Nr 7 FÖRSTA KAMM AREN 1960 (Riksdagens protokoll 1960:7)

RIKSDAGENS

'' ■ • A "

[åtMMÅi:

PROTOKOLL

Nr 7 FÖRSTA KAMM AREN 1960

4—9 mars

Debatter m. m.

Tisdagen den 8 mars Sid.

Svar på fråga av herr Olofsson, Uno, ang. förslag till riksdagen om
utbyggande av räddningstjänsten i fjällen m. m............. 8

Utsträckt motionstid i visst ärende ............................ 9

Interpellationer:

av herr Åkesson ang. förslag till riksdagen rörande återbetalning
till medlem av överskottsinsats i ekonomisk förening .. 9

av herr Larsson, Thorsten, ang. åtgärder för att avhjälpa bristen
på sjuksköterskor .................................. 10

av herr Svanström ang. beskattningen av inkomst från skogsavverkningar,
föranledda av torkskador .................. 11

Onsdagen den 9 mars

Anslag under femte huvudtiteln:

Socialattachéer ............................................

Mödrahjälp ................................................

Mödrahjälpsnämnderna ....................................

Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps- och barnavårds lagarna

m. ................................................

Bidrag till anordnande av ålderdomshem ....................

Driftbidrag till anstalter för halvöppen barnavård

Ferieresor för barn ..........................................

Feriesor för husmödrar ......................................

Bidrag till driften av semesterhem ..........................

Stipendier för underlättande av husmoderssemester

Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder ....................

Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor ..................

Vissa kostnader för statens bosättningslån ....................

Socialförsäkringens administrationsnämnd ..................

Bidrag till utlandssvenskarnas förening.......................

1 Första kammarens protokoll 1960. Nr 7

25
29
31
34
36

Nr 7

Innehåll

Sid.

Anslag under sjunde huvudtiteln:

Tullverkets materielanskaffning ............................ 47

Ersättning till städerna för mistad tolag...................... 49

Skatteersättning åt kommunerna .............................. 51

Televisionsverksamhetens driftkostnader, m. m................. 60

Luftfartsfondens underskott .................................... 65

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till
avlöningar .................................................. 71

Om räntehöjning å statens bosättningslån ...................... 75

Enskildas aktieförvärv i statliga företag m. m................... 74

Restriktiv användning av tillgängliga anslag m. m............... 86

Begränsning av statsutgifterna i vissa hänseenden................ 88

Om upphävande av lagen med särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfällighets utdebitering av skatt
för åren 1958—1965 ........................................ 90

Domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen .......... 90

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 mars

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 4, om ändrade sekretessbestämmelser
för de i statsrådet förda protokollen.................. 12

— nr 5, ang. ändrad lydelse av 4 § lagen om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar .................... 12

Statsutskottets utlåtande nr 5, ang. utgifterna under femte huvudtiteln
(socialdepartementet) ................................ 12

— nr 7, ang. utgifterna under sjunde huvudtiteln (finansdepartementet)
.................................................. 47

— nr 9, ang. anslag å kapitalhudgeten: kommunikationsdepartementet
.................................................... 60

— nr 28, ang. underskott för luftfartsfonden .................. 65

— nr 29, anslag å kapitalbudgeten: finansdepartementet ........ 71

— nr 30, ang. försäljning av vissa allmänna arvsfonden tillfallna

fastigheter ................................................ 71

— nr 31, ang. ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av

anslag till avlöningar ...................................... 71

— nr 32, ang. anslag å kapitalbudgeten: socialdepartementet .... 73

—■ nr 33, ang. frågor om befrielse från ersättningsskyldighet till

kronan m. m............................................... 74

— nr 34, ang. enskildas aktieförvärv i statliga företag m. m..... 74

— nr 35, om restriktiv användning av tillgängliga anslag m. m. . . 86

— nr 36, om begränsning av statsutgifterna i vissa hänseenden

m. m.......................................................

Innehåll

Nr 7

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 19, om upphävande av lagen
med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—-1965 90

— nr 22, om tillverkning av ciderdrycker med viss alkoholhalt . . 90

— nr 29, ang. ändring i förordningen om skatt å vissa pälsvaror 90

Bankoutskottets utlåtande nr 6, ang. ändring i förordningen om
Konungariket Sveriges stadshypotekskassa och om stadshypoteksföreningar,
m. m......................................... 90

— nr 7, ang. verkställd granskning av riksbankens och riksgälds kontorets

styrelse och förvaltning ........................ 90

— nr 8, om pension åt förre portvakten vid riksdagshuset Anton

Lundgren .................................................. 90

Första lagutskottets utlåtande nr 11, om utredning rörande domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen .......... 90

— nr 12, om en undersökning huru svensk rätt förhåller sig till de

i internationella juristkommissionens Delhi-deklaration av januari
1959 uppställda kraven m. m....................... 92

— nr 13, ang. beräkningen i visst fall av preskriptionstiden för brott 92

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 3, ang. reseersättning
till föräldrar med barn å vissa anstalter .................... 92

— nr 4, om utredning rörande stöd åt ofullständiga familjer .... 92

no.

-ii.»'' • “

*■-

.iiirU’;..- ! >:<;■ • , -t? •

•-'' , i

■''o

Fredagen den 4 mars 1960

Nr 7

Fredagen den 4 mars

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 26 nästlidne
februari.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Branting för tiden från
och med den 3 till och med den 23 innevarande
månad på grund av ett från
honom inkommet, nu uppläst läkarintyg,
utvisande att han till följd av hypertoni
vore sjukskriven för tiden till
Pch med sistnämnda dag.

Vidare upplästes två till kammaren inkomna
ansökningar, vilka jämte därvid
fogade läkarintyg voro så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av närslutna läkarintyg anhålles
härmed vördsamt om ledighet för
hälsans vårdande under tiden till den 18
mars 1960.

Stockholm den 4 mars 1960

Bertil Mogård

Riksdagsman Bertil Mogård, som lidit
av besvärlig bältros och fortfarande har
nedsatta krafter härav, rekommenderas
att för hälsans vårdande icke deltaga i
riksdagsarbetet under tiden den 7/3—
den 18/3 1960.

Stockholm den 1 mars 1960

K. Befrits

Till riksdagens första kammare

Med hänvisning till bifogade läkarintyg
får jag härmed anhålla om fortsatt
ledighet från riksdagsarbetet fr. o. m.
den 4/3 1960 tills vidare.

Säter den 1 mars 1960

Gustaf Snygg

Härmed intygas att riksdagsman Johan
Gustav Snygg, född den 5/3 1896,
på grund av sjukdom (långvarig bron -

chit med feber) fortfarande är arbetsoförmögen
fr. o. m. den 4/3 1960 och
tills vidare samt att han av undertecknad
blivit remitterad till sjukhus för
vård.

Säter den 1 mars 1960

C.-G. Norman
Leg. läkare

Även de av herrar Mogård och Snygg
sökta ledigheterna beviljades, beträffande
den senare för den tid, varunder han
vore på grund av sjukdom oförmögen att
deltaga i riksdagsarbetet.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
därjämte herr Boheman för tiden
från och med den 8 till och med
den 18 i denna månad för resa till
U.S.A.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 78, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad avser
ecklesiastikdepartementets verksamhetsområde; nr

79, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser försvarsdepartementets verksamhetsområde; nr

80, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre reservationsanslag, avseende
inrikesdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 81, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan.

Nr 7

Fredagen den 4 mars 1960

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 82, till Konungen i anledning av motioner
om ändring i jordförvärvslagen

m. m.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 59, angående fråga om befrielse från
viss betalningsskyldighet till kronan
inom kommunikationsdepartementets
ämbetsområde; och

nr 61, angående statsbidrag till lärarbostäder
m. m.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

62, angående vissa norrlandsfrågor;
och

nr 63, med förslag till stadga angående
enskilda sjukhem m. m.

Anmäldes och bordlädes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av väckta motioner
om ändrade sekretessbestämmelser för
de i statsrådet förda protokollen; samt
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten
att utbekomma allmänna handlingar;
statsutskottets utlåtanden:
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda fram ställningar

rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under femte
huvudtiteln, avseende anslagen inom socialdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom finansdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad avser

kommunikationsdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta
motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om upptagande å riksstaten för
budgetåret 1960/61 av underskottet för
luftfartsfonden, jämte i ämnet väckta motioner; nr

29, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter; nr

31, i anledning av väckta motioner
angående ändrad ordning för uppförande
i statsbudgeten av anslag till avlöningar; nr

32, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. in.;

nr 34, i anledning av väckta motioner
angående enskildas aktieförvärv i
statliga företag m. m.;

nr 35, i anledning av väckta motioner
om restriktiv användning av tillgängliga
anslag m. m.; samt

nr 36, i anledning av väckta motioner
om begränsning av statsutgifterna i vissa
hänseenden in. m., i vad motionerna
avser begränsning av statsutgifterna för
budgetåret 1960/61 och anslagsminskningar
för budgetåret 1961/62;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 19, i anledning av väckta motioner
om upphävande av lagen med särskilda
bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan samfäblighets
utdebitering av skatt för åren
1958—1965;

Nr 7

Fredagen den 4 mars 1960

nr 22, i anledning av väckt motion
om tillverkning av ciderdrycker med
viss alkoholhalt; samt

nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa
pälsvaror;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 6, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
27 mars 1953 (nr 95) om Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa och om
stadshypoteksföreningar, m. in.;

nr 7, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning; samt

nr 8, i anledning av väckt motion om
pension åt förre portvakten vid riksdagshuset
Anton Lundgren;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 11, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen;

nr 12, i anledning av väckt motion om
en undersökning huru svensk rätt förhåller
sig till de i internationella juristkommissionens
Delhi-deklaration av januari
1959 uppställda kraven; samt
nr 13, i anledning av väckta motioner
angående beräkningen i visst fall av preskriptionstiden
för brott; ävensom

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

3, i anledning av väckta motioner
angående reseersättning till föräldrar
med barn å vissa anstalter; samt

nr 4, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande stöd åt ofullständiga
familjer.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.12.

In fidem
K.-G. Lindeläw

Nr 7

Tisdagen den 8 mars 1960

Tisdagen den 8 mars

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollen för den 1 och
den 2 innevarande månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman
Bengt Gustavsson på grund av öroninflammation
ej kan deltaga i riksdagsarbetet
under tiden 4/3—14/3 1960.

Centrallasarettet, Eskilstuna, den 4
mars 1960

Carl-Axel Fröding
Lasarettsläkare

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Gustavsson, Bengt, för den
i läkarintyget angivna tiden.

Vidare beviljades herr Hanson, PerOlof,
och herr Lange ledighet från riksdagsarbetet
från och med den 9 i denna
månad, herr Hanson, Per-Olof, för tiden
till och med den 11 mars för utrikes
resa samt herr Lange för tiden till och
med den 15 mars för deltagande i möte
med EFTA:s ministerråd i Wien.

Anmäldes och godkändes utrikesutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 83, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
av handels- och betalningsavtal
mellan Sverige och Rumänska Folkrepubliken
m. m.

Ang. förslag till riksdagen om utbyggande
av räddningstjänsten i fjällen m. m.

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Olofsson, Uno, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
framställt följande fråga: »När
avser herr statsrådet att för riksdagen

framlägga de förslag beträffande räddningstjänstens
utbyggande, upplysningsverksamhet
rörande lämplig utrustning
och försiktighet vid fjällfärder etc. som
kan föranledas av den 1958 avlämnade
utredningen i hithörande frågor?»

Herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Ledamoten av denna
kammare, herr Olofsson, har frågat mig
när jag avser att för riksdagen framlägga
de förslag beträffande räddningstjänstens
utbyggande, upplysningsverksamhet
rörande lämplig utrustning och
försiktighet vid fjällfärder etc. som kan
föranledas av den 1958 avlämnade utredningen
i hithörande frågor.

Till svar på herr Olofssons fråga vill
jag meddela, att den 1958 avlämnade utredningen
angående fjällräddningstjänsten
och därav föranledda förslag redan
framlagts för riksdagen, nämligen dels i
fjolårets statsverksproposition, tionde
huvudtiteln, s. 213—215, och dels — i
återstående delar — i årets statsverksproposition,
elfte huvudtiteln, s. 454—
462.

Herr OLOFSSON, UNO, (fp):

Herr talman! Till statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet ber jag att
få framföra ett tack för detta mycket
kortfattade svar. Behandlingen av denna
fråga har tydligen i någon mån gått mig
förbi. Anledningen till att jag framställde
interpellationen var den, att vi nu
kommit till den årstid när vi i radio
och tidningspress allt oftare får meddelanden
om olyckor som förekommit i
fjällvärlden. En del av dessa olyckor får
naturligtvis tillskrivas olyckliga omständigheter,
men en del bottnar också i
oförstånd och bristande omdöme. Stats -

Tisdagen den 8 mars 1960

Nr 7

Ang. utsträckt motionstid i visst ärende —
rörande återbetalning till medlem av
makterna borde här vidtaga åtgärder för
att så långt som möjligt är hindra att
olyckor skall hända gång på gång.

Det är givet att man inte kan ingripa
alltför mycket i den enskilda människans
frihet att förfoga över liv och
lem, men det får inte bli hur många
olyckor som helst. Jag tror att en upplysningsverksamhet
inte minst bland lärare
och färdledare om de risker man
här tar skulle vara mycket gagnelig och
till stor nytta. En skolklass följer ju sin
lärare vart han än far, och det är givetvis
den ansvarige färdledaren man i
främsta rummet bör rikta sig till. Av
verkligt stor betydelse för fjällräddningarna
vore också om färdledarna vore utrustade
med radiotelefon och även försedda
med bästa möjliga utrustning i övrigt.
Dessa varje vinter ständigt återkommande
meddelanden om olyckor i
fjällvärlden får inte fortsätta. Fjällvistelsen
är för oss alla nutidsmänniskor av
sådant värde, att den inte får äventyras
genom alltför våghalsiga färder i fjällvärlden.

Jag ber ännu en gång att få tacka för
svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. utsträckt motionstid i visst ärende

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 62, angående vissa norrlandsfrågor.

Herr PÅLSSON (ep):

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta att tiden
för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 62 angående
vissa norrlandsfrågor måtte med
hänsyn till ärendets omfattning utsträckas
till det sammanträde, som infaller
näst efter femton dagar från propositionens
avlämnande till kammaren.

Sedan överläggningen förklarats härmed
slutad, beslöt kammaren på särskilda
propositioner att hänvisa ifrågavarande
kungl. proposition till jordbruksutskottet
samt att bifalla herr Påls -

Interpellation ang. förslag till riksdagen
överskottsinsats i ekonomisk förening
sons hemställan om utsträckning av tiden
för avgivande av motioner i anledning
av samma proposition.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 63, med förslag till stadga angående
enskilda sjukhem m. m.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 4 och
5, statsutskottets utlåtanden nr 5, 7, 9 och
28—36, bevillningsutskottets betänkanden
nr 19, 22 och 29, bankoutskottets utlåtanden
nr 6—8, första lagutskottets utlåtanden
nr 11—13 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtanden nr 3 och 4.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

60, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61;

nr 64, med förslag till lag om renmärken,
m. m.;

nr 65, angående anslag för budgetåret
1960/61 till Bidrag till Metallografiska
institutet, m. m.;

nr 66, med förslag till förordning angående
de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum; och

nr 73, angående vissa markförvärv för
försvaret.

Interpellation ang. förslag till riksdagen
rörande återbetalning till medlem av
överskottsinsats i ekonomisk förening

Herr ÅKESSON (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! I motion till 1958 års
A-riksdag begärdes en utredning rörande
sådan ändring av 18 § lagen den 1
juni 1951 om ekonomiska föreningar
att medlem i dylik förening utan att behöva
utträda skulle kunna helt eller delvis
återfå den del av sitt insatskapital
som överskrider i stadgarna föreskrivet
minimikapital.

Nr 7

Tisdagen den 8 mars 1960

Interpellation ang. åtgärder för att avhjälpa bristen på sjuksköterskor

Motionen tillstyrktes av en rad remissinstanser
och blev också bifallen av
riksdagen.

Enligt vad jag erfarit har den begärda
lagändringen emellertid ännu ej utarbetats.

Jag anhåller därför om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet få ställa
följande fråga:

Är herr statsrådet i tillfälle att inför
kammaren redogöra för när det kan förväntas
att det begärda förslaget till ändring
av föreningslagen i syfte att möjliggöra
återbetalning till medlem av insatskapital
som överskrider i stadgarna föreskrivet
minimikapital kommer att föreläggas
riksdagen?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. åtgärder för att avhjälpa
bristen på sjuksköterskor

Ordet lämnades härefter på begäran
till herr LARSSON, THORSTEN, (ep)
som anförde:

Herr talman! Det svenska sjukhusväsendet
lider för närvarande av en på
vissa områden synnerligen besvärande
personalbrist. Särskilt stor är bristen på
sjuksköterskor. Denna brist har som bekant
medfört att vissa sjukhus helt enkelt
fått lägga ner verksamheten inom
någon eller några avdelningar. Nyuppförda
sjukhus och sjukhusavdelningar
har också uppenbara svårigheter att
komma igång på grund av sköterskebristen.
Inskränkningar har ju tidigare
förekommit under semestersäsongen på
sommaren, vilket med hänsyn till den
under sommartid lägre sjukdomsfrekvensen
inte haft så menliga verkningar.
De nu aktuella inskränkningarna gäller
emellertid inte sommartid och lågfrekvenstid,
varför man måste se betydligt
allvarligare på saken.

Sjukhusväsendet har varit föremål för
en omfattande expansion under det senaste
årtiondet. Resurserna för utbildning
av bl. a. sjuksköterskor har även

utökats, men den nu aktuella situationen
ger belägg för att en brist ändå råder.
Samtidigt som man söker utvidga utbildningskapaciteten
måste enligt min mening
åtgärder vidtagas i syfte att åstadkomma
en annan arbetsfördelning och
en arbetsavlastning av sjuksköterskorna.
En del av sjuksköterskornas nuvarande
arbetsuppgifter kan säkert övertagas av
annan personal vid sjukhusen, t. ex. undersköterskor
och kvalificerade sjukvårdsbiträden.
Vidare kan det övervägas,
om inte annan personal kan insättas i
stället för sjuksköterskor på avdelningar
som inte är vanliga sjukavdelningar. Jag
åsyftar främst att sjukskötersketjänsterna
på röntgen- och laboratorieavdelningar
bör kunna ersättas med specialutbildad
arbetskraft. Det är också av vikt, att
man tillvaratar alla möjligheter till delade
tjänster och till deltidstjänster. Frågan
om efterutbildning för sjuksköterskor,
som i samband med ingående av
äktenskap upphört med sin yrkesverksamhet
men som kanske vid senare tillfälle
kan vara beredda att återinträda i
tjänst, bör också uppmärksammas. Enligt
vad jag inhämtat är dessa spörsmål
föremål för utredning. Avsikten synes
vara att man så snart ske kan skall söka
häva den nuvarande bristen. Andra frågor,
som är av intresse i detta sammanhang
— jag åsyftar lönefrågan och ersättningen
till pensionerade sköterskor
som kvarstår i tjänst — är föremål för
fortlöpande uppmärksamhet vid avtalsförhandlingarna.

Man får givetvis hoppas att alla dessa
åtgärder skall ge resultat inom en inte
alltför avlägsen framtid. Det är angeläget
att det utredningsarbete m. m., som
jag här berört, bedrives med största möjliga
skyndsamhet. Men även om så sker
kommer detta inte att medföra någon
lättnad i den nu akuta bristsituationen.
Det kan därför ifrågasättas, om inte speciella
och temporära åtgärder borde
övervägas i syfte att komma tillrätta
med åtminstone de mest besvärande bristerna,
som nu råder.

Med hänvisning till vad som här anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesde -

Tisdagen den 8 mars 1960 Nr 7

Interpellation ang. beskattningen av inkomst från skogsavverkningar, föranledda av

torkskador

partementet få framställa följande frågor: 1.

När kan de nu pågående åtgärderna
med syfte att avhjälpa bristen på sjuksköterskor
väntas resultera i bristens hävande? 2.

Avser herr statsrådet att i avvaktan
härpå vidtaga speciella åtgärder av
mera temporär natur i syfte att lösa de
nu akuta problemen på området?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. beskattningen av inkomst
från skogsavverkningar, föranledda
av torkskador

Herr SVANSTRÖM (ep) fick nu ordet
och yttrade:

Herr talman! Den senaste sommarens
svåra torka har på många håll i landet
medfört betydande torkskador på växande
skog. På skogssakkunnigt håll
framhåller man efter i vinter företagna
inventeringar, att skadorna antagligen
är mera omfattande än vad man tidigare
hade anledning förmoda.

Då det ur olika synpunkter — bl. a.
risken för omfattande insekts- och parasitangrepp
i skogarna med anledning
av förökningshärdar i kvarstående,
torkskadade träd i friska bestånd — är
angeläget att i vår kraftigt öka avverkningarna,
framstår möjligheten att i år
på skogskonto få insätta större andel av
skogslikviderna än vad som vid norma -

la förhållanden anses erforderligt såsom
synnerligen önskvärd! för skogsägarna.
Särskilt angeläget förefaller det vara,
att avverkningar i egen regi kan i fråga
om avsättning till skogskonto jämställas
med rotpostförsäljning.

Vid för några år sedan inträffade
stormskador på skog tilläts en till maximalt
80 respektive 60 procent ökad avsättning
på skogskonto. Det borde därför
vara möjligt att även för innevarande
awerkningssäsong erhålla liknande
villkor, ägnade att utjämna beskattningen
av inkomst från sådana skogsavverkningar
som är föranledda av torkskador.

Med anledning av det anförda får jag
härmed hemställa om första kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet framställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till sådana tillfälliga ändringar i gällande
bestämmelser för avsättning på
skogskonto, att av torkskador föranledda
avverkningar ej medför ett onormalt
hårt skattetryck för vederbörande skogsägare? Även

denna hemställan bifölls.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Onsdagen den 9 mars förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 60, angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1960/61,
hänvisades propositionen, såvitt angick
jordbruksärenden, till jordbruksutskottet
samt i övrigt till statsutskottet.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 64, med förslag till lag om renmärken,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 65,
angående anslag för budgetåret 1960/61
till Bidrag till Metallografiska institutet,
m. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 66, med förslag till förordning angående
de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 73,
angående vissa markförvärv'' för försvaret.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 4, i anledning av väckta motioner
om ändrade sekretessbestämmelser för
de i statsrådet förda protokollen; och
nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 5, i anledning av Kungl. Maj :ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1960/61 under femte huvudtiteln,
avseende anslagen inom sociladepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna i och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Anslag till socialattachéer

I förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna I:
240 och II: 300, såvitt nu vore i fråga,
till Socialattachéer för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 230 000
kronor.

I de likalydande motionerna I: 240, av
herr Birke m. fl., och II: 300, av herr
Magnusson i Borås m. fl., hade, såvitt nu
var i fråga, hemställts, att riksdagen måtte
avslå förslaget om anslag för budgetåret
1960/61 till Socialattachéer.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Nilsson i Göingegården
och Cassel ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna I: 240 och II: 300,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
finns fogat ett antal reservationer, där
högergruppens representanter i statsutskottet
antingen förekommer ensamma
eller tillsammans med representanter för

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

folkpartigruppen och beträffande två
reservationer även tillsammans med representanter
för centerpartiet.

De prutningsförslag, som vi här antingen
framför ensamma eller tillsammans
med andra, går sammanlagt upp
till cirka 25 miljoner kronor. Det är inte
de enda prutningar vi föreslår på femte
huvudtiteln, men de besparingar, som vi
i detta sammanhang påyrkar, omfattar
inte fullt 6 procent av slutsumman på
femte huvudtiteln i vad avser driftbudgeten.
Detta procenttal kan ju dock tjäna
som en illustration till talet om att vi
som vill minska socialutgifterna vill rasera
välfärdssamhället, som om dessa utgifter,
som avser bidrag och understöd
av olika slag, i detta avsende skulle spela
någon avgörande roll. De avgörande faktorerna
härvidlag är ju i stället vår nationella
integritet, vårt näringslivs utveckling,
vår rättsordnings uppehållande,
utvecklingen av forskning och undervisning
samt hälso- och sjukvård.

Bakgrunden till dessa förslag om anslagsminskningar,
vilken är gemensam
för alla de reservationer där högergruppens
representanter deltar, är helt enkelt
att utgifterna över huvud taget har svällt
så oroande, att de innebär en fara för
penningvärdets bevarande. Via höga
skatter framkallar de krav på kompensationer,
som medför stora risker, eftersom
ansvällningen av den offentliga sektorn
ju inte, som en del tror, leder till accepterande
av en motsvarande konsumtionsminskning
på den enskilda sektorn.

Anledningen till att vi inom vår grupp
har ägnat uppmärksamhet åt utgifterna
även på socialhuvudtiteln är bland annat
att denna huvudtitel visar en mycket
våldsam stegring. För budgetåret 1954/
55 gick femte huvudtiteln när det gäller
driftbudgeten upp till i runt tal 2,4 miljarder
kronor, och nu föreslås för budgetåret
1960/61 4,5 miljarder kronor.
Bara sedan i fjol föreslås det höjningar
på nära 600 miljoner kronor. Vi anser
nog också — det tillhör den allmänna
motiveringen — att inkomstutjämningen
och åtskilliga andra ting här i landet
har medfört att socialpolitiken inte numera
har en konstruktion som svarar

Anslag till socialattachéer
mot förutsättningarna. Vi menar att
förutsättningarna har ändrats i betydande
grad, sedan en del av dessa socialpolitiska
anordningar kom till. Samtidigt
som vi menar att en del utgifter
kan tagas bort är vi medvetna om att
det finns eftersatta områden, dit man
borde koncentrera ansträngningar.

Det finns ett genomgående drag både
i propositionen och i utskottets utlåtande
så till vida att man hänvisar till existensen
av den socialpolitiska kommittén
som argument för att man inte nu vill
företa några ändringar. Jag tycker nog
att det vid detta tillfälle är angeläget att
säga, att de farhågor, som uttalades när
den socialpolitiska kommittén tillsatts
och man fick ta del av direktiven, nog
har besannats. Den som skrev direktiven
sade själv, att det finns uppenbar risk
för att en översyn av socialpolitiken kan
leda till dubbelarbete och kan komma
att tjäna som förevändning för uppskov
med angelägna reformer på olika områden.
Den risken är uppenbarligen för
handen, något som också sammanhänger
med de arbetsuppgifter som socialpolitiska
kommittén fick. Dess uppgift är ju
egentligen inte att föreslå några praktiska
förändringar i vår socialpolitik,
utan arbetet avser — såsom det också
står i direktiven—-en kartläggning av
den nuvarande socialpolitiken och en
diskussion från mer allmänna utgångspunkter
av socialpolitikens lämpliga utformning.
Detta medför uppenbarligen
att kommitténs arbete blir mycket långvarigt;
jag tycker också att det förhållandet
numera är bekräftat, och jag kan
inte få annat intryck av den motivering
som jag nyss antydde än att man nog närmast
använder socialpolitiska kommitténs
existens till ett slags uppehållande
försvar för en ohåga att rensa upp i den
snårskog som vi på detta område har att
göra med. I riksdagsberättelserna för de
bägge sista åren har jag tagit reda på att
kommittén skyndar tämligen långsamt.
Den tillsattes i maj 1958 och hade det
året fyra sammanträden. Under hela förra
året hade kommittén inte mer än åtta
sammanträden. .Tåg har velat nämna
detta för att i någon mån ställa i sin

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anslag till socialattachéer
rätta belysning den motivering som här
och var förekommer, att just den omständigheten
att socialpolitiska kommittén
sitter skulle utgöra hinder för ändringar
av olika konstruktioner på detta
område. I sammanhanget bör det kanske
påpekas, att man från Kungl. Maj:ts sida
inte tycks vara konsekvent — när man
önskat ändringar har man föreslagit sådana,
oavsett att socialpolitiska kommittén
sysslar även med de ting där man
gjort avvikelse.

Detta är, herr talman, några allmänna
reflexioner och en gemensam motivering
för de prutningsförslag som här
föreligger från den grupp jag tillhör.

När det gäller den nu föredragna
punkten om socialattachéerna kan jag
fatta mig ytterst kort. Vi kommer ihåg
att det var strid om den frågan i fjol. Arbetsmarknadens
parter hade framfört ett
önskemål om attachéer, som skulle ägna
sig åt arbetsmarknadens problem, så
fick dessa attachéer i propositionen
benämningen socialattachéer. Vi tycker
nog från vårt håll att man kunde spara
dessa pengar. Som ett bimotiv i sammanhanget
kan man i dag åberopa att
vi nästa år anvisar inte mindre än nära
en miljon kronor till det internationella
samarbetet på det socialpolitiska
området.

Med den motiveringen, herr talman,
ber jag att till en början få yrka bifall till
den vid punkten 3 fogade reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Berghs försvarstal
för reservationen under denna punkt
skall jag inte för mycket inlåta mig på.
Jag vill bara säga att när det nu framträder
olika konstellationer av reservanter,
så är dessa konstellationer något annorlunda
än vad vi tidigare har varit
vana vid. Man har sökt — inte minst
från herr Berghs sida — att få reservationer
så skrivna att flera partier kunnat
ansluta sig till dem. Vi har tidigare
varit vana vid att de borgerliga partierna
gått fram var för sig i frågor där de
inte har kunnat biträda utskottsmajoriteten,
men i år har de lyckats skriva

sig samman, vilket ofta bär inneburit
att antingen högern eller folkpartiet gett
avkall på tidigare framförda önskemål
eller uppfattningar. Vad detta kommer
att innebära i fortsättningen vill jag inte
på något sätt försöka tolka men någon
mening lär det väl ha.

Herr Bergh har anmärkt på att utskottsmajoriteten
i vissa av sina uttalanden
har åberopat den sittande socialpolitiska
kommittén. Han anser det inte
vara riktigt. Annars är det vanligt här
i riksdagen, att när en utredning pågår
vill man inte gärna vidtaga några ändringar,
men nu kan det ju tänkas att
herr Bergh drömmer om att den socialpolitiska
kommittén i stor utsträckning
skall komma med rekommendationer
liknande dem han själv för fram. Om
jag inte minns fel, ingick emellertid i
den socialpolitiska kommitténs direktiv,
att man inte på något sätt får hindra
några sociala reformer eller försämra
de förmåner som tidigare har skapats.
Vad reservanterna i en råd av förslag
vill göra är ju ingenting annat än att försämra
nu utgående sociala förmåner.

Jag skall inte säga mer i detta inledande
ärende. Vad det här gäller är ju
socialattachéerna, befattningar som inrättades
i fjol. Befattningshavarna tillsattes
vid årsskiftet — de har knappast
hunnit börja arbeta — och redan vill
högern att befattningarna skall avskaffas.

När riksdagen behandlade förslaget
om socialattachéer förra året, gick den
borgerliga oppositionen samfällt emot. I
år har tydligen folkpartiet och centern
accepterat socialattachéerna. Högern är
isolerad, och det var väl det som gjorde
att herr Bergh måste göra en rundmålning,
innan han kom in på ämnet, för
att på något sätt framhäva att det här
gäller en besparingsåtgärd. Man får
emellertid spara med sans och måtta.
Jag tror att socialattachéerna kommer
att få stor betydelse, och det har väl
inte minst arbetsmarknadens organisationer
— Arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen — ansett, eftersom
det var dessa som hemställde om att socialattachéerna
skulle tillsättas. Arbets -

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

marknadsorganisationerna ville ha fyra
socialattachéer -— det blev två ■— och
dessa två anser jag bör få visa vad som
kan åstadkommas på detta område.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den under
behandling varande punkten hemställt
samt vidare på godkännande av den vid
punkten avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 4—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 13

Anslag till mödrahjälp

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Mödrahjälp för budgetåret 1960/
61 anvisa ett förslagsanslag av 6 000 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de under punkten 3 nämnda likalydande
motionerna I: 240 och II: 300, i
vilka, såvitt nu var i fråga, hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå förslaget
om anslag för budgetåret 1960/61 till
Mödrahjälp,

dels ock en inom andra kammaren av
herrar Gustafsson i Skellefteå och Wedén
väckt motion (II: 437), vari, såvitt
nu var i fråga, hade hemställts, att riksdagen
måtte dels besluta, att mödrahjälpen
fr. o. m. den 1 januari 1961 helt
skulle överföras till kommunerna, dels
till Mödrahjälp anvisa ett förslagsanslag
av 3 000 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 240 och II: 300 ävensom II: 437,

Anslag till mödrahjälp

samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Mödrahjälp för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 6 000 000
kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Jacobsson,
Edström, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte med bifall till motionerna
I: 240 och II: 300 samt i anledning av
motionen 11:437, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Efter den allmänna motivering
som jag tillät mig ge i mitt föregående
anförande anser jag att jag nu
kan fatta mig rätt kort när det gäller
detaljmotiveringarna, i synnerhet som
det är fråga om förslag som tidigare i
stor utsträckning har diskuterats här i
kammaren.

Vad punkten angående mödrahjälp beträffar
vidhåller vi vår uppfattning, att
den onödigt besvärliga administrationsapparat
man har för ändamålet och det
förhållandet att moderskapspenningen
tillkommit i sjukförsäkringen gör att anslaget
till mödrahjälp förlorat åtskilligt
av sitt tidigare berättigande. Vi vill lika
litet nu som förut motsätta oss att mödrar,
för vilka moderskapspenningen inte
räcker till, får ett tillskott, men vi
anser att prövningen bör förläggas närmare
de liiänniskor det gäller och att
mödrahjälpen följaktligen är en angelägenhet
som bör anförtros åt kommunerna.
Nu har man i utskottsutlåtandet
tryckt rätt hårt på att detta skulle innebära
en överflyttning av kostnader till
kommunerna. Det är klart att om man
skall dela ut sex miljoner kronor och
dessa inte förekommer i riksstaten utan
i de kommunala budgeterna, så innebär
det en överflyttning. Men här har vi
återigen ett exempel på den rätt under -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anslag till mödrahjälp

liga synpunkt som anläggs gång på gång,
nämligen att kommunerna skulle stå i ett
slags motsatsförhållande till statsverket.
Det är ju tvärtom så, att ett partförhållande,
i den mån det finns, existerar
emellan skattebetalarna på ena sidan
och stat och kommuner på den andra. I
det sammanhanget kan också hänvisas
till skatteutjämningsinstitutet för hjälp
åt de ekonomiskt svaga kommunerna.
Vi menar alltså att om man här kan
åstadkomma en administration, som gör
behovsprövningen smidigare, bör man
inte underlåta det.

Det är i huvudsak med den motiveringen
som jag, herr talman, ber att få
yrka bifall till den vid punkt 13 fogade
reservationen. Vid ett bifall till denna
reservation skulle ju något anslag till
mödrahjälpsnämnder, som behandlas
under punkt 14, inte behöva ifrågakomma.
Jag tar mig därför friheten, herr talman,
att redan nu också yrka bifall till
den reservation som är fogad till punkt
14.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Förra året var högern
ensam om att yrka avslag på anslaget
under denna punkt. I år har skaran av
reservanter utökats med statsutskottets
folkpartister. Det är väl närmast besparingsutredningens
förslag som ligger till
grund för denna ändrade inställning från
folkpartiets sida. Vi som håller på att
mödrahjälpen skall utgå på sätt som tidigare
har skett har inte kunnat acceptera
de synpunkter som motionärer och
reservanter presenterat. Vi vidhåller att
en överflyttning av mödrahjälpen på
kommunerna skulle innebära en belastning
av kommunernas ekonomi, som för
den enskilde skattebetalaren inte skulle
medföra någon lättnad utan i stället för
vissa skattebetalare — de som har de
lägre inkomsterna — kommer att medföra
en stegring av de utgifter vederbörande
har på grund av att samhället åtagit
sig vissa skyldigheter.

Även på denna punkt har ju den socialpolitiska
kommittén att göra en översyn.
Man bör kunna vänta med eventuella

åtgärder tills den översynen blivit presenterad.
Det kan inte vara riktigt att nu
helt plötsligt kasta om och genomföra en
förändring, när man vet att en utredning
inom en snar framtid möjligen kommer
att föreslå en ändring av mödrahjälpens
administration.

