Nr 8 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:8)

RIKSDAGENS

bssd

PROTOKOLL

Nr 8 FÖRSTA KAMMAREN 1969

25—28 februari

Debatter in. m.

Onsdagen den 26 februari Sid.

Om sänkning av rösträttsåldern .............................. 5

Om bidrag till Religionspedagogiska institutet ................ 7

Om förbättrat stöd till barnfamiljer .......................... 14

Om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall ...... 19

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare 23

Om skyldighet att borttaga gammal taggtråd .................. 28

Om åtgärder för att stimulera gåvor till religiösa m. fl. ändamål 32

Torsdagen den 27 februari

Svar på enkla frågor:

av herr Tistad (fp) ang. vissa svenska medborgares försvinnande
i samband med en segelfärd mellan Hongkong och Macao 36
av herr Olsson, Johan, (ep) ang. utsträckning av tiden för beredskapsarbeten
i områden med stor arbetslöshet ........ 37

av herr Svanström (ep) ang. användande av s. k. cykeltolkning
i militära övningar vintertid ...................... 40

av herr Sörenson (fp) ang. effektivare information till handikappade
om stödåtgärder m. m......................... 42

av herr Skårman (fp) ang. saltet på vägarna .............. 44

av herr Tistad (fp) ang. saltet på vägarna .................. 44

Svar på interpellation av herr Wirtén (fp) ang. åtgärder mot narkotika-
och alkoholmissbruk bland ungdom ................ 48

Interpellationer:

av herr Nilsson, Nils, (ep) ang. planeringen av den kommunala
beredskapen ...................................... 53

av herr Österdahl (fp) ang. åtgärder för att påskynda behandlingen
av mål om ersättning för mistad fiskerätt, m. in. . . 54

1 Första kammarens protokoll 1U69. Nr s

Nr 8

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 26 februari Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, om förbud att tala från
manuskript i riksdagen .................................. 5

— nr 5, om sänkning av rösträttsåldern ...................... 5

— nr 6, om minsta antalet mandat i valkrets.................. 7

— nr 7, ang. undersökningar rörande fingerade val enligt majoritetsvalmetod
.......................................... 7

Statsutskottets utlåtande nr 8, ang. utgifterna inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde ........................ 7

Första lagutskottets utlåtande nr 2, ang. ändring i luftfartslagen 13

— nr 3, om viss översyn av medborgarskapslagstiftningen...... 14

— nr 4, ang. lönefordringars behandling i konkurs ............ 14

■—■ nr 5, om utbyte av beteckningen »övervakare» mot »kontaktman»
.................................................. 14

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring i civilförsvarslagen
.................................................. 14

— nr 2, om sänkning av statsbidraget till de allmänna försäkringskassorna
.......................................... 14

— nr 3, om förbättrat stöd till barnfamiljer .................. 14

— nr 4, om slopande av försäkringsnämnderna för prövning av

folkpensionsärenden .................................... 19

— nr 5, om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall 19

— nr 6, om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare
.............................................. 23

Tredje lagutskottets utlåtande nr 1, om styrkande av äganderätt
till fastighet genom utdrag ur taxeringslängd .............. 27

— nr 2, om översyn av lagstiftningen om enskilda vägar........ 28

— nr 3, om skyldighet att borttaga gammal taggtråd .......... 28

— nr 4, ang. reglerna för hyresgästs rätt till skadestånd........ 32

— nr 5, ang. belysning vid övergångsställen för gående ........ 32

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter på tilläggsstat II:
jordbruksärenden ................ 32

— nr 3, ang. utgifterna på kapitalbudgeten inom jordbruksdepartementets
verksamhetsområde ............................ 32

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, om åtgärder för att
stimulera gåvor till religiösa m. fl. ändamål ................ 32

— nr 4, om förbud mot engångsglas, m. m..................... 35

— nr 5, om ökad information angående regeringens och riksdagens
arbete .......................................... 35

Tisdagen den 25 februari 1969

Nr 8

Tisdagen åen 25 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 14 innevarande
månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat
läkarintyg var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet från den 13 februari
till den 15 mars detta år.

Einar Eriksson

På begäran intygas härmed att riksdagsman
Einar Eriksson, f 05 12 10, sedan
den 13 februari 1969 vårdats å
lungkliniken Akademiska Sjukhuset i
Uppsala och därefter i direkt anslutning
vårdas å Medicinkliniken för misstänkt
myocardinfarscering.

Medicinska kliniken, Akademiska
Sjukhuset, Uppsala, den 21 februari
1969

Per Hans Bohlin
leg. läkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen framlagda
förslag till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1969/70;

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 66, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

67, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 68, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
motioner;

nr 71, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 72, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budget -

Nr 8

Tisdagen den 25 februari 1969

året 1968/69 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde; och
nr 73, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående livränta till vissa
personer.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 23,
med förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen
den 14 maj 1965 (nr
290), m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 4—7,
statsutskottets utlåtande nr 8, första
lagutskottets utlåtanden nr 2—5, andra
lagutskottets utlåtanden nr 1—6, tredje
lagutskottets utlåtanden nr 1—5, jord -

bruksutskottets utlåtanden nr 2 och 3
samt allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 3—5.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj :ts till kammaren överlämnade proposition
nr 22, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 juni 1966
(nr 301) om rättspsykiatrisk undersökning
i brottmål, m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.02.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Onsdagen den 26 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 18 innevarande
månad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts proposition nr 22,
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 16 juni 1966 (nr 301) om
rättspsykiatrisk undersökning i brottmål,
m. m.

Vid förnyad föredragning'' av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning
av motion om förbud att tala
från manuskript i riksdagen, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om sänkning av rösträttsåldern

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av motioner
om sänkning av rösträttsåldern.

I de likalydande motionerna 1:407,
av herr Andreasson, och II: 474, av
herr Elmstedt in. fl., hade anhållits, att
riksdagen måtte 1) besluta, att rösträttsåldern
vid val till riksdagen skulle
sänkas från nu gällande till året efter
uppnådda 18 år, 2) besluta, att rösträttsåldern
vid kommunala val skulle
sänkas på motsvarande sätt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
1:407 och 11:474.

Reservation hade avgivits av fru Segerstedt
Wiberg (fp) samt herrar Sörenson
(fp), Axel Georg Pettersson
(ep), Larsson i Luttra (ep), Boo (ep),

Nelander (fp), Ohlin (fp) och Werner
(in), vilka av angivna orsaker ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionerna I: 407
och 11:474 måtte anhålla om förslag
senast till riksdagens vårsession 1970
till sådana grundlags- och lagändringar,
att rösträtt i allmänna val komme
att inträda året efter fyllda 18 år.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Frågan om rösträttsåldern
är en gammal bekant. Det gör att
kammaren förmodligen väl vet att folkpartiet
önskar ge de unga rösträtt efter
att de fyllt 18 år. Vi håller fast vid den
åsikten även om, genom majoriteten, det
beslutats att rösträtt skall inträda först
efter fyllda 19 år. Följaktligen önskar
vi genomföra en reform så snart som
möjligt. Detta gör att vi blir nödsakade
att upprepa vår begäran från tidigare
år. Vi gör det i visshet om att den är
berättigad och att majoriteten kommer
att följa oss förr eller senare. För vår
del vill vi ha beslut med sikte på ett
förslag till lagändring senast 1970.

Det sägs att vi skall avvakta grundlagberedningens
översyn av rösträttsvillkoren,
men från grundlagberedningen
tycks komma meddelanden som mest
gäller vad man inte skall ta upp. Positiva
och snabba förslag hör man inte talas
om. De förefaller att vara långt avlägsna.
Vår begäran är därför en påminnelse
om att det inte finns någon
rimlig anledning till denna långsamma
takt.

Förra våren sade justitieministern
att det kan bli aktuellt att överväga en
ytterligare sänkning av rösträttsåldern,
men han tyckte inte då att man kunde
sänka två år i taget. Vad justitieministern
väntar på är inte lätt att säga. Mig
förefaller det med tanke på ungdomens

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om sänkning av rösträttsåldern
ofta upprepade krav på medbestämmanderätt
ganska uppenbart att man
inte skail dröja. I andra avseenden försöker
man tillmötesgå de ungas begäran,
varför skall man då inte ge dem
rösträtt, herr talman?

Det finns alltså, såvitt jag kan se, inte
någon rimlig anledning att vänta på
grundlagberedningens sakteliga framskridande.
Ungdomen är otålig, och det
börjar vi också bli som är övertygade
om att de unga har rätt i sin begäran
om medbestämmanderätt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen vid konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5.

Herr ANDREASSON (ep):

Herr talman! Åldersgränsen för utövande
av rösträtt har i vårt land under
årens lopp sänkts undan för undan.
Det är väl naturligt att detta skett i
takt med människornas allt större förmåga
till självständigt ställningstagande
i politiska och andra frågor. Genom
utvecklingen av massmedia och kommunikationsmedel
samt den förbättrade
skolundervisningen har de unga i dag
större förutsättningar än tidigare att
sätta sig in i politiska frågor. De politiska
ungdomsförbunden bedriver en
omfattande skolningsverksamhet, som
också lett till ökat politiskt medvetande
bland unga människor, något som bl. a.
tagit sig uttryck i ökat valdeltagande
bland ungdomen vid de senaste valtillfällena.

Förra årets riksdag sänkte rösträttsåldern
med ett år till året efter fyllda 19
år. Jag tror emellertid att man inför
1970 års val, då vi har att välja riksdag
enligt den nya författningen, mycket väl
kan ta ännu ett steg och sänka rösträttsåldern
till året efter fyllda 18 år. De
unga i dag frigör sig mycket tidigare
från det inflytande som utövas av omgivningen,
skola och hem, och de unga
stimuleras att fatta beslut i personliga
och sociala frågor, bl. a. om yrkesval
och utbildning.

Från centerpartiets sida har tidigare
framförts krav på ytterligare sänkning
av rösträttsåldern. Som motionär ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s)

Herr talman! Denna fråga debatterades
ju i fjol i samband med behandlingen
av förslaget till den partiella författningsreformen.
För bara en vecka sedan
upplästes här Kungl. Maj:ts brev, som
innebar att man definitivt antagit det
förslag om en sänkning av rösträttsåldern
som förelåg. Nu begärs att rösträttsåldern
skall sänkas ytterligare ett
år. Av fjolårets debatt framgick att en
ytterligare sänkning kunde tänkas, men
att hela denna fråga borde bli föremål
för utredning inom grundlagberedningen
— vilket nu är fallet. Det gäller här
sambandet mellan myndighetsåldern
och rösträttsåldern.

Med hänvisning till den debatt som
har förts och det uttalande som har
gjorts ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Kan vi inte få något mera
exakt angivet när vi kan vänta oss
ett förslag från grundlagberedningen?

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det är svårt att uttala
sig om den exakta tidpunkten, men
grundlagberedningen arbetar med den
skyndsamhet som är möjlig.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Om bidrag till Religionspedagogiska institutet

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Segerstedt Wiberg
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —80;

Nej — 39.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avsto de från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag vill erinra om att plenum onsdagen
den 5 mars är inställt med anledning
av att Nordiska rådet då sammanträder
i kammarens plenisal. I stället
kommer plenum att hållas torsdagen
den 6 mars kl. 14.00, eventuellt med
kvällsplenum.

Det vore älskvärt om kammarens ledamöter,
för att underlätta Nordiska rådets
förhandlingar, ville undvika att låta
handlingar ligga kvar ovanpå bänkarna.
Däremot kan papper och andra
tillhörigheter utan olägenhet förvaras
under bänklocken.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 6, i anledning av motioner om
minsta antalet mandat i valkrets; och
nr 7, i anledning av motion angående
undersökningar rörande fingerade
val enligt majoritetsvalmetod.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte
motioner.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Om bidrag till Religionspedagogiska
institutet

I de likalydande motionerna I: 174,
av herr Blomquist m. fl., och II: 196,
av herr Nelander in. fl., hade anhållits,
att riksdagen till Religionspedagogiska
institutets verksamhet för budgetåret
1969/70 måtte anvisa ett anslag av
25 000 kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 174 och II: 196.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Axel Andersson (fp),
Virgin (m), Nyman (fp), Wallmark
(in), Thorsten Larsson (ep), Wirtén
(fp), Johan Olsson (ep), Mattsson (ep),
Enskog (fp), Nordstrandh (m), Nilsson
i Tvärålund (ep), Cassel (m), Westberg
i Ljusdal (fp) och Elmstedt (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motio -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om bidrag till Religionspedagogiska institutet

nerna 1:174 och 11:196 till Bidrag till
Religionspedagogiska institutet för budgetåret
1969/70 anvisa ett anslag av
25 000 kronor.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Det ärende som vi nu
skall behandla, frågan om anslag till
Religionspedagogiska institutet, är inte
precis någon nyhet för kammaren. Det
har förekommit här vid flera tillfällen
tidigare.

Vi inom folkpartiet har sedan många
år tillbaka yrkat på mera pengar till
pedagogisk forskning och utvecklingsarbete.
Långt om länge började vi vinna
förståelse för vårt krav, och vi har med
glädje konstaterat att det under de senaste
åren skett en betydligt ökad satsning
på det området. Ett område, nämligen
den religionspedagogiska forskningen,
har emellertid inte fått vara
med när den allmänna välviljan kommit
till uttryck. Man kan fråga sig vad
det beror på att så har skett.

Vid fjolårets debatt i denna fråga
kom det ett besked från en ledamot i
statsutskottets andra avdelning, som förklarade
sig på följande sätt. Vi vill, sade
hon, inte understödja privata institut
vilkas verksamhet ligger vid sidan av
den statliga verksamheten. Det är ett
mycket egendomligt uttalande. Man vill
inte stödja ett privat institut. Men i
själva verket är det ju så att någon som
helst religionspedagogisk forskning inte
förekommer inom den statliga verksamheten.
Då tycker jag att man i stället
borde vara utomordentligt tacksam
över att enskilda personer med ekonomiska
och personliga uppoffringar fått
i gång en sådan forskning.

Jag förstår inte heller uttalandet att
det här arbetet skulle ligga vid sidan av
den statliga verksamheten. Det är ju här
fråga om att stödja en del av utbildningen
i vårt land, och den kan sannerligen
inte sägas ligga vid sidan av den
statliga verksamheten. Denna forskning
ger utslag i religionsundervisningen,
bl. a. i grundskolan, vilket väl måste va -

ra av stor betydelse, inte minst med
hänsyn till att just den undervisningen
som vi alla vet dras med stora svårigheter.
Det är också rätt typiskt att de
som främst understöder Religionspedagogiska
institutet är de lärare och lärarförbund
som är verksamma i religionsundervisningen
inom skolan.

Religionspedagogiska institutet har
sedan många år tillbaka dragits med
stora ekonomiska svårigheter. Man får
små anslag från lärarförbunden, och
man får en del andra gåvor, men man
har inte haft resurser att bygga upp institutet
i önskvärd omfattning. Vad man
nu begär är inga stora pengar utan ett
anslag på 25 000 kronor. Vi reservanter
anser detta väl motiverat. Det är väl använda
pengar. Därför, herr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr BLOMQUIST (in):

Herr talman! Egentligen är det bara
en sak som är intressant just nu, och
det är hur andra avdelningens ärade talesman,
herr Mårtensson, kommer att
agera. Skall han i likhet med sin företrädare,
herr Näsström, göra det så lätt
för sig som möjligt och i tal vara lika
knapphändig som utskottet är i skrift,
eller skall vi månne äntligen få höra en
sakligt underbyggd argumentering för
majoritetspartiets ställningstagande?

Herr Axel Andersson har nyss, liksom
förr om åren, klargjort varför övriga
partiers representanter i utskottet har
reserverat sig för ett bifall till motionsyrkandena
om ett anslag på 25 000 kronor
till Religionspedagogiska institutet.

Jag vill bara understryka vad vi motionärer
anför i motionen — herr Andersson
nämnde också något därom. Vi
skriver: »RPI skall enligt sina stadgar
verka för religionspedagogisk forskning,
förmedla denna forsknings resultat
till det pedagogiska arbetsfältet och
bidraga till fortbildning och vidareutbildning
av lärare. Denna verksamhet
utövas bl. a. genom att institutet tjänstgör
som en forskningscentral under an -

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Om bidrag till Religionspedagogiska institutet

litande av och i samråd med specialister.
Det anordnar kurser och konferenser,
utövar publiceringsverksamhet
och uppehåller kontakter med religionspedagoger
i andra länder.»

Det är, herr talman, inte bara en
Gudi välbehaglig gärning, utan även en
staten välbehaglig sådan att vi har institut
som sysslar med forskning — allmänpedagogisk
forskning och ämnespedagogisk
forskning -— något som vi alla
är överens om är nödvändigt för vår
skola och som vi på olika sätt söker
bygga ut så gott vi kan. Men det måste
dröja innan vi till fullo kan förverkliga
detta — det vet herr Mårtensson bättre
än någon annan — därför att vi i dag
inte bär de resurser som behövs. Är det
då klokt att inte stödja ett institut som
sysslar just med ett ämne för vilket det
är viktigt att finna för vår tid lämpliga
former? Nej, det är inte en klok och
framsynt politik. Jag och många med
mig menar att utskottets inställning i
frågan helt enkelt är kortsynt.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Axel Andersson
m. fl.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Jag beklagar att jag inte
hann med riktigt när talmannen klubbade
de föregående punkterna i detta
utlåtande, ty jag hade tänkt att göra en
kortfattad sammanställning av punkterna
10, 13 och 14, som på sitt sätt kan
sägas hänga samman. Nu har det ju inte
så stor betydelse att jag inte fick tillfälle
att göra en sådan sammanställning
då jag inte har något förslag att komma
med — det vill jag redan från början
säga. Det skulle också vara totalt meningslöst
att här framlägga något förslag.

Eftersom jag sympatiserar med förslaget
i reservationen under punkten
13, som de båda föregående talarna har
motiverat på ett utmärkt sätt, och även
med motionärernas förslag under punkten
14, som kommer att behandlas se -

nare, skulle jag vilja säga ett par ord i
anslutning till det redan fattade beslutet
under punkten 10.

Det kan rimligtvis inte vara brist på
resurser som gör att man inte vill ge
anslag till Religionspedagogiska institutet
när man så frikostigt delar ut 60 000
kronor till organisationen av Kyrkornas
världsråd, vars möte i Uppsala var ett
religiöst jippo. Jag tycker det är i starkaste
laget att anslå 60 000 kronor för
det ändamålet och samtidigt avslå Religionspedagogiska
institutets anhållan
om 25 000 kronor. Yad har egentligen
staten med Kyrkornas världsråd att göra?
Det är ju en press- och sekreterarorganisation
för uppvisning i ekvilibristisk
politik, som gäller både fjärran länder
och vårt land, och utan någon verklig
substantiell innebörd, men ändå
bröstar man sig över att sitta inne med
lösningen på de stora världsproblemen.

Jag tycker att kammaren bör rösta
för reservationen om anslag till Religionspedagogiska
institutet såsom ett
kulturens offer för det misstag som begåtts
och redovisas under punkt 10.
Detsamma gäller reservationen vid
punkt 14 angående stöd till den sjömansmission
som Evangeliska fosterlandsstiftelsen
bedriver och som har ett
verkligt värde för tusentals människor
också från vårt land.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Herr Blomquist inledde
sitt anförande med att uttrycka den förhoppningen
att utskottets nuvarande talesman
skulle utveckla utskottsmajoritetens
synpunkter litet mer än den ärade
företrädaren gjort. Jag har viss förståelse
för att herr Näsström fattade sig
kort, i varje fall vid det senaste tillfället
när denna fråga behandlades. Det är
nämligen inget nytt ärende, utan det
har varit föremål för debatt tidigare.
Förklaringen till att herr Näsström inte
ansåg sig behöva utveckla frågan närmare
ligger väl däri att det i själva verket
inte fanns något nytt att tillföra.

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om bidrag till Religionspedagogiska institutet

Vad som ligger bakom och är det väsentliga
för utskottets ståndpunktstagande
är en principiell inställning. Herr
Andersson var inne på detta när han
nämnde att det här gäller en verksamhet
vid sidan om den statliga. Det är
alldeles riktigt. Skulle nu kamrarnas ledamöter
— det är det jag vill trycka på

— i motsats till vad de gjort tidigare gå
in för ett anslag till detta institut, kunde
ett sådant beslut tas till intäkt för att
statsmakterna sanktionerar en verksamhet
som ligger vid sidan av den statliga
och som sysslar med ting som i första
hand bör ankomma på skolöverstyrelsen
och andra organ.

Enligt motionen sysslar Religionspedagogiska
institutet med undersökningar
om morgonsamlingen i grundskolan,
barns gudsföreställningar, elevernas inställning
till religionsundervisning, bibelns
ställning i dagens samhälle. Dessutom
anordnar man fortbildning och
vidareutbildning för lärare. Allt detta
ligger inom ramen för skolöverstyrelsens
verksamhet. Om motionärerna vill
åstadkomma någonting måste de, såvitt
jag förstår, gå den vägen att de söker
påverka statsmakterna i sådan riktning
att skolöverstyrelsen eventuellt får utvidgade
eller ändrade befogenheter.

Nu har det här sagts att det satsas
föga på religionspedagogisk forskning.
Det kan i och för sig vara riktigt att det
inom ramen för de samlade tillgångarna
kan bli knapphändigt inte bara på
detta område utan även på andra områden.
Låt mig ändå erinra om att departementschefen
i årets statsverksproposition
föreslår ökat anslag just till den
pedagogiska verksamheten. Man kan väl
ha anledning förmoda att det även kommer
detta avsnitt till godo.

