Nr 8 ANDRA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8 ANDRA KAMMAREN 1964

18—21 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 18 februari

Sid.

Svar på frågor av:

herr Holmberg ang. förberedelserna för Graddisvägen........... 3

herr Johansson i Öckerö ang. broförbindelse mellan Smögen och

fastlandet................................................ 6

Interpellationer av:

herr Enskog ang. konstruktionsarbetet för atomkraftanläggningar. 9

herr Persson i Heden ang. domänverkets markförvärv........... 10

herr Jönsson i Ingemarsgården ang. statsbidrag vid utbyte av invalidfordon
................................................ 11

fru Boman ang. möjligheter för textiltimlärare att vinna behörighet

till ordinarie och extra ordinarie tjänster.................... 12

fröken Karlsson ang. visst ekonomiskt stöd åt handikappade studerande
................................ 13

herr Larsson i Hedenäset ang. tillämpningsföreskrifterna för beviljande
av arealbidrag................................. 13

herr Ståhl ang. den akuta krisen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet
......................................... 14

Onsdagen den 19 februari

Meddelande ang. sammanträdestider ............................ 16

Kungl. Maj:ts hovhållning ..................................... 17

För flera huvudtitlar gemensamma frågor........................ 23

Interpellationer av:

herr Andersson i Storfors ang. de epilepsisjukas problem........ 25

herr Källenius ang. belåningen av flerfamiljshus som uppföres av

allmännyttiga företag..................................... 26

1—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid.

Interpellationer av:

herr Wahrendorfl ang. vissa spörsmål i samband med att kommunal
mark överlämnas som gåva till staten.................... 26

herr Hedin ang. laxfisket i Östersjön.......................... 27

Meddelande om enkel fråga av fru Gärde Widemar ang. behandlingen

av nordiska medborgares ansökningar om svenskt medborgarskap 28

Fredagen den 21 februari

Svar på frågor av:

fru Gärde Widemar ang. behandlingen av nordiska medborgares

ansökningar om svenskt medborgarskap..................... 29

herr Nordstrandh ang. undervisningsresurserna vid Göteborgs universitet
för ämnet idé- och lärdomshistoria .................. 42

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 19 februari

Statsutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna för kungl. hov- och

slottsstaterna.............................................. 17

— nr 13, om anslag till oförutsedda utgifter................. 23

— nr 14, ang.för flera huvudtitlar gemensamma frågor....... 23

— nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II (finansdepartementet)....... 25

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II (handelsdepartementet)..... 25

— nr 24, om anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsför luster.

................................................... 25

— nr 25, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde............... 25

— nr 26, ang. överlåtelse av kronan tillhörig mark m. m.......... 25

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, om ändrad lydelse av 5 § lotteriförordningen
.............................................. 25

— nr 2, om lag angående vissa utfästelser rörande införsel och utförsel
av varor m. m. (krigshandelslag)....................... 25

Jordbruksutskottets utlåtande nr 3, ang. försäljning av viss kronan tillhörig
mark, m. m.......................................... 25

Tisdagen den 18 februari 1964

Nr 8

Tisdagen den 18 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 11 och
den 12 innevarande februari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Nilsson i Svalöv enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
från och med den 17 innevarande februari
tills vidare.

Herr Nilsson i Svalöv beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles vördsamt om tjänstledighet
den 17/2—21/2 1964, då jag
skall deltaga i ett internationellt seminarium
i Lausanne.

Stockholm den 14 februari 1964

Alf Wennerfors

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 4

Svar på fråga ang. förberedelserna för
Graddisvägen

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har frågat
mig, om underhandlingarna med
norska myndigheter samt förberedelserna
i övrigt för Graddisvägen fortskridit
så, att anläggningsarbetet kan utvidgas
avsevärt i år för att motverka

arbetslöshet och utflyttning i Norrbotten.

Frågan om byggande av en mellanriksväg
från Sädvaluspe i Arjeplogs
kommun till Graddis i Nordland fylke
har behandlats vid bl. a. 1961 års riksdag.
I sitt utlåtande nr 179 i anledning
av väckta motioner i frågan underströk
statsutskottet härvid bl. a. nödvändigheten
av att, innan några mer omfattande
utbyggnadsarbeten igångsattes på
vägen, bindande besked inhämtades
från vederbörande norska myndigheter
rörande en motsvarande utbyggnad på
norsk sida. I skrivelse till Kungl. Maj:t
anmälde riksdagen, att den beslutat giva
till känna vad utskottet anfört i ärendet.
Några byggnadsarbeten på sträckan
Sädvaluspe—riksgränsen bör således
enligt riksdagens beslut inte påbörjas
förrän man från norsk sida tagit
ställning till frågan om vägens utbyggnad
i Norge, överläggningar rörande
vägfrågan har tagits upp med
norrmännen, men något bindande besked
om vägens utbyggnad på norsk
sida föreligger icke ännu.

Jag vill emellertid nämna, att planeringsarbetet
på svensk sida pågår och
att arbetsplaner för en stor del av den
ca 70 km långa sträckan Sädvaluspe—
riksgränsen beräknas vara färdiga före
nästa vinter. Vidare kan jag nämna,
att det på den befintliga vägen Arjeplog—Sädvaluspe,
som kommer att ingå
i den planerade mellanriksvägen, pågår
omfattande beredskapsarbeten och
att ytterligare arbeten planeras. Således
har för kort tid sedan arbetsplaner
fastställts för ombyggnad av den ca 26
km långa sträckan Jutis—Sädvaluspe.
Dessa ombyggnadsarbeten, som beräknas
kosta 10,7 milj. kronor, kan sättas

Nr 8

Tisdagen den 18 februari 1964

Svar på fråga ang. förberedelserna för Graddisvägen

i gång innevarande vinter, om beredskapsmedel
kan disponeras för ändamålet.

Även om arbetena på vägdelen mellan
Sädvaluspe och riksgränsen således
på grund av det tidigare angivna skälet
inte kan påbörjas för närvarande, finns
dock möjligheter att bedriva omfattande
beredskapsarbeten på andra delar
av ifrågavarande mellanriksväg.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Skoglund för svaret på min
fråga om Graddisvägen. Det är i och
för sig ett framsteg — ett ganska betydande
framsteg för övrigt — att en del
av dessa vägprojekt nu kan sättas i
gång som beredskapsarbeten. Det är
motiverat, anser jag också, utan något
samband med mellanriksvägen. Här behövs
en väg även av andra skäl än för
att man skall kunna komma över till
Norge.

Emellertid hoppas jag att den lilla reservation
som finns med i statsrådets
svar, nämligen att detta arbete kan sättas
i gång, om beredskapsmedel kan
disponeras för ändamålet, inte skall bli
anledning till fortsatta dröjsmål. Regeringen
bör kunna ordna så att beredskapsmedel
ställs till förfogande för
denna sak. Tusentals arbetslösa i Norrbotten
väntar på ökade arbetstillfällen,
och detta är otvivelaktigt ett både nyttigt
och nödvändigt arbetsprojekt.

Men tyvärr är det alltså fortfarande
lika ovisst hur det skall bli med mellanriksvägen,
alltså med förbindelsen
över gränsen, och det är det som är det
väsentliga i min fråga. Med mig frågar
ju också många andra såväl i Norrbotten
som i angränsande delar av Norge
hur det skall bli med den saken.

Det är typiskt att på det möte med
Nordiska rådet som nu pågår i riksdagshuset
även förekommit beska uttalanden
om dröjsmålet med mellanriks -

vägen. Herr Lassinantti sade om den
saken, att Nordiska rådets mening stötte
på motstånd från de nationella byråkratierna
— adressen var inte klart utsagd,
men när det gäller vägar måste
det ytterst bl. a. handla om vägministerier.
Jag påstår inte att det bara gäller
dem. Det kan väl ifrågasättas, om
det bara är på den norska sidan man
sätter »käppar» i hjulet för att använda
Lassinanttis formulering. Det är numera
en utbredd uppfattning att till
den byråkrati som herr Lassinantti talar
om hör framför allt militären.

Att det är militären som i detta sammanhang
utgör vägspärrar vid gränserna
bekräftades på Föreningen Nordens
möte i Övertorneå för tre år sedan i ett
tal av den norske överstelöjtnanten Alfred
Henningsen, vilken enligt tidningsreferaten
förklarade att det är militära
hänsyn som hindrar byggandet av vägar
mellan Sverige och Norge. En annan
hög officer inom den norska försvarsmakten
förklarade för ett par år
sedan, att han av strategiska skäl helst
såge att det inte blev något av med den
planerade vägen västerut från Kiruna.

På grund av folkopinionen i Tornedalen
om dessa saker förklarade försvarsministern
under valrörelsen 1962,
att man skulle börja bygga en del vägar
som militären dittills satt stopp för.
Jag fruktar att Graddisvägen tyvärr hör
till de projekt som militären fortfarande
sätter stopp för. I så fall borde
regeringen uppbjuda all möjlig energi
för att det skall bli en annan ordning
härvidlag.

Det är överflödigt att i denna debatt
upprepa vad jag själv och många andra
sagt vid åtskilliga tillfällen om Graddisvägens
mycket stora betydelse för Norrbotten.
I regeringens egna gömmor finns
det bevis som har levererats av länsstyrelsen
i Norrbottens län, av de berörda
kommunalförvaltningarna samt
av folk som förvaltar skogar och som
på annat sätt är verksamma i näringspolitiska
sammanhang, vilka allesam -

Tisdagen den 18 februari 1904 Nr 8

Svar på fråga ang. förberedelserna för Graddisvägen

mans har påpekat hur oerhört stor betydelse
för hela denna del av Norrbotten
som Graddisvägen har.

Faktum är dock att projektet att bygga
Graddisvägen, trots att det är ett av
de viktigaste projekten av de många som
måste förverkligas för att det skall bli
allvar av den uppblomstring av Norrbottens
näringsliv som också regeringen
har utlovat, står och stampar i stort
sett på samma ställe som tidigare, låt
vara med det undantag som nu skall
åstadkommas i vinter, om det ställs beredskapsmedel
till förfogande. Jag hoppas
att regeringen skall tillse att beredskapsmedel
får disponeras för denna
del av arbetet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Vad herr Holmberg här
anfört tarvar kanske en liten kommentar
av mig.

För det första vill jag mycket bestämt
säga ifrån, att när det gäller Graddisvägen
har det från militär sida inte
gjorts några invändningar. Militären
har inte satt några pinnar i vägen —
för att nu använda Norrbottens vokabulär.

För det andra kan det måhända med
anledning av vad herr Holmberg här
sagt vara intressant att få en mera detaljerad
redogörelse för hela frågan.
Därför skall jag gå igenom hela planeringsskedet
och med data och sifferbelägg
visa vad som har hänt och vad
som är på väg att hända med Graddisvägen.

Jag börjar då med sträckan Vattjenav
—östansjö, cirka 14 km. Den ombyggdes
såsom beredskapsarbete i vägförvaltningens
regi 1962. Vägbredd 6 m.
Nedlagd kostnad 5,6 miljoner kronor.

Sträckan östansjö—Jutis, cirka 21
km. Pågående beredskapsarbete i vägförvaltningens
regi. Beräknas bli färdig
1965. Vägbredd 6 m. Beräknad kostnad
7,3 miljoner kronor, varav redan har
nedlagts 4,2 miljoner.

Sträckan Jutis—Ringsele (Sädvaluspe),
cirka 26 km. Arbetsplaner för
ombyggnad till 6 m bredd är fastställda.
Beräknad kostnad 10,7 miljoner kronor.
Arbetet beräknas bli påbörjat som
beredskapsarbete under innevarande
år och vägsträckan till Bingsele beräknas
bli färdig år 1966.

Sträckan Bingsele (Sädvaluspe) —
Vouggatjålme, cirka 35 km. Arbetsplan
är under upprättande och kan föreligga
fastställd under sommaren 1964. Beräknad
kostnad avseende väg med 6 m
bredd 16,6 miljoner kronor. Därest läget
på arbetsmarknaden inom länet
inte avsevärt förbättras, bedömes denna
del kunna påbörjas som beredskapsarbete
hösten 1964 och vara färdig för
trafik hösten 1967.

Vouggatjålme—Merkenes, cirka 18
km. Arbetet med upprättande av arbetsplan
pågår och är så långt framskridet,
att fastställd arbetsplan vid behov kan
föreligga under hösten 1964, då även
vägarbetena skulle kunna påbörjas. Vid
normal drift på arbetena skulle denna
etapp då kunna vara färdig för trafik
hösten 1967. Uppskattad kostnad för
denna del 7,5 miljoner kronor.

Den sista sträckan är Merkenes—
riksgränsen, cirka 17 km. Lämpliga
flygkartor för bearbetning i Balplex
har utarbetats. Vid behov kan färdig
arbetsplan föreligga hösten 1965, och
vägarbetena skulle då kunna vara färdiga
hösten 1967 eller sommaren 1968.
Uppskattad kostnad 7 miljoner kronor.

Därmed skulle Graddisvägen vara
färdig att tas i bruk i sin helhet under
sommaren 1968.

För att få till stånd en samordning
av frågorna rörande utbyggnaden av
Graddisvägen men även rörande andra
vägprojekt som är på gång eller under
diskussion har en kontaktgrupp bestående
av två representanter för Sverige
och två för Norge tillsatts av de båda
kommunikationsministerierna vid ett
sammanträffande sistlidna sommar.
Från svensk sida ingår i gruppen byrå -

Nr 8

Tisdagen den 18 februari 1964

Svar på fråga ang. broförbindelse mellan Smögen och fastlandet

chefen Wennerhorn i kommunikationsdepartementet
och överingenjören Tjällgren
i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt från norsk sida byråchefen
Vatnan i samferdselsdepartementet och
tekniske direktören Torpp i vegdirektoratet.
Kontaktgruppen har till uppgift
att bl. a. framlägga förslag, som kan
ligga till grund för en samordning av
frågor rörande utbyggnad och förbättring
av de viktigaste mellanriksvägarna
mellan de nordliga delarna av Norge
och Sverige. Arbetsgruppen har påbörjat
sitt arbete och har haft två sammanträden
hittills.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag är glad för statsrådet
Skoglunds besked om att det inte
föreligger några militära hinder för det
vägprojekt det här gäller. Jag antar att
statsrådet Skoglund är informerad också
om den norska militärens hållning
till vägprojektet och att den inkluderas
i det besked han nu lämnat. Detta är
betydelsefullt med hänsyn till att den
sista delen av vägprojektet enligt riksdagens
och statsrådet Skoglunds mening
inte får påbörjas förrän det skett
en samordning med ett norskt beslut
i dessa frågor.

Men om det alltså inte finns några
militära hinder, blir det så mycket obegripligare
varför det nu i senaste omgången
varit ett dröjsmål på tjugo år
trots interpellationer, motioner och påtryckningar
i alla möjliga former för
ett förverkligande av projektet.

I anledning av statsrådets beskrivning
av de vägarbeten som redan skett
i detta sammanhang vill jag framhålla
att det väl vore orimligt, om det inte
skulle ha förekommit några vägarbeten
inom det mycket vidsträckta område
som på ett eller annat sätt har anknytning
till mellanriksvägen. Ingen har heller
påstått att det inte utförts några sådana
vägarbeten. Men det handlar ju
om att förverkliga mellanriksvägprojektet.
Med den metod som statsrådet an -

vände kunde han lika gärna ha börjat
nere vid Bottenhavskusten med sin beskrivning
av vägarbeten. Hela sträckan
mellan Bottenhavs- och Atlantkusten
har ju mer eller mindre samband med
mellanriksvägen. Och ingen har som
sagt hävdat att det inte förekommit
mycket omfattande vägarbeten av sådan
karaktär, att de kan utgöra ett led i
mellanriksvägprojektet. Men det gäller
att så snart som möjligt få fram en
mellanriksväg över gränsen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. broförbindelse mellan
Smögen och fastlandet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i öckerö
har frågat mig om anledningen
till att bron mellan Smögen och fastlandet
inte kommit med i den brobyggnadsplan
som är beräknad under perioden
1964—1968. Som svar på frågan
vill jag anföra följande.

I den av Kungl. Maj:t den 30 december
1963 fastställda flerårsplanen för
byggande av storbroar under perioden
1964—1968 har bron mellan Smögen
och fastlandet icke kunnat inrymmas
bland de företag, som föreslås erhålla
medelstilldelning under perioden. Anledningen
härtill har varit dels att storbroplanen
varit baserad på vissa årliga
belopp, som ansetts icke böra överskridas,
och dels att broföretag av större
angelägenhetsgrad än Smögenbron tagit
i anspråk de i planen förutsatta beloppen.

Jag vill emellertid framhålla att Smögenbron,
även om den icke föreslagits
få någon medelstilldelning under ifrågavarande
femårsperiod, likväl upptagits
i den fastställda planen med place -

Tisdagen den 18 februari 19(54

Nr 8

Svar på fråga ang. broförbindelse mellan Smögen och fastlandet

ring närmast efter de företag, som avses
att påbörjas under perioden. Därmed
har bron fått viss angelägenhetsgrad.

.lag vill även erinra om att flerårsplanerna
författningsenligt skall förnyas
under år 196(5. Frågan om Smögenbrons
placering i planen får då prövas
på nytt.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret.

Av svaret framgår att man inte bär
tagit upp något anslag till Smögenbron,
eftersom man inte kan överskrida det
belopp som ställs till förfogande för
storbroplanen. Statsrådet säger vidare
att »broföretag av större angelägenlietsgrad
än Smögenbron tagit i anspråk de
i planen förutsatta beloppen».

Det är givetvis riktigt att medelsramen
för storbroplanen inte kan överskridas,
men när det gäller angelägenhetsgraden
beror det på hur man ser
saken. Smögenbron är ju inte något nytt
projekt. Det är noga räknat 56 år sedan
bron först planerades — men på den
tiden hade ju varken statsrådet Skoglund
eller jag någonting att säga till om.
Sedan har broprojektet gång på gång
uppskjutits. Jag skall inte gå så långt
tillbaka i tiden, men jag vill erinra om
några uttalanden som gjordes av 1945
års skärgårdsutredning. Utredningen
framhåller att »om man bortser från sådana
ökommuner, vilka på grund av sin
avlägsna belägenhet från fastlandet icke
lämpligen kunna erhålla förbindelse
med fastlandet annat än genom båtar,
finnes i vårt land icke något annat
skärgårdssamliälle av denna storlek,
vilket saknar vägförbindelse med land
genom färja eller bro». Vidare säger
utredningen: »Länsstyrelsen har för sin
del bedömt broföretaget såsom det näst
efter Svanesundsbron angelägnaste företaget
i länets skärgård. På grund härav

finnes anledning antaga, att detta kommunikationsbehov
kommer att, i den
mån arbetskraft och materiel kunna
ställas till förfogande för brobyggnaden,
bli tillgodosett bland de första av
de ordinarie arbetena.»

Skärgårdsutredningen förordade vid
valet mellan färj- och broförbindelse
det senare alternativet.

Herr statsråd! D''et har sedan detta
skrevs byggts många broar, men smögenborna
står fortfarande utan sin bro.

Det är lätt att förstå deras otålighet,
när de den ena gången efter den andra
har kommit på efterkälken. Väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen tog visserligen
år 1961 upp Smögenbron i sitt förslag,
men den ströks av Kungl. Maj :t.

För att bättre klargöra angelägenhetsgraden
när det gäller Smögenbron skulle
jag vilja säga några ord om Smögens
samhälle, som kanske inte alla känner
närmare till. Smögens samhälle har ca
1 700 invånare och är i storleksordning
det andra av Sveriges fiskelägen. Det
finns där 65 stora fiskebåtar och 250
yrkesfiskare. Vid de fiskeauktioner som
hålles i Smögens fiskauktion såldes år
1959 fisk för 5,8 miljoner kronor och
år 1963 för 7,8 miljoner kronor.

