Nr 7 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:7)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 7 ANDRA KAMMAREN 1962

13—14 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 13 februari

Sid.

Svar på interpellation av herr Braconier ang. studietiden vid de humanistiska
fakulteterna .................................. 3

Interpellationer av:

herr Spångberg ang. ATP-lagstiftningens tillämpning på svenska
medborgare som bor i Sverige men arbetar i något av grannlän -

derna ........................................ .. .... ; 10

herr Dahlgren ang. trålfisket utefter ostkusten ................ 10

herr Lindkvist ang. delegation till byggnadsnämnd av dispensrätt

i plan- och byggfrågor.................................. 11

fröken Karlsson ang. lärarsituationen vid vissa utbildningsanstal ter

................................................ 13

herr Hamrin i Kalmar ang. försäljningen av fastigheter som ingår
i nedlagda järnvägar .................................. 13

Onsdagen den 14 februari

Svar på fråga av herr Wiklund i Stockholm ang. planerade bistånds åtgärder

i Tanganyika.................................... 16

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk,
tillika svar på interpellation av fru Kristensson i anledning av vidtagna
åtgärder för rekrytering av gymnasieingenjörer till särskild

lärarutbildning vid de tekniska högskolorna .................. 20

Interpellationer av:

herr Westberg ang. skolungdomens rökvanor.................. 50

herr Christenson i Malmö ang. Sveriges Radios verksamhet...... 51

herr Vigelsbo ang. prövningen av frågor rörande järnvägsnedläggningar
.............................................. 53

1 —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 7

Nr 7

Innehåll

Sid.

herr Börjesson i Falköping ang. utbetalning av änke- och barnpensioner
i vissa fall...................................... 54

herr Turesson ang. igångsättande av byggnadsföretag för beredande
av jämnare sysselsättning ............................ 54

herr Nelander ang. kompensationen till statsanställda för höjda folkpensionsavgifter
...................................... 55

herr Lindström ang. det statliga stödet till Stockholms kapplöp ningssällskap

........................................ 56

herr Elmwall ang. förbättring av bygdevägar och enskilda vägar 57
herr Nordgren ang. s. k. riksmästerskap för interner vid ungdomsvårdsskolorna
........................................ 59

Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 14 februari

Statsutskottets utlåtande nr 23, rörande utbildning av gymnasieingen jörer

till lärare vid tekniska läroverk ...................... 20

— nr 1, ang. utgifter under första huvudtiteln (kungl. hov* och slott»-

staterna),.................... .......................... .,. 50

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. granskning av justitieombudsmannens
ämbetsförvaltning .............................. 50

— nr 2, ang. granskning av militieombudsmannens ämbetsförvaltning 50

Tisdagen den 13 februari 1962

Nr 7

Tisdagen den 13 februari

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 2, den
6 och den 7 innevarande februari.

§ 2

Herr förste vice talmannen meddelade,
att fröken Elmén, som vid kammarens
sammanträde den 2 innevarande
februari med läkarintyg styrkt sig tills
vidare vara hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att fru Ulla Lidman
är oförmögen att deltaga i riksdagsarbetet
fr. o. m. 14/2 1962 tills vidare
p. g. a. gallstensoperation.

Stockholm 8/2 1962

Tore Ekström

leg. läk.

Riksdagsman Knut Erik Valdemar
Senander, 89-11-17, från Rosensköldsgatan
5, Göteborg, har på grund av
olycksfallsskada (Ruptura bulbi sin.)
vårdats å härvarande ögonklinik under
tiden 12/1—19/1 1962 samt till följd av
skadan varit arbetsoförmögen från 1271
t. o. m. 7/2 1962.

Vilket härmed intygas.

Göteborg den 9/2 1962

Gösta Elg
Ritr. överläkare

Riksdagsman Rune Carlstein, 19/3
1921, Borås, är på grund av sjukdom

förhindrad deltaga i riksdägsarbetet
fr. o. m. 12/2 t. o. m. 19/2. Intygas på
heder och samvete.

Borås 12/2 1962

Seth Tingvall
Leg. läk.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
fru Lidman-Frostenson från
och med den 14 innevarande februari
tills vidare, herr Senander — som vid
sammanträde den 16 nästlidne januari
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
tills vidare — till och med den 7
innevarande februari samt lierr Carlstein
under tiden den 12—den 19 februari.

§ 4

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Vid kammarens sammanträde i morgon
kl. 14.00 kommer, såsom tidigare
meddelats, att företagas till avgörande
bl. a. statsutskottets utlåtande nr 23, i
anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
rörande utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska läroverk,
vilket utlåtande kommer att bordläggas
vid dagens plenum och i vilket
utskottet hemställt att ärendet måtte
upptagas till behandling efter endast en
bordläggning.

§ 5

Svar på interpellation ang. studietiden
vid de humanistiska fakulteterna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Braconier har i

Nr 7

Tisdagen den 13 februari 1962

Svar på interpellation ang. studietiden vid de humanistiska fakulteterna

en interpellation frågat dels om jag vill
ge en redogörelse för de tendenser som
tyder på en förlängning av studietiden
vid de humanistiska fakulteterna samt
dels vilka åtgärder jag ämnar vidtaga
för att åstadkomma närmare belysning
av utvecklingen på detta område.

Det mest påtagliga tecknet på att en
viss förlängning av studietiden fram
till grundexamen -—• filosofie kandidatexamen
eller filosofie magisterexamen
-— verkligen ägt rum vid de humanistiska
fakulteterna har man i de resultat,
som statistiska centralbyrån redovisat
från undersökningar av studietiderna
i enskilda ämnen för dem som
avlagt examen vid filosofisk fakultet.
Av den senast utkomna redogörelsen för
universitetsstatistiken framgår, att endast
en fjärdedel av samtliga examinerade
vid filosofisk fakultet av årgång
1959/60 slutfört studierna på den i examensstadgan
förutsatta normalstudietiden
mot en tredjedel av de examinerade
i årgång 1956/57. Bland dem som
avlagt examen med något eller några
moderna språk som huvudämnen har
medianstudietiden per betygsenhet ökat
successivt från 7,3 månader per betyg
i examensårgång 1956/57 till 7,8 månader
per betyg i examensårgång 1959/60.
Bland dem med nordiska språk, litteraturhistoria
och historia som huvudämnen
i examen har medianstudietiden
ökat från 5,6 månader per betygsenhet
1956/57 till 6,6 månader per betygsenhet
i årgång 1959/60.

Beträffande studietiderna till licentiatexamen
vid humanistisk fakultet
finns för närvarande inga motsvarande
siffror publicerade. Man kan emellertid
konstatera av tillgänglig statistik,
att antalet s. k. aktiva licentiander,
d. v. s. personer som främst ägnar sig
åt högre studier, under ett antal år
ökat snabbare än antalet personer som
avlagt licentiatexamen.

Ett annat tecken på att de studerande
stannar kvar längre nu än tidigare vid
de humanistiska fakulteterna är den

starka ökning i antalet närvarande studerande,
som redovisas i den officiella
statistiken. Mellan höstterminerna 1958
och 1960 ökade totalantalet närvarande
från ca 11 300 till inte mindre än ca
15 300. ökningen kan ej mer än till en
del förklaras av ökningen i tillströmningen
av nya studenter till dessa fakulteter.

Jag är fullt medveten om att den statistik
jag här åberopat ej är så entydig
till sitt innehåll som man skulle önskat.
Jag vill i sammanhanget påpeka,
att det finns tecken som tyder på att
den tidigare mycket låga tentamensfrekvensen
vid de humanistiska fakulteterna
har förbättrats. Ett huvudmotiv
för införandet av den s. k. automatiken
vid de filosofiska fakulteterna
var, att man dels skulle förbättra tentamens-
och examinationsfrekvensen,
dels förkorta studietiderna i ämnen och
examina. Resultatet av den förbättrade
lärarsituationen vid dessa fakulteter
tack vare automatiken kan därför hittills
tänkas ha blivit det att tentamensoch
examinationsfrekvensen förbättrats,
men att de långa studietiderna ännu ej
kunnat pressas ned.

Inte minst med hänsyn till behovet
av att rätt kunna bedöma vilken tillströmning
vi kan räkna med till lärarbanan
i framtiden är det av utomordentlig
vikt, att vi får mer kunskap om
hur det faktiskt förhåller sig med studietider
och studieresultat i enskilda
ämnen och i skilda ämneskombinationer
vid de humanistiska fakulteterna
än vad vi kan lära av nu tillgängliga
uppgifter. Inom kort kommer för övrigt
att offentliggöras av ny lärarprognos,
som bl. a. visar vikten av att i fortsättningen
bättre informationer erhålles
rörande de filosofiska fakulteternas
studietids- och examinationsförhållanden
som underlag för den framtida utbildningspolitiken.

Därmed kommer jag över till den
andra av de frågor interpellanten rest.
Jag vill då erinra om att i anledning

Tisdagen den 13 februari 1962

Nr 7

Svar på interpellation ang.

av 1958 års riksdagsbeslut om vissa
åtgärder för upprustning av universitet
och högskolor universitetskanslern
fick i uppdrag av Kungl. Maj :t att bl. a.
föranstalta om uppläggande vid de filosofiska
fakulteterna av en fortlöpande
registrering av de studerande i skilda
ämnen. Registreringsförfarandet borde
enligt angivna riktlinjer ges en sådan
utformning, att man ur detsamma skulle
kunna avläsa bl. a. hur många av de
aktiva deltagarna i undervisningen, som
med avsett resultat fullföljer av dem
påbörjade kurser respektive kursmoment,
ävensom tidpunkten för dessas
avslutande med godkänd tentamen. Enligt
vad jag har mig bekant, har inom
kanslersämbetet nu avslutats en väsentlig
etapp i arbetet med nämnda uppdrag,
och jag förväntar därför, att ställning
skall kunna tas relativt snart till
hur registreringssystemet slutligt bör
utformas och vilka ytterligare åtgärder
i förevarande syfte, som eventuellt kan
behöva vidtas i samband härmed.

Vidare anförde:

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! .lag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på interpellationer!. Det klarlägger
i ganska väsentliga avseenden det något
korta uttalande som ecklesiastikministern
gjort i statsverkspropositionen
-fr. av skäl som man naturligtvis
bör respektera, eftersom det kommer i
en inledning.

Jag tror att det svar som här har gir
vits har en viss betydelse för statsutskottets
behandling av dessa frågor. Det
har väckt en viss oro, bl. a. inom universiteten,
att statsrådet Edenman talar
om att det med hänsyn till det starka
trycket inom de humanistiska fakulteterna
kanske blir nödvändigt att vidta
åtgärder. Vad man här kommer att
tänka på är en studiespärr, något som

studietiden vid de humanistiska fakulteterna

statsrådet tidigare uttalat sig starkt
emot. Jag får uttrycka den förhoppningen
att statsrådet Edenman vidhåller sin
uppfattning och att det inte är något
sådant han åsyftar med sitt påpekande
i statsverkspropositionen.

Jag har tyvärr haft ganska liten tid
att studera den nyligen utkomna statistiken,
vilken statsrådet kanske inte
haft anledning att gå närmare in på.
Det är emellertid uppenbart att medeltalssiffrorna
är ganska oroande.
Även om en eller två månaders förlängning
i studietid per betygsenhet
inte låter så mycket, blir det ändå rätt
mycket vid en examen som omfattar
sex å sju betygsenheter. Det kan ibland
bli. en förlängning av studietiden med
mer än ett år.

Statistiken visar stor differens mellan
studietiden för olika studerande. En
del studerande behöver för vissa ämnen
bara fyra eller fem månader, medan
andra behöver dubbelt så lång tid.
Denna statistik behöver inte betyda att
de som använder längre tid har så
mycket svårare att inhämta kunskapsstoffet.
Det kan också bero på att de är
ute i förvärvslivet under studietiden.
Med hänsyn till den brist på akademisk
arbetskraft som råder måste inte minst
skolorna i många ämnen använda lärare
som endast har tagit något enstaka
betyg, och det är klart att tjänstgöringen
vid skolorna avsevärt förlänger
studietiden för dessa studenter.

Av tabell G på sidan 16 i statistiken
framgår att det råder stor skillnad
i fråga om studietidens längd för
ett och samma ämne vid olika universitet.
Statsrådet har inte haft anledning
att gå närmare in på den frågan, ty jag
hade endast begärt att få veta medeltalet.
Man kan inte utgå från att begåvningsurvalet
är så olika vid olika universitet,
utan skillnaderna måste bero
på speciella förhållanden vid de olika,
universiteten. Att studietiden för vissa
ämnen kan vara mycket längre i Stockholm
än. i Lund kan, såvitt jag förstår,

Nr 7

Tisdagen den 13 februari 1962

Svar på interpellation ang. studietiden vid de humanistiska fakulteterna

bero på att stockholmsstudenterna i större
utsträckning än lundastudenterna är
ute i förvärvslivet. Det kan också bero
på att lärarna ibland har ganska olika
kurser. Det är ju ett känt förhållande!
— Det gäller för övrigt inte bara de humanistiska
fakulteterna. Det är ingen
hemlighet att för cirka 30 år sedan vid
en juridisk fakultet en stor del av studenterna
aldrig lyckades ta något betyg
i rättshistoria utan fick flytta över till
Stockholm, där det var lättare. Vid de
medicinska fakulteterna ligger examensfrekvensen
mellan 85 och 90 procent efter
två års studier. Det är en oerhört
intensiv studietakt i jämförelse med
hur förhållandena var för tio år sedan.
Men även här kan studietiden för vissa
av studenterna vara mer än ett år längre.

Till och med vid de spärrade fakulteterna
är det ganska stora differenser
i studietiderna.

Det hade varit intressant att kunna
penetrera denna statistik.

Jag vill, i likhet med vad jag har
gjort flera gånger tidigare i denna kammare,
påtala att det råder en betänklig
brist på läroböcker i många ämnen. Det
kan visserligen sägas att man kan begära
av en student att han skall behärska
ett par utländska språk, men vi måste
ändå erkänna att det för många kan
vara svårt att läsa t. ex. historia på
franska. Att det saknas läroböcker i åtskilliga
ämnen är ett förhållande som
inte bidrar till effektiviteten vid våra
universitet.

Statsrådet Edenman har någon gång
uttryckt den förhoppningen, att man
borde stimulera professorer och andra
lärare vid universiteten att ge ut läroböcker
i större utsträckning än som nu
sker. I några fall har man kanske gjort
det. I vissa ämnen har det på senare
tid kommit ut bättre läroböcker. Det
kanske kan vara på sin plats att i den
svenska riksdagen erinra om att vi fått
en svensk lärobok i statskunskap, vilken
är ganska utförlig och kan ha intresse
även för oss i denna kammare

— den ger eu bild av det svenska statslivet,
som man knappast kunde få av
de tidigare läroböckerna.

Det är uppenbart att studietiden för
många förlängts av att de måste gå på
en hel del kurser som skulle vara obehövliga,
om man haft läroböcker i dessa
ämnen. Det råder inget tvivel om att
kurserna för många, man kan säga
hundratals eller t. o. m. tusentals studenter
i vissa fall hade varit ganska
onödiga, om man hade haft en sådan
litteratur. Det är många studenter, vilka
faktiskt har lättare att inhämta sina
pensa genom att studera själva än genom
att bevista kurser. Det är klart att
den pedagogiska förmågan är olika
bland universitetslärare liksom bland
andra lärare. Det är känt att när det
gäller vissa kurser krävs det oerhört
stor förmåga att snabbt kunna koncentrera
sig på väsentligheter. Detta gäller
t. ex. ett sådant ämne som matematisk
statistik. Det är ett ämne, inom vilket
man vet att kurserna kan kräva mycket
och där även t. o. in. matematiska
begåvningar tröttas ut. Det hade där varit
en fördel att ha tillgång till fler läroböcker
på svenska.

AU jag så utförligt har uppehållit mig
vid detta beror på den s. k. automatiken,
som kom till genom statsrådet
Edenmans medverkan. I anslutning till
denna gavs i 1957 års universitetsutrednings
betänkande en utomordentligt
dyster bild av studieeffektiviteten vid
våra universitet. Om jag inte minns fel
var det 50 procent avgång i en stor
del av ämnena. Det var också ganska
många, som aldrig tog någon examen.
En del av dessa utgörs av sådana som
har kompletterat för att komma in vid
medicinska högskolor, men om jag inte
minns fel är det väl meningen att starkt
reducera möjligheterna till komplettering
för blivande medicinare. För dessa
räcker det ofta med tre eller fyra betyg,
och de behöver inte ta någon examen.
Genom att dessa ämnen ger meriter
kan vederbörande ändå bli lä -

Tisdagen den 13 februari 1962

Nr 7

Svar på interpellation ang. studietiden vid de humanistiska fakulteterna

kare. Men detta kompletteringsförfarande
förlänger naturligtvis studietiden.

Nu säger statsrådet Edenman i sitt
interpellationssvar på sidan 2, tredje
raden uppifrån, något som jag ställer
mig frågande till: »ökningen kan ej
mer än till en del förklaras av ökningen
i tillströmningen av nya studenter
till dessa fakulteter.» Ja, det är troligt
att det är så, men det finns inga bevis
för att det resonemanget är hållbart.
Vi vet att universitetsutredningens prognoser
totalt bär desavuerats av verkligheten.
Det skulle i och för sig inte
vara omöjligt att hela detta tryck beror
på att ökningen varit så stor, men
i svaret lämnas i varje fall inget bevis
för att inte ökningen är att hänföra till
tillströmningen av studerande. Den
skulle alltså över huvud taget inte ha
något samband med den förlängda studietiden
— detta allra helst som statsrådet
Edenman i sitt svar kommer till
det resultatet att det finns tecken som
tyder på att den mycket låga examensfrekvensen
vid de humanistiska fakulteterna
har förbättrats. Det strider i
någon mån mot vad som påpekats på
första sidan i svaret, där statsrådet anser
att studietiden har förlängts. Det
är möjligt att vad som sägs på sidan 2
hänför sig till en senare tidpunkt än
vad som åsyftats på sidan 1, men man
blir något konfunderad på den punkten.
Det hade kanske varit värdefullt
med hänsyn till det intresse som även
universiteten måste hysa i denna fråga
att man hade fått litet närmare besked
om resultatet. Detsamma gäller
naturligtvis om lärarprognoser.

Herr talman! Jag vill till slut uttala
min glädje över att man nu tydligen
kommit så långt att en förbättrad statistik
är att vänta på detta området.
Det är ett gammalt krav. På det sättet
skulle man kunna se vad som kan åstadkommas
för att effektivisera undervisningen
och också kunna studera i vad
män den s. k. automatiken verkligen har
betytt en förbättrad undervisning, vil -

ket var meningen med den reform som
började att tillämpas 1958.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag vill bara på någon
punkt lämna ytterligare några upplysningar
om det här diskuterade problemet.
Jag uttryckte mig med mycket stor
försiktighet både i interpellationssvaret
och i inledningen till åttonde huvudtiteln.
Man kan här inte veta någonting
bestämt, men det är som jag
säger en hel del saker som är oroande.

I interpellationssvaret nämner jag
alltså först den faktiska uppgången av
studietiden i vissa ämnen och kommer
sedan fram till relationen mellan ökningen
av antalet nyinskrivna och ökningen
av antalet inskrivna vid universiteten.
Det är här som jag vill lämna
ytterligare ett par siffror.

Åren 1959—1960 kunde man konstatera
en ökning av de nyinskrivna på
538, men antalet närvarande vid de humanistiska
fakulteterna ökade med
1 513. 1960 var ökningen från föregående
år när det gäller de nyinskrivna
453, men antalet närvarande ökade med
inte mindre än 2 470. Jag är överens
med herr Braconier om att det kan
vara en rad samverkande omständigheter
som bidrar till dessa siffror, men
att det är en tendens som man måste
se upp med är alldeles uppenbart. Att
jag har alldeles speciell anledning att
göra det beror naturligtvis på att jag
kanske mer än någon annan är intresserad
av att automatiken verkligen
skall bli det effektiva hjälpmedel som
vi alla hoppades på när den genomfördes.

Vad herr Braconier här säger om lärobokssituationen
kan jag helt instämma
i. Den är inte särskilt ljus, även om
tecken till förbättringar förmärkts under
den senaste tiden. Studenterna själva
har bl. a. gjort en framställning om
ett eget läroboksförlag, och det förefaller
också som om möjligheterna för

Nr 7

Tisdagen den 13 februari 1962

Svar på interpellation ang. studietiden vid de humanistiska fakulteterna

universitetslektorerna att skriva läroböcker
under tjänstledighet skulle kunna
resultera i en del förbättringar på
detta område.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Den fråga, som vi nu
diskuterar, har inte samband enbart
med studieintensiteten, även om den
naturligtvis är ytterligt viktig för att
man på ett riktigt sätt skall kunna tillvarata
de resurser, som finns på detta
område. Jag kan också gärna instämma
i vad herr Braconier sagt om behovet av
att utrusta våra högre utbildningsanstalter
med alla de tekniska anordningar»
som kan underlätta utbildningen.
Men det är väl här också fråga om att
styra utvecklingen, bl. a. med hänsyn
till vilken sort av utbildning, som man
anser vara mest angelägen.

Det finns otaliga bevis för att den
högre utbildningen är underdimensionerad
helt allmänt sett. Vi har för litet
lärare, läkare, tekniker och vetenskapliga
forskare etc. Tidvis talas det om
katastrof på åtskilliga av dessa områden.
Den s. k. döden i sjukhuskön är
tyvärr en ohygglig realitet. I många fall
är det årslång väntetid även för sådana
patienter, som väntar på ingripande
mot dödshotande sjukdomar. Inom den
humanistiska utbildningen är det så dåligt
ställt, att det i vissa landsdelar hör
till undantagen att man kan få en behörig
lärare till tjänster på enhetsskolans
högstadium. Det är ofta nästan lika
dåligt beställt vid allmänna läroverk
och tekniska skolor.

Anledningen härtill måste vi söka
ganska långt tillbaka i tiden. Den är
bl. a. att söka däri, att vår utbildningspolitik
under en mycket lång tid har
varit inpyrd av en antidemokratisk borgerlig
tradition. Ännu i dag uppträder
borgerliga politiker med förslag och
tänkesätt, som är uttryck för kravet på
bildningsmonopol för dem som har
pengar. Och från samma håll kom bara
för 15-—20 år sedan det enfaldiga pra -

tet om att vi hotades av en överbefolkning
på de lärda banorna. Det var gängse
uttryckssättet på den tiden, och det
talades om att vi skulle få ett »intellektuellt
proletariat» o. s. v. Det är detta,
som vi nu ser verkningarna av.

Vad universitetsutbildningen beträffar
borde det ha varit självklart redan
för ett par årtionden sedan, att vårt
land hade behov av minst ett nytt universitet.
Men främst på grund av borgerligt
influerat motstånd förlorade vi
mycken dyrbar tid, minst ett decennium,
innan vi ens fick till stånd en
utredning om ett norrlandsuniversitet..
Fortfarande står frågan öppen, hur det
skall bli med detta norrlandsuniversitet.
När det nu signaleras en viss utbyggnad
av läkarutbildningen i JJnieå.
så är det bra, men detta riktar också
uppmärksamheten på att man även i det
fallet fortfarande går fram med snigelfart.

Det är alltså en kraftig utvidgning av
undervisningen, som i första hand be?
hövs. Men när vi nu har en så ödesdiger
brist på universitetsplatser och
annan utbildningskapacitet, bör man
också ställa frågan, om våra resurser utnyttjas
på ett förnuftigt sätt. Det är på
sitt sätt det, som herr Braconier genom
sin interpellation har velat fästa uppmärksamheten
på. Men jag vill ifrågasätta,
om t. ex. den teologiska utbildningen
skall få det stora utrymme i fortsättningen
som den för närvarande har.
Det talas visserligen också om prästbrist,
men för det första beror den på
den nya pastoratsindelningen, som enligt
min mening var fullständigt onödig,
och för det andra på ett orimligt
omfattande kyrkobyggande, som kunde
ha begränsats till förmån för större aktivitet
när det gäller bostäder, skolor
och sjukhus. Det är för övrigt bara några
år sedan, som en socialdemokratisk
medlem av regeringen bevisade, att det
fanns 200 präster för mycket.

Jag skall i detta sammanhang inte
stanna vid frågan om. hur många präs -

Tisdagen den 13 februari 1962

Nr 7

Svar på interpellation ang. studietiden vid de humanistiska fakulteterna

ter det behövs. Tillgången på universitetsplatser
beror nämligen också på
hur lång tid, som anslås till utbildningen
av den ena eller andra kategorien av
studerande, i detta fall alltså hur lång
tid som anses erforderlig för att utbilda
prästerna. Det borde räcka med en
avsevärt förkortad utbildningstid. Såvitt
jag förstår kan en präst fylla sin
funktion, om han har en elementär allmänbildning,
kompletterad med någon
predikokurs och kanske någon undervisning
i den enklare form av kontorsarbete,
som förekommer på en pastorsexpedition.

