ålderdomliga
anläggningar, har en med
hänsyn därtill tillräcklig beredskap.

Det är tydligt, att mobila transformatorer
har en stor uppgift att fylla när
det gäller att upprätthålla en god beredskap
på kraftförsörjningens område.
Det vore därför också av intresse att
få någon uppgift om i hur stor utsträckning
det finns sådana transformatorer.
När man t. ex. nu som extra reserv
tagit i anspråk två av vattenfallsverkets
mobila transformatorer för Södertälje,
betyder det en väsentlig eller
endast helt obetydlig reducering av antalet
befintliga sådana? Hur länge behöver
dessa båda vara låsta för Södertälje?
Kan tillgången på mobila transformatorer
i hela landet över huvud taget
betecknas som tillfredsställande?

Den nationalekonomiska förlusten på
grund av en olycka av sådan omfattning
som den i Södertälje är självfallet
mycket betydande. Men den har också
medfört betydande avbräck för enskilda.
Vetskapen härom gör det angeläget
att till det yttersta satsa på att få en så
osårbar kraftförsörjning som möjligt.
När de enskildas förluster förs på tal,
kan jag inte underlåta att helt i marginalen
göra en liten anmärkning om det
förhållandet, att under friställningen av
arbetskraft i samband med olyckan en
ung flicka eller pojke med arbete vid en
skrivmaskin fick sin lön i vanlig ordning,
medan däremot en arbetare efter
decenniers arbete vid en mångfalt dyrbarare
maskin blev utan ersättning.
Bjärt belyser detta hur skillnader mellan
tjänstemän och arbetare fortfarande
lever kvar.

Jag noterar med tillfredsställelse uttalandet
att allt bör göras för att höja
driftsäkerheten inom ramen för rim9 -

Nr 9

Fredagen den 23 februari 1962

Svar på interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

liga kostnader. Det hade emellertid varit
mycket värdefullt, om något hade
nämnts rörande omfattningen av de
kostnader det kan bli fråga om. När
jag av svaret finner, att erfarenheterna
före södertäljeolyckan icke givit anledning
att helt överge de gamla transformatorbyggnaderna
med inomhusställverk
men att denna fråga nu kan komma
i ett nytt läge, tolkar jag detta som
att man skall överväga, huruvida alla
inomhusanläggningar skall byggas om
till utomhusanläggningar. Vilka kostnader
skulle sådana ombyggnader medföra
för landet som helhet? Vad skulle
det exempelvis dra för kostnader att
vid samtliga stationer i landet undanröja
brister i de två hänseenden, där
södertäljestationen visat sig icke hålla
måttet? Jag vill uttrycka den förhoppningen,
att man är beredd att gå mycket
långt i detta hänseende. Den översyn
av beredskapen på detta område
som glädjande nog har påbörjats hoppas
jag också kommer att ske skyndsamt.
Det kan inte nog understrykas,
att det här gäller försvaret av väsentliga
privatekonomiska, nationalekonomiska
och personliga intressen av mycket
hög prioritet. Oron för världsläget,
som gör en fortsättning på vår långa
fredliga tillvaro i varje fall inte självklar,
borde inte behöva förstärkas av
oron för att vår beredskap på ett allt
viktigare område inte är tillfredsställande
för vare sig fredliga eller icke
fredliga förhållanden.

Med detta, herr talman, ber jag få
upprepa mitt tack för den värdefulla
redogörelse som herr statsrådet här har
lämnat kammaren.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Vi diskuterar nu vad
som kan inträffa under fredstid och
den beredskap som skall uppehållas då.
Vi skall emellertid vara medvetna om
att vi under krig inte kan åstadkomma
en sådan beredskap att den håller över

hela linjen. Under krig kommer nämligen
skador och totalförstöringar på andra
lika väsentliga områden att inträffa.
Vi bör hålla den avgränsningen klar.
Vad vi nu resonerat om är beredskapen
i fredstid. Jag vill ännu en gång understryka
vad jag i interpellationssvaret
försökt framhålla, nämligen att vi gör
vad vi över huvud taget förmår för att
förbättra vår beredskap mot skador på
kraftförsörjningen under fredstid.

Det har ställts ett antal frågor. Herr
Eriksson i Bäckmora frågade hur det
var med beredskapen på den enskilda
sidan. På det vill jag svara följande.
Samtliga kraftföretag — vattenfallsstyrelsen,
de kommunala och de enskilda
kraftföretagen — samarbetar inom den
centrala driftsledningen. Det är den
organisationen som planerar försvarsberedskapen
och beredskapen över huvud
taget inom hela kraftverksindustrien.
Hos den centrala driftsledningen
sker kontrollen över att även enskilda
och kommunala kraftverksföretag
uppehåller den nödvändiga beredskapen.

Den kommunala beredskapen över
huvud taget och civilförsvarsstyrelsens
uppgifter är naturligtvis saker som jag
egentligen inte borde ge mig in på, eftersom
det är ting som inte hör hemma
inom kommunikationsdepartementet
utan närmast berör inrikesdepartementet.
Men jag skall ändå söka svara
på herr Erikssons i Bäckmora fråga. Jag
skall göra det genom att citera den
nuvarande bestämmelsen om vad som
åligger kommun i detta sammanhang;
där kommer också civilförsvarsstyrelsen
in i bilden. I nu gällande förordning
heter det, att det åligger kommun
att »i enlighet med gällande organisationsplan
inrätta och utrusta allmänna
skyddsrum samt vidtaga andra byggnadsanordningar
ävensom reservanordningar
för vatten-, gas- och elektricitetsförsörjningen
så ock under civilförsvarsberedskap,
i den omfattning civilförsvarsstyrelsen
eller efter dennas all -

Fredagen den 23 februari 1962

Nr 9

Svar på interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

männa anvisningar, länsstyrelsen bestämmer,
utföra skyddsrum och vidtaga
andra byggnadsteknislca åtgärder
avseende det lokala civilförsvaret, oaktat
åtgärderna icke upptagits i organisationsplanen».
Herr Eriksson i Bäekmora!
Det är det svar jag kan ge.

Herr Eriksson i Bäckmora tog också
upp en sak som han berört i interpellationen
och som jag besvarade så, att
det mellan kraftproducenter och kraftkonsumenter
träffats avtal om strömleverans,
om priser och allt möjligt sådant.
Där finns även den sedvanliga
force majeure-klausulen, som bland annat
också gäller vid vanliga entreprenader.
.lag skall naturligtvis inte söka
tolka klausulen i avsikt att utröna om
den är tillämplig eller inte i södertäljefallet.
Detta är ändå en sak som parterna
har kommit överens om och som
är normaliserad för praktiskt taget alla
områden av näringslivet i vårt land.
Jag föreställer mig att både kraftproducenter
och kraftkonsumenter har ansett
det vara riktigt att i sina avtal införa
även force majeure-klausulen.

Fru Nettelbrandt framställde en bukett
av frågor, av vilka naturligtvis en
del skulle vara rätt intressanta att ge
sig in på. Fru Nettelbrandt frågade
hur många de där brytarna av den och
den typen var. Jag är ledsen, fru Nettelbrandt,
men vi har faktiskt inte hunnit
räkna dem. Jag kan därför på den
punkten inte lämna något besked. Men
det är klart att det kan inträffa och
har inträffat sådana här saker även
på andra brytare än den i Södertälje,
men eftersom omständigheterna då inte
varit sådana som de var i Södertälje,
har det inte fått dessa svåra konsekvenser
— jag är övertygad om att fru Nettelbrandt
och jag är överens om att det
var en serie av olyckliga omständigheter
som sammanträffade i Södertälje
och som gjorde att den olyckshändelsen
fick denna kolossala verkan.

Fru Nettelbrandt frågade sedan hur
länge förbudet mot att göra brytarprov,

som utfärdades den 23 januari, gäller.
Det gäller fortfarande, och vattenfallsstyrelsen
avser att låta det gälla ända
tills man har kunnat fullständigt katalogisera
orsakssammanhanget i södertäljefallet.
Först därefter skall man ta
upp frågan om att häva det rådande
förbudet.

Fru Nettelbrandt frågar vidare om
jag kan lämna någon uppgift på antalet
transformatorer som står under tak
och hur många som står under Guds
fria himmel. Av sekretesskäl har jag
svårt att nämna den siffran, men det
är klart att jag, om fru Nettelbrandt
kommer upp i kommunikationsdepartementet,
gärna under hand skall lämna
den uppgiften. Jag vill emellertid tilllägga
att man utomlands, t. ex. i England,
har ett större antal transformatorer
under tak än i Sverige, därför
att man där inte har fria ytor i den utsträckning
vi har i Sverige och följaktligen
inte heller samma möjligheter till
utomhusplacering som här.

Fru Nettelbrandts fråga om de transformatorer
som är avsedda för högre
spänning ligger utomhus eller inomhus
är rätt naturlig; den ligger liksom på
tungan när man diskuterar södertäljefallet.
Jag kan emellertid trösta fru
Nettelbrandt på den punkten med att
säga att vi inte har några inomhusställverk
för s. k. högre spänning.

I fru Nettelbrandts bukett av frågor
var det ännu en som jag för ögonblicket
kommer ihåg och som jag anser
mig kunna svara på, nämligen frågan
om hur länge de mobila transformatorerna
skall stå i Södertälje. Enligt uppgift
från vattenfallsstyrelsen är det meningen
att de skall stå där under ett år
framåt. Den omständigheten påverkar
emellertid inte nämnvärt den allmänna
beredskap som vi upprätthåller.

Vad beträffar övriga frågor som fru
Nettelbrandt ställde är jag ledsen att
säga att många av dem var av den naturen
att de, om jag får tala det språk
som fru Nettelbrandt känner igen från

Nr 9

Fredagen den 23 februari 1962

Svar på interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

sin egen verksamhet, inte passar för
en offentlig plädering. Jag förstår av
det anförande fru Nettelbrandt nyss höll
från talarstolen att hon är beredd att
acceptera detta mitt konstaterande.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Skoglund för de förtydliganden
och kompletteringar av interpellationssvaret
som han lämnade med anledning
av de frågor jag ställde. Jag
konstaterar med tillfredsställelse att vad
beträffar de enskilda kraftverken sker
en samordning och gemensam översyn
som gör att beredskapen inom dessa kan
vara lika god som vid statens vattenfallsverk.

Att jag kom in på frågan om den kommunala
beredskapen sammanhänger
med att statsrådet själv har tagit upp
det spörsmålet i interpellationssvaret.
Med anledning av interpellationssvarets
formulering på den punkten nödgades
jag ställa frågan huruvida den kommunala
beredskapen avser även sådana
kommuner som icke själva bedriver eldistribution.
Om detta avses tror jag
att kommunerna i allmänhet inte är
rustade på det sätt statsrådet här har
skrivit. Eftersom statsrådet själv, förmodar
jag, har formulerat detta, bör
väl statsrådet också kunna ge mig ett
klarare besked om och i vad mån han
avser enbart kommuner med egen eldistribution
eller om det gäller även
kommuner som icke själva sköter eldistributionen.
Om det senare är fallet
måste jag säga att man därmed ställer
krav på kommunerna som de sannolikt
inte själva är medvetna om. Jag
känner till kommuner som inte har sådana
beredskapslager som här sätts i
fråga. Därför måste jag än en gång besvära
statsrådet och be om ett förtydligande,
eftersom hans uttalande på den
punkten inte ger mig full klarhet.

Vad beträffar ansvarsfrågan säger
statsrådet att parterna har kommit
överens om den saken, såsom regle -

mentet anger. Om det verkligen förhölle
sig på det viset skulle jag inte ha
känt mig så oroad att jag tagit upp frågan
i en interpellation. I verkligheten
har det gått till på det sättet att kraftverken
ensamma har skrivit reglementet
och sedan sagt till abonnenterna:
»Detta är de villkor efter vilka vi levererar
och distribuerar ström och elkraft».
Abonnenterna har inte fått komma
fram till förhandlingsbordet för att
resonera om dessa frågor. Jag anser
därför att den frågan är så viktig, att
den borde tas upp i ett större sammanhang,
där jag tror att statsrådet har
bättre möjligheter än abonnenterna att
uppnå en tillfredsställande lösning.

Beträffande ansvarsfrågan sade jag i
mitt tidigare anförande att jag inte tror
att i Södertälje vattenfallsverket kan
lastas för vad som har känt. Verket
gjorde säkerligen vad man kunde kräva
av det i sådana sammanhang. I statens
vattenfallsverks reglemente står emellertid
beträffande tillhandahållande av
elström: »Om Kraftverket av någon orsak
blir urståndsatt att tillhandahålla
Abonnenten den elektriska kraften,
upphör Kraftverkets åtagande för den
tid, som avbrottet varar.» Det är alltså
ingen force majeure-paragraf. Uttrycket
»av någon orsak» kan innebära precis
vad som helst och kan alltid åberopas.
Detta gör att abonnenterna inte
har någon möjlighet att göra anspråk
på skadestånd eller ersättningar, även
om ett strömavbrott skulle bero på slarv
eller dålig reparationsberedskap och
förorsaka den enskilde stora ekonomiska
förluster.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Denna fråga har mötts
av ett betydande intresse inte minst hos
personer som har kommunalt ansvar i
detta sammanhang. Jag har därför ett
behov av att få tacka statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
för den redogörelse som han här har
lämnat. Jag tror att även de kommunalt

Fredagen den 23 februari 1962

Nr 9

Svar på interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

ansvariga har anledning att vara tillfredsställda
med densamma, inte minst
därför att den gör klart att det kommunala
ansvaret kan begränsas till att
gälla civilförsvaret. Om jag har fattat
statsrådet Skoglund rätt är han av precis
samma mening som generaldirektören
i civilförsvarsstyrelsen, som i yttrande
till inrikesdepartementet uttalat
att vattenfallsverket i Södertälje gjort
vad verket rimligen kunnat göra i detta
fall.

Jag säger detta därför att redan dagen
efter katastrofen skrev en tidning
i ett cyniskt formulerat ledarstick att
Södertälje hade fått ett sällsynt tillfälle
att se över sin beredskap på en rad
områden både i krig och fred. Den saken
gäller väl inte bara Södertälje. Detsamma
torde kunna sägas om samhället
över huvud taget. Jag kan också i detta
sammanhang hänvisa till generaldirektör
Sundelins uttalande, att även om
detta hade inträffat under krigiska förvecklingar
hade det ändå ålegat vattenfallsverket
att vidta åtgärder för att reparera
skadorna.

Dagens interpellationer visar att intresset
för denna fråga har sträckt sig
långt utanför Södertälje och dess omnejd.
De åtgärder som statsrådet redovisar
i sitt svar synes mig inge en viss
förhoppning att olyckor av detta slag
i fortsättningen skall kunna elimineras.
Framför allt tror jag att man har
dragit en riktig slutsats av det inträffade
— en slutsats som jag vet att elverksstyrelsen
i Södertälje tidigare har
påmint de statliga myndigheterna om
— nämligen att det måste finnas mer
än en inmatning till ett samhälle, annars
föreligger ingen beredskap. Enligt
upplysningar som jag erhållit av de lokalt
ansvariga fordras det minst två
stationer som ligger så långt ifrån varandra
att en explosion vid den ena stationen
inte inverkar på möjligheterna
till en normal drift vid den andra stationen.

Med dessa ord ber jag, såsom en av

de ansvariga kommunalmännen i Södertälje,
att ännu en gång få uttala ett
tack för de snabba åtgärder som vidtogs
och för de insatser som gjordes
och som medförde att verkningarna av
explosionen i Södertälje ändå inte blev
mer än dygnslånga.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Statsrådet sade att jag
bara hade presenterat en bukett av frågor.
Det är beklagligt, om det skulle
förefalla som om jag endast hade en
bukett av den typen att komma med.
Jag vill därför i likhet med herr Eriksson
i Bäckmora och herr Johansson i
Södertälje överräcka en blomma för den
skicklighet, varmed situationen i Södertälje
klarades upp, liksom givetvis för
det allvar varmed man betraktar dessa
frågor för framtiden, kanske inte minst
med anledning av vad som inträffat i
Södertälje.

Jag är medveten om att det här gäller
ett omfattande och mycket svårbemästrat
problem, men till stor del rör
det sig dock om avvägningar mellan de
ekonomiska hänsyn som måste tas och
de skyddsanordningar som måste finnas.
Det är framför allt beträffande
dessa saker som det enligt min mening
ännu inte har skett någon tillfredsställande
kartläggning. Självfallet böjer jag
mig för vad statsrådet säger om att det
av sekretesskäl inte är möjligt att gå
in på många av de övriga frågorna,
men just när det gäller avvägningen
mellan kostnaderna och önskvärdheten
av att få till stånd tillfredsställande
skyddsanordningar bör inte sekretessskäl
behöva lägga hinder i vägen.

Statsrådet framhåller att vi är överens
om att det i södertäljefallet var
fråga om en serie olyckliga omständigheter,
och jag vill gärna instämma däri.
Men vi är också överens om att det i
Södertälje förelåg två mycket väsentliga
brister som bidrog till att olyckan
blev så omfattande som fallet var. Vi
är väl också överens om att brister av

Nr 9

Fredagen den 23 februari 1962

Svar på interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

dessa båda slag finns även på andra
håll. Det är detta som gör det särskilt
nödvändigt med en ombyggnad av nuvarande
ålderdomliga stationer.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag är glad över att
fru Nettelbrandt och jag är helt överens
på olika punkter och framför allt däri
att vi båda anser att den ansvariga myndigheten,
alltså vattenfallsverket, i fallet
Södertälje vidtog alla åtgärder som
över huvud taget kunde tillgripas och
även gjorde det så snabbt som skedde.
Det är värdefullt med ett sådant erkännande
åt dem som hade arbetet om
hand och inte minst åt den personal
som under bråda timmar fick utföra
ett mycket svårt och besvärligt arbete.

Fru Nettelbrandt sade att hon skulle
ha önskat att min redogörelse varit
ännu mer uttömmande. .lag skulle kanske
själv också ha önskat detta, men såsom
jag angivit i interpellationssvaret
pågår det för närvarande en undersökning
av förhållandena i stort. Vad som
presenterats i interpellationssvaret är
en första rapport som vi infordrat med
anledning av den framställda interpellationen.

Här sker alltså en fortsatt kartläggning
av beredskapsläget i dag, och på
basis av den utarbetar man planer för
att göra ändringar till det bättre där
kartläggningen ger vid handen att sådana
är nödvändiga. Samtidigt pågår dylika
arbeten helt rutinmässigt inom vattenfallsverket.
Det är dock möjligt att denna
undersökning, som nu bedrivs med
stor skyndsamhet, kan ge anledning till
att man snabbar upp dessa förbättringar
i vår beredskap på kraftförsörjningens
område.

Jag sade till herr Eriksson i Bäckmora
att jag kanske inte skulle tala om
vad kommunerna har eller inte har att
göra, eftersom detta inte är min business
utan åvilar en av mina kolleger.
Jag citerade emellertid en passus ur

förordningen om kommunernas beredskap.
Får man inte tolka utdraget ur
denna paragraf på det sättet, herr
Eriksson i Bäckmora, att om exempelvis
en kommun har ett vattenverk vars
pumpar drivs av elektriska motorer och
det uppstår avbrott i elförsörjningen,
då är det en kommunens skyldighet att
ha ett reservaggregat — dieseldrivet eller
av annat slag — som kan ge den
nödvändiga energien för att vattenverket
skall hållas i gång och vattenförsörjningen
i kommunen inte hotas? Jag
tror att detta kan betraktas såsom en
kommunal angelägenhet. Det är möjligt
att kommunen också kan komma in i
något annat sammanhang, men i den
mån den inte själv har kraftverk är det
givet att ansvaret för att det finns en
beredskap för elproduktionen ligger hos
det statliga, kommunala eller enskilda
kraftverk som levererar strömmen — i
herr Erikssons i Bäckmora fall hos Arbrå
kraftverk.

Jag har i det svar jag lämnade inte
givit något värdeomdöme om vem som
har den bästa beredskapen. Jag har
bara sagt att det sker en samordning
beträffande beredskapen genom den
centrala driftledningen.

