Nr 8 ANDRA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:8)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 8 ANDRA KAMMAREN 1961

24 februari—1 mars

Debatter m. m.

Fredagen den 24 februari

Sid.

Interpellationer av:

herr Wiklund i Stockholm ang. spritutskänkningen på öresundsbå tarna.

..............................................

herr Grebäck ang. utformningen av vissa trafikanvisningar .......

Tisdagen den 28 februari

Svar på fråga av herr Magnusson i Tumhult ang. utbildningskurser för

präster för den andliga vården vid sjukhus....................

Svar på interpellation av herr Nilsson i Östersund ang. ändrade grunder
för statsbidrag till skolmåltider .........................

Svar på fråga av fru Boman ang. rätten till vatten och fiske i Norrbottens
lappmark..........................................

Svar på interpellation av herr Andersson i Storfors ang. sommarstugeägares
rättsställning.....................................

Interpellationer av:

herr Eriksson i Bäckmora ang. yrkesskadeförsäkringslagens tillämpning
vid arbetsbyte....................................

herr Hamrin i Jönköping ang. lektorsbristen vid läroverken.......

herr Gustafsson i Kårby ang. en central registrering av narkotikarecept
..............................................

herr Larsson i Hedenäset ang. viss för militära ändamål förvärvad

mark m. m...........................................

herr Nilsson i Tvärålund ang. tillgången på frivilliga övervakare . .

Onsdagen den 1 mars

Utgifter under riksstatens sjunde huvudtitel:

Statistiska centralbyrån: Omkostnader.......................

Ersättning till städerna för mistad tolag......................

1 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 8

Nr 8

Innehåll

Sid.

Skattskyldigheten för medlem av konungahuset.................. 33

Skyldighet för förvaltningsmyndighet att motivera sina beslut T.T. . . *37

Rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall.......~38

Likalönsprincipen, m. m.................................... 46

Arbetsvärdering beträffande tjänster inom det statliga avlöningssystemet
.............................................. 60

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet....................... 64

Nedsatta priser för folkpensionärer vid resor på statens järnvägar ... 70

Interpellationer av:

herr Gustavsson i Borås ang. TV-programmens överensstämmelse

med vissa bestämmelser i allmänna ordningsstadgan.......... 72

herr Johansson i Öckerö ang. dispens från behörighetskrav för befälhavare
å vissa fartyg................................... 73

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 1 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 3, ang. behandlingen i riksdagen av
framställning från riksdagens verk.......................... 24

— nr 4, ang. kallelse till sammanträde med elektorer för val av riksdagens
ombudsmän..................................... 24

— nr 5, ang. utredning av frågor om vissa allmänna handlingars offentlighet
................................................ 24

Statsutskottets utlåtande nr 7, ang. utgifter under sjunde huvudtiteln
(finansdepartementet) ................................... 24

— nr 12, ang. utgifter under tolfte huvudtiteln (civildepartementet). 32

— nr 26, ang. anslag till nybyggnad för lärarhögskolan i Malmö____ 32

— nr 27, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan 32

— nr 28, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till kronan
m. m........................................... 32

— nr 29, ang. ersättning till Helmy Berg m. fl.................. 33

— nr 30, ang. anslag å kapitalbudgeten (finansdepartementet)...... 33

Bevillningsutskottets betänkande nr 6, ang. ändring i förordningen om

sjömansskatt .......................................... 33

— nr 12, rörande skattskyldigheten för medlem av konungahuset ... 33

Första lagutskottets utlåtande nr 7, ang. viss ändring i instruktionen för

riksdagens ombudsmän . ,................................ 37

— nr 8, om regler angående skyldighet för förvaltningsmyndighet att

motivera sina beslut.................................... 37

— nr 9, om rätt för nämndeman att till rättens protokoll anmäla avvikande
mening, m. m................................... 38

Innehåll

Nr 8

Sid.

Andra lagutskottets utlåtande nr 3, om rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen
i vissa fall ............................. 38

— nr 4, om likalönsprincipen, m. m........................... 46

— nr 5, om arbetsvärdering beträffande vissa tjänster inom det statliga
avlöningssystemet...................................

— nr 6, om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet........... 64

Tredje lagutskottets utlåtande nr 5, om ändring i vattenlagen........ 70

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. allmänna flaggdagar 70

— nr 2, ang. formerna för riksdagens högtidliga öppnande......... 70

— nr 3, ang. nedsatta priser för folkpensionärer vid resor på statens

järnvägar............................................. 70

Fredagen den 24 februari 1961

Nr 8

Fredagen den 24 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 17 innevarande
februari.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet liggande proposition nr 47, angående
vissa anslag ur kyrkofonden
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåge anvisande av anslag till Domkapitlen
och stiftsnämnderna m. m.:
Vissa underhållsarbeten i lokalerna för
domkapitlet i Göteborg, till statsutskottet
samt i övrigt till behandling av lagutskott.

§ 3

Föredrogs den av herr Larsson i
Umeå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet angående byggande
av ett nytt tjänstefartyg för övre
norra lotsdistriktet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Interpellation ang. spritutskänkningen
på öresundsbåtarna

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND i Stockholm (fp), som
anförde:

Herr talman! I skrivelse till Nordiska
rådet och regeringarna i de nordiska
länderna av den 29 augusti 1960 hem -

ställde Nordiska nykterhetskommittén
om åtgärder syftande till att skattefri
spritförsäljning i intern or disk båt- och
flygtrafik avskaffas.

I pressrapporter från Nordiska rådets
pågående sammanträde i Köpenhamn
lämnas upplysningar om att detta ärende
i vad avser spritutskänkningen på
Öresundsbåtarna varit föremål för rådets
behandling. Rapporterna är delvis
motstridiga och i varje fall svårtolkade
beträffande ärendets nuvarande läge.
Det meddelas sålunda, att man från
danskt håll skulle vara beredd att omedelbart
vidtaga åtgärder för att inskränka
eller avskaffa spritutskänkningen i
Öresundstrafiken, medan det samtidigt
göres gällande, att hinder — formella
eller andra — skulle föreligga för motsvarande
åtgärder från den svenska regeringens
sida och att ärendets fortsatta
handläggning nu gjorts beroende av
en expertdelegations utredning, vilken
icke väntas kunna slutföra sitt arbete
förrän om ett par månader. Avgörande
i ärendet skulle därför ej kunna ske
före sommaren.

Stora grupper medborgare är i hög
grad intresserade av att snabba åtgärder
till avlägsnande av uppenbara missförhållanden
i samband med spritutskänkningen
i Öresundstrafiken vidtages.

Med anledning av vad nu anförts anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta följande
frågor:

1. Är herr statsrådet villig att inför
kammaren lämna en redogörelse för de
överväganden, som förekommit inom
Nordiska rådet rörande den s. k. Öresundsspriten
och denna frågas nuvarande
läge?

Nr 8

Fredagen den 24 februari 1961

Interpellation ang. utformningen av vissa trafikanvisningar

2. När kan beslut i anledning av dessa
överväganden beräknas komma att
meddelas och förslag föreläggas riksdagen
i de delar, där dess medverkan
kan erfordras?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. utformningen av vissa
trafikanvisningar

Herr GREBÄCK (ep) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! För den moderna trafiken
krävs omfattande anvisningar och
föreskrifter inte endast i form av lagbestämmelser
och instruktioner som
meddelas i skolorna, i samband med
körkortsprov o. s. v., utan också utmed
trafiklederna i form av trafiktavlor
m. m. Inte minst gäller det sistnämnda
städernas innerområden, där trafiken
måste regleras ingående för att kunna
försiggå någorlunda tillfredsställande.
Ur bl. a. trafiksäkerhetssynpunkt är det
angeläget att trafiktavlor som uppsättes
i detta syfte lätt kan uppmärksammas
av trafikanterna.

Enligt min mening måste därför vissa
erinringar göras mot de små trafiktavlor,
som numera används i Stockholm
och andra städer. Det förekommer både
parkeringsförbudstavlor och stoppförbudstavlor
av en storlek om endast ca
20 cm i diameter. Dessa tavlor är anbringade
på husvägg på ett par meters
höjd, företrädesvis i anslutning till gatukorsning.
En bilförare måste helt ta
blicken från den ofta intensiva trafiken
och vrida sig åt sidan för att kunna
iaktta en sådan tavla. Detta medför givetvis
risker i trafiken. Det förekommer
också att bilister parkerar eller
stannar på plats där förbud föreligger
emedan de inte uppmärksammat en trafiktavla
av nämnt slag. Vid parkering
kan man visserligen sedan man lämnat
bilen företa en extra kontroll av om

parkeringsförbud föreligger. Gäller det
förbud att stanna är inte en sådan efterkontroll
möjlig, utan det blir då fråga
om ett direkt brott mot trafikföreskrifterna.

De nämnda små förbudstavlorna och
deras placering har vållat en betydande
irritation bland trafikanterna, däribland
även bland yrkesbilister som relativt
väl känner de lokala trafikförhållandena.
För dem som inte har lokal trafikkännedom
blir givetvis olägenheterna
större. För att vara säkra på de trafikföreskrifter
som gäller på de gator
som de färdas på måste de med täta
mellanrum — vid passerandet av varje
gatukorsning — ta blicken från trafiken
och rikta den mot husväggen i syfte
att utröna om där finns förbudstavla
eller ej. En sådan ordning måste anses
otillfredsställande ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Med hänvisning till ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
olägenheterna med de i interpellationen
nämnda små, på husväggarna
anbringade trafiktavlorna?

2. Om så är fallet — avser herr statsrådet
medverka till att lämpligare anvisningar
för trafiken kommer till
stånd?

Denna anhållan bordlädes.

g 6

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckt motion angående
behandlingen i riksdagen av
framställning från riksdagens verk,
nr 4, i anledning av väckta motioner
angående kallelse till sammanträde med
elektorer för val av riksdagens ombudsmän,
och

nr 5, i anledning av väckta motioner

Nr 8

Fredagen den 24 februari 1961

angående utredning av frågor om vissa
allmänna handlingars offentlighet;
statsutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner,
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tolfte
huvudtiteln, avseende anslagen inom
civildepartementets verksamhetsområde,

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1961/62 till nybyggnad för lärarhögskolan
i Malmö,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.,

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ersättning till
Helmy Berg m. fl., och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1961/62, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde; bevillningsutskottets

betänkanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
16 maj 1958 (nr 295) om sjömansskatt,
och

nr 12, i anledning av väckta motioner
rörande skattskyldigheten för medlem
av konungahuset;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 7, i anledning av väckt motion angående
viss ändring i instruktionen för
riksdagens ombudsmän,

nr 8, i anledning av väckt motion om
regler angående skyldighet för förvaltningsmyndighet
att motivera sina beslut,
och

nr 9, i anledning av väckt motion om
rätt för nämndeman att till rättens protokoll
anmäla avvikande mening, m. m.;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 3, i anledning av väckta motioner
om rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen
i vissa fall,

nr 4, i anledning av väckta motioner
om likalönsprincipen, m. m.,

nr 5, i anledning av väckt motion om
arbetsvärdering beträffande vissa tjänster
inom det statliga avlöningssystemet,
och

nr 6, i anledning av väckta motioner
om en ekonomisk värdering av hushållsarbetet; tredje

lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
vattenlagen, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av väckta motioner
angående allmänna flaggdagar,

nr 2, i anledning av väckt motion angående
formerna för riksdagens högtidliga
öppnande, och

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående nedsatta priser för folkpensionärer
vid resor på statens järnvägar.

§ 7

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 69, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 och 3 §§ lagen den
16 december 1949 (nr 680) om förbud
mot spridning av vissa kartor m. m.;

nr 70, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i vapenförordningen den
10 juni 1949 (nr 340);

nr 71, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angåen -

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1961

de fortsatt giltighet av lagen den 16
februari 1934 (nr 19) om fullgörande i
vissa fall av betalningsskyldighet i förhållande
till utlandet m. m.; och

nr 72, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 8 april
1949 (nr 166) angående skyldighet att
avlämna för bibliotek avsedda exemplar
av tryckt skrift.

§ 8

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 46, med förslag till lag om

ändrad lydelse av 72 § växellagen
m. m., överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 28 februari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 21 och
den 22 innevarande februari.

§ 2

Svar på fråga ang. utbildningskurser för
präster för den andliga vården vid
sjukhus

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Den 15 februari 1961
har herr Magnusson i Tumhult frågat,
om jag vill medverka till att medel anvisas
till anordnande av utbildningskurser
för präster för den andliga vården
vid sjukhusen.

Såsom svar härpå får jag hänvisa
till att Kungl. Maj :t genom beslut den
10 februari 1961, vilket expedierats den
18 februari, på min föredragning avslagit
en av ärkebiskopen gjord framställning
om anvisande av kyrkofondsmedel
för en sådan kurs, avsedd att

anordnas av svenska kyrkans diakonistyrelse
med början instundande höst.

Härefter anförde:

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min
fråga, men jag måste beklaga att svaret
inte gick i den positiva riktning
som hade varit önskvärt.

På det område som frågan berör föreligger
nämligen behov av en fortbildning
av präster, vartill kyrkan saknar
medel i vanlig ordning.

Frågan om den andliga vården vid
sjukhusen förelädes 1957 års kyrkomöte
för yttrande. Kyrkomötet anslöt
sig visserligen i princip till förslaget
om inordnande av den andliga vården
vid sjukhusen i pastoratssammanhangen
och i den församlingsprästerliga
organisationen, men framhöll också
behovet av vissa heltidsanställda
präster — då givetvis vid de större
sjukhusen i riket.

Tisdagen den 28 februari 1961 Nr 8 9

Svar på fråga ang. utbildningskurser för präster för den andliga vården vid sjukhus

I detta sammanhang bör man särskilt
erinra om att kyrkomötet underströk
vikten av att de präster, som
skall ägna sig åt verksamhet på sjukhusen,
har — som kyrkomötet uttryckte
det — »en speciell utbildning». Det
är dock fråga om en alldeles särskild
miljö och alldeles speciella arbetsvillkor.
Det måste vara av största betydelse,
att prästen på ett sjukhus — så
långt det är möjligt — är förtrogen
med de sjukas situation.

Den andliga vården vid sjukhusen
har tidigare åvilat sjukhusens huvudman,
men efter 1958 års lag har ansvaret
för denna vård överflyttats till
de församlingar, där sjukhusen är belägna.
På grund av denna förändring
synes en omprövning och nytt ställningstagande
rörande tjänsterna och
tjänstemännens kvalifikationer vara
nödvändiga.

Inför den förestående nyordningen
måste det vara angeläget för kyrkan
att se till att de präster, som enligt
pastoratens arbetsfördelning får sjukhusen
på sin lott, har kunskapsmässiga
och andra förutsättningar för just
denna uppgift. En vidareutbildning i
form av kurser är därför av behovet
påkallad. Det bör också enligt min
mening vara ett samhällsintresse, att
omvårdnaden om de sjuka blir så god
som möjligt, och därför synes det vara
rimligt att visst ekonomiskt stöd utgår
till denna fortbildning. Det är min förhoppning,
att statsrådet i fortsättningen
följer denna fråga med särskild uppmärksamhet
och tar den under förnyad
omprövning.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Magnussons fråga
har kommit att sammanfalla med ett
enskilt beslut av Kungl. Maj :t, som
inte bör kommenteras här i kammaren,
men då frågan självfallet har flera
allmänna aspekter, vill jag utveckla
min uppfattning i frågan något utför -

ligare än i mitt svar. Jag vill hänvisa
den i saken intresserade till kammarkollegiets
nyligen avgivna yttrande
över ärkebiskopens framställning, i vilket
kollegiet för ett principiellt resonemang
som jag har ansett vara riktigt Personligen

skulle jag vilja tillägga
följande.

Den andliga vården åvilar — och
det underströk också herr Magnusson
i Tumhult — i princip församlingsprästerna
och består liksom deras vanliga
församlingsarbete i enskild själavård,
hållande av andaktsstunder och
gudstjänster, vissa kyrkliga förrättningar
och en del kyrkobokföringsåtgärder.
Men någon påtaglig principiell
skillnad kan inte anses föreligga
mellan den själavård som bestås sjukhuspatienterna
och den som församlingsprästerna
bedriver bland sjuka
församlingsbor, som vårdas i sina hem.
Det kan därför, fortfarande enligt min
mening, inte anses motiverat att utöver
den vanliga prästutbildningen
meddela specialutbildning åt det fåtal
präster som har till särskild uppgift
att ägna sig åt andlig vård vid sjukhus.

Om det däremot kan göras gällande,
vilket jag inte vill bestrida eftersom
jag inte är sakkunnig på detta område,
att den nuvarande prästutbildningen
inte ger prästerna de nödvändiga kvalifikationerna
för att bedriva andlig
vård bland sjuka, bör detta i första
hand föranleda en översyn av kursinnehållet
i den praktisk-teologiska övningskursen
vid universiteten, som ingår
som ett obligatoriskt led i utbildningen
för alla präster. Enligt universitetskanslerns
bestämmande ingår
däri redan nu en av fackmän ledd förberedande
kurs i dels psykologi, dels
psykiatri med neuroslära.

Slutligen kan framhållas, att många
präster har att i sin gärning fullgöra
specialtjänstgöring, utan att särskild
utbildning utöver den allmänna präst -

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1961

Svar på interpellation ang. ändrade grunder för statsbidrag till skolmåltider

utbildningen därför ansetts nödvändig.
Som exempel kan nämnas stiftsadjunkterna
med specialuppgifter inom ungdomsarbete,
sjömansvård eller bildningsarbete
och vidare sjömansprästerna
och militärpastorerna enligt nuvarande
ordning.

Herr MAGNUSSON i Tumhult (h):

Herr talman! Sedan statsrådet nu
närmare motiverat sitt svar vill jag
bara tillägga, att det enligt vunna erfarenheter
fordras en speciell fortbildning
för de präster, som skall handha
den andliga vården vid sjukhusen, i
bl. a. sådana ämnen som psykologi och
neuroslära med psykoterapi. Det torde
heller inte krävas några större belopp
för detta.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. ändrade grunder
för statsbidrag till skolmåltider

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Nilsson i Östersund
frågat dels om jag har för avsikt att
i anledning av ett år 1958 framlagt
sakkunnigbetänkande angående statsbidrag
till anordnande av skolmåltider
(SOU 1958:37) förelägga riksdagen
förslag till ändrade grunder för
sådant statsbidrag, dels om jag i så
fall kan närmare ange den tidpunkt,
då förslaget kan väntas föreligga inför
riksdagen.

Inledningsvis vill jag beträffande det
av herr Nilsson åsyftade betänkandet
erinra om att däri framlagda förslag
jämte remissyttranden redovisats i
1960 års statsverksproposition (bilagan
åttonde huvudtiteln, punkt 207). Som
framgår av denna redovisning skulle
ett genomförande av de sakkunnigas

förslag fr. o. m. budgetåret 1960/61 ha
medfört en årlig kostnadsökning för
statsverket av närmare 40 miljoner
kronor. Under motsvarande punkt i
årets statsverksproposition har jag angivit,
att jag inte ansett det möjligt
att nu framlägga förslag om ändrade
statsbidragsgrunder i förevarande avseende.

Jag förmodar, att också interpellanten
har den uppfattningen, att i det
budgetförslag som nu prövas av riksdagen
inte gärna kan inrymmas en
utgiftsökning av den angivna storleksordningen,
syftande till att beträffande
skolmåltidsverksamheten återställa
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun i riktning mot vad som bedömdes
lämpligt år 1946, då bidraget
i dess nuvarande form infördes. I anslutning
härtill vill jag vidare erinra
om att de skatteunderlagsgraderade
bidragen — till vilka skolmåltidsbidraget
hör — behandlas av 1958 års
skatteutjämningskommitté. I direktiven
för denna kommitté har uttalats, att
den av inkomstutvecklingen framkallade
förskjutningen i kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun synes
nödvändiggöra en omprövning av
grunderna för de skatteunderlagsgraderade
statsbidragen. Skatteutjämningskommittén
har till uppgift att kartlägga
förhållandena på detta område och
framlägga de förslag, vartill undersökningarna
kan ge anledning.

Med den slutliga prövningen av det
förutnämnda sakkunnigförslaget beträffande
statsbidrag till skolmåltidsverksamheten
synes därför böra anstå
till dess att det större finanspolitiska
sammanhang, vari frågan bör insättas,
blivit belyst genom skatteutjämningskommitténs
arbete.

Interpellanten har uttalat farhågor
för att kommuner, för vilka skolmåltidsbidragen
på grund av skatteunderlagsökning
upphört, skulle börja utta
avgifter för skolmåltiderna eller begränsa
verksamheten. För närvarande

Tisdagen den 28 februari 1961 Nr 8 11

Svar på interpellation ang. ändrade grunder för statsbidrag till skolmåltider

synes detta inte förekomma annat än
i något undantagsfall, i varje fall såvitt
gäller det obligatoriska skolväsendet.
Självfallet bör emellertid risken
för sådana icke önskvärda konsekvenser
av det nuvarande bidragssystemet
uppmärksammas. Sedan någon tid pågår
därför inom skolöverstyrelsen en
kartläggning av rådande förhållanden
i dessa avseenden.

Därmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Nilssons interpellation.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.

Jag förstår att statsrådet hyser vissa
betänkligheter mot att lägga fram förslag
om förbättrade statsbidrag till
skolmåltidsverksamheten i enlighet
med de sakkunnigas propåer, eftersom
detta skulle åsamka statskassan en merutgift
på för närvarande omkring 40
miljoner kronor. Detta är visserligen
en ganska stor summa, men med tanke
på ecklesiastikministerns förmåga att
på andra områden inom sitt departement
vinna gehör för befogade utgiftsökningar,
hoppas jag att det till
ett kommande år skall vara möjligt
att genomföra en förstärkning av statsbidragen
även på detta område.

I verkligheten har ju kostnaderna för
skolbarnsbespisningen i allt större utsträckning
överflyttats från staten till
kommunerna, från den progressiva
statsbeskattningen till den proportionella
kommunalskatten eller, om man
så vill, från den ena raden till den
andra på debetsedeln. I vissa fall har
även en överflyttning av kostnaderna
skett till barnfamiljerna genom att avgifter
tas ut för måltiderna. Ur principiella
synpunkter är denna omfördelning
inte acceptabel, och några

egentliga besparingar kan man — om
man ser saken i stort — inte tala om.

Statsrådet säger i sitt svar, att han
innan han tar ställning till de sakkunnigas
förslag vill avvakta resultatet av
1958 års skatteutjämningskommittés
arbete. Om denna utredning — vilket
jag hoppas — kan väntas bli färdig
inom den närmaste tiden, kan jag acceptera
ecklesiastikministerns besked
på den punkten. Utredningen sysslar
ju med alla de problem som rör de
skatteunderlagsgraderade statsbidragen,
och det kan vara förståeligt om man
vill ta in alla eftersläpande statsbidrag
i bilden och göra en helhetsbedömning
innan man tar ställning till den
fråga som jag väckt.

Detta utesluter dock inte, att jag
fortfarande anser att en förstärkning
av statsbidragen till skolmåltidsverksamheten
bör ges en viss prioritet vid
denna bedömning. Det är ju för närvarande
så, att den kommun som kommer
upp till 50 skattekronor per invånare
eller däröver mister sitt statsbidrag.
En hel del kommuner, många
med orimligt hög kommunalskatt, har
under senare år kommit i närheten av
eller över statsbidragsstrecket. Man
har börjat se sig om efter möjliga besparingar
i den kommunala budgeten.
Det är en händelse som ser ut som en
tanke, att det i den situationen i en
del kommuner som jag känner till har
dykt upp högermotioner, där man hemställt
om utredningar i syfte att begränsa
eller avgiftsbelägga skolmåltiderna.
I något fall har utredningen
också lett fram till beslut att avgifter
skall tas ut för måltiderna, kanske
med den begränsningen att barn som
är medellösa eller som har många syskon
etc. slipper erlägga avgift, ett system
som är ägnat att återinföra klassgränserna
redan på skolstadiet. I andra
fall — enligt skolöverstyrelsens uppgifter
i allt fler kommuner — har man
beslutat slopa lördagsmåltiderna, vilket
speciellt för förvärvsarbetande

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1901

Svar på interpellation ang. ändrade grunder för statsbidrag till skolmåltider

mödrar med barn i skolåldern vållat
stora besvärligheter. Även på andra
sätt har bespisningen begränsats i besparingssyfte
med påföljd att man vältrat
över en del av utgifterna på barnfamiljerna.

Visserligen är kommunerna suveräna
att besluta i sådana här frågor,
särskilt om de mist sitt statsbidrag och
inte är bundna av dess bestämmelser.
Men jag tror ändå — även om de relaterade
fallen tillhör undantagen — att
ett klart uttalande från statsrådets sida
på den punkten skulle vara värdefullt.
Jag noterar också med tillfredsställelse,
att statsrådet i sitt interpellationssvar
upplyser om att sådana icke
önskvärda konsekvenser av statsbidragssystemet
skall uppmärksammas
och att skolöverstyrelsen håller på med
en kartläggning av de i interpellationen
påtalade inskränkningarna i skolmåltidsverksamheten.

Samtidigt som jag förklarar att jag
i stort sett är nöjd med svaret uttrycker
jag den förhoppningen, att resultatet
av 1958 års skatteutjämningskommittés
arbete inte skall låta vänta på
sig alltför länge.

Ilerr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Interpellanten har på
övligt sätt framfört sitt tack för svaret.
Interpellanten tackade också för
svarets innehåll. Det finns situationer
ibland här i livet, då man får tacka
för rätt litet.

Vi vet ju att fördelningen av kostnaderna
mellan stat och kommun för
skolmåltiderna nu har blivit en helt
annan än vad som avsågs vid beslutet
1946. År 1948 var statens andel av de
totala kostnaderna 15,7 miljoner kronor
eller 70 procent. År 1957 svarade
staten för 22,1 miljoner kronor, men
det var endast 15 procent av kostnaderna.
Kommunernas andel av kostnaderna
har från 1948 till 1957 ökat
från 6,7 miljoner kronor till 127,9 mil -

joner kronor eller från 30 till 85 procent
av kostnaderna. Det har alltså
skett en mycket betydande kostnadsövervältring
från staten till kommunerna.

Särskilda sakkunniga för översyn av
vissa statsbidrag på skolväsendets område
har 1958 lagt fram förslag om
bl. a. återställande i viss mån av den
skatteutjämnande effekten. Ecklesiastikministern
har nu svarat, att han
inte kan ta upp detta utredningsförslag.
I stället skall man avvakta skatteutjämningskommitténs
förslag och
beakta det större finansieringspolitiska
sammanhanget, när kommitténs förslag
framlägges. Det är väl ändå så,
att skatteutjämningskommittén inte kan
beräknas vara färdig med sitt uppdrag
förrän om åtskilliga år, kanske 1964
eller eventuellt 1965. Under tiden fram
till dess får kommunerna självfallet
vänta på den ifrågasatta utjämningen.

Det har sagts, att en sådan kostnadsfördelning
skulle medföra utgifter för
staten på nära 40 miljoner kronor. Vi
vet ju alla, att det är ett betydande
belopp i det statsfinansiella sammanhanget.
Men det är inte fråga om några
nya utgifter utan endast om återställande
av en rimligare fördelning
av kostnaderna mellan stat och kommun.
Ur statens synpunkt är det fråga
om en angelägenlietsgradering, som
kan ge utrymme för rättvisa åt kommunerna.
För många kommuner är
skolmåltidskostnaderna en mycket
härd belastning. Det finns kommuner,
som per skattekrona får betala 4 å 5
gånger så mycket som vissa andra
kommuner. Det förefaller mig som om
det skulle finnas anledning för ecklesiastikministern
att efterkomma riksdagens
begäran 1959 och 1960 om framläggande
av utredningsförslaget av år
1958. Jag skall emellertid inte för dagen
ta upp någon debatt i denna fråga,
då vi senare får tillfälle att återkomma
härtill i anledning av väckta motioner,
som ännu inte är behandlade i

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1961

Svar på fråga ang. rätten till vatten och fiske i Norrbottens lappmark — Svar på
interpellation ang. sommarstugeägares rättsställning

statsutskottet men som framdeles kommer
på riksdagens bord.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. rätten till vatten och
fiske i Norrbottens lappmark

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Fru Boman har frågat
mig vilka åtgärder som vidtagits med
anledning av riksdagens skrivelse nr
259 år 1960.

Genom nämnda skrivelse anslöt sig
riksdagen till tredje lagutskottets utlåtande
nr 26, vari förordades en utredning
med syfte att utarbeta förslag
till bestämmelser om avgiftsfri fiskerätt
för bofast jordbrukarbefolkning i
Norrbottens läns lappmarker. Utskottet
framhöll att frågan var av mycket
invecklad beskaffenhet och förenad
med svåra juridiska problem samt att
många förslag till lösningar redan hade
framlagts men att mot samtliga
rests invändningar av olika slag. Dessa
omständigheter har bland annat
komplicerat valet av utredningsman.
Det vill emellertid synas som om personfrågan
nu är på väg att lösas. Utredningen
torde därför kunna tillsättas
inom den allra närmaste tiden.

