Nr 7 FÖRSTA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 7 FÖRSTA KAMMAREN 1967

14—17 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 14 februari Sid.

Interpellation av herr Fälldin om förkortning av tiden för handläggning
av ärenden vid länsstyrelser och andra myndigheter 5

Meddelande ang. enkel fråga av herr Nilsson, Ferdinand, ang. användningen
av svordomar o. d. i radio och TV.............. 7

Onsdagen den 15 februari

Formerna för anslutning till religiöst samfund och politiskt parti 8

Statsbidraget till politiska partier ............................ 9

Om åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret 11

Kommunala mandattider .................................... 20

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten 25
Behörig domstol vid sjöförklaring ............................ 29

Interpellation av herr Kristiansson, Axel, ang. kungörande av
anmälan till förenings- och handelsregistret ................ 33

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Wallmark om beredande av möjligheter för svenska

forskare att stanna i Sverige ............................ 34

av herr Fälldin om tillgång för ledamöter i taxeringsnämnd
till den av riksskattenämnden utgivna »Handledning för
arbetet i taxeringsnämnder» ............................ 34

av herr Larfors ang. kontroll över företag med bevakningsuppgifter
................................................ 34

1 Första kammarens protokoll 1967. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Torsdagen den 16 februari Sid.

Svar på enkla frågor:

av fru Ohlsson, Lilly, ang. personaltillgången vid fångvårds anstalterna

............................................ 35

av herr Arvidson om viss vidgad tillämpning av vapenförordningens
bestämmelser .................................. 37

av herr Björk ang. undervisningen i historia vid universitetsfilialerna
.............................................. 38

Svar på interpellationer:

av herr Hiibinette om lärarbostäder på landsbygden, m. m. .. 38

av herr Werner om ökad igångsättning av bostadsbyggen inom
Stockholmsregionen .................................... 45

Meddelande ang. enkla frågor:

av herr Strandberg ang. proposition till årets riksdag om tidpunkten
för införande av färgtelevision .................. 49

av herr Skärman ang. tidpunkten för framläggande av proposition
om ny fastighetsbildningslag ...................... 49

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 15 februari

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 7, ang. formerna för anslutning
till religiöst samfund och politiskt parti .............. 8

— nr 8, ang. statsbidraget till politiska partier ................ 9

— nr 9, om åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska

folkstyret .............................................. 41

— nr 10, ang. införande av ny valmetod...................... 20

_ nr 11, om ändrade bestämmelser angående kommunala mandattider
................................................ 20

Statsutskottets utlåtande nr 14, ang. för flera huvudtitlar gemensamma
frågor............................................ 25

— nr 15, om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
................................................ 25

— nr 16, ang. utgifter på tilläggsstat II: justitiedepartementet .. 28

— nr 17, ang. utgifter på tilläggsstat II: utrikesdepartementet .. 28

— nr 18, ang. utgifter på tilläggsstat II: socialdepartementet---- 28

— nr 19, ang. utgifter på tilläggsstat II: finansdepartementet---- 28

— nr 20, ang. utgifter på tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde beträffande skolväsendet m. m..... 28

— nr 21, ang. utgifter på tilläggsstat II: ecklesiastikdepartemen tets

verksamhetsområde beträffande allmänna kultur- och
bildningsändamål ........................................ 28

— nr 22, ang. utgifter på tilläggsstat II: handelsdepartementet .. 29

— nr 23, ang. utgifter på tilläggsstat II: inrikesdepartementet .. 29

Innehåll

Nr 7

Sid.

Statsutskottets utlåtande nr 24, ang. utgifter på tilläggsstat II:
staten för statens allmänna fastighetsfond .................. 29

— nr 25, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalme delsförluster

............................................ 29

— nr 26, ang. överlåtelse av staten tillhörig mark ............ 29

— nr 27, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag inom

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde ........ 29

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften skall utgå för år 1967 ............ 29

Bankoutskottets memorial nr 3, ang. kommitténs för firande av
representationsreformens 100-årsjubileum berättelse över
kommitténs verksamhet under år 1966 .................... 29

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning ........................ 29

— nr 2, ang. granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning
................................................ 29

■— nr 3, ang. ändring i sjölagen, m. in....................... 29

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 12, ang. ändring i sjölagen
in. m................................................... 32

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter på tilläggsstat II:
jordbruksärenden ........................................ 33

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, ang. förenkling av
det officiella språkbruket ................................ 33

Tisdagen den 14 februari 1967

Nr 7

Tisdagen den 14 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1967/68 för kungl. hov- och
slottsstaterna; samt

nr 13, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1967/68 till oförutsedda utgifter.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 7—12,
statsutskottets utlåtanden nr 14—27,
bevillningsutskottets betänkande nr 1,
bankoutskottets memorial nr 3, första
lagutskottets utlåtanden nr 1—3, jordbruksutskottets
utlåtande nr 2 och allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 1.

På framställning av herr talmannen
beslöts att å föredragningslistan för
morgondagens sammanträde konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12 skulle
uppföras näst efter första lagutskottets
utlåtande nr 3.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner
:

nr 30, med förslag om kapitaltillskott
till Uddevallavarvet aktiebolag; och
nr 33, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 28 maj 1920 (nr
245) om medling i arbetstvister, m. m.

Interpellation om förkortning av tiden
för handläggning av ärenden vid länsstyrelser
och andra myndigheter

Herr FÄLLDIN (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! I beslutsprocessen inom
svensk förvaltning spelar remissinstitutet
en väsentlig roll. Genom att de
som berörs av ett ärende samt andra,
som kan bedömas ha synpunkter av
relevans att anföra, får inkomma med
yttrande vill man garantera en grundlig
behandling och en allsidig belysning
av ärendena. Remissförfarandet
torde verksamt ha bidragit till det goda
anseende som det svenska utredningsväsendet
och den svenska beslutsprocessen
har internationellt sett.

Helt naturligt medför remissförfarandet
att beslutsprocessen utsträckes
längre i tiden än vad fallet skulle vara
vid ett enklare och på färre instansers
synpunkter grundat beslutsfattande. I
allmänhet torde detta accepteras mot
bakgrund av de värden som remissförfarandet
har. Det är emellertid angeläget
att åtgärder vidtages för att göra
remissförfarandet så smidigt och så litet
tidsödande som möjligt utan att
några värdefulla principer åsidosätts.

Genom den nya naturvårdslagen har
länsstyrelserna erhållit omfattande åligganden
beträffande naturvården. Däribland
kan nämnas skyldighet att meddela
beslut i ärenden angående avsättande
av naturreservat, fridlysning av
naturminnen samt växt- och djurarter,
förordnande av strandskydds- och landskapsskyddsområden
samt områden
enligt kungörelsen den 26 mars 1965 (nr
57) om lokala bestämmelser till skydd
för djurlivet, stängselgenombrott, täkttillstånd,
dispens från strandskyddsoch
landskapsskyddsförordnanden, ar -

Tisdagen den 14 februari 1967

6 Nr 7

tiden för handläggning av ärenden vid

Interpellation om förkortning av

länsstyrelser och andra myndigheter
betsföretag och förfallna byggnader
som skadar landskapsbilden, reklamskyltar
och nedskräpning i naturen.
Det åligger också länsstyrelse att på
kronans vägnar söka träffa uppgörelse
med sakägare som gör anspråk på ersättning
eller fordrar inlösen av fastighet.
Vid handläggandet av dessa natur -vårdsärenden krävs remissförfarande,
som i många fall är synnerligen tidskrävande.
Som exempel kan nämnas frågan
om dispens från byggnadsförbud
på strandskyddsområde. I och för sig
utgör ärenden av denna typ en mindre
del av länsstyrelsernas naturvår dsarbete,
men en undersökning av förhållandena
i några län visar att lång tid kan
förflyta från det ett ärende kommer
in till dess det avgjorts.

Tillämpningen är något varierande
i olika län men i stort torde följande
förfarande från ett län utgöra ett lämpligt
exempel på behandlingen av ett
ärende gällande dispens från strandskydds-
och landskapsskyddsförordnanden.
Först bör sökanden vända sig till
den kommunala byggnadsnämnden.
Denna tar ställning till ärendet och
överlämnar det därefter till länsstyrelsen.
Ännu är det emellertid endast
en mindre del av de sökande som väljer
denna väg. Flertalet inger ansökan
direkt till länsstyrelsen. Länsstyrelsen
skickar ärendet på remiss. I regel ordnas
remissen som en kedjeremiss, vilket
betyder att remissinstanserna yttrar
sig efter varandra. Endast i undantagsfall
ordnas med solfjäderremiss, vilket
innebär att handlingarna mångfaldigas
och sänds samtidigt till alla remissinstanser.
En normal remissgång
är byggnadsnämnd — länsarkitekt —
överlantmätare men undantag är inte
ovanliga. En representant från statligt
organ inspekterar alltid dispensobjektet,
om detta inte tidigare är välbekant för
t. ex. länsarkitekten eller överlantmätaren.
Remissinstanserna kan också under
hand höra annan instans; byggnadsnämnden
kan t. ex. samråda med re -

gionplanenämnden. Antalet av länsstyrelsen
bifallna ärenden om dispens från
byggnadsförbudet på strandskyddsområde
var år 1965 3 och år 1966 7. Antalet
avslagna dispensärenden var år
1965 18 och år 1966 14. Behandlingstiden
d. v. s. tiden från det ett ärende
kommit in till dess det avgjorts var i
genomsnitt för bifallen 4 månader år
1965 och 9,5 månader år 1966. För
avslagen var behandlingstiden år 1965
10 månader och år 1966 12 månader.

Ärenden om ersättning i dispensärenden
för inskränkt byggnadsrätt prövas
så långt det går i samband med själva
dispensärendet. Handläggningen är densamma
som för dispensärenden, innefattande
den tidskrävande kedjeremissen.
Överlantmätare uppdrar i regel åt en
distriktslantmätare att uppskatta ersättningens
storlek i pengar. Dessutom är
länsstyrelsen enligt naturvårdskungörelsen
skyldig att höra statens naturvårdsnämnd.

I övriga undersökta län är remissordningen
liknande. Behandlingstiderna är
något varierande men håller sig ofta
omkring de ovan nämnda. I ett län har
man emellertid lyckats få betydligt kortare
behandlingstider.

Bortsett från stor arbetsbelastning på
olika remissorgan och dispensärendenas
sammanhang med andra ärenden
torde remissordningen vara den främsta
anledningen till den långa behandlingstiden
för naturvårdsärenden. Liknande
förhållanden torde kunna förekomma
vid de statliga länsorganens behandling
av andra ärenden än naturvårdsfrågorna.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor.

Har statsrådet uppmärksammat att
tidsutdräkten vid myndigheternas behandling
av enskildas ärenden tenderat
att öka?

Är statsrådet beredd medverka till att
ärendenas behandlingstid vid länssty -

Tisdagen den 14 februari 1967

Nr 7

relserna nedbringas bl. a. genom användande
av solfjäderremiss i stället
för det slag av kedjeremiss som nu bl. a.
användes i fråga om naturvårdsärenden? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Tistad under sammanträdet avlämnad,
av honom och herr Svemingsson undertecknad
motion, nr 704, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 19, med
förslag till lag angående ändring i lagen
den 12 juni 1942 (nr 350) om fornminnen,
m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga den 13 februari framställts av

Meddelande ang. enkel fråga
herr Nilsson, Ferdinand, (ep) till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Har Statsrådet sin
uppmärksamhet fästad på huru den
fortskridande nerbusningen i samhället
tager uttryck ej blott i ökat antal
allt råare våldsbrott samt starkt stegrat
antal egendomsbrott utan även i ökad
alltmera ohöljd råhet i tal och skrift?
Avser Statsrådet såsom den politiskt ansvarige
beträffande radio och TV i vårt
land att genom lämpliga åtgärder förhindra
förekomsten i programmen av
råa ord och grova svordomar som sårar
och väcker anstöt hos det stora
flertalet anständiga människor och offentligt
framförda i massmedia verkar
nedbrytande och försimplande?»

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Onsdagen den 15 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
den 20 februari till och med den
2 mars i och för deltagande i nedrustningskonferensen
i Geneve.

Stockholm den 15 februari 1967

Alva Myrdal

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 30,
med förslag om kapitaltillskott till Uddevallavarvet
aktiebolag.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 33,
med förslag till lag angående ändring i
lagen den 28 maj 1920 (nr 245) om
medling i arbetstvister, m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
motionen nr 704.

Ang. formerna för anslutning till religiöst
samfund och politiskt parti

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 7, i anledning av motion
angående formerna för anslutning
till religiöst samfund och politiskt parti.

I motionen nr 7 i andra kammaren av
herr Sjöholm hade hemställts, att riks -

dagen måtte besluta att hos Kungl.
Maj:t begära, att pågående författningsutredning
meddelades direktiv att till
övervägande upptaga frågan, huruvida
icke för anslutning till religiöst samfund
eller politiskt parti borde erfordras
av vederbörande egenhändigt undertecknad
skriftlig ansökan med stadgande
tillika, att barn under sexton år i
religiöst avseende skulle anses tillhöra
samma samfund som vårdnadshavaren.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 7 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herrar
Sveningsson, Svenungsson och Werner,
vilka likväl ej antytt sin åsikt.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
är fogad en blank reservation av
högerledamöterna i konstitutionsutskottet.
Med anledning av denna reservation
finner jag det angeläget att understryka,
att utskottets ställningstagande beträffande
kollektivanslutning till politiska
partier endast avser frågan om
huruvida lagstiftningsåtgärder bör vidtagas
i sammanhanget.

En annan fråga — och här gäller det
själva principen — är den politiska integriteten,
vilken enligt vår mening
måste innefatta rätten till ett fritt politiskt
ställningstagande. Men hithörande
förhållanden bör kunna regleras på
annat sätt än genom lagstiftning. Inom
högerpartiet finner vi det ytterst angeläget
att så sker, och att det sker snart.
Utomordentligt vägande skäl bör kunna
åberopas, om någon inblandning från
statsmakterna skall ifrågakomma. Det
är väl här mera en fråga om förhandling
än om lagstiftning. Det bör finnas

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

goda möjligheter till en ur demokratisk
synpunkt tillfredsställande ordning
utan att lagstifta på området.

En fri och öppen debatt kring detta
problem skulle leda till en verklig opinionsbildning
och lägga grunden till
en god lösning av frågan utan lagstiftning.
Det kan inte gärna vara en grundlagsfråga,
som motionären avser, då han
efterlyser nya direktiv till grundlagberedningen.
Det är väl mera fråga om
praxis rörande den politiska integritetens
hederskodex.

I en partimotion från högerpartiet
om åtgärder i syfte att fördjupa och
stärka det svenska folkstyret — en motion
som vi redan i dag får ta ställning
till — behandlas också frågan om
kollektivanslutning till politiska partier.
Även i denna motion uttalas den
meningen, att man i första hand vill se
kollektivanslutningen avskaffad genom
frivilliga åtgärder. Man anvisar lagstiftning
som den absolut sista utvägen.
Inga uppseendeväckande aktualiteter
kan få oss att ändra mening på den
punkten.

I motion II: 7, som har blivit föremål
för denna utskottsbehandling, åsyftas
inte bara lagstiftning för reglering
av formerna för anslutning till politiskt
parti utan också religiöst samfund.
Mycket kan naturligtvis vara att säga
om detta, men frågan ingår i det problemkomplex,
som den stora utredningen
om kyrka och stat sysslar med sedan
åtskilliga år tillbaka. Innan vi har
tillgång till det material som utredningen
säkerligen förfogar över och innan
vi vet vad utredningen kommer
att säga, är det för tidigt att här föra
en sakdebatt. Utredningen går säkert
grundligt till väga och kommer med
all sannolikhet att redovisa olika synsätt.
Av dessa formella skäl bör frågan
inte diskuteras i detta sammanhang.

Herr talman! Efter att ha redovisat
dessa skäl för vår blanka reservation
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Ang. statsbidraget till politiska partier

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Ang. statsbidraget till politiska partier

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 8, i anledning av motion
angående statsbidraget till politiska
partier.

I motionen nr 232 i andra kammaren,
av herrar Rubin och Sjöholm hade anhållits,
dels om avslag på äskandet i
statsverkspropositionen om anslag för
statsbidrag till politiska partier, dels
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att motionen,
för beaktande av däri angivna synpunkter,
måtte överlämnas till grundlagberedningen.
Motionen hade i förstnämnda
del hänvisats till statsutskottet och i
övrigt till konstitutionsutskottet, vilket
utskott i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt, att
motionen II: 232, i vad den hänvisats
till konstitutionsutskottet, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Sueningsson, fröken Stenberg samt herrar
von Friesen och Werner, vilka dock
ej antytt sin mening.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Även till detta utskottsutlåtande
har högerledamöterna i konstitutionsutskottet
—• denna gång tillsammans
med folkpartirepresentanten
herr von Friesen i andra kammaren —
avgivit en blank reservation.

När riksdagen fattade beslut 1965 om
ett statligt partistöd, fanns det starkt
delade meningar om önskvärdheten av
att de politiska partierna skulle understödjas
med skattemedel. Inom högerpartiet
rådde vid det tillfället ingen
som helst tveksamhet, och vi anser ur
principiell synpunkt det vara alldeles
klart att statsmedel inte bör utgå till

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Ang. statsbidraget till politiska partier
detta ändamål. Partierna bör föra sitt
eget fria liv, och en sådan ordning gagnar
bäst våra demokratiska ideal. När
partierna börjar bli statspartier, helt
eller till hälften, är man enligt vår mening
inne på farliga vägar. Yi i högerpartiet
har denna uppfattning, även om
vi samtidigt är väl medvetna om att
inget parti har något överflöd på tillgångar
— givetvis finns alla möjligheter
för dem att använda de medel som
staten delar ut.

Riksdagen uttalade 1965 att en förutsättningslös
översyn av systemet med
partistöd skall ske sedan erfarenheter
vunnits av dess praktiska tillämpning.
I den motion som behandlas i detta utskottsutlåtande
anses det nödvändigt,
att dessa former omedelbart omprövas,
och samtidigt yrkar motionärerna avslag
på förslaget om statsbidrag till
partierna för nästa finansår med 23
miljoner kronor. Denna senare del av
motionen har i vanlig ordning gått till
statsutskottet för behandling.

Det kan tyckas att vi från högerpartiet
borde ha biträtt yrkandet i denna
motion, ty även från högerhåll har en
motion lämnats, i vilken yrkas avslag
på förslaget om bidrag till de politiska
partierna. För vår del har vi emellertid
en ännu klarare linje. Vi anser nämligen
att någon utredning om de erfarenheter,
som vunnits av statligt partistöd,
inte behöver ske utan att riksdagen
bara behöver besluta att något anslag
inte skall utgå i fortsättningen.