Till kommunen måste även räknas
landstingskommunen. Med hänsyn till
sjukvården på lasarett och sjukstugor
är de1 nödvändigt att också landstingen
skaffar reservaggregat, som snabbt kan
kopplas på, eftersom ett avbrott på bara
några minuter där kan få kolossalt allvarliga
konsekvenser.

Herr talman! Jag har ingenting ytterligare
att tillägga.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Med den tolkning som
herr statsrådet gav nu beträffande frågan
om kommunernas delaktighet i och
ansvar för beredskapen må jag säga att
jag är överens med honom på denna
punkt. Jag ser också saken på det sättet
att det måste vara distributörens
skyldighet att hålla beredskap inom

Fredagen den 23 februari 1962

Nr 9

Svar på interpellation ang. beredskapsåtgärder för att trygga elförsörjningen

det område där han sköter distributionen.

Vad sedan gäller kommuner som har
eget kraftverk är det klart att de själva
måste hålla tillräcklig beredskap.

Som sagt är jag nöjd med statsrådets
tolkning. Jag anser mig nu ha fått besked
på denna punkt, och jag ber än
cn gång att få tacka statsrådet för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionen nr
660; och

till statsutskottet motionen nr 661.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till oförutsedda utgifter,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1962/63,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde, och

nr 31, i anledning av den av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen under
för flera huvudtitlar gemensamma frågor
behandlade frågan om sommartidstjänstgöringen
i statsförvaltningen jämte
i ämnet väckta motioner;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 8, i anledning av väckta motioner
om betalning av kvarstående skatt i
fyra terminer,

nr 11, i anledning av väckta motioner
om befrielse från arvsskatt beträffande
legat till internationell hjälpverksamhet,
och

nr 17, i anledning av väckta motioner
om avveckling av fastighetsbeskattningen,
m. m.;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 9, i anledning av väckt motion angående
kravet på egenhändigt undertecknande
av aktiebrev,

nr 10, i anledning av väckt motion om
en sänkning av myndighetsåldern, och
nr 11, i anledning av väckt motion
angående talan mot avgörande i konkursmål; andra

lagutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckta motioner
om ersättning för skada å enskild egendom
genom skyddsåtgärd mot atomolycka
m. m.,

nr 5, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga, dels ock i ämnet väckta
motioner, och

nr 6, i anledning av väckta motioner
angående höjning av de allmänna barnbidragen;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss ändring
av lagen om rätt till fiske,

nr 8, i anledning av motioner om
översyn av lagstiftningen beträffande
köp av skog på rot, och

nr 9, i anledning av motioner om giltigheten
av utländskt körkort.

Nr 9

Fredagen den 23 februari 1962

§ 7

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 14, i anledning av vissa av Kungl.
Maj:t i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma
frågor;

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde; nr

56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62, i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1962/63;

nr 61, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bestridande av
kostnader för svenska FN-styrkor m. m.;
och

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag
inom handelsdepartementets verksamhetsområde.

Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från första lagutskottet:
nr 68, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositon med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli
1947 (nr 632) angående ersättning av
allmänna medel till vittnen m. fl. samt
till lag angående ändrad lydelse av 4 §
lagen den 19 juni 1919 (nr 367) om fri
rättegång;

nr 69, i anledning av en av justitieombudsmannen
gjord framställning angående
åtgärder i syfte att trygga justitieombudsmannaämbetets
behov av kvalificerad
personal; och

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av lagen den 21 mars
1952 (nr 98) med särskilda bestämmelser
om tvångsmedel i vissa brottmål;
från andra lagutskottet:
nr 74, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
av övergångsbestämmelserna till
lagen den 18 april 1935 (nr 113) med
vissa bestämmelser om arbetsförmedling; nr

75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
fortsatt giltighet av hembiträdeslagen
den 30 juni 1944 (nr 461); och
nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med anhållan om riksdagens
yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1961 vid dess fyrtiofemte
sammanträde fattade beslut;
samt

från tredje lagutskottet:
nr 71, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående fortsatt giltighet av lagen den
3 juni 1955 (nr 272) om inskränkning
i rätten att förvärva jordbruksfastighet
(jordförvärvslagen), dels ock i ämnet
väckt motion;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den

Tisdagen den 27 februari 1962

Nr 9

15 mars 1946 (nr 81) om bekämpande
av smittsamma sjukdomar hos bin; och

nr 73, i anledning av väckta motioner
angående avstängning av skogsbilväg.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner och skrivelse överlämnats
till kammaren:

nr 53, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
in. m.,

nr 55, angående vissa anslag för militärmusiken
under budgetåret 1962/63
in. m.,

nr 57, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling, och

nr 63, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § växellagen m. m.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 9

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
662, av herr Johansson i Stockholm, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 44, angående ersättning till Ester
Olsson m. fl.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 27 februari

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 20
och den 21 innevarande februari.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

På begäran intygas härmed att riksdagsman
Karl Björkänge, Bergslagsvägen
15, Lindesberg, är sjukskriven
fr. o. m. dato och tills vidare, antagl. 2
veckor el. mera.

Lasarettet, Lindesberg den 26 februari
1962

R. Thorleifsson
t. f. överläkare

Herr Björkänge beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen från och med
den 26 innevarande februari tills vidare.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 53, med förslag till lag angående

Nr 9

Tisdagen den 27 februari 1962

ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.; och

till statsutskottet propositionen nr 55,
angående vissa anslag för militärmusiken
under budgetåret 1962/63 m. m.

§ 4

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj:ts å bordet vilande skrivelse
nr 57, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.

På förslag av herr andre vice talmannen,
som meddelade att samråd om tiden
för valen ägt rum mellan kamrarnas
talmän, beslöt kammaren att vid
plenum onsdagen den 7 nästkommande
mars utse tre ombud och tre suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

§ 5

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 63, med förslag
till lag om ändrad lydelse av 72 § växellagen
m. m.

§ 0

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 662.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 13 och 27—31,
bevillningsutskottets betänkanden nr 8,
11 och 17, första lagutskottets utlåtanden
nr 9—11, andra lagutskottets utlåtanden
nr 4—6 samt tredje lagutskottets
utlåtanden nr 7—9.

§ 8

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 77, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande
för Kungl. Maj:t att besluta i fråga om
vissa postavgifter;

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 30 § 3 mom. kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370);

nr 79, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
25 maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt; nr

80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för belopp, som utgår
på grund av vissa s. k. riskgarantier;
och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.

Vidare anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 66, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående försäljning av
viss kronoegendom; och

nr 67, i anledning av Kungl1. Maj ds
proposition angående befrielse i visst
fall från betalningsskyldighet till kronan.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 52, med förslag till lag om likviditetskvot
och kassakvot för vissa kreditinrättningar
(likviditets- och kassalcvotslag),
m. m.,

nr 58, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1962/63, m. m.,
nr 64, angående medelsbehovet under
anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 m. m., samt
nr 66, angående vissa markförvärv
för försvaret.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 39, angående vissa frågor berörande
domänverket, motionerna:
nr 663, av herr Dahlgren in. fl.,
nr 664, av herr Eliasson i Moholm
m. fl., och

nr 665, av herr Jönsson i Ingemarsgården
in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 46, angående förskollärarutbildningens
organisation, motionerna:
nr 666, av fru Nettelbrandt m. fl., och
nr 667, av fröken Wetterström m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 47, angående anslag för Flyttning
av Stockholms örlogsbas (Muskövarvet)
för budgetåret 1962/63 m. m.,
motionen nr 668, av herr Wedén.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.06.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 28 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Herr andre vice talmannen meddelade,
att herr Jönsson i Gärds Köpinge,
som vid kammarens sammanträde den
31 nästlidne januari med läkarintyg
styrkt sig tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 2

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag får meddela, att kammarens plenum
onsdagen den 7 mars avses skola
taga sin början kl. 10.00.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bankoutskottet propositionen nr
52, med förslag till lag om likviditetskvot
och kassakvot för vissa kreditinrättningar
(likviditets- och kassakvotslag),
m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 58, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1962/63, samt
till statsutskottet propositionerna:
nr 64, angående medelsbehovet under
anslaget Flygförvaltningen: Avlöningar
för budgetåret 1962/63 m. m., och

nr 66, angående vissa markförvärv
för försvaret.

§ 4

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till jordbruksutskottet motionerna nr
663—665; och

till statsutskottet motionerna nr 666
—668.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

§ 5

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till oförutsedda utgifter,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1962/63 till avskrivning av oreglerade
kapitalme delsförluster,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1962/63,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
vissa avtal om överlåtelse av fastigheter
inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
31, i anledning av den av Kungl. Maj:t
i statsverkspropositionen under för flera
huvudtitlar gemensamma frågor behandlade
frågan om sommartidstjänstgöringen
i statsförvaltningen jämte i
ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr PALM (h):

Herr talman! Jag skall be att med
några ord få motivera den blanka reservation
som högerledamöterna i utskottet
avlämnat.

Detta ärende företer vissa anmärkningsvärda
drag. Såsom framgår av
skrivningen har civildepartementet
medgivit, att tjänstemännen skall få fria
lördagar under sex månader i stället
för som hittills under tre månader. Detta
betyder emellertid samtidigt, att den
avkortning av tjänstgöringstiden, som
man haft sommartid under övriga dagar,
kommer att upphöra så att man
på sommaren har full arbetstid under
veckans fem arbetsdagar. Det rör sig
alltså inte om någon förändring av den
totala arbetstiden under året utan om
en ändring av fördelningen, som skulle
ansluta till den utveckling mot fria
lördagar som föreligger inom arbetslivet
i stort.

Propositionen ger närmast det intrycket,
att civildepartementet tillmötesgått
krav från tjänstemannasidan. På
s. 3 i utskottsutlåtandet heter det, att
förslaget »uppfattas som resultatet av
en förhandlingsöverenskommelse, även
om en dylik inte föreligger i formell
mening». Hade det varit fråga om en
förhandlingsöverenskommelse i verklig
mening skulle det ha varit svårt för utskottet
och för riksdagen över huvud
taget att lägga sig i frågan. Men här är
det tydligen tveksamt, om en förhandlingsöverenskommelse
föreligger. Utskottets
tvekan på den punkten beror
väl på att departementet ansett, att förslaget
inte är att betrakta som en överenskommelse,
medan tjänstemannaorganisationerna
— topporganisationerna
— med kraft hävdat, att det rör sig om
en överenskommelse av avtalskaraktär
och att man sätter mycket stort värde
på denna överenskommelse.

Nu visar det sig emellertid, att tjänstemän
runtom i landet inom olika förvaltningsgrenar
reagerat mycket häftigt
mot denna förändring och ansett sig ha
starka motiv att åberopa. Jag skall inte
närmare gå in på dessa utan bara i
all korthet säga, att det — t. ex. för länsstyrelsetjänstemän
—• kan vara värdefullt
att ha den kortare arbetstiden kon -

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

centrerad till sommarmånaderna, eftersom
arbetet just under vårmånaderna
är så pass omfattande, att det skulle
medföra svårigheter att få det att löpa,
om systemet med fria lördagar tillämpades
även då. Det är ju även ett önskemål
från allmänhetens sida att man
skall kunna vända sig till ifrågavarande
myndigheter och få besked under perioder
då arbetsbelastningen är särskilt
stor.

Att endast blanka reservationer och
inga avslagsyrkanden eller andra yrkanden
föreligger sammanhänger med
svårigheten att kunna göra något åt ett
förhållande, som formellt betraktas som
resultatet av en förhandlingsöverenskommelse.
Utskottet har emellertid
öppnat vissa möjligheter till undantag.
Det heter på s. 4 i utlåtandet:

»Såsom i statsrådsprotokollet anförts
kan avvikelser från en på angivet sätt
förlagd sommararbetstid visa sig bli
nödvändiga inom vissa speciellla arbetsområden.
Härmed torde i första
hand åsyftas fall då en tillämpning av
den föreslagna anordningen skulle ur
organisatoriska synpunkter framstå såsom
ogörlig eller olämplig.»

Vi som avgivit den blanka reservationen
på denna punkt hade önskat att
undantagsmöjligheterna formulerats något
mindre snävt. Vad vi närmast skulle
ha önskat hade varit ett tillägg av
ungefär följande lydelse: Där inom avgränsade
delar av förvaltningen den tidigare
ordningen tills vidare kan tilllämpas
utan olägenhet och detta är ett
ur personalsynvinkel allmänt omfattat
önskemål, bör detta kunna medgivas.

Om detta hade stått i utskottets skrivning,
hade vår avsikt naturligtvis inte
varit att tiderna skulle ändras från
byrå till byrå, något som skulle ha medfört
kaotiska förhållanden, utan att t. ex.
länsstyrelser skulle kunna bibehålla den
gamla ordningen om de så önskade. Ett
beslut enligt utskottets skrivning bör
dock enligt vår uppfattning kunna medge
civildepartementet att lämna tillstånd

och vi hoppas att departementet kommer
att tillmötesgå välmotiverade framställningar
inom ramen för undantagsmöjligheterna.
Detta skulle möjliggöra
för länsstyrelser och andra myndigheter
att tills vidare innan förhållandena
i övrigt ändrats tillämpa de tider,
som förut varit gällande och som
varit lämpliga för arbetet i det speciella
fallet och för personalens villkor
och möjligheter att utnyttja den
koncentrerade sommartiden till rekreation.
Därmed skulle ett effektivare arbete
kunna utföras under de vårmånader
då arbetsbelastningen är som störst.

Med dessa ord har jag velat motivera
den blanka reservationen.

I detta anförande instämde herr Staxång
(h).

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Då herr Palm inte ställt
något yrkande kunde jag egentligen avstå
från att yttra mig i detta ärende,
men med hänsyn till att denna fråga
väckt ett så stort allmänt intresse kan
det ändå finnas anledning att säga några
ord från min sida i detta sammanhang.

Frågan om arbetstidsbestämmelsernas
innehåll och tillämpning går tillbaka
till år 1953, då riksdagen begärde
en utredning i detta ämne. Vid riksdagarna
1956 och 1957 anmäldes i »Gemensamma
frågor», att därest riksdagen
inte hade någon erinran en viss
försöksverksamhet inom ett begränsat
antal myndigheter avsågs att igångsättas.
Denna försöksverksamhet skulle gå
ut på en sådan förläggning av sommararbetstiden,
att sommarlördagarna skulle
bli tjänstefria.

Denna försöksverksamhet pågick under
åren 1956—1958. Frågan återkom
sedan till riksdagen 1959 i samband
med överenskommelsen om statstjänstemannens
löner för samma år, och det
föreslogs i det sammanhanget, att riksdagen
skulle godkänna ett förslag som
innebar ett generellt medgivande för

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

myndigheterna att under de månader
som sommartid tillämpades få utnyttja
en del av denna arbetstidsinskränkning
till fria lördagar.

Efter detta har det sedan gjorts en
framställning från såväl vissa statliga
myndigheter som statstjänstemannens
huvudorganisationer om en sådan ändring
av sommararbetstidsbestämmelserna,
att den arbetstidsinskränkning på
högst 9 timmar i veckan, som nu kan
medgivas under högst tre månader under
tiden juni—september, i stället skulle
få fördelas på sex månader på sådant
sätt att det blev tjänstefria lördagar
under hela sommarhalvåret. Denna
fråga togs upp i samband med förhandlingarna
om den s. k. B-listan 1961.
Det restes därvid ett visst motstånd från
civildepartementet mot denna propå.
Man menade att osäkerheten beträffande
hur utvecklingen komme att gestalta
sig inom den enskilda sektorn av
arbetsmarknaden var för stor. Det skulle
vidare kunna medföra en fördyring
av servicen genom att man kanske tvingades
betala obekvämhetstillägg m. m.
sådant. Men civildepartementet lovade
vid förhandlingarna 1961, att ärendet
ytterligare skulle beredas inom regeringen
och departementet och att departementet
sedan skulle återkomma
med förslag.

Utvecklingen har på den enskilda
sektorn gått mycket snabbt, särskilt i
Stockholms-området, och det har blivit
ett allt starkare arbetsgivarintresse,
inte minst med hänsyn till rekryteringen,
att söka skapa någorlunda enhetliga
normer för de olika arbetsmarknadsområdena.

En sak som kanske också skall nämnas
är de olika statliga verkens tendens
att tänja ut sommararbetstiden över fyra
månader och därmed i viss mån
kringgå bestämmelserna.

Vid beredningen hösten 1961 var det
alternativ man främst resonerade om
att låta fria lördagar gälla sex månader,
men man var vid det tillfället även

inne på tanken att tillåta viss valfrihet.
Ganska snart stod det emellertid
klart, att det skulle bli alltför besvärligt,
kanske inte minst för allmänheten
i residensstäderna, om verken skulle
få valfrihet att förlägga arbetstiden
efter eget gottfinnande.

Vid diskussionerna berördes också
möjligheten att personalen arbetade in
sommararbetstiden och att den nuvarande
ordningen behölls oförändrad.
Även detta förslag avvisades, närmast
beroende på att det skulle bli alltför
rörigt i lönehänseende med det lönesystem
som nu gäller på den statliga
arbetsmarknaden. Det skulle bli två typer
av fria lördagar, dels sådana som
var inarbetade och var ovillkorliga och
dels sådana som inte var inarbetade
och var villkorliga.

I detta läge valde departementet den
konstruktion som nu redovisas i »Gemensamma
frågor». Det skapades dock
en möjlighet att göra avvikelser från huvudregeln,
om undantag av organisatoriska
eller andra skäl visade sig motiverade.

Nu säger herr Palm att det inte föreligger
några överenskommelser, och
rent formellt är hans påstående riktigt.
Men det föreliggande förslaget är
ändå så nära beroende av vad som
framkom vid diskussionerna 1961 om
statstjänstemännens löner, att statstjänstemännens
egna huvudorganisationer
vill betrakta det som en överenskommelse,
närmast av avtalskaraktär.

Trots omläggningen är förmånen villkorlig.
Det är ingen ovillkorlig rätt för
de anställda att det skall bli sommararbetstid.
Någon sådan rätt har man
inte för närvarande, och i detta avseende
sker ingen förändring.

Under ärendets behandling har det
inkommit protestskrivelser mot förslaget
och även statsutskottets femte avdelning
har fått mottaga sådana. De har
huvudsakligen kommit från länsstyrelsehåll.
De har även, det skall jag inte
förneka, innehållit en del sakliga mo -

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

tiv för invändningarna. Det kan uppstå
besvärligheter för de avdelningar

1 länsstyrelserna som har hand om taxeringsarbetet
att under april och maj
utnyttja rätten att inskränka arbetstiden.
I värsta fall tvingas man väl anlita
den säkerhetsbestämmelse som redan
nu finns inskriven i propositionen.
Det är inget tvång att de fria lördagarna
skall tagas ut under sex månader.
Det är bara angivet som en allmän
norm, att sommararbetstiden skall fördelas
på sex månader.

I den allmänna diskussionen har problemet
måhända verkat större än vad
det verkligen är. Vi har för närvarande
ungefär 250 000 statstjänstemän. Ungefär
200 000 av dessa har 45 timmars
arbetsvecka utan sommartid — jag gör
där reservation för lärare m. fl. som har
arbetsmängden avvägd i form av undervisningstimmar.
Den »privilegierade»
gruppen med sommararbetstid -—
de som, om man beaktar inskränkningen
med nio timmar per vecka under
tre månader av året, har en genomsnittlig
arbetstid på 39 timmar per vecka
—• utgör ungefär 20 procent eller
ungefär 50 000 av de statsanställda. Av
dessa arbetar 30 000 i Stockholm, där
just de fria lördagarna med hänsyn till
utvecklingen på arbetsmarknaden i övrigt
utgör ett reellt arbetsgivarproblem.
Länsstyrelsernas personal, som främst
har protesterat i detta sammanhang och
som nu skulle få en ändring av den gällande
ordningen, utgör mellan 2 000 och

2 500 tjänstemän. Dessa skulle genom
omläggningen få arbetstiden måndag—
fredag utökad med drygt en halvtimme
per dag.