Dessutom ägnar departementschefen

— även om det gäller teologutbildningen
— ämnet en viss uppmärksamhet då
han säger att han har för avsikt att föreslå
Kungl. Maj :t att föranstalta om en
utredning av den religionsvetenskapliga
utbildningen. I en proposition som riksdagen
senare under året kommer att be -

handla, nämligen proposition nr 4 angående
utbildningens organisation vid
de filosofiska fakulteterna, presenteras
17 olika utbildningslinjer. Därutöver säger
departementschefen att han finner
att universitetskanslersämbetet bör undersöka
möjligheterna att anordna särskilda
studiekurser inom vissa ämnesområden,
bl. a. religionskunskap.

Herr talman! Med all förståelse för
den verksamhet som institutet bedriver
återkommer jag till vad jag sade inledningsvis,
nämligen att det är en fråga
av principiell natur huruvida man vid
sidan av statlig verksamhet skall ha ett
organ som åtnjuter samhällets ekonomiska
stöd.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Mårtensson och
jag kommer säkert att vara fullständigt
överens den dag när statsmakterna har
ordnat denna fråga, alltså när en religionspedagogisk
forskning verkligen
kommit till stånd genom statsmakternas
försorg. Men det har ju inte skett hittills.
Så länge statsmakterna själva inte
har velat, orkat eller förmått ordna denna
forskning på något sätt, tycker jag
att vi skall stödja den. Staten kommer
ju så fantastiskt billigt undan. Denna
forskning skulle bara kosta samhället
25 000 kronor. Skall staten själv ordna
den, är det troligt att det blir en mer
omfattande forskning, men den kommer
säkerligen också att kosta åtskilliga
gånger mer än den forskning det här är
fråga om.

Herr Mårtensson medgav att det här
är ett försummat område. Han försökte
komma ur den besvärliga situationen
genom att hänvisa till bl. a. proposition
nr 4. Men, herr Mårtensson, där står
ingenting om forskning. Vad herr Mårtensson
talade om gäller grundutbildningen
för blivande lärare, och där
finns ingenting som har med denna

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

fråga att göra. Departementschefen har
hittills inte gjort något uttalande som
tyder på att han inom den närmaste
framtiden tänker sätta i gång med en
forskning av denna art.

I går delades på ledamöternas bord
ett dokument som heter »Mål för högre
utbildning». Om herr Mårtensson slår
upp sidan 51 där kan han läsa följande:
»Ser vi på relationen grundutbildning
—forskning, är det givet att alla utbildningar
har behov av forskningsanknytning
i viss mening. Läroplaner och undervisningsmetoder
bör fortlöpande revideras
med hänsyn till forskningens senaste
resultat.»

Hur skall man kunna revidera läroplaner
och undervisningsmetoder när
det gäller religionsundervisningen med
hänsyn till forskningens senaste resultat,
om man över huvud taget inte bedriver
någon forskning på det området?
Följden måste ju bli att läroplanerna
och undervisningsmetoderna då
det gäller just detta ämne försummas.
Som jag tidigare har sagt känner lärarna
i detta ämne hur svårt det är att klara
undervisningen. Det är därför de
själva hjälper till att stödja detta institut,
alltså för att de skall få den hjälp
och den vägledning som statsmakterna
vägrar dem.

Herr BLOMQUIST (m):

Herr talman! Jag beklagar att herr
Kilsmo spelar ut det han kallar jippot
i Uppsala, dvs. Världskyrkomötet i
Uppsala, mot det vi nu diskuterar, nämligen
anslaget till Religionspedagogiska
institutet. Jag är ledsen att herr Kilsmo,
som dock är så internationellt intresserad
och så internationellt kunnig, inte
är mera positiv till den stora internationella
satsning som Uppsalamötet ändå
var. Men vi skall inte diskutera detta,
eftersom ärendet redan är avgjort.

Så några ord till herr Mårtensson. Det
här var ju ändå en liten ljusning, Alvar
Mårtensson. Så mycket som herr Mårtensson
har sagt i detta ämne som ut -

bidrag till Religionspedagogiska institutet
skottsrepresentant har inte herr Näsström
orkat prestera under alla år, och
det är ju ändå något att vara tacksam
för.

Fakta är alltså, herr Mårtensson, att
ett sedan femton år etablerat institut,
där en i och för sig önskvärd forskning
bedrivs — det erkände herr Mårtensson
— inte kan accepteras därför att institutet,
för att citera herr Axel Andersson,
inte är inordnat under statens
hand. Principen att inget stöd kan ges
åt det som ligger vid sidan av den statliga
verksamheten är helig. Hellre får
vi då vänta till dess staten kan tillfredsställa
behovet av pedagogisk forskning.
Att vi får vänta betyder mindre. Principens
upprätthållande är det viktigaste.
Jag tycker fortfarande att det är en
mycket kortsynt politik.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag sade inte att detta
var ett försummat område, utan jag sade
att det kan vara ett område där man
inte kunnat satsa i den utsträckning
som skulle varit möjlig.

Jag vill gärna påpeka att riksdagen
tidigare tagit ställning till denna fråga
från principiell synpunkt. Riksdagen
har menat att det inte kan ligga inom
dess intresseområde att anslå medel till
ett institut som bedriver viss verksamhet
vid sidan om de statliga organen.

Om man vill kan man spetsa till frågan
genom att säga att detta institut
och dess verksamhet ändå har en viss
viljeinriktning. Då kan man säga, att
det kan finnas andra uppfattningar om
hur man skall bedriva kristendomsundervisningen.
Konsekvensen av ett bifall
till denna anslagsframställning kan
bli att riksdagen därmed också binder
sig för anslag till andra som också sysslar
på detta område.

Herr ANDERSSON, AXEL, (fp):

Herr talman! Herr Mårtensson upprepar
att detta är en principiell fråga,

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om bidrag till Religionspedagogiska institutet

och han säger att riksdagen redan tagit
ställning till denna fråga ur principiell
synpunkt. Ja, den bästa av alla principer
är att inte ha några principer alls,
och det är ett faktum att staten i detta
fall inte har några principer. Herr Mårtensson
har suttit med så länge i statsutskottets
andra avdelning att han vet,
att vi när vi behandlar åttonde huvudtiteln
är med om att bevilja statsbidrag
till en hel rad institutioner av mer eller
mindre privat karaktär. Varför gäller då
inte principen?

Jag tar ett exempel ur högen — Bergsskolan
i Filipstad. Varför är den undantagen
den heliga princip som herr
Mårtensson talar om? Nej, det måste röra
sig om de obotfärdigas förhinder.
Detta skymtade när herr Mårtensson
menade att vad som sker inom detta institut
var styrt på ett alldeles särskilt
sätt.

Jag tycker nog, herr Mårtensson, att
det är litet djärvt att beskylla forskare
— de flesta av dem som verkar inom
detta institut är också statligt engagerade
— för att inte forska på det sätt som
forskare skall göra och att de skulle vara
styrda av ovidkommande synpunkter.
Jag tycker att det är en rätt besvärande
beskyllning.

Herr MÅRTENSSON (s):

Herr talman! Jag känner mig nödsakad
att återkomma.

Jag har inte, herr Andersson, riktat
några beskyllningar mot forskare rom
arbetar inom Religionspedagogiska institutet.
Vad jag närmast vänt mig emot
är att man där bedriver undervisning
och fortbildning av lärare osv. samt
sysslar med vissa andra ting som enligt
min uppfattning är av den art att de
ligger inom ramen för vad skolöverstyrelsen
och statsmakterna sysslar med.

Det är det jag velat framhålla med vad
jag tidigare sagt. Jag har alltså inte riktat
någon anmärkning mot forskningen.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Det har blossat upp en
liten principiell diskussion om i vilken
mån staten bör vara engagerad i privata
initiativ i skilda stycken. Om jag har
fattat herr Mårtensson rätt anser han
att staten i möjligaste mån bör komma
ifrån sådana engagemang. Han antyder
att statsmakterna själva bör ha ansvaret
för den utbildning och det arbete som
nu bedrivs av ett enskilt organ. Han säger
vidare att det kan finnas andra
uppfattningar om hur kristendomsundervisningen
skall bedrivas, och jag delar
herr Mårtenssons syn i det avseendet.
Det kan alltid finnas andra uppfattningar
om hur en undervisning skall
bedrivas, men varför stöder staten t. ex.
S:t Lukasstiftelsen? Den stiftelsen har
ju en viss uppfattning om hur psykoterapi
skall bedrivas. Staten gör ingenting
på det området. Varför stöder staten
andra privata initiativ, t. ex. en hel
del handikappinstitutioner av skilda
slag? Staten kan naturligtvis ha en annan
uppfattning om hur det skall vara
även på de områdena. Herr Sträng brukar
säga att han inte är doktrinär utan
ansluter sig till idén om en blandekonomi.
Då gäller det ekonomiska ting.
Har vi möjligen inte kommit dithän att
vi kan ha samma vidsyn också när det
gäller frågor av den art vi nu diskuterar?
Det är av värde för staten att det
finns människor och grupper som från
sina skilda utgångspunkter arbetar med
uppgifter, som staten ännu inte har tagit
på fullt allvar. Det finns helt enkelt
inte någon konstruktiv religionspedagogisk
forskning i vårt land i statens
regi. Varför skall staten då vara doktrinär
och säga nej till bidrag till ett privat
institut bara därför att man menar
att det är staten som skall sköta denna
verksamhet. Sköt den då — men det är
det som inte sker än så länge.

Jag tycker statsmakterna skall vara
generösa och uttrycka sin glädje över
att det finns några som vill arbeta med
denna sak. Därför stöder jag reservationen
av principiella skäl. Jag kommer

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Om bidrag till Religionspedagogiska institutet

också i fortsättningen att stödja idén
om att staten skall träda in och lämna
bidrag till organisationer som arbetar
på områden vilka staten ännu inte har
tagit fullt ansvar för.

Till herr Kilsmo, min ärade partikamrat
och en i många stycken beundransvärd
person, skulle jag vilja säga
att jag icke delar hans uppfattning om
att Uppsalamötet var ett religiöst jippo.
Han yttrade: Världskyrkorådet är en
organisation utan någon substantiell innebörd.
Jag har naturligtvis ingen avsikt
att dra upp en debatt om den religiösa
sidan av livet, som staten genom
statskyrkan tar ett visst ansvar för. Jag
vill bara uppmana kammarens ledamöter
att läsa rapporterna om Uppsalamötet.
Den som gör det får svårt att anse
att det var ett jippo utan substans. Yi
kan naturligtvis ha olika uppfattningar
om religion, men att påstå att Uppsalamötet
var ett jippo utan substans är sakligt
felaktigt. Jag ser med glädje att
man stöder ett sådant arbete som Kyrkornas
världsråd utför.

Till slut, herr talman, bara några ord
om de 60 000 kronorna för att finansiera
Uppsalamötet. Är min ärade partikamrat
herr Kilsmo säker på att det är för
något ändamål i Uppsala dessa pengar
skall användas? Vi internationaliseras
mer och mer, och det är till svenska
ekumeniska nämnden som de 60 000
kronorna skall gå. Pengarna skall alltså
inte användas för att stödja någon verksamhet
i Uppsala i somras, utan här är
det fråga om nämndens totala engagemang
i en levande, internationell ansvarsgemenskap.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med därunder framkomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat proposi -

tionen på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Andersson, Axel, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 8 punkten
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Andersson, Axel,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 59.

Herr Andreasson (ep) anmälde, att
han vid den nu företagna voteringen
avsett att rösta nej men dock markerats
såsom frånvarande:

Punkten l''i

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 15

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297);

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om förbättrat stöd till barnfamiljer

nr 3, i anledning av motioner om viss
översyn av medborgarskapslagstiftningen; nr

4, i anledning av motion angående
lönefordringars behandling i konkurs;
och

nr 5, i anledning av motioner om utbyte
av beteckningen »övervakare» mot
»kontaktman».

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74); och

nr 2, i anledning av motioner om
sänkning av statsbidraget till de allmänna
försäkringskassorna.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förbättrat stöd till barnfamiljer

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av motioner
om förbättrat stöd till barnfamiljer.

Andra lagutskottet hade i ett sammanhang
behandlat fyra till lagutskott
hänvisade motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 531,
av herrar Dahlén och Bengtson, samt
II: 622, av herrar Hedlund och Wedén,
såvitt nu vore i fråga, samt

2) de likalydande motionerna I: 788,
av herr Werner, och II: 452, av herr
Hermansson in. fl., om höjning av det
allmänna barnbidraget.

I motionerna I: 531 och II: 622 hade
anhållits, såvitt nu vore i fråga, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag rörande en familjepolitisk
reform med ett avsevärt förbättrat
stöd för barnfamiljerna i enlighet
med de riktlinjer, som anförts i
motionerna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att motionerna 1:788 och 11:452,
om en höjning av de allmänna barnbidragen,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd, samt

B. att motionerna I: 531 och II: 622,
såvitt de anginge frågan om det fortsatta
familjepolitiska reformarbetet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts, vid utskottets
hemställan under B, av fru HamrinThorell
(fp) samt herrar Eric Carlsson
(ep), Österdahl (fp), Gustavsson i Alvesta
(ep) och Jönsson i Ingemarsgården
(fp), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
1:531 och 11:622, såvitt nu vore i
fråga, måtte anhålla om förslag rörande
en familjepolitisk reform med ett avsevärt
förbättrat stöd för barnfamiljerna
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det är alltså det förbättrade
stödet till barnfamiljerna, som
jag vill säga några ord om. Andra lagutskottet
har behandlat det i utlåtandet
nr 3 med anledning av en motion som
framlagts av mittenpartierna.

Jag finner det både dumt och föga
politiskt hederligt att påstå att inte
samtliga partier är angelägna om att
ge barnfamiljerna ett förbättrat stöd.
Det är väl närmast fråga om den prioritet
man anser att en sådan social reform
skulle ha och de medel man skall använda
för att ge barnfamiljerna en förbättrad
ekonomisk ställning och på
andra sätt förbättra deras situation,
t. ex. när det gäller barntillsyn.

Vad som är ganska egendomligt är
att socialdemokraterna för några år sedan
tydligen var helt inställda på att
genomföra en stor familjepolitisk re -

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

form, och inom en och samma ram bearbeta
de olika förslag till förbättringar
som man kunde tänka sig för barnfamiljerna.
Av någon anledning har denna
metod frångåtts, och man har i stället
gjort några delreformer. Förra året
fick vi en utökning och en omkonstruktion
av familjebostadsbidragen, som vi
alla var ense om skulle ge barnfamiljer
i små ekonomiska omständigheter en
förbättring.

Därmed har såvitt jag förstår detta
reformarbete visserligen inte stoppats,
men det är i alla fall inte under utveckling
i den utsträckning som vi skulle
önska. Yi anser nämligen att man inte
kommer fram till en rättvis fördelning
av barnstödet, om man inte ser de olika
delarna insatta i ett större sammanhang.
Det måste vara irrationellt att
tillsätta olika utredningar som får var
sin liten bit av reformprogrammet att
bearbeta. Den familjepolitiska kommittén
har haft sin bit, familjeberedningen
har haft sin lilla bit, och dessutom har
familjeskatteberedningen nu lagt fram
ett förslag som är en del av den här
omfattande reformpolitiken. Detta är
inte bara ett irrationellt utan också ett
dyrbart sätt att arbeta på.

Vi har i den motion som behandlats
av lagutskottet lagt fram det program
som vi anser vara möjligt att genomföra
i framtiden. Detta program omfattar
ett barnbidrag som bättre än nu täcker
de utgifter en familj har för fostran av
barn och för att tillgodose barnens materiella
behov. Det var ganska intressant
att ta del av den undersökning som nyligen
har gjorts och som givit vid handen
att det kostar uppemot 12 000 kronor
per år att ha ett barn. Man frågar
sig litet ängsligt, hur de bär sig åt som
har fyra eller fem barn och som inte
har en inkomst motsvarande den summan
multiplicerad med antalet barn.
Men det förhåller sig ju otvivelaktigt så
att det är dyrt att ha barn, och det lär
inte bli billigare i framtiden heller.

Yi har vidare föreslagit en utbyggnad
av det särskilda stödet åt de barnfamil -

Om förbättrat stöd till barnfamiljer

jer som har de lägre inkomsterna. Vi
har också diskuterat de familjepolitiska
förmånernas värde- och standardbeständighet,
och vi har tagit upp skattesystemet
liksom frågan om bostadsförmånerna.

Beträffande de familjebostadsbidrag
som omkonstruerades förra året är de,
även om de blev ett i många fall viktigt
utökat stöd för låginkomstfamiljerna,
fortfarande konsumtionsdirigerande —
vilket har sina nackdelar. Vidare är de
så konstruerade att målet att få goda
bostäder till rimliga kostnader inte uppnåtts.
Det beror naturligtvis på bostadssituationen
men också på konstruktionen
av detta system. Det förhåller sig
fortfarande så att många barnfamiljer
som är i behov av en större bostad inte
kan få en sådan. Då är det inte tillfredsställande
att de skall bli utan stöd
— ett stöd som utgår till dem som lyckas
få större bostad. Detta förefaller
omotiverat och orättvist för de barnfamiljer
som inte lyckas och som inte kan
få bättre bostäder på grund av tillståndet
på bostadsmarknaden.

Vi har också resonerat en del om
vårdnadsbidrag. Den frågan bör prövas
i detta familjepolitiska reformarbete.
Vårdnadsbidraget skulle enligt de linjer
som vi har skisserat upp utgå under den
period då vårdnadsbehovet är störst,
vilket är ganska självklart. Det är klart
att olika konstruktioner kan övervägas.
Det kan diskuteras om åldersgränsen
skall sättas till tre år eller om den skall
höjas till skolåldern. I en tid då det är
synnerligen svårt att få hjälp med barntillsyn
från samhällets sida tål det verkligen
att diskutera gränsen i detta fall.
Att det skall göras en avtrappning av
bidraget vid en viss ålder och att det
skall finnas ett samband mellan vårdnadsbidraget
och barnbidraget, finner
jag alldeles självklart.

Vad beträffar familj ebeskattningen förefaller
det mig vara en prestation av
kammarens ledamöter, om de har plöjt
igenom de olika alternativ som nyligen
lagts fram. De förefaller åtminstone mig

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om förbättrat stöd till barnfamiljer

mycket svåra att överblicka. Vi får väl
heller inte tillfälle att inom den närmaste
tiden ta direkt ställning till dessa
alternativ, och det kan vara ganska
skönt.

Det tycks mig vara en optimism som
icke är av denna världen, när andra
lagutskottet i sitt utlåtande säger att
man skall avvakta remissbehandlingen
och Kungl. Maj:ts ställningstagande innan
ett förslag om individuell beskattning
med en ekonomisk fördel för barnfamiljerna
framläggs. Det tör nog dröja,
därför att det förefaller mest rättvist
och praktiskt att behandla det som en
del av en större skattereform. Att döma
av socialdemokraternas och regeringens
inställning till en skattereform synes
denna inte vara överhängande. Det vore
mer praktiskt att bedöma den i det familjepolitiska
programmet och i varje
fall försöka skynda på en lösning av
den.

Dubbelarbetet och svårigheterna att
samarbeta för utredningar som sysslar
med samma problem verkar egendomligt,
och jag undrar om man kan hålla
på så här i längden. Familjepolitiska
kommittén och familjeskatteberedningen
inom finansdepartementet har haft
ett, milt uttryckt, föga givande samarbete.
Under utskottsbehandlingen fick
jag ett belägg på vad som egentligen
har förekommit, nämligen ett enda gemensamt
sammanträde med dessa kommittéer.
Därutöver har det varit personliga
kontakter på sekreterar- eller ordförandenivå.
Detta kan inte vara särskilt
tillfredsställande. Arbetet i de olika
kommittéerna bör samordnas bättre.
Det är förutsättningen för utarbetandet
av ett familjepolitiskt program inom en
överskådlig framtid.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till
andra lagutskottets utlåtande nr 3.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vet inte om frågan
i sak vinner någonting på att man

blandar in alla möjliga familjepolitiska
åtgärder, bl. a. frågan om familjebeskattningen.
lag kan inte tänka mig att
man tjänar någonting på att i det här
sammanhanget behandla familjeskattekommitténs
betänkande, som nyss kommit
ut. Jag tycker att andra lagutskottet
har intagit en realistisk ståndpunkt
när det föreslås att man skall avvakta
remissbehandlingen innan man försöker
bilda sig en slutlig uppfattning om
förslaget.

Jag vet inte vad som är av denna
världen och av en annan värld, men
jag tror att fru Hamrin-Thorell är bra
långt ute i det blå när hon räknar med
att vi i detta sammanhang skall kunna
behandla folkpartiets förslag till familjepolitiska
åtgärder och samtidigt kunna
ta ställning till om man skall höja
barnbidragen eller ej. Vi kommer aldrig
ifrån deit sakförhållandet att det inte
finns möjligheter att med generella åtgärder
tillgodose alla. Det finns heller
inte någon anledning att göra det i en
tid då man är starkt inställd på att arbeta
för ett slags jämlikhetsprincip. Vi
bär ju konstaterat under föregående år
att det inte funnits möjlighet att tillgodose
de ytterligt stora behoven för
framför allt föräldrar med låga inkomster
och många barn genom en höjning
av det allmänna barnbidraget med 100
eller 200 kronor — eller 500 kronor,
vilket också föreslagits. Varför skulle
man använda så stora belopp till en generell
höjning, när det ändå inte skulle
vara tillräckligt för dem som har det
sämst?

