Nr 6 FÖRSTA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:6)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 6 FÖRSTA KAMMAREN 1961

10—15 februari

Debatter in. m.

Fredagen den 10 februari Sid.

Svar på interpellationer av fröken Andersson ang. arbetsgivares
skyldighet att i visst fall för tillfälligt anställd erlägga avgift
enligt lagen om försäkring för allmän tilläggspension, m. m., och
herr Sjönell ang. arbetsgivaruppgifterna för den allmänna tillläggspensioneringen
........................................ 3

Interpellation av herr Petersson, Bertil, om förbud för person
under 18 år att inköpa bil ................................ 8

Tisdagen den 14 februari

Interpellation av herr Edström om ett centralt samordningsorgan
för intagning till de spärrade akademiska utbildningslinjerna 10

Onsdagen den 15 februari

Anslag till Kungl. Maj ds hovhållning ........................ 13

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten 15

Interpellationer:

av herr Osvald ang. verkställd utredning rörande objektiviteten

vid forskning och försök på växtnäringsområdet .......... 23

av herr Sundin ang. det politiska läget i Kongo, m. m......... 26

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 15 februari

Konstitutionsutskottets memorial nr 2, med uppgift å vilande förslag
till ändrad lydelse av dels 28 § regeringformen, dels 68 §
riksdagsordningen, dels 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen . . 13

1 Första kammarens protokoll 1961. Nr 6

Jfr 6

Innehåll

Statsutskottets utlåtande nr 1, ang. utgifterna under första huvudtiteln
(hov- och slottsstaterna) ............................ 13

— nr 14, ang. utgifterna å driftbudgeten: för flera huvudtitlar

gemensamma frågor ...................................... 14

nr 15, om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten
............................................... 15

— nr 16, ang. benämningen av en professur vid Stockholms universitet
.................................................. 22

— nr 17, ang. anslag till avskrivning av oreglerade kapitalmedels förluster

.......................................... 22

— nr 18, ang. fortsatt disposition av vissa äldre anslag: kommunikationsdepartementet
................................ 22

— nr 19, ang. fortsatt disposition av visst äldre anslag: handelsdepartementet
.......................................... 22

— nr 22, ang. utgifter å tilläggsstat II: handelsdepartementet . . 22

Bevillningsutskottets betänkande nr 3, ang. ändrad lydelse av 2
och 3 §§ förordningen om särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar ...................... 23

Andra lagutskottets utlåtande nr 1, ang. vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens år 1960 fattade beslut 23

Jordbruksutskottets utlåtande nr 2, ang. befrielse i vissa fall från
betalningsskyldighet till kronan ............................ 23

— nr 3, ang. försäljning av vissa kronoegendomar m. m......... 23

nr 4, ang. utgifter å tilläggsstat II: jordbruksärenden ........ 23

nr 5, ang. ersättning från kyrkofonden för övertalig personal
vid domänverket ........................................ 23

Fredagen den 10 februari 1961

Nr 6

Fredagen den 10 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Justerades protokollet för den 3 innevarande
månad.

Ang. arbetsgivaruppgifterna för den allmänna
tilläggspensioneringen, m. m.

Herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
NILSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara dels fröken
Anderssons interpellation angående arbetsgivares
skyldighet att i visst fall för
tillfälligt anställd erlägga avgift enligt
lagen om försäkring för allmän tilläggspension,
m. m., dels ock herr Sjönells
interpellation angående arbetsgivaruppgifterna
för den allmänna tilläggspensioneringen,
erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Fröken Andersson och
herr Sjönell har i var sin interpellation
riktat uppmärksamheten på de blanketter,
som nyligen skulle överlämnas till
skattemyndigheterna med uppgifter av
betydelse för arbetsgivarnas avgiftsskyldighet
bl. a. för den allmänna tilläggspensioneringen.
Fröken Andersson frågar,
om jag anser blanketterna och de
utfärdade anvisningarna fylla de anspråk
på klarhet och lättfattlighet som
allmänheten har rätt att ställa. Herr
Sjönell vill liksom fröken Andersson veta,
om jag vill vidta åtgärder i syfte att
förenkla blanketterna och därmed underlätta
uppgiftslämnandet.

Min uppmärksamhet har på olika sätt
fästs vid de ifrågavarande blanketterna
och riksförsäkringsanstaltens anvisningar,
och jag kan instämma med interpellanterna
i att allmänheten måste ha
svårt att förstå anvisningarna och att
fylla i blanketterna rätt. Jag kommer
att medverka till att det till nästa gång
blir så enkelt som omständigheterna
medger att fullgöra uppgiftsskyldigheten.

■fl Första kammarens protokoll 1961. Nr

Även om jag därmed formellt har svarat
på interpellanternas frågor i denna
angelägenhet, vill jag tillägga följande.

Vi är säkert eniga om att allmänheten
har ett stort intresse av att de uppgifter,
som skall ligga till grund för arbetsgivarnas
avgifter till tilläggspensioneringen
och andra socialförsäkringar,
inges av alla som är uppgiftsskyldiga
och att uppgifterna blir riktiga. Blanketternas
och anvisningarnas innehåll
bestämmes av de lagregler som skall
tillämpas, och möjligheten att åstadkomma
enkla formulär blir i hög grad
beroende av de gällande lagbestämmelsernas
utformning.

På den nu aktuella blanketten skall
arbetsgivarna lämna uppgifter för sjukförsäkring
och yrkesskadeförsäkring
samt tilläggspensionering. Härvid framträder
på nytt olägenheterna av att dessa
försäkringar ännu inte är samordnade
i högre grad än som är fallet. Arbetet
på en sådan samordning pågår
f. n. dels i 1958 års socialförsäkringslcommitté,
dels i socialdepartementet.
Det sattes i gång så snart ATP-reformen
förts i hamn, och jag räknar med att
resultat av detta arbete kommer att föreligga
senare i år. Statsmakterna får
därmed möjlighet att i en nära framtid
medverka till sådana förenklingar i
lagstiftningen om socialförsäkringen,
som i sin tur gör bestämmelser och blanketter
enklare.

Riksförsäkringsanstalten, som handhar
tilläggspensioneringen, har haft den
inte alldeles lätta uppgiften att på kort
tid utarbeta tillämpningsföreskrifter till
lagstiftningen och utforma blanketter av
olika slag. Att tiden varit kort sammanhänger
med att den politiska striden i
pensionsfrågan blev långvarig. Regeringen
ville som bekant för sin del ändock
inte gå med på att ikraftträdandet av
pensionsreformen skulle uppskjutas. Den
verkställande myndigheten har haft att
fullfölja de fattade besluten.

Nr 6

Fredagen den 10 februari 1961

Ang. arbetsgivaruppgifterna för den allmänna tilläggspensioneringen, m. m.

I detta sammanhang har riksförsäkringsanstalten
på en blankett sammanfört
de uppgifter, som tidigare lämnades
av s. k. mindre arbetsgivare — t. ex.
husmödrar med anställd hemhjälp —
vid mantalsskrivningen och av större
arbetsgivare i särskild ordning. Vidare
har uppgifter till ett företagarregister
tagits med på samma blankett. Försöket
att på detta sätt begränsa blankettfloran
var i och för sig lovvärt — men jag tror
för min del att man bör pröva nya vägar
till nästa gång.

Det ligger i vårt förvaltningssystems
natur, att verkställigheten av statsmakternas
beslut ombesörjes av ämbetsverken,
och detta sker i allmänhet effektivt.
Det må i detta sammanhang vara befogat
att säga, att de senaste årens viktiga
reformer på sjukförsäkringens och
folkpensioneringens områden hafts om
hand av riksförsäkringsanstalten och
pensionsstyrelsen på ett sätt som ämbetsverken
har heder av. De svårigheter
som naturligt nog uppträtt liar snabbt
kunnat bemästras. Även den preliminära
uppbörd av arbetsgivaravgifter till ATP
och till övriga socialförsäkringar, som
riksförsäkringsanstalten utfört under
1960, har förlöpt i stort sett friktionsfritt.

Socialdepartementet har inför tilläggspensioneringens
förverkligande — liksom
vid tidigare liknande tillfällen —
följt arbetet och sökt medverka till att
de verkställande myndigheterna får erforderliga
resurser i personal och utrustning.
Jag kan nämna att inrikesdepartementet
i dagarna avlåtit ett cirkulär
till länsstyrelserna angående åtgärder
för att ge de lokala skattemyndigheterna
den hjälp de kan behöva i det
sammanhang som nu är aktuellt.

Huruvida antalet fall, där uppgiftsskyldigheten
inte fullgjorts, är stort eller
litet, vet man tills vidare inte mycket
om. Jag hoppas att den publicitet
som saken nu fått skall medföra att arbetsgivaruppgifterna
nu snart nog kommer
in till de lokala skattemyndigheterna
från dem som inte tidigare fått
klart för sig att de är uppgiftsskyldiga.
Jag behöver väl knappast tillägga att de

arbetsgivare, som på det sättet i efterhand
skickar in sina uppgifter, inte
riskerar någon påföljd.

En sak vill jag särskilt understryka,
nämligen att den enskildes pensionsrätt
inte beröres av de arbetsgivaruppgifter
angående avgiftsdebiteringen som interpellationerna
avser. De s. k. pensionspoäng,
som pensionsrätten uttryckes i,
beräknas på grundval av den enskildes
vanliga inkomstdeklaration. Deklarationen
jämföres med den kontrolluppgift,
som arbetsgivaren sedan gammalt är
skyldig att lämna till ledning för taxeringen.
Om inkomstdeklarationerna, som
lämnas under den närmaste tiden, blir
riktiga, kommer pensionsberäkningen
också att bli riktig.

Fröken Andersson har också frågat,
om jag anser det vara i överensstämmelse
med syftet i lagen om försäkring
för allmän tilläggspension att arbetsgivare
skall betala pensionsavgift för tillfälligt
anställd oavsett om den utgivna
lönen bildar pensionsgrundande inkomst
för arbetstagaren eller inte.