Utskottets femte avdelning har mycket
grundligt penetrerat frågan, och företrädare
för verk och statstjänstemännens
huvudorganisationer har inför avdelningen
redovisat sina synpunkter.
Organisationerna har anfört, att det inte
finns anledning att frångå civilministerns
förslag. Detta baserar sig helt,
anser de, på en överenskommelse, som

dessutom majoriteten av deras medlemmar
har ställt sig positiva till. Jag tror
också att utvecklingen på arbetsmarknaden
går mer och mer mot fria lördagar,
kanske inte bara på sommaren.
Det måste i ett sådant läge vara ett intresse
även för staten som arbetsgivare
att följa med i den allmänna utvecklingen
och söka anpassa bestämmelserna
på det statliga arbetsmarknadsområdet
så nära som möjligt till de regler
som gäller på den utomstatliga delen
av arbetsmarknaden.

Med hänvisning till det anförda ber
jag att få yrka bifall till statsutskottets
förslag.

Herr PALM (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafssons i
Stockholm argumentering skulle kunna
uppfattas så, att den praktiskt taget
överensstämmer med det önskemål om
en liberalare tolkning av bestämmelserna,
som de ledamöter har vilka står
bakom den blanka reservationen.

Herr Gustafsson säger att det t. ex.
när det gäller länsstyrelserna kan anföras
sakliga motiv för att bibehålla
den gamla ordningen; i det sammanhanget
har taxeringsarbetet nämnts som
exempel. Herr Gustafsson sade vidare
att det finns en säkerhetsventil och att
det här inte är fråga om tvång utan att
bestämmelserna skall betraktas mera
som en allmän norm.

Jag har utgått ifrån att det är departementet
som skall medge undantag, och
jag tolkar herr Gustafssons anförande
så, att även han menar att departementet
efter framställningar från myndigheter
bör kunna medge undantag, när
det är motiverat såväl med hänsyn till
arbetets behöriga gång och lämpligheten
av att utföra arbetet under vårmånaderna
som till att det föreligger ett
allmänt önskemål härom från personalen
hos berörda myndigheter.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

Herr talman! Om det av vissa skäl
skulle vara nödvändigt att göra en avvikelse
från denna norm, så ger propositionens
skrivning möjligheter till ett
sådant undantag. Men sedan är det en
annan sak, att det är praktiskt taget
omöjligt att ens försöka tillmötesgå
alla önskemål. Det råder ingen enhetlig
uppfattning i denna fråga. Vad skall
man för övrigt utgå ifrån? Skall man
låta personalen företa en omröstning
och med majoritetsbeslut fastställa, att
man skall ha den ena eller den andra
arbetstiden. Skall man tillåta, att i en
residensstad länsstyrelsen har en ordning
för arbetstidens fördelning och
andra länsorgan en annan ordning
o. s. v.? Man kan inte blunda för de
stora svårigheterna att göra sådana avvikelser.
Men jag vill understryka vad
jag sade tidigare, att skrivningen i propositionen
medger rätt att göra de avvikelser
som kan vara motiverade.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Att vi i vårt land i mycket
stor utsträckning är på väg mot
5-dagars arbetsvecka, därom råder
ingen tvekan. Allt flera företag, i synnerhet
de större, bär infört denna anordning,
och i år kommer åtskilliga nya
till.

För industritjänstemännen har detta
i allmänhet betytt en förlängning av
den ordinarie arbetstiden under övriga
dagar. Naturligtvis har denna utveckling
på den privata sidan medfört ytterligare
svårigheter för statsverket att
konkurrera om arbetskraften. Från personalorganisationernas
sida har också
krav om fria lördagar under sommarhalvåret
framförts, och civilministern
har i sitt förslag i statsverkspropositionen
tillmötesgått dessa krav genom
en omfördelning av arbetstiden.

Det innebär — som redan sagts —
att berörda statstjänstemän — cirka
60 000, huvudsakligen anställda i centrala
ämbetsverk och hos länsstyrelserna
— får s. k. vinterarbetstid mån -

dag—fredag året om, men lördagarna
blir fria april—september.

I de »hearings» som förekom i statsutskottets
femte avdelning har frågan
ingående belysts, och det har klart
framgått att civilministerns förslag betraktas
som en förhandlingsöverenskommelse,
inte minst av organisationernas
företrädare, även om det inte föreligger
någon överenskommelse i formell
mening. Därmed tycker jag för min del
att saken är klar ur personalsynpunkt.

Givetvis är inte alla de tjänstemän
som berörs eniga om förändringen. Särskilt
har personalen vid vissa länsstyrelser
velat behålla den tidigare tjänstetidsfördelningen.
En motion föreligger
också om viss valfrihet för vederbörande
verk. Jag har för min del aldrig
någonting emot en viss smidighet i tilllämpningen
av föreskrifterna, men det
torde bli mycket svårt att här ge valfrihet
för olika verk. Det blir också
besvärligt för verkscheferna att avgöra
tvister mellan olika personalgrupper.
Det får naturligtvis heller inte bli tal
om att allmänheten skall få sitta emellan
genom en försämrad service. Om
tjänstetiden blir alltför olikformig, får
allmänheten svårt att hålla reda på
vilka expeditioner som är stängda eller
öppna på lördagarna.

Det finns, som redan framhållits, enligt
civilministerns förslag möjlighet
till undantag för speciella arbetsområden.
Utskottet har understrukit detta
och menar att denna möjlighet bör kunna
användas efter ingående prövning i
varje särskilt fall. Men jag tror också
att utskottet är enigt om att det måste
bli en likformig tillämpning på samma
plats och inom samma områden, exempelvis
på en länsstyrelses olika avdelningar.
Annars vet allmänheten varken
ut eller in.

Jag tror, herr talman, att det är anledning
att understryka utskottets uttalande
att man vid utläggandet av tjänstefria
lördagar i största möjliga utsträckning
bör ta hänsyn till just betjä -

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen

ningen av allmänheten. Det torde i
många fall bli nödvädigt med jourtjänst
för att tillgodose denna.

Herr talman! Det är i allt inte mer
än cirka 25 procent av de statsanställda
som kommer i åtnjutande av dessa
fria lördagar under sommarhalvåret.
För alla dem som har tjänst vid kommunikationsverken
och i olika serviceinrättningar
går systemet inte att tilllämpa.
Givet är att man på annat sätt
måste kompensera denna personal.

Tjänstgöringsändringen får inte drivas
så långt, att allmänheten får en väsentligt
sämre service, exempelvis genom
indragning av brevbäringsturer
eller dylikt.

Förslaget får, herr talman, ses som
ett steg mot anpassning till den fria
marknadens anställnings- och avlöningsförhållanden.

Jag ber att få tillstyrka utskottets
förslag.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! När initiativet togs till
den i ämnet väckta motionen hade vi
knappast tänkt oss att den skulle nå
sådan uppmärksamhet som den har
gjort. Det liar varit uppvaktningar och
petitioner samt diverse diskussioner om
åtal och liknande saker som kommit in
i bilden. Jag vill, herr talman, klart
och frankt deklarera, att när jag tagit
ett initiativ i detta sammanhang hade
jag full förståelse för det långvariga arbete
som topporganisationerna lagt ned
på denna fråga. Man har i år lyckats
komma lika långt som kommunaltjänstemännen
tidigare har kommit, vilket
måste betraktas som en framgång. Det
gäller här en sak som måste ses på lång
sikt. Vi är alla i hela landet medvetna
om att femdagarsveckan inom en icke
alltför avlägsen framtid blir en realitet.
Det återstår egentligen bara att införa
femdagarsveckan även för skolans lågoch
mellanstadium för att den skall få
full effekt för hela familjen.

Om jag således har full förståelse för
att organisationerna i detta sammanhang
betraktar isen som bruten och
inte vill att den upphuggna vaken skall
frysa till, har jag också en viss känsla
av att eftersom organisationerna har
fått göra sitt arbete i etapper bör också
de som är berörda av denna sak få en
viss omställningstid. Det är i och för
sig begripligt, att de anställda vid särskilt
vissa verk, som har sina sommarhem
alldeles inpå knutarna och dagligen
kan komma dit, har vissa synpunkter
att anlägga på denna fråga. Är det
då så, att 80—90 procent av personalen
inom ett verk har speciella önskemål,
bör väl dessa önskemål beaktas.

Nu nämnde herr Gustafsson i Stockholm
i sin tolkning av utskottets skrivning,
att det finns åtskilliga så att säga
dispensgrunder och att man skulle kunna
tänkas vara beredd att ta en viss
hänsyn till framställda önskemål. Jag
skulle vilja uttala min tacksamhet över
herr Gustafssons liberala tolkning. Jag
tror att om alla blir nöjda, blir det
också större anledning att räkna med
en lyckosam framtid även för femdagarsveckan
som sådan.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det är framför allt på
länsstyrelserna som det har uppkommit
kritik mot sättet att ordna sommararbetstiden.
Det var därför mycket intressant
att höra utskottets talesman verifiera,
att det här finns sakliga skäl
att göra undantag. I likhet med herr
Palm vill jag uttrycka den förhoppningen,
att det skall vara möjligt att organisera
arbetet på länsstyrelserna på sådant
sätt, att de anställdas legitima intressen
kan bli tillgodosedda.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag vill bara med några
ord understryka vad avdelningens ordförande
redan har sagt, nämligen att
vi samtliga i avdelningen och utskottet
i skrivningen har inlagt den tolkning

3 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Befrielse från arvsskatt beträffande legat till internationell hjälpverksamhet

som avdelningens ordförande här givit
uttryck åt. Det är särskilt i utlåtandet
utsagt, att uppgörelsen är att betrakta
som en allmän norm, från vilken avvikelser
får ske i speciella fall. När nu
protester inkommit från länsstyrelsehåll,
vill jag för min del säga, att det
ju är tradition här i riksdagen att man
inte ruckar på en uppgörelse. Nu kan
man väl för all del säga, att det här
inte formellt är en uppgörelse, men vid
den föredragning vi hade med representanter
för samtliga organisationer
framkom, att de i realiteten betraktar
resultatet som en förhandlingsuppgörelse.

Jag skulle för min del vilja understryka
ett uttalande ifrån länsstyrelsen
i Kalmar län, som säger att det under
vissa tider skulle bli mycket svårt
att klara arbetsuppgifterna, speciellt
när det gäller taxeringssidan, om man
inte får tillämpa bestämmelserna med
en viss liberal tolkning. Det skulle inte
kunna ske utan ett betydande antal nyanställningar
och ytterligare övertidsbelastning.
Jag vill alltså bara kort och
gott ställa mig bakom den uttolkning
av utskottets skrivning, som avdelningens
ordförande här har givit uttryck
åt; och hoppas att reglerna kommer att
få en praktisk och vettig tillämpning.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 8, i anledning av väckta
motioner om betalning av kvarstående
skatt i fyra terminer.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Befrielse från arvsskatt beträffande
legat till internationell hjälpverksamhet

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 11, i anledning av väckta
motioner om befrielse från arvsskatt be -

träffande legat till internationell hjälpverksamhet.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Om t. ex. Svenska röda
korset genom testamente får en gåva till
sitt arbete, är den gåvan i vanliga fall
befriad från arvsskatt. Om det däremot
i testamentet står, att pengarna skall
användas för Europas behövande barn,
måste Röda korset betala arvsskatt. Varför
det? Jo, därför att om ändamålet
med den testamentariska gåvan är att
hjälpa utländska medborgare, så utgår
arvsskatt. Av den anledningen för föreningen
Rädda barnen, som har sin
verksamhet förlagd huvudsakligen utanför
Sveriges gränser, betala arvsskatt
på alla pengar som föreningen erhåller
genom testamente. Om däremot dessa
organisationer får gåvor, som någon
ger under sin livstid, utgår inte någon
gåvoskatt.

Det är självklart att dessa förhållanden
inte är tillfredsställande. Det måste
bero på att de härstammar från en tid,
då man inte hade lika klart för sig som
nu vikten av att hjälpa också över gränserna.
Av den anledningen har jag tillsammans
med några andra ledamöter
i en fyrpartimotion föreslagit, att bestämmelserna
skulle ändras så, att organisationer
av typ Röda korset och
Rädda barnen skulle bli befriade från
arvsskatt, även om syftet med gåvorna
skulle vara att hjälpa människor utanför
Sveriges gränser.

Bevillningsutskottet har inte velat gå
med på en omedelbar lagstiftning. Dess
ledamöter har emellertid enat sig om
att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en utredning av frågan. Utskottet framhåller
också, att spörsmålet är av sådan
karaktär och angelägenhetsgrad, att
man inte bör avvakta den allmänna
översynen av arvsbeskattningen utan
bör göra en utredning i särskild ordning.

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m.

Herr talman! Jag har inte någon anledning
att framställa annat yrkande
än utskottets, då jag tycker att detta
är ett stor steg framåt. Jag anser dessutom
att denna fråga är av så pass
okomplicerad beskaffenhet, att Kungl.
Maj :t eller finansministern inte skulle
behöva tillsätta någon särskild utredning
utan att det borde vara möjligt att
inom finansdepartementet på ganska
kort tid göra en utredning av detta
problem.

Jag har begärt ordet, herr talman,
för att uttrycka den förhoppningen, att
det skall vara möjligt att inom finansdepartementet
snabbt göra denna relativt
okomplicerade utredning, så att
förslaget kan föreläggas riksdagen snarast
möjligt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Avveckling av fastighetsbeskattningen,
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 17, i anledning av väckta
motioner om avveckling av fastighetsbeskattningen,
m. m.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 470
av herr Sandin och II: 531 av herr Andersson
i Knäred m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla att förslag rörande
avveckling av fastighetsskatten, i huvudsak
grundat på förslag av 1957 års
fastighetsskattesakkunniga, måtte föreläggas
innevarande års höstriksdag»;
samt

2) motionen II: 607 av herr Larsson
i Borrby, vari hemställts, »att riksdagen
måtte besluta att i skrivelse till

Kungl. Maj:t anhålla att möjligheterna
för en mera tillfredsställande fördelning
kommuner emellan i vad det gäller
kostnadsbördan för ordnande av fritidsbebyggelse
snarast prövas».

Utskottet hemställde,

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:470
av herr Sundin och II: 531 av herr Andersson
i Knäred m. fl. om avveckling
av fastighetsskatten, samt

2) motionen II: 607 av herr Larsson
i Borrby angående fördelningen av kommunalskatt
mellan skattskyldigs mantalsskrivningsort
och fritidsvistelseort,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sundin och Vigelsbo, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte

1) med bifall till de likalydande motionerna
I: 470 av herr Sundin och
II: 531 av herr Andersson i Knäred m.fl.
om fastighetsskattens avveckling anhålla
att förslag rörande avveckling av fastighetsskatten,
i huvudsak grundat på
förslag av 1957 års fastighetsskattesakkunniga,
måtte föreläggas innevarande
års höstriksdag; samt

2) med bifall till motionen II: 607 av
herr Larsson i Borrby angående fördelningen
av kommunalskatt mellan skattskyldigs
mantalsskrivningsort och fritidsvistelseort
anhålla att prövning
måtte företagas rörande beskattningsrättens
fördelning mellan mantalsskrivningskommun
och fritidsvistelsekommun.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Hagberg, Yngve Nilsson, Stiernstedt
och Björkman.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Frågan om fastighetsskatten
har ju diskuterats vid skilda

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m.

tillfällen. Det är en gammal skatteform,
■som infördes 1920, och sedan dess har
frågan om fastighetsskattens avskaffande
diskuterats många gånger här. Det
har lett till att repartitionstalet för den
kommunala fastighetsskatten har sänkts
upprepade gånger, första gången 1953,
då det sänktes från 5 till 4 procent.
Vid 1957 års riksdag vidtogs ytterligare
en sänkning från 4 till 2,5 procent.

Det innebär efter vad jag kan förstå
en utveckling, som har siktat till en
slutgiltig avveckling av fastighetsskatten.
1957 års fastighetssakkunniga har
också varit inne på tanken att slopa
fastighetsskatten för fysiska personer,
medan bolag, stiftelser o. s. v. skulle erlägga
dylik skatt.

Nu kan man rent principiellt fråga
sig, om enbart ägandeförhållandet
egentligen konstituerar en skatteplikt.
Enligt min mening har det mer och
mer kommit att ingå i det allmänna
medvetandet, att det är inkomsterna
som skall beskattas. Om alltså ägandet
är förknippat med en större eller mindre
inkomst, så har ingen hävdat att
man inte skall betala skatt för sådan
inkomst. Men enbart ägandet tycker vi
borde vara befriat från ifrågavarande
skatt.

Nu har anförts att det blir ett inkomstbortfall
på 93 miljoner kronor för
kommunerna, även om man undantar
aktiebolag och ekonomiska föreningar
från befrielse att betala fastighetsskatt.
Men med de principer som numera är
vedertagna är det alldeles uppenbart
att staten bör ersätta kommunerna för
detta stora inkomstbortfall.

Det är därför vi med anledning av de
motioner som behandlats i bevillningsutskottet
har funnit oss föranlåtna att
avge en reservation, där vi yrkar att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte begära, att regeringen med det
snaraste för riksdagen redovisar sin
ståndpunkt och eventuellt också förelägger
riksdagen ett förslag till fastighetsskattens
avskaffande efter de prin -

ciper som var tänkta inom den förut
nämnda utredningen.

Jag ber sålunda få yrka bifall till den
reservation som är fogad till bevillningsutskottets
betänkande nr 17.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Mot fastighetsbeskattningen
har under 1940- och 1950-talen
riktats åtskillig kritik. Kommunalskatteberedningen,
som avgav sitt betänkande
1942, framhöll exempelvis, att
garantiskattesystemet inte överensstämde
med principen om skatt efter förmåga.
Av de yttranden, som avgavs över
kommunalskatteberedningens förslag,
framgick att man i allmänhet i princip
var av den uppfattningen att fastighetsskatten
var orättvis och borde avskaffas.
Från många håll utsädes dock,
att avvecklingen fick ske successivt,
enär många kommuner i hög grad var
beroende av fastighetsskatteunderlaget
för att kunna hålla utdebiteringen på
skälig nivå.

Kommunalskatteberedningens utredningar
rörande fastighetsskatten föranledde
ingen åtgärd från Kungl. Maj :ts
sida, varför högerpartiet till 1948 års
riksdag i motioner hemställde att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla, att förslag till fastighetsskattens
avskaffande snarast måtte föreläggas
riksdagen. 1948 års bevillningsutskott
föreslog i anslutning till dessa
motioner en förnyad utredning rörande
frågan om kommunalskattelagstiftningens
utformning. Riksdagen godkände
detta förslag.

1950 års skattelagssakkunniga fick
därefter i uppdrag att utreda frågan. I
det betänkande, som skattelagssakkunniga
avgav i början av 1953, förordades
emellertid ingen omedelbar avveckling
av fastighetsskatten, vilket
däremot bl. a. riksräkenskapsverket,
lantbruksstyrelsen, lantbruksförbundet,
RLF m. fl. gjorde i sina remissyttranden
över betänkandet.

Vid 1953 års riksdag framlades i an -

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m.

slutning till skattelagssakkunnigas betänkande
en kungl. proposition i ärendet,
vari bl. a. föreslogs att repartitionstalet
skulle sänkas från 5 till 4 procent.
Av propositionen framgick, att detta
förslag var att anse såsom ett första
steg mot fastighetsskattens upphävande.
Från högerpartiets sida framfördes då
i motioner, att upphävandet borde ske
i snabbare takt än som föreslagits i
propositionen. Vi föreslog därför att
repartitionstalet skulle sänkas från 5
till 3 %. Vi fick emellertid icke stöd
från något annat parti, varför vårt yrkande
avslogs av 1953 års riksdag. Högerpartiet
förnyade sitt förslag vid 1954
års riksdag — men med samma negativa
resultat. Vi förtröttades emellertid
inte utan framförde än en gång förslag
om att fastighetsskatten småningom
helt skulle avskaffas och att som
ett led däri repartitionstalet skulle sänkas
undan för undan. Vid 1957 års riksdag
yrkade vi, att repartitionstalet skulle
sänkas från 4 till 1,5 procent. Bevillningsutskottet
och riksdagen stannade
emellertid då vid ett förslag från
regeringen om sänkning av repartitionstalet
till 2,5 procent. Högerpartiet reserverade
sig inte mot detta förslag,
därför att vi i bevillningsutskottet hade
enat oss om ett enhälligt förslag till
riksdagen att i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att förslag om fastighetsskattens
slutliga avveckling måtte föreläggas
riksdagen senast 1960 samt att
Kungl. Maj :t skulle låta verkställa härför
erforderlig utredning.

