Nr 7 ANDRA KAMMAREN 1965

ProtokollRiksdagens protokoll 1965:7

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 7 ANDRA KAMMAREN 1965

9—12 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 9 februari

Sid.

Svar på frågor av:

herr Hermansson ang. tidpunkten för avlämnande av aktievinst utredningens

betänkande, m. m............................. 3

herr Ohlin ang. ett statligt värdefast obligationslån ............ 5

herr Haglund ang. investeringsutvecklingen inom massa- och pappersindustrien
............................................ 9

herr Persson i Heden ang. innehav av luftvapen ............... 10

herr Börjesson i Falköping ang. verkan av utebliven sjukanmälan

och ang. ersättningen för resekostnad vid läkarbesök......... 12

Interpellationer av:

herr Björk i Göteborg ang. polismans rätt att bruka skjutvapen i

tjänsten ................................................. 15

herr Wikner ang. redskapen för avlivande av djur som påköres av

tåg eller rälsbussar........................................ 16

herr Svensson i Kungälv ang. ersättning till fastighetsägare för

skada genom buller....................................... 17

herr Lundberg ang. åtgärder för att förbättra de bostadslösas situation
................................................ 18

herr Gustavsson i Alvesta ang. framlagt förslag till indelning av

riket i s. k. S-regioner..................................... 21

herr Gustavsson i Alvesta ang. användningen av flyttningsbidrag 21

Onsdagen den 10 februari

Meddelande ang. utrikespolitisk debatt.......................... 23

Interpellation av herr Jansson ang. värderingsprinciperna vid kronans

försäljning av mark som nyttjats för militära ändamål.......... 25

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nilsson i Bästekille ang. bostadsbyggnadskvoten för Kristianstads
län ................................................ 26

herr Nilsson i Bästekille ang. kompensation för penningsparande . 26

1 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Fredagen den 12 februari

Interpellation av herr Elmwall ang. överförandet av kollektiv lokaltrafik
från järnväg till landsväg...............................

Meddelande om enkla frågor av:

herr Jansson ang. obligatorisk bostadsförmedling inom storstockholmsområdet.
............................................

herr Hamrin i Jönköping ang. påföljd för den som på offentlig plats

bjuder minderårig på alkoholdrycker.......................

herr Holmberg ang. uttagandet av överförmyndararvode på folkpension
eller jämförbara förmåner...........................

Sid.

26

29

29

29

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 10 februari

Statsutskottets utlåtande nr 1, rörande utgifterna för kungl. hov- och

slottsstaterna............................................... 24

Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges i

riksbanken till bankoutskottet avgivna berättelse............... 25

— nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret till
innevarande riksdag avgivna, till bankoutskottet avlämnade berättelse.
.................... 25

— nr 3, med överlämnande av kommitténs för firande av representationsreformens
100-årsjubileum till fullmäktige i riksgäldskontoret
avgivna berättelse över kommitténs verksamhet under år 1964 .. 25

it .

Tisdagen den 9 februari 1965

Nr 7

3

Tisdagen den 9 februari

Kl. 15.30

§ 1

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande
av aktievinstutredningens betänkande,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Hermansson har
frågat om jag kan upplysa om när aktievinstutredningen
väntas avlämna sitt
betänkande samt när proposition med
förslag till ändrade beskattningsregler
kan förväntas. Jag vill svara följande.

Aktievinstutredningen räknar med att
avlämna sitt betänkande under hösten
1965 så att — efter remissbehandling —
proposition kan framläggas under 1966
års vårriksdag.

De nya bestämmelserna kan då tilllämpas
första gången vid 1967 års taxering
och avse alla aktieförsäljningar
fr. o. m. den 1 januari 1966.

Man bör enligt min mening överväga
att utforma de nya bestämmelserna så
att de kan tillämpas på de aktier, som
ännu inte är »skattefria», d. v. s. så att
den värdestegring som ägt rum sedan
1961 faller in under de nya skattereglerna.

Vidare anförde:

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min enkla
fråga, men jag kan samtidigt inte låta
bli att ge uttryck för en viss besvikelse
över sakinnehållet i det svar som har
lämnats här. Jag hade hoppats att proposition
i detta ämne skulle kunna framläggas
redan i höst, och jag hade faktiskt
tolkat de två tal som finansminis -

tern har hållit i denna angelägenhet,
sedan jag lämnade min enkla fråga i
riksdagen, på det viset att vi mycket
snabbt skulle kunna få den här skärpta
lagstiftningen. Jag hoppas att det besked
som finansministern nu har lämnat
inte skall följas av en ny hausse på
aktiebörsen.

Jag tycker att det är mycket angeläget
att skattereglerna snabbt ändras i
detta avseende. Bakgrunden är som bekant
den mycket kraftiga ökning som
vi har haft i kurserna på börsaktier under
de senaste åren, med 24 procent år
1963, 16 procent 1964 och nu i år ungefär
10 procent på bara en månad.
Det är miljardbelopp som på det viset
har tillfallit dem som spekulerar i aktier.
Bara på en månad räknar man med
en förmögenhetstillväxt genom kursstegring
på fondbörsnoterade aktier på inte
mindre än 2,5 miljarder kronor.

Denna utveckling vållar naturligtvis
stark irritation i en tid då de indirekta
skatterna skall höjas, då de stigande
priserna pressar barnfamiljer, pensionärer
och låglönegrupper. Det är ju
orimligt att vinster på aktiespekulation
skall vara helt skattefria under fem år.
Många tycker tvärtom att det skulle vara
extra hård beskattning av sådana spekulationsvinster.
Krav på ändrade regler
i detta avseende ställdes ju upprepade
gånger också från vårt håll, innan
utredningen långt om länge tillsattes.
Det var i april månad förra året. Jag
tycker att utredningen kunde ha bedrivits
skyndsammare än vad som har varit
fallet.

Det har också från många håll rests
kritik mot den långsamhet som har
kännetecknat utredningen. Även i press
som står finansministern nära har man

4 Nr 7 Tisdagen den 9 februari 1965

Svar på fråga ang. tidpunkten för avlämnande av aktievinstutredningens betänkande,
m. m.

resonerat ungefär så här: Kurserna stiger
våldsamt. En liten klick av människor
gör miljardvinster. Men »aktievinstutredningen
sitter försjunken i
djupa tankar». Det senaste är ett citat
ur Stockholms-Tidningen.

Jag vill här nämna att den danska regeringen
nyligen har lagt fram förslag
till en lagskärpning, tydligen utan föregående
långvarig utredning, som upphäver
särregeln om att en tredjedel av
vinsten på aktieförsäljningar blir skattefri.
Vinsten heskattas således på samma
sätt som andra inkomster.

Varför riktas det kritik mot den här
långsamheten med utredning och förslag?
Jo, risken är att stora spekulationsvinster
går skattefria eller i varje
fall i viss mån får skattefrihet medan
man väntar på den nya lagstiftningen.
Vissa borgerliga tidningar skyller på finansministern
och hans budget och säger
att den har framkallat spekulationshaussen
på börsen. Jag tycker att det är
en mycket orättvis kritik mot finansministern.
Det vittnar i stor utsträckning
om en mycket medveten spekulation
för att driva upp aktiekurserna,
och det vore orimligt om den skulle gå
fri. Men jag skulle vilja rikta ytterligare
en fråga till finansministern: Är det
verkligen inte möjligt att forcera arbetet
inom utredningen och på propositionen,
så att vi skulle kunna få ett förslag
till riksdagen redan i höst och så
att den skärpta lagen skulle kunna tilllämpas
redan från och med den 1 januari
nästa år? Det tycker jag skulle
vara önskvärt.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Eftersom det har varit
åtskilliga felaktiga referat som har
cirkulerat i pressen i anledning av mina
Göteborgsframträdanden, har jag ett behov
av att nämna att det av mig auktoriserade
referatet av det tal som jag
höll på Börssällskapet i Göteborg till

innehållet är exakt lika det svar som
jag lämnat till herr Hermansson i dag.

Vidare vill jag säga att när man på
olika håll talar om att utredningen arbetar
långsamt och sitter försjunken i
djupa tankar, så gör man det i den sorglösa
ställningen att inte veta någonting
alls om utredningens arbetssätt och arbetsformer
eller frågan som det rör sig
om. Det är mycket lätt att beställa
fram ett förslag snabbt, men denna fråga
är inte så där enkel att det bara är
att tycka att så och så skall det vara,
och sedan skriver man en proposition.
Den här utredningen har arbetat under
nio månader, och det är ingen lång tid
för en skatteutredning. Den har under
den tiden haft i runt tal femtio sammanträden,
vilket också är en dokumentation
på att den inte har suttit försjunken
i djupa tankar. Den har haft
överläggningar med ett dussintal organisationer
och sammanslutningar, en
råd av de korporationer som är sakkunniga
på området. Den har enligt sina direktiv
att ta samtidiga kontakter med
markvärdekommittén, koncentrationsutredningen,
aktiefondsutredningen och
allmänna skatteberedningen. Med tanke
på dessa arbetsuppgifter och med den
dokumentation som jag har givit på
takten i utredningsarbetet vill jag definitivt
tillbakavisa alla beskyllningar
om att ifrågavarande utredning skulle
arbeta långsamt. Motsatsen är det riktiga.
De som säger något annat talar i
djup okunnighet.

Vidare skulle jag kunna svara på herr
Hermanssons sista fråga med att upprepa
vad jag sade i interpellationssvaret:
den kursstegring som har ägt rum
under de senaste åren bör enligt min
mening, precis som jag har svarat i
dag, vara skattepliktig på samma sätt
som en kursstegring på de aktier som
kommer att säljas sedan en eventuell
ny lagstiftning kommit till stånd. Jag
har ju sagt i svaret, att de aktier som
enligt nuvarande lagstiftning är reali -

Tisdagen den 9 februari 1965

Nr 7

5

Svar på fråga ang. ett statligt värdefast obligationslån

sationsvinstskattebelagda — och det är
alla aktier som har gått i försäljning
de senaste fem åren — lämpligen bör
komma in under en ny skattelagstiftning.

Herr Hermansson frågar, varför jag
inte forcerar fram en lagstiftning till i
höst, så att man kan komma åt den
kursstegring som inträffat under de senaste
åren. Jag har ju deklarerat som
min uppfattning, att en ny lagstiftning
bör vara så utformad, att man just kommer
åt den kursstegring som har ägt
rum under de senaste fem åren, eftersom
det ju är den aktiestock som för
närvarande är skattebelagd. Jag vet inte
om herr Hermansson har förstått vad
jag har sagt i mitt interpellationssvar,
men jag tycker att jag på den punkten
uttryckte mig ganska tydligt. När jag
nu gör detta klart för herr Hermansson
ytterligare en gång, så kan vi väl,
även om vi inte är eniga på alla punkter,
ändå vara eniga om att det är tämligen
likgiltigt om jag kommer med en
proposition i höst eller kommer med
en proposition nästa vår. De senaste
dagarnas kursstegring bör, menar jag,
ändå komma in under beskattningen.

