Nr 7 ANDRA KAMMAREN 1969
ProtokollRiksdagens protokoll 1969:7
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 7 ANDRA KAMMAREN 1969
18—21 februari
Debatter m. m.
Tisdagen den 18 februari
Sid.
Meddelande om enkel fråga av herr Antby (fp) ang. förbud mot
transport av militära förband medelst cykeltolkning........... 3
Onsdagen den 19 februari
Meddelande om grundlagsändringar .............................. 4
Beredskapsarbeten m. m..................................... 5
Åtgärder till hjälp åt ensamstående ........................... 19
Meddelande om enkla frågor av:
herr Eriksson i Bäckmora (ep) ang. tillhandahållandet av deklarationsblanketter
.......................................... 22
fru Dahl (s) ang. cykeltolkningen vid militära övningar ........ 22
Torsdagen den 20 februari
Svar på frågor av:
fru Jonäng (ep) ang. fördelningen av ansvaret mellan manlig och
kvinnlig personal inom försvaret........................... 23
herr Andersson i Örebro (fp) ang. Villingsbergs skjutfält....... 24
herr Eriksson i Arvika (fp) ang. företagen minskning av beredskapsarbeten
.................................................. 24
fru Marklund (vpk) ang. åtgärder för att förhindra att lasarett nedlägges
på grund av läkarbrist................................. 26
herr Yigelsbo (ep) ang. järnvägsförbindelserna i regioner med tillgång
till flygfält och herr Åkerlind (m) ang. statens järnvägars
biljettpriser.............................................. 27
herr Nelander (fp) ang. radions s. k. missionärssändningar....... 29
1 —Andra kammarens protokoll 1969. Nr 7
2
Nr 7
Innehåll
Sid.
fru Marklund (vpk) ang. direktiven för utredningen om företagsdemokrati
i de statliga aktiebolagen och herr Häll (s) ang.
företagsdemokratin inom de statsägda företagen............. 31
herr Wikner (s) ang. domänverkets jaktarrenden............... 35
herr Glimnér (ep) ang. omorganisation av den veterinärmedicinska
laboratorieverksamheten................................... 36
herr Stridsman (ep) ang. laxfisket i gränsälven mellan Sverige och
Finland................................................. 37
Svar på interpellationer av fru Dahl (s) ang. de statliga driftbidragen
till daghem och fritidshem samt ang. öppethållandet av fritidshem 38
Interpellation av herr Jonasson (ep) ang. rätten att överlåta hyresrätt
till bostadslägenhet......................................... 47
Meddelande om enkel fråga av herr Hellström (s) ang. information om
den nya hyreslagen......................................... 48
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 19 februari
Statsutskottets utlåtande nr 19, ang. stat för försvarets fastighetsfond 4
— nr 20, ang. utgifter på tilläggsstat II (justitiedepartementet) .... 4
— nr 21, ang. utgifter på tilläggsstat II (försvarsdepartementet) ... 5
— nr 22, ang. utgifter på tilläggsstat II (socialdepartementet)..... 5
—- nr 23, ang. utgifter på tilläggsstat II (kommunikationsdepartementet)
.................................................. 5
— nr 24, ang. utgifter på tilläggsstat II (finansdepartementet)..... 5
— nr 25, ang. utgifter på tilläggsstat II (utbildningsdepartementet). 5
— nr 26, ang. utgifter på tilläggsstat II (handelsdepartementet).... 5
— nr 27, ang. utgifter på tilläggsstat II (inrikesdepartementet)..... 5
— nr 28, ang. utgifter på tilläggsstat II (civildepartementet)....... 19
— nr 29, ang. utgifter på tilläggsstat II (industridepartementet).... 19
— nr 30, ang. livränta till vissa personer........................ 19
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 1, om åtgärder till hjälp åt
ensamstående............................................. 19
— nr 2, om högtidlighållande av femtioårsminnet av den kvinnliga
rösträttens införande ...................................... 22
Tisdagen den 18 februari 1969
Nr 7
3
Tisdagen den 18 februari
Kl. 16.00
§ 1
Justerades protokollet för den 7 innevarande
februari.
§ 2
Herr talmannen meddelade, att herr
Nyström och fröken Ljungberg enligt
till kammaren inkomna läkarintyg vore
sjukskrivna, herr Nyström under tiden
den 17 innevarande februari—den 3
nästkommande mars och fröken Ljungberg
från och med den 12 februari tills
vidare.
Herr Nyström och fröken Ljungberg
beviljades erforderlig ledighet från
riksdagsgöromålen.
§ 3
Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 19—30 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 1 och 2.
§ 4
Föredrogs den av herr Wiklund i
Stockholm (fp) vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men
då bordlagda anhållan att få framställa
interpellation till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
vidgad rätt till invaliditetsersättning.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 5
Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 14, angående godkännade
av konvention mellan Sverige och Jugoslavien
rörande social trygghet, överlämnats
till kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 6
Meddelande om enkel fråga
Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Antby (fp)
till herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående förbud
mot transport av militära förband medelst
cykeltolkning.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.01.
In fidem
Sune K. Johansson
1* — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 7
4
Nr 7
Onsdagen den 19 februari 1969
Onsdagen den 19 februari
Kl. 14.00
§ 1
Justerades protokollet för den 11 innevarande
februari.
§ 2
Meddelande om grundlagsändringar
Herr talmannen meddelade, att Kungl.
Maj:t till riksdagen överlämnat en skrivelse
angående förordnande av statsrådsledamöter
att uppläsa Kungl. Maj :ts
öppna brev till riksdagen angående vissa
grundlagsfrågor. Av denna skrivelse,
som nu föredrogs och lades till handlingarna,
inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
Torsten Nilsson att i andra kammaren
uppläsa Kungl. Maj :ts öppna brev i ämnet.
Med anledning härav överlämnade
herr talmannen ordet till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
Nilsson, som uppläste Kungl. Maj :ts öppna
brev till riksdagen av den 14 februari
1969 angående vissa grundlagsfrågor, så
lydande:
I skrivelse den 12 februari 1969, nr
56, har riksdagen anmält, att riksdagen
slutligt antagit följande förslag, som
1968 års riksdag antagit såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling,
nämligen
1) med anledning av Kungl. Maj:ts
proposition 1968:27 samt punkterna 1
och 2 i Kungl. Maj:ts proposition 1968:
92 förslag till ändringar i regeringsformen
och riksdagsordningen;
2) med bifall till punkterna 3—5 i
propositionen 1968:92 förslag till ändrad
lydelse av
dels 60 § regeringsformen,
dels 62 § regeringsformen och 71 §
riksdagsordningen,
dels 42 § regeringsformen;
3) förslag till ändrad lydelse av 96—
98 §§ regeringsformen och 68 § riksdagsordningen.
Kungl. Maj :t vill härmed ge riksdagen
till känna att Kungl. Maj:t denna dag
gillat och antagit förslagen under 1
och 3.
Kungl. Maj :t vill vidare meddela riksdagen,
att Kungl. Maj:t denna dag låtit
utfärda samtliga de beslutade grundlagsändringarna
genom allmänna kungörelser.
GUSTAF ADOLF
Herman Kling
Uppläsningen åhördes av kammarens
ledamöter stående.
§ 3
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 14, angående godkännande
av konvention mellan Sverige
och Jugoslavien rörande social trygghet.
§ 4
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen framlagda förslag
till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1969/70,
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
IT till riksstaten för budget
-
Onsdagen den 19 februari 1969
Nr 7
5
året 1968/69 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde,
nr 21, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde, och
nr 23, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 5
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde.
Punkterna I och 2
Vad utskottet hemställt bifölls.
Punkten 3
Lades till handlingarna.
§ 6
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde, och
nr 26, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budget
-
Beredskapsarbeten m. m.
året 1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 7
Beredskapsarbeten m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte motioner.
Kungl. Maj :t hade i propositionen nr
2, bilaga 9, s. 35—36 (punkterna 1 och
2 i utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden för den 3 januari 1969)
föreslagit riksdagen att på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1969/70
anvisa
1. till Allmänna beredskapsarbeten
in. m. ett reservationsanslag av
75 000 000 kr., därav förslagsvis
40 000 000 kr. att avräknas mot autoinobilskattemedlen,
2. till Särskilda beredskapsarbeten
m. m. ett reservationsanslag av
75 000 000 kr., därav förslagsvis
20 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen.
I detta sammanhang hade utskottet
behandlat
dels de likalydande motionerna I: 423
av herrar Bengtson och Dahlén och
11:510 av herrar Wedén och Hedlund,
i vad avsåge hemställan att riksdagen
i skrivelse till regeringen uppmanade
denna att undersöka möjligheterna att
genomföra tidigareläggning av försvarsbeställningar
och försvarsarbeten
i av sysselsättningsminskning drabbade
län,
dels de likalydande motionerna I: 523
av herr Bengtson m. fl. och II: 637 av
herr Jönsson i Ingemarsgården m. fl.,
6
Nr 7
Onsdagen den 19 februari 1969
Beredskapsarbeten m. in.
vari hemställts att riksdagen under inrikesdepartementets
huvudtitel måtte
anvisa till anläggnings- och byggnadsarbeten
samt befästningsarbeten för försvaret
i Norrbottens, Västerbottens,
Västernorrlands och Jämtlands län ett
belopp om sammanlagt 40 milj. kr. å
tilläggsstat för innevarande budgetår,
dels de likalydande motionerna I: 526
av herr Bengtson in. fl. och II: 624 av
herr Hedlund in. fl., vari hemställts att
riksdagen vid behandlingen av proposition
nr 2 måtte på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1968/69 under
Inrikesdepartementet
a) B 5 Allmänna beredskapsarbeten
in. in. anvisa ett reservationsanslag av
100 000 000 kr., därav förslagsvis
50 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,
b) B 6 Särskilda beredskapsarbeten
m. m. anvisa ett reservationsanslag av
100 000 000 kr., därav förslagsvis
25 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen,
dels de likalydande motionerna I: 532
av herr Dahlén m. fl. och II: 669 av
herr Wedén m. fl., vari hemställts att
riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 2 måtte till Allmänna beredskapsarbeten
in. m. på tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av
100 000 000 kr.
Utskottet hemställde,
1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 526 och II: 624, I: 523
och 11:637 samt 1:532 och 11:669, de
två förstnämnda såvitt nu var i fråga,
till Allmänna beredskapsarbeten m. m.
på tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 75 000 000 kr., därav förslagsvis
40 000 000 kr. att avräknas mot
automobilskattemedlen,
2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 526 och II: 624, såvitt
nu var i fråga, till Särskilda beredskapsarbeten
m. m. på tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av 75 000 000
kr., därav förslagsvis 20 000 000 kr. att
avräknas mot automobilskattemedlen,
3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:423 och 11:510 såvitt nu var
i fråga.
I sitt yttrande anförde utskottet bl. a.
följande.
Vad angår beredskapsarbetenas allmänna
inriktning på arbetsobjekt bör
enligt utskottets mening fortfarande
gälla den huvudprincip att arbetena
skall vara angelägna och kunna på ett
ändamålsenligt sätt fogas in i utvecklingsplanerna
(jfr SU 1968:63, s. 15).
Någon riksdagens bindning av vissa
anslagsbelopp för t. ex. vägarbeten bör
därför inte komma i fråga.
Utskottet har ingen erinran mot att
som departementschefen förordat en
fortsatt inriktning sker mot dagsverksbilligare
projekt inom ramen för den
angivna huvudprincipen. Svårigheter
uppstår vid urvalet av objekt då kraven
att arbetena skall förläggas i närheten
av de arbetslösas hemort förstärks.
Dessa krav har, som redovisats,
fått tillmötesgås i synnerligen stor utsträckning.
En riksdagens bindning av
medel för beredskapsarbeten till vissa
regioner är olämplig och, som den faktiska
fördelningen visar, obehövlig även
från de synpunkter som företräds i motioner
som innebär en geografisk begränsning
av anslagsanvändningen. Utskottet
erinrar även om de geografiskt
selektiva åtgärder som vidtagits utom
beredskapsarbetenas ram.
I fråga om medelsberäkningen delar
utskottet uppfattningen att medel bör
anvisas på tilläggsstat för att möjliggöra
beredskapsarbeten av ungefär
samma omfattning innevarande budgetår
som under det näst föregående budgetåret.
Totalt tillgängliga medel, 425
milj. kr. för de allmänna och 315 milj.
Onsdagen den 19 februari 1969
Nr 7
7
kr. för de särskilda beredskapsarbetena,
bör kunna medge att en sådan målsättning
uppfylls. Vid bedömningen av
målsättningen har därvid ingått som
en mycket tungt vägande del utvecklingen
av strukturarbetslösheten i
skogslänen.
En höjning av det av Kungl. Maj:t
föreslagna anslaget till Allmänna beredskapsarbeten
m. m. i enlighet med förslaget
i motionerna I: 523 och II: 637
är enligt utskottets mening inte lämplig.
Ett infogande av försvarsarbeten
i sysselsättningsanslagen bör ske på
hittillsvarande sätt. Förslaget i motionerna
I: 423 och II: 510 att hos Kungl.
Maj :t begära en undersökning av möjligheterna
att tidigarelägga försvarsbeställningar
avstyrks. Kungl. Maj:t har
redan enligt nu gällande ordning att
pröva sådana och likartade frågor, en
möjlighet som även tagits i bruk.
Reservationer hade avgivits
1. beträffande vägarbeten in. m. i
skogslänen av herrar Axel Andersson
(fp), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp)
och Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Eliasson i
Sundborn (ep), Enskog (fp), Nilsson i
Tvärålund (ep), Antonsson (ep) och
Mundebo (fp), som ansett att den ovan
intagna del av utskottets yttrande som
började med »Vad angår» och slutade
med »i skogslänen» bort ha följande
lydelse:
»De av Kungl. Maj :t föreslagna anslagen
torde inte medge beredskapsarbeten
av en sådan omfattning som
departementschefen förordat. En
minskning av dagsverkskostnaderna
till en nivå som möjliggör att föreslagna
150 milj. kr. kan finansiera de 1,2 milj.
dagsverken som krävs enligt denna målsättning
torde inte vara realistisk. Härtill
kommer att arbetsmarknadsläget i
norrlandslänen och övriga skogslän försämrats
med risker för ytterligare påfrestningar
under våren. Det förhållande
att en stor del av dessa arbetslösa
Beredskapsarbeten m. m.
är lokalt bundna kräver ytterligare beredskapsarbeten
i närheten av deras
hemorter. Bland de objekt som även i
ett större sammanhang framstår som
särskilt angelägna är vägarna. Dessa
faktorer samverkar med nödvändigheten
att reservera medel även för behov
utom skogslänen, varav följer att
ytterligare medel måste beräknas. De
beräkningsgrunder som angetts i motionerna
1:526 och 11:624 samt 1:532
och II: 669 kan utskottet ansluta sig till.
Utöver Kungl. Maj:ts förslag bör sålunda
för allmänna beredskapsarbeten
beräknas ytterligare 25 milj. kr. i allt
väsentligt för vägbyggnadsarbeten i
skogslänen.»
2. beträffande vissa försvarsarbeten
av herrar Axel Andersson (fp), Virgin
(m), Per Jacobsson (fp), Nyman (fp),
Kaijser (m) och Nils-Eric Gustafsson
(ep), fru Elvy Olsson (ep), herrar
Bohman (m), Eliasson i Sundborn (ep),
Enskog (fp), Nilsson i Tvärålund (ep)
och Antonsson (ep), fröken Ljungberg
(m) samt herr Mundebo (fp), som ansett
att det ovan intagna stycke i utskottets
yttrande som började med »En
höjning» och slutade med »i bruk» bort
ha följande lydelse:
»En vidgning av den sektor inom
beredskapsarbetena som nu utgörs av
försvarsarbeten är möjlig. Arbeten kan
komma i gång inom kort med objekt
som har aktualitet och ligger inom områden
med hög arbetslöshet. Dessa
arbeten kan på ett ändamålsenligt sätt
fogas in i utvecklingsplanerna. Med
hänsyn därtill bör anslaget till Allmänna
beredskapsarbeten m. m. beräknas
för att täcka arbetsmarknadsstyrelsens
kostnader intill ytterligare 40 milj. kr.
för byggnadsarbeten m. m. i skogslänen
enligt medgivande som bör lämnas fortifikationsförvaltningen
i anledning av
motionerna I: 523 och II: 637. Med denna
anslagsbedömning torde även syftet
med motionerna 1:423 och 11:510, såvitt
nu är i fråga, få anses tillgodosett.
»
8
Nr 7
Onsdagen den 19 februari 19G9
Beredskapsarbeten m. m.
3. beträffande anslaget till Allmänna
beredskapsarbeten in. in.
a. av herrar Axel Andersson (fp),
Per Jacobsson (fp), Nyman (fp) och
Nils-Eric Gustafsson (ep), fru Elvy
Olsson (ep) samt herrar Eliasson i
Sundborn (ep), Enskog (fp), Nilsson
1 Tväråiund (ep), Antonsson (ep) och
Mundebo (fp), som — vid bifall till
såväl reservationen 1 som reservationen
2 —• ansett att utskottet under 1
bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:526 och 11:624, 1:523 och 11:637
samt I: 532 och II: 669, de två förstnämnda
såvitt nu var i fråga, till Allmänna
beredskapsarbeten m. m. på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 anvisa ett reservationsanslag
av 140 000 000 kr., därav förslagsvis
60 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen;
b.
av herrar Virgin, Kaijser och Bohman
samt fröken Ljungberg (samtliga
m), som — vid bifall till reservationen
2 men ej till reservationen 1 — ansett
att utskottet under 1 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:523 och 11:637 och med avslag å
motionerna 1:532 och 11:669 samt
1:526 och 11:624, de två sistnämnda
såvitt nu var i fråga, till Allmänna
beredskapsarbeten m. m. på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1968/69
anvisa ett reservationsanslag av
115 000 000 kr., därav förslagsvis
40 000 000 kr. att avräknas mot automobilskattemedlen;
4.
beträffande anslaget till Särskilda
beredskapsarbeten in. m. av herr NilsEric
Gustafsson (ep), fru Elvy Olsson
(ep) samt herrar Eliasson i Sundborn
(ep), Nilsson i Tväråiund (ep) och
Antonsson (ep), som ansett att utskottet
under 2 bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna 1:526 och 11:624, så
-
vitt nu var i fråga, till Särskilda beredskapsarbeten
in. in. på tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1968/69 anvisa
ett reservationsanslag av
100 000 000 kr., därav förslagsvis
25 000 000 kr. att avräknas mot automobilskatteme
dlen.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr NILSSON i Tväråiund (ep):
Herr talman! Vi har alltjämt ett besvärligt
sysselsättningsläge i vårt land.
Arbetsmarknadsstyrelsen har därför på
tilläggsstat begärt 200 miljoner kronor
för att bekämpa sysselsättningssvårigheterna.
Trots en satsning på beredskapsarbeten
av olika slag, flyttningsverksamhet
och en rekordartad omskolningsverksamhet
var den registrerade
arbetslösheten under januari i runt tal
54 000 personer. Februarisiffran, som
har offentliggjorts i dagens tidningar,
ligger på 50 000 personer och understiger
med 3 300 personer noteringen för
samma tid under föregående år.
Man kan alltså konstatera en viss förbättring
av sysselsättningssituationen.
Samtidigt har antalet lediga platser ökat
med 2 500 från januari i år. Förbättringen
är emellertid att finna främst i
södra Sverige och storstadsområdena.
I skogslänen har däremot situationen
inte blivit bättre utan snarare sämre. I
dagstidningarna uppges nämligen att arbetslösheten
sett över en längre period
blivit större i norrlandslänen. Antalet
arbetslösa anges vara 1 500 personer
större än vid motsvarande tidpunkt under
fjolåret. Den begynnande konjunkturuppgången
har således inte haft någon
inverkan inom detta område. Det
behövs därför ytterligare lokaliseringspolitiska
åtgärder för att stimulera näringslivet
i skogslänen. Man frågar sig
hur detta skall kunna ske.
I förra veckan frisläpptes investeringsfonderna
för AB Volvo, ett förhållande
som vi säkerligen alla väl känner
Onsdagen den 19 februari 1969
Nr 7
9
till. Det innebär att en storstadsregion
kommer att stimuleras med många tusen
fasta sysselsättningstillfällen, medan
en i förhållande härtill ganska liten insats
kommer de verkligt hårt drabbade
områdena till del.