I avvaktan på förslag från Kungl.
Maj :t om fastighetsskattens avskaffande
i enlighet med vad 1957 års riksdag begärde
har vi i högerpartiet inte velat
ta några nya initiativ i frågan. Vi har
varit och är fortfarande av den uppfattningen,
att regeringen bör verkställa
1957 års riksdagsbeslut.

Först av alla partier har högerpartiet
gått in för fastighetsskattens totala
avskaffande. Vi håller fortfarande lika
styvt på detta nu som högermannen

herr Velander gjorde i 1942 års koinmunalskatteberedning.
Att vi i dag inte
ställt oss på reservanternas sida beror
på att deras förslag, som helt bygger
på motionerna 1:470 och 11:531, inte
avser en avveckling av fastighetsskatten
över hela fältet utan är begränsad till
vissa fastigheter. Vi önskar att när den
avskaffas skall alla de orättvisor som
följer i fastighetsskattens spår borttagas.
Vi vill inte vara med om att genomföra
ett förslag som skulle medföra
nya orättvisor.

I det särskilda yttrande, som högerpartiets
representanter i utskottet fogat
till betänkandet, pekas ånyo på de
orättvisor en fastighetsskatt är behäftad
med. Där framhålles att fastighetsskatten
framför allt drabbar skattskyldiga
som har en hög skuldsättning eller
skattskyldiga som på grund av sjukdom
eller nedsatt arbetsförmåga fått
dåligt ekonomiskt resultat av fastighetens
skötsel. Bland jordbrukarna är det
främst de som har stor skuldsättning
eller de som drabbats av skördeskador
eller andra katastrofer som får en effektiv
fastighetsskatt.

Som argument mot borttagande av
fastighetsskatten framföres bland annat,
att kommuner som inom sitt område
har kraftverk, skogsbolag o. d.,
skulle förlora mycket i skatteunderlag
om fastighetsskatten borttoges. Detta
skulle, herr talman, vara riktigt om
ingen motåtgärd vidtoges, men jag vill
kraftigt understryka, att vi från högerpartiets
sida redan så tidigt som 1954
lade fram konkreta förslag om hur detta
skattebortfall skulle förhindras. Förslaget
innebär att dessa kommuner i
första hand skulle såsom skatteunderlag
få tillgodoräkna sig all inkomst av
fastigheterna intill dess inkomsten
överstege 5 procent av taxeringsvärdet.
Härigenom skulle i många fall fastighetskommunens
ställning förbättras i
förhållande till vad som nu gäller. 1953
års beslut — och framför allt 1957 års

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m.

— innebar nämligen i många fall en
försämring för fastighetskommunen.

Även när det gäller de s. k. sommarstugekommunerna
har vi redovisat vägar
för hur de skulle kunna kompenseras
för ett vikande skatteunderlag om
fastighetsskatten slopas. Jag skall dock
inte, herr talman, förlänga debatten genom
att på nytt framföra förslag om
hur detta kan ske, utan hänvisar till det
särskilda yttrande som högerpartiets
representanter i bevillningsutskottet har
fogat till betänkandet.

Herr talman! Med det anförda hoppas
jag att det har framgått hur högerpartiet
ser på den fråga som vi nu behandlar,
och jag vill sluta med att understryka,
att vi vill ha en avveckling
av fastighetsskatten så fort detta kan
ske. Kan det anses lämpligt att en kungl.
proposition kommer till hösten, skall
vi inte motsätta oss detta, men vi hoppas
då att den kommer att upptaga ett
förslag om fastighetsskattens slopande
över hela fältet och inte endast i den
begränsade omfattning som reservanternas
förslag i dag innebär. Detta reservanternas
begränsade förslag gör att
vi från högerhåll inte i dag kan rösta
med reservanterna.

I detta anförande instämde herrar
Björkman (h) och Stiernstedt (h).

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Vad gäller själva frågan
om fastighetsskattens slopande säger
sig alla vara eniga. 1957 års riksdag
beslöt i enlighet med bevillningsutskottets
förslag en skrivelse till
Kungl. Maj :t med begäran om utredning
i ärendet och att förslag senast till
1960 års riksdag skulle framläggas om
slopande av fastighetsskatten. De sakkunniga
ansåg sig emellertid inte kunna
lägga fram ett förslag om fullständigt
slopande av fastighetsbeskattningen
utan ville behålla den tills vidare
för vissa kategorier. — Jag behöver
inte närmare utveckla detta; det har
redovisats tidigare i debatten.

Vi har nu motionsvägen begärt att
detta förslag skall realiseras, men utskottet
har vänt sig mot förslaget under
frambärande av diverse skäl som
skulle tala för att vi åtminstone än så
länge får behålla fastighetsbeskattningen
i dess helhet, även om man erkänner
att principerna för skattens fullständiga
borttagande är desamma nu
som förut.

Det finns i utskottsutlåtandet en rätt
intressant sak. Utskottet säger nämligen
att på längre sikt skulle en ny indelning
i kommuner — alltså ett realiserande
av de principer som riksdagen
antog förra veckan — leda till alt möjligheterna
att ta bort fastighetsbeskattningen
skulle öka.

Ja, nog var vi väl medvetna om att
kommunindelningen skulle användas
till åtskilligt och att man säkerligen
under de närmaste åren kommer att få
bevittna att en ny kommunindelning
åberopas som argument i en mängd
fall, då man ingenting vill göra, men
att det skulle ske så snart som redan
en vecka efter att kommunindelningsreformen
behandlats här, hade man
knappast väntat sig. Men det har alltså
nu hänt.

De kommuner som drabbas särskilt
svårt av ett borttagande av fastighetsbeskattningen
är ju kraftverkskommuner
och sommarstugekommuner. Sommarstugeregionerna
omfattar ganska
stora områden. Kraftverkskommunerna
är ju främst lokaliserade till de inre
delarna av Norrland. Jag har förfärligt
svårt att förstå att frågan har så
värst mycket att göra med en ny kommunindelning,
och att denna skulle
märkbart påverka möjligheterna att genomföra
fastighetsbeskattningens borttagande.
Nog borde väl utskottet ha
försökt plocka fram några andra argument.
Man gör faktiskt den reflexionen
att utskottet väl hade litet svårt
att bortförklara vad utskottet varit
enigt om 1957. Under sådana förhållanden
får det ta till argument där det kan

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Avveckling av fastighetsbeskattningen, ni. ra.

finna dem, även om de är föga hållbara.

Det borde i dag inte möta några större
svårigheter att ta bort fastighetsbeskattningen
i den omfattning som 1957
års fastighetsbeskattningssakkunniga
föreslagit. Visserligen är vådorna av
skattebortfallet inte obetydliga för kommunerna,
men det bör i och för sig
inte vara omöjligt att kompensera dem.
Tvärtom torde det vara väsentligt lättare
att göra det här än vid ortsavdragsreformen,
som vi genomförde i höstas.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
utskottets betänkande fogade reservationen
av herrar Sundin och Vigelsbo.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag har i motion 607
tagit upp problemet om fördelningen
av beskattningsrätten mellan s. k. fritidsvistelsekommun
och mantalsskrivningsort.
Jag konstaterar med stor tillfredsställelse
att bevillningsutskottet
anser de framförda synpunkterna beaktansvärda.
Det är de trösterika ord,
som väl varje motionär gärna letar fram
ur ett utskottsbetänkande. Jag är alltså
helt enig med utskottsmajoriteten
om att synpunkterna är beaktansvärda.

I utskottsutlåtandet framhålles sedan
alt 1958 års skatteutjämningskommitté
skulle kunna lösa dessa problem. På
den punkten tillåter jag mig ha en annan
uppfattning. Jag anser inte att detta
problem är enbart en skatteutjämningsfråga.
Det är inte heller en fråga
som i egentlig mening hör samman med
fastighetsbeskattningen, trots att den
har råkat komma in i och behandlas
i det sammanhanget. Nu spelar det naturligtvis
inte så stor roll i vilket sammanhang
motionen avslås.

Herr Nilsson i Svalöv ansåg att motionen
inte kunde biträdas på grund
av dess begränsade målsättning. Jag är
emellertid av den uppfattningen att motion
607 ingalunda har en begränsad
målsättning. Jag syftar då på det kända
förhållandet — som jag inte skall

tynga debatten med eftersom det är
välbekant för samtliga kammarens ledamöter
•— att allt fler kommuner kommer
att få ta emot fritidsbebyggare.
Detta är mycket glädjande för den mottagande
kommunen och av mycket stort
intresse för allt fler människor efter
hand som de får möjlighet att vistas
någon tid av året i en för rekreation
lämplig fritidsmiljö. Man måste därför
komma fram till en bättre fördelning
av beskattningsrätten mellan sådan fritidsvistelseort
och mantalsskrivningsort.
Detta anser jag inte vara enbart en
skatteutj ämningsfråga.

Jag instämmer därför i de synpunkter
som framförts i reservationen av
herrar Sundin och Vigelsbo och ber att
få yrka bifall till densamma.

Herr BRANDT i Aspabrulc (s):

Herr talman! Eftersom 1957 års fastighetsbeskattningssakkunnigas
förslag
har spelat en så stor roll i debatten
här tillåter jag mig att nämna några
data angående detsamma. Enär man
här diskuterar fastighetsbeskattningens
olägenheter skall jag emellertid först
be att få erinra om att 1957 års bevillningsutskott
starkt underströk angelägenheten
av att fastighetsbeskattningen
avvecklades — så snart förutsättningar
därför förelåge. Utskottet uttalade dock
att dessförinnan måste frågan om kompensation
till vissa kommuner undersökas
samt att det förväntade att senast
1960 års riksdag skulle beredas
tillfälle att ta ställning till frågan om
en slutlig avveckling av fastighetsbeskattningen
under förutsättning att till
dess erforderliga undersökningar kunnat
slutföras.

Detta bifölls av riksdagen, och Kungl.
Maj :t tillmötesgick önskemålet ganska
snabbt. Redan samma år tillsattes kommitterade,
som också arbetade tämligen
snabbt, och i januari 1960 kom med
ett betänkande.

De ansåg sig emellertid inte kunna
förorda någon fullständig avveckling

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m.

av fastighetsbeskattningen utan föreslog
en partiell reform. Anledningen
därtill var, att en total avveckling skulle
medföra en så kraftig skärpning av
skillnaderna i skattetryck ■—• med andra
ord en omfördelning av skattebördan
— inte endast mellan olika grupper
av skattskyldiga inom en och samma
kommun, utan också mellan olika
kommuner, att en sådan åtgärd ej vore
försvarlig.

De redovisade ett material som bl. a.
visade att den effektiva fastighetsskatten
i hela riket 1957 uppgick till cirka
166 miljoner kronor och 1958 till cirka
130 miljoner kronor, att de höjda taxeringsvärdena
och sänkta repartitionstalen
jämte ändrade bestämmelser för
beräkning av intäkt av en- och tvåfamiljsfastigheter
för hela riket medfört
en minskning av den effektiva fastighetsskatten
med cirka 41 miljoner kronor
samt att taxeringsvärdet för samtliga
fastigheter i hela riket vid 1956
års taxering uppgick till 64,4 miljarder
kronor och vid 1958 års taxering till
86,4 miljarder kronor, alltså en höjning
med 34,2 procent.

Genom sänkningen av repartitionstalet
från 4 till nuvarande 2,5 procent
har emellertid garantibeloppen, trots
ökningen av taxeringsvärdena, nedgått.
Vid 1957 års taxering uppgick de till
25 746 000 skattekronor och vid 1958
års taxering till 21 588 000, alltså en
sänkning med 16,2 procent.

De sakkunniga konstaterade att en
fullständig avveckling av fastighetsbeskattningen
skulle erfordra en höjning
av kommunernas totala utdebiteringssatser
med i genomsnitt 40 öre, om
man lägger 1957 och 1958 års taxeringar
till grund. Men det skulle naturligtvis
bli stora variationer. För primärkommunerna
skulle höjningen variera
mellan lägst några tiotal ören upp
till fem kronor per skattekrona. Därtill
skulle komma höjning för landstingen
med något tiotal ören per skattekrona.
För kommuner med många

sommarstugor, med skogsbruk och med
vattenkraftsanläggningar skulle minskningen
i skatteunderlaget i genomsnitt
uppgå till 10,8 procent, naturligtvis
även här varierande, nämligen mellan
lägst 0,4 procent och högst 31,7 procent.

De sakkunniga ansåg sig med hänsyn
till dessa omständigheter inte kunna
förorda en fullständig avveckling
av fastighetsskatten, såvida man inte
kunde eliminera dessa svårigheter, antingen
genom statsbidrag eller på annat
sätt.

Efter att ha prövat olika alternativ
för statsbidrag — det bör man alltså
lägga märke till —• kom utredningen
till den slutsatsen att olägenheterna
med statsbidrag skulle bli så stora att
statsbidrag inte skulle vara en lämplig
och ändamålsenlig anordning. Svårigheterna
i form av bl. a. tidsödande
och arbetskrävande statistiska undersökningar
skulle enligt kommitterade
bli oerhört stora och beröra icke endast
vissa fastigheter utan alla fastigheter
i samtliga kommuner i landet och
gälla icke blott ett år utan flera år.
Med hänsyn härtill ansåg alltså utredningen
att statsbidrag inte var någon
godtagbar lösning.

Utredningen prövade också möjligheten
av en sänkning av reparationstalet
och konstaterade att inte ens en
så ringa sänkning som från 2,5 procent
till 2 procent skulle vara genomförbar
utan kännbara ekonomiska påfrestningar
för specialkommunerna, d. v. s. sommarstuge-,
skogs- och vattenkraftskommunerna.
Den kunde därför inte heller
förorda en sådan lösning som den också
menade inte skulle innebära någon
som helst förenkling i nuvarande taxeringsarbete.

Efter denna ingående prövning av
olika alternativ och med hänsyn till
alla fakta ansåg sig de sakkunniga inte
kunna förorda en fullständig avveckling
av fastighetsbeskattningen, utan
föreslog i stället en fortsatt partiell av -

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m.

veckling. Förslaget innebar att fastighetsbeskattningen
skulle tagas bort för
alla fastigheter tillhörande enskilda,
d. v. s. fysiska personer, bostadsföreningar,
bostadsaktiebolag eller allmännyttiga
bostadsföretag. Däremot skulle
skatten i sin nuvarande form — och
det är det högerledamöterna i bevillningsutskottet
reagerar mot — bibehållas
för fastigheter som tillhör juridiska
personer, såsom vanliga aktiebolag,
ekonomiska föreningar in. fl., och
även för det allmännas bostadsinnehav.

Vill man nu lösa frågan på detta partiella
sätt, som kommitterade föreslår,
stöter man på problemet med sommarstugekommunerna
som får vidkännas
alldeles speciella svårigheter. Enligt utredningen
fanns det då cirka 177 000
sommarfastigheter, och antalet får väl
förmodas växa för varje år. Enligt förslaget
skulle dessa kommuner specialbehandlas.
För att tillgodose deras anspråk
på visst skatteunderlag från sommarstugorna
skulle de få tillgodoräkna
sig ett skatteunderlag som i princip
motsvarade nuvarande garantibelopp
för fastigheterna. Beloppen skulle
utbetalas via statsverket, och i gengäld
skulle staten få behålla den skatt
som i hemortskommunen betalades för
sommarstugorna. De skulle nämligen i
fortsättningen inkomstbeskattas endast
i denna, varigenom man skulle slippa
de dubbla deklarationsblanketterna.
Genom denna partiella avveckling skulle
givetvis de mest utsatta kommunerna,
i vilka finns sommarstugeområden,
stora bolagsskogar och kraftverk, inte
få så stort skattebortfall, men kommitterade
räknade ändå med att den på
sina håll skulle bli ganska kännbar
och att det totala skattebortfallet för
kommunerna skulle uppgå till bortåt
100 miljoner kronor, vilket skulle innebära
en genomsnittlig höjning av utdebiteringen
enbart för primärkommunerna
med 22 öre per skattekrona.

Så långt alltså utredningen. Inom bevillningsutskottet
har det nu lika väl

som år 1957 rått fullständig enighet
om den principiella ståndpunkt som
1957 års bevillningsutskott intog, nämligen
att fastighetsbeskattningen avskaffas
så snart förutsättningar därför föreligger.
Den saken behöver vi alltså
inte diskutera. Det är inte nödvändigt
att dra upp alla konstaterade olägenheter
med fastighetsbeskattningen och
alla svårigheter och orättvisor den
kanske skapar. Därom råder inga delade
meningar. De olika uppfattningarna
hänför sig till tidpunkten för fastighetsbeskattningens
avskaffande, till om
avvecklingen skall vara partiell och till
om den i så fall skall ske enligt kommitterades
förslag.

Det är obestridligt att skattens fullständiga
och även dess partiella avveckling
skulle skapa svårigheter för
många kommuner. Skatteunderlaget
har visserligen ökat, men det har också
utdebiteringen gjort. Alla kommunalmän
vet att kommunalskatterna har stigit
inom både kommunerna och landstingen.
Åtskilliga kommuner kämpar
för närvarande med betydande svårigheter
att finansiera sin verksamhet, vilket
också framkom i förra veckans diskussion
om kommunindelningen. Utan
tvingande skäl bör man väl därför inte
vidta åtgärder som i betydande grad
minskar det kommunala skatteunderlaget.

Därtill kommer att det nog kan vara
klokt, herr Andersson i Knäred, att åtminstone
avvakta tendenserna rörande
kommunindelningen. Jag tror inte att
man får tolka utskottets betänkande på
det sättet att utskottet menar att fastighetsbeskattningen
inte skall avvecklas
förrän hela kommunindelningen är
klar. Det är åtminstone inte min personliga
uppfattning. Det vore ju orealistiskt
att inta en sådan ståndpunkt.
Men eftersom kommunindelningen ligger
i stöpsleven borde den kanske ändå
vara ett motiv för att något avvakta
utvecklingen. Därigenom kan vi nämligen
räkna med ökade resurser och

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m.

en viss utjämning mellan kommunerna.
Det bör även bli fallet med det aviserade
stödet till skattetyngda kommuner
och med de förslag som skatteutjämningskommitténs
fortsatta överväganden
kan leda till. Utskottet menar
att detta kanske är det väsentliga motivet
för att skjuta på avvecklingen.

Man får inte heller, herr talman,
glömma bort att staten just nu har påtagit
sig stora utgifter med anledning
av det beslut vi i höstas fattade beträffande
ortsavdragen. Jag vill minnas att
vi ännu inte har reglerat förhållandena
mellan staten och kommunerna rörande
den ortsavdragsreform som skedde
för flera år sedan. Det är dessa omständigheter
som enligt utskottsmajoritetens
mening motiverar att man temporärt
skjuter ytterligare på frågan.

Nu yrkar emellertid reservanterna

— det är endast centerpartiets ledamöter;
de andra har ju inte ansett sig
kunna ställa sig bakom detta yrkande

— att riksdagen skall begära proposition
till årets höstriksdag i enlighet
med kommitterades förslag till partiell
reform. Det bör observeras — jag vill
understryka det — att 1957 års bevillningsutskott
aldrig har ställt ut några
växlar på att det förslag, som kommitterade
har kommit med, skall antas. Uttalandet
år 1957 gällde ett fullständigt
avvecklande och inte ett partiellt enligt
kommittéförslaget. Man konstaterade
i utskottet, och det framgick även
av herr Nilssons i Svalöv yttrande att
det inte råder enighet bland partierna
om detta kommittéförslag.

Jag har redan framhållit att högerledamöterna
inte vill vara med om att
de juridiska personerna skall ställas åt
sidan vid en partiell lösning. Någon
ställning i sak till detta kommittéförslag
har utskottsmajoriteten inte tagit.