Herr HERMANSSON (k):

Jag är mycket tacksam för det senaste
tillägget som finansministern gjorde.
Det är ju en tolkningsfråga, vilka slutsatser
man skall dra av den sista meningen
i det svar som han har lämnat.
Förutsättningen för att finansministerns
resonemang om att det inte spelar någon
roll, om lagen antas i höst eller
först nästa år, skall ha någon betydelse
iir att man kan tolka honom på det viset,
att även sådana aktieposter kommer
att beröras av skärpningen i lagen
som har sålts i år eller i fjol eller året
förut och alltså givit en betydande spekulationsvinst,
som enligt nu gällande
regler för realisationsvinstbeskattning
skulle bli helt skattefri eller delvis skattefri.
Om det är på det viset, är jag

helt tillfredsställd med det svar som
finansministern bär har lämnat senare.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Till yttermera visso kan jag repetitionsläsa
de sista raderna i mitt frågesvar:
»Man bör enligt min mening överväga
att utforma de nya bestämmelserna
så att de kan tillämpas på de aktier,
som ännu inte är ''skattefria’, d. v. s.
så att den värdestegring som ägt rum
sedan 1961 faller in under de nya skattereglerna.
»

Jag tycker detta är så tydligt som
man kan begära.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. ett statligt värdefast
obligationslån

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Ohlin har ställt
följande fråga. Har regeringen för avsikt
att med hänsyn till den pågående
inflationen erbjuda allmänheten möjligheter
till placering i ett statligt värdefast
obligationslån?

Frågan om värdesäkra lån har nyligen
utretts av värdesäkringskommittén.
Kommitténs betänkande har i remissbehandlingen
blivit föremål för i
hög grad kontroversiella meningar. Det
gäller både principfrågan, om vi skall
använda oss av värdesäkra lån, och de
former som i så fall skulle komma i
fråga. Regeringen behöver därför ytterligare
tid för att studera frågan innan
ett ställningstagande kan ske.

Vidare anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Att det är delade meningar
i en fråga brukar inte avhålla

c

Nr 7

Tisdagen den 9 februari 1905

Svar på fråga ang. ett statligt värdefast obligationslån

finansministern från att handla när
han tycker att det finns anledning till
det. Han säger nu att regeringen måste
överväga ytterligare. Ja, regeringen har
haft anledning att överväga den här
frågan under mer än ett årtionde —
den har i verkligheten varit aktuell under
hela efterkrigstiden — men regeringen
har dröjt med att tillsätta utredningen
etc. Om det däremot gäller t. ex.
att göra en skattereform, att ta bort avdragsrätten
för folkpensionsavgiften eller
höja folkpensionsavgiften, lägga
fram förslag som den senaste skatteberedningen
inte alls arbetat med, då kan
finansministern handla mycket snabbt
och utan att avvakta att tankegångarna
blir föremål för färsk remiss.

Jag finner det beklagligt att regeringen
är så ointresserad i denna fråga.
Det är nämligen faktiskt ett rättvisespörsmål
för de mindre spararna i landet
att det inte alltid skall vara spararna
och försäkringstagarna som skall ta
emot örfilarna. Det får de göra genom
inflationen. Jag vet inte hur finansministern
har det med post från Sveriges
folk, understundom betecknad väljarpost.
Jag kan emellertid tala om för
finansministern att jag i alla fall får
många brev från folk som ger konkreta
exempel på hur de blivit berövade en
väsentlig del av sparandets frukter och
därmed en stor del av den trygghet på
ålderns dagar som de varit berättigade
till.

Därtill kommer att ett värdefast lån
just nu skulle minska det tryck på aktiemarknaden,
som har uppkommit därför
att många människor söker en placering
vars värde inte skall reduceras
genom inflation. Då köper de aktier.
Om de kunde köpa ett värdefast lån,
skulle därmed skapas en kompletterande
möjlighet som skulle minska det
tryck på aktiemarknaden som till icke
ringa grad beror på det sätt på vilket
finansministern avfärdar inflationsproblemet,
då han säger att man får räkna
med fortsatt inflation av inte ringa om -

fattning framöver. Finansministern har
här en möjlighet att på ett naturligt riktigt
och rättvist sätt motverka ett övertryck
på aktiemarknaden.

Herr talman! Det är inte min avsikt
att blanda mig i diskussionen mellan
herr Sträng och herr Hermansson. Jag
vill emellertid säga att det problem om
inflationen och sparandet och realtillgångarnas
värde, som jag itagit upp,
möter man naturligtvis också i ställningstagandet
till frågan om beskattning
av kursstegringar på aktier o. d. Jag
tillåter mig hoppas att finansministern,
när han skall revidera bestämmelserna
i fråga om aktier, inte skall glömma
bort penningvärdets fall och att han alltså
skall sträva efter att beskatta det
som är en reell värdeökning och inte
det som bara är en uppjustering i takt
med penningvärdets fall. Om finansministern
kunde ge besked på den punkten,
tycker jag, att det vore värdefullare
än en i övrigt nog så intressant upplysning
om tidpunkten för den ena eller
andra förändringen.

Finansministern, som annars kan vara
nog så handlingskraftig, kan inte bestämma
sig för att acceptera utredningens
tanke, att man här i någon mån
på försök skulle utge ett inte oväsentligt
värdefast lån. Jag betonar att
det skulle kunna ske till betydligt lägre
ränta än ett vanligt lån. Det skulle
bl. a. möjliggöra byggande av ett antal
bostäder där hyran skulle bli lägre.
Är inte detta också en faktor som talar
för att man inte skulle behöva vara så
återhållsam? Enligt mitt sätt att se är
regeringen i denna fråga alldeles för
konservativ och alldeles för litet intresserad
med hänsyn till att det gäller
rättvisa särskilt för de mindre spararna
i detta land.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har haft anledning
att under de senaste veckorna reagera
mot det obehärskade talet om infla -

Tisdagen den 9 februari 1965

Nr 7

/

Svar på fråga ang. ett statligt värdefast obligationslån

tion. en terminologi, som herr Ohlin
också tog i sin mun när han diskuterade
interpellationssvaret. En inflation
karakteriseras av att priser löper i väg
utan någon kontroll. Det har inte hänt
inom den svenska ekonomien, lika litet
som det enligt min mening har hänt
något sådant i andra, kringliggande länder
med en utveckling som är ungefär
likvärdig med vår.

Under de senaste veckorna har man
också skapat eu våldsam begreppsförvirring
genom att kalla beskattning för
prisstegring. Man kan, när man skall
skaffa pengar för de utgifter som riksdagen
beslutar, välja mellan att höja
den direkta skatten, statsskatten, vilket
sannerligen inte får något som helst
genomslag i prisindex — det är anonymt
— eller att ta in pengarna genom
konsumtionsbeskattning. Det är
den senare vägen vi har valt. Den innebär
att det formellt sett blir ett genomslag
på priserna, men det är i själva
verket en skattehöjning. Jag tycker att
man i klarhetens intresse bör kalla prisstegring
för vad den är och skattehöjningen
för vad den är och att man inte
skall smälla ihop den och kalla det
inflationistisk prisstegring, ty då förvirrar
man begreppen för medborgarna.
Om man rensar upp problemet, finner
man att perspektivet för prisstegring
inte är värre nu än det varit tidigare,
låt mig säga för ett år sedan. Det
har då inte funnits anledning att skrämma
upp människorna med att tala om en
förväntad inflationistisk utveckling.

Uran dessa utgångspunkter tar herr
Ohlin upp frågan om man inte skulle
kunna göra ett värdebeständigt lån,
och han ironiserar över att finansministern,
som i andra sammanhang kan
visa prov på en viss handlingskraft ock
inte dä envisas med att hänvisa till delade
meningar, inte kan visa samma
handlingskraft i detta fall. Anledningen
till skillnaden i handlingskraft är
att finansministern i vissa frågor kan
ha en klar och bestämd uppfattning,

även om meningarna utanför kanslihuset
kan vara delade. Om man har resonerat
sig fram till en bestämd uppfattning
kan man handla. I andra frågor
är det svårare att diskutera sig
fram till en bestämd uppfattning, och
detta är en sådan fråga.

Jag vill erinra om att den bankvärld,
som har att handlägga frågan om utlåningen
av pengar till medborgarna,
inte alls är intresserad av några värdefasta
lån. Från det hållet har man tagit
bestämt avstånd från idéen. Herr Ohlin
anförde som ett av argumenten för värdefasta
lån att de skulle möjliggöra en
billigare hyressättning, vilket bör ligga
i alla bo&tadsbyggares intresse. Dessa
har emellertid intagit en klart negativ
ståndpunkt till värdefasta lån. Om de
har gjort det på felaktiga premisser vill
vi undersöka.

I denna fråga har vi emellertid ännu
inte tagit ståndpunkt i regeringen. När
vi har funderat igenom frågan, kommer
det naturligtvis att lämnas besked om
regeringens ståndpunkt. Det har jag
sagt i svaret och det vill jag upprepa
nu.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Efter att ha studerat
inflationsproblemet under ganska många
årtionden var det intressant för mig att
finna att herr Sträng har en helt ny definition
av begreppet inflation: det skall
vara en prisstegring utan någon kontroll.
Även om herr Sträng går igenom
10 000 böcker om inflation undrar jag
om han kan finna den definitionen i
någon av dem. I varje fall är det sannerligen
inte den vanliga definitionen.

Jag skall emellertid inte ta upp kammarens
tid med att diskutera olika inflationsbegrepp.
Jag tror inte att vi behöver
det. Folk vet ändå ganska bra vad
prisstegring är för något. Om herr
Sträng förbjuder oss att kalla det inflation,
iir det ett rörande prov på att
han nu börjar intressera sig för den
terminologi han skall använda, medan

8

Nr 7

Tisdagen den 9 februari 1965

Svar på fråga ang. ett statligt värdefast obligationslån

han i fråga om budgetbalans o. d. onekligen
har haft ett motsatt intresse.

Att inte indirekt beskattning leder till
sådan prisstegring som man vanligen
kallar inflation har finansministern naturligtvis
rätt i. Redan under andra
världskriget arbetade jag energiskt för
att få fram prisindex som inte omfattade
sådan prisstegring som beror på indirekt
beskattning. Jag kan inte kritisera
lierr Sträng för bristande intresse då,
tv han var inte medlem av riksdagen eller
regeringen, men jag mötte tyvärr
inte tillräcklig förståelse från det partis
sida som herr Sträng representerar. Jag
är glad att herr Sträng på denna punkt
är beredd att medverka till att skapa
klarhet.

Rent sakligt sett säger nu finansministern
att prisstegringsrisken inte är
värre än den varit förut och att man
inte skall skrämma upp folk. Ja, jag
undrar om inte finansministern borde
läsa vad han själv har sagt under de senaste
månaderna! Helst borde han ha
det inspelat på grammofon, så att han
kunde höra sina egna tonfall när han
talade om att man naturligtvis får räkna
med en fortsatt prisstegring — det var
liksom ingenting att göra åt den saken.
Då kanske finansministern skulle komma
till den slutsatsen att han sannerligen
själv har medverkat till att skrämma
upp folk — och såvitt jag vet har han
medverkat mer än vad andra riktningar
företrädda i den svenska riksdagen har
gjort. Jag reserverar mig för kommunisterna,
vilkas uttalanden jag inte har
följt.