När beslutet om partistödet fattades
1965, hade parlamentet i Västtyskland
fattat ett liknande beslut. Det beslutet
var då under prövning av den västtyska
författningsdomstolen. Nu har författningsdomstolen
kommit fram till att
det beslut som fattades inte stod i överensstämmelse
med författningen. Beslutet
var grundlagsstridigt, och parlamentet
hade inte rätt att fatta ett sådant
beslut. Även om någon lagprövningsrätt
inte förekommer hos oss i fråga om
beslut, som fattas i riksdagen, talar

det västtyska domstolsutslaget sitt tydliga
språk om det olämpliga i att skattepengar
används för partiarbete.

Vid årets riksdag har vi redan fått
höra många gånger att vi har ett kärvt
ekonomiskt klimat, och vi är alla medvetna
om att det förhåller sig på det
sättet. Vi måste hålla igen och begränsa
statsutgifterna. Då ligger det nära
till hands att stryka detta anslag, men
det kan vi inte fatta beslut om i dag.
Jag har därför, herr talman, inget yrkande.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det finns i dagens situation
ingen anledning att ta upp någon
stor debatt kring detta ärende. Vad
mig själv beträffar så har jag •—• i olikhet
mot herr Sveningsson — inte sett
någon anledning att ändra på den argumentering
för bifall till förslaget, vilken
anfördes vid höstriksdagen 1965.

Konstitutionsutskottet har stannat vid
att avstyrka den motionshemställan som
här föreligger. Vi har inte ansett tiden
ännu vara inne för den översyn
av stödets praktiska utformning, som
beslutades när stödet beviljades. Man
bör ha vunnit ordentlig erfarenhet på
den punkten innan man tar upp frågan
på nytt.

Att översynen inte heller skall verkställas
av grundlagberedningen förefaller
oss ganska naturligt, då det gäller
en därifrån skild sak.

I avvaktan på att den beslutade översynen
kommer till stånd har jag inget
annat yrkande än om bifall till utskottets
förslag, att motionen icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det nu
ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Om åtgärder i syfte att fördjupa och

stärka det svenska folkstyret

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, i anledning av motioner
om åtgärder i syfte att fördjupa
och stärka det svenska folkstyret.

I de likalydande motionerna nr 45 i
första kammaren av herr Holmberg
in. fl. och nr 63 i andra kammaren av
herr Bohman m. fl. hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, att motionerna, för beaktande
av däri angivna riktlinjer i syfte
att fördjupa och stärka det svenska
folkstyret, måtte överlämnas till grundlagberedningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:45 och 11:63
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herr
Sveningsson, herr Hernelius och herr
Magnusson i Tumhult, vilka på anförda
skäl hemställt, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
motionerna I: 45 och II: 63 måtte överlämnas
till grundlagberedningen för beaktande
av däri angivna riktlinjer i syfte
att fördjupa och stärka det svenska
folkstyret.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Den motion från högerpartiet,
som behandlas i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9, utgör en sammanfattning
av en rad olika önskemål
och de synpunkter vi därvidlag har.
Enligt vår uppfattning gäller det frågor
som har avsevärd och väsentlig betydelse
för samvaron människorna emellan.
Jag anser att våra synpunkter har
en väsentlig betydelse för alla, som på
bästa sätt vill bevara de värden som
ryms i uttrycken demokrati och folkstyre.

Motionen har inte fått någon nådig
eller välvillig behandling i utskottets
utlåtande. Här redovisas att om inte
riksdagen helt nyligen tagit ställning

till flera av de samhällsproblem som
berörs i motionen så skall detta snart
ske; eljest är det eller det avsnittet under
utredning, eller också har inte
grundlagberedningen till uppgift att behandla
de frågor det gäller.

I utlåtandet finns inte något av sympati
för de synpunkter som framförts
i motionen. Den är avfärdad på ett sådant
sätt att det verkar som om man
nästan väntade att vi skulle be om ursäkt
för att motionen blivit väckt. Men
någon sådan ursäkt kommer inte att
framföras; och det är sannolikt att motionen
på ett eller annat sätt återkommer
framgent, om det går som man
kan räkna med att motionen i dag blir
avslagen. Vi kommer nämligen att leva
vidare i den tron, att i denna motion
om demokrati och folkstyre finns
många synpunkter som skulle vara
värda att ta vara på, att utveckla vidare
och beakta i det grundlagsarbete som
pågår. Inom högerpartiet anser vi att
de värden, som vi vill främja med vår
motion, inte får behandlas med likgiltighet
och bristande intresse utan att
de bör uppmärksammas för att bli förvaltade
på ett rätt och riktigt sätt.

När vi fäster uppmärksamheten på demokratien
och folkstyrelsens principer,
tror jag det finns anledning att ställa
frågan: Fungerar och förvaltas de tillgångar
vi har på ett sådant sätt, att
medborgarna trivs med sin tillvaro?

Det finns mycket som talar för att
så inte är fallet. Hur många är det inte
som flyttar och bosätter sig utomlands,
därför att de inte trivs med vad som
händer och sker i Sverige! Hur många
är det inte bland företagare och inom
näringslivet, som startar företag utomlands
i stället för att bygga ut och investera
mer inom landet!

När det gäller att bygga upp en samhällsbyggnad,
där staten och det allmänna
skall ha ett så stort inflytande
som här, torde det inte vara någon
oviktig detalj, att medborgarna verkligen
trivs med samhällsmaskineriet. Utlandssvenskarnas
rösträtt t. ex. har
många gånger allt sedan år 1929 varit

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Om åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

föremål för behandling och debatt, men
ännu har inte något resultat uppnåtts.
Inte kan det vara en god demokratisk
ordning att en viss grupp, som är
svenska medborgare, inte får tillfälle
att avlämna sina röster. Det är faktiskt
inskrivet i grundlagen, att de har rätt
att rösta. Nu väntar vi att regeringen
så snart som möjligt skall framlägga
ett förslag som är godtagbart, så att
denna rösträttsfråga blir ordnad. Det
är ett grundlagsbrott att utlandssvenskarna
inte får rösta, och vi har svårt
att förstå att det skall vara nödvändigt
att ändra grundlagen för att de skall
få rösträtt.

Man träffar ofta svenskar utomlands,
som kraftigt uttrycker sitt missnöje över
att deras rösträttsfråga inte blivit ordnad
så att de får rösta vid de politiska
valen. I höstas hörde jag själv en utlandssvensk
uttala: »Hälsa dem där
hemma i Sverige, att denna rösträttsfråga
är Sveriges u-landsfråga och
ingenting annat!»

I motionen redovisas synpunkter på
kollektivanslutningen till politiska partier,
något som också många gånger
varit under debatt. Även i dag har synpunkter
redovisats om den saken. Jag
kan inte tänka mig annat än att socialdemokratiska
partiet måste komma till
insikt om att i längden en starkare
grund för partiet är nödvändig än kollektivanslutningen.

I vår motion åberopas ett fall, där en
församling bestående av 134 personer
avlämnade sina röster och med en röstövervikt
på 14 röster avgjorde, vilket
parti 5 500 medlemmar skulle tillhöra
och ekonomiskt stödja, utan att medlemmarna
ens hade möjlighet att närvara
när beslutet fattades.

Det kan inte vara en riktig eller försvarlig
demokratisk ordning att en
medlem först sedan han blivit kollektivansluten
skall kunna genom reservationsrätt
bli berättigad att utträda ur
partiet, men ändå få betala avgift, till
det parti han inte vill tillhöra. Detta är
inte något som har med demokrati att

göra. Det finns många svenska medborgare,
som inte offentligt vill visa
var de politiskt hör hemma. Valhemligheten
och den politiska friheten kränks
allvarligt genom kollektivanslutningen.
Om det nu inte går att få dessa för
människorna så kränkande händelser
och bestämmelser avhjälpta på annat
sätt, måste en lagstiftning komma till,
som garanterar medborgarna politisk
frihet.

Något som också hör till bekymren
ur demokratisk synpunkt är den enorma
maktkoncentration, som samlats
i statens hand — en maktkoncentration
som alla medborgare på ett eller annat
sätt får kontakt med och får känning
av. Säkert är det många som inte får
någon starkare påminnelse om demokrati,
när de kommer i kontakt med
den stora maktfullkomligheten hos dessa
många statliga instanser med stor
makt och myndighet.

I motionen har också uppmärksammats
vilket samspel det har varit och
säkert är i vissa kommuner alltjämt
mellan politisk makt och ekonomiskt
stöd av allmänna medel. Ja, inte är
det ovanligt att skattebetalarnas pengar
används till företag och organisationer
som om man följde den kommunala
kompetensen inte skulle ha tillgång
härtill.

I motionen framförs även kritiska
synpunkter på planeringsrådens arbete.
Ibland får vi i tidningarna se en och
annan bild på mycket framstående representanter
för samhällsliv och näringsliv
som är samlade hos finansministern
eller statsministern för överläggningar.
Men några representanter
för de andra politiska partierna får vid
dessa tillfällen inte vara med, och några
offentliga protokoll förs inte vid dessa
sammanträden med högt kvalificerade
representanter för olika samhällsavsnitt.
Inte kan sådana här sammankomster
av olika slag vara uttryck för
en god demokratisk ordning när de är
så helt undandragna riksdagens kontroll
och offentlig insyn.

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Om åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

Utvecklingen i vårt samhälle kan lätt
leda till något annat än meningen varit.
Demokrati och folkstyre i sina
bästa former är helt säkert något som
vid alla tillfällen behöver följas med
uppmärksamhet.

Av den orsaken har motionen väckts,
och av den orsaken har vi reservanter
yrkat att den bör överlämnas till grundlagberedningen
för beaktande av däri
givna riktlinjer i syfte att fördjupa och
stärka det svenska folkstyret.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Häri instämde herr Svenungsson (h).

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Det är det lilla avsnittet
om utlandssvenskarnas rösträtt i
konstitutionsutskottets utlåtande nr 9,
som jag helt kort vill beröra. Jag är
fullt medveten om att konstitutionsutskottet
längre fram under riksdagen
med anledning av andra motioner skall
avge utlåtande också över denna fråga
och att det alltså finns flera tillfällen
att diskutera detta frågekomplex som
ju för alla kammarens ledamöter är en
särdeles välkänd följetong.

Det finns därför ingen anledning att
gå in på någon historik över detta under
flera årtionden, sedan år 1929, diskuterade
och debatterade ärende som
—■ det skall erkännas — i vissa avseenden
är en mycket komplicerad fråga.
Men som svensk medborgare med rätt
att rösta känner man sig vid det här
laget faktiskt nästan generad när man
både på hemmaplan och utomlands vid
sammanträffande med utlandssvenskar,
som också är svenska medborgare men
tillhörande de grupper som ej har rätt
att delta i svenska val, skall försöka
turnera den resignerade ironien i sådana
uttalanden som detta: »Snart är
det nya val, och utredningskvarnen den
bara mal och mal decennier igenom.»

Vårt utredningsväsende är i princip
en förnämlig institution, och det blir
i allmänhet grundliga utredningar som

leder till beslut och sätter spår i författningar.
Men i fråga om beslutstakten
beträffande utlandssvenskarans rösträtt
på hemmaplan, i Sverige, kanske man
ändå vågar säga, att den har varit väl
långsam. Detta åtminstone om man får
tro dem det berör: tjänstemän av olika
kategorier vid internationella organisationer,
till vilka Sverige är anslutet,
svensk personal vid svenska företag i
utlandet och de svenska tidningarnas
utlandskorrespondenter inte att förglömma.
De gör ju alla var och en på
sin post för vårt land viktiga och förtjänstfulla
insatser. De är svenska medborgare,
men de får inte delta i de
svenska valen.

Nu är det ju så att i statsverkspropositionen
visas ett mycket stort intresse
för de internationella förbindelserna.
I olika huvudtitlar slår man vakt om
svensk information av såväl kulturell
som kommersiell art. Det förefaller då
rimligt att svenska män och kvinnor,
som utom riket är engagerade i sådana
arbetsuppgifter, också får deltaga i de
allmänna svenska valen. Jag är för min
del alldeles övertygad om att kammarens
ledamöter väl kan förstå dessa
svenska medborgares olust och förvåning
över att ett valsystem i en demokrati,
som de tillhör, bara medger vissa
privilegierade utomlands bosatta
svenska grupper rätt att deltaga i allmänna
val — t. ex. sådana medborgare
som är anställda »i rikets tjänst å utrikes
ort», som det heter, eller svensk
utomlands boende missionär eller präst
och sjömän inskrivna i sjömanshus,
men icke bosatta i Sverige.

Nu vill jag gärna tro att den här frågan
snabbt går mot sin lösning. Den
senaste valutredningen 1955, där remissinstanserna
hade sympati för tanken
att i större utsträckning än för
närvarande bereda utlandssvenskarna
möjlighet att delta i allmänna val, har
efterträtts av 1965 års utredning om
utlandssvenskarnas folkbokföring, som
nu är under beredning inom justitiedepartementet.
I sinom tid kommer allt -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Om åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

så ärendet på riksdagens bord, och då
skall väl äntligen den reform som ger
utlandssvenskarna den demokratiska
rättigheten att delta i val till riksdagen
bli verklighet. De tekniska svårigheter
som hittills alltid har påtalats i debatten
omkring genomförandet av rösträttsreformen
för utlandssvenskarna
hoppas vi nu äntligen skall vara lösta i
och med beredningen inom justitiedepartementet,
så att utlandssvenskarna
kan utöva sin medborgerliga rättighet
kanske till och med i 1968 års val.

Vad för övrigt gäller beträffande motionsparet
1:45 och 11:63 ansluter jag
mig till reservanternas förslag i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 9 att överlämna
motionen till grundlagberedningen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Efter vad fröken Stenberg
sade förvånar jag mig över det
yrkande hon ställde. Hon talade för
att man skulle få en snabb lösning av
frågan om utlandssvenskarnas rösträtt,
men reservanterna yrkar på att frågan
skall överlämnas till grundlagberedningen
för beaktande. Det innebär alltså
att man vill att grundlagberedningen
skall ta över och förbereda detta ärende.
Då tror jag att det skulle dröja mycket
lång tid.

Det är för övrigt på det sättet med
hela denna motion att de flesta av de
ärenden, som finns där, är sådana där
det pågår utredning eller där riksdagen
nyligen fattat beslut. I motionen har
upptagits frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt och frågan om folkomröstningsinstitutet,
kollektivanslutningen,
partistödet, maktkoncentrationen, planeringsråden
och den kommunala demokratien.
I några av dessa frågor har
vi nyligen fattat beslut — så skedde i
höstas när det gäller radion och televisionen.
Den kommunala demokratien är
föremål för särskilda utredningar, och
det kan väl inte vara lämpligt att överlämna
allt detta till grundlagberedning -

en, när man vet att arbeten på dessa
områden pågår.

För övrigt -— när det gäller slutsatsen,
att man skall söka fördjupa och
stärka det svenska folkstyret, föreställer
jag mig att det är något som är
gemensamt för oss alla. Jag tror att ledamöterna
i grundlagberedningen också
är bärare av den tanken och att den
kommer att slå igenom såsom motionärerna
önskar.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Bara några ord med
anledning av herr Sveningssons förslag,
enligt vilket kollektivavtalssystemet
skulle innebära ett hot mot valhemligheten
och mot den politiska anonymiteten.
Det förefaller mig som om högern
inte närmare övervägt innebörden
av sitt eget förslag. I högermotionen
ges ett klart förord åt lagstiftning mot
kollektivanslutning, en lagstiftning som
man tydligen rent av vill se förankrad
i grundlagen.

Vad kan nu detta innebära i praktiken? Ja,

om man skall ha en lag, måste
man ju också skaffa sig möjligheter att
övervaka dess tillämpning. Hur skall
man kunna övervaka en sådan lags tilllämpning,
om man inte i princip ger
myndigheterna möjlighet till insyn i
alla politiska medlemsregister i detta
land? Med ett penndrag skulle man alltså
avskaffa den politiska anonymiteten
för alla de människor, som gått in i något
politiskt parti. Det är en ganska
märklig ståndpunkt.

När det gäller reservationsrätten
inom kollektivanslutningen har högern
hållit på anonymiteten. När man har
diskuterat en offentlig redovisning av
större ekonomiska bidrag till politiska
partier, har högern också varit utomordentligt
angelägen om bidragsgivarnas
anonymitet. Men när det gäller
myndigheternas relationer till de poli -

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Om åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

tiska partiernas egna angelägenheter,
då låter man hela anonymitetsbekymret
fara.

Det kan ju tilläggas att varje system,
som man här kan tänka sig, måste medföra
en ofantlig byråkratisering av partilivet
och att man måste ställas inför
oöverkomliga juridiska svårigheter, när
det gäller att definiera begrepp som anslutning
och medlemskap. Jag såg häromdagen
att kommunisterna infört något
som de kallar för »stödmedlemskap».
Man kan undra hur det skall gå
in i definitioner under en lagstiftning.

Men om högern ändå skulle få till
stånd en lagstiftning av detta slag —
vad händer då? En mycket sannolik
konsekvens är att den nuvarande anknytningen
mellan fackliga organisationer
och socialdemokratiska partiet
kommer att bestå, möjligen med lätta
retuscheringar. Den reella innebörden
av det nuvarande systemet är ju helt
enkelt, att vissa fackliga kollektiv beslutar
ge ett stöd till socialdemokratiska
partiorganisationer och samtidigt för
sina medlemmars räkning förvärvar
rättigheten att delta i partiets angelägenheter.
Detta är kollektivanslutningens
hela faktiska innebörd. Och det
kommer inte högerns förslag om lagstiftning
åt. Det skulle vara mycket enkelt,
föreställer jag mig, att lägga till
rätta sådana former, att sådana försök
att bryta sambandet mellan facklig och
politisk arbetarrörelse kommer till
korta.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är inte skickad att
föra någon mera ingående debatt om
kollektivanslutningen, ty jag har aldrig
varit ansluten till någon facklig organisation.
Men vad vi har pekat på i
dessa motioner är att vi som en sista
utväg vill ha en lagstiftning, som förbjuder
kollektivanslutningen.

Jag har dock svårt att tänka mig att
ett argument mot kollektivanslutning -

en skulle vara, att myndigheterna skulle
behöva få tillgång till alla partiers
medlemsregister. Jag kan inte tänka
mig att man skulle behöva gå till väga
på det sättet. Yad vi vill från högerpartiets
sida är att det skall finnas
politisk frihet för alla. Yi vill, som jag
har sagt, ha valhemligheten tryggad.
Men det råder inte någon trygghet när
det är som det är med kollektivanslutningen.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sveningsson menar
väl ändå inte, att den svenska riksdagen
skall anta en lagstiftning som är
speciellt riktad emot det socialdemokratiska
partiet? Lagen måste uppenbarligen
gälla alla partier. Om det gäller
att fastställa under vilka former
olika enskilda individer skall bli registrerade
såsom medlemmar i partierna
— hur tänker sig högern att detta
problem skall kunna lösas utan insyn
i partiorganisationerna?

