Nr 6 FÖRSTA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:6)

RIKSDAGENS

•v"*.''-.''

PROTOKOLL

Nr 6 FÖRSTA KAMMAREN 1969

11—14 februari

Debatter m. m.

Tisdagen den 11 februari Sid.

Meddelande ang. enkel fråga av herr Lindblad (fp) ang. verkningarna
av varmvattenutsläpp från kärnkraftverk .............. 4

Onsdagen den 12 februari

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag
m. m.......... 5

Grundlagsändring beträffande upphävande av postmedlens egenskap
av bevillning ........................................ 26

Granskning av riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning...... 29

Torsdagen den 13 februari

Svar på enkla frågor:

av herr Strandberg (m) ang. mottagningsmöjligheterna i Norr -

botten för TV:s program 2.............................. 33

av herr Werner (vpk) ang. bedömningen av arbetsförmåga vid
ersättning från den allmänna försäkringen .............. 34

1 Första kammarens protokoll 1969. Nr 6

Nr 6

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 12 februari Sid.

Konstitutionsutskottets memorial nr 1, ang. vilande förslag till
ändringar i grundlagarna, innebärande övergång till enkammarriksdag
m. m......................................... 5

— nr 2, ang. ett vilande förslag till grundlagsändring, avseende

upphävande av postmedlens egenskap av bevillning, m. m. .. 26

— nr 3, ang. vissa vilande förslag till ändringar i grundlagarna .. 28

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna för kungl. hov- och
slottsstaterna ............................................ 28

— nr 12, ang. utgifterna inom civildepartementets verksamhetsområde
................................................ 28

-—- nr 14, ang. anslag till oförutsedda utgifter.................. 28

— nr 15, ang. för flera huvudtitlar gemensamma frågor........ 28

— nr 16, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster

................................................ 28

— nr 17, ang. stat för statens allmänna fastighetsfond.......... 28

— nr 18, ang. beredskapsstat för försvarsväsendet ............ 28

Bankoutskottets memorial nr 1, ang. fullmäktiges i riksbanken avgivna
berättelse.......................................... 29

— nr 2, ang. fullmäktiges i riksgäldskontoret avlämnade berättelse
.................................................... 29

— utlåtande nr 3, ang. granskning av riksdagsbibliotekets styrelse
och förvaltning........................................ 29

— nr 4, ang. granskning av riksdagens lönedelegations verksamhet
under år 1968 ........................................ 29

Första lagutskottets utlåtande nr 1, ang. granskning av riksdagens
ombudsmäns ämbetsförvaltning ................. 29

Tisdagen den 11 februari 1969

Nr 6

Tisdagen den 11 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 31
nästlidne januari.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden
den 12/2 (på eftermiddagen)—den
14/2 1969 för deltagande i OECD:s ministermöte
i Paris.

Stockholm den 11 februari 1969.

Gunnar Lange

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till riksdagens förordnanden: nr

50, för herr Lars Thorsten Larsson
att vara ledamot i styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor;

nr 51, för herr Eskil Göran Daniel
Tistad att vara ledamot i styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor;

nr 52, för herr John Erik Eriksson
att vara styrelsesuppleant i riksdagens
förvaltningskontor; och

nr 53, för herr Stig Kjell Olof (Ola)
Ullsten att vara styrelsesuppleant i
riksdagens förvaltningskontor.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 54,
till Konungen angående val av en suppleant
i styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond,

1-j- Första kammarens protokoll 1969. Nr

dels ock till riksdagens förordnande,
nr 55, för Kurt Allan Ingemar Mundebo
att vara suppleant i styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 902—906.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 1—3,
statsutskottets utlåtanden nr 1, 12 och
14—18, bankoutskottets memorial nr 1
och 2 samt utlåtanden nr 3 och 4 ävensom
första lagutskottets utlåtande nr 1.

Anmäldes och bordlädes följande motioner: nr

907, av herr Björk m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 5,
med förslag till lag om telefonavlyssning
vid förundersökning angående
grovt narkotikabrott m. in.;

nr 908, av fru Segerstedt Wiberg
m. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 5, med förslag till lag om
telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott m. m.;

nr 909, av herr Jacobsson, Gösta,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj ds proposition
nr 11, angående anslag till
teckning av aktier i AB Gullhögens
Bruk;

nr 910, av herr Johansson, Knut, och
herr Högström, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition nr 11, angående anslag
till teckning av aktier i AB Gullhögens
Bruk;

nr 911, av herrar Skärman och Skagerlund,
i anledning av Kungl. Maj ds
proposition nr 11, angående anslag till
teckning av aktier i AB Gullhögens
Bruk;

Nr 6

Tisdagen den 11 februari 1969

Meddelande ang. enkel fråga

nr 912, av herr Nilsson, Ferdinand,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 12, med förslag till lag om
ändring i lagen den 20 mars 1964 (nr
163) om införande av brottsbalken;

nr 913, av herr Bengtson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 13, med förslag till lag om ändring
i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968
(nr 64), m. m.; och
nr 914, av herr Virgin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
nr 13, med förslag till lag om ändring
i narkotikastrafflagen den 8 mars 1968
(nr 64), m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla

fråga denna dag framställts av herr
Lindblad (fp) till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet:

»Kan Herr Statsrådet ange hur snart
undersökningsresultat kan väntas beträffande
marinbiologiska och andra
verkningar i rent respektive förorenat
vatten vid varmvattenutsläpp från kärnkraftverk?» -

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.03.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

Onsdagen den 12 februari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 4 innevarande
månad.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 907 och 908 till lagutskott
samt

motionen nr 909 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 910
hänvisades densamma, såvitt den avsåge
anslag till teckning av aktier i AB
Gullhögens Bruk, till statsutskottet och
i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 911 till statsutskottet
och

motionerna nr 912—914 till lagutskott.

Grundlagsändringar beträffande övergång
till enkammarriksdag in. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 1, med uppgift på vilande
förslag till ändringar i grundlagarna,
innebärande övergång till enkammarriksdag
in. in.

I detta memorial hade konstitutionsutskottet
för riksdagens slutliga ställningstagande
anmält det vid 1968 års
riksdag som vilande antagna förslaget
till ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen, innebärande övergång
till enkammarriksdag m. m. Utskottet
hade hänvisat till sitt betänkande
nr 20 samt propositionerna nr 27
och nr 92 vid 1968 års riksdag.

Herr VIRGIN (m):

Herr talman! Första kammaren står
nu inför det beslut som skall ge den
vilande författningsr ef ormen slutgiltig
verkan. Det gäller en reform som bl. a.
innebär att tvåkammarsystemet avskaffas
och därmed att denna kammare upphör
att existera i sin hittillsvarande
form. Beslutet berör på lika sätt medkammaren
men har ofta kommit att betraktas
och beskrivas som ett avskaffande
av första kammaren. En sådan
beskrivning är kanske också naturlig
eftersom den nya folkrepresentationen
berövas just de särdrag som har utmärkt
första kammaren.

Det är egentligen märkligt att den
nu aktuella författningsreformen har
väckt så litet uppmärksamhet och så
svagt intresse inom svenska folket. Inga
demonstrerande studenter, inga uppfordrande
affischer, inga hetsiga brandtal
inför engagerade åhörarskaror, inga
upplopp och oroligheter har tvingat
fram reformen. Skillnaden mot den
upprörda tiden före 1866, när den här
riksdagen kom till, är slående. Man vill
faktiskt fråga sig: Vad beror denna
skillnad på? Är reformen nu inte lika
angelägen? Är den kanske rent av onödig?
Låt oss hoppas att förklaringen är
den, att reformen är så väl anpassad i
tiden att nackdelarna med det som nu
skall bort ännu inte har hunnit bli allmänt
uppenbara.

Den enighet som har uppnåtts kring
författningsreformen får däremot icke
tolkas så, att tvåkammarsystemet bara
kunnat redovisa negativa resultat. Så
är det verkligen inte. Tvåkammarriksdagen
har tvärtom mycket väl tjänat
vårt land under den tid som det nuvarande
systemet har varit i kraft, dvs.
ett sekel, som har kännetecknats av

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. in.

större brytningar och omvandlingar än
kanske någon annan epok i Sveriges
historia.

Representationsreformen 1866 växte
fram ur meningsmotsättningar och diskussioner
som med olika intensitet
hade präglat hela tidsperioden alltifrån
författningsrevisionen 1809. Ståndsriksdagen
hade överlevt sig själv. Den kunde
inte tillfredsställande fylla de funktioner
som krävdes av en riksrepresentation
under de nya samhällsförhållanden
som snabbt höll på att utvecklas i
vårt land.

Det var naturligt att ståndsriksdagen
skulle ersättas av ett tvåkammarsystem.
Ett sådant kunde häst tillgodose den
maktdelning som var ett önskvärt, för
att inte säga självklart, element i den
tidens författningsdiskussioner. De två
kamrarna skulle därför vara helt likställda.
Systemet skulle vidare utgöra
en garanti för kontinuiteten i politiken.

I den promemoria där författningsreformens
genomförare, Louis De Geer,
för konung Karl XV utvecklar de huvudlinjer
som borde följas vid reformens
fullgörande skrev han bl. a. följande:
»Ett tvåkammarsystem torde

-----vara lämpligast för att förekomma
ensidiga och förhastade beslut,
men båda kamrarna bör utgå från folket
i dess helhet och ej från så beskaffade
valkorporationer, att den ena representerar
det högre och den andra
det lägre i samhället, varigenom utbrott
av samhällets farligaste inre strid framkallas.
» Den karaktärsskillnad som
skulle finnas mellan kamrarna skulle
åstadkommas genom indirekta val till
den ena, dvs. första, kammaren och
förstärkas av restriktiva valbarhetsvillkor.

Den av De Geer genomförda reformen
var inte en demokratisk reform. Detta
var naturligt. Det existerade knappast
någon demokratisk opinion vid denna
tidpunkt. Det skulle emellertid snart
bli annorlunda. Rösträttsfrågorna växte
fram och intog en dominerande plats i
den politiska debatten. I Sverige liksom

i västerlandet i övrigt blev under slutet
av 1800-talet och under början av detta
århundrade kravet allt starkare från
nya medborgargrupper att få delta i
politiken.

I viss mån ägde en automatisk demokratisering
rum i fråga om andra kammaren
i och med att den ekonomiska
utvecklingen förde allt flera upp till
den inkomst som krävdes för rösträtt.
Det har bedömts att år 1908 ungefär
60 procent av de manliga invånarna
över 21 år hade rösträtt.

I fråga om första kammaren lade valbarhetsvillkoren
hinder i vägen för en
motsvarande automatisk demokratisering.
Följden blev de allt starkare motsättningar
som kring sekelskiftet satte
sin prägel på förhållandena mellan
kamrarna och som i huvudsak måste
tillskrivas kamrarnas ökande skillnader
i fråga om sammansättning.

Det var därför naturligt att första
kammarens ställning kom att bli en central
fråga i samband med rösträttsdiskussionerna.
På vänsterhåll ville man
främst försvaga kammarens inflytande,
medan man på högerhåll ville bevara
första kammarens likaberättigade ställning
men var villig att medverka till
en demokratisering.

Det blev högern förunnat att under
ledning av statsminister Arvid Lindman
genomföra den första stora rösträttsreformen
1907—1909. Författningsrevisionen
innebar en kompromiss.
Motsättningarna mellan kamrarna försvagades
men bestod alltjämt. Först i
och med 1918—1921 års författningsreform
skedde en väsentlig utjämning
mellan kamrarna. Därefter har inte några
mera framträdande skillnader i de
båda kamrarnas partipolitiska sammansättning
förelegat — i vart fall inte i
annan mån än vad som betingas av att
det indirekta valsättet oundvikligen leder
till överrepresentation för det
största partiet.

Bestämmelserna om särskilda valbarhetsvillkor
för första kammaren borttogs
1933. Då försvann den sista spär -

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. in.

ren för en demokratisering, och det
enda som därefter särskilt kännetecknade
första kammaren blev det indirekta
valsättet, den längre mandatperioden
och den successiva förnyelsen —
allt faktorer som i modern författningsdebatt
i regel har betecknats som nackdelar.

Fanns det då och finns det då inga
fördelar kvar hos tvåkammarsystemet,
fördelar som det kan vara angeläget att
peka på och tacksamt anteckna den dag
då beslut skall fattas om att systemet
slutgiltigt skall avskaffas? Jo, det finns
det verkligen. De brukar främst anges
i tre punkter.

För det första är dubbelbehandlingen
av ärendena en tillgång. Den har förhindrat
förhastade beslut, den har varit
en garanti för att framlagda förslag blivit
omsorgsfullt prövade.

För det andra har tvåkammarsystemet
haft betydelse genom att första
kammaren utgjort en garanti för kontinuiteten
då valen till andra kammaren
givit utslag som berott på en tillfällig
opinionssvängning. Värdet av denna
kontinuitet kan naturligtvis ifrågasättas
och har varit en av de stora tvistefrågorna
under 1950- och 1960-talens författningsdebatter.
Men kammarens funktion
i det avseendet är ovedersäglig.

För det tredje har det indirekta valsättet
i första kammaren gjort det möjligt
att i riksdagen placera för det politiska
arbetet värdefulla personer som
inte varit villiga att kandidera till en
direktvald kammare. Frånvaron av bostadsband
har underlättat inval av s. k.
rikskandidater.

Ett visst mått på tvåkammarsystemets
reella betydelse kan kanske erhållas vid
studium av omfattningen och vikten av
de frågor i vilka kamrarna har fattat
skiljaktiga beslut. Sådana beslut var
ganska vanliga före 1921 års författningsreform.
De blev därefter sällsyntare
och minskade ytterligare från och
med år 1937. Självfallei sammanhänger
detta till stor del med de parlamentariska
förhållandena.

Vid en innehållsanalys av de frågor,
som föranlett skiljaktiga beslut och gemensamma
omröstningar, kan konstateras
att många frågor helt saknat partipolitisk
betoning. Statsvetaren docent
Olle Nyman påpekar, att »kamrarna
trots en fortgående utjämning av karaktärsskillnaderna
kommit till olika bedömning
av skilda sakfrågor, oberoende
av partisammansättningen. Den
dubbla behandlingen av ärendena genom
att två skilda församlingar tar
ställning till dem måste anses erbjuda
ett visst skydd mot förhastade, otillräckligt
övervägda beslut, även om de
båda församlingarna visar långtgående
likhet både i fråga om sammansättning
och allmänt synsätt».

