Nr 8 FÖRSTA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8 FÖRSTA KAMMAREN 1961

24 februari—1 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 28 februari Sid.

Interpellationer:

av herr Jonasson om värdeminskningsavdrag å maskiner och
andra dylika inventarier i jordbruk med kontantmässig inkomstredovisning
...................................... 5

av herr Jonasson ang. undantag från bestämmelserna om yrkesmässig
automobiltrafik beträffande vissa transporter inom
skogsbruket .............. ®

Onsdagen den 1 mars

Svar på interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. åtgärder för
att främja avdikning och dränering, m. m..................... 9

Om rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall 12

Likalönsprincipen, m. m.................... 24

Arbetsvärdering beträffande vissa tjänster inom det statliga avlöningssystemet
.............................................. 30

Om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet.................. 32

Anslag under sjunde huvudtiteln:

S. k. labour force-undersökningar............................ 36

Ersättning till städerna för mistad tolag .................... 38

Ändring i förordningen om sjömansskatt........................ 42

Om viss ändring i instruktionen för riksdagens ombudsmän...... 45

Allmänna flaggdagar.......................................... 47

Formerna för riksdagens högtidliga öppnande .................. 48

1 Första kammarens protokoll 1961. iVr S

Nr 8

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 mars sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, om rätt till änkepension enligt
folkpensioneringslagen i vissa fall.......................... 12

— nr 4, om likalönsprincipen, m. m........................... 24

nr 5, om arbetsvärdering beträffande vissa tjänster inom det
statliga avlöningssystemet.................................. 30

— nr 6, om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet ........ 32

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. behandlingen i riksdagen
av framställning från riksdagens verk .................. 36

— nr 4, ang. kallelse till sammanträde med elektorer för val av

riksdagens ombudsmän .................................... 36

nr 5, ang. utredning av frågor om vissa allmänna handlingars
offentlighet .............................................. 3g

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln
(finansdepartementet) ................................ 36

— nr 12, ang. utgifterna under tolfte huvudtiteln (civildepartementet)
........................................ 42

— nr 26, ang. anslag till nybyggnad för lärarhögskolan i Malmö . . 42

nr 27, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till
kronan .................................................. 42

— nr 28, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan m. m............ 42

— nr 29, ang. ersättning till Helmy Berg m. fl................... 42

nr 30, ang. anslag å kapitalbudgeten: finansdepartementet .... 42

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, ang. ändring i förordningen
om sjömansskatt .......................................... 42

— nr 12, ang. skattskyldigheten för medlem av konungahuset____ 45

Första lagutskottets utlåtande nr 7, om viss ändring i instruktionen
för riksdagens ombudsmän ................................ 45

— nr 8, om skyldighet för förvaltningsmyndighet att motivera

sina beslut ...................................... 47

— nr 9, om rätt för nämndeman att till rättens protokoll anmäla

avvikande mening, m. m................................... 47

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, ang. ändring i vattenlagen____ 47

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. allmänna flaggdagar
.................................................... 47

nr 2, ang. formerna för riksdagens högtidliga öppnande...... 48

— nr 3, ang. nedsatta priser för folkpensionärer vid resor på statens
järnvägar ............................................ gg

Fredagen den 24 februari 1961

Nr 8

Fredagen den 24 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
andre vice talmannen.

Justerades protokollet för den 17 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson, Torsten, för tiden
den 28 februari—den 3 mars för bevistande
av Europarådets rådgivande
församlings session i Strasbourg.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 och 3 §§ lagen den 16
december 1949 (nr 680) om förbud mot
spridning av vissa kartor in. in.;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen den 10
juni 1949 (nr 340);

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
fortsatt giltighet av lagen den 16 februari
1934 (nr 19) om fullgörande i vissa
fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 8 april
1949 (nr 166) angående skyldighet att
avlämna för bibliotek avsedda exemplar
av tryckt skrift.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr 41,
angående statens provningsanstalts organisation
och verksamhet, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 47, angående vissa anslag
ur kyrkofonden m. m., hänvisades
propositionen, såvitt avsåge anslag under
åttonde huvudtiteln till Domkapitlen
och Stiftsnämnderna m. m.: Vissa
underhållsarbeten i lokalerna för Domkapitlet
i Göteborg, till statsutskottet,
samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 46, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § växellagen m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckt motion angående
behandlingen i riksdagen av
framställning från riksdagens verk;

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående kallelse till sammanträde med
elektorer för val av riksdagens ombudsmän;
och

nr 5, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågor om vissa
allmänna handlingars offentlighet;

statsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för bud -

Nr 8

Fredagen den 24 februari 1961

getåret 1961/62 till nybyggnad för lärarhögskolan
i Malmö;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
in. in.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Helmy Berg m. fl.; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad avser
finansdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkande!!:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
16 maj 1958 (nr 295) om .sjömansskatt;
och

nr 12, i anledning av väckta motioner
rörande skattskyldigheten för medlem
av konungahuset;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckt motion angående
viss ändring i instruktionen för
riksdagens ombudsmän;

nr 8, i anledning av väckt motion om
regler angående skyldighet för förvaltningsmyndighet
att motivera sina beslut;
och

nr 9, i anledning av väckt motion om

rätt för nämndeman att till rättens protokoll
anmäla avvikande mening, m. m.;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen
i vissa fall;

nr 4, i anledning av väckta motioner
om likalönsprincipen, m. in.;

nr 5, i anledning av väckt motion om
arbetsvärdering beträffande vissa tjänster
inom det statliga avlöningssystemet;
och

nr 6, i anledning av väckta motioner
om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet; tredje

lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
vattenlagen, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av väckta motioner
angående allmänna flaggdagar;

nr 2, i anledning av väckt motion angående
formerna för riksdagens högtidliga
öppnande; och
nr 3, i anledning av väckta motioner
angående nedsatta priser för folkpensionärer
vid resor på statens järnvägar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.09.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 28 februari 1961

Nr 8

Tisdagen den 28 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00. Anmäldes och bordlädes

_ dels Kungl. Maj :ts till kammaren över -

Justerades protokollen för den 21 och
den 22 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 62, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1960 vid dess fyrtiofjärde
sammanträde fattade beslut.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
73, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning
m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 46, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 72 § växellagen m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 3—5,
statsutskottets utlåtanden nr 7, 12 och
26—30, bevillningsutskottets betänkanden
nr 6 och 12, första lagutskottets utlåtanden
nr 7—9, andra lagutskottets
utlåtanden nr 3—6, tredje lagutskottets
utlåtande nr 5 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1—3.

På framställning av herr talmannen
beslöts att andra lagutskottets utlåtanden
nr 3—6 skulle uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden på
föredragningslistan för morgondagens
sammanträde.

lämnade propositioner:

nr 37, angående anslag till statens
bakteriologiska laboratorium för budgetåret
1961/62 m. m.; och

nr 48, angående godkännande av europeisk
konvention om inbördes rättshjälp
i brottmål,

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade skrivelse nr 52, angående
val av ombud jämte suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Interpellation om värdeminskningsavdrag
å maskiner och andra dylika inventarier
i jordbruk med kontantmässig inkomstredovisning Herr

JONASSON (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Enligt nuvarande beskattningsbestämmelser
medges vid kontantmässig
redovisning av inkomst av
jordbruksfastighet endast avdrag för ersättningsanskaffning
av maskiner och
andra dylika inventarier och inte slitningsavdrag
för successiv värdeminskning.
Metoden med ersättningsavdrag
måste anses föråldrad och otjänlig med
hänsyn till jordbrukets nuvarande behov.
Detta konstaterades också av skattelagssakkunniga,
som år 1959 lade fram
förslag till bestämmelser om värdeminskningsavdrag
å maskiner och andra dylika
inventarier i jordbruk med kontantmässig
inkomstredovisning.

Den nuvarande avdragsregeln medför,
att det skattemässiga årsresultatet blir
missvisande, då förslitningskostnaderna
under året inte får avdragas. Nystartande
jordbrukare drabbas särskilt hårt av
regeln, då avdrag sålunda inte erhålles
för inventarieanskaffning vid nyuppsättning.
Nyföretagsamheten inom jordbru -

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1961

Interpellation ang. undantag från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik
beträffande vissa transporter inom skogsbruket

ket missgynnas härigenom och möjligheterna
till konsolidering av nystartade företag
försvåras. Å andra sidan ger metoden
med ersättningsavdrag, såsom skattelagssakkunniga
påpekade, i vissa fall
möjlighet till större avdrag än som kan
anses taxeringsmässigt berättigat. Möjligheten
att genom inköp av i det närmaste
nedslitna inventarier skaffa sig skattemässiga
fördelar går ibland längre än
som kan sägas vara driftekonomiskt försvarbart
och innebär också risker för
att handeln med begagnade inventarier
får en snedvriden och osund inriktning.
Dessutom måste konstateras, att den tekniska
utvecklingen inom jordbruket försvårar
tillämpningen av de nuvarande
reglerna. Det är många gånger svårt att
dra gränsen mellan ersättningsköp och
nyuppsättning. Följden har blivit ett
stort antal skatteprocesser.

Skattelagssakkunniga föreslog i sitt betänkande
1959 — såsom framhållits —-att rätten till ersättningsavdrag skulle
avskaffas och ersättas med ett obligatoriskt
avskrivningssystem vid all kontantmässig
redovisning av jordbruksinkomst.
Den föreslagna avskrivningsformen ansluter
sig till den räkenskapsenliga metoden,
varigenom tillämpningen skulle bli
enkel med hänsyn till att hela inventariebeståndet
behandlas som en enhet.
Kostnader för anskaffande av inventarier
i jordbruk med kontantmässig redovisning
skulle sålunda enligt skattelagssakkunnigas
förslag dras av genom årliga
värdeminskningsavdrag. Det årliga
avdraget skulle beräknas enligt en förenklad
avskrivningsplan och skulle för
visst beskattningsår få åtnjutas med
högst 15 procent av tillgångarnas restvärde.

Enligt skattelagssakkunnigas förslag
skulle bestämmelserna om värdeminskningsavdrag
träda i kraft den 1 januari

1961 och tillämpas första gången vid

1962 års taxering. I propositionen om
den allmänna omsättningsskatten m. m.
hösten 1959 anmälde finansministern sin
avsikt att till 1960 års riksdag lägga fram
förslag till sådan avskrivning på inven -

tarier i jordbruksdrift. Någon proposition
i frågan har emellertid inte förelagts
riksdagen. En reform i överensstämmelse
med skattelagssakkunnigas
förslag, som skulle beröra omkring 99
procent av alla jordbrukare och för dem
medföra en riktigare och rättvisare beskattning,
måste emellertid framstå som
ett angeläget önskemål.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för finansdepartementet
ställa följande fråga:

Har herr statsrådet för avsikt att på
grundval av skattelagssakkunnigas betänkande
av år 1959 lägga fram förslag
inom snar framtid om bestämmelser om
värdeminskningsavdrag å maskiner och
andra dylika inventarier i jordbruk med
kontantmässig inkomstredovisning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. undantag från bestämmelserna
om yrkesmässig automobiltrafik
beträffande vissa transporter inom skogsbruket Ordet

lämnades ånyo till herr JONASSON
(ep), som nu anförde:

Herr talman! Sedan gammalt har jordbrukets
dragare även svarat för en väsentlig
del av transporterna inom skogsbruket.
Sådana körslor har varit en betydelsefull
inkomstkälla för en stor del
av jordbrukarkåren. Med den mekanisering
som skett inom jordbruket bör det
vara naturligt, att dessa transporter utföres
med traktor eller s. k. dragbil. För
många brukare av mindre gårdar är uppenbart
en traktor en investering av en
storleksordning, som förutsätter en betydande
användning utanför den egna eller
arrenderade gården för att över huvud
taget vara försvarbar ur privatekonomisk
synpunkt.

Enligt nuvarande bestämmelser kräver
emellertid transporter av legonatur med

Tisdagen den 28 februari 19C1

Nr 8

Interpellation ang. undantag från bestämmelserna om yrkesmässig automobiltrafik

beträffande vissa transporter inom skogsbruket

traktor eller s. k. dragbil tillstånd till yr- ifrågavarande spörsmål som så betydelsekesmässig
trafik, oberoende av om trans- fullt, »att detsamma bör prövas med såporten
äger rum på enskild eller allmän dan skyndsamhet, att förslag i ämnet
väg. Länsstyrelserna har av allt att do- snabbt skall kunna framläggas». Vad utma
med rätt stor restriktivitet behandlat skottet sålunda anfört gav riksdagen till
ansökningar om dylika trafiktillstånd, känna i skrivelse till Kungl. Maj:t.

Inte heller synes särskilda, tillfälliga tra- Riksdagen har alltså 1953 och 19G0 unfiktillstånd
för skogskörslor kunna fylla derstrukit, att frågan om att ge jordbruanspråken
på möjligheter till ett ratio- kare möjligheter att utföra skogstransnellt
utnyttjande av jordbrukets traktorer porter av legonatur med traktor eller s. k.
för transporter inom skogsbruket. Det dragbil skyndsamt bör lösas. Då man vid
måste anses i hög grad otillfredsställande, fjolårets riksdag ansåg sig kunna räkna
att det stora och dyrbara traktorbestån- med förslag från utredningen under 1960,
det inom jordbruket inte på ett smidigare torde man ha förutsatt, att frågan skulle
sätt än för närvarande kan bättre utnytt- behandlas av 1961 års riksdag. Såvitt mig

jas, såväl privatekonomiskt som nationalekonomiskt.

Det bör såsom framhållits vara naturligt,
att jordbrukare som traditionellt utfört
skogstransporter med häst och däri
haft en betydelsefull inkomstkälla får utföra
motsvarande transporter med traktor
eller s. k. dragbil. Riksdagen har uttalat
sig positivt till denna tanke. År 1953
instämde andra lagutskottet i anledning
av motioner i detta syfte, vilket också
godkändes av riksdagen. Frågan borde,
hette det, lämpligen behandlas i samband
med den utredning rörande den yrkesmässiga
lastbilstrafiken m. fl. trafikfrågor,
som då planerades. Utskottet och
därmed riksdagen underströk emellertid,
att frågan borde kunna prövas relativt
fristående från utredningsarbetet i övrigt
och att erforderliga förslag snabbt borde
framläggas. Nämnda utredningsuppdrag
anförtroddes åt 1953 års trafikutredning.

Då motioner i frågan behandlades av
fjolårets höstriksdag, hade andra lagutskottet
inhämtat, att 1953 års trafikutredning
före 1960 års slut skulle komma att
avge ett betänkande, i vilket bl. a. ifrågavarande
spörsmål skulle behandlas. Utskottet
anknöt till sitt utlåtande av år
1953 och underströk vidare bl. a., att
»icke minst för de grupper av arbetstagare,
som av ålder varit sysselsatta med
hästkörslor i skogen, innebär de gällande
bestämmelserna på grund av den fortgående
mekaniseringen av jordbruket ett
allvarligt hinder». Utskottet bedömde

är bekant har emellertid 1953 års trafikutredning
ännu inte avgett betänkande
i frågan.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande
fråga:

Kan man i fråga om sådan ändring av
förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik,
att jordbrukare och maskinhållare
med undantagande från bestämmelserna
om yrkesmässig trafik får mot
ersättning utföra transporter inom skogsbruket
med jordbrukstraktorer eller
dragbilar, förvänta förslag från 1953 års
trafikutredning i så god tid, att proposition
om frågans lösning kan behandlas
av årets riksdag?

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 558, av herr Ewerlöf m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
39, angående förslag till förordning med
provisoriska bestämmelser rörande utbildningstiden
för vissa värnpliktiga;

nr 559, av herr Hermansson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 42, angående .statlig kreditgaranti för
anordnande av auktionslokaler för trädgårdsprodukter,
in. in.; samt

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

nr 560, av herr Åkesson och herr Pettersson,
Gunnar, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition nr 42, angående statlig
kreditgaranti för anordnande av auktionslokaler
för trädgårdsprodukter,
m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.14.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 1 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Undén avlämnade Kungl.
Maj:ts skrivelse nr 57, angående förordnande
av statsrådsledamöter att uppläsa
Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen
angående vissa grundlagsfrågor.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena Undén
att i första kammaren uppläsa
Kungl. Maj:ts ifrågavarande öppna brev.

Med anledning härav lämnades ordet
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena Undén, som i enlighet
med det honom givna uppdraget uppläste
Kungl. Maj:ts öppna brev, nr 58,
angående vissa grundlagsfrågor.

Uppläsningen av berörda öppna brev
åhördes av kammarens ledamöter stående.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
och öppna brev skulle läggas till handlingarna.

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelser:

Till riksdagen

Härmed får jag anhålla att bliva entledigad
från uppdraget att vara riksda -

gens militieombudsman räknat från det
med anledning av avsägelsen val av ny
innehavare av ämbetet äger rum.

Stockholm den 13 februari 1961

Erik Withelmsson

Till riksdagen

Sedan Kungl. Maj:t den 30 september
1960 förordnat mig att vara ledamot i
lagberedningen får jag med hänsyn till
svårigheten att förena detta uppdrag
med förtroendet att vara ställföreträdare
för riksdagens justitieombudsman härmed
vördsamt avsäga mig nämnda förtroende
från och med den dag riksdagen
förrättar nytt val av ställföreträdare.

Stockholm den 30 januari 1961

Ulf Lundvik

Herr talmannen yttrade, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att, med anledning av nu föredragna
avsägelser, vid det sammanträde,
som komme att hållas onsdagen den
8 innevarande månad företaga val av
valmän jämte suppleanter för utseende
av riksdagens justitieombudsman och
riksdagens militieombudsman samt deras
ställföreträdare ävensom uppdraga
åt de tillsatta valmännen att till följd av
nyssnämnda avsägelser anställa därav
föranledda val.

Detta förslag antogs.

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr S

Ang. åtgärder för att främja avdikning och dränering, m. m.

Herr talmannen anförde vidare, att
han, likaledes efter samråd med andra
kammarens talman, finge föreslå, det
första kammaren ville besluta att vid
sammanträdet onsdagen den 8 mars företaga
val av ledamöter och suppleanter
i den nämnd, som äger att döma,
huruvida högsta domstolens och regeringsrättens
samtliga ledamöter gjort sig
förtjänta att i deras viktiga kall bibehållas.

Vad herr talmannen sålunda föreslagit
bifölls.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 68, till Konungen i anledning av
väckta motioner rörande användningen
av benämningen glass.

Ang. åtgärder för att främja avdikning
och dränering, m. m.

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
NETZÉN, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Ferdinand Nilssons interpellation angående
åtgärder för att främja avdikning
och dränering, m. in., erhöll ordet och
yttrade:

Herr talman! Med första kammarens
tillstånd har herr Ferdinand Nilsson
frågat mig

1) om jag är villig att överväga åtgärder
för att främja avdikning och dränering
i syfte att i möjlig mån förebygga
att nederbörd och översvämningar
vållar skador på skörden, som vid en
bättre avdikning och dränering icke
skulle ha fått så förödande räckvidd?

2) om det är att hoppas att detta kan
komma att ske genom att lantbruksnämndernas
avdelningar för inre rationalisering
erhåller förstärkta personella
resurser?

3) om jag beträffande Uppsala län
med dess särskilda förhållanden vill
överväga åtgärder i angiven riktning
ävensom att under den övergångstid,

som i fjolårets riksdagsbeslut rörande
lantbruksorganisationens omorganisation
förutsattes, bereda länet tillgång
till en kvalificerad kraft, som mera kan
helt ägna sig åt länets betydelsefulla
vattenavlednings-, reglerings- och invallningsföretag? I

anledning av dessa frågor vill jag
framhålla följande.

Vid övervägande av olika åtgärder
för jordbrukets rationalisering framstår
det som en betydelsefull uppgift att
främja avdikning och dränering av mark
i syfte att möjliggöra effektiv jordbruksdrift
å sådana områden, som på längre
sikt kan brukas med ekonomisk fördel.
Därvid bör även uppmärksammas vad
som kan för rimliga kostnader göras
för att förebygga skördeskador genom
översvämning och dylikt.

Den ekonomiska och tekniska utvecklingen
inom jordbruket medför
bland annat att jordbruket i ökad omfattning
koncentreras till de ur jordbrukssynpunkt
gynnsammaste bygderna.
Inom dessa bör naturligtvis bästa möjliga
förutsättningar skapas för jordbruksproduktionen.
Härvid intar torrläggning
och täckdikning en viktig
plats.