Herr Sträng säger nu att jag efterlyste
samma handlingskraft som han visat
beträffande en hel del skattereformer.
Nej, inte samma handlingskraft,
det begär jag inte! Men jag anser att regeringen,
eftersom denna fråga väcktes
för så länge sedan och inte är särskilt
komplicerad, borde kunna visa åtminstone
någon handlingskraft. Det var vad
jag efterlyste. Att det sedan finns grupper
i samhället som har intresse av att

denna fråga inte skjutes fram för mycket,
liksom finansministern i sin egenskap
av låntagare har intresse av att
tjäna på inflationen -— varmed jag inte
sagt att finansministern har elaka avsikter
i och för sig, jag bara konstaterar
att hans intresse är sådant — kan väl
inte vara tillräcklig anledning att skjuta
frågan åt sidan.

Om finansministern vill fråga t. ex.
de unga familjer som skall hyra bostäder
byggda de närmaste åren, om de
skulle föredra lägre ränta på sina lån
och lägre hyror, tror jag inte att han
skulle få mer än ett svar. Om finansministern
skulle fråga alla de mindre sparare
som berövats två tredjedelar av
sparkapitalets värde, om de tycker att
man borde göra något för att förebygga
att en framtida inflation gör ont värre,
tror jag att finansministern skulle få ett
klart svar. Möjligen vore det anledning
att tänka även på deras svar och inte
bara på de tveksammas yttranden.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Vad jag sagt under de
senaste månaderna är precis detsamma
som jag sade i denna talartol under remissdebatten,
och jag skall inte trötta
kammaren med att upprepa det.

I ett samhälle, kännetecknat av hög
.sysselsättning, solidarisk lönepolitik och
anpassning av lönerna hos de grupper,
där man inte kan rationalisera bort lönestegringarna
utan där dessa måste
utlösa sig i prisstegringar som alla konsumenter
får bära. Denna automatik
gäller inte bara löntagarna utan även
jordbrukarna, som inte kan få kompensation
på annat sätt än genom en generell
prisstegring enligt det sexårsavtal
vi har med jordbruket. Då är det väl
inte överraskande om vi har en ganska
ofrånkomlig prisstegring på tvä å tre
procent. Detta är inte någon ny upptäckt
i år. Jag sade för ett år sedan precis
detsamma på Nationalekonomiska
föreningen. För första gången på tio år

9

Tisdagen den 9 februari 1965 Nr 7

Svar på fråga ang. investeringsutvecklingen inom massa- och pappersindustrien

hade vi då glädjen att se herr Ohlin som
deltagare. Jag skall inte insinuera att
hans deltagande berodde på att TV-kamerorna
vid det tillfället bevakade debatten,
men genom TV spreds dock vad
vi sade till svenska folket.

Jag har den uppfattningen — det
finns väl inte någon anledning att sticka
under stol med den saken — att detta
inte kan kallas för inflation. Om prisutvecklingen
däremot löper i väg utan
att det i botten finns några medvetet
vidtagna åtgärder som föranleder prisökningarna,
då har man tappat kontrollen
över det hela och då är det fråga
om en inflationistisk utveckling.

För att återgå till själva problemet
om indexbundna och värdesäkra lån så
är detta en svår sak. Jag föreställer mig
att även inom andra nationer pågår en
diskussion om sådana lån eller i varje
fall en diskussion om prisstegringarna.
Och eftersom prisstegringarna ute i
världen under de senaste tio åren varit
ungefär likvärdiga med dem som förekommit
i vårt land, bör det väl även i
andra länder ha dykt upp en och annan
som funderat över möjligheten att genom
värdefasta lån skapa placeringstillfällen
för vissa medborgargrupper.
Jag skulle vara förvånad över, om det
bara här i landet skulle finnas en herr
Ohlin som bevakar dessa angelägenheter.
Debatten därom är säkerligen en
internationell företeelse.

Det är emellertid ytterst få länder
som gått från ord till handling och lanserat
ett system med värdefasta lån. Jag
vill minnas att Israel har gjort det, och
även våra vänner i öster, i Finland, har
under några år provat systemet. Jag
skall inte göra några avslöjanden, men
jag har haft möjlighet att tala med ledningen
i ett av dessa länder om deras
erfarenheter av värdefasta lån och jag
blev därvid avrådd från att försöka mig
på något liknande.

Detta är också ett förhållande som bidrar
till att frågan behöver ytterligare
övervägas. Jag är inte alls så säker på

saken som jag var när jag tidigare redovisade
min uppfattning om att man borde
skjuta på frågan om mervärdeskatten
och familjebeskattningen och göra om
skattepaketet.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Här är inte platsen att
fortsätta diskussionen om finansministerns
inflationsbegrepp. Får jag bara
säga att när det gäller frågan om värdefasta
lån skulle finansministern kunna
studera — utan att därför behöva imitera
— t. ex. vad som skett i vårt södra
grannland. Danskarna har skapat möjligheter
just för de mindre spararna att
göra värdefasta placeringar.

Det är naturligtvis inte något starkt
argument, om finansministern i brist på
andra argument talar om att någon anonym
person, tillhörande ledningen i ett
icke närmare angivet land, har avrått
finansministern från att införa värdesäkra
lån. Såsom bidrag till debatten om
den centrala frågan om sådana lån bör
finansministern kunna få tillfälle att anföra
starkare argument än detta. Men
jag hoppas att när den tiden kommer
att vi nästa gång skall diskutera denna
fråga, det skall ske i anslutning till att
finansministern säger: »Ja, nu har regeringen
funderat färdigt och nu skall vi
komma med ett förslag om värdefasta
lån.» Så optimistisk är jag, herr finansminister,
att jag tror att Ni inte i längden
kan motsätta Er detta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. investeringsutvecklingen
inom massa-och pappersindustrien

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Haglund har till
handelsministern ställt följande fråga,
som jag kommer att besvara eftersom

Tisdagen den 9 februari 1965

10 Nr 7

Svar på fråga ang. innehav av luftvapen

den i viss mån rör mitt område: Hur
ser planeringsrådet på den nuvarande
investeringsutvecklingen inom massaoch
pappersindustrien och finns några
planer på en för liela branschen gemensam
investeringsinriktning?

Den svenska skogsindustriens läge
diskuterades vid planeringsrådets sammanträde
den 19 maj 1964. Planeringsrådet
tog därvid initiativet till en undersökning
av råvarutillgången och
strukturen inom massaindustrien. Den
29 juni 1964 tillsattes en utredning för
undersökning av virkesbalanser. I övrigt
utredes nu dessa frågor inom handelsdepartementets
industriavdelning.
Dessutom undersöker långtidsutredningen
i samråd med Industriens utredningsinstitut
skogsindustriens investeringsplaner
fram till 1970. Man gör därvid
också en mera långsiktig bedömning
av investeringsutvecklingen under
1970-talet. Skogsindustriens problem
ägnas således för närvarande ett
mycket ingående studium.

Vidare anförde

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framföra ett tack för det informativa
svaret på min fråga. Samtidigt
vill jag uttrycka tillfredsställelse över
tillkomsten av detta ekonomiska planeringsråd
med de fjorton sakkunniga
som sitter i detta råd och som representerar
stora och mäktiga organisationer
inom vårt näringsliv.

Anledningen till att jag önskar veta,
hur planeringsrådet ser på den nuvarande
investeringsverksamheten inom
massa- och pappersindustrien har i
första hand varit de ojämna bygg- och
maskininvesteringarna inom nämnda
industri. I andra hand har orsaken varit
att en av planeringsrådets ledamöter
i ett offentligt föredrag med drastiska
exempel påvisat felinvesteringar
som skett just inom pappers- och mas -

saindustrien. Den ojämna investeringsinriktningen
hänför sig till åren 1961
och 1964 när det gäller bygginvesteringarna:
245 miljoner kronor år 1961
och 75 miljoner kronor år 1964. I fråga
om maskininvesteringarna var beloppet
590 miljoner kronor år 1962 och
315 miljoner kronor år 1964.

Nu går det uppåt igen för hela skogsindustrien,
och jag höll på att säga att
det bara är bra. Massaindustrien ökade
1964 med 15 procent och pappersindustrien
med 12 procent.

Den andra anledningen till min fråga
var ett drastiskt exempel, nämligen
att man skulle ha kunnat göra en årlig
besparing på 11 miljoner kronor om
man i stället för de två fabriksenheter
som nu har byggts hade byggt en sådan.
Dessa beräkningar gjordes så tidigt
som 1959, och den ena fabriksenheten
togs i bruk 1961 och den andra
1963.

Dessa och vissa andra betänkliga investeringar
låg bakom frågan om det
möjligen föreligger några planer på en
för hela branschen gemensam investeringsinriktning.
Nu visar statsrådets
svar att problemen diskuterats, att utredningar
tillsatts och att skogsindustriens
problem ägnas ett ingående studium.
Jag skall därför med stort intresse
följa utvecklingen och avvakta
resultatet av utredningarna.

Jag tackar ännu en gång statsrådet
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. innehav av luftvapen

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Persson i Heden
har frågat justitieministern vilka åtgärder
som avses bli vidtagna med anledning
av att riksdagen i beslut den 19

Tisdagen den 9 februari 1965

Nr 7

11

april 1963 förutsatte att regeringen
uppmärksammar frågan om innehav av
luftvapen och beaktar möjligheterna
att åstadkomma bättre ordning på
detta område. Till svar på frågan, som
hör till inrikesdepartementets verksamhetsområde,
får jag upplysa, att Svenska
jägareförbundet den 9 december 1964
gjort framställning om licensplikt för
luftvapen. Till stöd för framställningen
har åberopats såväl luftvapnens farlighet
som ökad användning av dem för
tjuvskytte. Framställningen är på remiss.
Efter remisstidens utgång den 1
april i år kommer frågan om licensplikt
för detta slags vapen alltså att tas upp.

Vidare anförde:

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag ber först att få
framföra ett tack till statsrådet för svaret
på denna min fråga. Jag måste säga
att jag är glad över det besked statsrådet
lämnat. Av detta framgår det ju,
att det finns utsikter att få till stånd
bestämmelser som gör det omöjligt för
minderåriga att anskaffa luftvapen.

Jag kan ändå inte underlåta att beklaga
att det dröjt nära två år sedan
riksdagen senast hade denna fråga under
behandling. Vad som hänt sedan
dess är endast att en mängd synnerligen
allvarliga olyckor inträffat, varvid
barn och ungdomar tillfogats skador
som inneburit allvarliga men för hela
deras återstående liv. Dessutom skulle
man kunna nämna alla dessa tragedier
som äger rum i djurvärlden på grund
av skadskjutningar med luftgevär som
minderåriga kan komma över och som
de också har rätt att inneha.

1 motion 11:644 år 1963 hemställdes
av bl. a. mig att riksdagen måtte besluta
om att .särskilt tillstånd skall fordras
för innehav av dylika vapen. Den
motionen framfördes i januari 1963.
Detta hindrar inte att minderårig under
denna tid har kunnat både förvärva

Svar på fråga ang. innehav av luftvapen

och använda dessa vapen, och det har
också skett många olyckor. Riksdagen
uttalade i april 1963, vilket också
nämnts i svaret, att riksdagen förutsatte
att regeringen uppmärksammade denna
fråga om innehav av luftvapen. Nu
har också under den allra senaste tiden
— i december 1964 — Svenska jägareförbundet
kommit med en hemställan
till regeringen i samma ärende.
På grund därav har kanske regeringen
tagit upp saken. Jag kan inte låta bli
att säga att det är något förvånande
att också frivilliga organisationer nödgas
göra regeringen uppmärksam på
ett riksdagsbeslut, innan regeringen
vidtar väntade åtgärder.