Det är i korthet sagt på det sättet att
vi inom utskottsmajoriteten har sett på
den här saken, och jag ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! När mödrahjälpsförordningen
år 1937 infördes i vårt land, skedde
det därför att statsmakterna ville
hjälpa barnaföderskor med svag ekonomi
att känna trygghet och få njuta det sanna
moderskapets lycka. Den motiveringen
står sig än i dag. Det är väl bekant för
de allra flesta, att en ny världsmedborgares
inträde i ett hem medför betydande
utgifter för kvinnor som har mycket begränsade
inkomster. Det är säkert motbjudande
att behöva vända sig till socialvården,
därför att ett barn skall komma
till världen.

Under de år som gått sedan mödrahjälpen
infördes 1937 har en inkomstökning
skett för stora befolkningsgrupper,
vilket också återspeglas i antalet ansökningar
om mödrahjälp. Detta har
minskat undan för undan. Dock återstår
en ganska stor grupp kvinnor, som är
ekonomiskt oförmögna att på ett betryggande
sätt mottaga ett barn. När mödrahjälpsnämnderna
prövar de olika mödrahjälpsärendena,
måste också andra hänsyn
än rent ekonomiska tas. Man måste
t. ex. ta hänsyn till om det är sjukdom i
familjen eller om andra speciella omständigheter
föreligger. Med detta vill jag
ha sagt att mödrahjälpen inte enbart utgår
som en följd av inkomstförhållandena,
utan det måste ske en bedömning av
varje särskilt fall i dess helhet. Denna bedömning
måste ske på ett klokt och förståndigt
sätt.

I de molioner, som nu föreligger i detta
ärende, föreslås att mödrahjälpen administrativt
och finansiellt skall inordnas
i kommunernas socialvårdande verk -

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

samhet. Jag vill inte förneka att den vägen
är möjlig, men jag ställer mig frågande
till lämpligheten att utan att invänta
resultatet av socialpolitiska kommitténs
arbete övervältra kostnaderna och administrationen
på kommunerna.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få ansluta mig till yrkandet om bifall till
utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Berghs och mina
framträdanden tillsammans i frågan om
mödrahjälpen har under årens lopp blivit
något av en följetong. Vi kan varandras
argument utan och innan och kan
därför, som herr Bergh föreslog, fatta
oss kort. Men alltid tillkommer det något
russin i smeten, och det är denna
gång besparingsutredningens rekommendation,
som högern har hakat upp
sitt yrkande på och som gjort att partiet
fått sällskap med folkpartiets representanter
i denna reservation.

När besparingsutredningen var inne
på tanken att överföra hjälpen på barnavårdsnämndernas
administration,
hade man naturligtvis förutsatt att denna
rekommendation skulle behöva följas
av något slags utredning beträffande
tillvägagångssättet. Som herr Bergh kanske
erinrar sig gjordes faktiskt en sådan
utredning inom socialdepartementet
för ett par år sedan. Dess rekommendation
gick ut på att mödrahjälpen
skulle ombesörjas av barnavårdsnämnderna
och kostnaderna fördelas mellan
stat och kommun efter samma uppläggning
som bidragsförskotten och utfyllnadsbidragen,
d. v. s. med en fjärdedel
på kommunerna och tre fjärdedelar på
staten. Genom detta trodde man sig
kunna uppnå en effektivare och billigare
handläggning av ärendena och samtidigt
fördela det ekonomiska ansvaret
på både stat och kommun, så att varken
obehörigt slöseri eller tråkig gnidighet
skulle sätta sin prägel på verksamheten.
Kommunerna ogillade icke
desto mindre detta förslag. Majoriteten
av dem avstyrkte det under remissbehandlingen.
Sedan dess har Svenska

2 Första kammarens protokoll 1960. Nr 7

Anslag till mödrahjälp
stadsförbundet och Svenska landskommunernas
förbund sagt ett bestämt nej
till besparingsutredningens rekommendation
i denna fråga om överflyttning av
hela kostnaden till kommunerna.

Det kan inte gärna vara lämpligt att
under sådana förhållanden utan vidare
föra över mödrahjälpen på motvilliga
kommuner endast på grund av den chimären
att man skulle spara sex miljoner
— en chimär, eftersom beloppet under
alla förhållanden skall tas ut på
skattsedlarna. Men om det tas ut i kommunalskatt
kommer det genom proportionaliteten
att tas ut i större doser av
de mindre inkomsttagarna än vad som
blir fallet genom statsskatten.

Någon anledning att forcera frågan
om mödrahjälpens administration föreligger
knappast. Riksdagen bör, som utskottets
ärade talesman sade här, kunna
avvakta den socialpolitiska kommitténs
prövning av frågan i större sammanhang,
även om denna kommitté arbetar
litet långsammare än vad herr
Bergh i sin otålighet finner rimligt.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Statsrådet Lindström
kanske tillåter att jag först gör en reflexion
med anledning av vad fru Svenson
hade att säga. Som argument för att
hon biträdde utskottsmajoritetens ståndpunkt
anförde hon bl. a., att hon räknade
med att man, i fall det administrativa
handhavandet skulle flyttas över till
kommunerna, inte skulle få den av förståelse
präglade behandlingen av detta
klientel, som hon ansåg vara påkallad.
Annorlunda kan man med hänsyn till
hennes yrkande inte tolka hennes framhållande
av att ett sådant förståelsefullt
handhavande var nödvändigt. Denna reflexion
av henne hade ju också varit
överflödig, om hon inte på detta sätt
ville klandra kommunernas handhavande
av denna angelägenhet. Det återstår
sedan för fru Svensson att — i den mån
hon kan ha sakligt underlag — verkligen
motivera ett generellt klanderomdöme
om kommunernas socialvårdsorgan.

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anslag till mödrahjälp

När det sedan gäller statsrådet Lindströms
plaidoyer för ohågan inom socialdepartementet
att rensa upp i den
snårskog, som vår socialpolitik för närvarande
är, nämnde hon att besparingsutredningens
hemställan inte hade i remissyttranden
fått det gehör i det här
avseendet, som man kanske skulle ha
kunnat räkna med. Jag undrar vad det
egentligen var för mening med att tillsätta
denna besparingsutredning. Det
var en parlamentarisk utredning, i vilken
folk från olika partier placerades.
Det brukar vara vanligt att enhällighet
inom en kommitté i sådana fall är ett
incitament till att förslaget skall vinna
framgång. I detta fall skulle dessa förhoppningar
kunna tänkas vara ännu
större än vanligt, emedan det som utredningen
föreslog var ett minimiprogram,
som alla representanter kunde
vara eniga om. Men så har det egendomliga
inträffat, att det inte blev framgång
för vad man hade föreslagit. Sådant har
ofta förekommit, men med hänsyn till
det sätt varpå denna kommitté sammansattes
och det sätt varpå den arbetat är
det underligt, att så har blivit fallet.

Att nu sist kommunalförbunden stegrat
sig i ett sådant sammanhang är ganska
begripligt. Det hänger nog samman
med att man på kommunalt håll inte
utan skäl har en känsla av att staten
vill lasta över det ena efter det andra på
kommunerna. Oviljan på kommunalt
håll har emellertid sin egentliga grund i
att vi under skenet av en kommunal
självbestämmanderätt från detta hus’ sida
styr den kommunala ekonomien och
åstadkommer beslut, som gör att den
verkligt fria prövningsrätten, då det gäller
den kommunala ekonomien blir mer
och mer beskuren. Skulle staten minska
sin bestämmanderätt över den kommunala
ekonomien, skulle alldeles säkert attityden
från kommunernas sida bli en
helt annan. Därför tror jag att i belysningen
av detta faktum de remissyttranden
som fru Lindström åberopade inte
har så stort värde som hon vill tillmäta
dem.

Fru SVENSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det förvånar mig, att
herr Bergh påstod att jag har beskyllt
barnavårdsnämnderna för att de inte
skulle ha bedömt mödrahjälpsfallen på
ett riktigt sätt. Det har jag inte sagt.
Jag anser att barnavårdsnämnderna prövar
ärendena på ett betryggande sätt och
att de tar hänsyn inte bara till de enskilda
fallens ekonomiska sida utan även
till andra omständigheter som kommer
fram av handlingarna. Men mödrahjälpsnämnderna
har ett jämförelsematerial
som är större än barnavårdsnämndernas.
Sedan har jag kommit fram till den
uppfattningen, att man nog så småningom
skall avskaffa detta system och gå
in för ett enklare. Men jag anser att man
skall avvakta kommitténs förslag innan
man går vidare.

Herr BERGH, RAGNAR, (h) kort genmäle: Herr

talman! Fru Svenson betonade
angelägenheten av att de enskilda fallen
från vederbörande myndigheters sida
behandlas på ett sätt som präglas av förståelse
för de hjälpbehövande. Om det
skall finnas någon mening i detta uttalande,
i sammanhang med det yrkande
som fru Svenson framställde, måste det
innebära att en överflyttning till kommunerna
inte skulle tillgodose önskemålen
om förståelse i detta avseende. Annars
finns det inget sammanhang i resonemanget.

Fru SVENSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker det är ledsamt,
att herr Bergh inte kan förstå vad
jag sagt här. Jag tycker att jag yttrat
mig mycket klart. Jag har inte på något
sätt klandrat barnavårdsnämnderna, ty
jag har fått förtroende för dem under
den tid, ända sedan 1937, som jag har
sysslat med detta. Jag vill emellertid att
man inte skall gå händelserna i förväg
utan invänta kommitténs förslag.

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Jag skulle kanske inte
ha så stor anledning att blanda mig i
denna debatt. I sakfrågan har det väsentliga
redan sagts, och jag kan i huvudsak
instämma i vad herr Bergh anfört.

Såväl utskottets ärade talesman, herr
Birger Andersson, som statsrådet Lindström
har emellertid anställt vissa sorgmodiga
betraktelser över problemet förledarna
och de förledda. De förledda
i detta fall är uppenbarligen folkpartiet.
Orsaken till att folkpartiet intagit den
ståndpunkt som det har gjort vill man
anse vara dels högerns påtryckningar,
dels besparingsutredningens propåer.

Jag vill i anslutning härtill säga, att
den debatt vi här för till mycket väsentlig
del är en debatt just om möjligheterna
att åstadkomma besparingar på
punkter, där man kan finna att det rör
sig om sådana anslag, som inte är av den
angelägenhetsgraden, att de nödvändigtvis
i första hand måste tillgodoses. Det
är från den utgångspunkten som vi i
folkpartiet diskuterat dessa frågor. Detta
är också anledningen till att vi beträffande
mödrahjälpen gått över på den linje
som vi nu intar. Det är alldeles självklart
att vi på den punkten anser oss
ha ett gott stöd i besparingsutredningens
såvitt jag förstår enhälliga ståndpunkt
i denna fråga.

Statsrådet Lindström påpekade, att besparingsutredningens
ståndpunktstagande
uppenbarligen byggt på förutsättningen,
att ett slopande av mödrahjälpen i nuvarande
form skulle föregås av någon
utredning'', som kunde ge anvisning om
på vilket sätt denna förändring skulle
ske. Jag har vid en hastig genomläsning
av besparingsutredningens yttrande och
förslag på denna punkt inte kunnat finna
att besparingsutredningen har fört
något sådant resonemang. Det är ju möjligt
att den gjort det, men jag har som
sagt inte kunnat finna belägg för det.
Däremot framgår det av sista punkten i
besparingsutredningens yttrande att utredningen
tveklöst föreslår att mödrahjälpen
från och med den 1 januari
1961 skall överföras till att i likhet med

Anslag till mödrahjälp

socialhjälpen vara en helt kommunalt
finansierad hjiilpform med barnavårdsnämnderna
som beslutande organ, och
att mödrahjälpsnämnderna i detta sammanhang
skall avvecklas. Detta är, såvitt
jag kan förstå, en alldels otvetydig
ståndpunkt, och vi har i vårt motionsyrkande
helt följt besparingsutredningens
förslag. Att vi sedan under utskottsbehandlingen
gått över på högerns linje
om en något tidigare avveckling av
mödrahjälpen, kan väl inte anses innebära
en så häpnadsväckande omsvängning,
att den behöver föranleda några
längre kommentarer.

Beträffande själva sakfrågan må det
tillåtas mig att säga några ord. Det är ju
så att mödrahjälpen under lång tid varit
föremål för kritik, bl. a. av den anledningen
att administrationskostnaderna
ansetts för höga i förhållande till de utgående
bidragsbeloppen. Det var ju en
utredning för några år sedan -—- om jag
minns rätt kallades den för familjeberedningen
— som gjorde vissa utredningar
på den punkten och kom till
ganska anmärkningsvärda resultat.

Jag vill också säga att denna bidragsform
numera, efter tillkomsten av moderskapsförsäkringen,
inte har samma
betydelse som den haft tidigare, och efter
den tiden har ju också antalet beviljade
ansökningar visat en ganska markerad
minskning.

Jag tror att det är ganska odiskutabelt
— vilket också framhållits av besparingsutredningen
—■ att en fri prövning
av mödrahjälpen har en mycket nära
anknytning till socialhjälpen. Detta är
en av de främsta anledningarna till att
vi reservanter ansett att det är ganska
naturligt och riktigt att man inordnar
mödrahjälpen i kommunernas socialvårdande
verksamhet i övrigt. Jag är i
likhet med fru Svenson fullt medveten
om att mödrahjälpen säkerligen haft och
fortfarande har en viss betydelse — det
skall visst inte bestridas — men då jag
personligen har en ganska stor erfarenhet
av handhavandet av mödrahjälpen, är
jag av den övertygelsen, att detta är en
hjälpform, som lämpligen bör samordnas
med kommunernas socialvårdande verk -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anslag till mödrahjälp

samhet i övrigt, eftersom denna bidragsform
ofta så nära anknyter till det sociala
hjälpbehovet i övrigt.

Det är klart att en överflyttning av
mödrahjälpen på det sätt som här föreslagits
kommer att betyda vissa ökade
utgifter för kommunerna — det vill jag
inte bestrida. Men jag tror också att
man bör vara på det klara med att dessa
utgifter inte kommer att vara av samma
storleksordning som mödrahjälpen för
närvarande är. Det ligger i sakens natur,
att det måste bli på det sättet.

Herr talman! Jag instämmer i yrkandet
om bifall till reservationen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Min avsikt är inte att diskutera
mödrahjälpen — det ärende vi
just nu behandlar. Jag begärde egentligen
ordet med anledning av herr Berghs
anförande. Han frågar troskyldigt kammaren,
vad det kunde ha varit för orsak
till att besparingsutredningen tillsattes.
Det är en mycket intressant fråga.
Herr Bergh företräder ju sin partigrupp
här i kammaren. Nu har det ju varit så
att det parti som herr Bergh representerar
och de andra borgerliga partierna
tävlat om vilket parti som skulle få äran
av att besparingsutredningen slutligen
tillsattes. Det var alltså krav från riksdagens
borgerliga partier, som föranledde
finansministern att omsider tillsätta
besparingsutredningen. Herr Bergh
undrar nu vad det är för mening med
utredningens förslag, när det inte finns
någon täckning bakom; kommittén hade
ju en sådan sammansättning, att det
skulle finnas täckning för besparingsutredningens
förslag. Arbetar man så inom
de borgerliga partierna, att kommittéledamöter
hemställer hos sina partiledningar
att få tänka på det eller det
sättet? Är detta vanligt? Det trodde inte
jag, men jag kanske har för liten erfarenhet
av kommittéarbete? Jag trodde
att kommittéerna skulle arbeta så, att ledamöterna
objektivt skulle pröva frågorna
och lägga fram sina ståndpunkter.
Men jag är tydligen alldeles vilse här.
När herr Bergh och andra borgerliga le -

damöter sitter i kommittéer, frågar de
alltså sina partiledningar vad de skall ha
för åsikter.

Besparingsutredningen arbetade ju på
annat sätt. Frågan var, om man över huvud
taget skulle kunna komma överens
om någonting eller anmäla för statsrådet
och chefen för finansdepartementet att
man inte kunde komma överens om några
besparingar. Man tyckte nog inte att
man kunde göra detta, utan man skulle
se, om det kunde finnas några förslag
som kunde föras fram. Och så skedde
det, men inte var det någon garanti för
att regeringen i alla avseenden skulle följa
besparingsutredningens förslag. Som
sagt, man brukar tydligen inom de andra
partierna begära tillstånd av sina partiledningar
för att tänka och ta ståndpunkt.
Jag tycker inte att detta är ändamålsenligt,
i varje fall inte när det gäller
enskilda riksdagsledamöter, som
fått i uppdrag att utreda vissa ting.

Jag vill sedan gärna ytterligare ha sagt
— så att jag slipper återkomma med detta
under dagens debatt — att många av
dessa delförslag har varit av den karaktären,
att de syftar till en ytterligare
utredning om möjligheten till en omläggning
i rationellt syfte. När besparingsutredningen
föreslog, att mödrahjälpen
skulle överflyttas till de kommunala
arbetsuppgifterna och att kommunerna
skulle svara för kostnaderna,
var det denna rationaliseringssynpunkt
som låg bakom; det skulle alltså inte gå
ut över de hjälpbehövande.

Jag vill erinra om att besparingsutredningen
i åtskilliga sammanhang diskuterat
fördelningen av kostnader mellan
stat och kommun. Vi var ute efter en rationalisering
av bidragsgrunderna. Det
finns ju en hel mängd statsbidrag till
kommunerna, som medför ett mycket
stort administrativt omfång. Jag menar
nog fortfarande att man kan diskutera
statsbidragsformerna och att man kan få
en skälig avvägning mellan statens och
kommunernas kostnader utan att upprätthålla
det administrativa detaljarbete
och kontroll — märk väl kontroll —
som är mycket betungande.

För en omläggning av sådana här an -

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

ordningar erfordras ju dock vissa utredningar.
Nu finns det en utredning, som
skall undersöka de socialpolitiska frågorna
och möjligheterna till en samordning
på detta område. Vi får väl utgå
från att denna kommitté kan arbeta någorlunda
snabbt. Jag får här återigen
hänvisa till besparingsutredningen. Ett
av våra resonemang var ju att utredningarna
skall regelbundet redovisa sitt arbetsresultat
för departementschefen och
att det bör åligga kommittéerna att arbeta
snabbt. Vad man än säger om besparingsutredningen,
så förmodar jag att utredningen
ändå kan få det erkännandet
att den arbetat snabbt. Och att dess förslag
inte har gått spårlöst förbi, framgår
ju av det betänkande vi nu behandlar.

Sedan vill jag ta upp uttalandena från
högerpartiet om att partiet står för sina
förslag i besparingsutredningen. Jag vill
erinra om att det här gäller en upprepning
av motionskrav. Det är alltså inte
fråga om något slags hjältemod från högerrepresentantens
sida och om att han
är särskilt konsekvent och ståndaktig.
Vidare föreligger den skillnaden, att under
den tid, som förflutit från det besparingsutredningen
avgav sitt betänkande
och till nuläget, har riksdagen beslutat
om en allmän varuskatt, som ger netto
1 200 miljoner kronor. För min personliga
del är det alltså lätt att säga, att nu
har man valt att ta varuskatten och att
det nu finns bättre täckning för utgifterna
än när besparingsutredningen framlade
sina förslag. Det är därför inte någon
uppoffring för mig att rösta för den
utgift, som här föreslås. Men för herr
Bergh och andra kan det vara besvärligare,
ty de har som alternativ att med
hjälp av besparingar försöka upphäva
omsättningsskatten. För dem är det nödvändigt
att på något sätt få ned utgifterna,
eftersom de inte vill öka statens inkomster.

Herr BERGH, RAGNAR, (li) kort genmäle
:

Herr talman! .lag tycker nog att vi
bör vara tacksamma för inlägget från
herr Ericsson, som var en framstående

Anslag till mödrahjälp
ledamot av besparingsutredningen. Vi
bör vara tacksamma därför att det var
ett mycket intressant uttalande.

Herr Ericsson försöker förklara den
ringa framgång som en enig parlamentarisk
kommitté har nått genom att pressa
mitt uttalande om det gehör, en från
olika partier sammansatt kommitté
egentligen bör vinna. Jag skall inte ordagrant
återge herr Ericssons yttrande,
men meningen var — om jag fattade rätt

— att det må vara oss inom vårt parti
förbehållet att inte tänka själva utan
springa till partiledningen och fråga hur
vi skall tänka. Så gör vi nog inte, men
sakläget är väl det, att man vid viktiga
frågor tar kontakter. Den omständigheten
är väl väsentligare, att när representanter
för olika partier enas kring ett
utredningsresultat, så borde detta väl
vara ett symtom på att detta resultat
kan vinna gehör inom parlamentets olika
grupper. Det var ju i detta fall ganska
angeläget att man vann denna enighet,
eftersom regeringen var ohågad att
göra någonting, möjligen beroende på att
den inte riktigt visste var den hade riksdagen.

Eu så allsidigt sammansatt kommitté
som besparingsutredningen, som enats
om ett visst program, borde dock vara
värd ett bättre öde än den har fått.

Nu försökte herr Ericsson — som tydligen
avsåg att rösta för utskottsmajoritetens
förslag — att rädda sin själ genom
att hänvisa till att ett nytt moment
har tillkommit i och med omsättningsskattens
införande. Jag har ett starkt
minne av att finansministerns motivering
för omsättningsskattens införande
var inte bara att skaffa pengar till utgifter,
som man ansåg sig vara bunden
av, utan också — och det betonades
mycket starkt från finansministerns sida

— konjunkturpolitiska skäl. Man avsåg
en dämpning av konsumtionen. Mot den
bakgrunden var nog iierr Ericssons hänvisning
till omsättningsskatten inte något
starkt argument.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Bergh gör gällan -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anslag till mödrahjälp

de, att besparingsutredningens förslag
har vunnit ringa framgång. Jag kan inte
ha samma uppfattning. Det är nog inte
så många statliga kommittéer, som har
påverkat en statsverksproposition i
ungefär samma utsträckning som besparingsutredningens
förslag har gjort. Om
man granskar statsverkspropositionen,
finner man att Kungl. Maj :t har tagit
hänsyn till våra propåer. Vissa förslag
har godtagits och andra har blivit föremål
för fortsatt utredning. Jag anser mig
alltså inte alls behöva klaga över att utredningens
förslag inte har beaktats.

Herr Bergh vill inte erkänna, att någonting
väsentligt har inträffat sedan i
höstas, men det har det gjort. Varuskatten
kan motiveras med konjunkturpolitiska
skäl, men det är ju känt för var
och en i denna kammare, att det var den
statsfinansiella situationen, som nödvändiggjorde
för oss att skaffa fram inkomster
som översteg miljarden. Besparingsutredningens
förslag rörde sig om
ett hundratal miljoner. Räknar man in
väganslagen, blir det 500 miljoner på
tre, fyra år.

Jag känner inte något behov av att
söka täckning för mina ståndpunkter,
utan jag förbehåller mig rätten att vid
varje tillfälle ta ståndpunkt till saker
och ting efter de objektiva grunder som
jag ser — även om det naturligtvis alltid
finns med subjektiva synpunkter i
alla ställningstaganden. Det väsentliga
som har inträtt är varuskatten, och den
har herr Bergh inte kunnat falla tillbaka
på. Därför måste herr Bergh pruta
på småsummorna i stället.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag vill inte blanda mig
i duellen mellan herr Ericsson och herr
Bergh, utan jag vill säga något på grund
av ett tidigare i debatten gjort inlägg.
Herr Jacobsson hyste vissa bekymmer
över fördelningen av skulden till att
den ene blivit bedragen och den andra
varit bedragare. Jag skall inte göra något
försök till uttalande om vem som är

förförare och vem som är förförd —
det får väl herr Jacobsson och herr
Bergh komma överens om. —-Vad som
fått mig att begära ordet är herr Berghs
yttrande, att riksdagen, som vill avvisa
högerns förslag, försöker hindra kommunerna
i deras fria prövningsrätt. Jag
anser att det inte alls är på det sättet.
Om riksdagen däremot beslutar att flytta
över kostnaderna för mödrahjälpen
på kommunerna, är det klart att kommunerna
kan få en annan prövningsrätt
än nu, om det är avsikten att överflyttandet
av mödrahjälpen till kommunerna
skall innebära en försämring av de
förmåner, som nu utgår. Får jag tolka
det så att högerns och folkpartiets förslag
avser att man skall försämra mödrahjälpen
genom att flytta över den från
staten till kommunerna?

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punktéh
13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Anslag till mödrahjälpsnämnderna — Ang.

Punkten 14

Anslag till mödrahjälpsnämnderna

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 240, av
herr Birke m. fl., och II: 300, av herr
Magnusson i Borås m. fl., ävensom motionen
II: 437, av herrar Gustafsson i
Skellefteå och Wedén, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Mödrahjälpsnämnderna
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 175 000 kronor.

Reservation hade anmälts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Jacobsson,
Edström, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka, under förutsättning
av bifall till reservationen vid
punkten 13 ansett, att utskottet bort
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 240 och II: 300
samt i anledning av motionen 11:437,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
avslå Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Den reservation som är
fogad till punkten 14 måste anses ha fallit
genom det beslut kammaren fattat i
punkten 13, och jag finner mig således
förhindrad att framställa något yrkande
om bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 15 och 16

Vad utskottet hemställt bifölls.

ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna m. m.

Punkten 17

Ang. ersättningar till kommunerna enligt

socialhjälps- och barnavårdslagarna
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ersättningar till kommunerna
enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna
m. m. för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 6 250 000
kronor.

I en inom andra kammaren av herrar
Gustafsson i Skellefteå och Wedén väckt
motion (II: 436) hade, såvitt nu var i
fråga, hemställts, att riksdagen måtte besluta
att till Ersättningar till kommunerna
enligt socialhjälps- och barnavårdslagarna
m. m. anvisa ett förslagsanslag
av 5 925 000 kronor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionen
11:436, såvitt nu vore i fråga, till
Ersättningar till kommunerna enligt socialhjälps-
och barnavårdslagarna m. m.
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 6 250 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Jacobsson,
Edström, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall till
motionen 11:436, såvitt nu vore i fråga,
till Ersättningar till kommunerna enligt
socialhjälps- och barnavårdslagarna
m. m. för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 5 925 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Här är det fråga om ett
förslagsanslag, och de olika yrkandena
grundar sig på olika meningar om medelsbehovet
vid det förslagsanslaget. Re -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till anordnande av ålderdomshem

servanterna anser socialstyrelsens beräkningar
mera realistiska än Kungl. Maj :ts,
och detta är orsaken till att vi föreslår en
nedsättning i förhållande till Kungl.
Majrts och utskottets förslag med 325 000
kronor.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! I fjol hade folkpartiet ett
liknande yrkande, men då var partiet
ensamt. Herr Jacobsson har tydligen
lyckats förföra högern i år.

I fjolårets reservation betecknades
prutningen på Kungl. Maj :ts förslag som
en besparing. I år talar man om en prutning.
Man har kommit sanningen närmare
på det sättet. När det nu gäller ett förslagsanslag
tror jag att även denna prutning
är mycket efemär. Ett förslagsanslag
används i den utsträckning det behövs,
och om man skriver ned summan
eller skriver upp den, blir utfallet detsamma
hur man än beslutar. Det mest
realistiska är väl att följa utskottsmajoritetens
förslag.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter i enlighet med de yrkanden,
som därunder framkommit, gjordes propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande av det
förslag, som innefattades i den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkten 18

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 19

Ang. bidrag till anordnande av ålderdomshem I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
1:240, av herr Birke m. fl., och 11:300

av herr Magnusson i Borås m. fl., såvitt
nu vore i fråga, till Bidrag till anordnande
samt om- och tillbyggnad av ålderdomshem
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 7 000 000
kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
1:240 och 11:300 hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om anslag
för budgetåret 1960/61 till Bidrag
till anordnande samt om- och tillbyggnad
av ålderdomshem.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Nilsson i
Göingegården och Cassel ansett, att utskottets
yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, och avslutas
med en hemställan, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 240
och II: 300, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! När anslaget till statsbidrag
till uppförande av ålderdomshem
uppfördes första gången i riksstaten, fastställdes
visserligen vissa grunder för anslagets
disposition och bidragens storlek,
men det sades också att bidrag skulle utgå
endast i den mån som medel anvisades
för ändamålet. Följaktligen föreligger
icke någon generell utfästelse från statens
sida till kommunerna, utan den reservation
som gjordes första gången,
att bidrag kunde anvisas i den mån det
fanns medel, är ett klart observandum att
kommunerna icke ovillkorligen är berättigade
till bidrag efter de allmänna grunder
som samtidigt antogs.

Enligt reservanternas mening talar det
statsfinansiella läget och förändringarna
då det gäller åldringsvården för att detta
anslag på 7 miljoner kronor nu bör
utgå. Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Högern har ju redan tidigare
varit inne på att justera detta anslag.
Man ville påstå att vårdformen inte
längre är aktuell utan att vård skulle ord -

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Ang. driftbidrag till anstalter för halvöppen barnavård

nas på annat sätt. Det förhåller sig emellertid
inte så att kommunerna bygger ålderdomshem
för att absolut ha sådana,
utan i regel har det skett för att ersätta
gamla och otidsenliga ålderdomshem, de
s. k. gamla fattighusen av den typ, som
man kan läsa om i en av Albert Engströms
böcker. Människorna som »komino
på socknen» — det hette så — fick
alla bo i samma rum, och vården var inte
någon vård utan innebar endast att de
gamla hade tak över huvudet. Man har
undan för undan lyckats att sanera det
gamla beståndet av s. k. ålderdomshem.
Man har moderniserat och förbättrat,
och det är det som pågår framför allt
inom storkommunerna, där man tidigare
haft fyra, fem eller kanske fler olika små
s. k. fattighus utspridda över storkommunen.
Man har där under senare år gått
över till att få ett enda hyggligt vårdhem
för de gamla.

Vi vet ju att det finns många som inte
kan klara sig på egen hand utan nödgas
komma in på ett sådant vårdhem. Syftet
med detta anslag är att komunerna skall
ha möjligheter att bygga sådana vårdhem.
Att ta bort anslaget skulle vara ett
hårt slag för de fattigaste kommunerna,
vilka är de som ligger efter med byggandet
av ålderdomshem.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Punkterna 20—25

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 26

Ang. driftbidrag till anstalter för halvöppen
barnavård

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av anstalter

för halvöppen barnavård för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag av
4 800 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Mattson och herr Lars Larsson
(I: 245) och den andra inom andra kammaren
av fru Svensson m. fl. (11:304),
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära förslag
om förbättrat statligt stöd åt daghem
och förskolor.

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på åberopade grunder hemställt,

I. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av anstalter för halvöppen barnavård
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 4 800 000 kronor; II.

att motionerna 1:245 och 11:304
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av, utom annan, fru Wallentheim, som
ansett, att utskottets yttrande bort i viss
angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort
under II hemställa, att riksdagen måtte
med bifall till motionerna 1:245 och
II: 304 i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om förslag till förbättrat statligt
stöd åt institutioner inom den halvöppna
barnavården.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! På olika områden
krymps statsbidragen. Det sker, som också
herr Bergh var inne på en övervältring
av kostnader på kommunerna. En
expanderande samhällsutveckling tvingar
ju också kommunerna till ökade utgifter.
De statsfinansiella svårigheterna
har sin direkta motsvarighet på det kommunala
planet.

I sina kalkyler för kostnadstäckningen
måste kommunerna kunna få räkna med
större säkerhet då det gäller de i utsikt
ställda statsbidragen.

Ibland ålägger, ibland rekommenderar
staten kommunerna och landstingen att
med hjälp av stimulansbidrag igångsätta

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. driftbidrag till anstalter för halvöppen barnavård

diverse verksamheter. När jag gör detta
konstaterande delar jag på intet sätt den
mening, som herr Bergh här stämplade
såsom felaktig, nämligen att staten utövar
en direkt styrning av kommunerna i vissa
avseenden. Det måste väl vara någon
mening med vad vi gör i detta hus, och
det förutsätter att vårt handlande leder
till praktiska beslut i det levande livet
och att det blir en viss enhetlighet i utformningen.
Jag tror inte att den kommunala
självstyrelsen i detta sammanhang
befinner sig i fara eller att dess representanter
har anledning att känna sig
kränkta. Det kan de möjligen göra när
det gäller onödiga petitesser i de granskningsklausuler,
som är förbundna med
statsbidraget och som uppfattas som
omotiverade och irriterande. Det är emellertid
någonting helt annat än herr Bergh
menar, och någonting som man kan rätta
till.

Efter denna deklaration vill jag emellertid
för min del framhålla, att det faktum,
att staten så att säga stimulerar till
viss verksamhet men sedan förskjuter
sin kostnadsandel till kommunernas
nackdel, enligt min mening är någonting
ganska allvarligt. Det är det ur två synpunkter.
För det första måste statsmakterna,
om detta förhållande får fortgå,
räkna med att kommunerna i längden inte
kan och efter hand heller kanske inte
vill efterkomma statsmakternas intentioner.
Detta kan lätt leda till ett besvärande
glapp mellan å ena sidan lagstiftningen
och målsättningen på den statliga
sidan och å andra sidan den påtagliga
verkligheten i kommunerna.

För det andra innebär ju den pågående
utvecklingen att allt större kostnader
får tas ut av medborgarna i form av proportionella
skatter, varigenom man direkt
motverkar de skattemässiga åtgärder
som vi i andra sammanhang vidtar
för att få fram en rimligare avvägning
av bördorna efter bärkraften. På det viset
blir det liksom inte någon riktig konsekvens
i det hela, om man ser samhällsarbetet
i stort.

Utskottsmajoriteten säger under den
nu ifrågavarande punkten, att den anser
att en fortsatt utbyggnad av den halv -

öppna barnavården är angelägen, och
jag noterar detta uttalande med tillfredsställelse.
Utskottet säger emellertid vidare,
att utbyggnaden av den halvöppna
barnavårdens institutioner pågår som
förut trots den inträdda försämringen av
statsbidragets värde. Ja, men detta konstaterande
säger ju ingenting alls om i
vilken mån denna takt är tillräcklig och
fyller behovet.

För lekskolorna finns det och har alltid
funnits ett större intresse ute i kommunerna
än för de två andra formerna
av halvöppen barnavård. Och det är bara
bra. Dessa lekskolor har den allra
största betydelse för de viktiga förskoleåldrarna,
både då det gäller barnens anpassning
till det kommande skolarbetet
och då det gäller deras anpassning över
huvud taget. Sedan år 1957 har vi fått
ett tillskott på 155 sådana lekskolor. Men
trots detta är det bara 10 procent av alla
barn i förskoleåldern, som någon gång
kommer i kontakt med en sådan lekskola.

Dessutom lär det förekomma i stigande
utsträckning, att skolpliktiga barn tillbakavisas
från skolan på grund av att de
inte befinnes ha tillräcklig mognad för
skolarbetet. Och då reser man — ganska
naturligt, tycker jag — kravet på att dessa
tillbakavisade barn i första hand skall
tas om hand i lekskolorna. Det innebär
tydligen att förskoleålderns barn ytterligare
får trängas tillbaka.

Man kan sålunda inte, trots den glädjande
utvecklingen när det gäller lekskolorna,
påstå att förhållandena här är fullt
tillfredsställande. Det finns långa köer
av barn som väntar på att få komma in i
dessa skolor, och köerna ökar i takt med
att vi bygger ut våra moderna samhällen,
där de moderna stadsplanerna ger
större utrymme åt bilarna än åt barnen.

Antalet daghem har på tre år ökat med
summa summarum 13 stycken, och detta
under en tid då antalet förvärvsarbetande
mödrar har stigit mycket kraftigt, en
utveckling som inte minst det enskilda
näringslivet med olika metoder bidrar
till.

Vi har också daghem i kombination
med lekskolor. Antalet sådana institutioner
har från år 1959 till 1960 minskat

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Ang. driftbidrag till anstalter för halvöppen barnavård

med 17 stycken. Man frågar sig vad det
beror på. Beror det på att behovet av
daghemsplatser har minskat? Ja, det är
möjligt att så är fallet på vissa håll, men
på andra håll har man överbeläggningar
och långa köer även till dessa institutioner.

Eftermiddagshemmen slutligen, som
är avsedda för skolbarnen, har under
dessa tre år minskat med fem.