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag kan dela herr
Björks uppfattning, att det inte bör antas
någon lagstiftning som är speciellt
riktad gentemot det socialdemokratiska
partiet — vi brukar inte lagstifta gentemot
det ena eller andra partiet. Men
vi har alltjämt den uppfattningen, att
det är rätt och riktigt att det genomföres
en lagstiftning som omöjliggör kollektivanslutning.

Det kan inte, som jag sagt i mitt första
anförande, vara en riktig och godtagbar
demokratisk ordning, att ett litet
antal röstande — vi har i motionen
exempel på fall, där de röstandes antal
utgjort mellan två och tre procent av
dem som sålunda blev anslutna till partiet
— skall ha sådana befogenheter att
de med sina röster kan ansluta ett stort
antal medlemmar till partiet.

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Om åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det kan ligga något i
vad konstitutionsutskottets ärade ordförande
påpekade om att olika frågor
sammanförts i den nu föreliggande motionen
— frågor av vilka en del är under
utredning och en del i annat sammanhang
kanske kommer på riksdagens
bord.

Men å andra sidan är det väl så, herr
talman, att formerna för en folkstyrelse
alltid måste följas och bevakas. Det är
ett av skälen till att det praktiskt taget
alltid bör föras en författningsdebatt.
Vad som passade i ett decennium och
som då var tjänligt och lämpligt är
kanske i nästa decennium föråldrat och
förlegat. Det bestående är inte någon
garanti för att allt är gott och väl. Det
är mot den bakgrunden som man får se
denna motion.

Här har i Sverige pågått författningsutredningar
sedan 1954. Utredningsarbetet
avslutades 1963, och efter några år
av överläggningar mellan partiledare
och partirepresentanter följde tillsättandet
av grundlagberedningen, som
enligt sina direktiv dels skall arbeta
med en partiell reform, eventuellt avsedd
att genomföras i början på 1970-talet, dels också arbeta med ett mera
långsiktigt program. Men de företeelser,
som omnämnes i denna motion, är inte
med i direktiven för grundlagberedningen
i allt väsentligt. De omfattas icke av
den partiella reformen, som ju t. ex. rör
valsättet, och de omfattas inte heller av
det mera långsiktiga arbetet, som t. ex.
berör lagprövningsrätten.

Om man tar upp några punkter i denna
motion som inte här tidigare är berörda
vill jag beträffande radion och
televisionen säga, att kommunikationsministern
själv ju i sin proposition förra
året har antytt att det kunde finnas
skäl att fastställa grundläggande rättigheter
och skyldigheter i samband med
dessa informationsmedia i t. ex. en
grundlag. Det är hans eget uttalande,
och det förstår man ju mot bakgrunden
av den enorma slagkraft, som radion

och televisionen i dag har som informationsmedia,
som upplysningsmedel
och som glädjekälla i allt väsentligt ■—
ibland som förargelseklippa för en del,
något som de senaste dagarnas debatter
har omvittnat.

Tag en sådan sak som planeringsråden!
År 1964 inledde Gunnar Heckscher
en offentlig debatt rörande dessa
råds ställning. Vilken är deras konstitutionella
status? Vilka representerar
medlemmarna av dessa råd? Hur går
det med offentlighetsprincipen och
dessa råds arbete? Alla dessa frågor
är värda att prövas, och vi fick härom
dagen ett exempel härpå när den fond,
som statsministern från denna plats
hade talat om under remissdebatten,
plötsligt blev till en bank.

Frågan är: Var? I en kunglig proposition? Nej,

det blev den vid ett slutet sammanträde
i planeringsrådet, t. o. m. i
slutet av detta sammanträde. Vad är
det för ett forum, som helt plötsligt har
kommit inför den offentliga debatten
vid sidan av andra fora här i landet?

Den maktkoncentration, det samspel
som kan finnas inom stat och kommun
ibland och mellan folkrörelser, som motionen
också pekar på, har t. ex. i fråga
om byggnadsmarknaden tagit sig det
uttrycket att det finns en rad företag
som oaktat att de arbetar i konkurrens
med andra företag har en särskild hyreslagstiftning,
en särskild skattelagstiftning
och särskilda rättigheter och
privilegier då det gäller statliga lån
och räntor. År inte det ett exempel på
maktkoncentration ?

I den följande högermotionen har
således mycket blandats, men det har
skett i avsikten att ge ett bidrag till
den aktuella debatten om svenskt folkstyre,
till att vidga den och föra den
framåt. Det är därför som motionärerna
velat få dessa problemkomplex framförda
till grundlagberedningen.

Jag skulle därefter vilja säga ett ord
till herr Björk, som nämner att kollektivanslutningen
är något mycket prak -

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Om åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

tiskt, ty det är en form för den fackliga
rörelsens ekonomiska stöd åt det
socialdemokratiska partiet.

Ja, det ligger mycket i det. Men
skulle inte det stödet, herr Björk, kunna
ordnas på något annat sätt, kanske
direkt från den fackliga rörelsen? Men,
fortsätter lierr Björk, genom denna
form, kollektivanslutningen, får ju medlemmarna
av den fackliga rörelsen också
rättighet att delta i partiets rättigheter.
Ja, herr Björk, det får de —
ibland med mindre rösträtt än andra.
Men det är väl att märka, att det är en
rättighet som de själva inte har begärt
och ofta inte förrän lång tid senare vet
om att de har fått.

Herr BJÖRK (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har utomordentligt
svårt att förstå vad det skulle vara för
fel med att få rättigheter, trots att man
inte har begärt dem. Jag skulle förmoda,
att det finns åtskilliga sådana rättigheter
här i samhället.

Herr HERNELIUS (h) kort genmäle:

Herr talman! Det har herr Björk alldeles
rätt i. Men om de inte ens vet om
rättigheten?

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det är bara en punkt
som jag vill fästa kammarledamöternas
uppmärksamhet på. Den föreliggande
motionen innehåller många synpunkter
av stort intresse; annat av mer periferiskt.
Vad jag särskilt fäst mig vid —
vilket jag gjorde också när fröken
Stenberg nyss talade — är att ett bifall
till den reservation, som fogats till
utskottets utlåtande skulle kunna leda
till vissa risker. Ett bifall skulle nämligen
kunna innebära att utlandssvenskarnas
rösträtt fördröjes. Det ligger hos
riksdagen och konstitutionsutskottet
motioner, som tar sikte på ett snabbt
beslut. Men skulle man, såsom reservanterna
föreslår, överlämna denna motion
till grundlagberedningen är jag

2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 7

rädd för att detta ytterligare skulle
fördröja ett beslut. Det finns all anledning
att se upp i den saken särskilt med
tanke på de övriga motionerna om utlandssvenskarnas
rösträtt.

Det har upplysts att departementet
arbetar med frågan. Jag hoppas att man
nu arbetar snabbt och att vi skall få
möjlighet i år att fatta beslut i riksdagens
kamrar inom kortast möjliga tid.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! Herr Sveningsson gjorde
ett uttalande som jag inte kan finna
bör stå emotsagt. Det var när han som
huvudargument mot kollektivanslutningen
anförde, att beslut ibland kan
fattas med mycket små röstsiffror. Han
nämnde ett exempel från Örebro, vilket
också anfördes i motionen.

Jag vill fästa kammarens och herr
Sveningssons uppmärksamhet på att de
som fattade beslutet var medlemmarna
av avdelningens representantskap. Här
fungerade alltså en demokrati som är
fullständigt utvecklad och lika fullvärdig
som om beslutet hade fattats direkt
vid ett allmänt medlemsmöte genom allmän
omröstning.

Riksdagen är svenska folkets representantskap.
Det innebär ingen sämre
demokrati om vi beslutar än om svenska
folket beslutar vid folkomröstning
— och detta är en parallell till representantskapet
i avdelningarna.

Man kan alltså inte hänvisa till detta
som en lägre form av demokrati och
ifrån den utgångspunkten angripa kollektivanslutningen.
Dessutom bör nog
herr Sveningsson och hans partivänner
tveka inför att förorda ett sådant ingripande
i föreningarnas fria beslutanderätt
som en lagstiftning i detta fall
skulle innebära.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Herr Möller försöker
här göra gällande att det är en god
demokratisk ordning när representant -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Om åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

skåpet i en oganisation •— vilket utgör
ett litet antal personer — till ett politiskt
parti ansluter ett så stort antal
medlemmar av organisationen att det
kan röra sig om flera tusental.

Då vill jag bara fråga herr Möller:
Skulle herr Möller kanske framdeles
kunna tänka sig, att representantskapet
också avlämnar rösterna för organisationens
medlemmar vid valen? Skulle
detta vara en ordning, som även den
kunde godtas ur demokratisk synpunkt?

Jag tycker för min del inte att det
är en god demokratisk ordning, som
man här talar för, och den kan inte
försvaras ur vår synpunkt.

Eftersom jag återigen har ordet vill
jag faktiskt ställa en fråga till herr
Björk. Jag hoppas att jag missförstod
herr Björks uttalande, då jag fattade det
så som om han menade, att om det
stiftades en lag mot kollektivanslutning
— vilket vi framhållit som den sista
utvägen — skulle det behövas någon
instans som i partiregistren skulle undersöka
var fackföreningsmedlemmarna
politiskt hör hemma.

Säkert har ingen inom högerpartiet
tänkt sig att något sådant skulle ifrågakomma.
Det var väl inte meningen bakom
uttalandet, att om det blev en lagstiftning
på detta område skulle fackföreningarna
ändå fortsätta att kollektivansluta
medlemmarna.

Herr MÖLLER (s):

Herr talman! När herr Sveningsson
ifrågasätter att ett representantskap
även skulle kunna tänka sig att avge
röster för medlemmarna i ett val, så
erinras man om herr Sveningssons inledande
ord, med vilka han betygade
sin okunnighet om den fackliga rörelsens
metoder. Det har aldrig varit tal
om en sådan möjlighet under de snart
70 år som kollektivanslutningen existerat
inom svensk fackföreningsrörelse!

Inte heller har man haft en sådan
föreställning när det gällt en annan
variant av detta tema, nämligen när

företag ger ekonomiskt stöd åt politiska
partier. Det är aldrig tal om att
röja någon valhemlighet eller att de
skulle rösta för några medborgare

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Herr Sveningsson kan
tydligen inte sätta sig in i konsekvenserna
av högerns eget förslag. Det
måste uppenbarligen gå ut på att de
människor, som anser att de under
olämpliga former har blivit inskrivna,
som medlemmar i ett parti, skall ha
möjlighet att förhindra något sådant.
Hur skall man kunna skapa ett sådant
hinder utan att skapa insyn i medlemsregistren?
Det är helt ofattbart.

Herr Sveningsson förstod inte heller
riktigt den senare delen av mitt anförande.
Vad jag försökte göra klart är
att den reella innebörden av ifrågavarande
samspel mellan fackföreningar
och politiska organisationer är det förhållandet,
att fackföreningarna beslutar
om kollektivt stöd till en politisk
organisation och att i gengäld den politiska
organisationen erbjuder de enskilda
fackföreningsmedlemmarna att,
om de så önskar, delta i partiets arbete.

Av traditionella skäl har detta samspel
kommit att kallas kollektivanslutning,
men det är utomordentligt enkelt
att ge det en annan beteckning som ytterligare
klargör dess reella innebörd.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har redan erkänt
att jag inte behärskar denna fråga helt
och fullt därför att jag aldrig har deltagit
i någon facklig organisations arbete.
Jag måste emellertid säga till
herr Björk, att så höga tankar har jag
om fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska
partiet, att jag anser
att det skulle räcka med att det blev
en lagstiftning. Då skulle det säkert bli
slut med kollektivanslutningen.

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Om åtgärder i syfte att fördjupa och stärka det svenska folkstyret

Till herr Möller skulle jag vilja
säga, att jag alldeles säkert tror att
man inte har diskuterat något kollektivt
avlämnande av röster, men när
man sänkt demokratien till en så låg
nivå, som fallet är när några få kan
ansluta några tusental till ett politiskt
parti, då vet man sannerligen inte vad
nästa steg kommer att bli. Det får vi
se i framtiden.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Jag hade egentligen
inte tänkt att blanda mig i denna debatt.
Det som uppkallar mig är inlägget
från min värderade bänkkamrat, herr
Björk i Göteborg.

Under de diskussioner som har förts
om kollektivanslutningen har det från
socialdemokratisk sida visats fram en
provkarta på olika skäl för att bibehålla
denna för socialdemokraterna så
matnyttiga inrättning. Man har väl då
och då insett att de argument man
brukat har varit tämligen svaga, och
då har man letat efter nya argument
för att ursäkta sig. Till slut har man
nu kommit så långt, att herr Björk i
argumentnöden griper till ett — det får
jag lov att säga — ganska roande argument,
nämligen att försvara sig med
begreppet »lagtekniska svårigheter».
Det är nästan rörande att se denna utveckling.
Då man känner på sig att ens
argument är svaga drivs man mer och
mer från den svaga underbyggnaden
på de sakliga argumenten till detta sista
halmstrå, som man hoppas skall utgöra
räddningen.

Herr Björk inser nog lika väl som
jag och vi andra, att om man vill ha
en lagstiftning som förhindrar åtminstone
de mest anstötliga formerna av
anslutning till ett parti av personer som
aldrig har bett att få vara med där —
det är väl ändå anstötligt och kränkande
för medborgarkänslan — så visst
går det att åstadkomma en sådan lagstiftning
utan insyn i partiernas medlemsregister.
Så till vida har dock herr

f2 Första kammarens protokoll 1967. Nr 7

Björk rätt, att en absolut vattentät lagstiftning,
som förhindrar även att partierna
i enstaka fall har namn uppförda
på personer, som inte alls vill tillhöra
partiets krets, kan man inte få.
Men man behöver inte gå så långt. Man
får alltid göra en avvägning hur starkt
samhällsintresset är i ena fallet i förhållande
till de ingrepp som tillgodoseendet
av detta intresse skulle medföra.

Man får nämligen förutsätta att om
det genom lagstiftning förbjöds att en
fackförening eller annan organisation
ansluter personer till det socialdemokratiska
partiet eller till något annat
parti, det har ju ingen betydelse i
principfrågan — så kan ett sådant förfarande
naturligtvis konstateras i de
flesta fall utan granskning av några
medlemsregister. Jag förutsätter då att
ett parti svarar uppriktigt, om det tillfrågas
om det är riktigt att det tagit
emot personer som är anslutna kollektivt.
Så pass stor tilltro skall vi väl ha
till våra politiska partier, och då behövs
ingen granskning av medlemsregistret.

Jag har med detta uttalande inte tagit
ställning till frågan om man skall
förbjuda kollektivanslutning eller inte.
Jag tycker att en lagstiftning borde
vara rätt onödig.

Enligt min mening är det ett självklart
demokratiskt krav att man inte
skall bli ansluten till ett parti utan att
ha avgivit en ansökan härom. Utträdesrätten
är ett surrogat och naturligtvis
inte alls någon fullgod ersättning för
rätten och friheten att bestämma om
man vill inträda i partiet eller inte.
Så pass mycket har jag sysslat med
lagstiftning att jag vågar tycka att herr
Björks farhågor är överdrivna vad beträffar
möjligheterna att ingripa, om
man skulle finna det påkallat.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Det enda anmärkningsvärda
i min värderade bänkkamrat herr
Ernulfs inlägg är att han inte klart
och tydligt tar avstånd från tanken på

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Ang. kommunala mandattider
lagstiftning om kollektivanslutning. Hitintills
har nämligen folkpartiet värjt sig
mot anklagelser att sikta till en sådan
lagstiftning. Nu demonstrerar herr
Ernulf omisskännliga sympatier för en
sådan lösning och försöker också bagatellisera
de komplikationer som
skulle vara förenade därmed. Jag noterar
detta faktum med stort intresse.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! En omisskännlig sympati
för lagstiftning lade herr Björk in
i mitt yttrande. Det får nog stå för
hans räkning. Jag sade att jag inte tagit
ställning, och att jag tycker en lagstiftning
borde vara onödig.

För att göra herr Björk en glädje
skall jag sträcka mig litet längre. Jag
vill säga att som förhållandena nu är
synes mig lagstiftning vara större våld
än nöden kräver. Jag tar hellre den
olägenhet som kollektivanslutning innebär
och som jag tycker är obehövlig i
vårt samhälle än jag i nuvarande läge
förordar en lagstiftning. Jag hoppas
att herr Björk är tillfredsställd med
detta.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 9,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —107;

Nej— 23.

Därjämte hade 6 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 10, i anledning
av motion angående införande
av ny valmetod, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. kommunala mandattider

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av
motioner om ändrade bestämmelser angående
kommunala mandattider.

Till gemensam behandling hade konstitutionsutskottet
förehaft:

1) de likalydande motionerna nr 5 i
första kammaren av fru Segerstedt Wiberg
och herr Ernulf samt nr 8 i andra
kammaren av herr Sjöholm m. fl.;

2) de likalydande motionerna nr 44
i första kammaren av herr Alilmark
m. fl. samt nr 64 i andra kammaren av
herrar Ullsten och Antonsson;

3) de likalydande motionerna nr 127
i första kammaren av herrar Schött
och Strandberg samt nr 161 i andra
kammaren av herrar Bengtson i Solna
och Petersson; ävensom

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

4) de likalydande motionerna nr 254
i första kammaren av herrar Göran
Karlsson och Tage Johansson samt nr
323 i andra kammaren av herr Forsberg
in. fl.

I motionerna I: 5 och II: 8 hade hemställts,
att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj.-t begära förslag till sådan ändring
i kommunallagen av den 18 december
1953, att mandatperioden för kommuns
styrelse och för kommunala nämnder
och styrelser bringades, till tidsmässig
överensstämmelse med mandatperioden
för fullmäktigeförsamlingen.

I motionerna 1:44 och 11:64 hade
anhållits, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t begära förslag till sådan
ändring i kommunallagen, att mandatperioderna
för stadsfullmäktige, kommunalfullmäktige
och landsting samt
för nämnder, styrelser och utskott så
långt möjligt bringades att sammanfalla
med den ordning, som skisserats i
motionerna, vari förordats, att de för
Stockholm gällande reglerna i princip
skulle införas för alla kommuner.

I motionerna I: 127 och II: 161 hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj :t hemställa om
skyndsam utredning och förslag rörande
sådana ändringar i kommunallagarna,
att mandattiden för kommuns — såväl
primärkommun som landsting —
styrelser och nämnder komme att sammanfalla
med mandattiden för kommunernas
beslutande församlingar.

I motionerna I: 254 och II: 323 hade
yrkats, att riksdagen skulle besluta att
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om sådana ändringar i kommunallagen
och lagen om skolstyrelse, att de allmänna
valen av fullmäktige finge snabbare
genomslag på sammansättningen
av kommunens styrelse och skolstyrelse.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 5 och II: 8, I: 44 och
II: 64, I: 127 och II: 161 samt I: 254 och

Ang. kommunala mandattider
11:323, i skrivelse till Kungl. Maj:f anhålla
om utredning och förslag rörande
ändrade bestämmelser om mandattiden
för kommunernas styrelser enligt
vad utskottet i utlåtandet anfört.