Vid ärendenas beredning inom riksdagens
utskott har första kammaren
samma antal utskottsplatser och sålunda
samma inflytande trots lägre antal
kammarledamöter. Den kan därigenom
sägas få kompensation för det numerära
underläget vid gemensamma omröstningar.

Under perioden 1922 till 1965, som
särskilt har undersökts, har första kammarens
ledamöter i utskotten inte representerat
någon längre riksdagstradition
än andrakammarledamöterna —
undersökningen har faktiskt visat motsatsen
— men första kammaren har ändock
väl förmått hävda sig i utskottsarbetet.
Detta framgår också av att utskottsordförandeposterna
företrädesvis
rekryterats från första kammaren under
hela den undersökta perioden. Jag
vill erinra om några framträdande
namn: Rickard Sandler i utrikesutskottet,
C. A. Reuterskiöld i konstitutionsutskottet,
Kvarnzelius och J. B. Johansson
i statsutskottet, Johan Nilsson i bevillningsutskottet,
K. G. Westman i andra
lagutskottet. Men det finns många
andra.

Förstakammarledamöternas längre
mandatperiod och mindre beroende av
stora väljarskaror borde rimligen ha
lett till er. större känsla av oberoende
i det politiska arbetet. Det har dock inte

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

gått att få ovedersägliga belägg för att
så regelmässigt varit fallet. Klara skillnader
mellan kamrarna i det här avseendet
kunde dock konstateras under
andra världskriget. Första kammaren
var då i högre grad än den andra ett
forum för en fri kritik av samlingsregeringen
och de olika partiledningarna.

Vad så gäller frågan om första kammarens
sammansättning från personalkvalitativ
synpunkt är det självfallet
omöjligt att göra en objektiv bedömning
och jämförelse med andra kammaren.
Man får nöja sig med att fastslå
att många i formellt hänseende högt
kvalificerade personer tillförts politiken
genom första kammaren, även om
detta inslag varit mindre framträdande
under den demokratiska tiden än under
kammarens tidigare tillvaro. Riksltandidaternas
antal har successivt minskat,
medan förstakammarledamöter med
kommunalpolitisk erfarenhet har ökat.
Det skall dock observeras att andelen
kommunalpolitiker under hela tiden varit
högre i andra kammaren än i första,
vilket kanske förvånar med tanke på
valsättet till första kammaren och vilket,
tycker jag, ger valkorporationerna
ett gott betyg.

Vad slutligen beträffar atmosfären i
denna kammare är den, som de ärade
kamraterna väl vet, lugnare, sakligare,
mindre demagogisk, generösare och
vänligare — kanske också litet ointressantare
— än medkammarens. I jämförelse
med i andra kammaren har debatterna
i sakfrågor genomgående fått
ett betydligt större utrymme än de allmänna
debatterna. Vi som har haft förmånen
att utöva vår politiska verksamhet
här har lärt oss att uppskatta kammarens
egenskaper, och vi är stolta
över de särdrag som den genom skiftande
tider har lyckats bevara.

Det är alltså av den statsvetenskapliga
forskningen klart belagt vad vi alla
väl har haft på känn, nämligen att tvåkammarsystemet
har haft och har positiva
element och att första kammaren
ännu i dag fyller en värdefull funktion.

Ärendenas dubbelbehandling har, helt
i enlighet med De Geers avsikter, givit
en garanti mot förhastade och dåligt
underbyggda beslut. De olika valmetoderna
har givit det politiska arbetet en
mera allsidig förankring.

Och likväl måste systemet försvinna.
Det går inte att i längden förena med
parlamentarismen, som har blivit ett
självklart inslag i vårt demokratiska
betraktelsesätt, det system där regeringen
måste bygga på och vidmakthålla
riksdagens förtroende.

Tvåkammarsystemet har visat sig
kunna ge möjlighet till fortsatt regeringsinnehav
åt ett parti som förlorat
majoriteten inom väljarkåren. Det har
alltså hindrat klara utslag i direkta val
att leda till regeringsskifte. Väljaren
kan inte känna sig helt suverän på valdagen.
Allt detta är effekter som var
avsedda i författningen men som för
modernt demokratiskt betraktelsesätt
inte längre känns godtagbara.

Den parlamentariska principen har
successivt vunnit fotfäste i den allmänna
opinionen. Gradvis har också institutionella
förändringar skett för att underlätta
dess tillämpning. Jag vill erinra
om några av de betydelsefullaste.
Statsrådsberedningen som tillkom 1816
gav konseljens ledamöter en större möjlighet
till samordning än tidigare. Departementalreformen
1840 gav förutsättningar
för att förvandla statsrådskonseljen
till en ministär. Omvandlingen
av ståndsriksdagen till tvåkammarriksdag
innebar att förutsättningar skapades
för ett successivt ökande inflytande
från riksdagens sida. År 1876 infördes
statsministerämbetet, som också
formellt gav regeringen en ledare. Rösträttsreformerna
kom att understryka
kravet på att regeringen skulle äga riksdagens
förtroende, en princip som knäsattes
under tiden 1905—1917 och som
sedan dess inte har ifrågasatts.

Tvåkammarsystemet måste alltså försvinna.
Första kammarens verksamhet
måste upphöra. Men vi fattar inte beslutet
härom med lätt hjärta. Vi känner

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

och är stolta över de värden som första
kammaren har tillfört den svenska politiken
och därigenom hela det svenska
samhället.

När redovisning en gång skall lämnas
för denna kammares insatser skall
man finna omätliga fonder av tankar
och känslor, förhoppningar och önskningar.
Det är förslag och yrkanden,
det är argument och kritik, som har
sammanvävts till ett brokigt mönster,
men med ett inslag, som ständigt har
följt väven: en gemensam strävan att
verka för svenska folkets bästa.

Ibland har denna strävan blivit till
en lidelse, som har gripit och engagerat
kammaren, ibland har den knappast varit
märkbar. Men den har alltid funnits
där. Den har alltid varit en beståndsdel
i den politik som fått sin slutliga formulering
i denna kammares debatter.

Om jag får tillåta mig att uttala en
förhoppning inför den förändring av
vår folkrepresentation som nu inledes
så skulle jag uttrycka önskemålet att
den nya riksdagen måtte i sig kunna
uppta något av de värdefulla traditioner
som har utbildats under denna
kammares hundraåriga tillvaro.

Herr talman! Det är med respekt och
vördnad för första kammaren, för dess
insatser i det förflutna och i modern
tid, för dess talmän och andra framstående
ledamöter som jag nu för moderata
samlingspartiets förstakammargrupp
ber att få yrka på beslut i enlighet
med konstitutionsutskottets memorial
nr 1.

I detta anförande instämde herrar
Lidgard, Hernelius, Hiibinette, Schött,
Ebbe Ohlsson, Brundin och Vilhelm
Erik Carlsson, fröken Stenberg, herrar
Blomquist, Sveningsson, Kaijser och
Eskilsson, fröken Lundbeck samt herrar
Ingvar Andersson och Wallmark
(samtliga m).

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Jag tror att ingen kan
bestrida att herr Virgin har rätt när

han säger att första kammaren har haft
stor betydelse i det svenska parlamentariska
livet, det svenska politiska livet
vill jag snarast tillägga, om man ser det
hela i historiskt perspektiv. Men min
avsikt är inte här att göra någon historisk
analys eller någon betygsättning,
utan att rikta uppmärksamheten något
framåt.

Först vill jag dock göra ytterligare
en kommentar med anledning av vad
herr Virgin anförde.

Han påpekade att det rådde en verklig
skillnad i fråga om folkstämning —•
jag förmodar att han tänkte på den
fridfulla blick som första kammaren nu
verkligen utgör jämfört med förhållandena
1866, då regeringen fruktade att
det skulle bli uppror på Stockholms gator
och fick dra hit trupper. Vi kan
också jämföra med den stora reformen
1809, då Sverige befann sig i krig och
vi hade en enväldig kung. Vi kan också
jämföra med 1918—1919, då det endast
var möjligt att få igenom en demokratisering
i eldskenet från oroshärdarna
ute i det krigshärjade Europa.

Läget är nu helt annat. Det är med
tillfredsställelse, herr talman, som vi
från vår sida noterar att det ändå finns
förutsättningar att fatta ett beslut om
en reformering av riksdagen. Vi har
möjlighet att göra detta utan att uppleva
de orosstämningar och de svallvågor
som funnits vid tidigare tillfällen,
och detta är från våra utgångspunkter
mycket glädjande.

När vi blickar framåt — och jag har
begärt ordet för att säga några ord om
nödvändigheten av fortsatta reformer

— måste detta ske mot bakgrunden av
medvetandet om att demokratin alltid
behöver förbättras. Det demokratiska
systemet är precis som en organism

— om den inte förändras, visar det sig
att den inte är vid liv. Den måste ha
möjlighet att förnya sig själv, oavsett
hur små eller stora påfrestningarna än
är. Mot den bakgrunden hälsar vi från
folkpartiets sida med tillfredsställelse
att det i dag finns möjlighet att fatta be -

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

slut om en reformering av riksdagen.
Det är farligt att tro att vi skulle vara
färdiga i och med detta, och ingen menar
att vi är det. Men det kan kanske
vara skäl att erinra om att reformarbetet
måste fortgå, bl. a. mot bakgrunden
av att det finns enstaka högröstade
människor även i detta land som hävdar
att utomparlamentariska krafter bör
träda till och att över huvud taget en
sådan institution som riksdagen är något
förlegad.

Det finns verkligen skäl för oss att
slå fast att utomparlamentariska krafter
aldrig kan garantera det som en
folkrepresentation är avsedd att göra,
nämligen att se till att folkmajoritetens
vilja blir genomförd under tillbörligt
beaktande av minoritetens villkor.
Utomparlamentariska krafter kan aldrig
åstadkomma detta.

Men en folkrepresentation, en riksdag,
kan inte heller åstadkomma detta,
om den inte står i ständigt levande kontakt
med folkmeningen. Det är därför
tillfredsställande att vi i dag har möjlighet
att ta ett betydelsefullt steg i rätt
riktning. Vi har dock en rad problem
framför oss, som vi alla är medvetna
om.

Ett problem, herr talman, är givetvis
något som riksdagen själv har ställt till
med, nämligen att den nya kammaren
skall bli så stor som det nu är fråga
om. Där krävs en smidighet i fråga om
arbetsformerna och en anpassning till
nya förhållanden, som vi för vår del
hoppas att den nya riksdagen skall
visa sig mäktig.

Men det räcker inte bara med detta.
Jag tror t. ex. att det valsystem som
skall tillämpas missar en betydelsefull
punkt när det gäller att vitalisera demokratin.
Det innehåller ju icke något
ökat inslag av personval. Det är min
bestämda uppfattning att vi i framtiden
måste få bättre förbindelser mellan väljare
och valda, och det kan vi få i ett
personvalssystem, även med proportionella
val.

En annan punkt som det finns an -

ledning att peka på i dagens läge är
folkomröstningsinstitutet, som jag tycker
att man återigen måste se på utifrån
frågeställningen huruvida det kan bidra
till att ge folket inte bara en känsla av
utan också eu ökad möjlighet att påverka
viktiga samhällsbeslut.

En helt annan fråga, som fortfarande
inte är löst i Sverige, ehuru den är löst
i en rad andra länder och på det internationella
planet, är att vi inte i grundlag
skyddat de medborgerliga fri- och
rättigheterna. En grundlagsfästning av
dessa fri- och rättigheter kan visserligen
aldrig vara en hundraprocentig garanti
för att de inte skall trampas på.
Vi vet dock att de i orossituationer i
vissa länder har spelat en utomordentligt
stor roll för att verkligen klargöra
vad t. ex. en främmande inkräktare
kan göra och inte kan göra. Vi kan bara
ta exemplet från Norge, där man, trots
att man inte hade någon »fri- och rättighetskatalog»,
ändå uppfattade sin
grundlag som ett levande uttryck för
vad det norska folket menade med demokrati.
Jag tror att det är nödvändigt
att den fortsatta reformeringen, som vi
hoppas att grundlagberedningen inte
skall dröja allt för länge med att presentera
förslag till, skall inrymma också
en grundlagsfästning av de medborgerliga
fri- och rättigheterna.

Herr talman! Jag skulle kunna fortsätta
den här uppräkningen med en rad
väsentliga reformer, som måste lagfästas
för att demokratin i Sverige verkligen
skall vara levande, men jag skall
inte göra det. Från vår sida har vi haft
behov av att i dag markera att det beslut
som nu skall fattas innebär ett
steg, men att det är nödvändigt att gå
vidare.

Det är ett viktigt beslut vi skall fatta
i dag, och det är alldeles riktigt att det
berör första kammaren på ett särskilt
sätt. Under tidigare år ansågs det att
en del tveksamma första kammarledamöter
skulle kunna övertygas med argumentet
att det är båda kamrarna som
skall avskaffas. Som herr Virgin påpe -

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

kade, är detta ett försök att vilseleda,
och ingen i denna kammare låter sig
vilseledas av en sådan argumentering.
Det är grunden för första kammaren
som vi skall besluta om att avskaffa
i och med utgången av 1970. Det kommer
att finnas svaga sidor även i den
reform som nu skall beslutas. Det gäller
att ständigt vara vaken för de nya
situationer som demokratin i vårt land
kommer att försättas i och att ständigt
vara medveten om att det beslut som
vi fattar om en liten stund bara är ett
steg på vägen. Det är mot den bakgrunden,
herr talman, som jag yrkar
bifall till antagande av konstitutionsutskottets
memorial.

I herr Dahléns yttrande instämde
herrar Axel Andersson, Eric Peterson
och Nyman, fru Hamrin-Thorell, herrar
Österdahl, Wirtén, Åkesson och
Skärman, fru Segerstedt Wiberg samt
herrar Richardson, Axelson, Lindblad,
Skagerlund, Nils Persson och Lundström
(samtliga fp).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! En grundlagsreform är
alltid betydelsefull. Grundlagarna är
det fundamentala i vårt statsskick, och
vilken förändring som än sker tar alla
förberedelser i regel lång tid. Den författningsreform,
som i dag kommer att
beslutas, har förberetts under ett stort
antal år. Jag vill citera en aktad och
ärad ledamot av denna kammare, nämligen
Rickard Sandler, författningsutredningens
ordförande, som vid ett tillfälle
betonade att det gäller att skapa
en helt ny ordning för riksdagen och
att avskaffa de båda nuvarande kamrarna.