Det är mot bakgrunden av sysselsättningssituationen
i vårt land, inte minst i
norrlandslänen, som vi från centerpartiet
stöder arbetsmarknadsstyrelsens
framställning om ytterligare 200 miljoner
kronor i arbetsmarknadsmedel för
beredskapsarbeten. Kungl. Maj :t har prutat
ned beloppet till 150 miljoner kronor,
och departemetschefen avvisar AMS:s
framställning om 200 miljoner kronor
genom att hänvisa till möjligheterna att
i större utsträckning sikta till mera
dagsverksbilliga objekt och därmed
minska medelsbehovet.
Vi tror inte att det är möjligt att så
här på en gång under pågående arbetssäsong
minska kostnaderna för beredskapsarbeten
genom billigare objekt.
Därför tror vi inte heller att det är möjligt
att uppnå den volym av arbetstillfällen
som avses genom ett tilläggsanslag
som det av departementschefen föreslagna.
Man tvingas under sådana förhållanden
till ganska drastiska neddragningar
av beredskapsarbetena — det har
ju redan varskotts därom. Särskilt besvärande
är att neddragningarna kommer
att träffa de s. k. särskilda beredskapsarbetena
för de handikappade, den
lokalt bundna arbetskraften och den
äldre arbetskraften. Det är ju grupper
som har svårigheter att få anställning
även vid en markerad konjunkturuppgång
och i ett högkonjunkturläge. Det
är också särskilt hårt drabbade grupper
i skogslänen.
Det finns i och för sig ingen invändning
att göra mot att beredskapsarbetena
skall vara angelägna arbetsobjekt
och att de skall kunna på ett ändamålsenligt
sätt fogas in i utvecklingsplanerna
för ett område. Om denna förutsättning
uppfylles föreligger självfallet heller
ingen invändning mot en inriktning
Beredskapsarbeten m. m.
på dagsverksbilligare objekt. Som emellertid
utskottet påpekar är det svårigheter
att klara den uppgiften, om arbetena
mer och mer måste förläggas i närheten
av den arbetslöses hemort. På
grund av den lokalisering som arbetslösheten
har i vårt land måste detta krav
tillmötesgås i allt större utsträckning.
Den i utskottsutlåtandet berörda frågan
om en geografisk begränsning av
anslagen har ingen annan bakgrund än
den nyss nämnda; målsättningen är att
beredskapsarbetena skall på ett rationellt
sätt fogas in i områdets utveckling.
Vägbyggandet utgör ett vanligt exempel
på sådana arbeten. Beredskapsarbeten i
vägbyggande uppvisar som regel en relativt
god effektivitetsnivå. I vägarbeten
får man utöver den statistiskt angivna
effekten en spridningseffekt i fråga om
sysselsättningen genom servicen kring
maskinerna.
Som vi anfört i vår motion betyder en
omläggning av beredskapsarbeten från
vägar, där staten tar hela eller huvudparten
av kostnaden, till andra objekt av
statskommunal karaktär en ibland inte
önskvärd övervältring av kostnadsansvaret
för sysselsättningen på kommunerna.
Många av de berörda kommunerna
har ju förutom bekymmer med arbetslöshet
också ett svagt skatteunderlag.
Det kan inte vara riktigt att de skall behöva
svara för en ökad del av kostnaderna
för beredskapsarbeten. Detta anser
vi vara principiellt felaktigt. Det är
en övervältring av statens utgifter på de
svagaste skattebetalarna.
De anförda skälen finner vi, herr talman,
vara bärande för att biträda arbetsmarknadsstyrelsens
framställning.
Jag tror att arbetsmarknadsstyrelsen har
bedömt medelsbehovet realistiskt: den
sysselsättningssituation som råder i dag
och som kan väntas råda under innevarande
vinter gör att det fordras en anslagsökning
av denna omfattning.
Arbetsmarknadssituationen i norrlandslänen
är sådan att även försvarsarbeten
bör infogas i sysselsättningsansla
-
10
Nr 7
Onsdagen den 19 februari 1969
Beredskapsarbeten m. m.
get. Det har ju hittills skett i viss omfattning,
men möjligheten bör kunna utnyttjas
i större utsträckning enligt de
förslag som framförts i motionerna.
Herr talman! Med det anförda ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1,
2, 3 a och 4.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Som herr Nilsson i Tvärålund
nyss framhöll visar de aktuella
siffrorna en viss förbättring i sysselsättningsläget.
Antalet arbetslösa är nu i
mitten av februari lägre än vid motsvarande
tid i förra månaden. Detta är
självfallet glädjande. Siffrorna ligger
emellertid ändå på en hög nivå, och inte
mindre än 50 000 personer är nu utan
arbete.
I synnerhet för skogslänen är siffrorna
höga. Arbetsmarknadsstyrelsen konstaterar
också att beträffande norrlandslänen
gäller att arbetslösheten har
stigit, sett under en längre period. I ett
av dess län — Västernorrlands — är
för övrigt årets februarisiffror högre än
januarisiffrorna.
Vi reservanter menar därför att kraftfulla
insatser från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida är nödvändiga, och vi
har förordat att ytterligare medel anvisas
för allmänna beredskapsarbeten,
dels 25 miljoner kronor till i första hand
vägarbeten m. m. i skogslänen, dels 40
miljoner kronor till vissa försvarsarbeten.
Statsutskottets majoritet anser emellertid
att en höjning av anslaget utöver
vad regeringen har föreslagit inte är
lämplig, detta trots att arbetsmarknadsstyrelsen
har framhållit att behov föreligger
av ytterligare medel.
Statsutskottets majoritet anser också
att en bindning av medel för beredskapsarbeten
i vissa regioner inte är
lämplig. Men med hänsyn till sysselsättningsläget
just i skogslänen och angelägenheten
av de projekt som förordas
i motioner från bl. a. folkpartiets sida
är det väl motiverat att ge arbetsmarknadsmyndigheterna
större resurser. Det
finns åtskilliga angelägna projekt, och
det är många människor som går utan
arbete. Som ett enda exempel vill jag
nämna att länsarbetsdirektören i Jämtlands
län vid en konferens i januari
framhöll att det i detta län fanns väl
planerade och angelägna projekt som
inte kunde genomföras därför att medel
saknades. Dessa projekt omfattade 10 å
12 miljoner kronor och gällde alltså ett
enda av norrlandslänen, nämligen Jämtlands
län.
Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till reservationerna 1, 2 och
3 a.
Herr BOHMAN (m):
Herr talman! Jag behöver inte säga
så mycket. Jag kan instämma i de synpunkter
som herr Nilsson i Tvärålund
framförde beträffande anslag till vissa
försvarsarbeten. Jag kan göra detta desto
hellre som yrkandena i de berörda
reservationerna helt överensstämmer
med den uppfattning som det parti jag
representerar hade förra året, då vi yrkade
på att särskilda medel skulle anvisas
arbetsmarknadsstyrelsen för att läggas
ut till försvarsändamål. Vi har den
meningen att om man genom medelsanvisningar
till arbetsmarknadsstyrelsen
kan tillgodose två syften, nämligen att
skapa sysselsättning i bygder där detta
behövs och att öka försvarspotentialen,
så skall man göra detta.
Jag ber alltså, herr talman, att få yrka
bifall till reservationerna 2 och 3 b.
Herr FAGERLUND (s):
Herr talman! Vi har här fått höra
både av herr Nilsson i Tvärålund och
herr Mundebo att arbetsmarknadsläget
har förbättrats, även om arbetslösheten
fortfarande befinner sig på en hög nivå.
Herr Nilsson tog också upp det förhållandet
att man nu drar in på beredskapsarbeten.
Detta beror dock icke på
att medel saknas. Av det meddelande
som utsänts av TT framgår klart och
tydligt att denna utveckling beror på
Onsdagen den 19 februari 1969
Nr 7
11
det förbättrade arbetsmarknadsläget
med en sänkt arbetslöshet och en ökad
tillgång till arbetstillfällen.
De av herr Nilsson i Tvärålund framförda
synpunkterna på lokaliseringspolitiken
och de eventuella medel som bör
satsas på denna får vi väl ta upp till behandling
i ett senare sammanhang då vi
kommer över till lokaliseringspolitiken
och de i samband med denna erforderliga
åtgärderna. Att industrin och näringslivet
i vissa orter av landet behöver
förstärkas är ganska klart.
I och för sig ligger det inte heller något
konstigt i att man för upp särskilda
anslag för arbetsmarknadspolitiken på
tilläggsstat. Att beräkna en sådan medelsförbrukning
ett år i förväg ställer
sig ganska svårt. Man kan komma i ett
bättre eller ett sämre arbetsmarknadsläge,
och då gäller det att veta vilka åtgärder
som vidtas.
När vi i dag behandlar statsutskottets
utlåtande nr 27 gäller frågan att på tillläggsstat
anvisa ytterligare 150 miljoner
kronor, och utskottsmajoriteten har också
tillstyrkt en sådan anslagshöjning.
Till detta förslag har fogats reservationer,
vilka i likhet med den borgerliga
oppositionen sönderfaller i tre delar:
centerpartiet vill ha en höjning av 90
miljoner kronor, folkpartiet går med en
bit upp till 65 miljoner och moderata
samlingspartiet stannar för 40 miljoner
kronor. Att dessa 40 miljoner samtidigt
innebär ett anslag till ökade försvarskostnader
är ur moderata samlingspartiets
synpunkt helt följdriktigt.
Bakgrunden till denna reservation beträffande
försvarsanslaget är en ren försvarsmotion,
i vilken tas upp problematiken
om beredskapsarbeten inom försvarsområdet.
Utskottsmajoriteten anser
att man inte bör låsa 40 miljoner kronor
till försvarsarbeten. I den mån pengar
skall tas i anspråk när det gäller beredskapsarbeten
inom försvarsområdet bör
detta ske på sådana ställen där det finns
en lokalt bunden arbetskraft och där det
är absolut nödvändigt att starta bered2*—Andra
kammarens protokoll 1969.
Beredskapsarbeten m. m.
skapsarbeten, eftersom det i regionen
inte föreligger några mer angelägna projekt
som kan sättas i gång.
Det mål som arbetsmarknadsstyrelsen
och även herr Nilsson i Tvärålund angivit
är att under detta budgetår skall
kunna sättas i gång 4 miljoner dagsverken.
Herr Nilsson i Tvärålund anser att
det är svårt att på en enda gång gå över
till mindre kostbara beredskapsarbeten,
men med ledning av de siffror som finns
i arbetsmarknadsstyrelsens rapport kan
man konstatera att de anslag som utskottsmajoriteten
tillstyrker, d. v. s. 425
miljoner till allmänna beredskapsarbeten
och 315 miljoner kronor till särskilda
beredskapsarbeten, räcker för 1,7 miljon
dagsverken i allmänna beredskapsarbeten
och 2,5 miljoner i särskilda beredskapsarbeten,
d. v. s. tillsammans 4,2
miljoner dagsverken. Jag har då utgått
från de kostnader på 250 respektive 125
kronor per dagsverke som redovisas i
denna rapport.
De motioner som ligger till grund för
reservationerna baserar sig på de uppskattningar
som arbetsmarknadsstyrelsen
gjorde i september månad och som
innebar att det behövdes medel till ytterligare
1,2 miljon dagsverken.
I reservationerna åberopas också arbetsmarknadsläget
i Norrland. Jag har
redan förut sagt att ingen vill förringa
de problem som finns i samtliga skogslän.
Om man ser var beredskapsarbeten
tidigare ordnats, kan man lätt konstatera
att vi inte behöver göra några specialbeställningar
för att hålla dessa så
stora som möjligt och där de bäst behövs.
Enligt arbetsmarknadsstyrelsens statistik
gick under föregående budgetår 58
procent av dagsverksantalet till skogslänen
och därav 42 procent till de fyra
nordligaste länen. Enligt de uppgifter
som finns för juli—december 1968 var
siffran då 64 procent till skogslänen.
Detta visar att man gör en satsning och
den är riktig och måste ske.
Folkpartiet och centern har förenat
Nr 7
12
Nr 7
Onsdagen den 19 februari 1969
Beredskapsarbeten m. m.
sig i en reservation där man trycker på
behovet av vägar i skogslänen. Formellt
är — och även herr Nilsson i Tvärålund
har understrukit detta — utskottsmajoriteten
och reservanterna eniga om
att ett beredskapsarbete skall vara angeläget
och ingå i planeringen.
Det är självklart att det lokalt utövas
en press på att beredskapsarbeten skall
ordnas så nära hemorten som möjligt
även för den arbetskraft som inte är så
hårt bunden vid denna. Det är inom parentes
sagt självklart att man för den
arbetskraft som har stark lokal bindning
skall göra allt för att ordna arbetstillfällen
så nära hemmet som möjligt.
Denna uppfattning påverkar naturligtvis
urvalet av arbetsprojekt, och när
man även i ett mera balanserat arbetsmarknadsläge
viil ha dagsverksbilliga
arbeten kan dessa principer stå mot
varandra. Det är väl därför som reservanterna
vill fastlåsa en summa av 25
miljoner kronor till vägbyggande. Detta
måste emellertid innebära att reservanterna
anser att de vägar som kan komma
i fråga för byggande i Norrland inte
har någon högre angelägenhetsgrad. För
min personliga del — jag har visserligen
bara kört bil i Norrland några enstaka
gånger •— har jag den uppfattningen
att det fortfarande finns vägarbeten
som har en hög angelägenhetsgrad
i Norrland utan att man på detta
sätt behöver låsa medelsanvisningen.
Vad reservanterna betraktar som
mest angeläget för Norrlands del, kan
man få fram genom att jämföra de olika
specialdestinationerna med varandra.
Högern anser ju att Norrland behöver
ha 40 miljoner kronor till försvarsarbeten
och ingenting till vägarna. Folkpartiet
anser att 40 miljoner kronor bör
gå till försvaret och 20 miljoner kronor
till vägarna, medan centerpartiet föreslår
40 miljoner kronor till försvaret
och 25 miljoner kronor till vägarna. Om
man tar hänsyn till att försvarsarbetena
är betydligt kostsammare än de andra
arbetena — kostnaderna uppgår till 400
kronor per dagsverke mot 250 respektive
125 kronor för andra arbeten — så
är det klart att rent dagsverksmässigt
väger de olika reservationerna ganska
jämnt.
Med detta ber jag att få yrka bifall till
statsutskottets hemställan i utlåtande
nr 27.
Herr FÄLLDIN (ep):
Herr talman! Jag får säga att jag är
inte så litet överraskad över regeringens
och utskottsmajoritetens ställningstagande
i denna fråga när det gäller anvisande
av medel på tilläggsstat till allmänna
och särskilda beredskapsarbeten
för innevarande budgetår.
Arbetsmarknadsstyrelsen hemställde
under hösten 1968 liksom man hade
gjort under hösten 1967 om medel på
tilläggsstat för att kunna driva både de
arbeten som var i gång och som var
planerade. Man föreslog ett belopp på
200 miljoner kronor, regeringen prutade
bort 50 miljoner kronor och bakom den
prutningen ställde sig statsutskottets majoritet.
Det skäl som anförts för denna prutning
av arbetsmarknadsstyrelsens begäran
är i huvudsak en jämförelse med
den arbetslöshet vi hade förra vintern
och den volym av beredskapsarbeten
som då fanns. Man konstaterar att med
det begärda tillskottet skulle sysselsättningen
ligga på ungefär samma nivå.
Men när de socialdemokratiska ledamöterna
i statsutskottet tillåter sig att göra
den jämförelsen, har de bortsett från
en väsentlig skillnad mellan beredskapsarbetena
under innevarande budgetår
och beredskapsarbetena under förra
budgetåret. I juli 1967 var icke fullt
10 000 personer sysselsatta i beredskapsarbeten.
I juli 1968 var motsvarande
siffra icke fullt 15 000. Varje dag därefter
har de i beredskapsarbeten sysselsatta
varit ungefär 5 000 flera än under
motsvarande tid föregående budgetår,
alltså från juli fram till november och
december. Under denna tid föregående
Onsdagen den 19 februari 1969
Nr 7
13
budgetår steg kurvan för igångsättningarna
ungefär lika brant som under
innevarande budgetår. Emellertid var
antalet i beredskapsarbeten sysselsatta
under januari i år, när regeringen lade
fram sin proposition, 1 500 ä 2 000 fler
än i fjol.
Lägg alltså märke till att man i det
vällovliga syftet att hålla de redovisade
arbetslöshetstalen nere under sommaren
1968 till och med september — herr Fagerlund
nämnde i sitt anförande denna
månad som viktig — hade så många
fler sysselsatta i beredskapsarbeten. Detta
reser självfallet krav på medel för
att man skall kunna genomföra igångsatta
och planerade beredskapsarbeten
enligt planerna.
Det var mot bakgrunden av denna
omständighet som arbetsmarknadsstyrelsen
hemställde om dessa 200 miljoner
kronor. Nu prutar man detta belopp
med 50 miljoner kronor. Vad blir följden?
Redan i februari i år måste det bli
en kraftig reducering av de i gång varande
beredskapsarbetena för att medlen
skall räcka till sådana arbeten i de
mest arbetslöshetsdrabbade områdena.
Den vanliga nedtrappning, som sker inför
säsonguppgången under våren och
sommaren, satte i fjol in först vid mars
månads utgång.
Det är enligt min mening felaktigt att
göra en sådan volymjämförelse, eftersom
igångsättningen av beredskapsarbeten
under innevarande budgetår började
så mycket tidigare än under föregående
år, något som var bra och angeläget. Jag
kan inte finna att detta skäl, som redovisades
av herr Fagerlund, äger någon
större giltighet.
Herr Fager lund framhöll i sitt anförande
att det är angeläget att dessa miljoner
som nu anvisas på tilläggsstat används
till väl planerade och väl projekterade
arbeten, så att man inte i något
slags panik försöker skapa sysselsättningstillfällen.
Det är emellertid inte
däri problemet ligger. Sedan länge planerade
arbeten, som satts i gång under
Beredskapsarbeten m. m.
denna vinter, måste nu abrupt avbrytas,
därför att medelstillgången inte blir den
som arbetsmarknadsstyrelsen hade skäl
att räkna med.
Såvitt jag vet hade inte regeringen
och arbetsmarknadsstyrelsen i september
och dessförinnan några delade meningar
när det gällde planerna på att
starta beredskapsarbetena tidigare än
under föregående år.
Beträffande objektvalen kan jag referera
till att två kommunalnämndsordförande
ringt mig och frågat, om det verkligen
är sant att det inte längre finns
några pengar att få till statskommunala
beredskapsarbeten. Det är nämligen det
besked de har erhållit. Nej, det kan inte
finnas några pengar till att starta ens
angelägna och välplanerade beredskapsarbeten
när man reducerar anslagen så
att de beredskapsarbeten som redan är
i gång inom området måste skäras ned.
Jag vill sedan beröra talet om att man
skall gå över till dagsverksbilligare projekt.
Detta är något som man redan eftersträvat
och som man väl haft en viss
framgång med. Jag vill påstå — jag tror
att herr Nilsson i Tvärålund också gjorde
det — att det inte är möjligt att under
pågående beredskapsarbetssäsong
plötsligt hitta nya objekt som är angelägna
och samtidigt billigare per man
och dag än de som är i gång. Dagsverksbilligare
projekt kan man ha som en
målsättning när det gäller planeringen
för nästa års beredskapsarbeten, men
man kan inte ställa krav på att förändringar
skall göras från den ena dagen
till den andra mitt i vintern.
Vi har från centerpartiets sida påpekat
att det är nödvändigt att beredskapsarbetena
inriktas på investeringar som
är angelägna och högaktuella inom respektive
områden, och vi har då fäst
uppmärksamheten på vägsituationen; vi
har framhållit behovet av medel för underhåll
och medel för byggnad av vägar.
Jag vågar påstå — trots att herr Fagerlund
som ser saken från sin horisont
har annan uppfattning — att det inte är
14
Nr 7
Onsdagen den 19 februari 1969
Beredskapsarbeten m. m.
så, att det såsom beredskapsarbeten i
Norrland byggs vägar som inte är ytterligt
angelägna. Tala med vägdirektörer,
tala med vanliga bilister eller med representanter
för näringslivet norröver i
landet och herr Fagerlund skall få en
rikhaltig karta på mycket angelägna
projekt, som får hållas utanför femårsplanen
därför att medel saknas.