Den familjepolitiska reform som genomfördes
föregående år är ett avsteg
— jag vill gärna säga det — från en
inriktning av familjepolitiken som syftar
till en generell lösning av problemet
med kostnaderna för barnens uppfostran.
Även om man kan räkna fram
att ett barns uppfostran kostar 12 000
kronor om året, kan vi väl konstatera
att ytterst få klarar ens hälften av en
sådan utgift. Men barnen fostras ju
ändå, så tydligen finns det människor

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

som kan klara uppgiften på ett annat
sätt och till lägre pris. Samhället tar
ju en stor del av kostnaderna i annan
form än genom det allmänna barnbidraget.

En höjning av barnbidraget med 100
kronor per barn kostar cirka 175 miljoner
kronor. Detta belopp kan faktiskt
i dagens läge användas på annat sätt,
så att man tillförsäkrar de stämst ställda
bättre förmåner. Detta har varit
avgörande tidigare, och vi är fortfarande
i samma situation. Därför har
andra lagutskottet hemställt om avslag
på förevarande motioner. Utskottet anser
att vi för närvarande inte har resurser
att gå längre på den väg som väl
så småningom ändå skall kunna leda
till en något bättre avvägning framför
allt till förmån för stödet åt barnfamiljerna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Fru HAMRIN-THOEELL (fp):

Herr talman! Jag påpekade i mitt förra
anförande att det här är en fråga
om prioritet. Det är klart att man kan
anse att andra sociala reformer är viktigare,
och den saken finns det naturligtvis
skäl att diskutera. Jag vill invända
gentemot utskottets ärade ordförande
att vi har eftersträvat jämlikhet,
något som jag förmodar att herr Strand
också gör mellan olika grupper av medborgare,
i detta fall mellan dem som
har barn och måste leva på en lägre
standard och dem som inga barn har.
Vi måste se till att barnkostnaderna fördelas
mera efter jämlikhetens principer,
eller hur?

Det måste ske en utjämning av försörjningsbördorna
också mellan olika
perioder i människors liv. Beskyllningen
för att inte vilja tillgodose jämlikhetsidealet,
när vi strävar efter en avlastning
av barnkostnaderna från vissa
grupper, tycker jag därför inte är riktigt
rättvis.

1 övrigt är det självfallet en fråga om

2 Första kammarens protokoll 196D. Nr 8

Om förbättrat stöd till barnfamiljer

finansiering, men vad vi har menat
är att en samordning av olika tänkta
eller eftersträvade delreformer skulle
vara till nytta för hela reformarbetet.
Nu drar man i en tåt i en utredning och
i en annan tåt i en annan utredning,
och det sker ingen samordning.

Jag menar inte alls att andra lagutskottet
— förmodligen uttryckte jag mig
illa — skulle ta upp familjeskatteberedningen
till diskussion. Jag påpekade,
att det kommer att dröja oändligt länge,
innan remissbehandlingen är färdig
och man tagit ställning till denna i departementet
samt utarbetat proposition.
Därför vore det av vikt att skynda på.
Jag anser att en skattereform har stor
betydelse för barnfamiljernas ekonomiska
standard.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Självfallet har jag förståelse
för att man kan tala i jämlikhetsfrågor
även med sikte på en utjämning
av exempelvis barnkostnader
olika inkomstgrupper emellan. Det har
emellertid inte funnits något utrymme
för att ta upp en sådan debatt med
hänsyn till våra ekonomiska resurser.
Vi har varit nödsakade att ta ställning
till frågan: Kan vi klara barnfamiljerna
generellt genom att höja barnbidraget
med 100 eller 200 kronor, eller skall
vi i den här situationen känna oss nödsakade
att försöka använda resurserna
för att ge ett kraftigare stöd än ett generellt
sådant till dem som har det
sämst ställt?

Även en så pass kraftig höjning av
barnbidragen som med 500 kronor hade
för de lägre inkomsttagarna gett ett
sämre resultat än vad den genomförda
reformen innebar. Här kan — som det
står i utskottsutlåtandet — utgå 720 kronor
om året för varje barn under förutsättning
att lämplig bostad finns och
familjen har flera barn och därtill 240
kronor för varje barn utöver det första,
dvs. en förstärkning med 960 kronor

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om förbättrat stöd till barnfamiljer
ovanpå det nuvarande barnbidraget på
900 kronor. Reformen ger således ett
bättre resultat för de lägre inkomsttagarna
än vad en generell reform skulle
göra, om man vore hänvisad till att röra
sig med samma belopp som föregående
år.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag tar till orda av den
anledningen att fru Hamrin-Thorell på
nytt för fram myten om bristande samarbete
mellan å ena sidan familjepolitiska
kommittén och å andra sidan familjeskatteberedningen.
Någonting liknande
finns inskrivet i det digra betänkande
som den sista utredningen har
lämnat. Där står att det bara har förekommit
ett enda gemensamt sammanträde.

Om vi emellertid slår upp någon av
sidorna i början av familjeskatteberedningens
betänkande, finner vi att en av
beredningens experter också har varit
och fortfarande är expert i familjepolitiska
kommittén, någonting som har
framhållits vid upprepade tillfällen men
som tydligen inte någon tagit fasta på
när den bristande samordningen har
kritiserats.

Familjepolitiska kommittén har —
det kan sägas nu när båda kommittéernas
betänkanden är offentliga — varit
informerad om det arbete som pågått i
skatteberedningen. Detta gäller inte bara
de tre alternativ som har lagts fram i
de två böckerna utan också de 30 å 40
olika förslag och försök till lösningar av
ett svårt utredningsuppdrag som man
har arbetat med. Jag utgår från att familjeskatteberedningen
på samma sätt
var informerad genom nämnde expert
om hur arbetet skred fram i familjepolitiska
kommittén.

När familjepolitiska kommittén lade
fram sitt första betänkande om barnbidrag
och familjetillägg fanns där ett kapitel
om skatteeffekten som hade granskats
av skatteutredarna. Det är alltså
inte nödvändigt att man ständigt sitter i

samma rum och diskuterar de olika frågorna.
Dock har vid ett tillfälle ett gemensamt
sammanträde hållits. Familj eskatteberedningen
som sådan är en enmansutredning.
Ordföranden i den —
om vi kan kalla honom så — har dessutom
deltagit i överläggningar med familjepolitiska
kommittén.

Ett samarbete har alltså ägt rum. Det
går inte att nu krypa bakom ett påstående
om bristande samarbete vilket inte
lett till de resultat som var avsedda. Utredningsuppdragen
är så helt skilda att
man inte gärna — om man inte vill fördröja
en reform på bidragssidan — kan
samordna det hela ytterligare. Därför
tror jag att de barnfamiljer som i dagarna
på allvar börjar få del av den reform
om de statliga bostadstilläggen
som riksdagen beslutade i fjol kan vara
tacksamma över att samordningen inte
drevs dithän att familjepolitiska kommittén
väntade på familjeskatteberedningens
betänkande, remissbehandling
och förslag innan en bidragsreform fördes
ut. Det är detta jag vill framhålla.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Om jag skapar en myt
må det vara hänt. Det har inte så stor
betydelse, men det är värre om ett betänkande
skapar en myt, herr Larsson.
Det står alldeles tydligt i betänkandet
att kommittéerna haft ett enda gemensamt
sammanträde. Åtminstone den
medlem av familjeskatteberedningen —
fru Nettelbrandt — som avgivit ett särskilt
yttrande har i detta beklagat sig
över att samarbetet mellan kommittéerna
inte varit bättre. Det finns väl anledning
att ta hänsyn till detta klagomål.
Fru Nettelbrandt är inte alldeles
betydelselös i sammanhanget.

Det står direkt uttryckt och lär inte
vara någon hemlighet att bättre resultat
borde ha nåtts om ett bättre samarbete
hade etablerats mellan de olika kommittéerna,
vid sidan av sekreterar- och
ordförandeträffar. Visserligen är det
riktigt att det inte alltid blir så påtagli -

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Om frivillig- tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

ga resultat om många människor sitter
och pratar i ett och samma rum, men
resultaten blir i alla fall sämre, om endast
ordförande och sekreterare träffas
utan att ha tillräcklig kontakt med kommittéernas
övriga ledamöter. Vi kan
aldrig komma ifrån att ju bättre samarbete
det är mellan olika kommittéer
som sysslar med närliggande frågor,
desto bättre blir resultaten. Detta faktum
är det lätt att konstatera.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Jag konstaterar att uppgiften
om det bristande samarbetet återfinns
i familjeskatteberedningens betänkande
i ett särskilt yttrande av ledamoten
fru Nettelbrandt. I familjepolitiska
kommittén har jag inte haft anledning
att klaga över att jag inte varit informerad
om familjeskatteberedningens
arbete. Jag har haft möjlighet att ta del
av alla de förslag som man har arbetat
med.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande vardera
punkten av utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls utskottets
hemställan i punkten A.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Fru Hamrin-Thorell begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fru Hamrin-Thorell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 91;

Nej — 41.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 4, i anledning
av motion om slopande av försäkringsnämnderna
för prövning av folkpensionsärenden,
bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd i vissa fall

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av motioner
om frivillig tilläggssjukpenning vid
barnsbörd i vissa fall.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två till lagutskott hänvisade
motioner, I: 43, av fröken Pehrsson
och fru Olsson, Elvy, samt II: 51,
av herr Gustavsson i Alvesta m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

till Kungl. Maj:t skulle hemställa om
skyndsam utredning av frågan om frivillig
tilläggssjukpenning vid nedkomst
för hemarbetande kvinnor och kvinnor
arbetande i familjens eget företag i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:43 och II: 51 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fru Hamrin-Thorell
(fp) samt herrar Eric Carlsson
(ep), Österdahl (fp), Gustavsson i
Alvesta (ep) och Jönsson i Ingemarsgården
(fp), vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:43
och 11:51 i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte anhålla om skyndsam utredning
av frågan om frivillig tilläggssjukpenning
vid nedkomst för hemarbetande
kvinnor och kvinnor arbetande i familjens
eget företag.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Detta utlåtande är föranlett
av tvenne motioner, I: 43 av fröken
Pehrsson, Maj, och fru Olsson, Elvy,
samt II: 51 av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl. Man vill ha en skyndsam utredning
av frågan om frivillig tilläggssjukpenning
vid nedkomst för hemarbetande
kvinnor och kvinnor arbetande i familjens
eget företag.

Bestämmelserna är för närvarande
sådana att den som arbetar i det gemensamma
företaget har möjligheter att få
viss tilläggssjukpenning. Men om man
får denna tilläggssjukpenning innebär
det inte rätt att få tilläggssjukpenning
vid barnsbörd. Den som tillhör gruppen
hemarbetande kvinnor och kvinnor
arbetande i familjens eget företag är
ställd utanför.

Dessa bestämmelser tillkom i samband
med beslutet 1962, när man tog det stora
paketet om socialförsäkring. Det har

gått några år sedan dess, och frågan har
kommit igen i form av motioner vid en
del riksdagar. Men man har inte funnit
någon lösning på frågan om möjlighet
för just dessa kvinnor att få tilläggssjukpenning
vid nedkomst. Efter dessa
år får man väl ändå anse tiden vara mogen
att göra ett nytt försök att ordna
ifrågavarande grupps sjukpenningproblem
på ett tillfredsställande sätt.

Det är från den utgångspunkten vi
har fogat en reservation till utskottsutlåtandet,
när utskottet avstyrker de båda
motionerna.

Skillnaden i förmåner kan inte vara
motiverad. Man bör ju — vilket numera
också betonas i de politiska debatterna
— sträva efter jämlikhet och ökad
trygghet. Jag är medveten om att det är
svårt att klara detta, men i motionen
har anvisats vägar.

Vidare vet vi att om viljan finns, brukar
det också finnas möjligheter att
rätta till sådana saker. Jag tror att man
vågar säga att tiden nu är inne att rätta
till vad som brister i 1962 års beslut på
olika områden. Här är ett område där
de nuvarande bestämmelserna ter sig
egendomliga både ur ekonomisk synpunkt
och ur rättvisesynpunkt. Det är
mot den bakgrunden som man vill ha en
ändring till stånd.

Från den utgångspunkten, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den
reservation som finns antecknad till
andra lagutskottets utlåtande nr 5.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Den uppfattning som
herr Carlsson givit till känna har inte
delats av riksdagen vid de tillfällen då
motioner av liknande slag behandlats.
Frågan har inte befunnits vara så angelägen
att man velat bryta mot den princip
som ändå ligger bakom utformningen
av tilläggssjukpenningen från den
obligatoriska försäkringen och som leder
till att tilläggssjukpenning vid
barnsbörd inte tagits med i den frivilliga
sjukförsäkringen.

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

Nu talar herr Carlsson om hemarbetande
fruar och fruar som arbetar i
det egna företaget. Detta senare begrepp
känner den frivilliga försäkringen inte
till. Den är en hemmafruförsäkring, och
följaktligen behöver man inte tala om
mer än den ena kategorin. Den fru som
arbetar i det egna företaget har nämligen
rätt till obligatorisk försäkring under
förutsättning att hon redovisar härför
erforderlig inkomst.

Motivet till att man i den frivilliga
försäkringen inte tog med ersättning
även vid barnsbörd var väl i främsta
rummet kostnaderna. Man räknade med
att dessa skulle bli så höga att de skulle
hämma anslutningen till försäkringen,
trots att statsbidrag utgick med 20 procent.
Det är motionärerna och reservanterna
medvetna om, eftersom de föreslår
att statsbidrag skall utgå med 50
procent av kostnaden, om förmånen infördes.

Nu tror jag inte att just denna fråga
har varit helt avgörande och kanske inte
främst avgörande för att man under de
senaste åren ställt sig främmande till de
önskemål som har uttalats i motionerna.
Det föreligger nämligen i princip en
skillnad mellan den obligatoriska försäkringen
och den frivilliga. Utbetalningen
vid barnsbörd från den obligatoriska
försäkringen är motiverad av att
kvinnan skall hålla sig borta från förvärvsarbete
och följaktligen avstå från
inkomst under en tid av upp till 180
dagar. Den frivilliga hemmafruförsäkringen
gäller ju kvinnor som är hemma
och därför inte avhåller sig från någonting
som skulle ge dem förvärvsinkomst.
Det är i princip en skillnad.

Sedan har helt naturligt andra lagutskottet
inte någonting emot att den kvinna
som vill ha en tilläggsförsäkring som
utbetalas under barnsbörd, även om hon
inte mister någon förvärvsinkomst under
den tiden, ordnar en sådan försäkring
i ett vanligt försäkringsföretag.
Det är ju inte nödvändigt att anlita den
frivilliga försäkringen som har tillskapats
i samband med den obligatoriska

försäkringens tillkomst och för vilken
man ändå av rent principiella skäl får
räkna med att tillämpa vissa riktlinjer.
Det är alltså en principskillnad mellan
den obligatoriska försäkringen, som ger
tilläggssjukpenning vid barnsbörd, och
den försäkring för tilläggssjukpenning
som man nu talar om och som gäller
hemmafruarna — därför att de är hemma
och tar vården om sitt barn. Den
som har förvärvsarbete vill man bereda
möjlighet att avstå från förvärvsarbetet
under sex månader, och som ersättning
får hon då det hon är berättigad till
från den obligatoriska försäkringen.

Herr talman! Jag har fortfarande den
uppfattningen att det inte är så värst
angeläget att försöka klara en sådan ersättning,
som det här är fråga om, från
den frivilliga försäkringen, och det är
framför allt inte särskilt motiverat att
man skall lämna ett extra stort statsbidrag
för att det skall bli möjligt att inrätta
en sådan försäkringsform.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Endast ett par ord!

Utskottets ärade herr ordförande säger
att detta är en reform som inte är
så värst angelägen. Får jag tolka detta
så att det har en viss angelägenhetsgrad?
Det är i så fall ett framsteg och
ett erkännande.

Man har rätt att också frivilligt teckna
tilläggssjukpenning om man är hemarbetande,
men man har inte rätt till
sjukpenning vid barnsbörd. Det är detta
som vi här reagerar emot. Utskottets
ärade herr ordförande säger att ekonomiska
skäl spelar in. Det tolkar jag som
att sakskälet, rättviseskälet, i viss mån
fått vika för de ekonomiska skälen.

Det är väl på det sättet att den som
är obligatoriskt försäkrad skall hålla sig
borta från förvärvsarbete i sex månader,
och därför skal! man få denna
sjukpenningersättning. Den som är frivilligt
försäkrad, säger utskottets ordförande,
stannar kvar i hemmet och skö -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd i vissa fall

ter hemmet. Men det är ändå så att det
i samband med ett tillskott i familjen
— under väntetiden och efteråt — uppstår
kostnader och vissa problem med
hemmets skötsel även för den hemarbetande
kvinnan. Från den utgångspunkten
måste det vara rimligt att man söker
åstadkomma en bättre lösning än
den man har i dag. Ännu en sak talar
för detta, nämligen att den som är frivilligt
sjukpenningförsäkrad inte får
samma sjukpenningbelopp som den som
är obligatoriskt försäkrad. Det innebär
att man där också har en avvägning av
det bidrag som skulle utgå vid barnsbörd.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Att jag gjorde en liten
reservation i fråga om angelägenhetsgraden
berodde på att jag inte vill förneka
att motionärerna känner det som
ett behov att denna förmån skall utgå
även i de fall där vederbörande har
sitt arbete i hemmet. Men det är inte så
angeläget att jag förmenar att problemet
skall lösas genom den frivilliga försäkring
som tillkommit i samband med
den obligatoriska försäkringens införande.

Alla barnaföderskor får ju moderskapspenningen
som är 1 080 kronor,
och i den händelse en frivilligt försäkrad
kvinna i samband med barnsbörd
är sjuk, får hon heit naturligt tilläggssjukpenning
efter de regler som gäller
och naturligtvis med de belopp som hon
är försäkrad för.

För övrigt förhåller det sig så, herr
Carlsson, att inte alla obligatoriskt försäkrade
har bättre förmåner än de frivilligt
försäkrade. Om dessa tar den
högsta försäkringen, 9 kronor, så har
de 15 kronor om dagen, och en kvinna
skall ha relativt hög inkomst för att den
obligatoriska sjukpenningen skall nå
det beloppet. Det kan alltså bli fråga om
skillnader i båda riktningarna.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
de yrkanden, som därunder framkommit,
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas 1 den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 85;

Nej — 40.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Om socialförsäkringsskyddet för företa gare

och fria yrkesutövare

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner om socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria yrkesutövare.

Andra lagutskottet hade behandlat
två till lagutskott hänvisade motioner,
I: 766, av herr Kristiansson, Axel, m. fl.,
och II: 865, av herr Andersson i Knäred
in. fl.

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade föreslagits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t skulle anhålla om
skyndsam prövning och förslag rörande
ändrade grunder för socialförsäkringsskyddet
för företagare och fria
yrkesutövare i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter i enlighet med
vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna 1:766 och 11:865
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

I, av fru Hamrin-Thorell (fp) samt
herrar Eric Carlsson (ep), Österdahl
(fp), Gustavsson i Alvesta (ep) och
Jönsson i Ingemarsgården (fp), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 766 och II: 865 i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa om
förslag rörande ändrade grunder för
sociaiförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare i syfte att åstadkomma
ökade valmöjligheter;

It, av herrar Hubinette (m) och
Ringaby (m), vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 6 tar upp frågan om socialförsäkringsskydd
för företagare och

fria yrkesutövare med anledning av motionerna
I: 766 av herr Kristiansson,
Axel, m. fl., och II: 865 av herr Andersson
i Knäred m. fl. De bestämmelser
som reglerar de nuvarande förhållandena
tillkom år 1962. Beslut fattades i
dessa frågor i samband med socialbalkens
antagande.

Sedan dess har motioner i denna fråga
väckts varje år. Det förelåg också
motioner år 1962 om ändrade grunder
för socialförsäkringsskyddet för företagargrupperna.
Motionerna nu syftar för
det första till att ge en ökad trygghet
vid sjukdom, dvs. samma trygghet som
andra grupper i dag har i vårt samhälle.
För det andra syftar de till att utjämna
klyftorna mellan olika grupper i
fråga om sociala förmåner och kostnader
samt för det tredje att ge en ökad
valfrihet.

Motionernas bakgrund är de särskilda
förutsättningar som dessa företagargrupper
har att ekonomiskt klara ett totalförsäkringsskydd,
modell sjukförsäkring
och ATP. Nuvarande avgiftssystem
är betungande för företagarna därför
att de måste betala avgift för hela inkomstbeloppet
sedan basbeloppet avräknats.

Jag anser att man i detta sammanhang
också måste beakta de totala kostnader
på skattesidan som företagaren
har att erlägga. Han måste betala skatt
till stat och kommun och till detta
läggs också folkpensionsavgiften. Dessa
två skatter och denna avgift är obligatoriska,
och till dem skall man således
lägga ATP- och sjukförsäkringsavgiften,
som för år 1968 var 9 procent
och år 1969 är uppe i 9,5 procent. Utöver
det sparande som väl för de allra
flesta människor ligger i varaktiga konsumtionsvaror
— det må vara hemutrustning,
möbler, bil osv. — kommer
också att företagarna och företagargrupperna
har att försöka åstadkomma
en viss kapitalbildning till investeringar
som kan stabilisera det egna företaget.
Det uppstår en valsituation där
ofta resultatet av ekonomiska skäl blir

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

att man som en följd av den starka sammankoppling
som finns mellan ATP och
sjukförsäkringen går miste om den
trygghet och de förmåner som sjukförsäkringen
ger. Man har inte förutsättningar
att klara dessa höga avgifter
ovanpå de obligatoriska kostnader som
man har.