Det har emellertid visat sig alltmer
angeläget att få fram ett förbättrat underlag
för bedömning såväl ur teknisk
som ekonomisk synpunkt av olika torrläggningsfrågor,
t. ex. av ingripanden
enligt vattenlagen m. m. och beträffande
avrinningsförhållandena över huvud taget.
Fördenskull har olika initiativ tagits.
Sålunda tillsattes år 1959 en utredning
rörande vissa problem, vilka
uppkommer som följdverkningar av
större torrläggningsföretag, den s. k.
Emå-utredningen. Värdefulla bidrag torde
även komma att erhållas från den undersökning
beträffande rördimensionering
vid torrläggning, som sedan år
1958 utföres vid lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök. I fjol uppdrog
också Kungl. Maj:t åt lantbrukshögskolan
och statens lantbruksförsök att upprätta
och till Kungl. Maj:t inkomma
med en redogörelse för det arbete som
pågår inom landet för att finna vägar

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ang. åtgärder för att främja avdikning och dränering, m. m.

att förebygga eller att minska verkningarna
av skördeskador orsakade av otjänlig
väderlek. Härvidlag var frågan om
dränering av mark för att möta alltför
riklig nederbörd särskilt omnämnd.

Vad härefter gäller de personella resurserna
vid lantbruksnämnderna har
den nyligen genomförda omorganisationen
av nämnderna inriktats bland annat
på att koncentrera insatserna beträffande
dikning till områden, där sådana
insatser bäst behövs. Detta har varit
vägledande vid placeringen av de lantbruksingenjörer,
som är avsedda att bibehållas.
Deras kapacitet skall utnyttjas
för de ur teknisk och rättslig synpunkt
mest krävande arbetsuppgifterna.

Vidare ''har personal förflyttats från
län, där arbetsbelastningen tenderar att
minska, till slättbygdslän med hög arbetsbelastning.
Dessutom har lantbruksnämndernas
avdelningar för inre rationalisering
tillförts viss teknisk personal,
som tidigare varit tilldelad lantbruksingenjörerna.
Därjämte pågår
fortbildning och omskolning bland annat
genom särskilda utbildningskurser
för befattningshavare, som avses som
förrättningsmän för sådana svneförrättningar,
som inte behöver handläggas av
lantbruksingenjörerna. Ett flertal befattningshavare
har redan erhållit behörighet
för handläggning av syneförrättningar.
Trots att avdelningarna för inre rationalisering
totalt sett minskat genom
att personal överförts till arbetet med
den yttre rationaliseringen, är genom de
sålunda vidtagna åtgärderna enligt min
mening en sådan effektivering av verksamheten
inom de inre avdelningarna
att förvänta att lantbruksorganisationen
skall kunna lösa även förevarande arbetsuppgifter
på ett tillfredsställande
sätt.

Vad slutligen beträffar Uppsala län är
det väl bekant att där möter ur dräneringssynpunkt
betydelsefulla och delvis
svårbemästrade problem på grund av
såväl Fyrisåns och Funboåns olika förgreningar
som vissa andra vattendrag.
Under år 1960 har tyvärr både lantbruksingenjören
i länet och större delen
av den honom underställda tekniska

personalen övergått till annan verksamhet.
För uppgifterna inom länet svarar
nu en i Stockholm placerad lantbruksingenjör,
vars verksamhetsområde omfattar
Stockholms, Uppsala, Gävleborgs
och Gotlands län. Denna handlägger för
närvarande frågor som berör tre olika
vattendrag i Uppsala län, nämligen Nedre
Tämnarån, Vendelsån och Sävjeån.
Enligt vad jag inhämtat har emellertid
lantbruksstyrelsen beslutat att i Uppsala
placera en e. o. lantbruksingenjör
jämte någon assistent. Sedan så skett
torde behovet av kvalificerad arbetskraft
för här berörda arbetsuppgifter bli skäligen
tillgodosett.

Härmed anser jag mig, herr talman,
ha besvarat herr Nilssons interpellation.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet vill
jag framföra mitt tack för det erhållna
svaret.

Det skulle vara otacksamt att inte
oförbehållsamt erkänna den positiva inställning
som präglar statsrådets uttalanden.
Frågan är väl framför allt om
de resurser, som förra årets beslut ger,
räcker till. Problemet framstår särskilt
brännande med hänsyn till erfarenheterna
från den föregående sommaren
och de svåra skador som åstadkoms genom
en på många ställen otillfredsställande
dränering.

Jag har i min interpellation erinrat
om att en mycket betydande del av
landets åker — det rör sig om över 1,5
miljon hektar —■ är i behov av täckdikning.
De genomsnittligt 20 000 hektar
som årligen täckdikas räcker inte. De
innebär inte något reellt framsteg utan
svarar närmast mot vad som behövs för
att bibehålla i kultur en areal motsvarande
den nu täckdikade — cirka 1 miljon
hektar.

Statsrådet gör vissa reservationer när
det gäller mark, som han vill utklassa
såsom inte värd att förbättra. Låt gå för
att det finns sådan mark, men det påverkar
i stort sett inte det problemläge
jag skisserat. Såsom proportionerna nu

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Ang. åtgärder för åt
är angående behovet av arbetskraft är
problemet brännande. En rationalisering
utgör förutsättningen för att jordbruket
skall nå den likställighet som i sexårsavtalet
— jag vet inte för vilken
gång — ställts i utsikt. Skall frågan föras
framåt krävs uppenbarligen förstärkta
åtgärder.

Statsrådet har här dels hänvisat till
utredningar, som kan komma med resultat
om någon tid, dels har statsrådet
gjort mera positiva och inte fullt så avlägsna
hänvisningar angående skolning
av biträden för sådan här verksamhet.
Det är klart att det senare innebär ett
framsteg, men man kan i alla fall betvivla
rationaliseringsmyndigheternas
möjlighet att för närvarande tillgodose
behovet på detta viktiga område. Vilken
betydelse frågan har, öven med tanke
på statens ansvar när det gäller skördeskadorna,
är uppenbart, om man i det
sammanhanget tänker på de skador på
skörden som årligen kommer till synes
och som man hoppas få statlig hjälp
för att klara av.

Statsrådet hänvisar beträffande de
personella resurserna härför till den i
fjol beslutade omorganisationen av lantbruksorganisationens
styrelse och nämnder.
Han anger att denna reform skulle
vara inriktad på att koncentrera insatserna
och nämner i sammanhang härmed
det starkt minskade antalet lantbruksingenjörer
— från 21 till 7. Det är
otvivelaktigt riktigt att dessa koncentrerats
till lantbruksstyrelsen, men det är
väl en litet annan sak! De nya verksamhetsområdena
är stora, men lantbruksingenjörerna
är fåtaliga. Ett närliggande
område omfattar sålunda Stockholms,
Uppsala, Gävleborgs och Gotlands län.
Man frågar sig på vilket sätt det skall
vara möjligt för en lantbruksingenjör att
inom ett sådant område åstadkomma
koncentrerad verksamhet.

Inom Uppsala län med dess platta
land och svaga avrinningslutningar är
problemet svårartat. Det är därför glädjande
att herr statsrådet särskilt uppmärksammat
vissa av våra problem, då
närmast vid Nedre Tämnarån, Vendelsån
och Sävjeån. Låt mig säga att pro -

t främja avdikning och dränering, m. m,
blemen där är brännande och att åtgärder
väl behövs där. Jag vill inte ingå
på de händelser som inträffat för en
kort tid sedan och som slog ner ganska
obehagligt för många jordbrukare, som
då de försökte klara av sina åtaganden
hotades med åtal av nitiska kronans fiskaler.
Men jag konstaterar också att i
andra delar av länet, särskilt i Olandsbygden
och länsdelar som berörs indirekt
av förhållandena där, måste komma
i åtanke.

Det är därför med stor och oreserverad
tacksamhet som jag erfar, att vi
tack vare herr statsrådets omsorger har
utsikt att snart erhålla en ersättning
för vår förlorade lantbruksingenjör. Det
är att hoppas att den extra ordinarie
kraft vi får också skall visa sig vara
extra bra.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Eftersom herr statsrådet
i sitt svar nämnde om de arbetsuppgifter,
som anförtrotts åt Emå-utredningen,
skulle jag vilja säga några ord.

Emå-utredningen har ju, som statsrådet
nämnde, fått till uppgift att undersöka
följdverkningarna av så kallade
större torrläggningsföretag, och jag hoppas
att det skall bli möjligt för utredningen
att så småningom komma till något
resultat beträffande de problem
som därmed åsyftas. Emellertid kan jag
inte underlåta att säga, att vid sidan av
dessa följdverkningar av större torrläggningsföretag
har vi många mycket viktiga
problem att beakta.

I likhet med interpellanten vill jag
gärna ge mitt erkännande åt den positiva
inställning, som statsrådet tagit i
sitt svar, men jag kan inte underlåta att
framhålla, att den organisatoriska åtgärd,
som företogs förra året i fråga om
lantbruksingenjörerna, är i hög grad ägnad
att försvåra arbetet att åstadkomma
eu ordentlig dränering av många av
våra åkerjordar. Behovet av dränering
har ju på senare år blivit betydligt större
än det var förr. Jordarna måste numera
vara dränerade på ett sådant sätt,

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Om rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

att de kan bära de tunga maskiner, som
får en större och större användning.

Jag kan nämna att vårt land för ett
20-tal år sedan låg på fjärde plats i fråga
om avkastning per hektar. Nu har
vi åkt ned till ungefär tolfte plats i avkastning
per hektar i jämförelse med
jordens övriga länder. En av anledningarna
till att vi inte kunnat hålla
den ställning, vi hade tidigare, är att
dräneringen blivit försummad. Det är
inte bara så att man måste nydränera,
utan man måste också se till att äldre
dikningar vidmakthålles och fungerar
på ett tillfredsställande sätt.

Det är därför mycket angeläget att
de åtgärder, som man nu åsyftar såsom
en ersättning för lantbruksingenjörerna,
kommer att vidtas med allra största
skyndsamhet. Här är enligt min uppfattning
verklig fara å färde.

När sedan statsrådet särskilt omnämner
de åtgärder, som nu är påtänkta i
fråga om Uppland, vill jag gärna uttala
min glädje över att detta kommer att
göras, ty det är mycket stora och viktiga
dräneringsbehov som föreligger i
Uppland. Men jag skulle gärna vilja tilllägga,
att situationer, motsvarande dem
man har i Uppland, har vi på många
håll i Mälardalens landskap. Det skulle
faktiskt behövas kraftåtgärder även
t. ex. i Västmanlands och Södermanlands
län —- kanske i lika hög grad som
i Uppsala län. Men överallt i hela vårt
land är det av vikt, att man ser till att
arbetet på jordens dränering bedrives
med stor skyndsamhet och med största
effektivitet.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kung], Maj:ts proposition nr 37,
angående anslag till statens bakteriologiska
laboratorium för budgetåret 1961/
62 m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposi -

tion nr 48, angående godkännande av
europeisk konvention om inbördes rättshjälp
i brottmål.

Föredrogs Kungl. Maj:ts skrivelse nr
52, angående val av ombud jämte suppleanter
i Europarådets rådgivande församling.

Herr talmannen anförde, att han efter
samråd med andra kammarens talman
finge föreslå, det första kammaren ville
besluta att vid sammanträde onsdagen
den 8 mars förtaga val av tre ombud
i Europarådets rådgivande församling
jämte tre suppleanter för dem.

Detta förslag antogs.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 558 till behandling av lagutskott
samt

motionerna nr 559 och 560 till jordbruksutskottet.

Om rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen
i vissa fall

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om rätt till änkepension enligt
folkpensioneringslagen i vissa fall.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nämligen 1)

de likalydande motionerna nr 279
i första kammaren av fröken Ranmark
m. fl. och nr 237 i andra kammaren av
fru Löfqvist m. fl., om rätt i visst fall
till änkepension enligt folkpensioneringslagen,

2) de likalydande motionerna nr 369 i
första kammaren av herr Mattsson, Torsten,
m. fl. och nr 428 i andra kammaren
av herr Jansson i Benestad m. fl., om
rätt i visst fall till änkepension enligt
folkpensioneringslagen samt

3) de likalydande motionerna nr 499

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Om rätt till änkepension
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 583 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl., om rätt till änkepension
enligt folkpensioneringslagen i
vissa fall.

I motionerna I: 279 och II: 237 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning i syfte att inom
folkpensioneringen giva änkepension till
sådana änkor som på grund av tredje
stycket, tredje punkten, första meningen
i övergångsbestämmelserna till lagen
den 5 maj 1960 angående ändring i lagen
den 24 juni 1946 om folkpensionering
icke nu kunde erhålla änkepension.
Det av motionärerna framställda yrkandet
avsåg sådan ändring i övergångsbestämmelserna
att änka, som haft barn
under 16 år i hemmet vid mannens
frånfälle, tillerkändes pensionsrätt som
om hon blivit änka den dag yngsta barnet
fyllde 16 år, även i de fall yngsta
barnet uppnått denna ålder före den
1 juli 1960.

I motionerna 1:369 och 11:428 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att till alla kvinnor som blivit änkor före
den 1 juli 1960 skulle från och med det
år de fyllde 60 år utgå en icke behovsprövad
full änkepension.

I motionerna 1:499 och 11:583 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta om
sådan ändring i folkpensioneringslagen,
att även för äldre änkefall rätten till änkepension
måtte, därest änkan vid mannens
bortgång hade barn under 16 år i
hemmet, bedömas med hänsyn till änkans
ålder den dag yngsta barnet uppnått
16 års ålder, i enlighet med vad i
motionerna anförts.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med bifall till motionerna
I: 279 och II: 237 samt i anledning
av motionerna 1:499 och 11:583,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning i syfte att bereda
änkepension till sådana änkor som
på grund av tredje stycket, punkt 3,
första meningen i övergångsbestämmel -

enligt folkpensioneringslagen i vissa fall
serna till lagen den 5 maj 1960 angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 om
folkpensionering icke nu kunde erhålla
sådan pension;

B. att motionerna 1:369 och 11:428
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A

av herr Strand och herr Axel Svensson,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under
A hemställa, att motionerna I: 279
och 11:237 samt 1:499 och 11:583 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; vid

utskottets hemställan under B

av herr Thorstcn Larsson och herr
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del lyda så,
som i denna reservation angivits, samt
att utskottet bort under B hemställa, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte såsom sin mening giva till känna
vad reservanterna anfört i anledning av
motionerna I: 369 och II: 428.

I den av herr Thorsten Larsson och
herr Gustavsson i Alvesta avgivna reservationen
hade ansetts, att den i motionerna
1:369 och 11:428 berörda frågan
borde prövas närmare vid den utredning
som utskottet förordat med anledning
av motionerna 1:279 och 11:237
samt I: 499 och II: 583.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har jag och herr Axel Svensson,
som också är ledamot av denna kammare,
avgett en reservation. Vi yrkar
att förevarande motioner icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Detta yrkande överensstämmer med
den slutsats utskottet kom till föregående
år i samband med behandlingen
av propositionen nr 75. 1 samband med
den behandlingen väcktes motioner
med liknande innehåll, och då fann ut -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Om rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

skottet inte skäl att bifalla motionerna.

Det förefaller emellertid som om det
skulle råda stor oklarhet inte bara i
fråga om vad den nya lagstiftningen innebär
beträffande änkor, vilkas pensionsrätt
i vissa avseenden regleras i
övergångsbestämmelserna, men också i
fråga om de i motionerna framställda
ändringsyrkandena och deras räckvidd.
Jag känner därför ett behov av
att här framföra ytterligare några synpunkter
utöver de motiv för yrkandet
som framställts i reservationen.

Det har sagts — och framför allt
har det anförts i tidningspressen i samband
med referat av utskottets beslut •—
att det var angeläget att undanröja
vissa missförhållanden i den nuvarande
lagstiftningen, där det fanns undantagsbestämmelser
för äldre änkor. Det
beslut som fattats, har det i annat sammanhang
sagts, undantog vissa äldre
änkor från pensionsrätt. Det där är nog
föranlett av en missuppfattning på
grund av att vi inte fått någon klar terminologi
vid beskrivningen av de förhållanden,
som regleras i den nya lagstiftningen.

Med »äldre änkor» avses kvinnor
som blivit änkor före den 1 juli 1960.
Det betyder inte, att det uteslutande
är fråga om kvinnor som uppnått en
högre ålder, ty det avses faktiskt kvinnor
från åldern 36 ända upp till 67 år.
Inte ens andra lagutskottet har i sin
beskrivning av nu gällande rätt lyckats
få en tillfredsställaande terminologi.
Utskottet talar om ytterligare inskränkningar
i pensionsrätten för äldre änkor
utan att tidigare ha givit någon
förklaring till att utskottet i det avseendet
avser äldre änkor, vilkas pensionsrätt
regleras i övergångsbestämmelserna.

Först vill jag, herr talman, understryka
att — bortsett från inkomstprövningen,
som äger tillämpning i övergångsfallen,
medan änkepension utgår utan
sådan prövning i de fall mannen avlidit
efter den 30 juni 1960 -— de nya bestämmelserna
utan undantag tillämpas
såväl i äldre fall, varmed åsyftas över -

gångsfallen, som i nya fall, alltså fall
som inträffat efter den 1 juli 1960, då
den nya lagen trädde i kraft. När det
talas om »undantagsbestämmelser för
äldre änkor» eller »ytterligare inskränkning
i pensionsrätten för äldre änkor»,
måste väl de flesta få den uppfattningen
att det är sett i förhållande till vad
som gäller för änkor, vilkas pensionsrätt
regleras med hänsyn till att mannen
avlidit efter den 1 juli 1960. Emellertid
är änkor av båda kategorierna —
alltså såväl äldre änkor som de som blivit
änkor efter den 1 juli 1960 — med
barn under 16 år i hemmet i princip
likställda. I det avseendet föreligger
alltså inte något behov av ändring.
Finns det barn under 16 år i hemmet,
utges barnpensioner till barnen, och änkan
har i princip i båda fallen rätt till
hel änkepension. Motionärerna vill
emellertid utvidga denna bestämmelse
till att retroaktivt avse även sådana
änkor i övergångsfallen, som haft barn
under 16 år i hemmet vid mannens frånfälle
men icke har sådant barn den dag
lagen trädde i kraft. Det är alltså huvudsakligen
fråga om änkor med vuxna
barn, om jag i det sammanhanget
som vuxna barn betraktar barn över 16
år, d. v. s. barn som har passerat den
ålder då barnpensionen upphör att utges.

Man kan alltid ifrågasätta, huruvida
det funnits — om man vill vara alldeles
objektiv — några starkare motiv
för att tillämpa en ny lagstiftning beträffande
änkepensioner på sådana fall,
där änkeblivandet ligger långt tillbaka
i tiden. Ju längre tid det rör sig om,
desto mindre är motiven för att man
skall tillämpa den nya lagstiftningen på
de fallen. De svårigheter som har förelegat
i samband med mannens dödsfall
har ju i de flesta fall övervunnits. Änkan
har tvingats ut på arbetsmarknaden
och väl också i regel funnit någon
möjlighet att försörja sig. Men i det avseendet
har ju riksdagen redan tidigare
beslutat, att den nya lagstiftningen
skulle gälla även redan inträffade änkepensionsfall,
och detta har helt naturligt
1958 års socialförsäkringskom -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Om rätt till änkepension
mitté, som utarbetat det förslag som
ligger till grund för lagstiftningen, också
tagit fasta på.

Det innebär, att förhållandena den 1
juli 1960, då den nya lagen trädde i
kraft, också blir avgörande för pensionsrätten.
Utan att några särskilda beslut
fattas, är det alltså ingen diskussion
om den saken.

I det sammanhanget uppkom inom
kommittén frågan, om det fanns motiv
för att tillämpa de generösare regler,
som gäller för beräkning av änkans
pensionsrätt då hon har hemmavarande
barn efter det att barnet fyllt 16 år,
också för sådana fall som rör ett passerat
skede där barnet fyllt 16 år, visserligen
efter det att mannen avled men
innan den nya lagen trädde i kraft. Vi
fann i samband med dessa överväganden,
att några motiv inte förelåg för
en sådan retroaktiv tillämpning.

Vi talade samtidigt om möjligheten,
att ge yngre änkor ett engångsbelopp i
samband med mannens frånfälle för att
bereda änkan möjlighet att få en viss
tid för omställning. Med hänsyn till de
belopp det nu är fråga om även i de
fall, där det rör sig om reducerad pension,
tyckte vi inte att det fanns något
motiv för att ta upp resonemang om sådana
engångsbelopp. De skulle nämligen
bli relativt stora, och med hänsyn
till att årsbeloppen i reduceringsskalan
var betydande skulle de belopp som
årligen kom att utgå ha en viss betydelse
för änkorna.