Man kan erinra om att det är många
och betydelsefulla beslut som fattats
med den arbetsform riksdagen nu haft
under åtskilliga år. Framför allt har det
nära nog varit en revolution på socialpolitikens
område, men även inom
många andra områden.

Ett stort antal länder i världen före 2f

Första kammarens protokoll 1D6D. Nr e

drar fortfarande att behålla systemet
med två kamrar. Därför kan man inte
vara alltför säker i sin bedömning om
vilken arbetsform som är den bästa. Det
kan inte bestridas att friheten från bostadsband
och de indirekta valen har
gett möjligheter att tillföra första kammaren
åtskilliga personer som, såsom
herr Virgin sade, varit till stor nytta
för svensk riksdag och svenskt statsskick.
Den kontinuitet som har funnits
genom att första kammarens ledamöter
valts för åttaårsperioder — det har varit
en alltför lång tid — har varit ett
uttryck för grundlagsstiftarnas uppfattning
att det gällde att förhindra förhastade
och oöverlagda beslut.

Den första formen av folkligt inflytande
var förmodligen tingen. Från

tingen gick antagligen utvecklingen
fram till ett enkammarsystem. Därefter
kom väl tvåkammarsystemet, som då
ansågs vara ett mer kvalificerat och
avancerat parlamentariskt system. Nu
står vi inför en återgång till ett enkammarsystem.
Det har varit mycket långa
överläggningar innan vi kommit fram
till den kompromiss som nu skall beslutas,
och jag vill inte sia om framtiden.
Vad det nya kommer att inne bära

får vi se så småningom. Det är en
förhoppning att det kommer att fungera
på ett tillfredsställande sätt.

Jag vill emellertid betona, herr talman,
att detta beslut inte innebär någon
förändring i vårt demokratiska styrelseskick.
Det väsentliga är inte om
riksdagen arbetar i en eller två kamrar,
utan det väsentliga är att svenska
folkets vilja kommer till uttryck i den
riksdag vi har. Det gäller att alltid slå
vakt om frihet och demokrati. Även
om attackerna varit små, måste man
ständigt arbeta på att förnya och förbättra
vår demokrati. Med denna förutsättning
vill jag icke sia om framtiden,
men väl konstatera att vi icke
förändrat vårt demokratiska styrelseskick
i det avseendet att det är svenska
folket söm bestämmer hur vårt land
skall stvras.

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

Herr talman! Med detta ber jag att
få ansluta mig till bifallsyrkandet.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep):

Herr talman! Jag lyssnade med stort
intresse till herr Virgins anförande
nyss, och jag är honom tacksam för den
samlade översikt som han gav över
första kammarens liv och insatser under
dess 100-åriga tillvaro. Det är ytterst
värdefullt att detta material kommer
att finnas i kammarens protokoll
från dagens sammanträde.

En debatt i dag om författningsfrågan
är inte önskvärd och fyller inte
något som helst behov. Jag tänker inte
heller ta upp någon debatt utan vill endast
göra en kort personlig deklaration
med hänsyn till att jag från ett annat
utgångsläge följt denna frågas behandling
under en följd av år. Situationen
är emellertid låst. Fjolårets beslut kommer,
såsom vi har förstått och såsom
alla har väntat, att bekräftas i dag.

Det är för mig ingen lätt eller tacksam
uppgift — och dock en självpåtagen
sådan — att inför framtiden till
dagens protokoll lämna bevis för att
det under reformens förbehandling
ingen gång har förelegat någon fullständig
enighet. Det har aldrig existerat
någon sådan enighet. Ändå har man
sökt göra gällande detta. Det förutsattes
nämligen tidigare under reformens förberedande
att det skulle föreligga fullständig
enighet från de fyra demokratiska
partierna. Detta skulle vara en
förutsättning för reformens genomförande.

Jag skall inte gå in på hur ärendet
har behandlats i någon instans annat
än där det föreligger offentligt material.
Jag vill då erinra om att vid omröstningen
i fjol röstade cirka 50 procent
av den partigrupp som jag företräder
på sådant sätt att man röstade emot
reformen. Då hade ändock ett intensivt
arbete nedlagts på att söka förmå många
att ändra uppfattning, eftersom majori -

teten i gruppen tidigare varit starkt
emot reformen. De anmärkningar som
kritikerna under arbetet framställt
kvarstår alltjämt och kan samlas kring
två frågor: de treåriga intervallerna
och den gemensamma valdagen.

Besluten i de olika instanserna har
efter hand fattats i resignationens tecken
och inte i de stora ljusa glada förväntningarnas.
Är detta en god, en
mindre god, eller en dålig reform? Vi
som agerar i nuet kan knappast ge svar
på den frågan. Vi kan ha våra åsikter
och våra gissningar, och många kan
ha vissa förväntningar, men domen
kommer andra att få avkunna efter oss,
efter år av erfarenheter.

Det kunde sägas vara signifikativt att
det första som händer när den gamla
första kammaren försvinner är att riksdagen
flyttar till Sergels torg och där
blir närmaste granne med torgtribuner,
plakatstångsskogen och klotterväggen,
alltså granne med den mest primitiva
formen av medborgardemokrati. Detta
kommer bildligt talat i stället för den
indirekt valda första kammaren, som
nu helt försvinner.

Det kommunala sambandet, en fråga
som ymnigt förekommit i debatten i ett
visst skede, representerades tidigare
kanske ändå bäst av första kammarens
rekrytering från de olika regionernas
kommunala självstyrande liv. Detta levande
samband skall nu ersättas av den
famösa gemensamma valdagen. Det är
att beklaga att ingen ibland oss kunnat
föra fram och i tid få möjligheten av
en reformering av första kammaren beaktad
och därigenom kunnat möjliggöra
dess bibehållande.

Över första kammaren har under de
gångna nu mer än hundra åren från
olika håll och under olika perioder
fällts många hårda domar. Ett faktum
är dock att denna kammare skänkt åt
svenskt politiskt liv ett starkt bidrag av
stabilitet och kontinuitet. När dess historia
kommer att skrivas och därmed
också en mer objektiv bedömning kan
göras skall det med säkerhet klart fram -

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag in. m.

stå vilken roll första kammaren har
spelat och vilken utomordentlig betydelse
kammaren har haft i svenskt politiskt
liv.

Herr talman! Det kunde vara mycket
mera att säga, men en debatt är icke
önskvärd i dag, även om deklarationer
må göras. Jag drar dock ut konsekvenserna
av mitt tidigare personliga handlande
när jag ber att få ställa yrkandet
om avslag på de föreliggande förslagen
till ändringar i grundlagarna.

Herr WALLMARK (m):

Herr talman! I anslutning till behandlingen
av detta ärende har jag tillåtit
mig väcka en motion. Den berör inte
alls huvudfrågan om övergång till enkammarriksdag
men väl vissa delbeslut
som hör samman därmed, nämligen frågan
om krigsdelegationen och dess sammansättning.

Utskottet säger i sitt memorial att utskottet
skall återkomma vid senare tillfälle
beträffande denna motion. Om jag
kan läsa rätt innantill i handlingarna,
föreligger emellertid ett förslag från utskottets
sida till definitivt ställningstagande
i samma fråga som jag har
väckt motion om.

Enligt riksdagsordningen § 38 är ett
utskott skyldigt att avge utlåtande i sak
över en motion innan den blir behandlad
i riksdagen. Jag blir därför minst
sagt konfunderad över att utskottet kan
avge ett utlåtande, som innebär att riksdagen
när utskottet så småningom återkommer
i detta ärende de facto har tagit
ställning. Jag kan alltså inte finna
annat än att utskottet i detta fall har
förfarit felaktigt enligt § 38 i riksdagsordningen.

Jag vore tacksam för en förklaring
av utskottets ärade ordförande, herr
Georg Pettersson, beträffande utskottets
handlingssätt i denna fråga. Om det
hade varit en obetydlig fråga som jag
hade motionerat om, hade jag kanske
kunnat avstå från att över huvud taget
ta upp en diskussion, men eftersom det

ändå rör en så betydelsefull fråga som
krigsdelegationen och dess sammansättning
finns det måhända skäl att få
en förklaring.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! De principer som i allmänhet
följs av regeringen i ömtåliga
frågor tycks inte ha kommit till användning
vid behandlingen av detta viktiga
ärende. Jag minns när en annan känslig
fråga var uppe, nämligen spritbeskattningen.
Då vägrade regeringen att
avlämna en proposition så länge man
ej var säker på att man hade majoritet.

När det gällde författningsfrågan deklarerade
hans excellens statsministern
klart och tydligt att mycket stor hänsyn
skulle tas till oppositionen inom större
grupper och att ett förslag inte skulle
komma att framläggas om man inte hade
en stor del av partiernas ledamöter
bakom sig. Detta är ganska naturligt
och föranleder ingen som helst kritik
från min sida. Jag vill endast konstatera
att uttalanden i denna riktning
fällts.

Låt mig sedan gå över till konstitutionsutskottets
betänkande nr 20 förra
året. Jag behöver inte gå längre än till
sidan 8, där det i slutet av andra stycket
står: »Den enighet som slutligen
uppnåtts har inte varit lättvunnen. I
vissa delar har beredningens förslag
fått karaktären av en kompromiss mellan
skilda ståndpunkter.»

Sedan kan man i tredje stycket läsa:
»En förutsättning för att en så vittgående
författningsreform som den föreslagna
skall kunna genomföras är att
den vinner stöd av en klar majoritet
inom samtliga de stora politiska partierna.
»

Jag vågar räkna med att centern även
före 1968 års val hörde till de stora
partierna.

I denna kammare avgavs för Kungl.
Maj :ts förslag angående den gemensamma
valdagen två centerröster. Det var
alltså ingen överväldigande anslutning
på den punkten.

Onsdagen den 12 februari 1969

14 Nr 6

Grundlagsändringar beträffande övergång

När jag sedan betraktar partiets ställningstagande
i stort finner jag att drygt
20 procent av partiets ledamöter av
olika skäl ansåg sig förhindrade att delta
i omröstningen. Detta kan, som jag
sade, ha haft olika skäl. Det gällde dock
en fråga av mycket stor betydelse, och
jag förmodar att alla skulle ha ansträngt
sig till det yttersta för att kunna vara
närvarande vid en sådan omröstning,
om de hade önskat. Jag vet att en och
annan av dem som var frånvarande sade
att de var mycket glada att ha något
skäl att anföra som förklaring till att
de inte deltog i omröstningen.

I riksdagens andra kammare röstade
av 35 centerledamöter 19 för reformen.
Jag tycker alltså inte att förslaget fick
någon överväldigande anslutning heller
i andra kammaren.

I stora drag, herr Bengtson, var det
alltså något över 20 procent som inte
deltog i omröstningen, knappt 40 procent
som röstade för förslaget, och
knappt 40 procent som röstade med
den reservation som avgavs av herr
Gunnar Larsson — konstitutionsutskottets
nuvarande vice ordförande. Jag
slår fast detta och konstaterar än en
gång att konstitutionsutskottet tidigare
framhållit: »En förutsättning för att en
så vittgående författningsreform som
den föreslagna skall kunna genomföras
är att den vinner stöd av en klar majoritet
inom samtliga de stora politiska
partierna.» Jag förmodar — det kommer
säkert herr Georg Pettersson att
klargöra — att man inom konstitutionsutskottet
innan man presenterade detta
förslag tog sig en allvarlig funderare
huruvida de förutsättningar, under vilka
utskottet förra året beslöt, verkligen
nu föreligger.

Här i riksdagen händer det rätt ofta
att det blir strid mellan partierna om
vilket parti som först tagit ett visst initiativ,
lagt fram ett reformförslag osv.
Men då jag hörde debatten i andra kammaren
förra året lade jag märke till de
vackra oratoriska blombuketter som
hans excellens statsministern och herr

till enkammarriksdag m. m.

Ohlin överlämnade till varandra när de
komplimenterade varandra för sina insatser
i denna fråga. Jag undrar: Är det
verkligen fråga om ett så bra förslag,
när man inte var ivrigare att åt sig
själv monopolisera äran av att ha genomfört
denna reform? Entusiasmen
har inte ens varit stor på det håll där
man ändock måste ha en viss känsla av
faderskap i fråga om reformen. Jag tycker
att detta bör konstateras i nuvarande
skede, och det kan vara av intresse
att få de av mig anförda siffrorna och
synpunkterna tagna till kammarens protokoll.

Beträffande den gemensamma valdagen
instämmer jag helt i vad herr Nils
Theodor Larsson sade, när han pekade
på de konsekvenser som det i alla fall
innebär. Att i ett skede, då man lägger
den ena kostsamma uppgiften efter den
andra på landstingen, är det inte riktigt
att samtidigt beröva landstingen deras
möjligheter att direkt inverka på
riksdagens sammansättning. Jag konstaterar
också att det förslag som herrar
Ahlkvist och Wahlund på sin tid
framlade om nyval av första kammaren
efter varje landstingsval hade fyllt anspråken
på att i ett slag åstadkomma en
sammansättning av riksdagen som hade
överensstämt med de doktriner som
ligger till grund för det här föreliggande
förslaget.

Det har anförts ytterligare en kritisk
synpunkt. Man har talat om att det
skulle vara för mycket med 350 ledamöter.
Jag måste säga att det finns all
anledning att observera vad konstitutionsutskottet
på den punkten säger,
nämligen att ett så stort antal ledamöter
som 350 i en kammare kan få konsekvenser
när det gäller yttrandefrihet
och den traditionella möjlighet till direkt
arbete i kammaren i olika frågor
som har präglat svensk riksdag. Det antyds
att man kanske får tänka sig att
inskränka på debatterna och hänvisa
dem till interna eller förlägga dem till
utskotten, medan endast partiernas och
utskottens talesmän redovisar sin upp -

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

fattning inför den nya stora kammaren.
Annars kan det bli litet besvärligt, med
så många ledamöter som 350.