Härmed anser jag mig ha besvarat
fru Bomans fråga.

Härpå anförde

Fru BOMAN (h):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min fråga.

Det är nog riktigt som tredje lagutskottet
har sagt och herr statsrådet
nu har understrukit, att denna fråga
inte är så lätt att lösa, men det är
klart att alla de människor som är be -

rörda av densamma nu hoppas, väntar
och tror att den skall bli löst. Med
tanke på vad herr statsrådet uttryckte
här i sitt svar hoppas jag att han
har gjort ett riktigt lyckokast, så att
valet av utredningsman kommer att falla
på någon som har stort intresse av
denna frågas snabba lösning och som
tar itu med alla svårigheterna just där
de finns och med en vilja att lösa dem.
Jag tror också att man uppe i de övre
landsändarna kommer att känna tillfredsställelse
med det svar som herr
statsrådet i dag har avgivit.

Överläggningen var härmed slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. sommarstugeägares
rättsställning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet NETZÉN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Andersson i Storfors
frågat mig, huruvida arrendelagsutredningen
anmodats inkomma med
delbetänkande om rättsställningen för
ägare av sommarstugor på annans
mark samt huruvida jag är beredd att
snarast handlägga denna fråga, så att
rättssäkerhet skapas för sommarstugeägare
och likställda.

Detta ämne har upptagits även i den
vid årets riksdag väckta motionen II: 7.

I direktiven för arrendelagsutredningen,
vilken tillsattes den 11 december
1959, uttalades att utredningsuppdraget
borde omfatta, förutom annat,
frågan om ökat skydd för arrendatorer
av sommarstugetomter och andra lägenheter
mot uppsägning. Med hänsyftning
särskilt på detta spörsmål uttalades
vidare att delbetänkande borde
avges, om utredningen skulle finna någon
fråga böra lösas innan dess arbete
i övrigt slutförts.

Sedan ett omfattande material in -

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1961

Svar på interpellation ang. sommarstugeägares rättsställning

förskaffats rörande dessa så kallade lägenhetsarrenden,
anmälde utredningen
sin avsikt att eventuellt framlägga delbetänkande
i detta avsnitt. Samtidigt
hemställdes att lämplig person måtte
förordnas att fr. o. m. den 1 januari
1961 såsom biträdande sekreterare inom
utredningen taga befattning företrädesvis
med frågor om lägenhetsarrende.
Denna hemställan bifölls den 30 december
1960.

Spörsmålet om skydd för arrendatorer
av ifrågavarande slag torde i flera
avseenden sammanhänga med arrendelagstiftningens
regelsystem i övrigt.
Det synes därför böra i första hand
få ankomma på utredningen att — så
snart det införskaffade materialet hunnit
bearbetas — taga ställning till frågan,
huruvida en särbehandling är
möjlig. Befinnes så vara fallet, förutsätter
jag att utredningen fullföljer tanken
att avge delbetänkande. Liksom hittills
kommer jag att understödja varje
åtgärd som kan främja en snar och
ändamålsenlig lösning av detta spörsmål.

Härmed anser jag mig ha besvarat
herr Anderssons interpellation.

Härefter anförde

Herr ANDERSSON i Storfors (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.

Av svaret framgår, att utredningen
införskaffat ett omfattande material
just om de ting som jag pekat på i min
interpellation. Vidare framgår, att utredningen
eventuellt har för avsikt att
framlägga delbetänkande i detta avsnitt.

Jag hade nog hoppats att detta delbetänkande
skulle ha kommit i början
av detta år. Då det ännu ej lämnats,
finner jag fortfarande anledning att
hemställa till såväl utredningen som

jordbruksministern att ärendet påskyndas.

I min interpellation nämnde jag ett
fall där en sommarstugeägare hade svårigheter.
Han delar sitt bekymmer med
många andra. Låt mig i dag nämna
ett färskt exempel på hur ännu en sommarstugeägare
råkat illa ut.

Jag citerar:

»Förhyrde ett stycke mark för att
där uppföra en sommarstuga, i vilken
undertecknad med familj skulle kunna
bo under sommarmånaderna. Frågade
vad priset var i hyra för tomten,
markägaren sa att det kostade 75 kronor
per år. Kontrakt skrevs och sattes
på fem år från den 1/4 1957 och undertecknades
av mig samt två vittnen.
Erhöll byggnadstillstånd för stugan i
juni samma år. Tomten mättes upp och
platsen för stugan märktes ut av stadens
anställda.

Allt gick bra tills stugan var i det
närmaste färdig. Då uppenbarade sig
markägaren och började tala om förhöjning
av arrendet. Jag upplyste
markägaren om att vi ju hade skrivit
kontrakt på 5 år och till ett pris som
markägaren själv satt.

Detta hjälpte ej utan denne återkom
vid flera tillfällen med önskemål om
höjning av arrendet. Då erbjöd jag mig
att köpa tomten till ett pris som var
normalt för en sådan tomt och fick
till svar att den komme att kosta 6
kronor kvadratmetern men ej var till
salu just då.

Erhöll i december 1959 brev om uppsägning
av arrendet gällande från den
1/4 1962, med borttagande av staket och
iordningställande av tomten i sitt ursprungliga
skick. Stugan hade i så fall
måst rivas då den var för stor att
flytta och hade murverk och öppna
spisar.

Jag åkte ut till markägaren och talade
om saken. Denne sa då att om
jag ville kunde de byta ut kontraktet
mot ett annat, gällande för ett år
och med ett arrende å 350 kronor per

Tisdagen den 28 februari 1961

Nr 8

Interpellation ang. yrkesskadeförsäkringslagens tillämpning vid arbetsbyte

år, men efter långa underhandlingar
fick jag ett nytt kontrakt gällande för
5 år med ett arrende av 300 kronor
per år. Det var enda möjligheten att
inte förlora 10—15 tusen kronor vilket
stugan kostat plus hela familjens
insats av arbete under hela sommaren.

Trots dessa fordringar på höga arrendeavgifter
låter markägaren sina
kor beta så nära stugorna, som inte
har staket, att de når fram till stugan,
och i vissa fall till och med släpper in
dem genom befintlig grind i vetskap
om att stugägaren ej vågar protestera
då han i så fall riskerar att bli vräkt
från tomten.»

Ja, detta var bara ett exempel av
den långa raden av sommarstugeägare,
som gjort sig påminda sedan interpellationen
ställdes. Det råder ingen tvekan
om att sommarstugeägarna är i behov
av snar och effektiv hjälp. Låt mig
här säga, att förhållandena är lika såväl
vid våra havskuster som inne i
landet vid våra insjöar. Det bör därför
vara en angelägen uppgift för utredningen
att snarast komma med ett
förslag till lösning, som ger våra sommarstugeägare
trygghet.

Jordbruksministerns besked om att
han är villig att understödja varje åtgärd,
som kan främja en snar och
ändamålsenlig lösning av detta spörsmål,
tolkar jag som god vilja att snarast
lösa frågan.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret och avvaktar otåligt utredningens
resultat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å kammarens
bord vilande proposition nr 46,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 72 § växellagen m. m.

§ 7

Föredrogos, men bordlädes åter kon -

stitutionsutskottets utlåtanden nr 3—5,
statsutskottets utlåtanden nr 7,12 och 26
—30, bevillningsutskottets betänkanden
nr 6 och 12, första lagutskottets utlåtanden
nr 7—9, andra lagutskottets utlåtanden
nr 3—6, tredje lagutskottets utlåtande
nr 5 och allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 1—3.

§ 8

Föredrogs den av herr Wiklund i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet angående
spritutskänkningen på öresundsbåtarna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs herr Grebäcks vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan att
få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utformningen
av vissa trafikanvisningar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Interpellation ang. yrkesskadeförsäkringslagens
tillämpning vid arbetsbyte Herr

talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep), som
yttrade:

Herr talman! Enligt lagen om yrkesskadeförsäkring
är arbetstagare i allmän
eller enskild tjänst med vissa angivna
undantag försäkrade mot yrkesskada.

I propositionen om yrkesskadeförsäkringen
vid 1954 års riksdag (nr 60)
uttalade dåvarande socialministern, att
avgörande för bestämmande av arbetstagarbegreppets
innebörd i fråga om

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1961

Interpellation ang. yrkesskadeförsäkringslagens tillämpning vid arbetsbyte

yrkesskadeförsäkringen skulle vara de
regler, vilka gäller inom den allmänna
civilrätten och som utbildat sig vid tilllämpningen
av semesterlagen. Utvecklingen
har gått i den riktningen, att
betydande grupper beroende uppdragstagare,
som tidigare bedömts som självständiga
företagare, rättsligen kommit
att hänföras till arbetstagare. Såsom
arbetstidsutredningen konstaterade i
sitt betänkande 1957, »Beroende uppdragstagare»,
är detta fallet med bl. a.
hästkörare inom skogsbruket.

I vissa gränsfall synes det emellertid
vara svårt att avgöra, om den förvärvsarbetande
med hänsyn härtill
i fråga om yrkesskadeförsäkringen
skall vara att betrakta som arbetstagare
eller som självständig företagare.
Så är bl. a. fallet vid s. k. arbetsbyte,
vilket i stor utsträckning förekommer
främst inom jordbruk och skogsbruk.
Tillämpningen torde nu — i varje fall
såvitt mig är bekant —• vara sådan,
att vid arbete som utföres såsom arbetsbyte
vederbörande i regel inte betraktas
som arbetstagare enligt yrkesskadeförsäkringslagen
och sålunda inte
anses berättigad till ersättning från den
obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
Meningarna hos försäkringsmyndigheterna
synes dock vara i viss mån skiljaktiga.

Vid den tidigare gällande olycksfallsförsäkringslagen
var emellertid tilllämpningen
sådan, att s. k. arbetsbyte
betraktades som arbete mot avlöning
och sålunda berättigade till olycksfallsersättning
enligt lagen. I en auktoritativ
kommentar (Löfmark, Försäkring
för olycksfall i arbete och yrkessjukdom,
6:e uppi., 1952, s. 78) har
rättsläget på grundval av ett flertal
rättsfall beskrivits på följande sätt:
»Har överenskommelse träffats om arbetsbyte,
vilket är synnerligen vanligt
mindre jordbrukare emellan, särskilt
vid tröskning, anses arbete mot avlöning
föreligga. Utföra grannar däremot
småtjänster åt varandra utan att över -

enskommelse på förhand träffats om
arbetsbyte, anses arbetet ej utföras mot
avlöning.» Tillämpningen av den äldre
lagen var alltså sådan, att ersättning
utgick i fall av s. k. arbetsbyte, medan
enligt den nya lagen sådan ersättning
vägrats åtminstone i vissa fall.

S. k. arbetsbyte förekommer ofta,
särskilt inom jordbruket till följd av
svårigheterna att vid tillfälliga arbetstoppar
anskaffa annan avlönad arbetskraft.
Det kan exempelvis gälla vid
arbete med skörden eller vid avverkning
eller körning i skogen.

I det civilrättsliga arbetstagarbegreppets
natur ligger — såsom arbetstidsutredningen
konstaterade i sitt betänkande
1957 — att arbetsavtalet mellan
parterna skall vara grundläggande
för bedömningen av rättsförhållandet
dem emellan. En överenskommelse om
arbetsbyte bör enligt min mening vara
att betrakta som ett arbetsavtal, som
hänför arbetet vid arbetsbytet till det
civilrättsliga arbetstagarbegreppet och
som därmed berättigar till ersättning
från den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen.
överenskommelse om arbetsbyte
bör nämligen anses innebära,
att parterna för arbete åt varandra
betingat sig vederlag i form av arbetsbyte.
Arbetsbyte får alltså närmast anses
utgöra allenast en betalningsmetod.

Naturligtvis kan det i vissa fall vara
komplicerat att avgöra vad som bör
anses vara sådant arbetsbyte, att arbete
mot avlöning föreligger. Det torde
emellertid få förutsättas, att småtjänster,
som grannar utför åt varandra
utan att överenskommelse på förhand
träffats om arbetsbyte, bör betraktas
som om arbetet ej utföres mot
avlöning. Bedömningen torde också
kunna kompliceras, om ett moment av
rörclseinkomst för självständiga företagare
kommer in i sammanhanget.
Överenskommelse om arbetsbyte innehåller
ofta, att parterna skall ställa
till förfogande inte enbart egen arbetskraft
utan också dragare och fordon.

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1961
Interpellation ang.

Sådant arbetsbyte bör emellertid hänföras
till arbetstagarbegreppet enligt
lagen om yrkesskadeförsäkringen med
hänsyn till att detta begrepp i tillämpningen
innefattar bl. a. hästkörare
inom skogsbruket. Mera komplicerad
kan bedömningen ställa sig, om parterna
vid arbetsbytet, två eller flera,
gemensamt äger tröskverk eller annat
redskap som utnyttjas vid arbetet. Frågan
kan då uppkomma, om vid arbetets
bedömning hänsyn bör tagas till av
redskapets ägare bedriven rörelse,
d. v. s. om arbetsgivaren vid tillfället,
som samtidigt kan vara delägare av
redskapet, kan sägas ha träffat avtal
med ägarna av redskapet om att nyttjande
av detsamma även skall innefatta
att viss arbetskraft ställes till förfogande
för skötseln av redskapet, svarande
mot arbetskraft från övriga delägare
eller någon eller några av dessa.

I sådana fall skulle det alltså inte vara
frågan om arbetsbyte utan om avtal
mellan arbetsgivaren och redskapsägarna.
I andra hand kan då frågan
uppkomma, om arbetskraften är att betrakta
som avlönad av redskapsägarna.
I allmänhet torde dock den bedömningen
böra gälla, att arbetsgivaren
lånar enbart redskapet och själv ordnar
med den erforderliga arbetskraften.
Om i densamma ingår även övriga
delägare av redskapet eller någon av
dessa, torde äganderätten till redskapet
inte böra anses ha att skaffa med
överenskommelsen om arbetsbyte. Ett
sådant arbetsbyte bör då kunna hänföras
till det civilrättsliga arbetstagarbegreppet
och berättiga till ersättning
enligt yrkesskadeförsäkringslagen.

Med anledning av vad jag här har
anfört anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet ställa följande fråga: Har

herr statsrådet för avsikt att
föreslå sådan ändring av yrkesskadeförsäkringslagen
eller utfärda sådana
tillämpningsföreskrifter, att arbete som

lektorsbristen vid läroverken

utföres mot vederlag i form av arbetsbyte
i enlighet med vad som anförts
i interpellationen må hänföras till arbetstagarbegreppet
enligt yrkesskadeförsäkringslagen
och sålunda medföra
rätt till ersättning för yrkesskada från
den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. lektorsbristen vid
läroverken

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Jönköping (fp), som
anförde:

Herr talman! Helt nyligen publicerades
en undersökning som visade, att
lektorsbristen vid våra gymnasier på
de senaste fyra åren avsevärt tilltagit.
Lektorsvakanserna har på fyra år ökat
med 253 procent. I nr 6 av Tidning
för Sveriges läroverk (18 febr. 1961)
upplyses: »Vi har landsortsläroverk
med gymnasier, som står helt utan lektorer
och inte heller får sökande till
rektorstjänsten.» I olika avseenden försvåras
uppgiften att skaffa lärare till
läroverken och i synnerhet till gymnasierna.
Här skall uppmärksamheten
riktas på en speciell faktor av betydelse
i sammanhanget.

I ett tidigare skede fanns inga lektorer
vid folkskoleseminarierna. Men i
och med att dylika tjänster inrättades
även vid dessa läroanstalter, blev seminarierna
jämställda med gymnasierna.
Sedan emellertid år 1952 alla folkskoleseminarier
jämställts med provårsläroverk,
har speciellt vid landsortsläroverken
rekryteringen av lärarkåren
ytterligare försvårats. Det inträffar, att
en ordinarie lektor vid ett dylikt läroverk
begär tjänstledighet för att uppehålla
en tjänst som e. o. lektor eller
vik. lektor vid ett folkskoleseminarium.
Tryggheten i tillvaron får han genom

2— Andra kammarens protokoll 1961. Nr 8

Nr 8 Tisdagen den 28 februari 1961

Interpellation ang. en central registrering av narkotikarecept

ordinarie tjänst vid ett läroverk, medan
folkskoleseminariet får hans tjänster.
Det förefaller vara ett abderitiskt
förhållande, att en ordinarie tjänst som
lektor vid ett läroverk har en lägre
lönesättning än en e. o. tjänst vid ett
seminarium. Det leder emellertid också
till att tjänsten vid läroverket ej kan
ledigförklaras, varför denna senare
läroanstalt får dra sig fram med vikarier.
Det har förekommit, att ordinarie
innehavaren på detta sätt varit tjänstledig
i sex å sju år.

På liknande sätt har adjunkter innehaft
ordinarie tjänst vid läroverk (och
därmed tryggheten i tillvaron) men år
efter år tjänstgjort som e. o. lektorer
vid folkskoleseminarierna. Vissa läroverk
har därvid blivit särskilt hårt
drabbade och — det kan tilläggas —
vissa ämnen blivit särskilt lidande.

Med hänvisning till vad här sagts
hemställes om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet framställa följande
frågor:

Är herr statsrådet i tillfälle verifiera
uPPSifterna om den vid läroverken rådande
lektorsbristen och dess samband
med bl. a. rekryteringen av motsvarande
tjänster vid folkskoleseminarierna? Är

herr statsrådet vidare i tillfälle
ge en bedömning av möjligheten att
inom rimlig tid komma till rätta med
den här påtalade bristen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. en central registrering
av narkotikarecept

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! Missbruket av narkotika
och andra läkemedel av den arten
synes under senare år ha ökat i omfattning.
Särskilt allvarlig är denna

tendens som missbruket förefaller ha
trängt allt längre ned i åldersgrupperna.
De gäng- och ligabildningar som
där förekommer öppnar onekligen nya,
farliga spridningsvägar för dessa vanebildande
gifter. »Utmärkande för ungdomsnarkomanien
är framför allt»,
skriver en författare i Svensk Läkartidning
nr 48/1960, »att den förekommer
i ’gäng’, ofta med en eller ett par
ledare, som mer eller mindre behärskar
de övriga inom gruppen, samt att man
missbrukar ett brett spektrum av gifter
alltefter tillgång. Vanligen är det
en eller ett par preparattyper, som
samtidigt är på modet, men då dessa
genom motreaktioner blir svårtillgängliga
övergår man till något nytt. Det
är förbluffande med vilken snabbhet
eufomanerna snokar reda på nya verksamma
medel, ofta långt innan läkarna
kommit till klarhet om medlens
farlighet.»

En annan mycket oroande tendens,
som åtminstone delvis kan tänkas ha
samband med ungdomsproblemet, är
att läkemedelsmissbruket nu synes sprida
sig till andra områden än de egentliga
storstäderna. Aktuella polis- och
läkarrapporter ger vid handen, att det
inte längre är enbart ett storstadsproblem.

Huvudparten av de narkotiska medel,
som förekommer på den illegala
marknaden i vårt land, härrör utan
tvekan från legala läkarrecept och det
är i någon mån betecknande för problemets
art, att de läkare, som relativt
»lätt» skriver ut recept, synes vara
mycket bättre »kartlagda av narkomanerna
och narkotikahandlarna än av
polisen och andra berörda myndigheter.
Därav kommer det sig, att narkotikahandlarna
ges onödigt störa möjligheter
att, såsom nu ofta är fallet,
åka eller ringa runt till en rad läkare
och hos dessa få recept på bland annat
s. k. avmagringspiller. Det bör dock
klart sägas ifrån, att läkarnas receptgivning
i de flesta fall inte är »ille -

Tisdagen den 28 februari 1961

Nr 8

gal» utan att missbruket närmast beror
på ett illegalt utnyttjande av de
legala tillförselvägarna. I vissa fall synes
det å andra sidan obestridligt,
att en del läkare alltför lättvindigt skriver
ut recept på narkotiska medel. Genom
att hämta ut de narkotiska medlen
på olika apotek undgår narkotikahandlarna
vidare den kontroll som annars
skulle kunna ske vid utlämningen. Den
apoteksinspektion som f. n. äger rum
och i viss mån särskilt behandlar narkotikarecepten
medger inte den effektiva
kontroll, som är nödvändig för att
man på ett tidigt stadium skall kunna
spåra tillförselkällorna av narkotika på
den illegala marknaden. För detta skulle
behövas en löpande receptregistrering
på en central instans, t. ex. medicinalstyrelsen.
Med de moderna kontorstekniska
medel som f. n. står till
buds förefaller de administrativa hindren
för en sådan åtgärd inte vara oöverstigliga.

Det kan i detta sammanhang förtjäna
påpekas, att såväl läkarnas egna
organisationer som polis- och andra
berörda myndigheter under senare år
nedlagt ett berömvärt arbete för att
söka komma till rätta med den illegala
narkotikahandeln. Bl. a. gäller detta
polis- och åklagarmyndigheterna i
Stockholm. En reform av här antytt
slag skulle onekligen ge dessa myndigheter
väsentligt bättre möjligheter
att på ett tidigt stadium förhindra en
stor del av det läkemedelsmissbruk som
nu förekommer.

Med stöd av vad jag här har anfört,
får jag därför hemställa om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet villig att undersöka
möjligheterna av en central registrering
av de s. k. narkotikarecepten
i det syfte som angivits i interpellationen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. viss för militära ändamål
förvärvad mark m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LARSSON i Hedenäset (ep), som
anförde:

Herr talman! I riksdagens skrivelse
till Kungl. Maj :t 363/1956 hemställdes
om utredning av frågan om återförande
till de ursprungliga fastigheterna
av vissa av 1942 års militära markersättningsnämnd
inköpta och arrenderade
markområden i Norrbottens län.
Riksdagens ifrågavarande skrivelse var
närmast föranledd av i ärendet väckt
motion (nr 11:72/1956). I denna motion
anfördes bl. a. följande:

De markområden varom här är fråga
utgjordes i regel av skogsmark, ofta
värdefull och ur drivningssynpunkt
välbelägen sådan. Förvärven skedde till
priser, som för försäljarna respektive
arrendeupplåtarna var oförmånliga.
Vad de direkta köpen beträffar visade
det sig som regel, att redan det första
skogsuttaget lämnade ett rotnetto, som
minst motsvarade och ibland uppgick
till 2—3 gånger den erlagda köpeskillingen.

De byggnader och anläggningar, som
uppfördes på markområdena, har numera
i de flesta fall bortförts eller nedrivits.
Dessa markområden begagnas
följaktligen ej längre för den egentliga
försvarsorganisationen. Återförda till de
tidigare fastigheterna kunde de utgöra
värdefulla tillskott till fastigheterna och
därmed även de berörda bygdernas försörjningsunderlag.

Den av riksdagen begärda utredningen
har av Kungl. Maj:t uppdragits åt
chefen för försvarsstaben. Denne har
sedermera i skrivelse FstA 29/12 1959
nr 10:5 redovisat den företagna utredningen.
Av denna utredning framgår,
att de i motionen lämnade uppgifterna
i stort bekräftas. Sålunda kan ur
utredningen inhämtas följande:

Den genomsnittliga köpeskillingen
för köpt eller med äganderätt expro -

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1961

Interpellation ang. tillgången på frivilliga övervakare

prierad mark erkännes uppgå till endast
omkring 270 kronor per hektar.
Samtidigt redovisas avverkningar ha
företagits på omkring 75 % av hela den
förvärvade arealen. Utöver de betydande
avverkningar i egen regi, som
företagits och som väl borde ha lämnat
ett betydande rotnetto, erkännes
skogsuttagen från den del av den avverkade
arealen, som försålts på rot,
ha inbringat betydligt mera än det sammanlagda
belopp som erlagts för samtliga
de förvärvade arealerna.

I fråga om möjligheterna att ur rent
militära synpunkter återföra avverkningsrätten
å skog på de förvärvade
och arrenderade områdena erkännes
i utredningen sådana möjligheter helt
eller med vissa inskränkningar föreligga
beträffande ej mindre än omkring
3/4 av den totala arealen.

Såsom tidigare av mig anförts är
det här fråga om mark- och arrendeöverlåtelser,
som skett under trycket
av den internationella spänning som
rådde den aktuella tiden och ofta medgetts
i bristande kännedom om den enskilde
markägarens juridiska rättigheter.
Det måste då — ej minst ur angelägenheten
av att bevara och förstärka
försvarsmaktens goodwill — vara
angeläget med tillrättaläggande av vad
som tidigare kan ha brustit gentemot
enskilda innebyggare.

Såvitt bekant är har den här omnämnda
utredningen varit föremål för
sedvanligt remissförfarande. Remisstiden
lär även vara utgången för så
länge sedan, att ett ställningstagande
till sakfrågan — eller i vart fall till
problemet om en närmare detaljutredning
— borde vara på tiden.

Med stöd av vad ovan anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande frågor:

Vilka åtgärder eller förslag är att
emotse från Kungl. Maj:t i anledning
av utredningen om återförande till de
tidigare fastigheterna av mark eller av -

verkningsrätt, som av 1942 års militära
markersättningsnämnd (sedermera
1944 års markersättningsdelegerade)
förvärvats eller arrenderats inom
Norrbottens län?

När kan åtgärder eller förslag härvidlag
vara att emotse?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. tillgången på frivilliga
övervakare

Herr talmannen lämnade på begäran
ordet till

Herr NILSSON i Tvärålund (ep), som
yttrade:

Herr talman! Villkorlig dom och villkorlig
frigivning har blivit ett väsentligt
inslag i kriminalvården. Erfarenheterna
härav är övervägande goda och
det får förutsättas att det även framgent
kommer att finnas ett relativt omfattande
behov av dessa former av öppen
vård och tillsyn. Ur allmänna synpunkter
är det angeläget, att en utbyggnad
och förbättring av tillsyn och övervakning
kommer till stånd. Särskilt bör
därvid uppmärksammas, att återanpassningen
i hög grad är beroende av
den övervakning och vägledning, som
den villkorligt dömde eller frigivne får.

De frivilliga övervakarna utför en
synnerligen samhällsnyttig insats och
torde ofta drivas därtill av ett ideellt
intresse. Självfallet har de dock av tidsskäl
inte möjlighet att åta sig övervakningsuppdrag
i större utsträckning
och ett sådant tillvägagångssätt är heller
inte önskvärt. Då endast en begränsad
del av övervakningsuppdragen
kunnat anförtros frivilliga övervakare,
har uppdragen i betydande utsträckning
anförtrotts befattningshavare, som
har åliggande att i viss omfattning åta
sig sådana. En följd av den begränsade
tillgången på frivilliga övervakare har
således blivit en anhopning av övervakningsuppdragen.
En sådan utveckling

Nr 8

Tisdagen den 28 februari 1961

Interpellation ang. tillgången på frivilliga övervakare

är inte heller önskvärd. En övervakare
med många uppdrag har begränsade
möjligheter att fullfölja övervakning
och tillsyn på det mera personliga och
ingående sätt, som bäst befrämjar klientens
återanpassning.

Enligt min mening måste det anses
som ett primärt intresse, att en ökning
av antalet frivilliga övervakare kommer
till stånd. Härvidlag bör man beakta,
att det inom folkrörelser och ungdomorganisationer
torde finnas många,
som i och för sig är lämpliga för övervakningsuppdrag.
Det får i vart fall
inte uteslutas, att ett mera direkt uppsökande
av lämpliga övervakare, t. ex.
genom samarbete mellan skyddskonsulentorganisationen
och ungdomsorganisationer
och andra folkrörelser, skulle
leda till goda resultat. Ett sådant tillvägagångssätt
torde böra prövas närmare.

Man får heller inte bortse från att ersättningsfrågan
kan spela en betydande
roll för dem som får sätta till tid
och påtaga sig besvär för fullföljande
av övervakningsuppdrag. Därtill kommer,
att övervakningsuppdragen ofta
föranleder direkta utgifter för övervakaren.
Mot den bakgrunden ter sig de
gängse ersättningsbeloppen, 15 kronor
per månad, som för knappt tilltagna.
Det kan därför ifrågasättas, om inte en
höjning av ersättningsbeloppen är befogad.
Ersättningsfaktorns roll i sammanhanget
är visserligen inte klarlagd,
men det måste konstateras att även om
en höjning av ersättningsbeloppen resulterar
i endast en smärre förbättring
av tillgången på övervakare är den
ändå ur olika synpunkter befogad och
angelägen.

Med hänvisning till ovan anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande
frågor:

Anser herr statsrådet att den nuvarande
tillgången på frivilliga övervakare
är tillfredsställande?

Om så inte är fallet, avser herr statsrådet
vidtaga åtgärder i syfte att öka
tillgången på frivilliga övervakare och
i så fall vilka?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 62, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående vissa
av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1960 vid
dess fyrtiofjärde sammanträde fattade
beslut.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 73, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning m. m.