Reservation hade anmälts, utom av
annan, av herr Tistad och herr Hamrin
i Jönköping, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
har jag fogat en blank reservation.
Anledningen är att jag gärna skulle
ha sett att utskottet hade tagit steget
fullt ut och begärt eu utredning också
om när de församlingar — stadsfullmäktige,
kommunalfullmäktige och
landsting — som utgår ur de kommunala
valen skall träda till.

Efter kommunalvalen i höstas, som på
många håll ledde till en omsvängning
i majoritetsförhållandena, tycker många
människor att det är väldigt egendomligt
att de kommunala styrelserna ■—
stadskollegier, drätselkammare, kommunalnämnder
och landstingens förvaltningsutskott
— oberoende av valutslaget
sitter kvar under hela detta år
och inte kommer under omval förrän
vid 1968 års ingång. I fråga om de s. k.
fakultativa nämnderna, vilkas mandattid
kommunerna själva får bestämma,
följer man i allmänhet samma mönster
som för kommunens styrelse. Detta
innebär att valresultatet inte slår igenom
i den kommunala förvaltningen
över huvud taget förrän mer än 15 månader
efter valet.

I utskottets, recit beskrives utförligt
hur det har blivit så. Jag skall inte ta
upp kammarens tid med en tillbakablick
utan skall nöja mig med att konstatera
att det rådde delade uppfattningar
i frågan, när den nuvarande
kommunallagen antogs vid 1953 års
riksdag. Majoriteten ville genom eftersläpningen
förebygga en »onödig politisering»
av styrelserna. Det är värt att
lägga märke till uttrycket, som är häm -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Ang. kommunala mandattider
tat ur konstitutionsutskottets utlåtande
nr 22 vid 1953 års riksdag. Man var
också rädd för att frågan om styrelsens
blivande sammansättning skulle komma
att dominera fullmäktigevalet och »därmed
skymma blicken för detta vals betydelse
för övriga kommunala angelägenheter».
Detta var alltså år 1953.
Synsättet har ändrats sedan dess. På
bordet har vi nu ett utlåtande av ett
i huvudsak enigt utskott, som rekommenderar
en omprövning av reglerna
om mandattiden för kommunernas styrelser.
»Det framstår», säger utskottet,
»från principiella synpunkter som
önskvärt, att styrelsen har såvitt möjligt
samma mandatperiod som den beslutande
församlingen».

I en av de motioner som vi nu behandlar
— nr 1:44 av herr Ahlmark
m. fl. — föreslås en ändring av mandattiderna
också för de kommunala församlingarna.
Motionärerna vill att mandatperioden
för de valda skall börja
kortare tid efter valet än nu. Med undantag
för stadsfullmäktige i Stockholm
väljs ju dessa församlingar nu för kalenderår.
De gamla ledamöterna sitter
alltså kvar mer än tre månader efter
valet och har under denna tid bland
annat att fastställa kommunens budget
för det kommande året. Ur demokratisk
synpunkt är det naturligtvis inte
tillfredsställande att en grupp, som förlorat
sin majoritetsställning i valet, genom
budgetbeslutet får ett avgörande
inflytande på hela den kommunala
verksamheten under det följande året.
Vi har också sett exempel på hur en
sådan grupp i det längsta sökt utnyttja
eftersläpningens fördelar och ännu på
nyårsaftonen med stöd av sin eftersläpande
majoritet drivit igenom beslut i
fullmäktige mot de grupper som fått
förtroende av väljarnas flertal i valet.
Ur demokratisk synpunkt talar allt för
att de nyvalda fullmäktigeförsamlingarna
och landstingen bör träda till så
kort tid efter valet som möjligt.

Nu har man sagt i den debatt som
förts, att en sådan lösning möter stora

praktiska svårigheter. Man förklarar till
och med att den av praktiska skäl är
helt omöjlig. Gentemot detta kan sägas
att en sådan ordning finns och
fungerar — till synes väl —• i Stockholm.
Där träder de nya stadsfullmäktige,
som utses vid valet i september,
i funktion redan den 15 oktober. Omöjligt
är det alltså inte, att lägga mandatperiodens
början i närmare anslutning
till valet.

Samma skäl kan anföras för att den
nyvalda riksdagen skall samlas så snart
som möjligt efter valet och att inte som
nu den gamla uppsättningen riksdagsmän
skall sitta kvar under höstsessionen
som om ingenting hänt. Jag förutsätter
att grunlagberedningen måste
ta upp och söka en lösning på denna
fråga, om inte i första omgången så i
ett senare skede av sitt arbete. Med
hänsyn till den sammankoppling som
förutses komma att ske mellan riksdagsval
och kommunalval, måste grundlagberedningen
då också rimligtvis ta
ställning till mandattiden för de kommunala
församlingarna. Jag anser det
därför inte nödvändigt att i detta sammanhang
begära någon utredning om
mandattiden för de kommunala församlingarna
utan finner att man bör
koncentrera sig på att få en ändring
till stånd beträffande kommunernas styrelser.

Jag ansluter mig alltså, herr talman,
till utskottets förslag och ber att få yrka
bifall till detta.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det vi nu diskuterar är
två problem, men utskottet har bara
behandlat ett av dem.

Det första gäller kommunernas styrelser.
Styrelsens mandatperiod måste
sammanfalla med fullmäktiges mandatperiod.
Men så är det inte i dag —
på massor av platser sitter nu kommunalnämnder
och drätselkammare med
socialdemokratisk majoritet och skall
styra stads- och kommunalfullmäktige

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

med ieke-socialistisk majoritet. Och
när valvinden vänder någon gång i
framtiden kan ett rakt motsatt läge uppstå.
Detta är en orimlig ordning, och
det är bra att konstitutionsutskottet här
har föreslagit en förändring.

Men det andra problemet gäller själva
fullmäktigeförsamlingens mandatperiod.
Skall det vara så att efter ett
kommunalval sitter de gamla fullmäktige
kvar i flera månader fram till årsskiftet
och då kan fatta beslut om en
rad för kommunen viktiga frågor? Är
det rimligt att de personer och partier,
som fått misstroende av väljarna och
kanske inte blivit omvalda, trots det sitter
och bestämmer om budgeten för
kommunen, om skattesatsen, om viktiga
stadsplanefrågor, om kommunala investeringar
och inköp, kort sagt om allt
det som faller inom den kommunala
kompetensen?

Vi är ett antal motionärer som liksom
herr Tistad besvarar de frågorna med
nej. De nya fullmäktige skall träda till
så snabbt som möjligt. De gamla fullmäktige
skall inte sammanträda efter
det väljarna utsett nya förtroendemän.
Detta betyder i praktiken att stads- och
kommunalfullmäktige liksom landstingen
bör förnyas redan någon månad
efter valet, alltså i mitten av oktober.
Då bör de sammanträda och välja kommunens
styrelse.

Ingen kan väl längre säga att ett sådant
system inte skulle kunna fungera,
att det blir en för snabb avlösning
mellan de nya och de gamla fullmäktige.
Detta system har nämligen, såsom
herr Tistad sade, under många år
praktiserats i Stockholms stad. Det har
fungerat väl där, och jag har svårt att
förstå varför eftersläpningen i fullmäktigeförsamlingarna
skall vara större i
t. ex. Örebro, Göteborg och Sollentuna
än den är i Stockholm. Ingen tror väl
heller att kommunalpolitikerna ute i
landet är mindre skickade att efter ett
val genomföra det maktskifte som väljarna
kan ha begärt.

På senaste tiden har vi sett märkvär -

Ang. kommunala mandattider
diga fall av hur det går när en eftersläpande
majoritet, som har fått misstroende
av väljarna, försöker utnyttja
höstmånaderna för att i strid med de
nyvalda trumfa igenom omstridda beslut.
När stadsfullmäktige i Jönköping
sammanträdde på nyårsaftonen var det
knappast för att den dagen kunde anses
särskilt lämpad för politiska debatter.
Det var för att den avgående socialdemokratiska
majoriteten skulle få en
sista chans att driva igenom ett beslut,
som man visste att majoriteten i de nyvalda
fullmäktige bestämt ogillade.

När man läser konstitutionsutskottets
utlåtande frågar man sig varför utskottet
inte med ett enda ord berört denna
principfråga. Varför har man diskuerat
en rad andra problem men inte sagt
någonting om skälen till att man avfört
den motion, som jag nu talar om,
från det utredningsuppdrag som utskottet
vill ge regeringen? Jag hoppas att
konstitutionsutskottets ordförande nu
vill förklara för kammaren varför man
ansett eftersläpningen i kommunernas
fullmäktige som så naturlig att man
t. o. m. vägrar att med en enda bokstav
motivera den.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det dominerande i de
motioner som har väckts är frågan om
att få samstämmighet när det gäller
mandattiderna mellan fullmäktige och
kommunernas nämnder och styrelser.
I den frågan är utskottet helt ense och
begär att man skall få en utredning.

Vad sedan gäller den fråga som herr
Ahlmark ställde till mig'' utgår vi ifrån
— som även herr Tistad gjorde — att
man i det arbete som pågår inom
grundlagberedningen också har att ta
ställning till frågan om mandattiderna.
Om vi får gemensam valdag •— vilket
förefaller troligt — blir det ännu mera
naturligt tvingande för grundlagberedningen
att ta upp frågan.

Vad sedan gäller den fråga som herr
Ahlmark ställde, om man inte skulle

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Ang. kommunala mandattider
kunna få det som i Stockholm, kommer
vi där in på mycket svårlösta problem.
Då är frågan om vi skall ha valdagen
vid en annan tid på året eller
om vi skall förändra budgetåret. Som
herr Ahlmark känner till har vi källskatt
i detta land. Det är nödvändigt
att kommunerna fattar beslut i oktober
månad för att det skall komma med i
statsverkspropositionen genom vilken
utgifterna för kommunerna skall redovisas
för riksdagen. Detta problem är
betydligt mera omfattande än herr Ahlmark
tycks ana.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det är riktigt att denna
fråga rymmer en rad problem, och
det är därför vi vill ha en utredning
om saken. Då tyckte vi att också detta
problem med eftersläpningen skulle ingå
i det allmänna utredningsuppdrag
som konstitutionsutskottet nu ger regeringen.
Nu säger herr Georg Pettersson
att det blir så besvärligt med kommunernas
budgeter och att det därför
knappast är möjligt att införa stockholmssystemet
i de andra kommunerna.
Han måste ju ändå medge att det
går bra i Stockholms stad; man kan där
klara av en budget också sedan nya
fullmäktige har trätt till. Det är väl
ingenting som hindrar kommunerna
ute i landet att vara lika duktiga på
den punkten. Om någon bestämd svårighet
uppreser sig på denna punkt är
det ju alldeles klart, herr Pettersson,
att det kommer att avslöjas i en utredning,
och den kan då lägga fram förslag
till hur problemet skall lösas.

Det är ändå en mycket viktig fråga
som herr Tistad och jag har tagit upp:
eftersläpningen i kommunerna när en
gammal majoritet kan besluta efter valet
i strid med den nyvalda majoriteten.
Om detta säger herr Pettersson
ingenting. Jag tycker det vore önskvärt
om konstitutionsutskottets ordfö -

rande kunde ge en positiv deklaration
om att denna fråga kommer att lösas
på det viset att man minskar eftersläpningen
ute i kommunerna så mycket
som det över huvud taget är praktiskt
möjligt.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Så snabbt som det kan
låta sig göra efter ett val bör den nyvalda
församlingen kunna träda till.
Men jag tror inte att det går vid den
tidpunkt som herr Ahlmark föreställer
sig, av den anledningen att det föreligger
möjligheter att anföra besvär
över ett val, och om besvären blir bifallna
skall det förrättas nyval. Innan
nyval kan äga rum skall det också förflyta
en tid. Det medför alltså att det
inte med de bestämmelser vi nu har
och om vi skall bibehålla rätten till
överklagande o. s. v. går att få den
snabbhet när det gäller landets kommunalval
som herr Ahlmark föreställer
sig.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Det problem som herr
Georg Pettersson tog upp går bra att
lösa. Man kan mycket väl tänka sig att
de nya fullmäktige sammanträder i mitten
av oktober. Skulle det bli ett överklagande
av valet och regeringsrätten
bifaller yrkandet är det möjligt att
hålla valet mycket kort tid därefter
och låta de nya fullmäktige sammanträda
senare. Det är precis på det sättet
som stockholmssystemet skulle verka
i händelse av ett överklagande av
valet i Stockholm.

När herr Pettersson säger att vi skall
försöka sträva efter att minska eftersläpningen
så mycket som möjligt är
min fråga till honom: Varför går det
att ha en mycket kort tidsperiod mellan
valet och tillträdet av de nya stadsfullmäktige
i Stockholm men inte i övriga
delar av landet? Vad är det för
speciella förhållanden i huvudstaden

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

som gör att man där kan ha en mindre
eftersläpning än i övriga delar av landet? Herr

PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det är rätt lustigt när
herr Ahlmark säger att den nyvalda
församlingen skall sammanträda under
oktober, och om det blir besvär som
vinner bifall så skall nyval förrättas.
Det innebär alltså att den församling
som tillträder i oktober inte har tillkommit
på laga sätt. Är det den lösligheten
som herr Ahlmark strävar efter
i svenskt politiskt liv?

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Herr Georg Pettersson
vet mycket väl att det inte förekom
något enda överklagande som bifölls
efter valet 1962, och såvitt jag vet kommer
det inte heller att bli något efter
valet 1966. Antag att det en gång på
tiotusen, eller en gång på tusen, inträffar
att det på grund av överklagande
blir ett nyval i någon kommun! Är
det då så farligt att för den sakens
skull en fullmäktigförsamling sitter bara
under någon enda månad? Är det
rimligt att av detta enda skäl vid varje
val — i varje stad, i varje kommun
och i varje landsting —- ha en eftersläpning
på flera månader?

Herr Pettersson besvarade inte min
fråga: Varför har man kunnat avskaffa
eftersläpningen i Stockholms stad
men har eftersläpningen kvar i landet
i övrigt?

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag tackar för herr
Ahlmarks deklaration att de nya fullmäktige
skall kunna sammanträda även
om det sedan visar sig att de inte är
valda. Han sade att det inträffar så
sällan, men det innebär alltså att han
erkänner att vi kan ha denna löslighet.
Man behöver enligt hans förmenande
inte vara så noga i svenskt politiskt

liv. Det är värdefullt att ha fått vetskap
om den saken.

När det gäller stockholmsförhållandena,
som herr Ahlmark har tagit upp
ett par gånger, vill jag säga att det ju
finns en särskild kommunallag för
Stockholms stad. Jag är inte övertygad
om att det bör vara någon skillnad i
fråga om kommunallagstiftningen i
Stockholm och i övriga kommuner.
Jag tycker att det skulle vara bättre om
Stockholms stad övergick till systemet
i de övriga kommunerna än att dessa
övergick till stockholmssystemet.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag konstaterar att
konstitutionsutskottets ordförande är
mera intresserad av att försöka skapa
en ny eftersläpning i huvudstaden än
att ta bort eftersläpningen i de övriga
kommunerna.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag strävar efter att det
inte skall behöva uppstå sådana förhållanden
att man inte kan sammanträda
därför att valet inte har tillkommit
i laga ordning.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
behandlade för flera huvudtitlar gemensamma
frågor, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa
anslags uppförande i statsbudgeten.

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Iiiibinette
(1:213) och den andra inom
andra kammaren av herr Magnusson i
Borås m. fl. (11:273), hade hemställts,
dels att riksdagen måtte med avslag på
Kungl. Maj ds proposition nr 1, såvitt
här vore i fråga, ur budgeten avföra
samtliga de anslagsposter, som funnes
upptagna i en vid motionerna fogad
bilaga 1; dels att riksdagen måtte, med
ändring av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt här vore i fråga, besluta,
att samtliga de anslag, som funnes
upptagna i en vid motionerna fogad bilaga
2, skulle vara obetecknade samt
minskas med vartdera en tiondel av det
föreslagna anslagsbeloppet; dels att anslag
till Omkostnader hos diverse myndigheter
måtte beräknas till vissa angivna
belopp under andra, femte—åttonde
och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att reservationsanslag till Diverse
utgifter måtte beräknas till vissa angivna
belopp under andra, tredje, femte
—åttonde och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla, att under
de avförda anslagen föreliggande medelsbehov
måtte i mån av medelstillgång
tillgodoses inom ramen för varje
huvudtitels här ifrågavarande anslag;
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte anhålla om sådan ändring
av de administrativa reglerna beträffande
omkostnadsanslag, att dessa såsom
maximerade totalbelopp utan bindande
specificering ställdes till vederbörande
myndigheters förfogande; dels
ock att riksdagen måtte hos Kungl.
Maj :t anhålla, att vid varje budgetårs
slut till riksdagen måtte lämnas en redovisning
för användningen under förflutna
budgetår av anslagen till Diverse
utgifter och till Omkostnader hos diverse
myndigheter.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 213 och II: 273
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade avgivits av herrar
Kaijser, Ottosson, Strandberg, Bohman
och Cassel, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:213 och 11:273,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och
bidragsanslag till anslag till Diverse utgifter
respektive Omkostnader hos diverse
myndigheter, vilken överflyttning''
beräknades medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 2)

godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring
beräknades medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 3)

hos Kungl. Maj:t hemställa, att
efter utgången av varje budgetår till
riksdagen måtte lämnas en redovisning
för användningen under budgetåret av
de i motionerna föreslagna anslagen till
Diverse utgifter respektive Omkostnader
hos diverse myndigheter.

Herr OTTOSSON (la):

Herr talman! I statsutskottets utlåtande
nr 15 har behandlats motionerna
1:213 och 11:273 beträffande ändrad
ordning för vissa anslags uppförande
i statsbudgeten, och till utlåtandet är
fogad en reservation av utskottets högerledamöter.
Jag är fullt på det klara
med att denna fråga har behandlats
vid flera tidigare riksdagar, och med
hänsyn till att motionärernas önskemål
är utförligt behandlade i de nyssnämnda
motionerna skall jag fatta mig
kort.

Vi kan konstatera att för varje år
har mängden av anslag på driftbudgeten
ökat, vilket väl i sin tur har
gjort det svårare för utskotten att bedöma
de olika utgiftbehoven och väga
dessa mot varandra. Man ställer sig
ibland frågande till om alla de speci -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

ficerade anslagen fyller de mest aktuella
behoven. En långt driven specificering
innebär därför enligt motionärerna
i många fall att tillgodoseendet
av dessa behov försvåras.

Mot den långt drivna specificeringen
av diverse anslag kan också invändas
att både Kungl. Maj :t och ämbetsverken
bindes i medelsdispositionen på ett
sätt som icke är praktiskt eller ändamålsenligt.
Man har ett tvång att hålla
sig inom de olika detaljposterna. Ett
förändrat budgetsystem skulle ge dem
både större frihet och större ansvar
än de har med nuvarande system.

