Nr 7 FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:7)

RIKSDAGENS

** PROTOKOLL

Nr 7 FÖRSTA KAMMAREN 1966

11—16 februari

Debatter m. m.

Fredagen den 11 februari Sid.

interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, ang. tjänsteveterinärernas
medverkan vid behandling av ärenden rörande djurplågeri 4

Tisdagen den 15 februari

Interpellation av herr Werner ang. utredningen om företagshälsovården
.................................................. »>

Onsdagen den 16 februari

Senaste tidpunkt för beslut om jämkning av valkretsindelning för
landstingsmannaval ...................................... 7

Om rösträtt för utlandssvenskar .............................. 10

Dag för allmänna val........................................ 19

Om sänkning av rösträttsåldern .............................. 20

Ett Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande att inrätta vissa tjänster i
statsdepartementen ...................................... 25

Utgivandet av ett jubileumsmynt till 100-årsminnet av representationsreformen
............................................ 30

Avveckling av stödet till odling av spånadslin.................. 31

Interpellation av herr Skärman ang. en översiktlig riksplanering
av kusttrakterna, in. m..................................... 49

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 16 februari sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 1, ang. riksdagens revisorers
verksamhet .............................................. 7

— nr 2, om ändrad lydelse av 14 § landstingslagen ............ 7

— nr 3, ang. rösträtt för utlandssvenskar .................... 10

— nr 4, om dag för allmänna val ............................ 19

— nr 5, om sänkning av rösträttsåldern m. m................. 20

Statsutskottets utlåtande nr 26, ang. livränta till vissa personer . . 25

— nr 27, ang. ett Kungl. Maj :t lämnat bemyndigande att inrätta

vissa tjänster i statsdepartementen ........................ 25

— nr 28, ang. anslag på tilläggsstat II: Lokaliseringsbidrag och

Lokaliseringslån ........................................ 29

Bevillningsutskottets betänkande nr 2, ang. det promilletal, varmed
skogsvårdsavgiften för år 1966 skall utgå .............. 29

Bankoutskottets memorial nr 7, ang. kommitténs för firande av representationsreformens
100-årsjubileum till fullmäktige i riksgäldskontoret
avgivna berättelse .......................... 30

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning .......................... 30

— nr 2, ang. granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning
.................................................... 30

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. ändring i lagen om statlig
krigsförsäkring, m. m..................................... 30

— nr 2, ang. ändring i lagen om hälso- och sjukvård vid krig och
andra utomordentliga förhållanden (krigssjukvårdslag), m. m. 31

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. utgifter på tilläggsstat II:
jordbruksärenden ........................................ 31

— nr 3, ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin och

hampa .................................................. 31

Fredagen den 11 februari 19(5(5

Nr 7

Fredagen den 11 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

För utrikes tjänsteresa får jag härmed
anhålla om ledighet från riksdagsarbetet
under tiden den 14—den 25
februari 1966.

Stockholm den 10 februari 1966

Herman Kling

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 27, angående bemyndigande att
försälja viss staten tillhörig fast egendom,
m. m.

Anmäldes och bordlädes Kungl.
Maj:ts till kammaren överlämnade proposition
nr 28, angående omorganisation
av utrikes- och utredningsavdelningen
vid kommerskollegium.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motion angående
riksdagens revisorers verksamhet;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 14 § landstingslagen
jämte motioner;

nr 3, i anledning av motioner angående
rösträtt för utlandssvenskar;

nr 4, i anledning av motion om dag
för allmänna val; samt

nr 5, i anledning av motioner om
sänkning av rösträttsåldern m. m.;

statsutskottets utlåtanden:
nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till vissa
personer;

nr 27, i anledning av väckta motioner
angående ett Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande
att inrätta vissa tjänster i
statsdepartementen; samt

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66 till Lokaliseringsbidrag och
Lokaliseringslån jämte i ämnet väckta
motioner;

bevillningsutskottets betänkande nr 2,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1966 skall utgå;

bankoutskottets memorial nr 7, med
överlämnande av kommitténs för firande
av representationsreformens 100-årsjubileum
till fullmäktige i riksgäldskontoret
avgivna berättelse över kommitténs
verksamhet under år 1965;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd
granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning; samt

nr 2, i anledning av verkställd
granskning av militieombudsmannens
ämbetsförvaltning;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 februari
1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring,
m. m.; samt

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 november
1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård

4 Nr 7 Fredagen den 11 februari 1966

Interpellation ang. tjänsteveterinärernas medverkan vid behandling av ärenden
rörande djurplågeri

vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigssjukvårdslag), m. m.;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, såvitt propositionen avser jordbruksärenden;
samt

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående avveckling av
stödet till odling av spånadslin och
hampa jämte i ämnet väckta motioner.

Interpellation ang. tjänsteveterinärernas
medverkan vid behandling av ärenden
rörande djurplågeri

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
erhöll på begäran ordet och yttrade:

De år 1965 beslutade skärpta bestämmelserna
angående åtgärder mot djurplågeri
(prop. nr 138, tredje lagutsk.
uti. nr 31) åsyftar vidgat användande av
utav kommunerna heltidsanställda tillsyningsmän.
I propositionen anges, att
därvid skulle efter hand byggas upp en
ny kår av kunniga befattningshavare,
bättre än kommunalmännen ägnade att
hävda djurskyddsintresset. Härför angavs
emellertid en utbildningsverksamhet
erforderlig. Sådan informationsoch
instruktionsverksamhet som erfordras
angavs även förutom de heltidsanställda
tillsyningsmännen böra omfatta
tjänsteveterinärerna. Det understrykes
att den särskilda aktivisering,
som avses i propositionen, icke kan beräknas
komma till stånd utan betydande
insatser just från tjänsteveterinärernas
sida. Det synes rimligt att deras
kunnighet icke enbart skall komma till
användning för kritik av de kommunala
instanserna utan också genom praktiskt
arbete på fältet.

Uppenbart är att det för närvarande
möter viss svårighet för kommunerna
att få tillgång till att anställa så kvali -

ficerade tillsyningsmän som lagstiftningen
synes åsyfta. Vidare torde det
icke i alla kommuner föreligga samma
arbetsfält för att heltidsanställa särskilda
tillsyningstjänstemän. Man kan
kanske ännu klara sig med arvoderade
förtroendemän. Vid särskilda fall borde
man som hittills kunna få anlita
tjänsteveterinärs medverkan.

Emellertid har från vederbörandes
sida vid anordnande av informationsmöten
icke visats alltför stort intresse
härför. Tankegången är den på andra
områden välkända: staten pålägger uppgifter
och kommunerna har att klara
dem. Det synes dock rimligt att våga
ifrågasätta att i fall, då man icke lyckats
erhålla tillräckligt kvalificerade
heltidsanställda tillsyningsmän eller då
arbetsuppgifterna icke skäligen kan bedömas
tillräckligt omfattande för dessa,
hälsovårdsnämnderna borde kunna
få påräkna medverkan av tjänsteveterinärer
då så ur kvalifikationssynpunkt
erfordras.

Därför hemställes om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få ställa frågan:

Är statsrådet villig överväga att föranstalta
om anvisningar, varigenom
tjänsteveterinärernas medverkan beträffande
djurplågeriärenden i något vidgad
omfattning skall kunna påräknas
av hälsovårdsnämnd, då kvalificerad
heltidstillsyningsman icke varit att uppbringa
eller arbetsuppgifter för sådan
icke ansetts i tillräcklig omfattning
föreligga?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.07.

In fidem

Fritz af Petersens

Tisdagen den 15 februari 1966

Nr 7

Tisdagen den 15 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 8 och
den 9 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed har jag äran anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under veckan
den 21/2—den 26/2 1966 för att
som delegat närvara vid nedrustningsförhandlingarna
i Geneve.

Stockholm den 15/2 1966

G. Ivar Virgin

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 28,
angående omorganisation av utrikesoch
utredningsavdelningen vid kommerskollegium.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 1—5,
statsutskottets utlåtanden nr 26—28, bevillningsutskottets
betänkande nr 2,
bankoutskottets memorial nr 7, första
lagutskottets utlåtanden nr 1 och 2,
andra lagutskottets utlåtanden nr 1 och
2 samt jordbruksutskottets utlåtanden
nr 2 och 3.

Interpellation ang. utredningen om
företagshälsovården

Herr WERNER (k) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Frågan om en utbyggnad
i vårt land av företagshälsovården
har under flera riksdagar tagits upp i
motioner med yrkanden som berört en
eller flera sidor av detta omfattande
problemkomplex. Sådana motioner
väcktes exempelvis från den kommunistiska
riksdagsgruppen vid 1962 års
riksdag och fram till och med fjolårets
riksdag. Motionerna blev avvisade med
hänvisning till »pågående utredning».

De årligen utkommande riksdagsberättelserna
har intet att redovisa om
någon sådan utredning. Några direktiv
för utredningen i egentlig mening kan
heller inte sägas ha blivit utformade.
Vad som skett är att 1960 års riksdag i
sitt av Kungl. Maj:t begärda yttrande
om en ILO-rekommendation av år 1959
uttalade sig för att arbetarskyddsstyrelsen
och medicinalstyrelsen tillsammans
med arbetsmarknadens parter
skulle pröva huruvida rekommendationens
principer bör komma till uttryck
i lagstiftning. Det är med hänvisning
till denna pågående prövning som de
årligen väckta motionerna om företagshälsovårdens
problem blivit avvisade.

Om denna prövning uttalade sig LO:s
arbetarskyddskommitté i skrivelse av
den 7 september 1964 till arbetarskyddsstyrelsen
bland annat följande: »Det
synes bl. a. angeläget att ''företagshälsovårdsutredningen’
kan komma i gång
med sitt arbete, vilket enligt vår mening
varit vilande alltför länge.»

Påpekandet berättigar frågan om de
utredande instanserna verkligen dispo -

Nr 7

Tisdagen den 15 februari 1966

Interpellation ang. utredningen om företagshälsovården

nerar erforderliga resurser för sitt utredningsarbete,
d. v. s. om detta måste
försiggå vid sidan av och i konkurrens
med alla andra dessa instanser åvilande
uppgifter, om erforderlig expertis
frigjorts att biträda utredarna etc. I
skriften »Arbetarskyddet under debatt»,
som utgavs i september 1965, redovisar
doktor Carl-Axel Heijbel ett mycket omfattande
fält av frågor som det gäller
att utreda. Hans artikel avslutas med
orden att utredningen kommer att »ta
ytterligare avsevärd tid i anspråk».

Frågan inställer sig emellertid om
det inte vore ändamålsenligt att utöver
ILO-rekommendationen av år 1959 som
en grundval för utredningen utforma
kompletterande direktiv med uttalande
av förtur för några mera begränsade
målsättningar. Syftet skulle här vara
att praktiskt påskynda frågans lösning
genom att uppnå vissa bestämda etappmål.
Dr Heijbel åberopar i den artikel
jag nämnt exempelvis problemen om
företagshälsovården på de mindre arbetsplatserna
och de långvariga erfarenheterna
av hälsoundersökningar på arbetsplatserna
om vilka det heter: »Allt
tyder på att sådana undersökningar kan
organiseras med långt mindre administrativa
mödor och med bättre anslutning
än ute i samhället.» Från de
allmänna sjukkassorna utbetalades år
1964 7 722 000 kronor till arbetsgivare
som gottgörelse för av dem vidtagna
sjukvårdande åtgärder, som kan antagas
ha minskat kassans utgifter för sjukförsäkringen.
Initiativ avseende att vidga
åtgärderna i denna riktning skulle
genom den förebyggande effekten också
leda till en minskning av sjukfrånvaron.
Här kan således anläggas även
arbetsmarknadspolitiska synpunkter.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Anser statsrådet skäl föreligga för
att den pågående utredningen om företagshälsovården
utöver den överlämnade
ILO-konventionen ges kompletterandirektiv
i syfte att med förtur utreda
och utarbeta förslag till begränsade lösningar
på området?

2. överväger statsrådet några initiativ
till att öka resurserna för utredningen
i syfte att påskynda dess fullföljande? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet avlämnade motioner:

nr 643, av herr Ohlsson, Ebbe, och
herr Enarsson, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 23, med förslag
till lag om företagsinteckning m. m.;
samt

nr 644, av herr Olsson, Johan, och
herr Svedberg, Erik, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 26, angående
anslag till markförvärv för övningsfält
m. m. för budgetåret 1966/67
m. m.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidem

Fritz af Petersens

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

Onsdagen den 16 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 10 innevarande
månad.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 63, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse och förvaltning
m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 643 till lagutskott och
motionen nr 644 till statsutskottet.

Vid förnyad föredragning av konstitutionsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning
av motion angående riksdagens
revisorers verksamhet, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. senaste tidpunkt för beslut om
jämkning av valkretsindelning
för landstingsmannaval

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse av 14 §
landstingslagen jämte motioner.

I propositionen nr 18 hade Kungl.
Maj:t föreslagit sådan ändring av 14 §
landstingslagen den 14 maj 1954, att den
senaste tidpunkt, då valkretsindelningen
och antalet landstingsmän kunde
jämkas inför ett allmänt landstingsmannaval,
framflyttades från utgången av
april månad valåret till utgången av maj
månad samma år.

I anledning av propositionen hade
väckts de likalydande motionerna nr

255 i första kammaren av herr Harald
Pettersson in. fl. och nr 324 i andra
kammaren av herr Gustafsson i Kårby
m. fl., vari hemställts om avslag på
propositionen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med avslag på motionerna
I: 255 och II: 324, bifalla proposition
nr 18.

Reservation hade avgivits av herrar
Hernelius, Sörenson, Harald Pettersson,
Tistad, Svenungsson, Magnusson i Tumhult,
Hamrin i Jönköping, Keijer, Boo
och Gustafsson i Stenkyrka, vilka på
åberopade grunder ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 255 och II: 324
avslå proposition nr 18.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Kungl. Maj:t har i propositionen
nr 18 i år föreslagit en ändring
av landstingslagens 14 § som avser
den senaste tidpunkt då indelningen av
landstingskommun i valkretsar och antalet
landstingsmän kan jämkas inför
ett allmänt landstingsmannaval. För
närvarande är den tidpunkten fastställd
till utgången av april månad det år som
valet äger rum. Om detta beslutade
riksdagen år 1938, och det var på initiativ
av riksdagen själv som tidpunkten
fastställdes till utgången av april
månad.

Till grund för den nu föreslagna lagändringen
om framflyttning av tidpunkten
till utgången av maj månad under
valåret ligger en skrivelse från kammarkollegiet
till Kungl. Maj:t. Kollegiet
har ansett att tidpunkten bör framflyttas,
eftersom man kan räkna med att
ett antal primärkommunala indelnings -

8 Nr 7 Onsdagen den 1(5 februari 1966

Ang. senaste tidpunkt för beslut om jämkning av valkretsindelning för landstingsmannaval -

ändringar kan komma till stånd under
innevarande år.

En utsträckning av tiden för jämkningsbeslut
måste otvivelaktigt medföra
ganska stora svårigheter, inte minst
för de politiska organisationerna. Även
en i och för sig liten indelningsändring
kan medföra en tämligen genomgripande
översyn av hela valkretsindelningen.
Vi vet att om man skulle
komma att besluta om en sammanläggning
av centralorten med t. ex. en kommun
som tillhör en landstingsvalkrets,
skulle det bli jämkning för den gamla
kommunen, om största delen av den
nya kommunen skulle komma att tillhöra
en annan valkrets. Det finns också
fall där en enda kommuns övergång
till annan landstingsvalkrets skulle
komma att innebära ganska väsentliga
ändringar i hela valkretsindelningen.

Det torde inte råda någon tvekan om
önskvärdheten eller rent av nödvändigheten
av att valkretsindelningen beträffande
landstingsval på sikt så långt
möjligt anpassas till de primärkommunala
enheterna. Möjligheter till detta
finns. Vi vet också att man inom ett
antal landsting vid höstens landstingsmöten
beslöt att fastställa en valkretsindelning,
där man tog hänsyn till sammanslagningar
som man väntade skulle
komma att träda i kraft den 1 januari
1967. Man sökte också få en nära anslutning
till gränserna för de kommunala
samarbetsblocken. För de landsting
som inte gjort sådana ändringar
finns det nu enligt gällande bestämmelser
möjlighet att före april månads
utgång göra erforderliga jämkningar i
valkretsindelningen. De kommunala
sammanläggningar som kan bli fastställda,
men som inte blivit beaktade genom
jämkningar i valkretsindelningen,
bör enligt reservanternas mening inte
inverka på valet för den kommande
mandatperioden.

Vi reservanter förordar alltså, att den
nu gällande ordningen i fråga om senaste
tidpunkt för jämkning i valkrets -

indelningen behålles. Man skulle härigenom
såvitt vi kan förstå undvika att
alltför nära valet få sådana förslag om
valkretsindelning som kan tillkomma
under trycket av stor tidsnöd. Det måste
vara ett intresse för oss här i riksdagen
att se till att man i varje fall inte
minskar möjligheterna för de politiska
organisationerna och partierna att på
ett för väljarkåren tillfredsställande och
förtroendeingivande sätt sköta valförberedelserna.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till den reservation som är fogad
till utskottets utlåtande.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Om jag inte misstar
mig är det de politiska partierna som
är i aktion för att få sammanläggningar
och i samband därmed också ändring
av valkretsarna. Det är alltså de politiska
partierna som är helt ansvariga
för den situation som kan komma att
uppstå på grund av att man måste fatta
beslut samma år som valet skall förrättas.
De är redan från början inkopplade
på detta ärende.

Det är för att förverkliga de politiska
partiernas önskemål som kammarkollegium
här har skrivit till Kungl. Maj :t
och föreslagit att man skulle utsträcka
tiden till att omfatta jämväl maj månad.
Detta förslag har ju blivit tillstyrkt av
Landstingsförbundet och de andra remissinstanserna.
Just med hänsyn till
att det är fråga om att tillmötesgå ett
önskemål hos de politiska partierna har
utskottet ansett att man bör följa vad
som föreslagits i propositionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets utlåtande.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
gav en motivering för utskottets
ställningstagande varav man lätt kunde
få den uppfattningen att det var de po -

Onsdagen den 1 (i februari 1966 Nr 7 0

Ang. senaste tidpunkt för beslut om jämkning av valkretsindelning för landstings mannaval -

litiska partierna som tagit initiativet
till den föreslagna ändringen. Jag tillät
mig ju förut säga att det är skrivelsen
från kammarkollegium som ligger till
grund för denna proposition.

Här föreligger en situation som enligt
min mening är ganska intressant. Frågan
i och för sig är liten, det kan jag
gärna hålla med om. Men det hr en intressant
fråga på det sättet att det naturligtvis
gäller hur pass mycket hänsyn
som skall tas till den administrativa
nyttan, sådan som naturligtvis
kammarkollegium i detta fall har fört
fram den, eller om riksdagen skall hävda
att det måste finnas en tillräcklig
marginal för att man på ett betryggande
sätt skall kunna ordna valförberedelserna.
Det är här som vi har litet
olika meningar i utskottet — den ena
halvan som har yrkat bifall till propositionen
och vi som står bakom reservationen.

Jag vill emellertid erinra om att man
i utskottets skrivning inte särskilt tvärsäkert
påstår att förslaget är så lyckligt.
Man säger att »kortare förskjutning
än som föreslås i propositionen
— från utgången av april månad till utgången
av maj månad — är inte tänkbar».
Utskottet fortsätter: »Mot bakgrunden
härav finner sig utskottet böra
tillstyrka propositionen och avstyrka
motionerna. Även om vissa olägenheter
av den art, som motionärerna åsyftar
.. .» Utskottsmajoriteten är alltså
inte heller särdeles övertygad om att
det är en riktig tanke att inskränka på
den demokratiska ordning som vi vill
ha när det gäller valförberedelserna.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Situationen uppstår genom
att det är de politiska partierna
som verkar för att åstadkomma indelningsändringar
och därmed också ändring
av valkretsarna. De har alltså tagit
initiativet, och då önskar de givetvis
också ett sådant beslut att man kan

få ändringen till de allmänna valen. Det
är för att underlätta detta beslut som
kammarkollegium har skrivit till Kung).
Maj:t och föreslagit en förlängning till
och med maj månad. Detta måste naturligtvis
de politiska partierna vara på
det klara med när de nu vill ha till
stånd denna möjlighet för en ändrad
kommunindelning. Även om det i slutskedet
skulle kunna vara förenat med
vissa olägenheter, är det ju ändå de politiska
partierna själva som vållat dessa
olägenheter. De är då också på det
klara med hur dessa olägenheter skall
övervinnas under den tid som återstår
från den första juni till dess valet skall
förrättas.