§ 16

Herr talmannen tillkännagav, att följande
Kungl. Maj:ts propositioner och
skrivelse överlämnats till kammaren:

nr 37, angående anslag till statens
bakteriologiska laboratorium för budgetåret
1961/62 m. m.,

nr 48, angående godkännande av europeisk
konvention om inbördes rättshjälp
i brottmål, och

nr 52, angående val av ombud jämte
suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.

Nämnda propositioner och skrivelse
bordlädes.

§ 17

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner, nämligen

nr 661, av herr Hjalmarson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

nr 39, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga,

nr 662, av herr Wedén, likaledes i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
39,

nr 663, av herr Nilsson i Bästekille
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 42, angående statlig kreditgaranti
för anordnande av auktionslokaler
för trädgårdsprodukter, m. m.,
nr 664, av herr Gustafsson i Kårby
m. fl., likaledes i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 42, och

nr 665, av herrar Antby och Nilsson
i Lönsboda, likaledes i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 42.

Dessa motioner bordlädes.

§ 18

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden 28 februari—4
mars för deltagande i Europarådets
rådgivande församlings session
i Strasbourg.

Göteborg den 27 februari 1961

Sven Gustafson

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.38.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 1 mars

Kl. 14.00

§ 1

Meddelande om grundlagsändringar

Herr talmannen meddelade, att Kungl.
Maj:t till riksdagen överlämnat en skrivelse
angående förordnande av statsrådsledamöter
att uppläsa Kungl. Maj :ts
öppna brev till riksdagen angående vissa
grundlagsfrågor. Av denna skrivelse,
som nu föredrogs, inhämtades, bland
annat, att Kungl. Maj:t förordnat hans
excellens herr statsministern Tage Erlander
att i andra kammaren uppläsa
Kungl. Maj:ts öppna brev i ämnet.

Med anledning härav överlämnade
herr talmannen ordet till hans excellens
herr statsministern ERLANDER, som
uppläste Kungl. Maj :ts öppna brev till
riksdagen av den 17 februari 1961 an -

gående vissa grundlagsfrågor, så lydande: Kungl.

Maj:ts öppna brev till riksdagen
angående vissa grundlagsfrågor;
givet Stockholms slott den 17
februari 1961.

I skrivelser den 15 februari 1961, nr
49, 50 och 51, har riksdagen anmält, att
riksdagen vid slutlig prövning antagit
vissa vid 1960 års riksdag såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antagna förslag, nämligen

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 143 och med viss ändring av
vad däri föreslagits antaget förslag till
ändrad lydelse av 28 § regeringsformen,
förslag till ändrad lydelse av 68 §
riksdagsordningen, samt

i enlighet med Kungl. Maj:ts proposi -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

tion nr 17 antaget förslag till ändrad
lydelse av 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

Kungl. Maj:t vill härmed giva riksdagen
till känna, att Kungl. Maj :t denna
dag gillat och antagit de båda förstnämnda
förslagen samt låtit genom allmänna
kungörelser utfärda de beslutade
grundlagsändringarna.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Uppläsningen åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag föreslå, att kammaren
måtte besluta att vid sammanträde onsdagen
den 8 innevarande mars företaga
val dels av tjugofyra ledamöter i den
nämnd, vilken enligt § 103 regeringsformen
och § 69 riksdagsordningen äger
att döma huruvida högsta domstolens
och regeringsrättens samtliga ledamöter
gjort sig förtjänta att i deras viktiga
kall bibehållas, samt sex suppleanter
för dessa ledamöter, dels av valmän
jämte suppleanter för utseende av riksdagens
justitieombudsman och militieombudsman
samt deras ställföreträdare.

Detta förslag godkändes.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
skrivelser:

Till Riksdagen

Härmed får jag anhålla att bliva entledigad
från uppdraget att vara Riksdagens
militieombudsman räknat från
det med anledning av avsägelsen val av
ny innehavare av ämbetet äger rum.

Stockholm den 13 februari 1961

Erik Wilhelmsson

Till Riksdagen

Sedan Kungl. Maj:t den 30 september
1960 forordnat mig att vara ledamot i
lagberedningen får jag med hänsyn till

svårigheten att förena detta uppdrag
med förtroendet att vara ställföreträdare
för Riksdagens justitieombudsman härmed
vördsamt avsäga mig nämnda förtroende
från och med den dag Riksdagen
förrättar nytt val av ställföreträdare.

Stockholm den 30 januari 1961

Vlf Lundvik

Kammaren beslöt, att med anledning
av dessa avsägelser erforderliga val
skulle i föreskriven ordning anställas.

§ 4

Herr talmannen meddelade, att herr
Franzén, som vid kammarens sammanträde
den 10 nästlidne februari med
läkarintyg styrkt sig tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i
kammaren.

§ 5

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionen nr 37,
angående anslag till statens bakteriologiska
laboratorium för budgetåret
1961/62 m. m.; och

till behandling av lagutskott propositionen
nr 48, angående godkännande av
europeisk konvention om inbördes rättshjälp
i brottmål.

§ 6

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj:ts på bordet liggande
skrivelse nr 52, angående val av ombud
jämte suppleanter i Europarådets rådgivande
församling.

På förslag av herr talmannen, som
förklarade sig hava om tiden för valen
satnrått med första kammarens talman,
beslöt kammaren att vid plenum onsdagen
den 8 innevarande mars utse tre
ombud och tré suppleanter i Europarådets
rådgivande församling.

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Statistiska centralbyrån: Omkostnader

§ 7

Föredrogos var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 661 och 662; samt

till jordbruksutskottet motionerna nr
663—665.

§ 8

Föredrogs den av herr Eriksson i
Bäckmora vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående yrkesskadeförsäkringslagens
tillämpning vid
arbetsbyte.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Hamrin i Jönköping
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående lektorsbristen
vid läroverken.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Kårby vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående en central
registrering av narkotikarecept.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Larsson i Hedenäset
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för för -

svarsdepartementet angående viss för
militära ändamål förvärvad mark m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs den av herr Nilsson i
Tvärålund vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet angående tillgången
på frivilliga övervakare.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 13

Föredrogos vart för sig konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckt motion
angående behandlingen i riksdagen av
framställning från riksdagens verk,

nr 4, i anledning av väckta motioner
angående kallelse till sammanträde med
elektorer för val av riksdagens ombudsmän,
och

nr 5, i anledning av väckta motioner
angående utredning av frågor om vissa
allmänna handlingars offentlighet.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Utgifter under riksstatens sjunde
huvudtitel

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
7, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 12

Statistiska centralbyrån: Omkostnader

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

1 under sjunde huvudtiteln (punkt 12,
s. 27—32 av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för den
3 januari 1961) föreslagit riksdagen att
till Statistiska centralbyrån: Omkostnader
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 1 950 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
andra kammaren av herrar ''Selander
och Löfroth väckt motion (II: 533), vari
hemställts att riksdagen vid behandlingen
av förevarande punkt måtte anvisa
ett förslagsanslag av 1 700 000 kronor,
innebärande en anslagsminskning om
250 000 kronor i jämförelse med Kungl.
Maj :ts förslag.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionen II: 533,
till Statistiska centralbyrån: Omkostnader
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
förslagsanslag av 1 950 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Axel Johannes
Andersson, Ragnar Bergh, Lundström,
Staxäng och Ståhl, fröken Elmén
och herr Bohman, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt motionen II: 533,

a) uttala att antalet undersökningar
av ifrågavarande slag liksom hittills begränsades
till två per år tills vidare;

b) till Statistiska centralbyrån: Omkostnader
för budgetåret 1961/62 anvisa
ett förslagsanslag av 1 750 000 kronor.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

NELANDER (fp):

Herr talman! Vid denna punkt har
fogats en reservation av herr Boman
m. fl. Denna reservation bygger på motion
nr 533, där vi motionärer yrkar att
under det kommande budgetåret endast
två labour force-undersökningar i fråga
om sysselsättningsstatistik skall anordnas
av statistiska centralbyrån i stället

Statistiska centralbyrån: Omkostnader

för de fyra undersökningar som har
föreslagits.

Såsom framhålles i reservationen anser
också vi, att dessa intervjuundersökningar
om förhållandena på arbetsmarknaden
helt visst har sitt värde såsom
en komplettering till den traditionella
arbetslöshets- och sysselsättningsstatistiken,
men de kan inte ersätta den
senare. Den vanliga sysselsättningsstatistiken
ger en mer uttömmande bild av
arbetsmarknadssituationen — detta understrykes
bl. a. av fil. lic. Folke Larsson
i Statistisk tidskrift och han har
säkert bättre insikter om labour forcemetoden
än de flesta andra.

Labour force-metoden började användas
i Förenta staterna för över tjugo
år sedan, men den är helt ny i Sverige
och har här bara prövats fyra gånger,
varav två gånger under 1959 och två
gånger under 1960. I början gjordes
förfrågningar per post, men sedan har
man övergått till telefonintervjuer
samt personliga besök i de fall då
man inte kunnat nå vederbörande per
telefon. Urvalet av intervjuobjekt har
gjorts med ledning av befolkningsregistret
och har omfattat 5 000—6 000
personer.

I fjolårets statsverksproposition gjorde
departementschefen det uttalandet,
att undersökningarna borde bedrivas
fortlöpande men att slutligt ställningstagande
till denna undersökningsform
borde ske först sedan man genom en
serie undersökningar vunnit större erfarenheter
därav. För övrigt har det ju
den 30 september förra året tillsatts en
utredning som skall ta upp frågan om
arbetsmarknadspolitikens utformning
och göra en allmän översyn av denna
politik.

Till detta kommer också att denna
verksamhet nu skall överflyttas från
arbetsmarknadsstyrelsen till ett annat
statligt organ, nämligen statistiska centralbyrån.
Det är väl inte ur vägen att
tänka sig den utvecklingen, att där se -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Statistiska centralbyrån: Omkostnader

nare kan göras vissa kombinationer
med andra undersökningar.

I den traditionella sysselsättningsstatistiken
får man med dem som anmält
sig till arbetsmarknadsorganen och registreras
som arbetslösa. I den nya
labour force-undersökningen medtas
också vissa andra kategorier som normalt
inte har förvärvsarbete — sådana
som studerande, husmödrar o. s. v. Dessa
kontaktar ofta inte arbetsförmedlingarna.
Emellertid måste man väl också
hålla med filosofie licentiaten Larsson
när han säger, att arbetslösheten
hos sådana grupper inte är av samma
kvalificerade natur som den vilken tidigare
registrerats.

Jag vill, herr talman, till sist än en
gång framhålla, att denna nya form av
arbetsmarknadsundersökning säkert har
sitt värde som komplettering av den
traditionella sysselsättningsstatistiken,
men ännu befinner den sig på försöksstadiet,
och metoderna behöver troligen
förbättras. Det är anledningen till
att vi yrkar, att endast två undersökningar
i stället för fyra skall göras under
det kommande året. Enligt uppgifter
som lämnades vid föredragningen
i statsutskottets femte avdelning bör
man räkna med att två undersökningar
kommer att belöpa sig på 300 000 kronor.
Vi anser därför, att summan bör
nedräknas med endast 200 000 kronor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen nr 1) av herr Boman
m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Dessa labour forceundersökningar
är inte något nytt, internationellt
sett. De har prövats i åtskilliga
länder sedan många år tillbaka.
Vårt europeiska ekonomiska samarbetsorgan,
OEEC, rekommenderade på sitt
rådsmöte för tio år sedan medlemsstaterna
att verkställa labour force-undersökningar
efter ett visst program. I vårt
land började man emellertid först år

1959 i arbetsmarknadsstyrelsens regi
med två provundersökningar. Lika
många gjordes även förra året.

Avsikten med dessa labour forceundersökningar
är inte att ersätta hittills
gängse statistik — som det framskymtade
i herr Nelanders anförande
nyss — utan i stället att komplettera
den hittillsvarande statistiken. Undersökningarna
syftar till att kartlägga vissa
förhållanden på arbetsmarknaden.
Det är obestridligen av betydelse att
man kan bedöma storleken och sammansättningen
av de befolkningsgrupper
som befinner sig i förvärvsarbete,
som söker förvärvsarbete eller som av
olika skäl inte kan uppträda på arbetsmarknaden,
alltså den s. k. dolda arbetskraften.

I första hand bör det under nuvarande
förhållanden vara ett samhällsintresse
att kunna bedöma sysselsättningsförhållandena
bland kvinnor och ungdom.
Vår arbetsmarknadspolitik går ju
ut på att alla som vill ha ett förvärvsarbete
också bör beredas möjligheter
att få det. För att man skall lyckas
erfordras en god planering, att få fram
sysselsättningsobjekt samt få den lämpligaste
lokaliseringen. Härvid är en
kartläggning av arbetskraften en viktig
förutsättning. Man bör emellertid också
planera för en rätt avvägd yrkesutbildning.
Labour force-undersökningarna
avser att ge statistiskt material härför.

I likhet med reservanterna vill jag
framhålla, att undersökningarna är
ganska nya i vårt land. De har väl ännu
inte hunnit få sin slutgiltiga form. Emellertid
kan det redan nu sägas att två
undersökningar är för litet för att materialet
skall bli någorlunda tillförlitligt.
Det gäller här även att belysa säsongarbetslöshetens
variationer. Redan den
kommitté som tillsattes 1952 för att behandla
frågan om arbetsmarknadsstatistiken
ansåg, att det skulle erfordras
åtminstone fyra undersökningar per år.
Denna kommitté bestod — märk väl —
av representanter dels för arbetsmark -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

nadsmyndigheterna, dels också för arbetsgivarna
samt löntagarna.

Som jämförelse kan nämnas att i
USA och Kanada, där man — som herr
Nelander också antydde — har mångårig
erfarenhet på detta område, har
man en undersökning per månad. Även
i Japan och Finland har man undersökningar
varje månad.

Utskottet anser, i likhet med motionärerna
och reservanterna, att dessa undersökningar
är av stort värde för sysselsättningspolitikens
utformning. Eftersom
alla sakkunniga anser det erforderligt
med fyra undersökningar per
år från och med nästa budgetår för att
materialet skall bli statistiskt någorlunda
hållbart, har utskottet ingen anledning
att motsätta sig detta, i synnerhet
som remissinstanserna tillstyrkt.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Utskottets talesman har
här så pass utförligt och sakkunnigt
klargjort behovet av sådana här särskilda
labour force-undersökningar,
att jag kan nöja mig med att endast
göra några kompletteringar på ett par
punkter.

Det gäller först den mera kortsiktiga
konjunkturbedömningen som är
mycket nödvändig om man över huvud
taget skall kunna driva en arbetsmarknadspolitik
så avpassad, att den
fyller sina uppgifter. Nu har man efter
hand börjat få en viss konjunkturstatistik
när det gäller lagerhållning
och orderingång. Den är värdefull
men behöver kompletteras med just labour
force-undersökningar där man
kan följa med arbetskraftsrörelserna.

Här har föreslagits undersökningar
varje kvartal, men jag är övertygad om
att det inte dröjer länge förrän det
blir behov av månatliga undersökningar
av arbetskraftsrörelserna liksom fallet
är i Förenta staterna och andra län -

Statistiska centralbyrån: Omkostnader

der. Det är, som utskottets talesman
här angav, betydelsefullt att kunna följa
vissa specialgrupper, t. ex. ungdomar,
kvinnor, de partiellt arbetsföra
och även de grupper som har en säsongmässigt
varierande och ibland
ofullständig sysselsättning. Jag vill påpeka
för reservanterna att det vore
mycket kortsiktigt att låta bli att anslå
pengar för statistiska undersökningar.
Det är ofta bristen på primärstatistik,
bristen på sakligt material av informationskaraktär
som lägger hinder i vägen
för att finna de bästa och i längden
också mest ekonomiska lösningarna.
Man kan således här uppnå besparingar
på andra områden genom en
förbättring av arbetsmarknadsstatistiken.
Oppositionen har helt enkelt förfelat
det syfte som den varit ute efter
nämligen att åstadkomma besparingar.
Om man inte får medel till denna statistik
blir man kanske tvingad att betala
ut mer pengar på annat håll.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Det är nog ingen anledning
att ta upp någon större debatt
i denna sak. När det har framskymtat,
att vi från vår sida skulle motsätta
oss att man anslår pengar till dessa
labour force-undersökningar, har man
inte riktigt återgivit vår ståndpunkt.
Jag har tydligt påpekat att vi anser det
vara av värde att ha dessa undersökningar
som komplettering till den traditionella
sysselsättningsstatistiken. Det
var alltså inte riktigt som herr Gustafsson
i Uddevalla sade, att vi inte
ville lämna detta bidrag. Däremot menar
vi att man skall ta hänsyn till att
dessa undersökningar fortfarande befinner
sig på ett försöksstadium och att
det är ett nytt ämbetsverk som skall
överta ansvaret för dem. Skillnaden
mellan utskottets och reservanternas
ståndpunkt är alltså en gradskillnad:
vi har ansett att man detta år kan
nöja sig med två undersökningar, me -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

dan utskottsmajoriteten menat att man
redan i år skall genomföra fyra sådana
undersökningar. Vi har alltså anslutit
oss till den linje som departementschefen
i fjol anbefallde.

Herr GUSTAFSSON i Uddevalla (s):

Herr talman! Jag tror herr Nelander
har missförstått mig på en punkt. Jag
avsåg inte att beskylla reservanterna
för att motsätta sig anslag till erforderligt
antal undersökningar. Vad jag
sade var i stället att dessa undersökningar
är avsedda inte att ersätta den
gängse arbetsmarknadsstatistiken utan
att komplettera den.

Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Nelander
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
12 :o) i utskottets utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid punkten fogade reservationen 1) av
herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Punkterna 13—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Ersättning till städerna för mistad tolag

Kungl. Maj:t hade (punkt 55, s. 127)
föreslagit riksdagen att till Ersättning
till städerna för mistad tolag för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
37 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft två likalydande
motioner, väckta den ena inom
första kammaren av herr Bengtson m. fl.
(I: 449) och den andra inom andra kammaren
av herr Hedlund rn. fl. (II: 531),
i vilka motioner hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts under
förevarande punkt framställda anslagsäskande.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 449 och II: 531, till Ersättning till städerna
för mistad tolag för budgetåret
1961/62 anvisa ett förslagsanslag av
37 000 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Bengtson, Eric Carlsson, Svensson i
Stenkyrka och Eliasson i Sundborn, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till motionerna
I: 449 och II: 531, avslå Kungl.
Maj :ts förslag om anvisande av ett förslagsanslag
för budgetåret 1961/62 av
37 000 000 kronor till Ersättning till städerna
för mistad tolag.

Punkten föredrogs. Därvid yttrade:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Frågan om tolagsersättningen
är en gammal fråga här i
riksdagen. Varken motionärerna eller
reservanterna eller utskottsmajoriteten
lär finna några nya synpunkter på den.

Det motiv som motionärerna och vi
reservanter har angett för vår ståndpunkt
är att denna ersättning har kommit
att sakna förankring i vårt nuvarande
samhälle. Den egentliga motprestation
som städerna skulle fullgöra är

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 19C1

val skyldigheten att hålla tullhus, men
det är uppenbart att den ersättning
som utgår inte står i något direkt samband
med de verkliga kostnaderna. Av
det skälet har vi yrkat på att ersättningen
nu skall slopas.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr PETTERSON i Degerfors (s):

Herr talman! Herr Eliasson i Sundborn
har varit kortfattad och jag skall
försöka att fatta mig kort också. Men
eftersom jag i dag har suttit och roat
mig med att läsa cn rätt intressant
lektyr som gäller detta spörsmål skall
jag något beröra städernas rättigheter
och skyldigheter visavi tolagsersättningen.

Här kommer man in på frågor som
gäller rättigheter som är grundlagsskyddade.
Det är sant att många rättigheter
och skyldigheter har överlevt
sig själva, men de finns än så länge
och de kan inte upphävas ensidigt. Jag
skall nämna några exempel: rätten att
behålla donationsjord, rätten att vara
stapelstad, en rättighet som inte har
dragits in utan ersättning, rätten att
uppbära tomtören, gårdaköpsavgifter,
friskillingar och liknande, rätten till
ersättning för förlorad tullfrihet samt
indragna ränte- och tiondeanslag, rätten
till auktionsmonopol, de s. k. källarfrihandelsmedlen,
en ersättning som
utgick när man tog bort städernas rätt
att utan tull införa vin till sina stadskällare.

I regel var det för att främja handeln
som man på sin tid gav städerna
dessa rättigheter. Det är en kvarleva
från 1600-talet, från drottning Kristinas
tid. Först utgick en viss procent
på fraktsatsen till städerna, och då denna
bestämmelse togs bort fick man rättigheten
i form av tolag. Men därmed
följde också vissa skyldigheter för städerna
såsom att hålla tullhus. Men detta
är inte allt. Nämnas kan t. ex. att
Nyköping för en tolagsersättning på 600

Ersättning till städerna för mistad tolag

kronor om året har skyldighet att hålla
mudderverk. Inte alla städer, som har
stapelrätt och är skyldiga att bygga
tullhus, har tolagsersättning. Av 50 sådana
städer är det 37 som uppbär tolagsersättning.
Fyra inlandsstäder har
skyldighet att hålla tullhus, men det utgår
ingen tolagsersättning till dem. Det
är senare tillkomna städer — de första
städerna låg utefter våra kuster.

1955 års stadsutredning har till uppgift
att i hela dess vidd utreda frågan
om städernas skyldigheter och rättigheter
i förhållande till staten. Enligt
direktiven skall därvid en långtgående
avveckling av dessa skyldigheter och
rättigheter prövas och kostnadsfrågorna
närmare utredas. Detta är stadsutredningens
arbetshypotes, och enligt
uppgifter som jag har skall utredningen
vara färdig i slutet av år 1961.

Vad jag med detta velat framhålla,
herr talman, är att man inte ensidigt
kan rycka loss en detalj ur detta problemkomplex.
Till herr Eliasson vill jag
bara säga, att när denna utredning om
städernas rättigheter och skyldigheter
kommer med sitt betänkande, skall vi
ta upp dessa frågor till närmare granskning.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr HOLMBERG (k):

Förutom de juridiska aspekter på
denna fråga, som vi nyss lyssnat till,
kan det vara värt att erinra om det
skattepolitiska sammanhanget, eftersom
den här saken kommer igen åtskilliga
gånger under denna riksdag. Det gäller
alltså kostnadsfördelningen mellan
staten och kommunerna.

Centerpartiet har ett stort antal motioner
som behandlar den frågan. Där
framhålls att kommunalskatten är den
värsta skattebördan för folk med små
inkomster. Ur den synpunkten kritiseras
regering och riksdag, med rätta
enligt min mening, för den skatteövervältring
som skett från staten till kom -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ersättning till städerna för mistad tolag

munerna. Det framhålls ideligen i motionerna,
att det snarast möjligt måste
bli en ändring i dessa förhållanden.

Allt det där är riktigt, så riktigt till
och med att långa avsnitt av motiveringarna
förefaller vara avskrifter av
tidigare kommunistiska motioner i denna
fråga. Vi använde precis likadana
argument när exempelvis centerpartiets
ordförande var inrikesminister och i
den egenskapen tog initiativ till en mycket
kännbar skatteövervältring från staten
till landstingen.

Redan förut fanns det av dessa anledningar
en mycket stark opinion
bland kommunalmännen inom arbetarkretsar,
först och främst från vårt parti
men också bland de socialdemokratiska
kommunalmännen, emot statsmakternas
metod att lösa en del av sina svårigheter
på kommunernas bekostnad. Vi
är naturligtvis glada i den mån som
också centerpartiet nu kommit på bättre
tankar, som det uppenbarligen har
gjort av flera motioner att döma. Men
vi vill nog helst se litet bättre samklang
mellan ord och handling än vad
som demonstreras från centerpartiets
sida i det ärende vi nu behandlar. Nu
föreslås nämligen, helt i strid mot vad
centerpartiet hävdat i sina övriga motioner,
att man skall beröva kommunerna
en inkomst på 37 miljoner kronor,
som staten i stället skall få behålla.

Centerpartiet menar kanske att förslaget
skall motverka olikheterna i skattehänseende
mellan olika kommuner,
eftersom det bara är städerna som får
ersättning för mistade tolagsmedel.
Men detta förändrar ju inte det faktum
att kommunalskatten är den mest orättvisa
direkta skatteformen. Och man
ändrar ju ingenting av den orättvisan
genom att höja skatten för vissa kommuner,
som eventuellt har det litet bättre
ställt än andra. Landskommunerna
får nämligen inte ett öre mer därför
att man berövar städerna 37 miljoner
kronor i inkomster. För vår del anser

vi också att man skall vidta åtgärder
mot olikheterna i skattehänseende mellan
olika kommuner. Det kan ske, tycker
vi, genom att staten övertar en
större del av kostnaderna, helst alla
kostnaderna, för t. ex. skolor, folkpensionering
och annat som i alldeles särskild
grad bidrar till skillnader i skattetryck
mellan olika kommuner, för att
inte tala om den effekt som skulle kunna
uppstå genom en bättre näringspolitik,
som jag inte skall gå in på i detta
sammanhang.

Men man kommer absolut inte ett
tuppfjät närmare en riktig anordning
på detta område genom den linje som
centerpartiet nu förordar. Det blir ökade
skatter för en del kommuner utan
att man åstadkommer någon lättnad för
de andra. Det är i princip detsamma
som den skatteövervältring från staten
till kommunerna, som centerpartiet har
kritiserat i andra motioner och som
en av centerpartiets representanter,
herr Svensson i Stenkyrka, så sent som
i går fördömde mycket eftertryckligt.

Det har som sagt varit en mycket
vinglig kurs som centerpartiet hållit
från det ena året till det andra i sådana
här frågor. Men man kunde kanske begära
att det åtminstone skall vara samma
principiella ställningstagande från
den ena dagen till den andra.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det är alltjämt min avsikt
att fatta mig kort.

Herr Pettersons i Degerfors illustration
av sambandet mellan tolagsersättningarna
och stadsrättigheterna, exemplet
med vinkällarna från drottning
Kristinas tid och mudderverket i Nyköping
o. s. v., borde väl ändå bevisa
att det inte föreligger något särskilt
starkt samband mellan alla dessa ting.

Jag vill också understryka en sak
som herr Petterson i Degerfors nämnde,
nämligen den att en hel del städer

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

är skyldiga att hålla tullhus, utan att
de får någon som helst ersättning härför
av tolagsmedel. Det är en synpunkt
som man får hålla i minnet i detta
sammanhang.

Vidare vill jag erinra herr Petterson
i Degerfors och herr Holmberg om
att riksdagen för några år sedan avvecklade
de ersättningar från brännvinsmedel
som tidigare utgått till landstingen.
Det skedde på förslag av finansministern,
och jag kan inte erinra
mig att det fördes någon liknande diskussion
den gången.

Sedan ger jag herr Holmberg rätt i
att problemet om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun är utomordentligt
viktigt. Men jag protesterar
mot herr Holmbergs försök att göra
centerpartiets motioner till något slags
plagiat av tidigare kommunistiska förslag.
Vi förbehåller oss upphovsmannarätten
på den punkten. Detta är synpunkter
som vi har förfäktat i åratal.

Herr Holmberg bortser från att utgångspunkten
för ett resonemang om
kostnadsfördelningen inte bara är fördelningen
mellan statlig progressiv beskattning
och kommunal proportionell
beskattning, utan den är att man eftersträvar
en utjämning av skattetrycket
vid likvärdig social och kulturell standard
— och den frågan har inte ett
dugg med tolagsersättningen att göra.

Det är inte så att tolagsersättningarna
går till de sämst ställda kommunerna.
Om vårt parti föreslår en besparing
av vissa utgifter och i olika motioner
förordar åtgärder som syftar till
en skatteutjämnande effekt — t. ex. bidrag
till skattetyngda kommuner o. s. v.
—■ så är det uttryck för en medveten
strävan att få en skatteutjämning till
stånd och att nå en sådan bättre skattefördelning
som herr Holmberg här talar
om. Men något skatteutjämnande
motiv föreligger inte för detta anslag.

Herr HOLMBERG (k) kort genmäle:

Herr talman! Den principiella håll -

Ersättning till städerna för mistad tolag

fasthet som herr Eliasson i Sundborn
påstår att centerpartiet lagt i dagen
kan lämpligen belysas med det exempel
han själv anförde, alltså avvecklingen
av den ersättning av brännvinsmedel
som landstingen tidigare erhållit. Det
restes ingen invändning då, säger herr
Eliasson. Nej, inte från herr Eliassons
sida. Han röstade mot den kommunistiska
motionen, där vi yrkade att landstingen
skulle få behålla denna inkomst.
Ilerr Eliasson gick på den punkten
lika konsekvent emot landstingens intressen
som han i dag går emot primärkommunernas.

Herr PETTERSON i Degerfors (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har inte velat ta
upp någon större politisk debatt i denna
fråga, eftersom jag tycker att ämnet
är sådant att man med fördel kan avstå
från att göra det. Men jag har velat
betona att vi här har att göra med juridiska
spörsmål, där inte den ena parten
bara kan ta ståndpunkt, utan där man
måste träffa en överenskommelse. Vissa
av dessa frågor är också grundlagsreglerade.

