Nr 8 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

b ''

Nr 8 ANDRA KAMMAREN 1967

21—22 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 februari

Sid.

Svar på interpellation av:

herr Hector ang. undervisningen för militär personal i de internationella
konventionsbestämmelserna angående rättsliga och

humanitära regler i krigstillstånd......................... 3

Interpellation av:

herr Andersson i Örebro ang. tillämpningen av reduceringsregeln

enligt varuskatteförordningen.......................... 4

Meddelande om enkla frågor av:

herr Oskarson ang. arbetet med en långtidsplan för indragning och
förflyttning av personal inom statens järnvägar............... 6

herr Persson i Heden ang. importrestriktioner beträffande textilvaror
.................................................... 6

Onsdagen den 22 februari fm.

Lag om antalet statsdepartement och statsråd utan departement .. 7

Vissa skattepolitiska åtgärder.................................. 9

Meddelande ang. sammanträden torsdagen den 23 februari......... 92

Interpellationer av:

herr Lorentzon ang. den ekonomiska situationen för Uddevalla varvet.

.................................................. 92

fru Ryding ang. förbättrad service vid postverket............. 93

fru Svensson ang. ökat skydd för taxiförare .................. 94

herr Antonsson ang. den pensionerade arbetskraftens möjligheter

till sysselsättning......................................... 95

herr Nilsson i Östersund ang. bestämmelserna för ordination av vissa

hjälpmedel för blinda..................................... 96

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr S

Nr 8

Innehåll

Sid.

Onsdagen den 22 februari em.

Vissa skattepolitiska åtgärder (forts.) .......................... 97

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten.................... 117

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Agnäs ang. bestämmelserna för permission och för söksutskrivning

av patienter vid mentalsjukhus............. 165

herr Wiklund i Härnösand ang. bestämmelser om radar å lotsbåtar 165
fru Ryding ang. rekryteringen av konduktörer vid statens järnvägar.
.................................................. 165

herr Nihlfors ang. televisionssändningar från VM i ishockey..... 165

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 februari fm.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, ang. lag om antalet statsdepar tement

och statsråd utan departement...................... 7

Statsutskottets utlåtande nr 29, ang. anslag till vissa statsdepartement
m. m., i vad avser ändrad fördelning av ärenden mellan vissa departement
................................................ 9

—• nr 30, ang. anslagtill kommun- och samfärdsel departementet m. m. 9

— nr 31, ang. anslag till finans- och ekonomidepartementet m. m.. . 9

— nr 32, ang. anslag till handelsdepartementet m. m............. 9

— nr 33, ang. anslag till inrikesdepartementet m. m............. 9

— nr 34, ang. anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt försvar 9

Onsdagen den 22 februari em.

Bevillningsutskottets betänkande nr 2, ang. ändring i förordningen om

allmän varuskatt, m. in.................................... 97

Andra lagutskottets utlåtande nr 2, ang. ändrad lydelse av 3 § lagen om

finansiering av folkpensioneringen .......................... 97

Tisdagen den 21 februari 1967

Nr 8

Tisdagen den 21 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Carlsson i Tyresö, som vid kammarens
sammanträde den 15 innevarande februari
med läkarintyg styrkt sig från
och med den 14 februari tills vidare
vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin
plats i kammaren.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att fru
Holmqvist enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven från
och med den 13 innevarande februari
tills vidare.

Fru Holmqvist beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 4

Svar på interpellation ang. undervisningen
för militär personal i de internationella
konventionsbestämmelserna angående
rättsliga och humanitära regler
i krigstillstånd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Hector har frågat
mig i vad mån det i den teoretiska utbildningen
för officerare och värnpliktiga
ingår undervisning i de internationella
konventionsbestämmelserna angående
rättsliga och humanitära regler i
krigstillstånd.

För värnpliktiga ingår en genomgång

av Geneve- och Haagkonventionerna
som ett led i grundutbildningen. Som
lärobok används soldatinstruktionerna
för armén, marinen och flygvapnet, vilka
innehåller redogörelser för konventionerna.

Även under den egentliga officersutbildningen
behandlas konventionerna.
Detta sker ibland i form av elevföredrag
under lärares överinseende eller vid
krigsspel. Under militärhögskolans allmänna
kurser, som alla officerare på
aktiv stat genomgår, fortsätts denna utbildning.

Som underlag för utbildningen har,
förutom soldatinstruktionerna, bl. a. använts
en av Röda korset med bidrag av
statsmedel utarbetad broschyr med ett
sammandrag av de viktigaste bestämmelserna
i 1949 års Genévekonventioner.

Personal, som skall delta i FN-tjänst,
får ytterligare undervisning rörande
Geneve- och Haagkonventionerna.

Inom justitiedepartementet utreds
f. n. frågan om en intensifierad upplysning
om folkrättens regler för krig. Utredningen
syftar främst till att utarbeta
en handbok med dessa regler, avsedd
för all personal vid krigsmakten. Den
beräknas vara färdig i år.

Vidare anförde

Herr HECTOR (k):

Herr talman! Jag får tacka försvarsministern
för svaret, som ju var i någon
mån trösterikt.

Annars var min interpellation föranledd
av den ständiga misstanken att en
mängd höga och välmenande deklarationer
i vår tid sättes på papper bara
för att sedan vederbörligen glömmas i
praktiken. Se bara på exemplet Viet -

•4 Nr 8 Tisdagen den 21 februari 1967

Interpellation ang. tillämpningen av reduceringsregeln enligt varuskatteförord
ningen

nam! Men statsrådets svar bär kanske
bidragit till att i någon mån ta oss ur
denna pessimistiska inställning.

Sedan återstår förstås frågan hur aktuella
ifrågavarande bestämmelser är i
skolundervisningen och i det allmänna
''medvetandet, men det blir ju en annan
och senare fråga.

Härmed var Överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13,
istatsutskottets utlåtanden nr 12 och 28

r34, bevillningsutskottets betänkande
nr 2, sammansatta bevillnings- och
tredje lagutskottets utlåtande nr 1, bankoutskottets
memorial och utlåtande nr
4 och 5, första lagutskottets utlåtanden
nr 4 och 6, andra lagutskottets utlåtanden
nr 1 ocli 2, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 1—4 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2.

§6

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Börjesson i Falköping, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående påföljden av viss felaktighet
i allmän självdeklaration, och

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående statens järnvägars trafikunderlag
i samband med övergången
till högertrafik.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 7

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens föredragningslista
statsutskottets utlåtanden
nr 29—34, bevillningsutskottets be -

tänkande nr 2, andra lagutskottets utlåtande
nr 2 samt sammansatta bevillnings-
och tredje lagutskottets utlåtande
nr 1 i nu nämnd ordning måtte uppföras
närmast efter konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13.

Denna hemställan bifölls.

§ 8

Interpellation ang. tillämpningen av reduceringsregeln
enligt varuskatteförordningen Ordet

lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Örebro (fp), som
yttrade:

Herr talman! I förordningen om allmän
varuskatt 18 § 3 mom. stadgas att
varuskatten vid tillhandahållande och
uttag av maskiner och andra döda inventarier
med en beräknad varaktighetstid
av mer än tre år för stadigvarande
användning i jordbruk, skogsbruk,
rörelse eller annan yrkesmässig
verksamhet skall beräknas enligt en
s. k. reduceringsregel. Detta innebär att
skatten beräknas blott på 60 procent av
den eljest skattepliktiga omsättningen.
Någon nedre värdegräns under vilken
reduceringsregeln inte skall tillämpas
finns inte, varför regeln kan komma till
användning även vid försäljning av
mycket små detaljer till maskiner och
inventarier.

Inom järnliandelsbranschen har man
tidigare tolkat bestämmelserna så att reduceringsregeln
inte skulle tillämpas på
inventarier som omkostnadsbokförs och
således ej aktiveras ur bokföringssynpunkt.
På sådana inventarier har i stället
full varuskatt debiterats och inlevererats
till statsverket.

Riksskattenämnden lämnade den 25
februari 1966 ett förhandsbesked angående
reduceringsregelns tillämpning,
vari regeringsrätten i utslag den 2 juni
1966 ej fann skäl göra ändring. I detta

Tisdagen den 21 februari 1967 Nr 8 5''

Interpellation ang. tillämpningen av reduceringsregeln enligt varuskatteförordningen -

besked fastslogs beträffande en rad uppräknade
bildelar — i storlek varierande
från hel motor till skruv och låsring —
att dessa delar var att hänföra till sådana
maskiner och andra döda inventarier
varå reduceringsregeln ägde tilllämpning.

I följd av förhandsbeskedet och det
därpå följande regeringsrättsutslaget
fick bl. a. åtskilliga järnhandlare krav
från sina kunder på efterkontroll och
återbetalning av för mycket erlagd varuskatt,
i vissa fall med retroaktiv verkan
fr. o. in. 1 juli 1965. Dessa krav föranleder
ett utomordentligt tidsödande och
kostnadskrävande arbete med genomgång
av en stor mängd fakturakopior
och följesedlar. Detta extraarbete synes
man dock på järnhandelshåll ha åtagit
sig att utföra, varefter restitution kommer
att sökas å den för mycket erlagda
skatten.

Sveriges järnhandlareförbund har
därefter utarbetat en exempelsamling på
järnhandelsvaror som bör försäljas med
reducerad varuskatt. Följdenligt upptar
denna förteckning även föremål med
mycket ringa värde.

Det är uppenbart att den nya tolkningen
av reduceringsregelns tillämplighet
kommer att förorsaka åtskilligt
besvär och extraarbete för många leverantörer,
däribland järnhandlarna. Det
gäller i fortsättningen att vid leverans
även av smärre föremål avgöra både om
köparen och varan är av den karaktären
att reducerad varuskatt skall tas ut.

Enligt min uppfattning skulle man
väsentligt underlätta arbetet för ifrågavarande
leverantör om man satte en
lägsta värdegräns på maskiner och
andra döda inventarier som en förutsättning
för tillämpning av reduceringsregeln.
En sådan lägsta värdegräns skulle
exempelvis kunna fastställas till 200
kr. Detta torde också bättre motsvara
andemeningen i 18 § 3 mom. varuskatteförordningen,
vari talas om maskiner
och andra döda inventarier, ett begrepp

som synes syfta på större och värdefullare
föremål men däremot icke på
skruvmejslar, låsbrickor o. d.

Med hänvisning till det anförda hem-1
ställer jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
fråga:

Avser finansministern att vidtaga nå-''
gon åtgärd — t. ex. genom att föreslå en
lägsta värdegräns som förutsättning för''
tillämpning av reduceringsregeln enligt
varuskatteförordningen — i syfte att undanröja
de ofta besvärande verkningarna
av den nya tolkningen av reduce-:
ringsregeln i 18 § 3 mom. varuskattéförordningen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen behandlade
för flera huvudtitlar gemensamma frågor; nr

59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på till-,
läggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avse}*
justitiedepartementets verksamhetsopiråde; nr

60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på fillläggsstat
II till riksstaten för budget-:
året 1966/67, i vad propositionen avspr
utrikesdepartementets verksamhetsom-,
råde;

nr 61, i anledning av Kungl. Majfts
proposition angående utgifter på till-,
läggsstat II till riksstaten för budget;
året 1966/67, i vad propositionen avser
socialdep artementets verksamhetsområde; nr

62, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på till -

Nr 8

Tisdagen den 21 februari 1967

läggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; •

nr 63, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tilllijggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
beträffande skolväsendet
m. m.;

nr 64, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tilllaggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
beträffande allmänna kultur-
och bildningsändamål;

nr 65, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

66, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

67, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

68, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1967/68 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående överlåtelse av staten
tillhörig mark; och
-■nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommu -

nikationsdepartementets verksamhetsområde;
samt

från j ordbruksutskottet:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angånde utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden.

§ 10

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 880, av herr Andersson i Örebro
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 28, med förslag till lag om
ändring i kommunallagen den 18 december
1953 (nr 753), m. m., och

nr 881, av herr Tobé m. fl., likaledes
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 28.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Oskarson, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående arbetet med en långtidsplan
för indragning och förflyttning
av personal inom statens järnvägar,
samt

herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
angående importrestriktioner
beträffande textilvaror.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till konstitutionsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 880 och
881.

§ 3

Föredrogs den av herr Andersson i
Örebro vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående tillämpningen
av reduceringsregeln enligt varuskatteförordningen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Lag om antalet statsdepartement och
statsråd utan departement

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 13, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om antalet statsdepartement och statsråd
utan departement.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr förste vice talmannen von FRIESEN
(fp):

Herr talman! Till konstitutionsutskottets
förevarande utlåtande nr 13
har jag tillsammans med några andra
av utskottets ledamöter fogat en blank
reservation. Detta innebär inte att jag
här kommer att ställa något yrkande,
men jag har velat göra några korta

randanmärkningar till den förevarande
propositionen.

Mina invändningar gäller på intet
sätt det statsråd som i realiteten redan
tycks vara utnämnd och varom man
betraktar riksdagens bifall bara som en
formalitet, eu namnstämpel. Herr Wickmans
kvalifikationer är höjda över varje
tvivel. Och även om politisk och administrativ
erfarenhet i förening med
hög allmän intelligens inte ger så stort
PR-värde att det förtjänar någon mera
framskjuten plats i våra mest kända
damtidningar, vill jag ändå erkänna att
regeringen gör ett gott val genom att
försäkra sig om herr Wickmans arbetskraft.

I realiteten har emellertid regeringen
— och där faller ansvaret framför allt
på regeringschefen — ställt riksdagen i
ett tvångsläge. Man har hastigt besatt
ett par lediga platser i regeringen och
måste nu av formella skäl gå till riksdagen
och begära tillstånd för detta
adertonde statsråd. Det gör att jag ställer
mig tveksam till den visdom med
vilken detta land styres på regeringsplanet.

Om man ser på vår högre administration,
våra centrala ämbetsverk, kan jag
efter mer än ett års erfarenhet som
riksdagens revisor vittna om att man
där strävar efter rationaliseringar och
största möjliga sparsamhet beträffande
antalet nya tjänstemän. Men regeringen
föregår i det avseendet med ett mycket
dåligt föredöme. Kanslihusets personal
bara växer och växer. Ständigt ser man
vid statsrådsbänkarna unga, nya och
friska ansikten, som tycks tillhöra personer
i Kungl. Maj:ts kansli. Inom konstitutionsutskottet
har vi påbörjat en
granskning av ökningen av antalet
tjänstemän inom statsdepartementen,

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Lag om antalet statsdepartement och statsråd utan departement

och för vissa av dem förefaller det redan
nu som om siffrorna kommer att
bli ganska skrämmande. Regeringen har
sålunda på intet sätt föregått den övriga
förvaltningen med goda exempel beträffande
rationalisering och hushållning
med arbetskraft.

Finansminstern har utfärdat direktiv
— som jag i och för sig'' tycker är ganska
befogade — till statsförvaltningen
att i möjligaste män inskränka på antalet
nya tjänster, men själv bryr man
sig inte ett dugg om att förfara på samma
sätt. Det är mot detta som jag har
velat reagera med vår blanka reservation.

Hur står det för övrigt till med rationaliseringen
inom regeringen själv?

Vi får nu om någon dag formellt 18
statsråd. Har inom regeringen gjorts
någon översyn över fördelningen av departementschefer
och statsråd utan departement?
Nej, det har inte skett. Vi
har åtminstone ett par exempel på departement
som förefaller ha så litet att
göra att man kan ifrågasätta om de över
huvud taget borde existera i fortsättningen.
.lag tänker t. ex. på civildepartementet.
Man frågar sig verkligen vilka
funktioner som civilministern har. Det
talas om att det är personalvårdande
uppgifter, men är det verkligen nödvändigt
med en departementschef för
att vårda sig om personalen? Enligt
den nya uppläggning som vi har fått
oss bekant börjar ju handelsministern
bli skäligen arbetslös. Det ämnesområde
som han nu förfogar över blir
mindre och mindre. Här hade varit
platsen för en verklig strukturrationalisering,
för att använda ett i denna tid
mycket omtyckt uttryck. Här hade man
kunnat göra besparingar och inskränkningar.

Nu vet jag, herr talman, att talet om
besparingar i förvaltningen är ett historiskt
uttryck och avser någonting som
den svenska riksdagen vårdade sig om
i de gamla dåliga tiderna. Jag tycker
emellertid att vi här har vissa förplik -

telser, ett arv att förvalta från den gamla
bondedemokratien, som ständigt nagelfor
utgifter av denna typ.

Herr talman! Det är endast dessa
mycket korta reflexioner som jag har
velat göra till ifrågavarande utskottsutlåtande.
Jag har intet yrkande.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! När konstitutionsutskottet
1965 behandlade proposition nr 85
med förslag om utökning av antalet
statsråd, infördes i utskottsutlåtandet
en historik som kan vara av ett visst
intresse i (lag. Av denna historik framgår
att på 100 år, mellan 1840 och 1940,
ökade antalet statsråd med tre, från 10
till 13. Ökningen på 100 år kan jämföras
med samma ökning, d. v. s. med tre
statsråd, under de 10 senaste åren. Detta
accentueras ytterligare av hur statsrådskretsen
utökats under den senaste
fyraårsperioden. I april 1964 fick vi
det sextonde statsrådet. I augusti 1965
fick vi det sjuttonde, och nu föreligger
förslag om det adertonde statsrådet.

Säkerligen finns det godtagbara skäl
för att 10 statsråd, det antal man hade
på 1800-talet, inte räcker till i dag med
de förändrade och ökade kraven på
samhällsfunktionerna. Däremot är de
senaste årens ökning ägnad att förvåna
i någon mån. Man bär anledning att
efterlysa en långsiktig prövning av den
departementala organisationen.

Det företogs 1965 en genomgripande
omorganisation av departementsiorganisation,
och som tidigare nämnts utökades
antalet statsråd då till 17. Såvitt
jag minns framkom vid riksdagsbehandlingen
intet som antydde att statsrådskretsen
bara två år senare måste
utökas igen. Eller var statsministern redan
då medveten om att en utökning
måste aktualiseras inom en tvåårsperiod?
Statsministerns meddelande i december
1966 om att statssekreterare
Wickman så småningom skulle utnämnas
till statsråd samt utnämningen av
två helt andra personer till statsråd ba -

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

ra en kort tid därefter gör ett något
förbryllande intryck. Man har anledning
att fråga sig hur det är med den
långsiktiga planeringen. Och är den nu
företagna omorganisationen och ärendefördelningen
baserad på verkligt
grundliga överväganden? Det finns också
skäl att ställa en fråga om exempelvis
handelsdepartementets och civildepartementets
öde med tanke på ärendenas
antal och omfattning.

Herr talman! Förmodligen får jag
inte svar på dessa frågor. Regeringen
anser tydligen att hela frågan är en fråga
för regeringen. Emellertid beslutar
ju ändå Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt,
och därför vill jag ställa en
fråga: Hur ser regeringen principiellt
på statsrådskretsens storlek och dess
organisation på längre sikt? Efter 1968,
herr talman, blir ju detta ett spörsmål
för andra personer. Men vad har regeringen
för avsikter dessförinnan?

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! För att inte frestas att
ingå i en för tidig dechargedebatt med
herr förste vice talmannen och för att
inte heller ge mig in på de spådomar
som uttalades av herr Wennerfors skall
jag endast, med åberopande av vad som
anförts i propositionerna nr 21 och 22,
yrka bifall till konstitutionsutskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 5

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
ändrad fördelning av ärenden mellan
vissa departement, jämte i ämnet väckta
motioner,

nr 30, i anledning av Kungl. Maj ds

Vissa skattepolitiska åtgärder

proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. in., i vad propositionen avser
anslag till kommun- och samfärdseldepartementet
m. m.,

nr 31, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
anslag till finans- och ekonomidepartementet
in. in.,

nr 32, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
anslag till handelsdepartementet m. m.,

nr 33, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
anslag till inrikesdepartementet m. m.,
samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 6

Vissa skattepolitiska åtgärder

Föredrogs i ett sammanhang

bevillningsutskottets betänkande nr
2, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1
december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, m. m., jämte i ämnet väckta
motioner, såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet;
samt

andra lagutskottets utlåtande nr 2,
i anledning av samma proposition, såvitt
densamma hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

1* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Bevillningsutskottets betänkande nr 2

I en den 3 januari 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 7, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt,

2) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 16 juni
1961 (nr 394) om tobaksskatt,

3) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475),

4) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt,

5) lag angående ändrad lydelse av
3 § lagen den 25 maj 1962 (nr 398) om
finansiering av folkpensioneringen,

6) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

7) lag om ändrad lydelse av 50 § 2
mom. och punkt 2 av anvisningarna till
50 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

8) förordning om ändrad lydelse av
68 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623),

dels godkänna de grunder för nya
sjömansskattetabeller som angivits i
propositionen och bemyndiga Kungl.
Maj:t att i enlighet med dessa grunder
upprätta och fastställa nya sjömansskattetabeller
att gälla fr. o. m. den 1
juli 1967.

Propositionen hade hänvisats till lagutskott
såvitt densamma avsåge det ovan
under 5) upptagna förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 3 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering
av folkpensioneringen och i övrigt
till bevillningsutskottet.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Propositionen innehåller de förslag
till skattepolitiska åtgärder som förutskickats
i finansplanen. I propositionen
föreslås sålunda.

1. Ben allmänna varuskatten höjs från
9,1 % till 10 % den 1 mars 1967.

2. Tobaksskatten höjs på cigarretter,
cigarrer, cigarriller, röktobak, cigarrettpapper
och cigarretthylsor den 1 mars

1967. Höjningen utgör för de vanligast
förekommande cigarretterna 2 öre per
styck.

3. Motorfordonsskatten höjs och anpassas
i huvudsak efter de ändringar
i penningvärdet som inträtt efter år
1954, då nuvarande skattesatser fastställdes.
Höjningen träder i kraft år

1968.

4. Folkpensionsavgiften höjs den 1 juli
1967 till 5 %. Maximibeloppet blir härigenom
1 500 kr. Vid 1968 års taxering
påförs avgift efter 4,5 %, dock högst
1 350 kr.

5. Det schabloniserade avdraget för
kommunalskatt vid taxering till statlig
inkomstskatt omkonstrueras så att avdrag
alltid medges med minst 4 500 kr.
för gifta och 2 250 kr. för andra skattskyldiga.

6. Maximigränsen för det extra avdrag
som medges folkpensionär vars
inkomst helt eller huvudsakligen utgörs
av folkpension upphävs provisoriskt.

Genom dessa åtgärder beräknas statens
inkomster öka med ca 1 440 milj.
kr. under budgetåret 1967/68. Inkomsterna
under innevarande budgetår beräknas
stiga med ca 70 milj. kr.

Förslaget till förordning angående
ändrad lydelse av 2 § förordningen den
16 juni 1961 (nr 394) om tobaksskatt
var så lydande:

Härigenom förordnas, att 2 § förordningen
den 16 juni 1961 om tobaksskatt
skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan anges.

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

Vissa skattepolitiska åtgärder

2 §.

För tobaksvara---— ----belopp, nämligen

Varuslag	Vikt för 1 st. gram	Belopp för
1 st. öre	1 kg kr.
Cigarrer och cigariller grupp I	t. o. m. 1,7	10,5
» II	över 1,7 t. o. in. 3,0	13,5
» III	» 3,0 » 5,0	15,4
» IV	» 5,0 »	20,8
Cigaretter » I	t. o. m. 0,85	9,9
» II	över 0,85	15,4
Röktobak		_	58: —
Tuggtobak		_	21: 60
Snus		—	9:10

För cigarrettpapper och cigarretthylsor utgår skatten med 5 öre för varje blad
eller hylsa för framställning av en cigarrett.

Denna förordning träder i kraft den 1 mars 1967.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande till bevillningsutskottet
hänvisade motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 334
av herr Strandberg och fröken Stenberg
samt 11:420 av herr Petersson
in. fl.;

II) de likalydande motionerna 1:335
av herr Strandberg samt II: 397 av herrar
Bengtson i Solna och Ringaby;

III) de likalydande motionerna I: 336
av herrar Sundin och Axel Kristiansson
samt 11:410 av herr Jonasson m. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 7
måtte

1) i princip godta höjning av fordonsskatten
så att statsverket redan för
budgetåret 1967/68 tillföres en inkomstförstärkning
av 300 milj. kronor i enlighet
med vad som beräknats i propositionen,
samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t efter skyndsam prövning
måtte förelägga årets höstriksdag
förslag till sådan utformning av fordonsbeskattningen,
att hänsyn tages till
den yrkesmässiga lastbilstrafikens och

busstrafikens kostnadsläge i enlighet
med vad som anförts i motionerna»;

IV) de likalydande motionerna 1:337
av herrar Sundin och Per Jacobsson
samt II: 284 av fru Nettelbrandt in. fl.,
vari hemställts, »att riksdagen vid sin
behandling av Kungl. Maj:ts proposition
nr 7 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t begära förslag till nya bestämmelser
rörande beskattningen av folkpensionärernas
sidoförtjänster i syfte
att undvika orimliga avbränningar på
dessa»;

V) de likalydande motionerna 1:338
av herr Tistad och II: 425 av herr Werbro; VI)

de likalydande motionerna 1:33$
av herr Werner och 11:407 av herr
Jansson m. fl., vari hemställts, att riksdagen
— med bifall i övrigt till KungL
Maj ds förslag i propositionen nr 7 om
ändring av 50 § kommunalskattelagen
jämte punkt 2 av anvisningarna till
nämnda paragraf — måtte hemställa,
att Kungl. Maj :t förordnade om anvisningar
till de lokala skattemyndigheterna
om en utvidgad tillämpning av
ifrågavarande regler vid beviljande av
extra avdrag för nedsatt skatteförmåga

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

vid fall av sidoinkomster av ringare
omfattning utöver folkpensionen;

VII) de likalydande motionerna I: 418
av herrar Harry Carlsson och Eric Gustaf
Peterson samt 11:537 av herr Jonsson
in. fl.;

j VIII) de likalydande motionerna
1:420 av herr Holmberg m. fl. och
jil: 528 av herr Bohman in. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte
> 1) i skrivelse till Kungi. Maj:t hemställa
om utredning rörande möjlighejterna
att avskaffa skatteplikten för folkpensioner;
samt

2) antaga följande

a) Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 65 § kommunalskattelagen
den 28 september
1928 skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives samt att i nämnda
lag skall införas en ny paragraf, benämnd
48 a §, av nedan angiven lydelse.

48 a §.

Vad i 48 § 2 mom. stadgas skall icke
gälla skattskyldig fysisk person, som
varit här i riket bosatt under hela beskattningsåret
och som enligt bestämmelserna
i 3 § 1 och 2 mom. lagen om
folkpensionering är ålders- eller invalidpensionär
eller vars make är sådan
pensionär. Denne äger att å den i hemortskommunen
taxerade inkomsten åtnjuta
kommunalt ortsavdrag på sätt
nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret
varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter, därest endast en
av makarna är pensionär som i första
stycket sagts, kommunalt ortsavdrag
med 6 400 kronor.

Därest sammanlevande makar båda är
pensionärer enligt ovan, åtnjutes kommunalt
ortsavdrag med 8 000 kronor.

Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans med
andra maken, ävensom ogift skattskyldig
(varmed jämställes änka, änkling
eller frånskild) äger, därest han haft
hemmavarande barn under 16 år, likaledes
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med
8 000 kronor.

Annan skattskyldig än i andra, tredje
eller fjärde stycket sagts äger åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med 4 000 kronor.

Bestämmelser om ortsavdrag enligt
48 § 2 mom. skola i tillämpliga delar
avse jämväl avdrag enligt 48 a §.

65 §.

Fråga, huruvida skattskyldig är ålders-
eller invalidpensionär och huruvida
skattskyldig haft barn eller icke,
liksom ock frågan om barns ålder skall
bedömas efter förhållandena den 1 november
året näst före taxeringsåret.
Med barn avses jämväl styvbarn ävensom
adopterat barn.

I fråga -— — — följande beskattningsåret.

De för —---— make avlidit.

Har eljest---för taxeringen.

De för — -—- — haft barn.

(Se vidare anvisningarna)

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1968, dock att äldre bestämmelser fortfarande
skola gälla i fråga om 1968 års
taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1967 eller tidigare år.

b) Förslag
till

förordning om ändrad lydelse av 8 §
och 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt Härigenom

förordnas, att 8 § och
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 om statlig inkomstskatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

8 §.

Skattskyldig fysisk —--1 mom.

kommunalskattelagen.

Vad i 48 § 2 och 3 inom., 48 a § samt
49 § kommunalskattelagen stadgas angående
kommunalt ortsavdrag skall äga
motsvarande tillämpning beträffande
statligt ortsavdrag.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---

angivna grundbelopp.

För skattskyldig, som åtnjuter statligt
ortsavdrag med belopp, som beräknats
med ledning av 48 § 2 mom. andra eller
tredje stycket kommunalskattelagen eller
48 a § andra, tredje eller fjärde
stycket samma lag och som varit här
i riket bosatt under hela eller någon
del av beskattningsåret, utgör grundbeloppet: när

den —- — — beskattningsbara
inkomsten;

när den —---65 % av återstoden.

För annan---65 % av återsto den.

Ändå att ---denna inkomstdel.

Med familjestiftelse — — — ekonomiska
intressen.

Denna förordning träder i kraft den
1 januari 1968; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga
om 1968 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1967 eller tidigare
år.

IX) de likalydande motionerna 1:561
av herr Hilding samt II: 714 av herrar
Jonsson och Jönsson i Ingemarsgården;

X) de likalydande motionerna 1:563
av herr Kaijser och 11:719 av fröken
Ljungberg in. fl., vari hemställts, »att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa att Kungl. Maj:t måtte
genom tilläggsdirektiv till handikapputredningen
ge denna i uppdrag att när -

Vissa skattepolitiska åtgärder

mare undersöka frågan om de handikappades
skatteproblem, närmast i vad
avser rätt till avdrag för dfe handikapp
pades särskilda kostnader för inkoms-j
tens förvärvande samt frågan om extra
avdrag på grund av deras högre lev-;
nadskostnader»; j

XI) de likalydande motionerna I: 581;

av herrar Stefanson och Lundberg samt
II: 722 av herr Magnusson i Borås in. fl.;
vari hemställts, att riksdagen måtte an-;
taga det i propositionen nr 7 fram-''
lagda förslaget till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt med
den ändring att ikraftträdandebestämmelserna
erliölle i motionerna angiven
lydelse; ''

XII) de likalydande motionerna I: 586
av herr Sundin samt II: 703 av herrar
Boo och Dahlgren;

XIII) de likalydande motionerna
1:587 av herr Wallmark m. fl. samt
II: 699 av herrar Asp och Hedin;

XIV) de likalydande motionernp
1:588 av herr Werner och 11:709 av
herr Hermansson in. fl., vari bl. a. hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj ds förslag till ändring i förordningen
om allmän varuskatt;

XV) de likalydande motionerna I: 684
av fru Lindström, m. fl. och II: 851 av
herr Wahlund m. fl., vari hemställts, att
motionerna överlämnades till vederbörande
utskott för att av dem tagas i beaktande
vid överläggningen inom utskotten
angående behandlingen av det
stora frågekomplex som u-landshjälpen
utgör;

XVI) motionen II: 733 av herr Rubin,
vari hemställts, att riksdagen måtte antaga
följande förordning angående ändrad
lydelse av 2 § förordningen den 16
juni 1961 (nr 394) om skatt på tobaksvaror: Härigenom

förordnas, att 2 § förordningen
den 16 juni 1961 (nr 394) erhåller
följande ändrade lydelse.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

2 §.

Varuslag	Vikt för 1 st. gram	Belopp för
1 st. öre	1 kg kr.
Cigarrer och cigariller grupp I	t o. m. 1,7	14,5
» II	över 1,7 t. o. m. 3,0	17,0
» in	»3 » 5,0	17,8
» IV	» 5	21,8
Cigaretter » 1	t. o. m. 0,85	13,9
» 11	över 0,85	18,4
Röktobak			74,25
Tuggtobak			30,00
Snus			11,10

Anm. Förslaget till ändrad lydelse av cigaretter grupp I och II hänför sig till RF den 9 april
1965 (nr 79).

XVII) motionen II: 737 av herrar Rubin
och Sjöholm.

Utskottet

I. hemställde,

A) att riksdagen —■ dels med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande
proposition nr 7, i vad densamma hänvisats
till bevillningsutskottet, icke kunnat
av riksdagen oförändrad antagas,
dels ock i anledning av de likalydande
motionerna 1:581 av herrar Stefanson
och Lundberg samt II: 722 av herr Magnusson
i Borås m. fl. — måtte

1) antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

a) förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt med den ändringen
att punkt 2 av övergångsbestämmelserna
erhölle i utskottets hemställan
föreslagen lydelse,

b) förordning angående ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 16 juni
1961 (nr 394) om tobaksskatt,

c) förordning om ändring i tulltaxan
den 12 september 1958 (nr 475),

d) förordning angående ändrad lydelse
av 5 § förordningen den 2 juni
1922 (nr 260) om automobilskatt,

e) förordning angående ändrad lydelse
av 4 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

f) lag om ändrad lydelse av 50 § 2
mom. och punkt 2 av anvisningarna till
50 § kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370),

g) förordning om ändrad lydelse av
68 § taxeringsförordningen den 23 november
1956 (nr 623),

2) med godkännande av de grunder
för nya sjömansskattetabeller som angivits
i propositionen bemyndiga Kungl.
Maj :t att i enlighet med dessa grunder
upprätta och fastställa nya sjömansskattetabeller
att gälla fr. o. m. den 1 juli
1967;

B) att riksdagen måtte antaga i utskottets
hemställan intaget förslag till
förordning angående ändrad lydelse av
2 § förordningen den 8 april 1960 (nr
63) om rätt till förlustutjämning vid
taxering för inkomst;

C) att riksdagen, i anledning av de likalydande
motionerna 1:337 av herrar
Sundin och Per Jacobsson samt 11:284
av fru Nettelbrandt in. fl., I: 339 av herr
Werner och 11:407 av herr Jansson
m. fl. ävensom I: 420 av herr Holmberg
in. fl. och II: 528 av herr Bohman m. fl,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsam utredning av frågan
om beskattningen av folkpensionärernas
sidoinkomster, därvid särskilt borde
övervägas möjligheten att införa en
definitiv källskatt för folkpensionärer;

D) att riksdagen, med bifall till de

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

likalydande motionerna 1:563 av herr
Kaijser och II: 719 av fröken Ljungberg
in. fl., måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att handikapputredningen
finge i uppdrag att även undersöka de
handikappades skatteproblem;

E) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:334
av herr Strandberg och fröken Stenberg
samt 11:420 av herr Petersson m. fl.,
såvitt motionerna hänvisats till bevillningsutskottet,

2) de likalydande motionerna 1:335
av herr Strandberg samt II: 397 av herrar
Bengtson i Solna och Ringaby,

3) de likalydande motionerna 1:336
av herrar Sundin och Axel Kristiansson
samt II: 410 av herr Jonasson m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 337
av herrar Sundin och Per Jacobsson
samt 11:284 av fru Nettelbrandt m. fl.,

5) de likalydande motionerna I: 338
av herr Tistad och II: 425 av herr Werbro,

6) de likalydande motionerna I: 339
av herr Werner och 11:407 av herr
Jansson m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:418
av herrar Harry Carlsson och Eric Gustaf
Peterson samt II: 537 av herr Jonsson
m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:420
av herr Holmberg in. fl. och II: 528 av
herr Bohman m. fl.,

9) de likalydande motionerna 1:561
av herr Hilding samt II: 714 av herrar
Jonsson och Jönsson i Ingemarsgården,

10) de likalydande motionerna 1:581
av herrar Stefanson och Lundberg samt
II: 722 av herr Magnusson i Borås m. fl.,

11) de likalydande motionerna I: 586
av herr Sundin samt 11:703 av herrar
Boo och Dahlgren,

12) de likalydande motionerna I: 587
av herr Wallmark m. fl. samt II: 699 av
herrar Asp och Hedin,

13) de likalydande motionerna I: 588
av herr Werner och II: 709 av herr Hermansson
m. fl., såvitt motionerna behandlades
i detta betänkande,

Vissa skattepolitiska åtgärder

14) motionen II: 733 av herr Rubin,
ävensom

15) motionen 11:737 av herrar Rubin
och Sjöholm,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

II. anmälde för riksdagen, att de likalydande
motionerna 1:684 av fru
Lindström m. fl. och 11:851 av herr
Wahlund in. fl. icke föranlett någon åtgärd
från utskottets sida.

Inledningen i utskottets yttrande
var av följande lydelse:

De i--—- (s. 29) ---lägre

bolagsskatteintäkter.

En statlig upplåning på omkring 2
miljarder kr. har inte ansetts kunna
accepteras med den utveckling av den
totala efterfrågan som kunnat förutses.
För att begränsa efterfrågeökningen och
skapa ökat utrymme för industriell investeringsverksamhet
har en skärpning
av beskattningen ansetts nödvändig. De
i angivet syfte föreslagna höjningarna
av den direkta och den indirekta beskattningen
beräknas medföra en inkomstförstärkning
för budgetåret 1967/
68 med 1 440 milj. kr. Därutöver föreslås
vissa andra inkomstförstärkningar
på i runt tal 160 milj. kr. Trots detta
uppskattas det statliga upplåningsbeliovet
under nämnda budgetår till 1 100
milj. kr., vilket är ca 400 milj. kr. lägre
än vad som beräknas för budgetåret
1966/67.

I den---(s. 30)---fr. o. m.

år 1968.

Såsom framgår av den inledningsvis
lämnade redogörelsen för det aktuella
budgetläget har, trots en mycket restriktiv
prövning av budgetens utgiftssida,
en försämring av budgetbalansen endast
kunnat undvikas genom ytterligare
inkomstförstärkningar i form av
ökat skatteuttag. I likhet med departementschefen
finner utskottet en sådan
ökning av statens inkomster ofrånkom -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

lig, om redan gjorda åtaganden från
statsmakternas sida skall kunna fullföljas
och utrymme skapas för en nödvändig
industriell investeringsökning för
att höja näringslivets konkurrensförmåga
och förbättra den oförmånliga bytesbalansen.
Utskottet delar också departementschefens
uppfattning att den från
staisfinansiella och konjunkturpolitiska
synpunkter eftersträvade inkomstförstärkningen
i första hand bör ske genom
en skärpning av konsumtionsbeskattningen.

De i propositionen framlagda förslagen
avser visserligen främst att öka statens
inkomster men utgör samtidigt ett
led i den reformering av beskattningssystemet,
som påbörjades genom införandet
av den allmänna varuskatten år
1959 och som fortsatt genom senare års
skattereformer. Dessa reformer, som
medfört ett ökat inslag av indirekt beskattning,
har syftat till att i möjligaste
mån anpassa skattesystemet till de förändrade
förhållandena i samhället och
åstadkomma en mer rättvis och rationell
fördelning av skattebördan. Det
hade självfallet varit önskvärt att åstadkomma
ytterligare lättnader i den direkta
beskattningen för mindre inkomsttagare.
De stora krav, som ställs
på samhällets medverkan i olika sammanhang,
medför emellertid att utrymmet
för sådana skattelättnader f. n. är
mycket begränsat. Enligt utskottets mening
är det därför inte möjligt att nu
binda sig för sänkningar av den direkta
beskattningen, som går utöver förslagen
i propositionen.

Av det —---(s. 31) — ---i pro positionen.

Reservationer och särskilda yttranden
hade avgivits enligt följande.

Motiveringen för skatteförslagen

1) Reservation av herrar Stefanson,
Elofsson, Lundström, Gustafson i Göteborg,
Vigelsbo, Eriksson i Bäckmora och
Öhvall, vilka ansett att inledningen i

utskottets yttrande bort ha följande lydelse: De

i — -— — (= utskottet s. 29)
---lägre bolagsskatteintäkter.

En statlig upplåning på omkring 2
miljarder har inte ansetts kunna accepteras
med den utveckling av den totala
efterfrågan som kunnat förutses. För att
begränsa efterfrågeökningen och stärka
jämvikten i samhällsekonomin har ett
ökat skatteuttag ansetts nödvändigt.
De föreslagna höjningarna av den direkta
och den indirekta beskattningen
beräknas medföra en inkomstförstärkning
för budgetåret 1967/68 med 1440
milj. kr. Därutöver föreslås vissa andra
inkomstförstärkningar på i runt tal 160
milj. kr. Trots detta uppskattas det statliga
upplåningsbehovet under nämnda
budgetår till 1 100 milj. kr., vilket är
cirka 400 milj. kr. lägre än vad som
beräknas för budgetåret 1966/67.

I den — —- — (= utskottet s. 30)
---fr. o. m. år 1968.

Såsom framgår av den inledningsvis
lämnade redogörelsen för det aktuella
budgetläget har, trots en mycket restriktiv
prövning av budgetens utgiftssida
-—- medan å andra sidan nya utgiftsposter
tillkommit — en försämring
av budgetbalansen endast kunnat undvikas
genom ytterligare inkomstförstärkningar
i form av ökat skatteuttag.
Utskottet anser en sådan ökning av statens
inkomster ofrånkomlig, om redan
gjorda åtaganden från statsmakternas
sida skall kunna fullföljas och med bevarad
samhällelig balans utrymme skapas
för önskvärda investeringar, vilka
kan höja näringslivets konkurrensförmåga
och på sikt förbättra bytesbalansen.
Utskottet delar departementschefens
uppfattning att den från statsfinansiella
och konjunkturpolitiska synpunkter
eftersträvade inkomstförstärkningen
i första hand bör ske genom en skärpning
av konsumtionsbeskattningen.

Det hade självfallet varit önskvärt att
åstadkomma samtidiga lättnader i den
direkta beskattningen framför allt för

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

mindre och medelstora inkomsttagare
De stora krav, som ställs på samhällets
medverkan i olika sammanhang, medför
emellertid att utrymmet för sådana
skattelättnader f. n. är mycket begränsat.
Enligt utskottets mening är det därför
inte möjligt att nu binda sig för
sänkningar av den direkta beskattningen,
som går utöver förslagen i propositionen.

Av det--— (= utskottet s. 31)

---i propositionen.

2) Särskilt yttrande av herrar Yngve
Nilsson, Gösta Jacobsson och Magnusson
i Borås.

Motorfordonsskatten

3) Reservation av herrar Yngve Nilsson,
Stefanson, Elofsson, Gösta Jacobsson,
Lundström, Magnusson i Borås,
Gustafson i Göteborg, Vigelsbo, Eriksson
i Bäckmora och Öhvall, vilka ansett
att utskottet under punkt I E 3) bort
hemställa,

att riksdagen, i anledning av de likalydande
motionerna 1:336 av herrar
Sundin och Axel Kristiansson samt
11:410 av herr Jonasson m. fl., måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag om sådan
utformning av fordonsbeskattningen,
att hänsyn toges till den yrkesmässiga
lastbilstrafikens och busstrafikens
kostnadsläge.

Schablonavdrag vid taxeringen till
kommunal inkomstskatt

4) Särskilt yttrande av herrar Elofsson,
Vigelsbo och Eriksson i Bäckmora.

Höjda ortsavdrag för folkpensionärer

5) Reservation av herrar Yngve Nilsson,
Gösta Jacobsson och Magnusson i
Borås, vilka ansett att utskottet under
punkt I E 8) bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till de likalydande
motionerna I: 420 av herr Holmberg
m. fl. och II: 528 av herr Bohman
m. fl., måtte antaga de vid motionerna
fogade förslagen till

Vissa skattepolitiska åtgärder

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
samt

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Avdrag för nedsatt skatteförmåga för
handikappade

6) Reservation av herrar John Ericsson,
Einar Eriksson, Wårnberg, Tage
Johansson, Möller, Brandt, Engkvist,
Andersson i Essvik, Forsberg och Kristenson,
vilka ansett, att utskottet under
punkt D) bort hemställa,

att de likalydande motionerna 1:563
av herr Kaijser och II: 719 av fröken
Ljungberg m. fl. icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2

Såsom framgår av redovisningen i
det föregående av bevillningsutskottets
betänkande nr 2 hade Kungl. Maj :ts proposition
nr 7 hänvisats till lagutskott
såvitt densamma avsåge förslag till lag
angående ändrad lydelse av 3 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering
av folkpensioneringen. Förslaget
hade behandlats av andra lagutskottet.
Innebörden av förslaget framgår likaledes
av förenämnda redovisning.

I samband med propositionen hade
andra lagutskottet behandlat

dels de i anledning av propositionen
väckta likalydande motionerna
1:627 av fröken Mattson och herr Torsten
Hansson samt II: 783 av herr Carlsson
i Tyresö in. fl.,

dels de likalydande motionerna I: 684
av fru Lindström in. fl. och 11:851 av
herr Wahlund m. fl.,

I motionerna I: 627 och II: 783 yrkades
»att riksdagen måtte besluta att med
bifall i övrigt till Kungl. Maj :ts proposition
nr 7/1967 maximera folkpensionsavgiften
till 1 750 kronor».

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Utskottet

dels hemställde att riksdagen, med avslag
å motionerna 1:627 och 11:783,
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 7, såvitt den hänvisats till lagutskott,

dels anmälde för riksdagen att motionerna
1:684 och 11:851 icke föranlett
någon åtgärd från utskottets sida.

Reservation hade avgivits av herr
Svensson i Kungälv, som ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen -— med bifall till motionerna
1:627 och 11:783 samt med förklaring,
att det genom förevarande proposition,
nr 7, framlagda förslaget till
lag angående ändrad lydelse av 3 § lagen
den 25 maj 1962 (nr 398) om finansiering
av folkpensioneringen inte kunnat
oförändrat antagas — måtte för sin
del antaga lagförslaget i den lydelse,
som angivits i reservationen.

Herr TALMANNEN yttrade:

Bevillningsutskottets betänkande nr
2 och andra lagutskottets utlåtande nr
2 föredragas i ett sammanhang och yrkanden
beträffande båda dessa utlåtanden
framställes under den gemensamma
överläggningen. Denna må omfatta
även vissa principfrågor avseende investeringsavgiften,
men debatten angående
den närmare utformningen av investeringsavgiften
och framställandet
av yrkanden i ärendet anstår till dess
sammansatta bevillnings- och tredje
lagutskottets utlåtande nr 1 föredragits.

Vad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! De tre oppositionspartierna
har i bevillningsutskottet accepterat
regeringens förslag till skatteändringar,
men däremot har de i det sammansatta
utskottet sagt ett bestämt nej
till förslaget om en investeringsavgift

på 25 procent. Det förhållandet att oppositionen
godtar skattehöjningar i form
av till exempel ökad bilskatt och tobaksskatt
och även den höjda folkpensionsavgiften
i andra lagutskottet
innebär emellertid inte på något sätt —
som man försökt göra gällande från
regeringshåll -— att oppositionen skulle
godkänna regeringens politik eller ekonomiska
program. Det betyder endast
att oppositionen nu måste vara med om
att på kort sikt ställa till rätta vad som
blivit skevt genom en felaktig regeringspolitik.
I övrigt har man från oppositionshåll
— jag talar i detta sammanhang
av naturliga skäl om folkpartiet
— lagt fram alternativa förslag till utgifter
och inkomster samt dragit upp
riktlinjerna till en ny politik.

Förra året fick riksdagen från vår
sida ett program som gick ut på att
bromsa prisstegringarna och lägga grunden
till en sund ekonomi. Det programmet
har sannerligen inte förlorat
i aktualitet utan blir mer motiverat för
var dag som går. Vi upprepar också i
år kravet på en genomgripande skattereform,
som tar bort diskrimineringen
av de svenska varorna i konkurrens
med de utländska och sänker marginalskatterna.
Vi har framfört och kommer
under vårriksdagen att framföra
ytterligare förslag i syfte att göra produktionen
mer effektiv och trygga sysselsättningen.

Helt naturligt tycker man på regeringshåll
inte om att bli påmind om
de misstag som bland annat var anledning
till valnederlaget för fem månader
sedan. Man har uttryckt förvåning
över att •—• som man säger — folkpartiet
velat ställa regeringen till ansvar
för de strukturförändringar som är nödvändiga
i vår produktion. Det är emellertid
endast ett debattekniskt grepp
för att komma ur en besvärlig situation.
Vi är i folkpartiet fullt på det klara
med att de snabba tekniska framstegen
och en nödvändig anpassning till större
marknader kommer att ställa stora krav

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

på vår kapitalmarknad och på vår förmåga
till nytänkande i fråga om produktionen.

Vi får tillfälle att i kommande debatter
i kammaren återkomma till denna
fråga och till de andra mera långsiktiga
frågor som jag här har berört.

Vad vi bestämt kritiserat regeringen
för är att den i en situation, då vi
sannerligen skulle behöva ett gott utgångsläge,
har fört en politik som resulterat
i ett kraftigt bakslag i bytesbalansen,
i en försämrad konkurrenskraft
gentemot utlandet och i en prisstegring
som är större än i praktiskt taget alla
jämförbara länder. Regeringen kan sannerligen
inte heller avsvära sig ansvaret
för den arbetslöshet, som uppstått på
grund av en ryckig planering och på
grund av en alltför passiv inställning
till inflationen. Arbetsmarknadsverkets
chef har i ett uttalande nyligen påpekat,
att hälften av alla byggen förra året
sattes i gång under det sista kvartalet.
Han fortsätter: »Aldrig förr har det
varit så skevt. Om igångsättningen klaffat
bättre, hade vi inte haft 20 000
arbetslösa byggnadsarbetare denna vinter.
Den snedvridna byggnadsverksamheten
har också haft effekt på en rad
närliggande industrier.»

Herr talman! Att regeringen över huvud
taget sett sig nödsakad att lägga
fram förslaget om en investeringsavgift
på 25 procent på vissa byggen visar, att
vi hamnat i ett läge som borde vara
onormalt för ett land som haft så goda
ekonomiska förutsättningar som vårt.
Avgiften är ju bl. a. så utformad, att
den blir en straffbeskattning på frivilliga
ideella organisationer och kyrkosamfund,
som bygger nödvändiga lokaler
för sitt arbete. Det finns exempel
på kyrkobyggnader som riskerar att
stoppas, trots att församlingarna på
grund av stadsplaneändringar eller saneringsföretag
redan måst sälja sina
gamla byggnader. Vidare kommer handelns
investeringar i nya bostadsområden
att kraftigt fördyras, om de nu

Vissa skattepolitiska åtgärder

alls kommer till stånd, och detta blir
självfallet till nackdel för konsumenterna.

Visst kan det, herr talman, i ett läge
som vi nu försatts i, vara motiverat att
göra vissa inskränkningar i investeringarna,
men byggnadsregleringen kommer
ändå att vara kvar och inget bygge av
denna karaktär får sättas i gång utan
särskilt tillstånd. Det är därför som
det framför allt ter sig omotiverat att
här straffbeskatta frivilliga organisationers
och handelns investeringar och
en rad andra ting. Vi skall, herr talman,
närmare behandla denna fråga under
nästa punkt på föredragningslistan —
jag har nu bara velat ta med den i den
allmänna bilden.

När jag nu övergår till att behandla
några speciella punkter i bevillningsutskottets
betänkande, vill jag först nämna
att jag inte hade tillfälle att delta i
justeringen av utskottsutlåtandet och
därför inte är bunden av formuleringarna
i detta. Jag vill i detta sammanhang
bara nämna, att man vid stora
skatteändringar, framför allt vid övergång
till ett nytt skattesystem, inte i
förväg kan utesluta möjligheterna av
övergångsbestämmelser på något område.
Jag kan också säga att det är
mycket möjligt att det i framtiden kan
bli motiverat att t. ex. höja tobaksskatten,
även om de övriga nordiska länderna
inte skulle vilja vara med därom.

I fråga om övergångsbestämmelserna,
herr talman, skulle jag vilja nämna att
det kan uppstå problem beträffande
vissa avbetalningsaffärer som gäller redan
levererade varor samt beträffande
större maskinförsäljningar till industrien
och liknande. Kungl. Maj :t bör
därvidlag begagna den rätt till jämkning
som föreligger enligt 7 § i varuskatteförordningen.

Beträffande den höjda bilskatten kan
sägas att det inte är särskilt tillfredsställande
att genomföra en höjning medan
en utredning arbetar för att lägga
fram nya regler. Som jag förut sade har

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

vi accepterat denna höjning, men jag
vill understryka att det är viktigt att
höjningen inte på något sätt får prejudicera
det arbete som för närvarande
pågår i bilskatteutredningen. Höjningen
måste betraktas som provisorisk i
avvaktan på bilskatteutredningens förslag.
Skattehöjningen drabbar särskilt
hårt busstrafiken och den yrkesmässiga
lastbilstrafiken, och då hänsyn till denna
inte har tagits vid utformningen av
bestämmelserna, är det angeläget att
denna sak beaktas. Jag yrkar därför
bifall till reservation 3. Jag vill också
yrka bifall till reservation 1.

Det är glädjande att utskottet yrkar
bifall till motionen beträffande folkpensionärers
sidoinkomster och de handikappades
skatteproblem. Vi har från
folkpartiets sida gång på gång lagt
fram förslag i dessa frågor, och jag
hoppas att riksdagen kommer att följa
utskottets förslag i båda frågorna, trots
att det finns en socialdemokratisk reservation
i fråga om de handikappades
skatteproblem.

I den motion av herr Sundin och fru
Nettelbrandt m. fl. som nu tillstyrkts
av utskottet påpekas att den sammanlagda
effekten av skatt och bortfallande
bostadsbidrag kan innebära att folkpensionärer
förlorar praktiskt taget hela
sin extrainkomst. I vissa fall förlorar
folkpensionären till och med mera
än han får i extrainkomst. Hans extraarbete
innebär alltså en direkt förlust
för honom. Detta tillstånd kan inte accepteras.
Det är därför angeläget att
denna fråga, som från vårt håll tagits
upp år efter år, äntligen löses.

Inom utskottet har det kommit fram
ett mycket intressant uppslag om en
definitiv källskatt för folkpensionärers
sidoinkomster. Vi skulle därmed kunna
få en försöksverksamhet till den definitiva
källskatt som en utredning för
närvarande sysslar med. Utskottet föreslår
emellertid att denna fråga skall
behandlas av den pågående utredningen
om definitiv källskatt. Denna utredning
är mycket stort upplagd, och det torde

dröja länge innan ett förslag kan antagas
och träda i kraft. Om folkpensionärernas
skattefråga skall behandlas i
detta stora sammanhang föreligger stor
risk för att en ändring inte kan komma
till stånd förrän långt fram på 1970-talet. Det skulle alltså innebära att
många av de folkpensionärer som lever
nu inte skulle få uppleva den dag då de
får en tillfredsställande behandling av
sina extrainkomster. Detta kan inte
vara rimligt. Utskottet säger att utredningen
bör bedrivas skyndsamt och
att några principiella hinder inte bör
möta för att införa en källskatt för
folkpensionärer innan den allmänna reformen
trätt i kraft. Men när vi behandlade
denna fråga i utskottet var
vi, såvitt jag förstår, överens om att
frågan om den skattemässiga behandlingen
av folkpensionärernas sidoinkomster
skulle brytas ut ur den stora
frågan om en definitiv källskatt. Jag
vill direkt fråga utskottets talesman.
Vill utskottets talesman bekräfta att det
är hela utskottets uppfattning, att frågan
om behandlingen av folkpensionärernas
sidoinkomster skall brytas ut ur det
stora sammanhanget och få en separat
lösning så alt vi kan nå fram till ett
beslut utan dröjsmål?

Det finns också en motion om deklarationsplikt
för folkpensionärer. När
principen nu är den att en folkpensionär
som inte har några andra inkomster
vid sidan om folkpensionsförmånerna
inte skall beskattas, är det
egendomligt att en sådan folkpensionär
varje år måste avlämna deklaration.
Det finns många exempel på folkpensionärer
som har mycket svårt att antingen
komma i väg till en deklarationsbyrå
eller själva avfatta en deklaration.
Eftersom denna dessutom aldrig kommer
att resultera i någon som helst
skatt tycker jag att det ligger mycket
i de motioner som lagts fram. Det borde
t. ex. vara möjligt för den folkpensionär
som har ett helt kommunalt bostadstillägg
att hänvisa härtill och därefter
slippa deklarationsplikten. Om frågan

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

om beskattning av folkpensionärernas
sidoinkomster snabbt kan lösas skulle
vi kunna befria dem från en deklarationsplikt
som är helt meningslös, eftersom
avsikten är — om folkpensionären
inte har sidoinkomster — att det inte
skall bli någon beskattning.

Herr talman! Utöver de yrkanden
som jag tidigare har ställt vill jag också
yrka bifall till utskottets hemställan
under G och D.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Dessa förslag från regeringen
om en ytterligare skärpning
av beskattningen är enligt mitt sätt att
se resultatet av en för långt driven utgiftsexpansion.
Skatteinkomsterna ökar
under det kommande budgetåret med
cirka 2 000 miljoner kronor utan några
beslut i riksdagen — det är de s. k.
automatiska skattehöjningarna, kanske
främst åstadkomna genom den hårda
progressiviteten i våra skatteskalor.
Detta är dock inte tillräckligt för att
klara påfrestningarna på budgeten, utan
de skattehöjningar som nu skall beslutas
innebär att ytterligare cirka
1 500 miljoner kronor skall tas ut.

Är det så att behovet av detta nya
hårda skatteuttag blev en överraskning
för regeringen, tyder det på att planeringen
har varit bristfällig. Skulle det
inte vara så, är det tydligt att detta är
en fullt medveten åtgärd i den socialistiska
politiken med avsikt att i allt
större utsträckning omvandla samhället
i socialistisk riktning genom att en
större del av arbetsinkomsterna dras
in till samhället för att disponeras på
det sätt som politikerna finner lämpligt.
Denna bistra erfarenhet för skattebetalarna
borde väl definitivt göra slut
på myten att det är socialdemokratien
som har skapat resurserna.

Även om vi inom oppositionen i dag
med hänsyn till det samhällsekonomiska
läget och risken för ytterligare förödande
inflationsutveckling inte anser
oss kunna motsätta oss de föreliggande

Vissa skattepolitiska åtgärder

förslagen, så vill jag dock betona, att
läget i dag inte hade behövt vara vad
det är om en annan politik hade förts
med ett större ansvar för prisutvecklingen
och för näringslivets förstärkning.
Regeringen måste därför göras
ansvarig för vad som nu är en nödvändighet,
och de föreslagna skattehöjningarna
är beviset för en misslyckad
politik.

De ständigt återkommande industrinedläggningarna
vittnar om att hela
vårt näringslivs konkurrensförmåga
sviktar på grund av vårt höga kostnadsläge.
Med hänsyn härtill är det nödvändigt
att statsmakterna bidrar till en
sundare utveckling genom att minska
på sina utgiftskrav. Vidare är det av
största vikt att näringslivets självfinansiering
får ökad kraft. Det är sannerligen
inte att förundra sig över att
denna har minskat, då politiken under
de senaste åren har varit inriktad på
att förhindra en förstärkning av just
självfinansieringen. För de anställda
ligger dock den största tryggheten i att
de får arbeta i väl konsoliderade företag.

Behovet av en skatterevision har väl
knappast varit större än det är nu.
Det går inte att bara fortsätta med ett
skattesystem som bevisligen leder
fram till en lönepolitik som i längden
blir omöjlig. Därför gäller det att finansdepartementet
skyndar på med en
skattereform innan det är för sent.

För högerpartiet framstår det som
särskilt angeläget att de höga marginalskatterna
minskas — detta skulle komma
att få en viss återverkan på kostnadsutvecklingen.
Vi har därför krävt
nya skatteskalor från den 1 januari
1968. Då detta förslag kommer att behandlas
i samband med kompletteringspropositionen
i maj månad skall
jag nu inte trötta kammaren med att
gå närmare in på det, men jag vill
framhålla att tyngdpunkten är förlagd
till mellanskikten bland inkomsttagarna,
där marginalskatterna slår särskilt

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

hårt. Det torde inte heller kunna bestridas
att en sänkning av den direkta
statsskatten är mest motiverad här.

För de lägsta inkomsttagarna, vilka
i allmänhet inte är familjeförsörjare,
spelar statsskatten en mindre roll —-för dem har kommunalskatterna en
vida större betydelse. Dessa grupper
utgöres enligt skatteberedningens undersökningar
av ungdomar som har deltidsarbete
eller som har vissa mindre
kapitalinkomster, vidare av personer
som på grund av militärtjänst, sjukdom
e. d. arbetar endast en mindre del av
året.

Men en stor grupp av dessa små inkomsttagare
utgöres dock av alla våra
folkpensionärer. För dessa menar vi i
högerpartiet att det är alldeles särskilt
angeläget att en sänkning av skatten
vidtages. I vissa fall träffas ju dessa
av en speciellt hög skatt. Det är riktigt
som herr Gustafson i Göteborg helt nyligen
sade från denna talarstol, att skatten
här blir mycket hög och hård, och
ibland kan inkomstökningen genom ett
sidoarbete för folkpensionären innebära
att han får mindre pengar kvar
att leva på än om han inte hade utfört
denna extra arbetsinsats.

Jag skall bara nämna ett exempel som
visar detta. Om en ogift folkpensionär
ökar sin sidoinkomst från 1 800 kronor
till 3 800, alltså med 2 000 kronor,
blir behållningen i det första fallet
7157 kronor och i det senare 6 961.
Han får genom sitt merarbete på 2 000
kronors inkomst sålunda en minskning
av behållen inkomst med 206 kronor.

Detta beror dels på att det kommunala
bostadstillägget minskar, dels —
och framför allt — på skattepolitiken,
då ju både beskattningen inträder och
avdraget för minskad skatteförmåga
minskar.

Vi kan naturligtvis inte fortsätta med
en sådan skattepolitik, och det är glädjande
att vi tycks vara överens på den
punkten. De ändringar som nu föreslås
ger emellertid inte någon reell lätt -

nad för dessa skattebetalare. Högerpartiet
har därför i år liksom många
tidigare år föreslagit att ortsavdraget
för folkpensionärer skall höjas. Vi menar
att man här har det effektivaste
motmedlet. Vi har föreslagit i reservationen,
att ortsavdragen skall höjas till
4 000 kroinior för* ensamstående och
för gifta, av vilka den ena maken är
pensionär, till 6 400, samt för två folkpensionärer
som är gifta med varandra
till 8 000 kronor. Vidare har vi i samma
motion ställt yrkande om att frågan
om att göra folkpensionen i dess helhet
skattefri måtte bli föremål för utredning.

Utskottet, som har haft ett flertal
motioner i samma riktning att behandla,
är också medvetet om nödvändigheten
av att en ändring kommer
till stånd och yrkar därför på en utredning
på detta område.

Genom höjningen av fordonsskatten
uppstår icke önskvärda verkningar för
näringslivets kostnader. Det är därför
angeläget att de höga skatter som nu
tillkommer inte får bindas för framtiden,
utan att den pågående utredningen
på automobilbeskattningens område
får framlägga sina förslag utan
hänsyn till den hårda beskattning som
nu uppstår genom de höjningar som
vi i dag går att besluta om.

För busstrafiken — särskilt på
landsbygden — får denna beskattning
allvarliga följder. De anslag som i dag
utgår till de trafiksvaga linjerna blir
helt otillräckliga. En omprövning blir
därför nödvändig — det har utskottet
också påpekat — om inte vissa delar av
landet fullständigt skall utarmas på den
allmänna trafikens område.

Utskottet har även uppmärksammat
att stora svårigheter uppstår i
fråga om förskotteringen av skatten för
den tunga trafiken. Det är därför vi
menar att det blir av behovet påkallat
att göra en uppdelning på flera
betalningsterminer, förslagsvis sex
stycken.

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

Herr Gustafson i Göteborg har tidigare
talat om övergångsbestämmelserna
i varuskatteförordningen. Jag
skall också säga någonting på dien
punkten. Den föreliggande propositionen
föreslår att höjningen av varuskatten
skall gälla praktiskt taget allt
tillhandahållande efter den 12 januari,
förutsatt att likvid inte erlagts före
den 1 mars. Detta är något nytt i lagstiftningen.
Tidigare har hänsyn tagits
till om ett avtal träffats innan
den nya skatten offentliggjordes.

Det är ytterligt angeläget att en
sådan skatt som varuskatten inte blir
retroaktiv och inte heller övervältras
på den skattskyldige, som i detta fall
är säljaren, om han inte i sin tur har
en klausul som innebär att han kan
överflytta skattehöjningen på köparen.

I en motion har jag tillsammans
med herr Stefanson i första kammaren
och en del andra ledamöter av riksdagen
föreslagit att de tidigare övergångsbestämmelserna
alltjämt skulle
gälla. Vi har emellertid genom en kompromiss
i bevillningsutskottet nu enats
om att leveranser som sker fram till
den 1 september enligt tidigare ingångna
avtal icke kommer att under
det närmaste halvåret träffas av den
nya skatten. Detta betyder alltså en
förbättring gentemot propositionsförslaget.

Att vi har kunnat acceptera denna
kompromiss beror på att det i varuskatteförordningen
inrymmes en bestämmelse,
som ger Kungl. Maj :t möjligheter
att lämna dispens för erläggande
av varuskatt därest ett uttagande
skulle leda till rent obilliga konsekvenser.
Det måste väl sägas vara
fallet, speciellt om avbetalningshandeln
skulle drabbas av erläggande av den
högre skatten på gamla kontrakt, då
en övervältring på konsumenten inte
blir möjlig.

Herr talman! Vi har inom högerpartiet
anslutit oss —- som herr Gustafson
också nämnde — till de förslag

Vissa skattepolitiska åtgärder

som här föreligger om ökning av den
indirekta beskattningen. Jag vill dock
samtidigt påpeka att vi, då vi inte
har kunnat godtaga de motiveringar
som utskottet har anfört, i ett särskilt
yttrande till bevillningsutskottets betänkande
har framlagt våra motiv för
dessa ställningstaganden.

Jag ber, herr talman, att redan nu
få yrka bifall till reservationerna nr
3 och nr 5 vid bevillningsutskottets betänkande
nr 2 samt i övrigt till vad
utskottet har hemställt, dock med avståndstagande
från de motiveringar
som från utskottets sida har framförts.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Om det utskottsbetänkande
som kammaren nu diskuterar föreligger
i princip så pass stor enighet
att debatten egentligen inte behöver bli
särskilt omfattande. Endast rörande
några smärre avsnitt av skattepaketet
har delade meningar tagit sig uttryck
i reservationer, och i stort sett får alltså
finansministern utskottets delade stöd.
Detta föranleder kanske finansministern
till att mysa i sitt skägg och tro att
oppositionen inte har några egna alternativ
utan nöjer sig med att följa herr
Sträng. Men så helt är det inte med tillfredsställelsen
på vårt håll. Sådan situationen
ändock är har vi varit tvungna
att acceptera de föreslagna skattehöjningarna
med hänsyn dels till att vi
inte vill försvaga budgeten, dels till att
vi finner det omöjligt med ytterligare
skattehöjning utöver vad finansministern
föreslagit.

Finansministern har tvingats till stark
återhållsamhet med statsutgifterna för
nästa budgetår. I det avseendet har han
närmat sig centerns propåer att begränsa
utgiftsökningarna så långt möjligt
är i nuvarande skatteläge. Trots att regeringen
för nästa år inte kan bjuda på
några egentliga, nya reformer måste finansministern
ha en inkomstförstärkning
på 1,5 miljard kronor. Tyvärr torde
denna inkomstförstärkning vara

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

ofrånkomlig, om vi skall betala de reformer
som redan är beslutade. Det är
inte möjligt att i nuvarande läge sänka
skatterna med mindre än att samtidigt
en del utgifter slopas —- eljest går inte
budgeten ihop. Finansministern får ändå
låna upp 1 miljard kronor.

Därför anser vi i centern att det nuvarande
finanspolitiska läget inte inbjuder
till vare sig skattelättnader eller
ytterligare skattehöjningar. Sedan kan
man naturligtvis diskutera vad som
gjort att vi kommit i detta låsta läge
på budgetsidan; därvidlag är meningarna
starkt delade mellan opposition och
regering. Orkestern Erlander har spelat
upp till ringdans med stigande löner
och priser samt växande inflationstryck
•— inflationskarusellen snurrar.
Det är, kan vi nu konstatera, ett tydligt
utslag av regeringens misslyckade
ekonomiska politik. Melodierna från Tages
går i moll.

Varningssignaler från oppositionen
har inte saknats, men regeringen har tidigare
helt nonchalerat dem. Centerpartiet
har för sin del krävt att regeringen
skulle ha som riktpunkt att anpassa
utgiftsökningarna till produktionsstegringen
inom landet. Den ekonomiska
verklighet som ligger i ett sådant
samspel har regeringen sökt gå
förbi genom sin skönmålning av samhällsekonomien.

Om nationalprodukten är den kaka som
vi gemensamt har att dela och denna kaka
—- såsom fallet var under förra året —
ökar med 3 procent, kan man väl inte
utan återverkningar skära bitar ur kakan
som är 7 procent större än vad
produktionstillväxten och det samlade
produktionsresultatet medger. Allt detta
blir då egentligen bara luft i lönekuverten,
och inflationsbrasan hålls i gång.

I årets finansplan har regeringen
nödgats konstatera vissa fakta: dels att
underskottet i vår bytesbalans under
1966 var nästan lika stort som under
1965, nämligen uppemot 1,5 miljard
kronor, dels att den inhemska prisni -

vån steg med 5 procent, dels att vi hade
den högsta räntan på 30 år, dels slut*
ligen att nationalproduktens ökning
stannade vid endast 3 procent •—■ den
lägsta siffran för hela 1960-talet. Denna
ökning skall för övrigt jämföras med en
5-procentig ökning inom OECD-länderna.

Finansministern verkar också vara
mindre anspråksfull och mindre optimistisk
än han brukar vara — och han
har kanske anledning därtill. Regeringen
har tydligen ansett sig tvungen att
ta hänsy till oppositionens krav på en
stramare finanspolitik och en begränsning
av utgiftsstegringarna. Visserligen
stiger utgifterna i nästa års budget med
8 procent, men betänker man att en stor
del av denna ökning hänför sig till lönestegringen
för statstjänstemännen
med cirka 1,2 miljard kronor plus uppräkningen
av folkpensionerna m. m., så
finner man att regeringen på det hela
taget visat en betydande återhållsamhet,
något som vi också tror är nödvändigt.
Målet för den ekonomiska politiken
måste nu vara att möta och bemästra
balansrubbningar i vår ekonomi. Vi
måste hålla tillbaka prisstegringarna,
dämpa inflationen och undanröja underskottet
i bytesbalansen.

Regeringens mest påtagliga recept i
denna situation är som vanligt nya skatter
och nya avgifter, denna gång på
cirka 1,5 miljard kronor. Det är mer än
en fördubbling av skattehöjningen i fjol,
då regeringen nöjde sig med 675 miljoner
kronor. I denna takt kan man omöjligen
fortsätta. Skattetrycket blir alldeles
för kännbart, framför allt för låginkomstgrupperna
och barnfamiljernä.
Schablonavdraget vid den statliga beskattningen
är naturligtvis ett led i strävandena
att begränsa skattetrycket för
de lägre inkomsttagarna, men detta avdrag
verkar inte alls i fråga om kommunalskatten,
och denna är ju i regel den
tyngsta pålagan för dessa grupper skattebetalare.

I ett särskilt yttrande — betecknat

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

med nr 4 — till bevillningsutskottets
betänkande bär vi centerledamöter pekat
på detta klart otillfredsställande förhållande
i fråga om den kommunala inkomstbeskattningen
för låginkomstgrupperna.
Då ett schablonavdrag vid den
kommunala inkomstbeskattningen, motsvarande
det som får göras vid den
.statliga inkomstbeskattningen, skulle innebära
ett inkomstbortfall för kommunerna
på cirka 2,5 miljarder kronor •—
vilket enligt vår mening skulle täckas
av staten — har vi i nuvarande läge inte
kunnat yrka på eu reform härvidlag,
ehuru mycket starka skäl talar för en
sådan. Vi vill ändå med detta vårt särskilda
yttrande, som är föranlett av motioner
här i riksdagen, hålla frågan levande.
På litet längre sikt, när resurserna
det medger, måste även denna
rättvisefråga lösas.

Barnfamiljerna är en annan grupp
som drabbats synnerligen hårt av prisstegringar
på olika områden under senare
år. Genom den höga räntan har
hyreshöjningarna blivit mycket kännbara.
Den fortgående inflationen har,
sedan barnbidraget höjdes för två år
sedan, urholkat penningvärdet med cirka
10 procent utan att barnfamiljerna
fått någon kompensation. Till detta
kommer nu en ytterligare höjning av
omsättningsskatten med 1 procent samt
andra skattehöjningar som också de
drabbar barnfamiljerna.

I fjol föreslog centern kompensation
åt de sämst ställda barnfamiljerna för
de stora hyreshöjningarna. Det förslaget
gick högern och .socialdemokraterna
emot. Man hade i år haft anledning förvänta
att regeringen skulle ha framlagt
något förslag som kunde tillgodose eu
del av barnfamiljernas berättigade krav
på kompensation för de utgiftsökningar
som regeringens politik åsamkar dem.
I stället kräver nu regeringen, bl. a. genom
höjningen av omsättningsskatten,
ytterligare cn slant av barnfamiljernas
inkomster, och barnfamiljerna får alltså
rent av vidkännas en standardsänkning.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Centern vill gärna säga ifrån att det
inte utan ytterligare skattehöjning finns
utrymme i budgeten för en höjning av
barnbidragen just nu, och ett steg som
skulle innebära en sådan ytterligare skattehöjning
har centern inte velat ta. Men
det är uppenbart att vi inte kan låta barnfamiljerna
bära denna börda, som regeringens
misslyckade ekonomiska politik
åsamkat dem, utan någon kompensation.
Därför har centern också i motioner
gjort en beställning till nästa år,
då vi kräver att barnfamiljerna skall
stå först i tur att få en rejäl förbättring.

