Nr 9 ANDRA KAMMAREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:9)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 9 ANDRA KAMMAREN 1960

18—23 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 18 mars

Sid.

Svar på fråga av herr Antby i anledning av den planerade nedläggningen
av järnvägsdriften på sträckan Bengtsfors—Bäckefors...... 5

Tisdagen den 22 mars

Svar på interpellationer av:

herr Johnsson i Skoglösa i anledning av vissa skördeskador i nordöstra

Skåne.................................................... 10

herr Vigelsbo ang. förhållandet mellan jordbrukspriserna och detalj handelspriserna

på livsmedel................................. 10

Svar på fråga av herr Björkänge ang. ifrågasatt minskning av antalet

provinsialläkartjänster........................................ 20

Svar på interpellationer av:

herr Antonsson ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade
barnens möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning.
..................................................... 22

fru Svensson ang. vården av vanföra och psykiskt efterblivna barn 22
Interpellationer av:

herr Helén ang. tolkningen och tillämpningen av asylrätten........ 31

herr Eliasson i Sundbom ang. licensjakt på älg................... 32

fru Kristensson i anledning av sjuksköterskebristen............... 33

Onsdagen den 23 mars {in.

Utgifter under riksstatens nionde huvudtitel:

Lantbruksattachéer: Avlöningar................................ 37

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering...................... 43

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter 51
Ersättning till domänverkets fond för utgifter vid statens skogssko lor

m. m................................................... 60

1 —Andra kammarens protokoll 1960. Nr 9

Nr 9

Innehåll

Sid.

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen...................... 62

Befrämjande av fiskefartygs förseende med radiotelegraf- eller radiotelefonstation.
............................................. 69

Jordfonden..................................................... 70

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket............................ 74

Anslag till renstängsel inom Jämtlands län........................ 82

Särskilda naturskyddsåtgärder m. m.............................. 84

Vilande förslag till ändringar i grundlagarna i fråga om folkomröst ningsinstitutet.

.............................................. 86

Utgifter under riksstatens elfte huvudtitel:

Karolinska sjukhuset: Avlöningar......,....................... 96

Abortförebyggande åtgärder................................... 99

Engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret................ 99

Anslag till arkiv m. m.:

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden.................... 101

Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid Vetenskapsakademien..... 103

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Bidrag till avlöningar
inom landsantikvarieorganisationen................... 104

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m............ 105

Interpellation av herr Stenberg ang. kostnaderna för vakthållning i
samband med idrottsarrangemang.............................. 114

Onsdagen den 23 mars em.

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m. (Forts.).. 115

Vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m...................... 128

Ortsgrupperingen inom beskattningen............. 128

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m....... 131

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 23 mars fm.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts under
nionde huvudtiteln gjorda framställningar...................... 37

— nr 6, ang. bemyndigande att försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m................ 70

— memorial nr 7, ang. förteckningar över försäljningar av viss kronan

tillhörig fast egendom........................................ 70

— utlåtande nr 8, om anslag till kapitalinvesteringar, såvitt avser jord bruksärenden.

.............................................. 70

— nr 9, om anslag till institutionen å Balsgård för växtförädling av

frukt och bär............................................... 74

Innehåll

Nr 9

Sid.

— nr 10, om särskilt stöd åt det mindre jordbruket................ 74

— nr 11, ang. anslag till renstängsel inom Jämtlands län............ 82

— nr 12, ang. anslag till särskilda naturskyddsåtgärder, m. m........ 84

Konstitutionsutskottets memorial nr 6, med uppgift å vilande förslag

till ändrad lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen samt § 1 mom. 2,

§ 38 mom. 2, § 45, § 55 mom. 1 samt §§ 58 och 63 riksdagsordningen 86
Statsutskottets utlåtande nr 11, ang. utgifter under elfte huvudtiteln
(inrikesdepartementet)....................................... 96

— nr 38, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag (justitiedepartementet)
............................................. 100

— nr 39, ang. ersättning till Maj-Britt Nyström m. fl............... 100

— nr 40, om anslag till arkiv, bibliotek och museer, kyrkliga ändamål

samt akademier m. m........................................ 100

— nr 41, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag (ecklesiastikdepartementet)
............................................... 105

— memorial nr 42, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut ang.

anslag för budgetåret 1960/61 till Tullverket: Anskaffning av viss
materiel.................................................... 105

Onsdagen den 23 mars em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 10, ang. rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst, m. m................................ 115

— nr 20, ang. vissa ändringar i uppbördsförordningen m. m.......... 128

— nr 35, rörande ortsgrupperingen inom beskattningen............. 128

Bankoutskottets utlåtande nr 10, ang. särskilda bestämmelser rörande

riksbankens sedelutgivning, m. m.............................. 130

— memorial nr 11, ang. användande av riksbankens vinst för år 1959 130
Första lagutskottets utlåtande nr 16, om ändrad lydelse av 1 § lagen om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m.................... 130

— nr 19, ang. ändring av konvention rörande gemensamma bestämmelser
om internationell luftbefordran m. m.................... 130

— nr 22, ang. ekonomisk ersättning till tjänsteman som avsatts från

sin tjänst.................................................. 130

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, ang. förslag till civilförsvarslag m. m. 130

— nr 4, om slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet,

m. m....................................................... 131

■/ < t r»

vr-vii

Fredagen den 18 mars 1960

Nr 9

Fredagen den 18 mars

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 11 innevarande
mars.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Intyg

Riksdagsman Gunnar Gustafsson, Uddevalla,
har vårdats på Infektionskliniken
vid Uddevalla lasarett den 11—15
mars 1960 u. d.: Influensa-f Bronchopneumoni.

Vid utskrivningen från sjukhuset i
dag har pat. ordinerats t. o. m. 27 mars
1960 vila i hemmet.

Ovanstående intygas härmed.

Uddevalla den 15 mars 1960

Bo Rydenstam
överläk.

Herr Gustafsson i Uddevalla beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
tiden den 11—27 innevarande mars.

§ 3

Svar på fråga i anledning av den planerade
nedläggningen av järnvägsdriften

på sträckan Bengtsfors—Bäckefors

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Antby har frågat
mig om jag vill redovisa de närmaste
planerna för att genom förstärkning av
landsvägstrafiken lösa de kommunikationsproblem,
som uppkommer i samband
med den planerade nedläggningen
av järnvägsdriften på bandelen Bäckefors—Bengtsfors
V.

Med anledning av herr Antbys fråga
vill jag meddela, att Kungl. Maj:t i dagens
konselj lämnat järnvägsstyrelsen
tillstånd att nedlägga järnvägstrafiken
på denna handel. Tidpunkten för nedläggningen
skall bestämmas av järnvägsstyrelsen
efter samråd med generalpoststyrelsen
och länsstyrelsen i
Älvsborgs län.

I beslutet har förutsatts att ombyggnad
av länsväg 172 på sträckan Billingsfors—Bengtsfors
jämte broar i Billingsfors
skall vara i allt väsentligt slutförd
under innevarande år samt att ombyggnad
av samma väg på sträckan Steneby—Billingsfors
skall kunna påbörjas,
så snart arbetsplan fastställts. Enligt
vad jag under hand inhämtat kan planen
väntas bli fastställd redan i höst.
Ersättning för järnvägstrafiken för personbefordran
har bl. a. ordnats genom
en utökad turlista för en av GDG Biltrafik
AB inom området trafikerad busslinje.
I beslutet lämnas vissa närmare föreskrifter
beträffande minsta antal turer,
anslutningar till tåglägenheter på bandelen
Uddevalla—Bäckefors samt längsta
restider. Även styckegodstrafiken
förutsättes skola ombesörjas med bussar,
medan vagnslastgodset, i den mån
det icke överföres på järnvägslinjen
Mellerud—Arvika, kommer att befordras
med lastbilar i beställningstrafik.

Beslutet har föregåtts av överläggningar
med bland andra länsstyrelsen i
Älvsborgs län och representanter för
berörda kommuner. Därvid har i allt
väsentligt förelegat enighet om utformningen
av ersättningstrafiken.

Med det anförda anser jag mig ha besvarat
den ställda frågan.

Härpå anförde:

Nr 9

Fredagen den 18 mars 1960

Svar på fråga i anledning av den planerade nedläggningen av järnvägsdriften på
sträckan Bengtsfors—Bäckefors

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag ber att få uttala mitt
tack till kommunikationsministern för
svaret på min fråga. Jag vill redan nu
säga, att svaret är positivt så till vida,
att det inte finns någon anledning för
mig att ta upp något meningsutbyte med
herr statsrådet.

Vi som bygger och bor i Älvsborgs
län kan glädja oss åt ett i stort sett rikt
differentierat och framåtgående näringsliv
ävensom en ganska gynnsam
befolkningsutveckling. Det finns dock
några undantag, bland dem det område
som nu är aktuellt, västra eller särskilt
nordvästra delen av Dalsland. Ifrågavarande
område har goda naturrikedomar,
framför allt i form av skog, och
kan uppvisa skönhetsvärden, som kan
ta upp tävlan med snart sagt vilket område
som helst i vårt land.

En sak som vi inte är så glada åt i
vårt län och som det vittnas allmänt om
är, att våra vägar inte är i allra bästa
skick. Jag vill genast säga, att jag inte
på något sätt vill lasta de lokala myndigheterna
för det; de gör säkert så gott
de kan. Jag tror snarare att det är vissa
för Älvsborgs län speciella omständigheter
som här spelar in.

Anledningen till att jag ställt min fråga
till kommunikationsministern är vad
jag skulle vilja kalla hotet mot LeIången-banan.
Av svaret framgår att det
hötet nu är en verklighet. Jag har samma
uppfattning som framföres i svaret,
nämligen att det är nödvändigt att man
gör ett krafttag för vägarnas upprustning
i syfte att förhindra att näringslivet
i området skall tyna och avfolkningen
ökas. Statsrådets svar har nu
ådagalagt, att detta krafttag är — om
jag får uttrycka det så — i full gång
och att det kommer att bli en upprustning
av vägnätet i det aktuella området.
För detta är jag tacksam.

Jag vill i detta sammanhang rikta en
vädjan till statsrådet, nämligen att han
inte för framtiden glömmer Lelången -

banans trafikområde och de problem
som sammanhänger därmed. Starka
krafter i bygden har varit i rörelse för
att få till stånd en breddning av banan.
I dag är inte tiden inne att diskutera
huruvida de ansträngningarna varit sådana
att man kan ställa sig bakom dem.
Jag bara konstaterar hur det har varit.
Men med kännedom om stämningen i
detta hus liksom också utvecklingstendenserna
på olika håll i landet måste
man nog räkna med att den dag kan
vara ganska nära, då det blir fråga om
ytterligare driftnedläggningar på denna
bana.

Och det är i det sammanhanget jag
vill komma med min vädjan: Låt inte
Dalsland drabbas av det hårda ödet att
driften på Lelångenbanan läggs ned,
förrän vägarna inom området rustats
upp till fullgod ersättning! Även glesbygderna,
eller kanske rättare uttryckt
beträffande detta område, de mindre
tätbefolkade områdena har rätt att leva
sitt liv och få chansen till expanderande
näringsliv och därmed ökad trivsel
för bygdens folk.

Med detta ber jag att än en gång få
tacka herr statsrådet för svaret på min
fråga.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! I anledning av vad herr
Antby senast var inne på vill jag påpeka
att riksdagen ju själv har uttalat att nedläggningen
av denna del av Lelångenbanan
inte skall ske, förrän vägarna är
upprustade — en mening som delas av
järnvägsstyrelsen och även av mig.

När jag ändå har ordet vill jag säga
att Älvsborgs län tilldelats avsevärda
belopp för en vägupprustning under
1960. Jag tror att dessa är av den storleksordningen
att man i länet är tillfredsställd
med dem.

överläggningen var härmed slutad.

Fredagen den 18 mars 1960

Nr 9

§ 4

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och remitterades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 667 och 668; samt

till statsutskottet motionen nr 669.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets memorial nr 6,
med uppgift å vilande förslag till ändrad
lydelse av § 49 mom. 2 regeringsformen
samt § 1 mom. 2, § 38 mom. 2, § 45,
§ 55 mom. 1 samt §§ 58 och 63 riksdagsordningen; statsutskottets

utlåtanden och memorial: hr

11, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under elfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
inrikesdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner
m. m.,

nr 38, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde,

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Maj-Britt Nyström m. fl.,

nr 40, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under åttonde
huvudtiteln gjorda framställningar om
anslag för budgetåret 1960/61 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 41, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 42, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående anslag för budgetåret
1960/61 till Tullverket: Anskaffning
av viss materiel;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst, m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,

nr 20, i anledning av väckta motioner
angående vissa ändringar i uppbördsförordningen
m. m., och

nr 35, i anledning av väckta motioner
rörande ortsgrupperingen inom beskattningen; bankoutskottets

utlåtande och memorial
:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., och

nr 11, angående användande av riksbankens
vinst för år 1959;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj;ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958
(nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels angående godkännande
av protokoll innebärande ändring av
konvention rörande fastställande av vissa
gemensamma bestämmelser i fråga
om internationell luftbefordran, dels
ock med förslag till lag om ändring i
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
och

nr 22, i anledning av väckt motion
angående ekonomisk ersättning till
tjänsteman som avsatts från sin tjänst;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till civilförsvarslag
m. m.,

nr 4, i anledning av väckta motioner
om slopande av det allmänna barnbidraget
till första barnet, m. m.,

nr 6, i anledning av väckta motioner
rörande lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, in. m.,

nr 7, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i familjebidragsförordning -

Nr 9

Fredagen den 18 mars 1960

en den 29 mars 1946 (nr 99), dels ock
i ämnet väckta motioner,
nr 8, i anledning av väckta motioner
om besparingar inom den allmänna
sjukförsäkringen, m. in.,

nr 9, i anledning av dels Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 3 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207), dels
ock i ämnet väckt motion, och

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i livsmedelsstadgan den 21
december 1951 (nr 824);

tredje lagutskottets utlåtande nr 7, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vattenlagen,
m. m.;

jordbruksutskottets utlåtanden och
memorial:

nr 1, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner,

nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. in.,

nr 7, angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar
av viss kronan tillhörig fast egendom,
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner,

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till institutionen
å Balsgård för växtförädling av
frukt och bär,

nr 10, i anledning av Kungl. Majrts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1960/61 till särskilt stöd åt det mindre
jordbruket jämte i ärendet väckta motioner,

nr 11, i anledning av väckta motioner
angående anslag till renstängsel
inom Jämtlands län, och
nr 12, i anledning av väckta motioner

angående anslag till särskilda naturskyddsåtgärder,
m. m.; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

7, i anledning av väckt motion om
vidgad svensk frimärksutgivning,

nr 8, i anledning av väckta motioner
dels angående enhetligt bensinpris för
hela landet och dels angående levnadsoch
produktionskostnaderna i Norrland,
nr 9, i anledning av väckta motioner
om utredning i syfte att förverkliga den
fulla sysselsättningen m. m.,

nr 10, i anledning av väckt motion
om utredning rörande Tornedalens
kommunikationsproblem,

nr 11, i anledning av väckt motion om
ökad utbildning av personal vid körskolor,
och

nr 12, i anledning av väckta motioner
angående ändrade grundavgifter vid
elabonnemang för mindre industrier.

§ 6

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 103, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 4
och 21 §§ lagen den 1 december 1950
(nr 596) om rätt till fiske.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 84, angående vissa stödåtgärder i
anledning av skadorna å 1959 års skörd,
nr 88, angående vissa med den norska
nationalgåvan svenskhemmet Voksenåsen
sammanhängande frågor,

nr 89, angående anslag för budgetåret
1960/61 till naturastipendier åt studerande
vid universiteten m. fl. läroanstalter,
statens lånefond för universitetsstudier
samt allmänna studielånefonden,
nr 90, angående riktlinjer för ordnande
av utbildningen av lärare i vissa yrkesämnen
samt anslag för budgetåret

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

1960/61 till denna utbildningsverksamhet,

nr 91, med förslag till ändrade bestämmelser
om värnpliktslån m. m.,
nr 93, angående anslag för budgetåret
1960/61 till vissa byggnadsarbeten vid
statens mentalsjukhus m. m., och

nr 103, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Herr talmannen meddelade, att bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
anmält att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående fortsatt utgivning av
otryckta ståndsprotokoll.

Denna anmälan bordlädes.

§ 9

Tillkännagavs, att följande motioner
under sammanträdet avlämnats till herr
talmannen, nämligen

nr 670, av herrar Onsjö och Brandt i
Sätila, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 60, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61, och
nr 671, av herr Antby, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 74, angående
viss omorganisation av lantmäteriväsendet
och rikets allmänna kartverk,
m. m.

Dessa motioner bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.11.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 22 mars

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 15
och den 16 innevarande mars.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att fru
Lindberg, som vid kammarens sammanträde
den 8 mars med läkarintyg styrkt
sig tills vidare vara hindrad att deltaga
i riksdagsgöromålen, samt herr Lassinantti,
som vid sammanträdet den 15
mars likaledes med läkarintyg styrkt
sig tills vidare hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sina platser i kammaren.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg och ansökan:

Att riksdagsman Karl Erik Johansson,
f. d. 23/3 1902, Södertälje, på grund av
influensa är oförmögen deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. den 18/3 tills vidare,
intygas.

Södertälje den 21/3 1960

Erik Wallgren
l:e stadsläkare

Till Biksdagens andra kammare

Med stöd av bifogade läkarintyg anhåller
jag härmed vördsamt om befrielse
från riksdagsgöromålen fr. o. m. den
22 t. o. m. den 25 mars.

Stockholm den 22 mars 1960

Bertil Ohlin

Av det vid herr Ohlins ansökan fogade,
för vederbörande sjukkassa avsedda
intyget inhämtades, att herr Ohlin på
grund av influensa vore sjukskriven

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Svar på interpellation i anledning av vissa skördeskador i nordöstra Skåne — Svar
på interpellation ang. förhållandet mellan jordbrukspriserna och detaljhandelspriserna
på livsmedel

fr. o. m. den 22 t. o. m. den 29 innevarande
månad.

Kammaren beviljade lierr Johansson
i Södertälje ledighet från riksdagsgöromålen
från och med den 18 mars tills
vidare.

Herr Ohlins anhållan bifölls.

§ 4

Svar på interpellation i anledning av

vissa skördeskador i nordöstra Skåne

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Johnsson i Skoglösa
frågat mig, om jag avser att framlägga
förslag om ekonomiskt stöd till dem,
som drabbats av skador på skörd i samband
med det oväder, som vid månadsskiftet
juli—augusti 1959 drog fram
över nordöstra Skåne, och när i så fall
detta förslag kommer att framläggas.

Som svar vill jag meddela, att Kungl.
Maj:t på min föredragning avlämnat en
proposition till riksdagen med förslag
till stödlån och kontantbidrag till jordbrukare,
som är i behov därav på grund
av lidna skördeskador år 1959.

Härpå anförde

Herr JOHNSSON i Skoglösa (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Netzén, för svaret
på min interpellation.

Jag framställde mina frågor med anledning
av den oro, som gripit många
jordbrukare i de skördeskadade områdena
i nordöstra Skåne. Genom den intensiva
torkan under sommaren 1959
och det därefter inträffade skyfallet
blev skörden för många så svag, att det
i vissa fall gränsade till missväxt. Den

ekonomiska situationen har för åtskilliga
drabbade blivit synnerligen svår.

Herr statsrådet har i sitt svar meddelat,
att Kungl. Maj:t har avlämnat en
proposition med förslag till stödlån och
kontantbidrag till jordbrukare, som är
i behov därav på grund av lidna skördeskador
år 1959. Då jag ännu ej haft tillfälle
att taga del av propositionen, kan
jag endast uttrycka förhoppningar, att
bestämmelserna är så utformade, att lån
och bidrag kan komma även jordbrukare
i de skördeskadade områdena i
nordöstra Skåne till del.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. förhållandet
mellan jordbrukspriserna och detaljhandelspriserna
på livsmedel

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talmän! Med andra kammarens
tillstånd har herr Vigelsbo frågat mig,
om jag är villig att lämna kammaren
en redogörelse för den i december företagna
sänkningen av jordbrukspriserna
i förhållande till detaljhandelspriserna
å livsmedel.

En sådan redogörelse kan bli tämligen
kortfattad, eftersom pris- och kartellnämnden
sedan interpellationen
framställdes publicerat resultaten av
vissa undersökningar, som belyser den
av herr Vigelsbo angivna frågeställningen.

Till att börja med vill jag framhålla,
att förändringar i producentprisindex
för jordbruksvaror inte direkt kan jämföras
med förändringar i konsumentprisindex
för livsmedel. De båda indéxserierna
är i olika hänseenden konstruerade
på olika sätt. För en jämförelse
har därför pris- och kartellnämnden
gjort vissa korrigeringar i de båda
serierna.

Tisdagen den 22 mars 19G0 Nr 9

förhållandet mellan jordbrukspriserna och detaljhandels»

Svar på interpellation ang.

priserna på livsmedel

De korrigerade värdena visar, att
konsumentpriserna på mer eller mindre
långt förädlade jordbruksprodukter, sådana
de framträder i konsumentprisindex,
stigit med ett belopp, som räknat
för helt år är ungefär 17 miljoner kronor
större än den prisstegring, som varuskatten
motiverar. Samtidigt kan producentpriserna
på jordbruksprodukter,
också räknat per helt år, beräknas ha
sjunkit med ett belopp av 126 miljoner
kronor. Årsvärdet av den sammanlagda
marginalökning, som enligt en jämförelse
mellan de båda indexserierna inträffat
från december till januari inom
förädling och distribution av jordbruksprodukter,
uppgår sålunda till ett belopp
av drygt 140 miljoner kronor.
Detta mosvarar ungefär 2 procent av
det beräknade konsumtionsvärdet av berörda
varor.

Av pris- och kartellnämndens utredning
framgår, att ungefär hälften av beloppet
— för helt år räknat 70 miljoner
kronor — hänför sig till bageri- och
konditorivaror samt till restaurangmåltider.
Större delen av återstoden — 60
å 70 miljoner kronor — faller på förädlingen
och distributionen av kött,
fläsk och charkuterivaror. Beträffande
övriga inhemska jordbruksprodukter
ger pris- och kartellnämndens undersökning
inte någon antydan om större
marginalökningar.

Pris- och kartellnämnden har redan
tidigare genom särskilda undersökningar
visat, att förhållandevis betydande
prishöjningar företagits av bagerier och
konditorier. Jag vill också erinra om
att prishöjningen på konditorivaror,
som stod i samband med att konditorföreningen
utfärdat en riktprislista, föranledde
ett ingripande av ombudsmannen
för näringsfrihetsfrågor. Detta resulterade
i att konditorföreningen förklarade
sig inte vidare ämna utfärda
dylika listor. Den faktiska prishöjningen
hos konditorierna stannade också betydligt
under de belopp, som man skulle

ha fått, om de allmänt hade följt föreningens
prisrekommendationer. På bagerivarorna
har vissa prissänkningar
ägt rum sedan konsumentprisindex för
januari beräknades.

Prisutvecklingen på restaurangmåltider
har också undersökts av pris- och
kartellnämnden, som inom kort kommer
att publicera resultaten.

Vad därefter angår kött, fläsk och
charkuterivaror bör det uppmärksammas,
att konsumentprisindex helt naturligt
redovisar endast ett förhållandevis
begränsat antal representantvaror samt
att prisutvecklingen på detta område är
tämligen splittrad. Partiprisändringar
på dessa varor äger dessutom rum mycket
ofta. Det förekommer då, att detaljhandeln
inte omedelbart följer efter i
dessa upp- och nedgående förändringar.

För att närmare belysa prisförhållandena
inom denna bransch har pris- och
kartellnämnden gjort en omfattande
specialundersökning. Man har därvid
utgått ifrån de prislistor, som utfärdas
av slakteriföreningar samt enskilda och
konsumentkooperativa företag och sammanslutningar
inom branschen. Denna
undersökningsmetod har varit möjlig
att tillämpa, eftersom det visat sig, att
handeln på detta varuområde mycket
nära följer dessa listpriser, vid vilkas
utformning andelsslakterierna i stor utsträckning
har en prisledande funktion.
Enligt hittills föreliggande resultat blir
den faktiska marginalökningen, om man
räknar på hela varusortimentet, inte
mer än ungefär hälften så stor som den
förut relaterade jämförelsen mellan
producent- och konsumentprisindex angav.
Siffran stannar med andra ord vid
i runt tal 30 miljoner kronor per år räknat.
Hur stor del av detta belopp, som
är att beteckna som ökad förädlingsmarginal,
och hur stor del, som faller
på detaljdistributionen, är i varje fall
ännu inte möjligt att säga.

Sammanfattningsvis framgår av de nu
berörda undersökningarna, att margi -

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Svar på interpellation ang. förhållandet mellan
priserna på livsmedel

nalökningen torde uppgå till cirka 140
miljoner minus 30 å 35 miljoner kronor,
d. v. s. mellan 105 och 110 miljoner
kronor. Av detta belopp faller cirka
70 miljoner kronor på bageri- och konditorivaror
samt restaurangmåltider och
ungefär 30 miljoner kronor på kött,
fläsk och charkuterivaror. De siffror,
som enligt beräkningarna framkommit
för marginalökningen på svenska jordbruksprodukter
inom livsmedelshandeln
i övrigt, är så små, att de får anses
ligga inom felmarginalen för en dylik
kalkyl.

Sedan detta svar skrevs har i dag resultatet
av socialstyrelsens beräkningar
av konsumentprisindex för februari offentliggjorts.
Detta visar en nedgång av
priserna på livsmedel med drygt 1 procent
sedan i januari månad. Nedgången
hänför sig främst till kött, fläsk och
charkuterivaror.

Härmed anser jag mig, herr talman,
ha besvarat herr Vigelsbos interpellation.

Vidare anförde:

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet för det erhållna
svaret och för den redovisning som där
har lämnats.

Anledningen till att jag framställde
min fråga var de uppgifter som lämnats
av LO:s utredningsexpert angående de
200 miljoner kronor som spårlöst hade
försvunnit eller med andra ord gått konsumenternas
näsa förbi. Det är helt naturligt
att även vi från jordbrukets sida
är angelägna om att denna sak blir uppklarad
och att man får en ordentlig redovisning
för hur det ligger till. Orsakerna
härtill är främst två. För det
första är det givetvis inte något intresse
för oss jordbrukare att priserna i konsumentledet
onödigt höjes, utan att de
i stället hålles inom en sådan ram att
det inte medför växande avsättningssvå -

jordbrukspriserna och detaljhandels righeter

för jordbrukets produkter. Vi
är mer intresserade av att kunna till
hyggliga priser avsätta våra produkter
på hemmamarknaden än att nödgas sälja
dem på export till sämre priser. Det
är alltså rent ekonomiska skäl som i
detta fall förestavar vår ståndpunkt.

För det andra har saken en rent moralisk
sida som inte heller kan förbises.
Vid varje prisändring som sker och
har skett — i handeln nästan undantagslöst
i stigande riktning, oavsett om
jordbrukets priser har höjts eller sänkts
— får man som regel höra sägas att nu
har bönderna åter huggit för sig. Jag
tycker nog att genom den redovisning,
som nu lämnats från LO:s sida, har vi i
viss mån fått en moralisk upprättelse.
Och att tacksamheten mot LO är stor,
kan jag försäkra herr statsrådet och alla
som har med saken att göra. Särskilt är
kanske detta fallet, eftersom det mig
veterligt aldrig tidigare från det hållet
har lämnats någon liknande redovisning
eller gjorts ett sådant medgivande som
denna gång förekommit.

Av interpellationssvaret framgår att
konsumentpriserna har, trots de prissänkningar
som jordbruket fått vidkännas,
stigit med i runt tal 100 miljoner
kronor. Enligt en uppgift från detaljhandelns
utredningsinstitut representerar
numera jordbrukets råvarukostnad
inte mer än 20 procent av livsmedlens
slutvärde. Med sjunkande produktionsprisindex
och stigande konsumtionsprisindex
kommer jordbruket undan
för undan i ett allt sämre läge utan att
konsumenterna på något sätt får det
bättre.

Nu har statsrådet ånyo lämnat en
proposition för att om möjligt driva
jordbrukets yttre rationalisering ännu
hastigare än vad som tidigare skett.
Jag tillåter mig fråga: Vilken glädje har
emellertid konsumenterna och samhället
av en sådan rationalisering om man
genom denna möjligen skulle kunna
nedbringa produktionskostnaderna men

Tisdagen den 22 mars 1960 Nr 9

Svar på interpellation ang. förhållandet mellan jordbrukspriserna och detaljhandelspriserna
på livsmedel

hela resultatet rinner bort under vägen
från producent till konsument. Hela rationaliseringsoperationen
blir under sådana
förhållanden endast ett slag i tomma
luften, ensidigt riktad mot endast
en företagsform.

Jordbruket svarar således nu för 20
procent av livsmedlens slutvärde. Genom
nya reformförslag skall om möjligt
ytterligare opereras på denna 20-procentsmarginal.
Jag tillåter mig fråga:
Har regeringen aldrig ägnat frågan om
de återstående 80 procenten någon uppmärksamhet?
Skulle det inte kunna vara
tänkbart att man även på 80-procentsfältet
lämnade något bidrag till en sänkning
av livsmedlens slutpris? Enligt
mitt förmenande borde just på det området
något mera väsentligt vara att
vinna. Vad båtar det, om man från statsmakternas
sida genom nya åtgärder kan
ytterligare pressa jordbrukets andel i
livsmedlens slutvärde till 18, 15 eller
kanske ända ner till 10 procent, om
priserna likväl fortsätter att oavbrutet
stiga? Jag tillåter mig ännu en fråga:
Vad tänker regeringen göra med hänsyn
till den utveckling som ägt rum?

Jag ber emellertid att ännu en gång
få framföra mitt tack till statsrådet för
svaret på min interpellation och den
redovisning som har lämnats.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag skall inte med herr
Vigelsbo ta upp en ny diskussion om
saker som ligger vid sidan av det som
berörs i interpellationen.

Herr Vigelsbo ställde frågan: Vad
tänker man gör åt de andra 80 procenten?
Jag tycker nog själv att av mitt
svar på interpellationen framgår ganska
väl vilka snabba åtgärder som vidtagits
för att först och främst undersöka: Vad
är det som förklarar att inte konsumentpriserna
har följt med eller rättare
sagt att inte marginalerna anpassats till

den nya situationen? Detta besked ävensom
tillvaron av pris- och kartellnämnden
samt det intresse som jag förmodar
herr Vigelsbo hyser för saken gör
att man kan räkna med ett starkare
stöd för att skärpa prisövervakningen
i fortsättningen. Detta är alldeles uppenbart
ett gemensamt intresse. Men
herr Vigelsbo stannar liksom halvvägs
i sin argumentering, när han menar att
de åtgärder som dels vidtagits och
dels nu är föreslagna för att ytterligare
främja jordbrukets rationalisering uteslutande
skulle vara ägnade den sidan
av saken som herr Vigelsbo fäster avseende
vid. Jag gissar att vi eljest är
överens om att de här åtgärderna, framför
allt de som vidtagits för att pressa
ned produktionskostnaderna, avser att
utan onödiga prishöjningar förbättra
det ekonomiska utbytet av jordbrukets
arbete. Detta är dock en mycket väsentlig
anledning till de åtgärder som
sker och kan komma att ske för att
främja jordbrukets fortsatta rationalisering.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag tror att det har varit
ganska värdefullt att vi har fått den
här klarläggande debatten, eftersom
tidningspressen ofta gör sig skyldig till
mycket stora överdrifter när den talar
om verkningarna av de olika prisfluktuationerna
på våra livsmedel. Man tar
lätt till astronomiska tal, och man är
ögonblickligen beredd att beskylla detaljhandeln
för att dra undan miljoner
från konsumenterna. Den här debatten
har visat att så ingalunda är fallet. I
stället för de 210 miljoner som man
har talat om har det här endast rört
sig om 35—40 miljoner kronor för ett
helt år. Det blir per månad endast cirka
3 miljoner kronor. Detta belopp har
ingalunda undandragits konsumenterna
utan beror på eftersläpningar i insamlandet
av prisuppgifter. En annan

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Svar på interpellation ang. förhållandet mellan jordbrukspriserna och detaljhandelspriserna
på livsmedel

orsak är naturligtvis också att då prisändringar
företas i produktionsledet
kan detaljhandelsledet inte följa efter
samma dag. Därför är de upplysningar
vi fått i dag av stort värde.

Jag tror att den här debatten också
har visat att det ingalunda är så, att
detaljhandeln passar på att göra sig
förtjänster på grund av de här prisändringarna.
Jag vågar nog fastslå, att
priskonkurrensen är så hård på detta
område, att det inte finns några möjligheter
för detaljhandeln att göra sig extra
förtjänster på grund av sådana här prisfluktuationer.
Prissänkningarna kommer
nog, och de kommer också konsumenterna
till godo. Jag tror inte, herr
jordbruksminister, att det är nödvändigt
att vidta några särskilt hårda priskontrollerande
åtgärder här, ty priserna
regleras ändå av den hårda konkurrensen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Det är något underligt
med den här statistiken. På något vis
överensstämmer den inte med verkligheten,
i varje fall inte med den erfarenhet
jag har. Men om herr Vigelsbo
när han talar om kostnadskrävande
mellanled mellan producenterna och
konsumenterna menar exempelvis slakteriföreningarna,
är det nog riktigt att
mellanhänderna tar för stor andel. Rationaliseringen
har kanske där icke
skett i den utsträckning som vore önskvärt.
När slakteriföreningarna startar
butiker och gjorde gemensam sak med
livsmedelsbranschen skedde det med
pukor och trumpeter, men de har dragit
sig tillbaka, och någon aktiv prispolitik
från det hållet har inte kommit
till synes.

När man har de faktiska siffrorna
framför sig, ser man att livsmedelsbranschens
varor till cirka 50—60 procent
är färskvaror. Den statisik jag har
för de tre senaste åren visar att vi på

vårt håll icke har ökat marginalerna
för dessa färskvaror utan tvärtom minskat
dem ganska väsentligt. Men dem vi
köper av har inte alltid förstått rationaliseringens
goda konst. Jag vågar
gentemot all denna statistik uppställa
vår undersökning som visar en prisdifferens
åtminstone i Uppsala på cirka
7% procent mellan olika sätt att distribuera
varorna. Det är ett felslut att detaljhandeln
skulle utöver de vanliga
marginalerna ha lagt beslag på så många
miljoner som herr Vigelsbo vill göra
gällande. Omsättningsskatten har på
de håll jag känner till påverkat priserna
med 2,9 procent och sålunda icke fullt
tagits ut av konsumenterna.

Sedan är det självklart att det inom
handeln likaväl som inom producentledet
finns bättre och sämre rationalisering.
Det finns skäl att följa med prisutvecklingen
mycket noga. Men de som
vid årsskiftet gjorde oskäliga marginalhöjningar
har nog anledning att under
de två månader som gått justera den
oriktiga prismarginalen, ty det finns
på de flesta orter stark konkurrens. Där
konkurrensen saknas, stiger priserna
över hela linjen alltför högt, det är vi
medvetna om, men det är en annan
sak.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! De 140 eller som det i
dag sägs 110 bortkomna miljonerna diskuterade
vi redan för ett par veckor
sedan när siffrorna var färska. Statsrådet
Lange besvarande då min interpellation
om dessa prisfrågor.

Jag tror inte att bristen på rationalisering
i mellanledet är orsaken till de
höga marginalerna. Det har pågått en
rätt omfattande rationalisering inom detaljhandeln.
Jag tänker bland annat på
omläggningen till snabbköp, som ju
medför betydande vinster för affärsinnehavarna,
och på att man konkurrerar
ihjäl en mängd föga lönsamma små -

Tisdagen den 22 mars 1960 Nr 9

Svar på interpellation ang. förhållandet mellan jordbrukspriserna och detaljhandelspriserna
på livsmedel

butiker. Dessa kostnadsbesparingar slår
emellertid inte igenom i konsumentpriserna.
Vid sänkta producentpriser har,
ser vi, i stället konsumentpriserna höjts.
Det är också en gammal erfarenhet att
det finns en viss »trögrörlighet», för att
tala utredningsspråk, inom handeln då
priserna sjunker. Då mellanleden skall
hinna med sjunkande priser rör de sig
som sniglar, men de har racerbilens
fart när priserna går uppåt. Jag tänker
att när nu jordbrukspriserna höjs i och
med att treprocentsregeln träder i kraft
så går det lättare för mellanleden att
hinna med.

Jag begärde ordet endast för att upprepa
vad jag sade förra gången, att nu
verkligen finns anledning för regeringen
att ånyo ställa frågan om inte betingelserna
är uppfyllda för att vår prisövervakande
myndighet också skall bli
en beslutande myndighet, som inte bara
skall observera att prisstegringarna
fortsätter normalt utan också ha möjlighet
att gripa in.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Det som närmast väckte
mitt intresse under diskussionen var
herr Lundbergs angrepp på slakterierna
för bristande rationalisering. Herr
Lundberg har i sin egen stad ett nytt
slakteri som är färdigt inom några månader
och som blir högrationaliserat.
Vid det slakteri där jag själv arbetar
går i dag allt arbete på ackord, och
man torde kunna säga att takten i arbetet
är högt uppdriven.

Om vi sedan ser på de kostnader som
ett slakteri har, finner vi inköpskostnader,
frakter, personalkostnader, uppslaktning,
veterinärkontroll, underhåll
av maskiner och byggnader, försäkringskostnader,
industriförvaltning,
kontorskostnader o. s. v. På detta sätt
kommer vi upp till en kostnad på 20,5
öre per kilo. Men härtill kommer sedan
en del andra kostnader, så niir djuret

lämnar slakteriet har kostnaden gått
upp till låt oss säga omkring 28 öre
per kilo. Jag vågar säga att det torde
vara svårt att komma under den siffran.

Jag förstår att herr Lundberg i det
här fallet tänker på Kooperativa förbundets
egna slakterier och har kommit
underfund med att de inte är rationaliserade
i den utsträckning som
har varit nödvändig för att kostnaderna
skall förbilligas, men därvidlag har
herr Lundberg möjlighet att återkomma
i annat sammanhang.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Till den ärade föregående
talaren skulle jag vilja säga att
jag inte riktat något angrepp mot slakteriföreningarna
— det angreppet kom
från herr Vigelsbo. Jag har inte yttrat
mig om vare sig det ena eller det andra,
men här talas om att så och så många
miljoner försvinner. Om det kan glädja
den ärade föregående talaren skall han
gärna få se statistik över priserna på
de varor som går ut från vår charkuterifabrik
i Uppsala.

När vi investerar pengar bör vi göra
det på det sättet att pengarna kommer
konsumenterna till del. Tyvärr har
det i vissa fall förekommit saker som
är litet underliga, men herr Vigelsbo
och jag kommer säkert att i forsättningen
noga följa utvecklingen i mellanledet
såväl som i försäljningsledet.
Det kan ju hända att vi kan bli ännu
mer aktiva. Jag tror dock jag vågar
säga att marginalutvecklingen på de
30 miljoner vi säljer inom livsmedelsbranschen
visar att marginalen icke har
höjts utan att den tvärtom nu är lägre
än för två å tre år sedan.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag tror att alla som
har deltagit i den här debatten skulle
göra klokt i att läsa statsrådets svar

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Svar på interpellation ang. förhållandet mellan
priserna på livsmedel

så noggrant som möjligt när det kommer
i protokollet. Jag tycker nämligen
att man har glömt en hel del upplysningar
av värde som har lämnats där.

I sitt svar trycker statsrådet på att
det inte är samma varor som ingår i
konsumentprisindex och producentprisindex
— det bör man hålla i minnet
när man ser på de här förhållandena.

Det kan inte förnekas att det inom
vissa branscher och då speciellt konditori-
och charkuteribranschen samt
inom restaurangerna har förekommit
prishöjningar som från konsumentsynpunkt
ter sig oförklarliga. Här måste
föreligga en marginalökning som konsumenterna
ställer sig kritiska emot.

Herr Vigelsbo nämnde att råvarukostnaden
bara utgör 20 procent av
varans pris, men jag har en levande
föreställning om att råvarupriset utgör
en tredjedel av varans pris. Jag har
tyvärr inte uppgiften tillgänglig, men
den föresvävar mig så livligt, att jag
inte tror att jag därvidlag har fel.

Vad sedan gäller prisövervakningen
har vi på konsumenthåll all anledning
att vara tacksamma för de snabba undersökningar
som gjorts och de resultat
som pris- och kartellnämnden har
redovisat. En prisövervakning kan nämligen
aldrig bli fullständigt effektiv,
om inte konsumentopinionen är vaken.
De här undersökningarna har bidragit
till att göra allmänheten prismedveten,
och jag tror att vi har anledning att i
fortsättningen gå vidare på de vägar
som hittills har prövats.

Herr JÖNSSON (s):

Herr talman! Jag skulle vilja säga
några ord i denna fråga, som ju ingalunda
är betydelselös för konsumenterna
utan tvärtom har den allra största
betydelse.

Interpellationen avsåg att klarlägga
marginalen mellan producent- och kon -

jordbrukspriserna och detaljhandels sumentled.

Eftersom Kooperativa förbundets
slakterier nämndes i sammanhanget,
vill jag säga att av 75 slakterier
ägs 61 av producentkooperationen, 7 av
konsumentkooperationen och 7 av övriga
företag. Dessutom äger producentkooperationen
520 butiker, och dessa
butiker dominerar i Skåne, Blekinge
och även södra Småland.

Jag vill inte förneka att många faktorer
kan påverka priset, när varan går
från jordbruket och tills den kommer
till konsumenten, men jag tror nog ändå
att om ni vill ha klart besked om var
felet ligger, har ni själva stora förutsättningar
att komma till klarhet. I dag
finns det inga privata mejerister eller
slaktare att lägga skulden hos — i varje
fall inte några som dominerar marknaden.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! När jag frågade, vad
regeringen ämnar göra åt den här saken,
förklarade jordbruksministern, att
man skall överlåta åt de prisreglerande
organen att följa utvecklingen. Det är
i och för sig riktigt, men jag skulle vilja
vädja till jordbruksministern att se till
att man också undersöker andra områden
än bagerierna och konditorierna.
Om bakelserna ökar i pris, har det väl
inte så stor betydelse — från folkhälsans
synpunkt är det närmast värdefullt.
Det är emellertid dessa områden
man har undersökt för att konstatera,
att det föreligger oskäligt höga marginaler.

Till herr Lundberg vill jag säga, att
jag inte har angripit slakterierna, vare
sig Kooperativa förbundets eller våra
egna, och inte har angripit detaljhandeln
eller någon annan; vad jag har konstaterat
är att vi får för litet och att
konsumenterna måste betala för mycket.
Vem som bär skulden till detta
skulle jordbruksministern och hans
myndigheter undersöka, men jag har

Tisdagen den 22 mars 1960 Nr 9

förhållandet mellan jordbrukspriserna och detaljhandels -

Svar på interpellation ang.

priserna på livsmedel

inte fått någon riktig klarhet i var skulden
ligger.

Jag skall gärna och villigt medge, att
Kooperativa förbundet har gjort mycket
på handelns område, men om det
har gjort mer än någon annan kan jag
inte avgöra. Jag vet i varje fall att man
många gånger när man infordrat anbud
till offentliga inrättningar har antagit
slakteriföreningar som leverantörer
även om kooperativa slakterier också
har lämnat anbud. Jag tror alltså att
ingen kan beskylla slakteriorganisationen
för att ha pressat upp priserna mer
än andra har gjort.

Jag är övertygad om att det är riktigt
som herr Magnusson i Borås säger, att
detaljhandeln inte heller gör några stora
vinster på sin verksamhet, men när
man ser att detaljhandeln inte får vad
den anser att den borde ha och att
jordbruket inte får vad det anser att det
behöver, måste man ju än en gång fråga
sig, var skulden ligger till att förhållandena
är sådana de är. Det är ju ingen
som har tagit pengarna, men alla är
medvetna om att pengarna har kommit
bort.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Det här kanske kunde
vara tillräckligt sagt för den här omgången.
Herr Vigelsbo frestar mig faktiskt
att läsa upp svaret en gång till —
jag är nämligen inte säker på att herr
Vigelsbo har läst det riktigt. Det innehåller
endast en redogörelse för de resultat
som man har infordrat för att
kartlägga området — först måste man
nämligen veta någonting om sakerna.
Om herr Vigelsbo inte tycker om bakelser,
är det herr Vigelsbos absoluta ensak,
men priset på bakelser har ändå
samband med konsumentprisindex. 1
svaret är de branscher uppräknade som
förorsakat hela den diskussion vi nu
för.

2 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

I sanningens intresse måste jag sedan
säga, att det i interpellationssvaret finns
en redovisning för hur pris- och kartellnäinnden
har sökt gå till rätta med den
här frågan. På ett av de berörda områdena
säger man att de prislistor som
slakteriföreningar, enskilda och konsumentkooperativa
företag och sammanslutningar
inom branschen har upprättat
har varit möjliga att tillämpa därför
att handeln på detta varuområde
mycket nära följer de listpriser som
dessa företag sätter och att utformningen
av listorna i stor utsträckning beror
på att andelsslakterierna har en prisledande
funktion. Jag tycker inte att man
kan alldeles bortse från innebörden i
den delen av svaret. Herr Vigelsbo är
angelägen om att man vidtar åtgärder
för att söka rätt på de borttappade miljonerna,
men det är inte alldeles betydelselöst
att man vet, var de är borttappade.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Den diskussion som här
förs angående priserna påminner mig
om en diskussion ungefär kl. 10 i går
kväll i en kommun i Värmland, där vi
talade om slakteriföreningens årsberättelse.
Där ställdes från jordbrukarhåll
frågan, varför en vara skall behöva vara
så dyr för kunden när den hamnar på
disken.

Nu tror jag det är onödigt att vi eldar
upp oss alltför mycket. Handeln arbetar
med oerhört stora kostnader, som
säkerligen är berättigade, och det är
svårt att sänka kostnaderna. När man
går runt till olika affärer — de må ägas
av vem det vara månde — finner man
att priserna kanske varierar något men
i stort sett är lika.

Beträffande slakteriets kostnader i
vårt län kan jag säga, att om vi räknar
med ett genomsnittspris av 5 kronor
per kilo slaktad vikt och en kostnad
av ca 28 öre per kg för intranspor9 -

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Svar på interpellation ang. förhållandet mellan jordbrukspriserna och detaljhandelspriserna
på livsmedel

ter, slakt, besiktning m. m. kommer vi
till att slakteriernas kostnader rör sig
om ca 6 %. Då levereras varan fritt i
affären. Affären räknar för sin del med
en kostnad på i runt tal 23 procent, vari
ingår återbäringar o. s. v. Jag tror inte
man kan säga att föreningarnas kostnad
i detta fall är så särskilt betungande
i förhållande till kostnaden i det
andra ledet.

Jag skulle kunna föredra vissa prislistor
som jag har till mitt förfogande
— jag har ju rest under hela helgen,
och jag måste ha materialet med mig.
Jag köpte en dag i en affär i Karlstad
tre stycken biffar. De var inte överdrivet
stora; en man som jag kanske behöver
två för att bli mätt. Men dessa
biffar gick på 3: 80. Någon dag senare
frågade jag vid fabriken vad man där
tog för biffen och fick till svar, att under
fem kilo var priset 8:35. Jag gav
i affären 13 kronor.

Jag förstår att handeln kanske behöver
denna marginal. Vissa varor är mer
gångbara, och vissa får man sälja med
väsentligt mindre marginal. Jämför man
de olika affärerna, finner man inte så
stora variationer, men kostnaderna har
stigit alltför mycket, och konsumenterna
reagerar mot detta. Att vi jordbrukare
reagerar, såsom t. ex. skedde på
sammanträdet i går kväll, beror på att
konsumenten får den uppfattningen,
att det pris han betalar i affären i stort
sett är det pris jordbrukaren får. Vi
anser, att den del vi får av den färdiga
varans pris är liten i förhållande till
försäljningspriset.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Anledningen till att jag
gav mig in i denna debatt var ju att
herr Vigelsbo skulle agera detektiv.
Skall man vara detektiv på detta område,
bör man ändå ha litet mera reella
kunskaper om handeln. Herr Vigelsbo
jämförde bl. a. olika anbud på en vara,

men jag får säga att man i stället bör
mäta vad priset över disken är. Jag känner
mycket väl till anbudsförfarandet.
I regel kontrollerar inte offentliga inrättningar
den vara man får. Gjorde de
det, skulle priserna kanske kunna vara
annorlunda.

Herr Wahrendorff säger att han givit
13 kronor per kilo för biff, som affären
hade köpt för 8: 35. Jag skulle vilja fråga
herr Wahrendorff, varför han går i
en sådan affär. Det måste väl ändå krävas
av konsumenten, att han har sinne
för ekonomi. Hade herr Wahrendorff
haft sinne för ekonomi, skulle han inte
ha köpt i en affär som tillämpar en sådan
marginal.

Jag har här bara velat säga, att vi ur
konsumentsynpunkt inte önskar något
högre än att få bort alla onödiga marginaler.
Men herr Wahrendorff skall också
alltid komma ihåg, att en väl rationaliserad
butik i en stad ibland kan vara
billigare än en dålig butik på landsbygden,
eftersom man på landsbygden
ibland får arbeta med kostnader, som
är onormalt höga och som måste tas ut
i priset, om affären skall kunna fortsätta.

Om herr Wahrendorff vill ha en, två
eller tre biffar må vara hans sak, men
han skall se efter vilka delar inom den
kostnadsskapande faktorn som är de
mest fettbildande. Det var det jag trodde
herr Vigelsbo var ute efter.

Herr WAHRENDORFF (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag skall inte gå in i någon
längre diskussion, men jag vill framhålla
att jag hela tiden sagt att jag har
köpt den och den varan i en affär i
Karlstad. Jag vill inte såra någon genom
att säga vilken affär det gäller,
långt därifrån, men det går att undersöka
var jag i allmänhet handlar i Karlstad.

Tisdagen den 22 mars 1960 Nr 9

förhållandet mellan jordbrukspriserna och detaljhandels -

Svar på interpellation ang.

priserna på livsmedel

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Herr Vigelsbo glömde
tydligen bort charkuteribranschen i sitt
anförande. Han uppehöll sig bara vid
bakelserna, och jag kan hålla med om
att de inte utgör någon nödvändighetsvara.
Men i de undersökningsresultat
som framlagts här i dag har vi fått konstaterat,
att riktprisföljsamheten är
mycket stor inom charkuteribranschen,
och jag skulle vilja ge en rekommendation
till slakteriföreningarna, som i en
hel del fall även har detaljaffärer: Gå
före med gott exempel och sänk priserna!
Då kanske vi inte tappar bort 140
miljoner på vägen mellan konsument
och producent i fortsättningen.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! När jordbruksministern
säger att prisövervakningen skall fortsätta,
så ger det mig anledning framhålla
att det ännu inte är utrett var de
omtalade miljonerna har hamnat. Det
är kanske inte rättvist att låta påskina
att det är detaljhandeln som har fått det
mesta av de pengarna. Det vore väl riktigare
att först göra en ordentlig utredning
om vem som verkligen har fått
dessa miljoner, innan vi anklagar någon.

Sedan vill jag också säga att vi reagerar
litet mot den uppfattning som
man på vissa håll har, nämligen att det
pris som betalas i affären är detsamma
som producenten-jordbrukaren får. Så
förhåller det sig ju inte alls.

Herr VIGELSBO (ep) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg sade att
jag inte är någon detektiv eftersom jag
inte kontrollerat de priser man har i
Konsum. Nej, och det tror jag inte att
någon annan heller kan göra.

Sedan sade fru Lindskog att slakteriföreningarna
borde gå i spetsen för en
prissänkning. Ja, men kan inte fru
Lindskog skicka den hälsningen med
herr Lundberg? Han är ju något slags

chef för den andra grenen av den kooperativa
verksamheten i Uppsala. Där
borde man väl kunna gå i spetsen för
en sådan prissänkning — även om man
inte har lyckats med det förut.

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Herr Lundberg talade
om graden av slakteriföreningarnas rationalisering,
och jag vill i det sammanhanget
hänvisa herr Lundberg till
noteringarna i Jordbrukarnas Föreningsblad.
Om vi ser på noteringarna
där i tidningen för den 19 mars 1960,
så finner vi att slakteriförbundets partiförsäljningspriser
fritt Slakthuset, Enskede,
är: klass I: kor, kronor 4:05.
Till jordbrukarna avräknar Västerbottens
slakteriförening för samma vara
och klass kronor 4:20. Det, herr Lundberg,
säger något om rationaliseringsgraden
hos slakteriföreningarna!

Vad sedan gäller charkuteritillverkningen
kan jag hänvisa till en fabrik,
som såväl Konsum som den enskilda
handeln och jordbrukarna är delägare
i. Jämför de siffrorna med dem herr
Lundberg här företer!

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Vigelsbo att det nog är en rationell
åtgärd att göra den påtalade uppdelningen,
så att vi köper av slakteriföreningen
vad vi behöver. Men om herr
Vigelsbo vill rekommendera slakteriföreningarna
att dela upp marknaden,
så att vi kan köpa direkt från jordbrukarna,
så kan vi givetvis ta den saken
under övervägande. Jag tror emellertid
inte att herr Vigelsbo skulle vinna
så mycket därmed, eftersom jordbrukarna
redan har investerat mycket
pengar i slakteriföreningarna och eftersom
även det pundet väl bör förvaltas
bra.

Vad herr Vigelsbo och den siste ärade
talaren här anfört tycker jag bara
visar att talarna inte vet ens hur han -

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Svar på fråga ang. ifrågasatt minskning av antalet provinsialläkartjänster

dein med jordbrukets produkter går
till. Man kan, menar jag, inte vara detektiv,
om man inte kan de enklaste
reglerna för verksamheten, och det
tycker jag diskussionen visat att herrarna
inte kan.

Herr PERSSON i Appuna (s):

Herr talman! Jag skall inte så mycket
förlänga denna debatt. Jag är emellertid
förvånad över att man på jordbrukarhåll
så frenetiskt motsätter sig
den utredning, som jordbruksministern
här talat om. Ingen har ju såvitt jag vet
påstått, att jordbrukarna har fått dessa
pengar. Herr Vigelsbo har sagt att jordbrukarna
får för litet för sina produkter
och att konsumenterna får betala
för mycket. Men 140 miljoner kronor
har försvunnit, och den saken bör vi
undersöka.

När vi sedan fått klarhet på den punkten,
är det lättare att ta ställning till
frågan vem som i själva verket har
fått pengarna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. ifrågasatt minskning
av antalet provinsialläkartjänster

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Börkänge har frågat,
om jag ville lämna kammaren en redogörelse
för min inställning »till den
kraftiga nedskärning av provinsialläkartjänsterna
som signalerats i medicinalrådet
Frostners utredning».

Såvitt jag förstår måste herr Björkänge
syfta på den översyn av provinsialläkardistriktsindelningen,
som
Kungl. Maj:t den 15 maj 1959 uppdragit
åt medicinalstyrelsen att företaga.
Denna översyn är, som uttryckligen
sagts i uppdraget till medicinalstyrel -

sen, icke avsedd att utgöra grundval
för ett definitivt ställningstagande till
distriktsindelningen utan endast att
tjäna till ledning främst för det fortsatta
utbyggandet av stationssystemet
och för bedömning av möjligheterna att
samordna tjänsteläkarverksamhet och
sådan öppen sjukvård, som bedrivs vid
lasarett och andra sjukvårdsinrättningar.
Avsikten är med andra ord endast
att få till stånd en preliminär och översiktlig
stomplanering, vid vilken särskilt
skall beaktas förutsättningarna för
att inrätta två- eller flerläkarstationer.

Översynen, som verkställes länsvis, är
närmast föranledd av det betänkande
om hälsovård och öppen sjukvård, som
1958 avgavs av kommittén för översyn
av hälso- och sjukvården i riket, och de
förslag om en kraftig förstärkning och
upprustning av tjänsteläkarvården, bl. a.
genom inrättande av två- och flerläkarstationer,
som däri framlagts. I betänkandet
ansågs en ökning av det totala
antalet tjänsteläkarbefattningar i öppen
vård från cirka 750 till cirka 1 050 eller
med omkring 300 läkare vara behövlig
under den närmaste 10-årsperioden.

Arbetet med den pågående översynen
har ännu icke fortskridit så långt att
någon redovisning av resultatet skett
för någon del av landet. Med anledning
av den nu ställda frågan har jag
emellertid från medicinalstyrelsen inhämtat,
att styrelsen funnit den hittills
verkställda utredningen ge vid handen,
att redan inom den närmaste framtiden
skulle föreligga ett behov att utöka
antalet tjänster rätt väsentligt.

Med hänsyn till den svåra läkarbrist,
som fortfarande råder och som skapat
svårigheter inte minst när det gäller
att besätta redan existerande provinsialläkartjänster,
är det givetvis vanskligt
att nu bedöma om och när en sådan
ökning av antalet tjänsteläkare i
praktiken kan realiseras. Då behovet av
en förstärkning av läkarkrafterna i den
öppna vården på åtskilliga håll redan
nu är synnerligen trängande, är det

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

Svar på fråga ang. ifrågasatt minskning av antalet provinsialläkartjänster

emellertid min förhoppning att den
ökning av antalet årligen utexaminerade
läkare, som relativt snart kan motses,
skall komma även tjänsteläkarorganisationen
till godo.

Av vad jag anfört torde framgå, att
någon nedskärning av antalet provinsialläkartjänster
inte planeras utan att
i själva verket motsatsen avses.

Härefter anförde:

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få uttala ett tack för det så snabbt
lämnade svaret på min fråga. Jag tackar
särskilt för att statsrådet säger att någon
nedskärning av antalet provinsialläkartjänster
inte alls planeras, utan att
man i stället kommer att öka det. Jag
tackar också för den passus i svaret,
där statsrådet säger att det uppdrag
han givit medicinalstyrelsen inte är avsett
att utgöra grundvalen för ett definitivt
ställningstagande till distriktsindelningen
utan endast att tjäna till ledning
främst för det fortsatta utbyggandet
av stationssystemet.

Men då torde väl ändå medicinalstyrelsen
ha fattat sitt uppdrag alldeles
felaktigt, ty enligt vad Örebro länsavdelning
av Svenska landskommunernas
förbund inhämtat föreslår utredningsmannen
indragning av inte mindre
än fem provinsialläkardistrikt bara
inom Örebro län. Det var på grund av
den oro som kommunerna och landsbygdens
folk i allmänhet kände inför
detta utredningsmannens besked som
jag förde denna fråga på tal. Ty att
dra in så pass många distrikt som fem
i detta län kommer att innebära en
försämring för folket som bor där: de
får ju betydligt längre till provinsialläkare,
och resekostnaderna kommer
följaktligen att bli större för dem som
söker provinsialläkare.

Jag är alltså tacksam för att vi nu
kan känna oss litet lugnare, sedan vi

fått inrikesministerns besked, att det
egentligen inte kommer att bli någon
ändring av provinsialläkardistrikten.
Jag ber än en gång, herr statsråd, att
få tacka för svaret.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre debatt. Jag vill bara rätta
till något som kan uppfattas som ett
missförstånd. Herr Björkänge säger
nämligen att medicinalstyrelsen skulle
ha fattat sitt uppdrag felaktigt.