Som motprestation för en viss tolagsersättning
har städerna vissa skyldigheter.
Herr Eliasson i Sundborn gör
gällande att den saken inte har något
samband med den fråga vi här diskuterar,
men det är just vad den har. I indelningssakkunnigas
betänkande för i
år (SOU 1961:9) står nämligen på sidan
207:

»Vidare har 1955 års stadsutredning
till uppgift att i hela dess vidd överväga
frågan om städernas särskilda skyldigheter
och rättigheter i förhållande
till staten, varvid dels en långtgående
avveckling av städernas rättigheter bör
eftersträvas, dels prövas huruvida icke
vissa av städernas skyldigheter gentemot
staten må upphöra och uppgifterna
i fråga överföras till statliga organ,
dels slutligen vissa kostnadsfrågor närmare
utredas.»

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ersättning till städerna för mistad tolag

Först när denna kommitté någon gång
på höstkanten är färdig med sitt arbete
och lägger fram förslag har man
något att förhandla om. Min inställning
är sålunda att staten inte ensidigt kan
upphäva en viss del av dessa överenskommelser,
eftersom vi här har att göra
med juridiska frågor.

Jag tror att även herr Eliasson i
Sundborn förstår att det vore ett slag
i luften att här följa reservationen.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Herr Holmberg talade
om centerpartiets vingliga stråt. Jag
skall inte ge mig in på detta område,
men jag vill göra den intressanta iakttagelsen,
att i denna fråga har bondeståndet
sannerligen varit konsekvent.
För hundra år sedan —- vid 1856—1858
års riksdag — när tolagen utbyttes mot
en tolagsersättning på 5 % av tullmedlen
-— röstade adel, präster och borgare
för men bondeståndet emot. Sedan
tillsattes ett särskilt fullständigare utskott
och frågan gick igenom. Men jag
vill ge centerpartiet det erkännandet
att man i denna fråga har varit konsekvent.

Det antyds i motionerna från centerpartihåll,
att det inte görs någon motprestation
från städernas sida. Detta är
emellertid, som också herr Petterson
i Degerfors framhållit, fel. Tolagsersättningen
tillerkändes stapelstäderna och i
stapelstadsrätten ingick skyldighet att
hålla tullnederlag, d. v. s. i praktiken
tullkammare. Städerna är alltså skyldiga
att som motprestation för tolagsersättn
ingen hålla tullbyggnader. Det
går inte att komma ifrån, att detta är
en rättsfråga. Det finns också ett prejudicerande
rättsfall. Om jag inte minns
fel gällde det Öregrund och östhammar.
När man där miste stapelstadsrättigheterna
togs tolagsersättningen bort.
Det blev rättssak, och tolagsersättning
utdömdes.

Jag tycker inte det finns anledning
att vidtaga någon ändring eller ingå vi -

dare på problemet så länge 1955 års
stadsutredning inte lagt fram sitt betänkande.
När så skett får frågan tas upp
till ny behandling.

Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid punkten
fogade reservationen; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Punkterna 54—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64

Lades till handlingarna.

§ 15

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
12, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1961/62 under tolfte huvudtiteln,
avseende anslagen inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—21

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 22

Lades till handlingarna.

§ 16

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1961/62 till nybyggnad för lärarhögskolan
i Malmö,

nr 27, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan,

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. m.,

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Skattskyldigheten för medlem av konungahuset

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning till
Helmy Berg m. fl., och

bevillningsutskottets betänkande nr
6, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 16 maj
1958 (nr 295) om sjömansskatt.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 17

Skattskyldigheten för medlem av
konungahuset

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 12, i anledning av väckta
motioner rörande skattskyldigheten för
medlem av konungahuset.

Till bevillningsutskottet hade hänvisats
följande inom riksdagen väckta, av
utskottet till behandling i ett sammanhang
upptagna motioner, nämligen

1) motionen II: 86 av herr Spångberg
m. fl., vari hemställts, »att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om
förslag till sådan ändring av skattebestämmelserna
att medlem av konungahuset
blir pliktig erlägga skatt för förmögenhet
och inkomst av kapital»;
samt

2) motionen II: 413 av herr Johansson
i Stockholm m. fl., vari hemställts,
»att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställer om förslag till upphävande
av kungahusets skattefrihet».

Utskottets hemställan fördrogs. Därvid
anförde:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! I motionen 11:86, som
jag tillsammans med några kamrater
väckt, föreslås att medlemmar av kungahuset
skall betala skatt för förmögenhet
och för inkomst av kapital. Vi har
begärt en utredning. Frågan om de anslag
som riksdagen anvisar har vi inte
tagit upp. Jag tror att utskottet har rätt
så till vida, att om man tänker sig att
apanagen skulle beskattas — vilket man
mycket väl kan tänka sig — bleve resultatet
i nuvarande läge bara det, att
det beviljades så mycket högre anslag.
Vi anser att det inte skulle vara särskilt
gagneligt med en diskussion om den
saken. När frågan en gång tas upp till
behandling — det kommer givetvis att
ske _ är det kanske lämpligare att sänka
anslagen.

Motionen begränsas sålunda till en
begäran om utredning rörande skattskyldighet
för förmögenhet och inkomst
av kapital för medlem av kungahuset —
det kan röra sig om t. ex. obligationer,
bolagsaktier, räntor, affärsverksamhet.
Det finns ju ingen anledning till att
kungahusets medlemmar när det gäller
sådana inkomster skall stå i en undantagsställning,
utan de bör ha samma
skyldighet att erlägga skatt som andra
medborgare. Den frågan är så självklar
att jag skulle bli förvånad om inte kungen
själv, som ju är en klok karl, delade
min uppfattning.

Nu anför bevillningsutskottet att utskottet
i fjol uttalade att den här frågan
borde ses mot bakgrunden av att
vissa grundlagsstadgade inskränkningar
skulle hindra kungahusets medlemmar
att skaffa sig förvärvsarbete. Detta får

Utskottet hemställde, att motionerna
11:86 av herr Spångberg m. fl. och
11:413 av herr Johansson i Stockholm
m. fl. rörande skattskyldigheten för
medlem av konungahuset icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

3 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr

nog tas med en viss reservation. Det är
väl inte så ovanligt att medlemmar av
kungahuset skaffar sig ett inkomstbringande
civilt arbete. På grund av
det sätt, varpå människor framför allt
i fråga om affärer bedömer sådana här

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Skattskyldigheten för medlem av konungahuset

ting, har kungahusets medlemmar stora
möjligheter att skaffa sig goda inkomster.
Jag har väl inte alldeles fel
om jag säger att kungens egna pojkar
i viss utsträckning har skaffat sig sådan
här sysselsättning med ett mycket
gott resultat. Då skulle jag vilja fråga:
Vad är det egentligen för medlemmar
utskottet syftar på i det här sammanhanget?
Är det kungen och drottningen?
Är det prinsessan Sibylla och prins
Bertil? De är alla otvivelaktigt medlemmar
av kungahuset och alla uppbär
de av staten kraftigt tilltagna anslag,
vilka är skattefria. Om de nu har skulder
eller tillgångar, är detta deras privatsak
och angår inga andra, precis
på samma sätt som när det är fråga
om andra medborgare. Det kan väl aldrig
vara utskottets mening att kungen
inte bör betala skatt för inkomster på
aktier, ränteinkomster, inkomster av
affärsverksamhet o. d. därför att han
på grund av sin ställning som statschef
inte kan ta förvärvsarbete?

Av utskottets utlåtande framgår att
denna fråga egentligen inte har realbehandlats
inom utskottet. Man har inte
på allvar gått in för att pröva den här
saken med den grundlighet som vore
möjlig och som naturligtvis vore nödvändig
för att komma till ett annat resultat
än man har gjort tidigare. Utskottet
åberopar bara vad man har gjort
inom utskottet tidigare. Att denna min
uppfattning är riktig framgår alldeles
tydligt av utlåtandet; det stöder sig helt
på tidigare uttalanden. Men går vi till
dessa tidigare uttalanden, visar det sig
att de utskott som har behandlat denna
fråga inte heller har realbehandlat den.
Detta visar med vilket »låt-gå-system»
man bedömer frågor som rör kungahuset.
Utskottet säger vidare att — med
de undantag som anförts i utlåtandet —
medlemmar av kungahuset i fråga om
skattskyldighet är likställda med andra
fysiska personer. Är inte det också en
sanning med modifikation? Hur är det
egentligen med exempelvis tullavgifter?

På de partier pälsvaror, smycken, sprit,
vin, champagne o. s. v. som förs in i
landet för kungafamiljens räkning utgår
inte tull eller skatt. Detta får andra
medborgare betala. Den likställdhet som
tycks framgå av utskottsutlåtandet existerar
alltså inte. Hur stora belopp det
här kan röra sig om vet vi inte, ty man
har mörklagt den saken, vilket ju framgått
av debatter på utlåtanden och motioner
rörande första huvudtiteln. Det
har kanske också i andra sammanhang
framkommit att det inte går att få ordentliga
redogörelser på denna punkt.
Det är nästan omöjligt att få fram sådana,
och riksdagen har inte gått med
på att det lämnas upplysningar om
kungahusets inkomster och ekonomiska
förhållanden. Alltnog, det kan röra sig
om skatter på några hundratusen kronor.
Men det är inte rimligt med denna
skillnad mellan medborgare och medborgare
här i landet. När man talar med
folk från olika partier om dessa saker,
erkänns det allmänt att det är något fel;
det anses att kungahuset skall betala
sådan skatt, vi föreslagit.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
få yrka bifall till motion nr 86 i denna
kammare.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Utskottet hänvisar till
att den grupp jag tillhör i fjol väckte
en motion beträffande kungahusets skattefrihet,
en motion som utskottet yrkade
avslag på. Utskottet nöjer sig nu med
att upprepa sina argument från den
gången.

I år har genom herr Spångbergs initiativ
antalet motioner ökats med 100
procent och antalet motionärer med
mycket mer. Även stämningen ute i
landet i denna fråga har ändrats. Men i
utskottets vakthållning kring kungahusets
inkomstökningar och skattefrihet
finns inte den minsta lilla lucka; inte
en enda principiell republikan har sviktat.
Det är rätt underligt i ett land, där
man är så noga med att driva in skat -

Onsdagen den 1 mars 1961 Nr 8 3o

Skattskyldigheten för medlem av konungahuset

ter, att en gammal folkpensionär, en
gammal gumma, som har en städning
och tjänar litet mera än folkpensionen,
är tvungen att betala skatt.

Det finns rätt många i det här landet
som legalt eller illegalt slipper betala
skatt för en del av sina inkomster. Sådana
personer brukar alltid räkna med
att den skattefria inkomsten har 40 å 50
procent högre värde än den del av inkomsten
som de skattar för. Därför får
de anslag, som vi ger prinsessan Sibylla
och prins Bertil, genom skattefriheten
åtminstone 50 procent högre värde
än det som officiellt anges i huvudtiteln.

Herr Spångberg har förekommit mig
beträffande utskottets förklaring, att
kungahusets medlemmar i övrigt är likställda
med andra medborgare i skattehänseende.
Det håller ju inte streck!
Jag antar att den uppräkning utskottet
gör innebär, att de inte heller behöver
betala skatt för de 300 000 kronor, som
de årligen får genom den snart 150-åriga utbetalningen av de mycket tvivelaktiga
Guadeloupemedlen.

Utskottet har två argument. Det ena
är att medlemmar av kungahuset genom
sin representationsskyldighet är förhindrade
att ta betalda arbeten. Även på
den punkten har herr Spångberg förekommit
mig. Jag tror inte att det finns
så många hinder i den vägen. Det har
i varje fall visat sig, att en kunglig titel,
t. ex. prinstiteln, i exempelvis reklambranschen
har ett mycket stort
goodwillvärde. Inte minst ett visst aktuellt
fall ger exempel härpå. I samma
fall visade det sig också, att kungahusets
medlemmar mycket väl kan bedriva
omfattande affärsverksamhet, även
om den i detta fall inte var så särskilt
lyckosam och inte så särskilt väl organiserad.

Utskottets andra argument är att denna
skattefrihet är av ålder bestående
och att om man skattebelägger apanaget,
så måste man skriva upp anslaget i
motsvarande mån. Herr Spångberg miss -

tänkte att — och det är säkert mycket
riktigt — med den sammansättning kammaren
har, så skulle detta också bli
fallet. Jag tycker annars att detta är
en fin tanke och en frikostighet som
borde komma fler medborgare än denna
familj till del. Tänk om varje lågavlönad
tjänare i den svenska staten, stationskarlar,
brevbärare och andra, en
vacker dag skulle få en postgiroförsändelse
med förklaringen, att eftersom
riksdagen höjt både den direkta och den
indirekta skatten, infört omsättningsskatt
och varuskatter och då Er lön varit
beräknad efter det tidigare kostnads-
och skatteläget, tar vi oss härmed
friheten att översända denna summa —
vi anser nämligen att vi måste kompensera
Er för dessa utgiftsökningar. Det
är en förmån som inte borde förbehållas
denna enda och särskilt gynnade
familj. Men beträffande vanligt folks
skatter hävdar man i stället att skattehöjningar
inte bör beaktas vid avtalsrörelser.

Herr talman! .lag har inga som helst
förhoppningar att få igenom mitt förslag
i denna mycket rojalistiska församling,
men jag yrkar i alla fall bifall
till motion nr 413 i denna kammare.

Herr BRANDT i Aspabruk (s):

Herr talman! Den skattefrihet som
vi nu diskuterar har ju som utskottet
också understryker en mycket gammal
tradition. Det kan förtjäna nämnas i
detta sammanhang, eftersom kanske inte
alla känner till det, att det inte utgår
apanage till alla kungahusets medlemmar
utan endast till Hennes Kungl.
Höghet Hertiginnan av Västerbotten
och Hans Kungl. Höghet Hertigen av
Halland.

När riksdagen den 15 februari beviljade
dessa anslag beräknades de med
hänsyn till att de skulle vara skattefria.
Skulle bevillningsutskottet ha föreslagit
och riksdagen godkänt förslaget,
att de skulle beskattas, så hade ju
det praktiska resultatet blivit att anslå -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Skattskyldigheten för medlem av konungahuset

gen hade fått uppräknas. Utskottet anser
att detta vore föga ändamålsenligt.

Som utskottet framhöll i fjol får denna
skattefrihet ses mot bakgrunden av
att vissa grundlagsstadgade inskränkningar
gäller i fråga om möjligheterna
för kungahusets medlemmar till förvärvsarbete.
Sålunda heter det i regeringsformen
§ 45: »Varken Svea rikes
kronprins och arvfurste eller prinsar
av det konungsliga huset skola hava
något livgeding eller civilt ämbete.» Nu
kan man ju alltid diskutera vad som
menas med arbete. Man måste väl erkänna
att även en konung utför ett
arbete.

Jag vill ytterligare understryka att
de borgerliga inkomsterna beskattas i
vanlig ordning enligt gällande skattelagstiftning
för fysiska personer. Det
torde vara praxis i alla länder att inte
beskatta statsöverhuvudenas inkomster
av de slag det här är fråga om. Skulle
bevillningsutskottet ha tillstyrkt dessa
motioner så hade det endast varit en
tom gest, ty resultatet hade med hänsyn
till grundlagens bestämmelser om
bl. a. successionsordningen blivit att anslagen
fått uppräknas.

Herr Spångberg och herr Johansson
i Stockholm angriper denna fråga på
ett felaktigt sätt. Visst kan man ha
olika uppfattning i denna fråga. Men
bevillningsutskottet har ju inga befogenheter
att ändra statsskicket. Det har
inte heller Kungl. Maj :ts regering. Frågan
är invecklad, eftersom den har
med regeringsformens och successionsordningens
bestämmelser att skaffa. Jag
vet inte i vad mån författningsutredningen
kommer att syssla med dessa
ting, men för dagen är det i alla fall
riktigast att besluta i enlighet med utskottets
förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Rojalisterna har det bra
här i landet, eftersom till och med re -

publikanerna försvarar dem. Herr
Brandt tyckte att vi angripit saken i
fel ände. Vi har angripit den också
från andra utgångspunkter, ty vi har
begärt utredning om republik.

Herr Brandt säger att i övrigt betalar
kungahuset skatt för sina inkomster.
Det skulle vara mycket intressant
att veta hur mycket Hans Majestät har
betalat skatt för förlidet år. Det tycks
i alla fall inte ha varit en så stor summa
att den kommit med i taxeringskalendern.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;

2:o) bifall till motionen 11:86; samt

3:o) bifall till motionen 11:413; och

fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Spångberg begärde likväl
votering, i anledning varav och sedan
till kontraproposition antagits den
under 2:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition efter given
varsel upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 12, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den i ämnet väckta motionen II: 86 av
herr Spångberg m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter hava röstat för ja-propositionen.
Herr Spångberg begärde
likväl rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat anställdes.
Därvid avgåvos 178 ja och 15 nej, varjämte
19 av kammaren ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Onsdagen den 1 mars 1961 Nr 8 ö7

Skyldighet för förvaltningsmyndighet att motivera sina beslut

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 18

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av väckt motion
angående viss ändring i instruktionen
för riksdagens ombudsmän.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Skyldighet för förvaltningsmyndighet att
motivera sina beslut

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 8, i anledning av väckt motion
om regler angående skyldighet för förvaltningsmyndighet
att motivera sina
beslut.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! När det gäller domstolars
beslut är de alltid motiverade.
När det gäller förvaltningsmyndigheters
beslut råder en mycket olikartad
praxis. Det underliga har ibland inträffat,
att motiveringen är beroende
av hur blanketterna är utformade. Man
har i vissa fall tagit bort rader för
motiveringen av administrativa beslut
på blanketterna, och så har det inträffat,
att besluten inte heller har blivit
motiverade.

Ur riksdagens synpunkt är detta en
ganska egendomlig anordning. Riksdagen
skapar ju den lagstiftning, som ligger
till grund för domarmakternas beslut.
Riksdagen skapar också de generella
regler, som skall tillämpas av de
administrativa myndigheterna.

Såsom ofta inträffar klagar den enskilde
medborgaren inte bara över domar,
som går till högsta instans, utan
också över administrativa myndigheters
beslut. När det gäller vissa sådana
beslut vet inte vederbörande, vad som
kan anföras emot medborgaren i fråga.

Riksdagen kan ha avsett någonting helt
annat än det som den administrativa
myndigheten fastställer, eftersom praxis
är olika och riksdagen inte gärna kan
ha avsett olika saker med sina lagar.
Det är ett för rättsstaten komprometterande
faktum, att ofta inte våra administrativa
myndigheter är skyldiga
att ge någon motivering. Därmed undergräves
bestämmelsen om likhet inför
lagen. Det kan inträffa en skönsmässig
behandling, som inte har någon som
helst hemul i en stat, som vill vara
en rättsstat.

Nu har JO i sin ämbetsberättelse i
år med en mycket grundlig och utförlig
motivering pekat på de missförhållanden,
som här råder. Utskottet har
också, såvitt jag förstår, i stort sett
ställt sig positivt till den motion, som
herr Nyberg och jag har framfört. Jag
skulle emellertid i anslutning till vad
utskottet anfört vilja påpeka, att riksdagen
oändligt många gånger har begärt
initiativ av Kungl. Maj :t och att
det har kunnat förflyta både ett och
två decennier utan att riksdagen fått
någon proposition i ärendet. Man skulle
kunna erinra om att riksdagen 1942
avslog en proposition och begärde ett
nytt förslag från regeringen men ännu
inte fått sig förelagd ifrågavarande proposition.
I riksdagsberättelsen redovisar
man — det är en ny redovisning
från och med i år — att detta ärende
är under Kungl. Maj :ts prövning. Det
är ett sätt att informera riksdagen,
vilket är ganska oförlåtligt, ty det gör
att vi i själva verket inte alls vet vad
som sker.

Utskottet har nu enhälligt förklarat
att det med hänsyn till att förberedelser
pågår för tillämnad remissbehandling
inte finns anledning till något initiativ
från riksdagens sida. »Förberedelser
för tillämnad remissbehandling»
är en fras, som man nog skall finna
återkommer i riksdagsberättelserna och
som kan gälla frågor, åt vilka man
inte har gjort något under 10—20 år.

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Jag förmodar att utskottet inte menar,
att det bör förflyta så lång tid, då det
gäller ett för rättsstaten grundläggande
förhållande som detta. Det kanske
hade varit önskvärt, om man närmare
preciserat sina förhoppningar om att
här få en klar lagstiftning, enligt vilken
de administrativa myndigheterna
på ett helt annat sätt än nu skulle vara
skyldiga att klargöra för medborgarna
vad dessa har att rätta sig efter. Att
kunna påvisa missförhållanden skulle
också vara en lättnad för riksdagen i
dess lagstiftningsarbete. Det är mycket
få av oss, som har tid och möjlighet
att bedriva någon rättshistorisk
undersökning av de administrativa
myndigheternas beslut, som gör det
klart i vad mån här verkligen sker
en skönsmässig behandling, som illa
tillgodoser rättssäkerheten.

Herr talman! Med hänsyn till utskottets
enhälliga utlåtande har jag i närvarande
stund inget yrkande.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Vi har i utskottet ställt
oss positiva till justitieombudsmannens
initiativ och alltså även till motionens
syfte. Men vi har inhämtat att den remissbehandling,
som är omnämnd i utskottsutlåtandet,
snarast skall påbörjas
inom justitiedepartementet.

Vi har därför inte ansett att det erfordras
något initiativ från riksdagens
sida utan har velat låta det bero tills
vidare.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 20

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckt motion
om rätt för nämndeman att till rättens
protokoll anmäla avvikande mening,
m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 21

Rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen
i vissa fall

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 3, i anledning av väckta motioner
om rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen
i vissa fall.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft sex inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 279
i första kammaren av fröken Raiunark
m. fl. och nr 237 i andra kammaren av
fru Löfqvist m. fl. om rätt i visst fall
till änkepension enligt folkpensioneringslagen,

2) de likalydande motionerna nr 369
i första kammaren av herr Mattsson,
Torsten, m. fl. och nr 428 i andra kammaren
av herr Jansson i Benestad
m. fl. om rätt i visst fall till änkepension
enligt folkpensioneringslagen, samt

3) de likalydande motionerna nr 499
i första kammaren av herr Bengtson
m. fl. och nr 583 i andra kammaren av
herr Hedlund m. fl. om rätt till änkepension
enligt folkpensioneringslagen
i vissa fall.

I motionerna I: 279 och II: 237 hade
yrkats, »att riksdagen måtte besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning i syfte att inom
folkpensioneringen ge änkepension till
sådana änkor som på grund av tredje
stycket, tredje punkten, första meningen
i övergångsbestämmelserna till
lagen den 5 maj 1960 angående ändring
i lagen den 24 juni 1946 om folkpensionering
icke nu kan erhålla änkepension».

I motionerna I: 369 och II: 428 hade
yrkats, »att riksdagen måtte besluta

att till alla kvinnor som blivit änkor
före den 1 juli 1960 skall från och med
det år de fyller 60 år utgå en icke behovsprövad
full änkepension,

att de förändringar i gällande lagtext
som erfordras vidtages».

I motionerna I: 49 och II: 583 hade

Onsdagen den 1 mars 1961 Nr 8 39

Rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

yrkats, »att riksdagen måtte besluta om
sådan ändring i folkpensioneringslagen,
att även för äldre änkefall rätten till
änkepension må, därest änkan vid mannens
bortgång hade barn under 16 år
i hemmet, bedömas med hänsyn till
änkans ålder den dag yngsta barnet
uppnått 16 års ålder, i enlighet med vad
i motionen har anförts, samt

att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till härför erforderliga
ändringar av folkpensioneringslagens
övergångsbestämmelser».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med bifall till motionerna
1:279 och 11:237 samt i anledning
av motionerna I: 499 och II: 583, måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning i syfte att bereda
änkepension till sådana änkor som på
grund av tredje stycket, punkt 3, första
meningen i övergångsbestämmelserna
till lagen den 5 maj 1960 angående ändring
i lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
icke nu kunde erhålla sådan
pension;

B. att motionerna 1:369 och 11:428
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1. av herrar Strand och Axel Svensson,
vilka ansett, att utskottet under A)
bort hemställa, »att motionerna 1:279
och II: 237 samt I: 499 och II: 583 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd»; 2.

av herrar Thors ten Larsson och
Gustavsson i Alvesta, vilka ansett, att
utskottet under B) bort hemställa, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte såsom sin mening giva till känna
vad utskottet anfört i anledning av motionerna
I: 369 och II: 428».

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! I anslutning till punkt
A vill jag endast med tillfredsställelse

notera, att utskottet i stort sett är enigt
om det riktiga i att de nuvarande verkningarna
av spärregeln, som det här är
fråga om, snarast undanröjes.

Beträffande punkt B har jag och herr
Thorsten Larsson i första kammaren
fogat en reservation till utskottets utlåtande.
Innebörden av denna reservation
är att de nuvarande bestämmelserna
angående de äldre änkornas rätt
till pension bör närmare övervägas. Vi
anser att den frågan kunde prövas i
samband med att man nu tar upp frågan
om spärregeln till utredning.

Med dessa ord vill jag bara hänvisa
till vad vi har anfört i reservationen,
och jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till den av mig och Thorsten
Larsson fogade reservationen till andra
lagutskottets utlåtande nr 3.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den ändring av änkepensionen
som man nu från flera håll
har motionerat om till denna riksdag
och som har vunnit i utskottet är kanske
förvånande. Synpunkterna är väl
inte nya utan kom väl fram förra gången
också, men vid det tillfället enades
dock riksdagen om att likställa änka
med vuxna barn med änka utan barn.

Nu har utskottet i stället menat att
änka med vuxna barn skall jämställas
med änka med minderåriga barn vid
bedömningen av de kvinnor som blivit
änkor före 1958. Jag förstår att det måste
ha förekommit fall som rört motionärerna,
fall där det gällt äldre mammor
med dålig hälsa och försörjning.
Man har tyckt att de borde kunna få ett
handtag, så att de inte skulle behöva
gå till socialvården. Det kan väl aldrig
ha varit så att man generellt velat jämställa
den som blivit änka vid 40 år
och har barn på 20 år, med den som
har minderåriga barn att försörja. Det
måste ha varit alldeles speciella fall
som förmått motionärerna att kräva
ändringar.

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1901

Rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

Jag fäster mig mindre vid att det här
kostar pengar, ty gäller det människor
som verkligen behöver ett handtag räknar
vi inte med om det kostar 10 miljoner
kronor mer eller mindre. Om det
är fråga om en åtgärd som skapar verklig
rättvisa betyder inte heller några
miljoner mer eller mindre så mycket.
Men de föreslagna förändringarna i änkepensionen
skapar inte full rättvisa.
Det finns dock ensamstående kvinnor
med barn i oerhört besvärlig situation,
som inte får något med av detta. Medlidandeinställningen
till den som blivit
änka har vuxit sig för stark, och
man betraktar henne allt för mycket
som en invalidiserad människa.

Enligt min uppfattning skulle vi ha
kommit ifrån kraven på dessa ändringar,
om vi hade fått den förtidspension
som vi alla hoppas på. Om vi hade haft
en förtidspension, vilken var en förutsättning
för den utformning änkepensionen
fick, hade situationen i de fall
som man nu ömmar för varit en helt
annan. Det gäller här änkor med dålig
försörjningsförmåga beroende på att vederbörande
inte har passande arbete
inom räckhåll eller beroende på dålig
hälsa eller på att vederbörande under
lång tid genom barnpassning och bundenhet
vid hemmet hindrats och därigenom
kommit ifrån arbetslivet. Alla
dessa skulle ha kunnat bli hjälpta av
en förtidspension, om prövningen blir
mera vidsynt och icke enbart begränsas
till medicinska hänsyn. En förtidspension
som tar hänsyn till s. k. social
invaliditet skulle kunna täcka dessa
liksom andra fall. Den får tillämpning
på både män och kvinnor, dem som hav
barn och som inte har barn, dem som
varit gifta och inte har varit gifta. Då
skulle vi slippa sådana erbarmliga fall
som tydligen har upprört motionärerna.

Denna förtidspensionering har inte
än kommit till stånd, och det finns säkerligen
skäl för att utredningen tagit
tid. Under dessa förhållanden kan jag
förstå motionärerna. Jag kommer inte

heller att yrka bifall till den reservation
som annars med hänsyn till fjolårets
ingående behandling av detta ämne
är fullkomligt just. Mitt förstånd bedömer
inte änkepensionen på annat sätt
än i fjol, men eftersom det är så många
som har sett avigsidorna med den begränsning
av pensionsrätten som nu
finns, att det blivit nästan allsvensk
samling i utskottet, säger jag: må det
då undersökas. Personligen tror jag att
den undersökningen kommer att stanna
för det resultatet, att förslag om en
bättre förtidspension framlägges utan
att direkta ändringar i änkepensionen
behöver göras.