Utskottet har även haft att behandla
motioner från centern och folkpartiet
angående rättvisare beskattning av folkpensionärernas
sidoinkomster. Utskottets
enhälliga hemställan på denna
punkt — att riksdagen »måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam
utredning» — hälsar vi med tillfredsställelse.
Det är glädjande att på en
så väsentlig punkt enighet kunnat nås
i bevillningsutskottet.

De nuvarande reglerna för beskattning
av folkpensionärernas sidoinkomster
är behäftade med påtagliga brister
och leder i vissa fall till orimliga resultat.
De inkomstprövade förmånerna i
form av hustrutillägg och kommunala
bostadstillägg reduceras kraftigt redan
vid relativt små sidoinkomster. Man
får därför hoppas att regeringen går
snabbt till verket för att undanröja de
alltför ogynnsamma verkningarna av
nuvarande bidrags- och skattesystem
för folkpensionärerna.

Den höjning av motorfordonsskatten
med 50 procent som finansministern
föreslagit har i princip accepterats även
av centerpartiet. Men i de likalydande
motionerna 1:336 och 11:410 har vi
begärt en riksdagsskrivelse med anhållan
om skyndsam utredning och förslag
om sådan utformning av fordonsbeskattningen
att hänsyn tas till den yrkesmässiga
lastbilstrafikens och busstrafikens
kostnadsläge. Den av utskotts -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

majoriteten förordade ökade skattebelastningen
kan göra det omöjligt för
omnibussföretagen att upprätthålla
busstrafiken på glesbygdslinjerna. Det
kan alltså bli fråga om nedläggningar,
och en sådan utveckling skulle vara synnerligen
olycklig med hänsyn till att
många glesbygder då skulle komma att
ställas helt utan kommunikationer eller
i varje fall få vidkännas en försämring
av dem.

Vi är inte helt nöjda med utskottets
skrivning på denna punkt, även om den
innebär en förbättring jämfört med propositionen.
Skatteeffekterna för den
tyngre lastbilstrafiken och framför allt
för de s. k. ensamåkarna kan komma
att skärpas i så hög grad att fraktinkomsterna
inte ger eu tillfredsställande
täckning av kostnaderna. En motsvarande
taxehöjning är kanske inte möjlig
att genomföra i den hårdnande konkurrens
som nu möter. Centern, folkpartiet
och högern har därför i en reservation
till utskottets betänkande följt upp förslaget
i de motioner jag nämnde och
hemställt att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära en översyn av
bl. a. lastbilstrafikens kostnadsläge. Vi
anser att många lastbilsägare annars riskerar
att ställas i en sådan situation att
de inte kan fortsätta med sin näringsutövning.
Därför är det enligt vår mening
nödvändigt med en översyn som
kartlägger hithörande problem, och
denna översyn bör snarast möjligt resultera
i förslag till riksdagen om eu
ny avvägning av fordonsskattens grundocli
tilläggsavgifter med hänsyn tagen
till konsekvenserna för näringslivet ocli
inte minst för glesbygderna, som drabbas
särskilt hårt av gällande bestämmelser.

Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1 av
herr Stefanson in. fl. beträffande motiveringen
för skatteförslagen och till reservationen
3 av lierr Yngve Nilsson
in. fl. beträffande motorfordonsskatten.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Eftersom det här gjorts
gällande att de föreslagna skattehöjningarna
skulle vara en följd av regeringens
tidigare misstag vill jag säga
några ord mera allmänt, innan jag går
in i detalj på förslaget.

De i skattepaketet föreslagna skattehöjningarna
är betingade av det kärva
budgetläget. Trots hårda prutningar på
många anslagsäskanden har statens
upplåningsbehov beräknats till omkring
2 miljarder kronor, och en sådan upplåning
har varken utskottsmajoriteten
eller oppositionen funnit försvarlig. För
att begränsa efterfrågeökningen och
skapa utrymme för industriell investering
har regeringen ansett en skärpning
av beskattningen nödvändig, och det
har också samtliga utskottsledamöter
varit eniga om. De föreslagna skattehöjningarna
kommer att inbringa bortåt
1,5 miljard kronor, men trots detta
och trots ytterligare 160 miljoner i inkomstförstärkning
på annat sätt uppskattas
statens lånebehov för nästa budgetår
till 1 100 miljoner kronor, vilket
är ungefär 400 miljoner mindre än för
innevarande år.

Herr Gustafson i Göteborg sade att
oppositionen godtar denna proposition,
men att det inte innebär att man godkänner
regeringens politik — och naturligtvis
ännu mindre regeringens program.
Orsaken till att vi accepterar propositionen
är att vi måste ställa regeringens
misstag till rätta, framhöll herr
Gustafson. Men när utskottet diskuterade
dessa frågor, sade en ledamot från
mittenpartierna att vi ju i stort sett allesamman
har varit med om att fatta alla
beslut och medverkat till den utveckling
vi haft. Så är det väl också.

De problem som vårt land nu brottas
med är internationella. I Västtyskland
har man omkring 700 000 arbetslösa och
i England 600 000. I en interpellation
den 8 februari frågade herr Ohlin statsministern
om dessa problem, och hans
frågor var därvid uppdelade i åtta
punkter, varav inte mindre än fyra just

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

berörde de internationella svårigheterna.
Herr Ohlin framhöll i den första
punkten att en orsak till problemen är
konjunkturdämpningen i Västeuropa.
Som punkt nummer två talade han bl. a.
om överinvestering i vissa industrier i
Västeuropa. Den tredje punkten angav
han vara kvantitativa importrestriktioner
av de stora industristaterna gentemot
låglöneländernas export av textil-
och konfektionsartiklar. Som en
fjärde orsak betraktade han de subventioner
som förekommer i utlandet, t. ex.
inom varvsinidustrien, i form av lågräntekrediter.
»Krisen för Uddevallavarvet
är inte opåverkad därav», sade herr
Ohlin. Men givetvis drog han också
samma litanior som herr Gustafson i
Göteborg gjorde i början av sitt anförande
i dag. Obestridligt är dock att de
fyra punkter som herr Ohlin pekade på
är de väsentliga orsakerna till de problem
vi i dag brottas med.

Den strukturrationalisering som nu
sker i vårt land har ju sin motsvarighet
i alla andra industriländer. I Amerika
lär människorna i genomsnitt bo endast
fyra, fem år på samma plats. Där har
man alltså järnhårt drivit denna politik
med strukturrationalisering; man har
slagit ihop företagen och skapat stora
företag som bättre kunnat konkurrera
med utlandet. Men även Amerika lär ge
subventioner liksom många andra industristater
i Europa.

Vi har i vårt land kunnat skryta över
en högt rationaliserad industri. Vi har
satsat mer av bruttonationalprodukten
på att skapa ett högrationaliserat näringsliv
än något annat land i världen
— med undantag för Norge under eu
tid då detta land fick hjälp av Amerika.
Så har det varit i många år, och vårt
problem ligger således snarare däri att
vi trots den höga rationaliseringen har
för små enheter inom vårt näringsliv
jämfört med andra moderna industristater.

Visst kan man, som oppositionen gör,
klandra förhållandena i vårt land och

Vissa skattepolitiska åtgärder

säga att de är orsakade av regeringens
politik. Jag vågar emellertid påstå att vi
står oss gott vid en jämförelse med andra
industriländer. Men därom ger oppositionen
ingen information åt det svenska
folket.

Nu tycks vi ha passerat vågdalen, och
arbetslösheten minskar. Jag tror att om
inte oppositionen som vanligt för popularitetens
skull bromsar och försöker
hindra regeringens åtgärder för att skapa
ekonomisk balans, bör vi ha goda
utsikter att klara även dagens problem.

Herr talman! Jag skall inte längre
uppehålla mig vid dessa allmänna synpunkter
utan övergår till detaljproblemen.

Jag skall inte räkna upp alla skattehöjningar
i paketet —• de är väl kända
vid det här laget. Men låt mig uttala
min tillfredsställelse över att låglönegrupperna
hålls skadelösa på en väsentlig
punkt, nämligen i fråga om folkpensionsavgiftens
höjning med 1 procent.
Genom att samtidigt schablonavdraget
för kommunalskatteutskylderna vid statlig
taxering, som nu är minst 2 250 kronor
för ogifta och 4 500 kronor för
gifta, får tillämpas utan nuvarande begränsning,
uppnås en skattesänkning
för ogifta med inkomster upp till 8 000
och för gifta med inkomster upp till
17 000. För övriga blir det en skattehöjning
med 300 kronor, vilken inträder
vid inkomster över 40 000 kronor.

Herr talman! På tre punkter i sakfrågorna
är utskottet oenigt — annars
är vi ju rätt så eniga. Det gäller fordonsskatten,
ortsavdraget för folkpensionärer
och nedsatt skatteförmåga för handikappade.
På den sistnämnda punkten
har socialdemokraterna en reservation.

Låt mig, herr talman, börja med fordonsskatten.
Den höjning på 50 procent
som här föreslås betingas av att de nuvarande
skattesatserna har stått oförändrade
sedan 1954, trots att penningvärdet
har förändrats till det sämre
med 59 procent. Genom att avgiften för
omläggningen till högertrafik samtidigt

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

tas bort utgör den totala skattehöjningen
för vanliga personbilar 20—30 kronor
per år. För Saab blir det t. ex. 29
kronor mer per år och för Volvo Amazon
22 kronor. Utskottet är enigt om
denna höjning.

Då det gäller den tunga trafiken har
oppositionen en gemensam reservation
med yrkande om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående »skyndsam utredning
och förslag om sådan utformning av fordonsbeskattningen,
att hänsyn tages till
den yrkesmässiga lastbilstrafikens och
busstrafikens kostnadsläge».

Vi anser att det inte kan vara riktigt
att vidtaga dessa förändringar av den
nuvarande relationen i beskattningen av
olika fordon. En utredning — 1965 års
bilskatteutredning — är ju redan i färd
med att göra en översyn av vägtrafikbeskattningen,
och då vore det, såvitt
jag förstår, att slå in öppna dörrar att
begära en ny utredning. Att problemet
är omfattande och mycket komplicerat
framgår också av att oppositionen inte
vågar föreslå att riksdagen skall fatta
beslut om någon omfördelning av relationerna
härvidlag utan nöjer sig med
denna skrivning om utredning av frågan.

Utskottet förnekar inte att den procentuella
höjningen medför en merbelastning
för lastbilsägarna. .Tåg föreställer
mig att särskilt de mindre företagen
på detta område har det svårt —
härkraften ligger på gränsen, och nu
blir det en ytterligare pålaga. Detta är vi
väl medvetna om. Men om man ställer
denna skatt i relation till de sammanlagda
fraktinkomsterna för beställningstrafiken
med lastbil finner man att ökningen
för den tunga trafiken kan beräknas
till 3 procent. Det säger väl något
om relationerna.

I samband med behandlingen av detta
problem har utskottet tagit ett initiativ
beträffande skatteuppbörden. För närvarande
kan man i vissa fall få anstånd
intill utgången av augusti månad med
erläggande av den del av fordonsskat -

ten som överstiger 2 000 kronor, dock
endast med högst hälften av den totala
skatten. Höjningen av skatten kommer
genom denna bestämmelse att medföra
att framför allt ägare av tyngre fordon
kan få svårigheter att i förskott erlägga
skatten. Utskottet finner det därför skäligt
att fordonsskatten för de tyngre
fordonen får delas upp på ett lämpligt
antal betalningsterminer, under hela
året, och vi förutsätter att Kungl. Maj :t
beaktar detta och meddelar ändrade bestämmelser
med verkan från och med
år 1968.

Som bekant utgår statsbidrag till
busslinjetrafiken på landsbygden. Några
motionärer har påpekat att den av
föregående års riksdag beslutade höjningen
av drivmedelsskatterna i förening
med den nu föreslagna höjningen
av fordonsskatten sammanlagt belastar
den bidragsberättigade busstrafiken
med belopp som överstiger bidragsanslaget.
Vi inom utskottet finner det uppenbart
att ifrågavarande skatteskärpningar
måste inverka på anslagens storlek.
Vi förutsätter därför att statsutskottet
vid sin bedömning av anslagsfrågan
tar skälig hänsyn till de påtalade
skatteeffekterna. .Tåg vill personligen
kraftigt understryka detta, och vi är väl
alla medvetna om svårigheterna för
busslinjetrafiken på landsbygden.

Högern återkommer med sina yrkanden
om höjda ortsavdrag för folkpensionärer.
Denna fråga har ju diskuterats
under flera år här i kammaren, och det
finns ingen som inte förstår att folkpensionärerna
bör stimuleras att fortsätta
i aktivt arbete. Ingen har heller förnekat
att de nuvarande bidragen av olika
slag till folkpensionärer medför att viss
del av inkomsten kan gå förlorad för en
folkpensionär. Jag vill dock erinra om
att enligt riksskattenämndens anvisningar
till skattemyndigheterna kan en
ensamstående pensionär, som fr. o. m.
den 1 juli får 4 840 kronor i pension,
ha 2 000 kronor i bostadstillägg och
därutöver en sidoinkomst på 2 000 kro -

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

nor utan att ett enda öre dras i skatt.
Vederbörande kan alltså ha cirka 9 000
kronor i inkomst utan att behöva betala
skatt, om riksskattenämndens anvisningar
följes. Ett gift par, som får 7 540
kronor i folkpension och har 2 000 kronor
i bostadstillägg, kan ha en sidoinkomst
på 3 000 kronor — alltså mellan
12 000 och 13 000 kronor i sammanlagd
inkomst — utan att behöva betala ett
öre i skatt.

Ärade kammarledamöter! Jag har full
förståelse för folkpensionärernas problem,
men det finns hundratusentals
barnfamiljer i detta land som trots barnbidragen
har lägre standard än många
folkpensionärer har. Med detta konstaterande
kommer vi emellertid tyvärr
inte ifrån problemet att det kan vara
föga lönande för folkpensionärerna att
fortsätta förvärvsarbete. Men problemet
ligger kanske inte direkt på skatteplanet,
utan mer på bidragssidan. Hustruoch
bostadstilläggen är ju inkomstprövade
och när folkpensionerna kommer
över en viss inkomstgräns minskas dessa
tillägg vilket kan kännas som en oerhörd
skatteökning.

Det vore enkelt om detta problem
kunde lösas genom en höjning av ortsavdragen,
men det skulle få konsekvenser
som vi inte önskar. Det finns nämligen
i vårt land hundratusentals folkpensionärer
som har höga inkomster av
tjänst eller av pension från tidigare anställning.
Man frågar sig vad man skapar
för rättvisa, om man ger dem som
har mycket stora inkomster en skattelättnad
som andra inte kan tillgodogöra
sig. Kunde man avskilja dem som endast
har folkpension och de bidrag jag här
nämnt vore problemet enklare. Men det
kan inte vara en riktig lösning att alldeles
oavsett hur stora inkomsterna är
ge skattelättnad enbart därför att vederbörande
blivit pensionär eller fyllt 67
år.

På grund av dessa omständigheter
och också därför att en höjning av ortsavdragen
skulle innebära betydande

Vissa skattepolitiska åtgärder

skattebortfall avstyrker utskottet motionen
i denna del. Folkpensionärerna
kommer dock enligt propositionen att
bli helt befriade från skatt till såväl
stat, landsting som kommun, om de endast
har inkomst från folkpension och
kommunalt bostadstillägg. Därtill kommer
det extra deklarationsavdraget för
folkpensionärerna att höjas. Riksskattenämnden
har för avsikt att utfärda nya
anvisningar till årets taxering — de har
ännu inte utkommit, men torde göra det
i tid till skattemyndigheternas granskning
av deklarationerna. Vi får alltså
nya riktlinjer för beskattningen när det
gäller nedsatt skatteförmåga hos folkpensionärer
och hänsyn kommer därvid
att tas till nyheterna i den här föreliggande
propositionen.

.lag vill också fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på att utskottet
begagnat sin förslagsrätt och framfört
ett förslag till provisorisk lösning av
problemet med folkpensionärernas sidoinkomster.
Utskottet förordar en snar
utredning av frågan om dessa inkomster
och tänker sig därvid att man bör
överväga någon form av definitiv källskatt.
Enligt utskottets mening bör denna
fråga lämpligen utredas av den pågående
utredningen om definitiv källskatt.
Vi anser att det inte bör möta
några principiella betänkligheter att
göra ett försök med denna grupp, innan
det sker en övergång till mer allmän
definitiv källskatt.

Herr Gustafson i Göteborg frågade
mig, om detta var hela utskottets mening
och jag anser mig ha bemyndigande
att deklarera att så är fallet. Även
den ledamot i utskottet som är ledamot
i utredningen om definitiv källskatt är
helt med på att man skall försöka åstadkomma
en snabbutredning och på försök
tillämpa en dylik källskatt i fråga
om folkpensionärerna.

Herr talman! Vi hade trott att vi därmed
skulle kunna skapa enighet inom
utskottet om dessa problem, men frestelsen
var tydligen för stor för högerns

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

reservanter att inte spela med folkpensionärerna.
Högern har alltså kommit
med en reservation om höjning av ortsavdragen.

Det är uppenbart att i detta sammanhang
uppkommer även frågan om
en omprövning av folkpensionärernas
inkomstprövade förmåner. Detta problem
är föremål för översyn av pensionsförsäkringskommittén.

Herr talman! Det kanske även bör
sägas några ord om den mycket intressanta
centerpartimotionen om ett särskilt
schablonavdrag vid kommunal
taxering som motsvarar det avdrag som
finns vid den statliga taxeringen. Detta
är ett enkelt och sympatiskt förslag,
som bara har det felet att dess genomförande
skulle kosta två och en kvarts
miljarder kronor. Detta blev tydligen
väl starkt även för herr Vigelsbo och
hans kamrater i utskottet. De har inte
vågat yrka bifall till förslaget, utan
nöjer sig med att ställa det på framtiden.
Man vill dock inte erkänna
fadäsen utan drar sig segrande tillbaka
i en dimbildning, om jag så får uttrycka
mig.

Herr Eriksson i Bäckmora säger här
att vi måste spara på statens utgifter
och försöka bromsa prisstegringarna.
Detta sker samtidigt som centern kommer
med ett förslag, som faktiskt ställer
högerns förslag i skuggan i fråga
om minskade statsinkomster. Tidigare
har det talats om att högern gått hårdast
fram, men nu är det, som Svenska
Dagbladet säger, centerpartiet som man
bör rikta sina ögon på. Centerpartiet anser
sig också kunna inbilla svenska folket
att vi skall kunna höja barnbidragen
och samtidigt vidta en mängd åtgärder
i skattesänkande syfte som innebär miljarder
kronor i minskade inkomster
för kommunerna och ökade utgifter för
staten.

Herr talman! Jag kanske bör inflicka
några ord även om tobaksskatten, eftersom
jag förstår att herr Rubin senare
kommer att tala om denna.

Utskottet har godtagit en höjning av
tobaksskatten, men jag tror att jag å
allas vägnar kan säga att detta inte har
skett utan knorr. När man är ute efter
inkomstförstärkningar, är det så lätt
att kasta sig över just denna grupp av
konsumenter. Så sker även denna gång.
Men när vi inte funnit några andra utvägar,
har vi accepterat en höjning. För
min del vill jag ifrågasätta, om det är
rättvist att på detta sätt ensidigt beskatta
en viss grupp i samhället. Man
må tycka hur illa man vill om rökning
och tobaksbruk över huvud taget, men
trots allt existerar detta bruk. Miljoner
människor i detta land konsumerar
tobak och därmed ådrar sig stora personliga
utgifter. Man måste väl ändå
realistiskt räkna med att tobakskonsumenterna
inte kommer att sluta röka enbart
därför att priserna höjs och därmed
undandra sig den ökade belastningen.

Det ligger ingen realism i ett sådant
resonemang. Man räknar ju också med
att tobakskonsumenterna kommer att
röka som vanligt och att statsinkomsterna
därför skall öka. Därmed blir varje
höjning av skatten en höjning av konsumtionsutgifterna
för alla tobaksbrukare.

Det borde enligt min mening nu vara
nog med att man går denna det minsta
motståndets väg för att öka skatteinkomsterna.
Detta tycks också vara utskottsmajoritetens
mening, även om den
kanske inte i allo gillar min motivering.
Jag vill emellertid betona utskottsmajoritetens
uttalade önskan att tobaksbeskattningen
i fortsättningen utformas
efter i förväg prövade principer om
hur beskattningen bör fördelas mellan
de olika varugrupperna och inte enbart
med tanke på möjligheten att öka statsinkomsterna.
Man får inte heller alldeles
bortse från risken för ökad smuggling,
om skatten på detta område undan
för undan höjes.

Slutligen har jag att som talesman för
reservanterna under punkt D motivera

Onsdagen den 22 februari 1967 fm. Nr 8 31

deras ställningstagande beträffande nedsatt
skatteförmåga för handikappade.

Vi konstaterar i reservationen att
statsmakterna under de senaste åren har
visat allt större intresse för de handikappades
speciella förhållanden. De
statliga insatser som mera direkt tar
sikte på dem kan det senaste budgetåret
beräknas dra en kostnad av cirka
1 300 miljoner kronor, en ökning med
cirka 150 miljoner kronor. Av denna
totalsumma utgår cirka 850 miljoner
kronor i form av förtidspensioner, invaliditetsersättningar
m. m. Liksom
folkpensionärerna får de handikappade
en standardhöjning den 1 juli. Anslagen
till tekniska hjälpmedel, till invaliditetsförebyggande
åtgärder in. m.
ökas med 10 miljoner kronor till cirka
90 miljoner kronor. De erhåller dessutom
stöd för utbildning, arbetsvärd
och bostäder på sammanlagt cirka 375
miljoner kronor. Från ATP beräknas
i förtidspensioner till dem utgå 120
miljoner kronor, vartill kommer betydande
insatser på handikappområdet
från kommuner och landsting. Höggradigt
rörelsehindrade kan befrias från
fordonsskatt och även få återbäring
av erlagd bilaccis. De kan också erhålla
statligt bidrag motsvarande skattekostnaderna
för viss mängd drivmedel.

Handikapputredningen, som har i
uppdrag att lägga fram förslag på en
rad områden som berör sociala förmåner
för handikappade, skall även pröva
huruvida de skatterestitutioner som nu
utgår lämpligen bör omläggas till stöd i
form av direkta bidrag.

Jag tror att det kan vara på sin plats
att erinra om dessa hjälpåtgärder. De
utgör säkerligen den riktigaste, rättvisaste
och mest effektiva vägen att
hjälpa de handikappade. Man bör inte
heller glömma att invaliditetsersättning
och invaliditetstillägg enligt lagen om
allmän försäkring samt hemortsbidrag
är skattefria.

Jag vill vidare understryka vad vi

Vissa skattepolitiska åtgärder

anfört om att den skattskyldiges ekonomiska
ställning bör vara avgörande
för frågan om extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga skall medges. Det är väl
ändå obestridligt att skatteförmågan för
en människa med mera betydande inkomster
knappast kan vara väsentligen
nedsatt med mindre vederbörande fått
vidkännas en avsevärt ekonomisk utgift.
Visst kan i praxis bedömningen
variera i enskilda fall, men man torde
inte kunna påstå att den hittills varit
restriktiv. Vi har tidigare påpekat att
under speciella förhållanden extra avdrag
har medgivits vid så höga årsinkomster
som 30 000—40 000 kronor.

Vad vi framför allt har velat framhålla
och vad jag har understrukit är
att stödet åt de handikappade i princip
bör ges i form av direkta bidrag i
olika former i stället för genom avdrag
vid beskattningen eller genom andra
skatteförmåner. Därigenom blir det
övervägande flertalet handikappade
bäst hjälpta.

Herr talman! Med detta yrkar jag således
bifall till utskottets hemställan i
samtliga punkter utom i punkt D, där
jag yrkar bifall till reservationen nr 6
av herr John Ericsson in. fl.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Som regeringspartiets
talesman tycker herr Brandt inte om
att man kritiserar regeringen för dess
politik. Det förstår jag, och det får man
ta med gott humör.

Herr Brandt säger att vi har varit
med om vissa utgiftsbeslut. Ja, de utgiftsbeslut
som vi har varit med om
tar vi ansvaret för, men vi var t. ex.
inte med att besluta om den ryckiga
igångsättning förra året som jag nyss
nämnde, och vi kan absolut inte ta ansvaret
för att regeringspartiet har avslagit
vårt program mot prisstegringar
och för en sund ekonomi.

Vi står oss gott i jämförelse med andra
länder, säger herr Brandt. Ja, jag

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

vet att finansministern inte tycker om
jämförelser för enstaka år, men om
man ser på de två senaste åren ligger
vi i toppen när det gäller prisstegringar
— det är bara ett land som har haft
större prisstegringar än vi — och vi
ligger i botten när det gäller produktionsökning,
med bara ett land som har
haft sämre utveckling än vi. Det tycker
jag sannerligen inte är någonting som
man kan skryta över.

Jag går så över till de frågor som behandlas
i betänkandet. Herr Brandt säger
att fordonsbeskattningen inte är så
farlig och att den nya skattehöjningen
bara medför några procents ökning av
transporttaxorna. I utskottet fick vi
emellertid uppgifter, som inte har bestritts
av någon, att resultatet av ford
o nsb eskatt n in ge n.s höjning blir en höjning
av transporttaxorna med mellan
2 och 8 procent, beroende på fordonets
karaktär. Det kan inte vara önskvärt.
Vad vi framför allt vill understryka är
att utredningen inte på något sätt får
vara prejudicerad av den höjning som
nu sker, utan att man verkligen måste
undersöka denna sak.

När det gäller tobaksskatten vill jag
nämna för herr Brandt att också medicinska
skäl har varit avgörande.

Herr Brandt anförde ett exempel på
att en folkpensionär kan ha 12 000—
13 000 kronor i inkomst utan att betala
ett enda öre i skatt. Det måste vara ett
utomordentligt sällsynt fall, och det är
väl lika bra att vi gör klart nu, herr
Brandt, att en ensamstående folkpensionär
med 12 000—13 000 kronors inkomst
får betala skatt och att det är
mycket sällsynt att en gift folkpensionär
med lika stor inkomst helt slipper
skatt. Jag tycker inte att folkpensionärerna,
»om nu kämpar med svårigheter
på grund av stora marginaleffekter, bör
få det intrycket, att man kan ha inkomster
på 12 000—13 000 kronor utan
att behöva betala ett enda öre i skatt.
För övrigt är jag tillfredsställd med att
herr Brandt bekräftade att meningen

är att göra en snabbutredning, så att
det snart kan bli en ändring.

Jag beklagar den socialdemokratiska
reservationen beträffande de handikappade.
Det finns praktiska exempel,
som utskottet för övrigt tidigare har
nämnt, på att diabetiker och andra handikappade
inte behandlas tillbörligt i
skatt eh ä nseen de.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det är naturligt att herr
Brandt tycker att socialdemokratien
liar fört en riktig politik, och det är
ingenting att säga om att han har den
uppfattningen, men beträffande dess resultat
vill jag instämma i vad herr Gustafson
i Göteborg nyss sade beträffande
prisstegringarna och produktionsökningen.
När herr Brandt talar om arbetslösheten
i olika länder vill jag dessutom
göra det tillägget, att det för inte
så många dagar sedan registrerades en
mycket hög arbetslöshetssiffra även i
vårt land — jag vill minnas att det var
08 000 personer.

(Chefen för finansdepartementet herr
statsrådet STRÄNG: Det var 59 000 när
det var som mest.)

Jag tackar så mycket för korrigeringen.

Herr Brandt har kritiserat högerpartiets
förslag om omedelbart införande
av höjda ortsavdrag för folkpensionärerna.
Jag vill bara säga att alla är
överens om att vi inte kan fortsätta
med den nuvarande formen av beskattning
för pensionärerna utan att någonting
måste göras. Det har ännu icke
presenterats något förslag som varit genomförbart
utöver det som högerpartiet
har lagt fram i flera år. Nu säger man
att det inte kan genomföras, eftersom
man därmed skulle ge vissa folkpensionärer,
som har stora inkomster vid sidan
om, en alltför stor sikattelindring.
Jag vet inte enligt vilka mått herr
Brandt räknar när han säger att det
skulle gälla 100 000. Jag tror att han

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

har gått ganska långt ner då, men det
finns ju hundratusentals folkpensionärer
i detta land som måste vara intresserade
av att vid sidan av sina utgående
pensioner kunna göra sig en liten
extrainkomst, och det är för att göra
detta möjligt för dem som vi menar att
man väl får ta den olägenhet som det
innebär att även ge någon litet större
inkomsttagare bland folkpensionärerna
ett något större ortsavdrag.

Jag vill säga att detta inte kan vara
omotiverat. Ofta inträffar det att äldre
människor på grund av sjukdom och
annat har dyrare levnadskostnader än
man kanske normalt brukar räkna med.
Detta förhållande har observerats även

1 andra länder och det finns länder där
högre ortsavdrag lämnas för folkpensionärerna.

Sedan skulle jag också vilja säga några
ord om de handikappade, där genom
lottning bevillningsutskottet bär kommit
att stanna inför ett förslag att tillstyrka
bifall till en högermotion, vari
vi begär att vid beskattningen större
hänsyn skall tas till de handikappades
problem. Jag vill understryka att det
väl måste vara rimligt att ge just dessa
personer ett extra skatteavdrag, alldenstund
de när de skall delta i förvärvslivet
onekligen är beroende av vissa
hjälpmedel som gör att de åsamkas högre
levnadskostnader än med dem jämförbara
befolkningsgrupper.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill egentligen bara
replikera herr Brandt på ett par punkter.

Den första gäller motorfordonsskatten.
Jag förstår att lierr Brandt avsåg
att argumentera emot vår reservation,
men i verkligheten kom herr Brandt att
stödja den. Jag skrev nämligen upp vad
han sade: De mindre lastbilsföretagen
har det svårt och får nu en ny pålaga
som gör läget svårare.

Ja, herr Brandt, det är precis vad vi

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Vissa skattepolitiska åtgärder

har sagt i motionen och i reservationen!
Vi amser att det är nödvändigt att
få en översyn och en utredning av denna
sak. Nu menar herr Brandt att 1965
års bilskatteutredning sysslar med det
problemet, men såvitt jag kunnat underrätta
mig gör utredningen inte det.

Herr Brandt tröstar sig vidare med
att man får dela upp skatten på flera
perioder såsom utskottet har föreslagit,
men, herr Brandt, skatten blir inte
mindre därför att man får dela upp inbetalningarna
på flera terminer.

Herr Brandt säger att centermotionen
om avdraget vid den kommunala
inkomstbeskattningen är intressant. Ja,
den är inte bara intressant, utan den är
t. o. m. rättvis. Har herr Brandt någon
uppfattning om låginkomstgrupperna i
det här landet, tror jag han kan hålla
med mig om att detta är en väg att
verkligen komma till rätta med deras
problem.

Jag vill göra herr Brandt uppmärksam
på att motionen inte hade något
direkt yrkande på denna punkt, utan
den begärde bara en utredning. Det var
ingalunda under någon dimbildning
som vi drog oss tillbaka från motionen
i utskottet; vi har klart deklarerat
vad vi vill, vi har nämligen med vårt
yttrande velat hålla frågan levande. Vi
anser den så viktig att den bör kunna
lösas i en framtid. Att nuläget inte ger
några möjligheter till en lösning är vi
på det klara med, men det måste väl
ändå vara möjligt att ställa upp några
alternativ och göra upp planer även
för framtiden, och det är vad vi har
velat göra med vår motion.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara några få ord —
andra talare efter mig kommer att behandla
de problem jag här har berört.

Beträffande fordonsskatten vill jag
bara säga till herr Gustafson i Göteborg
att procentsatserna självfallet varierar.
Jag nämnde att genomsnittet är
3 procent, och det är obestridligt. Att
S

Nr S

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

sedan procentsatserna varierar är vi
medvetna om, men vi kommer inte från
problemet för den sakens skull. Jag
vidhåller att den utredning som pågår
har möjligheter att klara denna sak,
och då kan det inte vara nödvändigt att
skriva till Kungl. Maj:t för att begära
en ny utredning.

Beträffande folkpensionärerna vidhåller
jag vad jag tidigare har sagt om
riksskattenämndens anvisningar och om
den relation som råder -—- ifall man
verkligen granskar problemet — mellan
folkpensionärer och exempelvis barnfamiljer.
Jag har noggrant studerat förhållandena
i min hembygd och lätt
kunnat konstatera vilken standard folkpensionärer
i pensionärshem har i jämförelse
med barnfamiljer, som är
tvingade att bo i en större och dyrare
lägenhet och har andra omkostnader.
När dessa har betalat skatten har de
oftast en lägre standard än folkpensionärerna.

Jag nämner detta bara för att ställa
problemet på sin spets; därmed kommer
vi naturligtvis inte förbi att folkpensionärernas
förmåner kan minska,
om de når över en viss inkomst, och
att deras intresse för att ta förvärsarbete
därigenom kan avtrubbas. Jag har
alltså aldrig förnekat att hundratusentals
folkpensionärer har det svårt i
vårt land. Detta är emellertid ett problem
vid sidan om; det är i samband
med skattefrågan jag har gjort dessa
jämförelser.

Vad de handikappade angår har jag
tagit kammarens tid i anspråk för att
räkna upp alla de åtgärder som vi vidtar
för att hjälpa dem. Jag vidhåller
fortfarande att de handikappade som
grupp betraktad är väsentligen mera
hjälpta genom dessa insatser än genom
ett bistånd skattevägen, som här föreslås.

Centerpartimotionen går ut på att
skapa ökad rättvisa, påstår herr Eriksson
i Bäckmora. Det finns mycken orättvisa
som vi skulle vilja avskaffa här i

landet och många åtgärder som vi
skulle vilja vidtaga för att skapa ännu
större rättvisa, men inte anser vi att
vi fördenskull så lättvindigt kan försämra
budgeten med över två miljarder
kronor.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt håller på
att skapa myten om den i jämförelse
med andra grupper välmående folkpensionären.
Jag observerade emellertid att
herr Brandt sade sig veta att det finns
hundratusentals folkpensionärer som
har det svårt här i landet. Det finns
verkligen många som inte kommer in
på pensionärshem eller ålderdomshem
utan har det besvärligt på många sätt,
och dem får vi inte glömma.

I detta sammanhang är det angeläget
att slå fast att redan nu en folkpensionär,
som inte har någon annan inkomst
än folkpension, är fri från beskattning.
Vad som kan komma att hända genom
den folkpartimotion som blivit tillstyrkt
är att de orimliga förhållanden som råder
i skattehänseende, dels på grund
av bestämmelsernas utformning, dels på
grund av den praxis som tillämpas av
vissa taxeringsmyndigheter, kan undanröjas,
så att vi kan åstadkomma en skälig
behandling av folkpensionärerna i
detta avseende.

Det förhållandet, herr talman, att vi
nu på olika sätt ger bidrag till de handikappade
bör inte minska vårt intresse
för att de skall få en rättvis behandling
i skattehänseende. Det finns många fall
där handikappade inte kan få de avdrag
som de borde vara berättigade till på
grund av de extra kostnader som deras
handikapp medför. Jag nämnde tidigare
t. ex. diabetikerna, som har haft stora
svårigheter. Vissa förbättringar har nu
skett, inte minst efter ett uttalande som
gjordes av bevillningsutskottet. Det
finns sannerligen anledning att undersöka
detta problem ytterligare, och jag
vidhåller därför mitt yrkande om bi -

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

fall till utskottets förslag på denna
punkt.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Vi vill inte försämra
budgeten med två miljarder kronor, säger
herr Brandt. Det vill inte vi heller.
Var kan herr Brandt i bevillningsutskottets
betänkande läsa ut att centern önskar
försämra budgeten med två miljarder
kronor? Men, det är en medveten
förvrängning, som saknar stöd i verkligheten,
fördenskull kan vi väl inte
avstå från de reformer som vi ändå anser
vara nödvändiga. Enligt vår åsikt
får vi genomföra dem när det finns resurser
till det. Herr Brandt kan inte
bestrida det riktiga i att man också tilllämpar
ett schablonavdrag vid den kommunala
inkomstbeskattningen liksom
vid den statliga, om man är besjälad av
en vilja att verkligen lösa låginkomstproblemet,
vilket jag hoppas att herr
Brandt är.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Som herr Gustafson i
Göteborg påpekade försökte herr Brandt
intala kammarens ledamöter att vi skulle
ha ganska välmående folkpensionärer
i det här landet, men jag tror inte att
det räckte ens med detta. Herr Brandt
försökte också göra gällande att vi har
ganska välmående handikappade människor
på grund av alla de förnämliga
åtgärder av olika slag som har vidtagits.

Vi har ingenting emot vad som görs
på detta område, men vi har krävt att
det också skapas skatterättvisa för de
handikappade. Det torde i alla fall inte
kunna förnekas av någon att en handikappad
person har betydligt större kostnader
för intäktens förvärvande än en
människa som är helt frisk. Kammarens
ledamöter kanske erinrar sig att vi
hade en kamrat här i kammaren för
några år sedan som var synnerligen
svårt handikappad. Ingen av oss kan

Vissa skattepolitiska åtgärder

väl förneka, att han hade betydligt svårare
att fullgöra sitt uppdrag här i
riksdagen än vi andra som inte råkatut
för eu sådan olycka. Enligt skatteförordningarna
kunde han emellertid inte
få göra några som helst avdrag med anledning
av sitt handikapp.

Det måste vara rimligt att man vid
en jämförelse av inkomsttagare i samma
läge också försöker åstadkomma likställighet
i fråga om beskattningen för
de människor som så ytterligt hårt har
drabbats av olika former av handikapp.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att det kan
ligga nära till hands att försöka inbilla
människorna att socialdemokraterna inte
vill bevaka folkpensionärernas intressen.
Jag vill därför starkt understryka
att det beträffande folkpensionärernas
standard — såväl i fråga om folkpensioner
som ATP — är socialdemokraterna
som tagit initiativet och att det ursprungligen
endast är deras märke på
dessa reformer.

Det är emellertid nu inte fråga om
någon diskussion om folkpensionärernas
standard utan det rör sig här om
en skattefråga. Det gäller om vi skall
ge de folkpensionärer ytterligare förmåner
som har de största inkomsterna,
ty de som bara har folkpensionen att
leva på har ingen reveny av den skattereformen
genom högerns reservation.
Jag vill klart säga ifrån att det inte
skall kunna sägas att någon socialdemokrat
motarbetar folkpensionärernas
intressen. Vi är villiga att vara med att
hjälpa folkpensionärerna, kanske mer
än oppositionen. I varje fall vill vi
inte höra talas om att socialdemokraterna,
när vi ger denna hjälp, ställt till så,
att oppositionen måste vara med och
kratsa kastanjerna ur elden. Det är
precis vad som skett tidigare liksom
också i dag. Vi kanske har hjälpt folkpensionärer
och andra så, att det också
har uppstått vissa problem. Men då säger
ni att det är regeringens misstag,

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

fastän ni vill vara med och ta äran och
påstå att ni varit med om att genomföra
alltihop.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Det är alldeles uppenbart
att de borgerliga partierna och
inte minst mittenpartierna är ganska
till freds med regeringens skattepaket.
Men att de skulle vara så till freds som
framgår av denna debatt var något
litet av en överraskning. Allra mest helhjärtad
tycks uppslutningen vara kring
förslaget om en höjning av omsättningsskatten.
Som framgår av motionsredovisningen
i föreliggande utskottsutlåtande
har vi för vår del inte kunnat
acceptera den väsentliga del av regeringens
skattepaket i år som förslaget
om en ytterligare höjning av omsättningsskatten
utgör. Då vi varit överens
med regeringen om att statsinkomsterna
måste höjas, har vi lagt fram förslag
om andra skattehöjningar, vilka
emellertid inte behandlas i dag. Det
gäller en viss höjning av förmögenhetsoch
bolagsbeskattningen. Vi föreslår vidare,
att den nuvarande omsättningsskatten
görs likvärdig, så att den inte
som nu utgår med högre belopp på
exempelvis livsmedel, skor och kläder
än på investeringsvaror.

Vi accepterar i princip inrättandet
av en investeringsbank, och enligt vårt
budgetalternativ kan större avsättningar
göras till denna än enligt regeringens
förslag.

Det är framför allt av två skäl vi
i förevarande läge motsätter oss en
ytterligare höjning av omsättningsskatten.
Prisutvecklingen måste stoppas
med hänsyn både till inre och yttre
förhållanden. Inflationen urholkar löner
och sociala bidrag och drabbar hårdast
vissa grupper, låglönegrupperna
och barnfamiljerna. I diskussionen ömmar
alla — speciellt mittenpartierna —
för barnfamiljerna, men de är ändå
med på att höja priserna och har ingenting
att samtidigt föreslå som kompen -

sation. En medveten höjning av den
generella prisnivån genom beskattning
av alla konsumtionsvaror utan urskiljning
— vare sig det gäller nödvändighetsvaror
eller ej —• kan vi inte acceptera,
allra helst som de som drabbas
inte får någon egentlig kompensation
via den direkta beskattningen eller i
form av höjda barnbidrag. Det borde
enligt vårt sätt att se i nuvarande läge
finnas reella förutsättningar att i huvudsak
stoppa prisstegringen. Ett villkor
härför är naturligtvis att staten inte
via beskattningen driver upp priserna.
Inom parentes vill jag säga, att vi av
statsfinansiella skäl och eftersom det
inte rör sig om eu nödvändighetsvara
ansett oss nödsakade att acceptera den
föreslagna höjningen av tobaksskatten.

Ytterligare ett viktigt villkor för att
man skall kunna sätta stopp för prishöjningarna
är att vi får en annan kreditpolitik
och en annan ekonomisk politik
över huvud taget, som möjliggör
väsentligt lägre räntor, något som i sin
tur skulle medföra en väsentlig minskning
av hyrorna och av kostnaderna
för industriens kapitalanskaffning liksom
även en sänkning av näringslivets
allmänna kostnadsnivå. Kostnadsnivån
inom landet påverkar givetvis våra exportmöiligheter
—- den otillfredsställande
handelsbalansen är ett av alla erkänt
problem av första ordningen. Vi är
självfallet medvetna om att lösningen
på detta problem måste sökas också
på annat håll; jag syftar på en fortsatt
strukturrationalisering och teknisk utveckling.
Men den allmänna pris- och
kostnadsutvecklingen är därför inte a\
ringa betydelse.

Vi vill över huvud taget ha en annan
ekonomisk politik i många stycken. Vi
förnekar inte att regeringens ekonomiska
utspel i år —• detta gäller framför
allt den beramade investeringsbanken—-uppvisar vissa nya drag. Men då det
gäller inflationen och möjligheterna att
göra någonting åt den tycks regeringens
fatalism vara obeveklig. Denna fatalis -

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

tiska politik kommer att öka de ständiga
bekymren beträffande urholkningen
av de sociala förmånerna, statens av
inflationen betingade automatiska utgiftsstegringar
och beträffande låglönegrupperna,
för att nämna några av de
viktigaste avsnitten. Det alternativ till
skattepolitiken som vi anvisat skall jag,
som jag förut sade, inte närmare gå in
på i dag, alldenstund utskottet inte har
gjort det; det skall behandlas vid ett
annat tillfälle.

Herr talman! Beträffande andra lagutskottets
utlåtande nr 2, som behandlas
samtidigt med förevarande betänkande
från bevillningsutskottet, vill jag uttala
min sympati för reservationen av herr
Svensson i Kungälv. Det beror emellertid
inte på att han hängt upp den på
motionsparet 1:627 och 11:783. Jag
tycker inte att man skall sammankoppla
en ytterligare differentiering av folkpensionsavgiften
med behovet av ökade
anslag för SIDA:s verksamhet. Vi har
i annat sammanhang yrkat på väsentligt
högre anslag till u-landshjälpen
samt också i vårt budgetalternativ anvisat
medel härför. Att specialbestämma
vissa skattemedel tycker jag är en oriktig
princip, allmänt sett. Däremot kan
en höjning av folkpensionsavgiften för
större inkomsttagare vara motiverad av
rättviseskäl. Jag tror att fjolårets höjning
av lönerna i många välbetalda yrken
kan vara en godtagbar motivering
för en höjning av folkpensionsavgiftens
maximibelopp utöver vad som förutsätts
i regeringens förslag. Av detta skäl kan
jag alltså rösta för den reservationen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
förslag med den ändring
däri som föranleds av bifall till
motion II: 709 med yrkande om avslag
på Kungl. Maj :ts förslag om höjning av
omsättningsskatten.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Bevillningsutskottet har
ju ännu inte tagit ställning till de di -

Vissa skattepolitiska åtgärder

rekta skattesatserna. Först i maj kommer
vi att få möjlighet att överblicka
hur debet och kredit går ihop i de förslag
som vi och andra har lagt fram.
Den stora skattedebatten kommer att
äga rum i samband med behandlingen
av kompletteringspropositionen i maj
månad. Det finns emellertid ändå skäl
att i varje fall i korthet nu anföra några
allmänna skattesynpunkter, eftersom
både den socialdemokratiska majoriteten
och folkpartiets och centerpartiets
representanter i utskottet har »tjuvstartat»
genom sina uttalanden om att det
är omöjligt att »nu binda sig» för några
justeringar av marginalskatterna. Det
är ett säreget uttalande man gör, eftersom
man på det sättet binder sig och
föregriper den realdebatt som sedan
skall äga rum i bevillningsutskottet med
anledning av de skatteförslag som lagts
fram.

Enligt den socialdemokratiska majoritetens
förslag i bevillningsutskottet
skulle finansministerns förslag betraktas
som ett led i den »reformering» av
beskattningssystemet som påbörjades
genom införande av den allmänna varuskatten.
Reformerna syftar till att »anpassa
skattesystemet till de förändrade
förhållandena i samhället och åstadkomma
en mer rättvis och rationell fördelning
av skattebördan», säger man.
Jag undrar emellertid, herr talman, om
författarna själva verkligen menar vad
de har skrivit i utskottets utlåtande. Det
kan ju knappast vara fråga om en reformering
av vårt skattesystem. Jag
skall ta ett par exempel.

Den från skattelogiska och skattetekniska
synvinklar högst besynnerliga användningen
av de schabloniserade
kommunalskatteavdragen för att undvika
alltför stötande konsekvenser av
skattehöjningarna kan väl ändå inte
betecknas som en reform av vårt skattesystem.
Det förslaget är illa genomtänkt
och illa förberett och har lett till att
t. o. m. den annars högst konungsliga
delen av bevillningsutskottet har ansett

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

sig vara tvungen att justera finansministerns
förslag för att få bort de mest
orimliga konsekvenserna. Trots detta
kvarstår vissa oegentligheter.

Och, för att fortsätta exemplifieringett,
inte kan det väl sägas höra till vanligt
språkbruk att kalla det för en reform
som under de senaste åren hatskett
med folkpensionsavgiften och avskaffandet
av avdrågsrätten för den avgiften? Slutligen

kan det väl heller inte sägas
vara en reform av skattesystemet
att man, som nu sker, skärper progressiviteten
i ett skattesystem som i stort
sett är mera progressivt även i bottenoch
medelinkomstlägena än skattesystemen
i andra med oss jämförbara länder.

.lag tror man skall tala tyst om reformer
i detta sammanhang. Här är det
helt enkelt fråga om att den socialdemokratiska
utgiftspolitiken under många
år har försatt oss i en situation, som
finansministern själv brukar karakterisera
så, att vi lever över våra tillgångar
och drar växlar på framtiden. Den situationen
har medfört behov av sådana
skattehöjningar, att de helt enkelt måste
tas ut på sådana punkter där detta är
praktiskt möjligt och där höjningarna
förväntas medföra minsta motstånd.
Man tar helt enkelt ut vad man kan ta
ut, oberoende av logiken i skattesystemet.

Självfallet är det önskvärt, säger den
socialdemokratiska majoriteten i bevillningsutskottet,
att åstadkomma ytterligare
lättnader i den direkta beskattningen
— men bara för »mindre inkomsttagare».
Folkpartiets och centerpartiets
ledamöter gör samma deklaration
men anser det i och för sig önskvärt
att skattelättnader genomföres även
»för medelstora inkomsttagare». Men
såväl socialdemokrater som centerpartister
och folkpartister är överens om
att utrymmet för sådana skattelättnader
är mycket begränsat — som det
heter — och att man inte nu kan binda
sig för sänkningar av den direkta be -

skattningen som går utöver förslagen i
propositionen.

Detta eniga konstaterande görs alltså
nu av företrädare för partier, som i allmänna
skatteberedningen också var
eniga om att en omfördelning av beskattningen
från direkta till indirekta
skatter var önskvärd och att en dämpning
av progressiviteten borde eftersträvas.
Nu har det visserligen gått några
år sedan allmänna skatteberedningen
lade fram sitt betänkande, men vad som
skett sedan dess är ju att den direkta
beskattningens verkningar har blivit än
mera kännbara och att progressiviteten
icke har mildrats utan tvärtom skärpts
under åren.

Man frågar sig vad som ligger bakom
den passivitet som kommer till uttryck
varje gång som man vill diskutera en
marginalskattereform. Inte ens det mest
blygsamma försök att ta itu med marginalskattesystemet
är regeringen tydligen
beredd att göra. Hur skall den
ekonomiska situation se ut, i vilken man
är beredd att ge skattebetalarna någon
förhoppning om att marginalskatteproblemet
skall angripas?

I dag toppar Sverige utan tvivel
OECD:s skattestatistik. Vi har högre direkta
skatter än något annat med oss
jämförbart land, och vi har en marginalskatt
som i varje fall i de skikt där
en mycket stor del av de svenska hushållen
befinner sig berövar inkomsttagarna
en alltför stor del av varje nyförvärvad
hundralapp. Det kan finnas skäl
att påminna om att en löntagare i
35 000-kronorsklassen här i Sverige får
avstå ungefär 50 kronor av varje hundralapp
han förtjänar, medan hans motsvarighet
i England avstår bara 32 kronor.
I Tyskland lämnar han i skatt
ifrån sig 28 kronor, i Förenta staterna
20 kronor och i Frankrike 18 kronor.
Skillnaden är alltså högst betydande.

Den indirekta omsättningsskatten har
nu passerat den nivå som man tidigare
ansåg utgöra den övre gränsen för en
omsättningsskatt av det slag som vi har

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

i Sverige. Det råder väl inte något tvivel
om att höjningen av omsättningsskatten
kommer att ytterligare skärpa
de svårigheter i kostnadshänseende som
det svenska näringslivet har att brottas
med i konkurrensen med utländska företag.
Dessa svårigheter kommer att öka
då de sex europamarknadsstaterna nu
skall förverkliga det beslut som häromdagen
fattades i Bryssel, att man skall
införa en gemensam mervärdeskatt inom
hela EEG och där harmonisera skattesystemen
över huvud taget — alltså
även den direkta beskattningen — i
syfte att stärka näringslivets konkurrenskraft
inom denna del av Europa
och utjämna de olikheter som finns
mellan företagen i olika länder.

Den kommunala utdebiteringen har
fördubblats sedan 1950-talets början.
Den är i dag nära 19 kronor i genomsnitt.
20 kronor är den övre gräns som
finansministern själv har brukat tala
om.

Herr talman! Skatterna har i dag nått
eu sådan höjd, att beskattningen enligt
vår mening i stor utsträckning har förlorat
sin betydelse som ett tjänligt konjunkturpolitiskt
instrument. Dessutom
har skatterna kommit att utöva en direkt
hämmande inverkan på den fortsatta
välståndsutvecklingen. Genom de
pris- och lönestegringar som under den
socialdemokratiska maktutövningen i så
hög grad karakteriserat den svenska
samhällsekonomien konfiskerar våra
skatter automatiskt en allt större del
av de enskilda hushållens arbetsinkomster.
Det förhållandet utgör ett av skälen
— kanske rentav det viktigaste -—
till att vi i högerpartiet så envist håller
på kravet på en skattereform. En sådan
skattereform skulle nämligen, menar vi,
utgöra ett viktigt led i den ekonomiska
antiinflationspolitik som allt fler löntagare
i detta land nu ropar efter.

Allt flera har nu börjat få ett klart
begrepp om »giftcirkeln» i den svenska
samhällsekonomien. De olika elementen
går in i varandra. Stigande priser,

Vissa skattepolitiska åtgärder

högre skatter, högre löneanspråk, därmed
högre kostnader och på nytt stigande
priser, stigande kostnader, fortsatt
inflation och till slut försämrad
konkurrenskraft för våra företag dels
här hemma i förhållande till de företag
som säljer på den svenska marknaden
och dels utomlands i förhållande till de
företag som vi konkurrerar med ute på
exportmarknaderna.

Enligt högerpartiets uppfattning är
det uppenbart att en marginalskattereform
skulle stimulera till nya arbetsinsatser,
till nya initiativ, till ökat sparande
och skapa förutsättningar för en
lugnare löneutveckling. Det viktigaste
kanske är att den skulle uppfattas som
ett tecken på att myndigheterna nu äntligen
var beredda att bryta giftcirkeln.
Det är mot denna bakgrund väsentligt

— det understryks också i det särskilda
uttalande som högerpartiets ledamöter
i bevillningsutskottet har gjort —
att strävandena inriktas på en omfördelning
från direkt till indirekt skatt. Som
inledning till en dylik reform bör en
sänkning av marginalskatten kunna genomföras
redan nästa år med tyngdpunkten
förlagd till mellanskikten, de
skikt alltså där progressiviteten i dag
känns hårdast och där följaktligen en
sänkning skulle få de mest positiva —■
i varje fall psykologiskt mest positiva

— konsekvenserna.

Som jag inledningsvis framhöll, herr
talman, kommer detta avsnitt av skattepolitiken
att diskuteras i maj. Då kan
vi mot varandra ställa skattesänkningsförslagen
och de olika besparingsåtgärder
som högerpartiet och andra partier
har lagt fram. Att jag ansett mig tvingad
att ta upp frågan redan i dag beror,
som jag nyss framhöll, på att de övriga
tre demokratiska partierna har sagt att
de icke nu kan binda sig för en marginalskattereform,
medan vi hävdar att
en sådan reform kan och bör genomföras
redan under budgetåret 1967/68. Vi
är självfallet medvetna om att det inte
är någon stor reform som vi talar för,

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

men den är början till en ytterligare
reformering. Och till bilden hör som
ett självklart komplement förslaget om
att mervärdeskattefrågan skall föras
fram till en lösning så snabbt att vi kan
få ett nytt skattesystem redan den 1 januari
1968.

Dessa åtgärder kan genomföras om
viljan finns. Men vill man inte förverkliga
de tankegångar som allmänna skatteberedningen
enhälligt omfattade, då
skriver man på det sätt som den socialdemokratiska
majoriteten i bevillningsutskottet
har gjort i utskottets betänkande
nr 2.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Efter det anförande,
som herr Bohman nu hållit, finner jag
det angeläget understryka det faktum,
att de tre oppositionspartierna är överens
om att begära en skattereform med
mervärdeskatt och med en sänkning av
marginalskatterna. Vi har därvidlag
också åberopat allmänna skatteberedningens
förslag, även om detta givetvis
nu måste modifieras på grund av vad
som hänt sedan förslaget avgavs.

Det är alltså angeläget att klargöra,
att de tre oppositionspartierna är överens
om allt detta. På vilka punkter skiljer
sig då våra meningar? Jo, högern
anser att denna skattereform skall genomföras
redan den 1 januari nästa år.
Det är mycket egendomligt att högern
gör detta uttalande samtidigt som partiet
åberopar allmänna skatteberedningen.
I allmänna skatteberedningens förslag
ingick ju också frågan om socialavgifternas
behandling, och på grund
av treårsavtalet går det inte rimligen
att få till stånd en lösning i linje med
allmänna skatteberedningens betänkande
redan den 1 januari nästa år.

Däri ligger motiveringen till att mellanpartierna
anser att det kan föreligga
svårigheter att genomföra en sådan
skattereform redan nu. Men jag tycker
inte att detta skall fördunkla det fak -

tum, att de tre oppositionspartierna är
överens om angelägenheten av att få
till stånd en reform så snart det är möiligt.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Först några reflexioner
om de borgerliga partiernas och framför
allt de bägge s. k. mittpartiernas inställning
till årets finansplan och den
ekonomiska politiken.

De borgerliga partierna satsar ju hårt
på att övertaga regeringsmakten efter
1968 års val. I den borgerliga pressen
talas det vitt och brett om hur den socialistiska
linjen i svensk politik skall
brytas. Man använder väl just nu inte
ordet vanstyre men ord som ligger närmast
därintill. Det är ingen måtta på
de väldiga förändringar som kommer
att ske i politiken om det blir en borgerlig
regering. Regleringssamhället
skall bort — i stället skall komma ett
samhälle med fri konkurrens och snabbt
ökande framstegstakt.

För de borgerliga väljare som eventuellt
tagit dessa utfästelser på allvar
måste mittpartiernas ställningstagande
till årets budgetplan ha kommit som eu
antiklimax och en stor besvikelse. Det
visar sig att enligt mittpartiernas mening
skillnaden mellan borgerlig och
socialdemokratisk politik endast uppgår
till några miljoner i en statsbudget
som omfattar 36 000 miljoner kronor.
Denna skillnad kan alltså endast mätas
i delar av promille. Det är onekligen
blygsamt.

Denna obetydliga skillnad bör emellertid
också vara en tankeställare för
andra politiskt intresserade, t. ex. inom
arbetarrörelsen. Det kan knappast bidraga
till en stimulerande politisk debatt
att skillnaden mellan regeringspartiets
finansplan och förslagen från dem,
vilka utmålar sig som opposition och
alternativ till den sittande regeringen,
är så liten. Ur allmän synpunkt måste
det vara att föredra att det för väljarna
finns klara och urskiljbara alternativ

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

att ta ställning till. Politiken blir annars
ett mörker där alla partier förefaller
grå.

Även på en annan punkt är de borgerliga
partiernas position egendomlig.
Jag tänker på ställningstagandet till den
föreslagna investeringsavgiften på visst
byggande, som kommer upp här senare
på dagordningen men som jag vill kommentera
något. De borgerliga partierna
har alltid framställt sig som motståndare
till fysiska och administrativa regleringar.
De säger sig allmänt vara anhängare
av generellt verkande metoder.

När det gäller denna nya investeringsavgift
föredrar emellertid de borgerliga
en skärpning av nuvarande tillståndsgivning,
om jag inte fattat dem
fel. De avvisar däremot regeringens
förslag om att komplettera tillståndsgivningen
med den generellt verkande
metod som investeringsavgiften utgör.
Det är ett märkligt ställningstagande
sett mot de borgerliga partiernas allmänna
agitation. Det avslöjar att de i
själva verket har en annan mening i
sakfrågan. De vill inte gå med på att
begränsa viss byggnation för att bereda
plats för ökat bostadsbyggande. Men
hur rimmar det med t. ex. folkpartiets
försök att alltid framställa sig som
företrädare för kraven om att det skall
byggas mera bostäder? Här tycks det
vara något fel i de borgerliga partiernas
politiska logik.

Herr talman! Jag vill gärna erkänna
att vi för vår del varit tveksamma när
det gällt förslaget om den nya investeringsavgiften.
Det beror inte på att vi
är motståndare till ökat samhällsinflytande
över investeringarna och att samhället
kan bestämma fördelningen av
byggnadskvoten på olika objekt. Tvärtom
är vi bestämda anhängare till ett
sådant ökat inflytande. Men en investeringsavgift
av den föreslagna typen kan
bli ett led i en felaktig ransonering,
nämligen en ransonering av kapitalistiskt
slag som släpper fram dem, som
har gott om pengar och kan betala av -

Vissa skattepolitiska åtgärder

giften, men stoppar andra. En sådan
ransoneringsprincip är felaktig och kan
inte godkännas.

Man måste också ställa frågan om det
inte skulle varit möjligt att bygga ut
systemet med tillståndsgivning så att
det fått den hårda effekt man eftersträvar.
Vi tror att finansministern överdrivit
svårigheterna på denna punkt.

Att vi ändå stöder regeringsförslaget
har två orsaker: för det första att tillståndsgivningen
blir kvar och vi alltså
får ett dubbelt system för begränsning
av mindre angeläget byggande; för det
andra att systemet med tillståndsgivning
hittills inte visat sig vara helt
effektivt och kanske snabbast kan effektiviseras
genom investeringsavgiften.
Vi betraktar emellertid åtgärden som
varande av tillfällig natur.

Vi har från vår sida föreslagit ganska
betydande förändringar i regeringens
finansplan, men vi anser att det alternativ
vi framlagt måste bedömas som
mycket realistiskt. Det innefattar en
omedelbar höjning av barnbidragen
med 100 kronor om året och en ökning
av u-landsbiståndet med 100 miljoner
kronor. Däremot anser vi att man kan
minska de militära anslagen med 350
miljoner kronor så att de penningmässigt
kommer att uppgå till samma belopp
som innevarande budgetår. En sådan
åtstramning är motiverad av en
rad skäl som det blir tillfälle att återkomma
till vid de försvarspolitiska
debatterna.

På skattesidan vänder vi oss mot den
ytterligare höjningen av omsättningsskatten.
Vi vill i stället ha skärpningar
av beskattningen på de stora förmögenheterna
över 100 000 kronor och av
bolagens vinster. När det gäller förmögenhetsbeskattningen
har jag inte hört
någon argumentation mot vårt förslag.
Det förefaller också mycket svårt att
förklara — i varje fall från de värderingar
som omfattas av arbetarrörelsen
-- varför man skall ytterligare skärpa
skatten på exempelvis barnfamiljernas

2* —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 19G7 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

konsumtion men inte ta ut mera av de
stora förmögenhetsägarna.

Mot vårt förslag om en skärpt företagsbeskattning
har finansministern anfört
att tillfället är illa valt med hänsyn
till det hårdare klimatet för företagarna.
Utifrån det allmäna resonemang
som finansministern utvecklade
i finansplanen liar jag emellertid svårt
att förstå hans invändningar. Han talar
där för en selektiv politik som möjliggör
insatser för att möta de branschvisa
svårigheter som föreligger och kan
väntas uppkomma. Men just ur denna
synpunkt måste det vara angeläget att
samhället får ett större inflytande över
hela investeringspolitiken. Detta går
inte, om vinsterna stannar kvar hos företagen
i betydande utsträckning och
används för investeringar som varje
bolag och varje företagare ur sin speciella
synpunkt anser viktiga. Det är
ett mera rationellt system att samhället
tar hand om så stor del av vinstmedlen
som möjligt och använder dem för investeringar
på områden som det ur
allmän synpunkt är viktigast att utveckla.

Man kan emellertid inte ta hänsyn
till regeringens skatteförslag utan att
också se till hur skatterna fördelas
och hur den allmänna utvecklingen av
inkomster och förmögenheter har gestaltat
sig. Det erkänns nu av alla att
det under det senaste årtiondet inte
skett någon inkomstutjämning samtidigt
som de allra största förmögenheterna
ökat mer än genomsnittet. De lägre
inkomsttagarna får nu en mindre andel
av inkomstsumman före skatt jämfört
med för tio år sedan. De stora miljonförmögenheterna
har ökat snabbt. Detta
har skapat mycket allvarliga problem
ur jämlikhetssynpunkt.

Har då inte beskattningen verkat utjämnande?
En sådan uppfattning förefaller
högst diskutabel mot bakgrunden
av det material som finns om skatteutvecklingen
under de senaste årtiondena.
Om vi undersöker skattetrvcket i

procent av bruttonationalinkomsten,
fördelat på fysiska personer respektive
företag, så visar det sig att detta undergått
en betydligt kraftigare stegring
för fysiska personer. Från 1950 till 1965
hade skattetrycket i procent av bruttonationalinkomsten
för fysiska personer
ökat från 6,1 till 18,9 procent, alltså en
tredubbling. För företagen var motsvarande
ökning från 1,4 till 2,5 procent,
alltså mindre än en fördubbling. Disproportionen
är slående.

En annan jämförelse som avser förmögenhetsskatten!
Dennas andel av statens
totala skatteinkomster utgjorde
hudgetåret 1949/50 2,82 procent. Budgetåret
1964/65 hade procentandelen sjunkit
till 1,18. De stora förmögenhetsägarna
svarar alltså nu för en avsevärt
mindre andel av de samlade bidragen
till statsinkomsterna.

Det är också viktigt att jämföra utvecklingen
av de direkta och de indirekta
skatterna. De direkta skatterna
har varit relativt oförändrade, mätt såsom
andel av bruttonationalinkomsten.
År 1955 utgjorde de 17,2 procent, år
1964 18,1 procent. De indirekta skatternas
andel har däremot ökat oerhört
kraftigt. År 1955 uppgick de indirekta
skatterna till endast 2,1 procent av
bruttonationalinkomsten, år 1964 till
12,6 procent. Det handlar alltså om
en sexdubbling på ett årtionde.

Det är fortfarande ett faktum att de
indirekta skatterna hårdast drabbar de
lägre inkomsttagarna. Indirekta skatter
går väl för närvarande inte att helt
undvika. De ökade statsutgifterna för
viktiga ändamål måste täckas och andra
skattekällor kan inte svara för hela
bidraget. Men detta nödtvång är en sak
— en helt annan sak är den direkta
kurs på en skärpning av de indirekta
skatterna som regeringen nu följt under
ett årtionde. Det ligger ett fantastiskt
avstånd mellan den kampattityd mot
indirekta skatter, som det socialdemokratiska
partiet länge intog i sitt program,
och den skrivning som bevill -

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

ningsutskottets socialdemokratiska majoritet
nu gör. Man uttalar sig principiellt
för en skärpning av den indirekta
beskattningen. Tillåt mig bestämt protestera
när man påstår att detta skulle
leda till »en mer rättvis och rationell
fördelning av skattebördan». Det är
motsatsen man åstadkommer.

Vårt parti har under de senaste åren
accepterat vissa höjningar av den indirekta
beskattningen, främst i form
av omsättningsskatt, därför att vi inte
sett någon annan väg att finansiera
viktiga reformer när riksdagen avslagit
våra förslag på skattepolitikens område.
Skattetrycket och dess fördelning har
nu emellertid utvecklas på ett sådant
sätt att vi anser att man måste säga
stopp. Det är möjligt att ytterligare
skärpningar av de indirekta skatterna
i framtiden anses nödvändiga för att
klara viktiga statsutgifter. Den saken
får man ta ställning till då. Men i dag
är läget sådant att man måste ställa
som ett bestämt krav: ingen ytterligare
höjning av omsättningsskatten innan
beskattningen skärpts på de stora förmögenheterna
och på företagsvinsterna!
Vi säger bestämt nej till den höjning
av omsättningsskatten som nu föreslås.

Den eventuella invändningen att vi
därmed skulle försvåra för staten att
skaffa medel till den näringspolitiska
fonden vill jag genast ta upp. Vi anser
det vara fel att öronmärka vissa skattehöjningar
så att de skall användas för
speciella ändamål. De skattehöjningar
som vi har föreslagit på stora förmögenheter
och på företagsvinster räcker för
övrigt mer än väl till för att ge fonden
en grundplåt. Denna skulle till och
med bli större än vad regeringen har
föreslagit. Det handlar alltså inte om
ställningstagandet till fonden. Det handlar
om fördelningen av skattebördan.
På den punkten är det hög tid att
vika av från den nuvarande kursen
och i stället söka genomföra en demokratisk
skattepolitik, som bättre fördelar
bördorna efter bärkraft.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Hermanssons påpekande om bostadsproduktionen
skulle jag vilja göra fölr
jande kommentar.

Vår linje har varit dels att staten vida
bättre än som skett kan utnyttja de pro?
duktiva resurserna, bygga mer med tillsgängliga
resurser, dels att man kan,
öka resurserna bl. a. genom att stimulera
bostadssparandet. Vi anser det inte tillfredsställande
att den statliga ledningen
av bostadsbyggandet skötes på ett sås
dant sätt att vi nu har tusentals arbetslösa
byggnadsarbetare, att man inte
anpassar kredittillgången efter tillgångs
en på byggnadsmöjligheter och att man
klumpar ihop igångsättningen till några
få månader mot årets slut, vilket alla
erkänner leder till sämre förhållanden
och lägre bostadsbyggande. Vi hävdar
alltså att det på de av oss angivna y''ä-.
garna är möjligt att få fram fler bostä der.

Det är ganska intressant att herr Hers
mansson i sitt resonemang förutsatte
att det inte gick att göra något åt de
brister som jag nämnde. De var tydligen
väl förenliga med den planering, som
jag trodde ingick i en kommunistisk
åskådning. Det är mycket upplysande
att herr Hermansson ställer så låga
krav på den statliga insatsen inom bostadsbyggandet
som han gör. För vår
del anser vi det sätt varpå detta avsnitt
av den ekonomiska politiken har skötts
vara ytterst otillfredsställande.

Herr HERMANSSON (k) kort gemmäle: Herr

talman! Herr Ohlin begagnar
tillfället att tala om någonting helt annat
än den fråga som jag hade tagit
upp i mitt föregående anförande.

Vårt parti är också mycket kritiskt
mot en del av den statliga bostadspolitiken,
något som vi många gånger fram.-fört här i kammaren, men det är inte
den saken vi skall diskutera i dag. Jag
tillät mig säga några ord om mittpartier)-

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

nas ställningstagande till den föreslagna
investeringsavgiften, som kommer upp
på dagordningen litet senare, och jag
ställde frågan, om inte bakom deras
motstånd i själva verket låg en helt
annan inställning i sakfrågan. Vill verkligen
mittpartierna vara med om att
begränsa det onödiga byggandet av
bankpalats, bensinstationer och andra
anläggningar, som mycket väl kan uppskjutas,
och genom en sådan skärpt
begränsning lämna plats för ett ökat
bostadsbyggande ?

Sedan bör vi givetvis diskutera en
mera rationell användning av resurserna
inom ramen för detta ökade bostadsbyggande,
men herr Ohlin kan inte
komma ifrån den fråga jag ställde genom
att bara diskutera det andra problemet.
Det handlar också om fördelningen
av tillgängliga resurser mellan
bostadsbyggandet och andra byggnadsändamål.
På den punkten förefaller det
som om mittpartiernas och framför allt
folkpartiets ställning skulle vara mycket
osäker.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr Hermansson försöker nu, för att
komma ifrån den kritik som jag framförde
mot hans yttrande, göra gällande
att man i denna debatt, som gäller förutsättningarna
för den statliga finanspolitiken
— statens inkomster och utgifter
— inte skulle få ta upp frågan om hur
de produktiva resurserna bör utnyttjas
så att vi bl. a. får ett större skatteunderlag
och därmed större skatteinkomster.
Nej, herr Hermansson, att komma undan
den frågeställningen i dagens debatt går
inte.

Vad beträffar användandet av en viss
reglering vill jag säga att vi många
gånger har deklarerat att regeringen
har bragt landet i ett sådant läge, att
man inte kan undvara en tillfällig reglering
av byggnadsproduktionen — det
kommer jag vidare att ingå på i ett
senare anförande. Hejrr Hermansson
borde emellertid förstå att detta inte

hindrar att det med våra förslag skulle
vara möjligt att bygga mer redan med
användande av de nuvarande produktiva
resurserna och att det skulle vara
möjligt att öka resurserna utan att därför
göra minskningar på något annat
håll.

Vårt program har verkligen varit tilltaget
i underkant när vi krävt ett ökat
bostadsbyggande. I själva verket skulle
man på längre sikt kunna öka bostadsbyggandet
mer än vi har föreslagit.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Det gör ju ett litet löjligt
intryck att herr Ohlin och jag ömsesidigt
anklagar varandra för att försöka
komma ifrån det problem som den andra
parten vill diskutera, men nu är detta
faktiskt inte någon bostadspolitisk debatt.
Jag skall gärna vid ett annat tillfälle
ta upp folkpartiets förslag i bostadsfrågan
till en mycket kritisk
granskning, och jag skall då också föra
fram våra kritiska synpunkter på regeringens
bostadsbyggnadspolitik, mot vilken
det, såsom jag sade förut, finns
mycket att invända.

Den fråga jag ställde gällde inte investeringsavgiften
i allmänhet, som vi
skall diskutera litet senare i dag, utan
jag ställde en preciserad fråga: Vill
mittpartierna eller vill folkpartiet vara
med om att begränsa ett onödigt byggande
på olika områden i form av bankpalats,
bensinstationer och andra objekt
för att därigenom bereda plats för
ökat bostadsbyggande?

Den frågan kan herr Ohlin inte komma
ifrån genom att säga: Simsalabim,
med folkpartiets program kan man öka
båda delarna! För det första är det inte
många som tror på den möjligheten, och
för det andra skulle ju herr Ohlin enligt
sitt program kunna bygga ännu fler bostäder
om han också gick med på en
begränsning av denna överflödiga byggnation,
som vi andra vill inskränka. Frågan
kvarstår alltså, hur genialt program

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

lierr Olilin i övrigt än har för bostadsbyggnadsverksamheten.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Efter detta replikskifte
skall jag gå över till andra lagutskottets
utlåtande nr 2 och beröra den offentliga
diskussion som har förts ganska
ingående om hur man skall kunna finansiera
den ökning av u-hjälpen som
vi har föreslagit utöver vad Kungl.
Maj :t har tagit upp i statsverkspropositionen.