Man kan göra jämförelser med frikyrkornas
predikantutbildning. I båda
fallen är väl huvuduppgiften densamma,
nämligen att förkunna ordet, en
förkunnelse som bygger uteslutande på
tro. Det handlar alltså inte om någon
vetenskaplig utbildning. Om man skulle
bedöma denna fråga utifrån rent ateistiska
utgångspunkter, skulle man kunna
säga, att skattebetalarna över huvud
taget inte skall erlägga något till prästutbildning.
Men det är enligt min mening
inte riktigt att bedöma saken så
i nuvarande situation. För det första
finns det nämligen en del människor,
för övrigt ganska många, som anser att
det hör till deras behov att få lyssna
till predikningar. För det andra menar
åtskilliga av dessa människor, att dessa
predikningar bör hållas i statskyrkans
form. Så länge inte frågan om förhållandet
mellan stat och kyrka har
lösts, måste man ta hänsyn även till den
saken. Den kommunistiska gruppen har
som bekant avgivit en motion i denna
fråga till årets riksdag.

När det gäller prästutbildningen kunde
även staten ta frikyrkorna som föredöme.
Jag tror inte att någon kan höra
skillnad på förkunnelsen av en frikyrkopredikant
och förkunnelsen av en
statskyrkopräst. Men frikyrkorna lägger
inte beslag på dyrbara universitetsplatser
för utbildning av sina predikanter.
Frikyrkorna anser uppenbarligen

inte att det finns behov av sådan utbildning.
För övrigt ger ju också statskyrkan
dispens för statskyrkotjänst åt
personer, som bara har predikantutbildning
i den frikyrkliga formen.

För att bereda plats vid universiteten
för utbildning av naturvetare, tekniker
och lärare anser jag därför att
ecklesiastikministern bör överväga en
reform, som går ut på att begränsa
prästutbildningen, så att den motsvarar
ungefär vad som anses nödvändigt för
frikyrkopredikanter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till behandling av lagutskott de å
bordet vilande motionerna nr 638—640.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter Statsutskottets
utlåtande nr 1 samt första lagutskottets
utlåtanden nr 1 och 2.

§ 8

Föredrogs den av herr von Friesen
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående ett planerat
centralregister över psykiskt sjuka.

Kammaren biföll denna anhållan.

i 9

Föredrogs den av herr Alemyr vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående befolkningsminskningen
inom Kalmar län.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av herr Alemyr vid
kammarens nästföregående sammanträ -

Tisdagen den 13 februari 1962

10 Nr 7

Interpellation ang. ATP-lagstiftningens tillämpning på svenska medborgare som
bor i Sverige men arbetar i något av grannländerna — Interpellation ang. trål -

fisket utefter ostkusten

de gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående kompetenskraven för
anställning inom arbetsförmedlingsverksamheten.

Kammaren biföll denna anhållan.

i ii

Interpellation ang. ATP-lagstiftningens
tillämpning på svenska medborgare som
bor i Sverige men arbetar i något av
grannländerna

Ordet lämnades på begäran till

Herr SPÅNGBERG (s), som yttrade:

Herr talman! När ATP-reformen genomfördes
lämnades de medborgare
utanför systemet som arbetade i något
ay grannländerna men bodde i Sverige.
Vid tidigare genomförda sociala reformer
har dessa alltid fått samma förmåner
som om de arbetat i Sverige.
Förhållandet påtalades i en motion vid
föregående års riksdag med hemställan
om förslag till sådan lagändring, att
svenska medborgare som bor i Sverige
blir berättigade till tjänstepension
för inkomster i något av grannländerna.
I remissyttrande ställde sig riksförsäkringsanstalten
välvillig till förslaget.

Andra lagutskottet avstyrkte motionen
och anförde bl. a. följande skäl:
»Motionären synes särskilt ha haft
svenska medborgare med arbetsanställning
i Norge i åtanke. Det bör därför i
sammanhanget erinras om att dessa har
möjlighet att erhålla tjänstepension i
Norge för arbetsinkomster, för vilka
pensionsavgift erlägges därstädes ...
med hänsyn till att erfarenheter ännu
ej vunnits av de nuvarande reglernas
verkningar finner sig utskottet icke böra
biträda motionsyrkandet.»

Andra lagutskottet hade kommit att
förbise att den norska författningen är
så utformad, att varje möjlighet för här

ifrågavarande arbetstagare att erhålla
pension i Norge är utesluten.

Riksdagen följde emellertid utskottets
anvisning och motionen föll. Rent principiellt
anfördes dock endast positiva
synpunkter i motionens syfte. Frågan
omfattar betydelsefulla problem. Blir ej
denna fråga ordnad, kan man inte gärna
vänta ett fortsatt utbyte av arbetskraft
i trakterna vid riksgränsen, då
detta skulle medföra en betydligt försämrad
ålderdomsförsörjning. Med hänsyn
till bestämmelserna för poängberäkningen
för ATP-pensionen bör frågan
ordnas med största möjliga skyndsamhet.

Med hänvisning till vad här anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Avser herr statsrådet att snarast föreslå
sådan ändring beträffande ATPlagstiftningen,
att svenska medborgare
som bor i Sverige men arbetar i något
av grannländerna kommer i åtnjutande
av ATP-systemets förmåner i samma utsträckning
som gäller för arbetsinkomst
i Sverige?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. trålfisket utefter ostkusten Ordet

lämnades på begäran till

Herr DAHLGREN (ep), som yttrade:

Herr talman! Utefter kusten i norra
delen av Kalmar län och Östergötlands
län bedrives ett intensivt trålfiske. Detta
fiske har praktiskt taget ersatt tidigare
havsfiske med skötar. I kungl. fisker
istadgan är emellertid förbud stadgat
för trålfiske på svenskt territorialvatten,
varför trålfisket i första hand
är hänvisat till internationellt vatten.
Efter framställningar från fiskets organisationer
har kungl. fiskeristyrelsen

Tisdagen den 13 februari 1962 Nr 7

Interpellation ang. delegation till byggnadsnämnd av dispensrätt i plan- och byggfrågor -

anordnat trålfiskeförsök inom vissa områden
av territorialvattnet, vilket i flera
fall givit ett gott resultat, beroende
på att strömmingen tidvis uppehåller
sig närmare land och innanför yttre territorialvattengränsen.
Som resultat av
dessa provfisken har, sedan dispens givits
av Kungl. Maj :t, trålfiske inom dessa
områden fått bedrivas av svenska fiskare.

En del områden, ibland synnerligen
värdefulla sådana med goda trålbottnar
och tidvis riklig tillgång på strömming,
har emellertid indragits som försöksområden
och ej heller senare frigivits,
då de legat inom s. k. minfarliga områden.
Detta har skett beträffande ett
område utanför Västervik, där ett av
Kungl. Maj:t för trålfiske frigivet område
avskurits från förbindelse med internationellt
vatten, samt beträffande
två områden söder om Häradsskär och
ett område utanför Arkö.

Då det är synnerligen viktigt att möjligheterna
för trålfisket efter ostkusten
ej hämmas av att osäkerhet råder om
eventuella kvarliggande minor, bör effektiva
åtgärder vidtagas för undersökning
av denna risk genom minsvepning.

Sedan 1956 har olika framställningar
gjorts om trålfiske i norra delen av Kalmarsund.
Dessa framställningar har ej
föranlett någon åtgärd. Norra Kalmarsund
ligger innanför inre territorialvattengränsen,
på grund av att denna dragits
från fastlandet mot Ölands norra
udde. Sundet har en bredd av 12—13
naut. mil. Detta område är numera praktiskt
taget outnyttjat, då skötfisket nästan
helt upphört och något trålfiiske ej
får bedrivas där. Tillgången på strömming
under lämpliga väderleksförhållanden
är riklig enligt vad gjorda undersökningar
visar, och stor förtrytelse
råder bland trålfiskarna över att detta
område ej får utnyttjas.

Inom andra län har trålfiske tillåtits
innanför den inre territorialvattengränsen,
t. ex. i Östergötlands län, där ock -

så ett värdefullt stödfiske med småtrålare
kommit i gång. Det måste anses
synnerligen önskvärt att även inom Kalmar
län fiske med småtrålare kan komma
igång innan skärgårdsfisket går ned
alltför mycket. Någon rationalisering,
i likhet med vad som skett inom havsfisket,
förekommer ej, varför lönsamheten
för närvarande inom denna de!
är dålig; den skulle sannolikt kunna
förbättras genom att trålfiske även bär
möjliggjordes.

I samband med detta kan diskuteras
om inte möjligheterna till trålfiske även
borde utsträckas till fiske å enskilt vatten
för de fiskare som disponerar sådant
i skärgården. Sköt- och notfisket
är liksom havsfisket med skötar mindre
lönsamt, och ett utnyttjande av trålfiskemöjligheterna
bör här kunna innebära
en betydande rationalisering även
för denna fiskarkategori.

Med hänvisning till ovanstående anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

Är statsrådet beredd medverka till att
möjligheter skapas för att trålfiske kan
bedrivas mellan yttre och inre territorialvattengränserna
och att genom marinen
där företaga minsvepning, så att
osäkerhet beträffande förekomsten av
minor ej behöver vara rådande?

Är statsrådet vidare beredd att medverka
till att trålfiske även i Kalmar
län kan få bedrivas inom den inre territorialvattengränsen,
på där lämpliga
områden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. delegation till byggnadsnämnd
av dispensrätt i plan- och
byggfrågor

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDKVIST (s), som yttrade:

Herr talman! I Kungl. Maj ds propo -

12 Nr 7 Tisdagen den 13 februari 1962

Interpellation ang. delegation till byggnadsnämnd av dispensrätt i plan- och byggfrågor -

sition nr 168 år 1959 framfördes inledningsvis
följande:

»De i propositionen upptagna författningsförslagen
har till huvudsyfte att
åvägabringa förenklingar och förkortningar
av förfarandet i planläggningsoch
byggnadsärenden samt minskning
av författningsmaterialets omfattning.
De medel, som förslaget anvisar för att
vinna detta syfte, består väsentligen i
att beslutanderätten i plan- och byggfrågor
sä långt möjligt decentraliseras
till regionala och lokala organ, i att
plan- och byggnadsbestämmelserna för
land och, stad göres enhetliga samt i
att.vissa bestämmelser om administrativ
kontroll, vilka bedömts vara onödigt rigorösa,
uppmjukas eller slopas.»

Decentraliseringen av beslutanderätten
i plan- och byggfrågor anfördes sålunda
först, och det framgår även av
andra uttalanden att. denna punkt tillädes
stor betydelse.

Som en logisk konsekvens av den-föreslagna
åtgärden ansågs att även dispensrättén
skulle decentraliseras. Sålunda
anförde departementschefen bl. a.
följande:

»Vad--— angår frågan, på vil ken

myndighet det i skilda fall skall ankomma
att meddela dispens, kan avgörändet
härutinnan enligt min uppfattning
icke undgå att påverkas av principen,
att planläggning och byggnadsväsen
i första hand är att beteckna som
kommunala frågor. Denna princip ligger
sedan länge till grund för lagstiftningen
angående städernas byggnadsväsen och
bör, enligt vad jag tidigare yttrat, vid
en reform av lagstiftningen beaktas även
för landsbygdens vidkommande. Jag har
av dessa skäl i det föregående förordat
en sådan ordning, att initiativet till
planläggning och planernas närmare utformning
i allt väsentligt kommer att
ligga hos kommunala organ och att de
uppgifter, som förbehålles statliga myndigheter,
i huvudsak blott skall gå ut
på att granska och pröva att de kom -

munala besluten står i överensstämmelse
med författningarna och icke kränker
några rättsskyddade allmänna eller
enskilda intressen. ■— Om lagstiftningen
utformas efter dessa linjer, bör
enligt min uppfattning även befogenheten
att medgiva dispens från gällande
planer och andra bestämmelser för
bebyggelsen kunna i största utsträckning
anförtros åt kommunala organ. Den

allvarligaste invändningen är —:,---

att man icke har några garantier för att
dessa organ förfogar över tillräcklig
sakkunskap för att handhava de stundom
svårbedömda dispensfrågorriä på
ett riktigt och ändamålsenligt sätt. Denna
invändning synes, åtminstone i dagens
läge, vara så vägande, att den utesluter
en lösning, som innebär att dispensbefogenheten
generellt anförtros
byggnadsnämnderna. På sätt framgår
av vissa remissyttranden är det för övrigt
icke säkert, att man på kommunalt
håll överallt önskar en sådan utvidgning
av ansvaret för bebyggelsen, som
en dylik lösning skulle innébära. Detta
utesluter dock icke att en delegation av
dispensbefogenhéten kan och bör äga
rum i sådana fall, då kommunen faktiskt
förfogar över tillräcklig sakkunskap
och är villig att påtaga sig de ökade
arbetsuppgifterna. Lagstiftningen bör
därför utformas så, att den i största utsträckning
möjliggör en dylik delegation.
»

De anförda citaten torde vara tillräckliga
för att visa att det förordnande
om delegering, av dispensrätten som
omnämnes i 67 § 2 mom. byggnadsstadgan
var avsett att meddelas alla byggr
nadsnämnder som förfogar över erforderlig
sakkunskap, d. v. s. de flesta stä^.
der och större tätorter. Enligt vad jag
erfarit har så emellertid icke skett. Såvitt
jag vet är det bara ett tjugutal av
landets största städer som har fått ett
dylikt förordnande. Länsstyrelserna har
alltså varit mycket restriktiva. Jag får
i detta sammanhang också hänvisa till;

Tisdagen den 13 februari 1962

Nr 7

Interpellation ang. lärarsituationen vid vissa utbildningsanstalter — Interpellation
: ang. försäljningen av fastigheter som ingår i nedlagda järnvägar

Kungl. byggnadsstyrelsens meddelanden
1961:1, daterad januari 1961. Detta
meddelande riktar sig huvudsakligen
till byggnadsnämnderna och uppmanar
dessa att icke missbruka dispensrätten,
vilket naturligtvis kan vara befogat,
men meddelandet har tydligen av
länsstyrelserna uppfattats som ett direktiv
att endast meddela delegering av
dispensrätten i ytterligt begränsad omfattning.
Det finns därför enligt min
uppfattning skäl att ifrågasätta om icke
kritiken mot den förenklade byggnadslagstiftningen
delvis bottnar i att
den bl. a. på det omtalade området icke
har genomförts enligt lagstiftarnas
intentioner.

Med stöd av denna motivering hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få framställa
följande frågor:

1. Anser statsrådet att delegering av
dispensrätten till byggnadsnämnderna
jämlikt 67 § 2 mom. byggnadsstadgan
har meddelats i den omfattning som avsågs
när byggnadslagstiftningen behandlades
i riksdagen?

2. Om så icke är fallet avser statsrådet
att vidtaga erforderliga åtgärder
för att så sker, eventuellt genom ändring
av byggnadsstadgans bestämmelser
på så sätt att dispensrätten utan länsstyrelsernas
förordnande automatiskt
ges åt sådana byggnadsnämnder som
förfogar över teknisk personal i erforderlig
omfattning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. lärarsituationen vid
vissa utbildningsanstalter

Ordet lämnades på begäran till

Fröken KARLSSON (li), som yttrade:

Herr talman! En tillfredsställande tillgång
på kvalificerade lärare är en huvudförutsättning
för att vårt lands un -

dervisningsväsende skall kunna lösa sina
uppgifter. Mot bakgrunden härav är
det oroande att konstatera att bristen
på kvalificerade lärare vid våra läroanstalter,
såväl högre som lägre, är påfallande.
Hela det senaste decenniet har
karakteriserats av en successivt förvärrad
bristsituation. I förening med det
höga elevantalet i klasserna utgör detta
förhållande en allvarlig anledning till
standardsänkning inom undervisningsväsendet.

De siffror rörande lärarbristen som
för närvarande finnes tillgängliga för
allmänt studium avser icke de dagsaktuella
förhållandena och är dessutom
icke så sammanställda att man får en
klar bild av det samlade lärarbehovet
vid existerande utbildningsanstalter.

Vårriksdagen kommer att få tä ställning
till en reform av den obligatoriska
skolan. Det måste då framstå såsom angeläget,
för att en säker bedömning av
förutsättningarna för reformens genomförande
skall kunna ske, att det aktuella
läget i vad avser lärarbristen redovisas.

Med stöd av det ovan anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet ge kammaren en
redovisning för lärarsituationen vid enhetsskolans
högstadium, de allmänna
gymnasierna samt fackgymnasierna, sådan
denna förelåg under höstterminen
1961?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. försäljningen av fastigheter
som ingår i nedlagda järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som
yttrade:

Herr talman! På senare år har ett

Nr 7

Tisdagen den 13 februari 1962

Interpellation ang. försäljningen av fastigheter som ingår i nedlagda järnvägar

stort antal järnvägar nedlagts. Bland
inånga andra kan nämnas Gotlands och
Ölands järnvägar. Sedan driften upphört
har järnvägsstyrelsen i de flesta
fall ingen användning för den mark,
som ingår i järnvägen. Järnvägsfastigheterna
bör så snart som möjligt överlåtas
för att utnyttjas för andra ändamål.

Den fastighetsindelning, som tillskapades,
då järnvägen en gång för många
år sedan tillkom, kan självklart inte vara
rationell sedan järnvägen upphört
och fastigheterna försålts för att användas
för jordbruksändamål, vägändamål
eller tomtändamål. Ej heller är det
alltid självklart vilket ändamål och vilken
köpare, som skall ha prioritet. Olika
synpunkter måste ibland vägas mot
varandra. De önskemål som bär kan föreligga
att förvärva mark från andra
statliga verk eller kommuner måste samordnas
med jord- och skogsbruksfastigheternas
behov av att bli mer rationellt
utformade. Därtill kommer i vissa
fall planläggnings- och fastighetsbildningsfrågor,
som bör bedömas innan
överlåtelse sker. I samband med försäljningen
kan också ofta uppkomma frågor
rörande möjligheten till statsbidrag
för att förbättra brukningsförhållandena.

För att på ett tidigt stadium av försäljningen
få olika intressen beaktade
och samordnade talar allt för att vid
avvecklingen av fastigheterna bildas en
arbetsgrupp på länsplänet, bestående av
representanter från länsstyrelsen, statens
järnvägar, lantbruksnämnden och
lantmäteriet. Statens järnvägars berättigade
intresse att bestämma köpeskillingens
storlek behöver därmed icke
åsidosättas.

På grund av det anförda får jag härmed
anhålla om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kungl. kommunikationsdepartementet få
framställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att medverka till
en samordning på länsplänet i enlighet

med vad ovan angivits vid försäljningen
av de fastigheter, som ingår i de nedlagda
järnvägarna och som icke längre
erfordras för statens järnvägars behov?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
utlåtande nr 23, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställningar rörande
utbildning av gymnasieingenjörer till lärare
vid tekniska läroverk jämte i ämnet
väckta motioner.

§ 17

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 50, i anledning av Kungl. Maj;ts
proposition nr 1, såvitt propositionen
angår det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1962 skall utgå;

nr 51, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Grekland för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;

nr 52, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 27 oktober
1953 mellan Konungariket Sverige och
Konungariket Danmark angående handräckning
i skatteärenden; samt

nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Republiken
Sydafrika för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap.

§ 18

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 39, angående vissa frågor berörande
domänverket,

Onsdagen den 14 februari 1962

nr 44, angående ersättning till Ester
Olsson m. fl., och

nr 46, angående förskollärarutbildningens
organisation.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 19

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
förste vice talmannen:

i anledning av Kungi. Maj :ts proposition
nr 10, med förslag till brottsbalk,
motionerna:

nr 641, av herr Boo m. fl.,
nr 642, av herrar Christenson i Malmö
och Braconier,

nr 643, av herr von Friesen,
nr 644, av herr von Friesen,
nr 645, av herrar Gustafson i Göteborg
och von Friesen,

nr 646, av fru Gärde Widemar m. fl.,
nr 647, av herrar Hagberg och Johansson
i Stockholm,

nr 648, av herr Larsson i Borrby m. fl.,
nr 649, av herrar Magnusson i Tumhult
och Hedin,

nr 650, av herr Martinsson,

Nr 7 15

nr 651, av herr Munktell m. fl.,
nr 652, av herr Munktell m. fl.,
nr 653, av herrar Nyberg och Wiklund
i Stockholm, samt
nr 654, av fru Sjövall;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 35, angående teckning av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m., motionerna:
nr 655, av fru Boman,
nr 656, av herr Heckscher m. fl., och
nr 657, av herr Rydén m. fl.; samt
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 41, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret
1962/63, motionen nr 658, av herr Carlsson
i Huskvarna m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.37.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 14 februari

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Herr förste vice talmannen meddelade,
att herr Persson i Appuna, som vid
kammarens sammanträde den 23 nästlidne
januari med läkarintyg styrkt sig
tills vidare vara hindrad att deltaga i
riksåagsgöromålen, denna dag åter intagit
sin plats i kammaren.

§ 2

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Konstitutionsutskottets utlåtande nr
1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående översyn av rikets indelning
i borgerliga primärkommuner,
avses skola bordläggas första gången
fredagen den 16 februari och företagas
till avgörande vid kammarens plenum
onsdagen den 21 februari, då också
ett stort antal andra ärenden kommer

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Svar på fråga ang. planerade biståndsåtgärder i Tanganyika

att behandlas. Med hänsyn härtill tar
sammanträdet onsdagen den 21 februari
sin början kl. 10.00, icke såsom tidigare
preliminärt meddelats kl. 14.00.

Svar på fråga ang. planerade biståndsåtgärder
i Tanganyika

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Herr Wiklund i Stockholm
har frågat om jag är i tillfälle
att inför kammaren närmare redogöra
för arten av de biståndsåtgärder i Tanganyika
som för närvarande är föremål
för undersökning för Nordiska ministerrådets
räkning. Som svar på hans
fråga kan jag meddela följande:

Den Nordiska ministerkommittén för
samordning av hjälpen till utvecklingsländerna
har haft överläggningar sedan
något år tillbaka för att utvälja något
eller ett par biståndsprojekt som skulle
kunna lämpa sig för en gemensam nordisk
insats. Genom en särskild ämbetsmannagrupp
har ministerkommittén låtit
insamla material rörande ett antal
afrikanska stater, och en mycket omfattande
rapport avlämnades på sensommaren
i fjol med en översikt över
utbildningssituationen i Afrika, utbildningsbehoven
inom de studerade länderna
och över de ekonomiska och politiska
förhållanden, som spelar en roll
för framgången av varje biståndsinsats.
Ministerkommittén kunde därvid konstatera,
att samtliga de undersökta länderna
hade behov av internationellt bistånd,
men att Tanganyika ägde vissa
särskilda förutsättningar att passa som
område för ett officiellt nordiskt hjälpprojekt.

Staten Tanganyika är sålunda med
hänsyn till sitt befolkningstal en småstat
på samma sätt som de skandinaviska
länderna. Arbetsspråket inom förvaltningen
är engelska, inga skarpa ras -

motsättningar förekommer, och landets
myndigheter är klart positiva till ett
samarbete med de fyra nordiska staterna.
Till ministerkommitténs beslut att
inleda förhandlingar med Tanganyikas
regering i frågan har också starkt bidragit,
att inget av de nordiska länderna
tidigare har något eget biståndsprojekt
i Tanganyika, vilket skulle kunna sammanblandas
med en blivande gemensam
insats, och att inte heller något av
våra länder har anledning att där söka
uppnå goodwill-effekter för kommersiella
intressen av något slag. För närvarande
är en nordisk delegation i
Tanganyika och undersöker vilka insatser
på utbildningsområdet som landets
myndigheter skulle välkomna. Delegationens
förhandlingar är förutsättningslösa
inom ramen för ministerkommitténs
beslut, att den nordiska insatsen
skall röra sig på utbildningsområdet.
Efter delegationens hemkomst i slutet
av denna månad kommer ministerkommittén
att pröva förslagen och
skyndsamt utreda de praktiska förutsättningarna
att realisera dem.

Med hänsyn till de presskommentarer,
som jag föreställer mig har föranlett
herr Wiklunds fråga till mig, kan
jag också tillägga att ministerkommittén
givetvis har varit väl underrättad om
det arbete, som utförs i Tanganyika av
kyrkor och olika missionssällskap i
Norden och av frivilligorganisationer
såsom norska och svenska Rädda barnen.
Eftersom ministerkommitténs uppdrag
helt naturligt hänför sig till statliga
insatser, som skall administreras
med statliga anslagsmedel, och de bedömningar
som jag nyss refererat utgår
från planerna på en rent mellanstatlig
biståndsverksamhet, har jag inte
haft någon anledning att i detta sammanhang
uppehålla mig vid de i och
för sig värdefulla privata hjälpinsatser,
som i Tanganyika liksom i andra afrikanska
stater utföres av nordiska medborgare.

Vidare anförde:

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Svar på fråga ang. planerade biståndsåtgärder i Tanganyika

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Lindström för svaret på min
fråga.