Jag kommer alltså inte att ansluta
mig till reservationen, vilket jag antagligen
gjort om jag suttit i utskottet.
Jag respekterar skälen för förslaget
men tror, att människorna blir bättre
hjälpta genom en reformerad förtidspension.

I detta anförande instämde fröken
Sandell (s).

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Som redan framgått av
debattinläggen behandlas i detta utskottsutlåtande
några motioner, som tar
sikte på att uppmjuka övergångsbestämmelserna,
speciellt den spärregel som
gäller för änkor som får pension enligt
dessa bestämmelser, nämligen den regel
som hindrar att rätten till änkepension
bedöms med hänsyn till änkans ålder,
då yngsta barnet fyller 16 år.

Vad först angår den motion, som herr
Gustavsson i Alvesta berörde i sitt anförande
och till vilken den reservation
är knuten som han yrkade bifall till,
hade riksdagen i fjol att ta ställning
till ett motionsyrkande av samma innehåll
som det nu föreliggande. Det yrkandet
går ut på att alla äldre änkor,
alltså de som fått änkepension enligt
övergångsbestämmelserna, skall, när de
uppnår 60 års ålder, erhålla icke inkomstprövad,
full folkpension. Andra

Onsdagen den

Rätt till änkepension

lagutskottet och riksdagen konstaterade
redan i fjol, att ett bifall till ett sådant
yrkande skulle innebära att dessa
äldre änkor skulle kommit i betydligt
bättre situation, när de uppnår 60 års
ålder, än de änkor som erhåller pension
bestämd efter pensionslagens huvudregel.
Varken andra lagutskottet eller
riksdagen kunde medverka till en
ändring i den riktningen. Om motionsyrkandet
skulle realiseras, kräver konsekvensen,
att även de kvinnor, som
blivit änkor efter den första juli 1960,
erhåller full pension från 60 års ålder.
Det är väl en omläggning av pensionssystemet
i den riktningen, som föresvävat
reservanterna, när de i reservationsyrkandet
frångår yrkandet i motionen
och inskränker sig till att begära
utredning.

Även den angivna tankegången var
emellertid uppe till prövning vid behandlingen
under fjolåret, och andra
lagutskottet konstaterade, att det skulle
bli en betydande omläggning av det nuvarande
pensionssystemet, en omläggning,
som utskottet inte kunde tillstyrka.
Fjolårets riksdag följde utskottet.
Andra lagutskottet har vid prövningen
av ärendet i år inte funnit anledning
att inta någon annan ståndpunkt i detta
fall än den utskottet och riksdagen
intog i fjol. Jag ber alltså först att med
det nu anförda få yrka avslag på reservationen
under B i utskottets hemställan.

Fru Eriksson i Stockholm anförde beträffande
lättnaderna i den s. k. spärrregeln,
att hon fann det resultat, till
vilket utskottet kommit, vara förvånande.
Det är kanske inte så förvånande.
Nu har nämligen pensionsnämnderna
ute i landet haft att ta emot pensionsansökningar,
av vilka framgår, att ett
stort antal änkor inte kunnat erhålla
pension eller har erhållit en mycket
starkt reducerad pension på grund av
spärregeln. Jag skall inte gå in på vad
det innebär. Jag förutsätter, att kammaren
vid det här laget vet det. Det är

1 mars 1961 Nr 8 41

enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

ju så att den dag, när lagen trädde i
kraft, alltså den 1 juli 1960, tjänstgör i
detta avseende som en vattendelare inte
bara vad beträffar inkomstprövningen
utan även på det sättet att de änkor,
som blir berättigade till pension
efter den 1 juli 1960, har rätt att vid bestämmandet
av den ålder som är avgörande
för hur stor pension änkan
skall få anknyta åldersbestämningen
till den tidpunkt då yngsta barnet fyller
16 år. Den rätten har inte de änkor
som får pension enligt övergångsbestämmelserna.
Vid bestämmandet av
pensionen för dem anknytes åldern till
den dag, då mannen avled. I utskottsutlåtandet
har vi anfört ett par exempel,
som ganska väl åskådliggör, hur
övergångsbestämmelserna verkar i sådana
fall. Det kan — som i exemplet
i utskottsutlåtandet — gälla en kvinna,
som blev änka 1945. Hon antages
då ha varit 35 år och hennes yngsta
barn 1 år. Om nu barnet fyllde 16 år
i juli 1960, några dagar eller några veckor
efter lagens ikraftträdande, och hon
själv vid den tidpunkten uppnått 50
års ålder, får hon full änkepension utan
inkomstprövning. Om däremot i ett liknande
fall barnet skulle råka fylla 16
år i juni 1960, några dagar före den 1
juli, får änkan ingen pension alls. Hon
var ju endast 35 år, då mannen dog,
och pensionsrätt inträder först vid 36
års ålder.

Det kan naturligtvis invändas, att
dessa exempel är konstruerade. Men det
finns ganska många som drabbats av
att bestämmelserna verkar på detta
sätt, och det är nog ganska svårt att för
dessa förklara rättvisan i ett system
som fungerar på det sättet. Det kan naturligtvis
också invändas, att tröskelproblem
alltid inträffar, när en ny lag
träder i kraft. Det är också riktigt. Men
man kan hjälpas åt med att röja bort
de allra värsta missförhållandena, och
det är vad utskottet syftar till, när det
utifrån dessa motioner yrkar att Kungl.
Maj:t skall göra en översyn av över -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

gångsbestämmelserna just i detta avseende.

Jag kan tillägga, att när särskilda utskottet
1958 behandlade hithörande frågor,
gjorde särskilda utskottet ett uttalande
i den riktningen, att åldern för
de änkor, som skulle erhålla pension
enligt övergångsbestämmelserna, borde
anknytas till barnens ålder på i stort
sett samma sätt som vi nu föreslår i utskottsutlåtandet.

Eftersom fru Eriksson i Stockholm
inte yrkade bifall till den reservation
som avgivits under A skall jag inte ta
upp den frågan. Jag vill bara instämma
med fru Eriksson i hennes förhoppningar
om att ett förslag om förtidspensionering
åt personer, som har svårt
att klara försörjningen, skall komma
på riksdagens bord inom rimlig tid.
Detta är ett gammalt önskemål från
många håll, och jag ber att få varmt
instämma i detsamma.

Med dessa synpunkter, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande i oförändrat skick.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep) kort
genmäle:

Herr talman! I mitt förra anförande
nöjde jag mig i stort med att yrka bifall
till reservationen och gjorde inte
några vidare kommentarer. På grund
av den diskussion, som nu förts här,
vill jag emellertid säga att det bör vara
angeläget att vid en sådan här reforms
genomförande försöka åstadkomma
största möjliga rättvisa. Från vårt parti
framfördes dessa synpunkter förra året
i en motion beträffande spärregeln. Det
blev då avslag på den motionen. I den
praktiska tillämpningen har det emellertid
visat sig att de av oss framförda
synpunkterna var riktiga och att man
ofta mötte dessa problem. Av den anledningen
har vi återkommit. Även
andra ledamöter har kommit underfund
med det felaktiga i dessa bestämmelser.

Beträffande motionsparet 369 och

428 säger herr Anderson i Sundsvall,
att äldre änkor enligt dessa motioner
skulle få bättre pensioner än änkor som
skall ha pension enligt pensionslagens
huvudregler. Detta är riktigt, om motionerna
helt skulle ha följts. Men i reservationen
har vi uppmärksammat detta
förhållande och sagt, att en lösning
enligt motionernas riktlinjer inte skulle
bli helt tillfredsställande. Vi har därför
föreslagit att denna fråga närmare
skulle prövas vid den utredning, som
utskottet förordar. Eftersom vi är överens
om att frågan är otillfredsställande
löst för vissa kategorier, varför inte
då, när frågan ändå skall utredas, även
ta upp detta problem?

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag skulle väl tro att
kammarens ledamöter, då frågan behandlades
förra året, inte var så »förmörkade
till sitt förstånd» — för att
citera fru Eriksson — att de inte såg de
brister, som det då framlagda reformförslaget
hade.

För vår del uppmärksammade vi
bland annat, att man hade varit alldeles
för generös emot dem som blev änkor
efter den 1 juli förra året, i det att
man slopade inkomstprövningen helt,
vilket innebär att änkorna oberoende
av hur stor inkomst de har efter det att
mannen fallit ifrån, skulle få änkepension.
Vi föreslog därför, att man skulle
införa en inkomstgräns i syfte att inbespara
medel, som kanske behövs för
att kunna skapa bättre villkor för dem
som blivit änkor före detta datum.

Jag tror ingen kunde undgå att observera,
att dessa änkor blev starkt
missgynnade i jämförelse med dem som
blev änkor efter den 1 juli förra året.
Jag har särskilt fäst mig vid vad som
skrivs i reservationen om vad det skulle
komma att kosta att genomföra ett
förslag enligt de motioner, som här har
framförts. Man betonar i denna, att det
skulle medföra icke obetydliga statsfinansiella
konsekvenser, då ju ett ge -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Rätt till änkepension

nomförande i enlighet med motionernas
intentioner skulle kosta statskassan
mellan 8 och 10 miljoner kronor.
Jag har aldrig kunnat förstå detta krassa
resonemang när det gäller människor,
som befinner sig i nöd. Jag tycker
att sådana statsfinansiella betänkligheter
skall gå ut över helt andra områden
än de eftersatta grupperna i samhället,
och till dessa räknar jag dem
som blev änkor före den 1 juli förra
året och folkpensionärerna över huvud
taget. Hur kan man egentligen resonera
på detta sätt och anlägga enbart
krasst ekonomiska synpunkter, då man
inför sig själv måste erkänna att det
här föreligger stora brister.

Vi kommer för vår del — och med
det skall jag sluta — att rösta för utskottets
hemställan under A och för reservationen
av herrar Gustavsson i Alvesta
och Thorsten Larsson under B.
Vi anser nämligen, att om man ändå
skall företa en utredning, kan man utreda
även denna fråga, som är av oerhörd
betydelse för dem som blivit änkor
före den 1 juli 1960.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Bara några ord med
anledning av herr Gustavssons i Alvesta
anförande.

Jag vill först och främst fästa uppmärksamheten
på att vi inom utskottet
inte haft anledning att ta ställning
till något annat yrkande än det som
redovisats i den motion, som berördes
av herr Gustavsson. Jag har redan tidigare
anfört, att vi inte kunnat biträda
detta yrkande, eftersom det skulle innebära
en kategoriklyvning bland de
änkepensionsberättigade, vilken vi inte
funnit tillfredsställande. Vi har heller
inte kunnat biträda det ändrade yrkandet,
som skymtade fram redan i debatten
inom utskottet, eftersom även
det innebär att vi skulle skapa en ny
grupp inom änkepensioneringens ram.
Dessutom är det väl otvivelaktigt så,

enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

att om man skall gå in för att åstadkomma
en särskild pensionsnivå för
dem som har fyllt 60 år, skulle man
därmed i mycket stor utsträckning
komma att föregripa en utredning och
ett förslag om rätt att uttaga förtidspension
inom folkpensioneringens ram.

Jag kan alltså inte, herr talman, finna
att det i debatten framkommit några
ytterligare skäl, som talar för bifall
till reservationen av herrar Thorsten
Larsson och Gustavsson i Alvesta.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Andersons senaste yttrande vill jag
bara säga, att yrkandet i denna fråga
såväl i utskottet som i kammaren går
ut på att motionen skall gå till den
föreslagna utredningen.

Fru LöFQVIST (s):

Herr talman! När jag begärde ordet
hade fru Eriksson just börjat sitt inlägg
i debatten. Jag fick därav en helt
annan uppfattning än vad resultatet
blev i slutklämmen av hennes anförande.
Med anledning härav skall jag inte
ta upp till behandling något av de
exempel, som jag annars hade tänkt
anföra.

Även om vi inte tycks vara eniga i
vissa detaljer, som skymtade i fru
Erikssons första del av anförandet, är
vi ändå tydligen fullt överens när det
gäller att söka nå fram till någonting,
som ger ett bättre skydd och större
rättvisa åt den lilla grupp av änkor och
med dessa jämställda, som inte har
möjlighet att komma med i denna för
övrigt förträffliga reform utan får stanna
utanför. Jag vill med andra ord yrka
bifall till utskottets utlåtande, och jag
hoppas också samtidigt i likhet med
fru Eriksson,'' att det inte skall dröja
alltför länge, innan vi får möjlighet
att ta ställning till och genomföra en
invaliditetspensionering, som ger det

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Rätt till änkepension enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

skydd, vilket för närvarande saknas,
även vid sidan om denna reform.

Jag skall som sagt, herr talman, inte
ta kammarens tid i anspråk längre —
i varje fall inte i detta sammanhang
— utan ber endast att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill poängtera att
änkepensionen fick sin utformning under
förutsättning av en kompletterande
förtidspension. Det är alltså glappet
mellan dessa två pensionsformer som
nu framträder och gör att en del sådana
här avigsidor redan nu syns.

Fru LöFQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade kanske redan
tidigare bort framhålla, att vi är på det
klara med att någonstans kan det bli
ett glapp, men också att glappet i denna
lagstiftning är så markant att det
skapar en onödig irritation. Jag tror
inte att kostnaderna kan bli av sådan
storleksordning att vi av den anledningen
behöver backa ut. Inte heller
fru Eriksson tycks ha den uppfattningen.

Jag vill också passa på att säga, att
vi var många som redan när denna
fråga behandlades vid förra årets riksdag
hade klart för oss att vi skulle
komma att möta en irritation ute i
bygderna, som säkerligen skulle tas
upp i debatten. Jag hade då tillfälle att
vädja till regeringen med adress till socialministern,
att han vid första lägliga
tillfälle skulle titta på problemet.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! När jag har hört på
denna debatt har jag osökt kommit att
tänka på den motion som väcktes vid
förra årets riksdag beträffande änkepensioneringen.
Som kanske de ärade
kammarledamöterna kommer ihåg tillstyrkte
vi motionärer i och för sig de

belopp som var föreslagna, men vi ansåg
att riksdagen inte då borde fatta
beslut om att införa en icke inkomstprövad
änkepension.

Motionen hade flera anledningar. Den
ena var den att vi ansåg det orimligt
att man skulle jämställa änkor med
ålderspensionärer och invalider beträffande
möjligheterna att försörja sig.
I det sammanhanget vill jag gärna säga,
att jag blev glad över vad fru Eriksson
yttrade i kammaren, ty enligt min mening
tyder det på att hon i viss mån
delar vår uppfattning, nämligen att man
inte får skära alla änkor över en kam.
Man måste ta hänsyn till deras försörjningsmöjligheter,
men det finns ingen
motivering för att de utan inkomstprövning
skulle medges änkepension.

Den andra motiveringen till vår motion
var de ekonomiska aspekterna. Vi
ville inte riskera att komma i den situationen,
att vi när vi exempelvis
skulle ta ställning till invalidpensionens
storlek inte hade ekonomiska resurser
för att medge invaliderna en skälig
pension.

Jag vill, herr talman, för ovanlighetens
skull instämma med herr Senander,
när han säger att vi inte skall
lägga krasst ekonomiska synpunkter på
människor som befinner sig i nöd. Jag
håller gärna med om det, men jag vill
samtidigt framhålla att övergångsproblemen
vid införandet av denna änkepensionering
har blivit stora, och de
motioner som är väckta till årets riksdag
syftar till att i viss mån undanröja
dem. Nu hävdas det i reservationen att
detta skulle kosta uppskattningsvis
mellan 8 och 10 miljoner kronor och
att en kostnadsökning av denna storlek
inte saknar betydelse ur statsfinansiell
synpunkt.

Herr talman! Här är, tycker jag, det
första tecknet på att det beslut som
vi fattade i fjol och som innebär icke
oväsentliga kostnadsökningar, nu kan
få ett beklagligt efterspel, i det att vi
inte skulle ha råd att tillgodose de

Nr 8

Onsdagen den

Rätt till änkepension

berättigade anspråk som vissa kategorier
kan ha anledning att uppställa.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Jag känner mig uppkallad
till ett bemötande, när fru Kristensson
i sitt anförande åberopar det yttrande
som avgivits av herrar Strand
och Axel Svensson och i vilket de talar
om de statsfinansiella konsekvenserna.
Man fruktar att en bättre ställning
för de äldre änkorna skall leda
till en ökning av kostnaderna för statsverket
på 8—10 miljoner kronor.

Jag har inte tappat sinnet för proportioner.
Jag vill inte bestrida att det
är en inte så liten kostnadsökning. Men
man måste väl ändå samtidigt säga sig,
att det skall vara någon konsekvens i
resonemanget om vår socialpolitik. Det
kan inte vara rimligt att påstå, att man
här inte har råd att ta konsekvenserna
och rätta till vad som brister, därför
att detta kan betyda en utgift på
8—10 miljoner kronor mera. Om vi
tänker t. ex. på de generella bostadssubventionerna
— jag talar inte här
om dem som utgår efter behovsprövning
till barnrika familjer, pensionärer
och andra — lägger vi ut 265 miljoner
kronor utan att fråga efter, vilka människor
som på grund av sin ekonomi
har behov av subventioner. I detta sammanhang
är principen snarare den att
ju större inkomst jag har och ju större
lägenhet jag kan hyra, desto större subvention
får jag. Min kritik drabbar alltså
inte fru Kristenssons konstaterande
av att det här kan röra sig om betydande
belopp. Jag vill föra ut diskussionen
på ett större fält. I fråga om
socialpolitikens principer skiljer sig våra
meningar nog inte så mycket åt att
jag behöver polemisera mot fru Kristensson.

När man träffat kvinnor som är berörda
av dessa regler, förvånar det inte

1 mars 1961

enligt folkpensioneringslagen i vissa fall

att många känner sig upprörda. Om deras
yngsta barn har fyllt 16 år efter
den 1 juli 1960 är de berättigade till
en pension utan behovsprövning, en
pension som beräknas på samma sätt
som om mannens dödsdag vore densamma
som den dag när yngsta barnet
fyllde 16 år. Den änka däremot,
vars yngsta barn råkade fylla 16 år
kanske någon dag före 1 juli 1960, berövas
denna rätt och kan kanske inte
alls få någon änkepension.

Då man bedömer kostnaderna måste
man komma ihåg att de som blivit
änkor före den 1 juli 1960, bortsett
från vissa modifikationer enligt garantireglerna,
får änkepension efter behovsprövning.
Där änkepension enligt
dessa regler kommer att utgå är det
uppenbarligen fråga om kvinnor som i
hög grad är beroende av denna pension
för att få en någorlunda hygglig
ekonomisk standard.

Utskottet skriver i fråga om möjligheterna
för änkorna att söka sig ut på
arbetsmarknaden att i detta avseende
»bör sålunda en kvinna, som t. ex. år
1940 blev änka vid 35 års ålder och
då hade ett nyfött barn, jämställas med
en lika gammal barnlös kvinna som blir
änka först 16 år senare». I princip får
man nog anse det resonemanget riktigt.
Det talar för att man låter detta problem
få en ordentlig prövning.

Jag ber, herr talman, att med detta
få yrka bifall till utskottets hemställan
under A. och vidare, beträffande
B., till den reservation som herrar Thorsten
Larsson och Gustavsson i Alvesta
har avgivit.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Likalönsprincipen, m. m.

dels på bifall till utskottets under mom.
B) gjorda hemställan, dels ock på bifall
till den vid förevarande hemställan
fogade reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utskottets hemställan under B)
fogade reservationen av herrar Thorsten
Larsson och Gustavsson i Alvesta.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Gustavsson i Alvesta begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 168 ja och 37 nej, varjämte
11 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 22

Likalönsprincipen, m. m.

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 4, i anledning av väckta motioner
om likalönsprincipen, m. m.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft fyra inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,
nämligen dels de likalydande motionerna
nr 105 i första kammaren av

herr Lundström m. [I. och nr 131 i
andra kammaren av herr Ohlin m. fl.
angående likalönsprincipen, dels ock
de likalydande motionerna nr 106 i
första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 132 i andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. angående likalönsprincipens
genomförande inom statsförvaltningen.

I motionerna I: 105 och II: 131 hade
hemställts (yrkandena under 1), att
riksdagen måtte besluta »att uttala sig
för att Sverige ratificerar a) Internationella
arbetsorganisationens konvention
nr 111 angående diskriminering i
fråga om anställning och yrkesutövning
och b) Internationella arbetsorganisationens
konvention nr 100 med ansluten
rekommendation nr 90 angående lika
lön för män och kvinnor för arbete av
lika värde».

Motionerna innehöllo därjämte ett yrkande
om utredning rörande en ekonomisk
värdering av hushållsarbetet. Detta
yrkande behandlades i utskottets under
§ 24 nedan upptagna utlåtande.

I motionerna I: 106 och II: 132 hade
hemställts, »att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära utredning
med uppgift att undersöka under vilka
former och under vilken tid ett genomförande
av likalönsprincipen inom den
statliga förvaltningen kan ske så att en
plan härom så snart som möjligt kan
föreläggas riksdagen».

Utskottet hemställde,

A. att motionerna I: 105 och II: 131,
såvitt anginge de däri under 1. upptagna
yrkandena (ratificering av ILO-konventionerna
nr 100 och nr 111), icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; B.

att motionerna I: 106 och II: 132
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A)

I. av fru Hamrin-Thorell, fröken
Nordström, herrar Virgin, Anderson i
Sundsvall och Rimmerfors samt fröken

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Wetterström, vilka ansett att utskottet
under A) bort hemställa, »att riksdagen
med bifall till motionerna I: 105 och
11:131, såvitt angår de däri under 1.
upptagna yrkandena, måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t som sin mening giva
till känna, att Sverige bör ratificera dels
den av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1951 vid
dess trettiofjärde sammanträde beslutade
konventionen (nr 100) angående lika
lön för män och kvinnor för arbete
av lika värde, dels ock den av organisationens
allmänna konferens år 1958
vid dess fyrtioandra sammanträde beslutade
konventionen (nr 111) angående
diskriminering i fråga om anställning
och yrkesutövning»;

II. av herrar Thorsten Larsson och
Wahrendorff, utan angivet yrkande;

vid utskottets hemställan under B)

I. av fru Hamrin-Thorell, fröken
Nordström samt herrar Anderson i
Sundsvall och Rimmerfors, vilka ansett,
att utskottet under B) bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionerna
I: 106 och II: 132 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t begära utredning med
uppgift att undersöka under vilka former
och under vilken tid ett genomförande
av likalönsprincipen inom den
statliga förvaltningen kan ske så att en
plan härom så snart som möjligt kan
föreläggas riksdagen»;

II. av fröken Wetterström, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Frågan om likalönsprincipen
har ju relativt nyligen prövats
av riksdagen. Icke desto mindre har
många av oss •— tvärs över partigränserna
för övrigt — ansett frågan vara
av sådan vikt, att vi velat aktualisera
den på nytt — dels i motioner, dels i
reservationer.

I två folkpartimotioner har yrkats,
att riksdagen måtte uttala sig för en

Likalönsprincipen, m. m.

ratificering av dessa två konventioner
från Internationella arbetsorganisationen.
Det gäller dels konvention nr 111,
som handlar om diskriminering i fråga
om anställning och yrkesutövning, dels
konvention nr 100 angående lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika
värde.

När frågan var uppe förra gången
infordrades av utskottet remissyttranden
från en hel del berörda parter. I
sju yttranden tillstyrktes motionsyrkandena
om ratificeringen. Jag kan nämna
att det var så stora och kunniga
remissinstanser som Folkpartiets kvinnoförbund,
Högerns kvinnoförbund,
RLF, Svenska landsbygdens kvinnoförbund,
Sveriges husmodersföreningars
riksförbund, TCO och Yrkeskvinnors
samarbetsförbund.

Utskottet gjorde förra året ett ganska
märkligt uttalande. Det heter bl. a.:
»Ehuru utskottet sålunda funnit att förutsättningar
ännu saknas för ratificering
av konventionerna, anser utskottet
önskvärt att frågan föres närmare
sin lösning.»

Utskottsmajoriteten hävdar även i år
att det är för tidigt. Man menar att
det här enbart är en förhandlingsfråga
mellan arbetsmarknadens parter. Det
är sant att en väsentlig del av frågan
hör hemma där. Enligt min och många
andras mening bör dock detta icke
hindra en ratificering. Det förefaller
underligt att Sverige härvidlag intar en
annan ståndpunkt än många andra länder,
framför allt de andra nordiska länderna,
som ju har förhandlingsvägar
och förhandlingsdelegationer liknande
våra.

Trettiotvå länder har ratificerat konvention
nr 100. Bland dem kan nämnas
Frankrike, Västtyskland, Italien, Österrike
och våra nordiska grannländer
Norge och Danmark. Frankrike tycks
ha kommit längst i fråga om genomförandet
av likalönsprincipen. Enligt en
FN-rapport var redan 1954 avtalslönerna
för de franska kvinnorna inom in -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Likalönsprincipen, m. m.

dustrien cirka 87 procent av männens.
Liknande rapporter har lämnats från
Västtyskland. Jag skall inte trötta kammaren
med någon uppräkning. Jag endast
konstaterar att vi skulle befinna
oss i gott sällskap om vi ratificerade
dessa båda konventioner.

Varför vill vi motionärer och reservanter
ratificera nu? Ja, principiellt
därför att vi anser att själva likalönsprincipen
är ett elementärt rättvisekrav.
Det är ju inte fråga om en stelbent
schematisering utan om lika lön
för män och kvinnor för arbete av
lika värde. Förslaget bygger alltså på
en arbetsvärdering, om vilken vi också
har motionerat och argumenterat.
I detta sammanhang har vi alldeles speciellt
tagit upp frågan om hushållsarbetet.

Det tyngst vägande skälet är — det
vill jag till sist säga, herr talman —
den internationella solidaritetssynpunkten.
Jag har i FN-arbetet ofta lagt
märke till den spända uppmärksamhet
med vilken representanter från yngre
nationer — inte minst asiatiska och
afrikanska — ger akt på hur Sverige
röstar och hur de neutrala länderna
handlar när det gäller just ratificering
av sådana här överenskommelser. Jag
tycker, herr talman och ärade kammarledamöter,
att vi helt enkelt borde
skynda oss att ratificera dessa båda
konventioner för att på det sättet bli
ett gott föredöme för dessa unga, kämpande
nationer, som håller på att utforma
sitt liv och sin lagstiftning.

Med denna korta motivering ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationerna
under A och B av fru
Ifamrin-Thorell m. fl.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag vet inte för vilken
gång i ordningen vi här i riksdagen
har att ta ställning till ratificering av
den internationella arbetsorganisationens
konventioner nr 100 och 111. Jag
skall inte bli långrandig på denna

punkt. Det har sagts så mycket tidigare
i denna fråga, att jag tror vi alla
är på det klara med hur det ligger till.

Vi som anser att man skall ratificera
konventionen ser saken från den utgångspunkten,
att en ratificering inte
skulle medföra någon otillbörlig inblandning
från statens sida vid lönesättning
på den enskilda arbetsmarknaden.
Att något sådant skall kunna
sättas i fråga har jag aldrig kunnat
förstå. Vad det gäller är att man inom
den statliga sektorn skall sträva efter
att få en mera rättvisande lönesättning
genomförd. Det är självklart, som jag
sade i november i fjol när vi debatterade
detta, att gällande ordning vid arbetsmarknadens
fria förhandlingar, vilken
ju respekteras av alla, fortfarande
skall gälla över hela linjen. Jag tycker
för min del att konventionens text
också ger ett mycket klart uttryck för
detta, då det står att likalönskonventionen
ålägger stat som ratificerar den
att »på sätt som är förenligt med gällande
ordning för fastställande av löneklasser
främja och, i den mån sagda
ordning så medgiver, trygga tillämpningen
av principen om lika lön för
män och kvinnor för arbete av lika
värde».

Jag ber kammarens ärade ledamöter
att observera orden »på sätt som är
förenligt med gällande ordning». Vi har
här i vårt land en ordning som utesluter
inblandning från statens sida i de
fria avtalsförhandlingarna, och det är
alltså inte fråga om att ändra den ordningen.

Det beklagliga är att Sverige genom
att inte ratificera konvention nr 100
inte heller har ansett sig kunna ratificera
konvention nr 111, som gäller diskriminering
i fråga om anställning och
yrkesutövning, en konvention som ger
uttryck för några av de grundläggande
värderingar, som omfattas av samtliga
demokratiska partier här i landet. Min
uppfattning är alltså den, att det är en
obefogad räddhåga utskottsmajoriteten

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

visar då den yrkar avslag på de motioner,
som föreslår ratificering av konventionen.
Eftersom jag är en av dem
som undertecknat reservation nr I. vid
utskottets hemställan under A ber jag
med detta, herr talman, att få yrka bifall
till den reservationen.

Till utskottets hemställan under B har
jag fogat en blank reservation. Det gäller
den fråga som har upptagits i en
annan motion, där det hemställs att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t begära utredning för att undersöka
under vilka former och under vilken
tid ett genomförande av likalönsprincipen
inom den statliga förvaltningen
kan ske, och där man önskar
att en plan härom så snart som möjligt
skall föreläggas riksdagen. Jag vill
bara med några ord motivera min blanka
reservation.