Just den problematiken att man inte
har den trygghet vid sjukdom som sjukförsäkringen
ger, den orättvisan — om
man får använda det ordet — har ytterligare
skärpts genom att dagersättningen
inom sjukförsäkringen höjts.
Skillnaden mellan företagare och andra
grupper blir därigenom så mycket större.
Vi vet alla att sjukdom är ett allvarligt
avbräck i den dagliga verksamheten,
och trygghet där är något väsentligt
för alla i vårt samhälle. Det är från
dessa synpunkter angeläget att vi söker
finna vägar till en lösning av de
i motionerna påtalade olägenheterna av
den nuvarande sammankopplingen.

I utskottsutlåtandet sägs att de skäl
som anfördes 1962 fortfarande är bärande.
Till detta vill jag bara anföra
att under de år som gått sedan dess
har så mycken erfarenhet erhållits av
den nuvarande försäkringen, att en lösning
av dessa trygghetsfrågor, där man
tar hänsyn till de speciella förhållanden
som råder för egna företagare, borde
kunna åstadkommas.

Jag är medveten om att det finns
svårigheter, men låt oss få dessa svårigheter
kartlagda, och låt oss få en skiss
till lösningar, så att man kan få den
ökade trygghet som man önskar och behöver.
Man bör också kunna få den
valfrihet som företagarna eftersträvar.
Man har ju klarat av svårare försäkringsproblem,
när man verkligen satt
sig ner och funderat igenom dem. Det
har sagts någon gång att politik är att
vilja, och om viljan finns kan man också
finna vägar till lösningar. Här har
man ett väsentligt problem som gäller
tryggheten, brister i vårt nuvarande socialförsäkringssystem
som det är angeläget
att man söker finna lösningen på.

Herr talman, med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservation 1 till
andra lagutskottets utlåtande nr 6.

Herr HtiBINETTE (m):

Herr talman! Herr Ringaby och jag
har inte kunnat ansluta oss till reservationen
i år, vilket närmast är betingat
av vad herr Eric Carlsson senast var
inne på. Jag vill också gärna på allt
sätt understödja och föra fram dessa
synpunkter, nämligen att man bör försöka
kartlägga förhållandena ordentligt
och sedan framlägga ett förslag som
kunde ge litet större flexibilitet åt systemet
än vad som nu är fallet. Dess
värre har motionärerna och därmed
även reservanterna sagt att man bör få
en skyndsam prövning och ett förslag
i det här ärendet. Jag måste personligen
deklarera att jag har mycket svårt
att tänka mig att man skall göra en
skyndsam prövning av bara denna sektor
av de problem som finns inom den
allmänna försäkringen och lägga fram
ett förslag om dessa. Därför har vi inte
velat ansluta oss till detta utan säger
att ett mera genomtänkt förslag, som
kanske spänner över andra områden
än just detta, är vad som bör komma
med tiden.

Vi är fullt medvetna om de svårigheter
som företagarna har. När sammankopplingen
mellan pensionen och
sjukförmånerna gjordes 1962, fanns det
naturligtvis en ganska stor opposition
mot detta från företagarnas sida. Man
sade: Pensioneringen kan vi klara själva
med de insatser vi gör i företagen
osv. Jag är också medveten om att
det även nu, sju år efteråt, kan finnas
många som har svårigheter och tycker
att avgiften till försäkringen är den
sten på bördan som kan stjälpa dem. Jag
är emellertid inte helt övertygad om
att man, om man, skulle gå ut och höra
sig för hur många det i dag är som skulle
vilja följa den linje motionärerna och
reservanterna har föreslagit, finge ett
entydigt svar från berörda företagare.

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

Det kanske vore ett mycket ringa antal
— vad vet jag, vad vet herr Eric Carlsson? Jag

föreställer mig att detta är en fråga
som man mycket noga måste penetrera
och försöka komma till rätta med
och sedan bör man gärna i flexibilitetens
intresse försöka skapa någonting
som även den enstaka företagaren som
inte helt vill stå med i systemet skulle
kunna ha glädje av.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Eric Carlsson sade
att motionärerna nu såväl som tidigare
har försökt finna vägar att lösa dessa
problem. Det är helt felaktigt. De har
hållit sig till samma väg hela tiden och
inte anvisat någonting som skulle leda
framåt annat än det system vi har.

Jag vill erinra om att det redan från
början var tänkt att de egna företagarna,
som själva skulle betala avgifterna,
skulle få begränsa sin anslutning till två
tredjedelar av inkomsten. Men innan
det hela var satt i system fanns det tydligen
en mycket stark önskan bland företagarna
själva att kunna försäkra sig
för hela inkomsten och inte behöva ta
hänsyn till att det möjligen fanns något
annat än arbetsinsatsen — t. ex. kapitalinsats
— i den totala inkomsten och att
den följaktligen skulle kunna reduceras
på visst sätt. Detta föll emellertid
bort när försäkringen sedermera skulle
träda i tillämpning, på företagarnas
egen önskan.

Nu är det naturligtvis inte lätt att
komma fram till vare sig det ena eller
det andra, om utskottsmajoriteten och
riksdagen har anslutit sig till och är
av den uppfattningen att det system vi
har valt inte ger utrymme för sådana
individuella valmöjligheter som motionärerna
vill ha.

Motionärerna envisas att år efter år
framställa samma yrkande, nämligen att
detta problem skall lösas inom ett system,
där det enligt vår uppfattning inte

går att lösa. Det är så mycket som ligger
i vägen för en sådan lösning, inte
bara principen om finansiering enligt
fördelningsprincipen och uppbörd genom
skatterna. Det är så många olika
instanser som kopplas in. Vidare har vi
regeln att pension skall få beräknas efter
genomsnittsinkomsten under de 15
bästa åren. Skall man kunna träda undan
en tid, låt oss säga 15 år, och sedan
försäkra fullt under följande 15
år, blir det ju inte någon rättvis beräkning
av pensionsnivåerna. Jag har
en gång antytt för herr Carlsson att han
skulle undersöka hur många det är som
är missnöjda med den nuvarande ordningen
och önskar en ändring i den
riktning motionärerna föreslår. Det är
kanske tillräckligt många för att man
skall kunna dela upp försäkringen och
få en del som avser de löneanställda
med bibehållande av den nuvarande
ordningen och en del för företagarna
och sådana som betalar egenavgifter.
Därvid fick man antagligen välja ett
system som närmare anknöt till premiereservsystemet,
ty enligt detta system
finns det ju möjligheter att välja precis
vilken nivå som vederbörande själv önskar.
Men sådana möjligheter finns inte
i det system som i dag föreligger. I detta
avseende har jag, herr talman, och
utskottet inte kommit till någon annan
uppfattning än vi tidigare gett uttryck
åt. Jag hemställer alltså om avslag på
ifrågavarande motioner.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Först ett ord til! herr
Hubinette! Om man har en försäkring
som inte ger tillräckliga valmöjligheter,
bör det väl vara en utrednings sak att
kartlägga problemen hur man skall få
den åsyftade och eftersträvade valfriheten.
Det finns redan i dag valfrihet
inom den allmänna försäkringen, nämligen
i fråga om den del som avser
sjukförsäkringen. I detta avseende kan
den försäkrade välja karenstid om 3, 33
eller 93 dagar. Vi har då frågat oss om

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

det inte också när det gäller den del
som avser pensionen bör finnas möjlighet
till en viss valfrihet. Vi anser att
en utredning i detta fall bör kunna kartlägga
problemen och lägga fram förslag.

Utskottets ärade ordförande sade att
motionärerna inte kommit med någonting
nytt. Jag kan kvittera den artigheten
med att säga att inte heller utskottet
har kommit med något nytt. Utskottet
hänvisar bara till 1962 års beslut,
och det har alltså inte heller självt kommit
med några ändringar.

Jag vill betona vad jag förut sade, att
om bara viljan finns brukar man också
kunna hitta vägar för att åstadkomma
lösningar som anpassas till de behov
som finns. När jag tar del av utskottets
motivering, får jag en känsla av att
det här gäller att anpassa människan
till systemet. Vi har sagt: Låt oss få ett
system som är anpassat till människornas
olika förutsättningar och möjligheter,
ett —• som det har sagts här i dag
— flexibelt system. Det är dessa saker
som en utredning enligt vår mening bör
syssla med.

Jag vill vidare säga — och jag har
sagt det förut från denna talarstol — att
det är självfallet att de företagare som
skall utnyttja denna försäkring är beredda
att betala vad det kostar för att
få den trygghet de eftersträvar. Jag hoppas
att det inte skall råda någon tvekan
eller några delade meningar på den
punkten.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag vill bara till herr
Carlsson säga att andra lagutskottet inte
haft någon anledning att fundera över
något annat system eller ett system som
skulle kunna lösa de problem som har
tagits upp i motionerna, ty vi tycker
att det system som finns är utmärkt
bra, och vi har följaktligen haft anledning
att hålla på det.

Jag vill också erinra om att sjukförsäkringen
har en någon annan karaktär
än pensionsförsäkringen. Sjukförsäkringen
kan ju mycket väl variera till sitt
innehåll från år till år — det kan vara
en längre karenstid under en viss tid,
och försäkringen kan ändras under ett
annat år. Detta spelar inte någon större
roll. Men pensionsförsäkringssystemet
skall ju bygga på ett pensionsunderlag
och träda i tillämpning antingen när
man blir arbetsoförmögen på grund av
sjukdom eller något annat eller när man
avgår av åldersskäl. Det föreligger alltså
en viss skillnad.

Herr Eric Carlsson har tydligen haft
den uppfattningen att man kan göra någonting
bara man vill det. Försök då att
stoppa in tandkrämen i tuben igen sedan
man kramat ut den för mycket! Det
vill man gärna, men det går inte.

Herr HuBINETTE (m):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
sade att utskottet anser systemet
vara alldeles utmärkt. För klarhetens
skull vill jag ändå framhålla att vi som
fogat en blank reservation till utskottets
utlåtande inte delar den uppfattningen.
Vi tycker att man borde kunna
tänka sig en omprövning, dock icke
på det sätt som föreslagits i den reservation
herr Carlsson har skrivit under.
Jag har talat om en kartläggning, och
herr Carlsson säger att det naturligtvis
är vad han också menar. Något ordentligt
genomtänkt program har herr Carlsson
och hans medreservanter inte aviserat,
utan de begär omedelbart förslag,
och då kan jag inte vara med längre.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Bara ett ord till herr
Hiibinette. I fjol var den mening jag företräder
lika med utskottets förslag.
Jag föreställer mig att eftersom så blev
fallet delade herr Hiibinette min uppfattning
den gången. Vår reservation i
år bygger på utskottets förslag från

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Om socialförsäkringsskyddet för företagare och fria yrkesutövare

förra året. Jag behöver inte säga mer på
den punkten.

Så var det detta med tandkrämen.
Det var väl ändå en ganska dålig jämförelse,
när herr Strand liknade det
fina försäkringssystemet vid en tub
tandkräm. Jag tycker, ärade herr utskottsordförande,
att så illa ställt är det
inte med den försäkringsreform vi beslöt
1962 även om man som jag ser det
behöver göra ändringar i den.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Här är det ju ändå fråga
om ändringar som enligt vår uppfattning
inte kan göras inom systemet.
Det är skillnaden.

Till herr Hubinette vill jag säga att
den här försäkringen faktiskt är utomordentligt
bra också för de egna företagarna.
De kan inte skaffa sig en motsvarande
försäkring till det priset, men
de tycker ändå att den är för dyr, ty
de vill använda pengarna till något annat.
Som det nu ligger till, finns det
ingen annan utväg än att de får nöja
sig med grundsjukpenningen vid sjukdom
och folkpensionen på ålderns dagar
eller dessförinnan om de blir arbetsoförmögna.
De kan komplettera dessa
försäkringar genom frivilliga försäkringar
hos försäkringsbolagen. Det är
möjligt att ordna detta så att totalkostnaden
blir betydligt lägre än den som
herr Carlsson redogjorde för. Den kostnaden
är riktig, och jag har tidigare
sagt att den självfallet är betungande.
Om man har stora inkomster kan avgifterna
gå upp till 4 000 kronor per år.
Nu brukar -—■ i varje fall när man deklarerar
—- en sådan utgift inte betraktas
såsom lika betungande, eftersom
man har avdragsmöjlighet för den. Den
drabbar alltså inte omedelbart med hela
sin tyngd.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden

propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den av fru Hamrin-Thorell m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Carlsson, Eric, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen.

Då emellertid herr Carlsson, Eric,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —82;

Nej — 43.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av motioner om
styrkande av äganderätt till fastighet
genom utdrag ur taxeringslängd; och

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om skyldighet att borttaga gammal taggtråd

nr 2, i anledning av motioner om
översyn av lagstiftningen om enskilda
vägar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om skyldighet att borttaga gammal
taggtråd

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av motioner
om skyldighet att borttaga gammal
taggtråd.

Till behandling hade tredje lagutskottet
förehaft två inom riksdagen väckta
och till lagutskott hänvisade motioner,
nr 18 i första kammaren av herr Sveningsson
m. fl. och nr 20 i andra kammaren
av herr Börjesson i Falköping
m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade yrkats, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skulle anhålla om
förslag till sådan ändring av gällande
lag, att skyldighet att borttaga gammal
taggtråd, som icke längre fyllde någon
funktion, förelåge för den som vore
ansvarig för taggtråden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:18 och 11:20 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr SVENINGSSON (in):

Herr talman! Så var det aktuellt igen
med den gamla otäcka taggtråden som
finns i stor omfattning i skog och mark.
Även om många enhälligt avstyrkta motioner
passerar i kammaren utan något
uttalande, kanske den principen inte
behöver tillämpas vid alla tillfällen. Det
ser även ut som om dagens sammanträde
inte skulle bli så långvarigt, och jag
kan försäkra kammaren att jag inte har
för avsikt att avbryta eventuell lunchpaus
med någon votering.

Jag har både i år och i fjol begärt

att sådana åtgärder skulle vidtagas beträffande
eventuell taggtråd ute i markerna
som inte längre fyller någon funktion
utan bara är mer eller mindre till
skada för människor och djur, att de
som har ansvaret blir skyldiga att svara
för en uppröjning i markerna. I år
har representanter för de fyra partierna
undertecknat motionen. När motionärerna
fått motionen behandlad med
en välvillig skrivning, kan det ifrågasättas
om man skall uppta tiden med att
påtala det förhållandet att motionen inte
bifallits.

Utskottet uttalar inledningsvis att
man delar motionärernas uppfattning
att effektiva åtgärder bör vidtagas för
att få bort gammal taggtråd i naturen,
men sedan fullföljs inte denna tankegång.
Utskottets ställningstagande kommer
tyvärr inte att leda till detta resultat.

Utskottet gör på denna punkt samma
uttalande som i fjol, nämligen att det i
naturvårdslagen finns bestämmelser
som är tillämpliga i detta fall och med
vilka åsyftat resultat kan uppnås. För
mitt vidkommande delar jag inte utskottets
mening. Bestämmelserna i naturvårdslagen
är i detta avseende alltför
vagt utformade. Det skulle vara intressant
med en redovisning av i vilka fall
naturvårdslagen i detta hänseende har
kommit till användning och vilka resultat
som därvidlag har uppnåtts. I de
fall då markerna ingår i naturreservat
är det naturligt att det görs en uppröjning
i markerna, men naturreservaten
utgör ändå en obetydlig del av markerna
i allmänhet.

Utskottet åberopar även i år att i förarbetena
till naturvårdslagen har uttalats
att i vissa fall gammal taggtråd har
betraktats som nedskräpning i naturen.
Med mycket stor sannolikhet kan sägas
att den uppfattningen inte finns i det
allmänna medvetandet.

Det är inte möjligt att sätta likhetstecken
mellan det förhållandet att folk
skräpar ned i naturen med engångsglas,
plast- och plåtemballage, papper och

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

allt slags gammalt skräp, för att inte
tala om när lastbilar kör ut i naturen
och välter av hela billass med sådant
som man bara vill bli av med, och det
förhållandet att det finns övergivna
taggtrådsstängsel. Skillnaden är att detta
gamla stängselmaterial en gång har
haft en uppgift att fylla.

Utskottet har tydligen inte påverkats
särskilt mycket av den uppfattning som
kommit till uttryck vid kontakten med
kommittén för ett renare samhälle och
som redovisas i utskottets utlåtande.
Denna kommitté har i uppdrag att försöka
lägga fram förslag som kan råda
bot mot nedskräpningen i naturen. Frågan
om den övergivna taggtråden har
tagits upp. Men därom kommer ingenting
att sägas i kommitténs kommande
betänkande. Kommittén för ett renare
samhälle uttalar att den har funnit sig
böra begränsa utredningen till frågor
om nedskräpning i ordets egentliga betydelse.
Vad beträffar övergiven taggtråd,
säger kommittén, har denna för
det mesta kommit på plats helt lagenligt
och inte för att ägaren skulle bli
av med tråd som han ej haft bruk för.
Enligt kommittén rör det sig alltså merendels
inte om nedskräpning i egentlig
bemärkelse. Just detta förhållande
talar starkt för att här verkligen behövs
en klar lagbestämmelse. Här räcker det
inte till med några kringgående rörelser
eller med ett påpekande att det nog
finns en lagstiftning som är tillämplig
och myndigheter som eventuellt kan
ingripa. Om tredje lagutskottet lever i
den tro som redovisas i utlåtandet, borde
ändå som jag redan har sagt något
resultat efter naturvårdslagens och naturvårdsverkets
tillkomst kunna redovisas.

Det har blivit alltmer vanligt när olika
problem skall lösas att säga: Vi lägger
uppgiften och bekymren på kommunerna.
Så gör även tredje lagutskottet
i detta ärende.

Utskottet erinrar om att naturvården
enligt 2 § naturvårdslagen är en kommunal
angelägenhet. Man får dock inte

skyldighet att borttaga gammal taggtråd
glömma att kommunerna redan är hårt
arbetstyngda och hårt skattetyngda. Det
är säkert bara en förhoppning och ett
önsketänkande av obetydligt värde att
kommuner skall göra en insats av betydelse,
utöver en uppröjning på egna
marker. Självfallet kan man som utskottet
förutsätter räkna med att kommunerna
röjer upp i sina egna ströv- och
rekreationsområden. Men hur många
kommuner saknar inte egna ströv- och
rekreationsområden? Många har inte
heller behov av sådana områden. Det
finns alltjämt många landsbygds- och
glesbygdskommuner där den allra största
delen av markarealen kan betraktas
som lämpligt fritidsområde.

Utskottet har glömt att en mycket stor
del — säkert ett övervägande flertal —
av de medborgare som under sin fritid
söker sig ut i naturen, ut i skog och
mark för att där finna njutning och rekreation
gör det med stöd av den oskrivna
lagen om allemansrätten. Tredje lagutskottet
glömmer också de hundratusentals
människor som med stöd av allemansrätten
strövar omkring i markerna
och plockar skogens vilda bär,
svamp osv. Utskottet glömmer de hundratusentals
jägare som är ute i markerna
och inte håller sig så mycket på
iordningställda stigar och platser.

Framför allt glömmer utskottet bort
djurlivet och det förhållandet att ett
inte ringa antal djur utsättes för kvalfulla
lidanden och dör på grund av att
det finns kvar så mycket av det otäcka
stängselmaterial som taggtråden är. Ute
i markerna hittas djur av skilda slag
och olika storlek — rådjur, harar och
fågel — som fastnat i gammal taggtråd
vilken finns kvar utan någon annan
uppgift än att vara till skada för djur
och människor. De flesta av dessa djurtragedier
blir inte upptäckta, men under
1968 har jag i tre fall läst i pressen
att man hittat så stora djur som
älgar — i två fall fullvuxna älgar —
som blivit insnärjda i gammalt stängselmaterial
och fått sitta där tills de svultit
ihjäl.

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om skyldighet att borttaga gammal taggtråd

De olyckor och lidanden som förekommer
inom djurvärlden i detta sammanhang
borde tredje lagutskottet uppmärksamma
litet mer. Enligt min mening
skulle det vara av stort värde för
djurlivet och för de många människor
som vistas i skog och mark om det blev
klart utsagt i en lagbestämmelse att de
som har ansvaret för att mycket finns
kvar av det gamla stängselmaterialet
taggtråd skulle ha skyldighet att se till
att detta försvann inom exempelvis en
femårsperiod. Det skulle vara lämpligt,
vilket utskottet uttalade förra året, att
arbetsmarknadsstyrelsen lät arbetslösa
deltaga i denna uppröjning som beredskapsarbete.
På så sätt kunde även kostnaderna
för den enskilde markägaren
hållas nere.

Herr talman! Det är meningslöst att
ställa ett yrkande inför ett enhälligt utskottsutlåtande,
och jag avstår från att
göra detta, men jag har inte kunnat underlåta
att framföra dessa synpunkter
i ett enligt min mening angeläget ärende.

Herr KRISTIANSSON, SVANTE, (s):

Herr talman! Herr Sveningsson avfyrade
en ganska kraftig salva främst mot
markägarna, men kanske också mot
tredje lagutskottet. Jag är inte säker på
att man får markägarnas förståelse genom
en dylik utmaning. Om herr Sveningsson
noggrant tar del av utskottsutlåtandet
kommer han att finna att
utskottet har en ganska positiv inställning
till motionerna, lika med utskottets
positiva inställning till tidigare
väckta motioner av samma innehåll.

Utskottets ledamöter är emellertid
tveksamma om man skulle vinna något
med en ytterligare lagstiftning. Det är
ändå på det sättet att det finns vissa
bestämmelser, även om utskottets ledamöter
är medvetna om att man inte
kan uppnå ett fullgott resultat med tilllämpning
av dem. Därför har utskottet
bl. a. rekommenderat att man skulle
animera kommunerna att medverka till

att gammal taggtråd borttages. Jag tror,
tvärtemot vad herr Sveningsson anför,
att kommunerna kan medverka i ganska
stor utsträckning genom information.
Nog måste det väl ändå vara en kommunal
angelägenhet att sådan här taggtråd,
som utsätter både djur och människor
för fara, blir undanskaffad.