Redan 1963 var frågan om bestämmelser
för innehav av luftvapen ute på
remiss med anledning av de omnämnda
motionerna. Då uttalade flera remissinstanser
att gällande bestämmelser
inte är tillfredsställande. Nu har
återigen ärendet gått på remiss till olika
instanser; jag vet inte vilka. Jag
hoppas nu att ärendets handläggning
inte fördröjs så att ytterligare allvarliga
olyckor sker på grund av de gällande
bestämmelserna.

Med förhoppning om att ett snart beslut
skall komma till stånd ber jag ännu
eu gång att få tacka statsrådet för
svaret.

Herr statsrådet PALME:

Herr talman! För fullständighetens
skull vill jag redovisa att när första lagutskottet
hade denna fråga till behandling
1963 täppte lagutskottet till rätt
många av de åtgärder som över huvud
kan övervägas. Utskottet uttalade att
det finns betydande svårigheter »att
finna eu praktisk lösning på problemet
att skapa eu mera tillfredsställande reglering
beträffande vapen av ifrågavarande
slag». Det kunde inte tillstyrka
införandet av licenstvång och anförde
vidare: »De konkreta åtgärder som utskottet
haft anledning överväga i ären -

12

Nr 7

Tisdagen den 9 februari 1965

det, har sålunda synts utskottet alltför
ovissa till verkan eller alltför krävande
från administrativ synpunkt.» Så slutar
det med en uppmaning till Kungl.
Maj:t att hålla ärendet under fortsatt
uppsikt.

Nu har ett sådant tillfälle erbjudit
sig genom att Jägareförbundet — som
framför allt företräder jaktvårdsintressena
— har begärt att denna fråga skall
prövas. Därigenom har frågan nu gått
ut för yttrande av olika sakkunniga
instanser, och vi får nu se om det kan
ge mera av användbara, konkreta uppslag
än det förra försöket.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Första lagutskottet skriver
i sitt utlåtande nr 12 år 1963 bl. a.
följande: »Remissyttrandena över förevarande
motioner har förstärkt intrycket
av att gällande bestämmelser icke är
så effektiva som önskligt vore.»

Även om man inte följde motionärernas
krav om licenstvång, så är väl ändå
denna utskottets skrivning ett argument
för att ta upp frågan huruvida inte något
måste göras för att komma till rätta
med de missförhållanden som nu råder.

Det finns också i utskottets utlåtande
återgivet ett remissyttrande från poliskammaren
i Stockholm, där det bl. a.
heter: »Med utgångspunkt från erfarenheterna
i Stockholms polisdistrikt kan
bekräftas, att gällande bestämmelser i
ämnet icke äro tillfredsställande. Nära
nog dagligen inkommer klagomål över
missbruk av luft- eller fjädervapen. Troligen
komma ändå icke alla de skador,
som på detta sätt åsamkas personer och
egendom, till polisens kännedom.»

Jag skulle också kunna citera yttrandena
från kriminaltekniska anstalten
och andra instanser. De är alla sådana
att regeringen borde kunna ta fasta på
förslaget att åstadkomma en ändring.
Den kanske inte direkt vill följa motionärernas
krav, utan kommer med andra
bestämmelser.

Härmed var överläggningen slutad.

Svar på frågor ang. verkan av utebliven
sjukanmälan samt ang. ersättningen för
resekostnad vid läkarbesök

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
har frågat

1) vilka åtgärder jag ämnar vidta i
syfte att undvika att personer, vilkas
sjukdom är styrkt genom läkarintyg,
trots detta går förlustiga sin sjukpenning
genom att sjukanmälan inte gjorts,

2) om jag vill vidta åtgärder för ändring
av grunderna för sjukreseersättning
i syfte att ge rätt till ersättning för resa
inte endast till närmaste läkare utan
också till närmaste läkare med kompetens
för undersökning av den sjukdom
som kan vara aktuell, t. ex. mental .sjukdom.

Sjukpenning kan enligt huvudregeln
inte utgå för tid innan sjukanmälan
gjorts hos den allmänna försäkringskassan.
Undantag kan göras om hinder förelegat
att göra sådan anmälan eller eljest
särskilda skäl föreligger att sjukpenning
bör utgå. Kravet på sjukanmälan
har tillkommit för att ge försäkringskassan
möjlighet till sjukkontroll.

Resekostnadsersättning i samband
med läkarbesök beräknas i regel högst
efter kostnaden för resa till provinsialläkare
eller stadsdistriktsläkare i det
distrikt där den sjuke vistas. Efter remiss
av läkare till öppen vård vid .sjukhus
eller poliklinik kan ersättning också
beräknas efter kostnaden för resa till
närmaste allmänna sjukhus. Sistnämnda
ersättningsregel är avsedd att ge landsbygdens
befolkning rimliga möjligheter
att utnyttja sjukhusens diagnostiska resurser.

Jag överväger för närvarande inte
några ändringar i de berörda ersättningsreglerna,
som tillkommit efter noggranna
överväganden och som beslutats
av regering och riksdag.

Vidare anförde

13

Tisdagen den 9 februari 1965 Nr 7

Svar på frågor ang. verkan av utebliven sjukanmälan samt ang. ersättningen för resekostnad
vid läkarbesök

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet få
framföra ett tack för svaret på mina två
frågor.

Anledningen till min första fråga var
att jag blivit uppmärksammad på att det
vid flera tillfällen förekommit att de
lokala sjukkassorna trots läkarintyg om
styrkt arbetsoförmåga vägrat betala ut
sjukersättning, därför att vederbörande
glömt att anmäla sjukdomsfallet till
den allmänna försäkringskassan.

Det är givet att lagar och förordningar
är till för att följas, men jag tycker att
de borde kunna tillämpas med litet större
smidighet. Formalism borde inte få
förekomma. En sjuk människa som med
läkarintyg kan styrka sin arbetsoförmåga
bör inte förlora rätten till sjukersättning
bara därför att han eller hon försummat
att anmäla sjukdomsfallet till
den allmänna försäkringskassan.

■Tåg är medveten om att anmälningsplikt
är nödvändig för att underlätta
kassornas sjukkontroll, men icke förty
anser jag att sjukersättning skall utbetalas.
när sjukdomen stvrkes med läkarintyg,
även om anmälan icke ingivits i
vederbörlig ordning. Bestämmelserna
ger utrymme för hänsynstagande till de
särskilda omständigheterna i det enskilda
fallet, men en del försäkringskassor
är mycket restriktiva i sin tolkning
av 10 § i gällande bestämmelser
för utbetalande av sjukpenning.

I dessa bestämmelser talas bl. a. om
att sjukdomsfallet skall anmälas den dag
då sjukdomsfallet inträffar. Undantag
kan emellertid göras om hinder mött för
sådan anmälan eller eljest särskilda
skal föranleder att sjukpenning bör utgå.
Nog finns det möjligheter till en välvillig
tolkning, bara den goda viljan finns.

Jag är givetvis medveten om att socialministern
icke har för avsikt att vidta
någon egentlig lagändring. Men jag
skulle önska att man på socialdepartementet
utarbetade och tillställde de lo -

kala organ, som handhar sjukförsäkringsärendena,
föreskrifter om tillämpningen
av bestämmelserna angående utbetalning
av sjukersättning i de fall där
sjukanmälan icke inlämnats i vederbörlig
ordning.

Herr talman! Min andra fråga gäller
möjligheten att tillämpa en något välvilligare
tolkning av sjukresebestämmelserna.
Låt mig anföra några exempel. En
patient vistas på låt oss säga ett privat
vårdhem och behöver genomgå en läkarundersökning
av sitt mentala tillstånd
för att i mån av plats kunna bli intagen
på mentalsjukhus. Patienten reser, efter
att ha varit i kontakt med tjänstgörande
läkare på mentalsjukhuset inom sjukhusområdet,
för att genomgå vederbörlig
undersökning av läkare med behörighet.
Försäkringskassan ersätter resekostnaderna
endast till den del de icke överstiger
kostnaderna för resa till närmaste
tjänsteläkare i distriktet.

Från mitt eget län skulle jag vilja anföra
ett dylikt fall. En något mentalsjuk
kvinna vårdades sedan länge på ett privat
sjukhem på Kinnekulle. På grund av
att sjukdomen förvärrades bestämdes
det, sedan kontakt tagits med Falbygdens
sjukhus, ett mentalsjukhus i Falköping,
att hon eventuellt efter undersökning
skulle intagas på Falbygdens
sjukhus. För detta ändamål skulle kvinnan
undersökas av behörig läkare. Sedan
tid beställts i förväg, genomfördes
sådan undersökning på Falbygdens sjukhus
den 21 september 1964. Det fanns
inte något annat lämpligt trafikmedel
att tillgå än bil, och bilskjutsen till och
från sjukhuset för denna undersökning
kostade 128 kronor. Sjukkassan utbetalade
emellertid endast 27 kronor under
motivering att sjukkassan endast svarade
för resekostnad till närmaste läkare,
vilken var bosatt i Götene. Denne läkare
hade dock icke behörighet för en dylik
undersökning, och närmaste läkare med
sådan behörighet fanns på Falbygdens
sjukhus.

Nr 7

14

Tisdagen den 9 februari 1965

Svar på frågor ang. verkan av utebliven sjukanmälan samt ang. ersättningen för resekostnad
vid läkarbesök

Sjukkassan har säkerligen tolkat bestämmelserna
rätt, men man kan fråga
sig om inte bestämmelserna är rätt hårda
i detta avseende. Jag är medveten om
att man i det här relaterade fallet kunde
ha föranstaltat om en undersökning av
den sjuka kvinnan av tjänsteläkaren i
Götene, som sedan hade gett henne remiss
till Falbygdens sjukhus. Då hade
resekostnaderna blivit helt täckta. Men
i gengäld hade man då fått räkna med
tidsförluster och ökade kostnader i samband
med först en resa till provinsialläkare
och sedan en resa till mentalsjukhuset.

Ett annat exempel beträffande tolkningen
av sjukresebestämmelserna gäller
en polioskadad kvinna i Falköping,
som remitterades till Solhemskliniken i
Borås för utprovning av protes. Vid
första undersökningen och utprovningen
erhöll hon av sjukkassan fri resa. Vid
de följande utprovningarna fick hon
icke fri resa på grund av att besöksintyget
underskrevs av den som hade hand
om utprovningarna av protesen, nämligen
bandagemästaren, vilken icke av
sjukkassan ansågs vara behörig att utfärda
ett dylikt intyg. För att patienten
skulle få reseersättning måste läkaren
skriva under intyget.

Herr talman! Med de här anförda exemplen,
som säkerligen kunde mångfaldigas,
har jag icke velat rikta någon
kritik mot dem som är satta att i sin
dagliga gärning tolka dessa bestämmelser.
De har säkerligen tolkat bestämmelserna
rätt. Men vad man skulle önska
vore en mera generös tolkning av bestämmelserna,
så att reseersättning borde
kunna utgå inte bara för resa till
närmaste läkare utan framför allt för
resa till närmaste läkare som har behörighet
för undersökning av ifrågavarande
sjukdom.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret på mina frågor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Justerades protokollen för den 1 och
den 2 innevarande februari.

Herr talmannen meddelade, att herr
Heckscher enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 3 innevarande februari—den
3 nästkommande mars.

Herr Heckscher beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 8

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 19, angående
vissa frågor rörande älgjakt m. m.