Men dessa anmärkningar gäller likafullt
vare sig det är 300 eller 350 ledamöter.
Det ligger något i ett uttalande
från sakkunniga med erfarenhet från
förhandlingarna i andra kammaren, att
230 ledamöter var i högsta laget och
att man nu har besvärligheter att där
hinna med frågorna. Jag kan inte underlåta
att fastslå att det dock varit så
att första kammaren har arbetat lättare
och har haft möjlighet att debattera
mera ingående än andra kammaren
med dess stora antal ledamöter. Nu gör
man den blivande enkammaren ungefär
50 procent större och ökar då med mycket
mer än 50 procent de svårigheter
som föreligger. Vi kan inte bortse från
detta.

Jag hör till dem som anser att 350
ledamöter med hänsyn till vårt lands
storlek vid jämförelser med motsvarande
länder inte är ett högt antal för representationen.
De jämförelser som vi
har gjort med förhållandena i Holland,
Belgien, Danmark, Norge, Schweiz och
Österrike — alltså länder med ungefär
samma folkmängd som vårt land men
med helt andra ytvidder — har visat
att det här klart föreligger särskilda
förhållanden som motiverar att man har
ett stort antal ledamöter.

I denna stund lönar det sig mycket
litet att strida om detta. Majoriteten är
ju betryggande och säker, och herr
Georg Pettersson behöver inte argumentera
så mycket, han vinner i alla fall
i voteringen. Men när beslutet fattats
undrar jag ändå om det inte blir nödvändigt
att använda respiten fram till
1970 för att söka komma till en lösning
av frågan om inskränkning eller inte
av yttrandefriheten i den kommande
riksdagen. Jag vill att man där tar någon
hänsyn till de erfarenheter som har
vunnits i Norge. Där finns det en kammare
— stortinget — men den arbetar
på avdelningar, odelting och lagting.
Man skulle kunna få rum för ett parla -

mentariskt arbete i den nya kammaren
genom en uppdelning ungefär efter sådana
linjer. Jag tänker mig att den
blivande riksdagen sammanträder kanske
på rikssalen under ledning av en
vald talman eller en ålderspresident.
Man skulle då med proportionella val
kunna åstadkomma en fördelning mellan
de båda avdelningarna, och avdelningarna
skulle arbeta var för sig. Jag
tänker mig två möjligheter. Den ena är
att man i den kommande riksdagen efter
voteringar inom avdelningarna summerar
siffrorna och därigenom kommer
till ett resultat motsvarande det som
skulle ha kunnat nås vid sammanträde
i en församling. Den andra möjligheten
är att vi bibehåller traditionen med den
gemensamma omröstningen. Om avdelningarna
stannar vid olika beslut skulle
man kunna tänka sig att anlita gemensam
omröstning. Det har i vissa fall
visat sig att man då vunnit sakligt, och
på det sättet skulle man få bättre möjligheter
att arbeta.

Jag bär läst om det provisoriska riksdagshuset
för 223 miljoner kronor, och
jag har läst om de stora planerna att
flytta riksdagen hit och dit. Man skulle
kunna arbeta i avdelningar och förlägga
de nödvändiga gemensamma sammanträdena
och kanske också utskottsvalen
till rikssalen. Då skulle man kunna
tänka sig att behålla ungefär nuvarande
förläggning och ungefär nuvarande
system i fråga om arbetet. Man
skulle på det sättet kunna nå en lätthanterlighet
som vore att föredra framför
inskränkningen av någonting för
en demokratisk författning så elementärt
som just rätten till fria yttranden
och fri prövning från samtliga de valda
folkrepresentanterna. Var och en har
sin yttrandefrihet, sin möjlighet att delta
i debatterna, och man låter inte debatterna
överlämnas enbart till partiledare
och utskottsrepresentanter.
Ingenting ont sagt om dem — det är
inte frågan om det — utan det är bara
det förhållandet att det innebär en inskränkning.

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

Jag har velat beröra denna fråga och
göra det så pass ingående, ty jag vet
att den kritik som man skulle vilja ägna
förslagets olika detaljer inte lönar sig
särdeles mycket, och jag tror att det är
bra att i tid bringa på tal möjligheterna
att bota ett ont som strider mot klara
demokratiska principer.

Till sist, herr talman, jag har framför
mig ett tidningsurklipp, en artikel av
en riksdagsreporter i en av våra morgontidningar.
Jag har pekat på hur realiteterna
var inom centern, och jag har
pekat på hur långt resignationen gick,
när de s. k. författningsfäderna i andra
kammaren försökte överlämna åt varandra
äran av denna reform. Men jag
dröjer vid slutorden i artikeln: »Det är
emellertid lika uppenbart att många
riksdagsmän gör det med vemod, då de
vet att det innebär att de röstar bort
sig själva.»

Nu förhåller det sig så att jag tillhör
de äldsta i denna församling. Jag har
inga som helst aspirationer — det skulle
strida mot de förutsättningar som
min ålder ger — att komma igen en
annan gång. Jag slipper den misstanken.
Men det är otillständigt att försöka
kasta ut denna beskyllning mot yngre
och effektiva riksdagsmän, som skulle
kunna ha en lång tid framför sig, och
påstå att de inte gillar detta förslag för
att de är rädda om sina egna uppdrag.
Min period räcker till 1970 — den är
som anpassad till en författningsändring
just nu — men det finns andra som
också därefter skulle kunna fullfölja
arbetet, och det är icke tillständigt att
på detta sätt gentemot ledamöter av
riksdagens första kammare rikta den
insinuationen att de av personliga skäl
skulle vara missnöjda med reformen.
Det finns tillräckligt med sakliga skäl.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det som vi nu har att
ta ställning till är ett beslut som fattades
vid föregående års riksdag och
som har legat och vilat över valet och

till denna riksdag. Beslutet har föregåtts
av ett intensivt förberedelsearbete
— författningsutredningen, remissvaren
på författningsutredningens förslag,
överläggningar mellan partierna och
därefter grundlagberedningen — och
man har, vilket också framkom vid
förra årets riksdag, åstadkommit en
nära nog enstämmig uppfattning. Det
har funnits och finns fortfarande några
som inte vill gå med på denna förändring,
men en överväldigande majoritet
har anslutit sig till förslaget. Det
är den majoriteten som har åstadkommit
att förslaget nu ligger på riksdagens
bord för att antingen antas definitivt
eller förkastas.

Det som har sagts om första kammarens
betydelsefulla roll kan jag helt instämma
i. Jag tror också man kan instämma
i att vi har varit och är i behov
av en förändring, en omskrivning
av våra grundlagar. Den samstämmighet
som har rått mellan de politiska
partierna vittnar härom.

Jag vill också ha sagt att arbetet ännu
inte är avslutat. Man har ansett det
mest angelägna vara att få till stånd
en enkammarriksdag och en viss förändring
beträffande valsystemet. Det arbete
för framtiden som herr Ferdinand
Nilsson och herr Dahlén efterlyste pågår
intensivt i grundlagberedningen.
Det är möjligt att en del av det som
följer med till enkammarsystemet kommer
att förändras. Man har också i
några fall velat få en viss erfarenhet
av hur enkammarriksdagen kan fungera.
Detta med tillåten anförandetid till
exempel måste man först få erfarenhet
av och därefter se vilka ingrepp som
behöver göras. Jag kan nämna att
grundlagberedningens ledamöter förra
veckan besökte det danska folketinget
under två dagar bl. a. för att studera
deras ersättarinstitut. I kväll reser vi
till Norge för att i morgon och övermorgon
studera stortingets varamanninstitut
samt de begränsningar av anförandetiden
som förekommer både i
Danmark och Norge.

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

Det är förmodligen riktigt som herr
Dahlén och herr Ferdinand Nilsson
framhöll att det kommer att uppstå
problem i den nya kammaren, och
varje gång man gör en förändring skapar
man med den nya problem som behöver
lösas.

Det vi nu har att besluta om gäller
det som skall träda i kraft år 1971. Hela
detta författningsförslag är en enhet,
och i det ligger även det av herr Wallmark
påtalade spörsmålet. Om den motion
som herr Wallmark lagt fram, vilken
behandlar en enda paragraf, hade
tagits upp skulle det ha inneburit att
hela detta paket av vilande grundlagsförslag
hade blivit föremål för uppskov.
Det finns ytterligare ett vilande
grundlagsförslag som berör just den
paragraf herr Wallmark har motionerat
om. I utskottet kom vi till den bestämda
uppfattningen att herr Wallmarks
avsikt icke kunde ha varit att hela detta
paket skulle fördröjas genom uppskov.
Han ville ha ett uppskov av den
fråga som motionen berör. Varför vi
icke har tagit med den är därför att
grundlagberedningen från krigsdelegationens
presidium erhållit en katalog
på de frågor som man vill skall bli föremål
för behandling. Den fråga som tas
upp i hans motion kommer tillbaka till
kammaren efter det att grundlagberedningen
har tagit ställning till om ett
vilande grundlagsförslag skall framläggas
om riksdagens krigsberedskap till
1970 års riksdag för att sedan eventuellt
antas år 1971.

Det är förklaringen, och vi var helt
eniga i utskottet. Vi har också så snabbt
som möjligt försökt framlägga detta paket
till 1969 års riksdag, därför att det
behövs ett definitivt beslut för det omfattande
förberedelsearbete som måste
äga rum inför enkammarriksdagen. Vi
känner till den pågående debatten inte
bara här utan också i Stockholms stadsfullmäktige
om förberedelseplanen som
bygger på att detta förslag antas. Det
är det vi har utgått från.

Herr Nils Theodor Larsson ansåg —

och det bör även gälla herr Ferdinand
Nilsson — att sakdebatten var avslutad
med den debatt vi hade i fjol. Det var i
fjol vi hade att diskutera, nu har vi att
ta ställning — antagande eller förkastande.

Herr talman! Jag ber att få yrka på
antagande av memorial nr 1.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar för herr Petterssons
förklaring av hur man i konstitutionsutskottet
har tolkat denna fråga.
Självfallet finns det möjligheter för
alla att göra misstag. Det är ju mänskligt,
och att även ett enhälligt utskott
kan göra misstag är alldeles uppenbart.
Det kan vi konstatera när utskottet
har handlagt detta ärende.

I motionen står uttryckligen att det
är fråga om förslagen som konstitutionsutskottet
har framlagt. Jag använder
hela tiden pluralform, vilket innebär
att motionen åsyftar även det som
skall gälla efter 1970. Jag har också i
klämmen talat om att vi skulle uppskjuta
behandlingen av de av konstitutionsutskottet
med stöd av dess initiativrätt
framlagda förslagen till ändrad
lydelse. Och så gäller det icke en utan
två paragrafer. Det är alldeles obestridligt
att konstitutionsutskottet icke har
sakbehandlat motionen i hela dess omfattning.
Hälften, kan vi säga, har konstitutionsutskottet
yttrat sig om och säger
att det skall man återkomma till.
Men den andra hälften — den som gäller
förhållandena efter 1970 — har
man icke behandlat. Om riksdagen i
dag fattar ett beslut har man alltså antagit
en ny grundlag när det gäller
krigsdelegationen efter 1970, och därmed
har vi icke haft möjlighet att ta
ställning till motionens förslag beträffande
dess sammansättning och utseende.
Jag vet att det råder delade meningar
om hur krigsdelegationen skall
se ut, men det är inte det som frågan
gäller i dag, utan det är fråga om på
vilket sätt utskottet handlagt detta ärende.

Nr G

Onsdagen den 12 februari 1969

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

Jag tror att jag därmed har klargjort
att konstitutionsutskottet icke handlagt
denna angelägenhet rätt. Jag skulle därför
vilja ställa deu frågan till konstitutionsutskottets
ärade ordförande: Är
han nu, när det alltså klarlagts att man
icke handlagt den i enlighet med § 38
riksdagsordningen, ändå beredd att låta
kammaren fatta ett lagstridigt beslut?
Det är faktiskt detta frågan gäller. Eller
vill utskottets ärade ordförande återremittera
de delarna — det är endast
dem det gäller — till utskottet för förnyad
handläggning?

Utskottets ordförande säger här att
detta är ett paket. Ja, men det är heller
inte alldeles korrekt, därför att i
detta paket är inlagt vissa ändringar
som har beslutats vid annat tillfälle.
Såvitt jag har kunnat utröna finns det
ingenting som säger att man inte kan
bryta ut frågan om krigsdelegationen
för behandling vid ett senare tillfälle
under årets riksdag.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort

genmäle:

Herr talman! Jag vill bestrida att utskottet
fattat ett oriktigt beslut, som
herr Wallmark försökte göra gällande.
Det gäller ett av riksdagen antaget vilande
grundlagsförslag som utskottet
har att inför riksdagen anmäla. Det har
väckts en motion om uppskov i fråga
om en paragraf. Herr Wallmark gör
gällande att det är två paragrafer, men
de rör krigsdelegationen.

Det finns två olika vilande grundlagsförslag.
Det ena behandlar den del som
herr Wallmark angav, det andra den
som ingår i det som skall träda i kraft
1971.

Vi har inte möjlighet och vi har inte
rätt att bryta ut något av de vilande
grundlagsförslagen. Det framgår av § 64
riksdagsordningen. När vi i utskottet behandlade
motionen om uppskov för att
man skulle få ett nytt vilande grundlagsförslag
till 1970, fann vi att det —
även om där står »förslagen» — måste

beröra den del som skulle träda i kraft
omedelbart. Vi anser oss också ha stöd
för detta därigenom att vi till grundlagberedningen
från krigsdelegationen
har fått ytterligare uppgifter om saker
och ting som man skulle ta under behandling
för att om möjligt få fram
ett förslag till 1970.

Jag tror icke att herr Wallmark har
rätt i sin tolkning av grundlagen i detta
stycke. Jag tror att konstitutionsutskottet
har rätt i lika hög grad.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag har samrått med
del lagexpertis som varit tillgänglig,
och det förefaller helt ostridigt att riksdagen
kan dela upp ett grundlagsbeslut
och alltså icke måste behandla krigsdelegationsfrågan
tillsammans med den
stora frågan, den som rör enkammarriksdagen.

Det betyder att konstitutionsutskottet
i detta avseende, jag vill inte säga blivit
fört bakom ljuset, men att det icke
tillräckligt har penetrerat denna fråga.
Kvar står — det är alldeles klart —
att konstitutionsutskottet nu föreslår att
denna kammare skall fatta ett beslut i
strid med riksdagsordningen.