Om man nu vill göra allvar av talet att
gå över till vad man kallar dagsverksbilliga
projekt, så kan man möjligen
göra det genom att avbryta ett vägarbete
där staten som regel bär 100 procent av
kostnaderna och i stället försöka få till
stånd ett statskommunalt beredskapsarbete
där staten bara behöver bidra med
33 procent eller i bästa fall — sett ur
kommunens synpunkt — med 50 procent.
Då blir det i varje fall billigare för
staten, och då räcker det statliga tillskottet
på 150 miljoner en bit längre.
Detta innebär ett fullföljande av en politik
som förts under många år. Titta på
statens andel i procent av beredskapsarbetenas
totala kostnad 1957/58! Den
var då 90 procent. Den har undan för undan
sjunkit för att under 1968/69 vara
beräknad till 69 procent. Detta anser vi
är en felaktig utveckling. Menar man
allvar med solidaritetsresonemanget
skall man inte ha som främsta ambition
att konstruera beredskapsarbetena så,
att en tung börda för upprätthållande av
sysselsättningen läggs på kommuner som
redan har bekymmer med sin ekonomi
just på grund av arbetslösheten.
Det är mot den här bakgrunden som
vi i vår motion inte har bundit oss för
det exakta belopp, som skall tas av bilskattemedel.
Vi använder exakt samma
teknik som statsrådet själv och föreslår
att man av bilskattemedel disponerar si
och så mycket. Och hur mycket man i
praktiken kommer att disponera blir beroende
på i vilken utsträckning som just
vägarbeten ingår i totalvolymen av beredskapsarbeten.
Låt mig understryka vad herr Nilsson
i Tvärålund och jag tror även herr Mun
-
debo var inne på, nämligen att den här
prutningen har man från regeringens
och de socialdemokratiska ledamöternas
sida i statsutskottet inte satt in bara på
de allmänna beredskapsarbetena utan
också när det gäller de särskilda beredskapsarbetena,
d. v. s. de som anordnas
för arbetskraft som är lokalt bunden eller
på grund av andra omständigheter,
t. ex. handikapp av något slag, icke har
särskilt stora förutsättningar att få arbete
i den öppna marknaden. Det är ju
väl omvittnat att det föreligger alldeles
speciella svårigheter, t. o. m. i en uppåtgående
konjunktur, för dessa människor
att erhålla arbete i den öppna marknaden,
och man använder därför många
olika instrument för att bereda sysselsättning
åt dessa människor — halvskyddad
verksamhet, skyddad verksamhet,
industriella beredskapsarbeten och
näringshjälp o. s. v. Men till och med
där sättes nu in en prutning.
Det är mycket överraskande att erfara
denna inställning från socialdemokraternas
sida några månader efter valet,
när de före valet ägnade sig åt att
försöka övertyga allmänheten i detta
land om att ett avgörande villkor för att
samhället skulle vara berett satsa på att
ge sysselsättning åt människorna i fortsättningen
låg i att socialdemokratin
fick förnyat mandat att regera. Ni bär
fått det, men reaktionen på en hemställan
från den myndighet som har att ytterst
svara för sysselsättningen blir sådan
som vi nu har fått erfara.
Låt mig helt vid sidan av det som
egentligen är föremål för kammarens
överläggning i dag göra en liten notering
i marginalen. Det gäller framför
allt skogslänen och de särskilda beredskapsarbetena.
På grund av det yttre
tryck som ligger i att arbetslöshetssiffrorna
erfarenhetsmässigt blir högre på
vintern — det är en säsongeffekt — brukar
man öka volymen på beredskapsarbetena
vintertid. Totalsiffrorna för arbetslösheten
är under sommaren mycket
lägre och då kan man ha en mindre vo
-
Onsdagen den 19 februari 1969
Nr 7
15
lym på beredskapsarbeten. Men om vi
tittar på effekten för den enskilde Karlsson
finner vi att han får gå i beredskapsarbete
under vintern och då ofta
ha bekymmer med snö, tjäle och annat.
Resultatet per insatt timme blir därför
något mindre beroende på att han är
hänvisad till att arbeta under dessa omständigheter.
När sommaren kommer
och de totala arbetslöshetssiffrorna
sjunker drar man in beredskapsarbetet,
och Karlsson blir hänvisad till ersättning
antingen från arbetslöshetskassan
eller i form av äldrestödet.
Jag undrar om det inte finns skäl att
se över detta. Om vår avsikt är — och
den borde vi ha lätt för att vara ense
om — att få ut så mycket som möjligt
i effekt av varje insatt krona i beredskapsarbeten,
och om vi inte kan hålla
människorna i arbete året runt, vore
det rimligare att erbjuda arbetstillfällen
på sommaren när utbytet per krona
blir högre. Skall vi ändå acceptera att
ge dem ersättning ur arbetslöshetskassa
eller äldrestöd under någon period
av året tror jag att det vore klokt att
de får sådan ersättning under vintern.
Detta är ytterligare ett skäl till att
inte göra denna abrupta prutning, som
skulle innebära att volymen av beredskapsarbeten
skulle komma att ligga på
en mycket låg nivå vid vårens ingång.
Herr talman! Jag ber att få instämma
i det yrkande som herr Nilsson i
Tvärålund har framställt.
Herr FAGERLUND (s) kort genmäle:
Herr talman! Först vill jag säga till
herr Fälldin, att jag tydligt och klart
har uttalat att jag för min del tror att
det finns angelägna vägbyggnadsarbeten
uppe i Norrland. Men det är ni som
absolut vill ha en specialdirigering av
vissa medel till vägarbeten, och det måste
väl bero på att ni inte anser att det
finns andra lika angelägna arbeten.
Jag tycks vara en dålig pedagog, eftersom
jag inte har lyckats förklara detta
för herr Fälldin. Arbetsmarknadssty
-
Beredskapsarbeten m. m.
relsen begärde själv medel till 4 miljoner
dagsverken under innevarande budgetår.
Om de pengar som har anvisats
i den ordinarie budgeten inte skulle räcka
till mer än 2,8 miljoner dagsverken,
skulle vi komma upp i en dagsverkskostnad
på 380 kronor för allmänna och
190 kronor för särskilda beredskapsarbeten.
Om man tar dessa belopp som
utgångssiffror måste väl centern och
folkpartiet bygga på sina bud ytterligare.
Tillåt mig säga att det inte är fråga
om att pruta på de dagsverkskostnader
som redovisas för budgetåret 1967/68.
Där redovisas 247 kronor för allmänna
beredskapsarbeten. Jag har höjt detta
belopp till 250 kronor i min beräkning.
För särskilda beredskapsarbeten
redovisas 123 kronor, och det beloppet
har jag höjt till 125 kronor. Därmed
kommer jag upp till 4,2 miljoner dagsverken.
Huvudsaken är väl att vi får
omkring 4 miljoner dagsverken — låt
oss säga att antalet ligger någonstans
mellan 3,8 och 4,2 miljoner; varken
herr Fälldin eller jag kan påstå att det
skall bli absolut på pricken när vi föreslår
4 miljoner dagsverken. Till detta
räcker det belopp som utskottsmajoriteten
föreslår, om vi räknar med samma
dagsverkskostnader för de beredskapsarbeten
som arbetsmarknadsstyrelsen
nu bär begärt som anvisades för budgetåret
1967/68.
Arbetsmarknadsstyrelsens hemställan
kom i september månad. Jag är inte säker
på vilken uppfattning man har där
i dag, eftersom arbetsmarknadsstyrelsens
begäran gjordes fem månader innan
vi nu skall fatta beslut.
Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Det bör inte vara obekant
för herr Fager lund att den neddragning
av beredskapsarbeten som har
skett har oroat såväl kommunalmän som
— och inte minst — enskilda. Jag känner
till från min egen hemkommun att
16
Nr 7
Onsdagen den 19 februari 1969
Beredskapsarbeten m. in.
vi har fått avslag på framställningar
om väl planerade statskommunala beredskapsarbeten.
Denna nedprutning är ett stort bekymmer
framför allt för de handikappade.
Herr Fagerlund och jag var tillsammans
på en studieresa i förra veckan,
och då hörde vi väl båda vilka bekymmer
som uttalades beträffande möjligheterna
att placera handikappade
personer efter den nedskärning av beredskapsarbetena
som var aviserad.
Det är väl också så, herr Fagerlund,
att det inte bara gäller att bestämma
sig för 4 miljoner dagsverken eller vad
det nu kan vara. Vad vi vill är ju att
skapa sysselsättning åt människor som
är arbetslösa. Enligt vår bedömning blir
detta inte möjligt med det förslag som
statsutskottets majoritet i enlighet med
Kungl. Maj:ts proposition nu hemställer
att riksdagen skall godkänna.
.Tåg kan inte heller förstå herr Fagerlunds
logik när han av våra motioner
och reservationer och av vad jag sagt i
mitt tidigare anförande kunde dra slutsatsen,
att vi skulle anse att vägbyggen
i Norrland inte skulle vara angelägna.
Det är ju tvärtom därför att vi anser
vägbyggnader mycket angelägna som vi
liar motionerat om att beredskapsarbeten
i större utsträckning än vad Kungl.
Maj :t anser skall få utföras i form av
vägarbeten.
Sedan vill jag ställa en fråga till herr
Fagerlund: Anser herr Fagerlund att
det är riktigt att beträffande arbetslöshetsarbeten
övervältra kostnadsansvaret
på kommunerna i större utsträckning
än vad som har skett?
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Jag skall på en enda
punkt kommentera herr Fagerlunds inlägg.
Herr Fagerlund menade att en anvisning
av ytterligare 40 miljoner kronor
för vissa försvarsarbeten skulle vara
ett rent försvarsanslag och därför
tydligen mindre angeläget. Det skulle
alltså enligt herr Fagerlund vara mind
-
re angeläget att ge människor arbete just
därför att det gällde försvarsarbeten.
Herr Fager lund filosoferade också
över den avvägning som skulle ha skett
mellan försvar och vägar vid medelsanvisningen.
Jag skall inte här diskutera
försvarsanslagens nivå utan endast
framhålla att motiveringen för vår motion
i första hand är sysselsättningsläget
i norrlandslänen. Detta framgår också
av motionen II: 637, där det sägs, att
sysselsättningssituationen i norrlandslänen
fortfarande är klart otillfredsställande.
Mot den bakgrunden anser vi det
riktigt att ytterligare medel ställs till
förfogande.
Regeringen har för övrigt också ansett
det motiverat att i försvarshuvudtiteln
för nästa budgetår ställa medel
till förfogande för byggnadsarbeten
in. in. inom försvaret. Vi delar den uppfattningen
men anser det möjligt att sätta
i gång dessa arbeten redan nu och är
därför beredda att ställa pengar till förfogande
redan för detta budgetår. Det
centrala, herr talman, är ju att det finns
välplanerade och angelägna projekt och
att människor kan få sysselsättning genom
att vi sätter i gång de projekten.
Eftersom det finns projekt och då det
finns många människor utan arbete är
det fullt motiverat att ställa ytterligare
medel till förfogande.
Herr FAGERLUND (s):
Herr talman! Jag fick ju en direkt
fråga. Först vill jag emellertid säga att
det inte är något som helst tvivel om
att vi skall ge människorna arbete. Det
gäller 4 miljoner dagsverken, som icke
jag utan arbetsmarknadsstyrelsen har
beräknat att vi behöver sätta i gång under
detta budgetår. Det anser vi att
pengarna räcker till.
Med anledning av hur herr Mundebo
uppfattade vad jag sagt om försvaret
och de jämförelser han i det sammanhanget
gjorde vill jag nämna att i motionen
1:423 står följande: »Enligt
vår uppfattning måste den fram -
Onsdagen den 19 februari 1969
Nr 7
17
tida planeringen av det svenska försvaret
ske på en högre planeringsnivå.
---» Det är ju det som ligger
till grund för denna diskussion, och
det är detta uttalande jag tycker är
ganska konstigt.
Vad beträffar frågan till mig, om jag
anser att kostnaderna skall övervältras
på kommunerna, vill jag säga att jag
anser att vi skall ha statliga beredskapsarbeten.
Men de statskommunala beredskapsarbetena
innebär ju i många fall
att staten övertar vissa kostnader som
kommunerna annars skulle ha på grund
av att vissa för kommunen angelägna
byggnadsprojekt byggs med statsbidrag.
Det tycker jag är absolut riktigt. Jag
tycker inte att vi skall övervältra kostnader
från staten på kommunerna, och
det kommer vi inte heller att göra enligt
utskottets förslag.
Herr FÄLLDIN (ep):
Herr talman! Får jag först till herr
Fagerlund säga att det måste vara en
medveten förvrängning av vad vi har
sagt och skrivit när herr Fagerlund påstår,
att vi absolut vill ha en bindning
till vägarbetena. Läs klämmen i vår motion,
läs klämmen i reservationen och
jämför formuleringen med den formulering
statsrådet har använt i sin kläm!
Vi talar om att förslagsvis — observera
förslagsvis — så och så mycket skall få
disponeras av bilskattemedel. Vi har
höjt totalramen och därför också det
belopp som skulle tas från bilskattemedlen.
Eftersom det skett en viss upplagring
av dessa medel kan vi inte se att
det ligger något fel häri — det ökar
möjligheterna att tillvarata angelägna
projekt.
Herr Fager lund sade vidare att han
med utnyttjande av några siffror kommit
fram till att arbetsmarknadsstyrelsen
behöver exakt 150 miljoner kronor
för att uppnå de mål den själv uppsatt.
Det tjänar kanske inte så mycket till att
herr Fagerlund och jag står här och
jämför våra kunskaper i multiplikation.
Beredskapsarbeten m. m.
Jag vill därför välja en annan metod
och ställa frågan: Innebär herr Fagerlunds
påstående då det gäller räkneövningarna
att han funnit att arbetsmarknadsstyrelsen
räknat fel på 50 miljoner
kronor, eftersom den ju hemställt om
200 miljoner kronor på tilläggsstat för
att kunna uppfylla de egna målen? Jag
skall inte säga mer i denna frågan.
Herr Fagerlund upprepade att arbetsmarknadsstyrelsen
skrev detta i september,
varefter han kom med ett avslöjande
besked ifrån talarstolen. Han sade
nämligen att han inte visste vad arbetsmarknadsstyrelsen
tycker i dag. Det
känner alltså herr Fagerlund som deltagit
i realbehandlingen i statsutskottet
inte till. Men det hade inte inneburit
några svårigheter att be generaldirektören
eller överdirektören komma till
statsutskottet för att redovisa hur man
ser på behovet av medel för att driva
beredskapsarbeten i den utsträckning
som styrelsen planerat med regeringens
goda minne. Eftersom det är ofint att
hänvisa till omdömen som fälls i styrelser
där debattprotokoll inte skrivs skall
jag inte tillåta mig att för kammarens
ledamöter återge vad generaldirektören
sade beträffande beredskapsarbeten och
de åtgärder styrelsen tvingades vidta
just på grund av den prutning statsverkspropositionen
innebar, då han
omedelbart efter statsverkspropositionens
framläggande redovisade dess innehåll
med avseende på arbetsmarknadsstyrelsens
kompetensområde.
Herr MUNDEBO (fp):
Herr talman! Får jag för herr Fagerlunds
information meddela — jag beklagar
att mitt inlägg kommer sent men
jag förutsatte att herr Fagerlund läst
motionerna — att den motion han citerade
i sitt förra anförande, 1:423,
gäller förberedelser för ett nytt försvarsbeslut
och diskussion av formerna
för en planering härför, medan den
motion som berör anvisningar av
medel för sysselsättning har beteck
-
18
Nr 7
Onsdagen den 19 februari 1969
Beredskapsarbeten m. m.
ningen II: 637. Där framhålles klart att
motiveringen är det rådande arbetsmarknadspolitiska
läget i Norrland. Jag
anser att vi inte behöver resonera om
motiveringarna. I likhet med regeringen
menar vi att det är motiverat att ställa
medel till förfogande för byggnadsarbeten
inom försvaret. Dessutom anser vi
att dessa arbeten kan genomföras redan
under innevarande budgetår. Men det
centrala är ju att det finns angelägna
och välplanerade projekt och många
människor utan arbete och att vi genom
att anslå ytterligare medel kan ge vederbörande
sysselsättning.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr TALMANNEN yttrade:
Propositioner framställes först beträffande
utskottets yttrande i de delar
som avses i reservationerna 1 och 2.
Därefter företas utskottets hemställan
till avgörande momentvis och slutligen
ställes proposition beträffande de delar
av utskottets yttrande, varom beslut
icke tidigare fattats.
Utskottets yttrande beträffande vägarbeten
m. m. i skogslänen
Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets yttrande,
dels ock på godkännande av
det i reservationen 1) anförda yttrandet;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i
Tvärålund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets yttrande i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser
vägarbeten m. m. i skogslänen, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det i reservationen 1) av herr Axel Andersson
m. fl. anförda yttrandet.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 135
ja och 66 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande.
Utskottets yttrande beträffande vissa
försvarsarbeten
Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
yttrande, dels ock på godkännande av
det i reservationen 2) anförda yttrandet;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:
Den, som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets yttrande i utskottets
utlåtande nr 27, såvitt avser vissa försvarsarbeten,
röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt
det i reservationen 2) av herr Axel
Andersson m. fl. anförda yttrandet.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
Onsdagen den 19 februari 1969
Nr 7
19
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 89 nej.
Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande.
Utskottets hemställan
Mom. 1
Utskottets hemställan bifölls.
Mom. 2
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den,
som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 27, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Nils-Eric Gustafsson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 152 ja och 44 nej, var
-
Åtgärder till hjälp åt ensamstående
jämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
M o m. 3
Utskottets hemställan bifölls.
Utskottets yttrande i de delar beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats
Godkändes.
§ 8
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde,
nr 29, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde, och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående livränta till vissa
personer.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 9
Åtgärder till hjälp åt ensamstående
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av motioner
om åtgärder till hjälp åt ensamstående.
Till allmänna beredningsutskottet
hade hänvisats de likalydande motionerna
I: 91 av herr Eric Peterson m. fl.
och 11:110 av fru Frsenkel m.fl., vari
hemställdes att riksdagen hos Kungl.
Maj:t måtte hemställa om en skyndsam,
allsidig översyn av de problem och svårigheter
som mötte olika kategorier en
-
3*—■Andra kammarens protokoll 1969. Nr 7
20
Nr 7
Onsdagen den 19 februari 1969
Åtgärder till hjälp åt ensamstående
samstående i samhället samt framlägga
förslag till effektiva åtgärder för att avhjälpa
och undanröja dessa problem och
svårigheter.
Utskottet hemställde,
att de likalydande motionerna I: 91
och II: 110 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Eric Peterson (fp) och Kilsmo (fp),
fröken Stenberg (m) samt herrar Ernst
Olsson (ep), Svanström (ep), Blomquist
(m), Larsson i Borrby (ep), Rimås
(fp), Nilsson i Bästekille (m), Johansson
i Skärstad (ep) och Andersson
i Örebro (fp), vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 91 och II: 110
hos Kungl. Maj:t måtte hemställa om en
skyndsam allsidig översyn av de problem
och svårigheter som mötte olika
kategorier ensamstående i samhället
samt framlägga förslag till effektiva åtgärder
för att avhjälpa och undanröja
dessa problem och svårigheter.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr RIMÅS (fp):
Herr talman! För dem som inte är
nykomna till riksdagen är denna fråga
en gammal bekant. Utskottet redovisar
ju att de första motionerna från folkpartiet
om åtgärder till hjälp åt ensamstående
behandlades år 1965 och
att motioner med samma innehåll sedan
återkommit varje år. I fjol bordläde
allmänna beredningsutskottet motionerna
till höstriksdagen, och de kom
upp till behandling rätt sent. I år behandlas
motionerna i utskottets utlåtande
nr 1. Det betyder att det har förflutit
mycket kort tid sedan vi förra
gången diskuterade frågan. Det är därför
inte min mening att nu ta upp någon
större sakdebatt. Jag vill bara beklaga
att vi skall hålla på och tvista om
det tekniska förfaringssättet för att få
ordning på dessa problem — om det
skall vara en allsidig översyn, som vi
reservanter menar, eller om de olika
pågående utredningar i vilka dessa problem
så att säga flyter in skall få utgöra
tillräckligt underlag, som utskottsmajoriteten
menar. Under det att vi diskuterar
denna tekniska fråga får ju de
ensamstående det gäller sitta emellan.