Dessa siffror ger, anser jag, klart belägg
för att den utbyggnadstakt, som utskottsmajoriteten
anför som ett skäl för
att man nu inte bör göra något mera på
detta område, icke är tillräcklig och att
de existerande möjligheterna inte fyller
behovet.

Jag vet mycket väl att det finns ännu
en form, nämligen familjedaghem.
Många kommuner har också kopplat in
verksamheten i denna form. Jag betvivlar
alls inte familjedaghemmens värde —
dessa hem är säkerligen för en hel del
barn den bästa placeringsformen. Men
det finns inte något material som visar,
att man i kommuner, där daghem inte
finns eller där platserna på daghemmen
är otillräckliga, fyllt behovet eller energiskt
arbetar på att göra det genom att
få till stånd tillräckligt med familjedaghem.
Även om urvalet av familjedaghem,
som nu sker genom kommunens försorg,
som regel är gott och tillsynen där är
tillfredsställande, så vet i varje fall varje
mamma, att många mödrar ändock
måste ordna barntillsynen så gott de
själva kan utan att ställa alltför stora
anspråk, ty mödrarna har helt enkelt
inget alternativ.

De enskilda hemmen kan naturligtvis,
som jag nyss sade, ha uppenbara fördelar
för många barn. Men i många fall
har de också uppenbara nackdelar. Det
sammanhänger bl. a. med osäkerheten
från den ena dagen till den andra. Barnen
riskerar att kastas från den ena
miljön till den andra med därav följande
olika fostringsingripanden. Med institutionerna
följer å andra sidan att man
får större kontinuitet i vården och den
större garanti som man rimligen kan
knyta till utbildningen av den anställda
personalen.

Enligt min uppfattning måste man
också se den kostnadsmässiga frågan av
problemen i denna belysning.

Då jag har reserverat mig på denna
punkt gällande den halvöppna barnavården
har jag emellertid gjort det speciellt
utifrån mitt intresse för de ungdomsfrågor,
som vi ofta debatterar. Den ungdomsdebatt,
som förekommer både i
denna kammare och utanför, föres med
verklig hetta. Det påtalas gång på gång
att svårigheterna med ungdomen bara
ökar, att kostnaderna blir enormt stora,
att bekymren för ungdomen växer för
varje dag och att vi har all anledning
att vara oroliga.

Jag skall inte närmare gå in på detta
nu. Jag vill bara kraftigt understryka,
att vi i kampen mot de trista ungdomsproblemen
måste sätta in motåtgärderna
så tidigt som möjligt. Det måste vara
kapitalt oriktigt och oekonomiskt att begränsa
insatserna på det kommunala
planet då det gäller barn i en tidig ålder
för att sedan bli ställd inför mångdubbelt
större utgifter längre fram. Vi
behöver göra mycket mer för att bygga
ut dessa uppfostringsstödjande institutioner
ute i kommunerna. Vägen kan då
inte vara att minska stimulanseffekten
genom att låta statsbidragen undan för
undan urholkas. Läget är nu faktiskt sådant
att statsmakterna om möjligt har
ännu större anledning än då detta statsbidrag
kom till att med verkligt allvar
engagera sig på detta område.

Det finns även ute i kommunerna
kortsynta, jag vågar till och med säga
cyniska besparingskrafter, som försöker
att på den kommunala sidan följa
upp de besparingssignaler som här hörs.
Dessa krafter skjuter också där in sig
på socialutgifterna såsom onödiga och
överdrivna. Det finns också många som
resonerar som så, att man från samhällets
sida inte alls skall ordna några sådana
här saker som anordningar för
barneftersyn. Man skall inte, säger man,
uppmuntra mödrarna att ta förvärvsarbete
och lämna ifrån sig sina barn.

De som talar på det sättet ignorerar
både enskilda ocli samhälleliga realiteter.
Det finns många mödrar som inte

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. driftbidrag till anstalter för halvöppen barnavård

har något försörjningsalternativ. För
övrigt kan samhället inte vara av med
de andra mödrarnas arbetskraft heller.
Detta resonemang, som dessa människor
för, leder därför bara till att barnen
får sitta emellan liksom också mödrarna,
som ofta är hårt pressade av arbete
och oro för sina barn.

Eftersom arbetsuppgifterna ute i kommunerna
och därmed också kostnaderna,
som jag redan påpekat, ständigt ökar
och det ekonomiska utrymmet följaktligen
blir allt knappare, tvingas kommunerna
till en allt hårdare angelägenhetsgradering.
Det är ingen överdrift att säga,
att de institutioner, som vi här närmast
diskuterar, löper en viss risk att
bli det besparingsobjekt som man då
kommer att använda sig av.

Av denna anledning och med understrykande
av den halvöppna barnavårdens
betydelse då det gäller arbetet
för ungdomen har jag tillåtit mig att
reservera mig på denna punkt. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herr Lars
Larsson (s), fröken Mattson (s) och fru
Carlqvist (s).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När man i denna fråga
lyssnar till fru Wallentheim och sedan
skall föra statsutskottets talan, känner
man en viss oro för att kanske verka litet
hjärtlös och kallsinnig, eftersom man
inte är på samma linje som hon. Men
var sak får ju ses från olika sidor, och
statsutskottet har på denna punkt inte
följt herr Berghs enligt fru Wallentheims
mening reaktionära linje, utan har följt
Kungl. Maj:t. Och det har 29 av statsutskottets
30 ledamöter gjort.

Verksamheten vid anstalterna för
halvöppen barnavård har, trots att statsbidraget
kommit att minska i värde, fått
ökad omfattning. Antalet institutioner
har ökat år från år, och ökningen har
varit betydande — jag nämner bara utvecklingen
sedan 1956, då ökningen varit
30 respektive 24, 56, 40 och i år blir
69. Det efterlysta stimulansbidraget har

tydligen inte varit nödvändigt. Man har
ansett att dessa anstalter behövs, och så
har de kommit till. För att fru Wallentheim
inte skall tro att jag är fullkomligt
hjärtlös när det gäller denna verksamhet
kan jag berätta att jag i min
hemkommun var med om att ordna en
lekskola förra året. Vi sneglade inte alls
på något statligt stimulansbidrag, utan
vi såg att här fanns ett behov. Jag kan
säga att föräldraopinionen var den pådrivande
kraften, vi anordnade en lekskola,
och verksamheten har utfallit
mycket bra. Jag tror att föräldraopinionen
litet varstans betyder mer än stimulansbidraget,
därmed ingenting ont
sagt om det.

Nu finns emellertid 1958 års förskollärarutredning,
som har att uttala sig
om åtgärder för att tillgodose behovet
av pedagogiskt utbildad personal inom
den halvöppna barnavården. Utredningen
kommer att presentera en rad olika
förslag, även beträffande statliga bidrag
och annat, och när de förslagen lagts
fram får vi tillfälle att på nytt ta upp
denna fråga till realprövning. Utskottets
majoritet anser alltså att vi skall avvakta
utredningens resultat och när tiden
är inne ta upp frågan till nytt resonemang.

Reservanten vill att riksdagen omedelbart
skall i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förbättrat statligt stöd.
Skillnaden mellan reservanten och utskottsmajoriteten
är inte så förfärligt
stor — det kan i tiden röra sig om något
år. Men när man vet att verksamheten
på detta område oavlåtligt ökar i
omfattning, torde inte några större faror
vara förbundna med att vi följer
utskottets förslag, och jag yrkar bifall
till detsamma.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt angående vartdera momentet
av utskottets i den nu ifrågavarande
punkten gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i mom. I hemställt.

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Sedermera gjordes enligt de beträffande
mom. II förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i
den av fru Wallentheim vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 27 och 28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 29

Anslag till ferieresor för barn

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Ferieresor för barn för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 1 800 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels de förberörda likalydande motionerna
I: 240, av herr Birke m. fl., och
II: 300, av herr Magnusson i Borås m. fl.,
i vilka, såvitt nu var i fråga, hade hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1960/61 till Ferieresor för barn,

dels den tidigare nämnda motionen
II: 436, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén, vari, såvitt nu var i fråga,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
dels de ändringar i grunderna för
avgiftsfinansieringen av ferieresor för
barn och husmödrar som föreslagits i
motionen, dels att till Ferieresor för
barn anvisa ett förslagsanslag av
1 250 000 kronor,

dels ock en inom andra kammaren av
herr Senander in. fl. väckt motion
(II: 127).

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:240 och 11:300, 11:436
samt 11:127, de tre förstnämnda motio -

Anslag till ferieresor för barn
nerna såvitt nu vore i fråga, till Ferieresor
för barn för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 1 800 000
kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Jacobsson,
Edström, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss del hava
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Majts förslag samt motionerna
I: 240 och II: 300, såvitt nu vore i fråga,
samt med bifall till motionen 11:436,
såvitt nu vore i fråga, ävensom med
avslag å motionen 11:127,

a) godkänna av reservanterna förordade
ändringar i grunderna för avgiftsfinansieringen
av ferieresor för barn
och husmödrar;

b) till Ferieresor för barn för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 1 250 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Denna fråga har ju diskuterats
även under tidigare år, och det
är kanske inte anledning att i dag ingå på
någon mer omfattande motivering för reserv
ationsförslaget. Jag vill endast erinra
om att besparingsutredningen finner det
angeläget, att denna verksamhet blir föremål
för en närmare undersökning. Utredningen
konstaterar också att antalet
resor successivt har minskat.

Vi reservanter anser nog att en viss
höjning av avgifterna i samband med
dessa resor kan ske utan att förmånerna
därmed väsentligt minskar i värde. Men
vi menar också att nu gällande särbestämmelser
för barn från flerbarnsfamiljer
och för barn till ensamstående
mödrar bör bibehållas; det är en sak
som vi i sammanhanget finner angelägen.

Jag ber, herr talman, att med denna
mycket korta motivering få yrka bifall
till reservationen på denna punkt.

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anslag till ferieresor för barn

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Denna fråga bär ju diskuterats
i flera år. Något nytt har strängt
taget inte tillkommit. Folkpartiet och högern
har upprepat sina motionsyrkanden
från i fjol, men då reserverade sig partierna
var för sig. Nu har de gått
ihop, och det är väl egentligen det nya
som skett.

När det i sakfrågan inte framkommit
några nyheter är det ganska svårt att
presentera någonting utöver vad som tidigare
sagts, nämligen att dessa ferieresor
för dem det gäller verkligen har en
stor betydelse. Det finns trots allt fortfarande
fattiga familjer, familjer som är
i behov av ett stöd, och det stöd som här
ges har rönt uppskattning och har varit
av stort värde.

Med vetskap härom yrkar jag, herr talman,
bifall till utskottets förslag.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson säger
att ingenting nytt bär tillkommit i
denna fråga, och det kanske kan vara
riktigt, om man begränsar sig till att se
på detta isolerade spörsmål om ferieoch
husmodersresorna och deras finansiering.

Det nya som tillkommit — och som jag
inte trodde hade förbigått herr Birger
Andersson — är emellertid att statsmakterna
numera på alla sätt anstränger sig
för att försöka finna utvägar att täcka
statens utgifter. När vi diskuterar denna
fråga är det säkerligen inte herr Andersson
obekant, att vi samtidigt också
syftar till ett upphävande av den nu gällande
varuskatten. För att nå detta resultat,
som jag för min del finner synnerligen
angeläget inte minst med hänsyn
till de barnrika och fattiga familjer
som herr Andersson här talar om, finner
vi det också nödvändigt att försöka begränsa
statens utgifter även på de punkter,
där det rör sig om relativt begränsade
belopp.

Det är ett av skälen till att vi i år
kanske finner det mera angeläget än någonsin
tidigare att fullfölja detta förslag,
och jag kan också uplysningsvis nämna

att högern i år har övergått till folkpartiets
linje.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag är fullt underkunnig
om att vi lever i ett besynnerligt sparsamhetsklimat,
som gör att man från olika
håll vill skära ned statens utgifter.
Men jag kan icke acceptera, att om staten
skall spara så skall det ovillkorligen gå
ut över de fattigaste.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
29, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Ja — 88;

Nej — 42.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten 30

Anslag till ferieresor för husmödrar

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna I: 240 och
II: 300 ävensom II: 436, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, till Ferieresor
för husmödrar för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 1 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:240,
av herr Birke m. fl., och II: 300, av herr
Magnusson i Borås m. fl., hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag om anslag
för budgetåret 1960/61 till Ferieresor
för husmödrar.

I motionen 11:436, av herrar Gustafsson
i Skellefteå och Wedén hade, såvitt
nu var i fråga, hemställts, att riksdagen
måtte besluta att till Ferieresor för husmödrar
anvisa ett förslagsanslag av
800 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Boman, fröken Andersson, herrar
Jacobsson, Edström, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén samt herrar Cassel
och Gustafsson i Skellefteå, vilka,
under förutsättning av bifall till den vid
punkten 29 avgivna reservationen, ansett,
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag samt motionerna 1:240 och
II: 300 samt med bifall till motionen
II: 436, samtliga motioner såvitt nu vore
i fråga, till Ferieresor för husmödrar
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 800 000 kronor.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! I reservationen till denna
punkt sägs det, att reservanterna yrkar
att »under förutsättning av bifall till den

Anslag till ferieresor för husmödrar
med 7 betecknade reservationen» bör
också reservationen under denna punkt
bifallas. Jag anser att formuleringen »under
förutsättning» etc. bör utgå, eftersom
det är två olika frågor som behandlas
och att besluten kan fattas oberoende av
varandra.

Därför yrkar jag, herr talman, bifall
till reservationen även på den här punkten.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag ber kort och gott att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det är frestande att göra
debatten mycket kort, men jag vill inte
låta oppositionen slippa undan riktigt
så lätt på denna punkt och på den närmast
följande om husmorssemestrarna.

När reservanterna går till attack mot
husmorsresorna, semesterhemsbidragen
och husmorsstipenderna gör de detta
med motiveringar om familjeinkomsternas
ökning, minskat behov för den enskilde
och att statsbidraget numera har
så ringa praktisk betydelse, att man utan
vidare kan nedsätta eller avskaffa det.
Detta är påståenden, som vilar på stor
okunnighet om de förhållanden man talar
om.

Hösten 1959 avslutades en utredning
om husmorssemesterverksamheten. Utredningsmannen
— eller utredningskvinnan
rättare sagt •— med mandat och
säte i andra kammaren har gjort en genomgång
av i runt tal 200 semesterhem
som har godkänts av socialstyrelsen och
som på vissa villkor kan erhålla bidrag
ur det anslag som det här är fråga om.
På ett tjugutal av hemmen gjordes dessutom
inspektioner och penetrerades
grundligt den ekonomiska situationen
för vederbörande semesterhem. Slutsatsen
uttryckte utredningsmannen med
följande ord i sitt betänkande: »De statliga
stödåtgärderna på husmorssemesterns
område har inte blivit mindre socialt
angelägna av den allmänna välståndsökning
som ägt rum sedan dessa

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anslag till ferieresor för husmödrar
stödåtgärder infördes år 1946. Detta är
i och för sig inte förvånande, eftersom
det är fråga om inkomstprövade förmåner,
varvid de förhållandevis blygsamma
uppjusteringar av inkomstgränsen
som ägt rum — (den senaste 1 maj 1956)
— inneburit en både relativt och absolut
sett väsentlig skärpning av villkoren.
För dem som trots detta alltjämt är
berättigade till statsbidrag vid rekreationsvistelse
på semesterhem för husmödrar,
till husmorsstipendier och/eller
till fria semesterresor blir ju inte
rekreationsbehoven och svårigheterna
att förverkliga dem mindre av att andra
■— de som ligger över inkomstgränsen
5 700 kronor i till statlig inkomstskatt
beskattningsbar inkomst — i allmänhet
fått sin standard inte oväsentligt
förbättrad.» Detta är alltså ett citat ur
ett betänkande som kom i höstas.

Man kan säga, att den allmänna standardstegringen
i viss mån har förändrat
den här verksamhetens karaktär,
men den har därför inte avlägsnat behovet
av verksamheten. Tidigare var det
ju främst yngre husmödrar i små ekonomiska
förhållanden, som man på detta
sätt försökte skydda mot en för tidig
nedslitning. Gästklientelet på semesterhemmen
har förskjutits mot äldre
och redan hårt slitna husmödrar med
barnafödande och fostrargärning bakom
sig. De yngre familjerna har helt naturligt
haft lättare att kliva över den
låga inkomstgräns, som bibehållits för
behovsprövningen av de förmåner som
husmorsresorna utgör.

Minskningen av husmorsresorna hänför
sig också uteslutande till de s. k.
fria husmorsresorna till enskilt ordnad
semester. Under åren 1950—1957 har en
minskning av dessa resor skett med 63
procent, medan husmorsresorna till semesterhem
under samma period har
ökat med 27 procent.

Jag tycker att jag skulle vilja peka
på dessa saker när man gör ett sådant
här besparingsförslag och tycks anse att
det knappast ens behöver diskuteras.
Förhållandena är ingalunda så ideala
som man vill göra gällande från oppositionens
sida, då man antyder, att vår

standardutveckling redan har gjort den
bär anslagsverksamheten överflödig.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Statsrådet Ulla Lindströms
långa inlägg föranleder bara en
mycket kort reflexion. Det långa inläggets
korta mening var förmodligen att
styrka påståendet, att det från oppositionens
sida är frågan om en attack mot
familjen. Det är inte en attack mot familjen,
utan det är en attack mot regeringens
— via bland annat omsättningsskatten
— försvårande av levnadsbetingelserna
för barnfamiljerna.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Förslaget att sätta in en besparingsstöt
just mot semesterhemmen är, herr
Bergh, särskilt illa valt. Det överträffas
egentligen bara av cynismen i högerreservationen
under punkt 32, där reservanterna
föreslår ett slopande av husinodersstipendierna
därför att de är så
små att de inte kan möjliggöra husmoderssemester,
där ekonomiska svårigheter
lägger hinder i vägen för den. Den
naturliga slutsatsen att i stället stipendieanslaget
borde ökas för att möjliggöra
semestrar, där ekonomiska svårigheter
annars omöjliggör dem, är tydligen
en idé som inte kan rinna upp i en
högerhjärna.

Att jag själv inte förordat en höjning
av detta anslag, vilket i och för sig hade
varit motiverat, får ses mot bakgrund
just av den grinighet mot socialpolitiska
utgifter som numera möter en från de
två största borgerliga partiernas sida.
En anslagshöjning i dagens socialpolitiska
klimat måste vara så grundligt underbyggd
med ovedersägliga fakta av
ömmande natur, att jag fann det säkrast
att först låta den socialpolitiska kommittén
analysera semesterhemsklientelet ytterligare
och ställa in det i den allmänna
inkomstutvecklingen, när det gäller
eftersatta minoriteter över huvud taget.

Jag förstår mer än väl efter vad herr
Bergh sagt tidigare i dag hur illa han
tycker om varje hänvisning till den so -

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

cialpolitiska kommittén, men inte desto
mindre anser jag att denna fråga hör
hemma där.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Inte heller jag kan undgå
att reagera mot statsrådet Lindströms
uttryckssätt när hon kallar reservanternas
förslag för en attack mot familjepolitiken
och husmödrarnas rättmätiga
behov av semester. Jag vänder mig också
mot talet om grinighet från de borgerliga
partiernas sida därför att de
ifrågasätter, om det inte vore lämpligt
med en omorganisation över huvud taget
av den här verksamheten.

Statsrådet förklarade själv att det
uppenbarligen skett en förskjutning från
de yngre husmödrarna till en helt annan
kategori av husmödrar. Man kan då
ifrågasätta, om det är den riktiga metoden
att fortsätta med de semesterhem
för husmödrar som grundades för åtskilliga
år sedan, då hela situationen var
en annan. På den tiden fanns det, såvitt
jag förstår, betydligt fler husmödrar
som trötta och förslitna ville vistas
på dessa semesterhem. Numera hör
många av husmödrarna till den kategorien
som vill tillbringa semestern tillsammans
med familjen och som betydligt
hellre cyklar eller gör utflykter på
annat sätt — för all del även i bil, ty
det finns ju många bland detta klientel
som kan göra dét.

Här har alltså påtagligen skett en förskjutning
från yngre husmödrar till äldre.
Det är ju en helt annan sak, om vi
skall ge dessa äldre husmödrar en ålderdomssemester
eller vad man nu vill
kalla det. Jag betvivlar inte ett ögonblick
att det finns husmödrar i de berörda
inkomstkategorierna som behöver
en sådan semester. Jag tror att statsrådet
Lindström bär rätt när hon säger
att vi inte kan slopa semesterhemsverksamheten
helt ocli hållet, men jag tror
att en omorganisation av hela verksamheten
är alldeles nödvändig. Det är därför
inte fråga om någon attack från reservanternas
sida, utan förslaget syftar

3 Första kammarens protokoll 1960. Nr 7

Anslag till ferieresor för husmödrar
endast till en omläggning för framtiden
som man mycket väl kan tänka sig.

Jag ber därför, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Bara ett par ord till fru Hamrin-Tliorell.

Det är riktigt att det har skett en förskjutning
från yngre till äldre husmödrar.
Jag framhöll också detta själv i mitt
första anförande. Men det är ju dessa
äldre husmödrar på husmoderssemesterhemmen
som man här attackerar. Dessa
gäster på semesterhemmen uppgick i fjol
till ett antal av 9—10 000. De har kommit
att utgöras av de ekonomiskt och socialt
hårdast pressade husmödrarna, som
det borde vara oss angeläget att främst
hjälpa.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Statsrådet Lindström säger
att reservanternas resonemang på
denna punkt närmast bottnar i okunnighet
om den fråga vi här diskuterar. Jag
vill dock i allra största korthet påpeka
att okunnigheten inte är större än att vi
för vår del anser att även om en husmor
nödgas erlägga en avgift av exempelvis
20 kronor för att göra en resa
från Västerbottens eller Norrbottens län
till Skåne, innebär det en avsevärd förmån,
en så pass stor förmån att den kanske
i alla fall gör det möjligt för henne
att företa en sådan resa. Man skulle
kunna exemplifiera saken ytterligare,
men jag avstår därifrån.

Eftersom diskussionen har glidit över
till frågan om semesterhemmen vill jag
nu säga att det statsbidrag, som det här
gäller, ingalunda är av den storleken att
det på allvar kan göras gällande att ett
slopande skulle äventyra semesterhemmens
existens. Statsbidraget kan visserligen
ha en viss betydelse som stimulans,
men det är ingalunda av den storleken
att det är avgörande för möjligheten
att bedriva semesterhemsverksamlict.

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till driften av semesterhem

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
avseende på den nu föredragna punkten
yrkats dels att vad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock, av herr Jacobsson,
att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen. Herr talmannen anförde
vidare, att enär yrkandet i reservationen
förutsatte bifall till reservationen
vid punkten 29, herr Jacobssons yrkande
torde få anses hava förfallit genom
kammarens redan fattade beslut.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande punkt hemställt.

Punkten 31

Ang. bidrag till driften av semesterhem

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 525 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft följande
motioner, nämligen de tidigare nämnda
likalydande motionerna 1:240, av herr
Birke m. fl., och 11:300, av herr Magnusson
i Borås m. fl., samt den förberörda
motionen 11:436, av herrar Gustafsson
i Skellefteå och Wedén, i vilka
motioner, samtliga såvitt nu var i fråga,
hade hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag för
budgetåret 1960/61 till Bidrag till driften
av semesterhem.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 240 och II: 300 ävensom II: 436,
samtliga motioner såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till driften av semesterhem
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 525 000 kronor.

Reservation hade avgivits av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Jacobsson,
Edström, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gus -

tafsson i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
bifall till motionerna 1:240 och 11:300
ävensom II: 436, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, avslå Kungl. Maj:ts
förevarande förslag.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Efter den diskussion
som förts ber jag endast att i korthet få
yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Jag skall be att få säga
några ord mer än herr Jacobsson.

I fjol var högern ensam om att yrka
avslag, medan folkpartiet då ville ha en
minskning av det utgående statsbidraget.
Nu anser båda dessa partier att anslaget
är så litet, att det inte fyller någon
uppgift alls, och fördenskull skall
det avskaffas. Det är en besynnerlig utveckling,
men den får vederbörande
själv svara för.

Den som aldrig så litet sett, hur dessa
semesterhem är ordnade, vet att de
som har hand om dem har mycket stora
svårigheter att klara kostnaderna för
driften. Det får ske på olika sätt, genom
lotterier och insamlingar etc. Varje
bidrag, även från staten, fyller därför en
mycket väsentlig och stor uppgift. Om
statsbidraget tas bort, skulle detta säkerligen
bli rätt besvärande för vederbörande.

Fördenskull, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! När man läser reservationen
under punkt 31, får man den uppfattningen,
att reservanterna är personer,
som aldrig har ägnat en tanke åt de
människor, som är i behov av vistelse på
ett semesterhem, och att de inte heller på
något sätt sysslat med denna verksamhet.
Som skäl för sitt yrkande om avslag
på Kungl. Maj:ts förslag säger reservanterna,
att de statsbidrag som utgår har

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

så ringa praktisk betydelse för husmödrarnas
möjligheter att bekosta vistelse
vid semesterhem, att ett bibehållande av
bidragen ej är motiverat. Reservanterna
föreslår därför att bidragsgivningen skall
upphöra.

Vill man nu placera frågan på verklighetens
plan, ligger det något annorlunda
till. Det finns gott om husmödrar
i vårt land som är i stort behov av en
tids vila och avkoppling på ett semesterhem
och som även söker sig dit. Det är
kvinnor som kämpar för sig och sin familj
i det längsta och försöker hålla sig
uppe, trots att krafterna är nära att ge
vika. Detta är inte ett tomt talesätt. Jag
har under många år som ordförande för
ett semesterhem på västkusten mött dessa
kvinnor. Jag har sett vad en vistelse
på semesterhemmet betytt för dem både
kroppsligt och andligt, men jag har också
kunnat konstatera vad statsbidraget
—- även om det inte är så stort — betyder
för kvinnor som är vana att, när
det gäller dem själva, vända på kronan
några gånger, innan de vågar lämna den
ifrån sig.

För min del anser jag, att det är angeläget
att statsmakterna på ett ännu effektivare
sätt understöder semesterhemsverksamheten.
Alla måste erkänna att
det är en verksamhet som har en förebyggande
effekt i många, ja, i de allra
flesta fall. Många husmödrar har möjlighet
att efter t. ex. en sjukhusvistelse vila
ut några veckor på ett semesterhem, innan
de återgår till det många gånger
mycket slitsamma arbetet i sitt hem.

I det stora hela är det väl så att både
semesterhemmen och den verksamhet,
som där bedrivs av olika organisationer
och frivilliga krafter, uppskattas av de
flesta. Jag tror, att den skulle kunna uppskattas
även av reservanterna. Skillnaden
mellan reservanternas och min uppfattning
gäller väl frågan, var pengarna
skall tas — om husmödrar med dålig
ekonomi själva skall stå för hela utgiften
eller om staten skall träda emellan.
För min del anser jag, att staten i största
möjliga utsträckning bör stödja denna,
som jag vill kalla den, förebyggande
verksamhet och ge mödrar med barn

Ang. bidrag till driften av semesterhem
möjlighet till en lugn och välbehövlig avkoppling.
Jag anser också, att vi har
skyldighet att ge äldre husmödrar möjlighet
till scmestervistelse, dessa husmödrar
som aldrig någonsin tidigare fått
nytta av några sociala reformer och som
är i stort behov av rekreation, av vila
och avkoppling. Reservanterna däremot
anser, om jag har förstått dem rätt, att
var och en bör få klara sig själv utan statens
stöd, vilket enligt min mening troligen
innebär ökad sjukhusvistelse för
många kvinnor.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (li):

Herr talman! Fru Svenson slår in öppna
dörrar när hon försöker göra gällande,
att reservanterna inte skulle behjärta
behovet av att slitna husmödrar får vila.
Det är ägnat att väcka en smula förvåning
att det ens göres ett allvarligt försök
att göra gällande, att detta är problemet.

Frågan är en annan. Skall vi fortsätta
med att med ständiga skattestegringar
göra det alltmera bekymmersamt förbi.
a. husmödrarna, eller skall vi genom
en bättre hushållning med allmänna medel
främja möjligheterna för familjerna
att skaffa sig den rekreation som de behöver?
I detta sammanhang vill jag ställa
en konkret fråga till fru Svenson. Centerpartiet
har liksom de båda andra borgerliga
partierna motionerat om omsättningsskattens
avskaffande, men fru
Svenson synes inte vilja vara med om
att göra praktisk politik för att sänka
skatterna. Vi kan ha aldrig så goda önskemål
beträffande den ena eller den
andra understödsformen, och vi kan aldrig
så mycket behjärta behovet av hjälp
åt människor, men vill man minska skattetrycket
för familjerna här i landet, så
måste man också välja lämpliga vägar.
Att resonera på det sättet, att man vill
sänka skatterna men inte minska utgifterna,
är ett resonemang vars logik jag
har svårt alt förstå.

Medan jag har ordet ber jag alt få sä -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anslag till stipendier för underlättande av husmoderssemester

ga en sak till. Centerpartiet, vars uppfattning
i skattefrågan tycks sammanfalla
med högerns och folkpartiets, förekommer
i detta utskottsutlåtande endast
med två reservationer. Jag förstår mycke
väl att medan man från socialdemokratiskt
håll tidigare framhållit, att oppositionen
har svårt att enas, så känner
man nu en viss besvikelse över att enigheten
förekommer i större utsträckning
än tidigare och att därför klandret kanske
en smula oreflekterat inriktas just
på den punkten. Men att oppositionspartier
enats, sammanhänger med att politik
är det möjligas konst. Vill man något,
så måste man välja de framkomliga vägarna.
Men vilka framkomliga vägar fru
Svenson vill bidra med, när det gäller
att ta bort omsättningsskatten, är för mig
fortfarande en gåta.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Herr Bergh frågar, vilka
vägar jag vill gå för att ta bort omsättningsskatten.
Omsättningsskatten har
tydligen gått herr Bergh på hjärnan i
dag, ty attacker mot den kan ju inte rädda
allting. Husmödrarnas semester och
semesterhemmen har inte så mycket med
omsättningsskatten att göra. Vad det här
är fråga om är husmödrar som — även
om omsättningsskatten tas bort — inte
har möjlighet att själva betala avgifterna
på ett semesterhem. Det är dessa husmödrar
som vi vill hjälpa, därför att vi
anser, att de är i så stort behov av den
rekreation som de där kan få.

Jag skulle vilja upprepa vad jag påpekade
i mitt förra anförande, nämligen att
jag är övertygad om att det har en förebyggande
effekt att de, som är alldeles
nedbrutna, tack vare vistelse på ett semesterhem
kan få avkoppling.

Jag kan alltså inte riktigt fatta vad
herr Bergh menar med sitt tal.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med de därunder framkomna
yrkandena propositioner, först på bifall
till vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punk -

ten avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
31, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Då emellertid fru Svenson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 42.

Punkten 32

Anslag till stipendier för underlättande
av husmoderssemester

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:240
och 11:300, såvitt nu vore i fråga, till
Stipendier för underlättande av husmoderssemester
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 1 000 000
kronor.

I de förut nämnda likalydande motionerna
1:240, av herr Birke m. fl.,
och 11:300, av herr Magnusson i Borås
m. fl., hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte avslå Kungl.

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Anslag till stipendier för underlättande av husmoderssemester

Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
19G0/61 till Stipendier för underlättande
av husmoderssemester.

Enligt en vid punkten avgiven reservation
hade fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Nilsson i
Göingegården och Cassel ansett, att utskottets
yttrande bort lyda så, som i
denna reservation angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna I: 240
och II: 300, såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Eftersom diskussionen
allaredan har berört denna punkt, kan
jag inskränka mig till att yrka bifall till
reservationen.

Fru CARLQVIST (s):

Herr talman! När man lyssnar till reservanternas
talesmän får man det intrycket,
att vi i Sverige inte har så många
människor, som behöver samhällets
hjälp, utan att kommunerna själva kan
klara av utgifterna. Tyvärr är det så, att
vi ännu har alltför många i vårt samhälle,
som har det bekymmersamt och fattigt.

I dag är det våra husmödrar som är
utsatta för en stor sparsamhetsiver. Det
har många gånger i denna kammare
sagts, alt husmödrarna är vårt lands
största yrkeskår och att de utför ett oerhört
stort och nyttigt arbete. Vad är då
naturligare än att samhället visar att det
värdesätter detta genom att hjälpa dem,
som behöver hjälp även i form av vila
och rekreation.

Nu gäller det statens husmoderssemesterstipendier,
som reservanterna vill ha
bort. Men om man som jag sysslar med
detta spörsmål i hemkommunen, får man
kontakt med många husmödrar som har
det bekymmersamt — det kan vara fråga
om bekymmer av ekonomisk art till
följd av olyckshändelse som drabbat husfadern
eller bekymmer på grund av alkoholmissbruk.
Det händer ofta att sådana
husmödrar blir nedgångna av slit och

umbäranden. Något måste göras och då
har detta liusmoderssemesterstipendium
varit till god hjälp för att skicka i väg en
husmoder till ett semesterhem eller till
något annat för husmodern lämpligt ställe
för att hon skall få miljöombyte och
vila.

Att statsrådet föreslagit, att stipendierna
må höjas i de fall, då behovet är
stort, har vi noterat med tacksamhet. Reservanterna
säger på denna punkt att staten
kan spara en miljon kronor. Men jag
tror att staten sparar mer på att ge ut
denna miljon till de behövande husmödrarna,
som får komma bort för vila så att
de sedan kan fortsätta sitt arbete i hemmet
för de sina.

Herr talman! Vi vill inte ha våra husmödrar
— de husmödrar, som behöver
vår hjälp — i någon sorts strykklass.
Deras arbete är alltför betydelsefullt för
att de skall röna en sådan behandling av
riksdagen.

Jag ber alltså att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde fru Svenson (ep).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Såsom redan sagts här av
fru Carlqvist, har regeringen och utskottet
föreslagit att maximibeloppet för de
stipendier det här gäller skall höjas. Men
det är inte bara detta som är en nyhet,
utan en nyhet är även att smärre stipendiebelopp,
som ansetts ganska obetydliga,
skall tas bort för att man på det sättet
genom höjning av de utgående stipendierna
skall kunna skapa större effekt
med dem.

Nu anser högern — som här är ensam
om att reservera sig — att stipendierna
trots denna höjning är för små för att
fylla någon egentlig mission. Skulle högern
ha varit konsekvent, skulle den givetvis
efter ett sådant resonemang ha
föreslagit en höjning av stipendierna i
stiillet för att föreslå, att de helt skall
tas bort. Det är ju ett underligt utslag av
effektivitetsnit!

Herr talman! .lag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till kommunala nykterhetsnämnder

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Nej, herr Birger Andersson, vårt resonemang
är nog logiskt. Man bör se det
hela mot bakgrunden av den belastning,
som drabbar barnfamiljerna på grund av
de ständiga skattehöjningarna.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter enligt de därunder förekomna
yrkandena gjordes propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu föredragna
punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Punkterna 33—52

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 53

Ang. bidrag till kommunala nykterhetsnämnder I

förevarandc punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda
förslag samt med avslag å motionerna
I: 240 och II: 300, såvitt nu vore i fråga,
till Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 15 000 000 kronor.

I de tidigare nämnda likalydande motionerna
I: 240, av herr Birke m. fl., och
II: 300, av herr Magnusson i Borås m. fl.,
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts,
att riksdagen måtte till Bidrag till kommunala
nykterhetsnämnder för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
12 000 000 kronor.

Reservation hade anförts av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Nilsson i Göingegården och
Cassel, vilka ansett att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
och med bifall till motionerna I: 240
och II: 300, såvitt nu vore i fråga,

a) godkänna av reservanterna förordad
ändring av grunderna för ifrågavarande
statsbidrag;

b) till Bidrag till kommunala nykterhetsnämnder
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 12 000 000 kronor.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Detta bidrag har tidigare
utgått med 60 procent men utgår sedan
någon tid med 75 procent. Enligt reservanternas
mening skulle en återgång
från en bidragsprocent av 75 till en bidragsprocent
av 60 vara att förorda. Man
skulle därigenom kunna spara inte bara
tre miljoner inom statsbudgeten, utan
man skulle också genom denna sänkning
av procenttalet animera kommunerna till
en mer restriktiv medelsanvändning.