Jag är den första att önska att få se
likalönsprincipen genomförd, och jag
delar reservanternas uppfattning att,
som man säger, »en objektiv arbetsvärdering
därvid är nödvändig». Det
tycker jag är den riktiga vägen, och jag
menar att om en sådan arbetsvärdering,
som vi skall tala om under nästa punkt,
vinner gehör i riksdagen, har vi kommit
ett gott stycke på vägen. En sådan
värdering är det bästa hjälpmedlet vid
avtalsförhandlingarna för att vi skall
kunna nå fram till den mera rättvisa
lönesättning som vi eftersträvar. Därför
tycker jag det är orealistiskt att
en utredning och sedermera ett riksdagsbeslut
skulle fixera under vilken
tid likalönsprincipen skulle kunna genomföras
inom den statliga sektorn. Vi
vet alla, att det alltid pågår löneförhandlingar
på det statliga området. Man
har ju varje år att hålla sig inom en
viss ram beroende på de ekonomiska
resurserna, som emellertid är högst variabla.
Då kan man inte, tycker jag,
teoretiskt göra upp en plan, som sedan
i praktiken kanske visar sig vara omöjlig
att följa.

Jag tror alltså inte att vi gagnar sa4
— Andra kammarens protokoll 1961. I

Likalönsprincipen, m. m.

ken med den förordade utredningen
och därför, herr talman, har jag inte
kunnat följa reservanterna under B i
det avseendet.

Herr WAHRENDORFF (ep):

Herr talman! Andra lagutskottets utlåtande
nr 4 gäller en gammal bekant.
Likalönsprincipen och likalönskonventionen
har ju behandlats åtskilliga gånger
under de senaste åren. Vi hade senast
i höstas tillfälle att ventilera dessa
spörsmål, och då redovisade jag mina
synpunkter i ett särskilt yttrande. Jag
har inte funnit skäl att upprepa detta nu
utan nöjt mig med en blank reservation.

Frågan har inte tillförts något nytt
sedan den senast diskuterades, och jag
inskränker mig därför till att något referera
de synpunkter som avgjorde mitt
ställningstagande i höstas.

Anledningen till att jag inte biträtt
yrkandet om ratificering av likalönskonventionen
är att ingen vill att staten
skall vidta de åtgärder som erfordras
och tillvarata de möjligheter som
står till buds för att snarast möjligt förverkliga
principen. Parterna på arbetsmarknaden
har också undanbett sig
statlig inblandning i förhandlingarna.
Jag tycker det är otillfredsställande om
svenska staten biträder en internationell
konvention utan att kunna garantera
att den åtlyds inom landet. Om staten
skall kunna lämna en sådan garanti
måste lagstiftningsåtgärder tillgripas.
Sådana befogenheter tror jag emellertid
inte att riksdagen i dagens läge vill
ge staten. Allra minst arbetsmarknadens
parter vill veta av en sådan ordning.

En ratificering av konventionen torde
inte heller påskynda ett förverkligande
av likalönsprincipen. Detta har
också framhållits av arbetsmarknadens
parter. I den privata sektorn av arbetsmarknaden
har man också kommit ett
väsentligt stycke på väg genom fjolårets
överenskommelse om att inom en
femårsperiod nå dithän att lika lön för
likvärdig arbetsinsats tillämpas.

T 8

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Likalönsprincipen, m. m.

Självfallet är det också angeläget att
man får bort de avvikelser från likalönsprincipen
som förekommer inom
den offentliga sektorn, men detta kan
väl knappast tillämpas bara för den
statliga delen. Även landsting och kommuner
kommer där in i bilden, vilket
komplicerar frågan. Om riksdagen fattar
ett för arbetsgivarparten bindande
beslut, verkar detta som ett diktat gentemot
de andra arbetsgivarna inom den
offentliga sektorn. Trots detta har jag
vissa sympatier för motionsyrkandet om
upprättande av en plan för likalönsprincipens
förverkligande. Men utskottet har
också haft att ta ställning till ett motionsyrkande
om arbetsvärdering, och
därför har jag ansett mig kunna nöja
mig med en blank reservation även i
fråga om planen.

Ett genomförande av likalönsprincipen
förutsätter att man kan värdera
olika tjänster i förhållande till varandra.
De s. k. kvinnliga tjänsterna måste jämföras
med de manliga. Den rätta utgångspunkten
måste därför vara arbetsvärderingen,
och jag har också tillstyrkt
en sådan värdering. Om man, som utskottet
förutsatt, börjar med en arbetsvärdering
i samråd med intresseorganisationerna,
så tror jag för min del att
detta kommer att utmynna i en plan
eller en mera konkret målsättning för
hur likalönsprincipen skall förverkligas
inom den offentliga sektorn.

Som jag ser det är det sålunda nyanser
som skiljer yrkandet om en plan för
likalönsprincipens förverkligande från
yrkandet om arbetsvärdering. Enligt
min mening är arbetsvärderingen den
rätta utgångspunkten.

Herr talman! När jag nu vid en eventuell
votering kommer att rösta för utskottets
förslag, gör jag det på grund
av vad jag här anfört och i den fasta
förvissningen att arbetstagarnas organisationer
i kommande avtalsförhandlingar
skall med all kraft hävda kvinnornas
rätt till lika lön för arbete av
lika värde.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! I förevarande utlåtande
nr 4 avstyrker andra lagutskottet motionerna
om ratificering av konventionerna
nr 10D och 111, och det gör utskottet
med samma motivering som förra
året. Det är ju inte mer än litet över tre
månader sedan som vi diskuterade denna
fråga här i riksdagen, och vi har i
utskottet kommit till samma slutsatser
som förra gången.

I motionerna I: 106 och II: 132 begäres
en utredning om och en plan för
genomförandet av likalönsprincipen inom
det statliga området. Även dessa
motioner har utskottet avstyrkt. Motiveringen
härför är att statsmakterna intagit
den ståndpunkten att dessa frågor
är att betrakta som förhandlingsfrågor.

Det kunde måhända räcka med det
anförda, herr talman, men jag tror ändå
det finns anledning säga några ord ytterligare
i denna sak, eftersom herr
Rimmerfors som talesman för motionärerna
och reservanterna anlade den synpunkten
på frågan att en ratificering av
konvention nr 100 — om jag här håller
mig bara till den — inte för med sig
lägra förpliktelser för oss i lagstiftningshänseende.
Och om jag förstod
herr Rimmerfors rätt, så medför ratificeringen
inte heller några förpliktelser
för arbetsmarknadens parter att genomföra
likalönsprincipen.

Fröken Wetterström tyckte sig hos
dem som står bakom utskottets utlåtande
kunna förmärka en viss räddhåga för
att ratificera konventionen — vilket enligt
fröken Wetterströms många gånger
deklarerade uppfattning inte skulle innebära
något som helst ingrepp i friheten
för arbetsmarknadens parter. Jag
vill säga några ord också om den saken.

Motionärerna menar alltså att en
svensk ratificering av Internationella
arbetsorganisationens konvention inte
skulle innebära någon inskränkning i
friheten för arbetsmarknadens parter,
utan att åtgärden bara skulle bli ett naturligt
stöd för likalönsprincipens ge -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

nomförande. Det bör emellertid uppmärksammas
att artikel 2 i konventionen
nr 100 visserligen föreskriver att
varje land skall trygga tillämpningen av
principen om lika lön för män och kvinnor
för arbete av lika värde, på sätt
som är förenligt med gällande ordning
— precis som fröken Wetterström anförde
— men i samma artikel är också
angivet de former som må kunna tilllämpas,
a) lagstiftning, b) i lag fastslagen
eller erkänd ordning för bestämmande
av lön, c) kollektivavtal
mellan arbetsgivare och arbetstagare
eller d) genom de vid a)—c) angivna
utvägarna i förening.

Med hänsyn till konventionens faktiska
lydelse uppstår frågan, vilken eller
vilka utvägar som kan stå till buds för
dem som inte lyder under kollektivavtal.
De offentligt anställda som inte lyder
under kollektivavtal kan hänföras
till den kategori som har i lag fastslagen
eller erkänd ordning för bestämmande
av lön. De privatanställda som
inte lyder under kollektivavtal (anställda
med löner, som ej regleras i kollektivavtalsmässig
form) kan måhända
sägas ha en i lag erkänd ordning för
bestämmande av lön, men sådan tolkning
gör konventionens precisering av
de utvägar som står till buds skäligen
meningslös. Konventionen torde därför
innebära, att åtgärder genom lagstiftning
för tryggande av likalön för den
icke kollektivavtalsreglerade delen av
den privata arbetsmarknaden erfordras
för tillämpning av konventionen.

Punkt 2 i artikel 3 synes också ge
belägg för detta. Där sägs: »De metoder,
som böra anlitas vid sådan värdering,
må kunna bestämmas av de för
fastställande av lönesatser ansvariga
myndigheterna eller, där lönesatserna
fastställas genom kollektivavtal, av vederbörande
parter.» Det är alltså inte
så där alldeles säkert, herr Rimmerfors
och fröken Wetterström, att man inte
åtar sig några förpliktelser i och med
att man ratificerar konventionen. Detta

Likalönsprincipen, m. m.

har tidigare anförts många gånger både
i denna kammare och i första kammaren.
.lag skall återkomma till det.

Men låt mig nu ta upp det som gäller
likalönsprincipen inom statsförvaltningen.
Där hemställer motionärerna att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära utredning med uppgift att
inom den statliga förvaltningen undersöka,
i vilka former och under vilken
tid de kvinnliga tjänster under den
manliga bottenlönegraden som med hänsyn
till arbetsuppgifter är likvärdiga
med sådana tjänster som placerats i den
manliga bottenlönegraden skall hänföras
dit. Enligt motionärerna bör därvid
hänsyn »naturligtvis ock tagas till
skillnader i pensionsålder». I och för
sig vore det intressant att ta upp en analys
av detta. Jag skall emellertid inte
göra det.

Huruvida ett bifall till dessa motioner,
som också fröken Wetterström var
tveksam om, är förenligt med vedertagna
former för förhandlingar om de
statsanställdas löner är svårt att bedöma
med utgångspunkt från formuleringen
av yrkandet i motionerna. Att
inom ramen för eljest tillgängligt utrymme
för löneökningar, utan föregående
förhandlingsöverenskommelse med
statsanställdas huvudorganisationer, genom
riksdagsbeslut fastställa under vilka
former och under vilken tid sådana
förändringar skall genomföras vore inte
enbart ett avsteg från tillämpad praxis
utan också ett klart avsteg från strävandena
att skapa vidgad förhandlingsrätt
för de statsanställda.

Får jag också, herr talman, säga några
ord rörande frågan om likalön på den
privata sektorn. Motionärerna erinrar
i sin motion om att enligt siffrorna från
LO har kvinnornas genomsnittliga timförtjänster
inom industrien sjunkit från
1952. De var då 70,6 procent av männens
löner. 1958 — det år som motionärerna
har tagit som exempel — var de
70,2 procent av männens löner. De har
alltså sjunkit med 0,4 procent. Efter att

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Likalönsprincipen, m. m.

ha erinrat om denna ökning av löneklyftan
mellan män och kvinnor inom industrien
hävdar motionärerna att läget
för de stats- och kommunalanställda
kvinnorna inte varit bättre. Jag kan då
inte underlåta att erinra om att bottenlönegraden
för kvinnor på det statliga
området (A 3) utgör 81,3 procent av
den för manlig befattningshavare vanligen
gällande (A 7).

Jag vill redan nu säga att jag tycker
att dessa löner är för låga, jag kommer
säkert att säga det flera gånger. Emellertid
är kvinnornas ställning, trots att
de befinner sig i bottenlönegraden på
de statliga områdena, bättre i förhållande
till männens i bottenlönegraderna på
samma område, jämfört med den privata
arbetsmarknaden. Jag upprepar
vad som anfördes under debatten den
16 november förra året i denna kammare
då vi diskuterade likalönsfrågan,
nämligen att det är på den privata arbetsmarknaden
som de stora orättvisorna
finns. Menar motionärerna verkligen
någonting konkret med motionen, rättvisa
åt kvinnorna, lösning av kvinnolönefrågan,
då bör de hjälpa till att övervinna
det motstånd som finns hos arbetsgivarna
på den privata sektorn.

Det finns för övrigt i denna kammare
—• detta sade jag förra gången och jag
kan inte neka mig nöjet att säga det igen

— många enskilda företagare, som kunde
visa sitt intresse för kvinnolönerna
genom att på sina egna företag genomföra
rättvisare kvinnolöner och sålunda
undanröja diskrimineringen mot kvinnorna.
Jag pekade förra gången på att
bland motionärerna fanns en som har
både män och kvinnor anställda i sitt
företag. Men hans kvinnliga anställda

— de är inte så många — har inte lika
lön för arbete av lika värde. Jag tar upp
detta därför att jag vill slå fast att menar
man allvar måste man göra någonting
konkret.

Vid riksdagsdebatten i fjol framhöll
herr Geijer i första kammaren att han
var ganska övertygad om att parterna

på den svenska arbetsmarknaden inte
skulle ha kunnat träffa sin överenskommelse
om kvinnolönerna om riksdagen
hade ratificerat den internationella konventionen
nr 100. Han ansåg att denna
överenskommelse var av betydligt större
värde än en ratificering av konventionen.
Jag sade ungefär samma sak i
debatten och jag understryker det i dag.
Redan tidigare hade för resten tidskriften
Arbetsgivaren (nr 7 1960) i en kommentar
till den träffade uppgörelsen anfört
att alternativen i fråga om kvinnolönerna
varit antagande av konventionen
nr 100 med åtföljande lagstiftning
på kvinnolöneområdet eller en lösning
avtalsvägen.

Att efter detta, ärade motionärer och
ärade reservanter, komma med ett krav
om att konventionen skall ratificeras
under den tid, då parterna skall försöka
genomföra den överenskommelse de
träffat, ger ett intryck av att man liksom
inte märker vad som sker på den
privata arbetsmarknaden. Det är ett försök
att avtalsvägen lösa denna fråga.

Ja, säger motionärerna, visst är det
på det sättet, men det spelar ingen roll
— arbetsmarknadens parter får göra
som de vill i alla fall, och denna ratificering
skall vi genomföra för att hävda
vårt anseende utåt.

Det är klart att det ligger mycket i
vad herr Rimmerfors säger, att de stater
som inte har kommit så långt i ekonomiskt
hänseende och i lönehänseende
som Sverige och vissa andra stater, ser
upp till oss och undrar, hur vi arbetar.
Men jag tror att man främst ser till resultaten
och frågar sig, hur vi nått
dessa, snarare än man frågar sig, varför
vi inte ratificerar likalönskonventionen.
Jag sade, då frågan förra gången
behandlades, i en replik till fröken Höjer,
att för mig har det inte varit några
svårigheter att i internationella sammanhang
tala om varför vi hittills inte
funnit det möjligt att ratificera konvention
nr 100. Jag sade också att jag
hoppades att förhållandena på den

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

svenska arbetsmarknaden skall bli sådana
att det är möjligt för oss att ratificera
konvention nr 100. Men för närvarande
råder inte dessa förhållanden.

Men man kan, om man vill, påverka
frågorna konkret såsom vi har gjort
från socialdemokratiskt håll — man kan
arbeta på att genomföra principen om
lika lön och tillämpa den på de områden
över vilka man råder. Socialdemokraterna
har börjat med att operera
bort kvinnolönerna inom statsförvaltningen,
och LO har, såsom flera gånger
här anförts, träffat en överenskommelse
med Arbetsgivareföreningen som siktar
till att under en femårsperiod söka få
bort orättvisorna och diskrimineringen
av kvinnorna.

Får jag, innan jag slutar med att yrka
bifall till utskottets hemställan, ställa en
fråga till motionärerna och reservanterna.
På det kommunala området har
det förhandlande fackförbundet i avtalsförslaget
och under ganska hårda
förhandlingar krävt en uppflyttning av
de kvinnliga tjänsterna i bottenlönegrad
med två lönegrader. Hittills har man fått
nej, och enligt Stockholms-Tidningen
i dag har förhandlingarna strandat just
beroende på att det inte gått att vinna
gehör för en höjning av de låga kvinnolönerna.
Tror motionärerna att viljan
på arbetsgivarhåll — i detta fall på det
kommunala området, i ett annat fall på
det privata — hade varit bättre, om vi
ratificerat konvention nr 100? Detta är
väsentligt att veta, ty någon nytta skall
vi väl ha av det myckna resonemanget
om denna fråga. Är det ett försök att
demonstrera en kvinnovänlig inställning
eller är det ett verkligt initiativ
för att tillsammans med oss inom arbetarrörelsen
försöka lösa denna fråga?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Den fråga fru Ekendahl
sist framställde tror jag inte kräver nå -

Likalönsprincipen, m. m.

got svar — om den ens var allvarligt
menad. Vi skall nog inte ifrågasätta varandras
uppriktiga önskan att främja saken.

Men det var för att säga några ord om
den andra frågan som jag begärde replik.
Fru Ekendahl hävdade att jag hade
sagt, att det inte ledde till några konsekvenser
eller förpliktelser vare sig för
lagstiftarna eller för arbetsmarknaden,
om vi ratificerade konvention nr 100.
Något sådant har jag mig veterligt inte
yttrat. Men jag lade tyngdpunkten vid
vår solidaritet med Internationella arbetsorganisationen
och de länder som
behövde vårt föredöme. Jag kan emellertid
anknyta där fru Ekendahl slutade.
Jag tror förvisso att en ratificering kommer
att ha betydelse på två punkter. Fru
Ekendahl frågade oss motionärer och
reservanter om vi tror, att en ratificering
från svensk sida skulle betyda
något i resonemangen mellan arbetsmarknadens
parter.

Man hänvisar till att det är hårt på
detta område. Jag kan inte tänka mig
annat än att förekomsten av en av riksdagen
antagen lagstiftning på detta område
skulle vara till stöd för de önskemål
som fru Ekendahl gör sig till tolk
för. En beslutad ratificering kunde i
varje fall inte ha en motsatt verkan.
Förhandlarna skulle ju åtminstone kunna
hänvisa till att det finns ett ordentligt
riksdagsbeslut, som tar upp den
principiella sidan av saken.

Fru Ekendahl sade, att det är inom
det enskilda näringslivet som de stora
orättvisorna i fråga om lönesättningen
förekommer. Men om det nu förhåller
sig så, hur skall man då kunna kräva
någon förändring, om inte staten går
före med gott exempel? Vad vi åsyftat
med vårt förslag om en ratificering av
denna konvention är främst, att vi skall
kunna rätta till vad som brister inom
den statliga sektorn.

Som komplettering till vad jag kanske
för kortfattat sade i mitt första anförande
om konsekvenserna av en ratifi -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Likalönsprincipen, m. m.

cering skulle jag vilja tillägga, att vi
— vilket fru Ekendahl förmodligen
glömt — redan i motionen skrev, att
en ratificering måste medföra, att staten
i sin lönepolitik genomför likalönsprincipen
och att detta sedan med
största sannolikhet kommer att leda till
motsvarande förändringar i lönesättningen
hos övriga offentliga arbetsgivare,
d. v. s. städer, landsting och landskommuner,
och sedan på det privata
området.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Det var ett par saker i
fru Ekendahls anförande som ger mig
anledning till ett bemötande.

Jag har all respekt för det kunnande
som jag vet att fru Ekendahl besitter
i denna fråga. Jag tycker emellertid att
det är litet underligt, att fru Ekendahl
talat om alla de konsekvenser för de
fria förhandlingarna som en ratificering
av denna konvention skulle medföra.
Det är i så fall egendomligt, att
våra grannländer Danmark och Norge,
som också har fria avtalsförhandlingar,
kunnat ratificera konventionen.

Liksom i november förra året har fru
Ekendahl i år, ehuru med andra ord,
gjort gällande att det är — som fru
Ekendahl uttryckte det i fjol — de privata
arbetsgivarna som är bovarna i
dramat. Det är möjligt att fru Ekendahl
haft goda grunder för denna
uppfattning, men det är väl ändå en
fråga som vi här i riksdagen inte kan
ta ställning till. Men vad det gäller är
de kvinnliga tjänsterna på det statliga
området, i synnerhet de stora grupper
av kvinnliga tjänster som är placerade
under den manliga bottenlönegraden.
Fru Ekendahl har själv som en förnämlig
ledamot av likalönskommittén
pekat just på dessa kategorier. Vi i
riksdagen bör alltså först sopa rent för
vår egen dörr i förhoppning om att
den statliga lönepolitiken skall kunna
bli ett efterföljansvärt exempel.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag ifrågasätter inte
herr Rimmerfors’ uppriktiga önskan att
vilja åstadkomma bättre förhållanden
för de kvinnliga löntagarna, men hittills
har den tagit sig i uttryck i motioner
och uttalanden. Det är konkreta
handlingar vi behöver: vi måste påverka
arbetsgivarna att se på denna fråga
på ett annat sätt än tidigare.

Som svar på min fråga sade herr
Rimmerfors, att han inte kunde tänka
sig annat än att en lagstiftning skulle
vara till nytta för dem som nu kämpar
för en rättvisare lönesättning på
det kommunala området, vilket var det
exempel jag tog. Därmed medger ju
herr Rimmerfors att en ratificering av
konventionen innebär, att nästa steg
måste bli en lagstiftning. Det är klart
att en lagstiftning om att kvinnolönen
inte får vara lägre än det och det beloppet
skulle vara till nytta. Men är
herr Rimmerfors beredd att gå så långt
i dag? Jag är det inte!

Fröken Wetterström frågade hur det
kan komma sig att Norge och Danmark
kunnat ratificera konventionen. Ja,
fröken Wetterström, det är deras business,
och den får de klara själva. Min
uppfattning grundar sig på förhållandena
på den svenska arbetsmarknaden.
Som jag ser det, skulle vi inte ens ha
kunnat nå de resultat som vi kom fram
till i förhandlingarna med arbetsgivarna
1960, om vi hade ratificerat konventionen
nr 100. Jag tror att till och med
fröken Wetterström håller med mig om
att det är viktigare att skapa rättvisa
åt kvinnorna än att ratificera konventionen.
Det är detta som de fackliga
förhandlarna ofta velat göra gällande,
och det är denna uppfattning som fått
oss att framstå som personer som inte
vill skapa rättvisa åt kvinnorna. Vi vet
hur det går till vid hårda förhandlingar
med arbetsgivarna. Fröken Wetterström
ser det mer från den teoretiska sidan
och det har jag full förståelse för.

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Herr RIMMERFORS (fp) kort genmäle: Herr

talman! Först vill jag ta upp talet
om lagstiftning. Om jag använde fel
uttryck vet jag inte, men jag menade
med lagstiftning inte en lag som ålägger
folk att betala de och de lönerna,
utan jag menade att när riksdagen föreslår
Kungl. Maj :t att å rikets vägnar
godkänna en internationell konvention
så räknar jag det beslutet såsom hemmahörande
på lagstiftningens område.

En annan sak gäller fru Ekendahls
påstående att jag hittills inte gjort annat
än motionerat i detta ärende och
talat i frågan. Hon medgav visserligen
att uppsåtet var det allra bästa. Jag
tackar för det. Men jag kanske skall
upplysa om att jag under mina femton
år som socialsekreterare lett otaliga
konferenser där vi sammanfört arbetare
och arbetsgivare för att på den personliga
övertygelsens plan ta upp frågar av
denna art.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag tänkte inte blanda
mig i den diskussion som pågår i dag
om detta spörsmål; vi har ju diskuterat
det vid åtskilliga tillfällen tidigare.
Herr Rimmerfors formulerade emellertid,
om jag minns rätt, i ett anförande
sin mening så, att om nu staten går före
så blir det mönsterbildande för hur
arbetsgivare inom den enskilda sektorn
skall handla då de handlägger lönefrågor
för de kategorier varom diskussion
nu står.

Om jag ser på lönesättningen inom
ortsgrupp 3, som är den tunga ortsgruppen,
och gör en jämförelse mellan
denna och den som förekommer inom
den enskilda sektorn, så kan jag konstatera
att det för ifrågavarande kategorier
skiljer ett par tre hundra kronor
per månad i inkomst till de statsanställdas
förmån. Då kommer helt osökt frågan:
Vilken klyfta vill herr Rimmerfors
ha för att statens löner skall bli

Likalönsprincipen, m. m.

mönsterbildande för de grupper som i
förhållande till statstjänstemännen redan
släpar efter så mycket?

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! När denna fråga första
gången behandlades i riksdagen, 1952,
hade kommunistiska riksdagsgruppen
väckt en motion, vari vi yrkade att
riksdagen skulle ratificera konventionen.
Då var vi kommunister ensamma
i denna kammare om att ha den uppfattningen.
Många gånger senare har
det varit likadant. Det är först på de
sista åren som folkpartiet visat något
intresse för likalönsfrågan. Det var
emellertid inte det jag ville säga.

Den uppgörelse som har träffats mellan
Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen
och som går ut på att
beteckningarna manliga och kvinnliga
löner skall tas bort under en övergångsperiod
på fem år och man sedan skall
ha ensartade gruppbeteckningar är en
framgång, ett erkännande av principen
om lika lön för lika arbete av lika värde.
Men om det inte händer något mera
än en liten ändring i uttryckssätten
så är ju inte så mycket vunnet. Det gäller
framför allt att få lönerna förbättrade
för de kvinnliga löntagare som
utför arbete av lika värde som männens
men som har en påtagligt sämre betalning.

När jag lyssnar till utskottets talesmän,
särskilt fru Ekendahl, förvånar
det mig att man kan lägga en sådan
energi i dagen då det gäller att framställa
sig såsom förespråkare för likalönsprincipen,
när man har så dåliga
praktiska resultat bakom sig. Inte kan
man väl påstå att det under de senaste
tio åren har skett något som varit revolutionerande
när det gällt att lösa
problemet om lika lön? Om man bortser
från den överenskommelse som träffades
1960 mellan LO och Arbetsgivareföreningen
har inga större resultat
nåtts. Jag vill säga till civilministern
att ungefär hälften av alla lönegrads -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Likalönsprincipen, m. m.

placerade kvinnor inom den egentliga
statsförvaltningen finns i lönegraderna
A 1 till och med A 5, det vill säga under
den manliga bottenlönegraden A 7.
Det är inte precis uttryck för att man
löst likalönsfrågan.

Jag vill också erinra om att så länge
detta orättvisa förhållande råder i detta
land inhöstar arbetsgivarna enorma
vinster på underbetalningen av kvinnornas
arbete. När vi har en socialdemokratisk
regering och arbetarmajoritet
i parlamentet, borde det vara möjligt
att lösa detta problem på ett snabbare
sätt.

I reservationen finns formuleringen,
att likalönsprincipen »inte måste tilllämpas
fullt ut omedelbart utan endast
successivt inom ramen för tillgängliga
resurser». Denna skrivning är väl så
liberal att utskottets majoritet borde ha
kunnat tillstyrka reservationen. Vi anser
att reservanterna intar en riktigare
ståndpunkt än utskottsmajoriteten. Vi
kommer därför att rösta för reservationen
vid utskottets hemställan under A.
Vi kommer också att rösta för reservationen
vid utskottets hemställan under
B; dock är jag angelägen att understryka,
att vi inte kan godkänna motiveringen
när reservanterna skriver:
»Genom en objektiv arbetsvärdering
skulle man få underlag för en likvärdig
placering av manliga och kvinnliga
befattningshavare. På grundval av
en sådan arbetsvärdering bör en plan
för likalönsprincipens förverkligande i
den statliga förvaltningen framläggas.»
Jag skulle vilja se den i ögonen, som
kan tala om en objektiv arbetsvärdering.
Poängsättningen kommer att vara
subjektiv, och det är i allmänhet arbetsgivarna,
som hittills bestämt, när
man använt sig av arbetsvärdering. Jag
tvivlar starkt på att den metoden skall
ge några goda resultat. Det är också
naturligt att framför allt industriarbetarna
i vårt land är mycket misstrogna
mot denna s. k. arbetsvärdering.

\i kan alltså inte godkänna en sådan

motivering, men i övrigt kommer vi
att rösta för denna reservation.

Jag vill bara avsluta detta resonemang
med att framhålla att jag förstår
att denna fråga så ofta varit uppe till
behandling, att nya argument är svåra
att finna. Men jag måste säga, att utskottsmajoriteten
är svagare i sin argumentation
ju flera gånger frågan behandlas.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det kan förefalla egendomligt
att vi återigen i år så länge talar
om en sak som man tycker är självklar,
nämligen lika lön för arbete av
lika värde. Frågan gäller ratificering
av konventionerna nr 100 och 111.