Det uppdrag medicinalstyrelsen fått
och som jag redovisar i mitt svar skall
ses som ett led i det arbete som pågår
i departementet — i nära kontakt med
medicinalstyrelsen — och som avser det
utredningsförslag som öppnavårdsutredningen
lagt fram. Detta förslag innebär
bl. a. ett ändrat huvudmannaskap
för tjänsteläkarna. Provinsialläkarväsendet
skulle komma under landstingens
huvudmannaskap. Frågan blir
hur organisationen då skall se ut. Det
ingår i utredningens förslag att vi
skall söka åstadkomma en sådan förstärkning
av den öppna vården utanför
sjukhusen, att den blir kraftig i konkurrensen
med den öppna vård som
bedrivs vid våra sjukhus. Att man måste
göra en kvalitativ, kvantitativ och
personell förstärkning på tjänsteläkardistrikten
är väl alldeles klart. Vi
måste söka åstadkomma en ordning
som gör, att vi får läkare att gå ut
i tjänsteläkartjänster och privatpraktik
utanför våra sjukhus.

Det har då sagts att det blir svårigheter
med arbetstiderna och besvärligt
att få ersättare när vederbörande
behöver semester eller tjänstledighet.
Det är svårt att få läkare som tar jourtjänst
och liknande. En diskussion har
då uppstått om upprättande av tjänsteläkarstationer.
Man räknar exempelvis
med att slå samman två provinsialläkardistrikt
till ett och på detla distrikt
placera två eller flera läkare som kan

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Svar på interpellationer ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade

barnens möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning och ang. vården

av vanföra och psykiskt efterblivna barn

avlösa varandra vid jourer, ledigheter
o. s. v. I vilken omfattning detta kan
komma att ske är svårt att säga på ett så
här tidigt stadium. Om vi ändrar huvudmannaskapet,
flyttar över denna verksamhet
till landstingen, så kommer det
att bli landstingens sak att vidta de organisatoriska
åtgärderna. Givetvis kan
det tänkas att planerna för organisationen
skall fastställas av medicinalstyrelsen
eller Kungl. Maj :t.

Det arbete som medicinalstyrelsen nu
utför ingår alltså som ett led i förberedelserna
till en sådan eventuell ändrad
organisation. Det skall som jag
sade i svaret uppgöras ett slags stomplaner
som kan bilda underlag för den
fortsatta bedömningen. Dessa stomplaner
görs upp i samråd med landstingens
förvaltningsutskott; dessutom deltar
förste provinsialläkaren och en representant
för provinsialläkarna inom
landstinget. Enligt anvisningarna till
medicinalstyrelsen skall de också samtala
med de kommunala förtroendemännen
på de orter där det finns provinsialläkare,
på de orter där man kan
tänka sig att också i framtiden ha
tjänsteläkare och där man kan komma
att inrätta läkarcentraler eller läkarstationer.

Det är alltså detta arbete som nu
pågår. Jag har velat förklara för herr
Björkänge i mitt svar, att de resultat
som medicinalstyrelsen kommer fram
till kommer att redovisas till Kungl.
Maj:t och ligga som underlag för vår
bedömning i det fortsatta arbetet på en
eventuell proposition, som vi anmält
i propositionsförteckningen, till höstriksdagen
om ett ändrat huvudmannaskap.

Herr BJÖRKÄNGE (ep):

Herr talman! Av statsrådets senaste
anförande kan jag sluta mig till att det
här nog ändå kan vara fråga om ingen
rök utan eld. Jag kan läsa mellan ra -

derna. Trots att det står i det skrivna
svaret att utredningsmannen inte fått
i uppdrag att ta definitiv ställning till
frågan om distriktsindelningen, så är
det väl ändå riktigt, att han kommit
med ett förslag som statsmakterna kommer
att ta hänsyn till vid sina bedömanden.
De distrikt det gäller — Svartå,
Ramsberg, Grythyttan, Hällabrottet och
Rönneshytta — får nog befara, att de
kan komma att drabbas av denna indragning
med allt vad det kan betyda
för folket som bor i dessa glesbygder.

Herr statsrådet sade att arbetet skulle
ske i samråd med de kommunala förtroendemännen.
Det hade väl inte varit
ur vägen att utredningsmannen tagit
kontakt med de kommunala förtroendemännen,
så att de hade fått tillfälle
att säga sin mening. Man har ju inom
provinsialläkardistrikten investerat rätt
mycket pengar. Lerbäcks kommun har
investerat 350 000 kronor i en provinsialläkarmottagning,
Kumla landskommun
har investerat 340 000 kronor,
Svartå kommun 180 000 kronor, Grvthyttans
kommun 150 000 kronor och
Ramsbergs kommun 100 000 kronor. De
kommunala förtroendemännen kan naturligtvis
inte tycka att det är så roligt,
att riksdagen fattar beslut som gör dessa
investeringar så gott som värdelösa
och som samtidigt medför stora försämringar
i servicen för de patienter som
bor i dessa glesbygder.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 7

Svar på interpellationer ang. förbättring
av de fysiskt och psykiskt handikappade
barnens möjligheter till vård, undervisning
och yrkesutbildning och ang. vården
av vanföra och psykiskt efterblivna
barn

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

Svar på interpellationer ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade

barnens möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning och ang. vården

av vanföra och psykiskt efterblivna barn

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare herr Antonsson har frågat mig
om jag vill för kammaren redogöra för
de åtgärder som inom överskådlig tid
synes möjliga att vidtaga för att förbättra
de fysiskt och psykiskt handikappade
barnens möjligheter till vård,
undervisning och yrkesutbildning. Vidare
har ledamoten av kammaren fru
Svensson frågat mig om jag vill lämna
kammaren en redogörelse för 1) läget
beträffande vården av vissa psykiskt
efterblivna och av de höggradigt vanföra
samt de planer på en utbyggnad
av denna vårdgren, som förefinnes, 2)
huruvida en landsomfattande undersökning
kommer att företagas av samma
karaktär som den i Örebro län genomförda,
3) om jag anser den övervakning
tillfredsställande som vederbörande
myndigheter har beträffande
förekomsten om vården av ifrågavarande
vårdbehövande och om så inte är fallet
i vad mån denna övervakning kan
göras fullständigare.

De båda interpellationerna synes ha
föranletts av vissa uppseendeväckande
uppgifter i dagspressen att ett stort antal
svårt handikappade eller sjuka barn
skulle ha upptäckts vid en undersökning
som två läkare företagit inom Örebro
län. Enligt tidningsartiklarna skulle det
sålunda finnas inte mindre än 1 300
barn som inte erhållit den vård och
behandling de varit i behov av därför
att de varit okända för hälsovårdsmyndigheterna
eller därför att vårdresurser
saknats. Jag vill då först upplysa
om att den ifrågavarande undersökningen
— som igångsatts på initiativ av medicinalstyrelsen
— ännu icke är avslutad.
Innan så skett och materialet bearbetats
är det inte möjligt att lämna
några närmare uppgifter om innehållet
av undersökningen eller draga några
slutsatser av densamma. Så mycket kan
dock sägas att de berörda tidningsuppgifterna
icke är helt korrekta. Sålunda

uppgår det antal barn som undersökts
till totalt omkring 950. För flertalet
av dessa synes det röra sig om synnerligen
lätta eller bagatellartade åkommor
som ej kräver ingripande. Beträffande
cirka 160 barn torde erfordras
en närmare undersökning i varje särskilt
fall för att få noggrant klarlagt
vilken sjukdom det gäller och om den
erhållna vården varit den riktiga och
lämpliga. Jag vill emellertid i detta
sammanhang understryka att de i undersökningen
omtalade barnen icke varit
okända för de hälsovårdande myndigheterna.
Tvärtom förhåller det sig
så att undersökningsmaterialet baserar
sig på uppgifter som erhållits efter hänvändelse
till vederbörande tjänsteläkare,
distriktssköterskor och barnavårdscentraler
samt blind- och hörselvårdskonsulenter
in. fl. En mycket stor del
av materialet innehåller dessutom fall
som redan tidigare varit kända för undersökningsläkarna
själva eftersom barnen
varit intagna för vård och behandling
på barnkliniker och andra sjukvårdsinrättningar.

Så snart ifrågavarande undersökning
slutförts torde få närmare övervägas
om ytterligare undersökningar av liknande
slag skall utföras även på andra
håll. Det torde dock knappast bli fråga
om att göra en hela landet omfattande
undersökning. Man synes enligt medicinalstyrelsens
uppfattning kunna nöja
sig med mera begränsade länsvis utförda
undersökningar, som får basera
sig på de erfarenheter man kommer att
göra vid bearbetningen av örebroundersökningen.

Vad gäller frågan om att anordna en
betryggande övervakning och kontroll
så att de handikappade barnen i god tid
får en vård som kan bota eller förbättra
deras sjukdom vill jag först erinra
om att man från förlossningsanstalt regelmässigt
gör anmälan till barnavårdsorganen,
i första hand barnavårdscen -

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Svar på interpellationer ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade

barnens möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning och ang. vården

av vanföra och psykiskt efterblivna barn

tralerna, om ett nyfött barn är behäftat
med missbildningar samt om den åtgärd,
operation e. d. som vidtagits med
anledning därav. Vidare åligger det
barnmorska som skött hemförlossning
att göra liknande anmälan till tjänsteläkare.
De flesta synliga fysiska handikapp
och även vissa grövre psykiska
skador torde härigenom bli kända för
den förebyggande barnavårdens organ
redan på ett mycket tidigt stadium.

Barnavårdsorganens verksamhet omfattar
såväl kroppslig som mentalhygienisk
hälsovård i vilken även hembesök
normalt ingår. På landsbygden göres
dylika hembesök av distriktssköterskorna,
som i regel torde ha en omfattande
kännedom om barnens hälsotillstånd i
sina distrikt och vilka det åligger att
ge föräldrarna råd för barnens allmänna
fysiska och psykiska vård. Som herr
Antonsson påpekar är det av särskild
vikt att i tid upptäcka de hörselskadade
barnen, och man har under senare år
inom medicinalstyrelsen sökt stimulera
intresset härför med utnyttjande av
hörcentralerna. I det stora flertalet
landsting liksom i städerna utanför
landsting finns numera sådana hörcentraler
med möjlighet att bedriva fältundersökningar
på skolbarn. När det
gäller småbarn finns dock tyvärr ännu
icke någon helt tillfredsställande metod
för prövning av hörseln. För undersökning
av synrubbningar finns däremot
en bra metod, som praktiseras på
vissa håll. Kurser hålles för läkare och
sjuksköterskor inom den öppna vården
där man inskärper betydelsen av en
tidig diagnos vad gäller såväl syn-, som
hörsel- och talrubbningar samt psykiska
avvikelser.

Jag vill i detta sammanhang erinra
om att utbyggnaden av den förebyggande
mödra- och barnavården fortgår i
oförminskad takt. Inte mindre än cirka
96 procent av spädbarnen får del av
den hälsokontroll som utövas vid bar -

navårdscentralerna. Av övriga torde en
del kontrolleras av privata läkare och
en del visats på barnhem, där ju alltid
läkarövervakning förekommer. Det är
alltså ett mycket litet antal barn som
under det första levnadsåret inte blir
undersökta och vilkas mödrar inte får
råd om möjligheterna att få en lämplig
behandling.

Anslutningen till den förebyggande
vården är fortfarande god beträffande
två- och treåringarna men sjunker sedan
i de högre förskoleåldrarna. Det
frivilliga system, som tillämpas inom
den förebyggande barnavården, har sålunda
haft en god anslutning. Det skulle
enligt min mening inte vara lyckligt
att nu göra ett avsteg från denna frivilliga
princip och införa en obligatorisk
kontroll av småbarnen. Problemet
att åstadkomma en ökad hälsokontroll
av barnen i förskoleåldern synes främst
vara en fråga om en intensifierad utbyggnad
av denna vårdgren. Här är
man dock beroende av bl. a. tillgången
på läkare och sjuksköterskor. Jämsides
med att resurserna ökas bör såsom f. n.
bedrivas upplysning och propaganda
så att anslutningen även när det gäller
de äldre förskolebarnen blir så stor
som möjligt. Liksom hittills bör man ta
sikte på att genom rådgivande verksamhet
åstadkomma att skadade eller sjuka
barn så tidigt som möjligt får en riktig
behandling. Att på denna punkt införa
något slags tvång torde liksom i fråga
om övrig sjukvård vara uteslutet. För de
fall då direkt vanvård eller försummelse
av barnen konstateras kan omhändertagande
ske enligt barnavårdslagen.

Enligt skolstadgan är läkarundersökning
obligatorisk när barnens skolplikt
inträder vid sjuårsåldern. Barn, vars
fysiska eller psykiska handikapp inte
upptäckts tidigare, torde bli föremål för
särskild undersökning om misstanke
yppar sig om något sjukligt eller onormalt
eller barnet inte kan följa med i

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Svar på interpellationer ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade

barnens möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning och ang. vården

av vanföra och psykiskt efterblivna barn

undervisningen. För de syn- och hörselskadade
samt för de psykiskt efterblivna
barnen och för samernas barn
finns föreskriven särskild skolplikt med
skyldighet att deltaga i den särskilda
undervisning som anordnas för sådana
barn. Vad beträffar de höggradigt efterblivna
barnen, som inte kan tillgodogöra
sig särskolans undervisning, så
får de föräldrar som så önskar behålla
barnen hemma, såvida anledning inte
föreligger till omhändertagande enligt
barnavårdslagen. För de vanföra barnen
gäller den vanliga skolplikten, men
det föreligger inte något tvång att sända
de barn som inte kan komma till den
vanliga skolundervisningen till anstalt.

För en hel del av de sjuka och handikappade
barnen krävs givetvis särskilda
vårdmöjligheter. Inom vården av psykiskt
efterblivna och vanföra barn har
en ganska omfattande upprustning skett
de senaste åren, sedan riksdagen 1954
och 1955 fattat beslut om den framtida
organisationen av dessa vårdområden.
Dessa beslut innebar också ställningstagande
till frågan om undervisning och
yrkesutbildning av dessa kategorier.
Ansvaret härför liksom för vården över
huvud lades beträffande de psykiskt
efterblivna genom 1954 års beslut på
landstingen och städerna utanför landsting,
varvid dock undantag gjordes för
vissa grupper, som krävde speciellt
omhändertagande eller vård. I fråga om
det vårdområde, som sålunda ligger under
landstingens huvudmannaskap, har
en väsentlig utbyggnad och upprustning
genomförts. När det gäller de psykiskt
efterblivna för vilka staten har ansvaret,
vill jag erinra om att fjolårets riksdag
på mitt förslag beslutat uppföra
ett nytt sjukhus i Sala om 540 platser
för vissa höggradigt psykiskt efterblivna
patienter. Detta sjukhus har redan
påbörjats och kommer att färdigställas
i så snabb takt som möjligt. Vidare är
Kronprinsessan Victorias kustsanato -

rium i Vejbystrand f. n. föremål för ombyggnad
till en vårdanstalt för vanföra
psykiskt efterblivna. I den helt nyligen
avlämnade propsitionen om byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.
föreslås vidare uppförande av en särskild
vårdenhet om 60 platser för höggradigt
psykiskt efterblivna barn vid
Vipeholms sjukhus. Vårdorganisationen
för de psykiskt efterblivna barn
och ungdomar, som vårdas å skol- och
yrkeshemmen på Salbohed och i Vänersborg,
utredes f. n. inom mentalsjukvårdsberedningen.
Utredningen beräknas
kunna avlämnas under de närmaste
månaderna. Det torde dock inte
kunna bestridas, att resurserna på vissa
områden alltjämt inte är helt tillfredsställande.
En riktig bedömning av
omfattningen av en ytterligare utbyggnad
inom dessa områden torde emellertid
inte kunna ske utan utredning
om det föreliggande vårdbehovet. Den
av medicinalstyrelsen igångsatta undersökningen
i Örebro län är ett led i det
pågående arbetet att åstadkomma ett
säkert underlag för en uppskattning av
ifrågavarande vårdbehov. Såsom förut
nämnts torde emellertid dylika undersökningar
omfattande hela landet ej
vara nödvändiga, utan sannolikt kan
man nöja sig med mera begränsade inventeringar
baserade på örebroundersökningens
erfarenheter. Beträffande
en kategori handikappade barn, cpbarnen,
avser medicinalstyrelsen att
inom kort avgiva förslag angående organisationen
av vården och utbildningen
av dessa barn. Avsikten torde vara
att i varje fall för en del av detta klientel
skapa regionala vårdresurser. Vidare
pågår inom medicinalstyrelsen planering
av vårdorganisation för talrubbningar
och neurologisk rehabilitering.
Åtgärder är sålunda redan vidtagna eller
planerade för att förbättra vården
och undervisningen av de barn som
beröres i interpellationerna. Om en när -

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Svar på interpellationer ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade

barnens möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning och ang. vården

av vanföra och psykiskt efterblivna barn

mare bearbetning av örebroundersökningen
skulle motivera ytterligare utredning
i något eller några hänseenden
är jag givetvis beredd att medverka härtill.

Herr talman! Härmed anser jag mig
ha besvarat interpellationerna.

Härpå anförde:

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det utförliga svaret på min
interpellation. Måhända kan man sammanfatta
statsrådets svar med att säga,
att mycket göres inom detta område
men att det också fortfarande finns en
hel del kvar att göra.

Låt mig inledningsvis betona att jag,
när jag framställde min interpellation,
var på det klara med att tidningsuppgifterna
om den s. k. örebroundersökningen
i vissa delar var överdrivna. Sålunda
hade jag observerat att en av de
läkare, som sysslat med denna undersökning,
påpekat att i flera av de registrerade
fallen vore skadorna av mycket
ringa omfattning, av så ringa omfattning
att han -— såsom statsrådet
också understryker — betraktade dem
såsom bagatellartade. Detta har jag som
sagt framhållit i interpellationen.

Tidningsuppgifterna om »gömda och
glömda barn» var alltså inte riktiga, tv
flertalet av dessa fall hade varit kända
för de hälsovårdande myndigheterna,
och undersökningsmaterialet baserades
på rapporter som erhållits av tjänsteläkare,
distriktssköterskor, barnavårdscentraler
etc. Jag anser emellertid att
örebroundersökningen är en larmsignal.
Vi måste noggrant följa utvecklingen,
ty allt är inte väl beställt på området.

Liksom statsrådet vill jag understryka
att det inte kan bestridas, att vårdresurserna
och möjligheterna till skolundervisning
för handikappade barn inte är

tillfredsställande, särskilt inom vissa
områden. En upprustning av de direkta
vårdresurserna är såvitt jag förstår nödvändig.

Jag vill vidare framhålla att det direkta
vårdbehovet och formerna för
skol- och yrkesutbildning ändrar karaktär
alltefter den vårdbehövandes ålder.
Vill vi ha mer bestämda utgångspunkter
för bedömandet, kan vi notera tre
markanta utvecklingsskeden hos de
handikappade. Det första skedet är förskolåldern,
det andra skolåldern och det
tredje skedet den ålder då ungdomarna
träder ut i arbetslivet.

Under det första skedet, förskolåldern,
är, anser jag, en hälsokontroll,
som syftar till att upptäcka handikapp
hos barn, den viktigaste åtgärd som
samhället kan sätta in. Statsrådet pekar
i sitt svar på att en mycket stor procent
av spädbarnen blir föremål för en hälsokontroll,
som omhänderhas av barnavårdscentralerna
och i viss mån av
distriktssköterskorna. Statsrådet säger
vidare att anslutningen till denna förebyggande
vård är god när det gäller
två- och treåringar men att den sedan
sjunker i den högre förskolåldern,
d. v. s. när barnen närmar sig skolpliktig
ålder.

Som lekman finner jag det ganska betänkligt
att anslutningen till hälsokontrollen
minskar just i den övre förskolåldern,
ty det måste väl vara då som
barnets mentala utveckling når en sådan
nivå, att man någorlunda säkert
kan avgöra om barnet är behäftat med
psykiskt handikapp.

Jag är överens med herr statsrådet
om att den anmälan till barnavårdscentral
som sker om nyfött barn är behäftat
med missbildning samt den relativt
stora anslutningen till hälsokontrollen
för ett- och tvååringar skapar ganska
betryggande garantier för att de flesta
synliga och grövre handikapp skall upptäckas,
vare sig dessa är av fysisk eller

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

Svar på interpellationer ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade

barnens möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning och ang. vården

av vanföra och psykiskt efterblivna barn

psykisk art. Men det är inte dessa fall
jag främst syftar på, då jag i interpellationen
fört fram tanken på en obligatorisk
hälsokontroll av barn i förskoleåldern.
Det är fastmera den stora mellangrupp,
vilken ligger på låt mig säga
särskole- och hjälpklassklientelets nivå,
som det är angeläget att medicinskt
söka kartlägga så tidigt som möjligt.
Med hänsyn till barnens mentala utveckling
tror jag att detta inte kan ske
genom hälsokontroll under de två första
levnadsåren.

Trots att statsrådet avvisar tanken på
en obligatorisk hälsokontroll — jag kan
förstå detta därför att varje form av
tvång är mindre tilltalande —• vill jag
uttala som min uppfattning, att just omtanken
om dessa barns framtida möjligheter,
deras möjligheter till vård, skolutbildning
och yrkesutbildning, talar
starkt för en allmän hälsokontroll just
i den övre förskoleåldern, d. v. s. för
barn mellan fyra och sex år. Jag tror
också att den praktiska erfarenheten
ger oss anledning förmoda, att en hel
del av de barn, vilkas handikapp upptäcks
för sent, varigenom de hamnar i
fel skolform, skulle kunna placeras i för
deras förutsättningar lämpligare skolformer.
Detta gäller inte minst de hörselskadade
barnen — i fråga om dem
måste det vara av särskild vikt att handikappet
upptäcks så tidigt som möjligt.

Jag har viss kännedom om en del
fall i Hallands län. Där visar just erfarenheterna
från fältet att det i särskolorna
finns barn, som har genomgått regelbunden
kontroll på barnavårdscentral
och till och med gått i vanlig skola
utan att en grav hörselskada upptäckts.
Senare undersökningar har givit vid
handen, att den nedsatta hörseln i en del
fall berott på en medfödd skada. Föräldrarna
hoppas givetvis alltid att det
helt enkelt är fråga om en försenad utveckling
hos deras barn och att defek -

ten skall försvinna, när utvecklingen
blivit normal. Vissa föräldrar kan kanske
därför vara ovilliga att acceptera
den undervisningsform som barnen vore
bäst betjänta av. Jag kan väl förstå, att
lärarna i normalskolan ställs inför en
mycket svår situation, när de upptäcker
att ett barn inte kan följa med i undervisningen,
och det kan innebära ett
betydande mått av känslomässig övervinnelse
för lärarna att utpeka ett barn
som psykiskt handikappat. Det är inte
heller alltid lätt för lärarna att med
föräldrarna ta upp en diskussion om
ett barn som har sådana här handikapp.

Jag vill med detta framhålla, att inom
ramen för befintliga resurser för vård
och skolgång behandlas vårdfallen på
skilda sätt, varför risk föreligger att barnen
inte blir placerade i rätt vård- eller
skolform.

Får jag belysa detta med ett praktiskt
exempel från mitt eget hemlän. Vi har
i Halland en mycket ojämn frekvens i
fråga om antalet särskolebarn från olika
kommuner. I inte mindre än sex
kommuner har vi ingen enda elev i särskola.
Från den kommun där särskola
är belägen —• min egen kommun — har
man åtta elever. I en angränsande kommun
med nära tre gånger så stort befolkningsunderlag
har man bara två
elever i särskola. Det är att märka att i
den sistnämnda kommunen med det
större befolkningsunderlaget finns
hjälpklassundervisning anordnad. Utan
att dra några generella slutsatser anser
jag dock att detta förhållande antyder

— även om det är ett enstaka exempel

— att det i hjälpklasserna måhända
finns en hel del elever som egentligen
borde hänföras till särskoleundervisning.

Efter skolåldern kommer enligt min
mening den mest kritiska perioden i
den handikappades liv. Skoltiden hankar
man sig alltid igenom på ett eller

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Svar på interpellationer ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade

barnens möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning och ang. vården

av vanföra och psykiskt efterblivna barn

annat sätt, även om man hamnat i en
felaktig skolform. Men då den unge skall
gestalta resten av sin levnad är det oerhört
viktigt, att han eller hon har undervisats
i just den skolform som bäst
kunnat tillvarata vederbörandes möjligheter.

Jag hoppas att den tilltänkta yrkesundervisningen
för hjälpklassklientelet
därvidlag skall få en avgörande positiv
uppgift. Men jag vill understryka att
så länge hjälpklasserna inte har tillgång
till yrkesundervisning är det synnerligen
viktigt att de elever som hör
hemma i särskola verkligen kommer dit
och inte blir sittande kvar i hjälpklass.
Särskolan har nämligen möjligheter till
obligatorisk yrkesundervisning, eller
rättare arbetsträning, där man tar hänsyn
till varje elevs särskilda förutsättningar.

Jag vill peka på att även om ett handikappat
barn blir placerat i rätt skolform
och kanske fått någon chans till
yrkesundervisning är det oerhört svårt
för vederbörande att klara sig, när han
eller hon skall träda ut i arbetslivet. De
erfarenheter jag har från landsbygden
ger vid handen att vi i huvudsak har
endast två slags arbetsmöjligheter att
erbjuda: hembiträdesarbete för flickorna
och jordbruksarbete för pojkarna.

Samhället bör inte spara någon ansträngning
för att uppnå mera differentierade
arbetsmöjligheter för dessa
ungdomar. Jag är medveten om att vi
har de skyddade verkstäderna som anordnas
genom arbetsvärden, men de tar
inte emot psykiskt efterblivna.

Jag vill till sist understryka att det
klientel vi här diskuterar är så mångsidigt
och differentierat i fråga om personliga
förutsättningar, att en »uppsökande
socialvård» i form av en utbyggd
rådgivande kuratorsorganisation är
mycket önskvärd — jag vet att det görs
ansträngningar men jag tror att de bör
intensifieras — alltså en kuratorsorga -

nisation som når fram till det enskilda
fallet och där kuratorn har möjlighet att
för föräldrarna påvisa de vård-, undervisnings-
och arbetsmöjligheter som
finns för vederbörande barn.

Herr talman! Med detta ber jag än en
gång få tacka inrikesministern för det i
långa stycken positiva svar han här har
lämnat.

Fru SVENSSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag skulle tro att man, utan att överdriva,
kan beteckna svaret som positivt.
Men det är väl så, att dessa problem
har ventilerats många gånger och
i många sammanhang — och visserligen
rider tiden fort, men det går inte lika
fort att bygga upp ett vårdområde, som
sackat efter i utvecklingen i så hög
grad som fallet är för de grupper efterblivna
vi nu resonerar om.

Herr talman! Jag tror jag kan gå
förbi vad som skrivits eller inte skrivits
i våra tidningar angående örebroutredningen.
Interpellationen var faktiskt
inte föranledd av vad som offentliggjordes
i det sammanhanget. Men att
frågeställningen ändå i hög grad blev
påverkad av detta, är ju riktigt men
ändå bara helt mänskligt. Jag tycker
nog inte det var så svårt att urskilja
överdrifterna, om man gav sig tid att
läsa något annat än rubriker och ingresser.

Men jag återgår till problemet. De
grupper psykiskt efterblivna, som jag
talade om i min interpellation gäller
de fall där staten är vårdnadsskyldig
•— de s. k. 4 §-fallen. Mina bekymmer
gäller alltså inte de psykiskt efterblivna
för vilka landstingen och fristäderna
är huvudmän, enligt den lag som riksdagen
antog 1954 för vård och under -

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

Svar på interpellationer ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade

barnens möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning och ang. vården

av vanföra och psykiskt efterblivna barn

visning av vissa psykiskt efterblivna.
Jag är väl medveten om att det på
landstingsplanet, under några få år, har
skett en upprustning och utbyggnad på
det här området, som man inte trodde
skulle vara möjlig att åstadkomma på
så kort tid.

Men det är ju också i belysning av
vad som skett och fortfarande sker på
landstingsplanet, som man riktar blickarna
på hur vårdmöjligheterna ser ut
på det statliga planet. Och då måste
vi nog erkänna att ingen av de anstalter,
vilka är avsedda för psykiskt efterblivna,
hänförliga till den omnämnda
4 § i lagen om undervisning och
vård av psykiskt efterblivna, varken
de statliga eller de enskilda som drives
med statsmedel, har följt den allmänna
utvecklingen.

Ser man litet grand på inspektionsmyndighetens
omdömen om dessa anstalter,
förstår man att det verkligen
brådskar. Jag skulle kunna till protokollet
läsa in åtskilliga sådana ganska
dystra beskrivningar på hur det ser
ut på dessa anstalter. Men det får räcka
med några glimtar. Inspektören talar
om gamla, otidsenliga och otrivsamma
lokaler, där mycket som anses nödvändigt
saknas, då det inte finns någon
möjlighet att differentiera klientelet,
undervisningslokaler som inte är godtagbara
o. s. v. Inte ens kustsanatoriet
i Vejbystrand har godkända lokaler för
skola trots en genomgripande reparation
nyligen. Inspektören säger att en
ny skola är erforderlig i anslutning till
sjukhuset.

Det här, herr talman, är inga nyheter,
det är jag starkt medveten om
— vi vet alla att så här ser det ut, men
det gör bara vårt ansvar så mycket
större inför alla dem som väntar på
vilka åtgärder vi skall vidtaga. Och nog,
det vill jag understryka, är man tacksam
för det påbörjade sjukhuset i Sala
med 540 platser för höggradigt psy -

kiskt efterblivna, som statsrådet talar
om — och alldeles särskilt för löftet
att det skall färdigställas i så snabb
takt som det är möjligt. Detta innebär
att minst 1963 får vi skriva, innan
vårdmöjligheter där står öppna.

Kustsanatoriet i Vejbystrand har
kanske berett oss en del bekymmer
ibland. Det är inte alltid så lätt att
avgöra vilka patienter som hör hemma
där, som är vad man kallar högtstående
och behandlingsbara. Men får
sjukhuset bättre resurser på alla områden,
och det hoppas jag verkligen,
så kan det givetvis också bättre fylla
sin uppgift.

De 60 nya platserna i Vipeholms sjukhus
som departementschefen talar om
och som föreslås i den proposition nr
93, som vi fick för några dagar sedan,
är sannerligen mycket välkomna. Platsbristen
vid detta sjukhus för höggradigt
psykiskt efterblivna är, som vi vet,
så besvärande, att det är hart när omöjligt
att få en patient placerad där.
Oftast går det inte på annat sätt än
genom utbyte mot någon annan patient,
som är litet bättre och möjligen
kan vårdas på en centralanstalt. Ibland
går det bra med dessa byten, men ibland
går det givetvis mindre bra. Man får
kanske en patient som inte är så värst
mycket bättre än den som man lyckades
att placera. Och då blir det också extra
besvärligt på centralanstalten. Visst är
det nödvändigt att man försöker att
från Vipeholm och liknande sjukhus
få ut de patienter som blivit bättre och
kan vårdas på centralanstalt i stället,
men bytesförfarandet är fakiskt en
mycket tråkig nödvändighet i nuvarande
läge.

Det var alltså, herr talman, bekymren
om dessa grupper, svårt sjuka och
handikappade människor och deras
möjligheter att erhålla så bra och riktig
vård som möjligt som föranledde
min interpellation.

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Svar på interpellationer ang. förbättring av de fysiskt och psykiskt handikappade

barnens möjligheter till vård, undervisning och yrkesutbildning och ang. vården

av vanföra och psykiskt efterblivna barn

Vidare har jag frågat, om statsrådet
ämnar låta i övriga län företaga utredningar
liknande dem som nu har utförts
i Örebro län. På detta svarar statsrådet
att dylika undersökningar, omfattande
hela landet, inte torde vara nödvändiga
för att utröna vårdbehovet. När resultatet
från örebroutredningen föreligger
färdigt, kommer dessa spörsmål enligt
statsrådets uppfattning att närmare få
övervägas.

Jag tackar även för det svaret. Statsrådets
intresse för dessa frågor är väl
dokumenterat, och det är bara att hoppas,
att vi skall kunna ställa ekonomiska
resurser till förfogande för att göra en
upprustning möjlig på detta område,
som är jämförbar med vad som sker på
landstingsplanet. Det är ett högst angeläget
ärende.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj :ts å kammarens bord vilande propositioner.
Därvid hänvisades

till jordbruksutskottet propositionen
nr 84, angående vissa stödåtgärder i anledning
av skadorna å 1959 års skörd;
till statsutskottet propositionerna:
nr 88, angående vissa med norska
nationalgåvan svenskhemmet Voksenåsen
sammanhängande frågor,

nr 89, angående anslag för budgetåret
1960/61 till naturastipendier åt studerande
vid uiversiteten m. fl. läroanstalter,
statens lånefond för universitetsstudier
samt allmänna studielånefonden,

nr 90, angående riktlinjer för ordnande
av utbildningen av lärare i vissa yrkesämnen
samt anslag för budgetåret
1960/61 till denna utbildningsverksamhet,

nr 91, med förslag till ändrade bestämmelser
om värnpliktslån m. m., och
nr 93, angående anslag för budget -

året 1960/61 till vissa byggnadsarbeten
vid statens mentalsjukhus m. m.; samt

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 103, med förslag till lag angående
ändring i lagen om val till riksdagen
m. m.

§ 9

Anmäldes och lades till handlingarna
bankoutskottets på kammarens bord liggande
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående fortsatt utgivning av
otryckta ståndsprotokoll.

§ 10

Föredrogos var efter annan och remitterades
till jordbruksutskottet de å
kammarens bord vilande motionerna nr
670 och 671.

§ 11

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 6, statsutskottets
utlåtanden och memorial nr
11 och 38—42, bevillningsutskottets betänkanden
nr 10, 20 och 35, bankoutskottets
utlåtande och memorial nr 10
och 11, första lagutskottets utlåtanden
nr 16, 19 och 22, andra lagutskottets
utlåtanden nr 3, 4, 6—9 och 13, tredje
lagutskottets utlåtande nr 7, jordbruksutskottets
utlåtanden och memorial nr
1 och 6—12 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 7—12.

§ 12

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren, att jordbruksutskottets utlåtanden
och memorial nr 1 samt 6—12
skulle i nu angiven ordning uppföras
främst bland två gånger bordlagda ärenden
på morgondagens föredragningslista.

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

§ 13

Interpellation ang. tolkningen och tilllämpningen
av asylrätten

Ordet lämnades på begäran till

Herr HELÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! I Sverige vistas f. n. två
franska medborgare i värnpliktig ålder,
som flytt från sitt hemland därför att
de av samvetsskäl känner sig förhindrade
att deltaga i kriget i Algeriet. Då
den franska lagstiftningen — till skillnad
från flertalet demokratiska länders
—• icke medger någon form av alternativtjänst
utan tvärtom stipulerar synnerligen
hårda fängelsestraff för vägran att
efterkomma en militär inkallelseorder,
oavsett hur denna vägran är motiverad,
har dessa unga män ansett sig inte ha
något annat val än att lämna Frankrike
för att söka tillfällig fristad i ett annat
land.

De båda unga män som således sökt
sig till Sverige har vid sin första ansökan
om uppehålls- och arbetstillstånd
här i landet klart definierat sin situation
och utförligt redogjort för sina motiv.
De har för övrigt i sina ansökningshandlingar
kunnat hänvisa till vederhäftiga
personer, som gett dem de
bästa vitsord och till fullo bestyrkt deras
personliga integritet. Som underlag
för sin önskan att få stanna här i landet,
så länge kriget i Algeriet pågår och
så länge de i sitt hemland har att undergå
hårda straff för militärtjänstvägran,
har de båda fransmännen åberopat
asylrättens principer. Det torde icke
vara något tvivel om att de straff militärtjänstvägrare
i Frankrike utsättes för
— straffen brukar i praktiken »permanentas»
genom förnyad inkallelse, så
snart det första straffet är avtjänat -—
enligt våra svenska bedömningsgrunder
måste sägas ha karaktären av förföljelse
mot i övrigt fullt lojala medborgare
på grund av deras etiskt grundade
övertygelse.

De båda fransmännen har vistats i
.Sverige i resp. 1 Va och 1 år. Vid bevil -

jande av uppehålls- och arbetstillstånd
har de svenska myndigheterna icke tagit
ställning till de sökandes speciella
motivering för sin önskan att vistas i
Sverige. Frågan huruvida asylrätten
vore tillämplig på deras fall har således
tills vidare lämnats öppen. Tillstånden
har beviljats för den tid, under vilken
vederbörande är försedd med giltigt
franskt pass. Myndigheterna har samtidigt
under hand låtit förstå, att fortsatt
svenskt uppehållstillstånd icke kunde
påräknas, sedan de franska passens giltighetstid
utgått.

Detta kommer i båda fallen att inträffa
inom den närmaste tiden. De
svenska uppehållstillstånden utlöper för
övrigt för båda redan den 31 mars. Frågan
om deras status och existens kommer
därmed i ett kritiskt skede. Då de
vägrat efterkomma inkallelsen till fransk
militärtjänst torde det få anses uteslutet,
att deras pass genom härvarande franska
beskickning skulle komma att förlängas.
Frågan uppstår då, om vårt land
är villigt att låta dem få stanna här och
ge dem det skydd, som asylrätten tillförsäkrar
politiska flyktingar.

Hela detta frågekomplex synes vara
av den arten, att en enhetlig praxis i
de nordiska länderna torde vara lämplig
och önskvärd. Det kan i sammanhanget
upplysas om att Danmark nyligen beviljat
uppehålls- och arbetstillstånd för
en fransk medborgare i motsvarande
situation. Denne, som icke längre innehade
giltigt franskt pass, hade efter sin
flykt från Frankrike tagit sig över gränsen
från Västtyskland till Danmark och
vidare till Sverige. Då han här anmälde
sig för myndigheterna och under åberopande
av asylrätten anhöll om svenskt
uppehållstillstånd, avvisades han till
Danmark, eftersom han hade kommit in
till Skandinavien via danska gränsen.
I Danmark beviljades han sedermera
uppehållstillstånd, låt vara t. v. för en
relativt begränsad tid, oaktat han icke
hade någon giltig fransk legitimationsliandling.
Detta synes innebära, att han
i Danmark blivit erkänd som politisk
flykting.

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

Interpellation ang. licensjakt på älg

Önskvärdheten av kontakt med övriga
nordiska länder i syfte att uppnå en
enhetlig praxis synes emellertid icke
böra utgöra ett hinder för Sverige att i
de nu aktuella fallen träffa ett självständigt
avgörande, liksom Danmark gjort
i det åberopade fallet.

Med hänvisning till vad ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
interpellation:

1. Ämnar herr statsrådet medverka till
en sådan ordning, att franska medborgare
i den åberopade situationen —
givetvis efter noggrann prövning av omständigheterna
i det individuella fallet
-— tillförsäkras rätt att stanna i Sverige,
så länge de riskerar att i sitt hemland
straffas för sin etiskt grundade vägran
att deltaga i kriget i Algeriet?

2. Anser herr statsrådet det lämpligt
och påkallat att frågan om tolkningen
och tillämpningen av asylrätten göres
till föremål för överläggningar mellan
de nordiska länderna i syfte att söka
åstadkomma en enhetlig praxis på området? Denna

anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. licensjakt på älg

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep), som
anförde:

Herr talman! Den 29 januari innevarande
år beviljade länsstyrelsen i Kopparbergs
län med stöd av 16 § andra
stycket jaktstadgan Korsnäsbolaget tillstånd
till licensjakt på älg å bolagets
marker inom Ore kommun. Jakten får
bedrivas inom tid då marken är snötäckt
till den 31 mars. Högst 12 älgar
får fällas, oavsett djurens ålder eller
kön.

Bolagets ansökan hade tillstyrkts av
älgskadenämnden i länet men avstyrkts

av Dalarnas jaktvårdsförbund liksom av
landsfiskalen i Rättviks landsfiskalsdistrikt.
I sitt yttrande framhöll jaktvårdsförbundet
bl. a. att Korsnäsbolaget
under höstens licensjakt hade tillstånd
att skjuta 140 älgar och att denna jakt
bedrevs mycket intensivt. Sålunda fälldes
97 älgar å bolagets marker inom
Ore kommun, som omfattar ca 32 000
hektar. Till jämförelse nämndes att under
den allmänna jakttiden 74 djur
skjutits å de enskilda skogsägarnas marker,
omfattande sammanlagt ca 56 000
hektar. Älgstammen hade enligt förbundets
uppfattning redan kraftigt reducerats,
och vidare anfördes rådande snöförhållanden.

Enligt de upplysningar jag inhämtat
inkom ovannämnda bolag den 27 februari
1959 till länsstyrelsen i Kopparbergs
län med en ansökan liknande den
som i år beviljats. Vid detta tillfälle
begärde bolaget att inom en månad efter
tillstånds beviljande få fälla fem älgar
å bolaget tillhöriga marker inom
Ore kommun. Såväl älgskadenämnden
som Dalarnas jaktvårdsförbund avstyrkte
framställningen, och länsstyrelsen
beslöt den 24 mars avslå densamma.
Sökanden anförde därefter besvär
hos Kungl. Maj:t, som enligt ett den 17
september meddelat beslut uttalade att
tillstånd bort beviljats klaganden. Med
hänsyn till den tid som förflutit föranledde
dock framställningen ej någon
Kungl. Maj :ts åtgärd. Det kan på sannolika
grunder antagas, att detta Kungl.
Maj:ts uttalande influerat på länsstyrelsens
bedömning av frågan huruvida
tillstånd skulle lämnas för den nu aktuella
licensjakten.

Allmänheten, ej blott inom Ore kommun,
har starkt reagerat mot den pågående
licensjakten, som icke anses förenlig
med god jaktmoral. Ur naturvårdsoch
andra synpunkter synes det enligt
min mening icke lämpligt att jakt på
älg bedrives under denna tid av året då
djuren bör lämnas i fred. Om jakt får
bedrivas under tid med djup snö och

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

Interpellation i anledning av

hård skare, föreligger risk för att djuren
vållas lidanden. I detta sammanhang
må framhållas, att allmänheten särskilt
starkt reagerat mot jakt på dräktiga
djur, som har blott ett par månader
kvar till kalvningen.

Starka skäl talar mot att licensjakt
bedrives flera månader efter den allmänna
jakttiden. Därest licensjakt skall
få äga rum, bör den ske i nära anslutning
till allmän jakttid. Den omständigheten,
att älgstammen vållar skada å
växande skog, synes mig icke utgöra ett
tillräckligt motiv för att licensjakt skall
tillåtas även vintertid med djupt snötäcke
och skare.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande frågor:

1. Har statsrådet uppmärksammat befolkningens
starka reaktion mot pågående
licensjakt på älg inom Ore kommun?

2. Är statsrådet villig medverka till
att liknande händelser icke upprepas
genom att licensjakt endast medgives i
nära anslutning till allmän jakttid?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation i anledning av sjuksköterskebristen Fru

KRISTENSSON (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Bristen på sjuksköterskor
har ökat i en omfattning som blivit
alltmer oroväckande mot bakgrunden
av den stegrade efterfrågan på
vårdplatser och den därmed sammanhängande
utbyggnaden av sjukhusen.

Ett flertal sjukhus hotas av stängning,
och sjuksköterskebristen medför dessutom
en försämring av läkarutbildningen
vid våra undervisningsanstalter.

Det aktuella antalet sjuksköterskor
här i landet uppgår för närvarande till
cirka 25 000 i aktiv ålder under 60 år,
av vilka ungefär 20 000 är yrkesverksamma
och av dem 12 000 heltidsanställda.
Totalt presterar de anställda
3 — Andra kammarens protokoll 19G0. Nr .9

sjuksköterskebristen

15 000 helårstjänster, medan det aktuella
behovet är 16 500 sådana tjänster.
Följaktligen måste 1 500 helårstjänster
oundgängligen täckas, om våra sjukhus
skall kunna fungera på ett tillfredsställande
sätt.

Det är visserligen sant att utbildningskapaciteten
vid sjuksköterskeskolorna
stiger så småningom. I år kan man räkna
med att antalet elevplatser vid skolorna
ökas med ett hundratal. Men detta
i och för sig glädjande faktum är
inte tillräckligt för att häva bristen på
sjuksköterskor vare sig på kort eller på
lång sikt. Så länge sjuksköterskekåren
redovisar en betydande avgång ur yrket
kan en ökning av utbildningskapaciteten
inte lösa det bristproblem som
här föreligger. Lösningen förutsätter
därför främst andra åtgärder.

I förgrunden står utan tvivel frågan
om lönesättningen samt arbetstiden och
dess förläggning. Det yttersta ansvaret
härför åvilar huvudmännen för sjukvården.
Omkring 52 % av sjuksköterskorna
är gifta. En aktivisering av de
för närvarande icke yrkesverksamma
sjuksköterskorna kräver att frågan om
deltidstjänster blir föremål för en snabb
och effektiv lösning. Frågan om familjebeskattningen
kommer också in i bilden.

Med hänvisning till vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
frågor:

1) Är herr statsrådet beredd att lämna
en redogörelse för de ytterligare åtgärder
utöver den planerade ökningen
av utbildningskapaciteten vid sjuksköterskeskolorna
som överväges för att på
såväl kort som lång sikt och utan tvångsingripandc
komma till rätta med bristen
på sjuksköterskor?

2) Vill herr statsrådet särskilt redogöra
för huruvida åtgärder överväges
för att öka antalet deltidstjänster inom
sjukvården?

Denna anhållan bordlädes.

Nr 9

Tisdagen den 22 mars 1960

§ 16

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från bankoutskottet:
nr 106, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 56 § lagen den
31 mars 1955 (nr 183) om bankrörelse;
samt

från första lagutskottet:
nr 104, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 23
mars 1956 (nr 73) om tillfällig ökning
av regeringsrådens antal; och

nr 105, i anledning av väckta motioner
om sommarlördagars likställande
med bankfridagar.

§ 17

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren, nämligen

nr 69, angående vissa avtal med Göteborgs
stad berörande Göteborgs universitet,
m. m.,

nr 70, angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg,
nr 71, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m.,

nr 72, angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid Chalmers
tekniska högskola, m. m.,

nr 82, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1960/61,
nr 87, angående anslag för budgetåret
1960/61 till fångvårdsstyrelsen
m. m.,

nr 92, angående anslag till Bidrag till
pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt,

nr 94, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet,
m. m.,

nr 95, angående utbildningen av lärare
på det husliga området m. m.,
nr 96, angående vissa ändringar i
lantbruksstyrelsens och lantbruksnämndernas
organisation, m. m.,

nr 97, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften,

nr 98, med förslag till ny tulltaxeförordning,
m. m.,

nr 99, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Institutet för
optisk forskning, m. m.,
nr 100, angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1959/60,

nr 101, angående stiftskansliernas organisation
m. m.,

nr 104, angående den statliga statistikens
organisation,

nr 105, angående Sveriges anslutning
till Internationella utvecklingsfonden
(IDA),

nr 106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet, m. m.,
nr 107, angående anslag för budgetåret
1960/61 till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa,

nr 108, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m., och

nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1960/61 m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 18

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 55, angående försäljning av
vissa kronoegendomar, m. m. motionen
nr 672, av herrar Källenius och Kollberg; i

anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 60, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61 motionerna:
nr 673, av herr Grebäck m. fl., och
nr 674, av herrar Ståhl och Helén;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående vissa norrlandsfrågor
motionerna:

nr 675, av herr Grebäck,

Tisdagen den 22 mars 1960

Nr 9

nr 676, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

nr 677, av herrar Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund,

nr 678, av herr Lundmark m. fl.,
nr 679, av herrar Larsson i Hedenäset
och Nilsson i Tvärålund,

nr 680, av herr Wahrendorff m. fl.,
nr 681, av fru Sandström,
nr 682, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Svensson i Ljungskile,
nr 683, av herr Agerberg,
nr 684, av herr Fälldin m. fl.,
nr 685, av herrar Lassinantti och
Nilsson i Östersund,

nr 686, av herr Östlund m. fl.,
nr 687, av herr Asp m. fl., och
nr 688, av herr Hagberg m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 67, angående stödet åt lin- och
hamphanteringen under budgetåret
1960/61 motionen nr 689, av herr Hansson
i Skegrie m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 74, angående viss omorganisation
av lantmäteriväsendet och rikets
allmänna kartverk, m. m. motionerna:
nr 690, av fru Lindberg m. fl.,
nr 691, av herr Antby,
nr 692, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl.,

nr 693, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

nr 694, av herr Larsson i Hedenäset,
nr 695, av herr Antonsson,

nr 696, av herrar Henningson i Visby
och Arweson,

nr 697, av herr Grebäck,
nr 698, av herr Eliasson i Sundborn
m. fl.,

nr 699, av herr Larsson i Norderön
m. fl.,

nr 700, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., och

nr 701, av herr Hseggblom m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 76, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m. motionerna: nr

702, av herr Ståhl m. fl.,
nr 703, av herr Hedlund m. fl.,
nr 704, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
nr 705, av fru Eriksson i Stockholm
m. fl., och

nr 706, av herr Nilsson i Gävle m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 80, angående medel för år
1960 till bostadslån åt domänverkets
fast anställda skogsarbetare, m. m. motionen
nr 707, av herr Åhman m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.48.

In fidem

Sune K. Johansson

36 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Onsdagen den 23 mars

Kl. 10.00

§ 1

Föredrogos var efter annan följande
Kungl. Maj :ts å kammarens bord vilande
propositioner. Därvid hänvisades
till statsutskottet propositionerna:
nr 60, angående vissa avtal med Göteborgs
stad berörande Göteborgs universitet,
m. m.,

nr 70, angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg,
nr 71, angående vissa anslag till universitetssjukhusen
m. m., och
nr 72, angående vissa åtgärder för
ökad intagning av studerande vid Chalmers
tekniska högskola, m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 82, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1960/61;
till statsutskottet propositionerna:
nr 87, angående anslag för budgetåret
1960/61 till fångvårdsstyrelsen m. m.,
nr 92, angående anslag till Bidrag till
pensioneringskostnaderna för handelsflottans
pensionsanstalt,
nr 94, angående godkännande av avtal
om fortsatt drift av Svenska textilforskningsinstitutet,
m. m., och
nr 95, angående utbildningen av lärare
på det husliga området m. m.;

till jordbruksutskottet propositionen
nr 96, angående vissa ändringar i lantbruksstyrelsens
och lantbruksnämndernas
organisation, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionerna: nr

97, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 3 och 5 §§ förordningen
den 19 november 1914 (nr 383)
angående stämpelavgiften, och

nr 98, med förslag till ny tulltaxeförordning,
m. m.; samt

till statsutskottet propositionen nr

99, angående godkännande av avtal om
fortsatt drift av Institutet för optisk
forskning, m. in.

Vid härefter skedd föredragning av
propositionen nr 100, angående ytterligare
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1959/60 remitteradés
propositionen, såvitt angick jordbruksärenden,
till jordbruksutskottet och i
övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs propositionen nr
101, angående stiftskansliernas organisation
m. in.; och hänvisades propositionen,
såvitt angick dels förslaget till
lag om ändrad lydelse av 6 § lagen den
30 augusti 1932 (nr 404) om kyrkofond
och dels vad som i övrigt i propositionen
behandlats under rubriken Vissa
anslag ur kyrkofonden m. in., till behandling
av lagutskott samt i övrigt till
statsutskottet.

Härefter föredrogos var för sig och
remitterades till statsutskottet propositionerna: nr

104, angående den statliga statistikens
organisation, och

nr 105, angående Sveriges anslutning
till Internationella utvecklingsfonden.

Vid härefter skedd föredragning av
propositionen nr 106, angående skogsvårdsstvrelsernas
organisation och
verksamhet, m. m. hänvisades propositionen,
såvitt angick punkten 4), till
statsutskottet och i övrigt till jordbruksutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan
följande propositioner; och remitterades
därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 107, angående anslag för budgetåret
1960/61 till Understöd åt lanthushållningsseminariet
å Rimforsa; samt

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9 37

till statsutskottet propositionerna:
nr 108, angående överlåtelse av viss
kronan tillhörig mark m. m., och
nr 110, angående vissa avlöningsm.
fl. anslag under riksstatens fjärde
huvudtitel för budgetåret 1960/61 m. m.

§ 2

Föredrogs och remitterades till jordbruksutskottet
den på bordet liggande
motionen nr 672.

Vid härefter skedd föredragning av
motionen nr 673 hänvisades denna, såvitt
angick jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogos var för sig följande
motioner; och remitterades därvid
till statsutskottet motionen nr 674;
och

till jordbruksutskottet motionerna nr
675—677.

Vid härpå skedd föredragning av motionen
nr 678 hänvisades denna, såvitt
avsåge anslaget Kostnader till arbetslöshetens
bekämpande, till statsutskottet
och i övrigt till jordbruksutskottet.

Slutligen föredrogos var efter annan
följande motioner. Därvid remitterades
till jordbruksutskottet motionerna nr
679—701;

till bevillningsutskottet motionerna nr
702—706; och

till jordbruksutskottet motionen nr
707.

§ 3

Föredrogs den av herr Helén vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående tolkningen och tilllämpningen
av asylrätten.

Kammaren biföll denna anhållan.

Lantbruksattachéer: Avlöningar

§ 4

Föredrogs herr Eliassons i Sundborn
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående licensjakt
på älg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av fru Kristensson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
i anledning av sjuksköterskebristen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Utgifter under riksstatens nionde
huvudtitel

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen under nionde
huvudtiteln gjorda framställningar jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Lantbruksattachéer: Avlöningar

Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under punkten 3 (s. 3—6) framställda
förslag innefattade — förutom
hemställan till riksdagen att godkänna
ändrad avlöningsstat — äskande av ett
anslagsbelopp för rubricerade ändamål,
vilket med 215 000 kr. understege det
för innevarande budgetår anvisade beloppet.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydandc mo -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Lantbruksattachéer: Avlöningar

tioner, nämligen I: 486 av herr Osvald
m. fl. och II: 587 av herr Brandt i Sätila
m. fl., i vilka motioner yrkats avslag å
Kungl. Maj :ts förslag om indragning
från och med nästa budgetår av två
tjänster som lantbruksrepresentanter
eller lantbruksattachéer samt att därest
begränsning av ifrågavarande organisation
befunnes påkallad denna måtfe
verkställas genom att antalet tjänster
inom Europa minskades från tre till två.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 486 och II: 587, såvitt nu vore i fråga,

a) fastställa i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för lantbruksattachéer,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1960/61;

b) till Lantbruksattachéer: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 147 600 kronor.

Reservationer hade avgivits

A) av herrar Ringaby, Hseggblom och
Östlund, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, med anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
samt motionerna 1:486 och 11:587, såvitt
nu vore i fråga,

a) fastställa av reservanterna framlagd
avlöningsstat för lantbruksattachéer,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

b) till Lantbruksattachéer: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 256 600 kronor;

B) av herrar Sigfrid Larsson, Jonasson
och Brandt i Sätila, vilka ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning och med bifall till motionerna
I: 486 och II: 587, såvitt nu vore
i fråga,

a) fastställa i denna reservation intagen
avlöningsstat för lantbruksattachéer,
att tillämpas tills vidare från och
med budgetåret 1960/61;

b) till Lantbruksattachéer: Avlöning -

ar för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 264 000 kronor;

C) av herr Nils Hansson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! I frågan om lantbruksattachéernas
antal har jag jämte några
medmotionärer väckt en motion i denna
kammare. 1958 års besparingsutredning,
som behandlade frågan, ansåg att
man med hänsyn till att intresset för att
bereda marknad för svenska jordbruksprodukter
numera inte kunde bedömas
vara så stort som tidigare, kunde reducera
antalet attachéer och föreslog därför
en omedelbar inskränkning av lantbruksattachéernas
antal med en.

Vi motionärer har sympatiserat med
detta resonemang och stöder i vår motion
besparingsutredningens förslag. Vi
tänker oss att den post, som skulle kunna
dras in, borde vara någon av de
europeiska posterna. Vi avser närmast
attachébefattningen vid OEEC.

Propositionen har emellertid gått
längre och föreslagit indragning av två
befattningar. Anledningen till att så har
skett är möjligen den, att det när propositionen
skrevs visade sig, att den inskränkning
som besparingsutredningen
hade diskuterat på sätt och vis redan
var ett faktum, eftersom attachébefattningen
vid OEEC stod vakant. Departementschefen
kan då ha resonerat så, att
skall någonting reellt sparas, måste ytterligare
en befattning dras in.

Att dra in två befattningar, som propositionen
nu föreslår, kan under nuvarande
omständigheter näppeligen anses
vara ändamålsenligt. Vi vet att samordningen
av jordbrukspolitiken och övriga
åtgärder inom de handelspolitiska
gruppbildningarna på senaste tid utgjort
ett problem. Det jordbrukspolitiska
handlingsprogrammet har inte utan
komplikationer kunnat behandlas jämsides
med övriga handelspolitiska frå -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

gor. Här står många frågor öppna, medan
för andra varugrupper lösningarna
redan har blivit klara. Det är också uppenbart
att den aktuella situationen på
den internationella jordbruksmarknaden
är sådan, att separata inrikespolitiska
åtgärder på jordbruksområdet i
ett enskilt land kan få mycket vittgående
konsekvenser på den internationella
jordbruksmarknaden. Här föreligger det
ett uppenbart behov av en bevakning
av vilka åtgärder som vidtas i enskilda
länder. Vi har alltså anledning att följa
jordbruksfrågorna med den största
uppmärksamhet inom den utrikesorganisation
vi har.

Man kan då fråga sig, om inte detta
kan ske med den personal som redan
finns vid legationerna och i utrikesförvaltningen,
därest man reducerar den
fackbetonade personal, som i form av
lantbruksattachéer för närvarande har
uppgiften sig tilldelad. Detta är en besvärlig
bedömningsfråga. Det är emellertid
fullt klart att det föreligger arbetsuppgifter
för lantbruksattachéerna
snarare i ökad omfattning jämfört med
tidigare. Dessa uppgifter kan inte skjutas
åt sidan; de kommer alltid att draga
sina kostnader. Fördenskull kan det
starkt ifrågasättas, om en indragning av
befattningar i nuvarande läge kan innebära
några egentliga besparingar.
Personligen är jag av den uppfattningen
att så näppeligen kan komma att bli fallet.
Tar vi bort attachéerna kvarstår arbetsuppgifterna;
någon måste tilldelas
dessa arbetsuppgifter. Det framgår också
av propositionen att man är fullt klar
över detta förhållande. Man föreställer
sig emellertid att man genom att anlita
tillfälliga befattningshavare och ställa
medel till förfogande för att ge dem
möjligheter att fungera skall kunna tillgodose
en del av de arbetsuppgifter som
för närvarande åvilar de ordinarie befattningshavarna.