När det gäller omkostnadsanslagen
föreligger en särskild situation. Dessa
är i regel betecknade som förslagsanslag
med uppdelning på delposter, vilket
inte alltid överensstämmer med under
budgetåret föreliggande verkliga
behov. Verk och myndigheter känner
sig oförhindrade att använda beviljade
anslag under varje delpost även om
man i vissa fall kunde sparat in anslaget
och i andra fall kunde använt
anslaget till aktuellare behov.

Vi tror dessutom att en friare anslagsbeteckning
skulle medverka till
icke oväsentliga besparingar.

Inom näringslivet och speciellt inom
den större industrien sker budgeteringen
numera i stor utsträckning i de former
som motionärerna föreslår, och jag
har bekräftelse på att detta system verkar
smidigare och dessutom har medverkat
till avsevärda besparingar och
riktigare investeringar.

I utlåtandet erinras till sist om att
Kungl. Maj:t uppdragit åt statskontoret
att verkställa en utredning rörande
bokföring, kostnadsredovisning och
programbudgetering. Denna utredning
beräknas avlåta ett betänkande inom
den allra närmaste tiden, och jag kan
bara hoppas att de i motionerna framförda
synpunkterna har övervägts och
vunnit beaktande.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till den vid statsutskottets
utlåtande nr 15 fogade reservationen.

Herr CARLSSON, HARRY, (fp):

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Ottosson här påpekade att
motioner med i huvudsak samma yrkande
som den motion som nu behandlas
har varit före i denna kammare en
lång följd av år. Sparsamhet och rationalisering
är önskvärda även inom
statsförvaltningen, därom är väl alla
överens. Att såsom i motionen föreslås
generellt sänka vissa omkostnadsanslag
i budgeten med 10 procent kan visserligen
låta bra teoretiskt, men att detta
skulle medföra motsvarande besparingar
har jag svårt att förstå.

Såsom också herr Ottosson anförde
här omnämnde statsutskottet redan vid
förra årets behandling av en likalydande
motion att Kungl. Maj:t uppdragit
åt statsutskottet att i samband med
riksrevisionsverket verkställa utredning
rörande bokföring, kostnadsredovisning
och programbudgetering inom
statsverksamheten. Utskottet framhöll
vidare att de i motionen framförda
synpunkterna kunde väntas komma under
övervägande i samband med utredningen.

Det framgick även av debatten vid
förra årets riksdag att man redan prövat
en rationellare uppläggning av budgetredovisningen
inom ett mindre avsnitt
i statsförvaltningen. I det nu föreliggande
utskottsutlåtande! nr 15 erinrar
utskottet härom och tillägger: »Enligt
vad utskottet under hand erfarit
avser statskontoret att inom kort avlåta
ett betänkande angående programbudgetering.
»

Herr talman! Att nu genomföra de
i motionen föreslagna åtgärderna utan
att avvakta utredningens förslag kan
inte utskottet biträda. Därför yrkar jag,
herr talman, bifall till vad utskottet
hemställt.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Herr Harry Carlsson
har anmärkt mot att vi skulle ha föreslagit
en generell sänkning av anslagen

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

med 10 procent. Jag vill rikta uppmärksamheten
på att vad vi i motionen
föreslagit är en genomsnittlig nedsättning
med 10 procent. Det innebär inte
att varje enskilt anslag skulle sänkas
med 10 procent. Det framgår av motionen
att nedsättningen givetvis inte
behöver ske likformigt. Jag har gärna
velat rätta till detta misstag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen enligt de
därunder framkomna yrkandena gjorde
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Ottosson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 15, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Ottosson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —113;

Nej— 24.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr Ahlmark anmälde, att han avsett
att rösta ja men av misstag nedtryckt
nej-knappen.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 16, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
justitiedepartementets verksamhetsområde
;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tililäggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
utrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

18, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
socialdepartementets verksamhetsområde; nr

19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
finansdepartementets verksamhetsområde; nr

20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
beträffande skolväsendet
in. m.;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde
beträffande allmänna
kultur- och bildningsändamål;

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

nr 22, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
handelsdepartementets verksamhetsområde; nr

23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
inrikesdepartementets verksamhetsområde; nr

24, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, i vad propositionen avser
staten för statens allmänna fastighetsfond; nr

25, i anledning av Kungl. Maj ds
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1967/68 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående överlåtelse av staten
tillhörig mark; och

nr 27, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

varvid utlåtandena nr 20, 21, 22, 26
och 27 företogos punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 1, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften skall utgå för år
1967.

Vad utskottet i detta betänkande
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial nr
3, med överlämnande av kommitténs

Ang. behörig domstol vid sjöförklaring
för firande av representationsreformens
100-årsjubileum till fullmäktige i riksgäldskontoret
avgivna berättelse över
kommitténs verksamhet under år 1966.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning; och

nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning.

Ang. behörig domstol vid sjöförklaring

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 3, angående dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i sjölagen m. m., dels motioner
om tillsättande av haverikommission
vid båthaveri i lotsled, dels i anledning
av propositionen väckt motion,
dels ock motioner angående trafiknykterhetsbrott
inom sjöfarten.

Genom en den 4 november 1966 dagtecknad
proposition, nr 145, vilken
hänvisats till konstitutionsutskottet såvitt
avsåge ändring i lagen om inskränkningar
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar samt i övrigt till
lagutskott, i vilken sistnämnda del propositionen
behandlats av första lagutskottet,
hade Kungl. Maj :t, såvitt nu
vore i fråga, föreslagit riksdagen att
antaga förslag till

1) lag om ändring i sjölagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni
1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt
att upptaga sjörättsmål;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen
den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker
m. m.;

4) lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen
den 30 juni 1952 (nr 530).

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Ang. behörig domstol vid sjöförklaring
I propositionen hade föreslagits ändringar
i sjölagen, vilka främst berörde
reglerna om fartygs befälhavare, haveri
och sammanstötning samt ansvarsbestämmelserna
och rättegångsreglerna.
Den föreslagna revisionen var till stora
delar av väsentligen redaktionell natur.
Viktiga sakliga ändringar hade dock
föreslagits i fråga om fartygs dagböcker
och sjöförklaringsinstitutet.

De båda utredningsinstituten sjöförklaring
och sjöförhör hade föreslagits
sammanförda till ett gemensamt institut,
benämnt sjöförklaring. I vissa uppräknade
fall skulle sjöförklaring vara obligatorisk.
Inom landet skulle sjöförklaring
liksom nu äga rum inför domstol.
Antalet sjöförklaringsdomstolar skulle
inskränkas till endast sju. Sjöförklaring
skulle som regel upptagas i den hamn,
där händelsen i fråga inträffat, eller, om
den inträffat till sjöss, i den hamn,
som fartyget först anlöpte. Behörig sjöförklaringsdomstol
skulle vara den som
vore närmast den hamn eller ort, där
sjöförklaring skulle äga rum.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels de vid 1966 års riksdags början
väckta likalydande motionerna nr 443
i första kammaren, av fru Hultell och
herr Lidgard samt nr 538 i andra kammaren
av herrar Hedin och Nordgren;

dels en i anledning av propositionen,
vid 1966 års riksdag väckt motion nr
982 i andra kammaren av herrar Johansson
i öckerö och Levin;

dels ock de vid innevarande riksdag
väckta likalydande motionerna nr 170
i första kammaren av herr Bengtson
in. fl. och nr 212 i andra kammaren
av herr Wiklund i Stockholm in. fl.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte —• med förklaring
att riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det i förevarande
proposition, nr 145, framlagda förslaget
till lag om ändring i sjölagen —

a) för sin del antaga nämnda förslag
med den ändringen, att 305 § erhölle
i utlåtandet angiven lydelse;

b) med bifall till motionen II: 982
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
uttalat om undantag från sjöförklaring
och rapportskyldighet vid vissa lätta
sammanstötningar;

c) i skrivelse till Kungl. Maj :t giva
till känna vad utskottet uttalat om kostnaderna
för förhör inför svensk konsul; II.

att riksdagen måtte antaga de vid
samma proposition fogade förslagen
till lag om ändring i lagen den 4 juni
1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt
att upptaga sjörättsmål, lag
om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9
maj 1958 (nr 205) om förverkande av
alkoholhaltiga drycker m. m. samt lag
om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen
den 30 juni 1952 (nr 530);

III. att motionerna I: 443 och II: 538
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 170 och II: 212 måtte i skrivelse
till Kungl, Maj :t giva till känna
vad utskottet i utlåtandet anfört om
tillämpningen av en promilleregel för
sjötrafikens vidkommande.

Utskottets förslag till ändrad lydelse
av 305 § förslaget till lag om ändring
i sjölagen innebar en komplettering av
Kungl. Maj :ts förslag med en regel
av innehåll, att Konungen för viss hamn
skulle äga förordna, att annan sjöförklaringsdomstol
än den närmaste skulle
vara behörig, om det vore ändamålsenligt
med hänsyn till trafikförbindelser
och övriga förhållanden.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag ber att få ta kammarens
uppmärksamhet i anspråk för
en mycket liten men inte oviktig praktisk
detalj i det omfattande lagkomplex
på sjörättens område som behandlas i
första lagutskottets utlåtande nr 3. Det

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

gäller spörsmålet om behörig domstol
vid avgivande av sjöförklaring. Sådan
förklaring skall i regel äga rum i den
hamn där en olyckshändelse — t. ex.
en sammanstötning mellan två fartyg
■—■ inträffat eller, om händelsen inträffat
till sjöss, i den första hamn till vilken
fartyget eller befälhavaren därefter
anländer. Antalet behöriga domstolar
är för närvarande 49, d. v. s. 30
rådhusrätter och 19 häradsrätter.

Propositionen innefattar en långt gående
begränsning av antalet behöriga
domstolar. Emot en begränsning av antalet
domstolar är ingenting att invända,
men man har nog därvid enligt min
mening gått något för långt. Antalet
sjöförklaringsdomstolar har inskränkts
till sju -—- säger och skriver sju —
d. v. s. för vart och ett av rikets fartygsinspektionsdistrikt,
nämligen Luleå,
Sundsvall, Stockholm, Kalmar,
Malmö, Göteborg och Karlstad. Däremot
saknas sådana städer som exempelvis
Hälsingborg, Karlskrona, Karlshamn,
Norrköping, Gävle och Visby,
vilka alla är ganska betydande sjöfartsstäder.
Alla dessa städer har också
under den senaste femårsperioden haft
ett ganska avsevärt antal sjöförklaringar.
Där finns i regel också kompetent
folk som kan fungera såsom bisittare
i rätten. Jag vill särskilt nämna Hälsingborg,
som jag bäst känner till. Där
var antalet sjöförklaringar under perioden
56 —• Malmö hade bara 44. Det
är en stor praktisk olägenhet om befälhavare
och andra personer, som kommer
till Hälsingborg med fartyg, skall
behöva resa ner till Malmö för att avge
sjöfarklaring, eller om en rådman eller
assessor vid rådhusrätten i Malmö skall
behöva bege sig till Hälsingborg för
att uppta sjöförklaring. Detta medför
bara onödiga resor och onödiga kostnader,
och det rimmar inte så väl med
de anspråk på rationalisering som man
i övrigt ställer.

Första lagutskottet har observerat
dessa olägenheter och uttalar också att
utskottet förutsätter att Kungl. Maj :t

Ang. behörig domstol vid sjöförklaring
följer frågan om behovet av ytterligare
sj öf örklaringsdomstolar.

Herr talman! Jag vill starkt understryka
vad utskottet i denna del har
anfört och uttrycker den förhoppningen
att Kungl. Maj:t i samband med det
fortsatta lagstiftningsarbetet på sjörättens
område, vill föreslå en ökning av
antalet sjöförklaringsdomstolar. Inom
parentes kan jag upplysa om att antalet
domstolar med behörighet att uppta
sjömål är mycket större — det får alla
rådhusrätter göra.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr
Ernulf (fp).

Herr SVEDBERG, ERIK, (s):

Herr talman! Föreliggande proposition,
som första lagutskottet har behandlat,
innebär ju förslag till ändring
i sjölagen, vilket herr Jacobsson nyss
redogjort för. Vi kan i varje fall notera
att dessa förslag synes vara väl underbyggda
i form av utredningar. Man har
även kunnat konstatera att departementet
har tagit hänsyn till vad remissinstanserna
anfört. De små randanmärkningar
som utskottet har gjort
i några avsnitt skiljer sig väl i sak inte
från propositionens allmänna riktlinjer.
Utskottet anser snarare att denna
skrivning understryker departementschefens
egna intentioner.

Vad först gäller själva utredningsförfarandet
vid olyckor och haverier
inom sjöfarten är att märka att utredningsinstituten,
sjöförklaring och sjöförhör,
föreslås sammanförda till ett
gemensamt sådant med benämningen
sjöförklaring.

När det sedan blir fråga om den
myndighet som skall handha detta utredningsförfarande,
bär sjölagskommittén
diskuterat möjligheten att tillsätta
sjöförklaringsnämnder, lämpligen en
för vart och ett av landet sju fartygsinspektionsdistrikt.
Av olika anledning -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

Ang. behörig domstol vid sjöförklaring
ar har kommittén emellertid ej stannat
för detta förslag utan i stället förordat
en nedbantning av antalet behöriga
domstolar på så sätt, att de domsagor
som inkorporerat rådhusrätter skulle
falla bort och att endast rådhusrätterna
skulle ha dessa uppgifter.

Bland andra remissinstanser yttrade
sig domstolskommittén över detta förslag
och förordade en ytterligare begränsning
av antalet behöriga domstolar
på så sätt att en rådhusrätt i varje
fartygsinspektionsdistrikt skulle bli forum
för sjöförklaring. Beträffande antalet
skulle det bli en direkt anknytning
till sjölagskommitténs, resonemang
om särskilda sjöförklaringsnämnder.

Departementschefen har följt den
mening som redovisas av domstolskommittén,
och därav följer alltså att nu
endast sju namngivna rådhusrätter,
herr Jacobsson nämnde städerna, föreslås
bli anförtrodda dessa utredningsuppgifter.

Skulle däremot sjöförklaringen leda
till att det även blir en domstolssak i
egentlig mening föreslås givetvis inte
någon begränsning av de nuvarande
domstolarnas behörighet. Det är alltså
endast när det gäller själva utredningen,
förundersökningen om man så vill
kalla det, som det blir denna nedskärning
av antalet organ.

Genom denna nedskärning skulle utredningsmyndigheterna
få tillräcklig
erfarenhet av sjöförklaringar, och även
andra fördelar vinnes. Den statistik
som domstolskommittén redovisar ger
även sakligt underlag för denna ordning.
Av genomsnittligt knappa 200
sjöförklaringar per år faller omkring
tre fjärdedelar på rådhusrätterna i
Stockholm, Göteborg och Malmö, medan
på de övriga nu behöriga domstolarna,
hela 46 till antalet, kommer
knappa 50 utredningar.

Det är givet att det kan bli så som
herr Jacobsson redogjorde för. Han
nämnde att om en sjöförklaring skall
hållas i Hälsingborgs hamn så blir rådhusrätten
i Malmö behörig att förrätta

denna utredning, medan rådhusrätten
i Hälsingborg sedan själv tar upp målet,
om det blir rättegång. Detta medför
en del resor. Dock är det inte sagt att
i det här fallet någon mer än ordföranden
i rätten —• denne skall nämligen
vara lagfaren domare — är bosatt
i Malmö. De övriga två, som skall vara
kunniga och erfarna i sjöväsendet, utses
av rätten bland en förteckning på
minst 20 personer, som sjöfartsstyrelsen
varje år upprättar för varje sjöfartsinspektionsdistrikt.
Det kan mycket
väl tänkas att någon av dessa bor
i Hälsingborg, och då blir det ingen
extra resa för deras vidkommande.

För övrigt kan väl de synpunkter
som anförs även gälla andra kuststräckor
och i större utsträckning. Herr Jacobsson
nämnde även andra städer.
Det är bara fem till sex mil mellan de
båda skånska städerna, medan det blir
betydligt längre sträckor efter ostkusten.
Vid sjöförklaring i Gävle blir det
exempelvis Stockholms rådhusrätt som
utreder, och ännu flera mil är det mellan
Sundsvall och Luleå.

Den nya organisationen torde dock
medföra så påtagliga fördelar i andra
hänseenden, att de nämnda olägenheterna
inte blir av någon betydelse, och
som herr Jacobsson nämnde bär inte
första lagutskottet varit alldeles opåverkat
av de av honom anförda synpunkterna.
Man har ju skrivit att man
förutsätter att Kungl. Maj:t följer frågan
om behov av ytterligare sjöförklaringsdomstolar.

Utskottet är som sagt enigt i denna
fråga, och jag ber att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 12, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring i sjölagen
m. m., i vad denna hänvisats till

Onsdagen den 15 februari 1967

Nr 7

utskottet, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1966/67, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av väckt motion angående
förenkling av det officiella
språkbruket, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet den 21
och den 22 februari för att deltaga i
sammanträde med Nordiska rådets trafikutskott
i Oslo.

Stockholm den 15 februari 1967

Birger Lundström

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed att
på grund av utlandsvistelse få tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 7—den 17 mars 1967.

Stockholm den 15 februari 1967

Einar Dahl

De begärda ledigheterna beviljades.

Interpellation ang. kungörande av anmälan
till förenings- och handelsregistret Herr

KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
erhöll på begäran ordet och anförde:

Herr talman! Enligt gällande bestämmelser
ankommer det på överståthållarämbetet
respektive vederbörande
länsstyrelse att för allmänheten bekantgöra
anmälningar, som skall tas in i
förenings- och handelsregistret. Kungörandet
sker bl. a. genom annonsering
i pressen enligt lagen angående handelsregister,
firma och prokura den 13
juli 1887, vars innehåll lyder:

»Registreringsmyndigheten skall ofördröjligen
låta kungöra innehållet av anmälan,
som i registret intages, såväl i
allmänna tidningarna som ock, om anmälan
avser rörelse i stad, i tidning
som utgives i den staden eller, om flera
tidningar där utgivas, i den av dessa,
där allmänna påbud för staden
vanligen meddelas, Utgives ej tidning
i staden eller avser anmälan rörelse å
landet, skall kungörelsen införas i den
tidning i länets residensstad, där allmänna
påbud för denna stad vanligen
meddelas. Bilaga till anmälan skall ej
kungöras.»

Som framgår av lagtexten innebär
denna bestämmelse att när det gäller
anmälan av rörelse inom kommun eller
stad där inte någon tidning utgives
skall annonsering ske i tidning som
utgives i residensstaden oavsett om
denna tidning är den mest spridda inom
ifrågavarande område eller ej. I
vissa fall innebär bestämmelsen därför
att annons inte införes i den inom
kommunen helt dominerande lokaltidningen
som jämväl i en i residensstaden
utkommande tidning, vars upplaga
inom ifrågavarande kommun —■ eller
stad — är mycket begränsad.