Vi avfärdade alltså detta, men vi kom
samtidigt fram till det resonemanget,
att om vi skulle fastna för en sådan
engångsersättning i samband med mannens
dödsfall, skulle den i varje fall
inte kunna utbetalas retroaktivt, ty man
kan inte betala ut något belopp sedan
försäkringsfallet -— om jag får använda
det uttrycket — för länge sedan har
passerat.

Samma slutsats kom vi till när det
var fråga om att retroaktivt tillämpa
den förmånligare beräkningsgrunden
som följer med att pensionsrätten för
änka skulle få baseras på hennes ålder
den dag då yngsta barnet fyllt 16 år,

enligt folkpensioneringslagen i vissa fall
även om det — vilket många gånger naturligtvis
är fallet — ligger 20, 25 år
tillbaka i tiden.

Vi fann denna inställning så självklar,
att detta inte föranledde några
längre resonemang inom kommittén.
Den var fullständigt enig i det avseendet.
I betänkandet, där saken omnämndes
i ett kort avsnitt, konstateras att
om denna ståndpunkt blir avgörande,
undviker man många svårigheter, som
kan uppkomma vid en sådan retroaktiv
tillämpning, i fråga om kontrollen av de
förhållanden som skal} vara för handen
för att pensionsrätt skall föreligga.

Det innebär inte, något som finns angivet
i ett av motionsparen, att det har
varit kontrollsvårigheterna som varit
avgörande för kommitténs ståndpunkt.
Motionärerna tror att det är uppkonstruerade
svårigheter, men det har inte
funnits motiv för något sådant eftersom
kommitténs ställningstagande inte påverkats
därav. Det har bara resulterat i
ett konstaterande att man inte behöver
syssla med de ting som hör samman
med kontrollen.

Utan att ifrågasätta något sådant som
att en riksdagsman inte har reda på de
bestämmelser som finns i vår sociallagstiftning
på olika områden kan det vara
lämpligt att jag friskar upp minnet
i fråga om detaljerna på förevarande
område.

Enligt tidigare bestämmelser, alltså
de som gällde före den 1 juli 1960, utgick
änkepension till änka, som fyllt
55 år ■— men inte i några andra fall —
under förutsättning att hon uppnått denna
ålder senast under det kalenderår,
under vilket mannen avlidit, samt att
hon varit gift med honom i minst 5 år.
Dessa bestämmelser kompletterades
emellertid genom lagen om bidrag till
änkor och änklingar med barn och lagen
om särskilda barnbidrag till änkors
och invaliders m. fl. barn. Änkebidraget
utgick med belopp motsvarande änkepensionen
enligt folkpensioneringslagen,
men det upphörde att utgå då
yngsta barnet uppnådde 12 års ålder.

Det finns dessutom i tillämpningsföreskrifterna
— som jag förmodar alt

Nr X

Onsdagen den 1 mars 1961

Om rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

pensionsstvrelsen liar utgivit •— utsagt
att om det endast återstod någon kortare
tid intill dess att barnet fyllt 12 år,
då änkebidraget söktes, borde det icke
beviljas. Det var alltså inte någon övergångstid.
Och var det en övergångstid,
så var bestämmelserna alltså inte utformade
så som brukar ske när det gäller
övergångsbestämmelser, nämligen generösa
i tillämpningen. De innebär att
man i stället skulle vara restriktiv. Det
särskilda barnbidraget utgick med 600
kronor per år, dock längst till och med
den månad, under vilken barnet fyllde
16 år. Rätten till änkepension, änkebidrag
och särskilt barnbidrag var beroende
av inkomstprövning. Samma förhållande
gäller fortfarande i fråga om
änkepensionen i övergångsfallen, som
är inkomstprövad. Det är däremot inte
fallet med den nya barnpensionen, som
har ersatt de tidigare särskilda barnbidragen.
Änkepensioner och änkebidrag,
som utgick vid den nya lagstiftningens
ikraftträdande enligt äldre bestämmelser,
uppräknades till änkepensioner
enligt de nya reglerna. Det var
här fråga om en höjning till de nya beloppen,
eftersom änkepensionen tidigare
utgick med belopp motsvarande den
pension, som utgick till en av två pensionsberättigade
makar. Numera är änkepensionen
beräknad till samma belopp,
som utgår till ensamstående. Utgående
särskilda barnbidrag till änklingar
och änkors barn har omräknats
till icke inkomstprövade barnpensioner.

Bestämmelserna i den reformerade
änkepensioneringen tillämpas i såväl de
äldre fallen — d. v. s. övergångsfallen
— som i de nya änkepensionsfallen. Åldersgränsen,
femtondedelsregeln och
förekomsten av barn under 16 år i hemmet,
påverkar sålunda pensionsrätten
efter ensartade regler i både övergångsfall
och i nya änkepensionsfall. Änka,
som har barn under 16 år i hemmet,
har i båda fallen, oavsett åldern, rätt
till oreducerad änkepension, intill dess
yngsta barnet fyller 16 år. Änkepensionen
för tiden därefter beräknas, likaledes
i båda fallen, med utgångspunkt från

änkans ålder vid den tidpunkt då barnet
fyller 16 år.

Tidigare har nämnts att änkepensionen
i övergångsfallen inkomstprövats,
men det sker icke i de nya pensionsfallen.

I ett av de två motionspar, som varit
föremål för utskottets behandling,
har, som jag tidigare nämnde, förmodats,
att socialförsäkringskommittén hade
kommit till sin slutsats uteslutande
på grund av befarade kontrollsvårigheter,
vilka man i motionerna ville betrakta
som uppkonstruerade. Man förmodar
också, att det inte gärna kunde
vara statsfinansiella skäl, som legat till
grund för kommitténs slutsats. I sistnämnda
hänseende har man väl rätt.
Om man går till kommitténs källmaterial,
finner man nämligen inte några
beräkningar av kostnaderna för en retroaktiv
tillämpning av bestämmelserna.
Kostnadsfrågan har inte påverkat socialförsäkringskommitténs
ståndpunkt.

Men jag vill erinra om att kostnadsfrågan
inte är betydelselös. Det finns
nämligen mer än 30 000 änkor, vilkas
pensionsrätt påverkas av de förhållanden,
som berörts i ändringsyrkandet.
Av dessa 30 000 är det inte fler än 9 200,
som kommer i åtnjutande av änkepension
på grund av inkomstprövningen.
De övriga har så stora inkomster, att
det inte finns utrymme för änkepension.
Huru många som ytterligare skulle
fångas in om pensionsrätten blev förmånligare
-— d. v. s. inkomstprövningen
skulle komma att gälla högre pensionsbelopp
— är inte utrett, och jag
har inte någon uppfattning härom. Den
som har verkställt kostnadsberäkningarna
i övrigt har konstaterat, att enbart
när det gäller dem, som nu erhåller
änkepension — d. v. s. den kategori av
9 200 änkor det nu är fråga om — kan
man säkerligen utgå från att inkomstprövningen
har verkat fullt ut och att
de förmodligen till sin ålder vid mannens
frånfälle vid beräkningen av pension
genomsnittligen skulle få lägga 3—

5 år. Med ledning härav skulle kostnadshöjningen
utan några ändringar i

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Om rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

fråga om inkomstprövningsreglerna kunna
antas belöpa till 8—10 miljoner kronor.

Nu har vi emellertid en beställning
från riksdagen, som går ut på att kommittén
bör överväga en uppmjukning
av inkomstprövningen i änkepensionsfallen.
Kommittén har en positiv inställning
till detta, men har ännu inte
fattat definitivt beslut, men preliminärt
har vi varit överens om att låta beräkna
de totala kostnaderna för en ändring
av inkomstprövningsreglerna för
änkepensionerna med utgångspunkt från
att regeln om avdrag med två tredjedelar
faller bort och tredjedelsregeln
skulle tillämpas över hela linjen. För
närvarande är ett belopp av 1 000 kronor
helt avdragsfritt — den inkomsten
kan man sålunda ha utan att den påverkar
pensionsförmånerna. De första 400
kronorna därefter medför ett avdrag
med en tredjedel. På all inkomst därefter
— d. v. s. över 1 400 kronor —
sker avdrag med två tredjedelar. Vid en
inkomst, som med låt oss säga 300 kronor
överstiger 1 400 kronor, avräknas
200 kronor av pensionsförmånerna.

1 Stockholm, där man väl har de högsta
kommunala bostadstilläggen i landet
— 2 125 kronor för ensamstående
— innebär de nuvarande avdragsreglerna,
att änkepensionen liksom annan
inkomstprövad pension upphör vid
en inkomst av cirka 7 000 kronor. Vid
inkomster av 7 000 kronor eller däröver
finns alltså inte något utrymme
för folkpensionsförmåner, om de tillhör
de inkomstprövade kategorierna — men
av dem finns det ju inte så många kvar.

Gör man nu den uppmjukningen i
inkomstprövningen, att avdraget med en
tredjedel får gälla över hela linjen, höjes
inkomstgränsen till 13 000 kronor.
Ända upp till denna gräns skulle viss
del av folkpensionsförmånerna komma
alt utgå, därest det kommunala bostadstillägget
är så högt som i Stockholm
eller över 2 000 kronor.

Ännu har vi ingen möjlighet att bedöma,
i vilken utsträckning dessa generösa
regler kommer att påverka total 2

Första kammarens protokoll 1961. Nr S

kostnaderna, långt mindre hur det kommer
att påverka kostnaderna om bestämmelsen
om barnens inverkan i fråga
om änkans pensionsrätt tillämpas
retroaktivt, så att inte bara de som har
barn, utan även de som haft barn, får
den förmånligare beräkningen av pensionsrätten.
Vi har icke någon sådan
kostnadsuppgift för närvarande, men
utskottets utlåtande går ut på att frågan
bör gå till utredning, och då för det
väl med sig att man också beräknar
dessa detaljer.

Herr talman! Jag har ju klart för mig,
att man kan ha olika uppfattning om
huruvida det är motiverat att tillämpa
de förmånliga beräkningsgrunderna
även beträffande de änkor i övergångsfallen
vilka haft barn under 16 år vid
mannens frånfälle, men icke har sådant
barn vid lagens ikraftträdande.
Man kan ha olika uppfattning om det,
liksom i fråga om allting annat. Kommittén
kom till den slutsatsen, att det
inte var motiverat med en sådan retroaktiv
tillämpning. Om riksdagen skulle
ha den uppfattningen, att det är motiverat
ur rättvisesynpunkt eller annan
synpunkt eller därför att man vill ge
änkorna det extra stöd, som otvivelaktigt
ligger i dessa beräkningsgrunder, då
kan naturligtvis inte kontrollsvårigheter
eller administrativa besvärligheter
få utgöra något hinder härför.

Det har kommittén heller inte ifrågasatt.
Kan man bortse från de statsfinansiella
konsekvenserna, bör man också
försöka klara de administrativa svårigheter
som kan uppkomma då händelser
som ligger långt tillbaka i tiden skall
kontrolleras, i en tid då det var vanligare
än nu att i synnerhet yngre änkor
inte själva handhade vårdnaden om barnen,
utan överlämnade dem till egna föräldrar
eller till någon annan som tog
hand om dem. Men det är väl inte värre
än att det skall kunna klaras.

Jag tycker, herr talman, att andra
lagutskottet hade rätt i sina slutsatser
föregående år, då man sade bl. a. följande:
»I flertalet fall, där iinkan på
grund av nu nämnda regler inte kun

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Om rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

åberopa förekomsten av barn för sin
rätt till pension, torde hon likväl vara
berättigad till pension på grund av sin
ålder vid mannens död. Visserligen blir
i många fall därvid pensionen lägre än
om hänsyn tagits till förekomsten av
barn i hemmet, vilka uppnått 16 års ålder
före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.
I dylika fall torde dock mannens
död i allmänhet ligga relativt långt
tillbaka i tiden. Flertalet av dessa änkor
torde numera ha förvärvsarbete.
Utskottet vill dessutom erinra om att
någon försämring på grund av de nya
bestämmelserna inte uppstår. Tvärtom
blir det som regel gynnsammare förutsättningar
för pension än tidigare även
för dessa änkor. Med hänsyn till vad
sålunda anförts och till de avsevärda
praktiska fördelar propositionens förslag
innebär finner sig utskottet icke
kunna biträda förevarande motionsyrkanden.
»

Jag vill sluta med att understryka, att
den nya lagstiftningen inte innebar
några inskränkningar i pensionsrätten
för någon av de kategorier änkor som
kan komma i fråga. Tvärtom innebar
den en utökad pensionsrätt, ty flertalet
var helt avskurna från rätt till änkepension
tidigare, eftersom det fordrades
att de skulle ha fyllt 55 år vid mannens
frånfälle för att ha pensionsrätt.
Kunde de få änkebidrag på grund av
att de hade barn under 12 år, drogs detta
in när barnen uppnådde denna ålder.

Alltså kan man inte åberopa undantagsregler
eller inskränkningar i pensionsrätten
eller någonting dylikt för
att följa utskottets förslag i detta avseende,
som väl skall syfta till en utvidgning
av bestämmelserna. Riktigare
är att göra det med den motiveringen,
att änkorna får ha det så mycket bättre
även om de barn som de haft nu är
vuxna.

Jag yrkar bifall till den av herr Axel
Svensson och mig avlämnade reservationen.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är ganska vanligt
när det gäller i synnerhet den sociala
försäkringsdelen av riksdagens verksamhet
att vi antar lagar, som vi efter
en tid finner inte vara riktigt fullkomliga.
Därför förekommer det ständigt
och jämt att vi måste vidtaga förändringar
i dessa lagar. Det sker då i regel
med stöd av de erfarenheter som vi liar
vunnit under lagens tillämpning.

Det är ingen som på minsta sätt betvivlar
att man inte såväl inom socialförsäkringskommittén
som inom socialdepartementet
gjort sitt allra bästa för
att få fram en så riktig lag som möjligt
när folkpensioneringslagen ändrades
den senaste gången. Utskottets uttalande
får följaktligen inte tolkas så, att vi riktar
några anmärkningar mot vare sig
den ene eller den andre, utan det får i
stället tolkas på det sättet, att erfarenheten
har givit det resultatet att det ändock
finns en del änkor som har det
sämre än de borde ha i förhållande till
övriga änkor.

När vi antog lagen utgick vi ifrån att
arbetsmarknadsstyrelsen dels skulle
kunna omskola änkorna, dels ock skaffa
dem sysselsättning. På det sättet skulle
denna kategori änkor kunna få sin försörjningsfråga
ordnad. Men alla vet ju
vilka svårigheter som föreligger för änkor
som har kommit upp i 50—60-års
åldern att skaffa sig sysselsättning. Det
är mer än en av dem, som inte kan förtjäna
tillräckligt för att klara sig, utan
som måste gå till socialvården. Åtskilliga
måste leva på en mycket låg standard,
en standard lägre än den som änkepensionen
förutsätter. Det finns exempel
på fall då en änka bor mitt emot en
kvinna, som blivit änka vid yngre år
och som inte har några barn men ändå
har full pension, då däremot den äldre
änkan, som haft barn, inte erhåller någon
pension. Det är då givet att den
äldre änkan anser sig sämre behandlad
än den yngre.

Det är hela problemet. Man kan säga,
att det inte är något stort problem. Vi
vet inte hur många änkor det gäller.
Men jag skulle tro att det gäller tillräck -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Om rätt till änkepension
ligt många för att i de allra flesta kommuner
vålla en irritation, som inte är
behaglig vare sig för oss eller dem det
närmast gäller och som heller inte är
så vidare behaglig för pensionsnämnderna
när de skall behandla dessa frågor.
Det har sagts mig, att pensionsnämnderna
i många fall utgår ifrån att
vederbörande skall kunna få pension.
När en änka lämnar in sin ansökan ställer
man det halvt om halvt i utsikt, men
när man går närmare in på fallet visar
det sig att det inte går.

Det är detta tillstånd som nu har blivit
mer och mer uppenbart efter band
som lagen har tillämpats och efter hand
som rationaliseringen gjort arbetskraft
av detta slag mer och mer överflödig.

Det är detta som har gjort att vi inom
utskottet har ansett att saken är sådan,
att vi i nuvarande läge bör undersöka
den, och därför har vi hemställt att regeringen
skulle utreda frågan, så att man
fick reda på dels hur många det gäller,
dels också hur mycket en ändring skulle
komma att kosta.

Detta är i korthet motiveringen för
utskottets ståndpunkt. Jag kan inte finna
annat än att det finns en hel del rim
och reson i den.

Utskottets ärade ordförande har pekat
på de finansiella svårigheter s*m en
bättre änkepension för dessa änkor
skulle föra med sig. Ja, det är klart att
man inte skall bortse från den saken.
Men dessa kvinnor tillhör, vågar jag säga,
de allra fattigaste här i landet som
här kan komma i fråga. Då måste man
också fråga sig, huruvida det är just
beträffande dem staten skall lägga i dagen
sitt allra största sparsamhetsnit.

Det bör staten inte göra och därför
har vi föreslagit riksdagen att hemställa
hos regeringen om en utredning i denna
sak för att därefter komma fram med
ett förslag om en pensionering av dessa
änkor som är gynnsammare än tidigare.

Med hänvisning till det sagda ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! När herr Strand här slutade
sitt anförande med att citera ur
fjolårets utskottsutlåtande, kunde jag inte
låta bli att göra den lilla reflexionen,
att det sedan dess mer och mer har visat
sig, att här finns speciella fall som
blivit utan pension och därmed orättvist
behandlade.

Jag vill mycket kraftigt understryka
vad herr Elowsson just nu före mig
sade, nämligen att vi motionärer genom
vårt initiativ i denna fråga givetvis inte
har vänt oss emot lagstiftningen som sådan,
d. v. s. den ändring som kom till
stånd i fjol enligt proposition nr 75;
det var en ändring som vi väl allesamman
hälsade med tillfredsställelse. Det
har säkert kunnat konstateras att det var
en bra reform.

Emellertid har den samtidigt olyckligtvis
kommit att skapa vissa övergångsproblem,
som har framstått som orättvisor,
vilket vi redan i fjol från centerpartihåll
befarade och motionsledes då
pekade på. Vi avgav en reservation, där
vi just påtalade detta förhållande och angav
att man borde tänka sig en viss retroaktivitet
i tillämpningen för de änkor,
som har barn under 16 år. Vi föreslog
där, att en utredning skyndsamt skulle
tillsättas för att man skulle ta bort
orättvisan, men den gången ansåg utskottet,
såsom den ärade utskottsordföranden
här nämnde, att det inte inträdde någon
försämring i dessa speciella fall, utan
tvärtom blev gynnsammare förutsättningar
för pension än tidigare. Men detta har
nu visat sig vara fel.

Herr talman, centerpartiet har kommit
igen i år och tagit upp detta problem om
övergångstillämpningen. Vi har fått stöd
i år av ett flertal av riksdagens socialdemokratiska
kvinnliga ledamöter, som
också har tagit upp saken i en motion,
och andra lagutskottet har, såsom det har
sagts tidigare, funnit dessa frågor värda
en utredning. Jag vill hoppas att riksdagen
i likhet med andra lagutskottets
majoritet finner att frågorna är värda
att tas upp. Jag tror inte kostnaderna
blir avskräckande. Herr Strand har här
anfört en kostnadsberäkning, men jag

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Om ratt till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

vill inte uttala mig om huruvida den håller.
Vid utskottsbehandlingen beräknades
emellertid att det näppeligen skulle bli
någon större kostnadsökning, eftersom
de änkor, som det här är fråga om, i de
allra flesta fall hunnit skaffa sig så stor
arbetsinkomst sedan barnen blivit 16 år,
att de inte kan erhålla den inkomstprövade
pensionen.

Den motion som har fått nr 369 i
första kammaren och 428 i andra kammaren
tar upp problemet med övergångsfallen
från en litet annan synpunkt.
Den berör frågan om pension för de
äldre änkorna, sådana som blivit änkor
tidigare men på grund av speciella förhållanden
nu faller utanför lagens tilllämpningsområde.
Jag vill inte undanhålla
kammaren, att det kan vara svårt
att tillmötesgå motionens krav enbart
efter de riktlinjer, som där föreslås,
men vi som har avgivit en reservation
till utskottets hemställan under B anser,
att frågan ändå är av sådan vikt,
att den bör tas upp av samma utredning.
Man skulle måhända kunna tänka sig, att
utredningen därvid kom till det resultatet,
att alla änkor över en viss ålder
skulle kunna erhålla pension, men denna
fråga bör givetvis belysas av utredningen.