Jag skall, herr talman, icke yrka på
återremiss, men när jag har sakupplyst
utskottets ordförande, borde herr Pettersson
såsom konstitutionsutskottets
ordförande själv begära återremiss av
denna del av ärendet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Konstitutionsutskottets
ärade ordförande sade att debatten i
detta ärende egentligen var avslutad
därför att vi diskuterade det förra året.
Jag har i viss mån en annan mening
om regeringsformens bestämmelser angående
de dubbla besluten. De innebär
såvitt jag förstår en dubbel prövning,
annars har de ingen egentlig uppgift
att fylla — i synnerhet som det skall

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr G

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

förrättas andrakammarval mellan besluten
in. m. Jag tror därför att det finns
goda skäl att säga att hans bedömning
på den punkten var en smula ensidig.

Om konstitutionsutskottets ordförande
sålunda var snäv när det gällde debatt
i sakfrågan i övrigt, så tycker jag
att han var synnerligen generös i fråga
om herr Wallmarks anmärkning. Det
ankommer nämligen inte på konstitutionsutskottets
ordförande utan på kammarpresidiet
att avgöra om ett förslag
skall anses vara i överensstämmelse
med grundlag och kunna ställas under
votering i denna kammare. Avgörandet
ligger helt hos presidiet och icke hos
konstitutionsutskottets ordförande.

På ett par punkter borde vi väl ändå
kunna vara överens om att konstitutionsutskottets
ordförande var litet för
snäv. Han berörde inte alls det av mig
två gånger återgivna uttalandet av konstitutionsutskottet,
att en förutsättning
för en så vittgående författningsreform
är att den vinner stöd av en klar majoritet
inom samtliga de stora politiska
partierna. Han kanske inte räknar centerpartiet
till de stora politiska partierna,
men om han gör det — och jag
tror att han gjorde det när detta skrevs
— hade jag i alla fall väntat mig en
förklaring. Jag efterlyste den debatt och
den prövning som skett i utskottet på
denna punkt. Inte med ett ord berördes
det. Denna sak kunde inte beröras före
voteringen förra gången, ty då var inte
siffrorna klara, men i år har vi siffrorna
från förra året och vet hur centerpartiets
riksdagsmän röstade. Jag hade
väntat att utskottet — som gjort ett så
bestämt, kanske t. o. m. litet oförsiktigt
uttalande — i alla fall skulle ha tagit
sig en funderare över det. Och jag hade
trott att konstitutionsutskottets ordförande
på något sätt skulle ha tagit ställning
genom att säga antingen att det
var dumt att utskottet gjorde detta uttalande
eller att utskottet vidhåller de
förutsättningar som förelåg och då dragit
konsekvenserna därav. Utskottets
ordförande gjorde inte detta, utan han

avstod från att yttra sig på den punkten.
Så snävt behöver vi väl ändå inte
korta av denna diskussion.

Till sist hade jag väntat att utskottets
ordförande litet mera skulle ingå på
önskan om obeskuren yttrandefrihet
och obeskuren förhandlingsfrihet för
bygdernas representanter. Utskottet
framhåller att en representation på 350
ledamöter ger möjligheter för bygdernas
representanter att framföra lokala
synpunkter osv., men då är väl också
förutsättningen att arbetsformerna blir
sådana att ledamöterna verkligen kan
komma till tals — i annat fall föreligger
inte sådana möjligheter. — Nu kan
man kanske svara att utskottet inte heller
har några egentliga skäl för sitt uttalande,
utan att utskottet resonerar
fram och tillbaka — å ena sidan sägs
det, å andra sidan sägs det och å tredje
sidan sägs det, och så kommer utskottet
till någonting och säger: »Rubba ingenting
i detta korthus, ty då ramlar det!»

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Utskottet har inte möjlighet
att ta upp frågan på det sätt herr
Ferdinand Nilsson här nämner, utan
har bara att till kammaren anmäla de
vilande grundlagsförslagen. Det är i
kammaren en diskussion kan föras men
inte i utskottet.

När vi nu håller på med konstitutionella
frågor, vill jag säga att det kan
vara tveksamt om det egentligen är utskottet
som skall göra en anmälan. Jag
kan erinra om att förfaringssättet härrör
från 1820-talet, när vi hade ståndsriksdag
— då fick konstitutionsutskottet
i uppdrag att trycka de vilande
grundlagsförslagen för att lämna ut dem
till ständerna. Det är vad som ligger
till grund för denna behandling av
grundlagsförslag.

Det enda som kan tas upp till prövning
är motioner om uppskov. Vi anser
att vi i det stycket handlat riktigt med
hänsyn till att det här är fråga om ett

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

paket och att motionen gäller ett fristående
förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! .lag vore tacksam att få
upplysning: Vad innebar då det uttalande
som konstitutionsutskottet gjorde
när det sade att en förutsättning för
reformen var det och det? När sedan
den förutsättningen inte förelåg, vad
innebar uttalandet då? Innebar det
ingenting?

Vidare är jag tacksam för den lektion
som utskottets ordförande gav en gammal
licentiat i statskunskap angående
regeringsformen, dess tillkomst och utveckling.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är klart att herr
Ferdinand Nilsson kan säga att man
inte fick några röstsiffror förrän voteringen
var klar, men vad jag minns röstade
ungefär hälften av ledamöterna inom
centerpartiet för förslaget och hälften
emot förslaget. Då är frågan vilken
hiilft inom centerpartiet som vi skall
lyssna till. År det den hälft som företräds
av partiledaren och några andra
ledamöter eller den hälft som företräds
av herr Ferdinand Nilsson? Detta får
ni göra upp i centerpartiet — det tycker
jag passar bättre än i denna kammare.

Herr HERNELIUS (m):

Herr talman! Det var inte min avsikt
att ta till orda i denna debatt. Jag hade
tänkt nöja mig med att instämma i herr
Virgins anförande, men några inlägg
under debatten föranleder mig att i alla
fall besvära kammaren.

Först vill jag säga — och därmed anknyter
jag till vad herr Georg Pettersson
sade nyss — att det förefaller som
om en stor del av denna debatt med
fördel hade bort äga rum i centerpar -

tiets riksdagsgrupp. Det kan inte gärna
vara så intressant för kammaren att i
dag, när det är fråga om att oförändrat
anta eller förkasta ett vilande grundlagsförslag,
få del av de frossbrytningar
som under olika perioder har förelegat
inom denna grupp.

När centerpartiet framför kritik mot
den nya kammarens storlek, 350 ledamöter,
är den kritiken berättigad, men
avsändaren har kanske inte något skäl
att framföra kritiken. För var och en
som deltagit i förhandlingarna om den
nya författningen, från partiledaröverläggningarna
till partiöverläggningarna,
till förhandlingarna inom grundlagberedningen,
till förhandlingarna på partiledarnivå
i grundlagberedningens slutskede,
står det fast att det parti som
hela tiden benhårt vägrat att flytta sig
från kravet på 350 ledamöter var centerpartiet.
Inom alla andra partier
fanns det förutsättningar för antalet
300. För min egen del var jag ensam
reservant i grundlagberedningen. Det
moderata partiets representanter reserverade
sig också i konstitutionsutskottet
för detta lägre antal. Centerpartiet
gjorde det icke.

Därav följer också, herr Nils Theodor
Larsson, att ansvaret för att riksdagen
provisoriskt flyttar till Sergels torg,
nära klotterplanket, är centerpartiets,
eftersom en riksdag med 300 ledamöter
väl hade kunnat inrymmas i andra
kammarens nuvarande plenisal.

Beträffande diskussionen om krigsdelegationen
vill jag bara uttrycka min
tillfredsställelse över att denna kära bekanting
åter får spela en roll i kammarens
debatter. Det hade känts tomt annars.
Det finns uppenbarligen ett mycket
starkt intresse för frågan om riksdagens
krigsdelegation inom och kanske
också på något håll utom riksdagen.

Beträffande tolkningen av grundlagen
vill jag nöja mig med att hänvisa till
§ 64 i riksdagsordningen, där det står
om vilande grundlagförslag: »Varder
förslaget därvid av bägge kamrarna antaget,
bliver det riksdagens beslut;

Onsdagen den 12 februari 1969 Nr 6 21

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep)

ägande kamrarna ej rätt att uti vilande
förslag ändring göra.» Jag behöver
kanske inte citera mer.

Det väsentliga i dag är emellertid
inte diskussioner av detta slag. Det väsentliga
är, som någon talare tidigare
i debatten uttryckt det, att se framåt.
Herr Georg Pettersson har sagt något
om vad grundlagberedningen sysslar
med när det gäller framtiden. Jag skall
bara komplettera honom på någon
punkt.

Den kanske mest väsentliga uppgiften
för grundlagberedningen nu är att söka
få fram arbetsformer för enkammarriksdagen
så att denna skall kunna arbeta
effektivt och modernt och trots det
höga antalet ledamöter kunna ge goda
resultat. Därför sysslar beredningen
bl. a. med den nya utskottsorganisationen.
Den sysslar också med frågor om
ersättare för riksdagens ledamöter och
med frågan om valdag, dvs. icke frågan
om gemensam valdag, men med tidpunkten
för valet. Det sammanhänger
i sin tur med att beredningen också
överväger om budgetåret skall vara detsamma
som nu eller om man skulle
kunna tänka sig en anknytning av budgetåret
till kalenderåret med därav följande
omorganisation av valet och kanske
också av tidpunkten för en ny kammares
sammanträdande.

Allt detta är rätt stora frågor och
kommer att kräva betydande tid — tyvärr.
Det är emellertid ett arbete som
inte omöjliggör samtidigt arbete på
andra områden som nämnts här i dag,
främst av herr Dahlén, t. ex. rättighetsförklaringarna,
t. ex. folkomröstningar
och annan utbyggnad av vår författning
i syfte att anpassa den efter den moderna
tidens krav.

Låt oss, herr talman, i dag mest rikta
blicken framåt. Låt oss se till att vi gör
vad vi kan för att ge den nya författningen
ett riktigt och värdigt innehåll
och de kompletteringar som behövs för
att få den arbetsduglig och anpassad
till en modern tid och en modern demokratisk
uppfattning.

kort genmäle:

Herr talman! Herr Hernelius riktade
ett par anmärkningar mot centerpartiet,
naturligtvis grundade på missförstånd.
Han trodde att man inom centerpartiet
borde diskutera det villkor konstitutionsutskottet
angivit vara en förutsättning
för en reform. Nej, herr Hernelius,
detta med förutsättningarna är
dock en konstitutionsutskottets och en
riksdagens angelägenhet. Diskussionen
i den frågan kan givetvis inte vara någonting
som man skall försöka tysta
ner genom att låta den föras internt
inom slutna partigrupper.

Herr Hernelius gjorde vidare gällande
att man från centerhåll kritiserat att
antalet representanter bestämts till 350.
Jag antar att han syftade på mitt anförande,
men jag betonade tvärtom det
värdefulla i att vi i vårt land med dess
stora ytvidd, dess glesa befolkning och
dess olikartade förhållanden verkligen
fick en så pass god representation. Men
jag gjorde som herr Hernelius tycker
att andra skall göra — jag såg framåt.
Jag hänvisade till nödvändigheten att
klara problemet med arbetsformerna,
och jag var nog ofinkänslig att säga att
300 eller 350 i det fallet inte spelar någon
roll.

Jag har velat rätta till dessa missförstånd,
eftersom jag finner dem onödiga.

Herr WALLMARK (m) kort genmäle:

Herr talman! Det var herr Hernelius’
yttrande som föranledde mig att ånyo
begära ordet. Eftersom han läste upp
ur riksdagsordningen att vi har att anta
eller förkasta ett grundlagsförslag, vill
jag säga att det inte alls är den saken
jag har tagit upp till diskussion. Vad
jag har tagit upp till diskussion är om
man över huvud taget har behandlat
det yrkande som ställts i motionen.
Herr Pettersson sade att det enda utskottet
kan syssla med är frågan om ett
uppskov, men det är just vad som står
i punkt 2 i min motion. Det är uppskov

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Grundlagsändringar beträffande övergåni
till 1970 års riksdag som jag har begärt! Jag

säger än en gång: Man kan alltid
ha delade meningar om hur krigsdelegationen
skall vara sammansatt, men
låt oss inte diskutera det i dag. Det enda
jag har begärt är att utskottet skall behandla
motionen enligt riksdagsordningen.
Jag kan bara konstatera att det
har utskottet inte gjort.

Herr Pettersson sade också att vi har
att ta ställning till ett paket, som vi har
antagit en gång förut och som vi därför
måste anta på nytt i oförändrat skick.
Detta är inte riktigt. I paketet finns
även grundlagsändringar som riksdagen
tidigare har beslutat vid två olika
tillfällen. Därmed är det också klargjort
att lika väl som man kan lägga
samman olika beslut kan man dela upp
en gång beslutade grundlagsändringar
— det tror jag är en korrekt tolkning,
herr Pettersson, av lagar och förordningar.

Herr HERNELIUS (in) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att man
kan argumentera på det sättet att man
först påstår en sak och sedan hävdar
att vad man påstått är korrekt, men jag
tror inte alt det är en fullt tillfredsställande
argumentering, i varje fall inte
i konstitutionella frågor. Det är uppenbart
— det framgår av den bestämmelse
i riksdagsordningen som jag läste
upp — att det är skillnad mellan grundlagsförslag
som behandlas första gången
och förslag som behandlas såsom
vilande. I senare fallet kan alltså kamrarna
icke »uti vilande förslag ändring
göra», som det heter i 64 § riksdagsordningen.
Utskottets ställningstagande
därvidlag bygger också på en praxis
som är rotad alltsedan kammaren kom
till.

Till herr Ferdinand Nilsson vill jag
säga — jag skall inte förlänga debatten
i denna som jag tycker ganska onödiga
del — att nog är det andra problem
med 350 ledamöter än med 300 leda -

till enkammarriksdag m. m.
möter. Och de problemen har — det
får herr Nilsson ursäkta att jag säger
— centerpartiet skaffat oss.