Avsikten med annonseringen om anmälningar
till förenings- och handelsregistret
måste vara att bringa dem till
medborgarnas kännedom. I konsekvens
härmed borde annonsering ske i den
tidning som har den största spridning -

Nr 7

Onsdagen den 15 februari 1967

en inom ifrågavarande område oavsett
tidningens utgivningsort. Svårigheterna
att avgöra en tidnings, spridningsintensitet
är med befintliga metoder obetydliga.
Samstämmighet torde råda angående
värdet av att en god samhällsinformation
ges genom pressen. Det är
angeläget att samhället inte genom
föråldrade annonseringsbestämmelser
snedvrider konkurrenssituationen tidningarna
emellan.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få ställa följande fråga:

Anser statsrådet att bestämmelserna
för kungörande genom annonsering av
anmälan till förenings- och handelsregistren
är utformade på ett sådant sätt
att medborgarna ges bästa möjliga information
härom och om så inte är
fallet är statsrådet då beredd vidtaga
åtgärder för ändring av gällande bestämmelser? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Herr TALMANNEN yttrade:

En utrikespolitisk debatt hålles, som
tidigare meddelats, onsdagen den 8
mars.

Arbetsplenum med en handelspolitisk
debatt hålles fredagen den 10 mars
med början kl. 11.00. Detta plenum har
i den preliminära planen upptagits som
bordläggningsplenum kl. 14.00.

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor framställts, nämligen

den 14 februari av herr Wallmark (h)
till hans excellens herr statsministern:

»Anser Herr Statsministern det förenligt
med svensk forskningspolitik, att
framstående forskare anser sig behöva
lämna landet?»;

den 15 februari av herr Fälldin (ep)
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet:
»Är Statsrådet beredd
vidtaga åtgärder så att den av
riksskattenämnden utgivna ''Handledning
för arbetet i taxeringsnämnder’
framställes i en så stor upplaga, att i
varje fall samtliga taxeringsnämndsledamöter
kan erhålla densamma?»;

den 15 februari av herr Larfors (s)
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet:
»Vill Herr Statsrådet
och Chefen för justitiedepartementet
redogöra dels för nu gällande regler
för kontroll av sådana företag, som åtaga
sig bevakningsuppgifter, och dels
om Herr Statsrådet eller annan statlig
instans överväger skärpta bestämmelser
rörande kontrollen och övervakningen
av dylika företags verksamhet?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.53.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

Torsdagen den 16 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 8 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 49, i anledning av § 2 i riksdagens
revisorers berättelse över 1965 års
granskning av statsverket;

nr 56, i anledning av motioner om
ändrade bestämmelser angående kommunala
mandattider; och

nr 57, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjölagen m. m., i vad denna hänvisats
till utskottet.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 54, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om ändring i sjölagen m. m.,
såvitt propositionen hänvisats till lagutskott.

Ang. personaltillgången vid fångvårdsanstalterna Herr

statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara fru Lilly Ohlssons fråga
angående personaltillgången vid
fångvårdsanstalterna, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
2 februari, och anförde:

Herr talman! Fru Lilly Ohlsson har
frågat mig om tillgången på läkare, kuratorer
och annan personal vid våra
fångvårdsanstalter är tillräcklig för att

ge de intagna hjälp med deras problem.

Personalbehovet på de olika fängvårdsanstalterna
varierar med hänsyn
till klientelets sammansättning. En sluten
anstalt med dess, generellt sett, svårare
och mer belastade klientel kräver
naturligen mer personal än en öppen
anstalt. En anstalt för unga eller för internerade
har större behov av tillsynsoch
vårdpersonal än en anstalt för normalklientel.

Det är svårt att rekrytera kvalificerad
behandlingspersonal — läkare, psykologer
och socialarbetare — inom kriminalvården
liksom inom andra vårdområden
i landet. Den personal som finns
måste därför utnyttjas på mest effektiva
sätt. Det sker genom att i första
hand de större anstalterna förses med
tillgänglig medicinsk och pedagogisk
expertis. Läkarna på de psykiatriska
avdelningarna på Långholmen, Härlanda,
Malmö och Härnösand tar vid sidan
av sina uppgifter inom det rättspsykiatriska
undersökningsväsendet även
viss befattning med akuta vårdfall på
dessa anstalter. För de renodlade vårduppgifterna
av psykiatrisk art finns
överläkartjänster på Långholmen och
Roxtuna samt på Håga sjukhus. En
tjänst som överläkare vid Kumlaanstalten
har inrättats i dagarna. Till en del
tillgodoses det psykiatriska vårdbehovet
vid fångvårdsanstalterna genom arvodesavlönade
konsulter. Antalet psykolog-
och assistenttjänster -— kuratorer
finns inom kriminalvården numera
endast på de psykiatriska avdelningarna
— har ökat under senare år. I årets
statsverksproposition har medel beräknats
för åtta nya assistenttjänster på
anstalterna. Den fortsatta förstärkningen
av fångvårdsanstalternas behandlingspersonal
måste ske successivt inom
ramen för samhällets totala resurser.

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

Ang. personaltillgången vid fångvårdsanstalterna

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret på
min fråga.

Denna fråga är föranledd av en artikel
i en kvällstidning rörande händelser
på en av våra fångvårdsanstalter.
Vad som relaterades därifrån rimmar
illa med våra allmänt antagna humanitetsprinciper.
Man frågade då: Hur är
det med personalen, är den tillräcklig
och är utbildningen avvägd med hänsyn
till det fysiskt och psykiskt skadade
klientel som den skall ta hand om?

Som justitieministern just nu framhöll
i sitt svar är det svårt att skaffa läkare,
men jag anser att det är mycket
glädjande att överläkartjänsten på Rumla
nu är tillsatt därför att just den läkartjänsten
nämndes i pressen. Likaså
är det oerhört glädjande att det finns
psykologer som på ett psykologiskt riktigt
sätt kan hjälpa internerna till rätta.

Vad som också intresserar mig är
frågan om tillgången på samtalsterapeuter
kommer att bli tillräcklig. Denna
försöksverksamhet kommer alldeles
säkert att innebära en utomordentligt
värdefull utökning av kriminalvården.
Enligt mitt sätt att se måste vården inriktas
på att motverka och mildra den
ångest, misstro, ensamhet och ruelse
som den intagne känner över sitt sociala
misslyckande. Människor som befinner
sig i frihet har möjlighet att vända
sig till anhöriga och vänner med
sina svårigheter. På anstalten är den
intagne isolerad från sin familj. I de
fall där internen är gift har familjen
mist sin försörjare och mist hans arbetsinkomst.
En sådan familj är många
gånger hänvisad till socialvården, men
det finns också fall då de anhöriga saknar
mod att uppsöka socialbyrån. De
känner rädsla och skam och de vill
liksom inte lägga upp sina trasor till
beskådande. Detta känner och vet internen
och tillsammans med hans egen
belägenhet medför det att problemen
tornar upp sig och blir skyhöga.

Isoleringsstraffet är också nämnt i
pressdiskussionen. Jag är fullt införstådd
med att anstalterna måste kunna
vidta åtgärder mot den som bryter
mot anstaltsordningen. Man kan ifrågasätta
om internen är fysiskt och psykiskt
rustad för en sådan längre isolering
från gemenskapen. Borde inte isoleringsstraffet
utbytas mot någon annan
åtgärd? Härmed avser jag metoder
som kan bygga upp och som kan innebära
bättre anpassnings- och utvecklingsåtgärder
för individen.

En stor del av internerna inser att
de måste anpassa sig för ett liv i frihet.
Möjligheten till rehabilitering och
utbildning är värdefull, ty under alla
förhållanden blir det en svår omställning
för internen när han kommer ut
från anstalten. Kanske möter han misstro
och förakt, och då blir det betydligt
lättare att klara sig om han kan
sitt yrke.

Jag förstår väl det stora ansvar som
fångvårdspersonalen har och att klientelet
kan vara oerhört svårskött. Man
blir glad när man hör att en betydande
utökning av personalen har ägt rum
och att det kommer att krävas folk med
ännu bättre utbildning på detta område.

Herr talman! På tal om kravet om
ökad utbildning för fångvårdspersonal
har någon frågat: Måste man kunna så
mycket för att låsa en celldörr? Ja, blir
svaret, innanför dörren sitter en människa.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Fru Ohlsson nämnde
en personalgrupp som jag inte hade berört
i mitt svar, nämligen samtalsterapeuterna.
Samtalsterapi pågår sedan
några år vid ett flertal anstalter. Personal
som är lämpad att leda sådan
terapi utbildas för närvarande vid särskilt
anordnade kurser, och det är
tänkt att gruppsamtal så småningom
skall kunna anordnas på flertalet anstalter.

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

Om viss vidgad tillämpnin;

Beträffande isoleringsstraffet, som fru
Ohlsson särskilt uppehöll sig vid, vill
jag påminna om att jag för ungefär en
månad sedan tillsatte en utredning som
skall totalt och förutsättningslöst granska
den s. k. behandlingslagen,

Där har tagits upp åtskilliga problem
som för närvarande diskuteras vid den
allmänna debatten, däribland isoleringsstraffet.

Det säges uttryckligen i direktiven
att de sakkunniga skall undersöka om
man inte kan ersätta denna form av
bestraffning med någon lämpligare.

Fru OHLSSON, LILLY, (s):

Herr talman! Jag vill återigen tacka
herr statsrådet för dessa upplysande
och mycket glädjande svar. Jag vill inte
tvista om vad som faktiskt göres. Jag är
fullt övertygad om att vi har eu positiv
kriminalvård på väg.

Herr talman! Jag är också fullt medveten
om att hur stor viljan än är hos
personalen så kan man inte rehabilitera
alla interner. Jag tror att jag kan sluta
med att säga liksom nyss, att innanför
dörren sitter en medmänniska.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om viss vidgad tillämpning av vapenförordningens
bestämmelser

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
KLING erhöll ordet
för att besvara herr Arvidsons fråga
om viss vidgad tillämpning av vapenförordningens
bestämmelser, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 9 februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Arvidson har frågat
mig om jag vill medverka till att
vapenförordningens bestämmelser utsträcks
att omfatta också sådana luftbössor
och luftpistoler som är avsedda
för målskjutning.

3 Första kammarens protokoll 1967. Nr 7

av vapenförordningens bestämmelser
Arbete pågår f. n. inom justitiedepartementet
med att upprätta en promemoria
rörande vissa ändringar i vapenförordningen.
I det sammanhanget
kommer också frågan om licensplikt för
de av herr Arvidson nämnda vapnen
att behandlas. Sedan promemorian har
färdigställts och remissbehandlats, kommer
förslag till de ändrade bestämmelser
som behandlingen kan ge anledning
till att föreläggas riksdagen så
snart arbetsläget tillåter.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för det svar
som jag erhållit på min enkla fråga.
Jag tyder det såsom positivt. Att dessa
farliga luftvapen bör vara licensbelagda
är högst aktuellt. Olyckan i Skåne
i förra veckan talar sitt tydliga
språk. Det är något fel i att vem som
helst skall kunna springa omkring med
luftgevär och skjuta på folk och djur.

Detta illustrerades på ett grymt sätt
i TV för en tid sedan när man såg de
trevliga ungdomarna som var ute och
studerade fågellivet på stranden. Rätt
som det var började den ene fäkta
med ett luftgevär, och så siktade han på
en fågel långt borta och sköt — naturligtvis
utan att träffa. Det var väl inte
meningen att han skulle träffa. Men
det är så typiskt för det hela. Folk tror
att de med sitt luftgevär skall få bära
sig åt precis hur som helst. Jag skall
aldrig glömma när en pojke kom med
ett luftgevär i ena handen och en blåmes
i den andra. Det gjorde mig så
ont. Men nu tror jag i alla fall att det
blir någon ordning på detta.

Jag är tillfredsställd med svaret, och
jag tackar.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Nr 7

Torsdagen den 16 febrnari 1967

Om lärarbostäder på landsbygden, m. m.
Ang. undervisningen i historia vid universitetsfilialerna Herr

statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN erhöll
ordet för att besvara herr Björks fråga
angående undervisningen i historia
vid universitetsfilialerna, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för den
7 februari, och anförde:

Herr talman! Herr Björk har frågat
mig om jag anser det önskvärt att de
historiestuderande vid universitetsfilialerna
erhåller samma möjlighet som
studenterna vid de nuvarande universiteten
att välja mellan en politisk-historisk
och en ekonomisk-historisk studiekurs
och vilka åtgärder jag anser
möjliga för att här säkerställa likvärdighet.

I årets statsverksproposition har jag
förutsatt att utbildning i historia skall
ges vid samtliga filialer fr. o. m. nästa
budgetår. Avsikten är att ämnets inriktning
mot historia eller historia efter
ekonomisk-historiska linjen skall
fastställas av Kungl. Maj:t efter förslag
av universitetskanslersämbetet. En uttalad
målsättning är att utbildningen
vid filialerna blir likvärdig med den
vid moderuniversiteten. Men det är
självklart alt en filialort i varje fall till
en början ej kan erbjuda moderuniversitetets
alla utbildningsmöjligheter.

Herr BJÖRK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för hans svar på
min fråga.

Svaret är positivt i den meningen
att ecklesiastikministern klart uttalar
att målsättningen är att utbildningen
vid filialerna skall bli likvärdig med
den vid moderuniversiteten. Men jag
skulle vara tacksam för en kompletterande
upplysning om varför det är så
alldeles självklart att filialorterna inte
redan i utgångsläget skulle kunna erbjuda
den valmöjlighet som jag har antytt
i min fråga. Det har uppgivits för

mig att den saken sannolikt skulle kunna
ordnas till en obetydlig merkostnad
och att svårigheterna till någon del
skulle betingas av bristande vilja till
samarbete mellan berörda professorer
vid moderuniversiteten.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har i mitt förslag
— som ju behandlas av riksdagen —
gått längre än organisationskommittéerna
på de fyra filialorterna och längre
än universitetskanslersämbetet när det
gäller start från och med kommande
höst. Det är självfallet att man också
måste i någon mån avvakta antalet
studerande, i detta fall inom ämnet
historia. Jag har föreslagit att riksdagen
skall bevilja medel till fyra universitetslektorat
i historia, ett på varje ort.

Hur fördelningen skall bli på de olika
orterna kan jag för dagen inte säga,
men jag är angelägen att stryka under
att jag finner det viktigt att fördelningen
blir sådan att man inte just inom
den ekonomisk-historiska forskningen
anser att man är åsidosatt eller under
alla förhållanden alltid skall komma
sist. Om det bör bli två plus två eller
tre plus en vill jag i dag inte yttra någon
mening om, men någonstans måste
man börja, herr Björk, och vi börjar
alltså med ett lektorat i historia; sedan
får vi bygga ut organisationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om lärarbostäder på landsbygden, m. m.

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Hubinettes
interpellation om lärarbostäder på
landsbygden, m. m., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Hiibinette har frågat
om jag är beredd att medverka till

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

en förbättrad situation på bostadsmarknaden
på de orter där det finns skollokaler
som inte är fullt utnyttjade.

Staten påverkar fördelningen av landets
bostadsbyggande väsentligen genom
kvotering av lånemedel inom den
ram för statlig bostadslångivning som
riksdagen årligen fastställer. Beslut om
kvoteringen ankommer på bostadsstyrelsen
och länsbostadsnämnderna efter
samråd med arbetsmarknadsmyndigheterna.
Allmänna riktlinjer i fråga om
lånemedlens geografiska fördelning har
dragits upp av statsmakterna. Dessa
riktlinjer innebär i korthet att medlen
skall fördelas med beaktande av olikheter
i bostadsbyggnadsbehovet, varvid
särskild hänsyn skall tas till orter med
påtaglig brist på bostäder och till andra
orter med ett växande näringsliv.
Enligt min mening saknas anledning
att ändra dessa riktlinjer.

Herr HijBINETTE (li):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret.

Det är kort — något som väl i och
för sig inte är ett fel — men det förefaller
mig också relativt onyanserat. Enligt
min uppfattning finns påtagliga
brister i det system som inrikesministern
här säger att man inte har någon
anledning att ändra på. Systemet med
förhandsbesked från länsbostadsnämnderna
till kommunerna om kvottilldelning
gör att man låser fast byggandet
på ett för tidigt stadium. Ansökningsförfarandet
underlättade i varje fall för
de mindre orterna planeringen av bostadsbyggandet.
Vi kan först slå fast
att i de expansiva områdena, t. ex. mälarområdet,
ligger de flesta orterna
inom räckhåll för arbetstillfällen.

Låt mig ge ett exempel på hur denna
av inrikesministern godtagna planering
kan verka. Det som gör exemplet
aktuellt är den ödesdigra skolbranden
i Enköping, där flera personer på ett
tragiskt vis fick sätta livet till. Inom

Om lärarbostäder på landsbygden, m. m.
det aktuella området dirigeras 97 procent
av bostadsbyggandet till staden
Enköping, under det att kringliggande
mycket välbelägna tätorter får 3 procent.
Enköping har inte skollokaler av
tillfredsställande kvalitet eller antal
och än mindre lokaler för fritidsändamål
m. m. åt ungdomarna.

Tyvärr återspeglas det senare i
straffregistret. Som belägg för det första
kan jag tala om, att i ett distrikt i
staden har 45 klasser 18 olika lokaliteter
att undervisas i. Till den typen av
tätorter dirigeras bostadsbyggandet under
det att välbelägna orter med moderna
lokaliteter många gånger har en
viss överkapacitet på kommunal service.
Dessutom blir följden av denna
planering att människor i mycket liten
utsträckning har möjlighet att välja sin
bostadsmiljö.

Herr inrikesministern måste förstå
att det inte heller är så lätt att på dessa
orter, om man t. ex. får nytillskott
av lärare, med den nuvarande dåliga
kvoteringen skaffa bostäder så att man
kan knyta de krafter man önskar till
orterna. Skall man dessutom planera ett
flerfamiljshus på en sådan här plats
framstår det helt orimligt när förhållandet
är sådant att en ganska betydande
ort per år kan få två lägenheter att
bygga.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är möjligt att herr
Hiibinette har påverkats av branden i
Enköping och att hans interpellation
tillkommit i anledning av den. Kan
man verkligen generalisera på det sättet?
Måste man ändå inte fundera över
vad som är grunden till vår bosättning,
vad det är som avgör boplatserna? Man
kan säga att det är tillgången på bostäder.
Ja, här och där. Men det avgörande
är ändå utkomstmöjligheterna,
sysselsättningsmöjligheterna för människorna.
Därefter kommer bosättningen,
och i anslutning till bosättningen kommer
naturligtvis all den service som

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

Om lärarbostäder på landsbygden, m. m.
vi måste bygga upp. Till den hör självfallet
också skolorna.