Herr talman! Beträffande slutligen
reservanternas yrkande i punkt nr 2
angående prövning rörande beskattningsrättens
fördelning mellan mantalsskrivningskommun
och fritidsvistelse -

kommun understryker utskottet, att de
i motionerna anförda synpunkterna är
värda att beaktas. Motionären var ju
inte så tillfredsställd med denna vänliga
skrivning från utskottets sida. Det
avgörande är emellertid, att 1958 års
skatteutjämningskommitté skall pröva
bl. a. möjligheten av en annan fördelning
av beskattningsföremålen olika
kommuner emellan. Man torde då kunna
förvänta att den också prövar motionärens
förslag. Med anledning av detta
anser utskottet, att man inte nu bör
bifalla motionen.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
säger att det i bevillningsutskottet under
denna tid inte har förelegat några
principiella meningskiljaktigheter angående
fastighetsskattens avskaffande, ty
man har sagt att den skall avskaffas, så
snart möjligheter därtill föreligger. Det
är, som herr Brandt säger, en växel utställd,
men vi vet inte när den kommer
att inlösas. Jag skulle känna bevillningsutskottet
ganska dåligt, om det skrivit
på detta sätt, därest det över huvud taget
betraktat det som en växel.

När det gäller den effektiva fastighetsskatten,
där man talar om 130 miljoner
kronor, skulle jag vilja fråga herr
Brandt vad den egentligen är för något.
Den effektiva fastighetsskatten är den
skatt som grundar sig på inkomster som
aldrig har förvärvats. Jag tillåter mig
att fråga om det över huvud taget finns
någon annan grupp som kan förpliktigas
eller har åtagit sig att betala skatt
på inkomst som man aldrig har haft.
Det rör sig i alla fall om ett belopp på
130 miljoner kronor. Jag tycker det vore
egendomligt, om vi i längden skulle
kunna försvara ett sådant system.

Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det brukar ju vara van -

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m.

ligt att bakom bevillningsutskottets betänkanden
står enbart socialdemokrater
— i varje fall är det inte så ovanligt
— medan de borgerliga reserverar
sig, även om de inte är ense om en och
samma reservation. Men i detta fall,
herr Vigelsbo, är det endast centerpartister
som anser att läget för dagen är sådant,
att de kan ta på sitt ansvar att begära
att denna fråga skall lösas i år.
Folkpartiets, högerns och socialdemokraternas
ledamöter är överens om att
läget tyvärr är sådant, att de icke anser
sig kunna hemställa till Kungl. Maj :t
om en proposition redan i år. Det är
väl inte så sällan det inträffar omständigheter
i omgivningen och i samhället
som gör, att man inte kan genomföra,
vare sig personligen eller här i riksdagen,
vad man tidigare hade föresatt sig.
Vid ett noggrant penetrerande av detta
problem måste vi väl ändå konstatera
att vi bör avvakta utvecklingen något.
Därmed har ju inte någon ledamot, som
står bakom utskottets betänkande, försvarat
fastighetsbeskattningen. Det har
inte varit någon diskussion om att den
inte bör avvecklas så fort som möjligt.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Enär jag är bosatt i en
landsdel som i stor utsträckning berörs
av denna fråga ber jag, herr talman, att
få göra några reflexioner. Sedan åtskilliga
år pågår ju ett arbete med avveckling
av fastighetsbeskattningen. Det har
sagts här tidigare i dag vid flera tillfällen,
och i princip torde väl också alla
vara överens om att det är riktigt att
särbeskattningen av fastigheterna bör
försvinna. Vissa åtgärder har också redan
vidtagits i detta syfte. 1957 års fastighetsskattesakkunniga
hade till uppgift
att anvisa de vägar man borde gå
för den fortsatta avvecklingen av fastighetsbeskattningen.
Utredningen belyste
också i sitt betänkande år 1960 problemen
och lämnade vissa förslag till lösningar.
Bland de frågor man här be -

handlade fanns en av alldeles särskilt
intresse för de områden i vårt land, där
kommunerna fått ta emot en betydande
eller kanske en helt dominerande bebyggelse
för fritidsbosättning av invånare
från andra kommuner, där sommarstugorna
är lika många eller fler än
de permanenta bostäderna och där den
enda kommunala inkomsten från fritidsinvånarna
egentligen gått via fastighetsbeskattningen.

I motionens motivering sägs det bland
annat, att om fastighetsskatten skulle
avvecklas skulle detta innebära avsevärda
utdebiteringshöjningar för vissa
kommuner och då särskilt för kommuner
med bland annat omfattande sommarstugebebyggelse.
I motionen heter
det: »En avveckling av fastighetsbeskattningen
måste uppenbarligen ske på
sådant sätt att dessa kommuner i rimlig
utsträckning hålles skadeslösa.» Däri
ber jag, herr talman, att få instämma.

Det torde ur många synpunkter för
kommuner med stor fritidsbebyggelse
vara olämpligt att redan nu gå in för en
avveckling av fastighetsskatten, ty detta
skulle ju betyda ett stort inkomstbortfall
för just dessa kommuner, som bland
annat har omfattande fritidsbebyggelse.

Herr Vigelsbo nämnde siffran 93 miljoner
för detta inkomstbortfall. Jag tror
emellertid att siffran är högre för just
dessa kommuner. Fritidsbebyggelsen
medför också helt naturligt en hel del
kostnader för kommunerna.

Vi behöver bara gå till skärgårdskommunerna
i Stockholms län. Där har
man i allmänhet ett svagt och vikande
befolkningsunderlag. Man har haft en
befolkningsminskning på ungefär 20
procent i en del av dessa skärgårdskommuner
under 10-årsperioden 1950—
1960.

Genom att länets skärgård alltmer
uppbär funktionen att vara fritids- och
sommarbostadsområde för en växande
del av Storstockholms drygt en miljon
invånare, får dessa skärgårdskommuner
under sommaren en mångdubbelt ökad

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m.

befolkning. En 10- eller 20-dubbling av
en sådan kommuns befolkning är inte
ovanlig under sommarmånaderna.

Det är naturligt — och det skall här
också gärna erkännas ■— att dessa sommargäster
och besökande också tillför
kommunerna en del inkomster genom
att den bofasta befolkningen får möjligheter
att sälja vissa produkter. Arbetstillfällena
ökar också, och man kan hyra
ut rum o. s. v. För kommunerna är
emellertid de skatteinkomster de indirekt
eller direkt får från fritidsbebyggarna
otillräckliga i förhållande till de ökade
kostnader som denna fritidsbebyggelse
för med sig. Jag vill här bara
nämna kostnaderna för olika kommunala
organ och funktioner, t. ex. byggnadsnämnd,
hälsovårdsmyndigheter,
brandskydd och polisorganisation etc.
Dessa måste vara dimensionerade för
att motsvara de stora krav som en fritidsbebyggelse
för med sig. Planeringen
för att trygga tillgången på dricksvatten
samt anordningar för avlopp, förvaring
av sopor och avfall samt tryggandet av
tillfredsställande sanitära förhållanden
medför både organisatoriska och ekonomiska
problem för dessa kommuner.

Det är givet att problemen i samband
med en avveckling av fastighetsbeskattningen
har skapat stor oro bland många
av de skattetyngda kust- och skärgårdskommunerna
i bl. a. Stockholms län.
Den har kanske också skapat en viss
olust när det gäller att göra sådana insatser
beträffande bebyggelseplanering,
hälsovård och annat som hör ihop med
sommarbefolkningen, då man lever under
hotet att förlora även de små inkomster
man nu har från det hållet.

Som också bevillningsutskottet framhåller
bör vi nog inte utan tvingande
skäl genomföra en åtgärd, som resulterar
i att man i hög grad minskar det
kommunala skatteunderlaget. Fastighetsbeskattningen
bör enligt min mening
bibehållas i nuvarande utformning,
åtminstone till dess man har funnit
andra vägar för att undvika inkomst -

bortfall för de kommuner som jag här
åsyftat.

Herr talman! Jag kan inte för min del
tillstyrka de väckta motionerna om en
avveckling av fastighetsskatten, utan jag
yrkar bifall till bevillningsutskottets
hemställan att motionerna icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I den motion som ligger
till grund för bevillningsutskottets förevarande
utlåtande om avveckling av fastighetsbeskattningen
1:470, hemställes
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla att förslag rörande
avveckling av fastighetsskatten, i huvudsak
grundat på förslag av 1957 års
fastighetsskattesakkunniga, måtte föreläggas
innevarande års höstriksdag. Genom
att den statliga utredningen har föreslagit,
att fastighetsskatten skall bibehållas
för vissa juridiska personer och
det allmänna samt speciella arrangemang
vidtagas med den s. k. sommarstugeskatten,
menar motionärerna att
ett sådant läge har uppstått där det synes
vara möjligt att undvika icke önskvärda
inkomstbortfall för kommunerna.

Motionärerna menade alltså att det
skulle gå bra att avskaffa fastighetsbeskattningen,
delvis i enlighet med utredningens
förslag. Men vid behandlingen
av frågan i bevillningsutskottet
stod det klart för motionärerna att det
inte var så enkelt som de trott. Det visade
sig nämligen att, trots att man behåller
fastighetsbeskattningen på de
områden jag här nämnt, blir det ändå
ett inkomstbortfall för kommunerna på
93 miljoner kronor, vilket i genomsnitt
gör 22 öres utdebiteringshöjning per
skattekrona, om man räknar så som utredningen
har gjort. I vissa kommuner
kommer man att få vidkännas en avsevärt
högre utdebiteringshöjning. I motionen
finns inga som helst förslag om
hur kommunerna skall kompenseras för
detta inkomstbortfall. Man hänvisar bara
till den statliga utredningen, som har

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m.

undersökt möjligheterna att genom statsbidrag
ge kommunerna kompensation.
Men utredningen säger på sidan 92 i sitt
betänkande, där den sammanfattar resultatet
av undersökningarna, att de påtalade
olägenheterna är så stora att den
inte anser att statsbidrag bör komma
i fråga för fastighetsskattens avveckling.

Detta fick motionärerna klart för sig
vid utskottsbehandlingen, och i reservationen
har man också anfört följande:
»Inkomstbortfallet för kommunerna vid
ifrågavarande avveckling blir enligt utskottets
mening ej större än att det bör
kunna kompenseras på lämpligt sätt,
t. ex. genom höjning av statliga anslag
till vissa kommunala ändamål eller på
något längre sikt vid ett införande av
grundbidragsprincipen.»

Det är alldeles klart att förslaget i
reservationen har kommit till på en
höft. För det första har man inte preciserat
på vilket sätt man skall ge kompensation
till kommunerna, och för det
andra har man inte på något sätt kunnat
göra troligt att det är just de kommuner
som drabbats av inkomstbortfallet
som kommer att få kompensation enligt
de riktlinjer som finns angivna i
centerpartimotionen. Det är därför, herr
talman, som jag har gått på utskottets
linje. Jag menar att man för det första
bör undersöka om det inte kan finnas
en väg att avveckla fastighetsbeskattningen
över huvud taget, ty vi är i princip
överens om att det inte längre finns
någon bärande motivering för den skatten,
om det någonsin har funnits en
sådan. För det andra bör man avvakta
skatteutjämningskommitténs arbete —-det torde vara nyttigt — innan man här
fattar ett beslut.

Däremot kan man ju inte alls, som
herr Andersson i Knäred gjorde, inläsa i
utskottets utlåtande att man skulle avvakta
hela genomförandet av kommunreformen
— det har herr Brandt i Aspabruk
också påpekat. Vad utskottet säger
är bara att man konstaterar att det ge -

nom kommunreformen på längre sikt
kan bli en förstärkning av de sämst
ställda kommunernas ekonomiska resurser.
Det är ett allmänt konstaterande,
som vi väl kan göra men som inte har
någonting att skaffa med frågan när
fastighetsbeskattningen skall avvecklas.

Herr talman! I utskottet var ledamöterna
från samtliga partier överens om
att fastighetsbeskattningen skall avvecklas.
Högern, folkpartiet och socialdemokraterna
var överens om att vi inte kunde
bifalla centerpartimotionen av bl. a.
de skäl som jag här har angivit.

Vid justeringen, då jag tyvärr inte
hade tillfälle att vara närvarande, kom
det från högerhåll inte några yrkanden
om en ändring av utskottets skrivning.
Men högerpartiet har ändå gjort ett särskilt
yttrande, som kom som en överraskning
för de övriga ledamöterna i
utskottet. Jag har ingenting att invända
mot utskottets skrivning, och det har
såvitt jag förstår inte högerledamöterna
heller. Jag kan i stort sett instämma
i vad som sägs i högerledamöternas särskilda
yttrande, och jag är säker på att
om de hade föreslagit utskottet att yttrandet
skulle komma in i utskottsutlåtandet,
så hade de fått in det mesta.

Det går nu ett rykte här i riksdagens
korridorer att högerpartiets medlemmar
i sin rädsla för centern inte längre
skulle stå för detta utskottsutlåtande,
som de inte hade något att invända
mot, och att de skulle lägga ned rösterna.
Jag hoppas det ryktet är felaktigt.
Som herr Brandt i Aspabruk påpekat är
vi från högerpartiet, socialdemokraterna
och folkpartiet överens om att fastighetsbeskattningen
bör avlysas men
att tidpunkten ännu inte är inne att
göra det, utan att vi bör se tiden an.

I detta anförande instämde herrar
Christenson i Malmö (fp) och Rydén
(fp) -

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Gustafson i Göteborg
sade om högerledamöternas sär -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. m.

skilda yttrande är inte riktigt. Vid det
sammanträde i bevillningsutskottet där
utskottets betänkande justerades, anmälde
bevillningsutskottets vice ordförande,
herr Hagberg, till ordföranden
att vi skulle komma med ett särskilt
yttrande. Jag tror att herr Gustafson i
Göteborg kan få detta bekräftat också
av utskottets ordförande, herr Ericsson
i Kinna, som dock inte sitter i denna
kammare utan i medkammaren. Att vi
anmält att särskilt yttrande skulle avges,
därom råder inte något tvivel. Att
de två ledamöterna från folkpartiet, som
deltagit vid behandlingen av denna fråga,
inte var närvarande vid justeringen
av betänkandet, kan knappast vi från
högerpartiet lastas för.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Denna anmälan gjordes
på ett sådant sätt att den icke uppfattades
av någon av de närvarande folkpartiledamöterna.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Även om denna anmälan
inte hade uppfattats av de närvarande
ledamöterna från folkpartiet, hade
det förhållandet i varje fall inte hindrat
folkpartiet att avge ett särskilt yttrande,
ty detta står ju ledamöterna fullkomligt
fritt.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag vill bara med några
ord understryka några synpunkter,
som kanske redan framhållits i debatten,
framför allt av herr Nyström, men
som nog är värda allt beaktande.

När man avvecklar fastighetsskatten,
innebär det inte bara inkomstbortfall
för sommarstugekommunerna. Det innebär
ju också att en hel del av de utgifter,
som uppstår vid ordnandet av
sommarstugebebyggelsen, faktiskt i fortsättningen
också faller på kommunerna.

Kommunerna är huvudmän för planläggningen.
Detta drar med sig åtskil -

liga kostnader. Även om man hoppas att
kommunerna skall återfå i varje fall en
del av dessa kostnader från markägarna,
kommer inte alla dessa pengar tillbaka
till kommunerna. Dessutom har
kraven på planläggning och på ordnande
av sanitära och andra förhållanden
stigit undan för undan även då det
gäller sommarstugebebyggelsen, och en
hel del av dessa utgifter faller på kommunerna.

Jag skulle nog kunna tänka mig att
en så ansvarskännande kommunfullmäktig
som herr Börjesson i Glömminge
vet vad det här gäller för en sådan
kommun som den han representerar.
Det är åtskilliga utgifter som faller på
en sådan sommarstugekommun, och i
likhet med övriga talare hoppas jag att
fastighetsskatten så snart som möjligt
skall kunna avvecklas och att man samtidigt
med en sådan avveckling skall
kunna lösa dessa problem för sommarstugekommunerna.

Jag har mycket svårt att förstå vad
kommunreformen har med denna fråga
att göra. Det är klart att större kommuner
ger större resurser, större möjligheter,
men i åtskilliga fall — framför
allt då det gäller sommarstugekommunerna
— kommer reformen inte att
lösa problemen, utan dessa måste lösas
i annan ordning och i samband med
att fastighetsskatten avvecklas.

Hem ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Herr Gustafsons i Göteborg
resonemang beträffande kommunindelningen
kan jag bemöta genom
att endast instämma i vad herr Hamrin
i Kalmar sade på denna punkt.

När det sedan gäller herr Nyströms
anförande vill jag påpeka, att vår motion
tar full hänsyn till sommarstugekommunerna.
De sakkunniga räknar
också med hel kompensation till sommarstugekommunerna.
Detta är för övrigt
rätt naturligt, och i varje fall skulle
inte jag, som kommer från ett utpräglat
sommarstugelän, någonsin ha

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Avveckling av fastighetsbeskattningen, m. in.

skrivit på en motion i denna fråga, om
inte motionen varit så avfattad att den
tog hänsyn till dessa intressen. Ett sådant
län skulle nämligen drabbas så
hårt, om fastighetsskatten för sommarstugekommunerna
slopades, utan att
kompensation gåves, att det bleve något
av en katastrof.

Jag återkommer så till herr Gustafson
i Göteborg. Han påstod att reservanterna
fick glida ifrån motionsyrkandet
i betydande mån. I själva verket är
det på det sättet, att man mycket väl
kan kompensera det skattebortfall som
kommunerna drabbas av, sedan sommarstugekommunerna
kompenserats.
Genom att fastighetsskatten bibehålies
för de juridiska personerna klaras ju
kraftverkskommunerna, där annars ett
mycket betydande bortfall av skatteunderlag
skulle ske. I övrigt fördelar sig
bortfallet tämligen jämnt, och då kan
man utan olägenhet kompensera kommunerna
på det sätt som är föreslaget.
Fastighetsskattesakkunniga räknar med
att 93 miljoner kronor, innebärande genomsnittligt
22 öre per skattekrona,
skulle återstå att täcka, och därvid blir
variationerna inte så stora mellan olika
kommuner.

Här sägs att alla är överens om att
avveckla fastighetsskatten. Ja, men när
skall den avvecklas? 1957 års riksdag
utställde otvivelaktigt en växel, som den
aviserade att den var beredd att lösa
in 1960. Nu har vi påmint om detta och
menat, att växeln borde kunnat lösas
in åtminstone 1962. Men nu säger såväl
herr Brandt som herr Gustafson i Göteborg
att visst skall vi lösa in den men
vi bör inte binda oss för en viss tidpunkt
då det skall ske. Växeln skall
löpa på obestämd tid, såvitt jag har
tolkat det hela rätt, och det menar
jag är ganska orimligt.

Jag skall inte blanda mig i trätan
mellan högern och folkpartiet. Den får
de själva göra upp. Det är i och för sig
bara att beklaga att det vid åtskilliga
tillfällen, särskilt i höstas, omvittnade

mycket goda förhållandet på den kanten
nu verkar att ha blivit betänkligt
rubbat. Låt mig i alla fall uttrycka den
stilla förhoppningen att meningsskiljaktigheterna
inte är större än att de
snabbt kan överbryggas igen. Det vore
synd annars.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Anderssons i Knäred
omtanke är verkligen rörande. Jag
begärde ordet för att på en enda punkt
anknyta till vad herr Andersson i Knäred
sade. Han yttrade att han bemötte
mig genom att instämma i det som
herr Hamrin i Kalmar sagt beträffan
de kommunreformen och fastighetsskatten.
I själva verket är herr Hamrin i
Kalmar och jag överens om att kommunreformens
genomförande inte har
någonting att göra med frågan om tid -punkten för en avveckling av fastighetsskatten.
Detta framgår även av utskottets
utlåtande.

År även herr Andersson i Knäred
överens i denna sak, är vi åtminstone
överens på en punkt!