Herr LARSSON, NILS THEODOR,
(ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill till herr Hernelius
bara säga att han inte skall försöka
att nagla fast centerpartiet för beslutet
om flyttningen till Sergels torg.
Det är väl ändå kammaren, eller kamrarna,
som har fattat besluten, och så
mäktigt är ännu inte dessvärre centerpartiet
att partiet ensamt kan avgöra
en fråga.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag instämmer med herr
Georg Pettersson och med herr Hernelius
att debatten i sak beträffande det reformkomplex,
som har förelagts oss
i konstitutionsutskottets memorial nr
1, ägde rum i fjol. Det finns inte enligt
våra grundlagar utrymme för att
delvis anta ett vilande grundlagsförslag;
det måste antas helt eller förkastas
i dess helhet.

De skäl som har legat till grund för
regeringens ställningstagande vid utarbetandet
av propositionsförslagen har
ju utförligt redovisats här i kammaren,
och vi hade en utförlig debatt i fjol i
dessa frågor. Jag har därför inte anledning
att nu ta upp en debatt med de
föregående talare som har berört vissa
punkter i reformförslagen.

Tillåt mig emellertid, herr talman, att
citera ett par rader som jag skrev i
fjolårets huvudproposition i ämnet:
»Grundlagberedningen har lagt ner stor
möda på att nå fram till lösningar som
kan godtas av alla demokratiska partier.
För att förvissa sig om att beredningens
förslag skall få stöd inom skilda
politiska meningsriktningar har beredningens
parlamentariska ledamöter
under arbetets gång fortlöpande rådgjort
med sina partiledningar. I vissa
delar har förslaget fått bli en kompro -

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

miss mellan olika ståndpunkter som
kommit till tals inom beredningen. Detta
har enligt min åsikt varit ett riktigt
sätt att gå till väga. Värdet av en bred
anslutning till reformen kan inte nog
kraftigt understrykas. Om en stor författningsreform
genomtrumfades av en
knapp riksdagsmajoritet i en tid då
ingen yttre eller inre kris tvingar till
omedelbara lagstiftningsåtgärder skulle
konsekvenserna för den politiska utvecklingen
i vårt land kunna bli ödesdigra.
» Jag tycker, herr talman, att det
är tillräckligt ordat om den saken.

Jag anser mig inte heller, herr talman,
böra ingå på någon historieskrivning
i detta sammanhang. Jag vill i det
stora hela instämma med herr Virgin
i det uttalande som han inledningsvis
gjorde. Som herr Virgin och även herr
Dahlén påpekade har det varit sparsamt
med stora författningsreformer i
vårt land. De två senaste genomfördes
ju år 1866 och år 1918. I båda fallen
var det en långvarig debatt och en hård
politisk strid. Detta var naturligt, eftersom
det gällde att ta ställning till nya
idéer och att ompröva grundvalarna för
statsskicket. Den nydaning som nu förestår
är av annan karaktär. Det råder
nära nog fullständig enighet inom vårt
folk angående statsskickets bärande
principer. Demokratin är fast förankrad
hos det svenska folket, och de politiska
partierna är ense om att demokratin
hos oss kan förverkligas bäst genom
ett parlamentariskt styrelseskick.

Även om vi alltså nu, i slutet av 1960-talet, inte befinner oss i en situation
som är jämförbar med den som rådde
på 1860-talet eller 1918 är uppgiften att
reformera författningen angelägen och
betydelsefull. Det gäller att vårda den
parlamentariska demokratin och att
värna om dess effektivitet och livskraft.
Jag ser det därför såsom en betydelsefull
del i den reform, som riksdagen
i dag har att slutgiltigt antaga
eller förkasta, att i förslaget ingår inte
bara införandet av ett enkammarsvstem,
vilket nämnts tidigare i dag,

utan också inskrivandet i grundlagarna
av vissa regler för parlamentarismen.
Reformen kan därigenom bli en fast
grund att bygga på vid den fortsatta
utformningen av en helt ny författning.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Jag tycker att det är
felaktigt att, som gjorts under dagens
debatt, insinuera att någon talare eventuellt
skulle ha sagt att det aktuella förslaget
skulle förkastas. Alla delar ju
statsrådet Klings uppfattning att det
bara är att handla i enlighet med det
beslut vi tidigare fattat. Det finns ingen
talare som vill göra på annat sätt.

Herr talman, det är förståeligt att
representanter utifrån de olika länen
frågar sig varför man inom grundlagberedningen
inte helt kunnat lösa de
väsentliga frågorna angående tillämpningen
och förfaringssättet i framtiden.

Jag vill instämma i vad herr Hernelius
tidigare sagt om att detta tillfälle
på sitt sätt är historiskt, nämligen så
till vida att vi är eniga om en sak —
en ny författning. Det mål vi skall ha
för ögonen är att få den så riktig den
över huvud taget kan bli. Från denna
talarstol är det väl bara att önska beredningen
framgång i det arbete som
inte för närvarande är färdigt.

Låt mig sedan, även om herr Hernelius
är frånvarande, delvis instämma
i hans uppfattning att 350 ledamöter
skulle vara för många. Har man varit
med om remissdebatterna ett antal år
och vet ungefär hur de brukar gå till
kan man fråga sig: Vilket virrvarr kommer
den nya riksdagen med sina 350
ledamöter att hamna i om inte någon
lösning när det gäller debattordningen
kommer till stånd?

Vi har från vår sida ändå bestämt
hävdat att antalet ledamöter bör vara
350. Detta beror på att vi anser det riktigt
att även de landsändar som ligger
långt ifrån herr Hernelius’ hemort,
Stockholm, skall ha möjlighet att från
olika partier vara representerade i den
nya enkammarriksdagen.

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

Ibland kritiserar man — speciellt under
den senaste tiden — att centerpartiet
som det största oppositionspartiet
inte för en opposition. I detta sammanhang
anklagar man oss i viss mån för
att vi har hävdat, att det i den nya författningen
bör vara en sådan ordning
att alla landsändar i görligaste mån blir
representerade. Det måste väl betyda,
utan att man på något sätt blir partipolitisk,
att centerpartiet ändock som
det största oppositionspartiet för en
oppositionspolitik som sträcker sig
över landet i dess helhet.

Herr HERNELIUS (m) kort genmäle:

Herr talman! Felet med herr Sundins
resonemang är bl. a. att det inte bär
gjorts någon utredning om hur många
av de femtio mandaten som kommer på
storstadsregioner och hur många som
kommer på glesbygder. En sådan utredning
skulle visa att det är en mycket
ringa del som hamnar i glesbygderna.

Till sist, herr talman, vill jag bara
beklaga att anförandet av herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
inte kom att utgöra finalen på
denna debatt.

Herr SUNDIN (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag går herr Hernelius
tillmötes ännu en gång. Jag har här för
en liten stund sedan sagt att det beklagliga
i sammanhanget är att även om vi
liar en paketlösning så är den lösningen
icke på något sätt färdig. När vi fattar
detta viktiga beslut tycker jag att kammaren
i sin helhet liksom medkammaren
bör beklaga att vi över huvud taget
inte vet hur det kommer att verka.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag skulle kunna instämma
i vad herr Hernelius senast
sade, nämligen att debatten kanske ha -

de fått något större värde för framtiden
om justitieministerns anförande hade
fått vara det sista. Det är möjligt att debatten
t. o. m. skulle ha vunnit på om
inte mer än en av ledamöterna yttrat
sig, nämligen herr Virgin. Jag tycker
att han hade samlat någonting i sitt anförande
som kunde täcka vad vi hade
behov av att säga innan vi fattar ett beslut
som konfirmerar det beslut om
ändring av grundlagen vilket fattades
föregående år och sedan varit vilande.

Det är väl så att vi har svårt att fatta
behandlingsordningen i fråga om
grundlagsförslag, eftersom de så sällan
förekommer. Vi har ett behov av att
debattera in i det sista och har svårt
att förstå att vi inte har något annat att
säga än ja eller nej, när förslaget slutligt
föreläggs. Det hade funnits en möjlighet
att i varje fall rösta därest man
i samma fråga hade antagit två förslag
såsom vilande. Men det gjorde inte
riksdagen föregående år. Då slog man
ut alla motförslag, och följaktligen blev
det ett paket av det hela.

Jag har inte riktigt förstått herr Ferdinand
Nilssons uttalande beträffande
värdet av att man föregående år fick
stark anslutning från samtliga större
partier. Som justitieministern har sagt
gjorde man under förberedelsearbetet
vad man kunde göra för att få en sådan
kontakt med de olika partigrupperna
att man var säker på att i varje fall det
stora flertalet inom varje partigrupp
anslöt sig till det förslag som skulle
komma att framläggas. Jag förmodar
att det beslut som fattades på grundval
av det framlagda förslaget inte kan
ändra karaktär därigenom att det visade
sig att inom en av riksdagsgrupperna
inte fanns så stor majoritet som hade
varit önskvärt och man möjligen
haft rätt att anta med hänsyn till förbehandlingen.

Nu är det så att grundlagsändringsförslagets
antagande denna gång inte
har fått samma dramatiska uppläggning
som förekom för mer än 100 år
sedan. Den gången var det nämligen de

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

Grundlagsändringar beträffande övergång till enkammarriksdag m. m.

olika stånden som skulle ta ställning
till det då föreliggande förslaget, och
det sista stånd som skulle ta ställning
var adeln. Då hade förslaget fått en sådan
aktualitet även bland folket i
Stockholm att det demonstrerades i
samband med väntan på adelns beslut.
Men den här gången är det i varje fall
i slutskedet inte de olika riksdagsgrupperna
var för sig som skall fatta beslut.
Därför måste det väl ändå stå klart
även för centerpartiet att det förhållandet
att inom denna grupp enighet inte
kunnat nås inte kan vara ett skäl till
att man inte skulle lägga fram det vilande
grundlagsförslaget för ett slutligt
antagande.

Sedan är det väl inte alldeles riktigt
som herr Sundin sade att det inte är
någon som har yrkat någonting annat
än bifall. Jag vet inte om herr Sundin
inte räknar herr Nils Theodor Larsson
till sin riksdagsgrupp. Han har nämligen
yrkat avslag.

Herr talman! Med mitt anförande har
jag inte någonting annat i sinnet än att
framhålla att jag accepterar allt vad
herr Virgin uttalade i samband med att
vi nu går att besluta om ändringen av
författningen från tvåkammarsystem
till enkammarsystem. Han räknade upp
tre ting som varit första kammarens
egenart. De försvinner vid övergången
till enkammarsystem — jag tror inte
att vi skall beklaga det. Men jag är säker
på att det stora flertalet av första
kammarens ledamöter liksom flertalet
ledamöter av andra kammaren kommer
att följas åt i marschen från Helgeandsholmen
till provisoriet vid Sergels torg.

Det framlagda grundlagsförslaget,
som jag förmodar kommer att antagas
relativt enhälligt i dag, kan utvisa brister,
men de kan begränsas i tiden. Om
det föreligger brister, finns det alltid
möjlighet att i den ordning som är föreskriven
föreslå och anta ändringar.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att därunder yrkats

dels att det i förevarande memorial
anmälda, vilande grundlagsändringsförslaget
skulle antagas,

dels ock, av herr Larsson, Nils Theodor,
att kammaren skulle förkasta detta
grundlagsändringsförslag.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på antagande av det vilande
grundlagsändringsförslaget vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Larsson, Nils Theodor, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en så lydande omröstningsproposition: Den,

som slutligt antager det av konstitutionsutskottet
i dess memorial nr 1
anmälda, vilande grundlagsändringsförslaget,
innebärande övergång till enkammarriksdag
m. m., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, förkastas grundlagsändringsförslaget
i enlighet med herr Nils
Theodor Larssons yrkande.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Larsson, Nils
Theodor, begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja—104;

Nej— 10.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr Norberg anmälde, att han vid
den nu företagna voteringen röstat ja

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Grundlagsändring beträffande upphävande av postmedlens egenskap av bevillning

men å den elektriska omröstningstavlan
felaktigt angivits såsom frånvarande.

Därpå anförde herr TALMANNEN:

Med ett klubbslag kommer jag nu att
bekräfta det slutliga antagandet av det
vilande grundlagsförslaget om införande
av enkammarsystem. Sedan över 100
år är detta den mest genomgripande
reform som företagits i fråga om folkrepresentationens
former och funktioner.
Förberedd genom långa utredningar
har denna reform gått i kompromissens
tecken. Vinnandet av det väsentliga
målet att de svenska valmännens
vilja på en gång skall bestämma hur
Sverige skall regeras har fått överskugga
de meningsskiljaktigheter, som i övrigt
rått om reformens olika delar.

Att åtskilliga av första kammarens
ledamöter i denna stund besjälas av ett
visst vemod över att denna deras kanske
mångåriga arbetsplats snart skall
försvinna är väl naturligt.

Må det tillåtas mig att vid detta tillfälle
uttrycka en förhoppning, att den
nu beslutade reformen skall ytterligare
befästa vår demokrati och lända fäderneslandet
till gagn.

Efter detta yttrande, som åhördes av
kammarens ledamöter stående, befäste
herr talmannen med ett klubbslag det
slutliga antagandet av det vilande
grundlagsändringsförslaget om införande
av enkammarsystem.

Grundlagsändring beträffande upphävande
av postmedlens egenskap av bevillning Föredrogs

ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 2, med uppgift på ett
vilande förslag till grundlagsändring,
avseende upphävande av postmedlens
egenskap av bevillning, samt utlåtande
i anledning av motioner i detta ämne
vid denna riksdag.

I nu förevarande memorial hade utskottet
för riksdagen anmält ett vid
1968 års riksdag som vilande antaget
förslag till ändrad lydelse av 60 § regeringsformen,
enligt vilket postmedlens
egenskap av bevillning skulle upphävas.

I två vid årets riksdag väckta, likalydande
motioner, 1:252, av herrar
Schött och Brundin, samt 11:289, av
herr Magnusson i Borås m. fl., hade
anhållits, att riksdagen — i avbidan på
förslag från grundlagberedningen —
måtte besluta att icke antaga det vilande
grundlagsförslaget om ändrad lydelse
av § 60 regeringsformen angående
överförande från riksdagen till Kungl.
Maj :t av beslut om postmedel.

Utskottet hade i det nu föreliggande
memorialet

1. anmält det vilande förslag till ändring
av 60 § regeringsformen, som

framginge av bilaga till betänkandet;

2. hemställt, att motionerna 1:252
och 11:289 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Första kammaren har
just fattat ett historiskt beslut, ett definitivt
beslut om en författningsreform,
som innebär en radikal ändring av den
mer än hundraåriga organisationen av
vår folkrepresentation. Om klokheten
i det beslut, som i hög grad bär kompromissens
prägel, må framtiden döma.
Skönhetsfläckar saknas ej — den gemensamma
valdagen, den treåriga valperioden
och den otympligt stora kammaren.
Nog därom. Herr talmannens
stadfästande klubba har fallit.