Det kan knappast vara något annat
vägande skäl för att dra in lantbruksattachéerna
än en strävan att göra vis -

Lantbruksattachéer: Avlöningar

sa besparingar i utrikesrepresentationen.
Det förefaller emellertid som om
detta skäl inte med säkerhet föreligger,
eftersom arbetsuppgifterna kvarstår och
inte kan lämnas olösta och eftersom personal
kommer att i den ena eller andra
formen tas i anspråk för desamma. Därför
har vi motionärer hållit före, att
man icke bör göra inskränkningar i
fråga om lantbruksattachéernas antal utöver
dem som har föreslagits av 1958
års besparingsutredning.

Vi kommer så till frågan om vilken av
lantbruksattachéerna som bör kunna
entledigas. I motionen har vi utförligt
motiverat detta. Jag skall bara i korthet
referera, att vi har utgått ifrån att en
lantbruksattaché inom sexstatsområdet
samt en lantbruksattaché inom sjustatsområdet
bör bibehållas. Det blir uppenbarligen
behov av dem vid de fortsatta
överläggningarna mellan och inom
dessa områden.

Jag har redan förut nämnt att jag
utgår från att någon attachébefattning
inom OEEC-området icke skulle vara
erforderlig. I den mån de handelspolitiska
sammanslutningarna går längre,
kanske så att en sammanslagning inom
OEEC-området kommer till stånd, har
vi ju redan jordbruksteknisk sakkunskap
såväl inom sexstats- som inom sjustatsområdet,
och därmed bör behovet
vara täckt.

Den befattning som i det här sammanhanget
erbjuder det största intresset
är Washingtonattachéns. Jag föreställer
mig att det var en överraskning
för många att det talades om indragning
just av den befattningen. Förenta staterna
såsom jordbruksland spelar en
ofantlig roll även för Europa såväl
marknadstekniskt som jordbruksekonomiskt,
och vi vet att det under de senaste
dagarna har mellan Förenta staterna
och sexmaktsgruppen ägt rum
överläggningar som kanske kan medföra
att dessa problem tränger oss närmare
in på livet.

Vi har i vårt land liksom i det övriga

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Lantbruksattachéer: Avlöningar

Europa haft anledning att i många sammanhang
och i skilda syften göra studiebesök
i Amerika, även för att studera
jordbruksområdet. Många studerande
och många stipendieinnehavare har sökt
sig över dit för att där på ort och ställe
studera jordbrukstekniska, marknadsekonomiska
och jordbrukspolitiska
sammanhang. Den attaché som har
tjänstgjort där ute har varit till stor
hjälp för dessa stipendiater och övriga
som rest dit för att bedriva studier; han
har skaffat dem de introduktionsskrivelser
som de oundgängligen behöver
för att komma in vid universitet och
andra institutioner i Amerika, han har
organiserat deras resor och har över
huvud taget möjliggjort att studiebesöken
givit det utbyte som de studerande
förväntar sig.

Det kan givetvis tänkas att sådana saker
får skötas av någon annan i Washington
fungerande tjänsteman inom utrikesrepresentationen,
men det bör likväl
ifrågasättas, om inte till exempel utformningen
av en resplan i hög grad är
beroende av de jordbrukspolitiska och
jordbrukstekniska kvalifikationer den
tjänsteman har som skall göra upp ett
sådant förslag till resroute. Jag tror att
man här inte kan undvara jordbrukssakkunskap.

Amerika såsom jordbruksland erbjuder
även jordbruksexperter oerhört
mycket av intresse att studera ur teknisk
synpunkt, och det råder inget som
helst tvivel om att en lantbruksattaché,
som är placerad där, kan göra värdefulla
iakttagelser som kan förmedlas till
hemlandet. Att följa med den litteratur
som berör jordbrukspolitisk målsättning,
prispolitiska åtgärder, strukturrationaliseringsfrågor
m. m. är också
en viktig uppgift för en lantbruksattaché.
Att här sovra i materialet, skilja
mellan väsentligt och oväsentligt och
avgöra vilket värde de enskilda uppsatserna
har, om de skildrade metoderna
överförs till svenska förhållanden, fordrar
obestridligen en viss sakkunskap.

Även av det skälet behövs alltså en attaché
som är jordbrukssakkunnig.

Amerikanska uppgifter av detta slag
har förmedlats till oss genom nuvarande
och förutvarande attachéer och har
utan tvivel varit av stort värde. Det
finns knappast anledning att sätta i fråga,
att dessa resultat av attachéns arbete
skulle vara av mindre betydelse
under nuvarande omständigheter än tidigare.
Attachébefattningen behöver
alltså bibehållas framdeles. Det kan icke
vara ändamålsenligt att anslå medel till
att låta någon annan befattningshavare
än en lantbruksattaché tillgodose behovet
av kontakt med det amerikanska
jordbruket — ett behov som är lika stort
nu som tidigare — eller härför anlita
andra personer, exempelvis tillfälliga
besökare, tillfälliga deltagare i delegationer
eller vid utrikesrepresentationen
anställd, icke jordbruksanknuten personal.
Det är inte med säkerhet känt, om
ett sådant förfarande kan innebära några
besparingar, och det är därför omotiverat.
Det är inte heller med säkerhet
känt, om den personal, som kan komma
att tas i anspråk, kan kvalitativt sett
kompensera försvinnandet av den jordbrukstekniska
sakkunskapen.

Det är dessa skäl som har föranlett
oss motionärer att yrka, att antalet attachéer
skall minskas med en, att denna
minskning skall gå ut över en av de
tre befattningshavarna i Europa och att
Washingtonattachén bibehålies.

Jag vill, herr talman, med det anförda
yrka bifall till reservationen 1. B.

Herr H^EGGBLOM (h):

Herr talman! Den reservation 1. A)
som är fogad till utskottsutlåtandet avviker
så till vida från den reservation
som herr Brandt nyss gjort sig till talesman
för, att det däri yrkas att de tre
lantbruksattachéerna, som vi anser böra
vara kvar, skall stanna i Europa och
att minskningen alltså skall gå ut över
den i Washington placerade attachén.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Reservationen bygger inte på någon
motion. Jag måste för min del bekänna,
att när jag under motionstiden tog del
av departementschefens förslag fann
jag där mycket som var sympatiskt.
Att, i stället för att ha attachéer, med
hjälp av studiebidrag skicka ut unga
jordbruksexperter till de olika länderna
borde, när det gäller den sida av
attachéernas verksamhet som avser att
hålla kontakt med den jordbrukstekniska
utvecklingen, ge betydligt bättre
resultat än vad attachéernas verksamhet
har gjort. Det har nämligen varit litet
si och så med den saken — det har
berott på de personliga kvalifikationerna,
hur stora delar av de erfarenheter,
attachéerna gjort, som kommit den
jordbrukande allmänheten till del. Får
vi från olika grenar av jordbruket en
ökad ström av experter som vistas ute i
världen och kan ta del av förhållandena
där, får vi rätt snart inom varje gren
av jordbruket sådana personer som kan
delge jordbrukarna sina erfarenheter.
Från den synpunkten föreföll det mig
alltså som om jordbruksministern hade
tagit ett bra initiativ.

Men sedan propositionen lämnades
har hänt en hel del saker vilka reservanterna
velat ta hänsyn till. Propositionen
utgick från att såväl sjustatssom
sexstatsmarknaden skulle ha sin
central i Paris, och det var då rätt
naturligt att man inte tänkte sig att i
Paris placera två attachéer med anslutning
till vardera gruppen. Sedan har
det emellertid bestämts att sjustatsmarknaden
skall ha sin administration
förlagd till Geneve, och det är nog nödvändigt
att vi har en permanent bevakning
av jordbrukets intressen vid
integrationssträvandenas utformning.
Jag tror inte att det blir lyckligt om
en och samma person skall resa mellan
de bägge huvudorterna •— han får
minskade möjligheter att hålla kontakt
med de personer det gäller, och
jag vet inte om han kommer att kunna
räkna med att på biigge ställena mötas

Lantbruksattachéer: Avlöningar

av förtroende, då han i alla fall skall
ha en fot i vartdera lägret.

Det har onekligen hänt åtskilligt sedan
attachéinstitutionen kom till. Jordbrukets
ekonomiska föreningsrörelse
har blivit en väsentlig maktfaktor, och
det sades under utskottsbehandlingen
av den här frågan, att »Sveriges förenade
bönder» mycket väl kunde ordna
det så att den här representationen bleve
ökad utöver vad staten vill gå med
på. Jordbrukets ekonomiska föreningsrörelse
har också under många år bekostat
en assistent åt attachén i London,
varför tanken inte på något sätt är
okänd.

I det här fallet gäller det emellertid
inte bara att jordbrukets organisationer
skall ha representanter med i de internationella
överläggningarna — sådana
måste jordbrukets organisationer alltid
ha som experter. När man inom sexstats-
och sjustatsmarknaden sätter sig
att förhandla, är det fråga om förhandlingar
mellan officiella representanter.
En representant för »Sveriges förenade
bönder» har då inte den ställning som
krävs, utan där måste det vara en person
med officiell ställning. Jag tror därför
att det från den synpunkten är nödvändigt
att vi har de bägge attachéerna
kvar på Europas fastland, alltså en i
Geneve och en i Paris, av vilka någon
också kan uppehålla kontakterna med
Bonn.

Att vi sedan skulle dra in befattningen
som attaché i ett traditionsintresserat
land som England, där det just nu
verkar som om vi hade anledning att
öka ut jordbruksexporten, tror jag vore
oklokt. Den danska lantbruksattachén
går som barn i huset i de engelska ministerierna
-— danskarna har inte som
vi då och då skiftat innehavare av befattningen
utan haft förståelse för att
man, om man skall komma in i ett folk
som det engelska, måste låta representanten
bli kvar på sin plats ganska länge,
såsom vi hade förmånen att ha när

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Lantbruksattachéer: Avlöningar

von Wachenfeldt tjänstgjorde i London
under många år.

Allt detta gör att det enligt min mening
vore en olycka, om vi i den oklara
situation som nu föreligger avskär oss
möjligheten att ha en speciell representant
i vardera av sjustats- och sexstatsmarknaden
samt i England. Och
när besparingsutredningen för sin del
har stannat vid tre representanter, så
tycker jag inte att jordbruksministern
behöver vara mera konungslig än utredningen.
Med tanke på den nuvarande
oklara situationen kan vi nog se
tiden an, till dess begreppen blir något
mera utredda om vad som är behövligt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservation 1. A).

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Utvecklingen gör, det
visar erfarenheten, att många ting som
en gång betraktades som nödvändiga efter
hand blir inte alldeles omistliga. Och
saker som för all del fortfarande är bra,
blir så småningom inte så absolut nödvändiga
att man inte kan diskutera om
att ordna dem på ett annat och mera
förnuftigt, kanske också billigare sätt.

Vad lantbruksattachéerna beträffar
är situationen i dag väsentligt annorlunda
än då tjänsterna inrättades. Som
herr Hseggblom sade har vårt svenska
jordbruk genomgått en mycket snabb
utveckling. Det är vi från utskottets
sida de första att understryka. De kontakter
jordbruket nu behöver för handeln
med sina produkter, har jordbrukarna
själva alla möjligheter att etablera
genom sina egna representanter. De kunskaper
jordbruksrepresentanterna behöver
inhämta om handelsförhållandena
kan de numera skaffa sig själva. De erfarenheter
och rön de behöver inhämta
om jordbruket i andra länder kan de
också skaffa sig själva genom studiedelegationer
och genom stipendiater med
förankring i jordbrukarnas föreningsrö -

relse, vilka reser omkring, skriver i
jordbrukarnas tidningar och tidskrifter
och talar på deras möten o. s. v. De kan
på ett betydligt snabbare sätt än jordbruksattachéerna
förmedla impulserna
direkt till de människor, som är beroende
av desamma.

Bevakningen av vår övriga handels
och vårt övriga näringslivs intressen —
jordbruksprodukterna är ju ingalunda
vår största exportartikel — överlämnar
vi dels åt näringslivets egna experter
och dels åt våra beskickningar. De ordinarie
tjänstemännen på våra beskickningar
är väl ändå så pass utbildade
och kunniga, att de bör ha förutsättningar
att klara även dessa ting.

Det är klart att det kan anföras bevis
för att dessa attachéer är värdefulla.
Jag förstår mycket väl det skäl herr
Brandt i Sätila anförde, nämligen att
det är betydelsefullt för studiegrupper
och andra, som kommer över till Amerika,
att det finns en tjänsteman som
kan skaffa dem förbindelser och informationer.
Men skall inte den saken gå
att lösa på ett enklare och billigare sätt?
År det otroligt att vår beskickning skall
kunna ha dessa förbindelser, kunna förmedla
kontakter och öppna dörrar?

Inom utskottet är vi samtliga överens
om att vi behöver två jordbruksattachéer
i Europa — vi behöver bevakning
såväl i sjustatsgruppen, som vi själva
tillhör, som i sexstatsgruppen. Reservanterna
är sedan icke överens om var
den tredje skall placeras. Bara denna
oenighet visar ju hur pass svårt det är
att lösa denna fråga. Så långt vi i utskottet
kan bedöma är det ingen risk
för någon katastrof, om vi följer propositionen
och i nuvarande läge nöjer
oss med två lantbruksattachéer, bägge
placerade i Europa och på sådant sätt
att de kan klara den nödvändiga bevakningen
av de förhandlingar, som kommer
att föras på grund av de nya liandelsområdena.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Ringaby
m. fl. avgivna reservationen; samt 3:o)
bifall till den reservation, som avgivits
av herr Sigfrid Larsson m. fl.; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hseggblom begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna
hava flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen äskade
dock herr Brandt i Sätila votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten 3:o) i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1 antager det förslag,
som innefattas i den av herr Ringaby
m. fl. avgivna, med 1 A) betecknade reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 1 B) av herr Sigfrid
Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Brandt i Sätila begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes. Därvid
avgåvos 42 ja och 35 nej, varjämte 140
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
3:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

1 A) av herr Ringaby m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 4—7
Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 8

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering Under

punkten 19 (s. 33—37) hade
Kungl. Maj :t föreslagit riksdagen att dels
medgiva, att under nästa budgetår statlig
kreditgaranti för lån avseende nyanläggnings-
och upprustningsåtgärder
berörande landsbygdens elnät finge beviljas
intill ett belopp av 5 000 000 kr.,
dels ock till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för nästa budgetår
anvisa ett reservationsanslag av

2 500 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

a) I: 138 av herr Olsson, Ernst, och
herr Svanström, likalydande med II: 170
av herrar Gustavsson i Alvesta och
Eriksson i Bäckmora, i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta att
rätt att bekomma statligt stöd för elektrifiering
av fastigheter på landsbygden
måtte fastställas efter de grunder,
som gällde före den 1 juli 1959, samt i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
vidtagande av erforderliga författningsändringar;
ävensom

b) I: 473 av herr Eskilsson m. fl., likalydande
med II: 603 av herr Svensson i
Krokstorp m. fl., i vilka motioner hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhölle om sådan ändring av bestämmelserna
om statligt stöd åt landsbygdens
elförsörjning, att dessa beträffande
nyanläggningsbidrag i huvudsak
måtte erhålla samma innebörd som före
den 1 juli 1959 samt att författningstexten
utformades i enlighet härmed.

Utskottet hemställde

A. att riksdagen måtte

a) medgiva, att under budgetåret
1960/61 statlig kreditgaranti för lån avseende
nyanläggnings- och upprustningsåtgärder
berörande landsbygdens elnät
finge beviljas intill ett belopp av
5 000 000 kronor;

b) till Befrämjande av landsbygdens
elektrifiering för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 2 500 000
kronor;

B. att motionerna I: 138 och II: 170
samt 1:473 och 11:603 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Sigfrid Larsson, Eskilsson, Johan Persson,
Harald Pettersson, Hseggblom, östlund,
Rimås, Nilsson i Lönsboda och
Johansson i Gränö, vilka ansett att utskottet
under B) bort hemställa, att riksdagen,
med bifall till motionerna I: 473
och II: 603 samt i anledning av motionerna
I: 138 och II: 170, i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle om sådan ändring
av bestämmelserna för ett statligt stöd

åt landsbygdens elförsörjning att dessa
beträffande nyanläggningsbidrag i huvudsak
måtte erhålla samma innebörd
som före den 1 juli 1959 samt att författningstexten
utformades i enlighet
härmed.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr SVENSSON i Krokstorp (h):

Herr talman! Under hela 1950-talet
har staten lämnat bidrag till nyelektrifiering
av glesbygdsområden, där utbyggnadskostnaderna
blivit oskäligt höga
för abonnenterna. De oelektrifierade
områdena indelas i smärre enheter eller
objekt. Avsikten har varit att efter hand
och sedan länsstyrelserna genom sakkunniga
prövat kostnadskalkylerna systematiskt
genomföra arbeten med bidrag
av stat, landsting och kommun.

Abonnenterna tillskjuter givetvis ett
skäligt belopp, och detta har under de
sista åren beräknats till 200 kronor per
normaltariffenhet. Då man har klart för
sig att denna restelektrifiering ingalunda
är någon lysande affär för koncessionsinnehavarna,
de må nu vara kommuner,
kraftföretag eller distributionsföreningar,
måste det allmänna träda
till och stödja för att det hela inte skall
förryckas. Resultatet skulle annars kunna
bli att man får riskera taxehöjningar
genom fördyrade byggnadskostnader,
som måste slå mycket ojämnt, beroende
på skilda områdens olika befolkningstäthet.

I de utarbetade planerna för restelektrifieringens
genomförande har
medtagits alla fastigheter där ägaren
önskar vara med och där han tecknat
sig under förutsättning att kostnaderna
per normaltariffenhet för hans del är på
förhand givna. Vid en ekonomisk prövning
av abonnentens bärkraft kan resultatet
bli — och mycket talar därför
— att den som nekas statsbidrag avstår
från att elektrifiera. Därmed har planen
brutits sönder. En omarbetning av
planen blir nödvändig, och den slutliga
konsekvensen kommer att bli att en -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

dast de mindre välsituerade anser sig
ha råd att utföra elektrifieringen. För
dem som skall ekonomiskt stödja restelektrifieringen
blir den lösningen inte
billigare. Jag tänker då på kommunerna,
som i sista hand har fått träda in för
att hålla kostnaderna nere för abonnenterna.
En sådan snäv tolkning av
statsbidragsbestämmelserna har väl ändå
inte varit riksdagens mening.

Restelektrifieringen började med de
enheter eller objekt som hade de lägsta
utbyggnadskostnaderna. Man började
t. ex. med de enheter där byggnadskostnaderna
per normaltariffenhet låg under
400 kronor. Sedan fortsatte man
med de enheter där byggnadskostnaderna
låg under 500 kronor, därefter
med de enheter där kostnaderna låg
under 600 kronor, och i varje fall i min
hemtrakt har vi nu börjat med de enheter
där kostnaderna per normaltariffenhet
ligger vid 700 kronor. Där tycks
det bromsas upp. Nu när restelektrifieringen
i stort sett är klar kommer
Kungl. Maj :t med bestämmelser om
statsbidrag som krånglar till det hela.
Nu skall behovsprövning till. Då leverantören,
kraftbolaget eller den som serverar
kraften till abonnenterna, har ekonomisk
möjlighet att utföra elektrifieringen
utan bidrag skall han göra det.
Har abonnenten förmåga att ensam bära
kostnaderna skall han göra det enligt
elektrifieringsberedningens tolkning av
statsbidragsbestämmelserna.

Vi bär i min hemsocken ännu 73
oelektrifierade fastigheter med en kostnad
per normaltariffenhet av 1 175 kronor.
Nu rör det sig i ett par fall om öar,
där givetvis kostnaderna alltid blir
höga. Inom hela Sydkrafts område är
nu endast 450 fastigheter kvar att elektrifiera.
Att jag nämner Sydkraft beror
på att jag tillhör dess koncessionsområde.
Kostnaderna per normaltariffenhet
är 964 kronor, och totalt rör det
sig om en utbyggnadskostnad av ca 3
miljoner kronor. Under åren 1950—1958
elektrifierades inom Sydkrafts område

av dotterbolaget Bygdeelektrifiering tillsammans
1 867 fastigheter för en kostnad
av drygt 7 miljoner kronor. När nu
denna lilla rest är kvar sättes behovsprövningen
in, alltså när man kommer
upp i de verkligt höga kostnaderna. Slutresultatet
kan i många fall bli att elektrifieringen
uteblir.

Vi påskyndar med sådana bestämmelser
takten i avfolkningen. Glesbygderna
blir i snabbare takt ännu glesare. Det
är detta jag reagerar emot. För mig är
det, herr talman, en hjärteangelägenhet
att restelektrifieringen snabbt genomföres.
Därför ber jag att få yrka bifall
till reservation nr 3 i jordbruksutskottets
utlåtande nr 1. Det innebär en begäran
om en återgång till i stort sett
samma bestämmelser som gällde före 1
juli 1959.

Herr JOHANSSON i Gränö (ep):

Herr talman! Jag kunde egentligen
begränsa mig till att instämma i vad
herr Svensson i Krokstorp anfört. De
siffror han lämnade angående den restelektrifiering
som återstår i Kalmar län
kan jag verifiera. Ett område i kustbygderna
har blivit efter. Det har berott
på de stora avstånden i glesbebyggelsen
bland fiskarbefolkningen, mindre
företagare och jordbrukare. Det är naturligtvis
angeläget att dessa kommer
i åtnjutande av den förmån som tillkommit
nästan alla i detta land, nämligen
att få sina fastigheter elektrifierade.
De nya bestämmelserna har blivit
besvärande för dem som ännu inte
fått fastigheterna elektrifierade.

I en PM som iordningställts inom jordbruksutskottet
refereras bland annat
från elektrifieringsberedningen, att
därest inte lagen i fjol kommit till, hade
beredningen kunnat ta en annan ståndpunkt.
Man säger: »Om icke bestämmelserna
i 1959 års kungörelse tillkommit,
skulle beredningen enligt tidigare tilllämpade
grunder ha beviljat bidrag i
här avsedda fall.»

Just nu har Sydkraft visserligen något

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

senkommet visat en vilja att sträcka sig
så långt som man förut kanske inte ens
hade vågat hoppas. Elektrifieringsberedningen
har avslagit vissa ansökningar
om statsbidrag. Sydkraft har hos
Kungl. Maj :t anfört en del synpunkter
på detta, som jag ber att få citera:
»Vi har dock ansett att restelektrifieringarna
varit berättigade av sociala
skäl. Under 1950-talet har ett stort antal
ur elektrifieringssynpunkt olämpligt
belägna fastigheter kunnat elektrifieras
med hjälp av statligt bidrag. Vi anse
det ur rättvisesynpunkt vara otillfredsställande
om de relativt få fastigheter,
vars elektrifiering ej medhunnits, nu
skulle ställas utanför möjligheten att erhålla
elektrifiering med hjälp av statsmedel,
i all synnerhet som riksdagen beviljat
för ändamålet avsedda anslag.»

På en del orter har det blivit bättre.
På Sågkvarnen i Hjorteds socken har
man i 25 år försökt få sin gård elektrifierad.
Det har hittills stött på motstånd
på grund av de höga kostnaderna. Nu
har Sydkraft emellertid tagit ett steg,
som gör att man här nere ser litet ljusare
på saken.

Men det är ändå rätt egendomligt hur
det kan vara! Jag har ett par exempel
som visar hur man bedömer sådana här
frågor.

Exempel A gäller ett ekonomiskt
starkt distributionsföretag, som var villigt
att elektrifiera. Statsbidrag söktes
med 450 kronor per tariffenhet, men
eftersom det gällde ett ekonomiskt
starkt företag, så avslogs denna ansökan.
Kostnaden för den enskilde konsumenten
blev i detta fall 7 875 kronor.

Exempel B gäller ett ekonomiskt
mindre startkt distributionsföretag. Till
detta företag utgick statsbidrag och kostnaden
för den enskilde konsumenten
blev 2 475 kronor.

En del av de fastighetsägare i Kalmar
län, som fått avslag på sina ansökningar,
har överklagat, och vi får se hur
Kungl. Maj :t ställer sig till deras anspråk.

Man behöver emellertid kanske inte
se alltför mörkt på denna sak, ty jordbruksministern
anförde i propositionen
nr 116 år 1958 vid framläggandet av
förslagen rörande införandet av statlig
bidragsgivning till upprustning av
elnäten på landsbygden, att allmänt näringspolitiska
och även sociala skäl talar
för en medverkan från statens sida
till en förbättring av näten så att dessa
når sådan utsträckning och standard
att landsbygdens försörjning med elkraft
är fullt godtagbar och ej verkar
hindrande för en fortsatt rationalisering
på olika områden och en successiv höjning
av levnadsstandarden.

Detta uttalande av jordbruksministern
gör att man där nere ännu hoppas
och kanske inte ser alltför mörkt på
saken.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Det kan ju inte vara obekant
för utskottets ledamöter och knappast
heller för riksdagens övriga ledamöter,
att vi enhälligt beslutat att ändra
grunderna för dessa bidrag. Vi gjorde
det i klart medvetande om att det måste
vara en viss likställighet mellan bidragen
för restelektrifiering och för upprustning
av gamla elektriska ledningar.
Vi gjorde det därför att vi ansåg, att
distributionsföretag med stark ekonomisk
ställning •— t. ex. Sydkraft, som
har koncession på ett område och följaktligen
har skyldighet att elektrifiera
detta område — inte gärna kan behöva
understödjas av statliga medel.

Dessa bestämmelser har just nu trätt
i kraft, men trots det anser reservanterna
att vi nu omedelbart skall begära
att få dem hävda och återgå till de
gamla bestämmelserna. Det är ganska
ovanligt att riksdagen gör någonting sådant.
Det är klart att vi kan göra en
dumhet här, som får lov att ändras,
men vi bör i så fall vara medvetna om

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

att det är en dumhet. Vi bör väl lugna
oss, tills vi får se hur våra tidigare beslut
verkar, innan vi upphäver dem och
återgår till de gamla bestämmelserna.

Vi har ännu inte något bevis för att
de nya bestämmelserna skulle vara olägliga.
Visserligen har påståtts att elektrifieringsberedningen
i några fall vägrat
bidrag, där sådana skulle ha utgått,
om de gamla bestämmelserna hade gällt.
Hur det förhåller sig med det påståendet
vill jag inte yttra mig om, men det
är möjligt att det är så. Faktum är att
besvär har ingivits till Kungl. Maj :t,
och vi får väl då vänta åtminstone tills
vi fått Kungl. Maj:ts utslag.

Det finns också en annan inkonsekvens
i denna reservation, som jag ber
kammarens ledamöter observera. Man
kräver i reservationen återgång till de
gamla bestämmelserna och är övertygad,
att detta skulle medföra att bidrag
komme att utges i en helt annan
omfattning än enligt de nu gällande bestämmelserna,
men man begär ändå
ingen höjning av anslaget. Det anslagsbelopp,
som här enhälligt tillstyrkts, är
givetvis beräknat efter de nya bestämmelserna,
och om det nu förhåller sig
så som reservanterna säger, nämligen
att skillnaden i bidragsgivningen enligt
reservanternas och utskottets förslag är
mycket stor, är det uppenbart att anslaget
blir för lågt.

Jag tror alltså att vi kan vänta i varje
fall till nästa års riksdag, så att vi dels
får se utslagen på de besvär som ingivits
till Kungl. Maj:t och dels får veta
litet mer om hur de nya bestämmelserna
verkar.

Dessutom skulle jag vilja tillägga att
staten aldrig kan vara så generös, att
en enskild konsument inte skall behöva
betala någonting för elektrifieringen av
sin fastighet. Vi har exempel på hur
fastigheter, som med stora statliga och
kommunala bidrag blivit elektrifierade,
redan efter några år lämnats åt sitt öde
och blivit sommarställen. Fn sådan utveckling
är ju inte särskilt tilltalande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Herr Jonsson i Strömsund
sade, att riksdagen tidigare fattat
beslut i denna fråga och att det beslutet
således ligger till grund för nu gällande
bestämmelser. Jag vill påpeka, att när
riksdagen behandlade elektrifieringsfrågorna
1958 och 1959 gällde det frågan
om bidrag och lån till upprustning av
distributionsföretagen. Jag kan inte finna,
vare sig i proposition eller utskottsutlåtande
från 1958 och 1959 års riksdagar,
att det talas om andra grunder
för statsbidrag till nyelektrifiering. Den
kungörelse som utfärdats den 30 juni
1959 (SFS nr 369) har, såsom framhållits,
av elektrifieringsberedningen tolkats
så, att samma bestämmelse för bidrag
till nyelektrifiering skall gälla som
den som enligt riksdagens beslut gäller
för bidrag till upprustning av distributionsföretagen.
Det är ju en väsentlig
skillnad, herr Jonsson i Strömsund, mellan
upprustning av distributionsföretag
och nyelektrifiering.

Den ifrågavarande tolkningen — vilken
som sagt berörts tidigare här i dag
-—- innebär följande.

Om det, för att ta ett exempel, i södra
Sverige inom ett område finns två elektrifieringsföretag,
låt oss säga Sydkraft
och en distributionsförening, och distributionsgränsen
går mellan två icke
elektrifierade byar, där fastigheterna i
den ena byn elektrifieras av distributionsföreningen
och fastigheterna i den
andra elektrifieras av Sydkraft, blir
enligt den nya författningen Sydkrafts
ekonomiska ställning avgörande för huruvida
abonnenterna skall få statsbidrag.

Herr Jonsson säger: Det är ju distributionsplikt.
Men, herr Jonsson i Strömsund,
distributionsplikten har ju ingenting
med statsbidraget eller kostnadsfrågan
att göra. Om Sydkraft ålägges

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

distributionsplikt i ett fall är därmed
inte sagt, att Sydkraft saknar rätt att ta
ut ersättning för vad distributionen kostar.
Det avgörande här är vid vilket
kraftföretag man råkar vara abonnent.
Den stora distributören kan också vara
råkraftleverantör till det mindre företaget.

Vi kan väl lugna oss och se vart det
leder, när Kungl. Maj :t gör sin prövning,
säger herr Jonsson. Men om nu
Kungl. Maj:t lämnar överklagandena av
elektrifieringsberedningens beslut utan
avseende, innebär ju detta att elektrifieringen
i ifrågavarande områden helt
avstannar. I mitt eget län finns företag
som lämnat in ansökan för flera elektrifieringsprojekt,
men på grund av att
något beslut i statsbidragsfrågan inte
fattats av elektrifieringsberedningen innebar
det att restelektrifieringen avstannar.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr NILSSON i Lönsboda (fp):

Herr talman! Herr Jonsson i Strömsund
sade, att en enig riksdag förra
året antog dessa bestämmelser. Det är
riktigt. Men hade man haft en aning
om vilken tolkning dessa bestämmelser
skulle ges hade — det försäkrar jag herr
Jonsson — protester kommit från
många håll.

Vi kan vänta och se, menar herr Jonsson,
vad resultatet av överklagandet
blir. Men det är väl bättre, herr Jonsson,
att ge klara direktiv, som inte hindrar
restelektrifieringen. Det är glesbygderna
utan elström som blir lidande.
Mycket ofta talas det om en levande
landsbygd. Statsmakterna borde väl då
inte motverka strävandena att göra
landsbygden så levande som möjligt genom
att införa kärvare statsbidragsbestämmelser.
Det finns fortfarande byar,
där man inte har tillgång till elektrisk
energi — man kan ha väntat i tiotals
år på att få elkraft framdragen till fas -

tigheterna. Vi betraktar väl i allmänhet
tillgång till elkraft som något helt naturligt
och inte som något bevis på hög
standard. Men ute i dessa glesbygder,
där elström saknas, kan man inte använda
elspisar, dammsugare eller tvättmaskiner,
man har inte tillgång till TV och
vad radion beträffar får man ladda om
sina gamla batteriapparater —• en ganska
besvärlig historia.

Jag är rädd, att har det varit svårt
förut i dessa glesbygder att få elkraft
framdragen till byarna, så blir det ännu
svårare i fortsättningen, om bestämmelserna
skall ha den utformning de
fått.

En annan allvarlig sak är den långsamma
handläggningen av ärenden rörande
restelektrifiering. Det är inte
ovanligt att handläggningen tar tio,
femton eller tjugu år. Jag läste för bara
ett par dagar sedan i en tidning i norra
Skåne, att ett tjugutal fastigheter i
bl. a. Osby och Visseltofta på gränsen
mellan Skåne och Halland, som redan
1948 hade lämnat in en första ansökan
om att få elström, ännu inte fått tillstånd
härtill. Inom många av dessa
byggnader har man för många år sedan
gjort erforderliga installationer, men
fram till byggnaderna har inga ledningar
dragits. Det nämndes också i artikeln,
att kostnaderna per tariffenhet
för dessa fastigheter blir 700 kronor,
en summa som fastighetsägarna inte kan
betala själva, utan här fordras ett bidrag
från det allmänna.

Vi vet att sådana förhållanden råder
inte bara i gränsbygderna i norra Skåne,
utan det finns många icke elektrifierade
fastigheter även på många andra
håll i vårt land. När jordbruksutskottet
häromåret besökte Kalmar län uppvaktades
ledamöterna av byamännen,
som kämpat för saken i många och
långa år utan att ännu ha fått någon
elkraft.

Många gånger är det tvistigheter mellan
distributionsföretagen som gör att
elektrifieringsfrågan inte kan lösas. De

Onsdagen den 23 mars 1960 fm. Nr 9

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

olika distributionsföretagen tvistar om
vem atr dem som skall elektrifiera området
i fråga. Det vore tacknämligt om
en ändring härvidlag kunde komma
till stånd och att det blev en snabbare
handläggning av dessa ärenden. Jag
riktar en enträgen vädjan till statsrådet
att medverka till en sådan snabbare
handläggning beträffande ärenden rörande
restelektrifiering.

Herr talman! Då jag inte vill bidra
till en ytterligare försämring av möjligheterna
att genomföra restelektrifiering
ber jag att få yrka bifall till den
reservation, som vid denna punkt är
fogad till utskottets utlåtande.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN:

Herr talman! Jag kanske inte borde
ha blandat mig i den pågående debatten
mellan utskottets talesman och reservanterna,
men det är ett par synpunkter
jag ändå ville begagna tillfället
att ge uttryck åt. Det är väl ändå
så — därom förmodar jag att också
reservanterna är ense med mig — att
den fråga som här diskuterats, både i
reservationen och här i debatten, mera
gäller en tvist om tillämpningen av den
ifrågavarande författningen än själva
författningen som sådan.

I fråga om den riktiga tolkningen
av den författning som här diskuteras
är ingenting klart förrän man kunnat
ta ställning till de besvärsärenden
som för närvarande ligger hos
Kungl. Maj:t. Man har hänvisat till de
sex ärenden som avslagits av elektrifieringsberedningen,
och innan dessa
frågor i vederbörlig ordning kunnat
behandlas lär det enligt mitt förmenande
vara svårt att säkert bedöma,
om författningen fyller avsedda ändamål
eller inte. Och såsom herr Jonsson
i Strömsund tidigare har redovisat är
det inte bara frågan om distributionsföretagens
ekonomiska ställning, som
skall ingå i bedömningen, utan det gäl4
— Andra kammarens protokoll 1960. Nr

ler också att, enligt den gällande författningen,
ta hänsyn såväl till företagens
som till den enskildes ekonomi.

Det får väl vidare anses självklart,
att samma bestämmelser bör gälla såväl
för nyelektrifiering som för upprustning,
vilket står i överensstämmelse
med de beslut som 1958 och 1959 års
riksdagar fattade. För mig ter det sig
orimligt om olika regler skulle gälla
vid beviljande av lånegarantier för nyelektrifiering
och vid prövning av bidragsärenden
rörande sådan elektrifiering.
I det övervägande antalet fall ansöker
som bekant samma företag om
både bidrag och lånegarantier. Det är
av dessa skäl jag anser att bedömningsgrunderna
måste vara ensartade.

Vad reservanterna önskar är att årets
riksdag skall frångå de rent principiella
grunder som fjolårets riksdag bestämde
sig för. Jag ber att få upprepa:
Vad som kan diskuteras är inte frågan
om ändring av dessa bestämmelser utan
frågan, hur de omdiskuterade paragraferna
bör tillämpas. Jag anser att detta
inte kan avgöras förrän ett fullständigare
material inkommit till departementet.
Så har inte skett ännu och därför
har det som sagt inte varit möjligt att
träffa något avgörande beträffande de
aktuella besvärsärendena.

Personligen vill jag emellertid tillägga,
att jag finner anledning beklaga,
att elektrifieringsberedningen inte har
underbyggt sina ställningstaganden med
tillräckliga och betryggande sakuppgifter,
vilket enligt mitt förmenande
bort åligga beredningen.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Om jag inte missuppfattade
statsrådet sade han, att enligt
författningen skulle hänsyn tagas både
till företagens och den enskildes ekonomi
när det gäller beviljande av statsbidrag.
Tidigare förekom inte någon
behovsprövning beträffande den cnskil9 -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Befrämjande av landsbygdens elektrifiering

des ekonomi. Som jag redan har framhållit
kan jag inte finna, att riksdagen
vid föregående behandlingar av detta
ärende ansett att det borde göras någon
ändring i fråga om statsbidragen till
den enskilde abonnenten. Jag måste
därför fråga, huruvida nu gällande författning
och elektrifieringsberedningens
tolkning av dess lydelse helt överensstämmer
med riksdagens tidigare
beslut.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag hyser självfallet den
allra största respekt för Kungl. Maj:t
och jag hoppas att Kungl. Maj:t skall
kunna avgöra de besvärsärenden som
föreligger i denna fråga så, att vi får
bestämmelser som återfaller på de bidragsföreskrifter
som gällde innan vi
fick denna nya kungörelse.

Det förhållandet, att behovsprövning
såväl beträffande abonnenter som distributionsföretag
införts i den nya
kungörelsen, får till följd att restelektrifieringen
helt kommer att avstanna.
Människorna i de bygder, som i dag
sitter utan elektrisk kraft, kommer att
få sakna sådan även i fortsättningen.
Det är verkligen att beklaga, att man
just på detta område så att säga vrider
klockan tillbaka. Det måste väl ändå innebära
en återgång till det fattigmanssamhälle
vi tidigare haft. Den som har
ekonomiska möjligheter att skaffa sig
elektrisk kraft och elektriskt ljus, får
elektriskt ljus och kraft, men den som
inte har de möjligheterna kommer att
få sakna detta också i fortsättningen.
Eftersom behovsprövning införes för
distributionsföretag och eftersom distributionsföretagen
i de flesta fall har
så pass god ekonomi, att de inte kan få
bidrag, blir följden att arrendatorer,
skogsarbetare och många andra fastighetsägare,
som i och för sig mycket väl
skulle kunna få bidrag, inte kan få detta
därför att distributionsföretagets goda
ekonomi lägger hinder i vägen.

Jordbruksministern ansåg vidare, att
det måste föreligga överensstämmelse
mellan bestämmelserna för bidrag för
upprustning av elnätet och för nyelektrifiering.
Men jag har den uppfattningen,
att det finns en väsentlig skillnad
mellan båda dessa fall. Distributionsföretagen
har redan nu ansvar för elnätets
upprustning, vilket däremot inte är fallet
beträffande nyelektrifiering. Där avgör
företagen om de anser det ekonomiskt
lönande att elektrifiera den eller
den fastigheten. Någon skyldighet till
elektrifiering finns inte. Och det är här
som detta bidrag från staten med upp
till 450 kronor per enhet har betytt så
mycket.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till reservationen.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Johansson
i Gränö begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
8:o) mom. B) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 3) av
herr Sigfrid Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Bidrag till byggnadsarbeten

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen. Herr
Johansson i Gränö begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 109 ja och 107 nej, varjämte en
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 9—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 50

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa
lantbruksundervisningsanstalter

Kungl. Maj:t hade under punkten 66
(s. 169—172) föreslagit riksdagen att
för nästa budgetår anvisa ett belopp av
500 000 kr. för ifrågavarande ändamål.
För innevarande budgetår har anvisats
1 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet behandlat
följande inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade motioner, nämligen a)

I: 47 av herr Pålsson m. fl. samt
II: 55, likalydande, av herr Thapper
m. fl., 1:325 av herr Söderberg m. fl.
samt 11:406, likalydande, av herr Jacobsson
i Sala m. fl. ävensom I: 487 av
herr Svanström, i vilka motioner hemställts
att ifrågavarande anslag för budgetåret
1960/61 måtte uppföras med
4 000 000 kr.;

b) 1:136 av herr Nilsson, Yngve, m. fl.
och II: 165, likalydande, av herr Svensson
i Krokstorp m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen uttalade, att
medel som kunde disponeras för byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
i görligaste mån anvisades
under nionde huvudtiteln samt
att riksdagen av Kungl. Maj:t begärde

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

förslag till avveckling av den betydande
eftersläpningen av utbetalning av bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter; c)

1:477 av herr Johansson, Anders,
in. fl. och II: 586, likalydande, av herrar
Antby och Rimås, i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte till Bidrag
till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 1 000 000 kr.

Utskottet hemställde

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av motionerna I: 136
och 11:165, såvitt nu vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj :t att, i avvaktan
på nya grunder för statsbidrag till byggnadsarbeten
vid vissa lantbruksundervisningsanstalter,
förordna att kungörelsen
1939:910 tills vidare icke skulle
äga tillämpning på byggnadsarbeten som
igångsättes eller på sådana förvärv av
byggnader som skedde efter den 1 april
1960 även om förhandsbesked lämnats
av lantbruksstyrelsen om att statsbidrag
komme att tillstyrkas;

b) i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
och med bifall till motionerna
1:477 och 11:586 samt med avslag å
motionerna 1:47 och 11:55, 1:325 och
11:406 ävensom 1:487, till Bidrag till
byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
1 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:136 och 11:165,
såvitt de icke besvarats i det föregående,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

A) av herrar Hermansson, Johan Persson
och Pettersson i Dahl, vilka ansett
att utskottet bort under I. b) hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av Kungl.
Maj :ts framställning ävensom motionerna
1:477 och 11:586 samt med avslag
å motionerna I: 47 och II: 55, I: 325 och
11:406 ävensom 1:487, till Bidrag till

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor;

B) av herr Sigfrid Larsson, som ansett
att utskottet bort hemställa.

I. att riksdagen måtte

a) i anledning av motionerna 1:47
och II: 55, 1:136 och II: 165, I: 325 och
11:406, 1:477 och 11:586 samt 1:487 i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa att
en plan upprättades för avveckling av
eftersläpningen i fråga om utbetalning
av statsbidrag till vissa lantbruksundervisningsanstalter; b)

dels enligt Kungl. Maj:ts framställning
såsom bidrag till ifrågavarande
byggnadsarbeten under budgetåret
1960/61 anvisa 500 000 kronor,

dels som inledning till den under A)
föreslagna avvecklingen anvisa 1 500 000
kronor eller sammanlagt till Bidrag till
byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter
anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kronor;

II. att motionerna 1:47 och 11:35,
1:136 och 11:165, 1:325 och 11:406,
I: 477 och II: 586 samt I: 487 i den mån
de icke besvarats genom vad i reservationen
anförts icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

C) av herr Eskilsson, utan angivet
yrkande.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag blev något överraskad
när jag läste jordbruksutskottets utlåtande
över motionerna rörande bidragen
till lantbruksundervisningsanstalterna.
Det gällde även propositionens
förslag på denna punkt.

Detta är ju en gammal fråga. Jag behöver
inte erinra om att byggnadsbidragen
har släpat efter i förhållande till ansökningarna,
vilka för närvarande representerar
en byggnadskostnad av inte
mindre än 25 miljoner kronor. Samtidigt
har statsbidragen under senare år
undan för undan minskats. Jordbruks -

ministern äskar i år endast en halv miljon
kronor. Det är alldeles klart att därigenom
ökas marginalen mellan vad
som begärts och vad som kan lämnas i
bidrag. Statsrådet hänvisar i propositionen
till 1955 års utredning, vars resultat
man vill avvakta. Jag finner emellertid
inte att det i och för sig kan vara
något skäl för att banta ned anslaget.

Utskottet, som har behandlat propositionen
och även en rad motioner, där
man yrkar en höjning av bidragsbeloppet,
har så till vida varit positivt inställt,
att utskottet föreslagit en ökning
av anslaget. Därmed skulle man så att
säga betala av på eftersläpningen med
ungefär en miljon kronor.

Vad jag finner betänkligt och överraskande
är emellertid närmast, att utskottet
skriver, att de nu gällande reglerna
skall suspenderas fr. o. m. den 1
april i år. Det är alltså omedelbart. Jag
vill inte förneka att jordbruksutskottet
har initiativrätt, men det torde ändå
vara något ovanligt, att man suspenderar
en författning utan att låta frågan
passera den normala gången över Kungl.
Maj:t. Det föreligger inte ens en motion
i detta syfte. Det vanliga är ju att
en motion, som kommer till kammaren
exempelvis med ett sådant yrkande,
inte brukar — i den mån motionen tillstyrkes
— föranleda annat än en skrivelse
till Kungl. Maj :t om utredning för
att läggas till grund för en proposition.
Men det är det inte fråga om här, utan
jordbruksutskottet föreslår utan vidare,
att de gamla bestämmelserna skall suspenderas.

Det är ju bestämmelser som vi har
haft ungefär 20 år. Under den tiden har
utgått rätt väsentliga bidrag. Jag vill
gärna erkänna, att väsentliga bidrag utgått
också till upprustning av våra lantmannaskolor
och även till en del lanthushållsskolor.
Det är därför betänkligt
att man nu utan vidare skär bort den
garanti som finns.

Vad utskottet säger om att man skall
avvakta förslag från 1955 års kommitté

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

kan inte heller i och för sig vara något
skäl för att suspendera bestämmelserna
omedelbart. När det kommer en proposition
om nya bidragsbestämmelser lär
det vara tids nog att ersätta de nuvarande
bestämmelserna.

Det är emellertid inte endast med
denna utgångspunkt som jag finner
detta förslag från jordbruksutskottet
olämpligt, utan jag finner det även ur
andra synpunkter betänkligt. Det är i
regel landsting som är huvudmän för
skolorna. Landstingen är också huvudmän
för en hel del andra institutioner
■— jag tänker då närmast på sjukvården.
Jag vill i detta sammanhang också erinra
om att det har signalerats en proposition,
som lär komma i år, enligt vilken
landstingen skall överta mentalsjukvården.
I utredningen har man förutsatt
ett väsentligt statsbidrag, som när
det gäller anläggningskostnaderna är
hundraprocentigt; de befintliga anläggningarna
skulle helt överlåtas på landstingen
och erforderliga nyanläggningar
skulle sedan staten svara för. Men var
och en förstår att om en bidragsförfattning
kan ändras genom två rader i ett
utskottsutlåtande, måste landstingen bli
betänksamma när det gäller att så småningom
ta ställning till frågan om ett
nytt huvudmannaskap. Det är på den
punkten jag hyser rätt stora betänkligheter,
eftersom det här kanske skapas
ett prejudikat som för framtiden kan
åberopas.

Jag vet väl att utskottet inlindat sitt
yrkande i många superlativa satser och
jag ifrågasätter inte annat än att utskottet
menar vad utskottet därvid säger.
Men en annan gång kan det vara
ett annat utskott, som inte anser att dessa
uttalanden är förpliktande. Det väsentliga
här är att de nuvarande bidragsbestämmelserna
är avsedda att
upphöra.

Det har till denna punkt i utskottsutlåtandet
också fogats ett par reservationer,
dels en reservation A) av herrar
Hermansson, Johan Persson och Pet -

tersson i Dahl, där man hemställer om
ett anslag på sammanlagt 2 miljoner
kronor, dels en reservation B) av herr
Sigfrid Larsson. Den sistnämnde reservanten
har samma yrkande beträffande
slutsumman, men anser att 500 000 kronor
skulle kunna användas för aktuella
behov och inte för en direkt avbetalning
av eftersläpande bidrag. Det är, såvitt
jag kan bedöma, en mjukare formulering
och utgör kanske också en riktigare
väg. Men det väsentliga är dock,
att reservationen under A) liksom utskottsutlåtandet
innebär, att de nuvarande
bestämmelserna skall suspenderas.
Reservationen under B) går däremot
inte på den linjen, utan i denna reservation
säges att om avsikten endast
är att lantbruksstyrelsen skall vara återhållsam,
räcker det med en skrivelse
från riksdagens sida. Det är uppenbart,
att av statsfinansiella skäl kan inte på
en gång beviljas alla de anslag som ursprungligen
är utlovade, utan detta måste
ordnas successivt, och det är säkerligen
också huvudmännen inställda på.
Det väsentliga är emellertid att genom
utskottets skrivning skulle kunna skapas
ett prejudikat som blir rätt äventyrligt
för framtiden.

Jag ber av detta skäl att få yrka bifall
till den reservation som avgivits
av herr Sigfrid Larsson.

Herr JACOBSSON i Sala (s):

Herr talman! De motioner, som lagts
fram på denna punkt, uppvisar som ett
genomgående drag att man vill minska
den eftersläpning som skett när det
gäller statsbidrag till lantbruksundervisningsanstalter.
Det gäller också den
motion, där jag står som en av undertecknarna,
nämligen motion nr 406 i
denna kammare. Det väsentliga utöver
att söka förhindra denna eftersläpning
har varit, att det av departementschefen
föreslagna beloppet 500 000 kronor
skulle höjas till av lantbruksstyrelsen
föreslagna 4 miljoner kronor.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

Jordbruksutskottet har vid behandlingen
av denna fråga varit mycket positivt
inställt till att söka förhindra en
eftersläpning av det slag som nu har
skett. En hel del av vad utskottet anför
överensstämmer helt med motionens
uppfattning. Det säges i utskottsutlåtandet
bl. a., att enligt de nya grunderna
för statsbidrag skall bidrag utgå i
samband med företagets genomförande.
Någon eftersläpning skall med andra
ord inte ifrågakomma, utan anslagsbeviljande
och bidragsgivande skall gå
hand i hand. Detta är saker som man
med tillfredsställelse noterar. Samma
gäller det förhållandet, att utskottet har
höjt anslaget från 500 000 kronor till 1
miljon kronor.

Men sedan kan jag inte, herr talman,
vara med längre, utan nu kommer jag in
på samma resonemang som herr Svensson
i Stenkyrka förde. Jag kan i detta
sammanhang fatta mig mycket kort, eftersom
jag i alla avseenden instämmer
i de synpunkter herr Svensson anlagt
på utskottets förslag när det gäller en
suspendering av gällande kungörelse, nr
910 av år 1939. Det är -—- för att använda
samma uttryck som herr Svensson i
Stenkyrka — mycket betänkligt ur
landstingens synpunkt, att man så kategoriskt
utan vidare tar bort gällande
bestämmelser. Det skulle t. ex. kunna
ställa lantbruksstyrelsen i en mycket
egendomlig situation. I enlighet med
gällande praxis har lantbruksstyrelsen
lämnat förhandsbesked beträffande
möjligheterna att erhålla statsbidrag,
men genom denna suspendering av bestämmelserna
skulle dessa förhandslöften
sättas ur kraft.

Herr talman! Jag har ingen anledning
att bli mångordig beträffande denna
sak. Just av det senast anförda skälet
anser jag mig icke kunna yrka bifall
till jordbruksutskottets förslag, utan instämmer
med herr Svensson i Stenkyrka
om bifall till herr Sigfrid Larssons
reservation.

Herr BRANDT i Sätila (ep):

Herr talman! Jag skall i likhet med
herr Jacobsson i Sala först deklarera,
att jag till allra största delen instämmer
i herr Svenssons i Stenkyrka allmänna
synpunkter på utskottsutlåtandet.
Det är ingen tvekan om att detta i
långa och väsentliga stycken är positivt
och att det har fört en fråga framåt inom
ett område, där situationen har blivit
alltmer ohållbar.

En detalj i utskottsutlåtandet hyser
jag emellertid betänkligheter emot. Utskottet
föreslår en suspendering av gällande
författning fr. o. m. den 1 april
och utgår från att detta bör kunna ske
mot bakgrunden av att den utredning,
som för närvarande är i funktion beträffande
organisationen av lantbruksundervisningen
och bidragsgivningen till
densamma, inom en snar framtid skall
komma med ett betänkande och därmed
också förslag till nya former för statsbidrag
till skolornas byggenskap. Jag
kan inte finna, att det föreligger några
klara bevis för att utredningen är så
pass långt kommen i sitt arbete, att man
kan utgå från denna förutsättning. Vi
löper däremot risk att — därest författningen
suspenderas från 1 april — få
en rätt lång period, under vilken inga
som helst bidrag kan beviljas för detta
ändamål. Den situationen är inte önskvärd.

I herr Sigfrid Larssons reservation
föreslås, att det belopp som är upptaget
i årets proposition för nybyggnadsändamål
vid lantbruksundervisningsanstalterna,
skall bibehållas för detta syfte
i avvaktan på att nya bestämmelser
kommer till, och att man skall vila på
hanen beträffande suspenderingen av de
äldre bestämmelserna intill dess de nya
föreligger. Detta är ett förslag som bör
vara värt att beaktas.

Utskottets förslag innebär däremot,
att oavsett om en vid viss skola nödvändig
och färdigprojekterad byggnad
skulle behöva uppföras och oavsett om
den skulle kunna rymmas inom det an -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Bidrag till byggnadsarbeten

slag, som står till förfogande, kan något
byggande icke ske, därför att författningsbestämmelserna
är suspenderade.
Det är onödigt att ta denna risk.
övergången kan göras mjukare, och det
är intet annat syfte som reservationen
av herr Sigfrid Larsson har.

Vi har också i reservationen föreslagit,
att ett större belopp — 2 miljoner
kronor — skall anvisas för att avveckla
tidigare eftersläpning. Utskottets förslag
innebär, att beloppet 1 miljon kronor
oavkortat skall användas för retroaktiv
reglering. Det anser vi vara en otillräcklig
summa för detta ändamål och
föreslår i stället 2 miljoner kronor.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till den av herr Sigfrid Larsson
avlämnade reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Detta är ju en fråga som
vi brukar diskutera varje år. Jag tror, att
jag själv har företrätt oppositionen i
många år, när det gällt att få bukt med
denna eftersläpning.

Lantbruksstyrelsen har redovisat, att
det föreligger en mycket stor eftersläpning
— ungefär 25 miljoner kronor —
beträffande byggnader som redan är
färdigställda och för vilka bidrag har
utlovats. Därtill kommer 16 miljoner
kronor i kostnader för planerade nybyggnader
vid vissa skolor.

Jag vill påpeka för herr Svensson i
Stenkyrka och de andra, som varit uppe
och talat i denna fråga, att de nu gällande
bestämmelserna egentligen inte
lovar någonting. Lantbruksstyrelsen har
i flera år, om t. ex. ett landsting har
begärt bidrag till en skola, lämnat det
beskedet, att om det finns medel skall
bidrag utgå men annars blir det ingenting.
Detta blir alla skolor numera underrättade
om. Därför förstår jag inte
hur man kan mena, att den gällande
kungörelsen skall vara till så stort
gagn.

Hallands läns landsting har byggt en

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

skola och i många år legat i tur att få
bidrag. Vi har förskotterat byggnadskostnaderna,
och under årens lopp har
landstinget gjort en ränteförlust på ungefär
500 000 kronor. Nu har vi tio år
efter vår ansökan fått pengarna.

Tidigare gick det till så, att om man
ville bygga en skola, fick man gå till
lantbruksstyrelsen. Denna remitterade
ärendet till byggnadsstyrelsen, och när
framställningen blivit godkänd av dessa
instanser fick man sätta i gång att bygga.
Det var emellertid osäkert när man
kunde få bidrag; det kunde dröja i
tio år.

Herr Svensson i Stenkyrka anser, att
det är uppseendeväckande att det inte
finns någon motion. Jag trodde nog, att
han som gammal riksdagsman hade reda
på att ett utskott har motionsrätt.
Det skall observeras, att utskottet är
praktiskt taget enigt och att det begär
nya bestämmelser.

Nu säger herr Svensson i Stenkyrka,
att det är betänkligt att ta bort den garanti
som finns. Vad är det för garanti?
Vem kan för närvarande få garanti för
att erhålla statsbidrag? Om det finns en
eftersläpning på 26 miljoner, så är det
bidrag ni begär på en halv miljon kronor
bara en chimär. Det finns på papperet
men ingen annanstans.

Herr Svensson i Stenkyrka berörde
mentalsjukvården och menade, att landstingen
blir ännu mera betänksamma
mot att överta de uppgifterna när de ser
hur det nu går på detta område. Det
borde väl verka alldeles tvärtom. Utskottet
säger ju här: »De förhandsbesked
om tillstyrkan av statsbidrag, som
lantbruksstyrelsen givit, kan enligt hittillsvarande
praxis anses samtidigt ha
inneburit en försäkran om bidrag. Det
synes utskottet rimligt att dessa löften
infrias. En plan för avveckling av statens
moraliska utfästelser bör därför utarbetas
och tillämpas vid sidan av den
nya bidragsordningen.»

Vidare säger vi, att »anslagsbeviljande
och bidragsutbetalning bör gå hand

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

i hand». Det är såvitt jag förstår en riktig
princip. I framtiden bör här alltså
bli en avvecklingsstat och en stat för
nybyggnader.

Herr Brandt i Sätila undrar, hur snart
vi kan vänta den utredning som enligt
utskottet skall komma i snar framtid.
Den utredningen — 1955 års utredning
— skall enligt statsrådets uppgift lämna
sitt betänkande i sommar, och utskottet
har också varit i direkt kontakt med utredningens
nuvarande ordförande, som
meddelat ungefär detsamma. Det är de
uppgifter utskottet i detta avseende bygger
på.

Herr Svensson i Stenkyrka, herr Jacobsson
i Sala och herr Brandt i Sätila
yrkade bifall till herr Sigfrid Larssons
reservation. Vad innebär denna? I den
talas det om att det bör ske en avveckling
av utlovade bidrag. Detta har utskottet
också hävdat. För byggnadsarbeten,
som kan befinnas oundgängligen
nödvändiga vid vissa skolor av ifrågavarande
slag, bör det enligt reservationen
vidare finnas 500 000 kronor till
förfogande. Vad är det för byggen som
är oundgängligen nödvändiga och som
kan realiseras med detta belopp. Här
finns de som har väntat på dessa statsanslag
i tio, femton år, men de skall enligt
reservantens förslag alltså fortfarande
behöva lida ränteförluster, medan
andra för oundgängligen nödvändiga
byggnadsarbeten nu skall få detta bidrag
på en halv miljon. Det skulle vara
intressant, om ni som pläderar för denna
reservation skulle kunna tala om vad
det är för skolor som avses. Jag tror näppeligen
att ni kan åberopa några byggen
som ni kan få bidrag till med de gamla
bestämmelserna. Observera att det är de
gamla bestämmelserna som här är avgörande,
och såvitt de inte ändrats de
senaste dagarna står det ingenting i
dem som innebär löfte om bidrag. Därför
hänger denna reservation, såvitt jag
begriper, alldeles i luften.