Som framgår av utskottsutlåtandet har
jag blivit ensam i utskottet om att föreslå
en förstärkning av statsbudgeten genom
en höjning av folkpensionsavgiften.
Det får jag fördra med jämnmod;
sådant händer ju ibland.

Får jag bara inledningsvis säga några
ord rent principiellt om finansieringen
av u-hjälpen. Jag tror att vi har anledning,
både i dag och längre fram, att
mycket starkt hävda att biståndet till
de s. k. underutvecklade länderna bör
tas ur vår ordinarie budget utan öronmärkning
och utan specialdestination.
Det norska systemet, som för övrigt tydligen
är det enda i sitt slag i världen,
med en s. k. särskatt för u-hjälpen, tror
jag att vi bör avvisa mycket bestämt
både nu och i framtiden.

Det är alldeles givet att ett sådant resonemang
som det jag här har fört inte
är något hokus-pokus som befriar oss
från att ta in skatter om vi begär ökade
utgifter, om de ökade utgifterna inte går
att pressa in i budgeten utan skattehöjningar.

När man befinner sig i en bestämd
budgetsituation där inkomster och utgifter
är i stort sett reglerade och sammanvägda,
återstår ingenting annat än
att på något sätt försöka finna utvägar
för en nedprutning — t. ex. såsom mittenpartierna
har gjort -— av räntesubventioner
i hus byggda mellan 1950
och 1956, vilket innebär en högre hyra
för dem som bor i dessa hus, eller också
genom att uppskjuta byggandet av

Vissa skattepolitiska åtgärder

polishus eller andra statliga byggnationer.

Det föreligger också andra förslag,
som hav remitterats till bevillningsutskottet
och som kommer upp i riksdagen
senare under året. Ett sådant förslag
är att man skulle höja skatten med
1 procent för dem som har över 20 000
kronor i inkomst — där är man tydligen
inne på en sådan öronmärkning som
enligt vad jag tidigare har sagt nog
inte är någon riktig och lämplig åtgärd.

Herr Rubin har föreslagit mycket •—
han är ju en generös herre! Bl. a. har
han tagit upp frågan om cigarrettskatten.
Det finns en motion i detta sammanhang
som jag tycker tar priset, nämligen
att man skall sälja frimärken för
att finansiera vår hjälp till u-länderna.
Detta snuddar väl vid en sådan välgörenhet
som det talades om i remissdebatten,
t. ex. då man höjer gåvorna till
olika privata organisationer i stället för
och som alternativ till att höja skatterna.

Jag har naturligtvis ingenting emot
att man ökar de enskilda gåvorna —r
jag är själv med i verksamheten och ser
gärna att den ökar — men att ställa
upp det som alternativ till en självklar
samhällsuppgift kan jag absolut inte finna
vara riktigt. Jag vill hänvisa till de
uttalanden som har gjorts av kyrkosamfund
här i landet, som skarpt har uttalat
att de önskar en ökning av dessa
medel via skattsedlarna. Detta är den
väg som vi måste gå. Det fick vi för
övrigt göra en gång då vi byggde ut vår
socialpolitik och vår socialvård i detta
land, och här har vi hamnat i ungefär
samma situation igen.

Vi är alltså några socialdemokrater
som har motionerat om en höjning av
folkpensionsavgiften. Därvid har vi
letts av tanken att en skattehöjning bör
drabba dem som har relativt stor inkomst.
Jag har sett i dagens nummer
av Dagens Nyheter att herr Ullsten tror
att utgiften träffar endast personer med
inkomster mellan 40 000 och 45 000 kronor.
Så förhåller det sig inte; såsom

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

framgår av reservationen drabbar den
personer med 40 000 kronors inkomst
och uppåt. Fullt utslag med 250 kronor
mer än enligt propositionen, blir det
nar man når ungefär 45 000 kronors årsinkomst.

'' Om man ville öka u-lijälpen och ville
skättefinansiera den, skulle detta enligt
iniri mening vara en utmärkt väg att gå
fram på. Vi här i ändra sammanhang
talat om att vi vill värna om låglönegrupperna
eller — som det ibland heter
— låginkomstgrupperna. Det är
''samma tanke som har väglett oss motionärer.
Nu har vi inte vunnit något
gehör, och det återstår för mig bara att
konstatera nederlaget. Det är väl nästan
■omöjligt att tänka sig en samling kring
reservationen så långt att den skulle
vinna majoritet.

Vi har försökt att åstadkomma inkomstförstärkningen
först, innan utgifterna
skall beslutas. Nu finns knappast
den utvägen kvar. Det har talats om
en höjning av omsen från 11,11 procent
till 11,2 procent i försäljningsledet, men
inte heller därvidlag föreligger något
förslag från bevillningsutskottet, trots
att många, bl. a. jag själv, har varit rätt
tilltalade av den linjen. Vi kan utgå från
att mittenpartiernas förslag om nedskärningar,
som jag tidigare har nämnt,
också kommer att falla under bordet.
■Då återstår, såvitt jag förstår, ingenting
annat än att man i slutet av denna
riksdag får en inkomstförstärkning
-först efter det att frågan om anslaget
''till u-hjälpen har blivit avgjord.

'' Jag vill ställa en fråga till dem som
pläderar för höjd u-hjälp; den riktar
sig till mittenpartierna, kanske framför
''allt till centerpartiet. Folkpartiet har
''genom herr Dahlén lämnat en viss möjlighet
till diskussion öppen, medan herr
Hedlund, enligt vad han sade i televisionen,
inte kan tänka sig någon inkomstförstärkning,
därest mittenpar;tiernas
förslag skulle falla. Är detta det
sista ordet i detta avseende? Om så är
■fallet blir den votering som vi går till

någonting ganska allvarligt. Vi har här
en möjlighet att rädda u-hjälpen. Den
återkommer inte, om inte mittenpartierna
är beredda till en inkomstförstärkning
efter det att deras förslag om
nedprutningar har fallit. Vi har ännu
inte sett något sådant initiativ, men det
kan givetvis komma.

För mig personligen spelar det inte så
stor roll hur man finansierar dessa 50
miljoner kronor. Det är en relativt liten
summa, som kan skaffas på olika sätt. En
metod vill jag dock bestämt ta avstånd
från, nämligen att man lägger bördan
på vissa grupper i samhället, t. ex. på
dem som röker eller använder spirituösa.
Det kan inte vara riktigt att de
ensamma skall betala u-hjälpen.

Jag skulle gärna vilja ha ett svar på
den fråga jag nyss ställde. Herr talman!
Jag yrkar till slut bifall till min reservation
vid andra lagutskottets utlåtande
nr 2.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Låt mig först konstatera
att motionärerna själva tycks vara
på det klara med att en extra höjning
av folkpensionsavgiften utöver vad som
föreslagits i propositionen är en dålig
metod för att finansiera den föreslagna
höjningen av u-landshjälpen.

I inledningen till motionen anföres
också följande:

»Motionärerna anser i princip att uhjälpen
bör behandlas som en normal
statlig angelägenhet och skattefinansieras
som alla andra statliga verksamheter.
»

Även herr Svensson i Kungälv
poängterade samma synpunkt i början
av sitt anförande nyss. Efter att ha
gjort detta mycket riktiga konstaterande
i motionen kommer emellertid motionärerna
fram till att situationen just
nu är så speciell, att man bör tillgripa
den extraordinära åtgärden att höja
folkpensionsavgiften ett steg mer än
vad Kungl. Maj :t har föreslagit för att
få Utrymme för en höjning av anslaget

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

till u-landslijälpen med Öl miljoner kronor.
Folkpensionsavgiften skall enligt
propositionen höjas till maximalt 1 500
kronor per år mot 1 750 kronor enligt
motionärernas förslag. Visserligen motiverar
motionärerna sitt förslag med
att de förbättringar av folkpensionerna,
som senare kommer att beslutas av årets
riksdag, därigenom i större utsträckning
skulle komma att finansieras med avgifter,
vilket i sin tur skulle ge utrymme
för ökningen av anslaget till u-landshjälpen.
Sambandet mellan den föreslagna
höjningen av folkpensionsavgiften
och anslaget till u-hjälpen är ändock
inte att ta miste på, vilket också
framgick av herr Svenssons anförande.

Folkpensionsavgiften skulle på det
sättet komma att användas i budgetreglerande
syfte. Den uppgiften anser majoriteten
i andra lagutskottet att folkpensionsavgiften
inte har och inte heller
bör ha. När vi hittills har yttrat oss om
föreslagna höjningar av avgiften har
det alltid skett i samband med höjning
av folkpensionerna, under de senare
åren vanligen i samband med standardförbättring
av folkpensionerna. Så sker
även i år i Kungl. Maj :t proposition.

Det är därför riktigt och konsekvent
när utskottsmajoriteten — alltså samtliga
i utskottet utom reservanten herr
Svensson —- efter att ha anslutit sig till
propositionens förslag anfört följande
i fråga om motionsyrkandet: »Beträffande
frågan om maximiavgiftens storlek
är utskottet inte berett att godta den
sammankopplingen mellan folkpensionsavgift
och anslag till u-landshjälp
som gjorts i motionerna I: 627 och
II: 783.»

Naturligtvis är vi inom utskottet väl
medvetna om att pensionsavgifterna
inte räcker till för att finansiera folkpensionerna.
Men vi uderstryker ändå
i utlåtandet, att ett bifall till motionerna
skulle medföra att den nuvarande
relationen mellan avgift och förmån
inom folkpensioneringen skulle påverkas
på ett mindre önskvärt sätt. Detta

Vissa skattepolitiska åtgärder

om den den principiella sidan av frågan.

Vid utskottsbehandlingen har vi även
studerat hur motionärernas förslag skulle
verka ur skatteteknisk synpunkt. Resultatet
av denna granskning är överraskande.
För närvarande tas ju pensionsavgiften
ut på beskattningsbara inkomster
upp till 30 000 kronor, lika för
makar och ensamstående. Propositionens
förslag innebär ingen ändring i
det avseendet. I propositionen föreslås
däremot att avgiftsprocenten höjs från
fyra till fem procent. Motionärerna föreslår
nu att inkomsttaket 30 000 kr
höjs till 35 000. Genom att även ta ut
en pensionsavgift på fem procent i inkomstskiktet
30 000 till 35 000 kronor
skulle man erhålla den behövliga förstärkningen
— enligt motionärerna cirka
60 miljoner kronor.

Hur verkar nu detta på skatteskalan?
Om man först tittar på skatteskalorna
för makar, finner man att marginalskatten
enligt propositionens förslag i inkomstskiktet
30 000 till 40 000 kronor
blir 42 procent. Enligt motionsförslaget
skulle i inkomstskiktet 30 000 till
35 000 kronor läggas till fem procent,
d. v. s. marginalskatten skulle i det skiktet
bli 47 procent för att sedan i skiktet
närmast över 35 000 kronor åter sjunka
till 42 procent. En liknande verkan skulle
förslaget få för ensamstående i samma
inkomstskikt. Vi skulle med andra
ord i inkomstskiktet mellan 30 000 och
35 000 kronor på nytt få en kraftig skattepuckel.
I själva verket skulle inkomster
i detta skikt drabbas av lika hög marginalskatt
som inkomster i skiktet närmast
under 60 000 kronor. Jag talar
hela tiden om beskattningsbara inkomster.
De belopp som herr Svensson i
Kungälv räknade, med var bruttoinkomster,
alltså taxerade inkomster. Pensionsavgiften
beräknas ju numera på
den beskattningsbara inkomsten, och
jag har därför tillåtit mig att konsekvent
använda de beloppen.

Denna effekt av förslaget har motio -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fin.

Vissa skattepolitiska åtgärder

närerna naturligtvis inte tänkt på när
de skrev motionen. Det kan vara förklarligt
— motionsskrivandet sker ju
oftast under trycket av tidsnöd. Jag
fick det intrycket vid utskottsbehandlingen,
att medmotionären och reservanten
herr Svensson i Kungälv blev
obehagligt överraskad, när han kom underfund
med vilka verkningar ett bifall
till motionen skulle komma att få. Det
är naturligtvis ingen enkel sak att ta
sig ur ett så pass besvärligt dilemma.
I reservationen har emellertid herr
Svensson gjort ett försök. Han säger
först att han är medveten om att höjningen
av maximibeloppet medför vissa
olägenheter för marginalskatteförhållandena.
Så fortsätter han: »Dessa
olägenheter bör det emellertid vara
möjligt att komma till rätta med genom
justeringar av skatteskalorna.»

Någon anvisning om hur denna justering
skall göras lämnas emellertid inte
i reservationen. Såvitt jag förstår kan
puckeln i inkomstlägena mellan 30 000
och 35 000 kronor utjämnas endast genom
att man höjer skatten för inkomster
under 30 000 kronor och över 35 000
kronor. Men då har ju reservanten
slagit undan grunden för både motionen
och reservationen. Det är ju då inte
längre fråga om att höja folkpensionsavgiften,
utan helt enkelt en fråga om
skattehöjning.

Motionen är alltså både ur principiella
och ur skattetekniska synpunkter
omöjlig, och det är av dessa skäl som
andra lagutskottet ställt sig avvisande.

Herr Svensson i Kungälv anförde
nyss att han var medveten om att anslagsfrågor,
finansieringsfrågor och frågan
om u-landshjälpen prövas av andra
utskott. Han vände sig emot tanken att
någon särskild grupp, t. ex. rökarna,
skulle drabbas av extra avgifter eller
särskilda skatter för att finansiera
u-landshjälpen. Men motionärernas eget
förslag har ju samma svaghet. Om det
skulle tillämpas så skulle det ju bli inkomsttagarna
i inkomstläget 30 000—

35 000 kronor beskattningsbar inkomst
som skulle få bära större delen av bördan.

Med detta har jag anfört de skäl, varpå
utskottet grundar sitt ståndpunktstagande,
då utskottet avstyrker motionen
och hemställer om bifall till Kungl.
Maj:ts proposition i den del som utskottet
haft att pröva.

Vi skall inte i detta sammanhang debattera
anslaget till u-landshjälpen —
det kommer upp i ett annat sammanhang
— men låt mig, herr talman, innan
jag slutar, säga att jag för min del
inte betvivlar att det bakom motionen
ligger en ärlig vilja att finna en utväg
att öka anslaget till u-landshjälpen. Man
har bara råkat ut för missödet att utforma
förslaget något olyckligt. Jag är också
övertygad om att det bland ledamöterna
i utskottet fanns många som har
en positiv inställning till en ökning av
anslaget till u-landshjälpen. Men den
frågan kommer ju, som jag nyss sade,
upp i annat sammanhang. Jag hoppas
emellertid att det med litet god vilja
och med bortseende från prestigesynpunkter
skall bli möjligt för statsutskottet
att finna en lösning som kan prövas
av riksdagen i positiv anda. Andra
lagutskottet har med sitt förslag och
sitt utlåtande, som tillstyrker bifall till
Kungl. Maj:ts proposition beträffande
folkpensionsavgiften, självfallet icke tagit
ställning till frågan om anslaget till
u-landshjälpen.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det var många synpunkter
som herr Anderson i Sundsvall redovisade;
jag skall försöka begränsa mig
till några få.

När herr Anderson säger att motionen
och reservationen är omöjliga, så är de

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

naturligtvis det därför att man inte vill
göra någonting. Ville man göra något,
så skulle det naturligtvis också vara
möjligt. Herr Anderson utvecklade här
ett skattetekniskt resonemang, men faktum
är att människor som har en beskattningsbar
inkomst på mellan 40 000
och 45 000 kronor får en höjning i glidande
skala upp till 250 kronor om året
och sedan är det samma avgift däröver
upp till 500 000 kronor — eller var de
nu ligger som har de högsta inkomsterna
här i landet. Självfallet stupa vi
inte på att genomföra ett sådant förslag,
om vi verkligen vill genomföra det.

Vad sedan det principiella resonemanget
beträffar är det ju ett faktum
alt folkpensionsavgiftens förhållande
till folkpensionen har kopplats bort för
länge sedan. Över folkpensionsavgiften
finansierar vi ungefär 1,5 miljard av
en sammanlagd folkpensionskostnad på
5,5 miljarder kronor, alltså bara en
mycket liten del. Den höjning som genomföres
i år ger i första omgången ca
365 miljoner, medan kostnaderna för
höjningen av folkpensionen uppgår till
560 miljoner kronor. Avgiftshöjningen
räcker sålunda inte i år till folkpensionshöjningen.
Men då är det väl ingenting
som hindrar att vi höjer folkpensionsavgiften,
så att de ökade folkpensionskostnaderna
täckes något mer av
avgiften!

Detta innebär emellertid, så att säga
i andra ändan av problematiken, att
skattefinansieringen då blir mindre.
Men de pengarna kan ju användas till
andra angelägna ändamål — som det
står i reservationen. Och till dessa andra
angelägna ändamål räknar jag —
herr Anderson i Sundsvall håller säkert
med mig därom — u-hjälpen. Den är
angelägen för oss alla.

Slutligen upprepar jag vad jag sade
i slutet av mitt första anförande, nämligen
att det skulle vara välgörande för
denna debatt om vi av herr Ohlin, herr
Gustafson i Göteborg och herr Eliasson
i Sundhorn fick ett svar på frågan: Är

Vissa skattepolitiska åtgärder

ni beredda att diskutera en inkomstförstärkning
av budgeten den dag vi har
förkastat också mittenpartiernas förslag? Herr

ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
gjorde gällande att vi avslagit motionen
därför att vi inte ville ställa oss
positiva till den. Jag tillät mig ju säga
att motionen är omöjlig. Jag trodde
emellertid att jag i mitt anförande hade
tillräckligt klart påvisat de principiella
betänkligheterna och — framför allt —-de olyckliga skattetekniska verkningarna
av ett bifall till motionen. De senare
undvek herr Svensson sorgfälligt, eftersom
han vet vilken olycklig konstruktion
skatteskalorna då skulle få i inkomstskiktet
mellan 30 000 och 35 000
kronor. I utskottet framhölls också mycket
starkt, inte minst från herr Svenssons
egna partikamrater, att en sådan
konstruktion blir orimlig.

Herr Svensson berörde sambandet
mellan folkpensionsavgifter och folkpensionsförmåner,
och det är riktigt att
det är mycket länge sedan — om det
ens någonsin har varit så — som folkpensionerna
finansierades helt med avgifter.

Sedan årtionden tillbaka har man
måst tillgripa skattemedel vid sidan av
avgifterna. Men det har ändå ansetts
att det finns ett samband mellan avgift
och förmån, och det stryker departementschefen
under i proposition nr 7,
som vi haft att behandla. På sidan 4 i
utlåtandet har vi ordagrant återgivit ett
stycke från propositionen, där det heter:
»Allmänna pensionsberedningen

föreslog år 1958 en etappvis höjning av
avgiften för att finansiera det program
för successiva höjningar av folkpensionen
till den nivå som kommer att vara
uppnådd inom halvtannat år.» I slutet
på samma stycke säger departementschefen:
»Allmänna pensionsberedningens
tanke att standardförbättringar in -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

om folkpensioneringen bör finansieras
genom justeringar av folkpensionsavgiften
bör därför inte längre möta betänkligheter.
»

När avgiften höjts vid senare tillfällen
har det också skett just i samband
med föreslagna standardförbättringar
för folkpensionärerna, och för det ändamålet
räcker folkpensionsavgiften
med den höjning som föreslås i år.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Anderson kunde
ha fortsatt och sagt att vi tar mer till
folkpensionerna via avgifterna. Med det
resonemang som här förs, och som jag
inte har någonting att invända mot, är
det ju egentligen fullt logiskt att man,
om man vill, kan fortsätta och ta ut
högre avgifter. Så småningom kommer
väl detta system att försvinna och vi
kanske får en socialförsäkringsavgift.

Om nu det förslag jag väckt som reservant
anses omöjligt av andra kammaren
och av herr Anderson i Sundsvall,
är det bara att acceptera det förhållandet.
Jag tycker inte att det är
omöjligt, utan jag tycker att man skulle
kunna ta det. Men om kammaren har
en annan åsikt, vad gör en enkel riksdagsman
åt det? Jag har frågat om ni
är beredda att diskutera andra inkomstförstärkningar.
I remissdebatten har
jag själv talat för en höjning av omsättningsskatten.
Det förslaget är troligtvis
överspelat, och vi kan inte komma längre
på den vägen. Men det kanske finns
andra möjligheter. Därmed har jag också
understrukit att jag inte är bunden
speciellt vid detta förslag. Det var en
väg, och som jag tycker en bra väg.
Men lägg fram ett annat förslag, så skall
vi diskutera det!

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det senaste yttrandet av
herr Svensson i Kungälv antecknar jag
med tillfredsställelse — att han är be -

redd att pröva andra förslag till finansiering,
då frågan om anslag till ulandshjälpen
kommer upp till slutligt
avgörande här i kammaren.

Jag vill bara beträffande resonemanget
om avgifter och förmåner säga att
jag har en bestämd känsla av att det
inom andra lagutskottet finns en övervägande
majoritet, som anser att föreslagna
höjningar av folkpensionsavgiften
liksom folkpensionsavgiften i sin
helhet icke skall användas till annan
specialdestinering än till förbättring av
folkpensionsförmånerna.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Vi har kommit i ett läge,
både budgetmässigt och samhällsekonomiskt,
som gör att vi inte kan godta en
mycket stor och inflationsdrivande statlig
upplåning. Det är också nödvändigt
att man får ett samspel mellan finanspolitik
och kreditpolitik, så att man kan
underlätta möjligheterna att genomföra
en sänkning av räntan.

Från centerns sida har vi sedan länge
klart sagt ut att en räntesänkning är
nödvändig. Vi har också hävdat att det
är nödvändigt att söka hålla tillbaka
nya stora kostnadskrävande reformprojekt
om vi skall få balans i samhällsekonomien.
Det förefaller som om finansministerns
syn på dessa problem har
närmat sig vår, och det noterar vi med
tillfredsställelse.

Det måste också sägas att situationen
skulle ha varit en annan och bättre på
många områden om regeringen hade
lyckats bemästra inflationsproblemen
under senare år. Men vi vet alla att regeringen
inte lyckats med detta. Herr
Sträng har tagit alltför lätt på inflationsproblemen,
alltför lätt på penningvärdeförsämringen
och de konsekvenser som
den får för räntepolitiken och för företagens
konkurrenskraft.

Man har en känsla av att trots allt
tal om planer och planering, så bär regeringens
politik varit ganska illa planerad.
Det händer t. ex. att man i stats -

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

verksproposilionen får läsa att det skall
avsättas 500 miljoner kronor till en
fond, och 14 dagar efteråt har denna
fond på 500 miljoner blivit en utvecklingsbank
som skall låna ut ända upp
till 5 miljarder kronor.

Detta är endast ett exempel. Ett annat
exempel fick vi när handelsminister
Lange i förra veckan under torsdagens
frågestund sade att det skulle vara en
fullständigt felaktig politik att göra någonting
åt den mycket stora importen
till vårt land av textilvaror, vilken skapat
en ohållbar situation för många företag
inom branschen — för att ett par
dagar senare plötsligt ingripa mot importen
från Sydkorea.

Hur går detta ihop med talet om planering?
Vi politiker brukar litet föraktfullt
tala om kvartalspolitik, men numera
får vi vara tacksamma om en evig
sanning från regeringsbänken står sig
i fjorton dagar.

Finansministern har också ganska
klart sagt att han räknar med en penningvärdeförsämring
på 2 V2 å 3 procent
om året. Vad man än kan säga om ett
sådant uttalande, så bidrar det i varje
fall inte till att stärka allmänhetens förtroende
för penningvärdet. Vi har råkat
in i en ond cirkel, där priser och
löner jagar varandra. Detta har fått
konsekvenser inte minst för låginkomstgrupperna.
Trots allt tal om — här i
kammaren och annorstädes — att låginkomstgrupperna
skulle få företräde när
det gäller inkomstförbättringar, måste
vi konstatera att utvecklingen i stället
blivit den att inkomstklyftorna vidgats.
De rekordhöga låneräntorna och naturligtvis
kostnadsläget i stort har direkt
försvårat för många s. k. låglöneföretag
att ge sina anställda i och för sig välmotiverade
inkomstförbättringar, därför
att företagens räntekostnader och övriga
kostnader stigit kraftigt samtidigt
som konkurensen på exportmarknaden
eller gentemot importen varit mycket
hård.

I fjol tvingades ju flera hundra före -

Vissa skattepolitiska åtgärder

tag att permittera arbetskraft, och en
stor del av dessa företag måste helt enkelt
lägga ned driften. På vissa håll försöker
man, som jag uppfattar saken, förringa
svårigheterna härvidlag genom att
säga att det är en ganska naturlig strukturutveckling
som försiggår inom vårt
näringsliv. Men enligt min mening är
det inte fråga enbart om en s. k. strukturutveckling.
Många — även rationellt
drivna •—- företag har tvingats till inskränkningar
eller driftnedläggelse på
grund av övermäktig konkurrens från
länder som haft en stabilare ekonomi
under senare år än vårt land kunnat
uppvisa.

Regeringen har tyvärr sagt nej till
förslag från centerns och folkpartiets
sida om gemensamma överläggningar
mellan representanter för näringslivets
och avtalsmarknadens parter och de politiska
partierna i syfte att få ett samlat
grepp i kampen mot inflationen. Dylika
förslag har hittills avvisats, men jag tror,
herr talman, att man förr eller senare
från socialdemokratiskt håll kommer
att tvingas acceptera dessa propåer om
vi skall lyckas förena fria avtalsrörelser,
full sysselsättning, stabilt penningvärde
och hög investerings- och framstegstakt
i vårt näringsliv.

Jag vill i detta sammanhang naturligtvis
uttrycka centerns tillfredsställelse
över att vi äntligen fått en räntesänkning
men vill klargöra att denna sänkning
enligt vår mening borde varit
minst dubbelt så stor, d. v. s. i vart fall
en procent, med hänsyn till den situation
företagen för närvarande befinner
sig i.

När regeringen nu föreslår en skärpt
finanspolitik och därtill en 25-procentig
avgift på s. k. mindre angelägna byggen
skulle jag rent allmänt vilja understryka
behovet av en flexibilitet i den
ekonomiska politiken i framtiden.

Vi har i dag en ganska stor arbetslöshet,
och det kan inte föreligga någon
tvekan om att i många hem här i landet
råder i dag stor oro för vad de när -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

måste månaderna kan komma att föra
med sig. Det är i varje fall inte uteslutet
att vi kan få nya permitteringar. Av
denna anledning vill jag starkt understryka
behovet av att genomföra en ytterligare
räntesänkning. Vi måste också
vara beredda att möta en eventuell ytterligare
försvagning av sysselsättningen
genom aktivare lokaliserings- och
arbetsmarknadspolitik. I detta sammanhang
måste särskilt den äldre arbetskraftens
problem uppmärksammas, eftersom
de äldre — som vi alla vet —
har de största svårigheterna att få nya
arbeten.

Utifrån dessa allmänna synpunkter
har vi ansett oss kunna godtaga en förstärkning
av budgeten, och jag skall inte
här ta upp de olika detaljfrågor som
behandlas i bevillningsutskottets betänkande
nr 2. Jag vill endast understryka
angelägenheten av att vi nu får en lösning
av problemet med folkpensionärernas
beskattning, att en mängd krångligheter
tas bort och att vi får en rimligare
beskattning av folkpensionärernas
sidoinkomster. Därtill vill jag framhålla
en annan fråga som behandlats i
detta utlåtande, nämligen frågan om ett
schablonavdrag som ger lättnader vid
den kommunala beskattningen.

Herr talman! Under de senaste femton
åren har kommunalskatten ungefär
fördubblats. Detta beror främst på att
kommunerna ålagts nya och väsentligt
vidgade uppgifter genom statsmakternas
beslut. Vi vet alla att för flertalet
inkomsttagare i detta land —• det gäller
i alldeles särskilt hög grad för de mindre
inkomsttagarna •— är kommunalskatten
en tyngre skattebörda än den statliga
inkomstskatten. Man kan genomföra
en lättnad i den kommunala beskattningen,
som för flertalet medborgare
är den största skattebördan, genom
att införa ett schablonavdrag motsvarande
det system som vi nu har och
skall få beträffande den statliga inkomstskatten.
Detta måste naturligtvis
ske på det sättet att staten kompense -

rar kommunerna för bortfallet, ty annars
får reformen inte den effekt som
avses.

Nu avvisar bevillningsutskottet denna
propå från vårt håll med hänvisning till
att ett genomförande skulle betyda en
ökad utgift för staten på över 2 miljarder
kronor. Då måste man först säga
att det totala skattetrycket i landet inte
ökar om man flyttar några kronor från
den ena raden på skattsedeln till den
andra. Viktigare i detta sammanhang är
att utskottets majoritet tydligen alldeles
har bortsett från möjligheten av att
denna reform genomföres etappvis, detta
trots att vårt parti i fjol ställde yrkande
av denna innebörd. Detta yrkande
ligger också bakom den motion det
här är fråga om. Ingen från vårt håll
har yrkat eller ens drömt om annat än
att denna reform skulle genomföras successivt.
Men herr Brandt och bevillningsutskott
har tydligen inte kunnat
tänka sig en sådan möjlighet.

I andra lagutskottets utlåtande nr 2
har samtliga ledamöter utom herr
Svensson i Kungälv klart underkänt förslaget
om att man skulle finansiera en
ökad u-hjälp med en höjning av folkpensionsavgiften,
som enbart skulle
drabba en mycket begränsad grupp av
inkomsttagare. Man har också tagit avstånd
från sammankopplingen mellan
folkpensionsavgiftens höjning och tanken
på ett högre u-hjälpsanslag. Från
utskottsmajoritetens sida har man nu
sagt att andra alternativ bör övervägas,
och på den punkten är jag beredd att
oreserverat instämma. Centerpartiet och
folkpartiet har som bekant föreslagit att
man skall genomföra vissa besparingar
i budgeten för att finansiera den ökning
av u-hjälpen som vi anser vara
motiverad, och denna väg anser vi givetvis
vara den riktigare.

Nu har herr Svensson i Kungälv under
debatten sagt att om hans reservation
i dag avvisas av kamrarna, skulle
den sista möjligheten därmed vara borta
för att skaffa en budgetmässig täckning

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

för högre anslag till u-hjälpen än vad
regeringen har föreslagit. Detta argument
måste jag bestämt bestrida, ty riksdagen
har ändå inte tagit ställning till
de olika besparingsförslag som centern
och folkpartiet har föreslagit. För min
enskilda del vill jag säga att jag inte
anser att man skall säga nej till en diskussion
om möjligheterna att klara finansieringen,
om det finns beredvillighet
från regeringspartiet att ta upp en
sådan. Men, som sagt, än har inte besparingsförslagen
behandlats här i riksdagen,
och jag tror att herr Svensson i
Kungälv bör ställa den fråga han här
framställde till herr Sträng och sina
övriga partivänner i stället, ty det är
hos dem avgörandet i första hand ligger.

Herr talman! Så några ord om den
25-procentiga avgiften till s. k. mindre
angelägna byggen under tiden 1 mars
i år till 30 september 1968. Jag skall
bara göra ett par allmänna reflexioner;
debatten om detaljfrågorna kommer ju
senare.

Oppositionens representanter har
med lottens hjälp bildat majoritet i utskottet
och yrkar avslag på propositionen.
Herr Hermanssons fråga tidigare i
dag om hur mittenpartierna ställer sig
till detta spörsmål tycker jag är fullständigt
omotiverad. Om herr Hermansson
läser utskottets uttalande skall
han finna att man klart säger ut att det
råder allmän enighet om nödvändigheten
av att hålla tillbaka en del mindre
angelägna byggen för att därmed bredda
utrymmet för bostads- och industribyggande.
Det råder alltså enighet om
målet men inte om medlen.

Vad ska det tjäna till att införa en
25-procentig avgift på byggnadskostnaderna
när anan redan har och om man
så vill ytterligare kan förstärka igångsättningstillståndsprövningen?
Om den
inte är tillräcklig finns det möjligheter
att komplettera den. Vad finns det för
motiv för att man vid sidan av en sådan
prövning också skall ha en 25-pro -

Vissa skattepolitiska åtgärder

centig avgift? Det måste väl te sig som
ett bidrag till krångel-Sverige. Jag vill
fråga herr Sträng: Vad ligger egentligen
bakom detta förslag? Är det meningen
att de mindre angelägna byggen
som vederbörande har råd att uppföra
i viss utsträckning också skall få uppföras
genom att man betalar en 25-procentig
avgift men att de som inte har
råd skall ställas utanför möjligheten att
bygga? En gång i tiden talade man om
att medborgarrätt inte skall heta
pengar. Nu frågar man sig om byggnadsrätt
skall heta pengar.

Eller förhåller det sig, herr talman,
möjligen på det sättet att herr Sträng
inte har förtroende för länsarbetsnämndernas
handläggning av igångsättningstillstånden?
Jag skulle önska att herr
Sträng besvarade den frågan. Vi bär
länsarbetsnämnder med konungens tromän
som ordförande. Har regeringen
inte förtroende för länsarbetsnämnderna
eftersom man nu sätter dem åt sidan
och vill ha en centraldirigering
från kanslihuset? Det förefaller mig
mycket märkligt att man inte på andra
vägar skall kunna hålla tillbaka de s. k.
mindre angelägna byggena. Nu får man
två system som skall tillämpas samtidigt,
nämligen igångsättningstillståndsprövning
och en prövning om avgift
skall utgå på byggena.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Hem talman! Herr Eliasson i Sundborn
sade att regeringen tar för lätt på
inflationen. Det kan jag hålla med om,
och det har jag själv sagt här i dag.
Jag frågar emellertid, om inte herr
Eliasson i Sundborn också tar för lätt
på inflationen. Han accepterar ju utan
någon som helst invändning höjningen
av omsättningsskatten, och dessutom
har jag märkt att hans parti propagerar
för att man skall omvandla omsättningsskatten
till en mervärdeskatt, som skulle
höja priserna med ytterligare 3—4
procent.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skaftepolitiska åtgärder

Jag förstår inte hur herr Eliassons
uppfattningar i de här frågorna kan
rimma med en mera allvarlig syn på
inflationsproblemet.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller naturligtvis
mitt yrkande om bifall till andra
lagutskottets utlåtande nr 2.

Jag uppfattar herr Eliassons inlägg
så att centerpartiet är berett att, när vi
har röstat om mittenpartiernas nedskärningsförslag
och de har fallit under
bordet, diskutera andra inkomstförstärkningar
för att rädda u-hjälpen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Till herr Karlsson i
Huddinge vill jag säga att om vi liksom
högern och folkpartiet och socialdemokraterna
i detta läge godtar en höjning
av omsättningsskatten, beror det på att
vi inte anser en statlig upplåning på
långt över 2 miljarder kunna godkännas.
En sådan upplåning skulle betyda
mycket större svårigheter att få utrymme
på lånemarknaden för industribyggande
och bostadsbyggande, och det
skulle sätta en käpp i hjulet för strävandena
att åstadkomma en lättnad på
räntesidan.

Vad beträffar mervärdeskatten vill
jag säga att frågan är under fortsatt beredning
i finansdepartementet. För min
del är jag principiellt anhängare av en
sådan beskattning, om den får en utformning
som för det första innebär en
enklare administration och för det andra
inte övervältrar skattebördan på låginkomsttagare.
De två sakerna måste
man ha som utgångspunkt när man bedömer
frågan.

Till herr Svensson i Kungälv vill jag
bara säga att hans fråga är ganska ointressant
i det här läget. Vi har ännu
inte behandlat mittenpartiernas besparingsförslag.
Herr Svensson i Kungälv
frågar, vad vi skall göra om de bespa -

ringsförslagen så småningom avslås av
riksdagen. Är det vi som då i första
band skall ta ansvaret? Skall inte de
som röstar emot förslagen göra det?

Om herr Svensson i Kungälv verkligen
är intresserad av en lösning av
frågan om hur den ökade u-hjälp vi
har förordat skall finansieras, varför
då inte ta upp en diskussion mellan
partierna om det innan ärendet behandlas?
Den fråga som herr Svensson
i Kungälv ställde bör han i första hand
rikta till finansministern och sina egna
partivänner och inte till mig. Mitt svar
är givet, men vi kan inte svara för vad
den andra parten gör som skall in i
diskussionen. Om herr Svensson i
Kungälv kan framlocka ett svar av herr
Sträng på den frågan, blir det strax intressantare.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill säga till herr
Eliasson i Sundborn att jag naturligtvis
är på det klara med att det i nuvarande
läge inte är så lämpligt att ha en
alltför stor statlig upplåning, men det
finns ju andra skatter att ta till än sådana
som är inflationsdrivande.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Så enkel är väl ändå
inte frågan!

Om vi försöker hålla oss nere på jorden
kan vi konstatera att den socialdemokratiska
regeringen bär lagt fram ett
förslag. Det råder väl ingen tvekan om
var regeringen står på den punkten.
Det intressanta är nu att mittenpartierna
plus socialdemokrater har röstat
för en höjning. Därtill kommer att vi
i dag skall ta ställning till ett förslag
om höjning av folkpensionsavgifterna.
Det kan vara intressant för oss alla att
veta, vad som kommer att hända om
nu detta förslag faller. Vi kan nog förutsätta
att också mittenpartiernas för -

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

slag till utgiftsnedskärningar kommer
att falla.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill upprepa för
herr Svensson i Kungälv att bollen i
dag inte ligger hos centern och folkpartiet
utan att den ligger på regeringspartiets
sida.

Herr Svensson i Kungälv har inte ens
lyckats övertyga någon av sina partivänner
i andra lagutskottet om att hans
tanke, som han har reserverat sig för,
är förnuftig. Om då andra alternativ,
som kan ge mera till u-hjälpen, skall
prövas, är det inte till mig frågan skall
ställas, utan det är till herr Svenssons
egna partivänner både i kanslihuset
och i bevillningsutskottet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det är omöjligt att i dag
diskutera skattepolitiken och oppositionens
accepterande t. ex. av en något
höjd omsättningsskatt utan att se problemet
mot bakgrund av det besvärliga
ekonomiska läge vari vårt land befinner
sig.

Då måste man ställa frågan, hur vi
har kommit dit. Svaret är att konjunkturförsvagningen
här i landet till en
del sammanhänger med förhållandena
i utlandet men att det till en stor del är
regeringens okloka ekonomiska politik
som är förklaringen till detta läge, vilket
bl. a. herr Gustafson i Göteborg utförligt
har belyst.

Herr Brandt, talesman för socialdemokraterna,
försökte tydligen komma
ifrån regeringens ansvar, men det går
naturligtvis inte.

Får jag bara helt kort betona, att
svårigheterna i dag till stor del beror
på att vi hav en för hög kostnadsnivå
i jämförelse med konkurrerande länder,
och detta i sin tur beror på att regeringen
inte tillräckligt effektivt motverkat
inflationen. Svårigheterna har vidare
sin grund i att vi har en alltför

Vissa skattepolitiska åtgärder

liten kapitalbildnng i förhållande till
det växande behovet i ett växande samhälle
och alltför litet konsoliderade företag,
som därför inte har möjlighet att
upprätthålla sysselsättningen och att
rationalisera såsom eljest vore möjligt.
Slutligen medför en ryckig, oskicklig
ledning av den ekonomiska politiken
att resurserna blir mindre väl utnyttjade,
t. ex. inom byggnadsverksamheten.

Herr Brandt kan säkert inte bestrida
att vi i folkpartiet år efter år har framfört
kritik mot regeringen på just dessa
punkter. Vi har varnat för vad följden
skulle bli om inflationen fick fortsätta,
kapitalbildningen var otillräcklig och
man fortsatte med den ryckiga regleringspolitiken.

Regeringen har vägrat att lyssna. Men
nu kommer regeringen och säger att
kapitalbildningen här i Sverige inte är
tillräcklig, att kapitalmarknaden inte
ger utrymme för tillräckligt med krediter
åt näringslivet. Därför måste herr
Sträng vända sig till skattebetalarna och
av dem begära 500 miljoner kronor
extra, som skall användas för krediter
till näringslivet. När det enskilda sparandet
är för litet säger alltså finansministern:
Nu måste jag begära ett ökat
offentligt sparande av skattebetalarna.

Det är uppenbart att det besvärliga
läge vari vi befinner oss sammanhänger
med de ting jag här har berört.

Följden därav har blivit en långsammare
ökning av nationalinkomsten än
som eljest varit möjlig. Vi har t. ex. på
två år enligt resultat och prognos fått
en ökning av nationalinkomsten med
mindre än 7 procent, när många andra
industristater ligger vid 9—10 procent
för samma tid. Vad innebär detta för
statens och kommunernas skatteinkomster?
Det betyder oerhört mycket. I själva
verket är det en huvudorsak till det
ansträngda statsfinansiella läget att produktionsökningen
är för långsam — en
sak som finansministern när han gjorde
statsverkspropositionen underlät att
framhålla.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Vad skulle det betyda om vi hade 1
procents större produktionsökning per
år i Sverige än vad vi har haft de senaste
två åren? Första året skulle stat och
kommun få in 500 å 600 eller möjligen
700 miljoner kronor mer än för närvarande.
Efter tre år —- om jag här räknar
med åren 1965, 1966 och 1967 -—
skulle stat och kommun erhålla ungefär
2 miljarder kronor mera i årliga skatteinkomster,
om produktionsökningen under
dessa år varit 1 procent högre och
därigenom legat närmare de siffror som
förekommer i många industriländer som
vi brukar jämföra oss med. Tyvärr förhåller
det sig inte så med vår produktionsökning.
Det är klart att både kommunerna
och staten saknar dessa 2 miljarder
kronor vid planeringen och beskattningen
för budgetåret 1967/68.
Verkningarna sträcker sig även längre
fram.

Det skulle kunna sägas att Gunnar
Sträng har uppfunnit en egen skattemekanik.
Den innebär för det första att
regeringen genom sin skatte- och inflationspolitik
motverkar det enskilda sparadet.
Därför måste man för det andra,
säger herr Sträng, höja skatterna för att
sätta offentligt sparande i stället. Emellertid
kan detta ske endast i otillräcklig
utsträckning. Därför får man för det
tredje kapitalknapphet och begränsade
möjligheter för näringslivet att låna på
kapitalmarknaden. Därav följer för det
fjärde ett långsammare framåtskridande,
såsom jag nämnde. Då får, för det
femte, finansministern och kommunerna
in mindre pengar i skatt till följd
av att skatteunderlaget stiger i långsammare
takt. Så måste herr Sträng för det
sjätte höja skatterna även av detta skäl.
Det är alltså fråga om en mekanik som
på flera vägar leder till höjt skattetryck.
Vi måste också erkänna att den under
herr Strängs tid — kanske särskilt under
de senaste åren -—• har visat sig
vara ganska effektiv.

Klart är att med ett sådant system
som det herr Sträng under senare år

har börjat utbygga den ekonomiska politiken
delvis kominer att ha samma
förutsättningar som under ett krig; vi
erfor dem under andra världskriget.
När man har en sådan artificiell knapphet,
som inte medger att man bara låter
marknadsekonomien fungera till fullo,
måste man tillgripa regleringar och ransoneringar,
och då kommer också dessa
plötsliga skatteändringar, som vi har
upplevt så många gånger. Vi är tydligen
här i Sverige till följd av regeringens
politik på väg in i ett tillstånd som balett
klart släkttycke med krigsekonomien
och får väl göra samma erfarenheter
som under världskriget: börjar
man med regleringar och specialskatter,
blir tendensen att man leds längre
och längre in i en snårskog av sådana
åtgärder. Då blir också ryckigheten det
mest utmärkande för politiken — den
ryckighet som vi i folkpartiet tidigare
har berört när det gäller igångsättningav
byggande, beskattning av byggande,
dålig samordning med kapitalmarknaden
och tusentals arbetslösa byggnadsarbetare,
så att staten till slut inte ser
sig någon annan råd än att uppmana
till byggande av de bensinmackar och
andra anläggningar som man ville förhindra
men som man på grund av att
maskineriet råkat i olag ändå måste
släppa fria; så skedde på vissa håll i
slutet av fjolåret.

Det är uppenbart att det skulle ha
kunnat byggas betydligt mer bostäder
om man haft en bättre ledning.

Nu säger regeringen att det inte räcker
med byggnadsregleringen utan att
det också måste läggas på en 25-procentig
straffskatt, som skall kunna verka
prohibitivt på vissa slag av byggande.
Såvitt jag kan se uppkommer på det
sättet ännu större godtycke än med
regleringen, och dessutom blir det ett
dåligt användande av arbetskraft både
i fråga om projektering, planering och
annat. Därtill kommer, som här redan
har berörts men som jag ytterligare
måste understryka, att finansministerns

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

schablonmässiga uppdelning av byggnaderna
i två kategorier är mycket egendomlig.
Det verkar som om Gunnar
Sträng inte inser att t. ex. handel och
kommunikationer är produktiva näringar.
Varför vill han annars att handeln
och kommunikationerna generellt skall
skjutas åt sidan, visserligen med tanken
att man kan göra undantag —■ det ligger
i sakens natur — men att de i princip
inte skall få starta några nya byggen?
Är inte handeln produktiv? Är inte detta
att ha en effektiv och rationaliserad
distributionsapparat av betydelse för
konsumenterna?

Jag trodde att socialdemokraterna och
LO var mycket intresserade av att distributionen
inte är för dyrbar. Och
det gäller här som på andra områden:
moderna metoder och effektiv produktionsapparat
leder till lägre kostnader.
Regeringens inställning till den 25-procentiga
avgiftens tillämpning på detta
område måste jag beteckna såsom konsumentfientlig,
då investeringar som betyder
mycket för en billigare distribution
på detta sätt placeras i strykklass.
Det går så långt att driftskontor som är
nödvändiga för en ny fabrik -—• för att
ta ett exempel från industriens område
•— tydligen inte får byggas utan 25 procents
straffbeskattning därför att de
kallas kontor.

Jag kan inte neka till, herr talman, att
när jag läste propositionen kom jag att
tänka på min barndom. Jag är uppvuxen
i ett industri- och brukssamhälle,
där det bl. a. fanns en läderfabrik. Jag
kände ganska väl en man som arbetade
där — en hygglig, rejäl och bra karl.
Han och jag brukade tala om alla möjliga
ting, kanske inte riktigt från samma
utgångspunkter, men jag tyckte att
det alltid var värdefullt att resonera
med honom. Beträffande problemet om
vad som är produktivt eller inte sade
lian, att det inte går att förneka att det
är »vi som står ute i fabriken som gör
jobbet. Vad skulle de där som sitter på
kontoret eller som reser omkring och

Vissa skattepolitiska åtgärder

säljer ta sig till om inte vi gjorde jobbet?»
Han var lika fast övertygad som
Gunnar Sträng tycks vara i dag, att i
varje fall arbetet på fabriken är det
mest produktiva och att det som sker
på kontor eller har att göra med resor
och kommunikationer är mindre produktivt.
Tv om Gunnar Sträng inte delade
denna uppfattning skulle han väl
inte komma med denna schablonmässiga
uppdelning av investeringarna i
två kategorier. Finansministern får
därför ursäkta mig, om jag karakteriserar
hans inställning som uttryck för
en något primitiv ekonomisk åskådning,
som jag knappast hade väntat
mig av honom.

I övrigt kommer väl att här senare
diskuteras olika ting. Bl. a. kommer det
nog att framhållas att det är ytterst
otillfredsställande, om kyrkobyggen generellt
skulle utsättas för denna skatt
liksom om det vid samtliga kommunala
investeringar skulle utkrävas dessa 25
procent. Det blir, kort sagt, ännu mer
godtycke med dessa schablonmetoder än
med en regleringsapparat.

Vid behandlingen av det utskottsutlåtande
som rör den saken kommer jag
därför, herr talman, att i första hand
rösta emot förslaget om den 25-procentiga
avgiften samt i andra hand, om förslaget
inte avslås, rösta för undantagen,
som åtminstone kan något reducera avgiftens
räckvidd.

Detta innebär naturligtvis, att vi i det
besvärliga läge, som regeringen bragt
oss i tvingas acceptera en regleringsapparat.
Och detta innebär — det anser
jag ligger i sakens natur, fastän herr
Hermansson låtsades som om han inte
förstod det — att man får lov att hålla
tillbaka vissa investeringar jämfört med
andra. Det är beklagligt att vårt land
kommit i ett sådant läge, att man inte
kan undvika en regleringsapparat, men
i dagens läge är detta inte möjligt.

Det är intressant att höra att finansministern
vill att den 25-procentiga
investeringsavgiften skall upphöra den

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

1 oktober 1968. Tydligen räknar finansministern
med att vi då skall ha en ny
regering. Och tydligen har han ett väldigt
stort förtroende för den regeringens
förmåga att klara de betydande
övergångssvåriglieter som hans politik
åstadkommer. Man känner sig nästan
rörd över det förtroende som finansministern
tycks hysa för vad en blivande
regering, rekryterad ur den nuvarande
oppositionens led, skall kunna
åstadkomma när det gäller att klara
upp svårigheter som uppenbarligen
herr Sträng genom sin avgift bäddat för,
såvida förslaget nu bifalles av riksdagen.

Låt mig, herr talman, återvända till
ett par av de konkreta skattefrågorna.
Jag är överraskad över att socialdemokraterna
inte vill acceptera förslaget
om eu utredning i syfte att åstadkomma
lägre skatt för handikappade med nedsatt
skatteförmåga. Socialdemokraterna
anser, vilket här redan framgått av debatten,
att det vore bättre att lämna
kontanta bidrag än att ge en skattelättnad.
Men det är ju inte det saken gäller.
Så länge vi har ett system, som medför
att de handikappade trots extra bidrag
får vidkännas stora kostnader för inkomstens
förvärvande just därför att
de är handikappade, är deras skatteförmåga
mindre än andra människors med
samma nettoinkomst. Finansministern
kan ju inte lova att över en natt eller
om sex månader ge de handikappade
så väldiga bidrag att detta problem
försvinner. Och då kvarstår alltså att
många handikappade, som arbetar och
gärna vill arbeta, har den belastning
som dessa extra kostnader utgör. Varför
skall man då inte ta hänsyn härtill
vid skatteavvägningen?

Det verkar på något sätt som om
socialdemokraterna över huvud taget
vägrar att diskutera denna fråga. De
säger att någon gång i framtiden — de
inte ens antyder hur många år det kan
röra sig om — bör kontantbidragen till
de handikappade bli så höga, att problemet
försvinner. Men under hela mel -

lantiden anser socialdemokraterna tydligen
inte att det är rimligt att göra
något åt saken. Skatt efter bärkraft och
skatteförmåga — så enkelt är dock vårt
krav!

Vad beträffar det allmänna greppet
på budgetpolitiken nämnde jag, att vi
inom folkpartiet med hänsyn till det
läge, vari regeringens politik bragt landet,
accepterat vissa skattehöjningar.
Jag bör kanske inte underlåta att konstatera,
att jag finner det tillfredsställande
att högerpartiet nu också, såvitt
jag förstår, klart deklarerat att man —
med samma motivering som vi har — i
detta läge accepterar en skattehöjning.
Inom högerpartiet hoppas man liksom
vi, att det ökade skattetrycket inte skall
behöva beslå så länge, men man accepterar
som sagt en skattehöjning i nuvarande
läge. Före valet i fjol gav emellertid
högerpartiet många människor
det intrycket, alt högern ville åstadkomma
en minskning av skattetrycket
utan dröjsmål.

Nu har vi tydligen kommit dithän att
både mittenpartierna och högerpartiet
erkänner att det i dagens läge inte går
att åstadkomma en minskning av skattetrycket.
Men låt mig tillägga att folkpartiet
och centerpartiet kraftigt understrukit
att vi inte alls vill uppge tanken
att man på längre sikt bör kunna minska
skattetrycket. En sådan minskning
skall åstadkommas genom ett snabbare
ekonomiskt framåtskridande och genom
en ökad kapitalbildning.

Låt mig, herr talman, göra en liten
utvikning beträffande kommunalskatterna.
Jag tror att enda möjligheten att
reducera det kommunala skattetrycket
är att återigen bringa kapitalmarknaden
i vårt land i ett sådant läge, att kommunerna
genom upplåning kan finansiera
en större del av sina investeringar,
såsom brukade vara fallet förr i tiden.
Det är via en ökad kapitalbildning i
landet som man kan möjliggöra skattesänkningar,
men det är inte en sak som
kan åstadkommas på tolv månader.

Det är med tillfredsställelse jag kon -

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

staterar att högern nu tydligen följer en
linje av principiellt samma slag som
mittenpartiernas när det gäller själva
greppet på budgetbalansen, om man får
tro de uttalanden som här har gjorts.
De olika skatteåtgärderna blir det tillfälle
att diskutera längre fram när vi
får närmare upplysningar; på den punkten
är det för tidigt att i dag säga
någonting.

Beträffande folkpensionärerna måste
jag, herr talman, säga några ord till herr
Brandt. Herr Brandt gjorde faktiskt
gällande att det är socialdemokraterna
som har varit initiativtagare och spelat
en pådrivande roll för att förbättra folkpensionärernas
standard. Det är onekligen
mycket man skall höra innan öronen
ramlar av, heter det. Här har t. ex.
folkpartiet drivit och fått igenom förslaget
om den automatiska höjningen
av folkpensionerna när priserna stiger,
dvs. pensionernas värdefasthet, till en
början under socialdemokratiskt motstånd.
Folkpartiet och centerpartiet har
energiskt talat för att folkpensionen
skulle höjas varje år och inte bara vartannat
år strax före valet, och det har vi
också fått igenom. Folkpartiet och centerpartiet
har vidare i flera år pläderat
för att folkpensionärerna skulle få andel
i standardhöjningen även efter 1968.
Detta har också så småningom vunnit
gehör.

Detta är tre exempel, herr Brandt,
som visar hur fullständigt orealistiskt
det är att i en allvarlig debatt påstå att
socialdemokraterna allena har varit pådrivande
när det gällt att förbättra folkpensionärernas
levnadsvillkor.

Jag kan också hänvisa till frågan om
beskattning av sidoinkomster. Det är
väl uppenbart att inte minst folkpartiet
mycket mer energiskt än regeringspartiet
har drivit åsikten att folkpensionärerna
inte borde beskattas med högre
»marginalskatter» eller avdrag än någon
annan grupp här i landet. Om man
lägger ihop alla de utgiftsökningar som
drabbar en folkpensionär som har en

Vissa skattepolitiska åtgärder

obetydlig sidoinkomst på några tusen
— dvs. om man tar hänsyn till vad han
får betala i skatt på denna inkomst, vad
han förlorar i skattebefrielse jämfört
med om han bara hade sin folkpension
och vad han förlorar i form av lägre
kommunala bostadsförmåner — kommer
man fram till att inkomstbortfallet
i ett mycket stort antal fall uppgår till
två tredjedelar av det han arbetat in.
Det finns t. o. m. fall då en folkpensionär
förlorar på att öka sin arbetsinkomst
eller åtminstone mister han praktiskt
taget hela arbetsinkomsten. Jag
får nästan varje vecka brev från folkpensionärer,
som ger konkreta exempel
därpå, men det skall jag inte nu gå
in på.

Om man slår samman allt detta, så
är det ett faktum att den procentuella
belastningen av folkpensionärernas inkomstökning
— inte för alla folkpensionärer
men för åtskilliga — är större
än samma belastning på människor som
förtjänar 1 miljon kronor om året.

Det är alltså tydligt att något ytterligare
måste göras åt detta problem.
Jag medger att det rent tekniskt inte
är lätt samtidigt som det delvis är en
fråga om tillämpningen av gällande instruktioner.
Problemet måste emellertid
lösas. Det är rimligt, rättvist och klokt
att folkpensionärerna inte avskräckes
från att arbeta och skaffa sig sidoinkomster.
De skall inte bestraffas om de
kan och vill skaffa sig sådana inkomster.
Vi inom folkpartiet vill ge frågan
om en ändrad behandling av folkpensionärerna
i detta avseende mycket hög
prioritet i framtiden. Det gäller här ett
påträngande spörsmål som kräver
skyndsam lösning.

Helt allmänt vill jag slutligen anknyta
till vad jag sade i början, nämligen
att vi för vår del förordar en politik
som vidgar ramen för samhällsekonomien
och för statens och kommunernas
finansiella politik. Denna politik vill vi
åstadkomma genom sådana ekonomiskpolitiska
åtgärder för produktionen och

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

mot inflationen som vi många gånger
liar diskuterat i denna kammare. Då
blir det möjligt att steg för steg komma
bort från de snäva förutsättningar för
politiken som finns i dag och som är
den djupast liggande orsaken till det
nuvarande reglerings- och specialskattetänkandet,
som i viss mån men inte helt
är ofrånkomligt. Då kan vi övergå till
ett system som verkar både smidigare
och mindre godtyckligt och som i sin
tur bidrar till att höja levnadsstandarden
och motverka en fortsatt tillväxt
av skattetrycket.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga att
jag inte har någon erinran mot den beskrivning
som herr Ohlin gjorde av
vårt ekonomiska läge så som en bakgrund
till dagens debatt. Jag tror att vi
ser precis likadant på den samhällsekonomiska
situationen i dag och på
samma sätt bedömer orsakerna till att
man har kommit därhän.

Men när herr Ohlin sedan ville göra
gällande att det förelåg en motsägelse
mellan den skattepolitik högerpartiet
hävdar i dag och den vi hävdade tidigare
och att vi skulle så att säga ha hoppat
av från de löften vi gav i valrörelsen,
vill jag bestrida hans påstående. Först
och främst tillskrevs vi åtskilligt mer
i debatten i höstas än vad vi i själva
verket hade föreslagit. Vårt skattesänkningsprogram
var både kort- och långsiktigt.
Vi framförde vissa krav på skattereformer
och skattesänkningar på relativt
kort sikt, men det väsentliga i den
förkunnelse som vi gick ut med var
en långsiktig skattepolitik som sträckte
sig fram till omkring 1970 och som vi
alltjämt helt vidhåller.

Även den kortsiktiga politiken vidhåller
vi, men där har vi — så långt
är det rätt, herr Ohlin — tvingats göra
en viss modifiering på grund av den
samhällsekonomiska situation där vi
just nu befinner oss och som vi inte i
höstas med någon säkerhet kunde för -

utse. Jag vill påminna om alla de frågor
som vi riktade till regeringspartiet
om hur man där skulle handla efter
valet och efter den 1 januari i år och om
det skattetryck vi då hade att räkna
med. Men på den sidan var man då helt
obenägen att ge klara besked.

Tiden löper fort. Som oppositionsparti
kan vi inte göra de besparingar
eller vidta den omprövning av tidigare
åtaganden som skulle ha möjliggjort
för oss att i dag bedöma skattefrågan på
exakt samma sätt som i höstas. Icke
desto mindre vidhåller vi fortfarande
att det som ett led i den inflationsbekämpande
politiken är utomordentligt
angeläget att reformera marginalskatterna
redan under nästa budgetår. Även
om vårt förslag är blygsamt — jag sade
för en stund sedan att det inte är långtgående
— är det ett led i en nödvändig
reform i detta hänseende. Den reformen
kommer vi att arbeta för, och vi
kommer att redovisa de besparingar
som gör ett sådant förslag realistiskt
och samhällsekonomiskt försvarbart.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är bara på en punkt
jag vill replikera herr Ohlin, nämligen
i fråga om folkpensionerna — jag förstod
att den skulle bli en av melodierna
i dagens debatt.

Herr Ohlin reagerar mot mitt uttalande
att folkpensionärernas standard
är socialdemokraternas förtjänst. Men
jag vidhåller påståendet att socialdemokratien
ursprungligen drev fram denna
standardhöjning för folkpensionärerna.
Att sedan herr Ohlin och hans parti och
även andra inom de borgerliga partierna
har hakat på, motsäger inte uppfattningen
att det är socialdemokratien som
är folkpensionärernas verkliga stöd. Ett
exempel på hur de borgerliga kan ligga
före är centerpartimotionen. Det går bra
att kasta fram ett förslag som innebär
kostnadsökningar på 2V4 miljarder.
Även herr Ohlin och hans parti kan
kasta fram ett förslag om höjning av

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

folkpensionerna med det och det beloppet,
fast man är medveten om att det
inte går att genomföra i den rådande
situationen. När socialdemokraterna sedan
anser att läget är under kontroll
och lägger fram förslaget, sägs det: »Det
var egentligen vårt förslag som socialdemokraterna
nu genomför.»

Så ligger det till. Jag behöver bara
erinra om striderna kring ATP; alla
människor här i landet vet vilka som
då verkligen slogs för fokpensionärerna
och pensionärer över huvud taget.

När herr Ohlin talar om folkpensionärernas
marginalskatt, har han tydligen
inte fattat det hela. Vi har ju inte vägrat
att diskutera problemet, utan vi är fullt
medvetna om att vissa pensionärer förlorar
sina inkomstprövade förmåner om
de har en viss inkomst. Det är därför
en sanning med modifikation att de har
en så hög marginalskatt att de förlorar
sina sidoinkomster. Det är de inkomstprövade
förmånerna i botten som beskärs
eller slopas helt, och därmed uppstår
den verkan som här nämnts.

Tror herr Ohlin att problemet är så
enkelt att oavsett hur höga inkomster
folkpensionärerna har — de kan förutom
folkpensionen ha pension från sitt
företag eller sitt verk, så att den sammanlagda
pensionen uppgår till 40 000
—50 000 kronor om året — bör de, bara
för att de har fyllt 67 år, medges en
skattelättnad, som inte alls skulle komma
de folkpensionärer till godo som
endast har folkpension, bostadstillägg,
hustrutillägg o. s. v. att leva på?

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till svar på herr
Brandts fråga vill jag säga att folkpartiförslaget
gäller just fokpensionärer som
har begränsade sidoinkomster. Det var
alltså en retorisk fråga när han började
tala om inkomster på 40 000—50 000
kronor.

Herr Brandt vidhåller att socialdemokraterna
drivit fram bättre folkpensio -

Vissa skattepolitiska åtgärder

ner. Jag vet inte om han avsåg att gå
30 år tillbaka i tiden, då frågan gällde
om den statliga folkpensionen skulle
differentieras efter bostadsort, ett system
som man sedan under allmän enighet
övergav. Annars är det mig inte bekant
annat än att de flesta krav på förbättringar
av folkpensionärernas villkor
har kommit från oppositionssidan. Jag
kan gott nämna att tusenkronorspensionen,
som i dåvarande penningvärde ansågs
vara en så stor sak, närmast aktualiserades
av högerpartiet genom herr
Skoglund i Doverstorp. Men från mittenpartiernas
sida har förts fram en
lång rad förslag, och det kunde herr
Brandt inte bestrida. Herr Brandt gav
heller ingen motivering för sitt påstående.

Till herr Bohman vill jag säga, att det
var nog så att svenska folket fick intrycket
att högern ville utan dröjsmål
åstadkomma en sänkning av skattetrycket,
under det att vi för vår del ärligt
förklarade att en sådan sänkning inte
var möjlig i nuvarande läge. Nu har ju
också herr Bohman, både genom sitt
ställningstagande och sitt yttrande i
dag, angivit en modifikation av högerns
inställning med hänvisning till dagens
samhällsekonomiska läge som han i fjol
inte riktigt kunde förutse. Andra förutsåg
att det samhällsekonomiska läget
skulle bli sådant att man inte kunde
lova en omedelbar skattesänkning. -—•
En omläggning från direkt till indirekt
beskattning är en helt annan sak. Detta
har jag talat om redan i mitt föregående
yttrande.

Vi behöver kanske inte i dag, herr
Bohman, när det är så tillfredsställande
att kunna konstatera ett visst närmande
rörande det finanspolitiska greppet,
tvista så mycket mer om denna sak. Det
väsentliga är att högern nu, av hänsyn
till ett läge för vilket vi bägge i hög
grad gör regeringen ansvarig, har accepterat
en nytt budgetgrepp, en finanspolitik
utan skattesänkningslöften
tills vidare — fast vi alla hoppas att på

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Yissa skattepolitiska åtgärder

lång sikt steg för steg kunna modifiera
skatterna i rätt riktning.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle :

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag återkommer, men jag kände mig
föranlåten att säga några ord när herr
Brandt försökte sig på en historieskrivning
om utvecklingen på folkpensionsområdet.

Jag tackar herr Ohlin för att han hade
älskvärdheten tala om, att det närmast
var herr Skoglund i Doverstorp
som förde fram förslaget om tusenkronorspensionen,
lika för alla, vilken infördes
år 1946. Det bör också framhållas
att högerpartiet redan på 1950-talet
i motioner drog upp riktlinjer för folkpensionshöjningarna
under 1960-talet,
och dessa riktlinjer har i stort sett följts
av regering och riksdag.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Visst är det värdefullt
och önskvärt att vi är överens i våra
samhällsekonomiska bedömningar —
det skall ingalunda bestridas. Men det
är också värdefullt att vi inte ger ett
felaktigt intryck av vårt politiska handlande.
Låt mig därför understryka att
varje bedömning av möjligheterna att
sänka skattetrycket måste göras utifrån
den samhällsekonomiska situation i vilken
vi befinner oss vid tiden för bedömningen.

Vad högerpartiet strävade efter under
valrörelsen var att göra klart för väljarna
att vi ville sänka det skattetryck
som förelåg då. Om vad som skulle ske
efter den 1 januari visste vi ingenting
med säkerhet. Vi preciserade de åtgärder
vi skulle vidtaga om vi fick en
chans att göra det. Vi talade också om
vad vi ville åstadkomma på lång sikt.

Den samhällsekonomiska situationen
i dag är inte densamma som i höstas.
Men även det skattetryck, som vi har att
räkna med i dag, är högerpartiet berett
att sänka genom en revidering av
marginalskatteskalorna.

På denna punkt har vi således inte
ändrat oss. Men skattenivån — om det
är den herr Ohlin syftar på — har, sedan
vi förde debatten i höstas, genom
den proposition vi i dag kommer att
acceptera lyfts upp på en högre nivå.
Och bedömer man våra skatteförslag
från i höstas i förhållande till denna
nya skattenivå, innebär förslagen i realiteten
inte någon sänkning. Den nivå,
där vi på grund av regeringens politik
i dag befinner oss, kommer alltså att
vara högre, än vi räknade med under
valrörelsen. Så långt skall jag ge herr
Ohlin rätt. Men inte längre.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall hjälpa herr
Magnusson i Borås med en ytterligare
motivering. Vi erinrar oss väl alla när
högern ville dela ut minst 2 miljarder
kronor till folkpensionärerna. Det tog
en ände med förskräckelse, eftersom
hållbarheten i detta löfte genomskådades
både av folkpensionärerna och folket
i övrigt. Detta är ett bevis på hur
man inte skall förfara för att söka göra
propaganda, och jag tror inte att det
kan anses som ett lämpligt sätt att värna
om folkpensionärernas intressen.

Jag vill också, herr talman, erinra om
att när frågan om det kommunala bostadstillägget
diskuterades fanns i kommittén
en reservant från socialdemokraterna
— som nu sitter här i kammaren

— vilken ansåg att dessa tillägg skulle
behållas. Regeringen var förståndig
nog att följa hans förslag och därmed
rädda folkpensionärernas kommunala
bostadstillägg.

Herr OHLIN (1''p) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande folkpensionerna
nöjer jag mig med att konstatera
att under den gångna delen av 1960-talet

— för att inte gå för långt tillbaka i tiden
— har situationen här i kammaren
i huvudsak varit den att mittenpartierna
föreslagit vissa förbättringar av folkpensionerna,
som socialdemokraterna

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

och högern inte röstat för då förslagen
väckts. De har delvis genomförts något
senare.

I anledning av herr Bohmans senaste
inlägg vill jag endast göra en liten reflexion.
Det som under tiden före valet
diskuterades när det gällde den kortsiktiga
skattepolitiken var närmast vilken
politik som skulle föras under budgetåret
1967/68, alltså det första finansår
som kunde komma i fråga. Herr Bohman
säger nu att den situation, i vilken
vi då befann oss, inte är densamma som
dagens. Nej, men före ett val får man
väl försöka bedöma, hurudan situationen
kommer att vara ett år senare när
de löften som man ger skall förverkligas.
Och den här gången visade sig den
bedömning vara riktig som innebar att
en sänkning av det allmänna skattetrycket
tyvärr inte kunde ställas i utsikt.

Herr Bohman medger alltså att läget
nu inte är detsamma som före valet.
Tydligen har inte högerpartiet samma
inställning som då, eftersom man nu
accepterar eu skattehöjning i förhållande
till fjolårets skattetryck. Detta är ett
faktum som kommer att framgå av högerledamöternas
röstning i dag.

Det är emellertid glädjande att grunden
för bedömningen på litet längre
sikt har blivit mera likartad. Vi tycks
nu vara överens om att målsättningen
måste vara att steg för steg försöka skapa
sådana förutsättningar att man samtidigt
kan finansiera en aktiv reformpolitik
och ändå kan undgå ständiga
höjningar av skattetrycket men reformera
metoderna.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Brandt försöker
göra gällande att det inte skulle vara någon
mening med de förslag som framställts
från högerpartiets sida beträffande
folkpensioneringen. Men det förslag
som framfördes 1946 och de förslag
som sedermera presenterades under

Vissa skattepolitiska åtgärder

början av 1950-talet har dock lett till
beslut av Sveriges riksdag.

Från högerpartiets sida hävdades år
1964 att förbättringar borde vidtas för
de folkpensionärer som inte hade någon
ATP eller en obetydlig sådan. Jag
undrar nu, om man av de uttalanden
herr Brandt nyss gjort skall dra den
slutsatsen att socialdemokraterna har
bestämt sig för att inte vara med om
att genomföra någon förbättring för dessa
folkpensionärer.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vi har väl allesamman
med stort intresse och måhända också
någon undran följt den här originella
debatten mellan högerpartiet och folkpartiet,
där man med så stor energi har
försökt övertyga kammaren om att man
både är sams och osams på samma
gång och i samma frågor. Jag är ganska
övertygad om att vi kommer att få
många repetitioner på detta under de
närmaste 18 månaderna framöver. Det
enda man med rätt stor säkerhet kan
räkna med att parterna bara är sams
om är när det gäller att skylla på mig
för alla de olyckor, som tyvärr har råkat
ramla över det här gamla landet.

Nu skall jag, herr talman, verkligen
försöka göra ett kort inlägg efter denna
långa debatt och hålla mig till vad
som nu behandlas på dagordningen,
d. v. s. de skattefrågor och möjligen de
ekonomiska kommentarer av allmän art
som naturligtvis hör dit. Jag var nämligen
så försiktig att jag för en stund
sedan hos vår värderade talman gjorde
mig underrättad om att frågan om den
25-procentiga investeringsavgiften i vederbörlig
ordning skall tas upp litet
längre fram på kammarens dagordning
och att det nu inte föreligger någon
överenskommelse om att debattera båda
ärendena på samma gång. Och då jag
av gammal vana har ett obotligt begär
att stödja herr talmannen i hans många

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

gånger fåfänga ansträngningar att disciplinera
talarna och försöka få kammarens
dagordning respekterad, skall
jag följaktligen vänligt hemställa om att
herr Eliasson i Sundborn och herr
Ohlin upprepar sina inlägg litet senare
och på den rätta platsen på dagordningen
när det blir fråga om den
25-procentiga investeringsavgiften. Jag
skall vid det tillfället i samma vederbörliga
ordning besvara dessa inlägg.

Jag bär gjort ytterligare en reflexion
när jag suttit och lyssnat på debatten,
nämligen att man under hela dagens
intensiva diskussion inte har talat någonting
om det s. k. Strängska lapptäcket.
Detta kan ha två förklaringar; dels
att man har resignerat och dels att man
känner en begynnande trivsel under
det s. k. Strängska lapptäcket. Min artighet
mot oppositionen hindrar mig
från att dra slutsatsen att det är det
första skälet, och följaktligen kommer
jag logiskt fram till det andra skälet.
Jag tycker även att det finns motiv för
detta. Här har vi glädjande nog blivit
eniga om den omsättningsskattehöjning
som regeringen har föreslagit. Vi har
blivit eniga om höjningen av fordonsskatten,
eniga om folkpensionsavgiften,
och vi har blivit eniga om tobaksskatten
och det schablonmässiga avdraget
vid kommunalbeskattningen. Visserligen
har det väl av och till sagts att det
bär inte är helt och fullt tillfredsställande.
Så småningom har man yrkat på
en mera genomgripande skattereform,
och av och till har också önskemål om
den så många gånger omdiskuterade
mervärdeskatten aktualiserats. Jag skall
återkomma till det sista litet längre
fram på dagordningen.

I samband med skattedebatten är jag
inte överraskad över att man också talar
rent allmänt om ekonomien. Och
därvid bär man satt betyg på regeringens
politik enligt gammalt känt mönster:
prisstegringarna har varit höga —
näst högst i världen bär det sagts. Produktionsstegringen
har varit låg — näst

lägst i världen har det sagts — bytesbalansen
är olustigt dålig och arbetslösheten
är stor.