Det är således en dubbel besparingssynpunkt,
som ligger i botten när det
gäller denna reservation, som jag nu ber
att få yrka bifall till.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! När detta bidrag den 1
juli 1957 höjdes från 60 till 75 procent,
motiverades detta med att man skulle
underlätta den nykterhetsvårdande verksamhet,
som åvilar kommunerna. Det hade
från olika håll framförts önskemål
om en upprustning av nykterhetsnämndernas
arbete, och i riksdagen var man
den gången också fullständigt enig om
att denna höjning från 60 till 75 procent
borde genomföras. Det förelåg inte några
motioner eller yrkanden, som ville
annorlunda, utan beslutet var alltså enhälligt.

Under åren 1958 och 1959 hördes heller
ingenting, utan alla var nöjda med att
detta bidrag utgår med 75 procent. Inte
minst var man nöjd ute i kommunerna,
där man fått större möjligheter att bedriva
det arbete, som krävs för att nykterhetsnämndernas
verksamhet skall bli
effektiv.

Nu har högern helt plötsligt kommit
på andra tankar och vill sänka bidraget
med 15 procent, d. v. s. återgå till vad
som gällde tidigare. Det skulle medföra
något slags dubbel besparingseffekt, enligt
herr Bergh. Man kan väl resonera
på det sättet också, men jag misstänker

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Ang. särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor

att den enda effekten av en sänkning blir
att det nykterhetsvårdande arbete, som
nämnderna utför,, blir försämrat — till
skada för den verksamhet, som har varit
mycket gagnelig under senare år. Vi hör
ju ständigt klagomål över att det inte är
som det bör vara på det område, där
nvkterhetsnämnderna har att ingripa,
men man har kunnat skönja en förbättring.
Denna förbättring bör vi vara rädda
om. Vad som är angeläget är att göra
förhållandena ännu bättre, inte sämre.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt de därunder förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till vad utskottet i den nu ifrågavarande
punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Punkterna 54 och 55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 56

Ang. särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 10 000 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft följande
motioner, nämligen

dels de förut nämnda likalvdande motionerna
I: 240, av herr Birke m. fl., och
11:300, av herr Magnusson i Borås
in. fl., i vilka, såvitt nu var i fråga, hade
hemställts, att riksdagen måtte till
Särskilt stöd åt erkända arbetslöshetskassor
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
reservationsanslag av 5 000 000 kronor,

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr kundström m. fl. (1:353) och

den andra inom andra kammaren av
herr Ohlin m. fl. (II: 440), i vilka, såvitt
nu var i fråga, hade hemställts, att riksdagen,
med anledning av att det på tillläggsstat
I till riksstaten för innevarande
budgetår anvisade beloppet på
10 000 000 kronor till Särskilt stöd åt erkända
arbetslöshetskassor icke var utnyttjat,
måtte avslå Kungl. Maj:ts förslag
om anslag'' för budgetåret 1960/61 i
avvaktan på precisering av behovet.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:240 och 11:300 ävensom
1: 353 och II: 440, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, till Särskilt stöd åt
erkända arbetslöshetskassor för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 10 000 000 kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman och Ivar Johansson,
fröken Andersson, herrar Jacobsson, Edström,
Sandin, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Svensson i Stenkyrka och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt
herrar Cassel, Hansson i Skegrie och
Gustafsson i Skellefteå, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1:353
och 11:440 samt i anledning av motionerna
1:240 och 11:300, samtliga motioner
såvitt nu vore i fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förevarande förslag.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Det är här fråga om särskilt
stöd till de erkända arbetslöshetskassorna,
och det rör sig om ett så pass
stort belopp som 10 miljoner kronor.

Den motivering, som anföres i statsverkspropositionen
på denna punkt, förefaller
ytterligt vag och torde också ha
förlorat i styrka, allteftersom arbetsmarknadssituationen
förbättrats. Några
förslag till närmare bestämmelser rörande
medlens användning och disposition
har inte heller framförts i propositionen.
Under sådana förhållanden anser reser -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. vissa kostnader för statens bosättningslån

vanterna att ytterligare medel för ändamålet
inte bör anvisas för närvarande.

På denna grund ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Detta anslag syftar närmast
till en förstärkning av medelsreserven.
Medelsanvisningen bör fördenskull
i första hand fattas som en beredskapsåtgärd,
och beredskapsåtgärder
måste vi ju ha även om konjunkturerna
är goda. Blir det en konjunkturnedgång
skall inte denna få komma över oss som
en tjuv om natten utan vi skall vara beredda
på att vad som helst kan inträffa.
Härtill kommer att en del av arbetslöshetskassorna
länge har haft det ganska
besvärligt. Vi vet att det finns vissa områden
av näringslivet, där svårigheter
har uppstått och där arbetslöshetskassorna
pressats ganska hårt. Det har gällt
framför allt Lantarbetarförbundets arbetslöshetskassa,
som under senare år
varit mycket hårt utsatt för påfrestningar
på grund av konjunkturarbetslöshet
och annat. Det är för övrigt inte det
enda förbundet, varför den anvisning av
medel som här föreslås är väl försvarad.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i den under behandling varande
punkten hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
56, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till eu
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 71;

Nej — 62.

Punkterna 57—66

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 67

Ang. vissa kostnader för statens bosättningslån I

denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionen 11:430 till
Statens bosättningslån: Ersättning åt
riksbanken för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 280 000 kronor.

I motionen 11:430, av herrar Wedén
och Gustafsson i Skellefteå, hade hemställts,
att riksdagen måtte besluta att
dels medgiva riksbanken rätt att påföra
bosättningslånetagare en förvaltningsavgift
av 6 kronor per år som lånet enligt
överenskommelse skulle vara utestående,
dels ock till Statens bosättningslån: Ersättning
åt riksbanken för budgetåret
1960/61 anvisa ett förslagsanslag av
50 000 kronor.

Reservation hade anförts av herr Boman,
fröken Andersson, herrar Jacobsson,
Edström, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl och Nilsson i Göingegården, fröken
Elmén samt herrar Cassel och Gus -

Onsdagen den 9 mars 1900 fm.

Nr 7

Ang. vissa kostnader för statens bosättningslån

tafsson i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj ds förslag samt motionen 11:430

a) medgiva riksbanken rätt att påföra
bosättningslåntagare förvaltningsavgift
enligt av reservanterna förordade
grunder;

b) avslå Kungl. Maj ds förevarande
förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! I den reservation som
finns fogad till denna punkt i utlåtandet
förordas att den kreditgivande bankens
bestyr med långivningen finansieras på
samma sätt som bankers långivning i allmänhet.
Om en privatperson går in i en
affärsbank för att låna pengar tillhör det
bankens självklara uppgift att pröva vederbörandes
kreditvärdighet o. s. v., men
inte har det fallit någon affärsbank in
att vända sig till det allmänna för att få
ersättning för sitt bestyr, utan det är en
kostnad som ytterst läggs på långivaren.
Vi menar i reservationen att samma princip
borde gälla även här. Det kan invändas
mot detta resonemang att riksbanken
har fått hand om denna långivning som
ett särskilt uppdrag från statsmakternas
sida, men den omständigheten kan inte
rubba principen om vem som skall svara
för kostnaderna för långivningen.

I detta sammanhang vill jag peka på
att de som får förmånen av bosättningslån
ju får en ganska avsevärd räntesubvention.
I ett annat utskottsutlåtande, som
skall behandlas här i dag, kommer frågan
om räntesatsen för bosättningslånen
upp. För närvarande gäller att dessa löper
med en ränta av 4,5 procent. Det är
ju en avsevärt lägre ränta än vad affärsbankerna
tillämpar, och den är avsevärt
lägre än den ränta staten själv får betala
vid sin upplåning.

Jag vill nämna redan nu, för att förkorta
en följande debatt, att det finns en
reservation som yrkar på att räntesatsen
med hänsyn till den skedda diskontohöjningen
höjs, åtminstone från 4,5

procent till 5 procent. Men även om den
reservationen skulle vinna bifall får bosättningslånetagarna
ändå en speciell
förmån genom den rätt betydande räntesubvention
som de erhåller. Att dessutom
anslå statsmedel till den service
som den långivande banken utövar förefaller
oss ganska egendomligt.

Detta är i korthet, herr talman, motiveringen
för mitt yrkande om bifall till
den vid punkt 67 fogade reservationen.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det är ingen måtta på
den iver som man i år visar för att
minska kostnaderna på femte huvudtiteln.
Man är så ivrig att man till och
med vill göra samma besparing på två
olika punkter. Det verkar som om man
glömt vad man haft för sig när man
skrivit sina reservationer.

Om vi läser dels reservationen på denna
punkt och dels reservationen till
statsutskottets utlåtande nr 32, som herr
Bergh påpekade och som berör räntesatsen,
finner vi att man på båda ställena
säger att det gäller administrationskostnader
som staten borde ha täckning
för. Man yrkar i det nu behandlade utlåtandet
att kostnaden skall tas ut av
låntagaren genom en särskild avgift,
men i det andra utlåtandet vill man höja
räntan med en halv procent, också
för att täcka administrationskostnaden.
Man försöker alltså på två ställen få
täckning för samma kostnad, förutom
att man argumenterar att räntenivån är
låg.

Denna fråga har vi haft diskussion
om vid åtskilliga tillfällen, och det finns
därför ingen anledning att alltför mycket
fördjupa sig i debatt därom. Vi delar
emellertid inte herr Berghs mening
att detta är en rent kommersiell fråga,
en fråga om att utlämna vanliga affärsbankslån.
Vi anser att det gäller en social
verksamhet, en verksamhet av allmänt
intresse. Därför har räntan fixerats
till samma nivå som statens normalränta,
som ju faststiills den 1 juli
varje år. Den är för närvarande 4,5 procent.
Om den blir 5 procent vet inte jag
— det får vi väl se den 1 juli.

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. vissa kostnader för statens bosättningslån

Att räntan för bosättningslånen skall
hålla sig kring normalräntan är en princip
som godtagits även i andra sammanhang,
och för lån av denna karaktär och
med en speciell social funktion kan det
vara skäligt. Jag förmodar att det inte
är nödvändigt att motivera varför vi
ser saken på detta sätt. Den här behandlade
motionen har väckts av folkpartister
men till reservanterna har sällat sig
även högermän, vilket något komplicerar
saken, men i motionerna finns skäl
för att inte betrakta dessa lån som rena
privatlån, och därav borde följa att man
påtar sig vissa kostnader, för utredningarna,
för granskningen, för administrationen
och att räntan inte sätts till
vad man brukar kalla marknadsränta.
Ingen vet förstås vad marknadsränta är
för någonting, men den är i alla fall
högre än den här ifrågasatta. Skälen
finns alltså även i motionerna, och jag
tycker dessa skäl är starka, och därför
kan jag inte biträda motionärernas slutyrkande.

Jag har alltså inget annat yrkande här
än bifall till vad utskottet föreslagit.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Det framskymtade i herr
Bergmans argumentering att han kände
ett visst behov av att även de av reservanterna
som företräder motionärernas
parti skulle säga någonting. Jag vill då
säga att jag instämmer med herr Bergman
i hans uppfattning, att detta inte
endast är en fråga om en rent affärsmässig
transaktion, utan att vi också
måste anlägga vissa familjesociala synpunkter
på frågan. Det är väl också skälet
till att dessa bosättningslån har kommit
till och att vi anser att de fortfarande
bör bibehållas. Den omständigheten,
att vi anser att räntan med hänsyn
till det nuvarande ränteläget bör höjas
med en halv procent, innebär ju på intet
sätt något avsteg från denna tidigare
princip.

Inte heller anser vi att den uppfattningen,
att låntagarna i någon mån skall
bidra till kostnaderna för låneverksam -

heten, rubbar de principer på vilka denna
verksamhet bygger.

Många av låntagarna har otvivelaktigt
ett behov av att få ett kapital tillfälligt
disponibelt utan att det behöver ha någon
större betydelse för dem till vilken
ränta detta kapital ställs till förfogande.
Det är möjligt att många av dem
skulle kunna betala den marknadsmässiga
räntan. Svårigheten för dem är
kanske bara att över huvud taget få ett
lån, som de inte har någon möjlighet att
ställa någon säkerhet för.

Jag delar alltså — det vill jag säga
än en gång — herr Bergmans uppfattning
att man måste lägga familjesociala
aspekter på frågan. Men jag kan inte
inse att reservanternas ståndpunkt på
något sätt rubbar dessa förutsättningar.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen enligt
därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i den nu föredragna punkten hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
67, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Anslag till socialförsäkringens administrationsnamnd

Punkterna 68—86

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 87

Anslag till socialförsäkringens administrationsnämnd I

förevarande punkt hade utskottet
hemställt, att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj:ts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionen II: 436,
såvitt nu vore i fråga, till Socialförsäkringens
administrationsnämnd m. m. för
budgetåret 1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 200 000 kronor.

I den tidigare nämnda motionen II:
436, av herrar Gustafsson i Skellefteå
och Wedén, hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte avslå
Kungl. Maj:ts förslag om anslag för budgetåret
1960/61 till Socialförsäkringens
administrationsnämnd m. m.

Reservation hade anmälts av herrar
Boman och Ivar Johansson, fröken Andersson,
herrar Jacobsson, Edström,
Sundin, Skoglund i Doverstorp, Ståhl,
Svensson i Stenkyrka och Nilsson i Göingegården,
fröken Elmén samt herrar
Cassel, Hansson i Skegrie och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett att utskottets
yttrande bort hava den lydelse, som
i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionen 11:436,
såvitt nu vore i fråga, avslå Kungl.
Maj:ts förevarande förslag.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Under denna punkt återfinnes
en av de två reservationer till
detta utlåtande, där vi kan glädja oss åt
en gemensam borgerlig anslutning, i det
att även centerpartiets representanter
står som undertecknare. Det rör ett anslag
på 200 000 kronor till socialförsäkringens
administrationsnämnd, där enligt
reservanternas mening det återstående
arbetet är att betrakta som vanlig
utredningsverksamhet ocli således hör
hemma under anslaget till kommittéer.

Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Reservanterna anser att
kostnaderna för detta ändamål bör bestridas
av kommittémedel. Man kan naturligtvis
resonera på det sättet, men
då bör man också se till att medel anvisas
för ändamålet. Det har emellertid
reservanterna inte gjort. Departementschefen
har föreslagit en nedskrivning av
anslaget till kommittéer med 150 000
kronor. Reservanterna vill i det läget att
medel till den ytterligare uppgift, som
det här är fråga om, skall tas ur detta
minskade kommittéanslag.

När denna nämnd tillsattes var meningen
att den inte bara skulle vara en
vanlig kommitté, utan man utgick ifrån
att den skulle ha en viss permanens på
grund av att den eventuellt skulle få
vissa verkställighetsuppgifter i samband
med omgestaltningen av hela vår socialförsäkring.
Nämnden är nu i full gång
med sitt arbete, och det är inte möjligt
att se när detta arbete kan bli avslutat.
Det står också utom all diskussion att
nämnden behöver dessa medel — det
erkänner även reservanterna. Frågan är
bara om pengarna skall tas från det
krympta kommittéanslaget eller om
medlen skall utgå på sätt som regeringen
har föreslagit. Det riktiga är naturligtvis,
anser utskottet, att de utgår på
sätt som departementschefen förordat.

■lag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottsmajoritetens förslag.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på godkännande
av den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottet hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till utlandssvenskarnas förening

Herr Bergh, Ragnar, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
87, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Bergh, Ragnar, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 69;

Nej — 57.

Punkterna 88—90

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 91

Ang. bidrag till utlandssvenskarnas
förening

Kungl. Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Bidrag till utlandssvenskarnas
förening för budgetåret 1960/61 anvisa
ett anslag av 25 000 kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Boheman m. fl. (I: 151) och den andra
inom andra kammaren av herr Andersson
i Linköping m. fl. (II: 183), hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta,
att statsbidraget till utlandssvenskarnas
förening för budgetåret 1960/61 skulle
upptagas till samma belopp som för innevarande
budgetår eller med 50 000
kronor.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:151 och 11:183 till Bidrag till
utlandssvenskarnas förening för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av 25 000
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Edström och Ståhl, fröken
Elmén samt herr Cassel, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort hava den ändrade
lydelse, reservationen visade, och
avslutas med en hemställan, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag samt med bifall till motionerna
1:151 och II: 183 till Bidrag till utlandssvenskarnas
förening för budgetåret
1960/61 anvisa ett anslag av 50 000
kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Välståndsutvecklingen i
vårt land är väsentligen beroende på om
vi kan följa med utvecklingen i världen
och hävda vår ställning som västerländsk
kulturnation. Investering i forskning och
utbildning är därvid viktigast och ger
hög räntabilitet. Men forskningen och
utbildningen stimuleras ej blott genom
upprustningen av våra egna universitet
och högskolor utan även genom att vi
förhjälper våra studiosi till intim kontakt
med vad som händer och sker i
världen utanför vårt land.

Att på allt sätt stärka våra internationella
kontakter, stimulera våra ungdomar
att genom tjänst i främmande länder
verksamt bidra i detta avseende samt
till att deltaga i det gemensamma internationella
samarbetet inom vetenskaplig
forskning, handel och hjälparbete m. in.
är från denna synpunkt för vårt land hö-i
geligen angeläget.

Dagens mest aktuella problem gäller
handelsmarknaderna och atomkärnforskningen.
I morgon rör det sig säkerligen
om någonting annat.

Vilka är nu våra ambassadörer, våra
kontaktmän där ute? Jo, våra utlandssvenskar,
av vilka flertalet utövar sitt
för vårt land så betydelsefulla värv utan

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Ang. bidrag till utlandssvenskarnas förenin;

minsta hjälp av statlig karaktär. Men hur
är det, när de kommer hem, ofta efter
årtiondens arbete som oavlönade ambassadörer,
dessa män och kvinnor som det
ofta varit en heder för Sverige att ha
haft där ute och som genom sitt arbete
tillfört hemlandets industri och vetenskap
värdefulla impulser? De är i flera
avseenden bortglömda. Det gäller rösträtten,
som för närvarande utreds av
1955 års valutredning, de sociala förmånerna,
kanske främst sjukvården och
pensionsrätten, skolförhållandena, meritvärderingen
och möjligheten att vid
hemkomsten skaffa bostad.

Det är den ena orsaken till att Utlandssvenskarnas
förening bildats för
inbördes hjälp och stöd i dessa avseenden,
där utlandssvenskarna otvivelaktigt
är missgynnade. Detta och den omständigheten
att en del av dem redan
under sin utlandsvistelse genom främst
extraordinära förhållanden under senaste
kriget behövt hjälp har gjort att anslaget
till deras förening från början
förts till femte huvudtiteln.

I dag är emellertid Utlandssvenskarnas
förenings betydelse främst en annan. Den
är vid sidan av vår diplomatiska representation
en mycket viktig kontakt med
alla de stora grupperna svenskar utomlands
och deras för vårt land i många
avseenden så betydelsefulla gärning. Att
stimulera och understödja denna förening
är viktigt, och det må förlåtas mig
om jag använder uttrycket »sila mygg
och svälja kameler», när man vid sidan
av miljonanslagen till vår officiella utlandsrepresentatian
inte anser sig ha råd
att fortfarande ge denna förening dess
tidigare statsbidrag av 50 000 kronor.

Man bör också komma ihåg att antalet
utlandssvenskar ökar år från år.

Det har diskuterats om anslaget skulle
överföras från femte till tredje huvudtiteln.
Mig synes det riktigast att uppföra
anslaget på tredje huvudtiteln. Men då
så inte skett i år och denna huvudtitel
redan behandlats av riksdagen — även
den med stor njugghet; särskilt Svenska
FN-förbundet fick där otillräckligt anslag
— synes det mig att man i år inte
kan skära ned anslaget på femte huvud -

titeln. Vi bör vänta tills anslaget verkligen
är uppfört på tredje huvudtiteln.

Fyrpartimotionen — jag vill understryka
att detta inte är någon motion
med politisk innebörd -—- med herrar
Boheman och Sandler i spetsen förtjänar
därför tveklöst bifall. Jag yrkar alltså
bifall till denna motion, vilket är detsamma
som bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar
Bengtson (ep), Osvald (fp), Nestrup
(fp), Nils Theodor Larsson (ep), Schött
(h), Källqvist (fp) och Sandler (s).

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Herr Edström talade om
att detta är en fyrpartimotion. Detta
dunkla begrepp får ju ibland en del människor
att tro att partierna gått tillsammans
om någonting, men i verkligheten
är det människor ur fyra olika partier
som undertecknat motionen, och det förändrar
ju saken och förringar i någon
mån det storslagna i begreppet »fyrpartimotion»,
som jag aldrig har riktigt kunnat
acceptera. Detta om den saken.

Nu går det ju alltid att både i denna
kammare och i andra kammaren få fram
förslag som anses mycket angelägna -—
det är inte svårt att finna talesmän för
än det ena och än det andra som ser ut
att höra till det mest nödvändiga av allt
som bör genomföras. Vi har redan haft
exempel på detta i dag och här står vi
inför ett annat utslag av samma företeelse.

Nu har besparingsutredningen ansett
att anslaget till Utlandssvenskarnas förening
— som varit 50 000 kronor -— skulle
dras in. I den mån föreningen skulle
ha något anslag borde det enligt utredningen
gå över tredje huvudtiteln.

Departementschefen bär inte velat vara
med om detta kanske något bryska behandlingssätt
utan gjort en kompromiss
och förordat ett anslag på 25 000 kronor.
Detta har statsutskottets majoritet gått
med på, då man ansett att i varje fall
någonting kan åstadkommas även med
detta begränsade bidrag. Det har talats
om att Utlandssvenskarnas förening har
möjlighet att få bidrag på andra vägar.

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. bidrag till utlandssvenskarnas förening
Därom vet jag ingenting. När vi behandlade
frågan på tredje avdelningen ansåg
vi i vart fall inte något skäl föreligga att
i detta avseende göra någon avvikelse
från departementschefens förslag då vi
inte har gjort det beträffande en rad
andra, som vi sett det, mycket behjärtansvärda
ändamål, där vi nödgats säga
nej till motionsvis framförda yrkanden.

Det är den motivering vi har. Den låter
kanske inte så märkvärdig, men den
är i varje fall vår, och den står vi för.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
förslag.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Hem Birger Andersson
säger, att man måste bedöma angelägenhetsgraden
av olika anslagskrav. Det är
givet, men jag kan inte anse annat än
att det här föreligger hög angelägenhetsgrad
och att det är ett livsvillkor för
Sverige att allt göres för att alla utlandssvenskar
skall knytas fastare till vårt
land och verkligen känna landets intresse
för dem och deras verksamhet. Det
nuvarande världsläget medger inte att
Sverige avsäger sig den värdefulla kontakten
med någon enda landsman på utländsk
botten. Den officiella vägen är
dyrbar. Detta är en billig och effektiv
komplettering, och jag anser att det är
en dålig sparsamhet när man sparar på
några tiotusental kronor, under det att
vår kontakt i övrigt med omvärlden kostar
många miljoner kronor.

Jag vidhåller mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Hem ANDERSSON, BIRGER, (s):

Hem- talman! Det finns kanske inte
någon anledning för mig att gå i polemik
mot herr Edström. När herr Edström
säger att det är ett livsvillkor för
denna verksamhet att bidraget höjs från
25 000 till 50 000 kronor, tror jag emellertid
att det är att tillgripa litet för
stora ord. • Så illa ställt är det väl inte
att det nästan skulle gälla livet om man
i detta fall sparar 25 000 kronor.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Herr Birger Andersson:
måste ha hört dåligt. .lag sade inte att
det är ett livsvillkor att beloppet höjs
från 25 000 till 50 000 kronor. Jag sade
att det är ett livsvillkor för Sverige att
hör verkligen allt göres för att våra utlandssvenskar
skall knytas närmare till
landet.

Herr ANDERSSON, BIRGER, (s):

Herr talman! Skillnaden är ju inte så
förfärligt stor. Det var ju ändå fråga
om »livsvillkor» — om det är på ena eller
andra sättet kvittar ju. Man fick i
varje fall intrycket att det är ett livsvillkor
för Sverige att vi anslår 50 OOÖ
kronor och inte 25 000 kronor till föreningen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet
med de därunder framkomna yrkandena
gjorde propositioner, först på bifall till
vad utskottet i den under behandling
varande punkten hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Edström begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter gien
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 5 punkten
91, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

lians uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Edström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 90;

Nej — 33.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 92 och 93

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 94

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 7, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter
för budgetåret 1960/61 under sjunde
huvudtiteln, avseende anslagen inom
finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner.

Punkterna 1—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 33

Anslag till tullverkets materielanskaffning Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Tullverket: Anskaffning av
viss materiel för budgetåret 1960/61 anvisa
ett reservationsanslag av 500 000
kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling föreliaft en inom
andra kammaren av herr Gustafsson i
Skellefteå och Wcdén väckt motion (II:
451), vari hemställts, att riksdagen måtte
besluta att till Tullverket: Anskaffning
av viss materiel för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Anslag till tullverkets materielanskaffning

Utskottet hade i den nu föredragna
punkten på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte, med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och med avslag å motionen
11:451, till Tullverket: Anskaffning
av viss materiel för budgetåret 1960/61
anvisa ett reservationsanslag av 500 000
kronor.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman och Ivar Johansson, fröken Andersson
samt herrar Jacobsson, Sundin,
Lundström, Malmborg, Staxäng, Ståhl,
Svensson i Stenkyrka, Nihlfors, Heckscher,
Bohman och Larsson i Hedenäset,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och med bifall till
motionen 11:451, till Tullverket: Anskaffning
av viss materiel för budgetåret
1960/61 anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kronor.

Herr BOMAN (fp):

Herr talman! Vid den här punkten är
fråga om materielanskaffning till tullverket.
Generaltullstyrelsen har begärt
ett anslag av 640 000 kronor. Departementschefen
har förordat 500 000 kronor.

Här föreligger en motion, i vilken det
påpekas att man genom arbetsmarknadsstyrelsen
bär fått disponera ett anslag
för sysselsättningsbefrämjande åtgärder
som gör att man kan bygga en helt ny
båt och bygga om en minkryssare. Motionärerna
anser därför att man skulle
kunna låta nöja sig med detta för innevarande
år.

Då tullverket genom medel som ställts
till förfogande på grund av behovet av
sysselsättningsbefrämjande åtgärder bär
erhållit en materielförstärkning som annars
sannolikt inte kommit till stånd,
och då det dessutom är angeläget med
största möjliga återhållsamhet när det
gäller statens utgifter, så yrkar de avslag
på förslaget om 500 000 kronors anslag
och nöjer sig med 100 000 kronor.
Reservanterna har biträtt motionen, vil -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anlag till tullverkets materielanskaffning

ket således innebär en besparing på
400 000 kronor.

Jag ber med detta, herr talman, få yrka
bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det är alldeles riktigt att
även tullverket har fått en del av de
medel som ställts till arbetsmarknadsstyrelsens
förfogande för sysselsättningsbefrämjande
åtgärder. Det kommer bl. a.
att byggas en ny båt, och en äldre kommer
att byggas om.

Vi skall emellertid hålla i minnet att
tullverket faktiskt har all anledning att
peka på att det har en eftersläpning i
fråga om materielanskaffningen, som illustreras
bl. a. av att en stor del av båtarna
är byggda för så länge sedan som
1910 och tidigare. En del av dem gör i
dag en fart på kanske åtta eller nio
knop, och det säger sig självt att tullverket
inte har resurser att fylla sin
viktiga uppgift om det får dras med
alltför många fartyg av den kapaciteten.

Jag tror att det var herr Axel Andersson
som i en tidigare debatt i den här
frågan här i kammaren mycket vältaligt
framhöll vilka risker det kunde medföra
att tullen var snålt utrustad och inte
hade medel till att ta upp en jakt på
smugglare. Jag har för mig att vi nog
inte får höra ett sådant inlägg i dag. De
tre borgerliga partierna har ju denna
gång kommit överens om en gemensam
reservation, och jag förmodar att även
de som tidigare har ivrat för att tullen
skulle få en välbehövlig upprustning inte
hävdar den meningen i dag.

För utskottsmajoriteten har inget nytt
framkommit, och jag ber därför att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! När herr Holmqvist påstår
att jag har varit inblandad i en debatt
i detta sammanhang, måste han
blanda ihop saker och ting litet grand.
Jag har faktiskt varit uppe och diskuterat
frågan om tullverkets båtar, men
det var från en helt annan utgångspunkt,

nämligen den att en hel del småvarv
här i landet som sysslar med att bygga
båtar speciellt för tullen och lotsverket
kom i en besvärlig situation genom
att arbetsmarknadsstyrelsen ingrep och
lade ut beställningarna på andra varv.
Jag ansåg att det inte var någon mening
med att man avhjälpte arbetslöshet på
ett håll och i stället skapade arbetslöshet
på andra håll. Det var min insats i
det här sammanhanget, herr Holmqvist.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen i enlighet
med de därunder framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad
utskottet i den nu ifrågavarande punkten
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den
vid punkten avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Boman begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes eu
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
33, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.

Då herr talmanen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 70;

Nej — 62.

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Ang. ersättning till städerna för mistad tolag

Därjämte liade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Punkterna 34—50

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 51

Ang. ersättning till städerna för mistad
tolag

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Majrts i ämnet framlagda förslag
samt med avslag å motionerna 1:254
och 11:313, till Ersättning till städerna
för mistad tolag för budgetåret 1960/61
anvisa ett förslagsanslag av 32 000 000
kronor.

I de likalydande motionerna 1:254,
av herr Bengtson m. fl., och II: 313, av
herr Hedlund m. fl., hade hemställts, att
riksdagen måtte avslå Kungl. Maj:ts under
förevarande punkt framställda anslagsäskande.

Reservation hade anförts av herrar
Ivar Johansson, Sundin, Svensson i
Stenkyrka och Larsson i Hedenäset, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:254 och 11:313, avslå
Kungl. Maj :ts förslag om ett förslagsanslag
av 32 000 000 kronor till Ersättning
till städerna för mistad tolag.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Medveten om det krångel
som omgärdar den här frågan -—• en del
har kanske den uppfattningen att mycket
av det som rör det statliga bör vara
omgärdat av krångel — och även medveten
om den ålder som den här frågan
har, borde man, herr talman, närma sig
frågan med en viss vördnad om man vill
diskutera den.

Anledningen till att jag inte hyser denna
vördnad är att man vid närmare studier
av frågan kommer fram till samma
uppfattning som förs till torgs i en motion
från centerpartihåll vilken behandlas
under den här punkten, nämligen

4 Första kammarens protokoll 1960. Nr 7

att tolagsersättningen bör tas bort och
att staten genom ett dylikt beslut kommer
att spara 32 miljoner kronor.

Det kan kanske vara av ett visst intresse
att gå tillbaka i hävderna och se
hur denna företeelse har kommit till.
Med ledning därav är det måhända lättare
att ta ställning till frågan här i dag.

Hela frågan härstammar från 1630-talet.
Från den tiden och fram till 1857 utgick
till vissa stapelstäder en s. k. tolag.
Anledningen till att dessa pengar betalades
ut var att man ville främja handeln
med främmande länder på ett sätt som
man då ansåg lämpligt. Om man följer
frågan vidare skall man finna att tolagen
år 1857 ersattes av någonting som
ännu i dag består, nämligen tolagsersättning.
Efter 1878 har vi inte fått flera tolagsstäder,
därför att man redan det året
ansåg att ifrågavarande statliga bidrag
var av en sådan art att det inte borde beviljas
åt flera städer.

När man alltså känner till orsaken till
att tolagen och tolagsersättningen kommit
till och samtidigt har klart för sig
bilden av dagens Sverige och vet vilka
åtgärder som numera vidtas för att främja
vår handel med andra länder, kan
man ju inte komma fram till annat än
att det i dagens läge inte finns någon anledning
att ha kvar tolagsersättningen
och därmed belasta statsverket med en
utgift på 32 miljoner kronor. Det kan
vara av ett visst intresse att nämna vad
några städer får av staten för en tjänst
som i dagens Sverige icke är någon
tjänst. Till Stockholm utbetalades det
senaste år som statistik finns tillgänglig
10,6 miljoner kronor, till Malmö 2,9 miljoner
och till Göteborg 4,7 miljoner, enligt
en varierande skala. Om man betänker
att inga nya stapelstäder fått tillkomma
efter 1878 och vet att det finns
städer som i vad gäller utrikeshandeln
gör samma tjänster som de 37 tolagsstäder
vi för närvarande har, men som icke
uppbär tolagsersättning, så framträder
det i ännu bjärtare dager vilken orättvisa
den nuvarande ordningen innebär.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den reservation
som avgivits vid denna punkt.

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. ersättning till städerna för mistad tolag

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag har inte någon anledning
att gå in på herr Sundins historieskrivning.
Jag har inte kontrollerat
om den är riktig i alla stycken, men såvitt
jag kan se finns det ingen invändning
att göra. Däremot kan jag inte dela
den snabba slutsats herr Sundin kommer
till, nämligen att man utan vidare
kan dra in tolagsersättningen, därför att
den är gammal och därför att det enligt
herr Sundins uttolkning inte finns någon
förankring för denna ersättning i
dag.

Herr Sundin lät åtminstone inte i sitt
anförande förstå, vilket han mycket väl
vet, att denna fråga är föremål för utredning
och har varit uppmärksammad
också i tidigare sammanhang. Frågan om
tolagsersättningens natur och dess eventuella
framtida bestånd är föremål för
en undersökning genom 1955 års stadsutredning.
Man får ju inte glömma bort
att vissa städer, särskilt de större städerna,
bekostar en del administrativa och
juridiska samhälleliga uppgifter, i fråga
om vilka statsverket har iklätt sig kostnaderna
för landet i övrigt. Jag vet att
det i olika sammanhang har anförts att
de här städerna ofta tagit på sig utgifter
som drar lika stora kostnader som
tolagsersättningen ger och att man väger
kostnaderna mot varandra.

Jag tror således inte minst med hänsyn
till att det här är fråga om en ersättning
som utgått mycket länge, att man
har anledning att ta tid på sig och verkligen
se, vad en grundlig utredning kan
leda till. Det angavs redan i direktiven
för utredningen att frågan om tolagsersättningens
framtida avskaffande var
förknippad med frågan om ett eventuellt
förstatligande av de nämnda uppgifterna
på det administrativa och juridiska området.
Man kan faktiskt inte helt utesluta
att ett sådant här ensidigt upphävande
av tolagsersättningen skulle kunna föranleda
att de berörda städerna tog upp frågan
till rättslig prövning.

Bland annat av dessa skäl ter det sig
knappast lämpligt att biträda den motion
som centerpartiet har lagt fram. Jag
tror att man har anledning att avvakta
resultatet av den pågående utredningen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Herr Holmqvist säger
här att städerna gör vissa motprestationer,
men dessa prestationer är i nuvarande
läge mycket, mycket små. Vidare
vill jag bara upprepa vad jag sade för en
liten stund sedan, nämligen att vi ju inte
bara har dessa 37 städer som får tolagsersättning
utan vi har ju, herr Holmqvist,
många andra städer i vårt land som
utan att få någon ersättning utför precis
samma tjänster, om det nu skulle vara
några tjänster.

För att ytterligare belysa svagheten i
utskottets yttrande i denna fråga, skall
jag, herr talman, be att få läsa upp följande
mening: »Enligt vad som framgår
av årets riksdagsberättelse har arbetet
inom utredningen numera fortskridit så
långt att för närvarande överväges ett
utkast beträffande principerna för en avveckling
...» Detta är alltså styrkan i utskottets
utlåtande.