Herr talman! Jag vill understryka betydelsen
av att riksdagen tar upp dessa
speciella änkepensioneringsproblem till
en skyndsam översyn för att söka åstadkomma
största möjliga rättvisa. Jag får
därför yrka bifall till utskottets hemställan
under A, men i vad avser hemställan
under B yrkar jag bifall till den
av mig och herr Gustavsson i Alvesta
avgivna reservationen.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag vill börja med att
citera vad utskottet skriver nederst på
s. 8 före slutklämmen: »Frågan om att
eliminera verkningarna av spärregeln
torde emellertid fordra ytterligare överväganden.
En lösning är att helt ta bort
spärregeln, varvid i så fall måste avgöras
från vilken tidpunkt ett sådant beslut
skall ha verkan. Måhända kan även and -

ra lösningar tänkas. Före det definitiva
ställningstagandet är det också angeläget
att äga närmare kännedom om de
kostnader en ändring av förevarande
slag skulle medföra.»

Utskottet har sålunda inte kunnat ta
ställning till utformningen av de eventuella
nya bestämmelserna, och man har
fria händer att, på grundval av utredningens
resultat, vid ändring av bestämmelserna
ta hänsyn till deras ekonomiska
konsekvenser. Som det nu är finns
det gränsfall där skillnader som förekommer
utgör endast »dagar, månader
eller något år», som det står i reservationen.

Jag skulle vilja peka på det exempel
som anföres på s. 7 i utskottsutlåtandet.
En kvinna, som blev änka år 1945 vid 35
års ålder och vars yngsta barn då var
ett år, kan inte erhålla änkepension,
därest barnet fyllt 16 år före den 1 juli
1960, medan en annan änka, vars situation
är densamma så när som på att
barnets födelsedag inträffar efter den
30 juni, får pension. Sådana fall ter
sig ju mycket orättvisa.

En lösning som är relativt enkel och
relativt billig, men som kan göra övergången
mjukare och därför kan vara
värd att pröva, är någon form av avtrappning
i stil med vad som gjorts med
den icke inkomstprövade pensionen för
de änkor vilkas män dött under tiden
1958—1960.

Det är här fråga om övergångsbestämmelser.
Den grupp av änkor det gäller
minskar för varje år. Då inkomstprövning
fordras och den är ganska sträng,
är det väl ändå inte så verklighetsfrämmande
att tro, att kostnaderna skall bli
mindre än vad som anges i reservationen
och herr Strand har anfört, men
den saken får utredningen söka ta reda
på. Som herr Larsson påpekade gäller
det i detta fall kvinnor som varit änkor
länge, och det finns därför anledning
att tro, att de flesta av dem liar
skaffat sig sådant arbete som gör att de
på grund av inkomstprövningen inte blir
berättigade till någon pension.

Därför, herr talman, yrkar jag bifall
till utskottets förslag. Jag tror att den

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Om rätt till änkepension
ändring som föreslås kommer att vara
av förhållandevis ringa ekonomisk betydelse,
men den kan utgöra ett steg
mot en utjämning av vissa orättvisor,
som för enskilda personer understundom
kan te sig rätt besvärande.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Helt naturligt kan man
bli något tveksam vid bedömandet av
denna fråga, sedan man med intresse
lyssnat till reservanten herr Strands
fint upplagda motivering för avslag på
motionerna 1:279 och 11:237.

Jag medger att det möjligen kan finnas
vissa skäl för avslag på motionerna.
Om man noga väger vad som här talar
för och emot förefaller det mig dock
som om man inte direkt bör gå emot ett
förslag från andra lagutskottet om utredning
av en fråga, som ju i alla fall
synes vara aktuell för ytterligare överväganden.
Änkor som sakligt sett borde
vara berättigade till pension bör icke
utestängas därifrån genom en sådan
spärregel som det här är fråga om.

Reservanterna anser att den av motionärerna
föreslagna ändringen av
övergångsbestämmelserna och den av
motionärerna påyrkade retroaktiva tilllämpningen
icke är tillräckligt motiverad.
Den kostnadsökning som ett genomförande
av motionärernas förslag
skulle medföra saknar, enligt reservanterna,
icke betydelse ur statsfinansiell
synpunkt. Jag anser emellertid detta
inte vara tillräckliga skäl för att gå emot
förslaget om en utredning, som syftar
till att skapa en klar bild av hur situationen
kommer att bli administrativt,
organisatoriskt och ekonomiskt, om den
nu tillämpade spärregeln slopas. Bara
det faktum, att den nu tillämpade spärrregeln
kan leda till högst olika resultat
i ganska likartade fall, gör det enligt
min uppfattning angeläget att undanröja
dessa verkningar av spärregeln. Andra
lagutskottets majoritet har ju också
starkt understrukit angelägenheten härav.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till andra lagutskottets
förslag.

enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Låt mig först än en gång
understryka, att det här icke är fråga
om att beröva änkorna pensionsrätt. Vad
det här gäller är att änkor med vuxna
barn får sin pensionsrätt bedömd på
samma sätt som änkor utan barn, d. v. s.
med utgångspunkt från tidpunkten för
mannens frånfälle.

Sedan vill jag också understryka, att
man inte skall ta de av mig nämnda
kostnadssiffrorna som absolut säkra eller
exakta. Kostnadsberäkningar i sådana
avseenden där man i stor utsträckning
måste göra antaganden kan slå fel
både åt det ena och andra hållet. De
kostnadsuppgifter, som jag här anfört,
har jag fått av den som verkställt kostnadsberäkningarna
i övrigt. Han har sagt
att kostnadshöjningen utan ändring av
inkomstprövningsreglerna förmodligen
kommer att röra sig om 8—10 miljoner
kronor.

Herr Elowsson blandade sedan kanske
något ihop argumenten för och
emot. Arbetsmarknadsstyrelsens insatser
i detta sammanhang skulle huvudsakligen
inriktas på att hjälpa de yngre änkor,
som inte blivit pensionsberättigade,
men som möjligen skulle kunna tänkas
få en engångsersättning för att därigenom
klara sina omställningssvårigheter.
Den frågan bär liksom skjutits över på
arbetsmarknadsstyrelsen, som får ta
hand om både omskolningen, om sådan
erfordras, och hjälpa till med att skaffa
vederbörande ett lämpligt arbete.

Herr Thorsten Larsson ansåg att vi
borde försöka komma fram till en sådan
ordning att änkorna efter uppnådda
60 år fick full änkepension. Motionen
syftar enbart på övergångsfallens änkor,
men det är väl mera ett förbiseende
att den inte kommit att omfatta samtliga
änkor — motionärerna tycks ju ha
utgått ifrån alt det är full änkepension
i de s. k. nya fallen, vilket det inte är.
Femtondelsregeln gäller fortfarande för
dem, och det är därför långt från alla
änkor som har full pensionsrätt vid uppnådda
60 års ålder.

Utskottet har inte velat gå med på

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Om rått till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

en utredning om en sådan förbättring
av änkepensionsreglerna, som motionärerna
här begär, därför att det inte bara
gäller änkor i denna ålder. Vi stöter här
på ett problem som har aktualiserats i
motioner av annat innehåll, som vi kommer
till senare i ett annat utlåtande från
andra lagutskottet, nämligen svårigheten
för kvinnor, som har uppnått en relativt
hög ålder, att finna sysselsättning.
Vi har de s. k. föräldraänkorna
och även andra ensamstående kvinnor.
Det kan följaktligen vara fråga om frånskilda
likaväl som de nu av herr Thorsten
Larsson aktualiserade änkefallen. Mister
de sin sysselsättning när de har kommit
upp i närheten av 50-årsåldern, är
de handikappade när de skall skaffa
sig ny sysselsättning. Det är ett faktum
att även män i den åldern många gånger
har svårt att få ett arbete som passar.
De blir ofta hänvisade till att ta ett arbete,
där de får gå från och till. Men
ingen vill förneka, att kvinnorna är
sämre ställda i det avseendet. Den saken
kan man emellertid inte klara med
generella regler — genom att exempelvis
sänka pensionsåldern för änkor till
60 år — ty det skulle ju innebära att
man måste göra motsvarande sänkning
även för andra ensamstående kvinnor.
Nu är ju, som väl är, inte änkorna prisgivna
när de når 60 års ålder. Jag tror
att de genomsnittligt sett klarar sig precis
lika bra som andra ensamstående
kvinnor, som blir hänvisade till förvärvsarbete
av något slag. Det utesluter
inte att många kan behöva en extra
hjälp vid högre ålder, men denna kategori
begränsas som sagt inte till änkor.
Detta förhållande är alldeles säkert lika
vanligt förekommande bland andra ensamstående
kvinnor.

Dessa frågor får vi emellertid tillfälle
att återkomma till senare.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) :

Herr talman! Jag förmodar att många
med mig tycker, att detta är en mycket
svår fråga att avgöra. Jag känner ett
behov av att säga, att jag redan under
utskottsbehandlingen kände mig mycket

tveksam inför utskottets ställningstagande.
Det kommer ju alltid att finnas
gränsfall, som det är svårt att ringa in
vid en sådan här reform. Jag kan inte
riktigt förstå att vi med en positiv lösning
i föreliggande fråga bättre tillgodoser
dessa gränsfall. Någonstans måste
ju datum sättas, och det måste finnas
de som faller på ena eller andra sidan;
de som faller till vänster får en viss
nackdel, medan de som faller till höger
får en förmån. Dessa svårigheter —■ det
kan man aldrig komma ifrån — löser
man inte genom ett positivt beslut i dag.
Jag anser inte att man bör negligera
den lilla grupp av änkor som det här
gäller därför att gruppen är liten — men
dessa änkor har nog varit tvungna att
redan söka sig ut på arbetsmarknaden.
Det gäller dock änkor med vuxna barn.

Jag vill nu deklarera — trots att jag
inte anslutit mig till reservanterna i utskottet
— att jag under debatten i kammaren
blivit mer övertygad om att dessa
har rätt. Jag kommer därför att rösta
för reservationen.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Fru Hamrin-Thorell
har här deklarerat att hon, trots att hon
i utskottet biträtt andra lagutskottets
förslag, kommer att rösta med reservanterna.
Jag vill med anledning härav
bara hänvisa till vad som sägs i motionen
nr 237 i andra kammaren och de
exempel nr 1 och 2 som där anföres.
Jag behöver knappast inför kammaren
läsa upp dessa två exempel, men bara
de exemplen — om man bortser från
betydelselösa felaktigheter — säger mig
att man inte bör vara rädd för en utredning
i denna fråga.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Vi som är majoritet inom
utskottet har fullt klart för oss att
detta problem är besvärligt. Den saken
har vi aldrig sökt dölja för oss. Men å
andra sidan har vi betraktat det som
ett sådant rättviseproblem, att vi inte
velat försitta möjligheten att låta rege -

Nr 8

Onsdagen den

Om rätt till änkepension
ringen utreda och bedöma frågan. Efter
den utredningen får vi ta ståndpunkt
till huruvida det är möjligt att bära de
kostnader som skulle följa av att man
tillmötesgår önskemålen i motionerna.
När den tiden kommer får vi ta ställning
till det spörsmålet.

Fru Hamrin-Thorell säger att de änkor
som det är fråga om har sökt sig
ut på arbetsmarknaden. Ja, det har de
naturligtvis varit nödsakade att göra.
Men att söka sig ut på arbetsmarknaden
är en sak; en annan är att få en sysselsättning
som ger tillräckligt stor inkomst
för att man skall kunna leva ett
någorlunda drägligt liv. Detta erbjuder
svårigheter t. ex. för änkorna ute på
landsbygden och även för änkorna i tätorterna
och i städerna.

Det gäller alltså här en grupp människor,
som vill arbeta men som ändå
har svårt att få sådan sysselsättning
som ger en någorlunda hygglig inkomst.
Och det är dessa människor vi vill komma
till hjälp genom att hemställa till
regeringen om en utredning av saken.

Herr förste vice talmannen STRAND

(s): .. ,

Herr talman! Herr Nystrom nämnde
motionen i denna kammare nr 279 och
i andra kammaren nr 237 och de där
angivna exemplen. Motionärerna säger
att resultatet i dessa fall är orimligt,
och det kan jag hålla med om — resultatet
är orimligt, men inte i den mening
motionärerna avser. Det gäller i bägge
exemplen kvinnor som blivit änkor i
36-årsåldern och som har barn. Det ena
barnet fyller 16 år före den 1 juli 1960,
medan det andra barnet fyller 16 år någon
dag senare. Motionärerna vill att
båda änkorna skall ha pensionsrätt. Jag
tycker att ingen av dem borde ha det,
men den ena av änkorna fyller de formella
fordringarna enligt den nya lagstiftningen,
och därför får hon rätten.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Med hänsyn till det exempel
herr förste vice talmannen an -

1 mars 1961

enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

förde och den principiella syn på sådana
här gränsdragningsproblem, som
fru Hamrin-Thorell för en stund sedan
gav uttryck åt, undrar jag om man inte
kan tänka sig att en lösning genom en
avtrappning av gränsen på något sätt
skulle kunna göra det hela smidigare
och åtminstone ta bort en smula av de
orättvisor som kan tyckas förekomma.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vardera punkten
av utskottets i det nu ifrågavarande
utlåtandet gjorda hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att vad utskottet
i denna punkt hemställt skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle
godkänna den av herr Strand och herr
Axel Svensson vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Herr förste vice talmannen Strand begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes
och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den av herr
Strand och herr Axel Svensson vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ang. likalönsprincipen, m. m.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de beträffande punkten B förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Thorsten
Larsson och herr Gustavsson i Alvesta
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Thorsten, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Thorsten Larsson
och herr Gustavsson i Alvesta vid
punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. likalönsprincipen, m. m.

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av väckta motioner
om likalönsprincipen, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen dels de likalydande motionerna
nr 105 i första kammaren av herr
Lundström m. fl. och nr 131 i andra
kammaren av herr Ohlin m. fl., angående
likalönsprincipen, dels ock de likalydande
motionerna nr 106 i första kamma -

ren av herr Lundström m. fl. och nr 132
i andra kammaren av herr Ohlin m. fl.,
angående likalönsprincipens genomförande
inom statsförvaltningen.

I motionerna I: 105 och II: 131 hade i
en med 1 betecknad punkt hemställts, att
riksdagen måtte besluta att uttala sig för
att Sverige borde ratificera a) Internationella
arbetsorganisationens konvention
nr 111 angående diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning
samt b) Internationella arbetsorganisationens
konvention nr 100 med ansluten
rekommendation nr 90 angående lika
lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde.

I motionerna 1:106 och 11:132 hade
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning med
uPPgift att undersöka under vilka former
och under vilken tid ett genomförande
av likalönsprincipen inom den
statliga förvaltningen kunde ske, så att
en plan härom så snart som möjligt kunde
föreläggas riksdagen.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,

A. att motionerna 1:105 och 11:131,
såvitt anginge de däri under 1 upptagna
yrkandena (ratificering av ILO-konventionerna
nr 100 och nr 111), icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

B. att motionerna I: 106 och II: 132
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts
vid utskottets hemställan under A
I. av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström,
herrar Virgin, Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors samt fröken Wetterström,
vilka ansett, att utskottets yttrande
hort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort under A hemställa, att
riksdagen med bifall till motionerna I:
105 och II: 131, såvitt anginge de däri
under 1 upptagna yrkandena, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t som sin me -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

ning giva till känna, att Sverige borde
ratificera dels den av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
år 1951 vid dess trettiofjärde sammanträde
beslutade konventionen (nr 100)
angående lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde, dels ock den
av organisationens allmänna konferens
år 1958 vid dess fyrtioandra sammanträde
beslutade konventionen (nr 111) angående
diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning;

II. av herr Thorsten Larsson och herr
Wahrendorff, vilka likväl ej antytt sin
åsikt;

vid utskottets hemställan under B

I. av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall
och Rimmerfors, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del erhålla den
ändrade lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen med bifall till
motionerna I: 106 och II: 132 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
med uppgift att undersöka under
vilka former och under vilken tid ett genomförande
av likalönsprincipen inom
den statliga förvaltningen kunde ske, så
att en plan härom så snart som möjligt
kunde föreläggas riksdagen;

II. av fröken Wetterström, som dock
ej antytt sin mening.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talmani Frågan om en ratificering
av konvention nr 100 om lika lön
för män och kvinnor för arbete av lika
värde har alldeles nyligen varit föremål
för behandling här i kammaren,
och så många nyheter kan nog inte tillföras
dagens överläggningar. Det är mig
dock angeläget att få säga, att det för
oss reservanter är omöjligt att förstå
att utskottets majoritet ännu anser att
»förutsättningar saknas för en ratificering
av konventionen», så långt på
väg som vi har kommit, inte minst efter
föregående års överenskommelse mellan
Landsorganisationen och Arbetsgivare -

Ang. likalönsprincipen, m. m.

föreningen om den femåriga övergångsperioden.

Än sägs det från våra motståndare,
att ett undertecknande av konventionen
skulle innebära ett hot mot arbetsmarknadens
frihet, än att det inte skulle ha
någon betydelse alls.

Likalönskonventionen ålägger det land
som ratificerat att »på det sätt som är
förenligt med gällande ordning för fastställandet
av lönesatser, främja och, i
den mån sagda ordning så medgiver,
trygga tillämpningen av principen om
lika lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde». Det stadgas vidare,
att principen må kunna tillämpas genom
lagstiftning eller kollektivavtal mellan
arbetsgivare och arbetstagare. Av
dessa uttryckssätt har vi dragit den slutsatsen,
att stat som ratificerar visserligen
åtar sig att genomföra likalönsprincipen
men att den inte skall göra
det med några andra medel än som
tidigare ansetts böra ifrågakomma. Staten
blir inte förpliktad att ingripa i löneuppgörelserna
på den privata arbetsmarknaden.
Denna tolkning bär man
ju givit konventionen i både Danmark
och Norge, och där tillämpar man ju
liksom vi principen om arbetsmarknadsparternas
frihet.

Man kan naturligtvis ställa sig frågan,
om det över huvud taget har någon
betydelse att vi ratificerar. Det är
dock givet att en ratificering måste
medföra, att staten själv i sin lönepolitik
skall genomföra principen. Som
också fastslagits av likalönskommittén
förekommer inom det statliga avlöningssystemet
betydande avvikelser från likalönsprincipen.
Den största avvikelsen
är —- som vi vet — lönesättningen under
den manliga bottenlönegraden av ett
avsevärt antal kvinnliga tjänster. Genomföres
likalönsprincipen inom den statliga
sektorn, kommer det naturligtvis att
föra med sig att landsting och primärkommuner
så småningom kommer att
följa efter. Man hoppas väl också att
principen skall vinna fullt insteg även
på den enskilda arbetsmarknaden som
en följd härav. Det är väl inte tal om
annat än att en ratificering skulle vara

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ang. likalönsprincipen, m. m.
av betydande värde för likalönsprincipens
genomförande över huvud taget här
i landet.

Det sägs stundom att ett genomförande
av likalönsprincipen skulle ställa
sig alltför kostsamt för det allmänna,
men de förpliktelser en ratificering
skulle medföra sträcker sig inte längre
än till att likalönsprincipens genomförande
skall främjas. Principen behöver
inte tillämpas omedelbart utan successivt
inom ramen för tillgängliga resurser.

En enkel sak tycker jag att vi skall
hålla i minnet, nämligen, att ju dyrare
vi finner det vara att ändra på bottenlöneeländet,
desto orättvisare är också
de nuvarande förhållandena mot kvinnovärlden.

Liksom i höstas ber jag, herr talman,
att i korthet få framhålla, vad det skulle
betyda för kvinnorna i de många
länder, där man inte har tillnärmelsevis
vår relativa jämlikhet med männen i
lönehänseende, i stimulans och uppmuntran
att i det material som finns
lättast tillgängligt internationellt, nämligen
konventionerna, kunna återfinna
Sverige som ratificent av nr 100. Det är
nämligen alldeles uppenbart att förhållandena
för de svenska kvinnorna i lönehänseende,
i utbildningshänseende
och familjerättsligt följs med uppmärksamhet
av den stora internationella
kvinnovärlden.