§ 9

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 717 och
718.

§ 10

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 1 och bankoutskottets
memorial nr 1—3.

§ 11

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Gustafsson i Uddevalla, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående färjetrafiken mellan
Sverige och de nordiska grannländerna,

herr Wiklund, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
juridisk och annan expertis i barnavårdsnämndernas
verksamhet,

Tisdagen den 9 februari 1965

Nr 7

15

Interpellation ang. polismans rätt att bruka skjutvapen i tjänsten

herr Blidfors, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
vägtrafikbeskattningen, samt

herr Dickson, till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
ATP-fonderna.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 12

Interpellation ang. polismans rätt att
bruka skjutvapen i tjänsten

Ordet lämnades på begäran till

Herr BJÖRK i Göteborg (s), som yttrade
:

Herr talman! Tidigt på morgonen lördagen
den 6 februari övermannades en
person i Stockholms tunnelbana av polisen,
sedan han överfallit en arbetare
och i övrigt visat våldstendenser. I
samband med övermannandet avlossade
vederbörande polismän fem skott, varav
fyra var riktade mot mannens ben.
Denne var själv inte utrustad med skjutvapen
men uppträdde med en järnstång
och uppges även ha haft en kniv. Skottlossningen
synes i och för sig inte ha
haft avgörande betydelse för mannens
tillfångatagande, men åtminstone ett av
skotten säges ha avlossats i självförsvar.
Efter det att mannen oskadliggjorts
upptäcktes att ett skott, som uppges ha
varit riktat mot hans ben, träffat honom
i midjan och åstadkommit allvarliga
om än inte livshotande skador.

Gällande bestämmelser om polismäns
rätt att bruka skjutvapen i tjänsten
återfinnes i Kungl. Maj :ts cirkulär nr
162/1961. Att döma av omständigheterna
i fallet synes vederbörande polismän
närmast ha utnyttjat bestämmelsen om
rätt att bruka skjutvapen »för att omhändertaga
person, som på grund av
psykisk sjukdom, innehav av vapen, som
kan befaras bliva missbrukat, eller av
annan anledning uppenbarligen är farlig
för annan person». I kommentarer

har även åberopats en bestämmelse om
»allmänfarlig ödeläggelse» som motiv
för att använda skjutvapen i det aktuella
fallet.

Det förtjänar påpekas att cirkuläret
uppställer bl. a. följande villkor: »Innan
polisman gör bruk av skjutvapen skall
han särskilt beakta, om risk föreligger
att skada utomstående. Han skall även
taga hänsyn till siktförhållanden, skjutavstånd
och andra omständigheter, som
kunna inverka på möjligheterna att beräkna
skottets verkan.» Enligt tillgängliga
uppgifter rådde dåliga belysningsförhållanden
vid skottlossningen, och
flera personer synes ha befunnit sig i
närheten.

Enligt uttalande av polismästaren i
Stockholm stod skottlossningen sannolikt
i överensstämmelse med gällande
bestämmelser. Denna fråga kommer att
bli föremål för utredning. Om det befinnes
att bestämmelserna tillåter skottlossning
av det slag, som förekommit i
det aktuella fallet, torde en betydande
opinion önska mer preciserade bestämmelser
i restriktiv riktning.

Cirkuläret av 1961 innebar i olika avseenden
mer restriktiva bestämmelser
än de som tidigare gällt. Frågan om polismans
rätt att bruka skjutvapen vid
omhändertagande av psykiskt sjuka personer
synes dock inte ha varit föremål
för någon mera omfattande diskussion
före revisionen av bestämmelserna. Inom
mentalsjukvården har man under
en rad årtionden funnit möjligheter att
övermanna våldsamma personer utan
tillgripande av skjutvapen. Det kan sålunda
noteras att polismän i besläktade
situationer bär större handlingsfrihet
än vårdare. Polismäns förutsättningar
att bemästra sådana situationer förtjänar
även uppmärksamhet. Möjligen
skulle en skottlossning av det slag som
förekom den 6 februari ha kunnat undvikas
genom förbättrad polisutbildning.
Också frågan om användning av andra
hjälpmedel än skjutvapen har aktualiserats
i debatten kring fallet.

Nr 7

16

Tisdagen den 9 februari 1965

Interpellation ang. redskapen för avlivande av djur som påköres av tåg eller räls
bussar

Med hänvisning till i det föregående
anförda omständigheter ber jag att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande interpellation
:

Är herr statsrådet beredd att i samband
med statens övertagande av polisverksamheten
dels låta företaga en förnyad
översyn av bestämmelserna om
polismäns rätt att bruka skjutvapen i
tjänsten, särskilt i samband med omhändertagande
av psykiskt sjuka personer,
dels undersöka möjligheten och
lämpligheten av en förstärkning av polisutbildningen
och en förbättring av
polismännens utrustning i syfte att underlätta
sådant omhändertagande utan
tillgripande av skjutvapen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. redskapen för avlivande
av djur som påköres av tåg eller
rälsbussar

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKNER (s), som yttrade:

Herr talman! De massakrer på djur,
speciellt renar och älgar, som förorsakas
av att dessa vandrar upp på järnvägsspår
och blir påkörda, är tyvärr
företeelser vilka inte helt kan undvikas.
Däremot synes åtskilligt av det oavsiktliga
djurplågeri, som ofta är en följd
av allt för primitiva metoder att taga
de skadade djuren av daga, i många
fall kunna undvikas, om personalen på
tågen utrustades med lämpliga verktyg
för att slakta de skadade djuren.

Nyligen skildrades i dagspressen en
massaker av här åsyftat slag på renar
som tagit sig upp på malmbanan mellan
Luleå och Narvik. Genom en personlig
upplevelse blev jag själv nyligen
i tillfälle att på nära håll bevittna vilket
lidande en älg utsattes för då den
skulle slaktas efter att ha blivit påkörd

av en rälsbuss. Det visade sig då att det
enda slaktredskap som tågpersonalen
hade till sitt förfogande var en s. k. pikliammare.
Med denna skulle älgen avlivas
genom slag i huvudet. Den relativt
lätta hammaren med sitt korta skaft
visade sig vara ett föga ändamålsenligt
men för älgen desto plågsammare slaktverktyg.
Trots att den passagerare, som
på tågpersonalens anmodan åtog sig att
utföra slakten, är en van älgjägare och
därför kunde rikta pikhammarens slag
mot den ömtåligaste punkten på älgens
huvud, behövdes flera slag, innan älgen
avled. Det behövs ingen mera utpräglad
fantasi för att kunna föreställa sig
vilken plåga denna form av slakt innebar
för det av tåget svårt skadade djuret.

Enligt uppgift måste denna åtgärd
tillgripas, inte därför att man ombord
på rälsbussen saknade reglementsenlig
utrustning för dylika företag, utan därför
att pikhammaren är det enda verktyg
för detta ändamål som tågen är utrustade
med.

Enligt uppgifter har framställningar
tidigare gjorts från personalhåll om att
det på tågen skulle finnas tillgång till
något slag av skjutvapen eller annat effektivt,
och så långt möjligt smärtfritt,
slaktverktyg som kunde tillgripas i situationer
liknande den här skildrade.
Sådana framställningar har emellertid
inte lett till något resultat.

De plågor, som djuren utsätts för då
pikhammaren används, och den uppenbara
risk att bli skadad av djuret vilken
den löper, som skall utföra slakten,
synes göra det påkallat att tågpersonalen
utrustas med effektivare slaktredskap.
Om det därvid anses att vanliga
skjutvapen av säkerhetsskäl eller av
andra orsaker inte bör förekomma, torde
det vara möjligt att på tåg och rälsbussar
medföra en s. k. bultpistol. Visserligen
måste den som utför slakten
befinna sig lika nära det skadade djuret
när han använder bultpistol som

Tisdagen den 9 februari 1965

Nr 7

17

Interpellation ang. ersättning till fastighetsägare för skada genom buller

när han använder pikhammaren, men
då bultpistolen är snabbt verkande, blir
riskerna självfallet mindre, och för djuret
begränsas plågorna till det minsta
möjliga.

Med hänvisning till vad ovan sagts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framföra följande
interpellation:

Anser statsrådet att den pikhammare
som medförs på tåg och rälsbussar och
som tågpersonal skall använda för att
avliva påkörda djur fyller de fordringar
man har rätt att ställa på redskap för
nödslakt av här angivet slag? Om så ej
är fallet, avser statsrådet att undersöka
möjligheterna att utrusta tåg och rälsbussar
med lämpligare slaktredskap,
exempelvis bultpistol?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. ersättning till fastighetsägare
för skada genom buller

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENSSON i Kungälv (s), som
yttrade:

Herr talman! Gällande regler för inlösen
av vägmark medger endast i undantagsfall
inlösen av mark utanför
det område som behövs för väg inklusive
diken och slänter.

Under senare år har emellertid bullerproblemet
blivit allt större. Planbyrån,
kungl. byggnadsstyrelsen, har i ett
meddelande 1/64 rekommenderat ett
avstånd av minst 150 meter från motorväg
till låghusbebyggelse för att ljudnivån
inomhus skall bli acceptabel. För
detta område kan således icke ersättningar
lämnas. Detta måste anses otillfredsställande,
allrahelst som de närboende
därigenom får lida avsevärd
skada.

Förhållandet är ett generellt fenomen,
som uppträder på åtskilliga plat -

ser, där den svällande trafiken framtvingar
byggande av stora kapacitetsstarka
leder genom tättbebyggda områden,
framför allt inom de växande
storstadsregionerna. Problemet har alltså
principiell betydelse.

För att emellertid konkretisera frågan
skall här lämnas en redogörelse för
ett aktuellt fall.

Vid E 6-ans anläggning genom Kungälvs
stad berörs ett område invid brofästet
på norra sidan av Nordre älv.
Nu gällande stadsplan för det område
motorvägen skall passera har fastställts
i flera omgångar. Den berörda bostadsbebyggelsen
utgöres huvudsakligen av
tvåvånings friliggande enfamiljshus
uppförda med stöd av stadsplaner fastställda
av Kungl. Maj:t den 14 april
1944 och den 28 juni 1946 på mark
som upplåtits av staden. Tomterna disponeras
med äganderätt. Då dessa stadsplaner
fastställdes förelåg givetvis inga
planer på den nu aktuella motorvägen.
Då motorvägsplanerna i början av 50-talet
började taga form och man så småningom
av olika skäl — trafik- och
byggnadstekniska — stannade för en
sträckning i huvudsak enligt nu föreliggande
förslag, avstod staden från att
för bebyggelse upplåta ett antal tomter,
varigenom en lucka erhölls i bebyggelsen,
genom vilken vägen skulle
passera. Vid den tidpunkt detta skedde,
hade de störningsproblem trafikbullret
medförde, icke tillräckligt uppmärksammats,
varför denna lucka beklagligtvis
blev alltför smal. De närmaste
husraderna kommer sålunda att
ligga endast 40 till 50 meter från närmaste
körbana på motorvägen. Inom en
zon av 100 meter åt vardera sidan om
vägen, räknat från dess mittlinje, ligger
27 hus och inom en motsvarande
150 in bred zon sammanlagt 46 hus.