Men jag tror ändå att motionerna och
herr Sveningssons rekommendation, att
man genom ett åläggande skulle se till
att denna taggtråd kom bort, innebär
att man går för långt. Vi skall ha klart
för oss att den taggtråd som är mest
riskfylld är den som är gömd av vegetation
och buskage. Vi kan inte rimligen
begära att markägarna skall ha vetskap
om var den finns, i varje fall inte i de
fall då fastigheter har skiftat ägare.
Därför tror jag att man får iaktta litet
försiktighet i detta fall.

Med detta yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Utskottets talesman
trodde inte att markägarna skulle ha
förståelse för en lagstiftning i detta fall.
Jag vill bara påpeka — det är redovisat
även i årets utskottsutlåtande —
att RLF för sin del tillstyrkt en lagstiftning.
Det är väl en organisation
som jordbrukarna i allmänhet är anslutna
till och respekterar.

Jag vet inte hur jag skall fatta uttalandena
här. Utskottet säger att det
finns lagstiftning som kan tillämpas,
men nu säger utskottets talesman att det
inte är så bra med lagstiftning i detta
fall. Man måste väl ändå bli litet förvånad
när ett lagutskott säger, som man
här gör i sitt utlåtande: »Enligt utskottets
mening är det tveksamt om något
står att vinna med ytterligare lagstiftning
i ämnet utan andra utvägar torde
få väljas.» Jag anser för min del att mycket
skulle vara vunnet om det här blev
en lagstiftning. Jordbrukarna är i regel
laglydiga och respekterar myndigheternas
inställning. Det skulle inte behövas

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

några hårda och stränga åtgärder, utan
man skulle komma långt bara med en
klar lagbestämmelse.

När man hävdar uppfattningen att
här inte behövs någonting mer, att allt
är utrett som bör utredas, att naturvårdslagens
bestämmelser kan tillämpas
och att det finns myndigheter som
kan ingripa, då kan jag nästan säga
att om regeringen haft den uppfattningen
hade det inte funnits någon anledning
att tillsätta utredningen om ett
renare samhälle. Om naturvårdslagen
och naturvårdsverket kan användas till
allting och all rättfärdighet är uppfylld
genom denna lag, så har ju knappast utredningen
någon uppgift att fylla. Nu
är det inte på det sättet, utan den har
en stor uppgift att fylla.

Felet bär är av allt att döma att tredje
lagutskottet så gärna vill uttala att
man har en välvillig inställning — man
säger på de första raderna att man delar
motionärernas uppfattning — men
inte vill gå längre. Som jag sade i mitt
första anförande fullföljer man inte detta
uttalande, och jag efterlyser alltjämt
i detta ärende litet större intresse från
tredje lagutskottet.

I detta yttrande instämde herrar
Möller (s), Karl Pettersson (m) och
Stadling (s).

Herr SVEDBERG, LAGE (s):

Herr talman! Jag tänkte nöja mig med
att instämma med motionären, men jag
vill motivera varför jag gör det. Jag delar
de synpunkter som motionären har
framfört i kammaren.

När man efter andra världskriget såg
de mängder av taggtråd som av försvarspolitiska
skäl drogs över stora arealer
vid gränsen mot Norge och även vid
landsvägar från Tärna ända ned till
Stensele och när man varit i tillfälle
att se de djur som skadats av denna
taggtråd, som väl fortfarande ligger
kvar nedröstad i markerna, då har man
full förståelse för de synpunkter som
motionären tidigare framfört. Det hör

skyldighet att borttaga gammal taggtråd
finnas en lagstiftning som stadgar att
den som lägger ut taggtrådsstängsel också
bör se till att taggtråden inte får ligga
hur länge som helst, utan man måste
ta vara på den. I allmänhet lägger
man taggtråd med trästänger, men resultatet
i de militära skyddsanläggningarna,
som saknar markering av taggtråden,
blev att man fick se både hundar
och renar som var skadade av taggtråden.
Då förstår man att det behövs lagstiftning
för att sådant inte skall få
förekomma i våra marker. Därför vill
jag helt instämma i den föregående talarens
synpunkter.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr andre vice
talmannen.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skulle egentligen
bara vilja instämma i vad herr Sveningsson
här har sagt. Jag står också
som undertecknare på hans motion, och
jag har därför givit uttryck för mina
synpunkter i motionen. Jag vill dock ytterligare
understryka vad han sade.

Herr Sveningsson sade att han förutsatte
att taggtråden är bortrensad inom
naturreservat. Jag kan tyvärr tala om
för honom att det finns rester av militär
taggtråd från andra världskriget
t. o. m. inom naturreservat. Taggtråden
har inte blivit bortskaffad, och därför
bör även de militära myndigheterna se
till att de gör sin insats när det gäller
taggtråden.

Genom mitt yrke har jag också tillfälle
att komma ut i naturen rätt mycket
och konstatera att det finns åtskillig
sådan taggtråd kvar. Jag tror att
markägarna gärna skulle ta bort den,
men de behöver den uppmaning och
det stöd som en lagstiftning skulle ge
dem. Man kommer sig inte för att röja
bort taggtråden — man har mycket annat
att göra — men finge man ett åläg -

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om åtgärder för att stimulera gåvor till religiösa m. fl. ändamål
gande skulle man ganska lätt ta bort Vid förnyad föredragning av jordtaggtråden,
vilket skulle betyda mycket bruksutskottets utlåtande nr 2, i anled framför

allt för viltet, men även för ning av Kungl. Maj:ts proposition an människor

som med utnyttjande av alle- gående utgifter på tilläggsstat II till

mansrätten vandrar omkring ute i mar- riksstaten för budgetåret 1968/69, så kerna.

vitt propositionen avser jordbruksären Jag

instämmer därför i det anförande den, bifölls vad utskottet i detta utlåsom
herr Sveningsson har hållit. tande hemställt.

Herr SVENINGSSON (m):

Herr talman! Bara några ord till.
Förra året uttalade jag min mening om
att militären inte har röjt bort den gamla
taggtråden från andra världskriget.
Jag tog inte upp den saken i år, men jag
har helt naturligt samma uppfattning
att det är bedrövligt och klandervärt i
högsta grad att man från det hållet har
visat en sådan likgiltighet att man inte
röjt bort sådan taggtråd som inte längre
har någon uppgift att fylla. Man sade
väl i sitt yttrande förra året något om
att man inte haft tillgångar och folk
för denna uppgift, men det är svårt att
sätta tro till ett sådant uttalande. Jag
hävdar alltjämt att de militära myndigheterna
i denna angelägenhet inte gjort
vad de bort göra.

Att det verkligen finns kvar militär
taggtråd i marker där det är anordnat
naturreservat visste jag inte, men det
vet jag nu efter herr Skårmans yttrande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av motioner angående
reglerna för hyresgästs rätt till
skadestånd; och

nr 5, i anledning av motioner angående
belysning vid övergångsställen för
gående.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av Kungl.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna på
kapitalbudgeten för budgetåret 1969/70
inom jordbruksdepartementets verksamhetsområde.

Punkterna t—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7

Lades till handlingarna.

Om åtgärder för att stimulera gåvor till
religiösa m. fl. ändamål

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning
av motioner om åtgärder för att stimulera
gåvor till religiösa m. fl. ändamål.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
245, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Olsson, Ernst, samt II: 281, av herr
Johansson i Skärstad och herr Boo,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
utredning av möjligheterna att stimulera
enskilda personer att lämna bidrag
och gåvor till religiösa och ideella
organisationer samt hjälporgan för insatser
på humanitära, allmännyttiga
och vetenskapliga områden i enlighet
med vad i motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
atl de likalydande motionerna

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Om åtgärder för att stimulera gåvor till religiösa m. fl. ändamål

1:245 och 11:281 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Ernst Olsson (ep), fröken Pehrsson
(ep) och herr Johansson i Växjö (ep),
vilka ansett, att utskottets yttrande i
viss angiven del bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till motionerna 1:245 och
11:281 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av möjligheterna
att stimulera enskilda personer
att lämna bidrag och gåvor till religiösa
och ideella organisationer samt
hjälporgan för insatser på humanitära,
allmännyttiga och vetenskapliga områden
i enlighet med vad i motionerna
anförts.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herrar Eric Peterson
(fp) och Kilsmo (fp), fröken
Stenberg (m), herrar Blomquist (m)
och Nilsson i Bästekille (m), fru Frsenkel
(fp) samt herr Andersson i Örebro
(fp).

Herr LARSSON, THORSTEN (ep):

Herr talman! Även om staten på
många sätt aktivt stöder människor i sociala
och ekonomiska svårigheter och
även om omfattande hjälpverksamhet
numera går ut över våra gränsen, så
kan det allmänna aldrig fylla det hjälpbehov
av social, kulturell eller av annan
ideell hjälpkaraktär som uppträder
här och var. De engagemang av religiös
och ideell art som många människor
känner gör det möjligt för en del organisationer
att räcka en hjälpande hand
på ett smidigt och omedelbart sätt. Jag
skall inte trötta med att räkna upp exempel
på enskilda personers bidrag till
sådan verksamhet. Jag vill bara erinra
om att det förekommer hjälpverksamhet
av varierande karaktär, inte minst på
det humanitära området. Det är väl
känt. Emellertid är dessa hjälpbehov
mycket större än den hjälp man kan
åstadkomma. En viss stimulans måste

3 Första kammarens protokoll 196D. Nr 8

ändå till för att ytterligare animera
denna hjälpande hand. Därför anser
vi att staten borde vara med och stimulera
litet grand liksom man har gjort
förut. Exempel härpå finns också omnämnda
i utskottsutlåtandet och i motionen.

Jag har tidigare här i kammaren avgett
motioner om lämpliga åtgärder.
Dessa motioner har kanske haft en annan
inriktning och varit anorlunda
uppbyggda än den som föreligger här
i dag. Denna utgör så att säga en ny
modell, men vi föreslår också att en utredning
tillsättes om hur staten skall
kunna träda in för att stimulera till
hjälpåtgärder i detta syfte. Det skall
vara åtgärder som — jag vill än en
gång betona det, herr talman — på ett
smidigt sätt ger stöd åt de organisationer
som är nämnda i motionen.

Jag vill med detta, herr talman, yrka
bifall till den i utskottsutlåtandet föreliggande
reservationen.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Detta ärende är ju så
bekant för riksdagens ledamöter att jag
kan fatta mig ganska kort. Motioner
med likartat innehåll har behandlats av
riksdagen under många år och kommer
igen i varierande former. Tidigare hemställdes
i motsvarande motioner att staten
skulle tillskjuta samma belopp som
frivilliga gåvor ger. Nu har anspråken
krympt ihop till en hemställan om
10 procents statsbidrag i förhållande
till de privata gåvorna.

Det är uppenbart att man inte behöver
orda mycket om behovet för ideella
organisationer av att få ekonomiska
resurser, därom är vi väl helt eniga.
Däremot är vi inte alls eniga om den
metod motionärerna och reservanterna
förordar, dvs. att staten utan vidare, så
att säga in blanco, skulle åta sig att
skjuta till ytterligare 10 procent till det
belopp för ideella ändamål etc. som privata
gåvor och donationer inbringar.
En sådan anslagsprincip är helt främmande
för riksdagens behandling av

Nr 8

Onsdagen den 26 februari 1969

Om åtgärder för att stimulera gåvor till religiösa m. fl. andamal

statsbidrag i andra avseenden. Tvärtom
har vi en ytterligt ingående och noggrann
prövning av varje statsanslag
som utgår. Att ge avkall på den principen
skulle innebära ett frångående av
grundläggande behandlingsmetoden i
budgetarbetet. Det skulle också bli omöjligt
att förutse och bedöma den ekonomiska
räckvidden av ett sådant åtagande,
och därför är förslaget inte hållbart.

Motionärerna och reservanterna har
inte ens kunnat få med sig närstående
partier. I det särskilda yttrandet har
folkpartiet och moderata samlingspartiet
helt underkänt reservanternas metod
och ansett att den vägen inte är
framkomlig. Man har pekat på den stora
och invecklade administrativa apparat
som skulle erfordras för att behärska
det föreslagna systemet.

Jag hemställer om bifall till beredningsutskottets
utlåtande.

Herr KILSMO (fp):

Herr talman! Såsom herr Möller redan
har anfört har folkpartiets och moderata
samlingspartiets ledamöter i utskottet
inte kunnat gå med på att tillstyrka
motionen. Den främsta anledningen
därtill är att motionen utmynnar
i en begäran om en ny utredning.
Vi anser inte att en sådan nämnvärt
skulle komma att befrämja syftet.

Det är skada att själva motionen inte
finns med i utlåtandet — ledamöterna
borde ha kunnat få läsa den. Det förhåller
sig nämligen så att i själva motionen
finns en del sakligt oriktiga
uppgifter. Självfallet vill man inte vara
med om att tillstyrka en motion under
sådana förutsättningar. I motionen sägs
t. ex. att det förekommer två så att
säga divergerande strömningar. Den
ena går åt det hållet att uppgifterna
blir större och större, och den andra
åt det hållet att inkomsterna inom dessa
ideella föreningar blir mindre och
mindre. Var och en av oss som arbetar
i dessa ideella föreningar och kristna
församlingar vet ju att inkomsterna de

facto blir större och större. Jag vet inte
var motionärerna fått uppgifterna om
att de blir mindre och mindre.

Vidare refererar man till det ekonomiska
incitamentet som en inspirationskälla
för fortsatt arbete. Även detta
måste jag underkänna. Vi anser att den
inspiration som varje förening eller
ideell rörelse kan hämta skall ligga på
andra områden än att få pengar av staten,
även om statens pengar skulle komma
till god användning — därom råder
ingen tvekan.

Lägger vi ihop det ena med det andra
och därtill tar den svårighet som herr
Möller har pekat på och jämför vad
som i övrigt finns i motionsväg på detta
område, som förr eller senare kommer
att behandlas i kammaren, vill vi
för vår del vänta och se om det inte
skall kunna finnas en bättre väg för
statens medverkan. Fördenskull har vi
varit med om att avstyrka motionen
och i ett särskilt yttrande framfört några
av våra synpunkter.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen
enligt därunder framkomna yrkanden
gjorde propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Onsdagen den 26 februari 1969

Nr 8

Om åtgärder för att stimulera gåvor till religiösa m. fl. ändamal

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Larsson, Thorsten,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja-—100;

Nej— 14.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av motioner om
förbud mot engångsglas, m. m.; samt
nr 5, i anledning av motion om ökad
information angående regeringens och
riksdagens arbete.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.51.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Torsdagen den 27 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 19 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 74, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i luftfartslagen
den 6 juni 1957 (nr 297).

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 75, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden; och

nr 76, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1969/70 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 77, till Konungen i anledning
av motion angående undersökningar
rörande fingerade val enligt
majoritetsvalmetod.

Ang. vissa svenska medborgares försvinnande
i samband med en segelfärd
mellan Hongkong och Macao

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON erhöll ordet
för att besvara herr Tistads (fp) fråga

angående vissa svenska medborgares
försvinnande i samband med en segelfärd
mellan Hongkong och Macao, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 20 februari, och anförde:

Herr talman! Herr Tistad har frågat
mig om jag kan lämna några upplysningar
om vad som hänt med de svenskar,
som försvann under färd med en
segelbåt mellan Hongkong och Macao.

Vi vet ej med bestämdhet vad som
hänt familjen von Sydow eller var den
befinner sig. Ambassaden i Peking har
gjort framställning i kinesiska utrikesministeriet
om att familjen skall friges.

I avvaktan på resultatet av dessa kontakter
kan för dagen intet ytterligare
sägas.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
hans excellens utrikesministern för svaret
på min fråga. Tyvärr innehöll det
praktiskt taget ingenting nytt. Det är
nu tolfte dagen sedan ifrågavarande
segelbåt uppbringades av kineserna
mellan Hongkong och Macao. De uppgifter
som förekommit i pressen har ju
varit mycket sparsamma och delvis
motsägande. Man får väl förmoda att
uppbringandet har skett på kinesiskt
farvatten.

Farvattnen mellan Hongkong och
Macao är enligt vad jag förstår på ett
ganska svåröverskådligt sätt uppdelade
mellan Kina, Hongkong och den portugisiska
kolonin. Det kan tänkas att en
del av de kinesiska farvattnen är förbjudna
för genomfart och att förklaringen
till uppbringandet är att söka i
detta. Vi har ju själva i vissa fall utfärdat
förbud att befara en del av våra
egna farvatten, som eljest i princip är
öppna för civil sjöfart.

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Ang. utsträckning av tiden för beredskapsarbeten i områden med stor arbetslöshet

Den demarsch som utrikesministern
talade om gjorde ambassadör Petri i Peking
förra torsdagen, enligt vad som
framgår av tidningarna. Det har alltså
gått en vecka sedan dess, och som jag
förstår har ingen förnyad hänvändelse
gjorts under den tiden och heller
ingenting kommit till ambassadens kännedom
som är värt att meddela.

I radions morgoneko i dag rapporterades
det från Hongkong att man nu
väntade att de tre båtar som uppbringats
skulle komma att friges när
det kinesiska nyårsfirandet var avslutat.
Yi hoppas naturligtvis att dessa förväntningar
inte skall svikas. Men om
ingenting skulle ske under de närmaste
dagarna, förutsätter jag att ambassadören
i Peking får instruktioner att
göra en förnyad framställning i Kinas
utrikesministerium.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Till herr Tistads senaste
förmodan kan jag bara lägga, att
om så skulle bli fallet som han har antytt
är det självklart att vi kommer
att handla på det sätt som herr Tistad
förutsåg.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. utsträckning av tiden för beredskapsarbeten
i områden med stor arbetslöshet Herr

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
HOLMQVIST erhöll
ordet för att besvara herr Johan Olssons
(ep) fråga angående utsträckning
av tiden för beredskapsarbeten i områden
med stor arbetslöshet, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 19 februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Olsson har frågat
om jag vill medverka till att beredskapsarbetena
i områden där stor arbetslöshet
råder, exempelvis vissa de -

lar av Gävleborgs län, kan fortsätta
även efter den tidpunkt för upphörande
som föreskrivits av arbetsmarknadsstyrelsen.

Den nedskärning av beredskapsarbetena,
som arbetsmarknadsstyrelsen beslutat,
skall ses mot bakgrunden av
den stegring i efterfrågan på arbetskraft
som har skett de senaste månaderna
och som lett till att denna efterfrågan
för hela riket nu ligger på i huvudsak
samma nivå som vid motsvarande
tidpunkt högkonjunkturåret 1964.
Styrelsen har vid bestämmandet av
tidpunkten för nedskärningen tagit
hänsyn till att arbetsmarknadsläget
växlar mellan olika delar av landet.
Detta har kommit till uttryck i att nedskärningen
sätts in senare i skogslänen
än i de syd- och mellansvenska länen.
I fråga om Gävleborgs län sätts
den in den 3 april. Hänsyn har dessutom
tagits till de svårigheter som möter
bl. a. de handikappade och den äldre,
lokalt bundna arbetskraften i samband
med att omfattningen av beredskapsarbetena
minskas.

Efterfrågan på arbetskraft kan väntas
stiga ytterligare under den närmaste
tiden. Detta gäller också Gävleborgs
län. Utsikterna till arbetsplacering på
öppna marknaden av dem som kommer
att beröras av nedskärningen av
beredskapsarbetena bör därför kunna
bedömas med tillförsikt.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
för svaret på min fråga.

Det andades tillförsikt och ville ge
någonting av den också till oss gävleborgare.
Jag är nog en aning tveksam,
om läget verkligen ger anledning till
sådan tillförsikt. Arbetsmarknadsstyrelsens
propåer att — jag måste säga
drastiskt — skära ned beredskapsarbetena
har i våra trakter liksom i övriga
delar av Norrland, Dalarna och Värmland
blivit en mycket stor fråga. De
har fyllt tidningarnas första sidor med

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Ang. utsträckning av tiden för beredskapsarbeten i områden med stor arbetslöshet

stora rubriker, och många kommunalnämnder
och samarbetsnämnder har
sammanträtt för att diskutera det uppkomna
läget.

I Gävleborgs län t. ex. hade vi den
10 februari 2 983 arbetslösa. Detta är
19 fler än vid samma tid förra året.
Det är den högsta siffra som på senare
tid över huvud taget registrerats under
februari månad i vårt län. Förhållandet
torde vara likadant i övriga
norrlandslän — eller ännu sämre. Vi
hade 1 234 personer i beredskapsarbete,
och i fjol sommar var antalet inte
mindre än 1 361.

Man frågar sig hur situationen nu
kommer att bli. Vi har fler arbetslösa
och vi skall skära ned beredskapsarbetena,
där 1 200 personer är sysselsatta.
Visserligen kommer några s. k. T-arbeten
att fortsätta men huvuddelen av
arbetena kommer att skäras ned.

Jag vill uttala den förhoppningen att
inrikesministern välvilligt skall pröva
de förslag till avsteg från arbetsmarknadsstyrelsens
propåer som kommer
att framställas från olika länsarbetsnämnder.
I Gävleborgs län har länsarbetsnämnden
sammanträtt i dag och
beslutat ansöka om dispens för en del
viktiga arbeten.

Jag tror att den nye inrikesministern
redan är rätt väl informerad om förhållandena
i våra norrländska trakter,
inte minst i Gävleborgs län. Jag skulle
tro att vår landshövding redan varit i
kontakt med inrikesministern för att
lägga fram de mycket allvarliga problem
som vi har på sysselsättningssidan.