Herr ANDERSSON i Knäred (ep):

Herr talman! Får jag då bara fråga
herr Gustafson i Göteborg vad som menas
med det avsnitt i utlåtandet som
finns på sidan 6.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det går, herr Andersson
i Knäred, alldeles utmärkt att läsa
innantill i utskottets utlåtande. Som
jag sade i ett tidigare anförande, är
det ju så att vi där diskuterar kommunernas
ekonomi över huvud taget.
I det sammanhanget sägs det i utlåtandet
bara som ett allmänt uttalande att
kommunindelningsförslaget, om det genomföres,
på längre sikt kan komma
att möjliggöra en förstärkning av de
sämst ställda kommunernas ekonomiska
resurser. Det är ett allmänt uttalande,
som inte alls har samband med frågan
om tidpunkten för fastighetsskattens
avskaffande.

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Sänkning av myndighetsåldern

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. t

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
i motsvarande del; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Knäred begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
1) i utskottets betänkande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herrar Sundin och Vigelsbo i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Andersson i Knäred
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 142 ja
och 30 nej, varjämte 29 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
i motsvarande del; och
fann herr andre vice talmannen den

förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Andersson i
Knäred begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets betänkande nr 17, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid betänkandet fogade reservationen
av herrar Sundin och Vigelsbo
i motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Därvid befanns, att flertalet
av kammarens ledamöter röstat för
ja-propositionen och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

§ 10

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckt motion
angående kravet på egenhändigt undertecknande
av aktiebrev.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Sänkning av myndighetsåldern

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av väckt motion
om en sänkning av myndighetsåldern.

Forsta lagutskottet hade behandlat en
i första kammaren väckt motion, nr
289, av herr Lundström. I motionen
hemställdes, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
en utredning med uppgift att undersöka
förutsättningarna för en sänk -

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

ning av den nuvarande myndighetsåldern.

Utskottet hemställde, att förevarande
motion, 1:289, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Hilding, som ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionen I: 289 måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om utredning
om en sänkning av myndighetsåldern.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Motionärens och reservantens
partivänner i folkpartiet har icke
framträtt till deras stöd. Jag skall
därför rycka in som reserv och hoppas
på motsvarande förståelse när kammaren
inom kort skall behandla vår motion
om sänkning av rösträttsåldern till
18 år.

Den motion som herr Lundström
väckt är nämligen en både klok och
rimlig motion. Hans förslag är för länge
sedan moget att genomföras.

För manliga medborgare har den civilrättsliga
21-årsgränsen varit gällande
sedan år 1721. Efter 241 år kan sådana
bestämmelser vara mogna för en
översyn. Nog är det egendomligt att
unga människor kan kallas in till värnplikt
och, om så sorgligt skulle inträffa,
även gå ut i krig och do för sitt
land, men ändå under den första delen
av värnpliktsåldern stå »under föräldrarnas
vårdnad». Detta omfattar rätt
och plikt för föräldrarna att besluta
i den unges personliga angelägenheter
när det gäller vård, uppfostran och utbildning.

Det är numera genom psykologisk
forskning klarlagt att de unga mognar
mycket tidigare än förr. Motionären
framhåller också att radio, TV och film
och mycket annat har gjort de unga
mera insatta i samhällets angelägenheter.
Därför bör de, tycker man, i hög -

Sänkning av myndighetsåldern

re grad än hittills få bestämma i frågor
som i eminent grad berör dem
själva och deras framtid. Även när det
gäller giftermål och andra viktiga beslut
måste de omyndiga ungdomarna
med vissa undantag foga sig i denna
s. k. vårdnad.

Utskottet har inte annat att anföra
än att 21-årsgränsen gäller i de flesta
andra länder, även de nordiska, och
att endast fyra länder, däribland Sovjetunionen
har 18-årsgräns. Det är väl
inte rimligt att vi i alla sammanhang
skall tillhöra dem som ligger längst
efter. Vi skulle väl kunna hålla oss
framme någon gång, alldeles särskilt
när det gäller en reform som i högsta
grad intresserar Sveriges ungdom.

Motionären har inte sträckt sig längre
än till att föreslå en utredning, och
en sådan borde vi väl kunna orka med.
Eftersom varken motionär eller reservant
tillhör kammaren ber jag i deras
ställe få yrka bifall till reservationen
av herr Hilding.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag ber att få hänvisa
till vad som har anförts i utskottets
utlåtande. Vi har inte ansett att det
visat sig nämnvärda olägenheter med
den nuvarande myndighetsåldern. Dessutom
är 21 år den gräns som gäller i
de flesta övriga demokratiska länder.
De enda länder som har 18 år såsom
gräns är Sovjetunionen och några andra
öststater.

Under sådana förhållanden har inte
utskottet funnit anledning att förorda
en utredning, utan anser att man
kan tills vidare bibehålla den nuvarande
myndighetsåldern.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Utskottet borde enligt
min mening ha frågat ungdomen om
den känner några olägenheter av den
nuvarande åldersgränsen.

4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Ersättning för skada å enskild egendom genom skyddsåtgärd mot atomolycka m. m.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herr Hilding; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

S 12

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckt motion
angående talan mot avgörande i
konkursmål.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Ersättning för skada å enskild egendom
genom skyddsåtgärd mot atomolycka
m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om ersättning för skada å enskild
egendom genom skyddsåtgärd mot
atomolycka m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nr 288 i första kammaren av herrar
Georg Carlsson och Nils-Eric Gustafsson
samt nr 359 i andra kammaren av
herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning av grunderna för ersättning
av förluster å enskild egendom, som
uppstått genom av myndighet beslutade
skyddsåtgärder mot atomolycka eller
annat katastroftillbud och som inte
omfattas av anläggningsinnehavarens
skadeståndsansvar, i enlighet med vad i
motionen anförts».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 288 och II: 359, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Thorsten Larsson och Gusttavsson i

Alvesta, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
förevarande motioner, I: 288 och II; 359,
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om utredning rörande ersättningför
förluster å enskild egendom, som
uppstått till följd av myndighets ingripande
på grund av atomolycka eller
annat olycks- eller katastroftillbud och
som ej omfattades av anläggningsinnehavarens
skadeståndsansvar.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Den fråga vi nu har att
behandla har varit föremål för riksdagens
ställningstagande vid tidigare tillfällen,
bl. a. vid 1960 års riksdag då förslaget
till lag om skyddsåtgärder vid
olyckor i atomanläggningar behandlades.
Även då framhölls det otillfredsställande
däri, att man icke i tillräcklig
grad tagit hänsyn till de ekonomiska
problem som kan uppstå för den enskilde
vid en atomolycka.

Med den nuvarande lagens utformning
är anläggningsinnehavaren ansvarig
för uppkomna skador intill ett belopp
av 25 miljoner kronor. Vid en
atomolycka kan emellertid det förhållandet
uppstå, att enskilda personer får
vidkännas betydande förluster som icke
omfattas av anläggningsinnehavarens
skadeståndsansvar. Som exempel härpå
nämnde — såsom framgår av utskottsutlåtandet
— statsrådet Johansson i proposition
nr 139 för år 1960 förluster som
kan tillfogas allmänheten till följd av att
länsstyrelsen för säkerhets skull påbjuder
utrymning av område, som ligger i
farozonen men som senare visar sig
icke ha blivit belagt med radioaktivitet
i hälsofarlig mängd, samt vidare förluster
som kan åsamkas jordbruksbefolkningen
för den händelse länsstyrelsen
inom sådant område provisoriskt skulle
förbjuda försäljning av mjölk och andra
livsmedel. Skall ersättning utgå för för -

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Ersättning för skada å enskild egendom genom skyddsåtgärd mot atomolycka m. m.

luster av nämnda slag, ligger det tydligen
närmast till hands att ersättningen
bestrides av statsmedel.

Om det nu skulle vara så sorgligt att
en atomolycka inträffar, är det knappast
möjligt att en länsstyrelse, när den
påbjuder utrymning av ett område eller
förbjuder försäljning av vissa livsmedel,
kan göra en avgränsning som exakt
sammanfaller med det område vilket senare
visar sig vara drabbat av radioaktivitet.
Det är väl tvärtom ganska naturligt
att länsstyrelsen av säkerhetsskäl
vidtar åtgärder inom ett något större
område än det som sedermera visar sig
vara drabbat.

De människor som bor inom ett område,
för vilket länsstyrelsen påbjudit
åtgärder men som, enligt vad det sedermera
visar sig, icke drabbas av radioaktivitet,
har således icke möjlighet att
för inkomstbortfall och andra förluster
få ersättning enligt atomansvarighetslagen.
De har i stället att invänta statens
medverkan för att erhålla ersättning.
Då det kan röra sig om betydande belopp
för den enskilde — det kan gälla
kostnader för utrymning, skador å fastigheter
och liknande, utebliven inkomst
på grund av att livsmedel måst
förstöras —• är det en rimlig begäran
att statsmakterna ser till att vi får normer
för värdering och regler för handläggningen
av de skaderegleringsärenden
det här är fråga om.

För alla dem som bor på ett visst avstånd
från en atomanläggning kommer
avsaknaden av klara bestämmelser på
det här området att skapa ett tillstånd
av osäkerhet för framtiden. Här är det
fråga om samhälleliga ingripanden i en
bygd, och det bör då också tillses att de
personer som bor i närheten av det område,
där åtgärden vidtages, får en känsla
av att man från samhällets sida gör
allt för att säkerställa deras ekonomiska
trygghet.

der från samhällets sida, vilka vållar
den enskilde ekonomiska förluster. Såsom
framhålles i reservationen kan det
inträffa katastrof- och olyckstillbud i
oljelager eller i lager med andra eldfarliga
eller explosiva ämnen, vilka kan
föranleda ingripanden som medför betydande
intrång och förlust för den enskilde.
Yi har på detta område erfarenheter
som visar att det inte är så enkelt
att lösa sådana frågor när tillämpliga
regler saknas.

Jag anser, herr talman, att detta problem
i längden inte kan nonchaleras,
och jag ber därför att få yrka bifall till
den reservation som är fogad till andra
lagutskottets utlåtande nr 4.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Frågan om ersättning
av det slag, som herr Gustavsson i Alvesta
berört i sitt anförande, har varit
föremål för riksdagens prövning såväl
1960 som 1961. Då behandlades motioner
med i stort sett samma yrkanden
som i den motion vi i dag diskuterar.
Vid båda tillfällena avslogs motionsyrkandena
av riksdagen.

Den fråga som motionärerna och reservanterna
här på nytt aktualiserat är
mycket betydelsefull — därom råder
inga delade meningar. Frågan gäller alltså
huruvida ersättning av allmänna medel
skall utgå i de fall då myndighet,
närmast länsstyrelsen, av beredskapsskäl
vidtar åtgärder i syfte att förebygga
eller begränsa verkningarna av
olycka eller olyckstillbud i en atomanläggning.
Därvid kan, som herr Gustavsson
framhöll, vederbörande myndighet
komma att vidta åtgärd mot
egendom eller rörelse, som sedermera
visat sig icke lidit skada, varför ersättning
för ägarens förlust inte kan utgå
enligt atomansvarighetslagens bestämmelser.

Motionärerna vill nu få till stånd en
generell lagstiftning, som reglerar alla
skadeståndskrav, som kan uppstå i dy -

Men även andra anläggningar än
atomanläggningar kan motivera åtgär4*
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Ersättning för skada å enskild egendom genom skyddsåtgärd mot atomolycka m. m.

lika sammanhang. Dessutom har motionärerna
i år utvidgat sitt yrkande till
att omfatta ersättning i samband med
beredskapsåtgärder vid andra i reservationen
närmare preciserade katastrofoch
olyckstillbud.

Det råder inte inom utskottet några
som helst delade meningar om att ersättning
skall utgå. Det råder icke heller
några delade meningar om att ersättning
bör utgå av statsmedel i de fall, då
anläggningsinnehavaren inte kan göras
ansvarig enligt atomansvarighetslagen.

I fjol och alldeles särskilt i 1960 års utlåtande
underströk utskottet vad vederbörande
departementschef anfört i den
proposition varigenom förslaget till lag
om skyddsåtgärder vid olyckor i atomanläggningar
förelädes riksdagen. Jag
skall be att få läsa upp det avsnitt, där
departementschefens slutsats kommer till
uttryck: »Beträffande skador, som vid en
olycka i en atomenergianläggning drabbar
enskilda under sådana förhållanden,
att de ej kan få skadestånd av anläggningsinnehavaren
eller ersättning från
försäkring, talar enligt min uppfattning
starka skäl för att statsmakterna rent
allmänt bör träda in med viss hjälp.
Särskilt kan atomenergiverksamhetens
karaktär av en hela samhällets angelägenhet
motivera att ersättning utges av
staten. Det förefaller emellertid vara en
naturlig ordning att riksdagen här liksom
eljest vid större katastrofer i varje
särskilt fall får taga ställning till ersättningsfrågan.
Förfaringssättet stämmer
även med den tanke, som kommit till
uttryck i en bestämmelse i förslaget till
atomansvarighetslag, att vid större katastrofer,
då anläggningsinnehavarens
ansvarighetsförsäkring ej förslår att bereda
alla skadelidande gottgörelse, ersättning
skall utgå av statsmedel enligt
grunder, som i varje särskilt fall fastställes
av statsmakterna.»

Det är denna departementschefens
slutsats i propositionen, som utskottet
stöder sig på, när utskottet även i år
vidhåller sin uppfattning att sådana här

frågor om skadestånd för förluster, som
kan vara av mycket vitt skild beskaffenhet
och därjämte av den arten, att de
inte i förväg kan förutses, bör i varje
särskilt fall bli föremål för prövning.

Jag tror också man kan säga att riksdagen
hittills, när den har prövat frågor
som rör ersättning för naturkatastrofer
eller liknande olyckor, har varit ganska
lyhörd för folkmeningen och vidtagit
åtgärder, som varit tillfredsställande.

Utskottet har således alltjämt den
uppfattningen, att skadeståndsfrågor av
denna karaktär bör prövas av statsmakterna,
däribland riksdagen, i varje särskilt
fall. Av detta skäl har vi inom utskottet
inte kunnat biträda motionärernas
yrkande.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herrar Thorsten Larsson och Gustavsson
i Alvesta.

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

talet av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Gustavsson
i Alvesta begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 148 ja och 29 nej, varjämte 19
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 14

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående förslag till
förordning med provisoriska bestämmelser
rörande utbildningstiden för vissa
värnpliktiga, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! För tio månader sedan
beslöt regeringen att låta utfärda en ny
förordning, enligt vilken övningstiden
för dem som inkallades till repetitionstjänstgöring
förkortades till 25 dagar.
Det var i realiteten fråga om en förkortning
med 15 dagar, om man räknar samman
den förkortade övningstiden under
de tre tjänstgöringsperioderna. Denna
förkortning vidtogs efter en mycket
långvarig och ingående utredning, och
utredningsresultatet hade i vederbörlig
ordning valsat runt för yttranden från
olika håll. Det beslut som regeringen
efter riksdagens beslut fattade i denna
fråga kan alltså inte anses vara förhastat,
utan var mycket noga förberett
och genomtänkt. Enligt vad jag kan förstå
var beslutet att fatta som en liten
reaktion mot det militaristiska tänkandet
och som ett tillmötesgående av det
utbredda missnöjet över slöseriet med

Utbildningstiden för vissa värnpliktiga

dagtiden under repetitionsövningarna.
Man räknade med att kunna spara fem
miljoner kronor om året genom denna
åtgärd.

Men bara åtta månader efter det att
förordningen utfärdades hade regeringen
hunnit tänka om. Resultatet av dess
omtänkade är det förslag, som nu ligger
på riksdagens bord och som ett enhälligt
utskott har godkänt. Det innebär
som bekant en återgång till den tidigare
repetitionstiden om 30 dagar.

Man frågar sig: Vad är det som ligger
bakom denna kovändning? År det ånger
eller ångest? Ja, får jag tro det som
regeringen anför såsom huvudmotivering
är det närmast ångest, eftersom de
s. k. beredskapsskälen skjutits i förgrunden.
Men varför var inte dessa skäl
lika starka i fjol? Vad är det egentligen
som motiverar en sådan här kovändning
sedan den ändrade ordningen, som
riksdag och regering i fjol beslutat, praktiserats
en enda gång? Det kan inte vara
ett sakligt skäl att kravet på kuppberedskap
bör tillgodoses, ty det kan lika väl
ske även om repetitionstiden är 25 dagar.
Skillnaden är väl egentligen därvidlag
ganska liten.

Jag vill också erinra om att när beslutet
i fjol fattades om att förkorta
denna repetitionstid till 25 dagar, så
konstaterades att det reellt inte skulle
innebära mer än 3 dagars förkortning,
eftersom lördag och söndag för utryckningen
gott kunde räknas bort som reella
övningsdagar när det gällde den kategori
av värnpliktiga som skulle beröras
härav.

Den kovändning man nu gör motiveras
också med något som förefaller
ganska egendomligt. Alla vet att det gäller
en återgång till 30 övningsdagar,
men i stället säges det att vad som nu
skall ske är en övergång till en differentierad
utbildning under repetitionstiden.
Därtill -— och det är det som är
mest kostligt i sammanhanget — motiveras
denna övergång till 30 dagars repetitionstid
med att vi därigenom skall

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Höjning av de allmänna barnbidragen

kunna pröva oss fram till om systemet
med 25 övningsdagar är möjligt att fullfölja.
Den som tar del av sådana motiveringar
för en kovändning av detta
slag inom loppet av åtta månader måste
bli ganska förbryllad.

Herr talman! Jag har velat framhålla
detta, då jag inte tycker att de skäl
som har anförts för denna kovändning
är övertygande; snarast gör det ett litet
löjeväckande intryck med en sådan kastning
i en fråga som i och för sig är av
ganska stor betydelse. Det måste inte
minst för alla de kategorier av värnpliktiga
som berörs av saken kännas
som en svår motgång, om nu riksdagen
godkänner regeringens förslag. Med tanke
på enigheten inom utskottet — utskottet
var lika enigt i fjol när det
rekommenderade riksdagen att övergå
till 25 övningsdagar —• måste man befara
att regeringen får riksdagen med
sig lika lätt när det gäller att fastställa
30 dagar som när det gällde att fastställa
25 dagar.

Rent formella skäl gör att jag inte kan
ställa något yrkande, men jag skulle i
alla fall vilja använda tillfället att uppmana
regeringen att uppta riksdagens
beslut i fjol till mera allvarlig behandling
än regeringens föreliggande proposition
lyder på. Det bör inte föreligga
formella hinder för att regeringen i fortsättningen
gör en sådan prövning.

Herr förste vice talmannen övertog
nu ledningen av förhandlingarna.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Herr Hagberg ställde
inget yrkande. Jag kunde alltså ha avstått
från ordet, men jag vill ändå
säga, att jag tror herr Hagberg har
dragit en del slutsatser av fjolårsbeslutet
som man rimligtvis inte kan dra av
detsamma.

Det beslut som riksdagen fattade i
fjol avsåg egentligen en försöksverksamhet.
Det skulle vara fråga om en engångsföreteelse,
som innebar ett tillmö -

tesgående av värnpliktsutredningens begäran
att få studera verkningarna av 25
dagars repetitionsövningstid. Nu har det
upplysts att man genom att vidtaga andra
dispositioner kan ställa särskilda förband
till förfogande för den försöksoch
studieverksamhet som värnpliktsutredningen
anser sig behöva.

Detta är, förutom beredskapsskälen,
anledningen till att utskottet tillstyrker
föreliggande förslag.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det är ett faktum att
fastän beslutet nu innebär återgång till
30 dagars repetitionsövning motiveras
det med att man skall få möjlighet till
differentierad utbildning och alltså kunna
fortsätta med dessa 25 dagar om man
finner skäl därtill. Men motiveringen
är ju en sak, och jag förstår herr Andersons
svårigheter när han måste konstatera
att mot denna motivering svarar
ett förslag om förlängning av utbildningstiden.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 15

Höjning av de allmänna barnbidragen

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
angående höjning av de allmänna
barnbidragen.