Det är säkert ett mycket stort antal
svenskar, som med största intresse avvaktat
detta svar, sedan statsrådet Lindström
offentligt presenterat den nordiska
ministerkommitténs planer på en
internordisk biståndsinsats i Tanganyika.
Det stora intresset hos allmänheten
torde sammanhänga med två förhållanden.

Varje konkretisering av hjälpen till
u-länderna inte bara väcker intresse
utan stimulerar ett redan befintligt och
glädjande nog utbrett intresse att ge
hjälp åt människor, som är i behov av
hjälp. De stora insamlingarna, då svåra
olyckor inträffat, visar konkretionens
betydelse för att utlösa intresse och
hjälpvilja. Jag vill betona, att det sannolikt
inte i och för sig finns någon anledning
att ifrågasätta lämpligheten att
välja just Tanganyika som det konkreta
objektet för eif internordiskt lijälpprojekt.

En svensk,pressombudsman och journalist
sade mig i morse, att statsrådet
Lindströms anförande i radions Dagens
eko, där hon presenterade detta hjälpprojekt,
satte i gång en stark brevström,
som i varje fall han aldrig sett maken
till. Själv har jag en nästan liknande
erfarenhet efter min fråga till statsrådet
Lindström. Detta sammanhänger säkerligen
med den andra omständigheten
till förklaring av allmänhetens stora
intresse, som jag här vill rikta uppmärksamheten
på, nämligen att så
många svenska medborgare och medborgare
i de andra nordiska länderna
är så nära förbundna med Tanganyika
som ett land, där man länge har bedrivit
en omfattande missionsverksamhet
innefattande både skolverksamhet och
sjukvård. Denna verksamhet har pågått
så länge som trettio år. Många har ganska
intensivt ägnat sig åt detta land genom
gåvor, omsorg, förbön och ansvars -

tagande i andra former och kontakter
av skilda slag med svenska missionärer
med åtföljande kontinuerliga informationer
om landet, folket och förhållandena
där. Man känner sig därigenom
på något sätt nära bekant och befryndad
med Tanganyika och blev därför också
inte så litet förvånad, då statsrådet
Lindström i sin presentation betecknade
detta land som »jungfrulig mark» ur
nordisk synpunkt, även om man naturligtvis
kan förstå, att statsrådet avsåg
statliga linsatser från de nordiska länderna.

Eftersom jag inte själv är direkt engagerad
i någon av de svenska trossamfundens
mission i Tanganyika — det
gäller Evangeliska fosterlandsstiftelsen,
Pingströrelsen, Svenska kyrkan, Helgelseförbundet
och, enligt en upplysning
som jag fick alldeles nyss, även sedan
ett år tillbaka KFUM — känner jag mig
oförhindrad att vid detta tillfälle av
sakliga skäl lämna några faktiska informationer
rörande de svenska missionernas
verksamhet i Tanganyika, en
verksamhet som även statsrådet Lindström
nyss uttalade sin uppskattning
av. Utöver svenska missionsinsatser bedrivs
för övrigt enligt uppgift såväl
norsk och dansk som finsk mission i
Tanganyika.

För närvarande finns enligt uppgift
närmare 170 svenska missionärer i Tanganyika.
Det finns vidare över 200 av
missionen drivna skolor — centralskolor,
bottenskolor, små- eller folkskolor
— 7 realskolor, varav en för närvarande
ombildas till gymnasium, och 7 mellanskolor.
Det totala elevantalet lär ligga
vid cirka 400 000. Ett av samfunden,
Evangeliska fosterlandsstiftelsen, har
utbildat 200 infödda lärare. Vidare bedriver
man sjukvård. Sammanlagt finns
det 4 sjukhus, 2 sjukstugor, ett 25-tal
polikliniker och flera särskilda förlossningskliniker.
Svenska kyrkan driver
sedan 1952 en sköterskeskola med ett
40-tal elever.

Tanganyika är alltså sedan länge fö -

2 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Svar på fråga ang. planerade biståndsåtgärder i Tanganyika

remål för frivilliga, trogna men ganska
tystlåtna hjälpinsatser från både svenska
och andra nordiska trossamfunds
sida. Detta faktum har man tyckt inte
gjorts tillräcklig rättvisa eller förbisetts,
då ministerkommitténs planer presenterades.
Och detta trots att missionären
Barbro Johansson tydligen lämnat
Nämnden för Internationellt Bistånd
(NIB) direkta informationer om läget i
Tanganyika.

Man har också undrat över i vilka former
det nordiska biståndet skall lämnas.
Vilka slags insatser gäller det? Är
det fråga om hjälp med maskinutrustning,
redskap, yrkesutbildning, hjälp
till utbildning av socialarbetare, vårdfunktionärer,
högre förvaltningspersonal,
lärare? Eller skall hjälpinsatsen
lämnas i redan sedan länge bedrivna
former: barndomsskolor och sjukvård?
Vi har i dag fått besked om att hjälpinsatsen
skall ske på utbildningsområdet.
Men detta är mycket stort. Skall
hjälpen lämnas för t. ex. yrkesutbildning
eller för teoretisk utbildning? Hur
skall vidare samordningen ske med missionens
många verksamhetsgrenar, t. ex.
just skolorna? Hur blir det så småningom
med överlämnandet till staten Tanganyika
av de nyetablerade institutionerna
— ty ett sådant överlämnande
ligger ju i utvecklingens gång på lite
längre sikt.

Det är uppenbart, att det nordiska
projektet på ett eller annat sätt måste
knyta an till missionens verksamhet, eftersom
det där redan finns en rik erfarenhet
av Tanganyikas förhållanden, ett
slags grundval alltså för den skandinaviska
hjälpinsatsen. Hur skall denna anknytning
ske?

Det är sådana frågor som man gjort
sig och som jag vill ställa nu, när jag
på nytt tackar statsrådet Lindström för
svaret.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Wiklund har som
jag väntade tagit upp missionens insat -

ser i Tanganyika. Som jag sade i svaret
nyss: de insatserna har inte varit på
något sätt obekanta för ministerkommittén
eller för mig som en av dess fyra
ledamöter. Men visst kan det ha sitt värde
att få dem repeterade i sammandrag
till riksdagens protokoll, som herr Wiklund
nyss gjorde. De har inte heller varit
relevanta för ministerkommitténs
överläggningar. För att förtydliga vad
jag redan sagt: dessa överläggningar har
uteslutande rört vad för slags projekt
som de fyra nordiska länderna skulle
kunna utföra gemensamt och med skattebetalarmedel
— de har alltså gällt
rent statliga biståndsprojekt. Jag upprepar
detta, därför att det var från den
utgångspunkten som jag i den radiooch
TV-intervju, som herr Wiklund refererar
till, talade om Tanganyika som
»jungfrulig mark», vilket man enligt
herr Wiklund funnit »inte så litet förvånande»,
ehuru han själv säger sig ha
insett att det rörde sig om statliga insatser.
Jag vidhåller att Tanganyika är
ett orört land för statliga biståndsåtgärder
från Norden, nämligen. Sedan må
missionen ha plöjt och sått i denna
mark under några årtionden.

Vid en radio- och TV-intervju under
ett par minuter får man nöja sig med
att svara på de frågor intervjuaren ställer.
I detta fall fördes inte missionen på
tal med undantag av att missionär
Barbro Johansson omnämndes i förbigående,
och efter vad jag vill minnas
sade jag att jag med stort intresse lyssnat
till hennes erfarenheter från Tanganyika.

Tanganyika har plats för och behov
av hjälpinsatser från både statliga och
privata givare. Vad missionen med privata
medel uträttat i Tanganyika är säkerligen
respektingivande, men jag tror
att det är ganska ofruktbart att göra
jämförelser mellan dessa insatser och
den biståndsverksamhet som kan komma
att bedrivas av de fyra nordiska länderna.
Det är inte fråga om någon konkurrens
mellan olika former av verk -

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Svar på fråga ang.

samhet, utan om ett både-och. Så småningom
bör ett samarbete komma till
stånd mellan stat och mission, men det
är, herr Wiklund, inte i första hand en
samarbetsfråga mellan stat och mission.
Utan i första hand är det fråga om att
pröva ett annat slags samarbete, nämligen
ett samarbete mellan fem länder:
fyra som på givarsidan vill göra något
helgjutet till gagn för det femte landet.
Detta är en så ny och svår uppgift i sig
självt, att man från missionens sida inte
borde bli så misslynt, om vi inte genast
börjat planera för ett samarbete därutöver
med de frivilliga — kristna och
humanitära — organisationerna i Tanganyika.
Tids nog kommer väl också ett
sådant samarbete till stånd, får vi antaga.

Såsom herr Wiklund nämnde finns
det i Tanganyika missionärer från samtliga
nordiska länder. Till förutsättningarna
för ett lyckat nordiskt samarbete
hör emellertid att inte någon av de nordiska
nationaliteterna dominerar över
de andra, utan att svenskt, danskt,
norskt och finskt väger någorlunda
jämnt. Man får därför också vara försiktig,
så att den dominerande svenska
missionen med flera svenska missionärer,
missionsskolor, missionssjukhusplatser
etc. inte rubbar den interskandinaviska
jämvikten.

Herr Wiklund ställde en rad preciserade
frågor beträffande karaktären av
insatserna på utbildningens område:
han undrade vilken sorts utbildning
man skulle inrikta sig på, hurdan samordningen
med missionens skolor i fortsättningen
skulle bli, hur överlåtelsen
till Tanganyikas regering av blivande
projekt skulle organiseras o. s. v. Det är
alldeles för tidigt att yttra sig därom.
Såsom jag sagt i mitt svar väntar vi hem
den delegation, som efter förhandlingar
med Tanganyikas myndigheter kommer
att framföra deras önskemål. Det är dessa
Önskemål, som vi i första hand skall
ta hänsyn till och inte till funderingar,

planerade biståndsåtgärder i Tanganyika

som jag för egen räkning skulle kunna
ge uttryck åt.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Jag förstår mycket väl
att statsrådet Lindström inte kan ge
närmare besked i de frågor jag ställde
om hur samordningen skall ske och
framför allt om arten av den utbildningsverksamhet,
som det här kan bli
fråga om, eftersom denna är föremål
för undersökning genom den kommission,
som är utsänd. Jag tycker dock
att man redan nu skulle kunna ta ställning
till hur man lämpligen bör lägga
upp samarbetet med de av missionerna
bedrivna institutionerna.

Det har betonats i debatten omkring
verksamheten i u-länderna att svenskar
och andra som reser ut för att göra en
insats i dessa måste försöka att tidigt
och ganska grundligt lära känna förhållandena
i det land, till vilket de kommer.
Det har man enligt min mening
särskilt goda förutsättningar för i Tanganyika,
eftersom där redan finns ett
stort antal svenskar och andra nordiska
medborgare. Man har alltså till
skänks en kunskap om landet, och den
borde man utnyttja genom att redan
från början dra upp vägar för samarbete
mellan den nu planerade nordiska
insatsen och de institutioner som missionerna
anordnat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 39, angående vissa frågor berörande
domänverket; samt

till statsutskottet propositionerna:
nr 44, angående ersättning till Ester
Olsson m. fl., och

nr 46, angående förskollärarutbUdningens
organisation.

20 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 641—654; och

till statsutskottet motionerna nr 655—-658.

§ 6

Utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska läroverk, tilllika
svar på interpellation i anledning
av vidtagna åtgärder för rekrytering
av gymnasieingenjörer till särskild
lärarutbildning vid de tekniska
högskolorna

Föredrogs i ett sammanhang samtliga
punkter i statsutskottets utlåtande nr 23,
i anledning av Ivungl. Maj:ts framställningar
rörande utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska läroverk
jämte i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll till en början på
framställd proposition utskottets hemställan,
att förevarande ärende måtte
företagas till avgörande efter allenast en
bordläggning.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet Edenman hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
i samband med behandlingen av detta
ärende besvara fru Kristenssons interpellation
i anledning av vidtagna åtgärder
för rekrytering av gymnasieingenjörer
till särskild lärarutbildning vid de
tekniska högskolorna.

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr
1 beträffande utgifterna för budgetåret
1962/63 inom ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde (bilaga 10,
punkterna 296, 297 och 336) samt i propositionen
nr 2 (bilaga 5, punkten 2,
och bilaga 12, punkten 1) framlagt förslag
rörande utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska läroverk.

I samband med nämnda förslag hade
utskottet till behandling förehaft följande
motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg (I: 14) och den andra
inom andra kammaren av herr Helén
(II: 27), i vilka hemställts att riksdagen

1 skrivelse till Kungl. Maj:t måtte påfordra
nya förhandlingar beträffande
de tekniska läroverkens lärarförsörjning
samt att resultatet härav måtte snarast
redovisas inför riksdagen;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg och herr Ragnar Bergh
(I: 331) samt den andra inom andra
kammaren av fröken Karlsson m. fl.
(II: 403), i vilka hemställts att riksdagen
måtte

a) uttala att förhandlingar omgående
inleddes mellan statsmakterna och berörda
arbetsmarknadsorganisationer i
syfte att häva den akuta bristen på lärare
vid de tekniska gymnasierna;

b) uttala att en utredning tillsattes av
Kungl. Maj :t med uppgift att snarast och
fortlöpande redovisa åtgärder i syfte att
häva bristen på lärare vid samtliga utbildningsanstalter; c)

avslå Kungl. Maj:ts förslag under
åttonde huvudtiteln, punkten Utbildning
av lärare vid yrkesundervisningen, angående
åtgärder för anordnande fr. o. m.
vårterminen 1962 av utbildning av gymnasieingenjörer
vid tekniska läroverk;

d) till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
för budgetåret 1962/63
anvisa ett reservationsanslag av

2 042 000 kr.;

e) avslå Kungl. Maj:ts förslag under
kapitalbudgeten att till Lån till gymnasieingenjörer
för utbildning till lärare
för budgetåret 1962/63 anvisa ett investeringsanslag
av 1 025 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Ljungberg och herr Ragnar Bergh
(1:330) samt den andra inom andra

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

kammaren av fröken Karlsson m. fl.
(11:404), i vilka hemställts att riksdagen
måtte

a) avslå Kungl. Maj:ts förslag att till
Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62 anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kr.;

b) avslå Kungl. Maj:ts förslag att till
Lån till gymnasieingenjörer för utbildning
till lärare å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
investeringsanslag av 300 000 kr.;

dels en inom andra kammaren av fru
Sjövall och fru Kristensson väckt motion
(II: 429), vari hemställts

a) att Kungl. Maj :ts framställning under
åttonde huvudtiteln, punkt 296, angående
utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska läroverk, icke
måtte av riksdagen bifallas;

b) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte hemställa om skyndsam utredning
av ärendet;

dels en inom andra kammaren av fru
Sjövall och fru Kristensson väckt motion
(II: 430), vari hemställts att Kungl.
Maj:ts förslag i propositionen 2/1962 att
till Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62 anvisa ett
reservationsanslag av 500 000 kr. icke
måtte av riksdagen bifallas;

dels ock en inom första kammaren av
herr Lennart Geijer väckt motion
(I: 352).

Punkten 1

Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen Kungl.

Maj:t hade i propositionen nr
1 (bilaga 10, punkt 296, s. 553—567 av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1962) föreslagit riksdagen att dels
bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
föreskrifter och vidtaga övriga
åtgärder för anordnande fr. o. m. vår -

terminen 1962 av utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska
läroverk i huvudsaklig överensstämmelse
med av departementschefen förordade
grunder, dels ock till Utbildning
av lärare vid yrkesundervisningen för
budgetåret 1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 420 000 kr.

Vidare hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 2 (bilaga 5, punkt 2, s. 13 och 14
av bilagt utdrag av samma statsrådsprotokoll,
föreslagit riksdagen att till
Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kr.

Utskottet hemställde,

1) att motionerna I: 14 och II: 27 samt
1:331 och 11:403, sistnämnda bägge
motioner i vad de avsåge förhandlingar
i syfte att häva den akuta bristen på
lärare vid de tekniska gymnasierna,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

2) att motionerna I: 331 och II: 403 i
vad de avsåge utredning i syfte att häva
bristen på lärare vid samtliga utbildningsanstalter
samt motionen II: 429 i
vad den avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

3) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
åt motionerna 1:352, 1:331 och
II: 403 samt II: 429, sistnämnda tre motioner
såvitt bär vore i fråga, bemyndiga
Kungl. Maj:t att utfärda erforderliga
föreskrifter och vidtaga övriga åtgärder
för anordnande fr. o. m. vårterminen
1962 av utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare vid tekniska läroverk i
huvudsaklig överensstämmelse med av
departementschefen förordade grunder;

4) att riksdagen måtte, med bifall til)
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 331 och II: 403 samt
II: 429, samtliga motioner såvitt här

22 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

vore i fråga, till Utbildning av lärare vid
yrkesundervisningen för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under åttonde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 3 420 000 kr.;

5) att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna I: 330 och II: 404 samt
II: 430, förstnämnda bägge motioner såvitt
här vore i fråga, till Utbildning avlärare
vid yrkesundervisningen å tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 500 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) av fröken Andersson, herrar
Ragnar Bergh och Nilsson i Göingegården
samt fröken Karlsson, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:331 och 11:403, såvitt
här vore i fråga, samt i anledning av
motionerna 1:14 och II: 27, i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa att förhandlingar
omgående inleddes mellan statsmakterna
och berörda arbetsmarknadsorganisationer
i syfte att häva den akuta
bristen på lärare vid de tekniska gymnasierna; 2)

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:331 och 11:403 samt
11:429, samtliga motioner såvitt bär
vore i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa att en utredning tillsattes med
uppgift att snarast och fortlöpande redovisa
åtgärder i syfte att häva bristen på
lärare vid samtliga utbildningsanstalter;

3) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:331 och 11:403 samt
II: 429, samtliga motioner såvitt bär
vore i fråga, ävensom med avslag å motionen
1:352, avslå Kungl. Maj:ts förslag
om bemyndigande för Kungl. Maj:t
att utfärda erforderliga föreskrifter och
vidtaga övriga åtgärder för anordnande
fr. o. m. vårterminen 1962 av utbildning
av gymnasieingenjörer till lärare vid
tekniska läroverk;

4) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 331 och II: 403 samt i anledning
av motionen II: 429, samtliga
motioner såvitt bär vore i fråga, till Utbildning
av lärare vid yrkesundervisningen
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 2 042 000
kr.;

5) att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:330 och 11:404 samt
II: 430, förstnämnda bägge motioner såvitt
här vore i fråga, avslå Kungl Maj ds
förslag om medelsanvisning å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1961/62 till utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
;

b) av herr Per-Olof Hanson, utan angivet
yrkande; och

c) av herr Kelander, likaledes utan
angivet yrkande.

Punkten 2

Ersättning till deltagare i utbildning

av lärare vid yrkesundervisningen

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
1 (bilaga 10, punkt 297, s. 567 och 568
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den 3 januari
1962) föreslagit riksdagen att till
Ersättning till deltagare i utbildning av
lärare vid yrkesundervisningen för budgetåret
1962/63 å driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 5 370 000 kr., innebärande eif
anslagsökning av 1 775 000 kr.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte, med bifall till Kungl. Maj ds förslag,
till Ersättning till deltagare i utbildning
av lärare vid yrkesundervisningen
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 5 370 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ragnar Bergh och
Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka under förutsättning av
bifall till den vid punkten 1 fogade, med

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

a) betecknade reservationen ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kung]. Maj:ts förslag,
till Ersättning till deltagare i utbildning
av lärare vid yrkesundervisningen
för budgetåret 1962/63 å driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 4 070 000 kr.

Punkten 3

Lån till gymnasieingenjörer för utbildning
till lärare

Kungl. Maj:t hade i propositionen nr

I (bilaga 10, punkt 336, s. 644 av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 januari
1962) samt i propositionen nr 2 (bilaga
12, s. 37 av bilagt utdrag av samma statsrådsprotokoll)
föreslagit riksdagen att
till Lån till gymnasieingenjörer för utbildning
till lärare å kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd anvisa
för budgetåret 1962/63 ett investeringsanslag
av 1 025 000 kr. och å tilläggsstat

II till riksstaten för budgetåret 1961/62
ett investeringsanslag av 300 000 kr.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:331 och 11:403
samt I: 330 och II: 404, samtliga motioner
såvitt här vore i fråga, till Lån till
gymnasieingenjörer för utbildning till
lärare å kapitalbudgeten under fonden
för låneunderstöd anvisa

a) för budgetåret 1962/63 ett investeringsanslag
av 1 025 000 kr.,

b) å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1961/62 ett investeringsanslag
av 300 000 kr.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson, herrar Ragnar Bergh och
Nilsson i Göingegården samt fröken
Karlsson, vilka under förutsättning av
bifall till den vid punkten 1 fogade, med
a) betecknade reservationen ansett att
utskottet bort hemställa, att riksdagen

måtte, med bifall till motionerna I: 331
och II: 403 samt I: 330 och II: 404, samtliga
motioner såvitt här vore i fråga, avslå
Kungl. Maj ds förslag om medelsanvisning
till lån till gymnasieingenjörer
för utbildning till lärare.

Vad utskottet hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! För att åtminstone ha
en teoretisk chans att delta även i första
kammarens behandling av detta ärende
har jag valt att inleda debatten i denna
kammare och samtidigt även besvara
fru Kristenssons interpellation.

Det föreliggande förslaget bär väckt
en uppmärksamhet som verkligen är
förvånande. Alla tänkbara argument har
framförts. Man har talat om nonchalans
mot riksdagen, nya farliga principer,
dirigering av arbetsmarknaden och naturligtvis
även om standardsänkning i
fråga om lärarnas kompetens. Jag beklagar
för min del att ärendets behandling
i riksdagen har måst forceras, men jag
har stått inför valet att snabbt — närmare
bestämt höstterminen 1963 — få
ett nytt tillskott av lärare vid de tekniska
gymnasierna eller att ingenting
göra för utbyggnaden av de tekniska
läroverken, detta under skydd av en
mycket pålitlig byråkratisk motivering.
Jag kan försäkra kammarens ledamöter
att den senare utvägen för mig personligen
hade varit den bekvämaste. Men
ser man frågan i ett större perspektiv
är det inte försvarbart med en passivitet
på detta område, och jag är glad över
att utskottet delar denna uppfattning.

Låt mig ett ögonblick stanna vid behovet
av läroverksingenjörer. Först och
främst är att lägga märke till att den
maximala effekten snart är uppnådd
när det gäller utbyggnaden av våra tekniska
högskolor och därmed också beträffande
antalet utexaminerade civilingenjörer.
Expansionen i fråga om an -

24 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

talet ingenjörer måste alltså ske på en
annan och lägre nivå och främst avse
läroverks- och institutsingenjörer. Vi
hoppas emellertid även mycket av det
tillskott som kan komma från de nya
fackskolorna, i första hand den tekniska
fackskolan.

Industriförbundets s. k. teknikerutredning
ansåg år 1957 att vi år 1965
skulle behöva 33 900 yrkesverksamma
läroverksingenjörer. Arbetsmarknadsstyrelsen
uppskattade behovet för samma
tid till 41 900. För år 1975 är industriförbundets
siffra 51 600 och arbetsmarknadsstyrelsens
inte mindre än
68 600. Det föreligger alltså ett väl dokumenterat
behov. Man kan fråga —
vilket skedde, hörde jag, i första kammaren
— varför prognoserna så snabbt
har förändrats år från år. Det beror
helt enkelt på att ingen har kunnat förutse
produktionsprocessens förändring.

När jag hade både äran och nöjet att
som ordförande leda universitetsutredningen
och vi började med prognosverksamhet
på detta område kom det
svenska näringslivet med helt andra
bud. Den djärvaste prognosen lydde på
en ökning av teknikerbehovet med 3
procent — alltså ett nästan lineärt samband
med stegringen av nationalproduktionen.
Synnerligen många tongivande
krafter inom det svenska näringslivet
ansåg emellertid att prognosen
var i överkant. Det fanns t. o. m. de
som varnade för ett visst överskott av
civilingenjörer, för att kvaliteten inte
skulle kunna hållas uppe etc. När det
gäller de tekniska gymnasierna är det
först på de senare åren som man ute i
kommunerna verkligen har satt fart på
planeringen.

Det finns inte bara arbetsmarknadsmässiga
skäl att andraga utan även utbildningspolitiska.
Detta är eu lång historia,
som jag kanske under riksdagens
lopp får andra tillfällen att komma in
på. Jag vill här bara säga att det är nödvändigt
att få en förskjutning från de

allmänbildande gymnasierna till fackgymnasierna.
Vi hade förra året 78,5
procent av våra gymnasister i allmänbildande
gymnasier och 21,5 i fackgymnasier,
alltså tekniska gymnasier och
handelsgymnasier. Den riktpunkt som
vi nu har är 60 procent i allmänna gymnasier
och 40 procent i fackgymnasier.
Detta år har departementet uppskattat
siffrorna till 74,2 respektive 25,8 procent.