Nästan varje vecka blir vi genom
pressen påminda om de ensamståendes
problem i olika varianter. Förra veckan
läste vi om den polioskadade kvinnan
som fått 177 kronor i månaden till
hjälp till en invalidbil — men så upptäckte
man att hon var änka och alltså
ensamstående, och då kunde bidraget
inte utgå. Om emellertid maken levat
och haft låt mig säga 200 000 kronor i
inkomst skulle bidraget ha kunnat utbetalas!
Det
är sådana här fullkomligt horribla
saker som vi inte har klarat ut och
som vi motionärer och reservanter menar
att man skyndsamt bör se till att få
någon ordning på.
Jag skall nöja mig med det anförda
och yrkar bifall till reservationen av
herr Eric Peterson m. fl. Jag gör det
med en viss frimodighet, ty jag är övertygad
om att tiden verkar för minoritetens
uppfattning i denna fråga. Vi måste
få till stånd en allsidig utredning som
ser över alla dessa problem, så att vi
snart kan nå resultat.
Herr GÖRANSSON (s):
Herr talman! Som herr Rimås mycket
riktigt säger är det inte så många månader
sedan denna fråga var föremål
för riksdagens behandling, och inte heller
jag kan därför finna skäl för att vi
skulle behöva ha någon längre debatt i
dag. Jag tror att alla partier är överens
om att det är många väsentliga och
angelägna problem som måste lösas inte
bara för denna grupp utan även för
alla andra. Men utskottsmajoritetens
mening är att en utredning inte kan
Onsdagen den 19 februari 1969
Nr 7
21
ha som enda utgångspunkt att det gäller
ensamstående.
Herr Rimås anförde ett exempel på
vilka problem de handikappade kan
ställas inför. Men han sade också att
om andra bestämmelser funnits skulle
ersättning ha kunnat utgå. Men vad vi
i utskottsmajoriteten vill ha sagt, är Just
att frågan om de ensamstående handikappades
problem bör lösas, inte med
utgångspunkt från att de är ensamstående
utan från att de är handikappade.
Det är alltså detta som utgör det
verkliga motivet för vår ståndpunkt.
Förhållandet är detsamma beträffande
boendeservice och när barnfamiljer
kommer med i bilden o. s. v. Problem
som de ensamstående har kan flerbarnsfamiljer
också ha i lika hög grad.
Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten utan vill bara yrka bifall till
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 1.
Herr RIMÅS (fp):
Herr talman! Jag vill också understryka
att vi är överens i själva sakfrågan.
Det är som jag nämnde enbart
beträffande den tekniska frågan om
hur man skulle utreda problemet som
vi har kommit in på var sin linje.
Jag vill bara påpeka att även om det
är riktigt att samhällets reformpolitik
främst inriktas på grupper, så kan man
inte komma ifrån det förhållandet att
man inte kan sortera in alla människor
i grupper. Man kan inte bortse från att
vissa problem för de ensamstående aldrig
kan lösas integrerade i likartade
problem för andra grupper. Jag anförde
just ett sådant exempel. En del av
de ensamståendes problem är för speciella
för att kunna behandlas i några
kollektiva sammanhang och därför
fordras i många fall en särbehandling
av dessa problem för att de skall uppmärksammas
och bli lösta. Det är här
vi skiljer oss åt och, herr talman, det
problemet kvarstår alltjämt.
Åtgärder till hjälp åt ensamstående
Herr GÖRANSSON (s):
Herr talman! Låt mig ta ett annat
exempel: vårdfrågan. Yi vet ju att regeringen
i årets statsverksproposition
har aviserat en höjning av anslagen till
den sociala hemhjälpen från 105 till
135 miljoner kronor. Jag är övertygad
om att den reformen också kommer de
ensamstående till del och den ingår
alltså bland de olika reformer som genomförs
på områden där människor
har problem. Men visst skulle vi vilja
gå fram snabbare, det tror jag vi alla
är överens om. Men med hänsyn till att
förbättringar behövs på så många områden
måste man koncentrera sig på de
mest väsentliga behoven.
Jag skulle än en gång vilja återkomma
till det faktum att de ensamstående
berörs av bestämmelser på många olika
områden. När man nu har kommit på
att ensamstående handikappade har
sämre betingelser än gifta, skulle det då
inte vara bättre om man kunde lösa
problemen inom ramen för de bestämmelser
som gäller just för handikappade
över huvud taget?
Härmed var överläggningen slutad.
Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Rimås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 1, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Peterson
m. fl.
22
Nr 7
Onsdagen den 19 februari 19G9
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rimås begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
112 ja och 81 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 10
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 2, i anledning av
motioner om högtidlighållande av femtioårsminnet
av den kvinnliga rösträttens
införande.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 11
Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 för kungl. hov- och
slottsstaterna;
nr 12, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 inom civildepartementets
verksamhetsområde;
nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1969/
70 till oförutsedda utgifter;
nr 58, i anledning av vissa i statsverkspropositionen
behandlade för flera
huvudtitlar gemensamma frågor;
nr 59, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1969/
70 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster;
nr
60, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1969/70; och
nr 61, i anledning av Kungl. Maj :ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1969/
70.
Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 57, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående verkställd granskning
av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning.
§ 12
Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 18, med förslag till förordning
om ändring i förordningen den 6
juni 1968 (nr 430) om mervärdeskatt,
överlämnats till kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 13
Meddelande om enkla frågor
Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:
herr Eriksson i Bäckmora (ep), till
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående tillhandahållandet
av deklarationsblanketter, och
fru Dahl (s), till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
cykeltolkningen vid militära övningar.
§ 14
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.25.
In fidem
Sune K. Johansson
Torsdagen den 20 februari 1969
Nr 7
23
Torsdagen den 20 februari
Kl. 15.30
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.
§ 1
Svar på fråga ang. fördelningen av
ansvaret mellan manlig och kvinnlig
personal inom försvaret
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade:
Herr
talman! Fru Jonäng har frågat
om jag vill redogöra för min principiella
inställning till fördelningen av ansvaret
inom försvarsmakten mellan män
och kvinnor och vilka åtgärder jag avser
att vidta i denna fråga.
Det militära försvaret bygger på allmän
värnplikt för män. Vissa kvalificerade
befattningar i krigsorganisationen
skall skötas av personal som är anställd
redan i fred. Härav är många kvinnor,
t. ex. inom förvaltningen. Bland de män
och kvinnor som deltar i den frivilliga
försvarsverksamheten kvalificerar sig
många till viktiga poster i krigsorganisationen.
För civilförsvaret finns civilförsvarsplikt
för både kvinnor och män.
Verksamheten i fred för det militära
försvaret avser främst utbildning, operativa
förberedelser och åtgärder för att
trygga tillgången på förnödenheter. 1966
års värnpliktskommitté har framhållit
att det är vänsentligt att kvinnorna har
möjligheter att medverka aktivt i den
omfattande samhällsfunktion som det
militära försvaret utgör. Chefen för flygvapnet
undersöker möjligheterna och
lämpligheten av att anställa kvinnor i
ökad utsträckning.
Enligt min mening gäller det framför
allt att få rätt person på rätt plats. Erfarenheterna
visar att kvinnor kan svara
för viktiga funktioner i vårt försvar. Jag
räknar med att kvinnorna efter hand
kommer att tas i anspråk i större utsträckning
än nu.
Vidare anförde
Fru JONÄNG (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.
Bakgrunden till frågan är det initiativ
som flygvapenchefen tog i fjol, när han
lade fram sitt förslag om kvinnor i militära
och civilmilitära befattningar inom
flygvapnet, vilket sedan varit ute på remiss
hos olika militära instanser.
Det som jag tycker är speciellt intressant
med denna fråga är att den har
förts fram av ledningen för flygvapnet.
Det är inte kvinnorna själva som har begärt
att få bli anställda i militära och
civilmilitära karriärer. Detta gör att vi
redan från början får denna fråga så att
säga på rätt köl. Den blir inte främst en
kvinnosaksfråga, utan det blir en fråga
om ett led i samhällsutvecklingen och
en anpassning till denna. Detta tycker
jag är värdefullt.
Min principiella uppfattning är att
män och kvinnor tillsammans bär upp
samhällsarbetet och att vi har samma
ansvar och samma skyldigheter. Inom
alla områden av arbetslivet där så är
möjligt bör män och kvinnor samverka.
Ur samhällets synpunkt måste det vara
av allra största vikt att man inom arbetslivets
alla områden får bredast möjliga
rekryteringsbas, alltså både män
och kvinnor, och att man använder sig
av alla de personalresurser — alltså
män och kvinnor — som vårt utbildningssamhälle
ger. Först då utnyttjar vi
24
Nr 7
Torsdagen den 20 februari 1969
Svar på fråga ang. Villingsbergs skjutfält
ning av beredskapsarbeten
effektivt våra personella resurser i landet.
Det är, som jag ser det, från denna
grundsyn man måste utgå.
De remissvar på flygvapenchefens
förslag som kommit in är intressanta att
ta del av. Flera svar är positiva, men
flera ger också uttryck för en reaktionär
samhällssyn. Så finner t. ex. försvarsstaben
inte omöjligt att kvinnorna stannar
hemma vid en mobilisering. Detta innebär
en stor misstro mot kvinnors sätt att
uppfylla sin plikt och sitt ansvar inom
arbetslivet, och jag frågar mig vilka
grunder man har för ett sådant ställningstagande.
Chefen för försvarsstaben viftar bort
hela frågan med att den inte är så angelägen
att man kan avdela arbetskraft för
en vidare utredning, och det anföres
också från något håll praktiska svårigheter
när det gäller sanitära anordningar.
Några instanser har ansett att anställning
av kvinnor bör ske först sedan
det visat sig vara omöjligt att rekrytera
män. Jag skulle vilja ha en försäkran
från försvarsministern att sådana negativa
synpunkter inte kommer att läggas
till grund för en bedömning av frågan
om kvinnor i militära och civilmilitära
karriärer.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 2
Svar på fråga ang. Villingsbergs
skjutfält
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade:
Herr
talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat mig när utredningen rörande
möjligheterna till ändrad dragning
av Villingsbergs skjutfälts östra
gräns till förmån för det utanför liggande
fritidsområdet beräknas vara klar.
Försvarets fastighetsnämnd har i uppdrag
att göra denna utredning. Jag har
— Svar på fråga ang. företagen minsk
inhämtat
att utredningen i princip är
avslutad och att fastighetsnämnden
kommer att framlägga förslag i frågan
omkring den 1 april 1969.
Vidare anförde
Herr ANDERSSON i Örebro (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min fråga.
Det har gått två år sedan jag framställde
en interpellation till statsrådet om
möjligheten att göra en arrondering av
gränsen mellan Villingsbergs skjutfält
och fritidsområdet där. Jag fick inget
svar av statsrådet på interpellationen,
utan saken behandlades i stället så att
statsutskottet i utlåtande över en motion
av kammarens nuvarande talman,
herr Allard, tog upp mitt förslag i skjutfältsfrågan,
beroende på att försvarets
fastighetsnämnd i sitt remissyttrande
omnämnt interpellationen. Nu framgår
det av statsrådets svar att utredningen
blir klar i april månad, och jag är tacksam
för det. Jag vet att försvarsministern
känner väl till det stora intresse som vi
i örebroregionen hyser för det aktuella
fritidsområdet. Vi vill ha en vettig gräns
ordnad mot skjutfältet —• detta är angeläget
framför allt därför att Örebro stads
idrottsstyrelse planerar en utbyggnad av
Ånnaboda friluftsgård. Vi är alltså mycket
intresserade av att få ta del av utredningens
förslag.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Svar på fråga ang. företagen
minskning av beredskapsarbeten
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:
Herr talman! Herr Eriksson i Arvika
har frågat vilka skäl som föranlett att
beredskapsarbetena skärs ned, vilket innebär
att svårplacerad arbetskraft i
bl. a. Värmlands län blir friställd.
Torsdagen den 20 februari 1969
Nr 7
25
Svar på fråga ang. företagen minskning av beredskapsarbeten
Anledningen till att beredskapsarbetena
kommer att skäras ned är att efterfrågan
på arbetskraft har ökat betydligt
under de senaste månaderna och att
denna uppgång väntas fortsätta. I skogslänen,
dit bl. a. Värmlands län räknas,
sker neddragningen i en långsammare
takt än i andra delar av landet. Sysselsättningen
i beredskapsarbeten i Värmlands
län är nu den högsta den någonsin
har varit, och så kommer att vara fallet
även i mars. Först i april blir antalet
beredskapsarbetare i länet mindre än
under motsvarande tid förra året. Vad
gäller enbart de särskilda beredskapsarbetena
för handikappade kommer dessa
t. o. m. mars att ligga på en betydligt
högre nivå än under motsvarande tid år
1968 och avsevärt högre än under motsvarande
tid åren 1966 och 1967.
Vidare anförde:
Herr ERIKSSON i Arvika (fp):
Herr talman! Låt mig först slå fast att
jag i princip delar statsrådet Holmqvists
uppfattning att beredskapsarbetena om
möjligt skall begränsas när sysselsättningsmöjligheterna
i den öppna arbetsmarknaden
är bättre. Detta är en självklar
sak, som jag tycker att vi inte behöver
diskutera.
Men vad som är allvarligt med det
varsel som utgått från arbetsmarknadsstyrelsen
om en tidig och hård nedskärning
av beredskapsarbetena är att nedskärningen
i så stor utsträckning drabbar
personer som är svåra att omplacera
—- äldre friställda skogsarbetare och
andra personer som av olika anledningar
är handikappade att utföra arbetsuppgifter
i förvärvslivet. För dessa människor
är det föga tröst att få reda på att
det finns arbetstillfällen i andra delar
av landet, ty de kan inte omplaceras
till dessa sysselsättningsobjekt. Resultatet
blir att vederbörande i mycket
stor utsträckning måste bli föremål för
annan samhällsinsats. Det är detta verkliga
förhållande som skapat så stor oro
ute i landet, vilket omvittnades från
flera håll i gårdagens debatt här i kammaren.
Jag ber att få tacka statsrådet Holmqvist
för svaret, men jag skulle vilja fråga
om jag får tolka det så, att de särskilda
beredskapsarbetena just i dessa
skogslän i varje fall inte kommer att helt
upphöra. Om så inte är fallet, låt mig då
ställa en följdfråga, som jag finner självklar
i detta sammanhang: Om de nya
signalerna från arbetsmarknadsstyrelsen
kommer att fullföljas och dessa tidigare
arbetslösa personer blir friställda
också från sina beredskapsarbeten, kommer
då arbetsmarknadsmyndigheterna
att genom annan satsning i form av
skyddad sysselsättning e.d. skapa sysselsättningstillfällen
för dessa, tyvärr rätt
stora grupper? Till dess en bättre lösning
kan redovisas måste man enligt
min mening behålla beredskapssysselsättningen
för svårplacerad arbetskraft
och för lokalt bundna grupper.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Det är en erfarenhet villar
gjort i många sammanhang att man,
när trycket lättar i den samhällsekonomiska
situationen, får vara med om att
i det ena ögonblicket ta ställning till begränsande
åtgärder på en sektor för att
ögonblicket därefter diskutera stimulerande
åtgärder på en annan. Svårigheterna
när en sådan förändring inträffar
är att det inte är möjligt att ge ett exakt
svar, som kan trösta varje enskild människa.
Man kan inte garantera var och
en som är verksam i beredskapsarbete
att det omedelbart står något annat arbete
till förfogande.
Enligt min mening har emellertid herr
Eriksson i Arvika ett alldeles för statiskt
sätt att se på samhället. Det är nämligen
uppenbart att det finns människor
i Värmland som, när den ekonomiska
temperaturen förändras, får möjlighet att
söka sig över till attraktiva anställningar
då de efterfrågas på annat håll. Na
-
Nr 7
26
Torsdagen den 20 februari 1969
Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra att lasarett nedlägges på grund av
läkarbrist
turligtvis återverkar detta också på möjligheterna
för de övriga att vinna anställning.
Det är inte bara fråga om att
vederbörande själv så att säga passar in
i mönstret.
Jag vill gärna nämna att jag har inhämtat
den direkta uppgiften beträffande
sysselsättningen i beredskapsarbeten
för handikappade i Värmland att denna
även under maj och juni kommer att ligga
högre än under fjolåret. Det betyder
således, herr Eriksson, att denna verksamhet
inte kommer att upphöra.
Herr ERIKSSON i Arvika (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka inrikesministern
för det senaste beskedet;
jag tror att hans bedömning är riktig.
Jag har fått fram en utredning om hur
stor grupp av de omkring 1 600 personer
i Värmland, vilka är placerade i beredskapsarbeten,
som tillhör de s. k.
svårplacerade; det är ungefär två tredjedelar.
Detta vittnar om att mitt påstående
är riktigt, att många kommer att få
det mycket besvärligt med sin sysselsättning,
om arbetsmarknadsstyrelsens signaler
skulle fullföljas. Jag har emellertid
tolkat svaret så, att det kommer att göras
en svag nedtrappning och att verksamheten
eventuellt inte kommer att avbrytas
i sin helhet.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på fråga ang. åtgärder för att
förhindra att lasarett nedlägges på
grund av läkarbrist
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Fru Marklund har frågat
om jag vill uttala mig om tänkbara
åtgärder i syfte att förhindra av läkar
-
brist framkallad nedläggning av lasarett.
Principbeslut om att omorganisera
verksamheten vid s. k. odelade lasarett
har fattats av flera landsting. Det har
skett framför allt av två skäl.
Det ena skälet är att en god akutsjukvård
har ansetts fordra lasarett med
specialavdelningar, laboratorier och
andra serviceanordningar. För att klara
en kvalificerad vård med dygnetrunt-funktion
har det ansetts att det behövs
sjukhus med ett så stort befolkningsunderlag
som normallasaretten
har.
Det andra skälet är att det har visat
sig allt svårare att rekrytera läkare för
varaktig tjänstgöring vid odelade lasarett.
Enligt socialstyrelsens bedömning
beror detta mindre på knapphet i fråga
om läkartillgång än på att denna sjukvårdsform
inte anses motsvara moderna
medicinska krav och att läkarna
därför är mindre benägna att för längre
tid tjänstgöra på sådana sjukhus.
Jag är medveten om att sådana
strukturförändringar som det här gäller
kan vålla oro hos befolkningen i ett
övergångsskede. Man bör kunna räkna
med att landstingen tar hänsyn till de
lokala förhållandena när det gäller
att bestämma lämplig form och lämplig
tidpunkt för att verkställa en omorganisation
av ett odelat lasarett. Det
finns exempel på hur man i sådana
sammanhang i stället har omorganiserat
en utvidgad specialiserad öppen
läkarvård kombinerad med vårdplatser
för observationsfall och långtidsvård.
Landstingets bedömning av frågan
hur länge sjukvården på en viss ort
kan och bör bedrivas i form av ett
odelat lasarett beror naturligtvis i hög
grad på möjligheterna att få läkararbetskraft
till ett sådant lasarett. Statens
befogenheter härvidlag är mycket begränsade
enligt gällande sjukvårdslagstiftning.
Socialstyrelsen, som har tagit
upp frågan i sitt betänkande om läkar
-
27
Torsdagen den 20 februari 1969 Nr 7
Svar på frågor ang. statens järnvägars biljettpriser, m. m.
nas vidareutbildning, har förklarat sig
beredd att föreslå särskilda åtgärder
som övergångsvis kan underlätta rekryteringen
av läkare till dessa sjukvårdsenheter.
Jag räknar med att socialstyrelsen
uppmärksamt följer situationen
vid dessa lasarett och att styrelsen så
långt möjligt medverkar till att hithörande
frågor kan lösas på ett tillfredsställande
sätt.
Jag vill tillfoga att ökningen av läkarantalet
i vårt land kommer att bli
ännu mera markant under de närmaste
åren till följd av den ökade läkarutbildningen.