Vägen förbi bebyggelsen passerar på
en lutande viadukt med en höjd över
markytan varierande mellan 14 och 6,5
meter, d. v. s. över eller i nivå med
hustaken. Detta betyder självfallet en

2 — Andra hammarens protokoll 1965. Nr 7

18

Nr 7

Tisdagen den 9 februari 1965

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra de bostadslösas situation

estetisk olägenhet, men också avgaser
och dammpartiklar kan anses vara besvärande.
Emellertid torde bullerfrågan
vara den svåraste. Självfallet bär
den senare varit föremål för ingående
diskussioner i samband med motorvägens
projektering och arbetet med den
framlagda stadsplanen. Om vägens
sträckning har emellertid samtliga
myndigheter varit eniga.

Bullerstörningarna har beräknats av
Björn Eundquist, Rådgivande akustiker
AB, genom civilingenjör Tor Kihlman.
Denna visar klart att om inga särskilda
bullerdämpande åtgärder vidtages kommer,
med de av Kihlman gjorda antagandena
rörande trafikmängder, fordonshastigheter
och trafikens fördelning
på fordonsslag in. in., bullret såväl
utomhus som inomhus i och omkring
de närmaste husraderna att överstiga
acceptabla ljudnivåer. Utomhus
skulle de konvma att uppgå till 75 resp.
70 dB (A), inomhus till 45 resp. 40 dB
(A) under mest störd dag- respektive
nattimme. Utomhus torde det störda
området för övrigt omfatta praktiskt
taget all den närbelägna bebyggelsen
om nyssnämnda 46 hus.

Det råder ingen tvekan om att ljudnivåer
av den storlek som här angivits
måste anses vara direkt skadliga för de
människor, som bebor och vistas inom
störningsområdet.

Den logiska konsekvensen härav och
den verkligt radikala lösningen skulle
vara att i stadsplanen lägga ut de närbelägna
fastigheterna till allmän plats
och låta det allmänna lösa in dem till
deras nuvärde. En annan utväg vore
att lämna ekonomisk gottgörelse för
den värdeminskning som fastigheten
åsamkas eller/och att ersätta dem som
utsättes för bullerskador.

Eftersom frågan om bullerstörningar,
som jag tidigare sagt, är ett generellt
fenomen och därför har principiell
betydelse, är det av vikt att ärendet
uppmärksammas och att Kungl.
Maj :t om möjligt föreslår erforderliga

lagändringar, så att ersättningsfrågan
kan lösas såväl för de i mitt exempel
berörda fastighetsägarna som i andra
fall.

Med hänvisning till det sagda far undertecknad
således anhålla om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
framställa följande fråga:

Har statsrådet för avsikt att föreslå
ändring av nuvarande lagstiftning, så
att staten i samband med väganliiggningar
också kan lämna ersättning i en
eller annan form till de fastighetsägare
som bevisligen blir utsatta för medicinskt
skadliga bullerstörningar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra
de bostadslösas situation

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Tillgång till bostad,
rekreation och fritidsområden borde
vara en medborgerlig rättighet av högsta
valör, och i en demokrati och kulturnation
borde det vara samhällets
skyldighet att i lagstiftning och praktiskt
arbete säkra denna rätt. Tyvärr
möter vi dagligdags skrämmande interiörer
som visar prov på samhällets
räddhåga och bristande handlingskraft,
som inte har något spår av den nya
djärva målsättning vilken präglat arbetet
på andra samhällsområden. Medborgarna
har år efter år fått möta en
bild av att ungdomens och andra hembildares
strävan att få en bostad eller
fritidsmark för rimliga kostnader spolierats
genom att samhället utan att
vidtaga effektiva åtgärder låtit en ohämmad
spekulations- och gangstermentalitet
breda ut sig i vår mark- och bostadspolitik.

Paroller kan vara intressanta att utforma
för dem som själva inte möter

Tisdagen den 9 februari 1965

Nr 7

19

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra de bostadslösas situation

parollernas problem, men ungdomen —
både den studerande och den som engagerats
i arbetslivet —- och andra bostads-
och fritidsområdessökande vill
inte bara möta eu paroll utan kraft,
innehåll och vilja att lösa parollens
problem. De vill ha eu bostad för rimlig
kostnad. De vill inte bara möta
mark- och bostadsgangstern och ämbetsverkens
neddragna utredningsgardiner,
där år läggs till år och ingenting
sker.

Det kan inte heller vara uppbyggligt
i en demokrati att vi på detta viktiga
avsnitt i samhället bara resignerat inför
en gangster- och u-landsutveckling, där
vi låter hänsynslösa företrädare för
profit- och spekulationsintressena dominera
både lagstiftning och samhällsinitiativ.
Det kan väl inte heller vara
rimligt att vårt rättsväsen mycket
snabbt reagerar om någon tar en bit
mat för att stilla sin hunger, att man
sätter både polisernas, ungdomens och
allmänhetens liv på spel för att jaga
och ta fast en billånare etc., medan
vårt rättssystem tydligen inte träder i
funktion om en tomtjobbare på kort tid
köper och säljer fastigheter med eu
vinst på en miljon kronor eller om
han på morgonen köper en fastighet
för 160 000 kronor och säljer den på
eftermiddagen för 225 000 kronor. Inte
heller träder rättsväsendet snabbt och
effektivt i funktion om en jobbare i rivningsfastigheter
säljer bäddplatser för
200 kronor per månad och säng och på
en lägenhet tjänar cirka 30 000 kronor
per år på ett av de avskyvärdaste brotten
— att utnyttja ett nödläge för utpressning.

Inga allvarliga åtgärder har vidtagits
för att stoppa denna och all annan
svartabörsspekulation. Vi utreder och
låter denna asociala verksamhet växa
ut — nu senast på fritids- och rekreationsområdet,
där markköpen är i full
gång och miljon- och miljardbelopp
troligen kommer att hamna i profitörernas
fickor på grund av att lagstif -

tare och andra initiativtagare sover till
dess att det är för sent.

Välfärds-Sverige kan inte fortsätta
med att år efter år bara utreda och utreda,
under det att ungdom och familjer
får stå i ko och slåss om ett skjul
eller en sängplats i någon utdömd fastighet,
där de i första hand möter bostadsgangsterns
hänsynslösa utpressning
och brutala behandling utan att
myndigheter ingriper, skyddar och
hjälper. Vi har fått en nödsituation på
detta område som mer påminner om
förhållandena i ett rättslöst nybyggarsamhälle
eller u-land än en välfärdsstat
med respekt för individ och rätt.

Det är mot denna bakgrund även anmärkningsvärt
att vi lagstiftat om kortare
arbetstid och längre semester. Vi
upplever också en koncentration av industri
och befolkning till tätorter, som
kräver tillskott av stora markområden
och vettig planering av bostäder, annan
bebyggelse och fritidsmark. Vi offentliggör
stora samhällsutbyggnader,
och markprofitörerna kan i lugn och
ro planera hur de hänsynslösast skall
kunna ta ut miljardbelopp av kommuner
och bostadssökande. Samhället och
de lägsta inkomsttagarna får i första
hand betala den arbetsfria inkomsten,
men industri och handel får i en ökad
internationell konkurrens allt svårare
att klara sig med de ökade kostnader
som följer. Skall vi kunna begränsa
skadan, måste omedelbara och effektiva
åtgärder vidtagas för att rätta vad
som brustit och få en planering för
framtiden.

Ur samhällets synpunkt måste man
även betrakta följderna av mark- och
bostadsjobbarnas verksamhet som sociala,
ekonomiska och kulturella varhärdar,
som producerar mänskliga lidanden
och offer vilka ofta skall möta
upp vid domstolar. Ett samhälle kan
inte fortsätta att stillatigande och lojt
syssla med brottsbalk och straffande
åtgärder och utöka arbetsområdet för
polis och rättsväsende; det borde även

20

Nr 7

Tisdagen den 9 februari 1965

Interpellation ang. åtgärder för att förbättra de bostadslösas situation

vara angeläget för den äldre generationen
att jämväl söka sanera varhärdarna
och förebygga brott. Man kan
även fråga sig: Vem är brottslig och
vilken borde straffas?

De som träffas av mark- och bostadsjobbarnas
trafik har rätt att ställa frågor:
Varför skapar vi inte snabbt möjligheter
för att nyttja domänstyrelsens
och lantbruksnämndernas miljoner och
organisation för inköp av bostads- och
fritidsmark? Varför kan vi inte frigöra
miljardbelopp för att hjälpa kommuner
och landsting till köp av mark
med förtur? Varför har ungdomen skyldighet
till värnplikt och försvar av fosterlandet,
om fosterlandet inte ger ungdomen
rätt till en bostad och skydd
mot jobbar- och profitintressen? Varför
har vi inte köp-, pris- och försäljningskontroll
på mark- och fastighetsmarknaden,
då bostaden tillhör det primära
för individ och familj? Varför
finns inte en rivnings- eller saneringskontroll,
och varför nyttjar inte samhället
beboeliga fastigheter och skjuter
på dess rivning och låter nyproduktionen
bli ett verkligt bostadstillskott?
Varför har vi inte fått en expropriationslagstiftning
som snabbt och ekonomiskt
vettigt kan fungera? Varför låter
vi inte alla köp och överlåtelser
av markområden och flerfamiljshus ske
genom samhällsorgan till kontrollerade
priser och användning? Varför ställer
samhällsorgan ibland orimliga krav på
brandsäkerhet på vårdhem, där kanske
åtta personer vårdas när det tillåts att
barnfamiljer av samma storlek får bo i
utdömda ruckel med vedeldning i en
utdömd spis?

Frågorna kan mångfaldigas, och vi
kan inte fortsätta med att besvara dem
med de cyniska orden att de utreds
eller kommer att utredas. Här krävs
handling för att riva och sanera men
även för att ge hjälp åt förtvivlade människor
i alla åldrar.

Då hans excellens herr statsministern
varit med om att ta många nya, friska

djärva tag inte minst på socialpolitikens
och ecklesiastikens områden samt
format parollen om nya djärva mål,
finns det anledning att vädja till statsministern
att själv och med stöd av
praktiskt kunniga medhjälpare snabbt
och utan tidsutdräkt ta de initiativ som
på lagstiftningens område och övriga
områden erfordras för att komina till
rätta med de olidliga förhållanden som
mångtusenden möter på bostads- och
markpolitikens områden. Dessa initiativ
bör utformas med sikte på att de
skall bli praktiskt effektiva och att
förslag kan föreläggas årets riksdag för
beslut. Det gäller att från bostads- och
markpolitiken rensa ut dessa obskyra
och samhällsskadliga element, som profithungern
fostrat och samhället hittills
tillåtit att få verka. Här behövs verkligen
nya djärva och friska tag — en
ny målsättning, som bör planeras och
genomföras under ledning av landets
statsminister.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till hans excellens herr statsministern
få framställa följande frågor:

Har statsministern uppmärksammat
den nödsituation och upprörande rättslöshet
som bostadslös ungdom och andra
utsättes för vid sökande efter bostad
eller vid innehav av nödbostad, på
grund av att vi tillåter obskyra bostads-,
tomt- och fritidsmarksjobbare att bedriva
sin asociala verksamhet och att vi
saknar en effektiv inköps-, pris-, försäljnings-
och uthyrningskontroll i samhällets
regi?