Jag instämmer med fröken Wetterström
att det är beklagligt att vi inte
kan ratificera konvention nr 111. I de
tider vari vi lever, när vi fått rasdiskrimineringen
så nära in på oss genom
allt vad som händer i världen,
vore det angeläget att Sverige ratificerade
just den konvention, som gäller
all diskriminering i fråga om anställning.
Men vi kan inte göra det, då vi
inte ratificerat konvention nr 100. Jag
tror att alla har sympatier för att vi
bör motarbeta rasdiskrimineringen,
men man tänker inte på att det ligger
en utmanande orättvisa i att arbetet
betalas efter kön och inte efter individuell
prestation, utbildning eller andra
kvalifikationer.

Det har varit egendomligt att lyssna
till den debatt som här förts. Av vad
fru Ekendahl sagt verkar det nästan
som om en ratificering skulle motverka
strävandena till lika lön. Som jag
ser saken medför en ratificering, att
riksdagen uttalar sig för principen om
lika lön för arbete av lika värde, oavsett
om det är man eller kvinna som utför
arbetet. Jag anser att det vore viktigt
för opinionsbildningen. Men det
medför också förpliktelser, och vi måste
inom den statliga sektorn, såsom förut
framhållits av herr Rimmerfors och frö -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

ken Wetterström, se till att principen
om lika lön för arbete av lika värde
genomföres.

Det är också riktigt, som fru Ekendahl
säger, att de största orättvisorna
finns kanske på den privata sektorn.
Fru Ekendahl menade att de kvinnliga
anställda inom den statliga sektorn
många gånger har mycket bättre betalt
än kvinnorna på det privata området.
Det var väl det som civilministern
exemplifierade, när han talade om de
200 kronorna. — Jag undrar nu om
skillnaden verkligen är så stor och om
det gäller jämförbara arbeten. Men frågan
ligger inte på det planet. Frågan
gäller om man inom den statliga sektorn
betalar lika för arbetet, oavsett om
detta utföres av man eller kvinna, och
om man även på den privata sektorn
betalar för prestationen, oavsett om det
är man eller kvinna som utför arbetet.
Det är väl det som konventionen och
likalönsprincipen rör sig om. Det gäller
alltså inte jämförelser mellan olika
yrken inom den statliga och den privata
sektorn.

Vi kan konstatera som här förut sagts,
att under det att de kvinnliga anställda
börjar i lönegrad 1, bottenlönegraden,
börjar de manliga i allmänhet
i lönegrad 7. Som herr Nilsson i Gävle
framhöll är ungefär 50 procent av de
kvinnliga anställda placerade under
femte lönegraden, medan 5 procent av
de manliga befinner sig under sjunde
lönegraden. Det är naturligtvis här som
vi ifrån riksdagens sida måste se till
att på olika vägar få till stånd en utjämning
av det slag som förordats av
likalönskoinmittén, i vilken fru Ekendahl
ingått. Kommittén föreslår att de
kvinnliga bottenlönegraderna successivt
höjes upp i nivå med de manliga.

Det är därför som vi i reservationen
under B begärt — vilket jag tycker inte
är orimligt — en arbetsvärdering för
att få klarhet om vad det ena eller andra
arbetet är värt. Sedan får en plan
uppgöras för vad det kommer att kos -

Likalönsprincipen, m. m.

ta och hur man skall kunna flytta upp
de kvinnliga bottenlönegraderna. Sådana
planer har vi tidigare gjort i
många fall när det gällt stora utgifter,
bland annat vid utbyggnaden av mentalsjukvården
o. s. v. Det är möjligt att
vi inte helt kan hålla oss till den planen,
ty de förhandlande parterna bör
självklart få vara med om att bestämma
avvägningen också i detta fall. Men
riksdagen bör få reda på vad planen
kommer att kosta och hur pass lång tid
man måste räkna med för att få den
genomförd.

Herr talman! Det är ju så, att alla
motiveringar på detta område under
årens lopp har blivit uttömda. Jag skall
med det sagda be att få yrka bifall till
reservationerna vid punkterna A och
B i utskottsutlåtandet.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Visst har vi diskuterat
denna fråga många gånger, fröken
Elmén, men man har ändå tydligen
inte klart för sig vad den gäller. Det
gäller ju inte att genomföra lika lön
för man och kvinna, utan att genomföra
lika lön för arbete av samma värde.
Det är ju det som har skett inom
den statliga förvaltningen.

Fröken Elmén säger att ratificeringen
förpliktar — det medger jag —
och att den måste innebära att vi på
den statliga arbetsmarknaden borde genomföra
likalönsprincipen. Jag svarar:
Det har vi gjort. Och civilministern säger:
Det har vi gjort. Nej, invänder
fröken Elmén; det finns så många kvinnor
som befinner sig i bottenlönegraden
eller det är, säger jag, en annan
fråga än likalönsfrågan, och den tycker
också jag att vi skall gripa oss an
med. Det skedde i likalönskommitténs
betänkande, där man sade ungefär följande:
Om det är så att bakom männens
bottenlönegrad ligger en behovsprövning,
som innebär att under denna
lönegrad ingen man borde anställas,
då borde samma förhållande råda

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Likalönsprincipen, m. m.

när det gäller kvinnorna. Från den utgångspunkten
skulle kommittén vilja
diskutera tankegången att kvinnorna
skall flyttas upp till männens bottenlönegrad,
men i vilken takt detta skall
ske hänför sig till ekonomiska bedömanden,
som inte faller inom kommitténs
arbetsområde.

Detta är som sagt inte en likalönefråga
utan det är en bottenlönefråga,
och det är den som man på den kommunala
sektorn nu håller på att arbeta
med och som jag tog som exempel när
jag frågade: Tror motionärerna, bland
vilka fröken Elmén befinner sig, och
tror reservanterna att kommunalarbetarförbundet
i dag skulle ha haft hjälp
av om riksdagen sagt att vi hyllar
de principer som finns i konvention
nr 100? Skulle kommunalarbetarförbundet
då med större kraft ha kunnat
slå sina motståndare på arbetsgivarsidan,
där bl. a. befinner sig riksdagsmän
ur alla partier? Skulle det ha varit
till hjälp för dem, om man svarade
nej på den frågan, som berör en konkret
sak? Det gäller i dag tusentals
kvinnor i bottenlönegrad på det kommunala
området, som bakom sig har
en facklig organisations hårda arbete
för att skapa bättre löneförhållanden.

Detta är vad jag menar med konkreta
frågeställningar. De uppstår på det
fackliga området varje dag. Det är ett
arbete på lång sikt att skapa likställighet
mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden
och i samhället och vi
kommer inte värst mycket längre, herr
Nilsson i Gävle, genom att misstänkliggöra
de fackliga representanterna. Jag
är visst inte någon förnäm representant
för dem som arbetar med kvinnolönefrågan
— det är herr Nilsson i Gävle
som utnämnde mig till det — men jag
vill säga att vi fortsätter med vårt arbete,
även om vi inte når resultat så
snabbt som vi önskar. Det får ju herr
Nilsson också göra. När jag kom till
riksdagen, hade kommunisterna femton
mandat i andra kammaren; i dag har

de bara fem. Jag vill inte därför kalla
herr Nilsson för en dålig kommunist,
men man skulle kunna dra den slutsatsen,
om man använde samma argument
som herr Nilsson gjorde.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag måste säga att jag
har svårt att tro annat än att om riksdagen
en dag skulle besluta om ratificering
av konvention nr 100, skulle det
vara en hjälp även i förhandlingarna
på den kommunala fronten. Det kan
under inga förhållanden försvåra förhandlingarna
eller vara till skada för
de kommunalanställda. Jag förstår inte
hur fru Ekendahl kan ha en sådan uppfattning.
Det är min fasta övertygelse
att en ratificering av konventionen
skulle främja strävandena att få igenom
lika lön för lika prestation. Det
är därför jag finner det underligt att
en kvinnlig representant för LO över
huvud taget kan tala emot en sådan
ratificering.

I övrigt skall jag inte kommentera
fru Ekendahls anförande.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Fru Ekendahls resonemang
förefaller mig egendomligt. Att
döma av fru Ekendahls uttalande verkar
det som om det skulle vara till
nackdel för förhandlingarna, om riksdagen
uttalade sig för en ratificering.

Sedan säger fru Ekendahl att likalönsprincipen
är genomförd på den
statliga sektorn. Är lika lön för arbete
av lika värde genomförd för man och
kvinna? Inom likalönskommittén påvisade
man väl just att här fanns en
del arbeten som var av ungefär samma
värde med samma kvalifikationer
o. s. v., men att olika lön utgick för
män och kvinnor. Det var en del arbeten
som var exakt desamma och precis
samma uppgifter hade förelegat. Men
det fanns kanske också fall där män
och kvinnor haft skilda arbetsuppgifter
men arbetet varit av lika värde. I

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

en del sådana fall har man ändå tilllämpat
olika lön för män och kvinnor
inom den statliga sektorn. Det finns
många sådana fall som vi kan påvisa.

Det kan inte vara skillnaderna i fråga
om arbetsuppgifter och kvalifikationer
som gör att kvinnorna startar i andra
och tredje lönegraden — ibland även
i första — medan männen i allmänhet
startar i den sjunde.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag finner det ganska
obegripligt att man, både nu och vid
tidigare tillfällen då vi diskuterat denna
sak, har framför allt från borgerligt
håll sökt reducera ett antagande av konventionen
till en ren meningslöshet. För
vår del menar vi att om riksdagen, såsom
vi önskar, ratificerar denna konvention,
medför det också förpliktelser
för staten att utnyttja sin auktoritet för
påverkan av dem som har att förhandla
inte bara inom statens eget område utan
också på den privata arbetsmarknaden.
Och om inte statens auktoritet skulle
vara tillräcklig för att påverka parterna
i fråga om uppgörelser om likställighet
mellan man och kvinna, anser vi att lagstiftning
som tvingar parterna måste
tillgripas. Annars är det hela faktiskt
ganska meningslöst.

Detta hindrar oss emellertid inte från
att — trots att reservanterna, såsom min
partikamrat herr Nilsson anförde, gjort
en mycket liberal skrivning i felaktig
riktning — stödja deras förslag i detta
avseende. Att tidpunkten nu är mogen
för en viljeyttring och en markering
av var statsmakterna står i detta fall,
är uppenbart. Men det skall ske på sådant
sätt, att det medför förpliktelser
för staten att utnyttja sitt inflytande för
att söka genomföra likalönsprincipen.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Nej, fröken Elmén, jag
har inte sagt, att en ratificcring av konventionen
skulle vara till skada. Jag har
frågat: Skulle den vara till nytta i detta

Likalönsprincipen, m. m.

konkreta fall? Här försöker organisationen
att göra vad vi vill att den skall
göra, nämligen höja de låga kvinnolönegrupperna
två lönegrader. Arbetsgivarparten
säger nej. Skulle organisationen
ha nytta av att konventionen
vore ratificerad? Fröken Elmén nickar
nu jakande, men förut har hon svarat:
»Det verkar som om fru Ekendahl trodde
att det skulle vara till skada.»

Ingen tror väl att man hade blåst upp
denna fråga till en stor debattfråga, om
man inte hade trott att man skulle kunna
göra politik av den.

Vad som konkret sker i dag är att
de kommunalanställdas organisation
söker forma om lönesystemet för tusentals
kvinnor och att arbetsgivarna säger
nej. Det är det konkreta, och det har
inte ett dyft med konventionen att göra,
om man inte följer herr Senanders förslag
och lagstiftar om konventionen.
Men det tror jag inte fröken Elmén och
de övriga borgerliga representanterna
vill vara med om.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag vet inte om någon
mer än jag uppmärksamt lyssnade till
herr Senanders inlägg i debatten. Av
det inlägget kan jag inte dra mer än en
slutsats, nämligen att herr Senander är
anhängare av att vi inte längre skall ha
en fri lönesättning på den svenska arbetsmarknaden.
De formuleringar han
använde innebar nämligen i sak, att en
annan part än de parter som regelmässigt
förhandlar om lönesättningen skall
bestämma. Det är inte alltid givet, herr
Senander, att under sådana former det
för löntagaren bästa resultatet uppnås.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Vad jag avser är att
därest inte parterna på arbetsmarknaden
vill komma överens om likställighet
mellan man och kvinna och fastställa
samma löner, så får staten gripa in där
lika väl som den gjort på en hel del

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Arbetsvärdering beträffande tjänster inom

andra områden, t. ex. genom tillkomsten
av lagstadgad semester, lagstadgad
arbetstid o. s. v. Även dessa frågor var
tidigare förhandlingsfrågor.

Vi går till och med så långt att vi
säger, att kvinnornas rätt till full likställighet
med mannen egentligen borde
skrivas in i grundlagen.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets under mom.
A) gjorda hemställan, dels ock på bifall
till den vid förevarande hemställan
fogade reservationen I); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Rimmerfors begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utskottets hemställan under A)
fogade reservationen I) av fru HamrinThorell
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Rimmerfors begärde emellertid
rösträkning, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgåvos 126 ja och 73 nej, varjämte
14 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

det statliga avlöningssystemet

Mom. B

Herr talmannen framställde propositioner
dels på bifall till utskottets under
mom. B) gjorda hemställan, dels ock
på bifall till den vid förevarande hemställan
fogade reservationen I) av fru
Hamrin-Thorell m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 23

Arbetsvärdering beträffande tjänster

inom det statliga avlöningssystemet

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av väckt motion
om arbetsvärdering beträffande vissa
tjänster inom det statliga avlöningssystemet.

I en inom andra kammaren väckt, till
lagutskott hänvisad motion, nr 589, vilken
behandlats av andra lagutskottet,
hade fru Kristensson m. fl. yrkat, »att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte hemställa, att Kungl. Maj:t skyndsamt
måtte under medverkan av berörda
förhandlingsparter låta utföra en objektiv
arbetsvärdering beträffande tjänster
i låglöne- och mellanlönegraderna
inom det statliga avlöningssystemet».

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande motion, II:
589, måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj :t läte under medverkan
av berörda förhandlingsparter
skyndsamt utföra en systematisk arbetsvärdering
inom det statliga avlöningssystemet.

Reservation hade avgivits av herrar
Strand, Nils Elowsson, Axel Svensson,
Lars Larsson och Nilsson i Göteborg, fru
Ekendahl samt herrar Bengtsson i Varberg
och Johansson i Södertälje, vilka
ansett att utskottet bort hemställa, att
förevarande motion, II: 589, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Arbetsvärdering beträffande tjänster inom det statliga avlöningssystemet

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Också vid förra årets
behandling av denna fråga befann jag
mig bland reservanterna. Vi framförde
då den uppfattningen, att man borde
fästa stort avseende vid att parterna
varit ytterst tveksamma mot förslaget
att genomföra en systematisk arbetsvärdering.
Det är ju ändå de förhandlande
parterna som har ansvaret vid
bedömningen av hur en sådan systematisk
arbetsvärdering kommer att verka
i praktiken.

Ingenting har inträffat sedan riksdagen
senast behandlade denna fråga,
och det finns ingen anledning att ta upp
något längre resonemang om den. Jag
yrkar bifall till den vid utskottets utlåtande
fogade reservationen av herr
Strand m. fl.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Utskottet har samma
inställning som i fjol och menar, att
riksdagen bör begära en systematisk
arbetsvärdering av tjänsterna inom det
statliga avlöningssystemet. Utskottet
finner det uppenbart, att lönesättningen
på det statliga området icke alltid
motsvarar de med de olika tjänsterna
förenade arbetsuppgifterna och att det
därför är angeläget att skapa en bättre
grundval för en rikligare lönesättning.

Det är här fråga om en värdering av
tjänsterna, oavsett vem som innehar
dem och icke om att ge kvinnorna en
särställning. En sådan arbetsvärdering
som motionärerna och utskottet syftar
till har aldrig genomförts, och jag tror
bestämt att så länge statsmakterna avvisar
tanken därpå kommer vi inte till
rätta med de orättvisor som finns och
som likalönskommittén på sin tid så
utförligt och sakligt redogjort för.

Det brukar invändas emot en arbetsvärdering
dels att den inte kan bli objektiv
utan att subjektiva bedömningar
måste insmyga sig i den, dels att den
nuvarande lönesättningen sannerligen
icke sker av en slump utan föregås av en

värdering. Låt mig då bara, herr talman,
säga att både motionärerna och
utskottet är fullt medvetna om att man
givetvis aldrig kan helt eliminera de
subjektiva bedömningarna, men att utskottet
trots det anser att en systematisk
arbetsvärdering har avgjorda fördelar
framför den schematiska värdering
som nu tillämpas. Den förra måste
ge ett mera objektivt slutresultat, som
skulle kunna bli betydligt mera rättvisande
när man bedömer de olika tjänsternas
svårighetsgrad.

Jag skall inte här närmare gå in på
vad en systematisk arbetsvärdering innebär.
Jag vill endast säga, att den
grundar sig på en analys av arbetsuppgifterna,
ett fastställande av de olika
faktorer som skall användas vid värderingen
och en poängskala som är enhetlig
för hela lönesystemet. Inom denna
skala fastställer man poäng för de faktorer
som ingår i varje tjänst och kommer
på grundval härav fram till en
totalpoäng för varje tjänst. Att en sådan
bedömning måste vara en värdefull
hjälp vid förhandlingarna anser både
motionärerna och utskottet.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr LUNDKVIST (s):

Herr talman! Fröken Wetterström och
jag hade tillfälle att diskutera denna
fråga i höstas och det skall därför kanske
inte behöva spillas så många ord
på den.

Men eftersom begreppet arbetsvärdering
också figurerat i den föregående
debatten och flera av talarna har sett
den arbetsvärdering, som man pläderar
för i denna motion, som en väg att lösa
vissa frågor på det statliga löneområdet,
tycker jag att det finns skäl att även
vid detta tillfälle lägga några synpunkter
härpå. Det är väl uppenbart, att man
bör eftersträva en så objektiv värdering
som möjligt som grund för lönesättningen.
Det förekommer ju redan — som
även motionären anförde — arbetsvär -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Arbetsvärdering beträffande tjänster inom det statliga avlöningssystemet

dering i begränsad omfattning och på
begränsade områden inom den statliga
sektorn.

Det ställer sig dock litet annorlunda,
om man — som motionärerna önskar
och vilket även utskottet uttalat sig för
— skall försöka åstadkomma ett gemensamt
arbetsvärderingssystem omfattande
hela den statliga sektorn. Likalönskommittén
ägnade uppmärksamhet
åt denna fråga, och den ifrågasatte
om det över huvud taget var möjligt att
åstadkomma ett sådant arbetsvärderingssystem.
Jag vet inte, om fröken
Wetterström någon gång har funderat
över hur pass omfattande den statliga
sektorn egentligen är. Där finns representerade
praktiskt taget alla förekommande
arbetsuppgifter och yrken, som
finns inom den enskilda sektorn, plus
en råd andra speciella befattningar. Om
vi till detta lägger att det finns närmare
200 organisationer som — det menar
också motionärerna och det är väl
i och för sig riktigt — bör få öva inflytande
på hur en sådan arbetsvärdering
skall läggas upp och på hur de faktorer
skall vara beskaffade, som skall mäta
de ifrågavarande arbetsuppgifterna,
för att man skall få en rättvisande lönesättning,
tycker jag nog att också
fröken Wetterström i likhet med de anställdas
organisationer borde börja bli
litet tveksam om huruvida det verkligen
går att på denna väg komma fram
till en lösning i den fråga, som vi ju
annars är intresserade av på alla håll.
Jag tror att vi kan konstatera, att det
skulle bli en oerhört svår uppgift att
genomföra ett arbetsvärderingssystem
omfattande hela statsförvaltningen. Man
kan väl dessutom ha rätt att ifrågasätta
hur mycket av objektiviteten som finns
kvar efter det att de 200 organisationerna
fått tillfälle att säga sin mening
om grundmaterialet för detta värderingssystem.
Jag förstår och delar således
organisationernas tveksamhet i
denna fråga.

Jag tycker nog också med tanke på

den vikt, som även fröken Wetterström
i sitt anförande i den förra frågan ville
tillmäta den fria förhandlingsrätten,
att det vore rätt underligt, om man inte
skulle ta hänsyn till denna i ett läge
när staten och de stora organisationerna
är sysselsatta med att försöka få till
stånd en lagfäst förhandlingsrätt på
detta område, vilken så nära som möjligt
skall ansluta sig till den förhandlingsrätt,
som finns på den övriga arbetsmarknaden.
Det vore väl ändå ganska
ologiskt om riksdagen just nu skulle
försöka bestämma efter vilka metoder
dessa förhandlingar skall föras, metoder,
som ingen av remissinstanserna
och icke heller de fackliga organisationerna
på detta område har kunnat tillstyrka.

Jag tycker för mitt vidkommande att
reservanterna har starka skäl för sin
uppfattning och jag vill, herr talman,
tillstyrka det yrkande som reservanterna
har fogat till utskottets utlåtande.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lundkvist frågade
mig, om jag har funderat över hur
pass omfattande det skulle vara att utföra
en sådan här arbetsvärdering inom
det statliga arbetsområdet. Ja, herr
Lundkvist, det har jag visst gjort. Jag
tror att de som inte vill ha denna arbetsvärdering
överdimensionerar de
svårigheter som finns. Därmed har jag
inte sagt, att jag inte är medveten om
dem. Jag vet att det är svårt att värdera
och poängsätta ett intellektuellt
arbete i förhållande till ett praktiskt
arbete. Det har dock i varje fall på
mindre områden visat sig, att detta låter
sig göra. Jag nämner bara i förbigående
den arbetsvärdering, som gjordes
i Uppsala för en del år sedan.

Vidare talar herr Lundkvist om respekten
för förhandlarna och den fria
förhandlingsrätten. Jag vill härtill bara
säga att både motionärerna och utskottet
menar att när en arbetsvärdering

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Arbetsvärdering beträffande tjänster

skall ske, skall den utföras under medverkan
av båda parter. Då kan det väl
inte bli tal om att förhandlingarna inte
skulle vara fria. Arbetsvärderingen
blir, som vi ser det, uteslutande ett
hjälpmedel vid förhandlingsbordet.
Dessutom garanterar val inte den lagfästa
förhandlingsrätten, som herr
Lundkvist talar om, att det blir en objektiv
arbetsvärdering.

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Wetterström
anför exemplet från Uppsala som något
relevant i detta fall, men det är ändå
här fråga om ett ganska begränsat antal
arbetstagare och ett mycket begränsat
antal arbetstagarorganisationer. Vi
har emellertid att göra med ett par
hundra arbetstagarorganisationer, som
önskar ha sin mening — det kan jag
garantera — om hur man skall lägga
upp en arbetsvärdering.

Arbetsvärderingen i Uppsala tog två
år. Jag vill inte uttrycka någon åsikt
om hur lång tid man skulle ha att göra
med att klara en sådan, om det över
huvud taget är möjligt, för hela statsförvaltningen.
En sak vet jag dock, och
det är att såväl arbetsgivarna som arbetstagarna
på det statliga området med
tillfredsställelse har hälsat att man
kunnat komma ifrån den ordning, som
tidigare gällde rörande förhandlingar
på detta område och som innebar att
statliga kommittéer tillsattes, som tog
ganska lång tid på sig, för en översyn
av alla de anställdas lönegradsplaceringar
över hela fältet. Man kom då
slutligen till en produkt, som redan på
grund av den långa tiden var föråldrad.
Så småningom kom man överens om att
det var orimligt att gå till väga på detta
sätt, och så fick vi vad vi nu har, de
s. k. B-listeförhandlingarna, som gör
det möjligt för staten att i snabbare
takt anpassa lönesättningen till vad som
gäller på andra områden. Såvitt jag
kan finna har organisationerna varit
eniga om att detta är en riktig väg att

inom det statliga avlöningssystemet

gå. Skulle man gå den väg som förordas
av motionärerna är jag övertygad om
att man skulle hamna ungefär i det läge
som organisationerna har lyckats arbeta
sig ur. Det är väl också av den anledningen
som organisationerna har avstått
från att tillstyrka detta förslag.
Jag tror, att de har större möjligheter
att bedöma vad som kan vara framkomliga
vägar i detta sammanhang än
vad motionärerna har.

Fröken WETTERSTRÖM (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Lundkvist och jag
lär inte någonsin komma på samma
linje i denna fråga.

Jag vill nu bara erinra om att staten
ändå i viss utsträckning inom en del
affärsdrivande verk har tillämpat en
arbetsvärdering. Och när herr Lundkvist
talar om att arbetsvärderingen i
Uppsala rörde ett i förhållande till det
statliga området litet antal tjänster, så
är det naturligtvis riktigt. Det var fråga
om något över 400 tjänster, men ibland
dessa fanns i stort sett alla olika kategorier
som kan ifrågakomma.

Eftersom vi vet att det vid förhandlingsbordet
alltid är den starkaste parten
som avgår med segern och då kvinnorna
tyvärr ännu utgör ett relativt
litet antal i dessa sammanhang, tror vi
att en arbetsvärdering skulle vara till
hjälp när det gäller att få till stånd
önskvärda justeringar i lönesättningen
för kvinnorna.

Herr LUNDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag sluta med att
säga, att jag hoppas att riksdagen skall
fästa större avseende vid de förhandlande
parternas erfarenhet än vid motionärernas
tro.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Eftersom vi redan i
diskussionen om ratificering av konventionen
om likalönsprincipen anmälde
vår skepsis beträffande denna

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet

arbetsvärdering, ber jag här endast
att få yrka bifall till reservationen.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Ekendahl begärde emellertid votering,
vadan efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Strand m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne tvekan kunna råda angående omröstningens
utgång, vadan votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgåvos 89 ja och 115 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den vid
utlåtandet fogade reservationen av herr
Strand m. fl.

§ 24

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 6, i anledning av väckta motioner
om en ekonomisk värdering av
hushållsarbetet.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,

nr 105 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. samt nr 131 i andra kammaren
av herr Ohlin m. fl.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts (yrkandet under 2), att
riksdagen måtte »i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning med uppgift
att företaga en ekonomisk värdering
av hushållsarbetet i syfte att underlätta
en rättvisande bedömning av det
ekonomiska värdet av den arbetsinsats
som bortfaller, när husmodern på grund
av sjukdom, förvärvsarbete etc. inte i
full utsträckning kan deltaga i arbetet
i hemmet».

Motionerna innehöllo jämväl yrkanden
om ratificering av vissa av Internationella
arbetsorganisationens konventioner.
I denna del hade motionerna
behandlats i utskottets under § 22 ovan
upptagna utlåtande.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:105 och 11:131, såvitt anginge
det däri under 2. upptagna yrkandet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

I. av fru Hamrin-Thorell, fröken
Nordström samt herrar Anderson i
Sundsvall och Carlsson i Huskvarna,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till förevarande
motioner I: 105 och II: 131, såvitt avser
de däri under 2. upptagna yrkandena,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära en förutsättningslös utredning
angående en ekonomisk uppskattning
av hushållsarbetet, som kan ligga till
grund för en realistisk bedömning i olika
sammanhang av värdet av husmoderns
arbetsinsats»;

II. av fröken Wetterström, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid
anförde:

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Även detta ärende handlar
om arbetsvärdering. Det anknyter

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

till ett motionspar som rör ekonomisk
värdering av hushållsarbetet.

Utskottet har avslagit motionsyrkandet,
och till utlåtandet är fogad en reservation,
avgiven av fru Hamrin-Thorell
m. fl., vari yrkas att riksdagen måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en förutsättningslös utredning angående
en ekonomisk uppskattning av hushållsarbetet,
som kan ligga till grund för
en realistisk bedömning i olika sammanhang
av värdet av husmoderns arbetsinsats.
Det är med andra ord samma
problem som diskuterades i höstas,
och jag skall inte fördjupa mig i den
analys som då gjordes när skälen för
och emot en dylik ekonomisk uppskattning
redovisades. Jag vill bara erinra
om att bland skälen som anfördes mot
en sådan värdering var svårigheterna
att åstadkomma en objektiv arbetsvärdering
på detta område. Även vi reservanter
är klart medvetna om de mycket
stora svårigheter som därvidlag
möter. Redan bostadens storlek, belägenhet
och kvalitet utgör besvärliga
hinder för att komma fram till en rättvis
uppskattning. Detsamma gäller bostadens
utrustning, hjälpmedlen i hushållsarbetet,
familjens storlek och
struktur o. s. v. Dessutom är även vi
reservanter medvetna om att det i en
husmoders arbetsinsats med naturnödvändighet
ingår moment som helt enkelt
inte kan uppskattas — i varje fall
inte i pengar.

Trots allt detta har vi den uppfattningen,
att en arbetsvärdering inte är
omöjlig att åstadkomma. När jag läste
igenom vad som tidigare förekommit i
detta ärende kom jag helt spontant att
tänka på en ackordsprislista för t. ex.
snickarbranschen. Den som har sett en
sådan har en djup respekt för detaljrikedomen
i prissättningen av arbetsuppgifterna.
Nu är jag naturligtvis klart
medveten om att en ackordsprislista är
ett resultat av förhandlingar, men jag
förutsätter att även i det fallet måste en
värdering av arbetet finnas som under -

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet

lag för den prissättning om vilken man
förhandlat. Det måste dä finnas möjligheter
att även på hushållsarbetets område
åstadkomma en någorlunda riktig
värdering av arbetet.