Herr PETTERSSON, HARALD, (ep):

Herr talman! När 1938 års riksdag
tog ställning till denna fråga tror jag
att den gjorde det från ungefär samma
utgångspunkter som vi måste göra i
dag. Vi har i dag inte någon annan situation
när det gäller vare sig valdag
eller partiernas sätt att förbereda valen,
Trots en betydande teknisk utveckling
har man ändå icke någonting
att peka på som talar för att det i dag
skulle vara lättare att skjuta fram sista
tidpunkten en månad än enligt den bedömning
som man gjorde 1938.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevaran de utlåtande hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Pettersson, Harald, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Om rösträtt för utlandssvenskar

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 2,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Pettersson, Harald,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 66.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela att arbetsplenum
nästa onsdag, den 23 dennes, som
i kammarens preliminära arbetsplan
upptagits till kl. 10.00 eller till kl. 14.00,
hålles med början kl. 10.00.

Om rösträtt för utlandssvenskar

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av motioner
angående rösträtt för utlandssvenskar.

I de likalydande motionerna nr 359 i
första kammaren av herr Hilding m. fl.
och nr 429 i andra kammaren av herr
Björkman m. fl. hade hemställts, att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om förslag till sådana
lagändringar, genom vilka utlandssvenskar
erhölle möjlighet att utöva

rösträtt vid val till andra kammaren,
landsting och fullmäktige i städer utanför
landsting, med tillämpning redan
vid 1968 års andrakammarval.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna I: 359 och II: 429
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Hernelius, Sörenson, Harald Pettersson,
Tistad, Svenungsson, Magnusson i Tumhult,
Hamrin i Jönköping, Keijer, Boo
och Gustafsson i Stenkyrka, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna
I: 359 och II: 429, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till sådana lagändringar,
genom vilka utlandssvenskar
erhölle möjlighet att utöva rösträtt vid
val till andra kammaren, landsting och
fullmäktige i städer utanför landsting,
med tillämpning redan vid 1968 års
andrakammarval.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt har stått på dagordningen
i många år och återkommit
riksdag efter riksdag i motioner och
interpellationer. När jag i egenskap av
reservant i utskottet tar till orda skall
jag därför fatta mig tämligen kort. Jag
kan göra detta desto hellre som ärendet
i motionen utvecklats utförligt och
motionärerna underbyggt sitt förslag
med starka argument.

Låt mig erinra om att frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt sedan länge
är löst för vissa kategorier av utlandssvenskar.
Diplomater, präster och missionärer
med familjer, liksom också
sjömän, har rätt att under arbete i utlandet
bli mantalsskrivna i Sverige och
får därmed också rätt att delta i svenska
val. Också om sådana personer stannar
borta från landet mycket länge, behåller
de sin rösträtt i Sverige.

Onsdagen den l(i februari l%(i

Nr 7

Bestämmelserna om mantalsskrivning
i hemlandet för präster, missionärer
och sjömän — som leder till att dessa
far rösträtt — infördes 1915. De flesta
svenskar som då sökte sin bärgning eller
eljest verkade utomlands var beredda
att för alltid lämna landet. Om också
banden med hemlandet i många fall var
starka och bevarades länge, var det likväl
mera undantagsvis som människor
som sökt sig ut i världen flyttade tillbaka
till Sverige. I fråga om präster,
missionärer och sjömän förhöll det sig
på annat sätt. De hade inte, för att citera
ett samtida uttryck, »övergivit riket».
Därför ansågs det rimligt att de
bibehölls vid sina rättigheter i hemlandet.

Förhållandena är nu helt annorlunda
än i seklets början. Allt flera svenskar
tjänstgör i internationella organisationer
eller deltar i uppbyggnadsarbetet
i u-länderna, allt fler arbetar i svenska
företag eller som representanter för
svenska företag utomlands, för att inte
tala om den stora skaran av korrespondenter
till tidningarna, radion och TV.
Det är i de flesta fall människor som
står i mycket nära — ibland daglig —
kontakt med Sverige och som har för
avsikt att efter längre eller kortare tid
återvända till hemlandet. Utvecklingen
inom handel, teknik, vetenskap, kort
sagt inom det moderna samhället, har
lett till att något eller några års verksamhet
i utlandet för många yrkesmän
är ett naturligt och nödvändigt inslag i
deras utbildning och karriär.

Alla erkänner att det arbete som
svenska medborgare utför i andra länder
är av stor betydelse för Sverige, ja
också nödvändigt, om vi skall kunna
hävda oss ekonomiskt och kulturellt
och göra en insats i den internationella
gemenskapen. Det kan under sådana förhållanden
inte längre vara rimligt att
utestänga alla utlandssvenskar, som inte
är diplomater, präster, missionärer eller
sjömän, från rösträtt vid allmänna
val i hemlandet. Det innebär en allvarlig
diskriminering av det stora flerta -

Om rösträtt för utlandssvenskar
let utlandssvenskar att de på detta sätt
är berövade eu del av sin medborgarrätt.
Denna diskriminering strider mot
grundlagens ordalydelse. I 1(1 § riksdagsordningen
stadgas uttryckligen:
»Valrätt tillkommer en var man och
kvinna, som är svensk undersåte och
senast under nästföregående kalenderår
uppnått tjugu års ålder». Att vallagen
inte överensstämmer med grundlagen
rubbar inte giltigheten av grundlagens
stadgande. Grundlagen tar över vallagen.

I själva principfrågan har knappast
rått några delade meningar under senare
år. Om man får tro de uttalanden
som gjorts i den offentliga debatten har
alla varit överens om det berättigade i
att utlandssvenskarna tillerkänns rösträtt,
i varje fall vid val till riksdagens
andra kammare. Då 1955 års valutredning
fick i uppdrag att utreda frågan
uttalade justitieministern, att han fann
det angeläget att frågan snarast bringades
till sin lösning. I utlåtande över
motioner vid 1960 års riksdag uttalade
konstitutionsutskottet, att det enligt utskottets
mening hade varit önskvärt, att
frågan hade bringats till en lösning
som hade kunnat tillämpas redan vid
1960 års andrakammarval. Vid höstriksdagen
1960 ställde justitieministern
i ett interpellationssvar i utsikt att proposition
i ärendet skulle framläggas
1961, så att de nya bestämmelserna
skulle kunna tillämpas vid 1962 års
kommunalval. I ett nytt interpellationssvar
vid höstriksdagen 1961 tillkännagav
justitieministern emellertid en förskjutning
i tidtabellen: proposition

skulle nu läggas fram i så god tid att
nya bestämmelser kunde tillämpas vid
1964 års andrakammarval. I april 1962
var 1955 års valutredning färdig med
sitt förslag. Det innebar rösträtt för utlandssvenskar
vid andrakammarval men
däremot inte vid kommunalval. Nu skulle
åtminstone något ske. Men nej! I januari
1963 tillsatte justitieministern en
enmansutredning med uppdrag att undersöka,
huruvida utlandssvenskar i

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Om rösträtt för utlandssvenskar
större omfattning än som skedde skulle
kunna upptagas i folkbokföringen, för
att man på detta sätt skulle skapa tekniska
förutsättningar för att ge dem
rösträtt. Varje gång frågan därefter
kommit upp, har den ställts på framtiden
i väntan på att utredningen skulle
bli färdig.

Utredningen tog mycket god tid på
sig, nära tre år, och kom med sitt betänkande
först i december förra året.
Det befanns då att utredningsmannen
— ett kammarrättsråd som är en erkänd
expert på folkbokföringsfrågor
men som tidigare veterligen inte sysslat
med författningsfrågor — hade
gjort en upptäckt, som måste betecknas
som ganska sensationell, eftersom
den undgått alla som sedan 1929 hade
sysselsatt sig med frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt — justitieministern
och alla hans företrädare, ämbetsmännen
i Kungl. Maj:ts kansli, konstitutionsutskottet,
landets alla statsvetenskapsmän
inte att förglömma. Inte ens
1955 års valutredning, till vilken utredningsmannen
likväl hade varit knuten
som expert, hade kunnat komma på vad
utredningsmannen nu upptäckt, nämligen
att det krävs grundlagsändring för
att ge utlandssvenskarna rösträtt.

För denna uppfattning anförde utredningsmannen
två skäl. Det första
var att antalet riksdagsmän i andra
kammaren i varje valkrets är beroende
av folkmängden i valkretsen i förhållande
till den totala folkmängden i landet.
Vad som i detta sammanhang menas
med »folkmängd» definieras inte i
grundlagen. Vid tillämpningen av stadgandet,
d. v. s. vid mandatfördelningen
mellan de olika kretsarna, inräknas i
folkmängden alla personer som är kyrkobokförda
inom valkretsen, såväl vuxna
som barn, såväl svenskar som utlänningar.
Utredningsmannen ifrågasätter
nu, om det står i överensstämmelse
med grundlagen att ge rösträtt åt en
grupp personer som inte inräknas i
folkmängden och följaktligen inte medräknas
vid mandatfördelningen. Argu -

mentet verkar rätt ihåligt. Eftersom
folkmängden, som är bestämmande för
mandatfördelningen, också inrymmer
personer som inte har rösträtt — barn
och utlänningar — finns det inte något
direkt förhållande mellan antalet röstberättigade
och antalet mandat i en valkrets.
Vad gör det då om det finns
några röstberättigade —- det är ju här
fråga endast om ett ganska litet antal
— som inte inräknas i folkmängden
och därigenom inte heller inverkar på
mandatfördelningen?

Huvudskälet för att utredningsmannen
anser, att det är en grundlagsfråga,
är emellertid det samband som råder
mellan mantalsskrivning, valrätt och
valbarhet. Om utlandssvenskarna skulle
få rösträtt, skulle de också enligt de
bestämmelser som gäller bli valbara till
andra kammaren. Däremot skulle de
inte bli valbara till första kammaren.
Detta är en underlig situation, eftersom
de bestämmelser som finns syftar till
att det skall vara ett bostadsband till
andra kammaren men däremot inte till
första kammaren. Utredningsmannen
säger att detta inte går för sig utan att
grundlagen måste ändras. Utan att på
något sätt underkänna utredningsmannens
resonemang måste man väl ändå
säga, att det här är fråga om ett teoretiserande
av mycket ringa praktisk betydelse.
Ingen tror väl att någon utlandssvensk
kommer att kandidera till
vare sig första eller andra kammaren.
Det är alldeles självklart, att om valbarhetsbestämmelserna
behöver ses
över, skall det göras. En sådan översyn
utgör emellertid inte någon förutsättning
för ett beslut att ge utlandssvenskarna
rösträtt, utan utgör — om den
anses nödvändig — en konsekvens av
ett sådant beslut. Någon överhängande
brådska med en sådan översyn föreligger
inte. Riksdagen kan mycket väl
besluta om att tillerkänna utlandssvenskarna
rösträtt med tillämpning första
gången vid 1968 års andrakammarval
-— det är ingen grundlagsfråga — och
samtidigt eller senast 1968 fatta beslut

Onsdagen den 16 februari l!)(i(i

Nr 7

om behövliga ändringar i riksdagsordningen
av valbarhetsvillkorcn till riksdagen.
Att denna grundlagsändring inte
blir gällande förrän den konfirmerats
vid 1969 års riksdag kommer inte att
leda till några komplikationer. Ingen
utlandssvensk kommer ändå att inväljas
i andra kammaren vid 1968 års val.

Vad därefter beträffar kravet på kommunal
rösträtt för utlandssvenskarna,
är detta helt betingat av att utlandssvenskarna,
så länge det nuvarande
representationssystemet består, bör ha
samma möjligheter som andra svenska
medborgare att via landstingsvalen och
valen till stadsfullmäktige i de städer,
som står utanför landsting, påverka
också första kammarens sammansättning.
Vid en författningsreform, som
ger oss en enkammarriksdag, vald genom
direkta val, förfaller detta krav,
men så länge första kammaren består,
är det ett rättvisekrav, att utlandssvenskarna
också erhåller kommunal rösträtt.

De utredningar som gjorts visar, att
frågan om utlandssvenskarnas rösträtt
inrymmer rent tekniska problem av delvis
komplicerad natur. Detta bestrider
ingen. Frågan bör emellertid nu vara
så grundligt utredd, att det bör vara
möjligt att på grundval av det material,
som redan föreligger och som kan
komma fram i samband med remissbehandlingen
av förslaget om utlandssvenskars
registrering, utarbeta erforderliga
lagförslag och detta i så god tid,
att nya bestämmelser kan tillämpas vid
1968 års andrakammarval. Lösningen
av denna angelägna reformfråga har
uppskjutits alltför länge. Nu får den
helt enkelt inte uppskjutas ytterligare.
Därför bör riksdagen inte, som utskottsmajoriteten
föreslagit, nöja sig med att
avvakta regeringens initiativ. I stället
bör riksdagen, som reservanterna föreslagit,
säga ifrån att den önskar en
snar lösning av frågan.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationen.

Om rösträtt för utlandssvenskar

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Efter den föregående
talarens sakkunniga ocli ingående utredning
har jag inte så mycket att tilllägga,
utan kan fatta mig ganska kort.

Jag konstaterar att det statsråd som
formellt är ansvarigt för detta ärende
inte befinner sig i kammaren, och han
har så att säga laga skäl för sin frånvaro.
Han är enligt vad TT meddelat,
på studieresa i Sovjetunionen. TT meddelade
i förrgår att justitieminister Herman
Kling har kommit till Moskva på
inbjudan av Sovjetunionens högsta
domstol. »Han skall studera det ryska
domstolsväsendet och ta del av det ryska
samhällets åtgärder för att upprätthålla
lag och ordning och förebygga
brott.» Han har bland annat vissa aktuella
domar att studera — jag använder
uttrycket studera icke i betydelsen efterfölja,
utan snarare tvärtom.

Diskussionen i dag gäller emellertid
utlandssvenskarnas rösträtt. Den föregående
talaren konstaterade att den frågan
har behandlats av riksdagen sedan
år 1929 utan något avgörande. Jag ber
att få lyckönska Kungl. Maj:ts kansli
till den senaste utredningsmannen,
som har kommit på vad ingen före honom
har kommit på under snart 40 år,
nämligen att det fordras en grundlagsändring
för att ge svenska medborgare
rösträtt, och detta trots att det i riksdagsordningen
står att svenska medborgare
har rösträtt. Såvitt jag kan se
förhåller det sig på helt motsatt sätt.
Men man har fått en ny förevändning,
ett nytt svepskäl.

Får jag, herr talman, dra en parallell,
som många kanske tycker är hårresande,
men som jag tycker det ligger ett
uns av sanning i — jag betonar ett uns.
Sverige har infört sanktioner mot Rhodesia,
därför att den vita minoriteten
icke ger den färgade majoriteten det
inflytande på folkstyrelsen som alla vi
andra anser rimligt. De färgade får,
trots att de är i majoritet, endast 15 av
60 platser i parlamentet. Därtill är valordningen
för deras vidkommande, låt

Nr 7

Onsdagen den IG februari 1966

Om rösträtt för utlandssvenskar

oss säga bristfällig. Därför har vi infört

sanktioner.

I Sverige utestänger vi sedan decennier
tillbaka svenska medborgare från
rösträtt. Vi omöjliggör för dem att någonsin
i sitt liv delta i en svensk valhandling.
Vi gör det därför att regeringen
vill så. Regeringen önskar förhala
ärendets avgörande och har med
hjälp av majoriteten i riksdagen lyckats
förhala frågan decennium efter decennium.

Jag är ingen vän av starka ord vare
sig i denna kammare eller på andra
åsiktstorg, men låt mig, herr talman,
säga att regeringens förhalning av denna
fråga är både otillständig och antidemokratisk.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag har för min del inte
varit med denna gång vid utskottsbehandlingen
av utlandssvenskarnas rösträtt.
Men då jag deltagit i behandlingen
av detta ärende vid många tidigare tillfällen
och då det är en fråga som väckt
en betydande uppmärksamhet, vill jag
även nu säga några ord.

Det har redan omtalats från denna
plats att det knappast finns någon annan
fråga som under så många år varit
föremål för motioner, enkla frågor
och interpellationer. Inte heller har i
något annat ärende enigheten varit så
fullständig mellan de tre oppositionspartierna
under så lång tid som i just
denna fråga, att det skall ordnas så, att
utlandssvenskarna får tillfälle att utnyttja
sin rösträtt.

Det är ändå rätt underligt att en del
grupper som är bosatta och har sin tillvaro
utomlands kan utnyttja och använda
sin grundlagsenliga rösträtt, medan
de utlandssvenskar det här gäller
inte kan gå till konsulaten och rösta.
Inte ens om de är hemma i Sverige
eller kostar på sig en särskild resa
hem för att rösta, kan de utnyttja sin
rösträtt, ty deras namn saknas i röstlängden.

Under de senaste åren har fattats en
hel rad beslut för att underlätta för de
röstberättigade här hemma att avlämna
sina röster. Dessa beslut har fattats i
stort sett i enighetens tecken. För några
år sedan infördes röstkorten, som
ger alla väljare möjlighet att rösta på
postanstalt i stället för i vallokalen.
Kommunerna har också fått rättighet
att kosta på transporter med bussar
och bilar av de röstande till vallokalen.
Senast i höstas beslutades om en ny
ordning enligt vilken sjuka och gamla
får tillfälle att avlämna sina röster genom
ombud i annan ordning än med
äktamakeförsändelse. Det kunde anföras
fler exempel på beslut i syfte att få
så många väljare som möjligt att deltaga
i våra allmänna politiska val.

Efter demokratiens genombrott har
det ena hindret och strecket efter det
andra röjts bort för att medborgarna så
allmänt som möjligt skall få utöva sin
rösträtt. Men ett streck för rösträtten,
som regeringen och socialdemokraterna
inte vill vara med om att avveckla,
är vad som kan kallas utlandsstrecket.
Det är rösträttstrecket för den ständigt
ökade skara som utför sin uppgift
utomlands, men som i motsats till vad
grundlagen föreskriver inte kan utöva
sin rösträtt. Detta är en orättvisa som
inte går att försvara.

Denna gång har man från den sida
som reser motståndet fått det lättare än
tidigare. Man behöver inte plocka fram
de argument som var uppe i debatten
för två år sedan. Nu har man bara att
hänvisa till en utredning som kommit
fram till att om dessa som vi kallar utlandssvenskar
skall få rösträtt, måste
saken behandlas som en grundlagsfråga.
Jag har all anledning instämma i
den lyckönskan som herr Hernelius
redan framfört till kanslihuset för att
en utredningsman nu har funnit också
denna idé. Detta innebär att de kan använda
sin rösträtt först 1972, om ärendet
skall behandlas som en grundlagsfråga.

Så länge vi har kvar tvåkammarsys -

Onsdagen den 16 februari 1 !>(>(»

Nr 7

temet bör alla som har rösträtt helt naturligt
ha eu möjlighet att också påverka
sammansättningen av första kammaren.
Jag tycker att vi inte har någon
anledning att i dag närmare diskutera
denna senaste utredning. Det borde
dock enligt min mening vara mera angeläget
att uppfylla de grundlagsbud
som redan gäller än att skapa nya
grundlagsbestämmelser.

Hur var det för två år sedan? Då var
de tre oppositionspartierna lika eniga
som i dag. I motioner och utskottsutlåtandet
fördes det fram förslag om lagtext
för en provisorisk lagstiftning som
skulle ha möjliggjort för utlandssvenskarna
att utöva sin rösträtt. Den gången
sades från den trogna motståndarsidan
att det var tekniska fel som var orsaken
till att det förslaget inte kunde godtagas.

Det uttalades i debatten den gången
— men den risken kanske inte finns i
dag, då som vi har hört justitieministern
är i Sovjetunionen — att om det
förslag som oppositionen då framlade
hade blivit antaget, skulle det ha varit
ett grundskott i den svenska demokratien.
Det var således ett mycket stort
ansvar som man den gången lade på de
partier som förde fram förslaget.

Ett annat argument som man den
gången anförde var att bara för att det
finns en och annan svensk medborgare
som flyttar utomlands av den orsaken
att vederbörande inte trivs med de
höga och betungande skatter vi har här
i landet skulle de tiotusentals svenskar
som nu är förhindrade att rösta inte få
tillfälle att utöva sin grundlagsenliga
rösträtt.

Dessa argument som användes för två
år sedan — om ett grundskott i demokratien
och om skattesmitarna som flyttar
utomlands — var i verkligheten
inga argument alls, utan endast ett uttryck
för att viljan att ordna denna sak
inte fanns.

Så sent som i november månad förra
året uttalade jag när rösträtten för
utlandssvenskarna diskuterades att de

Om rösträtt för utlandssvenskar
förhållanden som nu råder är en fläck
på den svenska demokratien. Jag vill i
dag bara tillägga att för varje år som
går, för varje tillfälle som går förlorat
att ordna denna sak, blir denna fläck
på demokratien allt mörkare. Det finns
inget intresse från socialdemokratisk
sida att lösa denna fråga. Det finns bara
motstånd. Har man den inställningen
är det lätt att skjuta ett avgörande in i
en oviss framtid.

Rösträtten för utlandssvenskarna bör
ordnas före 1968 års val. Jag ber därför,
herr talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Herr Sveningsson uttalade
mycket kategoriskt att socialdemokraterna
skulle vara motståndare till
att ge utlandssvenskarna rösträtt. Jag
vet inte på vilken grund han bygger ett
sådant påstående. Sakförhållandet är att
för att ge utlandssvenskarna rösträtt
måste lagstiftningen vara helt tillfredsställande.
Den får inte vara hur löslig
som helst. Vi kan väl erinra oss att
1955 års utredning utsattes för mycket
hård kritik när den blev föremål för
remissbehandling. Kritiken var sådan
att man inte kunde lägga utredningens
förslag till grund för en lagstiftning,
utan det behövde göras ytterligare utredning.
En sådan har nu gjorts — den
blev färdig i december förra året. Jag
är förvånad över att herrar Hernelius
och Tistad anser att Kungl. Maj:t är att
lyckönska till att ha fått fram denna utredning.
Menar herrarna att utredningsmannen
och de experter som har biträtt
honom har arbetat helt felaktigt
och att resultatet till alla delar är oanvändbart?
Skall man inte fästa något
avseende vid vad utredningsmannen
har redovisat? Är det på det sättet herrarna
vill att man skall lagstifta i det
här landet? Då tror jag att man är på
väg mot den antidemokrati som herr
Hernelius påstod att regeringen är bärare
av.

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Om rösträtt för utlandssvenskar

I själva sakfrågan om utlandssvenskarnas
rösträtt tänker jag inte nu ta upp
någon ytterligare diskussion, eftersom
den gjorda utredningen är ute på remiss.
Vi får avvakta vad remissinstanserna
kommer att säga, och det är väl
också detta som kommer att utgöra
bakgrunden till det förslag som vi med
all sannolikhet har att vänta i syfte att
möjliggöra för utlandssvenskar att få
rösträtt. Men vi skall komma ihåg att
det finns många olika sorters utlandssvenskar,
och det kan hända att det
blir nödvändigt med en grundlagsändring
för att möjliggöra rösträtt för alla,
om man nu vill det. Detta har framhållits
av utredningen, och jag för min del
hyser den uppfattningen att man nog
får fästa ett mycket stort avseende vid
vad den har redovisat. Först sedan utredningen
blivit ordentligt behandlad
kan man ta ställning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag, detta också
med tanke på att vi så sent som i november
1965 behandlade ett liknande
ärende, varvid kammaren ansåg att man
borde vänta till dess utredningen blivit
slutbehandlad.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! När vi behandlade denna
fråga i april 1964, uppträdde justitieministern
i debatten — han hade tillfälle
att vara närvarande den gången.
Han kom med mycket allvarliga förebråelser
mot oss reservanter för att vi
ville genomföra en ändring utan tillräcklig
utredning och utan att den föregående
utredningen blivit remissbehandlad.
Det var mycket viktigt, sade
han, att man hade tillgång till remissyttranden,
ty hur skulle regeringen kunna
lägga fram ett allvarligt syftande lagförslag
utan att frågan blivit ingående
behandlad?

Samma tankegångar har herr Pettersson
uttalat i dag. En utredningsman har
nu lagt fram ett förslag efter att ha utfört
ett långvarigt och ingående arbete

— det kan man väl säga om en utredning
som tillsattes i början av 1963 och
vars betänkande lades fram i december
1965. Remissvaren skall vara inlämnade
den 1 juni 1966. Vi skulle enligt
herr Pettersson vara på väg mot en
ny, antidemokratisk ordning, om vi inte
avvaktade allt detta material.

Jag skulle kunna godtaga detta resonemang
från socialdemokratiskt håll
om det inte i höstas hade lagts fram
ett av de mest genomgripande förslag
som riksdagen haft att ta ställning till,
nämligen förslaget om partistöd. I det
fallet behövdes ingen utredning och
inga remissyttranden. Det gick mycket
fort och mycket bra. Varför måste det
utredas så mycket i det ena fallet, medan
inga utredningar behövs i det andra
fallet?

Utredningsmannen har som sagt arbetat
så grundligt att han har gjort en
upptäckt — den som herr Tistad ingående
uppehöll sig vid. Upptäckten går
ut på att vi här står inför nödvändigheten
av en grundlagsändring. Nog måste
man väl gratulera utredningsmannen
till den upptäckten. Inte ens justitieministern
hade i april år 1964, trots
att han enligt eget påstående ingående
hade sysslat med frågan, kommit längre
än till att det gällde ett grundlagsfrågorna
näraliggande område. Inte ens
justitieministern hade alltså upptäckt,
att det behövdes den grundlagsändring,
vilken, som sagt, utredningsmannen nu
säger vara nödvändig.

Det är dock ett par frågor som jag
tycker att utredningsmannen ändå inte
riktigt har upptäckt och som jag undrar
om herr Pettersson i Visby såsom
konstitutionsutskottets ordförande skulle
kunna svara på.

Om det nu måste ske en grundlagsändring
för att dessa utlandssvenskar
skall få rösträtt, hur kommer det sig då
att man har kunnat ge vissa andra
grupper av svenskar som vistas i utlandet
rösträtt utan grundlagsändring? Vad
är med andra ord skillnaden mellan
en missionär, som är ute och hjälper

Onsdagen den 10 februari 1966

Nr 7

folken i u-länderna, och en internationell
expert, som också är ute och hjälper?
Är det inte farligt detta, att vi tilllåter
missionärer att rösta, när vi inte
kan tillåta andra grupper? Vilken
grupp är skadlig och vilken grupp skall
få rösta? Här tycks vi stå inför problem
med vådliga konsekvenser. Utredningsmannen
bör kunna syssla några år till
med dessa frågor.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Utskottets ärade ordförande
efterlyste vad jag grundade mitt
påstående på att socialdemokraterna är
motståndare till att utlandssvenskarna
skall få rösträtt.

Jag grundar det på att socialdemokraterna
alltid anför något skäl eller
något argument mot att denna sak skall
ordnas. Nu har de lyckligtvis fått fram
att det måste ske en grundlagsändring.

Jag tror att herr Pettersson också något
överdrev remissinstansernas yttranden
när det gäller förslaget från 1955
års valuredning. Det förekom inte en
så överväldigande kritik den gången.
Majoriteten av remissinstanserna tillstyrkte
förslaget, det förslag på vilket
vi grundade vår framställning och vår
lagtext år 1964.

Man är angelägen om att i detta sammanhang
framhålla, att det måste vara
en fullständig valsäkerhet — det är vi
väl alla tilltalade av. Jag vill gärna säga
nu såsom jag har sagt vid tidigare tillfällen,
att man gav efter litet grand den
gången röstkorten infördes, ty i och
med röstkorten är valsäkerheten inte
fullständigt tryggad. Röstkorten kan
missbrukas, men jag skall inte här relatera
hur man kan förfara i det avseendet.
Förra hösten beslöt vi att den som
fyllt 18 år skall få avlämna rösten för
den som är sjuk eller gammal, och vi
vet inte alls hur det systemet kommer
att slå ut. Den nya ordningen godkändes
enhälligt, och vi tror att erfarenheterna
skall bli goda; men det kan bli
erfarenheter av annat slag också i delta
sammanhang.

2 Första kammarens protokoll 1966. Nr 7

Om rösträtt för utlandssvenskar

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
ställde en fråga till mig, och jag vill
säga att om hon hade läst utredningsmannens
betänkande så hade hon fått
svaret på frågan. Där visas nämligen
hur pass heterogen samling utlandssvenskarna
utgör, och det är just detta
förhållande som leder fram till diskussionen
av frågan om inte en grundlagsändring
behöver göras. Man kommer
in på problemet om bosättning och valbarhet
för att kunna få utöva rösträtt,
och detta regleras i grundlagen. Nu är
betänkandet föremål för remissbehandling,
och man bör väl avvakta vad de
olika remissinstanserna har att säga
om utredningsresultatet.

Men jag skulle kanske vilja ställa en
motfråga. Anser fru Segerstedt Wiberg
att utredningsmannen inte borde ha
sagt, att en grundlagsändring kanske
erfordras, ehuru han själv har kommit
till den uppfattningen? Anser alltså fru
Segerstedt Wiberg att utredningsmannen
har skött sitt uppdrag fullkomligt
felaktigt eller inte? Det betyg som här
ges åt honom och hans experter har
tagits till kammarens protokoll, och jag
tycker att det kan vara värdefullt —
men jag skulle tro att det är mindre till
heder för den som sätter betyget än
för den som blir betygsatt.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
svarar säkerligen för sig själv. Jag skulle
bara vilja säga att om nu en utredningsman
med några experter bakom
sig har kommit till en uppfattning som
ingen annan före honom hävdat under
nära nog 40 års utredningsarbete, så
faller inte jag i stoftet för hans mening
utan prövar den själv efter måttet av
mitt förnuft; och det rekommenderar
jag verkligen andra att göra också, inklusive
konstitutionsutskottet.

Konstitutionsutskottets ärade ordförande
har antytt att socialdemokraterna
visst inte är mot rösträtt för ut -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Om rösträtt för utlandssvenskar
landssvenskar. Han antydde till och
med att man var för en sådan rösträtt
—- det var bara så svårt att lösa frågan.
Ja, herr talman, den kärleken är
väl i så fall minst sagt platonisk i den
meningen att man hela tiden håller sig
på betryggande avstånd från frågans
lösning. Den distansen har man hållit
sedan 1929, och nu har man fått fram
en mening — därtill lyckönskar jag
Kungl. Maj:ts kansli — från en utredningsman,
enligt vilken man skulle kunna
hålla lösningen på avstånd ända till
1969, eller kanske rent av längre. Det
måste verkligen vara något att lyckönska
till, herr talman!

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Herr Pettersson ställde
en fråga till mig som jag gärna skall
besvara. Han undrade om jag ville ge
utredningsmannen underbetyg, något
som han tyckte sig utläsa ur mitt anförande.
Nej, jag tycker att utredningsmannen
har gått till väga med mycket
stor omsorg. Men jag konstaterar, herr
Pettersson, att före hans utredning hade
andra utredningar gjorts. Då blir min
fråga till herr Pettersson: Vill han ge
dessa tidigare utredningsmän underbetyg? Jag

skulle också vilja ha svar på den
andra frågan som jag ställde till herr
Pettersson: Hur skiljer man på en missionär
och en u-landsexpert? Den ene
får rösta, den andre får inte rösta.

Jag har, herr Pettersson, läst både
den sista utredningen och den förra.
Jag har också följt debatten. Därtill
kommer att jag med stor rörelse då och
då läser det tal som landets utrikesminister
höll till utlandssvenskarna en
jul. Jag tycker att det talet är mycket
vackert!

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! När det gäller grundlagsändring
eller icke grundlagsändring

skulle jag vilja fråga konstitutionsutskottets
värderade ordförande, om inte
utskottet har någon egen mening. Måste
utskottet när en utredningsman så här
vid sidan av sitt uppdrag kommer in
på en grundlagsfråga omedelbart säga:
Vi kan ingenting göra förrän frågan har
blivit grundligt utredd och besvarad av
alla remissinstanser?

Såvitt jag kan finna har utredningsmannen
inte sagt, att det i och för sig
krävs grundlagsändring för att ge utlandssvenskarna
rösträtt, utan endast
att en sådan åtgärd skulle leda till konsekvensändringar
i riksdagsordningen.

Reservanterna säger, att även om sådana
ändringar skulle krävas är det
inte mera angeläget med dem än att de
kan anstå till dess en rösträttsreform
har genomförts och trätt i kraft.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Fru Segerstedt Wiberg
ställde en fråga till mig angående tidigare
utredningar. Det var så att remissbehandlingen
av dem visade, att
det fanns luckor i det som föreslagits.
Orsaken till att en ny utredning tillsattes
var bl. a. att frågan om valsäkerheten
inte var klar m. m. Utredningarna
har alltså gjort ett mycket gott arbete,
men det har efteråt visat sig att det
återstod mera att lösa. Det är svaret på
den första frågan.

Fru Segerstedt Wiberg har tydligen
läst betänkandet dåligt. Utredningsmannen
talar om sådana utlandssvenskar
som inte har för avsikt att återvända
till Sverige och om sådana som har för
avsikt att återvända och som alltså kan
vara mantalsskrivna här i Sverige. Det
har varit fråga om att få gemensamma
bestämmelser för dessa båda kategorier,
och det är då man kommer in på
grundlagsfrågan. Vi får väl tillfälle att
diskutera detta senare.

Jag skulle vilja rekommendera fru
Segerstedt Wiberg —- som tydligen vill
veta mera om dessa frågor — att ta en
liten stund på sig och läsa vad utred -

Onsdagen den 16 februari 1960

Nr 7

ningsmannen sagt om dessa saker. Då
behöver fru Segerstedt Wiberg kanske
inte fråga så mycket i fortsättningen.

Till herr Tistad skulle jag vilja säga,
att om det skett en utredning och denna
är föremål för remissbehandling, så
kan inte ett konstitutionsutskott gå förbi
utredningen utan har att avvakta vad
den kommer fram till innan utskottet
tar ställning. Detta måste vara en riktig
arbetsordning. Eller har herr Tistad någon
annan uppfattning om hur arbetet
skall bedrivas? Det kunde vara värdefullt
att få ett besked på den punkten.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Hernelius begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Ang. dag för allmänna val
Då emellertid herr Tistad begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 65.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. dag för allmänna val

Föredrogs ånyo konstiutionsutskottets
utlåtande nr 4, i anledning av motion
om dag för allmänna val.

I motionen nr 61 i andra kammaren
av herr Nilsson i Agnäs m. fl. hade
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte giva till känna vad
i motionen anförts i fråga om att allmänna
val i första hand borde äga rum
på annan dag än söndag.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionen II: 61 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Herr SVENUNGSSON (h):

Herr talman! Denna fråga är inte
större än att den som är ny i denna
kammare kan tillåta sig att säga några
ord med anledning av den föreliggande
motionen. Det hade också varit min
avsikt att till utskottets utlåtande foga
en blank reservation, vilket emellertid
av formella skäl inte ansågs lämpligt.

Denna fråga är ju inte ny, men bestämmelser
om viss veckodag för allmänna
val infördes likväl ganska sent
här i landet — för de primärkommunala
valen först 1930. I en motion vid
1951 års riksdag hemställdes om utredning.

Motionärerna i år anser att det är
olämpligt att de allmänna valen i vårt
land äger rum på söndagar och detta
av två skäl, dels för att söndagen är
gudstjänstdag, dels för att den är fridag

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Om sänkning av rösträttsåldern
för många människor i detta land. Jag
anser inte att söndagshelgden störs av
själva valhandlingen, som åtminstone
på landsbygden i mycket stor utsträckning
sker i samband med gudstjänst.
Det som stör är väl närmast den bullrande
valagitationen, som i valrörelsens
elfte timme tilltar i styrka. Att sedan
partifunktionärerna har allt annat
än en vilodag är allom bekant. Man kan
nog inte säga att det vilar någon söndagshelgd
över valrörelsens slutspurt.

Vi får senare vid denna riksdag ta
ställning till en motion om införande
av sabbatsår. Enligt min mening vore
mycket vunnet, om vi verkligen hade
en sabbatsdag en gång i veckan. Allt
som från samhällets sida kan göras för
att friställa söndagen anser jag vara av
största värde. Därför talar starka skäl
för att förlägga de allmänna valen till
annan dag än söndag, något som också
motionärerna i första hand föreslår.

Då en av motionärerna deltog i utskottsbehandlingen
och inte där ställde
något yrkande om bifall till motionen,
hade en sympatisör ingen anledning
att gå längre än motionären. 1965
års lagtekniska utredning, som utskottet
åberopar i sitt utlåtande, har ju att
överväga även dag — eller dagar —
för de allmänna valen, och i avvaktan
på vad denna utredning kan komma
fram till kan även den, som sympatiserar
med motionens syfte, ansluta sig
till detta utlåtande.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om sänkning av rösträttsåldern

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 5, i anledning av motioner
om sänkning av rösträttsåldern
m. in.

Till gemensam behandling hade konstitutionsutskottet
förehaft

1) motionen nr 47 i andra kammaren
av herr Jansson m. fl.;

2) de likalydande motionerna nr 151
i första kammaren av herrar Wirtén
och Karl-Erik Eriksson samt nr 201 i
andra kammaren av herr Mundebo
m. fl.; ävensom

3) de likalydande motionerna nr 253
i första kammaren av fru Elvy Olsson
och herr Svanström samt nr 437 i andra
kammaren av herr Larsson i Borrby
m. fl.

I motionerna I: 151 och II: 201 hade
hemställts, att riksdagen måtte

besluta såsom vilande grundlagsändring,
att rösträttsåldern vid val till riksdagens
andra kammare skulle sänkas
från nuvarande året efter uppnådda 20
år till året efter uppnådda 18 år; och

besluta, att rösträttsåldern vid kommunala
val skulle sänkas på samma sätt.

I motionerna I: 253 och II: 437 hade
anhållits, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att frågan
om sänkning av rösträttsåldern till 18
år i enlighet med vad i motionerna anförts
måtte upptagas till prövning i anslutning
till övervägandena rörande ny
författning.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna

1) 11:47;

2) 1:151 och 11:201; samt

3) I:253 och II:437

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av herrar Sörenson, Harald Pettersson,
Tistad, Wahlund, Hamrin i Jönköping,
Keijer och Boo, vilka av angivna
orsaker ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:151 och 11:201
samt 1:253 och 11:437, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla om förslag före

Onsdagen den 16 februari 1!)G0

Nr 7

1968 års andrakammarval till grundlagsäindring
rörande sänkning av rösträttsåldern
med två år.

Herr WIRTÉN (fp):

Herr talman! Riksdagen skall för
tredje året i följd ta ställning till motioner
om längre gående sänkning av
rösträttsåldern än vad regeringen föreslog
1964 års riksdag och som slutgiltigt
antogs vid 1965 års riksdag.

I den motion, som jag skrivit under,
föreslår vi att rösträttsåldern sänks från
nuvarande året efter uppnådda 20 år till
året efter uppnådda 18 år. Det bör gälla
för såväl val till riksdagen som vid
kommunala val.

Det välmotiverade i kravet om sänkt
rösträttsålder har inte ifrågasatts av
konstitutionsutskottets majoritet. Sålunda
konstaterade konstitutionsutskottet
redan i sitt utlåtande 1964: »Skäl kan
anföras för en längre gående sänkning
av rösrättsåldern.» 1958 års riksdag
hiinsköt motionsyrkanden med liknande
innehåll till författningsutredningen,
och denna har också ansett att det
finns skäl för en sänkning av rösträttsåldern.
Författningsutredningen ansåg
att rösträttsåldern skulle bestämmas till
fyllda 20 år, d. v. s. ett något längre
gående förslag än det riksdagen fastställde
förra hösten.

Vilka är då de skäl som motiverar en
sänkning av rösträttsåldern? Kammarens
ledamöter känner säkert igen huvudargumenten,
men låt mig ändå framföra
några synpunkter.

Huvudprincipen i en demokrati måste
vara att alla invånare skall ha rösträtt.
I den mån det finns anledning att
besluta om inskränkningar i huvudprincipen
måste dessa motiveras.

Låg ålder utgör en sådan naturlig
gräns för rösträtten. Däremot är det
betydligt svårare att uttala sig bestämt
om vid vilken tidpunkt ungdomen skall
anses ha uppnått den mognad och det
mått av kunskaper och kringsyn som
bör medföra rätt att delta i våra allmänna
val. En rad faktorer pekar på att

Om sänkning av rösträttsåldern
den gränsen har satts för högt även i
den förra året fastställda lagstiftningen.

Det torde vara mycket svårt att med
framgång hävda att dagens 19—20-åringar inte har den mognad och de
insikter som krävs för att få rösta. Allmänt
erkänns att den sociala och även
den biologiska mognaden inträder tidigare
nu än den gjorde förr. Viktigare
är det faktum att ungdomarna i våra
skolor i olika ämnen — främst i samhällskunskap
— konfronteras med samhällsproblemen
på ett helt annat sätt
än förr, och där intar inpräglingen av
en demokratisk uppfattning en central
plats. Den ökade samhällsinformation
som fås via massmedia, såsom TV, radio
och press, verkar i samma riktning.

I detta sammanhang spelar också
den skolning som vår ungdom erhåller
i ideella, fackliga och politiska föreningar
och i bildningsorganisationer en
betydande roll. Det är värt att observera
att de flesta av våra politiska ungdomsorganisationer
tagit upp kravet på
sänkt rösträttsålder i sina program.

Självfallet kan man vända på problemet
och se det ur ungdomens synvinkel.
Ungdomarna i 19—20-årsåldern
har all rätt att ställa sig frågorna: »Varför
är vi utestängda från rätten att rösta,
när vi är skyldiga att delta i försvaret
av landet, när vi i stor utsträckning
behandlas som vuxna i strafflagshänseende
och vad beträffar arbetsoch
skattelagstiftning, när vi får bidra
till stat och kommun med skattemedel
på samma sätt som löntagare, fyllda 21
år och däröver, o. s. v.?»

Vidare är det ofrånkomligt att ungdom
i de övre tonåren i dag på ett markerat
sätt intar en friare ställning gentemot
föräldrarna, främst i ekonomiskt
hänseende men också socialt, och att
de även härigenom tränas att ta ställning
i olika frågekomplex på egen hand.

Utskottet har motiverat sitt avstyrkande
av förslaget om sänkning av rösträttsåldern
till året efter det att 18 år
uppnåtts med hänvisning till att myndighets-
och rösträttsåldern i möjligaste

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1%6

Om sänkning av rösträttsåldern
mån bör vara densamma och hänvisar
till den 1964 tillsatta förmynderskapsutredningen,
som bl. a. fått i uppgift att
klarlägga sambandet just mellan rösträtts-
och myndighetsåldern.

Gentemot det kan sägas, att redan
1965 års beslut innebar att omyndig
på grund av icke uppnådd myndighetsålder
äger rösträtt och att lagstiftningen
parerar denna oformlighet på ett
godtagbart sätt.

Jag förstår väl att svårigheterna tilltar
med ökad diskrepans mellan rösträtts-
och myndighetsålder, och jag är
därför beredd att för dagen nöja mig
med att följa den reservation som avgivits
av herr Sörenson m. fl. och som
kräver förslag från regeringen före
1968 års andrakammarval om sänkning
av rösträttsåldern med två år. Det synes
vara riktigt att riksdagen uttalar
sin mening nu för att frågan verkligen
skall bli behandlad en första gång före
1968 års val. Om inte det sker, kan inte
den lägre rösträttsåldern tillämpas förrän
vid 1974 års kommunal och 1976 års
riksdagsval. Det vore en olycklig försening
av en angelägen och välmotiverad
reform.

Låt mig till sist också uttala min förvåning
över att enighet inte kunnat
uppnås i konstitutionsutskottet kring
den hovsamma beställning som föreslås
i reservationen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den reservation som fogats till
konstitutionsutskottets utlåtande nr 5.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag har ett föregående
i den här frågan. Jag vill redan nu klart
säga ifrån, att jag är för en sänkning
av rösträttsåldern.

Sedan jag har sagt det vill jag tillägga,
att jag inte är imponerad av alla de
argument som anförts. Det anförs t. ex.
som ett argument för en sänkning av
rösträttsåldern, att de politiska ungdomsorganisationerna
har uttalat sig
för en sänkning. Det är knappast nå -

gon sensationell nyhet — det skulle vara
mycket märkvärdigare om de inte
hade gjort det. Jag tycker alltså inte att
detta är något starkt argument.

Jag går vidare och granskar en del
synpunkter som anförts men som jag
inte tycker är särskilt tungt vägande.

Den omständigheten att man tar ut
folk till värnplikt och övar de värnpliktiga
innebär inte att de deltar i rikets
försvar — de deltar inte i rikets
försvar förrän efter utbildningstiden.
Därför stämmer inte det resonemanget
riktigt. Snarast skulle det vara ett argument
för att man skulle få vänta tills
de gått igenom utbildningen och på det
sättet blivit skickade att försvara riket.
Jag tycker inte att man bör fästa alltför
stort avseende vid sådana saker.

I motion 47 i andra kammaren hittar
jag det argumentet, att visst straffansvar
inträder och möjlighet till åtalseftergift
upphör vid 18 års ålder. Jag kan
inte hjälpa att jag finner också detta
vara ett lättviktsargument.

Lika fullt är jag anhängare av att
rösträttsåldern sänks, men jag kan inte
förstå varför det i utskottets motivering
och framför allt i reservationen sägs att
man bör försöka få till stånd samstämmighet
mellan myndighetsåldern och
rösträttsåldern. Ända fram till 1941 var
det aldrig tal om det. De sakerna hade
inte med varandra att göra. Det var
först vid 1941 års reform, som det blev
samstämmighet mellan rösträttsåldern
och myndighetsåldern, och det är till
den tidpunkten som mitt politiska föregående
i detta ärende hänför sig. Jag
var nämligen med om att utforma en
motion som då framlades och som jag
vågar betrakta såsom initiativet till reformen.

Jag har framför mig konstitutionsutskottets
utlåtande nr 13 för år 1941 —
jag redovisar motionsnumren eftersom
det har bedrivits en del falskmynteri i
detta ärende och jag vill ha saken ordentligt
belyst. I motion 23 i första
kammaren av herrar Löfvander och
Ivar Persson — alltså herr Persson i

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

Skabersjö — samt 34 i andra kammaren
av herr Gillis Olsson i Kullenbergstorp
framfördes ett sådant krav. Sedan
kom motionen i första kammaren nr 49
av herr Ohlin m. fl. och nr 70 i andra
kammaren av herr Bergvall m. fl. Vidare
framfördes samma hyggliga och
goda yrkande i motionen nr 73 i första
kammaren av herr Linderoth och nr
109 i andra kammaren av herr Hagberg
i Luleå. Till sist kom också en motion,
nr 110 i andra kammaren av herr
Nilsson i Stockholm m. fl. — det är
hans excellens utrikesministern som
därmed avses. Det initiativ som på det
hållet togs kom således faktiskt först
från slutet räknat och inte i täten. Jag
konstaterar dock att den nuvarande utrikesministern
så till vida var före sin
tid, som det var en trepartimotion som
han framförde. Han hade nämligen såsom
medmotionärer herr von Friesen,
som inte fann herrar Ohlins och Bergvalls
motion till fyllest, och likaledes
herr von Seth, som hade ett politiskt
föregående så till vida att han tidigare
varit ordförande inom högerns ungdomsförbund.

Så framfördes alltså dessa krav. Jag
konstaterar att den tanke, som där
framfördes, väckte anslutning och att
reformen genomfördes — rösträttsåldern
sänktes till 21 år. Detta anser jag
vara ett mycket väsentligare steg än
det som togs härom året, då rösträttsåldern
sänktes till 20 år. Jag vill påpeka
att det innan dess inte var tal om att
det skulle råda någon samstämmighet
mellan myndighetsåldern och rösträttsåldern.
Det är ett påfund, som har kommit
senare. Jag skall också något dröja
vid den motivering, som ingår i de
av herr Löfvander och herr Persson i
Skabersjö samt av herr Olsson i Kullenbergstorp
väckta motionerna.

I motionerna säges bl. a. följande:
»Vid sidan av andra fundamentala uppgifter
verkar även den allmänna rösträtten
i riktning att förena medborgarna
till samfällt ansvar om de riksvårdande
uppgifterna och öka deras intres -

Om sänkning av rösträttsåldern
se för allmänna frågor. Vad som här
säges om andra gäller icke minst om
den till mogen ålder komna ungdomen.
»

Till detta vill jag som kommentar foga
ett uttalande av Hjalmar Branting i
röstriittsdebatten i samband med rösträttsreformen
1909, då han påpekade
att »man icke mognar utanför rösträtten»
— och det är så sant som det
är sagt. Å andra sidan är det klart att
rösträtten i och för sig tyvärr inte utgör
någon absolut garanti för att mognaden
har inträtt.

I motionerna säges vidare: »En annan
sak, som även synes böra framhållas,
talar starkt för en sänkning av rösträttsåldern
just i vårt land. Det är ett
statistiskt faktum, sammanhängande
med det svenska folkets ökade medellivslängd
och det under en följd av år
starkt sjunkande barnantalet, att tyngdpunkten
inom folket rent siffermässigt
sett alltmera förskjutes i riktning mot
de äldre årsklasserna. Sålunda innebär
den omständigheten, att män och kvinnor
nu för tiden leva längre än förr,
liksom att de yngre åldersklasserna
numerärt sett uttunnas, otvivelaktigt en
viss risk för nationell förgubbning.»

Så sade motionärerna 1941, och det
siffermaterial som vi för närvarande
har visar att på den punkten finnes ett
starkt argument för en sänkning av
rösträttsåldern. Inom åldersklassen 15
—19 år hade vi 1915 534 000 och 1964
hade vi 633 000 personer — det är alltså
en ökning på nära 100 000 personer.
Inom åldersklassen 20—29 år fanns det
1915 ett antal av 905 000, medan antalet
år 1964 utgjorde 1 038 000. Det betyder
således att det rör sig om en ökning
med ungefär 130 000 personer. Men
när det gäller åldersgruppen 60 år och
däröver, omfattade den 1915 ett antal
av 678 933 personer, medan vi 1964 är
uppe i ett antal av 1 398 226. Det innebär
alltså en ökning med icke mindre
än c:a 720 000 inom denna kategori.

Jag är på det klara med att det nog
inte är direkt någon kvalitativ förstärk -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Om sänkning av rösträttsåldern
ning av väljarkåren i fråga om mognad,
som detta förslag medför. Däremot menar
jag att det är ett klart skäl att inför
denna fortskridande förskjutning i
riktning mot de äldre åldersgrupperna
söka införa en motverkande faktor, och
jag menar för min del att det är rimligt
och riktigt när motionärerna yrkar på
en sänkning av rösträttsåldern.

Jag ber till sist, herr talman, att få
yrka bifall till klämmen i den reservation
som avgivits av herrar Sörenson,
Harald Pettersson, Tistad, Wahlund,
Hamrin i Jönköping, Keijer och Boo.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag behöver inte längre
uppehålla mig vid skälen för en ytterligare
sänkning av rösträttsåldern. De
har anförts utförligt både här i kammaren
och av mina kolleger i andra kammaren
i samband med behandlingen av
motionen II: 47.

Det är dock ett faktum som väl inte
kan bestridas av någon, att nutidens
ungdom besitter en större mognad i
samhällsfrågorna än tidigare. Därvidlag
har den utvidgade och förbättrade utbildningen
spelat en stor roll. Det är
därför förvånande att man inte vill
vara med om att ge ungdomen — som
man kan tycka — självklara demokratiska
rättigheter, när samhället begär
skyldigheter av dem.

Utskottets motivering går inte i sak
mot yrkandet om en sänkning av rösträttsåldern,
det tycker jag man skall
notera i positiv riktning. Det finns
dock som bekant olika sätt att avfärda
motioner på. Nu hänvisas till myndighetsåldern
och sambandet med denna.
Men både i fjol liksom i år har i kommunistiska
motioner begärts en sänkning
även av denna. Skälet för detta är
givetvis lika bärande som när det gäller
rösträttsåldern. Utskottet föredrar att
i sin skrivning förbigå detta faktum.
Reservanterna, som inom parentes låtsas
som om det inte fanns någon motion
11:47 i denna fråga, åberopar bland

annat motionsparet I: 151 och II: 201,
där det riktigt påpekas att man redan
brutit mot principen om ett nödvändigt
samband mellan rösträttsålder och
myndighetsålder. Vid kommunalvalet
1966 — heter det i denna motion —
kommer således personer som ännu inte
har uppnått 21 års ålder att kunna rösta.
Lägger man därtill att det på riksdagens
bord ligger en motion, nämligen
II: 55, som begär en sänkning av myndighetsåldern,
tycker man att det hade
funnits anledning och möjligheter för
utskottet — om det verkligen i sak är
ense med motionärerna i denna fråga
— att framlägga förslag till lagtext. Då
detta inte har skett och då föreliggande
reservation av herrar Sörenson m. fl.
begär att riksdagen hos Kungl. Maj:t
skall hemställa om förslag i frågan redan
före 1968 års val, kan jag ansluta
mig till denna reservation.

Herr talman! Jag yrkar alltså bifall
till reservationen av herr Sörenson
in. fl., vilken fogats till utskottets utlåtande
nr 5.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Denna fråga behandlades
i riksdagen för två och en halv månad
sedan. Då avstyrkte ett enhälligt
konstitutionsutskott motioner liknande
dem vi nu har att behandla.

Sex av ledamöterna hade avgivit ett
särskilt yttrande i samband med behandlingen
av dessa motioner, i vilket
de hade uttalat, att en ytterligare sänkning
av rösträttsåldern borde övervägas
men att de funnit sig böra avstå från
att i förevarande sammanhang reservera
sig med hemställan därom med
hänsyn till att en reform ändock inte
kunde komma till stånd förrän efter
nästa allmänna andrakammarval och
frågan om myndighetsåldern var föremål
för utredning.

Det vore underligt om konstitutionsutskottet
nu skulle ha kommit till en annan
mening än den man hade för två
och en halv månad sedan. Jag vill ock -

Onsdagen den 16 februari 1900 Nr 7 25

Ang. ett Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande att inrätta vissa tjänster i statsdeparte menten -

så erinra om, att beträffande detta samband
mellan myndighets- och rösträttsålder,
så har i en motion, I: 253, uttalats
att myndighets- och rösträttsåldern
sammanfaller. När det nu pågår en utredning
som arbetar med frågan om
myndighetsåldern, så bör man väl avvakta
den.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt föreliggande
yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Wirtén begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad konstitutionsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Wirtén begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —92;

Nej — 39.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 26, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående livränta
till vissa personer, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. ett Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande
att inrätta vissa tjänster
i statsdepartementen

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av väckta motioner
angående ett Kungl. Maj:t lämnat
bemyndigande att inrätta vissa tjänster
i statsdepartementen.

Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
hade 1965 års riksdag beslutat bemyndiga
Kungl. Maj:t att i statsdepartementen
utom utrikesdepartementet inrätta
tjänster som departementsråd i lönegrad
Br 4, kansliråd i lönegrad Br 3,
departementssekreterare i lönegrad Br 1
samt departementssekreterare eller
kanslisekreterare i högst lönegrad Ae
27.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (I: 477) och den andra
inom andra kammaren av herr Stähl
m. fl. (11:367), hade hemställts, att
riksdagen före avgörandet av frågan om
avlöningar till tjänstemän i statsdepartementen
—■ utom utrikesdepartementet
— måtte hos Kungl. Maj :t anhålla om
fullständig redovisning av det angivna
bemyndigandet att inrätta tjänster i de
ifrågavarande departementen.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att motionerna 1:477 och 11:367 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Axel Andersson, fröken Andersson,

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Ang. ett Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande att inrätta vissa tjänster i statsdepartementen -

herrar Ivar Johansson, Per Jacobsson,
Virgin, Bengtson, Harry Carlsson, Bohman,
Ståhl och Eliasson i Sundborn,
fröken Elmén samt herrar Cassel, Källstad
och Nilsson i Tvärålund, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss
del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:477 och 11:367,
i skrivelse till Kungl. Maj:t giva till
känna vad reservanterna anfört.

Enligt den av reservanterna förordade
motiveringen skulle utskottet uttala
önskemålet, att riksdagen i statsverkspropositionen
erhölle en fullständig redogörelse
avseende utövandet av ifrågavarande
bemyndigande.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Vid omorganisationen
av statsdepartementen förra året fick
Kungl. Maj:t bemyndigande att i departementen
inrätta vissa tjänster. Det var
en utökning av regeringens befogenheter,
och det är därför av vikt att riksdagen
följer hur detta bemyndigande
handhas. Regeringen bör alltså vid sina
äskanden av avlöningsanslag till tjänstemän
i departementen klart redovisa i
vilken utsträckning detta bemyndigande
har utnyttjats.

I år har så skett bara för ett eller annat
av departementen, men utan fullständig
uppställning. I debatten om departementalreformen
den 21 maj 1965
betonade både statsministern och statsrådet
Hermansson, att riksdagen har
möjlighet att varje år pröva hur fullmakten
begagnats. Statsministern sade
t. ex., att den fullmakt som ges inte är
någon fullmakt på livstid, utan en fullmakt
vars utövande riksdagen varje år
har möjlighet att granska.

För att denna granskning skall bli effektiv
fordras fullständig redovisning
för varje departement över de aktuella
tjänsterna och motivering till eventuella
förändringar. Nu yrkas i reserva -

tionen på sådan redovisning och att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall tillkännage vad utskottet anfört.

Med denna korta motivering, herr
talman, ber jag att få yrka bifall till
reservationen.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! De olika meningar som
rådde i riksdagen när Kungl. Maj:t
förra året fick bemyndigande att efter
gottfinnande inrätta vissa slags tjänster
i statsdepartementen, liksom den
vidsträckta befogenhet detta innebar,
motiverar enligt min mening att riksdagen
erhåller en fullständig redovisning
över hur bemyndigandet har utnyttjats.
Utskottsmajoriteten tycks förutsätta att
en sådan redovisning, om den nu skall
lämnas, inte kan levereras första gången
förrän i nästa års statsverksproposition.
En sådan ordning förefaller mig
innebära att redovisningen kommer väl
långt i efterhand. Varför kan man inte
på lämpligt sätt redan i år redovisa de
tjänster som inrättats t. o. m. 1 januari
i år, i nästa års statsverksproposition
de tjänster som inrättats t. o. m. 1 januari
1967 o. s. v. och därvid givetvis
också lämna motivering?

Det kan väl knappast finnas några
tekniska hinder för en sådan redovisning.
Ju färskare redovisningen är, desto
större intresse erbjuder den givetvis
för riksdagen och desto större blir
möjligheterna för riksdagen att kräva
rättelse, om man skulle anse att Kungl.
Maj:t använt sin befogenhet på ett icke
godtagbart sätt.

I den reservation som fogats vid utskottsutlåtandet
uttalas önskemål om
redovisning i statsverkspropositionen.
Man tar där icke ställning till vilken tid
varje sådan redovisning skulle avse. Jag
anser det önskvärt med den precisering
i detta avseende som jag nyss gjort,
d. v. s. att man redovisar för det gångna
kalenderåret till och med första
januari det året som statsverkspropo -

Onsdagen den 16 februari 1966 Nr 7

Ang. ett Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande att inrätta vissa tjänster i statsdeparte

menten

sitionen avlämnas. Jag anser emellertid
även det önskemål som reservationen
uttalar om en redovisning vara värdefullt.

Som situationen är i dag kan man
inte få någon redovisning i statsverkspropositionen,
eftersom den redan är
avlämnad. Man får väl vidare förutsätta
att utskottsmajoriteten vinner en omröstning
här i kammaren. Men man kan
kanske ändå tänka sig att regeringen,
gärna muntligt, snarast möjligt lämnar
en sådan redovisning som det här
talas om. Om regeringen anser att detta
skulle förutsätta en enkel fråga eller
en interpellation, kan väl en sådan vara
att förvänta.

Föregående talare har redan yrkat
bifall till reservationen och jag ber, herr
talman, att få instämma i detta yrkande.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Enligt min uppfattning
liar vi här att göra med en i allra högsta
grad onödig motion och en lika onödig
reservation.

Beslut om bemyndigandet fattades ju
av förra årets vårriksdag, och det trädde
i kraft den 1 juli 1965. Det fanns
alltså inte möjligheter för regeringen
att i statsverkspropositionen ge en redovisning
annat än för några månader,
och det är väl alldeles självklart att en
sådan här redovisning bör följa budgetåret
och återfinnas i statsverkspropositionen.
Såväl statsministern som statsrådet
Hermansson deklarerade klart
och tydligt i den debatt som fördes under
föregående vårsession, att en sådan
redovisning kommer att lämnas.

När nu riksdagen har fått en utfästelse
om att en sådan redovisning kommer
att ske, är det, såvitt jag förstår,
ganska onödigt att göra ett sådant påpekande
som reservanterna vill göra.
Jag måste därför, herr talman, se detta
som ett prov på hur Kungl. Maj:ts opposition
anser sig böra lägga upp sin

verksamhet framöver. Jag vill givetvis
inte förmena oppositionen att själv bestämma
sina framgångslinjer, utan jag
göra bara ett konstaterande.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det hade inte varit
omöjligt för regeringen att ge en redovisning
i statsverkspropositionen. Det
framgår av att till exempel inrikesdepartementet
har avgivit en redovisning,
även om den inte är fullständig. Beslutet
fattades visserligen i maj förra
året, men sedan dess har ju en statsverksproposition
utarbetats, och om regeringen
verkligen hade varit så angelägen
att ge en redovisning som det
föreföll i den debatt, som fördes när
beslutet fattades, så hade det mycket
väl varit möjligt att göra en sådan under
de olika departementens äskanden.

Herr Söderberg sade, att det efter
statsministerns och statsrådet Hermanssons
uttalanden är onödigt att göra en
sådan framställning som reservanterna
vill göra. Jag kan inte förstå att det är
onödigt att riksdagen gör ett uttalande.
Lika väl som statsråden gjorde sina uttalanden,
så är det väl inte ur vägen att
riksdagen uttalar sig i samma riktning.
Om så sker, blir man kanske en aning
säkrare på att redovisningarna verkligen
kommer till stånd.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Herr Söderberg fann
det självklart att redovisningen måste
avse ett budgetår. Inrikesministern har
dock funnit det naturligt att lämna redovisning
för den kortare tid som jag
för min del förordade. Några argument
gentemot mina motiveringar för att redovisningen
bör ske när den är så färsk
att den har intresse har herr Söderberg
inte kommit med. Det behöver han
kanske inte göra, ty han vinner väl med

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Ang. ett Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande att inrätta vissa tjänster i statsdepartementen -

majoritetens hjälp här i kammaren, och
då behövs ju inga sakskäl.

En sak kan jag hålla med herr Söderberg
om, nämligen när han säger att
»oppositionen själv bestämmer hur den
vill agera i den här frågan». Jag tackar
för det påpekandet och försäkrar att vi
kommer att bestämma själva härom
även i fortsättningen!

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det har jag full förståelse
för, herr Ernulf, och jag kommer
inte heller att ha någon annan uppfattning
om den saken.

Emellertid är det ju så, som fröken
Andersson har sagt, att inrikesministern
i några fall har talat om vad som
har skett, men någon fullständig redovisning
har han icke lämnat. I samband
med att han kommit fram med vissa
tjänster har han lämnat någon redogörelse
på den punkten.

Till fröken Andersson vill jag bara
säga, att det rådde fullständig enighet
inom statsutskottets 5:e avdelning om
att det vore orimligt att begära någon
sådan redovisning annat än budgetårsvis.
På den punkten har fröken Andersson
och jag haft precis samma uppfattning.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag vill kommentera
ett par meningar i herr Söderbergs anföranden.

Såsom vi alla vet skedde en betydande
omläggning av anställningsförhållandena
för vissa statstjänstemän. Nu
säger herr Söderberg, att en sådan här
redovisning verkligen inte bör ske annat
än budgetårsvis. Jag måste då säga,
herr talman, att jag tycker att det hade
varit väldigt naturligt att regeringen,
när en sådan här betydande omläggning
nu skedde, hade försökt att omedelbart
informera riksdagen om detta och inte
väntat på det som sedan möjligen kun -

de vara rimligt, att redovisa vad som
sker varje budgetår.

Herr Söderberg sade, att han nu förstår
på vilket sätt oppositionen skall
opponera — han hade fått ett prov på
detta genom vad vi nu idag diskuterar.

Herr talman, jag skulle i stället vilja
säga att regeringens oförståelse i denna
fråga verkligen är ett prov på regeringens
bristande lust att informera
riksdagen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Skulle det inte, herr
Dahlén, kunna bero på några andra omständigheter? Det

bör väl inte vara herr Dahlén
obekant, att det är på det sättet i detta
sammanhang att lokalbristen gör det
hart när omöjligt för regeringen och
ämbetsverken att över huvud taget tillsätta
de tjänster som anses behövliga.
Först när lokalfrågan har klarats upp,
kommer det att finnas möjlighet härtill.
Därför har denna fullmakt i mycket
liten omfattning kunnat utnyttjas,
och därför finns det inte så förskräckligt
mycket att redovisa i detta sammanhang.

Hela statsutskottets 5:e avdelning var
också övertygad om att denna redovisning
borde ske budgetårsvis.

Vad jag reagerar mot i detta sammanhang
är att regeringen har gjort en
utfästelse om att en redovisning kommer
att lämnas, och jag tycker då för
min personliga del att det är överflödigt
att komma med sådana här pekpinnar.
Man borde kunna kalmera sig
till dess man eventuellt kan konstatera,
att regeringen inte har infriat sina löften.
Det tycker jag vore ett rimligt krav,
herr Dahlén!

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Herr Söderberg kom in
på lokalfrågorna, vilka ju för oss riksdagsledamöter
givetvis har stort in -

2!)

Onsdagen den 16 februari 1966 Nr 7

Ang. ett Kungl. Maj:t lämnat bemyndigande att inrätta vissa tjänster i statsdeparte mcnten -

tresse. Vi har inte kunnat undgå att
märka, att det föres en viss strid mellan
kanslihus och riksdagshus när det gäller
lokalfrågor. Min avsikt är dock
verkligen inte att ta upp en debatt om
den saken, men jag har ju den känslan
att vi som arbetar i detta hus i nuvarande
läge inte har haft någon större
möjlighet att tillgodogöra oss nya utrymmen.
Därvidlag har kanslihuset haft
ett betydande övertag.

Sedan, herr Söderberg, har man väl
möjligheter att redovisa de omläggningar
och nyanställningar som skett oavsett
om man väljer kalenderår, budgetår
eller vad man nu vill välja. Jag kan
bara dra den slutsatsen att herr Söderberg
är en trogen förkämpe för regeringens
uppfattning att det inte varit
nödvändigt att ge den information, som
den har kunnat lämna, oavsett vilka perioder
som i fortsättningen skall tilllämpas
för redovisningen.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Herr Dahlén — jag
trodde inte att det var Kungl. Maj :ts
kansli som trängdes med oss stackars
riksdagsmän här i huset, där vi något
fler än 380 ledamöter tillsammans har
kanske ett enda rum att förfoga över.
Det är väl snarare partiernas kanslier,
som breder ut sig i så fasansväckande
omfattning att vi andra blir tämligen
hemlösa.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder
framkommit, propositioner, först
på bifall till vad utskottet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 27, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 66.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr
28, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1965/66
till Lokaliseringsbidrag och Lokaliseringslån
jämte i ämnet väckta motioner,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 2, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår det
promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1966 skall utgå, bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Ang. utgivandet av ett jubileumsmynt
till 100-årsminnet av representationsreformen Föredrogs

ånyo bankoutskottets memorial
nr 7, med överlämnande av kommitténs
för firande av representationsreformens
100-årsjubileum till fullmäktige
i riksgäldskontoret avgivna berättelse
över kommitténs verksamhet under
år 1965.

I detta memorial hade anmälts, att
utskottet ansett att det till riksdagens
kännedom borde bringa dels kommitténs
för firande av representationsreformens
100-årsjubileum till fullmäktige
i riksgäldskontoret avgivna berättelse,
dels vad utskottet i memorialet anfört
om täckandet av de med jubileumsfestligheterna
förenade kostnaderna.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! I detta bankoutskottets
memorial bekantgörs de förslag som
uppgjorts till firande av 100-årsjubileet
av representationsreformen, d. v. s.
ståndsriksdagens avlösning med tvåkammarsystemet.
Utskottet önskar också
ge till känna hur utskottet vill täcka
kostnaderna för jubileumsfestligheterna.
Anledningen till sistnämnda önskan är
att Kungl. Maj:t i juni i fjol gav order
om utgivande av ett jubileumsmynt till
100-årsminnet av representationsreformen.
Det har i sammanhang härmed
uppgivits att inkomsterna av försäljningen
av bl. a. detta jubileumsmynt
väl finansierar utgifterna för jubileet.
Denna uppgift torde, som jag strax skall
visa, inte vara något överord. Det skall
utmyntas eller rättare sagt det har redan
utmyntats en miljon mynt med valören
fem kronor, vilka alltså skulle inbringa
fem miljoner kronor till statskassan.
Något anspråksfullt har mynten
benämnts silvermynt. De innehåller
nämligen 40 procent silver. Kopparhalten
är större, 50 procent, men kopparns
röda färg syns inte utanpå, enär
mynten undergått en särskild behandling
som ger dem en yta av i det när -

maste rent silver, en yta som dock kommer
att nötas bort med tiden. Myntets
storlek och allmänna utseende blir ungefär
som en vanlig tvåkronas. Det
kommer att väga 18 gram i stället för
14, som den nuvarande tvåkronan väger.
Mynten kostar i tillverkning kronor
1: 80 per styck. Det torde alltså bli ett
överskott av cirka 3,2 miljoner kronor
på detta sätt att högtidlighålla 100-årsjubileet.
För säkerhets skull vill jag
framhålla att kostnaderna för jubileet
inte kommer att uppgå tillnärmelsevis
till ett så stort belopp som tre miljoner
kronor.

Jag anser att det kan vara rimligt att
här göra en jämförelse med det tillfälle
när riksdagen för 31 år sedan, år
1935, firade sitt 500-årsjubileum. Då utgavs
också ett jubileumsmynt på fem
kronor. Detta var dock ett mynt av i
det närmaste gediget silver; 90 procent
silver och endast 10 procent koppar.
Det är betydligt större och innehåller
mer än tre gånger så mycket rent silver
som det mynt med samma påsatta valör
som nu skall komma. Det hade varit
en heder för Sveriges riksdag, om den
liksom år 1935 blivit ihågkommen av
Kungl. Maj :t med ett sådant femkronorsmynt
i nästan rent silver.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande memorial till handlingarna.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 26 februari

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

1960 (nr 22) om statlig krigsförsäkring,
in. in.; samt

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 27 november
1953 (nr 688) om hälso- och sjukvård
vid krig och andra utomordentliga förhållanden
(krigsjukvårdslag), in. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av jordbruksutskottets utlåtande
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1965/66, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. avveckling av stödet till odling
av spånadslin

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets
utlåtande nr 3, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående avveckling
av stödet till odling av spånadslin och
hampa jämte i ämnet väckta motioner.

I en den 30 december 1965 avlåten,
till jordbruksutskottet hänvisad proposition,
nr 11, hade Kungl. Maj :t föreslagit
riksdagen att dels godkänna vad i
propositionen förordats rörande avveckling
av stödet till odlingen av spånadslin
och hampa, dels godkänna vad
i propositionen föreslagits om avgångsersättningar
till anställda vid lin- och
hampberedningsverken, dels medgiva
de åtgärder i fråga om statens fordringar
hos Hallands läns linodlareförening
och Gotlands hampodlareförening, som
förordats i propositionen, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att bevilja föreningarna
tillfälliga lån i enlighet med vad
som förordats, dels ock godkänna vad
som anförts i propositionen rörande
forsknings- och försöksverksamheten
beträffande spånadslin och hampa.

1 samband härmed hade utskottet
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:236,
av herr Kristiansson, Axel, och herr
Ohlsson, Ebbe, samt II: 300, av herr Antonsson
in. fl., vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr It måtte medgiva, att under
femårsperioden 1966/67—-1970/71 stöd
av införselavgiftsmedel finge utgå till
spånadslinodlingen enligt det förslag
som framlagts i betänkandet »Lin och
hampa»;

2) de likalydande motionerna 1:612,
av herr Pettersson, Harald, m. fl., och
II: 746, av herr Grebäck m. fl., i vilka
motioner anhållits, att riksdagen måtte
bevilja Sveriges allmänna linodlingsförening
för budgetåret 1966/67 ett anslag
på 8 000 kronor ur anslaget till
prisreglerande åtgärder på jordbrukets
område;

3) de likalydande motionerna I: 619,
av herr Åkesson och herr Pettersson,
Harald, samt II: 745, av herr Grebäck
m. fl., vari föreslagits att riksdagen,
med avslag å Kungl. Maj ds proposition
nr 11, skulle besluta, att spånadslinodlingen
skulle erhålla fortsatt stöd jämväl
efter utgången av budgetåret 1965/
66; ävensom

4) motionen II: 742, av herr Franzén
i Träkumla.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte

I. med bifall till Kungl. Maj ds förslag
och med avslag å motionen II:
742

a) godkänna vad i propositionen förordats
rörande avveckling av stödet till
odlingen av hampa,

b) godkänna vad i propositionen föreslagits
om avgångsersättningar till de
anställda vid hampberedningsverket i
Visby,

c) medgiva de åtgärder i fråga om
statens fordringar hos Gotlands hamp -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

odlareförening, som förordats i propositionen,

d) bemyndiga Kungl. Maj :t att bevilja
nyssnämnda förening tillfälliga lån
i enlighet med vad i propositionen förordats,

e) godkänna vad i propositionen anförts
rörande forsknings- och försöksverksamheten
beträffande hampa;

II. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:619 och II: 745
samt med bifall till motionerna 1:236
och II: 300

a) godkänna vad utskottet förordat
rörande stödet till odlingen av spånadslin
under femårsperioden 1966/67—
1970/71,

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att bevilja
Hallands läns linodlareförening anstånd
med amorteringar för lån ur statens
hantverks- och industrilånefond
till och med år 1971,

c) godkänna vad utskottet i utlåtandet
anfört rörande forsknings- och försöksverksamhet
beträffande spånadslin,
m. m.;

III. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och motionerna 1:612 och 11:746
godkänna vad utskottet förordat rörande
statsbidrag till Sveriges allmänna linodlingsförening.

Reservation hade avgivits av herrar
Mossberger, Lage Svedberg, Hedström,
Magnusson, Augustsson, Lindström, Arweson,
Johanson i Västervik och Persson
i Skänninge samt fru Lindberg,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort under II och III hemställa, att
riksdagen måtte

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna I:
236 och 11:300 samt 1:619 och 11:745

a) godkänna vad i propositionen förordats
rörande avveckling av stödet
till odlingen av spånadslin,

b) godkänna vad i propositionen föreslagits
om avgångsersättningar till de

anställda vid linberedningsverket i Laholm,

c) medgiva de åtgärder i fråga om
statens fordringar hos Hallands linodlareförening,
som förordats i propositionen,

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att bevilja
nyssnämnda förening tillfälliga lån
i enlighet med vad i propositionen förordats,

e) godkänna vad i propositionen anförts
rörande forsknings- och försöksverksamheten
beträffande spånadslin,
m. m.;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och med avslag å motionerna I:
612 och II: 746 godkänna vad i propositionen
förordats rörande statsbidrag
till Sveriges allmänna linodlingsförening.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Som kammarens ärade
ledamöter ser har jordbruksutskottet i
det ärende som vi nu behandlar blivit
delat i två hälfter. Den borgerliga gruppen
har med lottens hjälp blivit i majoritet,
och utskottet har därmed tillstyrkt
motionerna om fortsatt stöd till
linberedningsverket i Laholm.

Den reservation som vi här har fogat
till detta utlåtande är ganska lång och
utförlig. Jag behövde därför kanske inte
säga så mycket vid detta tillfälle, utan
jag skulle kort och gott kunna hänvisa
till reservationen. Men jag vill trots detta
ta upp till närmare bemötande några
punkter som behandlas i motionerna
och som återkommer i utskottets utlåtande.

I motionerna liksom i utlåtandet
framhålles att departementschefen inte
har anfört tillräckliga skäl för att dra
in stödet till linodlingen och att han
inte skulle ha fäst tillräcklig vikt vid
de vådor — främst ur beredskapssynpunkt
men även ur sysselsättningssynpunkt
— som en avveckling av linberedningsverket
måste föra med sig.

Det är självfallet beklagligt när in -

Onsdagen den 10 februari 1966

Nr 7

.33

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

dustrier läggs ned, och eftersom det
drabbar mitt eget län är det inte heller
angenämt för min del, om jag skulle se
saken enbart ur lokal synpunkt. Men
att det kan bli vissa besvärligheter har
angivits också i propositionen. Det är
vidare självklart att svårigheter alltid
uppkommer vid en nedläggning eller
rent av vid en rationalisering av eu industri.
Men eftersom det är en omöjlig
tanke alt i alla situationer, oavsett lönsamheten,
fortsätta driften, har man —
för att undvika de svårigheter som kan
följa av en industrinedläggelse — gått
in för att i stället genom olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder, såsom omskolning
och andra sysselsättningsfrämjande
projekt, försöka underlätta omställningen.

Mot denna bakgrund kan inte gärna
— som motionärerna och utskottet tycks
hävda — läget i fråga om linberedningsverket
vara så speciellt att svårigheterna
ur sysselsättningssynpunkt
skulle vara ett avgörande skäl för att
fortsätta driften, allra helst som lönsamheten
vid verket synes vara ganska
svag. Men det är givet, och det har ju
redan antytts, att det kan bli vissa svårigheter
vid en avveckling. För att underlätta
för de anställda vid en eventuell
avveckling kommer emellertid som
i propositionen förordats och som av
reservanterna ytterligare understrukits
avgångsersättningar att utbetalas till de
anställda. Dessa ersättningar är, vilket
jag här gärna vill påpeka, mera generöst
tilltagna än som i allmänhet brukar
vara fallet vid dylika tillfällen. Det
kan i sådana fall också hända att det
inte utbetalas några avgångsersättningar
alls till de anställda. Därför tycker
jag att man rentav skall vara tacksam
gentemot Kungl. Maj:t för att regeringen
har tagit detta initiativ och föreslagit
så generösa avgångsbidrag, trots att
den inte är arbetsgivare i detta fall. Den
är visserligen den kanske störste fordringsägaren
gentemot linodlarföreningen,
men den är ingen arbetsgivare.

Jag vill i detta sammanhang också

3 Första kammarens protokoll 1966. Nr

påtala att det inte som många tycks tro
är regeringen eller den socialdemokratiska
riksdagsgruppen som beslutar om
nedläggningen av linbercdningsverket i
Laholm. Jag förstår att linodlarföreningen
kanske kommer att lägga ned
linverket i Laholm, ty det är inte lönsamt
att driva det, och det kommer att
bli ännu mindre lönsamt med det förslag
som utskottet nu framlagt. Enligt
motionerna 1:236 och 11:300 skall
fortsatt stöd ges till linberedningsverket
i ytterligare fem år, men det bör observeras
att stödet enligt samma motioner,
som är baserade på utredningsmannens
förslag, endast skall utgå i den
storleken att linberedningsverket skall
drivas i ett skift.

Ett antal remissinstanser, därav flera
som i princip är positiva till ett fortsatt
stöd till linodlingen, har betydande
invändningar att göra mot utredningens
förslag till utformning av det fortsatta
stödet. Särskilt kritiseras förslaget
om övergång till drift i ett skift vid
linberedningsverket. Det är sålunda att
märka att Sveriges industriförbund anser
att sådan begränsning till drift i ett
skift är tvivelaktig ur såväl företagsekonomisk
som samhällsekonomisk synpunkt.
Liknande tankar frainföres av
statskontoret och 1960 års jordbruksutredning.

Samma synpunkt, att det är ofördelaktigt
med en driftsinskränkning,
framföres av bl. a. RLF, skogs- och
lantbruksakademien, Sveriges allmänna
linodlingsförening och Hallands läns
linodlareförening. Därför vill de ha ett
stöd till en odling av minst den nuvarande
omfattningen. Man kan gå vidare.
Då ser man att Sveriges lantbruksförbund
och Riksförbundet Lin och hampa
har i stort sett samma synpunkter.
De är också tveksamma om att begränsa
kostnaderna till driften för linberedningsverket
till det som utredningen
föreslagit, och det är ju detta
som utskottet har byggt sitt förslag på.

Många av jordbrukarnas egna organisationer
och företrädare går således

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

emot förslaget om övergång till ett skift
vid linberedningsverket.

Jag skulle vilja ställa en fråga till de
utskottsledamöter som tillhör majoriteten
och företräder vissa jordbruksorganisationer
och som förordat övergång
till ett skift vid linberedningsverket:
När ni i motioner och i utskottets
förslag förordar övergång till ett skift
enligt utredningsmannens förslag, har
ni då stöd för er uppfattning hos t. ex.
RLF, Hallands läns linodlareförening
eller Lantbruksförbundet? Från dessa
organisationer tror jag inte ni har något
stöd. Jag skulle ytterligare vilja
fråga, om ledamöterna bättre än dessa
organisationer kan bedöma hur organisationerna
bör driva linberedningsverket.

Hallands läns linodlareförening säger
själv att det är omöjligt vid en begränsad
drift såsom utredningsmannen
föreslagit att genom rationaliseringsvinster
kompensera de betydande årliga
kostnadsökningarna. Det betyder
också att motionärerna och utskottsmajoriteten
vill att arbetare och tjänstemän
vid linberedningsverket inte
skall ha någon löneökning under den
kommande femårsperioden.

Utskottet säger att departementschefen
fäst alldeles för liten uppmärksamhet
vid beredskapssynpunkten. Här kan
man väl svara ungefär vad överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap
har anfört, nämligen att de av utredningen
uppställda beredskapskraven
överstiger målsättningen för den försvarsberedskap
som tillämpas i fråga
om andra varor som överstyrelsen lagrar.
Det är svårt att se skälen till att
man vid en avspärrning skulle ha större
behov av lin än av andra varor.
Överstyrelsen har också uttalat — vilket
återgivits i propositionen —- att en
nedläggning av linodlingen inte behöver
kompenseras med beredskapslagring
i den omfattning som utredningen
har föreslagit.

Som en följd av sitt ställningstagande
för fortsatt stöd till linodlingen till -

styrker utskottet i princip förslaget om
statligt stöd till Sveriges allmänna linodlingsförening.
Utskottets förslag innebär
också att staten skulle ge fortsatt
stöd till forskning och försöksverksamhet
beträffande lin på sätt som utredningen
har föreslagit.

Om detta kan man väl helt kort och
gott säga att det givetvis är i konsekvens
med utskottets övriga ställningstaganden;
när utskottet ställer sig positivt
till stöd åt linodlingen bör det
givetvis ställa sig positivt också på de
andra punkterna. Det betyder emellertid
också att om riksdagen beslutar i
enlighet med vad reservanterna har föreslagit,
skall det i fortsättningen inte
heller utgå något statsbidrag eller stöd
till forskning eller försök eller till linodlingsföreningen
— det är konsekvenser
av vårt förslag.

Visst är det beklagligt, såsom jag har
sagt tidigare, att man skall behöva lägga
ned industrier, inte minst därför att
en nedläggning givetvis alltid innebär
problem för de anställda. Jag hoppas
livligt att arbetsmarknadsmyndigheterna
och arbetsmarknadsparterna gör allt
som är möjligt för att anskaffa ersättningsindustri
som är lämplig för de anställda
och även för bygden. Det är enligt
mitt förmenande ett oeftergivligt
krav att så sker.

Likaså vill jag poängtera nödvändigheten
av att de avgångsbidrag som
Kungl. Maj:t har föreslagit inte utges
alltför stelbent. Jag vill i detta sammanhang
gärna ge jordbruksministern
en eloge för att han har föreslagit
högre bidrag än vad som är vanligt i
sådana här fall. Det förslag som jordbruksministern
har framlagt om dessa
rätt generösa avgångsbidrag bör givetvis
inte komma bort vid diskussionen.
Jag tror det är viktigt att vi håller det i
minnet.

Men självfallet är ingenting så bra
att det inte kan bli bättre. Därför kan
det behövas vissa justeringar när avgångsbidragen
skall utbetalas. Man bör
inte hundraprocentigt rätta sig efter ål -

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

dern eller anställningstidens längd vare
sig vid den undre eller vid den övre
gränsen. Det kan finnas arbetare som
blir beordrade att fortsätta tills driften
upphör och som kanske då har nått sådan
ålder att de blir utestängda från avgångsbidrag.
Därför vill jag att Kungl.
Maj:t skall ha den möjlighet till justeringar
som vi i reservationen har föreslagit.
Jag anser att det hela är en tilllämpningsfråga,
och jag förutsätter att
både den undre och den övre gränsen
kan justeras, om det befinnes lämpligt.

Herr talman! Jag sade inledningsvis
att reservationen är ganska utförlig,
och jag kan kanske nöja mig med
vad jag nu har sagt. Innan jag yrkar
bifall till reservationen vill jag emellertid
ännu en gång understryka att det
förslag som reservanterna har framlagt
inte innebär att vi skall besluta
att nedlägga linberedningsverket i Laholm.
Förslaget innebär bara att det
inte skall få fortsatt stöd. — Huruvida
det skall läggas ned eller fortfarande
drivas får linodlareföreningen själv bestämma
om.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den föreliggande
reservationen.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Sedan utskottets ärade
vice ordförande nu har redovisat de
motiv som ligger bakom den avgivna
reservationen skall jag — som jag hoppas
ganska kortfattat — försöka redovisa
de synpunkter som ligger bakom
utskottsmajoritetens förslag.

Jag vill börja med att göra en liten
kommentar till en sak som herr Mossberger
påpekade. Han underströk två
gånger i sitt anförande att det förslag
som propositionen och reservationen
innehåller inte betyder att linberedningsverket
i Laholm med nödvändighet
skall läggas ner. Det är väl en försäkran
som avges utan något fastare
underlag. Det är ju allom bekant att linodlingen
ända sedan början av förra

3-j- Första kammarens protokoll 1966. Nr 1

världskriget har fått stöd från det allmänna
i form av pristillägg. Om det stödet
nu rycks undan genom ett beslut i
enligbet med propositionen och reservationen,
bortfaller förutsättningarna
för att driva denna odling i fortsättningen.

Jag konstaterar att det när det gäller
en annan odling, som också har stötts av
statsmakterna under de gångna åren,
nämligen odlingen av hampa, inte föreligger
någon skillnad mellan utskottsmajoritetens
och reservanternas förslag.
Där har även vi som tillhör majoriteten
i utskottet tillstyrkt att stödet skall
upphöra i enlighet med förslaget i propositionen.

Men när det gäller linodlingen har utskottsmajoriteten
ansett, att det är motiverat
med ett fortsatt stöd från det
allmännas sida. Jag skall på några
punkter motivera varför vi har ansett
detta stöd befogat.

Vi har följt utredningen som Kungl.
Maj :t tillsatte och som har utrett frågan
om det fortsatta stödet från statens sida
åt verksamheten. Vi har liksom utredningsmannen
ansett att linodlingen och
linberedningen fortfarande har betydelse
för jordbruket i de delar av landet
där odling förekommer. Vi bör inte
överskatta betydelsen, men varje möjlighet
till en differentiering av växtodlingen
är viktig i en tid, när man mer
och mer går in för en ensidig växtföljd
i många delar av landet.

Vi har även anslutit oss till utredningsmannens
tankegång att det av beredskapsskäl
vore motiverat med fortsatt
stöd åt linodlingen. Majoriteten har
därvid fäst sig vid att kostnaderna för
lagerhållning av linfiber och andra linprodukter
enligt utredningsmannens
beräkningar uppgår till ett belopp som
inte är så avsevärt mycket mindre än
det stöd som tidigare har utgått åt linodlingen.
Utredningsmannen redovisar
att en övergång till beredskapslagring
kan beräknas dra en kostnad av ungefär
1,5 miljon kronor, under det att stödet
åt odlingen har uppgått till 1,9 mil -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

jon kronor per år. Skillnaden är alltså
i detta fall ganska obetydlig.

När det gäller beredskapsfrågan anförde
herr Mossberger att även överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap
var tveksam om nödvändigheten
av att bibehålla odlingen för att klara
vår beredskap. Jag vill emellertid peka
på vad som står i överstyrelsens yttrande
—- vilket refereras i propositionen
— där man slutar med att säga på
följande sätt: »Ur beredskapssynpunkt
är det en fördel om ett differentierat
näringsliv behålls så länge som möjligt.
Även dessa synpunkter talar för att
en inhemsk linodling behålls.»

Som en tredje punkt i våra motiv för
en fortsatt odling har vi tagit upp sysselsättningsfrågan.
Det är visserligen
sant att de centrala arbetsmarknadsorganen,
nämligen arbetsmarknadsstyrelsen,
Landsorganisationen och Svenska
arbetsgivareföreningen har förordat en
avveckling av linodlingen och linberedningen
och en nedläggning av linberedningsverket
i Laholm. Deras mening delas
dock inte av de lokala myndigheterna.
Drätselkammaren i Laholm är bekymrad
över de konsekvenser som ett
nedläggande av linberedningsverket kan
få för sysselsättningen och säger att
varje inskränkning i driften vid linberedningsverket
under nuvarande förhållanden
får kännbara återverkningar på
sysselsättningen i södra Halland. Samma
synpunkter anföres också av en
sammanslutning av kommunerna i södra
Halland. Även herr Mossberger beklagade
dessa åtgärder men ansåg dem
ofrånkomliga.

Jag roade mig på förmiddagen i dag
med att studera protokoll från tidigare
tillfällen då vi har diskuterat denna
fråga här i kammaren. Jag fäste mig
vid ett anförande som herr Mossberger
höll här för några år sedan när frågan
var aktuell. Det var innan han blev
vice ordförande i jordbruksutskottet.
Möjligtvis ansåg herr Mossberger sin
ställning något friare vid den tidpunkten
än nu, då givetvis ledaren för rege -

ringsgruppen inom utskottet i första
hand har till uppgift att se till att
Kungl. Maj:ts propositioner tillstyrks.
Vid det tillfället uttalade han sin oro
för effekten ur sysselsättningssynpunkt
av en nedläggning av linberedningsverket
i Laholm.

Han framhöll bl. a. att det finns anledning
att alldeles särskilt uppmärksamma
att linberedningsverket i Laholm
sysselsätter många människor. Vi har
från den länsdelen tidigare sett avskräckande
exempel på vart ett nedläggande
av driften kan leda, om inte annat
arbete står till buds. Det fortsatta
stödet åt linodlingen bör kanske i första
hand bedömas ur arbetsmarknadssynpunkt.
Herr Mossberger framhöll då
även att linberedningsverket har haft
och fortfarande har stor betydelse inte
bara ur odlingssynpunkt utan kanske
framför allt som arbetsobjekt. Han sade
vidare att arbetskraften har den ålderssammansättningen
att det är svårt att
omskola den till något annat arbete.
Han slutade därför med att påpeka att
det skulle bli svårigheter att omplacera
i varje fall en del av arbetskraften vid
linberedningsverket i Laholm till annat
arbete på grund av vederbörandes ålder.
Åtminstone i trakterna kring Laholm
kan man inte tänka sig några
andra arbetsuppgifter. Det var de synpunkter
på sysselsättningsfrågan som
herr Mossberger själv framförde för
några år sedan och som vi inom utskottsmajoriteten
har ansett vara värda
att ta fasta på även vid dagens behandling
av denna fråga.

Enligt utskottets mening, uppväger
inte fördelarna med en nedläggning av
linodlingen de uppenbara nackdelar
som densamma kommer att medföra.
Med hänsyn till beredskapsbehovet, med
hänsyn till önskvärdheten av en differentierad
jordbruksdrift och ett differentierat
näringsliv samt med hänsyn
till sysselsättningspunkterna föreslår
därför majoriteten inom jordbruksutskottet
att linodlingen skall fortsätta
och att den även under en nv femårs -

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

■M

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

period skall få det stöd den haft hittills.

.lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice talmannen.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Linodlingen i Sverige
har gamla anor. Linet är ju ett av våra
äldsta spånadsämnen och dess beredning
i gemensamma brytstugor har
varit traditionsbunden. Linet var även
en av de färgstarkaste grödorna som inspirerade
både målare och skalder. Om
linblommor blyga, linblommor blå och
sommarsol över böljande linfält har
många av oss sjungit. Det är därför
med en viss saknad man måste konstatera
att utvecklingen och standardhöjningen
gått så långt att vi är beredda
att ersätta denna kulturväxt med ett
magasinlager av beredskapslin.

Men, herr talman, det är givetvis inte
av sådana skäl som utskottets majoritetshälft
fattat sitt beslut att stödja en
fortsatt, om ock begränsad odling av
lin. Det är i stället en rad sakskäl som
gjort att vi funnit det vara i landets intresse
att inte tvärt avbryta linodlingen.

I motsats till hampan, vilken som
spånadsämne nästan helt ersatts av syntetiska
produkter, nylon och liknande
ämnen, har linet fortfarande en relativt
stor användning. För vissa ändamål
synes det vara så oersättligt att linodlingens
upphörande måste följas av en
relativt omfattande beredskapslagring.
Visserligen är man inte helt enig om
omfattningen av denna beredskap, men
klart är att driftkostnaderna för beredskapslagringen
är av ungefär samma
storleksordning som stödet åt linodlingen
skulle bli, om man som utskottet
i överensstämmelse med utred -

ningen föreslår inskränker verksamheten
vid linberedningsverket i Laholm
till enskiftsdrift.

För ungefär samma kostnad skulle
man då göra bl. a. följande vinster. För
det första: Man fortsätter driften i Laholm
i sådan utsträckning att man kan
i arbete behålla en rad yrkeskunniga
arbetare, som delvis är i den ålder att
de har svårt att få nytt arbete i den
öppna arbetsmarknaden och i vart fall
skulle få svåra personliga omställningsproblem.
För det andra: Man kan fortsätta
en ur beredskapssynpunkt värdefull
odling och därvid inom landet
framställa eu produkt som man annars
måste importera. För det tredje: Skulle
linodlingen däremot avbrytas kommer
man på dessa ofta mycket goda jordar
att övergå till huvudsakligen vete- och
oljeväxtodling, där vi redan tidigare
har ett stort överskott som det är svårt
att få avsättning för, en odling som
därtill enligt utredningen åtnjuter minst
samma stöd som linodlingen. För det
fjärde: Vi har kvar en om ock inskränkt
linodling, vilket betyder att vi vid en
längre avspärrning eller ändrade prisrelationer
snabbt kan få fram fröer
för att öka ut odlingen. Den bibehållna
kunskapen om odlingen av en specialgröda
som denna har i en sådan
situation även sin stora betydelse.

Det har sagts, att man skulle passa
på nu, när det är gott om arbetstillfällen,
att avveckla linberedningsverket.
Förutom vad jag sagt om äldre
arbetskraft så måste den som för fram
detta argument ha mycket liten tilltro
till långtidsutredningen. Ty enligt denna
skulle vi ju få en allt större brist på
arbetskraft under femårsperioden fram
till 1970 och övergångsmöjligheterna
således bli allt större, om nu inte utvecklingen
går därhän att vi om några
år är tacksamma för att vi har vår linindustri
intakt.

I det sammanhanget vill jag liksom i
utskottet understryka att vi här framställer
en produkt som vi annars måste
importera. Det stora underskottet i be -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Ang. avveckling av stödet till odling av snånadslin

talningsbalansen förra året talar sitt
tydliga språk. Jag är medveten om att
det här inte gäller så stora belopp.
Större delen av spånadslinet och linfröet
importerar vi under alla förhållanden.
Men tendensen i utvecklingen
är klar. Skall vi tillverka våra skor i
Italien och våra byxor i Portugal och
gå vidare på olika områden, då får vi
snart konstatera att många bäckar små
gör en stor å och att våra valutor kanske
rinner ut litet för hastigt.

När vi nu har en möjlighet att för
ungefär samma kostnad ha kvar linodlingen
och linberedningsverket i Laholm,
då förefaller det mig som alla
övriga omständigheter talade för att
man inte bryskt slår igen denna produktion
och kastar ut en rad kunniga
yrkesmän i en oviss arbetsmarknad,
där avgångsersättningen visserligen blir
ett plåster på såret men dåligt ersätter
bekymren att i den övre medelåldern
behöva skolas om.

När det gäller liampodlingen på Gotland
är situationen tyvärr annorlunda,
ty att upprätthålla en produktion som
inte har något avsättning är ju omöjligt.

Herr talman, jag ber att få tillstyrka
utskottets förslag.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Den proposition vi här
behandlar berör frågan om avvecklingen
av stödet till lin- och liampodlingen.
Vad det innebär torde stå klart för alla
i denna kammare. Eftersom ingendera
av dessa grödor kan odlas med ekonomiskt
tillfredsställande resultat utan
statligt stöd eller prisgaranti, kommer
de helt naturligt att försvinna från och
med innevarande år om propositionen
bifalles.

Hur man än försöker vända bort det
hela, kommer detta ofrånkomligt att
föra med sig att industrier och beredningsverk
som bygger på dessa grödor
som råvaror kommer att få lägga ned
sin drift så snart man avverkat det lager
som finns av tidigare års skörd.

Vad gäller stödet åt hampan och alltså
hampodlingens vara eller icke vara,
har enighet rått i utskottet, om att man
skall tillstyrka en avveckling i enlighet
med propositionen. När det gäller linodlingen
har utskottet däremot yrkat
avslag på propositionen och biträtt en
motion om fortsatt stöd åt linodlingen
under en femårsperiod från och med
1966. Den motionen bygger i huvudsak
på ett utredningsförslag som en specialutredning
lade fram i juni månad
1965.

Jag har redan sagt att det är rätt
klart att om linodlingen läggs ned,
läggs också linberedningsverket i Laholm
ned. I nuvarande tid med betydande
strukturomvandlingar är det i
och för sig ingenting märkvärdigt att
en industri läggs ned. Vi får alltsomoftast
konstatera liknande fall, och vi
accepterar detta. Jag vill emellertid vid
detta tillfälle ha sagt att det är en viss
skillnad här. De flesta gånger då vi har
att konstatera dylika saker innebär det
att man koncentrerar samma slag av
tillverkning till en eller i varje fall färre
platser, samtidigt som man givetvis
effektiviserar produktionen. Vad vi nu
står inför är nedläggning av det sista
linberedningsverket av de fyra, som
byggdes upp för cirka 25 år sedan.

Det innebär således att vi raserar en
specialbyggd fabrik. Jag känner den
ganska ingående, och jag tror på dessa
grunder att den är ganska svår att anpassa
för annan verksamhet. Det är
inte den typen av byggnad man i dag
söker vid industrilokalisering. Vi har
ett färskt minne av hur det gått med
exempelvis sockerfabriken i samma
region, som på sin tid nedlades. Den
står alltjämt oanvänd. Det är mycket
sannolikt att linberedningsverket kommer
att gå samma öde till mötes.

Vi avhänder oss det värde som ligger
i yrkeskunnighet bland de anställda —
det gäller arbetare, tekniker och tjänstemän.
Vi avhänder oss också det värde
som ligger i en upparbetad odlingsteknik
som i dag lär stå relativt högt.

Onsdagen den 16 februari 1966

Nr 7

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

Det iir helt naturligt att växtförädling,
försök och forskning på området ingalunda
kan hänga med i fortsättningen
och att vi således, om denna odling
måste tas upp en gång, är i ett betydligt
sämre läge än om vi hade haft fabriken
och odlingen i gång.

I likhet med tidigare talare som talat
för utskottet skulle jag vilja säga att
det är tre motiv som talar för att stödet
tlil linodlingen fortsätter. Det är
beredskapsmotivet, arbetsmarknadssynpunkterna
— jag vill gärna inflika att
det därvid främst gäller de lokala, jag
skall komma till det senare — och betydelsen
för jordbruket.

Då det gäller beredskapsmotiven
finns det kanske skäl att anföra att linodlingen
och linhanteringen startades
under kriget — givetvis! — när man
inte diskuterade beredskapen så där
teoretiskt som man gör i dag med vissa
antaganden utan när man stod inför
den kalla verkligheten. Då byggde man
upp denna odling, och sedan dess har
den bestått. Man kan — såsom utredningen
gjort — konstatera att linhanteringens
produkter är nödvändiga. Man
kan möjligen säga att vi för närvarande
behöver mindre av sådana produkter,
eftersom det finns vissa ersättningsvaror,
men vi kan inte helt undvara
dem.

Beträffande beredskapsmotivet har
det sagts att överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap antyder att den
lagerhållning som utredningsmannen
anser att vi behöver ha är för högt
tilltagen, och det är ganska många som
tar fasta på detta såsom ett argument
för att en lagerhållning skulle bli billigare
än vad som har förutsatts av utredningen.
Jag vill i det sammanhanget
ha sagt att vad överstyrelsen har påpekat
är bara detta att beredskapen
på det här området är tilltagen i en
högre grad än beträffande andra livsviktiga
varor som man lagrar i detta
land. Det är ingalunda sagt att den
kvantitet som det här är fråga om är
för stor eller att vi inte skulle behöva

den, utan det iir avvägningen mellan
lagringen av olika varor som överstyrelsen
har talat om. I fortsättningen sägs
det också att man inom jordbruksutredningen
tydligen är inne på att lagren
av de andra varorna i fortsättningen
måste hållas större. I det läget framstår
givetvis det lagringsalternativ som
vi här har att röra oss med såsom ingalunda
tilltaget i överkant utan kanske
mera anpassat till lagringen av andra
produkter.

Vad beträffar arbetsmarknadssynpunkterna
är det klart att man kan
säga att 175 man i dagens arbetsmarknadsläge
inte spelar någon roll. Det är
rätt intressant att i sammanhanget konstatera
att de yttranden som jordbruksdepartementet
tydligen har tagit fasta
på är de centralt avgivna yttrandena
från LO, Arbetsgivareföreningen och
arbetsmarknadsstyrelsen, och det är
klart att ser man det så här från ovan
utan lokala aspekter, så innebär nedläggningen
av linberedningsverket ingenting
annat än att ungefär en man på
25 000 blir utan arbete i vårt land. Det
spelar helt naturligt ingen roll; kanhända
är det något som ger en bättre balans
på arbetsmarknaden just nu. Men
ser man detta lokalt, så vill jag nog säga
att det betyder ganska mycket. Linberedningsverket
är dock den största industri
som finns i Laholm, en stad på
ungefär 4 000 invånare. Arbetsmarknadsstyrelsen
har sagt att en nedläggning
kanske inte medför så stora olägenheter
ty Laholm ligger i Halmstads
A-region, där det råder överfull sysselsättning
och där man ständigt behöver
arbetskraft utifrån. Ser man halmstadsregionen
som en enhet och bortser från
laholmsregionen, kan man komma fram
till det resultatet, men i Laholm behövs
denna industri och där kommer det att
märkas om den läggs ned.

I fråga om linodlingens värde för
jordbruket vill jag nog utifrån mina utgångspunkter
säga att det faktum att
det friställs en viss areal, på vilken man
kan odla annat, är ett argument som

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

inte väger särskilt tungt. Linodlingen
upptar ungefär en promille av den totala
arealen, och den delen från eller
till när det gäller totalskörden betyder
kanske mindre än om vi får ett lämpligt
regn under vegetationsperioden.
Det har i detta avseende kanske ingen
direkt avgörande betydelse. Odlingen
är dock av mycket större vikt när det
gäller möjligheterna att kunna variera
de olika grödorna inom jordbruket. Vi
går ju mot en specialisering i fråga om
både djurhållning och växtodling. För
dem som specialiserar sig på växtodling
måste det vara ett plus att kunna få behålla
variationsmöjligheterna. Jag kan
därför inte underlåta att framhålla att
det även ur jordbrukets synvinkel är av
värde att linodlingen behålles.

Frågan är: Hur stor är kostnaden?
Det kostar 1,5 miljon kronor att behålla
linodlingen, inte i nuvarande omfattning
men i föreslagen förminskad
omfattning. Mot detta står lagringsalternativet
på 1,2 miljon kronor. Tar man
in i bilden även avvecklingskostnaderna,
kommer man ju till det resultatet att
kostnaderna blir ungefär desamma om
man skulle avveckla som om man skulle
fortsätta odlingen och hålla fabriken
i gång, för att senare göra en avvägning
då kanske förutsättningarna för
framtiden kan vara klarare än nu.

Tilläggas bör att alla beräkningar äro
gjorda på basis av den nuvarande situationen
och kanske i viss mån även
påverkade av den situation som har
varit rådande tidigare vad gäller låga
priser och möjligheterna att köpa linråvaror.
Jag vill inte på något sätt
skrämma kammaren med att det inte
skulle gå att importera dessa varor, ty
det tror jag, men jag viil nog i alla fall
ha sagt att det inte är säkert att man
kan importera dem till de priser enligt
vilka vi kunnat importera under den senaste
tioårsperioden efter det stora prisfall
som skedde i mitten av 1950-talet.

Sedan, herr talman, kan jag inte underlåta
att i någon mån också beröra
herr Mossbergs påståenden. I hans an -

förande finns vissa påståenden som jag
inte kan gå förbi. Herr Mossberger säger
att reservanterna i stort sett bygger
sitt ställningstagande på jordbruksorganisationernas
yttranden, vilket jag tycker
förefaller väldigt underligt. Jag
trodde man byggde sitt ställningstagande
på propositionen. Remissyttrandena
och propositionen är så förvillande lika
att man knappast kan se någon skillnad.
Reservationen är ju en ren avskrift i
långa stycken. Herr Mossberger förklarade
att vissa jordbruksorganisationer
— det var rätt många och han räknade
upp dem — skulle ha sagt nej till utredningsmannens
förslag om en nedbantning
av odlingsarealen till hälften, alltså
det utskottet nu stannat för. Man
bör ju komma ihåg att när yttrandet
avgavs var frågan om nedläggning inte
alls aktuell. Man tänkte sig inte ens
att linodlingen skulle läggas ned. Det
var inget alternativ. De alternativ man
hade att välja mellan var full odling
i likhet med tidigare och en nedbantad
odling. Jordbruksorganisationerna har
sagt att de i valet mellan alternativen
nedbantad odling eUer full odling stannar
för full odling. De har dock aldrig
sagt att de i valet mellan nedbantad
odling och ingen odling alls stannar
för ingen odling alls. Herr Mossberger
har alltså dragit fullständigt felaktiga
slutsatser.

Herr Mossberger säger också att det
är en omöjlig tanke att fortsätta driften;
det avgörande är inte den goda viljan.
Jag vill avslutningsvis konstatera
att det avgörande sannolikt är den goda
viljan. Möjligheter att odla råvaran
finns, den tar inte slut. Det finns också
ett behov av de produkter som
framställs. Och ur arbetsmarknadssynpunkt
finns det lokalt sett ett behov
att hålla denna fabrik i gång. Enligt
min mening talar dessa synpunkter för
att man fortsätter stödet till linodlingen.

Herr talman! Jag vill med dessa ord
yrka bifall till utskottets förslag på alla
punkter.

Onsdagen den 16 februari 1900

Nr 7

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

Herr MOSSBERGER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att det var
herr Eskilsson som hade vänligheten
att påminna mig om vad jag yttrade
sist vi diskuterade denna fråga; jag
minns nu inte om det var för fem eller
sex år sedan. Det är alldeles riktigt —
jag bestrider inte hans uppgifter om
vad jag yttrade den gången. Jag försökte
nämligen då ge linberedningsverket
en chans till och tänkte: »Vi får se
hur det går.» Nu har verket haft denna
chans och ni ser själva av propositionen
hur ställningen är och hur det
har gått.

Men jag finner herr Eskilssons ståndpunkt
ganska egendomlig. Han företräder
ju högern och vill gärna att allt
skall gå efter linjen »sköt dig själv».
Därför borde hans inställning i denna
fråga ha varit en helt annan än den är.

Jag förstår mycket väl att utskottsmajoriteten
i detta sammanhang gärna
vill tänka mera partipolitiskt än företags-
och samhällsekonomiskt. Hade ni
varit ärliga skulle ni ha framhållit att
om linberedningsverket skall kunna
fortsätta driften tillkommer många dolda
utgifter som man inte har räknat
med och som måste kosta mycket pengar.
Ni vet mycket väl att myndigheterna
har redovisat att om driften skall
fortsätta måste ett reningsverk byggas
för en beräknad kostnad av 900 000 kronor
eller i runt tal en miljon. Den årliga
driftkostnaden har angivits till cirka
135 000 kronor. Ni har inte heller —
såsom jag tidigare påpekat — räknat
med några löneökningar till arbetarna
eller tjänstemännen. Tror ni att det är
möjligt att behålla arbetskraften under
sådana förutsättningar? Det är inte
rimligt att begära något sådant, utan ni
får nog hålla med om att löneökningar
■måste göras.

Utskottsmajoritetens förslag innebär
att man vill uppehålla en industri med
statlig subvention trots att dess ställning
i sig själv är mycket svag och
trots att man vet att detta är en låglöneindustri
som inte har några förut -

sättningar att klara sig ekonomiskt. Det
stöd som utskottet vill ge hetyder att
företaget inte får några som helst chanser
att betala de anställda bättre. Jag
liar redan framhållit att driftkostnaderna
sannolikt kommer att bli ännu högre
eftersom man inte har tagit med vissa
oundvikliga kostnader, och i och för
sig måste det bli högre driftkostnader
vid ett skift än vid två.

Jag skulle även vilja ställa en fråga.
Under en följd av år och även vid
denna riksdag har ni i motioner förklarat
att regeringen gör för litet för
de lågavlönade grupperna. Ja, skulle vi
inte kunna säga att regeringen här vill
gå dessa motionärer till mötes och skaffa
de lågavlönade grupperna annat,
bättre betalt arbete inom en ny industri
på orten, som vi hoppas på, eller
eljest annat bättre betalt arbete på orten?
Vad vill utskottsmajoriteten. Jo, de
vill behålla denna industri och ge den
mindre anslag och därmed hålles arbetarstammen
kvar vid en låglönenivå.
Om det är så ni vill hjälpa de lågavlönade
grupperna genom att behålla en
industri som inte har någon chans att
klara sig i konkurrensen då är det sannerligen
inte mycket att hänga i julgranen.
Det är inte riktigt som ni vill
göra gällande, att det skulle vara ont
om arbete där nere — många företagare
har redan efterfrågat denna arbetskraft.
Fabrikslokalerna skulle inte heller bli
tomma, som herr Kristiansson säger.
Spekulanter finns redan på dessa lokaler.

En annan sak herr talman, som jag
ännu en gång gärna vill påtala är att
utskottet förordar ju att linberedningsverket
i Laholm skall få bidrag för att
kunna drivas i ett skift. Herr Axel Kristiansson
säger att de 175 anställda skulle
bli utan arbete om reservationen vinner.
Men herr Kristiansson vill ju att
verket skall drivas i ett skift. Det betyder
att minst ett 70-tal skulle få sluta
omedelbart. I utskottsutlåtandet föreslås
ingenting beträffande dessa 70 arbetare
som ni tänker skicka i väg utan

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

något som helst avgångsbidrag. Det kan
inte vara särskilt uppmuntrande för
dem som genom ert förslag skulle få
lämna verket. Jag tror att vi bör hålla
detta i minnet när vi diskuterar dessa
frågor. Vi vill ju hjälpa dem till nytt
arbete och även ge dem avgångsbidrag.

Till herr Eskilsson, som talade om
beredskapssynpunkten, vill jag säga att
ni i ert utlåtande inte har tagit med vad
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
sagt om att en nedläggning
av linodlingen inte behöver kompenseras
med en beredskapslagring av den
omfattning som utredningen föreslagit.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Mossberger skall
inte lyckas vrida det därhän att det är
vi motionärer som vill lägga ned linberedningsverket,
inte heller att det är
vårt initiativ att göra de 70 arbetslösa.
Vårt bud är det bästa möjliga i den
situation som föreligger, när regeringen
föreslagit att det skall bli en nedläggning.

Jag är ledsen för att jag förbisåg att
även med utskottsförslaget en del människor
blir arbetslösa. Men det bör noteras
i sammanhanget att det självfallet
blir de yngre arbetstagarna, och sannolikt
arbetstagare som skulle få ett
mycket litet avgångsvederlag. Det förhållandet
att den äldre arbetskraften
kan få fortsätta sitt arbete tror jag väger
så mycket mera att sammantaget
är fortsatt drift att föredraga, om än
i minskad omfattning.

Herr Mossberger påstår att det inte
går att fortsätta driften vid beredningsverket.
Han säger själv att det ekonomiska
resultatet är dåligt. Tänker herr
Mossberger möjligen på vad som sades
i utskottet om att vinsten endast
var ca 6 000 kronor per år? I så fall
vill jag ha sagt att det rätteligen inte
skall uppstå någon vinst vid ett företag
som detta, som till linodlarna betalar ut
vad som är möjligt att betala ut för deras
produkter.

Herr Mossberger säger också att det
måste byggas ett reningsverk, som kostar
mycket pengar. Det är klart att ett
reningsverk kostar pengar, men jag är
inte säker på att utredningen är så klar
på den punkten; jag tror att den har
kommit till detta resultat alltför snabbt
och drar slutsatsen att utredningen är
ofullständig. Är det, herr Mossberger,
någon garanti för att inte också en annan
industri som kommer till platsen
— om det över huvud taget skall förläggas
någon industri dit — kommer
att förorena vattnet och förorsaka samma
kostnader?

Ett annat bekymmer var hur det
skall bli med löneökningen för dessa
människor som har mycket låga löner.
Herr Mossbergers resonemang om det
omöjliga håller bara under den förutsättningen
att det endast är i detta land
som det sker löneökningar och inflation.
Vi får väl ändå inte tro att det är
så. Är situationen liknande på andra
håll i världen, blir priskonkurrensen
från utlandet inte så svår. Till detta bör
läggas att också denna industri givetvis
har vissa möjligheter att rationalisera
sin drift.

Herr ESKILSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! När det gäller de rent
lokala förhållandena har herrar Mossberger
och Kristiansson de bästa förutsättningarna
att diskutera dem —-större förutsättningar i varje fall än
den som inte är så väl insatt i vad som
händer i laholmstrakten.

Herr Mossberger pekade på hur dåligt
det varit för linberedningsverket
och linodlingen där nere och under vilka
bekymmersamma förhållanden man
arbetade. Det är möjligt. Men i propositionen
finns vissa uppgifter som tyder
på att intresset för linodlingen
ingalunda har minskat under de senaste
åren, utan tvärtom ökat något i jämförelse
med vad som tidigare funnits. Linodlingen
har i stort sett varit oförändrad
under de år som redovisningen

Onsdagen den 1 (5 februari li)Gö

Nr 7

Ane. avveckling av stödet till odling av spanadslin

omfattar, men under de tre senaste åren,
för vilka arealuppgifter lämnats i propositionen,
bär linodlingens omfattning
ökat för varje år. Det tyder på att
man i större utsträckning än förr tillvaratagit
denna möjlighet att differentiera
sin odling.

Herr Mossberger undrade hur mitt
resonemang gick ihop med högerns inställning
att näringslivet och företagen
skall sköta sig själva. Ja, det är en
grundprincip som vi försöker hävda i
ekonomiska frågor. Men det finns vissa
områden där man måste ge avkall på
den principiella uppfattningen. När
det t. ex. gäller beredskapskravet kan
man få göra det för att tillgodose landets
behov av varor som är mycket viktiga
för försörjningen. Här har vi ett
exempel på att man är tvungen att ge
stöd åt en näring som på grund av
olika omständigheter har svårt att klara
sig själv. Så har varit fallet med odlingen
av lin och hampa under hela
tiden sedan förra världskriget.

Herr MOSSBERGER (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga till herr Kristiansson, att han ju
ändå erkände att 70 arbetare skulle enligt
utskottets förslag få lämna företaget.
De skulle, som jag påpekade, få
lämna det utan någon som helst ersättning
— för någon ersättning har ni inte
föreslagit. Jag tycker att det är värt att
notera detta till kammarens protokoll.

Sedan sades att det skulle komma dit
en annan industri som givetvis också
skulle förorena vattnet och göra det
nödvändigt att bygga reningsverk. Det
kan bli så att ett sådant behöver byggas,
men då får den nya industrien klara
den kostnaden. Den nuvarande industrien
är speciell på det sättet att den
inte kan bära denna kostnad.

Jag vill ännu en gång peka på vad
herr Axel Kristiansson sade om att det
är regeringen som lägger ned denna
fabrik. Det är fel. Det är varken regeringen
eller den socialdemokratiska

riksdagsgruppen, utan det är linodlarföreningen
sjiilv som bestämmer huruvida
fabriken skall drivas i fortsättningen
eller upphöra. Jag skall villigt
erkänna att industrien inte kan drivas,
men till det resultatet har ni själva bidragit
genom att ge den ännu sämre
chanser än hittills. Fabriken får ju cirka
500 000 kronor mindre att klara sig
på enligt edert förslag, och när den inte
kunnat klara sig bra tidigare, kan den
nog inte klara sig i fortsättningen heller.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker, herr Mossberger,
att det är alldeles fel att utifrån
sina negativa synpunkter anklaga
motionärerna för att de inte gått in för
ett stöd till linodlingen i full utsträckning.
Jag kan betyga för herr Mossberger
att motionärerna ingenting hellre
önskar. Men med hänsyn till regeringsförslaget
om nedläggning fick motionen
denna utformning med tanke på
att det ändå borde vara ett alternativ
som det kunde vara möjligt att få gehör
för i riksdagen. Det är däremot, som
sagt, ingenting som man föredrar framför
ett fullt utnyttjande av fabriken och
odlingskapaciteten.

Dessa 70 arbetare får lämna sin anställning
utan vederlag, säger herr Mossberger.
Självfallet kommer de i åtnjutande
av det vederlag som utgår enligt
överenskommelsen på arbetsmarknaden,
i den mån de är kvalificerade för
det. Därtill kommer att det väl måste
vara de yngre människorna som lämnar
denna industri, och detta måste vägas
mot fördelen för de andra att få
fortsätta att arbeta där. Jag tror att det
är rätt väsentligt för dessa människor,
som kommit upp i en hög ålder, och de
är ju ganska många, att de får fortsätta
att arbeta där. Jag tror att de personligen
hellre vill detta än att ta emot
ett avgångsvederlag.

Herr Mossberger frågar om det är på
detta sätt som vi vill hjälpa låglöne -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

grupperna. Man kan ifrågasätta vilket
sätt som är bäst, alltså att rycka undan
det underlag som finns eller att låta
det bli bestående, låt vara reducerat,
men där det, märk väl, ändå är fri konkurrens
och frihet för människorna att
välja ett bättre arbete i den mån ett
sådant finns. Vi måste ändå konstatera
att dessa människor ingalunda har varit
tvingade att stanna i denna fabrik.
Enligt de uppgifter jag har är det ändå
mycket få anställda som hittills slutat
sin anställning där.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det kan finnas skäl att
uppehålla en tillverkning även om den
företagsekonomiskt inte är fullt bärig.
Vi har tidigare haft åtskilliga exempel
som visat på industrier som med hjälp
av statsmedel drivits under lång tid
utan att vara fullt ekonomiskt bärkraftiga.
Det kan finnas beredskapsskäl för
detta, lokaliseringspolitiska skäl, sociala
skäl etc. Det kan också ske i förhoppning
om att förändringar skall inträffa
så att företaget skall komma att
gå bättre i framtiden.