Vi har i utskottet varit eniga om att
en annan ordning måste till. Inte bara

beträffande landtbruksskolor utan också
beträffande åtskilliga kommunala anläggningar,
såsom anläggningar för vatten
och avlopp, finns det bestämmelser
som praktiskt taget inte fungerar, då
det saknas pengar som svarar mot de
löften som ges. Då är det riktigt att utskottet
säger ifrån, att det inte kan få
fortgå på det sättet i det oändliga. Om
jag känner vår regering rätt kommer
den också, om riksdagen fattar beslut
i den riktning vi hoppas, att söka realisera
våra önskemål.

Utskottet har föreslagit höjning från
en halv till en miljon kronor. I en reservation
begärs att höjningen skall vara
två miljoner kronor och att riksdagen
alltså skall anvisa två miljoner kronor
för avveckling av utlovade bidrag till
redan igångsatta byggnadsföretag. Jag
ber att med detta få yrka bifall till utskottets
hemställan under punkten 50
med den ändring däri, som finnes i reservation
nr 5 A) av herrar Hermansson,
Johan Persson och mig.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
påminner mig om att utskottet har initiativrätt.
Det är en sak som jag inte
förnekar. Jag nämnde det t. o. m. i mitt
förra anförande. Jag tilläde dock, att utskottet
i regel inte brukar använda den
metoden — inte ens när det kommer en
motion. Den remitterar man oftast till
Kungl. Maj:t. Det är detta jag sagt i
sammanhanget.

Sedan säger också herr Pettersson i
Dahl, att gällande bestämmelser inte
lovar någonting. Det kan hända, men
varför skall man då suspendera dem?
Det har dock under årens lopp utgått
betydande bidrag, och det måste ändå
lova någonting. Jag vet, att herr Pettersson
i Dahl och jag kämpat på samma
sida tidigare, och då har vi i varje
fall förutsatt att bestämmelserna skulle
lova någonting.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Bidrag till byggnadsarbeten

Herr BRANDT i Sätila (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Pettersson i Dahl
frågar vad de bibehållna bidragsbestämmelserna
innebär för slags garanti. Har
de något värde? Han ställer den frågan
jämsides med att han konstaterar, att
denna form av bidragsgivning har möjliggjort
en alltför stora överbyggnation
inom området. Därmed har han väl
själv svarat på frågan.

Vi som stöder reservationen vill emellertid
inte att dessa 500 000 kronor skall
användas på samma sätt som tidigare
— oavsett om det gällt en miljon kronor
eller en och en halv miljon. Vi menar
dock att 500 000 kronor, disponibla för
byggnadsanslag under den tid vi väntar
på nya bestämmelser för bidragsgivningen,
kan ha sitt stora värde. Det
ryms kanske fyra maskinhallar inom
detta belopp på 500 000 kronor. Det
ryms kanske en hel del nog så viktiga
och efterlängtade ändringsarbeten inom
detta belopp. Varför skall vi avskära förutsättningarna
för detta? Dessa realiteter
bör vi ha ögonen öppna för.

Jag är vidare helt överens med herr
Pettersson i Dahl som reservant om
att 2 miljoner kronor skall användas för
att reglera tidigare förpliktelser från
statens sida. Där föreligger ingen oenighet
mellan oss. Skall det då vara någon
försämring av vårt förslag, att vi dessutom
söker sörja för det som ligger
inom den närmaste framtiden med dessa
500 000 kronor?

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Stenkyrka
sade, att det under årens lopp har
utdelats stora bidrag. Javisst, men tyvärr
har dessa upphört att utgå. Vad
det beror på tillkommer inte mig att
svara på.

Herr Brandt i Sätila talade om en
stor överbyggnation. Man har byggt fortare
än bidragen lämnats ut •— dessa

vid vissa lantbruksundervisnmgsanstalter

skolor har emellertid säkert varit behövliga
— men detta bör väl inte huvudmännen,
i detta fall landstingen,
klandras för.

Det kan kanske tillkomipa ett par
maskinhallar för dessa 500 000 kronorna,
säger herr Brandt. Jag tycker det
vore lika värdefullt, om de landsting
och de stiftelser som lagt ut pengarna
i stället får dessa 500 000 kronor.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Sedan nu reservanterna
gjort upp sina angelägenheter kan det
kanske vara lämpligt att även en representant
för utskottsmajoriteten får
säga några ord. Det må förlåtas mig om
jag måste vidröra ting som det redan
talats om.

Lantbruksstyrelsen ger ju förhandsbesked
till dem som ansöker om bidrag
till byggnader vid lantbruksundervisningsanstalterna.
Dessa förhandsbesked
innefattar, att lantbruksstyrelsen i sinom
tid kommer att tillstyrka statsbidrag
i mån av tillgång på medel.

Det har ju — som här påpekats —
uppstått en oerhörd disproportion mellan
lantbruksstyrelsens förhandsbesked
och de pengar som stått till förfogande.
När det gäller byggnadskostnaderna rör
sig denna disproportion för närvarande
om inemot 30 miljoner kronor —
jag säger alltså inte statsbidrag utan
byggnadskostnader. Denna eftersläpning
har blivit större och större för
varje år. Det är ganska uppenbart att
detta inte kan få fortsätta. Lantbruksstyrelsens
praxis har nämligen lett till
det betraktelsesättet från målsmännens
sida, att vi visserligen får vänta på
pengar men att vi dock får dem. På
det sättet åsamkas staten undan för
undan en moralisk skuld, som uppgår
till allt större penningsummor.

Nu har departementschefen sagt, att
grunderna för dessa bidrag skall behandlas
av en sedan flera år tillbaka
arbetande kommitté. Den skall väl ändå

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Bidrag till byggnadsarbeten vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

komma med ett resultat någon gång.
Denna kommitté skall alltså lägga fram
ett förslag till nya bestämmelser. Utskottet
har då övervägt, hur man verkligen
skall kunna få ett slut på dessa
förhandsbesked och få slut på ökningen
av eftersläpningen. Det är klart, att
vi allvarligt övervägt att rikta en uppmaning
till Kungl. Maj:t, att Kungl.
Maj:t i sin tur skulle rikta en uppmaning
till lantbruksstyrelsen att låta bli
att ge förhandsbesked. Vid närmare eftertanke
har vi emellertid kommit fram
till att detta möjligen inte är riktigt
konstitutionellt. Det är klart att riksdagen
kan framföra en önskan till Kungl.
Maj :t men jag skulle förvåna mig mycket,
om Kungl. Maj:t verkligen skulle
vilja avlåta en skrivelse till lantbruksstyrelsen
och förbjuda den att lämna
förhandsbesked. Vill man ha slut på eftersläpningen,
vill man att den skall
stanna där den är, då finns det bara en
utväg: Vi skall ge Kungl. Maj :t bemyndigande
att suspendera bidragskungörelsen
för den tid som återstår till dess
nya bestämmelser kommer.

Herr Svensson i Stenkyrka säger att
det är ett farligt prejudikat. Landstingen
kan komma att lida på det. Hur kan
de det? Somliga har redan fått sina
förhandsbesked, och den betalningsskyldighet
som föreligger från statens
sida i anledning av dessa finns ju kvar.
Det skulle inte bli någon förändring.
Därför kan landstingen inte lida någon
skada. De får väl vänta att bygga.

Nu säger herr Brandt att det är fel
att de skall vänta med att bygga; man
kan väl åtminstone anslå 500 000 kronor
som alltid kan räcka till någon maskinhall.
Menar då herr Brandt att dessa
500 000 skall gå ut i förtur till dem som
har lagt in nya ansökningar, under det
att de som har väntat på statsbidrag
10—20 år skall få fortsätta att vänta?
Jag behöver väl inte påpeka att det inte
saknas landstingsmän i jordbruksutskottet
och inte heller framstående företrädare
för Landstingsförbundet, men

de har ansett att landstingen inte har
anledning att frukta den utväg som utskottet
här har föreslagit. Såsom herr
Pettersson i Dahl påpekade är utskottets
önskemål följande: Vi skall sluta
upp med att ge förhandsbesked i fråga
om fortsatta statsbidrag under den tid
vi väntar på nya regler. Samtidigt som
det utarbetas förslag till nya regler för
statsbidrag under kommande tider bör
det göras upp en plan för avveckling
av den moraliska skuld som staten här
kan ha. Därefter skall det, menar utskottet,
utges ett anslag till nya byggnadsföretag,
varvid bidragsbeviljandet
får avpassas efter medelsanvisningen,
och dessutom skall det komma ett anslag
alldeles för sig för avbetalning på skulden
under en lämplig övergångstid.

Jag menar för min del att jordbruksutskottets
förslag innebär en garanti
för att det snabbt blir en ny ordning
på detta område, och jag kan inte förstå
att det skulle vara till nackdel för
landstingen som väntar på statsbidrag
som är beviljade för många år sedan.
Landstingen kan inte ha något större
intresse av att man tillämpar de gamla
bestämmelserna och att bidragsansökningarna
fortsätter att hopas på samma
sätt som förut.

Jag skall inte säga mer om utskottets
förslag i detta avseende. När jordbruksutskottet
praktiskt taget har kunnat ena
sig — det finns bara en reservant -—
om grundtankarna i ett förslag rörande
en ny ordning, kan det inte vara någon
fara i att godta det förslaget.

Så kommer jag till anslagsfrågan.
Kungl Maj:t har föreslagit 500 000 kronor
men vi för vår del säger att det
inte kan vara någon mening i att anslå
500 000 kronor, såvida man inte skall
bryta förtursrätten, men hur skall man
kunna säga att de nya ansökningarna
är så mycket mera berättigade än de
gamla att de bör få förtursrätt?

Om landstingen eller andra huvudmän
finner att ett mindre byggnadsföretag
är så angeläget att man inte kan

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Bidrag till byggnadsarbeten

vänta några år med att sätta det i verket,
kan man ju bygga utan att ha fått
förhandsbesked om statsbidrag, ty det
kan ju inte vara så stor skillnad mellan
att själv betala ett sådant mindre byggnadsföretag
och att vänta på att få ett
statsbidrag till det om 20 år.

Tänker man sig å andra sidan att
detta anslag skall reserveras för byggnadsföretag
som redan väntar på statsbidrag,
så är det ett mycket litet anslag,
som borde vara betydelselöst. Man
tycker att det inte kan finnas någon
egentlig anledning att sänka det, ty om
det skulle användas för en avbetalning
på en statens skuld, kan det inte medföra
några statsfinansiella nackdelar att
ta till ett något större belopp. De senaste
åren har anslaget varit 1 miljon
kronor. Utskottet anser att det inte
finns någon anledning att rucka på det.
Pengarna skall användas för att betala
huvudmännen det bidrag som de kan
ha rätt till på grund av lämnade förhandsbesked.
Det kan inte föreligga så
starka skäl att minska denna avbetalning
just nu, och därför har vi stannat
för att föreslå att anslaget skall bli
oförändrat från förra året.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Herr Sköld ifrågasatte i
en passus i sitt anförande, om riksdagen
över huvud taget kunde skriva till
Kungl. Maj :t när det inte finns några
förutsättningar för att lantbruksstyrelsen
skall kunna utlova statsbidrag. Jag
vill då konstatera att herr Sköld inte
bär samma uppfattning som herr Pettersson
i Dahl, att nuvarande bestämmelser
inte lovar någonting.

Sedan säger herr Sköld att eftersläpningen
inte får fortsätta. Nej, det är
riktigt. Jag måste ge ett erkännande åt
utskottet för att det vill så att säga avbeta
eftersläpningen genom att höja
anslagssumman, men herr Sköld talar
samtidigt om att man bör avvakta en

vid vissa lantbruksundervisningsanstalter

utredning för att sedan kunna fortsätta
med en viss bidragsgivning. Jag utgår
från att det är herr Skölds åsikt när han
säger att landstingen inte behöver vara
oroliga, men herr Skölds hela argumentation
ansluter sig här strängt taget till
vad herr Sigfrid Larsson avser med sin
reservation. Följaktligen har jag ingen
anledning att ändra mitt yrkande.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag vill endast ge den
repliken, att om herr Sigfrid Larsson
avser det som jag här framfört, har
kammaren bara att följa utskottet. Utskottet
ger nämligen förutsättningar för
att dessa åsikter skall leda till åtgärder,
under det att herr Sigfrid Larssons motivering
mera är fromma önskemål.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag vill säga till herr
Sköld att det inte bara är några fromma
önskemål, ty bidragssumman står
dock preciserad i herr Sigfrid Larssons
reservation.

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. I a

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen av herr Sigfrid
Larsson m. fl. i motsvarande del; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Brandt i Sätila begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
50 :o) mom. I a) i utskottets utlåtande
nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Ersättning till domänverkets fond för utgifter vid statens skogsskolor m. m.: Omkostnader
m. m.

vid punkten fogade reservationen 5 B)
av herr Sigfrid Larsson i motsvarande

del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Brandt i Sätila begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 173 ja och 32 nej, varjämte 9
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. I b

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till den av herr Hermansson
m. fl. avgivna reservationen; samt
3:o) bifall i motsvarande del till den
reservation, som avgivits av herr Sigfrid
Larsson m. fl.; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. II

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 51—92

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 93

Ersättning till domänverkets fond för utgifter
vid statens skogsskolor m. m.: Omkostnader
m. m.

Under punkten 119 (s. 288—292) hade
Kungl. Maj :t föreslagit, att medelsanvisningen
minskades med 5 400 kr.
till 658 400 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande mo -

tioner, nämligen 1:132 av herr Carlsson,
Oscar, m. fl. och II: 168 av herr
Wahrendorff m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte för budgetåret
1960/61 anvisa driftbidrag med
20 000 kr. till Värmlands och Örebro
läns skogsskola i Gammelkroppa.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 132 och II: 168, till Ersättning till domänverkets
fond för utgifter vid statens
skogsskolor m. m.: Omkostnader m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 658 400 kronor.

Reservationer hade avgivits

A) av herrar Sigfrid Larsson och Jonasson,
vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag och med
bifall till motionerna I: 132 och II: 168
till Ersättning till domänverkets fond
för utgifter vid statens skogsskolor
m. m.: Omkostnader m. m. för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
678 400 kronor;

B) av herr Nils Hansson, utan angivet
yrkande.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Då jag är motionär i
denna fråga vill jag något beröra bakgrunden
till den reservation, som avgivits
av herrar Jonasson och Sigfrid
Larsson. Frågan ,gäller ju ett statligt
driftbidrag på 20 000 kronor till Värmlands
och Örebro läns skogsskola i
Gammelkroppa.

Jag vill först betona, att jag är väl
medveten om att det fordras återhållsamhet
med statsutgifterna. Detta får
emellertid inte medföra, att man lokalt
skall bekosta en skola, som är av allmänt
intresse, medan man på andra håll
inte behöver göra motsvarande lokala
prestationer. Skolan och undervisningen
i densamma är nämligen likvärdig

61''

Onsdagen den: 23 mars 1960: fm. Nr 9''

Ersättning till domänverkets fond för utgifter vid statens skogsskolof m. m.: Omkostnader
m. m.

med de ordinarie skogsskolorna och
deras undervisning.''

Statens skogsskolor medför betydande
kostnader. När man lokalt gör sådana
ekonomiska insatser som man
faktiskt gör för att kunna upprätthålla
skogsskolan i Gammelkroppa, är det
enligt min mening en högst rimlig begäran
att staten lämnar åtminstone något
anslag. För innevarande läsår lämnar
olika sammanslutningar och intressenter
i Värmlands och Örebro län —
det är hushållningssällskap, landstingen,
olika bolag, skogsägarföreningar — bidrag
med sammanlagt i runt tal 145 000
kronor. Det måste då vara rimligt att
staten tillskjuter 20 000 kronor i driftbidrag
för att täcka ett underskott, som
annars kommer att uppstå.

Jag vill särskilt påpeka att skolan
inte är av enbart lokalt intresse eller
ens huvudsakligen av lokalt intresse.
Av 100 elever, som utexaminerats under
åren 1956, 1957 och 1958, är nämligen
hälften verksamma utanför de
båda länen. Det bör också nämnas,
att det allmänna har inflytande på
skolans ledning. Sålunda representeras
landstingen och hushållningssällskapen
av styrelseledamöter, och domänstyrelsen
tillsätter; numera en styrelseledamot
jämte suppleant.

Något stöd till skolan från statens
sida utgår för närvarande inte annat
än i form av studiebidrag till skolans
elever. Detta beslöt kammaren för ungefär
två år sedan. Tidigare har inte
heller bidrag till stipendier utgått.
Men detta innebär också att undervisningen
vid skolan är officiellt godkänd.

Herr talman! Enligt min mening finns
inte anledning att tillbakavisa denna
högst rimliga begäran om ett driftbidrag.
Jag ber att få yrka bifall till den
reservation, som avgivits av herrar Sigfrid
Larsson och Jonasson.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Detta är ingen diskriminering
av Gammelkroppa som undervisningsanstalt,
utan jag tror i likhet
med herr Wahrendorff att undervisningen
där är likvärdig med undervisningen
i andra skolor.

Denna fråga har tidigare, för ett par,
tre år sedan, behandlats i jordbruksutskottet,
och då meddelades att intressenterna
— det är kanske de stora bolagen
— inte vill inordna sig under de
bestämmelser, som gäller för andra skolor.
Det är detta, herr Wahrendorff, som
är anledningen till att staten inte kan
gå med på att lämna driftbidrag till
denna skola.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Wahrendorff begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
93 :o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
6 A) av herrar Sigfrid Larsson och Jonasson.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm,

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen

röstat för ja-propositionen. Herr Wahrendorff
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 164 ja
och 48 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 94—103

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 104

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen Kungl.

Maj:t hade under punkten 143
(s. 324—328) föreslagit att för ifrågavarande
ändamål skulle anvisas ett med
2 000 kr. till 199 000 kr. höjt anslag.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat två inom riksdagen väckta,
till utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 216 av herrar Berg,
Gunnar, och Olsson, Ernst, samt II: 281
av herr Levin m. fl., i vilka motioner
hemställts att riksdagen måtte besluta
att anvisa ett reservationsanslag av
219 000 kr. till Befrämjande i allmänhet
av fiskerinäringen, varav 80 000 kr. till
Bidrag för statsunderstödd utbildningsverksamhet
på fiskerinäringens område.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts framställning
samt med avslag å motionerna
I: 216 och II: 281, till Befrämjande i allmänhet
av fiskerinäringen för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 199 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Hansson, Hermansson, Hedström,
Uno Olofsson, Antby, Lindström, Arweson,
Johansson i öckerö och Hedin, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl Maj:ts framställning samt med
bifall till motionerna I: 216 och II: 281,

till Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 219 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

ARWESON (s):

Herr talman! På denna punkt i nionde
huvudtiteln är upptaget ett anslag
till statsunderstödd utbildningsverksamhet
på fiskerinäringens område. Enligt
ett reglemente från år 1950 kan statsbidrag
utgå till vissa kurser som hushållningssällskapen
anordnar. Pengarna
kan användas till att betala lärare vid
kursen, och likaså kan de användas för
att betala viss undervisningsmateriel
m. m. Det går även att anordna studieresor
från den ena kuststräckan till
den andra. Statsbidragen kan användas
även till det. Men givetvis skall studierna
alltid bedrivas efter en i förväg godkänd
plan.

Det torde vara uppenbart för alla att
denna undervisningsverksamhet har varit
och fortfarande är av det allra största
värde för våra fiskare. I en tid när
utvecklingen och omställningen av fiskemetoderna
går så oerhört snabbt som
nu, är det också nödvändigt att undervisningsverksamheten
icke eftersättes.
När nu också anskaffningen av. större
och värdefullare båtar blir allt vanligare,
så förstår var och en säkert att
också fiskarna måste skaffa sig ökade
kunskaper för att kunna hantera och
rätt bruka dessa båtar. Fisket bedrives
nu mer och mer på vatten, som ligger
längre bort från den egna kusten, och
fiskarna behöver grundlig undervisning
i navigation för att kunna återfinna
fiskeplatserna men också för att kunna
hitta tillbaka till utgångshamnen.

Fiskeresorna får ofta företagas i mörker
och dimma samt i hårt väder. Därför
ställes det numera större krav på
kunskaper i navigation än förr i tiden.
Då gick fiskarna inte längre ut än att
de hela tiden såg land.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen

Vidare behöver fiskarna större yrkeskunskaper
för att kunna sköta och
använda de stora trålarna. Våra fiskare
har därför företagit flera studieresor
för att på ort och ställe få kännedom
om hur man använder dem i fisket på
sjön men också hur man lagar och reparerar
dem, när de går sönder. För
sådana och liknande ändamål kan man
använda det anslag, som vi nu skall diskutera.
Det är också helt naturligt att
detta anslag blir mycket hårt anlitat
i en sådan utvecklingsperiod som vi nu
är inne i.

För att i någon mån kunna tillgodose
den ökade efterfrågan på medel har
också fiskeristyrelsen begärt att anslaget
skall räknas upp med 20 000 kronor.
Även statskontoret har uttalat att
en höjning av anslaget är behövlig. Vi
reservanter har i enlighet härmed begärt
att riksdagen skall besluta om det
högre anslag som fiskeristyrelsen har
uttalat sig för.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid punkten
104 fogade reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Hedin (h) och Eriksson i Bäckmora
(ep).

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Under punkten 50 har
vi tidigare i dag diskuterat frågor rörande
undervisning och utbildning på
lantbrukets område. Jag skulle inte vara
konsekvent, om jag inte gav mitt stöd
åt den reservation som föreligger på
denna punkt. Det rör sig här om ett
relativt litet belopp, 20 000 kronor.

Med den motivering som den föregående
talaren anfört ber också jag att få
yrka bifall till reservationen.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Eftersom jag satt mitt
namn under en motion på denna punkt,
skall jag be att få ta kammarens tid i
anspråk ett par minuter.

Den form av yrkesundervisning det

här är fråga om är den enda yrkesundervisning
som vi här i landet kan bjuda
våra fiskare. Man har gjort utredningar
och försökt få till stånd yrkesskolor
för fiskare, men i praktiken
har man inte lyckats genomföra dessa
förslag. Man har därför kommit fram
till den nuvarande formen, d. v. s. statsunderstöd
till utbildningskurser och
studieresor. Det var trögt i portgången
för denna form av yrkesundervisning,
och i flera år räckte de anvisade anslagen
mer än väl. Men sedan man väl kommit
i gång med verksamheten, har det
visat sig att den omfattas med allt större
intresse.

Som herr Arweson nämnde utgår anslag
för avlöning till lärare m. m. vid
kurser, och vidare kan man få bidrag
för studieresor i Sverige eller de övriga
nordiska länderna. Deltagarna i dessa
kurser får emellertid alltid betala någon
del själva. Dessa kurser är nu mycket
uppskattade bland fiskarna, och det
har visat sig att de anvisade medlen
nu icke räcker till.

Kurserna avser framför allt navigation
och motorlära. Sådana kurser har
blivit alltmer nödvändiga ju större och
dyrbarare båtar som användes inom fisket;
ju mer pengar som investeras, desto
nödvändigare har det visat sig vara för
skepparen och motormannen på båten
att få någon form av utbildning.

Men anslaget avser inte bara navigation
och motorlära. Genom studieresorna
har deltagarna fått tillfälle att studera
nya fiskemetoder. De har också
fått tillfälle att studera de nya slag av
fiskenät som kommit till användning.
Alla som något så när följt utvecklingen
på fiskets område, vet vilken revolutionerande
förändring som här ägt rum.
Man övergår mer och mer från nät av
hampa och bomull till nät av konstfiber.
Kurserna har måst anpassas så, att deltagarna
får lära sig att hantera och sköta
de nya näten.

Jag nämnde nyss att dessa kurser, vilka
ur samhällets synpunkt är både nyt -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen''

tiga och billiga — det är faktiskt en
synnerligen billig fortn av undervisning
—- har blivit föremål för ett stort intresse
och det har därför blivit nödvändigt
att väsentligt begränsa antalet kurser.

Budgetåret 1957/58 ingav hushållningssällskapen
tillstyrkta ansökningar
om bidrag på nära 135 000 kronor,
1958/59 på nära 108 000 kronor och
1959/60 på nära 104 000 kronor.

Dessa fallande siffror skulle kanske
kunna tyda på en minskning av intresset.
Det tror jag emellertid inte man
kan säga. Däremot föreligger det en risk
för att om vi håller anslaget för lågt, så
kan intresset komma att minskas. Dessa
kurser och studieresor planeras av fiskeritjänstemannen
i länet eller kanske
ännu oftare av organisationen i länet.
Om det gäller en studieresa, så gör man
upp resplaner, man förhör sig med
fiskeriorganisationer och andra efter
färdvägen, om de är villiga att ta emot
gruppen och demonstrera sina nyheter,
etc. Om det gäller kurser i navigation
och motorlära, skall man vidtala lärare
etc. Vidare skall man i båda fallen skicka
ut meddelanden till de lokala fiskarorganisationerna.
Därefter ger man via
hushållningssällskapen in sina ansökningar,
men får sedan kanske besked
från fiskeristyrelsen, att ansökan inte
kan beviljas, eftersom anslaget bara
uppgår till 60 000 kronor och man redan
fått in ansökningar på 100 000 kronor.
Man får en rekommendation att komma
igen ett annat år.

Då har man gjort allt detta planeringsarbete
förgäves, och nästa år får man
sätta i gång på nytt igen och försöka intressera
människor för detta.

Det är en rätt tydlig tendens man
kunnat utläsa ur siffrorna för de tre senaste
åren. Inte ens hälften av de begärda
anslagen har kunnat beviljas, och det
tycks faktiskt vara så att detta har
minskat intresset för denna verksamhet.

Det är sannerligen mycket beklagligt.
Jag tycker som sagt att detta är en så
pass billig form av yrkesundervisning,

och den är så pass nödvändig, att man
bör se till att de fiskarorganisationer
och andra som arbetar med denna verksamhet
inte tappar lusten utan även i
fortsättningen organiserar sådana här
kurser i minst samma utsträckning som
tidigare. Det skulle alltså vara-värt att
satsa dessä 20 000 kronor, även om man
inte ens med 20 000 kronor kan bevilja
alla de bidrag som söks.

Herr talman! Jag vill därför för min
del rekommendera riksdagen att bifalla
reservationen på denna punkt.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Jag skall inte alls polemisera
mot herrar Arweson och Levin,
när de talar om vilken nytta dessa kurser
gör. Vi är fullt överens där. Det har
inte varit några olika uppfattningar
inom utskottet heller. Vad det gäller är
ju om anslaget skall utgå med 60 000
eller 80 000, alltså en skillnad på 20 000
kronor. Det är klart att man kan säga
att 20 000 kronor skulle vara en hjälp
till kurserna. Men man kan också säga
att när alla partier går in för att staten
skall spara så får också sparandet sättas
in någonstans.

Man kan naturligtvis invända att det
inte skall drabba fisket och utbildningen
av fiskare. Man kan finna skäl mot
sparsamhet på alla möjliga punkter. Ett
år som i år använder man allehanda argument
i valet. Detta kommer nog också
att användas där. Det är ingen tvekan
om det. Det syns också på deltagandet
här i debatten.

Herr Svensson i Stenkyrka säger att
han inte skulle vara konsekvent, om han
inte stödde reservationen. När han röstade
som han gjorde vid punkt 50 så
finns det inga möjligheter för mig att
förstå hans konsekvens. Där ville han
praktiskt taget ingenting, men här vill
i alla fall utskottet bidra till kurserna
med det belopp som Kungl. Maj:t föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

.65

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen

Herr JOHANSSON i Öckerö (fp):

Herr talman! Det är verkligen roligt
att höra utskottets ärade ordförande tala
om sparsamhet. Vem vill inte spara?
Men det är ganska underligt: för en
stund sedan var utskottets ordförande
här uppe och pratade, och då hade utskottet
höjt Kungl. Maj:ts förslag med
en halv miljon; det gällde anslaget till
lantbruksundervisningsanstalter. Men
detta hindrade inte att utskottets ordförande
är med på en reservation där
man yrkar på ett anslag på 2 miljoner.

År det inte så? Det är ju en ökning med
en och en halv miljon. Förut hade vi i
alla fall beslutat om ganska många miljoner
till undervisningen just på detta
område. Utskottets ordförande säger vidare
att denna halva miljon bara är en
chimär. Det kan väl hända. Men jag får
säga att dessa 20 000 kronor är en realitet
för oss fiskare. Där ligger skillnaden.

Gång på gång poängteras nödvändigheten
av undervisning av olika slag. Vi
vet ju hur många miljoner det går åt
just på detta område. Låt oss alla erkänna
att vi är glada över att folk får
möjlighet till utbildning. Vi fiskare har
ju inte haft stora anspråk. Herr Levin
har redan sagt att det inte finns några
fiskarskolor. Det finns ju skolor för
nästan allting, lantmannaskolor, yrkesskolor,
sjöbefälsskolor och en mängd
andra undervisningsanstalter. Ingen passar
dock just för fisket. Herr Levin eller
herr Arweson sade att det är nödvändigt
att få utbildning därför att båtmaterialet
är ett helt annat nu och därför
att man fiskar på helt andra vatten än
tidigare. Vare sig de är vid ryska eller
polska gränsen eller i Atlanten och
Nordsjön, så är det nödvändigt för fiskarna
att även om de har praktisk utbildning
få en viss teoretisk utbildning.
Det har som sagt kommit fram nya
fiskemetoder och nya redskap, vidare
har det i många båtar installerats ekolod,
radiopejling och decca. Det icke
5 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

minst värdefulla är också att fiskarna
får lära sig färskfiskens hantering.

Herr Pettersson i Dahl, utskottets ordförande,
talade om att denna fråga skulle
användas i valet. I dessa tider tror
jag verkligen inte att 20 000 kronor är
mycket att komma med i Valpropagandan.
Även om herr Pettersson i Dahl
går emot detta, tänker jag inte använda
det som tillhygge mot honom, men jag
anser det av behovet påkallat att vi ger
dessa pengar. Det är ju inte fråga om
skolbyggen, utan det gäller ambulerande
kurser i navigation och motorlära.
När de kommer fram till en första klass
fiskskepparexamen, vilket de kan göra
på detta sätt, har de enligt det förslag
som sannolikt kommer från sjöbefälsutredningen
rätt att föra en fiskebåt på
350 ton med obegränsad maskinstyrka;
möjligen kan de också bli skeppare på
en fraktbåt, ett mindre passagerarfartyg,
en bogserbåt e. d.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i öckerö
blandade in den debatt vi hade under en
föregående punkt, nr 50, o.m anslagen
till lantmannaskolor. Men där var det,
herr Johansson, fråga om låt mig säga
en avbetalning enligt givna utfästelser.
Herr Johansson i öckerö vet att vi har
en kungörelse som i varje fall tidigare
lovat tre fjärdedelar av godkända byggnadskostnader
i bidrag till lantmannaskolorna,
och det var det jag ville ha
en avbetalning för.

Det rörde sig således om en moraliskt
betingad avbetalning enligt givna utfästelser.
Ni kan väl ändå inte, herr Johansson,
åberopa detsamma, alltså ett
tidigare löfte om bidrag.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Nej, vi kan inte åbe9 -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen

ropa samma skäl, ty vi fiskare bär inga
skolbyggnader som vi kan få skriva
av något på. Däri ligger skillnaden.

Utskottets ordförande talar om moraliska
betingelser. Men statsrådet och
även utskottet har väl också haft någon
känsla för det moraliska.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Efter detta trivsamma
replikskifte kunde debatten kanske anses
avslutad. Jag vill emellertid säga
att jag med stort intresse lyssnat till reservanternas
synpunkter. Vad reservanterna
sagt har styrkt mig i den uppfattning
jag hade tidigare att motionen
av herr Levin m. fl. och reservationen
är befogade helt enkelt därför, att möjligheterna
till utbildning inom fiskerinäringen
är ganska begränsade i jämförelse
med utbildningsmöjligheterna
inom andra näringar.

Motionärerna säger att detta är den
enda form av statsunderstödd yrkesundervisning
som fiskarna har tillgång
till. Det har också i debatten omvittnats
att det är en billig form, och jag
vill ta fasta på detta. När den tekniska
utvecklingen sker snabbt även på fiskerinäringens
område är det angeläget att
de unga fiskarna får möjlighet till yrkesutbildning.
Såsom påpekats gäller
det här närmast kurser i navigation och
motorlära.

Fiskerinäringen går, som vi alla vet,
in i de planerade nya marknaderna under
ganska stora svårigheter och i långa
stycken under negativa förutsättningar.
Det har då ett psykologiskt värde, om
riksdagen visar särskilt de unga fiskarna
att riksdagen är positivt inställd
både till näringen som sådan och som
här till utbildningsfrågorna. Beloppet
vi diskuterar är inte alltför betydande.
Det största värdet ligger i den stimulerande
effekt som måste uppstå, om
de unga fiskarna vet att de har riksdagens
stöd i detta fall.

Herr talman! Med denna motivering

vill jag yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag har ju inte tidigare
lagt mig i debatten om utskottets utlåtande
angående nionde huvudtiteln.
Men jag måste erkänna att det varit intressant
att lyssna till debatten och
framför allt till inläggen från företrädarna
för oppositionspartierna •— de
oppositionspartier som gör gällande att
det finns möjligheter att spara på statens
budget men som i denna debatt
ställt yrkanden, vilka skulle leda till
ökade statsutgifter. Det finns tydligen
ingen överensstämmelse mellan teori
och praktik härvidlag. Oppositionen får
väl följa rådet från prästen som sade,
att ni skall inte leva som jag lever utan
som jag lär.

Det är här inte fråga om prutning
på ett tidigare utgående anslag utan om
en utgiftsökning. Utskottet har anslutit
sig till Kungl. Maj:ts uppfattning att anslaget
bör bibehållas vid 60 000 kronor.
Herr Levin sade att anslaget borde utgå
i minst samma utsträckning som tidigare.
Men det är ju detta, herr Levin,
som utskottet accepterat. Tar man
så med i bilden att antalet yrkesfiskare
minskat ganska avsevärt — jag tror
man räknar med att det skett en minskning
med 30 procent under tjugo år -—
kommer man till att anslaget blivit proportionellt
större i förhållande till antalet
yrkesfiskare.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag. Jag har de största
sympatier för motionen och kanske också
för reservationen, men jag anser,
att i det läge där vi befinner oss får
det inte bli fråga om att öka statens
utgifter. Framför allt bör förslag om utgiftsökningar
inte ställas av de partier
som gått emot omsättningsskatten. Dessa
får väl tvärtom söka hålla löftena om
att dra in på statens utgifter för att
därigenom nå samhällsekonomisk balans.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Jag kan inte riktigt följa
med i den senaste ärade talarens resonemang.
Det verkade på honom som
om alla reservanterna varit motståndare
till omsättningsskatten. Om jag fattat
saken rätt är detta ingen partifråga, representanter
för alla partier har undertecknat
reservationen.

Herr Johansson påstår att jag har
sagt att man inte borde minska bidraget.
Detta har inte heller skett, sägs
det. Så kan jag väl inte ha uttryckt mig.
Jag har sagt att man borde ha samma
möjligheter som tidigare att få bidrag.
Man hade helt andra möjligheter förr,
när ansökningsbeloppen inte ens uppgick
till samma belopp som det anvisade
anslaget. För övrigt har detta faktiskt
minskats. Detta skedde häromåret
på förslag av fiskeristyrelsen, därför att
det under de första åren inte inkom ansökningar
till sådana belopp som man
hade till förfogande. Av denna anledning
begärde fiskeristyrelsen att anslaget
skulle sänkas. Tidigare utgick ett
större anslag.

Resonemanget om det minskade antalet
yrkesfiskare håller inte. Det kan
ju inte vara meningen att detta belopp
skall fördelas med hänsyn till antalet
yrkesfiskare. Det är de unga fiskarna,
de som är nya i yrket och skall fortsätta
i det, som behöver utbildning.
Och den behövs numera mer än någonsin
förut. Fiskarna har nu helt
andra värden att ansvara för, både i
fråga om redskap och framför allt i
fråga om båtar och motorer.

När befälsutredningens förslag lägges
fram är det väl — som herr Johansson
i öckerö nämnde -— risk för ett obligatoriskt
krav, att den som skall föra
en fiskebåt över ett visst tontal skall
ha genomgått någon from av navigationsskola
eller navigationskurs.

Till sist vill jag också erinra om att
det i våra grannländer Norge och Danmark
finns statliga skolor, som bedriver
sådan yrkesundervisning, och kost -

naderna härför uppgår sannerligen till
helt andra summor än det här är fråga
om.

Herr JOHANSON i Västervik (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Levin om att denna fråga inte är en
politisk fråga. Det är en ekonomisk
fråga, men jag tycker det är ganska
svårt att hålla isär de ekonomiska frågorna
och de politiska.

Antalet yrkesfiskare, som ju minskat,
står väl ändå i en viss proportion till
det antal som vill lära sig yrket, och
då blir det anslag som nu utgår större
i förhållande till antalet yrkesfiskare
än det varit tidigare.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag är närmast uppkallad
av det anförande som herr Johanson
i Västervik höll. Jag skall be att få säga
några ord även av den anledningen att
knappast någon kan misstänka mig för
att anlägga några lokalpolitiska synpunkter
på detta problem; det lär nog
inte bli fråga om några bidrag till dem
som fiskar i Dalälven, i Siljan eller i
den lilla tjärn som jag har intill mina
ägor.

Detta problem har en allmän aspekt
ehuru den summa diskussionen gäller
är ganska liten. Herr Johanson i Västervik
medgav att han hyste en viss sympati
för reservationen. Det är också helt
andra och ständigt ökade krav som
ställs på fiskarna nu jämfört med tidigare
förhållanden. Man har andra båtar,
en helt annan utrustning än förr.
Kraven i fråga om navigering är högre,
man använder andra metoder för fiske.

Vår anslutning till EFTA, som riksdagen
snart kommer att besluta om, betyder
i varje fall för vissa grupper av
fiskare att de får skiirpt konkurrens.
Det är mot denna bakgrund man inte
enbart kan resonera så, att eftersom an -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Befrämjande i allmänhet av fiskerinäringen

talet yrkesfiskare minskar ökar anslaget,
relativt sett. Man måste också tänka
på att kostnaderna ökar — vi har som
bekant inte varit helt utan kostnadsökningar
under senare år.

Jag fäste mig också vid vad herr Levin
framhöll, nämligen att det är skillnad
på den situation vi hade när anslaget
räckte till och den vi nu har och
som enligt herr Levin innebär, att planerade
kurser ibland måste inställas.

Eftersom jag som sagt inte hör hemma
i något kustlandskap kan jag se saken
enbart ur mer allmänna synpunkter.
Den summa det gäller, frågan om
dessa 20 000 kronor, är inte mycket att
diskutera. Men något som jag känner
mig en smula upprörd över är att höra
herr Levin säga att kurserna måste inställas.
Jag tror att vi alla i kammaren
är överens om att Sverige såsom ett litet
land måste satsa på kvalitet, på
forskning och utbildning på alla områden,
om vi skall kunna hävda oss i
konkurrensen. Vi är eniga i allt väsentligt
i fråga om undervisningen, både
på det högre och lägre planet.

Nog skulle vi väl ändå kunna vara
överens om att yrkesutbildning behövs
också på detta område och inte behöva
diskutera en anslagshöjning på futtiga
20 000 kronor. Jag kan inte tänka mig
annat än att jordbruksministern själv
är medveten om att det föreligger behov
av yrkesutbildning på detta område
liksom på andra områden.

Oavsett vad resultatet av voteringen
blir efter dagens diskussion i denna fråga,
finns det skäl att ta upp till utredning
frågan om man inte på detta område
skulle kunna få till stånd en yrkesutbildning
i sådana former att den
kommer att likna yrkesutbildning på
andra områden. Om vi kan vara överens
om att denna fråga måste tas upp,
är det, oavsett utgången i dag, ett steg
framåt. Det var den synpunkten jag
ville ge uttryck åt.

Till herr Johanson i Västervik vill
jag säga att vi inte behöver koppla in

frågan om oppositionspartierna och omsättningsskatten
i detta sammanhang.
Därför att vi inte vill godta varje avvägning
som gjorts i statsverkspropositionen,
behöver man inte säga, att vi
inte är beredda att ta konsekvenserna
av våra ställningstaganden. Den saken
tycker jag inte vi behöver koppla in
i diskussionen på denna punkt.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Arweson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
104:o) i utskottets utlåtande nr 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
7) av herr Nils Hansson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 74 ja och 132 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
punkten fogade reservationen.

Punkterna 105 och 106

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

6»

Punkten 107

Befrämjande av fiskefartygs förseende

med radiotelegraf- eller radiotelefonstation Efter

punktens föredragning yttrade

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Under denna punkt,
107, som avser bidrag till fiskefartygs
förseende med radiotelegraf- eller radiotelefonstation
har behandlats två likalydande
motioner, 1:221 och 11:284,
i vilka föreslagits höjning av bidraget
från 1 200 till 1 500 kronor. Detta har
utskottet enhälligt avstyrkt.

Denna fråga kan kanske ur riksdagens
synpunkt anses liten, men ur den
yrkesgrupps synpunkt som det gäller,
nämligen fiskarbefolkningen, är denna
fråga av stor betydelse. Jag har vid
många samtal med fiskare fått starkt
understruket vilken välsignelsebringande
sak det är att ha fiskebåtarna försedda
med radiotelegraf eller radiotelefon.
Därigenom har man möjlighet
att komma i förbindelse med andra
fartyg och bli underrättad om hastigt
uppdykande saker och ting — sådant
händer även på sjön —- och man kan
meddela sig med hemmet, när så behövs.
Jag tror således att detta är till
stort gagn.

Riksdagen beslöt 1958 på förslag av
nuvarande jordbruksministern, att anslaget
på 25 000 kronor skulle höjas till
65 000 kronor. Detta var givetvis tacknämligt
och har uppskattats av den yrkesgrupp
det gäller. På det sättet har
fler kunnat få bidrag än tidigare. Besparingsutredningen
var inne på att
detta bidrag helt skulle slopas såsom
bidrag av statsmedel och i stället lämnas
i form av en gottgörelse för inbetalda
bensinskattemedel.

Av remissyttrandena framgår att
statskontoret ställt sig tveksamt — om
man vill använda ett milt uttryck. Det
anser att när en båt kostar en halv miljon
kronor och radiotclefonanläggningen
kostar 5 000 kronor betyder ett så -

dant bidrag inte så mycket. Ja, det kan
man säga i statskontoret. Men det kan
hända att den som köper en båt för en
halv miljon är tacksam även för ett
litet bidrag när det gäller en sådan här
anläggning.

När yi skrev dessa motioner, hade vi
på känn att det fanns en viss reservation
och så räknade vi med det nya
anslaget. Men vad vi inte hade reda på
var att 54 bidragsansökningar låg inne.
Fiskeristyrelsen anför också i sitt remissvar,
att pengarna praktiskt taget är
förbrukade. Det hade då varit svårt för
att inte säga omöjligt för utskottet att
tillstyrka motionerna. Det förstår jag
mycket väl.

Sveriges fiskares riksförbund har
funnit ett högre bidrag önskvärt men
har kommit till samma slutsats, att då
pengarna tydligen är slut och det inte
finns nya medel, ingenting är att göra
åt detta, utan att man har bara att konstatera
faktum.

Jag vill därför inte i dag ställa något
yrkande om bifall till motionerna,
då jag liksom utskottet är fullt medveten
om att om man inga pengar har,
kan man inte heller utbetala bidrag.
Men jag vill gärna säga till jordbruksministern
att han, liksom han gjorde
1958, när han tog vad jag anser var ett
bra grepp i denna fråga, även nu uppmärksammar
denna för yrkesfiskarna
viktiga fråga. Jag skulle med glädje se
att detta anslag höjdes nästa år och att
det i stället sparades på någon annan
punkt. Detta var vad som sades även i
föregående debatt.

Jag har velat anföra detta för att ange
motiven för att dessa motioner väckts,
och jag skall i dag inte ställa något yrkande.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 108—13t

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 135

Lades till handlingarna.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Jordfonden

Herr förste vice talmannen övertog
nu förhandlingarnas ledning.

§ 7

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
försälja viss kronan tillhörig fast egendom,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8

Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 7, angående
departementsvis uppgjorda förteckningar
över försäljningar av viss
kronan tillhörig fast egendom.

§ 9

Anslag till kapitalinvesteringar, såvitt
avser jordbruksärenden

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
om anslag till kapitalinvesteringar,
såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11

Jordfonden

Kungl. Maj:t hade hemställt om ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor för
budgetåret 1960/61.

I samband härmed hade utskottet behandlat
två inom riksdagen väckta, till
utskottet hänvisade likalydande motioner,
nämligen I: 79 av herr Sveningsson
m. fl. och II: 98 av herr Darlin m. fl.,
vari hemställts att riksdagen måtte besluta
avslå Kungl. Maj:ts förenämnda
framställning.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts

framställning samt med avslag å motionerna
1:79 och 11:98, till Jordfonden
för budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 4 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Eskilsson, Nils Hansson, Uno Olofsson,
Antby, Eliasson i Moholm, Johansson i
öckerö och Hedin, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna 1:79
och 11:98, avslå Kungl. Maj:ts framställning.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I anslutning till punkt
11 i jordbruksutskottets utlåtande nr 8
är lämnad en reservation av herr Eskilsson
m. fl., vilken innebär avslag på
Kungl. Maj :ts framställning. Kungl.
Maj:t har hemställt om och utskottsmajoriteten
har tillstyrkt ett investeringsanslag
på 4 miljoner kronor till jordfonden
för nästa budgetår. Jordfonden
skall bl. a. användas för att bestrida
kostnaderna för lantbruksnämndernas
förvärv av fastigheter. Under budgetåret
1958/59 disponerades ur fonden
för dessa ändamål 15 149 766 kronor,
men samtidigt inflöt på grund av försäljningar
och i arrendeavgifter m. m.
15 191 195 kronor. Resultatet blev alltså
att fonden tillfördes medel i stället
för att belastas.

För innevarande budgetår har 8 miljoner
kronor tillförts fonden. Man har
anledning att förvänta, att den under
budgetåret 1959/60 inte nämnvärt om
ens alls kommer att belastas, då under
kalenderåret 1959, som man nu har redovisning
för, försäljningsvärdet på
lantbruksnämndernas sammanlagda inköp
översteg motsvarande inkomster
endast med ca 834 000 kronor. Därifrån
avgår arrendeinkomster och dessutom
inkomster från skogen, vilka torde uppgå
till högre belopp än skillnaden.

Utskottsmajoriteten anför liksom departementschefen
som skäl för detta

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

kapitaltillskott, att 1959 års riksdag beslutade
om intensifiering av den yttre
rationaliseringsverksamheten och dessutom
att det på senare tid har blivit
ökat utbud av jordbruks- och skogsfastigheter.
Härvid bör — menar man —
lantbruksnämnderna tillfälligt förvärva
åtskilliga av de utbjudna fastigheterna.
Mot detta kan anföras dels att huvuddelen
av de 8 miljoner kronor, som tillförts
för detta budgetår, torde komma
att kvarstå vid slutet av budgetåret, och
dels att enligt reservanternas uppfattning
lantbruksnämnderna i stället för
att förvärva så många fastigheter som
möjligt borde använda sitt inflytande
för att genom direkta köp mellan jordbrukare
åstadkomma ändamålsenliga
brukningsenheter.

Det är enligt vår mening olyckligt att
lantbruksnämnderna i så stor utsträckning
lägger sig till med jord och skog.
Under de sista tre åren har lantbruksnämnderna
förvärvat 7 467 hektar jord
och skog mer än vad som har avyttrats.
Det innebär en ökning av det totala
innehavet med över 11 procent. Under
år 1959 tycks tendensen glädjande
nog vara den motsatta.

Det torde i många fall förekomma allt
annat än rationell drift av jord och
skog i rationaliseringsorganens egen
ägo. Dels är fastigheterna spridda över
mycket stora områden, dels saknar
lantbruksnämnderna praktiska möjligheter
att förvalta de olika egendomarna
på mest ekonomiska sätt.

Jag skulle gärna i detta sammanhang
vilja framföra min åsikt, att rationaliseringsverksamheten
borde kunna skötas
av hushållningssällskapen — vilka
skulle ha en särskild avdelning för detta
ändamål — i stället för som nu av
de fristående lantbruksnämnderna. Rationaliseringsavdelningarna
borde medverka
till att på frivillig väg åstadkomma
lämpliga strukturrationaliseringar.
Därvid behövs självfallet liksom nu
hjälp av både teknisk och ekonomisk
art.

Jordfonden

Då, herr talman, mycket starka skäl
talar för att det kapitaltillskott på 4
miljoner kronor, som är föreslaget, inte
är nödvändigt, ber jag att få yrka bifall
till reservationen av herr Eskilsson
in. fl.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! I likhet med herr Hedin
tillhör jag reservanterna på denna
punkt, och jag skall med anledning därav
be att få säga några få ord. Jag kan
till viss del instämma i vad herr Hedin
redan har yttrat.

Det har från början förutsatts, att
lantbruksnämnderna inte i alltför stor
utsträckning skulle inköpa och förvalta
jordbruksfastigheter. Vi reservanter anser,
att denna regel alltjämt bör vara
gällande. Som herr Hedin redan har
meddelat, anslogs till jordfonden inte
mindre än 8 miljoner kronor under innevarande
år, och dessutom har det ■—
om jag inte minns fel — skett ett par
överföringar — d. v. s. försäljningar —
från jordfonden till arrendeegnahemsfonden,
vilka också torde ha tillfört
jordfonden ett rätt avsevärt belopp.
Det lär därför inte hända någon olycka,
om man nu avstår från att bevilja
detta anslag till jordfonden för nästkommande
år.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservationen.

Herr PETTERSSON i Dahl (ep):

Herr talman! Detta anslag sammanhänger
rätt nära med det principbeslut
om jordbrukets framtida rationalisering
som riksdagen fattade föregående år. I
lantbruksstyrelsens äskanden redovisas
också det rent kassamässiga behovet av
anslag. I.antbruksstyrelsen säger, att
det kräves »avsevärt ökade insatser i
verksamheten» på grund av detta riksdagsbeslut.
Den framhåller också, att
den aktiva inköpspolitiken är »avsedd
att allmänt intensifieras, ej minst i syfte
att åstadkomma omarrondering m. m.
inom skogsbruket». Jag skullo tro, att

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Jordfonden

alla som sysslar med dessa ting vet* att
det behövs en omfattande verksamhet
från lantbruksnämndernas sida. Lantbruksstyrelsen
anför vidare, att det bör
»uppmärksammas att omarronderingen
i skogsmark, som samtidigt har till uppgift
att friställa lämpligt belägen mark
för förstärkning av jordbruk med skog,
ofta måste utföras i förhållandevis stora
sammanhang». Då måste det ovillkorligen
finnas pengar tillgängliga.

Nu säger reservanterna att de fastigheter,
som lantbruksnämnderna förvärvar,
bör så snart som möjligt återföras
i privat ägo. Jag har ingenting emot den
principen; den är enligt min uppfattning
alldeles riktig. Men det är också
många gånger viktigt att jordbruk kan
kompletteras med skog, och då måste
man ha möjligheter att göra detta.

Vidare kom herr Hedin med ett principuttalande
om att verksamheten med
dessa fastighetsförvärv borde lämpligen
skötas av hushållningssällskapen i
stället för av lantbruksnämnderna. På
den punkten har jag en helt annan mening.
Jag tror inte alls att en inköpsoch
försäljningspolitik av detta slag
passar för hushållningssällskapen med
den verksamhet som de i övrigt bedriver,
utan lantbruksnämnderna är bättre
danade för denna uppgift än vad
hushållningssällskapen är. Såsom vi vet
har det också begärts utredning om en
viss sammanslagning av dessa organ,
och Kungl. Maj :t har på riksdagens
bord lagt en proposition som delvis
handlar om dessa saker.

Herr Antby ansåg att det inte sker
någon olycka, om man drar in anslaget
för nästa budgetår. Ja, det vet vi
ingenting om. Det är i varje fall risk
för att det uppkommer en stagnation
av verksamheten. Jag tror därför att det
finns anledning att i detta fall följa
Kungl. Maj:t, och jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag har begärt ordet

närmast för att något referera de erfarenheter,
jag har såsom ledamot av lantbruksnämnden
i Stockholms län och
som gör att jag hyser en helt annan uppfattning
än motionärerna om vikten och
nödvändigheten av att jordfonden förfogar
över tillräckligt med medel.

Vid slutet av föregående budgetår arbetade
vi faktiskt inom lantbruksnämnderna
med stor brist på medel för fastighetsförvärv,
och det gjorde att verksamheten
en smula dämdes upp. Jordfonden
är ju ett smidigt och effektivt instrument
för lantbruksnämnderna, när
det gäller att driva fram jordbruksrationaliseringen.
Enligt de erfarenheter, som
jag har från verksamheten inom Stockholms
län, är det emellertid ofrånkomligt,
att lantbruksnämnderna ligger med
en del fastigheter i reserv för att kunna
lösa de frågor, som uppstår i samband
med den yttre rationaliseringen. Om det
t. ex. gäller att rationalisera en by, där
det kanske finns fem fastigheter, av vilka
två är rationaliseringsmogna, så är
det inte absolut säkert att man omedelbart
kan ordna överförandet av jorden
till de andra fastigheterna, utan man
måste måhända avvakta ett lämpligare
tillfälle och vänta ett eller annat år.

Jag har också en del färska siffror
från lantbruksstyrelsen för 1959 som visar
att det nu har uppstått balans, vad
gäller lantbruksnämndernas fastighetsinnehav.
Vid ingången av år 1959 fanns
i lantbruksnämndernas ägo 1 579 fastigheter
med sammanlagt 6 823 hektar
åker och 61 614 hektar skog. Under året
förvärvades 503 fastigheter med en åkerareal
av 2 907 hektar och med 15 653
hektar skog. Under året avyttrades 819
fastigheter, således mer än vad som inköptes,
och det såldes 2 925 hektar
åker, alltså mer än vad som inköptes under
året. Vad skogsmarken beträffar
förvärvades 15 653 hektar, medan det
såldes 17129 hektar, således även i
detta fall mer än som hade inköpts. Vid
årets utgång fanns i lantbruksnämndernas
ägo 1 548 fastigheter med 6 803 hek -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

tar åker och 60 177 hektar skog. Vid
årets ingång utgjorde innehavet av
skogsmark 61 614 hektar, och det hade
således varit möjligt att hålla balans
mellan försäljning och inköp.

Man räknar med att på fyra och ett
halvt år omsättes hela den skogsareal
som lantbruksnämnderna ligger inne
med. Det är inte någon orimligt lång tid,
utan det måste tvärtom anses i allra
högsta grad försvarligt, att lantbruksnämnderna
får förfoga över en viss areal
av både skogsmark och åker, när omsättningen
inte rör sig om längre tid.
Det är nödvändigt, om det hela skall
kunna skötas på ett smidigt och riktigt
sätt.

I motsats till herr Hedin tror jag inte
alls på fördelarna av att överföra denna
verksamhet till hushållningssällskapen.
Jag anser att lantbruksnämnderna har,
sett ur jordbrukets synpunkt, en utomordentligt
viktig uppgift inte minst med
tanke på framtiden. Jordbrukets rationalisering
kommer att gå allt snabbare
och vi måste ha ett instrument för att
klara upp jordfrågorna. Det är därför
också i högsta grad ett jordbrukets och
jordbrukarnas intresse, att jordfonden
förfogar över tillräckligt med medel.
Mig veterligt har inte heller staten förlorat
någonting på denna verksamhet,
utan den har på det stora hela taget
skötts på ett riskfritt och bra sätt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till jordbruksutskottets förslag.

Herr ANTBY (fp):

Herr talman! Jag har bara ett par reflexioner
att göra med anledning av herr
Grebäcks anförande. Han nämnde att
lantbruksnämnderna i slutet av förra
budgetåret hade brist på medel. Det
tror jag visst att de hade. Vi som företräder
reservationen har den uppfattningen,
att det inte skall vara något
överflöd på medel för inköp av jordbruksfastigheter
på det hållet. Vi har en
från majoriteten avvikande uppfattning
om hur jordförsäljningar skall tillgå.

Jordfonden

Vi har nog klart för oss, att det kan bli
brist på medel och att ambitiösa lantbruksnämnder
inte kan handla med
jord och skog på långt när så som de
skulle önska.

En annan liten reflexion gäller försäljningen
av lantbruksnämndernas innehav
av fastigheter. Man bör observera
att en del av lantbruksnämndernas innehav
inte går till enskilda köpare
utan överföres till annat statligt förvaltningsorgan
och därmed permanent
övergår i statens ägo.

Efter härmed slutad överläggning gav
herr förste vice talmannen propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
förste vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hedin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i punkten
11 :o) i utskottets utlåtande nr 8,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen
av herr Eskilsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 139 ja och 73 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 12 och 13

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar om anslag till institutionen
å Balsgård för växtförädling av
frukt och bär.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 11

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag för budgetåret
1960/61 till särskilt stöd åt det mindre
jordbruket jämte i ärendet väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
punkten 31 (s. 69—70) föreslagit, att
riksdagen måtte för budgetåret 1960/61
anvisa 112 500 000 kr. till Särskilt stöd
åt det mindre jordbruket. Detta innebure
en minskning med 1 500 000 kr. i
förhållande till det för innevarande
budgetår anvisade beloppet.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande inom riksdagen
väckta, till utskottet hänvisade motioner,
nämligen

1) I: 78 av herr Svanström m. fl., likalydande
med II: 100 av herr Jansson i
Benestad m. fl., i vilka motioner hemställts
att riksdagen måtte besluta, att
rätt att erhålla arealtillägg skulle tillkomma
den, vilken icke hade en taxerad
förmögenhet överstigande 80 000
kr., samt att även den, som tillträtt jordbruksfastighet
efter den 1; juli 1959,
skulle äga rätt till arealtillägg, därest

övriga med bidraget förknippade villkor
uppfylldes;

2) 1:475 av herr Gustafsson, Nils

Eric, och herr Nord, likalydande med
II: 604 av herrar Svensson i Ljungskile
och Jansson i Benestad, vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa, att statens jordbruksnämnd
finge i uppdrag att söka
träffa överenskommelse med jordbrukets
förhandlingsdelegation om att 50
procent av importavgifterna på fodermedel
skulle föras till en särskild fond
och användas till förstärkning av leveransbidraget
för mjölk till mindre jordbruk.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts framställning till Särskilt
stöd åt det mindre jordbruket för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 112 500 000 kronor;

2) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 78 och II: 100 såvitt däri hemställts,
att rätt att erhålla arealtillägg
skulle tillkomma den, vilken icke hade
en taxerad förmögenhet överstigande
80 000 kronor, därest övriga med bidraget
förknippade villkor uppfylldes;

3) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 78 och II: 100 såvitt däri hemställts,
att även den, som tillträtt jordbruksfastighet
efter den 1 juli 1959,
skulle äga rätt till arealtillägg, därest
övriga med bidraget förknippade villkor
uppfylldes;

4) att motionerna 1:475 och 11:604
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1- av herrar Sigfrid Larsson, Harald
Pettersson och Svensson i Vä, vilka ansett
att utskottet bort under 2) hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna 1:78 och 11:100, såvitt
nu vore i fråga, besluta, att rätt att erhålla
arealtillägg skulle tillkomma den,
vilken icke hade en taxerad förmögenhet
överstigande 80 000 kronor, därest

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

övriga med bidraget förknippade villkor
uppfylldes;

2. av herrar Nord, Sigfrid Larsson,
Uno Olofsson, Harald Pettersson, Rimds,
Svensson i Ljungskile och Svensson
i Va, vilka ansett att utskottet bort under
3) hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna 1:78 och
II: 100, såvitt nu vore i fråga, besluta,
att även den, som tillträtt jordbruksfastighet
efter den 1 juli 1959, skulle äga
rätt till arealtillägg, därest övriga med
bidraget förknippade villkor uppfylldes; 3.

av herrar Nord, Uno Olofsson, Rimås
och Svensson i Ljungskile, vilka ansett
att utskottet under 4) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 475 och II: 604, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att statens
jordbruksnämnd finge i uppdrag
att söka träffa överenskommelse med
jordbrukets förhandlingsdelegation om
att 50 procent av importavgifterna på
fodermedel skulle föras till en särskild
fond och användas till förstärkning av
leveransbidraget på mjölk till mindre
jordbruk.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! I samband med behandlingen
av det särskilda stödet till småbruket
vid fjolårets riksdag fastställdes
vissa arealtillägg till innehavare av
jordbruk under 10 hektar. Enligt det
beslut som då fattades skall arealtilllägget
utgå endast till innehavare som
tillträtt sitt jordbruk före den 1 juli
1959. Här bär vi alltså den s. k. kategoriklyvningen.