Närmast på föredragningslistan har
kammaren nu ett ärende av samma
formella dignitet, vilande förslag till
grundlagsändring, men av långt mindre
betydelse utan att därför vara betydelselöst:
frågan om upphävande av
postmedlens egenskap av bevillning.
Som motionär i ärendet ber jag att få
anföra följande:

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

Grundlagsändring beträffande upphävande av postmedlens egenskap av bevillning

I motionerna, väckta i båda kamrarna
av representanter för moderata samlingspartiet,
hemställes, »att riksdagen
— i avbidan på förslag från grundlagberedningen
— måtte besluta att icke
antaga det vilande grundlagsförslaget
om ändrad lydelse av § 60 regeringsformen
angående överförande från riksdagen
till Kungl. Maj:t av beslut om
postmedel».

Konstitutionsutskottet deklarerar i
sitt memorial att någon särskild åtgärd
i anledning av motionerna icke är påkallad,
eftersom den slutliga behandlingen
av vilande förslag till grundlagsändringar
enligt riksdagsordningen
skulle innebära att kamrarna på framställda
propositioner beslutar om antagande
eller förkastande.

Det är mig då angeläget att först erinra
om att riksdagen så sent som år
1957 på hemställan av konstitutionsutskottet
bl. a. beslöt uppskjuta prövningen
av vid 1954 respektive 1956 års
riksdagar såsom vilande antagna förslag
om grundlagsändringar i fråga om
bestämmelserna för folkomröstning respektive
domförhet i regeringsrätt.

Av riksdagsbehandlingen år 1957
framgår alltså att kamrarna efter beredning
av konstitutionsutskottet också
kan besluta uppskjuta prövningen av
ett vilande grundlagsförslag.

Min tanke med motionen har varit
att riksdagen icke nu skulle anta det vilande
förslaget till grundlagsändring
utan antingen avvisa förslaget eller
uppskjuta prövningen av det och i det
senare fallet, före slutligt ställningstagande,
avvakta kommande förslag från
grundlagberedningen. Något hinder för
konstitutionsutskottet att ta ställning
till dessa alternativ och att alltså i sak
behandla motionerna har jag ej kunnat
finna föreligga.

Alltnog, vid sakfrågans behandling
tidigare här i riksdagen har framhållits
att man i första hand bör beakta
poströrelsens karaktär av ett statligt
monopol. Ett sådant innebär att man

vid bestämmande av avgifterna saknar
det modifierande inflytande som enskild
konkurrens skulle kunna utöva.
En garanti mot eventuellt befarat godtycke
har man hittills haft genom riksdagens
rätt att besluta om avgifterna.

Dessa synpunkter anses icke ha varit
främmande för 1809 års grundlagsstiftare
vid postmedlens hänförande till
bevillningar. De har åberopats tidigare
här i riksdagen och får i princip alltjämt
anses äga sin giltighet. Jag har
gärna velat erinra härom denna historiska
dag.

Herr talman! Under åberopande av
vad jag sålunda anfört och under hänvisning
till innehållet i motionerna
I: 252 och II: 289 får jag yrka att riksdagen
i första hand för sin del ville
besluta uppskjuta den slutliga prövningen
av det vilande grundlagsförslaget
till 1970 års riksdag samt i andra
band, om det första yrkandet ej bifalles,
att det vilande grundlagsförslaget
måtte förkastas.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det har förut talats om
konstitutionella frågor. Förslaget från
herr Schött om uppskjutande av beslutet
borde ha stått i motionen. Men denna
innehöll inget sådant förslag utan
gick ut på att denna grundlagsändring
skulle förkastas. Det är tveksamt om
uppskovsförslaget kan ställas under proposition.

I själva sakfrågan var vi inom utskottet
i fjol enhälliga om postmedlen, och
vi åstadkom en skrivning som även de
närvarande högermännen kände sig
nöjda med. Efter vad jag minns var
det heller ingen överläggning om dessa
frågor i kammaren. Man kan fråga sig
varför bara postmedlen skall upptas i
grundlagen. Man har funnit att det bör
vara likadant för alla.

Herr talman! Jag ber att få hemställa
att det vilande grundlagsändringsförslaget
måtte antagas.

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Grundlagsändring beträffande upphävande av postmedlens egenskap av bevillning

Herr SCHÖTT (m):

Herr talman! Det är naturligtvis med
viss tvekan som jag i konstitutionella
frågor tar upp en debatt med min ärade
bänkkamrat, konstitutionsutskottets värderade
herr ordförande, men den fråga
vi nu behandlar är av principiellt viktig
natur. Jag tycker f. ö. att jag i mitt
föregående anförande klart har visat
att de yrkanden jag har ställt är fullt
riktiga. Vidare tror jag mig kunna konstatera
att herr talmannen inte har något
att erinra mot desamma. Jag ber
därför att i all korthet få vidhålla yrkandena.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt i fråga om uppskov med ställningstagandet
till förevarande grundlagsändringsförslag
till 1970 års riksdag
samt därefter särskilt, om anledning
därtill gåves, angående antagande
av grundlagsändringsförslaget.

Därefter gjordes propositioner, först
på bifall till samt vidare på avslag å
yrkandet om uppskov till 1970 års riksdag
med ställningstagandet till förevarande
grundlagsändringsförslag; och
förklarades den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.

Sedermera gjordes propositioner,
först på antagande av grundlagsändringsförslaget
samt vidare på förkastande
av detsamma; och förklarades
den förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Utskottets hemställan i punkten 2
förklarades härmed hava blivit bifallen.

Vid ånyo skedd föredragning av konstitutionsutskottets
memorial nr 3, med
uppgift på vissa vilande förslag till
ändringar i grundlagarna, antogos de
i memorialet intagna grundlagsändringsförslagen.

Vid förnyad, punktvis skedd föredragning
av statutskottets utlåtande nr
1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar
rörande utgifterna för budgetåret
1969/70 för kungl. hov- och slottsstaterna,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 12, i anledning av Kungl.
Maj :ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar rörande utgifterna för
budgetåret 1969/70 inom civildepartementets
verksamhetsområde.

Punkterna 1—5

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 6

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

14, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1969/70 till oförutsedda utgifter;

nr 15, i anledning av vissa i statsverkspropositionen
behandlade för flera
huvudtitlar gemensamma frågor;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret
1969/70 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående stat för statens allmänna
fastighetsfond för budgetåret
1969/70; och

nr 18, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
angående beredskapsstat för
försvarsväsendet för budgetåret 1969/
70.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

Ang. granskning av riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet
avgivna berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 3, angående
verkställd granskning av riksdagsbibliotekets
styrelse och förvaltning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets utlåtande nr
4, angående verkställd granskning av
riksdagens lönedelegations verksamhet
under år 1968.

Ang. granskning'' av riksdagens ombudsmäns
ämbetsförvaltning

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning av verkställd
granskning av riksdagens ombudsmäns
ämbetsförvaltning.

I detta utlåtande hade utskottet för
riksdagen anmält, att det vid den
granskning av riksdagens ombudsmäns
ämbetsförvaltning under år 1968, som
utskottet grundlagsenligt förehaft, icke
förekommit någon anledning till anmärkning.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! När vi i denna kammare
behandlade Kungl. Maj :ts proposition
om ersättning till arvinge i Bäckströms
sterbhus, uttalade jag den meningen
att JO inte borde ha extraarbeten
av det slag som han hade haft i
Bäckströms sterbhus, där han varit boutredningsman
och testamentsexekutör.
Efter vad jag erfarit har den frågan

behandlats i första lagutskottet, och
justitieombudsmannen har den 17 januari
1969 avgivit en promemoria, i
vilken han redogör för sina förehavanden
i fråga om Bäckströms arv. Han
säger bland annat att han för sitt uppdrag
fått ett ringa belopp på något tusental
kronor. Såvitt jag kan finna är
inte hela sanningen om ersättningsfrågan
redovisad i denna promemoria.
Ombudsmannen och hans släktingar
har också fått dela lösöret. Han förbigår
detta i sin promemoria genom att
säga att det är föga värdefullt. I fråga
om bedömning av värden i bouppteckningar
kan man ha olika meningar. Det
finns konstintresserat folk som sätter
ganska högt pris på exempelvis tavlor
målade av Oscar Björck, Helmer Osslund,
Breda och andra kända konstnärer.
Det finns folk som högt skattar och
betalar för ostindiskt porslin, danskt
och antikt porslin, gammalt silver, tenn,
kristallkronor, Bechsteinflygel, rokokopjäser
m. m. Det kan ej betraktas som
föga värdefullt lösöre.

En annan punkt i JO:s promemoria
kan i särskilt hög grad diskuteras. Det
gäller testamentets punkt 5 som behandlas
på s. 4 i promemorian. I testamentet
står det att lösöret skulle fördelas
mellan släktingarna. JO:s tolkning
är att den avlidne Bäckström därmed
skulle avse kusinerna och deras barn.
Den som sedermera läser testamentet
ställer sig frågan, vilken grund det
skulle vara för Bäckströms önskan att
testamentets ägodelar skulle gå till kusiner
och avlidna kusiners barn, som
han aldrig sett eller kanske ens hört
talas om. Men han hade ju en son som
han i hela 40 år betalade ett månatligt
bidrag till.

Om man närmare granskar JO:s promemoria
mot bakgrunden av de faktiska
förhållandena, finner man att den
verkar föga övertygande i alla stycken.
Jag har all anledning att vidhålla den
mening som jag anförde vid ett tidigare
tillfälle, nämligen att JO:s möjligheter
att åta sig uppdrag av denna art bör

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

Ang'', granskning'' av riksdagens ombudsmans ämbetsförvaltning

begränsas — Caesars hustru får inte
ens misstänkas.

Herr NILSSON, NILS, (ep):

Herr talman! Det är inte någon speciell
del i JO:s ämbetsberättelse som
jag har för avsikt att ta upp, utan jag''
vill mer beröra frågan om JO:s arbetsformer.
Vi vet att arbetsuppgifterna i
,TO-ämbetet har ökat mycket kraftigt
under senare år och att ämbetet för sin
del inte har personella resurser att
självt göra alla utredningar. Men frågan
är om det är tillfredsställande att utredningar
inom ett visst område överlåts
till inom samma område verkande
tjänstemän. Det kan kanske i något fall
bli på det sättet, att den som har gjort
en JO-anmälan finner att i tjänsten
överordnade tjänstemän får i uppdrag
att granska hans anmälan. Det kan ju
också vara så att de som har att granska
vederbörande tjänstemans anmälan
har möjligheter att påverka tjänstemannens
tjänsteförhållanden i framtiden.

Jag skulle vilja ställa frågan till första
lagutskottet, om man på något sätt
har tagit upp JO:s verksamhets- och
arbetsförhållanden, om det finns tillräcklig
personal för utredningsuppgifterna
och om inte utredningen med fördel
skulle kunna överlåtas åt personal
som inte är verksam inom de områden
som ärendena gäller.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Jag beklagar mycket
att herr Berglund tar upp denna fråga
igen, och nu med rent personliga aspekter
mot justitieombudsmannen Bexelius.
Jag skall emellertid inte ägna mycken
tid åt vad han här anförde. Bl. a. blandade
herr Berglund samman frågan om
ersättning för uppdraget som boutredningsman
och frågan om de legat som
Bexelius och andra släktingar till den

avlidne erhållit enligt testamente. Den
senare frågan har inte på något sätt
varit aktualiserad på annat håll, och
det finns inte heller någon som helst
anledning att ta upp den.

Herr Berglund hänvisade till vad han
i höstas sade beträffande rätt för justitieombudsmannen
att åta sig uppdrag
av denna natur. Då vill jag framhålla
att det gäller uppdrag som boutredningsman,
tidigare som god man eller
förmyndare för den avlidne personen.
Det har i många fall fastställts stränga
restriktioner för de uppdrag som domare
och andra tjänstemän, särskilt i
högre ställning, haft rätt att åta sig,
men uppdrag av denna karaktär har
aldrig ifrågasatts, och det är i varje
fall tämligen självklart att det inte kan
vara rimligt att ställa upp några restriktioner
när det gäller förhållanden till
nära anhöriga, låt oss säga förmynderskap
för egna barn eller andra nära anhöriga,
boutredningsuppdrag i sådana
bon där man själv eller ens anhöriga
har del, osv. Så har heller inte gjorts
beträffande justitieråd, och för justitieombudsman
gäller samma regler som
för justitieråd i detta avseende.

När denna fråga nu har tagits upp
i samband med granskningen av JO:s
ämbetsberättelse anser jag emellertid att
det bör klart uttalas här i kammaren,
att justitieombudsman Bexelius under
sin verksamhet i riksdagens tjänst gjort
sig känd för en särskilt engagerad insats
på det arbetsområde som varit
hans. Han har tagit nya initiativ och
givit sig i kast med förut inte så beaktade
områden inom vår förvaltning.
Härigenom har hans ämbetsutövning
blivit av stor betydelse för hela vår förvaltningsapparat
och inte minst rättssäkerhetsproblemen.
Det gamla JO-ämbetet,
som länge varit ett svenskt unikum,
har under denna tid väckt stor
uppmärksamhet i många främmande
länder. Mot bakgrunden härav är det
att beklaga, att det här i kammaren görs
uttalanden som måste uppfattas såsom
mot Bexelius riktade angrepp av per -

Onsdagen den 12 februari 1969

Nr 6

Ang. granskning av riksdagens ombudsmäns ämbetsförvaltning

sonlig karaktär och med så ringa sakligt
underlag.

Jag vill så övergå till det problem
som herr Nilsson tog upp, nämligen
sättet för utredning av de hos JO-ämbetet
anhängiggjorda ärendena. Det har
när JO-ämbetets organisation diskuterats,
bl. a. vid den för bara ett par år
sedan genomförda omorganisationen,
stått klart att man inte bör bygga upp
ett stort ämbetsverk med resurser att
med egna arbetskrafter utreda alla inkommande
ärenden. Om så skedde skulle
hela institutionens karaktär förändras
på ett väsentligt sätt. Jag tror att
också herr Nils Nilsson delar denna
uppfattning.