Expansionen är, som jag sade, numera
kraftig. År 1955 liade vi 157 avdelningar
i de tekniska gymnasierna. Läsåret
1961/62 var de 347, och året 1962/63
räknar vi med 417. Vid höstens budgetarbete
var det möjligt för regeringen att
säga ja till tre framställningar —- som
nu ligger på riksdagens bord — om nya
tekniska gymnasier: ett andra i Stockholm,
ett i Kiruna och ett som regeringen
föreslagit förlagt till Hässleholm.
Det var inte av brist på pengar som övriga
orter med långt framskridna planer
inte kunde tillmötesgås utan uteslutande
på grund av lärarbrist. Nu väntar
Karlskoga, Motala, Nyköping och
Sandviken. Göteborg kommer likaså, såg
jag häromdagen.

Det är alltså en ohållbar situation att
vi i ett läge där vi har resurser att inrätta
tekniska gymnasier och där hela
näringslivet ropar efter ingenjörer inte
skall kunna tillgodose behovet därför att
vi icke har ingenjörer för att utbilda
andra ingenjörer. Lärarsituationen på
de tekniska gymnasierna är ju den att
vi har 298 lektorer men endast 15 ordinarie
adjunkter och 125 extra ordinäre.
Man kan väl utan överdrift säga att vi i
praktiken inte har någon adjunktskår
bland civilingenjörerna. De civilingenjörer
som i dag är adjunkter av ett eller
annat slag är detta för att meritera sig
för lektorat. Här finns således inte den
fasta kår som vi har inom de allmänna
läroverken.

Lärarbehovet är också klart redovisat
i propositionen. Det kan räcka om jag

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7 25

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

säger att det ackumulerade nytillskottet
av heltidstjänster 1963/64 skulle uppgå
till inte mindre än 102 i tekniska ämnen
och 86 i naturvetenskapliga ämnen. Det
är bakgrunden till hela detta förslag.

Jag skall i fortsättningen, herr talman,
fatta mig kort. Den 23 oktober
förra året kom överstyrelsen med ett
förslag, alldeles riktigt. Det centrala verket
måste självfallet följa upp lärarutbildningsfrågorna
i takt med förslag till
inrättande av nya gymnasier. Detta förslag
gick omedelbart på remiss. Det kom
sent, det skall jag villigt erkänna. Det
blev ganska illa behandlat av remissinstanserna
av olika skal, men det fanns
mycket av hållfast kärna i det också.
Jag bestämde mig då för att låta rektorn
vid tekniska högskolan, professor Ragnar
Woxén, överarbeta förslaget. Det
har han gjort, och som det förefaller
har han lärarkollegiet bakom sig, vilket
är en mycket fin garanti. Regeringen
hade att säga ja till det förslag han lade
fram den 15 december och lägga fram
det inför riksdagen eller, som jag inledningsvis
sade, vänta ett år för att alla
formalia skulle vara uppfyllda. Jag hoppas
att det inte är många i denna kammare
som hade uppskattat en sådan
väntan eller senfärdighet från departementschefens
sida.

Det har sagts att detta är en utbildning
på tre terminer. I praktiken är det
på dessa tre terminer en undervisningstid
som motsvarar fyra terminer för civilingenjörsutbildningen.
Kursen kommer
att vara avslutad den 14 augusti
1963, och på höstterminen det året skulle
vi alltså ha ytterligare ett nittiotal
kompetenta lärare i tekniska ämnen vid
våra tekniska gymnasier. Yad det innebär,
inte minst när det gäller möjligheterna
att säga ja till nya gymnasier, är
uppenbart för var och en.

Eleverna som nu får denna utbildning
— kalla den gärna snabbutbildning eller
provisorisk utbildning, jag accepterar
varje uttryck i det avseendet •—- är kva -

lificerade i den bemärkelsen att de har
lämnat de tekniska läroverken med kvalificerade
betyg. De har vidare väl vitsordad
praktik, och många av dem har
dessutom som timlärare undervisat i
olika skolformer. Vi har en särskild garanti
-— jag upprepar det — i att undervisningen
är förlagd till de tekniska
högskolorna, att det är de tekniska högskolornas
professorer som kommer att
vara inspectores och i mycket stor utsträckning
även lärare.

Det kanske inte heller skadar om jag
erinrar om att hela denna utbildning
är anpassad för lärarbanan. Det är en
lärarutbildning och inte en halv civilingenjörsutbildning,
som många i den
offentliga debatten har trott. Fyra terminer,
säger man — åtta terminer tar
det att utbilda en civilingenjör — ergo
är det en halv civilingenjör och följaktligen
en dålig sådan. Utbildningen
är som jag sade upplagd för lärartjänstgöring.
Den omfattar bl. a. hundra timmar
pedagogik, och i jämförelse med
våra övriga civilingenjörer som tjänstgör
vid tekniska läroverk utan att ha
haft en enda timmes pedagogisk utbildning
har denna kategori det inte så dåligt
ställt när det gäller den pedagogiska
utbildningen.

Sedan har från olika håll riktats kritik
mot den ersättning som dessa ingenjörer
har fått. Jag vill, herr talman, på
denna punkt helt enkelt deklarera att
det verkligen inte ligger några principiella
överväganden bakom detta förslag,
några nya principer för att med
studiesociala åtgärders hjälp styra arbetsmarknaden
eller vad det nu kan vara
fråga om. Det gällde att ge dessa personer
sådana ekonomiska villkor att de
över huvud taget skulle kunna acceptera
en möjlighet att utbilda sig till lärare.
Det är här inte fråga om studenter
i vanlig bemärkelse. Det är människor
— relativt unga, dock inte så unga
— som är ute i produktivt arbete, som
har en etablerad ställning inom nä -

26 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

ringslivet eller inom statsverksamheten
och som helt enkelt skulle omskolas för
lärartjänstgöring. Detta är alltså närmast
att betrakta såsom en omskolningsåtgärd
och kan jämföras med liknande
sådana ute på arbetsmarknaden
och inte med vad som görs för övriga
studenter under deras studietid.

Det »slavkontrakt» som man ibland
talar om innebär inte något tvång. Man
kan när som helst hoppa av under utbildningstiden,
och man kan hoppa av
under lärartjänstgöringen — men då
får man inte halva beloppet avskrivet,
utan man får helt enkelt i vanlig ordning
amortera det. Värre är det inte
med ofriheten på detta område.

Tillåt mig också göra en liten kommentar
till några motioner som här föreligger.
Fröken Ljungberg i första kammaren
och fröken Karlsson i denna
kammare har bl. a. yrkat avslag på hela
förslaget. .Tåg skall inte kommentera det.
Men jag vill ta upp en av deras huvudsynpunkter,
nämligen att det skulle finnas
andra möjligheter att lösa dessa
frågor. Det är möjligt att det kan finnas
sådana. Jag avser att omedelbart
efter dagens behandling av denna fråga
inte bara ta kontakt utan verkligen göra
en genomgång av hela fältet tillsammans
med arbetsmarknadens organisationer
för att se om man kan komma
fram till någonting bättre. Men hittills
har ingenting bättre föreslagits.

Vad är det motionärerna här pekar
på? Jo, det är fyra olika ting. För det
första bör vi stimulera för lärartjänster
lämpade personer att söka dessa befattningar.
Ja, det är en from tanke. Man
frågar sig bara hur det skall gå till. Och
var finns dessa för lärarbanan lämpliga
personer, som skulle lämna sina
nuvarande sysselsättningar och plötsligt
bli lärare?

För det andra, säger motionärerna,
torde det såväl inom näringslivet och
förvaltningen som bland pensionerade
lärare finnas lämplig arbetskraft. Jag

kan försäkra fröken Karlsson att det
arbete och det tillmötesgående som industrien
visar, när det gäller att hjälpa
till att skaffa fram ingenjörer som kan
tjänstgöra som lärare, nästan har nått
sin maximala gräns. Jag bär inte träffat
någon företagsledare i ansvarig ställning
med möjlighet att dirigera över ingenjörer
som lärare till de tekniska läroverken,
som inte varit villig att göra
detta. Men, fröken Karlsson, det förslår
inte! Och förslaget om de pensionerade
lärarna har vi redan tagit upp över hela
linjen.

Ett tredje vackert önskemål är att
icke yrkesverksamma akademiker skulle
stimuleras. Men tror verkligen motionärerna
att det finns några civilingenjörer
här i landet, som inte är yrkesverksamma
utan som går hemma som
något slags husfäder och väntar på
jobb?

Det fjärde förslaget är att utnyttja
studerande vid de tekniska högskolorna
och de naturvetenskapliga fakulteterna.
Jag tror dock inte att den kategorien
som lärare skulle vara överlägsen de
här föreslagna lärarna.

Slutligen frågar man i flera motioner
varför vi tar upp just teknikerbristen
— det föreligger ju brist även på en råd
andra områden — och så gör man upp
en rikhaltig karta över kösamhället.
Varför inte också ta upp naturvetarbristen?
frågar motionärerna. På det vill
jag svara att vi på naturvetarsidan inte
har någon motsvarande kategori, som
skulle kunna omskolas eller vidareutbildas
för lärartjänst — såvida man inte
vidareutbildar andra lärare. Så har redan
i mycket stor utsträckning skett
när det gäller folkskollärare. De utbildas
nu till lärare på högre stadier, antingen
akademivägen eller via fortbildning.
Vi har också där ett förslag, som
riksdagen redan i fjol godkände, nämligen
när det gäller utbildningen av läroverksingenjörer
för lärartjänster på

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

högstadier i yrkesskolan och liknande
utbildningsanstalter.

Jag skall inte närmare ingå på motionärernas
mycket egendomliga och
djärva påstående att »Det aktstycke som
föreligger har karaktär av hastverk,
och förslaget är helt ogenomförbart.»
Fröken Ljungberg och fröken Karlsson
vågar dessutom påstå: »Ehuru högskolans
rektor omgående erhöll i uppdrag
att omarbeta det ursprungliga förslaget
synes högskolans karakteristik alltfort
ej ogiltig.»

Jag vågar inte ha en lika djärv mening
som motionärerna på den punkten.

Till sist yrkar man från högerhåll på
en utredning eller att åtgärder omedelbart
vidtages för att häva den akuta
brist som råder på lärare vid de tekniska
gymnasierna. Ja, det har jag
ingenting emot, och jag har också nyss
sagt att det är meningen att tillsammans
med arbetsmarknadens organisationer
på detta område söka få en sådan
utredning till stånd.

Sedan vill jag också säga några ord
om fru Sjövalls och fru Kristenssons
motion, vars argumentering företer stora
och märkliga likheter med den motion
jag nyss behandlat. Det säges däri
att de ingenjörer som genomgått den
föreslagna utbildningen i jämförelse
med de nuvarade lärarnas kompetens
inte kan anses kompetenta. Men det är
ju inte fråga om det. Frågan är i stället
om de är kompetenta. Det är alldeles
självfallet att en civilingenjör är mera
kompetent — om vi nu skall använda
det uttrycket. Men här gäller det huruvida
lärarna i denna nya kategori kan
anses kompetenta att tjänstgöra som adjunkter
vid ett tekniskt gymnasium.

Vi skulle kunna ställa exakt samma
fråga rörande de vidareutbildade folkskollärarna
i 19 :e lönegraden och fråga
om de är kompetenta i jämförelse med
läroverksadjunkterna. Det argumentet
har jag emellertid ännu aldrig träffat
på. Det är ju den faktiska kompetensen

—■ den må sedan vara lägre eller högre
eller likvärdig — som i detta fall är det
avgörande.

Vidare säger fru Sjövall och fru Kristensson:
»Ej heller har tillräckligt utretts
hur de tekniska högskolorna skall
ges resurser att utan konsekvenser för
den ordinarie utbildningen där mottaga
lärarkursernas elever.» Men det måste
väl ändå i rimlighetens namn vara tillräcklig
garanti att högskolorna själva,
deras lärarkår och rektorer, har accepterat
att under en övergångstid svara
för denna utbildning! Och det kommer
inte att bli en enda teknolog utestängd
på grund av det förslag som nu lagts
fram.

Herr talman! I anslutning till de
punkter i ecklesiastikdepartementets
budget som nu behandlas av kammaren
har fru Kristensson i en interpellation
frågat

l:o) om jag anser att av Kungl.
Maj:t vidtagna åtgärder för rekrytering
av gymnasieingenjörer till särskild lärarutbildning
vid de tekniska högskolorna
innan riksdagen tagit ställning i
frågan är förenliga med riksdagens fria
prövningsrätt; samt

2:o) vilka åtgärder jag avser att vidtaga
för att — för den händelse riksdagen
avslår Kungl. Maj:ts förenämnda
förslag — hålla de gymnasieingenjörer
skadelösa, som på oriktiga premisser
antagits för nämnda utbildning.

Eftersom jag nyss inför kammaren redovisat
den allmänna bakgrunden och
de väsentligaste skälen till regeringens
förslag om särskild utbildning av läroverksingenjörer
till lärare vid de tekniska
läroverken, kan jag fatta mig tämligen
kort, när det gäller att svara på
fru Kristenssons särskilda frågor.

Beträffande den första frågan bör
kanske påpekas att de förberedande åtgärder,
som där åsyftas, formellt vidtagits
av överstyrelsen för yrkesutbildning
och — såsom också interpellanten
uppmärksammat — under förutsättning

28 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

av Kungl. Maj:ts och riksdagens beslut.
Jag vill emellertid understryka att dessa
åtgärder vidtagits i fullt samförstånd
med departementet; de utgör ju nämligen
en nödvändig förutsättning för att
effektuera det förslag från regeringens
sida, som kammaren nu behandlar.
Eftersom Kungl. Maj:t disponerar det
här aktuella reservationsanslaget Utbildning
av lärare vid yrkesundervisningen
utan några sådana av riksdagen
för anslaget begagnade angivna riktlinjer
eller villkor, som i och för sig skulle
kunna hindra anordnande av en lärarutbildning
av föreslagen utformning,
finns också i formell mening klar täckning
för de förberedande åtgärderna.
Sedan är det givet att, om riksdagen
inte skulle på föreslaget sätt uppräkna
medelsanvisningen för ändamålet, svårigheter
skulle uppkomma att jämte ett
fullföljande av den förberedda första
kursomgången anordna också den övriga
lärarutbildning som planeras inom
anslagets ram. Anledningen till att utbildningsförslaget
och dess utbildningspolitiska
bakgrund så utförligt redovisats
i statsverkspropositionen är ju
bl. a., att förslagets genomförande vid
sidan av övrig erforderlig lärarutbildning
förutsätter att ökade medel under
skilda anslag avdelas för denna sektor
av lärarutbildningsområdet.

Vill man se mera praktiskt på problemet
än vad som skett i interpellantens
tämligen teoretiska frågeställning, finns
det väl i sak knappast längre några delade
meningar om att regeringens befogenheter
måste omfatta en ganska vid
rätt att vidta eller låta vidta åtgärder
för att, innan äskade anslag ännu beviljats
och ibland redan innan äskandet
formellt presenterats, förbereda det
med anslagen avsedda utnyttjandet. I
själva verket är det väl så, att på exempelvis
utbildningsområdet, som ju präglas
av en mycket stark aktivitet, i dag
över hela landet av praktiska skäl pågår
en rad mer eller mindre omfattande

och långtgående förberedelser för att
äskade men ännu inte beviljade anslag
skall kunna utnyttjas på ett ändamålsenligt
sätt och med bästa effekt, utan
att fördenskull någon vill göra gällande
att detta inte skulle vara förenligt med
riksdagens fria prövningsrätt. Självfallet
får emellertid inte dessa förberedande
åtgärder vara bindande på ett sätt,
som för att exempelvis enskilda personer
skulle kunna hållas skadeslösa skulle
medföra ett handlande i strid mot innebörden
av § 64 regeringsformen. Som
jag nyss redovisat har något sådant inte
skett eller över huvud taget varit aktuellt
i detta fall.

Därmed torde även fru Kristenssons
andra fråga vara besvarad. Låt mig endast,
herr talman, tillägga att det rimligen
och helt konsekvent borde i första
hand ankomma på den, som vill avslå
regeringens förslag, att samtidigt åtminstone
antyda den närmare utformningen
av lösningen på fru Kristenssons
andra fråga och på alla de övriga
problem av utbildningsorganisatorisk
och arbetsmarknadsmässig art, som ett
negativt ställningstagande skulle medföra.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
mina frågor.

Statsrådet sade att de förberedande
åtgärderna för denna kurs hade vidtagits
i fullt samförstånd med kungl. överstyrelsen
för yrkesutbildning. Till dessa
åtgärder hör otvivelaktigt en annons
som publicerades i stockholmspressen
den 11 december och i landsortspressen
påföljande dag. I denna annons angavs
klart, att förutsättningen för anordnandet
av ifrågavarande kurser skulle
vara Kungl. Maj:ts och riksdagens
beslut. Det är således ett klart formellt
villkor detta, och det medger även statsrådet
Edenman i sitt svar.

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

Emellertid ligger ju ärendet så till att
kursen påbörjades den 1 februari under
det att riksdagsbeslutet kan komma
tidigast i dag, den 14 februari. När
statsrådet Edenman säger att det finns
i formell mening klar täckning för de
förberedande åtgärderna vore det därför
intressant att få veta vad statsrådet
lägger in i begreppet förberedande. Mig
förefaller det som om detta begrepp fått
en aldrig avsedd innebörd. Det kan inte
anses ingå i förberedelserna för en
viss utbildning att anställa lärare, att
fastställa kursplaner och framför allt
att påbörja undervisningen. Statsrådet
Edenman lär inte med fog kunna hävda
ståndpunkten, att sådant skulle vara
förberedelser. — Vad skulle hända
om försvarsministern begärde anslag för
inköp av försvarsmateriel t. ex. från utlandet
och inte endast träffade preliminärt
avtal om leverans utan definitivt
avtal och t. o. m. lät leveranserna
börja och räkningarna växa fram innan
riksdagen fattade beslut i ärendet?

De medel som behövs för denna utbildning
föreslås ingå i ett större anslag
som är ett reservationsanslag, avsett
för vissa klart angivna ändamål.
Nu synes statsrådet hävda att ingenting
hindrar honom att använda medel ur
detta reservationsanslag för ett nytt ändamål
i avvaktan på riksdagsbeslut. Det
är en ståndpunkt som jag inte kan ansluta
mig till. I och med att riksdagen
beslutat om ett visst anslag för innevarande
budgetår har riksdagen rätt att
kräva, att om anslaget över huvud taget
skall disponeras, så skall det disponeras
för det angivna ändamålet.
Statsrådet Edenman är ju själv medveten
om att ett riksdagsbeslut erfordras
— jag hänvisar till ordalydelsen i
den annons jag nämnde och till den
proposition där anslag begäres för just
detta ändamål under innevarande budgetår.
När då kursen igångsätts utan att
riksdagens ställningstagande avvaktas
är det inte för mycket sagt att riksda -

gens fria prövningsrätt i detta fall har
blivit en chimär.

Jag tror inte att någon i riksdagen

— helt oberoende av partitillhörighet

— skulle vilja ge statsrådet Edenman
eller någon annan minister en så vittgående
frihet att disponera av riksdagen
beviljade anslag.

Det finns, herr talman, säkerligen
ingen som vill ifrågasätta vare sig rättigheten
eller skyldigheten för regeringen
att förbereda de åtgärder som skall beslutas
av riksdagen —- detta är en av
regeringens självklara skyldigheter. Men
alltför ofta måste man konstatera att
ärendena inte är tillräckligt förberedda,
och jag vågar påstå att det ärende
vi nu behandlar absolut hör till dem som
inte blivit förberedda på ett tillfredsställande
sätt.

Statsrådet Edenman säger att man
stått inför valet att snabbt få till stånd
en utbildning eller att ytterligare uppskjuta
ärendet och att i varje fall någon
passivitet i en sådan situation inte
kunde försvaras. Jag kommer, herr talman,
osökt att tänka på underbefälsinstruktionens
klassiska regel: »Underlåtenhet
att handla ligger en befälhavare
mera till last än misstag vid val av
medel.» Men det borde väl rimligtvis
inte vara någon nyhet för ecklesiastikministern
att det förelåg ett ökat lärarbeliov.
Riksdagen har ju fattat beslut
om utökning av intagningen under budgetåren
1960/61—1961/62 med inte mindre
än 50 nya avdelningar. Därför hade
det varit rimligt att departementet på
ett tidigare stadium tagit initiativ till att
öka rekryteringen till denna lärarkader,
så att behandlingen av ärendet inte
behövt få denna panikartade prägel.

Att man inte i god tid planlagt och
förberett ärendet framstår som så mycket
märkligare mot bakgrunden av ett
inlägg av statssekreteraren i ecklesiastikdepartementet
som publicerats i
nr 6 av Lärartidningen för i år. Statssekreterare
Löwbeer säger där:

30 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

»Den som planerar för skola och utbildning
måste försöka se utbildningsväsendet
som en enhet, där de olika stadierna
hänger ihop med och inverkar
på varandra. Man måste också se utbildningen
i samband med den ekonomiska
och sociala utvecklingen. En
långsiktig planering är A och O i allt
arbete för utbildningen.»

Det är vackra ord, herr talman, och
jag kan helt instämma i dem.

Samtidigt som man vidhåller att ärendena
måste vara väl förberedda, måste
man dock även understryka en annan
sak, som är väl så viktig, nämligen
att förberedelser skall vara förberedelser
och ingenting annat. Eljest blir riksdagens
fria prövningsrätt klart åsidosatt.

För övrigt skadar det kanske inte att
något erinra om att den fråga vi diskuterar
är synnerligen kontroversiell,
något som regeringen inte torde vara
omedveten om. Jag vill inte påstå att
statsrådets försök att lugna oss med att
frågan icke blivit föremål för några
principiella överväganden verkat särskilt
lugnande på mig.

Statsrådet Edenman anförde vidare:
»Självfallet får emellertid inte dessa förberedande
åtgärder vara bindande på
ett sätt, som för att exempelvis enskilda
personer skulle kunna hållas skadeslösa
skulle medföra ett handlande i strid
mot innebörden av § 64 regeringsformen.
»

Detta statsrådets uttalande gäller
emellertid endast de förberedande åtgärderna,
och jag fäste mig vid att statsrådet,
när han föredrog sitt interpellationssvar,
betonade just ordet »förberedande».
Detta uttalande saknar
dock i dag aktualitet. Det är inte längre
fråga om enbart ett förberedande
stadium. Kursen bär påbörjats. Därför
skulle jag vilja få reda på hur statsrådet
har tänkt sig hålla gymnasieingenjörerna
skadeslösa för den händelse
riksdagen icke skulle bifalla Kungl.

Maj :ts förslag. Detta är frågan i dag
och på den anser jag mig icke ha fått
något svar.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Först ett mera allmänt
påpekande att statsmakterna när det
gäller rekryteringen av lärare med akademisk
utbildning — jag jämför då civilingenjörerna
med dessa — inte har
några möjligheter att beräkna tillströmningen.
Det var detta spörsmål som herr
Braconier och jag diskuterade i går i
denna kammare. När det gäller seminarieutbildade
lärare har man ett mycket
fastare grepp över situationen. Man
vet hur många som tas in och vet också
i stort sett hur många som kommer
att examineras. Dessa går sedan i de
flesta fall till lärarbanan. När det gäller
akademiker och civilingenjörer är
det uteslutande den enskilde akademikerns
lust att bli lärare, som avgör hur
många lärare vi får. Det ar detta mycket
enkla faktum som gör att den så
kallade planeringen av lärarförsörjningen
på detta område är så oerhört svår
att genomföra.

Sedan vill jag beträffande frågan vad
som skulle inträffa i händelse av riksdagens
avslag på denna punkt ännu en
gång stryka under att jag har begärt
mera pengar av riksdagen, men att anslaget
Utbildning av lärare vid yrkesundervisningen
i och för sig ger departementschefen
möjlighet att sätta i gång
en omskolningsverksamhet av denna
typ. De för innevarande budgetår äskade
och av riksdagen anslagna medlen
har helt enkelt motiverats med eu
uppräkning av tio yrkeslärarkurser, sju
han delslärarkurser, tre iäroverksingenjörskurser
och sjukvårdslär arkurser,
två kurser för civilingenjörer och en
kurs för ämneslärare, med approximativt
beräknade siffror. Riksdagen har
dock icke föreskrivit hur studieplanerna
för dessa yrkeslärar- eller handels -

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr ?

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

lärarkurser skall se ut. Om man nu ytterligare
skall få in dessa ingenjörskurser,
räcker inte de anslagna medlen, såvida
man inte gör en omdisposition
inom anslaget — stryker någon av de
nu uppräknade kurserna — och det har
jag inte velat göra. I detta läge saknar
regeringen medel för att kunna fullfölja
detta program, och då måste regeringen
gå till riksdagen för att begära
mera pengar. Till och med den
sista juni i år finns det pengar till detta
anslag.

Vad fru Kristensson vill säga är tydligen,
att om riksdagen i dag skulle säga
nej, blir det inte möjligt att fortsätta
denna verksamhet efter den 1 juli.
Det är alldeles uppenbart. Vi har dock
ett parlamentariskt system i vårt land,
och vi kan i så fall bara konstatera att
ecklesiastikministern icke haft riksdagens
förtroende. Han har varit ute på
områden där han icke längre har majoritetens
stöd.