Jag bär tidigare sagt att var och eu
givetvis kan, allteftersom han tycker
det passar, använda internationell statistik.
Däremot hemställer jag fortfarande
som jag gjorde för någon månad
sedan här i kammaren att man försöker
se utvecklingen i dess längre sammanhang
innan man drar några bestämda
slutsatser.

Beträffande bytesbalansen har jag
glädjen att kunna meddela kammarens
ledamöter att den siffra för förlusten,
850 miljoner kronor, som jag nämnde
i samband med statsverkspropositionen,
tycks reduceras med ytterligare ett par
hundra miljoner kronor sedan vi fått
in årsresultatet, d. v. s. siffrorna även
för december månad. Om jag ser det i
samband med att vi fortfarande har en
ognnstig utveckling av prisförhållandena
på importen och exporten tycker
jag nog att omkastningen från 1965 bär
varit både påtaglig och glädjande.

Jag är medveten om att vi för fjorton
dagar sedan serverade allmänheten en
hög arbetslöshetssiffra — i runt tal
59 000. Den var emellertid betingad av
särskilda förhållanden. Man gör dagräkningar,
och den senaste skedde en
dag med olustigt väder, då det inte rådde
den intensitet på arbetsmarknaden
som det normalt borde ha gjort. Slår
ni upp dagens tidningar kan ni läsa
att siffran för Blekinge var influerad
av 400 arbetslösa fiskare som stannade
hemma därför att det var så dåligt väder
att de inte kunde gå ut med sina
båtar. Detta är naturligtvis inte representativt
för vad som är ett allmänt intryck
av arbetsmarknadssituationen.

Fjorton dagar efteråt kan man nu säga
att det har skett en påtaglig förbättring
med en reduktion av arbetslöshetssiffran
på omkring 10 000. Siffran i dag
är sålunda 5 000 lägre än för ett år sedan.
Jag är emellertid den förste att
erkänna att vi hade en besvärlig vinter

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

förra året. Under den senaste 1 O-årsperioden
har vi ett par gånger haft
februarisiffror likartade med dagens.
Trots detta rådde längre fram under
säsongen och sommaren en påtaglig
spänning på arbetsmarknaden med väsentligt
flera lediga platser än anmälda
arbetssökande. Jag skulle inte alls bli
förvånad, om vi även om några månader
befinner oss i den situationen att
det råder vad vi traditionellt kallar den
fulla sysselsättningen och att man inte
kan tillfredsställande tillgodose den efterfrågan
på arbetskraft som kommer
att uppstå.

.Tåg har velat göra dessa något korrigerande
och lugnande kommentarer.
Jag kanske skulle tillägga att när man
kommer med sådana här exposéer beträffande
den ekonomiska utvecklingen
och talar om prisstegringar och dålig
produktionsutveckling skulle det vara
korrekt att även erinra om att vi i detta
hus under 1960-talet har åtagit oss en
reformverksamhet som få andra länder
visar maken till. Vi har dessutom under
1960-talet kostat på oss en lönestegring
som inte vilka länder som helst
visar maken till. Jag tror att jag som
allmänt omdöme vågar säga att trots
alla dessa försök att tala om hur illa
vi har det ställt skulle nog oppositionens
talesmän mellan skål och vägg —•
jag begär inte att de skall göra det offentligt
eller här från talarstolen — vara
beredda att erkänna att vi har det
på det hela taget hyggligare ställt i
detta land som individer och även som
folkpensionärer än något annat lands
medborgare i denna världsdel.

När man nu har anslutit sig till regeringens
skatteförslag har man emellertid
inte kunnat göra det utan att häkta
på en råd brasklappar. Högern har
väl de mest pregnanta texterna, men
brasklapparna finns överallt. Jag förstår
detta också, och jag skall därför
inte ta upp någon träta om saken.

Eftersom folkpensionärernas förhållanden
har spelat så stor roll i debatten
3—Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Vissa skattepolitiska åtgärder

vill jag säga några ord därom i anslutning
till vad herr Brandt nyss yttrade.
När man i detta sammanhang talar om
marginalskatt reagerar jag på samma
sätt som herr Brandt mot det uttrycket.
Det är riktigt att folkpensionärerna
får relativt litet kvar av sin merinkomst
när de arbetar. Det är precis
vad utskottet har observerat och understrukit
då det talar om effekten av en
kombination av de sociala förmånernas
avtrappning och en avtrappning av
de skattepreferenser som folkpensionärerna
onekligen har. Lägger man tillsammans
dessa saker och för in dem
som ett marginalskattebegrepp, rör man
till den skattepolitiska terminologien.
Det vore högst önskvärt om vi kunde
skilja på det ena och det andra.

Vad är det som händer när en folkpensionär
går ut och tjänar pengar?
Jo, han blir successivt jämställd skattemässigt
med andra medborgargrupper
i samma inkomstläge. Någonting annat
händer inte. Han blir således inte straffad
i jämförelse med övriga skattebetalare
som har samma inkomst. Frågan
gäller, logiskt och korrekt uttryckt, vilka
extra förmåner vi skall ge folkpensionärerna
— det kan finnas skäl att
ge dem extra förmåner — i jämförelse
med andra medborgare som i samma
inkomstläge bär att betala skatter.

Ställer man problemet så, ställer man
det korrekt. Jag skall inte bestrida att
det finns skäl att ge folkpensionärerna
vissa skattepreferenser. Jag har kommit
fram till det med följande motivering:
Det är mindre vanligt att aktiva
grupper, tagna i mera allmän bemärkelse,
liar lika lag inkomst som folkpensionärer
som bara har folkpensionen
och en liten sidoinkomst. Om man
vänder på argumenteringen kan man
säga att folkpensionärerna i allmänhet
har lägre inkomster än personer i de
aktiva åldrarna, om jag sätter grupp
kontra grupp. Från den utgångspunkten
kan man diskutera, om en viss utjämning
bör ske och om den bör ske ge8 -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

nom några speciella ändringar i skattelagstiftningen
eller genom att man förstärker
folkpensionen för de pensionärer
som inte har någonting annat att
leva på än folkpensionen och kanske
en dimunitiv extrainkomst.

Jag tror att jag vid något tidigare
tillfälle har omnämnt från denna talarstol,
att regeringen för något halvt år
sedan mottog en deputation från folkpensionärernas
riksorganisation. Styrelsen
för denna stora och dominanta
organisation uttalade sitt ogillande över
att folkpensionärerna skulle behöva
hjälpas med skattepreferenser. Till min
överraskning berättade man att skattepreferensen
togs illa upp av lågavlönade
arbetargrupper, som frågade vad
det fanns för speciellt skäl för den.
Slutsatsen i framställningen var kort
och gott: Öka på vår folkpension och
låt oss från första kronan betala samma
skatt som alla andra medborgare!
Det är den riktiga linjen enligt det organiserade
uttryck för folkpensionärernas
mening som har redovisats inför
regeringen.

Det har sagts att detta är en utomordentligt
kinkig och svårlöst fråga, och
vi har i finansdepartementet funderat
mycket över den. När vi nu gått till
riksdagen med ett förslag, som innebär
att vi i taxeringsnämndernas händer
skall lägga befogenheten att utan tak
medge dessa extra avdrag, som skall
leda till att folkpensionärerna blir befriade
från skatt, har vi samtidigt framhållit
att detta är ett provisorium. Vi
har inte funnit någon färdig, slutgiltig
lösning på problemet. De mycket ambitiösa
promemorior som har arbetats
fram av skatteexpertis och som ligger i
finansdepartementet har jag personligen
inte funnit vara av den karaktären, att
de skulle kunna medföra den rätta lösningen.

Parallellt med detta diskuterar den
parlamentariska kommittén hur vi skall
ordna det för folkpensionärerna efter
1968. Jag föreställer mig att de över -

väganden, som man kan komma fram
till både när det gäller den direkta
förstärkningen av folkpensionerna och
när det gäller om man kan göra någonting
åt saken på skattesidan och på
vad sätt man kan göra det, är frågor
som får ses i sitt sammanhang.

Jag kan således ansluta mig till vad
utskottet har skrivit om att riksdagen
långt ifrån är färdig med detta ärende,
och att våra utredningar, våra analyser
och vårt tänkande fortsätter så långt
vi orkar.

Herr Eriksson i Bäckmora anförde
en synpunkt som jag känner behov av
att i någon mån kommentera. Han började
på sitt oförskräckta sätt att tala
om att inflationskarusellen rullar vidare.
Jag tror t. o. m. att han tillät sig
säga att den gjorde det medan finansministern
log i sitt skägg. Nu undrar
jag om inte herr Eriksson i Bäckmora
fått de där skäggen en smula på hjärnan;
i varje fall såg han, såsom kammarens
ledamöter kunnat övertyga sig
om, i syne när han presenterade mig
som en skäggig farbror.

Samtidigt som herr Eriksson i Bäckmora
talade om att inflationskarusellen
rullar vidare sade han emellertid att
regeringen visar en påfallande återhållsamhet
i budgetarbetet. Detta går inte
riktigt ihop. Men mina anspråk på logik
får kanske i någon mån bli begränsade
när jag resonerar med herr Eriksson
i Bäckmora.

Kommunalskatten är betydande och
betungande för de lågavlönade, fortsatte
herr Eriksson i Bäckmora. Det skall
ingen bestrida :— kommunalskatten är
den tunga skatten. Det var närmast för
att få detta redovisat som jag tog upp
det senaste inlägget. Vi har nämligen
kommit dithän, att kommunalskatten
är den utan all diskussion tyngst vägande
beskattningen för folk i allmänhet.
Jag kan anföra ett par exempel.

En person som är gift och som tjänar
15 000 kronor per år betalar 1 800 kronor
i kommunalskatt och 600 kronor i

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

statsskatt. Förtjänar han 25 000 , betalar
han 3 600 i kommunalskatt och 1 700 i
statsskatt. Kommer han upp till 40 000
i inkomst, betalar han 6 400 i kommunalskatt
och 5 200 i statsskatt. Vid en
inkomst av 50 000 väger de båda skatterna
jämnt. Detta gäller för en gift
skattebetalare. För en ogift ensamstående
skattebetalare ligger gränsen där
kommunalskatt och statsskatt väger
jämnt vid 30 000 kronor.

Hälften av landets skattebetalare har
lägre inkomst än 22 000 kronor, och om
de som har mellan 22 000 och 50 000
kronor i inkomst inte precis utgör den
andra hälften, så bildar de i varje fall
den största delen av den kvarvarande
hälften.

Jag har personligen emellanåt gjort
den reflexionen, att det är förunderligt
att all skattedebatt rör sig om marginalskatten
i statsbeskattningen. Det kan naturligtvis
ha sin förklaring i att de som
drabbas av denna på ett verkligt kännbart
sätt är både mer skrivkunniga och
mera talföra än vad det stora flertalet
kommunalskattebetalare i allmänhet är.
Det kan också finnas en naturlig förklaring
däruti, att de politiska partiernas
representanter, när de sitter i landstinget
och har facts och realiteter framför
ögonen, kommer underfund med att
de om de vill göra det och det också
får finna sig i att ta ut den och den
skatten. På samma sätt förhåller det sig
väl i de primärkommunala församlingarna.
Det är bara i de rikspolitiska församlingarna
som denna insikt har litet
svårt att slå igenom. Där blir på något
underligt sätt Sträng identifikationen av
skatten och naturligtvis också av skatteoviljan.
För all del, jag är ganska bred
över ryggen och jag orkar med det.

Jag har i detta sammanhang bara
nämnt det för att konstatera ett fenomen
på området, som jag ibland i min ensamhet
något har funderat över.

Herr Bohman inledde en ganska lång
skattedebatt, medan däremot hans partivän
herr Magnusson i Borås här från ta -

Vissa skattepolitiska åtgärder

larstolen meddelade att han skulle spåra
sitt krut till längre fram, dvs. till maj
månad. Jag får försöka behandla herrarna
med samma artighet och åstadkomma
något slags kompromiss mellan
herr Bohmans och herr Magnussons
ståndpunkter genom att ägna herr
Bohman ett mellankort bemötande och
spara det jag behöver för herr Magnusson
till längre fram. i

Herr Bohman ansåg att regeringen
inte vill röra marginalskatten. Regeringen
är dock inte ensam om det i den
dagsaktuella situationen i vilken vi diskuterar
skatterna just nu. Dessutom äf
omsen för hög, dessutom skärps läget
för de svenska företagen och dessutom
är kommunalskatten för hög, fortsatte
herr Bohman. Vidare menade han att
allt talar för att man får en mervärdeskatt
i Europa. Vad gör då regeringen?
Får vi mervärdeskatt här?

Jag har talat mervärdeskatt så många
gånger i denna talarstol, att det naturligtvis
blir svårt att få fram några primörer,
om vi på allvar skulle diskuterå
dess införande. Jag vill understryka våd
jag tidigare sagt: Tro inte att en Övergång
till mervärdeskatt löser några
nämnvärda problem! Om vi barn kommer
ihåg att den belastning som läggs
på industrien i dag är 6 procent av deras
investeringar — låt mig säga att
dessa representerar 25 procent av en
industris totala utgifter — betyder mervärdeskatten
enligt enkel matematik
1 Va procent av de totala utgifterna. Låt
oss samtidigt anta att lönekostnaderna
i åtskilliga företag representerar 40 procent
av de totala kostnaderna och att
man därvidlag inte har nöjt sig med 6
procent under perioden 1960—1967
utan har kostat på sig en utgiftsstegring
som ligger mellan 50 och 60 procent t
Låt oss vidare tänka på att det inte på
arbetsmarknaden har förekommit några
tvångslösningar via lagstiftning utan
rört sig om överenskommelser i vanlig
förhandlingsmässig ordning, om löneglidningar
och om lönehöjningar vid

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

''68

Vissa skaftepolitiska åtgärder

sidan om dessa. Med ett sådant enkelt
^exempel får vi in de rätta proportionerna.
Naturligtvis löser inte en mervärdeskatt
några väsentliga problem för den
svenska industrien.

Dessutom ligger det så till, att en
övergång till mervärdeskatt, som situationen
är, måste kompenseras någon
annanstans, .lag lyssnade med stort intresse
till herr Lars Eliasson i Sundborn,
när han för en stund sedan förklarade
att centerpartiet givetvis är med
på mervärdeskatten men att denna inte
får belasta individerna och konsumenterna.
Men skall den inte belasta individerna
och konsumenterna måste den
ju belasta företagen. Någonting annat
har man inte att välja på. Huruvida
entusiasmen inom företagen är lika påtaglig
för den händelse man avvecklar
omsättningsskatten och lägger på dem
en annan pålaga som känns precis lika
hård kan man väl ha sina dubier om.

Herr Bohman fortsatte med friska tag
och yttrade att vad vi behöver är en
lägre direkt skatt och en högre indirekt
skatt i det nya systemet, som då bl. a.
skall präglas av denna mervärdeskatt
och vara färdigt att tillämpa 1968. Bakgrunden
till kravet på mervärdeskatt
måste vara en önskan att göra det lindrigare
för företagen, och med detta
som en realistisk utgångspunkt måste
konsumenterna betala. Detta betyder i
dag ungefär 1 200 miljoner och ett par,
tre procent på omsättningsskatten, om
det skall tas den vägen. Jag har tidigare
sagt att man fördomsfritt kan debattera
detta, men eu av förutsättningarna är
att herrarna i varje fall i kommande
diskussioner om prisstegringar och vid
alla jämförelser med internationella siffror
i övrigt också tar hänsyn till att en
väsentlig del av prisstegringarna är en
direkt följd av medvetna skatteingripanden.

En annan sak som väl ännu inte lösts
är om man på löntagarsidan är beredd
att höja sig till den stronga objektiviteten
att man säger sig, att den prissteg -

ring som är en följd av en omläggning
av skattesystemet ligger vid sidan av
kompensationsanspråken. Jag tror ingen
av oss vågar ställa ut några carteblanche-förklaringar
på den punkten.

Låt mig sedan i all korthet ytterligare
kommentera herr Eliasson i Sundborn.
Herr Eliasson inledde sitt anförande
med att säga att vi måste avstå från nya
kostnadskrävande reformprojekt. Han
slutade emellertid med att framhålla att
vi måste få ett schablonavdrag vid kommunalbeskattningen
som är likvärdigt
med det vid statsbeskattningen. Han
hade kunnat tillägga att det i centerpartiets
partimotioner i år också finns
yrkande på att det inom de närmaste
tre åren skall genomföras justeringar av
barnbidragen och beslutas om ett vårdnadsbidrag
som på det sociala reformområdet
kostar i runt tal en miljard.
Om detta läggs till vad herr Eliasson anser
att vi måste göra i fråga om kommunal
skattelindring kommer summan att
variera mellan 3 och 3Vi> miljarder.

Känner vi till den automatik beträffande
utgifterna som ligger i den svenska
statsbudgeten är det klart att man
måste fråga sig: Hur i Herrans namn
går då detta ihop? Hur går talet om att
vi måste avstå från alla nya kostnadskrävande
reformprojekt ihop med slutklämmen
att vi skall genomföra dessa
kostnadskrävande reformprojekt? Ja,
det går naturligtvis inte ihop. Det är
ett dubbeltungat tal, det kommer man
aldrig ifrån. Herr Eliasson borde i rättvisans
intresse bestämma sig. Jag begriper
att man ute på ett möte i en bygdegård
kan börja ett tal med att säga,
att vi nu skall avstå från alla kostnadskrävande
reformprojekt, och jag vet
också att man kan sluta samma tal med
att yttra att vi nu skall satsa på bättre
barnbidrag och vårdnadsbidrag som
kostar en miljard och att staten skall se
till att kommunalskatten sänks med
2 V4 miljarder — och det skall staten
betala. Det går om man håller ett något
så när långt föredrag och talar om myc -

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

ket annat mellan början och slutet av föredraget
och sedan ser ungefär lika trovärdig
eller lika ogenerad ut — det se
nare är nog det rätta uttrycket — so-m
herr Eliasson i Sundborn gjorde här i
talarstolen.

Herr Eliasson kom även in på förslaget
om en rundabordskonferens — han
använde i dag inte det ordet utan hade
någon omskrivning. Jag skulle fresta
kammarledamöternas tålamod över hövan
om jag på nytt tog upp en debatt i
den frågan. Låt mig bara erinra om
att man i Norge under en borgerlig regering
tvingades tillgripa en tvångslösning
mellan arbetsmarknadens parter
under den senaste avtalsrörelsen. Sådana
förbindelser borde ju finnas mellan
det svenska centerpartiet och det norska
bondepartiet, att den lysande idén med
en rundabordskonferens kunde ha förmedlats
tvärs över Kölen, så att man
i Norge sluppit denna tvångslösning.

I Danmark står man inför en landsomfattande
öppen konflikt, som kommer
att bryta ut om inte något under
sker. Det undret kan kanske komma i
form av en tvångslösning.

I våra nordiska broderländer är man
nog inte dummare än vi. Man har där
funderat på dessa frågor lika mycket
som vi, och man har inte funnit några
genvägar i form av rundabordskonferenser
eller allmänna resonemang för
att lösa frågorna.

Nu har hos oss, efter vad vi sett i
pressen, glädjande nog de i första hand
berörda parterna — arbetsmarknadens
olika organisationer — under de senaste
veckorna sammanträffat för att
se om man kan komma fram till en lösning
mer i samförstånd, mer från utgångspunkten
vad vi har att dela och
mindre från utgångspunkten att de s. k.
relationerna till varje pris skall upprätthållas.
.lag föreställer mig att vi allesammans
önskar dem all lycka på vägen.
Skulle de begära assistans från regeringen
i den diskussionen, står regeringen
självfallet till tjänst härmed. Men

Vissa skattepolitiska åtgärder

jag tror inte att det är någon idé att
tränga sig på i den diskussion som nu
pågår.

Herr Eliasson använde ett uttryck
som gjorde mig om inte upphetsad —
det blir jag inte i första taget — så i
varje fall något fundersam. Han sade
i en av sina repliker, att det totala skattetrycket
inte ökar om man flyttar över
några kronor från den ena tabellen til?
den andra. Han sade detta som ett bemötande
av förslaget, att staten skall
konpensera kommunerna för det inkomstbortfall
som en sänkning av det
kommunala skattetrycket medför. Detta
är grumligt i överkant. Det är ju fråga
om att befria personer med låga inkomster
och folkpensionärer från den
ökade skattetunga som vi i dag är tvungna
att ha. Befriar man dem härifrån —:
det kostar inte mindre än 2''U miljarder
— måste några andra, d. v. s. de
som icke är lågavlönade och icke är
pensionärer, betala den summan. Då
måste man skriva ut en skatteräkning
på skall vi säga den hälft av svenska
folket som tjänar mer än 20 000 kronor
om året för att kunna ge denna lindring
till den hälft som tjänar mindre än
20 000 kronor — såvida man inte kan
skaffa de pengar, som det nya schablonavdraget
vid kommunalbeskattningen
skulle kosta, via en höjning av omsen.
Vem som helst kan räkna ut vad 2Vi
miljarder på omsen skulle betyda. Att en
sådan höjning skulle innebära någon
speciell favör för de lågavlönade har jag
fasligt svårt att begripa.

Herr talman! Låt mig slutligen — jag
har lovat att fatta mig föredömligt kort
i dag, och jag skall också tvärtemot alla
tidigare erfarenheter hålla mitt löfte —:
säga några ord i anslutning till herr
Ohlins inlägg.

Det är klart att den »besserwisser»-attityd som herr Ohlin demonstrerar
från talarstolen ibland är litet påfrestande.
Han talade om att vi skulle ha
haft det så oändligt mycket bättre i detta
land om vi bara fört en annan, klokare

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

och riktigare ekonomisk politik. Vi
skulle enligt herr Ohlin ha haft ett par
miljarder mer att röra oss med under
de , senaste tre åren, om vi bara ökat
nationalprodukten med ytterligare 1
procent om året.

Om jag nu från magisterkatedern
skall fullfölja undervisningen med detta
pedagogiska exempel så skulle jag
måhända kunna säga, att om vi hade
ökat nationalprodukten med 2 procent
mera varje år under de senaste tre
åren så skulle vi haft dubbelt så mycket,
4 eller 6 miljarder mer, att röra oss
med. Men det är ju inte det som är det
avgörande. Det avgörande är ju att vi
har att möta en internationell konkurrens,
varvid vi ibland kan göra goda
affärer och snabbt öka nationalprodukten
och i andra tider göra sämre affärer
och ha svårare att åstadkomma en ökning
av nationalprodukten. Vi blir ju
inte så särdeles mycket rikare rent allmänt
genom att bara öka de offentliga
investeringarna, utan det väsentliga är
ju hur vi kan hävda oss i det internationella
varuutbytet.

Vi har enligt herr Ohlin en alldeles
för dålig kapitalbildning. Men den är
inte dålig. Jag hävdar mycket bestämt
att vi har en god kapitalbildning. Den
framstår som liten i relation till våra
ambitioner och aktiviteter, men den
är det inte annars. Dessa ambitioner
och aktiviteter har stundtals blivit överdimensionerade;
bl. a. har ju herr Ohlin
genom sina överbud när det gäller
bostadsprogrammet och genom sin ihållande
kritik av kösamhället medverkat
till att ambitioner och aktiviteter måhända
ibland åstadkommit ett visst
överansträngningsläge. Vi har bakom
oss en period — från början av 1966
till i dag — då det personliga sparandet
varit större än någonsin tidigare
i vår historia. Däremot har företagssparandet
blivit sämre. Men det kan väl
i fridens namn inte vara den socialdemokratiska
regeringens fel att företagens
vinstfinansiering i dag inte är
vad den var i slutet av 1950-talet. Om

massapriserna och priserna på vårt sågade
virke sjunker, om malmpriserna
sjunker och om prisläget över huvud
taget är sådant att vinsterna i viss utsträckning
reduceras, så är ju detta
saker och ting som vi får ta som de
är. — Vi får acceptera det, men skulden
— om man nu skall föra något slags
skulddebatt i detta sammanhang -— kan
knappast läggas på regeringen, såvida
man inte anser att regeringen släppt
fram för många sociala reformer som
för hårt belastat företagen, att ATPavgifterna
är för höga, att sjukförsäkringsavgifterna
är för höga eller att vi
gick för snabbt fram med fyraveckorssemestern.
Allt detta utgör ju kostnader
i företagens budget, och självfinansieringsgraden
är ett resultat inte bara av
vinsterna utan också av kostnadsutvecklingen.
Eller menar herr Ohlin att
lönerna varit på tok för höga och att
den utvecklingen på ett eller annat sätt
— hur vet jag inte — borde ha förhindrats?
Vill herr Ohlin ta konsekvenserna
av sitt resonemang och säga att löneutvecklingen
borde ha förhindrats t. ex.
genom något slags tvångsåtgärder?

Jag tillbakavisar sålunda de beskyllningar
som herr Ohlin spottade ur sig
från denna plats. Han försökte göra
gällande att vi hade kunnat lösa ett
svårt, komplicerat problem som alla
länder kämpar med — och där få länder
har bemästrat svårigheterna bättre
än vi gjort. Jag säger det utan skryt.
Standarden är hög här i landet. Sysselsättningen
kommer att vara hög. Den
sociala standarden och tryggheten är
väl utvecklade. Få länder har som sagt
bemästrat svårigheterna bättre än vi
gjort. Och ett så komplicerat problem
som det här är fråga om kan man väl
ändå inte lösa bara genom att säga,
att om vi hade fört en annan politik
och om regeringen bara följt en annan
ekonomisk linje, så skulle vi haft så
och så mycket mer att röra oss med och
alla skulle haft det så och så mycket
bättre.

När jag var liten pojke — jag skall

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

sluta med det — och hade allvarliga
samtal med min kloka mor, brukade
jag ibland säga att om man gör så och så
eller om det blir så och så. Då fick jag
alltid det svaret: »Ja, om inte det där
förargliga ''om’ satt i vägen, så skulle
du, min pojke, kunnat resa tvärs över
Atlanterhavet på ett gammalt järnspett.»

Det är en lektion som jag beklagar
att inte också herr Ohlin fick när han
var liten.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! I sitt som finansministern
själv sade korta anförande bekräftade
han ju bara regeringens allmänna
inställning: om någonting är bra, så är
det regeringens förtjänst; om någonting
inte är bra, beror det på förhållanden i
utlandet. Vi har förhållandena i utlandet
att kämpa mot, sade herr Sträng.
När jag då har gjort en jämförelse med
förhållandena utomlands, säger finansministern
att vi inte får ta en alltför
kort tidrymd. Därför har jag tagit en
tvåårsperiod och hämtat siffrorna från
finansministerns egen bok. Vi finner
då att bland 14 länder har Sverige under
dessa två år haft den näst högsta
prisstegringen. Och ser vi på ökningen
av bruttonationalprodukten, så har Sverige
den näst lägsta produktionsökningen
bland 7 länder och lägre än genomsnittet
i EEC och Västeuropa över huvud
taget. Och det är denna kombination
av kraftiga prisstegringar och låg
produktionsökning som inte är bra.

Nu säger herr Sträng: Varför bara
säga att vi borde ha kunnat öka bruttonationalprodukten
med 1 procent mera
per år? Varför inte med 2 procent? Ja,
herr finansmininster, under förra året
ökade bruttonationalprodukten i OECDländerna
med i genomsnitt 5 procent,
medan vi här i Sverige ökade med 2,9
procent. Där har vi faktiskt 2 procents
skillnad!

Vidare är det här inte bara fråga om
att säga att så och så skulle det ha varit.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Från oppositionens sida har vi inte
bara kommit med fromma önskningar,
herr finansminister. Vi har också lagt
fram konkreta förslag, som regeringspartiet
dock har avvisat.

Så några ord om skattereformen. Anledningen
att genomföra en skattereform
är inte bara den som finansministern
nämnde. Vad som förekommit är
att EEC:s ministerråd nu har gjort ett
uttalande om att man skall ha en mervärdeskatt
i EEC år 1970. Men det finns
också andra skäl, bl. a. det att den nuvarande
omsättningsskatten är så svår
alt kontrollera — vilket väl finansministern
har observerat.

Vi är inte nöjda med det nuvarande
skattesystemet. Därför har vi begärt en
ordentlig skattereform. Men det är en
så genomgripande sak att oppositionen
inte kan utarbeta ett detaljerat reformförslag.
Vi har inte de personella resurserna
för att göra det. Men vi har år
efter år begärt en sådan skattereform,
och regeringspartiet har sagt nej.

Nu tar finansministern upp en del av
de svårigheter som är förknippade med
en sådan skattereform. Jag vill då säga
att inom skatteberedningen utgick vi
ifrån att vi skulle utarbeta ett skattesystem
som åstadkom en skälig beskattning
för olika grupper utan att en mervärdeskatt
skulle drabba konsumenterna
särskilt hårt. Vi tog upp hela skatteproblemet
och gjorde en samlad bedömning
av det. Där hade finansministern
ett tillfälle, ty då fanns möjligheterna.
Finansministern kanske kommer
ihåg en diskussion som vi hade på en
TCO-stämma i Malmö, där vi från löntagarhåll
sade, att om vi får en skattereform
som ger oss kompensation i
andra former, så kommer vi inte att
åberopa detta vid avtalsförhandlingarna.

Men finansministern försatt det tillfället.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep)
kort genmäle:

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Herr talman! Om herr Sträng tog
mitt uttalande om skägg så bokstavligt
att han nu vill lägga in en protest, får
jag väl be herr Sträng om ursäkt för
det, samtidigt som jag är beredd att
ändra beskrivningen, inte minst med
hänsyn till finansministerns fysiska
styrka när det gäller skatter och säga
Åt herr Sträng är en skägglös dundergud.

Vad herr Sträng hade att säga om
centerns propåer beträffande schablonavdraget
vid den kommunala inkomstbeskattningen
ger mig egentligen ingen
anledning att replikera. Den beskrivning
som herr Sträng gav av skatteproblemet
stämmer rätt bra med vårt
eget synsätt och de synpunkter vi själva
anfört i frågan. Det är nämligen låginkomstproblemet
som man vill komma
till rätta med genom denna reform, och
på den punkten konstaterar jag att finansministern
och vi är helt överens.
Då är väl bara frågan, om vi kan bli
överens om tidpunkten för genomförandet
av reformen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! För att inga missförstånd
skall råda mellan finansministern
och mig vill jag säga att jag uppfattade
herr talmannens inledande ord till denna
debatt så, att vi mera allmänt kunde
beröra frågan om den 25 procentiga
byggavgiften. Jag är tacksam för att
herr Sträng senare kommer att svara
på mina frågor, som var följande: Varför
är en 25-procentig avgift på mindre
angelägna byggen nödvändig när man
kan reglera med byggnadstillstånd? Är
det meningen att de som har råd att betala
denna avgift skall få bygga i viss
utsträckning, medan de som inte har
råd skall ställas utanför? Min sista fråga
var: Har herr Sträng så litet förtroende
för länsarbetsnämnderna och deras
handläggning av dessa ärenden att
han måste centralisera avgörandena till
kanslihuset?

Jag har inte mycket att säga till en del
av herr Strängs inledande reflexioner.
Jag vill ändå understryka vad jag sade
i mitt inlägg om behovet av flexibilitet.
Mycket tyder på att det blir en uppgång
i sysselsättningen framöver, men vi
skall inte heller bortse från risken för
ytterligare permitteringar under de närmaste
månaderna. Det är nödvändigt att
man har flexibilitet i den ekonomiska
politiken. Jag pekade bl. a. på nödvändigheten
av att sänka räntan ytterligare
och aktivera lokaliserings- och arbetsmarknadspolitiken,
inte minst med tanke
på de äldre som vid nedläggningar
ofta kommer i en mycket svår situation.

Herr Sträng sade att vi väl på oppositionens
sida skulle kunna erkänna
mellan skål och vägg, att det är ett ganska
hyggligt land som vi lever i. Det är
jag beredd att erkänna utan skål, herr
Sträng. Det är väl inte det vi diskuterar.
Frågan är huruvida våra resurser
utnyttjas dåligt genom bristande planering
i åtskilliga hänseenden.

Beträffande rundabordskonferens sade
herr Sträng även denna gång att han
inte reflekterade på någon sådan. Jag
undrar om inte herr Sträng skulle överväga
att inte alltför mycket nedvärdera
tanken på en rundabordskonferens. Det
finns ett gammalt ordspråk som säger
att man inte skall spotta i soppan, ty
man kan en gång få äta upp den. En
sak är helt uppenbar: fjolårets avtalsrörelse
visade att man inom organisationerna,
både på löntagarsidan och på
annat håll, är helt på det klara med att
det behövs ett mycket mera samlat
grepp om man skall kunna lösa inflationsproblemen.

Till sist, herr talman, några ord om
kommunalskatteavdraget.

Herr Sträng sade att om jag skulle
hålla föredrag i en bygdegård kunde
det kanske vara så, att jag började med
att säga att vi skall spara och hålla igen
på kostnadskrävande reformer — för
att sluta med att kräva denna skattereform.
Men det måste ju ta en timme,

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

sade herr Sträng, innan man kan göra
en sådan motsägelse. Jag tror emellertid
att det endast tog 35 minuter för herr
Sträng att göra en motsägelse, så därvidlag
har han onekligen ett rekord i
snabbhet.

Herr Sträng sade att det var ganska
dystert att man här i riksdagen inte
hade något större intresse för sambandet
mellan kommunalskatt och statlig
skatt — att man debatterade alltför
mycket om statsskatten och marginalskatten
men inte såg sambandet mellan
kommunalskatt och statlig skatt, inte
erkände mera öppet och klart i debatten
att kommunalskatten är den största
skattebördan för mindre och medelstora
inkomsttagare. Och sedan kom herr
Sträng fram till slutsats nummer två,
att det är mycket tråkigt att herr Eliasson
i Sundborn här skall tala för en
sådan hopplös reform som att lätta på
skattetrycket för ifrågavarande grupper.

Herr Sträng frågar: Vem betalar räkningen?
Ja, vem betalade räkningen
när vi häromåret på herr Strängs förslag
sänkte skatten för sambeskattade
makar med åtskilliga miljoner kronor?
Exemplifieringen kan fortsättas.

Det är väl ändå inte, herr Sträng, något
ideologiskt eller principiellt främmande
för socialdemokratien att känna
solidaritet med grupper som har lägre
inkomst än andra. Då skall man inte
avfärda detta resonemang med att säga
att reformen kostar 2,5 miljarder kronor.
Vi har aldrig sagt att reformen
skall genomföras på en eftermiddag,
utan vi har sagt: Tag detta successivt!
Det får ju göras ett schablonavdrag för
den statliga skatten, och varför inte
fortsätta med avdrag också vid kommunalbeskattningen
när vi får budgetmässiga
resurser härför?

Nog är det underligt att herr Sträng
skall behöva sitta i sin ensamhet och
fundera över detta samband mellan statlig
och kommunal skatt. Centern har år
efter år, herr Sträng, motionerat om

Vissa skattepolitiska åtgärder

en utredning rörande kostnads- och
uppgiftsfördelningen mellan stat och
kommun, men vi har inte lyckats få
motionerna bifallna. Och tyvärr fick
inte den stora skatteberedning, som arbetade
enligt direktiv från herr Sträng,
uppdraget att se kommunalskatten och
den statliga skatten i deras sammanhang
— hur den inbördes avvägningen
skall göras.

Jag kan inte förstå att det enligt de
synpunkter, som herr Sträng nu signalerat,
skulle vara fel att centern tagit upp
detta problem, utan det måste tvärtom
vara en fördel.

Herr BOHMAN (li) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall gärna inför
finansministern erkänna att jag nyss avstod
från att begära replik för att försöka
rätta herr Ohlin, därför att jag
inte ville ytterligare späda på finansministerns
glädjekänslor. Jag tyckte att
finansministern genom det tidigare meningsutbytet
mellan mig och herr Ohlin
hade fått den behövliga lyckodosen för
dagen.

Men när finansministern säger att vi
»bara» var sams om en sak, nämligen
om att skylla på finansministern då det
går illa, måste jag göra en invändning.
Det är inte »bara» utan tvärtom rätt
mycket, när oppositionspartierna är
fullständigt överens om att den socialdemokratiska
politiken har försatt vårt
land i en sådan tvångssitutation, att vi
nu måste acceptera en skattehöjning på
1,5 miljard kronor.

Jag vill ge finansministern rätt på
en punkt: oppositionspartierna skall
inte i onödan måla ut hur illa det är
ställt. Det gör vi inte heller. Vi är helt
på det klara med att vi i vårt land
har det hyggligare än vad man har i
de flesta andra länder. Men vi är medvetna
om den oro som finns djupt nere
i leden, en oro som finansministern
själv, högt där uppe, brukar ge uttryck
för i olika sammanhang. Våra kostnader
stiger mera än på andra håll, våra

3* —Andra kammarens protokoll 1967. Nr S

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

priser snabbare än på de flesta håll.
Vi har en lägre produktivitetsökning —
herr Gustafson i Göteborg var inne på
den saken — än vad man har på många
håll. Vi har strukturella problem i näringslivet
som förorsakar bekymmer,
högre skatter än i andra länder och en
bytesbalans som inger farhågor. Det är
naturligt att vi i ett sådant läge inte är
särskilt roade av att förorda ytterligare
statlig upplåning, utan nödgas acceptera
skattehöjningar. I och för sig vore
det naturligtvis intressant att i nuvarande
läge föra en diskussion om det
svårlösta underbalanseringsproblemet,
men jag skall inte ta upp en sådan debatt.
Vi befinner oss i ett tvångsläge
och därför har vi måst acceptera dagens
skattehöjningar.

Finansministern gjorde gällande att
vi inte tillräckligt uppmärksammat de
kommunala proportionella skatternas
betydelse för framför allt de små och
medelstora inkomsttagarna. Givetvis
har vi gjort det, men när vi riktat in
strålkastarna på den statliga progressiva
beskattningen beror det på dess marginaleffekt
som vi anser särskilt allvarlig.
Den får förödande konsekvenser
för arbetsförmåga, sparande och initiativ
och i många andra avseenden. Progressiviteten
innebär som jag nyss sade
att en löntagare med 35 000 kronor i
årsinkomst får betala 50 kronor av varje
intjänad hundralapp i skatt. Det är
av den anledningen vi skjuter in oss
just på marginalskattefrågan — men
det innebär inte att vi bagatelliserar
den kommunala beskattningen.

Ingen har påstått att mervärdeskatten
löser »alla problem» för näringslivet,
men det är alldeles obestridligt
att en övergång till mervärdeskatt just
nu skulle bidraga till att förstärka näringslivets
konkurrensförmåga. Även
herr Sträng är medveten om att en sådan
förstärkning behövs. Jag drog upp
det beslut som har fattats i Bryssel för
någon vecka sedan om en gemensam
mervärdeskatt för att göra klart för de

närvarande — och speciellt för finansministern
— hur nödvändigt man där
anser det vara att ha en neutral indirekt
beskattning som inte diskriminerar företagarna
i det ena landet i förhållande
till det andra.

Jag trodde faktiskt att vi alla var
överens om att det är angeläget att förskjuta
tyngdpunkten i det svenska skattesystemet
från den direkta skatten till
den indirekta, men herr Sträng polemiserade
starkt emot mig på den punkten.
Det innebär att herr Sträng också
polemiserade emot bevillningsutskottets
majoritet, som uttryckligen framhåller
att det man kallar en »reform av beskattningen»
består i att vi fått ett ökat
inslag av indirekt och ett minskat inslag
av direkt skatt.

Slutligen, herr talman, argumenterade
finansministern med eftertryck mot
en skattereform över huvud. Jag tycker
att finansministern i detta sammanhang
själv anlade den »besserwisserattityd»
som han beskyllde herr Ohlin för att
anlägga. Finansministern staplade på
varandra alla möjliga och omöjliga argument
mot de tankegångar som skatteberedningen
på sin tid förde fram. Jag
skulle därför gärna vilja fråga finansministern:
Hur ser finansministern på det
nuvarande skattesystemet? Vad vill finansministern
åstadkomma? Vart syftar
finansministern? Skall vi ha kvar nuvarande
skattesystem eller skall vi få
ett nytt? Har finansministern bestämt
sig för att slänga skatteberedningens
betänkande på sopbacken eller har detta
fortfarande någon aktualitet och i så
fall hur stor?

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Finansministern säger
att genom att vi tar bort taket för avdraget
för minskad skatteförmåga blir
folkpensionärerna fria från skatt för
den utgående pensionen och det kommunala
bostadstillägget. Detta är riktigt.
Anledningen till att taket tas bort

Onsdagen den 22 februari 1967 fin.

Nr 8

är väl närmast att det kommunala bostadstillägget
på vissa håll blivit så
högt att det i annat fall skulle bli föremål
för beskattning. Detta är dock någonting
man tillämpat i princip även
tidigare, nämligen att bostadstilläggen
varit skattefria.

Jag begärde ordet närmast för att finansministern
säger att han haft besök
av folkpensionärernas mäktiga riksorganisation,
som uttalat att de inte önskade
några skattepreferenser. Denna
styrelse har gjort egendomliga uttalanden
tidigare, t. ex. vid den bekanta
Harpsundslunchen 1964, när de sade att
de inte ville ha några höjningar av pensionerna.
Det förvånar mig om styrelsen
bara varit uppe och berättat detta. Förmodligen
har den väl även framfört en
annan synpunkt, nämligen den som utvecklades
i Umeå på kongressen i höstas,
där den sade: Ge oss 60 procent
av den genomsnittliga industriarbetarlönen
i pensioner, så vill vi inte ha några
preferenser alls! Det skulle naturligtvis
vara bra om vi kunde åstadkomma
detta, men både finansministern och
jag vet att det inte är möjligt. Då skulle
man inte längre behöva diskutera en
beskattning av folkpensionärerna. Det
är ett ytterligt besvärligt problem. Det
går inte att lösa problemet på detta sätt.
Det är därför som högerpartiet i all
blygsamhet har försökt att hjälpa finansministern
med ett förslag, som i alla
fall är realiserbart och som skulle kunna
åstadkomma betydande lättnader när
det gäller beskattningen av folkpensionärerna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern konstaterade
att vi inom oppositionen delvis
var sams, delvis var osams. Ja, vi
har ju i riksdagen gott om exempel på
att socialdemokraternas olika grupper
är tämligen osams när det gäller investeringsavgift,
u-landshjälp, folkpensionsavgifter
in. in. sådant. Det var väl

Vissa skattepolitiska åtgärder

för att trösta sig inför denna bild som
finansministern talade som han gjorde.

Finansministern var inte nöjd med
att jag kritiserade regeringen. Herr
Sträng har tydligen varit finansminister
så länge att han inte riktigt tycker
om när det påvisas att en bättre politik
kunde ha förts.

Då svarar finansministern som han
här gjorde. Han sade ungefär: »Oppositionen
talar om hur illa Sveriges folk
har det i alla avseenden.»

Det är inte detta frågan gäller. Visst
har vi efter kriget haft en produktions1
ökning beroende på att vi har duktigt
folk med god utbildning som blivit äii
bättre. Att regeringen inte har förhindrat
all förbättring av människornas
levnadsvillkor är ganska uppenbart.
Men se regeringens prestationer
mot bakgrunden av dessa relativt gynnsamma
yttre förutsättningar! Behövdé
det för det första vara så att en svensk
industriarbetare i dag har rätt små utsikter
att få en hygglig bostad utan
mycket lång väntetid? För det andra,
behövde det vara så, att när han får
den, har han i de större städerna inte
råd att hyra mer än en tvårumslägenhet
med ganska litet antal kvadratmeter?
För det tredje får han per kvadratmeter
betala en hyra som är högre än
på de flesta andra håll i världen.

I Förenta staterna kan en fysisk
industriarbetare få och har även råd
att bo i en bostad på 4—5 rum med moderna
bekvämligheter. Det kan vara
en villa eller ett egethem, om man vill
ha det så. Detta är ett faktum som inte
går att bestrida.

Jag undrar hur länge det skall dröja
innan vi i Sverige kommer dithän. Tyder
inte detta på att regeringen illa
har utnyttjat de relativt goda nationalekonomiska
förutsättningarna?

Beträffande folkpensionen vill finansministern
här göra gällande att folkpensionärerna
inte vill ha några särregler.
Men en sak är det som finans1
ministern talar om. En annan sak är

7 (i

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepölitiska åtgärder

att om vi har ett sådant system, att
den, som ökar en relativt liten sidoinkomst,
genom samspelet mellan kommunala
bostadstillägg, skattereduktion
och vanlig beskattning kan förlora hela
ökningen av denna sidoinkomst — i ett
mycket stort antal fall förlorar han
större delen av denna sidoinkomst. Då
skall finansministern inte försöka göra
gällande att de individuella folkpensionärerna
tycker att detta är ett rimligt
tillstånd. Jag undrar om Gunnar
Sträng själv tycker så. Här är inte fråga
om preferensbehandling utan om ett
rimligt samspel mellan olika sainhällsåtgärder.

Beträffande arbetsmarknadens parter,
som nu gör ett erkännansvärt försök
att åstadkomma en uppgörelse som
skulle underlätta tillkomsten av större
stabilitet i vår prisutveckling, vill jag
bara komma med en liten suck: Tänk
om arbetsmarknadens parter kunde räkna
med att vi hade en regering som
stödde dem i deras strävanden i stället
för att vi har en regering som
tycker att tre procents prisstegring och
därutöver verkan av skattehöjningar är
något som man inte kan undvika!

Jag framhöll att om nationalinkomsten
hade stigit en procent mer om året
skulle stat och kommun efter tre år ha
haft årligen två miljarder kronor mer
i skatteinkomster. Härom säger nu herr
Sträng: »Ja, om den hade stigit med
två procent skulle det blivit dubbelt
så mycket» •— ungefär som om det
skulle visa att resonemanget saknar intresse.
Jag valde emellertid siffran en
procent därför att Sverige under de
senaste åren i genomsnitt har legat något
mer än en procent lägre än vad ett
stort antal andra industristater har
gjort. Därför var det en realistisk siffra
att räkna med och resonemanget är således
av stor betydelse.

Finansministern tycker inte om att
man jämför den politik som regeringen
liar fört och den politik som vi hela
tiden liar föreslagit att man skall föra.

Observera att det inte är någon eftcrklokhet,
det är en politik som vi år
efter år har hävdat. Men i andra sammanhang
begär regeringen att vi skall
lägga fram alternativ. Det finns ingen
annan metod för oppositionen när det
gäller en gången utveckling än att tala
om efter vilka linjer den ville ha fört
politiken och jämföra med den politik
som regeringen har fört. Gunnar Sträng
gjorde några personliga reflektioner om
mig. Jag vill gärna ge honom en komplimang
i stället: Jag tror inte att han är
så obegåvad att han inte förstår att
oppositionen måste göra en sådan jämförelse.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har behov av att
ytterst kort bemöta de senaste inläggen.

Herr Eliasson i Sundborn frågade
mig polemiskt om jag inte känner för
de lågavlönade grupperna. Den frågan
behövde han inte ställa. I det betänkande
som vi behandlar i dag föreslås
en förändring på den direkta beskattningens
område som tar hänsyn till just
de lågavlönade grupperna. Den kostar
emellertid 60 miljoner kronor att genomföra.
Detta ligger inom möjligheternas
gräns. Men reser man ett förslag
som kostar 2V4 miljarder att genomföra
ligger det inte inom möjligheternas
gräns. Med den takt som är skisserad
i år tar det vid en snabb beräkning
33 år att genomföra ett sådant
förslag, och då är det inte mycket att
föra fram från denna talarstol. Jag menar
helt enkelt att verkligheten i dag
inte ger utrymme för krav på skattesänkningar
och nya socialreformer på
sammanlagt 3V4 miljarder kronor. Jag
går så långt att jag säger att det är
meningslöst att ställa det kravet i dag,
nästa år och året därpå. Man inger
människorna falska föreställningar på
ett sätt som jag tycker att vi politiker
borde avstå från.

Herr Bohman frågade hur jag ser på

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

den kommande skattepolitiken. Det må
vara förklarligt om jag inte kan gå in
på alla detaljer på den punkten, eftersom
ett långtgående utredningsarbete
pågår. Det enda jag kan försäkra herr
Bohman är att när det förslaget har
lagts fram och i vederbörlig ordning
blivit remissbehandlat koimner med
obönhörlig konsekvens en proposition
att läggs på riksdagens bord. Om det
blir jag eller någon annan som står
för den får vi se då. Skulle det vara jag
skall herr Bohman inte behöva klaga
över att jag inte har talat om vad jag
menar, vad jag önskar och hur jag ser
på skattepolitiken.

Till herr Ohlin vill jag endast säga
att det fortfarande är mycket vanskligt
att göra dessa enkla jämförelser
mellan olika länder. Jag tror att han
har rätt när han säger att i USA kan
en arbetare köpa en villa i morgon dag.
Men han borde ha tillagt: under förutsättning
att han har pengar och har
en ekonomisk standard som möjliggör
detta. Jag har haft tillfälle att i Amerika
se slummen i både New York och andra
städer. Ett oändligt antal människor
kan inte ett ögonblick tänka på att köpa
en villa i morgon. Jag tycker att detta
i rättvisans intresse bör sägas.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Finansministern har utan tvivel rätt
i att både Förenta staterna och andra
länder, där det finns större städer, har
ett mycket allvarligt slumproblem, som
vi i stort sett ■— men inte helt — är befriade
från. Detta är ett väldigt socialt
problem i Förenta staterna. Men det
ändrar inte det faktum att den stora
massan av amerikanska industriarbetare
har möjlighet att skaffa sig och
också bor i enfamiljsbostäder på fyra,
fem rum ocli med moderna bekvämligheter.

När man framhäver våra goda svenska
förhållanden bör man inte glömma
att det finns allvarliga brister i vårt
samhälle, som vi skall försöka avhjälpa

Vissa skattepolitiska åtgärder

i stället för att låtsas som om de inte
fanns. Med våra goda ekonomiska förutsättningar
borde man inte behöva
vänta länge på att få eu ny tvårummare,
särskilt när den är så dyr som
vi alla vet att den är.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr Sträng, som jag i många hänseenden
har stor respekt för såsom en
skicklig man, överraskade mig. Det är
knappast en hållbar argumentation, att
vårt förslag skulle kosta två och ep
kvarts miljarder och att man inte kan
gå med på det nu; men dessa 60 miljoner
har vi haft råd med.

Jag upprepar att problemet är fel
ställt. Vi har aldrig avsett att genomföra
en sådan reform, som är avsedd
att lätta kommunalskattebördan främst
för mindre och medelstora inkomsttagare,
annat än genom successiva åtgärder,
liksom vi gjort med schablonavdragen
vid den statliga beskattningen.
Säger man att det skall ta 33 år innan
kommunalskattebördan kan lättas för
dessa inkomsttagare, tycker jag inte man
kan tala om nya djärva mål.

Det är rimligt att varje parti har en
målsättning för framtiden. Vi har inte
stuckit under stol med att det i dag
inte finns budgetmässiga förutsättningar
för stora kostnadskrävande reformer.
Jag tror att herr Sträng också är medveten
om vad vi framhöll i fjol, nämligen
att reformerna måste genomföras
stegvis när det finns möjlighet till det.

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Såsom en av kammarens
få pensionärer har jag ett behov
av att inledningsvis framföra ett tack
till kammaren för all den välvilja som
här har visats mig. Jag hoppas att finansministern
kommer ihåg mig när
han mäter ut skatten, så att han inte
tar den väsentliga delen av den pension
som samtliga partier har garanterat
skall komma mig till godo.

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Det har talats mycket liär i dag, och
fältet är praktiskt taget avbetat. En sak
spm har spelat en väsentlig roll i debatten
har varit den s. k. mervärdeskatten.
Det är alldeles uppenbart att
det förefinns ett påtagligt intresse för
att genomföra mervärdeskatten, och
som min partikamrat herr Eliasson i
Sundborn sade har vi ingenting emot
det, Det förefaller emellertid som om
man skulle hysa den uppfattningen att
mervärdeskatten skapar nya värden.
Man skapar ingenting med ett nytt skattesystem,
utan man ingriper endast i
fördelningen av vad som redan finns.
Om mervärdeskatten innebär lättnader
på en del håll, måste den givetvis innebära
en ökad belastning på andra håll.
Med hänsyn till att det nya skattesystemet
ännu inte är klart kan vi givetvis
inte vara beredda att godta det — det
har herr Ohlin sagt, och det har herr
Gustafson i Göteborg sagt.

Finansministern har framhållit att
en utredning pågår. Jag vet att jordbrukets
organisationer har påvisat
ganska betydande brister i det betänkande
som föreligger och följaktligen
önskar en överarbetning av hela förslaget.
Vi tror att finansministern påskyndar
utredningen, men den behöver
ju inte precis göras i brådrasket. Jag
har nämligen den uppfattningen att det
är nödvändigt att vi får ett skatteförslag
som verkligen håller när det förs
ut i det levande livet. Det är viktigare
att det står sig inför de prövningar som
det kan möta i det praktiska livet än att
vi tidigt får en skattereform som kanske
sedan visar sig inte vara hållbar.

Nu har professor Ohlin och herr
Eliasson i Sundborn också dragit in investeringsskatten
i denna debatt. Det
var väl inte meningen att den skulle tas
upp i detta sammanhang, men nu finner
även jag mig ha en viss rätt att ta
upp den och i någon män ange motiveringen
för min ståndpunkt i frågan.

Vi är alla medvetna om att kostnaderna
för byggnadsverksamheten lig -

ger mycket högt här i landet. Vi får lov
att finna oss i den mycket höga kostnadsnivån
därför att det ju inte är med
byggande som med många andra saker:
det är nämligen ingen utländsk konkurrens
inom det marknadsområdet, eftersom
vi inte kan importera hus. Arkitekter,
planingenjörer, materialleverantörer
och en hel del andra yrkeskategorier
har hyllorna fulla av ritningar och
handlingar till brådskande byggnadsarbeten.
Det är alldeles uppenbart att
ingen i den situationen behöver pruta
på sina anspråk — och det förefaller
inte som om någon skulle ha gjort det
heller.

Vi måste få en återhållande faktor på
detta område. Produktionskostnaderna
måste nedbringas. Men i dagens läge är
det nära nog likgiltigt hur höga produktionskostnaderna
blir för en byggnad
som skall inrymma hyreslägenheter, eftersom
produktionskostnaden är grundläggande
för den framtida hyressättningen.
Man skall kunna prestera räkningar
som visar hur stora produktionskostnaderna
varit, men om kostnadsberäkningarna
till alla delar svarar mot
verkligheten är mycket svårt att avgöra.
Så länge byggnadsvolymen är så stor
som för närvarande kan vi givetvis inte
räkna med att några ändringar i byggnadskostnaderna
kommer att inträda.

Nu kan det visserligen sägas, att investeringsavgiften
på 25 procent för
oprioriterad byggnadsverksamhet innebär
en våldsam belastning, men av motionsfloden
har man kunnat få det intrycket,
att investeringsskatten skall bestå
även i fortsättningen. Den är dock
begränsad till 16 månader framåt.

Finansministern räknar med att det
skall inflyta 1 miljon kronor i form av
investeringsavgifter. Det beloppet är så
litet, att det måste förutsätta ett nära
nog hundraprocentigt stopp för all
oprioriterad byggenskap.

Om förhållandet skulle bli sådant är
det min uppfattning att det, om man
vill tillgodose de bostads- och industri -

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

byggnadsbehov som föreligger, blir nödvändigt
att mycket kraftigt begränsa
byggenskapen i övrigt. Materialtillgång
och ekonomiska resurser torde sannolikt
inte sträcka sig längre, under förutsättning
att den starka finanspolitik
skall tillämpas som centerpartiet varmt
förordat i remissdebatten.

I en motion hävdas det att ett stopp
— man har på vissa håll kallat det idiotstopp
— kommer att medföra en sådan
anhopning av byggnadsbehov då lagen
upphör att gälla den 30 september 1968
att en explosion kommer att inträffa
på byggnadsmarknaden. Om vi alla är
överens om att den nuvarande byggnadsvolymen
måste hårt begränsas, blir
väl explosionsrisken lika stor oavsett
om man väljer en starkt restriktiv tillståndsgivning
eller den föreslagna investeringsavgiften.
Då den nuvarande
tillståndsgivningen — såsom det understrykes
i den reservation som är fogad
till detta utlåtande — inte nöjaktigt
kunnat fylla sin uppgift, vilket vi alla
känner till, synes den investeringsavgift
som finansministern föreslår vara
att förorda.

Av mängden motioner — ett femtiotal
— bibringas man emellertid den uppfattningen
att det inte är meningen att
någon begränsning över huvud taget
skall ske. Jag utgår nämligen från att
det måste finnas någon avsikt med motionerna,
ty det finns praktiskt taget
inte någon byggnadsverksamhet, vare
sig enskild eller offentlig, som inte bcgäres
undantagen från den föreslagna
investeringsavgiften. Tanken är väl att
alla dessa undantag skall byggas eller i
varje fall erhålla igångsättningstillstånd
under de närmaste 16 månaderna. Vad
har man då egentligen vunnit? Efter
vad jag kan förstå ingenting.

I tal och i press fantiseras nu livligt
om vad finansministerns innersta avsikt
är med den föreslagna investeringsavgiften.
Jag har kanske inte så stor anledning
att spå i detta fall; det blir finansministerns
egen sak att redovisa

Vissa skattepolitiska åtgärder

den. På en del håll påstår man -— det
gjorde bl. a. herr Ohlin i dag — att
igångsättningstillstånd säkerligen kommer
att tillhandahållas dem som har
råd att betala 25 procent utöver anläggningskostnaderna.
Med andra ord: den
miljon kronor som enligt finansministerns
beräkning skall inflyta för sådana
tillstånd är endast en siffermässig spekulation,
som kommer att kraftigt överskridas.
Jag hoppas att några andra avsikter
än de som angivits i propositionen
inte föreligger. Skulle oppositionen
på denna punkt visa sig ha rätt, skulle
nämligen hela operationen med hänsyn
till sitt syfte säkerligen vara förfelad.

Finansministern har visserligen de
senaste dagarna varit i Rom, men att
han under denna sin pilgrimsfärd så
grundligt skulle ha tillägnat sig avlatsliandlarens
affärsprinciper att han efter
hemkomsten skulle sätta sig ned och
i form av igångsättningstillstånd sälja
syndernas förlåtelse förefaller åtminstone
mig tvivelaktigt. Det blir väl närmast
de lokala myndigheternas sak att
med ledning av här beslutade direktiv
avgöra tillståndsgivningen från fall till
fall.

I vissa pressorgan har det också uttryckts
farhågor för att finansministern
med den föreliggande propositionen avsiktligt
skapar en anhopning av byggnadsuppgifter,
vilkas konsekvenser han
kallt räknar med skall gå ut över den
borgerliga regering som efter 1968 års
riksdagsmannaval skall överta ledningen.
Jag vill understryka att jag livligt
hoppas att det blir ett regimskifte 1968.
Att finansministern med denna proposition
skulle velat försvåra för en borgerlig
regering har jag emellertid svårt
att förstå. Jag har fattat propositionen
nr 10 så, att finansministern önskade
städa upp och ställa till rätta efter de
många föregående årens misstag från
både regeringens och oppositionens
sida.

Herr talman! Min uppfattning är slutligen
den att många av de invändning -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

ar och erinringar som gjorts i utskottsutlåtandet
kan lia ett visst fog för sig.
Å andra sidan är det väl alltid så att
om man, vilseledd av en högkonjunkturs
hägrande framtidsvyer, planlagt
sin livsföring med tro på dennas orubbliga
fortbestånd, blir alltid avbrottet en
besvikelse. Detta kan inte undvikas.
Undvikas kan inte heller att en och annan
ställs i en besvärlig situation utan
att själv anse sig ha någon skuld till det
som inträffat. Men har eu familjefar
med intecknande av framtiden gemensamt
med familjen lockats att leva över
sina tillgångar kan vid bakslaget ingen
av familjemedlemmarna undgå att påverkas
därav. Jag tror att familj och
samhälle i detta fall är två likartade begrepp:
man lever och reagerar enligt
precis samma mönster.

Starkt bunden av den affischmässigt
givna uppmaningen under valrörelsen
1966: »Stoppa prisstegringarna och

hindra inflationen», finner jag mig också
lika starkt bunden att stödja alla de
åtgärder som i angivet syfte framförs,
oavsett från vilket håll de än kommer.
Följaktligen kommer jag, i motsats till
herr Ohlin, som sagt att han skall stödja
utskottet, att vid voteringen rösta för
reservationen.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I föreliggande betänkande
från bevillningsutskottet behandlas
bl. a. ett motionspar, I: 335 och
II: 397, soim inte har funnit någon
nåd inför utskottsledamöternas skarpa
ögon.

I motionsparet kräves att årets höjning
av bilskatterna endast skall gälla
1968. Den höjning soan skall ge 300
miljoner i ökade utgifter för bilismen
vill motionärerna få betecknad som en
»tillfälligt höjd fordonsskatt avseende
kalenderåret 1968». De mycket kännbara
höjningar som drabbade bilismen
i fjol har gett det förmodligen önskade
resultatet att inköpen av nya bilar väsentligt
har dämpats. 1966 års siffror

är jämförbara med 1962 års, således eu
väsentlig tillbakagång. Antalet inregistreringar
av nya personbilar var under
år 1966 drygt 200 000 mot runt 275 000
året dessförinnan. Det innebär en
minskning med cirka 30 procent. Denna
minskning är allvarlig ur flera synpunkter;
bilar och bussar svarar i alla
fall för 90 procent av hela trafikarbetet
när det gäller persontrafiken. En nedgång
av denna storlek kan inte heller
undgå att få sina konsekvenser för det
fortsatta trafiksäkerhetsarbetet, men
den saken skall jag nu inte närmare
gå in på.

De som i likhet med en del mäktiga
män inte tycker om bilar har all anledning
afl gnugga händerna. Det skall
väl också medges, att har vi inte råd
att bygga vägar, så skall vi inte heller
köpa bilar.

Utskottet konstaterade att fordonsskatten
legat stilla sedan 1954, medan
penningvärdet under tiden försämrats
med 59 procent. Det är i och för sig
en intressant upplysning. Men det som
intresserar bilisterna och kanske även
finansministern är ju det samlade skattetrycket
på bilismen med energiskatten
på bensin, andra höjningar av bensinskatten
och trafikomläggningsavgiften.
Alla dessa skatter och avgifter
har sannerligen inte legat stilla.

Utskottet säger vidare att motionärernas
krav, att denna skattehöjning i
avvaktan på vissa utredningar skall
gälla endast för år 1968, saknar praktisk
betydelse. Men skulle ändå inte en
sådan åtgärd kunna ha åtminstone en
viss psykologisk betydelse? Det är väl
inte helt uteslutet att finansministern,
som i år med välbehag och utan en
kommentar ser de inkasserade miljonerna
slinka ned i kassan, nästa gång
skulle ta sig en funderare innan han
framlägger ett nytt förslag till skattehöjning.
Vi behöver bara tänka på den
särskilda skatt som infördes i fjol och
som nu föreslås tillföra statskassan 200
friska miljoner.

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

En viss betydelse skulle den åtgärd
som motionärerna föreslår säkerligen
också ha för bilskatteutredningen, som
näppeligen torde undgå att ta hänsyn
till det samlade skattetrycket på bilismen
när den skall framlägga sitt betänkande.
Nu får den utan allt resonemang
en höjd nivå att utgå ifrån.

.lag vill faktiskt ifrågasätta utskottets
uttalande att en sådan åtgärd skulle
sakna praktisk betydelse. I andra sammanhang
säger man att det är värdefullt
med temporära åtgärder när det
gäller att dämpa en viss aktivitet.
Skulle man dra ut konsekvenserna av
bevillningsutskottets resonemang i detta
avseende, så skulle den investeringsavgift
som vi senare skall resonera om
lika gärna kunna bli evig och inte temporär.
Inte tror jag att det saknar betydelse
om eu skatt är temporär eller

cj Om

avsikten med den föreslagna höjningen
av fordonsskatten är en fortsatt
dämpning av bilinköpen, har det
verkligen praktisk betydelse att den är
temporär. I fjol gav finansministern
den stora bilimporten huvudparten av
skulden till den försämring i bytesbalansen
som hade inträtt. lag förutsätter
att han med årets skattehöjning
vill fullfölja sin då starkt markerade
avsikt. Och någon tanke ligger det väl
också bakom utskottets ställningstagande.

Skulle å andra sidan utskottets förslag
mer vara betingat av en ambition
att klå bilisterna på pengar, utan att
statsmakterna gör utlovade motprestationer
i form av ett ökat vägbyggande,
då kan det ligga något bakom utskottets
ord att den föreslagna åtgärden
saknar betydelse. Men är det så, herr
talman, då saknar alla sakliga synpunkter
praktisk betydelse, och på det
sättet får det väl i alla fall inte vara.
Jag har i detta sammanhang inget yrkande.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! I motion 11:737 före -

Vissa skattepolitiska åtgärder

slås en differentiering av den allmänna
omsättningsskatten mellan nödvändighetsvaror
och andra varor så att i
första hand livsmedel undandras eu
omshöjning. Ett gammalt önskemål är
ju att det som hör till livets nödtorft
skall beskattas mindre än överflödsoch
lyxartiklar. Skatten på de senare
varorna skulle enligt mångas mening
ytterligare kunna höjas, medan den bör
sänkas eller helt tas bort på för alla
människor nödvändiga livsmedel.

Utskottet säger i sitt betänkande att
det skulle vara praktiskt omöjligt att på
ett tillfredsställande sätt avgränsa sådana
livsmedel som är nödvändighetsvaror.
Jag vill påpeka att det i länder
som England, Danmark och Schweiz,
för att nämna några, inte utgår någon
omsättningsskatt på livsmedel. Särskilt
för små inkomsttagare är ju omsättningsskatten
med våra ständigt ökade
priser en kännbar pålaga, och efterhand
som omsättningsskatten ökar finner
man att en differentiering säkert
skulle vara på sin plats.

Utskottet förutsätter att motionärerna
inte anser det önskvärt att genom
skattelättnader gynna konsumtionen av
mer umbärliga livsmedel. Givetvis inte.
Lägre skatt eller ingen alls på nödvändiga
varor och gärna en högre skatt
på överflöds- och lyxartiklar!

.lag är numera väl medveten om att
en differentiering av omsättningsskatten
med gällande system kanske skulle
skapa vissa svårigheter och inte med
den uppläggning vi har av skattesystemet
förenkla beskattningen, vilket vi ju
alla strävar efter. I Danmark har man
nyligen lagt fram ett nytt förslag till
allmän omsättningsskatt i form av mervärdeskatt,
och då enligt min meningett
sådant system har stora fördelar
ställer jag inget yrkande om en differentiering,
utan hoppas att vi i framtiden
skall kunna gå liknande vägar på
detta område här i Sverige.

Ett yrkande kommer jag dock att
ställa, och det gäller, herr talman, motion
II: 733, i vilken jag begärt en höj -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiskä åtgärder

ning av tobaksskatten med 3 öre mer
per cigarrett än regeringen föreslår;
detta skulle i skattepengar innebära
cirka 240 miljoner kronor. Motionen
är en följdmotion till motion II: 612, i
vilken begärs att löftet om att 1 procent
av nationalinkomsten skall gå till
u-länderna skall uppfyllas. Gång efter
annan hör man bär i riksdagen uttalanden
som: »Visst måste vi under
detta decennium uppnå vår målsättning,
men var skall pengarna tas?»
Givetvis skall pengarna tas av vårt
överflöd, d. v. s. av sådant som vi kan
undvara, av sådant som är lyx, som vi
har för njutning eller som statussymboler.
Det är inte alls min mening
att pensionärer eller låginkomsttagare
skall stå för utgifterna; de som anser
sig ha råd att betala för överflöd har
också råd att hjälpa sina medmänniskor.
I olika motioner har jag föreslagit
skattehöjningar som till största delen
drabbar högre inkomsttagare, bl. a.
20-procentskatt på bilar över 20 000
kronors värde — den som har råd att
hålla sig med en sådan bil har också
råd att betala till u-hjälpen.

I en motion har jag föreslagit 5 öres
skatt på varje engångsbutelj. Vi tillverkar
nu omkring 9 miljoner engångsflaskor,
som i vårt överflödssamhälle
efter användningen bara slås sönder. I
u-länderna däremot kan människor stå
i ko för en stackars tomflaska. Jag har
nyligen berättat här i riksdagen om
hur jag vid min senaste resa i Afrika
bevittnat att ett 30-tal fattiga pojkar
slogs om min tomma läskedrycksbutelj.
I den fastighet där jag bor hemma i
Malmö står portvakten och krossar engångsglasen
med en järnkula i ett jättestort
tomfat. De människor som av bekvämlighet
inte vill använda bytesglas
har också råd att ge en femöring per
flaska till svältande medmänniskor.

Men jag återgår till tobaken. Jag tror
faktiskt att de flesta människor med
gott hjärta skulle betala en skatt på
3 öre ytterligare på varje cigarrett.

Herr Svensson i Kungälv tyckte att jag
var generös, när jag sade det. Ack nej!
Jag tror verkligen att människor skulle
vilja hjälpa till på det viset. Och 3 öre
per cigarrett skulle bli 60 öre per paket
— d. v. s. 240 miljoner kronor, herr
Svensson i Kungälv!

Utskottet skriver att mitt motionsyrkande
är orealistiskt, men jag säger
som så många gånger förr: Vad som är
orealistiskt är att nutidens politiker
försöker bygga upp en social välfärdsstat
— omgiven av miljoner hungrande
människor.

Vidare skriver utskottet: »Utan tvivel
kan cigarretterna bära viss skattehöjning,
men beskattningen av denna
varugrupp börjar närma sig den höjd,
då en konsunitionsminskning kan bli
resultatet av ytterligare skärpningar
och då risken för en ökad smuggling
kan bli överhängande.»

Även om jag inte tror att en skattehöjning
skulle innebära någon stor
konsumtionsminskning måste dock enligt
min mening en sådan i så fall hälsas
med tillfredsställelse med tanke på
tobakens skadliga inverkan.

Utan att vara finansexpert på något
sätt påstår jag ändå att intäkterna av
mina olika motionsförslag har beräknats
i underkant, och en viss konsumtionsminskning
har förutsatts av det
ökade skattetrycket. Alla uträkningar
är baserade på föregående års konsumtion,
inte på en beräknad höjning. Motionerna
tar också hänsyn till vår ansträngda
betalningsbalans. Och ingen
kan väl påstå att tobaksskatten, föreslagna
varuskatter eller motorfordonsskatten
på lyxbilar gör oss benägna att
importera mera.

Vad utskottet skriver om att en ytterligare
skattehöjning på tobak kan
medföra risk för smuggling tror jag
inte på. Det är mycket farligare om vi
försöker smussla och smuggla bort våra
samveten och glömma vårt ansvar. En
uttalad målsättning finns, och ett löfte
är en gång givet. Skall vi då svika nu

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

med svepskälet att inga pengar finns?
Pengar går det ju ändå med litet god
vilja att skaffa fram. Alla känner vi till
den fruktansvärda hungersnöd som råder
i u-länderna. Vi känner till befolkningsexplosionen,
all nöd och allt
elände. Verkligheten i den värld vi
lever i kan inte skildras i ord.

Men den som personligen har upplevt
att hungrande, utmärglade barn
hängt i byxbenen, den som sett familjer
bo i trasor och lump på gatorna, den
som sett människor ruttna bort i spetälska,
den förstår att u-hjälpen inte bara
är en hjälp till svältande medmänniskor
utan på lång sikt även en hjälp
för oss själva. Fattigdom och hunger
föder våld och krig. Den hungerridå
som i dag skiljer 400 miljoner välfödda
människor från 1 miljard undernärda
är vår tids viktigaste problem. I jämförelse
med den katastrofen är det mesta
oväsentligt!

En av våra första arbetare i u-länderna,
en missionär, skrev 1866 i ett missionsbrev
från Afrika hem till Sverige:
»Man skall veta vad man vill, men man
skall också vilja vad man vet.» Vi vet,
herr talman, nästan till punkt och pricka
i vilken ordning olika länder kommer
att hemsökas av hungersnöd. Men
vill vi verkligen vad vi vet, nämligen
hjälpa våra medmänniskor?

Många av oss tycker att detta ligger
så långt horta. Jag minns en gång när
jag gick igenom ett spetälskeläger och
snavade över vad jag trodde vara en
grå sten. Det visade sig vara en liten
flicka. Hon skrek till mig medan hon
slickade mina skor: »Tag mig härifrån,
hjälp mig!» Visst tänkte jag då: När
jag kommer hem skall jag göra det och
det. Men när man kommer hem glömmer
man tyvärr ofta allting; man tycker
att allting ligger så långt borta. Jag
tror att många av våra medmänniskor
och även vi riksdagsmän ofta glömmer
alla de vackra talen om ökad u-landshjälp
etc. när vi som i dag ställs inför
att försöka lösa problem och vakna.

Vissa skattepolitiska åtgärder

En utökning av tobaksskatten, futtiga
3 öre per cigarrett, skulle ge 240 miljoner.
Jag är väl medveten om att vi
inte därmed löser världens problem.
Men vi visar ändå att vackra ord om
fred, frihet, broderskap och kärlek ändå
kanske inte är tomma ord, utan att det
bakom dem ligger en vilja att infria
givna löften, att vi verkligen förstår att
u-hjälpen är 1960-talets viktigaste fråga.
Vi kan ju ändå aldrig fortsätta att
leva på vår lycksalighetens ö ostörda
av det kaos och den svält som omger
oss. Vi måste besinna att man aldrig blir
fattig av att ge och att det vi ger ännu
så länge bara är av vårt överflöd. Jag
tror att 3 öre per cigarrett, 5 öre per
tomflaska, 20 procent på lyxbilar är
någonting som varje människa kan ge
svältande medmänniskor.