Om herr Hiibinettes fråga hade ställts
till ecklesiastikministern hade han visserligen
befriat mig från att svara, men
han hade kunnat ställa frågan om det
inte vore anledning att bygga skolorna
i snabbare takt än vad vi hittills lyckats
göra. Det hade då funnits anledning
att diskutera om vi inte gör det
i den omfattning som vi har utrymme
för. Det hade varit en mera logisk
tankegång att föra resonemanget på
det sättet. Herr Hiibinette vill — oberoende
av var mäninskorna är sysselsatta
och var det ur den synpunkten är bekvämt
för dem att bo — bygga skolor
eller bygga bostäder där det finns ett
ledigt skolutrymme för att barnen skall
få nära till skolan. Hur det går för dem
som arbetar och är beroende av ett relativt
kort avstånd till arbetsplatsen
skulle inte vara avgörande för bedömningen.
Jag tror att herr Hiibinette
här kommer litet snett i sina funderingar
beträffande samhällsplaneringen.
Det betyder inte att jag för min
del har den uppfattningen att vi måste
koncentrera all vår bostadsbebyggelse
till tätorterna. Man kan väl ha en
spridning av boendet.

Det är inte riktigt så illa som herr
Hiibinette skriver i sin interpellation,
att anledningen till att det finns skolbyggnader
lediga på landsbygden bl. a.
är den, att all byggnation på bostadsområdet
koncentreras till städerna. Vi
skall strax få en debatt om byggandet
i Storstockholm, och det skulle inte
förvåna mig om interpellanten då kommer
att beskärma sig över att vi bygger
så litet bostäder i Storstockholm
och att de inte räcker till för alla de
människor som flyttar in här och söker
en bostad. Men det är inte på det sättet.
Självfallet är det ett avvägningsproblem
hur mycket av det tillgängliga
bostadsutrymmet vi kan placera i tätortsbildningarna
och hur mycket som
kan gå till den del som betecknas som
landsbygdsområden. Det är i och för

sig en svår avvägning, och jag skall
inte fördjupa mig mycket i den. Jag
tror att de uttalanden som riksdagen
gjort under de senaste åren och som
har gått ut på att det är nödvändigt att
öka omfattningen av bostadsbyggandet
i storstadsregionerna är riktiga, ty den
stora bristen på bostäder har vi just
i dessa områden. Då är det väl också
rimligt att de organ som bär att svara
för samhällsservice — och däri ingår
enligt mitt förmenande också skolorna
— medverkar till att skolor får byggas
även inom de områden där de stora
befolkningskoncentrationerna förekommer.

Sedan är det väl självklart att om
det i en tätort råder brist på skollokaler
och det på någon ort i närheten finns
sådana lokaler lediga och undervisningen
där är likvärdig, sätter sig skolmyndigheterna
inte emot att barnen
reser från tätorten ut till ifrågavarande
skola. Detta är en praktisk sak som
jag tycker att man skall försöka ordna
på ett så hyggligt sätt som möjligt.

Men det är ju inte det problemet
som herr Hiibinette har velat ta upp.
Herr Hiibinette vill ha en annan fördelning
av bostadsbyggandet, han vill
att det skall byggas bostäder där det
finns skolutrymmen lediga. Detta
tycks på något sätt vara ett avgörande
argument för herr Hiibinette i denna
debatt. Jag har sagt att det måste vara
en felsyn, och jag vidhåller den meningen.
Skulle vi lägga upp vår samhällsplanering
på det sättet, tror jag att
det hela skulle i hög grad gå på sned.

I en debatt för något år sedan om
bostadsbyggandet och lokaliseringspolitiken
gav en riksdagskollega uttryck
för den uppfattningen att vi skulle fördela
byggkvoten så, att vi först byggde
bostäderna, och där man sedan hade
bostäder skulle man få lokalisering av
industrier. Det är ungefär samma tankegång
som den herr Hiibinette har.
Är det riktigt att bedriva en samhällsplanering
efter det mönstret? Jag tror
inte det.

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

Herr HUBINETTE (h):

Herr talman! Nej, herr inrikesminister,
det är inte lämpligt med en sådan
planering, och det är inte det jag
är ute efter heller. Jag trodde verkligen
att herr inrikesministern hade uppfattat
något av vad jag sade, men så tycks
inte ha varit fallet.

Herr inrikesministern försöker ironisera
över att det inte finns skollokaler
i de här ifrågavarande städerna.
Han vänder sig till ecklesiastikministern,
som med ett leende på läpparna
nickar bifall. Är det riktigt rätt gjort
av en regering, som är ansvarig för allt
vad som händer till följd av bristfälliga
skollokaler ute i bygderna. Det var fem
människor som omkom i den gamla
dåliga skola som fanns i Enköping.

Jag skulle vilja uppleva den dag, då
ni har byggt bort skolbristen i Enköping.
Då kan det vara dags att dra på
munnen men inte i detta sammanhang.

Vad jag är ute efter är, att när det
finns lokaler och när det finns möjligheter
att planera och det finns folk som
vill bo utanför en stor tätort och som
inte drar sig för någon mils resa till
arbetet, skall de också ha möjlighet till
detta. Men då måste man ha en sådan
fördelning av byggnadskvoten att man
t. ex. kan bygga ett flerfamiljshus och
inte — som fallet är i vissa ganska stora
orter i närheten av Enköping — få
inskränka sig till att bygga en, två kanske
tre lägenheter per år. Det är inte
mycket att hushålla med.

Samtidigt kan jag tala om att man i
en av ifrågavarande kommuner — med
en stor nybyggd skola — i medeltal har
19 elever i varje klass. Detta antal skulle
kunna spädas på med ytterligare
6 elever — och vad skulle inte det
betyda! Men när det inte på något sätt
kan ordnas med ett friare bostadsbyggande
och ett friare bostadsval, då
går det på det här sättet.

Jag tycker som sagt att man minst
av allt skall ironisera över de förhållanden
som nu verkligen råder.

Om lärarbostäder på landsbygden, m. m.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är väl möjligt att
herr Hubinette kände sig litet besvärad
över att jag ville ta upp de reella
utgångspunkterna för en samhällsplanering.

Jag har inte ironiserat. Sannerligen
jag skulle inte vilja ironisera kring ett
problem, om det gällde eldsvådan i
skolan i Enköping. Det är en alltför
allvarlig sak. Vad jag sade var att det
hade varit logiskt om herr Hubinette
hade frågat ecklesiastikministern om
skolbyggandet och i vilken utsträckning
man kan förvänta sig att man får nya
skolor som ersättning för de dåliga
skolor som finns på många håll. Men
jag har också sagt att det är ett avvägningsproblem,
dår vi självfallet i
regeringen får diskutera hur mycket vi
har möjlighet att lägga på bostadsbyggandet,
hur mycket vi kan bygga skolor
för och en rad andra ting. Att urbaniseringen
medför problem är vi väl
ändå medvetna om, och det kan naturligtvis
med fog sägas att vi kanske
inte alltid kunnat fullt ut dra konsekvenserna
av urbaniseringsprocessen,
att vi inte alltid lyckats tillgodose rimliga
serviceanspråk.

Det är det som är huvudproblemet.
Vad jag vill komma till med mitt resonemang
är att man ändå måste ha något
slags utgångspunkt för sin bedömning
av samhällsplaneringen.

Vidare sade jag i slutet av mitt anförande
att i den män vi har lediga
skolutrymmen utanför tätortsbildningarna
bör vi utnyttja dem. Det är ju en
klar anvisning om att man här skall
försöka handla så praktiskt som möjligt.
Jag tycker inte att det behövt
väcka någon irritation hos herr Hiihinette
att detta påpekande göres.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Vad jag har nickat bifall
till, herr Hubinette, var just det
sista påståendet från inrikesministerns
sida att det numera förekommer att

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

Om lärarbostäder på landsbygden, m. m.
barn från tätorter, som har sitt skolväsende
lokalmässigt svagt utvecklat,
får gå i skola i närheten av tätorten.
För ovanlighetens skull åker man alltså
i fel riktning, som det heter. De skolor
som herr Hiibinette talar om känner
jag väl till. Alla barn i de trakterna
får åka 2—2 1/2 mil om de går på
högstadiet. Då är det väl inget orimligt
i inrikesministersn tanke att man
också skulle kunna tänka sig att vissa
barn, i detta fall i Enköping, går i de
skolor som det här är fråga om, t. ex.
i Örsundsbro. Brösttoner är utmärkta
ibland, men de skall vara på rätt plats
och i rätt fråga, herr Hiibinette!

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag har med ett visst
intresse åhört både svaret på interpellationen
och den debatt som följt därefter,
och jag kan inte finna annat än
att inrikesministern absolut tar fösr
lätt på detta spörsmål.

Det är ju så — det har vi hört tidigare
— att inrikesministern tänker så
att säga i regioner. Men dispositioner
inom regionerna är han inte alltid så
intresserad för. Jag kan också vitsorda
ungefär samma sak som herr Hiibinette,
att huvuddelen, den alldeles övervägande
delen, av bostadsbyggandet
inom en region läggs i tätorten, att man
måste bygga nya skolor där, medan
man nära nog inte får något bostadsbyggande
alls i orter som, märk väl,
ligger inom den normala pendelregionen
och där folk faktiskt hellre vill
bygga och där det också finns både
skollokaler och serviceinrättningar av
olika slag.

Det är oerhört viktigt att detta problem
observeras, och det är inte minst
angeläget i en tid då vi inte kan förse
skolan med den byggnation som behövs.

Det är klart att man i ett läge där
man flyttat människorna till staden i
sådan utsträckning att man inte har
underlag kvar i kringliggande orter kan

skicka barnen tillbaka för skolgång,
men jag vill ha sagt här att det inte
finns något svårare än att få tätortens,
stadens barn, att åka ut även om det i
och för sig skulle vara lika naturligt.

Vidare är det en sak som bör observeras
här och det är att detta måste
bli oerhört dyrt, ty det blir kanhända
några barn åt varje håll, och på det
sättet måste det bli rätt höga resekostnader.

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Det var ju synd att
ecklesiastikministern lämnade plenisalen
—• det sista ordet jag fick från
honom var nämligen att jag inte skulle
ta till brösttoner på fel plats. Jag ifrågasätter
om detta var fel plats att ta
brösttoner, när det finns bevis för att
—■ som jag nyss sade — inom ett skoldistrikt
undervisas 45 klasser på 18
olika ställen. Själv är jag ordförande
i min hemkommuns skolstyrelse och
får ofta påringningar från föräldrar
som talar om att deras barn undervisas
på nio olika platser i Enköping. Är
det en rimlig planering att barn skall
behöva gå till nio olika lokaliteter för
att få sin skolundervisning?

Under dessa förhållanden tycker jag
att herr ecklesiastikministerns replik
till mig var en replik vid fel tillfälle.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om detta med brösttonerna
skulle passa bättre att säga
från bänken så är det ju möjligt att
herr Hiibinette gjorde rätt när han inte
gick upp i talarstolen.

Men herr Hiibinette går ifrån sin ursprungliga
fråga och kommer — riktigt
nog, som jag sade — in på skolbyggnadsproblemet,
och då tror jag att
det kan vara rimligt att föra den här
debatten. Både ecklesiastikministern
och jag har ju sagt att man skall söka
laga efter läglighet. Låt gärna barn från
tätorter resa ut till lediga skollokaler

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

om utbildningen är likvärdig där —•
då utnyttjar man kapaciteten.

Men nu har ju herr Kristiansson ryckt
till undsättning och presenterat centerpartiets
— och jag förmodar även
de två mittenpartiernas —• nya ståndpunkt:
bygg bostäderna på landsbygden.
Vi läste i höstas ett program från
mittenpartierna, där man skrev att bostäderna
i ökad omfattning skall byggas
i storstadsregionerna så att bristen
på bostäder där kan mildras. Vad är
nu ståndpunkten? Skall vi bygga bostäder
på landsbygden i ökad omfattning,
eller skall de ökade möjligheterna
för vårt bostadsbyggande ges åt våra
tätortsbildningar, där behoven och
den stora bostadsbristen alltjämt finns?

Jag förfäktar den meningen att vi
skall bygga bostäder där vi har brist.
Men vi skall också i ökande omfattning
bygga bostäder där vårt näringsliv expanderar,
alltså på orter där företagens
lokalisering nödvändiggör ett bostadsbyggande
för de nya och expanderande
industriernas arbetskraft. Jag skulle
gärna se att vi kunde ta en större del
av vår bostadskvot i anspråk för att
tillgodose just expansions- och lokaliseringsområdena;
och vi försöker ju att
ge dessa orter ett något vidgat utrymme.

Men, herr Kristiansson, finns det ändå
inte anledning att ställa sig frågan:
Varför har människorna flyttat från
landsbygden? Har de kommit till Stockholm,
Göteborg, Malmö eller någon annan
tätortsbildning med växande befolkningsunderlag,
därför att möjligheterna
att erhålla en bostad skulle
vara större där? Nej, herr Kristiansson,
så är det tyvärr inte. Men folkomflyttningen
har ett visst samband t. ex. med
att en rationalisering genomförs i våra
skogsområden. Jag kommer från ett besök
i Värmland under förra veckan, och
där redovisade man från två skogsbolag
vid våra samtal, att man under en
tioårsperiod reducerar antalet skogsarbetare
från cirka 6 000 till 2 500. Det
betyder att 3 500 skogsarbetare friställs,

Om lärarbostäder på landsbygden, m. m.
och en stor del av dem söker sig andra
utkomstmöjligheter, orienterar sig åt
nya uppgifter i de områden och på de
orter där industrien expanderar och har
möjligheter att ge dem sysselsättning.
Många av dessa friställda har familjer
med barn i skolåldern. De väljer sitt
boende med hänsyn till detta. Jag har
sagt att vi är intresserade av en spridning
också i regionerna av boendet i
den mån människorna har intresse av
att bo på något avstånd från sin arbetsplats.
Vi måste dock konstatera att
något tusental människor varje år lämnar
bostäder på landsbygden som sedan
står tomma. Det är ur flera synpunkter
beklagligt, men det är förklarligt med
hänsyn just till utkomstmöjligheterna.

Vore det inte bättre att man såg realistiskt
på det här problemet och försökte
att — i den mån vi får ökade
möjligheter till bostadsbyggande — tillgodose
de områden där vi har den
uppenbara bristen, där vi har en expansion
i vårt näringsliv som kan ge
utkomst åt de människor som kommer
i den belägenheten att deras arbete är
på väg att försvinna.

Jag tycker att ni ser litet orealistiskt
på den här frågan och försöker driva
en teori, som ur planeringssynpunkt är
ganska orimlig.

Herr KRISTIANSSON. AXEL, (ep):

Herr talman ! Inrikesministern har nu
som alltid målat i svart eller vitt. Han
tar ytterligheterna i båda fallen, antingen
glesbygden där över huvud taget
ingen människa kan få någon sysselsättning,
eller också tätorten, storstaden.

Jag har över huvud taget ingen anledning
att gå in på en lokaliseringsdebatt
med inrikesministern, ty jag har
inte i mitt anförande gått in på några
spörsmål om huruvida man skall bygga
i princip mera i tätorter än i glesbygder.
Vad jag har tagit upp är byggandet
inom en region, alltså det byggande
som är tilldelat, och fördelningen

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

Om lärarbostäder på landsbygden, m. m.

av detta. Jag har sagt, att så länge man
rör sig inom närregionen d. v. s. inom
det avstånd inom vilket människorna
frivilligt och gärna vill pendla, kan
man på ett annat sätt fördela byggandet
än vad man nu gör, och man skulle
därvid också kunna både bättre utnyttja
de resurser av samhällsservice
som finns och även ge en förutsättning
för att bygga ut den ytterligare.

Det är dessa saker jag har talat om
och jag vill förmena att tillståndet —
vem som än har ansvaret för direktiven,
inrikesministern kan sannolikt inte
gå ifrån det ansvaret — icke är tillfredsställande.

Inrikesministern frågar varför människorna
har flyttat. Jag skulle kunna
med siffror bevisa — jag skall gärna
göra det senare eftersom jag inte har
dem här —■ att om människorna bara
fick bygga där de ville inom den region
jag nu talar om, skulle byggandet inte
koncentreras på det sätt som nu sker
därför att man inte kan få bostäder
på annat håll. Där man bygger bostäderna
måste givetvis också människorna
bosätta sig.

Yi hade i princip ett fritt egnahemsbyggande
fram till år 1964. De flyttningssiffror
inom den region jag talar
om, Halmstadsregionen, som man då
registrerade som en följd av det fria
byggandet visade att strömmen av
människor var större till de närbelägna
orterna kring staden än den varit tidigare.
Detta är klart bevis på att människorna
inte söker sig till den stora
centralorten i den utsträckning som
man vill göra gällande, om de har
möjligheter att välja fritt.

Herr HtiBINETTE (h):

Herr talman! Inrikesministern förvånade
sig över, eller kanske rättare sagt
påstod att jag hade vänt på det hela
och börjat tala om skolbyggnader. Det
var, herr inrikesminister, därför att
ecklesiastikministern Edenman blandade
sig i det hela som jag fick ta upp
detta med skolorna.

Problemet är precis det som herr
Kristiansson här drar upp och som
herr statsrådet Johansson vill gå förbi.
Statsrådet vill inte ta fasta på vad
vi säger och vill inte diskutera det primära
i vad som här framförs. Vi menar
att man måste göra en annan fördelning
inom regionerna så att den blir
bättre än nu. Men inrikesministern stöder
sig på en annan argumentation och
säger att man måste bygga där folk
vill bo. Vad vet herr inrikesministern
om var folk vill bo någonstans? Jag
skall tala om att i de här små kommunerna
och på de kommunalkontor där
statsrådet Johansson många gångar har
sina partikolleger sittande förekommer
det att massor av människor kommer
in och frågar — det har jag fått rapport
om — om de inte kan få bygga
där, om de inte kan få bo där. Vi vill,
säger de, hellre bo här, där det är litet
lugnare boendemiljö, än bo i de stora
tätorterna, där man har ungdomsproblem.
Jag sade i mitt inledningsanförande
att detta återspeglar sig i straffregistren,
där kan man avläsa resultatet
av dessa koncentrationer. Det hinns
inte med att bygga skolor, ja inte bara
skolor utan också fritidslokaler av alla
olika slag som ungdomarna kan få vistas
i på kvällar och eftermiddagar. Sådana
finns inte där. Utanför stora tätorter
är det lättare att sysselsätta ungdomarna
och därmed också lättare att
avhålla dem från en hel del trassel. Där
vill folk bo, men det registreras inte
i någon som helst bostadsstatistik, och
därför har det inte trängt fram till inrikesministern.
Han har fortfarande för
sig att mäninskor vill bo i dessa människosilos,
i dessa stora koncentrationer.
Jag tror att det är en felbedömning
av ganska stora mått.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Hiibinette har tydligen
den uppfattningen att vi helt lever
i okunnighet om vad människorna
har för önskemål. Låt mig bara sluta

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

Om ökad igångsättning av bostadsbyggen inom Stockholmsregionen

denna debatt med en fråga: Har herr
Hiibinette möjligtvis följt med de statistiska
redovisningar som vi årligen
får och som visar att vi under de senaste
åren i Storstockholmsregionen
haft ett nettotillskott på 20 000—25 000
personer?