Vad är nu »förberedelser»? Ja, fru
Kristensson, nog är väl ändå att utarbeta
kursplaner, anställa lärare och ta
emot elever att anse som förberedelser
i ordets vidare bemärkelse?

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! När riksdagsmännen
1686 reste till riksdagen kunde de på
milstenar här och var i landet läsa:
»Vad göras skall är allaredan gjort, I
herredagsmän, resen icke så fort!»

Så stod det i min barndoms historiebok,
och det tyckte jag var en lustig
illustration till riksdagens ringa betydelse
på den tiden. Jag inbillade mig att
det var i en förgången tid något sådant
kunde inträffa. Det må förlåtas
mig att dessa ord rann mig i minnet,
när jag i januari fick veta att den kurs
för utbildning av läroverksingenjörer
till lärare vid tekniska gymnasier, som
presenterades i statsverkspropositionen,
redan i mitten på december hade utannonserats.
Vi befinner oss i riksdagen

i den underliga situationen, att vi skall
ta ställning till en kurs som redan pågått
i fjorton dagar.

Riksdagen har -— oavsett vad statsrådet
säger -— försatts i ett tvångsläge,
ja — jag skulle nästan vilja säga —■
utsatts för utpressning.

Jag vill här inför kammarens ledamöter
peka på vad utskottet säger. Det
är viktigt att vi har utskottsmajoritetens
mening klar för oss. Utskottet säger,
att förslaget kan inge tveksamhet
och borde ha »kunnat granskas och
övervägas under förhållanden, där tidsnöden
icke fått göra sig gällande». Utskottet
tillägger att det förutsätter, att
lärartillgången vid de tekniska läroverken
av Kungl. Maj:t göres till föremål
för ytterligare undersökningar och
överväganden. Utskottet förutsätter vidare,
att Kungl. Maj:t härvid »skall efter
samråd med vederbörande utbildningsmyndigheter
och kontakt med representanter
för näringsliv och övriga
intressenter pröva skilda uppslag, som
kan komma i fråga i ovannämnda syfte
och leda till att den av departementschefen
nu föreslagna typen av lärarutbildning
kan ersättas med andra och
mera ändamålsenliga anordningar».

Utskottet säger vidare, att en sådan
undersökning bör kunna verkställas under
de närmaste månaderna.

Jag vill göra kammaren uppmärksam
på att utskottsmajoriteten här klart underkänt
departementschefens förslag.
Om utskottet varit konsekvent, borde
det också ha yrkat bifall till de motioner
som hemställer om avslag på Kungl.
Maj:ts framställning i berörda fråga. Nu
har emellertid utskottet i stället föreslagit,
att medel skall anslås inte bara
till den kurs som redan påbörjats utan
även till den kurs som skall påbörjas
den 15 januari 1963.

Statsrådet har här redogjort för den
bristsituation som motiverade hans
ställningstagande. Jag är övertygad om
att det inte är några överdrifter som

32 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

statsrådet kommit med, men samtidigt
vill jag säga att vi litet var vet, att det
föreligger bristsituationer på många områden
inom undervisningsväsendet. Inte
på något sätt har det visats för utskottet,
att bristen är större på just det
här området än på andra.

Jag vill med ett par exempel belysa
lärarbristen på andra områden.

Vid de allmänna läroverken var 1960
av 1 093 lektorstjänster inte mindre än
442 vakanta, d. v. s. mer än 40 procent.
I Norrland var över 65 procent
av lektoraten vakanta. Tyvärr har siffrorna
inte förbättrats sedan dess.

På enhetsskolans högstadium upprätthålles
mer än hälften av lärartjänsterna
av icke kompetenta lärare. Detta har
pågått i snart elva år utan att man tillgripit
så panikartade åtgärder som man
nu vill göra för att komma till rätta
med bristen på lärare vid våra tekniska
gymnasier.

Så sent som den 19 maj i fjol fick jag
på en enkel fråga angående bristen på
lärare i tyska det svaret, att det inte
var mycket bättre i fråga om andra
främmande språk. Statsrådet sade att
av 435 heltidstjänster i främmande
språk var inte mindre än 170 vakanta.
Jag föreslog i debatten att man skulle
anordna särskilda kurser för att utbilda
lärare för undervisning i tyska språket,
men statsrådet sade helt enkelt:
»Bristen kommer med säkerhet att
minska och så småningom att helt elimineras.
» Så enkelt avfärdades frågan
den gången.

■Tåg skulle kunna anföra många andra
exempel på bristsituationer inom
undervisningsväsendet, men det skall
jag avstå från.

Statsrådet redogjorde i sitt anförande
för några av de förslag till lösning
av frågan som anförts i motioner. Jag
skulle kunna nämna även andra, t. ex.
inrättande av speciallärartjänster, som
skulle kunna rekryteras från våra industrier.
Industriförbundet har medde -

lat statsrådet, att det inte på något sätt
ställer sig avvisande till denna tanke.
Just speciallärartjänster skulle kunna
vara lockande för civilingenjörer. Vidare
kunde man ändra på timlärararvodena
även när det gäller andra ämnen
än matematik, fysik och kemi. Det
skulle kunna ske genom att man tog
bort taket vid 24:e lönegraden i timlärartaxan.
Man skulle kunna få flera lektorer
att åtaga sig extraarbete, om de
härför kunde få den timlön som motsvarar
deras tjänsteplacering. — Jag
ser att statsrådet tycker att det är litet
lustiga förslag jag kommer med, men
jag förmodar att det är förslag av den
typen, som utskottet tänker på när det
rekommenderar statsrådet att ta kontakt
med berörda intressenter.

Vad som för mig är det tyngst vägande
skälet till mitt ställningstagande
är att man här kommer att sänka kompetenskravet
på lärarna inom ett område
där vi verkligen behöver ha kompetenta
krafter. Vi upplever tyvärr litet
här och var att man för att kunna
hålla skolan i gång nödgas anställa s. k.
lärare med en obetydlig pedagogisk utbildning
eller utan någon utbildning
alls.

Om riksdagen nu beslutar om denna
utbildning för lärare som icke är kvalificerade
för sin uppgift, så river vi
upp den spärr mot icke kvalificerade
lärare som vi har inom olika skolformer
och som vi måste slå vakt om.
Statsrådet säger själv i fråga om gymnasieexpansionen,
att man bör undvika
att komma över en icke tolerabel gräns
i fråga om lärarkompetensen. Det är
utomordentligt vackert sagt, men det
bör också efterlevas. Om vi inte slår
vakt om kompetenskravet, blir detta en
illustration till vad som sagts i samband
med behandlingen av detta ärende,
att »man får lov att avstå från finslipningen
och mera tänka på kvantiteten
än på kvaliteten». Det kan jag för
min del inte vara med om, även om

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

riksdagens ledamöter i övrigt skulle rösta
för ett sådant förslag; jag vill inte
dela det ansvaret.

.Tåg skall sedan i korthet beröra den
ekonomiska sidan av saken. Statsrådet
säger att det här inte är fråga om något
principiellt ställningstagande. I likhet
med fru Kristensson tycker jag det
är beklämmande, att man inte tänkt på
konsekvenserna. En egendomlig följd
blir att i vissa fall eleverna kommer att
få större ersättning för att de deltar i
undervisningen än den lärare som sköter
undervisningen, och det är väl något
ganska unikt här i landet.

Märkligt är väl också, att dessa unga
män — och kvinnor; det kan finnas några
sådana också — efter en utbildning
på tre terminer, visserligen mycket
starkt koncentrerad, får kompetens för
tjänst i Ae 23.

Herr statsrådet sade, att remissinstanserna
hade illa behandlat förslaget.
Visst är det ur hans synpunkt illa behandlat,
men ur min synpunkt är det
väl behandlat, ty den övervägande delen
av remissinstanserna har varit mycket
kritska inte bara när det gäller frågan
om kompetensen och den ekonomiska
sidan av saken, utan de har också
menat, att studietidens förläggning
kommer att menligt inverka på den ordinarie
utbildningen vid de tekniska
högskolorna, och det är något som man
bör beakta.

Herr talman! Med det anförda skall
jag bc att få yrka bifall till de reservationer
som fogats till utskottets utlåtande
vid punkterna 1, 2 och 3.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Ecklesiastikministern
visar cn anmärkningsvärd snabbhet när
det gäller både att sätta i gång sådana
här kurser och att ge repliker och
sedan försvinna från kammaren. När
jag nu inte kunde följa med i samma
takt, får jag finna mig i att ge min re -

plik i statsrådets frånvaro. Hade han
varit här skulle jag ha velat säga till
honom, att jag inte kan dela hans ståndpunkt
att frågan för innevarande budgetår
är löst. Jag kan inte förstå statsrådets
uppfattning, att han har tillräckligt
med pengar för denna kurs ens för
innevarande budgetår. Jag tycker att
han vitsordat min uppfattning genom
att lägga fram en kompletteringsproposition
om ökat anslag för detta ändamål.
Det innebär ett klart erkännande
av att han måste ha mera pengar.

Att han har rätt att vidtaga omdispositioner
inom anslagsramen bestrider
jag fortfarande, eftersom den klumpsumma
som finns upptagen under denna
rubrik är noga disponerad för särskilt
angivna ändamål. Det finns inte
en enda krona över, om vilken det inte
sägs vartill den skall användas.

En mycket märklig ståndpunkt intar
statsrådet Edenman också när han talar
om vad som menas med förberedelser.
Nog kan det väl kallas förberedelser,
säger statsrådet, när man anställer
lärare, fastställer kursplaner och
tar emot elever. Men vad är då verkställighet
i ett sådant här fall? .lag tycker
inte att statsrådet kunnat klarlägga
att hans ståndpunkt är riktig.

Sedan uppmärksammade jag, att statsrådet
inte svarade på min fråga vad som
skulle hända med dessa elever om riksdagen
avslår förslaget. Möjligen beror
hans underlåtenhet på att han verkligen
menade vad han sade i sitt första
svar till mig, nämligen att det i första
hand bör ankomma på de som ställer
frågan att själva komma med förslag
till hur dessa elever skall hållas skadeslösa.
Den ståndpunkt som ecklesiastikministern
här gett uttryck åt är verkligen
synnerligen egendomlig. Han påstår
således, att det borde ankomma på
de, som inte vill ha denna säregna
form för utbildning av gymnasieingenjörer
till lärare, att antyda hur man
skall lösa det problem som uppköm -

3—Andra kammarens protokoll 1962. Nr 7

34 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

mer därför att regeringen satt i gång
utbildningen innan den fått riksdagens
bemyndigande. Vad skall detta betyda?
Statsrådet synes utgå ifrån, att den riksdagsman
som förbehåller sig fri prövningsrätt
själv skall vara skyldig att
ange hur nackdelen av att regeringen
berövat honom denna prövningsrätt
skall motvägas. Det är med förlov sagt
både ur konstitutionell synpunkt och
med hänsyn till riksdagens arbetssätt
något av det egendomligaste man hört
på mycket länge.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Jag vill till fullo instämma
i det sista som fru Kristensson
nu sade, nämligen frågan om riksdagsmännens
ansvar och de konsekvenser
som statsrådet tydligen har dragit av
detta problem. Jag vill också poängtera
att statsrådet uttryckligen har sagt
— jag hoppas att han lyssnar i hörapparaten
i första kammaren nu, eftersom
han i förväg har bett om ursäkt
för att han måste gå dit — att det
gäller förberedelser. Samtidigt har statsrådet
kastat över ansvaret på motionärerna,
som yrkat avslag, för vad som
händer, om kammaren avslår Kungl.
Maj:ts framställning. Han ber oss alltså
att i efterskott godkänna en åtgärd,
som är igångsatt. Det kan inte vara så,
att ett statsråd får handla på det sättet,
ty då skulle vi om och om igen
kunna ställas inför den situationen, att
vi i efterhand tvingades att acceptera
en lösning, därför att vi motionärer i
all hast inte kunnat hitta andra lösningar
på olika problem.

Jag vill också liksom fröken Karlsson
fästa kammarens uppmärksamhet på
att utskottet i dess helhet —• alltså såväl
socialdemokrater som övriga i utskottet
— har varit ytterligt betänksamma
när de haft att ta ställning till
frågan. Jag skulle gärna vilja veta vad
utskottets skrivning i sak innehåller.
Jag kan inte komma underfund med

det, men för de cirka 80 personer det
nu gäller, är det synnerligen viktigt att
vi vet vad vi beslutar. Jag skall återkomma
till detta senare.

Statsrådet Edenman säger, att det
icke ligger några principer bakom detta
förslag, utan man har försökt att finna
en form för en praktisk lösning. Statsrådet
måtte väl ändå veta, att varje åtgärd
från statsmakternas sida innefattar
både principer och är av prejudicerande
karaktär. Det är just av det
skälet, som vi har varit så bekymrade
inför detta ärende. Samtliga remissinstanser
har varit tveksamma. Statsrådet
säger att det här inte har kommit fram
några nya konstruktiva förslag, som
han kunde ha tagit vara på. Nej, tacka
för det, eftersom utredningsmannen ju
kom med sitt förslag den 15 december,
överstyrelsen började sitt arbete
i oktober och förslaget ligger på riksdagens
bord den 10 januari! Det har
ju inte funnits några möjligheter för
organen ute i samhället i övrigt att komma
med några konstruktiva förslag. Utskottet
begär sådana nu.

Statsrådet Edenman går vidare in på
frågan om huruvida de lärare vi nu
utbildar skulle vara kompetenta eller
ej. Frågeställningen är just den, om
dessa lärare kommer att vara kompetenta
— kalla det kompetens eller kalla
det kvalifikationer — att vara lärare
här. Det är en sak, om samhället är
nödgat att hanka sig fram med halvutbildad
arbetskraft, med vikarier som
inte duger. Det är ytterligt olyckligt för
hela utbildningsväsendet, men då bär
vi inte spikat principen för den lägsta
möjliga kompetens som en lärare får
lov att ha. Nu håller vi på att göra detta
på ett mycket väsentligt område, nämligen
inom teknologien, som är ett av
de fält, dör det är svårast att undervisa.
Det har här sagts att de ämnen
som dessa elever skall studera är s. k.
mognadsämnen. Jag skulle vilja säga,
att de är starkt arbetskrävande studie -

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

ämnen. Dessa elever skall lära sig maskinteknik,
byggnadsteknik, elektroteknik,
värmeteknik etc. Samtidigt viil man
forcera studietakten. Utbildningen skulle
egentligen vara tvåårig, men den
skall nu ske på ett och ett halvt år. Tror
man att eleverna orkar med detta? Läsningen
av de läxor det här gäller går
inte att jämföra med läsningen av t. ex.
en historieläxa, en kristendomsläxa, en
litteraturhistorieläxa etc., där man
snabbt kan svepa igenom sina pensa,
utan här fordrar varje läxa låt oss säga
4,5 eller 6 timmars arbete. Det vet de
som försökt läsa in naturvetenskapliga
ämnen.

Man har dessutom glömt bort en sak.
Man skall lita till de ordinarie lärarna
på högskolorna. Dessa elever förutsattes
ha två månaders ferier. Vad skall
lärarna ha? Kommer lärarna att acceptera
att offra sina ferier för att undervisa
vid dessa extra kurser?

Det väsentliga är emellertid att man
nu vid starten utgår ifrån, att det varit
väl kvalificerade sökande till dessa
kurser. Så har också varit fallet. Det
kan hända att vi här möter samma utveckling
som vi har mött vid socialinstituten,
där det under de första åren
var väl kvalificerade och till och med
högt kvalificerade sökande, eftersom
det då gällde en ny utbildning. Nu är
det inte längre så vid socialinstituten.
Vi kanske möter exakt samma utveckling
här, nämligen att man går ifrån
de tekniska gymnasierna vid 17 och 18
års ålder direkt till denna lärarutbildning,
därför att kravet på praktik däremellan
inte längre är obligatoriskt. De
elever, som har praktik, skall ges företräde,
sägs det. Men vad händer, om
ingen sökande har praktik? Det betyder
att vi kan få lärare, som endast har
tre terminers utbildning efter sin egen
gymnasietid. Det är detta som vi menar
med ordet inkompetens.

Man säger att professorer skall vara
inspektörer för verksamheten och i viss
3* — Andra kammarens protokoll 1962.

utsträckning deltaga som lärare. Det är
fullständigt oklart i vilken utsträckning
det verkligen kommer att vara professorer
som undervisar. Sannolikt kommer
det att vara andra akademiska lärare.
Man har inte löst frågan om hur
dessa lärare skall klara av sin normala
arbetsbörda. Trots det kastar man på
dem en extra arbetsbörda. Den andra
delen av deras arbete, nämligen undervisningen
av blivande civilingenjörer
respektive egen forskning, måste bli lidande.
Dygnet har trots allt inte ens
för dem mer än 24 timmar.

Det finns ytterligare ett problem, som
är inmängt i detta. Jag kan ge det namnet
det studentsociala stödet, ty det är
studentsociala åtgärder vi här vidtager.
Det hjälper inte att säga, att de personer
det här gäller skall omskolas och
att de därför inte ryms i den övriga
studentkategorien. Dessutom skulle jag
vilja betacka mig, om jag vore någon
av dessa, för att få höra att jag skall
omskolas. Jag kommer frisk och kunnig
från ett yrke. Då ombeds jag att
omskola mig! Termen omskolning är
reserverad för något annat, t. ex. då
man på grund av sjukdom etc. inte kan
vara kvar i sitt gamla yrke, och inte
för att vederbörande skall gå vidare
till något nytt, högre kvalificerat yrke.

När det gäller det stöd, som det här
är fråga om -— och vi »spikar» ändå
här en väsentlig princip — har man
sagt att dessa elever skall ha en ersättning,
beräknad efter medianlönen för
en läroverksingenjör tre år efter examen.
Denne har då cirka 1 700 kronor.
Fem år därefter har han cirka 1 900
kronor. Enda motiveringen till att det
skall vara just 1 300 kronor — även
om nu departementschefen har delat
upp beloppen på annat sätt i stöd och
lån — är en uträkning av vad en civilingenjör
har i lön tre år efter sin examen.
Men civilingenjören har en längre
utbildning än vad man i detta fall
skulle ha när man började tjänstgöra,
Nr 7

36 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

och civilingenjörens utbildning är av
annan karaktär.

Sedan vill jag ställa frågan: Vad skall
en studerande ha? Om vi vill fastställa
en normalersättning till denne studerande
-—- ty ersättningen blir normerande
och prejudicerande, när de andra
studentgrupperna kommer med sina
krav — på 1 300 kronor och det svenska
samhället tror sig om att kunna betala
det, så gärna för mig. Men nog är
det en riksdagsfråga att fastställa hur
högt vi här kan gå. Jag förstår dessutom
inte vad herr Palme skall syssla
med i sin utredning i fortsättningen,
om vi stannar inför sådana normer.
Visserligen förbigås riksdagen ofta, men
sittande utredningar brukar förbigås
mindre ofta.

Ännu en sak, som jag har satt frågetecken
i kanten för, är lönesättningen
för dessa gymnasieingenjörer efter kursen.
De erhåller omedelbart behörighet
till adjunktstjänst i lönegrad A 23 vid
ett högre tekniskt läroverk. Nu är en
lektor där placerad i A 25—A 26. En
nyexaminerad civilingenjör är inplacerad
i reglerad befordringsgång och börjar
i lönegrad A 15 men placeras i regel
i A 21—A 23. Han är som nyexaminerad
civilingenjör i regel inte direkt
behörig att söka dessa tjänster. Det betyder
att personer, som har två års utbildning
av visst slag, plötsligt skall
ges en lön som är högre än den de har
som förvärvat en högre utbildning och
redan tjänstgör som lärare vid dessa
skolor.

Från TCO-håll har motionsvägen föreslagits,
att avskrivningen av det lån
på 650 kronor, som dessa elever kan erhålla,
skall ske efter ett och inte efter
fem tjänstgöringsår, enär det kan hända
att de efter ett år upptäcker, att de inte
passar till lärare. Också det är väl en
ganska farlig princip att fastställa, och
gudskelov har utskottet inte stannat för
den.

Enligt min mening finns så många

frågetecken och farhågor inrymda i föreliggande
förslag, att det inte bör antas.
Det har redan nu sagts från vissa
tekniska gymnasier, att det är färre elever,
som sökt sig över till de tekniska
högskolorna. Det har sagts från somliga
centrala verk, som senare skulle anställa
dessa studenter, att de inte vill ha
dem. Om lärarna nämligen inte har haft
högre kompetens, så menar dessa verk,
att eleverna inte får tillräckliga kunskaper
för yrken mellan gymnasieexamen
och högre examen som dessa behövs till.

Det är inte någon som har trott, att
denna lösning skulle bli lycklig. .Tåg kan
inte hjälpa att jag tror att den är prejudicerande
på många områden. Fröken
Karlsson nämnde, att en del av dessa
elever, om de får maximalt stöd, kommer
att få högre ersättning än deras lärare,
eftersom en del av detta stöd är
skattefritt. Det kommer omedelbart att
medföra krav från deras lärares sida på
lönestegringar, och sedan har vi drivit
upp ett helt lönefält.

.Tåg skulle ett ögonblick vilja komma
tillbaka till frågan vad statsutskottets
utlåtande i sak innehåller, och jag vore
tacksam att få klarhet på den punkten.
Fröken Karlsson har läst upp delar av
utlåtandet, och min fråga är: Avser utskottet
att denna kurs är en engångsföreteelse,
som inte får upprepas? I så
fall vill jag fästa kammarens uppmärksamhet
på att om riksdagen bifaller det
framlagda förslaget har den beviljat medel
för fler kurser än i år. Eller avser
utskottet och betyder statsrådets deklaration,
att man omedelbart efter kammarens
beslut skall sätta i gång med utredningar,
att man skall ändra kursens
karaktär och på något sätt bygga ut den
och göra den längre? Vad innebär utskottets
mycket starka reservation och
vad innebär statsrådets utfästelser? Om
de betyder att man skall ändra kursen i
framtiden och att alltså detta är en engångsföreteelse,
då kommer dessa 80 i
eminent mening att bli missanpassade

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

i samhället — de har inte hemmahörighet
någonstans.

Jag skulle också vilja ha ett klargörande
från utskottsmajoriteten på en annan
punkt. Det gäller vad som sägs på
s. 9 i utlåtandet: »Utskottet vill . . . icke
motsätta sig ett bifall till att utbildning
av gymnasieingenjörer till lärare vid
dessa läroverk anordnas ... Detta ståndpunktstagande
innebär bl. a. att utskottet
godtager departementschefens förslag
med avseende å grunderna för lån
till kursdeltagare och avskrivning av
lånen inom viss av departementschefen
angiven tid.» Betyder detta att utskottet
godtar det ekonomiska stöd som
föreslagits endast för denna typ av utbildning,
eller betyder det att utskottet
godtar det över huvud taget? I så fall
är det prejudicerande för andra studentkategorier.

Herr talman! Jag ber att få instämma
i fröken Karlssons yrkande.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag har till detta utskottsutlåtande
antecknat en blank reservation
för att i kammaren få tillfälle
att framföra några synpunkter på frågan.

Det är onekligen — vilket också framhållits
i debatten — en unik situation
som riksdagen befinner sig i just nu.
Frågor rörande snabbutbildning av lärare
på olika områden har vi vid åtskilliga
tillfällen haft att behandla. Men en
snabbutbildning av gymnasieingenjörer,
som vid Vår behandling av ärendet redan
har påbörjats, är en annan sak.

Utskottets påtalande av att ärendets
behandling måst på ett icke önskvärt
sätt forceras och att det skulle ha varit
till fördel om förslaget hade kunnat
granskas och övervägas utan tidsnö d
ger säkert uttryck för vad de flesta
känner. Även statsrådet Edenman har
i dag beklagat denna forcering.

Naturligtvis kan man skylla på bristsituationen.
Det ackumulerade lärarbe -

hovet vid de tekniska gymnasierna beräknas
hösten 1963 till 100 nya lärare
i tekniska ämnen och 80 nya lärare i
matematik, fysik och kemi. Men denna
bristsituation har ju inte uppkommit
under de senaste månaderna, inte ens
helt under det sist förflutna året. Riksdagen
borde således långt tidigare ha
förelagts en plan för en ökad utbildning
av lärare på detta område.

Själv känner jag också tvekan inför
den form av studielön som föreslagits,
även om jag måste medge att det föreligger
behov av något slag av kompensation
åt dem, som kanske redan är
familjeförsörjare och som nu lämnar en
relativt hy gg anställning för dessa studier
under tre terminer.

Det är, herr talman, närmast två orsaker
till att jag trots dessa invändningar
inte velat gå emot det föreliggande
förslaget. För det första har industrien
och näringslivet ett stort behov
av tekniker. Utan en snabb utbildning
av lärare skulle förmodligen de
tre föreslagna nya tekniska läroverken
inte ha möjlighet att sätta i gång. Andra,
redan arbetande läroverk skulle få stora
svårigheter. För det andra har utskottet
begärt ytterligare undersökningar i
syfte att få denna lärarutbildning mera
ändamålsenligt ordnad. Jag fattade
ecklesiastikministerns yttrande så, att
han omedelbart kommer att ta upp
överläggningar med bl. a. arbetsmarknadens
parter för att försöka få fram
en bättre utbildningsplan. Vad som föreslagits
bör således ses som en nödfallsutväg
och bli en engångsföreteelse.

Jag har, herr talman, intet annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan,
men jag har velat anföra dessa motiv
för mitt ställningstagande.

Herr KARLSSON i Olofström (s):

Herr talman! När jag har lyssnat till
de olika inläggen i denna fråga har jag
undrat, hur det egentligen står till med
överstyrelsen för yrkesutbildning, som

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

har förberett detta ärende. Jag har också
undrat hur det står till med professor
Ragnar Woxén vid tekniska högskolan
i Stockholm, som har överarbetat det
förslag överstyrelsen framlagt. Det ar
ju professor Woxéns överarbetning som
ligger till grund för de frågor vi här
behandlar.

Om vi bara tänker tillbaka till årets
remissdebatt, kan vi erinra oss att man
i åtskilliga av de anföranden, som hölls
från denna talarstol, framhöll den stora
brist som råder på en rad viktiga områden.
Man talade om läkarbrist och
sjuksköterskebrist; man talade om lärarbrist
och om en rad olika tjänster
som är vakanta. Alla dessa bristsituationer
skylldes på regeringens försumlighet
att icke i tid ha beaktat problemen
och framlagt förslag till avhjälpande av
bristerna.

Utskottsmajoriteten och reservanterna
kan vara överens om att det rått tidsnöd
för såväl departementet som riksdagen.
Naturligtvis kan riksdagen säga
nej till detta förslag, men då får också
riksdagen ta ansvaret för att den utbildning
som föreslås inte kommer till
stånd.

Högern yrkar avslag och den har fått
god hjälp av fru Sjövall. Nåja, var och
en bestämmer ju sina ståndpunktstaganden.
Man pekar på att här föreligger risk
för att vi skall få mindre kvalificerade
lärare. Man går emot förslaget om ersättning,
om lånemöjligheter, om möjligheter
att betala traktamenten till dem
som inte är bosatta på den ort, där den
ifrågavarande utbildningen förlägges.
Som motivering för avslagsyrkandet
framhåller man att det råder brist på
eu råd andra områden.

Beträffande farhågorna att det skulle
bli mindre kvalificerade lärarkrafter
vill jag påpeka, att antalet sökande till
denna fortutbildning varit synnerligen
stort. Jag skulle tro att knappt 15 procent
av dem har kunnat antagas. Detta
betyder att man har haft ett mycket

rikt urval att välja bland. Många av de
sökande har haft en betydelsefull praktik
från näringslivet. Man bör visserligen
inte överskatta värdet av kännedom
om det praktiska livet, men det finns
heller ingen anledning att underskatta
sådan kännedom. Då urvalet sålunda
har varit rikhaltigt, bör det finnas goda
förutsättningar för ett gott resultat av
ifrågavarande utbildning.

Högern vänder sig mot förslaget om
lön med 650 kronor per månad och efter
prövning i varje särskilt fall lån till
högst samma belopp per månad samt
likaledes efter prövning traktamentsersättning
med 16 kronor per dag. Men
vi måste väl ta hänsyn till att de gymnasieingenjörer
det här är fråga om har
tjänster ute i näringslivet. Många av dem
saknar nog möjlighet att få så lång
tjänstledighet som ett och ett halvt år,
och de får sålunda ta en viss risk. Skulle
de icke få möjlighet till kompensation
för inkomstbortfall, så kan vi vara
övertygade om att man icke skulle få
så kvalificerade sökande till dessa kurser
som fallet är.

Vidare har det, i varje fall i pressen,
talats om att pengarna skänks bort.
Men avsikten är ju att lånen skall avskrivas
med en femtedel för varje år
som vederbörande haft tjänst som lärare
vid tekniskt läroverk. Detta betyder
att det kommer att ta fem år innan
vederbörande får lånen helt avskrivna.

Beträffande den tredje motiveringen,
att det råder brist på befattningshavare
inom andra områden, är det ingen som
förnekar detta. Men hur många nya läkare,
sjuksköterskor o. s. v. får vi genom
att avslå denna del av Kungl. Maj:ts
proposition? Jag är övertygad om att
vi icke får en enda.

Härtill kommer att det pågår en intensiv
utveckling inom vårt näringsliv.
Åtskilliga större företag utvidgar sin
verksamhet. Flera nya industrier och anläggningar
byggs upp. Samtliga här de
ett gemensamt: för att de skall kunna

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

driva sin verksamhet måste de få tillgång
inte minst till tekniker. Det är av
dessa skäl som vi inom utskottsmajorileten
ansett, att vi inte kunnat yrka
avslag.

Nu säger man, att utskottets skrivning
har en sådan formulering att utskottet
borde ha avstyrkt bifall till Kungl. Maj ds
proposition. Jag vill bara hänvisa till
vad utskottet skrivit härom i utlåtandet.
Fröken Karlsson har varit vänlig
att läsa upp det, varför jag inte behöver
upprepa det.

Med anledning av en direkt fråga,
som fru Sjövall ställde, om detta skall
vara en engångsföreteelse, vill jag säga
att utskottet har förutsatt, att Kungl.
Majd skulle göra denna fråga till förmån
för ytterligare undersökningar och
överväganden. Utskottet har vidare sagt,
att en dylik undersökning synes utskottet
böra kunna verkställas inom de närmaste
månaderna. Då får man väl i rimlighetens
namn avvakta vad dessa överläggningar
kommer att resultera i! Det
står naturligtvis statsrådet Edenman
fritt att framlägga de förslag han anser
lämpliga, och det står naturligtvis också
riksdagen fritt att pröva förslagen
och besluta hur det skall bli i fortsättningen.
Vi har i det fallet endast sagt
att de kurser, som redan har startat, bör
få fortgå men att ytterligare underhandlingar
emellan berörda intressegrupper
-inom en relativt snar framtid bör ske.
Detta tycker jag är så klart utsagt i utskottsutlåtandet,
att man knappast skulle
behöva upprepa det här.

Det finns ett gammalt ordspråk som
säger, att det är bättre att stöta en tå
på en obanad väg än att ständigt nöta
de gamla vägarna. Det föreligger väl
ingen större risk att de som yrkar avslag
i denna fråga kommer att stöta sina tår
på några obanade vägar.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande på punkterna 1), 2) och
3).

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Olofström
nämnde att det under remissdebatten
i skilda sammanhang talades om
många områden där det råder besvärande
bristsituationer och tilläde, att detta
tar reservanterna som motivering för
ett avslagsyrkande. Men det måste vara
ett klart missförstånd, herr Karlsson.
Jag sade redan i början av mitt anförande,
att jag visste att det fanns många
bristområden, men jag tog på intet sätt
detta som motivering. Däremot försökte
jag klarlägga — och jag hoppas att
kammaren förstod det — att det i första
hand är fråga om kompetenskravet
och vidare att man kan nå fram till
snabbare och bättre resultat på annat
sätt än det som departementschefen har
föreslagit. Det var alltså skälet till mitt
avslagsyrkande.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Karlsson i
Olofström och för kommande historiks
skull vill jag säga, att det inte är högern
som fått stöd av mig utan att det
är jag som begärt stöd av högern. Jag
blev nämligen informerad i ärendet i
Göteborg och läste sedan om överenskommelsen
med SACO och departementschefens
uttalanden. Jag försökte
förgäves få reda på vad överenskommelsen
kunde innehålla i sak. Jag kom
fram till den slutsatsen, att utskottets
förslag och statsrådets uttalanden kunde
vara oroande för dem som börjat
studierna.

Det står i utskottsutlåtandet att bortsett
från den kurs, som nu skall taga
sin början, skall frågan göras till föremål
för ytterligare undersökningar och
överväganden av Kungl. Majd. Antingen
betyder överenskommelsen med
SACO och statsrådets uttalanden samt
uttalandena av utskottet absolut ingenting
och ingenting sker, eller också betyder
de att man förändrar kursen sedan
den första har hållits. Vi har bevil -

40 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning- av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

jat medel men vi har angivit, att den av
statsrådet föreslagna karaktären av denna
utbildning skall omprövas. Det är
detta som jag tror att riksdagen måste
bestämma, och dessa ungdomar måste
också ha reda på, om det blir en förändring.

Herr KARLSSON i Olofström (s)
kort genmäle:

Herr talman! Fröken Karlsson kan
inte förneka det faktum, att om riksdagen
avslår Kungl. Maj:ts förslag på dessa
punkter kommer det att medföra
minst ett års försening i utbildningen
av lärare till tekniska läroverk. Därtill
kommer att riksdagen under denna vårsession
får ta ställning till frågan om
inrättande av nya tekniska gymnasier
och utökning av de nuvarande. Dessa
gymnasier har ett gemensamt: för att de
skall kunna fungera måste det finnas
tillgång på lärarkrafter. Bristen på sådana
kommer att bli större ju längre
man förhalar utbildningen av lärare.

Till sist vill jag bara säga till fru
Sjövall, att jag har så mycket förtroende
för Kungl. Maj:t och statsrådet Edenman,
att jag är övertygad om att det
kommer att bli överläggningar med berörda
intresseorganisationer och att resultatet
av vad man då kommer fram till
blir förelagt Sveriges riksdag, så att vi
får ta ställning i frågan.

Fröken KARLSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! På en punkt delar jag
statsutskottets uppfattning, nämligen
vad beträffar den korta tid som behövs
för att göra en utredning som skulle
kunna ligga till grund för en mera ändamålsenlig
lösning av detta problem.
Utskottet säger ju att man bör kunna
göra det under de närmaste månaderna.
Det behöver alltså inte dröja ett helt år.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag tolka herr Karlssons
uttalande så, att detta kommer att
bli en engångsföreteelse?

Herr KARLSSON i Olofström (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vi har inte skrivit och
jag har inte sagt att detta absolut måste
bli en engångsföreteelse. Vad jag sagt
är att denna fråga bör bli föremål för
fortsatta överväganden. Sedan får man
se till vilket resultat man kan komma.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag har i utskottet kunnat
ansluta mig till Kungl. Maj:ts förslag.
Att det har skett med en viss tvekan
är ganska självklart, då väl utskottet
som helhet haft en tveksam inställning
till Kungl. Maj:ts förslag. Utskoltets
utlåtande i denna fråga vittnar ju
också om denna tvekan. Men det är
klart, att olika ledamöter av utskottet
kan motivera sin tvekan på skilda sätt.

Fröken Karlsson har gått till angrepp
främst mot kvaliteten på den utbildning
det här är fråga om. Det är klart
att man kan diskutera den saken. Den
föreslagna kursen är nog inte något
glädjeämne vare sig för ecklesiastikministern
eller för utskottsmajoriteten.
Men å andra sidan får man väl akta sig
för att gå till överdrift. Också genom
denna kurs blir det dock en kvalificerad
lärarutbildning. Man bör komma
ihåg, att deltagarna inte bara skall ha
avlagt gymnasieingenjörsexamen utan
också ha gjort det med kvalificerade
betyg. I realiteten skall deltagarna ockr
så ha en avsevärd praktik som ingenjörer.
Detta föreskrives visserligen inte
direkt, men den starka tillströmningen
har varit en garanti för att det
kravet upprätthålls. Jag skulle för min
del önska, att om andra liknande kurser
kommer till stånd i framtiden praktikkravet
göres obligatoriskt. Det tror
jag man kan göra utan svårighet med
den erfarenhet man har om de sökande
till denna kurs. I varje fall har urvalet
blivit gott och det är själva förutsättningen
för att utbildningen också
skall bli kvalitativt god. Den motsva -

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

rar fyra terminer, låt vara att den är
sammanträngd till tre. Jag tror att det
är möjligt att på denna tid, om man har
ett gott urval av elever, utbilda lärare
som är fullt kvalificerade för sin uppgift.
Det betyder dock inte att jag för
framtiden skulle vara nöjd med en lärarutbildning
av detta slag. Det skall jag
strax be att få återkomma till.

Inom utskottet har man också känt en
viss tvekan inför de ekonomiska villkor
som erbjudits under utbildningen. Ecklesiastikministern
har här i dag så ingående
belyst denna frågeställning, att
förslaget kan försvaras. Det är fråga om
deltagare som avbryter en yrkesverksamhet
som eljest skulle ha givit dem
goda inkomster. Det blir inte möjligt att
rekrytera en sådan kurs på annat sätt.

För min egen del känner jag större
tvekan inför den lönegradsplacering,
som tillämnas dessa vidareutbildade
gymnasieingenjörer. På den punkten har
jag i grund och botten samma inställning
som fru Sjövall. Den ter sig orättvis
med hänsyn till att andra grupper
med lika lång eller längre utbildning
har eller får en lägre placering. Systemet
med lärarlöner efter tillgång och
efterfrågan, d. v. s. variation av marknadspolitiska
skäl, mellan olika grupper
av lärare i fråga om lönesättning
har tidigare någon gång tillämpats, men
jag tycker systemet förefaller oroande.

Ytterst beror emellertid min tvekan
på en annan omständighet. Riksdagen
har en gång tidigare låtit sig ryckas med
av den rådande Sputnik-psykosen. Det
är uppenbart, att vi behöver tekniker i
större utsträckning, och det är likaså
uppenbart, att en rad elever med ensidig
teknisk inriktning stimuleras bäst genom
att fä sina gymnasiestudier tekniskt
inriktade. Men för de flesta betyder
en övergång till tekniskt gymnasium
ett för tidigt yrkesval. Ett allmänbildande
gymnasium är således i regel
att föredra framför ett fackgymnasium,
och därför väcker den forcerade ut -

byggnaden av fackgymnasierna åtminstone
hos mig olust. Jag tror att expansionen
skulle kunna ske i långsammare
takt och att man med gott samvete
skulle kunna vänta på att lärarfrågan
hinner lösas.

Emellertid är det inte så lätt att på
kort sikt åstadkomma en sådan lösning,
och under tiden får man hjälpa sig fram
med provisorier på det ena området efter
det andra. Vad de tekniska skolorna
beträffar är inte lärarutbildningen på
något sätt ordnad; framför allt gäller
det den pedagogiska sidan av utbildningen.
Här skulle behövas en närmare
utredning. Jag tror emellertid att denna
utredning endast skulle bli en detalj
i ett mycket större sammanhang, nämligen
frågan om den svenska lärarutbildningen
över huvud taget.

Vår nuvarande lärarutbildning är
splittrad, osäker i fråga om målsättning
och i pedagogiskt avseende oändamälsenligt
upplagd. När vi inom 1960 års
lärarutbildningssakkunniga tagit itu
med vissa organisatoriska och kvantitativa
problem inom den svenska lärarutbildningen
har vi hela tiden stött på
den svårigheten, att man inte riktigt
vet hur den framtida lärarutbildningen
skall vara beskaffad till innehåll och
uppläggning. Jag föreställer mig därför
att tiden är inne för en större utredning,
omfattande hela den svenska
lärarutbildningen. Skolsituationen just
nu, när grundskolan står inför sitt förverkligande,
gör att vi inte kan vänta
med en sådan utredning.

Under tiden har jag funnit det vara
riktigt att ansluta mig till utskottets förslag
när det gäller den detaljfråga som
vi i dag har uppe till behandling. Förutsättningen
för min del har emellertid
varit att uppläggningen och karaktären
av kurserna skall kunna förändras på
det sätt som befinnes önskvärt vid de
underhandlingar och undersökningar
som statsrådet Edenman i sitt huvudanförande
pekat på.

42 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

I nuvarande läge ber jag alltså, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MUNKTELL (h):

Herr talman! Då jag närmast begärde
ordet med anledning av ett par uttryck
som statsrådet Edenman här fällde, så
är jag glad att se att han nu har kommit
tillbaka till kammaren.

Statsrådet Edenman förvånade sig
över den uppmärksamhet som denna fråga
väckt och framhöll bl. a. att, om man
ser det hela i ett större perspektiv, är
det inte så märkvärdigt. Jag kan inte
dela den uppfattningen, eftersom jag här
kommer att anlägga rent konstitutionella
synpunkter på saken. Det är ur
detta perspektiv, alltså frågan om grundlagsenligheten,
som man framför allt
här i huset bör se allt vårt handlande.

I sitt interpellationssvar till fru Kristensson
nämnde statsrådet Edenman regeringsformens
§ 64. Nu är väl i realiteten
här ifrågavarande anslag avsett
att täcka även den brist som uppstått
genom att pengar delvis används för någonting
som inte var avsikten när budgeten
förra året antogs. Med andra ord
förefaller det inte vara fråga om —
såsom det står i regeringsformens § 64
— något av riksdagen prövat behov.

Under diskussionen mellan statsrådet
Edenman och fru Kristensson har även
berörts innebörden av uttrycket förberedelser.
Man kan naturligtvis inlägga
olika betydelser däri, men ur konstitutionell
synpunkt kan knappast i detta
uttryck innefattas åtgärder, till vilka
riksdagen icke har beviljat några medel.

Såvitt jag fattade riktigt sade också
statsrådet Edenman i sitt svar till fru
Kristensson någonting om interpellantens
tämligen teoretiska frågeställning.
Om man skulle anlägga ett sådant betraktelsesätt,
kan nästan vad som helst
inom grundlagens område sägas vara
teoretiskt. Men grundlagen är ju dock
avsedd att följas, och enligt min upp -

fattning bör vi såvitt möjligt även göra
detta. Statsrådet Edenman kan med all
rätt invända att vi tidigare gjort betydande
avsteg från grundlagen på många
områden, t. ex. när det gäller flerårsbalanseringen
och mycket annat som
står i strid med grundlagens ordalydelse.
Men i sådana fall, då det inte är
oundgängligen nödvändigt att göra några
avsteg och då ålderns tyngd inte har
gjort det fullständigt omöjligt att tillämpa
paragraferna, så är det avgörande
inte frågan om vad som är teoretiskt
eller praktiskt möjligt, utan frågan om
huruvida det hav skett ett brott mot
grundlagen eller icke.

Under samma punkt på åttonde huvudtiteln
för föregående år, alltså utbildning
av lärare vid yrkesundervisningen,
finns inte såvitt jag kan se upptaget
några medel till det ändamål det
här gäller.

Jag ber nu att kraftigt få understryka,
herr Edenman, att jag är väl införstådd
med att regeringen kan både behöva
och ha rätt att göra andra utgifter
än dem som uttryckligen är angivna i
riksstaten, men såvitt jag har förstått
regeringsformen fordras då endera av
två förutsättningar: antingen att riksdagen
har antagit en beredskapsstat för
visst ändamål eller att regeringen använder
belopp, avseende oförutsedda utgifter.

Delta har inte iakttagits, och därför
kan jag inte hjälpa att det enligt min
uppfattning i denna fråga, sedd från
rent konstitutionell synpunkt, föreligger
ett avsteg från regeringsformen.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Den debatt som har
förts visar att det är ett ovanligt ärende
som kammaren har att behandla. Det
går inte att komma ifrån att kritiken på
fyra punkter har påvisat att handläggningen
av detta ärende från regeringssidan
är egenartad. Man har påvisat det

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

otillfredsställande i att riksdagen här
har att besluta om en utbildning som
redan har satts i gång. Man har vidare
påvisat det stötande i att — i stort sett
för första gången — blanda ihop studiesociala
åtgärder med dirigering av arbetskraft.
Man bär för det tredje påvisat
hur osäkert det är, om den kompetensnivå,
som den nya lärarkategorien
kommer att uppnå genom sin vidareutbildning,
är tillfredsställande eller inte.
Man har påvisat att det är tvivelaktigt
om detta verkligen är det rätta sättet
att utnyttja den högavlönade och i stor
utsträckning för forksning avsedda lärarpersonalen
vid tekniska högskolan.

På den första punkten — huruvida
det är tillfredsställande att regeringen
sätter riksdagen i efterhand på det sätt
som har skett —- har fru Kristensson i
statsrådet Edenmans frånvaro (han var
då inne i medkammaren) direkt begärt
ett svar på frågan, om denna begäran om
pengar på tilläggsstat för innevarande
budgetår innebär ett medgivande av att
regeringen satt riksdagen i efterhand vid
sitt handlande. Fru Sjövall har riktat
frågor till utskottets talesmän som han
går omkring, inte som katten kring het
gröt utan lufsande oändligt långa vägar
ungefär som björnen Lisa uppe i
dalaskogarna, och då är det inte så underligt
om han råkar bli skjuten på vägen.

På den andra punkten har fru Sjövall
påpekat att den utredning, som förutsättningslöst
skall granska frågan om
de studiesociala åtgärderna, här har
kommit i ett tvångsläge. Detta belyses
väl bäst av det remissyttrande som denna
utredning avgav över det föreliggande
utbildningsförslaget. Det var två sidor
av det mest renodlade snömos som
har presterats i svenska remissyttranden.
Det innehöll ingenting. Utredningen
visste inte vart den skulle ta vägen.

Jag tror emellertid, herr talman, att
det är lika viktigt att fråga sig, hur en
sådan situation som denna kan uppstå,

där regeringen handlar med så ringa
respekt för riksdagen och tydligen utan
att själv veta vad som är nästa steg i
fråga om lärarutbildningen. Herr Karlsson
i Olofström spelar ut utredningsmannens
och överstyrelsens för yrkesutbildning
auktoritet och undrar, hur
det egentligen skulle stå till med dem
om opponenterna hade rätt. I själva
verket är både utredningsmannen och
överstyrelsen relativt oskyldiga till det
tvångsläge som riksdagen i dag befinner
sig i. Det som hände var att ecklesiastikministern
någon gång på senvåren
eller på försommaren i fjol plötsligt slog
larm och krävde en kraftig ökning av intagningen
på fackgymnasielinjerna för
att åstadkomma en bättre fördelning av
de studerande mellan allmänna gymnasier
och fackgymnasier, överstyrelsen
för yrkesutbildning hade ingenting annat
att göra än att mycket snabbt försöka
följa dessa direktiv, och den lade
fram ett förslag som redan i höstas ledde
till ökad intagning i fackgymnasierna.
Det är ett i och för sig glädjande
faktum, men det innebar samtidigt att
lärarbehovet ökar med 48 procent i förhållande
till tidigare beräkningar. Det
kan inte vara särskilt lätt att vara ämbetsverk
i en sådan situation, överstyrelsen
slår då larm tillbaka och begär
åtgärder för att få fram de erforderliga
lärarna.

Under budgetberedningen på hösten
och arbetet med statsverkspropositionen
finner även departementet att man har
handlat för raskt. Det ger ämbetsverket
bakläxa och tillåter inte den utbyggnad
av fackgymnasierna som departementet
självt tidigare har påyrkat. Inte
heller detta kan göra situationen särskilt
lätt för ämbetsverket.

Resten av det som hänt är ju välkänt.
Det har berättats här i dag av åtskilliga
talare, och jag skall inte ytterligare utveckla
denna lidandeshistoria. Men nog
kan man fråga sig varför det ansvariga
departementet inte i god tid ser den si -

44 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

tuation som det åstadkommer och varför
det självt tar initiativ som ackumulerar
svårigheterna. Har ecklesiastikministern
så duktiga medarbetare att
han anser det onödigt att följa med i
vad de har för sig, eller har man i
departementet en kronisk överbalans
av arbetsuppgifter, som gör att man inte
hinner ägna viktiga frågor den tid som
krävs?

Som vanligt slår man nu tillbaka från
regeringsbänken och säger: »Vad har ni
att komma med, ni som kritiserar oss?
Det är ju lätt att säga nej, men kan ni
prestera något bättre själva?»

Jäg har i en motion pekat på en lösning
— ingalunda någon totallösning
men en dellösning — och hänvisat till
den förebild som finns att hämta i
Storbritannien. Där har regeringen i
ett exakt likandant läge tagit initiativ
till en trekantsöverenskommelse mellan
staten, dess förvaltning och näringslivet,
innebärande att näringslivet och
förvaltningen åtagit sig att under en
kortare period, cirka 3 år, avstå från
att öka sin stab av nyutbildade ingenjörer
i den takt man annars hade tänkt
sig samt att under denna tid utlåna ett
antal redan färdigutbildade ingenjörer
som timlärare vid utbildningsanstalternä.
I gengäld skulle man som ett resultat
av denna trekantsöverenskommelse
få ett större utsläpp av nyutbildade
ingenjörer efter treårsperiodens
utgång.

Jag vill inte säga att detta förslag kan
användas i Sverige utan vidare, men
det är ett exempel på vad man skulle
kunna göra här. Och det märkliga är
att min motion, i vilken detta yrkande
ställdes, i statsutskottet närmast har behandlats
som om den inte existerade.
Utskottet konstaterar bara kort och gott
att motionen inte bör föranleda någon
åtgärd —- samtidigt som utskottet självt
i nära nog identiska ordalag yrkar på
en utredning med bl. a. just den innebörden.
Nog är det väl ett egendomligt

Sätt att skriva utskottsutlåtanden som
här har introducerats!