I följande sex inom riksdagen väckta
motioner hade yrkanden angående
de allmänna barnbidragen framställts,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 437
i första kammaren av herrar öhman
och Lager samt nr 513 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle m. fl.
om ökat byggande av daghem, m. m.,

2) de likalydande motionerna nr 487
i första kammaren av herrar öhman
och Lager samt nr 564 i andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle m. fl. om

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

viss höjning av det allmänna barnbidraget,
samt

3) de likalydande motionerna nr 517
i första kammaren av herr Mattsson
m. fl. och nr 627 i andra kammaren av
herr Antonsson om vissa skattelättnader
för ensamstående barnförsörjare,
m. m.

Motionerna under 1) hade, såvitt de
anginge höjning av de allmänna barnbidragen,
hänvisats till lagutskott och
i övrigt till statsutskottet. Motionerna
under 2) hade i sin helhet hänvisats
till lagutskott. Motionerna under 3) hade,
såvitt de anginge höjning av de allmänna
barnbidragen, hänvisats till lagutskott
och i övrigt till bevillningsutskottet.
I de avseenden motionerna hänvisats
till lagutskott hade de behandlats
av andra lagutskottet.

I motionerna I: 437 och II: 513 hemställdes,
»att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begär skyndsam utredning
och förslag i syfte att under 60-talet
genomföra eu sådan höjning av de allmänna
barnbidragen att de uppgår till
100 kronor per månad».

I motionerna 1:487 och 11:564 yrkades,
»att riksdagen måtte besluta att
från budgetåret 1962/63 höja barnbidragen
med 50 kronor till 600 kronor per
år och barn».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, nämligen

1) motionerna I: 437 och II: 513, såvitt
de hänvisats till lagutskott,

2) motionerna I: 487 och II: 564, samt

3) motionerna 1:517 och 11:627, såvitt
de hänvisats till lagutskott,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Föreliggande motioner,
som väckts av den kommunistiska gruppen,
ingår såsom ett led i en längre syftande
plan för ökad ekonomisk trygghet
åt barnfamiljerna.

Höjning av de allmänna barnbidragen

Kravet på en höjning av nu utgående
kontanta barnbidrag från 550 kronor
till 600 kronor fr. o. m. den 1 juli
i år måste ses i detta sitt större sammanhang.
Lösryckt därifrån ter sig
annars den ringa höjningen av 50 kronor
som ett slags överbudspolitik. Så
är emellertid inte fallet. Vårt parti har
ju under en råd tidigare riksdagar fört
fram kravet om bättre stöd till barnfamiljerna,
och vi har då liksom nu tagit
upp tanken på en långtidsplan, vars
syfte skulle vara att samhällets stöd till
barnfamiljerna skall motsvara minst en
tredjedel av de verkliga barnkostnaderna.

Vid 1961 års riksdag förde vi motionsledes
fram kravet om 600 kronor
i barnbidrag, och vi har inte funnit anledning
att vid innevarande års riksdag
frångå detta rättvisa krav. Vi är,
liksom andra motionärer i denna kammare,
eniga om att barnbidragen borde
indexregleras. Vi finner det orimligt
att det kontanta barnbidraget år
från år skall förlora i värde på grund
av penningvärdeförsämringen, särskilt
som kammarmajoriteten under flera år
i följd funnit det med sin heder förenligt
att indexreglera militäranslagen
men samtidigt avslå våra framställningar
om att barnbidragen skall erhålla
samma värdeskydd. Genom bl. a. denna
negativa inställning tvingas vi att
gång på gång återkomma med krav på
höjning av det kontanta barnbidraget.

Den senaste höjningen, från 450 till
550 kronor, har utskottet funnit utgöra
ett större tillskott än kompensationen
för omsättningsskatten motiverat.
Jag vill på vår grupps vägnar bestrida
detta. I vilken omfattning denna höjning
av utgående barnbidrag kompenserar
omsättningsskatten beror helt på
vederbörande barnfamiljs inkomster,
liksom på familjens sammansättning.
Under alla förhållanden måste man säga
att barnbidraget inte kommit upp till
det reella värde det hade år 1947.

I detta sammanhang vill jag hänvisa

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Höjning av de allmänna barnbidragen

till byråchef Erland von Hofstens bekanta
artiklar om barnkostnaderna och
deras fördelning i familj ebudgeten. Jag
skall dock inte förlänga mitt yttrande
med citat från dessa artiklar, då jag
tror att de flesta av kammarledamöterna
läst dem. Det torde emellertid vara
svårt att bestrida där framförda synpunkter,
och varje uppmärksam läsare
av dessa artiklar måste erkänna att
herr Hofstens argument väl täcker de
krav vi fört fram för våra motioner.

Sista stycket i utskottets utlåtande
synes mig innehålla en s. k. välvillig
skrivning. Det heter där: »Med hänsyn
till det utredningsarbete som således
på olika områden pågår eller förestår
i syfte att förbättra barnfamiljernas
situation anser utskottet icke påkallat
att det för närvarande företages
någon ändring av barnbidragens belopp.
»

Jag är helt på det klara med att
förslag av detta slag, som lägges fram
här i riksdagen måste utredas. Emellertid
har jag anledning påstå att behovet
av en höjning av barnbidragen
är så uppenbart och så många gånger
har bekräftats i denna kammare, att det
för ett bifall till vårt närmast liggande
krav knappast är erforderligt med
flera utredningar eller undersökningar.
Obestridligt är också att ensamstående
mödrar med barn måste få bättre kompensation
än som nu utgår, utan att
därför några speciella utredningar skall
behöva göras.

Då jag förstår att vi inte har några
utsikter att få igenom vår motion gentemot
ett enigt utskott, tar jag fasta på
de rader som jag nyss citerat ur utskottsutlåtandet
och tolkar dem så, att
våra förslag och synpunkter kommer
att beaktas vid pågående utredningar.
Trots detta finner jag inget hinder föreligga
att yrka bifall till de delar av
motionerna som avser höjning av utgående
barnbidrag från nuvarande 550
kronor till 600 kronor fr. o. in. den 1
juli innevarande år.

Därutöver vill jag, herr talman, starkt
understryka vår mening att barnbidragen
successivt måste höjas till minst
100 kronor per månad, med andra ord
1 200 kronor per år. En sådan höjning
är naturligtvis inte möjlig med mindre
än att en plan utarbetas dels för hur
det hela skall genomföras och dels för
hur man i statsbudgeten skall kunna
anslå de medel som är erforderliga.

Med detta, herr talman, yrkar jag bifall
till motionerna nr 513 och 564 i
andra kammaren samt nr 437 och 487
i första kammaren i vad de avser höjning
av de kontanta barnbidragen.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag är fullt medveten
om att det inte hör till god kutym här
i kammaren att hålla s. k. begravningstal
över motioner, som inte har föranlett
någon reservation i utskottet. Men
det må förlåtas mig, herr talman, att
jag anser den fråga som väckts i den
motion, vilken undertecknats bl. a. av
mig, vara av sådan räckvidd och angelägenhetsgrad
att jag vill ta ett par
minuter av kammarens tid i anspråk,
inte för att hålla något begravningstal
utan närmast för att skicka en hälsning
till de utredningar, som utskottet
i sitt utlåtande apostroferat.

Vi talar ofta om att vi skapat ett solidaritetssamhälle
genom våra socialpolitiska
reformer. Jag måste säga att
till de grupper, i fråga om vilka vi inte
har nått fram till solidaritetsbegreppets
förverkligande, hör sannerligen de
ofullständiga barnfamiljerna. Rent sakligt
råder det inga delade meningar om
att barnkostnaderna blir drygare för
en ensam barnförsörjare än för två förvärvsarbetande
föräldrar. Den ensamstående
modern t. ex. får själv bära alla
de plikter i fråga om vård och fostran
av barnen, som eljest delas av de
båda förvärvsarbetande makarna.

Skall vi fortsätta våra reformer på
detta område, bör vi inrikta oss på två
saker. Den ena är beskattningen — den

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

skall jag inte beröra, ty den är inte aktuell
i detta sammanhang, även om förvärvsavdraget
för ensamstående mödrar
bör uppmärksammas. Den andra är
höjning av barnbidragen just till de ensamstående
barnförsörjarna, vare sig
det gäller ensam far eller ensam mor.
Jag tycker emellertid, herr talman, att
andra lagutskottet har generaliserat en
smula när man har bedömt dessa frågor.
Man säger bl. a. att »barnbidragen
utgör väsentligen en socialpolitiskt
motiverad form av skatteåterbäring till
barnfamiljerna och bör därför ses mot
bakgrunden av vårt gällande beskattningssystem».
Det är alldeles riktigt,
men det är ju de ensamstående barnförsörjarna
som vi motionärer i detta
fall speciellt har tänkt på. Därför tycker
jag inte att andra lagutskottets motivering
på denna punkt är särskilt
stark.

När vi en gång blir färdiga — om vi
nu blir det — med vårt stora generella
socialpolitiska system, måste vi rikta
blickarna på de grupper, som vi gärna
kallar eftersatta. Den grupp som — vid
sidan av de handikappade — främst bör
komma i blickfältet är de ofullständiga
barnfamiljerna.

Jag skall inte ställa något yrkande,
herr talman, men jag vill med dessa ord
ha poängterat frågans vikt. Jag vill också
ha sagt att det egentligen borde ha
funnits en särskild utredning, som
sysslat med alla dessa spörsmål, vilka
nu är splittrade på ett antal utredningar.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag vill påminna herr
Antonsson om att då riksdagen i fjol på
grundval av ett enhälligt utlåtande från
andra lagutskottet beslöt att hos Kungl.
Maj :t begära en översyn av barnbidragen
inbegreps även de ofullständiga
barnfamiljerna och flerbarnsfamiljerna.
Utskottet framhöll nämligen bl. a. »att
det kan i samband med översyn i syfte
att förbättra stödet åt barnfamiljerna

Höjning av de allmänna barnbidragen

genom allmänna barnbidrag vara befogat
att undersöka, huruvida flerbarnsfamiljerna
och de ofullständiga familjerna
bör få större del av en sådan förbättring
än enbarnsfamiljerna». Andra
lagutskottet hade alltså i åtanke de kategorier,
som herr Antonsson berör i
sitt anförande. De har inkluderats i det
beslut som riksdagen då fattade.

I övrigt skulle jag endast vilja påpeka
att utskottets nu föreliggande utlåtande
är enhälligt. Men eftersom jag
fått ordet vill jag beröra en sak, som i
varje fall jag funnit vara ganska anmärkningsvärd.

Vi får numera från Kungl. Maj :t en
redogörelse över de åtgärder som
Kungl. Maj :t vidtagit i anledning av
riksdagens skrivelser. I årets redogörelse
säges beträffande riksdagsbeslutet
om översyn av barnbidragen, att sedan
barnbidragen har höjts i samband med
höjningen av omsättningsskatten, har
riksdagens skrivelse blivit anmäld och
slutbehandlad genom proposition nr
190/60, alltså den proposition som avsåg
höjningen av barnbidraget. Man kan
möjligen förstå att socialministern menar,
att de frågor som skall överses redan
är föremål för utredning dels i socialpolitiska
kommittén, som enligt sina
direktiv har till uppgift att utreda spörsmål
som hör samman med dessa, dels
vad beträffar den rent skattetekniska sidan
i skatteberedningen, som har att
överväga avvägningen melian barnfamiljernas
beskattning och andra familjers
beskattning.

Emellertid fanns det i riksdagsbeslutet
i fjol en del punkter som inte täcks
av vad som utredes vare sig av socialpolitiska
kommittén eller av skatteberedningen.
Det var sådant som barnbidragens
värdebeständighet, eventuell indexreglering
av dessa och en del andra frågor.
I varje fall tycker man, att det
borde vara angeläget för Kungl. Maj:t
att se till att de två utredningarna, som
var för sig sysslar med barnbidragen,
på något sätt samordnas just vad beträf -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Ändring av lagen om rätt till fiske

far utredningsarbetet rörande barnbidragen.
Det har alltså sina mycket starka
skäl, när utskottet i sitt utlåtande
skriver, att genom den ökning av barnbidragen,
som sålunda skett efter riksdagens
hemställan i fjol om en översyn
av barnbidragen, har icke en sådan förbättring
av barnfamiljernas situation
genomförts som åsyftades med denna
hemställan. Jag har velat få detta antecknat
till kammarens protokoll.

I övrigt ber jag, herr talman, att under
hänvisning till utskottsutlåtandet få
yrka bifall till vad utskottet föreslagit.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 437 av herrar Öhman och
Lager samt 11:513 av herr Nilsson i
Gävle m. fl. i förevarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 487 av herrar Öhman och
Lager samt II: 564 av herr Nilsson i
Gävle m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 3

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Ändring av lagen om rätt till fiske

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till viss ändring
av lagen om rätt till fiske.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag har inte begärt or -

det för att ställa något yrkande, eftersom
det gäller en liten detalj i en stor fråga.
Men jag vill rent allmänt konstatera att
1950 års lag om rätt till fiske var ett
hastverk, som var mycket illa genomtänkt
och som blivit mycket dyrbart för
det svenska folket.

Nu har länsstyrelsen i Stockholms län
och statsrevisorerna pekat på vissa detaljer
beträffande fiskerätten vid Stockholms
läns kuster. Enligt vad jag kunnat
förstå har man däremot inte berört
det väsentliga, nämligen att det sedan
1950 pågått en ständigt stegrad ockupation
från direktörers, större jordägares,
bolags och vissa spekulationsherrars sida.
Detta förhållande har medfört att
en stor del av befolkningen i Stockholms
län och även annorstädes utestängts från
möjligheterna att bedriva fiske. Dessa
gamla rättigheter har tagits ifrån dem
under en tid då det talas om flykten
från landsbygden liksom om behovet av
fritidsområden.

Jag vädjar därför till statsrådet att
han ånyo tar upp frågan om att tillåta
fritt fiske på alla delar av kuststräckan
mellan Stockholm och Haparanda, där
det fortfarande finns fria vatten.

Man har även skäl att ställa frågan,
huruvida det är rimligt att Mälaren, som
utefter sina kuster har den verkligt stora
tätortsbefolkningen, skall vara enskilt
vatten. Statsrådet borde ta upp till allvarlig
prövning huruvida inte även Mälaren
borde bli fritt vatten och tillåtelse
lämnas att använda rörliga fiskeredskap
ända intill stranden. Länsstyrelserna
borde vidare koncentrera sitt arbete på
att försöka ordna utnyttjandet av fiskerättigheterna
så, att dessa rättigheter
verkligen kommer de få kvarvarande
jordbrukarna vid kusten och Mälaren
till godo, samt försöka stoppa den hänsynslösa
ockupationen av och spekulationen
i de vattenområden, som svenska
folket 1 stor utsträckning behöver. Det
är upprörande att bevittna hur man
inom samma område av Stockholms län,
där år 1883 de s. k. rekognitionsskogar -

Onsdagen den 28 februari 1962 Nr 9

Översyn av lagstiftningen beträffande köp av skog på rot

na gjordes till enskilda, nu ockuperar
även vattenområdena.

Av denna orsak vädjar jag till statsrådet
att på nytt se över denna fråga.
Det är omöjligt för mig att bedöma den
rent juridiskt, men den borde i varje
fall tas upp till prövning.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

översyn av lagstiftningen beträffande
köp av skog på rot

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av motioner
om översyn av lagstiftningen beträffande
köp av skog på rot.

Tredje lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 32 i första
kammaren av herr Jonasson och nr
61 i andra kammaren av herrar Wahrendorff
och Larsson i Hedenäset.

I motionerna, som var likalydande,
hemställdes, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
skyndsam översyn av lagstiftningen beträffande
avtal om köp av skog på rot
i enlighet med vad i motionen anförts».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:32 och 11:61, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ernst Olsson och Jansson i Benestad,
vilka ansett att utskottets utlåtande bort
ha i reservationen angiven ändrad lydelse
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, I: 32 och II: 61, i skrivelse
till Kungl. Maj :t såsom sin mening
måtte giva till känna vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! Det föreliggande ut -

skottsutlåtandet upptar en fråga som
tidigare varit föremål för riksdagens
behandling. Både vid 1954 års riksdag
och vid förra årets behandlade tredje
lagutskottet motioner vari krävdes
en begränsning av maximitiden av nyttjanderätten
vid förvärv av skog på rot.
Stadgandet om fem års maximitid hänför
sig till lagen av den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom, närmare
bestämt I kap. 7 §.

Utskottet har vid behandling av frågan
i år liksom vid tidigare behandlingar
erkänt att en så lång nyttjanderättstid
som fem år är en nackdel ur
skogsvårdssynpunkt, men tröstar sig
med att det numera endast är i undantagsfall
som så lång nyttjanderättstid
tillämpas.

Mot detta kan invändas att det alltjämt
förekommer att vid köp av skog
på rot någon avverkningstid icke stipuleras
och att avverkningen sker först
under det femte året. Även om detta
endast förekommer i begränsad omfattning
måste det dock med tanke på de
krav som både enskilda och det allmänna
ställer på en rationell skogsvård
med högsta möjliga intensitet i
produktionen vara för lång tid. En så
lång nyttjanderättstid betyder — där
den tillämpas -— att det dröjer hela
åtta år innan nyplantering kan äga
rum. Tre år för hyggesröjning och
markberedning är som bekant nödvändiga.
Detta är givetvis en ren misshushållning
med våra skogliga resurser,
som dåligt rimmar med de krav man
eljest reser på skogens rätta utnyttjande.

Motionärerna begär en översyn av
gällande lagstiftning med den utgångspunkten
att maximitiden skall förkortas.
Lagberedningen av år 1960 har i
sitt förslag till ny jordabalk föreslagit
att den nu gällande maximitiden om
fem år fortfarande skall äga giltighet.
Det finns alltså risk för att den gamla
lagbestämmelsen konserveras. Med den
utveckling som ägt rum på det skogliga

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Översyn av lagstiftningen beträffande köp av skog på rot

området sedan 1907 synes motionens
krav berättigade.

Motionärerna har vidare som stöd
för kravet på en översyn ansett att det
bör i lag klargöras i vad mån upplåtelse
av skogsavverkningsrätt är att anse
som köp av lös egendom och om
behov föreligger av regler om ersättning
i fall då rotpost ej avverkas inom
avtalad tid. Vi förutsätter i reservationen
att även denna fråga uppmärksammas
vid den fortsatta behandlingen av
lagberedningens förslag.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr AVAHRENDORFF (ep):

Herr talman! De spörsmål som beröres
i tredje lagutskottets utlåtande nr 8
gäller avverkningsrätten i fråga om skog
som försålts på rot, främst hur lång
maximitiden för avverkningsrätten skall
vara. Enligt nuvarande bestämmelser är
den längsta tiden fem år. Detta har gällt
sedan år 1903. Sedan dess har kraven
på god skogsvård höjts avsevärt, och
skogsvårds- och avverkningsmetoderna
har förändrats. Även transporttekniken
har ändrats och utvecklats oerhört.

Vi motionärer anser liksom reservanterna
i utskottet att femårsbestämmelsen
bör revideras och maximitiden sättas
till exempelvis tre år. Detta är motiverat
främst från skogsvårdssynpunkt.
Både för det allmänna och för den enskilde
skogsägaren är det angeläget att
en försåld rotpost avverkas inom kort
tid, så att föryngrings- och förnyelseåtgärder
kan komma till stånd utan dröjsmål.
Jämfört med den tidpunkt då den
nuvarande bestämmelsen tillkom, alltså
år 1903, kan det inte anses vara något
hårdare krav att nu sätta tidsgränsen
vid tre år. De framsteg som gjorts i
fråga om avverkningsteknik och transport
motiverar tvärtom en sådan ändring.

Utskottet har inte velat gå oss till
mötes utan hänvisar till att detta spörs -

mål beröres av de överväganden som
pågår angående ny jordabalk. Men, såsom
framgår av utskottets utlåtande, innebär
lagberedningens förslag ingen
ändring i detta avseende. Det är då givet
att vi motionärer inte kan vara
nöjda med en skrivning som innebär
att man inte vill göra något nu och att
man inte heller väntar sig eller vill ha
någon ändring framgent.