Herr Svensson i Kungälv sade i dag
att detta är en av de få gånger, kanske
sista gången, som u-hjälpsfrågan kommer
tillbaka. Jag ber er, ärade kammarledamöter,
att besinna ert ansvar för
framtidens samhälle. Vad skall det stå
i framtidens historieböcker? Skall det
stå att vi visste att det fanns hungrande
miljoner men att vi inte ens ville
avvara 3 öre per cigarrett? Herr talman!
Jag ber om bifall till motion 733.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Mitt deltagande i denna
debatt sammanhänger med en motion
om förstärkning av inkomsterna för att
kunna bekosta en ökad u-hjälp. Denna
inkomstförstärkning skulle enligt mitt
förslag helt enkelt integreras i den förstärkning
som finansministern föreslår
via en höjd folkpensionsavgift. Folkpensionsavgiften
är ett av de skatteobjekt
som används vid detta tillfälle och har
inte någon annan karaktär.

Mot de motioner som jag här vill tala
om kan anföras åtminstone tre argument.
Man kan opponera mot själva
ändamålet med avgiften, vara emot en
förstärkt u-hjälp. Man kan opponera
mot att en sådan utgift, som många

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

människor anser nödvändig, skall behöva
finansieras på ett alldeles speciellt
sätt och inte rymmas inom den vanliga
utgiftsramen. Man kan också, såsom
andra lagutskottet har gjort, opponera
mot det sätt på vilket motionärerna har
föreslagit att man skall klara den ökade
utgiften. Jag skall inte gå in på frågan
om behovet av u-hjälp och orsakskedjan
bakom den åtstramning i bedömningen
som har präglat årets statsbudget
— det blir väl en debatt om
den saken längre fram. Själv kan jaginte
heller, som herr Rubin, säga att
jag har sett världsnöden på ett sådant
sätt att jag är kapabel att beskriva den
annat än i mycket banala uttryck. Men
jag hör till de där många som har uppfattat
nöden ute i världen, i u-länderna,
som en samvetsfråga, vilken man måste
ta sig an när man är socialist.

Jag har tagit intryck av vad somliga
har kunnat säga i denna fråga och naturligtvis
mest av dem som på socialdemokratiskt
håll fört fram frågan ute
i våra partiorganisationer samt där
väckt en eftertanke som man kanske
hoppats skulle ge andra resultat än dem
vi hittills sett.

Jag har också i riksdagsprotokoll läst
talande skildringar. »Vi möter världssituationen
i enskilda människoöden på
ett förfärande enkelt sätt. Vi ser bilder
av plåga och tortyr, av stympade barn,

lemlästade människor.--- ■— Hungern

har glanslösa ögon och malarian en
skälvande hand.» Dessa gripande ord
uttalades av en av de yngre i vårt parti,
nämligen statsrådet Palme.

I dessa frågor är jag troende, och som
troende kan jag inte hoppa av från
den väg som jag trodde att man allvarligt
menade att slå in på när man sade:
Vi skall i raskare takt närma oss ett
fixerat mål som vi här i riksdagen anslutit
oss till, nämligen att till u-hjälpen
skall gå 1 procent av nationalinkomsten.
Det är svårt att, om man blivit
väckt i en sådan här fråga, plötsligt
ta världsnöden med en nypa salt. Jag

förstår väl dem som tänkt mera rationalistiskt
hela tiden, och jag klandrar ingen.
Däremot förstår jag inte dem som
först kan väcka andra och uttrycka sin
medkänsla för u-länderna men sedan,
så fort det blir tal om att avstå pengarna,
blir tysta.

Jag tycker att alla dessa har ett mycket
stort ansvar, ty många ute i vårt
land har tagit deras ord på allvar. Jag
vill inte säga att de som står bakom
årets budgetförslag skulle ha glömt sitt
ansvar, men de har absolut dämpat sitt
intresse — det går inte att komma ifrån.

Det socialdemokratiska kvinnoförbundet
har varit mycket engagerat i
u-hjälpsfrågorna — tidigare än någon
annan grupp inom vårt parti och även
tidigare, med undantag för missionen,
än några andra grupper utanför partiet.
Jag vill understryka att missionen
tidigt visade insikt i frågan och en beredvillighet
att offra.

Att den motion väckts, som jag talar
för, beror på att vi velat markera att
den gnipp jag representerar kommef
att fortsätta att hysa ett intensivt intresse
för u-landshjälpen. Jag beklagar att
inte hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen
härvidlag har samma bedömning
— att det nu gäller att skaffa
fram något mer pengar, så att den välplanerade
hjälpen kan sättas i gång genom
det organ vi inrättat på området,
nämligen SIDA. Och jag är i dag, liksom
tidigare, övertygad om att ifall
det inte går att få den socialdemokratiska
riksdagsgruppen med härvidlag,
så kommer vi ingen vart med dessa planer.
De många i vårt parti måste sluta
upp och finna vägarna, annars strandar
det hela. Jag hoppas det skall bli som
utrikesministern nyligen sade, nämligen
att u-hjälpen skall komma i ett bättre
läge än nu, att det skall synas angelägnare
— i synnerhet för vårt parti —
att föra fram u-länderna.

Låt mig övergå till de anmärkningar
som riktats emot metoden att ta ut
mer pengar till u-hjälpen, nämligen

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

den höjda folkpensionsavgiften. Herr
Anderson i Sundsvall gjorde ett mycket
stort nummer av att denna höjda
folkpensionsavgift — om den inräknas
i skatteskalan — skulle komma att påverka
denna. Han påvisade att den s. k.
marginalskatten skulle öka i skiktet
40 000 till 45 000 kronor utan motsvarande
skattehöjning i de högre inkomstklasserna.
Detta är naturligt, herr Anderson
i Sundsvall har inte gjort någon
stor upptäckt. Den effekten är ofrånkomlig
om man vid sidan av den vanliga
skatteskalan har ett procentuellt
uttag och sätter ett tak för detta vid
en bestämd inkomst utan att retuschera
skatteskalorna. Så har det varit tidigare
utan att någon blivit upprörd. När avgiften
togs ut på det taxerade beloppet
och när taket sattes vid en inkomst av
15 000 kronor blev skalan alltid ojämn.
Hade man då kommit på idén att räkna
in avgiften i skatteskalan skulle vi även
då fått en oskön skatteskala, lika oskön
som den vi nu har. När taket för folkpensionsavgiften
höjdes, när avdragsrätten
för denna avgift slopades och
när avgiften togs ut på det beskattningsbara
beloppet i stället för det taxerade
beloppet justerade finansministern skalorna,
vilket gjort att de fått sitt nuvarande
snygga utseende.

Herr Svensson i Kungälv, som talat tidigare
i denna fråga och som är reservant,
sade just till herr Anderson att vi
skulle kunna justera skalorna. Herr Anderson
ansåg dock detta mycket upprörande
och svårt att smälta och tyckte
att det då skulle röra sig om en
skattehöjning. Det är typiskt att man
kan tala med välvilja om u-hjälpen,
men så snart det rör sig om en höjning
av skatten ryser man. Det enda sättet
att förändra skatteskalornas utseende
är ju att retuschera dem. Herr Svensson
ansåg att vi kunde gå den vägen även
här. Dagens utseende på skatteskalorna
har åstadkommits just genom ett dylikt
förfaringssätt.

Den oestetiska puckeln på skatteska -

Vissa skattepolitiska åtgärder

lan välte för herr Andersons del hela
projektet om en förstärkt u-hjälp. Det
förhållandet att man genom att behålla
den här puckeln skulle kunna ge ytterligare
51 miljoner kronor i år och 60
miljoner kronor senare till u-hjälpen
vägde lätt. Det förefaller som om två
röster talar i herr Andersons bröst. Om
motionärerna föreslår en höjning av
folkpensionsavgiften översätter herr Anderson
avgiften till en marginalskatteskala,
varvid det visar sig att kurvan
blir ojämn. Föreslår man å andra sidan
att skatteskalan skall justeras säger
herr Anderson upprörd, att folkpensionsavgiften
får väl ses som en
försäkringsmässig avgift och som bör
stå i relation till förmånerna. Herr Anderson
upplyste herr Svensson om att
när vi fattade beslut om höjning av
folkpensionen 1958 förutsatte vi att avgiften
efter hand skulle behöva höjas
från 4 procent till 5 och 6 procent.

Ja, det är riktigt. Men vi resonerade
aldrig om taket 15 000 kronor. Vid den
tidpunkten hävdades ofta, att 15 000
kronor och den procent som man då
hade för folkpensionsavgiften egentligen
var vad man kunde ha, om man
iiver huvud taget ville resonera om ett
samband mellan avgiften och de förmåner
som man får för denna avgift.
Vid den tidpunkten kunde man med
nöd och näppe tala om ett försäkringsmässigt
förhållande mellan avgift och
förmåner. Sedan vi tagit bort avdragsrätten,
sedan vi gjort alla förändringar
med att beräkna avgiften på
det beskattningsbara beloppet och höjt
taket, finns inte längre detta samband.
Det är felaktigt att låtsas som om det
funnes.

Herr Ullsten har i dag producerat sig
i Dagens Nyheter. Han bär där påstått
att det finns ett bestämt förhållande
mellan det totala uttaget av folkpensionsavgifter
och folkpensionsförmåner.
Det skulle vara intressant att höra
när detta har beslutats. Jag bär aldrig
hört talas om ett sådant samband,

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

att det skulle vara bestämt att så mycket
får tas ut genom avgift och så mycket
genom annan beskattning. Sanningen
är att det varken i fråga om de totala
kostnaderna eller i fråga om den
enskilde försäkringstagarens avgift
finns någon relation till de totala avgifterna
för folkpensionen eller till den
enskildes folkpension. Var och en får
folkpension oavsett om han har betalat,
och han får samma folkpension vilken
avgift han än har erlagt.

Sedan man gjort dessa konstateranden
finns inte mycket kvar av de invändningar
som man presenterar i utlåtandet
från andra lagutskottet. Det
finns inte så mycket kvar som gör det
så upprörande att den som har något
över 40 000 kronor i inkomst skulle
få betala 50 kronor mer till u-hjälpen
och att den som har cirka 45 000 kronor
skulle få betala 150 kronor och att
de som har inkomster därutöver också
skulle betala 250 kronor. Det är alltså
inte bara det stackars lilla skiktet som
ligger mellan 40 000 och 45 000 kronor
som skulle bära hela den s. k. bördan.
Det är alla som har över 40 000 kronor
i inkomst. Det är hela denna stora
skara som skulle behöva lägga en större
avgift till folkpensionen för att vi nu
skulle få mer att ge till u-hjälpen.

Det hade varit viktigare, tycker jag,
om utskottet motiverat sitt avslag med
att säga att en utgift som u-hjälpen bör
falla inom ramen för statsbudgeten. Det
är en principiell uppfattning som jag
förstår. Det avslag som man nu inom
andra lagutskottet kommer fram till
hade sett mindre konstigt ut än påpekandet
att skattepuckeln ser otäck ut
eller att folkpensionsavgiften inte bör
gå högre upp i skikten. Jag betraktar
dessa invändningar som förevändningar
för att slippa att ens på detta sätt
bidra till en finansiering av en bättre
u-hjälp.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den reservation, som är fogad
till andra lagutskottets utlåtande nr 2.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Först vill jag säga till
fru Eriksson i Stockholm att jag ingalunda
var upprörd, när jag höll mitt
anförande tidigare i dag. Jag blir mycket
sällan upprörd, och den motion
som vi har behandlat i andra lagutskottet
och som jag kommenterade gav
mig inte anledning till upprördhet.

Jag tycker nog att fru Eriksson i sitt
anförande blandade ihop saker och
ting. Man kommer inte ifrån — och
det framhölls framför allt av socialdemokratiska
ledamöter i lagutskottet när
vi behandlade denna fråga — att de
som har en beskattningsbar inkomst
mellan 30 000 ocli 35 000 kronor särskilt
drabbas av den höjning av folkpensionsavgiften,
som skulle specialdestineras
till u-hjälpen. Detta reagerade
samtliga i utskottet utom reservanten
emot. Vi har nämligen den uppfattningen
att höjningen av pensionsavgiften
bör användas till förbättringar
av folkpensionsförmånerna. Börjar man
rubba på den principen vet man inte
vart det bär hän. En annan gång är
det ett annat angeläget ändamål vid
sidan av folkpensioneringen som motiverar
en höjning av avgiften.

Anledningen till att jag reagerade
mot justeringen av skatteskalan var att
reservanten, herr Svensson i Kungälv,
hade övergivit grundtanken i motionen,
som är att höja avgiftstaket och samtidigt
höja maximiavgiften från 1 500
till 1 750 kronor. Herr Svensson erkänner
att det blir en obehaglig puckel
i skatteskalan men säger att den kan
väl utjämnas genom justering av skatteskalan.
Då har man emellertid frångått
den idé som ligger till grund för motionen
och som utskottet hade att yttra
sig om. Det var detta som jag i mitt anförande
ville framhålla. Jag tycker nog
att det skälet fortfarande är bärande.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

Herr talman! Herr Anderson i Sundsvall
kommer med samma befängda påstående
igen. Han säger att det är ett
litet skikt med inkomster mellan 40 000
och 45 000 kronor som skall bära denna
börda. Nej, herr Anderson, det är
alla som har över 40 000 kronor i inkomst.
Ha därför medlidande med alla,
det tycker jag är rättvist!

Herr Anderson i Sundsvall sade att
pensionsavgifterna bara skall användas
till folkpension. Ja, det räcker inte
långt med folkpensionsavgifterna till
folkpensionerna! Folkpensionerna måste
förstärkas med andra inkomster över
budgeten och ingenting hindrar att
man, om herr Anderson tror att dessa
pengar har en särskild stämpel, använder
dem för folkpensionerna. Därigenom
behöver man ett mindre tillskott
från den övriga budgeten. Just det
resonemanget har vi också fört i motionen.

Herr Anderson sade vidare att grundtanken
att höja avgiftstaket på något
sätt skulle ha skadats genom att herr
Svensson sagt att vi, om vi tycker att
den skatteskala blir ojämn som konstruerats
genom att vi räknat folkpensionsavgift
och skatteskalor tillsammans,
bör göra som vi gjort tidigare då
vi tyckt att skalan varit ojämn. Den
var nämligen mycket ojämn när vi
hade ett tak vid 15 000 kronors inkomst.
Den har hyfsats senare i samband
med en rad andra förändringar. Detta
kommer ju icke att synas på skatteskalan.
Skulle man börja justera den
och sedan lägga avgiften vid sidan
därom, blir det en annan fråga.

Nej, herr Anderson, jag har inte alls
gjort någon sammanblandning, utan
helt enkelt en genomlysning av det
ihåliga försvar som herr Anderson presterar
för sin negativism inför denna
inkomstförstärkning.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Nej, fru Eriksson, jag har inte gjort

Vissa skattepolitiska åtgärder

något »befängt» påstående i detta sammanhang,
allra minst om sambandet
mellan avgifter och folkpensionsförmåner.
Jag ber fru Eriksson att läsa
propositionen i det stycket och att läsa
mitt anförande, där jag berörde vad
statsrådet säger i propositionen om
sambandet mellan avgiftsförstärkning
och standardhöjning av folkpensionerna.

I sitt förra anförande sade fru Eriksson
att höjningen av anslaget till ulandshjälpen
bör falla inom ramen för
statsbudgeten. Ja, det accepterar jag,
och det föreligger förslag hl. a. från
folkpartiet om att det skall ordnas på
det sättet. Därmed får fru Eriksson
möjlighet att stödja det förslaget, så
att hon kan fasthålla vid principen att
anslagshöjningen skall ligga inom statsbudgetens
ram och att man inte skall
använda en specialskatt av folkpensionsavgiftens
karaktär.

Jag har inte utvecklat någon negativism.
Jag slutade mitt första anförande
med att uttala förhoppningen att
statsutskottet skulle finna vägar till en
positiv lösning, som kunde samla alla
som är intresserade av en höjning av
anslaget. Detta är icke negativism.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Man får inte så stor
respekt för en välvilja som inte tar
sig konkreta uttryck i krav på sådant
som måste betalas. Jag menar att det
hade varit riktigast att också ta in
dessa utgifter i statsbudgeten, men när
jag vill att man skall ge mer till u-hjälpen
är jag också beredd att föreslå en
väg att finansiera höjningen.

Jag tror inte att statsutskottet kan
trolla. Om det medger höjda bidrag till
u-hjälpen, så måste man pruta på andra
utgifter eller öka inkomsterna — det
finns inte och har aldrig funnits några
andra möjligheter. Därför bör förslagsställarna
redogöra för på vilket sätt de
tänker skaffa täckning för de ökade ut -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

gifter de föreslår. Jag har gjort det på
detta sätt, och jag är inte ensam. Jag
tycker nämligen att det är ärligast att
väcka frågan när övriga skattefrågor
tas upp och inte vänta med resonemanget
till senare, när det inte finns
en direkt möjlighet att votera.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Jag har liksom fru
Eriksson begärt ordet med anledning
av motion 783 i andra kammaren. Denna
skall som bekant ses i samband med
en annan motion av samma motionärer
om en ökning av anslaget till ulandshjälpen
med 51 miljoner kronor
mer än vad som upptagits i statsverkspropositionen.
Formellt har vi varit
tvingade att skriva på olika motioner,
men i praktiken skall de självfallet
betraktas som ett gemensamt förslag,
där budgetförstärkningen är en förutsättning
för utgiften.

I min argumentation för bifall till
reservationen till andra lagutskottets
utlåtande nr 2 av herr Svensson i
Kungälv kommer jag huvudsakligast att
beröra motivet för inkomstförstärkningen,
d. v. s. ökningen av u-hjälpen.

Den som under 1950- och 1960-talen
fått förmånen att syssla med politiskt
ungdomsarbete har inte kunnat undgå
att märka den intresseförskjutning som
har ägt rum från inrikespolitik till utrikespolitik
bland de yngre grupperna:
dagens svenska ungdom har en kunskap
om och en kontakt ined den internationella
händelseutvecklingen som är både
glädjande och imponerande. Mot den
bakgrunden är det inte förvånande att
just ungdomen engagerat sig så hårt i
opinionsbildningen för ökad solidaritet
med de fattiga länderna. Detta är också
förklaringen till ungdomens besvikelse
över att denna hjälp ökar så långsamt
när nöden är så stor.

Det är inte svårt att finna underlag
för indignation över orättvisorna i dagens
värld. I mycket fattiga länder med
inkomster under 500 kronor per år och

invånare lever i dag 990 miljoner människor.
I fattiga länder med inkomster
per år och invånare på mellan 500 och
1 250 kronor lever 1 150 000 människor;
i länder med medelinkomster mellan
1 250 och 3 750 kronor — det är låga
inkomster efter våra förhållanden —
lever 390 miljoner människor, och i
rika länder slutligen, med inkomster
av 3 750 kronor eller mera per år och
invånare, lever 810 miljoner människor.

I världssamhället existerar alltså fortfarande
de mest fruktansvärda klassskillnader,
och vad värre är: de fördjupas
för varje år. Om medelinkomsten
inom gruppen mycket fattiga länder
skulle ökas i samma ultrarapidtakt
som för närvarande plus 1 procent,
fram till år 2000, skulle u-landsmedborgarna
få en årsinkomst nästa sekelskifte
på 850 kronor. Om den svenska
nationalinkomsten år 2000 beräknas till
sannolika 400 miljarder kronor och befolkningen
till 10 miljoner människor,
blir motsvarande medelinkomst 40 000
kronor för svensken. Inte ens Karl
Marx kunde drömma om ett så fruktansvärt
underlag för sina katastofteorier,
även om de här tillämpas på det
internationella planet.

Om vi inte vidtar radikala åtgärder
för att bryta denna utveckling, kommer
Sverige som nation i världssamhället
att uppträda som en utsugande överklass,
på samma sätt som gångna tiders
överklass i vårt land uppträdde gentemot
arbetarrörelsen under dess genombrottsår.

Som argument mot u-hjälpen sägs
att vi inte ens har klarat av köerna till
våra egna sjukhus. Ja, det är riktigt att
det råder svåra brister på sjukvårdens
område, och detta är beklagligt. Men i
Sverige har vi bara 1 070 invånare per
läkare; i Nigeria finns det 38 000 invånare
per läkare! Man talar också om
våra låginkomstgrupper. Det är riktigt
att vi har sådana grupper och att vi
måste satsa mycket hårdare för att
åstadkomma större jämlikhet i vårt

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

land, men den indiske lantarbetaren
och hans familj måste leva på 300 kronor
om året.

Argumentet om bostadsbristen, som
vi har hört här i dag, är riktigt. Det är
beklagligt att vi har en besvärande bostadsbrist,
men av Bombays 4 miljoner
invånare tvingas 1 miljon, bland dem
många barn och gamla, att övernatta
på trottoarerna. Den som upplevt den
synen i skymningen i Bombay blir nog
inte riktigt samma människa igen.

Jag har därför svårt att följa den
skribent i Svenska Dagbladet som nyligen
i överlägsen ton förklarade: »Den
propaganda för ökade svenska biståndsinsatser
som efter statsverkspropositionens
avlämnande satts in med särskild
styrka har onekligen ett betydande inslag
av hysteri, ett drag av oreflekterad
tro utom räckhåll för logisk analys
eller sakligt meningsutbyte.»

över huvud taget upplever jag de senaste
veckornas debatt i Sverige om
u-hjälpen som ganska förnedrande. Det
fanns de som hälsade utsikterna till
strid om u-hjälpen med tillfredsställelse.
De har nu anledning att vara besvikna
i dubbel bemärkelse. Dels tycks
denna strid ha föranlett vissa reaktionärer,
som tidigare hållit sig utanför
denna debatt, att uppträda på arenan,
dels finns uppenbara risker för att uhjälpen
ändå inte kommer att räknas
upp i årets budget, .lag vill gärna erkänna
att detta för mig utgör en svår
personlig besvikelse.

Då det stod klart att SIDA:s anslagsäskanden
inte på långt när skulle gå
igenom fann representanter för det socialdemokratiska
kvinnoförbundet, för
studentförbundet, för de kristna socialdemokraterna
och för ungdomsförbundet
det nödvändigt att föreslå en ökning.
Bedan under budgetbehandlingen
hade vi för övrigt uppvaktat regeringen
med begäran om en kraftig uppräkning
av anslaget. Vi var självfallet helt på
det klara med att vi aldrig skulle vinna
majoritet med socialdemokratiska rös -

Vissa skattepolitiska åtgärder

ter, eftersom vi kände regeringens bud.
Därför blir mittenpartiernas agerande
av avgörande betydelse.

Mittenpartierna har under flera år
klagat över regeringens njugghet i fråga
om u-landsanslagen men aldrig själva
orkat gå utanför felräkningsmarginalen
i förhållande till dess förslag. De
har alltid väntat på detta och sedan
framlagt ett eget bud på ca 10 miljoner
kronor mer än regeringens. Denna
enkla taktik har mittenpartisterna själva
beskrivit som höjden av progressiv
u-landspolitik. Denna gång är situationen
inte lika enkel. Nu ligger det en
socialdemokratisk motion om högre ulijälp
på kammarens bord. Oppositionen
har en verklig möjlighet att hjälpa
till och rösta igenom högre anslag. Det
finns endast ett villkor: att man tar
konsekvenserna i fråga om inkomstförstärkning.

Herr Hedlund deklarerade emellertid
mycket bestämt på ett tidigt stadium
att man från mittens sida inte kunde
tänka sig en skattehöjning för att klara
u-hjälpen. Det är väl mot denna bakgrund
man skall se herr Eliassons i
Sundborn nästan desperata utrop i
kammaren tidigare i dag, att bollen ligger
hos regeringspartiet. Frågan var ju
om vi över partigränserna skulle få en
majoritet för högre u-hjälp. Utsikterna
verkar nu dystert små, och därför drar
jag samma slutsats som herr Eliasson.
Det finns tydligen bara en väg till
större u-hjälp, nämligen att det socialdemokratiska
partiet enigt fattar beslut
härom. Då kommer också de resurser
som behövs, precis som på andra områden.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid andra lagutskottets utlåtande
nr 2 fogade reservationen av herr
Svensson i Kungälv.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag vill bara först säga
några få ord i anslutning till vad fru

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Eriksson i Stockholm och herr Carlsson
i Tyresö just har yttrat här.

Det förhåller sig tyvärr på det sättet
när det gäller u-hjälpen att socialdemokraterna
är uppbyggligt solidariska
med de svältande folken alltid
utom vid ett enda, mycket viktigt tillfälle,
nämligen då det är dags att trycka
på rätt knapp vid voteringarna här i
kammaren, den knapp som skulle medföra
att bidragen ökades. Om det i år
skulle ha inträtt en ändring i detta avseende
är det naturligtvis mycket glädjande.

Vi diskuterar här, herr talman, skattepaketet,
vilket innebär att vi skall försöka
skaffa fram medel till alla våra
angelägna behov utan att skattebetalarna
skall ansträngas alltför hårt. Detta
problem är ju alltid aktuellt, och särskilt
i dessa dagar för de många människor
som har drabbats av kvarstående
skatt och får ett avlöningskuvert som
inte innehåller ett enda öre till dem
själva. Sådant förekommer i mycket
stor utsträckning och kommer att bli
ännu vanligare under nästa kvarskatteperiod
år 1968 på grund av de retroaktiva
utbetalningar som gjordes år 1966
och för vilka det drogs för låg preliminärskatt.
Denna fråga har jag tidigare
diskuterat med finansministern, som visat
sig ha mycket liten förståelse för
att man skulle kunna ordna betalningen
av kvarstående skatt på ett sådant sätt
att människor sluppe riskera att inte
få ut någonting alls av sin lön.

När det talas om behovet av att anskaffa
medel för olika utgifter är det
ganska märkligt, att det inte säges något
om alla de pengar som undandras
beskattning. Man har ju kommit fram
till att årligen 2 å 3 miljarder kronor
aldrig blir beskattade. Här skulle det
verkligen finnas medel för många angelägna
behov, om man kunde skaffa
fram dessa pengar. Det skulle vara den
allra bästa skattereformen och jag misstänker
att den skulle vinna uppskattning
i de vidaste kretsar. Som det nu är

får de hederliga skattebetalarna i stor
utsträckning också betala vad de mindre
hederliga skulle ha betalat. Den egendomliga
är att statsmaktens representanter
ser på detta med öppna ögon
utan att reagera på något mera märkbart
sätt.

Herr talman! Vi har alltså ett skattesystem
som verkar på det sättet att
många människor pressas synnerligen
hårt — som tidigare i dag påpekats
bland andra folkpensionärer med en liten
sidoinkomst. Å andra sidan är det
mycket stora belopp som aldrig blir
föremål för beskattning. Det är ett misslyckat
skattesystem, som kan få sådana
följder, ocli man måste reagera häremot
genom att införa ett system som ger
statsmakterna möjlighet till bättre kontroll.
Därvid anmäler sig naturligtvis
genast mervärdeskatten, som utöver sådana
fördelar som stimulans för exportnäringarna,
arbetsvilja och sparsamhet
skulle vara en väg att komma ur det
skattefuskelände som vi nu dras med.
Detta är enligt min mening ytterligare
en motivering till införandet av en
skatt av typen mervärdeskatt förutom
alla de andra starka motiveringarna
därför. Regeringen måste väl ändå snart
komma ur sin förlamning, som är särskilt
akut när det gäller greppet på
skattefrågorna.

Vad detaljfrågorna beträffar skall jag
bara uppehålla mig litet grand vid motionen
om att folkpensionärer utan annan
inkomst än pension skulle slippa
att deklarera. Det skulle vara rätt enkelt
att administrativt ordna detta. Människor
som bara har folkpension som
inte skall bli föremål för beskattning
behövde endast lämna en förklaring att
det förhåller sig på detta sätt. Därmed
skulle de slippa alla deklarationsbestyr,
vilket också skulle innebära en besparing
för myndigheterna. Alla sätt att
nå förenklingar härvidlag måste tillvaratas.

Idén om att folkpensionen skulle göras
skattefri låter enligt min mening

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Nr 8

lovande. Den ansluter sig också till eu
princip som vi har i vårt skatteväsen.
Om man får lov att göra avdrag för en
premie är man också skyldig att ta
upp utfallande belopp som inkomst. Tidigare
har ju folkpensionsavgiften varit
avdragsgill och det har varit fullt i sin
ordning att folkpensionen deklarerats
som inkomst. När vi nu tagit bort avdraget
för folkpensionsavgiften, är det
logiskt och konsekvent att man slipper
deklarera för folkpensionen.

Beträffande fordonsskatten, som jag
inte är någon motståndare till, skulle
jag vilja uttrycka en förhoppning om
att den sittande utredningen skall komma
fram till ett annat sätt att utta denna
än det nuvarande som är mycket
trassligt och komplicerat, bl. a. när man
på exekutiv väg skall indriva fordonsskatterna
vilket tyvärr i ett mycket
stort antal fall blir nödvändigt. En metod
varigenom skattebeloppet inräknades
i bensinpriset skulle vara en mycket
enkel och rationell ordning som
dessutom vore rättvis; den som kör
mycket fick då betala mer skatt. De
komplikationer som skulle kunna bli
följden när det gäller nyttotrafiken och
en del annan trafik är väl inte värre än
att man kunde klara av dem.

Herr talman! Det viktigaste är — och
nu vädjar jag till finansministern — att
vi snarast möjligt får se en proposition
om mervärdeskatt på riksdagens bord.

Herr ANDERSSON i Essvik (s):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
frågan om u-landshjälpen men jag skall
helt kort ta upp det avsnitt av här föreliggande
problemkomplex, som berör
de människor i vårt land vilka — såsom
omvittnats tidigare i debatten —-har det särskilt besvärligt, nämligen
pensionärerna.

Av riksdagens protokoll framgår, att
pensionärernas situation behandlats
ganska ofta här i riksdagen. Om detta
beror på omsorg om pensionärerna eller
om det är ett led i spelet om deras yn -

Vissa skattepolitiska åtgärder

nest skall jag låta vara osagt. I anslutning
till den proposition vi nu har att
ta ställning till har det väckts ett tiotal
motionspar, som berör den skattemässiga
sidan av pensionärernas situation.
Utskottet är medvetet om att inkomster
vid sidan av folkpensionen kan leda
till rent orimliga skattemässiga konsekvenser.
Sådana inkomster kan även
spela en stor roll när det gäller det
kommunala bostadstillägget. Utskottet
har därför glädjande nog enats om att
begära en snabbutredning, varvid frågan
om möjligheterna att införa en definitiv
källskatt för folkpensionärerna särskilt
skall beaktas.

Propositionen innehåller förslag om
nyheter på beskattningens område, som
blir till gagn för folkpensionärerna. Avdraget
för nedsatt skatteförmåga är nu
maximerat till 4 500 kronor. Förbättringen
av pensionärernas förmåner har
medfört att detta maximibelopp blivit
otillräckligt, och komplikationer i beskattningshänseende
har därför uppstått
för vissa grupper av pensionärer.
Finansministern föreslår nu att denna
maximering skall hävas provisoriskt
fr. o. in. nästa års taxering. Taxeringsnämnderna
får därför möjligheter att
tillerkänna de pensionärer som befinner
sig i en svår situation högre extra
avdrag än tidigare.

Vid årets taxering tillämpas för första
gången den schablonregel för avdrag av
kommunalskatt, som riksdagen fattade
beslut om förra året. Schablonavdraget
innebär, att ett belopp motsvarande en
fjärdedel av den sammanlagda inkomsten,
maximerat till 4 500 kronor för gifta
och i taxeringshänseende likställda
samt till 2 250 för ogifta, får avdras vid
taxeringen. Det skattebortfall som det
föreliggande förslaget skulle medföra
beräknas till 60 miljoner kronor. De
som haft högre kommunalskatt än 4 500
kronor får även i år dra av den verkliga
kommunalskatten.

Detta system har varit ganska krångligt,
varför även ur taxeringssynpunkt

92 Nr 8 Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Meddelande ang. sammanträden torsdagen den 23 februari — Interpellation ang.
den ekonomiska situationen för Uddevallavarvet

det nya förslaget hälsas med tillfredsställelse.
Detta förslag innebär, att
schablonavdraget 4 500 för gifta och
2 250 för ogifta får dras av vid beskattningen
till statlig inkomstskatt, oavsett
om kommunalskatten uppgått till detta
belopp eller inte. Jag tror att detta avdrag
kommer att ha stor betydelse för
pensionärernas beskattning.

Tidigare i debatten har grunderna
för folkpensionärernas extra avdrag
diskuterats. Det är naturligtvis svårt
att få en riktig uppfattning om dennä
sak utan att man har tillgång till tabeller.
Men låt mig uttrycka saken så, att
en pensionär, som för närvarande har
5 000 kronor i pension, blir helt befriad
från skatt, även om de extra inkomsterna
uppgår till betydligt högre belopp —
jag vill som sagt inte ange något belopp
eftersom jag inte har tillgång till några
tabeller.

Men det är klart att om pensionärens
inkomst stiger till 30 000 kronor •—- för
att ta det exemplet — så beskattas han
dels för den extra inkomsten, dels för
folkpensionen, på samma sätt som alla
andra människor beskattas för hela sin
inkomst.

Utskottet har i sitt utlåtande gjort ett
uttalande som jag hoppas skall vara till
viss nytta. Det har rapporterats att vissa
pensionärer som haft extra inkomst i
form av statlig pension, inte behandlas
likadant som pensionärer som haft annan
extra inkomst vid sidan av pensionen.
Vi har fattat saken så, att om en
pensionär har 10 000 kronor i total inkomst,
varav 5 000 kronor utgörs av
folkpension, skall han behandlas likadant
som den pensionär vars statliga
pension och folkpension tillsammans
uppgår till detta belopp.

Med dessa små anmärkningar, herr
talman, ber jag att få framställa samma
yrkande som herr Brandt tidigare
ställt.

På förslag av herr förste vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den

fortsatta överläggningen till kl. 19.30,
då enligt utfärdat anslag detta plenum
kornme att fortsättas.

§ 7

Meddelande ang. sammanträden torsdagen
den 23 februari

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade :

överläggningen beträffande investeringsavgiften
måste, såvitt nu kan bedömas,
fortsätta vid plenum i morgon.
Detta plenum, som börjar kl. 10.00, inledes
med en frågestund.

Därest kamrarna kommer att fatta
skiljaktiga beslut i någon fråga måste
sammanjämkning eller gemensam omröstning
företagas. Med hänsyn till att
vissa författningar skall träda i kraft
den 1 mars bör sådan sammanjämkning
eller gemensam omröstning ske under
morgondagen vid ett senare sammanträde.
Stannar kamrarna i skilda beslut
kommer därför ajournering att ske vid
slutet av det sammanträde som börjar
kl. 10.00 för att bordläggning av utskottsmemorial
skall kunna företagas.

Vid ett sammanträde kl. 16.30 kommer
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen
att föredragas för
godkännande och vid sammanträde kl.
17.00 sker gemensam omröstning.

Om utskottet i stället framlägger förslag
till sammanjämkning, kommer memorial
härom alt företagas till avgörande
vid sammanträdet kl. 16.30. Något
sammanträde kl. 17.00 erfordras då icke.

§ 8

Interpellation ang. den ekonomiska situationen
för Uddevallavarvet

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (k), som yttrade:

Herr talman! Situationen för Uddevallavarvet
just nu leder uppmärksamheten
tillbaka till tidigare akuta kriser
i varvets historia. När sålunda frågan

Onsdagen den 22 februari 1967 fm. Nr 8 93

Interpellation ang. förbättrad service vid postverket

om garantier för krediter till detta varv
behandlades i riksdagen år 1958 rönte
omständigheterna kring Thordénvarvets
likviditetskris stor uppmärksamhet. På
en fråga i en interpellation i riksdagens
första kammare svarade finansministern
bl. a. följande: »Det ligger i sakens natur
att de omständigheter som lett till
krisen delvis är av sådan karaktär att
de inte kan offentliggöras.» Rätt allmänt
drogs dock slutsatsen att rivaliserande
storkapitalistiska grupper inom
varvsindustrien var direkt intresserade
av att Thordénvarvets utveckling och
tillväxt stoppades. Starka skäl talade
också för att det fanns krafter som hade
en icke ringa del i uppkomsten av likviditetskrisen
för detta varv.

När avtal år 1963 träffades om medverkan
från Eriksbergs varv i ledningen
för Uddevallavarvet motsågs den
kommande utvecklingen med stort intresse.
Hur frågan utvecklats har redovisats
i Kungl. Maj :ts proposition nr 30
år 1967. Det är dock flera sidor i det
aktuella händelseförloppet som borde
belysas närmare. Det synes vara de
från Eriksbergs varv tillsatta representanterna
i Uddevallavarvets styrelse
jämte den likaledes från Eriksbergs
varv tillsatta verkställande direktören,
som utgjort expertisen inom varvets
ledning. Mot denna bakgrund anmäler
sig frågan om den ekonomiska utvecklingen
för Uddevallavarvets del, inte
minst förlusterna på brobyggnadsarbeten
och på två färjor byggda för svenska
statens räkning, ger anledning till
undersökning om varvets skötsel. En
fråga av intresse är även hur samarbetet
med Eriksbergs varv praktiskt fungerat.
Allmänhetens förtroende för statliga
ekonomiska engagemang av stor
räckvidd inom industrien bör betraktas
som värden som det i hög grad är angeläget
att slå vakt om. I sådant sammanhang
kan det vara av betydelse att
inhämta iakttagelser och erfarenheter
från en skicklig yrkeskår, som de anställda
varvsarbetarna utgör. Att döma

av vad som hittills framkommit föreligger
endast från styrelsen för Uddevallavarvet
lämnad redogörelse till
grund för den i Kungl. Maj :ts proposition
nr 30/1967 gjorda framställningen.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för finansdepartementet
få rikta följande fråga:

Anser statsrådet omständigheterna i
anslutning till den ekonomiska situationen
för Uddevallavarvet Aktiebolag vara
sådana, att de motiverar en närmare
undersökning av varvets skötsel och
frågan om hur samarbetet med Eriksbergs
varv fungerat, varvid även den
lokala fackliga organisationen anlitas
för inhämtande av erforderliga upplysningar? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. förbättrad service vid
postverket

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (k), som yttrade:

Herr talman! I skilda sammanhang
har hänvisats till pågående rationalisering
inom postverket. Senast uppges
brevbäringen vara under omorganisation,
utbärningen av post koncentreras
till en gång om dagen, motorfordon
skall användas i ökad omfattning, prestationslön
skall införas etc. Det är emellertid
en sida som inte rönt tillbörlig
uppmärksamhet inom postverket, nämligen
allmänhetens krav på service.
Även om viss trängsel är oundviklig vid
månads- och kvartalsskiften, de aktuella
dagarna för utbetalning av folkpension,
barnbidrag, bilskattens erläggande
etc., bör nu rådande köande inte betraktas
som acceptabelt. Medan man inom
handeln anpassat sig till husmödrarnas
ökade deltagande i förvärvsarbetet
och ändring i butiksstängningsla -

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Interpellation ang. ökat skydd för taxiförare

gen och öppethållande företagits, förblir
allt vid det gamla för postverkets
vidkommande.

I åtskilliga fall är postkontorens lokaliteter
otillfredsställande. En jämförelse
med exempelvis bankerna kan för de
större städernas och tätortens vidkommande
vara av intresse. Inom Stockholms
stads gränser finns cirka 300
bankkontor, flera i omedelbar närhet
till varandra, och utrymmena är synnerligen
generöst tilltagna — den luxuösa
utformningen kan i sammanhanget
förbigås. Men ser man på postverket
blir antalet egentliga postkontor 120.
Inom Norrmalm inklusive Vasastaden
finns inte mindre än 90 bankkontor,
medan antalet postkontor är endast 17.
En översyn av postkontorens utrymme,
antal och belägenhet, i relation till det
antal människor som kan beräknas ha
behov av postens service, vore i hög
grad behövlig.

I sammanhanget bör även nämnas
behovet av att checklönerörelse fick
ingå i postbankens verksamhet. Bankernas
lördagsstängning talar för att en
sådan vidgning av postbankens verksamhet
snarast bör komma till stånd.
Oaktat frågan senast år 1966 behandlades
i riksdagen och den delvis positiva
utformningen av utskottets utlåtande
över motionen i frågan, synes frågan
alltjämt vara vilande. Det förefaller
som om rent kommersiella synpunkter
motiverade en sådan utvidgning.
Beaktas därtill allmänhetens intresse av
att åtnjuta en god service ter sig ett
fortsatt dröjsmål med inrättandet av en
checklönerörelse inom postbanken anmärkningsvärd.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande
fråga:

Vill statsrådet medverka till att en
förbättrad service uppnås vid postverket
avseende postkontorens utrymmesstandard,
antal och läge, öppethållande

samt inrättande av checklönerörelse vid
postbanken?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. ökat skydd för taxiförare Ordet

lämnades på begäran till

Fru SVENSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Efter motion i andra
kammaren år 1964 angående ökat skydd
för taxichaufförer skrev allmänna beredningsutskottet
i sitt utlåtande nr 25
att dittills prövade eller föreslagna åtgärder
antingen visat sig vara eller bedömts
som otillräckliga, eller också
har svårigheterna för deras omsättande
i praktiken varit alltför stora. Utskottet,
som sade sig dela motionärernas
uppfattning att stora ansträngningar
bör göras för att bereda taxichaufförerna
bästa möjliga skydd, erinrade om
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fått Kungl. Maj:ts uppdrag år 1958 att
följa upp frågan om skydd för taxiförarna,
att ingiva framställningar i
ärendet till Kungl. Maj :t och att i övrigt
befrämja förevarande skyddsintresse.
Utskottet ansåg det vidare vara
av största vikt att det uppdrag som
lämnats väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
fullföljdes energiskt och med största
målmedvetenhet och att goda resurser
ställdes till förfogande för att lösa
här föreliggande problem.

Enligt uppgift förekommer förutom
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens aktivitet
på området även på andra sätt
initierade lokala försök på olika håll i
landet att lösa taxiförarnas skyddsproblem,
bl. a. i Huddinge där ett försök
med en kombination av kortvågsradio
och signalkodsystem under en tid varit
i gång.

Gång efter annan aktualiseras efter
övervåld mot taxiförare i arbetsutövning
behovet av att komma fram till

Onsdagen den 22 februari 1967 fm. Nr 8

Interpellation ang. den pensionerade arbetskraftens möjligheter till sysselsättning

praktiskt tillämpbara och effektiva lösningar
på skyddsanordningar för denna
yrkeskategori och önskvärdheten
av att få en samlad bild av de överväganden
och prov som företagits och
de förslag till lösningar som framlagts
genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
eller andra organs försorg.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
frågor:

Är statsrådet i tillfälle att ge kammaren
en samlad bild av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
och andra berörda
organs överväganden, prov och
förslag till lösningar av taxiförarnas
skyddsproblem ?

År det att vänta att det hittillsvarande
arbetet på detta område inom en
snar framtid leder till godtagbara resultat? Om

så inte är fallet, är statsrådet beredd
tillsätta en särskild utredning för
att försöka lösa problemet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. den pensionerade arbetskraftens
möjligheter till sysselsättning Ordet

lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Vårt folks ålderssammansättning
är sådan att de närmaste
årtiondena kommer att medföra en
stark ökning av antalet pensionärer.
Åtskilliga samhällsåtgärder har också
under senare år vidtagits för att bereda
större trygghet åt dessa medborgargrupper.
Även om vissa grupper
fått finna sig i eftersläpningar, har den
genomsnittliga standarden för den pensionerade
befolkningen stigit betydligt.
Den förbättrade folkhälsan, arbetslivets
mekanisering och ökningen av medel -

livslängden har medfört att en betydande
del av pensionärerna har god såväl
psykisk som fysisk kondition. För dessa
kan det vid uppnådd pensionsålder innebära
en stor påfrestning att omedelbart
dra sig tillbaka från arbetslivet.
Som regel uppstår svårigheter att i de
många fall vederbörande är i god kondition
finna möjligheter till meningsfylld
sysselsättning. Pensionärerna känner
sig ofta isolerade och svåra kontaktproblem
kan uppkomma då den regelbundna
tillvaron på arbetsplatsen
upphör. I åtskilliga fall kan detta medföra
menliga konsekvenser för välbefinnande
och hälsa.

För den enskilde pensionärens välbefinnande
och trivsel är det angeläget
att möjligheter till någon form av
fortsatt yrkesverksamhet står till huds.
Dessutom måste det ur samhällsekonomisk
synpunkt anses angeläget att man
tillvaratar den pensionerade befolkningens
vilja och förmåga att arbeta.
Då pensionärerna genom lämplig sysselsättning
kan behålla psykisk och fysisk
spänst behöver de inte i så stor
utsträckning anlita samhällets redan
hårt ansträngda vårdresurser. Vidare
är samhället i behov av pensionärernas
arbetskraft. Enligt 1965 års långtidsutrednings
beräkningar kommer under
senare hälften av 1960-talet tillväxten
av befolkningen i de produktiva åldrarna
att försvagas. Även om en fortgående
rationalisering pågår inom näringslivet
kan — bl. a. på grund av de
längre studietiderna — ett arbetskraftsunderskott
förväntas uppstå. Förutom
immigration och ökad förvärvsintensitet
hos de gifta kvinnorna är ett bättre
utnyttjande av pensionärernas arbetskraft
det bästa medlet att fylla detta arbetskraftsunderskott.

För en högre förvärvsintensitet hos
pensionärerna talar värdet av att kunna
utnyttja den yrkeserfarenhet som
personer med ett långt arbetsliv bakom
sig i regel besitter. Det individuella
fysiologiska tillståndet hos arbetstaga -

Nr 8

96 Nr 8 Onsdagen den 22 februari 1967 fm.

Interpellation ang. bestämmelserna för ordination av vissa

ren är ett bättre kriterium på arbetsförmåga
och lämplighet än vad åldern
är. Nya medicinska forskningar och
rön visar att de organiska förändringarna
i samband med åldrandet inte behöver
leda till någon allmän sänkning
av yrkesskickligheten eller till ett försvagande
av färdigheterna. Det finns
många arbetsuppgifter, som äldre arbetskraft
i allmänhet har förutsättningar
att klara lika bra som yngre. En
minskning i arbetstakten hos äldre personer
kan ofta kompenseras av en förbättring
i fråga om kvalitet och precision.
Värdefulla egenskaper som ofta
är utmärkande för den äldre arbetskraften
är regelbundenhet, koncentration,
metodiskt arbete och noggrannhet.
I stort kan därför med skäl anföras att
den totala effektiviteten hos den äldre
arbetskraften är betydligt större än
vad som i allmänhet antages, förutsatt
att det inte gäller arbete som kräver
mycket stor fysisk styrka.

En rad åtgärder kan med säkerhet
vidtagas för att ge pensionärerna större
möjligheter till yrkesverksamhet. Det
bör understrykas att det måhända i
första hand gäller att skapa radikalt
ökade möjligheter till deltidssysselsättning
inom arbetslivets olika områden.
Vidare förefinnes ett stort behov av information
och opinionsbildning. Det är
väsentligt att det skapas ökad opinion
för att även den som är pensionär har
rätt till meningsfylld sysselsättning.
Det krävs upplysning för att undanröja
de fördomar som finns rörande den
äldre arbetskraften. Med hänsyn till
att staten och kommunerna genom den
offentliga sektorns tillväxt kommit att
tillhöra de största arbetsgivarna är det
angeläget att dessa kan fungera som
föredöme och medverkar till att bryta
ner fördomar angående den äldre arbetskraften.

Det finns redan möjligheter till förtida
uttag av folkpensionen. Genom införandet
av dessa möjligheter har man
tagit första steget mot mer variabla

hjälpmedel för blinda

pensionsåldrar. Det finns anledning
ifrågasätta, om man inte skall gå vidare
på denna väg beträffande övriga
pensionsformer.

Beskattningen av pensionärernas sidoinkomster
är sannolikt av stor betydelse
vid ställningstagandet till arbete
efter pensionsålderns inträde. Nuvarande
beskattningsregler, som ger helt
orimliga marginaleffekter, är otvivelaktigt
hämmande härvidlag. Det är angeläget
att den av riksdagen förordade
utredningen kommer till stånd och att
utredningsarbetet bedrives skyndsamt.

Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att under medverkan
av parlamentariker, representanter
för arbetsmarknadens parter och
representanter för pensionärerna låta
utreda frågan om den pensionerade arbetskraftens
möjligheter till meningsfylld
sysselsättning bl. a. genom ökade
möjligheter till deltidsarbete inom arbetslivets
olika områden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. bestämmelserna för

ordination av vissa hjälpmedel för
blinda

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Östersund (s), som
yttrade:

Herr talman! Enligt kungl. kungörelse
av den 22 oktober 1965 utgår
statsbidrag till vissa hjälpmedel för
handikappade. Ordinationsrätt tillkommer
läkare men även distriktssköterska
och hörselvårdsassistent. Då det gäller
billigare och mindre komplicerade
hjälpmedel har det synts onödigt att
alltid fordra ordination av sjukhusläkare,
varigenom den handikappade
skulle bli tvungen företa resa till sjuk -

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

hus. Därför har enligt tillämpningsbestämmelserna
till kungörelsen även
tjänsteläkare och distriktssköterska fått
ordinationsrätt, om än begränsad till
hjälpmedel av enklare slag. För de
blinda eller nästan helt blinda skulle
en utvidgning av ordinationsrätten till
att även omfatta konsulenter för blinda,
innebära betydande fördelar. Dels följer
dessa konsulenter mera i detalj den
snabba utvecklingen på detta speciella
hjälpmedelsområde än både sjuksköterskor
och tjänsteläkare, dels är de
också i tätare kontakt med de blinda.

Jag är medveten om att det finns
vissa formella hinder för en sådan utvidgning
av ordinationsrätten och syftar
därvid på konsulenternas anställningsförhållanden.
Ordinationsrätt är
i huvudsak förbehållen anställda i
offentlig tjänst. Blindkonsulenterna är
i enskild tjänst, även om deras löner
i huvudsak betalas med offentliga medel.
Det bör enligt min mening inte

läggas hinder i vägen för en sorts delegation
från sjukhusläkaren till blindkonsulenterna
i de fall där läkare klart
konstaterat blindhet och där patienten
redan finns upptagen i sjukhusets journaler.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Anser statsrådet det möjligt att införa
smidigare bestämmelser för ordination
av vissa hjälpmedel till blinda
och därvid ge blindkonsulenterna rätt
att i samråd med eller på delegation
av sjukhusläkare ordinera sådana hjälpmedel? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 22 februari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Vissa skattepolitiska åtgärder (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 2, i anledning av
Rungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr
507) om allmän varuskatt, m. m., jämte
i ämnet väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till
bevillningsutskottet, samt andra lagutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av

samma proposition, såvitt densamma
hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr JONSSON (fp), som yttrade:

Herr talman! Det har varit en lång
debatt om bevillningsutskottets betänkande
nr 2, och jag skall inskränka mig
till att med några ord beröra ett par
motioner som behandlas i utlåtandet.

Motionsparet 1:561 och 11:714, som
jag och några medmotionärer väckt i
denna kammare och medkammaren, är
föranledda av förslaget i proposition
nr 7 om att för folkpensionärer slopa

4 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 8

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Vissa skattepolitiska åtgärder

maximigränsen för det extra avdraget
för nedsatt skatteförmåga. Avsikten är
den att folkpensionär utan andra inkomster
än folkpension skall vara befriad
från skatt. Genom vår motion har
vi velat peka på att denna bestämmelse
också borde gälla i de fall där det sker
en samordning mellan statspension och
folkpension, något som i många fall leder
till att folkpensionsandelen blir
relativt liten. Det förefaller inte riktigt
klart utsagt i propositionen, att bestämmelsen
skall gälla även i de fall som
aktualiseras i motionerna.

En pension har ju, oavsett om den
härrör från staten eller från enskilda,
i och för sig inte större skattekraft än
en folkpension av motsvarande storlek,
och om maximigränsen för extraavdraget
upphävs — om än provisoriskt ■—•
för folkpensionär bör samma bestämmelse
få gälla för pensionärer med jämförbara
inkomster, som får sin pension
delvis på annat sätt än genom enbart
folkpension.

Utskottet skriver i sitt betänkande:
»Enligt utskottets mening är det uppenbart,
att den, som vid sidan av folkpensionen
åtnjuter annan statlig pension,
i beskattningshänseende skall vara
jämställd med den, som uppbär folkpension
och därutöver har viss sidoinkomst.
Någon uttrycklig författningsbestämmelse
härom torde inte vara erforderlig.
»

Utskottet skriver vidare att det med
ledning av de kontrolluppgifter, som
statens personalpensionsverk sänder ut
samt med tillämpning av riksskattenämndens
anvisningar rörande extra
avdrag inte torde möta några svårigheter
för beskattningsnämnderna att beräkna
det extra avdraget. Jag tror det
är värdefullt med denna skrivning i utskottets
utlåtande och med den tolkning
som utskottet har gjort. Beskattningsnämnderna
bör kunna ha god vägledning
härav när de skall behandla de
fall vi tagit upp i motionerna.

Men det finns anledning att ställa frå -

gan, om riksskattenämndens anvisningar
hinner komma ut i så god tid att de
kan beaktas vid nu pågående taxeringsarbete.
Mot bakgrund av den anförda
skrivningen torde det dock få sägas att
de i motionerna aktualiserade spörsmålen
kommer att lösas, och jag ställer
därför inte något yrkande. Jag har
emellertid velat stryka under våra synpunkter.

I det andra motionsparet ■— 1:418
och 11:537 — begärs en utredning i
syfte att från deklarationsplikt undanta
folkpensionärer som i huvudsak inte
har andra inkomster än folkpension.
Denna grupp pensionärer är rätt stor

— mellan 500 000 och 600 000 personer

— och det är, som herr Gustafson
i Göteborg tidigare i dag påpekade,
en tämligen meningslös procedur att
dessa pensionärer, som ändå inte påförs
någon skatt, skall deklarera i
vanlig ordning och upprätta handlingar
som på sedvanligt sätt behandlas
av taxeringsmyndigheterna. I proposition
nr 7 sägs också att avsikten med
det föreslagna slopandet av maximigränsen
för det extra avdrag som bör
medges personer med enbart folkpension
är att dessa skall vara befriade
från skatt. Det skulle då enligt vår mening
vara möjligt att ta bort deklarationsförfarandet
eller i varje fall förenkla
det på ett sådant sätt, att en del
av de bekymmer som folkpensionärerna
har i deklarationstider undanröjdes.

Även om bevillningsutskottet erkänner
att det skulle vara en avsevärd fördel,
om man kunde befria flertalet pensionärer
från deklarationsplikt, vill inte
utskottet tillstyrka det i vår motion
framförda utredningsyrkandet. I stället
hänvisar man till möjligheten att införa
någon form av definitiv källskatt
för folkpensionärernas sidoinkomster
och att en utredning härom lämpligen
kan verkställas inom den pågående utredningen
om definitiv källskatt. Utskottet
säger också i ett annat sammanhang
att man inte är främmande för

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

att ändringar kan bli erforderliga i lagstiftningen
om de inkomstprövade folkpensionsförmånerna,
vilka för närvarande
är föremål för översyn av pensionsförsäkringskommittén.

Även när det gäller dessa motioner
avstår jag från att ställa något yrkande
bl. a. med anledning av att de inte följts
upp genom reservationer vid utskottsbehandlingen.
Jag skulle dock vilja understryka
att det är angeläget att man
inom de pågående utredningarna verkligen
tar den av oss motionärer aktualiserade
frågan under övervägande, så
att man kan åstadkomma en lösning och
befria denna stora grupp pensionärer
från en deklarationsplikt som ter sig
tämligen meningslös. Jag tror att det
skulle vara möjligt — vilket framhölls
tidigare av herr Sjöholm som ju sysslar
med taxeringsfrågor — att i varje fall
införa ett betydligt förenklat deklarationsförfarande.

I övrigt ber jag att med anledning av
bevillningsutskottets betänkande nr 2,
utan att gå in på några ytterligare frågor,
få yrka bifall till de till betänkandet
fogade reservationerna 1 och 3.

Därefter anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Vi har ett hårt skattetryck
och det är svårt att få ihop pengar
till alla utgifter. Många synpunkter
skulle kunna läggas på de frågor som
debatterats i dag, men jag skall inte gå
in på dessa i detta sena stadium av
debatten.

Det hela är en fördelningsfråga. Skattetrycket
måste spridas på ett så rättvist
sätt som möjligt. De skattehöjningar
som föreslås i år får kanske inga
direkt katastrofala verkningar för folk
i allmänhet. Men en kategori, nämligen
lastbils- och omnibusägarna, drabbas
hårt av det s. k. skattepaketet. Jag har
begärt ordet för att peka på hur det
kommer att ställa sig för denna kategori.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Enligt min mening är det i det nya
skattepaketet den nya bilskatten som
kan få de svåraste verkningarna. Skatten
för omläggning till högertrafik skall
ju försvinna den 1 januari 1968, men i
stället får vi en 50-procentig höjning
av motorfordonsskatten. Denna höjning
drabbar kolossalt olika. Den som äger
en vanlig personbil får några tior i tilllägg,
men för lastbils- och bussägarna
blir det definitivt värre. Här får man
en 50-procentig höjning av fordonsskatten,
och eftersom skatten är så
hög, blir det i pengar räknat ett mycket
stort belopp. En lastbilsägare, som i dagens
läge betalar 8 000 kronor i skatt,
får betala 12 000 kronor i stället. För
en åkeriägare som har flera bilar kan
det bli kolossala summor, och det finns
åkare som nästa år får betala 70 000
till 80 000 kronor i skattehöjning. Man
frågar sig hur dessa skall kunna klara en
sådan utgiftsökning.

Ja, säger man, de får väl höja sina
taxor och kompensera sig den vägen. Då
vill jag säga att enligt uppgift är det
många som är bundna av kontrakt, varigenom
de inte har några möjligheter att
genomföra en taxehöjning. Skulle de
kunna kompensera sig — något som de
kanske kan göra så småningom — kommer
denna skatt att drabba näringslivet
mycket hårt, speciellt då glesbygdernas
folk. I detta avseende får skattehöjningen
svåra verkningar. Det blir dock över
lastbilsägarna och bussägarna som det
hela går ut i början. För dessa blir det
stora svårigheter att klara situationen,
och det kan bli svårt för många att ens
kunna behålla sin rörelse.

Man kan också fråga sig om det varit
nödvändigt att komma med denna skattehöjning
så hastigt. Prövningen av
denna fråga skulle naturligtvis ha varit
mera grundlig. Det hade förmodligen
varit möjligt med en annan lösning.

Jag har tillsammans med några kamrater
i centerpartiet pekat på dessa
frågor i motion nr 410 i denna kammare.
I denna har vi för det första yrkat

100 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Vissa skattepolitiska åtgärder

på att riksdagen vid behandlingen av
propositionen måtte i princip godtaga
en höjning av fordonsskatten på så sätt
att statsverket redan för budgetåret
1967/68 tillföres en inkomstförstärkning
av 300 miljoner kronor och för
det andra att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skall anhålla att Kungl.
Maj :t efter skyndsam prövning måtte
förelägga årets höstriksdag förslag till
sådan utformning av fordonsbeskattningen,
att hänsyn tas till den yrkesmässiga
lastbilstrafikens och busstrafikens
kostnadsläge.

Denna motion har fått allmän anslutning
från samtliga borgerliga ledamöter
i bevillningsutskottet, en anslutning
som tar sig uttryck i reservation nr 3.
Jan kan för min del inte fatta varför
inte de socialdemokratiska ledamöterna
i utskottet kunnat följa denna linje. Vår
begäran är inte överdriven.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation 3.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag skall begränsa mig
till några randanmärkningar kring det
som behandlas allra sist i bevillningsutskottets
betänkande nr 2 och som
handlar om de handikappades skatteförmåga.
Där har utskottet behandlat
ett motionspar, som velat dra fram en
speciell fråga inom det komplex som de
handikappades skattefrågor kan sägas
utgöra.

Specialfrågan gäller rätten till avdrag
för de handikappades särskilda kostnader
vid inkomstens förvärvande. Det
är en strävan i allt handikapparbete
att genom rehabilitering försöka återföra
de handikappade till ett förvärvsarbete
och att ge dem en förnimmelse
av att på något sätt vara meddelaktiga
i produktionslivet och i gemenskapen
med andra människor. Det måste, speciellt
av en handikappad, upplevas som
något psykologiskt negativt om de merkostnader
som han eller hon drabbas
av — vilket inkomstläge vederbörande

än befinner sig i — skall försätta honom
eller henne i en sämre situation än
alla andra i samma inkomstläge. För
människor som ständigt kämpar med
att liksom lyfta sig över sin egen känsla
av ätt vara annorlunda och som tyvärr
alltför ofta av andra människor
också betraktas som annorlunda är detta
något som lägger ytterligare sten på
börda.

Utskottet har behandlat denna motion
mycket välvilligt och jag har ingen
anledning att vara annat än tacksam
härför.

Till utskottets utlåtande är emellertid
fogad en reservation. Jag blev ganska
förvånad över att finna att utskottets
samtliga socialdemokratiska ledamöter
har funnit sig föranlåtna att gå
samman i en reservation beträffande
denna fråga, som för det första ur samhällssynpunkt
inte har någon storleksordning
att tala om och för det andra
utskottet och reservanterna är eniga om
så till vida, att alla gemensamt önskar
hjälpa de handikappade till bättre levnadsvillkor
i alla sammanhang. Det är
tydligen, herr talman, en betydligt större
politisk fråga än motionärerna har
anat!

Men det är inte bara det märkliga
faktum, att denna reservation av en socialdemokratisk
partigrupp föreligger
som är värt att påpeka, utan detta gäller
även vad reservationen innehåller.
Där talas om att extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga alltid måste avgöras
med hänsyn till skatteförmågan — det
underströks mycket starkt på förmiddagen
av herr Brandt. I och för sig är
vi väl alla överens om att grundprincipen
i hela vår skattelagstiftning är skatt
efter förmåga. Herr Ohlin var inne på
det i sitt första anförande i dag på förmiddagen.
Men den principen kan
ibland vara svår att tillämpa på det
sätt som den socialdemokratiska reservationen
förordar. Där sägs nämligen
att i princip måste stödet —- i detta fall
åt de handikappade — »lämnas i form

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

101

av direkta bidrag i olika former i stället
för genom avdrag vid taxeringen eller
genom andra skatteförmåner». Samtidigt
konstaterar emellertid reservanterna
själva, att frågan i vilket inkomstläge
ett fixerat kostnadsbelopp skall
anses ha medfört väsentligen nedsatt
skatteförmåga självfallet är svår att besvara.
Ja, då står man där. Bidragsprincipen
går således inte att tillämpa enligt
vad reservanterna anser emedan
det är så svårt att bestämma vilket kostnadsläge
som skall medföra bidrag.

Det förefaller mig som om de socialdemokratiska
reservanterna har funnit
det så angeläget att få betona en politisk
princip, nämligen bidragsprincipen,
att man alldeles har gått förbi eller
i varje fall gått vid sidan om vad motionärerna
har velat fästa uppmärksamheten
på. Det gäller bara de särskilda
merkostnader som de handikappade
drabbas av. Det finns många exempel på
sådana merkostnader. Jag skall inte anföra
dem alla, men jag kan möjligen
nämna att det för den handikappade
ofta är svårare och dyrare att vårda sig
om och sköta underhållet av sina speciella
hjälpmedel, det må vara fordon
eller någonting annat, eller att vårda
proteser o. s. v. Till detta kommer den
extra förslitning som den handikappades
kläder och skodon blir utsatta för.

Man skulle kunna tänka sig att de
handikappade som har förvärvsarbete
fick avdrag för sådana kostnader. Principen
om skäliga avdrag för kostnader
för inkomstens förvärvande är ju redan
godtagen, så man behöver inte gå
emot en redan lagfäst princip utan bara
vidga den och ge den så att säga en
specialdestinering för just dessa grupper.
Det förefaller mig som om avdrag
i detta sammanhang skulle vara en
praktisk lösning och en framkomlig väg.

Herr talman! Jag skulle velat vädja
till kammaren att försöka hoppa bock
över de partipolitiska ståndpunkter som
de socialdemokratiska reservanterna
har velat mobilisera i sammanhanget,

Vissa skattepolitiska åtgärder

just därför att de inte hör hemma i den
här frågan, men det är väl alltför patetiskt,
och jag är inte tillräckligt vältalig
för att kunna göra det. Jag vill kort
och gott fråga reservanterna själva, om
det inte är viktigare att lösa en fråga,
som betyder mycket för den handikappade
i dennes speciella situation men
betyder litet för det allmänna, än att
avstå från att lösa den därför att det
inte går ihop med bidragsprincipen.

Med den frågan öppen, herr talman,
ber jag att få yrka bifall på denna
punkt till utskottets hemställan.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag skulle vilja anföra
några synpunkter på frågan om fordonsskatten.

Den nuvarande fordonsskatten bestämdes
1954 och trädde i kraft 1955.
Utskottet har framhållit att den nu föreslagna
höjningen med 50 procent
skulle i huvudsak innebära ett återställande
av skattens höjd med hänsyn till
penningvärdeförändringen. Detta kan
till stor del vara riktigt, men den saken
gör det inte lättare för åkeriinnehavarna
att betala skatten.

Det har också anförts att höjningen
inte skulle motsvara mer än omkring
3 procents ökning av taxan. Det är möjligt
att för en del åkare — jag tänker då
närmast på sådana som arbetar med
den tunga trafiken -—• skattehöjningen
motsvarar 3 procent av omsättningen,
men för en del andra kommer den siffran
att väsentligt överskridas. Men även
om det skulle röra sig kring 3 procent
uppstår en svår situation i varje fall
för lastbilstrafiken, där man inte har
andra möjligheter än att försöka kompensera
sig genom taxehöjningar.

För skogstransportörerna, som numera
utgör en betydande grupp bland
lastbilsåkarna, kommer den nu föreslagna
höjningen att bli utomordentligt
besvärlig. Ersättningen för deras transporter
är redan så pressad, att många
av dessa åkare arbetar under mycket

102 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Vissa skattepolitiska åtgärder

svåra ekonomiska förhållanden, och jag
är rädd för att de redan förekommande
överlastningarna i förhållande till gällande
axeltrycksbestämmelser kommer
att öka i betydande utsträckning.

Många gör gällande — och det har
anförts tidigare i kammaren — att åkarna
endast har att se till att taxorna höjs
i samma grad som skatten höjs, men
detta är enligt min mening inte möjligt
för stora grupper lastbilsåkare. Det
finns skogstransporttaxor som inte ger
bättre lönsamhet i dag än de gjorde när
den nuvarande skattesatsen fastställdes
av riksdagen.

Att situationen för lastbilstrafiken är
mycket besvärlig kan avläsas i många
konkurser och nedläggningar av trafikföretag
under de senaste åren. T. o. m.
statens egna lastbilsföretag har tvingats
till ändringar eller nedläggningar, som
haft till följd att en del arbetskraft har
blivit friställd. Det beräknas att cirka
50 000 personer är sysselsatta i lastbilstrafiken
och åkerinäringen, så detta
är inte en alldeles betydelselös verksamhet
ur sysselsättningssynpunkt.

Busstrafikens förhållanden skall jag
gå förbi, eftersom frågan om bidrag
för de mindre lönsamma busslinjerna
kommer att prövas här i kammaren vid
ett senare tillfälle.

Det synes emellertid som om alla partier
vore överens om att den föreslagna
skattehöjningen måste genomföras —
motionärerna i frågan har inte heller
ansett att det är möjligt att komma
ifrån en skattehöjning.

Den för den tunga trafiken fördelaktigaste
motionen, av bl. a. herr Asp
och herr Hedin i denna kammare, som
innebär en omfördelning av bilskatterna
så att personbiltrafiken får bära en
något högre andel och den tunga trafiken
i motsvarande grad en mindre andel,
har inte vunnit utskottets gehör.
Tvärtom har utskottet enhälligt avstyrkt
motionen.

Motionen av herrar Sundin och Jonasson
m. fl. har den borgerliga delen

av utskottet följt upp genom en reservation.
Jag har emellertid inte funnit något
som helst värde i reservationens
förslag om en utredning av fordonsbeskattningen,
eftersom en sådan utredning
pågår och många väntar att dess
förslag skall läggas fram ganska snart.

Detta sista som jag anförde, nämligen
att en utredning är på gång och att trafikutövarnas
organisationer har uppvaktat
den, kan kanske få utgöra ett
svar till herr Jonasson, som funderade
över varför inte socialdemokraterna
hade kunnat ansluta sig till reservationen.

Herr talman! Jag vill till utskottet
framföra ett tack för att det har föreslagit
att inbetalningen av skatten för
högskattebetalande fordonsägare får
uppdelas på flera betalningsterminer.
Det är en fördel att bilskatten på detta
sätt kommer att få inbetalas under längre
tid och inte behöver i sin helhet förskotteras.

Med dessa ord, herr talman, har jag
velat konstatera att problemen är ganska
stora, men jag har trots det inget
yrkande.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag har för avsikt att
begränsa mig till enbart en fråga, nämligen
om folkpensionärernas beskattning.

Finansministern redovisade i sitt anförande
att han hade uppvaktats av
eu pensionärsorganisation, som hade
framhållit att pensionärerna gärna
skulle ta emot en rejäl pensionshöjning
och sedan betala skatt som alla
övriga medborgare utan särskilda preferenser.

Det är väl i och för sig en god tanke,
men det alternativet är inte hållbart.
Finansministern framhöll också att han
ansåg att vi inte har råd med en sådan
politik och därför måste söka oss fram
på andra vägar.

Problemet är stort; det har redan
omvittnats av flera talare tidigare i de -

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8 103

batten, och jag kan fördenskull göra
mitt inlägg ganska kort. Tillåt mig ändå
hävda att det inte torde finnas någon
riksdagsledamot som inte många
gånger om året genom brev eller personlig
kontakt av annat slag möter
folkpensionärer som har bekymmer
med sin restskatt, som vill ha hjälp
när det gäller en skatt som de tycker
är orimligt hög och som ber om råd
i den ena eller andra riktningen. Det
är säkerligen helt överflödigt att illustrera
detta med några exempel.

I anslutning till propositionen och
bevillningsutskottets betänkande nr 2
vill jag gärna notera att det, även om
det tagit tid, är en positiv inställning
som där kommer till synes. I utskottsbetänkande!
är det enligt min mening
betydelsefullt att observera dels redovisningen
att riksskattenämnden har för
avsikt att inom kort utfärda nya anvisningar
till årets taxering rörande avdrag
för nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer,
dels påpekandet att de nuvarande
reglerna verkligen är förenade
med påtagliga brister och i många
fall leder till helt orimliga resultat. Det
viktiga är — det har understrukits av
bl. a. herr Brandt — att utskottet nu
är enigt om att förorda att folkpensionärernas
sidoinkomster snarast skall
bli föremål för utredning. Jag vill notera
detta därför att det parti jag representerar
i många år — enligt somligas
mening ibland kanske litet för enträget
— har stött på i dessa frågor. Nu kan
vi äntligen se en möjlighet att problemet
utan alltför stor tidsutdräkt faller
framåt.

Det behöver väl knappast här motiveras
varför pensionärer som är vid
god hälsa skall ges möjligheter att delta
i arbetslivet. Det finns inte bara arbetsmarknadspolitiska
skäl utan också fysiska
och psykologiska som talar för
det. Emellertid är det helt onödigt att
ägna någon längre tid åt att upprepa
sådant som är sagt hundrade gånger
från denna talarstol.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Jag vill därför, då det yrkande som
framställts i motionen i sin ursprungliga
form inte har förutsättningar att
vinna riksdagens bifall, helt kort be att
få ansluta mig till utskottets yrkande
på denna punkt. Det sker med ett alldeles
särskilt understrykande av att
denna fråga •— som utskottet förutskickat
— bör handläggas med allra
största skyndsamhet. Vi har ingenting
emot att den brytes ur utredningen om
definitiv källskatt och förelägges riksdagen
i ett särskilt förslag.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Låt mig få knyta ett
par synpunkter till den reservation till
andra lagutskottets utlåtande nr 2 som
inlämnats av herr Svensson i Kungälv.
I den nämndes visserligen inte någonting
direkt om u-landshjälpens finansiering.
Däremot har herr Svensson i
sitt anförande här i talarstolen klart
angivit den i motionen apostroferade
kombinationen u-hjälp och höjd folkpensionsavgift.

Motionen var bra men finansieringsvägen
var tydligen olyckligt vald. Huvudmotionären
är själv medveten om
att reservationen inte har någon utsikt
att vinna kammarens bifall, och jag
bedömer den uppfattningen som realistisk
— den föreslagna finansieringsvägen
är uppenbarligen stängd. Det
finns i dagens läge, herr talman — och
det är därför jag har begärt ordet —
en sak som är angelägen för mig och
som jag också tror är angelägen för
herr Svensson i Kungälv, nämligen den
verkligt allvarliga förhoppningen att
det skall bli möjligt att rädda motionsyrkandet
om ökad u-landshjälp som
sådant ur det befarade sammanbrottet.
Herr Svensson kritiserade i sitt anförande
en råd motionärer, som varit inne
på specialdestinationer och öronmärkning,
när det gäller finansiering
av u-hjälpen. Jag delar hans mening,
framför allt då det gäller att anvisa
enskilda finansieringsvägar som alter -

104 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1907 em.