Det finns emellertid en rad andra
konkreta förslag, som kanske inte är
några nyheter för departementschefen
men som ändå rimligen borde ha prövats
i detta sammanhang. Dit hör förslaget
om utbyggnad av de redan existerande
lärarutbildningsanstalterna både
inom detta specialområde och inom
lärarutbildningsområdet i övrigt, eftersom
ju tillgången på naturvetare och ingenjörer
som lärare verkar som två
kommunicerande kärl. Det. finns exempelvis
en möjlighet att bland de unga
studenter, som nu i rask takt söker sig
till de naturvetenskapliga fakulteterna
för att skaffa sig de akademiska betyg
som behövs för tillträde till spärrade
fackhögskolor, göra en rekryteringsraid
som kan leda till att ett antal av de
studenter som tänkt sig en annan utbildning
av näraliggande art kan förmås
att i stället bli lärare vid tekniska
gymnasier.

Det finns också en annan möjlighet,
nämligen att starta en reguljär utbildning
av lärare för Ao 19-tjänster genom
ett tilläggsår vid de tekniska läroverken
som en fortsättning på den utbildning
som där gives. Då skulle man hålla
sig inom det program som tidigare angivits
av riksdagen.

Herr talman! Jag tror att åtgärder av
en typ, där departementet handlar hastigt
och ryckvis men tvingas att ändå
till sist korrigera sina egna handlingar
— om inte statsutskottets utlåtande skall
vara helt meningslöst — skapar en olust
ocli en osäkerhet bland de redan yrkesverksamma
lärarna. Det svenska skolväsendet
är inte betjänt av detta. Vad
vi för närvarande behöver göra är att
vinna de redan yrkesverksamma lärarnas
fulla förtroende för förändringarna
på skolans område. Och då hjälper man
inte upp saken med handlingssätt av
denna typ.

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen a) under punkt 1.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Heléns senaste inlägg
ger mig inte anledning till några
kommentarer, eftersom de frågor han
drog upp har behandlats tidigare. Jag
lägger dem bara på minnet, för den händelse
herr Helén någon gång senare anklagar
regeringen för bristande snabbhet
när det gäller utbildningsfrågorna.
Det är väl möjligt att han kommer att
göra det någon gång.

Däremot vill jag här ta upp herr
Munktells inlägg, som ju också var allvarligt
menat. Till honom vill jag säga
att från det anslag till utbildning av lärare
i yrkesundervisning, som tillkom i
mitten på 1940-talet, har allehanda medelsanvisningar
till utbildning på yrkesundervisningens
område skett, bl. a. vid
de tekniska läroverken. Det är med andra
ord ett av riksdagen ganska ospecificerat
anslag. Men det är självfallet
ätt om riksdagen i dag säger nej till det
föreliggande förslaget, så kan det inte
genomföras i den utsträckning och efter
de- planer som jag har avsett. Och
riksdagens fria prövningsrätt ligger ju
i att kunna säga nej.

Yad det däremot är fråga om i grundlagen,
herr Munktell, är regeringens möjligheter
att med hjälp av detta anslag
företa vissa förberedande åtgärder under
innevarande budgetår. Och på den
punkten kan det inte råda någon tvekan.
Av § 64 regeringsformen framgår
mycket klart att regeringen inte är bunden
att använda ett anslag som riksdagen
anvisat. Det är en mycket väsentlig
synpunkt i detta sammanhang.

Jag har också i mitt huvudanförande
sagt, att därest riksdagen skulle säga
nej även till anslaget på tilläggsstat så
får man göra en omdisponering inom
det nuvarande anslagets ram, vilket
skulle komma att gå ut över en del and -

ra kurser som är planerade men där
kurserna som sådana inte är bestämda
eller bundna av riksdagsbeslut. Där är
det med andra ord fråga om pengar,
ingenting annat.

Men det är väsentligt att här skilja på
vad som sker under löpande budgetår
och för vilket jag har begärt anslag på
tilläggsstat, och vad som kommer nästa
budgetår och i vederbörlig ordning presenteras
i statsverkspropositionen. Riksdagen
har möjligheter att säga nej på
båda punkterna. Skillnaden är bara den,
att när det gäller tilläggsstaten har regeringen
möjligheter att med utnyttjande
av nuvarande anslag finansiera de
förberedande åtgärderna.

Om ett sådant läge hade uppstått —
givetvis i teorien -— att det hade blivit
en halv miljon kronor över på anslaget
till yrkesutbildning, så hade det utan
vidare kunnat användas för dessa förberedande
kurser under löpande budgetår,
herr Munktell. Nu blir det inte
något sådant överskott och därför måste
riksdagen anslå mera pengar, om den
vill medverka. Men grundlagen ligger så
att säga på andra sidan första juli.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Edenmärt menade
att den sammanfattning av kritiken
jag försökte göra och de bidrag till
en lösning jag försökte ge inte var att
fatta som något allvarligt menat inlägg.
Det tyder på att statsrådet verkligen
kände sig klämd. Jag tror att jag känner
statsrådet personligen sedan 25 år
tillbaka och vet ätt om det verkligen
kniper tar statsrådet till en rallarsop.
Jag skall försöka stå även för den.

Herr MUNKTELL (h) kort genmäle:

Herr talman! Om man läser åttonde
huvudtiteln från förra året, finner man,
herr statsrådet Edenman, att där först
överstyrelsen för yrkesutbildning har
en del anslagsäskanden, och sedan resonerar
departementschefen och mins -

4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 7

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

kar delvis på anslaget. Han säger sig
bara kunna tillstyrka en uppräkning för
övrig kursverksamhet med 150 000 kronor,
men på grund av vissa omständigheter
blir det bara 30 000 kronor. Jag
kan inte förstå att det nya ändamål,
som det här är frågan om, skulle gå in
under denna rubrik.

Jag medger visst att det är fullständigt
riktigt att regeringen kan strunta i
att använda pengar som är anvisade.
Men det har regeringen såvitt jag vet
inte gjort, och det naturligtvis med allt
skäl.

Man säger att riksdagen har fri prövningsrätt.
När vi står inför alternativet
att vi liksom skall kasta bort vad som
är påbörjat och sedan börja om igen,
kan jag knappast tycka att det är fri
prövningsrätt, i varje fall inte pa det
sätt som grundlagen menar.

Att kurserna inte är bundna, såsom
herr Edenman sade, är till en viss grad
sant. Men på s. 673 i åttonde huvudtiteln
förra året ser man att de dock är
ganska bundna även till sina summor.

Likaså ger jag statsrådet Edenman
fullständigt rätt i att om det blivit en
halv miljon överskott på de 1 844 000
kronor som anslogs under denna punkt
förra året, så kunde regeringen ha använt
det till precis vad som helst som
kunde falla inom begreppet utbildning
av lärare i yrkesundervisning. Så har
emellertid icke skett, utan det är i realiteten
ett nytt anslag. Det är då som
jag inte kan komma ifrån att § 64 är
tillämplig med dess bestämmelse att
medlen skall vara »under Konungens
disposition, att till de av riksdagen prövade
behov och efter den upprättade
staten anordnas».

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Till herr Helén vill jag
bara säga, att om det är något bevis på
trångmål att man inte upprepar argumenten
under en debatt som nu pågått

två och en halv timmar, då är det självfallet
att vi på statsrådsbänken ofta är
i trångmål.

Jag har här i flera anföranden såväl
i denna kammare som i första kammaren
punkt efter punkt gått igenom de
positiva förslag som motionärerna har
framlagt, bl. a. fru Segerstedt Wiberg
och herr Helén i likalydande motioner.
Det är alldeles uppenbart, att om jag
inte finner att herr Helén har något ytterligare
nytt att komma med, går jag
för tids vinnande förbi detta inlägg.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet har den värderingen
att ingenting av det jag sade
hade något värde. Jag gjorde åtminstone
statsrådet den tjänsten att jag repeterade
den ganska väsentliga fråga
som fru Kristensson hade ställt. Jag gav
också herr statsrådet en upplysning om
vad fru Sjövall sagt medan statsrådet
var borta. Jag tror att om statsrådet
verkligen velat gagna sin sak, hade han
tagit tillfället i akt och svarat på de
båda damernas frågor. De var säkert
inte skämtsamt menade.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i diskussionen mellan herr Munktell
och ecklesiastikministern. Herr
Munktell säger att det här är ett avsteg
från regeringsformen, och statsrådet
svarar att riksdagen har fri prövningsrätt.
Det är alldeles klart att riksdagen
har sin prövningsrätt, men jäg måste
understryka vad utskottets talesman och
även reservanterna tidigare sagt, att utskottsmajoriteten
varit tveksam beträffande
den formella handläggningen.

Nu har motionärerna här riktat kritik
mot utskottets skrivning, och det är
i och för sig inte ovanligt att motionärer
gör det när deras motioner inte blivit
tillstyrkta. Motionärerna har riktat
sin kritik dels mot departementschefen,
dels mot utskottet. Utskottet har emel -

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

lertid i motiveringen varit kritiskt mot
departementschefen, så att situationen
är ju tämligen unik. Det förefaller mig
egendomligt att inte motionärerna, fru
Sjövall m. fl. och även herr Helén,
här har läst innantill vad utskottsmajoriteten
skriver.

Utskottet säger att »ärendets behandling
i riksdagen måst på ett icke önskvärt
sätt forceras. Enligt utskottets mening
hade det varit till fördel om förslaget,
som på vissa punkter kan ingiva
tveksamhet, kunnat granskas och övervägas
under förhållanden, där tidsnöden
icke fått göra sig gällande.» Sedan
tillstyrker utskottet departementschefens
förslag men uttalar: »Detta ståndpunktstagande
innebär bl. a. att utskottet
godtager departementschefens förslag
med avseende å grunderna för lån
till kursdeltagare och avskrivning av
lånen inom viss av departementschefen
angiven tid.» Jag vill poängtera för fru
Sjövall, att det klart står »inom viss av
departementschefen angiven tid». Det
bör alltså inte kunna uppstå någon tveksamhet.

Slutligen säger utskottet att skilda
uppslag kan tänkas leda till att den av
departementschefen »nu föreslagna typen
av lärarutbildning kan ersättas av
andra mera ändamålsenliga anordningar».

Reservanterna har som skäl för avslag''
anfört, att det föreligger en bristsituation
även på andra områden. Ja,
det känner vi till, men det kan i och
för sig inte vara något skäl för avslag
på det föreliggande förslaget. Utgår man
från reservanternas resonemang kan
man med en lätt travestering säga, att
bristen är lättare att fördra om den delas
av alla.

Jag förutsätter att statsrådet kommer
att beakta vad utskottet anfört i motiveringen.
Följaktligen har jag ingen anledning
att fortsätta mitt inlägg utan
ber endast att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! När statsrådet Edenman
nu kommit tillbaka skulle jag bra
gärna vilja ha ett svar av statsrådet på
min tidigare fråga. Om vi helt enkelt
vore en förening och hade normala arbetsformer
skulle vi kunna bordlägga
detta ärende. Nu kan vi inte göra det
helt enkelt av det skälet, att utbildningen
för dessa åttio redan börjat. Varför
kunde man inte vänta till den 1
mars? Då hade vi sluppit denna forcering
av ärendet och kunnat fatta ett
slutgiltigt beslut.

Såvitt jag förstår är kontentan av de
åtgärder som i debatten föreslagits att
vad vi än beslutar i dag — ja eller nej
— så kommer dessa åttio i kläm. Antingen
säger vi nej, och då fortsätter statsrådet
att genom omdisponering ta pengar
från annat håll för vidareutbildning
av dessa åttio — det har ju statsrådet
förklarat — eller också säger vi ja, och
då kommer statsrådet — enligt vad han
Också sagt — eventuellt att ändra karaktären
på den utbildning som nästa
kurs skall erhålla. Så tolkar jag alltså
vad statsrådet och riksdagen har sagt.

Det betyder såvitt jag förstår, att vare
sig vi säger ja eller nej, riskerar dessa
åttio att bli ensamma om sin utbildning,
och sedan kommer andra lärare
med annan utbildning. Under sådana
förhållanden måste ju dessa åttio i fortsättningen,
varje gång de skall söka nya
tjänster o. s. v., slås ut av efterföljande
kullar, som har mera utbildning.
Statsrådet bär alltså, genom att börja
utbildningen för dessa åttio, satt oss
i den situationen, att ett ja är lika dåligt
som ett nej. Det vore bättre om
statsrådet steg upp och förklarade att
det inte blir några överläggningar, utan
att hela utbildningsverksamheten skall
vara ordnad på nu föreslaget sätt, ty då
skulle alla kullar bli jämställda. Eljest
förefaller mig problemen olösliga; jag
vore tacksam om statsrådet kunde ge
oss förslag till en lösning, innan vi fattar
beslut.

48 Nr 7 Onsdagen den 14 februari 1962

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det är inte någon svårighet
att svara på de frågorna. Dessa
kurser har ju redan från början varit
avsedda att vara temporära, två eller
tre stycken provisorier. Det har aldrig
varit vare sig KöY:s, tekniska högskolans
eller min uppfattning att vi på detta
sätt skulle inaugurera en ny permanent
utbildningsform, så att detta skulle
bli den breda vägen till adjunkturer
vid de tekniska läroverken.

Med en kurs får vi 90 nya lärare och
med två kurser får vi uppenbarligen
180. Med den oerhörda brist på lärare
som föreligger vid de tekniska läroverken
är riskerna för dessa 90 — om vi
håller oss till den första kursen — fullständigt
obefintliga. De kommer förmodligen
att redan innan de avslutar
sin utbildning den 14 augusti 1963 vara
placerade såsom lärare vid något tekniskt
läroverk för tjänstgöring från och
med samma hösttermin. De enskilda
kursdeltagarna löper sannerligen inga
risker vid ett ja från riksdagen i dag.

Utskottets begäran om förhandlingar
om en översyn på detta område sammanhänger
och överensstämmer också
med departementets uppgörelse med
SACO. Jag vill här läsa en mening som
står i denna uppgörelse: »Undersökningarna
skall syfta till att få till stånd
sådana anordningar, som kan accepteras
av alla parter och som, bortsett från
den kurs som föreslagits börja nu i februari,
kan ersätta den typ av lärarutbildning
för läroverksingenjörer, som
föreslagits i statsverkspropositionen.»

Det är ju en helt annan historia. Det
är alldeles självfallet som utskottets talesman
sagt att om vi kan få fram något
bättre förslag, skall vi naturligtvis ta
det. Jag har i mina anföranden här försökt
bevisa att det motionärerna föreslagit
inte är tillräckligt. Det kände vi
till förut. Vi har inte haft tillgång till
något bättre förslag än det nu förelig -

gande. Det är därför vi har tagit det,
fru Sjövall, men någon risk för de ifrågavarande
80 å 90 adjunkterna föreligger
sannerligen inte. De får ju sin kompetens
genom denna utbildning. Jag kan
inte svara tydligare på den frågan.

Den andra frågan gällde varför regeringen
inte kunnat nöja sig med att i
lugn och ro avvakta en normal riksdagsbehandling
och sätta igång utbildningen
den 1 mars. Ja, det beror helt
enkelt på att vi vill ha dessa lärare färdiga
till höstterminen 1963. Det är en
fyrterminsutbildning, som är sammanpressad
under tre långa terminer. Varje
termin omfattar inte mindre än 20 veckor.
Skall dessa lärare vara färdiga
höstterminen 1963 — och den är som
jag tidigare anfört en verklig flaskhals,
när de nya gymnasierna går upp i sista
årskursen —- är det, fru Sjövall, nödvändigt
att räkna baklänges från höstterminen
1963. Det pensum som måste
pressas in i denna utbildning är så stort
att vi måste starta redan den 1 februari
med sådana åtgärder som måste kallas
förberedande, nämligen med att ta upp
anmälningar, lägga upp kursplaner,
trimma lärare o. s. v. En månad är, fru
Sjövall, när det gäller en utbildning på
tre terminer en mycket lång tid. Den
tiden skulle i praktiken ha betytt en
förlust på ett halvår. Det är inte försvarligt
i den situation vi för närvarande
har beträffande lärarförsörjningen
vid de tekniska läroverken att åstadkomma
ett sådant dröjsmål.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Mom. 1

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7

Utbildning av gymnasieingenjörer till lärare vid tekniska läroverk, tillika svar på
interpellation

gärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
l:o) mom. 1) i utskottets utlåtande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1 a) av fröken Andersson m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fröken Karlsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 37
nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 a) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punk -

ten l:o) mom. 2) i utskottets utlåtande
nr 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
vid utlåtandet fogade reservationen 1 a)
av fröken Andersson m. fl. i motsvarande
del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. 3—5

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1 a) i motsvarande delar;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Karlsson
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten 1 :o)
mom. 3)—5) i utskottets utlåtande nr
23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid utlåtandet fogade reservationen
1 a) av fröken Andersson <m. fl. i motsvarande
delar.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Interpellation ang. skolungdomens rökvanor

verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Punkterna 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Föredrogs den av herr Spångberg vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående ATP-lagstiftningens
tillämpning på svenska medborgare som
bor i Sverige men arbetar i något av
grannländerna.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Dahlgren vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående trålfisket utefter
ostkusten.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Föredrogs den av herr Lindkvist vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående delegation
till byggnadsnämnd av dispensrätt i
plan- och byggfrågor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 10

Föredrogs den av fröken Karlsson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan

att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående lärarsituationen
vid vissa utbildningsanstalter.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 11

Föredrogs den av herr Hamrin i Kalmar
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
försäljningen av fastigheter som ingår i
nedlagda järnvägar.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 12

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1962/63 för kungl. hov- och slottsstäterna.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 13

Föredrogs vart efter annat och lades
till handlingarna första lagutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning,
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 14

Interpellation ang. skolungdomens
rökvanor

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! En undersökning i
Uppsala angående skolungdomens rökvanor
har i likhet med liknande undersökningar
på andra orter visat, att to -

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Interpellation ang. Sveriges Radios verksamhet

baksrökningen breder ut sig på ett oroväckande
sätt.

Redan bland tio-åringarna är det 29
procent av pojkarna och 18 procent av
flickorna, som uppger sig röka. Sex
procent av dessa pojkar och fyra procent
av flickorna uppgav att de rökt
mer än ett år. Rökvanorna stiger med
åren. Fr. o. m. 14 år är det mer än 50
procent, som rökt mer än ett år. Konsumtionen
är i många fall hög. Tobaksrökningens
skadeverkningar ur såväl
medicinsk, hygienisk som ekonomisk
synpunkt är alltför väl kända för att här
behöva klargöras. Det är dock ett känt
faktum, att de medicinska skadeverkningarna
är särskilt stora under uppväxtåren.

De förhållanden som utredningar redovisat
bär föranlett Uppsala stad att
vidtaga vissa åtgärder mot det växande
tobaksbruket bland ungdom. Man räknar
därvid i första hand med lärarnas
och föräldrarnas hjälp.

Den kampanj, som man avser att genomföra,
gäller dock endast Uppsala
län.

Med anledning av vad ovan anförts
vill jag till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande
fråga:

Delar herr statsrådet uppfattningen
att det kraftigt växande tobaksbruket
bland skolungdom är av så allvarlig
karaktär, att intensifierade åtgärder
för upplysning av riksomfattande karaktär
om skaderiskerna bör vidtagas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. Sveriges Radios
verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp),
som yttrade:

Herr talman! Enligt särskild lagstiftning
är rätten att i Sverige sprida radiooch
televisionsprogram underkastad till -

ståndstvång. Genom en överenskommelse
mellan staten och ett enskilt företag
— Sveriges Radio Aktiebolag — har
staten lämnat ensamrätten att utsända
dylika program till nämnda bolag, varvid
bolaget förbehållits viss andel av
de av staten från allmänheten inkasserade
licensavgifterna, som utgår för
innehav av radio- respektive televisionsapparater.

Genom den nämnda överenskommelsen
har Sveriges Radio förpliktat sig
att utsända program av viss kvalitet.
Enligt avtalet åligger det bolaget att
anställa och avlöna för programverksamheten
erforderlig personal. För den
nu löpande överenskommelsen utlöper
uppsägningstiden i juni 1963. Det torde
därför icke vara för tidigt att nu
upptaga vissa frågor som under den innevarande
avtalsperioden blivit aktuella
och som kan väntas kräva beaktande vid
uppgörandet av ett kommande avtal. I
det följande skall några olika spörsmål
beröras.

Det har, som ovan nämnts, överlåtits
åt företaget att anställa för programverksamheten
erforderlig personal. Med
hänsyn till de grannlaga uppgifter, som
kan komma att åvila en programtjänsteman,
har varje sådan tjänsteman vid sin
anställning fått åtaga sig allehanda förpliktelser,
som verkar begränsande också
på vederbörandes dispositioner utanför
tjänsten. Då Sveriges Radio är ett
vanligt aktiebolag, om än med allmänna
intressen företrädda bland aktieägarna,
tillämpas sedvanliga privaträttsliga regler
med avseende på tjänstemäns anställande
och avskedande. Med hänsyn
till den monopolställning som företaget
erhållit kan dock ifrågasättas, om icke
personalen vid tvist om sina anställningsförhållanden
borde ha möjlighet
att vända sig till en opartisk besvärsnämnd
av liknande art som de som enligt
kommunallagarna inrättats för den
kommunala förvaltningens del. Ökat
rättsskydd för de anställda synes påkallat.

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

.Interpellation ang. Sveriges Radios verksamhet

I avtalet förekommer vidare vissa
stadganden, som har avseende på programmens
utformning. Bland dessa finnes
bestämmelse om att i görlig mån
jämväl mindre gruppers intressen av
mera särpräglad natur bör tillgodoses
vid programvalet. Inför den kommande
avtalsuppgörelsen synes vara önskvärt,
om en undersökning kunde göras i vad
mån dessa mindre gruppers intressen
verkligen blivit tillgodosedda i programmen.
Det finnes omständigheter, som
tyder på att de större intressegrupperna
fått en viss överrepresentation i
programmen.

Ett särskilt problem utgör frågan om
filmcensuren och de i televisionen visade
filmerna. För filmer, som skall visas
på biograf, är fastställd en viss klassificering
med hänsyn till filmernas barntillåtenhet.
Motsvarande klassificering
är icke möjlig att genomföra vid televisionsutsändning
av film. Detta problem
torde böra undersökas närmare
innan förhandlingar om ett nytt avtal
upptages.

Vad särskilt angår televisionen kan
konstateras att dess utveckling i Sverige
överträffat alla prognoser och utredningar.
Vid senaste överslaget om antalet
televisionslicenser uppgick detta
till 1 365 000. Det är självklart, att med
denna expansiva frammarsch på televisionens
område det varit svårt att vid
utformning av program tillgodose alla
licensinnehavares önskemål och krav.

I riksdagen väcktes redan 1951 en
motion om anslag till experimentell televisionsverksamhet.
Denna bifölls ej. I
stället tillsattes en statlig utredning.
Först 1957 kunde riksdagen föreläggas
ett förslag om statlig television.

Tveksamt är om programverksamheten
inom televisionen på denna korta tid
kunnat anpassa sig efter allmänhetens
krav. I stor utsträckning har programmen
blivit fyllda av Vilda Västern-film
och liknande filmer, som inte varit
lämpliga för minderårig ungdom, särskilt
med tanke på de senaste årens

ungdomskriser. Televisionsfilmernas inflytande
på ungdomen har omvittnats i
tidningspressen och i polisrapporter.
Statsmakterna har på olika sätt och med
olika medel försökt att få bättre grepp
om ungdomsproblemet. De mindre goda
filmerna i televisionen bör i detta sammanhang
uppmärksammas av statsmakterna.

I statsverkspropositionen uppges att
medelstilldelningen till programproduktionen
skall successivt ökas för att ge
möjligheter till konsolidering av verksamheten
och höjning av programkvaliteten,
men efter vilka riktlinjer denna
programkvalitet skall ske redovisas inte
i propositionen.

Uppenbarligen är det nödvändigt att
de olika frågor som sammanhänger med
programvalet blir föremål för forskning.
Man prövar sig här ännu fram på ett
nytt område, och det är självfallet omöjligt
att redan från början i. alla avseenden
träffa rätt. Med hänsyn till att
betydande delar av licensmedlen icke
överlämnas till Sverige Radio för programmens
framställande synes det rimligt
att staten tar ansvaret för nödig
forskning rörande de s. k. massmedias
funktion i ett modernt samhälle. Det
torde för det programproducerande företaget
underlätta fullgörandet av dess
avtalsenliga förpliktelser, om det kan få
utnyttja resultaten av sådan forskning
på hithörande område. Framställningen
om inrättande av forskningsinstitutioner
på detta fält har inkommit från olika
håll och goda möjligheter att igångsätta
undersökning torde finnas.