Jag utgår ifrån att vi inte vid detta
tillfälle bör ta upp en ny diskussion om
principerna för den allmänna tilläggspensioneringen.
Jag vill därför endast
säga att den avgiftspåföring som nu sker
står i överensstämmelse med den beslutade
lagstiftningen. Något direkt samband
mellan den kollektivt utformade
arbetsgivaravgiften och de anställdas individuella
pensioner föreligger inte inom
ATP, vilket fröken Andersson också
påpekat. Man har dock eftersträvat, att
inkomst som medför avgiftsplikt i största
möjliga utsträckning också skall
grunda pensionsrätt och vice versa. Jag
vill inte hålla för uteslutet att vi i framtiden
kan komma fram till en ännu bättre
överensstämmelse mellan arbetsgivarnas
avgiftsskyldighet och de anställdas
socialförsäkringsförmåner.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
få framföra mitt tack för det här avgivna
svaret. Att svaret har lämnats så

Fredagen den 10 februari 1981

Nr 6

Ang. arbetsgivaruppgifterna för den allmänna tilläggspensioneringen, m. m.
snabbt som skett förringar ingalunda beller inte i min interpellation med ett
min tacksamhet, utan tvärtom. enda ord lagt dessa ämbetsverk något

Ytligt sett är svaret, som alla hörde, till last — och jag tror inte att min kamtillfredsställande,
men efter en närma- rat heller gjort det — utan jag har u
re analys börjar man bli litet tveksam medvetet vant mig till den som i sista
i fråga om sin första tillfredsställelse. I hand har ansvaret.

början av svaret instämmer socialminis- Nu säger socialministern att socialdetern
helt med interpellanternas reflexio- partementet infor ATP:s förverkligande
ner. Jag skall emellertid göra några har följt arbetet och sokt medverka till
randanmärkningar till det avgivna sva- att myndigheterna fått erforderlig hjalp,

. och han hanvisade till mrikesdeparte FeVad

då först beträffar blanketternas mentets cirkulär till länsstyrelserna om
utformning säger socialministern att åtgärder for att ge de lokala skattemjndenna
är beroende av de lagregler som digheterna den hjalp de kan behova De^
skall tillämpas. Det är naturligtvis all- brådskar som bekant och frågan ar om
deles riktigt, men man gör ju då den vederbörande andå hinner med det hereflexionen
att lagreglerna rimligtvis la i laga tid. .

borde ha varit klarare. Man borde med I svaret säger socialministern nåBonandra
ord ha sett till, hur lagreglerna ting som mycket starkt förvånade; mi^,
utformades, för att kunna på ett vet- nämligen: »Jag behover val knappasj

, Uo orKötcflivnrp som nå det

tigt sätt föra ut dem i verkligheten.
Vidare nämndes det om olägenheter

tillägga att de arbetsgivare som på det
sättet i efterhand skickar in sina upp -

viaare nanmucs ua um ------ p. .

na av att olika försäkringar inte är sam- gifter, inte riskerar någon påfoljih» Det
ordnade och det kan ju vara tillfreds- står dock i lagen, 34 §: »Har arbetsgiställandé
att arbetet med en sådan sam- vare, som ar skyldig a« utan anmaning
ordning nu pågår. Jag ifrågasätter emel- avlamna arbetsgivaruppgift eke belio
lertid, om blanketternas ofattbarhet rigen avlämnat sådan uppgift inom foverkligen
beror huvudsakligen på den reskriven tid eller famnar^har> arbetsbristande
samordningen. Utformningen givaruppgift med sa bristfälligt inne
beror ju i alla fall väsentligen på till- håll att den uppenbarligen icke ar agkomsten
av ATP. De verkställande myn- nåd att ligga till grund för beräkning a\
digheterna har, säger socialministern, avgiftsunderlag, straffes med böter,
haft att fullfölja de fattade besluten, och högst trehundia kronor.»
det är ju självklart. Men frågan är, om När jag såg detta ~ parentetiskt ta -det därför hade behövt bli »en sådan kar jag for att jag fått titta på svaret på
komplett röra», sisom G6tcborgs-Po„a„ förhand _ blev lag litet förbluffad och
uttrvckte det i tisdags. Det har sagts frågade mig: Kan socialministern ^rkfrån
andra håll att cirka 90 procent av ligen lova att på detta satt gora undande
inlämnade uppgifterna var felaktiga, tag från denna otvetydigt klara laBbeRikti"heten
av den siffran kan givetvis stämmelse? Det ar kanske mindre vikingen"
bevisa och jag gör inte anspråk tigt, men jag vill anda direkt fråga om
på8 att ens försöka något sådant, men socialministern tanker framlagga förenligt
vad häradsskrivarna konstaterat slag till ändringar i lagen i detta hanhar
i varie fall en mycket stor procent seende.

blivit felaktig. Jag noterar därför med Sedan har vi det sista avsnittet som
stor tillfredsställelse att man nästa gång gäller betalningen av pens.onsavgifte.-skall pröva nya vägar, vilket mot den na, oavsett om pension kommer att utbakgrund
som här finns helt enkelt blir betalas eller inte. Jag tycker nog att

socialministern tar ganska latt på den

”^nimhelt mstämma i att de äm- frå^n!" Avgiftspåförandet sker,'' säger
betsverk det är fråga om har skött sina statsrådet, i Överensstämmelse med lagupp-fifter
så bra som det har varit möj- stiftningen. Jag betviv ar inte alls att det
ligt i det föreliggande läget. Jag har sker i enlighet med lagstiftningens or -

Nr 6

Fredagen den 10 februari 1961

Ang. arbetsgivaruppgifterna för den allmänna tilläggspensioneringen, m. m.

dalag, men sker det i enlighet med lagens
syfte, som jag tror att jag uttryckte
det i min interpellation? Man har gått
fram på den vägen att man tagit bort
alla som är födda 1895 och tidigare. Jag
anser att man borde förfara på samma
sätt med dem som av andra skäl inte
kan få pension, oavsett när de är födda.
Annars blir det ju de facto en ren beskattning
av vissa personer, utan att den
anställde får någon pension på grundval
av de erlagda avgifterna.

Jag har med flit undvikit att ge exempel
på formuleringar i blanketterna,
ehuru mycket vore att säga om dessa,
men jag tycker att den saken börjar bli
en aning uttjatad, bur viktig den än kan
vara.

Jag slutar, herr talman, med att ta
fasta på socialministerns tanke att vi i
framtiden skall komma fram till bättre
överensstämmelse mellan »arbetsgivarnas
avgiftsskyldighet och de anställdas
socialförsäkringsförmåner».

Herr SJÖNELL (fp):

Herr talman! Jag ber först att få framföra
mitt tack till herrr socialministern
för hans svar på min interpellation. Jag
noterar med största tillfredsställelse, att
svarets innehåll innebär, att statsrådet
för sin del vill medverka till att den
målsättning som utgjorde grunden för
interpellationens framställande uppenbarligen
kommer att förverkligas och
förverkligas snabbt. Detta är desto mera
glädjande som allmänheten beretts
utomordentliga svårigheter, när det
gällt att förstå anvisningarna och fylla
i blanketterna rätt, ett förhållande som
socialministern också oförbehållsamt
konstaterar i sitt svar.

Det är uppenbart, att vederbörande
myndigheter även på sitt håll haft svårigheter,
när det gällt att få fram lättförståeliga
anvisningar, men att dessa
svårigheter icke kunnat vara oöverstigliga
visar bl. a. det förhållandet, att en
stor näringsorganisation, vilken haft
ändå kortare tid på sig och dessutom
icke kan förutsättas äga tillgång till spe -

cialutbildad expertis på lagtolkningsfrågor,
kunnat presentera i första hand sina
medlemmar men även andra klara
och lättfattliga anvisningstolkningar.
Härigenom har mycken värdefull tid och
betydande kostnader kunnat inbesparas,
då endast ett enkelt överslag ger vid
handen att såväl företagare som allmänhet,
d. v. s. i första hand husmödrar,
som haft att lämna uppgifter för städhjälp
o. d., fått sätta till många timmar
av besvärligt och irriterat arbete
på blankettifyllandet. Det torde vara
lågt räknat, om man antar att anvisningarnas
alltför komplicerade och
svårtillgängliga text förorsakat varje
uppgiftslämnare åtminstone två timmars
extra arbete. Räknar man med ett antal
av 300 000 småföretagare och fria yrkesutövare,
som personligen fått arbeta
med blanketterna, är man efter denne
beräkningsgrund redan uppe i 600 000
arbetstimmar, vilket tillsammans med
motsvarande tid för berörda husmödrar
innebär, att detta sorts blankettifyllande
förorsakat väsentliga kostnader.

Vad som emellertid är väsentligt i dag
och vid detta tillfälle, är icke att tala
om vad som varit. Det avgörande är,
att herr socialministern utlovar förenklingar
och förbättringar både i det ena
och det andra avseendet. Jag tolkar t. ex.
hans uttalande, att följderna av det i
och för sig lovvärda försöket att begränsa
blankettfloran måste föranleda
att man nästa gång prövar nya vägar,
som ett medgivande av att den av mig
föreslagna enklare blanketten av schablontyp
för mindre arbetsgivare utgör
ett undersökningsvärt uppslag.

Jag noterar slutligen med tillfredsställelse
socialministerns uttalande, att de
uPPgiftsskyldiga människor, vilka ännu
icke sänt in sina uppgifter men gör
så i efterhand, icke skall riskera någon
påföljd. Jag förutsätter i detta sammanhang
det vara självklart, att de många
uppgiftslämnare, förmodligen majoriteten,
vilka insänt oriktiga och ofullständiga
uppgifter, icke heller skall drabbas
av någon påföljd, något som i varje
fall enligt författningstexten är möjligt.

Fredagen den 10 februari 1961

Nr 6

Ang. arbetsgivaruppgifterna för de:

Herr statsrådet NILSSON:

Herr talman! Jag har inte särskilt
mycket att tillägga efter de båda anföranden
som nyss hållits. Beträffande
fördelningssystemets verkningar vill jag,
som jag påpekade redan i mitt interpellationssvar,
inte ta upp någon diskussion
om detta. Det var ett principavgörande,
som riksdagen redan har tagit
ställning till, men jag utesluter förvisso
inte att det kan komma att vidtas
åtskilliga justeringar och reformer inom
det redan beslutade systemet och att
dessa kan komma att röra sig i den riktning
som efter vad jag förstår fröken
Andersson önskar.

Fröken Andersson uttryckte sin förvåning
över en sats i mitt interpellationssvar
där jag sade att jag knappast
behövde tillägga att de arbetsgivare som
på det sättet i efterhand skickar in sina
uppgifter inte riskerar någon påföljd.
Det beror naturligtvis på hur man tilllämpar
lagen, och jag vill påpeka, att
cn arbetsgivare som inte lämnar in arbetsgivaruppgift
inom föreskriven tid
eller som lämnar uppgifter med så bristfälligt
innehåll att de uppenbarligen inte
är ägnade att ligga till grund för beräkning
av avgiftsunderlag, som fröken
Andersson påpekade, straffas med böter
på högst 300 kronor. Men det finns dock
en bestämmelse därefter, som säger att
om förseelsen befinnes ursäktlig eller
eljest ringa, kan domstolen fria från
straff. Vidare vill jag också påpeka att
sådan förseelse inte får åtalas av åklagaren,
om inte riksförsäkringsanstalten
anmält förseelsen till åtal. Riksförsäkringsanstalten
har sålunda en tillämpningsmöjlighet
med utgångspunkt från
de svårigheter som alltid inträder för
allmännheten, när man skall genomföra
en sådan här stor och omfattande reform.
Riksförsäkringsanstalten har alltså
möjlighet att tillämpa lagen på ett
som jag ser saken klokt och rimligt sätt,
och jag hoppas att den gör det.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det är riktigt som socialministern
säger och citerar. Men jag
j] Första kammarens protokoll lDfil. Nr

i allmänna tilläggspensioneringen, m. m.
vill bara konstatera att just i detta sammanhang,
där allting är så oklart och
flytande — för att inte tala om den nervositet
som råder bland massor av bl. a.
husmödrar, som kanske inte är så vana
vid sådana här blanketter och som inte
har samma möjlighet som andra större
arbetsgivare att anställa expertis — blir
slutsatsen av de sista citaten som socialministern
gjorde, såvitt jag förstår, närmast
den, att ingen kommer att åtalas,
i alla händelser inte dessa nytillkomna
små arbetsgivare som omöjligen kan
klara upp denna sak.