Vid fjolårets riksdag gick undertecknad
jämte några andra av kammarens
ledamöter emot denna kategoriklyvning.
Vi följde småbrukarutredningens förslag.
Vi ansåg då att det var en av de
väsentligaste punkterna i småbrukarstödet,
att denna åtskillnad mellan äldre
och nytillträdande jordbrukare hade

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

strukits bort. Riksdagen följde emellertid
Kungl. Maj:t på den punkten, och
kategoriklyvningen finns alltså kvar.

Vid årets riksdag har det emellertid
ånyo väckts en motion, vari det yrkats
att den som tillträtt jordbruksfastighet
efter den 1 juli 1959 må äga rätt till
arealtillägg, därest övriga med bidraget
förknippade villkor uppfylles. Jag har
undertecknat den motionen och jag har
i utskottet reserverat mig för bifall till
densamma.

Utskottsmajoriteten anför i sin motivering
för avstyrkande sitt under fjolåret
gjorda uttalande, att ett generellt
till nytillträdande småbrukare utgående
arealtillägg icke skulle vara förenligt
med grundtankarna bakom den av riksdagen
fastställda långsiktiga jordbrukspolitiska
målsättningen. Småbrukarnas
successiva bortrationalisering och den
därmed sammanhängande folkvandringen
från landsbygden går numera så pass
fort, att jag inte tror att denna stimulans
är behövlig eller berättigad längre.
Särskilt hårt drabbar denna kategoriklyvning
emellertid arrendatorerna i
våra skogsbygder. Deras inkomster är
ju i mycket hög grad baserade på vad
de kan tjäna på skogskörslor. Under en
hel del år får dessa arrendatorer så pass
låga inkomster, att ett arealtillägg skulle
vara socialt motiverat.

I samma motion — nr 100 i denna
kammare — har vi också yrkat på att
förmögenhetsgränsen bör höjas från
den av fjolårets riksdag beslutade
50 000 kronor till 80 000 kronor. Skälen
är de uppskrivna taxeringsvärdena
för fastigheterna. Dessa värden är nu
i många fall fiktiva, då saluvärdet ofta
numera inte uppgår till taxeringsvärdet.
På grund av de höjda värdena på
inventarier har många småbrukare kommit
över förmögenhetsgränsen 50 000
kronor utan att därmed deras ekonomiska
bärkraft ökat ett enda dugg. Jag
ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationerna nr 1 och
nr 2.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Särskilt Stöd åt det mindre jordbruket

Vidare här jag för min del biträtt
den motion som ligger till grund för
reservation nr 3, av herr Nord m. fl.
Jag har också anmält att jag önskade
biträda reservationen, men genom någon
olycklig omständighet har mitt namn
inte kommit med på reservationen.
Då jag emellertid anser att frågan om
småbrukets ekonomiska ställning är så
pass allvarlig, att varje till buds stående
möjlighet bör tas tillvara för att förbättra
densamma, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till även denna reservation.
Jag kommer givetvis att vid voteringen
här i kammaren rösta för
densamma.

Herr JANSSON i Benestad (ep):

Herr talman! De motioner som föranlett
detta utlåtande framfördes ju i
samma form redan förra året. De beslut
som förra årets riksdag fattade
innebar, som herr Svensson i Vä nämnde,
att dels med en förmögenhetsklausul
och dels med en tidsbestämmelse att
en betydande del av småbrukarna ställdes
utanför möjligheten att få arealtillägget.
Beträffande förmögenhetsklausulen
skall jag inte säga mera än att
den som har hjälpt en rad jordbrukare
av den kategori som det här är fråga
om med deklarationen i år, märker hur
oerhört små inkomster de i allmänhet
har medan de samtidigt redovisar en
förmögenhet som kanske ligger bara någon
tusenlapp över de 50 000. Då ju
detta arealtillägg syftar till att de i någon
mån skall uppnå rättvis inkomstställning
i jämförelse med det större
jordbruket, borde riksdagen bifallit en
förmögenhetsgräns av 80 000 kronor,
jag tror att redan en förskjutning till
60 000 eller 70 000 kronor skulle göra
att majoriteten av de småbrukare som
nu faller bort skulle få arealtillägget.

Det andra yrkandet i min motion är
av en annan art — det gäller den tidsgräns
som fastställts för tillträde av en
fastighet, nämligen den 1 juli 1959. Det

är icke riktigt som det tidigare har
sagts och som det står i utlåtandet, att
ett beslut i enlighet med motionen skulle
rubba den jordbrukspolitiska målsättning
som fastställdes 1947 och sedan
har fullföljts. Jag sade redan förra året
att den tankegång som fördes fram 1947
beträffande det s. k. producentbidraget
har lett till att den som säljer en
fastighet eller upplåter ett arrende räknar
sig producentbidraget till godo, när
han skall fastställa arrendesumman eller
priset på fastigheten. Det är obestridligt
att resonemanget var riktigt förr,
men det nya tillägget har gjort att läget
blivit ett annat. Skillnaden ligger
i att bidraget nu skall sökas varje
år och att det icke kan utgå, om vederbörande
har en nettoinkomst som överstiger
medelinkomsten från gårdar på
20—40 hektar. Det innebär att den som
upplåter ett arrende eller säljer en fastighet
inte kan säga till den tillträdande
arrendatorn eller köparen, att det
följer ett arealtillägg med fastigheten -—
det vet han nämligen ingenting om. Det
beror på vederbörandes inkomstläge om
han skall få tillägget eller inte. Jag vill
därför understryka att det är fel att
påstå, att det här förslaget skulle rubba
målsättningen av år 1947. Så är det
ingalunda. I våra typiska skogsbygder
har en rad arrendatorer under bolag
och andra sin huvudsakliga inkomst av
skogskörning. Under ett normalt år,
när de har goda inkomster av skogskörningen,
går de miste om arealtillägget,
men andra år, då de har mindre
körning och därmed lägre inkomster,
skulle de få detta bidrag. Det är orättvist
att fastställa en gräns vid den 1
juli 1959, eftersom framför allt arrendatorerna
i denna kategori är ganska
rörliga. De arrenderar kanske en gård
i fyra eller fem år och flyttar sedan,
och det gör att det undan för undan
kommer till en del småbrukare och
skogskörare. Av det skälet hade det varit
särskilt motiverat att klart slå fast
i utlåtandet, att dessa kategorier borde

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

vara berättigade att söka arealtillägg
oavsett tidpunkten för tillträde av fastigheten.

Jag ber att få yrka bifall till reservationerna
under dessa två punkter i utlåtandet.

Den tredje punkten upptar en motion,
som herr Waldemar Svensson i
Ljungskile och jag har framlagt, om
en annan fördelning av importavgifterna.
Jag skall ärligt medge, att utskottets
motivering just nu synes vara rätt
stark, men man kan inte komma ifrån,
att småbrukets situation i dag är sådan,
att man måste pröva alla vägar att åstadkomma
en riktig fördelning av importavgifterna.
I år blev det ingenting över
till leveranstillägg, eftersom stödet till
äggproduktionen och även fläskproduktionen
har tagit det mesta, men vi vet
inte om situationen kan vara densamma
några år framåt. Jag finner motionen
så berättigad, att utskottet borde ha
kunnat ägna den något större uppmärksamhet
i sitt utlåtande än det har gjort.
Jag ber att även på den punkten få
yrka bifall till reservationen.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag har anslutit mig till
reservation 2 i detta utlåtande, vilken,
såsom de två föregående talarna redovisade,
gäller den bestämmelse som riksdagen
i fjol antog, att brukare, som
tillträtt sin gård efter den 1 juli i fjol
inte skall kunna få arealtillägg. Den småbruksutredning
som enhälligt lade fram
det betänkande som låg till grund för
jordbruksministerns proposition i fjol,
hade föreslagit att denna gräns skulle
slopas, och för min del ansåg jag att
det principiellt sett var en av de största
vinsterna med detta utredningens betänkande.
Även om man 1947, då en
likartad bestämmelse infördes, kunde
ha den uppfattningen, att en sådan restriktiv
bestämmelse var nödvändig för
att främja den yttre rationaliseringen,
så framkom redan i början av 1950-talet
siffror beträffande befolkningsut -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

vecklingen inom jordbruket och på
landsbygden som var till den grad
skrämmande, att det borde stå alldeles
klart att vi inte behöver en sådan bestämmelse
för att påskynda småbrukarnas
bortrationalisering; den går ju
fort nog ändå. Över huvud taget går
den här utvecklingen med sådan fart,
att det är svårt för samhället att- bemästra
alla de följdföreteelser som
hänger samman med den både på landsbygden
och i tätorter.

Nu intog Kungl. Maj:t den här bestämmelsen
i sitt förslag i fjol och riksdagen
antog den. Därmed följer också
att vi fick tillbaka det krångelsystem
ute i lantbruksnämnderna som enligt
småbruksutredningens förslag aldrig
skulle ha behövts.

Några motionärer från centerpartiet
har nu föreslagit att bestämmelsen skall
avskaffas, och den grupp jag tillhör
har anslutit sig till detta, vilket är helt
naturligt då vi även tidigare har givit
uttryck för denna uppfattning. Med
detta och i anslutning till vad föregående
talare har sagt vill jag, herr talman,
yrka bifall till reservation 2 till
utskottets förslag.

Sedan vill jag också säga några ord
om den tredje reservationen. Jag har
skrivit under en motion i den fråga
som där behandlas och även anslutit
mig till reservationen. Såsom herr
Svensson i Vä nämnde beror det på
någon olyckshändelse att han inte står
med bland reservanterna — det var
alldeles klart både i utskottet och när
vi talade om saken senare, att han skulle
vara med bland reservanterna.

Utskottet har remitterat motionen till
jordbruksnämnden och förhandlingsdelegationen.
För min del tycker jag att
det hade varit önskvärt, att den remitterats
också till RLF, så att vi hade
fått höra uppfattningen på den kanten.
Nu har vi fått del av den uppfattning
som förhandlingsdelegationen och jordbruksnämnden
har, och det meddelandet
överraskar inte i något avseende.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

78 Nr 9

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Jag tror att jag skulle ha kunnat skriva
det remissyttrandet själv, om jag hade
tänkt mig in i deras ställe, ty jag vet
ju hur de argumenterar. På det här sättet
skriver man när man inte vill en
sak. Hade man velat den, hade man
kunnat skriva en ännu starkare motivering
för en motsatt uppfattning.

Man har här tagit upp ett yttrande i
motionen, där det heter att importavgifterna
till foder hade det dubbla syftet
att hålla prisnivån på brödsäd och
oljeväxter uppe och att reglera animalieproduktionen.
Man söker göra gällande
att det inte finns något sådant
dubbelt syfte, utan att importavgifterna
bara haft till uppgift att reglera
animalieproduktionen. Det är en åtskilligt
skruvad motivering. Hade det varit
på det sättet, hade man väl knappast
infört exportpremierna på fodersäd,
vilka infördes för ett par år sedan
emot 1947 års klara principuttalande
på denna punkt.

Det är i varje fall alldeles klart att
om priset på fodervaror får sjunka varaktigt,
måste detta påverka även priserna
på brödsäd och oljeväxter. Dessa varor
är som kommunicerande kärl; även
om det inte finns något samband vid
tillfälliga ändringar av importavgifterna,
finns det i alla fall så att säga
i botten ett samband — det behöver
vi väl ändå inte tvista om. En lantbrukare
som har en lanthushållning så beskaffad
att han säljer både vegetabilier
och animalier, får uppenbarligen nytta
av foderavgifterna på två vägar: dels
därigenom att de stärker priserna på
brödsäd och oljeväxter, dels genom att
de ingår i regleringen av animalieproduktionen.
Den lantbrukare däremot
som endast säljer animalieprodukter
har samma belastning eller rättare sagt
en större belastning, men får kompensation
bara i det ena ledet. Detta ofrånkomliga
faktum gör att vi har anledning
att beakta den här saken både från
rättvisesynpunkt och från andra synpunkter.

Vidare sägs det att man behöver regleringsmedlen
för att få pengar till att
täcka exportförlusterna på ägg. Ja, det
är att slå in öppna dörrar. För det
första har vi inte föreslagit att mer än
hälften av dessa importavgifter skulle
tas, och jag vet inte om man någon gång
har använt mer än hälften till äggen.
För det andra sade jag ifrån i utskottet
och vill säga det här också, att jag
inte har någonting emot att man i den
utredning som här bör komma till stånd
ger absolut prioritet åt medelsbehovet
för äggexporten även om det skulle
kosta mer än 50 procent av dessa avgifter.
Det är ju en ytterst enkel sak
att klara detta, ifall man vill. Man behöver
alltså inte åberopa småbrukarnas
äggproduktion som argument emot detta,
eftersom vi aldrig har riktat oss mot
den saken.

Sedan för man ett rätt vidlyftigt resonemang
om hur inkomsterna detta år
skall användas och huruvida det kan
bli några medel över. Man vänder sig
där mot motionens siffra, cirka 40 miljoner,
och säger att det kanske inte
blir mer än 30—35 miljoner. Det är
ju ingenting att tvista om. Den siffra
jag angav är propositionens siffra. Den
bekräftades av jordbruksnämnden i slutet
av januari, och då hade man alltså
inte kommit till någon annan uppfattning.
Men det ligger givetvis i sakens
natur att denna siffra ändras allt efter
förhållandena och det är som sagt
ingenting att tvista om.

Det väsentliga är ju att hela denna
fråga inte gäller årets inkomst. Vi har ju
begärt att Kungl. Maj:t skulle uppdraga
åt jordbruksnämnden att ta upp ett
resonemang med förhandlingsdelegationen
angående hur man skall ordna
denna sak i fortsättningen. Vi har verkligen
inte varit så optimistiska att vi
tänkt oss att någon ny bestämmelse skulle
sättas i kraft före nästa regleringsårs
början. Det är alltså åter ett försök att
slå in öppna dörrar, när man försöker
avfärda detta med tal om hur det stäl -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

ler sig med regleringsavgifterna just i
år.

Det är klart att man kan anföra synpunkter
kors och tvärs om hur dessa
medel skall användas i fortsättningen.
Men vill man använda dem på det sätt
vi har föreslagit, så går det att ordna.
Det medför naturligtvis vissa konsekvenser,
men dessa kan tekniskt och
praktiskt bemästras. Därför tycker jag
att det hade varit önskvärt om man
verkligen gjort ett försök att reda ut
denna sak.

Jag har många gånger sagt, att det
inte finns något generalgrepp, med vilket
man löser landsbygdens eller det
mindre jordbrukets problem. Förmodligen
finns det inte heller för närvarande
något grepp, med vilket man vänder
utvecklingen åt ett annat håll, utan
det är ju fråga om att moderera utvecklingen.
Det kan man inte göra genom att
avvisa det ena förslaget efter det andra
och säga att det inte går eller att det
betyder så litet. När det gäller andra detaljer
i denna jordbruksreglering avfärdas
inte förslagen på det sättet av dem
som är intresserade av saken, utan man
tar varje förslag för sig och konstaterar
om det har en positiv eller negativ verkan
för den grupp som man särskilt intresserar
sig för.

Men att man här avvisar vårt förslag
beror väl på att man i själ och hjärta
intresserar sig så litet för denna sak.
Det är, herr talman, rätt vemodigt, ty
jag tror att det inte skall dröja så särskilt
länge, förrän man får konstatera att den
fruktansvärda utvandringen från landsbygden,
som man naturligtvis inte helt
kan stoppa, går så snabbt att det blir
destruktiva verkningar för landsbygden.
När man kommer ett litet stycke
bortom morgondagen, skall man upptäcka,
att man inte vakat tillräckligt på
denna punkt. Oavsett vad man tror om
slutmålet i denna utveckling vore det
dessutom, som jag nämnde i början, ett
samhällsintresse att den inte finge rasa
i väg för fort.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

Jag ber, herr talman, att med dessa
reflektioner få yrka bifall till reservationen
nr 3.

Herr ANDERSSON i Hyssna (s):

Herr talman! Frågan om det särskilda
stödet till det mindre jordbruket var ju
redan under förra årets riksdag efter en
ingående utredning föremål för riksdagens
prövning och beslut. Ändå har det
redan i år väckts två motioner med begäran
om ändringar, och dessa motioner
har resulterat i tre reservationer till det
utskottsutlåtande som vi nu behandlar.

Reservationen nr 1 vill höja förmögenhetsgränsen
för erhållande av bidrag
från 50 000 kronor till 80 000 kronor.
Reservanternas motivering är, att
förmögenhetsspärren utesluter många
småbrukare från rätten att erhålla arealbidrag.
Naturligtvis kan ingen förneka
att det förhåller sig så, men även om vi
sätter förmögenhetsgränsen till 60 000,
70 000 eller 80 000 kronor, utesluter den
i alla fall en hel del småbrukare.

Utskottsmajoriteten har den uppfattningen,
att det knappast kan vara i överensstämmelse
med småbrukarstödets
syfte att personer med över 50 000 kronors
taxerad förmögenhet erhåller dessa
bidrag, ty det är ju egentligen inte
fråga om annat än någon sorts sociala
bidrag.

I reservation nr 2 yrkas, att även den
som tillträtt jordbruksfastighet efter den
1 juli 1959 skall ha rätt att erhålla arealbidrag.
Inom utskottsmajoriteten har vi
emellertid haft den uppfattningen i år
liksom förra året, att ett generellt utgående
arealbidrag till nytillträdande
småbrukare inte är förenligt med grundtankarna
i den långsiktiga jordbrukspolitiska
målsättningen. Jag tror att många
småbruk kommer att bestå även i fortsättningen,
där de kan kombineras med
annan inkomst, men där inte så kan ske
är nog den enda möjligheten att öka ut
arealen.

Reservation nr 3 ligger på ett helt an -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

nät plan än de båda andra. Däri yrkas
som vi redan hört att statens jordbruksnämnd
skall få i uppdrag att söka träffa
överenskommelse med jordbrukets
förhandlingsdelegation om att 50 procent
av importavgifterna på fodermedel
skall föras till en särskild fond för att
användas till förstärkning av leveransbidraget
på mjölk till mindre jordbruk.
Den motion som ligger till grund för
denna reservation har som redan påpekats
varit på remiss hos jordbruksnämnden,
som efter hörande av jordbrukets
förhandlingsdelegation avgivit yttrande
och avstyrkt motionen. I remissutlåtandet
säges att anledning ej föreligger att
nu ompröva småbrukarstödets omfattning
på sätt som föreslagits i motionen.

Jordbrukets förhandlingsdelegation
erinrar om att importavgiftsmedlen hittills
fördelats mellan Sveriges exportoch
importförening för ägg, Svensk kötthandel
och Svenska mejeriernas riksförening,
att användas för regleringsändamål.
Delegationen säger också att medlen
i första hand har fått disponeras för
täckande av exportförluster på ägg, och
eftersom äggproduktionen till stor del
är förlagd till småbruket, så kommer
denna del av avgiftsmedlen i huvudsak
småbrukarna till godo.

Jag kan inte förstå annat än att förhandlingsdelegationen
har rätt därvidlag.

Vidare säger förhandlingsdelegationen
med instämmande av jordbruksnämnden,
att om andra fördelningsprinciper
skall upptagas till övervägande, så
bör det uppmärksammas att frågan är
mycket mer komplicerad än som framgår
av motionen, ty en minskad tillgång
på regleringsmedel skulle försvåra möjligheterna
att upprätthålla prisnivån
inom landet för vissa viktiga produkter,
och detta kan medföra stora förluster
för jordbruket i dess helhet. För den enskilde
småbrukaren kan denna förlust
betyda mer än det tillskott som kan
åstadkommas genom en förstärkning av
lcveranstillägget för mjölk.

Utskottsmajoriteten delar de synpunkter
som framförts av jordbrukets förhandlingsdelegation
och jordbruksnämnden.
Därför ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till jordbruksutskottets
hemställan.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt mycket, men jag vill ändå
göra ett par små reflexioner.

Herr Andersson i Hyssna säger att
arealbidragen inte är någonting annat
än sociala bidrag. Ja, jag har alltid tvistat
om den saken här i kammaren, och
jag tycker att det över huvud taget är
irrationellt och principiellt oriktigt att
renodla den synpunkten. Det försökte
man göra på 1920-talet. Då renodlade
man sociala och mera arbetsmarknadsmässiga
synpunkter. Men nu är hela vår
ekonomiska politik, bostadspolitiken,
arbetsmarknadspolitiken o. s. v., genomsprängd
av sociala synpunkter, och det
är väl så i detta fallet också att bakom
hela denna fråga har vi en kombination
av sociala och andra samhällskonstruktiva
synpunkter.

Vidare säger herr Andersson att arealbidragen
inte är förenliga med en långsiktig
jordbrukspolitik. Ja, det beror
helt och hållet på vad man inlägger i det
uttrycket. Jag vill inte här diskutera
några sekulära perspektiv, alltså vad
som är det riktiga på 20, 30 eller 40 års
sikt, men för den tid vi nu kan överblicka
— låt oss säga 1960-talet med
dess troligen oerhört snabba omgestaltning
av svensk landsbygd — är arealbidragen
mycket väl förenliga med en
långsiktig jordbrukspolitik.

Det skulle vidare vara så komplicerat
att gå motionärerna till mötes. Varför
skulle man då inte ha kunnat få en
utredning som kunnat klarlägga dessa
komplikationer? Det var ju det vi ville.
Men, som sagt, om man inte vill göra
något, finns det alltid skäl för att säga
nej.

överläggningen var härmed slutad.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 19G0 fm.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1);
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Vä begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

2) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

1) av herr Sigfrid Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Vä begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 159 ja och 37 nej,
varjämte 17 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 2);
och fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervä -

Särskilt stöd åt det mindre jordbruket

gande ja besvarad. Herr Svensson i Vä
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

3) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen

2) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Vä begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 140 ja och 69 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 3);
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Svensson i
Ljungskile begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

4) i utskottets utlåtande nr 10, röstar

Ja;

g — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Anslag till renstängsel inom Jämtlands län

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
3) av herr Nord m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Ljungskile begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 152 ja och
51 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Anslag till renstängsel inom
Jämtlands län

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 11, i anledning av väckta motioner
angående anslag till renstängsel
inom Jämtlands län.

I två inom riksdagen väckta, till jordbruksutskottet
hänvisade likalydande
motioner, nämligen I: 324 av herr Pålsson
och herr Olofsson, Per, samt II: 405
av herrar Larsson i Norderön och Agerberg,
hade motionärerna alternativt yrkat,
att riksdagen måtte uppdraga åt
Kungl. Maj :t att anvisa 550 000 kronor
till lappväsendet i Jämtlands län för
uppförande av renstängsel inom Jämtland
och Härjedalen i enlighet med
länsstyrelsens i länet utredning, eller
att motsvarande belopp från lappfonden
genom Kungl. Maj :ts åtgärder måtte anvisas
åt lappväsendet i Jämtlands län
för samma ändamål att utgå förslagsvis
med hälften 1960 och andra hälften
1961.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 324 och II: 405 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde:

Herr LARSSON i Norderön (ep):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 11 föranledes av ett par motioner.
Som motionär vill jag helt kort
anföra några synpunkter. Vi har i vår
motion föreslagit att 550 000 kronor
skall anvisas för uppförande av ett renstängsel
i Jämtlands län. Utskottet har
inte ställt sig negativt till tanken på ett
sådant stöd åt renskötseln samt jordoch
skogsbruket i Jämtland, men det
har ansett att frågan inte bör övervägas
förrän förslag till ernående av en bättre
renskötsel utarbetats. Det synes alltså
råda enighet om att stängslet behövs
och att samhället bör medverka till att
det kan komma till stånd. Meningsbrytningarna
synes snarast gälla tidpunkten.

Bakgrunden till denna fråga är förändringarna
inom såväl renskötseln som
näringslivet i övrigt. Renskötseln drivs
numera extensivt. övergången från intensiv
till extensiv drift har betingats av
bl. a. minskad tillgång på arbetskraft
och förändringar i den renskötande befolkningens
livsföring. Men denna övergång
har även haft negativa verkningar
så till vida som den medfört ökad renströvning
och förvildning av renarna.
Härmed har också följt intressemotsättningar
mellan å ena sidan renskötseln
samt å andra sidan jord- och skogsbruket.

I södra delen av Jämtlands län, som
det här gäller, har problemen försvårats
genom de geografiska förhållandena.
Här finns nämligen inga buffertområden
mellan renbetesfjäll och odlade bygder,
varför kollisionsmomentet framträder
starkare än på andra håll. Renskötarna
har dock små möjligheter att av egen
kraft effektivt motverka renströvningen
och de skadegörelser den medför för de
odlade bygderna. Om inga åtgärder vid -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

tas för att rätta till förhållandena, kan
allvarliga motsättningar uppstå mellan
den bofasta befolkningen och samerna.
Därför bedöms renstängslet som nödvändigt.

Det må vidare framhållas att renstängslet
måste betraktas som en god investering.
Som produktionsfrämjande
åtgärd beräknas stängslet i förening med
andra åtgärder, såsom förbättrad organisation
och rationalisering av produktionsmekanismen,
framdeles medföra
nytta som flerfaldigt kommer att uppväga
kostnaderna.

De renskötande lapparna har inga
möjligheter att själva och utan stöd av
staten genomföra de åtgärder det här är
fråga om. Det måste därför vara samhällets
uppgift att medverka. Såsom vi
framhållit i motionerna har tidigare ur
lappfonden medel, som härrörde från
Jämtlands län, i stor utsträckning anslagits
till åtgärder för renskötseln inom
Västerbottens och Norrbottens län. Då
det nu inte finns några medel disponibla
i lappfonden måste det vara rimligt
att staten träder till med de erforderliga
medlen.

Alla torde vara ense om att ett upprustningsprogram
för renskötseln i länet
snarast möjligt måste läggas upp.
Men renstängslet måste ses som en primär
åtgärd till stöd för andra uppbyggnadsåtgärder.
Vi underströk detta i vår
motion. Detsamma har framhållits av
länsstyrelsen. Samerna och den fasta
ortsbefolkningen är också ense om detta.
Det är då förvånande att utskottet helt
kunnat förbigå detta förhållande.

Då det för den nödvändiga upprustningen
av renskötseln sålunda måste vara
en primär förutsättning att detta
stängsel kommer till stånd, ber jag härmed,
herr talman, att få yrka bifall till
motionen.

Herr JONSSON i Strömsund (s):

Herr talman! Det är nog riktigt att
flertalet av ortsbefolkningen i Jämtlands
län liksom lappfogden har sam -

Anslag till renstängsel inom Jämtlands län

ma uppfattning som motionärerna, att
renstängsel snarast möjligt bör sättas
upp. Utskottet har inte heller tagit ställning
till frågan, huruvida det är lämpligt
eller icke lämpligt med sådana
stängsel. Vad som för utskottet är uppenbart,
är att riksdagen, eftersom länsstyrelsen
har i uppdrag att överväga
även andra åtgärder för att klara problemet
med de kringströvande renarna,
måste avvakta resultatet av denna utredning.
Och det behövs verkligen en
rätt noggrann utredning, innan man
anvisar över en halv miljon kronor i
form av ett nytt anslag; det är ju inte
precis vanligt att något sådant sker på
grundval av en motion, hur starkt grundad
denna än kan vara.

Vi har från utskottets sida sålunda
inte alls sagt att detta är något som
inte skall komma i fråga. Vi menar
bara att innan ett beslut härvidlag fattas
skall de överväganden, som nu göres
inom länsstyrelsen i Jämtlands län, avvaktas.
Om det framdeles blir en omfattande
arbetslöshet och arbetsmarknadsstyrelsen
anser att man bör anvisa
pengar till detta ändamål, har utskottet
alltså intet att invända.

Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr AGERBERG (h):

Herr talman! Detta är ju en fråga av
ganska begränsad geografisk betydelse,
och det är väl av den anledningen den
ägnats så pass ringa intresse. Min medmotionär
har redan framfört de synpunkter
som bör läggas på denna fråga,
och jag skall inte nämnvärt förlänga
debatten.

Jag vill bara som en förklaring från
min sida säga att jag tror, att motionen
i någon mån missuppfattats av jordbruksutskottet.
Det har i varje fall inte
varit min mening att det skulle anvisas
ett särskilt anslag på riksstaten, såsom
jordbruksutskottet synes ha förmodat.
Jag medger emellertid att motionen är
en smula oklart skriven på den punk -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Särskilda naturskyddsåtgärder, m. m.

ten. Motionärernas avsikt har varit att
man skulle ta i anspråk för beredskapsarbeten
avsedda medel — vilket jag
också tror att arbetsmarknadsstyrelsen
uppfattat, att döma av dess remissyttrande
— alternativt att medel skulle fl
disponeras ur lappfonden.

Nu vet vi att lappfondens medel för
närvarande är mycket begränsade. Det
bär dock inbetalats mycket stora belopp
till denna fond just från de områden,
där detta renstängsel skulle uppföras.
Vi anser det därför väl motiverat
att ta lappfonden i anspråk för ändamålet.

Jag förstår att det nu inte är mycket
att göra åt saken, men jag noterar ändå
det positiva som jordbruksutskottet har
skrivit på denna punkt. Skulle det bli
fråga om att uppföra dessa stängsel såsom
beredskapsarbeten bör den inställning
jordbruksutskottet intagit vara av
värde, när frågan kan komma att behandlas
nästa gång.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen framställde
propositioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till de
i ämnet väckta motionerna; och biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Särskilda naturskyddsåtgärder, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av väckta motioner
angående anslag till särskilda naturskyddsåtgärder,
m. m.

I utlåtandet hade behandlats fyra till
utskottet hänvisade motioner.

I motionerna 1:439 av herr Andersson,
Axel Johannes, och herr Ollén och
II: 600 av herrar Nyberg och Rimås hade
yrkats, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om förslag
till ändrade statuter för bidrag till särskilda
naturskyddsåtgärder, så att sådant
bidrag även kunde utgå till sakägare
för sådan förlust, som uppkom -

mit till följd av fridlysning och annan
naturskyddsåtgärd även om denna
åstadkommits på frivillig väg.

Utskottet hemställde

1) att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 485 och II: 599; samt

2) att motionerna I: 439 och II: 600
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Rimås, Eliasson i Moholm, Nilsson i
Lönsboda och Hedin, vilka ansett, att
utskottet under punkten 2) bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall
till motionerna I: 439 och II: 600, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till ändrade statuter för bidrag till
särskilda naturskyddsåtgärder, så att
sådant bidrag även kunde utgå till sakägare
för sådan förlust, som uppkommit
till följd av fridlysning och annan
naturskyddsåtgärd, även om denna
åstadkommits på frivillig väg.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Den vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 12 fogade reservationen
rör inte anslaget till särskilda
naturskyddsåtgärder utan gäller en ändring
av statuterna för anslaget. Reglerna
för statsbidrag till särskilda naturskyddsåtgärder
är nämligen nu utformade
så att en sakägare, som gör förlust
till följd av fridlysning eller annan
naturskyddsåtgärd, riskerar att inte få
någon ersättning, om han frivilligt är
med på åtgärden. Om markägaren däremot
vägrar frivillig uppgörelse, så att
tvångsåtgärder måste vidtagas, får han
ersättning.

Detta tycker vi reservanter är fel.

Jag vill också säga något om vilka
naturskyddsåtgärder det kan bli fråga
om, och jag gör det helt enkelt genom
att citera ett avsnitt av Svenska naturskyddsföreningens
yttrande över ifrågavarande
motioner. Det heter: »Många

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

stora och viktiga frågor står på arbetsordningen.
Här kan nämnas: skydd för
Stockholms skärgårds ytterområden (utskärgårdarna),
delar av det öländska
alvaret, skapande av kedjor av flyttfågelreservat
genom förvärv av erkänt
förnämliga fågelsjöar och rastplatser
eller restaurering av andra som mer
eller mindre ödelagts. — — — Regelmässigt
kommer man att ha att göra med
enskilda markägare, och tvångsåtgärder
skapar gärna misstämning. De är
även förenade med extra kostnader vid
expropriationsdomstol. Fördenskull vore
det av utomordentligt värde för såväl
länsmyndigheterna som de ideella
organisationer, vilka är beredda att satsa
tid och kraft på dessa saker, om medel
för åtgärder på frivillighetens väg
kunde erhållas ur t. ex. naturskyddsanslaget.
Detta skulle ge väsentligt bättre
möjligheter till ett målmedvetet naturskyddsarbete.
(Några olägenheter
kan ej befaras, eftersom prövning förutsättes
för att belopp skall utbetalas.
) ---.»

Herr talman! Jag har velat fästa kammarens
uppmärksamhet på denna sak
och hemställer med dessa få ord om bifall
till reservationen.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Även om jordbruksutskottet
har förmånen att i dag inta
högvördiga statsutskottets honnörsplats,
får vi väl försöka avsluta behandlingen
av jordbruksutskottets ärenden inom
rimlig tid. Vi har kanske redan tagit
alltför stor del av dagen i anspråk, och
det må därför vara mig förlåtet att jag
fattar mig kort.

Det råder inga delade meningar om
nödvändigheten av vad motionärerna
här önskar. Det hela är en avvägningsfråga.
Svensk natur har väl varit föremål
för mer eller mindre brutal åverkan
alltsedan vår förste hedniske förfader
kom hit och byggde sitt primitiva
eldhus fram till de stora kraftverksbyggenas
epok. Därför har majoriteten

Särskilda naturskyddsåtgärder, m. m.

inom jordbruksutskottet ingen från motionärerna
och reservanterna avvikande
mening om behovet här. Men det
finns ju en halv miljon kronor tillgängliga.
Utskottet har fördenskull funnit
det angeläget att följa sparsamhetens
linje och avstyrka de väckta motionerna,
både dem som gäller pengarna
och dem som gäller ändring av
statuterna.

Vad den senare frågan beträffar är
åtminstone jag personligen mycket betänksam
med tanke på de sorgliga erfarenheterna
av det beslut vi fattade
om fiskerätten. Här har utefter ostkusten
kommit en syndaflod av krav,
och det kommer att bli ett mycket svårt
ersättningsproblem.

Vi är inom utskottsmajoriteten väl
medvetna om Svenska naturskyddsföreningens
positiva inställning och har
självfallet tagit del av vad föreningen
framhållit. Men man kan väl säga att
föreningen i någon mån yttrar sig i
egen sak. Vi har även noggrant tagit del
av statskontorets yttrande, och vi finner
att man på det hållet står på marken
med båda fotterna. Därför har vi anslutit
oss till statskontorets uppfattning
och föreslagit riksdagen att ej bifalla
motionerna.

Herr talman! Med dessa små erinringar
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Herr Lindström bemöter
reservanterna genom att tala om fel
motion. Jag nämnde, att vi inte yrkat
på någon anslagsökning, utan vi har i
reservationen uteslutande hållit oss till
frågan om ändring av statuterna. Vi har
alltså yrkat »att riksdagen må, med bifall
till motionerna 1:439 och 11:600,
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
förslag till ändrade statuter för bidrag
till särskilda naturskyddsåtgärder, så
att sådant bidrag även kan utgå till sakägare
för sådan förlust, som uppkommit
till följd av fridlysning och annan

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Vilande förslag till ändringar i grundlagarna i fråga om folkomröstningsinstitutet

naturskyddsåtgärd, även om denna
åstadkommits på frivillig väg».

Detta skulle bli billigare därigenom
att man sluppe expropriationsförfarande
o. d. i större utsträckning. För att
spetsa till saken skulle jag kunna säga:
Om jag har en god vän, som kommer i
den situationen att hans mark kan bli
ianspråktagen för naturskyddsändamål,
skall jag ge honom rådet att inte
gå med på någon överenskommelse frivilligt
utan se till att länsstyrelsen kopplas
in, så att det blir ett åläggande. Då
får han ju betalt, annars inte.

Det är detta vi vill ha tillrättalagt.
Det gäller alltså inte anslagsfrågan.

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Får jag fråga reservanternas
talesman, om han inte ändå tror,
att det skulle bli ett mycket större antal,
som skulle göra anspråk på ersättning,
om man skulle följa reservanterna.
Då skulle det i alla fall behövas
mera pengar.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! På det vill jag bara svara
vad Naturskyddsföreningen själv har
sagt om den saken, nämligen att några
olägenheter ej kan befaras, eftersom
prövning förutsättes för att belopp skall
utbetalas.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rimås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
2) i utskottets utlåtande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Rimås m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rimås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 124 ja och 83 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Herr talmannen återtog nu ledningen
av förhandlingarna.

§ 14

Vilande förslag till ändringar i grundlagarna
i fråga om folkomröstningsinstitutet Föredrogs

konstitutionsutskottets memorial
nr 6, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av § 49 mom. 2
regeringsformen samt § 1 mom. 2, § 38
mom 2, § 45, § 55 mom. 1 samt §§58
och 63 riksdagsordningen.

I berörda memorial hade konstitutionsutskottet,
sedan 1957 års riksdag,
med bifall till därom av Kungl. Maj :t
framställt förslag, till innevarande riksdag
uppskjutit prövningen av ett vid
1954 års riksdag jämlikt 64 § riksdagsordningen
såsom vilande antaget förslag
till ändrad lydelse av 49 § 2 mom.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Vilande förslag till ändringar i grundlagarna i fråga om folkomröstningsinstitutet

regeringsformen samt 1 § 2 mom., 38 §
2 mom., 45 §, 55 § 1 mom. samt 58 och
63 §§ riksdagsordningen, till grundlagsenlig
behandling för riksdagen anmält
ovan omförmälda grundlagsändringsförslag,
avseende folkomröstningsinstitutet.

Sedan utskottets anmälan föredragits
anförde:

Herr PETTERSSON i Norregård (ep):

Herr talman! Detta memorial redovisar
det vilande grundlagsförslag, som
gäller folkomröstningen och som nu
grundlagsenligt förelägges kamrarna.

Bestämmelserna om den rådgivande
folkomröstningen finns i § 49 regeringsformen.
År 1954 antog riksdagen
i anledning av en kungl. proposition
det förslag till nya grundlagsbestämmelser
på förevarande område som finns
upptaget i konstitutionsutskottets föreliggande
memorial. Egentligen skulle
det vilande grundlagsförslaget ha prövats
för andra gången 1957, men behandlingen
uppsköts. Riksdagen biföll
nämligen då en kungl. proposition om
uppskov med den andra behandlingen
till 1960 års riksdag.

Anledningen var att den författningsutredning,
som tillsatts, sedan förevarande
grundlagsförslag antagits som vilande,
fått sina direktiv vidgade till att
också avse frågan om användningen av
folkomröstningsinstitutet, varvid utredningen
skulle pröva på vad sätt detta
institut bör ingå som ett komplement
till det parlamentariska statsskicket.
Författningsutredningen har emellertid
ännu ej slutfört sitt arbete. I avvaktan
på en allmän författningsrevision synes
övervägande skäl tala för att det vilande
grundlagsförslaget ej nu stadfästes.

Jag skall, herr talman, helt kort och
gott hemställa att kammaren måtte förkasta
detta grundlagsförslag.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Den ärade vice ordföranden
i konstitutionsutskottet har ju

redan i korthet förklarat hur detta
ärende har kommit fram i den nuvarande
formen. Det är i själva verket en
mycket ovanlig situation. 1954 antogs
förslaget som vilande, 1957 sköts det
upp till 1960 med stöd av riksdagsordningen
§ 64. Däremellan kom 1958 års
upplösningsval. När förslaget nu förekommer
till förnyad behandling, har
inte mindre än två andrakammarval ägt
rum mellan den första behandlingen
och nu. Såvitt jag vet är det något alldeles
enastående. Det har aldrig förekommit
någonting i den vägen förut,
och naturligtvis är det en tolkningsfråga,
om förslaget skall anses ha fallit
genom det oväntade mellankommande
valet 1958.

Jag skall inte ta ställning till tolkningsfrågan
— det föreligger antagligen
olika möjligheter till bedömning av
det spörsmålet — men jag skulle vilja
begagna detta tillfälle till att uttala min
respekt för det sätt, på vilket konstitutionsutskottet
denna gång behandlat
ärendet. Ur synpunkten att lämna utrymme
för olika meningsriktningars
uppfattning har det verkligen varit en
föredömlig behandling. Man kan kanske
också tillägga, att den tolkning, som utskottet
valt, är mest ägnad att tillgodose
önskemålen på detta område.

Vad beträffar sakfrågan kan jag däremot
inte följa den ärade vice ordföranden
i konstitutionsutskottet. Vi skall
komma ihåg ärendets förhistoria. 1948
begärde riksdagen utredning och förslag
i ämnet. Det är alltså 12 år sedan
riksdagen beslöt detta. En utredning
ägde rum, som pågick två år, 1950—
1952. Frågan om folkomröstning var en
huvudpunkt i detta utredningsarbete.
Det avgavs en proposition av Kungl.
Maj :t 1954, där Kungl. Maj:t uttalade
en låt vara något behärskad entusiasm
för den utvidgning av den rådgivande
folkomröstningen som här kom i fråga.
När ärendet behandlades i riksdagen
förelåg praktiskt taget ingen meningsskiljaktighet
i fråga om det förslag som

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Vilande förslag till ändringar i grundlagarna i fråga om folkomröstningsinstitutet

nu föreligger här. Det fanns i konstitutionsutskottet
en enda reservant som
gick på ett rent negativt yrkande, men
det begärdes inte ens rösträkning för
hans ståndpunkt.

Meningsskiljaktigheten 1954 gällde i
själva verket inte alls om dessa förslag
var motiverade eller inte, utan om de
gick tillräckligt långt. Det var en lång
och ingående debatt om den beslutande
folkomröstningen, varvid många talare
uttalade att de kunde gå förbi frågan
om den rådgivande folkomröstningens
utvidgning, tv om denna fråga vore
alla överens. Jag tillåter mig i det sammanhanget
också citera vad som sades
av en förutvarande ledamot av denna
kammare, tillhörande det socialdemokratiska
partiet, herr Fast. Han yttrade:
»Den rådgivande folkomröstningen
anser jag att vi som är realpolitiker nu
borde samla oss omkring. Man behöver
ju inte ställa upp samma fordringar
för en rådgivande som för en beslutande
folkomröstning, vare sig i fråga
om urvalet av frågor som kan tas upp
eller i fråga om den majoritet av röstberättigade
som måste delta.» Litet senare
i sitt yttrande sade herr Fast:
»Detta gör att jag tycker att man inte
skall visa alltför stor skuggrädsla när
det gäller den rådgivande folkomröstningen.
»

Sådant var alltså läget 1954 —- för
sex år sedan. Sedan gick det tre år.
Ärendet skulle normalt ha kommit upp
till behandling 1957. Utvecklingen blev
då mycket dramatisk. I en interpellationsdebatt
i februari 1957 förklarade
den dåvarande chefen för justitiedepartementet
att ärendet blivit något
fördröjt på grund av frågan om tillämpningsbestämmelser
men att det skulle
komma fram inom den närmaste tiden.
Och plötsligt, som en blixt från klar
himmel, kom så regeringens proposition
att frågan skulle uppskjutas. Det
var kanske inte särskilt överraskande
att den propositionen föranledde en
ganska hetsig debatt här i kammaren;

men ett förslag om uppskov till 1960
bifölls alltså.

Jag tillät mig i debatten 1957 säga att
man kanske kunde befara att det bleve
fråga om något mera än bara uppskov.
Det är tydligen fallet nu. Det förefaller
mig — dels av vad vice ordföranden i
konstitutionsutskottet sade och dels av
det beslut första kammaren redan fattat
— som om vad som 1954 föranledde
ett praktiskt taget enigt riksdagsbeslut
och vad som 1957 föranledde ett uppskov
år 1960 föranlett att ärendet helt
och hållet skjutits åt sidan.

Motiveringen både 1957 och i år hänför
sig tydligen till författningsutredningen.
Man säger att författningsutredningen
skall utreda denna fråga.
Man bör då komma ihåg att detta ärende
redan har varit föremål för en särskild
utredning, som ägnat stor uppmärksamhet
åt hithörande problem.
Och låt oss också ställa den frågan: Är
det verkligen behövligt att alla ärenden
av någon betydelse på det konstitutionella
området skall skjutas upp i avvaktan
på att författningsutredningens
förslag blir föremål för behandling?
Jag vill inte göra mig skyldig till överdriven
pessimism när det gäller den
tidpunkt då författningsutredningens
förslag kan bli färdigt.

Utredningsarbetet har ju pågått under
rätt lång tid och det är naturligtvis
möjligt — jag känner inte närmare
till den saken, eftersom jag inte tillhör
kommittén — att man nu börjar närma
sig slutpunkten. Men den omständigheten,
att författningsutredningen kanske
mycket snart blir färdig med sitt arbete,
såsom konstitutionsutskottet tydligen
förmodar, betyder ju inte att alla
frågor som är föremål för författningsutredningens
behandling också mycket
snart kommer upp till avgörande här i
riksdagen. I och med att det här föreliggande
ärendet sammanföres med författningsutredningens
övriga uppgifter,
kopplas det ihop med en mängd frågor
om valsättet och åtskilligt annat, där det

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

Vilande förslag till ändringar i grundlagarna

föreligger ganska stor oenighet. Det är
därför mycket tänkbart att avgörandet
i riksdagen, även om resultatet av
författningsutredningens arbete redovisas
inom en ganska begränsad tidrymd,
förskjutes mycket långt fram i
tiden, och under denna förskjutning
kommer alltså icke förändringen beträffande
den rådgivande folkomröstningen
att genomföras.

.lag skulle till och med vilja kasta
fram den frågan: Är det inte tänkbart
att de stora, vittsvävande och kanske
icke alldeles partipolitiskt bundna yrkanden,
som författningsutredningen
kan ha anledning att ta upp, just är frågor
av den typ, där det skulle ha varit
mycket väl motiverat med en folkomröstning,
begärd av en minoritet i riksdagen?
Vi är väl alla överens om att de
så att säga tekniska författningsfrågorna
inte är av den art att man lämpligen
bör utkämpa valrörelser på dem.

Men å andra sidan är det klart, att det
gäller frågor av ett slag, där allmänhetens
uppfattning är av väsentlig betydelse.
Är det under sådana omständigheter
verkligen rimligt, att man skjuter
undan frågan om folkomröstningsinstitutet,
där riksdagen för tolv år sedan
tog ett initiativ och där riksdagen för
sex år sedan var enig, i avvaktan på
att de stora momenten i författningsutredningens
betänkande skall förekomma
till behandling?

I själva sakfrågan skall jag inte, herr
talman, ta upp någon lång debatt. Jag
tror att jag kan sammanfatta den uppfattning,
som jag och högerpartiet i övrigt
har, genom ett kort citat av vad dåvarande
ledamoten av denna kammare
herr Håstad yttrade i debatten år 1957:

»Som det så många gånger har framhållits
från vårt håll kan ju referenduminstitutet
åter ge medborgarna i vår
tid, med en tilltagande partidisciplin
och ökad makt för organisationerna, en
plats inom det svenska samhället. Folkomröstningsinstitutet
kan vara ägnat att
medverka till att skapa klarhet om folk -

i fråga om folkomröstningsinstitutet

meningen i frågor, där meningarna skär
tvärs igenom partierna, så att dessa
inte är något representativt uttryck för
folkmeningen. Folkomröstningsinstitutet
kan användas för att ge väljarna rätt
att uttala en mening utan riksdagsupplösning,
när frågorna — som delvis i
detta fall — inte var aktualiserade eller
preciserade vid valet. Slutligen — därom
hoppas jag att vi väl ändock är samstämda
— kan det också bidra till att
öka det politiska intresset hos vårt folk
och framför allt också skärpa det politiska
ansvaret hos de enskilda medborgarna.
»

Såvitt jag vet bekänner sig flertalet
högerledamöter fortfarande till den
uppfattning som herr Håstad sålunda
uttalade. Vi har inte sett någon anledning
att ändra åsikt i frågan.

På denna grund ber jag, herr talman,
att få yrka, att kammaren måtte besluta
antaga det föreliggande grundlagsändringsförslaget.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag har inte någon anledning
att bli mångordig, då jag tror
mig ha samma ståndpunkt som herr
Heckscher i principfrågan, även om jag
inte är enig med honom när det gäller
proceduren här i kammaren. Liksom
herr Heckscher är jag tveksam i tolkningsfrågan,
d. v. s. om det skall anses
att förslaget redan har fallit eller om
det finns anledning att i dag ta upp
det på kammarens bord. Men nu ligger
förslaget här och då har vi ju att ta
ställning till det.

Jag var ledamot av den utredning,
som herr Heckscher talade om — valsätts-
och folkomröstningsutredningen
— och som kan sägas vara en föregångare
till författningsutredningen i
de hänseenden som vi här har att intressera
oss för. I denna utredning satt
vidare — om jag nu håller mig till de
icke socialdemokratiska representanterna
— herr Håstad och herr Berg -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Vilande förslag till ändringar i grundlagarna i fråga om folkomröstningsinstitutet

vall. Jag vill redovisa att vi tre fann
varandra inom utredningen i vårt gemensamma
intresse för den form av
direkt och omedelbar demokrati som
folkomröstningsinstitutet representerar.
De socialdemokratiska ledamöterna var
inte negativa till detta institut — det
har herr Heckscher rätt i — men man
har nog på det hållet hela tiden varit
en smula återhållsam i fråga om sitt
ställningstagande till tanken, och denna
attityd har kanske förstärkts på senaste
tid. Jag skall emellertid inte alls göra
något försök att teckna bakgrunden till
denna socialdemokraternas inställning.
Jag tycker över huvud taget, att vi i dag
inte har någon större anledning att ge
oss in på själva sakfrågan. Vi i centerpartiet
anser, att när det nu sitter en
författningsutredning borde den kunna
få slutföra sitt arbete också vad beträffar
folkomröstningsinstitutet. Det är
visserligen sant, som herr Heckscher
sade, att folkomröstningsfrågan redan
är utredd — grundritningarna till det
förslag som vi har framför oss uppdrogs
i valsätts- och folkomröstningsutredningen
— men det ligger dock ett
värde i att man nu via författningsutredningen
kan se folkomröstningsfrågan
i samband med de andra konstitutionella
spörsmål, som denna utredning
har att syssla med. Författningsutredningen
skall ju lägga fram förslag till ny
regeringsform och förändrad riksdagsordning,
och där kommer folkomröstningsinstitutet
naturligt in.

Jag vill alltså betona, herr talman, att
det är av dessa rent praktiska skäl och
endast av dem, som jag för min del
yrkar bifall till det förslag om avslag,
som framställts av herr Pettersson i
Norregård.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Som tidigare har påpekats
i denna debatt befinner vi oss i
en ganska unik situation, då det inte
hör till vanligheten att ett vilande
grundlagsförslag riskerar att avslås av

riksdagen. Om jag är rätt informerad
hände detta sista gången — och det var
nog ett ganska enastående tillfälle —•
år 1933, då riksdagen avslog ett grundlagsförslag,
som gällde införande av
postverksmedel under bevillningarna.

Situationen är också i detta fall
ganska enastående, enär — som det
har framhållits — frågan har uppskjutits
från den riksdag, som normalt borde
ha behandlat den, till detta års riksdag.

I och för sig har jag nog en viss förståelse
för den synpunkt, som har kommit
till uttryck hos ett par talare —
bland annat utskottets vice ordförande
— nämligen att det kanske inte är så
stor idé att nu godkänna detta grundlagsförslag
om folkomröstning, då ju författningsutredningen
har fått ett specialuppdrag,
som man har anledning att
vänta att den med det snaraste skall
effektuera och man i alla fall inom kort
kommer att få ta ställning till grundlagsförändringar.

Från folkpartiets sida finns det anledning
att framhålla, att vi nu liksom
tidigare hyser ett starkt intresse för
frågan om folkomröstningars införlivande
med vårt författningssystem, folkomröstningar
som på ett smidigare sätt
än förut kan ge uttryck åt den direkta
folkviljan vid skilda tillfällen. Vi har
inte någon anledning att ändra ståndpunkt
i detta fall. Jag begagnar tillfället
att uttala den förhoppningen, att
författningsutredningen snart måtte
framlägga ett förslag av en sådan innebörd,
att det kan antagas av en enig
eller praktiskt taget enig riksdag.

Då jag emellertid i motsats till ett
par föregående talare kommer att lägga
min röst för det vilande grundlagsförslaget
är det därför, att jag på detta sätt
vill markera följdriktigheten av vår
ståndpunkt i denna fråga, trots att jag
är fullt medveten om att förslaget kommer
att förkastas.

Denna fråga, herr talman, förtjänar
inte att i dag föras fram på det poli -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm. Nr 9

Vilande förslag till ändringar i grundlagarna i fråga om folkomröstningsinstitutet

tiska stridsfältet. Den är inte av sådan
beskaffenhet, att vi behöver inveckla
oss i en större politisk diskussion om
det berättigade eller oberättigade i
själva saken.

Jag har, herr talman, velat nöja mig
med dessa allmänna reflexioner.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Folkomröstningsinstitutet
utgör en integrerande del av statsskicket.
Ändringar av detta måste ses
i samband med författningsfrågorna i
stort. Det vore därför oriktigt att fatta
ett beslut nu om en utvidgning av den
rådgivande folkomröstningen, innan
riksdagen får tillfälle till en samlad
bedömning av grundlagskomplexet.

I själva sakfrågan, herr talman, avviker
min mening från den som herrar
Heckscher, Wahlund och von Friesen
här gett uttryck åt. Jag har personligen
inte något förflutet i denna fråga här
i kammaren och kan därför utan tvekan
ta avstånd från det av riksdagen
år 1954 fattade beslutet. Enligt min
åsikt bör demokratien fungera genom
de allmänna valen och den offentlighet,
som omger de politiska organen.
Jag kan sålunda inte ansluta mig till den
meningen, att folkomröstningsinstitutet
bör utvidgas i syfte att därmed åstadkomma
en förstärkt och utvidgad demokrati.
På denna punkt avviker min
uppfattning från ordalydelsen i mitt
partis program, och jag är angelägen att
betona, att den är min personligt framförda
mening.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon debatt i själva sakfrågan. Den får
vi tillfälle att ytterligare tala om senare,
när den blir aktuell. Jag ber att
få ansluta mig till det av utskottets vice
ordtörande framförda yrkandet om avslag
på den vilande grundlagsändringen.

Herr LUNDBERG (s):

Iierr talman! Jag begärde ordet närmast
för att säga något i anledning av

vad herr Heckscher anförde. Redan
1948 yrkade jag avslag på denna utvidgning
av folkomröstningsinstitutet.
Jag har yrkat avslag även senare, därför
att jag har den uppfattningen, att i och
med att vi har fått en utbyggd demokrati
i vårt land och parlamentarismen
är genomförd, skall vi vara mycket försiktiga
med demokratien, så att vi inte
nöter sönder den. Jag tror att vi av
senaste folkomröstning kan lära bl. a.,
att detta institut inte har den kraft och
förmåga att bringa lösningar av problemen,
som man har rätt att begära om
man skall införa ett utvidgat sådant
system. Jag kommer nog även för framtiden
att ha samma uppfattning så länge
vi har demokratiskt styrelseskick här i
landet och svenska folket i val vartannat
år har tillfälle ge sin mening till
känna.

Här har anförts både principiella och
praktiska skäl för och emot detta institut.
Jag vågar säga, att både ur principiell
och ur praktisk synpunkt finns det
anledning för oss att vara aktsamma
om demokratien och icke utvidga folkomröstningsinstitutet
på så vis, att vi
får uppleva samma sak som andra länder
gjort i liknande sammanhang. Jag
vill också deklarera, att jag inte anser
att författningsutredningen bör komma
tillbaka med ett mer eller mindre utpräglat
missfoster. Jag hoppas, att
svenska folket inser att kostnaderna för
— man får väl säga de mindre väl överlagda
—• besluten 1948 och 1954 räcker
till.

Herr talman! Jag ansluter mig till yrkandet
om avslag och uttalar förhoppningen
att vi skall slippa få tillbaka något
liknande förslag på många år.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Herr Alemyrs och herr
Lundbergs yttranden borde kanske ge
herr Wahlund anledning att övertänka
sin ståndpunkt, ty i varje fall i den mån
dessa ledamöter är talesmän för det
socialdemokratiska partiet — jag er -

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Vilande förslag till ändringar i grundlagarna i fråga om folkomröstningsinstitutet

känner att de har uttalat sig personligen,
men några andra socialdemokrater
har inte yttrat sig i debatten — betyder
deras anföranden, att vi inte kan
vänta oss det stöd från socialdemokratiskt
håll som lämnades dessa förslag
1954 och inte heller att författningsutredningen
skall kunna enas om något
positivt förslag i denna fråga. Herr
Lundberg betecknade som missfoster det
förslag, som herr Wahlund uppenbarligen
hoppas att hans egen kommitté
skall komma fram till. Detta gör att man
blir litet förvånad över att herrarna i
dag ställer sig bakom samma yrkande.

I övrigt vill jag bara vad beträffar
herr Lundbergs anförande vidröra en
enda sak. Om man försöker använda erfarenheterna
från den senaste folkomröstningen
som exempel på bristerna i
systemet, förbiser man ju att det möjligen
kan vara så — för att uttrycka sig
försiktigt — att tilldragelserna då hade
något sammanhang med att var och en
den gången inte fick utforma sin ståndpunkt
själv och kanske också med att
man vid det tillfället använde det ur
praktisk synpunkt så besvärliga systemet
att presentera mer än två olika
ståndpunkter till väljarnas avgörande.
Det är klart, att man kan konstruera
folkomröstningar så, att de fungerar illa,
och det har ifrågasatts om inte avsikten
med den senaste folkomröstningen just
var att kompromettera systemet, så att
man blev av med det för framtiden.
Troligen var dock andra skäl viktigare
då man intog sin ståndpunkt. Men mot
bakgrunden av vad som hänt vid den
folkomröstningen går det i varje fall inte
att åberopa den för någon negativ bedömning
av folkomröstningssystemet
som sådant. Tvärtom förefaller det mig,
som om vid den senaste folkomröstningen
svenska folkets förmåga att, trots
att man trasslat till saken så mycket,
ändå uttala en uppfattning, var mycket
påtaglig. Erfarenheterna från den gången
visar snarast, att de röstande har
oväntat stor förmåga att utnyttja det

system som man erbjöd dem. Erfarenheterna
talar därför snarast för en utvidgning
av systemet.