För några veckor sedan behandlade
vi i riksdagen den internationella rekommendationen
angående samråd och
samverkan på branschplanet mellan offentliga
myndigheter och arbetsmarknadens
parter. I andra lagutskottets utlåtande
stod refererat ett utomordentligt
välformulerat yttrande av delegationen
för det internationella socialpolitiska
samarbetet. Delegationen betonar rent
allmänt, att ett internationellt instrument
av den art, varom här är fråga,
självfallet bör bedömas inte bara från
det egna landets synpunkt utan att hänsyn
också tagas till dess möjliga effekt
på en önskvärd utveckling internationellt
sett. Delegationen framhåller vidare
att betydelsen av rekommendatio -

nen enligt delegationens mening ligger
främst i förhoppningen, att den åtminstone
på längre sikt skall kunna bidraga
till en utveckling fram emot det åsyftade
samarbetet även i stater, där förutsättningarna
i dagens läge kan synas mindre
gynnsamma härför. Till detta anslöt
sig departementschefen, och riksdagen
hade inte några invändningar mot dessa
allmänna reflexioner. Man borde kunna
tillämpa samma synpunkter för att motivera
den ratificering det i dag är fråga
om.

I vår reservation säger vi mot slutet:
»Särskilt beklagligt är det, att Sverige
inte kunnat ansluta sig till konventionen
nr 111, vilken ger uttryck för några
av de grundläggande värderingar som
omfattas av samtliga demokratiska partier
här i landet.»

»Särskilt beklagligt» är ett vårdat och
försiktigt uttryck, som man gärna begagnar
sig av i tryck, men inför allt
som händer i världen tycker jag att man
kan ha anledning att reagera med än
starkare uttryck, och jag upplever med
något av en skamkänsla, att vi efter
att ha låst oss fast i våra positioner beträffande
den viktiga konventionen nr
100 inte har rätt att ratificera den i dagens
situation ännu viktigare konventionen
nr 111, som gäller diskriminering
i fråga om anställning och yrkesutövning
på grund av ras, hudfärg, kön, religion,
politisk uppfattning, nationell
härstamning och socialt ursprung.

Vid Internationella arbetskonferensens
44 :e allmänna sammanträde i juni
förra året antogs med 194 röster mot 0
och 2 nedlagda en resolution, enligt vilken
man anmodade Internationella arbetsbyråns
styrelse att utan dröjsmål
ägna särskild uppmärksamhet åt 1958
års konvention angående diskriminering
i fråga om anställning och yrkesutövning,
alltså den konvention 111 som vi
nu diskuterar, genom att infordra rapporter
enligt arbetsorganisationens stadga,
ävensom att vidtaga sådana ytterligare
åtgärder som med hänsyn till i
konventionen behandlade spörsmål må
anses lämpliga, »därvid särskilt bör
övervägas huruvida det kan anses till -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

rådligt och skäligt att införa en särskild
ordning för handläggning av denna
sak». Den engelska texten till den
sista meningen är ännu klarare. Där heter
det nämligen att det bör övervägas
»setting up special machinery för dealing
with this matter».

Reaktionen mot de länder som inte
har ratificerat konvention 111 — de må
göra sig skyldiga till någon eller alla
former av diskriminering eller de må
ha andra motiv för att underlåta ratificering
— är stor i världen, och det
kommer, herr talman, att bli intressant
men kanske inte så roligt, när vi får
veta vad den särskilda ordning, det
»machinery» innebär som det talas om i
resolutionen. Det är tydligen meningen
att man skall klämma åt de stater som
inte har ratificerat.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservationen I under
A, som innebär att riksdagen må i
skrivelse till Kungl. Maj :t som sin mening
giva till känna att Sverige bör ratificera
såväl konventionen nr 100 som
konventionen nr 111.

Jag ber att därefter få övergå till reservationen
under B.

Om vi fick till stånd den av reservanten
fru Hamrin-Thorell m. fl. under B
föreslagna arbetsvärderingen, skulle vi
helt säkert på ett snabbare och säkrare
sätt få fram ett underlag för en likvärdig
löneplacering av manliga och kvinnliga
befattningshavare inom de statliga
låglönegrupperna, där förhållandena nu
är rent avvita.

Det kan väl inte vara rimligt, herr
talman, att en ung man som blir vaktmästare
på ett statligt sjukhus — han
må bli sjukbärare med de anspråk som
yrket ställer på hans kroppskrafter och
de krav som allmänheten kan och bör
ha beträffande hans serviceanda, eller
han kan ha helt okomplicerade sysslor,
som att ta hand om avfall eller att transportera
tvätt till och från avdelningarna,
eller han kan vara maskindiskare — automatiskt
börjar i sjunde lönegraden,
medan det kvinnliga sjukvårdsbiträdet,
som vi patienter är så beroende av —
det ställs stora krav på hennes kun -

Ang. likalönsprincipen, m. m.

skaper, hennes omtänksamhet och hennes
sätt att vara — hon börjar i andra
lönegraden, vilket här i Stockholm betyder
236 kronor i månaden mindre lön
än männen i sjunde lönegraden, och i
ortsgrupp III 211 kronor. Sjukvårdsbiträdets
arbete är minsann inte alla gånger
lättare än vaktmästarens, och det är
förmodligen varken lättare eller mindre
ansvarsfullt att sköta steriliseringsapparaten
på en sjukavdelning än det är att
klara en diskmaskin. Om ett kvinnligt
biträde diskar, får hon för övrigt inte
heller mer än andra lönegraden.

En del sjuksköterskor börjar i åttonde
lönegraden. De har drygt tre års utbildning,
men får bara 52 kronor mera
i månaden än den lika gamla, icke
specialutbildade, mannen när han börjar
sin anställning på samma arbetsplats.

En ung man som anställs som vaktmästare
i något av ämbetsverken börjar
i regel i sjunde lönegraden med
1 037 kronor i månaden — ibland händer
det att han börjar i sjätte. Han är
väl värd denna lön, det är jag alldeles
särskilt angelägen att framhålla, men
ett kvinnligt skrivbiträde med realexamen
och maskinskrivningskurs, vilket i
regel torde vara minimikrav, börjar i
första lönegraden. Hon får 762 kronor i
månaden. Någon gång, om det finns särskilt
bärande skäl, kan hon börja med
843 kronor eller 935 kronor i månaden.

Ser vi på den kommunala sektorn,
som naturligtvis förr eller senare skulle
påverkas av en statlig bottenlöneutjämning,
finner man till sin förtrytelse —
»man» är i högsta grad »jag» i detta
fall -— att mina speciella skötebarn,
nämligen hemvårdarinnorna, har krånglat
sig upp till fjärde lönegraden. De
har i regel 15 månaders utbildning eller
mångårig praktik jämte tre månaders
intensivutbildning. Med det självständiga,
ansvarsfulla och oberäkneliga arbete
de har kommer de efter nio års tjänst
upp till samma lönegrad som den 21-årige vaktmästaren befinner sig i första
dagen han tjänstgör på kommunalkontoret.

När vi säger att vi har genomfört likalönsprincipen
inom den statliga sektorn,

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ang. likalönsprincipen, m. m.

har det sannerligen gått troll i orden.

Det finns en liten lustig dansk vers,
som talar om hur man kan insnärja enkla
fakta i de konstiga ordens värld. Det
tycker jag att man gör, när man troskyldigt
säger att staten tillämpar likalönsprincipen
— det sker i långa stycken,
och i vilka stycken det är vet vi
också — men det görs sannerligen inte
i praktiken, så länge vi har olika bottenlöner
i yrken som så gott som uteslutande
besättes med män och i yrken
som så gott som uteslutande besättes
med kvinnor.

Statsmakterna har, säger utskottsmajoriteten,
intagit den ståndpunkten, att
frågor som uppkommer i samband med
likalönens genomförande på det statliga
området är att betrakta som förhandlingsfrågor.
Visst ska vi alltfort betrakta
dem som sådana. Men det kan väl
ändå knappast vara arbetstagarparten
som motsätter sig en rättvisare bottenlönesättning,
utan det är väl arbetsgivaren,
staten? Att riksdagen ger vederbörande
statliga organ besked om att
riksdagen ifrågasätter, om den nuvarande
ordningen är rimlig och vill ha
en utredning till stånd kan väl inte vara
förmätet.

Jag ber, herr talman, att också få
yrka bifall till reservationen 1 under B.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Med hänvisning till att
riksdagen för inte så länge sedan behandlat
denna fråga skall jag fatta mig
mycket kort. Dock vill jag erinra om
att det nu är nästan på dagen 9 år sedan
Internationella arbetsorganisationens
konvention om likalönsprincipen
för första gången blev föremål för riksdagens
prövning. Regeringen ställde sig
då mycket negativ till frågan om att
ratificera denna konvention och gör
det tydligen ännu i dag. Då, för 9 år
sedan, framlade vi en motion, där vi
yrkade att Sverige skulle ratificera denna
konvention. Vi var emellertid ensamma
som förespråkare för den saken.
Nu, 9 år efteråt, har ju fronten av dem
som hävdar att Sverige skall ratificera

denna konvention vidgats åtskilligt. Men
majoriteten inom andra lagutskottet
upprepar praktiskt taget varje år, att
likalönsprincipens genomförande uteslutande
är en avtalsfråga, och därmed
punkt och slut.

Vi har ju under alla dessa år hävdat
att ratificeringen av likalönskonventionen
åtskilligt skulle underlätta denna
frågas lösning vid underhandlingar mellan
arbetsmarknadens parter. Tyvärr är
det så att en hel del av riksdagens ledamöter
känt sig besvärade över att
denna fråga kommer upp till behandling
i riksdagen varje år. Men förhåller det
sig inte på det sättet, att just den omständigheten
varit ägnad att ännu mer
aktualisera likalönsfrågan vid avtalsförhandlingarna,
och är det inte så att det
förhållandet att frågan så livligt diskuterats
här i riksdagen också påverkat
händelserna, så att man även vid underhandlingar
nått fram till en del resultat
när det gäller att åstadkomma
rättvisa beträffande lönesättningen mellan
män och kvinnor?

Vi ansluter oss till reservanternas yrkande,
men den metod att genomföra
lika lön för likvärdigt arbete, som förekommer
i en av reservationerna, kan vi
naturligtvis inte godkänna. Man rekommenderar
där en systematisk arbetsvärdering
av vissa tjänster inom det statliga
lönesystemet. Vi är nog av den åsikten
att man inte bör gå den vägen, ty det
vore att bryta mot kollektivavtalsprincipen.
Det vore att gå flera steg tillbaka.
Förresten kommer ju denna fråga upp
i ett särskilt utskottsutlåtande.

Med det anförda, herr talman, vill jag
ansluta mig till reservanternas yrkande.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag skall försöka efterlikna
herr Persson i det avseendet, att
jag skall fatta mig kort.

Det är inte mer än några månader
sedan vi diskuterade samma frågor i
kammaren och riksdagen fattade beslut
i enlighet med andra lagutskottets utlåtande,
som gick i samma riktning som

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

nu och alltså innebar, att vi inte skulle
rekommendera en ratificering. Nu säger
herr Helmer Persson, att det är regeringen
som är negativ. Det tror jag
är att på regeringen lägga ett ansvar
som regeringen inte har. Det är arbetsmarknadspart.
erna som är emot en sådan
ratificering och som har avstyrkt
1952, då ärendet var uppe första gången,
och sedan vid samtliga tillfällen,
då frågan förts på tal. Det är alltså
Landsorganisationen och Svenska arbetsgivareföreningen
som förenat sig mot
ratificeringen därför att de förmenar,
att en ratificering förpliktar statsmakterna
att vidtaga åtgärder i enlighet med
ratifikationens syfte. Det menar jag
också. Om vi ratificerar, bör statsmakterna
ha den förpliktelsen.

Nu frågar fröken Nordström, av vilken
anledning man inte kan ratificera konvention
nr 111, som innehåller så mycket
av det som vi gärna vill understryka.
Man har emellertid där plockat in ett
stycke om likalönsprincipen, och det
gör att vi inte kan ratificera konvention
111 utan att samtidigt ratificera konvention
100. De hänger så nära ihop.

Nu vill jag inte bestrida, att det även
på det statliga området kan förekomma
kvinnliga tjänster, som är placerade i
en sådan lönegrad, att det finns anledning
att diskutera, huruvida den är
riktig "i förhållande till värdet av tjänsten
och i förhållande till lönesättningen
för männen, men i princip är likalönsprincipen
genomförd på det statliga
området. Kvar står dock fortfarande,
att den manliga bottenlönegraden
ligger över den lägsta grad, i vilken man
placerar kvinnor. Jag har vid tidigare
tillfällen sagt, att detta väl ändå iir en
fråga som de förhandlande parterna får
försöka lösa. I de förhandlingar som nu
pågår mellan Kommunalarbetarförbundet
och landstingen om avtalet vid
sjukhusen är förmodligen en av de stora
tvistefrågorna just frågan om de lägre
kvinnliga tjänsterna, som kommunalarbetarna
vill ha uppflyttade.

Även frågan om arbetsvärderingen inom
det statliga lönesystemet var uppe
vid höstriksdagen, och vi fann av sam -

Ang. likalönsprincipen, m. m.
ma skäl som nu anförts inte någon anledning
att bifalla yrkandet. I det avseendet
håller jag med herr Persson.
Ett beslut om arbetsvärdering skulle vara
ett ingripande från riksdagens sida,
som är omotiverat ur den synpunkten
att i varje fall arbetsgivarsidan gärna
vill ha en förhandlingsmöjlighet i denna
fråga.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
rörande vardera punkten av utskottets
i det nu förevarande utlåtandet gjorda
hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande punkten A förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i denna punkt hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av fru HamrinThorell
m. fl. vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Xordström begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Om arbetsvärdering beträffande vissa tjänster inom det statliga avlöningssystemet
talmannen förklarade, att enligt hans befunnos vid omröstningens slut rösteruppfattmng
flertalet röstat för ja-pro- na hava utfallit sålunda:

Då emellertid fröken Nordström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 47.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Med avseende på punkten B, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels
ock att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Nordström begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 4 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
in. fl. vid punkten avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Nordström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och

Nej — 29.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Om arbetsvärdering beträffande vissa
tjänster inom det statliga avlöningssystemet Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckt motion
om arbetsvärdering beträffande
vissa tjänster inom det statliga avlöningssystemet.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 589, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade fru Kristensson m. fl. yrkat, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skulle hemställa, att Kungl. Maj :t skyndsamt
måtte under medverkan av berörda
förhandlingsparter låta utföra en objektiv
arbetsvärdering beträffande tjänster
i låglöne- och mellanlönegraderna inom
det statliga avlöningssystemet.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen i anledning av förevarande
motion, 11:589, måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta under medverkan av berörda
förhandlingsparter skyndsamt utföra en
systematisk arbetsvärdering inom det
statliga avlöningssystemet.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Strand, Nils Eloivsson,
Axel Svensson, Lars Larsson och Nilsson
i Göteborg, fru Ekendahl samt herrar
Bengtsson i Varberg och Johansson
i Södertälje, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att förevarande motion, II:
589, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Om arbetsvärdering beträffande vissa tjänster inom det statliga avlöningssystemet

Herr förste vice talmannen STRAND ra månader sedan vi hade den uppe till
(s). behandling. Jag vill därför i varje fall

Herr talman! Även i detta ärende kan i stort sett instämma i vad som då anja»
fatta mig ganska kort. Den fråga, fördes av dem, som förde utskottets tasom
här berörs, har mycket starkt sam- lan, och därutöver endast göra ett par
band med den, som berördes i det ut- personliga kommentarer. Det är vasentlåtande,
vi nyss fattade beslut om. ligt att en arbetsvärdering är objektiv

Här är det fråga om åtgärder, som och förutsättningslös. Det var egentligen
på riksdagens initiativ skulle begäras i detta krav som gjorde att vi för vår
frå°a om den systematiska arbetsvärde- del inte kunde instämma i den andra
ringens införande i det statliga avlö- reservationen vid föregående utskottsningssystemet.
Den frågan var också utlåtande. Jag tror emellertid att en arupp°e
under höstriksdagen. Utskottet betsvärdering, som fyller kravet på obskickade
då ut ärendet på remiss till jektivitet, har ett egenvärde därigenom,
arbetsmarknadens organisationer, som att den ger kunskap om de fordringar
var berörda av detta. De var mycket och de kvalifikationer, som gäller för
ljumt inställda till frågan om genom- respektive befattningar. Det måste vara
förandet av en sådan systematisk värde- en kunskap som alltid är av vikt för en
ring och talade om att det helt natur- arbetsgivare. Detta är väl också anledligt
i förhandlingarna mellan parterna ningen till att arbetsvärdering, åtminsker
en värdering av tjänsterna, sedda stone i någon utsträckning, har börjat
i förhållande till varandra. De vill inte verkställas inom det privata näringsbetrakta
detta som en systematisk vär- livet.

dering men i varje fall som en värde- Jag kan inte heller förstå att en arring,
syftande till att få fram en riktig betsvärdering i och för sig skulle vara
lönesättning. De trodde inte att en sys- till någon nackdel för fria förhandlingtematisk
arbetsvärdering skulle ha nå- ar. Varje ökad kunskap om de befattgot
större värde i dessa sammanhang ningar, som man skall förhandla om,
men sade samtidigt, att om en sådan måste väl ändå vara värdefull när man
ändå skulle komma till stånd, skulle de går till förhandlingsbordet,
inte vägra att vara med i ett organ Jag ber alltså att få yrka bifall till

som skulle ha en sådan arbetsuppgift. utskottets hemställan.

Vi reserverade oss föregående år mot ......

utskottets tillstyrkan av motionsyrkandet Häri instämde fröken Andersson (h).
i detta avseende, och riksdagen beslöt

i enlighet med reservationen. Även i överläggningen ansågs härmed slutad,
år har utskottet med lottens hjälp till- varefter herr talmannen jämlikt därunstyrkt
motionsyrkandet, och vi, som re- der förekomna yrkanden gjorde proposerverade
oss i fjol, har också i år skri- sitioner, först på bifall till vad utskottet
vit en reservation och hemställt att mo- i det nu ifrågavarande utlåtandet hemtion
nr 589 i andra kammaren icke måt- ställt samt vidare på godkännande av den
te föranleda någon riksdagens åtgärd. vid utlåtandet avgivna reservationen;

Herr talman! .lag hemställer om bifall och förklarade herr talmannen, sedan
till reservationen. han upprepat propositionen på bifall till

utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr VIRGIN (h): . , .

Herr talman! Jag skall först be att få Herr förste vice talmannen Strand lieinstämma
med herr förste vice talman- gärde votering, i anledning varav uppnen
när han säger att det kan vara onö- sattes samt efter given varsel upplästes
digt att alltför länge debattera denna och godkändes en omrostmngsproposifråga,
eftersom det inte var mer än någ- tion av följande lydelse:

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Virgin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 72.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Kaijser anmälde, att han av misstag
röstat för nej-propositionen.

underlätta en rättvisande bedömning av
det ekonomiska värdet av den arbetsinsats
som bortfölle, när husmodern på
grund av sjukdom, förvärvsarbete etc.
icke i full utsträckning kunde deltaga
i arbetet i hemmet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
förevarande motioner, I: 105 och II: 131,
såvitt anginge det däri under 2 upptagna
yrkandet, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av fru Hamrin-Thorell, fröken Nordström
samt herrar Anderson i Sundsvall
och Carlsson i Huskvarna, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
med bifall till förevarande motioner I:
105 och II: 131, såvitt avsåge de däri under
2 upptagna yrkandena, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära en förutsättningslös
utredning angående en ekonomisk
uppskattning av hushållsarbetet,
som kunde ligga till grund för en realistisk
bedömning i olika sammanhang av
värdet av husmoderns arbetsinsats;

II. av fröken Wetterström, utan angiven
mening.

Om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet Föredrogs

ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 6, i anledning av väckta
motioner om en ekonomisk värdering
av hushållsarbetet.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
105 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. samt nr 131 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade i en med 2 betecknad punkt hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
med uppgift att företaga en ekonomisk
värdering av hushållsarbetet, i syfte att

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! När folkpartiet i en
partimotion ånyo begär en ekonomisk
värdering av husmödrarnas arbete,
framhålles uttryckligen att värdet av
den begärda utredningen inte helt eller
ens huvudsakligen skulle knytas till
sjukförsäkringen. En del har ju för övrigt
hunnit hända på det området sedan
januari 1960.

Vi tycker fortfarande, att det skulle
vara av praktiskt värde att få fram en
värdering av vad man i brist på bättre
uttryck skulle kunna kalla husmödrarnas
»arbetsmässiga» insatser i hem av
olika typer — deras andra insatser kan
ju ingalunda omvärderas i pengar.