Herr SJÖNELL (fp):

Herr talman! Jag har tolkat socialministerns
uttalande på den nu närmast
aktuella och diskuterade punkten
som en anvisning till riksförsäkringsanstalten
att i ifrågavarande fall tillämpa
principen att hellre fria än fälla samt
att behandla åtalsmöjliglieten med utomordentligt
stor försiktighet med hänsyn
till de förhållanden som har rått.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts proposition
nr 35, med förslag till viss ändring
av lagen om fiskevårdsområden.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

27, angående vissa bestämmelser till
förekommande och hämmande av smittsamma
husdjurssjukdomar, m. m.;

nr 34, angående vissa stödåtgärder i
anledning av skadorna å 1960 års skörd;
samt

nr 36, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 1 § förordningen den
30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej deltaga
i landsting, till bestridande av kostnaderna
för vård i vissa fall a karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet.

Nr 6

Fredagen den 10 februari 1961

Interpellation om förbud för person und
Anmäldes och bordlädes en av bankoutskottet
jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjord anmälan, att till utskottet inkommit
framställning från fullmäktige i riksbanken
angående delvis ändrad befordringsgång
för riksbankens vaktmästare.

Anmäldes och bordlädes

konstitutionsutskottets memorial nr 2,
med uppgift å vilande förslag till ändrad
lydelse av dels 28 § regeringsformen,
dels 68 § riksdagsordningen, dels
1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen;

statsutskottets utlåtanden:

nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1961/62 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl. hovoch
slottsstaterna, jämte i ämnet väckt
motion;

nr 14, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställningar
under Utgifter å driftbudgeten,
För flera huvudtitlar gemensamma frågor; nr

15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten;

nr 16, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående benämningen av en professur
vid Stockholms universitet;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts i
.statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1961/62
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

19, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde; och

nr 22, i anledning av Kungl. Majrts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1960/
61, i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

er 18 år att inköpa bil

bevillningsutskottets betänkande nr 3.
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 2 och 3 §§ förordningen
den 15 maj 1959 (nr 168) om
särskilda investeringsfonder för förlorade
inventarier och lagertillgångar;

andra lagutskottets utlåtande nr 1, i
anledning av Kungl. Majrts proposition
med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens
ar 1960 vid dess fyrtiofjärde sammanträde
fattade beslut; samt

jordbruksutskottets utlåtanden:
nr 2, i anledning av Kungl. Majrts

proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan; nr

3, i anledning av Kungl. Majrts

proposition angående försäljning av vissa
kronocgendomar in. m.;

nr 4, i anledning av Kungl. Majrts

proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret
1960/61, såvitt propositionen avser jordbruksärenden;
ocli

nr 5, i anledning av Kungl. Majrts

proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Interpellation om förbud för person under
18 år att inköpa bil

Ordet lämnades på begäran till herr
PETERSSON, BERTIL, (s) som yttrade:

Herr talman! I barnavårdsnämndernas
arbete med ungdomar under 18 år,
vilka gjort sig skyldiga till förseelser
av olika slag, har det i synnerhet under
de allra senaste åren ofta varit fråga
om ungdomar, som varit bilägare, trots
att de ej uppnått 18 års ålder. Förseelserna
kan i en del fall vara rätt grova.

Som regel är det två eller tre ungdomar,
som slår sig tillsammans om en
bil, vilken de köper på avbetalning med
ett mindre kontantbelopp vid köpet.

Inför föräldrarna motiverar ungdomarna
vanligen köpet med att någon

Fredagen den 10 februari 1961

Nr 6

Interpellation om förbud för person under 18 år att inköpa bil

äldre kamrat, som har körkort, skall
köra bilen, men som regel visar det sig
vid en undersökning, att de andra ynglingarna,
som ej innehar körkort, gjort
sig skyldiga till olovlig körning.

I de flesta fallen har icke dessa bilägande
ungdomar ekonomiska förutsättningar
för att ha bil. Ofta får föräldrarna
sitta emellan genom att ynglingarna
ej betalar ordentligt för mat och
husrum, inte ens till självkostnadspris.
En del betalar icke något alls. Ett mycket
vanligt belopp, som ungdomarna
lämnar hemma, är 25 å 30 kronor per
vecka. Trots detta visar det sig att sedan
avbetalningen för bilen tagit sitt,
reparationerna sitt, återstår icke mycket
till driftkostnader och oförutsedda utgifter.
Sedan har de brottsliga gärningarna
ej varit långt borta. Det har exempelvis
blivit mycket vanligt med
stölder av bensin och verktyg för bilarna.

Ofta råkar en del ungdomar illa ut
genom att de ej kan klara avbetalningarna
för bilen, varför bilförsäljaren tar
bilen tillbaka, och det inbetalade beloppet
går förlorat.

Genom dessa av samhället sanktionerade
bilköp före 18 års ålder, bidrager

samhället till att många — i en del fall
hyggliga ungdomar — blir lagbrytare,
ty icke någon yngling med bil men i
avsaknad av körkort nöjer sig med att
endast vara passagerare. Nuvarande lagstiftning
är ju sådan, att varje yngling,
som fyllt 16 år, äger rätt att av egna förtjänade
medel köpa bil, trots att han ej
har körkort för bil. Man frågar sig, om
ej lagstiftningen skulle kunna ändras,
så att det bleve förbud att sälja bil till
ungdomar under 18 år.

Med de anförda synpunkterna anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en
sådan lagändring, att ungdomar under
18 år ej får rätt att inköpa bil.

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.35.

In fidem

Fritz af Petersens

Nr 6

Tisdagen den 14 februari 1961

Tisdagen den 14 februari

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 7 innevarande
månad.

Ledighet från riksdagsgöromålen för
tiden den 14—den 17 i denna månad beviljades
herr Lange för att närvara vid
sammanträde med EFTA:s ministerråd i
Geneve samt herr Boheman i och för
affärsresa till Förenta staterna.

Vidare beviljades följande personer ledighet
från riksdagsgöromålen för deltagande
i Nordiska rådets nionde session
i Köpenhamn, nämligen herrar Birger
Andersson, Osvald, Strand, Sundin, Gillström,
Ewerlöf och Lundström för tiden
den 18—den 24 innevarande månad samt
herr Sandler för tiden den 18—den 23
i samma månad.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts propositioner: nr

27, angående vissa bestämmelser
till förekommande och hämmande av
smittsamma husdjurssjukdomar, m. m.;
samt

nr 34, angående vissa stödåtgärder i
anledning av skadorna å 1960 års skörd.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 36, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 § förordningen
den 30 juni 1937 (nr 655) angående bidrag
från landsting och städer, som ej
deltaga i landsting, till bestridande av
kostnaderna för vård i vissa fall å karolinska
sjukhuset och serafimerlasarettet.

Föredrogs och lades till handlingarna
den av bankoutskottet jämlikt § 21 riksdagsstadgan
gjorda anmälan, att till utskottet
från fullmäktige i riksbanken in -

kommit framställning angående delvis
ändrad befordringsgång för riksbankens
vaktmästare.

Föredrogos och bordlädes ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 2, statsutskottets
utlåtanden nr 1, 14—19 och
22, bevillningsutskottets betänkande nr
3, andra lagutskottets utlåtande nr 1
samt jordbruksutskottets utlåtanden nr 2
—5.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade skrivelse nr
38, med redogörelse för försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola m. m.

Interpellation om ett centralt samordningsorgan
för intagning till de spärrade
akademiska utbildningslinjerna

Herr EDSTRÖM (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! För närvarande avlägger
i vårt land årligen omkring 11 000 ungdomar
studentexamen. Av dessa kan endast
omkring en fjärdedel beredas plats
vid de akademiska utbildningslinjer,
som är spärrade. Till den gruppen hör
samtliga medicinska fakulteter och fackhögskolor.
Med hänsyn till landets behov
av specialutbildad arbetskraft på
dessa viktiga samhällsområden samt studenternas
egen önskan om sådan utbildning
vore det högst angeläget att trängseln
vid portarna till dessa former av
högre utbildning minskade. I stället kommer
den emellertid — om ej ytterligare
initiativ tages — att ökas under de närmaste
sju å åtta åren.

På grund av utbyggnaden av enhetsskolan
samt gymnasierna kommer nämligen
antalet studenter i varje årskull under
denna tid att ökas med omkring
1 000, medan årliga tillskottet av utbild -

Tisdagen den 14 februari 1961

Nr 6

Interpellation om ett centralt samordningsorgan för intagning till de sparrade

ningsplatser vid dessa spärrade linjer akademiska betyg i genomsnitt fem
stannar vid cirka 200, åtminstone enligt sådana. Det betyder för dem en genom
vad hittills beslutats i fråga om utbygg- snittlig förlängning av studietiden med
nåd. Bilden ändras något men ej väsent- tre år. Vi har brist på utbildningsplatser,
ligt, om man ökar intagningen utöver Är det då rationellt, att vissa studerande
vad som hittills planerats, vilket sanno- på så sätt tvingas till dubbel utbildning,
likt kommer att ske såväl i fråga om lin- Särskilt inom de filosofiska fakulteterna
jerna inom högre teknisk och handels- medför systemet bekymmer. Platserna
utbildning som inom läkarutbildning, upptages till stor del av sådana, som
Även om så sker får vi, i alla fall under egentligen saknar primär! intresse för
överskådlig tid, räkna med ett beståen- ämnet och ej avser att praktiskt utnyttja
de och sannolikt gradvis skärpt spärr- sina kunskaper i framtiden till f°rfang
system och de, som lyckas, kommer alt för andra, som skulle ha behövt fä uni
än högre grad än i dag bli en privile- dervisningen för sitt framtida yrke.
gierad skara, som kan se fram mot bätt- Systemet synes därför vara i behov av
re och tryggare vrkeskarriär och in- revidering. Viktigast därvid synes vara,
komster än Övriga högskoleutbildade att enhetliga och reformerade intag -

vikt att kontrollera hur dessa inträdes- att det uppdrages åt någon central mynspärrar
fungerar. Vid de medicinska fa- dighet, universitetskanslern eller någon
kulteterna och tandläkarhögskolorna annan, att handhava dessa på ett för
fastställs intagningsbestämmelserna av samtliga högskolor och universitet uniuniversitetskanslern.
Som bekant förelig- formt sätt. Vidare kan ställas under dis -ger för närvarande förslag om betydan- kussion huruvida det är lämpligt åt
de förändring av desamma. Vid övriga kanslersämbetet handhar intagningen till
högskolor, som utgör största delen, be- sjukgymnastinstituten, där studentexastämmes
intagningen av resp. styrelser, men inte fordras för intagning och dessa
Dessa har i sin tur varierande bestäm- således inte utgör akademisk utbildmelser.
Följden har blivit, att vi för när- ningslinje. Då för närvarande flertalet avvarande
har en djungel av olika intag- fackskolorna icke sorterar under kansningsbestämmelser,
regler, som bedömer lern, är det endast regeringen som har
studentbetygen olika. Därtill sker det möjlighet att effektivt angripa probleoavbrutet
förändringar än här och än met.

där. Poängvärderingarna av studentbe- Med anledning av vad jag salunda antyg,
kompletteringar, akademiska betyg, fört hemställer jag om kammarens tillmilitärtjänst
och förpraktik blir därige- stånd att till herr statsrådet och chefen
nom högst skiftande. för ecklesiastikdepartementet få stalla

Denna situation är från elementär följande fråga:
rättvisesynpunkt otillfredsställande. Ur Skulle herr statsrådet vilja taga unde:
praktisk synpunkt resulterar den dess- övervägande att med hänsyn till den unutom
i mycket förspilld arbetstid för de der närmaste år framåt alltmer okade

J - 4 ...... . .. i _ • j till ilo entirrn -

akademiska utbildningslinjerna

grupper.