Vi skulle inte ha någon stor debatt i
sakfrågan i dag. Jag skulle inte ha berört
den om inte herr Lundberg hade tagit
upp den, och jag tycker inte att hans
inlägg borde stå obesvarat.

Att det föreligger olika uppfattningar
i sak är ju bekant. Vad som bekymrar
mig är bara det, att jag inte riktigt vet
vilka av dem som i dag ämnar rösta för
avslag på det vilande grundlagsändringsförslaget
som gör det därför att
de vill lämna frågan till författningsutredningen
och vilka som gör det därför
att de inte vill ha någon ändring alls.
Det hade varit enklare och klarare, om
man hade lämnat frågan om författningsutredningen
åt sidan i detta sammanhang
och fått en votering mellan
dem som önskade och dem som icke
önskade utvidga systemet med rådgivande
folkomröstning.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Heckschers och
min uppfattning går isär i bl. a. den viktiga
frågan, om man här talar som talesman
för det eller det partiet. Jag har
alltid hävdat att varje vald svensk riksdagsman
har ett ansvar i riksdagen. Jag
talar icke å mitt partis vägnar i detta
avseende, ty jag anser att det bör vara
en renlighetssak att man inte — från
sådana partiers håll som säger sig hävda
demokratiska regler -— skall börja
sätta den enskilde åt sidan för vissa
partiintressen.

Jag har också deklarerat, att jag —
liksom troligen herr Heckscher — läst
professor Håstads doktorsavhandling
från 1937 om referendum och initiativ
i det schweiziska systemet. Jag förutsätter
att en professor i statskunskap
ändå vet, att skillnaden mellan Sverige
och Schweiz i fråga om tradition etc.
är ganska stor.

Skulle herr Heckscher exempelvis gå

Onsdagen den 23 mars 1960 fm. Nr 9

Vilande förslag till ändringar i grundlagarna i fråga om folkomröstningsinstitutet

med på en omröstning, om svenska folket
i dag skulle begära en folkomröstning
i försvarsfrågan? Skulle han vara
med, om man ville ha en folkomröstning
i den viktiga frågan? Jag vågar för min
del säga, att de enda frågor man skulle
släppa ut till svenska folket i en folkomröstning
vore frågor av mindre viktig
art. Jag tror inte att det finns någon
sådan begränsning i det schweiziska
systemet om referendum och initiativ.

Jag har vid tidigare tillfällen motiverat
detta utförligare, men eftersom vi
inte nu skall ha någon stor debatt skall
jag inte fördjupa mig mera i detta. Men
vill herr Heckscher ha en debatt, så var
så god!

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Bara några ord till herr
Heckscher.

Jag är naturligtvis en oförbätterlig
optimist. Jag intalar mig, att vi nog
skall kunna få socialdemokraterna med
på ett hyggligt förslag i denna fråga.
Skulle jag emellertid ha fel, då får herr
Heckscher och jag vänta åtminstone till
1962 innan någonting blir gjort.

Herr Heckscher talade om de erfarenheter
vi hade vid folkomröstningen i
pensionsfrågan. Ja, jag skall gärna erkänna
att de erfarenheterna inte var enbart
uppmuntrande. Jag menar dock
som herr Heckscher, att vi väl skall kunna
rätta till det hela. Sådana rent praktiska
saker vid utformningen av folkomröstningsinstitutet,
som det här är
fråga om, bör kunna rättas till utan att
man därför viker från principen om att
det bör finnas en möjlighet till direkt
demokrati i vårt land vid sidan av den
fullmaktsdemokrati, som utövas genom
regering och riksdag.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle: Herr

talman! Får jag bara säga till
herr Walilund, alt oavsett om vi kan
övertyga socialdemokraterna eller inte
om vår ståndpunkt lär vi nog få vänta

längre än till 1962 innan vi får något
resultat i denna fråga. Den saken har
därför kanske inte så förfärligt stor relevans
i sammanhanget.

Sedan skulle jag vilja säga till herr
Lundberg, att jag faktiskt tycker att
hans framställning är ovanligt inkonsekvent.
Han är å ena sidan förolämpad
för att jag betecknade honom som företrädare
för ett politiskt parti. Ä andra
sidan är han motståndare till ett system,
som skulle kunna ge de röstande möjligheter
att ta ställning till frågorna oavsett
partitillhörighet. Herr Lundberg
är väl ändå vald på ett politiskt partis
lista. Trots att jag vet att herr Lundberg
är utomordentligt populär i Uppsala
län är jag dock inte övertygad om att
alla hans väljare skulle rösta på honom
om han framträdde utan partibeteckning.
Däremot är det ganska givet,
att just folkomröstningssystemet ger
medborgarna tillfälle att avvika från
partiståndpunkterna. Detta skall väl inte
vara någonting som bara är förbehållet
riksdagsmän.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag, såväl som alla andra,
är vald inom ett parti. Eftersom jag
dessutom är partiombudsman känner jag
nog till det. Jag vill emellertid också
tillägga, att denna utveckling att exempelvis
högern numera röstar som på ett
band är en allvarlig tankeställare med
hänsyn till den kris som demokratien
befinner sig i. Därför anser jag, att även
om man är vald inom ett politiskt parti,
så bör icke den enskilde riksdagsmannen
avhända sig sin rätt att ge uttryck
åt en egen uppfattning.

Det är även ur min synpunkt glädjande
att jag nu efter tolv år kunnat få rätt
i denna fråga. Det var närmast när herr
Heckscher i sitt första anförande sade,
att man här nästan enhälligt antagit det
och det, som jag ville rätta till saken,
för att inte framtiden skulle få den uppfattningen,
att delade meningar icke
skulle råda.

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Vilande förslag till ändringar i grundlagarna i fråga om folkomröstningsinstitutet

Till sist: jag förutsätter att herr Wahlund
handlar efter sin övertygelse och
det respekterar jag alltid. Jag respekterar
emellertid icke när man röstar bara
för att följa sitt politiska parti.

Herr PETTERSSON i Norregård (ep)
kort genmäle:

Herr talman! När jag ställde yrkandet
om att kammaren skulle förkasta
det vilande grundlagsförslaget, trodde
jag inte att någon sakdebatt skulle tas
upp så som det nu utvecklat sig till här
i kammaren.

Det är väl inte så säkert som herr
Wahlund sade, att hela centerpartiet
har stått bakom den här tanken, men
den saken skall jag lämna därhän. Jag
vill dock säga, att jag från början har
haft en avvikande mening när det gällt
folkomröstningen.

Den här debatten har i ännu högre
grad än tidigare debatter gjort mig övertygad
om att det är riktigt att vi förkastar
detta grundlagsförslag. Enligt
min mening bör nämligen författningsutredningen
utreda frågan förutsättningslöst
utan att behöva ta hänsyn till
partilinjer. Partiledarna har ju ändå
inte deklarerat, att partierna står helt
bakom dem.

Jag vidhåller mitt avslagsyrkande.

Herr HALLÉN (s):

Herr talman! Jag kan inte undertrycka
den reflexionen, att den här debatten
kan liknas vid en skuggboxning
där vederbörande inte vill ge sig in i
direkt strid, och det är ju en fördel, eftersom
vi i dag ej önskar en sakdebatt
till de många, som vi fört i denna fråga.

Jag kan först och främst betyga vår
tacksamhet mot herr Heckscher för det
erkännande han gav utskottet för att
det förfarit rätt i den här situationen
genom att lägga fram detta memorial.

Sedan skulle jag också vilja instämma
i hans yttrande, att den situation
som i dag föreligger är unik. Det är
den inte bara ur den synpunkt som

han antydde, utan den är unik också så
till vida, att det är mot allmän praxis
i riksdagen, att man binder sig för en
ståndpunkt när man vet att en utredning
arbetar med frågan. Till dem som
misströstar om ett resultat från författningsutredningen
vill jag säga, att
vi i författningsutredningen upprepade
gånger grundligt har ventilerat själva
sakfrågan och även har undersökt framkomstlinjer
och diskuterat förslag som
inte alls har varit aktuella här i riksdagen
i dag. Att riksdagen då genom att
grundlagsfästa ett beslut skulle klavbinda
och stoppa utredningen vore ju fullständigt
orimligt. Jag vädjar därför till
kammaren att om också bara av praktiska
och arbetstekniska skäl avslå det
föreliggande förslaget.

Jag vill också säga, att jag ingalunda
har någon fullmakt att nämna tidpunkten
när ett förslag kan föreläggas åtminstone
Kungl. Maj:t, men jag förmodar
att det sker inom en relativt kort
tidrymd, ty stort mycket mer att utreda
eller deklarera i fråga om ståndpunkter
finns det näppeligen. Sedan beror
det på vilken gestalt det arbete som
vi kan presentera sedan kommer att
få. Det sammanhänger med den förestående
valrörelsen och det beror på vad
slags regim vi har vid höstriksdagen i
år, och det är en helt annan historia.

Jag vädjar till kammaren att avslå
förslaget.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Med anledning av vad
herr Lundberg sade vill jag nämna att
vi i högern inte röstar på kommando.
Om man gör en undersökning tror jag
att man kan se i vad mån det ena eller
det andra partiet röstar mest enhetligt,
men det uttalande som herr Lundberg
gjorde tar jag inte åt mig. Så länge jag
kommer att sitta i denna kammare kommer
jag att rösta efter egen övertygelse,
och det har jag alltid sökt göra, även
i omstridda frågor.

Jag måste säga, att herr Lundberg tar

Onsdagen den 23 mars 1960 fm. Nr 9

Vilande förslag till ändringar i grundlagarna i fråga om folkomröstningsinstitutet

mycket lätt på frågan om minoritetens
rätt. Jag medger att folkomröstningsinstitutet
kan användas på ett sätt som
är farligt för demokratien, men å andra
sidan har vi i vårt land inte alltid garantier
för minoritetens rätt — vi har
till exempel inte domstolar som i allo
kontrollerar författningarnas rättsenlighet.
Visserligen hänvisade herr Alemyr
för ett par veckor sedan till att vi har
konstitutionsutskottets kontroll, men
jag har i varje fall inte den uppfattningen,
att konstitutionsutskottets majoritet
alltid har slagit vakt om minoritetens
rättigheter i den utsträckning
som jag anser vara nödvändig för en
demokrati.

Jag vill gärna erkänna, att jag alltid
har hyst beundran för herr Lundbergs
patos i dessa sammanhang, och jag vet
att han slåss för demokratien, men se
på utvecklingen ute i världen och se
vilka risker minoriteterna där löper. Genom
referendum finns dock möjlighet
att hänvisa en viss fråga till folket på ett
sätt som kan förstärka demokratien. Det
behöver inte alltid göra det, men vi
hoppas väl ändå, herr Lundberg, att
vårt utbildningsväsende skall göra människorna
mera självständiga i omdömet.
Vågar man inte tro på det kan man
näppeligen heller tro på demokratiens
framtid. Tror man inte att medborgarna
själva kan ta ställning under eget
ansvar i en folkomröstning, även om
det förekommer vilseledande propaganda,
underminerar man den framstegstro,
som har legat bakom hela
den demokratiska utvecklingen, och
ger indirekt ett stöd åt diktaturlärorna
som verkligen genom likriktning har
omformat folkomröstningstanken på
sätt som passar diktaturer.

Jag hoppas verkligen att den svenska
demokratien skall bestå provet även i
kontroversiella frågor. Det innebär
verkligen enligt min mening ett underbetyg
åt svenska folkets omdömesförmåga,
om man som herr Lundberg tror,
att svenska folket vid en folkomröstning

inte mot bakgrund av de erfarenheter
världen har av två världskrig skulle inse,
att försvaret av det svenska fosterlandet
är en väsentlig angelägenhet.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag tycker att herr Braconiers
patos här på slutet är överdrivet.
Jag sade för en stund sedan till en
riksdagskamrat, att om man skulle göra
ett undantag för någon i högerpartiet
som inte går efter partilinjerna,
skulle det vara just för herr Braconier,
och jag kan också upprepa det offentligt.

Om man här talar om att människorna
skall vara självständiga, varför följer
man då ständigt och jämt i riksdagen
och på andra håll bara partierna?
Jag har följt med alla omröstningar beträffande
sociallagstiftning och i vissa
kulturfrågor, och jag kan försäkra att
personer, som säger sig ha en kristen
uppfattning och som jag har mycket
stor respekt för, ändå låter partipolitiken
gå före det kristna kärleksbudet.
Man blir litet allvarsam när man ser
sådant. Jag måste säga till herr Braconier
att demokratien är någonting vi
måste slå vakt om, men demokratien
förutsätter fria människor och fria tankar,
och den förutsätter även möjlighet
att fritt ge uttryck åt dessa tankar.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag instämmer helt i
vad herr Lundberg sade nu senast, men
har man den uppfattningen bör man
väl också våga gå med på en folkomröstning.
En folkomröstning skall verkligen
inte behöva gå efter partilinjer,
utan de som deltar må vara besjälade
av den övertygelse som herr Lundberg
nu senast gav uttryck åt. Det är väl en
äkta demokratisk tankegång?

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig då fråga herr
Braconier: Var de två senaste folkomröstningarna
politiskt obundna?

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Den senaste folkomröstningen,
där en majoritet dikterade hur
en minoritet skulle tänka, formulera sina
frågor, var en parodi på äkta folkomröstning
och en parodi på demokrati.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Herr Braconier, uttrycker
oro för minoritetens rätt. En av det
parlamentariska styrelseskickets viktigaste
sidor utgör ett vaktslående om såväl
minoritetens rätt att bli majoritet
genom de allmänna demokratiska valen
som om den offentliga debatten och
den insyn i de politiska organens verksamhet,
som är en förutsättning för att
valet skall kunna ske i fullt demokratiska
former.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på antagande av grundlagsändringsförslaget,
dels ock på förkastande av detsamma;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Pettersson i
Norregård begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren antager
det genom konstitutionsutskottets memorial
nr 6 anmälda grundlagsändringsförslaget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
berörda förslag.

Därvid avgåvos 73 ja och 137 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså förkastat det
vilande grundlagsändringsförslaget.

§ 15

Utgifter under riksstatens elfte
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
11, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under elfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner m. m.

Punkterna 1—47

Vad utskottets hemställt bifölls.

Punkten 48

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under elfte huvudtiteln (punkt 51, s.
177—203 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
4 januari 1960) föreslagit riksdagen att
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som
föranleddes av vad departementschefen
förordat, dels godkänna av departementschefen
förordad avlöningsstat för
karolinska sjukhuset, att tillämpas tills
vidare fr. o. m. budgetåret 1960/61, dels
ock till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för samma budgetår anvisa ett förslagsanslag
av 37 428 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft fyra motioner.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Palme m. fl. (I: 192) och den andra
inom andra kammaren av fru Kristensson
m. fl. (II: 204), hade hemställts, att

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

riksdagen måtte dels besluta, att l:e underläkartjänsten
vid karolinska sjukhusets
endokrinologiska avdelning i lönegrad
Ae 23 måtte omvandlas till biträdande
överläkartjänst i Ae 24 samt att
2:e underläkartjänsten i Ag 20 måtte omvandlas
till l:e underläkartjänst i Ae
23, dels ock till Karolinska sjukhuset:
Avlöningar för budgetåret 1960/61 utöver
de i statsverkspropositionen föreslagna
kronor 37 428 000 anvisa ett förslagsanslag
av 5 064 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 192
och II: 204 samt I: 392 och II: 485

a) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 4 januari 1960 förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för karolinska
sjukhuset, att tillämpas tills vidare
fr. o. m. budgetåret 1960/61;

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 37 428 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Edström, Källqvist, Malmborg och Gustafsson
i Skellefteå samt fröken Vinge,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 192 och II: 204 ävensom
med avslag å motionerna I: 392 och
II: 485

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för karolinska sjukhuset, som
föranleddes av vad departementschefen
i statsrådsprotokollet över inrikesärenden
för den 4 januari 1960 och reservanterna
förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för karolinska sjukhuset,
alt tillämpas tills vidare fr. o. m. bud -

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

c) till Karolinska sjukhuset: Avlöningar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 37 433 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
med anledning av den reservation, som
är fogad till utskottets utlåtande vid
denna punkt. Mitt namn återfinnes visserligen
inte under reservationen, men
det beror helt och hållet på att jag inte
hade tillfälle närvara vid det plenarsammanträde,
då denna fråga behandlades
i utskottet.

Det gäller här den endokrinologiska
avdelningen vid karolinska sjukhuset
och läkartjänsterna där. När denna avdelning
öppnades 1958, hade den tillkommit
huvudsakligen med donationsmedel,
och det var förutsatt att staten
framdeles skulle sörja för driften. Avdelningen
har sedan dess vuxit alldeles
oerhört och dess arbetsuppgifter blivit
fler och fler. Den är också den enda
avdelningen i sitt slag i landet, och för
närvarande finns inga planer på att
öppna någon sådan avdelning på annat
håll i landet.

Den stora svårigheten för närvarande
är att med nuvarande lönesättning få
läkartjänsterna besatta med kvalificerad
personal som stannar dels vid vårdavdelningen
och dels när det gäller den
forskning, som bedrives vid avdelningen
och som är av mycket stor betydelse
även för andra områden inom medicinen.

Vad motionärerna här begär — och
reservationen bygger på motionens begäran
— är ett ytterligare anslag på
5 000 kronor. Det är ju ett mycket blygsamt
belopp. Med den summan skulle
man kunna ändra de nuvarande läkartjänsterna
vid avdelningen, så att l:e
underläkartjänsten omvandlas till en
biträdande överläkartjänst och 2:e underläkartjänsten
till en 1 :e underläkartjänst
i Ae 23. Därmed skulle utsikterna
bli mycket större att hålla den kva -

getåret 1960/61;

7 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 9

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Karolinska sjukhuset: Avlöningar

lificerade läkarpersonalen kvar, så att
avdelningen kan fullgöra sina arbetsuppgifter.
Det är för närvarande utsiktslöst.
Ett dylikt arrangemang skulle
även vara till stort gagn för sjukvården
i dess helhet.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Efter fröken Elméns
klarläggande motivering skulle det kanske
vara överflödigt att jag som motionär
begär ordet i denna sak. Det är
emellertid några kompletterande uppgifter
jag skulle vilja lämna.

Som redan talesmannen för reservanterna
anfört är den endokrinologiska
kliniken vid karolinska sjukhuset den
enda i sitt slag här i landet, och man
planerar inte heller för närvarande
att öppna några nya dylika avdelningar.
Det är därför självklart, att det är angeläget
att där få en arbetsorganisation
som är så effektiv, att man kan bedriva
god sjukvård och forskning inom
området.

Jag skall bara med några ord nämna
något om de omfattande arbetsuppgifter
som åvilar läkarstaben vid denna
avdelning. Det är först och främst
eu vårdavdelning på 14 platser. Därtill
kommer en poliklinisk verksamhet på
i genomsnitt 1 000 patienter per år och
vidare en mycket omfattande konsultverksamhet
inom specialiteten. Det är
inte bara de övriga avdelningarna inom
karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet
utan också andra sjukhus landet
över som har behov av att få råd
från denna klinik. Det bedrivs ett omfattande
laboratoriearbete, och forskningsarbetet
vid denna avdelning är
mycket betydande. Läkarna har vidare
att meddela undervisning i endokrinologi
för blivande läkare och dessutom
forskningsundervisning i fråga om ämnesomsättningens
sjukdomar. Jag tror
inte det är för mycket sagt, att denna

avdelning är en av de ledande i världen.

Som fröken Elmén framhållit finns
här en överläkare, en förste och en
andre underläkare. Men eftersom arbetsuppgifterna
har ökat, speciellt under
de senaste åren, har belastningen
på chefsläkaren blivit enorm, och situationen
har faktiskt blivit honom
övermäktig.

Vi har i den motion, som jag har
undertecknat, föreslagit en omändring
av förste underläkartjänsten till en biträdande
överläkartjänst och en omändring
av andre underläkartjänsten till
förste underläkartjänst, detta för att
den överläkaren underordnade läkarstaben
skall bli mer konstant knuten
till avdelningen. I varje fall den andre
underläkaren kan endast få ettårsförordnande,
och på ett år kan man näppeligen
sätta sig in i arbetsuppgifterna
inom denna avdelning så, att man
kan bli till verklig nytta.

Jag är medveten om, herr talman, att
utskottet i sin skrivning varit positivt
inställt. Jag tolkar utskottets skrivning
som en beställning till departementet
att för budgetåret 1961/62 se till att
denna fråga ordnas.

Det är klart, att man kanske kunnat
låta sig nöja med detta, men jag har
den bestämda uppfattningen, att situationen
inte blott är trängd utan ohållbar
och att något måste göras även för
det budgetår vi närmast har framför
oss. Därför bör enligt min mening denna
omorganisation kunna genomföras
redan från budgetåret 1960/61.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Häri instämde fru Eriksson i Stockholm
(s).

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Det är klart att motionärernas
och reservanternas motivering
för det av dem framställda yrkandet har
underlag i verkligheten, men det är ju

Onsdagen den 23 mars 1960 fm. Nr 9

Abortförebyggande åtgärder — Engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret

så med många yrkanden som riksdagen
inte kan vara med om utan vidare. Vad
som sades senast, att utskottet har skrivit
positivt och att detta i ett sådant fall
som detta kan uppfattas som en beställning,
är väl också riktigt.

Det sades även att situationen på detta
område skulle vara ohållbar, och därtill
har vi väl bara att säga, att Kungl.
Maj:t naturligtvis får följa utvecklingen.
Skulle det föreligga risk för någonting
som liknar katastrof, får det anses vara
Kungl. Maj :ts skyldighet att göra någonting
för att hindra denna katastrof.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Punkterna 49—109

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 110

Abortförebyggande åtgärder

Efter punktens föredragning yttrade

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! För abortförebyggande
åtgärder föreslår utskottet i denna punkt
ett anslag på 320 000 kronor. Av den
summan skall 120 000 kronor användas
för tillgodoseende av överhängande
hjälpbehov hos kvinnor, som besöker
kurator för att erhålla hjälp i vad man
kallar katastrofabortsituationer.

Att det finns fall där ekonomisk hjälp
kan få en abortsökande att ta tillbaka
sin begäran om abort är omvittnat av
många kuratorer. Jag har i min motion
yrkat på en höjning av hjälpanslaget
med 105 000 kronor, vilket är i överensstämmelse
med vad medicinalstyrelsen
äskat. Utskottet har skrivit mycket
välvilligt om motionen men ändå avstyrkt
densamma med motiveringen, att

frågan är föremål för Kungl. Maj :ts behandling
och bearbetning.

Jag har nu fått veta att en proposition
i ärendet är att vänta redan i april
månad, i vilken Kungl. Maj :t tar upp
hela denna fråga i ett större och vidare
sammanhang. Jag har därför inte något
yrkande i dag, utan jag hoppas bara
att regeringen då tar ett djärvt grepp
på denna för oss alla så allvarliga och
viktiga fråga. Vi kan enligt min mening
inte laborera längre med att försöka
lösa sociala frågor av denna art med
att — som i vissa fall skett — hänvisa
till kirurgien. Det är oss ovärdigt. Om
en abortsituation kan avvärjas genom
ett skäligt ekonomiskt bidrag, så måste
det bidraget ges.

Herr talman! Jag har som sagt inte
något yrkande för dagen, men jag får
kanske tillfälle att återkomma, när propositionen
är avlämnad och vi har fått
studera den närmare.

Vidare anfördes ej.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 111—167

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 168

Engångsanskaffning av materiel för
civilförsvaret

Kungl. Maj:t hade (punkt 174, s. 479—
481) föreslagit riksdagen att till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 3 500 000 kronor.

I cn inom andra kammaren av herrar
Gustafson i Göteborg och Gustafsson
i Skellefteå väckt motion (II: 487) hade
hemställts, att riksdagen till Engångsanskaffning
av materiel måtte anvisa ett
reservationsanslag för budgetåret 1960/
61 av 2 000 000 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionen II: 487

100 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Engångsanskaffning av materiel för civilförsvaret

till Engångsanskaffning av materiel för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 3 500 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman, Edström, Källqvist, Malmborg
och Gustafsson i Skellefteå samt fröken
Vinge, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj:ts förslag samt med
bifall till motionen II: 487 till Engångsanskaffning
av materiel för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
2 000 000 kronor.

Punkten föredrogs. Därvid anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
från vårt håll fogats en reservation med
förslag om en minskning av anslaget
med 1,5 miljon kronor i jämförelse
med Kungl. Maj :ts förslag. Vi är medvetna
om att detta inte är någon besparing
på längre sikt utan endast ett
uppskov med anskaffandet av denna
materiel. Men ett uppskov kan också
vara befogat, om det kommer i ett läge
där man har att klara en utgiftspuckel,
vilket vi anser att vi har under kommande
budgetår.

Vid ingången av budgetåret 1958/59
hade civilförsvarsstyrelsen på detta anslag
ett disponibelt belopp på 5,1 miljoner
kronor. Mot den bakgrunden bör
anslaget kunna minskas med 1,5 miljon.

Jag ber att få yrka bifall till den vid
punkten fogade reservationen.

Herr ÅKERSTRÖM (s):

Herr talman! Folkpartiet har under
ett antal år roat sig med att försöka
spara särskilt på civilförsvaret. För
egen del skulle jag vara mer road om
jag fick dess bistånd att spara på en
annan huvudtitel, den som har siffran
4. Den huvudtiteln kommer så småningom
upp till behandling. Jag ber er
att spara krafterna till den dagen och
då hjälpa mig att spara mer pengar än
det här är fråga om.

Jag kan i övrigt hänvisa till vad ut -

skottet skrivit, vilket är riktigt, och då
kraven på medel under förevarande anslag
de senaste åren behandlats mycket
restriktivt, finns det ingen anledning
att biträda reservationsyrkandet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Punkterna 169—194

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 195

Eades till handlingarna.

§ 16

Föredrogos vart för sig statsutskottets
utlåtanden:

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag, avseende
justitiedepartementets verksamhetsområde,
och

nr 39, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Maj-Britt Nyström m. fl.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 17

Anslag till arkiv m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
40, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
under åttonde huvudtiteln
gjorda framställningar om anslag
för budgetåret 1960/61 till arkiv,
bibliotek och museer, kyrkliga ändamål
samt akademier m. m. jämte i ämnet
väckta motioner.

Punkterna 1—41

Vad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

101

Punkten 42

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 under åttonde huvudtiteln (punkt 47,
s. 62 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för
den 4 januari 1960) föreslagit riksdagen
att till Bidrag till svenska ekumeniska
nämnden för budgetåret 1960/61
anvisa samma anslagsbelopp som för
innevarande budgetår eller 25 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Hedblom m. fl. (1:98) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelancler
m. fl. (II: 107), hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att anslaget till
Svenska ekumeniska nämnden till gäldande
av den svenska andelen av årsavgiften
till Kyrkornas världsråd uppräknades
med 3 750 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna I: 98
och II: 107, till Bidrag till svenska ekumeniska
nämnden för budgetåret 1960/
61 anvisa ett anslag av 25 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Källqvist, Malmborg och Heckscher
samt fröken Vinge, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt motionerna 1:98 och II: 107,
till Bidrag till svenska ekumeniska
nämnden för budgetåret 1960/61 anvisa
ett anslag av 28 700 kronor.

Punkten föredrogs; och yttrade därvid Herr

GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Bidraget till svenska
ekumeniska nämnden avser ju att bestrida
Sveriges avgift till Kyrkornas
världsråd i första rummet. Så har skett
sedan 1951, och 1955 höjdes anslaget
något. Nämnden har nu hos departementschefen
begärt ett förhöjt bidrag
med kronor 3 750. Man far nog anse att

detta äskande är ganska blygsamt med
hänsyn till de ökade kostnaderna både
på grund av det fallande penningvärdet
och det utökade arbetet.

Nämndens arbete har redovisats i motion
1:98 och upptar framför allt arbete
i Norden, sekretariat, tidskriften
Kristen Gemenskap, nordiska ekumeniska
institutet i Sigtuna och konferenser
här i Sverige.

Utskottet skriver att det finner vissa
skäl tala för en höjning av anslaget.
Jag antar att man då inte helt kan komma
förbi vad statskontoret uttalade 1955
när anslaget höjdes, nämligen att årsavgiften
borde fördelas proportionellt
mellan statsverket och nämnden. Det
betyder att statsverket skulle betala
hälften av det till Kyrkornas världsråd
stadgade anslaget och att trossamfunden
av kollektmedel skulle betala den
andra hälften. Skulle den principen bibehållas,
innebär det att statsutskottet
skulle ha föreslagit en höjning av anslaget
med 3 700 kronor.

I och för sig kan man nog säga att
denna fördelning är ganska snäv från
statens sida, då man vet att både Norge
och Danmark betalar hela den avgift
som dessa länder enligt gällande statuter
skall inbetala. Detta gäller både
grundbeloppet och höjningar som betingats
av ett utökat arbete och ett
fallande penningvärde. Jag tror inte,
herr talman, att svenska staten är sämre
lottad än de andra nordiska länderna.
Och när vi nu har en folk- eller statskyrka,
vilket ord man nu vill använda,
här i landet som statsmakterna tar tjänster
av och som säkert på det internationella
samarbetsplanet företräder vårt
land i ekumeniska sammanhang på ett
sätt som veterligen varit hedersamt för
landet, så tycker jag att alla skäl talar
för att vi inte i överdrivet sparsamhetsnit
skall frångå den princip som
knäsattes av statskontoret 1955.

Det belopp som staten nu betalar har
stått kvar länge, och den ökning av betalningsskyldigheten
till Kyrkornas
världsråd som måst ske har ekumeniska

102 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Bidrag till svenska ekumeniska nämnden

nämnden ensam fått stå för. Jag anser
att denna ökning nu är så pass stor, att
staten bör göra sitt för att arbetet inte
skall stå tillbaka.

Det kan hända att en och annan i
denna kammare inte tar illa upp om
jag fogar några upplysningar till frågan
om den nytta som ekumeniska
nämnden gör, inte minst genom Kyrkornas
världsråd, med vilket ju nämnden
står i mycket nära förbindelse.
Kyrkornas världsråd omfattar 170 samfund.
Idéen är som alla vet Nathan Söderbloms.
Arbetet är uppdelat på ett
flertal avdelningar, av vilka hjälpavdelningen
är den största. Över 200 000
människor har genom initiativ från
detta råd fått hjälp till arbete, hem och
ett nytt fosterland. Under januari och
februari månad i år var antalet 1 871
enligt uppgifter som jag i dag fått från
Sigtuna. Det är visserligen, herr talman,
inga fascinerande siffror, men för dem
det gäller är det mycket nog att få hjälp
till självhjälp och att börja en ny tillvaro
i skilda delar av den fria världen.
Många betryckta kyrkor får också
genom detta arbete en välbehövlig kontakt
med yttervärlden. Man förmedlar
även läkemedel till utomeuropeiska länder.
Mödrahem, ålderdomshem och sjukhem
får stöd genom rådet. Stipendier
ges åt ungdom som studerar utomlands
från vad man kallar underutvecklade
länder, och även svensk ungdom som
studerar utomlands får hjälp.

Detta arbete ligger kanske mest på
det administrativa planet. Jag vill tilllägga
att Kyrkornas världsråd även har
att organisera en stor del av fördelningen
av s. k. amerikansk överproduktion
till skilda delar av världen, både
Mellersta Östern och t. ex. Korea, Pakistan
och Indien. Rådet har även att
administrera ett omfattande studiearbete
i länder både i Afrika och Asien.
Man arbetar då mest med infödingar
från och i dessa länder.

Till detta kan även läggas det teologiska
studiearbete som pågår inom ra -

men för Kyrkornas världsråd. Genom
det utbyte av teologisk litteratur och
arbete som bedrivs bryts en kanske inte
i alla avseenden lycklig konfessionell
inställning, som inte minst i de nya
staterna på den afrikanska kontinenten
är synnerligen aktuell. Detta teologiska
arbete leddes på sin tid av Sveriges
ärkebiskop Yngve Brilioth i den s. k.
teologiska kommissionen.

Herr talman! Jag vet inte om vad jag
här anfört i all korthet kan ha varit av
något värde, men jag har i alla fall velat
säga det och jag vill gärna hoppas att
kammaren skall gå med på att höja bidraget
till svenska ekumeniska nämnden
med 3 750 kronor. Jag yrkar därför
bifall till reservationen av herr Källqvist
m. fl.

Herr Kelander (fp) instämde i detta
anförande.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Borås begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
42 :o) i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

1) av herr Källqvist m. fl.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Nr 9

103

Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid Vetenskapsakademien

möter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Borås begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 126 ja och 82 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten 43

Bidrag till vetenskaplig verksamhet vid
Vetenskapsakademien

Kungl. Maj:t hade (punkt 48, s. 63
och 64) föreslagit riksdagen att till detta
ändamål anvisa ett förslagsanslag av
504 900 kronor, innebärande en anslagshöjning
med 4 900 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh m. fl. (I: 259) och den
andra inom andra kammaren av herr
Edlund m. fl. (II: 317), hade -— såvitt
nu vore i fråga — hemställts, att riksdagen
måtte under förevarande punkt
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 67 300 kronor.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till vetenskaplig verksamhet
vid Vetenskapsakademien för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
504 900 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Virgin och Skoglund i Doverstorp,
fröken Karlsson och herr Heckscher,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 259 och II: 317, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till vetenskaplig verksamhet
vid Vetenskapsakademien för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 72 200 kronor.

Sedan punkten föredragits yttrade:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Vid punkt 43 finns en
reservation vari yrkas, att det av Kungl.
Maj :t för löneutgifter begärda anslaget
skall minskas till 432 700 kronor, detta
dels med hänsyn till det statsfinansiella
läget, dels med hänsyn till att det snart
skapas klarhet om forskningsinstitutets
för experimentell fysik framtida ställning.
Vi har med detta förslag inte på
något sätt beskurit möjligheterna för
Vetenskapsakademien att fullgöra sitt
arbete. Förslaget har framställts i avsikt
att tillfälligt något minska de ekonomiska
svårigheterna.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! Utskottsmajoriteten har
inte funnit anledning att ändra Kungl.
Maj:ts förslag på denna punkt. Den
forskning som bedrivits inom Vetenskapsakademien
har varit till nytta. Den
är känd och erkänd. Det svenska samhället
och det svenska näringslivet har
haft och har fortfarande ett behov av
att forskning bedrives på vitt skilda områden.
Sådan utvecklingen är inom det
svenska samhället blir det nödvändigt
att ge denna forskning ökade resurser.
Det finns inga garantier för att Vetenskapsakademien,
om den icke får det
föreslagna anslaget, skulle bedriva forskning
i samma utsträckning som hittills.
Därför ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Karlsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifal -

104 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien: Bidrag till avlöningar inom lands''
antikvarieorganisationen

ler statsutskottets hemställan i punkten
43 :o) i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid punkten fogade reservationen

2) av herr Virgin m. fl.

Punkterna 44—46

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 47

Vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien:
Bidrag till avlöningar inom

landsantikvarieorganisationen

Efter punktens föredragning anförde

Fröken VINGE (fp):

Herr talman! När riksdagen år 1955
behandlade frågan om en ändring i
landsantikvarieorganisationen beslöt
riksdagen uttala, att det i princip borde
finnas en landsantikvarie i varje län.
För Stockholms län ansåg riksdagen
dock att det skulle tas ett lokalt initiativ,
innan någon landsantikvarie tillsattes.
Det initiativet kom omedelbart. Redan
på hösten 1955 beslöt landstinget
att svara för den del av kostnaderna för
landsantikvarien som inte skulle täckas
av statsmedel, och landstingets förvaltningsutskott
hemställde att en tjänst
som landsantikvarie skulle inrättas i
Stockholms län från och med den 1 juli
1956. I motioner i båda kamrarna ställdes
sedan under 1956 års riksdag yrkanden
med denna innebörd, men motio -

nerna avstyrktes av utskottet, ehuru
med en mycket välvillig skrivning, och
avslogs av kamrarna. Samma öde har
drabbat årets motioner.

Det är med oro man ser att det dröjer,
innan vi får denna landsantikvarie.
I Stockholms län går grävskoporna fram
i hastigare takt än på de flesta andra
håll. Vägar måste anläggas och bebyggelsen
breder ut sig. Att Stockholms län
är rikt på fornminnen vet de flesta som
intresserar sig för vår gamla historia.
Men kanske inte alla vet att Stockholms
län är rikast i landet på synliga fornlämningar.
Synliga fornlämningar var
det alltså — hur många som ännu döljer
sig i jorden vet ingen, men just de
som ligger kvar i jorden hotas av grävskoporna
och bondens plog. Runstenar
och stenyxor kan bli makadam, om det
inte finns någon som bevakar att så inte
sker.

Så har vi de många upplandskyrkorna,
av vilka en stor del behöver restaureras.
Vi har också gamla gårdar som
hotas av den expanderande bebyggelsen.

Landsantikvarierna i Uppland och
Sörmland hinner inte i tillräcklig utsträckning
sörja för bevakningen. Från
riksantikvarieämbetets sida har man
försökt att själv hålla ett öga på Stockholms
län, men man har förklarat att
man inte har möjlighet att göra det i
erforderlig utsträckning, trots att riksantikvarieämbetet
för detta ändamål avdelar
arbetskraft som är avsedd att betjäna
hela landet.

Detta innebär att frågan om en landsantikvarie
i Stockholms län inte bara är
ett länsintresse — det är ett riksintresse.

Utskottet har som sagt skrivit ganska
välvilligt, och jag vill därför inte i dag
framställa något yrkande. Men jag har
velat få dessa synpunkter till kammarens
protokoll och för den här närvarande
ecklesiastikministern framhålla
att det ligger fara i dröjsmål. Länge till
kan länet inte vänta på sin landsantikvarie.

Onsdagen den 23 mars 1960 fm. Nr 9 105

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

Häri instämde herrar Helén (fp) och
Wachtmeister (h).

Överläggningen var härmed slutad.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 48—53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Lades till handlingarna.

§ 18

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

41, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående fortsatt disposition av
vissa äldre anslag, avseende ecklesiastikdepartementetts
verksamhetsområde.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Föredrogs statsutskottets memorial nr

42, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut angående anslag för budgetåret
1960/61 till Tullverket: Anskaffning
av viss materiel.

Den i detta memorial föreslagna voteringspropositionen
godkändes.

§ 20

Rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 10, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till förordning
om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst, m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 15 januari 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 30, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) förordning om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

3) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om
statlig inkomstskatt.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet:

I propositionen framlägges på grundval
av 1957 års skatteutrednings betänkande
förslag till bestämmelser om förlustutjämning,
d. v. s. om rätt att vid
inkomsttaxeringen kvitta vinst under
ett år mot förlust under tidigare år. Enligt
förslaget skall rätten till kvittning
avse förlust under något eller några av
de närmast föregående sex åren. De nya
bestämmelserna skall enligt förslaget
gälla fr. o. m. 1961 års taxering, varvid
kvittning skall kunna ske av förluster
som hänför sig till 1955 och följande
års taxeringar. Reformen kan när
de nya bestämmelserna kommit i full
tillämpning beräknas medföra ett skattebortfall
för staten om ca 8 miljoner
kronor per år och för kommunerna om
ca 5 miljoner kronor om året.

Det ovannämnda förslaget till förordning
om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst var i nedan intagna
delar av följande lydelse:

1 §.

Skattskyldig må, i enlighet med vad
i denna förordning sägs, vid taxering
till statlig och kommunal inkomstskatt
åtnjuta avdrag för förlust, hänförlig till
tidigare beskattningsår.

2 §.

Med förlust, som enligt vad i 1 § sägs
må genom förlustavdrag utnyttjas för
förlustutjämning, förstås det belopp,
varmed summan av skattskyldigs underskott
i förvärvskälla och övriga allmänna
avdrag visst beskattningsår (förluståret)
överstigit sammanlagda beloppet
av den skattskyldiges inkomster från
olika förvärvskällor samma år.

106 Nr 9 Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Rätt till förlustutjämning- vid taxering för inkomst, m. m.

Till förlustavdrag berättigar endast
sådan förlust, som hänför sig till beskattningsår,
för vilket skattskyldig varit
jämlikt 22 § 1 mom. första stycket
vid 1) taxeringsförordningen skyldig
avlämna självdeklaration till ledning för
sin taxering för inkomst, eller varunder
skattskyldigs bruttointäkter av en eller
flera förvärvskällor uppgått till sådant
belopp att han jämlikt bestämmelserna
vid 2) eller 3) nämnda stycke
varit skyldig avlämna deklaration som
nyss sagts. Vid bedömande av fråga om
rätt till förlustavdrag föreligger skall beträffande
äkta makar och oskift dödsbo
tillika iakttagas vad i tredje och sjätte
styckena sagda moment stadgas. För rätt
till förlustavdrag erfordras härutöver att
deklarationsskyldigheten för förluståret
fullgjorts under vederbörligt taxeringsår.

Rätten till förlustavdrag bortfaller, om
förlusten för förluståret ej uppgår till
1 000 kronor. Såvitt avser förlustavdrag
att utnyttjas vid taxering till kommunal
inkomstskatt skall vad nu sagts dock
icke gälla, om den skattskyldiges förluster
under förluståret i olika kommuner
sammanlagt uppgå till minst
1 000 kronor.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §.

Om aktierna i aktiebolag eller andelarna
i ekonomisk förening vid ingången
av förluståret eller utgången av det
beskattningsår, för vilket taxering skall
ske, till huvudsaklig del ägdes eller på
därmed jämförligt sätt — direkt eller
genom förmedling av juridisk person —
innehades av en fysisk person eller ett
fåtal fysiska personer, må vid sagda
taxering förlustavdrag ej medgivas med
mindre samtliga eller så gott som samtliga
aktier eller andelar vid nämnda
båda tillfällen ägdes eller på angivet
sätt innehades av samma fysiska person
eller personer samt under förutsättning
tillika, då fråga är om två eller flera
aktie- eller andelsägare, att envar av
dessa ägde eller innehade ungefärligen

lika stor andel i aktie- eller andelskapitalet
vid det ena som vid det andra
tillfället. Hinder för förlustavdrag möter
dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena
betingas av att aktierna eller
andelarna genom arv, testamente eller
bodelning övergått å annan fysisk
person eller andra fysiska personer.

9 §•

Har bolag (dotterbolag) genom fusion
enligt 174 § 1 mom. lagen den 14 september
1944 om aktiebolag upplösts och
uppgått i annat bolag (moderbolag),
äger moderbolaget samma rätt till förlustavdrag,
som — om fusionen ej skett
— tillkommit dotterbolaget. Därest aktierna
i moderbolaget vid utgången av
beskattningsåret eller aktierna i dotterbolaget
vid ingången av förluståret till
huvudsaklig del ägdes eller på därmed
jämförligt sätt innehades — direkt eller
genom förmedling av juridisk person
— av en fysisk person eller ett fåtal
fysiska personer, skall vad nyss sagts
angående moderbolags rätt att utnyttja
dotterbolags förlustavdrag gälla endast
därest moderbolaget jämväl vid
sistnämnda tidpunkt ägde mer än nio
tiondelar av aktiekapitalet i dotterbolaget.
Ägdes eller innehades på sätt nyss
sagts aktierna i moderbolaget vid utgången
av beskattningsåret av en fysisk
person eller ett fåtal fysiska personer,
skall såsom förutsättning för förlustavdragets
utnyttjande jämväl gälla, att
denna person eller dessa personer ägde
eller innehade samtliga eller så gott som
samtliga aktier i moderbolaget jämväl
vid ingången av dotterbolagets ifrågavarande
förlustår. Är i fall, som sist
sagts, fråga om två eller flera aktieägare,
kräves ytterligare att envar av dessa
ägde eller innehade ungefärligen lika
stor andel i aktiekapitalet vid det
ena som vid det andra av sistnämnda
båda tillfällen. Hinder för förlustavdragets
utnyttjande möter dock ej, där
skiljaktighet i ägareförhållandena betingats
av att aktierna genom arv, testamente
eller bodelning övergått å an -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm. Nr 9 107

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

nan fysisk person eller andra fysiska
personer.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna I: 519
av herr Bengtson in. fl. och II: 647 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts

1) att riksdagen måtte antaga Kungl.
Maj:ts i propositionen nr 30 framlagda
förslag till förordning om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst,
dock med den ändringen, att som villkor
för rätt till förlustutjämning skulle
gälla, att deklarationsskyldighet förelegat
under förluståret eller något av
de två närmast föregående beskattningsåren,
samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext; 2)

att riksdagen måtte antaga det av
1957 års skatteutredning framlagda förslaget
till förordning om rätt till utjämning
av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall samt till anvisningar
till densamma, dock med följande ändringar: dels

att som villkor för rätt till utjämning
av statlig inkomstskatt å merinkomst
enligt nämnda förordning skulle
gälla, att den till statlig inkomstskatt
beskattningsbara inkomsten för skattskyldig
uppginge till belopp, som med
minst 8 000 kronor överstege den skattskyldiges
motsvarande inkomst under
det nästföregående beskattningsåret
(jämförelseåret),

dels att som villkor för rätt till sådan
progressionsutjämning vidare skulle
gälla, att deklarationsskyldighet förelegat
under jämförelseåret eller något
av de två närmast föregående beskattningsåren,

dels att rätt till progressionsutjämning
jämväl skulle föreligga vid fallande
inkomst, då skattskyldigs till statlig
inkomstskatt beskattningsbara inkomst
från något av de två närmast föregående
beskattningsåren minskats

med minst 6 000 kronor och utjämning
då verkställas på så sätt, att den sammanlagda
statliga inkomstskatten för det
beskattningsår, för vilket den skattskyldige
begärde utjämning, och de två närmast
föregående beskattningsåren skulle
utgöra det belopp, varmed nämnda
skatt skulle ha utgått, om inkomsten
fördelats lika på de tre beskattningsåren,
i enlighet med vad i motionerna
anförts,

dels ock att förordningen måtte träda
i kraft den 1 januari 1961, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext; 3)

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla

a) om tillsättande av ny utredning
snarast möjligt i syfte att pröva möjligheterna
till en fullständig resultatutjämning
och — i avvaktan på en sådan
reform — överväga vissa ändringar i
fråga om förlustutjämningen i enlighet
med vad i motionerna anförts, samt

b) att härvid i första hand frågan om
resultatutjämning genom kontometoden
prövades och att förslag i detta syfte
därefter skyndsamt förelädes riksdagen;

II) de likalydande motionerna I: 520
av herr Eskilsson m. fl. och II: 648 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., vari hemställts
att riksdagen måtte

1) antaga det vid propositionen nr 30
fogade förslaget till förordning om rätt
till förlustutjämning vid taxering för inkomst
med den ändring att 2, 8 och 9 §§
samt övergångsbestämmelserna erhölle
i motionerna angiven lydelse;

2) antaga det av 1957 års skatteutredning
framlagda förslaget till förordning
om rätt till utjämning av statlig
inkomstskatt å merinkomst i vissa fall
med den ändring att rubriken samt 2,
5 och 13 §§ ävensom anvisningarna till
5 § och övergångsbestämmelserna crhölle
i motionerna angiven lydelse;

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning rörande
allmän öppen resultatutjämning innebä -

108 Nr 9 Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

rande bl. a. rätt till skattefri avsättning
å särskilda konton — motsvarande nuvarande
skogskonto — vid beräkning av
intäkt av jordbruk och av annan fastighet
(hyresfastighet); ävensom

III) de likalydande motionerna I: 521
av herrar Kronstrand och Stefanson
samt 11:646 av herr Ågren m. fl., vari
hemställts

A) att riksdagen vid behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 30 måtte

1) besluta sådan komplettering av det
i propositionen framlagda förslaget till
förordning om rätt till förlustutjämning
vid taxering till inkomst, att deklarationsskyldighet
skulle ha förelegat antingen
under förluståret eller under något
av de två närmast föregående beskattningsåren,

2) antaga det i särskild bilaga till
propositionen redovisade utredningsförslaget
till förordning om rätt till utjämning
av statlig inkomstskatt å merinkomst
i vissa fall med den kompletteringen
att progressionsutjämning även
skulle kunna ske vid fallande inkomst
och att deklarationsskyldighet skulle ha
förelegat antingen jämförelseåret eller
något av de två närmast föregående beskattningsåren,

3) i övrigt beakta i motionerna anförda
synpunkter; samt

B) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till författning i anledning
av yrkandet ovan under A).

I 1957 års skatteutrednings ovan åberopade
förslag till förordning om rätt
till utjämning av statlig inkomstskatt å
merinkomst i vissa fall var 1 § av följande
lydelse.

1 §•

Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse
må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i denna
förordning sägs, erhålla utjämning av
statlig inkomstskatt å merinkomst.

Utskottet hemställde

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition

nr 30, antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

1) förordning om rätt till förlustutjämning
vid taxering för inkomst;

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
samt

3) förordning angående ändring i förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 519
av herr Bengtson m. fl. och 11:647 av
herr Hedlund m. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 520
av herr Eskilsson m. fl. och II: 648 av
herr Nilsson i Svalöv m. fl., samt

3) de likalydande motionerna 1:521
av herrar Kronstrand och Stefanson
samt II: 646 av herr Ågren m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört,
av riksdagen lämnas utan åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Hagberg, Spetz, Kronstrand,
Nilsson i Svalöv, Magnusson i
Borås, Gustafson i Göteborg och Rydén,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 519 och II: 647,
I: 520 och II: 648 samt I: 521 och II: 646
måtte

1) antaga det vid proposition nr 30
fogade förslaget till förordning om rätt
till förlustutjämning vid taxering för inkomst
med den ändring att 2, 8 och 9 § §
erhölle följande lydelse.

2 §.

Med förlust---samma år.

Till förlustavdrag berättigar endast
sådan förlust, som hänför sig antingen
till beskattningsår, för vilket skattskyldig
varit jämlikt 22 § 1 mom. första
stycket vid 1) taxeringsförordningen
skyldig avlämna självdeklaration till
ledning för sin taxering för inkomst,
eller varunder skattskyldigs bruttointäkter
av en eller flera förvärvskällor uppgått
till sådant belopp att han jämlikt

Onsdagen den 23 mars 1960 fm. Nr 9 109

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

bestämmelserna vid 2) eller 3) nämnda
stycke varit skyldig avlämna deklaration
som nyss sagts eller till något
av de två närmast därpå följande beskattningsåren.
Vid bedömande av fråga
om rätt till förlustavdrag föreligger
skall beträffande äkta makar och oskift
dödsbo tillika iakttagas vad i tredje och
sjätte styckena sagda moment stadgas.
För rätt till förlustavdrag erfordras härutöver
att deklarationsskyldigheten för
förluståret fullgjorts under vederbörligt
taxeringsår.

Rätten till---minst 1 000 kro nor.

(Se vidare anvisningarna.)

8 §.

Om aktierna---andra tillfället.

Hinder för förlustavdrag möter dock ej,
där skiljaktighet i ägareförhållandena
betingas av att aktierna eller andelarna
genom arv, testamente eller bodelning
övergått å annan fysisk person eller
andra fysiska personer eller av att på
nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits
å sådan fysisk person eller sådana fysiska
personer som sedan beskattningsårets
ingång innehaft aktier i företaget.

9 §.

Har bolag — — — båda tillfällen.
Hinder för förlustavdragets utnyttjande
möter dock ej, där skiljaktighet i ägareförhållandena
betingats av att aktierna
genom arv, testamente eller bodelning
övergått å annan fysisk person eller
andra fysiska personer eller av att på
nämnt sätt förvärvade aktier överlåtits
å sådan fysisk person eller sådana fysiska
personer som sedan beskattningsårets
ingång innehaft aktier i företaget.

stämmelserna erhölle i reservationen föreslagen,
beträffande rubriken och 1 §
nedan angiven lydelse:

Förordning om rätt till utjämning i vissa
fall av statlig inkomstskatt i samband
med inkomststegring eller inkomstminskning

1 §•

Fysisk person, oskift dödsbo eller familjestiftelse
må, under de förutsättningar
och på det sätt nedan i denna
förordning sägs, erhålla utjämning av
statlig inkomstskatt i samband med inkomststegring
eller inkomstminskning.

3) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om skyndsam utredning rörande
allmän öppen resultatutjämning, innebärande
bl. a. rätt till skattefri avsättning
å särskilda konton — motsvarande
nuvarande skogskonto — vid beräkning
av intäkt av jordbruk och av annan
fastighet (hyresfastighet);

II) av herrar Bengtson, Sundin och
Vigelsbo, vilka ansett att utskottet bort
hemställa, att riksdagen i anledning av
de likalydande motionerna I: 519 och
IT: 647, 1: 520 och II: 648 samt 1: 521 och
II: 646 måtte

1) antaga det — —- — (= reservation
I)---i företaget.

2) antaga det av 1957 års skatteutredning
framlagda, vid propositionen nr 30
såsom bihang fogade förslaget till förordning
om rätt till utjämning av statlig
inkomstskatt å merinkomst i vissa
fall med den ändring att rubriken samt
1, 2, 3, 5, 8 och 13 §§ ävensom anvisningarna
till 2 och 5 §§ och övergångsbestämmelserna
erhölle i denna reservation
angiven lydelse, vilken skilde sig
från det i reservationen I) intagna förslaget
endast därutinnan, att det minimibelopp,
vartill merinkomsten skulle
uppgå för att rätt till progressionsutjämning
skulle föreligga, föreslagits till
8 000 i stället för 12 000 kronor.

3) i skrivelse — — — (= reservation
I)---fastighet (hyresfastig het)

110 Nr 9 Onsdagen den 23 mars 19G0 fm.

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 30, som vi nu skall behandla,
upptar förslag om införande av förlustutjämning
vid inkomsttaxering. Propositionen
är dock så upplagd, att man till
densamma har kunnat knyta även andra
reformförslag på inkomsttaxeringens
område. Så har också skett, varför bevillningsutskottets
betänkande nr 10 behandlar
tre saker, nämligen för det
första Kungl. Maj :ts förslag till lag om
förlustutjämning, för det andra högerpartiets,
folkpartiets och centerpartiets
motionsvis framförda förslag till lag om
progressionsutjämning och för det tredje
de tre borgerliga partiernas likaledes
framförda förslag om en skyndsam utredning
rörande allmän öppen resultatutjämning.

Vad beträffar förslaget om förlustutjämning
har det tillkommit efter det att
bevillningsutskottet 1955 i anledning av
då föreliggande motioner, bland annat
en partimotion från högerpartiet, anhöll,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa om en förutsättningslös
och allsidig utredning av frågan om förlustutjämning.
Utredningen har verkställts
av 1957 års skatteutredning, som
också har prövat frågorna om progressionsutjämning
och öppen resultatutjämning.
Vid remissbehandlingen har
remissinstanserna i stort tillstyrkt utredningens
förslag om förlustutjämning.
I vissa detaljer har dock inte utredningsmännen
varit fullt eniga och även från
remissinstansernas sida har i vissa stycken
anförts smärre anmärkningar, som
sedan tagits upp av olika motionärer
och av de borgerliga reservanterna i
utskottet. Jag skall strax återkomma
till vissa av dessa ändringsförslag.

Först vill jag emellertid konstatera, att
det är med ytterst stor tillfredsställelse,
som vi från borgerlig sida ser, att frågan
om förlustutjämning nu äntligen

synes bli löst. Den bundenhet till beskattningsåret,
som kännetecknar svensk
skattelagstiftning av i dag, står nämligen
inte i överensstämmelse med kravet
på att skatt skall utgå efter skatteförmåga.
Skatteförmågan är nämligen inte
bara beroende av årets kanske mer eller
mindre tillfälliga resultat, utan den är
beroende av de ekonomiska resultaten
under en längre tid, under en följd av år.

Antas det föreliggande förslaget här
i dag, vilket jag hoppas kommer att ske,
så blir i vissa fall beskattningsåret inte
längre ett fristående år utan i och med
att en eventuell förlust får avräknas på
kommande vinster under en tid av sex
år framåt, kommer man att ta hänsyn till
skatteförmågan under en följd av år.
Visserligen är inte åren så många, men
det är ändå ett steg i rätt riktning, och,
såsom vi reservanter framhållit, bör erfarenheterna
av det nya systemet noga
beaktas, så att bristfälligheterna skyndsamt
kan undanröjas. Härvid bör då
bland annat kvittningsperiodens längd
i fortsättningen bli föremål för diskussion.

I stort sett är utskottet ense rörande
förlustutjämningen. Vi är ense om att
principen med förlustutjämning är riktig Från

borgerligt håll föreslår vi emellertid
en mängd smärre ändringar i lagstiftningen.
Sålunda föreslår vi ändringar
beträffande kravet på deklarationsskyldighet,
vilken fråga här kommer
att närmare behandlas av en annan
talare. Vi föreslår också ändringar beträffande
begränsningar i rätten till
avdrag för delägarna i ett familjebolag,
där ägandeförhållandena ändras från
förluståret till det år, då förlustavdraget
begärs. Vi reservanter anser i likhet
med vissa remissinstanser att om exempelvis
två personer drivit ett företag
gemensamt och den ene delägaren
avlider, så skall den överlevande delägaren
få rätt till förlustavdraget för
hela företaget i de fall han av den avlidnes
arvingar inlöser dessas del i före -

Onsdagen den 23 mars 1960 fm. Nr 9

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

taget. Tillåts inte detta kan efterlevande
maka eller barn inte alltid få ut det verkliga
värdet på sina andelar i företaget.

Utskottsmajoriteten tycks ha ansett att
detta vårt förslag är rimligt men avstyrker
det ändå med hänvisning till
risken för missbruk. Vi reservanter
anser emellertid att risken för sådant
missbruk är så gott som obefintlig, då
vårt förslag endast avser andel i bolag
som överlåtes till en av de förutvarande
delägarna i bolaget.

Herr talman! Med dessa angivna justeringar
är vi reservanter beredda att
acceptera förslaget till förlustutjämning.
Vi vill emellertid framhålla, som jag redan
nämnt, att erfarenheterna av systemet
noga bör följas under de första åren,
så att föreliggande bristfälligheter
skyndsamt kan undanröjas.