Mot bakgrund av vad nu anförts får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
rikta följande frågor: 1)

Vilka åtgärder avser herr statsrådet
att vidtaga för att förbereda nästa avtalsuppgörelse
med Sveriges Radio?

2) Kan man påräkna att de ovan berörda
problemen kommer att beaktas i
detta förberedelsearbete?

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Interpellation ang. prövningen

3) Är herr statsrådet villig att medverka
till att en grundläggande forskning
rörande massmedia och deras funktioner
kommer till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. prövningen av frågor
rörande järnvägsnedläggningar

Ordet lämnades på begäran till

Herr YIGELSBO (ep), som yttrade:

Herr talman! Enligt uppgifter som
presenterats i bland annat betänkandet
SOU 1961:23 från 1953 års trafikutredning
tillhör järnvägen Sala—Gysinge—
Gävle de bandelar som under de närmaste
åren kan väntas bli nedlagda.
Det årliga driftunderskottet för bandelen
i fråga skulle enligt vissa utredningar
kunna beräknas till 850 000 kr.
Denna uppgift torde inte böra betvivlas.
Passagerarantalet liksom också godstrafiken
har under senare år kraftigt nedgått.
Orsakerna härtill torde vara de
vanliga, i första hand den ökade bilismen,
men dessutom också i detta fall en
bristfällig samordning av förbindelserna
mellan denna handel och andra delar
av riksbannätet.

SJ :s önskemål om att få lägga ned
ifrågavarande handel synes således ha
ett visst fog för sig. Vad som däremot
synes vara mera tveksamt är huruvida
alla andra möjligheter att bibehålla järnvägen
är undersökta. Den första frågan
är där huruvida järnvägen mellan Sala
och Gävle på bästa sätt kopplats in i
SJ :s järnvägsnät. Bl. a. kan därvid nämnas,
att direkta snabbförbindelser mellan
Gävle och Hallsberg väsentligt skulle
kunna antas underlätta förbindelserna
mellan Norrland och södra Sverige. Tidigare
inrättade långlinjer med snabbgående
tågbussförbindelser har visat
sig rätt lyckade. Skulle inte en sådan
undersökning kunna verkställas även i
detta fall?

Detta bör kunna hävdas med så myc -

av frågor rörande järnvägsnedläggningar

ket större skäl som en av orsakerna till
den minskade trafikintensiteten onekligen
måste sägas vara den allmänt dåliga
trafikservice som lämnats på denna
järnväg. Enbart en förbättring av kommunikationerna
i och för sig skulle således
kunna väntas ge ett ökat trafikunderlag.

Dessutom är att märka att cirka 4 mil
norr om Sala utmed järnvägen ligger
statens järnvägars stora grustag vid
Råsboda, varifrån numera stora mängder
grus för järnvägens behov avhämtas.
Denna värdefulla tillgång skulle i
och med järnvägens nedläggande bli
svår att utnyttja.

Vägnätet mellan Sala och Gävle är i
synnerligen bristfälligt skick och torde
för iordningsställande för den ökade
trafik som uppkommer komma att kräva
stora kostnader och ta mycken arbetskraft
i anspråk. Det synes dessutom
märkligt att man vid järnvägsnedläggelser
av den art det här är fråga om i så
stor utsträckning synes utgå enbart ifrån
företagsekonomiska driftskalkyler och
inte mera från de samhällsekonomiska
konsekvenserna i stort av försämrade
kommunikationer för de bygder som
drabbas av dem. Dessa är av såväl ekonomisk
som social art.

Ekonomiskt innebär nedläggningarna
av järnvägarna ökade transportkostnader
för respektive bygders näringsliv,
vilka alltså inte redovisas i järnvägens
driftkalkyler. Inte heller ingår i dessa
driftkalkyler givetvis de mer socialt betonade
skadeverkningarna av försämrade
kommunikationsmöjligheter. Båda
dessa faktorer måste enligt min mening
tillmätas större betydelse än vad som nu
synes vara fallet, speciellt med hänsyn
till att dessa sistnämnda skadeverkningar
till sin karaktär måste sägas vara
svårare att i efterhand reparera än de
som uppstår genom driftsekonomiska
underskott.

Med hänvisning till vad ovan anförts,
ber jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunika -

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Interpellation ang. utbetalning av änke- och barnpensioner i vissa fall -— Interpellation
ang. igångsättande av byggnadsföretag för beredande av jämnare sysselsättning -

tionsdcpartementet få framställa följande
frågor:

Är herr statsrådet beredd att redogöra
för på vilket sätt de sociala och samhällsekonomiska
konsekvenserna i stort
beaktas i frågor rörande järnvägsnedläggningar
i enlighet med vad i interpellationen
anförts?

Är herr statsrådet beredd att redogöra
för på vilket sätt frågan om en inordning
av bandelen Sala—Gävle över Gysinge
liksom övriga i interpellationen
berörda frågor har prövats, samt om så
inte är fallet, kommer detta att ske
innan frågan om bandelens nedläggning
slutgiltigt prövas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. utbetalning av änkeoch
barnpensioner i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Enligt riksdagsbeslut utgår
barnpension till änka med 1 000 kronor
för varje minderårigt barn. Denna
sociala förmån utgår utan inkomstprövning.

Under senare tid har det emellertid
framgått att ett uppenbart förbiseende
föreligger i fråga om nämnda sociala
skydd för ensamstående mödrar. Nyligen
har försäkringsdomstolen haft att
behandla en ansökan om barnpension
från en ensamstående mor, vars man
varit försvunnen men inte dödförklarats
på grund av bristande bevis. En sådan
dödförklaring kan som bekant dröja
åratal.

I nämnda fall torde det dock av moderns
egna uppgifter och polisrapporter
att döma inte föreligga några misstankar
om att fadern till hennes minderåriga
barn inte avlidit. Försäkringsdomstolen
avslog kvinnans ansökan under
hänvisning till att det av handlingarna

inte bevisligen framgick att fadern verkligen
avlidit.

Även om dylika fall torde vara sällsynta
i och för sig är det enligt min
mening erforderligt att pensionsbestäminelserna
omprövas. En lagändring i
fråga om ensamstående mödrar, vilkas
män på grund av bristande bevis inte
kan dödförklaras, bör enligt min uppfattning
komma till stånd.

Förslagsvis borde den närmaste myndigheten,
i detta fall socialnämnden, i
form av förskott utbetala pension. Skulle
det senare visa sig att barnens fader inte
avlidit, utan av annan anledning blivit
borta, bör återbetalningsskyldighet föreligga.

Med hänsyn till ovanstående hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande frågor:

Anser statsrådet att bestämmelserna
om änke- och barnpensionerna företer
en lucka i fråga om rätten till pension
för ensamstående mödrar, vilkas män
sannolikt avlidit men ännu inte dödförklarats? Om

så är fallet, anser statsrådet att
erforderlig lagändring bör vidtas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. igångsättande av
byggnadsföretag för beredande av jämnare
sysselsättning

Ordet lämnades på begäran till

Herr TURESSON (h), som yttrade:

Herr talman! I en regeringen närstående
dagstidning i Falun omnämndes
häromdagen ett lokalt mycket uppmärksammat
initiativ från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida. Tidningen skriver: »Det

finns för närvarande 1 200 arbetslösa
byggnadsarbetare i Dalarna.
En stor del av dessa, som är gifta och
har egna fastigheter, har blivit anvisade

Onsdagen den 14 februari 1962 Nr 7 SS

Interpellation ang. kompensationen till statsanställda för höjda folkpensionsavgifter

arbete i bl. a. Malmö och Lund. De, som
inte följer förmedlingarnas anvisningar
och flyttar till platser som kan erbjuda
sysselsättningsmöjligheter, blir utan understöd
från arbetslöshetskassan. Det
finns fall där familjeförsörjaren, som
haft hustrun svårt sjuk, blivit utan ekonomiskt
stöd då han vägrat att lämna
familjen vind för våg och flytta till annan
del av landet för att söka sin utkomst.
Fackföreningarna fördömer de
nuvarande bestämmelserna, som säger,
att arbetare, som inte följer arbetsförmedlingens
anvisningar och flyttar till
orter där det finns arbete, blir utan ersättning
ur arbetslöshetskassan. Men
man har ingen möjlighet att få en ändring
till stånd, eftersom staten lämnar
bidrag till kassan och därmed förbehåller
sig rätten att bestämma hur medlen
fördelas.» (Dala-Demokraten den 9/2
1962.)

I varje fall i en av de orter som här
avses är nybyggnadsbehoven mycket
stora; bostadsbristen är betydande, näringslivet,
skolväsendet och sjukvården
expanderar starkt. Enligt mångas
mening — och till dessa hör många
byggnadsarbetare — leder den statliga
byggnadsregleringen med den stela
bindningen av igångsättningstillstånden
till snäva tidsintervall på hösten, till den
årligen återkommande arbetslösheten
inom byggnadsfacket under januari—
april samt till att mycket av allt det,
som behöver utföras i orten och som
skulle kunna bli gjort, försenas samtidigt
som människor tvingas gå arbetslösa
eller bli förflyttade från sin hembygd.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för
socialdepartementet få rikta följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd att så länge
byggnadsregleringen finns kvar medverka
till liberalare och av årstiderna
mera obunden tillståndsgivning för
igångsättning av byggnadsföretag, där

detta kan bedömas medföra en jämnare
sysselsättning och därmed minskade
risker för förflyttning under tvång av
arbetskraft inom byggnadsbranschen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. kompensationen till
statsanställda för höjda folkpensionsavgifter Ordet

lämnades på begäran till

Herr NELANDER (fp), som yttrade:

Herr talman! Enligt riksdagsbeslut om
pensionsreglering för statsanställda
m. fl. skall till pensionsberättigade tjänstemän
utgå kompensation för höjda folkpensionsavgifter.
Kungl. Maj:t har senast
den 17 november 1961 utfärdat
kungörelse (nr 523) härom.

Förutsättning för utbetalande av denna
kompensation är att vederbörande
tjänsteman den 31 december innehar
anställning med tjänstepensionsrätt.
Kompensation för den förhöjda folkpensionsavgift,
som uttagits 1960, utbetalas
sålunda endast till den som var kvar i
tjänst den 31 december 1961. Den som
under året avgått med ålderspension —
t. o. m. så sent som den 1 december
1961 — får alltså ingen kompensation
vare sig för 1960 eller för de månader
han varit i tjänst under 1961.

Fastän det här rör sig om ganska
ringa belopp, kan det knappast anses
riktigt, att en tjänstehavare, som pensioneras
under året efter att kanske ha
ägnat två tredjedelar av sitt liv åt statlig
tjänst sålunda avtackas med att ifrågavarande
avgiftskompensation indrages.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om andra kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för civildepartementet
få framställa följande fråga:

Avser herr statsrådet att inom en
snar framtid låta verkställa översyn av
grunderna för utbetalande av kompensation
för förhöjd folkpensionsavgift

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Interpellation ang. det statliga stödet till Stockholms kapplöpningssällskap

för statsanställda med sikte på att ovan
nämnt missförhållande rättas till?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. det statliga stödet till
Stockholms kapplöpningssällskap

Ordet lämnades på begäran till

Herr LINDSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! Enligt uppgift i både
press och radio befinner sig Stockholms
kapplöpningssällskap, som står
som både ägare och brukare av den nya
galoppbanan i Täby, i stora ekonomiska
svårigheter. Underrättelserna härom
kom ingalunda oväntat för alla dem som
redan under banans fullbordande 1959
och 1960 iakttagit hur sällskapets nya
ledning alltmer fjärmat sig från sund
ekonomisk realism och gett sig hän åt
en mycket dåligt grundad optimism. När
nu inte ens skenet av soliditet kan uppehållas
kommer det inte som någon överraskning,
allra minst för de ledande
inom Galoppsportens centralförbund
som med bekymmer följt utvecklingen
och inte underlåtit att uttala varningar.
Centralförbundet har bl. a. till uppgift
att övervaka svensk galoppsports sunda
utveckling.

Kapplöpningssällskapets svårigheter
är i högsta grad självförvållade. Den
gamla välbelägna och därför väl besökta
Ulriksdalsbanan, där totalisatoromsättningarna
och följaktligen också totalisatorinkomsterna
var goda (minst lika
höga som på Täby) kunde ha brukats
både 1960 och 1961 och kanske
också 1962. Trots detta forcerades arbetet
med banan i Täby för att den
skulle kunna tas i bruk redan under
1960. Forceringen medförde i betydande
omfattning högst fördyrande övertidsarbete.
Härtill kom bl. a. en alltför
storslagen och därför alltför dyr läktaranläggning.
Medan den gamla styrelsen
för Kapplöpningssällskapet, som planerade
banan och påbörjade arbetet, kal -

kylerat att rörelsen skulle kunna bära
kostnaden för en läktare till ett pris av
cirka 2,5 miljoner kronor, slog den nya
styrelsen på stort och uppförde en läktare
till ett pris av mer än dubbelt detta
belopp.

Täbybanans anläggning har finansierats
med betydande banklån mot säkerhet
i anläggningen. När möjligheterna
att på denna väg få ytterligare pengar
uttömts, begärde och fick Kapplöpningssällskapet
1960 en statlig kreditgaranti
för ett lån på 3 miljoner kronor. Enligt
riksdagens beslut skulle lånet i överensstämmelse
med Kapplöpningssällskapets
lednings utfästelse vara till fullo
betalt före utgången av 1965. Om jag
inte är fel underrättad angav sällskapets
representanter, då garantien begärdes,
att lånet skulle amorteras med
600 000 kr. om året med början 1961.

Kapplöpningssällskapets ekonomiska
läge torde f. n. i stort sett vara: skulder
till banker mot säkerhet i anläggningen
ca 6,5 miljoner kronor, lån mot statlig
kreditgaranti 3 miljoner kronor och
ovanpå detta ytterligare skulder på ca
2 miljoner kronor. 1961 års verksamhet
har gått med förlust på cirka 200 000 kr.

Sällskapet är f. n. icke ens i stånd att
betala vissa skulder till svenska hästägare
och, vad värre är, icke heller
vissa skulder till galopporganisationer
i våra grannländer.

Då det försports att Kapplöpningssällskapet
söker ytterligare finansiellt stöd
hos statsmakterna, anhåller jag om andra
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få framställa följande frågor:

1) Har Kapplöpningssällskapet verkställt
någon amortering på 3 miljonerslånet
med statlig kreditgaranti?

2) Har herr statsrådet någon förhoppning
att Kapplöpningssällskapet med
nuvarande ledning och med den skuldbörda
som åvilar sällskapet skall kunna
före 1965 års utgång betala 3 miljonerslånet? 3)

Anser herr statsrådet att det skulle

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Interpellation ang. förbättring av bygdevägar och enskilda vägar

vara försvarligt att lämna Kapplöpningssällskapet
under nuvarande ledning nya
penningtillskott från statens sida för
fortsättande av verksamheten?

4) Anser herr statsrådet det över huvud
taget lämpligt att staten träder
mellan innan Kapplöpningssällskapet
först självt sanerat sin ställning på det
sätt lagen förutser i fall som det föreliggande? Denna

anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. förbättring av bygdevägar
och enskilda vägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr ELMWALL (ep), som yttrade:

Herr talman! Yåra vägar och deras
förbättring och underhåll är frågor av
väsentlig betydelse för samhället och
för individen. Vid planering och utbyggnad
av vägnätet under senare tid
har främst riksvägar och länsvägar tillgodosetts.
Övriga vägar, bygdevägar intagna
till allmänt underhåll, enskilda
vägar med statsbidrag, skogsbilvägar
och andra vägtyper med andra trafikuppgifter
än riks- och länsvägar har
fått stå tillbaka.

Anledningen har givetvis varit att
pengar och arbetskraft — under senare
år i varje fall — icke disponerats i större
utsträckning än att planerna för de
större vägarna kunnat fullföljas. Norrland
har till synes genom beredskapsarbeten
erhållit en del nya vägar i ödemarksbygden.

I årets statsverksproposition anges
flerårsplanen för byggande av riksvägar
upptaga ett belopp av 1 579 miljoner
kronor, länsvägar ett belopp av
1 097 miljoner kronor. Ödebygdsvägar
får 60 miljoner kronor. Storbroar erhåller
112 miljoner kronor och ofördelat
återstår ett belopp av 52 miljoner. Det
kan förmodas att stor del av dessa 52
miljoner kronor går till utjämning av

anslag. Dessa belopp avser åren 1961—
1965 och den sammanlagda summan är
2 miljarder 900 miljoner kronor, som
synes avsevärda belopp. Ändock anges
den med dessa medel företagna ombyggnaden
endast motsvara en fjärdedel
av behovet för riksvägarna, och för
länsvägarna är läget än mer ogynnsamt.

Departementschefen anför i statsverkspropositionen
(Bil. 8: Kommunikationsdepartementet,
sid. 43). »Vad
gäller angelägenhetsgraderingen av vägupprustningen
på landsbygden bör denna
i första hand inriktas på de delar av
vägnätet, som är av särskild vikt för
näringslivets transporter. I synnerhet
bör tillses att de delar av industrien och
näringslivet i övrigt, vilka nu och framdeles
måste helt lita till vägtransporter
för befordring av varor och förnödenheter,
får sina krav tillgodosedda.»

Propositionen upptar anslagsäskanden
med för vägbyggnadsarbeten budgetåret
1962/63

a) riksvägar 245 000 000 kronor

b) länsvägar 169 000 000 kronor

c) ödebygdsvägar 11 000 000 kronor

d) storbroar 15 000 000 kronor.

För vägunderhållet äskas 415 miljoner
kronor. För bidrag till underhåll av
enskilda vägar äskar departementschefen
25,5 miljoner kronor och i bidrag
till byggande av enskilda vägar äskas
14 miljoner kronor; i båda de sistnämnda
fallen en uppräkning med 1 miljon
kronor. Totalt sker en uppräkning med
140 miljoner kronor. Ökningen av anslaget
till de enskilda vägarna är givetvis
tacknämlig men långt ifrån tillräcklig.
När det gäller dessa enskilda vägar
satsar väghållarna betydande belopp;
detta även om vägen numera övergått
till att ha mer samhällelig karaktär.

En typ av vägar synes i stort vara
undantagna förbättringsarbeten. Detta
gäller s. k. bygdevägar. Bygdevägar har
ofta genomfartsvägs karaktär, och intagna
till allmänt underhåll får de del
av underhållsanslagen. Verkliga förbättringsarbeten
sker till synes ej annat än

Nr 7

Onsdagen den 14 februari 1962

Interpellation ang. förbättring av bygdevägar och enskilda vägar

i undantagsfall. Planenlig upprustning
förekommer ej. Bygdevägar har som
nämnts ofta karaktär av genomfartsväg
i den bemärkelsen att de är förbindelse
mellan länsväg och riksväg eller mellan
två sådana viktiga trafikleder av samma
grad. Bygdevägarnas främsta uppgift
är dock att vara uppsamlingsleder
för bygdens produktion. På dessa trafikleder
samlas och fraktas dagligen
produktionen av mjölk, slaktdjur,
spannmål och skogsprodukter till uppsamlingsplatserna.
Goda bygdevägar har
således en viktig uppgift att fylla i produktionen.
Bygdevägarna kan inordnas
under vad statsrådet anfört om angelägenhetsgradering.
Här nämnda transporter
är att hänföra till tung trafik.
Även för de människor, som trots allt
ännu finnes kvar i de från tätorterna
avlägsna bygderna, har dessa bygdevägar
stor betydelse i andra avseenden.
En snabb och säker förbindelseled till
sjukvård, skola, post, veterinär, bank,
kommunala institutioner o. s. v. är ur
trivselsynpunkt omistlig. Jag har tidigare
motionsvägen fört fram eif exempel
på sådan bygdeväg till diskussion.
Vägen Mellösa—Fjellskäfte är en typisk
bygdeväg. Genom den betydelse Harpsund
har som samlingspunkt vid överläggningar
och diskussioner i politiska
och ekonomiska frågor har denna väg
fått en nationell, man kan nästan säga
internationell, betydelse. Många andra
exempel kan anföras på svårtrafikerade
sörmlandsvägar som har bygdevägskaraktär.
Vägen från Husby gård över
Tuvekärr till Vadsbro har besvärliga
backar och kurvor som behöver saneras.
En annan sådan väg är vägen från
Tuna till Jälund över Hvltingeö. Vägen
över Forssa mot Flen är ett talande
exempel. Ett annat är vägen från Schiringe
upp mot Floda. Det är svårt att
föreställa sig att så besvärliga vägar
ännu finnes mitt i hjärtat av Sörmland.
Säkerligen kan liknande exempel anges
från andra län.

Sporadiskt vidtages åtgärder även på

dessa vägar. Som exempel härpå kan
anges vägen från rikssexan över Berga
säteri till vägen Strängnäs—Malmköping.
På denna väg företogs för ett par
år sedan vissa förbättringar, som dock
icke är tillräckliga.

Vad som här anförts är icke kritik
mot vederbörande läns myndigheter.
Förhållandena har varit sådana, som
anförts tidigare, att en hastigare utbyggnad
hittills icke bedömts möjlig.
Med den ökade medelstillgång för vägändamål
som erhålles genom ökad beskattning
av bensin samt den goda tillgång
till maskiner för vägbyggnader
som nu anges föreligga bör förhållandet
kunna bli ett annat. Upprustningen
av bygdevägar bör, om arbetet förlägges
till lämplig årstid, kunna erhålla
manuell arbetskraft från mindre jordbruk
och familjejordbruk. Många brukare
av sådana gårdar är numera tvingade
att ersätta sjunkande inkomster på
jordbruket genom att periodvis söka annat
arbete. En sammanställning över in -komstutvecklingen på grundval av den
jordbruksekonomiska utredningen anger
alt så är förhållandet särskilt i
Svealand. Skogsarbetet — huggning och
körning — förlorar även till synes i betydelse
för dessa jordbruk. Även med
den relativt hastiga takt vari sammanläggning
av jordbruk sker måste dock
en lång tidsperiod antagas förflyta innan
inkomstutvecklingen i större utsträckning
får en gynnsammare inriktning
genom rationalisering.

Beträffande här avsedda vägar bör
enligt min uppfattning en inventering
kunna ske länsvis. Resultatet av en sådan
inventering — där angelägenhetsgrad
är angiven och motiverad — kan
sedan sammanföras av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
och plan, långtidsplan,
upprättas. Därvid bör i första
hand ansträngningarna inriktas på att
avjämna svåra backar, räta svåra kurvor,
utlägga riskfria mötesplatser för
den tunga trafiken och förstärka vägkanterna
och utföra erforderlig bredd -

Onsdagen den 14 februari 1962

Nr 7

Interpellation ang. s. k. riksmästerskap för interner vid ungdomsvårdsskolorna

ning. Grundförhållanden bör vidare beaktas.

Med stöd av vad här anförts anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
ställa följande frågor:

Anser statsrådet nuvarande statsfinansiella
och arbetsmarknadspolitiska
läge sådant, att ökade åtgärder kan vidtagas
till förbättring av bygdevägar samt
enskilda vägar av den karaktär att de
erhåller statsbidrag till underhållet?

Kan statsrådet i så fall förorda en
länsvis genomförd inventering och en
på grundval av denna för hela landet
upprättad plan som medför ökade årliga
förbättringsarbeten i varje län?

Anser statsrådet att här angivna arbeten
kan planeras och utföras vid tidpunkt
på året som medger att mindre
jordbrukare och familjejordbrukare erhåller
sysselsättning och därmed möjlighet
till ökade inkomster?

Anser statsrådet att under dessa förutsättningar
samma synpunkter beträffande
kostnaden kan läggas på dessa
arbeten som på vägbyggnad vid beredskapsarbeten? Denna

anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. s. k. riksmästerskap
för interner vid ungdomsvårdsskolorna

Ordet lämnades på begäran till

Herr NORDGREN (h), som yttrade:

Herr talman! Av en aftontidning för
i dag framgår att internerna vid landets
ungdomsvårdsskolor för närvarande
har s. k. riksmästerskap utanför Fagersta.
Under resa till Fagersta har två interner
rymt från tåget. När rymningen
upptäcktes hade tre bilstölder rapporterats.

Med stöd av ovanstående liemställes
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet uppmärksammat
de s. k. riksmästerskap för internerna
vid landets ungdomsvårdsskolor
som för närvarande pågår och att tillsynen
av internerna under resa till tävlingsplatsen
varit bristfällig?

2. Anser herr statsrådet att anordnandet
av dylika s. k. riksmästerskap för
internerna vid ungdomsvårdsskolorna
är en lämplig åtgärd?

3. Ämnar herr statsrådet vidtaga några
åtgärder med anledning av det inträffade? Denna

anhållan bordlädes.

§ 23

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
54, till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts framställningar rörande utbildning
av gymnasieingenjörer till lärare
vid tekniska läroverk.

§ 24

Anmäldes en till herr förste vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion, nr 659, av herr Larsson i Norderön
m. fl., i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 42, angående bidrag
till restaurering av Uppsala domkyrka
m. m.

Denna motion bordlädes.

§ 25

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.01.

In fidem

Sune K. Johansson