Jag vill fråga om inrikesministern
har några synpunkter på sysselsättningsläget
i stort, t. ex. i Gävleborgs
län. Denna fråga berör beredskapsarbetena
i mycket hög grad.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Olsson har rätt
när han förmodar att jag blivit informerad
om förhållandena i Gävleborgs

län. Jag hade nämligen tillfälle att besöka
länet strax efter det att jag tillträtt
som inrikesminister och sedan
har jag också blivit uppvaktad av en
delegation från länet. Jag skulle kunna
tillägga att jag under den här korta tiden
blivit uppvaktad av många delegationer
och fått många framställningar,
inte minst i den här frågan. Det
finns många som anser att man borde
avstå från att lägga ned beredskapsarbetena
och många som finner det
angeläget att den verksamheten bibehålies
på samma höga nivå som i fjol.

I flertalet fall har jag framhållit att
det finns tydliga tecken på en ökad
efterfrågan på arbetskraft, visserligen
mera markerade på andra håll än i
Gävleborgs län. Herr Olsson ser på utvecklingen
ur det mest dystra perspektivet
och påpekar att arbetslösheten
har ökat, och därför vill jag erinra om
att det också finns en glädjande utveckling
på sina håll när det gäller
efterfrågan på arbetskraft. Årets siffra
för efterfrågan ligger 158 över den som
gällde motsvarande tid i fjol.

Det är självfallet omöjligt för mig
att ge ett sådant löfte som herr Olsson
anser att jag bör ge. Det vore oriktigt
att göra det. Skulle plötsligt mot förmodan
en omsvängning i konjunkturen
inträffa, är det självklart att arbetsmarknadsstyrelsen
utan påstötning
kommer att ändra sin attityd. Jag vill
understryka att vad beträffar Gävleborgs
län har man ändå tagit den hänsynen,
att det först om någon tid kommer
att bli aktuellt att skära ned arbetena.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Inrikesministern pekar
på det förändrade läge som inträtt därigenom
att vi har fått betydligt större
efterfrågan på arbetskraft. Det omnämns
också i svaret, där det sägs
t. ex. att antalet lediga platser nu ligger
på samma nivå som 1964. Jag vill

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

Ang. utsträckning av tiden för beredskapsarbeten i områden med stor arbetslöshet

emellertid erinra om att arbetslöshetssiffran
för år 1964 ligger vid ungefär
hälften av den nuvarande, ungefär
27 000 mot nu över 50 000. Det gör dagens
situation mindre ljus.

Enligt uppgifter som jag fick alldeles
nyss uppgick antalet lediga platser
i Gävleborgs län i december förra
året till 985. Av tabellen framgår att
antalet nu har minskat. Jag vill emellertid
understryka att jag inte hunnit
kontrollera dessa uppgifter.

Jag ifrågasätter vad det tjänar till att
arbetsmarknadsstyrelsen ånyo — det
är ett par år sedan det skedde förra
gången — kommer med sådana här
chockartade påbud om att praktiskt taget
alla beredskapsarbeten skall dras
in. Styrelsen uttalar sig ganska kategoriskt;
jag citerar en mening ur dess
cirkulär till länsarbetsnämnderna: »Under
hänvisning till vad ovan anförts
får styrelsen meddela att samtliga beredskapsarbeten
— såväl allmänna som
särskilda — avseende vägar, hus, vatten-
och avlopps- samt övriga anläggningsarbeten
skall nedläggas vid de
tidpunkter som nedan angivas.»

Det är också att märka att enligt en
uppgift från länsarbetsnämnden utgöres
ungefär tre fjärdelar av i beredskapsarbeten
sysselsatta av i viss mån
handikappad arbetskraft, som rimligen
inte kan hänvisas till lediga platser i
södra och mellersta Sverige. Man frågar
sig om inte den situationen kan
uppstå att dessa människor blir utan
sysselsättning när våren kommer. Kanske
måste de då nöja sig med kontantersättning.
Här har de slitit ont i snö
och kyla och utfört ur deras synpunkt
kanske föga meningsfyllda sysslor, och
när våren kommer och de skulle kunna
göra en meningsfylld insats blir de
friställda. Jag tror att den känsla dessa
arbetslösa får inte är den riktiga, den
som vi bör söka uppnå. Över huvud taget
tror jag också att man borde föra
in i bilden frågan om fördelningen av
arbetstillfällena. Arbetsmarknadsstyrel -

sen påpekar att man bör satsa på att
flytta om arbetskraften eftersom de
lediga platserna finns i södra Sverige.

Borde man inte nu passa på att också
se till att jämna ut sysselsättningstillfällena,
att försöka att med olika medel
flytta över flera sysselsättningstillfällen
till de norrländska områdena i
stället för att som nu mera koncentrerat
än tidigare satsa på ytterligare
flyttning till de södra och mellersta
delarna från de norrländska områdena?
Mycket skulle vara att vinna genom
att nu satsa även på Norrland.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Olsson och jag
kunde nog stå en lång stund här och
mata varandra med siffror som alla i
och för sig kan vara riktiga, men om
man gör jämförelserna på olika sätt
kommer man naturligtvis till helt olika
resultat. Jag har ingen anledning att
betvivla att den uppgift som jag gav,
en jämförelse mellan februari i år och
samma månad förra året sådan den
lämnats av arbetsmarknadsstyrelsen, är
riktig.

Men för tydlighetens skull vill jag
säga att den omständigheten att man
reducerar de allmänna beredskapsarbetena
och vissa av de andra särskilda
beredskapsarbetena inte betyder att
allt detta försvinner. Jag säger detta
som ett förtydligande, eftersom herr
Olssons inlägg ikunde ge motsatt intryck.
Om vi nu i februari har något
över 1 100 personer i beredskapsarbeten,
så räknar vi med att i sommar ha
praktiskt taget hälften kvar — 555 som
skall stanna kvar i beredskapsarbeten.
Det gäller sådana grupper som handikappade
och andra, där man får ta den
hänsyn som herr Olsson efterlyste.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Ang. användande av s. k. cykeltolkning
i militära övningar vintertid

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON erhöll
ordet för att besvara herr Svanströms
(ep) fråga angående användande av
s. k. cykeltolkning i militära övningar
vintertid, vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 19 februari,
och anförde:

Herr talman! Herr Svanström har
frågat mig om jag anser det vara ur
hälsosynpunkt försvarligt att vintertid
låta s. k. cykeltolkning ingå i militära
övningar.

För att förebygga personskador är
de föreskrifter som finns för cykeltolkning
och för övningar i stark kyla
restriktiva i sin nuvarande utformning.
Vissa nya erfarenheter rörande
kylans inverkan har framkommit, och
dessa håller nu på att inarbetas i
föreskrifterna för att underlätta den
militäre chefens bedömning om tolkning
kan genomföras.

Detaljerade anvisningar för uppträdande
i stark kyla är utgivna. Möjligheterna
att skydda sig mot kyla har
förbättrats genom den vinterutrustning,
som under senare år tilldelats
soldaterna och som tagits fram efter
omfattande försök vid försvarets forskningsanstalt.

Med hänsyn till de restriktiva bestämmelserna
för cykeltolkning vintertid
och den moderna vinterutrustningen
för personalen anser jag att cykeltolkning
i nuvarande omfattning kan
bedrivas utan hälsorisk även under
denna årstid.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Andersson för svaret på min
fråga.

De restriktiva bestämmelser som statsrådet
i sitt svar hänvisar till har trots
allt inte hindrat att nu senast den 17
februari övningar genomfördes på I 17,
vilka enligt uppgifter som varit synliga

i pressen och som givits det största utrymme
i det herr Andersson närstående
organet Aftonbladet genomförts på ett
sätt, som åtminstone vid ett ytligt betraktande
förefaller vara äventyrligt.
Jag kan på intet sätt svara för att tidningsuppgifterna
är riktiga, men enligt
dessa uppgifter skulle en regementsläkare
varit tillfrågad och gjort följande
uttalande:

»Pojkarna måste ha haft ett helvete.
Det är alltid farligt med denna cykeltolkning.
Nu på vintern tillkommer andra
faromoment — kylan, snön som slår i
ansiktet, dålig sikt och halka.

Vi regementsläkare har samtliga
opponerat oss mot detta transportsätt.
Jag talade också med regementschefen
före avmarschen och varnade honom.
Befälet tar på sig ett stort ansvar.»

Jag tillhör ingalunda dem som menar
att militära övningar kan genomföras
utan skaderisker — det är inte möjligt
att träna för en verksamhet som är rent
omänsklig utan att ta vissa risker. Vad
jag anser att man bör eftersträva är en
något så när vettig anpassning till de
förhållanden som för tillfället råder.

Det har sagts mig att inte bara stark
kyla rådde vid det här tillfället utan
också en intensiv blåst, vilket i samband
med förekommande lätt snöfall måste
vara otroligt besvärligt i detta sammanhang.
För den som själv har försökt sig
på sådan aktivitet -— och då under betydligt
gynnsammare förhållanden —
står det utan vidare klart att detta måste
medföra vissa hälsorisker.

Men jag skulle här ändå vilja göra en
följdfråga — det framgår inte av svaret
vad de detaljerade föreskrifterna innehåller.
Jag skulle också vilja fråga om
man inte kan tänka sig något annat sätt
att förflytta truppen vid behov av
snabba transporter. Jag menar att det
bör vara möjligt att komma fram till
andra och mera mänskliga transportsätt.
Eller också kan man väl tänka sig
att lägga om övningarna så att de vid
tillfälligt uppträdande besvärligt väder
inte behöver genomföras på det sättsom
man ursprungligen hade tänkt sig.

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

Ang. användande av s. k.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Först några ord om den
transport som den 17 februari genomfördes
med trupp från 117. Temperaturen
var vid avmarsch klockan 10 på
morgonen —10 grader, men stark vind
rådde. Transporten pågick hela dagen
och efter hand steg temperaturen.
Strängaste kyla var alltså —10 grader.
Soldaterna, som var mycket vana vid
cykling och cykeltolkning efter många
månaders träning, var utöver uniform
utrustade med snödräkt, päls med pälsfoder,
ansiktsskydd, och alla var friska
både före och efter marschen. Inga
olycksfall inträffade.

Det som har väckt uppmärksamhet är
påståenden i några tidningar att läkarna
hade avrått från denna marsch.
Översten på I 17 har försäkrat mig att
så ingalunda är fallet. Han har inte
fått någon avrådan från någon läkare.
De bestämmelser som finns medger honom
att ned till en temperatur av — 10
grader genomföra en sådan här övning.

Tyvärr har vi ju inga andra transportmedel
för en mycket stor del av
vårt infanteri än cyklar. Vi har utprovat
en ny personaltransportkärra. Anskaffningen
av den, till mycket höga
kostnader, kommer att påbörjas troligen
nästa budgetår, och det tar tyvärr
— med hänsyn till de många miljoner
detta kostar — många år innan vi helt
kan övergå till den nya transportmetoden.
Därför har vi ingenting annat
att göra än att utnyttja cyklarna.

Här vill jag bara påpeka att alternativet
till cykeltolkning, som sker efter
traktor, är att cykla, dvs. trampa. Därvidlag
har oftast pojkarna själva fått om
inte bestämma så i varje fal! uttala sig.
Bataljonen från I 17 fick före denna
marsch frågan ställd till sig: Vill ni cykla
eller skall vi ta tolkning? 91 procent
av bataljonen valde cykeltolkning, 6
procent ville hellre cykla och 3 procent
visste inte vad de skulle bestämma
sig för.

Marschen som sådan är genomförd
helt enligt de grundläggande föreskrif 4

Första kammarens protokoll 1969. Nr S

cykeltolkning i militära övningar vintertid
ter som är utgivna av arméstaben, och
alla möjliga försiktighetsåtgärder var
vidtagna. Vindskyddade rastplatser
fanns ordnade. Så långt jag förstår förekom
en utmärkt kontroll av polis och
av samtliga befäl inom bataljonen.

Jag tror inte man kan rikta någon anmärkning
mot detta, utan vad som har
föranlett frågorna i båda kamrarna
måste vara oriktiga uppgifter i tidningarna.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag är ledsen om jag
liksom mina kamrater i medkammaren
har blivit vilseledd av oriktiga tidningsuppgifter.
Emellertid finns ju anledning
anta att det inte är någon rök
utan eld. Det lär både nu och tidigare
ha förekommit att svåra övningar genomförts
utan att de varit alldeles
framtvingade av omständigheterna.

Omröstningen var mycket intressant.
Jag föreställer mig att den skedde fjorton
dagar tidigare i vackert väder, då
grabbarna tänkte sig en semesterutflykt
i behaglig temperatur. Jag är ganska
säker på att en omröstning den dag
övningen genomfördes skulle ha gett ett
annat resultat.

Jag är däremot mycket tacksam över
det svar statsrådet i sitt andra anförande
lämnade, att man förbereder andra
transportsätt. Jag förstår att det kostar
mycket pengar, men jag vill uttala
cn förhoppning om att man skall anse
denna materielanskaffning väl så
angelägen som mången annan och på
så sätt snarast möjligt komma fram till
säkrare och dessutom väsentligt snabbare
förflyttningsmetoder.

Jag är alltså, herr talman, beredd att
uttala den förhoppningen att statsrådet,
som inte sällan har visat sig positiv
till de framställningar som då och
då kommer från den värnpliktiga personalen,
också i detta sammanhang är
beredd att verkligen göra en effektiv
insats.

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Ang. effektivare information till handikappade om stödåtgärder m. m.

Med detta tackar jag än en gång för
svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. effektivare information till handikappade
om stödåtgärder m. m.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Sörensons (fp)
fråga angående effektivare information
till handikappade om stödåtgärder
m. m., vilken fråga intagits i kammarens
protokoll för den 18 februari, och
yttrade:

Herr talman! Herr Sörenson har frågat
om jag vill ta några initiativ för att
effektivisera informationen till handikappade
om de olika slag av stödåtgärder
och ekonomiska bidrag som tillkommer
dem, t. ex. genom centrala
upplysningsbyråer.

De statliga anslagen till åtgärder för
handikappade, inräknat förtidspensioner
och andra pensionsförmåner till
handikappade, beräknas nästa budgetår
till sammanlagt nära 2 000 milj. kr.
Det är utomordentligt viktigt att alla
som berörs av de olika samhällsinsatserna
får vetskap om sina rättigheter.
Mycket görs redan för att sprida kunskap
om gällande förmåner. Det ingår
i informationsutredningens uppdrag att
finna former för att ytterligare effektivisera
den sociala informationen. Handikapputredningen
har ett liknande,
mera specialiserat uppdrag när det gäller
upplysningen till handikappade och
deras familjer. Inom socialdepartementet
har vidare tillsatts en arbetsgrupp
som har att förbereda utgivandet av en
social informationsbroschyr för allmänheten.
Åtskilliga initiativ har sålunda
tagits, och jag är självfallet öppen för
tanken att aktualisera ytterligare åtgärder
på detta område.

Frågan om information genom centrala
upplysningsbyråer innefattas i det

uppdrag som har lämnats till socialutredningen
beträffande socialcentra inom
kommunerna. Jag vill emellertid erinra
om att försäkringskassorna i stor
utsträckning kommit att spela en sådan
roll. Som bekant pågår nu en brett upplagd
informationskampanj från försäkringskasseförbundets
sida om försäkringskassorna
och socialförsäkringen.

En väsentlig information förmedlas
till handikappade även på annat sätt
än genom de vanliga informationskanalerna.
De handikappades organisationer
bedriver sålunda en viktig upplysningsverksamhet
direkt till sina medlemmar.
När det t. ex. gäller informationen
om kostnadsfria hjälpmedel lämnar
också personalen inom sjukvården
information vid sina kontakter med
handikappade. Denna direktinformation
är mycket betydelsefull, och det
finns anledning att vidareutveckla den,
om möjligt på flera områden.

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Svaret som herr Aspling
har lämnat på min fråga visar att stor
energi nedlägges på att komma till rätta
med de problem som jag har försökt att
antyda. Jag vill tacka herr Aspling för
att han står bakom det energiska arbetet,
och inte minst för att han, som han
säger i sitt svar, är öppen för tanken
att aktualisera ytterligare åtgärder på
detta område. Herr Aspling vet naturligtvis
bättre än jag att problemen verkligen
är stora för människor som har
råkat in i en handikappads situation.

Vad det svenska samhället gör är ståtligt.
2 miljarder kronor är inte precis
»småpotatis», och jag delar helt herr
Asplings åsikt att det är viktigt att vad
samhället ställer till förfogande också
kommer i rotation, om jag får uttrycka
mig på ett sådant sätt. Vi skall inte
bara baka kakan utan också äta den.

Ett stort problem är att byråkratin
ofta blir så enormt tyngande. En enskild
handikappad orkar inte arbeta sig ige -

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

Ang. effektivare information
nom den djungel av tjänstemän som det
ibland gäller att passera innan vederbörande
kommer till den människa som
kan tala om vilka hjälpmedel samhället
kan erbjuda. Det krävs ganska mycken
psykisk energi för att rå med något sådant.
Mitt resonemang går naturligtvis
bortom den fråga jag har ställt om informationen,
men allt detta hör ju rätt
intimt samman.

En handikappad människa som får
reda på vilka möjligheter hon har att
på ett mera effektivt sätt fungera i samhället
möter svårigheter — jag tänkte
först säga motstånd, men det är väl inte
riktigt — när det gäller att utnyttja de
möjligheterna. I någon liten mån är jag
själv i en handikappads situation, och
jag har några gånger sökt gå en handikappad
människas väg. Vad jag här säger
är därför inte skrivbordstal utan
realiteter. Även om herr Aspling känner
till flera exempel än jag, vill jag framhålla
att också jag kan ge tragiska exempel
på människor som sitter tre eller
fyra trappor upp i ett hus och som
borde ha eu helt annan möjlighet till
kontakt med andra människor än de nu
har.

Vi står inför en uppgift som inte är
fullbordad. Två utredningar och en
arbetsgrupp sysslar med denna sak. Är
det möjligt för herr Aspling att säga
när det kommer fram ett samlat resultat?
Jag förutsätter att herr Aspling
kommer att samordna verksamheten, så
att vi småningom får en effektiv information.
Jag förutsätter vidare att herr
Aspling energiskt driver på så att de
människor som har rätt till hjälp får den
på ett enklare sätt för att nå fram till
ett mera människovärdigt liv än många
nu tvingas leva.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Sörenson vidgade
frågan till att omfatta en sak som vi
ofta diskuterat i det här huset, nämligen
hur man bryter den isolering som t. ex.

till handikappade om stödåtgärder m. m.
handikappade människor kan råka in i.
Den ändring i socialhjälpslagen som vi
gjorde i fjol, varigenom kommunerna
åläggs en uppsökande verksamhet, är
självfallet ett viktigt bidrag, men mer
behöver göras.

Herr Sörenson har emellertid ställt
en mera konkret fråga om informationen.
Eftersom han själv sitter i handikapputredningen
har han, föreställer jag
mig, goda möjligheter att vid utformningen
av det förslag som så småningom
kommer även beakta dessa ting.

Låt mig bara göra ett par kompletterande
anmärkningar. Det händer ändå
en hel del på detta område. Socialstyrelsen
utsände, när de nya bidragsreglerna
började gälla den 1 juli 1968, tilllämpningsföreskrifter
för de nya hjälpmedelsreglerna
till alla sjukhus, till
tjänsteläkare, distriktssköterskor och
andra ordinatörer. Handikappinstitutet
bedriver information i mera lättsmält
form — kanske man kan säga — i sitt
informationsblad som distribueras
ganska rikligt över landet. Handikappinstitutet
har också kursverksamhet för
landstingsfolk, kommunfolk och handikapporganisationer.
Socialstyrelsen har
nyligen i en enkät frågat landstingen
hur de har anpassat sin hjälpmedelsorganisation
till de nya bestämmelserna
om bl. a. hushållsmaskiner. Svaren har
nu börjat komma in, och styrelsen tänker
välja ut tre å fyra av de bästa modellerna
och distribuera dem till alla
landsting. Detta kommer att ske inom
en relativt kort tid. Socialstyrelsen
samarbetar i dessa frågor med det nyinrättade
handikappinstitutet. Låt mig
allra sist tillägga, att handikappinstitutet
självt förbereder en ny modern
broschyr om de hjälpmedel som blev
statsbidragsberättigade förra året.

Jag har velat komplettera med denna
lilla redogörelse för att belysa att mycket
är i gång på området, och jag hoppas
att allt detta skall leda till ett sådant
resultat att vi verkligen når ut till de
personer som herr Sörenson talar om.

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Ang. saltet på vägarna

Herr SÖRENSON (fp):

Herr talman! Jag understryker min
tacksamhet till herr Aspling, och jag är
säker om att den anda som jag talat om
så småningom kommer att ta välde i
vårt samhälle.

Jag vidgade frågan, det är riktigt.
Jag kanske inte borde göra det. Jag vill
bara säga att när jag talar om information
upplever jag det inte bara som en
intellektuell fråga — att man vet att
det och det har man möjlighet att uppnå
— utan jag upplever det som en fråga
om en förlösande känsla att verkligen få
del av de hjälpmöjligheter som samhället
ställer till förfogande. Jag är tacksam
för samhällets energi, och jag tror
att vi med vidgad förståelse för att den
enskilda människan ibland inte klarar
denna sak skall kunna hjälpas åt att
lösa detta problem; att det är fråga om
ett problem vet ju lierr Aspling. Och
när vi har ett så strålande erbjudande
åt människorna bör vi också se till att
de fullt ut får del av detta.