Vissa skattepolitiska åtgärder

nativ till eller ersättning för den skattefinansierade
u-landshjälpen. Jag har
nämligen den uppfattningen att det är
ytterligt värdefullt att vi äntligen har
kommit till insikt om att detta är hela
folkets angelägenhet. Vi skall inte slå
sönder den grund på vilken vi bygger,
när vi ändå med en så stor enighet har
kommit överens om att göra någonting
skattevägen. Herr Svensson gick t. o. m.
så långt att han tog avstånd från varje
försök att peka ut vissa grupper som
skulle bära bördan av en ökad u-hjälp.
Samma anmärkning har ju, inte minst
från socialdemokratiskt håll, riktats
mot herr Svenssons eget förslag, nämligen
att den aktuella ökningen av ulijälpen
skulle betalas enbart av en avgränsad
inkomstgrupp. Vi får väl anse
att detta förslag har fallit.

Nej, det som är lika angeläget för
herr Svensson, hans medmotionärer,
mig och många andra i denna kammare
är att den nödvändiga ökningen
av u-hjälpen icke torpederas genom
utgången av den nu pågående debatten
om folkpensionsavgiften. Herr talman,
ännu återstår, såvitt jag kan förstå, dels
mittenpartiernas förslag om vissa besparingar
som borde kunna allvarligt
övervägas även av andra partier än
dem som har väckt förslagen, dels möjligheten
att inom statsutskottet och
riksdagen finna en annan väg till finansiering.
Konstitutionellt finns det väl
inget hinder för en sådan överenskommelse,
och det skulle vara ett alltför
genomskinligt de obotfärdigas förhinder,
om man försökte att manövrera
bort en sådan lösning av formella skäl.
Svenska folket är som vi vet utomordentligt
intresserat för utgången av
denna fråga, vilket nyss omvittnats av
herr Carlsson i Tyresö. Jag vill också
erinra om de svårigheter som vårt
utvecklingsorgan, SIDA, skulle åsamkas
genom ett bifall till finansministerns
förslag om en uppbromsning av
vårt u-landsarbete, och detta i ett läge
när biståndsorganet äntligen är upp -

trimmat för en mera effektiv u-landslijälp
med noggrann planering och rimliga
garantier för medlens rätta användning.
Till denna fråga får vi emellertid
återkomma i slutet av april när
statsutskottets förslag om u-landshjälpen
föreligger. För dagen vill jag bara
understryka vad som sagts av herr
Svensson i Kungälv och andra talare
i denna debatt om hur angeläget det
är att frågan om en ökning av u-landshjälpen
i slutupploppet frikopplas från
de föreslagna finansieringsvägarna, i
den mån dessa inte kan genomföras.
Även om alla sådana förslag skulle avvisas,
anser jag att förslaget om en
ökning av u-landshjälpen bör bifallas.
Skillnaden är ju inte större än att den
ryms i marginalen av en budget på 35
miljarder. Vi behöver ingen specialdestination.
Brukar inte riksdagen på
andra områden besluta om utgifter som
går utöver Kungl. Maj:ts förslag? Huvudsaken
är att vårt land, som trots
egna problem ändå i jämförelse med
u-länderna är privilegierat, går in för
en rimlig, kontinuerlig ökning av uhjälpen
i stället för att bromsa upp
hjälpen.

Jag använder tillfället, herr talman,
att vädja till statsutskottets mycket inflytelserika
ledamöter ur samtliga riksdagsgrupper
att göra sitt bästa för en
fruktbar kompromisslösning. I denna
fråga yrkar jag bifall till andra lagutskottets
hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Än en gång kommer påståendet,
att en avgränsad grupp inkomsttagare
skulle komma att finansiera
den förstärkning av u-hjälpen som
blir möjlig om riksdagen bifaller det
förslag till höjning av taket för folkpensionsavgiften,
som vi framlagt i vår
motion. Detta är helt oriktigt, herr
Rimmerfors. Vidare, om man påstår att
motionärernas förslag om höjd avgift
finansierar u-hjälpshöj ningen, skulle man

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8 105

med samma skäl kunna säga att den
höjning av folkpensionsavgiften, som
Kungl. Maj :t föreslår och som utskottet
tillstyrker, finansierar den höjning av
u-hjälpen som finansministern föreslagit.
Det finns inget samband mellan avgift
och folkpensionsförmån, och det är
helt felaktigt att påstå att de pengar,
som skulle inflyta, är specialdestinerade.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Detta är en rätt fantastisk
diskussion. Man tycks inte kunna
tänka ens i två steg, utan måste stirra
sig blind på den ena delen av denna
finansieringsmetod och kan inte räkna
ut, att om man fyller på till folkpensionerna
med högre avgifter, så får
man mer pengar över på skattesidan.

Jag har i min hand en lista på de
förslag för finansiering av en ökning
av u-hjälpen, som mittenpartierna lagt
fram. Man kan ta exempel ur den listan
och säga, att det är vissa grupper i samhället
som får betala ökningen av uhjälpen.
Mittenpartierna föreslår t. ex.
en minskning av bostadssubventionerna
för hus byggda mellan 1951 och 1956.
Vi skulle med samma rätt kunna säga,
att det är de människor som bor i dessa
hus som får betala u-hjälpen. Man skulle
på detta sätt kunna fortsätta och peka
på t. ex. förslaget om en minskning av
anslaget till byggande av polishus med
20 miljoner kronor. Det får väl ändå
i denna kammare vara någon måtta på
försöken att krångla till det hela.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det förefaller som om
både fru Eriksson i Stockholm och herr
Svensson i Kungälv vill försöka svära
sig fria från sammankopplingen mellan
u-hjälpen och den föreslagna höjningen
av folkpensionsavgiften. Men nog framgår
det väl tydligt både av motionen och
reservationen att det föreligger ett så4*
— Andra kammarens protokoll 1967.

Vissa skattepolitiska åtgärder

dant samband, låt vara att man i reservationen
understrukit vikten av en
inkomstökning.

Sedan är det väl så att själva den
form förslaget fått måste ses som en,
skall jag kalla det tvåstegsraket. Fru
Eriksson i Stockholm har naturligtvis
rätt i att den, låt vara obetydliga, ökning
av anslaget till u-hjälpen som herr
Sträng föreslår också tas ut med den
vanliga likartade fördelningen, bortsett
från progressiviteten som också där
spelar in. Men när nu några motionärer,
som jag i fråga om motionens syftning
betygar min aktning, vill öka anslaget
ytterligare, har de ansett sig böra anvisa
motsvarande inkomstförstärkning.
De har då valt att inom ramen för folkpensionsavgiften
föreslå en tilläggsavgift,
en ökning som verkar så att den
i vissa inkomstlägen blir särskilt betungande.
Det är denna konstruktion som
bl. a. i andra lagutskottet mötte det mest
kompakta motstånd från samtliga socialdemokratiska
ledamöter utom herr
Svensson i Kungälv.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det kan ju bero på att
de andra socialdemokratiska ledamöterna
i andra lagutskottet icke hade undertecknat
motionen och därför inte
heller kände sig bundna vid vad som
stod i den.

Nej, saken är ju den att vi varit ärliga
nog att föreslå en inkomstförstärkning.
Mittenpartierna som önskar ungefär
samma höjning av u-hjälpsanslaget försöker
nu springa ifrån den första chans
de haft till inkomstförstärkning.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vill herr Rimmerfors
verkligen använda ordet »betungande»
om det faktum att en 41 000-kronorsinkomsttagare
får betala 50 kronor till
människor i nöd? År inte det att använda
ordet på fel ställe?

> 8

106 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Det är, fru Eriksson i
Stockholm, från socialdemokratiskt håll
som jag har hört de starkaste invändningarna
mot denna stegring, alltså inte
50-kronorsinsatsen utan 250-kronorsinsatsen.
Den starka progressiviteten gör
redan nu insatserna via skattesedeln avsevärt
tyngre för somliga grupper. Här
skulle vi dock vilja åstadkomma en allmän
solidaritet.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Herr Rimmerfors försökte
i sitt anförande anslå en försonlig
ton, men precis som jag misstänkte hade
han inte mycket för det. Jag hoppas att
det trots allt skall bli möjligt att i slutloppet,
sedan vi sagt vad vi tycker om
varandra i denna debatt, komina fram
till någonting som liknar en lösning
och som i varje fall innebär att vi kan
få igenom den höjning av u-hjälpen som
jag tror att det för närvarande finns
en stabil majoritet för i riksdagen.

»Bara om den socialdemokratiska majoriteten
tar sig samman och föreslår
en rejäl satsning på u-hjälpen kan vi
vara säkra på att det blir någonting
av.» Så sammanfattade herr Carlsson i
Tyresö sitt anförande före middagspausen
och instämde därmed i ett inlägg
av herr Eliasson i Sundborn. Ja,
det är väl riktigt. Med den nuvarande
majoriteten i riksdagen är det ett av de
säkraste sätten att få igenom ett förslag
om större u-hjälpsinsatser. Men nu har
den socialdemokratiska regeringen inte
velat göra den satsningen. Tidigare år
har man åtminstone gått med på vad
SIDA begärt för sina projekt och sagt
sig ha möjlighet att göra av med på
ett räntabelt och vettigt sätt. Men i år har
man inte ens velat gå så långt. Medan
vi väntar på att den socialdemokratiska
regeringen, för att citera fru Eriksson
i Stockholm, inte bara skall agitera för
ökad förståelse för de fattiga folken utan
också vara beredd att i konkret hand -

ling visa sin sympati så får vi väl försöka
med andra och mindre säkra metoder
att nå vårt mål.

En sådan möjlighet är att de inom
regeringspartiet, som säger att de bättre
än regeringen förstår vad situationen i
u-länderna kräver av oss, ger uttryck
för den viljan till insatser genom att här
i riksdagen samarbeta med de andra
grupper, t. ex. med oss i mittenpartierna,
som är beredda att lägga fram förslag
som går längre än regeringens.

Jag och många med mig trodde också
att det var vad som skulle hända i år,
att den passivitet hos representanter för
t. ex. kvinnorörelsen, ungdomsrörelsen
och broderskapsrörelsen som förvånat
oss tidigare nu skulle vara slut. Vi trodde
att den motion i denna kammare som
skrivits under av herr Carlsson i Tyresö,
fru Eriksson i Stockholm m. fl., inte
bara var en skenfäktning. Men det var
en motion med villkor ■— och som det
visade sig under denna debatt mycket
hårda villkor! Vill mittenpartierna ha
hjälp av de socialdemokratiska motionärerna
med att öka u-landshjälpen, så
får vi vara beredda att acceptera deras
förslag om finansiering genom en höjning
av folkpensionsavgiften. I annat
fall drar sig socialdemokraterna tillbaka
och det blir ingen ökad u-landshjälp.
Det är kontentan av de villkor
som ställts.

Visserligen är det förslaget nu grundligt
sönderkritiserat av alla som haft
med saken att göra ■— utom av motionärerna
själva — men det tycks inte
genera. De som talat för förslaget menar
ändå att detta är det enda sätt som
står till buds för att finansiera en ökad
u-hjälp sinsats och att det är rimligt att
mittenpartierna sluter upp kring denna
enskilda motions förslag om finansieringsmetod.

En annan intressant iakttagelse under
debatten har varit, att när man
försvarat detta förslag så har man
låtsats att kritiken emot det nästan
uteslutande kommer från oppositionen,

Onsdagen den 22 februari 19G7 em.

Nr 8 107

framför allt från mittenpartierna, trots
att man vet att alla partier har varit
lika kritiska. Evert Svensson, som sitter
med i andra lagutskottet, borde
ha lagt märke till att den starkaste kritiken
faktiskt har kommit från hans
eget parti. Jag fick det intrycket att
förslaget var ganska hjälplöst efter den
sakliga och inträngande analys av dess
konsekvenser som Axel Strand gjorde.

Ett annat inslag i argumenteringen
under dagen har varit att man polemiserat
mot helt andra invändningar än
dem som förts fram mot förslaget. Ingen
har t. ex. sagt att bara de människor
som har en årsinkomst mellan 30 000
och 35 000 kronor i beskattningsbart
belopp skulle få högre avgift enligt detta
förslag. Vi har sagt att de skattetekniska
konsekvenserna blir att bara de,
som ligger i det skiktet, får känna av
den höjning av marginalskatten som
förslaget innebär och att varken lägre
eller högre inkomsttagare får känna
av den effekten. Sedan är det riktigt
att den högre avgiften fortsätter att utgå
för alla som har inkomster över detta
inkomsttak, men den relativa belastningen
sjunker naturligtvis med stigande
inkomster. Det är en sak som socialdemokraterna
annars brukar vara ganska
pigga på att visa fram.

Ingen har heller — utom fru Eriksson
i Stockholm som försökte göra gällande
att jag skulle ha hävdat det —
sagt att de pengar som kommer in genom
folkpensionsavgiften skulle räcka
för att finansiera folkpensioneringen.
Däremot har det sagts två saker. Den
ena är att de pengar som kommer in
på den vägen uteslutande skall användas
för folkpensioneringskostnader. Så
har det också varit hittills. För det
andra har det sagts att justeringar i
avgiften bara brukar företagas när de
kan motiveras med ändringar i utgående
förmåner. För att vara mera exakt
är det så att dessa justeringar av avgiften
göres för att finansiera den höjning
av folkpensionen, som man nu -

Vissa skattepolitiska åtgärder

mera är enig om inom riksdagen. Om
fru Eriksson i Stockholm vill polemisera
mot den tanken, får hon faktiskt
vända sig mot regeringen och ta en
omgång med den, ty den är med om
att det skall vara så och har skrivit på
det sättet i en proposition.

När man hör Nancy Eriksson, Ingvar
Carlsson och Evert Svensson tala i
denna debatt, så förstår man att de befinner
sig i en politisk nödsituation.
Först utsattes de för ett starkt tryck
från de egna organisationerna — och
jag vill tillägga säkert också från sin
egen ärliga vilja att göra någonting i
u-hjälpsfrågan — ett tryck som de menade
borde leda till att de lade fram
ett förslag om en hårdare satsning än
den regeringen föreslagit. Nu suckar
man under trycket av en lika angelägen
finansminister, som vill att man
skall dra tillbaka sin motion. Men man
inser samtidigt att det är svårt att göra
detta utan vidare. Man måste ha en
förevändning, och den bör helst vara
sådan att man kan skylla reträtten på
något annat. Man har uppenbarligen
bestämt sig för att skylla på mittenpartierna.

Det första försöket, att kräva uppslutning
bakom det nu helt sönderkritiserade
förslaget om folkpensionsavgiften,
gick inte — det var för tokigt.
Detta insåg i varje fall Evert Svensson
i sitt anförande tidigare i dag. Han
har därför gjort ett nytt försök att
spela över bollen genom att säga: »Vi
går med på att stödja mittenpartierna
i u-landsfrågan, om de på förhand lovar
att senare under riksdagen vara
med om andra inkomstförstärkningar
än dem som nu är aktuella. Om mittenpartierna
säger ja till detta, kan vi diskutera
att stå kvar vid vår motion.
Säger de nej, är det deras fel att vi
inte får någon höjning av u-landshjälpen.
»

Jag tycker att detta är ett precis
lika ynkligt utspel som det första. Det
enda villkor som behövs för att man

108 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Vissa skattepolitiska åtgärder

skall kunna rösta igenom sitt eget förslag
i u-landsfrågan — eller den kompromiss
mellan mittenpartierna och
dessa motionärer som jag hoppas skall
komma till stånd — är att man tar mod
till sig och trotsar de påtryckningar
som i dag känns svårast, de som uppenbarligen
kommer från finansdepartementet.

Låt oss t. ex. säga att denna u-landsmotion
— det förefaller också rimligt
•med tanke på den plan som har aktualiserats
— behandlas här i riksdagen i
mitten av april. Då måste det stå fritt
för var och en som vill ha ökad u-hjälp
att rösta för det förslaget. Om det skulle
visa sig att vi får majoritet här i
riksdagen för en höjning av anslaget,
blir det givetvis riksdagsmajoritetens
sak att sedan ta ställning till frågan
om man behöver en inkomstförstärkning
för att klara utgiftsstegringen och,
ifall man anser att det är nödvändigt,
avgöra vilken finansieringsmetod man
skall välja. Det behövs alltså inga förhandsgarantier
och förhandskonstruktioner
av den typ som lanserats här under
debatten.

Likadant är det med pratet från de
socialdemokratiska u-landsmotionärerna
om garantier från andra partier eller
grupper för att man skall klara finansieringen
med hjälp av vissa metoder.
Det tycks inte vara annat än svepskäl
för att man skall kunna ta sig ur en
politisk situation som man — det vill
jag gärna säga till dessa motionärers
försvar — tycks uppleva som mycket
obehaglig.

Herr CARLSSON i Tyresö (s) kort
genmäle:

Herr talman! Den senaste talaren,
herr Ullsten, tyckte att de socialdemokratiska
motionärerna ställde hårda
villkor. Jag förstår att en folkpartist
upplever det så, när det krävs att man
skall betala för de utgiftsförslag som
man framlägger. Det är för oss på den
socialdemokratiska sidan fullständigt

främmande om vi vill föreslå högre
utgifter än vad som har upptagits i en
hårt trängd budget, att inte stå för utgiftsökningarna
genom att också anvisa
inkomstförstärkningar.

Det har klart sagts ifrån av herr Hedlund
på ett mycket tidigt stadium att
»mitten» inte kan tänka sig inkomstförstärkningar
i form av skatteökningar
för att finansiera ökad u-hjälp. De förslag
som från »mittens» sida har lagts
fram innebär en uppräkning av riksbankens
vinst, en ren bokföringsåtgärd,
och uppskjutande av byggen av olika
slag. Man skjuter alltså svårigheterna
framför sig och får ännu besvärligare
att klara en ökning av u-hjälpen nästa
år. Det är också fråga om en ökning
av boendekostnaderna. Det tycker vi
är ett utomordentligt dåligt förslag för
att öka u-hjälpen — det är inte något
förslag alls. Vi ger oppositionen en
chans att vara med och verkligen skapa
ökad u-hjälp. Det är klart att det kanske
upplevs som hårda villkor, men på
det sättet är det. Vill man någonting
— och det gäller också i fråga om
u-hjälpen — så kostar det någonting,
herr Ullsten.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Inte blev det bättre när
herr Rimmerfors började förklara sig
och sade, att marginalskatten är så hög
för dem, som har 40 000 och 50 000 kronor
i inkomst, att det är ett verkligt
krux. Herr Rimmerfors, är det i stället
de, som inte har så hård känning av
progressionen, som skall betala? Någon
måste betala, och för mig verkar det
smakligare att den avstår en femtilapp
eller en hundralapp som har över
40 000 kronor i inkomst än att kostnaderna
läggs på andra grupper. Man kan
nämligen inte trolla bort utgifterna.

Vidare sade herr Rimmerfors eller
herr Ullsten •— de argumenterar ju på
samma sätt — att det är bara i inkomstskikten
mellan 40 000 och 50 000 kro -

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

109

nor som marginalskatten ökar. Men
ökar skatten överallt så ökar väl marginalskatten
överallt, ty den är ingen
särskild sorts skatt, utan den skatt som
man får i det närmaste skiktet över
en viss inkomst. Jag förstår därför inte
alls herrarnas resonemang.

Herr Ullsten hävdade att han inte
skrivit det jag påstod att han skrivit.
Därför skall jag läsa upp vad herr Ullsten
skrivit, nämligen att ett av de viktigaste
skälen för anslag på en folkpensionshöjning
är, »att folkpensionsavgiften
är en specialdestinerad skatt
avsedd att täcka en viss bestämd del
av statens kostnader för folkpensioneringen».
Då frågar jag: Vilken viss bestämd
del?

Vidare säger herr Ullsten: När kostnaderna
ökar måste avgiftens storlek
anpassas därefter. Finns här verkligen
något bestämt samband? Att avgiften
vanligen höjts, när kostnaderna ökat,
är riktigt. Men skall en viss bestämd
del av kostnaderna bäras av avgiften?
Nej, herr Ullsten, det finns inget sådant
beslut.

Till slut frågade herr Ullsten, varför
vi bara argumenterat för att på detta
sätt klara kostnaderna för höjningen
av u-landshjälpen. Jo, herr Ullsten, vi
har över huvud taget som enda grupp
argumenterat för att kostnaderna skall
betalas. Vi tror inte på trollerikonster
i statsutskottet eller någon annanstans,
en ökad kostnad måste tas ut på något
sätt. Herr Ullsten har inte presenterat
något alternativ till vårt finansieringsförslag,
trots att han är så morsk.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det tycks vara en förbluffande
enögdhet som drabbat Nancy
Eriksson och Ingvar Carlsson när de
skall debattera i denna fråga. Det är
enligt deras förmenande hårda villkor
— så uppfattar vi argumentationen —
att man skall föreslå inkomster som motsvarar
de utgifter som man lagt fram
förslag om. Men från vår sida har vi

Vissa skattepolitiska åtgärder

faktiskt presterat ett alternativt budgetförslag.
Det är ett budgetförslag som
på varje punkt täcker in de utgiftsökningar
vi föreslår och som dessutom
— det har vi t. o. m. finansministerns
ord på — ger ett större överskott, en
starkare budget, än regeringens egen.
Summan är visserligen så liten att den
är negligeabel, men motsatsen kan i
varje fall inte hävdas.

Det är över huvud taget en ganska
orimlig och obehaglig argumentkonst
man använder sig av när man försöker
mot bättre vetande hävda att vi,
till skillnad från de socialdemokratiska
motionärerna, inte skulle vara beredda
att föreslå inkomstökningar eller besparingar
som motsvarar de utgiftsökningar
som ökningen av u-landshjälpen
skulle leda till. Det vore bra om Ingvar
Carlsson eller Nancy Eriksson ville gå
upp i talarstolen och medge att detta
är klart lögnaktigt.

Vi för vår del har ett sätt att finansiera
en ökad u-hjälp — ett förslag
som vi tänker slåss för och som ännu
inte behandlats av riksdagen. Ni har
ett annat sätt för finansieringen — det
förslaget har behandlats av riksdagen
och behandlats mycket illa. Ni menar
att vi skall gå ifrån vårt förslag för att
i stället stödja detta ert förslag. Det tänker
vi inte göra.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Den långa talarlista
som just utdelats höll på att avskräcka
mig, men jag har inte kunnat undgå
att tänka här i kammaren i kväll: Vad
håller vi på med? Grälar vi om att få
ge? Under debatten har fällts starka yttranden,
spets och ironi har varit med
i bilden och man har sagt att den svenska
u-landshjälpen är skamligt liten. Vissa
uttalanden har haft en biton som berört
mig illa — inte å mina egna vägnar
men med tanke på dem som verkligen
utför en helhjärtad offergärning på
detta område.

Om man från många håll ber att få

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Vissa skattepolitiska åtgärder

ge mer via statens kassor, ber att vi skall
ta in mer i skatt eller höja avgifter för
att kunna ge mer åt de svältande ute i
hungerns värld förstår jag denna begäran.
Vi skall inte bromsa upp här.
Men dessa som vill ha större insatser,
ger de verkligen allt som är möjligt
att ge? Det står så många vägar öppna,
så många hjälpprojekt till buds. Det
brådskar men vad hindrar att man på
privata vägar ger bidrag? Det är inte
nödvändigt att svensk hjälpinsats på
detta område enbart går genom statsbudgeten.

Ge tillbaka vad ni stulit! sades till
riksdagsmännen när de gick tillbaka
till riksdagshuset efter riksdagens högtidliga
öppnande i år. Det var de svältande
folkens rop till oss och visst känner
man sig som tjuv ibland när man
sätter sig vid dukat bord. Vi riksdagsmän
ger kanske för litet till u-landshjiilpen,
men jag har ibland frågat mig
hur mycket de människor ger som talar
mest högljutt om Sveriges svek. Jag vet
att många bland t. ex. de unga demonstranterna
rör sig med mycket pengar.
De har råd till nöjen, dyra bilar och
ett flott liv. Jag missunnar dem inte
detta men har de själva verkligen gått
in för att ge till sina svältande bröder
i världen? Det finns människor här i
landet som ger stora bidrag. Jag känner
folk som ger mycket utan att demonstrera
på något sätt. Det finns personer
som skänker hälften av sin ålderspension
och det finns människor
som ger tionde av sin inkomst till dem
som enligt herr Carlsson i Tyresö sover
på Bombays gator och trottoarer. En
stor del av vårt folk ger på olika vägar
allt de kan avstå för att t. ex. Inomeuropeisk
mission och Lutherhjälpen skall
kunna utföra sin gärning.

Från en grupp svenskar kommer stora
pengar till missionens verk i u-länderna.
Jag tycker att dessa människor bör
nämnas med respekt just här i kammaren.
De begär ingen honnör, men jag
vill peka på deras insats som ett före -

döme. De behöver medhjälpare. Det
går att anmäla sig som givare hos missionerna
och gör man det vet man att
de pengar man försakar verkligen kommer
till effektiv användning. De administrativa
kostnaderna för hjälpen är
de lägsta tänkbara, lägre än kostnaderna
för varje bilateralt eller multilateralt
arbete. Dessa organisationer har folk i
u-länderna som åtnjuter förtroende. De
har möjligheter att nå resultat och de
solidaliserar sig verkligen med dem de
arbetar hos. De känner också miljön
och låter inte lura sig att lägga pengar
i något som inte är nyttigt.

Visst bör hela Sverige ställa upp på
deras sida, visst skall vi sträva efter
höjda svenska anslag för arbetet i den
värld som dock ligger vägg i vägg med
vår och vars skri kommer att tränga
in i våra ombonade trygghetsrum, men
om det verkligen pågår en väckelse i
Sverige inför världens nöd förvånar det
mig att man inte ser de möjligheter att
hjälpa som faktiskt redan finns.

Jag vore glad om någon kunde lugna
mig med beskedet att de som nu pekar
på riksdagens kallsinnighet själva har
brinnande hjärtan, glödande samveten
och offervilliga händer. Själv skulle jag
se det som en riktig lösning av frågan
om vår u-landshjälp att den stora del av
vårt folk som ömmar för de nödställda
— om man får tro en mängd talare och
motionärer — och vill vara med och ge
mer finge ögonen öppnade för de möjligheter
som finns. Om mer än hälften
av svenska folket står bakom kravet att
Sverige skall öka sin hjälp har vi kommit
i ett lyckligt läge. De som står och
väntar och ber att få ge mer än en procent
får förena sig med dem som funnit
en utväg att hjälpa.

Det skulle glädja de gamla kämparna
som redan för hundra år sedan försakade
och offrade för samma sak, om de
hade kunnat höra ropet från de många
offervilliga i dag.

För min del har jag svårt att förlika
mig med tanken på att folkpensionsav -

Nr 8

111

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

giften skall kopplas samman med ulandshjälpen.
När jag därför inte stöder
herr Svenssons i Kungälv reservation
beror det på att jag betraktar själva metoden
som felaktig och inte på att jag
är motståndare till det ändamål reservanterna
ömmar för. Om man skall höja
anslagen, får man gå andra vägar för
finansieringen. Men vi kan redan nu
öka vår insats genom att utnyttja de vägar
som finns.

I detta anförande instämde herrar
Fridolfsson i Stockholm (h), Johansson
i Skärstad (ep), Börjesson i Falköping
(ep) och Vigelsbo (ep).

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Det är en sak i samband
med detta ärende som förvånar mig och
säkerligen alla dem som skall driva in
den föreslagna höjda allmänna varuskatten
alldeles speciellt. Det är det förhållandet
att det av finansministern i
finansplanen tydligt angivna motivet för
den föreslagna höjda omsättningsskatten
är behovet av inrättandet av en
särskild fond för näringslivet. Förslaget
om denna fond har ännu inte presenterats
på riksdagens bord. Vi skall
enligt uppgift få detta förslag någon
gång nästa månad.

Jag kan faktiskt inte underlåta att
uttala min förvåning över denna ordning
att här ålägga svenska folket en
ytterligare beskattning på 600—700
miljoner kronor för ett ändamål — i
varje fall enligt finansplanen — som
ännu inte presenterats för riksdagen.
Detta ter sig kanske än märkligare när
vi i dag av herr Brandt får veta, att
även om förslaget om den höjda skatten
går igenom, måste staten låna upp ytterligare
1,1 miljard kronor.

Vi inom näringslivet måste när vi
märker detta fråga oss hur det är med
den ekonomiska planeringen för framtiden.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! Jag har under hela dagen
suttit och hört på den diskussion
som förts om det skattepaket som vi så
småningom skall votera om. Alla har
sagt att det är ett skatteförslag som i
varje fall den borgerliga oppositionen
inte kan godta, trots att den i utskottet
så småningom har röstat för detsamma.

Herr Jonasson sade efter middagsrasten
att det skatteförslag som regeringen
nu presenterar kommer att innebära
att vissa enskilda lastbilsföretag får en
skattehöjning på 70 000 å 80 000 kronor.
Jag trodde att han gjorde sig skyldig
till en felsägning, men han säger nu
att så inte är fallet.

Nu skulle jag vilja be herr Jonasson
vara god att namnge det företag i Värmland
som får en sådan skattehöjning.
Jag skulle även vilja fråga om de borgerliga
röstat mot det förslag till fordonsbeskattning
som nu föreligger till
votering.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill svara herr Persson
i Skänninge med att framhålla att
jag sagt att det finns åkare, som kommer
att råka ut för en skattehöjning på
mellan 70 000 och 80 000 kronor. Jag
har fått dessa uppgifter och jag tror
absolut att de är sanna.

Jag tror emellertid inte att jag här bör
uppge namnen, men jag skall låta herr
Persson i Skänninge och alla som så
önskar få se dem i nästa vecka så att
de kan avgöra hur det förhåller sig.
Det fall som jag själv känner till gäller
en enskild person med ett relativt nystartat
familjebolag. Det ägs helt av honom,
hans fru och ett av barnen.

Jag har sagt att detta enligt vad jag
kan se är den hårdaste punkten i hela
det skatteförslag som föreligger. Det är
ur den synpunkten som jag har tagit
upp denna fråga. Jag tror att verkningarna
av detta förslag kan bli ödesdigra
för vissa kategorier. Förslagen i övrigt

112

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Vissa skattepolitiska åtgärder

kommer inte, om de bifalles, att drabba
enskilda individer lika hårt.

Herr PERSSON i Skänninge (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag godtar gärna den
motivering som herr Jonasson nu har
anfört. Jag vill emellertid fråga herr
Jonasson om han kommer att rösta för
att dessa enskilda människor får en
skattehöjning på 70 000—80 000 kronor,
när vi så småningom kommer att votera.

Herr JONASSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om inte herr Persson i
Skänninge drar ut på tiden med replikskiften
skall han strax få reda på den
saken.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag hade verkligen inte
tänkt besvära kammaren genom att deltaga
mera i debatten, men jag måste
säga några ord efter herr Carlssons i
Tyresö anförande.

Är det meningen att man skall försöka
sluta denna debatt om finansieringen
av u-hjälpen med att ställa upp
herr Hedlund som ett hinder för frågans
lösning, eller vad är taktiken?
Herr Hedlund har sagt att han vill undvika
en skattehöjning för att finansiera
ökade u-hjälpsanslag. Detta framgår
också av de budgetalternativ som vi
har utarbetat. Men att därav dra den
slutsatsen att vårt parti skulle motsätta
sig varje diskussion om en lösning som
kanske skulle kunna innebära en kombination
av besparingar och någon
mindre justering för att trygga finansieringen
härav är väl ändå en orimlighet?
Man kan säga att det ökade anslag
som det gäller — drygt 60 miljoner
kronor — är felräkningspengar i en
budget av den storleksordning det är
fråga om. Men vi har inte velat föra
fram det argumentet, därför har vi presenterat
en rad besparingsförslag. Är
det så underligt om vårt parti och folkpartiet
framlägger förslag om att vissa

saker får skjutas på i tiden? Det är väl
inte märkvärdigare än att herr Sträng
prutar på en hel del anslag till myndigheter
och säger att det får anstå. Jag
har svårt att förstå argumentationen.

Socialdemokraterna i utskottet har
med undantag av herr Svensson i Kungälv
avvisat finansieringsmetoden över
folkpensionsavgiften. Då kvarstår möjligheten
att rösta igenom våra förslag
om besparingar. Det är väl alldeles uppenbart
att vi föredrar den lösningen
— det framgår av våra motioner. Men
det är fel att dra den slutsatsen att vi
principiellt skulle vägra att diskutera
någon annan lösning. Jag kan tänka
mig en möjlighet till en kompromiss innebärande
besparingar och en mindre
justering för att få ihop dessa drygt 60
miljoner kronor. Jag anser det vara uttryck
för bristande handlingskraft om
man inte kan nå en sådan lösning.

Men bollen ligger som sagt inte på
vår sida. Om herr Carlsson i Tyresö,
som har goda förbindelser i kanslihuset,
kan presentera ett alternativ, bakom
vilket står en tillräckligt stor grupp
för att det skall kunna vinna majoritet
i riksdagen, så inte säger vi från början
nej till en diskussion därom.

Detta är enligt min mening att se problemet
som det är, medan herr Carlsson
försöker lägga huvudansvaret på
mittenpartierna, om denna fråga inte
löses.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Vi kanske inte borde
sluta den här debatten utan att peka på
det som herr Eliasson i Sundborn ändå
till slut har sagt.

Vi vet väl ungefär hur vi alla ställer
oss. De socialdemokrater som vill stödja
en utökad finansiering av u-hjälpen
måste göra det enligt vårt förslag, och
mittenpartierna har sitt förslag. Jag har
utgått från att de förslagen inte kommer
att vinna bifall av andra kammarens
majoritet, och de har för resten
redan fallit i första kammaren.

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

113

Vägarna står alltså öppna framöver.
Jag vill sluta denna långa debatt med
att säga, att sista ordet ändå inte är sagt.

Herr CARLSSON i Tyresö (s):

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
var också den här gången, liksom
när vi skrev motionen, litet för optimistisk
— förra gången gällde det mittenpartiernas
vilja att följa upp u-hjälpen,
och denna gång gällde det min förmåga
att hålla tyst.

Jag blev uppkallad av herr Eliasson,
som påstod att mittenpartierna har ett
alternativ som håller. Jag konstaterar
att det i detta s. k. hållbara alternativ
ingår en uppräkning av leveransen från
riksbanken — en ren bokföringspost på
50 miljoner. Polishusbyggandet skall
slås ut över en längre tid —- det innebär
att man skjuter problemen framför
sig. Den statliga förvaltningen skall
vara återhållsam med fastighetsköp —
också det innebär att man skjuter problemen
på framtiden. Man vill spara
20 miljoner på projekteringskostnader
avseende statliga byggnadsföretag, man
vill temporärt åstadkomma en avsaktning
i inlagringen av olja och man har
vissa förslag beträffande bostadspolitiken
som skulle medföra högre bostadskostnader.

Till större delen är ju detta rena
bluff besparingar som inte kan finansiera
vare sig u-hjälp eller någonting
annat. På en enda punkt föreslår man
verkliga besparingar, och de går ut
över bostadskonsumenterna. Det tycker
jag är ett utomordentligt dåligt sätt att
finansiera u-hjälpen.

Det finns bara ett realistiskt förslag.
Man må tycka illa om finansieringsvägen,
men den skapar de resurser som
krävs för finansiering av utgiftsökningen,
och därför kommer jag att rösta för
det förslaget. Det är ett sätt att verkligen
skapa utrymme för ökad u-hjälp.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Herr Carlsson i Tyresö

Vissa skattepolitiska åtgärder

är ju flitig i talarstolen men kan ändå
inte klara ut problemet.

Jag måste ställa frågan, vad det är
för principiell skillnad mellan att finansministern
och regeringen skjuter
på vissa projekt och att vi inom oppositionen
gör det.

Såvitt jag vet har vi inte räknat in
riksbanksvinsten i de besparingar vi
har föreslagit för att täcka våra förslag
om motsvarande utgiftsökningar. Det
torde framgå klart av motionen att vi
inte har ansett detta vara en besparing.

Vad bostadskostnaderna beträffar
finns det skillnader i hyressättningen
som kan te sig omotiverade, men herr
Carlsson i Tyresö bör inte ondgöra sig
över en hyresstegring med 50 öre eller
1 krona per kvadratmeter efter den
höjning med upp till 30 procent i vissa
lägenheter som följde av ett regeringsförslag.

Jag tycker att herr Carlsson inte bör
döma våra alternativ så hårt. Han kan
jämföra dem med en del förslag som
regeringen själv har lagt fram.

Härmed var överläggningen slutad.

Bevillningsutskottets betänkande nr 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan under punkten
I) kommer att företagas till avgörande
på sådant sätt, att beslut först fattas
beträffande de frågor som beröres i de
vid betänkandet fogade reservationerna
och i de motioner, till vilka bifall yrkats
under överläggningen. Till en början
behandlas därvid frågan om motiveringen
för skatteförslagen, varefter övriga
berörda frågor upptages. Slutligen
ställes i ett sammanhang proposition
på utskottets hemställan i övrigt under
punkten I).

Punkten I

Motiveringen för skatteförslagen

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av

114 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Vissa skattepolitiska åtgärder

den i reservationen 1) föreslagna motiveringen;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i
Göteborg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
bevillningsutskottets i dess betänkande
nr 2 anförda motivering för skatteförslagen,
röstar

.Ta,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
den i reservationen 1) av herr Stefanson
m. fl. föreslagna motiveringen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså godkänt
utskottets motivering.

Höjning av skattesatsen för den allmänna
varuskatten

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna I: 588
och II: 709; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Karlsson i
Huddinge begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 2, såvitt avser
höjning av skattesatsen för den allmänna
varuskatten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 588 och II: 709.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Karlsson i Huddinge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgavs 204 ja och 9 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Höjning av tobaksskatten

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionen II: 733;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rubin begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 2, såvitt avser
höjning av tobaksskatten, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen 11:733.

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

115

ning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
200 ja och 7 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skrivelse till Kungl. Maj:t om sådan
utformning av fordonsbeskattningen, att
hänsyn tages till den yrkesmässiga lastbils-
och busstrafikens kostnadsläge

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 2, såvitt avser
skrivelse till Kungl. Maj :t angående fordonsbeskattningens
utformning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 112 ja och 100 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Vissa skattepolitiska åtgärder

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Höjda ortsavdrag för folkpensionärer

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 2, såvitt avser
höjda ortsavdrag för folkpensionärer,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Yngve Nilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 34 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Avdrag för nedsatt skatteförmåga för
handikappade

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);

116 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Vissa skattepolitiska åtgärder

och fann lierr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Brandt begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 2, såvitt avser
avdrag för nedsatt skatteförmåga för
handikappade, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6) av herr John Ericsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för nej-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 107 ja och 105 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan under punkten

I) i de delar, beträffande vilka beslut
icke tidigare fattats

Bifölls.

Utskottets under punkten II
gjorda anmälan

Lades till handlingarna.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag i voteringen rörande höjda ortsavdrag
för folkpensionärer råkade rösta
nej men avsåg att rösta ja.

Vidare lämnades ordet på begäran till

Herr BERGMAN (s), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag i voteringen rörande avdrag för
nedsatt skatteförmåga för handikappade
avsåg att rösta för reservationen 6)
men av misstag röstade för utskottets,
hemställan.

Andra lagutskottets utlåtande nr 2

Första dels-satsen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Kungälv begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i första
dels-satsen i utskottets utlåtande nr 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Svensson i Kungälv.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Svensson i Kungälv begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes»

Nr 8 117

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

Därvid avgavs 178 ja och 29 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Den i andra dels-satsen gjorda ananmälan Lades

till handlingarna.

§ 2

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten Föredrogs

sammansatta bevillningsoch
tredje lagutskottets utlåtande nr 1,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten
jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 3 januari 1967 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad proposition,
nr 10, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås att den som
under tiden den 1 mars 1967—den 30
september 1968 sätter i gång vissa byggnadsarbeten
skall betala en investeringsavgift
motsvarande 25 % av byggnadskostnaden.

I författningsförslaget var 1 och 2 § §
-så lydande:

1 §•

För byggnadsarbete, som igångsättes
under tiden den 1 mars 1967—den 30
september 1968, skall investeringsavgift
erläggas till staten, om arbetet avser
bensinstation, reparationsverkstad för
motorfordon, parkeringshus eller sådan

parkeringsanläggning'' som ej inrättas i
anslutning till ny bostadsbebyggelse;

hus som helt eller till huvudsaklig del
inrymmer butiks-, kontors- eller banklokaler; kommunal

förvaltningsbyggnad;
byggnad som helt eller till huvudsaklig
del inrymmer kyrkliga eller andra
samlingslokaler eller nöjeslokaler;

sporthall eller annan idrottsanläggning; bostadshus

som är avsett uteslutande
för fritidsändamål, när arbetet ingår
i ett byggnadsföretag som omfattar mer
än ett sådant hus eller när huset genom
arbetet erhåller en bostadsyta överstigande
80 kvadratmeter.

Investeringsavgift erlägges icke för
arbete, som avser installation av elektriska
ledningar eller andra elektriska
anordningar, eller för måleriarbete eller
arbete, som avser mindre komplettering
(s. k. lapparbete) av befintlig värme-,
vatten-, avlopps- eller ventilationsanläggning,
när arbetet icke har samband
med annat byggnadsarbete. Avgift
erlägges ej heller för reparationseller
underhållsarbete, om sammanlagt
högst tre personer sysselsättes för arbetet.

2 i.

Investeringsavgiften erlägges av den
för vars räkning arbetet utföres (byggherren).

Om för visst byggnadsarbete finnes
flera byggherrar, svarar de solidariskt
för investeringsavgiften. Har byggnad
eller annan anläggning som avses med
avgiftsbelagt arbete bytt ägare innan
arbetet slutförts, är även den nye ägaren
att anse som byggherre.

Staten erlägger icke investeringsavgift.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande in otioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna I: 20 av
herr Svenungsson och 11:23 av herrar
Fridolfsson i Stockholm och Werner,
vari hemställts, att riksdagen måtte av -

118 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

slå proposition nr 10 i vad avsåge investeringsavgift
vid byggnation av samlingslokaler
för religiös verksamhet;

2) de likalydande motionerna 1:97
av herr Gösta Jacobsson in. fl. samt
II: 135 av fru Sundberg och herr Turesson; 3)

de likalydande motionerna 1:150
av herr Torsten Hansson in. fl. och
II: 190 av fru Hörnlund m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte antaga det
vid Kungl. Maj:ts proposition nr 10 fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten
med de ändringarna, att 1 och 2 §§
erliölle följande lydelse:

1 §•

För byggnadsarbete — — — eller
banklokaler;

byggnad som —--— för arbetet.

2§.

Investeringsavgiften erlägges--—

som byggherre.

Staten och kommunerna erlägger icke
investeringsavgift.;

4) de likalydande motionerna 1:223
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
11:285 av herr Persson i Heden, vari
hemställts, att riksdagen måtte dels avslå
proposition nr 10, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om utfärdande
av bestämmelser om erforderlig särskild
granskning av tillståndsgivningen
beträffande i propositionen avsedda
byggföretag med beaktande av i motionerna
anförda synpunkter;

5) de likalydande motionerna I: 313
av herr Eric Carlsson och 11:409 av
herr Johansson i Skärstad in. fl., vari
hemställts, att riksdagen, därest proposition
nr 10 skulle av riksdagen i
princip antagas, måtte besluta undantaga
kyrkliga byggnader från skyldighet
att erlägga investeringsavgift och
att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext; 6)

de likalydande motionerna 1:318
av herr Nils-Eric Gustafsson och

II: 418 av herr Nilsson i Tvärålund
in. fl.;

7) de likalydande motionerna 1:320
av herr Torsten Hansson och 11:413
av herr Josefsson i Halmstad m. fl.,
vari hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att för »bostadshus, som är avsett
för fritidsändamål, när arbetet ingår
i ett byggnadsföretag som omfattar mera
än ett sådant hus eller när huset genom
arbetet erhåller eu bostadsyta överstigande
60 m2», investeringsavgift skulle
erläggas;

8) de likalydande motionerna 1:325
av herrar Thorsten Larsson och Mattsson
samt II: 412 av herr Josef son i
Arrie in. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 10 måtte, därest den skulle godta
förslaget om införande av investeringsavgift,
besluta att kyrkliga samlingslokaler
skulle vara undantagna från skyldighet
till investeringsavgift samt att
vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig författningstext; 9)

de likalydande motionerna 1:327
av herr Lundberg in. fl. och 11:728 av
herr Nordgren in. fl.;

10) de likalydande motionerna I: 332
av herr Fritz Persson och II: 398 av
herr Bergman;

11) de likalydande motionerna
1:419 av herrar Dahlén och Bengtson
samt 11:533 av herrar Hedlund och
Ohlin, vari hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 10 angående investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten;

12) de likalydande motionerna 1:425
av herr Harald Pettersson och 11:531
av herr Börjesson i Glömminge m. fl.;

13) de likalydande motionerna 1:426
av herr Schött m. fl. och II: 542 av herr
Tobé m. fl., vari hemställts, att riksdagen,
därest Kungl. Maj :ts proposition
nr 10 icke i dess helhet avsloges, måtte
besluta, att sporthallar eller andra
idrottsanläggningar bleve fria från
föreslagen investeringsavgift;

Onsdagen den

14) de likalydande motionerna 1:428
av herr Werner och II: 710 av herr
Hermansson m. fl.;

15) de likalydande motionerna 1:557
av herr Eric Carlsson m. fl. samt
11:530 av herrar Boo och Eliasson i
Sundborn;

16) de likalydande motionerna I: 562
av herr Holmberg m.fl. och II: 702 av
herr Bohman m. fl., vari hemställts, att
riksdagen med avslag på proposition
nr 10 i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte
hemställa, att Kungl. Maj :t för de organ
som hade att bevilja igångsättningstillstånd
måtte utfärda skärpta direktiv i
enlighet med de i motionerna angivna
riktlinjerna;

17) de likalydande motionerna 1:568
av herr Lundström och II: 745 av herr
Öhvall;

18) de likalydande motionerna 1:569
av herrar Mattsson och Enarsson samt
II: 721 av herr Lothigius;

19) de likalydande motionerna 1:577
av herr Harald Pettersson m.fl. och
II: 704 av herr Börjesson i Falköping
m. fl.;

20) de likalydande motionerna I: 582
av herr Stefanson m.fl. och 11:729 av
herr Nordgren in. fl.;

21) de likalydande motionerna I: 645
av herr Werner och 11:808 av herr
Hermansson m. fl., vari hemställts, att
lagen den 31 maj 1963 (nr 268) om
igångsättningstillstånd för byggnadsarbete
förlängdes till den 31 december
1968;

22) motionen 1:228 av herr Wallmark; 23)

motionen 1:580 av herr Stefanson; 24)

motionen II: 82 av herr Berglund
m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte besluta att från den i propositionen
föreslagna investeringsavgiften undantaga
för kyrkliga eller frikyrkliga
ändamål avsedda samlingslokaler;

25) motionen 11:133 av herr Källstad,
vari hemställts, att riksdagen måtte
avslå proposition nr 10 angående in -

22 februari 1967 em. Nr 8 119“

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

vesteringsavgift för vissa byggnadsarbeten; 26)

motionen II: 202 av herrar Åberg
och Svensson i Kungälv;

27) motionen II: 538 av herr Lundberg,
vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta avslå Kungl. Maj :ts förslag
om införande av en extra investeringsavgift
å 25 procent för vissa byggnadsarbeten
och i stället besluta att Kungl.
Maj :t skulle äga fullmakt vidtaga en sådan
ytterligare skärpning av byggnadsregleringen,
som i princip kunde innebära
byggnadsstopp för icke prioriterade
objekt inom de i propositionen
uppräknade byggnadsområdena, i syfte
att ernå en styrande effekt på investeringarna,
ävensom att den slutliga prövningen
av undantag från förbud, när
synnerliga skäl ur samhällets synpunkt
kunde styrkas, måtte uppdragas åt regeringen,
som i enskilda fall skulle äga
att fatta slutliga beslut;

28) motionen II: 706 av herr Eriksson
i Bäckmora, vari hemställts, att
riksdagen, därest den skulle i princip
bifalla Kungl. Maj :ts proposition nr 10,
måtte besluta om undantag från investeringsavgiften
för kommunala byggnadsarbeten
och att kommunerna således
ej skulle erlägga investeringsavgift
samt att vederbörande utskott måtte ges
i uppdrag att utarbeta erforderlig författningstext;
ävensom

29) motionen 11:725 av herrar Nilsson
i Agnäs och Larsson i Norderön.

Av motionerna hade under punkten
21 upptagna hänvisats till tredje lagutskottet,
övriga till bevillningsutskottet.
Genom överenskommelse mellan nämnda
utskott hade propositionen och samtliga
motioner hänskjutits till behandling
av sammansatt bevillnings- och
tredje lagutskott.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med bifall till de
likalydande motionerna 1:419 av herrar
Dahlén och Bengtson samt II: 533
av herrar Hedlund och Ohlin och till

120 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

motionen II: 133 av herr Kiillstad samt
i anledning av de likalydande motionerna
I: 223 av herr Ferdinand Nilsson
m. fl. och II: 285 av herr Persson i Heden,
I: 562 av herr Holmberg in. fl. och
II: 702 av herr Bohman in. fl. samt motionen
II: 538 av herr Lundberg — måtte
avslå Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 10;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:20
av herr Svenungsson samt II: 23 av herrar
Fridolfsson i Stockholm och Werner,

2) de likalydande motionerna 1:97
av herr Gösta Jacobsson m. fl. samt
II: 135 av fru Sundberg och herr Turesson,

3) de likalydande motionerna 1:150
av herr Torsten Hansson m. fl. och
II: 190 av fru Hörnlund in. fl.,

4) de likalydande motionerna 1:223
av herr Ferdinand Nilsson in. fl. och
II: 285 av herr Persson i Heden,

5) de likalydande motionerna 1:313
av herr Eric Carlsson och II: 409 av
herr Johansson i Skärstad m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 318
av herr Nils-Eric Gustafsson och II: 418
av herr Nilsson i Tvärålund in. fl.,

7) de likalydande motionerna I: 320
av herr Torsten Hansson och II: 413 av
herr Josefsson i Halmstad m. fl.,

8) de likalydande motionerna 1:325
av herrar Tliorsten Larsson och Mattsson
samt II: 412 av herr Josefson i Arrie
m. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 327
av herr Lundberg in. fl. och II: 728 av
herr Nordgren in. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 332
av herr Fritz Persson och II: 398 av
herr Bergman,

11) de likalydande motionerna I: 425
av herr Harald Pettersson och II: 531
av herr Börjesson i Glömminge m. fl.,

12) de likalydande motionerna I: 426
av herr Schött m. fl. och II: 542 av herr
Tobé m. fl.,

13) de likalydande motionerna I: 428

av herr Werner och II: 710 av herr Hermansson
m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 557
av herr Eric Carlsson m. fl. samt II: 530
av herrar Boo och Eliasson i Sundborn,

15) de likalydande motionerna I: 562
av herr Holmberg m. fl. och II: 702 av
herr Bohman in. fl.,

16) de likalydande motionerna I: 568
av herr Lundström och II: 745 av herr
Öhvall,

17) de likalydande motionerna I: 569
av herrar Mattsson och Enarsson samt
II: 721 av herr Lothigius,

18) de likalydande motionerna I: 577
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 704 av herr Börjesson i Falköping
m. fl.,

19) de likalydande motionerna I: 582
av herr Stefanson m. fl. och II: 729 av
herr Nordgren m. fl.,

20) de likalydande motionerna I; 645
av herr Werner och 11:808 av herr
Hermansson m. fl.,

21) motionen 1:228 av herr Wallmark,

22) motionen 1:580 av herr Stefanson,

23) motionen II: 82 av herr Berglund

m. fl.,

24) motionen II: 202 av herrar Åberg
och Svensson i Kungälv,

25) motionen II: 538 av herr Lundberg,

26) motionen II: 706 av herr Eriksson
i Bäokmora, ävensom

27) motionen II: 725 av herrar Nilsson
i Agnäs och Larsson i Norderön,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
John Ericsson, Wärnberg, Brandt, Andersson
i Essvik, Knut Johansson och
Herbert Larsson, fru Torbrink samt
herr Hammarberg, vilka ansett

dels att visst avsnitt av utskottets yttrande
bort ha i reservationen angiven
lydelse,

Onsdagen den 22 februari 1967 era.

Nr 8

121

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

dels att utskottet bort hemställa,

A) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förevarande proposition
nr 10, antaga det vid propositionen fogade
förslaget till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten; B)

att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 20 av
herr Svenungsson samt II: 23 av herrar
Fridolfsson i Stockholm och Werner,

2) de likalydande motionerna I: 97
av herr Gösta Jacobsson m. fl. samt
II: 135 av fru Sundberg och herr Turesson,

3) de likalydande motionerna I: 150
av herr Torsten Hansson m. fl. och
II: 190 av fru Hörnlund m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 223
av herr Ferdinand Nilsson m. fl. och
II: 285 av herr Persson i Heden,

5) de likalydande motionerna I: 313
av herr Eric Carlsson och II: 409 av
herr Johansson i Skärstad m. fl.,

6) de likalydande motionerna I: 318
av herr Nils-Eric Gustafsson och II: 418
av herr Nilsson i Tvärålund m. fl.,

7) de likalydande motionerna 1:320
av herr Torsten Hansson och II: 413 av
herr Josefsson i Halmstad m. fl.,

8) de likalydande motionerna I: 325
av herrar Thorsten Larsson och Mattsson
samt II: 412 av herr Josefson i Arrie
m. fl.,

9) de likalydande motionerna I: 327
av herr Lundberg m. fl. och II: 728 av
herr Nordgren m. fl.,

10) de likalydande motionerna I: 332
av herr Fritz Persson och II: 398 av
herr Bergman,

11) de likalydande motionerna I: 419
av herrar Dahlén och Bengtson samt
II: 533 av herrar Hedlund och Ohlin,

12) de likalydande motionerna I: 425
av herr Harald Pettersson och II: 531
av herr Börjesson i Glömminge m. fl.,

13) de likalydande motionerna I: 426
av herr Schött m. fl. och II: 542 av herr
Tobé m. fl.,

14) de likalydande motionerna I: 428

av herr Werner och II: 710 av herr Hermansson
m. fl.,

15) de likalydande motionerna I: 557
av herr Eric Carlsson m. fl. samt II: 530
av herrar Boo och Eliasson i Sundborn,

16) de likalydande motionerna I: 562
av herr Holmberg m. fl. och II: 702 av
herr Bohman m. fl.,

17) de likalydande motionerna I: 568
av herr Lundström och II: 745 av herr
Öhvall,

18) de likalydande motionerna I: 569
av herrar Mattsson och Enarsson samt
II: 721 av herr Lothigius,

19) de likalydande motionerna I: 577
av herr Harald Pettersson m. fl. och
II: 704 av herr Börjesson i Falköping
m. fl.,

20) de likalydande motionerna I: 582
av herr Stefanson m. fl. och II: 729 av
herr Nordgren m. fl.,

21) de likalydande motionerna I: 645
av herr Werner och II: 808 av herr Hermansson
m. fl.,

22) motionen 1:228 av herr Wallmark,

23) motionen I: 580 av herr Stefanson,

24) motionen II: 82 av herr Berglund
in. fl.,

25) motionen II: 133 av herr Källstad,

26) motionen II: 202 av herrar Åberg
och Svensson i Kungälv,

27) motionen II: 538 av herr Lundberg,

28) motionen II: 706 av herr Eriksson
i Bäckmora, ävensom

29) motionen II: 725 av herrar Nilsson
i Agnäs och Larsson i Norderön,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad reservanterna anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.

I motiveringen anförde reservanterna
bl. a. följande.

Med det anförda anser utskottet sig
böra avstyrka bifall till yrkandena om
generella undantag från avgiftsplikten.
Sådana undantag bör således lämpligen

122

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

ske genom dispens. Det är angeläget att
dispensregeln inte tolkas alltför restriktivt
och en dispens kan givetvis utformas
så, att den gäller generellt för vissa
arbeten. Som tidigare framhållits
torde avsikten med propositionen inte
vara att införa totalstopp för allt oprioriterat
byggande. Det väsentliga syftet
med avgiften är snarare att få till stånd
ett uppskov av sådana projekt som utan
allvarligare olägenhet kan igångsättas
vid en senare tidpunkt. Det sagda gäller
samtliga de objekt, som avgiftsbeläggs.
Enligt utskottets uppfattning är
det angeläget att dispens medges där
detta är påkallat av lokaliserings- eller
sysselsättningspolitiska skäl. Vidare bör
enligt utskottets mening hus som uppförs
med statliga lån inte avgiftsbeläggas
och detsamma bör gälla byggnadsarbeten
som utförs med stöd av bidrag
av allmänna medel för ett särskilt ändamål,
såsom exempelvis arbeten på en
bensinstation med anledning av omläggningen
till högertrafik. Vid dispensgivningen
bör också hänsyn tas till det behov
av servicelokaler som kan finnas i
nyanlagda bostadsområden. Avgift bör
givetvis inte heller utgå då byggnadsarbete
utförs på grund av omständighet
utanför byggherrens kontroll.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Utskottets borgerliga
ledamöter erkänner nödvändigheten av
att hålla tillbaka vissa mindre angelägna
byggnadsprojekt för att få utrymme
för bostads- och industribyggnader.
Därom råder allmän enighet, understryker
de — det bör noteras och läggas på
minnet. Men som vanligt saknar de borgerliga
initiativkraft, mod och vilja att
göra någonting för att åstadkomma den
nödvändiga förskjutningen. »Det råder
osäkerhet i konjunkturen», säger de,
och därför finner de inte någon utbyggnad
av det statliga regleringssyste -

met påkallad. Man kan fråga sig, om
trots allt konjunkturen inte är stabilare
än oppositionen.

Sedan de borgerliga inlett utlåtandet
med dessa konstateranden, hamnar de
i status quo. Vi kan använda den reglering
vi har, menar de ■— den reglering
alltså som man på borgerligt håll så
energiskt och kraftigt kritiserat varje
år. De tillägger visserligen, att tillståndsgivningen
skulle kunna återföras från
länsarbetsnämnderna till arbetsmarknadsstyrelsen,
som skulle få direktiv till
central reglering. Tillståndsgivningen
skulle alltså återföras till den arbetsmarknadsstyrelse
som de borgerliga sedan
länge inte velat ge tillräckliga resurser
för att den skall kunna föra en
aktiv arbetsmarknadspolitik.

Herr Eliasson i Sundborn frågade finansministern,
om denne inte hade förtroende
för länsarbetsnämnderna. Jag
vill ställa den frågan till herr Eliasson
i stället: Betyder denna skrivning att
oppositionen inte har förtroende för
länsarbetsnämnden? Jag skall återkomma
något till den saken senare.

Det verkar som om det plötsligt blivit
högsta dygd och det effektivaste sättet
att lösa problemen, att presumptiva ansökare
av byggnadslov får nöta myndigheternas
trappor för att angelägna byggen
skall komma till stånd. Det kan väl
kallas en antiklimax.

Oppositionen slutar med att återigen
understryka, att man ingenting har emot
syftet med propositionen men att detta
kan nås inom ramen för den av oppositionen,
som jag förut sade, starkt kritiserade
gällande lagstiftningen. Det är
förvånansvärt att man nu blivit så detaljregleringsfrälst,
att man hellre är
med på att skärpa denna reglering än
att acceptera propositionens mer generella
metod. Det är väl uppenbart —
och det tycks också utskottsmajoriteten
inse — att det inte går att åstadkomma
en effektiv begränsning och styrning
av investeringarna via den prövning
av igångsättningstillstånd som sker hos

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

123

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

länsarbetsnämnderna. Det har de senaste
årens erfarenheter visat.

Den begränsade byggnadsreglering
som vi haft sedan våren 1966 med stor
restriktivitet i tillståndsgivningen för
att utestänga mindre angelägna byggnadsprojekt
— det har ju fordrats särskilt
igångsättningstillstånd för sådana
byggen — har inte gett önskat resultat.
Detta gäller en rad byggen, som jag här
skall avstå från att räkna upp. Jag vill
bara konstatera att det inte är fråga om
små belopp ■—■ det rör sig minst om ett
par miljarder kronor. För länsarbetsnämnderna
har det av olika skäl varit
svårt att hålla igen. Bl. a. gör sig ofta
starka ortsintressen gällande, något som
•också framgår av den rika floran av
motioner med förslag om undantag från
regleringen. Alla motionärer anser att
just det bygge de slår vakt om är det
angelägnaste.

Den vägen går det alltså inte att lösa
problemet om ökad restriktivitet. Som
finansministern framhållit har det på
något förunderligt sätt alltid funnits
pengar till sådana här oprioriterade
byggen, medan det varit svårare att få
kredit till byggandet av bostäder och
industrier.

Frågan är alltså, har vi sagt oss i utskottet
— denna fråga liar såvitt jag
förstår även finansministern ställt sig:
Skall man skärpa byggnadsregleringen
så att man når syftet att minska antalet
oprioriterade byggen -— en skärpning
blir nämligen nödvändig om den
vägen skall användas? Eller skall man
införa en generell tidsbegränsad avgift
för dessa oprioriterade byggen?

Vi reservanter anser i likhet med departementschefen
att man når syftet
bäst med den selektiva investeringsavgiften,
och en tidsbegränsning är då
nödvändig. Att denna metod ur administrativ
synpunkt är överlägsen en detaljreglering
borde stå klart, även om
oppositionen försöker påstå något annat.
Men detta förutsätter att undantagsreglerna
inte utvidgas nämnvärt.

I en mängd motioner yrkas som sagt
undantag från skatteplikt för ett mycket
stort antal objekt, och det skulle
sannerligen inte bli mycket kvar om
dessa motioner bifölls. Det mest omfattande
yrkandet avser generellt undantag
för kommunernas investeringar. Vi
som är reservanter i utskottet har sagt
oss att om man vill nå resultat så är
det inte möjligt att tillgodose detta yrkande.
Enligt vår mening finns det
även åtskilliga kommunala investeringar
som inte är så överhängande angelägna
från allmän synpunkt att de inte
utan större olägenhet kan uppskjutas.
Vi tycker att man kan säga detsamma
om många byggnadsprojekt som avser
exempelvis kyrkor och samlingslokaler,
idrotts- och fritidsanläggningar,
m. m. Jag vill emellertid understryka
att bostäder, sjukhus, barndaghem och
ålderdomshem inte berörs av förordningen,
och dessa utgör väl de mest angelägna
byggnadsinvesteringarna för
kommunerna.

Skall det göras undantag, bör dessa
ske genom dispens menar vi. Enligt
förordningens 16 § kan Kungl. Maj :t
ge dispens, om »läget på arbetsmarknaden
så påkallar eller av synnerliga
skäl». Vi vill gärna betona att denna
dispensregel inte bör tolkas alltför restriktivt.
Dispensen kan också utformas
så, att den gäller generellt för vissa arbeten.
Avsikten är inte att stoppa alla
oprioriterade byggen. Det skall inte vara
fråga om något »idiotstopp». Syftet med
hela förordningen är ju att åstadkomma
ett uppskov med byggen som utan
allvarligare olägenheter kan igångsättas
senare.

Vi betonar vidare att det är angeläget
att man ger dispens när så är påkallat
av lokaliserings- eller sysselsättningspolitiska
skäl. Det betyder att man inte
bör ta hänsyn endast till arbetslösheten
inom byggnadsfacket. Det torde för övrigt
vara en tidsfråga när den är borta
— det visar de senaste veckornas händelser
på den fronten. Byggnadsarbe -

124 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

tarnas representant i det sammansatta
utskottet, Knut Johansson, hade säkerligen
rätt när han i utskottet sade att
det inom en snar framtid kommer att
råda brist på byggnadsarbetare. Att
skrämma med arbetslöshet på det området
torde alltså vara utsiktslöst,
om man får tro honom. Däremot kan
det ju uppstå arbetslöshet —det har redan
skett ■— inom andra branscher;
framför allt drabbas därvid äldre arbetskraft.
Enligt min mening täcker dispensregeln
även möjligheterna att ta
hänsyn till detta.

Jag vill också särskilt betona att reservanterna
anser att hus som uppförs
med statliga lån inte skall avgiftsbeläggas,
inte heller byggnadsarbeten som
utförs med stöd av allmänna medel för
ett speciellt ändamål. Det kan t. ex. gälla
arbeten på en bensinstation på grund
av högertrafikomläggningen. Det vore
ju orimligt om man å ena sidan ålade
någon att flytta exempelvis en bensinstation
och gav bidrag till detta och
å andra sidan tog ut investeringsavgift
för att arbetet utfördes. Det har heller
aldrig varit meningen.

Reservanterna har vidare framhållit
att man vid dispensgivningen bör ta
hänsyn till behovet av servicelokaler
i nyanlagda bostadsområden. När man
bygger nya bostadsområden är det ju
vanligt att där också uppföres servicelokaler
av olika slag. De anses oundgängliga,
och för dem bör därför inte
utgå investeringsavgift.

Med dessa möjligheter till dispens
och undantag torde förordningen under
den korta tid den skall gälla inte vålla
de svårigheter som olika motionärer
och även utskottsmajoriteten vill göra
gällande.

I ett motionspar yrkas skärpning av
bestämmelserna rörande fritidshus. Enligt
propositionen blir bostadshus som
uteslutande är avsedda för fritidsändamål
undantagna från avgift, bl. a. om
huset inte har en bostadsyta överstigande
80 kvadratmeter. Motionärerna

vill minska denna yta till 60 kvadratmeter.
Men då en yta på 80 kvadratmeter
föreskrives i bestämmelserna om
igångsättningstillstånd, och då dessa
kan bli föremål för justering, kan det
inte vara riktigt att under den korta
tid investeringsavgiftsförordningen skall
gälla tillämpa en annan regel. Att differentiera
investeringsavgiften som sådan
skulle komplicera förordningen.
De föreslagna 25 procenten torde räcka
till för ändamålet.

Liksom vissa motionärer anmärker
utskottet på att investeringsavgiften inte
skall vara avdragsgill vid taxeringen
och inte heller får inräknas i anskaffningskostnaden
vid beräkningen av värdeminskningsavdrag.
Denna bestämmelse
har tillkommit därför att avgiften
kan komma att erläggas av såväl byggherrar
— som har möjligheter att utnyttja
avdraget vid inkomsttaxeringen
— som av dem som inte är skattskyldiga
och alltså inte kan utnyttja avdraget.
Vi menar att om avgiften skall verka
prohibitivt som avsikten är, bör den i
princip drabba alla byggherrar lika.

Slutligen menar man att det efter
förordningens utgång kan bli en »investeringsexplosion».
Det tror jag är
överdrivet. Avgiftsbeläggningen har varit
känd sedan riksdagens början och
många har därigenom säkerligen inhiberat
eller bromsat upp planerade projekt
som kan komma att beröras.

Det finns kanske en del personer
som inte har kunnat göra det, men
många vidtog redan när de fick kännedom
om saken sådana åtgärder. I
den mån planeringen av oprioriterade
projekt inte är färdig då avgiften börjar
uttas, kommer de säkert att skjutas.
på framtiden med hänsyn till de avsevärda
projekteringskostnaderna. Det är
ju inte enbart fråga om en fördyring
genom denna avgift på 25 procent,
utan det är även en kreditfråga, eftersom
avgiften skall inbetalas redan vid
byggets igångsättning. Detta kommer
säkerligen att gälla de projekt beträf -

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

125

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

fande vilka man inte vet om man får
igångsättningstillstånd ens när avgiftstiden
är slut.

Reservanterna understryker i detta
sammanhang att en viss projektering
dock kan förutsättas ske även under
avgiftstiden — i första hand i statlig
och kommunal regi. Men det är klart
att en alltför kraftig investeringsbenägenhet
på det oprioriterade området
efter avgiftstidens slut kan äventyra
det syfte man nu vill vinna med avgiften.
Enligt reservanternas mening
bör man därför i god tid genom en översyn
av tillståndslagstiftningen söka komma
till rätta med de problem som kan
uppstå när avgiften tas bort. Frågan
om förlängning av lagen om igångsättningstillstånd
för byggnadsarbete i dess
nuvarande lydelse prövas av Kungl.
Maj:t, och vi kan förvänta förslag till
höstriksdagen. Det finns alltså möjligheter
att beakta detta problem, och vi
reservanter förutsätter att Kungl. Maj :t
har sin uppmärksamhet riktad på spörsmålet.

Herr talman! Ligger det något allvar
bakom försäkringarna från alla håll att
det i dagens läge är nödvändigt att skapa
ökade möjligheter att bredda utrymmet
för bostads- och industribyggande,
måste man väl också acceptera en begränsning
av det oprioriterade byggan det.

Även om den nu valda metoden
■också medför besvärligheter och problem,
är den utan tvivel den bästa
och effektivaste. Talet om rättsosäkerhet
och taxeringsprocesser är överdrivet,
menar vi. De byggen som man sätter
i gång i fullt medvetande om att
man måste betala avgiften redan vid
arbetets påbörjande torde bli ganska
få.

Därtill får vi hoppas att förordningen
i övrigt kommer att tillämpas med realism
och förnuft. Jag tror mig också
Jkunna säga att denna förordning, fast
den ännu inte trätt i kraft, redan haft
sina verkningar. Icke rationella företeelser
inom branschen rensas bort,

och det finns exempel på entreprenadanbud
som är väsentligt lägre än vad
de skulle ha varit, om denna lagstiftning
inte hade annonserats. Det blir
alltså en nyttig och ändamålsenlig konkurrens
även inom denna verksamhet.

Med detta korta anförande, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till den
reservation av herr John Ericsson m. fl.
som är fogad till utlåtandet.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! Det förslag till investeringsavgift
som vi nu diskuterar har
ju kommit att framstå som ett av de
mest kontroversiella ärendena under innevarande
riksdag. De många motioner
som propositionen har föranlett tyder
också på detta. Det är ju ganska ovanligt
att ett utskottsutlåtande är så bemängt
med olika motionsyrkanden som
i detta fall. Därutöver har till utskottet
och till riksdagens ledamöter ankommit
ett flertal skrivelser, i vilka man vänder
sig mot förslaget i dess helhet eller
mot vissa detaljer. Det är obekant om
finansministern räknade med så starkt
motstånd mot propositionen som fallet
har blivit, men har han haft långt gående
farhågor i det avseendet så har
de tydligen besannats.

Jag tycker nog också, herr talman,
att man kan utläsa en mycket stark
tveksamhet hos de socialdemokrater i
sammansatta utskottet som har tillstyrkt
propositionen. Tveksamheten framgår
bl. a. av den stora uppmärksamhet som
reservanterna har ägnat 16 § i lagförslaget,
d. v. s. dispensregeln, som herr
Brandt nyss i sitt anförande har ganska
utförligt belyst.

Man räknar sålunda upp ett flertal
byggnadsarbeten, för vilka dispens bör
kunna medges. Det gäller, som herr
Brandt också erinrade om, sådana investeringar
som påkallas av lokaliserings-
eller sysselsättningspolitiska

126 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

skäl, det gäller hus som uppförs med
statliga lån, bensinstationer som måste
flyttas eller ombyggas med anledning
av högertrafiken och servicelokaler som
behövs i nyanlagda bostadsområden.
Allmänt säger man i reservationen att
dispensregeln icke bör tillämpas alltför
restriktivt.

Det är alldeles klart, att de socialdemokratiska
reservanterna i utskottet
vill ha en betydligt liberalare tillämpning
av dispensregeln än vad finansministern
har tänkt sig, och detta är
givetvis ett betydande framsteg. I själva
verket anvisar reservanterna en så pass
mjuk tillämpning av dispensparagrafen,
att steget över till ett radikalt avslag
på propositionen icke borde ha varit
alltför svårt att ta. Nu får man det
intrycket, att socialdemokraterna vill
ha både det ena och det andra utan att
riktigt veta vilket de anser vara att
föredraga.

Nu är det inte så underligt att regeringspartiets
ledamöter har hamnat i
denna situation. Förslaget om investeringsavgift
har ju mött gensagor även
inom de egna leden. Direkt avslag bär
yrkats t. ex. av herr Lundberg i Uppsala.
Ett flertal partivänner till finansministern
har yrkat avslag beträffande
kommunala förvaltningsbyggnader och
velat ha beslut om att icke bara staten
utan även kommunerna skulle slippa
investeringsavgiften. Andra socialdemokrater
har, för att fortsätta med exempelsamlingen,
velat undantaga kyrkliga
byggnader. En av de skrivelser med
yrkande om avslag på förslaget eller
i varje fall starkt uppmjukade dispensregler,
som inkommit till utskottet, har
undertecknats bl. a. av en socialdemokratisk
ledamot av denna kammare. I
själva verket har ju oppositionen mot
förslaget bedömts vara så stark på socialdemokratiskt
håll, att man på allvar
räknat med ett nederlag för finansministern.
Om detta uteblir — och det
får vi senare se här i kammaren —
bör nog finansministern tacka 16 § i

lagförslaget för att propositionen klarats
i hamn.

Den avgörande frågan är givetvis om
det i nuvarande läge verkligen är befogat
med en så drastisk och långt
gående restriktiv åtgärd som denna 25-procentiga investeringsavgift. Att det
kan vara nödvändigt att hålla vissa
mindre angelägna byggnadsobjekt tillbaka
och därigenom bredda utrymmet
för bostads- och industribyggande har
även vi som bildat majoritet i utskottet
medgivit. Saken har också påpekats i
de motioner om avslag eller ändringar
som väckts från olika håll. Vi anser
emellertid att detta syfte på ett tillfredsställande
sätt kan nås genom till—
lämpning av den lag om tillståndstvång
som redan finns.

Den 25-procentiga investeringsavgiften
kan väntas medföra så stora praktiska
olägenheter att skadeverkningarna
vida överstiger de positiva resultat
som finansministern räknat med.
Jag skall inte närmare gå in på dessa
olika nackdelar utan hänvisar till utskottets
utlåtande, där många av dem
redovisas ganska utförligt. Därutöver
vill jag erinra om att det tidigare i
dagens debatt konstaterats att konjunkturläget
ter sig förmånligare nu än för
någon tid sedan, t. ex. bara för några
månader sedan eller vid den tidpunkt
då finansministern hittade på att vi
borde ha en investeringsavgift som
stoppade den icke prioriterade byggnadsverksamheten.
Man kan som ett
uttryck härför hänvisa till att man ansett
sig kunna företa en liten men dock
räntesänkning och likaså att arbetslöshetssiffrorna
upphört att stiga. Herr
Brandt erinrade härom tidigare i dag.

I en tidningsrubrik i går kunde man
läsa att 12 000 friställda fått tillbaka
sina jobb och att vi nu går mot »ljusare
tider». Detta kan vara önsketänkande,
men det kan också vara en realitet,
och då frågar man sig onekligen om
det verkligen finns skäl att införa en
investeringsavgift, som antingen måste

Onsdagen den 22 februari 1907 em.

Nr 8

127

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

medföra ökade svårigheter ur planerings-
och sysselsättningssynpunkt eller
också leda till felinvesteringar med åtföljande
skadeverkningar. Skälen för
avslag på propositionen synes i realiteten
ha ökat redan under den korta
tidrymd som förflutit sedan ärendet
behandlades i sammansatta utskottet
och till dagens debatt och beslut i kamrarna.

Bland de olägenheter denna förordning
kan komma att medföra finns
också de rent administrativa. Jag tror
det är en felsyn när såväl finansministern
som utskottets reservanter söker
bagatellisera denna invändning. Till
kraven på igångsättningstillstånd på
icke prioriterade byggen kommer nu
också kraven på dispens från investeringsavgiften.
Det som brukar kallas
»springet i trapporna» kan väntas komma
att tillta. Även rent skattetekniska
olägenheter uppstår. De socialdemokratiska
motionärer som vill undanta
kommunala byggnader har pekat på en.
Resultatet blir att även kommunerna
får erlägga skatt till staten, vilket väl
förekommer men i princip är felaktigt.
Jag skall dock inte gå närmare in på
skattefrågan utan endast dröja några
minuter vid byggnadsregleringen, som
ju sedan gammalt — och man har verkligen
rätt att säga »gammalt» i det avseendet
— är ett ärende som behandlats
av tredje lagutskottet.

När vi 1961 efter en kompromiss i
tredje lagutskottet beslöt oss för att
byggnadsregleringen skulle upphöra
1963, betraktades väl detta som ett tecken
på tillfrisknande i vår ekonomi. Lagen
hade då under ett par år använts
endast som instrument för att klara säsongutjämningen
i byggnadsfacket. Denna
angelägenhet skulle sedan i fortsättningen
klaras genom överenskommelser
och samarbete mellan parterna på
arbetsmarknaden.

Nu måste det ju medges att förhoppningarna
icke helt infriats. Säsongutjämningen
har väl gått hyggligt, men

investeringsverksamheten har inte följt
de bästa banorna. I vilken utsträckning
detta har berott på en oskicklig regeringspolitik
har diskuterats tidigare i
dag, och jag skall inte gå närmare in
på den saken. Medan man på socialdemokratiskt
håll ansett att strängare regleringsåtgärder
måst vidtagas, vilket i
praktiken har betytt att byggnadsregleringen
mer eller mindre helt återinförts,
så har vi på den borgerliga sidan förordat
en mera liberal linje. Vi var sålunda
tveksamma när regeringen 1964
och 1965 ville ha skärpt fullmakt att
lämna igångsättningstillstånd för byggnadsarbeten,
då vi fruktade att dessa
restriktioner skulle skapa ett uppdämt
investeringsbehov, som framdeles skulle
kunna bli ännu svårare att bemästra.
Byggrestriktionerna skulle kunna få ett
drag av Döbelns beryktade medicin.

Som utvecklingen nu har blivit, har
vi till nöds måst acceptera att det finns
en lagstiftning om igångsättningstillstånd
för att hålla mindre angelägna
projekt tillbaka. Jag tror det vore felaktigt
att redan nu binda riksdagen med
ett uttalande om hur gällande tillståndslagstiftning
skall se ut i framtiden, t. ex.
vid en eventuell förlängning efter utgången
av innevarande år. Vår strävan
måste ju ändå alltjämt vara att snarast
möjligt slopa dessa gamla och nya krislagar
och skapa förutsättningar för att
detta skall kunna ske. Jag vill också
med tacksamhet notera, att utskottet
för dagen inte vill vara med om någon
skärpning eller något uttalande om
skärpning av reglerna för tillståndsgivningen.
För oss som tillhör tredje lagutskottet
är det av betydelse att vi under
höstsessionen kan ta itu med frågan
utan att vara på förhand bundna av något
riksdagsuttalande.

Ja, herr talman, med det anförda vill
jag yrka bifall till utskottets hemställan.
Jag vill tillägga att det, om utskottets
förslag skulle falla vid voteringen,
är min avsikt att stödja de yrkanden
om undantag från investeringsavgiften,

128 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

som eventuellt kan komma att ställas
under den följande debatten.

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Det är kanske svårt att
vid denna tidpunkt och efter en så lång
skattedebatt, som har ägt rum i dag,
fortfarande hålla intresset vid liv, när
vi nu skall diskutera investeringsavgiften.
Vi gjorde ju ett helhjärtat försök
att hyfsa denna debatt genom att verkligen
dela upp den på de bägge utskottsutlåtandena,
men det lyckades nu
mindre bra. Finansministern har ju berört
investeringsavgiften ganska kort.
Herr Ohlin har berört den litet mera,
men herr Vigelsbo talade nästan enbart
om investeringsavgiften, fastän debatten
rörde bevillningsutskottets betänkande
nr 2.

Herr Brandt i Aspabruk, som i dag
är i den situationen att vara reservant
och inte utskottets talesman ■— på den
punkten är det åtminstone en variation
så till vida att rollerna är ombytta —
har ju redan nämnt att det väcktes ett
stort antal motioner i anledning av herr
Strängs proposition. Antalet var inte
mindre än 29, och alla rörde sig om
avslag, om ändringar och undantag från
investeringsavgiften. Något tillspetsat
kan man säga att det enda som inte begärdes
undantag för var banklokaler
och nöjeslokaler. Det beror väl på att
det inte är fullt så gångbart att begära
undantag för sådana efter de bankhus
som uppförts här i Stockholm. Men nog
visar detta stora antal motioner att det
finns många även inom regeringspartiet
som inte ville svälja detta ny ingrepp.
Det kallas avgift, vilket alltid låter
litet smakligare, men i praktiken är
det en straffskatt på visst byggande,
s. k. oprioriterat byggande.

Det stora antalet motioner om ändringar
och undantag visar kanske också
att förslaget inte var tillräckligt väl
genomtänkt till sina konsekvenser. Hur
skulle det för övrigt kunna vara det
med den väldiga brådska som legat

bakom förslaget? Ärendet skall upp i
konselj redan på fredag för att träda
i kraft den 1 mars, d. v. s. på onsdag i
nästa vecka. Tidsmarginalen är alltså
ytterligt smal, och olyckor skulle kunna
inträffa. Om vi hade befunnit oss i
kongressen i Washington, skulle oppositionen
antagligen ha satt i gång en
s. k. filibuster, d. v. s. talat utan begränsning
för att därigenom överskrida
tidsgränsen. Så ofina är vi dock inte
här i landet. Vi har andra vanor och
tillhör hans majestäts mest lojala opposition.
Vi gör inte så även om det denna
gång vore ovanligt frestande.

Nog förefaller det emellertid som om
även de socialdemokratiska reservanterna
har tagit ett visst intryck av de
många invändningar som riktats mot
propositionen. I reservationen, som
herr Brandt så utförligt och vältaligt
redogjorde för, sägs att »investeringsavgiften
inte är avsedd att medföra något
totalstopp för det oprioriterade byggandet».
Herr Brandt uttryckte sig mera
expressivt: det skulle inte bli något
»idiotstopp». Det intrycket fick man
knappast när man läste finansplanen
och finansministerns proposition om
straffskatten. I denna säger finansministern:
»Det torde komma att höra till
undantagen att en byggherre är villig
betala en avgift motsvarande en fjärdedel
av byggnadskostnaden.» Man kan
naturligtvis diskutera var gränsen går
mellan »idiotstopp» och de få undantag
som i så fall skulle förekomma där
byggherrar verkligen skulle vilja bygga
till dessa dryga kostnader.

Reservanterna hakar sig fast vid dispensregeln
med paragrafnumret 16, vilket
onekligen för tankarna till den
omistliga § 16 i regeringsformen -— den
kan säkerligen finansministern också.
»Dispensregeln skall inte tolkas alltför
restriktivt», säger reservanterna och
fortsätter med att direkt ange vissa byggen
som bör undantagas från investeringsavgift.
En hel del av dessa undantag
sammanfaller med yrkandena i mo -

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

129

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

tionerna. Även om herr Brandt bär berört
dem skall jag upprepa de undantag
som reservanterna talar om.

Enligt deras mening är det angeläget
att dispens medges där det är påkallat
av lokaliserings- eller sysselsättningspolitiska
skäl. Sysselsättningspolitiska
skäl finns redan angivna i 16 §, men
här har man även tagit med lokaliseringspolitiska
skäl. I reservationen säges
därefter: »Vidare bör enligt utskottets
mening hus som uppförs med statliga
lån inte avgiftsbeläggas och detsamma
bör gälla byggnadsarbeten som
utförs med stöd av bidrag av allmänna
medel för ett särskilt ändamål. — Vid
dispensgivningen bör också hänsyn tas
till det behov av servicelokaler som kan
finnas i nyanlagda bostadsområden. Avgift
bör givetvis inte utgå då byggnadsarbete
utförs på grund av omständighet
utanför byggherrens kontroll.»

Där har man redan fem, sex eller sju
undantag som man tydligen anser att
man skall begagna dispensparagrafen
för. Innebörden av skrivningen är närmast
att reservanterna redan är i färd
med att perforera effekten av investeringsavgiften.
Det trodde man knappast
när man läste finansplanen.

Jag skall också nämna en annan avvikelse.
Finansministern har i finansplanen
i fråga om igångsättningstillstånden
nämnt undantagen för sjukhus
och ålderdomshem. Reservanterna har
för säkerhets skull också lagt till barndaghem,
som ju oftast är kommunala
byggen.

När man nu har så mycket invändningar
och redan i starten gör så många
undantag och hakar sig fast vid dispensparagrafen
16, varför då inte förena
er med majoriteten och göra rent
hus med alltsammans och yrka avslag på
detta — eller är det så att lojaliteten
och partidisciplinen förbjuder ett så
djärvt steg?

Utskottsmajoriteten, alltså vi på den
borgerliga sidan, har utförligt motiverat
avslagsyrkandet, och jag tycker att
5 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

utlåtandet talar för sig självt. Utöver
utskottsutlåtandet har vi fått ytterligare
material och underlag för vårt
motstånd mot investeringsavgiften i den
skrivelse vi alla fått från arkitekternas
och byggnadsingenjörernas och vägoch
vattenbyggarnas organisationer.
Därför skall jag inskränka mig till att
sammanfatta; herr Brandt har ju redan
varit inne på de invändningar som
reservanterna har riktat mot vår argumentering.

Det kan väl knappast bestridas att
investeringsavgiften kommer att få en
kostnadshöjande effekt. Då avgiften inte
är avdragsgill och inte får räknas
in i anskaffningskostnaden vid beräkning
av värdeminskningsavdrag, blir
effekten i realiteten högre än den 25-procentiga avgiften. Nog finns det skäl
som talar för att det kommer att bli
fråga om ett »idiotstopp».

I propositionen för tre år sedan om
ändring i lagen om igångsättningstillstånd
förordade finansministern att butiker
i nya bostadsområden borde räknas
till de prioriterade. Är meningen
att dispensparagrafen skall tillämpas
också på dessa?

Investeringsavgiften kommer att avsevärt
försvåra en effektiv samhällsplanering
på det kommunala planet.
Jag frågade i utskottet byggnadsarbetareförbundets
ordförande — och det
är väl ingen hemlighet, herr Brandt
har ju också åberopat vad som sagts i
utskottet — om vi fortfarande höll fast
vid den linje som vi hade i arbetsmarknadsutredningen
att kommunerna
verkligen skall försöka planera och projektera
på lång sikt. Hur skall kommunerna
kunna planera och projektera
om de inte vet om finansministern
ett-tu-tre kommer med sådana här
drastiska åtgärder? Det är som att dra
ner en — rullgardin, nej en järnridå,
som herr Brandt och hans medreservanter
nu försöker perforera med
dispensregeln.

Det lönar sig inte att med kraftigt

130 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1907 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

tal uppmana kommunerna att planera
bättre, att de måste ha projekten klara
i tid så att det, om det blir sysselsättningssvårigheter,
bara skall vara att
trycka på en knapp för att det hela
skall sättas i gång. Så kommer finansministern
med en investeringsavgift
som gör att kommunen måste lägga om
hela planeringen och ge sig på andra
projekt Jag undrar inte på att det finns
socialdemokrater som är ytterligt skeptiska
mot dessa ingripanden mot de
kommunala förvaltningsbyggnaderna.
Den frågan kommer förmodligen fru
Hörnlund att tala om senare.

De s. k. oprioriterade byggena har
redan, herr finansminister, hållits starkt
tillbaka i snart två år. Det finns alltså
redan ett uppdämt behov på den fronten.
Det är stor risk för en »investeringsexplosion»
som herr Brandt viftade
bort med kall hand; han tyckte
att det var i hög grad överdrivet att
tala om en sådan. Men det kommer förmodligen
att bli en »investeringsexplosion»
på hösten 1968, och jag vill fråga
finansministern: Kan kapitalmarkna den

klara den rush som vi väntar oss
efter den 1 oktober 1968?

I propositionen heter det att en investeringsavgift
medför mindre administrativ
belastning än en skärpning av
byggnadsregleringen. Det anser tydligen
också reservanterna. Är nu detta verkligen
sannolikt? Den nuvarande lagen
om igångsättningstillstånd skall bibehållas
och tillämpas vid sidan av investeringsavgiften.
Vi får alltså här ett
slags dubbelkommando. Hur är proceduren?
Jag skulle vilja uppmana kammarens
ledamöter att läsa igenom 4 och
5 §§ i förordningen om investeringsavgift.
Gången av den här processen
är ungefär följande. Den som vill utföra
oprioriterat byggande skall först
söka tillstånd hos länsarbetsnämnden.
Om han får tillstånd skall han, innan
han sätter i gång, lämna en skriftlig
deklaration till länsstyrelsen med uppgift
om den beräknade byggnadskostnaden.
Därefter skall han omgående

inbetala preliminär avgift. När arbetet
väl är färdigt skall han omgående avge
ny deklaration om den verkliga byggnadskostnaden,
och länsstyrelsen skall
då fastställa den slutgiltiga avgiften
och reglera den i förhållande till den
preliminära. Har han betalat för litet,
skall länsstyrelsen ålägga honom att
omedelbart betala skillnaden, har han
betalat för mycket, skall länsstyrelsen
betala tillbaka den överskjutande skatten.
Det blir en sorts överskjutande
skatt, liksom det blir kvarskatt för den
arme byggaren som har byggt litet dyrare
än han räknat med. Det är, som
finansministern vet, inget ovanligt att
ett bygge blir betydligt dyrare än man
räknat med, och jag förmodar att man
även i fortsättningen kommer att bygga
dyrare än självdeklarationen preliminärt
har angivit.

Men det slutar inte med detta. Det
förutsättes nämligen att samråd skall
äga rum inte bara mellan arbetsmarknadsmyndigheterna
inbördes utan även
mellan dessa och länsstyrelsen. Kan
verkligen herr Brandt eller någon annan
hävda att det här är en enkel procedur
eller att den skulle bli administrativt
mindre betungande än att använda lagen
om igångsättningstillstånd? Den
senare vållar redan nu stora tolkningssvårigheter,
och det kan knappast bli
lättare att tillämpa förordningen om
investeringsavgift.

En annan allvarlig invändning mot
förordningen om investeringsavgift gäller
rättssäkerheten. I en vanlig normal
taxeringsprocess prövas den skattskyldiges
talan i fyra instanser. I det här
fallet blir det två: länsstyrelsen och,
som sista instans, kammarrätten. Taxeringsintendenten,
som de flesta skattebetalare
kanske betraktar som sin fiende
när han granskar deklarationerna
men som i realiteten inte bara är den
skattskyldiges motpart utan också skattebetalarens
ombud, ställs nu helt vid
sidan och får inte alls blanda sig i
saken.

Länsstyrelsen skall kunna meddela

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8 131

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

särskilt beslut i fråga om huruvida arbetet
är avgiftsbelagt eller ej, alltså om
investeringsavgift skall erläggas eller
inte. Jag ställde den frågan i bevillningsutskottet
— det kan herr Brandt
bekräfta — om vi har några motsvarande
bestämmelser i andra skattelagar
som överlämnar till den administrativa
myndigheten att besluta vem som skall
betala skatt och vem som inte skall betala
skatt. Jag frågar mig hur detta
rimmar med regeringsformens § 57,
som vi i bevillningsutskottet åtminstone
hittills hållit helig, om att svenska folkets
urgamla rätt att sig beskatta utövas
av riksdagen allena. Här blir det
länsstyrelsen som skall bestämma vem
som skall betala skatt — låt oss kalla
det för vad det är — och vem som inte
skall göra det.

Märkligt är att detta nya steg på
regleringarnas väg tas i samma stund
som man inom kanslihuset överväger en
successiv avveckling av hyresregleringen
— jag fick av inrikesministern i
höstas det beskedet att man på grundval
av remissyttrandena var i färd med
att se vad man kunde komma fram till
i fråga om en avveckling av hyresregleringen.
Om jag inte minns fel ingick
det också i socialdemokraternas valprogram
att hyresregleringen skulle
successivt avvecklas. Har man nu ändrat
uppfattning i kanslihuset och partiet? Nog

har jag svårt att spåra någon
konsekvent linje i regeringens åtgärder.
Byggnadsregleringen avskaffade vi
1963. I stället skulle vi lita till frivillig
samverkan mellan byggarbetsmarknadens
parter i samarbete med arbetsmarknadsmyndigheterna.
I samband
med det fick vi lagen om igångsättningstillstånd,
alltså en ny reglering
men i mildare form, och den vidgades
1964 och 1965.

Om jag inte minns fel har finansministern
i något sammanhang skrivit
eller uttalat att man inte på centralt
håll kan avgöra vilken byggnad eller

anläggning som är mest samhällsnyttig.
Menade då herr Sträng med »centralt
håll» kanslihuset eller länsresidenset,
eller var det någon lokal mindre enhet
som inte kunde avgöra det? Men nu
skall alltså länsstyrelsen bedöma det —-det är den som ytterst skall avgöra om
ett bygge är samhällsnyttigt eller inte,
om det skall vara prioriterat eller inte
prioriterat.

Att i nuvarande konjunkturläge bygga
ut regleringssystemet tror jag är att
växla in på fel spår.

Så till sist en fråga som det finns
anledning att ställa: Blir avgiften nu
verkligen temporär? Den skall ju gälla
19 månader. Varför denna egendomliga
tidrymd? Eller ligger det — för att begagna
ett expressivt uttryck som hans
excellens utrikesministern en gång använde
i en debatt här i kammaren —
möjligen en jycke jordfäst under denna
egendomliga tidrymd till ungefär
fjorton dagar efter valet 1968.

Jag tycker, herr talman, att alla skäl
talar för att kammaren borde följa utskottet
och avslå propositionen om investeringsavgift.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är olustigt att ta
upp tiden när det är så sent och vi
hållit på så länge. Men jag vill bara
säga ett par ord. Sedan skall jag inte
syssla mer med detta — det kommer ju
andra talare efter.

Jag tycker nog att herr Björkman
gör det krångligare än det är. Han resonerar
här precis som om alla som
ämnat bygga skall bygga även trots
denna avgift — men så blir det väl
ändå inte — och få alla de här besvärligheterna
som står i de paragrafer
som han läser upp. Vi har räknat med
att det skall bli i undantagsfallen som
byggmästare verkligen ger sig på att
bygga när det blir så mycket dyrare.
Det klagas ju ändå på att det är så
dyrt att bygga. Avsikten är att försöka
övertyga dem som vill bygga att de till

132 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

liösten 1968 kan uppskjuta byggen som
inte är så angelägna.

När herr Björkman frågar om avgiften
verkligen blir temporär, vill jag
säga att jag — såvitt jag minns — aldrig
har varit med om någon investeringsavgift
som inte varit temporär.
Om den inte är temporär, är den ju alldeles
meningslös. Därmed tror jag att
herr Björkman kan vara övertygad om
att även denna avgift blir temporär.
Jag vill tillägga att de undantag som
man har yrkat på men som vi inte har
bifallit utom kanske på några punkter
ju är något helt annat än att i en motivering
utan att ändra lagtexten säga
att Kungl. Maj:t kan ge dispens under
de och de förutsättningarna. När det
sedan gäller kommunernas planering
och projektering vet alla som är kommunalmän
att man numera gör planer
för fem år i taget. Jag tror inte att
kommunerna slutar upp med projektering
och planering av sina framtida investeringar
för att man har detta system
under en kort period. Det har vi också
från reservanternas sida trott och sagt
att man inte bör göra.

Till slut vill jag ytterligare understryka
min förvåning över att oppositionen
nu är så förtjust i denna detaljreglering
med vilken vi ändå aldrig
kan nå det syfte som avses. De har
blivit så förtjusta i denna detaljreglering
som de tidigare under åratal så
starkt kritiserat, att de nu hellre vill
ha den kvar än acceptera denna avgift.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt tyckte att
jag framställde det krångligare än vad
han tror att det skall bli. Herr Brandt,
jag har inte gjort något annat än läst
paragraferna. Allt detta står i propositionen
liksom hela proceduren hur
det hela skall gå till. Och jag tycker
det låter förfärligt krångligt, herr
Brandt. Nu säger herr Brandt att vi
bara räknar med att det skall bli rena

undantagsfall då byggherrar sätter i
gång så här dyra byggen. Det är klart
att skall man tillämpa dispensparagrafen
på det sätt som ni säger, då kanske
det blir undantagsfall, men då förstår
jag faktiskt inte varför man inte kan
använda den förordning man redan
har i stället för att införa en ny och
dubbel kontroll som man kommer att
ha med investeringsavgiften. Det tycker
jag är onödigt.

Det var intressant att höra herr
Brandts försäkran — jag vet inte om
jag vågar ta det som en försäkran —
att denna investeringsavgift skall vara
temporär, för dessa 19 månader.

Jag måste nog säga herr Brandt att
jag har mina onda aningar. Erfarenheterna
talar för att om någonting är
evigt i denna världen så är det av
riksdagen beslutade provisorier. Jag
är rädd att det gäller också denna
reglering.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Brandt sade sig
vara förvånad över att oppositionen har
blivit så förtjust i denna detaljreglering,
som vi tidigare har motarbetat. Jag
tror att detta är alldeles felaktigt uttryckt
av herr Brandt. Någon förtjusning
på den punkten råder minsann inte
inom oppositionen. Den situation
som nu har uppstått är helt enkelt
sådan att vi måste föredra lagen om
lillståndsgivning framför den investeringsavgift
som har föreslagits. Så ligger
saken till, och man skall inte dra
några andra slutsatser av detta än sådana
som är korrekta.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! När vi undersöker möjligheterna
att finna medel för att ta
oss ur den besvärliga ekonomiska situation,
som vi genom den förda regeringspolitiken
hamnat i, är det uppenbart
att mycket stor uppmärksamhet
måste ägnas åt de investeringar som
göres i byggnader och anläggningar av

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

133

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

skilda slag, eftersom dessa svarar för
ungefär hälften av våra totala investeringskostnader.
I ett kärvt ekonomiskt
läge då begränsade kapitalresurser står
till förfogande måste tyvärr en viss
.statlig styrning av investeringarna inom
byggnadssektorn tolereras. Om denna
sak är utskottsmajoriteten och de socialdemokratiska
reservanterna överens.
I utskottsutlåtandet uttrycks saken
på följande sätt: »Allmän enighet torde
i dagens läge råda om nödvändigheten
av att hålla vissa mindre angelägna
byggnadsprojekt tillbaka och bredda
utrymmet för bostads- och industribyggande.
»

När det sedan gäller att finna medel
för att hålla tillbaka denna mindre angelägna
byggenskap går åsikterna starkt
isär.

För det första kan man konstatera
att uppfattningarna om vad som är
angelägen byggenskap är högst divergerande.
Härom här de många motionerna
i ärendet vittnesbörd nog. Men menar
man allvar med att försöka begränsa
investeringslusten på byggnadsområdet
kan man inte utan vidare utmönstra
det ena byggnadsprojektet efter det andra
från den oprioriterade sektorn och
överföra dem till den prioriterade, ty
det som sedan är kvar blir bara ett
slag i tomma luften.

För det andra skiljer sig utskottsmajoritetens
och reservanternas uppfattning
om vilka medel som bör användas
för att hålla den mindre angelägna byggenskapen
tillbaka. Utskottet menar att
den fullmakt riksdagen lämnat Kungl.
Maj:t, senast 1965, att kräva igångsättningslillstånd,
då allvarlig brist på arbetskraft
inom byggnadsindustrien råder
eller annat avsevärt hinder för
byggnadsverksamheten föreligger, ger
regeringen tillräckliga möjligheter att
styra byggenskapen i önskad riktning,
d. v. s. mot ett ökat bostadsbyggande
och ökade industriinvesteringar.

Reservanterna delar inte denna uppfattning.
Granskar man reservationen
finner man att den sönderfaller i två

avdelningar där den uppfattning som
hävdas i den ena avdelningen strider
mot uppfattningen i den andra. I den
första avdelningen som behandlar propositionen
tillstyrker reservanterna denna
reservationslöst. Den fullmakt, som
regeringen begärde och riksdagen beviljade
senast 1965 och som avsåg att ge
regeringen det instrument den skulle
behöva för att styra utvecklingen inom
byggnadssektorn, har visat sig inte motsvara
de förväntningar man ställde på
den. Men, säger nu reservanterna, det
beror givetvis inte på något misstag
från regeringens sida, utan skulden
härför får man söka hos kreditinstituten
och hos länsarbetsnämnderna, som på
ett så ofullkomligt sätt har skött sina
uppgifter. Det behövs nu andra medel
för att dämpa mindre angelägna investeringar,
och reservanterna anser att
den investeringsavgift som föreslås i
propositionen härvidlag är ett effektivt
medel, väl ägnat att tillgodose detta
syfte dels därför att avgiften är tidsbegränsad
och dels därför att den är
så kännbar att den leder till konsekvenser
i de enskilda fallen. Det betyder
med andra ord att om regeringen medverkar
till att öka byggnadskostnaderna
med 25 procent, vilket blir det faktiska
resultatet om avgiften skall utkrävas,
så bör det vara ett tillräckligt avskräckande
medel för att få byggherrarna att
avstå från att ge sig på så vanskliga
och äventyrliga företag som att bygga
inom den oprioriterade sektorn.

Sedan viftar reservanterna också bort
risken för att förordningen skulle ha
någon inverkan på sysselsättningen
inom byggnadsfacket; nu räknar man
nämligen med att få igång byggenskapen
inom den prioriterade sektorn, och
delta skall ge full sysselsättning. Det
återstår väl att se om det blir på det
sättet. Det är väl inte alldeles givet att
de prioriterade byggena kommer att i
full utsträckning ge sysselsättning på
detta område överallt i vårt avlånga
land.

Reservanterna säger vidare att ris -

134 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

ken för en ansamling av byggnadsobjekt
inom den oprioriterade sektorn till avgiftstidens
slut inte är någon större
nackdel; under tiden kan byggherrarna
projektera och förbereda sig för att sätta
igång för fullt när perioden är slut.
Jag tror för min del inte att byggherrarna
litar på att detta är den sista medicin
regeringen kommer att skriva ut
i detta fall. Man säger ju att regeringen
nu förbereder en förlängning av förordningen
då den träder ur kraft vid årets
utgång. Vad det förslaget kan komma att
innehålla vet man aldrig.

Jag övergår så till vad jag skulle vilja
kalla avdelning 2, nämligen där reservanterna
behandlar de motioner som innehåller
yrkanden om undantag från
avgiftsplikt eller andra begränsningar
av den. Dessa avslår man givetvis utan
vidare, men man så att säga skummar
grädden av motionärernas uppslag och
får på olika sätt in det i denna avdelning.

I den första avdelningen har man sagt
att investeringsavgiften skall bli ett effektivt
medel för att hålla investeringsverksamheten
tillbaka. I den andra avdelningen
säger man att det naturligtvis
inte kan bli fråga om att införa totalstopp
för allt oprioriterat byggande
— det finns ju dispensregler som Kungl.
Maj :t kan sätta i kraft, och på dem
ställer man mycket stora förväntningar.
Jag anser nog att dessa förväntningar är
en aning överdrivna, om denna avgift
skall kunna leda till önskvärt resultat.

Man avstyrker också yrkandena om
generella undantag från avgiftsplikten
och anser, att sådana undantag lämpligen
bör ske genom dispens. Man framhåller
vidare, att det är angeläget att
dispensregeln inte tolkas alltför restriktivt
och menar att cn dispens givetvis
kan utformas så att den generellt gäller
för vissa arbeten. Denna mening är väl
avsedd att tillgodose de socialdemokratiska
motionärernas önskemål om generella
undantag för kommunernas avgiftsskyldighet,
förmodar jag.

Man går vidare och upprepar att det
inte är meningen att införa ett totalstopp
för allt oprioriterat byggande och räknar
sedan upp en hel mängd områden, där
det anses önskvärt att dispens skall beviljas.
Från centerpartiets sida har vi
givetvis ingenting att invända mot att
dispens medges där detta är påkallat
av lokaliserings- eller sysselsättningspolitiska
skäl. Jag tror nog att det finns
ganska stor anledning att i detta fall vara
generös vid dispensgivningen, men då
kan jag också fråga: Var någonstans
i vårt land kan det inte uppvisas antingen
lokaliserings- eller sysselsättningspolitiska
skäl för beviljande av
dispens?

Man går vidare och säger, att där statliga
lån har beviljats, skall också dispens
beviljas, liksom för byggnadsarbeten
där statliga bidrag ges för olika
ändamål, t. ex. då det gäller att bygga
en bensinstation med anledning av högertrafiken
o. s. v. Om man plockar ut
alla dessa projekt, blir det inte så många
över, där inte reservanterna anser att
dispens skall kunna komma i fråga.
De undantag man i stort sett gör gäller
kyrkor, samlingslokaler, idrotts- och fritidsanläggningar.
För dessa menar man
att det är onödigt med dispens. Om nu
bara sådana projekt skall undantas och
bli avgiftsbelagda, så frågar man sig:
Är det värt allt detta ståhej att införa
en investeringsavgift för att stoppa
inom en så begränsad sektor som sedan
återstår?

Reservanterna har sagt att om man
nu inför denna avgiftsbeläggning kommer
det att leda till en mindre administrativ
belastning än vad en skärpning
av byggnadsregleringen gör. Ja,
det kan väl vara riktigt om man åstadkom
ett totalstopp. Då skulle naturligtvis
den administrativa belastningen
bli lindrig, ty då skulle det inte finnas
något att administrera över huvud taget.
Skall man emellertid gå in för en generös
dispensgivning, sätter man ju i gång
hela apparaten med sökandet av igång -

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

135

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

sättningstillstånd, preliminär deklaration
i länsstyrelsen, skattebeläggning,
återkommande för att få definitivt besked
om avgiftsbeläggning samt uppvaktande
hos regeringen om dispens.
Man får givetvis börja hos länsarbetsnämnderna,
fortsätta till länsstyrelserna
och sist inställa sig i Kungl. Maj ds
kansli för att få i gång byggenskapen.
Var och en begriper väl att en generös
tillämpning av dispensförfarandet inom
hela detta område måste leda till ökat
administrativt krångel, det är ofrånkomligt.
Om reservationen bifalles —•
och det finns väl vissa förutsättningar
för det — får man anta att regeringen
kommer att behandla reservanternas
förslag generöst och tillämpa det därefter.

Jag kommer fram till i stort sett samma
konklusion som herr Björkman, nämligen
att införande av en investeringsavgift
innebär mera våld än nöden kräver
ocli att det finns goda skäl för utskottets
uppfattning att det redan med
nuvarande lagstiftning hade varit möjligt
att styra utvecklingen på detta område
i önskad riktning.

Herr talman! .Tåg ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Då vi för vår del beslutat
oss för att stödja regeringens förslag
om investeringsavgift för vissa
byggnadsarbeten har vi gjort det därför
att vi anser att samhället bör ha möjlighet
att planera byggnadsverksamheten
— allra helst om en sådan planering
är nödvändig med hänsyn till förhandenvarande
resurser i fråga om arbetskraft
och kapital.

En planering kan naturligtvis åstadkommas
på olika sätt, men klart är att
den hittillsvarande tillståndsgivningen
inte har förmått åstadkomma en tillfredsställande
planering. Detta verifieras
bl. a. av förhållandena i vårt närmaste
grannskap runtomkring detta hus.
De magnifika bank- och kontorspalat -

sen reser sig snabbt och i stor mångfald,
men bostadsbristen är mer skriande
än någonsin. I detta läge har man
ingenting annat att göra än att välja
mellan palatsen och bostäder åt vår ungdom.

Det måste uppenbarligen komma till
något annat, i varje fall under en övergångsperiod.
Fjolårets händelser, inte
minst i fråga om bostadsbyggandet i
storstockholmsområdet, får helt enkelt
inte upprepas. Det är svårt att förstå de
borgerligas kallsinniga avslagsyrkande,
särskilt med tanke på bostadssituationen
i liuvudstadsregionen. Under föregående
valrörelse talade man ju mycket
om kaos inom bostadsbyggandet i stockholmsområdet.
Med tanke på all denna
propaganda, som man lätt kan erinra
sig, är i varje fall de borgerligas ställningstagande
i Stockholm i denna affär
mycket anmärkningsvärt. Det är ju ryckigheten
i och den otillfredsställande
omfattningen av bostadsbyggandet i
storstadsregionerna som vi måste bemästra.

Jag vill emellertid samtidigt starkt
framhålla att det inte får bli så att den
som har råd att betala investeringsavgift
får bygga under alla förhållanden.
Yi har i en motion, nr 710 i denna kammare,
förordat en differentierad avgift
i syfte att verkligen stoppa vissa byggnadsobjekt
som uppenbarligen bör kunna
uppskjutas. Samtidigt har vi starkt
betonat att tillståndsprövningen även i
fortsättningen bör tillämpas, jämsides
med beskattningen. Yi har därför också
i en särskild motion yrkat förlängning
av lagen om igångsättningstillstånd.

I reservationen till föreliggande utskottsutlåtande,
som tillstyrker regeringens
förslag, försäkras att ifrågavarande
avgift på 25 procent i praktiken
kommer att medföra det uppskov med
viss byggnation som eftersträvas. Samtidigt
förutsätter reservanterna att gällande
tillståndslag kommer att förlängas
genom beslut av årets riksdag. Vi får
väl ta reservanterna på orden, och med

136 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

hänsyn till detta kommer jag inte att
yrka bifall till motionerna 710 och 808
i denna kammare.

Med anledning av regeringens förslag
har en råd yrkanden väckts om undantag
från beskattningen beträffande olika
icke prioriterade objekt. Om man
slår ihop alla dessa undantag finns
egentligen ingenting att beskatta, utom
möjligen lyxvillorna som ingen — tydligen
av taktiska skäl — vill upphäva
sig till talesman för.

Många av undantagskraven är naturligtvis
i och för sig behjärtansvärda, inte
minst kravet beträffande de kommunala
investeringarna. Jag tror emellertid
inte att undantag för alla kommunala
investeringar kan förordas i ett läge
som det nuvarande. Vi vill emellertid
också för vår del med skärpa framhålla
att dispensbestämmelserna bör tilllämpas
med skicklighet och i vidsträckt
mening då det gäller områden med otillräcklig
sysselsättning. Det kan inte accepteras
att byggnadsarbetare skall gå
arbetslösa, om det finns någonting att
bygga. Vi tycker också att dispensbestämmelserna
bör tillämpas smidigt när
det gäller idrottsanläggningar och naturligtvis
även i fråga om servicehus
i nybyggda områden.

Slutligen vill jag beträffande fritidshusen,
herr talman, uttala min personliga
sympati för motion II: 413 av herr
Josefsson i Halmstad m. fl., som förutsätter
att restriktionerna skall gälla fritidshus
över 60 m2 i stället för som
föreslagits 80 m2. Den samstämmighet
med en del andra förordningar, som
då skulle behövas, bör ju inte vara särskilt
svår att åstadkomma.

Herr talman! Jag kommer alltså att
rösta för reservationen.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Att jag nu tar till orda
är egentligen uteslutande för att inte
stå som löftesbrytare. Jag har tidigare
under förmiddagens debatt sagt att jag

kanske hade anledning att ett ögonblick
kommentera även detta förslag
på dagordningen.

När jag satt och lyssnade på debatten
fattade jag den på det sättet, att inte
någon från den opposition, som vill avslå
förslaget om den 25-procentiga investeringsavgiften,
förnekade behovet av
en viss prioritering dels med hänsyn
till det allmänna läget och dels med
hänsyn till kapitalmarknadens resurser.
Jag är ganska övertygad om att de
som står bakom utskottets utlåtande och
som har yrkat avslag på Kungl. Maj :ts
proposition erkänner att det finns vissa
objekt som är angelägnare än andra.
De erkänner att industriens investeringar,
bostäder, sjukhus, skolor, vatten,
avlopp och reningsverk, ålderdomshem
och daghem, för att nu nämna de
mest angelägna områdena som jag
minns, är viktigare än många andra områden.
Situationen under hela 1960-talet
har framför allt präglats av brist på
kapital, och denna situation är fortfarande
för handen. Tidvis har situationen
också präglats av brist på arbetskraft,
och jag tror att detta förhållande
kommer att upprepas. Då är frågan:
Hur skall vi i ett sådant läge på bästa
sätt realisera det önskemål varom det
inte föreligger några delade meningar,
nämligen att placera resurserna där vi
helst vill ha dem?

Jag satt under jag vill minnas fyra
år som det statsråd som hade huvudansvaret
för den starkt centraliserade
byggnadsregleringen i början av 1950-talet. Jag kan med de erfarenheter jag
fick under dessa år kosta på mig att
deklarera som min uppfattning, att om
man inte behöver prestera något annat
än portot på ansökningshandlingen
blir man utomordentligt angelägen att
ställa sig i ko för byggnadstillstånd, vare
sig man behöver eller inte. Man vill
inte försitta några chanser och av denna
anledning lägger man in sin ansökan.

Om man däremot försöker arbeta
med den metod som här föreslagits från

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

137

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

regeringens sida — en generell avgift
— får man en faktor som något håller
tillbaka en sökande. Den som är ute
efter att bygga får sätta sig ned och
tänka: Skall jag taga denna extra kostnad
eller inte? I allmänhet kommer
han fram till det resultatet att han inte
skall ta den extra kostnadsbelastningen,
och från den utgångspunkten finns anledning
att räkna med att han kommer
att vänta. Det är väl ingen tvekan om
att den administrativa belastningen därigenom
blir mindre och att det hela
blir mera lätthanterligt.

Under förmiddagens debatt riktades
till mig frågan: Klarar inte länsarbetsnämnderna,
förankrade i den schabloniserade
byggnadsreglering som vi har,
detta problem utan att en ekonomisk
garanti eller sanktion -— man må kalla
det vad man vill — införs för att nå
det syfte som vi ändå på det hela taget
är eniga om? Och varför klarar i så
fall länsarbetsnämnderna inte saken?
Jag skall försöka att kortfattat beskriva
detta.

Jag har all respekt för länsarbetsnämnderna
och deras kvalitet. Jag brukar
vara en trogen gäst hos länsarbetsnämndernas
befattningshavare när de
träffas på sina årliga möten här i
Stockholm, och även som gammal socialminister
har jag personlig erfarenhet
av dessa befattningshavare och vet
att det är duktigt folk. Men de har att
bedöma sådana här frågor uteslutande
från en utgångspunkt: Finns det ledig
arbetskraft inom det område de har ansvaret
för? Där slutar alltså deras bedömning.

Det är emellertid två kriterier som vi
har att ta hänsyn till — dels arbetskraftsläget,
dels kapitalmarknadsläget.
Och den enskilda länsarbetsnämnden i
det eller det länet kan näppeligen göra
en bedömning av kapitalmarknadsläget
i stort. Arbetsmarknadsstyrelsen har
själv förklarat, att denna bedömning
vill man inte ta på sig — den ligger

utanför arbetsmarknadsverkets kompetensområde.

Det är alltså på grund av att vi måste
ta hänsyn till två kriterier -— arbetskraftstillgången
och kapitaltillgången
—• som ifrågavarande konstruktion
gjorts. Detta innebär ingen kritik mot
länsarbetsnämnderna och deras sätt att
fullgöra sin uppgift — det ligger helt
enkelt inte inom länsarbetsnämndernas
befogenheter att göra den bedömning
av dessa dubbla kriterier som måste
till.

Vi får aldrig glömma bort att de
oprioriterade byggen som släpps fram
på en ort kostar sin kapitalinsats, samtidigt
som de prioriterade byggena på
en annan ort går »i stå» på grund av
att just kapitaltillgångar fattas. Vi har
från fjolåret exempel på oprioriterade
byggen, som växte upp samtidigt som
bostadsbyggandet stoppade upp på
grund av kapitalbrist.

Det råder också en viss trögrörlighet
bland arbetskraften, vilket är helt naturligt.
Via statistiken kan vi avläsa, att
byggnadsarbetarna inte är så flyttbara
i dag som de var, låt mig säga, föredet
senaste kriget. Skillnaden är alldeles
utomordentligt markant i detta
avseende, tv det har rått eu byggkonjunktur,
som har givit arbetarna möjligheter
till sysselsättning på deii ort
där de har varit bosatta. I allmänhet
gör man anspråk på att i första hand
få ett arbete där man är bosatt. Mera
i andra hand flyttar man och tar ett
arbete på en annan ort.

Ett önskat påslag i bostadsbyggandet,
som vi allesammans naturligtvis står
bakom, har omöjliggjorts under det senaste
året på grund av kapitalbristen
samtidigt som antalet bankhus och andra
sådana objekt har gått i höjden. I
det senare fallet har det inte fattats
kapital. För att få den rätta anpassningen
av arbetskraft och kapital med den
prioritering som jag tror att vi allesammans
ändå är eniga om, har vi i

5* —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 8

138 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

regeringen bedömt frågan på det sättet,
att en ekonomisk sanktion måste komplettera
den rent fysiska regleringen
över länsarbetsnämnderna.

Det har sagts att vi riskerar att få en
del besvärligheter. Vi riskerar att få
arbetslöshet, men inte bland byggnadsarbetarna
— jag är alldeles övertygad
om att den situationen inte är för handen;
den arbetslöshet vi har i dag är
säsongbetonad. Sedan kommer sommaren,
och efter vad jag kan se behöver
man inte heller för den kommande
hösten måla spöken på väggen
och tala om att byggnadsarbetarna
ställs utan arbete. Däremot måste jag
kanske erkänna att det blir en klimatförändring
för en annan grupp som
är sysselsatt inom byggnadsverksamheten,
nämligen arkitekter, byggnadstekniker
och pröjekteringspersonal som
det har varit så utomordentligt ont om
och som utgjort den verkliga flaskhalsen
under 1960-talets forcerade byggnationsperiod.
Jag vill inte säga att
dessa yrkesgrupper kommer att drabbas
av arbetslöshet, men det blir en
klimatförändring. Man skulle kunna
säga att den drivhusluft som funnits
i branschen under 1960-talet kommer
att försvinna och att det blir en mera
normal atmosfär även för dem.

Det har under de senare åren växt
upp en flora av konsultbyråer på den
fria marknaden, vilket har medfört att
en rad kommuner har fått vakantsätta
tjänster för arkitekter, tekniker och
projekterare. Jag är vittnesgill i detta
avseende, ty jag vet hur oerhört svårt
det har varit för byggnadsstyrelsen att
få en duktig arkitekt, även om han betalats
med byråchefslön och extra tilllägg
vid sidan om. Har han varit duktig,
så har man på den fria marknaden
bjudit över ogenerat, och det har varit
ett av statens stora problem.

Det här upphetsade klimatet just när
det gäller detta slag av folk inom byggnadsindustrien
har också medfört att
byggherrarna så att säga har suttit på

understol när de har satt i gång med
sina byggen. De har icke fått tillräckligt
med anbud, och de anbud de fått
har inte varit konkurrenskraftiga utan
har i allmänhet varit ganska uniformerade.
Det har varit svårt att tala med
experter på detta område för att få in
det inslag av ekonomiskt kalkylerande,
som jag förmodar att även den mest
konstnärligt betonade arkitekt ändå i
sista hand bör tvingas att ställas inför.

Denna situation har redan nu ändrats.
Jag har fått klara och eklatanta
bevis på detta från många kommunalmän
vilka har sagt: Nu har vi kunnat
besätta våra vakanta tjänster. Vi har
helt andra möjligheter just nu att diskutera
med konsultbyråer och arkitektfirmor
än vad vi har haft tidigare.
Det går att bygga billigare, och det
är en gudi behaglig gärning.

Om nu detta innebär något gott, och
det gör det, förmenar jag att vi har fått
ett sådant klimat — även om det är
litet påfrestande för dem som har gått
i drivhusluften — som vi bör sträva
efter att behålla, inte bara på vintern
utan även på sommaren. Det förslag
som nu ligger på riksdagens bord är
bl. a. ett medel att så att säga få detta
klimat att bli ett permanent inslag i
vår byggnation. Vi kan helt enkelt inte
fortsätta med den starka kostnadsstegring
inom byggnadsverksamheten som
har varit karakteristisk under åren till
och med 1965 — det har blivit bättre
under 1966. Jag tror att det som nu
föreslås bl. a. är en möjlighet att dämpa
kostnadsstegringen.

Man har talat om dispensgivningen.
Jag vill gärna säga att dispensgivningen
inte skall skötas lättsinnigt. Den skall
skötas stramt men med förstånd. Jag
tror inte att det är riktigt att frilägga
speciella sektorer. Alla investeringar är
nämligen inte lika viktiga inom de speciella
sektorerna. Våra viktigaste investeringar
på den kommunala sektorn
t. ex. är redan prioriterade med regeringens
uppläggning. Men även på en

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8 139

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

oprioriterad sektor kan man av och
till och från en plats till en annan träffa
på mer eller mindre angelägna investeringsobj
ekt.

Jag har studerat stadsplaner från en
av våra största städer, där man skulle
exploatera ett alldeles nytt och, jag
erkänner det gärna, mycket stort område.
Naturligtvis medför den kommunala
ambitionen att man då vill göra
detta område så exklusivt, modernt och
fint som möjligt redan vid starten, varför
jag i denna stadsplanering fann, jag
tror att det var fyra fotbollsplaner, ett
halvt dussin tennisplaner, ridhus och
ridbanor. Och detta i en stad där bostadsbristen
är alldeles uppenbar. Här
har man då en kontrovers. Skall man
släppa fram den exklusiva stadsbildningen
där allt är perfekt, så länge
man inte har »städat undan» i fråga
om vad som är mera angeläget?

Jag anser att man inte skall dra sig
för att ge sig på kommunerna. Man
skall säga att så länge vi inte har det
nödvändigaste får det mindre nödvändiga
vänta. Av den anledningen kan
jag inte tänka mig att man frilägger
den kommunala sektorn. Det betyder
inte att det är absolut stopp överallt
för vad som är oprioriterat. Det kan
ju t. o. m. tänkas att det finns eu kommun
som i det allmännas intresse av
en anläggning är så illa ställd, att dispensgivning
kan anses vara motiverad.

Vi har, det erkänner jag gärna, en
ganska gammalmodig tillstån dslagstiftning
i fråga om banketablering. Den
är nu under översyn i kreditmarknadsutredningen,
och jag hoppas att man
skall göra rent hus med detta. Jag har
egentligen aldrig varit förtjust i den.
Den fungerar så, att om en bank är
etablerad i en stad, får den bygga precis
hur många nya bankkontor i den
staden som den önskar, ty då kallas
det för »förlängda diskar». Är vederbörande
däremot inte etablerad i staden
underkastas den som där vill bygga
en noggrann prövning. Bank- och

fondinspektionen prövar behovet av en
ny kreditanstalt mot bakgrunden av befintliga
kreditanstalter, mot bakgrunden
av stadens folkmängd och dess industriella
och kommersiella karaktär. Då
är det en alldeles utomordentligt noggrann
prövning. Samtidigt finns en
accept på att om man väl har kommit
i gång får man bygga precis hur många
bankhus som helst. Ni kan stå var som
helst på ett torg här i staden och räkna
till 4 eller 5 olika banklokaler, allt i
den heliga konkurrensens intresse.

Jag har faktiskt bara en enda gång
lyckats få tre storbanker i den här
staden att handla rationellt. Det var
när alla tre bankerna begärde finansministerns
tillstånd att var och en få
etablera ett bankkontor på Arlanda
flygplats. Jag frågade varför det var
nödvändigt med tre bankkontor på Arlanda
flygplats och fick beskedet: Vi
kan inte tolerera att en av konkurrenterna
visar sitt ansikte för världen
och för alla resande medan de andra
konkurrenterna inte har samma chans.
Men ett sådant oerhört penningväxlande
är det ju inte ute på Arlanda att
man inte kan klara den saken vid eu
disk; det är jag alldeles övertygad om.
Jag tog mig friheten att säga: Om ni
inte kan bli sams om att sätta upp
alla tre bankernas skyltar ovanför samma
disk och dessutom träffa en överenskommelse
om att bevaka det här
bankkontoret i tur och ordning var sin
vecka eller vissa dagar i veckan, blir
det inget bankkontor alls där ute på
Arlanda. Inför detta förskräckliga perspektiv,
mirabile dictu, enade man sig
om att sätta upp tre skyltar ovanför eu
disk och att turas om att sköta servicen.

Jäg har sagt detta bara därför att man
många gånger vid den praktiska tilllämpningen
ställs i situationer som gör
att man måste fråga sig: Har vi en rätt
hushållning med pengarna? Naturligtvis
har vi inte det. På något underligt
sätt — jag har sagt det tidigare och jag

140 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

upprepar det nu — har jag aldrig haft
ett intryck av att det saknas pengar när
det gäller en expansion av detta slag.
Banken kan vara nödvändig ibland, men
den är inte nödvändig jämt. Kontoret
kan vara nödvändigt ibland, men är det
inte jämt, och kyrkan kan vara nödvändig
ibland men är det inte jämt. Man
kan inte ta undan vissa sektorer utan
måste förbehålla sig rätten att kunna
göra en individuell prövning med hänsyn
till situationen just på det aktuella
stället. Denna prövning skall vara stram,
men den skall göras med förstånd.

Jag skulle kanske också replikera herr
Björkman, som lade ut texten ganska
utförligt i den här frågan. Herr Björkman
säger att det torde höra till undantagen
att en byggherre kommer att betala
25 procent i investeringsavgift. Det
tror jag också; jag hoppas det för övrigt.
Jag går så långt att jag säger att
investeringsavgiften är fixerad så högt,
att den egentligen skall vara prohibitiv.
De skall vara lätt räknade, menar jag,
som är så angelägna att de satsar 25 procent
extra, särskilt som avgiften inte är
avdragsgill vid beskattningen, för att få
sätta i gång under den tid då vi föreslagit
att avgiften skall gälla.

Det är följaktligen överflödigt att raljera
om hur oerhört komplicerad författningstexten
är. Det blir inte många
fall som kommer att prövas efter författningstexten,
men den. måste finnas
för den eventualiteten att någon betalar
denna summa för att få sätta i gång om
arbetsmarknadssituationen är sådan att
arbetet blir frisläppt av länsarbetsnämnden.

Ingen skall bestrida att avgiften får
en kostnadshöjande effekt, men den fördyrande
effekten blir mera teoretisk,
eftersom väl bara i ytterst få undantagsfall
någon kommer att betala avgiften
för att få bygga.

Herr Björkman raljerade också litet
över dubbelkommandot. Jag har inledningsvis
förklarat vad som är motivet
för det. Jag skulle kunna ytterligare un -

derstryka det genom att säga, att det
naturligtvis finns ett alternativ, nämligen
en återgång till den gamla, hårt
centraliserade byggnadsregleringen. Vid
de tillfällen då jag var ordförande satt
det med representanter för de samhällsekonomiska
bedömningarna, ett par nationalekonomiskt
ytterst sakkunniga
män, och vi hade i beredningen också
folk som kunde bedöma kreditmarknaden
och arbetsmarknaden. Man samlade
ihop bedömningarna centralt i kanslihuset.
Det var emellertid en ganska
omständlig procedur. Arbetsmarknadsstyrelsen
tvingades hålla en hel avdelning
för ändamålet med en överingenjör
i spetsen, en byråchef, byrådirektör,
inspektörer och många andra.

Det är möjligt att samma situation
kan bli aktuell ännu en gång, men vi
har sagt att vi bör försöka den nu föreslagna
anordningen under denna ansträngda
tid i stället för att koppla in
en hårt centraliserad byggnadsreglering.

Slutligen frågade herr Björkman, om
avgiften blir temporär. Herr Brandt har
svarat på detta, och jag har svarat en
gång tidigare. Jag kan således bara kort
och gott svara ja på herr Björkmans
fråga.

Herr EL1ASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är tacksam för att
herr Sträng har svarat på mina frågor.
Jag respekterar hans åsikt, och jag hoppas
att han också respekterar min. Han
säger att vi är ense om syftet och att
det är om medlen som vi har delade
meningar.

Man kan emellertid inte utesluta, herr
Sträng, att människor och företag funderar
över om inte löne- och kostnadsutvecklingen
fram till låt oss säga den
1 oktober 1968 blir sådan, att det lönar
sig att sätta i gång byggande nu. Det
kan också hända att man spekulerar i
att det kommer att bli en ko av sådana
som då vill bygga och att man därför

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

141

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

vill sätta i gång nu. De som anser sig
ha råd att betala avgiften kanske därför
bygger ändå, medan de som inte
har det inte kan sätta i gång. På så vis
blir det ändå ett byggande som inte
sker på vad jag anser vara rationella
grunder.

På min fråga, varför inte länsarbetsnämnderna
kan klara den här saken,
svarar finansministern att de inte har
erforderliga befogenheter, men de kan
väl i så fall ges sådana. De regionala organen
måste ju med sin lokalkännedom
kunna bedöma läget i regionen bättre
än man kan göra i kanslihuset.

Jag vill fästa finansministerns uppmärksamhet
på vad reservanterna —
företrädarna för regeringspartiet — säger,
nämligen att det enligt utskottets
mening är angeläget att dispens medges
när detta är påkallat av lokaliserings-
och sysselsättningspolitiska skäl.
Jag frågar mig om inte länsorganet har
möjlighet att bedöma det bättre än låt
säga kanslihuset. Jag tycker att det är
bristande förtroende för länsarbetsnämnderna
som man här visar.

Till sist, herr talman, vill jag gärna
instämma i vad finansministern sade
om angelägenheten av att dämpa den
starka kostnadsstegring på byggnadsområdet
som vi har haft under senare
år. Där tror jag inte att herr Sträng behöver
riskera att bli motsagd.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern säger
att han vill komplettera den typ av reglering,
som man har genom länsarbetsnämnderna,
genom ekonomiska sanktioner
mot denna del av byggandet. Jag
skall inte närmare gå in på detta något
egendomliga men kanske ändå rätt karakteristiska
uttryckssätt. Liksom man
överväger sanktioner mot länder som
Sydafrika och Rhodesia som för en
olämplig politik, kommer herr Sträng
med sanktioner mot människor som inom
handel och kommuniaktioner rationaliserar
sin verksamhet för att kun -

na göra dem effektivare och billigare,
vilket onekligen är ett konsumentintresse,
en synpunkt som herr Sträng fortfarande
trots påpekanden från vår sida
tidigare i dag inte tycks intressera sig
mycket för.

Det går inte att bestrida att det är
en oerhört godtycklig och olycklig indelning
som finansministern använder
när han på detta sätt vill straffbeskatta
verksamhet som i högsta grad är ett allmänt
intresse, inte minst för konsumenterna.
Men nu kommer finansministern
och säger att ja, men kapitaltillgången
anpassas inte så lätt efter behovet på
olika ställen i landet. Det är ett mycket
märkvärdigt yttrande. Att samordna kapitaltillgången
så att landets kapitalresurser,
som ju inte är bundna till någon
viss trakt, är disponibla för den verksamhet
som släpps fram eller är tillåten,
det är ju en primär uppgift för hela
landets kreditpolitik —- riksbankens politik
och annan politik som finansministern
direkt eller indirekt har inflytande
över. Att man skulle lösa detta
problem att samordna kredittillgången
med det lokala behovet och så att det
passar med tillgången på arbetskraft
och produktiva resurser i alla delar av
landet genom att lägga en 25-procentig
straffskatt på en stor del av de produktiva
investeringarna, det är väl ändå
ett av de mera förbluffande yttranden
som har fällts i denna kammare på bra
länge i en ekonomisk-politisk debatt.

Sedan vill jag bara påpeka en sak —
jag skall inte hålla på länge ty det är
många talare kvar. Finansministern
säger att man inte kan fortsätta med
den starka kostnadsstegringen inom
byggnadsverksamheten. Det är alldeles
riktigt. Men hur började denna kostnadsstegring
under 1960-talet? Jo, plötsligt
släpptes det fram en massa byggnadstillstånd
1962 och 1963, så att man
fick en knapphetssituation på byggarbetsmarknaden.
Nu försöker man bota
detta genom en lika plötslig och hård
åtstramning. Det är verkligen ryckig -

142 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

hetens apoteos som herr Sträng företräder.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få rätta
ett missförstånd som finansministern
gjorde sig skyldig till. Herr Sträng sade
att jag hade sagt att det torde komma
att höra till undantagen att en byggherre
betalade denna högre avgift för
att få sätta i gång ett sådant bygge. Det
var inte jag som sade det, herr Sträng.
Jag citerade endast vad herr Sträng
själv sagt i sin proposition. Det är
möjligt att det kommer att höra till
undantagen, sedan vi fått denna avgift
som ju inte kommer att stanna vid 25
procent. Den blir i realiteten större genom
att den inte får räknas in i avskrivningsunderlaget
och heller inte är avdragsgill.

Nu menar finansministern att det
inte blir så många som kommer att
söka sådant tillstånd. Men, herr finansminister,
om det bara blir några få
undantagsfall, blir det ju i praktiken
fråga om ett idiotstopp, och det skulle
det enligt vad herr Bran dt uttalat och
de socialdemokratiska reservanterna
sagt i reservationen inte vara fråga om.

Man undgår i alla fall inte denna
omständliga procedur om man vill ha
dispens. Man skall söka igångsättningstillstånd,
ty sådant skall ändock fordras
vid sidan av investeringsavgiften.
Att det kommer att bli tolkningstvister
kan det knappast råda något tvivel om,
t. ex. i fråga om uppräkningen av oprioriterade
byggen i 1 §. Den kan också
innefatta byggnadsarbeten som i vissa
situationer avser industriell verksamhet,
men avsikten är ju att man skulle
få pengar till ökade investeringar på
industrisidan. Nog blir det ibland ganska
svårt att avgöra vad som är industriellt
bygge och vad som inte är det.

Det finns också en formulering om
installations- och reparationsarbeten
som skall vara undantagna. Förvisso
kommer det på den punkten att bli

överklaganden, missförstånd och vantolkningar.
Jag är ganska övertygad
om att detta dispensförfarande, i den
mån det kommer att utnyttjas i den
utsträckning som herr Brandt nämnde
tidigare i debatten, kommer att bli
otympligt och komplicerat i tillämpningen.

Det märkligaste var kanske vad finansministern
sade i en tidigare del
av debatten, nämligen — om jag minns
rätt — att det också kunde finnas kommuner
som var så hårt trängda att de
i vissa fall skulle kunna få dispens för
byggen. Det var väl en liten vänlig gest
till de socialdemokratiska opponenterna,
som inte vill ha någon investeringsavgift
på kommunala förvaltningsbyggnader.
Jag har alltså med visst intresse
inregistrerat att herr Sträng själv fortsätter
perforeringen av investeringsavgiften
efter samma linje som herr
Brandt har varit inne på.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vet inte alldeles
säkert om herr Eliasson i Sundborn
var inne i kammaren och kunde höra
den första delen av mitt anförande. Jag
försökte nämligen då förklara att kapitaltillgången
inte är en lokal fråga eller
en länsfråga i egentlig mening; det problemet
får man se mera från rikspolitiska
synpunkter. Länsarbetsnämnderna
har också undanbett sig att företa en
prövning av objekten på andra grunder
än de som för dem är möjliga,
d. v. s. arbets- eller sysselsättningsläget.
Vi har emellertid i den byggnadsreglering
som för närvarande gäller infört
två kriterier — arbetsmarknads- och
kapitalmarknadskriteriet. Det senare
måste bedömas från en, om jag så får
säga, mera samlad utgångspunkt som
går över länsgränserna.

Herr Ohlin blev upprörd över att jag
bär använt uttrycket »ekonomisk sanktion».
Han tycker straffskatt låter bättre
och använder därför detta uttryck. Om

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

143

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

man talar om ekonomisk sanktion mot
alla de duktiga människor som arbetar
och strävar inom handeln eller om man
talar om straffskatt emot dem är det
väl en smakfråga vad som låter bäst.
Någon tredje man får väl avgöra den
saken, så det behöver kanske inte herr
Ohlin och jag träta om.

Sedan återkommer jag till samma
fråga som jag nyss talade om. Om vi
bestämmer oss för att koncentrera en
industriutbyggnad till någon speciell
ort, låt mig säga något brukssamhälle i
Mellansverige, så är det litet förargligt
om dessa pengar har spenderats på
uppförandet av ett bankhus i Stockholm,
Göteborg eller Malmö. Det måste
ju finnas en korrespondens mellan den
aktiva, konkreta insatsen och det kapital
som skall finansiera den. När
herr Ohlin får höra detta blir han förbluffad
över alla gränser. Ja, detta är
väl mera en teatralisk än en äkta attityd
ifrån herr Ohlins sida.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på någon diskussion om de sista meningarna
i finansministerns senaste anförande;
det är uppenbart att han gick
förbi hela denna fråga om samordning
mellan kapitaltillgången och behovet
inom olika delar av landet. Det
är ju bl. a. den uppgiften som regeringen
inte löste i höstas, och det var
därför man fick en så stor arbetslöshet,
vilket i sin tur medförde att man
måste släppa fram just sådana byggen
som man betecknade som minst nödvändiga
— bensinmackar och liknande.

Jag begärde emellertid ordet för att
säga en annan sak. Finansministern använde
uttrycket »sanktioner» mot näringsidkare
som vill effektivisera sin
verksamhet, t. ex. genom att rationalisera
distributionen. Nu invänder han
att jag talade om en straffskatt, och han
frågar om det är ett vackrare ord. Märker
verkligen inte finansministern att
jag är motståndare till denna skatt; jag

tycker att den är olämplig och förtjänar
benämningen straffskatt. Men
herr Sträng är anhängare av denna
skatt och lägger fram förslag om den,
trots att han själv betecknar den som en
sanktion mot dessa näringsidkare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Att jag är för avgiften
och att herr Ohlin är emot den hoppas
jag att vår diskussion givit klart besked
om. Men herr Ohlin gör det hela till en
terminologisk fråga. Om vi sålunda ser
bort från sakfrågan och ägnar oss åt att
dissekera det terminologiska spörsmålet,
kan man mycket väl fråga sig vilket
som är ovänligast: att använda begreppet
straffskatt eller att använda begreppet
ekonomisk sanktion. Det är så
frågan måste ställas om man vill reda
upp detta.

I sin argumentnöd anklagar herr
Ohlin nu regeringen för att den i höstas
inte klarade samordningen och harmoniseringen
av det konkreta byggnadsbehovet
och kapitaltillgången. När
vi sedan försöker göra det, även om
herr Ohlin ogillar metoden, så anklagar
han oss för att vi försöker bättra oss.
Hur skall vi bära oss åt? Det påminner
om den bekymrade modern som
hade ett ovanligt bråkigt barn. Hon
sade: Yad skriker du för, är du hungrig? —

Nej.

-— Vad skriker du för, är du törstig?

— Nej.

— Vad skriker du för?

-— Jag vill skrika!

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! Herr Nyberg erinrade
i sitt inlägg om den kompromiss han
var med om att träffa i början på 1960-talet då det gällde att göra om vår
byggnadsreglering. Denna kompromiss
innebar att man skapade de s. k. byggarbetsnämnderna,
ett instrument som
skulle ersätta den tidigare byggnads -

144 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 19G7 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

regleringen men som visade sig vara
så pass bristfälligt att man redan 1964
och 1965 måste företa skärpningar i
byggnadsregleringslagstiftningen och
återinföra igångsättningstillstånd. Vid
de diskussioner som fördes då liksom
tidigare — framför allt gäller detta
1964 års diskussioner —- sade herr Nyberg
ungefär vad han sade i dag, och
även andra borgerliga representanter
uttryckte samma sak. Man ansåg inte
att läget krävde så drastiska åtgärder
som då föreslogs. Herr Grebäck använde
uttrycket »större våld än nöden
kräver», och med det ville han väl
karaktärisera även det förslag vi diskuterar
i dag. Samtidigt är man i utskottsutlåtandet,
vilket herr Brandt redan
har erinrat om, överens med reservanterna
att åtgärder behöver vidtas.

Herr Björkman har på ett mycket
drastiskt sätt skildrat de 29 motioner
som talar om undantag från investeringsavgiften.
Även herr Karlsson i
Huddinge erinrade oss om det. Jag ser
mig tyvärr nödsakad att rätta herr
Björkman på en punkt, ty i motionen
11:398 finns t. o. in. banklokaler upptagna
som krav på undantag från investeringsavgiften.
Egentligen är det bara
lyxvillorna och nöjeslokalerna som
man inte har begärt undantag för.

Jag tror att alla som bedömer denna
fråga med sunt förnuft måste komma
till samma uppfattning som reservanterna,
att det är omöjligt att tillmötesgå
alla dessa krav på undantag. Man
skulle då hamna i en situation som icke
innebure någon skärpning av byggregleringen
och tillståndsgivningen. Det
skulle snarare innebära en lättnad i
stället för den skärpning på investeringsverksamhetens
område, som vi
alla är överens om. Därför har reservanterna
ansett det vara smidigare att
gå vägen med den skrivning man har
gjort angående dispensgivningen.

Jag skulle vilja exemplifiera vår tankegång
med dispensvägen i stället för
att ta en lagstiftning, som innebär en

mängd undantag från investeringsavgiften.
Jag skall ta exemplet med kravet
på undantag från avgiftsplikt för
affärslokaler och liknande. Skulle man
göra ett undantag i detta fall, bleve det
generellt verkande. Jag tror att vi kan
vara överens om att det inte är lika viktigt
att alla affärslokaler eller varuhus
byggs just under den tidsperiod som
det här är fråga om. Men däremot kan
vi vara överens om att det är av stor
vikt att man får med de affärshus som
är inplanerade i nya bostadsområden.
I lagtexten sägs att i prioriterade byggen
ingår sådana där bostadslägenheter
utgör huvuddelen. Det är således möjligt
att i ett bostadshus lägga in även
affärslokaler, banklokaler, fritidslokaler
och liknande. I dagens situation
görs rätt ofta en planering som innebär,
att ett område bebygges för låt oss
säga mellan 1 200 och 1 500 lägenheter
och att det uppföres särskilda byggnader
i området i vilka servicelokaler
av olika slag läggs in. Om nu lagförslaget
skulle antas utan dispensmöjlighet,
finns det kryphålet att man i
stället för dessa särskilda byggnader
med affärslokaler, fritidslokaler och
liknande bygger hus, i vilka dessa lokaler
lägges in i bottenvåningen och i
vilka det uppföres två våningar med
bostäder. I så fall skulle byggnaderna
kunna uppföras utan investeringsavgift.

Vi har inom utskottet sagt oss att det
måste finnas utrymme för förnuftet och
att man inte skall gå tillbaka till en
planering och till ett bostadsbyggande
med servicelokaler som man har gått
ifrån, därför att man anser att de nya
idéerna ger en trivsammare bebyggelse.
Vi har således menat att i dessa fall bör
dispensgivningen anlitas.

Jag skulle också vilja säga åtminstone
några ord om de kommunala byggnaderna
och kraven på undantagande av
kommunerna från avgiftsskyldighet.

Många kommunalmän känner säkert
tillfredsställelse över att deras resur -

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

145

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

ser för att finansiera absolut nödvändiga
byggen ökar eller — för att använda
herr Strängs uttryck — att det
blir ett bättre klimat för det kommunala
byggandet. De är säkert nöjda,
även om ökningen sker till priset att de
måste uppskjuta byggandet av någon
sporthall •—• alltså inte avstå för tid
och evighet utan bara uppskjuta byggena
19 månader. Man skall inte vara
så säker på att investeringsavgiften
framstår som ett spöke för kommunalmännen.
Även de måste inse att avgiften
skapar bättre utrymme för de nödvändiga
kommunala investeringarna.

Slutligen vill jag bara understryka en
sak som här har diskuterats, nämligen
att om investeringsavgiften skall få avsedd
verkan måste vi i dag klart säga
ifrån att den skall vara tidsbestämd,
att den skall vara av temporär art.

Herr talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr NYBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! I mitt förra anförande
erinrade jag om den kompromiss som
vi träffade 1961, när vi avskaffade
byggnadsregleringen. Herr Hammarberg
säger nu att det var en mycket bristfällig
och dålig kompromiss. Utan att
alltför mycket fördjupa mig i vad som
tidigare hänt vill jag erinra om att
den uppgörelsen nåddes efter överläggningar
mellan ordföranden i Byggnadsarbetareförbundet
Knut Johansson och
mig och att vi sedan av bl. a. dåvarande
socialministern Torsten Nilsson fick
det betyget att det tydligen var en
ganska god uppgörelse för att komma
bort från byggnadsregleringen. Har det
sedan visat sig att den varit bristfällig,
så kanske det beror mera på att det
förts en bristfällig ekonomisk politik
här i landet än på att det varit något
fel på den kompromiss som då träffades.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill uttrycka min
tacksamhet till herr Hammarberg för
tillrättaläggandet. Jag måste bekänna,
herr Hammarberg, att jag tydligen läst
katekesen litet dåligt och inte varit
tillräckligt uppmärksam. Men när jag
nu går igenom katekesen, som svarar
på frågan vad motionerna innehåller,
så finner jag mycket riktigt en motion
som undantar även banklokaler. Det
märkliga, herr Hammarberg, är att det
är en socialdemokratisk motion. Det
borde herr Sträng särskilt ta fasta på
efter den livliga utläggning som han för
en stund sedan gjorde om den fria bankkonkurrensen
på Arlanda. För fullständighetens
skull vill jag tala om att
det gäller undantag för byggnadsarbeten
som utförs med statliga bostadslån.
Sådana lån utgår, enligt vad herrar
Fritz Persson och Bergman säger i sin
motion, även till hus som inrymmer
butiker, kontor och banklokaler. Det
var där som man kan säga att »jycken
låg jordfäst», för att begagna ett tidigare
använt uttryck.

Jag skall också be att få tillägga att
bland alla de motioner om undantag
som jag räknade upp, finns det också
en motion om en skärpning av investeringsavgiften,
nämligen för fritidshus.
Man ville för dessa sänka bostadsytan
från 80 till 60 kvadratmeter. Det är
tydligen enligt socialdemokratisk uppfattning
det livsrum vi bör ha i våra
fritidshus — inte mer, ty i så fall skall
vi betala investeringsavgift.

Herr HAMMARBERG (s) kort genmäle: Herr

talman! Herr Björkman erinrade
om att det var en socialdemokratisk
motion som tog upp frågan om banklokalerna
— och den blev väl inte sämre
av det. Det är väl det vi reservanter
också har tyckt. Därför ingår den faktiskt
i det resonemang som vi för om
ökad dispensgivning. I detta fall gäller

146 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

det servicelokaler i nya bostadsområden.