Bland de spörsmål som bör ägnas fortsatt
uppmärksamhet vill vi reservanter
nämna rätt till förlustutjämning bakåt i
tiden. Förslaget upptar endast rätt till
förlustutjämning framåt i tiden. Vi vill
även att rätt till utjämning beträffande
ortsavdrag samt utsträckning av kvitningsperiodens
längd skall bli föremål
för nya överväganden. Personligen ■—
men märk väl personligen — är jag också
i likhet med en av ledamöterna i utredningen
av den uppfattningen att den
taxeringsmässiga förlusten borde fastställas
vid taxeringen för förluståret
och inte först det år avdrag begäres. Jag
anser nog personligen att denna sak bör
bli föremål för överväganden vid en kommande
översyn av lagstiftningen. Att en
sådan ordning redan nu skulle ha hindrat
lagstiftningens retroaktiva verkan
beträffande förluster alltsedan beskattningsåret
1954, såsom skymtar fram i
utskottets skrivning, är inte riktigt. Denna
detalj kunde ha ordnats genom övergångsbestämmelser,
vilket klart framgår
av den motion som jag väckt i denna
fråga och som har nummer 648, till vilken
jag i detta avseende hänvisar.

Har vi inom utskottet i stort sett varit
ense om förlustutjämningen, så bar

vi tyvärr inte kunnat ena oss i fråga om
progressionsutjämning och allmän resultatutjämning.
Här har vi tio borgerliga
i utskottet gått på en linje och de
tio socialdemokraterna på en annan.
Vi borgerliga förlorade lotten och därför
har vi fått framföra vårt förslag i en
reservation.

Vad först progressionsutjämningen beträffar
vill jag endast i korthet erinra
om att 1957 års skatteutredning förordade
en sådan. Eif mycket stort antal
remissinstanser har också tillstyrkt förslaget,
visserligen i en del fall med
angivande av vissa ändringsförslag. Jag
skall inte ta upp tiden med att referera
alla de skäl som framförts för en progressionsutjämning.
Efterföljande talare
kommer kanske in på denna fråga. Jag
vill endast konstatera att vi reservanter
funnit dessa skäl så starka att vi föreslår
en lagstiftning på detta område som
i stort sett överensstämmer med utredningsförslaget.
De socialdemokratiska
ledamöterna i utskottet har, som jag redan
nämnt, gått emot förslaget, men jag
vill notera, att de i sin skrivning talar
om att det endast är ett omedelbart införande
av lagstiftningen som de motsätter
sig. Vågar jag kanske härav dra
den slutsatsen att om vi kommer igen
nästa år, är mina ärade socialdemokratiska
kolleger i bevillningsutskottet då
beredda att stödja oss?

Beträffande öppen resultatutjämning
har 1957 års skatteutredning funnit, att
denna fråga borde ytterligare utredas.
Sedan vi reservanter från den borgerliga
sidan bl. a. fått ta del av vad remissinstanserna
framfört i denna sak, har vi
funnit, att en öppen resultatutjämning
bör komma till stånd. För innehavare
av jordbruk och hyresfastigheter är
sådan av stor betydelse. Vi har också
utvecklat detta närmare i motionen, som
jag hänvisar till. Det räcker inte för
dessa kategorier med de möjligheter som
nu står till buds genom exempelvis
skogskonton eller riitt till skatteberäkning
enligt reglerna för s. k. ackumule -

Nr 9

112

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

rad inkomst. Här måste andra saker till.
1 likhet med en stor del av remissinstanserna
anser vi reservanter, att en särskild
kontometod i stil med skogskontona
vore den lättast framkomliga vägen.
Vi yrkar, herr talman, på en ytterst
skyndsam utredning i denna fråga.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservation nr I)
av herr Hagberg i Malmö m. fl.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! I likhet med herr Nilsson
i Svalöv vill jag uttala min tillfredsställelse
över att vi fått detta förslag
till förlustutjämning. Det är mycket betydelsefullt
att samhället på detta sätt
godtar den ökade skatterättvisa, som
förlustutjämningen innebär. Härigenom
klarlägges nämligen att vars och ens
skatteförmåga räknad på något längre
sikt är mera avgörande för skatteuttaget
än en formell hänvisning till enbart
ett beskattningsår. Skattekraften och
därmed progressionsutfallet kan omöjligen,
om man ställer krav på rättvisa,
isoleras till inkomsten ett visst år. Vi
vet alla, att om man ett år gör en förlust
på t. ex. 10 000 kronor och ett annat
år lyckas få en inkomst på t. ex.
30 000 kronor, måste det vara ett rättvisekrav
att icke bli sämre behandlad
än den som har en stadig och jämn inkomst
på 10 000 kronor om året och
följaktligen t. o. m. har lättare att beräkna
och infria sina förpliktelser mot
staten.

Alldeles särskilt betydelsefullt är det,
att nystartade företag får en rättvisare
behandling genom detta förslag. Statsmakterna
har ju visat stort intresse
för att slå vakt om den fria konkurrensen
och dess förmåga att på olika
områden uppträda som prisreglerande
faktor inom det fria näringslivet. Då är
det också särskilt viktigt att nystartade
företag kommer i åtnjutande av den
skatterättvisa, som förlustutjämningen
innebär för vederbörande skatteförmå -

ga, det vill jag speciellt understryka.
Jag tycker därför, att det är välgörande
att vi får detta förslag nu.

På ett par punkter har vi velat förbättra
och retuschera propositionen.
Herr Nilsson i Svalöv nämnde ett exempel,
och jag vill ta ett annat. Det gäller
hur man skall kunna begränsa rätten till
förlustutjämning. Härvidlag har finansministern
föreslagit, att deklarationsskyldighet
skall ha förelegat för förluståret
och att denna skyldighet även
skall ha fullgjorts. Vi anser, att denna
begränsningsregel kan medföra orättvisor.
Sålunda får den som haft inkomst
av kapital eller periodiskt understöd
möjlighet till förlustutjämning.
Däremot får den som haft en arbetsinkomst
under 1 200 kronor icke samma
rätt, ty han har icke deklarationsskyldighet.
Även om han deklarerar, har
han alltså icke rättighet att komma i
åtnjutande av förlustutjämning. Det
förhåller sig inte bara så, som utskottet
säger på sidan 26 i utlåtandet, att
om en »skattskyldig icke haft en årlig
bruttointäkt av minst 1 200 kronor,
torde detta vara förorsakat av långvarig
sjukdom, arbetslöshet e. dyl., i vilka
fall han regelmässigt åtnjutit skattefria
intäkter». Det finns säkert många
andra fall. Om man t. ex. har ett arbete
men sedan vill skaffa sig ökad utbildning
— exempelvis genomgå en teknisk skola
— och därför avbryter förvärvsarbetet
ett eller annat år, får reglerna
om förlustutjämning inte användas,
ifall man på detta sätt kommer under
1 200 kronor i bruttointäkt. Det är emellertid
klart, att man kan klara av situationen,
om man har en kapitalinkomst
i stället. Sådana avdragsgilla poster
som t. ex. kommunalskatt, pensionsavgift
och avgift till sjukförsäkring och
andra försäkringar får man inte heller
utnyttja.

Vi anser det vara ett rättvisekrav att
denna lilla justering av det föreliggande
förslaget blir genomförd. Vi finner det
beträffande deklarationsskyldigheten

Onsdagen den 23 mars 1960 fm. Nr 9 113

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

tillräckligt att stadga, att sådan skyldighet
skall ha förelegat antingen under
förluståret eller under något av de
två närmast föregående beskattningsåren.
Detta är ingen stor sak, men det
är — som jag ser det — en förbättring
av det förslag, som finansministern har
lagt fram.

Jag har velat starkt poängtera det
värde och den nytta som vi kan komma
att få av föreliggande förslag om
förlustutjämning, men samtidigt vill jag
efterlysa den logiska följden härav då
det gäller behovet av att även få fram
regler som ger ytterligare ökad skatterättvisa
åt fysiska personer genom resultatutjämning.
Jag skall emellertid inte
gå närmare in på denna sak, som
herr Nilsson i Svalöv redan berört, då
jag förutsätter att kammarens ärade
ledamöter har läst den reservation som
finns fogad till utskottsmajoritetens utlåtande.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationen av herr Hagberg
i Malmö m. fl.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! I likhet med föregående
talare ber jag att få uttala min tillfredsställelse
över att frågan om förlustutjämning
äntligen synes kunna lösas.

Med hänsyn till den utförliga motivering
som av föregående talare anförts
för den föreliggande reservationen, skall
jag inte gå närmare in på denna annat
än på en punkt, där vi från vårt
håll inte kunnat förena oss med övriga
reservanter, nämligen beträffande progressionsutjämningen.
Det belopp, som
härvidlag föreslagits både av utredningen
och reservanterna, 12 000 kronor,
anser vi vara väl högt och vi hemställer
i vår reservation att beloppet skall
sättas till 8 000 kronor.

Jag ber således att på denna punkt
få yrka bifall till reservation II.

Emellertid vill jag också säga några
8 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr

ord om den sista delen av den gemensamma
reservationen, nämligen den som
rör den öppna resultatutjämningen och
den s. k. kontometoden. Det sades inom
utredningen, utan att man på denna
punkt framförde något förslag, att på
skogskontot hade under de fyra första
tillämpningsåren satts in 210 miljoner
kronor. Detta belopp ansågs tydligen
vara mycket stort, och man kanske
ville få klarhet om vad konsekvenserna
skulle bli, innan det infördes en
liknande kontometod för hela näringslivet.
Det är ju förståeligt, om man resonerar
på det sättet. Jag vill emellertid
liksom den förste talaren uttrycka
en förhoppning om att den utredning,
som kräves i reservationen, snarast
möjligt måtte komma till stånd och jag
hoppas också att det skall bli ett resultat
av denna utredning.

När det talas om dessa 210 miljoner
kronor, som insatts på skogskonto, skulle
jag vilja erinra om orsakerna till att
insättningarna blivit så stora. Som känt
inträffade det en våldsam stormkatastrof
i Mellansveriges skogar, och vi
var på skogsägarhåll mycket tacksamma
för att skogskontot då kom till stånd.
Denna katastrof medförde ökad realisation
av skogarna i Mellansverige, vilket
gjorde att insatserna på kontot blev
mycket stora. Sedermera inträffade det
en liknande katastrof i södra Sverige,
som berörde bl. a. Skåne och som gjorde
att insättningarna på skogskonto ytterligare
växte. Om inte skogskontot
hade funnits, utan alla de belopp, som
sålunda lösgjordes på grund av stormkatastroferna,
skulle ha beskattats i ett
sammanhang, är det alldeles uppenbart
— jag tror att finansministern delar
den uppfattningen — att åtminstone
kommunerna skulle ha fått ett väldigt
kapitaltillskott just vid dessa tillfällen.
Men många jordbrukare, som genom
katastroferna berövats möjligheten till
till ett uthålligt skogsbruk, skulle nog
ha dukat under och det skulle i sin tur
ha lett till icke behagliga konsekven9 -

114 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 fm.

Interpellation ang. kostnaderna för vakthållning i samband med idrottsarrangemang

ser för kommunernas framtida ekonomi.

Det finns alltså en hel del lärdomar
att hämta särskilt från denna anordning
med skogskonto, som har varit
mycket värdefullt både för den enskilde
inkomsttagaren och skattebetalaren
och för det allmänna såsom samhällsekonomiskt
utjämnande faktor, och jag
uttalar den förhoppningen att det skall
vara möjligt att inrätta ett konto på
bredare bas, omfattande även andra
förvärvsområden.

Jag ber således, herr talman, att få
yrka bifall till reservation II när det
gäller progressionsutjämningen och i
övrigt till reservation I.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komine att fortsättas.

§ 21

Ordet lämnades på begäran till:

Herr STAXÄNG (h), som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
106, angående skogsvårdsstyrelsernas
organisation och verksamhet m. m.,
måtte med hänsyn till ärendets omfattning
utsträckas till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från propositionens avlämnande.

Denna hemställan bifölls.

§ 22

Interpellation ang. kostnaderna för vakthållning
i samband med idrottsarrangemang Herr

STENBERG (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Allmänna ordningsstadgan
(SF nr 617/1956) inrymmer bl. a.
föreskrifter om ordningshållning (polisbevakning)
vid offentliga tillställningar
samt bestridandet av kostnaderna för
sådan bevakning. I § 17 säges:

»Anordnaren må av polismyndigheten
åläggas bekosta sådan ordningshållning
genom polispersonal eller förordnade
ordningsvakter som äger rum inom lokal
eller plats, där offentlig tillställning
hålles, samt vid ingångarna och särskilda
parkeringsplatser.

Annan ordningshållning genom polispersonal
må anordnaren ej åläggas bekosta,
med mindre länsstyrelsen med
hänsyn till omständigheterna det medgiver.
»

Denna formulering tillkom efter förslag
av särskild utredning (SOU 1954:37).
Utredningen framhöll, att skyldigheten
att bekosta polisbevakning ofta är en
ekonomiskt tyngande börda och att detta
särskilt är fallet i fråga om idrottstävlingar
och nöjestillställningar, som
anordnas för att med inflytande medel
främja organisationernas ändamål. Med
föreslagen formulering av ovan återgiven
paragraf avsåg utredningen, att bestridande
av kostnader för yttre bevakning
skulle höra till undantagen och att
sådan bevakning, där den måste förekomma,
skulle anordnas så, att arrangörerna
ej åsamkades onödig kostnad.

För att arrangör skall kunna åläggas
att bestrida kostnader för yttre bevakning
fordras länsstyrelsens medgivande.
Det förutsättes framställning härom från
polismyndigheten. Länsstyrelsens ställningstagande
torde även få avses innefatta
prövning av den ifrågasatta bevakningens
omfattning och kostnaderna för
densamma.

Då förslaget till allmän ordningsstadga
förelädes riksdagen, anförde föredragande
departementschefen att man genom
att fordra länsstyrelses medgivande
velat markera att föreläggande att bestrida
de yttre bevakningskostnaderna
bör förekomma endast i undantagsfall.

Onsdagen den 23 mars 1960 em. Nr 9 115

Interpellation ang. kostnaderna för vakthållning i samband med idrottsarrangemang

I några remissyttranden över förslaget
till ordningsstadga (Malmöhus och
Kopparbergs län, Riksidrottsförbundet)
hade tvivel uttalats beträffande möjligheten
att enhetligt och riktigt tillämpa
här ifrågavarande bestämmelse.

Praktiska exempel på tillämpningen
visar, att denna tveksamhet varit välgrundad.
Även om antalet fall, där kostnader
för yttre polisbevakning har ålagts
arrangör är litet, måste dock de kostnader,
som i dessa fall ålagts arrangör
att betala, anses för höga med hänsyn
till att avsikten vid föreskriftens tillkomst
varit att arrangör ej skall åsamkas
onödig kostnad.

För att belysa att gällande bestämmelse
icke är tillfredsställande utformad,
må erinras att det förekommit, att identiskt
sammanfallande arrangemang bedömts
olika i olika län. Ett klarläggande
av bestämmelsens innebörd torde därför
vara önskvärt. Av uttalanden i förarbetena
till ordningsstadgan framgår

— som ovan påpekats — att betalningsåläggande
skall förekomma endast i undantagsfall.

Med hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
fråga:

Delar herr statsrådet uppfattningen,
att kostnader för vakthållning i samband
med idrottsarrangemang i den mån
de avser ordningens upprätthållande
utanför den lokal eller den särskilt inhägnade
plats, där arrangemanget äger
rum, icke bör åläggas arrangören utan
i likhet med övriga kostnader för ordningens
upprätthållande bestridas av
det allmänna?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 23 mars

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Rätt till förlustutjämning vid taxering för
inkomst, m. m. (Forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 10, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om rätt till
förlustutjämning vid taxering för inkomst,
m. in. jämte i ämnet väckta mo -

tioner, nu komme att fortsättas och lämnade
därvid ordet, enligt förut gjord
anteckning, till

Herr NILSSON i Bästekille (h), som
yttrade:

Herr talman! Eftersom jag har deltagit
åtminstone i den preliminära behandlingen
av denna fråga, hade jag
tänkt använda åtminstone någon minut
för att säga några ord.

Det är inte ofta man, såsom har hänt
före middagen, får höra varje talare
överlämna en blomma till finansministern
för ett förslag. Jag förmodar att
han kände sig angenämt överraskad.

116 Nr 9 Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

Jag skulle mycket väl kunna falla in
och säga att om det förslag till förlustutjämning
som ligger på riksdagens
bord råder bara en mening: att det innebär
ett steg i rätt riktning. Det har
tagit rätt många år innan denna fråga
har lösts, men det förringar inte äran
när vi nu står inför en lösning av problemet.

Jag har under åtskilliga år sysslat
med den här saken och har mer än en
gång framhållit även här i kammaren
— senast vid remissdebatten — att den
här frågan är mogen för en lösning och
bör lösas snarast möjligt. Utskottet har
också enhälligt tillstyrkt det förslag som
finansministern har framlagt, och därigenom
har enligt vad jag anser skatterättvisa
skapats. Den nuvarande lagstiftningen
på området medger inte rätt
att kvitta en förlust mot överskott när
vederbörande haft endast en förvärvskälla
— endast den som haft flera förvärvskällor
har haft möjlighet att täcka
underskottet på den ena med överskott
på någon annan. Nu skapas det
andra möjligheter, och för detta är jag
tacksam. Jag har sysslat med taxeringsarbete
i över 20 år, och det för mig
mest motbjudande därunder har varit
att taxera en rörelseidkare som ett år
haft att själv vidkännas en förlust på
sin rörelse och som nästa år, då han
kanske fått överskott, inte haft möjlighet
att täcka denna. När vi nu äntligen
får denna sak uppklarad tycker
jag att det är bra.

Däremot har vi inte kunnat komma
överens om den öppna resultatutjämningen
eller progressionsutjämningen.
Finansministern anför att denna fråga
inte är vidare aktuell — jag förmodar
att han menar att det görs ett framsteg,
när det nu ges möjlighet till förlustutjämning.
Men även om vi noterar att
förslaget till förlustutjämning innebär
ett stort framsteg, är jag övertygad om
att vi behöver även denna öppna resultatutjämning
eller progressionsutjämning.
Från mitt taxeringsarbete vet jag,

att den yrkesgrupp jag tillhör har haft
det så under hela 1950-talet, att inkomsterna
det ena året legat praktiskt taget
i ett bottenläge, vilket medfört skattefrihet,
för att nästa år bli relativt hyggliga.
Denna toppinkomst drabbas då av
progressionen. På det sättet får dessa
människor på två år betala högre skatt
än om de haft en jämn inkomst båda
åren. Däri ligger en orättvisa. Lika väl
som vi nu har kunnat uppnå enighet om
rätt till förlustutjämning tycker jag att
vi en gång också bör kunna nå enighet
om rätt till progressionsutjämning. Den
del av utskottet som med lottens hjälp
blev majoritet har inte skrivit lika kategoriskt
som jag har tolkat finansministern.
Jag menar att man har skrivit
på ett sätt som inger förhoppningar om
att vi i framtiden skall kunna lösa också
denna fråga. Ävenledes får vi konstatera,
att 1957 års skatteutredning tillstyrker
en progressionsutjämning, och
då är det bara fråga om på vilket sätt
den skall genomföras.

Jag erkänner att det, såsom det står
i vissa remissvar, kan vara svårt att
utan vidare anta detta förslag till progressionsutjämning
— man måste kanske
se litet närmare på det. Det har
emellertid anförts både i dag och tidigare
att man, när vi en gång här i
kammaren resonerade om en progressionsutjämning
genom insättning på
skogskonto, från början hade den bestämda
uppfattningen, att något sådant
aldrig borde beslutas, men att något
år senare beslutet kom och att detta
varit till glädje och nytta inte bara för
den enskilda människan, utan även för
samhället. De pengar som bundits på
dessa skogskonton har varit spärrade,
och genom att de har stått till andra
låntagares förfogande har de fullgjort
sin uppgift i produktionen.

Jag skulle önska att inte minst den
yrkesgrupp jag själv tillhör finge rätt
till resultatutjämning över ett sådant
spärrkonto, där man ett år, då inkomsten
ligger i toppen, kunde sätta in vis -

117

Onsdagen den 23 mars 1960 em. Nr 9

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

sa summor, som därigenom bleve fria
från beskattning. Ett annat år, då inkomsterna
är svaga, skulle man kunna
ta ut dessa medel, varvid de skulle upptas
till beskattning. Om vi såsom jag
hoppas kommer dithän, tror jag vi har
tagit ett stort steg i rätt riktning. Jag
är emellertid fullt ense med reservanterna
—- jag har själv suttit med vid
ärendets behandling — om att en utredning
är nödvändig i detta fall, och jag
skall därför rätta mig efter det.

Herr talman! Det har redan sagts en
hel del i denna fråga före middagen.
Jag brukar tala kort och skall göra det
även nu. Jag ber bara att till sist få
yrka bifall till den reservation till utskottets
betänkande som bär nr I.

Härefter anförde:

Herr ÅGREN (fp):

Herr talman! Som motionär i föreliggande
ärende hade jag tänkt att något
motivera det förslag, som jag tillsammans
med några kamrater i denna kammare
framfört i motion 646. Jag kan
fatta mig mycket kort, enär jag här helt
kan instämma i vad herr Rydén tidigare
i denna debatt har sagt. Jag skulle
dock från denna plats vilja uttrycka
min stora tillfredsställelse över det
förslag till förlustutjämning som framkommit
i bevillningsutskottets betänkande
och där utskottet på de avgörande
punkterna varit enigt. Särskilt vill
jag poängtera vad detta betyder för företagsamheten.
Jag skulle också vilja
understryka den förhoppning som tidigare
uttalats från denna talarstol, att
det inte skall dröja alltför länge innan
vi kommer så långt att hela frågan som
sådan kan lösas.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservation I, av herr
Hagberg m. fl.

Herr BRAND!'' i Aspabruk (s):

Herr talman! Finansministern har
fått många lovord för den föreliggande

propositionen. Jag tror inte att jag helt
kan instämma i dessa goda lovord, åtminstone
inte förrän jag har sett de
praktiska verkningarna. Propositionen
innehåller ju dock bestämmelser om vilka
vi inte riktigt vet hur de kommer
att verka i praktiken.

Vår skattelagstiftning bygger ju på
den huvudprincipen, att varje beskattningsår
skall vara en avslutad period,
vars resultat vid beskattningen inte får
utjämnas mot ett annat års, men jag
tror att det kan vara skäl erinra om att
det redan nu finns en viss öppen resultatutjämning.
Man får exempelvis avsätta
till investeringsfonder och till
skogskonto, varigenom man kan reglera
beskattningen av vinsten. Vidare finns
det särskild skatteberäkning för s. k.
ackumulerad inkomst, som medger en
fördelning av inkomsten på upp till
10 år och varigenom man kan undgå
full progressivitet. I våra skattelagar
tillätes därtill en förhållandevis vidsträckt
förtäckt resultatutjämning, men
denna kan i allmänhet inte utnyttjas annat
än av vissa rörelseidkare och jordbrukare
genom vidtagna vinstbegränsande
dispositioner; man kan göra avskrivningar
på maskiner och inventarier,
skriva ned lagervärdet, avsätta till
pensionsstiftelser o. s. v. De som kan
utnyttja dessa möjligheter kan erhålla
en viss resultatutjämning mellan olika
år.

Det förslag som nu ligger på riksdagens
bord innebär rätt till förlustutjämning
för alla skattskyldiga, både fysiska
och juridiska personer, att under
cn sjuårsperiod, om man inräknar förluståret,
kvitta en skattemässig förlust
mot senare uppkomna överskott, och
denna kvittningsrätt skall gälla vid såväl
statlig som kommunal inkomsttaxering.
Förlustavdraget kan fördelas på
denna sjuårsperiod efter den skattskyldiges
egna önskningar. Som förlust räknar
man inte bara underskott i egentlig
mening, som kan avse rörelse, fastighet,
jordbruk eller arbetsanställning,

118 Nr 9 Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

där kostnaderna överstigit intäkterna,
utan även allmänna avdrag som skattemässigt
inte kan utnyttjas. Man kan
alltså räkna med kommunalskatteavdrag,
avgifter till folkpensioneringen och
sjukförsäkringsavgifter och övriga försäkringsavdrag.
Här har också ställts
yrkande om att man skulle ta in ortsavdraget
i beräkningen, men det har
finansministern inte velat vara med om
och inte heller utskottet — ej heller utredningen
vill jag minnas — eftersom
ortsavdraget är ett avdrag för existensminimum
och inte har med den här saken
att skaffa. Uppgår förlusten under
året inte till 1 000 kronor, får det heller
inte göras något avdrag.

Som herr Nilsson i Svalöv här sade är
bevillningsutskottet i stort sett enigt.
Det är bara om vissa detaljer som man
tvistar, bl. a. om deklarationsskyldigheten
för den skattskyldige. Enligt propositionen
krävs för rätt till förlustavdrag
att deklarationsskyldighet förelegat för
den skattskyldige och att han också har
fullgjort deklaration för förluståret under
vederbörligt taxeringsår. Man är
skattskyldig om man har 1 200 kronors
inkomst lägst, medan för aktiebolag och
ekonomiska föreningar det alltid är deklarationsskyldighet
liksom även för
familjestiftelser. Men deklarationsskyldighet
enbart på grund av förmögenhet
eller skattskyldighet för garantibelopp
för fastighet ger inte rätt till förlustavdrag.
Denna bestämmelse har tillkommit
i syfte att förhindra obehöriga förlustavdrag.
Förutsättningen måste ju vara,
att den skattskyldige driver verklig
förvärvsverksamhet eller eljest har bestående
inkomstkälla av någon omfattning.
Om man inte hade denna bestämmelse,
skulle en person första gången
han förvärvar en inkomst och dessförinnan
ändå haft diverse omkostnader få
rätt att göra avdrag för förlust, om han
nämligen haft arbete eller på annat sätt
varit engagerad i näringslivet. Det är
klart att det med denna bestämmelse
blir gränsfall som ger olika utslag, men

önskvärdheten att få en förenklad lagstiftning
anser man överväga olägenheterna
med denna schablonmetod. I
den mån som någon inte har minst
1 200 kronors inkomst torde det väl
bero på långvarig sjukdom, arbetslöshet
eller dylikt, och då har han i regel en
skattefri intäkt. Utskottet vill inte vara
med om att komplicera lagstiftningen i
inledningsskedet. Propositionens förslag
i denna del är, anser utskottet, relativt
lätt att tillämpa, och därför tillstyrker
utskottet förslaget.

En mera väsentlig tvistefråga är tidpunkten
för förlustens fastställande. Enligt
propositionen skall förlusten fastställas
vid den taxering då förlustavdrag
yrkas. Men motionärerna och såvitt
jag förstår även reservanterna vill
att förlusten skall fastställas för det år
förlusten har uppkommit, vilket är en
väsentlig skillnad. I den frågan råder
det meningsskiljaktigheter också mellan
experterna.

Motionärernas förslag förutsätter, säger
riksskattenämnden, att ett fastställelseinstitut
måste införas i taxeringsförfarandet,
men det bör införas endast
vid mycket vägande skäl på detta begränsade
område. Det bör ske i ett större
sammanhang, säger riksskattenämnden.

Om detta förslag genomfördes, skulle
det också betyda en ökning av såväl
taxeringspersonalens som prövningsnämndernas
och skattedomstolarnas redan
nu stora arbetsbelastning. Taxeringsmyndigheterna
skulle nämligen då
få ägna arbete åt att pröva och beräkna
förluster, som man sedermera aldrig
kommer att yrka avdrag för och som sålunda
saknar betydelse ur taxeringssynpunkt.
Utredningens undersökning
visar också att nära hälften av de bolag
som redovisat förlust inte kan utnyttja
förlustavdraget, därför att de inte
har haft förlust på 1 000 kronor.

Departementschefen menar att man
inte utan tvingande skäl bör godta en
ordning, som innebär att taxeringsmyn -

Onsdagen den 23 mars 1960 em. Nr 9 119

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

digheterna med åsidosättande av andra
uppgifter får ägna tid och krafter åt
ett kontrollarbete, om vilket man vet
att det till stor del är meningslöst. Och
denna vetskap om onyttan — om jag så
får uttrycka mig —- av granskningen
skulle av naturliga skäl också kunna
avtrubba noggrannheten i taxeringsarbetet
i detta fall, vilket skulle kunna
utnyttjas av mindre nogräknade skattskyldiga.

Men det finns också anledning anta
att flertalet av de fall då förlustutjämning
kommer till stånd utnyttjas redan
första året efter förlustens uppkomst.
Jag tror inte att den som vill utnyttja
förlustavdraget väntar fyra, fem eller
sex år, utan att han i stället utnyttjar
det så snart som möjligt.

Ett annat viktigt skäl för metoden är
enligt propositionen att prövningen av
förlustutjämningsyrkandet äger rum då
uppgifterna om förlusten är aktuella.
Det behöver inte göras något ingrepp i
ordningen vid taxeringsprocessen, och
taxeringsmyndigheterna slipper att åsidosätta
nödvändiga taxeringar.

Det är i dag inte lätt att avgöra vilket
alternativ som i längden blir fördelaktigast.
Det beror mycket på förlustavdraget,
om detta i allmänhet kommer
att utnyttjas i början av perioden, vilket
jag tror, eller i slutet. Men om riksdagen
i dag beslutar om en kvittningsperiod
på sex år — det kan inte vara
riktigt att förlänga den till tio år, som
reservanterna har uttalat önskemål om
— så talar nog ändå övervägande skäl
för att man fastställer förlustavdraget
då det yrkas. Det bör då också observeras,
att om vi beslutar det, så får vi
också en retroaktiv verkan och förfarandet
blir tillämpligt på förluster från
och med beskattningsåret 1954.

Dessa synpunkter har varit avgörande
för utskottet, när utskottet till slut har
stannat för att avstyrka motionens yrkande
och tillstyrka propositionen.

Men så har vi frågan om familjebolagcn.
För att förhindra missbruk föreslås

bl. a. att familjebolag skall ha rätt till
förlustutjämning endast om ägareförhållandena
i bolaget i allt väsentligt är
desamma då förlusten uppkommit som
då förlustavdraget utnyttjas. Ett förlustavdrag
som inte kan utnyttjas kan få
övertagas av efterlevande make -— alltså
av den bortgångnes dödsbo — men annars
inte utnyttjas av någon annan än
den som har haft förlusten. Men om
t. ex. en efterlevande make nödgas sälja
sina aktier, och det är vad reservanterna
talar om, till annan delägare, så får
denne inte rätt till förlustutjämningsbidraget.
Det måste ju vara riktigt. Men
reservanterna vill där ha ett godkännande
av »försäljningen av eu förlust».
Det är i verkligheten vad deras yrkande
innebär, medan departementschefen ansett
det erforderligt med vissa spärregler
i fråga om bolags och föreningars
rätt att utnyttja förlustavdrag, sedan
aktier eller andelar bytt ägare. Utskottet
har sagt sig vara medvetet om att
det kan finnas andra fall än sådana då
aktierna bytt ägare genom arv, testamente
eller bodelning, då det kan vara
rimligt att förlustavdrag helt eller delvis
får utnyttjas. Men det torde knappast
vara möjligt, säger utskottet, att
genoin generella föreskrifter i lagstiftningen
gardera sig för detta. Därtill är
riskerna för missbruk alltför stora. Utvecklingen
får i stället följas på detta
område, så får vi se hur det går i praktiken
och därefter rätta till förhållandena,
säger utskottet. Jag tror detta är
en riktig ståndpunkt.

Sedan vill jag också säga några ord
om progressionsutjämningen och om yrkandena
i det sammanhanget. Reservanterna
har tagit upp utredningens
förslag om progressionsutjämning och
hemställt att progressionsutjämning
skall kunna påkallas, om den beskattningsbara
inkomsten med minst 12 000
kronor — i centerpartireservationen
8 000 kronor — överstiger nästföregående
års motsvarande inkomst. Då skall
.skatteutjämning kunna begäras och er -

120 Nr 9 Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

hållas. Utredningens förslag har visserligen
tillstyrkts i princip av ett flertal
remissinstanser, men kritik har riktats
mot förslagets utformning inte endast
av dessa instanser utan naturligtvis också
av dem som helt avstyrkt förslaget.
Främst har kritiken riktat sig mot den
schablonmässiga utformningen. Den förutsätter
nämligen att en skattskyldig
skall få progressionsutjämning under
ett år, då han uppnått en inkomstökning
i förhållande till föregående år av
minst 12 000 kronor — respektive 8 000
kronor — utan hänsyn till om ökninger
var tillfällig eller ej — alltså även df
skattelättnad inte kan anses vara moti
verad.

Vi kan i utskottets utlåtande läsa om
det exemplet att en person inträder i
näringslivet eller blir befordrad och då
erhåller en stegrad inkomst. Han stannar
vid denna inkomst en längre tid,
kanske för alltid under den aktiva åldern.
Eller vi ser ett annat mycket intressant
exempel i propositionens remissyttranden
från länsstyrelser och
från kammarrätten. Jag kan ta ett exempel
från länsstyrelsen i Västmanlands
län. Det talar om en praktikant,
som efter första utbildningsåret får en
lön på 10 000 kronor. Sedan får han en
annan anställning med 25 000 kronor i
lön, och därefter blir han om något år
direktörsassistent med 40 000 kronor i
lön. Så småningom avancerar han också
till högste chef och får då 100 000
kronor i årslön. Denne man skulle sålunda,
om reservanternas yrkande bifölls,
inte bara få denna inkomstökning
utan dessutom också en skattelindring
på den kraftigt ökade inkomsten! Man
kan fråga sig vad det finns för skäl för
det.

Nu kan man invända att detta är ett
extremt exempel, men ingen kan ändå
förneka att sådana fall förekommer och
kommer att göra det.

Men låt oss ta ett annat exempel. Vi
tänker oss en högskolestuderande, som
efter examen räknar med att få en års -

lön på mellan 25 000 och 30 000 kronor.
Han skaffar sig sista studieåret en inkomst
på 1 200 kronor och blir deklarationsskyldig
och taxeras för nämnda
år. Året därpå går han ut i förvärvslivet
på allvar och blir då berättigad
till progressionsutjämning på sin höga
inkomst på 25 000 å 30 000 kronor. Detta
har aldrig varit lagstiftarnas eller utredarnas
mening. Man har aldrig syftat
till sådana konsekvenser.

Kammarrätten har påtalat dessa nackdelar
med förslaget och framhållit, att
det inte tar hänsyn till vederbörandes
förmåga att bära den genom progressionen
ökade skattebelastningen, och kammarrätten
riktar i det avseendet allvarliga
anmärkningar mot förslaget.

Eller tag exemplet med en skattskyldig
som har 30 000 kronors inkomst och
får en plats som ger 15 000 kronor högre
lön, som han i fortsättningen bibehåller
— varför skall han få en skattesänkning?
Det kan vara fråga om en
företagsledare med ganska hög inkomst
som plötsligt ett gynnsamt år får ett
tantiem på några tiotusental kronor —
det är ingenting ovanligt; jag känner till
många sådana fall — skall han få inte
bara tantiemet, utan också en skattelindring?
En skattkyldig får under ett
beskattningsår utöver normal inkomst
en realisationsvinst på 12 000 kronor
med karaktär av spekulationsvinst, som
endast i obetydlig grad beror på penningvärdets
försämring.

Skall verkligen dessa personer ha
skattelindring, vilket blir konsekvensen
av reservanternas yrkande? Har det
verkligen varit meningen att lagstifta
fram någonting så horribelt?

Med hänsyn till dessa omständigheter
och den kritik som har riktats mot förslaget
om progressionsutjämning kan det
inte vara klokt att nu anta detta. När
konsekvensen blir att många som, emedan
deras inkomst är stor, inte alls behöver
skattelindring ändock får det,
kommer det snart nog krav på en utvidgning
av lagstiftningens tillämp -

121

Onsdagen den 23 mars 1960 em. Nr 9

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

ningsområde och det skulle säkerligen
bli svårt för oss att tillbakavisa dessa
krav.

Nej, herr talman, såsom utskottet
framhåller är det uppenbarligen förenat
med stora svårigheter att inom en
generell lagstiftning möjliggöra en utjämning
av beskattningen för sådana
skattskyldiga som har från år till år
starkt växande inkomster utan att det
ur skatteförmåge- och rättvisesynpunkt
får inte önskvärda biverkningar. Genom
rätten till avsättning till skogsfonder
och beskattningen av ackumulerad
inkomst och den nu ifrågasatta förlustutjämningen
har vi dock de mest iögonenfallande
nackdelarna undanröjda.
Reglerna om beskattningen av ackumulerad
inkomst är för övrigt föremål för
översyn, varvid man överväger att utvidga
även den lagstiftningen.

Med hänsyn till dessa omständigheter
avstyrker bevillningsutskottet motionerna.
Trots den vänliga skrivning
som herr Nilsson i Svalöv talade om tror
jag inte man kan räkna med att vi kan
vara beredda att redan nästa år godta
en lagstiftning om progressionsutjämning.
Såsom jag tidigare sade måste
man nog först se, vilka konsekvenserna
blir av lagstiftningen om förlustutjämning.

Motionärerna har även yrkat på utjämning
av fallande inkomst. I anslutning
till det vill jag bara understryka
vad utskottet har sagt, att ett sådant
förfarande skulle komplicera tillämpningen
avsevärt bland annat genom att
man då måste tillgripa ett förfarande
med restitution av skatt.

Det har också motionerats om en ny
utredning angående en fullständig resultatutjämning
i första hand genom
kontometoden, motsvarande utjämningen
med skogskonto, vid intäkt av jordbruk
och annan fastighet. Det yrkandet
framför även reservanterna. Jag tror
att man här bör beakta vad finansministern
särskilt har tryckt på, nämligen

betänkligheterna från statsfinansiell
synpunkt mot ett sådant förfarande.

Det skulle ju som han säger innebära
en skattekredit av betydande omfattning.
På längre sikt skulle det komma
att medföra även ett inte ringa skattebortfall.
En kontometod skulle bli i avsevärd
mån till förmån för sådana skattskyldiga
som redan nu kan anses gynnade,
framför allt rörelseidkare, men
även vissa jordbrukare, som haft tillfälle
att samla reserver, medan nystartade
företag och jordbruk inte skulle
kunna begagna sig av metoden.

Det är också uppenbart att en sådan
kontometod med nödvändighet måste
förses med olika spärregler för att motverka
missbruk. Det skulle ytterligare
komplicera taxeringsförfarandet. Utredningen
har kommit till det resultatet,
att man åtminstone inte för närvarande
bör införa regler om resultatutjämning
enligt kontometoden. Utredningen behandlar
även utförligt andra möjligheter
till resultatutjämning. Det är knappast
troligt att en ny utredning skulle
tillföra något väsentligt nytt i denna fråga.
Därför kan inte bevillningsutskottet
tillstyrka yrkandet.

Med hänsyn till att det är så svårt att
överblicka konsekvenserna av denna
lagstiftnings verkningar bjuder nog en
viss försiktighet, att man på detta sätt
börjar med att försöka mildra de mest
stötande konsekvenserna av principen
om beskattningsårets slutenhet. Men å
andra sidan, herr talman, vill jag understryka
vad jag började med, nämligen
att man inte får blunda för att den
skattelättnad som vi åstadkommer genom
det beslut vi nu går att fatta endast
kommer vissa grupper i samhället
till del. Det blir säkerligen andra, som
inte har möjligheter att utnyttja fördelarna,
som får vara med om att betala.
Ur dessa synpunkter kan det ändå vara
skäl att vara litet tveksam. Det har också
bevillningsutskottet varit, även om
det bar tillstyrkt propositionen i fråga
om förlustutjämningen. Men i övriga

Nr 9

122

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Rätt till förlustutjämning- vid taxering för inkomst, m. m.

delar tror jag att vi kan vara ense om
att det kan vara allt skäl att avvakta och
se vilka de praktiska erfarenheterna
blir av denna lagstiftning, innan vi
tillgriper något vars konsekvenser vi i
dag inte har möjligheter att bedöma.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag begärt ordet. Jag hade egentligen
inte tänkt göra det, men efter herr
Brandts anförande måste jag rätta till
vissa misstag som utskottets talesman
råkade göra.

Innan jag gör det vill jag dock börja
där utskottets talesman slutade. Han
sade att reservanternas förslag innebär
en skattelättnad för berörda personer.
Ja, ja, man kan möjligen säga att det är
en skattelättnad, men jag skulle hellre
vilja säga att det är en skatterättvisa vi
försöker åstadkomma, ty — som jag
sade i mitt första anförande — skatteförmågan
bör inte bedömas efter ett
enda års kanske tillfälliga inkomster.
Det bör ses på något längre sikt. Då
tror jag att vårt förslag inte kan sägas
innebära en skattelättnad i den mening
herr Brandt lade in i ordet, utan det är
en skatterättvisa det är fråga om.

Herr Brandt uppehöll sig ganska länge
vid att vi reservanter i vårt förslag skulle
ha en avvikande mening i fråga om
tidpunkten för förlustens taxeringsmässiga
fastställande. Nej, det har vi inte
alls. Reservanterna följer där finansministerns
förslag. Det är jag personligen
tillsammans med andra högerledamöter
av riksdagen som i en motion har haft
en avvikande mening i och med att vi
ställt oss på utredningsmannens, statssekreterare
Frithiofsons, sida. I reservationen
har jag för att få full enighet
inom reservanterna frångått detta vårt
motionsyrkande. I mitt anförande betonade
jag särskilt starkt att detta med
tidpunkten för förlustens fastställande
var min personliga åsikt.

Likaså har herr Brandt missförstått
reservanternas förslag rörande avdragsrätten
för delägare i familjebolag. Herr
Brandt sade att reservanternas förslag
kunde leda till starkt missbruk därigenom
att man kunde sälja s. k. förlustbolag
till vem som helst. Nej, herr
Brandt, det framgår klart av paragraferna
8 och 9 i det lagförslag reservanterna
lagt fram, att det endast är i de
fall då en arvtagare till en avliden delägare
fått ta emot aktierna som vi vill ha
denna ändring i Kungl. Maj:ts proposition.
Om vi begränsar ändringen till
detta tror jag inte att man kan påstå att
missbruk kan ske.

Herr Brandt började sitt anförande
med att säga, att vi redan har många
möjligheter att företaga taxeringsmässiga
utjämningar av inkomsten och att
det sålunda egentligen var onödigt med
nya bestämmelser såsom förlustutjämning
och kanske framför allt för progressionsutjämning
och resultatutjämning.
Herr Brandt hänvisade bl. a. till
de investeringsfonder som finns. Jag
medger, att de ger möjligheter till viss
resultatutjämning, men investeringsfonderna
är, om jag inte är fel underrättad,
endast till för juridiska personer; fysiska
personer får icke begagna sig av

dem. Vad vi framför allt hälsar med tillfredsställelse
i det förslag som vi i dag
behandlar är att förlustutjämningen
skall gälla även för fysiska personer.

Herr Brandt var inne på frågan om
tiden för förlustens bestämmande. Jag
har redan betonat, att det var ett förslag
från högermotionärer, som vi inte fullföljt
i någon reservation. Jag har i mitt
förra anförande endast framfört, att vi
bör ha denna fråga under uppsikt. Herr
Brandt sade att det framgick av skrivningar
i propositionen, att hälften av de
bolag som haft förluster inte kunnat
utnyttja dem för avdrag längre fram i
tiden och att det därför var onödigt att
betunga taxeringsmyndigheterna med
att fastställa en, om jag så får uttrycka
det, negativ taxering redan när för -

123

Onsdagen den 23 mars 1960 em. Nr 9

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

lusten uppkommer. Jag betvivlar inte
att den framlagda statistiken är riktig,
men den avser endast juridiska personer,
aktiebolag och ekonomiska föreningar.
I statistiken beaktas inte att nu
även fysiska personers förluster kommer
med i bilden. Framför allt blir det
här fråga om jordbrukare, som kommer
att redovisa förluster på grund av t. ex.
skördeskador eller missväxt, och de
kommer säkert i de allra flesta fall att
utnyttja denna möjlighet; annars skulle
det svenska jordbruket snart kunna
hälsa hem. Det är framför allt med tanke
härpå som jag personligen fortfarande
har den uppfattningen, att förlusten bör
fastställas redan det taxeringsår förlusten
första gången redovisas.

Vad beträffar frågan om progressionsutjämningen
hänvisade herr Brandt till
remissyttrandet från länsstyrelsen i
Västmanlands län. Jag tror att det exempel
som där dras fram är helt konstruerat.
Det är säkert mycket svårt att
i det enskilda näringslivet leta upp någonting
sådant. Möjligtvis kan det hända
att en person plötsligt av en eller
annan anledning gör en karriär och därvid
på en gång för starkt stegrade inkomster.
Men normalt förekommer det
inte vare sig inom näringslivet självt
eller bland dem som är anställda inom
näringslivet.

Herr Brandt framhöll vidare, att det
inte vore riktigt, om exempelvis en högskolestuderande,
som inträder i förvärvslivet,
skulle komma i åtnjutande av
progressionsutjämning. Jag är inte ense
med herr Brandt på den punkten. Jag
tycker att det är mycket rimligt att
vederbörande får progressionsutjämning
framför allt så länge som vi i vårt
land inte har någon rätt till avdrag för
studieskulder. Skulle en sådan avdragsrätt
införas i skattelagstiftningen, kanske
man kan inta en något annan ställning,
inte till själva principen men till
de gränser, vid vilka progressionsutjämning
skall ske.

Herr talman! Jag skall inte ytterligare

förlänga debatten. Jag vidhåller det yrkande,
som jag framställde i mitt första
anförande.

Herr RYDÉN (fp):

Herr talman! Bara några få ord till
herr Brandt. I sin argumentering mot
reservanternas förslag tog han även med
sådant som reservanterna inte ansett sig
böra föreslå. Jag vill påpeka detta, ty
det kan ju vara onödigt att reservanterna
blir beskyllda för sådant som de inte
gjort sig skyldiga till. Vi har beträffande
frågan om icke utnyttjat ortsavdrag
under ett förlustår inte något annat yrkande
än Kungl. Maj:ts förslag. Vi menar
inte att ett sådant avdrag skall kunna
göras ett senare år. Det var ett av de
misstag som herr Brandt gjorde sig skyldig
till.

Om en studerande omedelbart efter
studiernas avslutande får en hygglig inkomst
och genom att börja ett förvärvsarbete
innan han slutar studierna kan
skaffa sig en progressionsutjämning för
det första stora inkomståret, så å la
bonne heure; det skulle jag inte ha någonting
emot. Men det är inte den saken
vi talar om. Vi vill gärna att man
ordnar en progressionsutjämning, men
man har naturligtvis möjligheter att
kunna förhindra även sådana saker. Jag
tror inte att detta förslag beträffande
progressionsutjämning är så tokigt. Utredningen
har ju tagit upp saken och
lagt fram ett förslag — den har ansett
det vara försvarligt att göra så.

Men man får väl i viss mån förstå de
synpunkter herr Brandt framfört, när
man hör att han till och med är tveksam
i fråga om det förslag om förlustutjäinning
som nu föreligger. Det har i
varje fall inte finansministern varit.
Och i de flesta kulturländer har man ju
redan tidigare genomfört förlustutjämning.
Jag undrar då om inte herr Brandt
är ganska ensam om sin tveksamhet.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Herr Brandt började sitt

124 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Rätt till förlustutjämning vid taxering för

anförande med att tala om vilka fördelar
som finns redan i gällande skattelagstiftning.
Han talade om dolda reserver
och om de möjligheter till avskrivning
på maskiner o. d. som finns.

Ja, detta finns, herr Brandt, men endast
för dem som redovisar sin inkomst
enligt bokföringsmässiga principer.
Kvar står emellertid det faktum, att fortfarande
redovisar huvuddelen av Sveriges
jordbrukare, trädgårdsodlare och
många andra sina inkomster enligt kontantprincip,
och då kan inte de fördelar
utnyttjas som herr Brandt talade om.
Därför är den ändring av lagstiftningen
som föreslagits till fördel.

Jag blev något förvånad när herr
Brandt började dra sina exempel för att
så att säga slå undan benen på oss som
anser en progressionsutjämning nödvändig.
Herr Brandt drog upp de mest hårresande
exempel på karriär. Det var
knappt man kunde följa med så fort som
vederbörandes inkomst steg från 10 000
till 100 000.

Jag instämmer med herr Nilsson i
Svalöv, att med sådana exempel kan
man bevisa allt. Men jag tror mig också
utan någon som helst överdrift kunna
säga, att dylika exempel kan anföras
endast när det gäller ett litet fåtal personer,
och vad vi här skall resonera om
är den stora delen av svenska folket,
för vilken denna lagstiftning skall gälla.

Så småningom kom herr Brandt under
sitt anförande med påståendet, att
den kontometod som skulle införas vore
till fördel bara för dem som redan har
fördelar. Ånej, herr Brandt, så är det
inte. Det skogskonto som det talats om
från båda sidor har varit till fördel för
dem som behövt det, och en kontometod
även för andra näringsidkare än skogsägare
blir till fördel för dessa näringsidkare,
då de behöver den. Jag kan inte
med bästa vilja i världen inse, att nuvarande
skattebestämmelser erbjuder
någon fördel för en person som ett år
har en mycket liten inkomst och ett annat
år en hög inkomst. Om herr Brandt

inkomst, m. m.

och jag under två år har lika stora inkomster
och den ene av oss får nästan
hela inkomstsumman under ett år, medan
den andre får inkomsten fördelad
på båda åren, så kommer den av oss,
som fått den huvudsakliga inkomsten
under ett år, att få betala en betydligt
högre skatt än den som har sina inkomster
jämnt fördelade.

Det är här inte fråga om att skaffa
vissa kategorier fördelar — det är inte
fråga om annat än skatterättvisa för
olika grupper. Så är det med all skattelagstiftning,
herr Brandt, att ena gången
får en grupp en något större fördel,
andra gången en annan grupp.

Reservanterna har sökt göra klart, att
man är tacksam för förslaget om förlustutjämning.
Vi kommer att fortsätta
arbetet för att nå en progressionsutjämning,
och jag vidhåller, herr talman, det
yrkande jag ställde förra gången jag
talade.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Det verkade som om
båda herrarna Nilsson var besvärade av
att jag lämnade en kort redogörelse för
de möjligheter till förlustutjämning som
redan finns. Jag gjorde detta bara för
att kammarens ledamöter skulle erinra
sig hur det verkligen ligger till. Men
herr Nilsson i Svalöv kritiserar mig och
säger att jag talade om förlustår, och
han framhåller, att om detta nämns
ingenting i reservationen.

Jag sade ingenting om reservationen
i detta fall, utan jag tog upp synpunkter
som herr Nilsson anförde i sitt första
anförande. Jag ansåg det vara riktigt
att redogöra för hur alternativen stod
mot varandra och varför man valt just
det år som man valt i vad gäller yrkande
om förlustutjämning.

Uppgifterna om familjebolagen och
om att en änka inte har rätt att sälja
sina aktier kan verka bestickande. Men
det är ju, som jag sade, en rätt att »sälja
förlusten» som ni vill att hon skall få.

Onsdagen den 23 mars 1960 em. Nr 9 125

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

Det är emellertid risken för missbruk
som varit den avgörande synpunkten,
när utskottet inte velat vara med härom.

Jag konstaterar, herr talman, att ingen
av vare sig herrarna Nilsson eller
Rydén kunde vederlägga — detta är för
övrigt omöjligt — dessa ganska dräpande
exempel som remissmyndigheterna
har anfört hos regeringen i sina yttranden
över utredningens förslag till progressionsutjämning,
exempel som visar
att det är orimligt att genomföra detta
förslag. Är det, herr Nilsson i Bästekille,
så fantastiskt orimligt att en människa
ett år får en inkomstökning på 12 000
kronor? Omedelbart får han en skattelindring.
Inte nog med en inkomstökning
på 12 000 kronor — eller 8 000, om
centerpartisternas förslag går igenom —-utan därtill även en skattelindring!

Man har invänt att mina exempel
skulle tyda på en märklig utveckling.
Men är det så märkvärdigt med sådana
inkomstökningar? Jag skulle kunna ge
exempel som visar hur det varit i praktiken.
Jag känner många som haft en
sådan utveckling, och på det sättet kommer
det naturligtvis att bli även i fortsättningen.
Detta innebär att varje gång
man får en sådan inkomstökning skall
man därtill få en skattelindring, som
alltså inte de får, som har väsentligt
lägre inkomster och som inte kan glädja
sig åt tillnärmelsevis samma inkomstökning.

Herr NILSSON i Svalöv (h):

Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
trodde att vi kände oss besvärade över
att han pekade på möjligheter som fanns
för en viss resultatutjämning redan med
nu gällande lagstiftning. Vi är inte alls
besvärade av detta. Vad jag betonade i
det sammanhanget av mitt andra inlägg
var, att investeringsfonderna endast
gällde för juridiska personer, icke fysiska.

Herr Brandt berörde också pensionsstiftelserna
som exempel på vilka regle -

rande möjligheter vi har. Vågar jag tyda
detta så, att herr Brandt är beredd att
gå med oss senare i kväll och avskaffa
ATP? Ty blir ATP kvar finns naturligtvis
inte heller dessa avsättningsmöjligheter
för pensionsstiftelserna; vi har
redan fattat beslut om att bestämmelserna
därvidlag skall upphöra från och
med årets taxering.

Herr Brandt anser att det är orimligt
att genomföra en progressionsutjämning.
Jag skall inte ta upp någon längre debatt
därom. Jag tillåter mig emellertid
påpeka att en sådan remissinstans som
kammarrätten har påpekat vissa svagheter
som är förenade med progressionsutjämningen.
På sidan 42 i den kungl.
propositionen har finansministern refererat
kammarrättens remissvar, som i
denna del tillstyrker förslaget till skatteutjämning.
Jag citerar:

»En möjlighet till skatteutjämning i
enlighet med detta förslag skulle självfallet
vara av stort värde särskilt för
jordbrukare och rörelseidkare, vilka av
skilda orsaker ha till storleken växlande
inkomster och för vilka en sådan
variation av inkomstläget är i följd av
verksamhetens natur en normal företeelse,
ävensom för sådana löntagare,
som på grund av sjukdom, arbetslöshet
eller andra liknande omständigheter
under något år haft en avsevärt reducerad
inkomst. Någon erinran mot att
en lagstiftning rörande progressionsutjämning
inriktas på nämnda grupper av
skattskyldiga torde ej kunna framställas
utan bör i själva verket syftet med lagstiftningen
främst vara detta.»

Jag kan inte, herr talman, ur detta
remissvar utläsa annat än en positiv inställning
till progressionsutjämningen
från kammarrättens sida.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Bara en kort replik. För
att det inte skall bli något missförstånd
vill jag betona att vad jag debatterat
här är utredningens förslag till progres -

126 Nr 9 Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

sionsutjämning. Jag underströk att flertalet
remissinstanser i princip tillstyrkt
en sådan men att man inte kunnat acceptera
förslagets utformning — det är
vad jag hela tiden har diskuterat. Kan
man genomföra en progressionsutj amning
som ger rättvisa åt alla håll utan
för mycket komplikationer i fråga om
taxeringsordning o. d., kan jag också
vara med om saken. Men det förslag
som nu föreligger och som reservanterna
önskar genomfört leder till sådana
orimliga konsekvenser i praktiken, att
jag inte kan vara med om att biträda
detsamma. Bevillningsutskottet har klart
avstyrkt det

Överläggningen var härmed slutad.

Mom. A 1. Förslag till förordning om
rätt till förlustutjämning vid taxering
för inkomst

1 §

Godkändes.

2 §

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag till paragrafens avfattning,
dels ock på godkännande av
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i de vid betänkandet fogade
reservationerna; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
likväl votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
2 § i det i bevillningsutskottets betänkande
nr 10 under mom. Al) upptagna
förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föresla -

gits i de vid betänkandet fogade reservationerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
106 ja och 99 nej, varjämte en av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens lydelse.

3—7 §§

Godkändes.

8 §

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på godkännande
av utskottets förslag till paragrafens avfattning,
dels ock på godkännande av
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i de vid betänkandet fogade reservationerna;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Nilsson i Svalöv begärde likväl votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
8 § i det i bevillningsutskottets betänkande
nr 10 under mom. Al) upptagna
förordningsförslaget, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
paragrafen i den lydelse, som föreslagits
i de vid betänkandet fogade reservationerna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och votermgspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

127

Onsdagen den 23 mars 1960 em. Nr 9

Rätt till förlustutjämning vid taxering för inkomst, m. m.

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han ansåge tvekan kunna
råda angående omröstningens utgång,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos
104 ja och 101 nej.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
förslag till paragrafens lydelse.

9§

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på godkännande
av 9 § i utskottets föreliggande förslag,
dels ock på godkännande av paragrafen
i den lydelse, som föreslagits i de vid
betänkandet fogade reservationerna;
och godkände kammaren utskottets förslag
till paragrafens avfattning.

10 och 11 §§, rubriken, ingressen,
anvisningarna och övergångsbestämmelserna Godkändes.

Mom. A 2) och A 3)

Vad utskottet hemställt bifölls.

Det i reservationerna under 2) upptagna
förordningsförslaget

1 §

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på att kammaren i enlighet
med utskottets hemställan måtte
avslå ifrågavarande paragraf, dels ock
på godkännande av densamma; och
fann herr andre vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Svalöv
begärde likväl votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med bevillningsutskottets hemställan
i dess betänkande nr 10 avslår 1 §
i det förordningsförslag, som upptagits
under 2) i de vid betänkandet fogade
reservationerna I och II, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
berörda paragraf.

Kammaren hade alltså i enlighet med
utskottets hemställan avslagit förevarande
paragraf i det av reservanterna
framlagda förslaget till förordning om
rätt till utjämning i vissa fall av statlig
inkomstskatt i samband med inkomststegring
eller inkomstminskning; och
hade genom detta beslut förordningsförslaget
i dess helhet avslagits.

Det i reservationerna under 3) upptagna
utredningsförslaget

Herr andre vice talmannen framställde
propositioner dels på att kammaren
måtte i enlighet med utskottets hemställan
avslå detta förslag, dels ock på
bifall till detsamma; och fann herr
andre vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Svalöv begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren i enlighet
med bevillningsutskottets hemställan
i dess betänkande nr 10 avslår det
utredningsförslag, som upptagits under
3) i de vid betänkandet fogade reservationerna
I och II, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
ifrågavarande utredningsförslag.

128 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Vissa ändringar i uppbördsförordningen

ningen

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
vadan votering medelst omröstningsapparat
anställdes. Därvid avgåvos 106 ja
och 101 nej.

Kammaren hade alltså med bifall till
utskottets hemställan avslagit ifrågavarande
utredningsförslag.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade: Jag

får meddela kammaren, att om
icke alla på föredragningslistan upptagna
ärenden hinner genomgås vid detta
plenum, kommer återstående ärenden
att företagas till avgörande vid fredagens
plenum, som tar sin början kl. 11.

§ 3

Vissa ändringar i uppbördsförordningen
m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 20, i anledning av väckta
motioner angående vissa ändringar i
uppbördsförordningen m. m.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! I detta betänkande har
utskottet avstyrkt ett par motioner, nr
294 i första kammaren och nr 363 i
andra kammaren. Jag har ganska svårt
att förstå detta. Det förslag som i dessa
motioner framlagts om att tiden för
inbetalande av skatt skulle ökas med
tre dagar kan inte vara någon partiskiljande
linje. Jag tycker för min del, att
det var ett praktiskt förslag.

m. m. — Ortsgrupperingen inom beskatt Utskottet,

som enhälligt har avstyrkt
dessa motioner, tror och förväntar, att
vissa kommittéer och utredningar skall
se på denna fråga och så småningom
komma till ett resultat. Nog är det väl,
herr talman, om man hyser både tro och
förväntan i ett utskott, men hade man
gjort så pass grundliga undersökningar
att man hade kunnat säga, att »enligt
vad utskottet inhämtat skall förslag i
frågan komma», hade det varit bättre.