Jag tackar herr Aspling.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. saltet på vägarna

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
LUNDKVIST
erhöll ordet för att besvara dels herr
Skärmans (fp), dels ock herr Tistads
(fp) fråga angående saltet på vägarna,
vilka frågor intagits i kammarens protokoll
för den 14 respektive den 17 januari,
och anförde:

Herr talman! Herr Skärman har frågat
mig om vi av säkerhetsskäl och
från miljö- och nedskräpningssynpunkt
inte snart är mogna att slopa salt som
vägförbättringsmedel.

Vidare har herr Tistad frågat om
jag anser att saltbehandling av vägar,
som tillämpas av statens vägverk i vissa
delar av landet, är en lämplig metod
för snöröjning.

Salter används inom väghållningen
sommartid för dammbindning och vintertid
vid halkbekämpning.

Dammbindning sker av tekniska och
hygieniska skäl samt av trafiksäkerhetsskäl.
Den är nödvändig på alla
grusvägar utom de minst trafikerade.
Försök pågår med dammbindning genom
vissa oljetyper, men det kan ännu
inte avgöras om man härigenom vinner
några fördelar från t. ex. miljösynpunkt.

Halkbekämpning sker med mekanisk
eller kemisk metod. Vid den mekaniska
metoden förbättras friktionen på en
hal vägbana med sand. Sanden tillförs
en liten mängd salt för att frysning
och klumpbildning skall förhindras och
för att sanden i någon mån skall fästa
vid isen på vägbanan. På vägar med
stor trafik behövs en större saltmängd
för att man skall nå denna fästverkan.
Trots detta ligger sanden sällan kvar
någon längre tid utan sandningen måste
upprepas ofta.

På mycket starkt trafikerade vägar
är det från trafiksäkerhetssynpunkt
inte försvarligt att is eller isbark ligger
kvar på vägbanan i dagar eller
veckor även om den är sandad. Vägverket,
som funnit den mekaniska metoden
ge allt mindre verkan i takt med
ökande trafik, prövar därför nu på vissa
vägar i södra och mellersta Sverige
halkbekämpning med kemisk metod,
som innebär att man förhindrar uppkomst
av is genom att omedelbart före
eller under pågående snöfall sprida en
liten mängd salt på vägbanan. Snön
övergår då till modd som avlägsnas
med snöröjningsredskap. Avsikten är
att åstadkomma en helt snö- och isfri
vägbana snabbast möjligt.

Pågående försök har visat goda resultat
när det gäller att åstadkomma
halkfria vägar. En stor fördel är att
man härigenom kan förebygga uppkomsten
av halka, medan man vid den
mekaniska metoden försöker förbättra
friktionen på en redan hal vägbana.
Olägenheter har emellertid visat sig

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

kunna uppstå då vägbanan vid vissa väderlekstyper
kan bli kladdig efter saltbehandling.
Vid möten, omkörningar
o. d. kan detta medföra nedsatt sikt
och igensmutsade strålkastare. Saltet
kan även ha olägenheter från rostskadesynpunkt.
Fördelarna med den kemiska
metoden har dock ansetts överstiga
nackdelarna vid en tekniskt riktig
hantering varför vägverket under innevarande
vinter fortsatt och utökat proven.

Vägverket undersöker kontinuerligt
om andra medel än salt kan användas
för halkbekämpning. Enligt min mening
talar hittillsvarande svenska och
utländska erfarenheter för fortsatt halkbekämpning
med kemisk metod. Men
jag anser det angeläget att metoden utvecklas
så att de olägenheter minskas
som nu uppkommer vid vissa ogynnsamma
betingelser.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret på min
fråga. Det är nu andra gången som jag
besvärar kommunikationsministern med
frågan om saltning av våra gator och
vägar. Tidigare har jag haft allvarliga
samtal om detta också med hans företrädare
i ämbetet, statsråden Skoglund
och Palme. Det kan förefalla alltför envist,
men jag anser frågan så allvarlig,
att jag inte vill släppa den — samtidigt
som saltningsterrorn blir alltmer
påfrestande.

Denna fråga ställdes ju för ganska
länge sedan när vi på västkusten hade
mycket stora problem med saltningen.
Jag skall för dagen inte sysselsätta mig
med alla de nackdelar för människor
och djur, korrosionsskador och tristess
som följer med att man förvandlar vägarna
till band av smutsig saltbemängd
sörja. Saltningen sker ju för att öka
trafiksäkerheten och anses av många
tekniker, såsom vi har hört av statsrådet
Lundkvists svar, som enda medlet
att komma till rätta med halknings -

Ang. saltet på vägarna
olyckorna. Om dess avigsidor talar tidningarnas
spalter ett tillräckligt tydligt
språk, inte minst på insändarsidorna.

Jag skall gå direkt på trafiksäkerheten
och vill ifrågasätta om saltningen,
som på lång sikt undergräver bilarnas
hållbarhet genom korrosion, inte också
gör vägarna direkt trafikfarliga. Mitt
exempel är från europaväg 3 mellan
Göteborg och Alingsås, en sträcka som
jag ofta trafikerar.

På nyårsaftonen blev jag försenad
på kontoret. Då jag på eftermiddagen
for hem hade vägpersonalen tydligen
ledigt, ty på en torr och ren om också
något isbelagd väg kunde man göra en
behaglig hemresa. På nyårsdagen hade
jag ett ärende in till Göteborg. Då hade
saltningsgubbarna vilat färdigt och vägen
var ett uppblött brunsmutsigt band,
där bilisterna trots att det var en motorväg
ideligen stannade upp för att
torka av vindrutorna, som med jämna
mellanrum blev igensmorda av en
blandning av vatten, salt, asfalt och
gummipartiklar. Ändå körde vi i dagsljus.

Men återfärden den 2 januari på kvällen
blev den verkliga mardrömsresan
och närmaste orsaken till att jag framställde
denna fråga. Då hade man hunnit
salta hela vägen. Sannolikt hade det
också kommit någon nederbörd. Fast
jag redan torkat av lyktor och vindruta
en gång, blev det vid backen ovanför
Jonsereds samhälle fullständigt
beckmörkt omkring mig. En långtradare
framför mig stänkte ytterligare ned
min vagn mer och mer. Jag tänkte
köra om men i uppförslutet mot vägtunneln
körde en annan bil något underligt
i försök att komma förbi långtradaren.
Norr om tunneln, vid Jeriko,
gav föraren upp sina omkörningsförsök
men körde mycket vingligt för att plötsligt
med ett hopp köra upp på mittremsan
och stanna på tvären där. Långtradaren
fortsatte men jag stannade, då
jag trodde att den andra bilens förare
blivit sjuk. När jag kom fram till denne
satt han blek och apatisk. Hur är

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Ang. saltet på vägarna
det, frågade jag. Svaret blev: »Det var
förfärligt. Tänkte köra om då jag blev
nedstänkt mer och mer, men då murades
vindrutan igen totalt och jag försökte
med vindrutespolaren. Det frös
då till en ogenomtränglig gröt. Jag vet
inte var jag är, tänkte bara på att stanna.
»

Herr kommunikationsminister, så
skall vi väl inte ha det på våra vägar.
År saltningen för övrigt riktigt laglig?
I 5 § av 1943 års lag om allmänna vägar
står det: »Väg skall hållas i ett för
samfärdseln tillfredsställande skick.»
Vidare: »Vintertid omfattar underhåll
av väg även arbete för att hålla vägbanan
till erforderlig bredd fri från hinder
av snö och is samt för dess utmärkande,
där så tarvas, så ock sändning
ävensom åtgärd för vägbanans
bättrande genom påskottning av snö,
där å kortare sträckor till följd av
ojämn snösamling uppstått menföre.»

Där står sändning — inte saltning.

Låt mig tillägga att vi nog bör vara
försiktiga med kemikalier i naturen,
allra helst som man inte ens kan vara
säker på att de förbättrar trafiksäkerheten.
Med visshet medför de mycket
stora skador.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Också jag ber att få tacka
statsrådet Lundkvist för svaret.

Det är naturligtvis alldeles riktigt
som statsrådet säger, att man med saltbehandling
får halkfria vägar. Det skall
jag inte på något sätt bestrida. Men man
får onekligen betala ett rätt högt pris
för det under vissa förhållanden.

Först och främst måste vi räkna med
en nedsmutsning av vägen och dess närmaste
omgivningar som faktiskt inte
kan beskrivas. Under tiden närmast
efter ett snöfall har man därtill de problem
med modden, som herr Skårman
så vältaligt beskrev.

Statens vägverk har rekommenderat
oss att undvika omkörningar och dessutom
att vi skall stanna då och då och

torka av vindruta och strålkastare. Men
om man stannar på vägrenen till en
motorväg för att göra detta, får man där
all den smuts på sig själv som annars
skulle träffa vindruta och strålkastare.
Man drar sig i det längsta för den metoden.
Man gör det inte förrän det är alldeles
nödvändigt.

Dessutom måste man räkna med en
nedsmutsning, som är förenad med både
obehag och kostnader, av både människor,
bilar och annan egendom. Folk
drar in saltmodden i butiker och offentliga
lokaler av olika slag, och i synnerhet
butiksägare klagar över de stora
obehag och kostnader som drabbar dem
genom att deras heltäckande mattor blir
förstörda på mycket kort tid.

Så har vi korrosionsproblemet som
man inte vet så mycket om. Vi läser uttalanden
från myndighetspersoner i tidningarna
där det sägs att plåten i nya bilar
är så bra och väl rostskyddsbehandlad
att man inte behöver bry sig om den
frågan. Man tröstar oss också med att
bilar i alla fall rostar och att saltet inte
spelar någon roll i det avseendet.

Därtill kommer en konstaterad förrostning
också på broar och kablar.
En bro i min hembygd påstås vara
väldigt förstörd just av salt.

Den allmänna miljöförstöringen genom
saltningen är ännu helt outredd
men inger allvarliga farhågor. Det sägs
att 85 å 90 procent av det salt som
läggs på vägarna hamnar i vattendrag
och vållar försurning av sjöar och vattendrag.

Det påstås också föreligga stora risker
för flora och fauna. De som har sådana
husdjur kan konstatera att hundar
och katter får saltsår på tassarna. De
går att tvätta av och hålla rena, men hur
blir det med viltet som uppehåller sig i
närheten av våra vägar? Vilka lidanden
utsätts det för på grund av saltet?

Detta är stora olägenheter, och jag
konstaterar med tillfredsställelse att
statsrådet i slutet av sitt svar säger att
det är »angeläget att metoden utvecklas
så att de olägenheter minskas som

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

nu uppkommer vid vissa ogynnsamma
betingelser». Vid »vissa» ogynnsamma
betingelser är en begränsning som jag
inte riktigt vill skriva under på. Man
bör försöka komma ifrån alla olägenheter
som är förenade med saltbehandling.

Jag vet att statens vägverk har en
verksamhet i gång med maskiner som
skall fördela saltet, men är det inte också
angeläget att kombinera saltspridningen
med en rent mekanisk behandling
av vägen, dvs. att försöka få bort
så mycket som möjligt av snön? Ordentlig
plogning förefaller mig vara något
mycket angeläget. Det finns personer
som påstår att man skulle kunna gå in
för enbart snöröjning och sedan lita
till dubbdäcken, som väl i så fall måste
göras obligatoriska. Emellertid finns
också andra kemiska medel, och det
skulle vara intressant att höra om några
resultat kan redovisas från det prov
som enligt uppgifter i pressen har utförts
på E 18 mellan Västerås och Köping
med urea som ett alternativ till
saltbehandlingen. Det provet har nu
pågått i åtskilliga veckor, efter vad jag
förstår. Kanske statsrådet kan säga någonting
om resultatet?

Med detta ber jag än en gång att få
tacka för svaret.

Herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Som framgått av mitt
svar är vi mycket väl medvetna om alla
de olägenheter som är förknippade med
saltet. Det är med vägsaltet som med
andra ting, att det har både fördelar och
nackdelar. Så långt vågar vi väl inte
sträcka våra förhoppningar att vi tror
oss om att finna ett medel som enbart
har fördelar.

Som jag redan sagt, följer såväl vägverket
och väginstitutet som trafiksäkerhetsverlcet
hela den här utvecklingen
och söker vidta åtgärder av olika slag
för att om möjligt begränsa olägenheterna.
Det är klart att man — som herr Tistad
också var inne på — är beredd

Ang. saltet på vägarna
att pröva andra medel, vilket också sker.
Proven med urea, som herr Tistad berörde,
görs av statens väginstitut i samarbete
med vägverket. Man vill dels se
om urea ger samma resultat som salt,
dels få en kostnadsjämförelse mellan
salt och urea, dvs. uppgift om hur stora
mängder av varje medel som behövs för
att hålla en vägbana i samma kondition.
Jag kan för dagen inte ge något
besked om de slutsatser som kan dras
av dessa försök.

Jag vill sålunda bara understryka att
vi hela tiden har uppmärksamheten
starkt riktad på detta problem och att
vi också följer de försök som görs på det
internationella planet för att ta till vara
möjligheterna att minska de olägenheter
vi för närvarande har i dessa sammanhang.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet Lundkvist för de uppmuntrande
orden i slutet av hans anförande.
Urea är emellertid ett konstgödningsämne,
så det förorsakar väl då även en
del problem ur naturvårdsssynpunkt.
Det är mig bekant att försök också görs
med klorkalcium, men detta är relativt
dyrt; och det rör sig ju också här om
kemikalier vilkas inverkan på lång sikt
man inte vet någonting om.

Jag tror att det många gånger skulle
vara tillräckligt med enbart sändning.
Många olyckor på västkusten har skyllts
just på modden som uppstått på grund
av saltspridningen. Tas modden bort
omedelbart, är problemet ur världen
vad beträffar trafiksäkerheten, men risken
för miljöskador finns ju kvar. Modden
fraktas inte bort, och saltet återvinns
inte, utan det skyfflas ut på vägslänterna.
Alléer och annan växtlighet
skadas kanske inte de första åren, men
på lång sikt är nog saltningen en mycket
allvarlig sak.

I Norrland har man rena vita vintervägar,
och bilisterna lär sig köra på dem.
Jag tror inte att det förekommer fler

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Ang. åtgärder mot narkotika- och alkoholmissbruk bland ungdom

olyckor där. En sådan situation som vi
hade på västkusten de första tio dagarna
detta år var fullständigt olidlig.

Jag tackar som sagt. De sista orden
var uppmuntrande. Jag hoppas att det
så småningom går upp för vägmyndigheterna
liksom det tycks göra för motororganisationerna,
att vägsaltet inte
är det sista ordet i denna fråga.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. åtgärder mot narkotika- och alkoholmissbruk
bland ungdom

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
PALME, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Wirténs
(fp) interpellation angående åtgärder
mot narkotika- och alkoholmissbruk
bland ungdom, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Wirtén har frågat
mig dels om jag vill redovisa vilka åtgärder
som vidtagits mot ungdomens
ökade användning av olika gifter och
då speciellt under den tid som gått sedan
mars 1967 då löften gavs om kraftfulla
åtgärder mot framför allt narkotika,
dels på vilket sätt regeringen avser
intensifiera informations- och upplysningsverksamheten
angående narkotika
i skolor och högre utbildningsanstalter,
dels ock — med hänsyn till att alkoholmissbruket
kvantitativt är det allvarligaste
hotet mot vår ungdoms hälsa —
vilka åtgärder jag avser att vidta för att
försöka bryta den trend mot ökat alkoholbruk
som kan konstateras bland
ungdom.

Skolöverstyrelsens insatser i kampen
mot narkotikabruket bör ses som en del
av skolans elevvårdande verksamhet.
Arbetet leds av en särskild grupp, som
verkar i nära kontakt med bl. a. ungdomsorganisationerna
och de socialvårdande
myndigheterna. Ett rapporteringssystem
för uppföljning av utveck -

lingen på narkotikaområdet har byggts
upp. Härigenom har man skapat förutsättningar
för ingripanden från skolans
sida. En särskild handbok har getts ut
som stöd i undervisning och elevvård.
Kurser och konferenser har anordnats
för lärare, skolledare och personal inom
elevvården. Vidare har framställts
olika typer av läromedel, som utnyttjas
även av ungdomsorganisationerna.

Det är sålunda en rad åtgärder som
man inom skolöverstyrelsen vidtagit för
att komma till rätta med bruket av narkotika.
Resultaten av dessa åtgärder är
ännu inte möjliga att överblicka. Aktuella
uppgifter visar emellertid att någon
ökande trend i fråga om antalet nya
fall av narkotikamissbruk bland skolungdom
inte varit märkbar sedan hösten
1968.

Regeringen har ansett det angeläget
att man även vid de högre läroanstalterna
riktar uppmärksamhet på narkotikaproblemet.
Universitetskanslern ingår
därför — liksom generaldirektören i
skolöverstyrelsen — i det av regeringen
tillsatta samarbetsorganet för bekämpning
av narkotikamissbruket. Vidare
har i ett särskilt beslut den 24 januari
1969 vederbörande högre läroanstalter
anbefallts att vidta erforderliga åtgärder
för att sprida information om narkotikaproblemet.
Enligt vad jag erfarit
har detta arbete inletts.

Vad beträffar bruket av alkohol har
skolöverstyrelsen under de senaste två
åren gjort en omfattande kartläggning
med hjälp av enkäter bland ungdom i
skilda åldrar och skolformer. I sammand
med revideringen av grundskolans
läroplan — vilken riksdagen fattade
beslut om förra året — kommer undervisningen
om alkohol-, narkotikaoch
tobaksproblemen att ges starkare
ställning. Ett särskilt moment om bl. a.
alkohol har införts i lärarutbildningen.
Även Centralförbundet för nykterhetsundervisning
gör betydelsefulla insatser
på detta område, bl. a. genom materialframställning.

Jag vill också framhålla att alkohol -

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

Ang. åtgärder mot narkotika, och alkoholmissbruk bland ungdom

politiska utredningen — som enligt sina
direktiv skall ägna uppmärksamhet även
åt frågor rörande undervisnings- och
upplysningsverksamhet i alkoholfrågan
— för detta ändamål har tillsatt en särskild
arbetsgrupp, som funnit det lämpligt
att behandla alkohol-, narkotika- och
tobaksproblemen i ett sammanhang. Vidare
bör nämnas att statens ungdomsråd,
som har att medverka i upplysningsverksamhet
rörande ungdom och
alkohol, har kommit in till Kungl. Maj :t
med förslag om upplysning i alkoholfrågan
inom ungdomsorganisationerna.
Förslaget remissbehandlas f. n.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Palme för svaret på denna
interpellation. Nära två år har gått sedan
statsrådet Palmes företrädare, ecklesiastikminister
Ragnar Edenman, i
en riksdagsdebatt utlovade att regeringen
snarast skulle aktivisera samhällets
resurser för att snabbt och kraftfullt
möta det allvarliga narkotikaproblemet
bland ungdomen. Med stigande oro har
vi kunnat konstatera att utvecklingen
inte gått mot det bättre utan snarare
tvärtom. Narkotikaförsäljningen har sedan
1967 stigit kraftigt, den slutsatsen
måste man väl dra av bl. a. det ökade
antalet anhållanden för narkotikalangning.
År 1967 anhölls 641 personer och
1968 mer än dubbelt så många eller
1 546. Enbart i januari 1969 anhölls 555
personer.

Insatser har gjorts för att mer effektivt
komma åt den här smutsiga hanteringen,
och det är inte den delen av
problemet som jag avser att diskutera
vid detta tillfälle, men jag nämner det
därför att med ökad tillgång på narkotika
utsätts ungdomen för ökande risker
att drabbas av detta gissel, och
desto viktigare blir det att ungdomarna
är väl informerade om narkotikans
verkningar för att med egen kraft bättre
kunna slå tillbaka farsoten. Det är
mot den bakgrunden jag har frågat mig:

Vilken effekt fick de åtgärder skolöverstyrelsen
presenterade i mars 1967. Har
det blivit en kraftfull satsning inom
skolan på det sätt som ecklesiastikminister
Edenman då utlovade?

Statsrådet Palme svarar på detta att
resultaten ännu inte är möjliga att överblicka
och tillägger att aktuella uppgifter
visar att någon trend uppåt i fråga
om antalet nya fall av narkotikamissbruk
bland skolungdom inte varit märkbar
sedan hösten 1968.

Det sistnämnda beskedet tyder på att
den intensiva debatt som förts i dessa
frågor under hösten och vintern och
vad som hittills har skett i form av motåtgärder
kan ha stoppat den tidigare
ökningen, så att vi nu befinner oss i
ett status quo. Någon minskning av
narkotikamissbruket har således inte
kunnat inregistreras. Det är dock väl
att märka att statsrådet för bedömningen
utgår från en så sen tidpunkt som
hösten 1968 — jag förmodar med början
den 1 oktober, då ett nytt rapportsystem
föreskrevs från skolöverstyrelsen.
Utvecklingen för hela perioden
från 1967 ger säkert en betydligt mörkare
bild.

Jag kan väl förstå att resultaten av
de åtgärder som sattes in 1967 för att
motverka narkotikamissbruket bland
ungdom kan vara svåra att värdera,
men jag vill fråga statsrådet Palme:
Har man försökt? Det är ändå mycket
väsentligt att pröva om de metoder som
tillämpas är de bästa. Har de speciella
aktionsgrupperna som det talas om i
programmet tillsatts, och hur har de
i så fall fungerat? Hur har det gått med
föräldramedverkan? Hur med närvarokontrollen
och dess uppföljning? Har
lärarna fått den undervisningsmateriel
de anser sig behöva? Vilken betydelse
har samarbetsnämnderna haft? Etc.