Licentiat Källsbo anförde i sin utredning
om trafikförhållandena i Bohusläns
kustland beträffande Smögen,
att man efter tillkomsten av en bro
kunde räkna med att 9 000—10 000 ton
gods per år skulle transporteras med
bil år 1965. Under år 1962 fraktades
mellan 20 000 och 25 000 ton. Vidare
framhöll han att årsmedeldygnstrafiken
vid bro år 1965 kunde beräknas bli
250—300 bilar. Sommarmedeldygnstrafiken
skulle bli 750—800 bilar. År 1962
färjades det över 118 000 bilar, av vilka
13 900 var lastbilar. Detta år var medeldygnstrafiken
322 bilar. Under juli
månad 1963 var den 1 050 bilar. 318 000
personer färjades över, och 100 000 beräknas
ha åkt med passbåtar.

Från vår västkustsynpunkt sett, herr
statsråd, är det alltså klart att vi tyc -

Nr 8

Tisdagen den 18 februari 1964

Svar på fråga ang. broförbindelse mellan Smögen och fastlandet

ker att en bro är mycket angelägen. Jag
vet inte hur angelägen Njurundabron
är, som skall byggas i stället för Smögenbron,
men det är möjligt att den senare
kan tänkas vara angelägnare sett
ur statsrådets synpunkt.

Statsrådet sade i slutet av sitt svar:

»Jag vill emellertid framhålla att
Smögenbron, även om den icke föreslagits
få någon medelstilldelning under
ifrågavarande femårsperiod, likväl
upptagits i den fastställda planen
med placering närmast efter de förslag,
som avses att påbörjas under perioden.
Därmed har bron fått viss angelägenhetsgrad.
»

Detta är ju en liten ljuspunkt, det
erkänner jag villigt. Å andra sidan tycker
vi i alla fall att det är underligt,
att en brofråga av så hög angelägenhetsgrad
som de av mig anförda siffrorna
visar har blivit tillbakasatt av
Kungl. Maj:t två gånger i rad.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill gärna säga ett
par ord i anledning av herr Johanssons
i öckerö yttrande om Smögenbron. Om
lian ser saken enbart från sin hemmahorisont
kan han naturligtvis göra den
bedömningen, att det inte finns någon
bro i landet som är så angelägen som
Smögenbron, men jag kan försäkra honom
att uppgiften är inte lika lätt för
den som sedan skall pröva alla anspråk
på broar för landet i dess helhet. Och
vi har i vår bedömning kommit till den
bestämda uppfattningen, att bron över
Ljungan på E 4 måste byggas före Smögenbron.

Av den omständigheten skall dock
ingen dra den slutsatsen, att hela denna
fråga om Smögenbron skulle ligga stilla
och att man plockat in bron i malpåse.
Konstruktionsarbetet pågår. Väg- och
vattens konstruktionsbyrå är i färd med
att utarbeta förslag till bron, och resultatet
av dess ansträngningar kommer
att ligga färdigt under innevarande år.

Sedan man har gjort arbetsplanen för
företaget klar och den har fastställts,
måste man emellertid inhämta vattendomstolens
tillstånd för att utföra brobyggnaden.

Det arbete som alltså nu är i gång
kommer att innebära att det när man
år 1966 skall förnya flerårsplanen för
storbroar torde komma att föreligga ett
fullständigt genomarbetat förslag till
bro mellan Smögen och fastlandet. På
så sätt blir det också lättare att vid detta
tillfälle ta ställning till vilken placering
bron bör givas i storbroplanen.

Herr Johansson i öckerö uppehöll
sig något vid den trängsel som uppstår
på färjan. Jag kan mycket väl förstå
de problem som den kan skapa. Vår
lilla debatt här kan väl sägas vara ett
förspel till uppvaktningen på torsdag,
då smögenborna med medarbetare och
påskyndare besöker kommunikationsdepartementet.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Att vårt meningsutbyte
här i dag har varit ganska stillsamt
mot vad som kommer, det kan vi nog
vara överens om.

Statsrådet säger att det enligt min
uppfattning inte skulle finnas någon bro
i Sverige som vore så angelägen som
Smögenbron. Det har jag inte sagt. Jag
har bara talat om hur mycket folk det
finns på Smögen och hur stor trafiken
är. Sedan undrade jag i all stillhet, om
Njurundabron var viktigare än Smögenbron.
Men nu hoppas jag att befolkningen
på Smögen inte blir lurad nästa
gång en femårsplan skall fastställas av
Kungl. Maj:t.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 1, 13, 14, 20, 22
och 24—26, andra lagutskottets utlåtanden
nr 1 och 2 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 3.

Tisdagen den 18 februari 1964

Nr 8

§ 7

Interpellation ang. konstruktionsarbetet
för atomkraftanläggningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr ENSKOG (fp), som yttrade:

Herr talman! Huvudansvaret för utvecklingsarbetet
på atomenergiområdet
i Sverige vilar på AB Atomenergi, som
har sin verksamhet förlagd främst till
Stockholm, Studsvik och Ranstad. Riktlinjerna
för detta utvecklingsarbete
fastställdes av riksdagen år 1956. Målsättningen
var att mot bakgrunden av
vattenkraftens färdigutbyggnad om 10
—15 år och en hastigt växande bränsleimport
genomföra ett utvecklingsprogram,
som möjliggjorde inhemsk industriell
tillverkning för den betydande
insats av atomkraftverk, som beräknades
erforderlig med början under
perioden 1970—1975.

AB Atomenergi har under de gångna
åren byggt ut sin forskningsorganisation
med tyngdpunkten förlagd till
Studsvik, där anläggningen utrustats
med forskningsreaktorer och laboratorier
med en mängd dyrbara instrument.
I Ranstad på Billingens sluttning håller
bolaget på att uppföra ett verk för framställning
av uran och i Stockholm ligger
huvudkontoret, vissa laboratorier,
en forskningsreaktor, en bränsleelementfabrik
och en anläggning för raffinering
av högrent uran.

Atombolagets verksamhet kompletteras
av atomkraftavdelningarna inom
vattenfallstyrelsen och inom de närmast
berörda industrierna.

Utöver de nämnda institutionerna,
som svarar för forskning och konstruk:ion
men också för framställning av
grundelement, har Ågesta kraftvärmeverk
anlagts och satts i drift och dessutom
har 1962 års riksdag fattat principbeslut
om att anlägga Marvikens
atomkraftverk. Ändamålet med Ågestaverket
var icke primärt att ge ekono -

misk kraft och värme utan mera att ge
praktiska erfarenheter av arbetet att
framställa atomkraftverk, och det skulle
alltså vara ett första steg mot större
kraftreaktorer. Verket är avsett att utveckla
65 MW värmeeffekt under det att
ett fullstort kommersiellt atomkraftverk
med tungvattensreaktor bör ha en storlek
av minst 400 MW eleffekt.

1963 års riksdag beslutade (proposition
nr 72), att Marvikenanläggningen
skulle förses med kokarreaktor med
möjlighet till nukleär överhettning och
med ett effektuttag om ca 200 MW eleffekt.
Totala kostnaden uppskattades
till 372 miljoner kronor utöver de ca
25 miljoner som redan nedlagts på projektet.
Anläggningen beräknas färdig år
1968 och skall kunna tagas i kommersiell
drift år 1969.

I och med Marvikenprojektet har sista
steget tagits för att övergå till byggandet
av atomkraftverk i full storlek. Projektet
kommer också, enligt departementschefen,
»att tillföra svensk industri
arbetsuppgifter som starkt främjar
utvecklingen mot avancerat tekniskt
kunnande och skapar underlag för en
betydande framtida tillverknings- och
leveranskapacitet på berörda områden».

I ett flertal länder pågår ett intensivt
arbete för den fredliga användningen
av atomenergien, och antalet atomkraftverk
ökar snabbt. Det är därför synnerligen
angeläget att den svenska industrien,
som hittills hävdat sig väl i konkurrensen
då det gällt att leverera utrustningar
till kraftverk av konventionell
typ, också ges möjlighet att konkurrera
om att få leverera utrustningar
till atomkraftverk. För att detta skall
vara möjligt måste den svenska industrien
få vara med och konstruera och
inte bara främst leverera de svenska
anläggningarna. Härigenom skulle erfarenheter
vinnas, som vore av stort
värde för företagens arbete med utländska
projekt. Att AB Atomenergi och
atomdelegationen svarar för grundforskning
och säkerhetsfrågor m. m. är
fullt i sin ordning, men att atombolaget

1* — Andra kammarens protokoll 196''t. Nr S

Nr 8

Tisdagen den 18 februari 1964

Interpellation ang. domänverkets markförvärv

också skall svara för konstruktionen
av olika anläggningar kan inte vara det
för folkhushållet bästa. Det finns flera
skäl som talar för att industrien bör
svara för konstruktionsarbetet:

1. Ett konstruktionsföretag som saknar
egna produktionsresurser får ej tillgång
till praktisk erfarenhet. Det behövs
exempelvis personal som har direkt erfarenhet
av verkstadsdrift, det behövs
värmeteknisk personal, det behövs materialteknisk
personal och det behövs
reglerteknisk personal. Allt detta och
mycken annan specialkunskap finns redan
i den svenska industrien.

2. Det statliga konstruktionskontorets
erfarenheter kan inte lika lätt utnyttjas
av industrien för leveranser till utländska
anläggningar som de erfarenheter
det egna konstruktionskontoret gör.

3. Den svenska industrien kan lättare
anpassa sig till de erfarenheter man
gjort i andra länder, t. ex. genom redan
existerande samarbetsavtal, än vad
det statliga bolaget normalt kan.

4. Kraftverk av konventionell typ
konstrueras av den svenska industrien,
och de olika anläggningarna får svara
för kostnaderna. Atomkraftverk bör
konstrueras på samma sätt. I den mån
det fortfarande behövs statligt understött
konstruktionsarbete för atomkraftverk
bör detta kunna ske som beställningsarbete
hos industrien.

5. AB Atomenergis och atomdelegationens
arbete med grundforskning och
med säkerhetsfrågor skulle kunna drivas
intensivare om de befriades från
det omfattande konstruktionsarbete som
nu utföres.

Med hänvisning till den här anförda
motiveringen får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för handelsdepartementet få
ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till •—-i den mån det fortfarande är nödvändigt
med ett statligt understött konstruktionsarbete
— att det konstruktionsarbete
som nu utföres av AB Atom -

energi för atomkraftanläggningar i fortsättningen
huvudsakligen utlägges som
beställningsarbete hos lämpliga företag
inom den svenska industrien?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. domänverkets markförvärv Ordet

lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som
yttrade:

Herr talman! För den pågående strukturrationaliseringen
inom jordbruket
och skogsbruket måste det anses vara
av stor betydelse, att domänverket lämnar
sin aktiva medverkan. Härvid torde
framför allt markbytesverksamheten
mellan domänverket och lantbruksorganisationen
vara av vikt. Under senare
år har sådana markbyten kunnat ske i
något ökad takt. Men fortfarande finns
det fog för bedömningen, att markbytena
har en alltför begränsad omfattning.

Samtidigt synes det finnas tendenser
i domänverkets markpolitik, vilka utgör
hinder för strukturrationaliseringen. I
synnerhet avser jag härmed de s. k.
punktköpen. Åtminstone i vissa delar
av landet synes det ofta förekomma, att
tjänstemän i domänverket uppsöker
markägare i och för upprättande av
hembudskontrakt utan att man först tagit
kontakt med lantbruksnämnden i
fråga om behovet av fastigheten för rationaliseringsändamål.
I många fall kan
härvid uppstå en direkt konfliktsituation,
om lantbruksnämnden sedan stannar
för bedömningen, att fastigheten i
fråga behövs för jordbrukets strukturrationalisering.
Det torde kunna förutsättas,
att sådana initiativ från domänverkets
sida ofta leder till att fastigheter,
som borde användas för rationaliseringsändamål,
undanhålles rationaliseringsverksamheten.
I och för sig mås -

Tisdagen den 18 februari 1964

Nr 8

Interpellation ang. statsbidrag vid utbyte av invalidfordon

te det anses vara ett orimligt förhållande,
att de båda statliga organen på området,
lantbruksorganisationen och domänverket,
konkurrerar med varandra
om jordbruksfastigheter.

De s. k. punktköpen gäller såvitt mig
är bekant ofla fastigheter som inte har
anknytning till tidigare domänverksinnehav.
Ur rationaliseringssynpunkt borde
den principen vara självklar, att friliggande
domänverksområden, som är
lämpliga för rationaliseringsändamål,
bör utgå ur domänverkets innehav. I
viss utsträckning har ju åtgärder vidtagits
för avveckling av sådana domänverksfastigheter.
Men samtidigt skapas
alltså nya friliggande domänverksområden.

Enligt målsättningen för jordpolitiken
skall ägarbalansen mellan staten
och de enskilda vara oförändrad. Man
kan emellertid inte säga, att denna princip
upprätthållits på tillfredsställande
sätt. Domänverkets markinnehav har
under senare år ökats i icke obetydlig
utsträckning. Det punktköpsförfarande,
som jag här har berört, torde i väsentlig
grad ha medverkat till denna utveckling.

En faktor av största betydelse för rationaliseringsverksamheten
är givetvis
de fastighetspriser, som tillämpas av
domänverket resp. lantbruksorganisationen.
I fråga om bytesverksamheten
synes härvidlag under senare tid bättre
överensstämmelse i prissättningen ha
uppnåtts mellan domänverket och lantbruksorganisationen.
Vid de direkta
markförvärven av enskilda fastigheter
synes det dock alltjämt ofta förekomma,
att domänverket kan erbjuda ett högre
pris än lantbruksorganisationen. För
den önskvärda effektiviteten i rationaliseringsverksamheten
måste det anses
nödvändigt, att lantbruksorganisationen
härvidlag beredes samma möjligheter
som domänverket.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för

jordbruksdepartementet ställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat,
att domänverket genom förvärv under
senare år ökat sitt markinnehav?

Är herr statsrådet beredd att vidtaga
åtgärder i syfte att hindra konkurrens
i fråga om jordbruksfastigheter mellan
domänverket och lantbruksorganisationen? Vill

herr statsrådet redogöra för i vilken
utsträckning det finnes särskild instruktion
för domänverkets tjänstemän
beträffande inköpsverksamheten i fråga
om jordbruksfastigheter?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. statsbidrag vid utbyte
av invalidfordon

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp),
som yttrade:

Herr talman! Bidrag utgår till anskaffning
av motorfordon åt partiellt
arbetsföra, som för sitt arbete eller sin
yrkesutbildning är beroende av sådant
fortskaffningsmedel. Detta har gjort det
möjligt för många invalidiserade att
skaffa sig arbete. Riksdagen fann det
vid 1963 års vårriksdag motiverat att
medge statliga bidrag även vid utbyte
av invalidfordon i fall där »bidraget utgör
en oundgänglig förutsättning för att
vederbörande skall kunna fortsättningsvis
finna sin utkomst».

Åtskilliga ansökningar om bidrag vid
utbyte av invalidfordon har inkommit
till Kungl. Maj:t, på vilken det ankommer
att bevilja bidrag för ändamålet.
Några av dessa ansökningar har nu
efter lång väntetid avgjorts. Den i tiden
långt utsträckta handläggningen av ansökningarna
kan, i de fall där fordonet
är nödvändigt för den invalidiserades
arbete och där fordonet är starkt ned -

Nr 8

Tisdagen den 18 februari 1964

Interpellation ang. möjligheter för textiltimlärare att vinna behörighet till ordinarie
och extra ordinarie tjänster

slitet, medföra svårigheter för den invalidiserade
att behålla sitt arbete. De
av Iänsarbetsmarknadsmyndigheterna
tillstyrkta bidragen har dessutom i flera
fall reducerats högst avsevärt av Kungl.
Maj:t. Enligt pressuppgifter hade helt
nyligen av 20 från Göteborg inkomna
ansökningar endast fyra behandlats. I
ett av dessa fall hade länsarbetsmarknadsmyndigheterna
tillstyrkt ett bidrag
på 7 457 kr. Kungl. Maj :t beviljade 1 500
kr. i bidrag och 1 500 kr. i lån. I ett andra
fall var det tillstyrkta bidraget 5 475
kr. och beviljat bidrag och lån 1 500
resp. 2 000 kr. och i ett tredje fall gällde
tillstyrkan ett bidrag på 8 742 kr., medan
endast 3 000 kr. beviljades i bidrag
och 3 500 kr. i lån. I det fjärde fallet beviljades
6 000 kr. av tillstyrkta C 612 kr.
i bidrag.

Invalidiserade saknar ofta, även om
de kunnat återföras till arbetslivet, ekonomiska
möjligheter att avsätta medel
till återanskaffning, när det gamla fordonet
blivit nedslitet. Att ge invalidiserade
bidrag för anskaffande av första
fordon, så att vederbörande ges någorlunda
lika startmöjligheter som ickehandikappade
är högst skäligt. Men det
är också angeläget med en så liberal bidragsgivning
vid utbyte av nedslitet invalidfordon,
att den invalidiserades
möjlighet att sköta och behålla sitt arbete
inte kommer i fara.

Det synes av det ovan anförda som
om hittills tillämpad praxis för beviljande
av bidrag vid utbyte av invalidfordon
givits en alltför restriktiv utformning.

Med hänvisning till vad ovan sagts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet lämna en redogörelse
för de sedan riksdagens beslut
våren 1963 vunna erfarenheterna av
reglerna om bidrag vid utbyte av invalidfordon,
särskilt med tanke på möj -

ligheterna till högre bidrag än som för
närvarande synes utgå vid återanskaffning
av sådant fordon?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. möjligheter för textiltimlärare
att vinna behörighet till ordinarie
och extra ordinarie tjänster

Ordet lämnades på begäran till

Fru BOMAN (h), som yttrade:

Herr talman! Timlärarnas riksorganisation
anhöll den 17 juni 1962 i skrivelse
till Kungl. Maj:t, att textillärare
måtte ges möjlighet till vidare utbildning
för att vinna behörighet till ordinarie
och extra ordinarie tjänster.

Denna skrivelse, som i vanlig ordning
remitterades till skolöverstyrelsen,
har ej föranlett några åtgärder från
Kungl. Maj:ts sida. Skrivelsen får ses
mot bakgrunden av att det 1962 rådde
en avsevärd brist på utbildade textillärare
och att med anledning därav ett
stort antal textiltimlärare utan behörighet
tjänstgjorde — och fortfarande
tjänstgör — vid våra skolor.

Lärare i trä- och metallslöjd bereds
tillfälle att genom fortbildningskurser
få behörighet till ordinarie tjänst. Då
så är fallet anser jag att det vore rimligt,
att man beredde samma möjlighet
till behörighet för kvinnor som för
män, vilka tjänstgör under likartade
förhållanden.

Att i en bristsituation, som rått en
längre tid, utnyttja icke behörig arbetskraft
är helt korrekt. Att denna arbetskraft
skall träda tillbaka den dag då
tillgången på examinerade textillärare
täcker efterfrågan är inget att invända
mot. Denna icke behöriga arbetskraft
består emellertid i många fall av personer,
som under en längre tid ägnat
sig åt textilläraryrket och vilka i många
fall besitter stor yrkesskicklighet. Så -

Tisdagen den 18 februari 1964

Nr 8

Interpellation ang. visst ekonomiskt stöd åt handikappade studerande — Interpellation
ang. tillämpningsföreskrifterna för beviljande av arealbidrag

dana personer nekas i dag möjligheten
att genom fortbildning erhålla ordinarie
tjänst, vilket enligt mitt förmenande
ej är tillfredsställande.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få ställa följande frågor: 1.

Är herr statsrådet beredd att för
riksdagen framlägga förslag om att textiltimlärare
beredes möjligheter att genom
fortbildningskurser vinna behörighet
till ordinarie och extra ordinarie
tjänster?