För att redan dessförinnan
få en ytterligare ökning av lälcartillgången
har regeringen genom överenskommelser
med vissa andra länder
medverkat till intagning av utländska
läkare. När det gäller det odelade lasarettet
i Haparanda, som torde ha föranlett
frågan, har jag inhämtat att läkarfrågan
är löst för den närmaste tiden.
Skuille frågan åter aktualiseras är
nämnden för utländska läkare beredd
att pröva möjligheterna att där placera
någon kvalificerad utländsk läkare
med erforderliga kunskaper i svenska
språket.
Vidare anförde:
Fru MARKLUND (vpk):
Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret på min fråga.
Detta är så positivt sett mot den situation
i Haparanda vilken — som statsrådet
just förmodar — var anledningen
till min fråga att jag inte ser något skäl
att orda så mycket mer om saken. Jag
vill bara säga att jag tyder svaret så
att den starka opinion i Tornedalen,
som uppstått mot lasarettsnedläggningen,
kan räkna med stöd för sitt krav
på en allsidig utredning om ett samnordiskt
lasarett i Haparanda eller Torneå,
alternativt ett mindre, delat lasarett
i Haparanda. Jag ber ännu en gång
att få tacka för svaret.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Fru Marklund har inte
frågat om ett eventuellt sjukvårdssamarbete
i Tornedalen, utan ställt en mera
direkt fråga som rör de odelade lasaretten.
Jag ämnar alltså inte ta upp
den förstnämnda frågan. Så mycket
kan jag emellertid säga att frågan om
ett eventuellt sjukvårdssamarbete i Tornedalen
kommer att diskuteras vid Nordiska
rådets sammanträde om någon
vecka.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på frågor ang. statens järnvägars
biljettpriser, m. m.
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartetet,
herr statsrådet LUNDKVIST, som
yttrade:
Herr talman! Herr Vigelsbo har frågat
mig om invånarna i en region kan påräkna
bättre järnvägsförbindelser och
nedsatta biljettpriser för järnvägsresor
om de anskaffar ett flygfält i regionens
närhet.
Herr Åkerlind har frågat mig om SJ :s
senaste satsning på sänkta biljettpriser
på vissa färdsträckor innebär inledningen
till en allmän sänkning av biljettpriserna.
Svaret på frågorna är nej.
Det nyligen sänkta priset för tågresor
från Västerås, Köping, Enköping
och Eskilstuna till Stockholm i vissa
tåg är ett experiment, lokalt och tidsmässigt
begränsat. Prissänkningarna
har samband med den ökande konkurrensen
mellan järnväg och buss om vissa
grupper av resenärer och syftar till
att pröva effekten på resandefrekvensen
av en sådan prissänkning.
Vidare anförde:
Nr 7
Torsdagen den 20 februari 1969
28
Svar på frågor ang. statens järnvägars
Herr VIGELSBO (ep):
Herr talman! Svaret på min fråga är
ganska negativt, men jag ber ändå att
få tacka för det, eftersom det ju är
värdefullt att veta vad man har att rätta
sig efter.
Sedan min fråga framställdes här i
riksdagen bar jag och några andra personer
på uppdrag av drätselkammaren
i Sala uppvaktat järnvägsstyrelsen i
samma ärende. Vi blev mycket trevligt
mottagna och dessutom utlovades att
vissa förbättringar skulle vidtagas. Man
lovade oss att vi skulle få möjlighet att
tidigare komma till Stockholm genom
att snälltåget Dalpilen skulle tidigareläggas.
Vi var belåtna med detta besked.
Man lovade dessutom att platsbiljetterna
på detta tåg skulle slopas.
Vi hoppas nu att SJ håller sina givna
löften. Vi har inte tidigare haft anledning
att tvivla på detta och gör det
inte heller nu. Jag vill emellertid säga
att det finns ett flygfält i anslutning
till Sala och att det torde vara möjligt
att där sätta in ett flygplan för persontransport.
Det flygplan från Eskilstuna
som nu skall sättas in för trafiken
till Stockholm borde också kunna göra
den lilla omvägen till Sala för att hämta
upp resenärer från denna bygd. Om
SJ emellertid nu står för sina löften
och dessutom inte heller höjer biljettpriserna,
torde denna lösning inte någonsin
behöva bli aktuell, och vi hoppas
att så inte heller blir fallet.
Jag vill i detta sammanhang också
fråga om det infe vore möjligt att låta
en konduktör och en stationsskrivare
biträda vid utarbetandet av kommunikationstabellerna.
Dessa är så som de
nu är utformade för många av oss vanliga
människor nära nog obegripliga.
Detta gäller särskilt de teckenförklaringar
som är knutna till varje tabell.
Innebörden av exempelvis den förkortning,
som förklaras med definitionen
»kryss» utom »kryss» före »kors» är
knappast begriplig för de resande. Jag
ber att med statsrådets medgivande få
biljettpriser, m. m.
sända denna hälsning till järnvägsstyrelsen.
Herr ÅKERLIND (m):
Herr talman! Jag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga.
Denna var ju föranledd av de av
SJ beslutade stora prissänkningarna på
vissa tågresor från Eskilstuna, Köping
och Västerås till Stockholm. Anledningen
till prissänkningarna anges vara att
man fått ökad konkurrens från privatbilismen
och busstrafiken. Detta är ett
exempel på nyttan för konsumenterna
av konkurrens mellan olika företag. Det
är inte otroligt att SJ skulle öka sin
marknadsandel genom en allmän sänkning
av biljettpriserna, men jag är
främst intresserad av hur det går på
andra järnvägssträckor, där SJ har tåg
med outnyttjad kapacitet. Kommer
man även där att få del av detta erbjudande,
om det nu slår väl ut? Om man
hade gjort liknande försök på andra
sträckor, där järnvägstrafiken nu är
nedlagd, skulle denna kanske ha upprätthållits
där.
Att försök av denna typ inte tidigare
gjorts kan väl inte bero på att SJ med
egna bussar konkurrerat med järnvägstrafiken
på flera nu nedlagda sträckor.
Om den påbörjade försöksverksamheten
slår väl ut men ändå inte utvidgas
till att omfatta även andra trafiksvaga
linjer, skulle detta innebära en oerhört
stor orättvisa mot de människor som
är bosatta längs dessa linjer. Om de berövas
denna chans blir järnvägen kanske
i stället nedlagd.
Ett av skälen till de beslutade försöken
anges av SJ vara att SJ har en
ringa marknadsandel på sträckor inom
100—150 km från Stockholm. Det hade
varit bra om SJ tidigare kommit underfund
härmed och prövat en sänkning
av biljettpriserna i stället för nedläggningar.
Då hade vi kanske fått behålla
järnvägarna i Roslagen, och tågen hade
måhända alltjämt stannat vid järnvägsstationerna
mellan exempelvis Uppsala
Torsdagen den 20 februari 1969
Nr 7
29
och Sala. Kanske hade vi då också sluppit.
diskussionen om nedläggning av
Uttrans järnvägsstation.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:
Herr talman! Det är inte min avsikt
att inom ramen för dessa två enkla frågor
vidga diskussionen till en allmän
principdebatt om trafikpolitiken. En sådan
debatt får vi tillfälle att föra här i
kammaren senare i vår, och jag tycker
att vi skall spara våra argument till dess
och möjliggöra för kammarens övriga ledamöter
att också få delta i den debatten.
Jag är övertygad om att många är
intresserade av det. Nu skall jag bara
göra ett par bemärkningar med anledning
av de två inlägg som här gjorts.
Herr Vigelsbo ställde den något finurliga
frågan: Om man anlägger ett flygfält,
kan man då räkna med sänkta biljettpriser
på järnvägen? På den frågan
svarade jag nej. Jag är övertygad om att
herr Vigelsbo förstått att han skulle få
det svaret, och jag tror inte att han nu
riskerar att blanda ihop mitt nej på den
frågan med det resultat som drätselkammaren
i Sala möjligen kan nå vid överläggningar
om tider och priser med SJ.
Sedan vill jag säga till herr Åkerlind,
att jag tycker att de experiment som SJ
dragit i gång är riktiga, i varje fall från
min utgångspunkt. De ligger i linje med
Irafikpolitiken. När vi beslöt om trafikpolitiken
var vi överens om att ge SJ
ökade möjligheter och vidgade förutsättningar
att konkurrera om marknadsandelarna
på godssidan. Först sedan vi
hade beslutat om den nya trafikpolitiken
fick sålunda SJ sådana möjligheter.
Om man drar i gång experiment som
slår väl ut, så är det väl naturligt att
man vidtar motsvarande åtgärder vid
likartade förhållanden i andra sammanhang.
Det är ju därför man bedriver
försöksverksamhet.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Svar på fråga ang. radions s. k.
missionärssändningar
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:
Herr talman! Herr Nelander har frågat
om jag har för avsikt att vidtaga några
åtgärder i anledning av att Sveriges
Radio beslutat slopa de hittills varje vecka
utgående s. k. missionärssändningarna
till missionärer på svenska missionsfält.
Sveriges Radio erhåller medel för sina
utlandssändningar dels över statsbudgeten,
dels genom anslag från Kollegiet
för Sverige-information i utlandet. För
användningen av dessa medel ansvarar
radioledningen i enlighet med bestämmelserna
i avtalet mellan Sveriges Radio
och staten. Enligt avtalet skall bolaget
bl. a. producera särskilda program för
utsändning till utlandet i syfte att skapa
möjlighet för utländsk publik och särskilt
för utlandssvenskar att genom
rundradio erhålla information om och
upprätthålla kontakt med Sverige. Beslut
om att inskränka någon del av dessa
sändningar kan inte sägas strida mot
avtalet. Som framgått av det redan sagda
är det inte min uppgift att ta ställning
till den närmare dispositionen av Sveriges
Radios medel för utlandssändningar.
Vidare anförde:
Herr NELANDER (fp):
Herr talman! Jag tackar statsrådet
Palme för svaret på min fråga.
Som statsrådet erinrade om i sitt svar
sorterar radions s. k. missionärssändningar
under utlandsprogrammen i Sveriges
Radio. Kostnaderna härför bestrides
inte av licensmedel utan av anslag
från utbildningsdepartementets huvudtitel.
Sveriges Radio har för denna avdelning
äskat 6 930 000 kronor, en ökning
30
Nr 7
Torsdagen den 20 februari 1969
Svar på fråga ang. radions s. k. missionärssändningar
på 570 000 kronor för en sändningstid
av 8 300 timmar. Departementschefen
menar, att för dessa utlandssändningar
bör verksamheten bedrivas inom en
oförändrad medelsram. Ingen kompensation
har, med andra ord, erhållits för
de automatiska kostnadsökningarna,
som under senare år har uppgått till 6 å
7 procent årligen, varav den största
kostnaden kommer på lönerna.
Dagens situation har föranlett Sveriges
Radios utlandsavdelning att beskära
vissa utländska programsändningar —
bl. a. till FN-soldater på Cypern en gång
i veckan, det till Afrika riktade »Sweden
Calling Africa»-programmet och de av
mig nu aktualiserade missionärsprogrammen.
Dessa har sänts en kvart varje
söndagskväll och pågått under cirka
20 år. Enbart sedan 1958 har redaktör
Alvar Jansson svarat för bortåt 600 sådana
program, vilka enligt de rapporter
från missionärshåll som nått mig varit
synnerligen omtyckta. Jag skulle vilja
säga att de är lika efterlängtade för våra
missionärer som sjömansprogrammen är
för våra svenska sjömän. Och ute på fältet
finns ju ungefär 1 700 svenska missionärer.
Räknar vi dessutom in deras
familjer blir det en icke föraktlig lyssnarskara.
Programmen har förmedlat nyheter
från hemlandet och utgjort en mycket
god kontakt för dessa arbetare som offrat
sig — jag vill gärna uthycka saken
så — för missionsarbetet och även till
dels för u-landshjälpen. Under kristider
har också samfunds- och missionsledningar
haft möjlighet att på denna väg
förmedla råd och anvisningar.
Om jag förstått saken rätt är programmen
inte särskilt dyrbara. Riksdagens
upplysningtjänst har fått fram en siffra
på 400 å 500 kronor per program,
d. v. s. per år cirka 25 000 kronor.
I denna på effektiv och god u-landshjälp
så inriktade tid, då svensk mission
vunnit ett så stort och allmänt erkännande
såväl i hemlandet som där ute på
inissionsfälten och då en växande del av
de svenska bilaterala insatserna lämnas
åt missionsorganisationerna att besörja,
rimmar en sådan indragning som skett
i fråga om missionärsprogrammen dåligt
med den allmänna utvecklingen på
området. Frågan är om inte utlandsavdelningen
skulle kunna fortsätta att sända
dessa program. Jag hoppas att statsrådet
och utlandsavdelningen skall finna
någon väg att göra detta.
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att herr Nelander inte uttalade
några speciella uppmaningar till mig att
agera, utan mera utgick från att jag är
en resonansbotten för de maningar som
herr Nelander från denna talarstol riktade
till Sveriges Radios utlandsavdelning.
Men det fanns kanske en liten motsägelse
i vad herr Nelander sade.
Å ena sidan hävdade hem Nelander
att man är så hårt klämd ekonomiskt.
Detta anslag till Sveriges Radios utlandsavdelning
har emellertid på de senaste
fem åren ökat från 4,2 miljoner
kronor till 6,3 å 6,4 miljoner kronor.
Det är en ganska beaktansvärd ökning
under tidsperioden. Därtill kommer —
vilket kanske förklarar att programmen
sänds nu — att utlandsavdelningen erhåller
flera hundra tusen kronor via
Kollegiet för Sverige-information i utlandet
som en påplussning på sina anslag.
Å andra sidan sade herr Nelander att
dessa program just inte kostar någonting
— endast cirka 25 000 kronor om
året. Programmen upptar en sändningstid
på sammanlagt en halv timme i veckan
— d. v. s. det kan inte vara några
stora ekonomiska frågor det handlar om,
utan det är en allmän prioritering. Och
som jag sade till herr Nelander vill vi
inte lägga oss i de prioriteringar av begränsad
omfattning som Sveriges Radio
gör i sitt programutbud till utlandet.
Det skulle — och det framgick av herr
Nelanders inlägg att han helt inser detta
Torsdagen den 20 februari 1969
Nr 7
31
Svar på frågor ang. företagsdemokratin inom de statsägda företagen
— vara föga i överensstämmelse med
avtalet mellan staten och Sveriges Radio.
Herr NELANDER (fp):
Herr talman! Det var inte bara formellt
jag ställde denna fråga till statsrådet
Palme. Det gäller dock ett anslag
från utbildningsdepartementet. Jag
framhöll att det i år rör sig om ett oförändrat
anslag, som inte ger någon ersättning
för de automatiska kostnadsökningar
som inträder också på denna avdelning.
Å andra sidan medger jag gärna
att det är små utgifter för dessa program,
men — som jag sade — eu hel del
andra utlandsprogram faller inom samma
ram.
Vad jag särskilt pekat på är missionärssändningarna.
Jag hoppades att
statsrådet Palme skulle vara med om en
förändring härvidlag i det att anslaget
skulle kunna förhöjas. Jag vet att det
har inlämnats motioner i denna riktning
till årets riksdag, och vi får väl se
vad utskott och kammare säger. Jag anhåller
emellertid att statsrådet Palme tar
denna fråga under övervägande, så att
dessa kostnadsökningar för ett annat år
blir kompenserade och vädjar till utlandsavdelningen
på Sveriges Radio att
så snart som möjligt återuppta dessa
program.
Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! I anledning av herr Nelanders
senaste inlägg vill jag göra två
påpekanden. För det första är anslaget
inte så oförändrat som det ser ut i budgeten,
eftersom utlandsavdelningen får
ett tillskott på ett par hundra tusen kronor
från Kollegiet för Sverige-information.
För det andra inser jag nu att vad
herr Nelander ville var att jag här från
talarstolen skulle lämna ett icke alldeles
tyst bifall till motioner angående anslagsförhöjningar
under åttonde huvudtiteln
i Kungl. Maj :ts proposition nr 1
till årets riksdag. Jag har lagt fram mitt
förslag och det prövas av utskott. Nu
får vi se vad riksdagen tycker. Att jag
här skulle kräva anslagsförhöjningar
på min egen huvudtitel, som jag lade
fram för en månad sedan är, ärligt talat
herr Nelander, litet väl mycket begärt.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 7
Svar på frågor ang. företagsdemokratin
inom de statsägda företagen
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Häll har frågat om
jag planerar några omedelbara åtgärder
för att utveckla och fördjupa företagsdemokratin
i de statsägda företagen, och
fru Marklund har frågat mig om jag anser
att direktiven till den nyligen tillsatta
delegationen för försöksverksamhet
med fördjupad företagsdemokrati i
statliga bolag är i behov av komplettering
rörande arbetsledarnas ställning
inom ett system för en väl fungerande
företagsdemokrati.
Som svar på herr Hälls fråga vill jag
hänvisa till den av mig i december tillkallade
delegationen som nämns i fru
Marklunds fråga. Delegationen har redan
hållit tre sammanträden och är nu
i fullt arbete med att planera den kommande
försöksverksamheten. Bristen på
konkret erfarenhetsmaterial på detta
område är för närvarande det främsta
hindret för en fördjupad företagsdemokrati.
Ett igångsättande av en försöksverksamhet
är därför en nödvändig och
omedelbar åtgärd.
Mitt svar på fru Marklunds fråga är
nej. I direktiven har inte funnits anledning
att precisera vare sig arbetsledarnas,
tjänstemännens eller arbetarnas
ställning i ett mer företagsdemokratiskt
system. Dessa problem kan man inte ut
-
32
Nr 7
Torsdagen den 20 februari 1969
Svar på frågor ang. företagsdemokratin inom de statsägda företagen
tala sig generellt om i dag. De kommer
att bli beroende av vilka former för ett
fördjupat samarbete man väljer. Som bekant
har delegationen fria händer vid
valet av olika tänkbara former.
Vidare anförde:
Herr HÄLL (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga. När
jag ställde denna fråga sammankopplades
den i mycket stor omfattning med
de omdebatterade teser som förekommer
inom LKAB. Jag vill genast förklara
att dessa inte alls var mitt motiv. Motivet
var helt enkelt att jag har konstaterat
att — som statsrådet nämner i
sitt svar — denna delegation arbetar,
såvitt jag förstår, i en snabb takt. Ändock
har jag ambitionen att man skall
kunna förverkliga en levande företagsdemokrati
i de statsägda företagen i måhända
ännu snabbare takt. Det var
egentligen anledningen till min fråga.
Jag vill så nämna ett par ord om teserna.
Eftersom jag ställde frågan om
företagsdemokrati, vill jag för min del
säga att, sedan jag läst teserna och de
till dem fogade kommentarerna, förefaller
det mig som om de inte skulle ha
mycket med företagsdemokrati att göra
och kanske inte med demokrati över
huvud taget.
Detta kanske fordrar en förklaring.
Eftersom jag funnit att den röda tråden
i dessa teser å ena sidan är ett chefsansvar
och ett ordergivande samt å andra
sidan lydande av order såsom det
helt väsentliga, har jag dragit de av
mig här deklarerade slutsatserna.
Min fråga gällde alltså företagsdemokrati
inom de statsägda företagen. Om
man nu ser på de nuvarande förutsättningarna
att utveckla och fördjupa denna
företagsdemokrati, kan man först
konstatera att vi har ett företagsnämndsavtal,
som ger oss rätt stora förutsättningar.
I den mån man kan tolka företagsnämndsavtalet
positivt, vilket jag
tycker vore möjligt och riktigt att göra
i de statsägda företagen, lämnar detta
ett stort utrymme för en mera meningsfylld
verksamhet redan nu. Detta är anledningen
till att jag tycker att dessa
frågor drivs litet för långsamt fram.
Dessutom är det för mig angeläget att
framhålla min förvåning över att man
här talat om bristen på erfarenhet. Möjligen
har man inte tillräckligt noggrant
följt upp den verksamhet som förevarit
i företagsnämnderna.
Det är därför angeläget att man får i
gång denna verksamhet, och jag vill i
sammanhanget ställa en följdfråga till
statsrådet Wickman: Kommer LKAB att
omfattas av den planerade försöksverksamheten
?
Fru MARKLUND (vpk):
Herr talman! Även jag ber att få tacka
statsrådet Wickman för svaret på
min fråga. Direktiven för utredningen
om företagsdemokrati inom de statliga
företagen är — som också framgår av
statsrådets svar —• allmänna, och det
kan tyckas att de skulle ge utrymme för
den som vill något på detta område att
också kunna uppnå någonting.
Att jag ändå har frågat statsrådet, om
han anser att kompletteringar är nödvändiga
sammanhänger för min del just
med att arbetsledarnas ställning inom
ett företagsdemokratiskt system ställs i
rampljuset i och med offentliggörandet
av LKAB:s s. k. 31 teser.
Statsrådet besvarar min fråga med
nej, vilket jag finner anmärkningsvärt
med tanke på vad som har framkommit
vid diskussionerna av dessa teser. Syftet
med företagsdemokrati säges vara att
vidga löntagarnas inflytande på alla
plan, även då det gäller arbetsförhållanden,
investeringsbeslut, ekonomisk planering
o. s. v. Hur man emellertid skall
få detta syfte att stämma överens med
de otidsenliga och antidemokratiska
regler som teserna enligt min uppfattning
utgör är det åtskilliga LKAB-anställda
som frågar sig.
Torsdagen den 20 februari 1969
Nr 7
33
Svar på frågor ang. företagsdemokratin inom de statsägda företagen
I likhet med herr Häll har jag svårt
att se hur dessa saker skall kunna rimma
med varandra, och jag vill i detta
sammanhang fråga om statsrådet Wickman
anser dessa teser förenliga med
vad man lägger in i begreppet företagsdemokrati.
De 31 teserna har mött en stark reaktion.
Man har då inte bara reagerat mot
den auktoritära andan i teserna utan
också mot de metoder som tillämpats
när teserna har diskuterats. Det är kontorsanställda,
sådana som styr eller leder
arbetsprocesser eller andra människor,
som haft tillgång till materialet,
medan arbetare i arbetsledande ställning
inte har beretts tillfälle att ta del
av innehållet, enligt uppgift med motiveringen
att ledningen då måste komma
med mycket omfattande förklaringar.
Denna motivering liksom teserna över
huvud taget uttrycker en mentalitet
som jag inte trodde hörde hemma i
vårt århundrade, allra minst i ett statligt
företag.
Chefen för industridepartementet,
herr statsrådet WICKMAN:
Herr talman! Innan jag kommer in på
de 31 teserna, som väl ändå tenderar att
bli huvudinnehållet i vår debatt, vill jag
säga till herr Häll att vi naturligtvis är
fullt överens om betydelsen av att utnyttja
också de möjligheter som redan
i dag finns inom ramen för företagsnämndsavtalet
att vidareutveckla företagsdemokratin
i våra egna företag.
När jag sade att bristen på erfarenhetsmaterial
har varit ett hinder för
att gå vidare, menade jag att gå vidare
än det nu gällande företagsnämndsavtalet.
Det var ju anledningen till att vi
tillsatte den här delegationen för några
månader sedan, och det arbetsprogram
som den har är — det tror jag att
man kan säga — ett så pass snabbt och
ambitiöst program som det är möjligt
att genomföra.
Kommer LKAB att innefattas i delegationens
försöksverksamhet? Det är en
fråga som jag inte kan svara på. Det är
delegationens sak att tillsammans med
LKAB:s anställda och ledning bedöma
den saken. LKAB bedriver — jag kommer
tillbaka till det strax — rätt betydande
egen företagsnämndsverksamhet
och även annan samrådsverksamhet.
Otvivelaktigt kommer delegationen att
analysera och värdera de erfarenheter
som har gjorts inom LKAB. Huruvida
LKAB kommer att bli utvalt som ett av
de företag där företagsdemokratiska delegationen
skall bedriva en speciell experimentverksamhet
ankommer som
sagt på delegationen att avgöra och inte
på mig. Direktiven för den här delegationen
är så omfattande och ger delegationen
så pass fria händer att det inte
finns anledning att ge några tilläggsdirektiv.
Det är självklart att arbetsledarnas
ställning också omfattas av delegationens
arbete, redan så som direktiven
är skrivna. På den punkten behöver fru
Marklund inte känna någon oro.
De här teserna kan man naturligtvis
läsa på många olika sätt. Jag vill gärna
säga att jag — framför allt när jag läste
dem återgivna i pressen — reagerade på
samma sätt som andra. Jag slogs av den
auktoritära tendens som fanns i många
formuleringar. Läser man teserna mera
noggrant, finner man att de medvetet
formulerats tillspetsade för att stimulera
till diskussion. Lösryckta kan de därför
ge ett intryck som inte stämmer med
det intryck man får vid en mera fullständig
genomgång av det utbildningsmaterial
som det här är fråga om.
Man märker, när man läser boken,
att den kritik som allmänheten och pressen
har utövat på den här punkten också
har framförts i de studiegrupper som
arbetat inom LKAB. Där har man nämligen
just sagt att formuleringarna skapar
intrycket att företaget skulle ställa
upp krav på kadaverdisciplin, vilket
alltså inte har varit avsikten. Man kan
hitta avsnitt som ger en något annan
belysning av dessa tesers innebörd. Jag
kan välja ett uttalande som finns i bo
-
34
Nr 7
Torsdagen den 20 februari 1969
Svar på frågor ang. företagsdemokratin
ken, en definition på vad man bör mena
vara ett riktigt företagsnämndsbeslut.
Det sägs att ett sådant beslut skall vara
följden av ett kvalitativt högtstående
meningsutbyte. Det får inte vara en jaeller
nej-reaktion från chefen som resultat
av att en fråga har ställts. Det talas
också om den betydelse det har med
information och åsiktsutbyte i förhållandet
mellan chefer och anställda, såväl
i det dagliga samarbetet mellan överoch
underordnade som i särskilda härför
avsedda organ.
Jag har nämnt detta inte för att själv
ta ställning till teserna utan bara för att
visa att man kan få rätt olika intryck av
dessa teser beroende på hur man läser
dem. Men vad jag framför allt skulle vilja
säga, för att bilden skall bli riktig
både för kammarens ledamöter och för
den allmänhet som tar del av debatten
om de 31 teserna, är att det faktiskt
är något av ödets ironi att just LKAB
på detta sätt kommit i skottgluggen när
det gäller företagsdemokratin.
Jag tror man kan påstå att LKAB hör
till de svenska företag som faktiskt gjort
mest när det gällt att engagera de anställda
i frågor som rör företaget. Jag
skall nämna några exempel. Man drev
för några år sedan en kurs i företaget
som hette Malmen och vi. Den behandlade
just frågor som påverkar företagets
verksamhet. Inte mindre än 1 600 anställda
deltog i den verksamheten. Det
har drivits en studieverksamhet som
kallats för Samtal om förändringar. Man
har gjort det just i syfte att fånga upp
de anställdas synpunkter på de förändringar
som äger rum inom företaget, för
att därigenom få underlag för riktigare
åtgärder. Sedan i höstas bedrivs omfattande
studier rörande samråd i själva
beslutsprocessen i företaget.
Jag tror också att företagsnämndsverksamheten
i LKAB är livligare och
mer utbyggd än inom de flesta företag.
Vid varje förvaltning finns dessutom,
vid sidan om företagsnämnden, 15—20
samrådsgrupper. Nyligen har man ock
-
inom de statsägda företagen
så genomfört en omstrukturering av företagsnämndsverksamheten
för att ytterligare
förbättra den, både i Malmberget
och i Kiruna. Jag kan vidare nämna att
vid planeringen av den nya verkstaden
i Kiruna bereds de anställda tillfälle till
samråd om utformningen.
Jag har pekat på detta för att i någon
mån skapa en annan bild av LKAB än
den som i dagarna presenteras av våra
massmedia.
I den översikt som 1966 gjordes av utvecklingsrådet
— som bekant LO:s,
TCO:s och SAF:s organ för samarbetsfrågor
— och som hade beteckningen
Företagsanpassat samarbete görs en rätt
utförlig genomgång av aktiviteterna inom
LKAB på detta område. Där framhålls
LKAB som exempel på samarbetsformer
till vägledning för andra företag.
Herr HÄLL (s):
Herr talman! Anledningen till att jag
ställde frågan, om LKAB skulle komma
med i denna försöksverksamhet var att,
därest så inte blir fallet, det enligt min
uppfattning finns anledning att satsa
hårdare på den nuvarande verksamheten.
Inom LKAB har vi, som statsrådet
här också har relaterat, en utomordentligt
fin organisatorisk apparat som även
arbetar jämförelsevis bra. Principen är
emellertid — något som ofta har diskuterats
i samrådsorganen — att man inte
skall ha en stor kostnads- och personalkrävande
organisation i gång utan att
verkligen få ut något väsentligt av den.
Det finns för övrigt exempel på att man
i den nuvarande samrådsverksamheten
från de anställdas sida har tagit initiativ
och har tagit sig an frågor som varit
besvärliga och minst av allt populära,
vilket vittnar om att man har en hög
ambitionsnivå.
Jag tror att man ständigt måste stimulera;
man måste ha en ambitiös målsättning.
Jag är rädd för att det under
den långa försöksperiod — om jag får
Torsdagen den 20 februari 1969
Nr 7
35
kalla företagsnämndsverksamheten så
— alltför sällan talas om den målsättning
och den mening som denna verksamhet
skall ha.
Fru MARKLUND (vpk):
Herr talman! Det är ganska länge sedan
diskussionerna om industriell demokrati
påbörjades — vi avser väl samma
sak när vi i dag talar om företagsdemokrati
— men trots att man så länge
har debatterat dessa frågor har vi alltså
inte kommit längre än att man vid statliga
företag, som enligt mitt sätt att se
horde vara mönster, ännu i dag bara
planerar en försöksverksamhet.
Ilerr talman! I detta läge lanserar
alltså chefen för ett av de största statliga
företagen teser, vari det bl. a. uttalas
att de underordnade skall inta samma
ståndpunkt som den överordnade. Detta
framgår väl ändå tydligt, hur man än
läser dessa teser. Statsrådet säger att teserna
är medvetet tillspetsade för att
stimulera till debatt, och det är naturligtvis
bra. Att jag nu har ställt en fråga
om eventuell komplettering av direktiven
för utredningen på detta område
betyder inte att jag ser detta som huvudproblemet.
Om man vid utredningens
arbete med planerna för en försöksverksamhet
inte tar klar ställning i den
fråga som har aktualiserats genom
LKAB:s teser, tror jag emellertid att resultaten
av försöksverksamheten inte
blir särskilt goda.
Jag vill inte alls utmåla någon onödigt
mörk bild av förhållandena vid just
LKAB, men LKAB borde ändå i sin
egenskap av statligt företag ha haft alla
möjligheter att inför allmänheten skapa
en helt annan bild av sina förhållanden
än vad som i dag blivit fallet efter Sara
Lidmans bok Gruva och därefter följande
artiklar liksom efter publiceringen
av de beryktade teserna.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 8
Svar på fråga ang. domänverkets
jaktarrenden
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade:
Herr
talman! Herr Wikner har frågat
om jag uppmärksammat domänverkets
kraftiga höjningar av jaktarrendena och
om jag överväger att vidta åtgärder för
att förhindra detta.
Enligt beslut av 1968 års riksdag skall
domänverket följa företagsekonomiska
principer vid förvaltningen av statens
egendom. De av herr Wikner berörda
höjningarna av avgifterna för jakt på
statens mark motiveras av behovet av
en anpassning till ersättningarna för
jakt på enskild mark. Domänverkets åtgärd
ligger enligt min mening helt inom
ramen för riksdagens beslut. Härav följer
att jag ej anser mig böra ta något
initiativ i denna fråga.
Vidare anförde:
Herr WIKNER (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.
Statsrådet sade där följande: »De av
herr Wikner berörda höjningarna av
avgifterna för jakt på statens mark motiveras
av behovet av en anpassning till
ersättningarna för jakt på enskild
mark.» Är det verkligen så att domänverket
anpassar sina jaktarrenden efter
de höjningar som företagits av de enskilda?
Personligen tycker jag detta är
felaktigt.
Jag förstår att statsrådet inte direkt
kan inverka på frågan om jaktarrendena
för domänverkets marker, eftersom
riksdagen uppdragit åt domänverket att
såsom affärsdrivande verk sköta de angelägenheter
som anförtrotts verket.
Det var inte heller avsikten med min
fråga. Jag ville göra statsrådet uppmärk
-
Nr 7
Torsdagen den 20 februari 1969
36
Svar på fråga ang. omorganisation av den
samheten
sam på de chockartade höjningar av
älgjaktarrendena, som genomförts, med
ända upp till 100 p*rocent och ännu mera
då det gäller småviltj akten. Jägarna ute
i bygderna har reagerat mycket skarpt
mot detta, och jag ville med min fråga
för framtiden söka förhindra sådana
chockhöjningar. Herr Bengtsson har
kanske såsom jordbruksminister möjlighet
att tillodose detta önskemål. Om så
inte förhåller sig, får väl riksdagen ta
upp denna fråga.
Jag hoppas innerligt att en ändring
kommer till stånd. Om dessa höjningar
fortsätter, torde arbetarna inom domänverket
och övriga arbetare i fortsättningen
ej ha råd att jaga på domänverkets
marker. Det blir då de som har
en tjock plånbok som kommer att lägga
beslag på jakten inom dessa jaktmarker.
Det är väl ändå inte på detta sätt
som staten vill ha det — eller hur, herr
jordbruksminister? Jag finner de gjorda
höjningarna olyckliga. Det har meddelats
mig att höjningar av småviltjaktarrendet
med ända upp till 400 procent
förekommit.
Jag finner det även anmärkningsvärt
att höjningarna av jaktarrendena genomförts
mitt under en pågående utredning,
som tillsatts av riksdagen och
som har till uppgift att undersöka möjligheterna
att låta jägare utan mark eller
med endast små jaktmarker få rätt
att till hyggliga priser arrendera jaktmarker.
Detta rimmar illa med utredningens
arbete.
Vi får också komma ihåg att dessa
höjningar kanske kommer att öka risken
för tjuvjakt.
Jag hoppas att denna fråga följs upp
och att en ändring kommer till stånd.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON:
Herr talman! Herr Wikner har här
ställt en enkel fråga, och därför skall
jag inte nu ta upp någon längre diskussion.
Som gammal riksdagsman har herr
veterinärmedicinska laboratorieverk
Wikner
klart för sig att ett statsråd
inte säger till ett affärsdrivande verk
att de och de avgifterna skall verket
fastställa. Vi skall komma ihåg att riksdagen
så sent som förra året anmodade
domänverket att se till att man i hela
sin verksamhet tillämpade strikt affärsmässiga
principer. Det gjordes då inte
något undantag för jakten på domänverkets
marker.
Herr Wikner är skicklig skytt och
skjuter skarpt på domänverket, men jag
tycker inte det är rätt att göra det, eftersom
verket bara fullföljer vad riksdagen
anmodat verket att utföra.
Herr WIKNER (s):
Herr talman! Jag skjuter inte skarpt
utan har här använt mycket måttliga
medel.
Det är ju ändå vi riksdagsmän ute i
bygderna som får ta stötarna när ärenden
av detta slag dyker upp, och därför
ställer vi sådana här frågor till instanser
från vilka vi kan hoppas på ett
besked.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 9
Svar på fråga ang. omorganisation
av den veterinärmedicinska
laboratorieverksamheten
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet BENGTSSON, som yttrade:
Herr
talman! Herr Glimnér har frågat
mig, när jag avser att lägga fram
förslag angående omorganisation av
den veterinärmedicinska laboratorieverksamheten.
Min avsikt är att proposition i ämnet
skall föreläggas årets riksdag.
Vidare anförde
Torsdagen den 20 februari 1969
Nr 7
37
Herr GL1MNÉR (ep):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra mitt tack för det
svar som lämnats på min fråga. Jag noterar
med tillfredsställelse och tackar
alldeles särskilt för att frågan kommer
att föreläggas årets riksdag.
Min fråga framställdes med anledning
av vad som skrivits i årets statsverksproposition,
nämligen att i anslutning
till förslag av veterinärväsendeutredningen
om ett särskilt bolag för veterinärmedicinsk
laboratorieverksamhet
det har upptagits överläggningar med
företrädare för jordbruksnäringen och
att förslag senare kommer att framläggas.
Ute i länen är man intresserad av
både hur denna fråga organisatoriskt
kommer att lösas och när beslut kommer
att fattas. Som exempel på det lokala
intresset vill jag anföra att frågan
har varit föremål för överläggning i planeringsrådet
i Östergötlands län ganska
nyligen.
Vidare vill jag som exempel ange situationen
i detta mitt hemlän. För närvarande
bedrives den veterinärmedicinska
laboratorieverksamheten i lokaler
inrymda i hushållningssällskapets
fastighet, vilken är försåld. Hushållningssällskapet
kommer att avträda
fastigheten om knappt ett år och flytta
in med sin verksamhet i nya lokaler,
som är under uppförande. Men i dessa
nya lokaler är det inte beräknat några
lokaliteter för den veterinärmedicinska
laboratorieverksamheten. Det är därför
synnerligen värdefullt att beslut i denna
fråga kan fattas snabbt.
Herr talman! Jag vill uttrycka den
förhoppningen att när denna fråga löses
— vilket jag förmodar kommer att ske
efter de intentioner som har anförts av
veterinärväsendeutredningen — de orter
som jag här har nämnt, där akuta
svårigheter råder, skall komma i förtur.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 10
Svar på fråga ang. laxfisket i
gränsälven mellan Sverige och Finland
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Herr Stridsman har frågat
jordbruksministern när förslag till
en ny konvention mellan Sverige och
Finland angående laxfisket i gränsälvarna
kommer att föreläggas riksdagen.
Frågan har överlämnats till mig för besvarande.
Finsk-svenska gränsälvskommittén
har nyligen avlämnat ett förslag till
gränsälvsöverenskommelse mellan de
båda länderna. Förslaget inrymmer bestämmelser
om bl. a. fisket i gränsälvarna.
Först sedan förslaget har remissbehandlats
kan ställning tas till frågan
om och när överenskommelsen skall ingås
och därefter föreläggas riksdagen.
Vidare anförde:
Herr STRIDSMAN (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka justitieministern
för svaret.
I slutet av förra månaden uppsade
länsstyrelsen i Norrbottens län, enligt
uppgift på anmodan av domänstyrelsen,
arrendeavtalen för laxfisket i
gränsälven. Som motiv har åberopats
att — vilket justitieministern nämnde i
svaret — en ny konvention mellan Sverige
och Finland rörande laxfisket i
gränsälven snart är att vänta. Laxfisket
där har reglerats genom 1927 års
konvention, som inneburit att fisket
brukats samfällt mellan Sverige och
Finland. För den enskilde markägarenhemmansägaren
har fiskerätten reglerats
genom arrendeavtal. Genom att
uppsägning av fiskearrendena nu ägt
rum har det skapats en viss oro hos
många av fiskearrendatorerna. Det hade
varit mer lugnande för dem om
justitieministern i sitt svar kunnat ange
38
Nr 7
Torsdagen den 20 februari 1969
Svar på interpellationer ang. daghem och fritidshem
en viss tidpunkt, t. ex. om förslag kommer
att läggas fram under innevarande
års vår- eller höstriksdag.
Chefen för justitiedepartementet, lierr
statsrådet KLING:
Herr talman! Så pass mycket kan jag
precisera mitt svar som att det under
alla förhållanden är omöjligt att få
fram ett förslag till vårriksdagen. Innan
vi kan ta ställning måste ju först
remissförfarande och sedan förhandlingar
mellan den svenska och den
finländska regeringen äga rum, och det
hinner vi inte med före maj månads
utgång.
Herr STRIDSMAN (ep):
Herr talman! Som jag nämnde har
arrendeavtalen sagts upp. Genom att
vederbörande fiskearrendatorer som
har rättt att fiska i gränsälven på den
svenska sidan inte får nya avtal kan de
inte erhålla ersättning ifall någonting
skulle hända. Rent hypotetiskt kan man
ju tänka sig att exempelvis ett kraftverksbygge
skulle sättas i gång.
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:
Herr talman! Som rättsförhållandena
är där uppe torde det vara omöjligt att
bygga några kraftverk, i varje fall innan
en ny konvention har ingåtts.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 11
Justerades protokollet för den 12 innevarande
februari.
§ 12
Svar på interpellationer ang.
daghem och fritidshem
Ordet lämnades på begäran till
Statsrådet fru ODHNOPF, som yttrade:
Herr talman! I en interpellation har
fru Dahl frågat när jag avser att lägga
fram förslag om ändring av normerna
för de statliga driftbidragen till daghem
och fritidshem och om jag vid den
pågående översynen av bidragsreglerna
har beaktat skillnaderna i vårdkostnader
för barn i olika åldersgrupper.
I en annan interpellation har fru
Dahl frågat om jag avser att föreslå en
successiv övergång till öppethållande
som vid daghem vid samtliga fritidshem.
Jag besvarar båda interpellationerna
i ett sammanhang.
Gällande grunder för det statliga stödet
till barnstugeverksamheten fastställdes
vid 1966 års riksdag. Bidragsbestämmelserna
innebär att det kan utgå
anordningsbidrag med 5 000 kronor och
lån med 4 000 kronor för varje plats i
barnstuga som anordnas på sådant sätt
att den kan användas för barntillsyn
under minst fem timmar per barn och
dag. Dessa stödformer är alltså lika för
daghem, gemensamma barnstugeavdelningar
och fritidshem. Vidare utgår
driftbidrag med 1 600 kronor per år
och plats i sådana avdelningar för barn
under skolåldern där minst två tredjedelar
av platsantalet utnyttjas för tillsyn
minst fem timmar per barn och
dag, d. v. s. daghem och gemensamma
barnstugeavdelningar. Till fritidshem
för tillsyn av barn i skolåldern utgår
driftbidrag med 600 kronor per år och
plats som hålls öppen minst fem timmar
per dag.
Det statliga stödet syftar till att underlätta
för kommunerna att snabbt
bygga ut sin barntillsynsverksamhet.
Det har ansetts önskvärt med så enkla
bidragsregler som möjligt. Bidragen har
fått en generell utformning, bl. a. för
att underlätta ett flexibelt utnyttjande
av barnstugelokalerna. Undersökningar
pågår nu inom socialdepartementet om
olika frågor som har betydelse för statsbidragens
utformning. Innan dessa undersökningar
har slutförts är jag inte
beredd att uttala mig om statsbidrags
-
Torsdagen den 20 februari 1969
Nr 7
39
Svar på interpellationer ang. daghem och fritidshem
reglernas framtida utformning. Jag räknar
med att undersökningsresultatet
skall vara klart under hösten 1969.
Fritidshemmens öppethållande är en
fråga som det ankommer på vederbörande
kommunala organ att bestämma
om. Statsbidragen till fritidshem är
inte förenade med andra villkor än att
hemmen skall vara öppna minst fem
timmar om dagen. I sin rådgivande
verksamhet till kommunerna rekommenderar
dock socialstyrelsen att fritidshemmen
hålls öppna under hela dagarna
måndag—fredag och under större
delen av lördagen. Styrelsen verkar
också för att fritidshemmen skall hållas
öppna under skolans helgfria lovdagar.
Utvecklingen under senare år har också
gått i riktning mot längre öppethållande
vid fritidshemmen.
Den under förra året tillsatta barnstugeutredningen
har i uppdrag att utreda
olika frågor som hänger samman
med fritidsverksamheten för barn i
skolåldern. I direktiven framhålls betydelsen
av ökade insatser för organiserade
fritidsaktiviteter för barn i alla
skolåldrar, inte bara för barn med förvärvsarbetande
föräldrar utan även för
barn som har en förälder hemma. Utredningen
skall göra en samlad översyn
av både den traditionella fritidshemsverksamheten
och andra fritidsaktiviteter
av olika slag som finns för
barn i skolåldrarna. Det ankommer sedan
på utredningen att lägga fram förslag
till de åtgärder som kan finnas påkallade.
Vidare anförde:
Fru DAHL (s):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på mina interpellationer.
Jag är särskilt glad över att
statsrådet har förklarat, att hon räknar
med att resultatet av den inom departementet
pågående undersökningen
skall föreligga under hösten 1969. Det
skulle nämligen kunna innebära att ut
-
redningsresultaten kan läggas till grund
för förslag i nästa års statsverksproposition.
Självfallet respekterar jag att
statsrådet på nuvarande stadium inte
vill binda sig genom uttalanden om hur
reglerna för statsbidrag till daghem
och fritidshem i framtiden bör utformas.
Jag tror emellertid att det finns
skäl att ytterligare något redovisa de
erfarenheter och problem, som vi har
ute i kommunerna och som enligt min
mening bör beaktas i utredningsarbetet.
Vad gäller statsbidrag till barnstugeverksamheten
har 1966 års reform lett
till en mycket snabb expansion. År 1970
räknar vi med att ha 75 000 platser vid
daghem, fritidshem och kommunala familjedaghem.
I många kommuner är
barntillsynen den snabbast expanderande
sektorn. Eftersom huvudparten
av kostnaderna trots statsbidragen faller
på kommunerna, är den också på
många håll den hastigast ökande utgiftsposten.
Ändå dröjer det med nuvarande utbyggnadstakt
länge innan vi kan tala
om att resurserna svarar mot behoven.
Enligt en undersökning av familjedaghemsutredningen
hösten 1966 fanns det
317 000 barn under tio år vilkas föräldrar
arbetade mer än 15 timmar per
vecka. Bara 9 procent av barnen kunde
få tillsyn genom samhällets försorg;
inte ens bland de ensamstående föräldrarna
kunde mer än en fjärdedel få
tillsynsfrågan ordnad av samhället. Inte
mindre än 20 procent av barnen, 62 000
barn, hade ingen tillsyn alls; av dem
var 3 000 under skolåldern. Av ytterligare
510 000 mödrar med barn under
tio år ville 210 000 börja arbeta, om
barntillsynen kunde ordnas. Sedan dess
har antalet barn i förskoleåldern med
förvärvsarbetande föräldrar ökat. Vi
får vara glada om den nu pågående utbyggnaden
har medfört några få procents
ökning av andelen barn till förvärvsarbetande
föräldrar som får del
av samhällets barntillsyn.
Samtidigt med utbyggnaden av barn -
40
Nr 7
Torsdagen den 20 februari 1969
Svar på interpellationer ang. daghem och fritidshem
tillsynen har efterfrågan växt mycket
kraftigt. Den snabba utbyggnaden och
den höga kvaliteten på vården har gjort
att många föräldrar, som förut inte kände
till barnstugeverksamheten eller som
inte ansåg sig ha någon möjlighet att få
del av den, nu ansöker om plats. En bidragande
faktor är också att kommunerna
först under de senaste åren har kunnat
erbjuda vård för de minsta barnen.
Majoriteten av föräldrarna till daghemsbarnen
är ensamstående och tillhör låginkomstgrupperna.
För dem är det nödvändigt
att börja förvärvsarbeta omedelbart
efter havandeskapsledigheten. De
har förut varit hänvisade till andra
mindre tillfredsställande tillsynsformer
och ställer nu berättigade krav på att få
utnyttja samhällets barntillsyn. Bristen
på platser för de minsta barnen är särskilt
stor både inom institutionsvården
och inom familjedaghemsvården. Majoriteten
av föräldrarna föredrar daghemsvård
framför familjedaghem.
Dessa uppgifter illustrerar, herr talman,
det dilemma vi i dag står i. För
dem som arbetar med dessa frågor ute i
kommunerna verkar de långsiktiga målsättningarna
avlägsna. Det är inte fråga
om att genom en barntillsyn av nuvarande
omfattning kunna bidra till att öka
kvinnans valfrihet, stimulera till ökat
kvinnligt förvärvsarbete eller än mindre
till att skapa likvärdiga uppväxtförhållanden
för alla barn. Platserna räcker
inte till för tvåföräldersfamiljer i normala
inkomstlägen; de räcker inte ens
till för ensamstående föräldrar eller för
låginkomstfamiljer. I dag är 90 procent
av platserna i barntillsynsverksamheten
i Uppsala utnyttjade av ensamstående
föräldrar. En lika stor andel av föräldrarna
tjänar mindre än 15 000 kronor
om året. Vi kan inte ens ta emot alla
dem som befinner sig i den situationen.
Vi tvingas därför att i första hand
söka klara upp många människors nödsituation
och att ge barn till föräldrar
som redan finns på arbetsmarknaden,
ofta i de lägsta inkomstlägena, bättre
uppväxtförhållanden än vad varje alternativ
till samhällsvården kan erbjuda.
Herr talman! Om vi inom rimlig tid
skall få möjlighet att förverkliga våra
målsättningar vad gäller barntillsynen,
måste väsentligt större resurser ställas
till förfogande. Den nuvarande utbyggnadstakten
är visserligen snabb men inte
tillräcklig. Den är dessutom ojämn
över hela landet. Barntillsynen är ett
frivilligt åtagande av kommunerna. I
dag har vi ordnad barntillsyn i huvudsak
endast i de största tätorterna. Det
har visat sig att i nästan samtliga fall
finns den där som ett resultat av ett
initiativ från socialdemokratiskt eller
fackligt håll. Det beror alltså på den
aktuella politiska majoriteten om någon
barntillsyn över huvud taget kommer
till stånd. Det är inte tillfredsställande
att så viktiga frågor för den enskildes
trygghet och välfärd skall bero på tillfälligheter.
På sikt tror jag att dessa frågor måste
lösas genom sådan lagstiftning, t. ex.
inom byggnadslagstiftningen, som fastställer
miniminormer för barntillsynen.
I första hand behöver vi emellertid för
att stimulera kommunerna till ytterligare
ansträngningar och för att åstadkomma
en rimlig kostnadsfördelning
mellan stat och kommun en allmän
kraftig höjning av statsbidraget. Dessutom
är det önskvärt att bidraget utformas
så att hänsyn tas till de högre
kostnader som kommunerna har för
vissa tillsynsformer, t. ex. för spädbarn
och för handikappade barn.
För närvarande utgår bidragen till familjedaghemsverksamheten
med 35 procent
av kommunernas nettokostnader.
Enligt aktuella beräkningar i Uppsala
uppskattar vi där bruttokostnaderna för
familjedaghemsplatser till ungefär 7 000
kronor om året, nettokostnaderna till
5 700 kronor. Det skulle innebära ett
statsbidrag på omkring 2 000 kronor.
När de njm bestämmelserna om ersättning
till familjedaghemmen träder i
Torsdagen den 20 februari 1969
Nr 7
41
Svar på interpellationer ang. daghem och fritidshem
kraft kan vi vänta oss att kostnaderna
blir högre. Automatiskt blir också statsbidragen
högre.
Enligt samma beräkningar — jag tror
att dessa uppgifter är representativa —
är bruttokostnaderna för en daghemsplats
12 000 kronor per år, nettokostnaderna
10 400. Statsbidraget för daghemsplatser
blir alltså lägre i kronor
räknat än statsbidraget till familjedaghemsplatser,
och det motsvarar bara 13
—15 procent av kostnaderna. Kostnaderna
för vård av spädbarn och handikappade
med flera grupper är betydligt
högre, och dessa kostnader får kommunen
ensam stå för. Det kan knappast
vara riktigt att statsbidraget skall vara
sfi mycket lägre och utgöra en så mycket
mindre del av de totala kostnaderna
för institutionsvården än för familjevården.
Särskilt orimligt är detta mot
bakgrunden av den princip som legat
till grund för riksdagens tidigare beslut,
nämligen att barnstugeverksamheten
som den ur kvalitetssynpunkt bästa tillsynsformen
skall prioriteras medan andra
tillsynsformer ses som i nuvarande
bristsituation nödvändiga komplement.
Jag delar helt statsrådets åsikt att
man bör sträva efter enkla bidragsregler
av generell karaktär. När jag tar upp
frågan om att bidragsreglerna bör utformas
så att kommunerna kan få bättre
stöd till särskilt kostnadskrävande vårdformer
är förutsättningen den, att jag
anser det möjligt att samtidigt tillgodose
båda önskemålen.
De nuvarande bidragsreglerna innebär
att driftbidrag för varje avdelning
utgår för det antal barn, som av socialstyrelsen
godkännes för respektive åldersgrupp.
Dessa antal är för barn som
är 6 månader — 1 Va år gamla 10, för
2 år gamla barn 8, för barn 3—4 år 12
och för barn 5—6 år 15. Detta innebär
i själva verket ett ganska invecklat ansöknings-
och bevillningsförfarande. En
schablonmässig beräkning efter samma
grunder som för anordningsbidrag,
d. v. s. bidrag för 15 platser per avdel
-
ning oavsett hur denna utnyttjas, skulle
väsentligt förenkla administrationen.
Samtidigt skulle det automatiskt leda till
att avdelningar med särskilt höga vårdkostnader
per plats, d. v. s. avdelningar
med spädbarn, handikappade barn etc.,
skulle få högre bidrag.
De höga kostnaderna per plats beror
ju framför allt på att en lika hög eller
högre total vårdkostnad, d. v. s. samma
eller högre personaltilldelning, lika dyr
utrustning etc., skall fördelas på det
mindre antal barn som tillåts vid sådana
avdelningar. Eftersom kommunerna
ensamma får bära de högre kostnaderna,
leder det på många håll till att man
inte anser sig ha råd att utnyttja institutionerna
för spädbarnsvård.
Motsvarande utveckling kan befaras
när det gäller den verksamhet med integrerade
grupper av normala och handikappade
barn, som nu planeras på
många håll. Det är angeläget att denna
verksamhet kan komma i gång så snart
som möjligt. Får inte kommunerna en
rimlig ersättning för sina kostnader,
finns det emellertid risk för att man inte
törs satsa på denna verksamhet. Samtidigt
vet vi, att det är särskilt svårt att
rekrytera dagbarnvårdare för barn, som
kräver särskilt mycket omsorg, d. v. s.
de yngsta barnen och barn med någon
form av handikapp.
Socialstyrelsens regler täcker inte heller
fall med grupper av barn i olika åldrar
eller grupper där olika tillsynsformer
kombineras. Sådan verksamhet är
särskilt aktuell i glesbygdsområden eller
i städernas ytterområden. Det är angeläget
att bidragsreglerna är så generösa
och enkla att sådan verksamhet inte
hindras eller försvåras genom ett
komplicerat ansökningsförfarande.
De förslag jag här framfört är naturligtvis
inte de enda tänkbara för att få
en konstruktion av bidragsreglerna, som
ger högre kostnadstäckning och förbättrad
anpassning till olika behov och som
är enkla och schablonmässiga till sin utformning.
Man kan också tänka sig att
42
Nr 7
Torsdagen den 20 februari 1969
Svar på interpellationer ang. daghem och fritidshem
staten, liksom fallet är inom skolområdet,
helt tar på sig personalkostnaderna
eller att bidraget fastställs till en viss
procentuell andel av kostnaderna. Effekten
blir i princip densamma vilket
system man än väljer, och jag vill inte
på nuvarande stadium binda mig vid någotdera.
Jag har dock velat peka på
några problem, som vi har i dag, och
på olika metoder att komma till rätta
med dem. Jag hoppas att den pågående
utredningen har möjlighet att mera i
detalj pröva vilken bidragskonstruktion
som på bästa sätt kan tillmötesgå olika
önskemål och behov.
Som statsrådet anfört har vederbörande
kommun att besluta om fritidshemmens
öppethållandetider. Detta utgör
emellertid inget hinder för att man
från statligt håll tar initiativ, som kan
leda till en successiv övergång till samma
öppethållande som tillämpas vid
daghem. Socialstyrelsen utfärdar ju normer
och rekommendationer för barntillsynen,
vilka kommunerna i huvudsak
måste följa för att kunna få statsbidrag.
Socialstyrelsen har nu föreslagit en
väsentlig höjning av statsbidraget till
fritidshemmen från 600 kronor till
2 160 kronor, d. v. s. till i det närmaste
samma belopp som föreslås för daghemmen.
En sådan höjning är välmotiverad
när det gäller sådana fritidshemsavdelningar
vid daghem, vilka verkligen har
samma öppethållandetider dagligen och
över hela året. Många fritidshem stänger
emellertid inte bara tidigare på eftermiddagar,
på lördagar och på helgfria
lovdagar utan håller också stängt
under långferierna. Det säger sig självt
att dessa fritidshem inte kan klara behovet
av tillsyn för sådana barn i de
lägre skolåldrarna vilka har förvärvsarbetande
föräldrar. Det vore rimligt att
tänka sig att ett kraftigt höjt statsbidrag
bara skulle utgå till fritidshem med samma
öppethållandetider som vid daghem.
Vad statsrådet anfört om det utredningsarbete
som pågår beträffande be
-
hovet av fritidsverksamhet för alla skolbarn
är glädjande. Här föreligger en
brist, ökade insatser i nära samarbete
mellan skolan, barnstugorna och fritidsgårdarna
m. fl. institutioner skulle fylla
ett stort behov, men de kan inte ersätta
behovet av vård och tillsyn av de
yngsta skolbarnen av det slag som i dag
i alltför begränsad utsträckning ges vid
daghemmens fritidshemsavdelningar.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Jag håller med fru Dahl
om att de långsiktiga målen är avlägsna,
men jag vill understryka att vi närmar
oss dem i en takt som för varje
år accelereras.
Fru Dahl har säkert uppmärksammat
att statsbidragen till kommunerna för
fritidshemmen är beroende av kvotoch
balansregler som innebär att statsbidrag
endast utgår i den mån man har
byggt ut sin institutionella barntillsyn.
Beträffande bidragsreglernas utformning
kan väl konstateras att varje bidragskonstruktion
har sina för- och
nackdelar. Under den pågående översynen
av bidragssystemet kommer olika
konstruktioner att prövas — även
den konstruktion som fru Dahl har föreslagit.
Jag vill poängtera att översynen
omfattar också bidragsgivningen
till fritidshemmen.
Med anledning av vad som här togs
upp beträffande svårigheten att få bidrag
till barnstugor, där barn finns i
olika åldersgrupper, vill jag säga att
det från socialstyrelsens håll inte föreligger
något hinder för en sådan bidragsgivning.
Det har ju särskilt understrukits
att statsbidragsbestämmelserna
även gäller den integrerade barnstugan,
som utgör en blandform av lekskola
och daghem, med barntillsyn både
under tretimmarspass, alltså lekskoleformen,
och under längre pass, daghemsformen,
med barnen samlade i en
och samma grupp.
När det gäller fritidshemmens öppetliållningstider
är de statliga myndighe
-
Torsdagen den 20 februari 1969
Nr 7
43
Svar på interpellationer ang. daghem och fritidshem
ternas rekommendationer entydiga. Fritidshemmen
bör alltså liksom daghemmen
hållas öppna hela dagarna, även
under skolans helgfria lovdagar. Denna
rekommendation är klart uttryckt i
socialstyrelsens råd och anvisningar
om kommunerna och barnstugorna.
Herr ltOMANUS (fp):
Herr talman! När jag lyssnade till
fru Dahl blev jag något förvånad över
att hon var så tacksam över det svar
hon fått. Jag har läst det fram- och
baklänges, men jag har inte lyckats
finna att hon fått svar på någon av
de frågor hon ställt i sin första interpellation
angående driftbidragen till
daghemmen. Hon frågade: När avser
statsrådet att framlägga förslag om ändring
av normerna? Hon har fått till svar
att den översyn som pågår i departementet
kommer att vara klar under
1969. Men detta har säkert både fru
Dahl och många andra inhämtat av
statsverkspropositionen och det var
därför ingen nyhet. Frågan lydde: När
kommer förslag att framläggas? På den
frågan fick hon inte något svar, vilket
i varje fall jag beklagar.
Sedan frågade fru Dahl, om statsrådet
vid den pågående översynen hade
beaktat vissa särskilda problem. På den
frågan fick hon, såvitt jag förstår, inte
heller något svar. I sitt andra inlägg sade
statsrådet emellertid att man skulle
uppmärksamma dessa problem, och
man kan därför på denna punkt kanske
finna större skäl till tillfredsställelse.
Herr talman! Jag tog i januari i en
fråga upp det speciella problem som
gäller barn till studerande. Jag påpekade
att det för många kommuner är
en svår ekonomisk påfrestning att betala
en stor del av driftkostnaderna för
tillsyn av barn till studerande, eftersom
dessa studerande i regel inte erlägger
skatt och inte heller kommer att
göra det i kommunen. Jag påpekade
också att det i ett aktuellt fall fanns
akuta svårigheter och att man väntade
på besked från statsmakterna.
Detta gäller givetvis även andra kommuner
med ett stort behov av barntillsynsplatser
i förhållande till invånarantalet
och skatteunderlaget, t. ex.
storstädernas förortskommuner som
har en stor inflyttning av unga människor,
från vilka kommunerna till
råga på allt inte kan få skatteinkomster
förrän ett par, tre år efter inflyttningen.
Men barnen skall ha tillsyn
— eller borde i varje fall få det — redan
från inflyttningsdatum.
Jag vet från min läsning av statsverkspropositionen
att detta problem
är uppmärksammat. Men tyvärr räcker
det inte för kommunerna att problemet
är uppmärksammat i kanslihuset, även
om det är en första förutsättning för
att de skall få ökad hjälp. Och om nu
inte fru Dahl vill ha närmare besked,
vill i varje fall jag ha det: Kan dessa
kommuner räkna med ett besked snart
och helst också en ändring till det bättre
vilken träder i kraft senast den 1
juli 1970?
Fru DAHL (s):
Herr talman! I motsats till herr Romanus
anser jag att man skall respektera
statsrådets vilja att inte nu binda
sig när en utredning pågår. Jag måste
säga att det gladde mig att få veta att
utredningen kommer att lägga fram
sitt resultat i så god tid att det kan beaktas
i nästa års statsverksproposition.
Jag tycker då att det är meningslöst
att efterlysa besked i detaljfrågor.
Däremot anser jag det angeläget att
diskutera vissa problem, och jag är
glad över att statsrådet i sitt andra inlägg
gick in på dessa frågor och att vi
fick höra att utredningen gör en översyn
av dem.
I många kommuner har man haft bekymmer
med socialstyrelsens normer
i så måtto att man känt ett behov av
att dessa skulle vara mer flexibla och
generösa. Dessa normer föranleder ock
-
44
Nr 7
Torsdagen den 20 februari 1969
Svar på interpellationer ang. daghem och fritidshem
så ett mycket komplicerat förfarande
när man skall ansöka om bidrag.
Det är riktigt att det inte finns några
hinder för bidrag till den form av tillsyn
för blandade eller integrerade grupper
som vi tidigare talat om. Men eftersom
bidragsreglerna och rekommendationerna
i normala fall bara talar om
den åldersgruppsindelning som är den
vanligaste, innebär det att problem
uppstår så fort man kommer in på andra
tillsynsformer. Jag har därför velat
diskutera om man inte skulle kunna
frikoppla frågan om normerna från
bidragsgivningen genom att ytterligare
schablonisera bidragsformerna samtidigt
som man kunde få en bättre och
bättre fördelad kostnadstäckning. Detta
är så att säga poängen i vad jag här
velat framhålla.
Vad gäller fritidshemmens öppethållandetider
sägs det visserligen i socialstyrelsens
anvisningar nr 184 att hemmen
skall eftersträva att hålla öppet
hela dagen. Men man anger faktiskt
inte lika långt öppethållande för fritidshemmen
som för daghemmen. Man
rekommenderar att daghemmen skall
hålla öppet från kl. 6.30 till kl. 19.00
och fritidshemmen från kl. 7.00 till
kl. 18.00.
Det kan tyckas att detta är bagateller,
men för förvärvsarbetande föräldrar
spelar halvtimmarna i början och
slutet av dagen en mycket stor roll. Jag
tänker t. ex. på de många affärsanställda
som slutar sitt arbete kl. 18.00,
på de skiftarbetande och på sådana
som arbetar i vårdyrken. För dem är
öppethållandetiderna över huvud taget
ett stort problem. Vi har dessutom funnit
att många fritidshem stänger ännu
tidigare, t. ex. kl. 17.00, och att många
föräldrar därför anser att de över huvud
taget inte kan utnyttja denna tillsynsform,
speciellt som fritidshemmen
har stängt under sommaren.
Någon uttrycklig rekommendation på
denna punkt finns alltså inte i socialstyrelsens
anvisningar.
Herr ROMANUS (fp):
Herr talman! Det är inte jag som
drar upp en mängd detaljer i den här
debatten. Jag bara påpekar att fru Dahl
inte har fått svar på sin fråga om när
statsrådet avser att framlägga förslag
i ärendet.
Fru Dahl säger att hon är så tacksam
för att ha fått reda på att utredningen
inom departementet kommer att
bli klar under 1969. Men det står ju
i statsverkspropositionen. Varför är
hon då så tacksam för att ha fått reda
på det i dag?
Det enda som jag har begärt besked
om, utöver ett svar på den fråga som
fru Dahl har ställt, är om de kommuner
som har ett särskilt stort behov av
bamtillsynsplatser i förhållande till
skatteunderlag och invånarantal — det
gäller bl. a. kommuner som har studentbostäder
och det gäller inflyttningskommuner
— kan räkna med speciella
lättnader. Detta är ingen detalj, utan
en grundläggande sak där man rimligtvis
skulle kunna lämna ett besked redan
nu. I övrigt begär jag bara att
statsrådet skall svara på den av fru
Dahl ställda frågan.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Fru Dahl tycks ha fått
en energisk beskyddare här i kammaren.
Men jag har träffat fru Dahl förut
och vet att hon kan både tala för sig
och svara för sig.
Till min glädje konstaterar jag att
herr Romanus har gått ifrån det krav
på särskilda favörer till studentbarn
som han hävdade här för någon vecka
sedan. Nu är han inne på att kommuner
som över huvud taget har betungande
utgifter för barntillsynen skall få
ytterligare stöd. Det är bara att läsa
vidare i statsverkspropositionen. Herr
Romanus har tydligen redan på ett närliggande
ställe kunnat slå upp den för
att ta reda på en del av de saker som
är under diskussion här i dag.
Vad beträffar fru Dahls förslag till
Torsdagen den 20 februari 1969
Nr 7
45
Svar på interpellationer ang. daghem och fritidshem
förenklat bidragssystem vill jag upprepa
att hela bidragsgivningssystemet på
detta område är under översyn. Självfallet
kan denna översyn, som vi siktar
in oss på att få klar under hösten 1969,
leda till att frågan då kommer upp i
budgetarbetet. Emellertid kan jag ändå
inte — vilket är uppenbart för fru Dahl
men tydligen inte för herr Romanus
— tala om vid vilken tidpunkt ärendet
kommer att presenteras för riksdagen.
Herr ROMANUS (fp):
Herr talman! Jag tror att det är
statsrådet som försöker beskydda fru
Dahl och jag som försöker företräda
barnfamiljerna i de kommuner som behöver
ett särskilt stöd. Fru Dahl har uppenbarligen
inte fått svar på sin fråga
om när statsrådet avser att framlägga
förslag. Statsrådet sade att fru Dahl nog
förstår att det är orimligt att få svar
på en sådan fråga. Det är väl någon
form av beskydd som statsrådet där
ägnar sig åt.
Sedan tog statsrådet upp en tråd från
vår tidigare debatt och påstod på nytt
att jag skulle vara anhängare av särskilda
förmåner för studenter, fastän
jag i den debatten flera gånger påpekade
att det inte är fråga om detta utan
om att vissa kommuner behöver ett
särskilt stöd. Jag ber att få anföra några
rader ur protokollet från den debatten.
Jag sade att jag hade »ingenting
att invända om dessa åtgärder infogas
i ett allmänt stöd åt kommuner i en
liknande situation». Till yttermera visso
har jag också tillsammans med övriga
folkpartiriksdagsmän från Stockholms
län väckt en motion om att riksdagen
skall uttala sig för ett sådant
stöd. Att man i en enkel fråga tar upp
ett begränsat problem för en viss grupp
betyder inte att man anser att denna
grupp bör få speciella förmåner.
Jag trodde att jag förklarade det tillräckligt
tydligt förra gången.
Jag upprepar att detta inte är någon
detalj som man kan säga att det är
orimligt att begära besked om, utan det
är ett grundläggande problem. Om statsrådet
inte vill ge besked vare sig på
den av fru Dahl ställda frågan eller
denna fråga beklagar jag det. Jag kan
då bara inbjuda fru Dahl att stödja vår
motion när den kommer upp här i kammaren.
Fru DAHL (s):
Herr talman! Inledningsvis vill jag
säga att jag finner det ganska meningslöst
med denna diskussion om vem som
agerar som vems beskyddare.
Jag vill i stället anknyta till vad herr
Romanus sade i sitt senaste inlägg.
Det förslag som herr Romanus har
lagt fram är verkligen inte invändningseller
problemfritt. Jag kommer själv
från en kommun som har ovanligt
stora kostnader för barntillsyn av precis
det slag som herr Romanus refererade
till; hälften av våra tillsynsplatser
upptas av barn till studerande av
olika slag. Men ändå måste jag säga att
det finns många svåra rättviseproblem
att ta hänsyn till när man skall konstruera
ett sådant här bidragssystem.
Skall en kommun, som har varit särskilt
energisk i fråga om barntillsynen
och därför har stora kostnader för
ändamålet, erhålla speciella förmåner
framför kommuner som ligger på efterkälken
— kanske därför att det i dessa
kommuner finns en borgerlig majoritet,
som exempelvis fallet länge har varit i
Umeå? Rorde inte hellre dessa kommuner
stimuleras eller på något sätt uppmanas
att skynda på sin verksamhet i
detta avseende?
Så länge kommunerna själva till huvudsaklig
del skall svara för barntillsynskostnaderna
är detta ett problem,
men kunde man komma fram till ett
system, där staten i stället står som
huvudfinansiär, skulle problemet bortfalla,
ty då skulle kommuner med en
omfattande barntillsynsverksamhet också
erhålla ett mycket omfattande stöd.
46
Nr 7
Torsdagen den 20 februari 1969
Svar på interpellationer ang. daghem och fritidshem
Herr ROMANUS (fp):
Herr talman! År det inte att göra det
litet för enkelt för sig att påstå om de
kommuner som släpar efter i fråga om
barntillsynen, att detta skulle bero på
att de har borgerlig majoritet, och anföra
ett exempel på en sådan kommun?
Jag skulle kunna ge flera exempel på
kommuner som fått majoritetsskifte
1966, t. ex. i Stockholms län som jag
känner till, där barntillsynsplatserna
har flerdubblats just på grund av den
liberala ledningens pådrivande insatser
i dessa frågor. Men det är väl en
typ av debatt som inte alls hör hit, så
jag tycker att vi kan lägga ned den.
För övrigt är jag litet förvånad efter
fru Dahls senaste anförande. Jag levde
i den föreställningen att fru Dahl i Uppsala
just varit med om att föreslå särskilt
statligt stöd till kommuner som
har problem av det slag som jag har
pekat på — genom att man har en speciellt
stor andel av studerande eller
andra kategorier av föräldrar vilkas
barn behöver tillsyn. Jag trodde att fru
Dahl var ordförande i en utredning som
föreslog det, men jag kanske är alldeles
felaktigt underrättad på den punkten.
Fru DAHL (s):
Herr talman! Det kanske ändå inte
är någon detaljfråga, vilka kommuner
som har borgerlig majoritet och hur
det förhåller sig med initiativen på
barntillsynens område. Även i Uppsala
har det skett en flerdubbling av barntillsynsplatserna
sedan 1966, men anledningen
är inte att vi har fått eu borgerlig
majoritet utan att vi håller på att
fullfölja det socialdemokratiska utbyggnadsprogrammet,
som var fastställt innan
de borgerliga kom i majoritet.
Eftersom jag är i tillfälle att på nära
håll följa denna verksamhet har jag
velat påpeka att det är vi från socialdemokratiskt
håll som får driva på. Jag
har också till mitt förfogande en statistik
som visar att utvecklingen i detta
avseende är helt entydig på olika håll i
landet. Av en undersökning beträffande
115 av de 126 största tätorterna framgår
att i 89 av de undersökta kommunerna
har initiativet kommit från socialdemokratiskt
håll och i ytterligare
några kommuner från fackligt håll.
Jag tycker att dessa siffror är så entydiga,
att vi skulle kunna lämna den
här diskussionen om initiativet.
Herr ROMANUS (fp):
Herr talman! Jag föreslog att vi inte
skulle föra en debatt där vi drog fram
enskilda kommuner på detta sätt, men
fru Dahl vill inte lyssna på det förslaget
utan fortsätter att tala om hur det är
i Uppsala. Jag har naturligtvis ingen
möjlighet att diskutera det. Jag kan bara
som en allmän synpunkt anföra att det
kommunala samregerandet bl. a. får till
konsekvens att alla tar åt sig äran för
det som är bra och skyller på de andra
för det som är dåligt. Men att här ta
upp tiden med en sådan diskussion tycker
jag är helt meningslöst.
Sedan åberopade fru Dahl socialdemokratiska
partiets s. k. utredning, där
man påstod att så gott som samtliga
initiativ i daghemsfrågan i kommunerna
var socialdemokratiska och att folkpartiet
inte hade tagit några initiativ.
Jag är förvånad över att fru Dahl inte
känner till att vi för länge sedan har
påvisat att folkpartiet bara i Stockholms
län har tagit flera initiativ än
vad den socialdemokratiska utredningen
noterade för hela landet.
Slutligen upprepar jag min tidigare
fråga: Är det inte så att fru Dahl var
ordförande i en utredning, som föreslog
ett särskilt stöd just för kommuner
med sådana problem, som jag här har
talat om?
Härmed var överläggningen slutad.
§ 13
Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 18, med förslag
Torsdagen den 20 februari 1969
Nr 7
47
Interpellation ang. rätten att överlåta hyresrätt till bostadslägenhet
till förordning om ändring i förordningen
den 6 juni 1968 (nr 430) om
mervärdeskatt.
§ 14
Interpellation ang. rätten att överlåta
hyresrätt till bostadslägenhet
Ordet lämnades på begäran till
Herr JONASSON (ep), som yttrade:
Herr talman! Genom beslut av 1968
års vårriksdag har i hyreslagstiftningen
införts bestämmelser om bl. a. förstärkt
besittningsskydd och lagstadgad bytesrätt
för bostadshyresgäst från den 1 januari
1969. Bytesrätten innebär att hyresgästen
får överlåta hyresrätten till
bostadslägenhet i syfte att genom byte
erhålla bostad i annan under hyres- eller
bostadsrätt upplåten lägenhet, om
hyresnämnden lämnar tillstånd till
överlåtelsen. Sådant tillstånd skall lämnas,
om hyresgästen har beaktansvärda
skäl för bytet och detta kan äga rum
utan påtaglig olägenhet för hyresvärden.
Har hyresgästen erhållit lägenheten
genom byte och innehaft lägenheten
mindre än tre år får tillstånd dock lämnas
endast om synnerliga skäl föreligger.
Nyssnämnda bestämmelser gäller ej
om lägenheten är förhyrd i andra hand,
om lägenheten utgör del av upplåtarens
bostad, om lägenheten är belägen i enfamiljshus
som icke är avsett att uthyras
varaktigt eller i tvåfamiljshus,
om upplåtaren innehar lägenheten med
bostadsrätt eller om hyresförhållandet
ej varat längre än nio månader i följd.
Bytesrätten börjar i praktiken att gälla
först när nu gällande hyreskontrakt löper
ut och förnyas.
Otillräcklig information om vad hyreslagens
nya bytesrättsbestämmelser
innebär tycks för närvarande möjliggöra
en olaglig handel med hyreslägenheter.
Under åberopande av att fri bytesrätt
gäller kan mindre nogräknade
personer förmedla byten av lägenhetskontrakt
mellan hyresgäster, som är
mindre väl informerade om hyreslagens
bestämmelser. Man kan förutsätta
att förmedlaren genom sin verksamhet
gör en icke oväsentlig ekonomisk förtjänst.
De hyresgäster som låter sig utnyttjas
i denna olagliga verksamhet
hamnar dessutom i ett synnerligen
otryggt hyresförhållande, eftersom hyresvärdarna
inte har någon skyldighet
att upplåta bostadslägenheter då bostadsbytet
inte skett i samförstånd med
hyresvärden eller efter tillstånd från
hyresnämnd.
Olämpligt är också det förhållandet,
som uppges förekomma, att hyresskojare
köper upp hyreskontrakt av hyresvärdar,
som lyckats skaffa andra bostäder
utan byte. Kontrakten försäljs sedan
till bostadslösa.
Omfattningen av den beskrivna verksamheten
är svår att bedöma. Oavsett
proportionerna är det angeläget att åtgärder
vidtages för att stoppa den illegala
verksamheten. Framför allt torde
det erfordras upplysning om gällande
bestämmelser.
Med hänvisning till det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:
Vilka ågärder avser statsrådet att vidtaga
för att förhindra olaglig handel
med hyreskontrakt och för att förbättra
informationen angående innebörden av
den nya hyreslagstiftningens bestämmelser
om rätten att överlåta hyresrätt
till bostadslägenhet?
Denna anhållan bordlädes.
§ 15
Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 15, med anhållan om riksdagens
yttrande angående en av Internationella
arbetsorganisationens allmänna
konferens år 1968 vid dess femtioandra
sammanträde antagen rekom
-
48
Nr 7
Fredagen den 21 februari 1969
inendation, m. m., överlämnats till kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 16
Meddelande om enkel fråga
Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Hellström
(s) till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående information
om den nya hyreslagen.
§ 17
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.17.
In fidem
Sune K. Johansson
Fredagen den 21 februari
Kl. 14.00
Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.
§ 1
Justerades protokollet för den 13
innevarande februari.
§ 2
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 15, med anhållan om
riksdagens yttrande angående en av
Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1968 vid dess
femtioandra sammanträde antagen rekommendation,
m. m.
§ 3
Föredrogs den av herr Jonasson (ep)
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående rätten
att överlåta hyresrätt till bostadslägenhet.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 4
Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 4, i anledning av motion om förbud
att tala från manuskript i riksdagen,
nr 5, i anledning av motioner om
sänkning av rösträttsåldern,
nr 6, i anledning av motioner om
minsta antalet mandat i valkrets, och
nr 7, i anledning av motion angående
undersökningar rörande fingerade
val enligt majoritetsvalmetod;
statsutskottets utlåtande nr 8, i anledning
av Kungl. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret 1969/
70 inom utbildningsdepartementets
verksamhetsområde jämte motioner;
första lagutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om
ändring i luftfartslagen den 6 juni 1957
(nr 297),
nr 3, i anledning av motioner om viss
översyn av medborgarskapslagstift*
ningen,
nr 4, i anledning av motion angåen.
Fredagen den 21 februari 1969
Nr 7
49
de lönefordringars behandling i konkurs,
och
nr 5, i anledning av motioner om
utbyte av beteckningen »övervakare»
mot »kontaktman»;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i civilförsvarslagen den 22 april
1960 (nr 74),
nr 2, i anledning av motioner om
sänkning av statsbidraget till de allmänna
försäkringskassorna,
nr 3, i anledning av motioner om
förbättrat stöd till barnfamiljer,
nr 4, i anledning av motion om slopande
av försäkringsnämnderna för
prövning av folkpensionsärenden,
nr 5, i anledning av motioner om
frivillig tilläggssjukpenning vid barnsbörd
i vissa fall, och
nr 6, i anledning av väckta motioner
om socialförsäkringsskyddet för företagare
och fria yrkesutövare;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av motioner om
styrkande av äganderätt till fastighet
genom utdrag ur taxeringslängd,
nr 2, i anledning av motioner om
översyn av lagstiftningen om enskilda
vägar,
nr 3, i anledning av motioner om
skyldighet att borttaga gammal taggtråd,
nr 4, i anledning av motioner angående
reglerna för hyresgästs rätt till
skadestånd, och
nr 5, i anledning av motioner angå -
ende belysning vid övergångsställen för
gående;
jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69, såvitt propositionen avser
jordbruksärenden, och
nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande utgifterna på kapitalbudgeten
för budgetåret 1969/70 inom
jordbruksdepartementets verksamhetsområde;
samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden:
nr
3, i anledning av motioner om åtgärder
för att stimulera gåvor till religiösa
m. fl. ändamål,
nr 4, i anledning av motioner om
förbud mot engångsglas, m. m., och
nr 5, i anledning av motion om ökad
information angående regeringens och
riksdagens arbete.
§ 5
Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 23, med förslag till lag om
ändring i jordförvärvslagen den 14 maj
1965 (nr 290), m. m., överlämnats till
kammaren.
Denna proposition bordlädes.
§ 6
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.01.
In fidem
Sune K. Johansson