Jag ber ännu en gång, herr talman, att
få yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Herr Sundin begär väl i
varje fall inte att utskottet skall förvanska
vad som står i riksdagsberättelsen
om kommittéarbetet? Vi har ju helt enkelt
återgivit vad som står i berättelsen,
och kommitténs sekreterare, som den
försiktige man han sannolikt är — jag
förmodar att det är han som står bakom
formuleringen — har inte vågat säga annat
än att ett utkast föreligger färdigt
och att man inom utredningen för närvarande
granskar och diskuterar det
samt att man har anledning att vänta att
ett sådant förslag skall framläggas. Om
herr Sundin tycker att detta är vagt
uttryckt så kan inte utskottet hjälpa det,
ty det kan inte begäras av oss att vi
skall återge mer än vad som faktiskt
finns i berättelsen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr andre vice talmannen, som
för en stund övertagit ledningen av
kammarens förhandlingar, jämlikt före -

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Anslag till skatteersättning åt kommunerna

liggande yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet i den nu
föredragna punkten hemställt samt vidare
på godkännande av den vid punkten
avgivna reservationen; och förklarade
herr andre vice talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Siindin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid punkten
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
andre vice talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för
ja-propositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —- 100;

Nej — 22.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkterna 52 och 53

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 54

Anslag till skatteersättning åt kommunerna Kungl.

Maj:t hade föreslagit riksdagen
att till Skatteersättning till kommunerna
för budgetåret 1960/61 anvisa ett
förslagsanslag av 595 000 000 kronor.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:256) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:315), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte 1) uttala,
att staten väsentligt borde minska sina
anspråk på sådana kommunala insatser
som medförde utgifter för kommunerna
samt vidtaga de organisatoriska och övriga
förändringar vilka kunde vidga
möjligheterna till återhållsamhet i den
kommunala förvaltningen; 2) uttala, att
en omprövning av de statliga myndigheternas
direktiv och anvisningar borde
ske, så att större rörelsefrihet lämnades
åt kommunerna; 3) i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte låta företaga en allsidig utredning
rörande ansvars- och kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna
samt rörande behovet och lämpligheten
att i fortsättningen medels stimulansbidrag
förmå kommunerna att vidtaga
åtgärder som från kommunernas
synpunkt inte tedde sig som oundgängligen
nödvändiga; 4) besluta, att reduktionen
av skatteersättningen till kommunerna
skulle ske i enlighet med besparingsutredningens
förslag, dock med
den ändringen att 1959 års utdebiteringssatser
skulle vara avgörande för
skatteersättningens storlek; samt 5) besluta,
att till Skatteersättning till kommunerna
för budgetåret 1960/61 skulle
anvisas ett förslagsanslag av 547 000 000
kronor;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Lundström m. fl. (1:363) och den andra
inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (11:452), i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte 1 a) besluta
fastställa nya grunder för skattcersättningen
till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen i enlighet
med 1958 års besparingsutrednings förslag,
varvid anknytning av bidraget
skulle ske till de för år 1959 fastställda
utdebiteringssatserna; b) besluta be -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anslag till skatteersättning åt kommunerna

myndiga Kungl. Maj:t att i administrativ
ordning utfärda de i anledning härav
föranledda författningsbestämmelserna;
samt 2) under sjunde huvudtiteln
till Skatteersättning till kommunerna
för budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 544 000 000 kronor;

dels ock en inom andra kammaren av
herr Holmberg m. fl. väckt motion (II:
5).

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten på åberopade grunder hemställt,

1. att motionerna 1:256 och 11:315
samt 1:363 och 11:452, i vad de avsåge
fastställande av ändrade grunder
för skatteersättningen till kommunerna
i enlighet med 1958 års besparingsutrednings
förslag men med anknytning
till de för år 1959 fastställda utdebiteringssatserna,
icke måtte av riksdagen
bifallas;

2. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:256 och 11:315 samt I:
363 och II: 452, i vad de avsåge medelsanvisningen,
till Skatteersättning till
kommunerna för budgetåret 1960/61 anvisa
ett förslagsanslag av 595 000 000
kronor;

3. att motionerna 1:256 och 11:315,
i vad de icke behandlats under 1 och 2,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

4. att motionen 11:5 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herr Boman, fröken Andersson samt
herrar Jacobsson, Lundström, Malmborg,
Staxäng, Ståhl, Nihlfors, Heckscher
och Bohman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 1—3 hemställa,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:256 och 11:315 samt I:
363 och 11:452, samtliga motioner såvitt
nu vore i fråga, dels besluta, att reduktionen
av skatteersättningen till

kommunerna skulle ske i enlighet med
1958 års besparingsutrednings förslag,
varvid anknytning skulle ske till de för
år 1959 fastställda utdebiteringssatserna,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
härav föranledda författningsbestämmelser; 2.

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:256 och 11:315 samt med bifall till
motionerna 1:363 och 11:452, samtliga
motioner såvitt nu vore i fråga, till
Skatteersättning till kommunerna för
budgetåret 1960/61 anvisa ett förslagsanslag
av 544 000 000 kronor;

3. att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:256 och 11:315 i vad de
icke behandlats under 1 och 2, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! När man år efter år
måste gå upp i samma fråga, börjar man
hetare än eljest längta efter ett regimbyte
här i landet så att det kan bli andra
tongångar. Det är ju så, som alla känner
till, att den kommunala verksamheten
ständigt expanderar. I föreliggande
motioner finns det siffror, som visar
just denna expansionstakt. Jag kan bara
i förbifarten nämna, att mellan åren
1946 och 1958 ökade kommunernas investeringar
med 175 procent, medan statens
investeringar ökade med 100 procent.
Det var ju alldeles för mycket redan
detta, men relationen ger sig själv.
Konsumtionen för kommunerna ökade
med 100 procent och för staten med 40
procent. Detta visar alltså, att den kommunala
utgiftsexpansionen har en snabbare
takt än den statliga.

Nu vet jag att man säger, att staten
ålägger kommunerna en mängd arbetsuppgifter,
och detta är i och för sig alldeles
riktigt. Men i motionerna betonas
just vikten för att inte säga nödvändigheten
av att det iakttas återhållsamhet
i detta hänseende och att det också företas
en omprövning av statsbidragssystemet
över huvud taget.

Skatteersättningen till kommunerna i

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Anslag till skatteersättning åt kommunerna

samband med ortsavdragsreformen är ju
ett av de väsentligaste bidragen, som
rimligtvis bör omprövas. Detta bidrag
utgår — det är tjatigt att behöva upprepa
det, men jag nämner det för fullständighetens
skull —- i relation till utdebiteringen.
Från början hade man farhågor
för att denna konstruktion av
skatteersättningen var ägnad att stimulera
till ökade utgifter. Jag kan också
nämna att kommunernas utdebitering sedan
1957 i genomsnitt höjts med drygt
två kronor. Det är klart att denna höjning
inte helt beror på skatteersättningens
struktur, men denna är dock, som
jag nyss nämnde, en stimulans till utgiftsexpansion.
Jag påminner återigen
— det kanske är tredje eller fjärde gången
— om statsutskottets uttalande 1957.
Statsutskottet sade då, att om en mera
påtaglig ökning av kostnaderna skulle
ske, borde en omprövning av grunderna
komma till stånd. Utgifterna har nu, som
man ser av utdebiteringarnas höjning,
ökats med drygt 60 miljoner kronor.

Tidigare har vi från vårt håll yrkat
på 1957 års utdebitering såsom grundval.
Nu modifieras denna inställning, och vi
ansluter oss i stort sett till besparingsutredningens
skala, men vi föreslår fastlåsning
av ersättningen vid 1959 års utdebiteringssatser.
Utredningen har —
vilket jag för säkerhetens skull får nämna
—- inte bundit det hela till något
visst år men förutsätter liksom statsutskottet
1957 att en omprövning skall ske,
om utdebiteringen höjs. Skalan, som här
föreslås, justeras så, att minskningen av
statsbidraget inte sker för kommuner
med låg skattekraft. Jag tycker att detta
i och för sig kan vara ett framsteg ur
deras synpunkt, som tidigare varit rädda
för åtgärder i den här riktningen.

Den skala, som reservanterna förordar,
återfinns i besparingsulredningens
betänkande (SOU 1959:28). Man har
konstruerat fem bidragsgrupper i stället
för tre, och detta gör att man kan få en
bättre differentiering efter kommunernas
skattekraft. Jag kan citera vad besparingsutredningen
— som väl att märka
är enhällig — har sagt. Utredningens
betänkande har åberopats tidigare i dag

i andra sammanhang, men det säger väl
ändå något, att man kommit fram till
detta resultat. Sålunda stod det i betänkandet:
»För kommuner med skattekraft
överstigande 110 procent av medelskattekraften
har liksom vid nu gällande
skala skatteersättningen helt avvecklats
år 1965. För två bidragsgrupper
har enligt utredningens förslag skatteersättningen
helt avvecklats redan 1963.
För kommuner med mycket låg skattekraft
sker liksom enligt nuvarande grunder
ingen reducering av det tillskjutna
skatteunderlaget.»

Ändring av statsbidragsgrunderna enligt
det förslag som vi här har lagt fram
medför besparingar för staten med 51
miljoner kronor för nästa budgetår och
för budgetåret 1961/62 med 83 miljoner
kronor.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till den vid punkten avgivna reservationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Utöver de skäl, som har
anförts av fröken Andersson, är det inte
mycket att tillägga. Det är ju alldeles
klart att det förslag, som har framlagts,
bottnar däri, att de farhågor, som uttalades
vid införandet av detta bidrag,
tyvärr visat sig vara alltför befogade.
Den oerhört starka ökning av bidraget
som har skett sedan det infördes — man
beräknade ju bidraget till 500 miljoner
kronor och det är för detta år uppe i
630 miljoner kronor, d. v. s. en ökning
med 25 procent — måste frånsett allt
annat vara skäl för en omprövning av
bidragsgrunderna. När stegringen blivit
så stor, måste jag verkligen undra, om
inte förutsättningarna är för handen för
den omprövning, som riksdagen redan
1957 talade om och som därefter berörts
av flera riksdagar, senast i fjol i
samband med behandlingen av den motion,
som folkpartiet väckte rörande en
omkonstruktion av statsbidragsreglerna.

Jag tycker därför att den motion, som
från vårt håll nu har framförts, är synnerligen
befogad. Vad som anförts om
betydelsen av detta förslag för kommu -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anslag till skatteersättning åt kommunerna

nerna, jämfört med den betydelse som
omsättningsskatten har för dem, förtjänar
enligt min mening att i liög grad understrykas.
Vi inom folkpartiet är ju motståndare
till omsättningsskatten. Om den
motion som vi har framfört om att avskaffa
omsättningsskatten skulle komma
att bifallas, skulle detta mer än väl uppväga
den merkostnad, som uppkommer
för kommunerna om de bidrag vi här
diskuterar minskas enligt reservanternas
förslag under de närmaste fem åren. Omsättningsskatten
kostar ju kommunerna
bortåt 100 miljoner kronor om året medan
minskningen av statsbidraget i detta
fall rör sig om betydligt mindre belopp
för varje år.

Jag vill därtill erinra om att vi inom
folkpartiet också har föreslagit en justering
av schablonavdragen. Om man räknar
ihop bortfallet av statsbidrag under
de kommande fem åren enligt den reservation
som här föreligger, så finner man
att det här gäller ett sammanlagt belopp
av 349 miljoner kronor, medan justeringen
av schablonavdragen, enligt det förslag
som folkpartiet har framlagt, för
kommunerna skulle, enbart det, betyda
ett inkomsttillskott av 300 miljoner kronor.
Det skulle alltså motsvara praktiskt
taget hela minskningen av statsbidraget.
Om härtill lägges avskaffandet av omsättningsskatten
och övriga åtgärder som
har anförts i reservationen, så är, såvitt
jag förstår, ur kommunernas synpunkt
den ståndpunkt, som vi inom folkpartiet
intar, betydligt förmånligare än den som
regeringen och utskottsmajoriteten intar.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Det var meningen att
herr Holmqvist skulle komma före mig i
talarstolen. Det har väl uppstått något
missförstånd, som jag beklagar med hänsyn
till utskottet, men eftersom jag nu
står här, skall jag be att få anföra ett par
synpunkter.

Låt mig då först säga, att frågan om
skatteersättningen till kommunerna är
ett återkommande ämne, vilket fröken
Andersson också påpekade. Den diskute -

rades i fjol och har också diskuterats tidigare.
I fjol sades det att högerreservanternas
förslag innebar en besparing på
67 miljoner kronor och folkpartiets förslag
skulle ha inneburit en besparing
med 40 miljoner kronor. I år har högern
och folkpartiet funnit varandra i en gemensam
reservation, som avser innebära
en »besparing» med 51 miljoner kronor.
Jag sätter ordet besparing inom
citationstecken, tv det rör sig inte om
besparingar över hela linjen, utan reservanternas
förslag medför ju ökade kostnader
för kommunerna och deras invånare.
Pengarna måste ju tas någonstans.

När det gäller folkpartiets förra året
framlagda förslag, som uppgavs medföra
en besparing på 40 miljoner kronor,
så vill jag erinra om att detta förslag
— därest riksdagen hade följt det
i fjol — för kommande budgetår skulle
ha inneburit en inkomstminskning för
kommunerna med 110 miljoner kronor.
Det är nog riktigast att ha med detta i
bilden, när man gör en jämförelse mellan
folkpartiets förslag och omsättningsskattens
verkningar för kommunerna.

Jag måste, herr talman, uttala min
förundran över att när vi nyss diskuterade
ett område, där man verkligen har
vissa möjligheter till besparingar för
statsverket, nämligen när det gällde tolagsersättningarna,
var det inga som ville
ansluta sig till den då föreliggande
reservationen. Men det hade kanske sina
särskilda orsaker.

När man diskuterar frågan om skatteersättningen
till kommunerna i anledning
av höjningen av ortsavdragen, gör
man gällande, att man här ger kommunerna
en chans att spara. Jag vet inte
hur många av reservanterna som är aktiva
kommunalmän, men jag tror att de,
som har tagit del av de kommunala bekymren
vid uppgörandet av stater —-det må gälla landsting eller kommuner
— vet att man inte höjer kommunalskatterna
för sitt nöjes skull. Att den
kommunala utdebiteringen under åren
1957—1960 bär höjts med drygt 2 kronor
— vilket fröken Andersson framhöll
— beror nog på andra skäl. Jag
tror inte heller, att skatteersättningen

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Anslag till skatteersättning åt kommunerna

till kommunerna har stimulerat kommunerna
till en utgiftsexpansion. Om det
hade varit ett sådant konjunkturläge att
man kunnat sänka skatterna men avstått
därifrån för en utgiftsexpansion, då
skulle det ha legat något i det resonemang
som förts. Men i en tid, då man
måst höja de kommunala utdebiteringarna,
tror jag att den risken är och har
varit mycket liten. Jag frågar mig då:
Vilka sakliga motiv har man för påståendet
att detta bidrag till kommunerna
skulle ha stimulerat kommunerna till
ökade utgifter? Jag ställer den frågan
med den erfarenhet som jag har från
kommunal verksamhet, där högern och
folkpartiets reservanter knappast brukar
komma med förslag till några verkliga
besparingar.

I detta sammanhang måste jag också
ställa en fråga till reservanterna, närmast
då till högerreservanterna, med
hänsyn till det angrepp, som nyligen
riktats mot centerpartiet i denna kammare.
Man frågade vilken linje vi har
till statens utgifter. Låt mig endast med
hänsyn till den fråga vi nu diskuterar
säga att det är inte bara fråga om att
minska statens utgifter. Det är också
fråga om hur det verkar på den andra
sidan. Gör man den bedömningen, blir
kanske svaret ett annat än vad frågeställaren
kom fram till här i kammaren.
En statlig besparing får nämligen
inte resultera i en skattehöjning i kommunerna.
Då blir det ingen besparing
för den enskilde skattebetalaren. Det
är detta som måste beaktas.

Denna fråga har emellertid också en
annan aspekt och en ganska viktig aspekt
i och för sig, nämligen hur staten infriar
sina åtaganden gentemot kommunerna.
Man möter ibland från grupper
som står reservanterna nära den uppfattningen
och det påståendet, att man
inte kan lita på staten. Skulle man här
följa reservanterna, kan man med fog
säga ute i kommunerna, att det inte går
att lita på staten och statens åtaganden.
Vi bör därför inte gå ifrån det som riksdagen
har sagt och som kommunalmännen
litar på och som jag också hoppas
att de skall kunna lita på framöver.

Det har också sagts från riksdagens
sida, att denna ersättning skall utgå
till kommunerna för att de skall kunna
anpassa sig till den nya situationen.
Kommunerna inriktar också sin verksamhet
härefter, och jag tror att man
skulle ställa till ytterligare bekymmer i
kommunerna om vi skulle sätta dessa
åtaganden ur spel genom att gå ifrån
vad riksdagen tidigare sagt i denna fråga.

Till slut, herr talman, vill jag beröra
en praktisk fråga i detta sammanhang.
Det finns en lång rad framställningar
om minskningar av statens bidrag
till kommunerna, och det kommer
säkerligen också sådana framställningar
i fortsättningen inte minst på skolväsendets
område. Om dessa propåer
vinner gehör skulle kommunernas inkomster
minskas ytterligare. Jag ställer
då frågan, hur man i fortsättningen skall
kunna undvika ytterligare skattehöjningningar
ute i kommunerna.

När man diskuterar skatterna har man
inte bara att ta hänsyn till statsskatterna.
Man skall också ta hänsyn till landstings-
och kommunalskatterna. Gör man
det, innebär reservanternas förslag här
en övervältring från staten på kommunerna,
som förut har tillräckligt med
bekymmer just med hänsyn till den inkomstminskning
de får vidkännas även
om man inte följer reservanternas förslag.

Jag ber herr talman att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Häri instämde herr Jonsson (s).

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Det är förunderligt att
man alltid får höra i debatterna, att om
bidragen till kommunerna minskas så
får de höja sin utdebitering. Har man
aldrig tänkt på att man kan spara även
i kommunerna? Det är en fråga jag i
min tur ställer till herr Carlsson.

Jag håller med herr Carlsson om att
man inlc utan vidare kan säga, att hela
den kommunala utdebiteringshöjningen
med i genomsnitt drygt två kronor be -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anslag till skatteersättning åt kommunerna

ror på att kommunerna har stimulerats
av den statliga ersättningen — det vore
inskränkt att påstå det. Man kan inte
bevisa vare sig det ena eller det andra,
men jag utgår ifrån att statsutskottets
uttalande 1957 inte helt var taget ur luften.
Det satt väl där en rad i likhet med
herr Carlsson erfarna kommunalmän
och riksdagsmän, som fruktade den utveckling
som sedan har skett, till större
eller mindre del beroende på dessa åtgärder.
När herr Carlsson å ena sidan
är upprörd över att kommunerna skall
mista dessa inkomster men å andra sidan
själv hänvisar till centerpartiets inställning
för en stund sedan, som går ut
på att minska kommunernas inkomster
med 32 miljoner kronor, får jag inte resonemanget
att gå ihop. Vad skall man
ersätta dem med?

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag skall låta fröken Andersson
och herr Carlsson tvista om vem
som är mest vänlig mot kommunerna.
Såvitt jag förstår kan vi ta både centerpartiet,
högern och folkpartiet över
en kam i detta sammanhang. Ingen av
dem har i varje fall visat någon särskild
lust att bekymra sig om hur kommunerna
skall komma ur de svårigheter som
ställts upp för dem.

Till fröken Andersson vill jag säga, att
det är alldeles riktigt att riksdagen 1957
gjorde ett uttalande av den innebörden,
att om det inträffade en mera påtaglig
ökning av de beräknade kostnaderna för
ortsavdragsreformen, skulle man vara
beredd att ompröva bidragsgrunderna.
Jag vill endast erinra om att frågan har
varit föremål för riksdagens behandling
två gånger under 1958 och även i fjol,
1959. Jag tror också att många av kammarens
ledamöter erinrar sig, att kamrarna
vid 1958 års A-riksdag stannade
vid skiljaktiga beslut när det gällde motiveringen
för anslaget. Åtskilliga av ledamöterna
i denna kammare och också i
medkammaren med särskilt stark kommunal
förankring reagerade mycket
starkt till och med mot den något uppmjukande
skrivning vi hade inom stats -

utskottets majoritet. Motiveringen fick
falla. När vi åter behandlade frågan på
hösten 1958 och när vi behandlade den
i fjol, har inte den av fröken Andersson
åberopade skrivningen varit med.

Det är riktigt att en mycket betydande
höjning av den kommunala utdebiteringen
skedde år 1958, höjningen var
inte mindre än 1 krona 10 öre. Yi har
nu fått en sammanlagd höjning av ungefär
2 kronor, vilket visar att man sedermera
har varit mera måttlig med höjningen
av de kommunala utdebiteringarna.

Jag vill också erinra om att redan
nästa budgetår, som vi nu behandlar, är
vi komna till en period då man skall reducera
bidraget, då det skall ske en avtrappning,
eftersom halva budgetåret
kommer in i den från början förutsedda
avvecklingsperioden. Statens kostnader
på detta område kommer alltså successivt
att minskas, och jag tycker nog att
det vore i högsta grad felaktigt att nu,
sedan riksdagen så ofta har bekräftat
att den ämnar stå fast vid den utfästelse
som gjordes en gång i tiden, riva upp
beslutet och börja tillämpa en annan
ordning. Verkningarna av avvecklingen
kan säkerligen beskrivas bättre av kommunalmännen
här i riksdagen än av
mig. Det finns många som skulle kunna
redovisa både varför man tidigare har
höjt den kommunala utdebiteringen och
vilka problem som man har inför framtiden.
Jag tror också att vi så småningom
i denna kammare kommer att höra
röster för att man skall ompröva den
ordning vi nu godtagit. Det kan hända
att man från kommunalt håll säger, att
bidraget reduceras så kraftigt att man
inte orkar med längre. I ett sådant läge
kan riksdagen med större styrka hävda
att den ämnar stå fast vid den tidigare
överenskommelsen, om man strävat efter
att följa den under de gångna åren.

Som herr Carlsson redan har sagt blir
det inte fråga om någon verklig besparing.
Reservationens yrkande innebär
att man överlastar kostnaden på kommunerna
och säger: Var så goda och
finn andra utvägar att skaffa fram dessa
miljoner. Om man skulle följt cen -

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Anslag till skatteersättning åt kommunerna

terpartiet i den föregående frågan skulle
följden ha blivit precis densamma, visserligen
bara för städer. I varje fall leder
det hela till sist endast till en omfördelning,
till att det blir en utdebitering
efter den proportionella metoden
med möjligheter att kanske i stället göra
besparingar när det gäller den progressiva
statsskatten.

Till herr Lundström kanske jag skulle
säga, att det är en alldeles oriktig metod
att i samband med att vi diskuterar
en åtgärd, som enligt högerns och folkpartiets
förslag innebär besparingar på
några tiotal miljoner, ställa upp den som
alternativ till omsättningsskatten. Detta
är ju alldeles orimligt. Skall vi penetrera
den frågan, får vi väl lov att ta med
allt det andra som serveras som alternativ
till omsättningsskatten och alla de
påfrestningar som skattebetalarna inom
svenska folket skulle utsättas för om
man följde högern eller folkpartiet i det
sammanhanget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Antingen vi är aktiva
kommunalmän eller inte, är vi allesammans
medlemmar i kommuner och alltså
känsliga för utdebiteringen. Naturligtvis
har den som aktivt arbetar inom kommunen
speciella bekymmer för hur kommunens
finanser skall ordnas, men ointresserad
för den saken är ju ingen av
oss. Den här frågan om överflyttning av
utgifterna från staten till kommunen har
alltså även vi, som inte arbetar aktivt
inom kommunerna, haft anledning att
överväga.

Principen om överflyttningen av vissa
kostnader från staten till kommunen är
emellertid i detta speciella fall redan
fastlagd. Avtrappningen nedåt av det utgående
statsbidraget innebär att man redan
1957 sade ifrån att det skulle upphöra
och att kommunen finge överta
denna börda. Under tre år skulle man
dock ge fullt bidrag, och under dessa tre
år har inträffat, att den kommunala utdebiteringen
stigit med genomsnittligt 2

kronor, trots att det höjda grundavdraget
vid taxeringen ännu inte drabbat
kommunerna, eftersom det kompenserats
hundraprocentigt. När utvecklingen
hittills har varit sådan, förstår man att
svårigheterna blir ännu mera kännbara
i fortsättningen. Men jag vill slå fast, att
riksdagen redan har gått in på överflyttningsprincipen.

Dessutom vill jag tillägga, att det är en
smula svårt att låta bli att ta in omsättningsskatten
i detta sammanhang, när
man från utskottets sida så starkt talar
om kommunernas svårigheter, ty de svårigheterna
kommer ju också av omsättningsskatten.
När omsättningsskatten genomfördes
— vilket för kommunernas
vidkommande betyder större kostnader
än den s. k. överflyttning som här föreslås
av reservanterna — hörde jag inte
att herr Holmqvist framförde några synpunkter
från kommunernas sida eller beklagade
de kostnader som skulle drabba
dem. Eftersom omsättningsskatten i detta
sammanhang är en väsentlig fråga
som påverkar kommunernas utgifter, är
det inte alldeles orimligt att ta upp den
här.

Herr Carlsson säger, att man måste
kunna lita på vad riksdagen en gång lovat.
Det är naturligtvis i och för sig riktigt,
men faktum är ju att riksdagen upprepade
gånger har förklarat, att om vissa
situationer inträffar, måste denna fråga
tas upp till omprövning. Det sades
redan 1957, och riksdagen har senare
upprepat ungefär samma sak. Dessutom
har besparingsutredningen, som från sina
utgångspunkter varit inne på detta
spörsmål och framlagt det förslag som
nu i stort sett följts av reservanterna, understrukit,
att om statens kostnader
skulle ytterligare öka, föranledde detta
enligt besparingsutredningens sätt att se
att frågan måste tas upp till ny prövning.
.lag måste därför konstatera, att
både riksdagen, dess utskott och organ
vid upprepade tillfällen uttalat, att eu
sådan situation kan inträffa, att det finns
anledning att uppta frågan om en justering
av bidragsprinciperna till behandling.
Det är exakt vad vi nu föreslår. Reservanternas
yrkande kan därför på in -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Anslag till skatteersättning åt kommunerna

tet sått innebära någon bristande respekt
för riksdagens en gång uttalade ord.

Herr IIOLMQVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Om vi bör betrakta detta
som en principfråga eller en lämpligbetsfråga
kan vi kanske lämna därhän.
Faktum är att en utredning har framlagt
ett förslag, och riksdagen har bekräftat
att kompensationen bör ske på
det föreslagna sättet. Nu har det gått tre
ar. Nog skulle man väl då ute i kommunerna
känna sig en smula besviken och
dragen vid näsan, om kommunerna skulle
berövas en del av den ersättning som
de förespeglats i detta sammanhang.

Jag kan naturligtvis också göra det
till en lämplighetsfråga, om herr Lundström
hellre vill ha det så, men det befriar
ju inte kommunerna från problemet
att försöka få fram tillräckligt med
skattemedel för att täcka utgifterna. Jag
kan ingalunda förstå, att detta blir lättare
för kommunerna därför att herr
Lundström konstaterar, att utdebiteringarna
i många fall har höjts redan innan
man kommer in i denna avvecklingsperiod.
Faktum är ju att det varit utdebiteringshöjningar
i kommunerna under
en följd av år, men det borde väl i
så fall snarast vara ett skäl för herr
Lundström att avstå från att nu begära
en reducering av bidragen från statens
sida.

Jag vill vidare säga till herr Lundström,
att jag inte har kunnat upptäcka
att vare sig herr Lundström eller någon
annan ställt ett yrkande om att kommunerna
skulle befrias från skyldigheten
att erlägga omsättningsskatt. Då måste
vi väl ändå se frågan i dess helhet. Herr
Lundström har varit med om att motionera
om en höjning av folkpensionsavgiften,
som skulle medföra att flertalet
skattskyldiga fick punga ut med 200
kronor mer om året än nu. Han har också
varit med om att föreslå punktskatter
och en del andra ting, som absolut också
måste redovisas, om man skall få ett
rättvisande totalintryck av det alternativ
som de borgerliga kan tänkas prestera
till omsättningsskatten.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Först vill jag säga till
herr Holmqvist, att den jämförelse som
han här gjorde mellan centerpartiet, högern
och folkpartiet då det gäller ställningstagandet
till kommunerna, nog måste
ha tillkommit i hastigt mod. Om herr
Holmqvist erinrar sig vad som behandlats
tidigare bär i dag, vårt ställningstagande
till frågan om kommunernas
skatteersättning och över huvud taget vår
vakthållning kring kommunernas intressen,
måste nog både herr Holmqvist och
andra erkänna att det är en väsentlig
skillnad mellan vår uppfattning och högerns
och folkpartiets när det gäller vakthållningen
kring kommunernas intressen.

Till fröken Andersson vill jag säga,
då hon returnerade frågan till mig om
kommunerna kan spara, att detta ju är
en retorisk fråga. Högern bär ju tillsammans
med folkpartiet i reservationen
förklarat, att det finns möjligheter för
kommunerna att spara. Den som har
sagt detta i reservationen bör väl nu
också lämpligen svara på denna fråga.
Jag betvivlar inte alls att det på en del
håll finns dylika möjligheter, men det
är stor skillnad på olika kommuner. Med
dagens ansträngda ekonomiska läge ute
i kommunerna har kommunalmännen
säkerligen redan undersökt alla möjligheter
till besparingar. Att så är fallet
framgår väl för övrigt av att högerns
och folkpartiets representanter ute i
kommunerna inte brukar ha ytterligare
besparingsförslag att komma med än vad
som redan framlagts.

I fråga om tolagsersättningen ligger
det annorlunda till. Den utgår till kommuner
som har ett mycket gott skatteunderlag
— Stockholms stad, Göteborg
och Malmö framför allt — under det att
skatteersättningen till kommunerna i anledning
av ortsavdragsreformen har den
största betydelsen för de fattigare kommunerna.
Och om man skulle följa 1957
års principer, som herr Lundström talade
om, skulle man sänka skatteersättningen
och grunda den på den gamla utdebiteringen.
Kommunerna skulle då
icke få någon skatteersättning för de be -

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Anslag till skatteersättning åt kommunerna

lopp med vilka de liar tvingats höja sina
utdebiteringar. Ofta är det kommunerna
med det sämsta skatteunderlaget som bär
tvingats till de största skattehöjningarna.
Det skulle bli dessa som skulle få sitta
emellan, och detta gör, fröken Andersson,
en väsentlig skillnad mellan vår och
reservanternas inställning.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Vi har ju i vår motion
givit anvisning på vissa besparingsmöjligheter
som kommunerna har, exempelvis
när det gäller skolbyggandet och annat
byggande. Det är ingenting som vi
har suttit här och hittat på, utan gamla
erfarna kommunalmän intygar att det
verkligen finns en del att spara på dessa
områden. Jag kan emellertid inte stå till
tjänst med ett specificerat besparingsprogram.
Det får väl de duktiga kommunalmännen
tänka ut själva. De skall
väl göra någonting och inte lägga ned
sin kraft på att be staten om hjälp.

Jag tror herr Lundström nämnde att
det inte bara är statsutskottet som har
uttalat att en höjning av utdebiteringen
skulle föranleda en omprövning, utan
att en enhällig besparingsutredning har
intagit samma ståndpunkt.

Att göra detta till en moralisk fråga
tycker jag man skall låta bli. Majoritetens
representanter framhåller att riksdagen
en gång har lovat att skatteersättning
skall utgå på vissa grunder och menar
att riksdagen inte kan vika från
denna utfästelse. Riksdagen har emellertid
lovat kolossalt mycket som den
sedan har gått ifrån. Den har exempelvis
lovat att riksbanken skall inlösa
sedlar med guld enligt den och den lagen.
Gäller detta? Nej, men man drar sig
inte för att ännu i dag trycka detta löfte
på sedlarna.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Bara ett par ord.

För herr Holmqvist vill jag framhålla
att folkpartiet har motionerat om upphävande
av omsättningsskatten i dess
helhet. Detta förslag gäller naturligtvis

även för den del av omsättningsskatten
som belastar kommunerna. Det behövs
väl ingen särskild motion som skall gälla
kommunerna.

Beträffande folkpartiets förslag om
höjning av folkpensionsavgiften och en
del annat, som har räknats upp, har jag
för mig att detta inte påverkar kommunernas
finanser på något sätt som vi här
har att diskutera. Det är en helt annan
sak.

Till herr Carlsson vill jag säga att kommunerna
med den sämsta skattekraften
inte alls skulle drabbas av den reduktion
som reservanterna föreslår.

Ilerr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! När fröken Andersson
säger att kommunalmännen bör försöka
spara tycker jag att hon bör rikta det
rådet till de kommunalmän som står henne
nära.

Om man hade följt 1957 års principer,
som herr Lundström talade om, skulle
det innebära att de kommuner som har
tvingats till skattehöjningar hade blivit
utan skatteersättning för dessa höjningar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr andre vice
talmannen, att med anledning av vad
därunder yrkats propositioner komme
att framställas särskilt angående mom.
1—3 av utskottets i den nu förevarande
punkten gjorda hemställan och särskilt
beträffande mom. 4.

I fråga om mom. 1—3, fortsatte herr
andre vice talmannen, hade yrkats dels
att vad utskottet i nämnda moment hemställt
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i
den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr andre vice talmannen
propositioner enligt dessa båda
yrkanden och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter gi -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. televisionsverksamhetens driftkostnader, m. m

ven varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse
:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 7 punkten
54 mom. 1—3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 87;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. 4 hemställt.

Punkterna 55—63

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 64

Lades till handlingarna.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde, jämte i ämnet väckta
motioner.

Punkterna 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3

Ang. televisionsverksamhetens driftkostnader,
m. m.

Kungl. Maj:t hade föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1960/61 under televerkets
fond anvisa i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den 4
januari 1960 angivna investeringsanslag
å tillhopa 305 540 000 kronor.

Beträffande driftkostnaderna för televisionsverksamheten
hade Sverige Radio
föreslagit, att desamma skulle upptagas
med 38,5 miljoner kronor, vilket belopp
medgåve en programtid av 22 timmar i
veckan. Departementschefen hade emellertid
ansett, att driftkostnaderna borde
begränsas till 36,5 miljoner kronor -—-att avse en programtid om 20 timmar för
vecka.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Söderquist m. fl. (1:62) och den andra
inom andra kammaren av herr Nelander
m. fl. (11:68), hade hemställts, att det
av Sveriges Radio för budgetåret 1960/
61 begärda anslaget på 38 miljoner kronor
för televisionens driftkostnader
måtte utgå oavkortat för att medgiva en
utvidgning av sändningstiden med fyra
timmar per vecka och en kvalitetsförbättring
av programmen.

I en inom första kammaren av herrar
Eric Carlsson och Jonasson väckt motion
(1:63) hade hemställts, att riksdagen
måtte besluta, att särskild bilradiolicens
ej skulle erfordras efter den 1 juli
1960.

Utskottet hade i den nu förevarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte för budgetåret
1960/61 under televerkets fond anvisa
åtta under momentet angivna, med 1—8
betecknande investeringsanslag å tillhopa
289 540 000 kronor;

It. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag
å motionen 11:229, av herr Hedquist,
för budgetåret 1960/61 under televerkets
fond till Inköp och byggande av fastig -

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Öl

Ang. televisionsverksamhetens driftkostnader, m. m.
heter anvisa ett investeringsanslag av
16 000 000 kronor;

III. att motionen I: 63, av herrar Eric
Earlsson och Jonasson, ej måtte av riksdagen
bifallas;

IV. att motionerna 1: 94, av herrar
Mattsson och Torsten Andersson, och
II: 136, av herrar Nilsson i Tvärålund
och Eriksson i Bäckmora, samt motionerna
1:165, av herr Stefanson m. fl.,
och 11:241, av herr Löfgren m. fl., ej
måtte av riksdagen bifallas;

V. att motionerna 1:62, av herr Söderquist
m. fl., och II: 68, av herr Nelander
m. fl., ej måtte av riksdagen bifallas.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! I motion nr 62 i denna
kammare har herr Johan Persson och
herr Anders E. Johansson tillsammans
med mig föreslagit, att anslaget till Sverikes
radio för televisionens driftkostnader
för nästa budgetår skall bestämmas
till 38 miljoner kronor. Detta belopp
överstiger med 2 miljoner det i propositionen
upptagna anslaget för ifrågavarande
ändamål och utgör just den
summa, som Sveriges Radio begärt i sitt
budgetförslag.