Utskottet framhåller att även om fem
år enligt lag är den längsta tiden för
avverkningsrätten, är det ingenting som
hindrar att man i avtal och kontrakt
tillämpar en kortare tid. Detta är i och
för sig riktigt. Men det framgår också
klart och tydligt, att om den maximitid
som anges i ett sådant avtal eller kontrakt
överskrides, är det ovisst vilka
rättsliga verkningar som kan bli följden.
Påståendet att man kan gardera sig mot
den långa tid som lagen anger genom
att i avtal ta upp kortare tid är därför
lösligt grundat. Vilken nytta har man
av ett sådant stadgande i ett avtal, om
de rättsliga verkningarna av detsamma
inte är klara? Utskottet framhåller att
så länge förslaget till ny jordabalk överväges,
är det ovisst vilka regler den nya
jordabalken kommer att innehålla i
detta avseende. Men är det inte något
underligt att först konstatera att här
föreligger en brist och sedan framhålla
att det är en öppen fråga om denna
brist kommer att avhjälpas eller ej? Borde
man inte ha påtalat angelägenheten
av att bristen elimineras och givit denna
uppfattning till känna?

Så har skett i den reservation som
fogats till utskottets utlåtande. Där begär
man att både tidsgränsen och de
rättsliga verkningarna av tidsbestämmelser
i kontrakt skall beaktas särskilt
vid den fortsatta beredningen till ny
jordabalk.

Härmed ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Larsson
i Hedenäset (ep).

Onsdagen den 28 februari 1962 Nr 9

Översyn av lagstiftningen beträffande köp av skog på rot

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att med nuvarande regler i nyttjanderättslagen
finns det full frihet för
köpare och säljare av rotposter att träffa
avtal rörande avverkningstidens
längd. Det är sant som det sagts, att utvecklingen
under den tid som har gått
sedan lagen tillkom 1907 självfallet har
fört med sig en hel del förändringar på
skogsavverkningsteknikens område, förändringar
som måhända kan motivera
en ändring av maximitiden för avverkningsrätten,
som nu är fem år.

Men det är inte bara den frågan som
bör göras till föremål för övervägande.
Det är, som utskottet har påpekat, oklart
rörande vilken karaktär sådana här avtal
har. Det finns rättslärda som anser,
att de är liktydiga med legoavtal rörande
fast egendom, medan andra anser
att de hör hemma under reglerna
om köp av lös egendom. Denna osäkerhet
är självfallet otillfredsställande, eftersom
det i fall av tvist om ett sådant
här avtals innebörd kan uppstå tvekan
om vilka rättsregler som är tillämpliga.
Detta har, som också framhållits här,
observerats av lagberedningen under
arbetet på den nya jordabalken. Man
har att vänta, att vid det fortsatta arbetet
på den nya jordabalken dessa frågor
kommer att bli föremål för utredning.

Under sådana förhållanden har tredje
lagutskottsmajoriteten ansett det vara
lämpligast att riksdagen avvaktar utredningsresultatet
och inte tar ställning i
någon detaljfråga, innan utredningen
föreligger. Skillnaden mellan utskottet
och reservanterna är alltså snarast att
reservanterna vill, att man nu redan
innan utredningen föreligger skall ta
ställning och binda sig för maximitidens
längd, medan utskottsmajoriteten,
på sätt som är vanligt här i riksdagen,
förordar att man avvaktar utredningens
resultat innan man binder sig vid en
enstaka punkt i själva sakfrågan.

Herr talman! Jag ber att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Utskottets talman var ju
uppe här och redogjorde litet för den
skrivning som utskottet har gjort. Jag
har läst den och tycker att den ser ut
ungefär som om utskottet har suttit och
sagt: »Älskar — älskar inte, älskar —
älskar inte» . . . och så blev det till slut
»älskar inte». Alltså skall det inte bli
någon utredning av denna fråga. Utskottet
är dock på det klara med att
den nuvarande lagstiftningen är behäftad
med så stora fel att det vore riktigt
att få till stånd en utredning.

Yad beträffar femårsperioden har
ändå lagberedningen kommit fram till
att man skall vidmakthålla den gamla
maximitiden, fem år.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Jansson i Benestad begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herrar Ernst Olsson och Jansson i Benestad.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Interpellation ang. yrkesfiskets behov av fiskevatten

ning. Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

§ 18

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av motioner
om giltigheten av utländskt körkort.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Interpellation ang. yrkesfiskets behov
av fiskevatten

Ordet lämnades på begäran till

Herr WAHRENDORFF (ep), som yttrade: Herr

talman! Fiskerinäringens framtidsmöjligheter
har sedan lång tid varit
föremål för särskild uppmärksamhet.
Organisationssträvandena och organisationsarbetet
inom näringen har avsevärt
förbättrat yrkesutövarnas möjligheter
och medverkat till den betydelsefulla
rationalisering som ägt rum. Åtskilliga
åtgärder har även vidtagits av statsmakterna
i syfte att främja fiskerinäringens
utveckling och rationalisering.
Som exempel härpå kan nämnas byggandet
av fiskehamnar och kreditstöd
för anskaffande av båtar och utrustning
in. no

På vissa håll bär emellertid uppstått
andra problem som medfört menliga
inverkningar för fiskerinäringens utveckling
och bestånd. Jag åsyftar härvid
de problem som det alltmer omfattande
fritidsfisket medfört i skärgården
vid våra tätast befolkade kustområden.
Fritids- eller sportfisket är givetvis fullt
legitimt, och det kan givetvis inte komma
i fråga att begränsa dess utövande
till vissa grupper av befolkningen. Det
kan dock inte bortses från att fritidsfiskets
ökning medfört omfattande problem
för yrkesfisket. Efterfrågan på
fiskevatten har blivit mycket stor. Fri -

tidsfiskarna är ofta beredda att betala
ett förhållandevis rikligt vederlag för
tillgången till fiskevatten. Följden har
blivit att omfattande vattenområden exploaterats
för fritidsfiske, och yrkesfiskets
utrymme har härigenom begränsats.
Exploateringen av vattenområden
för fritidsfiske sker nämligen ofta till
sådana priser att yrkesfisket med hänsyn
till lönsamheten inom näringen ej
har möjlighet att konkurrera.

Från allmänna synpunkter, främst
folkförsörjnings- och beredskapssynpunkter,
är det angeläget att yrkesfisket
tillförsäkras goda framtidsmöjligheter.
Det är givetvis också angeläget
att de insatser som gjorts för att främja
näringens utveckling ej går om intet.
Det kan emellertid väntas att den kraftiga
ökningen av fritidsfisket kommer
att fortsätta, måhända med stegrad intensitet.
Åtgärder synes därför påkallade
för att säkerställa yrkesfisket.

Hithörande spörsmål har uppmärksammats
av såväl myndigheter som organisationer.
Bl. a. har de berörts i
framställningar från länsstyrelsen i
Stockholms län rörande den bofasta
skärgårdsbefolkningens problem. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har i en
nyligen ingiven skrivelse erinrat om behovet
av åtgärder till skydd för yrkesfisket
i berörda skärgårdsområden.
Även i skrivelse från Stockholms läns
fiskareförbund och Svenska insjöfiskarnas
centralförbund har erinrats om behovet
av åtgärder för att säkra yrkesfiskets
tillgång till fiskevatten.

Starka skäl synes tala för att man på
lämpligt sätt söker få till stånd eu uppdelning
av närmast berörda vattenområden
under hänsynstagande till såväl
yrkesfiskets som fritidsfiskets berättigade
intressen. Ett sådant förfarande
medför emellertid åtskilliga komplicerade
problem i olika avseenden. En ingående
undersökning om var behovet
är störst och utredning om lämpligaste
tillvägagångssätt synes vara erforderlig.

Med hänvisning till det ovan anförda

Onsdagen den 28 februari 1962

Nr 9

Interpellation ang. åstadkommande av en konvention rörande laxfisket i Östersjön
— Interpellation ang. utvidgning av möjligheterna att utbetala sjukpenning
till annan än den försäkrade

anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är statsrådet villig medverka till
skyndsam undersökning och utredning
i syfte att under hänsynstagande till
både yrkesfiskets och fritidsfiskets berättigade
intressen säkerställa yrkesfiskets
behov av fiskevatten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. åstadkommande av
en konvention rörande laxfisket
i Östersjön

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Laxfisket i Östersjön bedrives
på ett sådant sätt att det innebär
en uppenbar misshushållning med tillgångarna
och så att lönsamheten av
laxodling påverkas i från svensk synpunkt
ogynnsam riktning. Större delen
av fångsten omfattar lax under
andra året i havet, då vikten ligger vid
två till tre kilo. Av lax under tredje
året — den väger då sex till åtta kilo
— fångas ett betydligt mindre antal
och av äldre laxar är dessa blott en
ringa del.

Detta innebär att laxen numera
fångas vid lägre medelålder än tidigare
liksom att en större andel än tidigare
nu fångas av sådan lax som eljest skulle
återvänt från våra älvar för lek och
därvid bildat underlag för kust- och
älvfisket.

Otvivelaktigt är det så att laxfiskets
betydelse för de svenska fiskarna minskar
alltmer. Av svenska fiskare är det
främst sådana från Blekinge och Gotland
som sysslar med laxfiske. Konkurrensen
med andra länders laxfiskare —
från Danmark, Tyskland, Polen och
Ryssland — är mycket hård, och huvudparten
av laxen fångas säkerligen

av de utländska fiskarna som är i stor
majoritet. Bristen på enhetliga bestämmelser
om minimimått på lax i dessa
länder gör att fiskare från Sverige, som
har de hårdaste bestämmelserna, måste
kasta tillbaka fångad smålax i havet.
Denna kan strax fångas av utländska
fiskare, som fullt legalt kan landa den
i sina hamnar.

Från dessa synpunkter har yrkesfiskets
organisationer vid skilda tillfällen
anhållit att en laxkonvention för Östersjön
skulle söka åstadkommas. Framställningar
har gjorts till statsmakterna
i frågan. Överläggningar har också hållits
mellan fiskerirepresentanter för olika
berörda länder. En motion i riksdagen
i ärendet år 1960 föranledde utrikesutskottet
att uttala sin anslutning
till de i motionerna framförda synpunkterna
samt att uttala, att utskottet förväntade
att Kungl. Maj :t skulle finna det
möjligt att genom förhandlingar lösa
frågan. Emellertid har något påtagligt
resultat ännu icke kunnat förmärkas.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till hans
excellens ministern för utrikes ärendena
få framställa följande frågor:

1. Kan resultat i fråga om en laxfiskekonvention
för Östersjön förväntas
som en följd av eventuellt pågående förhandlingar? 2.

Om förhandlingar i ärendet icke
pågår, är Ers Excellens beredd vidtaga
åtgärder för att få till stånd sådana?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. utvidgning av möjligheterna
att utbetala sjukpenning till annan
än den försäkrade

Ordet lämnades på begäran till

Fru GUNNE (h), som yttrade:

Herr talman! Genom riksdagsbeslut år
1960 företogs viss ändring i lagen om

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Interpellation ang. hjälpsändningar av överskottsfångster av fisk till utvecklingsländer -

allmän sjukförsäkring och i lagen om
yrkesskadeförsäkring för att möjliggöra
utbetalning av sjukpenning till annan
än den försäkrade. Sådan utbetalning
kan därigenom numera ske på framställning
av nykterhetsnämnd. Detta gäller
enligt 27 § lagen om sjukförsäkring i
fråga om »sjukpenning jämte barntilllägg
tillkommande den som är hemfallen
åt alkoholmissbruk och beträffande
vilken föreligger omständighet i övrigt
som i 15 § första stycket i lagen om nykterhetsvård
sägs». Möjligheten att utbetala
sjukpenning till annan än den
försäkrade är därmed begränsad till sådana
fall som är föremål för nykterhetsnämndernas
ingripande.

Inom socialhjälpsområdet inträffar
ofta fall av försumlighet från familjeförsörjarens
sida som inte kan förknippas
med sådan alkoholism som är föremål
för nykterhetsnämndernas uppmärksamhet.
Det kan sålunda inträffa
att den sjukskrivne hänvisats till vård
eller rekreation på annan plats, varvid
han vägrar lämna bidrag till familjens
försörjning, under det att sjukpenningen
förbrukas på egna förströelser, eller
att den sjukskrivne överger sin familj
på grund av andra intressen utan att
sörja för de sina. Familjens utväg är
då att begära hjälp från socialnämnden.
Både för familjen och för den, som i
egenskap av förtroendeman eller tjänsteman
inom socialvården möter detta problem,
ter det sig oriktigt att en familjeförsörjare
för egen del helt disponerar
även det belopp som skulle ha kommit
hans hustru och barn till godo. Någon
möjlighet att förhindra detta ryms inte
inom nuvarande lagstiftning.

Det skulle då vara naturligt att utvidga
möjligheterna enligt lagen att utbetala
sjukpenning till annan än den
försäkrade på sådant sätt, att utbetalning
kunde ske även på framställning
av socialnämnd. Det är givet att en sådan
framställning även för socialnämndens
vidkommande måste bindas vid

klart angivna förutsättningar. Det förefaller
som om samma förutsättningar
som föreligger eller kan komma att föreligga
vid ingripanden mot försumliga
familjeförsörjare skulle kunna bli tilllämpliga
i detta fall.

Under hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammaren tillåtelse
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
rikta följande fråga:

Är statsrådet beredd att undersöka
möjligheterna till en sådan ändring av
lagarna om allmän sjukförsäkring och
yrkesskadeförsäkring som ovan antytts
och att för riksdagen framlägga de förslag
en sådan utredning kan föranleda?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. hjälpsändningar av
överskottsfångster av fisk till utvecklingsländer Ordet

lämnades på begäran till

Herr STAXÄNG (h), som yttrade:

Herr talman! I vår materiella hjälp
till utvecklingsländerna blir självfallet
livsmedlen av omedelbar och välgörande
effekt. Undernäringen till följd av
såväl brist över huvud taget på tillräcklig
föda som alltför ensidigt sammansatt
kost utgör ett svårt handikapp för
människor i överbefolkade områden
med låg teknisk standard och ringa
produktionsresurser bl. a. just i fråga
om livsmedel. Fördenskull är det flerstädes
i dagens läge ett primärt behov
att livsmedelssituationen förbättras.

Vårt land har, synes det mig, gynnsamma
förutsättningar för att kunna
snabbt och effektivt underlätta den kritiska
livsmedelsförsörjningen bl. a. genom
att förse utvecklingsländerna med
sill och annan fisk av våra betydande
överskott. Vår fiskeflotta besitter för
närvarande en högst avsevärd produktionskapacitet,
vilken emellertid i första
hand på grund av begränsade möjlig -

Onsdagen den 28 februari 1962 Nr 9

Interpellation ang. hjälpsändningar av överskottsfångster av fisk till utvecklingsländer -

heter till avsättning på färskmarknaden
icke kan utom i undantagsfall utnyttjas
till fullo. Jag tänker då i första hand
på de säsongbetonade makrill- och sillfiskena,
som, när de pågår för fullt,
trots en av kvalitetsskäl betingad frivilligt
åtagen fångstransonering, resulterar
i oftast betydande färsköverskott. Det
är här fråga om absolut förstklassig
vara, som ovillkorligen borde bli mänslcoföda
men nu i stor utsträckning inte
kommer till annan nyttig användning än
som råvara för minkfoder eller fiskmjöl.
Givetvis saltas eller fryses en del
partier att tjäna som buffertlager vid
påkommande bristsituationer, men
mestparten blir tyvärr inte mänskoföda,
och det måste svida i en fiskares
själ att se sin vackra makrill, torsk
eller sill gå i »pråmen», när han dagligen
via press och radio konfronteras
med större eller mindre hungersnöd i
stora områden av de underutvecklade
länderna.

Det synes mig som om vi här försitter
en uppenbar och nära till hands
liggande möjlighet att hjälpa. Det borde
vara oss möjligt att erbjuda folken i
dessa länder vår överskottsfisk i någon
förädlad form, saltad, inkokt eller torkad.
Det är tänkbart att man i något fall
också kunde frysa ned en del av överskottet
för punktvis insatt hjälp till de
svältande i utvecklingsländerna. Saltningen
torde dock vara den mest praktiska
förädlingsmetoden. I händelse av
gott makrillfiske har vi möjlighet att
föra i land högst betydande kvantiteter
utöver vad som nu sker inom ramen för
vår begränsade avsättning, överskottsmakrillen
lämpar sig alldeles utmärkt
för inkokning vid våra konservfabriker.
Den ger också ett alldeles utmärkt
livsmedel när den saltas. Förr i världen
betraktades som bekant saltad nordsjömakrill
här hemma som fattigmanslax,
och det är i sammanhanget egentligen
bara att beklaga att den likt saltsillen
fallit offer för omläggningen av våra

konsumtionsvanor allteftersom den allmänna
levnadsstandarden och anspråken
stigit.

Även Fladenfisket ger oss ett väldigt
överskott av livsmedel, som vi med ringa
besvär och till obetydlig självkostnad
skulle kunna ställa till folkens i utvecklingsländerna
förfogande. Det finns
alltjämt gott om sill i Nordsjön —
alla profetior till trots -— och våra sillfiskare
skulle hälsa med tillfredsställelse
en möjlighet att få landa mer fladensill
liksom också att öka omfattningen
av såväl ombordsaltningen som saltningen
i land av fladensill.

Vad i övrigt rundfisken beträffar torde
huvudsakligen överskottsfångster av
torsk kunna ifrågakomma för saltning,
och på hur dylik saltvara välkomnats
bland svältande människor har vi vältaliga
bevis från efterkrigstidens Grekland.
Strax efter andra världskrigets
slut sände Sverige som gåva dit en del
partier saltad överskottstorsk, och de
mottogs med uttryck för djupaste tacksamhet.

Med det anförda har jag velat fästa
herr statsrådets uppmärksamhet vid de
möjligheter som vi alltså har att genom
hjälpsändningar av fisk lindra den aktuella
livsmedelssituationen på många
håll i utvecklingsländerna.

Åberopande det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att vidtaga
ågärder för att organisera hjälpsändningar
av överskottsfångster av fisk
till sådana utvecklingsländer som kan
vara i behov härav?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: -

Nr 9

Onsdagen den 28 februari 1962

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och herrar
vice talmän i riksdagens andra
kammare samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 27 februari 1962.

§ 1

Vid sammanträde den 17 januari 1962
beslöt herrar deputerade att i avvaktan
på återbesättandet av den kanslistbefattning
hos kammaren, som blivit ledig
genom att fru Ingrid Nilsson antagits
till reservstenograf fr. o. m. den
17 januari 1962, förordna fru Nilsson
att — med tjänstledighet från reservstenograftjänsten
— uppehålla kanslistbefattningen
under tiden den 17—31
januari 1962.

Herrar deputerade beslöt nu dels antaga
fru Kerstin Mörk till kanslist hos
kammaren fr. o. m. den 1 mars 1962,
dels godkänna att fru Nilsson på särskild
anmodan inträtt i tjänstgöring såsom
kanslist jämväl under tiden den
12—19 februari och därvid åtnjutit
tjänstledighet från reservstenografbefattningen.

§ 2

Stenografen hos kammaren fil. lic.
Rolf Lindborg beviljades tjänstledighet
på grund av sjukdom fr. o. m. den 26
innevarande februari tills vidare; och
förordnades reservstenografen fru Ingrid
Nilsson att under Lindborgs tjänstledighet
uppehålla dennes stenograftjänst.

§ 3

Sedan stenografen hos kammaren fru
Majken Carlbom på grund av utlandsresa
anhållit om tjänstledighet från sin
befattning under tiden den 20 mars—4

maj 1962, beslöt herrar deputerade dels
bevilja fru Carlbom begärd ledighet, dels
förordna reservstenografen fru Ingrid
Nilsson att under nämnda tid uppehålla
fru Carlboms stenograftjänst.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 24

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
82, till Konungen i anledning av den
av Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen
under för flera huvudtitlar gemensamma
frågor behandlade frågan om
sommartidstjänstgöringen i statsförvaltningen.

§ 25

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 48, angående omorganisation av
de fiskesakkunniga organen i vattenmål,
m. m.,

nr 56, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), och

nr 65, med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 26

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.17.

In fidem

Sune K. Johansson