2. Om så inte är fallet avser herr
statsrådet att på annat sätt bereda möjligheter
för textiltimlärare att vinna
behörighet till ordinarie och extra ordinarie
tjänster?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. visst ekonomiskt stöd
åt handikappade studerande

Ordet lämnades på begäran till

Fröken KARLSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Enligt lagen om allmän
försäkring utgår invaliditetstillägg till
partiell förtidspension därest den försäkrade
lider av höggradig nedsättning
i ett eller flera kroppsorgans funktion
och på grund härav behöver fortlöpande
hjälp av annan person eller får vidkännas
betydande merutgifter för färdmedel
eller andra hjälpmedel för att
kunna utföra förvärvsarbete. Åtnjuter
en förvärvsarbetande inte någon pension
alls skall han ha rätt till invaliditetsersättning.
Denna form av stöd från
samhällets sida är av väsentlig betydelse
för att bidraga till att våra handikappade
i största görliga mån skall
kunna föra en normal tillvaro och i
stor utsträckning klara sig själva. En
mindre grupp handikappade, nämligen

de studerande som t. ex. för att komma
till och från läroanstalten är beroende
av egen bil och/eller personlig hjälp,
kommer dock inte i åtnjutande av ovan
nämnda förmåner. Då det är angeläget
att de handikappade får lika stora möjligheter
att vidareutbilda sig som andra
grupper bör studier i detta sammanhang
likställas med förvärvsarbete.

Med stöd av vad jag här anfört anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till sådan ändring i gällande lagstiftning,
att handikappade studerande
jämställes med handikappade ungdomar
som bedriver förvärvsarbete?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. tillämpningsföreskrifterna
för beviljande av arealbidrag

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Hedenäset (ep),
som yttrade:

Herr talman! Enligt riksdagsbeslut av
år 1959 — med vissa ändringar år 1962
— ingår i statsstödet till det mindre
jordbruket s. k. arealtillägg med belopp
upp till 500 kronor per brukare och år.
Ansökan om sådant arealtillägg skall
ingivas årligen före den 30 juni. Som
regel ingives sådan ansökan till den lokala
taxeringsnämnden samtidigt med
självdeklarationen för respektive år.
Taxeringsnämnden har då att vidarebefordra
dessa ansökningar till lantbruksnämnden
i länet.

Givetvis är arrangemanget med ingivande
av ansökan om arealtillägg samtidigt
med självdeklarationen förenad
med praktiska och administrativa fördelar.
Detta innebär dock att vederbörande
sökande som regel blir urståndsatt
att i efterhand styrka att an -

14 Nr 8 Tisdagen den 18 februari 1964

Interpellation ang. den akuta krisen inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet -

sökan ingivits inom föreskriven tid.
Även om deklarationen ingivits som
rekommenderad brevförsändelse innehåller
dock postverkets kvitto härå ej
någon uppgift om vilka bilagor och övriga
handlingar som bilagts.

I ett svar på en enkel fråga vid 1963
års riksdag framhöll statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, att om
ansökan om arealtillägg i vederbörlig
ordning kommit myndigheterna till
handa samtidigt med sökandens självdeklaration,
är det utan vidare klart
att ny ansökningshandling får inges
ifall den tidigare skulle ha råkat förkomma.
Då det tillkommer ordförande
i taxeringsnämnd att mottaga självdeklarationer
och andra handlingar, t. ex.
sådana som gäller ansökan om arealtillägg,
är denne givetvis att anse som
myndighet i här åsyftade fall. Följaktligen
borde ny ansökan få inges i de
fall då till taxeringsnämndsordförande
ingiven ansökan sedermera förkommit.

Trots detta klarläggande av statsrådet
har det förekommit fall där enskilda
brukare ej erhållit arealtillägg trots
försäkran att ansökan ingivits samtidigt
med självdeklarationen och den
sökande i övrigt varit berättigad. Det
bär även inträffat att ojävig och trovärdig
person biträtt vid självdeklarationens
upprättande och styrkt att ansökan
om arealtillägg bilagts deklarationen.
Trots detta har varken ingivande
av ny ansökan eller anförda besvär
medfört rättelse.

Det synes angeläget att innebörden i
det ovan nämnda svaret genom tilllämpningsföreskrift
bringas till berörda
myndigheters kännedom. Då riksdagen
beslutar en stödform och anvisar medel
därtill bör det även vara angeläget
att de brukare som uppfyller de grundläggande
kvalifikationsvillkoren blir
delaktiga av statsstödet. Om därtill vederbörande
försäkrar och/eller kan styrka,
att ansökan ingivits inom föreskriven
tid, och det förhållandet att ansö -

kan ej inkommit i rätt tid till den bidragsbeviljande
myndigheten berott på
orsaker över vilka sökanden ej råder,
vill det synas att prövning av förnyad
ansökan borde medgivas.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
fråga:

Är statsrådet villig låta utfärda sådana
tillämpningsföreskrifter att den, som
på föreskrivet sätt ingivit ansökan om
arealbidrag till taxeringsnämnd och är
berättigad till dylikt bidrag, kan få
arealbidrag beviljat på förnyad ansökan,
därest förstnämnda ansökan förkommit
sedan den ingivits?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. den akuta krisen

inom det rättspsykiatriska undersökningsväsendet Ordet

lämnades på begäran till

Herr STAHL (fp), som yttrade:

Herr talman! Förhållandena inom det
rättspsykiatriska undersökningsväsendet
har länge varit krisbetonade men
synes enligt redogörelsen i JO:s ämbetsberättelse
och fångvårdsstyrelsens
inlaga till JO av den 28 januari ha ytterligare
förvärrats. Någon sådan förbättring
som ställdes i utsikt genom
1961 års reform har alltså inte inträtt.
I stället har läget allvarligt försämrats.
Sålunda uppger fångvårdsstyrelsen nu
i sin skrivelse till JO, att tiden för sinnesundersökning
av häktade genomsnittligt
uppgår till fem månader mot i
lag föreskrivna maximala sex veckor.
I enskilda fall kan väntetiden bli avsevärt
längre. Undersökningsläget av de
personer som befinner sig på fri fot synes
enligt publicerade uppgifter ungefär
lika allvarligt. Det rättspsykiatriska un -

Tisdagen den 18 februari 1964 Nr 8

Interpellation ang. den akuta krisen inom det rättspsykiatriska undersöknings

väsendet

dersökningsväsendet, som utgör en betydelsefull
del av det samlade rättsväsendet,
kan sålunda med sina otillräckliga
resurser inte på långt när fylla sin
avsedda kriminalvårdande och rättssäkerhetspolitiska
funktion.

Då riksdagen år 1961 fattade sitt beslut
om en reformering av den rättspsykiatriska
organisationen fastställdes
ingen tidsplan för omorganisationen.
Denna förutsatte bland annat nybyggnad
eller förnyelse av rättspsykiatriska
anstalter förutom ökad tillgång på läkare
med rättspsykiatrisk utbildning.
Vad som i denna del gjorts undandrar
sig en utomståendes bedömning. Vid sidan
av riksdagens beslut om den nya
organisationen synes smärre provisoriska
åtgärder ha vidtagits. Fångvårdsstyrelsen
betvivlar dock att det med
hänsyn till läkarbristen är möjligt att
bringa undersökningsförfarandet i överensstämmelse
med gällande rätt vare
sig genom omorganisationen eller genom
provisoriska insatser. Därför »återstår
enligt styrelsens mening endast att
lagstiftningsvägen på lämpligt sätt begränsa
antalet sinnesundersökningar».
En åtgärd som den av fångvårdsstyrelsen
föreslagna skulle emellertid utgöra
ett mycket allvarligt steg och kan knappast
karakteriseras annorlunda än som
en av bristläget framtvingad kapitulation
inför svårigheterna, som går ut över
rättssäkerheten. Att som styrelsen föreslagit
»på lämpligt sätt begränsa antalet
sinnesundersökningar» skulle kunna
medföra, att man riskerade döma
sjuka människor till frihetsstraff, medan
de i verkligheten kanske vore i

stort behov av sjukvård. Detta framstår
som en helt oacceptabel utväg.

Med stöd av det ovan anförda får jag
anhålla om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för vad som åtgöres eller
planeras för att snarast möjligt råda bot
på den akuta krisen inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet och
på längre sikt få organisationen att fungera
på det sätt som avsetts?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 40, med förslag till förordning
om särskilt investeringsavdrag
i vissa fall vid taxering till statlig inkomstskatt,
m. in., nämligen

nr 800, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.,

nr 801, av herr Hermansson in. fl.,
nr 802, av herr Larsson i Borrby,
nr 803, av herr Nilsson i Lönsboda
m. fl.,

nr 804, av herrar Nordgren och Magnusson
i Borås, samt

nr 805, av herr Weden m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.38.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 8

Onsdagen den 19 februari 1964

Onsdagen den 19 februari

Kl. 10.00

§ 1

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag föreslå, att kammaren
måtte besluta att vid plenum den 26 ininnevarande
februari företaga val av valmän
jämte suppleanter för utseende av
riksdagens justitieombudsman och dennes
ställföreträdare.

Detta förslag godkändes.

§ 2

Meddelande ang. sammanträdestider

Herr TALMANNEN yttrade:

Talmanskonferensen har i dag behandlat
frågan om arbetets ordnande
under återstoden av vårsessionen, och en
av konferensen godkänd preliminär plan
för kammarens sammanträden kommer
under dagens lopp att utdelas till kammarens
ledamöter. Vidare kommer att
utdelas en preliminär plan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under mars och april månader.

Av tidplanen framgår bl. a. att en
utrikes- och handelspolitisk debatt kommer
att hållas onsdagen den 8 april
med början kl. 10.00 och att påskuppehållet
kommer att omfatta tiden fr. o. m.
lördagen den 21 mars t. o. m. tisdagen
den 31 mars.

För besvarande av interpellationer
och enkla frågor kan det bli erforderligt
att dels börja vissa bordläggningsplena
tidigare än i sammanställningen
angivits, dels anordna extra plena.
Även i övrigt kan det givetvis befinnas
nödvändigt att beträffande enstaka sammanträden
frångå den nu uppgjorda
planen.

Jag får samtidigt meddela att plenum
onsdagen den 26 februari tar sin början
kl. 14.00.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 800—805.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Enskog, till herr statsrådet och
chefen för handelsdepartementet angående
konstruktionsarbetet för atomkraftanläggningar,

herr Persson i Heden, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående domänverkets markförvärv,

herr Jönsson i Ingemarsgården, till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående statsbidrag vid
utbyte av invalidfordon,

fru Boman, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående möjligheter för textiltimlärare
att vinna behörighet till ordinarie och
extra ordinarie tjänster,

fröken Karlsson, till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
visst ekonomiskt stöd åt handikappade
studerande,

herr Larsson i Hedenäset, till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående tillämpningsfö -

Onsdagen den 19 februari 1964

Nr 8

reskrifterna för beviljande av arealbidrag,
samt

herr Ståhl, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
den akuta krisen inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Utgifterna för kungl. hov- och slottsstaterna Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
1, i anledning av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 för kungl. hov- och slottsstaterna.

Punkten t

Kungl. Maj ds hovhållning

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Majd (bilaga 3, punkt 1, s. 1) föreslagit
riksdagen att till ifrågavarande ändamål
för budgetåret 1964/65 anvisa ett
anslag av 2 750 000 kr., innebärande en
uppräkning med 175 000 kr. jämfört
med anslaget för innevarande budgetår.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte till Kungl. Maj ds hovhållning för
budgetåret 1964/65 anvisa ett anslag av
2 750 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid Herr

SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som föreligger är utan reservation —
det gäller bl. a. höjningen av anslaget
till kungahuset. Jag förstår mycket väl
att kammaren i år liksom tidigare kommer
att följa utskottets förslag på denna
punkt, men jag kan ändå inte underlåta
att påtala slöseriet med medel
i detta sammanhang.

Det sammanlagda anslaget till hov2*—Andra
kammarens protokoll 196b.

Kungl. Majds hovhållning

och slottsstaterna uppgår, såsom statsverkspropositionen
visar, till 5 713 000
kronor, vilket innebär en ökning med
214 000 kronor i förhållande till fjolårets
förslag. För Kungl. Maj ds hovhållning,
som behandlas under första
punkten i utlåtandet, föreslås 2 750 000
kronor, mot 2 575 000 kronor för nu
löpande budgetår. En mera sparsam
och tidsenlig livsföring på slotten skulle
möjliggöra en betydande besparing,
och en redovisning av de inkomster
som går till hovstaten skulle ge en helt
annan bild än den utskottet har lämnat
riksdagen. Vi skulle vid en riktig
redovisning av vad som inflyter till
hovstaten finna, att det blir betydande
summor över, även med samma utgifter
som de nuvarande — alltså även om
man fortsätter enligt den ålderstigna
hovhållningens principer.

Men utskottet föreslår inte någon
nedsättning av anslaget för hovhållningen
utan i stället en höjning med
175 000 kronor till 2 750 000 kronor.
Jag anser att detta inte ur någon synpunkt
kan försvaras, och därför kommer
jag att yrka avslag på denna höjning.
Jag begränsar mitt yrkande till
detta men inlägger naturligtvis i yrkandet
en principiell synpunkt på hovhållningen
och på statsskicket över huvud
taget.

Jag vill än en gång understryka att
kungahuset har stora inkomster från
staten, från enskilda och av kapital —
inkomster som inte är redovisade i utskottets
utlåtande men som uppgår till
hundratusentals kronor och som rimligtvis
borde redovisas just under den
rubrik vi nu behandlar.

Det finns emellertid — något som,
om jag minns rätt, Svenska Dagbladet
tog upp i en stor rubrik för några dagar
sedan i samband med deklarationerna
— dolda inkomster. Jag känner
inte riktigt till hur kungahuset deklarerar,
men vi vet väl alla att kungahuset
icke betalar skatt för de inkomster,
som inflyter från staten, och för avNr
8

Nr 8

Onsdagen den 19 februari 1964

Kungl. Maj:ts hovhållning

kastningen på kapital, vilket enligt vad
tidigare redovisningar i samband med
arvsskiften givit vid handen har uppgått
till miljonbelopp. Dessa redovisningar
utgör de enda möjligheter man
har haft för att få någon inblick i den
ekonomiska förvaltningen på detta område,
där kungahuset gynnas av en
skattebefrielse, som rimligtvis inte hör
samman med hovhållningen och uppdraget
att vara statschef i vårt land.

Vi behöver sålunda inte i år öka anslaget
på denna punkt för att hovet
skall kunna hålla samma standard som
hittills. Kungahuset får pengar i överflöd
och bör ta av dessa för att sköta
hovhållningen, vilken, såsom så många
gånger tidigare bär betonats, är kungens
privatsak. Men det är vår sak att bestämma
ramen för de ekonomiska tillgångar,
som han har att röra sig med.

Självfallet har konungen själv inte
mycket att göra med detta, och jag riktar
mig inte heller till honom personligen.
Skulle emellertid ett avslag på
förslaget om ökning av medelstilldelningen
medföra en liten tankeställare
för hovförvaltningen och för de män,
som omger konungen och bestämmer
om hovhållningen, och även leda till en
reformering och rationalisering på detta
område, vore detta ett litet steg i rätt
riktning.

Det är inte ens för en lekman svårt
att peka på var besparingar skulle kunna
göras. Den som något studerar de
handlingar som ändock finns för var
och en att ta del av, kan mycket lätt
finna poster på vilka besparingar kan
göras till betydande belopp.

Jag har tidigare sagt att jag gärna
skall stå till tjänst med att peka på sådana
poster, och jag vill understryka
att jag står för detta löfte. Vem som
helst kan åtaga sig ett sådant uppdrag.
Det är ingen konst att påvisa var i
dessa sammanhang besparingar kan göras
på i varje fall några hundratusen
kronor per år.

Jag ber, herr talman, härmed att få

yrka avslag på den äskade ökningen
av anslaget på denna punkt med 175 000
kronor.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Jag framhöll redan i
remissdebatten min uppfattning om konungens
person och vill bara i detta
sammanhang markera, att frågan för
mig inte gäller personen utan institutionen.
Det finns ett par särskilda skäl
för att utnyttja just detta tillfälle till
att återigen aktualisera frågan om monarkien.

Det ena gäller pengar. Från januari
förra året visar denna huvudtitel en
ökning med 800 000 kronor, d. v. s.
med 14 procent, och vi är nu uppe i
ett belopp som åtskilligt överstiger vad
1 000 folkpensionärer tvingas existera
på. Jag tycker att det där skulle man
inte möta med bara en trött gäspning.

De som har bänkat sig kring tronen
bär numera blivit fackligt medvetna,
förmodligen med monarkens sympati.
När numera höjningar av budgeten på
denna punkt föreslås av regeringen får
de därför nästan en rent fackligt ekonomisk
motivering.

Pengarna är en sak. Viktigare tycker
jag det är, att vi nu närmar oss en
tidpunkt när frågan om republik eller
monarki på allvar måste ställas. Den
frågan har inte ställts av författningsutredningen.
Denna har tvärtom gjort
ett försök att förena parlamentarism och
monarki, att förena parlamentarismen
med dess stränga ansvarskrav ocli en
fullständigt ansvarslös institution som
är mot alla åtal fredad. Det framstår
för mig som en orimlighet, som ett
förräderi mot parlamentarismens och
demokratiens idé.

Den tystnad som pressen och de opinionsbildande
organen och kanske också
riksdagen i allmänhet visar inför
detta problem ger ju en god grund för
talmannens obligatoriska försäkringar
varje år om riksdagens undersåtliga
vördnad.

Onsdagen den 19 februari 1964

Nr 8

De som har samma uppfattning som
jag är säkert inte de enda som utgär
från att det här handlar om en institution
som försvinner, ty inte ens varma
anhängare av monarkien kan ju bestrida
sina ögons vittnesbörd, att denna
är en institution på avskrivning. Del
är en institution, som spelat en stor roll
i det förgångna i folkens liv men som
numera blivit alltmer museifärdig. I åtminstone
tre fjärdedelar av världens
stater har införts republik. I Europa
har bara under det senaste halvseklet
18 monarkier försvunnit, och kvar
finns åtta — med ett undantag uteslutande
småstater. Denna trend gör
att man utan överdrift kan säga att vi
här behandlar en institution på väg att
upphöra. Det är inte en fråga om den
skall försvinna, utan det är på sin höjd
en fråga om när den skall försvinna.
Det kanske också kan vara en fråga
om den skall försvinna genom utdöende;
det är ju skandaler av det ena eller
andra slaget i nästan alla monarkier.
Det är mycket vanligt att både
manliga och kvinnliga kungliga ungdomar
söker sig ut på den civila giftasmarknaden
och därmed tar sin hand
från monarkien. Det tycker jag är sunt,
och det kanske också är ett uttryck
för att de finner den artificiella atmosfär,
i vilken de tvingats framleva en
del av sitt liv, odräglig och omöjlig att
stå ut med.

I det läget har nu några borgerliga
motionärer — bland dem till och med
högerledaren — ställt frågan om vi bör
införa kvinnlig tronföljd. Jag är övertygad
om att den frågan inte har med
problemet om könens likaberättigande
att göra utan bara är ett försök att förlänga
livet på en institution som så
uppenbart är döende.

I goda och lugna tider spelar monarkien
inte någon särskilt ödesdiger
roll. Men i onda tider kan den — och
det tror jag är helt oberoende av om
vår författning ändras i enlighet med
författningsutredningens förslag — bli

Kungl. Maj:ts hovhållning

ett redskap för reaktionen mot folket
och mot demokratien. Sådana erfarenheter
har vi även i den senare delen av
vår svenska historia. De vittnar om att
det inte är de lugna tidernas förhållanden
som skall vara bestämmande när
man tar ställning till frågan om monarki
eller republik. Vi har tidigare föreslagit
utredning angående frågan om
införande av republik. Vi har sagt att
man kan gå så till väga att man, när
den nuvarande kungen avlider, skulle
kunna genomföra en övergång i smidiga
former. Men på dessa förslag har
kammaren alltid svarat: Det är helt
onödigt att nu fatta några sådana beslut,
eftersom författningsutredningen
har att ta ställning till frågan. Det är i
och för sig en dålig tradition att man
avvisar förslag med hänvisning till pågående
utredningar. Men i det här fallet,
där utredningen förklarat att den
inte har något uppdrag att utreda frågan
om republik eller monarki, har ju
riksdagsmajoriteten bedragit både sig
själv och oss när den åberopar ett sådant
motiv för att icke sakbehandla
en motion i frågan.