Kan man i så fall förvänta att statsministern
är beredd att till årets riksdag,
med beaktande av de synpunkter
jag'' i motiveringen anfört, komma med
effektiva förslag, som kan hindra enskilda
spekulationsintressen att få köpa
och sälja fastigheter och markområden,
innebärande att samhällets skyldighet
att säkra mark till bostads- och
fritidsändamål ges företräde och att
staten ställer ekonomiska resurser till

Tisdagen den 9 februari 1965

Nr 7

21

Interpellation ang. framlagt förslag till indelning av riket i s. k. S-regioner — Inter
pellation ang. användningen av flyttningsbidrag

förfogande för landsting och kommuner
för inköp av lämpliga fastigheter, att
lantbruksnämnderna även får till uppgift
att ekonomiskt och organisatoriskt
stödja en sådan utveckling, samt kan vi
i år få en provisorisk lagstiftning om
inköps-, pris-, försäljnings- och uthyrningskontroll
i samhällets regi?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. framlagt förslag till

indelning av riket i s. k. S-regioner

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! Under slutet av 1964
utgick till länsstyrelserna och andra
officiella organ samt till en del organisationer
ett förslag till indelning av
riket i s. k. S-regioner. Detta förslag är
nu föremål för remissbehandling och
har i en del län åstadkommit stor oro.

Såsom framhålles i inledningen till
det förslag som utsänts har man inom
svensk officiell statistikproduktion vanligen
i första hand länsindelningen som
regional indelningsgrund. I begränsad
utsträckning förekommer också andra
regionala indelningsgrunder.

För all statistikproduktion är inte
länen den bästa indelningsgrunden. För
olika slag av statistikproduktion har
man behov av olika regionala indelningar.
Fn viss flexibilitet är här nödvändig.

Statistiska centralbyrån betonar behovet
av en och endast en regional indelning,
som kan komplettera länsindelningen
och som kan användas för flertalet
av de ändamål för vilka länsindelningen
är olämplig eller föga ändamålsenlig.
Därför föreslås en indelning i
29 S-regioner. Antalet överstiger alltså
obetydligt antalet län, och indelningen
anknyter till gällande länsindelning genom
att centra i S-regionerna i de flesta

fall är länens residensstäder. Däremot
är gränserna för regionerna väsentligt
skilda från länsgränserna.

Befolkningens huvudsakliga rörelsemönster
liar fått ligga till grund för den
nya regionindelningen. Diskutabla resultat
har säkerligen på en del håll framkommit
även med utgångspunkt från
denna princip, vilket emellertid inte
här skall behandlas.

Det är också diskutabelt om man under
pågående arbete i länsindelningsutredningen
skall utarbeta nya statistiska
regionindelningar, vilka har anknytning
till länen, dock med betydande
gränsjusteringar. Vid konstruerandet
av de nya regionerna har använts metoder
som kan tänkas komma till användning
också i samband med länsindelningen.
Genom att nu bekantgöra en
statistisk indelning kan man lätt föregripa
länsindelningsutredningen. De nya
S-regionerna kan lätt komma in i allmänhetens
tankebanor. I hur hög grad
detta kommer att ske beror på i vilken
utsträckning och på vilket sätt den nya
regionindelningen kommer att användas.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställes om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga:

Har statsrådet uppmärksammat det
förslag till indelning i S-regioner som
framlagts och vilka åtgärder har statsrådet
för avsikt att vidtaga i syfte att
undvika att dylika, på administrativ väg
tillkomna förslag, påverkar den framtida
länsindelningen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. användningen avfly
ttningsbidrag

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

22

Nr 7

Tisdagen den 9 februari 1965

Interpellation ang. användningen av flyttningsbidrag

Herr talman! Ekonomiska bidrag till
flyttande arbetskraft upptar en framträdande
plats i den svenska arbetsmarknadspolitiken.
Flyttning från arbetslöshetsområden
till områden med
efterfrågan på arbetskraft skall enligt
uttalande av riksdagen 1962 inte försvåras
av att den arbetslöse saknar medel
till de utgifter av skilda slag som följer
av en flyttning.

Vid 1964 års beslut om lokaliseringspolitiken
godkändes användningen av
flyttningsbidrag även när det gäller
flyttning av kvalificerad arbetskraft till
det norra stödområdet.

Under senare tid har det emellertid
förekommit att flyttningsbidragen använts
på ett sätt som vi inte tidigare har
accepterat.

Intentionerna beträffande de rörlighetsstimulerande
åtgärderna har aldrig
varit att flyttningsbidrag skulle utgå i
samband med att en person tillträder sin
första anställning efter avslutad utbildning.
Det finns emellertid nu exempel
på att nyutexaminerade personer fått
flyttningsbidrag efter utbildningen,
t. o. m. vid flyttning från en av våra
universitetsorter till en annan. Innan
den nyutexaminerade har erhållit sin
första anställning kan han ju formellt
betecknas som arbetslös. Det är emellertid
av arbetsmarknadspolitiska skäl
inte motiverat med flyttningsbidrag i
dylika fall.

För att flyttningsbidrag skall utgå
måste det finnas en klar arbetsmarknadspolitisk
motivering. Klarhet behöver
skapas om omfattningen av de flyttningsbidrag,
som utbetalas till personer
vid flyttning i samband med utbildningens
avslutande, då arbetsmarknadsmässiga
skäl till sådana inte föreligger,
och om motiveringen till dessa bidrag.
Klara regler och motiveringar behövs.
Vi riskerar annars att hamna i en situation
då varje flyttning som företas skall
betalas av staten.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att

till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Är statsrådet villig lämna upplysningar
om omfattningen av beviljande
av flyttningsbidrag i anslutning till avslutad
utbildning?

2. Har statsrådet för avsikt att vidtaga
åtgärder för att flyttningsbidragen skall
komma att användas endast i arbetsmarknadspolitisk!
syfte i enlighet med
riksdagens intentioner?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 20, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 77 § militära rättegångslagen
den 30 juni 1948 (nr 472),

nr 21, med förslag till lag om kommunala
renhållningsavgifter, och

nr 22, angående riktlinjer för reglering
av prisförändringar för civilförsvaret
m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade motioner
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 14, med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 4 § 1 mom.
och 10 § 1 mom. förordningen den 26
juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
m. m., nämligen

nr 719, av herr Arvidson m. fl.,
nr 720, av herrar Bengtson i Solna
och Nordgren,

nr 721, av herr Carlsson i Göteborg
m. fl.,

nr 722, av herr andre vice talmannen
Cassel m. fl.,

nr 723, av herr förste vice talmannen
von Friesen,

nr 724, av herrar Gustafson i Göteborg
och Magnusson i Borås,

nr 725, av fru Gärde Widemar och
herr Sjönell,

Onsdagen den 10 februari 1965

Nr 7

23

nr 726, av herr Hansson i önnarp,
nr 727, av herr Hansson i önnarp
ni. fl.,

nr 728, av herr Hedlund m. fl.,
nr 729, av herr Hedlund m. fl.,
nr 730, av herr Johansson i öckerö
m. fl.,

nr 731, av herr Karlsson i Huddinge
in. fl.,

nr 732, av fru Kristensson,
nr 733, av herr Krönmark m. fl.,
nr 734, av herrar Nilsson i Bästekille
och Stiernstedt,

nr 735, av herrar Nordgren och
Bohman,

nr 736, av herrar Nordgren och
Petersson,

nr 737, av herr Nordgren m. fl.,
nr 738, av herr Nordgren m. fl.,
nr 739, av herr Ohlin m. fl.,
nr 740, av herr Ohlin m. fl.,
nr 741, av herrar Petersson och Nordgren,

nr 742, av herr Ringaby och fröken
Ljungberg,

nr 743, av herrar Svensson i Va och
Börjesson i Glömminge,
nr 744, av herr Turesson,
nr 745, av herr Westberg m. fl.,

nr 746, av fröken Wetterström in. fl.,

nr 747, av herr Wikner m. fl., samt

nr 748, av herr andre vice talmannen
Cassel m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

För företagande av resa i statligt uppdrag
till Etiopien och Tanzania anhåller
jag om ledighet från riksdagsarbetet
från och med den 16 till och med den
26 dennes.

Stockholm den 9 februari 1965

Bo Turesson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 21

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.40.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 10 februari

Kl. 14.00

§ 1

Meddelande ang. utrikespolitisk debatt

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter vederbörligt samråd får jag
meddela, att en utrikespolitisk debatt
kommer att hållas onsdagen den 24
mars 1965.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Kärrlander enligt till kammaren in -

kommet läkarintyg vore sjukskriven
från och med den 3 innevarande februari
tills vidare.

Herr Kärrlander beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott proposition nr 20, med
förslag till lag om ändrad lydelse av

24

Nr 7

Onsdagen den 10 februari 1965

77 § militära rättegångslagen den 30
juni 1948 (nr 472);

till konstitutionsutskottet propositionen
nr 21, med förslag till lag om kommunala
renhållningsavgifter; och

till statsutskottet propositionen nr 22,
angående riktlinjer för reglering av
prisförändringar för civilförsvaret
m. m.

§ 4

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 719—727.

Vid föredragning av den å bordet vilande
motionen nr 728, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 14, med
förslag till förordning angående ändrad
lydelse av 4 § 1 mom. och 10 § 1
mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr
576) om statlig inkomstskatt, m. m.,
hänvisades motionen, såvitt avsåg långsiktsplaneringen
av statens utgifts- och
inkomstpolitik, till statsutskottet och i
övrigt till bevillningsutskottet.

Vidiare föredrogs var efter annan och
hänvisades till bevillningsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 729—738.

Vid föredragning av den å bordet
vilande motionen nr 739, i anledningav
Kungl. Maj:ts proposition nr 14, hänvisades
motionen, såvitt avsåg en sammanställning
för flerårsbedömning av
det statliga budgetläget, till statsutskottet
och i övrigt till bevillningsutskottet.

Härefter föredrogs var efter annan
och hänvisades till bevillningsutskottet
de å bordet vilande motionerna nr
740—747.

Slutligen föredrogs den å bordet vilande
motionen nr 748, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 14 och
hänvisades motionen, såvitt avsåg lag
angående ändring i lagen den 25 maj
1962 om finansiering av folkpensioneringen,
till lagutskott och i övrigt till
bevillningsutskottet.

s o

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Björk i Göteborg, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående polismans rätt att bruka
skjutvapen i tjänsten,

herr Wikner, till herr statsrådet ocli
chefen för kommunikationsdepartementet
angående redskapen för avlivande
av djur som påkörts av tåg eller rälsbussar,

herr Svensson i Kungälv, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående ersättning
till fastighetsägare för skada genom
buller,

herr Lundberg, till hans excellens herr
statsministern angående åtgärder för
att förbättra de bostadslösas situation,
herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående framlagt förslag till
indelning av riket i s. k. S-regioner, och
herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående användningen av
flyttningsbidrag.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1965/66 för kungl. hov- och slotts*
staterna.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs vart efter annat och lades
till handlingarna bankoutskottets memorial: -

Onsdagen den 10 februari 1965

Nr 7

25

Interpellation ang. värderingsprinciperna vid kronans försäljning av mark som
nyttjats för militära ändamål

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse,

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse, och

nr 3, med överlämnande av kommitténs
för firande av representationsreformens
100-årsjubileum till fullmäktige
i riksgäldskontoret avgivna berättelse
över kommitténs verksamhet under
år 1964.