Till herr Nyberg vill jag säga att jag
måtte ha uttryckt mig otydligt, om herr
Nyberg har fattat det så, att jag menade
att det var en mycket dålig kompromiss.
Min avsikt var att säga att det var
en otillräcklig kompromiss när det gällde
handhavandet av dessa ting, och
som det också visade sig i den situation
som vi hamnade i 1964 och 1965, då
vi fick vidta en skärpning av igångsättningslagen.

När man i dag talar om att en skärpning
behövs därför att regeringen har
försatt oss i nu rådande ekonomiska
situation, så vill jag fråga herrar Nyberg
och en del andra borgerliga talesmän:
Hade läget varit bättre i dag om vi
hade kört med de sämre bromsar som
oppositionen ville införa 1964 och 1965?

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Utskottets majoritet slutar
sitt yrkande efter ett långt och i mitt
tycke utförligt och bra argumenterande
med att yrka avslag på Kungl. Maj:ts
proposition nr 10. Det är säkert det riktigaste
vad gäller denna proposition. I
den mån en prioritering behövs för
byggen så finns det ju redan nu regler
och organ som kan effektuera detta,
och jag tror nog att de kan klara ut det
som faktiskt behövs.

Den 25-procentiga avgift som här behandlas
hör nog till det mest underliga
och olustiga som på lång tid har legat
på riksdagens bord det visar bl. a. de
många motionerna. Här har redan utsagts
en del om de olika sektorer på
byggnadsfronten som berörs av straffskatten.
Jag tycker att det är det mest
expressiva och bästa uttryck som finns
att begagna i detta sammanhang. Jag
skall begränsa mitt anförande till att
beröra ett enda område, nämligen den
kyrkliga verksamheten.

Under kriget och många år därefter
fick alla lcyrkbyggen stå tillhaka, även
reparationer, och vi måste som lojala

medborgare finna oss i detta och gjorde
det. På det sättet uppstod ett ackumulerat
reparations- och nybyggnadsbehov.
En del har avvecklats under de senare
åren, i andra fall, när det gäller större
engagemang, har man under åren fått
stanna vid att samla pengar. Jag skall
nämna ett par exempel, som jag tycker
talar mer än långa teoretiska utredningar.

Huskvarna pingstförsamling t. ex. bär
ett kyrkbygge projekterat och är just
beredd till byggstart. Om kyrkan kostar

2 miljoner kronor skall enligt propositionen
nr 10 på detta läggas en straffskatt
av 500 000 kronor. Man kan fråga
om detta är rimligt.

I motion nr 202 i andra kammaren
redovisas situationen för en frikyrkoförsamling
i Göteborg. För två år sedan
blev församlingen anmodad att flytta
på grund av planering av nya gator
och vägar. Staden anvisade tomt. Projekteringsarbeten
och övrig planering
har fortgått normalt. Kreditåtstramningar
förra året gjorde att kapital inte
omedelbart kunde upplånas. Medlemmarnas
stora offervilja har likväl gjort
att man nu kan sätta spaden i jorden.
Ett omfattande filantropiskt arbete går
in i denna församlings verksamhet, likaså
ett omfattande barn- och ungdomsarbete.
Kostar bygget 2 miljoner skall
nu församlingen straffbeskattas med
500 000 kronor, alldeles som församlingen
i Huskvarna. Skulle bygget kosta

3 miljoner blir avgiften 750 000 kronor.
Jag frågar återigen: Kan detta vara rimligt? Nu

kan man säga: »Låt bli att bygga
så slipper ni detta, vänta till hösten
1968! Ni kan på så sätt slippa den förhatliga
investeringsavgiften.» Det kunde,
herr talman, ligga något av reson i
detta, det skall jag gärna erkänna, om
vi hade ett fast penningvärde. De senaste
åren har man likväl enligt byggmästare
jag talat med, haft att räkna
med en fördyring på byggen av 7—10
procent per år. Uppskov till hösten

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

147

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

1968 eller början av 1969 ger i alla fall
-en kostnadshöjning med omkring 15
procent eller kanske mer på två år.

Dylika fall förekommer ganska ofta.
Bara inom det samfund jag tillhör har
vi många församlingar som står färdiga
med ritningar och planering och
bara väntar på klarsignal. Det kan inte
kallas kverulans om man reagerar mot
samhällets sätt att agera här. Det är direkt
stötande att människor, som av
ideella eller religiösa skäl offrar pengar
till ett arbete som helt går ut på att ge
och hjälpa, nu skall erlägga en 25-procentig
avgift till staten om de vill vandra
vidare. Är detta — även om vi befinner
oss i en viss krissituation —
värdigt och försvarligt i välståndslandet
Sverige?

Utskottet säger nu att syftet med avgiften
är att få till stånd uppskov med
de projekt som utan allvarlig olägenhet
kan anstå till senare tidpunkt. Det
finns församlingar som står hemlösa
på grund av stadsplaneringar. Kommer
regeringen att godkänna detta som allvarlig
olägenhet och därmed ge ldarsignal
för igångsättande av bygge? Jag
har svårt att finna det förenligt med
verklig demokrati att regeringen vänder
tummen ned och säger: »Vi bedömer
vilka kyrkor som skall byggas
eller i varje fall när de skall uppföras,
och om ni inte rättar er därefter får ni
betala straffskatt med 250 kronor för
varje tusenlapp.»

Det bör väl även i rättvisans namn
sägas att investeringsavgiften hårt drabbar
de s. k. invandrarkyrkorna. Vi har
ju religionsfrihet i vårt land, och däri
måste väl anses ligga att även de cirka
500 000 invandrare som vistas här och
gör sin insats i svensk produktion skall
ha rätt att få sina religiösa behov tillgodosedda.
Jag anser inte att staten
skall satsa pengar på den sidan av invandrarnas
behov, men staten skall varken
hindra byggen av ifrågavarande slag
eller skaffa sig tillgångar genom att belägga
tilltänkta byggen med en 25-pro -

centig straffskatt. Inte heller skall staten
uttala något hot härvidlag, om vederbörande
fullföljer sitt uppsåt att
bygga.

Vi har betraktat det som ett axiom
att trossamfunden skall ha rätt att fritt
arbeta för och sprida sina åsikter utan
någon statlig inblandning. När särskilda
förhållanden inträtt och för hela folket
gemensamma angelägenheter krävt kollektiva
offer har man fått finna sig i
restriktioner, t. ex. under kristiden.
Det skulle låta illa om man ens lät påskina
att vi nu är i en sådan situation.
Straffskatt på människors offervilja!
Kan man egentligen komma längre i
skattetänkan de ?

Herr talman! Jag anser att de restriktioner
som gällt sedan den 31 maj 1963
och alltfort gäller för s. k. oprioriterade
byggen är tillräckliga. Samhällets myndigheter
har ju särskild prövningsrätt.
Möjlighet till nära nog total kontroll
finns alltså. Jag är fullt medveten om
att starka skäl i många fall kan andragas
till stöd för att kommunala byggen,
idrottshus etc. undantas från denna investeringsavgift.
Jag kommer också —•
liksom herr Nyberg — att rösta härför,
om situationen blir sådan att den vägen
måste väljas.

Till de skäl, herr talman, som talar
för frihet för dessa byggen, kommer
att kyrkorna bland sina medlemmar på
frivillighetens väg samlar medel till
uppförande av ändamålsenliga lokaler,
medel som förut har beskattats av stat
och kommun. Det är enligt min mening
orimligt att hindra sådana initiativ
genom att belasta dem med en skatt
av detta slag.

Det har sagts både i denna kammare
och i den offentliga debatten i press
och radio, att de kristna rörelserna
bortsett från församlingsgemenskapen
obestridligen utför en samhällsgagnande
insats. Mer kunde och borde göras, men
en förutsättning är att man har tidsenliga
lokaler, ljusa, varma, trivsamma
och ändamålsenliga. För detta offras

148 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 enl.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

många miljoner kronor varje år utan
minsta tanke på annan belöning än den
att se att ett gott verk går framåt.

När vi kallar denna investeringsavgift
för en straffskatt och reagerar mot den,
vill jag nog till finansministern säga,
att vår reaktion inte bottnar i en lust
att skrika. Det är nog att söka driva
problematiken till en förenklingens
sublima höjd i hopp om att problemet
den vägen skall försvinna, vilket det
visst inte gör.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan om avslag
på proposition nr 10.

I detta anförande instämde herrar
Hamrin i Jönköping, Nelander och
Gustafson i Göteborg (samtliga fp).

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Det föreliggande förslaget
till investeringsavgift har betraktats
dels som en pålaga — man kallar
det för straffskatt, och finansministern
kallar det för sanktion -— dels också
som en komplicering av gällande byggreglering.
Hur den skall fungera och
vilket eftermäle den kommer att få är
väl i dag oklarare än någonsin.

Just nu kan man klart urskilja tre
olika linjer, nämligen dels regeringens
— säg finansministerns — hårda linje,
dels oppositionens klara avslag och dels
de socialdemokratiska reservanternas
kompromiss. Genom ett dagsfärskt initiativ
från socialdemokratiskt håll har
kompromissen tunnats ut än mer, så
nu är det högst diskutabelt vad som är
kvar av herr Strängs stolta byggnad.

Rent administrativt kommer den här
lagstiftningen att komplicera byggförfarandet
genom tillståndsdubbleringen.
Det kan t. o. in. bli fyra olika instanser
att vända sig till: först länsarbetsnämnden
för tillstånd, sedan länsstyrelsen
för avgiftsbesked, och om man inte är
nöjd med det beskedet får man gå till
regeringen och begära dispens, och
slutligen skall man ju också vända sig

till byggarbetsnämnden, som i viss mån
handhar frågor om sysselsättningen.
Emellertid — jag höll på att säga tyvärr
■—- kommer väl den sistnämnda
instansen inte att ställa till så mycket
besvär. Sysselsättningen i branschen är
ju vikande, för att inte säga oroande.
Herr Sträng antydde att han inte trodde
att det var någon fara på lång sikt, men
för dagen torde arbetslösheten i branschen
beröra 15 000 å 16 000 man, och
det är ju i alla fall betydligt större siffror
än under den hårda vintern i fjol.

Tydligt är att regeringen i och med
denna proposition ger ett underbetyg
åt sin egen byggnadsreglering. På sitt
sätt har detta erkänts både av herr
Brandt och av finansministern. Det är
väl närmast handläggandet av byggnadsregleringen
som inte har ingivit
något allmänt förtroende. Vad denna
har kostat byggherrar, byggindustri och
det svenska samhället går väl aldrig att
utröna, men det torde röra sig om avsevärda
belopp. Nu kommer så den nya
avgiften som en värdig följeslagare till
den gamla regleringen. Jag vill som
exempel nämna att KF planerat att bygga
varuhus för 175 miljoner kronor
under de närmaste åren, men planeringskostnaderna
för dessa kan nu betraktas
som mer eller mindre bortkastade.
Hur skall det då gå med KF :s i
och för sig önskvärda och nödvändiga
rationaliseringar? Skall man behöva
stänga igen butiker utan att kunna skaffa
sig ersättningslokaler? Hur går det
med sysselsättningen inom denna
bransch när regleringen skall omfatta
det hela?

Ja, många människor kan bli lidande
av regeringens tvära kast. Vad byggindustrien
nu skulle behöva vore en lugn
och välplanerad period, under vilken
man skulle kunna fullfölja sina intentioner
att på olika sätt rationalisera sin
verksamhet. Det är också betecknande
för situationen att olika i industrien engagerade
yrkeskategorier funnit anledning
att sända ett öppet brev till riks -

Onsdagen den

dagen, i vilket man ger uttryck för sina
farhågor. Dessa farhågor är tydligen
befogade.

Herr Sträng har passat på tillfället att
mot dessa yrkeskategorier göra ett utfall
som jag för min del fann ganska
störande. Herr Sträng talade om »drivhusklimat»
och »drivhusluft». Det är
-val dock statsmakterna och inte ingenjörerna
och projektorerna som bestämmer
det ekonomiska klimatet. Herr
Sträng sade att det vuxit upp en flora
av konsulter. Anledning härtill är emellertid
de nya byggmetoderna. Ingenjörerna
förklarar i sin skrivelse hur rationaliseringen
verkar, hur en industrialiserad
och mekaniserad process ersätter
det manuella och hantverksmässiga och
hur allt fler arbetsmoment förlägges
utanför den egentliga byggplatsen. Det
industrialiserade arbetet gäller hela industrien,
både den som sysslar med bostadsbyggande
och den som sysslar med
annat byggande. Detta uppmuntrades av
statsmakterna i samband med föregående
års statsverkspropositions behandling.
Jag instämmer verkligen med herr
Ohlin när han säger att detta är höjden,
av ryckighet.

Förutsättningen för denna rationalisering
är som sagt en lugn utveckling
som inte störes av alltför stora variationer
i arbetsvolym och arbetsinriktning.
Fn annan förutsättning är, säger
ingenjörerna, en allt större specialisering
hos projektorer och planerare. Jag
frågar mig då hur det skall gå med de
byggare som specialiserat sig på exempelvis
varuhus. Är all deras specialinriktning
bortkastad och skall de börja
om från början om ett och ett halvt år?
Jag förstår nu att det bl. a. är dessa herrar
som herr Sträng vill åt med sin nya
förordning. I oktober 1968 bör de här
projektorerna rimligtvis få en högkonjunktur
av tidigare ej skådat slag.

Finansministern brukar skryta med
att han under de senaste två åren hejdat
byggande för 2 miljarder kronor och
ändå har det byggts en hel del s. k.

22 februari 1967 em. Nr 8 149

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

oprioriterat. Redan nu finns det sålunda
ett uppdämt behov, vilket bl. a. underströks
av arbetsmarknadsstyrelsen
för ett år sedan i en rapport. Då sade
AMS att man rekommenderade en hel
del företag att vänta till vintern 1966/
1967, till instundande vinter, ty då skulle
det säkert gå bra. Nu undrar jag vad
AMS säger till de här företagen som i
fjol rekommenderades att vänta. Vad
kommer det uppdämda behovet att vara
i oktober 1968? Kan det röra sig om
ett byggnadsinvesteringsbelopp om 4—5
miljarder kronor?

Byggnadsbranschen har fått vidkännas
en påtaglig ryckighet genom plötsligt
införda temporära regleringar, som
på ett ofta olyckligt sätt ingripit såväl i
projekterings- som i byggprocessen. Det
ökar riskerna för dubbelarbete, och när
sedan igångsättningen sker, oftast med
kort varsel, pressas resurserna orealistiskt!
Det är detta som driver upp kostnadsläget
och som ibland också t. o. in.
bär en negativ effekt på kvaliteten.

Herr talman! Jag har i någon mån refererat
vad dessa ingenjörer sagt. Jag
skulle faktiskt rekommendera herr
Sträng, om han har den inställning som
han här demonstrerat, att läsa den här
skrivelsen ganska ordentligt.

Det är en otroligt impopulär åtgärd
regeringen nu föreslagit. Det är inte
bara inom branschen som den är impopulär,
den berör också stora delar av
vårt folk.

Jag skulle dock vilja ställa en fråga
till den det lyster att svara. Vad kommer
nu att hända? När regeringen gör
sig så impopulär måste den väl rimligtvis
kompensera detta med något mera
populärt. Vad skall det bli? Blir det en
ökning av bostadsbyggandet utöver det
som redan är aviserat eller vad blir
det?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Tillsammans med fjor -

150

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

ton andra socialdemokratiska riksdagsmän
har jag motionerat om att kommunala
investeringar bör undantagas
från den föreslagna 25-procentiga investeringsavgiften.
Detta ställningstagande
grundar sig i första hand på att
jag anser det principiellt oriktigt att
staten lägger skatt på kommunerna när
dessa fullgör sina legala uppgifter. Jag
förmodar att det är flera än motionärerna
som kan dela denna uppfattning.
Jag ifrågasätter inte att det är nödvändigt
med en begränsning av investeringarna
på vissa områden av byggnadssektorn.
En sådan begränsning bör givetvis
också ske på den kommunala sidan.
Genom tillståndsgivningen bar en uppbromsning
också kunnat ske, vilket redovisas
i årets finansplan. Det framhålls
att de kommunala investeringarna har
kunnat hållas på en betydligt lägre nivå
genom de åtgärder som har vidtagits
dels på tillståndssidan och dels genom
kreditåtstramningen.

Det är över huvud taget svårt att finna
något skäl som talar för införandet
av den 25-procentiga investeringsavgiften
ovanpå tillståndsgivningen. Man
kan likna detta vid att ha dubbla dörrar
och dubbla lås men ändå avse att
hålla nycklarna tillgängliga för den som
vill och som kan betala. Det är onekligen
kommunerna som kommer i kläm,
eftersom ansvariga kommunala förtroendemän
knappast kan komma att bygga
med de överkostnader som skatten
medför.

För de privata byggarna finns det
möjligheter att kalkylera på ett helt
annat sätt i vissa lägen. Privatbyggaren
kan komma fram till att det är lönsamt
att bygga trots investeringsavgiften.
Om kapital finns tillgängligt, om
kostnader är nedlagda på utförd projektering,
om man förfogar över en tomt
som drar räntekostnader, är det inte
uteslutet att byggnationen kommer till
stånd. Finner man det önskvärt att
komma före konkurrenter, att utveckla
och rationalisera verksamheten, att star -

ta ett par år tidigare med avsedd verksamhet,
så kan investeringsavgiften
uppvägas av fördelar som uppnås genom
att byggnadsverksamheten kan utföras
utan tidsutdräkt. Två års kostnadsstegringar
inom byggbranschen
bör heller inte glömmas i detta sammanhang.

Ur samhällsekonomisk synpunkt
mindre angelägna objekt kan komma
att uppföras även med skatten, medan
angelägna kommunala objekt får skjutas
på framtiden. Totalstoppet blir nämligen
ett faktum på den kommunala
sidan, om man bortser från dispensmöjligheterna
— och till den frågan
skall jag återkomma.

Jag vill i det här sammanhanget
framhålla att när det gäller kommunerna
en fortsatt åtstramning bör kunna
åstadkommas genom enbart fysisk
reglering, om inte hela denna sektor
skall komma i en absolut strykklass.
Här gäller det nyttiga och välbehövliga
anläggningar för idrott och kultur,
det gäller samlingslokaler och förvaltningsbyggnader
och ibland även lösande
av ganska svåra trafikproblem genom
att man kan göra nödiga parkeringsanordningar
o. s. v. De här objekten
kan få en chans att angelägenlietsprövas
genom länsarbetsnämnderna,
såsom det har gjorts hittilldags.

Sysselsättningen är för närvarande
svag i vissa regioner. .Tåg behöver väl
inte tala om för denna kammare att
jag själv företräder en region med besvärande
arbetsmarknadsstruktur. När
det varit nödvändigt att fylla ut sysselsättningen
för byggnadsarbetarkåren
har man haft möjlighet att ta till de
oprioriterade byggnadsobjekten. Det
har kunnat göras på ett smidigt och
ofta snabbt sätt, vilket har klarat svåra
arbetslöshetssituationer för byggarbetarna.

Detta smidiga instrument skall nu ersättas
av att vi får gå till Kungl. Maj.-t
och ansöka om dispens. Säkert kommer
det att visa sig att denna väg med -

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

151

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

för betydande tidsutdräkt och större
osmidighet. Den kan också medföra en
del underliga saker. Det är inte uteslutet
att man i samma ort men vid skilda
tidpunkter kan uppföra exakt lika byggnader
men till olika pris på grund av
att ett objekt är befriat från avgift medan
ett annat är avgiftsbelagt. I en region
kan man också hela tiden komma
att bygga utan avgift, medan man i regionen
intill inte kan räkna med att bli
befriad från några avgifter, beroende
på sysselsättningssituationen.

Beslutet om investeringsavgiften är
avsett att vara i kraft till hösten 1968,
och därefter skall enligt vad finansministern
och utskottsreservanterna
har framhållit tillståndsgivningen återigen
användas som ensamt styrande
instrument. Då finns det onekligen anledning
att fråga, varför man inte använder
det instrumentet redan nu, gärna
med vissa skärpningar, eftersom man
tror sig om att kunna göra det funktionsdugligt
inom 18—19 månader.

Man ställer sig också ganska undrande
till vad regeringen egentligen åsyftar
med investeringsavgiften, och det
kanske man gör i synnerhet sedan man
tagit del av reservationen i sammansatta
bevillnings- och tredje lagutskottets
betänkande. Man kan fråga sig, om
det som åsyftas är totalstopp över hela
det oprioriterade fältet eller inte •—-uppgifterna om detta har varit litet
olika.

Reservationen är som en heltäckande
matta, där man försöker täcka in alla
situationer tills man motsäger sig själv.
Reservanterna framhåller: »Det är angeläget
att dispensregeln inte tolkas
alltför restriktivt och en dispens kan
givetvis utformas så, att den gäller generellt
för vissa arbeten.» Vad har man
avsett med ordet »generellt» i detta
sammanhang? Är det exempelvis kyrkor
som skall få byggas generellt efter
dispens? Eller är det bensinstationer?
Avser man att ge generella tillstånd i
någon viss region? Det skulle vara myc -

ket intressant att få veta en del om detta.
Hur nyanlagda skall till exempel bostadsområdena
vara för att man skall få
dispens att uppföra fristående servicelokaler?
Jag vill också fråga herr Brandt
om man kan få dispens utan att redovisa
arbetslöshet.

Ja, det är många som har tolkat skrivningen
i reservationen när det gäller
dispensregeln på ett mycket välvilligt
sätt. Jag tillhör faktiskt inte dem som
gör det, ty jag tror att sanningen närmast
är att de skrivna orden i detta
sammanhang inte förpliktar till vare sig
det ena eller det andra, eftersom man
tillstyrker propositionen i dess helhet.
Herr Brandt var också inne på detta.
Han sade att det är en sak vad som
skrivs i utlåtandet och en annan sak
om man ändrar i lagtext. Finansministern
var här alldeles nyss och talade
om att dispensgivningen skall skötas
med stramhet. Ett kan man ändå vara
säker på, och det är att strömmen av
dispensansökningar kommer att bli
strid och den administrativa belastningen
stor när alla dispensansökningarna
skall behandlas.

Investeringsavgiftens verkningar när
det gäller fritidshusen är också diskutabla.
Den rationellaste metoden, nämligen
bebyggelse i grupp, blir föremål
för avgift, medan andra fritidshus inte
beläggs med avgift förutsatt att ytan
understiger 80 m2. Det kan ifrågasättas
om inte flera enligt förslaget avgiftsdrabbade
kommunala investeringar ur
samhällssynpunkt framstår som angelägnare
än fritidshusen.

Finansministern räknade också upp
en del exempel när han var inne. Han
talade bl. a. om en viss stad, och för att
illustrera hur det var ställt i den kommunen
talade han om vilka planer man
hade på den oprioriterade sidan, medan
han menade att det var synnerligen
illa ställt på bostadssidan i denna kommun.
Jag får faktiskt i detta sammanhang
också fråga: Har man inte trots
allt i denna ort byggt allt vad man kan

152

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

bygga på bostadssidan genom att utnyttja
den bostadskvot som man har
fått sig tilldelad, och fler bostäder kan
man faktiskt inte bygga i en kommun
än vad man har kvot till. När det gäller
den andra byggnationen, de byggplaner
som man har redovisat i denna
kommun, kanske det är långsiktiga planer,
och det är väl inte fel att kommunerna
planerar för att få fram en god
och funktionsduglig boendemiljö där
man har idrotts- och kulturanläggningar,
tennisbanor och vad det nu är. Jag
tycker att detta bör ha sin givna plats.
I vart fall bör det ske en angelägenhetsprövning
av varje sådant här objekt så
att man har möjligheter att titta närmare
på vad det är som kan komma att
behövas. Där tror jag fortfarande att
länsarbetsnämnden är den bästa instansen.

Jag ber, herr talman, att i anslutning
till motion 190 i denna kammare, vilken
är den socialdemokratiska motionen, få
framställa yrkandet att i förslaget till
förordning om investeringsavgift för
vissa byggnadsarbeten företas de ändringarna
att ur 1 § utgår orden »kommunalförvaltningsbyggnad»
samt att 2 §
sista stycket erhåller följande lydelse:

»Staten och kommunerna erlägger
icke investeringsavgift.»

Detta yrkande ansluter också till motionen
706 i denna kammare av herr
Eriksson i Bäckmora.

I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora (ep), Persson i
Heden (ep) och Gustafsson i Borås (fp).

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h):

Herr talman! Det har i pressen, i radio
och TV och inte minst i dagens debatt
framförts skarp och enligt min
uppfattning berättigad kritik mot finansministerns
förslag om en 25-procentig
investeringsavgift på vissa byggnadsarbeten.
Tillsammans med en partikamrat
har jag motionerat om undantagande
från investeringsavgift av religiösa
samlingslokalers byggande.

Det är naturligt att de som berörs av
ingreppet känner olust och irritation
inför finansministerns förslag. För deras
vidkommande kan konsekvenserna
endast bli två: antingen tvingas de att
helt avskriva tanken på byggande eller
också, därest de föredrar att bygga, att
till staten inleverera en kraftigt tilltagen
straffskatt på den totala byggkostnaden.
Vilken väg man än må välja,
drabbas man av mindre angenäma följder.

Det är inte bara byggherrarna ■— finansministerns
pretentiösa rubricering
av dem som bygger — som råkar i kläm.
Även byggnadsarbetarna hamnar i ett
bekymmersamt läge. Under år 1966 sökte
myndigheterna i och för ett utjämnande
av sysselsättningen inom byggnadsindustrien
stimulera igångsättningen
av byggen som nu skall beläggas med
investeringsavgift. På grund av det hårda
ekonomiska klimatet händer det som
bekant praktiskt taget varje dag att folk
avskedas från sina anställningar. Den
snabbt pågående strukturrationaliseringen,
som från arbetsmarknadssynpunkt
icke alltid är så tilltalande, kommer
genom investeringsavgiften på vissa
byggen att medföra ännu större svå-.
righeter, vilket föranleder arbetsmarknadsstyrelsen
att begära ökade anslag
för att klara sysselsättningen.

LO hävdar att arbetsgivarna skall
känna större ansvar för sina anställda
vid uppsägningar. Man kan fråga sig,
om den företagare som kan bevisa att
han nödgats säga upp sina anställda till
följd av den aviserade investeringsavgiften
kan sända räkningen till finansdepartementet.

Finansministern har till ett slag av
byggande som han betecknar som icke
prioriterat förutom förvaltningsbyggnader,
simhallar, idrottsanläggningar, banker
och bensinstationer även hänfört
kyrkor och församlingshus. Med tanke
på de vitt skilda ändamålen för byggnaderna
anser jag att sammanställningen
av de olika byggnadsprojekten inte

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

153

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

är särskilt lyckad. Det är också angeläget
att lösa de samlevnadsproblem
som anhopningen av människor i städer
och tätorter medför. Mindre kyrkor
och församlingshus har i sådana sammanhang
en stor uppgift att fylla.

Från flera håll har det påtalats att
propositionen är ett hastverk som tillkommit
i tidsnöd, och jag vill skriva
under på detta. Att inrangera kyrkobyggen
i förslaget är dessutom, enligt mitt
sätt att se, en onödig demonstration av
regeringspartiet. Det är minst sagt häpnadsväckande
att på detta sätt bestraffa
den stora grupp människor i detta
land som är kristet intresserad, till huvudsaklig
del vanliga enkla människor,
arbetare och småsparare — det är som
bekant inte storfinansen som stöder frikyrkligheten
eller småkyrkostiftelserna
i svenska kyrkan — som av kristen
idealitet vill offra sina hårt beskattade
inkomster till kristen verksamhet. Är
det för mycket begärt att dessa människor
utan inblandning av staten själva
får bestämma över sina pengar? Man
får nästan den hädiska tanken att herr
Sträng för att rättfärdiga sitt förslag
återinför en gammal, numera icke giltig
medborgarrätt, nämligen pengar.

De som vill företa en utlandsresa för
sina sparmedel, har den självklara rätten
att göra det. De som i stället föredrar
att använda pengarna för att bygga
en samlingslokal för kristen verksamhet
bör ha samma rättighet utan att
tvingas böta 25 procent av byggnadskostnaderna.
Inom finansdepartementet
har man bevisligen inte någon uppfattning
om eller större känsla för den
uppbyggande och fostrande verksamhet
som denna kategori medborgare bedriver.
I stället för att låta dem utan
inblandning från statens sida fortsätta
sitt arbete, tar man ett stryptag på expansiv
kristen verksamhet. Finansministern
går så långt, att han jämställer
kristen verksamhet med bensinförsäljning.

Socialdemokraterna har inte heller

tidigare visat något större intresse för
denna form av samhällsnyttig verksamhet.
Man kan alltså beteckna denna proposition
som helt stilenlig.

Det verkar också som om alla socialdemokratiska
riksdagsmän skulle vara
beredda att ge finansministern sitt stöd.
Man framför vissa smärre ändringsförslag,
men i stort sväljer man propositionen.
Jag har dock svårt att tro att de
socialdemokrater, som tillhör broderskapsrörelsen
och som är frikyrkligt
anslutna, är beredda att ge eller — rättare
sagt — vågar ge finansministern
sitt stöd på denna punkt. Herr Svensson
i Kungälv, som tydligen inte är närvarande
i kammaren — han anser måhända
att frågan är så oviktig, att han
gått hem och lagt sig — har deklarerat,
att om kyrkobyggen framtvingas av
samhällets egna åtgärder, exempelvis
genom expropriation, så skall församlingen
eller sammanslutningen få bygga
utan att betala investeringsavgift. Ja,
det fattas bara annat! Man skall väl
inte göra hundratusentals människor
rättslösa. En hyresvärd får inte vräka
sina hyresgäster från ett rivningshus
utan att först ha skaffat dem annan lägenhet.
Det är minsann ingen generositet;
det är bara ett självklart rättvisekrav
man tillmötesgår.

Men den fråga vi här diskuterar har
då större bredd än motionsyrkandet om
undantag vid expropriation. Jag tar för
givet att broderskapsrörelsens representanter
anser finansministerns förslag
beträffande investeringsavgift å
allt kyrkbygge i dess helhet oantagbart.
Ett politiskt agerande går ju ut på att
man i första hand skall representera
sina väljare, man skall med andra ord
föra deras talan. När det gäller den aktuella
frågan är jag absolut övertygad
om att alla kristna medborgare i detta
land och för övrigt även de som hyser
sympatier för och uppskattar kristen
verksamhet — och det är mycket folk
som gör det — anser den aviserade investeringsavgiften
på kyrkbyggen helt

154 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.
Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

orimlig. Frågan gäller varken mer eller
mindre än en stor väljargrupps självklara
rätt att utan statens inblandning
själv få bestämma om man vill offra
sina hårt beskattade inkomster till kristen
verksamhet.

Socialdemokraterna hävdar i alla sammanhang
att valrörelsen med sikte på
1968 års val redan inletts. Man gör allt
för att försöka uppvisa något slags vitalitet.
Jag förmodar att proposition nr
10 är ett led i försöken att ruska om
svenska folket. Har det varit avsikten
har man onekligen lyckats. Men man
har också med säkerhet lyckats få de
kristet orinterade och deras sympatisörer
i detta land att till fullo inse vilken
negativ inställning regeringspartiet intar
till kristen verksamhet. Ett sådant
dråpslag som propositionen utdelar mot
en hel väljarkategori glöms inte i första
taget.

Herr talman! .Tåg yrkar i första hand
bifall till utskottets hemställan om avslag
på proposition nr 10 om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten
■och i andra hand, därest reservationen
av hem John Ericsson m. fl. skulle av
kammaren bifallas, att det avsnitt av
1 § i förordningen som börjar med
»byggnad som» och slutar med »eller
nöjeslokaler» skall ha följande lydelse:
Byggnad som helt eller till huvudsaklig
del inrymmer nöjeslokaler eller andra
än kyrkliga samlingslokaler.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag har redan haft tillfälle
att här instämma i det anförande,
som hölls av fru Hörnlund. I motion nr
706 i denna kammare har jag ställt
samma yrkande som återfinns i den
motion som fru Hörnlund talade för.
Jag skall därför bara helt kort anlägga
några ytterligare synpunkter på denna
fråga.

I likhet med fru Hörnlund finner jag
det helt omotiverat att kommunerna
skall behöva drabbas av den föreslagna
investeringsavgiften. Man får väl än -

då förutsätta att kommunala beslut om
uppförande av nu icke prioriterade byggen
är så noga övervägda och prövade i
de kommunala instanserna att behov av
byggandet föreligger. Att då ikläda kommunerna
en förmyndartröja, innebär
ett oskäligt ingrepp i den samhälleliga
och kommunala planeringen. Av erfarenheter
från min egen provins vet jag
att planering och projektering när det
gäller visst byggande är i gång på
många håll och att det kommer att ske
en fördyring av byggkostnaderna med
25 procent, om inte ett undantag medges.
Att inställa redan planerat byggande
är säkerligen många kommuner
ovilliga att göra. En förskjutning i tiden
på inemot två år kan också innebära
rätt betydande olägenheter för vederbörande
kommun.

Med den årliga kostnadsstegring, som
äger rum inom byggnadsindustrien,
skulle kanske ett uppskov på 19 månader
kosta lika mycket som den föreslagna
investeringsavgiften, med påföljd att
en del kommuner i stället för att försena
byggandet kommer att igångsätta byggandet
och betala sina böter till finansminister
Sträng.

I områden som nu erhåller lokaliseringsstöd
kan investeringsavgiften försvåra
kommunernas medverkan i det
planeringsarbete, som därvidlag måste
ske. Även om dispensvägen öppnar vissa
möjligheter, kan man förmoda att
dispensgivningen kommer att tillämpas
med största restriktivitet — eljest skulle
ju den förordning det här gäller vara
ganska överflödig.

Herr talman! Jag ber att i första
hand få yrka bifall till utskottets hemställan.
I andra hand ber jag att få
ställa samma yrkande som det som här
framfördes av fru Hörnlund.

Herr JOSEFSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja anföra
några kortfattade synpunkter.

Med anknytning till debatten skulle
jag först vilja framhålla att alla de

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

155

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

■önskemål, som är presenterade på olika
■områden — i motioner och även här i
debatten — bär vittnesbörd om att det
finns en rik flora av olika aktuella
önskemål på skilda håll. På landstingssidan
kan vi tala om sjukvården; vi
kan tala om bostäderna och det kan
sägas att industrien har påtagliga investeringsbehov.
Att det måste ske en
avvägning mellan önskemålen, är ofrånkomligt.

Därutöver skulle jag helt kort vilja
beröra ett par speciella delområden.
Jag skall börja med ett 3rttrande som
herr Björkman fällde för en stund sedan
i debatten, då han på tal om fritidshusen
i mer skämtsam lön sade: »Är
det fråga om att fastställa vårt livsrum
till 60 kvadratmeter?»

När jag har medverkat vid tillkomsten
av motion II: 413, var det inte min
avsikt att som livsrum för fritidsändamål
skulle fastställas en bostadsyta på
60 kvadratmeter, och jag vill här ytterligare
belysa saken ur en speciell synpunkt.

I mitt hemlän på västkusten har vi
■och kommer även i fortsättningen att få
<cn omfattande fritidsbyggnation. Där
kan det i en kommun vara så att man
på ena sidan av en väg får utan igångsättningstillstånd
och utan avgiftsbeläggning
— om riksdagen bifaller förslaget
om investeringsavgift — bygga
■ett bostadshus för fritidsändamål på
upp till 80 kvadratmeter, medan det på
andra sidan vägen kan vara svårt att
få bygga ett hus av samma eller obetydligt
större storlek, avsett för permanent
bruk. Och de svårigheterna är
helt självklara. Det antal lägenheter
med statlig belåning som får byggas
inom Hallands län är nämligen fastställt.
Likaså har fastställts en kvot om
50 lägenheter för byggande av bostadshus
utan statlig belåning under 1967.
Den kvoten ligger inom ramen för
bostadsbyggnadsprogrammets cirka
90 000 lägenheter.

Häromdagen var jag uppe på läns -

arbetsnämnden i Halmstad och frågade,
hur många ansökningar om byggande
av lägenheter utan statsbelåning som
inkommit hittills i år. Jag fick då den
upplysningen att antalet var omkring
200. Det räcker därför inte långt med
50 lägenheter. Och det är ganska naturligt
att detta lyser i ögonen på dem
som vill bygga; det kan få byggas ett
fritidshus på 80 kvadratmeter men inte
ett permanent bostadshus.

Det är mot den bakgrunden som jag
har varit med om att ställa yrkandet i
motion nr 413. I ett läge då man vill
begränsa vissa avsnitt av byggandet är
det ganska skäligt att man inriktar sig
på en sådan sak — utan att därför fastställa
ett sådant livsrum som herr Björkman
talade om. Om det ovanpå tillståndsgivningen
från länsarbetsnämnderna
för fritidshus skall läggas en investeringsavgift,
skulle jag vilja förorda
att man fastställer ytan till 60 kvadratmeter
i stället för 80, ty det blir då en
klarare markering av gränsen mellan
fritidshus och bostadshus.

Med den motiveringen kommer jag
att hemställa om bifall till det yrkande
som har framförts i motionerna II: 413
och 1:320. Jag tycker att man bör
kunna vidta den åtgärden under en
övergångsperiod. Jag hade anledning
att hysa tvekan inför gränsen 80 kvadratmeter
redan i fjol våras, när vi fick
bestämmelserna om igångsättningstillstånd
för fritidshus av denna typ.

När propositionen nr 10 lades på
kammarens bord hyste jag ganska stora
betänkligheter på ett par punkter. Detta
gällde inte förslaget om investeringsavgift
i princip. Men uppräkningen i
§ 1 av de olika typerna av oprioriterad
byggnation gjordes ungefär på samma
sätt som då det gäller tillståndsgivningen,
och i § 16 angavs möjligheterna att
bevilja dispens från avgift. Jag var mycket
tveksam just därför att jag tyckte
att propositionen på den punkten var
ovanligt knapphändig.

Då jag nu sett att skrivningen i re -

156 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

servationen till det sammansatta utskottets
utlåtande ger en chans att möta
sysselsättningsstörningar på olika håll
i landet — eu skrivning som jag tycker
motsvarar de synpunkter som jag funnit
anledning att hävda i detta sammanhang
— har jag fått ett bättre stöd för
att kunna acceptera propositionen.

.Tåg ber därför att få yrka bifall till
reservationen, samtidigt som jag yrkar
bifall till den motion som jag tidigare
omnämnt.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! De flesta riksdagsmän
har fått ett öppet brev från arkitekter,
konsulter m. fl. och det är intressant
att konstatera vad som här skrivs. Inledningsvis
heter det: »I ett kärvt ekonomiskt
klimat, som kännetecknas av
en svårartad kapitalbrist har vi förståelse
för att ett visst statligt dirigerande
av investeringarna måste göras.
Eftersom investeringarna i byggnader
och anläggningar utgör cirka hälften
av våra totala investeringar är det
vidare uppenbart att en statlig styrning
av investeringarna inom byggnads-
och anläggningsbranschen måste
företagas.»

Även på den sidan är man alltså
medveten om att det inte går att fortsätta
på det sätt som nu sker.

Jeg ber att få citera ännu ett litet
stycke ur skrivelsen som ytterligare
understryker nödvändigheten av att det
görs någonting från riksdagens sida.
I skrivelsen talas om att projektering
och konstruktion av byggnad kan ske
under det ett och halvt år som byggnadsstoppet
råder, ocli det heter vidare:
»Härigenom kan t. o. in. vissa

vinster göras, framför allt då man får
tid med en noggrannare planering.»

Det är precis detta som det här gäller.
Vi som sitter ute i kommunerna och
handskas med dessa ting är på det klara
med att marknaden är överhettad, i synnerhet
det område som konsulterna arbetar
på. Det har varit en besvärlig tid

utan tillfälle till noggrann översyn tekniskt
och ekonomiskt, och det behövs i
hög grad en sådan översyn för att lösa
problemen på detta område.

Jag vill understryka att den hetsiga
takten och överansträngningarna genom
en pressad marknad ibland har orsakat
höga kostnader och mindre genomtänkta
planeringar. Konsulter och arkitekter
har, som jag påpekat tidigare här
i kammaren, haft många tillfällen att
pressa upp sina inkomster alltför högt,
kanske mest tack vare en taxa som i hög
grad behöver revideras. Nu kanske arkitekterna
får tillfälle att göra sin taxa
mer tidsenlig, framför allt under hänsynstagande
till att man, om det skall
kunna ske besparingar på andra ställen,
också måste företa en översyn därvidlag.

Även kommunerna får tid att göra ert
översyn. Jag tror att vi behöver en tid
för en bättre planläggning och uppläggning
av verksamheten. Det har ur
många synpunkter varit nödvändigt att
få till stånd ett ökat byggande av industrilokaler
ävensom ett ökat bostadsbyggande,
i första hand på bristorterna.
I avsikt att förbättra möjligheterna för
dessa byggnadsgrenar har man nu sett
sig nödsakad att införa en investeringsavgift
som bromsar eller i många fall
omöjliggör byggandet av omfångsrika
och dyrbara butiks-, kontors- och banklokaler,
förvaltningsbyggnader, idrottsoch
sportanläggningar, kyrkor m. m.

I propositionen har man beaktat att
vissa till ny bostadsbebyggelse hänförliga
komplement såsom parkeringshus
ocli parkeringsanläggningar inte bör
belastas med någon investeringsavgift,
men man har beklagligtvis inte räknat
med att i många av de stadsdelar som
nu uppförs även finns insprängda centrumanläggningar
med nödvändiga butiker
och andra servicelokaler för betjäning
av hela bostadsområdet.

En återgång till det tidigare systemet
med butiker och övriga lokaler i bostadshusens
bottenvåning inom nypla -

Nr 8

157

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

nerade bostadsområden måste betraktas
som en direkt felinvestering och en icke
önskvärd utveckling, enär lokalerna inte
erhåller en flexibel planlösning utan
blir bundna av bostadshusens stomme.
De nya butikscentra som nu byggs utgör
ett direkt komplement till bostäderna.
Det skulle vara mycket olyckligt om boendekostnaderna
inom de nya bostadsområdena
ytterligare ökas genom en investeringsavgift
för bostadskomplement
av här ifrågavarande slag, vare sig de
finansieras med statliga lån eller ej. Det
har säkerligen inte heller varit meningen
att så skulle ske; det framgick även
då vi hade tillfälle att ingående diskutera
frågan i det sammansatta bevillnings-
och tredje lagutskottet. Finansministern
har också i dag talat om, att
det inte skall bli något idiotstopp, och
därför är det helt naturligt att se på
dessa ting på ett realistiskt sätt.

Att rita om redan planlagda och delvis
utbyggda bostadsområden och
spränga in nödvändiga servicelokaler
i vanliga bostadsfastigheter, som då också
måste ritas om, innebär dels en fördyring
av de gemensamma byggnadskostnaderna,
dels en felplacering, då
affärslokalerna kanske ensidigt måste
planeras i ena delen av bostadsområdet
inom en stadsdel som till hälften är färdig.
Detta i sin tur leder till att det blir
långa gångvägar för de boende och ett
sämre utnyttjande av den gemensamma
stadsplanen. Påpekas bör att för närvarande
koncentreras även i mycket
stora nya bostadsområden -—• med ett
invånarantal av 25 000 personer eller
mer ■— som regel köpenskap o. d. till
större centrumanläggningar för att bättre
service skall kunna erbjudas de boende.
Det är önskvärt -—• därest dessa
byggnader inte redan från början kan
undantas från investeringsavgift — att
man för dem tillämpar ett generöst dispensförfarande,
kanske rent av ett generellt
dylikt.

Reservationen av herr John Ericsson
m. fl. visar att även reservanterna i sam -

mansatta bevillnings- och tredje lagutskottet
i sin skrivning varit inne på en
liknande realistisk bedömning i fråga
om sådana servicecentra som jag här
talat om. Jag hoppas att regeringen för
detta slags byggnader beslutar tillämpa
det dispensförfarande — helst generellt
—■ som omnämnes i reservationen. Sedan
jag fått ta del av denna uppläggning,
som också framhållits i Malmö
stads fastighetsnämnds skrivelse, är jag
fullt medveten om att det kan finnas
stora möjligheter att uppföra dessa gemensamma
byggnader utan att belasta
dem med investeringsavgift.

Härmed ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag har i min hand ett
offentligt betänkande från år 1964 som
bär rubriken »Statslån till samfundslokaler,
betänkande avgivet av frikyrkolokalsutredningen».

Denna utredning tillkom år 1962.
Kungl. Maj :t bemyndigade då chefen för
socialdepartementet att tillkalla högst
fem utredningsmän som skulle ha i uppdrag
att verkställa utredning angående
statligt stöd till de fria kristna samfundens
kyrkor och samlingslokaler. Bland
de ledamöter som arbetade i utredningen
fanns två mycket kända frikyrkomän,
nämligen dels lektor Ansgar
Eeg-Olofsson, ordförande i Svenska missionsförbundets
styrelse och ordförande
i Sveriges frikyrkoråd, dels riksdagsman
Evert Svensson i Kungälv,
känd ledande man inom den socialdemokratiska
broderskapsrörelsen.

Utredningens förslag gick ut på att
församling, som tillhörde ett evangeliskt
trossamfund, skulle beviljas statslån för
att tillgodose behovet av lokaler för
gudstjänst och därtill anslutna lokaler
för ungdomsarbete och annan form av
grupp verksamhet. Lånen skulle beviljas
för nybyggnad, ombyggnad eller köp av
byggnad belägen på mark, som inneha -

158

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

des med äganderätt eller tomträtt. Vidare
talade utredningen om att det skulle
tillsättas en statens nämnd för samfundslokaler
och att lånen skulle utgå
med högst 50 procent eller, när synnerliga
skäl förefanns, med högst 70 procent
av ett visst belopp.

Betänkandet offentliggjordes den 14
juli år 1964, alltså för ungefär 2lh år
sedan. Såvitt mig är bekant kom utredningen
till stånd på grund av ett initiativ
från broderskapsrörelsen, och jag och
många med mig fattade utredningens
förslag så, att det var fråga om en positiv
inställning till frikyrkorna. Man ville
hjälpa dem ekonomiskt sett när det
gällde byggande av kyrkolokaler och
ungdomslokaler. Men nu — efter 2 Va
år — är alltså situationen en helt annan.
Nu är man beredd att ta en mycket
negativ ståndpunkt till bl. a. frikyrkornas
behov av samfundslokaler. Det
är i stället fråga om en, som det har
uttryckts, straffskatt eller låt oss kalla
det extraskatt. Finansministern sade för
en stund sedan att det var fråga om
ekonomiska sanktioner. Jag hoppas
verkligen att broderskapsrörelsens representanter
nu går emot finansministern,
eftersom de för så kort tid sedan
hade en positiv inställning till frikyrkosamfunden
i detta sammanhang.

Det är kanske att begära för mycket,
men jag vill ändå uttrycka den förhoppningen.
Det skulle se ganska ologiskt
ut eljest.

Detta är emellertid inte det enda exemplet
på förändrad inställning från
regeringspartiets sida. 1964 fick riksdagen
motta en proposition, nr 95, med
förslag till lag om ändring av 1 § lagen
om igångsättningstillstånd, vari förordades
att butiker i nya bostadsområden
borde bli prioriterade. Nu är det alltså
annorlunda även på den punkten.

Sysselsättningen inom vissa delar av
byggnadsbranschen och byggnadsämnesindustrien
kan komma att allvarligt
äventyras genom det förslag som ligger
på riksdagens bord. Nya bostadsområ -

den kommer under avsevärd tid att bli
helt funktionsodugliga, säger utskottet
riktigt nog, och jag skulle vilja tillägga
att det är fråga om en situation där
samhällen blir ofullständiga och ofärdiga,
eftersom servicehus, butiker, kontorslokaler,
banklokaler, kyrkor o. s. v.
inte får uppföras. Det betyder med andra
ord att miljön blir otillfredsställande
för dem som bor där.

Det märkliga är att förslaget innebär
en diskriminering av vissa byggnader.
Avgiften gäller ju inte bara kyrkor,
utan det är också fråga om kontors- och
förvaltningsbyggnader, banker, butiker,
bensinstationer, vissa parkeringshus,
kyrkliga och andra samlingslokaler,
idrottsanläggningar och vissa slag av
fritidshus. Men det finns särskild anledning
att häftigt reagera mot att en
investeringsavgift av detta slag införes
för kyrkobyggen. Eftersom tillståndstvånget
kommer att stå kvar, kan alltså
en situation tänkas som innebär att
en lokal församling får tillstånd att sätta
i gång ett byggande. Det finns arbetskraft,
det finns pengar, insamlade på
frivillig väg, men denna nya extraskatt
omöjliggör igångsättning. Här skulle vi
alltså få det första exemplet på att de
kristna församlingarnas offermedel blir
beskattade. Jag skulle alldeles särskilt
vilja understryka detta enligt min mening
tragiska faktum.

För en stund sedan nämnde finansministern
i sitt anförande att det skulle
finnas tre banker ute på Arlanda flygplats,
som ju riktar ansiktet ut mot
världen. Jag fattade honom på så sätt
att han tyckte att det skulle kunna räcka
med en bank på Arlanda. Låt mig ta
ett exempel av parallellt slag. I Göteborg
råkar det vara så att fyra församlingar
som tillhör Metodistkyrkan slås
samman. Man vill inte bygga fyra kyrkor
utan man vill så att säga rationalisera
och bygga en gemensam kyrka.
Men trots detta samgående och denna
rationalisering går inte detta ltyrkobygge
att genomföra. Man kan inte till

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

159

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

de insamlingar man tidigare gjort skaffa
ytterligare 2,5 miljoner som behövs,
om denna investeringsavgift införes.

Den föreslagna investeringsavgiften
skulle allvarligt hämma de ideella organisationernas
utveckling. Det gäller
de kristna kyrkorna, nykterhetsrörelsen,
arbetarrörelsen och idrottsorganisationerna,
som har stora byggnadsbehov
vilka inte kan tillgodoses om avgiften
införes så som regeringen har
föreslagit. Såvitt jag kan förstå drabbas
de organisationer hårdast som för sin
verksamhet är helt beroende av frivilligt
insamlade medel, t. ex. frikyrkorörelsen.
Principen att ideella organisationers
verksamhet inte skall beskattas
åsidosattes, om denna avgift införes.

Jag har i motionen II: 133 framhållit
att en kvotering är det enda riktiga
hjälpmedlet i denna situation och att
regeringen redan har möjligheter till
en sådan kvotering i lagen om igångsättningstillstånd.
Jag vill också instämma
i vad som säges i utskottsutlåtandet:
»En reglering av nu gällande
typ är — även om den i och för sig är
föga önskvärd — då att föredra eftersom
den på ett helt annat sätt kan ta
hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet.»

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Låt mig först uttala en
protest mot de arbetsförhållanden och
den diskussionsordning som finns här
i riksdagen. Det förefaller som om en
del ledamöter har vissa fördelar som
de övriga ledamöterna saknar, och den
diskussionsordning som tillämpas tycks
leda till en parodi på riksdagsarbete.
De ledamöter som höll sina anföranden
under förmiddagen och då hade obegränsade
möjligheter att yttra sig och
tillfälle till repliker ligger just nu och
sover gott, medan vi andra måste här
i kammaren fullfölja en diskussion i en

allvarlig fråga. Detta kan inte kallas
riksdagsarbete i egentlig mening. Men
det är självklart att som gammal kolare
har jag möjlighet att vara här till klockan
sex i morgon bitti om det behövs.

När det gäller själva sakfrågan sade
finansminister Sträng att det var en
fråga om bur man skulle gå till väga
för att försöka styra utvecklingen inom
byggnadsbranschen. Han menade, efter
vad jag kan förstå, att den arbetskraft
och de kapitaltillgångar som vi
har i vårt land på något vis skall vara
förbehållna dem som har god ekonomi
eller bär kreditmöjligheter. Om man
skall följa den ordningen i vårt svenska
samhälle blir resultatet att den byggenskap
som icke har dessa möjligheter
till sitt förfogande kommer i efterhand.

När det här talas om bankhus och bensinmackar
m. m. vill jag erinra om att
jag under åtskilliga år bär protesterat
mot denna byggenskap. Nu sedan denna
byggenskap blivit verklighet och
denna del av svenskt samhällsliv så att
säga är mättad, kommer man med förslag
om att ingripa. Det är ganska märkligt
att man så skall förfara.

Jag har väckt en motion, nr 538, i
vilken jag yrkar avslag på denna investeringsavgift.
Jag vidhåller mitt yrkande
och yrkar bifall till den motion
som jag i detta sammanhang har väckt.
Den motionen säger klart och tydligt
ifrån att samhället icke kan styra investeringarna
genom höga räntor eller
genom att med ekonomiska medel söka
styra det hela. Man måste vidta fysiska
åtgärder för att klara en styrning av
den ekonomiska utvecklingen.

Eftersom ingen har närmare berört
handeln och prisutvecklingen i vårt
land skulle jag vilja fråga herr finansministern,
ehuru han inte är närvarande
i kammaren, om han inte bär lagt
märke till att människorna i vårt samhälle
har börjat undra bur vi skall
komma till rätta med den rådande prisutvecklingen.
När många arbetare fick

160 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

de s. k. löneförhöjningarna förra året
kom räntan och hyreshöjningarna och
tog största delen. Vi har nu en prisutveckling
soim alla bär sagt att vi måste
komma till rätta med.

Vad innebär nu investeringsavgiften
för handelns vidkommande? Jo, det innebär
att om vi skall kunnna komma
till rätta med prisutvecklingen i vårt
land tvingas vi att bygga livsmedelshallar
och ersätta den gamla byggenskapen
som ur alla synpunkter är oekonomisk.
Då sägs det att man skulle kunna
återgå till gamla förhållanden. Det har
också sagts att det skulle kunna finnas
möjligheter att på de nybyggda områdena
få uppföra vissa serviceanläggningar.
Men, ärade kammarledamöter,
situationen i dag är den att vi tvingas
att ersätta butiksbeståndet ute på landsbygden
om vi över huvud taget skall ha
kvar några butiker på landsbygden och
om samma priser skall tillämpas där
som i tätorter.

Samtidigt vill jag påstå att investeringsavgiften
inte uppgår till 25 procent,
utan den kostar exempelvis handeln
cirka 40 procent. Om en handlare
vill bygga om sin butik, krävs det en
investering av ungefär en miljon kronor.
Om man skall lägga en investeringsavgift
på 300 000—400 000 kronor
till den kostnaden, är den mindre affärsidkaren
utslagen direkt. Det motsvarar
kanske 10 procent på hans priser,
och det kan han inte klara.

Om vi skall komma till rätta med
prisutvecklingen inom handeln, så räcker
det inte med att sätta till en JO där
eller att bygga ut priskontrollen. Om
priskontrollen byggs ut samtidigt som
möjligheterna till rationalisering inom
handeln slås undan, måste man fråga
sig om den ena personen vet vad den
andra har sagt eller önskat. Vi skall
inte inbilla oss att vi medelst en 25-procentig investeringsavgift har möjlighet
att vare sig på kort eller på längre
sikt vidta de åtgärder som vi i dagens
situation måste tillgripa.

Jag har förut sagt att regeringen och
myndigheterna måste ha möjlighet att
direkt styra utvecklingen i ett samhälle
sådant som vårt. Jag har aldrig accepterat
att plånboken skall bestämma på
vilka områden det skall göras investeringar.
Låt mig säga att en bensinfirma
kan mycket väl uppföra fler bensinmuckar,
eftersom en 25- eller 40-procentig
investeringsavgift inte spelar någon
störe roll för den, men det är absolut
nödvändigt att handeln, och inte
minst livsmedelshandeln, ges möjligheter
till rationalisering och planering
som gör att man kan komma till rätta
med de problem som man där brottas
med.

För egen del vill jag inte vara med
om alla dessa undantag. Jag anser att
regeringen måste ha de möjligheter som
erfordras för att den skall kunna ingripa
i och styra utvecklingen utan att
behöva tillgripa straffskatter eller sanktioner.
Vi måste se till att regeringen,
ämbetsverk och institutioner kan styra
utvecklingen på ett vettigt och riktigt
sätt.

Det har här talats om dispensregler
m. m., och jag skall hålla med om att
visst måste man förutsätta dispenser,
men om denna proposition nr 10 måste
jag säga, att om man utnyttjar de möjligheter
som samhället har och även
bygger ut dem för att styra utvecklingen,
kan det icke vara rimligt att nu
införa en sådan punktinvesteringsavgift.

Jag har varit med om investeringsavgifter
när de gäller generellt och för
alla, men här blir det ju på det sättet att
den som saknar kapital och saknar möjligheter
att få erforderlig kredit i början
av byggegenskapen också är utesluten.
Under sådana förhållanden vill
jag yrka bifall till min motion, som innebär
ett avslag på investeringsavgiften
men att Kungl. Maj :t skall uppmanas
nyttja olika åtgärder i övrigt för att
med fysiska medel styra utvecklingen
på ett vettigt och riktigt sätt.

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8

161

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! I debatten om den föreslagna
investeringsavgiften vill jag göra
följande inlägg.

Om regleringen är nödvändig inom
byggnationen, så bör den ske genom
tillståndsgivning, men så länge tillståndstvånget
kvarstår och regleringen
är så pass omfattande som den nu är
kan denna extra investeringsavgift
knappast motiveras av annat än en lust
att ytterligare reglera och straffbeskatta
enskilda, organisationer, kyrkosamfund
och näringsliv. Om den utgör en god
inkomstkälla för finansministern, är
det inte så säkert att den blir tillfällig,
om finansministern får sitta kvar på
sin post.

Härtill kommer att om finansministerns
förslag genomföres, skulle det
gynna sådana som förfogar över kapital
och som genom vinstgivande avkastning
återfår avgiften. Här kan man anföra
liknande förhållanden på hyresmarknaden.
De som har kapital och kan
lägga pengar »under bordet» kan få
lägenhet snabbare än andra i bostadskön.
Men vi fördömer sådana företeelser.
Därför förkastar vi finansministerns
tilltiinkta pålaga.

Vidare måste även byggnationen ses
i sin helhet så att den inte blir ofullständig.
Det är ju inte bara fråga om
att bygga bostäder, man måste också
skapa en miljö som tillfredsställer andra
mänskliga krav.

Så några ord om investeringsavgiften
och de kyrkliga byggnaderna. Investeringsavgiften
kommer att drabba kyrkliga
byggnader, även sådana som finansieras
genom frivilligt insamlade medel.
Av denna nya förordning beröres i
stor utsträckning de fria församlingarna
i vårt land. Deras medlemmar
brukar inte höra till samhällets kverulanter,
utan tvärtom tar de med stor
lojalitet sin del i samhällets förpliktelser
samtidigt som de på grund av övertygelse
och idealitet bär upp ett omfattande
arbete till medmänniskors bäs -

ta både i Sverige och i utvecklingsländerna,
och de gör det med medel
som de till fullo fått skatta för.

Den föreslagna investeringsavgiften
blir i detta avseende ett hinder för den
personliga och idémässiga friheten.

I eu broschyr till 1966 års val lovade
de kristna socialdemokraterna att värna
om vars och ens rätt att fritt välja
och utöva sin religion utan att detta
medför några konsekvenser för hans
eller hennes ställning som medborgare
i samhället. Investeringsavgiften rimmar
dåligt med ett sådant löfte.

Förslaget tenderar att hämma och
strypa denna för människor och samhälle
så betydelsefulla verksamhet. Det
har klart utsagts av olika statliga och
kommunala instanser att de kristna rörelserna
inte bara har ett egenvärde för
medlemmarna utan också gör en obestridlig
samhällsgagnande insats. Anslag
från allmänna arvsfonden till församlingarnas
ungdomslokaler är ett
exempel på stödåtgärder som ansetts
vara befogade. Nu är statsmakterna alltså
redo att ta tillbaka med den ena
handen vad de givit med den andra.
Många församlingar saknar lokaliteter
för sitt expanderande ungdomsarbete.
Deras möjligheter att bedriva sin värdefulla
ungdomsfostrande verksamhet försvåras
allvarligt, om finansministerns
förslag genomföres.

Fn antydan har också gjorts om att
skatten skulle tas ut på byggandets
bruttokostnad. Detta innebär att även
frivillig arbetsinsats av medlemmar
skulle beskattas. Det är alltså inte nog
att offermedlen skall beskattas dubbelt,
utan vad medlemmarna gör på sin fritid,
burna av sin ideella övertygelse om
mänsklighetans bästa, skall beläggas
med straffskatt! Idealiteten sitter sannerligen
trångt i vårt land. Under tiden
går allt fler brottslingar fria, och kostnaderna
för de ansvarslösas framfart
stiger i höjden.

Som kristna accepterar vi en nödvändig
och rättvis beskattning av svens -

6 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr S

162 Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

ka medborgare, ty vi anser att det
ordet skall praktiseras: Man skall giva
kejsaren vad kejsaren tillhör och Gud
vad Gud tillhör. Men om kejsaren börjar
fingra på Guds pengar är det både
vår rätt och vår plikt att reagera och
protestera.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan, men
därest reservationen skulle vinna yrkar
jag bifall till det förslag till ändrad lagtext
som upplästs här tidigare.

Herr KRISTENSON (s):

Herr talman! Jag kommer kanske
inte att säga så mycket i sak men kommer
däremot att göra några reflexioner
om vad som har yttrats.

Jag tycker att den senaste talaren,
liksom herr Källstad, alltför mycket
försöker framhålla kristna värden och
annat trots att det gäller en rent politisk
fråga. Herr Källstad nämnde bl. a.
att man straffbeskattar de kristnas offerpengar.
Avsikten med avgiften är
ju att vederbörande skall uppskjuta
byggandet av s. k. oprioriterade byggen
ett och ett halvt år, och detta skulle väl
kunna anses vara ett mycket fint offer
som de kristna församlingsmedlemmarna
skulle kunna göra för att bereda den
.svenska ungdomen större chanser att i
stället få bostäder genom utnyttjande
av den tillgängliga arbetskraften på
sådant byggande, ty bostäder behöver
väl ungdomen mer än kyrkor som det
ändå finns, även om det kanske inte
är så gott om dem. Man kan vänta med
sådana byggen i ungefär ett och ett
halvt år.

De flesta av oss kammarledamöter
har väl ändå hört folkpartiets företrädare
och framför allt dess partiledare
herr Ohlin stå här i talarstolen och
säga att vi nu skall ta nya friska tag i
svensk politik, och naturligtvis hade
man väntat sig detta vid årets riksdag,
eftersom folkpartiet kunde inregistrera
en blygsam valframgång som samman -

räknad med centerpartiets blev något
så när hygglig. Vad har de gjort i år?
Inte har vi sett några nya grepp i svensk
politik.

Jag tycker att man skall uppmärksamma
tre stora saker som hittills hänt
vid årets riksdag, nämligen att vi har
fått det s. k. skattepaketet som behandlats
tidigare i dag, förslaget om investeringsavgift
och det förslag om en
näringslivets bank som kommer att
lämnas. Det är de tre stora greppen
i svensk politik. Genom dessa tre åtgärder
vill vi försöka åstadkomma fler
bostäder och industribyggjnader och
skaffa fram pengar till en strukturomvandling
av det svenska näringslivet.

Vad gör då högern, folkpartiet och
centerpartiet? I stort sett accepterar
man dessa tre förslag. I smådetaljer
går man emot regeringsförslagen —
det rör sig om några miljoner hit eller
dit. Men i stället för den föreslagna
investeringsavgiften vill man ha en
hårdare byggnadsreglering än den nuvarande.
När byggnadsregleringen infördes
1943 satt professor Ohlin i regeringen
— han bär väl sedan dess många
gånger drömt om att få komma tillbaka
dit utan att ha lyckats förverkliga
sina drömmar. Nu vill han tydligen
återuppleva den tiden, eftersom
han ansluter sig till utskottets skrivning,
där det bl. a. heter: »Möjlighet
finnes även inom ramen för den gällande
lagstiftningen att återföra tillståndsprövningen
från länsarbetsnämnderna
till arbetsmarknadsstyrelsen,
och genom direktiv kan tillståndsgivningen
även centralt regleras.»

Detta betyder att högern, folkpartiet
och centerpartiet vill ge den så nedklassade
socialdemokratiska regeringen
ytterligare makt att dirigera bostadsbyggandet;
man föredrar detta framför
att acceptera förslaget om en 25-procentig investeringsavgift.

I det senaste valet vann ni väl vissa
framgångar på att ta upp bostadsfrågan
och på att lämna mer eller mindre rik -

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Nr 8 163

Investeringsavgift för vissa byggnadsarbeten

tiga uppgifter om hur stora bostadsköerna
är. Det är klart att den svenska
ungdomen nu frågar sig om detta ert
förslag leder till fler bostäder, eftersom
det väl — trots en skärpning av byggnadsregleringen
— skulle komma att
byggas både kyrkor, varuhus, banker,
sporthallar och andra liknande byggnader
och eftersom det sålunda skulle
komma att tas i anspråk arbetskraft
som i stället kunde användas för bostadsbyggande.

Sedan vill jag bara säga några ord
också om ett tredje område som jag
tycker passar att ta upp nämligen förslaget
om att tillförsäkra näringslivet
den utbyggnad som behövs. Investeringsavgiften
kommer att leda till att
vi får byggarbetskraft ledig som kan
bygga industrier, och näringslivsbankens
tillkomst kommer att ge möjlighet
till en mycket stor utbyggnad. Det
där accepterade centerpartiet omedelbart.
Ilerr Ohlin tänkte i två dagar
efter det att han förkastat tanken, och
sedan kom han tillbaka på remissdebattens
sista dag, en lördag, och sade
att han accepterade den. Det är väl
möjligt att också högern kan tänka om,
ifall Wallenberg, Thunholm och Iveroth
och andra säger till högern: »Var så goda,
vi tycker att förslaget är hyggligt
och riktigt, så var snälla och acceptera
den här banken.»

Det har uttryckts farhågor för att
verkan av investeringsavgiften skulle
bli så kraftig att det uppstår arbetslöshet.
Både i lagförslaget och i reservationen
har det kraftigt understruktits
att man skall tillämpa 16 §, alltså dispensregeln,
ganska generöst och framför
allt att man på de platser där byggarbetarna
hotas av arbetslöshet utan
vidare skall kunna släppa fram s. k.
oprioriterade byggen.

Med detta, herr talman, har jag bara
några minuter uppehållit mig kring
några förslag och gjort några reflexioner
som jag tyckte kunde passa in
i sammanhanget.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep)
kort genmäle:

Herr talman! När herr Kristenson
säger att det skulle vara ett offer för
oss att låta bli att bygga kyrkor, skulle
jag vilja säga att vi anser vår verksamhet
vara så viktig att vi offrar för
att kunna bedriva den, men att det
skulle vara ett offer för oss att låta
bli det, kan vi inte förstå. Det är något
helt annat.

Herr Kristenson talade om arbetskraften.
Det finns arbetskraft* och så
länge kvoteringen gäller kan vi inte
bygga fler bostäder än vad kvoten
anger.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag kan i motsats till
herr Kristenson inte anse att det är
några nya djärva grepp som regeringen
har tagit i och med att den framlagt ett
visst skatteförslag, ty det ligger väl i
sakens natur att en regering måste så
göra, för att fylla en del av sin uppgift.
Jag vill stryka under att investeringsbanken,
som herr Kristenson här berörde,
har säkerligen inte något borgerligt
parti accepterat — vi har inte heller
sett hur banken skall bli utformad.
Jag vill säga inom parentes att denna
bank, såvitt jag kan förstå, absolut
inte kommer att kunna ge några nya
pengar. Den skall ju finansieras av
pengar som finns t. ex. ATP-medel och
liknande, enligt vad som kunnat utläsas
i dagspressen. Men det finns inte
någon anledning att nu ta upp någon
diskussion i detta ämne. Jag kan inte
betrakta detta som några nya djärva
grepp enligt herr Kristensons uppfattning.
Jag vill nu återgå till att säga
några ord i anledning av regeringens
förslag till investeringsavgift för viss
byggnation.

Det råder väl, herr talman, ingen tvekan
om att det har varit ett överhettat
ekonomiskt klimat här i landet och att
åtgärder i konjunkturdämpande syfte
bör vidtas. Detta har vi i centerpartiet

164

Nr 8

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Invcsteringsavgift för vissa byggnadsarbeten

liksom den övriga borgerliga oppositionen,
gång efler annan framhållit. Nu
tror jag förvisso att det varsel som kan
skönjas anger att det kan bli ett helt
annat ekonomiskt klimat än som varit.
Låt mig peka på kriser inom många
branscher här i landet, där nedläggning
av företag och driftsinskränkningar
är praktiskt taget en daglig företeelse,
säkerligen orsakad — i all synnerhet
inom textilbranschen — av en alltför
ohämmad import. Att sedan en viss ljusning
så att säga över eu natt kunnat ske
är endast att hälsa med tillfredsställelse,
men jag säger en viss ljusning. Det råder
inte något tvivel om att läget är
ytterst bekymmersamt. Denna ohämmade
import har ju också snedvridit
vår handelsbalans, men låt mig bara
säga: »Som man bäddar får man ligga.»

Regeringens bostadspolitik har spårat
ur. Ibland har det talats om att det
skall byggas så och så många lägenheter
till nästa budgetår, och när detta
sedan inte lyckas, har man skjutit in
sig på en tioårsperiod -— man skall
bygga en miljon lägenheter under tio
år framöver.

Nu skylls det på andra byggnadsprojekt
som eu hindrande faktor för bostadsbyggandet.
Finansministern har
därför föreslagit en särskild skatt på
icke prioriterade byggen. Jag måste
bekänna att jag inte riktigt förstår det
fina i detta förslag. Är inte detta förslag
tårta på tårta? Regeringen har ju
tillräckliga instrument att begränsa byggandet.
Varför skall den då använda
mer våld än nöden kräver? Vi kan
fråga oss vad som är orsaken till att
herr Sträng vill ha ytterligare medel i
sin hand.

Det tillståndstvång för byggnadsarbete
som infördes 1943 har gång efter
annan påbyggts, och så sent som 1965
utvidgades regeringens fullmakt till
bvggkontroll. Enligt kungörelsen den
23 april 1965 skall prövning ske när det
gäller en rad uppräknade byggnadsföretag
i sju punkter, om jag minns rätt,

i likhet med vad som faktiskt angetts i
den föreliggande propositionen. Det
framgår sålunda klart och tydligt att
regeringen i sin hand har tillräckliga
instrument i här berört syfte.

Vad som förvånar mig är att regeringens
förslag i detta fall är sådant att
den som bara har pengar att satsa har
möjlighet att bygga eller med andra
ord: om jag vill betala denna 25-procentiga
skatt på bvggnadskostnaden, kan
jag få bygga. Min uppfattning är, att
detta kan betraktas som ett brott mot
vår demokrati. Ingen menar annat än
att en ohämmad bygginvesteringsverksamhet
skulle ytterligare försvåra bostadsbyggandet.
Men det skall inte ske
efter sådana grunder som i herr Strängs
proposition, i all synnerhet som vi har
givit regeringen ganska långt gående
fullmakter.

Herr talman! Med instämmande i
sammansatta bevillnings- och tredje
lagutskottets utlåtande nr 1 ber jag att
få yrka avslag på propositionen och bifall
till utskottets hemställan.

Låt mig också tilliigga att med den
sammansättning kammaren har föreligger
risk för att utskottets hemställan
inte vinner gehör utan den socialdemokratiska
reservationen kan möjligen bifallas.
I så fall är jag beredd att stödja
eu del av de tilläggsyrkanden som framställts
under debatten. Detta gäller bl. a.
fru Hörnlunds in. fl. motion rörande
den kommunala bebyggelsen och herr
Fridolfssons i Stockholm och herr Werners
motion om kyrkobyggen. Skulle
även dessa ändringsyrkanden avslås av
kammaren, vill jag som ett så att säga
sista räddande halmstrå föreslå ett tilllägg
till den socialdemokratiska reservationen,
sidan 34 i utskottets utlåtande,
andra stycket. Jag hemställer att
där, efter orden »lokaliserings- eller
sysselsättningspolitiska skäl», inskjutes
eu sats av följande lydelse:

Likaså är det angeläget att dispens
medges i fråga om byggande av religiösa
eller andra samlingslokaler vartill sär -

Nr 8

165

Onsdagen den 22 februari 1967 em.

Investcringsavgift för vissa byggnadsarbeten

skilda medel insamlats liksom beträffande
kommunala förvaltningsbyggnader
erforderliga i samband med av
statsmakterna åsyftade kommunsammanslagningar.

Herr talman! Härigenom ger vi vissa
direktiv för regeringens handlande som
kan öppna vägen för en rättvisare dispensgivning.

Skulle fru Hörnlunds eller herr Fridolfssons
yrkanden bifallas, bortfaller
givetvis motsvarande del i mitt särskilda
yrkande.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta den fortsatta behandlingen
av förevarande utlåtande
samt behandlingen av övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till
morgondagens sammanträde.

§ 3

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse till Konungen, nr 58, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om antalet statsdepartement
och statsråd utan departement.

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Agnäs, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående bestämmelserna för permission
och försöksutskrivning av patienter
vid mentalsjukhus,

herr Wiklund i Härnösand, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående bestämmelser
om radar å lotsbåtar,

fru Ryding, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående rekryteringen av konduktörer
vid statens järnvägar, samt

herr Nihlfors, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående televisionssändningar från
VM i ishockey.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.04 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson