Nr 7 FÖRSTA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:7)

RIKSDAGENS

MM*

PROTOKOLL

Nr 7 FÖRSTA KAMMAREN 1962

13—14 februari

Debatter ui. m.

Tisdagen den 13 februari Sid.

Interpellationer:

av herr Svedberg, Lage, ang. samhällets möjligheter att i vissa

fall skydda sina värden gentemot det privata ägandet ...... 3

av fröken Nordström om rätt till pension efter försvunnen, ej
dödförklarad person .................................... 4

Onsdagen den 11 februari

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk 6
Interpellation av herr Persson, Helmer, ang. förslag till årets riksdag
om fyra veckors semester för vissa arbetstagargrupper .... 31

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 11 februari

Statsutskottets utlåtande nr 23, ang. utbildning av gymnasieingen -

jörer till lärare vid tekniska läroverk ...................... (j

— nr 1, ang. utgifterna för kungl. hov- och slottsstaterna ........ 30

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. justitieombudsmannens

ämbetsförvaltning ........................................ 30

—• nr 2, ang. militieombudsmannens ämbetsförvaltning .......... 30

l Första kammarens protokoll 1962. Nr 7

Tisdagen den 13 februari 1962

Nr 7

Tisdagen den 13 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den 2, 6
och 7 innevarande månad.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1962 skall utgå;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Grekland för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 27 oktober
1953 mellan Konungariket Sverige och
Konungariket Danmark angående handräckning
i skatteärenden; samt

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Republiken
Sydafrika för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott motionerna nr
525—527.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 1 samt första lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

39, angående vissa frågor berörande
domänverket;

nr 44, angående ersättning till Ester
Olsson m. fl.; och

nr 46, angående förskollärarutbildningens
organisation.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställningar rörande utbildning
av gymnasieingenjörer till lärare
vid tekniska läroverk jämte i ämnet
väckta motioner.

Interpellation ang. samhällets möjligheter
att i vissa fall skydda sina värden gentemot
det privata ägandet

Herr SVEDBERG, LAGE, (s) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! AB Strå Kalkbruk, som
sedan mitten på 30-talet drivit en mindre
kalkfabrik i Innansjön, Burträsk kommun,
Västerbotten, lade i december i fjol
ner sin verksamhet för att flytta över
produktionen till sina anläggningar i Dalarna.
Kalkbruket i Innansjön sysselsatte
23 arbetare, vilka för närvarande går
sysslolösa. Någon möjlighet att bereda
arbete åt de drabbade inom kommunen
föreligger för närvarande inte. Majoriteten
av de arbetslösa har byggt egna hus,
vilket innebär att de äger små förutsättningar
att söka arbete på annan ort. De
klarar inte den ekonomiska situation som
uppstår om de måste betala hyra för lägenhet
på annan ort, medan de samtidigt
skall klara ränta och amortering för en

Nr 7

Tisdagen den 13 februari 1962

Interpellation om rätt till pension efter försvunnen, ej dödförklarad person

fastighet som står öde och fryser sönder
i Innansjön. De drabbade kalkbruksarbetarna
som byggt eget hus riskerar med
andra ord ekonomisk ruin. Även för kommunen
står betydande värden på spel, då
den dels ställt sig som garant för byggnadslån,
dels investerat drygt en halv miljon
kronor i vatten- och avloppsanläggningar.

AB Strå Kalkbruks motivering till att
lägga ned driften i Innansjön är den, att
kalkbrytningen inte längre är lönande.
Av företagets motivering framgår att
brottet och kalkugnarna samt hithörande
byggnader är av noll och intet värde
för bolaget. I konsekvens därmed har
man för avsikt att riva kalkugnarna.

För att i detta läge söka hjälpa de arbetslösa
kalkbruksarbetarna och för att
bevara värdet av kommunens investeringar
har kommunen genom förhandlingar
med bolaget sökt få förvärva kalkbrottet
samt fabriksbyggnaden för att
kunna skaffa en ersättningsindustri av
något slag. Detta har dock inte lyckats,
då bolaget uppger att man av princip
inte frånhänder sig fast egendom. Kommunen
har i detta sammanhang pekat på
hur andra företag i Västerbotten för
symboliska summor överlåtit sina anläggningar
åt kommuner för att ge dessa
en chans att eliminera de skadeverkningar
som uppstått då industrier lagts
ner. Detta har dock inte påverkat AB
Strå Kalkbruks ståndpunkt.

Situationen i Burträsk aktualiserar ett
problem som måste vara av stor principiell
betydelse för landsbygden i allmänhet
och kanske Norrland i synnerhet.
Strå Kalkbruk ägs av Johnson-koncernen.
Skulle den politik som företaget nu
driver i Burträsk sättas i system av våra
mäktiga industrikoncerner, skulle de i
princip kunna göra vita fläckar på vår
karta genom att lägga ner mindre lönsamma
verksamheter och sedan vägra
medverka till att lösa de svåra problem
som uppstår. Då i detta fall bevisligen
stora värden står på spel för såväl kommun
som för den enskilde, är det anmärkningsvärt
att bolaget kan vägra försäljning
av den markegendom som man
i fortsättningen inte ämnar bruka. En

ersättningsindustri kan lösa kommunens
och de drabbade arbetarnas problem.
Detta är dock inte möjligt så länge bolaget
vägrar sälja.

Med åberopande av det anförda hemställer
jag om första kammarens tillstånd
att till hans excellens statsministern få
framställa följande interpellation.

Kan hans excellens statsministern inför
riksdagen ge besked om, huruvida
samhället i ett fall som detta äger möjlighet
att gentemot det privata ägandet
skydda sina värden?

Om denna möjlighet inte finns, vill
hans excellens statsministern då inför
riksdagen lämna regeringens synpunkt
på huruvida ett sådant skydd bör och
kan skapas.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation om rätt till pension efter

försvunnen, ej dödförklarad person

Ordet lämnades på begäran till fröken
NORDSTRÖM (fp), som yttrade:

I ett uppmärksammat rättsfall nyligen
har enligt tidningsreferat försäkringsrådet
vägrat efterlevandepension åt maka
och barn till en sedan ett år försvunnen
man. Enligt folkpensioneringslagen beviljas
efterlevandepension i sådana fall endast
om dödförklaring avgivits, vilket i
allmänhet sker först tio år efter försvinnandet.

Försäkringsrådets ledamöter lär ha
förklarat, att de personligen anser hustru
och barn självklart berättigade till
pension i dessa fall, men att de anser
sig förhindrade att besluta om sådan på
grund av lagens utformning.

Institutet dödförklaring har sitt uppenbara
berättigande i civilrättsliga
sammanhang. Det förefaller emellertid
orimligt att ifrågavarande institut med
den långa spärrtid som det inrymmer får
uteslutande betydelse i sådana fall som
det aktuella, där det gäller att bereda
änkor och föräldralösa ett tillfredsställande
efterlevandeskydd. På efterlevandepensionens
område råder helt andra

Tisdagen den 13 februari 1962

Nr 7

Interpellation om rätt till pension
värderingar än inom civilrätten, och
man kan med fog hävda att nuvarande
praxis strider mot de sociala värderingar
som ligger bakom lagstiftningen om
pension åt efterlevande.

Det kan varken ur samhällets eller den
enskildes synpunkt vara tillfredsställande
att hustru och barn till försvunna går
miste om sin pension och i stället i
många fall enbart hänvisas till socialvården.
Av uteslutande humanitära skäl
synes en lagändring böra ske, som ger
också dessa människor rätt till efterlevandepension.
Man skulle samtidigt kunna
tänka sig ett stadgande om återbetalningsskyldighet
för de i praktiken ytterst
sällsynta fallen att maken senare
skulle befinnas vid liv.

Med hänvisning till det nu anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
sådana ändringar i gällande sociallagstiftning
kommer till stånd, att barn- och
änkepension skall kunna utgå även i de
fall där mannen försvunnit utan att civilrättslig
dödförklaring hunnit fastställas?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 528, av herr Bergh, Ragnar, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
35, angående teckning av aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier, m. m.;

nr 529, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
35, angående teckning av aktier i Aktiebolaget
Statens skogsindustrier, m. m.;

nr 530, av herr Hanson, Per-Olof,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 35, angående teckning av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
ni. in.;

nr 531, av herr Nyman och herr Peterson,
Eric, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 41, med förslag till stat

efter försvunnen, ej dödförklarad person
för försvarets fastighetsfond för budgetåret
1962/63;

nr 532, av herr Andersson, Axel Emanuel,
m. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 10, med förslag till brottsbalk; nr

533, av herr Hanson, Per-Olof,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, med förslag till brottsbalk; nr

534, av herr Hernelius, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 10, med
förslag till brottsbalk;

nr 535, av herr Hernelius, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 10, med
förslag till brottsbalk;

nr 536, av herr Hernelius, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 10, med
förslag till brottsbalk;

nr 537, av herr Jonasson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
10, med förslag till brottsbalk;

nr 538, av fru Segerstedt Wiberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
10, med förslag till brottsbalk;

nr 539, av fru Segerstedt Wiberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
10, med förslag till brottsbalk;

nr 540, av fru Segerstedt Wiberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
10, med förslag till brottsbalk;

nr 541, av fru Segerstedt Wiberg, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
10, med förslag till brottsbalk;

nr 542, av fru Segerstedt Wiberg och
fröken Nordström, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 10, med förslag till
brottsbalk;

nr 543, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 10,
med förslag till brottsbalk; samt

nr 544, av herrar Sveningsson och
Schött, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, med förslag till brottsbalk.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.16.

In fidem

Fritz af Pctersens

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Onsdagen den 14 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Enligt den utdelade stencilerade planen
för plena under februari månad
skall sammanträde (arbetsplenum) hållas
onsdagen den 21 dennes kl. 14.00.

Enär ett större antal utlåtanden —
däribland konstitutionsutskottets utlåtande
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående översyn av rikets indelning
i borgerliga primärkommuner
—• förväntas komma att företagas till avgörande
vid detta plenum, är tidpunkten
för sammanträdet ändrad till kl. 10.00.

Plenum onsdagen den 21/2 hålles alltså
kl. 10.00.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 39, angående vissa frågor berörande
domänverket.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 44, angående ersättning till Ester
Olsson m. fl.; och

nr 46, angående förskollärarutbildningens
organisation.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 528—-531 till statsutskottet
och

motionerna nr 532—544 till behandling
av lagutskott.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
23, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
rörande utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska
läroverk jämte i ämnet väckta motioner.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan, varefter utlåtandet företogs
till avgörande punktvis.

Punkten 1

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska läroverk

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 föreslagit riksdagen att dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
föreskrifter och vidtaga övriga åtgärder
för anordnande från och med
vårterminen 1962 av utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska
läroverk i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordade
grunder, dels ock till Utbildning
av lärare vid yrkesundervisningen för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 420 000 kronor.

Vidare hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 2 föreslagit riksdagen att till
Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

I samband med nämnda förslag hade
utskottet till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg (1:14) och den andra
inom andra kammaren av herr Helén
(II: 27), i vilka hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte påfordra
nya förhandlingar beträffande
de tekniska läroverkens lärarförsörjning
samt att resultatet härav snarast
måtte redovisas inför riksdagen;

Onsdagen den 14 februari 19G2

Nr 7

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg och herr Ragnar Bergh
(1:331) samt den andra inom andra
kammaren av fröken Karlsson m. fl. (II:

403) , i vilka hemställts, utom annat,
att riksdagen måtte

a) uttala, att förhandlingar omgående
borde inledas mellan statsmakterna och
berörda arbetsmarknadsorganisationer i
syfte att häva den akuta bristen på lärare
vid de tekniska gymnasierna;

b) uttala, att en utredning borde tillsättas
av Kungl. Maj:t med uppgift alt
snarast och fortlöpande redovisa åtgärder
i syfte att häva bristen på lärare vid
samtliga utbildningsanstalter;

c) avslå Kungl. Maj:ts förslag under
åttonde huvudtiteln, punkten Utbildning
av lärare vid yrkesundervisningen, angående
åtgärder för anordnande från och
med vårterminen 1962 av utbildning av
gymnasieingenjörer vid tekniska läroverk;
samt

d) till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
för budgetåret 1962/63
anvisa ett reservationsanslag av 2 042 000
kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg och herr Ragnar Bergh
(I: 330) samt den andra inom andra
kammaren av fröken Karlsson m. fl. (II:

404) , i vilka hemställts, utom annat, alt
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
att till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1961/62 anvisa
ett reservationsanslag av 500 000 kronor;

dels en inom andra kammaren av fru
Sjövall och fru Kristensson väckt motion
(11:429);

dels en inom andra kammaren av fru
Sjövall och fru Kristensson väckt motion
(II: 430);

dels ock en inom första kammaren av
herr Lennart Geijer väckt motion (I:
352), vari hemställts, att riksdagen vid
behandling av frågan om anslag till anordnande
av tvåårig utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska
läroverk måtte besluta, att bestämmelserna
angående lån till deltagarna i utbild -

ningen skulle ändras så, att den, som
efter ett års lärartjänst funne, att han
ville återgå till annan verksamhet, finge
hela lånebeloppet avskrivet.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt,

1) att motionerna I: 14 och II: 27 samt
I: 331 och II: 403, sistnämnda bägge motioner
i vad de avsåge förhandlingar i
syfte att häva den akuta bristen på lärare
vid de tekniska gymnasierna, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 2)

att motionerna I: 331 och II: 403,
i vad de avsåge utredning i syfte att
häva bristen på lärare vid samtliga utbildningsanstalter,
samt motionen 11:429,
i vad den avsåge skrivelse till Kungl.
Maj :t, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

3) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:352, 1:331 och
11:403 samt 11:429, sistnämnda tre motioner
såvitt här vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga föreskrifter
och vidtaga övriga åtgärder
för anordnande från och med vårterminen
1962 av utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska läroverk
i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordade
grunder;

4) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 331 och II: 403 samt
II: 429, samtliga motioner såvitt här vore
i fråga, till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
för budgetåret 1962/
63 å driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 3 420 000 kronor;

5) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 330 och II: 404 samt
11:430, förstnämnda bägge motioner såvitt
här vore i fråga, till Utbildning av
lärare vid yrkesundervisningen å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kronor.

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Ang. utbildning av gymnasieingeniörer till lärare vid tekniska läroverk

Vid punkten hade reservationer avgivits a)

av fröken Andersson, herrar Ragnar
Bergh och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett, att
utskottets yttrande hort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 331 och II: 403, såvitt här
vore i fråga, samt i anledning av motionerna
1:14 och 11:27, i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att förhandlingar
omgående måtte inledas mellan statsmakterna
och berörda arbetsmarknadsorganisationer
i syfte att häva den akuta
bristen på lärare vid de tekniska gymnasierna; 2)

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:331 och 11:403 samt
11:429, samtliga motioner såvitt här
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att en utredning måtte tillsättas
med uppgift att snarast och fortlöpande
redovisa åtgärder i syfte att
häva bristen på lärare vid samtliga utbildningsanstalter; 3)

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:331 och 11:403 samt
II: 429, samtliga motioner såvitt här vore
i fråga, ävensom med avslag å motionen
I: 352, avslå Kungl. Maj:ts förslag om bemyndigande
för Kungl. Maj:t att utfärda
erforderliga föreskrifter och vidtaga övriga
åtgärder för anordnande från och
med vårterminen 1962 av utbildning av
gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska
läroverk;

4) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:331 och 11:403 samt i anledning
av motionen 11:429, samtliga
motioner såvitt här vore i fråga, till Utbildning
av lärare vid yrkesundervisningen
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 2 042 000
kronor;

5) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:330 och 11:404 samt
11:430, förstnämnda bägge motioner såvitt
här vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förslag om medelsanvisning å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/

62 till utbildning av lärare vid yrkesundervisningen; b)

av herr Per-Olof Hanson, utan angiven
mening; och

c) av herr Nelander, likaledes utan
angiven åsikt.

Herr talmannen anförde, att överläggningen
vid förevarande punkt finge omfatta
utlåtandet i dess helhet.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! I den här föreliggande
frågan — Kungl. Maj :ts framställningar
rörande utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska läroverk jämte
i ämnet väckta motioner •—• har ju en
sällspord samstämmighet nåtts på vissa
punkter, och det är mycket väsentliga
punkter. Först och främst vill jag peka
på den uppfattning, som gör sig gällande
hos samtliga beredande organ liksom
hos de remissinstanser som fått tillfälle
att yttra sig i frågan, om nödvändigheten
av att vidtaga åtgärder, när det gäller
att klara en situation som har blivit mer
än besvärande för de tekniska läroverken.
Man är också ganska samstämmigt
övertygad om att åtgärder måste vidtagas
nu, om inte detta problem skall bli
alltför stort och leda till att vårt utbildningsväsende
— som redan är omfattande
när det gäller de tekniska läroverken
och där ett växande behov föreligger —
skall bli någonting av ett vackert skal
utan kärna. Meningarna är emellertid delade
— och mycket starkt delade — i
fråga om arten och omfattningen av de
nödvändiga åtgärderna.

Kungl. Maj:t begränsade sitt förslag
till konkreta åtgärder för att möta för
det första de tekniska läroverkens allmänna
lärarbehov och för det andra behovet
av lärare i de tekniska ämnena vid
de tekniska läroverken. Det kan vara anledning
att dröja vid detta ett litet ögonblick,
men jag vill först stryka under att
Kungl. Maj:t också aviserar åtgärder av
annat och mera omfattande slag, även
om Kungl. Maj:t just nu stannar vid begränsade
åtgärder.

Det finns anledning alt erinra om hur
svår lärarsituationen är vid alla sorters

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

skolor. Tyvärr är det mycket svårt att få
samlade aktuella siffror. Statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet har
nyligen i ett interpellationssvar i andra
kammaren meddelat att vi inom kort har
att vänta en lärarprognos, och jag hoppas
att den skall ge en klarare bild av läget
än vi nu har. Kungl. skolöverstyrelsen
har emellertid för inte länge sedan
sammanställt en översikt över dels antalet
ledigförklarade ordinarie tjänster, avsedda
att tillträdas den 1 januari 1961,
dels antalet sådana tjänster som har kunnat
tillsättas. Sammanställningen berör
folkskoleseminarier och skolor under
kungl. skolöverstyrelsens inseende, alltså
inte tekniska läroverk och övriga skolor
under överstyrelsen för yrkesutbildning,
men siffrorna är ändå sådana att
det är angeläget att ta fram dem i detta
sammanhang, om man vill diskutera huruvida
de föreslagna åtgärderna i den
här aktuella frågan är tillräckligt omfattande.

Skolöverstyrelsen omtalar i sin sammanställning
att 320 lektorstjänster var
lediga den 1 januari 1961 men att endast
38 blivit tillsatta. Detta gäller hela
landet. Det innebär således att ungefär
1 procent av de lediga lektoraten har
kunnat tillsättas. När det gäller adjunktstjänster
i lönegrad A 23/21 har man kunnat
tillsätta 167 av 847, d. v. s. knappt 20
procent av de ledigförklarade tjänsterna,
när det gäller folkskollärartjänster i
Ao 19, som är jämförbara i detta sammanhang,
har man kunnat tillsätta ca 30
procent av de ledigförklarade tjänsterna.
Detta är ganska skrämmande siffror.
De visar tydligt, hur allvarlig situationen
är när det gäller lärarfrågan i dess
helhet.

Beträffande de tekniska läroverken anger
departementschefen, att det ackumulerade
lärarbehovet hösten 1963 — ett
årtal som är aktuellt i detta sammanhang,
eftersom det är vid den tidpunkten,
som de lärare som skall genomgå
den nu föreslagna utbildningen skall bli
färdiga att tillträda sina tjänster — skulle
vara 100 nya lärare i tekniska ämnen
och omkring 80 i matematik, fysik och
kemi.

Kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
har på sidan 556 i åttonde huvudtiteln
i statsverkspropositionen också gett
några siffror, överstyrelsen säger att det
behövs 113 lärare i tekniska ämnen och
101 i matematik, fysik och kemi.

Ingendera talar om behovet av lärare
i humanistiska ämnen, men ett sådant
behov föreligger också. Redan vad jag
härmed i största korthet antytt ger mig
anledning hävda att det krav som ställs
i punkt 2 i reservation a) är mycket välmotiverat.
Man hemställer där om en utredning
med uppgift att snarast och fortlöpande
redovisa åtgärder i syfte att häva
bristen på lärare vid samtliga utbildningsanstalter.

Vad beträffar de tekniska läroverkens
speciella behov står vi där inför en kris
ty att döma av ärendets olyckliga snabbbehandling
får man väl tala om en kris
härvidlag, en kris som tydligen har explosionsartad
karaktär. Med anledning
därav önskar jag göra några påpekanden.
I petita för budgetåret 1960/61 beräknade
kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
i sin prognos för 1965 behovet
av läroverksingenjörer till 33 900 och
för 1975 till 51 600. Detta antal beräknades
på grundval av prognoser som hade
utarbetats i samarbete med Industriförbundets
teknikerkommitté, och med ledning
av dessa siffror föreslogs då en utbyggnad
av de tekniska läroverken till
en sådan kapacitet att marknadens ingenjörsbehov
skulle vara täckt 1975.
Men i sina petita för 1962/63 — som nu
föreligger — har KÖY gjort en beräkning
när det gäller intagningskapaciteten,
en beräkning av antalet examinationer
som är nödvändiga 1965 och 1975
vid de tekniska läroverken. Dessa siffror,
som är uppgjorda i augusti 1961, redovisar
helt andra tal. I petitan står t. ex. att
det behövs 700 flera examinerade ingenjörer
1965 än vad man tänkte sig i petitan
ett år tidigare och år 1975 hela 3 000
flera än vad man vid den tidigare tidpunkten
hade tänkt sig.

Frågan är, hur prognoserna kan förändras
så hastigt. Men detta får vi besked
om i statsverkspropositionen, åttonde
huvudtiteln på s. 201, där det talas om

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

den önskade omfördelningen av gymnasieformernas
intagningskapacitet. Det tidigare
redovisade behovet av läroverksingenjörer
var alltså beräknat på grundvalen
av framför allt näringslivets krav
härvidlag och samhällets krav över huvud
på utbildat folk av denna kategori.
Men här i petitan redovisas nu en annan
synpunkt, som visst är intressant, även
om den kanske på en eller annan punkt
kan vara diskutabel. Det visar sig att de
nya och större siffrorna grundar sig på
det förhållandet att man här som utgångspunkt
har tagit den valda proportionen
60 till 40 procent mellan intagningar
vid de allmänna gymnasierna och
vid fackgymnasierna. Man vill med andra
ord få fram en avvägning av skolutbildningen
på gymnasiet av den arten,
att vi får en förskjutning till fackgymnasiernas
förmån i förhållande till de
allmänna gymnasierna, en fråga som det
säkerligen kan vara anledning att diskutera
och som ju — på det sätt frågan
här kommit fram — kanske framför allt
är betingad av kravet på att minska humanistutbildningen.
Jag skall inte gå in
på den detaljen, men jag vill bara påpeka
detta. Det föreligger nämligen ganska
naturliga orsaker till att man just 1963
får en sådan här explosionsartad kris,
när det gäller behovet av lärare, ty här
har man planerat en synnerligen stor utbyggnad
av de tekniska läroverken för
att tillmötesgå detta önskemål om en
större procentuell andel gymnasieelever
vid de tekniska läroverken, och man har
tydligen företagit utbyggnaden utan att
på ett tidigare stadium planera personalbehovet.

Det skall ändå sägas att i samband
med behandlingen av 1955 års universitetsutrednings
betänkande i vad angick
utbyggnaden av de tekniska läroverken
framhöll kungl. överstyrelsen för yrkesutbildning
mycket starkt att en förutsättning
för att man skulle kunna utbygga
de tekniska läroverken —- som universitetsutredningen
då tänkte sig — var att
fler civilingenjörer kunde utbildas till lärare.
Framför allt ansåg man att avdelningen
för teknisk fysik vid de tekniska
högskolorna borde vara särskilt lämpad

för att ge utbildning av lärare vid de tekniska
läroverken. Vi kan däremot inte
se att den varning, som överstyrelsen på
det sättet gav 1960, ledde till någon omedelbar
åtgärd.

Om samstämmigheten — som jag inledningsvis
antytt — har varit stor när
det gäller behovet av åtgärder men uppfattningarna
ganska delade när det gäller
åtgärdernas art och omfattning, kan
enahanda förhållanden sägas vara gällande
beträffande kravet på kvalitativt
goda lösningar av lärarfrågan. Departementschefen
understryker i det aktuella
förslaget att kravet på kunskapsnivå inte
får eftersättas. Nu är ju de kompetenskrav
som gäller för lärare vid tekniska
läroverk fastställda i stadgan för tekniska
fackskolor och tekniska gymnasier,
och den är av ganska gammalt datum
men är fortfarande gällande. Där säges
beträffande kompetenskraven för extra
ordinarie adjunkter vid tekniska läroverk
— som det väl närmast är fråga om
att här få utbildning för: »Till extra ordinarie
lärare må antagas endast den,
som med avseende på examina och, där
så erfordras, provårstjänstgöring innehar
behörighet att söka och innehava ordinarie
tjänst av närmast motsvarande
slag, eller vilken, om jämförlig ordinarie
tjänst icke finnes, av skolöverstyrelsen
(härmed avses numera överstyrelsen)
prövas äga förutsättningar att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra de med anställning
såsom extra ordinarie lärare
förenade arbetsuppgifterna.» Man skall
alltså ha samma kompetens som när det
gäller innehavet av ordinarie tjänst. Beträffande
kompetenskraven för ordinarie
tjänst i tekniska ämnen vid de tekniska
läroverken fastställer stadgan att läraren
skall ha i avgångsexamen vid handelshögskola
eller teknisk högskola förvärvat
goda vitsord i ämnen, som är av
betydelse för de läroämnen tjänsten omfattar
samt ha blivit av överstyrelsen
förklarad behörig till adjunktstjänst i
läroämnena i fråga om utbildning. Det
förefaller med det förslag till utbildning,
som här är framlagt, som om man ville
göra till regel vad som i stadgan är ett
undantag, nämligen att överstyrelsen kan

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

pröva om förutsättningar att på ett tillfredsställande
sätt fullgöra arbetsuppgifterna
föreligger, även om de ordinarie
kompetenskraven inte är fyllda.

Hittills har ett fåtal lärare vid de tekniska
läroverken — främst timlärare —
varit läroverksingenjörer. I huvudsak rekryteras
lärarkåren alltjämt med civilingenjörer
eller akademiker. Nu föreslås
en utbildning som otvivelaktigt är betydligt
mindre kvalificerad för sitt ändamål.
På denna punkt har remissinstanserna
genomgående varit starkt kritiska.
Det kan vara anledning att påpeka
vad som åtminstone förefallit mig förvånande,
nämligen att de institutioner
som skall ta emot dessa blivande lärare,
d. v. s. de tekniska läroverken, inte har
fått tillfälle att yttra sig vid remissförfarandet.

Det är alldeles tydligt att även statsutskottet
är tveksamt om den föreslagna
utbildningen är tillfredsställande. På s. 9
i utlåtandet yttrar statsutskottet att »utskottet
funnit starka skäl tala för att frågan
om lämpliga åtgärder för förbättring
av lärartillgången vid de tekniska
läroverken — bortsett från den kurs som
nu skall taga sin början — av Kungl.
Maj:t göres till föremål för ytterligare
undersökningar och överväganden.» Man
har ett intryck av att de ord som placerats
mellan tankstrecken tillkommit efteråt,
när man insett nödvändigheten
därav. Detta intryck förstärkes när man
på nästa rad läser att utskottet förutsätter
att Kungl. Maj:t skall »efter samråd
med vederbörande utbildningsmyndigheter
och kontakt med representanter för
näringsliv och övriga intressenter pröva
skilda uppslag, som kan komma i fråga
i ovannämnda syfte och leda till att den
av departementschefen nu föreslagna typen
av lärarutbildning kan ersättas av
andra mera ändamålsenliga anordningar.
»

Om utskottet tydligen är kritiskt när
det gäller att biträda förslaget till en lärarutbildning
av detta slag, har utskottet
dock inte dragit de konsekvenser härav,
som enligt min mening vore naturliga,
nämligen att säga nej till förslaget.
Risken är ju att utskottet kan bli nödsa -

kat att permanenta en utbildning, som
utskottet av skrivningen att döma vill betrakta
som ett provisorium. Vi får i så
fall en glidning även vid de tekniska läroverken
mot sänkt kvalitet, som kan bli
allvarlig när numerären av de knapphändigt
utbildade lärarna blir ganska
stor.

Det som förefaller mig, herr talman,
vara det allvarligaste i detta förslag är
kvalitetssänkningen när det gäller lärarna
vid de tekniska läroverken. Jag kan
förstå att man tillgriper åtgärder som
icke är i och för sig önskade, när situationen
absolut tvingar därtill. Som framgår
av Kungl. Maj:ts förslag och i viss
mån av vad jag har antytt är det emellertid
just år 1963 som krisen blir störst.
Kunde man inte tänka sig att gå fram
på de vägar som har antytts bl. a. i reservation
a) för att få till stånd en lärarrekrytering
på ett riktigare och i överensstämmelse
med de tekniska läroverkens
krav på gymnasial utbildning mera
adekvat sätt?

Studiesociala utredningen har inte velat
yttra sig om de studiesociala åtgärder
som de blivande lärarna skall få del
av under sin utbildningstid. Anledningen
härtill är väl den, att man är tveksam
om huruvida det egentligen är fråga om
studiesociala åtgärder. Det är inte lätt
att bli på det klara härmed, överstyrelsen
talar om månadslön och departementschefen
om månadsersättning när
det är fråga om stipendierna. Vad det nu
än är, om det är omskolningsbidrag eller
ej, så kan man konstatera att det gäller
åtgärder som hittills inte varit prövade
och som är av en storleksordning
som hittills inte tillämpats. Det är också
fråga om en ny princip att beräkna studiesociala
bidrag på grundvalen av ett
tänkt inkomstbortfall.

Dessa lärare skall sedan de erhållit sin
utbildning anses behöriga att tillträda
tjänster i lönegraden A 23 — jag förmodar
att det avses Ae 23. Ordinarie adjunkttjänster
i vanlig mening finns ju
inte vid de tekniska läroverken, utan
endast personliga inplaceringar som ordinarie
av lärare som tjänstgjort som
extra ordinarie lärare i sju år. Nu blir

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

denna tid avkortad till fyra år enligt departementschefens
förslag. Behörigheten
till tjänster i Ae 23 gör väl läsarna av förslaget
i någon mån tveksamma. Den innebär
inte bara en på grundval av en sällsynt
kort lärarutbildning sällsynt stor
lönegradsuppflyttning, utan man frågar
sig även om det är meningen att behörigheten
skall innebära en rättighet för de
unga lärarna, när de tillträder sina tjänster,
att bli placerade i Ae 23. Så kan väl
knappast vara fallet. Förhållandena vid
de tekniska läroverken kan emellertid bli
kritiska och besvärliga. Det är nämligen
ett relativt fåtal tjänster i Ae 23, som nu
tilldelas de tekniska läroverken. Skall således
konkurrensen här stå mellan de
nyutbildade unga läroverksingenjörerna
och civilingenjörer och akademiker, som
nu finns vid läroverken och som är placerade
i lägre lönegrad enligt reglerad
befordringsgång A 15—19 och som eftersträvar
att komma upp i lönegrad A 23?
De tekniska läroverken har nu inte möjlighet
att utan vidare erbjuda eu civilingenjör,
som skulle vilja lämna sin ordinarie
anställning för en lärartjänst
därför att han är intresserad av läraruppgiften,
lönegrad Ae 23. Man kan fråga,
om det inte kunde vara skäl att ge
de tekniska läroverken möjlighet att bli
mer konkurrenskraftiga vid efterfrågan
på civilingenjörer än förhållandena nu
medger.

Herr talman! Det känns ganska egendomligt
att tala i denna fråga i ett läge,
när man vet att frågan redan på sätt
och vis är avgjord. Den kurs som vi skall
besluta om i dag tycks redan ha tagit sin
början den 1 februari, att döma av tidningarna.
Det är väl ändå angeläget att
betona från riksdagens sida att när statsmakterna
har velat tillgodose den tekniska
utbildningen i landet genom ständigt
ökade utbildningsmöjligheter, statsmakterna
också måste tillse att lärartillgången
blir sådan att utbildningarnas
kvalitet kommer att bibehållas. Egentligen
är jag, herr talman, ganska tillfredsställd
med att detta förslag har
kommit fram, ty det ger en belysning av
lärarbehovets problem på ett sätt som
inte skett på åratal. Detta kan få verk -

ningar långt utöver den nu aktuella frågan
om lärarbehovet för de tekniska läroverken.
Jag är emellertid, herr talman,
otillfredsställd med förslagets innebörd
av de skäl som jag här har anfört och
därför ber jag, herr talman, för min del
att få yrka bifall till reservationen a) vid
punkten 1.

Fru SEGERSTEDT W1BERG (fp):

Herr talman! Under senare år har
skett en glädjande upprustning inom utbildnings-
och undervisningssektorn.
Stora ansträngningar har gjorts för att
vårt land på detta område skall följa
med i utvecklingen, en utveckling som
har kommit krav att växa fram i en tidigare
oanad omfattning. Allt detta är värt
stort erkännande. Alla de svårigheter
som man mött har framgått av den utförliga
redogörelse som föregående talare
lämnat.

Så mycket mer vill jag, herr talman,
beklaga den plump i protokollet som utgörs
av förslaget om snabbutbildning av
gymnasieingenjörer till lärare vid de
tekniska läroverken. Av många skäl måste
man beklaga att förslaget lagts fram
på det sätt som nu har skett. Den tidsnöd
som åberopas kan inte få utgöra en
ursäkt. Det är ett rimligt krav att departementet,
när nya tekniska skolor skapas,
följer upp besluten eller i tid slår
larm.

Här har man valt ett tillvägagångssätt
som ter sig betänkligt in- konstitutionell
synvinkel. Riksdagen uppmanas att besluta
om en utbildning som redan påbörjats.
Riksdagen skall med andra ord
sanktionera vad som har beslutats inom
departementet. Det skulle ha varit intressant
att få en redogörelse av statsrådet
för skälen härtill, men efter vad jag förstår
har han laga förfall då han inte är
i kammaren just nu.

Det kan inte vara tal om omskolning
i vanlig mening, och beslut har mig veterligt
inte fattats i princip om anslag
för ett sådant ändamål. En normal planering
och ett normalt förutseende skulle
ha medfört att riksdagen hade kunnat
ta ställning till förslaget förra året.

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

Flertalet remissinstanser har också bestämt
avrått från denna form av snabbutbildning.
Man skall ju på kort tid utbilda
sådana personer att bli lärare vilkas
grundutbildning är exakt densamma
som den vilken de antas kunna förmedla
efter tre å fyra terminer. Andra, som
sannolikt bar större teoretisk begåvning,
beräknas behöva fyra år för att erhålla
jämförlig utbildning, och då saknar de
ändå den pedagogiska delen av utbildningen.
Såsom tidigare har framhållits
kommer de blivande civilingenjörerna
inte att anses ha samma kvalifikationer
som dessa snabbutbildade ingenjörer.

Så sent som den 12 december varnade
lärarkollegiet vid Chalmers i Göteborg
för den föreslagna utbildningen,
som ansågs komma att skada den höga
utbildningsnivå som utmärkt de tekniska
gymnasierna. Inte heller ansåg man sig
kunna ta emot de 30 gymnasieingenjörer
som föreslagits få sin utbildning vid
Chalmers vårterminen 1963.

Det förefaller mig, herr talman, som
om det är ganska meningslöst att begära
yttranden om en planerad utbildning,
om man sedan inte tar hänsyn till yttrandena
eller ens har tid att invänta alla.
I detta fall har dessutom utskottet behandlat
ärendet med sådan snabbhet, att
jag anser mig att ha skäl att starkt betvivla
att de ärade utskottsledamöterna
verkligen hunnit studera samtliga motioner
som lagts fram i anledning av
propositionen.

Man erbjuder dessa gymnasieingenjörer
studiesociala förmåner, som inte står
i rimligt förhållande till dem som erbjuds
teknologer, ochj såsom tidigare
framhållits kommer därtill efter utbildningen
löneförmåner som inte står i
proportion till vad civilingenjörer kan
räkna med.

Vi måste trots försäkringar om motsatsen
räkna med att här sker en sänkning
av utbildningsstandarden. Det skall inte
bestridas att man på andra håll har
tvingats sänka kraven på lärarnas utbildning,
men det har skett motvilligt; här
medverkar man till en standardsänkning,
som blir bestående, även om löfte
ges, att standardsänkningen skall in -

skränka sig till den nu startade kursen.
Men vad blir konsekvensen av sänkningen
i förening med det andra löftet om
kommande goda löneförmåner? Tror någon
att krav på samma förmåner inte
som ett brev på posten kommer från flera
håll?

Man får som sagt, herr talman, intrycket
att detta ärende har handlagts med
nästan panikartad snabbhet och brådska.
Utskottet har ju också varnande
framhållit, att det hädanefter inte får gå
till som i detta fall. Om vi i dag beslutar
att ge riksdagen sanktion åt vad som redan
påbörjats, fruktar jag att vi fattar
ett beslut som är beklagligt med tanke
på riksdagens anseende och som kommer
att ge ett högst diskutabelt resultat
med avseende på dem som kommer i fråga
för utbildningen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen a).

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Kungl. Maj ds förslag har
blivit föremål för kritik från olika håll,
en kritik som under normala förhållanden
skulle haft en viss tyngd. Utredningen
visar emellertid att vi här befinner
oss i en tvångssituation, och i ett sådant
läge förefaller det mig bättre att
man handlar, även om de föreslagna åtgärderna
i vissa avseenden kan ge anledning
till tveksamhet. Det är i varje
fall bättre än att sitta med händerna i
kors. För min del finner jag ingen anledning
att gå emot det framlagda förslaget
i stort.

Att jag här har begärt ordet sammanhänger
med att jag har väckt en motion
som berör en principfråga av sådan vikt
för löntagarna, att jag anser det angeläget
att med några få ord beröra densamma.

Förslaget innebär ju att det under utbildningstiden
skall utgå högst 650 kronor
per månad som lån. Om låntagaren
efter utbildningstidens slut har heltidsanställning
som lärare vid tekniskt läroverk,
skall det avskrivas med en femtedel
för varje tjänstgöringsår. Den som
inte uppfyller detta krav blir återbetal -

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer
ningsskyldig för den inte avskrivna delen
av lånet.

Förslaget står på denna punkt i motsättning
till ett allmänt omfattat intresse,
att löntagarna skall ha största möjliga
frihet att välja anställning. Om man
söker en förklaring till uppkomsten av
denna bestämmelse i statsverkspropositionen,
så finner man att överstyrelsen
för yrkesutbildning föreslagit att under
utbildningstiden skall utgå en månadslön
av 1 300 kronor. Överstyrelsens motivering
för detta är att det skulle vara
en nödvändig förutsättning för att man
skulle få kvalificerade elever.

I propositionen har departementschefen
i stort sett följt överstyrelsen. Han
förklarar att han anser nödvändigt att
det under utbildningen utgår en ersättning
som åtminstone till väsentlig del
kompenserar det inkomstbortfall som är
följden av att vederbörande lämnar en
avlönad anställning. Men — och här
kommer en viktig avvikelse — han anser
att ersättningen bör utgå i delvis annan
form än överstyrelsen föreslagit, genom
att endast 650 kronor skall utgå som
månadsersättning och 650, såsom nyss
sagts, som lån.

Någon motivering för denna avvikelse
ges inte i propositionen. Möjligen kan
man spåra den till arbetsmarknadsstyrelsens
remissyttrande, där arbetsmarknadsstyrelsen
framhåller det orealistiska
i tanken att man skulle kunna få redan
yrkesverksamma personer att avbryta
förvärvsverksamhet för att ägna sig åt
studier, om de inte kompenseras för inkomstbortfallet.
Arbetsmarknadsstyrelsen
tillägger att det med hänsyn till omständigheterna
synes rimligt att viss tjänstgöringsskyldighet
förbindes med rätten
att erhålla studielön.

Jag nämnde nyss att det bland arbetstagarna
anses vara av stor betydelse att
frihet föreligger att välja arbetsplats,
men detta är inte bara ett egoistiskt löntagarintrcsse
utan också ett samhällsintresse.

Vår rättsordning bygger på principen
att arbetstagarna bör ha frihet att söka
arbete där utbildning och förmåga kommer
bäst till sin rätt. I olika avseenden

till lärare vid tekniska läroverk

har man lagstiftningsvägen inskridit mot
försök att binda arbetskraften. Jag tillåter
mig nämna att vi redan i 1864 års
näringsfrihetsförordning har en bestämmelse
som säger, att om handlande vill
till biträde i sin rörelse antaga handelsbetjänt
eller om idkare av fabrik, hantverk
eller annan hantering vill antaga
arbetare, skall därom upprättas överenskommelse,
noga bestämmande villkoren
och däribland tjänstetiden, som ej må
överstiga tre år. Bestämmelsen har måhända
kommit ur bruk, men den bakomliggande
tankegången tar man inte miste
på. I sjömanslagen har samma tankegång
kommit till uttryck genom en regel,
att en sjöman har rätt att bryta ett
kontrakt, om det är en välfärdsfråga för
honom. Flera andra exempel skulle kunna
anföras.

Nu kan man säga att här formellt sett
inte föreslås någon tjänstgöringsskyldighet
—■ det står vederbörande fritt att efter
utbildningstidens slut ta anställning
var han vill — men det är klart för var
och en att någon frihet i realiteten inte
föreligger, eftersom den nyexaminerade
tar med sig en betydande studieskuld,
som skall förräntas och amorteras. Man
torde visserligen kunna utgå ifrån att
den som ger sig in på ifrågavarande utbildning
har för avsikt att ta anställning
som lärare — därför har jag också i
min motion accepterat att den som vid
studietidens slut övergår till annan
verksamhet skall bli återbetalningsskyldig
i enlighet med det framlagda förslaget
— men det är ingalunda orealistiskt
att tänka sig att det finns personer som
vid konfrontation med lärarverksamheten
i praktiken finner att de gjort ett
felaktigt val eller som av andra personliga
skäl önskar övergå till annan verksamhet.
Det kan under sådana förhållanden
inte vara något arbetsgivarintresse
att hålla vederbörande kvar — en
arbetsgivare är inte betjänt av att i sin
tjänst ha en person som är missnöjd med
arbetsförhållandena.

Dessa synpunkter har understrukits i
en framställning från Tjänstemännens
centralorganisation till statsrådet Edenman
i en skrivelse som ingavs sedan det

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

framgått att avsikten var att endast en
del av ersättningen under studietiden
skulle utgå direkt såsom en månadsersättning.
Jag tillåter mig, eftersom detta
inte har kommit fram i utlåtandet, att
ur TCO:s skrivelse citera följande: »En
sådan bindning, som innebär undervis ningsskyldighet

under fem år —• ---

kan TCO ej acceptera med hänsyn till att
detta i praktiken torde omöjliggöra en
återgång till tidigare sysselsättning, även
i de fall då detta efter något eller några
års undervisning bedöms som uppenbart
lämpligt med hänsyn såväl till undervisning
som lärare. Det kan knappast ligga
i skolans intresse att lärare, som erfarenhetsmässigt
kommit till slutsatsen att
de ej är lämpade att undervisa, genom
skuldförbindelser kvarhålles vid lärartjänst
under längre tid.»

Herr talman! Med hänvisning till vad
som sålunda har anförts får jag hemställa
att riksdagen måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förslag men med den ändringen
att lån till kursdeltagare avskrives efter
ett års tjänstgöring som lärare.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Statsutskottets utlåtande
har fått en ganska fyllig skrivning, varför
jag är övertygad om att de av kammarens
ledamöter som är intresserade
av detta problem har fått en tämligen
god överblick över vad saken gäller,
särskilt som vi ju praktiskt taget varje år
här i riksdagen har varit inne på dessa
problem.

Fröken Ljungberg slutade sitt anförande
med att säga att hon var tillfredsställd
med förslaget just med hänsyn till att
strålkastaren nu riktats på dessa frågor.
Jag för min del vill då konstatera att alla
som har suttit i denna kammare ett antal
år måste vara medvetna om att strålkastaren
har belyst dessa problem snart
sagt varje år, och det ganska ingående.

Under det sista tiotalet år har ju elevantalet
vid praktiskt taget alla undervisningsanstalter
i vårt land fördubblats
och mer än det. Det beror naturligtvis i
någon mån på de stora årskullar som vi
fick i början och mitten av 1940-talet,

men den kraftigt ökade tillströmningen
till utbildningsanstalterna är säkerligen
också i allra högsta grad en välståndsföreteelse.
Långt fler föräldrar än tidigare
har numera inte minst tack vare samhällets
åtgärder ekonomiska möjligheter
att sätta sina ungdomar i olika utbildningsanstalter.
Det har medfört att efterfrågan
på lärare, skollokaler, materiel
o. s. v. har ökat enormt under det senaste
decenniet. Det är ett av problemen i
denna utveckling som vi i dag har att
handlägga.

Man frågar nu varför detta förslag inte
framlagts i så god tid att vi i sedvanligt
lugn kunnat behandla det. Av utlåtandet
framgår ju att kungl. överstyrelsen för
yrkesutbildning inlämnade sitt förslag
till Kungl. Maj:t den 26 oktober 1961.
KÖY, som vi brukar säga i dagligt tal,
hade efter många och långa överläggningar
kommit fram till detta förslag,
överstyrelsen för yrkesutbildning hade
under många år haft sina blickar riktade
på just detta problem, men KÖY har ju
inte bara denna sak att handlägga utan
även många andra uppgifter. Detsamma
är fallet med skolöverstyrelsen. Jag har
själv deltagit i sammanträden med skolöverstyrelsen
där just dessa problem behandlats.
Det stora problemet är ju hur
vi skall kunna få fram tillräckligt med
lärare till de olika utbildningsanstalterna.
I en tid då vårt undervisningsväsen
undergår en så kraftig ansvällning som
nu skett förstår alla att just lärarutbildningen
måste vara ett av de största problemen.
Det krävs nämligen också lärare
för att utbilda nya lärare.

Man bör emellertid inte bara se till de
mörka punkterna i bilden. Om vi skulle
ha byggt ut vårt undervisningsväsen och
inrättat nya läroanstalter enbart med
ledning av statistiken över tillgängliga
lektorer och andra lärare är jag övertygad
om att det skulle ha uppstått en väldig
protestkör i denna kammare. Vi skulle
då sannerligen inte ha kunnat få till
stånd alla dessa nya undervisningsanstalter
för våra ungdomar. Vi har under denna
övergångstid fått använda alla tänkbara
vägar och möjligheter för att skaffa
fram lärare till de stora elevkullarna.

16 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

Alla som följt med dessa frågor vet också
att man då det gäller undervisning i
vanliga teoretiska ämnen har andra möjligheter
att skaffa fram ersättare för de
ordinarie lärarna än vad man har vid de
tekniska utbildningsanstalterna. Det är
också just detta som är bakgrunden till
det nu framlagda förslaget.

Man riktar nu klander mot t. ex. överstyrelsen
för yrkesutbildning för att den
inte tidigare kommit med detta förslag.
Jag vill inte alls klandra den. Det ligger
ju i stället så till att KÖY sedan en
lång tid tillbaka övervägt olika möjligheter
att lösa problemet. Till sist har
man kommit fram till det förslag som
man framlagt och som man anser vara en
utväg som man kan rekommendera.

Kungl. Maj:t fick alltså förslaget i slutet
av oktober månad 1961. Vi kan väl då
inte beskylla Kungl. Maj:t för att ha legat
på förslaget onödigt länge. Kungl.
Maj:t satte tvärtom genast i gång med att
undersöka vilka möjligheter och utvägar
som här stod till buds för att snabbt få
fram flera lärarkrafter. Den saken har
man undersökt ganska grundligt. Man
har försökt bilda sig en uppfattning om
huruvida det finns tillräckligt med aspiranter
som är villiga att undergå denna
utbildning. Glädjande nog har det visat
sig att så är fallet, t. o. m. med mycket
bred marginal. Jag har fått underrättelse
om att 720 personer anmält sig till
dessa kurser, som kan ta emot 80 eller
90 aspiranter. Jag skulle tro att man med
en så stor kader att välja bland ändå
har vissa utsikter att få fram mycket
lämpliga personer på detta område, och
jag utgår från att vi alla är glada över
en sådan situation.

Jag vill gärna säga att utskottet har
skildrat läget så som det har varit. Vi
har framhållit att det skulle ha varit
önskvärt att vi hade haft mera tid till
förfogande för att plöja igenom dessa
problem. Samtidigt har vi emellertid
varit medvetna om att det råder en stor
brist på lärare på dessa områden. Hur
ofta har man för övrigt inte i denna
kammare och i medkammaren pekat på
lärarbristen på olika områden? När nu
Kungl. Maj:t kommit med ett förslag har

vi i utskottet ansett det vara vår skyldighet
att ställa oss positiva till ett försök
av detta slag, ty det är ett försök.

Fröken Ljungberg läste upp valda stycken
ur utskottets utlåtande. Hon hänvisade
till sid. 9 och läste följande: »Utskottet
anser sig emellertid böra framhålla,
att utskottet funnit starka skäl tala
för att frågan om lämpliga åtgärder
för förbättring av lärartillgången vid de
tekniska läroverken — bortsett från den
kurs som nu skall taga sin början —
av Kungl. Maj:t göres till föremål för ytterligare
undersökningar och överväganden.
» Men av någon anledning — jag vet
inte vilken — hoppade fröken Ljungberg
över nästa sats, som lyder så här: »Utskottet
förutsätter, att Kungl. Maj:t härvid
—- i enlighet med vad som åsyftas i
en den 23 januari 1962 utfärdad kommuniké
rörande överläggningar mellan
ecklesiastikdepartementet och SACO i
denna utbildningsfråga — skall efter
samråd---» o. s. v. Just detta av snitt

i utskottets utlåtande syftar på den
kommuniké som ecklesistilcdepartementet
och SACO gemensamt utfärdade den
23 januari, enligt vilken man är överens
om att så fort ske kan undersöka alla
tänkbara möjligheter för att få fram ett
ännu lämpligare förslag på detta område.
Alla i denna kammare förstår väl
att statsutskottet inte har någonting emot
ett sådant förslag. Tvärtom är vi glada
om man skulle kunna hitta en ännu
lämpligare utväg. Vi gjorde oss emellertid
själva den frågan: Hur blir situationen,
om man inte hittar en lämpligare
utväg? Skall vi då avbryta det hela? Det
ville vi inte vara med om utan ansåg att
man skall göra det bästa möjliga av den
situation som råder, och det var vi överens
om, med undantag av högerrepresentanterna.

Fröken Ljungberg har alldeles riktigt
framhållit att vi har en stor brist på lärare.
Det är ingenting nytt. Den saken
har vi, som jag tidigare sagt, penetrerat
varje år i denna kammare. Men när vi nu
vet anledningen till lärarbristen, skulle
vi inte då kunna vara överens om att detta
ändå innebär en viss ljuspunkt? I varje
fall som jag ser det är det ju en väl -

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

ståndsföreteelse. Tack vare den högre
levnadsstandarden och de anordningar
som samhället har gjort o. s. v. har vi
fått allt större och större kullar i de olika
utbildningsanstalterna, och det måste i
varje fall under en övergångstid medföra
brist på lärarkrafter. Då ligger det emellertid
nära till hands att fråga: Skulle
vi vilja byta ut den situationen mot en,
där vi inte haft möjlighet att skicka våra
ungdomar till skolorna och därmed inte
haft någon lärarbrist? Jag tror att alla
ansvariga människor i en sådan situation
erkänner att vi får försöka hjälpas
åt att göra det bästa möjliga av den rådande
situationen.

Vi vet att det fattas en mängd lektorer,
men det hindrar inte att andra avdelningen
i statsutskottet från olika håll
får motioner om inrättande av nya utbildningsanstalter.
Om man här skulle
inskränka sig till att bara konstatera att
det finns en brist på så och så många lektorer,
skulle man inte komma med sådana
förslag. Varför skall vi då öppna nya
utbildningsanstalter? I verkligheten anser
man att vi ändå skall försöka att få
fram fasta lärare och dessutom timlärare
så långt ske kan, ty vi vill att våra barn
skall få en god utbildning.

Fru Segerstedt Wiberg beklagade att
statsrådet Edenman inte hade möjlighet
att vara närvarande i kammaren just nu,
men jag kanske får meddela att om det
går som statsrådet har tänkt sig kommer
han om en stund att lämna sin redogörelse
rörande dessa problem, och
jag utgår från att det blir en rätt fyllig
redogörelse.

Vad sedan gäller herr Geijers motion
vill jag framhålla att man i varje fall
från högerhåll i diskussionerna inom
statsutskottet har anselt att den ersättning
som skall gå ut till dessa läraraspiranter
har snudd på studielön. Högern
menar alltså att man har gått litet för
långt på detta område, om man jämför
med de förmåner som andra läraraspiranter
kan få

Herr Geijers motion går i den motsatta
riktningen genom förslaget att om en
läraraspirant efter ett år finner att han
inte är lämplig som lärare utan vill åter -

gå till annan verksamhet, så skall han
kunna få hela lånebeloppet avskrivet.
När vi i utskottet noga tänkte igenom
denna sak kunde vi inte tillstyrka herr
Geijers motion, och vårt skäl är följande.
Vad skulle hindra en eller flera av
dessa nya lärare, som kanske får ett förmånligt
anbud från något annat håll, att
resonera så här: »Nu behöver jag bara
säga att jag själv tycker att jag inte passar
som lärare. Då får jag lånet avskrivet
och kan samtidigt övergå till den erbjudna
förmånligare anställningen»? Vi
har sagt oss att sådana händelser ganska
lätt skulle kunna inträffa, och därför har
vi inte kunnat tillstyrka motionsförslaget.

Till sist vill vi från utskottets sida säga
att vi skulle ha önskat längre tid för
behandlingen av detta ärende. Det har
vi skrivit, och på den punkten är vi alldeles
överens. Det önskemålet har vi inte
stuckit under stol med. Men i den situation
som föreligger anser vi att detta
nya förslag är värt att pröva. Med hänsyn
till att det finns en så pass stor kader
av sökande är jag övertygad om att
de, som får uppdraget att välja bland de
700 anmälda sökande, skall lyckas få
fram personer som kan anses vara särskilt
lämpliga för denna läraruppgift.
Vid sidan av det rent tekniska kunnandet
är det ju viktigt att de blivande lärarna
har goda möjligheter att förmedla
sitt kunnande till andra människor.

Det är detta, herr talman, som gjort
att statsutskottets majoritet trots alla de
invändningar som rests ändå har kommit
till den uppfattningen att vi kan och
bör tillstyrka Kungl. Maj:ts förslag. Vi
hoppas att försöket skall utfalla så bra
att det kanske blir möjligt att starta en
försöksverksamhet av liknande art även
på andra områden. Det är nämligen just
nu ett mycket stort problem att förse
våra läroanstalter med lärare. Vi är alltså
tacksamma för att KÖY förde fram
detta förslag, så att det kunde bli föremål
för prövning. Om någon sitter inne
med bättre förslag hoppas jag att vederbörande
meddelar dem till skolöverstyrelsen,
överstyrelsen för yrkesutbildning,
departementet och andra instan -

18 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

ser. Jag utgår nämligen från att vi alla
har ett gemensamt intresse av att göra
det bästa möjliga av den situation som
uppstått.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! När jag uttryckte glädje
över att hela problemet om lärarbehovet
kommit att belysas i detta sammanhang,
gav det ordföranden i statsutskottets
andra avdelning, herr Näsström, anledning
att säga att den frågan har belysts
här i kammaren varje år — jag förstår
att anmärkningen innebar eu sådan där
tuktan som anses lämplig när man är
ny som ledamot av kammaren och djärvs
tala. Emellertid har jag faktiskt följt denna
fråga under årens lopp. Jag har till
och med kunnat läsa innantill i riksdagstryck,
statsverkspropositionen o. s. v.,
och därför vågar jag göra mitt påstående.

Herr Näsström säger att välståndsutvecklingen
är orsak till krisläget, och
det är på sätt och vis riktigt och även
glädjande att höjningen av levnadsstandarden
medfört starkt ökad efterfrågan
på utbildning. Men välståndsutvecklingen
i och för sig, herr talman, kan inte
motivera att man fasthåller vid siffrorna
60 och 40 procent som den riktiga avvägningen
mellan allmänna gymnasier
och fackgymnasier, en avvägning som
just nu kommit att vålla ett mycket stort
trångmål när det gäller utbyggnaden av
de tekniska läroverken och ty åtföljande
lärarbehov.

Man säger att det är lättare att ersätta
lärarna i allmänna ämnen vid de allmänna
skolorna. Ja, det är just detta
tal vi så ofta får höra och som enligt
min uppfattning, herr talman, är livsfarligt
för hela kulturutvecklingen i vårt
land. Skall man följa den principen —
som en ansvarig person formulerade det
i ett sammanhang — att prästfrun ersätter
småskollärarinnan, småskollärarinnan
ersätter folkskolläraren, folkskolläraren
adjunkten och adjunkten lektorn

och att den utvecklingen passar bra i de
allmänna skolorna men inte i de tekniska
läroverken? Ja, i så fall har vi ju
accepterat en kvalitetssänkning när det
gäller de allmänna gymnasierna, vilken
är nog så allvarlig. Om jag påtalar att
kvalitetskravet är högt när det gäller lärarna
vid de tekniska läroverken beror
det på min önskan att dessa läroverk
skall slippa undergå samma icke lyckosamma
process som de allmänna läroverken
blivit utsatta för. Det kom in 720
anmälningar till kursen. Ja, herr talman,
antingen är det så att vi inte har någon
teknikerbrist eller också har vi skjutit
över målet när det gäller villkoren.

Jag har underlåtit att läsa en sats, men
det var inte meningen att på det sättet
utesluta någonting. Jag tyckte bara att
den satsen styrkte vad jag har velat tala
om, nämligen utskottets tveksamhet inför
detta förslag och utskottets vilja till
andra åtgärder. Det som nu kommer
fram är att utskottet tydligen saknar tillförsikt
till att andra åtgärder skulle
kunna lända till några goda resultat. Det
är detta som är det allvarliga.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är ganska svårt att
föra en debatt i två rum på en gång. Det
är ännu svårare när man inte riktigt vet
vad de debattörer sagt, som har stått
före mig i talarstolen. Jag skall därför
i stället koncentrera mig på att ge min
motivering för det föreliggande förslaget.

Förslaget har ju väckt en förvånansvärd
uppmärksamhet. Jag sade för en
stund sedan i andra kammaren, att
praktiskt taget alla tänkbara argument
har framförts — nonchalans mot riksdagen,
nya farliga principer, dirigering
av arbetsmarknaden och naturligtvis
standardsänkning i fråga om lärarna.

Jag beklagar för min del att ärendets
behandling i utskottet har måst forceras,
men jag har stått inför valet att
snabbt — det gäller närmare bestämt till
höstterminen 1963 -— få ett nytillskott
av lärare för de tekniska gymnasierna
eller att nu ingenting göra för de tekniska
läroverkens utbyggnad under

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

skydd av — det vågar man väl säga —
en pålitlig byråkratisk motivering. Jag
kan försäkra kammarens ärade ledamöter,
att den senare utvägen för mig väl
hade varit den bekvämaste, men ser man
denna fråga i ett större perspektiv —
och det måste man givetvis göra — skulle
passivitet på detta område verkligen
kunna klandras. Jag är glad över att utskottet
delar denna uppfattning.

Jag förstår att lärarprognoser och ingenjörsbehov
tidigare har diskuterats
här i kammaren, men låt oss stanna inför
dagens situation. Hur kan det komma
sig — jag tror det var fröken Ljungberg
som frågade, ty jag hörde det per
telefon — att man ständigt får fram så
olika prognoser? Siffrorna ändras år
från år.

Ja, detta är ingalunda något märkligt,
ty vi är alla människor och ingen har
kunnat förutse produktionsprocessens
gestaltning över huvud taget eller näringslivets
struktur.

När universitetsutredningen började
med prognoser på detta område rådde
inom Industriförbundet och inom näringslivets
ledande kretsar mycket delade
uppfattningar i fråga om ingenjörsbehovet.
Vi kom gemensamt med Industriförbundets
teknikerkommitté fram
till att det behövdes en ökning av teknikertätheten
här i landet med tre procent
om året. Det skulle motsvara den
treprocentiga ökning av vår nationalprodukt,
som vi nu räknar med. Det var
emellertid också många representanter
för industrien, för organisationerna och
för de tekniska högskolorna, som ansåg
att de siffrorna var för höga och att man
inte skulle behöva denna mängd av civilingenjörer
och ännu mindre de tiotusentals
nya läroverksingenjörerna.

Det har inte gått många år sedan dess,
men nu har alla ändrat uppfattning. Men
det är att observera, fröken Ljungberg,
att det är regeringen och regeringens utredande
organ, som hela tiden har gått
i spetsen när det gällt att driva på prognosverksamheten
och söka vinna förståelse
för att inte någon form av överproduktion
på den akademiska sidan hotade.

Industriförbundet uppskattar behovet
av läroverksingenjörer år 1965 till
33 900. Arbetsmarknadsstyrelsen anför
siffran 41 900. Det är bara tre år dit,
och ändå skiljer det på 8 000. År 1975
har Industriförbundet 51 600 och arbetsmarknadsstyrelsen
68 600. Vi skall också
komma ihåg att när vi har byggt ut våra
tekniska högskolor efter nuvarande
prognoser — jag räknar då in den tredje
tekniska högskolan i Lund — har vi i
stort sett nått den maximala effekten
när det gäller att utbilda civilingenjörer.
Behovet av övriga tekniker måste
klaras på andra vägar. Vi har då läroverksingenjörerna
som en fast stomme
och dessutom borde vi kunna räkna med
och vänta oss mycket av de nya tekniska
fackskolorna.

Det är alltså ett enormt behov, men
det är inte bara näringslivet som trycker
på. Vi har också ett tryck från kommuner
och från föräldrar. Om jag skulle
skildra den tillvaro vi har i departementet
när det gäller att ta emot alla delegationer,
som vill ha nya gymnasier
eller nya tekniska gymnasier, bör var
och en förstå att en ansvarig departementschef
mot den bakgrunden inte kan
sitta med armarna i kors när han på sitt
bord får ett förslag som är genomförbart.

Vi har för närvarande — det kan man
väl tryggt påstå — inte någon fast adjunktkår
av tekniker inom de tekniska
gymnasierna. Vi har 298 lektorat men
endast 15 ordinarie adjunkturer och 125
extra ordinarie. De adjunkter som samtidigt
är civilingenjörer har emellertid
praktiskt taget alla endast den avsikten
att som adjunkter meritera sig för lektorat,
och det är en mycket kort tid de
behöver vara adjunkter innan de får sina
lektorat. Praktiskt taget alla lektorat som
annonseras lockar endast en eller på sin
höjd två eller tre sökande, och många
gånger måste vi låta ärendet gå tillbaka
till överstyrelsen för förnyat ledigförklarande.
Detta är bakgrunden till hela
situationen.

Riksdagen kommer om en tid att få ta
ställning till förslaget i huvudtiteln om
inrättande av tre nya tekniska gymna -

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

sier, ett i Stockholm, ett i Kiruna och
ett som regeringen har föreslagit i Hässleholm
— det finns delade meningar om
den sistnämnda förläggningsorten, men
det har inte med den här saken att göra
— men det var inte av statsfinansiella
skäl, som vi måste säga nej till Karlskoga,
Sandviken, Motala, Nyköping och Göteborg,
utan det var på grund av bristen
på lärare.

I det läget kom överstyrelsen för yrkesutbildning
med förslaget till snabbutbildning
av kvalificerade läroverksingenjörer.

Det förslaget kom den 23 oktober, remitterades
omedelbart och blev utsatt
för ganska stark kritik — det skall jag
villigt erkänna — men förslaget innehöll
ändå en kärna som vi tyckte var hållbar.
Jag uppdrog då åt professorn vid
tekniska högskolan Ragnar Woxén att
göra en överarbetning med hänsyn till
den kritik som framförts av remissmyndigheterna.
Han kom med det förslaget
den 15 december. Det var då departementschefen
hade att ta ställning — antingen
om han skulle gå till riksdagen,
begära pengar på tilläggsstat, sätta i gång
de förberedande åtgärderna och räkna
med att vi lever i en parlamentarisk demokrati,
där regeringen måste ha riksdagens
förtroende för att kunna verka,
eller om han skulle vänta på den byråkratiska
tågordningen — det finns ju
flera år och flera riksdagar.

Men skall vi över huvud taget kunna
inrätta flera tekniska gymnasier, måste
vi ha fram lärarna snabbt, och höstterminen
1963 blir ett verkligt nålsöga.
Konsekvensen av ett nej i dag är också
nej till nya tekniska gymnasier, det måste
man ha alldeles klart för sig.

När det gäller standard och kvalitet
vill jag påpeka, att det här i samtliga
fall är fråga om läroverksingenjörer med
kvalificerade betyg och med praktik ute
i näringslivet. Det har varit ett mycket
starkt urval. Många har erfarenhet av
olika slags lärartjänstgöring, inte minst
från tekniska skolor och yrkesskolor. De
tekniska högskolornas lärarkollegier,
som svarar för utbildningen både som
inspectorcs och lärare, kommer inte i

något avseende att rubba den ordinarie
utbildningen av civilingenjörer vid tekniska
högskolorna; lärarkollegierna där
är själva en garanti för detta.

Dessutom är det inte fråga om någon
»halv» civilingenjörsutbildning. Jag har
sett på flera ställen i pressen att man
räknar med att det tar åtta terminer att
utbilda en civilingenjör. Här skulle utbildningen
omfatta fyra terminer. Ergo,
säger man, det är en halv civilingenjörsutbildning!
Men denna utbildning,
förlagd till teknisk högskola, är uteslutande
avsedd för lärartjänstgöring. Hela
utbildningen läggs pedagogiskt och metodiskt
upp för att utbilda lärare och
inte för att utbilda ingenjörer ute i den
industriella driften. I utbildningen ingår
bl. a. 100 timmar pedagogik, och detta är
ett ganska intressant påpekande, när
man samtidigt kan konstatera att de nuvarande
lärarna, som är civilingenjörer,
inte har en enda timme pedagogisk utbildning.

Vad beträffar ersättningen, som många
har betraktat som en allvarlig historia
—• ett sätt att med studiesociala åtgärder
dirigera arbetsmarknaden, och vad
det nu har varit fråga om — är ju denna
en engångsåtgärd. Det har gällt att få
vuxna människor ute i förvärvslivet att
frivilligt underkasta sig en omskolning,
och då måste de ha betalt för detta. Det
är inte fråga om studenter, som utbildar
sig vid teknisk högskola eller universitet,
utan det är fråga om en omskolning
av arbetskraft. Omskolning sker på en
rad andra områden i vårt land, men då
i arbetsmarknadsstyrelsens regi.

Slavkontrakt? Ja, det är ett ord som
har myntats för många år sedan. I det
här fallet har den enskilde frihet att
hoppa av vilken dag som helst från utbildningen
och vilken dag som helst från
lärartjänstgöringen. Det är bara det, att
om han inte vill göra lärartjänst i fem
år får han inte det belopp som är avsatt
som lån — de 650 kronorna — avskrivet
utan får betala igen beloppet. I det fallet
är han att jämställa med varje annan
studerande, som får betala igen sitt
lån, oavsett vad han sedan sysslar med.

Tillåt mig att i allra största korthet

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

anföra några synpunkter på motionerna,
och då i första hand en motion av
fröken Ljungberg och herr Bergh. Den
är skriven så, som om det skulle finnas
en rad praktiska möjligheter att komma
till rätta med lärarbristen vid de tekniska
gymnasierna och att felet bara är, att
departementet inte har brytt sig om saken,
eller inte haft tid med den, eller
över huvud taget inte har förstått den.

Vad är det nu som rekommenderas?
Jo, det är följande kraftfulla åtgärder!
För det första att stimulera för lärartjänsterna
lämpade personer att söka
dessa. Det är lätt sagt. Var finns de? Hur
skall de stimuleras? För det andra torde
inom näringslivet och förvaltningen och
bland pensionerade lärare finnas tillgänglig
arbetskraft. Jag kan försäkra de
ärade motionärerna att den ingenjörsarbetskraft
som finns inom näringslivet
och som är lämplig för undervisning redan
är mobiliserad. Den är mobiliserad
tack vare att näringslivet självt — jag
tänker då i första hand på storindustrien
— har visat en ovanligt positiv
inställning när det gällt att låna ut ingenjörer,
inte minst till tekniska läroverk.
Och om det hade funnits en reserv
kvar på detta område, så hade man
inte behövt vidta de åtgärder som här
föreslås. Vi kan emellertid bara konstatera
att den reserven redan är förbrukad,
i varje fall på de orter där det nu
finns tekniska läroverk, och detta är ju
det avgörande. När det gäller de pensionerade
lärarna finns det redan förslag
i den riktningen, och det praktiseras
så långt det är möjligt.

I motionen framföres ett tredje förslag,
nämligen att icke yrkesverksamma
akademiker skulle stimuleras. Men det
är väl inte någon som tror, att det i detta
land finns civilingenjörer som sitter
hemma som något slags »hemmamän»
och som skulle behöva stimuleras att gå
ut i förvärvslivet. Läget är att det inte
finns någon sådan ledig arbetskraft —
den arbetskraft som finns är engagerad
till 100, för att inte säga 200 procent.

Så säger man, att de studerande vid
de tekniska högskolorna skulle vara
lämpliga lärare. Ja, det är möjligt. Men

om man anlitar dem, avbryter man ju
deras ingenjörsutbildning. Dessutom har
jag svårt att förstå, att de unga teknologerna
som lärare skulle vara bättre än
den kategori som det här är fråga om.

Slutligen har jag hört i andra kammaren
och nu av fröken Ljungberg, att det
finns brist även på andra områden, bl. a.
när det gäller naturvetare. Skillnaden är,
att vi inte på naturvetarsidan har någon
speciell yrkeskategori som man skulle
kunna stimulera till omskolning. Men
här har vi läroverksingenjörerna, en bestämd
kategori. Vi kan inte gärna omskola
jurister eller präster, och naturvetare
lär det inte gå att uppbringa. Den
enda möjligheten att omskola personer
på naturvetarsidan är att stimulera folkskollärare
för tjänstgöring på högre nivå,
och det är som bekant i full gång.

Till sist är det djärvt av motionärerna
att citera ett remissyttrande från tekniska
högskolan, där det heter att det
aktstycke som föreligger har karaktär
av hastverk och att förslaget är helt ogenomförbart.
Motionärerna tillägger:
»Ehuru högskolans rektor omgående erhöll
i uppdrag att omarbeta det ursprungliga
förslaget synes högskolans
karakteristik alltfort ej ogiltig.»

Tror verkligen motionärerna, att rektorn
och lärarkollegiet vid tekniska
högskolan, som är ansvariga för den nya
utbildningen, skulle över huvud taget
medverka, om de alltfort skulle anse
förslaget vara ogenomförbart och ett
hastverk?

Nej, ärade kammarledamöter, valet är
ganska enkelt. Det gäller om vi vill få
ingenjörer för att utbilda ingenjörer eller
om vi över huvud taget skall ta det
lugnare — och då är det ju inte något
problem.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Genom det sista anförandet
har kammaren fått ytterligare en redogörelse
för utskottsmajoritetens motivering.
Herr Näsström karakteriserade ju
också utskottets skrivning såsom fyllig.
Jag skulle vilja säga, att den samtidigt är
något bister.

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1902

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

När överstyrelsen för yrkesutbildning
konstaterar, att tillgången på lärare vid
de tekniska läroverken så markerat försämrats
under det senaste året, ställer
man sig litet frågande. Kunde den nuvarande
utvecklingen inte ha förutsetts tidigare?
Även om den nu pågående utbyggnaden
av de tekniska gymnasierna
sker snabbt, verkar hela uppläggningen
av frågan om gymnasieingenjörsutbildningen
— trots vad som sagts och skrivits
— närmast som om man i vederbörande
institution blivit tagen på sängen.

Tydligen har alltså den väckarklocka,
som här närmast borde ha varnat för hur
tiden har lidit, råkat litet i olag. Verkan
härav märks även på departementsförslaget.
Av den orsaken skulle väl statsrådet
Edcnman, med en lätt travestering av ett
beryktat uttryck, kunna säga: »I riksdagsmän
resen icke så fort, vad vi för
längesen bort göra har nu äntligen blivit
gjort.» Statsrådet lägger nämligen här
fram ett förslag som — även om det kommer
sent — redan har satts i gång, fjorton
dagar innan riksdagen beslutar därom.
Det är vad jag tycker är mest anmärkningsvärt
— förslaget må sedan motiveras
hur mycket som helst och hur
starkt som helst av statsrådet och andra.

Jag förmodar, att det ändå hade funnits
möjligheter i andra lösningar av
problemet, om inte tiden varit så knapp.
Utskottsmajoriteten har också ansett, att
även om dessa kurser nu satt i gång, så
bör Kungl. Maj:t i fortsättningen göra
frågan till föremål för nya undersökningar
och överväganden. Jag vill starkt
understryka detta. Vi inom centerpartiet
har accepterat förslaget, därför att vi i
nuvarande situation inte vill ytterligare
försvåra för ungdomen att komma in
på de tekniska gymnasierna.

Herr talman! Det är illa nog som det
är nu, då endast varannan sökande kan
beredas plats där. Högerreservanternas
avslagsyrkande komme med all sannolikhet
att innebära ett ytterligare uppskov
med dessa lärares utbildning med
därav följande försämring av lärartillgången
och givetvis även av intagningskapaciteten.

Studiestödet åt dessa gymnasieingenjö -

rer är ett särskilt kapitel. Det går ut på
en månatlig ersättning av 650 kronor.
Härtill kommer 650 kronor per månad i
räntefritt lån, vilket sedan avskrives med
en femtedel per år under fem år, om vederbörande
låntagare har heltidsanställning
soin lärare vid tekniska läroverk.
Även detta studiestöd är givetvis en produkt
av den rådande krisartade situationen.

Statsrådet förklarade här för en stund
sedan, att detta inte är så farligt. Han
kan få hoppa av; saken är bara den, att
då får han inte den utlovade amorteringen
på sitt studielån. Det skulle faktiskt
vara illa nog, redan det.

Förslaget innebär också en form av
studielön, som vi i centerpartiet inte anser
vara riktig och rättvis. Vi har tidigare
accepterat en 25-procentig avskrivning
av statens studielån, och vi anser
den formen i sina huvuddrag riktig. Vi
vidhåller att en utvidgning av rätten för
högskolestuderande att erhålla riintefria
studielån utan att den eventuella föriildrainkomsten
skulle verka diskriminerande
blir en bättre och riktigare form av
studiestöd än dessa olika varianter av
studielön. Dessa lån bör givetvis utgå
efter sådan principer, att valfriheten i
studier och tjänster förblir oantastad.
Jag har velat anföra detta som vår principiella
uppfattning i frågan.

När vi nu under rådande omständigheter
sett oss nödsakade stödja detta förslag,
vill jag understryka att det sker under
hänsynstagande till de enskilda och
till den enskildes rätt. De studerande
som nu bevistar ifrågavarande kurs skulle
få avbryta denna, om riksdagen avslår
förslaget. De enskilda studerandena har
sagt upp sig från sina anställningar, de
har flyttat till studieorten o. s. v. och
därvid förlitat sig på att de angivna villkoren
skall hålla. Att avslå förslaget skulle
vara detsamma som att slå igen skolporten
framför näsan på dessa studerande
och säga dem, att de får ta vägen vartlielst
de kan! Jag menar att man inte
kan förfara på det sättet.

Herr talman! Jag har med detta anförande
velat än en gång betona, att vår
anslutning till förslaget i dess helhet i

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

första hand sker för att möjliggöra en
snabb utvidgning av utbildningsmöjligheterna
för den tekniskt studerande ungdomen.
Vi förutsätter, att de brister som
kan vidlåda förslaget successivt skall bli
botade.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! Denna debatt har ju i
mycket hög grad rört sig om den allmänna
lärarbristen, och vi har här av
fröken Ljungberg fått en klar bild av
den. Det var en mycket god repetition av
saker som kammarens ledamöter väl förut
kände till, men det var ganska bra
att vi återigen blev påminda om dem.
Orsaken till att jag i dag skulle vilja
säga några ord är att jag har deltagit
i behandlingen av denna fråga inom avdelningen
och i utskottet. Jag vill därför
i någon mån motivera vårt ställningstagande.

Beträffande behandlingen av ärendet
har ju även majoriteten gjort anmärkning,
vilket är klart uttalat i utskottets utlåtande.
Vi har inte utan vidare kunnat
acceptera tillvägagångssättet. Jag vill
inte närmare gå in på det, eftersom statsrådet
motiverat det, och den motiveringen
har vi kanske fallit för.

Beträffande de andra åtgärder som
kan vidtas för att lösa bristen på lärare
har ju utskottet också klart sagt ifrån
att man önskar pröva andra alternativ.
Jag tyder utskottets utlåtande närmast
som en klar beställning av Kungl. Maj:t,
att vi till nästa år eller till höstriksdagen
skall få en inventering av möjligheterna
redovisad för riksdagen, så att vi i
fortsättningen slipper denna snabbehandling.

Vad sedan beträffar själva sakfrågan
måste jag säga, att den lärarbrist som råder
vid de tekniska läroverken inte är
riktigt av samma art som vid andra skolor.
Detta har ju poängterats här också.
Man har inte så lätt att täcka den bristen,
och även om man inte skulle vilja
sätta prästfrun på lågstadiet är problemet
kanske något lättare vid andra skolor.
Jag sätter kanske prästfrun litet högre
upp än på lågstadiet, ty på lågsta -

diet är det mycket svårare att undervisa
än på andra stadier, i varje fall enligt
min uppfattning.

Jag är alltså tacksam för att åtgärder
vidtagits på detta avsnitt. Man har att
välja mellan att ha vikarier vid dessa
skolor, d. v. s. vilka vikarier som helst,
för att täcka lärarbristen, eller också vidta
sådana åtgärder att man om låt oss
säga 11/2 år — till höstterminen 1963
— får en kader på 80—90 man som skulle
kunna rycka in just här. Jag tycker att
man i valet mellan dessa båda möjligheter
helst bör välja den senare och alltså
få till stånd en utbildning på detta område.
Som skollärare vet jag mycket väl
vad det vill säga att röra sig med vikarier
som inte kan anses kompetenta på något
sätt.

Det har sagts, att kvaliteten av denna
utbildning inte blir tillräckligt god. Jag
tror ändå i likhet med departementschefen
att den har rätt stora möjligheter att
nå en viss kvalitet.

Utskottets ärade ordförande redovisade
att 720 personer sökt inträde i dessa
kurser; när frågan behandlades i statsutskottet
framfördes siffran 400 från dem
som var motståndare till förslaget. Jag
vill ytterligare understryka denna siffra
på 720, ty jag tror att den stora kader,
inom vars ram man sålunda kan välja,
innebär en viss garanti för att man skall
få folk som passar för uppgiften. Jag
är också särskilt glad åt att få veta, att
bland dem som anmält sig till kurserna
finns inte bara ingenjörer, som varit ute
i det praktiska arbetet, utan också injenjörer,
som haft hirarpraktik och fått
en viss undervisningsvana. Jag känner
personligen en del av dessa ingenjörer,
och jag tror att de genom sin erfarenhet
är rätt väl rustade att genomgå dessa
kurser och sedan bli goda lärare. Jag
tror alltså att man kan ta vad som här
sagts om kvalitetsförsämring med ett
ganska stort lugn.

Jag vill vidare understryka att utskottet
har — som här i dag sagts — förelagts
förslag om inrättande av nya skolor
just på den tekniska utbildningens område.
Man måste förstå att i samband
med att nya läroverk inrättas måste man

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

försöka vidta åtgärder för att täcka lärarbristen
— den är ju den väsentliga
svårigheten när det gäller att driva dessa
nya tekniska läroverk.

Jag har för min och mina partikamraters
del velat redogöra för dessa synpunkter
eftersom vi varit med om utskottsmajoritetens
skrivning.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr 1SACSON (h):

Herr talman! Herr Näsström sade att
det här förslaget var grundat på en välståndsföreteelse,
då nämligen välståndet
orsakat bristen på tekniker och tekniska
lärare. Jag skulle vilja till herr Näsström
säga, att i och med att välståndet ökar
kommer detta inte att vara en tillfällig
företeelse, utan en företeelse som kommer
att upprepas. Det är med utgångspunkt
härifrån som jag skulle vilja ställa
några frågor.

Vi står här alltså inför det faktum att
vi har att fatta ett, som jag ser det, principiellt
mycket viktigt beslut. Det gäller
att gå nya vägar för att trygga tillgången
till en viss typ av lärare. Samtidigt är
det ju så, att hela vårt skolväsende har
brist på lärare. När vår grundskola skall
byggas upp, kommer vi att råka i den
situationen att vi inte överallt kommer
att ha tillgång till kvalificerade lärare.
Vi, som arbetar i dag i skolstyrelser ute
på landsbygden, har klart för oss hur
svårt det är att skaffa lärare till folkskolans
lågstadium, och vi får överallt
tillgripa provisorier, t. ex. att som småskollärare
anlita sådana som enbart har
realskoleexamen, som folkskollärare,
studenter utan någon som helst undervisningsvana
o. s. v. Allt detta har vi accepterat
efter hand som ett provisorium,
men på längre sikt måste det bli fullständigt
omöjligt att arbeta på detta sätt.
Det blir en undervisning som i alla avseenden
är sämre än den vi skulle vilja
åstadkomma.

Vi måste alltså se hela vår lärarsituation
i stort och göra klart för oss, hur
vi på litet längre sikt skall kunna lösa
denna fråga på ett tillfredsställande sätt.

Det är därför som vi i denna diskussion
gärna hade sett, att man från ansvarigt
håll velat ta itu med problemet i dess
större vidd, och det förvånar mig att utskottsmajoriteten
avvisat förslaget i punkt
2 i reservation a), som går ut på att man
skulle se lärarfrågan i hela dess vidd.

Nu vet jag att riksdagen kommer att
fatta beslut i enlighet med propositionen
— den saken torde vara klar, eftersom
majoritet finns för detta förslag.
Men jag tycker ändå att det förslag, som
vi här har att ta ställning till, är så viktigt
sett på längre sikt, att det inte utan
vidare bara kan accepteras. Det innebär
ju en ny form av studiefinansiering, som
är mycket intressant men som ger anledning
till att ställa frågan: Kommer
detta att bli någonting som vi skall använda
i fortsättningen för att lösa vår
lär ar fråga?

Det förhåller sig ju på det sättet att
den, som påbörjar denna utbildning, faktiskt
blir i mycket hög grad gynnad. Vederbörande
erhåller per månad 650 kronor
i lön och 650 kronor såsom lån —
som skulle vara avskrivet om läraren
tjänstgjort fem år — samt 450 kronor i
månaden i traktamente, summa summarum
1 750 kronor per månad. Vi kan
observera att detta är en favör som ingen
annan har. Samtidigt har vederbörande
möjlighet att söka en tjänst, för
vilken det krävs en mycket dyrbar utbildning,
om han går den akademiska
banan.

Vi är alltså villiga att här bara ta detta
förslag. Det är visserligen ett provisorium,
och det säges att det är en välståndsföreteelse
— något som vi inte
skall behöva upprepa — men jag tycker
att vi bör se denna fråga även på litet
längre sikt. Ändå har vi ingen garanti
för att dessa lärare kommer att arbeta
inom de tekniska läroverken. Herr statsrådet
Edenman sade, att de när som
helst skulle kunna hoppa av. Av de 720
sökandena har 80 uttagits. Vi får förutsätta
att dessa 80 är de bästa av de 720.
De har ju möjligheter att få ett bättre
betalt arbete inom det privata näringslivet
efter sin goda utbildning, som de
får gratis. Under hela utbildningstiden

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

får de en mycket god ekonomi. När de
slutar dienna utbildning, är de alltså
mycket mer kvalificerade än när de började,
och det är ju ont om duktiga tekniker
i näringslivet. De behöver alltså
inte hysa några samvetsbetänkligheter
och kan alltså tacka staten så mycket
för att ha fått denna goda 18-månadersutbildning
och ge sig i väg om de får
ett bättre arbete än en tjänst i lönegrad
A 23.

Yi måste göra klart för oss att vi inte
har löst lärarfrågan, utan att det här gäller
ett provisorium. Vi har redan inom
andra områden provisorier, t. ex. när
det inom landstingen gäller tandläkare
och sjuksköterskor och dylikt. Försök
kan vi nu göra, men dessa åtgärder kommer
samtidigt att få följdverkningar, eftersom
det måste bedömas ur rent principiell
synpunkt hur lärarfrågan i hela
vårt utbildningsväsende måste lösas på
litet längre sikt.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag har tillåtit mig att
till denna punkt i utskottsutlåtande! foga
en blank reservation, som jag med
några ord vill motivera.

Yi hörde här med vilket eftertryck
herr Näsström förklarade, att vi ju faktiskt
har haft motsvarande problem till
behandling här i riksdagen så många
gånger förut, att vi inte alls behöver bli
överraskade över att förslag framläggs
på detta sätt. När man hör detta blir
man något förvånad, och ännu mer förvånad
blir man, när herr Näsström begär
att vi skall böja våra huvuden för
argumentet att det här gäller en följd av
välståndsutvecklingen.

Låt gå för det. Men välståndsutvecklingen
har väl inte kommit som en tjuv
om natten! Den pågår i alla länder. Skall
vi göra anspråk på att vara å jour med
utvecklingen, bör vi också vid planeringen
räkna med konsekvenserna av
välståndsutvecklingen. Det är mycket
tvivelaktigt, om man i detta sammanhang
över huvud taget bör tala om planering.
Förslaget gör mest intryck av att
vara en snabb improvisation. Man kan
fråga sig var ansvaret ligger.

Det är emellertid av mindre intresse
för riksdagen att diskutera vad yrkesöverstyrelsen
och andra centrala myndigheter
bär gjort eller underlåtit. Gentemot
riksdagen är statsrådet och ingen
annan ansvarig. Det är statsrådet som vi
har anledning att vända oss till. Herr
Edenman gör kammaren äran med att
förklara, att det ansvariga statsrådet inte
kan sitta med armarna i kors, när han
får sig förelagt ett förslag, som är genomförbart.
Man kan visserligen dela
den uppfattningen, men till det ansvariga
statsrådets uppgifter hör väl också
att se till att förslag kommer fram i sådan
ordning, att de kan behandlas på
vanligt sätt i riksdagen.

Nu vet vi ju att verksamheten redan
är i gång. Riksdagen är i praktiken bunden.
Man kan fråga sig, på vilken grund
statsrådet egentligen stöder sig, när han
bär satt i gång verksamheten utan att
först tillfråga riksdagen.

Med den blanka reservation som jag
avgivit har jag, herr talman, velat protestera
mot handläggningen av detta ärende.
Jag skulle ha önskat att utskottet
haft kurage nog att säga ifrån på ett
omildare sätt än utskottet nu har gjort
när det gäller den formella sidan av
ärendet. Det är nämligen detta — jag
vågar säga tilltagande — sätt från kanslihusets
sida att ställa riksdagen »off
side» den ena gången efter den andra,
som steg för steg begränsar riksdagens
befogenheter och inflytande. Det är mer
än en som fått intrycket att kanslihuset
börjar betrakta riksdagen som ett besvärligt
påhäng, som det egentligen borde
vara skönt att bli av med.

Herr talman! Efter att ha yttrat detta
utgår jag ifrån att medel kommer att beviljas
och att den verksamhet, som redan
är i gång, kommer att föras vidare. Jag
vill inte taga på mitt ansvar att stoppa
verksamheten med hänsyn till föreliggande
omständigheter. Det är enligt min
mening nödvändigt att sätta den i gång.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det är svårt för ett
statsråd att vara på två ställen på en
gång, men det är också i viss mån för -

26 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

virrande för dem som skall replikera, att
statsrådet måste träda emellan i debatten.

Jag skulle först vilja vända mig mot vad
herr Näsström anförde. Jag iakttog att
herr Näsström gick mycket lätt förbi den
konstitutionella sidan av frågan. Han menade,
att utskottet hade ansett det vara
sin skyldighet att ställa sig positivt till
förslaget. Utbildningen har börjat. Det
gäller nu ett förslag, som redan har tagit
konkreta former, samtidigt som utskottet
snabbehandlat det. Jag jämför
detta med statsrådets uttalande om att
här inte har funnits någon passivitet.
Statsrådet menade att hellre än att vara
passiv, så fick man forcera ärendet.
Överstyrelsen avgav sitt förslag den 26
oktober. Passiviteten har väl förelegat
dessförinnan, och det är mot den som vi
reagerar. Med rimlig planering skulle vi
ha kunnat få förslaget på hösten. Då
hade riksdagen kunnat ta ställning till utbildningsfrågan
i vederbörlig ordning.
Riksdagen hade i så fall inte, som nu har
skett, satts i efterhand, vilket enligt min
mening är ganska upprörande.

Statsrådet tryckte på att det här inte
är fråga om något annat än omskolning.
Jag vet inte om man bör kalla verksamheten
för »omskolning». Jag har fäst mig
vid att utskottsutlåtandet endast använder
uttrycket »utbildning».

Herr statsrådet yttrade vidare, att man
inte skulle erbjuda något slavkontrakt
åt de ingenjörer, som nu utbildas. De kan
hoppa av när de vill. Ja, och det kommer
de sannolikt att göra, när de, som
man kan räkna med, har funnit en arbetsgivare,
som vill ta på sig kostnaden.
Det har man varnat för, och Chalmers
tekniska högskola har speciellt tagit sikte
härpå i sitt remissyttrande. Högskolan
yttrar om kurserna följande: »Förutsättningarna
att — med uppehållande av
normala kunskapskrav — lotsa kursdeltagarna
genom de uppställda studieprogrammen
torde därför vara starkt begränsade.
I allra bästa fall kan 50 %
av deltagarna beräknas klara sig.

Industriens, näringslivets och förvaltningens
behov av gymnasieingenjörer är
i dagens läge synnerligen stort. Man

bör därför icke göra sig några illusioner
beträffande standarden på de gymnasieingenjörer
som söker sig till dessa kurser.
I den mån kvalificerade tekniker gör
det, kan det befaras, att de efter erhållen
utbildning snart nog återvänder till den
verksamhet, varifrån de kommit.»

Jag tror att detta kan vara ett svar
på den glädjeyttring, som utskottets ärade
ordförande gav uttryck åt, över att så
många sökt sig till kursen.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag har egentligen begärt
ordet för att korrigera mig själv.
Jag angav i mitt förra anförande några
siffror, som jag hämtat ur en sammanställning
av skolöverstyrelsen och som
gällde behovet av lärare i skolor i allmänhet
med utgångspunkt från hur
många redan ledigförklarade tjänster
som man har lyckats få tillsatta. Jag angav
därvid en del felaktiga procentuella
uträkningar. Jag har inte blivit korrigerad
av någon på den punkten, och det visar
kanske bara, att intresset för denna
fråga i och för sig inte är så stort och
att kunnigheten är ännu mindre.

De procentuella siffrorna var alltså
felaktiga — de har blivit rättade i trycket
-— men de absoluta siffror jag lämnade
var riktiga. Om jag nu säger att
ungefär en femtedel av de per den 1 januari
1961 ledigförklarade ordinarie
tjänsterna vid de allmänna läroverken
har kunnat tillsättas, så visar detta ändå,
att behovet vid dessa läroverk är minst
lika stort som vid de tekniska läroverken.
Nu gör bl. a. departementschefen
gällande att det är så litet att göra åt saken,
därför att det finns inga liknande
åtgärder som kan vidtagas för att bemästra
problemen vid andra skolor. Det
är ganska beklämmande att höra. Nog
skulle man väl kanske kunna tänka sig en
forcering.

Departementschefen talade med ett
visst förakt om hemställandena i reservationen.
Han förklarade att det ju inte
var någonting som begärdes, och han
menade bl. a., att passivitet i detta läge
hade varit det enda klandervärda. Pas -

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

siviteten har Kungl. Ma,j:t tagit avstånd
från genom denna verkliga aktivitet, åtminstone
när det gäller tempot.

Det är emellertid ingen som önskar
passivitet på denna punkt. De motionärer,
som departementschefen här citerade,
har inte heller yrkat härpå utan
tvärtom på att åtgärder skall vidtagas
snart, men i större omfattning än han
har velat göra.

Det är en synpunkt, herr talman, som
inte alls har blivit berörd men som borde
nämnas och kanske också kan ge
någon anvisning om frågans lösning och
om läget. Man måste betänka att det är
1930-talets fåtaliga årskullar, som nu
skall rekrytera lärarkåren, och att det är
1940-talets stora elevkullar, som nu efterfrågar
utbildning. Det är klart att lärartillgången
måste av sig själv förändras
i positivare riktning, när 1940-talets
stora kullar kommer att utbildas till lärare.
Med hänsyn härtill skulle man kunna
göra gällande, att man nu borde kunna
godtaga en nödlösning.

Ja, men bara under en förutsättning,
nämligen att nödlösningens negativa effekt
kan garanteras bli kortvarig. Det
finns emellertid inga sådana garantier,
därför att man, som herr Näsström gav
uttryck åt, just riskerar en fortsättning i
samma riktning som här är påbörjad.
Eller direkt utsagt: Man avser tydligen
att fullfölja dessa kurser under kommande
år, och det kommer att innebära en
lärarrekrytering i kvalitetssänkande riktning.

Jag vågar säga detta, herr talman, utan
att härmed förringa läroverksingenjörerna.
Jag ansluter mig därför helt och
hållet till de synpunkter, som herr Geijer
redovisade, när han talade om att det
ur samhällets lika väl som ur den enskildes
synpunkt är viktigast att var och en
kan få komma till den yrkesplats, där
han eller hon med sin utbildning och
sitt intresse hör hemma.

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! I sitt andra inlägg lät
fröken Ljungberg mig förstå, att jag på
något sätt skulle ha antytt, att om hon

tidigare varit här, så skulle hon ha vetat,
att vi många gånger fört diskussioner
av detta slag. Jag kan försäkra fröken
Ljungberg att jag inte på något sätt
har velat antyda, att hon är nykomling.
Tvärtom anser jag att det är bra med
nya friska krafter, framför allt om de
är positiva.

Sedan skulle jag vilja säga några ord
till vännen Thorsten Larsson, som varit
med i utskottet, visserligen som suppleant
men dock närvarande. Han erinrade
oss om satsen om att riksdagsmännen
inte behövde resa så fort, för »vad
de för länge sedan bort göra är allaredan
gjort» — det var alltså en travestering
på det gamla kända uttrycket.

Jag kan försäkra herr Larsson att med
att upprepa orden »vad som för länge
sedan bort göras» — om det är det han
syftar på — har jag inte på något sätt
velat anklaga herr Edenmans företrädare
i ämbetet!

Tanken att lärarbristen är en välståndsföreteelse
är riktig. Jag erinrar
emellertid om de stora barnkullarna i
mitten av 1940-talet, då det föddes omkring
145 000 barn om året — nu är vi
nere i 105 000—110 000. När barnen
kommer upp i sådan ålder att de söker
sig till högre utbildning, blir problemet
för oss av en helt annan art än det är
i dag, när det är de verkligt stora årskullarna
som skall få utbildning.

Herr Hanson nämnde någonting om att
det här problemet kommit som en tjuv
om natten. Det är inte alls på det sättet.
Jag vill inte anklaga KÖY för att inte
ha hittat på den här lösningen förrän
nu — jag är tvärt om tacksam att styrelsen
nu kommit med ett förslag, och
det tycker jag vi alla borde vara.

Både herr Hanson och fru Segerstedt
Wiberg nämnde den konstitutionella sidan
av saken. Ja, jag vill peka på att vi
ju har ett konstitutionsutskott. Skulle
det finna något fel på handläggningen
från konstitutionell synpunkt, tror jag
att det kommer att göra ett påpekande.
Studerar man saken litet närmare, kan
det emellertid tänkas att anklagelsen riktas
mot ett helt annat håll, vilket jag
tror ingen här önskar. Propositionen har

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

hänvisats till statsutskottet. Jag tror
emellertid att vi inte bör ge oss in i de
labyrinterna.

Fru Segerstedt Wiberg sade att vi borde
ha kunnat behandla förslaget under
hösten. Jag vet inte om fru Segerstedt
Wiberg hörde vad statsrådet sade om
att det kom en hel del invändningar när
förslaget gick ut på remiss och att han
därför uppdrog åt professor Woxén att
överarbeta förslaget. Då hade man kommit
långt över den tid då det hade varit
möjligt att framlägga förslag till höstriksdagen,
såvida det inte skulle vara
till instundande höstriksdag. Statsrådet
redogjorde för detta, så jag behöver inte
vidare orda om den saken.

När vi nu har resonerat om det här
problemet har det gjorts många invändningar,
och jag har lyssnat till dem
mycket noga främst för att söka uppfatta
något förslag som kunde vara bättre
än det som här redovisas. Jag tror
emellertid att kammarens alla ärade ledamöter
måste erkänna, att något sådant
förslag tyvärr inte har framkommit. Det
har visserligen nämnts, att man skulle
kunna ta upp lärarfrågan i hela dess
vidd, men man behöver inte ha deltagit
i många statliga utredningar för att kunna
göra sig en uppfattning om vilken
tidsutdräkt det skulle betyda. När skulle
vi då ha fått förslaget? Jag misstänker
att det varken hade blivit 1962 eller
1963, och det är mycket svårt att säga
när ett sådant förslag skulle ha kunnat
föreligga. När vi nu har ett förslag på
bordet, tror jag inte man vinner någonting
med att framföra sådana synpunkter,
och om man sedan vill att lärarproblemet
skall utredas i dess helhet, finns
det ju möjlighet för vem som helst att
motionera om den saken. Det blir dock
en helt annan fråga.

Herr talman! Jag vidhåller mitt förslag
om bifall till utskottets hemställan.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag förstår att vad herr
Näsström syftade på var att herr Persson
i Skabersjö var ecklesiastikminister

fram till 1957. Vi skriver i år 1962. Jag
föreställer mig att även herr Näsström
menar, att det borde kunna ha hänt någonting
under den tiden.

Jag skulle inte ha sagt någonting i
den här frågan, om vi åtminstone fått
upp den under den gångna höstriksdagen,
vilket borde ha varit möjligt. Jag
tror inte att vi bör bagatellisera att man
på olika håll, även uppe i departementet,
har försuttit tiden.

Inför den nuvarande situationen har
emellertid även vi accepterat den nu
föreslagna forcerade lösningen. Utskottet
har skrivit så hårt på den punkten,
att jag nästan vågar säga att utlåtandet
är bistrare än reservationen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort

genmäle:

Herr talman! Bara några ord med anledning
av vad herr Näsström sade.

Herr Näsström sade att den utveckling
vi behandlar nu är en följd av den
välståndsutveckling, som vi alla omhuldar.
Vad jag ville ha sagt var att välståndsutvecklingen
inte har kommit som
en tjuv om natten. Den kan man inte
skylla på, herr Näsström. Har man en
hög ambitionsgrad när det gäller att planera
och ser man att välståndet oavbrutet
växer omkring oss, bör man planera
med hänsyn till det och inte skylla på
välståndet när någonting går på sned.

Över huvud taget finner jag det egendomligt
att en så framstående företrädare
för statsutskottet som herr Näsström
andas en sådan belåtenhet med
den formella handläggningen av saken.
Jag tycker det är anmärkningsvärt att
statsutskottet inte förmår reagera hårdare
mot en så orimlig förhandlingsordning
som det här är fråga om.

Nu säger herr Näsström, att om det
har begåtts något konstitutionellt fel, får
konstitutionsutskottet ta upp den saken.
Ja, det har vi hört många gånger att
man säger inom regeringspartiet. Man
vet att man har en komfortabel majoritet
i detta utskott som alltid kommer att
vara mycket belåten med praktiskt taget
vad som helst. Dess granskning är från

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk

den synpunkten verkningslös som parlamentariskt
kontrollinstrument.

Vad jag har velat säga med mitt första
anförande och vill upprepa nu är att
riksdagen borde visa någon självkänsla
och reagera skarpt mot en handläggning
som inte ger oss tillfälle till en nöjaktig
realbehandling av det föreliggande ärendet.
Jag har däremot inte gått in på den
så att säga materiella sidan av saken,
eftersom jag menar att det finns starka
skäl till att den här utbildningen redan
har satts i gång.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Näsström undrar,
om några av oss som kritiserar förslaget
har något bättre att komma med. Jag
vet inte vad den frågan skall tjäna till —
den är meningslös. Om vi skulle komma
med ett bättre förslag i dag, hur skulle
det då behandlas?

Herr Näsström frågade mig också
med sorg i stämman, om jag inte hade
hört vad statsrådet sade. Jo, jag hörde att
statsrådet sade, att det första förslaget hade
överarbetats efter remissen. Jag vet
också att det därefter kom tillbaka i ungefär
samma form till remissinstanserna.
Tiden var då så knapp, att man inte
kunde begära yttranden i vanlig ordning
om det nya förslaget. Utredningsmannen
ställde bara vissa frågor till de berörda
parterna. Åtminstone Chalmers tekniska
högskola vidhöll sin kritik, och Chalmers
anser ännu i dag, att man icke kan
ta emot den grupp som föreslagits få utbildning
där 1963. Jag kontrollerade denna
uppgift klockan fem minuter i två.

Sedan vill jag säga till herr Näsström,
att jag vet att vi har ett konstitutionsutskott
— jag är själv ledamot av det. Jag
förstår dock inte resonemanget, att man
skall överlåta till konstitutionsutskottet
att se till att konstitutionen följs i alla
delar. En strävan därefter trodde jag var
någonting som man kunde kräva av varje
ledamot och av varje utskott i riksdagen.

Herr NÄSSTRÖM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att kammaren är
ganska trött på denna överläggning, varför
jag skall fatta mig mycket kort.

Herr Larsson är förvånad över hur
skarpt utskottet har skrivit. Herr Hansson
är lika förvånad över den slöhet
som utskottet har visat i samma sak.
Ja, det är inte alltid så lätt! Men jag
kanske får tolka det så att vi funnit en
gyllene medelväg.

Herr Hanson påpekade med litet ovanlig
skärpa, att den majoritet som finns i
utskottet tycks gå med på vad som helst.
Jag tror inte att min värderade vän herr
Källqvist, som har begärt ordet efter mig,
kommer att erkänna det, och inte herr
Andersson i Örnsköldsvik heller. Det är
nämligen rena sakskäl som har varit avgörande
för utskottet såväl denna gång
som tidigare.

Herr KÄLLQVIST (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan vitsorda att beträffande
den saken kommer jag att hålla
med herr Näsström. Jag är emellertid
också suppleant i konstitutionsutskottet,
och jag vill inte nu lova att jag där skall
vara med om det.

Förlåt mig, fröken Ljungberg, men
jag måste ta upp korrigeringen av siffrorna.
Fröken Ljungberg betecknade det,
om jag inte hörde fel, som okunnighet
eller bristande intresse att ingen annan
upptäckt felaktigheten. Bristande intresse
kan man knappast beskylla mig för,
okunnighet möjligtvis. Här var det dock
så att jag och mina kamrater på värmlandsbänken
upptäckte saken, men vi
var så hänsynsfulla att vi inte ville rida
på det. Dessutom ville vi vänta och få se
det i protokollet också.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande vartdera av mom. 1
och 2 av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan samt därefter
särskilt rörande mom. 3—5.

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Ang. utbildning av gymnasieingenjörer

I fråga om mom. 1, fortsatte herr talmannen,
hade yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl.
vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen i motsvarande del.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Ljungberg begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 23 punkten
1 mom. 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hagberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 107;

Nej— 21.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera gjordes i enlighet med de
beträffande mom. 2 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
vad utskottet hemställt samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den av fröken Andersson m. fl.

till lärare vid tekniska läroverk

vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen i motsvarande del; och
förklarades den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Rörande inom. 3—5, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2:o)
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av fröken Andersson
m. fl. vid punkten avgivna, med a betecknade
reservationen i motsvarande
delar; samt 3:o) att kammaren skulle
bifalla utskottets hemställan med den
ändring, som föranleddes av bifall till
motionen I: 352.

Härpå gjordes propositioner enligt berörda
yrkanden och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
oförändrad vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 2 och 3
Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar rörande
utgifterna för budgetåret 1962/63
för kungl. hov- och slottsstaterna, bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
första lagutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 54, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj ds framställningar
rörande utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska
läroverk.

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Interpellation ang. förslag till årets riksdag om fyra veckors semester for vissa

arbetstagargrupper

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 23 bifölles även av andra
kammaren.

Interpellation ang. förslag till årets riksdag
om fyra veckors semester för vissa
arbetstagargrupper

Herr PERSSON, HELMER, (k) erhöll
på begäran ordet och yttrade:

Herr talman! 1961 års riksdag beslutade
att aktualisera en utökning av semestertiden
till fyra veckor för vissa
grupper arbetare med särskilt pressande
arbete. Anledningen till riksdagsbehandlingen
av denna fråga var en motion i
andra kammaren (nr 430) av herrar
Carlsson i Huskvarna och Löfroth. Beslutet
innebar att motionärernas önskemål
skulle överlämnas till semesterutredningen
för kännedom.

De berörda arbetargrupperna hade
väntat ett förslag till 1962 års riksdag
om sådan ändring av semesterlagstiftningen
som föreslogs i motionen. Något
sådant förslag föreligger inte. I den förteckning
över propositioner som regeringen
har för avsikt att presentera riksdagen
under vårsessionen finns inte heller
angivet förslag om ändring av semesterlagstiftningen.
Detta tyder på att
regeringen inte ansett den begärda utökningen
av semestertiden till fyra veckor
för vissa grupper av arbetare böra
föreläggas 1962 års riksdag.

Några tekniska svårigheter skulle den
ifrågasatta ändringen näppeligen åstadkomma.
Gruvarbetare under jord och i
Norrbotten samt några andra arbetargrupper
hade tre veckors semester i flera
år medan arbetare i allmänhet endast

hade två veckor. Om olika semestertid
kunde tillämpas utan olägenhet under
dessa år, skulle en liknande anordning
nu också kunna genomföras.

Jag vill inte utesluta möjligheten att
regeringen har för avsikt att förelägga
1962 års riksdag förslag om utökad semester
för vissa grupper av arbetare.
Då emellertid många familjer redan nu
planlägger sin semester vore det tacknämligt
att få ett besked på denna
punkt.

Med denna korta motivering ber jag att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få göra följande interpellation: Avser

regeringen att förelägga riksdagen
förslag om sådan ändring av semesterlagen
att gruvarbetare under jord
i Norrbotten, samt de övriga grupper
som omnämnts i motion nr 430 i andra
kammaren 1961, erhåller längre semester
redan år 1962?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Wirmark under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad, av honom in. fl.
undertecknad motion, nr 545, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition nr 42,
angående bidrag till restaurering av
Uppsala domkyrka m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.35.

In fidem

Fritz af Petersens