Sveriges Radio och motionärerna motiverar
de 2 miljonerna med att därigenom
skulle kunna åstadkommas en viss
kvalitetsförbättring av programmen och
en visserligen liten utvidgning av utsändningstiden,
något som motionärerna
anser vara synnerligen välbetänkt.

Utskottet förklarar sig också för sin
del, att vad motionärerna anfört är värt
beaktande och säger vidare, att en förbättring
av TV:s verksamhet i dessa avseenden,
framstår som eftersträvansvärt.
Utskottets avslagsyrkande är emellertid
icke förty ett faktum, och motiveringen
är av ekonomisk art: vi har inte råd.

Låt mig, herr talman, efter att så hålkort
ha konstaterat detta, bara erinra
om de för varje dag ökande licensinkomsterna
på TV och yrka bifall till motionen.
Det anslag, som diir begärs, har
vi alldeles säkert råd med.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Under denna punkt
finns en motion behandlad, som gäller
bilradiolicensens avskaffande. Detta är
ingen ny fråga. Den förelåg också vid
fjolårets riksdag. Då ställdes emellertid,
med hänvisning till den utredning som
telestyrelsen hade i uppdrag att göra,
inget yrkande om bifall till motionen.
I dag är läget annorlunda. Telestyrelsen
har lämnat sitt förslag, innebärande att
nu gällande licensskyldighet för radioapparat
i bil skall upphöra med utgången
av juni 1960. Skälen för telestyrelsens
ställningstagande är flera. Jag
skall anföra några synpunkter på frågan.

Systemet med en särskild bilradiolicens
avviker från principen »ett hushåll
och en licens». I övrigt råder i dag också
en mycket stor oklarhet beträffande
de portabla radioapparaterna, som ökat
starkt i antal. Beträffande den särskilda
bilradiolicensen gäller också, att när ett
fordon avregistreras under vintermånaderna
— det är åtskilliga bilägare som
gör det -— betalas ingen återbäring på
den erlagda radiolicensen, och det förhållandet
är dock ganska betydelsefullt,
när avgiften för radiolicens ökat från
10 till 30 kronor.

Bilen har ju alltmera blivit en bruksartikel
inom alla befolkningsskikt. Det
är då svårt att förstå, varför en radiomottagare
i en bil skall bedömas annorlunda
än hushållens övriga radiomottagare.
I fråga om hushållen gäller den bestämmelsen,
att varje hushållsmedlem kan
ha sin radioapparat. Man kan ha en radioapparat
eller flera i sin bostad, i sommarstugan
på sin hushållslicens o. s. v.
Åker man bil mellan bostaden och sommarstugan,
måste man ha särskild licens
för bilradion. Detta ter sig för många
minst sagt egendomligt. För ett stort antal
människor i detta land har bilen fått
ersätta sommarstugan. Då frågar man
sig: Varför skall det bedömas olika, om
man liar radioapparaten i bilen eller
om man har den i sin sommarstuga? En
allmän uppfattning bland bilägarna är
att den skillnad som här finns när det
gäller licens för radioapparat i hushållet
och bilradiolicens saknar reell grund.

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. televisionsverksamhetens driftkostnader, m. m.

Det betraktas, och med all rätt, som en
beskattning av bilens utrustning.

Det finns ytterligare en synpunkt i
denna fråga, nämligen när det gäller de
portabla radioapparaterna, som jag inledningsvis
nämnde om. Man får ha en
dylik apparat med sig i bilen utan särskild
bilradiolicens, om denna radioapparat
inte är kopplad till bilens antenn
och om den har egen kraftkälla.
Dessa portabla radioapparater har också,
som jag nyss nämnde, ökat kraftigt i
antal. I sin tur har detta fört med sig
att försäljningen av de särskilda bilradioapparaterna
gått tillbaka, vilket också
bör beaktas i detta sammanhang.

Hur verkar då dessa förhållanden rent
praktiskt? Ja, vi går nu mot vår och
sommar, vi kommer återigen att få bevittna
bilturismen och konstatera vad
den betyder för människorna. Också
här blir licensfrågan av betydelse. Två
familjer åker ut i sina bilar, de stannar
vid vägkanten, äter sin matsäck och
lyssnar på radio. Den ena familjen har
portabel apparat och behöver inte betala
särskild licens för den, medan den
andra familjen har en bilradio och måste
betala licens speciellt för den. Man
får inte förundra sig, om sådana bestämmelser
väcker förvåning bland människorna
— den ene skall betala särskild
licens, den andre slipper utgiften, helt
enkelt beroende på vad slags apparat
man har. Det måste te sig både underligt
och svårt att förstå vilka principer
som här över huvud taget tillämpas. Någon
har sagt att lagar skall vara enkla
och begripliga. Det är lätt att säga så
men svårt att förverkliga, den saken är
jag medveten om. Men när så är möjligt
bör lagar göras entydiga, och det önskemålet
gäller också här.

Alla skäl talar sålunda, herr talman,
för att den särskilda bilradiolicensen
avskaffas. Med hänsyn till telestyrelsens
utredning och förslag ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till motion nr 63
i denna kammare, som innebär att särskild
bilradiolicens ej skall erfordras efter
den 1 juli 1960.

I detta anförande instämde herr
Svanström (ep).

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Herr Eric Carlsson i
Vikmanshyttan har pläderat för och
yrkat bifall till sin motion om att den
särskilda bilradiolicensen skall borttagas
från och med den 1 juli 1960. Jag vill
visst inte bestrida att skäl för det yrkandet
kan anföras — man kan egentligen
alltid finna skäl som talar för det
man önskar — men i regel har saker
och ting som bekant flera sidor, och denna
fråga är inte något undantag från
regeln. Den av herr Carlsson rekommenderade
åtgärden har nackdelen att
den skulle minska licensinkomsterna
med ca 8 miljoner kronor, och eftersom
de pengarna behövs i radioverksamheten
måste någon annan än bilisterna
betala dem, eller också får den uppkomna
bristen täckas genom en allmän höjning
av licensavgiften, och det är detta
som Kungl. Maj:t har velat undvika.

Departementschefen har bedömt läget
så att ökningen av radiolicensinkomsterna
över huvud taget kommer att stagnera
till följd av televisionens allt hastigare
frammarsch. Samtidigt tenderar
radions omkostnader att alltmer stegras
i takt med de större krav som ställs
både på program och på service i övrigt.
En allmän översyn av radions finansiella
och programmässiga problem har
därför ansetts nödvändig. Kungl. Maj:t
har också för någon tid sedan tillsatt en
utredning med uppgift att granska de
aktuella behoven på radions område,
även frågan om licensbestämmelsernas
utformning, där problemet om bilradiolicenserna
ingår. Vi brukar ju inte i
riksdagen föregripa utredningar utan
vänta med vårt ställningstagande tills
fakta ligger på bordet och vi har en
bättre överblick över hela problemkomplexet.

Vidare har herr Söderquist pläderat
för och yrkat bifall till sin motion, vari
hemställts att det av Sveriges Radio för
kommande budgetår begärda anslaget på
38 miljoner kronor för televisionens
driftkostnader måtte utgå oavkortat för
att medge en utvidgning av sändningstiden
med fyra timmar per vecka och

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Ang. televisionsverksamhetens driftkostnader, m. m.

dessutom möjliggöra en kvalitetsförbättring
av programmen. Också detta tillhör
naturligtvis de mera angelägna önskemålen,
den saken kan inte bestridas.
Men även härvidlag möter svårigheter.
Departementschefen har av den anledningen
prutat ned anslaget med 2 miljoner
och därmed begränsat ökningen av
programtiden till två timmar, innebärande
en ökning från 18 till 20 timmar
per vecka.

Man kan naturligtvis instämma med
motionärerna i fråga om önskvärdheten
att programmen kvalitativt förbättras.
Nu tycks dock uppfyllandet av det önskemålet
vara beroende inte enbart av anslaget
i och för sig, utan också av att
det finns tillgång till speciallokaler för
ändamålet, att överenskommelser kan
träffas med andra intressenter, t. ex.
filmbolag och så vidare. Nu tillgängliga
lokaler får enligt Kungl. Maj:ts bedömning
betraktas som provisorier i väntan
på att televionshuset blir färdigt,
vilket såsom framgår av propositionen
blir tidigast under budgetåret 1964/65.
Under sådana förhållanden är det naturligtvis
en avvägningsfråga, hur mycket
pengar man skall lägga ner i provisorier
när det gäller ökade lokalutrymmen,
speciallokaler o. s. v. Utskottet
anser att en viss återhållsamhet därvidlag
är önskvärd och har därför stannat
för Kungl. Maj:ts förslag.

Trots allt har dock televisionen utvecklats
på ett sätt som inte ens den
mest blåögde optimist kunde räkna med
för några år sedan, och även om programmen
kan kritiseras, gör televisionen
ändå goda framsteg. Det är således
all anledning att gå vidare på den väg,
som vi nu slagit in på, men göra det
med all nödig försiktighet, så att icke
onödiga kostnader åsamkas, med sikte
på framtiden och de behov som då uppställer
sig och som man hoppas skall
bli tillfredsställda genom det nya televisionshuset.

Det är kanske också skäl att framhålla,
att när motionärerna här talar
om att det föreligger ett driftöverskott,
är detta nu knappast fallet, om man
räknar med alla kostnader som faktiskt

skall betalas. Gör man det, visar det sig
nog i stället att det blir ett mindre underskott.
Detta är naturligtvis inte oroväckande,
men det finns där i alla fall.
Den ekonomiska situationen är alltså för
ögonblicket inte så gynnsam som motionärerna
har antagit.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! I anledning av vad utskottets
talesman här anfört vill jag
säga att jag är medveten om att detta
är en ekonomisk fråga. Men jag är också
medveten om att när man redovisar vad
bilradiolicensmedlen betyder för Sveriges
Radio, så visar det sig att inkomsterna
därav sjunker, beroende på att
de portabla apparaternas antal ökar i
allt större utsträckning. Denna omständighet
jämte principen »ett hushåll, en
radiolicens» tycker jag talar för den uppfattning
som jag fört till torgs och som
framförts i motionen.

Låt mig till slut få säga, att diirest Sveriges
Radio i dag har bekymmer med
sin ekonomi, kan det inte vara rimligt
och riktigt att bilägarna skall klara ett
underskott genom att betala avgifter för
sin utrustning. Det kan inte vara riktigt
att beskatta bilismen för att finansiera
Sveriges Radio.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag har inte bestritt att
herr Carlssons synpunkter kan vara riktiga,
men jag har sagt att det finns också
andra omständigheter som man måste ta
hänsyn till i detta fall. En sådan -— och
den väsentligaste — tycker jag är att
Kungl. Maj:t tillsatt en utredning, som
har till uppgift att göra en översyn av
hela det stora problemkomplex som rör
radion, inte bara på licensområdet ulan
även i övrigt. Jag tycker att detta borde
vara till fyllest. Därmed har ju utskottet
inte på något sätt tagit ställning till om
det i framtiden skall utgå en särskild

•64

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. televisionsverksamhetens driftkostnader, m. m.

bilradiolicens eller ej. Det får vi avgöra
då utredningens resultat föreligger och
man vet vilka möjligheter som kommer
att finnas.

Det är ju klart att om bilradiolicensen
nu skulle slopas, måste pengarna tas ut
på något annat håll, och då blir det väl
de enskilda hushållen med endast en apparat,
som i mycket hög grad får bidraga
till detta. Jag är inte alldeles övertygad
om att det är så önskvärt att gå den vägen
just i det läge vi nu befinner oss i.

Jag vidhåller alltså mitt yrkande om
bifall till utskottets hemställan.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Det är just televisionens
så markerade stora framgång, som har
gjort att när det finns kritik mot programmen,
vilken även herr andre vice
talmannen Johansson, liksom utskottet,
har betecknat som tämligen berättigad,
så har vi ansett att det också finns rimlig
anledning att bifalla Sveriges Radios
krav på anslag till driften och inte pruta
2 miljoner. Det är en liten prutning, säger
herr andre vice talmannen. Ja förvisso,
men beloppet tycks vara tillräckligt
stort för Sveriges Radio. Om man
får dessa 2 miljoner, kan en ökning av
sändningstiden med fyra timmar genomföras
och dessutom åstadkommas en viss
kvalitetsförbättring, det senare inte minst
önskvärt.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Jag vill inte bestrida att
det kanske finns möjligheter till en utökning
och förbättring, men frågan är
vad som i nuvarande läge är ekonomiskt
klokt, och det är därom meningarna skiljer
sig. För att få en kvalitativ förbättring
av programmen behövs det nu också
större lokaliteter och dessutom speciallokaliteter.
Allt detta gör ju att man
får gå fram litet försiktigt, och jag hoppas
att cn förbättring kan ske steg för
steg. Jag tror för min del att Kungl.
Maj:t har bedömt situationen riktigt, och
utskottet har haft samma uppfattning.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Till vad herr andre vice
talmannen har sagt i fråga om ökningen
av anslagen till televisionen vill jag bara
göra ett par påpekanden.

År 1957 avsåg man att programtiden
skulle uppgå till 16 timmar bärande program.
Den budget som är presenterad
och av vilken vi nu diskuterar en del,
är beräknad på 20 timmar. Enligt prognosen
1957 skulle Sveriges Radio för
budgetåret 1960/61 erhålla 13,9 miljoner
kronor. Jag har i stället räknat med 20,9
miljoner kronor, förutom 7 miljoner till
inventarier och 2,8 miljoner i täckningsbidrag.
Timkostnaden är enligt mitt förslag
19 600 kronor. 1957 räknade man
med att timkostnaden för detta budgetår
skulle uppgå till 16 700 kronor.

Dessa siffror visar ju precis vad herr
andre vice talmannen har framhållit,
nämligen vilka avsevärt ökade resurser
både programproduktionen och TV i övrigt
har att förfoga över. Låt mig också
få nämna att utgifterna på TV-budgeten
totalt föreslås ökade från 48,9 miljoner
kronor till 67,2 miljoner kronor, det vill
säga med 18,3 miljoner kronor eller
drygt 37 procent. Jag säger som herr
andre vice talmannen: Var någonstans
i statsbudgeten i övrigt kan man hitta
en sådan procentuell ökning?

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag har ju liksom motionärerna
nöjt mig med att hålla mig till
driftanslagen, där det rör sig om en
prutning på 2 miljoner kronor, vilka 2
miljoner — såvitt jag förstår — Sveriges
Radio anser tillräckliga för att kunna
öka utsändningstiden med fyra timmar
per vecka och i viss mån, som det heter,
höja kvaliteten på programmen. Om
önskvärdheten av en utökning av programtiden
tycks det inte råda delade meningar.
Det tycks vidare — om jag har
fattat saken rätt — vara så att de tekniska
resurser i form av lokaler och annat
som redan finns är tillräckliga för
att utnyttja ytterligare 2 miljoner kronor.

Så har jag sett det hela, och det är
anledningen till att motionen har väckts.

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmanen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt rörande varje moment av
utskottets i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

På särskilda propositioner bifölls till
en början vad utskottet i mom. I och II
hemställt.

Därefter gjordes enligt de beträffande
mom. III förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i nämnda moment hemställt samt vidare
på bifall till motionen I: 63; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. IV hemställt.

I fråga om mom. V, anförde vidare
herr talmannen, hade yrkats dels att vad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels
ock att kammaren skulle bifalla motionen
1: 62.

Därpå gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med övervägande ja
besvarad.

Punkterna 4—15

Vad utskottet hemställt bifölls.

Ang. luftfartsfondens underskott

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 28, i anledning av Kungl.
Maj ds i statsverkspropositionen gjorda
framställning om upptagande å riksstaten
för budgetåret 1960/61 av underskottet
för luftfartsfonden, jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1, bilaga 17, hade
Kungl. Majd, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 4 januari
1960, föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Majd att i personalförteckningen
för luftfartsverket vidtaga

5 Första kammarens protokoll VJ60. Nr 7

Ang. luftfartsfondens underskott
i statsrådsprotokollet föreslagna ändringar,
dels ock för Luftfartsfonden å
riksstaten för budgetåret 1960/61 upptaga
ett underskott om 13 100 000 kronor.

Som en första åtgärd för att söka nedbringa
luftfartsfondens underskott hade
departementschefen ansett, att en inrikes
passageraravgift om 5 kronor per
avresande passagerare borde införas.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Georg Pettersson och Schött (I: 252)
och den andra inom andra kammaren
av herr Henningson i Visby m. fl. (II:
312), hade hemställts, att riksdagen vid
sin behandling av förevarande förslag
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att enligt dess mening flyglinjerna mellan
Gotland och fastlandet helt borde
befrias från den för den inrikes luftfarten
ifrågasatta passageraravgiften.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

I. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i personalförteckningen
för luftfartsverket uppföra en tjänst som
luftfartsinspektör i Ao 25 och ur förteckningen
avföra en tjänst som luftfartsingenjör
i Ao 23,

II. att riksdagen måtte för Luftfartsfonden
å riksstaten för budgetåret 1960/
61 upptaga ett underskott om 13 100 000
kronor,

III. att motionerna 1:252 och 11:312
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Svensson i Stenkyrka, som dock ej antytt
sin mening.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Bortsett från en blank
reservation, som är fogad till detta utskottsutlåtande,
tycks man inom statsutskottet
ha varit enig om det förslag
som här föreligger. Jag har icke desto
mindre ansett, att det finns skäl att sätta
i fråga, huruvida förslaget i ett avseende
i längden är ekonomiskt klokt. Det

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. luftfartsfondens underskott

föreslås, att en inrikes passageraravgift
av 5 kronor per avresande passagerare
skall införas, och det signaleras, att man
tänker sig att ta ut en liknande avgift
när det gäller godsbefordran.

Min tvekan rör för ögonblicket den
ifrågasatta passageraravgiften på fem
kronor för varje avresande, oavsett hur
lång vägsträckan är. Det är givetvis ett
vällovligt syfte att man på det sättet begränsar
luftfartsstyrelsens underskott
med 3,1 miljoner kronor, men när man
tänker på flyget som trafikmedel och
jämför det med andra kommunikationsmedel,
blir man ändå litet fundersam.
Då det gäller t. ex. sjöfarten och sjöfartsstyrelsens
kostnader resonerar man
inte på ett analogt sätt. Man gör det delvis
i fråga om lotsverket, tullverket
o. s. v. men inte, såvitt jag känner till,
då det gäller sjöfarten i övrigt. Det är
annars en allmän uppfattning, att goda
kommunikationsmedel är ett incitament
till ökad företagsamhet och att man därför
i görlig mån bör söka främja kommunikationerna.
Därmed är inte sagt att
man bör gå så långt, att de resande skall
subventioneras. Ett pålägg av tio kronor
för en person som reser tur och retur
kommer emellertid möjligen att få konsekvenser
för vårt inrikesflyg, som vi
kanske inte önskar. Vad nu närmast SAS
beträffar, vet vi att bolaget för närvarande
har en del svårigheter, och jag
föreställer mig att den nu föreslagna
höjningen av passageraravgifterna ingalunda
minskar dessa svårigheter, utan
snarare ökar dem.

Redan med hänsyn till önskvärdheten
av flygtrafikens utveckling inom landet
vill jag därför ifrågasätta, om förslaget
är välbetänkt. Jag är t. ex. inte alldeles
främmande för tanken att vi som bor i
Norrbotten möjligen kommer att — om
samma utveckling fortsätter — finna det
fördelaktigare att använda det finska
flyget när vi skall resa ned till Stockholm.
Det finska flyget har koncession
på flygtrafik mellan Luleå och Kemi,
och det finns flyg också mellan Helsingfors
och Stockholm. Det är redan nu
förhållandevis gynnsamt för en haparandabo,
som skall till Stockholm, att

flyga via Kemi. Antag, att vi i Norrbotten
eller Västerbotten skulle få en flygförbindelse
också till Vasa. Då bleve
frestelsen att flyga den vägen till Stockholm
större för dem som bor där uppe.
Skulle denna farhåga och liknande visa
sig berättigade — här resoneras bara
hypotetiskt — är det mycket möjligt att
det kommer att kosta mer än de här 3,1
miljonerna, för den händelse vi i framtiden
skall upprätthålla ett inrikesflyg.

Allt det här är inga påståenden, det
är bara ifrågasättanden. De motiveringar
som anförts i propositionen och utskottsutlåtandet
är i varje fall inte av
den beskaffenheten, att jag för min del
kan anse mig övertygad om att det är
ett klokt förslag som lagts fram, även om
jag livligt behjärtar tanken på att få in
en merinkomst på 3 miljoner. Vad jag
fruktar är att dessa 3 miljoner kan bli
ganska dyra inte bara för flyget utan
också för skattebetalarna.

I det läge som uppkommit anser jag
utsiktslöst att framställa något yrkande,
men jag har velat föra fram dessa synpunkter
och få dem antecknade till protokollet,
så att det i varje fall skall vara
utsagt, att man inte genomgående är säker
på att Kungl. Maj :t och utskottet har
bedömt denna fråga riktigt.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! När det anmäldes från
departementschefens sida, att det var
hans avsikt att presentera ett förslag till
en inrikespassageraravgift om fem kronor
per avresande passagerare, vilket
skulle underställas Kungl. Maj:ts prövning,
blev vi som bor på Gotland en
aning bekymrade. Alla vet ju att vi under
några år haft överläggningar beträffande
kostnaderna för flyget mellan Gotland
och fastlandet, varvid gotlänningarna
gjort gällande att kostnaderna är
väl höga. Vi vet ju, att om man slår ut
priset per flygkilometer, har vi det högsta
priset här i landet. Om nu detta nya
förslag skulle genomföras, skulle kostnaden
stiga med tio kronor — fem kronor
i vardera riktningen. Det skulle bli
en ytterligare pålaga, när det gäller gotlandstrafiken.

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Jag skulle kunna hålla på och berätta
en god stund om den lidandeshistoria,
som gotlandstrafiken utgör. Redan 1945
var det motioner här i riksdagen i denna
sak. De ledde till en utredning för
att försöka få förbättrade och förbilligade
trafikförhållanden, men denna har
ännu inte lett till något resultat.

Vi vet att vi när det gäller båtförbindelserna
har en väsentlig merkostnad, i
varje fall om vi jämför med motsvarande
fraktavstånd på fastlandet. Den s. k.
Gotlandsutredningen fann att merkostnaden
var 18 kronor per ton gods. När
det gäller passagerare är det också en
väsentligt högre kostnad.

Dessutom förhåller det sig så, att Gotland
befinner sig i ett bekymmersamt
läge med en mycket stark minskning av
befolkningen — 500 å 600 varje år —
och det finns tyvärr rätt stora områden
på Gotland, där befolkningens sammansättning
är sådan att var fjärde person
har folkpension. Man är på Gotland i
varje fall övertygad om att om det skall
kunna åstadkommas en vändning till det
bättre, så är det kommunikationerna som
fäller utslaget. Därför är man rädd för
att få nya sådana här pålagor.

Av denna anledning väckte vi en motion
vari vi hemställde, att riksdagen vid
behandlingen av detta förslag måtte till
Kungl. Maj :t uttala, att enligt dess mening
flyglinjerna mellan Gotland och
fastlandet helt bör befrias från den för
den inrikes luftfarten ifrågasatta passageraravgiften.
Detta har inte utskottet
kunnat gå med på, och det är väl inte
stor idé att nu försöka yrka bifall till
motionen — jag tror inte att det skulle
bli många som skulle ställa sig bakom
den.

Därför skulle jag vilja ta upp ett annat
resonemang i detta sammanhang. Om
det är så att man behöver täcka detta
underskott, är då en passageraravgift
den rätta vägen att slå in på? Det tas ju
redan ut avgifter. Det är landningsavgifter
och det är avgifter för flygbensin
som levereras. Vore det kanske inte riktigare
och rättvisare att ändra på landningsavgifterna,
så att de kan ge mera,
och därmed låta merkostnaden drabba

Ang. luftfartsfondens underskott
alla de plan som utnyttjar våra flygplatser,
i stället för att bara slå ut merkostnaden
på dem som utnyttjar inrikesflyget
som passagerare.

Vad händer, om jag nu tar Gotland
som exempel? Vi har i runt tal 100 000
flygpassagerare per år. Det betyder alltså
att gotlandstrafiken drar in en halv
miljon av de 3,1 miljoner kronorna. Om
vi då tar hälften, som är avresande från
Visby flygplats, så blir det 250 000 kronor.
Det tas redan nu ut landningsavgifter
för att klara utgifterna för denna
flygplats, men jag är icke på något sätt
övertygad om att Visby flygplats kostar
så mycket, att dessa 250 000 kronor skulle
gå dit, utan det blir kanske i stället
så att gotlandstrafiken får vara med och
betala till Arlanda och andra flygplatser.
Det kan inte vara rättvist.

Om det är så att man måste ta in pengar,
skulle jag vilja vädja till kommunikationsministern
att granska denna fråga
ännu en gång och försöka finna en
lösning som inte betyder, att man tar
av dem, som litet har, för att ge till dem,
som kanske redan har det rätt så väl beställt.

Herr talman! Jag skall som sagt inte
ställa något yrkande, men jag skulle vilja
ha dessa synpunkter som ett litet
»medskick» till kommunikationsministern
när han skall underställa Kungl.
Maj:t denna fråga för prövning.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag hade inte tillfälle
att vara med i statsutskottet när denna
fråga behandlades. Nu har jag närmast
begärt ordet för att instämma i herr
Berghs synpunkter.

Därutöver skulle jag vilja säga, att
man knappast kan finna det välbetänkt
att belasta inrikesflyget med en sådan
ny pålaga under den uppbyggnadstid
som det här gäller. Vi vet att det flygbolag,
som svarar för inrikestrafiken, har
satsat hårt och gjort stora investeringar
för att skaffa bättre flygande materiel
och så vidare. Man kommer nu i en besvärlig
ekonomisk situation genom den

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. luftfartsfondens underskott

har pålagan, och det finns stor risk för
att flygbolaget måste vidtaga kraftiga
nedskärningar, med påföljd kanske att
man helt enkelt tvingas att upphöra att
flyga på vissa flygplatser. Detta kan väl
ändå inte vara någonting eftersträvansvärt.

Denna avgift kommer ju också — som
talesmannen för Gotland här nyss anmärkte
— - att slå ganska olika för olika
flygplatser, och med den nya giv, som
kommunikationsdepartementet har infört
när det gäller byggandet av nya
flygplatser, blir det ju också en orättvisa,
när kommunerna på dessa nya
flygplatser i stor utsträckning skall betala
omkostnaderna för flygplatsen. Samtidigt
skall också denna nya avgift tas
ut, och för den skall inte göras någon
skillnad mellan dessa flygplatser och de
flygplatser, till vilkas kostnader kommunerna
inte bidrar. Det blir alltså en
dubbel belastning för dem, som flyger
från dessa flygplatser — vederbörande
får först som skattebetalare vara med
om att betala dessa omkostnader och
dessutom betala den extra avgiften.

Jag ber att få instämma i herr Petterssons
uttalande, att man i denna fråga
nog borde tänka om och tänka om åtskilligt.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Andersson i Örnsköldsvik hade att
säga beträffande kommunikationsdepartementets
»nya giv» när det gäller anläggandet
av nya flygplatser vill jag nog
säga, att det kanske inte är departementet,
som ensamt står för den nya given.
.lag tänker därvid på alla de uppvaktningar
jag har haft under de sista kvartalen
från olika kommuner och där man
presenterat för mig vad man är beredd
att göra för att över huvud taget få ett
flygfält. Jag är blygsam och delar alltså
med mig av äran till kommunerna, som
ju herr Axel Johannes Andersson representerar
i detta sammanhang.

Hela det problem, som vi nu diskuterar,
sammanhänger med att vi för närvarande
arbetar med ett underskott på

luftfartsfonden på mellan 17 och 18 miljoner
kronor — ett underskott som, om
vi inte gör någonting, kommer att öka år
från år med anledning av de nya flygplatser
som byggs i alla väderstreck i
landet. Sedan får vi också räkna in storflygfältet
i Arlanda, som naturligtvis
kommer att medföra en ytterligare accentuering
av utgifterna och därmed
också underskottet, om vi inte vidtar
några åtgärder för att bromsa upp denna
ogynnsamma utveckling.

När damerna och herrarna i denna
kammare i fjol diskuterade denna fråga,
lade de pannorna i veck som ett uttryck
för det bekymmer de kände för
det underskott, som redan då existerade
och som alla förutsåg skulle komma att
öka i ganska snabb takt. Då skickade
man med en rekommendation till kommunikationsministern
och sade, att när
han skulle ta upp frågan om luftfartsfonden
vid nästa budgetbehandling, fick
lian lov att se till att åtgärder vidtogs,
som innebar att man fick en täckning
av underskottet —- inte omedelbar men
successiv. Man menade nämligen att det
var felaktigt att av skattemedel betala
passagerarnas resor. Vi subventionerar
i dag med skattemedel varje flygpassagerare
med ungefär femton kronor. Man
tyckte alltså inte att detta var en riktig
linje och man sade också — något som
vi kanske bör lägga vikt vid nu när det
är fråga om denna avgift på fem kronor
inom inrikesflyget —• att riktpunkten i
varje fall skulle vara att sådana åtgärder
vidtogs att inrikesflyget täckte sina
kostnader över luftfartsfonden.

Den rekommendationen tog jag på allvar
och presenterar alltså nu den svenska
riksdagen ett förslag, som inte innebär
att jag gör vad ni ville — jag
har inte ansett mig kunna gå så långt —
utan jag presenterar ett förslag som innebär
att vi får — som herr Bergh uttryckte
saken — ungefär tre miljoner
kronor av de åtta miljoner, som är inrikesflygets
ungefärliga del i underskottet.
Det är alltså fem miljoner kvar att
täcka.

När man nu står i denna situation, är
det klart att man kan fråga sig, om det

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

finns några andra vägar att gå. Det är
ganska naturligt, att jag har funderat
över den frågan. Vägen över ytterligare
subventioner fann jag olustig. Men det
finns också andra vägar att pröva.

Man har möjligheten att höja startoch
landningsavgifterna. Man kan vidare
höja genomströmningsavgifterna för den
bensin som förbrukas. Detta skulle emellertid
komma att direkt belasta det flygande
företaget, under det att en höjning
av passageraravgiften ju drabbar
passageraren som sådan och inte flygföretaget.
Jag vågar därför tro, att en höjning
av passageraravgiften ur den synpunkten
är en riktigare åtgärd än de
andra möjligheter som det kunde ha blivit
fråga om.

Efter överläggningar inom departementet,
där vi försökte göra de olika bedömningarna,
stannade vi inför en passageraravgift
på fem kronor. Vi ansåg
oss därmed åtminstone till en del ha tillmötesgått
det av den svenska riksdagen
uttalade önskemålet om att få balans i
luftfartsfonden, i varje fall när det gäller
inrikesflyget. Därför är jag en aning
överraskad, när t. ex. herr Bergh, som
ju annars är så sparsam med statens
medel, här tycks mena att man bör gå
andra vägar — jag föreställer mig att
det är subventionsvägen, som leker honom
i hågen.

Herr talman! På det av mig angivna
sättet har vi alltså försökt följa upp riksdagens
rekvisition. Man kan alltid diskutera
vad förslaget kommer att få för
konsekvenser. Det är möjligt att det kan
bli en minskning i trafikanttillströmningen.
Jag tror det emellertid inte. I
varje fall lär minskningen i så fall bli
mycket kortvarig. Vad som för mig har
varit det centrala är att medverka till
att man får en ökad täckning av underskottet
i luftfartsfonden.

Herr Pettersson berörde gotlandstrafiken,
och i den mån han var ute efter
att en passageraravgift på fem kronor
skulle vara för hög för visbytrafiken i
förhållande till trafiken på andra sträckor,
så vill jag erinra om att det ligger
inom förslagets ram att kunna göra en
bedömning och en gradering av belop -

Ang. luftfartsfondens underskott
pets storlek. Detta är en fråga, som
man väl får ta upp till diskussion vid ett
senare tillfälle, men möjligheten finns.

Herr BERGH, RAGNAR, (h): kort genmäle
:

Jag tror, herr talman, att det inte behöver
uppkomma någon tvist mellan
kommunikationsministern och mig om
själva syftet, nämligen att få inrikesflyget
självbärande, utan de delade meningar,
som vi tycks ha, gäller egentligen
vilka vägar man bör gå för att nå detta
syfte.

I det avseendet anser jag nog, att man
på mycket goda skäl kan ifrågasätta om
just den väg, som Kungl. Maj:t har valt,
är den lämpliga. Jag kan nämna som ett
exempel, som bekräftar mina tvivel, att
SAS för ungefär ett och ett halvt år sedan
höjde taxorna på i varje fall den
längsta av inrikeslinjerna och samtidigt
i huvudsak tog bort de rabatter, som tidigare
hade kunnat utgå. Resultatet blev
av naturliga skäl en mycket påfallande
nedgång i resandefrekvensen. Jag flyger
ju mycket ofta, och jag vågar med den
erfarenhet jag har säga, att resandetillströmningen
ännu inte har nått den omfattning,
som den hade för ett och ett
halvt år sedan, då taxehöjningen trädde
i kraft.

Om trafikvolymen minskar mycket
avsevärt — som den gjorde särskilt i
början — är det ganska naturligt, att
nettot måste bli mycket mindre. Lägger
man nu på ytterligare tio kronor, skulle
det vara ytterst förvånande, om vi inte
återigen får göra precis samma erfarenheter.

Om man däremot höjt landningsavgifterna
och låtit biljettpriserna vara i
fred, hade man sannolikt fått flera resande
och därmed också mycket större
intäkter. Det hade nog varit en lämpligare
väg att skaffa täckning för fondunderskottet.

Den beställning, som kommunikationsministern
har fått, innebar inte såvitt
jag förstår att han borde välja utvägen
med höjning av biljettpriserna.

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. luftfartsfondens underskott

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Bergh exemplifierade
sitt resonemang genom att omnämna,
att när man från SAS tog bort rabatterna
för trafiken på Luleå, så skedde
det en avledning av trafiken. Det skall
jag inte diskutera med honom. Jag kan
emellertid nämna för att göra bilden en
aning fullständigare, att man har genomfört
motsvarande och t. o. m. högre
höjningar på andra sträckningar utan
att det därför skett någon trafikavledning;
det har snarare blivit en ökning.
Jag vill ju inte påstå att den har kommit
på grund av höjning av priserna,
men jag tycker att detta exempel kan
balansera herr Berghs negativa kritik.

Herr Bergh gör nog uppgiften alltför
lätt för sig. Han siäger att i den rekvisition,
som riksdagen gav, stod det inte
utsatt att kommunikationsministern
skulle fastställa en passageraravgift på
fem kronor. Nej, det har herr Bergh alldeles
rätt i. Det stod endast att man
skulle se till att täcka underskottet, i
varje fall på inrikesflyget. Det finns
också andra vägar att gå. Den särskilda
utredning vi har haft har emellertid
kommit till den mycket bestämda uppfattningen,
att vad jag här föreslagit är
den riktiga linjen. Herr Bergh — låt
mig nu få veta vad det är för väg herr
Bergh vill rekommendera mig att gå!
Herr Bergh har kritiserat min väg. Vilken
är herr Berghs väg ut ur dilemmat?

Herr BERGH, RAGNAR, (h): kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle ha föredragit
att inte höja taxorna och i stället, i den
mån resandefrekvensen ökat, gått på
landningsavgifterna.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Med anledning av vad
statsrådet nyss sade om kommunerna,
som stöd i ko för att få nya flygplatser,
så är det en klädsam blygsamhet hos
honom att han vill dela äran för den
nya given med kommunerna. Detta för -

ändrar dock inte det faktum att passagerare
från de kommuner, som får betala
rätt betydande summor varje år för
att täcka driftkostnaderna på de flygplatser
som de står bakom, skall betala
samma passageraravgift för täckande av
driftkostnaden som man får göra på de
flygplatser, där kommunerna inte betalar
fem öre för att täcka driftkostnaderna.

Det blir på det sättet en dubbelbeskattning
för de flygplatser, där kommunerna
själva i hög grad bidrager till
driftkostnaderna.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill endast komplettera
vad herr Axel Johannes Andersson
yttrade med att säga, att den kommunala
prestationen är begränsad till fem år.
Man kunde av hans uttalande få den
uppfattningen att den varade evärdligen.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,

(fp):

Herr talman! Jag vet inte om en orättvisa
blir särskilt mycket mindre bara
därför att den räcker i fem år och inte
längre. Jag tycker att fem års orättvisa
är tillräckligt!