§ 8

Interpellation ang. värderingsprinciperna
vid kronans försäljning av mark som
nyttjats för militära ändamål

Ordet lämnades på begäran till

Herr JANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Järvafältets disponering
för bostadsbyggande och annan civil
verksamhet är en naturligt följd av Storstockholms
befolkningsmässiga utveckling.
Det öppnar betydelsefulla möjligheter
att förbättra bostadssituationen i
storstockholmsområdet.

Den av de fem berörda kommunerna
tillsatta Järvafältskommittén och de
statliga myndigheterna tycks nu i stort
sett vara eniga om den framtida disponeringen
av markområdet. Vad som
däremot återstår är att förhandla om
priset på marken.

Från de statliga myndigheternas sida
har i flera sammanhang meddelats att
markpriset skall inkludera kostnaderna
för de militära institutionernas utflyttning.
Bl. a. har statssekreteraren i finansdepartementet,
Krister Wickman,
enligt Stockholms-Tidningen (9/2) yttrat: »Järvafältet

bekymrar oss mycket

inom finansdepartementet. Kostnaderna
för avflyttningen kommer att bli högre
än beräknat. Det betyder att staten måste
ta ut högre pris för järvafältsmarken.
Ju dyrare utflyttning, desto dyrare blir
det för bostadskonsumenterna.»

Enligt pressen beräknas militärens utflyttning
från Järvafältet kosta mellan
300 och 400 miljoner kronor. Det måste
därför anses orimligt att markpriset för
Järvafältet bestämmes utifrån den förutsättningen
att hela kostnaden för militärens
utflyttning skall täckas. Grundläggande
för den statliga markförsäljningen
bör i detta, liksom i andra fall,
vara en rimlig avvägning mellan kostnaderna
för det statliga markinnehavet
och vad som ur bostadssociala synpunkter
kan anses skäligt. Om detta blir vägledande
för bedömningen bör som en
konsekvens därav planerna på att inräkna
de militära flyttningskostnaderna
i markpriset avvisas.

Regeringen har i flera sammanhang,
bl. a. i direktiv till pågående och redan
genomförda utredningar i markfrågorna,
framhållit att man genom statliga
åtgärder önskar underlätta kommunernas
markförvärv och förhindra det nuvarande
tillståndet av markspekulation,
framför allt kring storstäderna. Om detta
är riktpunkten för regeringens markoch
bostadspolitik måste det ur såväl
principiella som praktiska synpunkter
vara ytterst olyckligt, om staten vid avyttrandet
av mark betingar sig priser
som ligger i nivå med den mest ohöljda
spekulationen inom den privata sektorn.

Med stöd av det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få rikta följande fråga:

Är statsrådet villig att redogöra för
de värderingsprinciper som tillämpas
vid kronans försäljning av mark som
nyttjats för militära ändamål?

Denna anhållan bordlädes.

Fredagen den 12 februari 1965

26 Nr 7

§ 9

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion nr
749, av herr Lundmark m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
19, angående vissa frågor rörande älgjakt
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Härmed begäres ledighet från riksdagsgöromålen
för deltagande i Nordiska
rådets trettonde session i Reykjavik för
tiden 12—18 februari 1965 för
herr Ohlin,
fru Ekendahl,
herr Thapper,

» Gustafsson i Kårby,

» Cassel,

herr Lassinantti,

» Mellqvist.

Stockholm den 5 februari 1965

Gustaf Petrén

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nilsson i Bäsitekille, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående bostadsbyggnadskvoten
för Kristianstads län, och

herr Nilsson i Bästekille, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående kompensation för
penningsparande.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.07.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 12 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 5 innevarande
februari.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
den å bordet vilande
motionen nr 749.

§ 3

Föredrogs den av herr Jansson vid
kammarens nästföregående sammanträ -

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående värderingsprinciperna
vid kronans försäljning av mark som
nyttjats för militära ändamål.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Interpellation ang. överförandet av kollektiv
lokaltrafik från järnväg till
landsväg

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:
Herr talman! Målet för samhällets

Fredagen den 12 februari 1905 Nr 7 27

Interpellation ang. överförandet av kollektiv lokaltrafik från järnväg till landsväg

trafikpolitik skall enligt riksdagens beslut
1963 vara att för landets olika delar
trygga en tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader.
Denna målsättning möter naturligtvis
i praktiken många svåra avvägningsproblem
särskilt vad beträffar trafikfördelningen
mellan järnväg och
landsväg. De aktuella problemen gäller
inte minst den kollektiva lokaltrafiken,
på vilket område trafikmyndigheterna
alltmera synes eftersträva att få tågtrafiken
ersatt med busstrafik på landsväg.

Ett exempel härpå utgör lokaltrafiken
på västra stambanan mellan orterna
Vingåker och Södertälje. Lokaltrafiken
på dessa och mellanliggande orter.
främst Katrineholm, Flen och Gnesta,
måste sägas vara av mycket stor
betydelse särskilt ur näringslivets och
skolväsendets synpunkt. Enligt de planer.
som redovisats i pressen, skulle
emellertid lokaltågtrafiken på sträckan
i stor utsträckning nedläggas och ersättas
med bussförbindelser.

Naturligtvis kan med landsvägsbussar
ofta den fördelen nås, att transporten kan
föras ända fram till t. ex. fabriks- eller
skolporten. Men i huvudsak innebär omläggning
från tågtrafik till busstrafik på
landsväg otvivelaktigt en betydande
försämring av kommunikationerna. Restiden
förlänges. På sträckan Flen—Katrineholm
t. ex. räknar man med att restiden
på buss blir ungefär dubbelt så
lång som på tåg. Därtill kommer obestridligen
att bussresor inte kan ges
samma bekvämlighet som tågresor.
Länga och tröttande resor är naturligtvis
besvärande särskilt för trafikanter,
som måste resa dagligen, såsom för skolungdomar
och arbetstagare med anställning
på annan plats än hemorten.

Avgörande för den kollektiva lokaltrafikens
utformning måste helt naturligt
vara trafikunderlaget. I fallet Flen
—Katrineholm utgör skolungdomen ett
betydande trafikunderlag. Innevarande
läsår reser drygt femtio skolungdomar.

bosatta i Flen, dagligen till och från
skolorten Katrineholm. I och med att de
gymnasiala skolformerna byggs ut enligt
riksdagsbeslutet i höstas kommer
detta antal att ökas kraftigt. Katrineholm
kommer att bli den centrala skolorten
för hela västra Södermanland beträffande
såväl gymnasium som fackskola.
Detta betyder, att den nuvarande
resandeströmmen av skolungdomar från
Flen till Katrineholm blir i varje fall
fördubblad, och mycket talar för att ökningen
blir ännu större inom en näraliggande
framtid, då den tredje grenen
av ungdomsskolan — yrkesskolan —
knyts samman med gymnasiet. Redan
för nästa läsår måste man räkna med
att 70—75 elever måste transporteras
dagligen från Flen till Katrineholm och
åter. Samma problem torde gälla beträffande
t. ex. orterna söder om skolorten
Södertälje.

Lokaltrafikens betydelse för näringslivet
kan också sägas vara klart markerad
i fråga om sträckan Flen—Katrineholm
liksom sträckan söder om Södertälje.
I Flen finns ett flertal företag med
ett väsentligt antal anställda, som är bosatta
i Katrineholm eller i orterna mellan
Flen och Katrineholm. Motsvarande
gäller beträffande många företag i Katrineholm.
För de s. k. arbetspendlarna
är lokaltrafiken på sträckan givetvis av
allra största betydelse. Man måste för
framtiden räkna med att arbetspendlingen
får väsentligt ökad omfattning.
Även i detta avseende är sålunda ett
ökat underlag för lokaltrafiken att
motse.

Den meningen synes ofta råda lios
trafikmyndigheterna, att lokaltrafikanter
och framför allt arbetspendlare bör
använda egna bilar som kommunikationsmedel.
En sådan utveckling kan
knappast vara samhällsekonomiskt eftersträvansvärd
eller önskvärd ur trafikpolitisk
synpunkt. 1 varje fall vid
nuvarande landsvägsbestånd bör man
så långt möjligt undvika överflyttning
av trafik från järnväg till landsväg. Det -

28 Nr 7 Fredagen den 12 februari 1965

Interpellation ang. överförandet av kollektiv lokaltrafik från järnväg till landsväg

ta bör naturligtvis alldeles särskilt gälla
i fall, där man har till förfogande en
järnväg, som under alla förhållanden
torde komma att användas för fjärrtrafiken.
En överflyttning av lokaltrafiken
till landsvägstrafik innebär sålunda i
sådana fall inte några väsentliga besparingar
i järn vägsunderhåll men betydande
kostnader för ökat landsvägsunderhåll.
I sammanhanget torde också
böra framhållas den stora betydelse,
som kontakt med en funktionsduglig
järnväg visat sig ha för näringslivets
lokalisering.

På t. ex. sträckan Vingåker—Södertälje,
där järnvägen under alla förhållanden
måste upprätthållas och underhållas
för fjärrtrafiken, borde den lämpligaste
lösningen av den kollektiva lokaltrafikens
problem vara insättande av
rälsbussar, som i fråga om restid och
reskomfort givetvis är väsentligt överlägsna
landsvägsbussarna. Trafikunderlaget
i det här nämnda fallet torde
otvivelaktigt vara tillräckligt för en sådan
lösning, som också från vissa håll
lär ha eftersträvats men hittills strandat
på att SJ inte ansetts kunna ställa
rälsbussbestånd till förfogande.

Med anledning av vad jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande
frågor:

Vill herr statsrådet lämna kammaren
en redogörelse för de grunder, på vilka
planer uppgjorts för överförande av kollektiv
lokaltrafik från järnväg till landsväg
i sådana fall, som gäller t. ex. sträckan
Vingåker—Södertälje på västra
stambanan?

Är herr statsrådet beredd medverka
till en sådan utökning av statens järnvägars
rälsbussbestånd, att den kollektiva
lokaltrafiken i fall av den typ som
avses i interpellationen kan ombesörjas
genom rälsbussar?

Denna anhållan bordlädes.

fe a

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets
memorial och utlåtande:

nr 1, med uppgift på vissa vilande
förslag till ändringar i grundlagarna, och
nr 2, i anledning av motion angaende
antalet riksdagens ombudsmän och deras
ämbetstitlar;

statsutskottets utlåtanden:
nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fråga om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan,
nr 17, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående livränta till vissa
personer, och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till
kronan m. in.;

bevillningsutskottets betänkande!!:
nr 1, i anledning av Kungl. Mai ds
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1965 skall utgå,
och

nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om skattefrihet för ersättning till offer
för nationalsocialistisk förföljelse;

bankoutskottets utlåtande nr 4, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning;
samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1964/65, såvitt propositionen avser jordbruksärenden,
och

nr 3, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark in. in.

§ 6

Anmäldes en till herr förste vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion nr 750, av herr Hedin m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds proposition

Fredagen den 12 februari 1965

Nr 7

29

nr 19. angående vissa frågor rörande
älgjakt m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 7

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
obligatorisk bostadsförmedling
inom storstockholmsområdet,

herr Hamrin i Jönköping, till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående påföljd för den som på

offentlig plats bjuder minderårig på alkoholdrycker,
och

herr Holmberg, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
uttagandet av överförmyndararvode
på folkpension eller jämförbara
förmåner.

§ 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.07.

In fidem

Sune K. Johansson