Vi befinner oss alltså nu i det läget,
att utredningen lagt fram ett mycket
omfattande förslag för behandling i
riksdagen förr eller senare, och i detta
förslag har man helt förbigått en så
central sak som frågan om republik
eller monarki. Men det underliga är att
utredningen ändå ansett sig ha mandat
att på andra områden syssla med
monarkien, och utredningens förslag
innebär ju att man rensar bort befogenheter
för monarken, vilka under lugna
tider inte spelar någon roll men som
under allvarliga och oroliga tider kan
spela en mycket ödesdiger roll. Men
samtidigt inför man nya befogenheter
för kungen, som efter vad jag kan förstå
kan få en lika olycksdiger innebörd
som de befogenheter den nuvarande
grundlagen ger monarken.

Jag har redan sagt att det för mig
framstår som en orimlighet att söka

Nr 8

Onsdagen den 19 februari 1964

Kungl. Maj:ts hovhållning

åstadkomma en förening mellan parlamentarismen
med doss ansvarskrav
och monarkien med dess grundlagsmässiga
absoluta frihet från verkligt ansvar.
Att till den där ansvarsfria institutionen
överlämna avgöranden exempelvis
i fråga om regeringens sammansättning,
i fråga om riksdagens upplösande
och nyval samt en massa andra
befogenheter, det kan man ju inte göra
utan att ur den nya författningen —
hur många goda idéer som än komanit
fram i denna — ta bort någonting av
det väsentliga av parlamentarismen och
demokratien. Ja, just detta att monarkien
även vid en sådan här betydligt
snyggare och tidsenligare författning
som föreslagits av författningsutredningen
kan tjäna som ett redskap för
reaktionen mot arbetarklassen och demokratien
och mot riksdagen, det är
för mig och mina åsiktsfränder ett avgörande
skäl för att man skall åstadkomma
en förändring.

Det heter ju i Kungssången, att man
skall göra »kronan på hans hjässa lätt».
Ja, vi vill verkligen göra den så lätt
att den inte blir någon börda alls — genom
att lyfta av den.

Vi har inte motionerat vare sig om
budgetförslaget för kungahuset i dess
helhet eller om den höjning som nyss
påtalats av herr Spångberg. Skälet härtill
är att vi har ansett att de principiella
frågorna nu måste ställas i förgrunden.
Men det betyder ju inte att
jag inte kommer att ge herr Spångbergs
avslagsyrkande beträffande höjningen
min röst. Jag vill dock markera att det
inte är pengarna som är huvudsaken
utan att det är institutionen som är huvudsaken
för oss.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Om de båda ärade demonstranterna
här hade gjort sig besväret
att titta på namnuppsättningen
av de 30 utskottsledamöter som enhälligt
står bakom detta utlåtande, tror jag

inte de hade kunnat påstå att någon av
dem hör till kretsen nära tronen, såsom
någon av talarna visst uttryckte
det. Alla dessa 30 är nog beredda på att
diskutera frågan om monarki eller republik
när den tiden kommer. Men den
frågan bör väl, som herr Hagberg antydde,
ändå tas upp i ett annat sammanhang
än när det gäller frågan om anslagsbeviljande.

Jag vill för övrigt fästa uppmärksamheten
på att denna budgetpost varit
föremål för samma departementsprövning
som alla andra anslagsfrågor
som kommer till riksdagen. Förslaget
kommer alltså från regeringen. När
herr Hagberg uttalar sin förvåning över
att denna huvudtitel ökat med 14 procent,
så förvånar jag mig i min tur
över det litet dåliga minne som tydligen
finns här i kammaren. För ett par
år sedan lämnades nämligen en mycket
ingående redogörelse för hur de
dittills uselt avlönade och honorerade
trotjänarna vid hovet äntligen fått en
förbättring, inte minst med hjälp av organisationerna
på arbetsmarknaden.
Deras löner har lyfts upp på en nivå,
motsvarande den som gäller för den
statliga förvaltningen, och att så har
skett kan inte sägas vara riksdagen
ovärdigt. Jag har velat påminna om
detta, herr talman.

Jag kanske till sist får uttrycka min
förvåning — och jag tror det är en förvåning
som delas av övriga ledamöter i
utskottet — över att ingen av herrarna,
med en sådan ambition att pruta som
i detta fall, väckt en enda motion och
däri utvecklat motiven för sitt yrkande,
så att detta fått prövas av utskottet.
Men det har man inte gjort sig besvär
med. Jag har därför, herr talman,
en känsla av att det måste vara andra
motiv för den, jag höll på att säga,
»Röda dagens afton» som man numera
ordnar i kammaren när denna huvudtitel
behandlas. Jag tycker inte att det
finns någon större anledning till sådana
demonstrationer.

Onsdagen den 19 februari 19G4

Nr 8

Mot bakgrunden därav yrkar jag bifall
till utskottets hemställan.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag berörde bara i förbigående
den principiella sidan av problemet.
Det blir tillfälle att återkomma
till detsamma längre fram i samband
med behandlingen av vissa motioner.

Så länge vi har monarkien kvar, måste
vi i varje fall ordentligt pröva de
anslagsfrågor, privilegier och möjligheter
som ryms i detta problemkomplex.

Herr Ståhl talade om en tidigare lämnad
redogörelse för dåliga löner till de
personalkategorier det här gäller. Ja,
det ändrar ingenting på min uppfattning
i fråga om de anslag vi bör ge, ty
hur kungen eller hovförvaltningen anställer
folk etc. är, som jag tidigare
sagt, kungens privatsak. Härtill kommer,
och det är mycket väsentligt i
detta sammanhang, att kungahuset har
stora dolda inkomster som inte redovisas.
Det finns medel för att kunna
avlöna personalen ordentligt utan att
därför behöva vända sig till riksdagen
och tigga om mera pengar. Det förekommer
här en miljonrullning som inte
kan försvaras. Man skall inte komma
och påstå att den och den inom hovstaten
är dåligt avlönad. Vi känner till
från det gamla klassamhället i vårt
land att det funnits potentater som avlönat
sitt folk ofantligt dåligt, trots att
de själva haft rika tillgångar och kunnat
samla stora förmögenheter. Ett sådant
argument bevisar alltså ingenting.

Motioner har väckts i flera sammanhang,
herr Ståhl. Jag vill sålunda bara
hänvisa till vad som under årens lopp
både sagts i anföranden och skriftligen
utvecklats i motioner. Det var synd att
inte herr Ståhl observerat den saken,
ty då hade hans anförande kanske blivit
något annorlunda utformat.

Jag vill vidare erinra om den skattebefrielse
som finns för kungahuset för
de miljoner som säkert finns i förmö -

Kungl. Maj:ts hovhållning

genheter, av vilka många är insatta i
olika bolag som nu liksom tidigare ger
stora vinster.

Jag vill även erinra om Guadeloupefonden,
som ger en avkastning av
300 000 kronor om året, och om ordensväsendet,
som kanske ger en vinst
på något hundratusental kronor, samt
om inkomster från andra områden.
Det finns medel till att kunna avlöna
personalen ordentligt utan att man behöver
vidta den höjning av anslaget
som nu begärs.

Herr HAGBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan väl instämma
i vad herr Spångberg sagt om lönesättningen;
det är ingen som vill att någon
människa skall vara under-betald.
Men riksdagen har i verkligheten ganska
litet inflytande över den saken. Här
handlar det inte heller om att alla är
underbetalda utan om att en del är
kolossalt överbetalda.

Men, som jag sade i mitt förra inlägg,
var huvudfrågan för oss denna gång
inte pengarna. Vi anser det verkligen
vara på tiden att frågan om institutionens
vara eller inte vara tas upp till
allvarlig diskussion i samband med att
riksdagen så småningom skall behandla
frågan om en ny grundlag. Det är
huvudfrågan.

Herr Ståhl gjorde ett slags medgivande
när han sade att det nog finns förståelse
i statsutskottet för nödvändigheten
av att ta upp frågan om ett nytt
styrelseskick till behandling. Ja, det
gladde mig mycket. Jag hoppas att det
inte bara var herr Ståhls privata mening
som därvid framkom utan att han
kunde uttrycka en uppfattning som fler
i statsutskottet har. Men huvudfrågan
är: när skall detta underverk ske?

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
herr Hagbergs principiella inställning.
Han har sin fulla rätt att kämpa för
den i vår gamla monarki.

Nr 8

Onsdagen den 19 februari 1964

Kungl. Majrts hovhållning

Men herr Hagbergs slutsatser på basis
av den historiska utvecklingen gör
inte hans intelligens full rättvisa. Därför
att i den oroliga värld vi lever i en
hel del monarkier har försvunnit och
ersatts med andra styrelseformer, är
det inte säkert att detta är den bästa
utvecklingslinjen. Jag skulle vilja be
herr Hagberg att i en lugn stund sätta
sig ned och göra en utblick över Europa
och världen i övrigt och se, om inte
i dessa kvarvarande monarkier, varibland
Sverige, Norge och Danmark intar
en framskjuten ställning eftersom
antalet monarkier i världen är så ringa,
demokratien på ett alldeles särskilt sätt
visar sig fungera. Dessa monarkier har
i varje fall inte av brist på en fungerande
demokrati råkat ut för så svåra
inre och yttre förhållanden som många
andra stater har gjort, trots att de senare,
som herr Hagberg riktigt påpekat,
har valt en annan form för sin styrelse.

Logiken i herr Hagbergs resonemang
klickar. Men jag skall inte falla i samma
grop som han och säga att det är
enbart därför att vi har monarki som
vi har dessa lugna förhållanden. Att
dessa stater fortfarande är monarkier
är emellertid inget hinder för att de
har den lugnaste, bästa och mest hoppingivande
utvecklingen i hela världen.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Det sista herr Dickson
sade minskade betydelsen av den invändning
som man kunde resa mot
hans resonemang.

Faktum är att det har utvecklats
reaktionära och fascistiska regimer inom
monarkier, liksom att en viss politisk
demokrati har kunnat utvecklas i
en del monarkier under vissa bestämda
historiska förhållanden. Vi är helt överens
om att det har varit på det sättet
och att det kan bli så även en tid framåt.
Men det rör sig, tror jag, bara om
en relativt kort tid.

Det är, om man granskar de monar -

kier som finns kvar i Europa, inte
svårt att konstatera vilka särskilda förhållanden
som har möjliggjort deras
fortbestånd. Det har varit förhållanden
som avvikit från förhållandena i de
länder vilka ansett sig nödsakade att
övergå till en republikansk statsform.
Men det finns ingen garanti för att de
förhållanden, som gäller i dessa länder
i dag, kommer att bestå i fortsättningen.
Tvärtom går säkert folken även
framdeles mot många och stora prövningar.

Det väsentliga momentet kan ändå
inte vara att så och så många länder
och så och så stor majoritet bland befolkningen
har ansett monarkien otidsenlig
och vara ett hinder och att man
därför övergått till en republikansk
statsform. Även om de allra flesta länder
varit monarkier, skulle vi nämligen
ändå ha den uppfattningen, att demokrati
och monarki är mycket svårförenliga
begrepp och att demokratien
egentligen kräver en republikansk statsform.

När vi nu skall ta ställning till en ny
författning, står vi inför dilemmat att
försöka förena de stränga ansvarskrav,
som parlamentarismen och demokratien
ställer på de styrande, med en institution
som man icke kan ställa till
ansvar utan som man på sin höjd kan
tvinga till att abdikera. Om vi tar ställning
för ett bibehållande av monarkien
i vårt land med de konsekvenser detta
medför, har vi verkligen gjort någonting
mindre än en halvmesyr när det
gäller den nya författningen. Det är
denna principiella sida av saken som
jag tycker att varje människa, som accepterar
parlamentarismens princip
och demokratien, skulle oavsett politisk
åsikt allvarligt överväga.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Vi får väl, som herr
Ståhl mycket riktigt anmärkte för en
stund sedan, uppskjuta det författningstekniska
resonemanget till den dag vi

Onsdagen den 19 februari 1964

Nr 8

För flera huvudtitlar gemensamma frågor

skall diskutera frågan om en ny författning.

Vad jag ville ha sagt med mitt första
inlägg var bara en anmärkning mot
herr Hagbergs logik när det gällde hans
resonemang om anledningen till att han
ville ha en förändring och baserade
detta önskemål på den faktiska utvecklingen.

Herr Hagberg modifierade nu i hög
grad sitt tidigare uttalande och sade att
det inte var någon huvudsak att så
många stater hade övergått från monarki
till republik. Därmed faller egentligen
grunden för min opposition mot
vad herr Hagberg yttrade på den punkten.

Herr HAGBERG (k):

Herr talman! Nej, jag har inte modifierat
något av vad jag har sagt. Men
eftersom det här blivit en fråga om
logik vill jag bara konstatera att min
logik innebär att man bör göra slut på
monarkien så fort som möjligt. Herr
Dicksons logik innebär däremot att Sverige
skall ha monarki om vi också blir
ensamma om den i hela världen.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Ja, ifall monarkien visar
sig vara den bästa styrelseformen
bryr jag mig inte om att vi eventuellt
är ensamma om den, herr Hagberg.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr
Spångberg under överläggningen framställda
yrkandet att anslaget till Rungl.
Maj ds hovhållning skulle utgå oförändrat
med 2 575 000 kr.; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Spångberg begärde emellertid'' votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
1 :o) i utskottets utlåtande nr 1, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
det av herr Spångberg under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hagberg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 178 ja och 8 nej, varjämte 7 avkammarens
ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

13, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1964/65
till oförutsedda utgifter.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

För flera huvudtitlar gemensamma
frågor

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

14, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
behandlade för flera
huvudtitlar gemensamma frågor.

Nr 8

Onsdagen den 19 februari 1964

För flera huvudtitlar gemensamma frågor

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr NELANDER (fp) :

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att i korthet få motivera det särskilda
yttrande, som är fogat till statsutskottets
utlåtande vid punkten om förstärkning
av departementens resurser för
långsiktig planering. Yttrandet är undertecknat
av representanter för de tre
oppositionspartierna. Under punkt 4 i
bilaga 2 till statsverkspropositionen har
finansministern berört den långsiktiga
ekonomiska planeringen. Om nödvändigheten
av sådan planeringsverksamhet
råder det förvisso inga delade meningar.
Upprepade gånger har det också
i riksdagen framställts yrkanden
härom. Att det brustit i fråga om den
långsiktiga planeringen för den offentliga
sektorn vittnar väl dagens bristsituation
om. Man kan hänvisa till debatten
om folktandvården, undervisningsväsendet
och vissa delar av den
högre utbildningen ävensom till det stora
personalbehovet på de sociala vårdområdena.

En förstärkning av prognos- och planeringsverksamheten
i fråga om den
offentliga sektorn måste, som det sagts,
också innefatta samordning av planerna.
Man bör enligt vår mening härvidlag
gå hand i hand med dem som svarar
för näringslivets prognosverksamhet.
Det gäller att klarlägga de ekonomiska
förutsättningarna för reformarbete
och samhällsutveckling. Å andra
sidan är vi angelägna att varna för statlig
dirigering av företagsamhet och näringsliv.
I finansministerns yttrande förekommer
under denna punkt, på s. 8
i bilagan, ett uttryck som är något dunkelt.
Det står att den långsiktiga planeringen
kännetecknas av vitt skilda arbetsuppgifter
från »direkt produktionsplanering
samt allmän övervakning och
samordning till informativ utredningsoch
prognosverksamhet». Uttrycket är
som sagt något oklart.

Vi vill alltså varna för en ekonomisk
planering som dirigerar företagsamhet
och näringsliv inom ramen för samhällsekonomisk
balans. Inom de ramar,
som den offentliga ekonomiska och sociala
politiken uppställer, bör handlingsfrihet
finnas för företagsamhet och
näringsliv. Det är vår uppfattning att
den allmänna samhällsutvecklingen
skall skapa grund för ett fortsatt reformarbete
och bevara vår höga levnadsstandard.

Vad vi i vårt särskilda yttrande velat
understryka är framför allt vikten av
att resultatet av denna långsiktiga planeringsverksamhet
efter hand redovisas
för riksdagen, så att denna inte sätts
i efterhand vid viktiga ställningstaganden.
Sådan redogörelse kan lämnas genom
en årlig rapport rörande prognosoch
planeringsarbetet — såväl det som
bedrivs av ekonomiska planeringsrådet
som det som utförs av andra planeringsorgan.
Redogörelsen skulle kanske
med fördel kunna lämnas i anslutning
till den s. k. kompletteringspropositionen
vid vårriksdagens slut. Så skedde
ju i fjol. Tidpunkten är närmast en
praktisk fråga.

Herr talman! Ärendet kommer tillbaka
till riksdagen, bl. a. i samband med
två motioner som väckts och som har
remitterats till konstitutionsutskottet.
Min avsikt nu var som sagt att i korthet
motivera det särskilda yttrandet.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Det särskilda yttrande
som är fogat till detta utskottsutlåtande
har ju anknytning till en motion som
har remitterats till konstitutionsutskottet.
Eftersom jag anser att vi bör spara
debatten till dess att konstitutionsutskottets
yttrande över motionen kommer,
skall jag, herr talman, inskränka
mig till att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

Onsdagen den 19 februari 1964

Nr 8

Interpellation ang. de epilepsisjukas problem

§ 8

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtanden:
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 24, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1964/65 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster,

nr 25, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,
och

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av
kronan tillhörig mark m. in.;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207),
och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
vissa utfästelser rörande införsel och
■atförsel av varor in. m. (krigshandelslag);
samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 3, i
inledning av Kungl. Maj ds proposition
angående försäljning av viss kronan
tillhörig mark, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 9

Interpellation ang. de epilepsisjukas
problem

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
yttrade:

Herr talman! Antalet epileptiker uppskattas
i Sverige till 35—50 000. Mer än
95 % behandlas för sin sjukdom i öppen
vård, vilket sker bl. a. vid medicinska,
pediatriska och neurologiska
polikliniker samt vid läkarmottagningar
för öppen vård vid epilepsisjukhusen.
Ett litet antal epileptiker är intagna
för vård på kroppssjukhus, mentalsjukhus,
hem för psykiskt efterblivna
och ålderdomshem. I övrigt vårdas svårare
fall på de särskilda epileptikeranstalterna.

År 1957 tillsattes en epileptikerutredning
»för att verkställa utredning om
Margaretahemmets framtida ställning
inom epileptikervården och inrättande
av en epileptikeranstalt i Norrland».
Enligt uppgift har utredningen även befattat
sig med frågor av allmännare art.
Vidare antydes att utredningen har studerat
epileptikeranstalternas möjligheter
att ge intagna yrkesträning och yrkesutbildning.

Just gällande denna senare del om
yrkesutbildningen vore det angeläget
om statsrådet ville redogöra för hur
långt utredningen här har kommit.

De epilepsisjukas problem är större
än vad någon faktiskt tror.

Det har visserligen under senare år
gjorts en hel del för denna grupp av
människor, men ännu har faktiskt ingenting
hänt som löser deras problem
på arbetsmarknaden. Svårigheterna gällande
yrkesutbildning tornar upp sig
alltmer, och denna stora grupp, huvudsakligen
unga människor, känner sig
utstötta. Det är därför synnerligen
angeläget att något snabbt göres för att
lösa de epilepsisjukas problem.

Enligt vissa uppgifter har det under
senare år blivit allt svårare att placera
epileptiker i yrkesarbete, beroende på
överdrivna föreställningar om de risker
sjukdomen medför.