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det är här tydligen en
fråga om vilket system som skall vara
det bästa när det gäller att fylla på inkomsterna,
men jag förstår inte riktigt
kommunikationsministerns resonemang.
Han påstår att om man ökar »genomströmningsavgiften»
— ett nytt ord för
en form av bensinskatt — eller om man
höjer start- och landningsavgifterna så
drabbar det företagen, under det att passageraravgiften
drabbar passagerarna.

Jag förmodar att situationen blir den,
att även höjningen av genomströmningsavgiften
och även en höjning av startoch
landningsavgiften ytterst drabbar
passagerarna, ty det är ju ändå passagerarna
som bestrider företagets kostnader.

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Om ändrad ordning för uppförande

Jag är av den uppfattningen, att det
nog skulle vara bättre att gå en annan
väg. Jag har inte blivit överbevisad om
att man inte skulle kunna ta ut avgiften
på bensinen eller på start och landning.
Detta system skulle drabba alla plan,
som utnyttjar flygplatserna, och det
skulle därmed drabba mera rättvist än
när man skall försöka ta ut det bara på
inrikestrafiken. Vi har ju alla dessa olika
charterflyg, som väl kan kallas litet
lyxbetonade. Nog skulle man kunna ta
av dem mer än vad man nu gör, om man
måste höja inkomsten.

Det kanske i alla fall inte går att klara
saken på det sättet, och jag vill då
notera med den allra största tacksamhet,
att den ifrågasatta femman inte är bunden.
När jag läste förslaget först uppfattade
jag det så, att man inte skulle
kunna differentiera, men enligt statsrådets
ord nyss är man inte bunden vid
fem kronor. Om vi kunde komma ned
till en passageraravgift på en krona till
Gotland, skulle vi kunna diskutera om
vi kunde tåla det!

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Pettersson nämnde
charterflyget. Jag vill meddela, att
även passagerarna på ett charterplan
skall erlägga passageraravgift.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag tänkte på dem som
åkte till — ja, vi skall kanske inte tala
om Agadir i detta sammanhang, men det
finns många som åker söderut i Europa.
Och eftersom det inte är fråga om inrikesflyg
bidrar de inte till att täcka den
förlust som här skall täckas.

Jag vet redan om att det tidigare finns
en passageraravgift för utlandstrafiken,
men jag tror att man skulle vinna på att
ta ut denna nya avgift på något sätt så
att den träffade alla plan — kanske kunde
man ta ytterligare något även av det
charterflyg jag här nämnde.

Herr andre vice talmannen IVAR JOHANSSON
(ep):

Herr talman! Efter de anföranden,
som här har hållits, finns det väl ingen

i statsbudgeten av anslag till avlöningar
anledning för mig att fortsätta debatten.
Jag hoppas och tror att den för
kammaren har klargjort denna frågas
läge och innebörd. Då det dessutom inte
ställts något yrkande, nöjer jag mig, herr
talman, med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

29, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser finansdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner;
och

nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ändrad ordning för uppförande i
statsbudgeten av anslag till avlöningar

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 31, i anledning av väckta motioner
angående ändrad ordning för uppförande
i statsbudgeten av anslag till avlöningar.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:22) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjulmarson
in. fl. (11:29), hade föreslagits att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
dels vid uppgörandet av statsverkspropositionen
för budgetåret 1961/62 och
följande budgetår för ifrågakommande
fall uppföra å förslagsanslag avlöningar
till ordinarie och extra ordinarie tjiins -

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Om ändrad ordning för uppförande i statsbudgeten av anslag till avlöningar

temän — under bifogande av vederbörliga
uppgifter rörande personalförteckningen
avseende samtliga ordinarie och
extra ordinarie befattningar — samt å
obetecknat anslag avlöningar till extra
tjänstemän, varvid uppgift borde lämnas
om behovet av extra befattningar i 20 :e
lönegraden och däröver, dels ock i förekommande
fall med sakanslag sammanföra
anslag till avlöningar åt extra tjänstemän
i högst 19:e lönegraden samt till
arvoden åt tillfälliga befattningshavare.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 22 och II: 29
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Staxäng, Heckscher
och Bohman, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I: 22
och 11:29, i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa, att Kungl. Maj :t måtte dels
vid uppgörandet av statsverkspropositionen
för budgetåret 1961/62 och följande
budgetår för ifrågakommande fall
uppföra å förslagsanslag avlöningar till
ordinarie och extra ordinarie tjänstemän
— under bifogande av vederbörliga
uppgifter rörande personalförteckningen
avseende samtliga ordinarie och extra
ordinarie befattningar — samt å obetecknat
anslag avlöningar till extra
tjänstemän, varvid uppgift borde lämnas
om behovet av extra befattningar i 20 :e
lönegraden och däröver, dels ock i förekommande
fall med sakanslag sammanföra
anslag till avlöningar åt extra tjänstemän
i högst 19:e lönegraden samt till
arvoden åt tillfälliga befattningshavare.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det kan vara trevligt att
tala i ett ärende, där inte lidelserna behöver
väckas i alltför hög grad, vilket
ju var fallet i fråga om ersättningen till
kommunerna. Jag skall också försöka,
herr talman, att fatta mig så kort som
möjligt.

I reservationen yrkar vi, att från och
med 1961/62 avlöningar till ordinarie
och extra ordinarie tjänstemän skall
uppföras som förslagsanslag och till
extra tjänstemän som obetecknade anslag.
Vidare yrkar vi att anslagen till
avlöningar åt extra tjänstemän i högst
19 lönegraden skall sammanföras med
sakanslag. Vi anser nämligen, att gränsdragningen
mellan sak- och personanslag
försvårar önskvärda rationaliseringar,
t. ex. förenklingar i kontorsarbetet
och ersättande av personell arbetskraft
med maskiner.

Vi har begränsat verks och myndigheters
rörelsefrihet att gälla under 20 lönegraden.
Vi menar nämligen, att det
inte vore lämpligt att det företogs genomgripande
organisatoriska förändringar
utan riksdagens hörande; det kan
t. ex. gälla inrättande av nya byråer och
dylikt. Det är ju, anser vi, rätt anmärkningsvärt,
att riksdagen i detalj prövar
små sakanslag och lågt avlönade ordinarie
tjänster, medan man samtidigt
utan riksdagens hörande kan inrätta
extra tjänster i rätt hög löneställning.

I utlåtande nr 93 förra året, till vilket
utskottet i år hänvisar, sägs: »Huvudsyftet
med motionsyrkandena synes vara
att åvägabringa en skärpning av riksdagens
kontroll över avlöningsanslag.»

Det är nog så sant som det är sagt.
Det gäller här en ökning av riksdagens
makt — jag understryker detta för dem,
som för ett par veckor sedan var mycket
förskrämda över att man eventuellt
skulle minska riksdagens makt. Utskottet
hänvisar vidare till att det gäller omfattande
problemkomplex och till att man
inte är övertygad om att den föreslagna
åtgärden skulle främja en ökad effektivisering.
Om nu problemkomplexet är
så omfattande som man säger — och det
är det kanske — vore det ju lämpligt att
man ju förr dess hellre omprövade denna
i och för sig viktiga fråga Jag medger,
att frågan är av teknisk beskaffenhet,
så att flertalet riksdagsmän kanske
inte är så rasande intresserade av den,
men även tekniska företeelser kan ha
stor praktisk betydelse.

Såvitt jag förstår har utskottet inte

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

förebragt någon egen motivering för
tvivlet på att förslaget skulle främja rationaliseringen.
Utskottet hänvisar till
remissuttalandena förra året. Det är riktigt
att de var övervägande negativa,
även om ett eller annat gick i positiv
riktning med, som vi tycker, riktig motivering.
Reservanterna är emellertid
övertygade om att denna anordning skulle
vara lämplig, och därför yrkar jag,
herr talman, bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! I fjol sändes ju motioner
med samma innehåll som de nu förevarande
ut på remiss till ett stort antal
myndigheter. Jag tror det är ett milt uttryck
att säga, att inställningen till motionerna
var ganska negativ. Det tycks
inte som om i varje fall verkscheferna
hade den uppfattningen, att man skulle
kunna vinna så mycket med de redovisningstekniska
åtgärder som högern tror
skulle ge ett så stort utbyte.

Jag har inte någon anledning att förlänga
debatten. Jag vill bara konstatera
att sakläget på intet sätt har förändrats
sedan i fjol och att det därför knappast
finns någon anledning att behandla motionen
på annat sätt nu än då.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det nu
föredragna utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid utlåtandet anförda
reservationen; och förklarades den
förra propositionen, vilken förnyades,
vara med övervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag å kapitalbudgeten
för budgetåret 1960/61, i vad
avser socialdepartementets verksamhetsområde,
jämte i ämnet viickta motioner.

Om räntehöjning å statens bosättningslån
Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2

Om räntehöjning å statens bosättningslån Kungl.

Maj :t hade föreslagit riksdagen
att till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1960/61 anvisa ett investeringsanslag
av 100 kronor.

I en inom andra kammaren av herrar
Wedén och Gustafsson i Skellefteå väckt
motion (11:429) hade hemställts, att
riksdagen måtte besluta att höja räntan
på bosättningslånen till 5 % för lån,
som utlämnades efter den 30 juni 1960.

Utskottet hade i den nu ifrågavarande
punkten av angivna orsaker hemställt,

a) att motionen II: 429 icke måtte av
riksdagen bifallas;

b) att riksdagen måtte till Statens bosättningslånefond
för budgetåret 1960/
61 anvisa ett investeringsanslag av 100
kronor.

Vid punkten hade reservation avgivits
av herrar Boman och Ivar Johansson, fröken
Andersson, herrar Jacobsson, Edström,
Sundin, Skoglund i Doverstorp,
Ståhl, Svensson i Stenkyrka och Nilsson
i Göingegården, fröken Elmén samt herrar
Cassel, Hansson i Skegrie och Gustafsson
i Skellefteå, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort i viss angiven del
hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under a hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionen 11:429 godkänna av reservanterna
förordad ändring av räntesatsen
för statens bosättningslån.

Herr JACOBSSON (fp):

Herr talman! Vi har ju diskuterat denna
fråga i samband med behandlingen
av en tidigare punkt på föredragningslistan
i dag. Jag har inte anledning att
göra några tillägg till vad som redan
har sagts utan her endast att få yrka bifall
till den vid punkten fogade reservationen
av herr Boman m. fl.

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga företag m. m.

Herr BERGMAN (s): Punkten 3

Herr talman! Med hänvisning till den
debatt, som har förts i denna fråga tidigare
i dag, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
angående vartdera momentet av
utskottets i den nu föredragna punkten
gjorda hemställan.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de beträffande mom. a förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Jacobsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så
lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 32 punkten
2 mom. a, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning.

Då herr talmannen fann tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
verkställdes härefter votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos vid
omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 70;

Nej — 60.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i mom. b hemställt.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4

Lades till handlingarna.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statsutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan m. m., bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga
företag m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
angående enskildas aktieförvärv i
statliga företag m. m.

I en inom andra kammaren av herr
Wedén m. fl. väckt motion (II: 449) hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
1) att av statens innehav av aktier i
LKAB aktier till ett nominellt belopp av
228 miljoner kronor skulle erbjudas allmänheten
i valörer på 50 kronor per
aktie till en emissionskurs, motsvarande
ett pris av 225 kronor för varje sådan
aktie, och i övrigt på i motionen angivna
villkor; 2) att det genom sådan försäljning
till staten inflytande beloppet,
som sammanlagt kunde beräknas till
över 1 miljard kronor, skulle användas
för nödvändiga statliga investeringar
och således nedbringa statens upplåningsbehov;
samt 3) att försäljningen
tills vidare under budgetåret 1960/61
med hänsyn till försökskaraktären skulle
begränsas till en femtedel av aktiestocken
eller nominellt 100 miljoner kronor,
motsvarande ett emissionsbelopp av 450
miljoner kronor.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (I: 361) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (11:455), hade hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla 1) att Kungl. Maj:t måtte
till försäljning utbjuda aktier i LKAB;

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga foretag m. m.

att vid denna försäljning måtte tillses,
att aktieägandet bleve så spritt som
möjligt och att sådan valordning utformades,
att koncentration av aktieinnehavet
till ett fåtal förlorade mening samt
att härvid även de i övrigt i motionerna
anförda synpunkterna måtte beaktas;
ävensom 2) att Kungl. Maj:t måtte undersöka
möjligheterna att undan för
undan avveckla det statliga ägarintresset
och begränsa det statliga företagandet
så långt detta vore möjligt.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (I: 21) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund.
m. fl. (II: 30), hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
anhålla om utredning av formerna för
försäljning till enskilda av aktier i statliga
företag under sådana betingelser
att garantier funnes för att aktierna icke
förr eller senare samlades på ett fåtal
händer.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (I: 362) samt den andra
inom andra kammaren av herrar
Helén och Antby (11:450), hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte dels anhålla, att
pågående utredning om de statliga företagsformerna
måtte beakta vad i motionerna
anförts angående de statliga aktiebolagens
ställning i konstitutionellt
hänseende, i syfte att skapa ändamålsenliga
former för riksdagens medbestämmanderätt
och inflytande i de avseenden
statliga aktiebolag ansåges utöva
offentligrättsliga funktioner, dels ock
begära utredning angående möjligheterna
och lämpliga former för en försäljning
av aktier till allmänheten i statligt
ägda företag, såväl affärsverk som aktiebolag,
varvid möjligheten att ombilda
nuvarande statliga affärsverk -— i första
hand televerket, .statens vattenfallsverk
och domänverket — till aktiebolag måtte
beaktas samt sådana former för aktieförsäljningen
måtte tillskapas som kunde
vara ägnade att öka det långfristiga
personliga sparandet hos allmänheten.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. att motionen 11:449 samt motionerna
I: 361 och II: 455, sistnämnda bägge
motioner i vad de avsåge försäljning
av aktier i LKAB, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

2. att motionerna I: 21 och II: 30 samt
motionerna I: 362 och II: 450, i vad de
avsåge utredning om försäljning av aktier
i statliga företag, ävensom motionerna
1:361 och 11:455, i vad de avsåge
avveckling av det statliga ägarintresset
och begränsning av det statliga
företagandet, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

3. att motionerna I: 362 och II: 450, i
vad de avsåge de statliga aktiebolagens
ställning i konstitutionellt hänseende
och ombildning till aktiebolag av vissa
affärsdrivande verk, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) beträffande försäljning av aktier i
LKAB

a) av herr Boman, fröken Andersson
samt herrar Jacobsson, Edström,
Skoglund i Doverstorp, Staxäng, Ståhl,
Nihlfors, Gustafsson i Skellefteå och
Bohman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse,
som i reservationen angivits, samt att
utskottet bort under 1 hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av motionerna
11:449 samt 1:361 och 11:455, sistnämnda
bägge motioner såvitt nu vore
i fråga,

a) besluta, att av statens till ca 479
miljoner kronor uppgående innehav av
aktier i LKAB aktier till ett nominellt
belopp av 228 miljoner kronor, skulle
erbjudas allmänheten i valörer på 50
kronor per aktie till en emissionskurs,
motsvarande ett pris av 225 kronor för
varje sådan aktie, och i övrigt på av
reservanterna angivna villkor, varvid
särskilt skulle tillses att köpare av lägre
antal aktier ägde förtur vid överteckning
och att en bred spridning av aktieköpen
vunnes bland allmänheten,

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga företag m. m.

b) besluta, att försäljningen under budgetåret
1960/61 skulle bestämmas till
nominellt 100 miljoner kronor, motsvarande
ett emissionsbelopp av 450 miljoner
kronor,

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de förberedelseåtgärder som emissionen
erfordrade, varvid särskilt borde
beaktas vad reservanterna anfört i fråga
om valordning för bolaget samt om möjligheterna
att stimulera allmänheten att
disponera överskjutande skatt för placering
i aktier i LKAB, utbjudna av staten; b)

av herrar Ivar Johansson, Sandin
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett, att
utskottets yttrande bort i viss angiven
del hava den lydelse, reservationen visade; 2)

beträffande utredning om försäljning
av aktier i statliga företag samt
avveckling av det statliga ägarintresset
och begränsning av det statliga företagandet a)

av herr Boman, fröken Andersson
samt herrar Jacobsson, Edström, Skoglund
i Doverstorp, Staxäng, Ståhl, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå och Bohman,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss del hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort
under 2 hemställa, att riksdagen måtte,
i anledning av motionerna 1:21 och II:
30, 1:362 och 11:450 samt 1:361 och
11:455, sistnämnda fyra motioner såvitt
nu vore i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utredning av lämpliga
former för försäljning av aktier i statliga
företag till allmänheten utöver försäljningen
av statens innehav av aktier
i LKAB, varvid särskilt måtte beaktas
att sådana former för aktieförsäljningen
ordnades, som garanterade en bred
spridning av aktierna bland allmänheten
och som kunde vara ägnade att
främja det långsiktiga sparandet;

b) av herrar Ivar Johansson, Sundin
och Gustafsson i Kårby, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort i viss del
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under 2 hem -

ställa, att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:21 och 11:30 ävensom i
anledning av motionerna I: 362 och II:
450 samt 1:361 och 11:455, sistnämnda
fyra motioner såvitt nu vore i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning av formerna för försäljning
till enskilda av aktier i statliga företag
under sådana betingelser att garantier
funnes för att aktierna icke förr eller
senare samlades på ett fåtal händer;

c) av herr Larsson i Hedenäset som
dock ej antytt sin mening;

3) beträffande de statliga aktiebolagens
ställning i konstitutionellt hänseende
och ombildning till aktiebolag av
vissa affärsdrivande verk av herr Boman,
fröken Andersson samt herrar Jacobsson,
Edström, Skoglund i Doverstorp,
Staxäng, Ståhl, Nihlfors, Gustafsson
i Skellefteå och Bohman, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort hava den ändrade
avfattning, reservationen visade,
samt att utskottet bort under 3 hemställa,
att riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 362 och II: 450 såvitt nu vore
i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att pågående utredning om de
statliga företagsformerna måtte beakta
vad reservanterna anfört i syfte att skapa
ändamålsenliga former för riksdagens
medbestämmanderätt och inflytande
i de avseenden statliga aktiebolag
ansåges utöva offentligrättsliga funktioner.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Också denna fråga är ju
en gammal bekant, så om riksdagen bifaller
vårt förslag i dag slipper vi att
komma igen ett annat år!

Vi yrkar dels att aktier i LKAB till ett
nominellt belopp av 228 miljoner kronor
i valörer på 50 kronor per aktie skall
försäljas till en emissionskurs motsvarande
225 kronor per aktie, dels att försäljningen
skall omfatta nominellt 100
miljoner kronor, d. v. s. ett emissionsbelopp
på 450 miljoner kronor, och dels
att Kungl. Maj:t skall vidta de åtgärder
som föranleds av emissionen.

Jag sade att frågan har behandlats fle -

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga företag m. m.

ra gånger tidigare och att förslagen då
har avslagits, men vi anser ju inte fördenskull
att frågan är mindre viktig,
utan vi kommer att hålla på tills vi vinner
bifall till våra motioner. Vi anser
det nämligen principiellt olämpligt att
de statliga företagen skall öka så kraftigt
som nu ständigt sker. Vi anser alltså
att en successiv avveckling inte bara av
nu ifrågavarande företag, utan av en del
andra statliga företag över huvud taget,
är önskvärd och att en sådan avveckling
bör ske genom försäljning av aktier
till privata medborgare.

Antalet motioner ökar år från år —
i år finns det elva motioner — vilket
ju är ägnat att inge vissa förhoppningar
för framtiden. Exempel från utlandet visar
också, att där man på detta sätt har
sålt aktier till enskilda, har detta varit
ett lyckat experiment.

Jag skall självfallet inte nu gå in på
några detaljer, men jag erinrar om att
vi från högerns sida både i motionerna
och vår reservation betonat vikten av
att största möjliga spridning av aktierna
bland allmänheten kommer till stånd. Vi
tror nämligen att detta är ett led i strävandena
att göra allt fler människor delaktiga
i ansvaret för landets ekonomi.
Vi tror också att denna aktieförsäljning
kunde stimulera nysparande. På denna
väg kunde man alltså bidra till att motverka
inflationen och skydda småspararna
från inflationens verkningar.

Jag är fullt medveten om att man invänder,
att staten skulle mista vissa inkomster.
Ja, men vi skulle ju också slippa
ifrån en del utgifter för statsskuldens
förräntning. En fortsatt avveckling av
statsverksamheten skulle minska statens
lånebehov, som nu ökar år efter år. Alla
vet vi ju på vilka vägar man nu täcker
detta lånebehov. Man går helt enkelt mer
och mer ut på den korta marknaden, och
verkningarna härav på penningvärdet
och annat känner vi säkert alla till.

Vidare invänder man, att aktieägarnas
inflytande måste säkras. Vi anvisar vissa
utvägar härför i reservation la. Beträffande
de konstitutionella problem, som
kan sammanhänga med aktiebolagsformen
inom statsverksamheten, yrkar vi

att en utredning om de statliga företagsformerna
skall ske.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationerna
la, 2a och 3.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det väsentliga när det
gäller företagsamheten i vårt samhälle
är att den är så effektiv som möjligt och
tar hänsyn till den enskilda människan.
Sedan kan man naturligtvis ha olika
uppfattningar om vad som är den bästa
formen av företagsamhet. Vi för vår del
har den uppfattningen, att det enskilda
initiativet och den enskilda företagsamheten
har de största förutsättningarna
att bäst gagna människorna, men vi är
fullt medvetna om att det vid sidan därav
kan vara riktigt och nödvändigt att
pröva även andra företagsformer. Här
kommer naturligt in i bilden en kooperativ
företagsform, och den tredje i sammanhanget
är en statligt driven företagsamhet.
Dessa tre olika företagsformer
bör på lika villkor få tävla med varandra.

Sedan är det alldeles självklart, att det
i vissa områden av vårt land av olika
skäl är nödvändigt, att staten engagerar
sig i företagsamhet av skilda slag. Jag
tänker då alldeles speciellt på de nordliga
delarna av vårt land, nämligen Norrbotten,
och i detta sammanhang blir
LKAB aktuellt.

Vi har från centerpartiet, när man tidigare
ansett det nödvändigt att från
statens sida stimulera företagsamheten i
Norrbotten, varit föregångare åtminstone
så till vida att en före detta partiledare
för vårt parti har signerat en proposition
i frågan. Vi har inom centerpartiet
fortfarande den uppfattningen,
att när det gäller sociala och befolkningspolitiska
förhållanden måste vara
riktigt att staten satsar på företagsamheten
i dessa områden. Men lika naturligt
som det är, att man vid vissa tillfällen
förfar på det sättet, kan det anses riktigt
att man i den konkurrens mellan
de olika företagsformer, som jag talat
om, gör en omprövning, även om staten
en gång tidigare har engagerat sig. Om

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga företag m. m.

det vid en sådan prövning visar sig att
enskild företagsamhet bättre skulle tjäna
såväl bygden i dess helhet som de enskilda
människorna, bör ju en sådan
möjlighet övervägas.

Vi har i motionen ansett att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t bör begära
en utredning om de spörsmål som jag
här berört.

När det gäller högerns och folkpartiets
motion rörande LKAB:s aktier anser vi
det inte riktigt att i dagens läge — utan
att man kan bevisa att det skulle vara
en effektivare åtgärd — med hänsyn
till de sociala och befolkningspolitiska
spörsmålen släppa ut dessa aktier på
den svenska marknaden. Vi vill i stället
att denna fråga skall sakligt utredas, och
detta gäller inte bara LKAB-aktierna
utan även statens innehav i övrigt av
reella värden i form av jord och skog
eller i ett kapital, som är omsatt i industrier
inom skilda delar av vårt land.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
yrka bifall till reservationen 1 b, som
innebär att vi vill ha en annan motivering
än den utskottet givit. När det gäller
den andra frågan ber jag att få yrka
bifall till reservationen 2 b.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Att det i främsta rummet
är principiella skäl, som gör att man
från de icke socialistiska partiernas sida
önskar en spridning av äganderätten,
är ju ganska klart. Vi på vårt håll
delar inte socialdemokratiens tro på att
statsdriften är den mest effektiva och
bästa företagsformen. I den mån man
kan dra några slutsatser av de anställdas
reaktioner förefaller det inte heller som
om de skulle känna någon större delaktighet
i företaget därför att staten äger
det. Så mycket kan man i varje fall säga,
att problemet beträffande företagsdemokrati
inte löses genom statsdrift.

Men även ur konjunkturpolitiska synpunkter
finns det enligt min mening
starka skäl som talar för att man säljer
en del av statens aktieinnehav i LKAB.
Förstatligandet lades ju upp som en av -

betalningsaffär; ett visst belopp skulle
betalas per år. Under vart och ett av
fem år skulle 160 miljoner kronor betalas,
och även för nästa och därefter följande
budgetår skall alltså dylika betalningar
erläggas. Det innebär en stark
belastning på kapitalbudgetens utgiftssida,
och detta i ett läge då det föreligger
ett stort lånebehov för statliga investeringar,
vilket onekligen medför risker
för inflation. Vi anser därför att den föreslagna
åtgärden att försälja en del av
aktierna i LKAB är naturligt motiverad.

Det förefinns onekligen ett ganska
starkt intresse från allmänhetens sida av
värdebeständiga placeringar. Det har
man haft anledning att konstatera inte
minst under föregående år, men även
nu när vissa andra lån utbjudits. Förslaget
att försälja en del LKAB-aktier tillgodoser
detta intresse från allmänhetens
sida, samtidigt som därigenom trycket
för staten och även trycket på fondbörsen
lättas. Det sista har visserligen av
olika skäl lättat på senare tid, men det
finns alldeles säkert anledning att ge
allmänheten ytterligare möjligheter att
placera sina tillgångar i andra objekt än
fondbörsens aktier. Dessutom medför ju
den här föreslagna registreringen, att
man kan kontrollera att inte ett stort
aktieinnehav samlas på en hand, en utveckling
som jag inte tror att någon av
oss särskilt önskar.

Jag har litet svårt att förstå vad sociala
och befolkningspolitiska synpunkter
kan ha att göra med frågan om vem som
äger en minoritet av LKAB-aktierna, när
det i alla fall förutsättes att staten skall
äga majoriteten. Därför har jag också
svårt att följa med i herr Sundins resonemang
när det gäller centerpartiets
ovilja mot tanken på en aktieförsäljning.
Men jag konstaterar med tillfredsställelse,
att centerpartiets principiella
syn är densamma som vår och att denna
syn har markerats i centerpartiets
reservation beträffande utredning om
försäljning av aktier i statliga företag.

Jag ber att få instämma i fröken Anderssons
yrkande om bifall till reservationerna
1 a, 2 a och 3.

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga företag m. m.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Fröken Andersson sade
att denna fråga är en gammal bekant,
och det är alldeles riktigt. Högern har
ju i många år ensam kört fram med tanken
på inlösen av aktier i LKAB. Sedan
anslöt sig folkpartiet till samma uppfattning,
och i dag kan man säga att cirkeln
har slutits eftersom också centerpartiet
nu anser att man skall salubjuda
LKAB:s stamaktier.

Jag måste konstatera att det fordras
en påtaglig frejdighet för att stiga upp i
kammarens talarstol och säga, att den
saken skulle innebära en demokratisk
åtgärd. Nu bör det erinras om att idén
till en försäljning av s. k. folkaktier inte
ursprungligen har kommit från det
svenska högerpartiet — inspirationen
har utgått från det kristligt demokratiska
partiet i Västtyskland; det är ju inte precis
så meriterande, men det finns skäl
att upplysa om detta i sammanhanget.
Det är inte tu tal om att högern, folkpartiet
och centerpartiet har frihet och
rätt att framföra sina synpunkter, men
då äger ju också andra friheten och rätten
att oförblommerat säga sanningen
sådan den är och klargöra vad som ligger
bakom denna framstöt. Det är nödvändigt
att ha klart för sig bakgrunden
till allt som hör samman med LKAB
och de borgerliga partiernas gemensamma
front för att nu åstadkomma någonting
destruktivt.

Följande bör slås fast. Lapplandsgruvorna
är en stor nationell tillgång, och
det är ekonomiskt och politiskt nödvändigt
att de äges av staten. Politiskt är
det nödvändigt att dessa gruvor inte ligger
i händerna på privatägare -— vi har
ju erfarenhet av att den ordningen kan
föra med sig åtskilliga faror.

Det bör erinras om att staten på sin
tid satte in sina resurser dels för att
hindra att gruvorna kom i utländsk ägo,
dels för att över huvud taget göra det
möjligt att inom rimlig tid exploatera
de väldiga naturrikedomarna i de lappländska
bergen. Utan statens effektiva
ingripande hade detta inte varit möjligt.
Jag skall inte här gå in på frågan

om hur det skedde och om de inslag av
kupp, som var förenade därmed, men
faktum är att statens ingripande var
nödvändigt.

Vidare bör det erinras om att Kreugerkoncernen
på 1930-talet hade ett dödligt
grepp över LKAB och faktiskt höll
på att driva företaget till ruinens brant.
Det ledde till att staten tvingades ingripa
och satsa 30 miljoner kronor för att
undvika en krasch med alla de följder
en sådan skulle haft främst i Norrbotten,
men inte bara där utan i hela landet.

I 50 år har gruvorna likväl realiter utnyttjats
för att berika enskilda. Jag skall
villigt medge att också staten haft stora
inkomster av gruvorna, men det är känt
och uppenbart att enskilda i oerhört stor
utsträckning har berikat sig på den nationella
tillgång som gruvorna är. Och
man har cyniskt och kallhamrat använt
vinsterna för att ytterligare berika sig
men inte gjort någonting alls för att bygga
ut näringslivet i Norrbotten och utnyttja
de stora naturtillgångarna där;
den saken kan ingen av de borgerliga
partiernas representanter här i kammaren
bestrida. Det är staten som har fått
satsa de erforderliga pengarna. Riktigheten
av det underströk herr Sundin,
men likväl förenar han sig nu med det
sällskap som vill rycka undan möjligheten
för staten att på ett riktigt sätt
exploatera malmgruvorna uppe i Norrbotten.

Grängesbergsbolaget fick som bekant
en miljard kronor i inlösen. Jag måste
säga att det var orättfärdigt att ge det
en miljard, men man gjorde det, och
bolaget ville inte vara med om att pruta.
Den miljarden använde bolaget dels
till investering i Oxelösund, dels till investering
i en annan världsdel, vilket visar
cynismen hos den regim som under
femtio år har rått över malmgruvorna.
Ändå är vederbörande inte nöjda. De
är inte nöjda med alla miljardvinster
som Grängesbergsbolaget har gjort, de är
heller inte nöjda med att ha fått denna
miljard i inlösen. Det visar ju de tre borgerliga
partierna bär i dag genom sin
framstöt. Jag måste framhålla att det är

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga företag m. m.

en destruktiv politik att upplåta de lappländska
gruvorna åt kapitalistiska spekulanter.

Vi liar nu en borgerlig samling, bestående
av högern, folkpartiet och centerpartiet.
Man måste fråga: representerar
inte centerpartiet det mest omoraliska i
politiskt avseende, som kan tänkas när
det gäller den här frågan? Först var centerpartiet
med i koalitionsregeringen
som lade fram förslag att staten helt
skulle äga och driva gruvorna, sedan
de inlösts. Centerpartiet talade och kämpade
för det. Nu några år senare företräder
det en helt annan linje, som innebär
en helomvändning. Av detta drar
jag den slutsatsen att högern tydligen
haft en påtaglig framgång med sina envetna,
ständigt återkommande förslag.
Först fångade den ju in folkpartiet i fållan,
och nu har även centerpartiet kommit
dit. Nu kan det ju sägas framgå av
reservationerna att det är folkpartiet
som vill vara värst, och därefter kommer
centerpartiet. Folkpartiet vill utsträcka
förslaget att gälla också televerket
och vattenfallsverket, vilka skulle
förvandlas till aktiebolag. De aktierna
skulle också komma ut på marknaden. I
korthet sagt är detta en anarkistisk, en
destruktiv linje. Det ligger egentligen
inget politiskt ansvar bakom de handlingar
man vill påtvinga den svenska
riksdagen.

Huvudmotiveringen för förslaget är
att man vill sprida ägandet. I anledning
av det vill jag säga: Sätt då i gång och
sprid ägandet! Ni har här angett i vilka
former LKAB:s aktier skall spridas. Gå
då till Enskilda banken, som är en sådan
mäktig inrättning och där det råder fåtalsvälde,
den ekonomiska diktaturen
förkroppsligad, och säg till den att föregå
med gott exempel och på det sätt ni
här har angett sprida ut 51 procent av
sina aktier på marknaden för att, såsom
herr Sundin säger, skapa större demokrati.
Jag kan peka på en annan sak,
som intimt berör centerpartiets politik,
nämligen bolagsskogarna. Jag kommer
för tillfället inte ihåg hur många miljoner
hektar bolagen äger i detta land av
skog, men det vet jag och det kan jag

hävda med bestämdhet, att ursprungligen
var dessa skogar böndernas och statens.
Men inte vill högern sprida ägandet
när det gäller bolagsskogarna, och inte
heller folkpartiet. Centerpartiet har i årtionden
talat om att bönderna behöver
få skog, men inte har det gjorts någon
allvarlig ansats för att på rimliga villkor
ge dem dessa skogar som ursprungligen
var böndernas och statens.

Om man litet närmare granskar de
borgerliga partiernas avsikter så visar
det sig att det egentligen inte handlar
om att sprida ägandet. Det handlar om
någonting annat. Jag har emellertid ett
förslag till att göra. Om man nu vill
skapa ett gott exempel på hur ägandet
i praktiken skall spridas, varför kan då
icke rikemännen i det här landet skapa
ett stort järn- och stålkombinat i Norrbotten,
tillskjuta kapital och så låta aktierna
däri spridas ut på marknaden?
På det sättet skulle de kunna ge oss ett
mönster för hur ägandet skall spridas.
Jag är övertygad om att när det gäller
malmleveranser och elleveranser kommer
ett sådant företag att få samma villkor
som exempelvis Norrbottens järnverk
nu har.

Jag vill till sist, herr talman, säga följande.
De norrbottniska gruvfälten har
i femtio år varit spekulationsobjekt. Man
har hänsynslöst utnyttjat dessa naturrikedomar.
Nu är en bättre ordning skapad,
och vi har genom den åtgärden tagit
ett steg på vägen mot folkets ägande
genom staten — naturligtvis med alla de
brister, som här föreligger, det måste
jag understryka. Är det då inte anledning
att bestämt vända sig mot dem som
nu vill skapa anarki, som vill att dessa
stora nationella tillgångar återigen skall
bli spekulationsobjekt? Om något sådant
händer står det i strid mot nationens intresse,
och det står främst i strid mot
det norrbottniska folkets intresse.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:
Herr talman! Skulle man inte känna
herr Helmer Persson och inte veta nå -

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga företag m. m.

gonting om hans politiska hemvist, så
skulle man väl, när man hör honom på
ett demagogiskt sätt använda sig av ett
annat partis talesätt i den här frågan
och samtidigt tala om politisk moral, ta
för givet att han talar på sina egna vägnar
i den politiska moralens namn.

Centerpartiets ställningstagande nu i
den här frågan innebär att vi nu, på det
sätt som vi vet brukas här i riksdagen
när det gäller antingen att avskaffa någonting
som enligt en del ledamöters utsago
inte är som det borde vara eller
att införa någonting nytt, har önskat
att det skall företagas en utredning. I
det här sammanhanget har vi från centerpartiets
sida velat få frågan belyst.
Vi har ansett det vara naturligt och riktigt
att frågan får bli föremål för en saklig
utredning, och det kan väl ändå inte
finnas någon som har någonting emot
att man utreder en fråga och att riksdagen
sedan får ta ställning till resultatet.