En sak tycks i varje fall vara klar,
att döma av den undersökning som utförts
av docent Erland Jonsson och fil.
kand. Lars Svedergård i grundskolans
nionde klass i Göteborg, nämligen att
informationen om narkotika av elever -

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Ang. åtgärder mot narkotika- och alkoholmissbruk bland ungdom

na själva bedöms vara otillräcklig. I
rapporten sägs det bland annat: »I samtliga
grupper anser flertalet respondenter
att skolan inte har gett dem tillräcklig
information om narkotika och dess
verkningar. Bara 1/4 av respondenterna
svarar att informationen är tillräcklig,
vilket pekar på att det trots den
ökade informationsverksamhet som har
bedrivits från skolhåll behövs ytterligare
upplysning i denna fråga.»

Var och en som tar del av den här
rapportens nedslående resultat i fråga
om skolans informationsgivning i narkotikafrågan
måste undra: Vilka brister
föreligger? Vad kan göras för att
nå ett bättre resultat? De frågorna accentueras
ytterligare när man av samma
rapport får veta att »radio/TV och
tidningar är de källor som ungdomarna
tydligen får den mesta informationen
ifrån. Föräldrar och lärare i skolan
spelar en ungefär lika roll och är
jämfört med massmedia betydligt underlägsna
som informationsgivare.» Det
är naturligtvis utmärkt, för att inte säga
nödvändigt, att massmedia gör en insats
i det här upplysningsarbetet, men
skolans underlägsenhet är betänklig.

Narkotikasituationen bedömdes i slutet
av år 1968 vara så allvarlig att regeringen
beslöt vidta nya åtgärder, vilka
presenterades i ett tiopunktsprogram
efter konferensen den 27 december
förra året. I en av punkterna sägs
att informations- och upplysningsverksamheten
i skolor och högre utbildningsantalter
skall intensifieras. Mot
bakgrund av Göteborgsundersökningens
resultat tror jag att detta är väl motiverat,
men hur skall det gå till? Om
det ger interpellationssvaret knappast
något besked. Det sägs att universitetskanslern
och skolöverstyrelsens generaldirektör
ingår i det nya samarbetsorgan
som regeringen tillsatt, men svaret
är föga upplysande om hur den intensifierade
informations- och upplysningsverksamheten
skall läggas upp.
Har statsrådet inget att säga om den
saken ?

Beträffande de högre läroanstalterna
upplyser svaret om att erforderliga åtgärder
enligt ett särskilt beslut den 24
januari i år skall vidtas. Vidare sägs att
arbetet inletts. Mer får vi inte veta, och
jag får därför avvakta och se vad arbetet
leder fram till under förhoppning
att aktiviteterna kommer i gång snabbt.

Jag har i interpellationen också tagit
upp frågan om ungdomens alkoholvanor.
Utförda undersökningar visar
att man generellt kan säga att varannan
pojke och flicka vid 14 års ålder
har alkoholdebuterat. Skolöverstyrelsen
har utfört undersökningar beträffande
alkoholbruket bland gymnasister i årskurs
2 åren 1956 och 1961 samt läsåret
1967/68. Medan år 1956 drygt 11 procent
av pojkarna sade sig dricka sprit
någorlunda regelbundet, dvs. någon
gång i månaden resp. någon gång i
veckan eller oftare, uppgick motsvarande
siffra år 1961 till 20 procent och
år 1968 till 35 procent.

Vår vaksamhet mot narkotikamissbruket
är naturligtvis nödvändig, men
vi får för den skull inte slappna i vaksamheten
mot ungdomens alkoholvanor.
Den starkt ökande konsumtion
som nämnda undersökningar visar
skärper i stället kravet på motåtgärder.
Jag har efterlyst vad som kan väntas
ske i den vägen, men svaret är inte
särskilt substantiellt på den punkten.
Den reviderade läroplan för grundskolan
som höstriksdagen fattade beslut
om skall ge större utrymme för undervisning
om alkohol-, narkotika- och tobaksproblemen.
Ja, det är riktigt, men
den läroplanen skall börja tillämpas
1970/71 och vara helt genomförd först
1972/73.

Vidare hänvisar statsrådet till alkoholpolitiska
utredningen, som enligt
riksdagsberättelsen inte ens räknar
med att bli färdig med sitt utredningsarbete
under detta år. Föreslagna åtgärder
från den utredningen kan således
inte sättas in förrän en bit in på
1970-talet. Men vad händer nu? I svaret
återstår det förslag som överläm -

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

Ang. åtgärder mot narkotika- och alkoholmissbruk bland ungdom

nats till Kungl. Maj :t från statens ungdomsråd
angående upplysningskampanj
i alkoholfrågan inom ungdomsorganisationerna.
Jag vill fråga statsrådet
Palme: När kan vi vänta att regeringen
tar ställning till det förslag som
enligt svaret nu är ute på remiss?

Utbildningsministern nämner i sitt
svar också de betydelsefulla insatser
som Centralförbundet för nykterhetsundervisning
utför. I olika sammanhang
har påpekats, bl. a. av generaldirektör
Löwbeer, den snedbalans som
råder mellan å ena sidan de knappa
insatser som görs från olika håll för att
försöka immunisera ungdomarna mot
bruk och missbruk av alkohol och tobak
och å den andra sidan den miljonrullning
som satsas i reklam för att
bryta ned immuniseringen. Ett stort
steg togs genom riksdagsbeslutet förra
året om förbud mot spritreklam, då
riksdagen begärde ett förslag från
Kungl. Maj:t till vårriksdagen i år.

Jag tror att ytterligare förstärkning
av åtgärderna mot det för närvarande
alltför giiftvänliga samhället är nödvändig,
om vi skall kunna glädjas åt ett
förbättrat såväl kroppsligt som själsligt
hälsotillstånd bland vår ungdom
och vårt folk. Jag hoppas att utbildningsministern
är beredd att arbeta
för en sådan utveckling.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Wirtén har följt
upp sin interpellation med en rad frågor.
Jag vill först svara beträffande
ungdomsrådets förslag om upplysningsverksamhet.
Vilken ställning som
kommer att tas till det förslaget avgörs
när remissbehandlingen är avslutad,
och det ankommer inte närmast på
mig utan på statsrådet Odhnoff att fatta
beslut. Jag vet inte exakt när remisstiden
utgår.

I interpellationssvaret finns en liten
felaktighet. Det heter att någon ökning

inte påvisats sedan hösten 1968, men
jämförelsen skall avse läsåren 1967/68
och 1968/69. Formuleringen i svaret är
tyvärr otydlig.

Vad upplysningsverksamheten beträffar
kommer mitt svar i en mellanperiod,
vilket jag beklagar. Skolmyndigheterna
har bedrivit en upplysningskampanj
i två år, och jag har låtit
informera mig litet grand om vad som
skett. Redogörelsen handlar sida upp
och sida ned om filmer, broschyrer,
kurser och konferenser som anordnats
genom SÖ:s försorg. Jag har därmed
kunnat få ett mått på den stora aktivitet
som utvecklats, men det är naturligtvis
svårt att veta om den har lönat
sig. Har upplysningarna nått fram till
dem man velat nå?

Att medvetenheten om problemet är
mycket större än för ett par år sedan
är naturligtvis gynnsamt. Å andra sidan
tyder exempelvis Göteborgsundersökningen
på att budskapet inte nått fram.
Helhetseffekten är väldigt svår att bedöma,
men jag kan i varje fall inte annat
än uppskatta den väldiga energi
som ämbetsverket har lagt i dagen för
att försöka få ut information.

Jag sade att vi befinner oss i ett mellanläge.
Nu har den bär samrådsgruppen
tillsatts, och den har ett underutskott
som behandlar informationsfrågor.
Till de viktigaste bland dessa frågor
hör hur man skall kunna intensifiera
kampanjerna i skolorna och bland
ungdomsorganisationerna. Enligt vad
jag blivit informerad dröjer det inte
lång tid innan den gruppen är färdig
med sitt förslag. Av naturliga skäl vet
jag emellertid inte vad förslaget kommer
att innebära. Under mellanperioden
är jag därför förhindrad att ge
herr Wirtén det besked som han på
goda grunder efterlyser. Jag kan bara
säga att han inte skall behöva vänta
länge innan arbetsgruppen, där ämbetsverket
och ungdomsorganisationerna är
företrädda, lägger fram sitt förslag.

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1909

Ang. åtgärder mot narkotika- och alkoholmissbruk bland ungdom

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Statsrådet Palme har
korrigerat sitt svar beträffande utvecklingen
från 1967 fram till nu. Om jag
uppfattade honom rätt, har det således
inte skett någon försämring sedan kampanjen
sattes i gång i mars 1967. Det
förvånar mig något, men i så fall är ju
min tolkning att vi har fått läget bättre
under kontroll än mer berättigad. Jag
hoppas att den tolkningen av statsrådets
uttalande är den riktiga.

Jag tror att rapporteringen har varit
ganska dålig under perioden mars 1967
—oktober 1968, så jag är tveksam om
det verkligen är möjligt att med siffror
belägga att det förhåller sig på det här
sättet. Men låt oss godta det. I övrigt
är jag också imponerad av det som
gjorts från ämbetsverkets sida när det
gäller att producera material och försöka
initiera en motkampanj i dessa
frågor. Men det som tycks ha slagit
slint är väl ändå att man inte nått ut
med materialet till skolorna. Det tycker
jag att just Göteborgsundersökningen
klart visar.

Då ställer jag frågan om det ändå
inte är någon brist i fullföljandet av
det arbete som göres på centralt håll.
Det räcker inte med att man har fina
planer som sedan inte följs upp ute
i kommunerna och i skolorna. Där tror
jag att man kan kräva en bättre tingens
ordning.

Slutligen, herr talman, skulle jag vilja
tacka för det sista som statsrådet
Palme sade om det underutskott som är
i arbete för att inom kort komma fram
med förslag till en intensifiering av
denna verksamhet. Jag tror att det är
synnerligen viktigt att så sker. Jag vill
också tillägga att jag med beklagande
konstaterar att jag när det gäller motåtgärder
mot alkoholbruket inte fått
fram särsdeles mycket i denna interpellationsdebatt.
Jag hoppas att statsrådet
Odhnoff kan bistå med mera konkreta
förslag, sedan man tagit ställning
till statens ungdomsråds förslag.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! Beträffande det sista
som herr Wirtén sade förhåller det sig
ju på det sättet att vi driver den reguljära
verksamheten där. Det nya just nu
är förslaget från ungdomsrådets sida.

Vad beträffar statistiken ber jag om
ursäkt på förhand om jag skulle ha
missuppfattat den. Jag har alltid tolkat
materialet på det sättet att läget hösten
1968 var ungefär oförändrat i jämförelse
med hösten 1967, såvitt man kunde
läsa ut ur siffrorna.

Herr Wirtén har rätt i att vi båda är
imponerade av det material som skolöverstyrelsen
publicerat. Men vi kan
båda ställa frågan: Når detta verkligen
ut? Då vill jag bara hänvisa till det sätt
på vilket det svenska samhället är uppbyggt.
Vi har departement och riksdag.
Vi drar ofta upp allmänna riktlinjer
och anslår pengar. Sedan är det ämbetsverken
som framställer materialet
och ställer det till förfogande för lokala
skolstyrelser, kommuner och enskilda
skolenheter samt utfärdar anvisningar.
Men vad som i sista hand sker
med detta beror på hur det tas upp i
den enskilda skolan, i den enskilda
kommunen, av den enskilde läraren och
hans elever i samarbete.

Vi kan väl dra den slutsatsen att om
denna kampanj mot narkotikamissbruket
och alkoholmissbruket skall nå resultat,
då räcker det inte med vad vi gör
här i denna och andra kammaren eller
i departementet eller ens i de centrala
ämbetsverken, utan resultatet beror på
hur starkt vi kan engagera allt det skolfolk
och allt det duktiga kommunalfolk,
elever osv. som finns ute i landet. Det
är för att nå en bredare effekt som vi
haft t. ex. konferensen med ungdomsorganisationerna
för att pröva nya vägar
för information.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 27 februari 1969

Nr 8

Interpellation ang. planeringen av den kommunala beredskapen

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade skrivelse
nr 24, angående val av ombud
jämte suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.

Interpellation ang. planeringen av den
kommunala beredskapen

Herr NILSSON, NILS, (ep) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! På grundval av Kungl.
Maj:ts proposition nr 4:1964 tillkom
lag om kommunal beredskap vilken
trädde i kraft den 1 juli 1964, och den
1 januari 1965 trädde en kommunal bereaskapskungörelse
i kraft. De stadganden
som här finns ålägger kommunerna
ett omfattande beredskapsansvar.
Detta ansvar innebär att i en situation
vid krigsfara då utrymning av vissa
delar av vårt land måste ske, åligger
det kommunerna att ha en planlagd beredskap.

Den 9 juni 1967 förordnade Kungl.
Maj :t, att en särskild nämnd (riksnämnden
för kommunal beredskap) skulle
inrättas fr. o. m. den 1 juli 1967 med
uppgift bl. a. att varje år till Kungl.
Maj :t avge förslag till framställning om
anslag för bidrag till kostnader för
kommunal beredskap.

Den 20 februari 1968 framlade riksnämnden
förslag till långtidsbudget för
den kommunala beredskapsplanläggningen
under perioden 1969/70—1972/
73. De redovisade medelsbehoven för
att täcka den statliga andelen i kostnaderna
uppgick till ca 92 miljoner kronor.

Den 15 mars 1968 föreskrev Kungl.
Maj :t med anledning härav att riksnämnden
skulle, i syfte att pröva kostnaderna,
verkställa en provplanläggning
av den kommunala beredskapen.
Riksnämnden skulle senast den 1 juni
1970 inkomma med en beräkning av
statsbidragskostnaderna för genomförande
och vidmakthållande av en kommunal
beredskapsplanläggning samt en

uppskattning av statsbidragskostnaderna
för de kommunala reservanordningar
som kunde bedömas nödvändiga.

Vidare anbefalldes att länsstyrelserna
i avvaktan på att provplanläggningen
genomfördes skulle tillse att någon
statsbidragskrävande planläggning ej
utfördes utom där provplanläggning
skulle äga rum.

Den 1 juli 1968 meddelade riksnämnden
att provplanläggning skulle ske i
Norrköpings och Kungsbacka kommunblock
samt i viss omfattning i Göteborgs
stad. I ett andra skede skulle provplanläggningen
utvidgas att omfatta samtliga
kommunblock i Västmanlands län.

Läget för dagen på den kommunala
beredskapens område är således att
kommunerna sedan år 1964 har ett omfattande
beredskapsansvar vilket i och
för sig kräver planläggning men att någon
egentlig planläggning ännu 1969 ej
kommit till stånd. Skulle beredskap anbefallas
i dag bleve kommunerna tvungna
att lösa sina lagstadgade beredskapsuppgifter
genom improvisationer och
med helt otillräckliga resurser. Även om
provplanläggningen slutförs 1 juni 1970
såsom beräknats kommer det sannolikt
att ta minst två år till innan någon allmän
hela riket omfattande kommunal
beredskapsplanläggning föreligger. Alltså
skulle först 1973 en godtagbar kommunal
beredskapsstandard vara uppnådd.
Under denna tid står den kommunala
beredskapen på en klart lägre
nivå än t. ex. civilförsvarets, vilket är
särskilt allvarligt med tanke på att den
nuvarande civilförsvarsorganisationen
är konstruerad med hänsyn till att en
adekvat kommunal organisation skall
finnas för att bl. a. utföra röjning i
samband med räddningsuppgifter och
överta ansvaret för inkvarterade i och
med att de anvisats bostad.

Som exempel på vilket betydande ansvar
detta sistnämnda kan innebära
kan nämnas att vissa delar av Kopparbergs
län vid en anbefalld utrymning
från i huvudsak stockholmsområdet
skall inkvartera och anvisa bostad för

Nr 8

Torsdagen den 27 februari 1969

Interpellation ang. åtgärder för att paskynda behandlingen av mål om ersättning
för mistad fiskerätt, m. m.

ca 260 000 personer, en folkmängd som
med endast ca 1/10 understiger länets
hela nuvarande befolkning.

Med åberopande av vad som anförts
hemställes om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga.

Anser statsrådet att situationen inom
den kommunala beredskapen är tillfredsställande
då det gäller att ta emot
och inkvartera människor från utrymningsområden,
och om så inte är
fallet överväger statsrådet några åtgärder
för att påskynda arbetet med planeringen
för den kommunala beredskapen? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål
finge framställas.

Interpellation ang. åtgärder för att påskynda
behandlingen av mål om ersättning
för mistad fiskerätt, m. in.

Ordet gavs nu till herr ÖSTERDAHL
(fp), som yttrade:

Herr talman! 1950 års höstriksdag
antog bl. a. två lagar om rätt till fiske
och om gräns mot allmänt vattenområde.
Dessa lagar trädde i kraft den 1 januari
1951. Det förutsattes därvid att,
i den mån de nya lagreglerna medförde
intrång i enskilds rätt, ersättning
härför skulle utgå av statsmedel. Bestämmelserna
om sådan ersättning meddelades
i en samtidigt utfärdad lag om
ersättning för mistad fiskerätt (SFS
1950:599). Enligt lagen skulle ersättningsanspråk
framställas före den 1 januari
1956 och behandlas av särskilda
nämnder, s. k. fiskevärderingsnämnder.
Sedan har tidsfristen för framställning

av ersättningsanspråk förlängts till den
1 januari 1958.

Enligt uppgifter har hittills över
1 700 mål med ersättningsanspråk inkommit
till fiskevärderingsnämnderna.
Av dessa har ca 170 ännu inte avgjorts.
Av de 35 mål som berör Gotlands län
har ännu inte 25 avgjorts. I hela landet
har således omkring 90 % av målen avklarats
medan motsvarande tal för Gotlands
län är endast ca 30 %.

Värdet av den mistade fiskerätten
uppgår i många fall till avsevärda belopp.
De fiskerättsinnehavare, som den
1 januari 1951 förlorade sin fiskerätt
och som över 18 år därefter ännu inte
erhållit ersättning härför, har genom
dröjsmålet med avkunnandet av dom
avhänts betydande värden under en
lång tidsperiod.

Med hänvisning härtill får jag anhålla
om första kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Vilka åtgärder har statsrådet vidtagit
för att påskynda behandlingen av
dessa mål med anledning av riksdagens
revisorers uttalande i 1963 års berättelse? 2.

Har de sakägare som under flera
år förlorat avkastningen av sin tidigare
fiskerätt möjlighet att erhålla ekonomisk
kompensation härför?

Även denna anhållan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.22.

In fidem
K.-G. Lindelöiv

/Solveig Gemert

Fredagen den 28 februari 1969

Nr 8

Fredagen den 28 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 20 innevarande
månad.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
24, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, att första kammaren
ville besluta att vid sammanträde onsdagen
den 12 mars företaga val av tre
ombud i Europarådets rådgivande församling
jämte tre suppleanter för dem.

Detta förslag antogs.

Anmäldes och bordlädes
riksdagens revisorers berättelse över
verkställd granskning av riksbankens
tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1968; samt

riksdagens revisorers berättelse över
verkställd granskning av riksgäldskontorets
tillstånd, styrelse och förvaltning
under budgetåret 1967/68.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 8, i anledning av motion angående
allmänna handlingars offentlighet;
och

nr 9, i anledning av motioner angående
offentlighet för personundersökning
i brottmål;

statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

3, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för bud -

getåret 1969/70 inom utrikesdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

7, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom finansdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner; nr

31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser statistiska centralbyrån;
och

nr 32, angående överlämnande till
lagutskott av två till statsutskottet hänvisade
motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr
1, med anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
skall utgå för år 1969;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av motioner om ett
värdefast statligt obligationslån; och
nr 6, i anledning av motion om en
exportpromotionsfond;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av dels motioner
om vidgad behörighet för vigselförrättare,
dels ock motioner om upphävande
av vigselplikten för präst;

nr 8, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om ändring i lagen den 20 mars 1964
(nr 163) om införande av brottsbalken,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av motioner om
dels ersättning av statsmedel vid skada
genom brott, dels allmän försäkring vid
våldsbrott, dels ock målsägandes möjligheter
att utfå skadestånd;

Nr 8

Fredagen den 28 februari 1969

nr 10, i anledning av motioner om
kortvarigt frihetsberövande som påföljd
för brott, m. m.; och

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott m. m.,
jämte motioner i ämnet;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i narkotikastrafflagen den 8 mars
1968 (nr 64), in. m., jämte motioner
i ämnet;

nr 8, i anledning av motioner om
sabbatsår;

nr 9, i anledning av motioner om
lagfäst rätt till tjänstledighet för deltagande
i vuxenutbildning;

nr 10, i anledning av motioner angående
inkomstprövningen beträffande
änkepension i vissa fall; och

nr 11, i anledning av motioner om
rätt för frånskild kvinna till änkepension; tredje

lagutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av motioner om införande
av provisoriskt körkort;

nr 7, i anledning av motioner om
viss ändring av bestämmelserna angående
återkallelse av körkort;

nr 8, i anledning av motioner om
särskild markering å långsamtgående
fordon;

nr 9, i anledning av motioner om
viss utbildning för erhållande av körkort;
och

nr 10, i anledning av motioner angående
sammansättningen av vattendomstolarna; jordbruksutskottets

utlåtanden:

nr 4, i anledning av motioner angående
anslag ur jaktvårdsfonden till Jägarnas
riksförbund-Landsbygdens jägare;
och

nr 5, i anledning av motioner angående
vidgad rätt till ersättning från
älgskadefonden; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av motioner angående
de hemarbetandes situation och
angående en ekonomisk värdering av
hemarbete.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.05.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1969