Inför dessa framtidsutsikter är det av

ningsbestämmelser för olika linjer avhögre
utbildning kommer till stånd och

unga för att åstadkomma önskvärda förbättringar
av avgörande poäng, varvid
mången gång för det framtida yrket fullkomligt
meningslösa betyg tvingas fram.

trängseln vid intagningen till de spärrade
akademiska utbildningslinjerna för
dessa skapa ett centralt samordnande
intagningsorgan?

Inom de fria fakulteterna har vi fält
mer och mer adepter, som studerar uteslutande
för att skaffa sig poäng för inträde
till fackhögskolorna. 26 rU av de
medicinare som antogs förra vårterminen
hade kompletterat sina studentbetyg med

gjord proposition medgav kanunaatt
ifrågavarande spörsmål finge

Nr 6

Tisdagen den 14 februari 1961

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 544, av herr Bengtson in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
11, med förslag till förordning om försäljning
av obeskattade varor på tullflygplats; nr

545, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
28, med förslag till lag om ändring i
skattestrafflagen den 11 juni 1943 (nr
313);

nr 546, av herr Sveningsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 28,
med förslag till lag om ändring i skattestrafflagen
den 11 juni 1943 (nr 313);

nr 547, av herr Svanström och herr
Andersson, Axel Emanuel, i anledning
av Kungl. Majrts proposition nr 28, med

förslag till lag om ändring i skattestrafflagen
den 11 juni 1943 (nr 313);

nr 548, av herrar Kaijser och Ringaby,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 32, med förslag till lag angående fortsatt
giltighet av lagen den 30 juni 1943
(nr 444) om tillståndstvång för byggnadsarbete;
samt

nr 549, av herr Sjönell m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 32,
med förslag till lag angående fortsatt giltighet
av lagen den 30 juni 1943 (nr 444)
om tillståndstvång för byggnadsarbete.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.11.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 15 februari 1961

Nr 6

Onsdagen den 15 februari

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts skrivelse nr 38, med
redogörelse för försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola in. m.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
motionen nr 544.

Föredrogs den av herr Sveningsson
avgivna motionen, nr 545, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 28, med
förslag till lag om ändring i skattestrafflagen
den 11 juni 1943 (nr 313).

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Efter överenskommelse
med huvudmotionären till en likalydande
motion i andra kammaren ber jag att
få återkalla förevarande motion nr 545 i
första kammaren.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, blev ifrågavarande motion med
kammarens tillstånd återtagen av motionären.

Föredrogos och hänvisades till behandling
av lagutskott motionerna nr
546—549.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
memorial nr 2, med uppgift å vilande
förslag till ändrad lydelse av dels 28 §
regeringsformen, dels 68 § riksdagsordningen,
dels 1 kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

De i detta memorial införda vilande
grundlagsändringsförslagen antogos.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis
till avgörande statsutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning -

ar rörande egentliga statsutgifter för
budgetåret 1961/62 under första huvudtiteln,
avseende anslagen till kungl. liovoch
slottsstaterna, jämte i ämnet väckt
motion.

Punkten 1

Anslag till Kungl. Maj:ts hovhållning

I denna punkt hade utskottet hemställt,
att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds i ämnet framlagda förslag
och med avslag å motionen II: 369, av
herr Johansson i Stockholm m. fl., till
Kungl. Maj ds hovhållning för budgetåret
1961/62 anvisa ett anslag av 2 300 000
kronor.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! I samband med behandlingen
av första huvudtiteln har jag vid
tidigare tillfällen varit kritisk mot sättet
att presentera riksdagen denna utgiftspost.
Det har varit stört omöjligt att
få fram några konkreta uppgifter om
fördelningen av utgifterna på hovstaten.

I det avseendet har i år inträtt en förändring,
och statsutskottets första avdelning
har, såvitt jag förstår för första
gången i modern tid, beretts tillfälle alt
få svar på de frågor avdelningen önskat
ställa.

Av dessa uppgifter framgår, att den
för budgetåret 1960/61 gällande hovstaten
på 2 miljoner kronor fördelar sig
med 1,1 miljon kronor till löner, 375 000
kronor till pensioner och 525 000 kronor
till andra utgifter, bl. a. statschefens eget
hushåll och representation. Av slutsumman
går alltså för närvarande 74 procent
till löner och pensioner. Av den begärda
höjningen med 300 000 kronor beräknas
230 000 kronor gå till löner och
pensioner, varvid den del som går till
dessa ändamål sjunker till 67 procent.

Vi har vidare fått uppgift om att den
s. k. livré- och ekonomistaten omfattar

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Anslag till Kungl. Maj:ts hovhållning

67 personer, som av lönekostnaden tar
740 000 kronor, eller i medeltal 11000
kronor per person.

Övriga på slottsstaten anställda beräknas
uppgå till 17 personer, från riksmarskalk
till kanslister och med en medelinkomst
av 15 300 kronor.

Sammanlagt är det alltså fråga om ett
90-tal anställda.

Vidare erfor vi att vid senaste tronskiftet
pensionerades ett 70-tal personer.

Dessa uppgifter gäller alltså hovstaten.
Sedan tillkommer de personer som
avlönas under hushållskammarcns och
slottsstatens anslag.

Är man av den uppfattningen att man
i ett demokratiskt samhälle skall omge
statschefen med en sådan stab av anställda,
finns det givetvis intet skäl att
förmena dessa samma lönekompensation
som andra medborgare erhåller. Sett ur
den synvinkeln kan den begärda anslagshöjningen
vara motiverad. Låt mig emellertid
med några siffror belysa utvecklingen
av hov- och slottsstaten under den
nuvarande statschefens regeringstid.

Den första staten efter trontillträdet,
för budgetåret 1951/52, slutade på i runt
tal 2,6 miljoner kronor, varav 1,5 på hovstaten
och 1,1 på slottsstaten.

1954/55 ökade slutsumman till 3,5 miljoner
i avrundade siffror, varav 2 miljoner
till hovstaten och 1,5 miljoner till
slottsstaten.

1958/59 var slutsumman 4,4 miljoner
kronor, varav 2,5 miljoner till hovstaten
och 1,9 miljoner till slottsstaten.

För det nu behandlade budgetåret,
1961/62, är slutsumman 4,9 miljoner kronor,
varav 2,9 miljoner till hovstaten och
2 miljoner till slottsstaten.

Kostnaderna har alltså under denna
tioårsperiod nära fördubblats. Det är
klart att jag är medveten om penningvärdeförsämringens
roll härvidlag, men
ändå måste man fråga sig om det i en
tid, då statsfinansiella skäl åberopas för
att avslå anslag till långt mera samhällsnyttiga
funktioner än de som fylls av
hovet, men även och framför allt då av
samma statsfinansiella skäl allvarliga
framstötar görs i riksdagen för att försämra
sådana anslag, inte vore skäl att

riksdagen ändrade uppfattningen om
nyttan och nödvändigheten av dessa
miljonanslag under första huvudtiteln.

Man måste också fråga sig, hur högt
dessa anslag får stiga innan riksdagen
är mogen att reagera. Att döma av ett
enhälligt statsutskotts tillstyrkan har vi
ännu ej nått så långt. Att yrka avslag på
Kungl. Maj :ts proposition blir därför bara
en tom demonstration, som jag i nuvarande
läge finner meningslös. Jag har,
herr talman, av detta skäl nu intet yrkande
utan avvaktar — inte utan hopp
— ett gynnsammare klimat.

Herr andre vice talmannen IVAR
JOHANSSON (ep):

Herr talman! Detta anslag har varit
oförändrat sedan budgetåret 1958/59.
Jag finner ingenting märkligt i att denna
huvudtitel i likhet med övriga huvudtitlar
råkar ut för automatiska utgiftsstegringar,
som är föranledda, såsom den
föregående ärade talaren framhöll, av
ökade löner och pensioner och av prisstegringar
i övrigt.

Inom första avdelningen har vi gjort
en grundlig genomgång av ärendet, och
vi har därvid inte funnit någonting att
erinra mot Kungl. Maj:ts förslag. Söm
den ärade föregående talaren framhöll
står en enhällig avdelning och ett enhälligt
utskott bakom detta utlåtande, och
jag ber, herr talman, att få hemställa om
bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande punkt
hemställt.

Punkterna 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av statsutskottets
utlåtande nr 14, i anledning av
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar under Utgifter å
driftbudgeten, För flera huvudtitlar gemensamma
frågor, bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 15, i anledning av väckta motioner
om ändrad ordning för vissa anslags
uppförande i statsbudgeten.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (I: 245) och den andra inom
andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (II: 356), hade hemställts, dels att
riksdagen måtte med avslag på Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt här vore
i fråga, ur budgeten avföra samtliga de
anslagsposter, som funnes upptagna i en
vid motionerna fogad bilaga 1; dels att
riksdagen måtte, med ändring av Kungl.
Maj:ts proposition nr 1, såvitt här vore
i fråga, besluta, att samtliga de anslag
som funnes upptagna i en vid motionerna
fogad bilaga 2 skulle vara obetecknade
samt minskas med vartdera en tiondedel
av det föreslagna anslagsbeloppet;
dels att anslag till Omkostnader
hos diverse myndigheter måtte beräknas
till vissa angivna belopp under andra,
femte—åttonde och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att reservationsanslag
till Diverse utgifter måtte beräknas till
vissa angivna belopp under andra, tredje,
femte—åttonde och tionde—tolfte huvudtitlarna;
dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte hemställa, att
under de avförda anslagen föreliggande
medelsbehov måtte i mån av medelstillgång
tillgodoses inom ramen för varje
huvudtitels här ifrågavarande anslag;
dels att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om sådan ändring
av de administrativa reglerna beträffande
omkostnadsanslag, att dessa såsom
maximerade totalbelopp utan bindande
specificering ställdes till vederbörande
myndigheters förfogande; dels ock att
riksdagen måtte hos Kungl. Maj :t hemställa,
att vid varje budgetårs slut till
riksdagen måtte lämnas en redovisning
för användningen under förflutna budgetår
av anslagen till Diverse utgifter
och till Omkostnader hos diverse myndigheter.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
motionerna I: 245 och II: 356 icke måtte
av riksdagen bifallas.

Vid utlåtandet hade reservation avgivits
av fröken Andersson samt herrar
Ragnar Bergh, Staxäng och Heckscher,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
i viss angiven del hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet
hort hemställa, att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna 1:245 och II:
356,

1) godkänna i motionerna förordad
överflyttning av medel från sak- och bidragsanslag
till anslag till Diverse utgifter
respektive Omkostnader hos diverse
myndigheter, vilken överflyttning
beräknades medgiva en total minskning
av medelsbehovet med omkring 10 procent; 2)

godkänna i motionerna förordad
ändring beträffande vissa angivna större
omkostnadsanslag, vilken ändring beräknades
medgiva en total minskning av
medelsbehovet med omkring 10 procent;

3) hos Kungl. Maj:t hemställa, att efter
utgången av varje budgetår måtte till
riksdagen lämnas en redovisning för användningen
under budgetåret av de i
motionerna föreslagna anslagen till Diverse
utgifter respektive Omkostnader
hos diverse myndigheter

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Frågan om ändrad ordning
för vissa anslags uppförande i
statsbudgeten har ju tidigare behandlats
av riksdagen vid flera tillfällen. Jag kan
därför nu fatta mig relativt kort och
bara beröra några av de grundläggande
synpunkterna i de motioner det här
gäller.

På grund av den specialisering av anslagen
som nu sker bindes både Kungl.
Maj :t och ämbetsverken i dispositionen
av medlen. Del förflyter nämligen, som
alla vet, lång tid mellan utarbetandet av
anslagen och budgetårets slut. Om det
sålunda under denna relativt långa tid
blir en minskning av behoven, frestas

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 19G1

Om ändrad ordning för vissa anslags u
vederbörande att ändock använda medlen
inför risken att anslagen eljest under
kommande budgetår blir underkastade
en nedskärning. Det är i detta sammanhang
rätt intressant att läsa statsrevisorernas
senaste berättelse. Där påvisas,
med siffror och på annat sätt, hurusom
förbrukningen under budgetårets
sista månad är utomordentligt stor jämfört
med föregående månaders utgifter.

Vi anser därför att sakanslag av relativt
liten betydelse i förhållande till hela
budgeten bör sammanföras under de olika
huvudtitlarna och disponeras efter
växlande behov under årets lopp. De
små sakanslagen skulle alltså sammanföras
till klumpanslag, vilket vi anser
skulle vara praktiskt. Därigenom skulle
dels riksdagen befrias från en hel del
detaljarbete och dels arbetet i Kungl.
Maj:ts kansli kunna spridas över en
längre tidrymd. Verk och myndigheter
skulle vidare ha större möjligheter att
inom en given ram hushålla med tillgångarna.
Det skulle dessutom medföra
både större frihet och större ansvar för
vederbörande.

Vi anser att det skulle innebära besparingar.
I motionerna och i reservationen
räknar vi med en nedskärning på
i genomsnitt tio procent. Det är klart
att denna procentsats kan diskuteras,
men jag tror att man skulle kunna komma
dithän, om man nämligen accepterade
den metod som här rekommenderas.

Det är inte fråga om en likformig
minskning av alla anslag. Det ges i motionerna
exempel på vilka anslag vi anser
inte bör minskas och vilka vi anser
kan minskas, och jag skall inte här ta
upp tiden med att räkna upp alla exempel.
Detta tillvägagångssätt är ingalunda
någonting unikt, utan det har prövats i
flera länder; jag kan nämna Storbritannien
och Förenta staterna. I Sverige har
vi kanske eu längre gående uppslittring
än i något annat land. För övrigt tillämpar
Sverige metoden när det gäller kommunikationsverken,
och mig veterligt har
det inte visat sig annat än att det fungerar
på ett bra sätt.

Nu kommer man med en rad invändningar,
som man alltid gör när man vill

ppförande i statsbudgeten

att någonting inte skall ske, åtminstone
inte alltför mycket på en gång. Man säger
att riksdagens makt skulle minskas
genom en anordning av detta slag. Jag
vill då fråga, hur ofta det sker en ändring
i riksdagen, särskilt när det gäller
småanslagen.

Det är emellertid klart att inte motionärer
och reservanter syftar till en
minskning av riksdagens makt och myndighet,
långt därifrån. Jag understryker
att det föreslås — för att skapa garantier
för bevarandet av detta inflytande,
i den mån det finns — att klumpanslagen
inte skall sammanföras med departementens
anslag till extra utgifter utan
hänföras till särskilda anslag för, som
det heter, diverse utgifter, dock med huvudsaklig
ändamålsbestämning. För säkrande
av riksdagens efterhandskontroll
bör Kungl. Maj:t snarast möjligt lämna
redogörelse för användningen av anslagen
under dessa diverse utgifter. Riksdagens
revisorer har ju därtill möjlighet
— och jag kan tillägga, kanske skyldighet
— att följa anslagens användning
under det löpande året.

Man kan fråga vad som menas med
»små anslag». Vi har satt gränsen vid
500 000 kronor. Denna gränsdragning
kan diskuteras, men någonstans måste
ju gränsen dras, om man nota bene vill
nå syftet med vad det här är fråga om.

När det sedan gäller större eller mindre
omkostnadsanslag är dessa nu i regel
förslagsbetecknade. Vi anser att de bör
bli obetecknade. Vi anser att uppdelningen
på delposter binder verk och
myndigheter på ett sätt som knappast
stimulerar till sparsamhet. Jag påminner
återigen om statsrevisorernas uttalande,
där man via tabeller och eljest kan få
fullt belägg för detta resonemang. Fördelningen
inom omkostnadsanslagen bör
ankomma på den myndighet det är fråga
om. Detta resonemang gäller alltså
beträffande sakanslagen. Frågan om personanslagen
kommer att diskuteras senare
under riksdagen.

Riksdagen har ju tidigare uttalat, att
en omläggning av budgeten på det sätt
som här föreslås är alltför invecklad för
att kunna företas utan närmare utred -

Onsdagen den 15 februari 1961

Nr 6

Om ändrad ordning för ’
ning. Då frågar man sig, om en sådan
utredning verkligen har kommit till
stånd. Knappast! Jag skall inte sticka
under stol med att vissa rationaliseringar
har vidtagits, men de är inte tillräckliga.

Utskottet avstyrker motionerna med
hänvisning till att frågan i viss utsträckning
redan har uppmärksammats. Vidare
har utskottet intet att erinra mot att problemet
ägnas fortsatt uppmärksamhet genom
Kungl. Maj:ts försorg. När man talar
om riksdagens inflytande och är så
rädd om detta, tycker jag kanske att
riksdagen borde kunna ta ställning till
denna fråga i positiv riktning, särskilt
som man finner — om man analyserar
utskottsutlåtandet litet närmare — att utskottet
principiellt egentligen inte har
någonting emot den föreslagna anordningen.

Med dessa små anmärkningar ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Denna motion är ju gammal
och bekant. Jag skulle nästan vilja
säga att den är så gammal att den börjar
bli tankspridd — när man läser den,
upptäcker man nämligen en hel del underligheter.

Det heter exempelvis i motionen att
dessa budgettekniska förändringar —
sammanförande av småanslag och prutningar
på både stora och små anslag —
bör ske redan nästa budgetår. Arbetet i
statsutskottet och jordbruksutskottet behöver
inte fördröjas, säger man, utan
kommer snarast att underlättas genom
ett sådant beslut av riksdagen. Detta är
ju ett rätt märkligt konstaterande, eftersom
nionde huvudtiteln denna gång lämnas
åsido av tekniska skäl, som motionärerna
säger; den huvudtiteln uteslöts redan
1960, om jag har läst rätt. Man frågar
sig onekligen hur jordbruksutskottets
arbete skall kunna underlättas, när vi
nu inte alls diskuterar några av de ärenden
jordbruksutskottet har att handlägga.

Men det finns också andra underligheter
i motionen. Där talas om riksdagens
inflytande eller brist på inflytande
i olika avseenden — fröken Andersson

issa anslags uppförande i statsbudgeten
var för övrigt också inne på detta —och
herr Heckscher säger då, liksom naturligtvis
även herr Bergli, att riksdagens
verkliga inflytande i synnerhet när det
gäller sådana anslag som inte ger anledning
till särskilda motioner är avsevärt
mindre än de formella anordningarna
synes ge vid handen. Ja, vi kan väl alla
vara överens om att när vi väcker motioner,
så inträffar det ibland att vi blir
besvikna över utgången därför att utskotten
behandlar våra förslag kallsinnigt.
Men här säger alltså motionärerna,
att riksdagsledamöternas ringa inflytande
skulle vara särskilt märkbart i sådana
frågor där man över huvud taget inte
har väckt någon motion. Då vill jag fråga:
På vilket sätt skall man tänka sig att
riksdagen ger sin mening till känna, om
vi inte ens orkar med att ställa ett förslag
i anslutning till en framlagd proposition? Ja,

det finns mycket att säga om denna
motion. Det mesta torde emellertid
redan ha blivit sagt vid behandlingen av
motsvarande motioner under tidigare år,
och kammarens ledamöter har väl ingen
särskild lust att höra alla argumenten
upprepas. Därför skall jag kanske inskränka
mig till att säga, att åtminstone
för folk, som har någon liten uppfattning
om hur budgetarbetet i kanslihuset
går till, förefaller denna motion närmast
att vara ytterst teoretisk, om jag skall
nöja mig med den karakteristiken. Det
är precis som om motionärerna föreställde
sig att man genom en sorts konstgrepp
skulle kunna åstadkomma de mest
underbara ting. Slår man ihop småanslag
till stora poster och ger departementschefen
rätt att portionera ut dessa
poster i småanslag igen, så skulle det
leda till att han själv och generaldirektörerna
kunde koncentrera sig på sina
egentliga uppgifter, som det heter i motionen.
Man ser liksom i andanom, hur
verkscheferna slösar bort sin dyrbara tid
på att grunna över hur stor delpost de
skall äska för bränsle och lyse nästa
budgetår eller om de skall våga klippa
till och begära en ökning av posten städning
och renhållning med ytterligare 200
kronor.

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1901

Om ändrad ordning för vissa anslags u
Så går det ju inte alls till i verkligheten
— vad man beskriver i motionen
är en karikatyr på statsförvaltning. Den
enkla sanningen är ju att både de stora
och de små anslagen består av en rad
delposter som svarar mot vissa kostnader
i den verksamhet som bedrives, och
oavsett hur frågorna redovisas inför riksdagen
— antingen det sker i stora poster
eller i små — kommer man inte ifrån
kravet att det skall vara reda i affärerna.
Man måste göra klart för sig vart pengarna
tar vägen, och man måste likaså
tänka igenom vad som kan behövas för
att klara de olika uppgifterna i framtiden.
Ett sådant detaljarbete kommer
man aldrig ifrån, såvitt jag kan förstå,
och därför är allt resonemang om hur
budgetarbetet bedrivs och vad man tror
sig kunna komma ifrån genom dessa
enkla konstgrepp fullständigt verklighetsfrämmande.

.lag måste kanske ändå anknyta till
ett par yttranden av fröken Andersson.
Hon säger att medlen skulle kunna fördelas
efter de växlande behov man kan
konstatera under årens lopp, och så pekar
hon på det förhållandet att mvcket
pengar ofta har förbrukats just under
den sista månaden av ett budgetår. Visst
kan man leta upp sådana exempel, men
de kan ha sin grund i många olika förhållanden.
Det ligger kanske helt enkelt
så till att en förvaltning vill gardera sig
och avstår från att göra ett nödvändigt
köp ända tills man vet att pengarna inte
kommer att behövas för att möta oväntade
utgifter under budgetåret.

Mitt intryck är inte att man slösar
med pengar i den statliga verksamheten
och att det utan vidare skulle vara möjligt
att göra stora besparingar. Hur skall
det vara möjligt, fröken Andersson, att
driva ett planmässigt arbete och åstadkomma
besparingar, om jag inte vet vad
jag har att förfoga över? Det kan inte
vara rimligt att man i juli, oktober, januari
o. s. v. måste fråga sig: »Hur mycket
pengar kommer att bli tillgängliga
för den fortsatta verksamheten?» Man
kan inte gärna åstadkomma en lämplig
uPP1äggning av verksamheten, om man
måste arbeta utifrån så lösa premisser
som här antydes.

ppförande i statsbudgeten

Riksdagens inflytande skall inte gå
förlorat utan tvärtom stärkas, sägs det.
Vi skall ha möjligheter att under löpande
budgetår interpellera departementschefen
om huruvida han avser att
ge pengar till viss verksamhet som anges
vara inrymd inom ett anslag, och då har
departementschefen att svara, att han
gett så och så mycket, varefter interpellanten
kan förklara: »Det räcker inte.
utan här behöver man ytterligare pengar.
» Var och en kan ju föreställa sig hur
orimliga förhållandena skulle bli, om
riksdagen aldrig kom till ett slutligt avgörande,
utan riksdagsmännen skulle
hålla på under hela sessionen och interpellera
och fråga, hur läget för ögonblicket
var, och på så sätt söka öva press
i fråga om medelstilldelningen på olika
poster. .Tåg tror att vi måste bibehålla
den ordningen att riksdagen träffar ett
avgörande i varje särskilt fall och säger
ifrån att så och så mycket pengar kan
vi anslå och det får vederbörande rätta
sig efter.

Motionärerna tänker sig vidare att
riksdagens inflytande skulle komma till
uttryck på det sättet att ledamöterna via
riksdagens revisorer, som skulle följa
anslagsförbrukningen med uppmärksamhet,
skulle kunna gå till konstitutionsutskottet
med en anmärkning mot en departementschef
som misshushållat eller
använt pengarna på ett annat sätt än
riksdagen tänkt sig. Ja, det är klart att
om man viftar med ett sådant hot blir
det väldigt svårt för departementschefer
att göra avsteg från de belopp som riksdagen
vid tidigare tillfälle har beslutat.

Innan jag slutar skulle jag också vilja
göra den invändningen att när motionärerna
talar om att pruta 10 procent på
omkostnadsanslagen är det att märka —
och det framgick också av vad fröken
Andersson själv sade — att denna nedprutning
skulle ske utan att organisationen
förändrades. Man skulle ha kvar
lika många tjänstemän, men dessa skulle
få 10 procent mindre resurser att arbeta
med. Nog är det, såsom har framhållits
redan i tidigare debatter här i
kammaren, ganska orimligt att ett sådant
tillvägagångsätt skulle kunna leda
till någon besparing. Vi skulle ha folk

Onsdagen den 15 februari 19C1

Nr 6

Om ändrad ordning för

anställda, men vi skulle inte ge dem resurser
att kunna fylla sina uppgifter på
ett effektivt siitt!

Jag är i dag lika litet övertygad som
tidigare om att den väg som den här
motionen anvisar är lämplig att slå in
på, och jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Fröken ANDERSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! När jag lyssnade till herr
Holmqvist kom jag att tänka på den gamla
satsen att »den som gärna vill sjunga
finner alltid en visa». Herr Holmqvists
bevisföring var ganska svag när han drog
fram olika detaljer i motionen och gjorde
gällande att det och det var omöjligt
och att alltsammans var omöjligt. Han
talade exempelvis om en sådan sak som
att man inte kan komma ifrån en detaljbehandling.
Det har vi väl inte heller
sagt. Vad vi har sagt är att behandlingen
kan spridas ut under en längre tidrymd.

Herr Holmqvist ansåg vidare att vårt
förslag skulle få förfärligt besvärliga
konsekvenser genom att Kungl. Maj:t
ständigt skulle löpa risken av att konstitutionsutskottet
gjorde anmärkning.
Ja, den risken finns väl även nu. Att
den skulle öka genom att motionärernas
förslag bifölls, förstår jag inte alls. Han
vände sig också emot att riksdagsmännen
skulle få hålla på och interpellera
och ha sig i sådana här frågor under
hela sessionen. Ja, det vore väl inte så
förfärligt farligt, om det blev litet mera
liv och fart över riksdagsarbetet! Det
tycker åtminstone inte jag.

Sedan gjorde herr Holmqvist gällande
att motionärerna förde ett ytterst teoretiskt
resonemang. Ja, men i så fall gäller
det att bevisa att detta resonemang är
felaktigt, och att dess felaktighet är verifierad
i praktiken — åtminstone har jag
alltid fått höra att det förhåller sig på
det sättet. Men sedan får jag inte utskottets
resonemang att gå ihop. Märk
väl, herr Holmqvist, att om man läser utskottsutlåtandet
så finner man — och
detta har också kommit fram under behandlingen
— att utskottet inte alls tyc -

rissa anslags uppförande i statsbudgeten
kcr att uppslaget i och för sig är så illa,
frågan är bara om det kan omsättas i
verkligheten på ett vettigt sätt. Vi är
naiva nog att tro att man kan göra det,
om riksdagen bara säger ifrån att den
vill ha den här ordningen. Men nu försvarar
man sin negativa ståndpunkt med
att Kungl. Maj :t redan har uppmärksammat
de här synpunkterna och sökt sig
fram på de vägar motionärerna anvisat.
I så fall kan väl dessa vägar ändå inte
vara så förskräckligt tokiga. Varför skulle
Kungl. Maj :t ägna fortsatt uppmärksamhet
åt en sak, om den vore så in i
norden omöjlig som herr Holmqvist vill
göra gällande?

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det har redan sagts att
vi diskuterat denna fråga flera gånger
förut. Jag vet inte, om man här har anledning
att hänvisa till det gamla ordstävet
om droppen som urholkar stenen
— herr Holmqvist är i så fall en ovanligt
hård sten. Det förefaller mig som
om herr Holmqvist nu liksom i fjol är
bra mycket mer negativ än utskottets
majoritet. Utskottet tycker ändå att det
ligger någonting i motionärernas tanke.
Det pekar på att åttonde huvudtiteln i
år har fått en uppställning som till en
del tillmötesgår motionärernas synpunkter.
Utskottet förväntar visserligen inte
att Kungl. Maj:t skall göra någonting åt
den här saken men har ingen erinran
mot att så sker, och det skriver sig i
alla fall inte så fullständigt som herr
Holmqvist fritt från tanken att detta
uppslag kan vara något att reflektera på.

Jag tycker att fröken Andersson särskilt
i sitt första inlägg så adekvat har
återgett motionärernas intentioner, att
jag i den delen ingenting har att tillägga.
Jag begärde ordet när herr Holmqvist
talade. Han gjorde ett par uttalanden
som bekräftade intrycket att de, som så
att säga utifrån kommer i kontakt med
byråkratien, egentligen blir betydligt
mer byråkratiska än de som är uppfostrade
med den.

Herr Holmqvist säger, att uppspaltningen
på småposter är ett uttryck för

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

god ordning och reda. Riksdagen måste
ta ställning, och när den har gjort det är
allting bra, anser herr Holmqvist. Det
resonemanget förutsätter ju att det är i
stort sett riktiga avvägningar som har
gjorts, men fröken Andersson har redan
påpekat den avsevärda tidrymd som ligger
mellan det att medlen begärs, det
att medlen beslutas och det att medlen
används. Ämbetsverken kommer ju med
sina framställningar någon gång på sensommaren,
det vill säga, ca ett och tre
kvarts år innan det budgetår tar slut,
som äskandena avser. När budgetgranskningen
sker i fackdepartementen och i
finansdepartementet är tiden till dess att
medlen används något kortare, men det
vore ju att ställa omänskliga anspråk på
de säkerligen utmärkta krafter som sysslar
med dessa frågor både i ämbetsverken
och i departementen, om man begärde
att det så långt i förväg skulle
åstadkommas en absolut säker bedömning
av vad som kommer att gå åt.

Följaktligen kan man ju inte säga att
i och med att riksdagen fattar beslut, så
råder god ordning och reda. Det är en
förhastad slutsats från herr Holmqvists
sida.

Att slutsatsen är felaktig kan jag bestyrka
ytterligare, och jag skall då anknyta
till herr Holmqvists något raljanta
inlägg i anslutning till fröken Anderssons
och motionärernas konstaterande
av att riksdagen egentligen gör så få ändringar
i vad som föreslås i statsverkspropositionen.
Att det görs få ändringar
är inte alls uttryck för något särskilt
förtroende vare sig till ämbetsverken eller
till finansdepartementet — även om

finansministern heter Gunnar Sträng _

utan det är på det sättet att vi i budgetutskotten
i de flesta fall helt enkelt måste
lita på de uppgifter vi får från statsdepartementen.
Vi kan inte utan mycket
tidsödande undersökningar skaffa oss en
egen grundad uppfattning när det gäller
frågan om det eller det omkostnadsanslaget
är lagom tilltaget eller om den och
den expeditionsvakten, den och den arkivaren
eller den och den byrådirektören
är nödvändig.

Ärendena är för många för att vi skall

kunna göra det. På det sätt som budgeten
har svällt är detta otänkbart, och
jag är fullt övertygad om att det nuvarande
småplottrandet är otidsenligt. Det
kom till en gång för många, många herrans
år sedan, när riksdagen inte utan
skäl kunde göra gällande att Kungl.
Maj:t hade använt pengar för vad riksdagen
inte avsett, och det var för att
binda Kungl. Maj:t som det här detaljdestinationsförfarandet
kom till. Den
som läser Karl Johans-tidens historia får
ett starkt intryck av vilka motiveringar
som ligger bakom den rådande ordningens
tillkomst.

Men även om riksdagen på den tiden
var samlad mycket kortare tid än nu,
var posternas antal så ofantligt litet i
förhållande till vad det är nu, att riksdagen
på den tiden mycket bättre än vi
kan göra i dag kunde bilda sig en egen
uppfattning om dom.

Att i detta sammanhang föra in talet
om riksdagens inflytande är att tala ut
i tomma luften, liksom det också — jag
betonar det igen — efter mitt sätt att
se är en felaktig uppfattning att de beslut
vi fattar är absolut riktiga. Något
sådant kan vi inte begära, av skäl som
jag nämnt, och det är därför vi anser att
det vore åtskilligt att vinna på att ge
Kungl. Maj:t större makt i detta avseende,
så att Kungl. Maj:t genom sin konstitutionella
befogenhet skulle kunna
lägga prövningen av behoven närmare
användningstillfället. Av precis samma
skäl vill vi också ge verkscheferna större
makt och större anslag. Ett sätt är den
metod vi rekommenderar, att ge dem
mera klumpanslag. Då har de större möjligheter
att laga efter lägligheten, d. v. s.
att eliminera den olägenhet som den
långa tiden från äskandena medför. De
får då också större ansvar att ägna sig
åt verkets organisation o. s. v.

Herr Holmqvist ansåg att det väl inte
kan vinnas så värst mycket med det där,
men när användningstillfället ligger så
långt fram i tiden, är det väl ändå ganska
påtagligt att som situationen har ändrats
undan för undan borde verkscheferna
ha större möjligheter att avvakta med
anslagens fördelning, och det är i det

Onsdagen den 15 februari 1901

Nr 6

Om ändrad ordning för vissa anslags uppförande i statsbudgeten

sammanhanget man måste säfta in förslaget
om en generell nedprutning. Det
har sagts att förslaget i den delen inte
är tillräckligt underbyggt, men det är
väl ändå ganska självklart att ifall vi
vill ha ett incitament för verkscheferna
att laga efter läglighet, att se efter hur
omkostnadssidan utvecklas, i att inte
tvinga men väl animera verkscheferna
att ägna sig mera åt verkets organisation,
åt det administrativa o. s. v., så
blir det incitamentet kraftigare, om man
håller det disponibla beloppet i underkant.
Det betyder inte, herr Holmqvist,
att vi skulle sätta verken i ett nödläge,
ty vi har fortfarande på riksstaten ett
anslag till diverse utgifter, som Kungl.
Maj :t skall ha till sitt förfogande, om det
skulle behövas.

Det är ungefär så vi ser saken, och jag
har svårt att lörstå den negativism som
herr Holmqvist visar. Visserligen vill socialdemokratien
att statsförvaltningen
skall svälla, men även om så är, borde
vi ha ett gemensamt intresse av att förvaltningen
skall arbeta så smidigt som
möjligt, och det går, såvitt jag förstår,
inte på annat sätt än därigenom att vi
ger Kungl. Maj:t mera att säga till om
i fråga om dispositionen av de medel
riksdagen anvisar och att vi ger verkscheferna
större befogenheter.

Herr HOLMQVIST (s):

Herr talman! Det sista herr Bergh sade
var onekligen en logisk kullerbytta. Han
påstod att socialdemokratien har lust att
öka ut statsverksamheten och få fler och
fler tjänstemän, och detta, menar herr
Bergh, skall vi stoppa på det sättet att
vi ger den socialdemokratiska regeringen
ökade befogenheter. Jag undrar om
herr Bergh inte observerat, att det dock
bara är högermän som anslutit sig till
den motion han här har väckt.

Herr Bergh liar i sitt anförande redogjort
för sin syn på dessa ting, ocli han
tyckte att jag hade argumenterat dåligt
för min sak och att jag ej givit några
skäl för att man inte skulle kunna följa
motionen. Med all respekt, som herr
Bergh sade, för de duktiga tjänstemän -

nen i verk och kanslihus, menade han
att det var att ställa övermänskliga anspråk
om man begär att de skulle kunna
klara uppgiften att här göra en avvägning.

Det är dock något som de gått i land
med under många år. Det hela är ändå
■nte så förfärligt märkvärdigt. Under den
tid, då herr Bergh själv var aktiv skolman,
visste man att han hade uppgiften
att undervisa ett antal barn och att det
förelåg ett fortsatt behov av herr Berghs
tjänster också för det kommande året,
om inte några särskilda förändringar inträffade.
I den skola, där herr Bergh
naturligtvis inte var ensam lärare, fanns
det utöver lärarna också vaktmästare,
som hade sina uppgifter. Vidare behövde
man undervisningsmateriel etc. Man
får så småningom erfarenhet av vad det
kostar att driva denna verksamhet, och
man kan göra jämförelser. På det sättet
får man ett underlag både för bedömningen
av vilka tjänster som behövs
och vilka resurser man kan satsa på ett
visst område. Såvitt jag förstår är det
då inte så märkvärdigt om man -— som
exempelvis jag och utskottet i övrigt —
kan vara till freds med den ordning vi
har. Under årens lopp har man fått
erfarenhet att bygga på, och det är fullständigt
galet att göra gällande att denna
ordning kommit till en gång på en sinkadus
för att riksdagen ville ha större
makt gentemot Kungl. Maj:t. Titta på
förhållandena i andra länder, t. ex. i
våra nordiska grannländer! Där har man
samma budgetteknik som vi, och nog
skulle det vara underligt om det bara
vore av en slump som man en gång slog
in på denna linje.

Så vill jag säga några ord till herr
Bergh på tal om alt förhållandena givetvis
kan förändras från hösten, när man
bedriver budgetarbetet, och fram till den
1 juli nästa år eller om man så vill till
den tidpunkt ännu ett år senare, då
budgetåret tar slut. Visst kan det ske
förändringar. Visserligen är det riksdagen
som anvisar medel för olika ändamål,
men det är vid inte herr Bergh obekant,
att det till sist är Kungl. Maj:t som
disponerar över medlen och bestämmer,

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Om ändrad ordning för vissa ansiags uppförande i statsbudgeten

om de skall utanordnas för ett visst ändamål.
Om det har inträffat förändringar,
skall Kungl. Maj :t givetvis se till att
man tar hänsyn till detta vid disponeringen
av medlen. Det är också vad som
sker. Ur den synpunkten behövs det ingen
ändring i nuvarande ordning. Jag kan
för övrigt peka på att herr Bergh har
framhållit detta i sin motion, varför det
knappast nu behöver föranleda någon
diskussion.

Jag har faktiskt inte anledning att
fortsätta argumentationen. Jag vidhåller
det yrkande som jag tidigare har ställt.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Jag skall inte heller göra
mer än komma med ett par korta repliker.

Först vill jag undanröja ett missförstånd
som herr Holmqvist råkade ut för.
Jag sade, att socialdemokratien ville vidga
statsverksamhetens omfattning, men
jag sade inte att därav följde, att man
skulle ha många fler tjänstemän. Jag
sade tvärtom, att det borde vara ett gemensamt
intresse att förvaltningsapparaten
arbetade så smidigt och sparsamt
som möjligt.

Det var den första repliken.

Den andra repliken riktar sig mot att
herr Holmqvist som bevis för att allting
är bra säger, att de människor som gjort
bedömningarna gått i land med uppgiften.
Har de det? Vi har varje år rätt betydande
tilläggsstater. Redan förekomsten
av tilläggsstater är väl ett bevis på
att bedömningarna icke varit tillfredsställande.

Allra sist kanske jag får säga några
ord med anledning av att herr Holmqvist
kom med ett personligt argument
och hänvisade till den erfarenhet jag
skulle ha från den tid, då jag ännu utövade
en tjänst. Tillåt mig säga, att det
var en välkommen hänvisning. Under de
30 år jag var verksam växte den stat jag
hade att göra med från ungefär 1,5 till
ungefär 5,5 miljoner kronor. Men i den
kommunalförvaltning, där jag hade tjansteansvaret
för pengarna, tillämpade vi
just den metod som vi här föreslår. Gick

staten ihop så var man belåten, men
man hade mycket stor rörelsefrihet inom
den fixerade ramen.

Jag tycker inte att vi skall vara så
konservativa som herr Holmqvist faktiskt
är i denna fråga. Vi bör kunna acceptera
att nuvarande anordning inte är
tidsenlig. Den infördes under helt andra
förhållanden än de som råder nu. Bland
annat har budgetårets omläggning inverkat
menligt, ty tidsavstånden har därmed
ytterligare förlängts.

Jag anser, att det är på tiden att den
där negativa attityden försvinner och
att man gör vad som rimligtvis bör göras
för att förbättra förhållandena.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjordes enligt därunder
förekomna yrkanden propositioner, först
på bifall till vad utskottet i det nu föredragna
utlåtandet hemställt samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarades den förra
propositionen, som upprepades, vara
med övervägande ja besvarad.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

16, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
angående benämningen av en professur
vid Stockholms universitet;

nr 17, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1961/62
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

18, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående fortsatt disposition
av vissa äldre anslag inom kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

19, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående fortsatt disposition
av visst äldre anslag inom handelsdepartementets
verksamhetsområde; och
nr 22, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret

Onsdagen den 15 februari 1961 Nr 6 23

Interpellation ang. verkställd utredning rörande objektiviteten vid forskning och

försök på växtnäringsområdet

1960/61, i vad propositionen avser han- Anmäldes och godkändes konstitudelsdepartementets
verksamhetsområde, tionsutskottets förslag till riksdagens

skrivelser till Konungen:

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 3, i anledning av Kungl.
Majt:s proposition med förslag till förordning
angående ändrad lydelse av 2
och 3 §§ förordningen den 15 maj 1959
(nr 168) om särskilda investeringsfonder
för förlorade inventarier och lagertillgångar.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 1, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med anhållan
om riksdagens yttrande angående
vissa av Internationella arbetsorganisationens
allmänna konferens år 1960 vid
dess fyrtiofjärde sammanträde fattade
beslut, bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 2, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan; nr

3, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 4, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1960/61,
såvitt propositionen avser jordbruksärenden;
och

nr 5, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ersättning från kyrkofonden
för övertalig personal vid domänverket,

varvid utlåtandena nr 2—4 företogos
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

nr 49, angående ändrad lydelse av 28 §
regeringsformen;

nr 50, angående ändrad lydelse av 68 §
riksdagsordningen; och

nr 51, angående ändrad lydelse av 1
kap. 8 § tryckfrihetsförordningen.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 57, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående befrielse i vissa
fall från betalningsskyldighet till kronan; nr

58, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning av vissa
kronoegendomar m. m.;

nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående utgifter å tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1960/
61, såvitt propositionen avser jordbruksärenden;
och

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ersättning från
kyrkofonden för övertalig personal vid
domänverket.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Interpellation ang. verkställd utredning
rörande objektiviteten vid forskning och
försök på växtnäringsområdet

Herr OSVALD (fp) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Under senare år har
vissa forskare vid kungl. lantbrukshögskolan
och statens jordbruksförsök från
ett par håll beskyllts för bristande objektivitet.
Det har gjorts gällande, att
ifrågavarande forskare både vid planläggningen
av försöken och vid publiceringen
av resultaten på ett otillbörligt
sätt låtit sig påverkas av kommersiella
intressen. Resultaten, har det sagts, har

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 19G1

Interpellation ang. verkställd utredning

försök på växtnäringsområdet
i främsta rummet varit ägnade att tjäna
viss konstgödselpropaganda, ej det svenska
jordbruket.

På grund av uttalanden, som vid 1955
års försöksledarmöte gjordes av ett par
av kritikerna, beslöt styrelsen för kungl.
lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök
(KLSL) att anmoda dessa
kritiker att till styrelsen inkomma med
utförlig redogörelse för det material, varpå
uttalandena grundats. Sedan de begärda
skrivelserna inkommit och statens
jordbruksförsök (SJF) yttrat sig i ärendet,
beslöt styrelsen i december 1955 uttala,
att den inte funnit något, som kunde
ge anledning antaga, att den under
styrelsens inseende stående försöksverksamheten
skulle ha vägletls av annat än
en strävan att få fram objektivt riktiga
slutsatser till jordbrukets bästa.

Då beskyllningar av ovan nämnd art
likväl upprepades, begärde styrelsen för
KLSL i oktober 1957 hos Kungl. Maj:t
bemyndigande att utse en utredningsman
med uppdrag att utreda frågan om den
ifrågavarande forskningens och försöksverksamhetens
objektivitet. På förekommen
anledning hemställde styrelsen senare,
att Kungl. Maj :t måtte utse utredningsman.

Kungl. Maj:t beslöt den 29 november
1957 tillkalla utredningsman, åt vilken
uppdrogs »att verkställa utredning rörande
den vid lantbrukshögskolan och
statens lantbruksförsök på växtnäringsområdet
bedrivna forskningens och försöksverksamhetens
objektivitet».

Som utredningsman tillkallade statsrådet
och chefen för kungl. jordbruksdepartementet
chefen för tobaksmonopolet,
direktör Olof Söderström, som sekreterare
förordnades byrådirektören P E.
Ekström, och som experter att biträda
utredningsmannen tillkallades professor
K. O. Tedin och revisionssekreterare B.
Bernhard.

Utredningsmannens utlåtande avlämnades
den 28 juni 1960. Utlåtandet har
sedermera publicerats i statens offentliga
utredningar (1960:30) under rubriken
»Objektiviteten vid forskning och
försök på växtnäringsområdet» — en diger
avhandling på 324 sidor.

rörande objektiviteten vid forskning och

Större delen, 190 sidor, av avhandlingen
upptages av en ingående redogörelse
för vissa forsknings- och försöksproblem
i den offentliga diskussionen. Här refereras
tämligen utförligt stora delar av
den diskussion, som förts om en rad aktuella
växtnäringsproblem; därjämte
återges fonografiskt upptagna uttalanden,
som gjorts inför utredningsmannen av
ett stort antal personer, samt slutligen de
yttranden, som avgivits av Tedin rörande
de olika avsnitten. Det därpå följande
kapitlet upptages helt av uttalanden av
nyss nämnd art rörande »påstått inflytande
från industriens sida på verksamheten
vid SJF».

Slutligen följer utredningsmannens utlåtande,
i vilket den föregående framställningen
utförligt refereras.

Slutresultatet av det hela är, att utredningsmannen
förklarar, att »den
misstro mot verksamheten, som på vissa
håll kommit så starkt till uttryck, icke
(kan) anses sakligt grundad».

Därmed kunde det ju tyckas, som om
allt skulle vara gott och väl. Men så är
det enligt min mening inte. Det sätt, varpå
detta ärende handlagts, synes mig
vara ett skolexempel på hur den vetenskapliga
forskningen och dess utövare
icke får behandlas.

Då styrelsen för KLSL genom sin år
1955 vidtagna åtgärd och därefter uttalade
förtroende för de angripna forskarna
vid högskolan och SJF icke lyckades
förhindra, att beskyllningarna
fortsatte, borde ärendet ha hänskjutits
till lärarkollegiet, som har att handlägga
frågor rörande den vetenskapliga forskningen.
Om så skett, hade sannolikt frågan
kunnat avföras från dagordningen på
ett mindre uppseendeväckande sätt än
det, som nu tillämpats.

Då styrelsen i stället hemställde hos
Kungl. Maj:t om en utredning och
Kungl. Maj:t tillkallade en utredningsman,
kunde man ha väntat sig, att en på
växtnäringsområdet sakkunnig person
tillkallats. I stället blev det en framstående,
administrativt erfaren jurist, vilken
dessutom som medhjälpare fick två jurister.
Som sakkunnig expert tillkallades
professor Tedin, Svalöv. Denne är en av

Onsdagen den 15 februari 19G1

Nr 6

Interpellation ang. verkställd utredning rörande objektiviteten vid forskning och

försök på växtnäringsområdet

våra allra främsta inom växtförädling
och biologisk statistik, men han är icke
sakkunnig inom de vetenskapsområden,
som det här är fråga om. Tedin säger
sålunda själv (s. 263): »En allmän
granskning av gödslingsforskaren
Francks och kemisten Svanbergs vetenskapliga
produktion överstiger givetvis
totalt min egen kompetens.»

Bristen på sakkunskap blottas också
i flera avsnitt av utredningen, t. ex. i de
uttalanden, som görs rörande de kritiserade
försöken. Även om mycket hårda
omdömen fälles om kritikerna, söker
man ge kritiken ett visst sken av berättigande
t. ex. genom att konstatera, att
försöken icke varit tillräckligt omfattande,
och att viktiga frågor lämnats obesvarade.
Men så är det i all experimentell
forskning. När resultaten av ett försök
föreligger, uppställer sig som regel
nya problem. Men det får man ofta nog
klart för sig, först då resultaten föreligger.
Skulle man då vänta med att publicera
de vunna resultaten? Nej, förvisso
icke.

Det kanske mest anmärkningsvärda är
emellertid, att huvudproblemet, frågan
om försökens uppläggning och tolkningen
av resultaten rönt obehörigt inflytande
av kommersiella intressen, kommer
helt i skymundan för den mängd av uttalanden
om vederbörande forskares personliga
egenskaper och andra i detta
sammanhang likgiltiga ting. Det kan såvitt
jag förstår icke vara ett statligt intresse
att i tryck offentliggöra vad herrar
A, B och C etc. tycker om herrar X, Y
och Z. Om en inom växtnäringsområdet
sakkunnig person anlitats för uppgiften,
hade han lätt genom ett studium av skrifterna
på kort tid kunnat komma till den
slutsats, utredningsmannen efter 2 1/2 år
kommit till: Ingen obehörig påverkan
från kommersiella intressen. Det är dessvärre
ingen överdrift att påstå, att denna
utredning \äckt ett berättigat uppseende
inte bara i vårt land utan även
i våra grannländer. Därom vittnar ett
uttalande, som gjorts av en framstående
forskare i ett av våra grannländer: »Det
förefaller märkligt, att man på de svenska
skattebetalarnas bekostnad trycker en
sådan utredning.»

Då misstron mot de båda kritiserade
forskarnas objektivitet befunnits ogrundad,
och då utredningens vetenskaplige
expert om en del av kritiken uttalat, att
den dikterats mera av illvilja än av vetenskaplig
sanningskärlek, då är det
mången som frågar sig, om det kan anses
vara fair play att till trycket befordra
inför utredningsmannen fällda, i vissa
fall kränkande yttranden om två högt
förtjänta forskare. Det är uppenbarligen
dessa uttalanden som åsyftats, då utredningen
i en tidning kallats »herr Söderströms
thriller».

Vid sidan om utredningsuppdraget har
utredningsmannen under ett särskilt avsnitt
gjort uttalanden om forsknings- och
försöksverksamhetens inriktning och
uppläggning. Det måste sägas vara ganska
märkligt, att en jurist ger sig till att
ge jordbruksforskarna anvisning om hur
försöksverksamheten bör bedrivas.

Enligt uppgift har utredningen dragit
en kostnad av något över 50 000 kr. Till
de direkta, redovisade kostnaderna kommer
förlust av dyrbar arbetstid för
många av de personer, som haft med
utredningen att skaffa.

Man måste väl förutsätta, att statsrådet
och chefen för kungl. jordbruksdepartementet
haft något syfte, då han låtit
trycka denna utredning, ehuru det är
svårt att inse, vilket detta syfte är. Jag
anhåller därför, herr talman, om första
kammarens tillstånd att till herr statsrådet
och chefen för kungl. jordbruksdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Vad är syftet med att i tryck offentliggöra
denna utredning och därmed
ge den en stor spridning?

2. Har herr statsrådet för avsikt att
vidtaga några åtgärder med anledning av
utredningen?

3. Hade icke de stora belopp, som offrats
på denna utredning, kunnat komma
till större nytta för det svenska jordbruket,
om de ställts till jordbruksforskningens
förfogande?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Nr 6

Onsdagen den 15 februari 1961

Interpellation ang. det politiska läget i
Kongo, m. in.

Ordet lämnades på begäran till herr
SUNDIN (ep) som yttrade:

Herr talman! Utvecklingen i Kongo
sedan landet blev förklarat självständigt
har följts med stort intresse och djup
medkänsla i vårt land. Enligt de informationer
som svenska allmänheten haft
att tillgå synes förhållandena i landet
ha blivit alltmer kaotiska. Sedan en tid
tillbaka har det förekommit uppgifter
om att landet står inför ett regelrätt inbördeskrig
eller att ett sådant redan äger
rum i vissa delar av landet. Omständigheten
att en av landets mest uppmärksammade
politiska ledare bragts om livet,
varom uppgifter under de senaste
dagarna inkommit till vårt land, synes
medföra ytterligare skärpning av läget.

Inom Förenta Nationerna har Kongofrågan
dessvärre blivit kontroversiell,
vilket inverkat menligt på FN:s möjligheter
att bidraga till stabila förhållanden
i landet. Det har även lett till att Kongofrågan
fått en speciell politisk aspekt,
som gjort hela spörsmålet ännu mera
komplicerat.

För den svenska allmänheten, av vilken
en överväldigande majoritet sluter
upp kring vårt lands strävanden att efter
förmåga bidraga till en fredlig utveckling
i världen, är det angeläget med
så korrekt och ingående information som
möjligt om den nämnda händelseutvecklingen
och dess konsekvenser. Detta allmänna
intresse har en speciell prägel
på grund av att svensk militär personal
frivilligt engagerat sig i FN:s tjänst i
Kongo. Denna personal har — om ock

inte i större utsträckning — direkt berörts
av de väpnade konflikter som förekommer
inom landet. Dessbättre har
dock skadorna hittills varit av relativt
begränsad omfattning.

Frågan om huruvida den svenska militära
personalen bör dragas tillbaka från
sin uppgift i Kongo har tilldragit sig ett
visst intresse. Då ställningen för ifrågavarande
personal beröres av ställningstagandena
inom FN, är det även från
dessa synpunkter befogat att regeringen
vid lägligt tillfälle lämnar en redogörelse
för Kongo-frågans utveckling, dess
behandling inom FN och konsekvenserna
härav i olika avseenden.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens herr ministern för
utrikes ärendena få framställa följande
frågor:

1. År Eders excellens villig att inför
kammaren lämna en redogörelse angående
utvecklingen i Kongo och
FN :s insatser därstädes samt för frågans
behandling inom FN och de konsekvenser,
som kan väntas följa med
anledning härav?

2. År Eders excellens likaledes villig att
redogöra för regeringens syn på dessa
spörsmål?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.20.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1961. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

610282