Denna fråga kommer igen, det kan ni
vara övertygade om. Många människor
får sina inkomster den 15 i varje månad,
men skatteterminen slutar i de
flesta fall den 13, någon gång den 14.
Därför vill de ha en ändring till stånd.
Vi kan tänka på jordbrukare, som får
mjölklikviderna den 15, och pensionärer,
som jämte sin pension har annan
inkomst; de är i samma belägenhet.
Vi kan t. o. m. stanna här i kammaren;
de riksdagsledamöter som har B-skatt
kan kanske också någon gång ha det
litet besvärligt när det gäller att inbetala
skatten en eller två dagar innan
le får sin avlöning.

Herr talman! Det var desa små reflexioner
jag ville framföra. Jag skall
inte ställa något yrkande. Vi får se, om
det blir något förslag under nästa år.
I annat fall kommer vi igen.

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Ortsgrupperingen inom beskattningen

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 35, i anledning av väckta motioner
rörande ortsgrupperingen inom
beskattningen.

Efter föredragning av utskottets hemställan
anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Bevillningsutskottets betänkande
i ortsgrupperingsfrågan är
värt att komplimentera och gratulera

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

129

till. Såväl löne- som skattegrupperingarna
för ju med sig ekonomiska konsekvenser
för ett mycket stort antal medborgare
i vårt land. Allmänhetens intresse
för dessa frågor har emellertid
ofta varit parat med missnöje och kritik
på grund av svagheter i det prisstatistiska
underlaget och de skälighetsbedömningar
soin måst göras. Samma
gruppering har, som känt är, gällt för
såväl skatteavdragen som de statliga lönerna.

När vi i 1957 års ortsgrupperingsutredning
principiellt uttalade oss för ett
avskaffande av dyrortssvstemet såväl
vad det gällde statlig lönesättning som
skattegruppering, var detta naturligtvis
ett djärvt steg. Att tiden inte var helt
mogen härför visade också remissvaren.
Jag tror dock för min del, att allt
eftersom tiden går drives vi hän i riktning
mot detta mål.

Vad nu skattegrupperingen beträffar
menade vi i utredningen, att den inte
heller har samma motivering som när
den infördes. Det existensminimum,
som man ville befria från skatt, beräknas
nu till betydligt större belopp än
de olika ortsavdragen. Skattegrupperingens
uppgift att differentiera skattebördan
uppnås inte heller nu i någon
nämnvärd grad.

Fastän vägande skäl talade för skattegrupperingens
slopande, ville utredningen
inte föreslå detta omedelbart på
grund av de ekonomiska konsekvenser,
som skulle uppstå för stat och kommun.
Skattebortfallet skulle bli 105 respektive
79 miljoner kronor. Ett helavskaffande
borde därför anstå, tills det finansiella
läget gåve förutsättningar härför.

Däremot föreslog utredningen ett
överförande av ortsgrupp II till grupp
III, vilket skulle beröra bortåt 400 kommuner
i södra Sverige. Grupp III, som
då skulle bli den lägsta, komme att omfatta
80 procent av landets kommuner
och två tredjedelar av befolkningen.
Kostnaderna för skattebortfallet beräk -

Ortsgrupperingen inom beskattningen

nades i detta fall bli för staten 12 miljoner
kronor och för kommunerna 9
miljoner kronor. Skulle dessa senare
nödgas kompensera sig med utdebiteringshöjning,
kan denna beräknas bli
högst 26 öre och lägst 9 öre per skattekrona,
landstingen inberäknade.

I den motion, som jag tillsammans
med några andra representanter för vårt
parti har väckt, föreslår vi en skyndsam
omprövning och uppflyttning av
de nuvarande kommunerna i ortsgrupp
II till ortsgrupp III utan att en ny prisstatistisk
undersökning inväntas. Vi har
därvid inte särskilt nämnt skattegrupperingen,
då vi anser att de båda grupperingarna
är så intimt förbundna med
varandra. Vår motion har emellertid
överlämnats till statsutskottet.

Jag ber, herr talman, att helhjärtat
få tillstyrka bevillningsutskottets förslag
med hemställan om skrivelse till Kungl.
Maj:t och anhållan om uppflyttning av
Il-orterna till grupp III.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det är med tillfredsställelse
jag vill konstatera, att statsutskottet
i år har intagit en så positiv ståndpunkt
till frågan om slopandet av ortsgrupp
II i skattehänseende. Utskottet
har dock inte velat tillstyrka yrkandet
i vår motion om att riksdagen redan nu
skulle besluta att orterna i ortsgrupp II
uppflyttas till ortsgrupp III vid nästkommande
årsskifte. I stället har utskottet
föreslagit, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle hemställa
att åtgärder vidtas i syfte att slopa ortsgrupp
II vid beskattningen så snart
detta lämpligen kan ske. Av utskottets
skrivning torde framgå, att utskottets
ärade ledamöter är väl införstådda med
det ohållbara i det nuvarande systemet.
Jag vill därför tolka utskottets utlåtande
på det sättet, att man inom utskottet
förmenar, att Kungl. Maj:t skall vidta
de åtgärder som utskottet anser vara erforderliga
och att detta skall ske sfi

9 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 9

130 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Ortsgrupperingen inom beskattningen

skyndsamt, att ortsgrupp II i skattehänseende
kan slopas och orterna i denna
ortsgrupp uppflyttas till ortsgrupp III
från den 1 januari 1961.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Utskottet är ju enigt om
en viss justering av ortsgrupperingen
vid beskattningen, och det har inte heller
här framkommit några andra yrkanden
än utskottets. Detta gör i och för
sig, att jag inte behöver uppehålla mig
så länge vid detta ärende.

Det har i två motionspar yrkats, dels
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t skulle hemställa att åtgärder vidtas
för en uppflyttning till ortsgrupp
III av de orter som är placerade i ortsgrupp
II, dels att riksdagen i princip
skulle besluta om införandet av enhetliga
skattefria avdrag, motsvarande nu
gällande ortsavdrag i ortsgrupp V. Vidare
har yrkats, att en prisgeografisk
undersökning skulle genomföras samt
att därvid särskilt skulle prövas möjligheterna
att kompensera invånarna i
Norrland på grund av de stora avstånden
m. m.

Ortsgrupperingsutredningen, som år
1957 avlämnade sitt betänkande, föreslog
ett slopande av både den statliga
lönegrupperingen och den statliga skattegrupperingen.
Av finansiella skäl torde
dock, sade man, denna reform få anstå
tills vidare. Som ett första steg föreslog
emellertid utredningen, att vid
skattegrupperingen ortsgrupp II skulle
slopas och orterna i denna ortsgrupp
uppflyttas till ortsgrupp III.

Frågan om avskaffandet av skattegrupperingen
är av stor ekonomisk
räckvidd för både stat och kommuner.
En utredning om principerna och grunderna
för en prisgeografisk undersökning
har igångsatts, och utskottet anser
att övervägande skäl talar för att denna
utredning slutföres innan man tar
ställning till frågan.

Utskottet vill i likhet med en del av
motionärerna konstatera, att den nuvarande
indelningen medför irritation och
skillnader i skattehänseende som är
svåra att förklara. Kritiken mot skattegrupperingen
är i många avseenden befogad.
Utskottet föreslår därför, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte hemställa att åtgärder vidtas i
syfte att slopa ortsgrupp II vid beskattningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Överläggningen var härmed slutad.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Föredrogos vart för sig bankoutskottets
utlåtande och memorial:

nr 10, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning, m. m., och

nr 11, angående användande av riksbankens
vinst för år 1959;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj
1958 (nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga
drycker m. m.,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition dels angående godkännande
av protokoll innebärande ändring av
konvention rörande fastställande av vissa
gemensamma bestämmelser i fråga
om internationell luftbefordran, dels
ock med förslag till lag om ändring i
luftfartslagen den 6 juni 1957 (nr 297),
och

nr 22, i anledning av väckt motion angående
ekonomisk ersättning till tjänsteman
som avsatts från sin tjänst; samt

andra lagutskottets utlåtande nr 3, i
anledning av Kungl, Maj ds proposition
med förslag till civilförsvarslag m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

131

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 6

Slopande av det allmänna barnbidraget
till första barnet, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om slopande av det allmänna barnbidraget
till första barnet, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
303 i första kammaren av herr Ewerlöf
m. fl. samt nr 380 i andra kammaren
av herr Hjalmarson m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte antaga
genom motionerna framlagda förslag
till

1) lag om ändring av 1 § lagen om allmänna
barnbidrag den 26 juli 1947;
samt

2) lag om ändringar i lagen den 26
juli 1947 om särskilda barnbidrag till
änkors och invaliders barn.

I föreliggande motioner föreslogs, att
det allmänna barnbidraget till det äldsta
med hänsyn till sin ålder bidragsberättigande
barnet i varje familj slopades
och att barnbidragen till övriga
barn differentierades till beloppen. Sålunda
skulle bidraget utgå med 400 kronor
för år till andra barnet, med 500
kronor till tredje barnet och med 600
kronor till varje ytterligare barn. Beträffande
s. k. ofullständiga familjer
föreslogs ett icke behovsprövat särskilt
barnbidrag om 400 kronor per år för
barn, som enligt de föreslagna reglerna
icke bleve berättigat till allmänt barnbidrag.

Utskottet hemställde, att motionerna
1:303 och 11:380 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

ansett att utskottet bort hemställa, att
riksdagen, i anledning av förevarande
motioner 1:303 och 11:380, måtte för
sin del antaga

1) det vid motionerna fogade förslaget
till lag om ändring av 1 § lagen om
allmänna barnbidrag den 26 juli 1947;
samt

2) det vid motionerna fogade förslaget
till lag om ändringar i lagen den
26 juli 1947 om särskilda barnbidrag
till änkors och invaliders barn.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! När högerpartiet i år
återigen yrkar på att det allmänna barnbidraget
till det äldsta bidragsberättigade
barnet i de fullständiga familjerna
skall slopas samtidigt som vi föreslår att
högre bidrag skall utgå från och med
tredje barnet, är skälen för att dra in
bidraget till det äldsta barnet starkare
än tidigare. Sedan frågan här i riksdagen
sist var uppe har nämligen skattetrycket
ytterligare skärpts på det sätt vi
tidigare befarade, då vi varnade, ja, ensamma
varnade för de höga statsutgifterna.
Nu är omsättningsskatten ett faktum.
Trots kompensation i form av en
förhöjning av barnbidraget med 50 kronor
per barn och en skattelättnad i den
direkta statsskatten, som när den är som
högst innebär 140 kronor för gifta vid
inkomster mellan 16 500 och 23 500 kronor,
betyder enbart omsättningsskatten
ungefär lika mycket för en barnfamilj
som ett barnbidrag. Vi kan aldrig göra
barnfamiljerna skadeslösa genom kontantbidrag
för de verkningar, som stegrade
skatter och fortgående penningvärdeförsämring
medför. Under hela
1950-talet har penningvärdeförsämringen
rört sig om mer än 4 procent årligen.
Lönejusteringar har visserligen vidtagits
undan för undan, men de kommer alltid
i efterhand och medför i sin tur högre
skatter. Skulle bidragen ge en verklig
kompensation, skulle de säkerligen få

Reservation hade avgivits av herr
Ilirke och fröken Wetterström, vilka
9* — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 9

132 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

räknas upp så avsevärt, att nog ingen
här i riksdagen skulle vara beredd att
förorda de kostnader det skulle innebära.

Vår syn inom högerpartiet är den, att
vår absolut främsta uppgift är att genom
hårda besparingar — hur impopulära
sådana än månde te sig — bringa
ned statsutgifterna för att därigenom
kunna sänka skatterna, samtidigt som vi
vill bromsa upp den ständigt stegrade
statliga upplåningen. Endast därigenom
kan man också äntligen få en broms på
den ständigt fortgående penningvärdeförstöringen.
Uteslutande på detta sätt
skapas förutsättningar för arbetslust och
arbetsglädje och en vilja till sparande
hos människorna. Vad betyder inte det
för den enskildes och för hela vårt
lands välstånd.

Jag tycker det kan vara överflödigt
att närmare precisera de skäl som ligger
till grund för våra besparingsförslag
—- de är ju av alla vid det här laget väl
kända. Det borde, tycker jag, stå klart
även för våra motståndare, att det knappast
kan vara någon popularitetsjakt
som driver oss att förorda så långt gående
besparingar som vi gör. Vi gör det
uteslutande för att det är nödvändigt —
i ett nödläge måste tyvärr också i och
för sig önskvärda utgifter beskäras. Vi
är emellertid fullt förvissade om att man
alltför mycket stirrar sig blind på välsignelsen
av kontantförmåner. I det
långa loppet skulle en återhållsamhet
med statens utgifter och en rimlig skattebörda,
icke minst för barnfamiljerna,
ge betydligt större lättnader än vad någonsin
bidrag kan skänka.

För att undvika missförstånd vill jag
säga, att vårt förslag ingalunda innebär
att vi vill ta bort barnbidraget till de ensamma
mödrarna och övriga som innefattas
under begreppet ofullständiga
familjer. De besvärligheter som dessa
har att brottas med motiverar fullt att
bidrag skall utgå. De ofullständiga familjerna
skulle enligt vårt förslag få
400 kronor mer i barnbidrag än en full -

ständig familj med samma antal barn.

Vår uppfattning är nu som tidigare,
att rättvisa i fråga om försörjningsbördan
mellan barnfamiljer och barnlösa
makar skall åstadkommas skattevägen.
En variation av ortsavdraget med hänsyn
till om barn finnes eller icke anser
vi inte bara befogad utan ofrånkomlig.
Hade möjligheter funnits ekonomiskt
skulle vi redan nu ha framlagt konkret
förslag om ett återinförande av barnavdrag
både vid den statliga och den
kommunala beskattningen. Vi förordar
nu en utredning för att komma fram till
en lämplig kombination av barnbidrag—
barnavdrag.

Våra besparingsförslag — därav 420
miljoner kronor på barnbidragen — syftar
till att omsättningsskatten skall kunna
avskaffas den 1 januari 1961.

Jag skulle slutligen vilja påminna om
att i högerpartiets alternativ till regeringens
budget ingår en del förslag för
att främja sparandet och ge en lättnad
för barnfamiljerna, t. ex. förslaget om
att de föräldrar, som under ett år sparar
upp till 1 200 kronor och maximalt
12 000 kronor på tio år för sina barns
utbildning, skulle få göra avdrag härför
i deklarationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Denna motion om avskaffande
av ett barnbidrag för alla
barnfamiljer utom de ofullständiga ter
sig för mig som ett vårtecken. Ungefär
samtidigt som vintergäcken kommer
i parker och i trädgårdar får vi
den här motionen på riksdagens bord.
Det har blivit en vana, åtminstone för
mig, att så här en gång om året på
våren idka pedagogisk verksamhet, även
om jag vet att det kanske inte nyttar
så mycket till. Timmen är sen, och jag
skall inte upprepa vad vi sagt under
gångna år. Det kanske räcker med en
mycket kortfattad sammanfattning.

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

133

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

I fjol var fröken Wetterström och jag
överens om — tror jag -— att det var
mycket få barnfamiljer i vårt land som
hade så små inkomster att de inte betalade
skatt. Det rörde sig om 5 procent
av barnfamiljerna eller någonting
sådant. För dem representerar barnbidraget
naturligtvis ett socialunderstöd.
Jag tror dock att inte ens högern innerst
inne vill ta ifrån dessa de allra
fattigaste barnfamiljerna barnbidraget,
även om detta blir resultatet av förslaget
i den här motionen. Nej, det är
barnfamiljerna i skatteräjongen det här
gäller.

Jag tror att diskussionen förra året
förde därhän, att vi konstaterade att
när barnbidraget en gång infördes, så
fick detta ersätta de gamla ortsavdragen.
Barnbidragsreformen var alltså i
allt väsentligt en skattereform. Vi hörde
nyss av fröken Wetterström, att högern
— åtminstone som ett framtidsmål
— tänkte sig ett återinförande i en
eller annan form av ortsavdrag för barnen.
Barnbidragsreformen var sålunda
i allt väsentligt en skattereform. Därför
blir det en skattereform även när
man — som högern vill — tar bort ett
barnbidrag.

Förslaget innebär för de allra flesta
barnfamiljer, att de förlorar sitt första
barnbidrag. Det betyder att de får 450
kronor högre skatt än de annars skulle
ha.

Fröken Wetterström och jag är säkert
överens om — detta framgick
också av hennes anförande — att den
allmänna varuskatten som genomförts
inte är bra. Vår motivering härvidlag
kan emellertid skilja sig från högerns.
Fn tyngdpunkt i vår motivering är den,
att vi menar att den allmänna varuskatten,
som omfattar praktiskt taget
alla varor, verkar procentuellt lika —
den drabbar alla inkomstgrupper lika
hårt. Genom den föreliggande motionen
presenterar emellertid högern någonting
som är ännu värre. Här höjer
man skatten för en viss grupp av män -

niskor, nämligen barnfamiljerna. Det
är en grupp — det vet man och det
framgick också av fröken Wetterströms
anförande — som har råkat illa ut genom
skattetryck och inflation. I tider
av högt skattetryck är det dock viktigare
än någonsin att se till, att detta
skattetryck blir jämnt fördelat, att skatten
tas ut efter skatteförmågan. Skulle
högerns motion bifallas, skulle motsatsen
åstadkommas.

Det är klart att när denna fråga kommer
igen år efter år, så är man alltid
intresserad av de nya argument som
kommer in i diskussionen. Fröken Wetterström
vill i år särskilt peka på omsättningsskatten
och även på inflationen.
Detta framgår ju också av den reservation
som är fogad till detta utlåtande.
I denna reservation presenteras
litet statistik. Det förhåller sig med statistik
som med vissa starka drycker,
att de kan brukas och de kan missbrukas.
Här föreligger ett fall där statistiken
missbrukats; det skall jag strax
visa.

Vi skall titta på vad som står i reservationen.
Fröken Wetterström följde
den i sin argumentering. Det står i
reservationen bland annat: »Det ingrepp
i barnfamiljernas ekonomi som
förslaget om borttagande av ett barnbidrag
innebär måste vägas mot att
barnfamiljerna vid ett avskaffande av
omsättningsskatten kommer att få behålla
en större del av den egna inkomsten
för egen disposition.» Sedan
kommer statistiken. Totalt beräknas
omsättningsskatten inbringa staten
1 400 miljoner kronor. Man säger vidare
att det finns ca 2 500 000 hushåll
i vårt land. Sedan dividerar man, och
divisionen är rätt utförd. Man kommer
fram till en genomsnittlig belastning av
560 kronor per hushåll.

Sedan säger man, efter det man diskuterat
skattelindringen för de lägsta
inkomstgrupperna genom det med 50
kronor böjda barnbidraget, att »omsättningsskatten,
oavsett vidtagna kompen -

134 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

sationsåtgärder, i genomsnitt betyder
ungefär lika mycket för en barnfamilj
som ett barnbidrag. Ett avskaffande av
omsättningsskatten kompenserar alltså
i stort sett barnfamiljen för vad den under
året må förlora i barnbidrag».

Här får man det intrycket, att det är
ett kompensationsförhållande — omsättningsskatten
å ena sidan och barnbidraget
å andra sidan kan man väl
kvitta!

Så sägs det om inflationen: »Till vad
här anförts kommer så inflationens
verkningar. Under 1950-talet har levnadskostnaderna
i vårt land stigit med
drygt 50 %, dvs. med i genomsnitt mer
än 4 % per år. Med nuvarande inkomstläge
för familjerna betyder en dylik
inflation en fördyring av konsumtionen
under ett år med ungefär lika
mycket som ett barnbidrag.»

Det skulle tydligen bli rena förtjänsten
för barnfamiljerna, att man drar in
ett barnbidrag. Hur är det: Gäller inte
samma sak oss alla? Den här omsättningsskatten
som varken fröken
Wetterström eller jag tycker om drabbar
oss alla. Inflationen är vi alla rädda
för. Tänk om fröken Wetterström
skulle gå in till finansministern — jag
tror han sitter i statsrådsrummen —
och betala in 450 kronor kontant till
statskassan; det skulle ju ge en ren
förtjänst. Sedan kunde andra högermän
göra detsamma. Det finns ju mycket
folk som »litar» på högerpartiet och vi
kunde snart få ihop en pott som svarar
mot barnbidraget.

Nej, det går inte ihop. Det är något
fel i resonemanget. Yad är det för fel?
Om vi nu håller oss till omsättningsskatten
är det alldeles riktigt, att den
inbringar staten 1 400 miljoner kronor.
Nu vill man ta bort första barnbidraget
— det betyder att barnfamiljerna
belastas med 420 miljoner, vilket är 30
procent av de 1 400 miljonerna. Vad
man nu säger -— här försöker jag följa
det resonemang som föres i reservationen
— är att vi skall avskaffa omsätt -

ningsskatten men att barnfamiljerna får
betala 30 procent av vad det kostar. Sedan
är det 70 procent kvar; dem får
barnfamiljerna liksom alla andra vara
med om att betala. Det är ingen god
affär för barnfamiljerna. Beträffande
inflationen kan man tillämpa precis
samma tankegångar, och jag skall inte
upprepa dem.

Det är tydligt, att högerns resonemang
inte håller. Jag såg herr Hjalmarson
inne i kammaren nyss — han
tycks nu ha gått ut — och jag hade
tänkt säga honom att jag har stor respekt
för honom som person — observera
att jag talar om herr Hjalmarson,
inte om högerpartiet. Högerpartiet har
många bra experter. Sätt dem på att
överarbeta edra barnbidragsfunderingar
inklusive det där ortsavdraget som fröken
Wetterström talade om! Då kan vi
slippa sådana här diskussioner år efter
år.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Vi har haft så många
barnbidragsdiskussioner under senare
år här i riksdagen, att problemställningarna
vid det här laget är tämligen
genomlysta. Både i fjol och i år har professor
Wahlund i denna kammare givit
fröken Wetterström en lysande lektion
om barnbidragens skattehistoriska
bakgrund, och jag skall inte försöka
plagiera hans prestationer — jag skulle
för övrigt inte lyckas hälften så bra.

Men om det alltså kan tyckas överflödigt
att ventilera problemställningarna
i ämnet ännu mer, så gäller detta inte
frontställningarna inom den politiska
oppositionen. Folkpartiet och centern
har givit upprepade försäkringar om att
de inte är villiga att medverka till någon
ekonomisk nedrustning av barnfamiljerna
på denna punkt, och jag för
min del litar obetingat på herrar Ohlins
och Hedlunds deklarationer och ärliga

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

135

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

avsikter under de förhållanden som nu
gäller. Ensam kan högern inte ta bort
det första barnbidraget — det behöver
den hjälp till, och de borgerliga bröderna
är som sagt kallsinniga.

I likhet med en viss Chamberlain efter
Miinchen-mötet tänker kanske herr Hjalmarson,
att »när man inte kan vad man
vill får man vilja vad man kan». Så
tolkar i varje fall jag högerns kompromissbud
till folkpartiet och centern
med erbjudande att eventuellt gå ifrån
sitt förslag att slopa det första barnbidraget,
under förutsättning att den totala
besparingen inte minskas. Sin avsikt att
söka nå en sammanlagd besparing, som
rensar bort all skattehöjningsrisk, har
dock högern inte rubbat på, och om partiet
lovar att avstå ifrån att aktualisera
barnbidragsfrågan i ett givet läge, är
detta löfte helt villkorligt. De flesta
av oss har nog upptäckt, att det finns
flera utgångar ur den här rävlyan. Centern
har velat täppa till ett av hålen,
när den genom några prominenta medlemmar
har motionerat om att barnbidragsanslaget
skall flyttas över till finansdepartementets
huvudtitel för att
eftertryckligt fastslå bidragets skattetekniska
karaktär och — så har jag förstått
det — göra det mera oåtkomligt för
den eventuelle regeringspartnern, som
har lovat runt att ingen medborgare
skall behöva drabbas av skattehöjningar
under en borgerlig regim eller i varje
fall under en högerregim.

Centern fortsätter därmed professor
Wahlunds pedagogiska försök att lära
högern läxan att barnbidraget egentligen
är ett skatteavdrag, som man så att
säga har vänt på. Men skall det verkligen
vara nödvändigt att tillgripa så
förenklade åskådningsmetoder som en
uteslutande formell ändring av den budgettekniska
redovisningen? Ja, kanske
är man rädd för att högerns envisa
fasthållande vid förslaget att slopa det
första barnbidraget skall bli ett verkligt
påträngande alternativ den dag en borgerlig
regering — kanske redan efter

den 18 september — måste sätta sig ned
och skrapa ihop de besparingar, som
skall möjliggöra det gemensamma löftet
att avskaffa omsättningsskatten. Vad
händer den dagen? Högern är nu det
största oppositionspartiet. Om det på sin
ohämmade propaganda om skattesänkningar
skulle förstärka sina positioner
i höst och sedan flytta in i kanslihuset,
betyder då inte det att grunden vacklar
under barnfamiljerna?

Det skattetryck, som högern vill reducera
med hjälp av ett inbesparat barnbidrag,
skulle enligt partiets skattemotion
till årets riksdag minska med cirka
20 kronor för helt år i inkomstklasserna
16 000—17 000 kronor, och därunder
skulle det inte bli några skattelindringar
alls. För barnfamiljerna i 16 000
—17 000-kronorsklassen skulle förlusten
av 400 kronor i barnbidrag — högern
har redan opererat bort ur sin kalkyl de
50 kronorna i oms-kompensation ■—•
direkt vägas mot en skattesänkning på
20 kronor. Vågar man verkligen påstå
att barnfamiljerna skulle vinna på det
bytet? Märk väl, att cirka två tredjedelar
av alla barn i Sverige växer upp
i familjer under inkomstgränsen 16 000
—17 000 kronor, vilka alltså skulle få
högst en tjugondei tillbaka i skattesänkning
av det barnbidrag de mister.

Men reservanterna nämner inte den
här gången den direkta skatten. De har
varit ivriga att koppla ihop barnbidraget
med omsättningsskatten i stället och
har, såsom herr Wahlund här påpekade,
gjort en märklig division när de har
dividerat det belopp på 1 400 miljoner
kronor, som omsättningsskatten beräknas
inbringa, med antalet hushåll i landet
— 2,5 miljoner — och kommit fram
till en genomsnittlig oms-belastning av
560 kronor per hushåll. Genom att omsättningsskatten
avskaffas får barnfamiljen
ersättning för vad den förlorar
i barnbidrag, är högerns slutsats av den
här uträkningen. Det är, såsom herr
Wahlund också visat, en tvivelaktig tes,
och den vilar på en besynnerlig uträk -

136 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

ning som inte alls tar hänsyn till antalet
konsumenter i hushållen och som uppenbarligen
skulle ge de barnlösa hushållen
en skattelättnad, vilken barnhushållen
till dels finge betala. Den relativa
standardklyftan mellan olika hushållstyper
skulle därmed vidgas till
barnfamiljernas nackdel.

Med allt skäl kan man fråga sig, om
det är någon rimlighet i att lägga hela
bördan av föreslagna besparingar just
på barnfamiljerna och särskilt på den
lilla skara om 8 procent vuxna medborgare
i det här landet, som försörjer
hela 38 procent av alla svenska barn,
barn som i sinom tid skall ersätta i
produktionen inte bara sina föräldrar
utan också de många ensamstående utan
egen avkomma. Det kan omöjligen vara
rättvist att låta barnfamiljerna betala
både kontant och så att säga in natura
för t. ex. vår åldringsförsörjning. Man
skall inte heller tro, att barnfamiljerna
inte skulle reagera och reagera beskt
och negativt, om detta orimliga begärdes
av dem. Det finns något som heter
födelsestrejk, och Sverige har med sina
14 promille redan den lägsta nativiteten
i Gamla världen. Jag vågar tro, herr talman,
att högerns familjepolitik är livsfarlig
för oss, såvida högern skulle ha
en chans att praktisera den.

Herr talmannen tog nu ledningen av
förhandlingarna.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Herr Wahlund började
med att säga, att han inte tänkte bedriva
någon pedagogisk verksamhet, men
statsrådet Ulla Lindström menade å sin
sida, att jag hade fått en lysande lektion
av herr Wahlund. Det vill jag inte bestrida
att jag har fått; jag beklagar bara
att jag, hur skicklig läromästare jag än
har, ingalunda kan acceptera hans syn
på de frågor vi talar om.

Jag kan här givetvis bara ta upp en
del av det som herr Wahlund kom in
på. Det verkar som om han menar, att

inflationen nära nog inte skulle drabba
barnfamiljerna. Jag tror emellertid att
kammarens övriga ledamöter har klart
för sig, att barnfamiljerna har så stora
ofrånkomliga utgifter, att utrymmet för
deras fria konsumtionsval blir mycket
mindre än t. ex. för en ungkarl eller för
mig. Jag vill säga i all anspråkslöshet,
att jag trots att jag inte är nationalekonom
har hört talas om någonting som
kallas gränsvärdeteorien. Kanske kan
man säga att det i det här sammanhanget
är läran om att en och samma
utgift väger olika tungt, beroende på
om utgiften ligger strax intill existensminimum
eller långt ovanför. Att det för
en barnfamilj med stora utgifter oftare
inträffar att den av inflationen orsakade
fördyringen tar de sista slantarna än
vad den gör för en ungkarl eller en
barnlös familj, det vill säkert inte herr
Wahlund bestrida.

Sedan kom herr Wahlund in på vad
jag vill kalla för sin gamla käpphäst.
Han brukar nämligen alltid framhålla
att barnbidragen betyder mer för de
högre än för de lägre inkomsttagarna —
och det finns väl i och för sig ingen anledning
att bestrida det, om man räknar
i kronor och om man bortser från
vad som över huvud taget är meningen
med avdrag i beskattningen. Varken
herr Wahlund eller jag tillhör bevillningsutskottet,
men vi vet ändå båda
två att avdragen är till för att från beskattning
undanta den inkomst som inte
har någon skattekraft. Vad vi nu talar
om är ortsavdraget, som är till för att
undanta de allra mest elementära levnadskostnaderna,
alltså kostnaderna för
mat, hyra, kläder o. s. v. Det är sådant
som ofta betecknas med uttrycket existensminimum.

Jag tror mig veta att herr Wahlund
är gift och att han sålunda har ett dubbelt
så högt ortsavdrag som jag, och jag
kan inte se annat än att det är rättvist.
Men då vill jag ställa ett par frågor. Den
första är följande: Är det inte lika självklart
att det är dyrare att leva för en

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

137

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

barnfamilj än för ett par barnlösa makar
som att det är dyrare för två makar
över huvud taget än för en ungkarl?
Och om så är, innebär då inte en familjevänlig
politik att man i beskattningen
tar hänsyn till de högre levnadskostnaderna
för barnfamiljen?

Den andra frågan är, om herr Wahlund
är beredd att förorda ett borttagande
av ortsavdragen. Eller menar
herr Wahlund, som han brukar göra, att
ortsavdraget ger större skattelättnad,
alltjämt i kronor räknat, för herr Wahlund
än för en familj med 10 000 kronor
i inkomst?

Sedan vill jag också säga en sak till
statsrådet fru Lindström, som tog upp
frågan om omsättningsskattens verkningar.
Jag vill där hänvisa till de levnadskostnadsundersökningar
som socialstyrelsen
gjorde 1958. Om vi utgår
ifrån den totala konsumtionen av varor
och tjänster, 35 miljarder kronor, så
blir 4 procent i omsättningsskatt på detta
belopp 1 400 miljoner kronor. Det är
alltså vad herr Sträng räknar med som
inkomst genom omsättningsskatten. Man
kan sålunda utgå från att inkomsttagarna
kommer att få punga ut med 4 procent
i omsättningsskatt på allt vad som
över huvud taget konsumeras, allt som
de gör av med efter avdrag för skatter
och liknande avgifter samt för sparat
kapital. Socialstyrelsen beräknade vid
undersökningen 1958 bl. a. konsumtionen
för olika slags hushåll. Jag skall här
bara plocka ut ett par exempel.

Äkta makar med två barn i åldern 7
—8 år hade 1958 en konsumtion som
uppgick till 13 814 kronor. Om vi räknar
med 4 procent i omsättningsskatt på
det beloppet, så gör det 550 kronor. Och
om vi räknar om den konsumtionen i
dagens penningvärde, så är det väl inte
för mycket att öka summan från 1958
med 10 procent. Då har vi en konsumtion
i denna familj på 15 195 kronor,
vilket motsvarar en omsättningsskatt på
610 kronor.

Jag skall ta ytterligare ett enda exem -

pel, nämligen makar med två något äldre
barn. För en sådan familj var konsumtionen
undersökningsåret 18 808
kronor. Omsättningsskatten blir där 750
kronor. Lägger jag till den angivna 10-procentiga fördyringen, så blir konsumtionen
20 690 kronor och omsättningsskatten
825 kronor.

Statsrådet fru Lindström talar om en
nedrustning för barnfamiljerna. Jag tilllåter
mig fråga: Är det omsättningsskatten
fru Lindström då syftar på? Den betyder
inte bara lika mycket utan mer
än ett barnbidrag. Därför ser vi det som
den absolut mest angelägna uppgiften
att få bort omsättningsskatten. Och för
att lyckas med det måste vi framlägga
de alternativa förslag som vi gjort till
regeringens budget och långtgående besparingsförslag
även beträffande det
område vi här talar om.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Då jag har allt intresse
av att vi skall klara av kammardebatterna
så tidigt som möjligt, skulle jag
kanske inte ha tagit till orda här, men
det är ändå ett par ord som jag vill
säga i denna fråga.

I högerpartiet framhålles de alltför
höga statsutgifterna, det hårda skattetrycket
och den fortgående penningvärdeförsämringen.
För att komma till rätta
med detta har man i högerpartiet försökt
arbeta fram en rad motioner och
förslag, som syftar till att dels sänka
statsutgifterna och dels lindra skattetrycket.
Jag tycker då att det i denna
debatt finns anledning att peka på ett
par saker.

När högerpartiets representanter har
funderat på besparingsförslagen, har de
funnit att stötriktningen vid sparandet
borde i huvudsak sättas in mot barnfamiljerna.
Jag vill bara erinra om några
punkter i högerns besparingsprogram.
Mödrahjälpen vill man skära ned
med 5,5 miljoner kronor. Det drabbar
ju barnfamiljerna, även enbarnsfamil -

138 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

jer. Man vill ha bort allmänna barnbidrag,
375 miljoner kronor, husmorssemestrar
och ferieresor för barn, 4,5
miljoner, bostadsrabatter och bostadsförbättringar,
139 miljoner. Skulle det
sistnämnda förslaget gå igenom betyder
det högre hyror och bostadsavgifter för
barnfamiljerna. Man vill minska statsbidragen
till sjukkassorna med 122 miljoner
och statsbidraget för skolskjutsar
med 5,5 miljoner.

Dessa besparingsförslag riktar sig
över huvud taget mot barnfamiljerna
och mot dem som har det sämst ställt
i landet. Däremot har högern och de
andra borgerliga partierna sorgfälligt
glömt bort att man kan spara på de militära
utgifterna. Jag tycker att detta
är uttryck för en reaktionär politik, och
det är med glädje man kan notera att
högerpartiet tills vidare är ensamt om
en sådan politik och att det finns säkra
garantier för att dylika motioner avslås.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets
förslag.

Herr JACOBSSON i Tobo (fp):

Herr talman! Inom utskottet bär vi
utgått ifrån att barnbidraget, som sagts
här i debatten förut, är en ersättning
för det tidigare skatteavdraget. Det är
klart att det finns möjligheter att konstruera
en ersättning på annat sätt,
exempelvis genom en kombination av
bägge metoderna. Nu har detta inte varit
aktuellt i sammanhanget, och därför
har vi inom utskottet ansett att det inte
fanns något skäl att frånträda den uppfattning,
som andra lagutskottet intagit
då denna fråga varit föremål för riksdagens
behandling under de senaste
åren. Vi säger också i utskottsutlåtandet,
att en annan uppfattning skulle stå
i dålig samklang med den generella
höjning av de allmänna barnbidragen,
som beslutades av 1957 års riksdag.
Inte heller kan en annan uppfattning
försvaras med utgångspunkt från de

hänsynstaganden som legat till grund
för senare års familjepolitik i vårt land.
Med hänsyn till detta har vi ansett att
vi inte haft något annat att göra än att
avstyrka denna motion.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Fröken Wetterström
sade att min pedagogik inte bet på henne
i detta sammanhang. Det förstår jag;
sådant har hänt förr i min verksamhet.

Sedan behagade kammarens ledamöter
lägga märke till att fröken Wetterström
inte på någon punkt ville bemöta
vad jag sade i mitt anförande. I
stället började fröken Wetterström tala
om andra saker, exempelvis om gränsnytteteorien.
Jag satt och funderade:
det måste väl vara Böhm-Bawerks
gränsnytteteori. Vad har det med den
här saken att göra? Men så kom jag på
att det på ett sätt har med den här saken
att göra — fröken Wetterström
snuddade själv därvid. Den som är fattig
— det kan bero på att han är inkomstfattig
men det kan också bero på
att han är barnrik — har en annan
gränsnytteuppfattning, än den som har
det bättre ställt. Men inte hjälper man
väl upp detta, att barnfamiljerna har
det dåligt ställt, med att ta ifrån dem
barnbidraget. Det övergår i varje fall
mitt förstånd.

Jag nämnde med ett par ord i sista
meningen av mitt förra anförande att
det nog inte skulle skada om högern
också såge litet på sitt ortsavdragsförslag.
Med anledning därav använde fröken
Wetterström större delen av sitt
anförande till ett angrepp mot mig på
denna punkt. Jag har inte talat om saken,
jag har bara givit högern ett vänligt
råd. Men om fröken Wetterström
vill, skall jag ge några synpunkter på
dessa ortsavdrag för barn, som högern
vill återinföra. Buden har varit litet
olika från högerns sida. Ursprungligen,

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9 139

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

i Ebon Anderssons motion, räknade
man med 1 000 kronor i ortsavdrag för
varje barn. Sedan har man prutat till
500 av ekonomiska skäl. Men när det
gäller högerns framtidsperspektiv får vi
väl räkna med 1 000 kronor.

Ortsavdrag representerar, som vi vet,
en viss del av inkomsten som är skattefri.
Ortsavdragen, sade fröken Wetterström,
skär av ett visst existensminimum
för medborgarna. Ja, det är alldeles
riktigt. Då ortsavdragen ursprungligen
kom till räknade man med att
varje medborgare skall ha ett skattefritt
existensminimum. Man skall alltså
räkna ut, att folk behöver så och så
mycket till mat, kläder, bostad o. s. v.
för en relativt torftig tillvaro, och detta
skulle som sagt vara skattefritt. Först
för inkomster över ortsavdraget skulle
man börja betala skatt. Resonemanget
är riktigt så länge man håller sig i de
räjonger där man börjar betala skatt.
Men i själva verket har ju ortsavdragen
i inkomstgrupperna där ovanför en
skattereglerande funktion. Kommer man
upp i högre inkomstskikt, så reglerar
ju ortsavdragen skatteprocenten. Man
tänker inte på det men det är så, fröken
Wetterström, att ortsavdragen inte
skär av en inkomst i botten utan att de
i stället skär av en inkomst i toppen
som blir skattefri. Detta har alltså sin
följd att ortsavdragen genom skatteprogressiviteten
blir mer och mer värda ju
högre upp på skatteskalan man kommer.

Om jag nu tar högerns skatteskala —
det är ju rättvist att i det här sammanhanget
göra det — och räknar med ett
ortsavdrag på 1 000 kronor, så betyder
naturligtvis 1 000 kronor i ortsavdrag
för varje barn att de som inte betalar
skatt inte får någonting alls. De barnfamiljerna
är som jag redan sagt inte
många. Men jag har här siffror på hur
det ställer sig vid en familjeinkomst på
10 000 kronor. Efter högerns skatteskala
är marginalprocenten som vi vet
11. Det betyder att ett ortsavdrag på
1 000 kronor för varje barn är värt 11

procent av 1 000, d. v. s. 110 kronor i
avdrag på skatten eller, vilket är detsamma,
i barnbidrag. Kommer man upp
till 12 000 kronor är värdet av ortsavdraget
fortfarande 110 kronor. Vid
15 000 kronor blir värdet av ortsavdraget
210 kronor, vid 25 000 blir det 370,
vid 50 000 blir det 480, vid 100 000 blir
det 590 och vid 200 000 blir det 650
kronor. Så ser högerns »barnbidrag» ut.
Men så vill vi inte ha det. Fröken Wetterström
kanske kan säga att barnkostnaderna
är högre ju högre upp i inkomstskikten
man kommer. Det skall
jag gärna medge, men vad som absolut
står fast är att de inte varierar progressivt
som skatteskalan.

Jag ser att herr Hjalmarson nu är
närvarande i kammaren. Jag hoppas att
vad jag sade tidigare blivit framfört till
honom. Jag sade att jag gärna skulle
vilja be honom allvarligt titta på detta.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Jag hade inte för avsikt
att lägga mig i debatten. Jag tyckte uppriktigt
sagt att fröken Wetterströms senaste
anförande var så övertygande att
det kanske inte hade behövts mera. Men
jag skall be att få säga ett par ord i anledning
av vad herr Wahlund senast
sade.

Vad först beträffar den sak han tog
upp i slutet, frågan om ortsavdragen,
så är helt enkelt frågeställningen denna:
Skall man göra distinktionen mellan
barnfamiljer och icke barnfamiljer på
samma inkomstnivå, eller är barnbidragets
respektive barnavdragets uppgift
att vara ett led i den allmänna progressiviteten
i skatter respektive bidrag?
Att man vill införa ett moment av avdrag
beror ju på att man menar att den
väsentliga frågeställningen på detta område
ligger i differentieringen mellan
barnfamiljer och icke barnfamiljer på
samma inkomstnivå. Ur den synpunkten
är det uppenbart att ortsavdragen bär
en mera påtaglig effekt än vad barnbi -

140 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

dragen har, om det alltså gäller utjämningen
mellan de olika familjerna på
samma nivå.

Jag vill också ta upp en annan sak,
nämligen omsättningsskatten. Det är naturligtvis
riktigt som herr Wahlund
framhöll i sitt första anförande, att man
inte löser omsättningsskatteproblemet
enbart genom att göra besparingar på
barnbidragen. Det krävs mycket annat
också. Det är ett moment men inte något
mera. Vad herr Wahlund inte tog
upp i sitt andra anförande var den
mycket omsorgsfulla beräkning som fröken
Wetterström gjort och här presenterade
av vad omsättningsskatten innebär
för en barnfamilj. Man kan räkna
på många olika sätt, men man kommer
nog, vilken beräkningsgrund man än
använder, fram till att för i varje fall
en trebarnsfamilj betyder omsättningsskatten
en belastning per år som är
större än vad det skulle innebära att ta
bort ett barnbidrag.

Det är en alldeles riktig invändning
om herr Wahlund säger att man inte
kan få bort omsättningsskatten enbart
genom denna åtgärd. Det är sant, men
man kan inte heller få bort omsättningsskatten
utan att göra besparingar på
olika områden. Eftersom man nu har
ställt frågan om barnbidragen i centrum
på detta sätt, så är det intressant att
konstatera att om man ställer mot varandra
å ena sidan vårt förslag och å
andra sidan det beslut som regeringen
genomdrivit, så innebär detta beslut
faktiskt en belastning på trebarnsfamiljerna
som är större än vad som svarar
mot borttagandet av ett barnbidrag. Den
kompensation man givit på 50 kronor
per barn är ju grovt otillräcklig om man
ser till vad omsättningsskatten innebär.
Man kommer över huvud taget inte i
närheten av omsättningsskattens kostnad.
Det är bara att slå blå dunster i
ögonen.

En frågeställning har inte alls diskuterats.
Vårt förslag går ju inte bara ut
på att man skall ta bort ett barnbidrag,

utan man skall även göra en differentiering
så att man tar särskild hänsyn
till de stora barnfamiljerna.

Statsrådet fru Lindström var inne på
denna fråga litet grand, när hon snuddade
vid befolkningspolitiken och talade
om födelsestrejk o. s. v. Jag vet inte
hur allvarligt hon menade det där,
om det var några reminiscenser från
fru Lindströms studier av den klassiska
grekiska litteraturen eller vad det nu
kunde vara. Men det i sammanhanget
väsentliga är, att vare sig man ser det
ur befolkningspolitisk synpunkt eller
tar hänsyn till var belastningen är hårdast,
så är det uppenbart att det är de
stora barnfamiljerna som utgör problemet.
Befarar man att nativiteten skall
ytterligare sjunka, kommer den inte att
sjunka därför att folk avstår från att
skaffa sig det första eller andra barnet
utan därför att man stannar vid tvåeller
trebarnssystemet. Ser man problemet
ur den synpunkten och frågar sig,
i vilken grupp risken för att man skall
komma under en rimlig miniminivå är
störst, finner man att det är de stora
barnfamiljerna det gäller. Hela denna
differentieringsfråga mellan små och
stora barnfamiljer har i denna debatt
lämnats åsido, och det tror jag är en
brist.

Jag vill gärna erkänna — för att återkomma
till herr Wahlund — att barnbidragets
verkningar naturligtvis ur vissa
synpunkter kan jämföras med ortsavdragets.
Det är naturligtvis t. o. m. så,
att ett barnbidrag, som ju är skattefritt,
i pengar räknat i vissa fall kan ge större
förmåner åt de större inkomsttagarna
än åt de mindre. Däremot skiljer sig
ortsavdragen från barnbidragen därigenom
att man ju kan öka ortsavdragens
effekt mera påtagligt, om man gör en
extra arbetsinsats. Vi skall komma ihåg
att det är just i den åldern, då man har
oförsörjda barn, som man också har
den största förmågan att göra en extra
ansträngning, att göra en kraftig arbetsinsats.
Det är möjligen inte utan sitt

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9

141

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

värde att uppmuntra den inställningen.
Herr Wahlund tycktes ha den föreställning,
som man på socialdemokratiskt
håll i allmänhet har, att arbetsinkomstens
storlek skulle vara helt oberoende
av inkomsttagarnas egna ansträngningar,
alltså att inkomsten skulle på något
sätt vara ödesmättad, alltid vara t. ex.
14 782 kronor om året, vare sig man
beter sig på det ena eller andra sättet.

Men det förhåller sig inte så. För flertalet
inkomsttagare finns det bättre eller
sämre möjligheter till övertidsarbete,
till extraarbete o. s. v. Varje inkomsttillskott
av det slaget måste ses i
belysning av vilken effekt denna ökade
arbetsinkomst får på beskattningen. Om
beskattningen är påtagligt progressiv
redan i relativt små inkomstgrupper
blir effekten av en sådan extra arbetsinsats,
att det inte lönar sig att göra

den. Man kanske skall ta med även det
momentet, när man försöker göra en
jämförelse mellan barnavdrag och barnbidrag.

Herr talman! Detta var bara några
randanmärkningar till den diskussion
som här förts. På det hela taget har
den bara inneburit en upprepning av
de meningsutbyten, som vi haft under
rätt många år, i denna fråga, och jag
tror inte att vi, trots herr Wahlunds
pedagogiska förmåga som säkerligen är
större än min, har några större förutsättningar
att övertyga varandra.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag har begärt ordet
inte för att försöka övertyga utan för
att komma med några repliker, som jag
tycker bör sägas.

Fröken Wetterström sade i sitt första
anförande, att hon ville ta bort det
första barnbidraget för att få »en rimlig
skattebörda inte minst för barnfamiljerna».
Jag visade då i mitt inlägg, att
skattelindringen för 2/3 av barnfamiljerna
skulle stanna vid 20 kronor om året
eller mindre. Detta förbigick fröken

Wetterström med tystnad, men utropade
i stället emfatiskt: »När nu statsrådet
talar om nedrustning av barnfamiljernas
standard, menar hon då omsättningsskatten?»
Nej, jag menar inte omsättningsskatten,
jag menar reservanternas
förslag. Omsättningsskatten och
dess börda delar vi alla, barnrika och
barnlösa. Fröken Wetterströms konstruktion
för att visa, hur mycket av
omsättningsskatten som särskilt tungt
vilar på barnfamiljerna, kan inte övertyga
vare sig med argument eller siffror.
Bara de siffror hon kastar fram
visar ju stora blottor; hon tog 4 procent
på hela familjeinkomsten eller alla
familjeutgifter inklusive hyra och
bränsle, som ju inte är belagda med
omsättningsskatt.

Herr Heckscher sade att de 50 kronor,
varmed man höjt barnbidragen för
att kompensera omsättningsskatten, är
tilltagna grovt i underkant. Jag vill bara
erinra om att den Henrikssonska
kommittén för de indirekta skatterna,
som ju var en parlamentarisk kommitté,
beräknade de förluster, som omsättningsskatten
skulle medföra för en barnfamilj,
till ungefär detta belopp per
barn.

Herr Heckscher undvek sorgfälligt
att tala om den försämring av barnfamiljernas
ekonomi, som högerns förslag
obestridligen skulle medföra. Han
betvivlade, att barnfamiljerna skulle
reagera så som jag gjorde gällande i
mitt inlägg, och han kastade fram en
liten fråga, med anledning av vad jag
sade om födelsestrejk, och manade
fram för våra blickar en skara svenska
Lysistratedemonstranter som skulle födelsestrejka.
Naturligtvis menade jag
med födelsestrejk inte någon medveten
strejk, något organiserat beteende, utan
helt enkelt bara en smygande olust över
familjebudgetens magerhet och det
hopplösa i att aldrig få leva på tillnärmelsevis
den levnadsnivå som jämnåriga
utan barn — grannar, umgängesvänner,
arbetskamrater — kan uppnå.

142 Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

I Sverige, där familjeplanering är en
naturlig sak och folk i allmänhet inte
skaffar sig fler barn än de anser sig ha
råd med, skulle en spolierad familjepolitik
utan tvivel avspegla sig i födelsetalen.

När högern utlovar sanerade statsfinanser
och ökat välstånd i framtiden
med ett sparprogram, som främst drabbar
barnfamiljerna, och försöker karakterisera
denna linje med orden
»ingen popularitetsjakt», som fröken
Wetterström sade och såsom en temporär
försakelse för barnfamiljerna, en
försakelse som skall ge sjufalt igen i
framtida välmåga för den lilla vardagsfamiljen,
är det enligt min uppfattning
inte bara en felspekulation utan precis
motsatsen till den samhällsekonomiskt
riktiga målsättning, som högern säger
sig eftersträva och försöker suggerera
folk att tro på. Jag tycker inte att detta
kan understrykas nog kraftigt.

Herr WAHLUND (ep):

Ja, herr talman, visst har vi födelsestrejk
i vårt land. Vi har den lägsta
nativiteten i världen och det kan man
inte kalla annat än födelsestrejk. Det är
ingenting att förvåna sig över att familjerna
reagerar på det sättet i den
barnfamiljefientliga miljö som vi trots
allt har här i landet.

Det var emellertid med anledning av
vad herr Heckscher sade som jag begärde
ordet. Herr Heckscher var mycket
anspråkslös och sade att han bara
ville göra några randanmärkningar.
Nej jag skulle vilja ge herr Heckscher
en komplimang och säga att det vore
mycket fördelaktigt om han nästa år
skulle vilja — om inte i andra lagutskottet
så vid sidan om — medverka vid
utformandet av högerns hithörande reservationer.
Herr Heckscher yttrade att
ingen hade talat om en differentiering
av barnbidragen. Nej, jag har inte sagt
något om att högern vill differentiera
barnbidragen men jag har varit mycket

noga med mina formuleringar. Jag har
talat om »huvudparten» av barnfamiljerna
— därför att de mångbarnsfamiljer,
som högern ger mera, är mycket få.
Kvar står det faktum att högern tar
ifrån barnfamiljerna 420 miljoner kronor
och kallar det besparingar.

Omsättningsskatten har jag inte heller
talat om, jag endast omnämnde den
analogivis. Herr Heckscher skall komma
ihåg att omsättningsskatten är lika
för barnfamiljer och andra familjer. Slå
upp inkomststatistiken! Av denna framgår
att någon kongruens mellan barnantal
och inkomst inte finns. Mångbarnsfamiljerna
har samma genomsnittsinkomst
som barnlösa familjer.
Jag har emellertid som sagt inte berört
denna fråga.

Det viktiga i herr Heckschers resonemang
gällde ortsavdragen. Vi vill ju ha,
sade han, en utjämning av skatten efter
barnantal för familjer på samma inkomstnivå.
Ja visst, jag har samma
åsikt som herr Heckscher, men detta
har inte med den här frågan att göra.
Vad vi här diskuterar är frågan om skattekraft:
vad vi vill är att skatt skall utgå
efter bärkraft och alltså med hänsynstagande
till försörjningsbördan.

Då säger herr Heckscher: Ortsavdragen
är alldeles särskilt fina i detta avseende,
men de avdrag vi ursprungligen
ville ha på skattsedelns slutbelopp
är inte så lämpliga. Jag vill påpeka för
herr Heckscher att olägenheten med
ortsavdrag är att de i sin utveckling
absolut följer progressivitetsskalan i
beskattningen, under det att man vid
avdrag på skattsedelns slutbelopp har
möjlighet att ha vilka principer man
önskar — detta avdrag är verkligen det
böjliga instrumentet när det gäller att
få fram en rättvis skattedifferentiering.

Skulle emellertid herr Heckscher å
sin sida och jag å min sida göra upp ett
system för avdrag på skattsedelns slutbelopp,
skulle vi säkerligen komma till
olika resultat, beroende på att vi har
olika målsättning.

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9 143

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

Jag vill alltså avråda högern från att
driva sina förslag med ortsavdrag. Slå
in på centerpartiets ursprungliga linje,
den som vi lanserade i vår första partimotion.
Skatten till en början lika för
alla barnfamiljer! Detta är naturligtvis
orättvist mot barnfamiljerna, ty de har
större försörjningsbörda och alltså
mindre skattekraft. Men reglera den saken
genom avdrag på skattsedelns slutbelopp
och låt sedan, om det blir ett
minus, ett motsvarande kontantbidrag
utgå till ifrågavarande barnfamiljer!

Där skulle vi kunna mötas, i fråga om
principerna — men jag tror inte i praktiken! Fröken

WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket. Men det är faktiskt intressant
att höra herr Wahlund. Herr
Wahlund har aldrig velat svara mig på
den fråga jag ställde: Är herr Wahlund
beredd förorda ett slopande av ortsavdragen?
Bestrider herr Wahlund att
ortsavdragen ger större skattelättnad
i kronor räknat för t. ex. herr Wahlund
än för en familj med 10 000 kronors inkomst?
Jag vill gärna ha svar härpå.
Och hur verkar i olika inkomstlägen
centerpartiets förslag om ändring i dyrortsgrupperingen
?

Herr Wahlund sade, att inte gör väl
högern det bättre, när den vill ta bort
barnbidraget. Nej, det gör vi inte, men
vi anser att det är bättre att slopa barnbidraget
till äldsta barnet för att få bort
omsättningsskatten. Vi vill absolut ha bort
omsättningsskatten, och för att kunna
åstadkomma det måste vi göra besparingar,
bl. a. när det gäller dessa 420
miljoner. Och jag frågar herr Wahlund:
Menar ni i centerpartiet, att staten skall
låna upp pengar för att ersätta omsättningsskatten?
Ni vill i stort sett inte
spara mer än vad ni på vissa områden
föreslår i utgiftsökningar. Vill ni alltså
i själva verket ha kvar den börda för
barnfamiljerna som omsättningsskatten
utgör?

Så några ord till statsrådet Ulla Lindström!
Det verkar som om statsrådet
menar, att jag skulle ha presenterat
missvisande siffror. Statsrådet Lindström
nämnde hyrorna. Men det är väl
inte statsrådet Lindström obekant, att
omsättningsskatten också där får återverkningar.
Den drabbar ju de olika
produktionskostnaderna och alltså även
bostadsbyggandet. Därför måste den väl
ge utslag i form av högre hyror.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag måste medge, att den
här gången är det fröken Wetterström
som misslyckats i sin pedagogik.

Vill herr Wahlund ha bort ortsavdragen?
Vilka ortsavdrag avser fröken Wetterström?
Det kan ju inte gälla ortsavdrag
för barn, ty sådana finns inte numera,
utan det är väl ortsavdragen för
äkta makar och ensamstående som fröken
Wetterström avser. Jag vill då tala
om att jag där är fullständigt konsekvent.
Jag har motionerat om alla ortsavdrags
avskaffande, men bevillningsutskottet
var inte med på tankegångarna.
Jag har alltså varit konsekvent i
fråga om ortsavdragen för äkta makar
och ensamstående och föreslagit att de
skulle ske i form av avdrag på skattsedeln.
Det skulle vara mycket redigare
och framför allt mycket lättförståeligare
för de enskilda svenska skattebetalarna.

Dyrortsgrupperingen! Jag förstår inte
vad den och en hel del andra ting, fröken
Wetterström frågade om, har med
denna sak att göra.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag vet mycket väl att
herr Wahlund önskat få avdragen direkt
på skattsedeln. Men är det inte helt
enkelt bara ett annat sätt att betala ut
bidrag? Innebär det inte att det inte
blir beskattning efter bärkraft? Mig förefaller
det så.

Härmed var överläggningen slutad.

144

Nr 9

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Slopande av det allmänna barnbidraget till första barnet, m. m.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Wetterström begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen av
herr Birke och fröken Wetterström.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter hava
röstat för ja-propositionen. Fröken Wetterström
begärde dock rösträkning, vadan
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgåvos 167 ja
och 44 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Härefter lämnades ordet på begäran
till

Herr ELIASSON i Sundborn (ep), som
yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag röstade fel. Jag hade självfallet
avsett att rösta i enlighet med utskottets
yrkande.

Som tiden nu var långt framskriden,
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta handläggning -

en av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens sammanträde
fredagen den 25 innevarande
mars kl. 11.00.

§ 7

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:

från bevillningsutskottet
nr 121, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av punkt 1 av anvisningarna
till 31 § kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370); samt
från jordbruksutskottet:
nr 9, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under nionde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 107, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen beträffande
jordbruksdepartementet gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 83, angående anslag för budgetåret
1960/61 till statens skolor tillhörande
barna- och ungdomsvården m. m.,
nr 102, angående ändrad organisation
av Aktiebolaget Industrikredit,

nr 109, angående befälsordningen vid
armén m. m.,

nr 111, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 och 43 §§ skogsvårdslagen,
och

nr 112, angående anslag för budgetåret
1960/61 till stöd åt allmänna samlingslokaler
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

Onsdagen den 23 mars 1960 em.

Nr 9 145

§ 9

Anmäldes, att till herr talmannen under
sammanträdet avlämnats en motion,
nr 708, av herr Andreasson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 70, angående anslag för budgetåret
1960/61 till universitetet i Göteborg.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.16.

In fidem

Sune K. Johansson