Vi vill framhålla förutom vad det kan
innebära inom sjukförsäkringen värdet
av att ha normer för beräknande av

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Om er

förviirvsavdrag, för underhållsbidrag
och bidragsförskott och i civilrättsliga
sammanhang. Vi tänker på ersättningen
för familjevåld åt fosterbarn — det må
gälla välartade barn eller problembarn.
Denna ersättning följer väl än så länge
lagen om tillgång och efterfrågan, men
snart har vi nog ingen tillgång utan
bara efterfrågan, och då kan det vara
gott att som utgångsmaterial ha en värdering,
en norm för vad husmoderns
arbete är värt. Det är ju hon, som
gör huvuddelen av det arbete som kommer
fosterbarnen till godo.

I samband med att motsvarande motion
diskuterades förra året fick vi inom
folkpartiet åtskilliga bevis för, hur
värdefullt man på försäkringshåll ansåg
det vara, om man vid skadeståndsberäkningar
— oftast efter trafikolyckor —
hade tillgång till dessa normer att ha
till utgångspunkt för individuella bedömningar.

Utskottsmajoriteten anför att den saknat
anledning att anta, att man genom
utredning av den föreslagna arten skulle
kunna uppnå en mera rättvisande
uppskattning av det ekonomiska värdet
av husmoderns arbete än vad som kunde
åstadkommas med hjälp av redan
tillgängligt material. Jag ser i de sista
orden ett uttryck för att utskottsmajoriteten
ingalunda undervärderar det nu
tillgängliga materialet, d. v. s. bostadskollektiva
kommittén, familjeutredningen
och den mycket omtalade utredning,
som gjorts av konsumentforskningsinstitutet.

Vår önskan är att detta material bearbetas,
aktualiseras och lägges till
grundval för en utredning, som statistikerna
ingalunda anser omöjlig att göra.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen I.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag skulle önska knyta
en liten reflexion till fröken Nordströms
påpekande, att den utredning som motionärerna
här har begärt sannerligen
inte bara har betydelse för frågan om
husmödrarnas sjukpenning, som det så

3 Första kammarens protokoll li)6l. Nr t

ekonomisk värdering av hushållsarbetet

ofta görs gällande. Hade det varit fallet
skulle problemet ha varit mycket enklare.
Någon utredning av det slag som
här har begärts hade då givetvis varit
onödig. I själva verket är det en hel
serie av starka skäl som talar för att
man bör försöka finna normer för beräkning
av värdet på husmödrarnas arbete
i hemmet. Det är en stor mängd
olika områden, där en sådan värdering
är av betydelse.

Fröken Nordström erinrade om värdet
på försäkringarnas område. Det gäller
inte bara socialförsäkringarna. Inte
minst på det civilrättsliga området förekommer
sådana beräkningar i icke ringa
omfattning och förorsakar mycken huvudbry.
En personskadereglerare i ett
försäkringsbolag har berättat, att han
varje vecka har fall, där det gäller att
rättvist försöka beräkna storleken av ersättningen
för bortfall av husmoderns
arbete i hemmet, vilket förorsakar honom
mycket bekymmer varenda gång.
Vanligen uppskattas i försäkringsfall
husmoderns arbete till mellan 2 400 och
6 000 kr. per år. Man tar då vid bedömningen
hänsyn till familjens storlek, bostadens
storlek och familjens sociala
standard i allmänhet. Det blir naturligtvis
fråga om en mycket subjektiv beräkning
i samtliga fall. Vart detta leder
framgår av ett exempel, som jag har fått
del av.

En ungefär 50 år gammal husmor skadades
vid en bilkollision. Maken var
byggnadsarbetare, dottern hembiträde i
Stockholm, sonen yrkesarbetande och
hemmaboende, och ett rum hade man
uthyrt. För att nu klara situationen flyttade
dottern hem, tog kontorsarbete och
skötte hemmet på kvällstid. Hyresgästen,
som bott i hemmet, måste alltså flytta
och tvätt och storstädning måste man
lämna bort. Nu begärde familjens advokat
en i mitt tycke mycket försiktig ersättning
för husmoderns arbete eller
vad ett hembiträde på orten kostade,
nämligen 6 000 kr. per år. Försäkringsbolaget
bjöd ersättning efter en värdering
av husmoderns arbete med 3 600 kr.
per år. Det finns väl, hoppas jag, i denna
kammare inte någon som anser det

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet
rimligt att värdera en husmoders arbe -

te till 3 600 kr. per helt år, men bristande
enhetliga normer vid beräkningen
möjhggör sådana bud. Det är givet att
domstolarna sedan har att döma i tvisten
och försöka göra en objektiv värdering
så gott det går, men det är, som jag
nyss nämnde, inte lätt.

I de fall där hustrun har avlidit och
där mannen varit sjukskriven och kvinnan
alltså varit både familjeförsörjare
och husmor, har mannens livränta efter
henne brukat baseras på en uppskattning
av hennes inkomster och hennes hushållsarbete.
Hur har nu detta hushållsarbete
beräknats? Ja, det har varit mycket
besvärligt att komma fram till något
godtagbart värde eftersom enhetliga normer
för en sådan beräkning saknas.

Här kan man alltså konstatera, att
bättre normer för värdering av husmoderns
arbete i hemmet kan vara av betydelse
även för mannens ersättning i
vissa fall. Jag känner ett annat sådant
exempel. Mannen skadades, hustrun var
svårt sjuk, livsfarligt sjuk, mannen skötte
vid sidan av sitt vanliga arbete också
hemmet och hustrun. När han nu skadades,
kunde han varken sköta sitt vanliga
arbete eller hemmet. Skadeersättningen
kom att utgå efter vissa beräkningar
även för hans skötsel av hemmet.

Jag har för min del ingen svårighet,
herr talman, att föreställa mig vilka problem
som reser sig när försäkringsbolag
eller domstolar skall beräkna värdet av
husmoderns arbete i hemmet i sådana
här fall. Det är så riktigt som det sägs
av talesmännen för majoriteten i lagutskottet,
att arbetet är skiftande och av
skiftande värde, och självklart kan därför
den utredning som motionärerna har
tänkt sig aldrig komma att gälla värden
som är lika för alla, värden som är tilllämpliga
på alla. Det är givetvis omöjligt.
En utredning kan emellertid finna
normer för att väsentligt underlätta generella
värderingar och avsevärt underlätta
de individuella beräkningar som
måste göras av försäkringsbolag och
domstolar. Det är vad man har åsyftat.

Jag föreställer mig att om vi hade haft
ett hemdepartement här i landet, så ha -

de säkert hemministern för länge sedan
tagit initiativ till en för hans eller hennes
arbetsområde så viktig sak som den
undersökning som motionärerna begär.
Nu finns inte ett sådant departement
och som vi vet är det alltid svårare att
få en utredning när inte Konungen har
föreslagit en sådan.

Jag tror för min del att man inte i
längden kommer förbi dessa frågor. Det
8ör att jag, trots vad jag nyss har sagt,
ändå vågar yrka bifall till reservationen
I.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det är som bekant väldigt
lätt att säga tulipanaros, men det
lär vara väldigt svårt att göra den. Jag
tror man kan tillämpa den satsen på denna
motions syftemål. Det är väl klart
att om man kunde ha siffror för allting
här i världen, så att man bara hade att
gå efter tabeller, vore det enkelt både
för försäkringsbolag och för många andra
att arbeta. Men det finns ändå saker
som det inte är möjligt att värdesätta
med enhetliga normer, och till dessa hör
otvivelaktigt det arbete som en husmor
utför. Det är ju så oändligt stor variation
på husmödrarnas arbete. Vi har
t. ex. småbrukarhustrurna, som förmodligen
får arbeta mer än de flesta, undantagandes
måhända fabriksarbetarna.
Vi ha hemmafruarna, som naturligtvis
gör en hel del arbete men som disponerar
sin tid betydligt friare än de flesta
andra. Vi har husmödrar som har barn
i familjen eller som har en invalid i
familjen, ja, vi kan räkna upp otaliga
variationer, och vi skall då finna hur
svårt för att inte säga omöjligt det är
att komma fram till en enhetlig värdering
av en husmors arbete. Där kan vi
aldrig komma fram på något annat siitt
än genom en skönsuppskattning. Vi får
handla efter en mall och säga, att så
och så mycket anser vi att det är värt,
och närmare kan vi alldeles säkert inte
komma. Det är den mening som vi har
företrätt i andra lagutskottet när denna
sak har varit på tal tidigare. Den uppfattningen
har vi alltjämt och därför

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Om en ekonomisk värdering

har vi också yrkat avslag på motionen.

Jag ber att för min del få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Min tro på möjligheten
att åstadkomma en någorlunda exakt
ekonomisk uppskattning av husmoderns
arbete är inte starkare nu än den var i
höstas. Svårigheterna att ange en exakt
värdering av vissa av husmoderns väsentliga
uppgifter är alldeles för stora,
variationerna mellan olika hushåll och
olika husmödrars arbetsuppgifter alltför
påtagliga och husmödrarnas fallenhet
och duglighet för uppgifterna alltför
växlande. Men jag tror ändå att det kan
vara av en viss betydelse att låta en utredning
se efter om man kan komma
fram till en vettig ekonomisk uppskattning
av detta husmoderns arbete. Kan
man inte nå till något gripbart resultat
må det väl vara hänt, men kan man vinna
en rationell grund för en värdering,
tror jag det är bra, kanske framför allt
med hänsyn till de omständigheter, som
herr Lundström har talat om. I vilket
fall som helst har man med utredningen
tillfredsställt ett vida spritt önskemål.

Jag tycker nog att reservationen i
höstas hade en lyckligare utformning
än den här förefintliga reservationen I,
men jag kommer ändå att rösta för denna
reservation, som jag, herr talman,
yrkar bifall till.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Låt mig med anledning
av herr Elowssons anförande bara helt
kort erinra om att i motionen tydligt
sägs ifrån, att vad undersökningen bör
nå fram till inte är enhetliga normer,
som skall tillämpas i samtliga fall, utan
vad man vill nå fram till är »normer
för den ekonomiska värderingen av hushållsarbetet
för olika familjetyper». Det
är alltså fråga om att försöka få fram
vissa riktlinjer, som kan bli av värde
och som man givetvis sedan får använda
soin hjälpmedel, när det gäller den
individuella bedömningen.

3f Första kammarens protokoll 1961. Nr S

av hushållsarbetet

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den av fru Hamrin-Thorell
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Nordström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 6, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fru Hamrin-Thorell
in. fl. vid ulåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Nordström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; ocli
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 35.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fröken Ranmark anmälde, att hon vid
den nu företagna voteringen avsett att
rösta ja men å den elektriska omröstningstavlan
felaktigt angivits såsom
frånvarande.

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Anslag till s. k. labour force-undersökningar

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion angående
behandlingen i riksdagen av
framställning från riksdagens verk;

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående kallelse till sammanträde med
elektorer för val av riksdagens ombudsmän;
och

nr 5, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågor om vissa
allmänna handlingars offentlighet.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1961/62 under sjunde huvudtiteln,
avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde, jämte
i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Anslag till s. k. labour force-undersökningar Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Statistiska centralbyrån: Omkostnader
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 1 950 000 kronor.

Kungl. Maj:ts förslag innebar bland
annat, att under en ny anslagspost, ersättning
till utredningsinstitutet för intervjuundersökningar
m. in., skulle anvisas
500 000 kronor, vilket belopp i enlighet
med centralbyråns av arbetsmarknadsstyrelsen
och delegationen för statistikfrågor
tillstyrkta förslag avsåges
för utförande av fyra s. k. labour forceundersökningar.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar Nelander

och Löfroth väckt motion (II: 533), vari
hemställts, att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte anvisa
ett förslagsanslag av 1 700 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionen 11:533, till Statistiska centralbyrån:
Omkostnader för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
1 950 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Ragnar Bergh, Lundström,
Staxäng och Stöld, fröken Elmén
samt herr Bohman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av Kungl. Maj:ts förslag samt
motionen II: 533,

a) uttala, att antalet undersökningar
av ifrågavarande slag liksom hittills borde
begränsas till två per år tills vidare;

b) till Statistiska centralbyrån: Omkostnader
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 1 750 000 kronor.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
avdelningen haft att behandla motionen
nr 11:533 av herrar Nelander och Löfroth,
vari yrkats att de s. k. labour
force-undersökningarna tills vidare skulle
bibehållas vid nuvarande antal av
två per år i stället för av departementschefen
föreslagna fyra undersökningar.
Därmed skulle man kunna göra en besparing
med 250 000 kronor.

I anledning av motionen har vi på
avdelningen haft föredragning av representanter
för såväl arbetsmarknadsstyrelsen
som statistiska centralbyrån.
Jag måste säga att jag därvid inte blev
övertygad om att det skulle vara nödvändigt
att nu utöka dessa undersökningar
från två till fyra, då man ännu
inte har helt bearbetat det redan insamlade
materialet.

Jag tillåter mig också att citera stats -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Anslag till s. k. labour force-undersokningar

rådets uttalande i statsverkspropositionen
år 1960: »Genom arbetskraftsundersökningar,
vilka omfattar liela befolkningen
i åldern 14 år och däröver, erhåller
man inblick i de delar av arbetsmarknaden,
lör vilka statistisk information
tidigare saknats. Sådana undersökningar
är därför av stort intresse, och
jag finner det angeläget, att de kan bedrivas
fortlöpande. Slutlig ställning till

hur arbetskraftsundersökningarna i

framtiden skall bedrivas synes mig inte
böra tagas förrän närmare erfarenheter
av en serie undersökningar vunnits. Under
dessa omständigheter finner jag det
i varje fall tills vidare vara lämpligt
att begränsa antalet undersökningar per
år till två.» Jag delar statsrådets uppfattning,
att man bör avvakta närmare
erfarenheter.

Dessutom skall nu dessa undersökningar
överföras från arbetsmarknadsstyrelsen
till statistiska centralbyrån,
vilket jag också anser vara ett skäl
för att man bör dröja något år med en
utvidgning av detta arbete. Vidare har
ju i september i fjol tillsatts en utredning
som skall företa en översyn av
arbetsmarknadspolitiken i dess helhet,
vilket väl då också innebär arbetsmarknadsstatistikens
utformning.

Dessa skäl anser jag, herr talman,
vara så vägande att jag ifrågasätter om
det är befogat att nu utvidga dessa undersökningar
till fyra per år.

Vi har under hand inhämtat i arbetsmarknadsstyrelsen
att 300 000 kronor
räcker för två undersökningar per år
och föreslår alltså att anslaget nedräknas
med 200 000 kronor till 1 750 000
kronor. Då vi befinner oss i ett budgetläge
där mycket angelägna och välmotiverade
anslag av statsfinansiella
skäl kraftigt beskurits, t. ex. på vägväsendets
och andra områden tycker
jag att kammaren på den här punkten
kan medverka till att spara 200 000 kronor
och rösta för reservationen, till vilken
jag, herr talman, yrkar bifall.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det är angeläget att understryka
att de här föreslagna under -

sökningarna endast får ses som ett led
i strävandena att åstadkomma en bättre
kartläggning av sysselsättningsförhållandena
i landet. Vi har annan statistik
också — exempelvis arbetsgivarnas uppgifter
om antalet sysselsatta inom industri
och andra näringsgrenar — men
såsom herr Boman framhöll omfattar
labour force-undersökningarna ett urval
av hela folket från 14 års ålder och
däröver, och det tycks vara en allmän
uppfattning åtminstone bland fackfolk,
att dessa undersökningar ger en mycket
värdefull information på sådana
områden som inte täcks av annan statistik.
De ger således ett komplement till
de kunskaper som vi har i övrigt.

Jag för min del blev i motsats till
herr Boman vid utskottsbehandlingen
övertygad om att det finns anledning
att gå vidare och utöka de två undersökningar
som man förut har haft till
fyra under ett budgetår. Herr Boman
citerade vad departementschefen hade
anfört i ett tidigare skede, när denna
form av undersökningar startades, men
det tycker jag knappast man kan åberopa
i dag, när vi fått vissa erfarenheter
och har möjligheter att gå vidare.
Jag vill framhålla att redan 1952 års

arbetsmarknadsstatistikkommitté, som
bestod av representanter för både arbetsgivarsidan
och löntagarsidan, rekommenderade
att det skulle göras minst
fyra undersökningar per år.

Det finns kanske också anledning att
omnämna, att man i ett flertal länder,
bl. a. USA, Kanada och Japan samt ett
så näraliggande land som Finland, utför
undersökningar av detta slag en
gång i månaden, således mycket tätare
än som här är förutsatt. Avsikten är
att man genom att göra fyra undersökningar
skall få ett bättre grepp om säsongväxlingarna
än man har när man
bara gör två undersökningar om året.

Om vi vill utveckla undersökningarna
till en värdefull tillgång vid bedömningen
av arbetsmarknadsförhållandena,
bör vi således vara beredda att
gå vidare på det sätt som nu är föreslaget,
men jag vill gärna understryka
att även utskottets majoritet uppfattar

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ang. ersättning till städerna för mistad toiag

arbetet tills vidare som en fortsatt försöksverksamhet.
Statistiska centralbyrån
framhåller att de erfarenheter man
gör under kommande budgetår måhända
kan ge anledning till att föreslå ändringar
i fråga om metod eller annat,
och därför har också utskottet velat ge
till känna att ställningstagandet denna
gång inte innebär att man ovillkorligen
måste fortsätta i exakt samma form som
hittills.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
den nu ifrågavarande punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit sina
platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Boman begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 80;

Nej — 47.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 13—52

Vad utskottet hemställts bifölls.

Punkten 53

Ang. ersättning till städerna för mistad
toiag

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:449
och 11:531, till Ersättning till städerna
för mistad toiag för budgetåret 1961/62
anvisa ett förslagsanslag av 37 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:449,
av herr Bengtson m. fl., och 11:531, av
herr Hedlund m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts under
förevarande punkt framställda anslagsäskande.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Bengtson, Eric Carlsson,
Svensson i Stenkyrka och Eliasson i
Sundborn, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som i
reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till motionerna I: 449 och II:
531, avslå Kungl. Maj:ts förslag om anvisande
av ett förslagsanslag för budgetåret
1961/62 av 37 000 000 kronor till
Ersättning till städerna för mistad toiag.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det är förvånande att
ett sådant gammalt privilegium för städerna
som tolagsersättningen förfarande
består i modern tid. Den kom egentligen
till någon gång på 1600-talet då
tullarna hade stor betydelse och man för
att främja städernas intresse härvidlag
gav dem rätt att ta upp toiag, för Stockholms
del redan år 1630. Därefter fick
också en del andra städer denna rättig -

Onsdagen den31 mars 1961

Nr 8

Ang.

het, men år 1680 avskaffades tolagen.
Det var emellertid fortfarande litet oreda
i det hela, och man gick tillbaka till
den gamla ordningen. År 1715 fick samtliga
städer återigen denna rättighet, och
år 1717 blev ersättningen likformig. Det
blev emellertid på nytt oreda, och det
bestämdes att ersättningen skulle utgå
med olika belopp för olika platser. Först
år 1857 blev det likformiga bestämmelser,
och det bestämdes att tolagsersättning
skulle utgå för varje år med ett
för varje särskild stad fastställt normalbelopp,
som hänförde sig till tullarnas
storlek. Trettio städer fick då denna
rättighet, och senare har ytterligare
några tillkommit. Senast har Södertälje
tillerkänts tolagsersättning; det var år
1878. När vi diskuterar denna fråga har
vi således att gå rätt långt tillbaka i tiden.

Det är mycket omtvistat — och det
är säkerligen diskutabelt — om denna
rättighet fortfarande skall finnas. Man
har åtskilliga gånger sedan flera årtionden
försökt få bort tolagsersättningen,
men det har stött på motstånd, och
man har alltid haft skäl att anföra däremot.
Ersättningen har dessutom bara
stigit, så att den nu uppgår till ett belopp
av 37 miljoner kronor, varav
Stockholms stad får en tredjedel. Det är
förvånansvärt att man i vår tid kan betala
ut så stora belopp. Att det går att
göra en ändring visas ju av, att tolagsersättningen
år 1939 sänktes för Stockholms
del med 23 % och för Göteborgs
del med 0,7 %.