Jag har förut ställt denna fråga:
Tror herr Hiibinette, och även andra
personer, att de som flyttat hit gör det
därför att det finns lediga bostäder
här? Flyttar de inte hit därför att de
har lättare att finna sin utkomst här,
får rikare valmöjligheter i fråga om
arbete och utbildning? Det kan också
vara andra omständigheter som gör att
man söker sig in mot tättbefolkade områden.

Vi skall försöka begränsa denna utveckling
genom omlokalisering och på
annat sätt, men vi måste tyvärr konstatera
att omflyttningen är så betydande
som jag här framhållit. Att bortse från
detta är att leva i en värld för sig själv.

Herr Hiibinette talar om människosilos.
Jag har visserligen inte bott i Enköping,
men jag far ofta förbi staden.
Jag kan inte finna att befolkningskoncentrationen
där är så väldig att man
kan säga att det skulle vara obehagligt
att bo i Enköping eller dess närmaste
omgivningar. Jag tror också att man
även i den kommunala ledningen i Enköping
har förståelse för att människor
vill ha möjlighet att välja mellan flerfamiljshus,
egnahem m. m. och att planeringen
går ut ifrån det.

Herr HuBINETTE (h):

Herr talman! Vi talar fortfarande
förbi varandra, herr Johansson. Jag
har aldrig haft någon annan uppfattning
än den herr Johansson har i vad
det gäller storstadsregionerna. Det är
klart att folk skall få bosätta sig i dessa
områden, och jag delar helt uppfattningen
att de inte gör det därför
att de tror att det finns lediga bostäder
där, ty sådana har det socialdemokratiska
partiet aldrig lyckats få fram i

tillräcklig utsträckning. Det måste vara
av helt andra orsaker som folk flyttar
till dessa regioner.

Vad jag emellertid är ute efter är att
människor skall få välja. De som inte
vill flytta exempelvis till Enköping,
där herrarna inte kan tillhandahålla
vare sig fritidslokaler eller skolor, utan
som vill bo på en plats där de verkligen
kan få den service som de har
rätt att kräva, skall också ha möjlighet
att göra det. Men den som vill bo »litet
mindre koncentrerat» ger ni inga valmöjligheter.
På det sättet tvingar ni
folk in i en bostadsmiljö som många
gånger kanske inte alls passar dem.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om ökad igångsättning av bostadsbyggen
inom Stockholmsregionen

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara jämväl herr Werners
interpellation om ökad igångsättning
av bostadsbyggen inom Stockholmsregionen,
erhöll ånyo ordet och
anförde:

Herr talman! Herr Werner har frågat
dels vilka åtgärder jag ämnar vidta för
att inom Stockholmsregionen möjliggöra
en ökning av igångsättningen av
bostadsbyggen och för att trygga kreditförsörjningen
och därigenom säkerställa
en jämnare sysselsättning för
byggnadsarbetarna inom området, dels
när den till Göteborgsområdet »utlånade
igångsättningskvoten» kan återfås.

Påbörjandet av bostadsbyggen under
år 1966 beräknas ha omfattat ca 93 400
lägenheter i hela landet. Härav faller
32 900 lägenheter på storstadsregionerna,
vilket är ca 500 lägenheter mer än
under år 1965. Sistnämnda ökning faller
helt på Malmö-Lundområdet, medan
däremot igångsättningen i såväl

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

Om ökad igångsättning av bostadsbyggen inom Stockholmsregionen

Storstockholmsområdet som i Storgöteborg
var mindre än under år 1965.

Som interpellanten uppmärksammat
innebär den för år 1966 registrerade
igångsättningen en stark förskjutning
mot sista kvartalet. Denna säsongfördelning
av byggstarterna är inte tillfredsställande.
Till väsentlig del beror
förskjutningen på de kreditsvårigheter
som rådde under en stor del av år
1966.

Särskilda överläggningar har ägt rum
med företrädare för vissa kreditinstitut
i syfte att säkerställa kreditbehovet
för innevarande års bostadsbyggande.
Dessa överläggningar har gett till resultat
att representanter för kreditgivarna
har deklarerat sin vilja att medverka
härtill. Enligt en träffad överenskommelse
skall kredittillförseln ske
så att igångsättningen av bostadsbyggen
kan fördelas säsongmässigt på ett
sätt som främjar en jämn sysselsättning
på byggnadsmarknaden. En väsentlig
del av igångsättningen skall sålunda
koncentreras till andra och
tredje kvartalen.

Det inledda samarbetet med kreditinstituten
skall fortsätta i form av fortlöpande
kontakter för diskussion av de
åtgärder som utvecklingen i fråga om
bostadsbyggandets finansiering kan påkalla.

Enligt den fördelning av bostadslånemedlen,
som bostadsstyrelsen preliminärt
har meddelat beslut om, avses lån
för 16 425 lägenheter i Storstockholm
bli beviljade under innevarande år.
Härtill kommer att arbetsmarknadsorganen
räknar med att kunna lämna
igångsättningstillstånd för 1 400 lägenheter
i byggen utan statliga lån. I syfte
att bl. a. öka produktionsmöjligheterna
i storstadsregionerna har regeringen
nyligen beslutat medge att ramen för
statlig långivning inom dessa områden
får öka med 1 500 lägenheter. Jag har
inhämtat att bostadsstyrelsen har för
avsikt att tilldela Storstockholmsområdet
lånemedel avseende 500 av dessa
lägenheter. Innebörden av de beslut

jag här har redogjort för är att de statliga
organen beräknar utrymmet för
igångsättning av nya bostadsbyggen i
Storstockholm under år 1967 till drygt
18 300. Om den faktiska igångsättningen
kommer att motsvara detta tal skulle
det innebära en ökning av igångsättningen
inom Storstockholm med drygt
3 150 lägenheter jämfört med år 1966.
Genom denna ökning av igångsättningen
under år 1967 kan Storstockholm
sägas bli kompenserat för den kvot på
1 000 lägenheter som 1966 fördes över
till Göteborgsområdet.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag vill först tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.
Frågan är ställd mot bakgrunden
av dels de uppenbara svårigheter
som råder när det gäller att genomföra
de planerade bostadsbyggnadsplanerna
för Storstockholm och
dels den mycket stora arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna i detta område
som är en följd av den ryckiga
igångsättningen.

Denna snedvridning av igångsättningen
som tog sig uttryck i en mycket
stor tillståndsgivning i slutet av
förra året har resulterat i att vi i Storstockholm
i dag har cirka 2 700 arbetslösa
byggnadsarbetare — i runt tal
dubbelt så många som vid motsvarande
tidpunkt förra året. Då är det att
märka att förra årets siffra till mycket
stor del berodde på den kalla vintern.
Det var då mycket otjänliga väderleksförhållanden.
Detta kan man däremot
inte säga i år. Det har varit mycket bra
byggväder hittills. Det går inte att komma
ifrån att flertalet av dessa byggnadsarbetare
som nu går arbetslösa gör
det i onödan och att regeringen misslyckats
med igångsättningspolitiken i
byggnadsindustrien. Det kan ändå inte
ha kommit som en överraskning att resultatet
skulle bli detta med den ryckiga
kreditpolitik som tyvärr känne -

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

Om ökad igångsättning av
tecknat bostadsbyggandets kreditersotning
under ganska lång tid. Jag anser
det inte riktigt att föra en diskussion
där man ställer de förment motsatta
investeringsområdena, industriinvesteringarna
och bostadsbyggandets
investeringar emot varandra. Jag tror
inte att vare sig industrien eller bostadsbyggandet
vinner någonting på att man
olika år liksom turas om att prioritera
den ena på den andras bekostnad. Därför
har jag också svårt att förstå ett
sådant uttalande som det statssekreterare
Wickman gjorde i mars förra året,
då han hävdade att »näringslivets investeringar
måste få ökat utrymme och
den statliga ensidiga satsningen på bostäder
bör dämpas». Tyvärr var det väl
just detta som skedde förra året. Bostadsbyggandet
kom än en gång i kläm.

När det nu gäller att säkerställa kreditbehovet
för innevarande års bostadsbyggande,
hänvisar inrikesministern i
sitt svar till de överläggningar som ägt
rum med företrädare för vissa kreditinstitut.
Bankerna har ingått ett »moraliskt»
avtal med regeringen, där man
lovar att säkerställa krediter för igångsättning
av 90 000 lägenheter under
1967 och att röja upp i de lån som
kvarstår sedan 1966.

Det är bara för mig att uttrycka en
förhoppning att denna överenskommelse
skall få den önskade effekten
inte minst i Storstockholmsområdet,
där den relativa andelen inte har ökat
trots den stigande bostadsproduktionen
i landet. De lägenheter som påbörjats
i Storstockholmsregionen under 1960-talet utgör inte mer än drygt 16 procent
av landets totala produktion under
samma tid. Ställer man denna siffra
i förhållande till det faktum att cirka
40 procent av landets folkökning kommer
på Storstockholmsområdet, att regionen
har omkring 40 procent av landets
samlade bostadskö och att en betydande
del av de nyproducerade lägenheterna
går åt för att ersätta bortsanerade
bostäder, framstår det som

bostadsbyggen inom Stockholmsregionen
uppenbart att bostadsbyggandet i Storstockholm
av statsmakterna har hållits
på en alltför låg nivå. Detta förutsatte
ju också inrikesministern i sitt svar till
den förre interpellanten att jag skulle
säga; i och för sig var det därför ingen
nyhet.

De siffror om den beräknade igångsättningen
av nya bostadsbyggen i Storstockholm
under år 1967, som inrikesministern
redovisar i sitt svar, nämligen
drygt 18 300 lägenheter, överensstämmer
i stort med den planeringsberedskap
som finns. Man har sålunda
fastställda stadsplaner för närmare
15 700 lägenheter och antagna planer
för ytterligare 3 100, eller tillsammans
18 800 lägenheter. Även i övrigt är beredskapen
i Storstockholmsområdet god
för en möjlig igångsättning av 20 000
lägenheter, vilket torde vara den erforderliga
siffran för att klara föreliggande
femårsprogram.

Jag har nämnt dessa siffror för att
visa, att det inte är i den kommunala
planeringen det brister när de fastställda
bostadsbyggnadsprogrammen
inte kan hållas, utan att detta i första
hand är ett resultat av ett otillfredsställande
kreditförsörjningssystem.

Till sist vill jag säga, herr talman,
att om jag alltså hoppas att den överenskommelse
med vissa kreditinstitut,
som inrikesministern nu har redogjort
för, skall innebära en förbättring av
bostadsbyggandets kreditförsörjning så
har jag ändå svårt att tro att detta är
någon lösning av problemet på längre
sikt. Därvidlag tror jag mera på tanken
att inrätta en statlig bostadsbyggnadsbank
för att garantera att de fastställda
bostadsbyggnadsprogrammen
skall kunna fullföljas. Även om den
frågan kommer att behandlas senare
i vår vill jag fråga inrikesministern:
Har man inom regeringen diskuterat
denna fråga och avser man att framlägga
något förslag om en statlig bostadsbyggnadsbank? -

Nr 7

Torsdagen den 16 februari 1967

Om ökad igångsättning av bostadsbyggen inom Stockholmsregionen

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Utöver de redovisningar
som jag har gjort i interpellationssvaret
om totala antalet igångsättningar
i fjol och planerade i år, i vilka även
innefattats storstadsregionerna, kan
tilläggas att pågåendenivån, d. v. s. det
antal lägenheter som är under uppförande,
nu vid årsskiftet 1966—1967 var
115 500. Det betyder 4 000 fler än vid
årsskiftet föregående år.

Man har alltså anledning att räkna
med att det blir ett stort tryck på bostadsbyggnadsmarknaden
när man kommer
förbi vintern och arbetena på fullt
allvar kommer i gång. De kommer att
dra till sig åtskilligt av den arbetskraft,
som finns tillgänglig på byggnadsmarknaden.
Lägger vi till detta att det blir
en mera planmässig uppföljning med
krediter till det bosfadsbyggnadsprogram,
som riksdagen bestämmer, så bör
väl under första kvartalet sättas i gång
nära 15 000 lägenheter, medan man kan
räkna med att under andra kvartalet
antalet blir ungefär 30 000 — det blir
alltså då en mera idealisk igångsättning
än tidigare.

Därmed kan vi naturligtvis få det i
någon mån besvärligt med att klara arbetskraftsproblemet.
Det är mycket
möjligt att vi kommer ifrån den situation,
som vi nu har haft med en betydande
arbetslöshet bland byggnadsarbetarna,
och om några månader kommer
i ett läge där vi kanske saknar
arbetskraft inom vissa områden.

Vad detta problem beträffar får vi
väl ta upp och diskutera hur vi skall
kunna göra en anpassning. Vi får kanske
åstadkomma en omflyttning av arbetskraft,
kanske en rekrytering i de
nordiska grannländerna för att överbrygga
sådana svårigheter, som annars
skulle kunna ge anledning till en viss
dämpning av byggnadstakten.

Jag hoppas också att vi får det instrument
i den föreslagna investeringsavgiften,
som möjliggör en dämpning
inom sektorer där vi anser att detta är
möjligt — i varje fall mera möjligt än

när det gäller näringslivet och bostadsbyggandet.
Jag tror att det är riktigt
att fortsätta med satsningen på näringslivets
investeringar och på investeringar
till bostadsbyggandet. Vi tar båda
dessa områden; det ena skall inte gå
före det andra. Jag tycker det är angeläget
att framhålla detta. Klart är att
tillfälligheterna ibland kan bjuda att
man är något mer försiktig på det ena
området, när ansträngningarna är speciellt
stora på det andra, men i princip
förmenar vi att dessa båda investeringsområden
skall betecknas såsom
lika angelägna.

Vad angår frågan om kapitalförsörjningen
tror jag att det är riktigt att
man nu avvaktar hur den överenskommelse,
som är träffad med bankerna,
i praktiken kommer att genomföras.
Hittills under året har vi väl inte haft
anledning att säga någonting annat än
att bankerna har fullföljt sina åtaganden.
Jag tror inte heller att det finns
anledning att räkna med annat än att
man från bankernas sida verkligen
kommer att anstränga sig att fullfölja
de åtaganden, som har gjorts och som
vi har hälsat med den allra största tillfredsställelse.
Först sedan man har tagit
del av de erfarenheter, som här är
att vinna, finns det någon anledning
att sätta sig ned och granska vad som
har förevarit.

Att nu göra något uttalande om att
vi skulle söka oss in på andra vägar än
dem, som vi har bestämt oss för att
pröva, anser jag för min del vara orimligt.
Detta betyder inte att frågan om
en statlig bostadsbank eller andra former
för kredittillförsel till byggandet
är avskrivna. Det återstår att bedöma
dessa spörsmål när vi får se hur kredituppföljningen
enligt den ordning,
som vi har överenskommit om, har fallit
ut.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Torsdagen den 16 februari 1967

Nr 7

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

16, med förslag till lag om ändring
i utsökningslagen m. in.;

nr 31, med förslag till förordning om
ändring i taxeringsförordningen den
23 november 1956 (nr 623); och

nr 34, angående beslutanderätten i
ärenden om tillstånd att bearbeta icke
inmutningsbara mineralfyndigheter på
kronojord.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
:

Protokoll, hållet inför herr talmannen
i första kammaren i
ärende angående tjänstledighet,
den 15 februari 1967.

Stenografen hos kammaren i lönegrad
Ae 25 Stig Djurström beviljades förlängd
ledighet för sjukdom under tiden
från och med den 16 till och med den
26 februari och förordnades reservstenografen
Fru Mary Malm att under samma
tid fullgöra de göromål som ankommer
på Djurström i hans egenskap av

Meddelande ang. enkla frågor

debattstenograf mot arvode som motsvarar
lön enligt lönegrad A 21.

År och dag som ovan
K.-G. Lindelöw

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
frågor denna dag framställts, nämligen
av herr Strandberg (h) till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet:
»Avser Statsrådet att
förelägga årets riksdag förslag om tidpunkt
för införande av färgtelevision?»;
samt

av herr S kår man (fp) till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet:
»När beräknas proposition om
ny fastighetsbildningslag kunna läggas
fram?»

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.06.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 7

Fredagen den 17 februari 1967

Fredagen den 17 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 50, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr 1, såvitt
propositionen angår det promilletal,
varmed skogsvårdsavgiften skall utgå
för år 1967.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 16,
med förslag till lag om ändring i utsökningslagen
in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 31, med förslag till förordning
om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr 623).

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 34,
angående beslutanderätten i ärenden
om tillstånd att bearbeta icke inmutningsbara
mineralfyndigheter på kronojord.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets utlåtande nr
13, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om antalet
stats departement och statsråd utan
departement;

statsutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för bud -

getåret 1967/68 inom civildepartementets
verksamhetsområde jämte i ämnet
väckta motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1967/
68;

nr 29, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. in., i vad propositionen avser
ändrad fördelning av ärenden mellan
vissa departement, jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
anslag till kommun- och samfärdseldepartementet
m. in.;

nr 31, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
anslag till finans- och ekonomidepartementet
m. in.;

nr 32, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
m. m., i vad propositionen avser
anslag till handelsdepartementet m. in.;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
in. m., i vad propositionen avser
anslag till inrikesdepartementet in. in.;
och

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1967/68 till vissa statsdepartement
in. m., i vad propositionen avser
anslag till beredskapsnämnden för psykologiskt
försvar;

Fredagen den 17 februari 1967

Nr 7

bevillningsutskottets betänkande nr
2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 1 december
1959 (nr 507) om allmän varuskatt,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till bevillningsutskottet; sammansatta

bevillnings- och tredje
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om investeringsavgift
för vissa byggnadsarbeten jämte i
ämnet väckta motioner;

bankoutskottets memorial och utlåtande: nr

4, om anslag till utredning angående
riksdagens hus m. m.; och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 16 § lagen den
3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 4, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om tillfällig
ökning av regeringsrådens antal;
och

nr 6, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 i lagen den
29 maj 1964 (nr 321) om kommunal trafikövervakning; andra

lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med anhållan om riksda -

gens yttrande angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1966 vid dess femtionde
sammanträde fattade beslut; och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt, m. in., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte i ämnet
väckta motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av väckta motioner
angående flyttning av stoftet efter politisk
flykting;

nr 2, i anledning av väckt motion om
ökat djurskydd;

nr 3, i anledning av väckta motioner
om domstolsprövning av körkortsindragning;
och

nr 4, i anledning av väckt motion om
uppskov med övergången till högertrafik;
samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av väckta motioner
angående information om sociala
förmåner samt om samhällets verksamhet
m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1967