Hela inställningen till en epilepsisjuk
bör rättas till, ty just dessa människor

Nr 8

Onsdagen den 19 februari 1964

Interpellation ang. belåningen av flerfamiljshus som uppföres av allmännyttiga
företag — Interpellation ang. vissa spörsmål i samband med att kommunal mark
överlämnas som gåva till staten

är vana vid att iakttaga försiktighet, är
lojala mot säkerhetsföreskrifter och
även pålitliga i övrigt. Arbetsgivarna
vill gärna behålla dem men finner sin
handlingsfrihet begränsad av tolkningen
av föreskrifter beträffande arbetsskydd.

Med hänvisning till det i interpellationen
anförda anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

1. När kan man förvänta att 1957 års
epileptikerutredning kan avlämna sitt
yttrande?

2. Vill statsrådet inför kammaren redogöra
för det nuvarande läget inom
epilepsivården?

3. Kan man förvänta att statsrådet
snarast vidtager åtgärder som löser utbildningsfrågorna
för de epilepsisjuka
och ger dem möjligheter till ett likaberättigande
på arbetsplatsen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. belåningen av flerfamiljshus
som uppföres av allmännyttiga
företag

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄLLENIUS (h), som yttrade:

Herr talman! Statens stöd till bostadsbyggandet
sker bl. a. genom statliga bostadslån.
Av flerfamiljshusen tillkommer
ca 95 % av lägenheterna med stöd
av statliga lån. Allmännyttiga företag,
som svarar för ca 40 % av produktionen
av lägenheter i flerfamiljshus, åtnjuter
full belåning intill det s. k. lånetaket.
Det statliga bostadslånet ligger
mellan 70—100 % av det godkända lånevärdet.

De faktiska produktionskostnaderna
har emellertid under senaste tiden kommit
att överstiga lånetaket, varför vissa
överkostnader uppkommit.

Till säkerhet för statslån åt dessa företag
lämnar vederbörande kommun
borgen. För primär- och sekundärlån
lämnas motsvarande inteckningar som
säkerhet till kreditinstituten.

Vanligen torde kommunen kräva inteckningar
av det allmännyttiga företaget
som säkerhet för sin borgen. I de
fall då så inte sker uppkommer formellt
en möjlighet för antingen kommunen
eller dess allmännyttiga företag
eller båda att belåna dessa inteckningar
i öppna marknaden; ev. för finansiering
av uppkomna överkostnader.

Sådan »dubbelbelåning» lär ha övervägts
i kommuner och länsbostadsnämnder.
Med anledning härav hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
frågor:

Anser herr statsrådet, att här åsyftad
»dubbelbelåning» står i överensstämmelse
med grunderna för den statliga
långivningen? Om så inte är fallet,
vill statsrådet medverka till att åtgärder
vidtages i syfte att hindra att
belåning av husen sker i annan ordning
än vad som avses i gällande bestämmelser? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. vissa spörsmål i samband
med att kommunal mark överlämnas
som gåva till staten

Ordet lämnades på begäran till

Herr WAHRENDORFF (ep), som yttrade: Herr

talman! Omkring årsskiftet
1947/48 beslöt Sunne socken och Sunne
köping i Värmlands län att som gåva
till staten överlämna dels ca 69 ha mark
av fastigheterna Sunne prästgård 1: 4
och 1: 5 dels fastigheterna Brårud 1: 17

Oasdagen den 19 februari 1961

Nr 8

och 1:18 om tillsammans ca 5 ha, allt
beläget i dåvarande Sunne socken. Ett
villkor för överlåtelsen var att den
överlämnade marken skulle användas
till en planerad statlig försöksgård för
jordbruks- och trädgårdsodling. Kommunernas
kontanta kostnad för inlösen
av den berörda marken uppgick till
80 000—85 000 kronor, ett belopp som
oavsett penningvärdets fall till följd av
räntor nu får anses fördubblat.

Kommunernas beslut rörande försöksgården
fattades sedan riksdagen beslutat
att en försöksgård av nämnda karaktär
skulle förläggas till Sunne. Vid
1949 års riksdag fattades beslut om utbyggnad
av försöksgården. Kungl. Maj:t
har genom resolution den 4 juni 1954
antagit kommunernas erbjudande och
förordnat att fastigheterna skall förvaltas
av lantbruksnämnden i Värmlands
län i samråd med överinspektören för
försöksväsendet.

Kommunerna har vid olika tillfällen
sökt erhålla närmare tidsangivelse för
försöksgårdens utbyggnad, dock utan
att erhålla sådant besked. Sedermera
synes det ha stått klart att försöksgården
i Sunne inte torde komma till
stånd. Detta har bekräftats på ansvarigt
håll inom Kungl. Maj:t. Orsaken har
angivits vara nya sätt att ordna lantbruksundervisningen
och därmed försöksverksamhet
av här berört slag.

Om försöksgården sålunda inte kommer
till stånd borde det —med hänsyn
till de omständigheter och villkor under
vilka marköverlåtelsen ägt rum —
vara självklart att den till staten överlämnade
marken snarast möjligt återlämnas.
Sedan Sunne landskommun,
med vilken den 1 januari 1952 införlivades
östra och Västra Ämterviks
kommuner, den 1 januari 1963 sammanslagits
med Sunne köping under
namnet Sunne köping, torde det inte
råda någon tvekan om att återlämnandet
bör ske till den sålunda vidgade
köpingen. Framställning från köpingens
sida om återlämnande synes dock

Interpellation ang. laxfisket i Östersjön

inte hittills ha resulterat i någon åtgärd.

Oaktat att den rättsliga grunden för
statens innehav av den berörda marken
numera inte kan anses kvarstå har
staten inte blott fortsatt att uppbära
arrenden utan även försålt ett mindre
område. Med hänsyn till de besvär och
kostnader som åsamkats kommunen kan
detta knappast anses rättmätigt. Då därtill
kommunen — därest försöksgården
inte kommer till stånd — har behov
av att omedelbart få disponera markområdet
i samband med en stadsplanereglering
är det angeläget att ett återlämnande
sker snarast möjligt.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

Är statsrådet villig att redovisa sin
syn på rättsläget och på kommunens
möjligheter att av staten erhålla ersättning
för åsamkade besvär och kostnader
i sådana fall som ovan nämnts, då kommunen
som gåva överlämnat mark till
staten under villkor att marken skall
användas för visst ändamål men staten
icke iakttagit de angivna villkoren?

Är statsrådet villig medverka till att
en reglering av dylika fall sker med
största möjliga skyndsamhet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. laxfisket i Östersjön

Ordet lämnades på begäran till

Herr HEDIN (h), som yttrade:

Herr talman! Laxfisket i Östersjön
har mycket stor ekonomisk betydelse
och ger bärgning åt ett stort antal fiskare.
Minskningen av laxbeståndet torde
därför på längre sikt få allvarliga
konsekvenser för den befolkningsgrupp
som har laxfisket som en väsentlig inkomstkälla.

Nr 8

Onsdagen den 19 februari 1964

Interpellation ang. laxfisket i Östersjön

Genom den överenskommelse mellan
Sverige, Danmark och Förbundsrepubliken
Tyskland, som godkändes av
1963 års riksdag, bär förutsättningen
för enhetliga bestämmelser för laxfisket
skapats. Detta är givetvis en åtgärd
som hälsas med tillfredsställelse av de
svenska fiskarna. Det synes emellertid
önskvärt att även Finland, Polen, Ryssland
och Öst-Tyskland ansluter sig till
denna överenskommelse.

Enbart åtgärder för begränsning av
fångsten av lax, som inte håller minimimåtten,
är emellertid icke tillräckligt
för att trygga fiskbeståndet. Genom
kraftverksföretagens utbyggnad i de
laxproducerande älvarna minskar de
naturliga förutsättningarna för fortplantning.
Möjligheten att på konstgjord
väg upprätthålla laxbeståndet har
därför fått allt större betydelse. Laxforskningsinstitutet
har genom sina
märkningsundersökningar visat att man
kan erhålla goda resultat genom utsättande
av s. k. smolt. För att erhålla
full kompensation för ingrepp i älvarna
torde en ökning av utsättningen av laxungar
vara nödvändig, ökade insatser
är påkallade inte minst med hänsyn till
att kraftverksutbyggnader utförts i en
del finska älvar, synbarligen utan att
nämnvärda kompensationsutsättningar
gjorts.

De årliga kostnaderna för utplantering
är betydande och torde för Sveriges
del belöpa sig på över 4 milj. kronor
per år. Beskattningen av den i Bottenviken,
Bottenhavet och Östersjön
uppväxande laxen sker av östersjöstaternas
fiskare gemensamt och är följaktligen
alla dessa, oavsett nationalitet,
beroende av de åtgärder som vidtages
för att trygga fiskbeståndet. Man räk -

nar med att det danska laxfisket omfattar
ca en tredjedel av det totala laxfisket
i Östersjön. En fördelning av odlingskostnaderna
mellan staterna, för
att erhålla ökade resurser till laxodlingen,
synes vara skälig.

Med stöd av ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
hans excellens ministern för utrikes
ärendena få framställa följande frågor:

1. Kommer åtgärder att vidtagas för
att söka erhålla en anslutning till överenskommelsen
rörande skydd för beståndet
av lax i Östersjön från de östersjöstater
som nu står utanför denna
överen skommelse ?

2. Kommer åtgärder att vidtagas för
att söka åstadkomma en ökad laxodling
främst i Sverige och Finland?

3. Kommer därvid, för att underlätta
detta, frågan om fördelning av kostnaderna
mellan östersjöstaterna att från
svensk sida aktualiseras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av fru Gärde Widemar
till hans excellens herr statsministern
angående behandlingen av nordiska
medborgares ansökningar om
svenskt medborgarskap.

i 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.04.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 21 februari 1964

Nr 8

Fredagen den 21 februari

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
februari.

§ 2

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 5 § lotteriförordningen
den 19 maj 1939 (nr 207);
och

nr 58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
vissa utfästelser rörande införsel
och utförsel av varor m. m. (krigshandelslag).

§ 3

Svar på fråga ang. behandlingen av nordiska
medborgares ansökningar om
svenskt medborgarskap

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Fru Gärde Widemar har
frågat mig om finskspråkiga medborgare
diskrimineras i jämförelse med andra
nordiska medborgare vid ansökan om
svenskt medborgarskap och om regeringen
är beredd att utan dröjsmål avskaffa
sådan diskriminering.

Till svar på fru Gärde Widemars fråga
vill jag anföra följande.

1950 års lag om svenskt medborgarskap
innehåller för naturalisation krav
på att vederbörande utlänning sedan sju

år har hemvist här i riket. Från detta
krav må avvikelse ske, om sökanden är
dansk, finsk, isländsk eller norsk medborgare.
Lagen anser emellertid icke
någon bestämd tid, som skall gälla för
dessa nationaliteter. Vid tiden för ikraftträdandet
av 1950 års lag var praxis enligt
gamla medborgarskapslagen av år
1924, att det för danskar, norrmän och
finlandssvenskar fordrades fem års
hemvist samt för finska medborgare,
som icke var svenskspråkiga eller av
svensk härkomst, något längre tid, icke
överstigande sex år.

Vid förarbetena till 1950 års medborgarskapslag
uttalades önskemål om att
hemvistkravet för de övriga nordiska
ländernas medborgare skulle nedsättas
till en tid som understeg fem år. I praxis
har en sådan nedsättning icke skett, huvudsakligen
av den anledningen, att reciprocitet
icke varit att påräkna från de
övriga nordiska ländernas sida vid naturalisation
av svenska medborgare och
det icke ansetts lämpligt med alltför
stora tidsskillnader i de nordiska ländernas
naturalisationspraxis, sedan i
stort sett likalydande medborgarskapslagar
tillskapats i tre av dessa länder.

Att man under tiden efter år 1950 bibehållit
denna praxis har tillskrivits de
språksvårigheter som har ansetts föreligga.
I förberedelsearbetet för nuvarande
lagstiftning — liksom för den tidigare
— betonades önskvärdheten av
att de som naturaliseras ägde vissa insikter
i svenska språket. Beträffande
finska medborgare av finskspråkigt ursprung
— heter det särskilt — »bör därjämte
krävas att sökanden behärskar det
nya landets språk». Någon diskriminering
har självfallet aldrig avsetts därmed.
Konstitutionsutskottet som år 1954
infordrade uppgifter om Kungl. Maj:ts

30 Nr 8 Fredagen den 21 februari 1964

Svar på fråga ang. behandlingen av nordiska medborgares ansökningar om svenskt
medborgarskap

praxis vid beviljandet av svenskt medborgarskap
gjorde därvid inga invändningar
mot denna praxis.

Under de senaste åren har på förslag
av föredraganden av medborgarskapsärendena
i den svenska regeringen gjorts
många individuella avvikelser från nyssnämnda
praxis för finskspråkiga sökande,
när det framgått att vederbörande
kan tala svenska, har gått någon tid i
svensk skola eller har andra anknytningar
till det svenska samhället. Sökande
som tillhör gränsbefolkningen i
norr, där finska talas på båda sidor om
gränsen, har behandlats lika med alla
övriga nordbor. Såsom statsrådet Lindström
yttrade inför Nordiska rådets möte
bör vi ta steget fullt ut och jämställa
alla finska medborgare med medborgare
i annat nordiskt land.

Vidare anförde:

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka statsministern
för svaret och i all synnerhet
för att det gavs så snabbt. Jag ansåg
det vara mycket angeläget att få denna
fråga besvarad innan huvudparten av de
nordiska delegaterna återvänt till sina
hemländer, då det vore onödigt att de
skulle föra med sig den förstämning till
sitt land som onekligen statsrådet Lindströms
uttalande i denna fråga har väckt
hos dem.

I sakfrågan kan jag konstatera att
statsministern har gett en betydligt ljusare,
mjukare och mera nyanserad bild
av läget än vad som framgick av statsrådet
Lindströms anförande. Såvitt jag
förstår — jag räknar med att man härvidlag
kan lita på vad statsministern
har uppgivit — tillämpas även beträffande
de finskspråkiga finnarna i medborgarskapsärenden
en individuell prövning
och inte en prövning efter viss
schablon eller mall. Det var det som
så upprörde alla som åhörde statsrådet

Lindströms tal att det verkade som om
alla finskspråkiga behandlades lika, oavsett
om de verkligen hade förvärvat
kunskaper i svenska språket eller inte.
Det är diskriminerande om man uppställer
ett villkor för en viss grupp och
inte bedömer vederbörande individuellt.

Anledningen till att just jag riktade
denna fråga till statsministern är att
jag som svensk ledamot har deltagit i
det juridiska utskottets arbete vid Nordiska
rådet, där vi har behandlat denna
fråga om ny medborgarskapslagstiftning
på gemensam nordisk bas. Vi hade
under det utredningsarbete som gjorts
redan i den s. k. juridiska niomannakommittén
fått den uppfattningen, att
det tillämpades generellt lika regler för
samtliga nordbor, alltså att femårsgränsen
var gällande i varje fall som generell
regel. I vissa fall hade den dock
kunnat underskridas. För oss kom det
därför som en chock, då vi fick höra
att det förekom en särbehandling av de
finskspråkiga finnarna. Jag tror att om
vi i utskottet hade fått en sådan rapport
som innefattas i statsrådet Lindströms
tal, hade det helt säkert utmynnat i en
hemställan till Sverige att så snart som
möjligt avskaffa den praxis som hon
påstod gällde.

I och för sig tycker jag att det kan
vara rimligt att uppställa krav på språkkunskaper,
även om man kanske inte
skall göra detta krav alltför strängt.
Statsministern säger i sitt svar att det
vid förarbetena till medborgarskapslagen
uttalades att det bör krävas att
sökanden behärskar det nya landets
språk. Det är alldeles riktigt att detta
sades, men i den proposition som avgavs
i anledning av detta förslag upptogs
inte detta krav av justitieministern,
även om han yttrade att man naturligtvis
måste fästa avseende vid om vederbörande
hade språkkunskaper eller inte.
Han betonade emellertid särskilt att det
varken i den tidigare medborgarskapslagen
eller i den lag som antogs år 1950

Fredagen den 21 februari 19G4 Nr 8 31

Svar på fråga ang. behandlingen av nordiska medborgares ansökningar om svenskt
medborgarskap

uppställdes något krav på språkkunskaper.
I och för sig är det dock ganska
rimligt att ställa visst krav därpå, eftersom
det bör ge en viss möjlighet
att bedöma den sökandes samhörighet
med Sverige.

Statsministern säger vidare i silt svar
att vi bör »ta steget fullt ut och jämställa
alla finska medborgare med medborgare
i annat nordiskt land». Min
fråga var egentligen avsedd att på den
punkten utröna, om regeringen var beredd
att omedelbart medverka till att
praxis ändrades. Jag tror att ett sådant
uttalande skulle falla i ganska god jordmån,
särskilt med tanke på vad som
har yttrats nu senast i Nordiska rådet
om hur man skall försöka att på allt
sätt underlätta vistelsen här i landet för
de finskspråkiga medborgarna. Bl. a.
skulle man försöka åstadkomma särskilda
radioutsändningar på finska, och
man skulle också söka ge viss språkservice
åt de finskspråkiga medborgarna.

Jag vill gärna påminna om vad den
finske undervisningsministern Oittinen
sade i går inför Nordiska rådet. Han betonade
att Nordiska rådet »under de senast
förflutna åren lagt en särskild tonvikt
vid frågan om att i högre grad än
hittills göra den finskspråkiga delen av
vårt lands befolkning delaktig i det nordiska
kultursamarbetet». Vidare sade
han: »Skall den stora finska befolkningsmajoriteten
i Finland kunna känna
sig helt hemmastadd i den nordiska familjen,
skall den kunna känna Nordens
sak som sin, så måste den också ha en
känsla av att å sin sida vara erkänd
och respekterad som en fullvärdig medlem
av denna familj.»

Jag tror att den allmänna stämningen
inom Nordiska rådet var helt för detta
uttalande och för att det borde på allt
sätt underlätta för de finskspråkiga finnar,
som kom hit till Sverige och önskade
arbeta här, att också stanna kvar
i vårt land. Jag har inte anledning utgå

från något annat än att den svenska regeringen
är fullt införstådd med ett sådant
förfarande, och jag är övertygad om
att man i fortsättningen från regeringens
sida kommer att vara välvillig vid behandlingen
av sådana medborgarskapsärenden
och eventuellt rucka på kravet
på språkkunskaper. Man bör alltså kunna
bevilja vederbörande svenskt medborgarskap,
även om de inte efter fem
års vistelse här i landet till fullo behärskar
svenska språket.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! I den senare delen av
sitt anförande kom interpellanten in på
sin uppskattning av de finska insatserna
i den nordiska kulturkretsen och
även de invandrade finnarnas insatser
på den svenska arbetsmarknaden. Jag
tror inte jag behöver spilla några som
helst ord på att förklara att den svenska
regeringen är utomordentligt angelägen
om att understryka hur väsentliga de
anser dessa finska insatser vara, inte
minst för hela gemenskapen i Norden.
Vi har verkligen demonstrerat detta i
handling vid så många tillfällen, att det
inte på något sätt behöver betraktas som
en kontroversiell fråga. Jag fattade inte
heller fru Gärde Widemars uttalande på
det sättet, men jag begagnar i alla fall
tillfället att upprepa vad vi så många
gånger i både ord och handling har visat.

Vi vill gärna ha finnarna hos oss såsom
jämställda med övriga nordiska länders
medborgare —- den saken är alldeles
klar. Men i detta sammanhang tillkommer
de speciella svårigheter som
språket har utgjort och jag kan inte,,
fru Gärde Widemar, hjälpa att det ändå
är, skall vi säga, ett synnerligen olyckligt
ordval när man kallar den praxis
som uttryckligen är uteslutande motiverad
av språkhänsyn för en diskriminering.
Det är en praxis som har tillämpats.

32 Nr 8 Fredagen den 21 februari 1964

Svar på fråga ang. behandlingen av nordiska medborgares ansökningar om svenskt
medborgarskap

av alla justitieministrar sedan 1924.

Det är en praxis, som underställdes
Sveriges riksdag 1950. Det utskott, som
hade att behandla medborgarskapslagen,
räknade som aktad medlem fru Gärde
Widemar. Jag vet inte att det fanns någon
reservation. Konstitutionsutskottet
fick en redogörelse för denna praxis
1954, vilken inte föranledde någon som
helst erinring från konstitutionsutskottets
sida.

Kan det vara rimligt att kalla denna
praxis, omfattad av alla landets partier
som är representerade i riksdagen, för
en diskriminering? Jag kan inte finna
det. Även i det kritiserade uttalandet av
fru Lindström framhåller hon som enda
skäl språksvårigheterna. Det är inte riktigt
när uttalandet refereras så att detta
inte nämns. Hon säger, att av språkliga
skäl krävs ett extra år. Det är det extra
år som vid flera tillfällen redovisats
för Sveriges riksdag.

Men det är klart som dagen att den
praxis, som här tillämpats, kan liberaliseras
— och den har liberaliserats. Föredragande
statsrådet fru Lindström förklarade
ju uttryckligen i detta anförande,
som enligt min mening så kraftigt
misstolkats, att hon var anhängare av
en liberalare praxis. Hon hälsade med
tillfredsställelse vad Nordiska rådet här
ämnade föreslå.

Nu är det en enkel fråga som vi resonerar
om, och så länge ingen begärt att
det skall bli en allmän debatt i frågan,
kan ju statsrådet Lindström inte yttra
sig här. Men om det blir en allmän debatt,
tror jag säkert att statsrådet Lindström
är beredd vidimera, att läst i sitt
sammanhang är detta yttrande ingenting
annat än ett konstaterande av en praxis
som har förekommit i Sveriges regering
sedan 1924 men att hon är beredd att
gå fram med en mycket liberalare praxis
i fortsättningen.

Det hade varit lätt att med utgångspunkt
från det anförandet skapa goodwill
bland finnarna och finlandssvens -

karna, om det hade funnits intresse för
den saken, fru Gärde Widemar.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Heckscher begärt ordet; och beslöt
kammaren att beträffande denna
fråga upphäva den i § 20 mom. 4 kammarens
ordningsstadga föreskrivna inskränkningen
i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr HECKSCHER (h), som yttrade:

Herr talman! Får jag först säga, att
det är mig en särskild glädje att genom
min anhållan bereda även statsrådet
Lindström tillfälle att yttra sig i debatten.

Jag vill vidare gärna ansluta mig till
vad som här sagts av både statsministern
och interpellanten om det värde
vi alla sätter på den befolkningsgrupp
det är fråga om. Vi har i många sammanhang
och på många sätt haft glädje
av tillströmningen från Finland av både
finskspråkiga och andra, både av dem
som stannat kvar och blivit svenska
medborgare och av dem som endast under
någon tid varit verksamma hos oss.
I det hänseendet föreligger inte någon
meningsskiljaktighet.

Men däremot har jag mycket svårt
att finna någon riktig överensstämmelse
mellan den framställning av praxis
som lämnas i statsministerns interpellationssvar
och den framställning av
praxis som lämnats i statsrådet Lindströms
yttrande i Nordiska rådet.

I statsministerns interpellationssvar
heter det: »Vid förarbetena till 1950 års
medborgarskapslag uttalades önskemål
om att hemvistkravet för de övriga nordiska
ländernas medborgare skulle nedsättas
till en tid, som understeg fem år.

I praxis har en sådan nedsättning icke
skett, huvudsakligen av den anledningen
att reciprocitet icke varit att påräkna
från de övriga nordiska ländernas
sida ...»

Fredagen den 21 februari 1964 Nr 8

av nordiska medborgares ansökningar om svenskt

Svar på fråga ang. behandlingen

medborgarskap

I statsrådet Lindströms anförande heter
det att i Sverige giiller en praxis, att
nordbor normalt skall ha fem års hemvist
i Sverige för att förvärva svenskt
medborgarskap. För purfinnar har av
språkliga skäl krävts ett extra år, alltså
sex år.

Statsrådet Lindströms anförande går
alltså ut på att man generellt skulle tilllämpa
en praxis, enligt vilken man för
dem som ursprungligen är finskspråkiga
kräver ett extra år, låt vara att det sker
med hänsyn till att man kanske erfarenhetsmässigt
förmodar att det skulle ta
dem mer än fem år att förvärva de erforderliga
språkkunskaperna. Jag har
mycket svårt att förstå att man inte här
kan företa en individuell prövning utan
skall behöva göra några sådana generella
bedömningar, som statsrådet Lindström
mot bakgrunden av en uttryckligen
åberopad tioårig erfarenhet har talat
om i sitt anförande i Nordiska rådet.

Nu har både statsrådet Lindström —
det vill jag gärna bestyrka — och
statsministern sagt, att man bör ta steget
fullt ut och jämställa alla finska
medborgare och medborgare i annat
nordiskt land. Jag hälsar detta i och för
sig med tillfredsställelse, men jag har
svårt att förstå varför det har behövt
dröja så länge. Om statsrådet Lindström
och regeringen har den här uppfattningen,
varför har man då inte långt tidigare
kunnat företa en förändring i detta hänseende?
I statsrådet Lindströms anförande
i Nordiska rådet åberopades 1961
års utredning om översyn av medborgarskapslagstiftningen.
Men detta är ju
inte en lagstiftningsfråga. Lagstiftningen
ger redan nu full möjlighet att tillämpa
den praxis som både statsministern och
statsrådet Lindström har förklarat vara
den riktiga. Därför förefaller det mig
som om det i detta fall inte skulle erfordras
någon ytterligare utredning, utan
förändringen skulle kunna genomföras
redan vid nästkommande konselj.

I övrigt har naturligtvis denna fråga

fått en litet speciell karaktär till följd
av statsrådet Lindströms uttryckssätt.
Vi som sitter här i kammaren känner ju
statsrådet Lindström tillräckligt väl för
att veta att hennes förtjänster är att
söka på andra områden än valet av uttryckssätt.
Men alla kan rimligen inte
vara lika insatta i den saken. Vi har ju
också i andra sammanhang råkat ut för
besvärligheter när det gällt människor
som fallit offer för statsrådet Lindströms
formuleringskonst.

När statsrådet nu till sitt biträde har
kallat en erfaren journalist, vill jag uttrycka
den förhoppningen att till de arbetsuppgifter
som överlämnas till henne
av statsrådet också lägges att granska fru
Lindströms offentliga yttranden, så att
vi inte längre behöver riskera sådana
olycksfall i arbetet som det här är fråga
om. Jag är nämligen övertygad om att
det inte är något annat än ett olycksfall
i arbetet och att statsrådet helt enkelt
har valt sitt uttryckssätt utan att närmare
tänka på hur det skulle komma
att uppfattas. Det som skett är ytterst
beklagligt, och det hoppas jag att statsrådet
själv är tillräckligt medveten om,
inte så att hon erkänner att ett fel har
begåtts — det har ingen medlem av den
nuvarande regeringen någonsin gjort —•
men åtminstone så att hon för framtiden
inte använder dylika formuleringar.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag vill inte på något
sätt antyda att statsrådet Lindström
skulle sakna den rätta förståelsen för
det nordiska samarbetet. I likhet med
herr Hecksclier förmodar jag att här
föreligger något slag av olycksfall i arbetet.

Sedan vill jag säga till statsministern
att den som har använt sig av ett olyckligt
ordval är väl inte jag utan fru
Lindström. Man kan verkligen inte beteckna
det på annat sätt än som en
diskriminering, när man ser vad stats -

34 Nr 8 Fredagen den 21 februari 1964

Svar på fråga ang. behandlingen av nordiska medborgares ansökningar om svenskt
medborgarskap

rådet sade i Nordiska rådet: »För purfinnar
har av språkliga skäl krävts ett

extra år, alltså sex år. —--- Även

skillnaden i behandlingen av purfinnar
och svenskfinnar bör rimligen försvinna
i detta sammanhang.»

Det framgår av detta uttryckligen att
det föreligger en skillnad i behandlingen
av dessa olikspråkiga finnar. Man
kan inte tolka uttalandet på annat sätt.
Jag framställde min fråga till statsministern
för att få klarlagt hur det verkligen
förhåller sig. Jag ville nämligen
inte tro att praxis var sådan som statsrådet
Lindström sade i sitt anförande.

Vidare vill jag säga att det nog hade
varit en hopplös uppgift att i Nordiska
rådet skapa goodwill, ty omedelbart efter
att statsrådet Lindström hållit sitt
tal samlade sig de finska delegaterna
och frågade sig vad som var meningen.
De frågade också oss utskottsledamöter,
om vi visste om den saken. Det var alltså
inte vi svenskar som skapade en irriterad
och upprörd stämning, utan den
skapades av statsrådet Lindströms anförande.
Och det var för att undanröja
det missförstånd och den misstämning
som uppenbarligen uppstod som jag
riktade min fråga till statsministern.

Vad beträffar lagutskottets uttalande
1950 i samband med tillkomsten av
medborgarskapslagen, så kommer jag
mycket väl ihåg hur det tillgick. Vi var
i utskottet nöjda med vad departementschefen
sagt om att man inte i lagen
uppställde några krav på språkkunskaper.
Den enda punkt som i samband
därmed diskuterades i utskottet och som
där väckte ganska livlig debatt, var frågan
huruvida man av de utländska kvinnor
som gifte sig med svenskar skulle
kräva språkkunskaper för att de skulle
bli naturaliserade. Därvidlag uttalade
utskottet klart att man inte borde kräva
språkkunskaper av dem. I övrigt gjordes
inga uttalanden i denna del från utskottets
sida.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Här har vi nu fått en
terminologisk debatt, som inte saknar
sitt intresse. Fru Gärde Widemar deltog
i första lagutskottets behandling av
denna lag vid dess tillkomst 1950, men
nu säger hon att den fråga vi här debatterar
då inte diskuterades i utskottet.
Jag beklagar, om första lagutskottet
inte granskar Kungl. Maj:ts propositioner.
Jag tillåter mig läsa vad som
står i proposition nr 217/1950, s. 35:

»Den i lagen angivna minimitiden
fem år har nämligen (betänkandet s.
58) — i enlighet med uttalanden i motiven
till lagen — i princip tillämpats
endast beträffande danskar, islänningar,
norrmän, finlandssvenskar och estIandssvenskar,
under det att för andra
utlänningar som regel fordrats minst
sju års hemvist i Sverige.»

Och på nästa sida i denna proposition,
som fru Gärde Widemar tydligen
inte har ägnat tillräcklig uppmärksamhet
åt, eftersom hon var överraskad i
Nordiska rådet, står: »Beträffande finska
medborgare av finskspråkigt ursprung
borde därjämte krävas, att sökanden
behärskade svenska språket.»

Med den granskning första lagutskottet
verkställt tror jag inte man kan
komma ifrån att första lagutskottets ledamöter
var väl informerade om denna
praxis. Ingen i första lagutskottet stod
då heller upp och sade att skrivningen
innebar en diskriminering.

I anmälan till konstitutionsutskottet
1954 skrevs att för svenskar, norrmän
och finlandssvenskar fordras fem års
hemvist samt för finnar som icke vore
svenskspråkiga eller av svensk härkomst
något längre tid, icke överstigande
sex år.

Herr Heckscher har naturligtvis rätt
i att någon lagändring inte erfordras.
Regeringen kan, om den känner sig
uppburen av en riksdagsopinion som är
beredd att stryka ett streck över dessa

Fredagen den 21 februari 1964 Nr 8

Svar på fråga ang. behandlingen av nordiska medborgares ansökningar om svenskt
medborgarskap

ting, naturligtvis ändra praxis omedelbart.
Det är ingenting som hindrar.
Men det är ju vanligt i detta hus att vi
resonerar oss fram till lösningar. Detta
är vad riksdagen sagt förut eller vad
vi sagt till riksdagen. Därför är det
kanske inte så underligt, att vi är något
förvånade över de mycket hårda
ord som i detta sammanhang har riktats
mot statsrådet Lindström.

Vidare säger man att detta uttalande
är ett olycksfall i arbetet. Herr Heckscher
talar om att Kungl. Maj:ts kansli
nu borde förstärkas och att sådana här
saker inte får upprepas i fortsättningen.
Herr Heckscher! Jag har haft tillfälle
att granska en av herr Heckscher
helt nyligen utgiven skrift. Om jag
skulle tillämpa den terminologi, som
herr Heckscher använde mot fri! Lindström,
skulle jag ha en hel del att säga
om nödvändigheten av att förstärka högerns
kansli för att i fortsättningen förhindra
fadäser av denna typ. Detta är
en diskussionsmetod, herr Heckscher,
som ingen av oss är särskilt betjänt av,
i synnerhet när man sitter i så sköra
glashus som herr Heckscher.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Utöver vad statsministern
har anfört skulle jag vilja tillägga
några ord i anledning av de anföranden
som har hållits av fru Gärde Widemar
och herr Heckscher. Det har redan
sagts av statsministern att det på detta
område är fråga om en praxis, som har
tillämpats sedan åtminstone år 1924.
Jag hade redan vid Nordiska rådets
möte i förstakammarlokaliteten härinvid
anmält min uppfattning att denna
praxis bör avskaffas, när fru
Gärde Widemar ändå förklarade sig
osäker på detta och ställde en fråga i
andra kammaren. Hon frågade sig, sade
hon nyss, om detta kunde vara riktigt;
hon var ändå så chockad över denna
praxis.

Nu bär vi hört att fru Gärde Wide -

mar inte så noga läst propositionen i
detta ämne från år 1950, då utskottet
tillstyrkte denna. I varje fall kunde man
ha förutsatt att fru Gärde Widemar som
ledamot av det juridiska utskottet vid
Nordiska rådet hade läst det föreliggande
medlemsförslaget — sak nr 40 —
som behandlar just detta ämne. Där
upplyses det direkt i trycket om denna
praxis. Polismästaren i Stockholm berättar
på s. 9 — vilket fru Gärde Widemar
kan förvissa sig om •— just det
som hon blev så överraskad över i mitt
anförande. Jag hoppas att fru Gärde Widemar,
sedan hon nu fått bekräftat i
andra kammaren av statsministern själv
att vi anser att denna praxis bör avskaffas,
kan känna sig mera lugn, om hon
tidigare varit orolig.

Vi menar att den utveckling, som
bringat våra nordiska folk närmare varandra
och fördjupat samhörigheten och
vänskapen inte minst med Finland, under
åren har gjort denna praxis alltmer
förlegad och att tiden nu är mogen
för att avskaffa den. Men detta
betyder inte att man avskriver principen
om vissa insikter i svenska
språket för förvärv av svenskt medborgarskap.
Denna princip gäller för
sökande av alla nationaliteter, inklusive
nordbor, även om man vid prövningen
i praktiken gör frikostiga avsteg — det
efterlystes här om någon individuell
prövning förekommer, och en sådan görs
faktiskt — när det gäller äldre personer,
som kan ha svårt med inlärningen av ett
nytt språk, personer över värnpliktsåldern
och svenska medborgares utländska
hustrur, vilka kan beräknas lära sig
språket i efterhand. Jag gav kanske inte
i mitt anförande i Nordiska rådet någon
allmännare beskrivning av hur vi förfar
vid sådana avvikelser. Detta anförande
måste med nödvändighet bli kort.
De övriga anförandena denna dag var
ännu kortare än mitt. Självfallet prövar
vi emellertid fallen individuellt och
bär alltid så gjort. En viss förtrogenhet

Nr 8

Fredagen den 21 februari 1964

Svar på fråga ang. behandlingen av nordiska medborgares ansökningar om svenskt

medborgarskap

med språket i ett nytt hemland har
ändå från många synpunkter sitt värde.
Bl. a. kan missförstånd om innebörden
av ord och uttryckssätt föranleda spänningar
och ge en känsla av främlingskap,
och det är sådant man vill undvika.

Herr Heckscher låter förstå att jag
använder olyckligt valda beteckningar
i Nordiska rådet. Man har utan att säga
det rent ut antytt att det var ordet »purfinne»
som var olämpligt härvidlag.
Detta är just ett exempel på hur ett ord
kan ha olika klang på var sin sida om
Bottenviken och att språkskiljaktigheter
kan utgöra ett problem, något som också
i någon mån kan förklara den praxis
som har funnits men som vi nu alla är
ense om att avskaffa.

Detta uttalande har rent av betecknats
soin ett olycksfall i arbetet. »Purfinnar»
är emellertid i det svenska
departementets utredningsapparat bara
en teknisk term på den som har finska
till modersmål: alltså en pur, ren,

oblandad finsk medborgare. Om vi skall
vara prudentliga, kan jag meddela att
Svenska akademiens stora ordlista behandlar
detta ord ganska utförligt utan
att antyda att något nedsättande vidlåter
det. ’

Huvudsaken är väl ändå andemeningen,
och om det framgår att det finns
ett positivt syfte borde inte terminologien
behöva misstolkas. Fru Gärde
Widemar kan omöjligen ha trott — det
framgick även av hennes andra anförande
att hon aldrig trott det — att
jag avsiktligt skulle ha valt en synonym
som kunde såra våra finska vänner, som
dessutom var hos oss som gäster. Vad
fru Gärde Widemar velat vinna med
sitt lilla spektakel’ är därför fördolt för
mig. Men om någon eller några i den
finska delegationen till Nordiska rådet
alltjämt skulle misstänka någon ovänlig
undermening i beteckningen »purfinne»,
vill jag försäkra att detta aldrig
varit avsikten.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Även om yttranderätten
utsträckts till att omfatta andra än frågeställaren
och den som besvarat frågan,
har debatten kanske ändå inte vidgats
till att gälla helt andra ämnen än
det som tagits upp i frågan. Därför ser
jag inte anledning att gå i svaromål
mot statsministern i fråga om den skrift
som han med sina säregna citeringsmetoder
i ett annat sammanhang har
berört här i kammaren, och statsministerns
lilla vänlighet på den punkten får
därför stå för hans egen räkning.

Vad det gäller är ju den något egendomliga
situation som föreligger till
följd av de olika formuleringarna i
statsministerns svar och i statsrådet
Lindströms anförande inför Nordiska
rådet. På en punkt är emellertid formuleringarna
likartade: både statsministern
och statsrådet Lindström säger
att man vill ändra praxis. Statsrådet
Lindström sade i sitt senaste anförande
återigen: »Vi tycker att man skall företaga
en ändring.»

Då skall jag be att få fråga — vare
sig det är statsministern eller statsrådet
Lindström som i detta fall talar på
regeringens vägnar: Hur länge har ni
tyckt det? Hur länge har det varit regeringens
uppfattning att man skall
ändra praxis? Är det en helt nyförvärvad
insikt, en insikt som man fått under
loppet av Nordiska rådets förhandlingar,
förstår jag att man inte gjort något
åt saken. Rör det sig däremot om
en tidigare ändring i uppfattningen är
det onekligen viktigt att få veta hur
lång tid det tar innan en ändrad uppfattning
hos regeringen i en sådan här
fråga får tränga igenom.

Statsrådet Lindström säger att man
har individuell prövning. Ja, det vill
jag hoppas att man har. Det bör då inte
vara någon större svårighet, såvitt jag
förstår, att vid sådan individuell prövning
få språkkunskaperna fastställda i
stället för att göra distinktionen mellan

Fredagen den 21 februari 1964 Nr 8

Svar på fråga ang. behandlingen av nordiska medborgares ansökningar om svenskt
medborgarskap

dem som varit fem respektive sex år
i landet.

Och när regeringen nu tycks ha uppfattningen
— jag säger tycks, ty det är
den tolkning jag måste göra av uttalandet
— att man skall gå ned under fem
år, vore det också intressant att veta
hur man under sådana förhållanden
tänker göra i fråga om språkkunskaperna.
Menar man att tiden mellan fem
och sex år är den kritiska period då
bättre språkkunskaper förvärvas och
att man, om man går ned under fem år,
kan göra ungefär hur som helst? Är det
inte rimligt att man över huvud taget
fastställer normaltiden utan hänsyn till
språkkunskaperna och sedan genom en
ordentlig individuell prövning avgör
huruvida sökandens språkkunskaper
kan anses vara tillräckliga för att vederbörande
skall passa till svensk medborgare?
Jag tycker att den uppfattningen
bestyrks av vad statsrådet Lindström
med avväpnande självironi sade
om ordet »purfinne», som hon hade begagnat.
Hon sade att detta just var ett
exempel på vilka olika betydelser ett
ord kan ha. Såvitt jag vet har statsrådet
Lindström vistats här i landet betydligt
längre än sex år, men det har i
detta fall tydligen inte hjälpt.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Detta är ju en kuriös
debatt ur många synpunkter. Språksvårigheterna
på oppositionens sida och
på regeringens sida tycks vara oöverstigliga,
ty vi demonstrerar hela tiden
att vi är alldeles överens, men sedan
råkar vi i luven på varandra och försöker
bevisa vem som är mest enig med
den andra.

Jag tycker vi kan konstatera, att i
den väsentliga frågan råder inga delade
meningar. Vi har en hög uppskattning
av finnarna. Vi kommer att tillämpa
samma regler för dem som för andra
— det har deklarerats av fru Lind -

ström i det yttrande som blivit föremål
för så mycken kritik. Det hade alltså varit
mycket lätt — jag vidhåller det -—
att ta reda på den svenska regeringens
positiva inställning härvidlag.

Herr Heckscher tycker det är underligt
att jag tar upp »ovidkommande
ting», som han uttryckte det. Men det
var inte något ovidkommande, herr talman.
Herr Heckscher uppträder här
som något slags betygsättare av fru
Lindströms språk. Jag tillät mig då att
i all enkelhet hänvisa honom till hans
egen kammare och fråga, om han verkligen
är rätte mannen att i andra kammaren
tala om vad som är god ton. Det
var ingenting annat jag sade. Jag tror
kammaren förstår vad jag åsyftar.

För att få till stånd en liten oenighet
i denna debatt frågar herr Heckscher:
När kom ni på denna idé? Ja, 1954 hade
vi den uppenbarligen inte, ty då var
alla riksdagens partier ense om tiden
ett år. Men 1961 tillsattes en nordisk
kommitté för att granska dessa frågor.
Den är nu i det närmaste färdig med
sitt arbete, och det är naturligt att den
saken spelar in.

Dessutom skulle det vara ganska bedrövligt
om inte resonemangen i Nordiska
rådet hade bidragit till att föra
oss så mycket närmare varandra, att vi
är beredda att litet snabbare börja tilllämpa
en ännu mer liberal praxis än
den vi hittills tillämpat.

Behöver man verkligen fördjupa sig
i historieskrivning för att söka konstruera
en motsättning som vi är överens
om icke finns? Alla är ju överens
om att vi skall försöka komma till rätta
med förhållandet fortast möjligt. Den
1961 tillsatta kommittén kommer att
lämna sitt förslag i vår, och jag är -—
efter de uttalanden som gjorts här av
så prominenta företrädare för oppositionen
— övertygad om att det inte
skall möta några hinder att i Sveriges
riksdag bryta den praxis som vi förut
underställt riksdagen och som även

Nr 8

Fredagen den 21 februari 1964

Svar på fråga ang. behandlingen av nordiska medborgares ansökningar om svenskt

medborgarskap

granskats av första lagutskottet. Nu är
visserligen första lagutskottets ordförande
så ivrig att hon t. o. m. glömmer
att det förekommit en granskning, men
jag kan försäkra att hennes ord fallit
på oss som manna från ovan. Vi kommer
att ändra praxis så fort det över
huvud taget är möjligt. Vi tror att fru
Gärde Widemar och herr Heckscher
har tolkat sina partiers mening. Regeringspartiets
mening har redan tidigare
tolkats — den uttalades av fru Lindström
inför Nordiska rådet i förrgår.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag skall först be att få
tacka för den senaste förklaringen att
det fortast möjligt kommer att bli en
ändrad praxis. Detta är ett av huvudönskemålen
för min del i denna fråga.

Det är ganska »kuriöst», för att använda
statsministerns eget ord, att statsministern
inte förstår skillnaden mellan
sin egen förklaring av denna praxis
— som alltså innebär ett individuellt
prövningsförfarande — och fru Lindströms
uttalande om purfinnar som
grupp. Vad vi inte kunde acceptera i
hennes uttalande var just att hon behandlade
de finskspråkiga som en
grupp, vare sig de kunde svenska eller
inte.

Då nu statsministern förklarar att regeringen
är enig på denna punkt och
att det skall ske ett prövningsförfarande
i varje enskilt fall får vi nöja oss
med detta. För min del är jag glad och
tacksam för att vi har fått denna förklaring;
det kunde ha blivit en tagg i
den nordiska gemenskapen om vi inte
hade fått den.

Sedan vill jag säga till fru Lindström
att jag mycket noga läste propositionen
om medborgarskapslagen 1950 när
den kom och har läst den många gånger
sedan dess och har den i gott minne.
Det ändrar ingenting av vad jag nyss
sade om lagens innehåll och dess behandling
i första lagutskottet.

Det är ganska kuriöst att man här
följer en praxis från 1924. Det har ju
inträffat en del sedan dess, inte minst
på det nordiska samarbetets område.
Bl. a. har Nordiska rådet tillkommit
efter det att medborgarskapslagen kom
till, och på olika sätt har det blivit betydligt
intensivare samarbete mellan de
nordiska länderna. Det hade alltså funnits
anledning för regeringen att tidigare
ta under omprövning den praxis
man här haft.

Jag skall inte orda vidare i denna
sak. Vi som känner statsrådet Lindström
trodde väl inte att hon hade någon
ond avsikt när hon använde dessa
olyckliga formuleringar i sitt anförande,
men man kanske inte kan räkna
med att Nordiska rådets alla övriga medlemmar,
varav somliga kanske har
språksvårigheter, skall ha samma förståelse
för hennes val av ord som vi
hade.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vi som känner fru Gärde
Widemar vet ju att hon inte avsett
»diskriminering» när hon säger »diskriminering»,
men det kanske finns personer
som har språksvårigheter och inte
riktigt förstår detta.

Jag vidhåller att fru Gärde Widemars
övertramp är värre än fru Lindströms.
Att säga diskriminering om en praxis
som tillämpats i Sverige och godkänts
av riksdagen i så många år är inget vackert
sätt att uttrycka sig.

För mig var det svårt, fru Gärde Widemar,
att upptäcka skillnaden mellan
fru Lindströms uttalande i Nordiska rådet
och det interpellationssvar jag läste
upp; fru Lindström hade skrivit bådadera.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! I den diskussion som
statsministern och jag har fört om
språkriktighet och om vem som har rätt

Fredagen den 21 februari 1904 Nr 8

nordiska medborgares ansökningar om svenskt

Svar på fråga ang. behandlingen av

medborgarskap

att uttala sig om den vill jag bara tillfoga
reflexionen att jag inte vet att det
finns någon språkriktighetsregel som
såger, att man inte får skriva och siiga
sådant som statsministern inte tycker
om eller kan förvränga. På den punkten
ligger meningsskiljaktigheterna därvidlag.

Statsrådet Lindström har däremot
uppenbarligen råkat ut för någonting
annat. Hon har nämligen använt en formulering
som allmänt har tolkats på ett
annat sätt än hon avsåg. När vi nu får
höra att statsrådet Lindström har skrivit
statsministerns interpellationssvar
och det likväl kan konstateras motsägelser
mellan formuleringarna, visar
alltså detta att statsrådet Lindström i
sitt första uttalande inte ens enligt egen
uppfattning hade uttryckt sig riktigt på
det sätt som hon borde ha gjort.

Jag skulle vilja säga några ord också
om ordet diskriminering. Det har som
bekant ingenting med brottsligt förfarande
att göra. Diskriminering betyder
att man gör skillnad mellan olika personer.
Här har man enligt statsrådet
Lindströms egen formulering gjort en
skillnad, vilket är detsamma som
diskriminering, mellan sådana finska
medborgare som är svenskspråkiga och
sådana som är finskspråkiga. Denna
skillnad eller diskriminering är enligt
min uppfattning och enligt den uppfattning
som framgår av statsministerns,
av statsrådet Lindström skrivna interpellationssvar
icke riktig, och vi hoppas
alltså att det skall bli slut på den.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Jag hade hoppats att jag
skulle slippa deltaga i denna debatt, och
jag hade inte heller för avsikt att göra
det förrän jag hörde statsministerns
senaste anförande. Vad han yttrade där
gör det nödvändigt för mig att säga några
ord.

Jag vill, till undvikande av att hans
något provokatoriska inlägg här senast

missförstås, först säga att jag tror att
vi väl alla kan instämma i fru Gärde
Widemars uppfattning, att ingen misstänker
statsrådet Ulla Lindström för att
ha några avsikter att göra vissa distinktioner
på grund av bristande intresse
för det nordiska samarbetet. Vi känner
fru Lindström — jag skall inte här uttala
mig om hennes olika kvaliteter, som
kan vara framstående eller mindre framstående;
det förefaller inte att vara dagens
ämne — och varken fru Lindström
eller regeringen kan enligt min mening
misstänkas för några avsikter att göra
annat än befrämja en nordisk utveckling.

Men det förekommer ju att en regering
ändå trampar litet fel ibland och
att det av den anledningen kan uppkomma
skadliga reaktioner, och då är det
värdefullt med ett tillrättaläggande och
att detta göres utan dröjsmål. Därför
tycker jag det var bra att fru Gärde
Widemar gav statsministern ett tillfälle
att göra det. Jag tror mig kunna försäkra
att inom rätt vida kretsar av från
Finland kommande deltagare i Nordiska
rådet — inte bara de finskspråkiga —
väckte fru Lindströms anförande en hel
del överraskning.

Nu antydde statsministern att konstitutionsutskottet
förut har godkänt en
förlängning av tiden för finskspråkiga
personer, dock inte överskridande sammanlagt
sex år. Ja, den tolkningen och
det uttryckssättet rimmar väl med den
praxis om individuell prövning jämte en
begränsning av den möjliga mertiden.
Detta är naturligtvis i och för sig någonting
helt annat än vad fru Lindström
säger, nämligen att man kräver ett år
mera, d. v. s. sex år, för finskspråkiga
personer som söker svenskt medborgarskap.
Denna distinktion låtsas statsministern
inte förstå.

Jag har, herr talman, lagt märke till
en sak som överraskar mig mycket: när
man på regeringsbänken är medveten
om att talaren berör en sådan känslig

40 Nr 8 Fredagen den 21 februari 1964

Svar på fråga ang. behandlingen av nordiska medborgares ansökningar om svenskt
medborgarskap

punkt där regeringen intar en svag ställning
— ty distinktionen mellan att begära
ett år mera för alla finskspråkiga
personer och ha en regel om individuell
prövning med maximalt ett års längre
tid är ju väsentlig —- vad gör man då
på regeringsbänken? Jo, då skrattar
man och konverserar och försöker ge
intrycket att den saken är det lustigt
att någon berör. Men det är just denna
distinktion som är den brännande
punkten, och den har statsministern
inte tagit upp till behandling trots flera
anföranden.

Konstitutionsutskottet har, såvitt jag
kan döma av det yttrande som statsministern
läste upp — om han läste rätt
och om jag hörde rätt — inte direkt godkänt
denna praxis.

Detta är emellertid i och för sig inte
det väsentliga, utan det väsentliga är
väl ändå om denna praxis innebär en
olikabehandling av det slag som vi nu
anser vara omotiverad. Det förefaller
som om vi på den punkten vore överens
om att det för nordiska medborgare
inte behöver anges mer än en enda
siffra — för närvarande är det fem
år, men tiden bör kunna bli kortare.
Någon särskild regel för de finskspråkiga
behövs inte. Därtill kan man, om
man så vill, uppställa strängare eller
mildare krav på språkkunskaperna. För
min del anser jag att det i dag inte bör
finnas någon möjlighet att utsträcka tiden
till mer än fem år, men det är ju inte
detta som vi nu skall ta ställning till.
Finskspråkiga personer som har tillräckliga
kunskaper i svenska språket
bör självfallet få samma behandling
som andra grupper sedan dessa fem
år har gått.

Enligt fru Lindströms förklaring
krävs av dem en väntetid på sex år.
Detta är den springande punkten — jag
upprepar det därför att det är så väsentligt
och därför att det sagts så mycket
om andra ting: enligt fru Lindströms
förklaring krävs av finskspråkiga perso -

ner från Finland en tid av sex år även
om de har tillräckliga kunskaper i svenska
språket. Enligt min mening är denna
praxis olämplig, och enligt min mening
är denna praxis icke godkänd genom
det yttrande som statsministern
nyss läste upp och vari KU uttalade att
det kunde förekomma en längre väntetid,
icke överstigande sex år.

När vi är överens om att denna sak
bör rättas till och när vi är överens om
att ingen skall tillskriva den andre bristande
intresse, då tycker jag att det
borde vara ganska lätt att rätta till förhållandena
genom att regeringschefen
deklarerade att man inte bara snarast
möjligt utan omedelbart -— trots sittande
utredningar — skall övergå till en praxis
om endast en tidsgräns om fem år. Sedan
kan man hänga på en begränsad
regel om språkkunskaper i individuella
fall.

Vi vill ha ett klart uttalande om att
regeringen omedelbart kommer att gå
in för en praxis som innebär en femårsgräns;
jag tror att det skulle göra ett
mycket gott intryck i Norden. Ett sådant
uttalande skulle ge en bild av den inställning
som jag är övertygad om att
den svenska regeringen intar. Jag upprepar
att det inte är fråga om att den
ene skulle vara mera intresserad av denna
sak än den andre. Statsminister Erlander
har rätt när han hänvisar till regeringens
handlingar i det nordiska
samarbetet. Det är onödigt att säga något
ord till regeringens försvar när det
gäller nordiskt intresse, det vet vi alla,
men det är en angelägenhet här att tillrättalägga
missförstånd.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag är tacksam för herr
Ohlins senaste yttrande; det täcker mycket
väl vad jag försökte säga i mitt interpellationssvar
och i mitt andra yttrande.

Vi är överens om att gå ett steg vidare

Fredagen den 21 februari 1904 Nr 8

nordiska medborgares ansökningar om svenskt

Svar på fråga ang. behandlingen av

medborgarskap

på denna väg, ocli jag kan inte riktigt
förstå att svaret inte uppfattades så. I
mitt interpellationssvar står det: »Såsom
statsrådet Lindström yttrade inför Nordiska
rådets möte bör vi ta steget fullt ut
och jämställa alla finska medborgare
med medborgare i annat nordiskt land.»

Med hänsyn till såväl de deklarationer
som redan har gjorts här som att det
alldeles tydligt finns en riksdagsopinion
för en snabbare liberalisering, och då
vi också många gånger påpekat önskvärdheten
av en reform på detta område,
har vi anledning att nu hoppas
på ett påskyndande av liberaliseringsprocessen.

Sedan är jag angelägen om att rätta
ett litet missförstånd som kanske kan
bero på att jag uttryckte mig något
knapphändigt. Jag erinrade om denna
saks förhistoria. Jag hoppas att jag inte
uttryckte mig så, att någon fick uppfattningen
att konstitutionsutskottet år
1954 gjort ett uttalande i saken, tv så
skedde inte. Vad som inträffade 1954
var att konstitutionsutskottet fordrade
in en redogörelse för praxis. I denna
redogörelse återfanns de ord som jag
förut läste upp. Det rör sig alltså här om
en redogörelse från justitiedepartementet
till konstitutionsutskottet, och såvitt
jag vet har konstitutionsutskottet icke
yttrat sig. Men när konstitutionsutskottet
fordrar in ett ärende och vi inte får
någon reaktion från utskottet har vi av
ålder betraktat det som att ärendet har
föredragits och godkänts. Jag är emellertid
angelägen om att göra ett tillrättaläggande,
därest något i mitt anförande
kunde ge anledning till uppfattningen,
att konstitutionsutskottet skrivit ett yttrande
1954; så har inte skett. Vad som
föreligger är en departementspromemoria
som infordrats av konstitutionsutskottet
och som inte föranledde något
yttrande.

Anledningen till att jag tog upp denna
sak var att jag tyckte det verkade underligt
att fru Lindströms yttrande kun -

de väcka sådan förvåning. Fru Lindström
har själv påpekat att det i Nordiska
rådets tryckta handlingar finns en
redogörelse, skriven av polismästaren i
Stockholm och där det heter att Kung],
Maj:t under senare år har beviljat medborgarskap
efter sex år åt finska medborgare
utan svensk härkomst. Denna
redogörelse finns, som jag nyss nämnde,
intagen i Nordiska rådets handlingar. Vi
fann det därför förvånande att denna
sak väckte så stor överraskning, att den
togs upp till diskussion i Nordiska rådet.

Jag begärde närmast ordet för att göra
detta tillrättaläggande beträffande konstitutionsutskottets
roll i Nordiska rådet.
I övrigt tycker jag att vi genom herr
Ohlins slutanförande har kommit fram
till en rimlig behandling av frågan. Jag
har inte förstått varför den skulle blåsas
upp till sådana enligt min mening
orimliga proportioner. Vi är överens
om att vi gärna vill behandla finnarna
som andra nordiska medborgare. Denna
enighet är det väsentliga både i fru
Lindströms anförande inför Nordiska
rådet och i våra anföranden från regeringsbänken
i dagens debatt.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Jag ämnar inte närmare
gå in på denna fråga, och jag skall inte
heller gå in på den tolkning som fru
Gärde Widemar har försökt att ge åt
statsrådet Lindströms yttrande inför
Nordiska rådet, vilket anförande jag
inte hade tillfälle att lyssna till.

Jag begärde närmast ordet med anledning
av att jag har närvarit vid behandlingen
av dessa frågor i konstitutionsutskottet.
Jag kan vitsorda att statsministerns
redogörelse i det fallet är
korrekt. Utan att upprepa vad han sade
vill jag bara erinra om att konstitutionsutskottet
varje år är i tillfälle att fordra
in handlingar rörande samtliga ansökningar
om medborgarskap som görs av
personer från skilda nationer. Repre -

Nr 8

Fredagen den 21 februari 1964

Svar på fråga ang. undervisningsresurserna vid Göteborgs universitet för ämnet

idé- och lärdomshistoria

sentanterna för högern och folkpartiet
har haft möjlighet att i konstitutionsutskottet
undersöka, om det funnits något
fall där man kunnat rikta kritik mot
regeringen. Dels har konstitutionsutskottet
fått redogörelser för dessa ting och
dels har varje ledamot av utskottet även
tillgång till handlingarna rörande behandlingen
av dessa frågor. Men ingen
ifrån högern eller folkpartiet har stannat
inför någon ansökan och sagt att
här är det tveksamt, huruvida regeringen
har handlat riktigt eller inte.

Om man skall ändra på praxis, kan vi
kanske bli eniga om att medborgarskap
skall beviljas efter kortare tid än som
nu är fallet. Men det finns även andra
ting än dessa fem år som regeringen har
att ta hänsyn till när medborgarskap
skall beviljas. Det kan tänkas att man
ställer sig tveksam och avslår en ansökan
om medborgarskap från en person,
som kommit från något land, med
hänsyn till vederbörandes »meritlista»
eller till att det i varje fall för tillfället
av olika skäl inte kan anses önskvärt
att ge honom eller henne svenskt medborgarskap.

Herr Heckscher är suppleant i konstitutionsutskottet.
Han kan gå igenom
alla ansökningshandlingar om
svenskt medborgarskap. Jag skulle för
min del med stor tillfredsställelse se att
herr Heckscher ville delta i en ordentlig
undersökning om dessa ting. Jag
tror även att övriga ledamöter i konstitutionsutskottet
skulle hälsa en sådan
åtgärd välkommen.