Herr PERSSON, HELMER, (k) kort

genmäle:

Herr talman! Det är många år sedan
beslutet fattades om LKAB:s förstatligande,
och då höjdes icke en enda röst
från centerpartiet för att denna fråga
måste utredas. Att en utredning borde
tillsättas är någonting som man har hittat
på nu, och det är, som jag sade tidigare,
ett uttryck för centerpartiets
marsch åt höger.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det kan kanske tyckas
opåkallat av en sörlänning att blanda sig
i debatten när norrlänningarna nu på
allvar har kommit i gång att diskutera
en fråga som berör deras egen landsända,
men någon bör väl ändå tala för
utskottet i detta sammanhang.

•lag läste härom dagen i en stor högertidning
en kommentar till spekulatio(!
Första kammarens protokoll 1960. Nr 7

nen om ett nytt statligt obligationslån.
Det stod så här: Tro nu inte att finansministern
tänker sänka skatterna med
motsvarande belopp! Så ville man liksom
kyla ned läsarna. Det skulle väl bara fattas
att man sänkte skatterna genom att
ge ut ett obligationslån! När jag hörde
fröken Andersson, herr Helmer Persson
och andra tala om moral kom jag att
tänka på att högern faktiskt när det gäller
bedömningen av de samhällsekonomiska
frågorna under de senaste åren
har genomgått någonting som kanske
kunde betecknas som en viss moralisk
uppluckring, ty det är väl ganska långt
gånget när man föreslår att staten skall
realisera sina säkra samhällstillgångar!
För att nå en så kortfristig favör som
att disponera några hundra miljoner
mera under ett budgetår än vad man eljest
kan, så skulle man avstå från de
framtida tillgångar som just ägandet av
malmgruvorna uppe i Norrbotten representerar.
Jag måste säga att det har skett
en utveckling härvidlag inom högern.

Så säger man — och det tröstar sig
herr Lundström med, när han biträder
högern —- att aktiemajoriteten ändå skall
ligga kvar hos staten även i fortsättningen,
och vad är det då att tala om, menar
han. Då vill jag säga till herr Lundström
att i så fall skall man kanske inte heller
göra alltför stor affär av möjligheten för
enskilda medborgare att få inflytande
i bolaget.

De här 10 000, kanske 100 000, nya aktieägarna
man kan få fram, som äger en
femtiolapp var där uppe i Norrbotten,
kommer självklart inte att få nämnvärt
inflytande över verksamheten. Nej, men
de skall väl i varje fall ha utdelning på
sitt kapital. Det är klart att den stora
avkastning som malmgruvorna ger i så
fall också bör delvis tillfalla dem. Vad
blir resultatet av det hela? Jo, att vi när
det gäller tillgångar som nu hela folket
har glädje av skulle förbehålla en betydande
del av avkastningen åt kanske
något tiotusental medborgare. Jag kan
inte inse att detta skulle representera
ett särskilt stort steg vare sig i fråga om
ekonomisk utjämning eller i fråga om

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga företag m. m.

att öka människors möjlighet till intresse
för de ekonomiska samhällsfrågorna,
som fröken Andersson menade att det
skulle betyda i det här sammanhanget.

Förlåt om jag säger att jag tycker det
är dålig hushållning att sälja ut de tillgångar
som man har. Jag tycker att det
är förvånande att både centerpartiet och
folkpartiet ger sig in på spekulationer
om sådana åtgärder. Det är klart att det
är en doktrin hos högern att man skall
begränsa samhällsägandet och att man
på det sättet skall öka privatiseringen inom
vårt näringsliv. Men jag tror för min
del att ytterst få människor i detta land
— om man undantar högerledningen —
verkligen eftersträvar en sådan utveckling
och föreställer sig att den skulle
innebära något väsentligt framsteg. Jag
tror allra minst att de människor som
har sina erfarenheter från den statliga
verksamheten i Norrbotten och kan jämföra
med den enskilda företagsamhetens
uppträdande, kan ha anledning att önska
att de enskilda människorna skulle
få större inflytande i detta sammanhang.

Är det så att man verkligen vill försöka
verka för utbredandet av ett system
med folkaktier, tycker jag det vore välbetänkt
av dem som makten har inom
högern och folkpartiet och som har goda
kanaler till det enskilda näringslivet om
de ville ta upp ett resonemang med aktieägarna
och ledningarna för våra stora
bolag samt ifrågasätta om det inte skulle
vara möjligt att man när man behövde
kapital inom företagen i ökad grad vände
sig till allmänheten för aktieteckning.
Nu löser man kapitalanskaffningsproblemet
på andra vägar genom att bygga upp
ett kapital inom företagen eller gå ut på
lånemarknaden. Men nog vore i och för
sig den allra enklaste åtgärden att intressera
de redan befintliga enskilda bolagen
för att i högre grad appellera till
människors ekonomiska intresse och utbjuda
aktier, ty dessa pengar komme att
bli lika värdefulla inom företagen som
det lånta kapitalet. Såvitt jag förstår vore
det en mycket enklare väg att söka
verka för denna sak, vilken enligt vad
man påstår med så gott resultat tillämpas
på andra håll i världen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr GRYM (s):

Herr talman! När motioner av ungefär
liknande innehåll väcks i riksdagens
kamrar såsom t. ex. från högerhåll motionerna
nr 361 i första kammaren och
455 i andra kammaren, så har åtminstone
jag för vana att studera dem rätt ingående,
så långt det är möjligt. Många
gånger kan det vara av intresse, och så
är givetvis fallet även nu. Jag skall be
att få citera vad som står skrivet på ett
ställe om försäljning av statens aktier i
LKAB. Det står i högermotionen: »Den
här föreslagna utförsäljningen av statens
LKAB-aktier må blott betraktas som en
första etapp i en härefter fortsatt avveckling
av det statliga företagandet.»
Det är klara ord. På ett annat ställe får
man läsa följande: »Genom en dylik avveckling
av de statliga affärsintressena
blir det möjligt att bana väg för en verklig
och personlig demokratisering av
äganderätten.» Vidare får vi läsa:

»För att möjliggöra den antydda spridningen
bör antalet aktier, som en och
samma enskild person må teckna, begränsas
till 200.»

Enligt högerns och folkpartiets reservationer
föreslås att aktierna skulle säljas
till ett pris av 225 kronor per styck.
Om nu som högern föreslagit i sin motion
en person vill köpa en aktiepost på
200 aktier, så blir det ändå fråga om rätt
stora belopp. Det gäller i detta fall
45 000 kronor. Detta är inte alls någon
obetydlig förmögenhet, i varje fall inte
om man mäter med norrbottniska mått.
Nu föreslår högern och folkpartiet i sin
reservation att rätten att inköpa LKABaktier
skall begränsas till 40 aktier per
person. Efter ett pris av 225 kronor per
aktie skulle summan bli 9 000 kronor.
Men, ärade kammarledamöter, även
9 000 kronor är pengar.

Jag för min del tvivlar starkt på att
den stora allmänheten — vi kan ju säga
vardagsmänniskorna — har någon större
möjlighet att avstå och fastlåsa ens
lägre belopp än 9 000 kronor till inköp
av aktier. De breda folklagren är inte så

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

8.*1

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga företag m. i»

penningstarka som en och annan föreställer
sig.

För resten tror jag inte så mycket på
att de s. k. småspararna har så stark
längtan efter att få köpa aktier, det må
nu vara LKAB-aktier eller andra. Har
dessa människor en slant över sätter de
in den i sparbanken, postsparbanken,
jordbrukskassan eller någon annan säker
penninginrättning. Det är min fasta
övertygelse.

Att tala om — som det görs i motionen
— att man genom en avveckling av
de statliga affärsintressena banar väg
för en verklig demokratisering av äganderätten
är en överdrift av synnerligen
stora mått. LKAB ägs ju som vi alla vet
så gott som helt av staten och är därmed
också en hela rikets angelägenhet.
Men vi skall inte glömma bort att denna
naturrikedom är belägen i Norrbotten.
Ingen skall förundra sig över att vi, som
bor i denna landsända, är speciellt intresserade
av LKAB och dess framtid.
Jag hoppas att de ärade kammarledamöterna
tror mig då jag säger att den
alldeles övervägande delen av Norrbottens
befolkning är helt tillfredsställd
med att staten är praktiskt taget ensam
ägare av LKAB. Mycket längre i demokratisering
av äganderätten kan man väl
inte komma.

Det är en hela folkets egendom som
malmfälten där uppe i norr representerar.
Det sades redan för mer än 50 år
sedan i en proposition till riksdagen, att
malmfälten är en nationalrikedom som
bör ägas av svenska folket, d. v. s. staten.
Jag har svårt att tänka mig, att
framtida generationer kommer att
klandra statsmakterna för att de på sin
tid förvärvade riksgränsbanan eller Ofotenbanan,
som den också kallas. Alla vet
vi att det var en synnerligen god affär
för staten. Vi kommer inte heller att i
framtiden klandras för att vi här i riksdagen
beslutat om statens förvärv av
malmfälten, att staten byggt upp skogsindustrien
i Norrbotten eller att staten
liar uppfört Norrbottens järnverk i Luleå.
Däremot får vi vara förvissade om
att klander inte skulle utebli om vi, såsom
nu föreslås från borgerligt håll,

skulle medverka till att realisera våra
gemensamma rikedomar. Nej, det bästa
är att staten må sitt behålla och besitta.

Jag skall inte säga mycket om centerpartiets
motion i denna fråga. En centerpartiledamot
i andra kammaren har
betecknat motionen som fullkomligt onödig.
Det må räcka. Han har, såvitt jag
förstår, värdesatt motionen och dess tillkomst
på ett riktigt sätt. Att den var onödig
kan vi alla vara fullt överens om.
Motionen ger dock en viss fingervisning
om att centerpartiet håller på att glida åt
höger.

Folkpartiet tycks inte bli vist av skadan.
Det verkar som om detta parti, åtminstone
när det gäller Norrbotten, skulle
vilja kämpa sig till döds.

Att folkpartiets politik inte är uppskattad
i Norrbotten bevisas kanske bäst
av följande exempel. I 1958 års sommarval
förlorade folkpartiet sitt andrakammarmandat
för Norrbotten. Det togs av
en socialdemokrat. Före 1958 års landstingsval
hade folkpartiet sex mandat i
Norrbottens läns landsting. Vid valet
förlorade folkpartiet fyra mandat eller
två tredjedelar av sin representation. I
min hemkommun hade folkpartiet tidigare
tre ledamöter i kommunalfullmäktige.
Nu representeras partiet av en enda
person eller en tjugufemtedel av antalet
fullmäktigeledamöter.

Jag skall inte dra några flera exempel.
Det sagda får räcka.

Ser man frågan enbart ur valtaktiska
synpunkter, är för vårt parti sådana förslag
som här framlagts i de ifrågavarande
borgerliga motionerna givetvis
synnerligen välkomna. Det går inte att
slå i människorna vad som helst. Att
tala om att den enskilda företagsamheten
är effektivare än den offentliga är i
mångtaliga fall inte överensstämmande
med verkligheten. Vi har synnerligen
bittra erfarenheter därav, framför allt
i Norrbotten. Man får nog hålla med Aftonbladet,
som i dagens ledare bl. a. skriver,
att för Töre kommun i Norrbotten
klingar den borgerliga lovsången till det
privata initiativet sällsynt falskt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga företag m. m.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! För att undvika alla
missförstånd skall jag be att få säga ett
par ord rörande påståendena att folkpartiet
här bär intagit en ståndpunkt
som innebär anslutning till högerns. Det
är inte alls fallet. Att ägandet skall vara
spritt på så många händer som möjligt
och inte vara »socialiserat» är ju en av
de grundidéer som ingår i folkpartiets
program. Detta är inte någonting nytt
— de talare, som varit inne på denna
fråga, borde veta det.

Under fjolårets riksdag utvecklades
f. ö. denna synpunkt rörande de statliga
företagen rätt utförligt i en motion från
folkpartiets sida —- jag skall inte trötta
med att här gå närmare in på detta. För
att nu uppehålla mig vid LKAB vill jag
bara säga, att den första motionen rörande
försäljning av LKAB-aktier framfördes
från folkpartihåll redan 1956,
alltså året innan högern kom med sin
motion. Vad som har påståtts om motsatsen,
är alltså oriktigt.

Jag skall inte förlänga debatten utan
vill bara konstatera att herr Holmqvist
tycks hysa bekymmer för att det skulle
komma enskilda aktieägare till bolagsstämman.
Jag har inte alls den uppfattningen,
att bolagsstämman och bolagets
drift bäst skötes om det bara kommer en
byråchef från Stockholm och utövar all
rösträtt. Skulle det infinna sig en del
enskilda aktieägare — inte sådana som
har stora aktieposter utan sådana som
endast äger några få aktier -— skulle det
nog vara av värde, både för intresset för
företaget och dess drift och för bolaget
självt.

Till sist vill jag säga att när man här
gör gällande att staten frånhänder sig en
inkomst genom att försälja en viss del
av aktierna, så är det en sanning med
stor modifikation. Det är väl inte meningen
att det kapital som frigöres skall
ligga nedlagt räntelöst i en kassakista.
Statens kapitalbehov beror ju till stor del
på att man måste företa nödvändiga investeringar.
Ett stort antal av dessa är i
hög grad räntabla. Man kan genom att
lätta en del på aktieportföljen skaffa
pengar till investeringar utan att behö -

va låna i den öppna marknaden. Det föreställer
jag mig vara en fördel för
svenska staten.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av därunder förekomna yrkanden
propositioner komme att framställas
särskilt rörande varje punkt av
utskottets i det nu föredragna utlåtandet
gjorda hemställan.

I fråga om punkten 1, fortsatte herr
talmannen, hade, utom beträffande motiveringen,
till vilken han ville återkomma
efteråt, om anledning därtill gåves,
yrkats dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att det förslag
skulle antagas, som innefattades i den
av herr Boman m. fl. vid utlåtandet
avgivna, med 1 a betecknade reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt berörda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Fröken Andersson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller statsutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 34 punkten 1,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna med 1 a betecknade
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fröken Andersson begärde
rösträkning, verkställdes nu vo -

Onsdagen den 9 mars 1960 fm.

Nr 7

Ang. enskildas aktieförvärv i statliga företag m. m.

tering medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 44.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vidkommande motiveringen i punkten

l, anförde vidare herr talmannen, hade
yrkats dels att utskottets yttrande skulle
godkännas oförändrat, dels ock att kammaren
skulle godkänna utskottets yttrande
med den ändring, som föreslagits
i den av herr Ivar Johansson

m. fl. vid utlåtandet avgivna, med 1 b
betecknade reservationen.

Sedermera gjordes propositioner enligt
dessa båda yrkanden; och förklarades
propositionen på godkännande av
utskottets yttrande oförändrat vara med
övervägande ja besvarad.

Med avseende på punkten 2, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats l:o) att
vad utskottet hemställt skulle bifallas;
2:o) att det förslag skulle antagas, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 2 a betecknade
reservationen; samt 3:o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som
innehölles i reservationen 2 b, av herr
Ivar Johansson m. fl.

Därpå gjordes propositioner enligt
berörda yrkanden; och förklarades propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Slutligen gjordes enligt de beträffande
punkten 3 förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i denna punkt hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Boman m. fl.
vid utlåtandet avgivna, med 3 betecknade
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

På framställning av herr talmannen
beslöts att handläggningen av återståen -

de ärenden på föredragningslistan skulle
uppskjutas till aftonsammanträdet.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela att plena kommer
att hållas tisdagen den 15 mars kl.
16.00 (bordläggningsplenum), onsdagen
den 16 mars kl. 10.00 (arbetsplenum)
samt fredagen den 18 mars kl. 14.00
(bordläggningsplenum).

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

84, angående val av riksdagens
justitieombudsman och hans ställföreträdare;
samt

nr 87, angående val av riksdagens
militieombudsman och hans ställföreträdare; dels

ock till riksdagens förordnanden:

nr 85, för före detta lagmannen Tor
Alfred Bexelius att vara riksdagens justitieombudsman; nr

86, för hovrättsrådet Carl Ulf Vilhelm
Lundvik att vara riksdagens justitieombudsmans
ställföreträdare;

nr 88, för före detta rådmannen Erik
Anton Wilhelmsson att vara riksdagens
militieombudsman; samt

nr 89, för häradshövdingen Karl Hugo
Henkow att vara riksdagens militieombudsmans
ställföreträdare.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 90, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj:t proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse
av 4 § lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

Anmäldes ocli bordlädes en av herrar
Sveninysson och Kronstrand undertecknad
motion, nr 534, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 58, med

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 em.

förslag till lag om fortsatt giltighet av
lagen den 3 juni 1949 (nr 314) angående
rätt för Konungen att i vissa fall
meddela särskilda bestämmelser om
bankaktiebolags kassareserv, m. m.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 16.59.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 9 mars eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30.

Om restriktiv användning av tillgängliga
anslag m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 35, i anledning av väckta motioner
om restriktiv användning av tillgängliga
anslag m. m.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr
Ewerlöf m. fl. (1:255) och den andra
inom andra kammaren av herr Hjalmarson
m. fl. (II: 314), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla, a) att Kungl. Maj:t måtte,
under hänvisning till den statsfinansiella
situationen, före ingången av budgetåret
1960/61 dels anbefalla ämbetsverk
och styrelser en restriktiv användning
av alla tillgängliga anslag, av vad
slag det vara må, dels inskärpa, att anslagsöverskridanden
ej finge förekomma
samt b) att medelsförbrukningen beträffande
avlöningsanslagen måtte hållas
inom en ram, som med 25 000 000
kronor understege vad i statsverkspropositionen
äskats.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att motionerna 1:255 och 11:314 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Skoglund i Doverstorp,
Staxång och Bohman, vilka an -

sett, att utskottets yttrande bort hava
den lydelse, reservationen visade, samt
att utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I:
255 och II: 314, i skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa,

a) att Kungl. Maj :t måtte, under hänvisning
till den statsfinansiella situationen,
före ingången av budgetåret 1960/
61 dels anbefalla ämbetsverk och styrelser
en restriktiv användning av alla tillgängliga
anslag — av vad slag det vara
må — dels inskärpa, att anslagsöverskridanden
ej finge förekomma;

b) att medelsförbrukningen beträffande
avlöningsanslagen måtte hållas inom
en ram, som med 25 000 000 kronor understege
vad i statsverkspropositionen
äskats.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det kan ha sina fördelar
att vara middagstalare, eftersom man då
inte störs av så många fler röster än sin
egen.

Den här frågan gäller, som nämndes
nyss, en restriktiv användning av tillgängliga
anslag. Alla talar om att rationalisering
bör genomföras i största möjliga
utsträckning. Vi menar, att den rationaliseringen
bör bedrivas systematiskt
och ständigt. Arbetsuppgifterna bör omprövas,
och man skall ha till syfte en
begränsning av dessa arbetsuppgifter.

En väg som vi här anvisar är ett temporärt
partiellt anställningsstopp. Vi
hänvisar till att det årligen avgår ca

Onsdagen den 9 niars 1960 em.

Nr 7

Om restriktiv

6 000 inom statsverksamheten, och vi anser
att en tredjedel av nyanställningarna
bör kunna uppskjutas utan att verksamheten
alltför mycket påverkas därutav.
En sådan begränsning bör utformas så
att nyanställning av vård- och lärarpersonal
får företrädesrätt. Det partiella anställningsstoppet
bör sålunda i främsta
hand gälla administrativpersonal.

Utskottet säger, att årligen går ut
cirkulärskrivelser rörande nödvändigheten
av sparsamhet inom den statliga
verksamheten. Det är alldeles riktigt, och
det är nog gott och väl men jag undrar
om inte den där lilla skrivelsen utgått
så många gånger, att man börjar bli litet
avtrubbad inför den. Därför anser
vi, att man bör inskärpa, att anslagsöverskridanden
över huvud taget inte får
förekomma.

Med detta korta inlägg, herr talman,
ber jag få yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Vi är naturligtvis alla
överens om att god hushållning med medel
som anvisats för olika ändamål är
högst angelägen. Jag vill erinra om att
det instruktionsenligt åligger ämbetsverk
och tjänstemän att utföra ett effektivt
arbete och tillvarata alla möjligheter till
besparingar. Det kan kanske förtjäna erinras
om vad som står i allmänna verksstadgan,
att för fullföljande av myndighets
arbetsuppgift är dess chef i första
hand ansvarig. Det sägs att han skall tillse
att personalen med nit och noggrannhet
fullgör sina åligganden, och det heter
vidare i 6 § i samma stadga, att verksamheten
hos myndigheten skall bedrivas
så enkelt, snabbt och ekonomiskt
som är möjligt utan att säkerheten eftersättes.
Därtill skall eftersträvas att ärendena
inte handlägges av mera kvalificerad
personal än deras beskaffenhet
kräver. Chefen bär att se till att lämpliga
förenklingar och förbättringar vidtas
i fråga om arbetets utförande.

Det är riktigt, som fröken Andersson
säger, att under en följd av år från finansdepartementet
sänts ut en maning
till myndigheterna att i petitaarbetet

användning av tillgängliga anslag m. m.
iakttaga återhållsamhet. Jag tycker att
det är i och för sig naturligt att regeringen
orienterar ämbetsverken om hur
man ser på den ekonomiska situationen
och vilka möjligheter som föreligger inför
ett kommande budgetår. Men jag
tycker det är en smula beskäftigt, om
man sedan statsverkspropositionen är
presenterad, förslagen är lagda på bordet
och riksdagen har behandlat dem
och fastställt dem, skall komma efteråt
med en maning om att spara på dessa anslag.
Anslagen är ofta hårt prutade i förhållande
till de önskemål som har framkommit.

När fröken Andersson gör gällande att
man skall tänka sig att spara personal,
så vill jag erinra om att det skall rätt
drastiska åtgärder till för att spara in
25 miljoner kronor. Om vi räknar med
att varje tjänsteman har tolv å tretton
tusen i genomsnitt i lön per år, måste
dock två tusen årsanställda tas bort om
man skall nå den siffran. Jag tror inte
det behöver sägas mer. Det ligger utom
möjligheternas ram att med en sådan rekommendation
nå de verkningar man föreställt
sig.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (li):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga, att vi inte bara rekommenderar en
minskning av personalen, utan vi önskar
samtidigt en omprövning som skall
gå ut på en begränsning av arbetsuppgifterna.

Sedan tycker jag det är lågt räknat
med tolv tusen kronor per anställd. Det
beror på om man skall hålla sig till att
i stor utsträckning spara på de lägre
betalda, som man gjort hittills. Jag tror
att det finns rätt mycket att göra också
litet högre upp på skalan.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag måste säga att fröken
Andersson bär mycket stor tilltro
till regeringens förmåga att åstadkomma
någonting på detta område. Här bär

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 em.

Om begränsning av statsutgifterna i vissa hänseenden

riksdagen möjligheten att pröva alla de
olika ärendena. Vi kan se på det ena
verket efter det andra och försöka peka
ut var någonting kan göras, men fröken
Andersson vill inte säga var vi skall pruta
utan säger att det får regeringen klara
upp; regeringen får i uppdrag att pruta
25 miljoner kronor.

Det är alltför lättvindigt att komma
ifrån det hela på det sättet.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjordes enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på
bifall till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Om begränsning av statsutgifterna i vissa
hänseenden

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om begränsning av statsutgifterna
i vissa hänseenden m. m., i vad motionerna
avser begränsning av statsutgifterna
för budgetåret 1960/61 och anslagsminskningar
för budgetåret 1961/
62.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson m. fl. (1:359) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
m. fl. (II: 510), hade, såvitt nu var i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj :t måtte anmoda ämbetsverken
att för budgetåret 1960/61 söka be
gränsa utgifterna, så att anslagsöverskridanden
kunde undvikas och om möjligt
ökade reservationsmedelsbehållningar
uppnås, samt inför budgetarbetet till
budgetåret 1961/62 inkomma med förslag
om minskning av omkostnadsanslagen
med 10 procent och av avlöningsanslagen
med 5 procent.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att

motionerna I: 359 och II: 510, i vad desamma
avsåge begränsning av statsutgifterna
för budgetåret 1960/61 samt anslagsminskningar
för budgetåret 1961/
62, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade anförts

1) av fröken Andersson samt herrar
Skoglund i Doverstorp, Staxäng och
Bohman, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte, i
anledning av motionerna I: 359 och II:
510, såvitt nu vore i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte dels anbefalla ämbetsverken att
för budgetåret 1960/61 begränsa utgifterna,
så att anslagsöverskridanden icke
skedde och om möjligt ökade reservationsmedelsbehållningar
uppnåddes, dels
ock anmoda ämbetsverken att för budgetåret
1961/62 inkomma med förslag
om en väsentlig minskning av omkostnads-
och avlöningsanslag;

2) av herrar Boman, Ivar Johansson,
Jacobsson, Edström, Sundin, Ståhl, Nihlfors,
Gustafsson i Skellefteå, Larsson i
Hedeniiset och Gustafsson i Kårby, vilka
ansett, att utskottets yttrande bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
och avslutas med en hemställan att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
1:359 och 11:510, såvitt nu vore
i fråga, 1 skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att Kungl. Maj :t måtte anmoda ämbetsverken
att för budgetåren 1960/61
och 1961/62 verka för besparingar i den
statliga verksamheten i enlighet med vad
reservanterna anfört.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Det utskottsutlåtande
som vi nu har att behandla emanerar
ifrån två motioner, som berör möjligheterna
till begränsning av de statliga utgifterna.
I annat sammanhang har det
från oppositionens sida framförts motioner
med krav på att varuskatten skall
upphöra från och med den 1 januari
1961. För att detta skall kunna ske är
det bland annat nödvändigt att vidtaga

Onsdagen den 9 mars 1960 em.

Nr 7

Om begränsning av statsutgifterna i vissa hänseenden

alla de sparsamhetsreformer som är möjliga
och så långt som möjligt är begränsa
utgifterna för den statliga förvaltningen.
I anledning härav har också reservanterna
i detta sammanhang, centerpartiet
och folkpartiet, sagt ifrån, att man vill
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
skall begära att de statliga verken om
möjligt skär ned sina omkostnader med
tio procent. Motionen kräver också att
lönekostnaderna skall skäras ned med
fem procent. Detta är inte upptaget i reservationen,
men en följdverkan av att
omkostnaderna skärs ned måste också
bli att lönekostnaderna på lång sikt följer
omkostnaderna nedåt.

Vi vill alltså med detta säga ifrån om
nödvändigheten av sparsamhet och restriktivitet
när det gäller den statliga
förvaltningen över huvud taget, och jag
ber, herr talman, med dessa få ord att
få yrka bifall till den reservation som
är betecknad med nr 2.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag lovar att tala för
sista gången i dag.

Vi har på denna punkt en reservation
från vårt håll. Om man tittar hastigt på
de båda reservationerna är de till synes
ganska lika. Att vi från högerpartiet har
en egen reservation sammanhänger därmed
att vi inte kunde, tyckte vi, göra
ett mera platoniskt uttalande när vi i reservationen
i statsutskottets utlåtande nr
35 hade begärt ett bestämt förbud mot
anslagsöverskridanden. Det föreligger sålunda
inte så stor skillnad mellan oss.
Vad jag inte förstår är att en av reservanterna
under reservation nr 2 står under
utlåtandet i nummer 35, men det
får väl vederbörande klara upp för sig
själv.

När alltså nu, herr talman, vår propå
i nummer 35 är avslagen, kommer vi i
det borgerliga samarbetets namn att
kunna i sista hand ansluta oss till reservation
nummer 2 i utlåtande nummer
36, varför jag icke nu yrkar bifall till
reservation nr 1.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag vill bara notera som
glädjande att centerpartiet i varje fall
tycks ha övergivit sitt hurtfriska förslag
att permittera fem procent av de statsanställda
från och med budgetåret 1961/
62 vilket väl hade blivit följden om man
dragit ned avlöningsanslaget så pass
kraftigt. Jag vet inte om det är något
slags gynnsam påverkan från folkpartihåll,
som har gjort att man har modifierat
sig en smula på den punkten. I varje
fall har det gått att få enighet här.

Fröken Andersson sade i sitt förra inlägg,
att hon tyckte man inte behövde
tjata så mycket i denna sak, och hon
tyckte att detta sätt att skicka ut en rekommendation
från finansdepartementet
faktiskt innebar att man tjatade för mycket.
Jag gjorde den reflexionen, när jag
läste detta utlåtande, att även fröken Andersson
nog vill tjata litet, eftersom reservationen
väldigt mycket liknar den
föregående i samma sak. Om vi hade
följt högern, hade riksdagen måst skriva
till Kungl. Maj:t i samma sak två gånger,
och det hade väl varit tjatighet i överkant.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden
propositioner, först på bifall till vad utskottet
i det nu förevarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den av
herr Boman m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig anse dennna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sundin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad statsutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36, röstar
Ja;

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 em.

Om upphävande av lagen med särskilda bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering av skatt för åren 1958—1965 _

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas
i den av herr Boman m. fl. vid
utlåtandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Sundin begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 53.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om upphävande av lagen med särskilda
bestämmelser om kommuns, landstingskommuns
och annan samfällighets utdebitering
av skatt för åren 1958—1965

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 19, i anledning av väckta
motioner om upphävande av lagen
med särskilda bestämmelser om kommuns,
landstingskommuns och annan
samfällighets utdebitering av skatt för
åren 1958—1965.

Utskottets hemställan föredrogs; och
yttrade därvid:

Herr SPETZ (fp):

Herr talman! Även om detta bevillningsutskottets
betänkande inte kan anses
helt och hållet vara en följd av statsutskottets
utlåtande nr 7 punkten 54,
sammanfaller dock betänkandet och
punkten så pass mycket, att jag avstår
från att nu framställa något särskilt yrkande.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande betänkande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 22, i anledning av väckt motion
om tillverkning av ciderdrycker med
viss alkoholhalt; och
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
30 juni 1943 (nr 477) om skatt å vissa
pälsvaror.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 6, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 27 mars 1953 (nr 95)
om konungariket Sveriges stadshypotekskassa
och om stadshypoteksföreningar,
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande bankoutskottets utlåtande
nr 7, angående verkställd granskning
av riksbankens och riksgäldskontorets
styrelse och förvaltning.

Punkterna 1 och 2

Lades till handlingarna.

Punkterna 3 och 4

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 8, i anledning
av väckt motion om pension åt förre
portvakten vid riksdagshuset Anton
Lundgren, bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor
i förvaltningen

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 11, i anledning av väckta
motioner om utredning rörande domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i
förvaltningen.

Första lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,

Onsdagen den 9 mars 1960 em.

Nr 7

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor i förvaltningen

till lagutskott hänvisade motioner, nr
212 i första kammaren av herr Lundström
m. fl. och nr 251 i andra kammaren
av herr Ohlin in. fl. I motionerna,
vilka voro likalydande, hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en förutsättningslös
utredning av frågan om domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att förevarande motioner, 1:212 och II:
251, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av fru Gärde Widemar, herrar Gezelius,
Åkesson, Fröding och Gustafsson
i Borås samt fru Kristensson, vilka på
åberopade grunder ansett, att utskottet
hort hemställa, att riksdagen i anledning
av förevarande motioner, 1:212
och 11:251, måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om en förutsättningslös
utredning av frågan om domstolsmässig
prövning av rättsfrågor i förvaltningen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Vi har nyss firat JO-institutionens
150-årsjubileum och kunnat
konstatera, att vårt land i det avseendet
liar varit ett föregångsland. Från olika
håll kommer nu delegationer hit för att
titta på denna samhälleliga institution,
som vi har haft så länge men som på åtskilliga
håll ännu saknas.

Beträffande författningsdomstolar däremot
ligger vi på efterkälken. I så gott
som alla länder med västerländsk rättsordning
har möjligheter till domstolsmässig
prövning av administrativa avgöranden
tillskapats i någon form. I
Sverige finns däremot en betydande
brist i det avseendet.

Vi som har motionerat i denna sak
oclt reservanterna i utskottet — om jag
nu får tala på deras vägnar — tror emellertid,
att det är en tidsfråga när även
i vårt land förvaltningsdomstolar i större
utsträckning måste komma till stånd
och de brister som jag nyss erinrade om
blir reparerade. Vi är övertygade om
att denna reform kommer att arbeta sig

fram med åren. Vi har emellertid ansett
det nödvändigt att hålla frågan levande,
och av det skälet har vi år efter år återkommit
med en motion i ärendet.

Det är nu, om jag räknar rätt, sjätte
gången som frågan är uppe här i riksdagen.
I utskottsutlåtandet redogörs
mycket utförligt för de argument som
vid flera tidigare tillfällen har anförts
från utskottets sida liksom också för reservanternas
synpunkter. Frågan är faktiskt
så grundligt penetrerad och redovisad
i utskottets utlåtande att det är onödigt
med någon längre argumentation
från min sida. Jag nöjer mig därför, herr
talman, med att yrka bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON, ROBERT, (ep):

Herr talman! Denna fråga är liksom
många andra av de ärenden som har
behandlats under dagens plenum en
gammal bekant, som återkommit år efter
år. Det nya i år är egentligen bara att
motionärerna med utgångspunkt från juristkonferensen
i New Delhi anser, att
vårt land håller på att komma vid sidan
av den västliga världens rättsskapande
ordning på detta område. Därför har utskottet,
som motionären redan påpekat,
i sin skrivning mycket utförligt redogjort
för gällande rättsregler. Motionären
erinrade också om att JO-institutionen
nyligen har jubilerat och att denna
institution har väckt berättigat uppseende
utomlands.

Faktum är emellertid att i vårt land
saknas inte möjlighet att få till stånd
rättslig prövning av förvaltningsfrågor.
Vi har olika besvärsinstitut, regeringsrätten,
kammarrätten o. s. v., där man kan
få olika frågor prövade.

Rättssäkerheten i dessa sammanhang
iir ju av vital betydelse, och omsorgen
om dess bevarande måste hållas levande.
Det iir alltså inte därom vi tvistar — på
den punkten har alla varit ense — utan
oenigheten gäller vägarna. I motionen
begär man en allsidig utredning om hela
detta problemkomplex, och man förutsätter
att denna utredning skall få god
tid på sig. Samma mening har uttryckts

Nr 7

Onsdagen den 9 mars 1960 em.

Ang. domstolsmässig prövning av rättsfrågor
av reservanterna i utskottet. Majoriteten
inom utskottet menar att vi liksom hittills
skall försöka reformera steg för steg
för att på så sätt bygga ut rättssäkerheten
i enlighet med vad som vid varje
tillfälle kan vara möjligt. På detta område
rör det sig, den saken är vi på det
klara med, men varje riksdagsman har
säkerligen gjort den erfarenheten, att
om man tillsätter en utredning, så är det
mycket svårt att få igenom ett reformkrav
i riksdagen, eftersom kravet i stället
hänvisas till behandling av utredningen.

Utskottsmajoriteten har varit av den
uppfattningen, att en reform på detta
område kan ske inom ramen för det nuvarande
systemet. Vi riskerar eljest att
genom en så genomgripande reform som
motionen i år begär — tidigare har ännu
mera genomgripande förändringar
föreslagits — bildligt talat göra rent
bord i fråga om vad vi redan har.

Inom utskottet har vi inte blivit övertygade
av reservanternas ställningstagande.
Det har egentligen inte framkommit
någonting nytt, utan den gamla
argumentationen är kvar. Den är, som
sagt, utförligt redovisad i utskottets utlåtande,
och jag vill med detta, herr
talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen i enlighet med
de yrkanden, som därunder framkommit,
gjorde propositioner, först på bifall
till vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talr
mannen, sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Lundström begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 11,
röstar

i förvaltningen

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Lundström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 37.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 12, i anledning av väckt motion
om en undersökning huru svensk rätt
förhåller sig till de i internationella juristkommissionens
Delhi-deklaration av
januari 1959 uppställda kraven m. m.;
och

nr 13, i anledning av väckta motioner
angående beräkningen i visst fall
av preskriptionstiden för brott,

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtanden:

nr 3, i anledning av väckta motioner
angående reseersättning till föräldrar
med barn å vissa anstalter; och

nr 4, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande stöd åt ofullständiga
familjer.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: -

Onsdagen den 9 mars 1960 em.

Nr 7

nr 55, angående försäljning av vissa
kronoegendomar, m. m.; och

nr 75, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 29 juni 1946 (nr
431) om folkpensionering, m. m.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 20.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw