Nr 6 FÖRSTA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:6)

RIKSDAGENS

•Tf—»C -

•ko:

PROTOKOLL

Nr 6 FÖRSTA KAMMAREN 1962

31 januari—7 februari
Debatter m. m.

Onsdagen den 31 januari Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Olofsson ang. översyn av bidragsbestämmelserna för

skogliga samverkanområden i lappmarkerna .............. 3

av herr Svanström ang. domänverkets förvärv av familjejordbruk
.................................................... 6

Svar på fråga av herr Berg, Gunnar, ang. åtgärder för att förhindra
slöseri med vissa anslag till försvaret ................ 12

Interpellation av herr Sveningsson om tillgodoseende av allmänhetens
krav på säkerhet vid vissa patienters permittering från
mentalsjukhus m. fl. vårdanstalter .......................... 16

Tisdagen den 6 februari

Minnesord över herr Thun .................................. 18

Interpellationer:

av herr Edström om vissa åtgärder i syfte att öka trafiksäkerheten
på motorvägarna .................................. 18

av herr Nilsson, Yngve, ang. prisutvecklingen för jordbrukets
produkter, m. m......................................... 19

Onsdagen den 7 februari
Svar på interpellationer:

av herr Lundström ang. beskattning av traktamentsersättningar 22
av herr Schött om viss återbetalning av avgift vid försenad
skatteinbetalning ........................................ 25

Interpellationer:

av herr Svanström ang. tillvaratagande av yrkesfiskarenas intressen
vid utfärdande av bestämmelser om skyddsåtgärder

för sälbeståndet ........................................ 26

av herr Hanson, Per-Olof, ang. förslag till namnlag............ 27

av herr Sörlin ang. tidpunkten för upptagande av gruvdrift i
Stekenjokk i Vilhelminafjällen ............................ 29

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 6

2 Sr 6

Innehåll

Std.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 31 januari

Bankoutskottets memorial nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken berättelse .................................... 16

— nr 2, med överlämnande av fullmäktiges i riksgäldskontoret

berättelse ....................... 16

Onsdagen den 7 februari

Statsutskottets utlåtande nr 20, ang. utgifter å tilläggsstat II: ecklesiastikdepartementet
...................................... 26

Bevillningsutskottets betänkande nr 1, ang. promilletalet för skogsvårdsavgiften
för år 1962 .................................. 26

— nr 2, ang. avtal med Grekland för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt .................. 26

— nr 3, ang. tilläggsavtal till avtalet den 27 oktober 1953 med

Konungariket Danmark angående handräckning i skatteärenden 26

— nr 4, ang. avtal med Republiken Sydafrika för undvikande av

dubbelbeskattning ........................................ 26

Onsdagen den 31 januari 1962

Nr 6

Onsdagen den 31 januari

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 23, 24
och 25 innevarande månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Thun för tiden från och
med den 29 i denna månad till och med
den 28 nästkommande februari på grund
av ett från honom inkommet, nu uppläst
läkarintyg, utvisande att han till
följd av gallsjukdom vore sjukskriven
för tiden till och med sistnämnda dag.

Ang. översyn av bidragsbestämmelserna
för skogliga samverkanområden i lappmarkerna Herr

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara herr
Olofssons interpellation angående översyn
av bidragsbestämmelserna för skogliga
samverkanområden i lappmarkerna,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Herr Olofsson har i en
interpellation frågat mig dels när den i
statsverkspropositionen förebådade utredningen
angående översyn av bidragsbestämmelserna
för samverkanområden
på det skogliga området i lappmarkerna
kan väntas bli tillsatt, dels när jag beräknar
att de nya bestämmelser, som utredningen
får till uppgift att utarbeta,
kommer att kunna tillämpas.

I anledning härav vill jag upplysa, att
det är min avsikt att inom kort hemställa
om bemyndigande att tillkalla särskilda
sakkunniga för att verkställa utredning
rörande bl. a. bestämmelserna om
bidrag till skogsvägbyggnad och skogs -

vårdsåtgärder. I utredningsuppdraget avses
ingå den i interpellationen åsyftade
översynen. När resultatet av denna kan
föreligga är ej möjligt att nu exakt förutse.
Tidigast kan förslag i ämnet föreläggas
1963 års riksdag.

Med detta herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Olofssons interpellation.

Herr OLOFSSON (fp):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet vill
jag framföra ett tack för svaret. Svaret
kom fort, men tyvärr måste jag säga att
det inte framkommer så mycket mer i
svaret än vad som redan står i statsverkspropositionen.
Man står ungefär på
samma ståndpunkt.

Det förhåller sig ju så att lagstiftning
angående skogsvård är något förhållandevis
ungt. Vi har visserligen haft en
del skogliga förordningar sedan lång tid
tillbaka, men först vid tillkomsten av
1923 års allmänna skogsvårdslag talas
det om skogsvård. Då fick vi bestämmelser
om de nya skogsvårdsstyrelserna.
Tidigare hade domänstyrelsen och
dess tjänstemän skött skogen och skogslagarnas
efterlevnad. Nu fick vi för första
gången en lag som talar något om att
även återväxten skall tryggas.

I 1923 års skogsvårdslag ställdes emellertid
Lappmarken utanför. Vi där uppe
kom inte under skogsvårdslagens bestämmelser
utan skulle fortfarande sortera
under domänstyrelsen. Vi hade med
andra ord ingen lag som talade om
skogsvård. Men för att bättra på detta
förhållande — det stod naturligtvis klart
att det behövdes en lag som även skyddade
återväxten i Lappmarken — beslöts
den 10 juni 1932 om en särskild
lappmarkslag, som skulle träda i kraft
den 1 januari 1934. Enligt denna lag

4 Nr 6 Onsdagen den

Ang. översyn av bidragsbestäramelserna

markerna

skulle skogsvårdsstyrelsen bli den tillsynsmyndighet
som skulle sköta skogslagarnas
efterlevnad även i Lappmarken.
Men lagen var av en speciell karaktär.
Den föregicks av en mycket långvarig
och rätt omfattande utredning, och
det är ganska intressant att nu läsa resultatet
av denna utredning. Man var oenig
på praktiskt taget varenda punkt
och hade nästan lika många uppfattningar
om hur det hela skulle tillämpas
som det fanns medlemmar i utredningen.
En sak var man emellertid ense
om, nämligen att man skulle åstadkomma
en lag som var något alldeles
speciellt, en lag som inte liknade något
annat. Därutinnan lyckades man också
mycket bra. På denna utredning byggdes
Kungl. Maj ds proposition som sedan
blev lag, antagen av riksdagen. Denna
lag tillämpades sedan under rätt
många år i Lappmarken. Det var en
dimensionslag, en lag som var byggd på
huggningsklasser, men det talas ingenting
om föryngring. Man framskapade
trasiga bestånd. Det blev ingen slutavverkning,
men samtidigt blev det stora
uttag.

Det visade sig mycket snart, att denna
lag inte var särskilt lyckad. Dess
svagheter var stora, och dess verkningar
på Lappmarkens skogar åstadkom betydande
svårigheter. För att råda bot på
detta förhållande tillsatte Kungl. Maj d
den 12 maj 1939 en ny utredning som
antog namnet norrländska skogsproduktionsutredningen
och som i sitt slutbetänkande
föreslog, att staten skulle anslå
5 miljoner kronor årligen i 20 år
för att återställa skogen i gott skick och
för att mildra verkningarna av de gamla
bestämmelserna. På detta betänkande
byggde Kungl. Maj d propositionen 190
vid 1940 års riksdag. Där var Kungl.
Maj d i stort sett ense med utredningen,
undantagandes just medelsanvisningen.
Det är ingenting märkvärdigt att Kungl.
Majd är sparsammare än en utredning.
Det har hänt i många andra sammanhang.
Det var kristid då, det var ont om
pengar, och förslagsvis anvisades första
året en miljon kronor till försök med

31 januari 1962

för skogliga samverkanområden i lapp dessa

nya bestämmelser. Villkor för att
erhålla bidrag av de tillgängliga medlen
var att man skulle bilda s. k. skogsvårdsområden.
Byalag skulle sammansluta
sig till områden, där man skulle
hjälpas åt att ordna upp skogsvården,
där man skulle upprätta skogsvårdsplaner
och planer för betesfrågans ordnande
— den frågan var mycket aktuell då
i Lappmarken — och där man också för
verkställandet av dessa planer skulle
samverka inte minst beträffande bränning,
planering och sådd.

Dessa bestämmelser har varit en betydande
tillgång för Lappmarkens skogar,
och det har under årens lopp anvisats
betydande medel för fullföljande
av arbetet på dessa skogsvårdsområden,
även om beloppen naturligtvis inte är
av samma storleksordning som de 100
miljoner kronor utredningen föreslog.

Först år 1948 kom Lappmarken att
inordnas under våra allmänna skogslagar.
1948 års lag kom att gälla också för
Lappmarken. Detta innebar att skogsvårdsstyrelserna
fick större möjligheter
att verka, och tack vare deras rådgivande
och upplysande verksamhet har intresset
för skogsvården ökats betydligt.
Det stora flertalet skogsägare har nog
den uppfattningen att man skall sköta
sin skog så bra som möjligt. Skogsvårdsområdena
har också betytt mycket för
att väcka intresset för olika skogsvårdsarbeten.

Lagen kunde naturligtvis inte börja
tillämpas i alla byar och skifteslag på
en gång, och allteftersom åren gick kom
det in nya ansökningar om skogsvårdsområden.
På grund av att det inte fanns
medel tillgängliga och delvis kanske också
på grund av att det behövdes en översyn
även av denna lag — betesfrågan
var inte längre aktuell — tillkom 1958
förbud mot bildande av nya skogsvårdsområden.
Sedan dess har det inte tillkommit
några nya områden, utan man
har endast fullföljt arbeten på de gamla.

Vid 1960 års riksdag kom Kungl.
Maj ds nya giv om s. k. samverkanområden.
Men även nu ställdes Lappmarken
utanför. Vi blev ställda i särklass.

Onsdagen den 31 januari 1962

Nr 6

Ang. översyn av bidragsbestämmelserna

Det skulle inte bildas några samverkanområden
i Lappmarken, utan man skulle
börja med kustlandet och andra områden,
där återväxten av skogen gick
snabbare.

Vid 1961 års riksdag hemställdes på
förslag av jordbruksutskottet, att Kungl.
Maj :t skulle företa en översyn av bestämmelserna,
så att lappmarksskogarna
skulle komma i åtnjutande av förmånen
att få bilda samverkanområden, och i
årets petita har skogsstyrelsen begärt
tillstånd att börja försök på området och
hemställt om medel härför. Departementschefen
vill emellertid vänta på en
utredning. Det sägs inte, om det skall
bli en parlamentarisk utredning eller en
utredning av fackfolk. Jag är medveten
om att det behövs en utredning, men
man har ju den erfarenheten att utredningar
kan dra ut på tiden. Ett gammalt
uttryck säger, att om man vill att
ingenting skall hända i en fråga, skall
man hänskjuta den till en utredning.
Detta är anledningen till att jag är litet
bekymrad. Jag är villig erkänna, att det
finns betydande medel för att fullfölja
planerna för de gamla skogsvårdsområdena.
Vi fick ju också vid fjolårets riksdag
en kraftig uppräkning, och i årets
statsverksproposition begäres ett anslag
till skogsvården, som säkerligen kommer
att räcka en bra bit för de gamla
skogsvårdsområdena.

Men hur skall i fortsättningen nya
områden kunna inordnas i en bättre
skogsvård? Med all rätt kan man säga
att skogsägarna har möjlighet att sköta
sin skog utan statsbidrag, och den uppfattningen
är väl på sina håll ganska
allmän, att skogsägaren inte skall få
statsbidrag för att vårda en egendom
som är så pass betydelsefull som skogen.
Men vi måste komma ihåg, att staten har
ett visst ansvar även i detta sammanhang.
I den tidigare nämnda propositionen,
nr 190 vid 1940 års riksdag,
skrev dåvarande departementschefen:
»Det kan icke förnekas att staten bär
ett visst ansvar för den exploatering
som skett av virkeskapitalet i de norrländska
lappmarksskogarna, och stats -

för skogliga samverkanområden i lappmarkerna makterna

ha icke samtidigt tillsett att
tillräckligt kraftiga åtgärder vidtagits
till skydd för återväxten.»

Skogsplantering är inte någonting som
ger skörd inom den närmaste framtiden.
Den som planterar skog har ingen möjlighet
att själv skörda, utan det är först
kommande generationer som drar nytta
av hans arbete. Detta är givetvis en anledning
för mindre ansvarskännande
skogsägare att resonera så, att de inte
bör göra mer än vad de är skyldiga till.
När det gäller att se till att denna uppfattning
inte blir förhärskande har
skogsvårdsstyrelserna och de övervakande
myndigheterna en stor uppgift att
fylla.

Jag vill till sist bara säga, att jag inte
framställt min fråga för att kritisera
och inte heller för lusten att fråga utan
därför att det hos ett stort antal skogsägare
i Lappmarken och övre Norrland
finns ett betydande intresse för denna
frågas utveckling, ett intresse som är i
någon mån förenat med oro. Man frågar
sig, om utredningen skall komma att
dra ut på tiden alltför länge. Befolkningen
behöver detta stimulansbidrag för sin
arbetssysselsättning, och det behövs
också för att skapa den ansvarskänsla
och den värdesättning av enskild egendom,
som kanske är en av förutsättningarna
för att hejda flykten från de
norrländska skogsbygderna, som — om
den fortsätter — till sist kommer att
medföra brist på arbetskraft. Industrien
behöver också råvara. Om kommande
generationer skall få samma nytta av
skogsnäringen som vi haft under några
årtionden, måste vi sörja för att ny skog
finnes.

Jag vill slutligen vädja till jordbruksministern
att handlägga denna fråga
med all intensitet och med all kraft, så
att lösningen inte behöver fördröjas alltför
länge.

Ännu en gång ett hjärtligt tack!

Herr statsrådet HOLMQYIST:

Herr talman! Herr Olofsson ställde ju
två frågor i sin interpellation. Den ena

Nr 6

Onsdagen den 31 januari 1962

Ang. domänverkets förvärv av familjejordbruk

frågan gällde när denna utredning kunde
bli tillsatt, och den andra frågan var:
När kan de bestämmelser, som denna utredning
kan föreslå, komma att tillämpas?
Jag har svarat på dessa frågor på
det sättet, att det skall bli en sådan utredning
och att den kommer att tillsättas
inom den närmaste tiden. Jag
tror att denna utredning i varje fall inte
kan resultera i några förslag, som kan
väntas föreläggas riksdagen före år 1963.
Jag har således svarat på de frågor som
här ställts.

Nu har herr Olofsson i sitt anförande
ånyo redogjort för de motiv som legat
till grund för att riksdagen i fjol begärde
denna utredning. Det är kanske i
och för sig inte ur vägen att dessa motiv
upprepas på nytt, men de förändrar
naturligtvis inte sakläget. Det är också
så att de frågor, som herr Olofsson
här berört, har ett visst samband med
andra frågor, och det har därför inte
varit gjort i en handvändning att få fram
direktiven. Vi håller på att arbeta med
dem inom departementet, och jag kan
bara upprepa att utredningen kommer
att tillsättas. Sedan får naturligtvis utredningen
själv avgöra, om det kan finnas
förutsättningar för att rycka ut detta
avsnitt och presentera det i ett delbetänkande
— vilket också kan vara en
möjlighet.

Jag har sagt, att vad herr Olofsson
här anfört har jag inte anledning att polemisera
emot, eftersom man redan från
riksdagens sida framhållit behovet av
en utredning. Jag vill för min del gärna
betyga, att denna utredning skall komma
så snabbt som möjligt.

Herr OLOFSSON (fp):

Herr talman! Jag är fullkomligt medveten
om att jordbruksministern inte
kan lova någonting på en utrednings
vägnar, men det beror naturligtvis också
på vilka direktiv en utredning får,
hur hastigt den skall arbeta och vilka
frågor den skall ägna längre eller kortare
tid åt.

Jag kan tänka mig att det skulle vara
ganska enkelt för en utredning att bryta

ut denna — som jag och många med mig
ser det — ganska enkla fråga och komma
med ett delbetänkande, som inte
skulle behöva fördröjas av en hel del
andra kanske mera vidlyftiga och tidskrävande
frågor. Det är anledningen till
att jag ännu en gång vill säga till jordbruksministern:
Skynda på så fort som
möjligt!

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. domänverkets förvärv av familjejordbruk Ordet

lämnades härefter ånyo till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Svanströms interpellation
angående domänverkets förvärv
av familjejordbruk, och nu yttrade:

Herr talman! Herr Svanström har i
en interpellation frågat mig dels om jag
anser att bärkraftiga familjejordbruk
alltjämt i första hand bör bibehållas i
enskild ägo, dels vilka åtgärder jag är
beredd att vidtaga för att domänverket
inte onödigtvis skall konkurrera med
enskilda köpare, när det gäller förvärv
av familjejordbruk med tillhörande skog.

Vad gäller den första frågan vill jag
erinra om att en av grundprinciperna i
den av statsmakterna beslutade jordbrukspolitiska
målsättningen är att familjejordbruk,
som enligt gällande normer
anses bärkraftiga, skall bibehållas
i enskilda jordbrukares ägo.

Beträffande frågan om domänverkets
markförvärv vill jag först framhålla att
enligt av riksdagen fastställda riktlinjer
skall medel, som inflyter till domänverkets
markfond, användas till
återköp av skogsmark. Förvärven avser
numera huvudsakligen fastigheter, som
förbättrar arronderingen av domänverkets
tidigare innehav, samt fastigheter
med så stora arealer skogsmark att de
lämpar sig för storskogsbruk. I avfolkningsområden
förvärvas också vissa
mindre objekt.

Onsdagen den 31 januari 1962

Nr 6

Ang. domänverkets förvärv av familjejordbruk

Yttrande över tilltänkta markförvärv
inhämtas alltid från vederbörande lantbruksnämnd.
Om lantbruksnämnden anser
att inköpsobjektet bör bestå såsom
självständig brukningsenhet i enskild
ägo eller att det erfordras för yttre rationalisering
av sådana enheter, brukar
nämnden avstyrka föirvärv. Det förekommer
endast i ett begränsat antal fall
att domänstyrelsen ej anser sig böra godtaga
lantbruksnämnds avstyrkande. Då
inhämtas emellertid alltid yttrande från
lantbruksstyrelsen. I vissa fall har därvid
styrelsen haft annan mening än
nämnden. Härvid har det inte uteslutande
gällt större inköpsobjekt utan även
mindre brukningsenheter omfattande
inägor och skogsmark, som med hänsyn
till belägenhet, till jordbruksjordens
beskaffenhet eller till byggnadsbeståndet
bedömts sakna förutsättningar att
bestå som bärkraftiga enheter. Kungl.
Maj:t har endast undantagsvis medgivit
domänverket att företaga inköp som
avstyrkts av lantbruksstyrelsen.

Av vad jag nu sagt framgår, att det ej
föreligger skäl för interpellantens farhågor
att enskilda jordbrukare genom
domänverkets markpolitik undandrages
möjligheter att förvärva bärkraftiga familjejordbruk.
Vad gäller inköpspriserna
tillämpas de av 1959 års riksdag beslutade
grunderna. Jag vill erinra om
att 1961 års jordbruksutskott vid behandling
av i motioner framförda yrkanden
rörande dessa grunder i sitt av
riksdagen godkända utlåtande nr 18 uttalade
att ingen anledning fanns att
frångå dem. Utskottet framhöll därvid,
att grunderna visat sig fullt tillfredsställande
och att de var ägnade att främja
sådan yttre rationalisering av skogsfastigheter
vari kronomark ingår. Mot bakgrunden
av det här sagda anser jag inte
att det behövs några sådana åtgärder
som herr Svanström åsyftar i sin interpellation.

Med detta, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Svanströms interpellation.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framföra ett tack för
svaret på min interpellation. Det gläder
mig att svaret på den första frågan är
positivt. Jag har fattat svaret så, att herr
statsrådet anser att bärkraftiga familjejordbruk
alltjämt i första hand bör bibehållas
i enskild ägo. Detta är en tröst
för alla dem, som fortfarande för sin
utkomst är beroende av ett sådant ägande.
Det fordras emellertid måhända mer
positiva åtgärder för att få de berörda
människorna att tro, att denna jordbrukspolitiska
målsättning alltid är
normgivande för myndigheternas praktiska
handlande.

Herr statsrådet anför som svar på
min andra fråga, att några skäl för farhågor
ej föreligger för att enskilda jordbrukare
genom domänverkets markpolitik
skulle få svårigheter att förvärva bärkraftiga
familjejordbruk, att de inköpspris
som tillämpas bygger på de grunder,
som 1959 års riksdag beslutade, och
att senare gjorda framställningar om
ändrade grunder har avvisats av riksdagen
senast i fjol, då jordbruksutskottet
hävdade, att grunderna visat sig fullt
tillfredsställande och ägnade att främja
yttre rationalisering.

Det är riktigt, att riksdagen har behandlat
upprepade framställningar på
det redovisade sättet, men det förtjänar
också framhållas, att ett antal ledamöter
i utskottet reserverade sig till förmån
för de motionsledes framförda kraven
på en ändring av grunderna. Dessa grunder
leder ofta till väsentliga överpris i
förhållande till åsatta taxeringsvärden.
Sålunda finns det många exempel på att
dubbla taxeringsvärden betalats vid dylika
köp. Taxeringsvärdena skall ju representera
det värde fastigheten betingar
i en förståndig köpares hand. Jag
har ingen anledning betvivla att domänverket
är en förståndig köpare, men
någonstans måste väl ett fel ligga dolt,
och enligt min mening ligger det bl. a.
i den förräntningsprocent som man räknar
med. Enskilda köpare, hänvisade till
den öppna lånemarknaden, måste räkna

Nr 6

Onsdagen den 31 januari 1962

Ang. domänverkets förvärv av familjejordbruk

med betydligt högre räntesatser i sina
kalkyler.

Som jag framhållit i min interpellation,
leder de höga priser domänverket
tillämpar vid sina inköp till att hembuden
av fastigheter från enskilda till
kronan kraftigt ökar. Vad jag i första
hand efterlyst med min fråga är åtgärder
från herr statsrådets sida, ägnade
att förebygga onödig och irriterande
konkurrens från staten i förhållande till
enskilda köpare när det gäller rena familjejordbruk
med skog.

Herr statsrådet menar att den nuvarande
ordningen är tillfredsställande
och gör gällande att om lantbruksnämndens
yttrande i ett aktuellt fall går ut
på att fastigheten är ett bärkraftigt jordbruk,
som bör bestå i enskild ägo, det
endast förekommer i ett begränsat antal
fall att domänstyrelsen ej anser sig böra
godtaga lantbruksnämndens avstyrkande.
Tyvärr är det nog dessa till antalet
begränsade fall som åstadkommer
särskilt stor irritation. Jag kan t. ex.
peka på ett fall i mitt hemlän. Det gäller
en fastighet, som enligt lantbruksnämndens
yttrande har ett gott ekonomiskt
läge i närheten av allmän väg och
vars goda bebyggelse också talar för dess
bibehållande som självständig, enskild
företagsenhet. Jorden betecknas som varande
av relativt god beskaffenhet. Arealen
omfattar 26,5 hektar åker, 10 hektar
äng och 107 hektar skogsmark. Det
är således fråga om ett stort familjejordbruk
enligt småländska förhållanden.
Lantbruksnämnden avstyrkte ifrågasatt
förvärv av kronan. Stora sammanhängande
kronodomäner gränsar till den
berörda fastigheten. Dessa arealer måste
betraktas som mycket rationella enheter
oberoende av det ifrågavarande förvärvet.
Efter ett par månader salubjöds ytterligare
tre mindre intilliggande gårdar
omfattande vardera 4—7 hektar åker
och cirka 40 hektar skogsmark. Lantbruksnämnden
yttrade att dessa gårdar
lämpligen borde användas i rationaliseringssyfte
för komplettering av dels det
familjejordbruk jag nyss omnämnde,
dels några familjejordbruk i en intillliggande
by. Domänverket nöjde sig

emellertid ej med lantbruksnämndens
avstyrkande yttrande utan vände sig till
lantbruksstyrelsen.

Enligt min mening vore det rimligt,
om lantbruksnämndens förslag i dylika
fall kunde följas mer regelmässigt. Det
är väl självklart, att den lokala statliga
myndigheten har bättre kännedom om
lokalt betingade förhållanden och önskemål
än den centrala myndigheten kan
anses ha.

Trots det ur min synpunkt negativa
svaret på min interpellation vågar jag
hoppas, att statsrådet Holmqvist i sitt
praktiska handlande skall visa prov på
att han menar allvar med sin här deklarerade
vakthållning kring grundprincipen
att bärkraftiga familjejordbruk
skall bibehållas i enskilda jordbrukares
ägo. Med den förhoppningen tackar jag
än en gång för svaret.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

I sin interpellation har herr Svanström
berört domänverkets köp, men
man träffar på samma problem också
när det gäller domänverkets försäljningar.

Jag tog upp i en interpellation — jag
tror det var 1960 — ett fall som upprörde
sinnena ganska mycket i vårt län,
då domänstyrelsen ifrågasatte om man
inte borde beså ett 90 tunnlands jordbruk
med skog. Den gången fick domänstyrelsen
backa ut, men vad som gör att
jag nu för saken på tal är den fortsatta
utvecklingen. Jag borde egentligen inte
besvära statsrådet Holmqvist med detta,
eftersom detta inträffade under hans företrädares
tid, men jag tar upp saken
inte för att klandra den som inte kan
försvara sig och inte heller för att lasta
den nuvarande jordbruksministern, utan
därför att jag anser att frågan har en
stor räckvidd och en väsentlig betydelse.

Lantbruksnämnden och lantbruksdireldören
hade deklarerat, att detta jordbruk
var väl värt att bevara som enskilt
jordbruk och hade förutsättningar
att kunna upprustas. Det gjordes ett förslag
till riksdagen, och man beslöt be -

Onsdagen den 31 januari 1962

Nr 6

Ang. domänverkets förvärv av familjejordbruk

myndiga domänverket att sälja jordbruket.
Det sattes också ett pris, som närmast
skulle gälla för arrendatorn men
som givetvis innebar en anvisning om
vad som kunde betraktas som skäligt
värde — det rörde sig om 144 000 kronor.

När det sedan kom till frågan om
försäljning, visade det sig att intresset
var minimalt för principen att bevara
jordbruk av denna storlek i enskild ägo.
Fastigheten är välbelägen — den ligger
någon mil från Uppsala — och har skog.
Det förelåg ett ganska stort antal anbud,
bl. a. ett som låg ungefär 20 000 kronor
över det av riksdagen fixerade priset
och som var avgivet av en arbetsledare
vid ett av landets främsta skoljordbruk,
vilken var väl kvalificerad att sköta
jordbruket. Domänverket gick emellertid
förbi lantbruksnämnden till lantbruksstyrelsen,
och på dess tillstyrkan
beslöts på högsta ort att man i stället
skulle sälja denna egendom för ett —
jag medger det — mycket förmånligare
pris till lekplats för några stadsbor från
Uppsala. Uppsala golfklubb fick nämligen
förvärva egendomen till ett betydligt
högre pris. Detta verkade på många
människor som en ren parodi på strävandena
att bevara bärkraftiga jordbruk
som självständiga enheter. Det
fanns ju en kunnig och erfaren jordbrukare,
som var villig att förvärva fastigheten
för att starta ett eget jordbruk.

Herr Svanström har fört på tal frågan
om domänverkets inköp. Jag har
med detta exempel velat fästa uppmärksamheten
också vid domänverkets försäljningar.
Det är angeläget att vi redan
från början får klart för oss hur man
räknar. Tar man ett högre pris då man
kan få det, eller går staten in för att
tillskapa bärkraftiga jordbruk i jordbrukares
ägo? Om det senare är fallet, bör
staten inte i sina försäljningar offra sådana
intressen för att tillgodose ett fritidsändamål,
som kanske i och för sig
är berättigat men som kan tillfredsställas
på ett för rättskänslan mindre upprörande
sätt.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Svanström uttrycker
sin glädje över att jag har deklarerat,
att jag inte avser att bryta mot de
rent politiska målsättningarna för den
nuvarande jordbrukspolitiken. Det skulle
väl snarare ha förvånat, om jag hade
börjat med att deklarera att jag inte
hade för avsikt att söka fullfölja den.

Här nämndes taxeringsvärdena, men
jag vill säga att de är ganska ointressanta
i detta sammanhang. Vi vet ju att
taxeringsvärdena inte alls ger något riktigt
uttryck för marknadsvärdena, och
riksdagen har inte heller utgått från att
taxeringsvärdena skall ha någon betydelse
i detta sammanhang, utan har fastställt
helt andra grunder för domänverkets
inköp. Här kräver man att det kapital
som investeras i en skogsfastighet
skall förräntas på ett sätt som motsvarar
den s. k. normalräntan, för närvarande
4,75 procent. Med hänsyn till
denna norm har det enligt min mening
inget som helst intresse, i vilken relation
taxeringsvärdena står till de värden
man får fram enligt denna beräkning.
Taxeringsvärdena är ju ofta uttryck för
starkt skiftande bedömningar på olika
håll i vårt land.

Sedan vill jag erinra om att utgångspunkten
är att de pengar som inflyter
genom att domänstyrelsen försäljer mark
skall disponeras för återköp av mark till
domänverket. Nu säger de som kritiserar
denna verksamhet att domänverket betalar
alldeles för höga priser när det
köper mark, och på samma gång säger
man att verket köper för mycket mark
och är för aktivt. De uppfattningarna
går inte ihop. Om domänverket betalade
väldiga överpriser, skulle pengarna inte
förslå till någon särskilt aktiv inköpsverksamhet.

När jag läste igenom utskottets utlåtande
från i fjol, tyckte jag att det var
en förnämlig aktsamling, där alla aspekter
var belysta på betänkandets mer
än 20 sidor. Det finns mycket riktigt
en reservation på slutet, men det borde
efter den grundliga penetreringen vara
onödigt att vi ånyo får en debatt i de
här frågorna.

jl Första kammarens protokoll 1962. Nr 6

Nr 6

Onsdagen den 31 januari 1962

Ang. domänverkets förvärv av familjejordbruk

Sedan bör man också hålla i minnet
att det kan inträffa ett antal köp i ett
visst län, utan att man behöver oroa sig
över det. Det är ingenstans sagt, att det
skall vara en utjämning inom varje län
eller annan del av landet, utan det är i
hela verksamheten som domänverket
skall hålla balans mellan köp och försäljningar.
Det bör därför inte förvåna,
om man på enstaka platser tycker att
domänverket har gjort särskilt många
förvärv under den senaste tiden.

Hur förhåller det sig i verkligheten
inom det län som har aktualiserats i debatten?
Under 1961 har domänverket
haft många förfrågningar och fört
många förhandlingar om förvärv. I 15
fall har förvärven inte fullföljts under
1961, därför att lantbruksnämnden har
avstyrkt och domänverket inte ansett
sig ha intresse av att fullfölja förvärven.
Dessa 15 fall har inte förts vidare, och
om dem har det alltså inte varit någon
diskussion. I nio fall har ärendena förts
vidare. I tre av dessa har förvärvet avstyrkts
av lantbruksnämnden, och i sex
fall har alltså lantbruksnämnden tillstyrkt.
När ärendena gått vidare till lantbruksstyrelsen,
har lantbruksstyrelsen
avstyrkt endast i ett fall, där Kungl.
Maj :t sedermera har medgivit rätt till
förvärvet. Vidare finns det ytterligare
tio ärenden som ännu inte är avgjorda,
och ett av dem är möjligen det som togs
upp i diskussionen här. Vi vet inte hur
det kommer att hanteras.

Jag tror alltså jag kan säga, att den
praktiska handläggningen inte ger anledning
att förstora den här frågan och
att det är oriktigt säga att domänverket
tillämpar en politik som skulle innebära
en fara för det självägande jordbruket
i vårt land. Jag vill också peka på vart
det kan leda, om man är känslig och
driver diskussionen för hårt på grund
av enstaka fall. Uppenbart är att andra
människor i landet kan komma att fråga
sig, hur det egentligen är ställt med
den lagstiftning vi har i dag. Det blir
då kanhända inte så lätt att vinna gehör
vare sig för en förlängning av våra nuvarande
lagar eller för reformer som
ger jordbruket en prioriterad särställ -

ning i det här sammanhanget. Jag vill
i varje fall att man skall ha uppmärksamheten
riktad på att ett alltför känsligt
agerande i dessa frågor kan utlösa
eu reaktion, som i grund och botten inte
är så gynnsam för den politik vi alla
kan vara överens om.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Vad först gäller taxeringsvärdena,
som enligt vad herr statsrådet
antydde inte skulle ha någon större
betydelse, vill jag erinra om att de
ju tillkommer efter en officiell värdering
av varje fastighet i vårt land. Det är
väl då svårt att tro, att det inte regelmässigt
skulle föreligga ett bestämt förhållande
mellan marknadsvärde och taxeringsvärde.
Om så inte är fallet, måste
någon felaktighet ha begåtts vid åsättandet
av taxeringsvärdet, vilket enligt gällande
författning skall utgöra det pris
en förståndig köpare kan väntas erlägga.
Nu kan man tänka sig, att en justering
kommer att ske vid en blivande
fastighetstaxering. Detta är också något,
herr talman, som oroar många blivande
köpare av jordbruksfastigheter, därför
att vi ju alla — säkert också landets
jordbruksminister — vet att det pris,
som en fastighet betingar vid förvärvet,
för med sig en räntekostnad, som självfallet
måste läggas in i den kalkyl, som
varje jordbrukare måste göra och som
så småningom onekligen leder till att
han, i händelse av att han inte får ut
ett högre pris på sina produkter, måste
få lägre ersättning för sitt arbete. Från
den utgångspunkten är det nog ingen
tillfällighet, att man oroar sig inför de
höga priser som domänverket betalar
och som blir mer och mer normerande
vid övriga förekommande fastighetsköp.
Det gäller ju den arbetsförtjänst man så
småningom kan få av sin jordbruks- och
skogsdrift. Det är ganska självklart, att
i ett läge, då alla som rimligt räknar
med högre nettoförtjänster, en motsvarande
utsikt till minskning ingalunda
kan hälsas med någon större entusiasm
utan självfallet framkallar den största
oro.

Onsdagen den 31 januari 1962

Nr 6

Ang. domänverkets förvärv av familjejordbruk

Vad sedan gäller bestämmelserna för
markfonden vet jag mycket väl, att de
innehåller en föreskrift om att de pengar
som inflyter genom försäljningar
skall användas för återköp av mark,
men man kan nog säga att vid sådana
försäljningar som den herr Ferdinand
Nilsson nyss omnämnde, vid försäljning
av tomtmark och av mark i samband
med utbyggnad av vattenkraft och dylikt,
kan domänverket komma upp i betydligt
högre försäljningsvärden än som annars
kan betraktas som normala för liknande
mark. Detta medför att markfonden
därigenom ökar mera än om man
bara hade att räkna med mera normala
markförsäljningar.

Av den redovisning som herr statsrådet
här gav beträffande grunderna
framgår med all önskvärd tydlighet, att
förräntningsprocenten är väsentligt lägre
än den som enskilda köpare får räkna
med. En enskild köpare kan näppeligen
i nuvarande läge låna upp pengar
till en ränta av 4 3/4 procent, utan måste
räkna med en väsentligt högre räntesats.
Det var det jag antydde i mitt förra
anförande.

Vad sedan gäller förhållandena i mitt
eget län känner jag mycket väl till de
siffror som statsrådet nämnde om relationen
mellan tillstyrkta och avstyrkta
köp. Jag antydde också i mitt inlägg, att
det var dessa undantagsfall som åstadkommer
stor irritation.

Det sista yttrandet av herr statsrådet
uppfattade jag nästan som ett hot. Man
får inte vara så förbålt känslig, ty då
kan det hända att hela lagstiftningen
får omprövas. Det var allt ganska hårt
sagt av ett statsråd. Jag noterar att uttalandet
kan betraktas som ett hot. Det
vore illa om avsikten verkligen vore att
det skall uppfattas på det sättet. Varje
enskild medborgare och varje riksdagsman
i synnerhet måste väl ha rätt att
framföra sina åsikter i ett enskilt fall
utan att behöva räkna med att mötas av
en sådan reaktion.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Låt oss först, herr Svanström,
klara upp detta med hotet! Jag

ville alls inte framställa det som ett hot,
utan jag ville bara erinra om något som
borde vara självklart. Sedan får var och
en fundera över saken.

Om man läser jordbruksutskottets utlåtande
i fjol, finner man där inte bara
detta särskilda yttrande av tre centerpartister
utan också ett annat yttrande,
som kanske ger uttryck för en
något annan syn på dessa frågor än den
som herr Svanström har. De som representerar
den meningen kan nog utan
svårighet vitsorda, att det kan ligga något
i den lilla erinran som jag här gjorde,
men mitt uttalande skall under alla
förhållanden inte uppfattas som ett hot,
utan jag gjorde detta påpekande bara
för att få in diskussionen på rätt plan.

Sedan fortsätter herr Svanström att
tala om taxeringsvärdena. Jag vidhåller
att de inte intresserar ett skvatt i detta
sammanhang, ty de har icke något att
skaffa med dessa normer för förvärv
av jordbruk. De normerna är fastslagna
på annat sätt. Jag kan bara upprepa den
saken.

Herr Svanström vet också lika väl som
jag, att när man räknar med en normallåneränta
av 4,75 procent så gör man
det därför att man bygger på en mycket
långsiktig bedömning. Vid skogsförvärv
gör man ju inte sina beräkningar uteslutande
på den räntesituation som råder
vid det tillfälle då förvärvet sker,
utan det är fråga om en bedömning på
mycket längre sikt. Man räknar med att
man först i framtiden får någon avkastning
av skogen. Vad man eftersträvar är
ett jämnt och säkert utbyte av skogen
på längre sikt.

Till sist måste jag säga, herr Svanström,
att jag inte kan förbinda mig att
i de ärenden som kommer att behandlas
i jordbruksdepartementet ta särskild
hänsyn till vad som säges av lantbruksnämnden
i Kalmar län, även om det naturligtvis
kan finnas mycket vettigt och
förnuftigt i de yttrandena. Det är angeläget
att även se på vad lantbruksstyrelsen
anför, ty den har ju att ta hänsyn
till helheten. Vi kan heller inte vara
främmande för vad domänstyrelsen
har att säga. Vid handläggningen av

Nr 6

Onsdagen den 31 januari 1962

Ang. åtgärder för att förhindra slöseri med vissa anslag till försvaret

frågorna kan man självklart inte enbart
ta hänsyn till vad en instans yttrar.
Det gäller ju ändå att försöka så förnuftigt
som möjligt bedöma de föreliggande
frågorna. Därför kan jag heller
inte ge någon utfästelse, att det i dessa
frågor skall bli någon annorlunda tilllämpning
av de regler som hittills följts
och som också tillämpats av min företrädare
även i de ärenden som herr
Svanström här berört.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag beklagar att hemstatsrådet
Holmqvist inte kunde lämna
några sådana utfästelser, men jag hade
kanske inte heller räknat med att kunna
få det.

Vad sedan gäller normerna för den
värdering som domänverket gör vid
förekommande köp och försäljningar
hävdar jag att det skulle vara önskvärt
med en ny omprövning, så att man kunde
åstadkomma en ändring i det fallet.
Det är min absoluta uppfattning att detta
vore rimligt.

Vad som, herr talman, till sist är väsentligt
är ju att vi får en ungefär oförändrad
fördelning i fråga om ägandet,
framför allt av skog, i förhållande till
vad vi nu har, så att det verkligen inte
finns fog för de farhågor som på sina
håll gör sig gällande, att man ifrån
statsmakternas sida medvetet strävar efter
att minska det enskilda ägandet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. åtgärder för att förhindra slöseri
med vissa anslag till försvaret

Jämlikt | 20 av kammarens ordningsstadga
hade herr Berg, Gunnar, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
framställt följande fråga: »Har
herr statsrådet observerat uppgifter i
Sydöstra Sveriges Dagblad om att två
fiskefartyg engagerats för efterforskning
av ett i havet störtat flygplan, varvid
överenskommelse träffats utan föregå -

ende infordrande av offerter om en ersättning
med 5 000 kronor per fartyg och
dag samt att, enligt påstående i samma
tidning, liknande fartyg från annat kustområde
skulle kunnat engageras för ändamålet
för allenast 1 000 kronor per
dag och har herr statsrådet för avsikt
att låta verkställa undersökning av förhållandet
i fråga samt att, om uppgifterna
visar sig vara korrekta, vidtaga åtgärder
för att dylikt slöseri med anslagen
under fjärde huvudtiteln i framtiden
förhindras?»

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara denna fråga, erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Med anledning av pressuppgifter
om att två fiskefartyg engagerats
för efterforskning av ett i havet
störtat flygplan mot en ersättning av
5 000 kronor per fartyg och dag samt att
liknande fartyg från annat kustområde
skulle ha kunnat engageras för 1 000
kronor per dag har herr Gunnar Bergfrågat
mig om jag har för avsikt att låta
undersöka ifrågavarande förhållande
samt att •— om uppgifterna visar sig vara
riktiga -— vidtaga åtgärder för att dylikt
slöseri med anslagsmedel förhindras
i framtiden.

Med anledning av herr Bergs fråga
vill jag meddela följande.

Den 26 september 1961 havererade ett
attackflygplan typ Lansen utanför Brämön.
Tidigare under nämnda år hade fem
allvarliga haverier på grund av motorstopp
eller motorstörningar inträffat
med ifrågavarande flygplantyp. För att
söka klarlägga orsakerna till driftstörningarna
hos flygplantypen ansågs det
därför nödvändigt att försöka bärga det
havererade flygplanets motor, trots att
vattendjupet på haveriplatsen uppgick
till cirka 85 meter och kostnaderna på
grund därav bedömdes kunna bli stora.
Sökandet efter den exakta haveriplatsen
kunde efter erforderliga förberedelser
påbörjas den 18 oktober. Omkring
den 1 november hade haveriplatsen fastställts
och markerats med bojar. För

Onsdagen den 31 januari 1962

Nr 6

Ang. åtgärder för att förhindra slöseri med vissa anslag till försvaret

själva bärgningen erfordrades fartyg för
trålning. Vid den aktuella tidpunkten
kunde marinen icke ställa lämpliga fartyg
till förfogande härför. Efter samråd
med fiskeriintendenten i Härnösand
kontaktades då två inom området befintliga
fisketrålare, som var av den
storlek och hade sådan utrustning som
krävdes vid bärgningen. På grund av
högsäsong för fisket begärdes därvid ett
pris av 6 000 kronor per båt och dygn.
Vid uppehåll i bärgningsarbetet skulle
inga kostnader debiteras. Då bärgningen
med hänsyn till begynnande isläggning
och den fortgående korrosionen hos
motorn måste igångsättas så snabbt som
möjligt ansåg man sig vara i för stor
tidsnöd för att undersöka tillgången på
fartyg inom andra områden. Flygledningen,
som hade att besluta i förevarande
ärende, ansåg sig därför böra godkänna
att nyssnämnda båda trålare hyrdes
på angivna villkor då försök att
reducera priset icke lett till resultat.
Bärgningsförsöken påbörjades den 21
november. Av rapporter från försöken
framgår att avsevärda svårigheter måst
övervinnas. Bl. a. har det varit nödvändigt
att tillverka en särskild specialtrål.
Större delen av det havererade flygplanet
har nu bärgats, dock icke motorn.
Efter det bärgningsförsök som avslutades
den 20 januari anses det sannolikt,
att arbetet måste avslutas.

Enligt vad jag inhämtat är flygledningen
medveten om att bärgningskostnaderna
i det nu aktuella fallet är höga.
Jag har vidare erfarit, att marinen i
den mån så är möjligt ställer fartyg till
förfogande för bärgningsändamål. Det
synes främst ur kostnadssynpunkt riktigt
att så sker. Även i fall liknande det
förevarande är det angeläget att hålla
nere kostnaderna. Detta bör bl. a. kunna
ske genom att anbud normalt infordras
å erforderlig bärgningshjälp.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Bergs fråga.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag tackar herr försvarsministern
för hans svar på min fråga,

och mitt tack är så mycket mera uppriktigt
som jag på det hela taget är tillfredsställd
med svaret. Detta bestyrker
nämligen det anmärkningsvärda faktum,
att man för en kostnad av 6 000 kronor
per båt och dygn träffat avtal om ett
arbete, som man kunnat få utfört för en
sjättedel av beloppet! Fiskarna på sydkusten
har enligt tidningsuppgifterna
förklarat sig villiga genomföra uppdraget
för det nämnda priset, 1 000 kronor
per båt och dygn, och den uppgiften
har inte heller bestritts från något
håll.

Eftersom jag är så belåten med svaret
som jag är, skulle jag kunna inskränka
mig till att endast understryka
två uttalanden som försvarsministern
gör. Det första är att arbetsuppgifter av
denna art i första hand bör anförtros åt
marinen, som därigenom kan kombinera
övning med praktisk nytta. Jag måste
säga att det är förvånansvärt, att man
inte har kunnat genomföra ett sådant
arrangemang i detta fall.

Det andra uttalandet som jag vill understryka
är att försvarsministern säger
att upphandlingsbestämmelserna, d. v. s.
infordrandet av anbud, bör iakttagas
när så är möjligt. Intet har ju anförts
som motsäger att detta hade varit möjligt
i detta fall. Det har sagts att det var
bråttom och att man därför inte hade
tid att göra dessa undersökningar. Ja,
det må gälla som en förklaring, men det
är absolut ingen ursäkt. Med nuvarande
goda telekommunikationer kan man inom
loppet av en halvtimme — för att
vara riktigt generös — ha fått svar på
den fråga man borde ha försökt få svar
på, nämligen om man hade kunnat få
ett lägre pris än det som offererades av
fiskarna utanför Söderhamn. Då hade
man sparat ett rätt betydande belopp åt
försvaret, pengar som kanske hade kunnat
komma till användning för betydligt
angelägnare ändamål.

Jag säger detta därför att det i alla
debatter som förs om anslag under fjärde
huvudtiteln ständigt försäkras i första
hand naturligtvis från försvarets
målsmän men också från andra, som
godtar alla uppgifter från det hållet, att

Nr 6

Onsdagen den 31 januari 1962

Ang. åtgärder för att förhindra slöseri med vissa anslag till försvaret

man gör allt vad man kan för att förhindra
slöseri och att man inte ger ut
några som helst pengar i onödan. Jag
har sagt tidigare vid något tillfälle i
denna kammare, herr talman, att antalet
tvivlare på dessa försäkringar om att
man inte ger ut pengar i onödan inom
försvaret är många. Det finns anledning
att fästa uppmärksamheten härpå ocksH
i detta sammanhang, ty detta exempel
är enligt min mening ett flagrant bevis
på att man kunnat spara pengar genom
att utföra uppgiften på ett annat sätt,
och det visar mycket tydligt att de som
tvivlar på försäkringarna om att det
sparas allt vad man kan spara förtjänar
tilltro.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Det är bara en sak jag
vill fästa herr Bergs uppmärksamhet på.

Eftersom militieombudsmannen har
begärt in en förklaring av chefen för
flygvapnet vill jag inte gå närmare in
på de frågorna, men jag ber att få rikta
uppmärksamheten på att ersättningar
utgick endast för de tidsperioder då
själva bärgningen ägde rum. Hade flygvapnet
anlitat fartyg från Blekinge eller
Skåne, så misstänker jag att man inte
kunnat träffa överenskommelse om ett
sådant villkor — bärgningen skedde ju
mitt i fiskesäsongen. Därför tror jag personligen
inte alls på att flygvapnet i detta
fall skulle ha betalat sex gånger mer
än man behövde.

Ett annat liknande företag blir snart
aktuellt i ett område som ligger närmare
sydkusten, och då får vi pröva,
om det verkligen vid ett anbudsförfarande
är möjligt att få så låga kostnader
som fiskarna där nere påstår.

Herr BERG, GUNNAR, (s):

Herr talman! Jag välkomnar uppgiften
att militieombudsmannen har intresserat
sig för detta fall; det tycker
jag är mycket välgörande. Sedan får jag
kanske lov att säga, att jag i motsats till
försvarsministern tror, att det mycket
väl hade gått att utföra bärgningen bil -

ligare. De uppgifter, som har lämnats
av fiskare på sydkusten, är så pass kategoriska
och övertygande, att jag tror
på dem. Dessutom har man ju ytterligare
en möjlighet, nämligen fiskarna på
västkusten. Fiskarna driver ju sitt fiske
inte bara i hemmafarvattnen, utan de
fiskar också på varandras vatten. Allt
detta gör att man tycker, att vederbörande
på norrlandskusten borde ha kunnat
tänka på att man skulle resonera
med fiskarna på västkusten och sydkusten,
innan de band sig för detta avtal.

Det är ostridigt -—- och det medges
såväl av statsrådet som flygledningen —
att kostnaderna för dessa bärgningsarbeten
är höga. Det hade enligt mitt förmenande
varit lämpligt, att man sagt,
inte att kostnaderna var höga, utan att
de var för höga.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 34,
angående frågor om befrielse från ersättningsskyldighet
till kronan m. m.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 36, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 10 juli 1947
(nr 632) angående ersättning av allmänna
medel till vittnen m. fl. samt till lag
angående ändrad lydelse av 4 § lagen
den 19 juni 1919 (nr 367) om fri rättegång.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 37,
angående anslag för militärhistorisk
verksamhet under budgetåret 1962/63
m. m.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 348—359 till statsutskottet,

Onsdagen den 31 januari 1982

Nr 6

motionerna nr 360—365 till bevillningsutskottet,

motionen nr 366 till bankoutskottet,

motionerna nr 367—371 till behandling
av lagutskott,

motionen nr 372 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 373 och 374 till behandling
av lagutskott,

motionerna nr 375—380 till jordbruksutskottet,

motionerna nr 381—-383 till allmänna
beredningsutskottet,

motionerna nr 384—386 till konstitutionsutskottet
och

motionerna nr 387—426 till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 427
hänvisades densamma, såvitt avsåge ändring
i kommunallagarna, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 428
hänvisades densamma, såvitt avsåge hyresregleringens
avveckling, till behandling
av lagutskott och i övrigt till statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 429—-436.

Vid föredragning av motionen nr 437
hänvisades densamma, såvitt avsåge höjning
av det allmänna barnbidraget, till
behandling av lagutskott och i övrigt till
statsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 438—451 till statsutskottet
och

motionerna nr 452—454 till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 455
hänvisades densamma, såvitt avsåge påförande
av folkpensionsavgift, till be -

handling av lagutskott och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet
motionerna nr 456—473.

Vid föredragning av motionen nr 474
hänvisades densamma, såvitt avsåge
gränsen för påförande av folkpensionsavgift
och sjukförsäkringsavgift till behandling
av lagutskott och i övrigt till
bevillningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 475—477 till bankoutskottet,

motionerna nr 478—490 till behandling
av lagutskott,

motionen nr 491 till allmänna beredningsutskottet,

motionerna nr 492—497 till jordbruksutskottet,

motionen nr 498 till statsutskottet,

motionen nr 499 till jordbruksutskottet
och

motionerna nr 500—512 till allmänna
beredningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 513
hänvisades densamma, i vad avsåge anslag,
till statsutskottet och i övrigt till
allmänna beredningsutskottet.

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 514 till statsutskottet,
motionen nr 515 till konstitutionsutskottet
och

motionen nr 516 till bevillningsutskottet.

Vid föredragning av motionen nr 517
hänvisades densamma, i vad avsåge de
allmänna barnbidragen, till behandling
av lagutskott och i övrigt till bevillningsutskottet.

Nr 6

Onsdagen den 31 januari 1962

Interpellation om tillgodoseende av allmänhetens krav på säkerhet vid vissa patienters
permittering från mentalsjukhus m. fl. vårdanstalter

Föredrogs och hänvisades till allmänla
beredningsutskottet motionen nr 518.

Föredrogos ånyo och lades till handlingarna
bankoutskottets memorial:

nr 1, med överlämnande av fullmäktiges
i riksbanken till bankoutskottet avgivna
berättelse; och

nr 2, med överlämnande av fullmäktiges
i riksgäldskontoret till innevarande
riksdag avgivna, till bankoutskottet
avlämnade berättelse.

Interpellation om tillgodoseende av allmänhetens
krav på säkerhet vid vissa
patienters permittering från mentalsjukhus
m. fl. vårdanstalter

Herr SVENINGSSON (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! En straffriförklarad patient
vid Sidsjöns sjukhus i Sundsvall
hade onsdagen den 24 januari beviljats
permission för att i vårdarens sällskap
besöka stadens centrum. Patienten hade
— enligt uppgift — mot sjukhusets intentioner
blivit i tillfälle att besöka en
spritrestaurang med dans. Patienten avvek
därifrån tillsammans med en kvinna,
vilken han under en biltur bestal på
en ansenlig summa pengar. Patienten
greps torsdagen den 25 januari på kvällen
i Uppsala.

Patienten hade tidigare förklarats saker
till dråp. Han betecknas enligt uppgift
som farlig, speciellt för kvinnor och
särskilt då han förtärt sprit. Polisen larmade
förutseende nog sådana personer
som patienten tidigare haft beröring
med. Liknande händelser har tidigare
inträffat. Det har därvid hänt att människoliv
gått till spillo. Detta har på ett
allvarligt sätt upprört allmänna opinionen.

Det är uppenbart att allmänheten utsattes
för fara vid tillfällen som dessa,
icke blott med avseende på personlig
egendom utan även med avseende på liv
och hälsa. Allmänheten har ett berät -

tigat krav att icke utsättas för fara i
samband med att farliga patienter vid
sinnessjukhus och våldsförbrytare vid
straffanstalter tillätes vistas utanför anstalten
utan tillräcklig kontroll från anstaltens
sida.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att allmänhetens
berättigade krav på säkerhet till
liv och egendom tillgodoses vid permittering
av farliga patienter vid sinnessjukhus
och andra vårdanstalter?

2. Kommer statsrådet att utfärda sådana
direktiv till berörda anstalter att
allmänhetens krav på säkerhet så långt
som möjligt tillgodoses?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 519, av herr Isacson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 16, med
förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 3 juni 1955 (nr 272)
om inskränkning i rätten att förvärva
jordbruksfastighet (jordförvärvslagen);

nr 520, av herr Hedström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
24, med förslag till lag om ändrad lydelse
av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen;
samt

nr 521, av herrar Sörlin och Dahlberg,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 24, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 och 4 §§ vattenlagen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 2 februari 1962

Nr 6

Fredagen den 2 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollen för den 26 nästlidne
januari.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott motionerna nr
519—521.

Anmäldes och bordlädes
dels Kungl. Maj:ts till kammaren överlämnade
skrivelse nr 30, med redogörelse
för behandlingen hos Kungl. Maj:t
av riksdagens skrivelser,

dels ock Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade propositioner:

nr 38, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
samt

nr 41, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1962/
63.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande nr 20, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62, i vad
propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; ävensom

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgiften
för år 1962 skall utgå;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Grekland för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;

nr 3, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
tilläggsavtal till avtalet den 27 oktober
1953 mellan Konungariket Sverige och
Konungariket Danmark angående handräckning
i skatteärenden; samt

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Republiken
Sydafrika för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 6

Tisdagen den 6 februari 1962

Tisdagen den 6 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr TALMANNEN yttrade:

Åter har bud nått oss att en av kammarens
ledamöter avgått med döden. I
söndags avled nämligen riksdagsmannen
Edvin Thun, Enköping, i en ålder av 64
år. Han har tillhört riksdagen och denna
kammare sedan år 1951 såsom representant
för valkretsen Stockholms län och
Uppsala län.

I sin hemstad Enköping var han livligt
verksam på det kommunala området,
bl. a. såsom ledamot av stadsfullmäktige
och ordförande i drätselkammaren.

Han var också ledamot av landstinget
och dess förvaltningsutskott. Här i riksdagen
var han ledamot av statsutskottet
och dess fjärde avdelning.

Vi lärde oss uppskatta Edvin Thun för
hans arbetsamhet och stora intresse för
riksdagsarbetet samt för hans vänliga och
kamratliga sätt.

Vi lyser frid över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

Justerades protokollet för den 31 nästlidne
januari.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Andersson, Torsten, för tiden
den 12—den 17 i denna månad för
offentligt uppdrag.

Föredrogs och lades till handlingarna
Kungl. Maj :ts skrivelse nr 30, med redogörelse
för behandlingen hos Kungl.
Maj:t av riksdagens skrivelser.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

nr 38, angående försäljning av vissa
allmänna arvsfonden tillfallna fastigheter;
och

nr 41, med förslag till stat för försvarets
fastighetsfond för budgetåret 1962/
63.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtande nr 20 och bevillningsutskottets
betänkanden nr 1—4.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner
:

nr 40, angående godkännande av konvention
om utlämning mellan Sverige
och Amerikas Förenta Stater; samt
nr 42, angående bidrag till restaurering
av Uppsala domkyrka m. m.

Interpellation om vissa åtgärder i syfte
att öka trafiksäkerheten på motorvägarna Herr

EDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Den 4 december 1957 riktade
jag med kammarens tillstånd en interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
med anledning av en några dagar dessförinnan,
den 30 november 1957, inträffad
trafikolycka vid Haga Norra grindar,
som ledde till att 7 ungdomar dödades.
Jag frågade honom om han ville
tillsätta en haverikommission för att undersöka
samtliga de med denna olycka
förknippade omständigheterna i syfte att
därigenom få fram fakta och möjlighe -

Tisdagen den 6 februari 1962

Nr 6

Interpellation ang. prisutvecklingen för jordbrukets produkter, m. nr.

ter att i görligaste mån förebygga upprepningar.
Jag framhöll, att man under
den dittillsvarande utredningen minst
undersökt den här sannolikt utlösande
faktorn, kantstenen.

I sitt svar den 17 december samma år
sade herr statsrådet, att med hänsyn till
den utredning, som redan verkställts, ansåg
han det icke erforderligt med särskild
haverikommission för ytterligare
klarläggande av föreliggande fakta. Han
utgick ifrån att de lärdomar som må
kunna dragas av denna olycka kommer
det framtida trafiksäkerhetsarbetet till
godo.

Några ändrade bestämmelser i fråga
om denna ödesdigra kantstens användning
har dock inte så vitt jag vet kommit.
Sedan dess har ett flertal trafikolyckor
inträffat, där vid utredningen just
kantstenens roll för utlösning av sladdningen
och fordonets manöveroduglighet
påtalats. Det läkarteam i Skåne, som
under senare år sökt analysera där inträffade
trafikolyckor, har även ansett
sig kunna konstatera, att sådan kansten
—■ särskilt å motorvägen mellan Lund
och Malmö —• i icke ringa procent varit
utlösande faktor för uppkommen olycka.

Den trafikolycka, som nu den 4 februari
— alltså för två dagar sedan —
åter inträffade på motorvägen Lund—
Malmö, strax utanför Lund, varvid åter
tre unga människoliv gick till spillo, aktualiserar
åter detta problem. Under
vårdslös omkörning i halt väglag hade
en bil kommit i sladdning. Mycket talar
för att det därvid blev stöten mot kantstenen,
som gjorde, att föraren helt tappade
kontrollen över vagnen, vilken gick
över mellansträngen mellan körbanorna
och frontalkrockade med en mötande bil
på motsatt vägbana.

Det är givet, att den mänskliga faktorn
här liksom vid Haga-olyckan spelat
största rollen. Men frågan är, om ej därjämte
vägens beskaffenhet varit medverkande,
dels kantstenen som sannolikt förvärrat
sladdningen, dels mellansträngens
smalhet — 3 m — samt saknaden av
buskage å densamma — på sätt som är
brukligt å sådana motorvägar i utlandet
— varigenom vagnen utan hinder

kunnat sladda över till motsatt vägbana.
Det är ej första gången som olyckor av
denna typ skett å denna motorväg. I
skånska pressen har upprepade gånger
påtalats angelägenheten av sådana buskage
å denna motorvägens mellansträng,
dels för att fånga upp motorfordonen vid
sladdar av denna typ och hindra dem
att sladda över på motsatt vägbana, dels
för att tjänstgöra som bländningsskydd
mellan de båda trafikströmmarna på de
skilda vägbanorna. Även kantstenens
riskmoment har i detta sammanhang påtalats.

Jag tar här icke åter upp frågan om
behovet av haverikommissioner för utredning
av omständigheterna omkring
större trafikolyckor på våra vägar på
samma sätt som vi har dylika kommissioner
när det gäller flygolyckor och
järnvägsolyckor. Denna fråga kommer
nämligen i annat sammanhang upp på
riksdagens bord under denna session.
Jag begränsar mig till att på grund av
den nu åter inträffade beklagansvärda
trafikolyckan å motorvägen i Skåne understryka
dessa trafiksäkerhetsfrågors
aktualitet samt att anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande interpellation:

Är herr statsrådet beredd att medverka
till att de båda frågorna, dels kantstenens
borttagande, dels plantering av
lämpliga buskage å mellansträngen mellan
trafikbanorna å våra motorvägar blir
föremål för skyndsam utredning med
hänsyn till trafiksäkerheten samt att av
sådan utredning föranledda åtgärder
snarast må bli vidtagna?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. prisutvecklingen för
jordbrukets produkter, m. ni.

Ordet lämnades på begäran till herr
NILSSON, YNGVE, (h) som yttrade:

Herr talman! I Kungl. Maj:ts proposition
nr 147 år 1959 med förslag angående

Nr 6

Tisdagen den 6 februari 19G2

Interpellation ang. prisutvecklingen för jordbrukets produkter, m. in.

prissättningen på jordbrukets produkter
under sexårsperioden 1 september 1959—
31 augusti 1965 konstateras (jfr sidan 17),
att den s. k. inkomstklyftan, dvs. skillnaden
mellan å ena sidan industriarbetarnas
årsarbetsinkomst i vissa delar av
landet samt å andra sidan brukarens arbetsinkomst
vid bokföringskontrollerade
jordbruk i storlcksklassen 10—20 ha
åker inom landets slättbygder, hade
ökats under den närmaste föregående
prissättningsperioden. Det konstateras
vidare i propositionen, att »De åtgärder,
som vidtagits i samband med utlösningen
av de s. k. 5- och 6-procentreglerna,
har icke varit tillräckliga för att hindra
ökningen av klyftan».

Mot bakgrunden av det konstaterade
misslyckandet i fråga om effektueringen
av inkomstmålsättningen under treårsavtalet
1956—1959 har förhandlingsparterna
i det nya avtalet fr. o. in. 1959 —
efter att ha konstaterat den fortsatta
relativa inkomstförsämringen för jordbrukarna
— som andra punkt i överenskommelsen
enats om följande: »Målsättningen
för prispolitiken på jordbrukets
område under de närmaste åren bör
vara att jordbruket under den kommande
prissättningsperioden beredes möjlighet
att dels följa med i den allmänna
inkomstutvecklingen och dels därjämte,
genom att tillgodoloras rationaliseringsvinsten
inom den egna näringen, successivt
utjämna inkomstklyftan.»

Det sålunda uppställda målet att tillse,
att inkomstklyftan successivt kommer
att utjämnas, är angivet med all
önskvärd tydlighet. När sexårsavtalet under
1959 presenterades för landets jordbrukare
skedde detta med en uttrycklig
försäkran att avtalets tillämpande skulle
innebära en viss utjämning av inkomstklyftan.
Detta skulle redan från början
ske genom att priserna på jordbruksprodukter
höjdes fr. o. m. den 1 september
1959.

Den faktiska statistiken över prisutvecklingen
för jordbrukets produkter visar
emellertid, att det nya avtalet icke
medförde någon prisförbättring. En viss
förbättring av producentpriserna har
visserligen inträtt under 1961, men detta

står helt i samband med tillämpandet av
de s. k. inkomst- och kostnadsreglerna.
Prisindex för jordbruksprodukterna låg
enligt den av jordbruksnämnden beräknade
indexserien med mittpriserna per
1 september 1959 som bas för produktionsåret
1958/59 = 99,9, alltså nästan
exakt vid den nämnda mittprisnivån i
genomsnitt för samtliga produkter. Motsvarande
indextal för produktionsåret
1959/60, dvs. det första året i den nya
avtalsperioden stannade vid 100,7. Den
faktiska höjningen under det första avtalsåret
i genomsnitt stannade alltså vid
0,8 c/o. Denna effekt tillkom emellertid
under höstmånaderna 1959 innan sexårsavtalets
spärregler för första gången
hade tillämpats. Under de nämnda höstmånaderna
låg index vid 103,2, 102,1 och
102. 1 december utlöstes treprocentregeln
vilket medförde effekt under en del
av december. Index sjönk då till 101,8.
Fr. o. in. januari 1960, då tillämpandet
av indexregeln till fullo hade slagit igenom,
lag index väsentligt under 100.
Först i juni 1900, sedan bl. a. inkomstregeln
hade tillämpats för ett år, nåddes
ånyo den avsedda mittprisnivån.

Den förbättring i jordbrukets produktpriser
som indexkonstruktionen anges
ha syftat till under prisavtalets första
skede synes alltså inte ha infriats. Sedermera
har som bekant de olika indexreglerna
tillämpats vid flera tillfällen. Löneregeln
kom programenligt på nytt att
tillämpas under 1961. Det allvarliga prisfall
som inträdde under sommaren och
hösten 1961 kan till huvudsaklig del förklaras
genom de fallande världsmarknadspriserna,
vilkas effekt ej omedelbart
kunde elimineras genom tillämpandet av
treprocentregeln.

Då det nya avtalet fastställdes våren
1959, baserade man kostnadsindex på
kostnadsläget första kvartalet 1959, vilket
väntades bli bestående till den 1 september
1959, och världsmarknadsprisindex
baserade man på de priser på utlandsmarknaden,
som vid förhandlingarna
förutsattes skola föreligga den 1 september
1959. Det synes, som om en felbedömning
i för jordbruket oförmånlig
riktning av en eller båda dessa faktorer,

Tisdagen den 6 februari 1962

Nr 6

Interpellation ang. prisutvecklingen för jordbrukets produkter, m. m.

skulle kunna påverka hela den efterföljande
utvecklingen.

Stora delar av landets jordbrukare är
djupt besvikna över att den inkomstförbättring,
som ställdes i utsikt i och med
det nya avtalets start, helt uteblev. Det
förhållandet, att indexreglerna efter det
systemet började tillämpas fungerat till
synes oklanderligt, kan tyvärr inte eliminera
olägenheterna av det dåliga utgångsläget.
Med starkt stigande lantarbetarlöner
samt likaså stigande kostnader
inom förädlingsorganisationerna, vilka
ej kompenseras genom prisjusteringar
på jordbrukets produkter, uppvägs en
betydande del av de förbättringar som
skulle komma jordbrukarna till del genom
den successiva tillämpningen av
löneregeln. I dagens läge förefaller det
inte osannolikt att jordbrukarnas arbetsinkomst
är lägre än, eller lika med vad
som var förhållandet före avtalets tilllämpning.

Jordbruksavtalet 1959 förefaller emellertid
— bl. a. med hänsyn till den inledningsvis
åberopade punkten 2 i avtalet
— att syfta längre än till ett automatiskt
tillämpande av indexreglerna. Avtalet
måste rimligtvis innebära att en
fortlöpande granskning av resultaten
skall äga rum.

Åberopande det anförda, hemställer
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få rikta följande interpellation:

1. Vilka åtgärder har vidtagits eller
kommer att vidtagas för att fortlöpande
undersöka huruvida de utfästelser om
inkomstförbättring, som vid avtalets ingående
avgavs, verkligen infriats?

2. År herr statsrådet villig att låta un -

dersöka, i vad mån en eventuell vidgning
av inkomstklyftan mellan industriarbetare
och jordbrukare har sin grund
i en felbedömning vid avtalets ingående
av världsmarknadsprisläget den 1 september
1959 och/eller av kostnadsläget
vid samma tidpunkt?

3. Vilka åtgärder anser herr statsrådet
påkallade, om det visar sig att jordbrukets
prisutveckling inte förlöpt i enlighet
med avtalets innebörd?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 522, av herrar Sundin och Svanström,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 35, angående teckning av aktier
i Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
m. m.;

nr 523, av herr Hedström m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
31, angående utveckling av försörjningsmöjligheterna
i Tornedalen; och

nr 524, av herr Carlsson, Eric, m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 28, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.17.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Onsdagen den 7 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herr TALMANNEN:

Som framgår av den utdelade stencilerade
planen för plena under februari månad
hålles intet bordläggningsplenum
fredagen den 9 dennes.

Emellertid kommer statsutskottet att
tisdagen den 13 dennes i kamrarna låta
bordlägga utlåtande i anledning av
Kungl. Maj :ts framställningar rörande
utbildning av gymnasieingenjörer till lärare
vid tekniska läroverk ävensom hemställa,
att utlåtandet företages till avgörande
efter allenast en bordläggning,
d. v. s. vid arbetsplenum onsdagen den
14 februari kl. 14.00.

Den 14 mars kommer utrikesdebatt att
hållas med början kl. 10.00.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag vördsamt anhålla om
ledighet från sekreterargöromålen inom
kammaren under tiden den 13—den 16
februari 1962 för deltagande i sammanträde
med 1958 års utredning kyrka—
stat å Voksenåsen, Oslo.

Stockholm den 7 februari 1962

K.-G. Lindelöw
Första kammarens sekreterare

Den begärda ledigheten beviljades.

Ang. beskattning av traktamentsersättningar Herr

statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Lund -

ströms interpellation angående beskattning
av traktamentsersättningar, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Lundström har i en
interpellation frågat om jag vill medverka
till att pågående utredning om reformering
av reglerna för beskattning av
traktamentsersättningar slutföres i sådan
tid att förslag kan föreläggas riksdagen
innevarande år. Jag vill svara följande.

Våra regler om beskattning av traktamenten
måste anses föråldrade. Detta
är i och för sig naturligt eftersom de
varit oförändrade sedan tillkomsten av
1928 års kommunalskattelag. Utvecklingen
på arbetsmarknads- och löneområdena
har också gjort reglerna på området
svåra att tillämpa på ett ur rättvise- och
likformighetssynpunkt tillfredsställande
sätt. Den omarbetning av bestämmelserna,
som pågår inom lönebeskattningsutredningen,
syftar till ett system som är
lätt att tillämpa och samtidigt tillgodoser
kraven på likformig behandling av
de skattskyldiga och på materiell rättvisa
i beskattningen.

Traktamentsförmånerna bestäms numera
i stor utsträckning vid kollektivavtalsförhandlingar
och liknande. Lönebeskattningsutredningen
har därför haft
kontakter och diskussioner i frågan med
representanter för arbetsmarknadens
parter. Jag har erfarit, att utredningen
nu är i färd med att detaljutforma ett
förslag till lösning av hithörande beskattningsproblem.
Detta arbete bedrives
så snabbt som förhållandena medger.
Det är emellertid svårt att nu ange
en bestämd tidpunkt för arbetets färdigställande.
Härtill bidrar det förhållandet
att utredningen kan tänkas finna det
erforderligt att ånyo överlägga med organisationerna,
innan det slutliga förslaget
framlägges.

Jag kan därför inte nu säga om det

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Ang. beskattning av traktamentsersättningar

går att förelägga årets riksdag proposition
i ämnet. Men jag kan försäkra herr
Lundström, att propositionen kommer
så snart det är möjligt.

Med det sagda, herr talman, anser jag
mig ha besvarat interpellationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för det i tonen älskvärda
och i sak inte alldeles negativa svar, som
jag nu har fått.

Innan jag framställde denna interpellation,
försäkrade jag mig i kommittéförteckningen
i den av oss uppskattade
skriften om »vad i rikets styrelse sig
tilldragit» om att lönebeskattningsutredningen
inte ämnade framlägga något förslag
under detta år. Av kommittéförteckningen
framgick, att utredningen beräknade
att fortsätta sitt arbete under hela
detta år. Av finansministerns svar framgår,
att det kanske ändå inte är alldeles
omöjligt att ett besked i frågan kan lämnas
före årets slut.

Jag är glad över att finansministern
både i interpellationssvaret och i sina direktiv
till utredningen givit till känna
en klar förståelse för att denna fråga är
betydelsefull och att de förhållanden,
som faktiskt råder, är orättvisa. Det hade
kanske varit än tacknämligare, om
denna förståelse visats också några år tidigare.
Det förflöt dock tre år från det
att riksdagen begärde en utredning i
ämnet till dess utredningen tillsattes. Om
utredningen hade kommit till stånd omedelbart
efter det att riksdagen begärt
den, hade kanske mycket missnöje hos
dem, som nu drabbas av orättvisorna,
kunnat besparas och många obehag undvikas.

Nu har det snart förflutit ytterligare
tre år. Då jag inte kunde finna några
tecken på att ett betänkande skulle komma
i år, ansåg jag det vara anledning att
göra en förfrågan i ämnet.

Med hänsyn till det svar finansministern
här lämnat skall jag inte ta upp någon
debatt i själva sakfrågan. Men under
senare år — inte minst under det senaste
året — har jag fått så många för -

frågningar från människor, som är berörda
av de orättvisa verkningarna av
nu gällande beskattningsregler på detta
område, att det enligt min mening kan
vara befogat att jag tar några minuter i
anspråk för att exemplifiera grunden
till den otålighet som kommit till uttryck
och den intensitet, varmed man
avvaktar ett besked från utredningen.

Som statsrådet själv medgav i utredningsdirektiven
hade i varje fall år 1956
den s. k. likställighetsregeln inte helt
slagit igenom. Senare har ju riksskattenämnden
utfärdat klarare direktiv, som
nog också tillämpas i många fall. Direktiven
beträffande likställighetsregeln ger
emellertid möjlighet till schablonbedömning
endast i de fall, då det är fråga om
enstaka — eller i varje fall inte något
större antal — traktamentsdagar. Om
det däremot gäller ett stort antal traktamentsdagar
skall den skattskyldige styrka,
att han förbrukat hela traktamentet.
Kan han inte göra det, uppräknas inkomsten
med belopp motsvarande s. k.
»besparade levnadsomkostnader».

Vad som menas med »ett stort antal
resdagar» är inte klart. Jag förmodar att
begreppet tolkas olika på olika håll i
landet.

Det finns många löntagare i enskild
tjänst, som har ett sådant yrke att de
måste resa under ett mycket stort antal
dagar av året. För dem är de nuvarande
bestämmelserna kännbara. Till den betydande
samling av skrivelser i frågan,
som jag fått under årens lopp, mottog jag
för ett år sedan en packe exempel på att
de nuvarande bestämmelserna måste betraktas
som fullkomligt orimliga. Dessa
exempel kom från Norrland ■— jag vet
inte om det är mitt norrländska påbrå
som föranlett att de skickades just till
mig. De gäller vissa tjänstemän inom
domänverket, skogsvårdsstyrelserna och
enskilda skogsbolag — d. v. s. kronojägare,
länsskogvaktare och skogsfaktorer
— i de fyra nordligaste länen. Även om
företagen har olika struktur och tjänsterna
därför yrkesmässigt inte kan jämställas
helt och hållet, kan man nog
göra gällande, att tjänstinnehavarna med
hänsyn till behovet av frånvaro från

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Ang. beskattning av traktamentsersättningar
hemmen i realiteten får anses alldeles
likställda. Antalet resdagar är mycket
stort — det varierar mellan 100 och 200
dagar om året. I samband med förrättningarna
betalar domänverket och skogsvårdsstyrelserna
ersättningar enligt i
stort sett likartade regler. Skogsbolagens
motsvarande ersättningar är såvitt jag
har kunnat utreda i samtliga fall lägre.

År efter år har nu domänverkets och
tydligen även skogsvårdsstyrelsernas
tjänstemän varken behövt deklarera eller
skatta för någon del av sina traktamenten,
vilket ju överensstämmer med gällande
bestämmelser, även om antalet förrättningsdagar
varit stort och medfört
betydande ersättningsbelopp under ett
år. Deras kolleger inom den enskilda
sektorn har däremot behandlats på varierande
sätt. Jag har en tjock lunta med
domstolsutslag och beslut från olika beskattningsnämnder,
av vilka framgår, att
skogsfaktorerna i regel inte har fått något
avdrag alls. I vissa fall har ett obetydligt
avdrag medgivits, beroende på
vad den skattskyldige själv har kunnat
bevisa, och det har därvid rört sig om
några tior eller hundralappar. Jag har
för min del inte sett något fall, där vederbörande
fått hela kostnaden betraktad
som avdragsgill i likhet med domänverkets
tjänstemäns kostnader, men det
lär ha förekommit även sådana fall.

Det är klart att de människor, som får
skatta fullt ut för sina traktamenten,
därför att de inte kan bevisa hur mycket
de förbrukat, medan deras kamrater
i statlig tjänst inte behöver ta upp sina
traktamenten i deklarationerna, de betraktar
detta förhållande som fullständigt
orimligt. När det vidare gäller så
pass betydande belopp som det här är
fråga om och det hela inte avser ett enstaka
år utan pågår år efter år, då är det
verkligen inte underligt om missnöjet
hopas.

Med mitt exempel har jag velat visa,
med vilken intensitet man inom dessa
grupper avvaktar lönebeskattningsutredningens
samt regeringens förslag till en
rättvisare lagstiftning.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är ingen ny fråga
som här har dragits upp. Ifrån olika partiers
sida har motionerats i denna fråga,
men det har inte blivit några resultat.
Man har hänvisat till den pågående s. k.
lönebeskattningsutredningen.

Jag har begärt ordet, herr talman, för
att klart och tydligt få säga, att detta
gäller inte bara — som man kan få för
sig vid en första anblick -—- traktamentena
för tjänstemän och för arbetare som
har traktamenten. Det gäller fastmer avdragsrätten
för fördyrade levnadsomkostnader
för alla som har sådana i
samband med tjänst. Jag tänker i det
fallet mest på den mängd arbetare, som
blir beskattade på ett särskilt ogynnsamt
sätt när de har anställning i kommunal
eller enskild tjänst i förhållande
till dem som är anställda i statlig tjänst.
Det gäller också skogsarbetare.

De statliga traktamentsersättningarna
är inte beskattningsbara, men de enskilda
är beskattningsbara. Två människor
kan ha ungefär lika inkomster totalt och
även lika traktamenten, men de kan ändå
taxeras olika. Resultatet har blivit
sådant därför att bedömningen av traktamenten
och resekostnadsersättningar
för arbetare i kommunal och enskild
tjänst har blivit hårdare än för de anställda
i statlig tjänst.

Jag förstår mycket väl att det måste
in pengar i form av skatt, men man bör
väl ändå så långt som möjligt eftersträva
att människorna behandlas på ett likartat
sätt. Likställighetsregeln har på
dessa områden fungerat dåligt.

Jag vet att det är en svår sak att få
fram en hundraprocentig rättvisa härvidlag.
När det gällt vissa tjänstemän har
man dock kunnat jämföra med befattningshavare
i statlig tjänst och därigenom
haft möjlighet att få ganska rättvisa
avdrag. Men för arbetarna har det
varit betydligt sämre.

Den kategori jag tänker på, skogsarbetare
m. fl., har varit rätt så nöjd med
sin lott. Det ligger i dessa människors
natur, och det är tur för myndigheterna
att så är fallet, annars skulle man fått
fram kolossalt många överklagningar.

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

Om viss återbetalning av avgift vid försenad skatteinbetalning

En skogsarbetare som är gift och ligger
borta får f. n. 4: 50 kr. i avdrag. Är han
ogift får han 2:25 kr. Ser man detta i
förhållande till andra traktamenten, tycker
man nog att det är en kraftig skillnad.
Det är klart att inkomsterna i ett
sådant fall inte medger någon högre
standard, och därigenom blir avdragen
också låga.

Hela denna fråga måste lösas snart.
Man måste finna vägar som ger rättvisa
här, och man kanske måste söka finna
schablonregler som på ett enkelt sätt kan
tillfredsställa dessa kategorier.

Jag vill uttala min glädje över att finansministern
här säger att reglerna är
föråldrade och att man rätt snart skall
kunna få fram ett förslag i denna fråga.
Det är nödvändigt. Många har väntat,
och stor missämja råder. Jag hoppas att
det blir resultat snarast.

överläggningen förklarades härmed
slutad.

Om viss återbetalning av avgift vid försenad
skatteinbetalning

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara även
herr Schötts interpellation om viss återbetalning
av avgift vid försenad skatteinbetalning,
och nu yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Schött frågat, om jag vill medverka
till fullständig återbetalning av s. k. respitavgift
till skattskyldiga, som genom
felaktig uppgift i en almanacka kommit
att erlägga skatt först den 15 i stället
för rätteligen senast den 13 januari i år.

Den respitavgift det här är fråga om
varierar till beloppet mellan 20 öre och
100 kronor. Avgiften uppgår till högst
en krona i fråga om skattebelopp som
inte överstiger 100 kronor och stiger
sedan med en krona för varje påbörjat
100-tal kronor i skatt. Avgiften erlägges
på posten i samband med att skatt erlägges
efter förfallodagen men före den
19 i uppbördsmånaden. Länsstyrelse och

— i Stockholm — överståthållarämbetet
kan förordna om återbetalning av respitavgift,
om särskilda omständigheter
föreligger.

De skattskyldiga det här kan gälla är
arbetsgivare med högst en anställd samt
vissa B-skattebetalare. För dessa utgick
uppbördsterminen i januari i år lördagen
den 13. Denna dag finns också angiven
på debetsedlarna som uppbördsstämmans
slutdag. I en minneslista till
en av ett känt förlag utgiven skrivbordsalmanacka
uppges emellertid felaktigt
den 15 som sista dag för skattebetalningen.
Den som vilseletts av denna uppgift
och därför fått betala respitavgift har
nu möjlighet att vända sig till länsstyrelsen
resp. överståthållarämbetet och
begära befrielse. Med hänsyn till förevarande
omständigheter betraktar jag
det som självklart att länsstyrelserna och
överståthållarämbetet återbetalar respitavgiften.
Jag utgår från att rena bagatellbelopp
inte kommer att återkrävas.

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat interpellationen.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet ber jag
att få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Svaret innebär att alla skattskyldiga
som det här gäller, oavsett var i landet
de är bosatta, i den aktuella frågan garanteras
samma behandling, och en behandling
som måste anses vara riktig
och rättvis.

Då detta var syftet med min interpellation
och svaret alltså ur de skattskyldigas
och min synpunkt är helt positivt,
ber jag att än en gång få tacka herr statsrådet.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 40, angående godkännande av
konvention om utlämning mellan Sverige
och Amerikas Förenta Stater.

Onsdagen den 7 februari 1962

26 Nr 6

Interpellation ang. tillvaratagande av yrkesfiskarenas intressen vid utfärdande ar
bestämmelser om skyddsåtgärder för sälbeståndet

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts avtal mellan Sverige och Republiken
proposition nr 42, angående bidrag till Sydafrika för undvikande av dubbelrestaurering
av Uppsala domkyrka beskattning beträffande skatter å kvarm.
m., hänvisades propositionen, såvitt låtenskap.

den avsåge restaurering av Uppsala dom- Vad utskottet i dessa betänkanden

kyrka, till statsutskottet samt i övrigt hemställt bifölls.

till behandling av lagutskott. _

Föredrogos och hänvisades
motionen nr 522 till statsutskottet,
motionen nr 523 till bankoutskottet
och

motionen nr 524 till behandling av
lagutskott.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 20, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1961/62,
i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Punkten 1

Utskottets hemställan bifölls.

Punkterna 2 och 3

Lades till handlingarna.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 1, såvitt propositionen angår
det promilletal, varmed skogsvårdsavgift^
för år 1962 skall utgå;

nr 2, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Grekland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 49, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat II
till riksstaten för budgetåret 1961/62, i
vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 20 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framtällningar rörande
utgifterna för budgetåret 1962/63 för
kungl. hov- och slottsstaterna; samt
första lagutskottets utlåtanden:
nr 1, i anledning av verkställd granskning
av justitieombudsmannens ämbetsförvaltning;
och

nr 2, i anledning av verkställd granskning
av militieombudsmannens ämbetsförvaltning.

Interpellation ang. tillvaratagande av yrkesfiskarenas
intressen vid utfärdande av

bestämmelser om skyddsåtgärder för
sälbeståndet

Herr SVANSTRÖM (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Vetenskapsakademiens
naturskyddskommitté har enligt en tidningsuppgift
hos Kungl. Maj:t begärt åtgärder
till skydd för sälbeståndet, som
av kommittén anses hotat till sin existens.

I framställningen sägs att i vårt land
förekommer tre arter av säl, nämligen

Onsdagen den 7 februari 1962

Nr 6

vikaresäl, gråsäl och kubbsäl. De tre arterna
är delvis lokalt begränsade, men
vid eventuella skyddsåtgärder måste de
behandlas generellt, då det oftast är
svårt att skilja arterna åt. Kubbsälen
uppges ha minskat mest i antal och anses
nu hotad till sin existens, men också
de bägge andra arterna har kraftigt
minskat. Som orsak till den uppgivna
minskningen anges i skrivelsen bl. a. en
nyckfullt verkande vinterjakt och störningar
av olika slag.

Åtgärder föreslås nu bl. a. i form av
generellt slopande av skottpengar på säl,
jaktförbud vissa tider och inrättandet av
skyddsområden.

Kommittén säger sig vara medveten
om att skadegörelsen från sälens sida på
främst laxfisket är en nyckelfråga när
det gäller att bedöma skyddsåtgärder för
sälbeståndet i vårt land. Detta förmodande
har visat sig riktigt. Hos fiskarbefolkningen
har de föreslagna skyddsåtgärderna
väckt oro. Man erinrar om de
omfattande skador, som tidigare brukade
förekomma på bl. a. laxfiskegarn till
följd av den talrika sälförekomsten. Alltfort
rapporteras då och då dylika förlustbringande
skador på fångst och redskap.

Bland fiskarna menar man att minskningen
av sälstammen mera beror på de
senaste årens milda vintrar än på rovjakt.
Normalt föder sälhonorna sina ungar
på isen, men när sådan saknas står
endast klipphällar till buds, och där är
risken för drunkning av de nyfödda sälungarna
stor. Normala isvintrar kan således
medföra en kommande ökning av
sälbeståndet.

Yrkesfiskarna betraktar varje åtgärd
att nu skydda sälen såsom obefogad. Beståndet
anses på det hållet ingalunda hotat
till sin existens, och de föreslagna
åtgärderna skulle, anser man, endast
leda till en onödig och skadlig ökning
av sälbeståndet till men för fisket.

Med den anförda motiveringen anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

År herr statsrådet beredd att — om
åtgärder till skydd för sälbeståndet ak -

Interpellation ang. förslag till naumlag
tualiseras — utforma bestämmelserna på
sådant sätt att yrkesfiskarnas intressen
respekteras och skador på fångst och
redskap, förorsakade av säl, ersättes
med statsmedel?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. förslag till namnlag

Ordet lämnades på begäran till herr
HANSON, PER-OLOF, (fp), som yttrade:

Herr talman! En bestämd ordning för
släktnamns antagande och förändrande
tillkom här i landet först genom utfärdandet
av den s. k. släktnamnsförordningen
av 1901. I denna saknas alldeles
bestämmelser om hinder för någon att
vidare begagna det namn, som före förordningens
tillkomst vederbörligen kyrkobokförts
för honom såsom släktnamn.
Då icke desto mindre ensamrätt till i
kyrkoböckerna för såväl adliga som icke
adliga antecknade släktnamn genom
högsta domstolens avgörande i olika rättegångar
tillerkänts resp. adliga ätters
medlemmar, innebär detta sålunda att
en särrätt till adligt släktnamn gjorts
gällande vid sidan om och oberoende av
släktnamnsförordningen. För kännedom
om denna adliga särrätt till namn har
man huvudsakligen att tillgå högsta domstolens
avgöranden i målen om skydd
för adliga ättenamnen Lindencrona,
Bildt, Pauli, Lagercrantz och Åkerhielm,
i enlighet med de referat som meddelats
i Nytt juridiskt arkivs avdelning för
lagskipning (1929, 1936, 1940, 1958).

Den högsta dömande myndighetens
avgöranden i dessa adliga namnrättsmål
avser genomgående långt före släktnamnsförordningens
tillkomst antagna
och vederbörligen i kyrkoböckerna antecknade
namn; de innebär, utom vad
angår namnet Pauli, att med tillmötesgående
av ett adligt käromål förbud utfärdats
för ofrälse svarande att vidare bära
och bruka det adliga ättenamnet samt
åläggande för dem att betala rättegångs -

Nr 6

Onsdagen den 7 februari 1962

Interpellation ang. förslag till namnlag
kostnaderna. Detta förbud har motiverats
med hänvisning till en på grund av under
1600- och 1700-talen utfärdade adliga
privilegier gällande ensamrätt för
adlig ätts medlemmar till begagnande
av ett i samband med adlandet ätten tillerkänt
egenartat namn.

Tillämpning av en sådan privilegierätt
till adligt ättenamn har över huvud taget
icke förekommit förrän högsta domstolen
i slutet av 1920-talet, då släktnamnsförordningen
redan varit i kraft i flera
årtionden, för första gången på grundval
därav utfärdade förbud för icke adliga
svarande i ett namnrättsmål att begagna
sitt släktnamn, enär detta var detsamma
som en adlig ätts. Satsen om ett kvarstående
adligt ståndsprivilegium bestreds
av två av de i målets avgörande deltagande
justitieråden, som med åberopande
av en omfattande historisk-rättslig
utredning alldeles bestämt underkände
den adliga privilegierätten såsom rättsgrund
och ville lämna det adliga käromålet
utan bifall.

Utöver förbudet för de icke adliga att
vidare bära och bruka det adliga namnet
har högsta domstolen icke meddelat
någon annan föreskrift än om rätt för de
adliga kärandena att för anteckning av
detta förbud förete domen hos vederbörande
folkbokföringsmyndigheter. Verkställighet
eller sätt härför har icke föreskrivits,
men namnbyte och anteckning
därav i folkbokföringen har kunnat genomföras,
såvida de ofrälse svarandena
kunnat förmås att till namnmyndigheten
inge ansökan om namnbyte. Svarandena
i det nu senast avgjorda adliga namnrättsmålet,
det Åkerhielmska, har emellertid
enständigt vägrat att göra sådan
ansökan, och något sätt att tvinga dem
lär icke finnas om de vidhåller sin vägran
att avsäga sig sitt ärvda och sedan
nära 100 år för deras släkt kyrkobokförda
släktnamn, vilket lett till den egendomliga
situationen att statistiska centralbyrån
adresserat ett brev till »Herr
kontoristen Karl Gunnar förut Åkerhielm».

Vad beträffar högsta domstolens dom
(den 25 november 1958) i det senaste
målet om skydd för adligt ättenamn in -

nebar även den sålunda bifall till det adliga
käromålet och sålunda förbud för
de icke adliga svarandena att vidare bära
och bruka det adliga ättenamnet. Den
företer emellertid principiellt sett en
bestämd skiljaktighet från de föregående
domarna, enär såsom rättsgrund icke
längre åberopas en med uteslutande av
alla andra än den adliga ättens medlemmar
gällande privilegierätt till ättenamnet.
Hovrätten och dessförinnan häradsrätten
hade i sina domslut anfört exempel
på undantag och med utgång därifrån
ansett det icke vara något hinder
för att adligt namn bäres även av personer
som tillhör ätten men icke har
adelskap. Med gillande härav fann en
majoritet av de i målets avgörande deltagande
justitieråden (fyra av fem) den
adliga privilegierätten ej kunna anses
sträcka sig så långt att den innefattade
hinder för adlig ättemedlems barn utom
äktenskap att, åtminstone med hans medgivande,
bära och bruka ättenamnet.
Emellertid underkände högstadomstolsmajoriteten
den såsom bevisning tidigare
godtagna utredningen — byggd på
kyrkoboksanteckning år 1871 -— om de
icke adliga svarandenas, far och son,
härstamning genom utomäktenskaplig
förbindelse från medlem av den adliga
ätten. Beträffande motiveringen var ett
justitieråd av skiljaktig mening och ville
såsom skett vid de tidigare avgörandena
i högsta domstolen i mål av detta
slag motivera domslutet med åberopande
av en med uteslutande av alla andra
än den adliga ättens medlemmar gällande
privilegierätt till det adliga ättenamnet.

Kritik har riktats mot den på dessa
domar grundade adliga privilegierätten
till av adliga gemensamt med icke adliga
burna släktnamn och det därmed motiverade
förbudet för ofrälse att vidare
bära och bruka sina lagligt förvärvade
och kyrkobokförda namn. Kritiken har
haft till syfte att få till stånd lagstiftning
om ändrade grunder för handläggningen
av de ärenden varom det här är fråga.
Jag vill i detta sammanhang erinra om
att frågan härom tidigare varit före i
riksdagen genom motioner till 1954 års

Onsdagen den 7 februari 1962 Nr 6

Interpellation ang. tidpunkten för upptagande av gruvdrift i Stekenjokk i Vilhel minafjällen -

riksdag (1:116 och II: 151) och fråga
till justitieministern vid 1958 års riksdag
samt behandlats i såväl Svensk juristtidning
som i dagspressen.

Det förefaller rimligt att vanliga enkla
medborgare får rätt att behålla sitt
namn, sedan de ärvt det och burit det
i generationer, även om det visar sig
vara likalydande med namnet på en adlig
släkt.

Namnrättskommitténs i början av 1960
framlagda betänkande med förslag till
namnlag bör, synes det, kunna läggas till
grund för lagstiftning på området. Då
denna kommitté i princip företrätt den
ståndpunkten, att namnrätt skall för
framtiden grundas på kyrkobokföringen
och vara lika för alla, är naturligtvis
häremot ingenting att invända. Kommitténs
förslag i detta avseende är av alldeles
samma principiella innebörd som
det beslut i statsråd (1933), varigenom
Kungl. Maj:t med tillämpning av släktnamnsförordningen
för icke adliga
namnhavare godkände släktnamnet Pauli
såsom rättmätigt brukat och buret, innan
talan om förbud för dem att vidare
begagna namnet med åberopande av adlig
privilegierätt hunnit anhängiggöras
inför domstol. Emellertid framlägger
kommittén jämsides härmed förslag om
en övergångstid på fem år, inom vilken
namnhavare skall vidkännas den inskränkning
i sin rätt, som föranledes av
adelsrätters uteslutande rätt till egenartat
adelsnamn enligt gällande praxis. Det
får väl anses vara uteslutet, att detta
förslag om preklusionstid för ett adligt
ståndsprivilegium, oaktat kommittén står
enhälligt bakom detsamma, skall kunna
vinna statsmakternas bifall. Den allmänna
meningen skulle bestämt reagera
mot att på sådant sätt lagfästa ett adligt
ståndsprivilegium, som ter sig helt
främmande för vår tids betraktelsesätt.

I förteckningen över propositioner avsedda
att föreläggas 1962 års riksdag har
jag icke kunnat återfinna lagförslag med
anledning av namnrättskommitténs i
början av år 1960 avlämnade förslag till
namnlag, varför jag drar slutsatsen att

sådan proposition inte heller under 1962
kommer att föreläggas riksdagen.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vid vilken tidpunkt avser statsrådet
förelägga riksdagen förslag till ny
namnrättslag?

2. Avser statsrådet utforma kommande
förslag till namnrättslag på sådant sätt
att hittillsvarande rättspraxis om skydd
för adligt namn icke skall kunna i framtiden
tillämpas?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Interpellation ang. tidpunkten för upptagande
av gruvdrift i Stekenjokk i
Yilhelminafjällen

Herr SÖRLIN (s) fick nu ordet och
anförde:

Herr talman! Länsstyrelsen i Västerbottens
län har i skrivelse den 10 maj
1961 till Konungen hemställt att åtgärder
snarast möjligt vidtages för upptagande
av gruvdrift i Stekenjokk, Vilhelmina
landskommun. Som skäl härför anföres
i huvudsak följande.

Under de goda konjunkturer, som varit
rådande under senare år, har tillgången
på arbetstillfällen varit god i
södra och mellersta Sverige, medan övre
Norrland alltjämt besvärats av arbetslöshet.
Detta förhållande har påskyndat
utflyttning. Den fortgående avtappningen
av arbetskraft förorsakar en ogynnsam
befolkningsutveckling bl. a. såvitt
avser ålders- och könsfördelning. Av
kommunerna i Västerbottens läns lappmark
uppvisar Vilhelmina landskommun
den starkaste folkminskningen. Mellan
åren 1950 och 1960 minskade kommunens
folkmängd med drygt 13 %. Sedan
det av kungl. vattenfallsstyrelsen bedrivna
kraftverksbygget i Stalon i huvudsak
avslutats under 1961 har kommunen

30 Nr 6 Onsdagen den 7 februari 1962

Interpellation ang. tidpunkten för upptagande av gruvdrift i Stekenjokk i Vilhel
minafjällen

enligt preliminära siffror träffats av en
fortsatt betydande folkminskning.

Näringslivet i kommunen är synnerligen
ensidigt. Jord- och skogsbruk är de
helt dominerande näringarna, och den
fortgående rationaliseringen inom dessa
näringar medför friställning av arbetskraft
och därmed ytterligare utflyttning.
Kommunens glesbygd befinner sig nu i
en allvarlig utveckling. Vid sådant förhållande
är det uppenbart att ansträngningar
skyndsamt måste göras för att
stärka näringslivet och skapa nya arbetstillfällen
i dessa trakter om utflyttningen
skall kunna begränsas till en ur
samhällelig synpunkt godtagbar nivå.
Ett snart upptagande av gruvdriften vid
malmfyndigheterna i Stekenjokk är av
denna anledning av synnerligen stor
vikt.

Att så sker är emellertid icke endast
ett lokalt intresse, utan även en angelägenhet
för hela vårt land. Det råder
nämligen en stor brist på inhemsk råvara
för koppartillverkning. Under 1960
och 1961 nödgades Bolidens gruvaktiebolag
begränsa kopparproduktionen på
grund av råvarubrist. Bolidenbolaget
har sålunda stort behov av kopparmalm
för att kunna upprätthålla gruvdriften
vid Rönnskärsverken i full omfattning
och därmed i görligaste mån tillgodose
landets behov av koppar.

Av det anförda framgår att det är ett
starkt allmänt intresse att malmförekomsten
i Stekenjokk ej ligger outnyttjad
utan snarast blir föremål för brytning.
Även kommerskollegium anser att
ekonomiska och andra skäl talar för att
gruvdrift upptages i Stekenjokk så snart
ske kan.

I bilaga 12 till statsverkspropositionen
upplyses att den i Stekenjokk påträffade
kopparzinkmalmen omfattar cirka 11
miljoner ton, ävensom att frågan om
upptagande av gruvdrift där kommer att
aktualiseras under nästa budgetår, genom
fortsatta utredningar och undersökningar.

Den omständigheten att departementschefen
nu äskar anslag till byggande av
väg till malmfältet tyder också på en
positiv bedömning av möjligheten att
där bedriva malmbrytning. Vid sådant
förhållande vore det önskvärt att närmare
upplysningar redan nu kunde lämnas
om tidpunkten för påbörjande av
sådan verksamhet. Upplysning härom är
av stort värde, enär verksamheten måste
föregås av åtskilligt planeringsarbete,
bl. a. såvitt avser samhällsbebyggelse
och vägbyggnader utöver den nämnda.

Under hänvisning till det sagda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
få framställa följande
fråga.

Är herr statsrådet i tillfälle att angiva
en tidsplan för de förberedande arbetena
och den beräknade tidpunkten för
igångsättande av kommersiell brytning
av malmen i Stekenjokk?

Även denna anhållan bifölls.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 525, av fröken Mattson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 10, med
förslag till brottsbalk;

nr 526, av herrar Schött och Sveningsson,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, med förslag till brottsbalk;
samt

nr 527, av herr Sveningsson m. fl, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 10, med förslag till brottsbalk.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.46.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620220