Vi kan från centerpartiets sida inte
anse att det finns någon anledning att
längre bibehålla ett sådant gammalt privilegium,
och därför har vi i motioner
och i en reservation till utskottets utlådande
hävdat att tolagsersättningen bör
avskaffas.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Riksdagen har ju tidigare
avvisat motioner om slopande av

ersättning till städerna för mistad tolag

tolagsersättningen, och det finns väl inget
skäl att nu behandla de föreliggande
motionerna på ett annat sätt. Det är
klart att det kan finnas anledning att
försöka få bort tolagsersättningen, som
nu utgår till vissa städer, men det bör
naturligtvis inte ske oöverlagt och utan
att man uppmärksammar de kostnader
som dessa städer har att vidkännas och
som avser skyldigheter som staten i
andra sammanhang bekostar. Det är
riktigt, såsom herr Bengtson sade, att
tolagsrätten tillkom redan på 1600-talet
och att ersättningen i nuvarande
form faktiskt har utgått under mer än
hundra år. När man fråntog städerna
rätt att ta ut tolag ansåg man sig nämligen
skyldig att ersätta städerna härför,
och denna ordning har i stort sett blivit
bestående under de gångna åren.
Det är således gamla traditioner som
centerpartiet här försöker rubba på.

Det bör kanske understrykas — det
har gjorts i tidigare debatter rörande
denna fråga —- att det ingalunda är juridiskt
klarlagt att man utan vidare kan
frånta städerna denna rätt till ersättning.
Om vi tar Stockholms stad, som
får mellan 12 och 13 miljoner kronor
om året genom denna tolagsersättning
och som haft ersättning under minst
hundra år från staten, är det alldeles
klart att staden liksom andra städer,
för den händelse de fråntas denna rättighet,
kommer att vara angelägen om
att få saken juridiskt prövad. Jag skulle
föreställa mig att inte minst skattebetalarna
här i Stockholm, som enligt
en uppgift som jag bär sett i så fall
skulle få vidkännas en höjning av utdebiteringen
med 25 öre, kommer att
kräva att staden fick frågan rättsligt prövad.
Nog skulle det vara ovärdigt för
riksdagen att fatta ett beslut, som är så
osäkert grundat som detta. .lag anser för
min del att centerpartiets förslag är illa
genomtänkt. Det må vara att vi skall vara
vänliga mot landsbygden, herr Bengtson,
och det skall vi hjälpas åt med,
men det får inte ske i form av någon
fientlighet mot städerna, som sedan
gammalt har denna ersättning.

Utskottet har tidigare åberopat att

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ang. ersättning till städerna för mistad tolag

det ganska snart kommer ett utredningsförslag
i denna fråga. Såsom framgår
av berättelsen över kommittéernas verksamhet
har 1955 års stadsutredning lovat
att det skall komma ett förslag redan
under innevarande år. Man kommer
därvid att ta upp frågan om tolagsersättningen.
I detta sammanhang skall också
redovisas de kostnader som i dag bäres
av vissa städer och som i andra sammanhang,
när det gäller landsbygden
och mindre städer, bäres av staten. Det
är kostnader för domstolsväsendet, polis-
och åklagarväsendet, uppbördsväsendet
och exekutionsväsendet. Nu vet
jag inte till vilket resultat utredningen
kan komma när det gäller frågan hur
långt staten skall ersätta dessa kostnader
—- det blir en sak som vi så småningom
får kännedom om — men det
är uppenbart att det här finns många
poster som kan redovisas på motsidan
och som utredningen alltså kommer att
klarlägga. Det finns all anledning för
riksdagen att vänta till dess detta material
föreligger, innan vi tar ställning
i denna fråga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Att bestämmelsen har
gällt 100 år styrker ju inte att den skall
finnas kvar utan talar kanske snarare
för motsatsen. Man måste väl ändra regler
av olika slag allteftersom tiden förändras,
och även administrationen bör
ju anpassas efter en modern tid. Därför
är detta ett starkt skäl till ändring.

Rätten att ändra den gällande ordningen
kan vara diskutabel, men det
torde i alla fall vara så att Kungl. Maj:t
och riksdagen gemensamt kan besluta
en ändring. I den riktningen pekar det
förhållandet att när man år 1939 sänkte
ersättningen till Stockholm och Göteborg
ledde det inte till några processer
från dessa båda städers sida. Vid det
tillfället kunde man i varje fall göra
den nämnda ändringen.

Sedan kan man fråga sig om det i
detta sammanhang gäller ersättning för

tullhus och sådant. Vad har egentligen
Stockholms stad gjort beträffande tullväsendet
när det t. ex. gäller vårt nyaste
färdmedel flyget? Jag tror inte att
Stockholms stad har haft några kostnader
för tullhus vid Bromma, och ändå
är det ett faktum att förra året fler människor
befordrades med flyg än med båt
över Atlanten. Flyget har utvecklats
mycket starkt, men Stockholms stad
torde inte ha haft några kostnader för
tullhus vid Bromma.

Jag finner det också anmärkningsvärt
att vi har 50 städer med stapelstadsrätt,
medan bara 37 av dem har ersättning
för mistad tolag. En del av städerna
utan tolagsersättning är skyldiga
att hålla tullhus etc. Detta understryker
ytterligare att tolagsersättningen inte
bör bibehållas i vår tid utan tas bort.

Herr HOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag måste verkligen säga
att herr Bengtsons argumentering är
föga övertygande när han anser att just
det förhållandet, att en sak har bestått
länge, skulle utgöra särskild anledning
att ändra den. Har en ordning gällt i
århundraden kan man sätta sig över
den, menar herr Bengtson. Jag tycker
för min del att den argumenteringen
är litet lustig.

Nu har jag kanske inte samma sakkunskap
som herr Bengtson i dessa stycken.
Jag har sagt att det är juridiskt
omtvistat huruvida denna ersättning
kan slopas, men därvid kan jag endast
falla tillbaka på vad en råd jurister uttalat
i frågan. Herr Bengtson är däremot
mera säker på sin sak och biträder
ett sådant här kavat förslag om att
slopa tolagsersättningen utan att egentligen
ha klart för sig om rätten att slopa
den verkligen föreligger.

För min del har jag litet svårt att
följa herr Bengtson, och jag vidhåller
alltså mitt yrkande om bifall till utskottets
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Det är ganska påfallande, herr talman,
att herr Bengtson i sin argumen -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Ang. ersättning till städerna för mistad tolag

tation lägger en sådan vikt vid att det
gäller ett gammalt privilegium. Han betonar
både »gammalt» och »privilegium».
Men han halkar ofantligt lätt över
att dessa tolagsmedel delvis utgör ersättning
för att ett stort antal städer,
framför allt magistratsstäderna, fyller en
rad statliga uppgifter. Herr Holmqvist
har redan nämnt att dessa städer, magistratsstäderna,
får bekosta sina domstolar
och kronokamrerarkontor —
d. v. s. kronouppbörden — samt exekutionsverk,
även indrivning av kronoutskylder,
hålla tullhus och andra liknande
lokaler; det senaste är inte minst betydelsefullt
när vi talar om tolagsmedel.
Alla dessa uppgifter är ju rent statliga.

Det är enligt min mening en ytterst
ensidig bild herr Bengtson ger av problemet,
när han talar om att detta är
gamla privilegier men fullständigt bortser
från eller mycket lätt halkar över
att dessa tolagsmedel delvis utgör ersättning
till städerna för att de fullgör
vissa statliga uppgifter. Konsekvensen
hade givetvis krävt, att när man väcker
en motion om slopande av tolagsersättningen
så skulle man också på riksstatens
utgiftssida sätta upp kostnader för
sådana statliga uppgifter som dessa städer
nu fullgör. Men det underlåter man
egendomligt nog. Innebörden av den
underlåtenheten är helt enkelt att man
vill bibehålla skyldigheten för dessa
städer att fullgöra vissa statliga uppgifter
samtidigt som man vill ta bort
ersättningen. Och yrkandet ställs av ett
parti som söker vinna väljarnas bevågenhet
i våra städer, ett parti som klandrar
andra för att vilja övervältra ekonomiska
bördor på kommunerna. Man
går i reservationen så långt att man säger
att det inte finns något som helst
samband mellan ersättningen till städerna
för mistad tolag och deras skyldighet
att t. ex. hålla tullhus. Detta gör
man samtidigt som en utredning pågår
vilken bl. a. skall lämna underlag för
en bedömning av de ekonomiska konsekvenserna
vid ett statligt övertagande
av de uppgifter jag nyss nämnde.

Jag ber, herr talman, att få biträda

yrkandet om bifall till utskottets hemställan.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! När jag framhöll att det
var ett gammalt system, var det med
tanke på att man måste vara medveten
om att det dock har hänt en hel del på
kommunikationernas och handelns område
under något mer än 100 år, så man
kan förstå att det kan behövas en del
förändringar. Beträffande ersättningarna
väntade jag mig — annars hade jag
kanske inte begärt ordet igen — att herr
Holmqvist och herr Bergh skulle nämna
något om de tretton stapelstäder som
inte får tolagsersättning men som ändå
har en hel del av dessa skyldigheter.
Men dem har man lättvindigt kommit
förbi.

Det gäller här dock en besparing, som
jag trodde att åtminstone herr Bergh
skulle vara angelägen om. När det gällde
frågan om att vältra över kostnaderna
på kommunerna hörde jag med stor
förvåning herr Bergh tala om att man
skulle vara aktsam på den punkten. Det
har inte varit samma tongångar hos herr
Bergh när det gällt andra saker, skatteersättningar
till kommunerna och dylikt.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag vill vända mig emot
två ting i herr Bengtsons senaste anförande.
För det första sade han att det
har hänt åtskilligt under dessa hundra
år, och detta skulle enligt herr Bengtsons
mening motivera att tolagsersättningen
togs bort. Vad som inte hänt under
dessa hundra år är att de statliga
uppgifter som städerna fullgör fortfarande
lever kvar och att det, i motsats
till vad som står i reservationen, finns
ett klart samband mellan tolagsmedlen
och de statliga uppgifter flertalet städer
har att fullgöra.

För det andra: Anser herr Bengtson
när det gäller frågan om besparingarna,
att ett bifall till denna reservation
skulle innebära en besparing? Det skulle
innebära en besparing för statsverket.
Men kostnaderna för de statliga uppgif -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ang. ändring i förordningen om sjömansskatt

terna kvarstår ju och följaktligen hade
det upprepar jag — konsekvensen
krävt, att om man velat ta bort ersättningen
skulle man också tagit på sig
kostnaderna för uppgifterna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställ -

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag fäste mig vid att
herr Bengtson tryckte så hårt på att eftersom
vissa städer som har vissa skyldigheter
på det här området inte har
rätt att uppbära tolagsersättning, så
borde enligt herr Bengtsons mening alla
de andra städerna också förlora den ersättningen.
Jag tror inte att de städer
som har dessa skyldigheter utan att få
ersättning känner det som någon lättnad
om de andra städerna förlorar sin
ersättning. Jag tror nämligen inte på satsen
om att fattigdomen är lättare att bära
om alla är lika fattiga, men det tycks
ju som om herr Bengtson tror på den.

Jag håller med herr Bergh och herr
Holmqvist om att motionerna är mycket
ensidiga. Det föreslås ju där att man
utan vidare skall ta bort en ersättning,
utan att man samtidigt kommer med
ett förslag om hur städerna skall få gottgörelse
för de uppgifter som de fullgör
mot denna ersättning.

Jag ber också, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 54—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64

Lades till handlingarna.

ningar rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

26, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1961/62 till nybyggnad för lärarhögskolan
i Malmö;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan; nr

28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till Helmy
Berg m. fl.; och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 28, 29 och 30
företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. ändring i förordningen om sjömansskatt Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 6, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till för -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Ang.

ordning angående ändring i förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt.

T en den 2 december 1960 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 6, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 16
maj 1958 (nr 295> om sjömansskatt.

I propositionen hade föreslagits vissa
ändringar i sjömansskatteförordningen,
föranledda av vunna erfarenheter. Förslagen
avsåge införande av s. k. dagtabeller,
ändrade grunder för beräkning
av skatt på engångsbelopp samt utvidgning
av möjligheterna till jämkning
av skatten. Vidare hade framlagts förslag
om nya sjömansskattetabeller, som i
viss mån innebure en anpassning av
sjömansskatten till den senaste höjningen
av folkpensionsavgiften och de kommunala
utdebiteringarna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
nr 6, antaga det vid propositionen
fogade förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 16 maj
1958 (nr 295) om sjömansskatt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Redan när sjömansskatten
infördes år 1958 var man tämligen
allmänt på det klara med att denna nya
skatteform hade sina oformligheter och
skulle bli ganska svår att tillämpa. Skatten
bar som sådan otvivelaktigt varit till
stort gagn, men erfarenheterna från de
båda åren 1959 och 1960, under vilka
skatten har varit i funktion, har bekräftat
att tillämpningssvårigheterna
blivit stora.

Genom de i propositionen föreslagna
ändringarna undanröjes vissa av dessa
svårigheter, men en av de värsta stötestenarna
kvarstår. Jag syftar på uppdelningen
på närfart och fjärrfart med olika
skattetabeller. Medan för sjöfolk i
fjärrfart skatten utgår enligt en jäm -

ändring i förordningen om sjömansskatt
förelsevis förmånlig uttagningsprocent
motsvarar skatten för närfartens de.
ungefär det normala skatteuttaget för
medborgarna i gemen. Skillnaden är
ganska stor. För en kontant månadshyra
på 1 000 kronor betalar t. ex. en ogift
sjöman i fjärrfart 252 kronor medan
hans kollega i närfart måste betala inte
mindre än 314 kronor. Skillnaden utgör
62 kronor per månad.

Det är att märka att sjöfolket i närfart
— till sådan hänförs t. ex. fartyg
som går mellan Luleå och Liibeck —
många gånger lever under i stort sett
samma förhållanden som de sjömän som
seglar i fjärrfart; de är borta större delen
av året och kommer ytterst sällan
hem.

Den högre skatten för närfarten, till
vilken i huvudsak hänföres den inhemska
kustfarten och östersjöfarten, har
fått otrevliga konsekvenser för de mindre
fartygens bemanning. Dessa fartyg
har fått allt svårare att rekrytera sina
besättningar, och därtill kommer att
ständiga meningsskiljaktigheter uppstått
mellan befälhavarna och rederierna å
ena sidan samt besättningsmännen å den
andra vid skattens uttagande. De senare,
som ibland påmönstrar fartyg i
närfart och ibland gör tjänst på fartyg
i fjärrfart, har svårt att förstå varför
de i det ena fallet skall behöva betala
högre skatt än i det andra. Missnöjet
har blivit stort och ofta fått temperamentsfulla
uttryck, och många har helt
enkelt vänt kustsjöfarten ryggen.

Det hela har ytterligare komplicerats
därav att om ett fartyg som huvudsakligast
användes i närfart plötsligt får en
last på nordsjöhamn, bibehålies trots
detta närtrafiktabellen. Besättningen får
alltså i detta fall vidkännas skatteavdrag
enligt den dyrare tabellen, medan deras
kolleger som påmönstrat fartyg som
regelmässigt eller huvudsakligen sysselsättes
i nordsjöfart slipper undan enligt
den billigare tabellen.

Konsekvenserna av denna uppdelning
på två olika skattetabeller — en billigare
och en dyrare — har för den mindre
sjöfartens bemanning uppenbarligen blivit
allvarligare än man på ansvarigt håll

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ang. ändring i förordningen om sjömansskatt

tänkt sig. De får inte bagatelliseras. De
nya tabellerna som nu föreslås och som
innebär en höjning av skatteuttaget för
närfarten har givetvis icke gjort situationen
bättre.

Herr talman! Jag har intet yrkande,
men jag vill ge uttryck åt önskemålet
att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
ville ägna uppmärksamhet
åt de med närfartsbegreppet
sammanhängande problemen.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr GORTHON (h):

Herr talman! Man kan inte säga att
jag representerar den grupp av svensk
sjöfart som går under benämningen närsjöfart
eller kustsjöfart, men jag är
överens med herr Jacobsson om de synpunkter
han anförde. Det synes mig att
hans synpunkter är ganska riktiga.

Det är givetvis svårt att skilja på de
fartyg som går i närtrafik i egentlig bemärkelse,
vilkas besättningsmän ofta
kommer hem och kan åtnjuta de fördelar
som erbjuds i ett samhälle som
vårt, och de som gör längre resor. Man
har sagt — och det är fullständigt riktigt
— att de som har plats på de illustra
fartyg som driver trafik mellan Danmark
och Sverige och mellan Sverige
och Finland eller över huvud taget på
kortare sträckor knappast kan betraktas
som sjömän. De är närmast att hänföra
till kategorien spårvägspersonal eller
busspersonal. Är det rättvist att de
skall ha dessa förmånliga villkor? Det
är det inte alls. De åtnjuter ju faktiskt
genom att de som regel kommer hem
varje kväll samma fördelar som andra
medborgare och kan inte räknas till den
kategori som arbetar inom den verkliga
närtrafiken. Men det är väldigt svårt
att dra gränsen. Likväl skulle jag vilja
att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
ägnar denna sak sin
uppmärksamhet, ty denna gren av den

svenska sjöfarten, nämligen de mindre
fartygen, har det svårt i dag.

Vi vet ju att icke mindre än 38—40
procent av personalen vid vår svenska
handelsflotta, särskilt när det gäller
manskap i egentlig bemärkelse, består
av utlänningar, och speciellt de små
fartygen kommer att få det mycket svårt
att få svensk besättning. Skattetänkandet
är ju mycket utpräglat i vårt land,
och dessa 62 kronor som påtalats av
herr Jacobsson betyder en hel del. Jag
vill instämma i herr Jacobssons uttalande
att statsrådet bör ägna denna sak
sin uppmärksamhet.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Det har inte framställts
något yrkande, men jag tror det är angeläget
att kammaren uppmärksammar
det förhållandet att det ej framkommit
någon opinion från något håll i samband
med denna proposition och dess
behandling i riksdagen. Utskottet har
vid sin granskning av denna proposition
kommit till den uppfattningen att
denna lagstiftning har fungerat relativt
bra.

Det är uppenbart att om man lägger
om skatten så pass radikalt som införandet
av sjömansskatten innebär kan en
del tillämpningssvårigheter uppstå. Men
i stort sett har det nya systemet fungerat
bra, och när det fungerat bra innebär
detta att det är en särskild favör
åt de människor som är anställda i den
svenska sjöfarten. Jag utgår ifrån att
man från denna näringsgrens sida vill
bevara den favören. De som talar för
att man skall gå ännu längre och tilllämpa
fjärrfartens bestämmelser på närfarten
har väl inte riktigt tänkt över
vad de talar om. Det är ju alltid tacksamt
att tala om att man skall sänka
skatterna, men vi får väl ändå medge
att medborgarna skall beskattas någorlunda
lika. I den mån som närfarten
har en sådan karaktär, att man kommit
fram till slutsatsen att den kan jämställas
med andra näringsgrenar, kan man
inte begära samma förmåner som för
fjärrfarten. Denna princip innebär att

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

man har tagit bort en del ting i lagstiftningen,
vilka försvårat tillämpningen.
Man har anpassat lagen efter de erfarenheter
man fått under de gångna
två åren. Jag tycker liksom utskottet i
dess helhet, att vi skall vara glada över
att denna lagstiftning fungerat så pass
tillfredsställande som den gjort. Om vi
kunde komma därhän att vi kunde få
definitiv skatt för alla svenska medborgare,
skulle vi vara ännu gladare.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Ericssons anförande vill jag fästa uppmärksamheten
på att både Redareföreningen
och de ombordanställdas organisationer,
bl. a. Sjöfolksförbundet, understrukit
svårigheterna med närtrafiktabellen,
senast i en skrivelse till Kungl.
Maj :t i slutet av förra året. Man har
där också krävt att denna tabell slopas.

Jag är fullt på det klara med att det
kan medföra vissa svårigheter att följa
rekommendationen att slopa närtrafiktabellen,
men dessa svårigheter kan sannolikt
bemästras genom att man från
möjligheterna att erlägga sjömansskatt
utestänger vissa kategorier, som egentligen
inte hör dit. De kan lika bra erlägga
skatt på samma sätt som vanliga
medborgare.

En höjning av fjärrtrafiktabellen bör
givetvis undvikas, framför allt därför
att de svenska rederierna inte får komma
i en ogynnsam ställning i förhållande
till utlandet i konkurrensen om arbetskraften.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 12, i anledning
av väckta motioner rörande
skattskyldigheten för medlem av konungahuset,
bifölls vad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Om viss ändring i instruktionen för riksdagens
ombudsmän

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av väckt motion
angående viss ändring i instruktionen
för riksdagens ombudsmän.

Första lagutskottet hade behandlat en
i första kammaren väckt motion, nr 45,
av herr Ollén.