I övrigt har både folkpartiet och högern
haft prominenta företrädare i konstitutionsutskottet
som känner till dessa
frågor. Jag blir därför förvånad när jag
lyssnar till vad som här redovisas från
höger- och folkpartihåll om den överraskning
man känt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. undervisningsresurserna
vid Göteborgs universitet för ämnet
idé- och lärdomshistoria

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat mig, om jag vill ge kammaren en
redogörelse för min syn dels på att
företrädaren för ämnet idé- och lärdomshistoria
vid Göteborgs universitet
på grund av bristande undervisningsresurser
tvingats tillgripa elevspärr, dels
på det akuta behovet av en upprustning
av ämnets personella och materiella förutsättningar.

Undervisning i ämnet idé- och lärdomshistoria
förekommer för närvarande
vid universiteten i Uppsala och Göteborg.
Vid det förstnämnda lärosätet
företräds ämnet av en professor. I Göteborg
är det examensämne så länge docenten
Henrik Sandblad är villig och
oförhindrad att förrätta examination i
ämnet.

Undervisningsresurserna regleras i
Göteborg genom en s. k. petitaplan. Innevarande
budgetår har universitetskanslersämbetet
i överensstämmelse
med universitetets förslag tilldelat ämnet
sammanlagt 120 professorstimmar
och 1 000 assistenttimmar samt högst
5 000 kr. till examinationsarvoden. Den
ökade tillströmningen av studerande till
ämnet under hösten 1963 har — vill jag
understryka — ej föranlett någon framställning
om ytterligare tilldelning av
lärarkrafter enligt den s. k. automatikens
regler.

Bakgrunden till den uppgift som nyligen
cirkulerade i pressen om att tiilträdesspärr
måst tillgripas i ämnet innevarande
termin utgöres av en av docenten
Sandblad till historisk-filosofiska
sektionen i Göteborg ingiven framställning
om införande av spärr i äm -

Fredagen den 21 februari 1904

Nr 8

Svar på fråga ang. undervisningsresurserna vid Göteborgs universitet för ämnet

idé- och lärdomshistoria

net. Som skäl fiir en sådan åtgärd angavs
bl. a. den ökade tillströmningen av studerande.
I en senare ingiven skrivelse
har dock, enligt vad jag inhämtat, docenten
Sandblad återkallat detta förslag
med motiveringen, att de svårigheter
som uppstått i första hand inte vore hänförliga
till undervisningsvolym och examinationsbörda
utan hade sin grund i
förhållandet att ämnet saknar fast organisation.
Någon tillträdesspärr kommer
sålunda inte i fråga för innevarande
termin. Docent Sandblad har vidare
i sistnämnda skrivelse meddelat, att han
är beredd att fr. o. in. läsåret 1964/65
fortsätta sin undervisning och examination,
dock endast för studenter som dessförinnan
påbörjat studier i ämnet. Någon
verksamhet utöver denna kan docenten
Sandblad, enligt vad han uppger,
ej åtaga sig, såvida ej en fast lärartjänst
i idé- och lärdomshistoria inrättas.

Av vad jag nu sagt framgår att det
problem som docenten Sandblads framställningar
aktualiserat inte är en fråga
om bristande undervisningsresurser
utan gäller spörsmålet om inrättandet
av en fast lärartjänst i ämnet. Det bör
i detta sammanhang framhållas, att universitetet
i sina petitaframställningar
under flera år framlagt förslag om inrättande
av en professur i idé- och lärdomshistoria.
Dessa förslag har dock under
de senaste åren inte förts vidare av
universitetskanslern, således inte heller
i förslagen till anslagsäskanden för 1964/
65. Som framgår av årets statsverksproposition
har inte heller jag funnit anledning
att framlägga förslag i denna
fråga. Det torde ankomma på universitetet
att, om det visar sig nödvändigt,
vidtaga åtgärder för att anskaffa annan
lärare, som kan svara för undervisningen
och examinationen i ämnet.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka

ecklesiastikministern för svaret, även
om det enligt min mening tyvärr var
otillfredsställande.

Statsrådet Edenman har redan tidigare
i samband med en studentuppvaktning
den 4 februari utvecklat sin syn
på de aktuella förhållandena kring undervisningen
i idé- och lärdomshistoria
vid Göteborgs universitet. Pressuppgifterna
om vad som därvid förekom —
jag hoppas att de är något så när riktiga,
annars får statsrådet dementera
dem — var inte uppmuntrande, snarare
dystra. Möjligheterna för inrättandet av
en professur i ämnet inom överskådlig
tid bedömdes som ytterligt små, trots
ämnets starka attraktivitet, trots de 130
intresserade studerandena och trots det
annonserade spärr- respektive partiella
nedläggningshotet. Nedläggningshotet
kvarstår ännu efter vad jag kan förstå.
Inte ens en heltidsanställd lärare under
professorsnivå ställdes i utsikt vid uppvaktningen.

Tomhänt återvände delegationen till
sin utgångspunkt. Ämnet kunde i värsta
fall avvecklas mer eller mindre. Det
vore ett exklusivt ämne för rena idéhistoriker,
och ämnets roll som utbildningsfaktor
för lärare i det framtida
gymnasiet sköts åt sidan med den klädsamt
blyga hänvisningen till att gymnasiefrågan
ännu inte bär avgjorts av
riksdagen.

Svaret i dag är inte heller det uppmuntrande
för ämnet idé- och lärdomshistoria
i Göteborg. Ecklesiastikministern
har inte ändrat sin, jag tvingas
säga, negativa inställning. Ja, han menar
t. o. m. att universitetet får se sig
om efter en annan lärare — var denne
nu skall tas ifrån — om inte den nuvarande
ser sig i stånd att fortsätta sin
verksamhet under de otillfredsställande
förhållandena. Den rekommendationen
är inte så särdeles mycket värd. Och
det uttalandet är väl bittrare än upplysningarna
till studentdelegationen i
den mån de var riktiga.

Nr 8

Fredagen den 21 februari 1964

Svar på fråga ang. undervisningsresurserna vid Göteborgs universitet för ämnet

idé- och lärdomshistoria

Ecklesiastikministern synes godta en
eventuell kvantitativ och kvalitativ nedgång
i undervisningen i idé- och lärdomhistoria
som fullt tolerabel. Samtidigt
är de studerandes eget intresse
ett vittnesbörd om behovet av ämnet i
full utsträckning.

Det förefaller som om statsrådet inte
gjort klart för sig att ämnets exklusivitet
numera är ett minne blott. På 1920-och 1930-talen, då herr Edenman och
jag förnötte våra dagar i Uppsala och
Lund i den tidens lugna och valfria studieatmosfär,
var idéhistorien inte mycket
mer än en akademisk kuriositet till
påseende i framför allt just Uppsala.
Så är det nu inte längre, det måste vi
nog göra klart för oss. Ämnet är, eller
håller på att bli, primärt liksom filosofien.
Det är viktigt för uppfattningen
om och kunskapen i det mänskliga vetandets
framväxt och nuvarande status.
Ja, det utvecklas mer och mer att bli
t. o. m. nyttigt för många specialister.
Ämnet får alltså inte, även om svårigheterna
kan synas stora, kvävas när det
nu äntligen börjar att blomstra.

Jag vill åberopa ett uttalande av
ecklesiastikministern, där han sagt att
han inte är någon vän av onödiga spärrar
och nedläggningshot för studier vid
universitet och högskolor. Till och med
vissa kvalifikationsspärrar som har en
del anhängare har i -— jag ber om ursäkt
för ordvalet — purfärska undersökningar
vid Göteborgs universitet
uppfattats såsom högst diskutabla. Utrymmesspärrar,
framför allt när det
gäller de medicinska och tekniska disciplinerna,
är ■— hur motbjudande de
än ter sig — svåra att komma till rätta
med framför allt ur kostnadssynpunkt.
Men kostnadssynpunkterna — och det
är väl dem det rör sig om -— borde
varken när det gäller undervisningen
i idé- och lärdomshistoria eller i en rad
andra humanistiska liksom samhällsvetenskapliga,
juridiska och teologiska
ämnen vara av den storleksordningen,

att de på något avgörande sätt bromsar
en normal och nödvändig upprustning.
Jag har svårt att tro att ecklesiastikministern
avsiktligt skulle vilja hämma en
sådan utveckling.

Förhållandena kring undervisningen
i idé- och lärdomshistoria vid universitetet
i Göteborg måste som jag redan
antytt sättas in i ett vidare perspektiv,
det nämligen, att den pågående upprustningen
av våra universitet och högskolor
i första hand kommit att inriktas
på de tekniska och medicinska sektorerna.
Detta framgår klart av Kungl.
Maj:ts proposition och även av princippropositionen
hösten 1963. Det finns
flera andra humanistiska och samhällsvetenskapliga
ämnen än idé- och lärdomshistorien
som sitter trångt och
som, om det inte görs något för dem,
snart kommer att sitta ännu trängre.
Jag hoppas att vi kan vara överens om
det. Senast har enligt pressuppgifter företrädare
för statskunskapen i Lund låtit
höra av sig, och flera andra ämnen
i nöd torde bereda sig på en demarsch.

Till råga på allt synes prognosen beträffande
antalet humanister omkring
1970 inte alls hålla. På den bygger, om
jag inte är felunderrättad, planeringen
för närvarande. Humanistiska fakulteten
vid Lunds universitet har vänt sig
till ecklesiastikministern och begärt att
direktiven till 1963 års universitets- och
högskolekommitté samt till de lokala
programkommittéerna snabbt skall ändras.
Jag vill fråga i anslutning till detta
— ty det är i detta sammanhang man
måste se det problem som är uppe till
behandling i dag: Ämnar statsrådet på
grund av dessa förhållanden vidta några
åtgärder på kortare eller längre sikt?

Jag vill också passa på, när jag nu är
så lycklig att jag har herr Edenman
inom räckhåll här i kammaren, att
framhålla att frågan om idé- och lärdomshistorien
i Göteborg inte är någon
singulär fråga. Den hör hemma i den
högre undervisningens samlade sam -

Fredagen den 21 februari 1964

Nr 8

Svar på fråga ang. undervisningsresurserna vid Göteborgs universitet för amnet

idé- och lärdomshistoria

manhang och framtid. Den är snarast
ett symtom på det läge där vi nu befinner
oss när det gäller den humanistiska
forskningens och undervisningens
upprustning.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! På den senaste av herr
Nordstrandhs frågor är det lätt att svara.
Jag kan hänvisa till de förslag som
kommer till varje riksdag, inte bara i
form av utredningar utan i form av
förslag till konkreta åtgärder. Årets
riksdag kommer att få ta ställning till
ett 90-tal nya professurer. Det är ju en
fantastisk upprustning! Jag hoppas att
den forskningsproposition, som kommer
att lämnas i mars, skall visa att
humaniora inte är bortglömda.

Jag kan inte underlåta, herr talman,
att säga att jag inte kan stå vare sig här
i kammaren eller någon annanstans och
kommentera vad uppvaktningar säger
till mig på mitt tjänsterum, än mindre
vad jag svarar. Jag har under sju år
talat med tusentals människor på mitt
tjänsterum. Jag har ännu aldrig varit
med om att någon gått till pressen och
refererat samtalet. Det skulle innebära
att jag å min sida måste referera vad de
säger. Det tänker jag inte göra, ty i så
fall skulle hela denna institution, de informella
uppvaktningarna hos statsråden,
helt förfela sitt syfte. Jag kan ändå
nämna, herr Nordstrandh, att jag fick
en annan uppvaktning beträffande ämnet
idé- och lärdomshistoria förra året.
Det var docenten Sandblads lärare, professor
emeritus Johan Nordström, och
den ende professorn i idé- och lärdomshistoria
än så länge i landet, Sten Lindroth,
som uppvaktade mig då. Men det
föll dem inte in att gå ut och tala om
vad de sade eller hur jag såg på vissa
problem som aktualiserades. Den s. k.
katastrofen kan vi alltså helt föra åt
sidan.

Problemet är ju att docent Sandblad

har en annan tjänst; han är som alla
vet engagerad i Göteborgs Handels- och
Sjöfarts-Tidning. Att ämnet blev examensämnc
i Göteborg berodde på att
man ville utnyttja Sandblads kapacitet
på ort och ställe. Det var fråga om ett
litet, exklusivt ämne. Enligt statistiska
centralbyrån var det två studenter som
tenterade för två betyg läsåret 1962/63
och tre som tenterade för tre betyg, alltså
fem stycken. Det är i och för sig ett
stort antal i ett ämne av idé- och lärdomshistoriens
karaktär. Samtidigt var
det 24 som under året tog ett betyg.
Nu har plötsligt 150 ettbetygsstuderande
bokförts.

Tyvärr misstänker jag att man har
fått fel uppfattning om vad gymnasieutredningen
har föreslagit på denna
punkt. Gymnasieutredningens förslag
innebär att i de enskilda ämnena pa
gymnasiet de idéhistoriska momenten
i framtiden skall beredas större plats än
de nu har. För att garantera detta och
för att åstadkomma önskad samverkan
mellan ämnena i aktuellt hänseende och
därmed skapa idéhistorisk överblick
föreslår gymnasieutredningen att en särskild
lärobok i idéhistoria skall finnas.
Denna skall användas i alla berörda
ämnen, alltså genomgående. Däremot
föreslår gymnasieutredningen inte ett
självständigt idéhistoriskt ämne. I lärarutbildningen
för de enskilda ämnena
måste de idéhistoriska momenten beaktas
men givetvis inte genom att alla lärare
får betyg i ämnet. Det är alltså en
fundamental missuppfattning, om man
tror att framtidens historielärare skall
bo betyg i idé- och lärdomshistoria. Det
är inte viktigare för dem att ha sådant
betyg än att alla blivande matematikoch
fysiklärare får en vetenskapshistorisk
översikt eller bakgrund till sitt
ämne.

Till sist, herr Nordstrandh, får man
komma ihåg att det är eu sak att diskutera
ämnets resurser. Med nu föreliggande
siffror föreställer jag mig, att man

Nr 8

Fredagen den 21 februari 1964

S\ ar på fråga ang. undervisningsresurserna vid Göteborgs universitet för ämnet

idé- och lärdomshistoria

har möjligheter inom automatikens ram
att få ett extra lektorat — om man uppfyller
de krav som automatiken ställer
från och med läsåret 1964/65. Men det
är inte det som är problemet, utan problemet
är att inrätta en professur i idéoch
lärdomshistoria i Göteborg. Det är
alltså inte ämnet som sådant som hotas
på grund av bristande undervisningsresurser.
Ett flertal idé- och lärdomshistoriker
i Oslo har mig veterligt ännu inte
placerats. Det skulle kanske vara förenligt
med nordisk samarbetsanda att låta
dem upprätthålla denna undervisning.
Såvitt jag vet har vi också några idéoch
lärdomshistoriker i Uppsala som
inte är placerade. Frågan är alltså: När
får Göteborg en professur i idé- och lärdomshistoria?
Herr Nordstrandh, det
kan jag inte svara på. Under de två sist
förflutna åren har jag inte haft någon
framställning att ta ställning till. I det
läget kan jag inte svara annat än att om
docent Sandblad slutar av skäl som vi
måste respektera, och ämnet finns kvar,
får väl universitetet göra som man gör
i andra liknande fall: försöka skaffa en
annan lärare.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det var intressant att
höra att statsrådet Edenman är nöjd med
den upprustning som i den senaste propositionen
har föreslagits för de humanistiska
ämnena. Jag kan tyvärr inte
dela hans uppfattning — men det är ju
en bedömningsfråga.

Beträffande uppgifterna i tidningarna
om vad som hade sagts vid uppvaktningen
hos statsrådet Edenman så är
de pressuppgifter och ingenting annat,
men de förefaller mig så alarmerande —
jag har förut redogjort för dem — att
jag, och många andra också, gärna skulle
ha velat veta om dessa uppgifter verkligen
var identiska med de åsikter som
statsrådet har i denna fråga. Vill statsrådet
inte svara, så står ju uppgifterna

kvar. Det är ingenting att göra åt den
saken.

Jag har inte gjort något fundamentalt
misstag vid min genomläsning av gymnasieutredningen
och dess uttalande om
idéhistoria. Jag har inte uppfattat det
så, att det skulle bli ett särskilt ämne
benämnt idéhistoria eller lärdomshistorit
eller något dylikt, utan jag har, precis
som herr Edenman, uppfattat att
lärdomshistoria på ett annat sätt än
tidigare kommer att ingå i de olika ämnena
och serveras av de olika speciallärarna.
Och det finns väl ingen anledning
att tro att det inte kommer att bli
ungefär på det sättet, när vi en gång tar
er kommande gymnasieproposition.
Men detta har nu lockat — om jag får
använda det uttrycket — en rad studerande
i olika specialiteter att läsa ämnet
lärdomshistoria för att ha någon kunskap
om detta ämne, vilket tydligen utportionerat
ändå skall spela en relativt
stor roll i den nya gymnasieundervisningen.
Jag kan inte finna någon annan
förklaring till att så många studerande
som 150 har attraherats av ämnet
och vill läsa det. Det förklarar väl
också att det på längre sikt kommer att
bli få som vill tentera för högre betyg
i ämnet.

Det är inte riktigt att så starkt skilja
mellan organisation och bristande undervisningsresurser
å ena sidan och en
fast lärartjänst i ämnet å den andra.
Dessa faktorer hänger ihop. Har man
inte en fast lärartjänst i ämnet, så har
man brist på undervisningsresurser och
fasthet i det hela.

Jag konstaterar med en viss glädje att
statsrådet nämner ett extra lektorat. Det
är åtminstone »snudd på» någon form
av en fast lärartjänst.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Får jag fråga herr Nordstrandh
vad han anser att jag skulle ha

Fredagen den 21 februari 1964

Nr 8

Svar på fråga ang. undervisningsresurserna vid Göteborgs universitet för aranct

idé- och lärdomshistoria

gjort. Jag har inte fått någon framställning
och har följaktligen inte kunnat
liigga någon proposition. Herr Nordstrandh
har haft möjlighet att motionera
under två års tid men har inte gjort
det.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr statsrådet, att det inte finns någon
anledning för herr statsrådet — som
känner eller bör känna läget minst lika
bra som jag — att inte ta upp saken i
sin proposition. Det är inte alls nödvändigt
att vara helt bunden av universitetskanslern,
om denne inte tar upp
petita från universitetet. Vad jag alltså
efterlyser i svaret är ett positivt uttalande
om ämnets värde och ett uttalande
om att bemödanden skall göras för att
i framtiden ge det en stark ställning vid
universitetet i Göteborg och så småningom
även vid andra universitet och
högskolor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Andersson i Storfors, till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående de epilepsisjukas
problem,

herr Källenius, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet angående
belåningen av flerfamiljshus
som uppföres av allmännyttiga företag,
herr Wahrendorff, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående vissa spörsmål i samband med
att kommunal mark överlämnas som
gåva till staten, och

herr Hedin, till hans excellens herr
ministern för utrikes ärendena angående
laxfisket i Östersjön.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1964/65 inom civildepartementets
verksamhetsområde,

nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten,
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1963/64 i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1963/64, i vad propositionen avser utrikesdepartementets
verksamhetsområde,

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

1963/64 i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å till läggsstat

II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde,

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1964/65 jämte i ämnet väckta motioner,

Nr 8

Fredagen den 21 februari 1964

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan m. in.,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Ruth Maria Erneberg m. fl., och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan;

bevillningsutskottets betänkande nr
7, i anledning av väckta motioner om
avskaffande av den särskilda varuskatten
på socker och sirap;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 11 § 1 och 2 mom.
förordningen den 22 juni 1934 (nr 320)
angående grunder för förvaltningen av
viss kronoegendom, och

nr 2, i anledning av dels Kungl Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1''960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift, dels i anledning
av propositionen väckt motion;

jordbruksutskottets utlåtande nr 4, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition

med förslag till förordning med vissa
bestämmelser angående seminverksamhet
bland får; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande variationer i
sjukfrekvensen mellan män och kvinnor,
och

nr 2, i anledning av väckta motioner
angående ersättning till arbetsgivare
för fullgörande av uppbördsskyldighet.

§ 7

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 44, angående byggnadsarbeten
vid lantbrukshögskolan och statens
skogsmästarskola, överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.32.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 64
412252