Om man sålunda utgår från den befintliga
organisationen, har justitieombudsmännen
olika möjligheter att utreda
de olika fallen. Ibland räcker det
med att genom kansliets försorg infordra
yttranden från de närmast berörda.
I andra fall kan det vara lämpligt
att använda den normala utredningsapparaten
i samhället, vilket för
vanliga civila ärenden innebär antingen
polismyndigheten eller vederbörande
överordnade myndighet. För militära
mål är det normala utredning genom
överordnad militär myndighet.
Slutligen kan ärendets beskaffenhet i
en del fall kräva speciella åtgärder,
t. ex. tillkallande av en särskild utredningsman.
Det kan naturligtvis också
inträffa att en på annat sätt verkställd
utredning behöver kompletteras så som
jag senast sade.

Här har inte framförts någon kritik
rörande de utredningsmetoder som använts
i något av de i nu ifrågavarande
ämbetsberättelser berörda fallen. Ännu
inte avgjorda fall kan givetvis inte nu
bli föremål för granskning. Om man,
sedan den nya organisationen varit i
funktion någon tid, skulle finna att organisationen
eller instruktionen bör
ändras på något sätt, ligger det närmast
till hands att motionsvägen ta upp frågan
vid en kommande riksdag.

Herr BERGLUND (s):

Herr talman! Jag vill först försäkra
att jag inte har det minsta emot någon
av dem som har agerat i ärendet. Justitieombudsmannen
känner jag inte igen
till utseendet — jag skulle kunna snubbla
på honom och inte veta vem han är.

Jag har inte haft andra kontakter i
den här frågan, utan jag har först läst
de ärenden som vi alla har att befatta
oss med, och sedan har jag sökt mig
vidare bakåt. Frågan har ju diskuterats
på olika håll.

Herr Alexanderson har inte anfört
några sakargument i den här frågan.
Han har tagit till djupa brösttoner och
talat om vårt allmänna förtroende för
JO. Det är inte den saken jag har diskuterat.
Jag har sagt att i denna fråga
finns det detaljer som inte är bra: en
bouppteckning med för låga värden och
en testainentstolkning som i hög grad
kan diskuteras. Detta är ingenting
straffbart enligt lag, men det är omständigheter
som inte bör förekomma
i sammanhang med JO, och det är därför
jag har tagit upp den här frågan.
Jag vill åt principen. Jag vill ha lagbestämmelser
som begränsar JO:s möjlighet
i det här fallet och detta av omtanke
om JO-institutionen. Personerna
som har agerat i ärendet är för mig likgiltiga.

Efter härmed slutad överläggning lädes
förevarande utlåtande till handlingarna.

Herr TALMANNEN anförde:

Den till i dag, onsdagen den 12 februari,
kl. 14.00 ordnade informationen
om ADB måste inställas. Föredragshållaren,
överdirektör Pernelid, har till
följd av snöhinder på Kennedy Airport
i New York inte kunnat infinna sig.

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela att arbetsplenum
nästa vecka, onsdagen den 19 dennes,
som i den preliminära planen ut -

Nr 6

Onsdagen den 12 februari 1969

satts till kl. 10.00 eller kl. 14.00, kommer
att taga sin början kl. 14.00.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 56, till Konungen i anledning
av vilande förslag till grundlagsändringar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 12.31.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Torsdagen den 13 februari 1969

Nr 6

Torsdagen den 13 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollen för den o innevarande
månad.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren medgiva, att — eftersom
herr statsrådet Aspling vore upptagen
av frågesvar i andra kammaren — svar
å den av herr Strandberg framställda
enkla frågan finge lämnas först.

Ang. mottagningsmöjligheterna i Norrbotten
för TV:s program 2

Herr statsrådet MOBERG erhöll ordet
för att besvara herr Strandbergs (m)
fråga till herr statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet angående
mottagningsmöjligheterna i Norrbotten
för TV:s program 2, vilken fråga
intagits i kammarens protokoll för
den 4 februari, och anförde:

Herr talman! Herr Strandberg har
frågat chefen för kommunikationsdepartementet
om han vill medverka till
att mottagningsmöjligheter skapas redan
vid starten av TV 2 vid årsskiftet
1969/70 för så många TV-abonnenter
som möjligt i Norrbottens län. Frågan
har överlämnats till mig för besvarande.

Enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna
för utbyggnaden av distributionsnätet
för TV 2 skall TV 2-stationen
i Boden tas i bruk under första halvåret
1970. Enligt vad jag erfarit från
televerket beräknas dock sändningarna
av TV 2 från Boden kunna starta på
provisorisk basis redan vid årsskiftet
1969/70.

Att starta ytterligare en eller flera
TV 2-stationer inom Norrbottens län

redan vid årsskiftet 1969/70 synes med
hänsyn till det starkt komprimerade
utbyggnadsprogrammet inte vara möjligt.

Herr STRANDBERG (m):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min
enkla fråga. Låt mig bara kortfattat säga
något om de tekniska förutsättningarna
i dag. Den 1 januari 1970 skall
länksystemet i nordisk sträckning enligt
planerna vara utbyggt till Vännäs.
Det innebär att kanaler då finns tillgängliga
för TV 1 och TV 2 samt därutöver
en reservkanal. På länksträckorna
Vännäs—Boden och de vidare förgreningarna
till Kiruna respektive Haparanda
och Pajala finns i dag dels
ordinarie kanal för TV 1 och dels reservkanal
att tillgripa vid länkfel på
ordinarie kanal.

Den 1 juli 1970 beräknas TV-länken
Vännäs—Boden vara utbyggd med ytterligare
en kanal, och det övriga länknätet
i Norrbottens län beräknas bli
klart den 1 juli 1971.

Nu kan man i detta läge tillgripa
olika lösningar. Genom att teknisk utrustning
redan nu finns tillgänglig kan
arbetet forceras i första hand på sträckan
Vännäs—Boden.

Reservkanalerna Vännäs—Boden och
vidare förgreningar kan direkt tagas i
bruk för TV 2. Visserligen kommer detta
att inebära problem vid driftstörningar
därför att reservkanal saknas,
men det borde vi kunna acceptera.

En ny reservkanal på sträckan Vännäs—Boden
kan eventuellt skapas genom
reläöverföring via Skellefteå. Försök
härmed kan verkställas omedelbart
sedan Vännässtationens installationer
för TV 2 är klara.

Nr 6

Torsdagen den 13 februari 1969

Ang. bedömningen av arbetsförmåga vid ersättning från den allmänna försäkringen

Herr talman! Invånarna i Norrbottens
län betalar lika hög licensavgift för TV
som andra invånare i riket. De bör därför
också få samma möjligheter att
glädjas åt eller gråta över alla de program
från Sveriges Radio-TV som distribueras
via televerkets sändningsnät.
Rättviseskäl talar för att befolkningen
i Norrbotten bör få samma utdelning
på investerat kapital som kommer rikets
övriga landsändar till del. Att detta
inte alltid låter sig göra är naturligt,
men centrala myndigheter måste beakta
att konungariket Sverige även omfattar
de norra landsändarna och icke endast
utgörs av storstadsregionerna och större
delar av Göta- och Svealand.

.Tåg är, herr talman, tacksam för den
del av svaret som innebär att Bodensändaren
provisoriskt skall sända TV 2
redan från starten. Det är ett glädjande
besked som också innebär att vi nu kan
sätta i gång med antennjusteringar
in. m.

Vad den andra delen av svaret beträffar
vill jag endast uttala det starka
önskemålet att kraftfulla åtgärder vidtas,
så att även länets andra TV-sändare
ges möjligheter att snarast kunna sända
program 2, även om sändningarna från
starten blir av provisorisk karaktär.
Bättre någonting än ingenting alls.

Jag tackar än en gång för svaret.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. bedömningen av arbetsförmåga vid
ersättning från den allmänna försäkringen Herr

statsrådet och chefen för socialdepartementet
ASPLING erhöll ordet
för att besvara herr Werners (vpk) fråga
angående bedömningen av arbetsförmåga
vid ersättning från den allmänna
försäkringen, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den
5 februari, och yttrade:

Herr talman! Herr Werner har frågat,
om jag är »uppmärksam på förekomsten
av en mycket diskutabel tolkning
av graden av försäkrads arbetsförmåga,
även stridande mot läkares
utlåtande, som förekommer inom den
allmänna försäkringen», och om detta
ger anledning till någon åtgärd från
min sida.

Det är omöjligt att av frågans formulering
utläsa vad herr Werner syftar
på. Gäller frågan invaliditetsbedömningen
inom förtidspensioneringen, vill
jag erinra om att i det uppdrag att utreda
vissa pensionsfrågor, som regeringen
nyligen lämnat riksförsäkringsverket,
även ingår att undersöka tilllämpningen
av reglerna inom förtidspensioneringen.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
Aspling för svaret på min fråga. Det är
möjligt att min något överdrivna
respekt för hur frågorna skall formuleras
har gjort att frågan kanske inte
är så lätt att tyda.

Bakgrunden till min fråga är följande.
En byggnadsarbetare blev för några
år sedan sjuk och sjukpensionerades
sedermera med full pension. Efter en
tid ändrades beslutet om sjukpension,
och mannen bedömdes som arbetsför
till en tredjedel med motiveringen att
han på den ort där han hörde hemma
kunde få ett tredjedels arbete.

Läkare vid det lasarett där mannen
hade behandlats hade bedömt arbetsförmågan
till en sjättedel, vilket är lika
med arbetsoduglig, medan pensionsdelegerade
byggde ut hans arbetsförmåga
med 100 procent, dvs. ansåg att han
skulle vara arbetsför till en tredjedel.

Riksförsäkringsverket har efter besvär
från mannen fastställt försäkringskassans
beslut. Mannen har därefter fått
ytterligare sjukdomsbesvär, vilket föranlett
honom att hos försäkringskassan
begära ändring av det tidigare beslutet
om reducering av pensionen så att full

Torsdagen den 13 februari 1969

Nr 6

Ang. bedömningen av arbetsförmåga vid
pension åter skulle utgå. Ingen ändring
skedde dock, utan han bedömdes fortfarande
som arbetsduglig till en tredjedel
trots att läkarna bedömde honom
som helt arbetsoduglig.

Det är flera problem i detta sammanhang
som är anmärkningsvärda. Till att
börja med är tolkningen av arbetsoförmågan
diskutabel, eftersom pensionsdelegerade
har gått emot den bedömning
som läkarna har gjort. Man har vidare
bortsett från sysselsättningsläget på den
ort där mannen bor när man ansett honom
vara arbetsför till en tredjedel, ty
varken arbetsförmedlingen eller arbetsvärden
har kunnat skaffa honom ett
lämpligt arbete, vilket i och för sig inte
är så underligt, om jag säger att detta
gäller Västernorrlands län. Mannen har
därigenom försatts i en ekonomiskt
hopplös situation.

Det fall jag relaterat, som bildar bakgrunden
till min fråga, visar att det
drabbar den enskilde mycket hårt när
försäkringskassan i stället för att visa
generositet desavouerar läkarna och
bedömer arbetsförmågan på ett helt annat
sätt och det dessutom är så att samhället,
i varje fall på denna ort, inte
kan tillgodogöra sig hans nedsatta arbetsförmåga.

Till sist måste det också betraktas
som mycket anmärkningsvärt att försäkringskassan
vidhåller sin ståndpunkt
även efter det att sjukdomen förvärrats
och nya läkarintyg visar att
arbetsförmågan är helt borta.

Herr statsrådet ASPLING:

Herr talman! Herr Werner har tagit
upp ett enskilt fall, som jag av naturliga
skäl inte kan diskutera. Fallet har
emellertid uppenbarligen beröring med
invaliditetsbedömningen inom förtidspensioneringen,
och jag har redan sagt
i mitt svar att dessa frågor kommer att

ersättning från den allmänna försäkringen
bli föremål för utredning i enlighet med
det uppdrag som riksförsäkringsverket
har fått.

Herr WERNER (vpk):

Herr talman! Jag menade heller inte
att statsrådet skulle ta ställning till det
enskilda fallet. Hur som helst blottar
det exempel som jag har anfört ett mycket
otillfredsställande förhållande därigenom
att försäkringskassan i detta
fall desavouerat läkarna. Vidare har
man bortsett från arbetsmarknadsläget.
Det här speciella fallet inträffade ju i
Västernorrlands län som är ett utflyttningsområde.
Liknande fall kan naturligtvis
förekomma i andra bygder med
likartade svårigheter.

Jag anser också att det måste vara
principiellt fel att försäkringskassan
bedömer den medicinska kapaciteten
till en viss grad, innan arbetsvärden
bedömt vederbörandes förmåga och undersökt
om det finns ett arbete som
kan ge sysselsättning motsvarande arbetsförmågan.
Vad är t. ex. 50 procent
arbetsförmåga för en murare? Skall den
»50-procentiga muraren» lägga in hälften
så många stenar som de övriga gubbarna
i laget? Vad jag har anfört visar
att det finns problem som det gäller
att komma till rätta med. Det samarbete
som existerar mellan försäkringskassorna,
arbetsmarknadsorganen och arbetsvärden
fungerar inte tillfredsställande
på grund av att arbetsvärdens resurser
är för små.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 16.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

Nr 6

Fredagen den 14 februari 1969

Fredagen den 14 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag ber att få meddela, att till kammarens
ledamöter i dag utdelats en preliminär
plan för behandlingen av ärenden
i kamrarna för tiden intill påskuppehållet.
För tiden därefter och till
sessionens slut kommer särskild plan
att lämnas senare.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen framlagda
förslag till stat för försvarets fastighetsfond
för budgetåret 1969/70;

nr 20, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 21, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 22, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 23, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

24, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budget -

året 1968/69 i vad avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 25, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser utbildningsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 26, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 27, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69, i vad avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde, jämte
motioner;

nr 28, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser civildepartementets
verksamhetsområde;

nr 29, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utgifter på tillläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1968/69 i vad avser industridepartementets
verksamhetsområde; och
nr 30, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående livränta till vissa
personer; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

1, i anledning av motioner om åtgärder
till hjälp åt ensamstående; och
nr 2, i anledning av motioner om
högtidlighållande av femtioårsminnet
av den kvinnliga rösträttens införande.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 14.03.

In fidem
K-G. Lindelöw

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM I9S9