I denna motion hade uttryckts önskemål
om, att framställningar från riksdagens
ombudsmän i lagstiftningsfrågor
i första hand skulle avgivas till riksdagen
—- jämlikt instruktionen för riksdagens
ombudsmän ägde ombudsman att
med initiativ i lagstiftningsfråga vända
sig antingen till riksdagen eller till
Kungl. Maj :t. I motionen hade hemställts,
att riksdagen måtte hänvända sig till
Kungl. Maj :t med anhållan, att författningsutredningen,
när fråga gällde riksdagen
och lagstiftningen, måtte äga rätt
att beakta instruktionen för riksdagens
ombudsmän och i densamma vidtaga de
justeringar, som eventuellt kunde anses
önskvärda eller bliva nödvändiga.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion, I: 45, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr OLLÉN (fp):

Herr förste vice talman! När jag i
min motion reagerat mot den praxis som
utbildat sig hos riksdagens ombudsmän,
att vända sig till Konungen med sina
framställningar i stället för till riksdagen,
även när det som i det nu aktuella
och av mig diskuterade fallet gäller
ett mera fullständigt genomarbetat
lagförslag, har jag glädjande nog rönt
en positiv inställning från första lagutskottets
sida. Utskottet skriver nämligen:
»Med tanke särskilt på de mera
fullständigt genomarbetade lagförslag,
som ombudsmännen kan komma att avgiva,
vill utskottet emellertid framhålla
sin uppfattning, att ombudsmännen
ingalunda bör anse sig bundna vid det
tillvägagångssätt som i allmänhet begagnats.
Utskottet anser sig kunna utgå

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 19C1

Om viss ändring i instruktionen för riksdagens ombudsmän

från att ombudsmännen delar denna
uppfattning och att de alltså i förekommande
fall noggrant överväger, vart de
bör vända sig med sitt initiativ. Härvid
har de naturligtvis att beakta bland annat,
om ett tidigt ställningstagande av
riksdagen i den förevarande frågan är
av särskild betydelse, men jämväl att iakttaga
att onödig omgång bör undvikas.

Detta uttalande kommer givetvis att
beaktas av ombudsmännen, och därmed
har också ett viktigt framsteg
gjorts både principiellt och praktiskt.
Det kan nämligen icke vara rimligt att
beträffande lagförslag, där riksdagen
själv tagit initiativet och begärt utredningar
och förslag hos Kungl. Maj:t,
riksdagens speciella förtroendemän i sina
framstötar går riksdagen förbi och
vänder sig direkt till Konungen.

Rent principiellt vore det givetvis
önskvärt om ombudsmännens hela arbetsmaterial
kunde ställas till riksdagens
förfogande för en första granskning.
På grund av att smärre lagändringsförslag,
såsom nu är förhållandet,
utan undantag hänskjutes till Kungl.
Maj :ts prövning, har riksdagen ingen
möjlighet att på ett tidigt stadium ta befattning
med dem och deras vidare
öden. Kungl. Maj:ts prövning och icke
riksdagens blir avgörande för den fortsatta
utvecklingen. Om man tar del av
JO:s ämbetsberättelse för i år, skall
man finna alt ett mycket stort antal
ärenden ligger under Kungl. Maj:ts prövning,
av vilka de äldsta kan fira 20-årsjubileum
och mera än så i olika departements
gömmor. Jag ifrågasätter naturligtvis
icke att Kungl. Maj:t kan anföra
skäl för mer än 20-årig prövning, men
tillfredsställande ur riksdagens synpunkt
är en dylik förhalning icke, och
naturligtvis då ännu mindre ur ombudsmännens
synpunkt. Även mindre ärenden
av högst begränsat innehåll kan
emellertid få vänta i åratal på en justering.
Jag skall anföra blott ett enda
exempel, men ett exempel som jag tycker
är ganska belysande. År 1958 gjorde
JO en framställning till Kungl. Maj:t
angående behovet av ändring i 8 § lagen
om tillsyn över stiftelser i »syfte att

undvika, att stiftelse, i vars styrelse
landshövding eller avdelningschef vid
länsstyrelse ingår som ledamot, skall
stå under tillsyn av samma länsstyrelse».
Att ett dylikt förfaringssätt är konstitutionellt
orimligt och att paragrafen därför
behöver en snabb justering förefaller
lekmannen ganska naturligt, men
ärendet ligger fortfarande under Kungl.
Maj:ts prövning.

Jag är ganska övertygad om att JO
icke hade behövt vänta lika länge om
skrivelsen i detta fall gått via riksdagen.
Riksdagen har ju möjlighet att själv
snabbehandla eller hos Kungl. Maj:t begära
en snabbehandling av de ärenden
där den så önskar. Men nu ligger en
mångfald ärenden under Kungl. Maj:ts
prövning utan att riksdagen har möjlighet
att över huvud taget ingripa. Jag
har, herr talman, mycket svårt att förstå
varför icke det uttalande, som utskottet
i sitt utlåtande gjort och som
jag tillåtit mig citera, i lika mån skall
gälla även mindre ärenden och inte
minst sådana av mer brådskande natur.

I sitt utlåtande konstaterar utskottet
att riksdagens ombudsmän sedan 40 år
tillbaka föredragit att vända sig till
Kungl. Maj:t i stället för till riksdagen
med sina framställningar. Sedan jag fick
utskottsutlåtandet i min hand har det
roat mig att undersöka om man kan
finna någon förklaring till detta förhållande,
och därvid har jag icke utan
överraskning stannat vid den till 1917
års riksdag avgivna JO-berättelsen, för
vilken Viktor Petrén bar ansvaret. Han
hade i sin utomordentligt digra ämbetsberättelse
utarbetat tvenne lagförslag,
ställda till riksdagen — vilket för övrigt
var första gången i JO-ämbetets historia
som dylika fullt utarbetade lagförslag
förekommit. Det första ärendet
gällde en mycket viktig rättsfråga, nämligen
ändring av lagen angående rättegångsbiträde
åt häktad. Detta förslag utsattes
för en ovanligt bister kritik från
lagutskottets sida. Utskottet börjar sitt
utlåtande med att anföra: »De av JO
framlagda lagförslagen lämna rum för
åtskilliga anmärkningar.»

Därefter följer en viss detaljkritik,

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

som närmast påminner om magistern
som läxar upp en oförståndig skolpojke.
Sedan sammanfattar utskottet: »Då
utskottet icke är i tillfälle att underkasta
de framlagda förslagen sådan omarbetning,
som med hänsyn till ovan
framställda anmärkningar är nödig, finner
sig utskottet icke kunna tillstyrka
bifall till justitieombudsmannens framställning.
»

Efter denna utomordentligt kraftiga
salva avger utskottet emellertid en principförklaring,
som i allt väsentligt ger
Petrén rätt, och dessa principer är för
länge sedan genomförda i vårt rättsväsende.
Jag menar att om ett utskott
och en riksdag icke är mer rädda om
sin förtroendemans prestige och så fränt
bemöter hans vilja att föra rättsväsendet
framåt på det område han har att
bevaka, då är det naturligtivs inte underligt
om han vänder sig åt annat håll.
Dess bättre förefaller det mig otänkbart
att ett nutida lagutskott skulle handlägga
ärenden av denna art på ett liknande
sätt. Det skulle på kort tid undergräva
institutionen som sådan. Har händelserna
1917 bidragit till den praxis, som
sedan utvecklat sig till förfång för bägge
parter — riksdagen och dess ombudsmän
— bör detta med god vilja kunna
rättas till.

I sitt högstämda och intresseväckande
anförande vid JO-ämbetets 150-årsjubileum
yttrade herr Bexelius bl. a.:
»över huvud bör man ha klart för sig
att ämbetets verksamhet ständigt haft
en klart positiv inriktning. Det har icke
gällt att bara beivra fel och skaffa förfördelade
rätt; ämbetets verksamhet har
främst varit och är inriktad på att förekomma
fel genom att verka för bättre
praxis och bättre författningsbestämmelser
till gagn för allmänheten.»

Jag tycker att detta är en riktig målsättning,
en rätt fördelning av arbetsuppgifterna.
Och när det då gäller detta
senare område — bättre författningsbestämmelser
— bör riksdagen icke stå
såsom en passiv åskådare utan följa
ärendena på ett tidigt stadium och därigenom
också stimulera till fortsatta ansträngningar.
Ju mer lagstiftningens

Ang. allmänna flaggdagar
tyngdpunkt, allmänt taget, förskjutes till
riksdagen, desto naturligare och mer
önskvärd synes mig en omläggning av
nuvarande praxis i av mig antydd riktning
bli. Det är ju riksdagens ombudsmän
det här gäller — inte regeringens
— valda av riksdagen som sådan och
blott ansvariga för sina insatser och
gärningar inför riksdagen som sådan.

Jag har, herr förste vice talman, intet
yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 8, i anledning av väckt motion om
regler angående skyldighet för förvaltningsmyndighet
att motivera sina beslut;
och

nr 9, i anledning av väckt motion om
rätt för nämndeman att till rättens protokoll
anmäla avvikande mening, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av tredje
lagutskottets utlåtande nr 5, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i vattenlagen,
dels ock i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. allmänna flaggdagar

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av
väckta motioner angående allmänna
flaggdagar.

I en inom första kammaren väckt motion,
1:6, hade herr Lundström hemställt,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte 1. ombesörja en enhetlig ordning
för beslutanderätten i fråga om rikets

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ang. formerna för riksdagens högtidliga
officiella flaggdagar, 2. företaga en allmän
översyn av de officiella flaggdagarna,
3. snarast möjligt ombesörja att
dagar, då val till riksdagens andra kammare
och allmänna kommunala val ägde
rum, bleve allmänna flaggdagar.

I en inom andra kammaren väckt motion,
II: 10, hade herr Rimmerfors hemställt,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om åtgärder, som
kunde leda till upptagandet av FN-dagen,
den 24 oktober, bland de allmänna
flaggdagarna. Båda motionerna hade
hänvisats till allmänna beredningsutskottet,
som upptagit dem till gemensam
behandling.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet yttrat bland annat:

»Utskottet har icke ansett sig böra
taga ståndpunkt till spörsmålet, vilka
dagar som bör vara allmänna flaggdagar.
Däremot finner utskottet önskvärt
med en fast ordning för bestämmandet
av sådana dagar och anser prövningen
av dessa frågor böra få ankomma på
Kungl. Maj :t. Då riksdagen emellertid
redan avlåtit framställning i ärendet till
Kungl. Maj:t finner utskottet icke anledning
till annan hemställan än att
riksdagen i anledning av motionerna I:
6 och II: 10 i skrivelse till Kungl. Maj:t
giver till känna vad utskottet ovan anfört.
»

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Låt mig göra en kort
reflexion, då jag är motionär i denna
fråga.

Jag måste säga, att jag har stor sympati
för utskottets uppfattning att regeringen
bör få pröva vilka dagar som
skall vara flaggdagar. Men detta under
förutsättning att regeringen verkligen
gör det! Det är nu mer än 12 år sedan
riksdagen hemställde att regeringen
måtte ombesörja denna angelägenhet,
men ännu har ingen-ting skett. Under
sådana förhållanden skulle jag ha haft
en viss förståelse för att utskottet hade
gjort sig skyldigt till en meningsyttring,
som kanske något litet gått utöver vad
som är fallet.

öppnande

Kan i en demokrati någon dag vara
mer värd att offentligt celebreras än
den dag då folket bestämmer sin egen
styrelse, då riksdagen väljes? När detta
förhållande tycks vara bortglömt av de
bestämmande, tycker jag nog att riksdagen
inte skulle ha gjort avsteg från
sitt sedvanliga fina sätt, om den blygsamt
påpekat saken.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Ang. formerna för riksdagens högtidliga
öppnande

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
väckt motion angående formerna för
riksdagens högtidliga öppnande.

I en inom första kammaren väckt, till
allmänna beredningsutskottet hänvisad
motion, 1:63, av herr Ollén, hade hemställts,
att riksdagen måtte giva uppdrag
åt talmanskonferensen att i samråd med
hovförvaltningen vidtaga sådana åtgärder,
att det högtidliga öppnandet i rikssalen
på slottet kunde försiggå i för riksdagens
ledamöter värdigare och mera
representativa former än vad för närvarande
vore möjligt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionen I: 63 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr OLLÉN (fp):

Herr förste vice talman! I en tidskrift
har en framstående journalist besjungit
glansen vid riksdagens högtidliga
öppnande i entusiastiska tongångar.
Han slutar sin lyriska framställning med
följande ord: »Låt oss tro, att vår folkkära
TV, som surrade ut ett mer än timslångt
bildreportage om riksdagens högtidliga
öppnande, ska ha vaggat detta
skådespel så djupt ner i folkmedvetandet,
att ingen författningsutredning vågar
sig på att ersätta tronen, kronan och

Onsdagen den 1 mars 1901

Nr 8

Ang. formerna för riksdagens högtidliga öppnande

spiran med riksdagsmännens portföljer
och galosclier». Även jag gjorde som
TV-tittare mina reflexioner, men de
gick — det måste jag ärligt erkänna —
i en annan riktning. I mina öron ringde
också några mycket högstämda och
lyriska ord, men de kom från Ordspråksbokens
författare, som skriver:
»Tre ting äro för mig ofattbara, ja, fyra
finnas, som jag icke kan spåra: örnens
väg under himmelen, ormens väg över
klippan, skeppets väg mitt i havet och
en mans väg hos en ung kvinna». Till
detta fyra ting, förvisso ofattbara, skulle
jag vilja foga ännu ett: riksdagsmännens
väg in i rikssalen med galoscherna
och ytterrocken på och med hatten
i hand.

Låt mig först säga, herr förste vice
talman: alldeles utan reformer har vi
inte varit ens på detta område. Före år
1878 plägade riksdagen muntligen kallas
till rikssalen av ett par av hovets
högre ämbetsmän, två överstekammarjunkare
i sina grannaste uniformer, vilka
fick företräde inför kamrarna och av
talmannen mottog kamrarnas svar, att
kallelsen skulle hörsammas. Men vid
1878 års riksdag upplästes följande skrivelse,
undertecknad av dåvarande statsministern
Louis De Geer:

»Då Riksdagens Kamrar icke vidare
komma att på förut öfligt sätt genom två
Öfverste-kammarjunkare inbjudas att
sammankomma till Riksdagens öppnande,
tillåter jag mig hemställa, att Herr
Talmannen ville för Första Kammaren i
dag tillkännagifva, att Kongl. Maj:t genom
offentliga anslag i Nåder bjudit och
kallat denna lagtima Riksdags samtliga
ledamöter att i morgon Torsdag den 17
innevarande månad klockan elfva förmiddagen
sig uti St. Nicolai eller stadens
Storkyrka infinna, samt efter förrättad
gudstjenst sig till Rikssalen enligt
§ 34 i Riksdagsordningen begifva,
för att der inhemta livad Kongl. Maj:t
har att Riksdagen meddela.

Stockholm den IG Januari 1878.

Louis De Geer.»

Ja, så försvann överstekammarjunkaren
ur vår svenska riksdag, eu ny tid

bröt in. Den reformen har såvitt jag
förstår slagit väl ut. Talmännen har icke
försummat att kalla till det högtidliga
sammanträdet, och riksdagens ledamöter
har infunnit sig i rätt tid. Detta
gör mig frimodig angående den nu tilltänkta
reformen. Jag bidar den dag, då
statsminister Erlander meddelar kammaren,
att dess ledamöter enligt § 34 i
riksdagsordningen kan infinna sig i
rikssalen -— utan galoscher och överrock
och utan hatten i hand.

Ja, så kan man skämta, herr talman,
men bakom min framstöt ligger inte bara
skämt. Att det här rör sig om en detalj
skall av ingen förnekas, men också
en detalj bör rättas till om den är otidsenlig
eller olämplig, det visar exemplet
av anno 1878. Och nog ligger det väl
ändock, herr talman, en förunderlig inkonsekvens
däri, att vid detta högtidliga
öppnande, där konung, regering
och riksdag officiellt träffas samman
en gång om året under någon kort timme,
riksdagen då skall framträda i en
klädsel, som vore otänkbar vid vanliga
arbetsplena. Låt vara att det här rör
sig om en ceremonialakt av viss snäv
begränsning, men där bakom måste väl
ändock ligga vår djupa vördnad för
riksdagen som institution, för vårt demokratiska
statsskick och för gemensamma
nationella värden.

Jag har ofta undrat över vad den
diplomatiska kåren kan få för uppfattning
av en riksdag, som firar sin egen
högtid i så torftiga yttre former, medan
övriga deltagare är klädda till fest
och högtid. De många hundra tusen TVtittarna
måste få en ganska underlig
och skev föreställning om den maktfördelning,
som bär upp dagens Sverige.

En månad tidigare firar vi vår internationellt
största högtid — Nobelfesten
— även där under Konungens närvaro
och förnämliga medverkan, men där
förekommer lyckligtvis icke denna
gränsdragning, att hälften av deltagarna''
bryter av mot den andra hälften och genom
sin klädsel ger föreställning om mer
eller mindre objudna gäster.

Utskottet uttrycker i något dunkla ordalag,
att författningsutredningens för -

Nr s

Onsdagen den 1 mars 1961

Ang formerna för riksdagens högtidliga i
slag torde komma att påverka formerna
för riksdagens högtidliga öppnande.
Kanske det! Kan det ske under ett mer
positivt deltagande från riksdagens sida
har det mitt fulla gillande, men vad
som kan komma att ske i ett ovisst fjärran
vet man dock ännu mycket litet om.
Nog har författningsutredningen mycket
att bestyra, men på den fråga det här
närmast gäller behöver den förvisso
icke offra några nattliga timmar.

Med förhoppning att de förfrågningar
och överläggningar, som skall ske inom
de olika riksdagsgrupperna i denna
fråga, skall leda till positivt resultat, har
jag intet yrkande.

Frågan skall tydligen, herr talman, i
likhet med försvarsfrågan lyftas högt
över partigränserna och behandlas i det
fördolda — likt den där örnens väg under
himmelen.

I detta anförande instämde herrar
Siegbahn (s) och Osvald (fp) samt fru
Hamrin-Thorell (fp).

Herr SöRLIN (s):

Herr talman! Till det högstämda anförande,
fullt av muntrationer, som herr
Ollén nyss hållit vill jag bara säga, att
utskottet när man behandlade denna motion
inte betraktade den såsom varande
av någon större rikspolitisk karaktär.
Utskottet känner till att riksdagens högtidliga
öppnande har skett på samma
sätt i år som under alla år sedan sekler
tillbaka, och riksdagen har funnit sig i
det hela.

Vi har fått något nytt i bilden nu —
det är TV. Arrangemangen där innebär,
att miljoner människor här i landet gärna
vill se när riksdagen skall öppnas —
kanske inte för att se på riksdagens ledamöter,
utan för att beskåda den fägring
som i övrigt finns där närvarande.

Det har också sagts, att man borde
kunna lösa problemet med galoscher
och rockar, som herr Ollén så vältaligt
talat om, genom att anvisa något utrymme
uppe i slottet, och det har också
nämnts att slottskyrkan skulle kunna
komma i fråga. Men det var någon i
utskottet som sade: Vad skulle de re -

ippnande

ligiösa kretsarna här i landet säga, om
man förvandlade slottskyrkan till en
garderob i samband med riksdagens
högtidliga öppnande? Många människor
skulle inte alls förstå det arrangemanget,
det är ingen tvekan om den saken.

Ifrån hovförvaltningens sida har visst
initiativ tagits i samband med öppnandet
i år. Utskottet känner till detta, men
för att liksom mildra stöten mot herr
Ollén skrev utskottet nu, att författningsutredningen
sysslar med en rad
problem; dit här bl. a. frågan om enkammarsystem.
Alla detaljer sammantagna
kan komma att innebära, att riksdagens
högtidliga öppnande i en framtid
kan komma att ske på ett annat sätt
än tidigare. Man kanske skall vänta och
se ett eller annat år ytterligare, herr
Ollén, efter alla år som varit.

Utskottet har också den uppfattningen,
att riksdagen måhända inte bör ge
så klara direktiv i detta fall; det är ju
inte bara en part som skall bestämma
när det gäller riksdagens högtidliga öppnande.

Med det anförda ber jag få yrka bifall
till utskottets yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 3,
i anledning av väckta motioner angående
nedsatta priser för folkpensionärer
vid resor på statens järnvägar, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN yttrade: Tidpunkten

för början av nästa arbetsplenum,
onsdagen den 8 mars, har
i förut tillkännagiven plan angivits till
kl. 10 eller kl. 14. Efter samråd med
andra kammarens talman får jag härmed
tillkännage, att nämnda plenum kommer
att taga sin början kl. 10.00.

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner
:

nr 50, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1961/62;
och

nr 51, med förslag till förordning med
vissa bestämmelser om skydd mot flyghavre.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.56.

In fidem
K.-G. Lindelöw