Det rådde väl rätt stor tacksamhet en
gång, då linodlingen fick fart i vårt
land. Man ville gärna ha dess produkter
och var beredd att skjuta till pengar
för att den skulle finnas till. En beredskap
måste ju alltid uppehållas. En
beredskap motiveras ju ofta av att det
råder ett osäkerhetstillstånd. Meningarna
är delade inom remissinstanserna
och på annat håll om hur denna beredskap
egentligen skall ordnas. Jag
skulle närmast vilja understryka, att
starka sociala skäl talar för att linodlingen
bör fortsätta. Den har stor betydelse
för Laholms stad, som har
knappt 4 000 invånare. Med en sysselsättning
inom industrien på mellan 175
och 200 personer betyder det mycket
för den trakten om linberedningsverket
fortbestår eller ej.

Herr Mossberger sade i sitt anförande
att det alltid är beklagligt när indu -

strier läggs ner. Ja, jag är förvånad
över att just herr Mossberger, som är
representant för denna trakt, är den
främste talesmannen i dag just för att
linberedningsverket skall läggas ner.
Det är verkligen allvarligt att lägga ner
industrier. Dels får den äldre arbetskraften
sysselsättningssvårigheter, dels
är det svårt för åtskilliga av arbetarna,
som kanske skaffat sig egnahemsvillor
eller HSB-lägenheter, att få bostad ordnad
på annat håll. Det möter alltid en
rad svårigheter när man skall bryta upp
från en plats där man bott och flytta
någon annanstans. Den saken har tidigare
påtalats här vid andra tillfällen,
och det är anledning att understryka
det lika starkt i dag.

Herr Mossberger försöker komma undan
ansvaret genom att säga att det
inte är regeringen och inte det socialdemokratiska
partiet som lägger ned
industrien. När det utgått ett stöd till
denna tillverkning under lång tid, är
det emellertid i realiteten det socialdemokratiska
partiet som orsakar att linberedningsverket
kommer att nedläggas.
Man kan inte utan vidare dra bort
ett stöd som har utgått tidigare och tro
att driften kan fortsätta. Man kan i ett
sådant fall inte säga att man inte har
någon skuld till att driften blir nedlagd.

Vi hoppas väl alla att det skall komma
andra industrier till trakten, om
det nu går så att linberedningsverket
läggs ner. Vilka möjligheter som finns
i det fallet kan jag inte säga. Här har
pekats på Genevad, som inte har fått
någon annan tillverkning och där byggnaderna
fortfarande står tomma.

Om vi skall försöka få annan industri
till trakten, vore det bättre att också
under den tid då tillverkningen fortgår
göra allt för att få en annan industri
— statlig eller annan — lokaliserad
till Laholm.

Herr Mossberger frågar slutligen, om
det är på detta sätt vi vill hjälpa låglönegrupperna.
Jag skulle vilja be herr
Mossberger att när han kommer hem

Onsdagen (lön 16 februari 1966

Nr 7

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

tala med arbetarna på linberedningsverket
och fråga, om de tycker det är
en god hjälp att den industri där de
nu är verksamma läggs ned. Då får nog
herr Mossberger ett annat besked om
önskvärdheten av att driften vid linberedningsverket
i Laholm fortsätter.

Herr talman! Jag instämmer i yrkandet
om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är redan sagt mycket
vid det här laget, och jag skall försöka
undvika upprepningar.

Herr Skårman höll ett lyriskt anförande,
såsom han ofta gör. Jag förstår
hans uppskattning av det vackra blå
linet, som kanske är något av en symbol
för svensk sommar. Jag är ledsen
att behöva säga, att det blå linet försvann
för flera år sedan. Det som odlas
inom linodlareföreningen är ett vitblommigt
lin, som kommer från Holland
och har högre avkastning än de stammar
vi haft i landet. Det är kanske litet
sent att nu bygga ett avslagsyrkande på
en svärmisk bekännelse till det blå linet.
Dess tid är ohjälpligt förbi.

Herr Bengtson menar att det kan finnas
sociala och andra skäl till att man
måste bortse från vad en ekonomisk
lönsamhetsanalys visar. Han säger att
ingen tidigare har talat om hurdan företagets
situation i verkligheten är.

Det är ett faktum att det stöd som
har utgått till linodlingen har helt förbrukats
till ersättning åt odlarna för
utsäde, för markanvändningen, för skörden,
för transporten till linverket. Allt
detta har fått betalas med statspengar.
Man har icke kunnnat få ut en högre
ersättning för linfibrerna än som kunnat
ge en knapp täckning för de kostnader
som har uppkommit i själva linberedningsverket.
Yi har med andra
ord tillhandahållit verket linet fullständigt
gratis, och priset har knappt
täckt kostnaderna för själva hanteringen
inom linverket.

Inte har det gått så lysande, att för -

eningen bär kunnat betala räntor på
sina lån. Vi har varje år tvingats skriva
upp belåningen av verket. Såsom
framgår av handlingarna tvingas vi också
inta motsvarande ståndpunkt när det
gäller den fortsatta driften och göra
en utfästelse, att föreningen skall ha
rätt att låna pengar för att driva verksamheten
under denna korta tid. Jag
tycker det är viktigt att vi har detta
klart för oss.

I övrigt kan jag ansluta mig till herr
Bengtsons påstående, att man måste
göra sociala värderingar. Det var sådana
man gjorde 1959, då departementschefen
uttalade att stödet till linodlingen
inte kunde avvecklas med hänsyn
till det tryckta arbetsmarknadsläge som
då förelåg. Det var motivet till att han
tillrådde stöd under ytterligare något
år. Sedan har riksdagen vid två tillfällen
behandlat denna fråga och varit
ungefär lika svävande på målet när det
gällt huruvida man skulle fortsätta att
ge detta stöd.

Jag vill påpeka att linodlareföreningen,
som vi här bör fästa stort avseende
vid, har konstaterat i sitt yttrande, att
det stöd som i dag ges inte räcker till
ens för att ge odlarna en fullgod ersättning
för deras arbete. För att man skall
kunna räkna med att fortsätta bör stödet,
som i dag är 900 kronor per hektar,
ökas till 1 340 kronor. Föreningen
begär med andra ord att få 2 miljoner
kronor i fortsättningen för att kunna
täcka kostnaderna för en odling som
är enbart hälften så stor som den det
nu gäller. Det är en realitet som vi bör
ha för ögonen när vi skall ta ställning
till frågan.

Det har redan tidigare talats om att
både majoritetens och utskottets förslag
kommer att medföra vissa svårigheter
för arbetskraften vid linberedningsverket.
Herr Kristiansson har, jag tror vid
två tillfällen, talat om lagring och därvid
använt felaktiga siffror. Han resonerar
så här: Det kostar oss 1,5 miljon
kronor att fortsätta odlingen. Mot detta
står, säger han, en lagringskostnad

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

på 1,2 miljon om året. Jag vet inte hur
han räknar, men överstyrelsen för ekonomisk
försvarsberedskap har sagt att
kostnaden för att täcka ett års försörjning
med linfibrer är 300 000 kronor
— det är således andra siffror. Herr
Kristiansson utgår tydligen från att vi
skulle behöva hålla lager av linfibrer
för fyra, fem års förbrukning, men det
har vi ju inga som helst skäl till med
hänsyn till vår beredskap i övrigt.

Ett väsentligt bättre alternativ är att
vi i stället undersöker förutsättningarna
för en lagring i den mån vår beredskap
kräver att vi måste tillgodose behovet.
Jag tror vi är överens om att förutsättningarna
därvidlag ter sig väsentligt
annorlunda i dag än för några år sedan
och att kostnaderna för en sådan lagring
blir väsentligt lägre än man tidigare
räknat med. Därför tycker jag det
skulle vara olyckligt om riksdagen följde
utskottets förslag. Minst av allt skulle
lin odlarna vara betjänta av det. De
kommer inte att under fem år framöver
fortsätta att odla lin under de klena betingelser
som gäller i dag.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Jordbruksministern häcklade mig för
att jag citerade en vers om linet. Jag
vet mycket väl att det finns spånadslin
och oljelin, som har olika blommor.
Jag sade emellertid att det inte var dessa
traditionsbundna känslor för linet
och dess olika behandlingsformer som
gjorde att vi vill ha denna odling kvar,
utan att det finns starka sakskäl, som
jag också redovisade i mitt anförande.

Lyriken citerade jag därför att det
dock finns en stor grupp i vårt land
som sysslar med linet i den gamla produktionsformen
och använder det för
hantverk. De är också intresserade av
att linodlingen upprätthålls, men självfallet
kan inte stora pengar offras för
det ändamålet. Men dels har vi denna
beredskap, som kostar pengar, och dels
har vi ett verk som redan är i gång

och sysselsätter ganska många gamla
arbetare. Om man lät utvecklingen gå
vidare under en femårsperiod framåt
och avvaktade hur det hela gestaltade
sig, skulle det inte bli så stor förlust.
Vi kunde dessutom befria en rad arbetare
från den oro som de hyser inför
utvecklingen i Laholm, samtidigt som
vi har en produktion i gång inom landet
som vi vid eventuellt behov kan
driva upp. Vi vet ju inte så värst mycket
om utvecklingen om några år.
Det är väl därför när vi nu har denna
produktion i gång av visst värde att
hålla den kvar.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Antingen måste det vara
något fel beträffande skrivningen i
propositionen eller också måste jordbruksministern
ha fel.

Jag vill citera vad som står på sid. 6
i propositionen. Där står följande: »Sedan
viss återbetalning skett år 1963
i anslutning till att föreningen sålde en
spånskivefabrik uppgår föreningens
skuld till hemslöjdslånefonden till sammanlagt
2 649 604 kr. För skulden, som
är fördelad på fyra lån, har lämnats säkerhet
i form av inteckningar i linberedningsverkets
fabriksfastighet. Föreningen
har fullgjort räntebetalningarna
på lånen. Föreningens ekonomiska
ställning...» etc. Det framgår ju ganska
klart, att föreningen har betalat
ränteutgifterna, vilket jordbruksministern
ville göra gällande att den inte
gjort.

Vad sedan gäller frågan om lagringskostnaderna
har jag också där gått
efter propositionen — jag har även läst
utredningen. I propositionen står det
på följande sätt: »Den sammanlagda
årskostnaden för den lagerhållning i
fråga om linfiber, linolja och utsädesfrö,
som föranleds av att linhanteringen
läggs ned, uppskattar utredningen
till 1,2—1,5 milj. kr., om den nuvaran -

Onsdagen den 10 februari 1960

Nr 7

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

de beredskapen inte skall försämras.»
Då får man således, om man skall ha
eu likvärdig situation, ställa denna
kostnad emot vad det kostar att upprätthålla
linodlingen. Man må därvid
använda dessa pengar hur man vill —
om man använder dem för att betala
råvaran eller för att transportera in
den eller för att hålla fabriken i gång
är fullständigt likgiltigt.

Vi kan alltså konstatera att vi inte gör
någon vinst, eller i varje fall en mycket
obetydlig sådan, om vi nu skall ha
samma beredskap, överstyrelsen för
ekonomisk försvarsberedskap säger
mycket klart i sitt yttrande, som återges
på sid. 25 i propositionen, att den
beredskapen sannolikt får hållas mycket
hög och att man inom 1960 års jordbruksutredning
kommer att för alla produkter
föreslå en högre lagring än hittills.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag vill närmast säga
ett par ord med anledning av herr
Bengtsons anförande.

Han påstod att det närmast var jag
som skyndade på nedläggandet av linberedningsverket
i Laholm. Jag återkommer
till vad jag tidigare sade, nämligen
att jag inte förordar någon nedläggning
utan bara en indragning av
stödet. Om linberedningsverket sedan
vill fortsätta, må det självt besluta därom.

Jag vill vidare också gärna säga, som
jag antydde tidigare, att man visserligen
kan beklaga sig över att det blir
på detta sätt, men att jag tror att det
blir en bättre hjälp för de anställda
om det, som jag innerligt hoppas, kan
komma annan industri till orten med
kanske förbättrade arbetsmöjligheter.
Vi har haft samma situationer i Gimo
och i Växjö, och det har upplysts mig
att sedan linberedningsverken där upphört
har det blivit bättre med arbetsmöjligheterna.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
som herr Kristiansson säger, att ränteutgifterna
är betalda. Däremot har föreningen
inte kunnat klara amorteringarna
på det kapital, som är nedlagt i
linberedningsverket. Jag hade i hastigheten
hampodlingen i tankarna och
den har inte kunnat klara räntorna.

Jag är, herr talman, angelägen att
göra det tillrättaläggandet.

Till herr Kristiansson vill jag sedan
säga, att det väl är för tidigt att diskutera
vilka propåer jordbruksutredningen
kan komma med beträffande lagringen.
Jag är inte alls övertygad om att
det kan bli tal om fyra års lagring för
jordbruksprodukter i allmänhet.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag tackar för tillrättaläggandet
om linberedningsverkets
räntekostnader.

Beträffande lagringsalternativet behöver
man inte på förhand diskontera
jordbruksutredningen, men man kan
gå på utredningsmannens förslag i betänkandet
Lin och hampa 1965. Han
har taxerat lagringskostnaden på de
grundvalar han har till 1,2 miljon kronor.

Till herr Mossberger vill jag vidare
säga, att det väl ändå är orimligt att
göra den antydningen att Linodlingsföreningen
skulle kunna hålla verket i
gång om stödet tas bort. Märk väl att
statsmakterna så att säga har skapat
förutsättningarna för linberedningsverkets
och odlingens uppbyggande under
det senaste världskriget genom att ge
stöd. Rycker man undan detta stöd, så
rycker man också undan verkets framtida
förutsättningar. Det är ärligt att
göra det konstaterandet.

Herr MOSSBERGER (s):

Herr talman! Jag tror inte att det är
en riktig princip att staten skall subventionera
för att upprätthålla driften

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1666

Ang. avveckling av stödet till odling av spånadslin

vid ett företag, men det skall villigt erkännas
att i vissa situationer kan det
bli nödvändigt för staten att subventionera
för att uppehålla driften i sådana
fall, då stor arbetslöshet skulle uppstå
om fabriken lades ned. Men detta gäller
inte i det fallet vi nu diskuterar. Staten
kan subventionera företag när det
gäller att starta dem — det kan vara
lokaliseringsmässigt riktigt — men staten
skall inte underhålla dem. När staten
ger pengar för ett sådant ändamål,
brukar ni i vanliga fall kalla det för
socialisering. Ni talar om att det är
synd om de anställda. Men hur gör ni
med arbetskraften när ni lägger ner mejerier
m. in.?

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Både jordbruksministern
och herr Mossberger har talat så
mycket om det stöd som utgått till linberedningen.
Jag nämnde redan i början
av debatten att vi åtskilliga gånger
har beslutat om liknande saker. Hur var
det vid kvarntorpsindustrierna, hur är
det vid Törefors, Norrbottens Järnverk
och hur var det vid Thordénvarvet? I
fråga om en hel rad sådana industrier
har det varit av så vitalt intresse att
hålla driften i gång att jag också med
min röst har hjälpt till att klara den
saken. Så fort det har med jordbruk att
göra är man emellertid inte så vänlig
från socialdemokratiskt håll. Då gör
man mycket noggranna uträkningar och
vill inte upprätthålla driften.

Beträffande det jordbruksministern
sade om arbetsmarknadssituationen
vid de tillfällen då detta ärende tidigare
diskuterats så är det möjligt att
den varierat. Men någon arbetslöshet
har vi lyckligtvis inte haft på många
år i vårt land.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag tror inte att herr
Bengtson har kort minne. Han vet mycket
väl att vi 1958/59 befann oss i en
konjunktursvacka.

Det är orättvist att påstå att riksdagens
ledamöter inte är intresserade av
jordbruket och inte vill ge stöd åt det.
Sådana uttalanden får herr Bengtson
spara till andra tillfällen och mindre
sakkunniga församlingar.

Riksdagen har år efter år och ständigt
med stor tveksamhet gett subventioner
till linberedningsverket. Nu är
läget sådant att arbetsmarknadsmyndigheterna,
Arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen
och Textilarbetareförbundet,
vars medlemmar arbetar vid
detta verk, tillrått nedläggning. Jag är
därför övertygad om att många av denna
kammares ledamöter förstår att situationen
är något annorlunda än den
varit vid vissa tidigare tillfällen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr förste vice talmannen
yttrade, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner beträffande
utskottets i förevarande utlåtande
gjorda hemställan komme att framställas
först särskilt angående punkten

I samt därefter särskilt rörande punkterna
II och III.

På gjord proposition bifölls härefter
utskottets hemställan i punkten I.

Sedermera gjorde herr förste vice talmannen
enligt de avseende punkterna

II och III framkomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till vad utskottet
hemställt, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Mossberger begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad jordbruksutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 3
punkterna II och III, röstar
Ja;

Onsdagen den 10 februari 1960

Nr 7

Interpellation ang. en översiktlig riksplanering av kusttrakterna, in. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid herr Eskilsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 70.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet från och
med måndagen den 21 februari tills vidare
för att leda den svenska delegationen
vid nedrustningskonferensen i Geneve.

Stockholm den 16 februari 1966

Alva Myrdal

Till riksdagens första kammare

Härmed anhålles om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden den
17—den 22 februari på grund av utrikes
resa.

Stockholm den 16 februari 1966

Gunnar Lange

De begärda ledigheterna beviljades,
beträffande fru Myrdal för den tid, som
åtginge för uppdragets fullgörande.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 32, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1900/07.

Interpellation ang. en översiktlig riksplanering
av kusttrakterna, m. m.

Herr SKÄRMAN (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Genom tidningar, radio
och TV spreds i fredags den uppgiften
att regeringen i konselj samma dag dels
medgivit Skogsägarnas Industri AB tillstånd
att förvärva visst område vid Lahall
i Värö kommun, Hallands län, dels
givit statens vattenfallsverk rätt att använda
vissa medel för inköp av ett markområde
vid Biskopshagen inom samma
kommun. Visserligen innehöll TT-meddelandet
den lugnande uppgiften att
regeringen genom dessa beslut icke tagit
ställning till frågan om tillåtligheten
av de med markköpen åsyftade industrianläggningarna.
Av naturliga skäl
och då tidningarna bara några dagar
tidigare innehållit uppgifter om att det
ifrågasattes en atomkraftanläggning på
Bjärehalvön söder om Laholmsbukten
spred sig under veckoslutet en förklarlig
oro bland såväl vissa innevånare i
den halländska kustbygden som ock
framför allt bland de många sportstugeoch
sommarstugeägare som betraktar
kusten som sin största tillgång och där
lagt ned både intresse och sparmedel
för att skaffa familjen ett utflyktsmål
och rekreationsställe.

Då det var känt att jag intresserat
mig för dessa frågor och varit huvudmotionär
rörande en översiktlig riksplanering
av i första hand våra kusttrakter
har jag under sistlidna lördagsöndag
varit överlupen med telefonförfrågningar
och även mottagit brev
med begäran om upplysning i saken.
Allt vad jag kunnat svara är, att min
motion låg i linje med ett förslag av
1964 års riksdagsrevisorer om en över -

Nr 7

Onsdagen den 16 februari 1966

Interpellation ang. en översiktlig riksplanering av kusttrakterna, m. m.

siktsplan för landet och att samtliga remissmyndigheter
visat sig positiva.
Allmänna beredningsutskottet hade därför
i sitt utlåtande nr 29/1965 föreslagit
»att riksdagen i anledning av dess
revisorers ifrågavarande uttalande samt
de likalydande motionerna I: 111 och
II: 137 i skrivelse till Kungl. Maj:t giver
till känna vad utskottet ovan anfört».
Under debatten framhöll jag att remissvaren
varit så positiva, att man
kunnat förvänta sig en direkt beställning
av en sådan riksplan. Jag lugnades
dock på den punkten. Skrivningen var
mycket positiv och frågorna var under
behandling av Kungl. Maj :t.

Då hela vår kustbygd är av stor betydelse
både såsom fritidsområde och
för lokalisering av olika slag av industri
och dessa två användningsområden
är svåra att förena anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

Hur långt har frågan om en översiktlig
riksplanering fortskridit?

Anser herr statsrådet att områden,
som enligt tidigare planeringar avsatts
som strandskyddsområden eller skyddats
på grund av sin naturskönhet, bör
få tagas i anspråk för industrianläggningar
av antytt slag innan en riksplanering
dragit upp fasta linjer för lokaliseringen? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 17.44.

In fidem
K.-G. Lindelöw

KUNGL. BOKTR. STHLM 1966