Vad skulle då en sådan värdering ha
för nytta med sig? Vi reservanter tror,
att den inte endast skulle ha betydelse
när det gäller att utmäta sjukersättningens
storlek — just det momentet
intog ju en stor plats i fjolårets diskussion.
Det finns många andra sammanhang,
där en värdering av husmoderns
arbete skulle vara av betydelse. Inte
minst är det fallet i civilrättsliga sammanhang,
när det t. ex. gäller att utmäta
underhållsbidrag eller annan ersättning.

Med det anförda vill jag, herr talman,
ha sagt, att vi reservanter, trots
att det finns svårigheter förknippade
med en sådan här värdering, tror att
det är möjligt att göra en sådan. Vi
tror också att den skulle bli av värde.
Jag ber alltså att få yrka bifall till
den vid utskottets utlåtande fogade reservationen
av fru Hamrin-Thorell
m. fl.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag har fogat en blank
reservation till detta utskottsutlåtande
och därför ber jag att få deklarera min
inställning till frågan.

När det gäller en ekonomisk värdering
av hushållsarbetet vill jag mycket
gärna instämma i själva syftet med
motionen, inte minst av den anledningen
att jag anser att det skulle vara
värdefullt att komma dithän, att man
i det allmänna medvetandet får in en
rättvisare värdering av husmoderns arbete,
så att detta verkligen blev betraktat
som det oändligt viktiga och krävande
yrke det i själva verket är. Det arbete,
som en gift kvinna utför i hemmet
för familjen, skall inte bara anses
som någonting fullkomligt självklart.
Hennes arbetsinsats, inte minst när det
gäller hemmets planering, represente -

5 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr S

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet

rar stora ekonomiska värden — för att
nu inte tala om de värden som ligger
på det ideella planet, värden som inte
låter sig mäta i pengar. Jag tror att
synen på dessa ting behöver förändras
i vårt samhälle.

En arbetsvärdering på det sätt, som
motionärerna tänkt sig och utskottsreservanterna
förordat, är emellertid
knappast genomförbar med tanke på
de många svårigheter som möter. Hemmens
olika struktur, variationerna i
husmödrarnas utbildning, för att nu
bara ta några exempel, inverkar givetvis
vid bedömningen. Jag menar därför att
det är oerhört svårt att få fram normer
för att kunna uppskatta det ekonomiska
värdet. Att bygga värdet på vad en ersättare
för husmodern betingar i pris,
finner jag inte heller tilltalande. Just en
sådan sak som arbetsplaneringen i hemmet,
som representerar ett så stort värde,
kan inte uppskattas i pengar.

Herr talman! Även om jag alltså med
mitt hjärta står på reservanternas sida
och helt vill instämma i deras syfte,
säger mig mitt förnuft att en arbetsvärdering
när det gäller husmödrarnas arbete
— tyvärr, vill jag tillägga — inte
är någonting praktiskt genomförbart.
Jag kommer därför, herr talman, att
lägga ner min röst vid en eventuellt
kommande votering.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Jag vill först uttala min
glädje över att fröken Wetterström låtit
sig omvända åtminstone något sedan
förra gången vi diskuterade denna sak.
Vid det tillfället — det var inte mer än
tre månader sedan — utvecklade jag i
ett längre anförande min och utskottets
syn på möjligheterna att göra en värdering
av husmödrarnas arbetsinsats i
hemmet, och jag skall inte nu uppehålla
mig vid de argument jag då anförde.

Efter att ha läst motionerna är jag
litet förvånad över att motionärerna
inte har dragit ut konsekvensen av sitt
resonemang och föreslagit att utred -

ningen skulle ligga till grund för införande
av en hustrulön som staten skulle
betala helt eller delvis. Det skulle ju
vara det sätt på vilket man kunde ge
verklig hjälp åt de familjer där hustrun
är endast hemarbetande. Ty även om
man lyckas göra en skönsmässig eller
på tidsstudier baserad värdering av
husmödrarnas hemarbete, en värdering
som kunde läggas till grund för sjukförsäkringen,
skulle detta uppenbarligen
endast innebära att familjeförsörjaren
fick betala högre premier för hustruns
större sjukförsäkring. Om man t. ex.
uppskattar värdet av husmoderns arbete
till en normal hemsysterlön, omkring
10 000 kronor, betyder ju inte
detta att familjen får dessa pengar som
kontant inkomst. Det är så att säga en
inkomst in natura som familjen har, och
familjeförsörjaren har kanske inte fördenskull
större möjligheter att försäkra
sin hustru i högre sjukförsäkringsklass.

För närvarande betalar en familjeförsörjare
med en årsinkomst mellan 5 800
och 6 800 kronor 30 kronor om året för
grundsjukpenningen och staten betalar
lika mycket. För sjukvårdsförsäkringen,
alltså de 3 kronorna per dag, betalar
familjeförsörjaren och staten också 50
procent var, familjeförsörjaren betalar
40 kronor och staten tillskjuter 40 kronor.
Varje krona som man vill ge husmödrarna
i sjukförsäkringsersättning
utöver detta minimum kostar ungefär
15 kronor i årspremie.

Numera betalar staten endast 20
procent av avgiften för den ytterligare
dagpenning på 5 kronor som husmödrarna
frivilligt kan teckna sig för.
Varje familjeförsörjare, som har så stor
inkomst att han anser det möjligt att
försäkra sin hustru i högre sjukförsäkringsklass,
betalar naturligtvis gärna
den avgift detta medför. Men om vi
skulle fastställa en viss summa, 10 000
kronor eller mera, som norm när sjukpenningen
för hemarbetande husmor
skall bestämmas, skulle vi därmed inte
hjälpa de sämst ställda familjerna och

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

framför allt inte dem som kanske bäst
skulle behöva stöd vid sjukdom i hemmet,
nämligen barnfamiljerna. Om mannen
själv har t. ex. bara 10 000 kronor
i årsinkomst, är det mycket möjligt att
han inte anser sig ha råd att betala den
högre premien för att ge sin hustru
bättre försäkringsskydd.

Har motionärerna, undrar man vidare,
möjligen tänkt sig att de kvinnor
som både har förvärvsarbete och sköter
sitt hem skall få tillgodoräkna sig samma
uppskattning av den senare arbetsinsatsen
som de kvinnor som bara sköter
hemmet? Om så inte blir fallet,
måste väl de kvinnor som sköter både
yrkesarbete och hushåll, anse sig vara
ogynnsamt ställda. Och det finns många
av den kategorien i den inkomstgrupp
som nu är placerad i klass 6 i sjukförsäkringen
och som genom grundförsäkring
och tilläggsförsäkring tillsammans
får 8 kronors ersättning om dagen vid
sjukdom, alltså lika mycket som en husmor
kan få om hon utöver den obligatoriska
försäkringen har tecknat sig för
en frivillig försäkring som ger henne
5 kronor extra om dagen.

Det mest radikala skulle vara att höja
grundpenningen för alla, men det är
naturligtvis en kostnadsfråga. När den
dagen kommer då vi kan diskutera den
saken, skall det emellertid bli intressant
att höra hur långt man från motionärernas
sida vill gå i fråga om kostnadsökningar.

I reservationen talas det om att en
sådan undersökning som den föreslagna
skulle kunna ligga till grund för en
adekvat beräkning av t. ex. förvärvsavdraget
i beskattningen. Jag börjar nästan
misstänka att den huvudsakliga avsikten
med motionerna är att försöka
få en norm, så att man kan göra en ytterligare
höjning av förvärvsavdraget
för yrkesarbetande husmödrar. Men om
man går med på en ytterligare höjning
av detta, vad tror man då att alla de
kvinnor säger, som utan att vara gifta
också sköter ett hem vid sidan av sitt
5*-—Andra kammarens protokoll 1961.

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet

förvärvsarbete eller som själva måste ha
hjälp för att sköta hemmet och inte har
någon möjlighet att göra avdrag i sin
deklaration?

Man säger att detta också skall läggas
till grund för en uppräkning av underhållsbidrag,
bidragsförskott och ersättning
för familjevård. Men när vi diskuterade
detta förra året, var vi överens
om att vi kan höja dessa bidrag ändå,
utan att göra någon mera ingående undersökning
av vad varje arbetsinsats
i hemmet kan vara värd. Jag är inte
helt övertygad om att jag riktigt förstår
vad motionärerna vill. I reservationen
säger man bl. a.: »Utskottet finner det
självklart att en sådan ekonomisk värdering
uteslutande skall byggas på husmoderns
’arbetsmässiga’ insatser i hemmet.
» När vi förra gången diskuterade
detta, sade motionärernas talesman,
fröken Höjer, i debatten bl. a.: »Vissa
moment, har man sagt, som ingår i en
husmoders arbete, kan värderas, men
t. ex. den subtila men viktiga uppgiften
att handleda barn och ungdom är, som
folk säger, ovärderlig, och därför skulle
man inte bry sig om att värdera den
alls. ... Nu tror jag inte att svårigheterna
är så stora att man bör gå runt
dem.»

Får jag tolka dagens skrivning så, att
motionärerna numera anser att det är
så stora svårigheter att man måste gå
runt en del av husmoderns arbetsuppgifter? För

min del ser jag inte arbetsvärderingen
bara som en ekonomisk uppskattning.
Det betydelsefulla är den sociala
värderingen, att husmödrarna så
att säga tillerkänns en själ fast de sysslar
med arbete, som många gånger är
både tråkigt och ohygieniskt, och att
man räknar med kvinnorna i hemmen
som fullgoda samhällsmedborgare på
många andra sätt.

Men av annonser och reklam, som
vänder sig till husmödrarna, får man
ibland föreställningen att annonsörerna
sätter husmödrarnas intelligensnivå
Nr S

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet

mycket lågt. Sparfrämjandet hade i förra
veckan en kurs här i Stockholm, som
man kallade »Vårt ekonomiska läge».
Där var församlade 104 män och 7
kvinnor. Av dessa kvinnor var ungefär
halva antalet funktionärer. Men var
fanns då »hemmens finansministrar»,
husmödrarna? Man hade inte trott att
man skulle kunna resonera med dem
om vårt ekonomiska läge eller ge dem
några tips för sparande. Det brister i
tilltro till husmödrarna, och det är, tycker
jag, en efterblivenhet i tänkandet
som jag gärna skulle vilja vara med om
att få bort. Jag säger som fröken Wetterström,
att syftet med motionen, att
få en bättre social värdering av husmödrarna,
kan jag helt och fullt instämma
med, men jag tror inte att man
når det genom att göra arbetsstudier i
hemmen.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Endast ett par ord. Jag
skulle vilja knyta an till hela den samhällsutveckling,
som vi har upplevt och
upplever. Vi har fått fler och fler löntagare
med den tekniska och industriella
utvecklingen. De fick en osäkrare
tillvaro än människorna hade förr, då
de kunde falla tillbaka på någonting, då
de var mera jordbundna. Undan för
undan har det vuxit fram ett socialt
försäkringssystem för att klara bottentryggheten
för dessa människor. Detta
socialförsäkringssystem bygger på inkomsten.
När det gäller sjukförsäkring,
olycksfallsförsäkring, pension m. m. är
det inkomsten som utgör grunden. Det
har alltid varit svårt att inrymma den
hemarbetande hustrun i socialförsäkringar.
Det blir ju inte något inkomstbortfall,
och man har ingen värdering
av hennes arbete. När man började diskutera
sjukförsäkringen, ville man inte
alls ha den hemarbetande hustrun med,
eftersom det inte blev något inkomstbortfall
när hon blev sjuk. I realiteten

kunde det ju vara en katastrof för familjen,
när hennes arbetsinsats bortföll.

Jag vill framhålla, att det är nödvändigt
att vi får fram en ekonomisk värdering
av hustruns arbete för att hon
på olika sätt skall kunna få del av all
den sociala trygghet, som vi bygger upp
undan för undan.

När det är fråga om hur man skall
beräkna förvärvsavdraget vid beskattningen,
hur man skall beräkna underhållsbidrag,
bidragsförskott m. m., har
man inte någon objektiv beräkningsgrund
att gå efter.

Det är likadant när det gäller familjevården.
Vi försöker mer och mer få
fram sådan vård som ett komplement
till den institutionsvård vi ger barn,
gamla och sjuka. Därför gäller det att
även där komma fram till en vettig arbetsvärdering.

En sak har emellertid alla de slumpmässigt
gjorda värderingarna gemensamt:
de är alldeles för låga. Den saken
är vi alla på det klara med. Det är
också signifikativt vad en kamrat i
denna kammare gjorde mig uppmärksam
på i dag. Hon visade på den senaste
mantalsskrivningsblanketten, vilken
även ligger till grund för folkräkningen.
Där är den hemmavarande hustruns
arbete upptaget som halvtid, oavsett
om hon har sex, åtta eller tio barn
och aldrig så mycket arbete. Det tycker
jag är typiskt för den värdering man i
dag gör av den hemmavarande kvinnans
arbete.

Värderingen är svår att göra, det har
redan framhållits, och det vet vi alla.
Men den är inte omöjlig att göra. Inom
institutet för konsumentforskning har
man gjort en utredning om vissa delar
av hustruns hemarbete, och där har man
lyckats komma fram till en ekonomisk
värdering. Det är absolut nödvändigt att
få fram en rättvis och fullständig värdering
av hemarbetet, inte minst därför
att det här gäller en så stor grupp medborgare.
Vi måste hjälpas åt att ge hem -

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

makvinnorna rättvis del av bottentryggheten.
Detsamma gäller för arbetet på
olika vårdområden. Jag anser det som
sagt alldeles nödvändigt att kvinnornas
arbetsinsatser kommer till en något sånär
rimlig värdering.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Jag biträder utskottsmajoritetens
uppfattning trots att jag
helt kan instämma i motionens syfte.
Liksom fröken Wetterström har även
jag ett hjärta som »klappar för reservanterna»,
och det tror jag är fallet
också med fröken Sandell.

Hustruns arbete är allmänt opinionsmässigt
undervärderat, den saken är
klar. Och det är samma förhållande
inom samhällets lagstiftning och åtgär der.

Vi har siffror från familjeutredningen,
som visar att om vi tar lönen
till ett hembiträde som standard, så
kommer vi upp till 6 000 kronor per år
i genomsnittligt värde för hustruns arbete.
Detta räcker emellertid inte, säger
motionärerna. Vi får som standard
ta hemvårdarinnans, och då kommer
vi upp till 10 000 kronor om året.

Detta är som sagt genomsnittssiffror.
Och skillnaden mellan motionärernas
och familjeutredningens uppfattning visar
hur svårt det är att här komma
fram till några säkra värdesättningar.

Reservanternas talesman, herr Anderson
i Sundsvall, var mycket modest
i sitt anförande och erkände att det är
mycket svårt att göra uppskattningar
och uträkningar av detta slag. Han erkände
att bostadens storlek, dess kvalitet
och utrustning etc. här spelar in och
försvårar beräkningarna. Fröken Wetterström
kompletterade sedan herr Andersons
lista över svårigheter, och jag
skulle kunna komplettera den ytterligare.
Det ekonomiska värdet av hustruns
arbete är beroende av familjens
storlek, dess inkomster o. s. v.

Nu hänvisar motionärerna — också

Ekonomisk värdering av hushållsarbetet

fröken Elmén — till undersökningar
som utförts vid statens institut för konsumentforskning.
Jag känner inte närmare
till saken, men jag tar för givet
att ifrågavarande undersökningar är
gjorda på brukligt sätt, d. v. s. så att
man har följt hustruns arbete från morgon
till kväll och antecknat hur lång
tid hon använt för olika sysslor. På det
sättet kan man få en beräkning av hennes
totala arbetsdag i timmar räknat
och arbetsdagens fördelning på olika
sysslor. Så långt är allt gott och val.

Men det räcker inte med att få fram
en dylik »arbetsbudget» för hustrun. Vi
måste också ha å-priserna för värdet av
de olika göromålen och värdet av de
tjänster hustrun utför med hänsyn tagen
till lönerna på arbetsmarknaden
samt värdet av den produktförädling
som hon presterar i hushållet. Det är
här som svårigheterna kommer. Hustruns
arbete i hemmet har som vi vet
genomgått en utveckling som fortgått
ända sedan det gamla behovshushållets
tid. Allt fler och fler uppgifter har flyttats
från hemmet till fabrikerna eller
till andra ställen utanför hemmet, och
situationen är nu den, att om man gör
upp en arbetsbudget för hustrun, så
innefattar vad som blir kvar till största
delen sådant, som ej kan räknas om i
pengar. Man kan givetvis räkna ut vad
det skulle kosta att lämna bort tvätten,
och man kan se hur stor den ekonomiska
skillnaden är om hustrun bakar
hemma eller om hon köper brödet i
butiken. Men i det stora hela är det
faktiskt omöjligt att statistiskt gripa
prissidan vid värderingen av hustruns
arbete. Vi har alltså bara att konstatera,
att hur önskvärt det än vore att få fram
siffror på detta område, så går det tekniskt
inte att klara. Det är därför, herr
talman, som jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Jag skall falla mig
kort.

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

Nedsatta priser för folkpensionärer vid resor på statens järnvägar

Vi har tidigare i samband med behandlingen
av frågan om sjukpenningen
för husmödrar tillkännagivit vår
uppfattning, och den går ut på att man
skall söka göra en uppskattning av husmödrarnas
arbete i hemmen. Vi har
hävdat, att innan en sådan uppskattning
gjorts kan man inte tala om att
jämlikhet råder mellan man och
kvinna.

Hur stora svårigheter man än staplar
upp, som fröken Sandell gjorde, är
det uppenbart att det inte är värre att
lösa frågan om en uppskattning av husmoderns
arbete än det varit att genomföra
en hel del andra reformer.

Vi kommer sålunda att rösta för reservationen.
Innan man kommit fram
till en uppskattning av husmödrarnas
arbete kan man enligt vår mening inte
åstadkomma någon rättvisa i fråga om
sociala förmåner. Dit räknar jag också
frågan, huruvida man inte skulle
kunna inordna husmödrarna under
ATP.

Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till reservation
nr I.

överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav propositioner dels
på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till den vid utlåtandet fogade
reservationen I); och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Anderson i Sundsvall begärde emellertid
votering, vadan efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 6, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
I) av fru Hamrin-Thorell m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
skedde omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att han
funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Anderson i Sundsvall begärde
emellertid rösträkning, vadan votering
medelst omröstningsapparat verkställ des.

Därvid avgåvos 149 ja och 41 nej,
varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 25

Föredrogos vart efter annat

tredje lagutskottets utlåtande nr 5, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i
vattenlagen, dels ock i ämnet väckta
motioner; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 1, i anledning av väckta motioner
angående allmänna flaggdagar, och

nr 2, i anledning av väckt motion angående
formerna för riksdagens högtidliga
öppnande.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 26

Nedsatta priser för folkpensionärer vid
resor på statens järnvägar

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av
väckta motioner angående nedsatta priser
för folkpensionärer vid resor på
statens järnvägar.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr CARLSSON i Huskvarna (fp):

Herr talman! Det kan synas som en
överflödsgärning att jag yttrar mig, när
utskottet är enhälligt och då jag själv,
som är motionär, skrivit under utskot -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Nedsatta priser för folkpensionärer vid resor på statens järnvägar

tets yttrande. Men på förekommen anledning
vill jag ändå säga några ord.

När man läst vad som i tidningarna
skrivits om utskottets ställningstagande
kan man få uppfattningen, att utskottet
kallsinnigt avstyrkt motionen.
Men så är ju inte fallet. Järnvägsstyrelsen
har konstaterat att det är lönande
med rabattresor, och styrelsen har för
avsikt att ingående analysera resultaten
av prisnedsättningarna för att erhålla
underlag för beslut rörande de
långsiktiga kommersiella åtgärder som
kommer att vidtagas för att stimulera
äldre personer till ökat resande på järnväg.
Efter att ha konstaterat detta anför
utskottet: »Utskottet finner i enlighet
med motionernas syfte angeläget att
folkpensionärernas möjligheter till lättnader
i biljettpriserna så långt möjligt
tillgodoses inom ramen för de av statsmakterna
godtagna principerna för statens
järnvägars taxepolitik. Det kan
mot bakgrunden av vad järnvägsstyrelsen
anfört förutsättas, att så kommer
att ske.»

Jag har ansett denna skrivning så
positiv att jag kunde biträda den.

Får jag bara helt kort konstatera att
de tidigare rabattresorna har gett statens
järnvägar stora inkomster, i synnerhet
tågtian som såldes till mer än
50 000 resenärer. Det betyder ju en hel
del för pensionärerna att de kan resa
för ett billigare pris. Detta kan man
kanske nästan kalla för en nöjesdetalj
i åldringsvården. Det kan vara nyttigt
för folkpensionärerna att resa och hälsa
på sina barn, släktingar och vänner
en eller annan gång om året. Jag skulle
tro att detta är en god medicin för dem.
De sitter kanske ofta ensamma och har
det trist. Den omväxling sådana här
resor bereder betyder då mycket både
psykiskt och fysiskt.

Vi vet ju att statens järnvägar ser ekonomiskt
på den här saken. Det är ingenting
att säga om det, men jag skulle
tro att statens järnvägar skulle få ännu
större inkomster om folkpensionä -

rernas rabatterade resor utsträcktes att
gälla under längre tid än nu. Jag tycker
den nuvarande perioden är litet snävt
tilltagen. Nu kan folkpensionärerna
resa för ett billigare pris endast under
den kallaste tiden på året. Statens järnvägar
skulle nog inte förlora på att ge
dem möjlighet att resa billigt under
längre tid, inte ens om rabattpriserna
skulle få gälla under en kort tid på
sommaren.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Liksom förra året har
järnvägsstyrelsen — och efter järnvägsstyrelsen
utskottet — anlagt företagsekonomiska
synpunkter på denna fråga,
vilken man otvetydigt måste betrakta
som en social fråga och på vilken man
borde anlägga sociala synpunkter och
inte företagsekonomiska. Men då man
inom SJ:s ledning tydligen håller på att
det skall vara företagsekonomiskt lönande
om man över huvud taget skall
utsträcka möjligheten för folkpensionärerna
att få rabatt på järnvägsresor,
blir det väl nödvändigt att låta anslag
för att kunna tillgodose pensionärerna
i det här fallet gå över femte huvudtiteln.
Då SJ-ledningen, som jag tidigare
sagt i annat sammanhang, endast vill
anlägga krassa ekonomiska synpunkter
på denna fråga, vill jag redan nu signalera
att vi senare kommer att motionera
om att anslag för här ifrågavarande
ändamål skall gå över femte huvudtiteln.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 27

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela att kammarens plenum
onsdagen den 8 mars avses skola
taga sin början kl. 10.00.

Nr 8

Onsdagen den 1 mars 1961

§ 28

Interpellation ang. TV-programmens

överensstämmelse med vissa bestämmelser
i allmänna ordningsstadgan

Ordet lämnades på begäran till

Morr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! På de stora kristna högtidsdagarna
juldagen, långfredagen och
påskdagen må icke anordnas offentlig
tillställning efter kl. 6 på morgonen.
Länsstyrelserna har viss möjlighet att
ge dispens från gällande bestämmelser.
Bestämmelsen som reglerar hithörande
frågor återfinnes sedan 1956 i allmänna
ordningsstadgan, där offentlig tillställning
definieras som »teaterföreställning,
konsert, tävling och uppvisning i
sport och idrott, danstillställning, biografföreställning,
cirkusföreställning, tivoli-
och marknadsnöjen, festtåg samt
tillställning av annat slag, som anordnas
för allmänheten och som icke avses
i lagen om allmänna sammankomster».

Enligt meddelande i pressen planerar
Sveriges Radio att i TV på långfredagen
sända cn balett med bibliska motiv. Det
planerade framförandet i TV har väckt
berättigad undran i vida kretsar i lan det.

Ledande män inom såväl kyrka som
frikyrkorörelse synes vara ense om det
olämpliga i sammanställningen Golgata
och balett. Balett och koreografi eller
danskompositioner hör inte samman
med golgatadramat utan måste innebära
en profanering av det heliga. För många
i detta land ligger en tillställning av
detta slag nära blasfemi eller hädelse.

Inför Kristi lidande är en helt annan
attityd tillbörlig än vad den mest konstnärliga
balett torde kunna ge uttryck åt.
Det gäller ju här det allra heligaste i vår
kristna tro, försoningens under. Reaktionen
mot balettframträdande i samband
med Golgata behöver inte vara
känsloaffekterad, den är ett sunt avståndstagande
från det heligas profanering.
Ordet balett förefaller oförenligt
med långfredagens stora drama. Jag har

ingen anledning förutsätta, att Sveriges
Radio inte vill göra dessa försök i god
tro, men samtidigt visar man härmed
sin brist på förståelse i fråga om vad
som är långfredagens innersta mening.
Kristendomens innersta budskap kan
inte höra hemma med ens den skickligaste
koreografiska balett. Förstode man
golgatabudskapet skulle man inse att
man inte på detta sätt har möjlighet att
återge långfredagens budskap.

Vår svenska lagstiftning torde väl i
stort kunna sägas vilja slå vakt om kristna
livsvärden och våra kyrkliga högtiders
helgd. Den i början av denna interpellation
återgivna bestämmelsen om
offentliga tillställningar på kyrkliga
helgdagar synes uppenbarligen inte
vara tillämplig i fråga om här ämnade
framträdanden i TV. Men fråga är om
inte anordnandet av en dylik föreställning
likväl måste anses sakna överensstämmelse
med lagens syfte. Om någon
t. ex. skulle mer eller mindre offentligt
inbjuda människor att åse berörda TVprogram
torde det genast kunna sättas
i fråga om inte givna bestämmelser
skulle kunna åberopas. Man bör här
även besinna att TV-programmen kan
följas av en stundom ganska stor publik
på offentliga platser, t. ex. på restauranger
och konditorier. Frågan huruvida
ett balettframträdande i TV icke faller
under rikets ordningsstadga är inte
så utan vidare klar. Man kan givetvis
göra gällande att ingen publik är närvarande
vid inspelningen eller vid det
lokala framträdandet, men vem når å
andra sidan en publik av den storleksordning
som TV-aktörerna gör?

Då det tilltänkta balettframträdandet
i TV långfredagen är en fråga av stort
intresse vill jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande fråga:

Anser herr statsrådet att behov föreligger
för utarbetande av föreskrifter för
programutformningen i televisionen,
som till sitt innehåll och syfte överensstämmer
med bestämmelserna i gällande
ordningsstadga vad gäller anordnan -

Onsdagen den 1 mars 1961

Nr 8

Interpellation ang. dispens från behörighetskrav för befälhavare å vissa fartyg

de av offentlig tillställning vissa kyrkliga
helgdagar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 29

Interpellation ang. dispens från behörighetskrav
för befälhavare å vissa fartyg

Herr JOHANSSON i öckerö (fp) erhöll
på begäran ordet och anförde:

Herr talman! För tillstånd att föra befäl
på fartyg överstigande viss storlek
föreskriver befälsförordningen viss behörighet
bl. a. i fråga om fullgjorda teoretiska
kunskapsprov. Dispens från behörighetskraven
kan meddelas. Det har
på den senaste tiden emellertid i flera
fall uppstått svårigheter för äldre, erfarna
skeppare att få dispens. Det gäller sådana
fall där vederbörande haft lång
erfarenhet av att utöva befäl till sjöss
på mindre fraktfartyg och vid ansökan
om dispens för förande av befäl på nyanskaffat
fartyg, överstigande i befälskungörelsen
fastställt tontal, fått sin ansökan
avslagen. Då det här gäller personer
med obestridlig lång sjöerfarenhet
och som på grund av sin ålder och
praktiska omständigheter har svårigheter
att uppfylla de teoretiska formellt
föreskrivna kunskapsproven, har
avslagen på dispensansökningarna medfört
uppenbara svårigheter för dem att
fortsätta sin näringsutövning.

Under hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
äldre skeppare med lång erfarenhet av
att utöva befäl till sjöss å fiskefartyg
och smärre fraktfartyg men som uppnått
sådan ålder att man ej lämpligen bör

fordra att de skall tillägna sig ytterligare
teoretiska kunskaper, liksom tidigare,
efter sakkunnig prövning i varje enskilt
fall, kan erhålla tillstånd att vara
befälhavare å sådana fartyg, oaktat de
icke uppfyller de formella krav som sjöbefälskungörelsen
uppställer?

Denna anhållan bordlädes.

§ 30

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 68, till Konungen i anledning
av väckta motioner rörande användningen
av benämningen glass.

§ 31

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 50, angående reglering av priserna
på fisk under budgetåret 1961/62, och

nr 51, med förslag till förordning med
vissa bestämmelser om skydd mot flyghavre.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 32

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion, nr
666, av fru Gunne m. fl., i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition nr 47, angående
vissa anslag ur kyrkofonden m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 33

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.35.

In fidein

Snne K. Johansson